Den förtrollade vandringsmannen
LESKOV, Den förtrollade vandringsmannen 1929
N.S. LJESKOV
Den
förtrollade
vandringsmannen
ROMAN
BONNIERS
N. S. LJESKOV
DEN FÖRTROLLADE
VANDRINGSMANNEN
DEN FÖRTROLLADE
VANDRINGSMANNEN
AV
N. S.
FRÅN RYSKAN AV
E.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1929
I.
Vi färdades med en ångare från ön Konevets i
Ladoga till Valaam och under vägen måste båten av
någon orsak angöra Korelas brygga. Flera stycken av
passagerarna fingo lust att gå i land, och efter raska
finnhästar åkte de in till den ödsliga lilla staden. Vid
återkomsten var kaptenen färdig och resan fortsattes.
Efter besöket i Korela var det helt naturligt att
talet föll på denna fattiga, men urgamla lilla ryska
stad, och det anmärktes att något mera melankoliskt
ställe kunde man väl svårligen tänka sig. Alla på
båten delade åsikten och en av passagerarna, en man
lagd för filosofiskt allvar och politiskt skämt,
förklarade att han omöjligt kunde begripa varför man
tagit för vana att skicka i Petersburg ”icke önskvärda”
personer till mer eller mindre avlägsna orter, vilket ju
förorsakar kronan betydande kostnader, när det helt
nära huvudstaden, vid Ladogas strand, finns en så
utmärkt plats som Korela, där inga som helst
frihetssvärmerier skulle kunna hålla stånd mot befolkningens
apati och den karga naturens beklämmande
enformighet.
— Jag är övertygad, sade den där passageraren, att
det i föreliggande fall är rutinen, som bär skulden,
eller åtminstone brist på lokalkännedom.
Någon som ofta färdades i de här trakterna
anmärkte att efter vad han hört sägas hade det då och
då legat deporterade också här, men att ingen av dem
hade härdat ut länge.
— En ung seminarist blev skickad hit för trots mot
en lärare (deportationer av sådana skäl är mig då
rent obegripliga). När han kommit hit höll han sig
länge karsk och hoppades beständigt på att kunna
skaffa sig rättvisa. Men småningom började han dricka,
och till sist blev han så försupen att han alldeles miste
förståndet och lade in en böneskrift att man så fort
som möjligt ”skulle låta skjuta honom eller taga honom
till soldat eller om det inte lät sig göra hänga honom”.
— Och vad kom det för resolution på det?
— M.. ja... det vet jag inte riktigt. I alla
händelser inväntade han inte resolutionen. Han hängde
sig själv.
— Och det gjorde han bra rätt i, inföll filosofen.
— Rätt? upprepade berättaren, tydligen av
köpmannaståndet och därtill en solid och religiös man.
— Jaa visst, han dog åtminstone och fick ett slut på
saken.
— Ett slut på saken? Men hur går det honom i nästa
värld? Självmördarna skall ju lida pina i evig tid.
Ingen får ens bedja för dem.
Filosofen smålog giftigt, men svarade ej. Däremot
framträdde helt oväntat en ny opponent mot såväl
honom som köpmannen och en försvarare av
seminaristen, som utan myndigheternas medgivande hade
tillämpat dödsstraffet på sig själv.
Det var en ny passagerare, som utan att någon av
oss märkt det hade stigit på i Konevets. Han hade suttit
tyst tills nu och ingen hade ägnat honom någon
uppmärksamhet, men nu riktades allas ögon på honom och
antagligen förundrade sig alla över att han kunnat
förbli obemärkt så länge. Det var en man av jättelik
växt med öppet, solbränt ansikte och tjockt, vågigt
hår som bly i färgen, på ett så egendomligt sätt hade
åren blekt det. Han var klädd i kåpa med brett
läderbälte om livet och hög svart klädeshätta. Huruvida
han var lekmannabroder eller vigd munk var omöjligt
att avgöra, ty ej blott på resor utan även hemma bära
Ladogaöarnas munkar inte alltid kamilavkan
uppträda i sin lantliga enkelhet blott i hättorna.
Vår nya bekantskap, som sedan visade sig vara en
mycket intressant man, såg ut att vara ett par och
femtio år, men han var en sannskyldig kämpe och
därtill en typisk, godmodig och naiv rysk kämpe,
påminnande om Ilja Muromets på Verestjagins vackra tavla
och i greve A. K. Tolstojs poem. Han borde inte gå
klädd i kåpa, tyckte man, utan sitta på ”en fåle så god”
och rida omkring i skog och mark och välbehagligt
andas in ”den mörka skogens doft av kåda och
smultronv.
Men den naiva godmodigheten till trots behövdes
det ej mycken iakttagelseförmåga för att märka att
han var en man som sett och varit med om mycket.
Hans sätt var obesvärat och självsäkert, men utan
spår av framfusighet och hans djupa basröst var mjuk
och behaglig.
— Allt det där betyder ingenting, började han, och
orden kommo sävligt under de täta, på husarmaner
uppåtvridna gråa mustascherna. Jag kan inte hålla med
om vad ni säger beträffande självmördare och den
andra världen, att de aldrig skulle få förlåtelse. Och
att ingen skulle be för dem det är också bara prat, för
det finns en man som lätt och ledigt hjälper dem i
deras belägenhet.
Man frågade vad det var för en man som så
framgångsrikt tog sig an självmördarnas sak efter deras
död.
— Jo, svarade kämpen-svartkåpan, i en by i
Moskvastiftet finns en pop som så när blivit avsatt för fylleri,
han styr till rätta för dem.
— Hur kan ni veta det?
— Å bevars väl, det vet inte bara jag, varenda en
i Moskvastiftet vet det, för saken har varit inför själva
hans högvördighet metropoliten Filaret.
Det blev en liten paus, varpå någon anmärkte att
allt det där lät ganska tvivelaktigt.
Svartkåpan blev ej det minsta stött över
anmärkningen.
— Ja vid första påseendet kan det förefalla
tvivelaktigt, svarade han. Och det är väl inte underligt att
det förefaller oss så, när själva hans högvördighet inte
på länge ville tro det, men sedan fick han säkra bevis
för det och såg att han måste tro och trodde.
Passagerarna började uppmana munken att berätta
denna sällsamma historia, och han gjorde inga
invändningar utan talade om följande:
— Det berättas att en gång skrev en
stiftsherde till hans högvördighet metropoliten att här är
en pop som är en förskräcklig drinkare — han super
brännvin och duger inte i församlingen. Och anmälan
hade skäl för sig vad det beträffar. Hans högvördighet
befallde att popen skulle skickas till honom i Moskva.
Han synade honom och såg att popen verkligen var en
suput och bestämde att han skulle mista sin plats.
Popen blev förtvivlad, han till och med slutade
dricka och bara sörjde och grät. ”Hur har jag ställt
till för mig”, tänkte han, ”och vad återstår mig nu
annat än att bära hand på mig själv? Det är det enda
jag kan göra. Då förbarmar sig hans högvördighet
åtminstone över min olyckliga familj och skaffar min
dotter en man, som får platsen efter mig och försörjer
familjen.”
Ja, som sagt var, han beslöt verkligen att göra slut
på sig och bestämde dagen för det, men som han var
en man med from själ så tänkte han: ”Gott och väl,
jag är villig att dö, men jag är ju inte ett oskäligt
kreatur, jag har ju en själ — vart går sen min själ?”
Och från den stunden blev hans vånda än större.
Nå, han våndas och våndas, men hans högvördighet
hade bestämt att han för dryckenskap skulle mista sin
plats. Så en dag efter måltiden lade sig hans
högvördighet på sin soffa med en bok för att vila litet och
somnade in. Om han nu somnade riktigt eller bara
halvslumrade, bäst det var tyckte han i alla fall att
dörren till hans cell öppnades. Han till och med
ropade: ”Vem är det?” för han trodde att det var
tjänaren som kom för att anmäla någon. Men när han
tittar till får han se att det inte är tjänaren utan en
munk, en munk med fromt skinande anlete, och hans
högvördighet såg genast att det var den helige
Sergij.
”Är det du, helige fader Sergij?” säger han.
Och helgonet svarar:
”Ja, det är jag, Guds tjänare Filaret.”
Hans högvördighet frågar:
”Vad önskar din renhet av min ovärdighet?”
Och den helige Sergij svarar:
”Nåd och barmhärtighet önskar jag.”
”Mot vem befaller du mig att visa den?”
Helgonet nämnde då popen, som blivit avsatt för
dryckenskaps skull, och försvann.
Men hans högvördighet vaknade och tänkte: ”Vad
var detta? En vanlig dröm eller en synvilla eller en
uppenbarelse?” Och han började begrunda, och som
han var en man av i hela världen berömt förstånd
kom han till den slutsatsen att det var en vanlig dröm,
för var det rim och reson att den helige Sergij, en
så sträng renlevnadsman och fastare, skulle lägga sig
ut för en präst som var svag i köttet och inte höll sitt
kall i ära?
Nå, gott och väl, så dömde hans högvördighet och
lät saken ha sin gång eftersom beslutat var, och själv
förrättade han sina sysslor som vanligt, och då tiden
kom gick han åter till vila.
Men knappt hade han lagt sig ned, förrän han på
nytt hade en syn och en sådan syn att hans
högvördighets upphöjda själ råkade i än större förvirring.
Tänk er bara: ett slammer — ett slammer så besynnerligt
att inga ord kan beskriva det, och riddare, en
oräknelig massa, kommer galopperande, alla är de klädda
i grönt, och harnesk och hjälmbuskar har de, och
hästarna är som svarta lejon, och framför dem rider en
stolt anförare i likadan klädsel, och vartåt han viftar
med sitt mörka baner dit galopperar alla, och på
baneret ses en drake. Hans högvördighet visste inte vart
det där tåget ville hän, men den stolte riddaren i
spetsen kommenderade: ”Pina dem bara! Nu har de inte
längre någon förespråkare.” Och han jagade förbi, och
hans krigare följde honom, och efter dem kom en hel
rad av ömkliga skuggor lika magra vårgäss och alla
vinkade de så sorgesamt åt hans högvördighet och
kved under tårar: ”Förlåt honom! — han är den ende
som ber för oss.”
Hans högvördighet täcktes stiga upp och genast
skicka bud efter den supige popen och sporde honom
hur och för vilka han plägade be. Men popen i sin
andliga fattigdom stod helt bävande inför den höge
prelaten och svarade: ”Jag förrättar tjänsten,
högvördighet, såsom föreskrivet är.” Men hans högvördighet
släppte honom inte utan sanningen måste fram, och
popen bekände: ”Jag har gjort mig saker till en orätt.
Eftersom jag själv är andligen svag och i förtvivlan
har tänkt det vore bäst jag tog mitt liv, ber jag alltid
vid det heliga brödets välsignelse för dem som gått
hädan utan syndaånger och burit hand på sig själva.”
Nu förstod hans högvördighet vad det var för ena
skuggor som svävat förbi honom i hans syn lik
svältfödda gäss, och det behagade honom inte att fröjda
alla demonerna som ilat före dem mot fördärvet, utan
han välsignade popen. ”Gå och synda icke hädanefter”,
täcktes han säga, ”och fortsätt att be för dem du
hitintills bett för.” Och han skickade honom tillbaka till
hans församling.
Sålunda fortsätter den där mannen att vara till
nytta för människor som inte förmår bestå i livets
kamp, för nu är han befäst i sin dristighet och håller
inte upp att kälta på Skaparen om dem, och Skaparen
måste förlåta dem.
— ”Måste”, säger ni?
— Ja, klappen och eder skall varda upplåtet, har
han ju själv sagt och lovat.
— Men är den där Moskvaprästen den ende som
ber för självmördare?
— Jag vet inte vad jag skall svara er på det. Det
är sagt att man inte skall bedja Gud för självspillingar,
men det kan ju hända att det finns sådana som inte
förstår bättre utan ber för dem också. På
trefaldighetsdagen, skulle jag tro, är det emellertid alla tillåtet
att bedja för dem. Då läses det också särskilda böner.
Härliga, innerliga böner, man tycker man skulle vilja
höra dem jämt.
— Men går det verkligen inte an att läsa dem också
andra dagar?
— Det vet jag inte. Om det är det bäst att fråga
belästa personer; de skall väl veta. Men som jag inte
haft med den saken att skaffa, så har jag aldrig
kommit att föra den på tal.
— Men har ni aldrig hört att de där bönerna
någonsin lästs under gudstjänsten?
— Nej det har jag inte. Men för resten, lita inte
på mina ord, jag är sällan med om gudstjänsten.
— Varför det?
— Mina sysselsättningar tillåter mig det inte.
— Är ni munk eller diakon?
— Nej, jag är ännu bara kåpbärare rätt och slätt.
— Men det betyder väl att ni är munk?
— N..ja, det anses så i allmänhet.
— Anses ja, inföll här köpmannen. Men en
kåpbärare kan ännu bli tagen till soldat.
Kämpen-svartkåpan tog inte anmärkningen illa upp,
han blott funderade litet och svarade så:
— Ja, det kan han, sådant har hänt. Men jag är
gammal nu, på femtiotredje året, och för krigstjänsten
baxnar jag för resten inte.
— Har ni varit i militärtjänst?
— Jaa, det har jag.
— Är du en gammal underofficer då? frågade
köpmannen.
— Neej, inte underofficer.
— Vad var du då — soldat eller magasinvakt eller
vad för sort?
— Nej, ni gissar inte rätt. Men jag är riktig militär,
jag har varit vid ett regemente nästan ända från
barndomen.
— Var du kantonist då? undrade köpmannen otåligt.
— Inte det heller.
— Vad i fridens namn var du för slag då?
— Jag är konnässör.
— Va..a..d för sla..ag?
— Jag är konnässör eller för att uttrycka mig på
simpelt folkspråk, jag är hästkännare och tjänstgjorde
som handledare åt remontörerna.
— Ah så.
— Jaha, nog är det mer än tusen hästar jag valt ut
och ridit in. Jag har tämt vilddjur till exempel som
brukade ställa sig rätt i vädret och sen kasta sig
baklänges, så att ryttaren fick bröstet krossat av
sadelbågen, men det var inte en som betedde sig så med mig.
— Hur bar ni er åt då?
— Jag... jag har helt enkelt av naturen fått en
särskild begåvning för den saken. Jag springer upp
på hästryggen, och innan hästen fått tid att sansa sig,
hugger jag honom med vänstra handen i örat allt vad
jag orkar och vrider, och så skär jag tänderna och
med högra handen slår jag honom i skallen mellan
öronen, så att ibland kom det till och med ut hjärna
med blodet i näsborrarna på honom — och då blev
han sedig.
— Och sedan?
— Sedan stiger jag av och synar honom och låter
honom syna mig riktigt grundligt, så att han skall ha
mitt utseende väl i minnet, och sen sätter jag mig upp
igen och börjar rida.
— Och efter det blir hästen lydig?
— Ja, det blir han, för en häst är ett klokt djur,
han känner vad det är för en som har hand om honom
och vad han vill ha honom till. Mig till exempel tyckte
alla hästar om av den anledningen att de förstod mig.
På cirkus i Moskva fanns det en häst som inga
ryttare hade några händer med, och han lärde sig, den
besten, ett maner att bita ryttarna i knäna. Han högg
tag med tänderna och knäckte hela knäskålen. Det var
många som han fördärvade. Just vid den tiden kom
engelsmannen Rarey till Moskva — dressörernas furste
kallade han sig — och honom hade den där leda hästen
också så när bitit fördärvad, i alla händelser drog han
skam över honom. Han kom undan, berättades det,
bara därför att han hade ett knäharnesk, så att hästen,
fast den visserligen bet honom, inte kunde bita igenom
utan bara kastade av honom; annars hade han varit
dödens. Men jag tämde hästen jag.
— Berätta hur ni bar er åt.
— Det gick med Guds hjälp, för jag upprepar att
jag har fått den gåvan. Mister Rarey, han som
kallade sig dressörernas furste, och alla andra som hade
försökt sig på den där hästen hade fått för sig att
hela konsten att betvinga hans ilska låg i tyglarna och
att inte låta honom vrida huvudet åt vare sig höger
eller vänster. Men jag fann på ett rakt motsatt medel.
När engelsmannen Rarey sade ifrån sig den där
hästen, så steg jag fram. ”Det är väl ingenting”, sa
jag, ”hela saken är ju bara den att hästen är besatt
av en ond ande. Det begriper inte engelsmannen, men
jag begriper och jag skall bota honom.”
Befälet samtyckte. Då säger jag: ”Led ut honom
bakom Dragomilovska tullen.” De gjorde så. Nå gott,
vi ledde honom i tygeln till dalen vid Pily, där
herrskapen bor på sommarnöje. Där var gott svängrum och
passande på alla vis, så där grep jag mig verket an.
Jag satte mig upp på honom, på den där människoätaren,
utan skjorta, barbent, bara ridbyxorna hade jag
på mig och så en mössa, det var alltsammans, och på
min nakna kropp hade jag bara en liten linnegördel
från den helige tappre furst Vsevolod-Gavrijl av
Novgorod, som jag högligen aktade för hans
mannamod och trodde på. Och i den där gördeln är det vävt
en inskrift: ”Min heder skänker jag icke någon.” I
händerna hade jag inga särskilda instrument förutom
i den ena en stadig tatarisk nagajka med blyklump,
som då inte vägde mer än ett par skålpund, och i den
andra en liten påse med deg i.
Nå, jag satte mig upp, och fyra man höll hästen i
tyglarna och drog var och en åt sitt håll, så att han
inte skulle ge sig på någon med tänderna. Han såg,
den besten, att vi ville betvinga honom, och han både
gnäggade och skriade och blev löddrig av svett och
skalv av raseri, han ville slita mig i stycken, ville han.
Jag såg det och ropade till stallkarlarna: ”Skynda er
och ryck av honom betslet.” De trodde inte sina öron
och bara gapade. ”Vad står ni och gapar för, hör ni
inte?” säger jag. ”Ni måste på ögonblicket göra allt
vad jag befaller.” — ”Men vad tänker du på, Ivan
Severjanytj?” säger de (i världen kallades jag Ivan
Severjanytj Fljagin). ”Är det möjligt att du befaller
oss ta av honom betslet?”
Jag började bli förargad på dem, för jag märkte och
kände i benen hur hästen höll på att bli alldeles vild
av raseri, och jag satte knäna hårt i honom, och till
dem skrek jag: ”Av med betslet!” De ville fortsätta
att säga emot, men då blev jag alldeles topprasande
och började gnissla med tänderna — och på ett
ögonblick hade de ryckt av betslet och sen tog de till benen,
och i samma nu dängde jag påsen i huvudet på hästen.
Det var första överraskningen för honom. Påsen
sprack och degen rann honom i ögon och näsborrar.
Han blev förskräckt. Vad är detta för slag? tänkte
han. Men med vänstra handen ryckte jag mössan av
mig och började med den gnida in degen i ögonen på
honom riktigt ordentligt, och samtidigt smiskade jag
honom i sidan med nagajkan... Han ryckte till
och satte i väg, och jag, jag gned honom i ögonen så
att han skulle mista sin synförmåga och gav honom
med nagajkan.
Ja, och så blev det en galopp! Jag lät honom varken
hämta andan eller öppna ögonen, jag bara kavlade och
kavlade med min mössa så att han hade deg över både
ögonen och hela nosen, ingenting såg han, jag skrämde
honom med mitt tandagnissel och jag gav honom med
min nagajka, så att han skulle se att det här var allvar.
Det begrep han också och inte ett tag tredskades han
och blev stående, utan sprang och sprang. Sprang
gjorde han och piskade gjorde jag, och ju värre han
sprang dess värre piskade jag, men till sist började vi
bägge tröttna. Det värkte i min rygg och jag orkade
inte lyfta armarna längre, och han, kunde jag se, hade
slutat att skela med ögonen och tungan hängde ur
munnen på honom.
Jag såg att han begärde pardon och jag steg av och
gned honom ren i ögonen och tog honom i manen och
sa: ”Stå still, din rackarbyting”, och så tryckte jag
honom neråt och han föll på knä för mig, och sen den
stunden blev han så from man någonsin kunde begära,
man fick både sitta upp på honom och rida honom.
Men han dog snart.
— Dog han?
— Ja. Det var ett mycket stolt djur, till sitt beteende
blev han ödmjuk, men sin karaktär kunde han
tydligen inte ändra. Men när mister Rarey fick höra talas
om det erbjöd han mig att komma i tjänst hos honom.
— Jaså, ni kom i tjänst hos mister Rarey?
— Nej.
— Varför det då?
— Ja vad skall jag säga? För det första var jag ju
konnässör och mera van vid den delen — att välja ut,
inte att rida in — men han ville ha mig bara till att
tämja de värsta sprakfålar, och för det andra så tror
jag att alltihop bara var en nedrig list av honom.
— Hur så då?
— Han ville lura min hemlighet av mig.
— Och yppade ni den?
— Ja det gjorde jag.
— Och hur gick det sen?
— Joo... han vart visst rädd för mig.
— Berätta den historien också.
— Det var ingen särskild historia, han bara sa åt
mig: ”Hör du, låt mig veta hemligheten, så skall
jag ge dig stora pengar och anställa dig som konnässör
hos mig.” Men som jag aldrig har kunnat bedra någon,
så svarade jag: ”Vad för hemlighet? Tokprat!” Men
han hade sitt underfundiga engelska förstånd på saker
och ting och han ville inte tro mig. ”Nå”, säger han,
”om du inte vill tala om för mig, så skall vi åtminstone
dricka rom ihop.” Och sen drack vi en hel massa rom
tillsammans, han och jag, och han vart röd i ansiktet
och sa som så: ”Seså, tala nu om för mig vad du
gjorde med hästen.” — ”Jo så här”, svarade jag
och så stirrade jag på honom vilt och gnisslade med
tänderna, och som jag inte hade någon degpåse till
hands så tog jag, som exempel, glaset och skulle till
att kasta det på honom, men när han såg det dök han
bums under bordet och flög på dörren, och borta var
han. Vi träffades aldrig mer.
— Och det var därför ni aldrig trädde i tjänst hos
honom?
— Jaa. Hur skulle jag ha kunnat, när han sen den
gången till och med var rädd att möta mig? Men jag
skulle gärna ha velat komma till honom då, för jag
tyckte bra om honom, när vi satt där och drogs vid
rommen. Men det är ju så att sin förelagda väg
kommer man inte ifrån, och jag måste följa en annan
kallelse.
— Och vad anser ni för er kallelse?
— Ja, jag vet inte rätt vad jag skall svara på det...
Jag har ju gått igenom mycket. Både på hästar och
under hästar har jag varit och i fångenskap har jag
varit och krigat har jag gjort och själv har jag slagit
folk och folk har lemlästat mig så kanske inte vem som
helst skulle ha tålt vid maken.
— Och när gick ni i kloster?
— Det var inte länge sen, bara några år efter allt
detta jag genomgått.
— Och kände ni kallelse till det också?
— N.. n.. nja... jag vet inte hur jag skall
säga... men för resten får man nog anta att jag
hade det.
— Varför talar ni så där tveksamt?... Det är som
om ni inte visste riktigt?
— Hur skall jag kunna veta riktigt, när jag inte
ens kan fatta hela mitt förflutna levnadslopp?
— Hur så?
— Jo, därför att det är mycket jag inte har gjort av
egen vilja.
— Efter vems vilja då?
— Efter föräldralöftet.
— Och vad är det allt som har skett med er efter
föräldralöftet?
— I hela mitt liv har jag hållit på att gå fördärvad,
men aldrig gått slut riktigt.
— Såå?
— Ja just så.
— Vill ni inte berätta oss ert liv?
— Jo vad jag kommer ihåg skall jag gärna berätta,
men ända från början måste jag berätta då — annars
kan jag inte.
— Ja för all del, gör det. Dess intressantare.
— Inte vet jag om det är intressant, men var så
goda och hör på då.
II.
Före detta konnässören Ivan Severjanytj Fljagin
började sin berättelse sålunda:
— Jag är född i den livegna klassen, och mina
föräldrar hörde till gårdsfolket hos greve K. i Orlovs
guvernement. Nu, under de unga herrarna, har
egendomarna förskingrats, men på gamla grevens tid var
de mycket stora. I byn G., där greven själv behagade
bo, var en väldigt stor manbyggnad, flyglar för gäster,
en teater, en kägelbana, hundgård, levande björnar
satt på stolpar, där var orangerier och trädgårdar,
greven hade egna sångare som höll konserter, egna
aktörer som uppförde allahanda teaterpjäser. Men det
allra förnämsta och viktigaste var stuteriet. Var
avdelning på gården hade sitt särskilda folk, men med
stuteriet var det alldeles särskilt noga, och alldeles
som i gamla tiders militärtjänst kantonisten gick i fält
för att han var soldatson, så hade vi hos oss kuskpojken,
som var kuskson och upplärdes att köra, och
stallpojken, som var stalldrängsson och hjälpte till i stallet,
och foderpojken, som var son av fodermarsken och
hävde ner fodret från skullen.
Min far var kusken Severjan, och inte för att han
hörde till de allra förnämsta kuskarna, för det fanns
en hel mängd av dem, men han körde i alla fall ett
sexsparm, och en gång vid ett tsarbesök var han
nummer sju och hade äran att få en blå assignat av den
gamla sedelsorten.
Min mor miste jag i mina allra spädaste år och
minns henne inte. Jag var en böneson, det vill säga att
som hon i många år förblev barnlös bad hon
beständigt till Gud om mig. Men när så bönen blev hörd och
hon födde mig till världen, dog hon strax efteråt,
alldenstund jag föddes med ett ovanligt stort huvud, så
att jag fördenskull sedan blev kallad inte Ivan
Severjanytj utan helt enkelt Golovan
Som jag växte upp i kuskhuset hos min far
tillbragte jag all min tid i stallet, och där lärde jag mig
hemligheten att förstå mig på djur och fattade jag
kan säga kärlek till hästar, för redan som helt liten
kröp jag på alla fyra mellan benen på dem och de
gjorde mig aldrig något ont, och när jag sen växte upp
lärde jag känna dem perfekt. Vårt stuteri låg för sig
och stallen för sig, och vi stall folk hade ingenting att
göra med stuteriet utan fick bara färdiga föl och lärde
upp dem. Var kusk med förridare hade ett sexspann
av olika raser: vjatkarasen, kazanska, kalmuckiska,
bitjugska, donska raserna — det var alltsammans
hästar som köptes in på marknaderna. Det fanns
förstås mycket flera stuterihästar, men om dem lönar
det sig inte att tala, för stuterihästarna är fromma och
har varken starkt humör eller eldighet. Men de där
vildbattingarna det var ena förskräckliga djur. Greven
brukade ibland köpa hela hjordar till billigt pris, tio
rubel hästen, och så fort vi drivit hem dem började vi
tämja in dem. Men det var för rysligt så motspänstiga
de var. Väl hälften av dem brukade stryka med och lät
sig inte fostras.
De stod där på stallgården och tittade så undrande
och till och med för väggarna skyggade de och bara
vände ögonen mot himmeln som fåglar. Ibland gjorde
det en riktigt ont om en sådan där stackare, för man
såg hur han liksom ville flyga sin kos, men han hade
ju inga vingar. Och varken havre eller vatten ur hon
kunde man få dem att smaka till en början, de bara
tvinade och tvinade och till sist stöp de. Ibland
förlorade vi över hälften av dem vi köpte, i synnerhet
kirgishästar. De har en sådan kärlek till friheten på
stäpperna så det är ingen hejd på det. Av dem som
låter tämja sig och blir vid liv är det inte heller få
man måste slå fördärvade, för stränghet är enda sättet
med dem. De återigen som fördrar den där fostran
och undervisningen de blir sådana exemplar att ingen
stuterihäst någonsin kan jämföras med dem i utmärkta
egenskaper.
Min far, Severjan Ivanytj, körde ett kirgisiskt
sexspann, och när jag vuxit upp blev jag satt till
förridare på det där spannet. Det var ena vilda hästar,
inte att likna vid de så kallade kavallerihästarna
nuförtiden som tas ut åt officerarna. Rida slika trögdjur,
som till och med officerare kan sitta upp på, är då
inget nöje alls, men dessa, de var helt enkelt vilddjur,
huggorm och basilisk, allt på en gång. Bara att se
deras nos eller tandgården eller benen eller manen...
ja det var något rent hisnesamt. Någon trötthet visste
de aldrig av. Att springa åttio, ja hundra eller
hundrafemton verst hemifrån till Orlo eller tillbaka i samma
fart hela vägen och utan att vila, det var ett
ingenting för dem. När det bar i väg med dem hann man
inte blinka, förrän de redan var långt förbi.
Då jag kom upp i förridarsadeln var jag inte mer
än elva år och en röst hade jag just sådan som
förridarna på adelsgårdar skulle ha efter den tidens mod,
så gäll och klar och så uthållig att jag kunde skrika
"dddidi-i i-ttti-o-o" en halvtimme i sträck. Men mina
kroppskrafter var ännu inte stora, så längre färder
hade jag svårt att stå ut med och ännu bands jag vid
hästen, det vill säga i sadeln, och surrades fast med
remmar så att jag omöjligt kunde falla av. Halvt
ihjälbultad blev man, och mer än en gång hände det
att man domnade av och miste sansen, men man satt
där man satt på hästryggen och efter en stund
kvicknade man till igen. Ja det var ingen lindrig syssla,
ibland hade man flera sådana där omskiften och
svimmade och kvicknade till ömsom, och när man väl kom
hem fick de skära loss en och man var som död och
de lade en och lät en lukta på pepparrot. Men sedan
vande man sig och alltihop det där blev som ett
ingenting för en. Man satt där och bara lurade på att få ge
någon mötande musjik ett ordentligt piskrapp över
ryggen. Det är ett streck som förridarna är kända för.
En dag var vi ute och körde greven, han skulle
sta och hälsa på. Det var på sommarn och vackert
väder och greven åkte i öppen kalesch och bredvid sig
hade han sin hund och far körde fyrspannet och jag
satt framför och gastade. Vi hade just vikit av från
stora vägen och in på en biväg som är en femton
verst lång och för till ett kloster, kallat P. Munkarna
hade anlagt den där vägen för att det skulle vara
mera lockande för folk att fara till dem. Och tror jag
det var en skillnad — kronans väg den var smutsig
och full med buskar, ogräs och trädrötter, men
munkarnas väg den var fin och sopad och på ömse sidor
växte planterade björkar och hela luften doftade av
deras grönska och en vidsträckt utsikt över fälten
hade man. Med ett ord, det var så skönt så man just
kunde ha velat skrika, men här, på den här lilla
bivägen, hade jag ju ingenting att skrika för, så jag
måste hålla mig tyst. Men bäst det var — vi hade en
tre, fyra verst kvar till klostret och vägen bar just
litet utför — fick jag se en liten prick framför mig...
något kröp fram på vägen som en igelkott. Jag blev
glad åt anledningen och satte i av alla krafter:
ddd-i-i-it-t-t-i-o-o, och en hel verst höll jag på och blev
så het att när vi kom närmare parvagnen jag skrek åt
reste jag mig i stigbyglarna. Då fick jag se att en karl
låg på höet i vagnen, och som han antagligen hade det
skönt i friska luften och solgasset, så sov han i
allsköns lugn med ryggen i vädret och armarna
utsträckta som om han omfamnat vagnen.
Den han skulle inte vika ur vägen, det kunde jag se,
så jag styrde åt sidan, och när jag kommit i jämbredd
med honom så började jag för första gången gnissla
med tänderna, och alltjämt stående i stigbyglarna lade
jag av alla krafter till honom över ryggen med
knutpiskan. Hans hästar till att sätta av utför backen och
han upp med en fart. Det var en liten gubbe i just
en sådan här hätta som jag har nu, och just som ett
litet gumansikte hade han, det var för ängsligt att se,
och han var alldeles hjärtskrämd och tårarna rann,
och där rullade han om i höet precis som mörten på
halstret, och så såg han väl inte i yrvakenheten utan
for på huvudet ur vagnen under hjulen och började
släpa med i dammet. Han hade trasslat in benen i
tömmarna.
Jag och far min och greven själv också tyckte först
det var löjligt att se hur han stöp kullerbytta, men så
fastnade hästarna med vagnshjulet i en stolpe nere vid
en bro, men han steg inte upp, fick jag se, och rörde
sig inte. När vi kom närmare, såg jag att han var
alldeles grå av damm, och han hade inte ens näsa i
ansiktet utan bara ett hål som det rann blod ur.
Greven befallde oss stanna och steg ur och tittade.
"Död", sa han. Mig behagade han lova prygel för
detta när jag kom hem, och så befallde han att vi skulle
köra i karriär till klostret. Därifrån skickades det folk
till bron och greven hade förhandlingar med igumenen,
och på hösten gick det hela foror hemifrån och dit
med havre och mjöl och torkad fisk, och mig pryglade
far min bakom klosterladan utanpå byxorna, men
riktigt prygel fick jag inte, för jag måste ju sköta min
tjänst och genast sitta upp på hästryggen igen.
Därmed slöt den saken, men samma natt kom den
där munken jag piskat till mig i drömmen, och
återigen grät han som ett gammalt kvinnfolk.
— Vad vill du mig? säger jag. Gå din väg.
— Du har berövat mig livet, innan jag hann göra
syndabot, svarar han.
— Än sen då? säger jag. Vad kan jag göra åt det
nu? Det var ju inte med flit. Och på vad sätt har du
det illa nu? säger jag. Du är död och därmed slut.
— Ja, det förstås, säger han, det är ju verkligen så
och jag är dig mycket tacksam för det, men nu har
jag kommit från din köttsliga mor för att hälsa dig
att vet du av att du är hennes böneson?
— Ja jag har hört talas om det, säger jag, mor
Fjodosia har berättat det för mig många gånger.
— Men vet du också det, säger han, att du är en
löftesson?
— Vad är det för slag?
— Det är, säger han, att du är lovad åt Gud.
— Vem har lovat mig åt honom?
— Din mor.
— Det är bäst hon kommer och berättar mig om det
själv, säger jag, du kanske bara hittar på det.
— Nej, det gör jag inte, säger han, och hon kan
inte komma.
— Varför det då?
— Därför, säger han, att här hos oss är det inte
som hos er på jorden. Här talar och går man inte hur
man vill, utan vad man är satt till att göra det gör
man. Men om du vill, säger han, skall jag ge dig ett
tecken på att det är sanning.
— Gärna, säger jag, men vad är det för tecken?
— Jo, svarar han, tecknet som gives dig är att du
många gånger skall vara nära att gå fördärvad men
inte går fördärvad riktigt, förrän ditt stora fördärv
kommer, och då skall du minnas din mors löfte och gå
i kloster.
— Märkvärdigt det där, sa jag. Jag går in på det
och väntar.
Han försvann och jag vaknade och glömde bort
alltsammans och anade inte att allt detta fördärvet skulle
börja med detsamma.
Någon tid därefter reste vi med greven och
grevinnan till Voronezj — en av smågrevinnorna som
var skevbent skulle bäras fram till några nya
undergörande reliker — och vi stannade i byn Kruty i
Eletskijkretsen för att fodra hästarna och jag somnade
vid vattningsstället, och återigen fick jag se den där
lille munken som jag gjort av med, och han säger:
— Hör på, Golovan, det gör mig ont om dig,
bed med detsamma herrskapet att du får gå i kloster —
de låter dig få det.
— Varför det då? säger jag.
— Jo, du får väl se, säger han, hur mycket ont du
annars får lida.
Kraxa du, tänkte jag, det är förstås för att jag
slog ihjäl dig, och därmed steg jag upp, och far och
jag hjälptes åt att spänna för hästarna och vi körde
vidare. Vägen här är förskräckligt backig och brant,
och på sidorna är stup där jag vet inte hur många
människor hade satt livet till på den tiden. Greven
säger också:
— Var försiktig nu, Golovan.
Ja, jag förstod nog min sak, och fast det ju är
kusken som håller i tyglarna och styr stånghästarna,
så kunde jag ändå hjälpa far min på många vis. Hans
stånghästar var ena väldiga springare, de kunde sätta
i väg så att de rent låg utefter marken, men den ene av
dem var en rackare till astronom — drog man hårt i
tömmen, satte han tvärt huvudet i vädret och håken vet
vad han gav sig att stirra på uppe i himmeln. Det finns
ingenting värre än sådana där astronomer och särskilt
är de farliga som stånghästar. En häst med den olaten
måste förridarn alltid hålla ögonen på, för astronomen
själv ser inte var han sätter fötterna och vart han går.
Allt det där visste jag förstås om min astronom och
hjälpte alltid far min. Min sadelhäst och handhästen
höll jag med tyglarna om vänstra armbågen och styrde
dem så att deras svansar kom mittför nosen på
stånghästen och stången mellan länderna på dem, och
piskan höll jag alltid i beredskap och för ögonen på
astronomen, och så fort jag såg att han tittade för
mycket åt himmeln, gav jag honom ett rapp över nosen
och han genast ner med huvudet och sen gick det
galant.
På samma sätt den här gången. Vi lät det bära i
väg, och jag satt där framför stången och vände mig
runt och höll efter astronomen med piskan som
vanligt. Men så bäst det var märkte jag att han varken
brydde sig om fars tömmar eller min piska, hela
munnen var blodig och betslet, och ögonen stod i huvudet
på honom och jag fick höra hur det knakade till bakom
oss och så pang och hela ekipaget sackade ner —
bromskedjan hade brustit. "Håll, håll", skrek jag åt
far och han själv vrålade "håll, håll". Men hur skulle
man kunnat hålla? Sexspannet satte i väg som
galningar utan att se eller höra. Bäst det var skymtade
något för mina ögon och jag såg far flög på huvudet
från kuskbocken... tömmarna hade brustit... Och
framför oss hade vi en ryslig avgrund... Jag vet
inte om det var herrskapet eller mig själv jag tänkte
på, men när jag såg den oundvikliga undergången
kastade jag mig med sadelhästen rätt emot tistelstången
och hängde mig över ändan av den... Hur pass tung
jag var på den tiden kan jag inte heller säga, men man
väger ju tungt, när man hänger på det där viset, och
stånghästarna började flåsa, så tryckte jag dem...
När jag så tittade till var mina framhästar borta,
remtygen hade brustit och jag hängde rätt över själva
avgrunden och ekipaget stod där med stånghästarna,
som jag höll fast där jag låg över tistelstången. Nu
först kom jag till sansning och förskräcktes och
armarna släppte sitt tag och jag flög, och sen minns jag
ingenting mer. Jag vaknade, jag vet inte efter hur
lång tid, och fick se att jag låg i en stuga och en musjik
säger åt mig:
— Vad, är du verkligen vid liv, pojke?
— Måtte visst vara det, säger jag.
Jag började tänka efter och kom ihåg att våra
hästar skenat och jag kastat mig över ändan av
tistelstången och blivit hängande över ett stup. Men vad
som vidare hänt visste jag inte.
Musjiken drog på munnen.
— Inget under att du inte vet det. Dina framhästar
de kom inte levande utför branten, de slog ihjäl sig,
men dig var det som om någon osynlig makt hade
frälsat. Du ramlade rätt på en stor lerkoka, och på
den åkte du sen vidare ner just som på en skinnkälke.
De trodde du var stendöd, men så fick de se att du
andades, fast du mist sansen av den häftiga farten.
Seså, stig nu upp om du det förmår och skynda genast
i väg till helgonet. Greven har lämnat kvar pengar till
begravningen, ifall du skulle dö, och till färden till
honom i Voronezj, ifall du skulle vara vid liv.
Jag åkte i väg, men på hela vägen sade jag inte
ordet utan bara hörde på hur musjiken som körde
spelade "Stolts jungfrun" på handklaver.
När vi kom fram till Voronezj lät greven kalla in
mig, och så sa han åt sin grevinna:
— Ser du, min grevinna, den här pojken har vi att
tacka för våra liv.
Grevinnan bara nickade med huvudet och greven sa:
— Bed mig om vad du vill, Golovan — jag gör allt
för dig.
— Jag vet inte vad jag skall be om, säger jag.
Och han säger:
— Seså, något vill du väl ha?
Jag funderade och funderade och till sist sa jag:
— Ett handklaver.
Greven började skratta och sa:
— Du är då sannerligen en dumbom, men för resten,
det är ju helt naturligt. När tiden kommer skall jag
själv tänka på dig, och handklaveret, la han till, det
skall du genast få.
En betjänt skickades till en butik och kom till mig
i stallet med handklaveret.
— Se där, spela nu, sa han.
Jag tvärt till att försöka spela, men jag märkte ju
att jag inte kunde och slängde det, och dagen därpå kom
det några kringvandrare och stal det för mig i
vagnboden.
Jag skulle vid det där tillfället ha begagnat mig av
den grevliga nåden och som munken rått mig ha bett
att få gå i kloster. Men jag bad om ett handklaver,
jag vet inte varför, och därigenom tillbakavisade jag
den första kallelsen, och fördenskull fick jag gå från
den ena vedermödan till den andra och genomlida allt
svårare och svårare ting, men utan att någonsin
förgås, till dess allt vad munken hade förutsagt mig i
synen var gånget i fullbordan för min otros skull.
III.
Knappt hade jag kommit hem med mitt herrskap
efter ett nytt sexspann, som vi köpt i Voronezj, förrän
jag kom till att skaffa mig ett par tofsduvor — hane
och hona — som jag hade på en hylla i stallet.
Duvhanen var grå och honan vit med röda ben, så vacker,
så vacker... Jag var alldeles förtjust i dem, ibland
brukade duvhanen kuttra om natten och det var så
trevligt att höra, och om dagarna flög de bland
hästarna och satte sig i krubborna och pickade mat och
kysstes. Det är roligt för ett barn att se sådant där.
Efter det där kyssandet fick de barn. Först kläckte
de ut ett par och de började växa, och så kysstes
de igen och så lade de sig på ägg igen och kläckte
ut fler. De är så små, så små, de där duvungarna,
just som ulltottar, och inga fjädrar har de och gula
är de som smörblomster, men näbbar har de redan
som tjerkessfurstar... Jag brukade stå och titta på
mina duvungar, och för att inte göra ungen illa lyfte
jag honom i lilla näbben och bara såg och såg på honom
och kunde inte se mig nöjd, så näpen var han, men hela
tiden hade jag duvhanen omkring mig, som försökte
ta honom ifrån mig. Jag fick roligt åt honom också
och retades med honom om duvungen både länge och
väl. Men när jag sen skulle lägga ungen tillbaka i boet
andades han inte längre. Ett sådant elände! Jag värmde
honom i händerna, jag andades på honom, försökte på
alla vis få liv i honom — nej, han var slut och därmed
jämnt. Jag blev rasande och tog och slängde ut honom
genom fönstret. Det fanns i alla fall en till kvar i boet.
Men den döda ungen kom en vit katta och högg sig och
kilade i väg med. Jag lade noga märke till att kattan
var vit, helvit, och hade en svart plätt på huvudet
just som en mössa. Nå frid med henne, tänker jag,
hon må gärna äta upp honom. Men bäst jag låg och
sov sen på natten fick jag höra hur duvhanen slogs
med någon uppe på hyllan ovanför min bädd. Jag
sprang upp och tittade till, det var månljust, och jag
såg att det återigen var den där vita kattan som nu
släpade i väg med min andra levande duvunge.
Vänta du, tänkte jag, och jag efter och kastade
min stövel, men den träffade inte — hon i väg med
min duvunge och åt förstås upp den. Mina duvor var
barnlösa, men de sörjde inte länge, de började kyssas
igen och återigen fick de sig ett par och återigen tog
dem den där fördömda kattan... Fåglarna vet hur
hon kunde lägga märke till allt, men en gång fick jag
se hur hon mittpå ljusa dagen återigen släpade i väg
med en duvunge, och så kvickt gick det att det var inte
värt jag försökte kasta något efter henne.
Men då beslöt jag att fånga henne och satte upp en
fälla i fönstret, så att så fort hon stack näsan dit en
natt så slog den igen om henne, och där satt hon och
jamade. Jag tog genast ut henne ur fällan, och nosen
och framtassarna stack jag ner i stövelskaftet, så att
hon inte skulle rivas, och baktassarna och svansen tog
jag i vänstra handen, med ärmen om, och med
högra handen tog jag ner piskan från väggen och så
lade jag henne på sängen och lärde henne veta hut.
Hundrafemtio knut gav jag henne och det så mycket
jag orkade, så hon till och med slutade att sparka.
Då drog jag fram henne ur stöveln och undrade om
hon var död eller inte. Hur skall jag kunna pröva
det? tänkte jag. Och så lade jag henne på tröskeln
och högg svansen av henne med en yxa. Då sa hon
"mjaa" och ryckte till och snurrade runt ett dussin
varv och så sprang hon.
Nå skönt, tänkte jag, nu kommer du nog inte en
gång till och nosar efter mina duvor. Och för att hon
skulle bli än värre skrämd tog jag på morgonen hennes
svans, som jag huggit av, och fäste den i en spik
utanför fönstret och kände mig mycket belåten med
alltihop.
Men om en timme eller kanske på sin höjd två får
jag se grevinnans kammarjungfru komma sättande.
Aldrig förr i sitt liv hade hon satt foten i stallet, och
hon höll en parasoll över sig och skrek:
— Aha! Aha! Är det den? Är det den?
— Vad är det frågan om? säger jag.
— Är det du, säger hon, som har lemlästat
Zozinjka? Bekänn! Är det inte över ditt fönster hennes
svans sitter spikad?
— Vad är det mer med det då, säger jag, att hennes
svans sitter spikad?
— Hur kunde du understå dig? säger hon.
— Hur kunde hon understå sig att äta upp mina
duvungar? säger jag.
— Dina duvungar, det var också något!
— Nå men kattan är väl inte heller någon så hög dam.
Jag var i den åldern, förstår ni, så jag kunde bruka
munnen.
— En gammal katta — vad är den värd? säger jag.
Men hon på mig:
— Hur vågar du säga så? Vet du inte att grevinnan
själv har smekt min katta?
Och så smällde hon mig en örfil med sin lilla nätta
hand, och jag, som ända från barndomen själv var
snar att ta till knytnäven, jag ryckte bums till mig en
smutsig stallkvast och gick lös på henne...
Du min Gud ett sådant spektakel det blev! Jag blev
ledd till kontoret och ställd till doms inför den tyske
förvaltarn, och han dömde mig till hårdaste prygel
och sen ifrån stallet ner i engelska parken att knacka
sten till en väg... Förskräckligt med prygel fick jag,
jag kunde inte ens resa mig utan bars i en bastmatta
bort till far, men det gjorde mig inte så mycket, det
värsta var den andra domen att jag skulle ligga på
knä och knacka sten. Det var mig en sådan pina, så
jag grubblade och grubblade hur jag skulle frälsa mig
och beslöt att göra av med mig. Jag skaffade mig ett
stadigt rep, jag tiggde mig till det av en betjänt, och
sen gick jag i bastun på kvällen och därifrån gick jag
ut i asphagen bakom tröskplatsen, föll på knä, bad en
bön för alla kristna, band repet vid en gren, gjorde en
snara och stack huvudet i den. Sen var det bara att
ta ett hopp, och så skulle det snart vara färdigt med
mig... Sådan som jag är till min karaktär skulle jag
också mycket ledigt ha gjort det, men knappt hade
jag tagit sats och hoppat ner från grenen och hängde
där, förrän jag redan låg på marken, och framför mig
stod en zigenare med en kniv och skrattade — kritvita
tänder hade han som rent lyste i det kolsvarta ansiktet.
— Vad gör du, din gynnare? säger han.
— Angår det dig?
— Är livet svårt för dig? envisas han.
— Tydligt att det inte är sockersött, säger jag.
— Men varför skall du själv hänga dig, kom bara,
säger han, och lev ihop med oss, då kan du åtminstone
bli hängd av andra.
— Vad är ni för ena och vad lever ni av? Är ni
inte tjuvar, eller hur?
— Joo, säger han, vi är både tjuvar och bedragare.
— Ja där ser du, säger jag, och när det så faller
sig sticker ni visst ihjäl folk också, eller hur?
— Jo det händer, säger han, vi gör sådant ock.
Jag funderade och funderade. Hur skulle jag göra?
Därhemma skulle det bli detsamma dag ut och dag in,
ligga på knä på vägen och knacka och knacka, och jag
hade redan valkar på knäna av den hanteringen, och
aldrig hörde jag annat än gyckel om att tysken, den
ledingen, hade dömt mig till att knacka ett helt
stenberg för kattsvansens skull. Alla människor skrattade
åt mig. "Och du som ändå kallas räddarn", sade de,
"du har ju räddat livet på herrskapet."
Nej jag stod inte ut, och det begrep jag ju att ifall
jag inte hängde mig så skulle jag få lov att vända
tillbaka till eländet, och därför grät jag först en tår och
sen slog jag till och gick in på att bli rövare.
IV.
Den illistige zigenaren gav mig inte tid att besinna
mig, han tog strax i:
— För att jag skall tro att du inte ändrar dig måste
du på ögonblicket hämta mig ett par hästar ur
grevliga stallet, och de allra bästa hästarna skall du ta, så
att vi hinner långt i väg på dem till i morgon bitti.
Jag vred mig, för det bar mig alldeles förskräckligt
emot att stjäla, men har man skapats till svamp så
måste man ju i skäppan, och för mig som kände alla
ingångar och utgångar i stallet var det en smal sak
att leda ut ett par bra hästar som aldrig pankade, och
zigenarn tog på köpet genast upp några vargtänder
på ett snöre ur fickan och hängde dem om halsen på
båda hästarna, och sen satt vi upp, zigenarn och jag,
och red i väg. Hästarna vädrade vargtänderna och
satte av så det kan inte beskrivas; och på morgonen
var vi hundra verst borta, utanför staden Karatjev.
Där sålde vi med detsamma hästarna till en kusk, och
sen gick vi och satte oss vid en liten flod, som flöt
fram där, och skulle till att dela. För hästarna hade
vi fått trehundra rubel, i den tidens pengar förstås,
assignater,
silverrubel.
— Där har du din andel, sa han.
Men det tyckte jag var skamligt.
— Vad för slag, sa jag, jag stal ju de där hästarna
och för det hade jag kunnat få lida värre än du,
varför skall jag då få en så liten andel?
— Därför att det är din beskärda del, sa han.
— Prata dumheter, sa jag. Varför behåller du så
mycket själv?
— Därför att jag är mästare och du lärling, sa han.
— Är jag lärling? sa jag. Det var lögn.
Och det ena ordet tog det andra och det blev en
stor träta. Och till sist sa jag: — Jag vill inte följa med
dig längre, för du är en skurk.
— Jo, stanna för Kristi skull, broder, sa han, du har
ju inget pass och du kan råka illa ut.
På det skildes vi och jag gav mig av till
polismästaren för att anmäla att jag var en rymling, men
så kom jag till att berätta hela historien för hans
skrivare och han sa:
— Du är då just ett nöt, ett äkta nöt. Vad skall du
anmäla dig för? Har du tio rubel?
— Nej, svarte jag, en rubel har jag, men tio har
jag inte.
— Men kanske du har något annat, kanske du har
ett silverkors om halsen, eller vad är det du har där
i öronen: örringar?
— Ja det är örringar, säger jag.
— Av silver?
— Ja, de är av silver och ett kors har jag också av
silver, med Metrofanij på.
— Nå, fort av med alltihop då, sa han, och ge det
åt mig, så skall jag skriva ut en passersedel åt dig, och
ge dig sen av till Nikolajev, där behöver de folk och
det är en massa strykare som ger sig av dit.
Jag gav honom rubeln, korset och örringarna, och
han skrev ut ett pass åt mig och satte polissigillet på
och sa:
— För sigillet borde du ju ha betalt litet extra, för
det tar jag av alla, men jag tycker det är synd om
dig, fattiga stackare, och jag vill inte det skall låda
något vid mina händer. Gå nu och träffar du andra
som behöver papper, så skicka hit dem.
Jo den han är just nådig, tänkte jag, korset tar han
av halsen och ömkar en på köpet.
Jag skickade ingen enda till honom, bara vandrade
mina färde i Kristi namn utan en kopparkopek.
Jag kom till den där staden och ställde mig på torget
för att leja ut mig. Det var bara några få stycken
förutom mig — tre stycken och just likadana strykare
som jag, skulle jag tro, men det kom en massa folk
som ville leja och de började slitas om oss, den ene
drog åt sitt håll, den andre åt sitt. Mig rök en
herreman på, en jätte till karl, större än jag, och han
knuffade utan vidare undan alla andra som ville komma till
tals med mig och tog mig om båda armarna och släpade
i väg med mig. Med ena handen höll han tag om mig,
med den andra knuffade han folk ur vägen så de for
åt höger och vänster, och svor gjorde han så det var
en skam och tårar hade han i ögonen.
Han ledde i väg mig till något gammalt ruckel
och sa:
— Säg nu sanningen: du är förstås en rymling ?
— Ja det är jag, sa jag.
— Är du tjuv eller dråpare eller rätt och slätt
strykare?
— Vad behöver ni fråga ut mig om det för?
svarade jag.
— För att bättre kunna veta vad du passar till för
arbete.
Jag berättade hela historien varför jag hade flytt,
och helt plötsligt for han sta och började kyssa mig
och sa:
— Just en sådan behöver jag. Om du har hjärta
för duvor kan du nog se efter mitt barn också. Jag tar
dig till dadda.
Jag blev förskräckt.
— Vad för slag! säger jag. Till dadda? Till den
befattningen är jag ju alls inte skapad.
— Å skräp, säger han. Jag ser att du duger till
dadda. Se jag har råkat ut för en sådan olycka, min
hustru har rymt ifrån mig med en remontör och har
lämnat vår lilla årsgamla flicka kvar och jag har ingen
som kan föda upp henne. Du skall föda upp henne
åt mig, och två rubel i månaden skall jag betala dig
i lön.
— Bevara mig, svarar jag, här är det inte fråga om
två rubel, men hur skall jag kunna sköta åliggandet?
— Å skräp, säger han, du är ju ryss, eller hur? En
ryss klarar sig alltid.
— Ja nog är jag ryss, säger jag, men jag är ju karl
och jag är inte begåvad med vad som behövs för att
föda upp ett dibarn.
— Vad det beträffar, sa han, så skall jag köpa en
get som hjälper dig. Du mjölkar henne och på den
mjölken föder du upp min lilla flicka.
Jag funderade.
— Ja med geten skulle det nog gå förstås att föda
upp flickan, sa jag, men nog vore det väl bättre om
ni toge en kvinna till den där befattningen.
— Nej, tala inte om kvinnor med mig, sa han. De
bara ställer till med allt möjligt spektakel och inga
finns det heller att få, och ifall du inte samtycker att
bli dadda åt min flicka, så kallar jag genast på
kosackerna och säger till att de tar fast dig och leder dig
till polisen, och sen blir du skickad tillbaka. Välj nu
vad du vill: knacka sten igen i parken hos din greve
eller fostra upp min flicka.
Jag tänkte över. Nej tillbaka ville jag inte, och så
gick jag in på att stanna som barnsköterska.
Samma dag köpte vi en vit get med killing hos en
jude. Killingen stack jag ihjäl och husbonden och jag
kokade soppa på den, och geten mjölkade jag och
födde barnet på mjölken. Det var en liten, liten unge
och så ömklig och eländig, hon gjorde inte annat än
skrek. Min husbonde, hennes far, var polack till
börden och tjinovnik och aldrig höll han sig hemma, den
slarvern, utan var jämt ute och spelade kort med sina
kamrater, och jag satt där ensam hemma med den
lilla flickungen, och det var förskräckligt vad jag blev
dan med henne, för jag hade ju ingenting annat att
göra i långtrådigheten utan sysslade jämt med henne.
Än lade jag henne i baljan och tvättade henne riktigt
ordentligt och hade hon några små blemmor i skinnet
så strödde jag strax mjöl på, än kammade jag henne,
än gungade jag henne på knäet. Tyckte jag det var
för långtrådigt hemma, tog jag henne på armen och
gick ner till flodmynningen för att skölja kläder —
och geten hon hade också fäst sig vid oss och brukade
också följa med.
Så gick ett år. Min flickunge började kunna stå
lull, men jag märkte att det var något på tok med
hennes ben, de stod i en båge. Jag visade husbonden
på det, men han brydde sig inte om det och sa bara:
— Rår jag för det? Gå till en doktor med henne
och låt honom se till henne.
Jag bar henne till en doktor och han sa:
— Det är engelska sjukan. Hon måste sitta i sand.
Jag gjorde som jag var tillsagd. Jag såg ut ett ställe
vid flodmynningen där det fanns sand, och var varm
vacker dag gick jag dit med både geten och flickan.
Jag grävde ner flickan ända till midjan i den varma
sanden och gav henne ett spö och småsten att leka
med, och runtomkring oss gick geten och betade gräs
och jag satt där med armarna om knäna och somnade
och sov.
På det viset tillbragte vi hela dagar, vi tre, och för
mig var det bästa sättet att komma igenom
långtrådigheten, för långtrådigt var det som sagt, och särskilt
nu på våren, när jag börjat gräva ner flickan i
sanden, och själv satt och sov vid stranden hade jag alla
möjliga tosiga drömmar. Jag slumrar till och viken
skvalpar och utifrån stäppen blåser en ljum vind och
det är precis som om det komme någon förtrollning
med den och jag får så underliga syner. Jag ser stäpp
och hästar och hela tiden är det som om någon ropade
och lockade mig: "Ivan, Ivan, kom, bror Ivan!" Jag
rycker till och spottar: tvi för den lede, vad ropar ni
på mig för? och jag ser mig omkring. Bara detsamma
och detsamma. Geten har gått ett långt stycke bort
och nafsar gräs och tuggar, flickan sitter nergrävd i
sanden, det är alltihop... Uj så långdraget — bara
öken och sol och vik, och så somnar jag igen, och
återigen kommer den där fläktande vinden och sveper sig
om själen och ropar: "Ivan, kom, bror Ivan!" Till
sist blir jag rentav ond och börjar gräla: "Så visa dig då
för mig, så jag får se vad du är för en som ropar
på mig!"
En dag hade jag just blivit så där förargad och satt
och tittade halvvaken ut över viken och såg hur en
molntapp steg över den och kom seglande rätt emot
mig.
Jaså, du, tänker jag, ämnar du blöta mig?
Men då får jag med ens se att molnet över mig det
är just den där munken med gumansiktet, som jag
slog med knutpiskan den där gången för länge sen,
medan jag ännu var förridare.
"Tvi, vik hädan!" säger jag. Men han talar så
vänligt: "Kom låt oss gå, broder Ivan, kom! Ännu har du
mycket att lida, men sedan når du det." Men jag
grälar på honom i sömnen och säger: "Vart är det jag
skall gå med dig och vad är det jag skall nå?" Men
i detsamma blev han moln igen och lät mig
tvärsigenom sig se jag vet inte vad allt: en stäpp och
människor, någon sorts vilda saracener, sådana där som
beskrivas i sagorna — i höga ludna mössor och med
pilbågar och på vilda, rysliga hästar. Och samtidigt
med att jag såg hörde jag snatter och gnäggningar och
vilda skratt, men så kom en virvelvind, sanden stod
som ett moln och det var ingenting mer, men långt,
långt borta ringde en klocka så svagt och uppe i höjden
uppenbarade sig ett stort vitt kloster som övergjutet
av en purpurröd aftonrodnad, och på murarna gick
vingade änglar med gyllene spjut och runtomkring var
ett hav, och för var gång en ängel slog med spjutet
mot skölden, så började havet uppröras och svalla
runt kring hela klostret och hiskliga röster ropade ur
djupet: "Helig!"
Seså, tänkte jag, där fick jag återigen ett tecken
om munkkåpan, och jag vaknade förtretad, och till
min häpnad fick jag se att bredvid mig låg en
herrskapsdam på knä i sanden, så liten och så fin, och göt
floder av tårar.
Jag tittade länge på henne, för jag trodde att jag
alltjämt såg i syne, men till sist märkte jag att synen
inte försvann, och då reste jag på mig och gick fram
till henne. Då fick jag se att damen hade grävt fram
min flickunge ur sanden och höll henne i famnen och
kysste henne och grät.
— Vad är det som behagas? frågade jag.
Hon störtade emot mig och tryckte barnet till sitt
bröst och viskade:
— Detta är mitt barn, min dotter, min dotter!
— Nå än sen då? sa jag.
— Ge mig henne, sa hon.
— Var har du fått det ifrån, sa jag, att jag skulle
ge dig henne?
— Har du då inget hjärta för henne? snyftade hon.
Du ser väl hur hon trycker sig intill mig.
— Hon är en dum barnunge, sa jag, så det kan väl
hända. Hon trycker sig intill mig också, och tänk aldrig
att jag lämnar henne ifrån mig.
— Men varför det?
— Därför att hon har blivit anförtrodd åt mig —
se där borta går vår get också, och jag måste bära
barnet hem till fadern.
Hon, den där herrskapsdamen, började gråta och
vrida händerna.
— Nå gott, säger hon, vill du inte ge mig barnet,
så tala åtminstone inte om för min man och din
husbonde att du har sett mig, och kom tillbaka hit i
morgon till denna samma plats med barnet, så att jag får
smeka henne igen.
— Det är en annan sak, sa jag, det lovar jag att
göra.
Jag nämnde heller ingenting om henne till min
husbonde, och på morgonen tog jag flickan och geten och
gick åter till flodmynningen och där väntade redan
damen. Hon satt nere i en grop, och när hon fick se
oss flög hon upp och kom springande emot oss, och
hon skrattade och hon grät och hon stack leksaker i
flickungens båda små händer, och om halsen på geten
hängde hon en pingla i ett rött band och mig gav hon
en pipa och en tobakspung och en kam.
— Rök din pipa du, sa hon, så skall jag sköta
barnet.
På det viset fortfor vi sen att ha våra möten vid
flodmynningen. Damen satt med flickan och jag sov,
och ibland berättade hon för mig. Hon hade blivit
tvingad att gifta sig med min husbonde och så där,
en elak styvmor och så där, och sin man hade hon inte
alls kunnat tycka om och så där. Men den andre,
remontören, honom tyckte hon om, och jag sörjer
så dant, sa hon, att jag blev bortgift mot min vilja.
För du vet ju själv, sa hon, ett sånt levnadssätt min
man för, men den där andre han är så annorlunda,
sa hon, och så prydligt klädd är han alltid och mot
mig är han så snäll, men ändå, sa hon, kan jag
omöjligt känna mig lycklig, för jag sörjer barnet så
förskräckligt. Och nu har han och jag kommit hitresande,
sa hon, och bor här hos en kamrat till honom, men
jag lever i sådan ängslan för att min man skall få
veta det, och vi skall snart resa igen och då får jag
åter gå och sörja över barnet.
— Ja vad skall man göra åt det? tyckte jag. När
som du har visat vanvördnad för lagen och religionen
och brutit ditt vigsellöfte, så måste du också lida.
Hon började gråta, och från den dagen grät hon
mera förtvivlat och lämnade mig ingen ro med sina
klagovisor, och så började hon jämt och samt lova mig
pengar.
Så kom hon slutligen allra sista gången för att ta
farväl och sa som så:
— Hör på, Ivan (hon visste mitt namn nu), hör på,
sa hon, vad jag säger dig. Nu kommer han hit till oss.
— Vilken han? frågar jag.
— Remontörn, säger hon.
— Vad har jag med det att göra? säger jag.
Då talar hon om att han samma natt hade vunnit
alldeles förskräckligt mycket pengar på kortspel och sagt
att han för hennes skull ville ge mig tusen rubel för att
jag, vill det säga, skulle ge henne hennes flicka.
— Nej se det sker aldrig, sa jag.
— Men varför, Ivan? Varför? satte hon an mig.
Gör det dig verkligen inte ont om både mig och henne
att vi skall leva skilda åt?
— Det må göra ont eller inte, sa jag, men jag har
aldrig sålt mig för varken stora eller små pengar och
inte gör jag det heller, och därför kan remontörn
behålla alla sina tusen, och din flicka hon blir kvar hos
mig.
Hon grät och jag sa:
— Bry dig inte om att gråta du, för det bekommer
inte mig något.
— Du är hjärtlös, du är av sten, sa hon.
— Jag är visst inte av sten, sa jag, jag är likadan
som alla andra, med både ben och ådror i kroppen, men
jag är trogen och håller på min plikt. Jag har åtagit
mig att se efter barnet och det gör jag.
Hon började föreställa mig att barnet självt skulle
ha det bättre hos henne.
— Det är återigen något som inte angår mig, sa jag.
— Skall jag verkligen få lov att skiljas från mitt
barn igen! skrek hon till.
— Ja när som du har visat vanvördnad för lagen
och religionen...
Men jag hann inte tala till slut förrän jag fick se
en grann ulan komma dansande emot oss över stäppen.
På den tiden red ännu regementsofficerarna efter
ordning, med militärisk svikt, inte som de nutida som
hänger på hästryggen som andra skrivkarlar. Den där
ulanen han kom så karsk med händerna i sidorna och
kappan fladdrande över axlarna — någon tåga i sig
hade han kanske alls inte, men svikten den hade han.
Jag tittade på det där främmandet och tyckte det
skulle vara lustigt att ta ett litet nappatag med honom
i brist på annat göra. Och jag beslöt att sa han ett
knyst åt mig, så skulle jag ge honom sju för tu till
svar, och med Guds vilja skulle vi väl då ryka ihop
och det ordentligt. Det tyckte jag skulle bli skönt, och
vad frun under tiden med gråtande tårar sa och
stammade det hörde jag inte längre, jag längtade efter
nappataget jag.
V.
När jag nu beslutit att skaffa mig den förnöjelsen,
så undrade jag hur jag bäst skulle kunna reta den där
officern så att han rök på mig. Och så satte jag mig,
tog fram kammen ur fickan och började liksom kamma
mig i huvudet. Officern kom fram och red rakt på frun.
Hon började genast på — ta ta ta ta ta — det var
förstås om att jag inte ville ge henne barnet.
Men han strök henne över håret och sa:
— Var inte ledsen, mitt lilla hjärta. Jag vet nog
hur man skall ta honom. Vi skall breda ut pengarna
framför honom, då står han inte emot. Och om inte
det medlet skulle hjälpa, så tar vi barnet ifrån honom
helt enkelt.
Och med dessa ord gick han fram till mig och
räckte mig en packe sedlar och sa:
— Se här har du jämnt tusen rubel, ge oss barnet
och tag pengarna och ge dig av vart du behagar.
Med flit ställde jag mig enfaldig och dröjde att
svara honom. Först reste jag mig långsamt, sen stack
jag kammen innanför bältet och så harklade jag mig
och tog till ordet.
— Nej, sa jag, det där medlet, ers välborenhet, det
hjälper inte, och så ryckte jag sedelbunten ur handen
på honom, spottade på den och kastade den och sa:
tubå, pil, apport, hämta !
Han tog illa vid sig, han blev eldröd i ansiktet och
rök på mig. Men — ja ni ser själva min komplexion —
det var förstås ingen konst för mig att klara av en
officersherre. Jag behövde bara ge honom en liten knuff
så var han färdig. Han flög på huvudet och vände
sporrarna i vädret och sabeln for åt sidan. Jag satte
foten på den och sa:
— Ser du där du, nu trampar jag på din tapperhet.
Men fast han inte var stark, den där lille officern,
var det ruter i honom. Då han såg att han inte skulle
kunna ta ifrån mig sabeln, knäppte han av sig kopplet,
och så rusade han på mig med knytnävarna. Det är
klart att för det hade han heller inte annat än
kroppslig sveda. Men det slog an på mig att han var så hög
och stolt till karaktären: jag tog inte hans pengar, men
han ville inte heller själv ta dem. När vi hade slutat
slåss skrek jag:
— Tag upp sina pengar, ers välborenhet, de
kommer väl till pass för skjutslegan.
Men vill ni tro mig, han tog inte upp dem, utan
sprang sta och fick tag i barnet. Men när han tog
flickan i ena armen, förstår ni, då tog jag henne i den
andra, och så sa jag:
— Seså ja, drag nu, få se vilkens halva som blir
störst.
— Din usling, ditt missfoster! skrek han, och
därmed spottade han mig i ansiktet och släppte flickan,
och nu bara försökte han få den där damen med sig.
Men hon rent skrek av förtvivlan, och fast hon måste
följa med hängde hon med ögonen vid flickan och mig
och sträckte armarna emot oss. Jag riktigt såg och
kände hur hon slets itu levande och med ena hälften
var hos honom, med den andra hos barnet.
I samma minut fick jag se min husbonde komma
springande från staden, och i handen hade han en
pistol, och han fyrade av skott på skott och skrek:
— Tag fast dem, Ivan, tag fast dem!
Varför skulle jag hålla fast dem åt dig? tänkte
jag. De må gärna älska varann. Och så sprang jag fatt
frun och ulanen och räckte dem barnet och sa:
— Där har ni det lilla livet. Men nu får ni allt ta
mig med er också, lade jag till, annars överlämnar
han mig åt rättvisan för att jag har ett olagligt pass.
— Ja kom, kom, Ivan, lilla duva, svarade hon, du
skall få vara hos oss.
Och vi till att galoppera i väg och flickungen tog
vi med oss, och min husbonde han fick geten och
pengarna och så mitt pass.
Sen satt jag på kuskbocken hela vägen till Penza,
dit mitt nya husbondfolk for, och funderade: gjorde
jag rätt i att jag klådde officeren? Han har ju gått
eden och i krig försvarar han fäderneslandet med sin
sabel och tsaren själv säger kanske "ni" till honom
för hans rangs skull, och jag min åsna som
förnärmade honom så... Och sen jag grundligt funderat
över det började jag fundera över något annat: vad
ödet nu skulle beskära mig, och i Penza var det
marknad just då och ulanen sa åt mig:
— Hör på här, Ivan, du förstår väl att vi inte kan
behålla dig hos oss.
— Varför det då? säger jag.
— Därför att jag är i kronans tjänst, säger han, och
du inte har något pass.
— Jo, säger jag, jag hade ett pass, fastän det var
falskt.
— Ja men nu har du ju inte ens det, säger han.
Se där har du tvåhundra rubel i respengar, och ge
dig nu i Guds namn av vart du vill.
Jag måste bekänna att jag var förskräckligt ohågad
att ge mig av ifrån dem, för jag hade fäst mig så dant
vid flickungen, men det var ju ingen annan råd.
— Nå adjö då, säger jag, jag får ödmjukast tacka
för lönen, men det är en sak till.
— Vad då då? säger han.
— Jo, säger jag, det var allt bra illa av mig att jag
slogs med er och gav er på huden.
Han till att skratta.
— Än sen då, säger han, frid vare med dig, du är
en bra karl.
— Nej, svarar jag, det är en sak för sig om jag
är bra, men det hjälper inte, för detta kan komma att
ligga tungt på mitt samvete. Ni är fäderneslandets
försvarare och tsaren själv kanske kallar er för "ni".
— Ja det är sant, medgav han. På vår
officersfullmakt står det: "Vi utnämna er och befalla att ni
åtnjuter lydnad och aktning."
— Ja där ser ni, säger jag, och jag kan rakt inte
stå ut med detta...
— Vad skall man göra åt det nu? säger han. Att
du var starkare än jag och klådde mig det kan du
inte ta tillbaka.
— Nej, ta tillbaka det kan jag inte, säger jag, men
om ni åtminstone till lättnad för mitt samvete behagade
slå till mig några gånger, och så spände jag ut
kinderna.
— Men för vad? säger han. För vad skall jag
slå dig?
— För mitt samvetes skull bara, svarar jag, så att
jag inte ostraffat har förnärmat en tsarens officer.
Han skrattade och jag blåste upp kinderna igen det
värsta jag kunde och stod där igen och väntade.
— Vad blåser du upp dig för, vad grimaserar du
för? frågar han.
— Jag gör mig i ordning på soldatvis, efter
krigsartiklarna, säger jag. Var nu så god och slå till mig
på båda sidorna, och återigen blåste jag upp kinderna.
Men i stället för att slå till sprang han upp och kysste
mig och sa:
— Seså, Ivan, seså, i Kristi namn! Inte för allt i
världen skulle jag vilja slå till dig, men skynda dig
nu härifrån medan Masjenjka och flickan är borta,
annars blir här en sådan sorg.
— Ja det är en annan sak, säger jag. Varför skulle
en göra dem ledsna?
Och inte för att jag ville ge mig av, men det kunde
ju inte hjälpas. Utan att ta farväl gick jag i hast mina
färde, och då jag kom utanför porten stannade jag och
började fundera på vart jag nu skulle ta vägen.
Tänk så längesen det var som jag hade rymt från
mitt herrskap och så länge jag hade strövat omkring
och rakt ogörligt för mig att komma till ro någonstans.
Nu får det vara nog, tänkte jag, jag går till polisen och
anmäler mig, men så kom jag återigen att tänka på
att det var förargligt för pengarnas skull, för dem
skulle de förstås ta ifrån mig i polisen. Nej liten smula
av dem skall jag då först göra av med, tänkte jag, jag
skall åtminstone gå in på ett värdshus och få mig te
med kringlor. Och så gick jag in på ett värdshus vid
marknadstorget och beställde te och kringlor och satt
där och drack både länge och väl, men till sist kunde
jag ju inte hålla på med det längre och så gav jag mig
i väg.
Jag kom ut på stäppen på andra sidan Sura, floden,
där hästhjordarna står, och där var också en hel hop
tatarer i kibitkor. Alla kibitkorna är likadana, men
en var så grann, så grann, och kring den stod det en
hop herrar som prövade ridhästar. Det var alla
möjliga sorts herrar — civila och militärer och godsägare,
som hade kommit resande till marknaden, och alla
rökte de pipa och stod i en ring kring en stäpptatar,
lång och smal som en gärdsgårdsstör, som satt på en
brokig filt klädd i tatarisk långrock och hög mössa.
Jag tittade mig omkring, och när jag fick se en
som hade suttit och druckit te på värdshuset samtidigt
med mig, frågade jag honom vad det där var för en
högförnäm tatar som satt medan alla andra stod.
— Vet du verkligen inte vem det är? svarade
karlen. Det är ju khan Dzjangar.
— Och vad är det med khan Dzjangar då? frågade
jag.
Då svarade han att khan Dzjangar var den främste
hästuppfödarn på stäppen, hans hjordar vandrade ända
från Volga till Ural och han själv, khan Dzjangar,
var just som en tsar på stäppen.
— Lyder inte stäppen under oss? frågade jag.
— Nej, svarade han, det vill säga den lyder under
oss, men är inte vår ändå, för ända bort till Kaspiska
havet finns bara saltfält och gräs och flygande fåglar
och tjinovniken har ingenting att ta där, och av den
anledningen är det khan Dzjangar som är herre där,
och han har sina schejker och bejker och dravischer
och ulaner, och han befaller över dem alla och de
lyder honom utan muck.
Medan jag lyssnade till hans ord såg jag hur en
tatarbängel drev fram ett vitt sto till den där khanen
och började prata en ramsa. Och khanen reste sig, tog
en piska med långt skaft och ställde sig mitt framför
stoet och sträckte fram piskan mot hennes huvud och
blev stående så. Och jag säger er för sant, just som
en majestätisk staty stod han, man kunde inte ta
ögonen ifrån honom, och det märktes strax att det var
en som kunde syna en häst ända in i märgen. Och
som jag ända från barndomen själv hade insikt i det
där facket, så märkte jag att stoet själv begrep att han
var en kännare och stod liksom på parad framför
honom: ja titta du och njut.
Ja, så där blev han stående, den där stäpptataren, och
bara såg och såg på henne och gick henne inte runt liksom
våra officerare, som i sitt fjäsk snor kring hästen som
besatta, nej han, han stod helt stilla och mönstrade, han,
och bäst det var sänkte han piskan, och så kysste han
sig själv på fingrarna: prima, prima, och så satte han
sig på filten igen med benen i kors, och stoet lade
öronen bakut, gnäggade till och började stampa.
Herrarna som stod omkring började genast kappas
om att bjuda på henne, en bjöd hundra rubel, en annan
tvåhundrafemtio och så drev de undan för undan upp
priset för varandra.
Men så var det också ett rent underbart sto. Hon
var inte stor som arabhästarna, men så välbyggd, med
ett litet fint huvud och runda ögon och pigga små
öron, länderna var kraftiga och smidiga, ryggen som
en pil och benen smäckra och svarvade, riktiga
snabblöparben. Jag kunde inte ta mina ögon från djuret, jag
som förstod mig på slik skönhet. Khan Dzjangar
märkte hur det vattnades alla i munnen och hur
herrarna bara höjde och höjde sina bud, och han vinkade
åt en smutsig tatar, och den han upp på henne och
till att sätta fart i henne. Han satt på tatariska viset
ni vet och klämde henne med knäna, och hon fick
vingar under honom och flög som en fågel i vackert
sträck. Men så lade han sig över manken och började
skria, och då blev det liksom en enda virvel av sand
och häst.
Å du ditt troll, tänkte jag, du ditt stora troll, hur
har du burit dig åt för att födas sådan? Och jag
kände hur jag var kär med hela själen i den där
hästen.
Tataren vände tillbaka med henne, hon frustade
till ett tag genom båda näsborrarna, spände buken och
kastade av hela tröttheten, och sen hördes inte en
flämtning, inte ett fnys ifrån henne. Å du lilla socker,
tänkte jag, å du lilla lilla — och jag tror att om
tataren hade begärt inte bara min själ utan min
köttsliga far och mor i lösen för henne, så hade jag inte
tvekat. Men det var ju inte att tänka på att kunna få
en sådan vinghäst, när herrar och remontörer bjöd jag
vet inte vad för henne. Inte nog med det för resten.
Handeln var inte slut ännu och ingen hade fått henne,
när vi fick se en ryttare komma sprängande på andra
sidan floden på en svart häst, och han viftade med
sin stora hatt och i en blink var han framme, hoppade
av, släppte hästen och gick rätt fram till det vita stoet
och blev stående framför huvudet på henne just som
den andra statyn och sa:
— Det är mitt sto.
— Vackert ditt! svarade khanen. Herrarna ger mig
femhundra penningar för det.
Ryttarn — det var en väldig, stormagad tatar —
blev så blodröd i synen som om han varit flådd och de
små ögonen vart som springor och han röt till:
— Jag ger hundra penningar mer än någon annan.
Det blev en uppståndelse bland herrarna, de bjöd
högre ändå och khan Dzjangar han satt där och
smackade med läpparna. Men från andra sidan Sura kom
det ännu en tatar sättande på en fux med lång man, och
denne åter han var mager och gul och skranglig och
ännu fulare i synen än den förste. Han hasade sig av
hästen och ställde sig spikrak framför det vita stoet
och sa:
— Till alla säger jag: jag vill att stoet skall bli mitt.
— Vad är meningen med allt det här? frågade jag
min granne.
— Meningen, svarade han, den ligger i khan
Dzjangars stora förnumstighet. Nästan på varenda marknad
har han det sprattet för sig att först säljer han alla
sina vanliga hästar, som han drivit hit, men så sista
dagen kommer han framstickande med en eller par
sådana hästar — det vete fåglarna varifrån han får
dem — så att konnässörerna blir alldeles ifrån sig.
Och han, den rackarns tataren, myser och har roligt
och får en hop pengar på köpet. De som känner till
den där vanan han har bara går och väntar på denna
sista hästen, och just så har det gått den här gången
också. Alla trodde att nu ger khanen sig av, och han
gav sig också av i natt, men se nu ett sådant sto han
har kommit med.
— Det är ju ett under till häst! sa jag.
— Ja ett riktigt under, sa han. Han drev henne till
marknaden med hjorden och lagade så att ingen kunde
se henne mitt inne bland alla de andra hästarna, och
ingen visste om henne utom de där tatarerna som kom
sättande, och åt dem hade han sagt att hon inte var
till salu utan en livhäst, men nattetid skilde han henne
från de andra och drev in henne i Mordovskijskogen,
och där fick hon gå och beta på en äng med en särskild
vakt, och nu har han helt plötsligt släppt fram henne
och börjat bjuda ut henne, och vänta bara skall du
få se sådant leverne här blir och vad han kommer att
få för henne, den rackarn, och vill du skall vi slå vad
om vem som får henne.
— Vad skulle det tjäna till?
— Jo för nu skall du få se sådant spektakel här
kommer att bli. Men alla herrarna de får säkert bita
i gräset, och det blir en av de där två asiaterna som
får hästen.
— Vad är det för ena? frågade jag. Är de mycket
rika?
— Ja både rika och galna efter hästar, svarade han.
De har stora hjordar och inte om det gällde livet skulle
den ene avstå en bra livhäst åt den andre. Alla känner
till dem: den där med stora magen och röda, flådda
ansiktet han heter Baksjej Otutjev, och den där magra,
skrangliga det är Tjepkun Jemgurtjejev — båda är de
ena filurer och vänta bara skall du få se vad de
kommer att ställa till.
Jag sade ingenting mer utan jag ställde mig att titta
på. Herrarna som hade bjudit på stoet hade redan
dragit sig tillbaka och bara tittade på, de också, och
de där två tatarerna knuffade undan varann och slog
khan Dzjangar i handen och höll tag i stoet och riste
i kroppen och skrek över varann. Den ene skrek:
— Utom penningarna ger jag fem huvud (det
betyder fem hästar) för henne.
Och den andre vrålade:
— Du ljuger. Jag ger tio.
Baksjej Otutjev skrek:
— Jag ger femton huvud.
Och Tjepkun Jemgurtjejev:
— Tjugu.
Baksjej:
— Tjugufem.
Tjepkun:
— Trettio.
Längre kom varken den ene eller den andre. Tjepkun
skrek: trettio, och Baksjej bjöd också bara trettio och
inte mer. Men i stället lade Tjepkun till en sadel och
Baksjej en sadel och en kaftan, Tjepkun lade också
till en kaftan, men sen hade de återigen ingenting att
bjuda över med.
Tjepkun skrek:
— Hör på mig, khan Dzjangar, då jag kommer hem
skall jag skicka min dotter till dig, och Baksjej lade
också till en dotter, men sen var det lika när igen.
Då började med ens hela tatarhopen omkring dem
tjuta och gasta på sitt maner. För att de inte skulle
göra varann utfattiga, Tjapkun och Baksjej, drev de
dem åtskils, knuffade dem åt var sitt håll och försökte
tala dem till rätta.
— Säg mig, vad är det nu som har hänt där? frågade
jag grannen.
— Jo ser du, sa han, de där furstarna som skiljer
dem åt tycker synd om Tjepkun och Baksjej att de
har bjudit så på tok för högt, och nu skiljer de dem
åt för att de skall hinna sansa sig och endera av dem
på något hederligt sätt avstå stoet.
— Men hur skulle någondera kunna avstå från det,
när båda är så intagna av det? Det är ju omöjligt.
— Nej varför det, svarade han. Asiaterna är
förståndigt och klokt folk. Varför skall man kasta bort
sina ägodelar i onödan, resonerar de, och ge khan
Dzjangar så mycket han begär, och med allas
samtycke ställer de till prygeldom om vem som skall ha
hästen.
— Prygeldom? sa jag. Vad menas med det?
— Vänta så får du se, svarade han, det börjar strax.
Jag märkte hur både Baksjej Otutjev och Tjepkun
Jemgurtjejev liksom lugnade sig och slet sig ifrån
fredsmäklarna, sprang emot varann och slog varann
i händerna.
— Låt gå, sa den ene, och låt gå, sa den andre.
Och bägge två till att slänga av sig kaftaner och
besjmeter och saffianskor, och skjortorna drog de
också av, bara sina vida, randiga byxor behöll de på,
och så satte de sig ner på marken mittemot varann
som ett par stäpphöns.
Det var första gången i mitt liv jag såg något sådant
där, och jag stod där och undrade vad som skulle
bli av.
De räckte varandra vänstra handen och höll hårt
fast, sträckte ut benen, satte fotsulorna mot varann
och tog spjärn, och så skrek de: Ge hit!
Vad det var de ville ha begrep inte jag, men i
tatarflocken svarades det:
— Genast, genast.
Och så klev en gammal värdig tatar fram ur
flocken, och i handen höll han två duktiga nagajkor, och
han mätte dem i handen och visade dem för hela
publiken och Tjepkun och Baksjej. — Titta, sa han,
de är likadana.
— Likadana, skrek tatarflocken, vi ser alla att de
är ärligt gjorda, snärtarna är lika grova. Må de sätta
sig och börja.
Och Baksjej och Tjepkun upp och ville rycka till
sig var sin nagajka.
Men den värdige tataren hejdade dem med ett:
vänta! och räckte dem själv nagajkorna: den ena åt
Tjepkun, den andra åt Baksjej, och så klappade han
sakta i händerna tre gånger... Knappt hade han
klappat tredje gången förrän Baksjej av all sin makt
gav Tjepkun ett slag över bara ryggen med sin nagajka
och Tjepkun han svarade på samma vis. Och så
fortsatte de att ge varann. De stirrar varann rätt i ögonen,
håller spjärn med fotsula mot fotsula, håller hårt i
varann med vänsterhanden och pryglar varann med
nagajkorna i högerhanden... Ja de kunde prygla de!
Ingen gav den andre efter. Ögonen stod på skaft i
huvudet på dem, deras vänsterhänder domnade, men
varken den ene eller den andre gav tappt.
Jag frågar min granne:
— Vad skall det där föreställa? Är det något likt
herrarnas duell de har för sig?
— Ja, svarar han, det är också en duell, men det
är inte hedern det gäller, utan det är för att de inte
skall ödsla bort sin egendom.
— Men hur länge skall de hålla på och piska
varann? undrar jag.
— Så länge de vill, svarar han, och så länge
krafterna räcker.
Och de bara gick på och slog, och mellan de andra
var det ett fasligt tvistande. Tjepkun kommer att ge
Baksjej stryk, sade somliga, Baksjej kommer att ge
Tjepkun stryk, sade andra, och så höll de vad —
somliga höll på Tjepkun och andra på Baksjej. De
synade ögon och tänder på dem, tittade på ryggarna, och
av några sorts märken slöt de sig till vem som stod
bäst på sig, och den höll de på. Karlen som jag talade
med var också en förståsigpåare och höll först på
Baksjej, men sen sa han:
— Aj, där gick min tjugukopek! Tjepkun kommer
att slå Baksjej.
— Hur kan ni veta det? tyckte jag. Ännu kan man
väl ingenting säga om utgången. De sitter lika stadigt
bägge två.
— Ja lika stadigt sitter de ännu, svarade han, men
det är inte samma hållning på dem.
— Enligt min mening, sa jag, slår Baksjej allra
ursinnigast.
— Ja, se det är just det som är illa, sa han. Nej,
jag har förlorat mina tjugu kopek på honom. Tjepkun
kommer att ge honom stryk.
Konstigt det där, tänkte jag. Jag begriper inte min
bekanting. Men han måste väl begripa sig på den här
saken, tänkte jag vidare, eftersom han håller vad.
Jag blev mäkta nyfiken och undersam och satte an
den där bekantskapen.
— Säg mig, gode man, sa jag, varför du nu är så
orolig för Baksjej?
— En sån enfaldig stadsmänniska du är, sa han.
Se bara på Baksjejs rygg!
Jag tittade. Det var en präktig rygg, tyckte jag, bred
och kraftig och svällande som en kudde.
— Och ser du hur han slår? sa han.
Jag tittade och såg bara att han slog ursinnigt, och
ögonen stod i huvudet och för vart slag sprang blodet
fram.
— Och tänk dig nu hur han arbetar invändigt.
— Invändigt? säger jag. På vad vis då? Jag ser
bara att han sitter rak och gapar med munnen och
drar in en hop luft.
— Ja, det är just det som är så illa, säger min
bekanting. Ryggen är bred, där är gott utrymme för
hela piskslaget. Han slår, så att han tappar andan,
och gapar, och han bränner upp sig invärtes med all
luften.
— Är alltså Tjepkun mer att lita på? frågar jag.
— Ja alldeles säkert, svarar han. Han är bara skinn
och ben, som du ser, och hans rygg är krum som en
skovel, hela slaget kan omöjligt träffa den utan det
tar bara ställvis, och se själv så makligt han ger på
Baksjej, han förivrar sig inte, och han rycker inte
till sig snärten med detsamma utan låter huden svullna
under den. Därför är också Baksjejs hela rygg bukig
och blå som en kittel, inget blod kommer fram och
hela smärtan sitter inne i kroppen på honom, men på
Tjepkuns skinntorra rygg smattrar snärten som på
en stekt spädgris och river upp skinnet, och därför
går all hans värk ut med blodet och han kommer att
ge Baksjej stryk. Begriper du nu?
— Ja, nu förstår jag, sa jag, och jag hade verkligen
också med ens fattat hela den där asiatiska praktiken
och blivit mycket intresserad av den.
— Och så det allra viktigaste, undervisade mig min
bekanting, titta så den där fördömda Tjepkun håller
takten. Se bara: han ger och han tar emot, och då han
tar emot blinkar han med ögonen — det är lättare än
att glo stint som Baksjej, och Tjepkun har bitit ihop
tänderna och pressat ihop läpparna och det är också
bättre, för genom att han har stängt om sig på det
sättet blir det inte så stark invärtes brand.
Jag hörde noga på alla de där märkvärdiga
iakttagelserna, och när jag sen såg på Tjepkun och
Baksjej begrep jag själv att Baksjej nödvändigt måste
komma att ge tappt, för ögonen stod redan alldeles
stela i huvudet på honom och läpparna hade blivit
smala som trådar, så man såg alla tänderna. Och
minsann, ännu en tjugu slag gav väl Baksjej, men de blev
svagare undan för undan, och bäst det var ramlade
han bakut och släppte taget om Tjepkuns hand, med
den högra fortsatte han liksom att slå, men hade inget
medvetande om det, han var sanslös. — Se så där, där
gick mina tjugu kopek, sa min bekanting, och alla
tatarerna till att snattra och lyckönska Tjepkun.
— Aj, lillefar Tjepkun Jemgurtjejev, aj, duktig
lillefar — grundligt har du klått Baksjej — sitt upp
nu — märren är din.
Och khan Dzjangar själv reste sig från filten och
kom fram och smackade med läpparna och sa:
— Din, din är märren, Tjepkun, sitt upp och rid
henne och vila på henne.
Tjepkun reste sig också. Blodet strömmade utför
ryggen, men man kunde inte märka något fel på
honom, han lade sin kaftan och sin besjmet över
ryggen på stoet och kastade sig på magen tvärsöver
henne, och på det viset red han sin väg.
Men jag blev olustig till mods igen.
Ja, nu är det där slut, tänkte jag, och återigen kom
mig min belägenhet i tankarna, men oj vad det bar mig
emot att besinna den.
Men tursamt nog säger i detsamma min bekante till
mig:
— Vänta, gå inte din väg, här blir säkert något
mer av.
— Vad skulle det bli mer? säger jag. Det är ju
slut nu.
— Nej, säger han, det är inte slut, titta bara så khan
Dzjangar suger på sin pipa. När han röker, ser du,
då är det säkert att han tänker ut något, något riktigt
asiatiskt.
Och jag tänkte för mig själv: Ack om det bleve mer
av den där sorten, och om jag fick pröva en dust, då
skulle jag inte ge mig minsann!
VI.
Och vad säger ni om det? Just som jag ville gick
det. Khan Dzjangar rökte pipa, och bortifrån ängen
kom ännu en liten tatar sättande, men inte på ett sto
likt det som Tjepkun vunnit från Baksjej, utan på
en svart fölunge, som inte står till att beskriva ens.
Har ni någonsin sett en ängsknarr springa på en
åkerren? Han breder ut vingarna och stjärten står inte
rätt ut på honom som på andra fåglar utan den hänger
neråt och benen låter han också hänga som om han inte
behövde dem — och det ser ut just som om han bars
av luften. Den här nya hästen han var just lik den
där fågeln, det såg ut som om något burit honom.
För att riktigt beskriva saken kan man inte säga
att han flög, utan det vart bara liksom mer och mer
mark bakom honom. Aldrig i mitt liv hade jag sett
någonting så lätt, och jag visste inte för vilka skatter
den hästen skulle kunna köpas och vilken furste som
skulle vara värdig få honom, och dess mindre kunde
jag tänka mig att den hästen skulle bli min.
— Vad för slag? Blev han er? avbröto de förvånade
åhörarna berättaren.
— Ja han blev min, rättmätigt min, men bara för
en enda minut, och hur det gick till skall ni nu få
höra, ifall ni behagar. Herrarna började som vanligt
bjuda också på den hästen, och min remontör, han
som fått flickungen, bjöd också, och mot dem bjöd
tataren Savakirej jämnt upp detsamma. Det var en
undersätsig en, liten men kraftig, flink i vändningarna,
med rakat huvud, svarvat och runt just som ett väl
knutet kålhuvud, i ansiktet var han röd som en morot
och hela han var just som en frodig liten
grönsakstäppa.
— Varför skall en vända ut och in på fickan i
onödan? skrek han. Må vem som vill lägga fram så
mycket pengar som khanen begär och sen gå till
prygeldom med mig om vem som skall få hästen.
Sådant anstod förstås inte herrarna och de drog
sig genast undan. Och hur skulle de ha kunnat slåss
med den där tataren, han, lede hedningen, skulle
förstås ha givit dem stryk allasammans. Min remontör
hade rätt ont om pengar just då, för han hade förlorat
på kortspel i Penza, men jag såg att han ville ha
hästen.
Då drog jag honom bakifrån i rockärmen och sa:
Det är så och så, att kasta bort pengar i onödan är inte
värt, men ge vad khanen begär så skall jag sätta mig
under prygeldom med Savakirej. Han ville inte, men
jag höll i mig och bad:
— Bevilja mig den nåden! Jag vill.
Nå det blev så.
— Nej verkligen? Ni och den där tataren... ni
pryglade varann?
— Ja just, vi satte oss till prygeldom på samma
maner och fölungen fick jag.
— Det vill säga ni besegrade tataren?
— Ja inte gick det lätt, men jag tog loven av honom.
— Men det gör väl förskräckligt ont?
— Hm... vad skall jag säga... ja. Det vill säga
i början. Då var det mycket kännbart, i synnerhet
eftersom man inte var van och han, den där Savakirej,
också förstod sig på sättet att slå så att blodet inte
rann utan det bara blev svullnad, men mot hans sluga
knep satte jag mitt illsluga. För vart slag satte jag
ryggen i krum under nagajkan, så att jag genast fick
skinnet i trasor, och på det sättet räddade jag mig och
pryglade slut på den där Savakirej.
— Pryglade ni slut på honom? Ni menar väl inte
att ni pryglade ihjäl honom?
— Joo, genom sin envishet och sina funder ställde
han så till för sig att han inte blev kvar i världen
längre, svarade berättaren helt godmodigt och oberört,
men då han märkte att hans åhörare sågo på honom
om inte med fasa så i stum häpnad tycktes han känna
att han måste förklara sig närmare.
— Ni förstår, sade han, felet var inte mitt utan
hans, för han hölls för att vara den främste kämpen
på hela Rynjstäppen, och för den ambitionens skull
ville han inte på vis och villkor vika för mig, utan
manhaftigt härda ut för att inte draga nesa över den
asiatiska nationen, men han mäktade inte hålla stånd
mot mig, stackarn, jag antar därför att jag hade
stoppat en kopparslant i munnen. Det hjälper otroligt, jag
bet i den hela tiden för att inte känna smärtan, och för
att förströ tankarna räknade jag slagen tyst för mig
själv, så mig bekom alltihop inte alls.
— Och hur många slag räknade ni till? avbröt man
berättaren.
— Ja det kan jag inte säga riktigt säkert, jag minns
att jag räknade till tvåhundraåttiotvå, men sen kom
det någon sorts svimning över mig, jag tappade bort
räkningen för en minut, och sen gick jag på utan att
räkna, men strax efter måttade Savakirej sitt sista
slag mot mig men förmådde inte slå till och ramlade
rätt framstupa som en leddocka, och när de tittade
till var han död... Tvi för den tosingen, det hade han
för sin envishet. Och jag hade så när kommit på
fästning för hans skull. Tatarerna de brydde sig inte om
det, han var ihjälpryglad och därmed jämnt; såna var
villkoren, och han skulle ha kunnat prygla ihjäl mig
för den delen. Men de våra, ryssarna, man kunde bli
rent förargad, så omöjliga var de att begripa saken
och så tog de vid sig.
— Vad är det med er? sa jag. Vad vill ni?
— Du har slagit ihjäl asiaten, sa de.
— Än sen då? Det var ju en överenskommelse.
Hade det varit bättre om han slagit ihjäl mig?
— Om han hade slagit ihjäl dig, sa de, så hade han
inte fått något för det, därför att han är av annan
trosbekännelse, men du måste dömas efter kristen lag.
Kom nu med till polisen.
Döm ni farande vinden på fältet, tänkte jag, och
eftersom det enligt min mening inte finns något
skadligare än polisen smög jag mig bort till ett par tatarer
och viskade till dem:
— Rädda mig, furstar, ni har själva sett det var
ärlig kamp.
De förbarmade sig och började knuffa mig bakom
sig och gömde mig.
— Det vill säga ni menar... På vad vis gömde
de er?
— Jag rymde med dem till deras stäpper.
— Till stäppen till och med?
— Ja till själva Rynjsandarna.
— Och stannade ni länge där?
— Hela tio år. Tjugutre var jag när jag kom till
Rynjsandarna och i mitt trettiofjärde år flydde jag
därifrån.
— Trivdes ni med att leva på stäppen?
— Nej, hur skulle man kunna trivas med det? Det
var ju bara enformigt och tråkigt. Men jag kunde inte
komma därifrån förr.
— Hur så? Satte tatarerna er i en grop eller
vaktade de er?
— Neej då, de är hyggliga, så illa bar de sig inte
åt emot mig att de satte mig i en grop eller i stock.
De sa: var vår vän, Ivan. Vi tycker om dig, sa de,
och lev samman med oss på stäppen och bli en nyttig
man — bota våra hästar och hjälp våra kvinnor.
— Och det gjorde ni?
— Ja, jag var läkare åt dem och skötte dem själva
och all deras boskap, både hästar och får, och i
synnerhet deras kvinnor, tatariskorna.
— Är ni läkekunnig då?
— Ja vad skall jag svara på det?... Är det någon
konst det där? Blev någon sjuk, gav jag honom aloë
eller galgantrot och då gick sjukan över, och aloë fanns
det gott om hos dem — i Saratov hittade en tatar en
hel säck och hade med sig, men innan jag kom hade
de inte vetat vad det skulle användas till.
— Trivdes ni med dem?
— Nej, jag längtade jämt därifrån.
— Och var det verkligen alldeles omöjligt för er
att komma ifrån dem?
— Nej, det hade det ju inte varit, ifall jag bara
fått behålla mina fötter i deras rätta skick. Då hade
jag nog snart tagit mig tillbaka till fosterlandet.
— Vad kom det åt era fötter då?
— Jag blev taglad efter första försöket.
— Hur var det?... Förlåt, vi förstår inte riktigt
vad ni menar med taglad?
— Det är deras vanliga medel. Om de tycker om
någon och vill hålla honom kvar och han har
hemlängtan och försöker rymma, så lagar de att han inte
kan ge sig av. Så gjorde de med mig också. Sedan jag
hade försökt rymma en gång men råkat vilse, tog de
fast mig och sa som så: du vet, Ivan, att du skall
vara vår vän, och för att du inte skall gå ifrån oss
en gång till är det nog bäst vi skär dig i hälarna och
stoppar in en liten smula tagel, och så fördärvade de
fötterna på mig så att jag fick krypa på alla fyra i
åratal.
— Bevara oss väl! Hur går den ohyggliga
operationen till?
— Det är mycket enkelt. Tio man slängde omkull
mig på marken och så sa de: skrik, Ivan, skrik det
värsta du kan, det gör det lättare för dig, när vi börjar
skära, och så satte de sig grensle över mig, och en
förståsigpåare ibland dem hade på en minut skurit
upp skinnet på mina fotsulor och strött i hackat
hästtagel och så dragit ihop skinnet över den där
hackelsen och sytt ihop det med en tråd. Sen band de
armarna på mig, och så fick jag gå i några dar — de
var rädda att jag skulle göra illa åt såren och få taglet
att bulna ut. Men när skinnet vuxit ihop släppte de mig.
— Seså Ivan, sa de, nu är du vår vän på allvar och går
aldrig ifrån oss.
När jag så försökte resa mig upp, ramlade jag
pladask i marken. Det där hackade taglet, som hade
vuxit in i hälarna under huden, stack rätt in i köttet,
och det gjorde så rysansvärt ont, så att jag inte kunde
stå på benen ens och så mycket mindre då ta ett enda
steg. Jag hade aldrig i min dar gråtit, men nu rent
stortjöt jag.
— Vad har ni gjort med mig, ni förbannade asiater?
sa jag. Det hade väl varit bättre, era huggormar, att
ni slagit ihjäl mig än att ni för hela livet gjort mig
till en krympling som inte kan gå.
— Seså ja, Ivan, seså ja, sa de, varför skall du ta
så illa vid dig för en småsak?
— Är detta en småsak, sa jag, och får man inte ta
illa upp att man blir så fördärvad?
— Du får vänja dig, sa de, och låt bli att gå på
fotsulorna utan hasa på fotknölarna.
Tvi för de rackarna, tänkte jag, och jag vände mig
ifrån dem och slutade att tala med dem, och inom
mig gjorde jag upp att hellre dog jag än jag började
hasa på fotknölarna som de rådde. Men sen låg jag
och låg jag och det var så långtrådigt så jag kunde
förgås, och småningom började jag hasa omkring på
fotknölarna. Men de skrattade inte måttligt åt mig för
det och sa:
— Nej, men titta så bra du går, Ivan.
— Ett sådant elände! Men tänk att ni skulle bli fast
när ni försökte rymma.
— Ja, det var ju omöjligt. Släta stäppen, inga vägar
och hungrig blir man... I tre dagar gick jag, och
alldeles förbi blev jag, med händerna fångade jag en
fågel och åt upp den rå, men snart var jag lika
utsvulten igen och inget vatten fanns... Hur skulle jag
ha kunnat komma längre?... Jag ramlade, och de
letade upp mig och förde mig tillbaka och taglade mig.
Någon av åhörarna anmärkte apropå det där
"taglandet" att det måtte vara förskräckligt besvärligt att
gå på fotknölarna.
— Ja till en början är det mycket obekvämt, svarade
Ivan Severjanytj, och fast jag ju vande mig
småningom kunde jag aldrig gå långt. Men det måste jag
säga, sen dess tog de också vård om mig, de där
tatarerna.
— Det är för besvärligt för dig att vara ensam nu,
Ivan, sa de, du har svårt både att hämta vatten och
laga mat åt dig. Tag dig nu en Natasja, vi skall ge dig
en bra Natasja, du får välja vem du vill.
— Vad skulle jag välja för? sa jag. Vem som helst
gör samma nytta. Ge mig vem ni behagar.
Och så gifte de bort mig utan vidare.
— Vad för slag? Gifte de er med en tatariska?
— Ja, klart att det var med en tatariska. Först gav
de mig änkan efter den där samme Savakirej, som jag
hade pryglat ihjäl, men hon föll mig inte alls i smaken.
Hon var så istadig av sig och såg jämt ut att vara
rädd för mig och kunde inte muntra upp mig på
något vis. Om det nu berodde på att hon sörjde
mannen sin eller hade något annat som låg tungt på hjärtat
— inte vet jag. Men när de märkte att jag var led på
henne kom de genast med en annan, det var en liten
flicka, väl inte mer än tretton år.
— Se här, Ivan, sa de, här har du en annan
Natasja, hon blir nog bättre.
Och jag tog henne.
— Nåå, var hon bättre? frågade åhörarna Ivan
Severjanytj.
— Ja det var hon, svarade han. Ibland åtminstone
muntrade hon upp mig, men ibland blev jag led åt
henne också för att hon var så odygdig.
— Odygdig på vad vis?
— Å, på många vis. Ibland fick hon för sig att hon
skulle hoppa upp i knäet på mig eller när jag låg och
sov sparkade hon med foten tiubetejkan
på mig så den flög långt i väg, och så storskrattade
hon. Knöt jag då nävarna åt henne, bara skrattade hon
än värre och började springa som ett skogsrå, och
hur skulle jag kunnat hinna fatt henne på alla fyra —
jag ramlade på näsan och började skratta själv.
— Så ni rakade huvudet där ute på stäppen och
bar tiubetejka?
— Jaa.
— Varför det? Ni ville väl slå an på era hustrur?
— Neej, det var mest för snygghetens skull, de har
inte bastur där.
— Och på så vis fick ni alltså två stycken hustrur
på en gång?
— Jaa, på den stäppen hade jag två, och sen hos
den andra khanen, Agasjimola, som tog mig därnäst,
gav de mig två till.
— Hur kunde han ta er? frågade åter en av
åhörarna.
— Det skedde genom list. Jag hade ju flytt från
Penza med Tjepkun Jemgurtjejevs tatarer, och i fem
år levde jag i jemgurtjejevska horden, och till honom
kom alla de andra furstarna och ulanerna och
schejksadis och småsadis på storkalas, och khan Dzjangar
och Baksjej Otutjev var också ibland dem.
— Den Baksjej som pryglade Tjepkun?
— Ja densamme.
— Men hur var det möjligt... var Baksjej inte
ond på Tjepkun?
— För vad då?
— För att han pryglat honom så och tagit hästen
ifrån honom.
— Neej visst inte, de blir aldrig onda på varann.
Den som har segrat i en avtalad tvekamp han vinner
priset och därmed jämnt. Men en gång bannade mig
likvisst khan Dzjangar. — Fy Ivan, sa han, så dum du
var, varför satte du dig att prygla Savakirej för den
ryska furstens räkning — jag skulle velat ha den
förlustelsen, sa han, att se hur fursten själv drog ner
skjortan.
— Det skulle du aldrig ha fått se, svarade jag.
— Varför det?
— Därför, sa jag, att våra furstar är klenmodiga
och utan manhaftighet och har mycket ringa styrka i
lemmarna.
Han begrep.
— Ja, jag har sett, sa han, att inte är de några riktiga
karlar inte, och allt vad de vill ha, vill de ha för pengar.
— Ja det är riktigt, tyckte jag, utan pengar förmår
de ingenting.
Nå, Agasjimola han var från en hord långt borta,
någonstans vid själva Kaspiska havet gick hans
hjordar, han var mycket fallen för att anlita läkare och han
ville ha mig att sköta sin khan"essa och lovade
Jemgurtjejev en hop boskap i lön. Och Jemgurtjejev
släppte av mig till honom. Jag tog aloë och galgantrot
med mig och följde med dem. Och så fort Agasjimola
hade fått mig bar det i väg med hela horden och i åtta
dar bara red och red vi.
— Och ni red också?
— Visst det.
— Men era fötter?
— Hur så?
— Jo, det hackade taglet ni hade i hälarna besvärade
det er inte?
— Inte en smul. Nej det ser de nog till. Den som
de har taglat på det där viset han kan inte gå, men på
hästryggen sitter en sådan där taglad en säkrare än
någon annan, för eftersom han får lov att gå på
fotknölarna, så vänjer han sig att hjula med benen och
de sluter sig om hästbuken som ett tunnband, så att
ingen häst i världen kan kasta av honom.
— Nå, vad hände er vidare på den där nya stäppen
hos Agasjimola?
— Jo, där kom jag i än värre farligheter.
— Men förgicks inte?
— Nej, jag förgicks inte.
— Vad var det ni fick utstå hos Agasjimola, berätta!
— Ja, behagar ni höra så...
VII.
När Agasjimolas tatarer hade kommit fram med
mig till sitt läger, så begav de sig tvärt i väg till ett
nytt ställe och ville inte släppa av mig.
— Varför skulle du leva ihop med Jemgurtjejevs,
Ivan, sa de, Jemgurtjejev är en tjuv, lev hos oss du, vi
skall visa dig stor aktning och ge dig goda Natasjor.
Där borta hade du bara två Natasjor, vi skall ge dig
fler.
— Vad skall jag med fler till? tyckte jag. Jag
behöver inte fler.
— Jo, sa de, du förstår inte. Fler Natasjor är bättre.
De föder dig fler små Nikolajer — en hel hop som
skriker pappa åt dig.
— Tror ni det är roligt för mig att fostra upp
tatarungar? sa jag. Om det funnes någon som kunde
kristna och döpa dem, det vore en annan sak, men hur
jag än förökar deras tal, så blir de era allasammans
och inte ortodoxa, och till på köpet börjar de bedra
musjikerna, när de växer upp.
Ja så tog jag återigen två hustrur, men fler tog jag
inte, för finns det många kvinnor i huset så grälar de,
om de ock är tatariskor, de leda styckena, och man
måste jämt hålla på och förmana dem.
— Nå älskade ni de där nya hustrurna?
— Hur sa?
— De där nya hustrurna tyckte ni om dem?
— Om jag tyckte om dem? Jaså det. Jo den ena
jag fick av Agasjimola hon var tjänstaktig mot mig,
så jag hade ingenting emot henne.
— Men den där odygdiga flickan ni hade till hustru
förut, henne tyckte ni väl ändå mera om?
— Vet inte just det, men jag hade ingenting emot
henne heller.
— Och ni leddes väl efter henne, när ni blev
bortstulen och kom i en ny hord?
— Å nej, inte leddes jag efter henne inte.
— Men ni hade väl barn där borta med de första
hustrurna?
— Ja visst hade jag det. Savakirejs hustru födde
två Koljkor och en Natasjka och den där lilla hon födde
sex stycken på fem år, för ett år kom det två Koljkor
på en gång.
— Förlåt en fråga: varför kallar ni dem allihop
för "Koljkor" och "Natasjkor"?
— Det är efter tatariskt bruk. De kallar var
fullvuxen ryss för Ivan och kvinnorna Natasjka och
gossebarnen kallar de Koljka, och fast mina hustrur var
tatariskor så räknades de för ryska efter mig och
kallades för Natasjkor, och flickorna och gossarna fick heta
Natasjkor och Koljkor. Men allt det var förstås bara
ytligt taget, för de hade inte blivit delaktiga av några
kyrkliga sakrament, och jag ansåg dem inte som mina
barn.
— Ansåg ni dem inte som era? Men varför det?
— Hur skulle jag kunnat det, när de varken var
döpta eller smorda med myrra?
— Men era faderskänslor?
— Vad sa?
— Är det verkligen möjligt att ni inte alls höll av
era barn, smekte ni dem aldrig?
— Smekte dem? Neej. Det förstås att satt man där
och någon kom springande fram till en, så strök man
honom väl över huvudet och sa: "gå till mor". Men
det hände sällan, för jag hade annat än dem att
tänka på.
— Hur så? Hade ni mycket att göra?
— Nej, jag hade ingenting att göra. Men jag leddes
jämt. Jag ville hem till Ryssland.
— Så inte på tio år vande ni er vid stäpperna?
— Nej, jag ville hem, jag leddes. Värst var det
om kvällarna, men för resten mittpå dagen också, när
det var vackert väder och varmt... Det är tyst i lägret,
alla tatarerna har givit sig in i tälten för hettans skull
och sover, och jag lyfter på en flik av mitt tält och
tittar ut — stäpp vart jag ser, allting likadant.
Brännhett, hemskt. Bara vidder, vidder, inget land. Det vita,
duniga borstgräset går i vågor som ett silverhav, och
med var vindfläkt kommer det en doft ifrån det. Det
luktar får, och solen bränner och bränner och det är
som om det aldrig skulle ta någon ände på något och
det inte funnes botten på tungsinnet i en... En stirrar
utan att veta vartåt, och bäst det är ser en för sig ett
kloster eller en kyrka och en minns sitt kristna land
och börjar gråta.
Ivan Severjanytj gjorde en paus, suckade djupt vid
minnet och fortsatte:
— Men än värre var det vid saltfälten nere vid
Kaspiska havet. Solen står röd och steker och saltfälten
gnistrar och havet gnistrar... Av det där gnistrandet
blir en ännu mera huvudyr än av borstgräset, och en
vet inte var en är, i vilken del av världen en skall
räkna sig vara, det vill säga om en lever eller redan är
död och lider för sina synder i hopplösa helvetet. Där
stäppen är gräsbevuxen är den ändå liksom gladare.
Där kan det ändå hända att det lyser litet blått av
salvia på någon sluttning eller att några stånd malört
eller kyndel bryter det vita, men här är bara ett enda
glitter... Där kan det hända att det blir en löpeld
i gräset och en uppståndelse: trappfåglar flyger upp,
stortrappar och kragtrappar och snäppor, och det blir
jakt på dem. En jagar dem till häst, de där
trappfåglarna, och slår ihjäl dem med långa piskor. Men en får
se upp, bäst det är måste en själv ta till flykten för
elden... Sådant där är förströelse i alla fall. Och så
kan det hända att det växer upp smultron där en brand
har gått fram, och dit kommer då alla möjliga fåglar,
mest småfåglar, och det är ett kvittrande i luften.
Här och där kan man också träffa på en buske: en
spirea, ett litet persiketräd eller en liten akasia. Och
när i soluppgången dimman faller som dagg känns det
så svalt och allting doftar så gott... Långtrådigt är
det ju i alla fall, det är klart, men man kan ändå stå
ut. Men saltfälten — Gud bevare människor från att
länge behöva leva på dem. Hästen är väl till freds där
för någon tid, han slickar salt, och det gör att han
dricker mycket och fetmar, men människan är det ute
med där. Det finns inte några födoämnen, det enda
som finns, just som på gyckel, är en liten rödnäbbad
fågel, litet lik vår lärka, helt oansenlig för resten,
utom att han har den där röda kanten kring näbben.
Varför han flyger till de där stränderna vet jag inte,
men som han inte har någonstans att sätta sig, så slår
han ner på saltfältet och lägger sig på bröstet där.
Men bäst det är så lyfter han och flyger sin kos igen,
och där står man, för själv har man ju inga vingar,
och varken leva eller dö eller göra syndabot kan man,
och dör man, gräver de ner en i saltet som en annan
fårkropp, och till världens ända får man ligga där
insaltad.
Vintertid är där ändå ängsligare. Där faller litet
snö, bara så pass att gräset skyls och styvnar, och
tatarerna sitter då hela dagarna i sina jurtor och röker,
och utledsna som de blir händer det då ofta att de
råkar i gräl med varann. Går man ut, har man
ingenting att titta på. Hästarna går där och stryker, ruggiga
och magra, så att de är mest bara svans och man. De
orkar knappt släpa benen med sig, och med hoven
skrapar de undan snölagret och fnaskar i sig det frusna
gräset, det är allt vad de har att livnära sig på.
Det är olidligt. Enda förströelsen en har är om de
märker att någon häst blivit så svag att han inte orkar
gå i vall — inte skrapar undan snön med hoven och
inte försöker nafsa åt sig det frusna gräset, då sticker
de honom genast i strupen med en kniv och flår huden
av honom och äter köttet. Men det är ett otäckt kött,
det är sötaktigt och smakar ungefär som kojuver, men
är segt på samma gång. En är förstås tvungen att äta
det, men får kväljningar.
En av mina hustrur förstod sig lyckligtvis på att
röka revbenspjäll av häst. Hon tog revbenen med
köttet på båda sidorna och stoppade det i en stor säck
och rökte det över härden. Det är smakligare att äta,
för det luktar åtminstone som nötkött, men i smaken
är det lika otäckt.
Och när en så sitter och tuggar på det där
otäckstyget, tänker en helt plötsligt: Tänk, därhemma
nackar de nu ankor och gäss till helgen och sticker svin
och kokar fet, fet kål på nackfläsket, och snart skall
fader Ilja, vår präst, den hjärtans gubben, gå
rundgången i Kristi namn, med kyrkotjänarna och
prästfrun och kyrktjänarhustrurna och seminaristerna i
släptåg, och alla är de livade och glada, men fader
Ilja själv han går bet. På herrgården kommer betjänten
och bjuder honom ett glas, på kontoret låter
förvaltarn en piga bjuda, och fader Ilja blir precis plakat,
och när han kommer bort till oss gårdsfolk slå benen
i kors på"n. I första stugan i raden mäktar han ännu
läppja litet på ett glas, men sen förmår han inte mer
utan slår alltihop i en butelj han har under kåpan. Det
går till huset alltihop och vad födan anbelangar också,
för får han se något särskilt smakligt att äta ber han:
"Ge mig ett tidningspapper, så slår jag in det." För
det mesta får han till svar: "Vi har inget
tidningspapper, lillefar", men det tar han inte vid sig för, han
tar gudslånet som det är och räcker det åt sin gumma,
och sen vandrar han vidare i samma frid.
Ack, go herrar, när en börjar erinra sig allt det där
en varit med om från barnaåren, då trycker det på
själen och pressar på levern, och en tänker på att från
all denna lyckan är en skild och på hur många år
en levat oskriftad och på att en blir lagd i graven utan
mässa, och det kommer en sådan förtvivlan över en...
Och då natten kommer kryper en helt tyst ut ur tältet
för att varken hustrur eller barn eller någon av de där
hednarackarna skall se en, och en börjar be...
och en ber och ber så att snön smälter under knäna
och där ens tårar fallit där ser en gräs på morgonen.
Berättaren tystnade och sänkte huvudet. Ingen störde
honom. Alla tycktes fyllda av vördnad för den heliga
sorg han rört vid. Men efter en minut drog Ivan
Severjanytj ett djupt, befriande andetag, han lyfte på
sin munkhätta, gjorde korstecknet och talade:
— Men Gud ske tack, det tog en ände.
Sedan vi låtit honom vila sig ännu litet dristade vi
komma med nya frågor, hur han, vår förtrollade
sagohjälte, lyckades återställa sina av det hackade
hästtaglet förstörda fötter och fly från tatarstäppen och
sina Natasjkor och Koljkor och kom att hamna i
klostret.
Ivan Severjanytj tillfredsställde vår nyfikenhet med
den oförbehållsamma öppenhet som tydligen var ett
med hans väsen.
VIII.
Som vi voro angelägna att få Ivan Severjanytjs
intressanta historia i följd bådo vi honom att först och
främst berätta på vilket märkvärdigt vis han lyckades
befria sig från sina tagel och undkomma ur
fångenskapen.
Härom berättade han följande:
— Jag hade mist allt hopp om att någonsin få
komma tillbaka hem och återse mitt fädernesland.
Blotta tanken föreföll mig orimlig och till och med
längtan började dö bort. Jag var som en livlös
stenstod. Men ibland brukade jag tänka: just nu kanske
fader Ilja — han som jämt brukade be om
tidningspapper — just nu kanske han ber i kyrkan "för
seglare och vägfarare och i nöd stadde och fångar". När
jag hörde den där bönen brukade jag alltid tänka:
Varför ber han för fångar? Det måtte väl inte vara
krig nu. Nu förstod jag varför det bedes så, men jag
förstod inte varför jag inte hade något som helst gagn
av de där bönerna, och fast jag inte miste tron, så
blev jag sanningen att säga förvirrad och slutade upp
att be själv.
Vad skall jag be för, tänkte jag, när det inte hjälper
en smul?
Men så en gång fick jag höra hur tatarerna
stimmade.
— Vad är det frågan om? sa jag.
— Det är bara det, sa de, att det har kommit två
mullor ifrån dina trakter, de har ett lejdebrev från
Vite tsaren och skall vandra vida omkring och utbreda
sin tro.
Jag upp.
— Var är de? sa jag.
De pekade på en jurta, och jag gick dit de pekade.
Då jag kom fram fick jag se att där hade samlat sig
en hop scheiksadier och små sadier, imamer och
dravischer, allihop satt de med benen i kors på filtar, och
i mitten stod två främmande män; de var resklädda,
men man såg ändå att det var andans män. Mitt i den
där skocken stod de och undervisade tatarerna i
Guds ord.
Stor vart min fröjd när jag fick se ryssar, och
hjärtat skalv i mig och jag föll för deras fötter och
började snyfta. De blev också glada, och båda två
ropade de:
— Där ser ni, där ser ni hur nåden verkar, nu har
den rört en av de era och han omvänder sig från
Mohammed.
Men tatarerna svarade att det var nog ingenting som
verkade, för det där, sa de, är er egen Ivan, han är
en av de era, en ryss, bara lever i fångenskap här
hos oss.
Missionärerna blev mycket misslynta över detta. De
ville inte tro att jag var ryss, men då betygade jag
det själv.
— Jo, sa jag, det är så, jag är ryss. Fromma fäder,
sa jag, förbarma er, lös ut mig. I elva år redan har
jag försmäktat här i fångenskap, och se så lemlästad
jag är: jag kan inte gå.
Men de aktade inte det minsta på mina ord, utan
vände sig bort och gav sig återigen till att predika.
Jag får inte knota över det, tänkte jag, de har sitt
uppdrag att sköta och de kanske inte vågar vara
annorlunda mot mig inför tatarerna, och jag lät dem
vara och passade sedan på när de var ensamma i sitt
tält, och då berättade jag dem alldeles öppet om det
förskräckliga öde jag fått och bad dem hjälpa mig.
— Skräm dem, fromma fäder, sa jag, med vår
lillefar Vita tsaren, säg dem att han inte tillåter asiaterna
att hålla sina undersåtar i fångenskap eller, bättre
ändå, ge dem en lösesumma för mig, så skall jag följa
och tjäna er. Medan jag levat här, sa jag, har jag lärt
mig deras tatariska språk och jag kan bli er till nytta.
Men de svarade:
— Son, vi äger inga lösepengar, och det är oss inte
tillåtet att hota de otrogna, för de är nog falsksinta
och fientliga mot oss ändå, och av politik iakttar vi
alltid hövlighet mot dem.
— Jaså, sa jag, skall jag alltså för den politikens
skull sitta begravd hos dem i hela mitt liv?
— Det gör detsamma, son, sa de, var man är begravd,
men bed du, Gud är mäktig av mycken nåd. Han
kanske befriar dig.
— Jag har minsann bett, sa jag, men nu är det slut
med mina krafter och med förtröstan också.
— Du får inte förtvivla, sa de, det är en stor synd.
— Nej, jag förtvivlar inte, sa jag, men jag undrar
hur ni kan. Det är bra hårt att ni, ryssar och
landsmän, inte vill hjälpa mig på något vis.
— Nej, barn, sa de, i detta får du inte blanda in
oss, vi ärom i Kristus och för Kristus finns varken
jude eller grek, alla som tjänar Gud är landsmän till
oss. För oss är alla lika.
— Alla? sa jag.
— Ja, sa de, alla, såsom aposteln Paulus lär oss.
Vi ger oss aldrig i tvist dit vi kommer... det anstår
oss inte. Du är slav och du måste lida och tåla, ty det
säger också aposteln Paulus att slavarna skola vara
underdåniga. Du är en kristen, kom ihåg det, och
därför behöver inte vi göra oss någon omsorg om dig,
vår hjälp förutan står redan paradisets portar öppna
för dig, men dessa skola vandra i mörkret, om vi icke
omvänder dem, och därför är det dem vi måste ha
omsorg om.
Och de visade mig en liten bok.
— Du ser här, sa de, så många som står inskrivna
i det här registret — så många människor har vi
omvänt till vår tro.
Sedan den gången talade jag inte mer med dem och
såg dem inte mer, undantagandes en av dem och det
händelsevis. Min lille son kom springande någonstans
ifrån och sa:
— Det ligger en man vid stranden, far.
Jag gick dit och tittade. Där låg han. Strumporna hans
var avdragna från knäna och handskarna från
armbågarna och ner. Tatarerna är mästare i den där
konsten: de skär upp och drar, och på det viset flår
de. Huvudet låg en bit ifrån, och i pannan var ett
kors utskuret.
Se där ja, tänkte jag, du ville inte göra dig någon
omsorg om mig, landsman, och jag harmades på dig,
men nu har du tömt kalken och undfått lidandets
krona. Förlåt mig nu för Kristi skull.
Och jag gjorde korstecknet över honom, lade hans
huvud invid bålen, bugade till marken och grävde och
sjöng "Helige Gud" över honom. Vart den andre
kamraten tog vägen vet jag inte, men troligt är nog
att han också undfick kronan, för efteråt, såg jag,
hade de en hop helgonbilder överallt i horden, just
desamma som de där missionärerna hade haft med sig.
— Så det kommer missionärer ända dit bort till
Rynj?
— Ja det gör det visst, men till inte ett skapande
grand nytta.
— Hur så?
— De vet inte hur de skall bete sig. Asiaten måste
en driva till tron med hårdhandskarna, så att han
skälver av skräck, men de predikar en mild Gud för
dem. Det duger inte alls, för en mild Gud utan hot
aktar asiaten för intet och predikarna slår han ihjäl.
— Men huvudsaken, när man ger sig in bland
asiaterna, är väl att inte föra pengar och dyrbarheter
med sig?
— Ja det får man förstås akta sig för. Men för
resten, de tror ändå inte att någon kommer utan att
ha något med sig. De tror att han har grävt ner det
någonstans på stäppen och marterar honom tills han
dör.
— Sådant rövarpack!
— Jaa. Så gick det på min tid med en liten jude.
En judegubbe kom ingen visste varifrån och började
också hålla tal om tron. Det var en bra man och
tydligen mycket nitisk i tron, och i sådana lumpor var han
klädd att hela kroppen mest lyste bar, och han
började tala om tron, så att ibland ville man aldrig sluta
att lyssna på honom. Till en början gav jag mig till
att tvista med honom och sa att inte har ni någon
ordentlig tro, ni har ju inga helgon, men han sa:
"Jo det har vi visst", och började läsa i talmud om alla
helgon de hade — en vart riktigt intresserad — "och
den där talmud", sa han, "den har rabbinen Jovozobenj
Levi skrivit, som var så lärd att syndiga människor
inte kunde se på honom, bara de tittade så dog de, och
till sist kallade Gud honom inför sig och sa: "Hör du,
lärde rabbin Jovozobenj Levi. Det är nog bra att du
är så lärd, men det är illa att alla mina judar dör för
din skull. Det var inte för det", sa han, "som jag drev
dem med Moses över stäppen och skickade dem över
havet. Nu må du för denna sakens skull gå bort ur ditt
fädernesland och leva där ingen kan se dig." — Och
rabbinen Levi han gick och råkade komma till det
ställe där paradiset är, och där grävde han ner sig i
sanden ända till halsen och levde i sanden i tretton år,
och fast han stod nergrävd ända till halsen så
tillredde han var sabbat ett lamm åt sig, som stektes i
eld som kom ned från himmeln. Och om en mygga eller
en fluga satte sig på hans näsa och ville dricka hans
blod, så blev de också genast förtärda av elden från
himmeln..." Asiaterna tyckte om att höra förtäljas
om den lärde rabbinen och de lyssnade länge till den
där juden, men sedan började de fråga honom var
han hade grävt ner sina pengar, när han begav sig av
till dem. Lillefar-juden till att bedyra att han inte
hade några pengar, att hans Gud hade sänt ut honom
rustad med bara visdomen, men de trodde honom
inte, de makade ihop kolen efter ett bål, bredde ut en
hästhud på det glödheta saltet, lade honom där och
började rista honom. — Var har du pengarna, säg?
frågade de. Och när de såg att han blev svart över
hela kroppen men inte gav ett ljud ifrån sig, så sa de:
— Vänta lite, vi skall ta och gräva ner honom i
sanden, kanske det går över av det.
Och de grävde ner honom, men juden han dog, och
sen stack hans svarta huvud länge upp ur sanden.
Men barnen fick en sådan skräck för det, så till sist
grävde de upp det och kastade det i en uttorkad brunn.
— Jo det var tacken för att han predikade för dem.
— Jaa, det är inte lätt. Men pengar hade den där
judegubben i alla fall.
— Verkligen?
— Joo, sen började vargar och schakaler hålla efter
honom och grävde upp bit för bit av honom ur sanden,
och till sist kom de till skodonen. Och när de började
skomakra med dem, så rullade det sju penningar ur
sulorna. Tatarerna hittade dem efteråt.
— Nå men hur kom ni ifrån dem?
— Jag räddades genom ett under.
— Vem utförde det undret?
— Talafa.
— Vem var det? Också en tatar?
— Nej, han var av ett annat folkslag, det indiska,
och han var inte ens en vanlig indier utan en gud som
vandrade på jorden.
På åhörarnas bön berättade Ivan Severjanytj Fljagin
följande om den nya akten i sitt livs tragikomedi.
IX.
— Sedan tatarerna hade gjort av med missionärerna
hade närapå ett år gått och det var vinter igen och
vi drev hjordarna att beta mera söder ut mot Kaspiska
havet, och där kom de en kväll drivande hem med två
människor, ifall man nu kan kalla dem för människor.
Det var inte gott att veta vad de var för ena och
varifrån de kom och av vad för folkslag och yrke de
var. Inte ens något riktigt språk talte de, varken ryska
eller tatariska, utan de sa ett ord på vårt språk och
ett på tatariska, och sinsemellan talte de jag vet inte
vad. Båda var rätt så unga, den ene var svart, med
stort skägg och klädd i kaftan och just liksom lik en
tatar, men kaftanen var inte brokig utan röd, och på
huvudet hade han en spetsig persisk mössa, den
andre var rödlätt och hade också kaftan, men
hopskarvad. Den röde bar på en hop små lådor, och så
fort han kom åt och ingen såg honom drog han av sig
kaftanen och gick sen i bara byxorna och en tröja,
och de där byxorna och tröjan var sydda på det viset,
som det brukas i Ryssland bland en del tyskar eller
vad det är för ena vid stuterierna. Och ideligen vände
och plockade han i sina lådor, men vad han hade i dem
det vete fåglarna. De sa, att de hade kommit från
Chiva för att köpa hästar och förde krig med några
där hemma hos sig, men med vem det var sa de inte,
men de eggade upp tatarerna mot ryssarna. Jag måtte
väl ha hört den där röde — mycket kunde han inte
säga, men han sa något som lät likt "överheten" på
ryska, och så spottade han. Men några pengar hade
de inte med sig, för alla asiater vet att kommer man
till stäppen med pengar, då kommer man inte därifrån
med huvudet i behåll, men de försökte locka våra
tatarer att driva en hästhjord över deras flod Darja och
göra upp där på andra sidan. Tatarerna funderade
både hit och dit och visste inte om de skulle säga ja
eller nej. Det syntes att de var rädda för något.
De andra försökte först övertala dem med goda ord,
och sen började de också skrämma dem.
— Gör det, sa de, annars går det er illa, vi har en
gud som heter Talafa, och han har skickat sin eld
med oss. Akta er att inte guden blir vred.
Tatarerna kände inte till den där guden och trodde
inte han skulle kunna göra dem något ont på stäppen,
vintertid, med sin eld. Men den där svartskäggige, som
hade kommit resande från Chiva i röd kaftan, han sa,
att om ni tvivlar, så kan Talafa i denna natt visa er
sin makt, men får ni höra eller se något, sa han, så
spring inte ut, för då bränner han er.
I enformigheten på stäppen vintertid blev alla
förstås alldeles fasligt intresserade, och fast vi ju var
litet rädda ville vi gärna se vad den där indiske guden
skulle ta sig till, på vad sätt, genom vilket under han
skulle uppenbara sig.
Med hustrur och barn ställde jag mig i god tid
utanför tältet och väntade. Det var mörkt och tyst som alla
andra nätter, men bäst det var fick jag höra hur något
började vina och knastra som när det är snöstorm på
stäppen. Det var som om jag hade drömt, och i
drömmen tyckte jag att det började dansa ner gnistor från
himmeln.
Då jag något sansat mig fick jag se hur mina
hustrur löpte fram och tillbaka i ångest och
barnungarna grät.
— Stoppa suddar i munnen på dem, sa jag, så att
de suger och håller sig tysta.
Barnungarna började suga, och återigen blev det
tyst och över den mörka stäppen väste återigen en
eld, och så blev det ett nytt brak.
Den där Talafa, tänkte jag, honom är det tydligen
allvar med.
Strax efter började han väsa igen, men på alldeles
annat vis — han kom flygande som en eldfågel med
eldstjärt, och en märkvärdig sorts eld var det, röd
som blod och så brakade han till och blev först gul och
sen blå.
I lägret var det som utdött. Det var ju otänkbart
att tatarerna inte skulle höra en slik kanonad, men
alla hade tydligen blivit dödsskrämda och låg under
fällarna. Det enda man hörde var hur det dånade i
marken ett slag och sen blev tyst. Man kunde förstå
att det var hästarna, som skenade och flockade sig
samman, och en gång hörde man hör de där
chuvakerna eller indierna kom rännande, och strax efteråt
for återigen liksom en elddrake över stäppen...
Hästarna till att gnägga och sätta av i sken... Då
glömde tatarerna till och med skräcken, alla rusade
upp, riste på huvudena, tjöt Allah, Allah och satte av
efter, men de där chivakerna de var borta, inte spår
av dem, bara en av sina lådor hade de lämnat efter
sig som minne.
När nu alla våra män var ute på språng efter
hästhjordarna och bara kvinnfolk och gubbar var kvar i
lägret, passade jag på att titta i den där lådan.
Där var pulver och saker av olika slag och så
papprör. Jag skulle till att undersöka ett sådant där rör
invid bålet, men "paff" sa det och hade så när bränt
upp ögonen på mig, och så for det i väg upp i luften
och föll som ett stjärnregn... Aha, tänkte jag, det
där är bestämt ingen gud utan helt enkelt en sådan
där raket, som de brukade släppa upp hemma hos oss
i stadsparkerna, och när jag så fyrade av än ett rör,
så fick jag se hur gamlingarna — de enda som var
kvar hemma — hade ramlat pladask i backen, och där
låg de och bara sprattlade litet med benen... I första
minuten blev jag rädd, jag också, men när jag sen
fick se att de ändå sprattlade litet grand, kom jag i
ett helt annat humör, och för första gången sen jag
råkat i fångenskapen gnisslade jag med tänderna, och
så gav jag mig till att läsa över dem på utländska —
vad för sorts ord som kom för mig rabblade jag upp
och skrek så högt jag förmådde:
— Parle bien komsa schir mir ferfluchter minadju
musjö.
Och så släppte jag upp en vridraket, men när de
fick se den, då vart de precis stilla... Också sen elden
slocknat låg de orörliga, men en han lyfte lite grand
på huvudet, men så dök han bums ner igen och bara
vinkade litet med fingret åt mig. Jag gick fram till
honom.
— Nåå? sa jag. Vad vill du ha, du huggormars
avföda: död eller liv? — för jag såg att nu var de
ohyggligt rädda för mig.
— Förlåt, Ivan, sa han, ge mig inte död utan liv.
Och alla de andra vinkade på samma sätt och alla
bad de om förlåtelse och livet.
Jag märkte att jag var på god väg. Nu hade jag
väl äntligen lidit nog för mina synder, och jag bad:
— Heliga himmelska moder, helige Nikolaj, duvorna
små, vita svanorna, hjälp mig!
Och så frågade jag strängt tatarerna:
— Vad skall jag förlåta er och varför skall jag
skona er till livet?
— Förlåt oss, sa de, att vi inte trodde på din Gud.
Aha, tänkte jag, nu hör man så jag har skrämt
dem, och så sa jag:
— Neej ni, försök inte, er motspänstighet mot
religionen den förlåter jag er inte.
Och så gnisslade jag med tänderna igen och släppte
upp än en raket. Det var en svärmare och det blev ett
förskräckligt brakande.
— Nåå! skrek jag till tatarerna. Om en minut gör
jag ända med er allihop, om ni inte vill tro på min Gud.
— Nej, gör inte ända med oss, svarade de, allihop
går vi in på att hylla oss till din Gud.
Då slutade jag upp att bränna av fyrverkeri och
döpte dem i bäcken.
— Döpte ni dem med detsamma, på stället?
— Ja i samma minut. Vad skulle jag ha dröjt för?
Bäst de inte fick tid att besinna sig. Jag blötte dem
litet på skallarna över en vak, läste "i Faderns och
Sonens namn", hängde de små korsen, som fanns kvar
efter missionärerna, om halsen på dem och befallde
att de skulle hålla den där dräpta missionären för
martyr och be för honom, och så visade jag dem hans
grav.
— Och de bad?
— Jaa då.
— Men de kunde väl inga kristna böner, eller lärde
ni dem kanske?
— Nej, jag hade inte tid till att undervisa dem, för
jag såg att det var tid för mig att fly, men jag sa:
Bed som ni har brukat be hittills, men understå er inte
att nämna Allahs namn, utan säg Jesus Kristus i
stället. På det viset antog de den kristna bekännelsen.
— Men hur kunde ni med era fördärvade fötter
rymma från de där nya kristna och hur botade ni er?
— Jag hittade ett frätande pulver i den där lådan.
Det var ett pulver som alldeles brände sönder köttet,
när man lade på det. Och jag lade på det och låtsades
att jag var sjuk, och sen låg jag under filtarna i två
veckor och det där frätpulvret frätte hål på hela
fotsulorna, och allt taglet som tatarerna hade strött i
för tio år sen det bulnade ut. Sen läktes såren fort,
men det låtsades jag inte om, utan jag låtsades bli
ännu sämre och befallde kvinnfolk och gamlingar att
de skulle be för mig allt vad de nånsin förmådde, för
jag skulle till att dö, sa jag. Och så ålade jag dem
fasta som en sorts kyrkobot, och på tre dar förbjöd
jag dem att lämna jurtorna, och för att skrämma dem
än värre släppte jag upp ett stort fyrverkeri, och så
gav jag mig av...
— Men satte de inte efter er och tog fast er?
— Nej, hur skulle de kunnat hinna fatt mig? Jag
hade späkt och skrämt dem så, att de helst stannade där
de var och inte tordes sticka näsan utom jurtan på tre
dar, och när de sen vågade sig ut var jag för långt
borta. Då jag hade fått tagelstybben ur fötterna, blev
de så lätta, så att när jag väl satte till att springa
sprang jag hela stäppen i ände.
— Till fots hela vägen?
— Ja visst, där finns ju ingen färdväg, och möter
man någon blir man så lagom glad. Fjärde dagen fick
jag se en tjuvasj, han drev ensam fem hästar, och
han sa åt mig:
— Sitt upp!
Men jag tordes inte.
— Varför var ni rädd för honom?
— Å... han såg mig ut att vara opålitlig, och
dessutom kunde jag inte veta vad han hade för religion, och
det är farligt på stäppen. Men han, token, skrek:
— Sitt upp, det är trevligare när en följs åt två.
— Vad är du för en? sa jag. Du kanske ingen
gud har?
— Har inte jag? sa han. Tataren har ingen gud,
han äter hästkött, men jag har gud.
— Vem är din gud då? sa jag.
— Allting är gud åt mig, sa han, solen är gud och
månen är gud och stjärnorna är gud... allting. Har
jag ingen gud då kanhända?
— Allting gud — hm, men då är inte Jesus Kristus
gud åt dig? sa jag.
— Joo, sa han, han är också gud och Guds moder
är gud och Nikolatj är gud.
Jag berömde honom för att han höll den ryske
Nikolaj Undergöraren i vördnad.
— Honom skall du alltid tillbe, sa jag, för han är
ryss, och jag var redan alldeles tillfreds med honom
beträffande trossaken och ville göra följe med honom,
då han lyckligtvis råkade förprata sig.
— Ja visst tillber jag Nikolatj, sa han. På vintern
ber jag ju inte till honom, men på sommarn ger jag
honom en tjugukopek för att han skall se väl efter
korna åt mig, jaha det gör jag. Men på honom ensam
förlitar jag mig ju inte, utan jag offrar en oxe åt
Keremeti också.
Men då vart jag rasande.
— Vad för slag? sa jag. Du understår dig att inte
förlita dig på Nikolaj Undergöraren, och honom,
ryssen, ger du bara tjugu kopek, men åt din hedna
mordvinska Keremeti ger du en hel oxe. I väg med dig, sa
jag, jag vill inte göra sällskap med dig, när du visar
sådan ringaktning för Nikolaj Undergöraren.
Och jag följde inte med honom. Jag fortsatte att
gå allt vad jag orkade, och mot kvällen tredje dagen
fick jag se vatten och folk. För säkerhets skull lade
jag mig ner i gräset och tittade nogare efter vad det
kunde vara för sorts folk, för jag var rädd att jag
skulle råka i ny och än värre fångenskap. Men så fick
jag se att de där människorna kokade mat. Det måste
vara kristna, tänkte jag. Jag kröp ändå närmare, och
då fick jag se att de korsade sig och drack vodka —
då var de ryssar förstås... Och jag sprang fram ur
gräset och lät dem se mig. Det var ett fiskarlag, de
fångade fisk. Som det anstod landsmän tog de vänligt
emot mig och bjöd:
— Drick vodka!
— Jag har levat bland tatarer, bröder, sa jag, och
har kommit alldeles ifrån vanan.
— Än sen? sa de, nu är du i din nation och vänjer
dig snart. Drick bara.
Jag hällde i ett litet glas och tänkte: Nå kör då,
Herren välsigne, det är för återkomsten, och drack
ur, och de hyggliga människorna bara trugade mig att
dricka mer.
— Det blir ingen ordning på dig annars, sa de.
Jag gick med på ett glas till, och sen blev jag mycket
öppenhjärtig. Jag berättade dem alltihop, varifrån jag
var och var jag hade varit och hur jag hade haft det.
Hela natten satt jag framför elden hos dem och
berättade och drack vodka, och jag var så glad så det var
ingen hejd, att jag var i heliga Ryssland igen. Men
fram mot morgonen började bålet slockna och alla som
hört på mig hade lurat till utom en, och han frågade:
— Har du pass?
— Nej, det har jag inte, sa jag.
— Har du inte det, sa han, då kommer du på
fästning.
— Ja, men jag stannar hos er, sa jag, och här hos er
måtte en väl kunna leva utan pass?
— Ja leva hos oss utan pass, sa han, det kan man,
men man kan inte dö.
— Varför det då? sa jag.
— Hur skulle popen kunna skriva upp dig, om du
inte har pass? sa han.
— Men hur går det med mig då för den händelsen?
sa jag.
— Då kastar vi dig i vattnet, sa han, till mat åt
fiskarna.
— Utan pop?
— Ja utan pop.
Jag var ju litet grand beskänkt och råkade i stor
förfäran, jag började gråta och jämra, men fiskarn
till att skratta.
— Jag bara skämtade med dig, sa han, dö lugnt du,
vi skall gräva ner dig i hemlandsjorden.
Men jag hade blivit svårt tagen och sa:
— Gott och väl att det var skämt. Men om ni ofta
kommer att skämta med mig så där, så upplever inte
jag nästa vår.
Och knappt hade den där siste somnat förrän jag
tvärt gav mig i väg, och så kom jag till Astrachan.
Där förtjänade jag en rubel på dagsverke, och ovanpå
det drack jag så grundligt att jag inte minns hur det
gick till, men när jag blev redig igen satt jag i ett
fängelse i en annan stad, och därifrån skickades jag
med fångskjuts till mitt guvernement. Jag blev förd
till vår stad, där pryglade de mig i polisen och sen
skickade de mig till vårt gods.
Grevinnan, som hade låtit prygla mig för
kattsvansen, var redan död och greven ensam var i livet, men
han hade också blivit mycket gammal och gudaktig och
slutat att vurma för hästar. De anmälde för honom
att jag hade kommit tillbaka, han kom ihåg mig och
befallde att jag skulle pryglas än en gång här hemma
och sen gå till fader Ilja, lillefar, och bikta mig.
Nå, jag fick mitt prygel efter gammaldags maneret,
i ett särskilt rum, och sen gick jag till fader Ilja och
började bikta mig, och för tre år förvägrade han mig
nattvarden.
— Ja men, lillefar, sa jag, jag som inte har fått
nattvarden på så många år... jag trodde...
— Ja, du trodde du, sa han, men varför höll du
tatariskor hos dig i hustrurs ställe?... Så mycket du
vet, sa han, jag är nådig som bara utesluter dig från
nattvarden, om man skulle ta itu med dig på allvar
efter de heliga fädernas föreskrifter, så skulle hela
klädnaden på din levande kropp brännas, men var inte
rädd, lade han till, för det är inte tillåtet i polislagen
nuförtiden.
Ja vad skall man göra, tänkte jag. Jag får väl
vara utan nattvard då. Det blir ändå skönt att få vara
hemma och vila ut efter fångenskapen. Men det ville
inte greven, utan han behagade säga:
— Jag tänker inte tåla att ha en från nattvarden
utesluten person i min närhet.
Och han gav förvaltarn befallning att prygla mig
än en gång, med kungörelse och till allmän varnagel,
och sen skicka av mig på "obrok"
Så skedde. Den här gången pryglade de mig efter
nya maneret, på trappan framför kontoret, i allas åsyn,
och sen gav de mig pass.
Det kändes ju skönt för mig att efter så många år
vara en fullständigt fri människa med lagligt papper
på fickan, och jag gav mig av. Några bestämda planer
hade jag ju inte, men Gud gav mig syssla.
— Vilken syssla?
— Ja det blev samma sort som förut, i
hästbranschen. I den allra största ringhet började jag, utan
en styver, men snart var jag uppe i en mycket
förmånlig ställning, och ännu bättre skulle jag ha fått
det, om inte en sak hade varit.
— Och vad var det för sak, om man törs fråga?
— Jag råkade bli svårt besatt av andar och begär,
och så var det en otjänlig sak till.
— Och vad var det för otjänlig sak?
— Magnetism.
— Vad? Magnetism?
— Jaa, ett magnetiskt inflytande av en person.
— På vad sätt kände ni det där inflytandet över er?
— En främmande vilja verkade i mig och jag gjorde
en annans verk.
— Det var alltså på det sättet ni råkade i det riktiga
fördärvet, varefter ni fann att ni måste uppfylla er
mors löfte och gick i kloster?
— Nej, det kom efteråt, och jag hade ännu många
äventyr av alla slag, innan jag fick den riktiga
övertygelsen.
— Skulle ni inte vilja berätta också de äventyren?
— Varför inte, mycket gärna.
— Gör det då, är ni snäll.
X.
När jag hade fått passet gav jag mig i väg på vinst
och förlust, och så kom jag till en marknad, och där
fick jag se hur en zigenare bytte häst med en musjik
och lurade honom alldeles okristligt. Han skulle
jämföra hur starka djuren var, och sitt gamla ök spände
han för en sädeskärra och musjikens för en med
äpplen. Tyngden var densamma förstås, men
musjikens häst började storsvettas, för hästar tål inte
äpplelukten, och till på köpet kunde jag se på zigenarhästen
att han led av kramp, för han hade liksom ett
eldmärke i pannan, men zigenaren han sa: det är en
vårta.
Jag tyckte synd om musjiken, för en häst med kramp
hade han ju ingen nytta av, han kastar omkull sig och
där ligger han, och dessutom hade jag fått hat till
zigenare, därför att det var de som först hade förlett
mig till kringstrykarlivet, och så hade jag kanske en
föraning om något annat som också gick i uppfyllelse.
Jag talade om för bonden vad det var för fel på
hästen, och när zigenarn började tvista med mig och
påstå att det inte var ett eldmärke utan en vårta, stack
jag som bevis hästen med en syl i njuren och han
pladask i backen och började vrida sig. Sen så valde
jag ut en bra häst åt musjiken efter mina insikter,
och för det bestod han mig brännvin och fägnad och
tjugu kopek i pengar och vi rumlade om riktigt där på
marknan. Och sen så gick det undan för undan:
både kapital och superi tog till, och inte en månad
hade gått förrän jag såg att det där var ett bra yrke.
Jag hängde på mig hela raddor med hästskötargrejor
och började vandra från marknad till marknad, och
överallt hjälpte jag fattiga stackare till rätta och
förtjänade bra och tog till att dricka allt stadigare. Men
för alla skojare och zigenare blev jag just som ett
Guds gissel, och på omvägar fick jag veta att de
ämnade sig till att ge mig stryk. Men den som sen tog
sig i akt det var jag, för de var många och jag var
ensam, och ingen enda gång kunde de komma på mig
ensam och klå upp mig, i musjikernas närvaro tordes
de inte, för de stod på min sida för mina
välgärningars skull. Då släppte de i stället ut onda rykten
om mig att jag var en trollkarl och inte av egen kraft
visste besked om djuren, men det var förstås bara
dumt prat. Som jag förut sagt er har jag ett särskilt
förstånd på hästar och gärna skulle jag skänka bort
det åt vem som helst, men saken är bara den att det
inte skulle tjäna något till.
— Hur så?
— Ingen skulle begripa, för till sådant måste man
ha en naturlig gåva, och mer än en gång gjorde jag
den erfarenheten att det var fåfängt jag försökte lära
ut något. Men om det skall jag med förlov berätta
sedan.
När det ryktet hade utbrett sig om mig på
marknaderna att jag såg tvärsigenom en häst, så kom en
remontör, en furste, och gav mig hundra rubel.
— Tala om hemligheten om ditt hästförstånd för
mig, sa han. Det här står mig dyrt.
— Jag har ingen hemlighet, sa jag, jag har fått en
naturlig gåva.
Men han envisades.
— Tala i alla fall om för mig hur du bedömer. Och
för att du inte skall tro att jag vill lura av dig något,
så här har du hundra rubel.
Ja, vad skulle jag göra, jag ryckte på axlarna,
vecklade in pengarna i en trasa och sa:
— Som behagas, vad jag vet skall jag tala om och
var så god och hör på och tag lärdom, men om ni inte
tager någon lärdom och inte har någon nytta av det
så rår inte jag för det.
Det allra första är detta, sa jag, om någon riktigt
vill veta vad en häst går för skall han företaga
besiktningen på ett rätt vis och aldrig frångå detta.
Först skall han med förstånd betrakta huvudet och
sen ta en överblick över hela hästen ända till svansen,
men inte gå utefter den som officerarna gör. En officer
han klämmer på halsen, på manken, på nosen, på snittet
och på bringan och litet varstans för resten, men det
tjänar ingenting till. Hästskojarna är alldeles
förtjusta i kavalleriofficerarna just för den där
fjäskighetens skull. När hästskojarn får syn på en sådan där
fjäsker börjar han genast vända och vrida och sno
på hästen framför honom, och den del han inte vill
visa den aktar han sig minsann att visa, och så är det alla
de där skojarknepen utan ände. Är hästen slokörad,
så skär de ut en bit hud på hjässan och så drar de
till och syr ihop och smörjer, och på det viset får de
hästen att hålla öronen i vädret, men det varar inte
länge, huden tänjer ut sig och öronen börjar hänga
igen. Är öronen för stora, skär de av dem, och för
att öronen skall stå rakt, sticker de pinnar i dem. Ifall
det är fråga om att sälja parhästar och ena hästen
till exempel har en bläs i pannan, ser skojarna genast
till att den andra hästen också får en likadan bläs.
Med pimsten gnider de bort håret eller sätter ett
glödhett järn på stället för att det skall växa fram vit lugg;
det gör det också, men om man ser väl efter, så är
den sortens hår alltid litet längre än det andra och
det blir som en sorts vårta.
Än värre lurar skojarna allmänheten beträffande
ögonen. Somliga hästar har fula gropar över ögonen,
men skojarn sticker en knappnål genom skinnet och
sen pressar han munnen mot det där stället och andas
och andas så att skinnet sväller och ögonen blir
livliga och vackra. Det är lätt gjort, för hästen tycker
om att känna den varma andedräkten och står alldeles
orörlig, men sen går luften ut igen och han får sina
gropar över ögonen tillbaka. Mot det finns det ett sätt:
man klämmer på pannbenet och känner efter om inte
luft går ut.
Men än löjligare är det när de säljer blinda hästar.
Det är just en komedi. En officer sticker till exempel
ett halmstrå för hästens ögon för att pröva om hästen
ser halmstrået, men själv ser han inte att hästskojarn
samtidigt ger hästen ett slag med knytnäven under
buken eller i sidan. En annan bara stryker honom helt
sakta, men i handsken har han något vasst och sticker,
när han ser ut att stryka.
Tio gånger så mycket som jag här har dragit fram
beskrev och förklarade jag för min remontör, men
ingen nytta alls hade han av all lärdomen. Dagen därpå
fick jag se hur han köpte hästar, den ena sämre än den
andra, och sen ropade han till på köpet att jag skulle
komma och titta och sa:
— Titta du, sådana hästar jag har håvat åt mig.
Jag började skratta och sa att det minsann inte var
något att titta på.
— Den där är för köttig över bogarna, han kommer
att slå upp jord, den där han för hoven under buken,
och jag går i god för att inom ett år har han sparkat
till sig brock, och den där skrapar med frambenet, när
han äter havre, och slår knäet mot krubban... Så där
kritiserade jag hela köpet och det visade sig minsann
att jag hade rätt.
Dagen därpå sa fursten åt mig:
— Nej Ivan, du har sannerligen en blick som jag
inte fattar ens. Det är så gott du blir konnässör hos
mig, du får välja och jag betalar ut pengarna bara.
Jag samtyckte och i tre hela år hade jag goda dagar
och var mera som vän och medhjälpare åt honom än
lejd tjänare, och hade jag inte haft galopperna att
dras med skulle jag till och med kunnat samla kapital,
för i remontöryrket är det så, att så fort en
hästuppfödare kommer, gör han sig bekant med remontören
och skickar en betrodd karl till konnässören för att
såvitt möjligt få honom på sin sida, för
hästuppfödarna vet att alltihop beror inte så mycket på
remontörn som på konnässörn, ifall det finns en ordentlig
sådan. Och jag var, såsom jag har upplyst er om, en
född konnässör, och den av naturen mig anvisade
kallelsen skötte jag samvetsgrant. Inte för aldrig det skulle
jag ha kunnat bedraga den jag var i tjänst hos. Min
furste kände det och satte högt värde på mig och det
rådde ett fullständigt förtroende mellan oss. Hade han
förlorat mycket på spel en natt brukade han på
morgonen det första han gjorde komma halvklädd ner till
mig i stallet och säga:
— Nåå, min halvhögt värderade Ivan Severjanytj,
hur går det med affärerna?
Han skämtade jämt så där och kallade mig sin
"halvhögt" värderade, men som ni skall få se värderade han
mig på fulla allvaret.
Jag visste vad det betydde, när han skämtade så där,
och jag brukade svara:
— Jo jag tackar, med mina affärer står det
gudskelov bra till, men jag undrar hur det är fatt med ers
härlighets?
— Ja mina, sa han, de är så usla så de kan inte
vara sämre.
— Vad nu då? Då har ni väl spelat bort pengar
igen liksom häromdagen?
— Ni har behagat gissa rätt, min halvhögt
värderade vän, det är just vad jag har gjort.
— Och på hur mycket, frågade jag, har ers nåd blivit
lättad?
Han nämnde genast hur många tusen han förlorat,
och jag ruskade på huvudet.
— Det skulle nog göra gott med litet prygel, ers
härlighet, men det är ju ingen som kan ge det.
Han började skratta.
— Nej, det var just det, sa han.
— Men lägg er på min säng, om ni behagar, jag
skall lägga en ren matta under huvudet, och ge er
ett kok.
Men han började förstås bråka med mig att jag
skulle ge honom pengar till revansch.
— Nej tack du, sa han, ge mig hellre pengar ur
kassan så att jag får ta revansch. Jag skall klå dem
allihop och ta tillbaka hela förlusten.
— Nej tackar ödmjukast, sa jag, det låter vi allt
bli. Försök aldrig vinna tillbaka.
Han hade börjat med att skämta, men nu höll han
på att bli ond.
— Var så god och glöm dig inte, sa han, Försök inte
spela förmyndare för mig, utan ge mig pengarna bara.
Vi frågade Ivan Severjanytj om han brukade ge sin
furste till revansch.
— Aldrig, svarade han. Hellre narrades jag för
honom och sa att jag hade givit ut pengarna på havre,
eller också sprang jag min väg helt enkelt.
— Men då blev han väl ond på er?
— Ja först brukade han bli ond och förklarade: Nu
är det slut, ni är inte längre i min tjänst, halvhögt
värderade Ivan Severjanytj.
— Nå det var ju bra det, svarade jag. Får jag be
om mitt pass.
— Ja packa ihop bara, sa han. I morgon får ni
ert pass.
Men dagen därpå talades inte ett ord mer om saken.
En timme hade väl inte gått förrän han sökte upp
mig igen i en helt annan sorts humör.
— Jag får tacka er, min högst obetydlige konnässör,
sa han, att ni hade karaktär och inte gav mig pengar
till revansch.
Och så tacksam var han alltid efteråt att ifall det
hände mig något vid mina galopper, så var han i sin
tur hygglig mot mig.
— Och vad var det som hände er?
— Jag har ju förklarat för er att jag hade mina
galopper.
— Och vad menar ni med galopper?
— Jag gav mig ut och rumlade. Sedan jag lärt mig
att dricka sprit hände det mig inte att begagna starkt
dagligen, och till måttligt bruk använde jag det aldrig,
men ifall jag blev ledsen eller orolig, så fick jag en
förskräcklig begärelse till att dricka, och då gav jag
mig av och försvann för några dar. Det där kunde
komma över mig, innan jag visste ordet av. Ibland
till exempel sålde vi bort hästar, och fast de ju bara
är oskäliga kreatur, så gick en och sörjde och så tog
en till spriten. I synnerhet ifall det var någon särskilt
grann häst man gjorde sig av med, såg man jämt den
uslingen för ögonen som ett spöke så att man måste
försöka komma undan, och så smet en i väg.
— Blev ni borta länge?
— M..n..njaa... Det var ju olika det. Ibland
söp man tills man hade supit opp alla pengarna och
en antingen fick stryk av någon eller själv flög någon
i luven, andra gånger kunde det avlöpa lindrigare —
en blev satt i kurran eller sov ruset av sig i ett dike
och gick hem sen. Men jag hade mina regler för
sådana där tillfällen, och när jag kände att jag måste
ut, så gick jag till fursten och sa:
— Det är så och så, ers härlighet, var så vänlig och
tag mina pengar, jag kommer att bli borta lite.
Och han tog pengarna och sa inte ett ont ord, bara
frågade ibland:
— Är det länge ers nåd ämnar slå sig lös?
Jag svarade, allteftersom jag var ansatt av
begärelsen, att det skulle bli en lång eller en liten kort galopp.
Jag i väg och han skötte affärerna ensam, tills
galoppen var slut och jag kom tillbaka, och därmed jämnt.
Men jag var förskräckligt led åt den där svagheten
hos mig och beslöt hux flux att göra mig fri från den.
Men så blev det en sista galopp och det en, så att jag
ännu ryser när jag tänker på den.
XI.
Vi uppmanade naturligtvis Ivan Severjanytj att
öka sin älskvärdhet med att förtälja också denna nya
ödesdigra episod i sitt liv, och han i sin godhet
hörsammade villigt och berättade följande om sin "sista
galopp".
— Vi hade från ett stuteri köpt stoet Dido, en ung
guldbrun fux, för officerssadel. Det var en underbart
vacker häst. Fint litet huvud, härliga ögon, öppna,
svarvade näsborrar, yvig man, bringan som en
skeppsakter mellan bogarna, smidig hals, benen i vita
strumpor, och så hon kastade dem!... Med ett ord, den som
är hästkännare och har något förstånd på skönhet han
kunde falla i förundran inför ett sådant djur. Mig föll
hon så i smaken att jag knappt vek ifrån henne i
stallet och inte gjorde annat än smekte henne, så
glad i henne var jag. Jag brukade själv rykta henne
och torka henne så stor hon var med en liten vit duk,
så att det inte skulle finnas ett dammkorn i
hårremmen, och jag rentav brukade kyssa henne mittpå
pannvirveln där den guldbruna luggen delade sig...
Just vid den där tiden pågick det två marknader på
en gång, den ena i L., den andra i K., och fursten
och jag skildes åt. Jag for till den ena och han till
den andra. Och bäst det var fick jag så ett brev ifrån
honom, där han skriver "skicka mig de och de hästarna
och så Dido". Jag visste inte varför han ville ha till
sig henne, ögonfröjden min, men jag antog att han
förstås hade bytt henne eller sålt henne till någon
eller, troligare ändå, förlorat henne på kortspel...
Ja och så skickade jag i väg Dido med
stallknektarna och började leds alldeles förskräckligt och få
lust för en galopp. Men den gången befann jag mig i
en ovanlig ställning. Jag har berättat för er att jag
infört den ordningen att så snart hågen för en galopp
föll på mig, gick jag till fursten och lämnade honom
alla pengarna — jag hade alltid stora summor om
hand — och sa som så: Nu blir jag borta i så och så
många dar. Men hur skulle jag bära mig åt nu, när
min furste var borta? Och jag tänkte som så: Nej
nu skall jag inte dricka, för min furste finns här inte
och det är omöjligt för mig att ge mig ut på galopp,
för jag har ingen att lämna pengarna åt, och jag
hade en stor summa, över femtusen. Nej, det gick inte
an, det var jag på det klara med, och jag stod fast
vid min föresats och gav inte efter för hågen att ge
mig av och riktigt rumla om, men hågen fanns kvar
lika fullt, ja den ansatte mig värre och värre.
Till sist hade jag bara en enda tanke, hur jag skulle
kunna ordna det så att jag fick min galopp men
furstens pengar inte råkade i fara. Och till den ändan
började jag gömma dem, och på de mest otroliga
ställen gömde jag dem, där aldrig en människa skulle
komma på tanken att lägga pengar. Nej, det här går
inte, tänkte jag, det är tydligt att du inte rår på dig
själv, jag skall lägga pengarna på något säkert ställe,
tänkte jag, så att de förblir i behåll, och sen kan jag
ge mig ut som jag vill. Men jag var bara i ett sådant
beråd var jag skulle gömma de där pengarna. Så fort
jag hade lagt dem någonstans och gick ifrån stället
kom det för mig att någon skulle stjäla dem. Jag tvärt
tillbaka och gömde dem någon annanstans. Jag vet inte
var allt jag stoppade dem, på höskullar och i källare
och under takåsar och ännu många andra sådana där
otroliga gömställen, men knappt var jag därifrån
förrän jag fick för mig att någon sett var jag lagt dem
och ovillkorligt skulle ta dem, och jag vände tillbaka
och tog fram dem igen och stoppade dem på mig, och
återigen tänkte jag: nej nu kan det vara nog, det är
tydligen inte meningen att jag skall ställa min åhåga
till freds den här gången. Och så fick jag med ens en
tanke ifrån ovan: det är den lede som ansätter mig
med det här begäret, jag skall driva honom ifrån mig
i Guds namn. Och så gick jag i morgonmässan och bad
andäktigt, och när jag gick ut ur kyrkan fick jag se
Yttersta domen målad på väggen och borta i en vrå
pryglade änglar den lede i Gehenna med gissel. Jag
stannade och bad än andäktigare till de heliga änglarna,
men djävulen drev jag till rätt i synen med knytnäven
och spottade.
— Där fick du, sa jag, och för det kan du köpa
dig vad du vill.
Och efter detta kände jag mig alldeles lugn, och sen
jag styrt med vad jag skulle där hemma gick jag till
värdshuset för att dricka te. På värdshuset fick jag
se en vandrare stå bland gästerna. Det var den värsta
slarver till karl som tänkas kan. Jag hade sett honom
förr och höll honom inte för mer än en scharlatan
eller pajas, för han gick omkring från marknad till
marknad och brukade tigga herrarna om allmosor på
fransyska språket. Han skulle låtsas vara av fin
familj och hade varit militär, men hade slösat och
spelat bort allt vad han ägde, och nu vandrade han
omkring och tiggde... På det värdshuset dit jag nu kom
försökte uppassarna köra ut honom, men han ville inte
gå, utan stod kvar och sa som så:
— Ni vet visst inte vem jag är? Jag är betydligt
för mer än ni, skall jag tala om. Jag har haft livegna
jag, och jag har för mitt nöjes skull pryglat upp
många sådana spolingar som ni på stallgården, och att
jag har mistat allt, det var Guds särskilda vilja det,
och på mig är satt vredens insegel, och därför vågar
ingen röra mig.
Uppassarna ville inte tro honom utan bara skrattade,
men han gick på och berättade hur han hade levat
och åkt omkring i ekipage och kört bort alla civila
herrar ur stadsparken och en gång hade kommit
naken till guvernörens fru, men nu, sa han, har jag
blivit förbannad av Gud för min egenviljas skull och
hela min natur har förstenats och jag måste jämt och
ständigt blöta den, och ge mig fördenskull vodka —
med pengar kan jag inte betala, men jag skall äta upp
glaset.
En av gästerna sade till om vodka åt honom för att
få se hur han skulle äta upp glaset. Han stjälpte genast
i sig vodkan och vad han lovat det höll han. Han
började bita itu glaset med tänderna och åt upp det i allas
åsyn, och det blev ett jubel och ett skratt. Men i mig
sved det att en fin man skulle behöva lida så illa ve
för sin begivenhet på sprit och få lov att ödelägga
självaste magen. Jag måste låta honom få skölja
tarmarna från allt glaset, tänkte jag, och jag sa till om
än ett glas åt honom på min räkning, men du behöver
inte äta glaset, sa jag. Han satte värde på det och
räckte mig handen.
— Du är bestämt av herrskapsfolk, sa han.
— Joo, det stämmer, tyckte jag.
— Det märks genast, sa han, att du är av annan sort
än de där svinen. Grand merci för detta, sa han.
— Väl bekomme och adjö med dig nu, sa jag.
— Nej, sa han, jag skulle gärna vilja språka litet
med dig. Maka på dig, så slår jag mig ner bredvid dig.
— Nå var så god och sitt då, tyckte jag.
Och han satte sig bredvid mig och började berätta
om sin fina familj och sin fina uppfostran. Men så
säger han:
— Vad för slag?... Dricker du te?
— Ja just. Vill du inte ha också?
— Tack, säger han. Men jag kan inte dricka te.
— Varför det?
— Därför, säger han, att jag inte är någon
temänniska utan en desperat människa. Bjud mig hellre
ett glas starkt till... Och glas på glas tiggde han sig
till av mig, så till sist vart jag riktigt led vid honom.
Och än sämre tyckte jag om att han var så litet
sanningsenlig av sig, utan bara skrävlade och bredde på
om vad han var för en kaxe och så dessemellan
jämrade och grät — det var inget allvar med honom alls.
— Tänk bara, sa han, vad jag är för en. Gud har
skapat mig samma år som kejsarn, jag är jämnårig
med honom.
— Nå, än sen då?
— Än sen? Jo hurdan är allt det oaktat min
ställning? Allt det oaktat har jag inte kommit någon vart
utan är som du själv såg föraktad av alla människor.
Och därmed begärde han mera vodka, men den här
gången sade han till om en hel karaff, och sen berättade
han mig en förskräckligt lång historia om hur
värdshuskunderna av köpmannaståndet drev gyckel med
honom, och till sist sa han:
— De är obildade människor, de tror visst att det är
ett lindrigt åtagande att jämt dricka och äta glas. Men
det är ett mycket svårt göra, du, och för många vore
det rent omöjligt. Men jag har lärt upp mig till det,
för en måste ju fullgöra sitt, och det gör jag.
— Men varför skall du hålla fast vid den där
vanan? tyckte jag. Lägg bort den!
— Lägga bort den? svarade han. Nej, se det du,
bror, det kan jag inte.
— Men varför är det så omöjligt? sa jag.
— Det är omöjligt av två skäl, sa han. För det
första, om jag inte dricker sprit kommer jag aldrig i
säng, utan skulle gå och gå jämt. Och för det andra,
och det är huvudsaken, tillåter mitt kristna samvete
mig det inte.
— Vad är det för prat? Att du aldrig skulle komma
i säng, det begriper jag, för du skulle jämt vara på
språng efter brännvin. Men att det kristna samvetet
inte skulle tillåta en att lägga bort sådant skadligt
otäckstyg, det kan jag aldrig tro.
— Nej visst ja, det kan du inte tro, sa han. Ja så
säger alla... Men tänk dig, om nu jag lägger bort
den här vanan att supa och någon annan tar upp den
och får behålla den, tror du han blir glad åt det, säg?
— Gud bevare mig! Nej, det tror jag inte.
— Nå där ser du, sa han. Och om det nu är
nödvändigt att jag lider, så högakta mig åtminstone för
det och beställ en karaff vodka till åt mig.
Jag knackade på än en karaff och blev sittande och
hörde på, för jag började bli intresserad, och han
fortsatte i dessa ordalagen.
— Det är väl som det skall, sa han, att plågan och
jag följs åt i graven och bättre det än att ännu en
annan skall få den, för jag är av god släkt, sa han,
och har fått fin uppfostran, så fin att jag till och med
som helt liten bad till Gud på fransyska språket, men
jag var obarmhärtig och pinade folk och spelade bort
mina livegna på kort, jag skilde mödrarna från barnen,
jag tog mig en rik hustru men pinade livet ur henne,
och till sist, fast jag själv bar skulden till alltsammans,
knotade jag mot Gud: varför har jag fått en sådan
karaktär? Men Gud straffade mig också. Han gav mig
en annan karaktär, en sådan att nu finns det inte
minsta stolthet hos mig, folk får spotta mig i ansiktet
och kindpusta mig, det tar jag emot, bara jag får vara
full och glömma allting.
— Nå men knotar du inte nu över den karaktären?
frågade jag.
— Nej det gör jag inte, sa han, för visserligen är
den sämre, men den är bättre i alla fall.
— Vad menar du? sa jag. Jag begriper inte: sämre,
men bättre i alla fall?
— Jo, sa han, nu vet jag att jag fördärvar bara
mig själv, men inte längre kan fördärva andra, för alla
vänder sig bort ifrån mig. Nu är jag, sa han, just som
Job på sopstacken, och i det ligger all min lycka och
frälsning, och så drack han ur vodkan och begärde än en
karaff och sa: Och nu skall jag säga dig en sak, min kära
vän. Du skall aldrig förakta någon människa, för ingen
kan veta varför en människa får plågas och lida för
ett ont begär. Vi av Gud förkastade vi lider, och
därför har andra det lättare. Och du själv, om du har
något ont begär du lider av, lägg inte självrådigt bort
det, så att någon annan tar upp det och får plågas i
sin tur. Utan sök upp en människa som frivilligt tar
den där svagheten ifrån dig.
— Men hur skulle jag kunna finna en sån? sa jag.
Det skulle ingen gå in på.
— Varför det? svarade han. Du behöver för resten
inte gå långt. Den människan har du framför dig. Det
är jag själv.
— Du skämtar väl? sa jag.
Men han sprang upp och sa:
— Nej, jag skämtar inte, och om du inte tror mig,
så pröva.
— Hur skall jag kunna pröva det? tyckte jag.
— Det är mycket enkelt. Du vill veta vad för gåva
jag har? Jag har en stor gåva, skall du se. Jag är ju
full just nu, som du ser? Ja eller nej, är jag full?
Jag tittade på honom och såg att han var mörkblå
i ansiktet och talgögd och inte kunde stå på benen
och jag sa:
— Ja det är klart att du är full.
Och han:
— Nå vänd dig nu för en minut mot helgonbilden
och läs Fader vår.
Jag vände mig om, och knappt hade jag läst Fader
vår med ögonen häftade på helgonbilden förrän den
druckna herrn återigen kommenderade:
— Nåå, titta nu på mig. Är jag full nu eller inte?
Jag vände mig om och fick se hur han stod där så
nykter som helst och smålog.
— Vad vill det säga? sa jag. Vad är det för knep
du har?
— Det är inget knep, sa han, det kallas för
magnetism.
— Förstår inte, sa jag. Vad är det för slag?
— Det är en särskild sorts vilja, sa han, som finns
inom människan och som man varken kan supa eller
sova bort, för den är given från ovan. Jag har visat
dig detta, sa han, för att du skall förstå att om jag
vill kan jag tvärt sluta dricka, en gång för alla, men
jag vill inte att någon annan skall börja i mitt ställe
och jag själv bli bra och förgäta Gud. Men vilken
annan som helst är jag villig att hjälpa, och på en
minut kan jag bota hans dryckenskapslast.
— Var då så snäll och bota mig, sa jag.
— Dricker du då? frågade han.
— Ja, svarade jag, tidvis till och med högst betydligt.
— Nå, var inte ledsen för det, sa han, då är du
just ett fall för mig, och till tack för trakteringen skall
jag bota dig alldeles.
— Ja gör det, bad jag, gör det.
— Var lugn du, var lugn du, min kära vän, sa han.
Av tacksamhet för trakteringen skall jag lyfta av dig
begäret och lägga det på mig.
Och därmed skrek han på mer vodka och två glas.
— Vad skall du med två glas till? tyckte jag.
— Ett åt mig och ett åt dig, sa han.
— Men jag skall ju inte dricka.
Då såg han ut att bli förargad och sa:
— Tsss! Silangs! Tig! Vad är du nu? — En sjuk.
— Nå kör för det då. Jag är sjuk alltså.
— Och jag är doktor, sa han, och du måste lyda
mina föreskrifter och ta medicin.
Och därmed hällde han i ett glas åt mig och ett åt
sig själv, och över mitt glas började han fara med
händerna precis som en koranförare i kyrkan.
Sedan befallde han:
— Drick!
Jag var litet tvivelsam, men som jag sanningen att
säga själv hade stor lust att få mig en tår på tand och
han befallde, så tänkte jag: nå kör, bara för
nyfikenhets skull skall jag dricka, och så tömde jag glaset.
— Nåå? sa han. Smakade det bra eller illa?
— Jag vet inte vad jag skall säga, tyckte jag.
— Det betyder att du drack för litet, sa han, och så
fyllde han glaset på nytt och började återigen fara
över det med händerna och åbäka sig, och sen hade
han mig att tömma också det glaset och frågade: Nåå,
och detta?
— Jag tycker det kändes liksom litet tungt,
skämtade jag.
Han nickade och började genast göra sina
hokuspokus över ett tredje glas och kommenderade: Drick!
Jag drack.
— Det var lättare, sa jag.
Sedan började jag själv knacka i karaffen och bjuda
honom och hälla i åt mig själv, och jag drack och
jag drack. Det hindrade han mig inte från, men inte ett
glas fick jag tömma, innan han gjort sina signerier över
det. Han tog det ur handen på mig och sa:
— Sch, silangs... attandé! och först for han över
det med händerna, och sen sa han:
— Nu är det färdigt, nu kan du taga mot såsom
föreskrivet är.
Och på det viset medicinerade jag med den där
spelevinkern ända till sena kvällen, men jag kände
mig alldeles lugn, för jag visste att jag drack inte av
lättsinne inte, utan för att bota mig. Jag kände efter
i barmen att pengarna låg där säkert, och sen
fortsatte jag att pimpla.
Magnetisörn höll mig sällskap i drickandet och
berättade allt möjligt: hur han rumlat och levat om i hela
sitt liv, och så hade han en hop att säga om kärlek,
och till sist började han förehålla mig att jag inte
begrep mig på kärleken.
— Än sen då, när jag inte har någon fallenhet för
det där larvet, sa jag. Det är ju bra att du begriper,
men så ser du också ut därefter.
— Sch! Silangs! sa han. Kärleken är helig.
— Larv, sa jag.
— Du är en musjik, sa han, och en usling, om du
vågar göra narr av hjärtats heliga känslor och kalla
dem för larv.
— Ja, för larv är det, sa jag.
— Vet du, sa han, vad "naturens skönhet i dess
högsta blomma" är för något?
— Ja, sa jag, det vackra hos hästar begriper jag
mig på.
Han rusade upp och hade så när givit mig ett slag
på örat.
— Dumbom, sa han, kallar du hästen naturens
skönhet i dess högsta blomma?
Men som det var rätt långt lidet på natten kunde
han inte lägga ut saken för mig, och källarmästarn,
som såg att vi var druckna bägge två, han tussade
uppassarna på oss, och de kom sex stycken och sa:
"Var så goda och gå nu..." och tog oss under
armarna och ledde ut oss och låste dörren bakom oss
för natten.
Och nu började ett sådant spektakel att fastän
många, många år har gått sedan dess kan jag intill
denna dag inte begripa vad det var för ett verk som
skedde med mig och vilken kraft som verkade det,
men sådana frestelser och hemsökelser som jag då
utstod tror jag inte finns beskrivna i ett enda leverne
i Martyrologien.
XII.
Det första jag gjorde när jag flugit ut genom dörren
var att känna efter innanför rocken att min plånbok
låg där. Jo den fanns. Nu, tänkte jag, gäller det hur
jag skall komma hem med pengarna i behåll. Det var
den svartaste natt man kan tänka sig. Nätterna kan
vara så där beckmörka sommartid borta i
Kursktrakten, men på samma gång märkvärdigt ljumma och
milda. Uppe på himmeln hänger stjärnorna som
lampor, men ner mot jorden står ett mörker så tätt att det
är som om man fick en säck över huvudet... På
marknader finns ju alltid en hop otäckt folk, och det
händer inte sällan att de plundrar och slår ihjäl. Visst
hade jag styrkan i mina lemmar i behåll, men för det
första, tänkte jag, är jag full, och för det andra
hjälper det ju inte hur stark en är, om ett helt dussin
kastar sig över en, och dessutom, hur lurig jag än
var, kom jag ihåg att när jag flera gånger om hade
betalat, så hade mitt sällskap, den där konstifika
magnetisörn, sett att jag hade en hop pengar på mig. Och
helt plötsligt föll det mig därför in: har han månne inte
någon sorts förräderi i sinnet mot mig? Var är han?
Vi blev ju körda på dörren i sällskap, men vart tog
han vägen i sån hast?
Jag stod där och tittade mig omkring, och eftersom
jag inte visste hans namn, kallade jag så sakta på
honom så här:
— Hör du, magnetisör du, var är du?
Då dök han helt hastigt upp mitt framför mig, precis
som en ond ande, och sa:
— Joo, här är jag.
Men jag tyckte att det liksom inte var hans röst,
och i mörkret kände jag heller inte igen ansiktet på"n.
— Kom hit, närmare, sa jag.
Och när han kom tog jag honom i axlarna och
började syna honom, men jag kunde rakt inte känna igen
honom. Så fort jag rörde vid honom var det som om
jag precis hade tappat minnet. Jag hörde bara hur han
sluddrade något på fransyska: "Di-ka-ti-li-ka-tipe",
och inte ljudet begrep jag.
— Vad är det du pratar? sa jag.
Och han igen på fransyska:
— Di-ka-ti-li-ka-tipe.
- Håll mun, dumbom, sa jag, och svara mig på
ryska vad du är för en, för jag har glömt bort dig.
— Di-ka-ti-li-ka-tipe, jag är magnetisörn, sa han.
— Tvi dig, din olycksfågel, sa jag. Och för en enda
minut tyckte jag mig liksom komma ihåg vem han
var, men när jag så tittade nogare på honom fick jag
se att han hade två näsor... Två näsor! Jag började
fundera över den saken, och så glömde jag igen vem
han var.
Din förbannade rackare, tänkte jag, hur har jag fått
dig på halsen? Och så frågade jag igen vem han var.
— Jag är magnetisörn, sa han.
— Vik hädan, sa jag. Du är bestämt fan själv!
— Inte riktigt, sa han, men något ditåt.
Jag dängde honom för pannan, men då blev han
rasande och sa:
— Vad slår du mig för? Jag gör väl mot dig och
botar dig för dryckenskap. Skall du slå mig då?
Men återigen kunde jag för min död inte komma
ihåg vem han var.
— Säg mig vad är du för en? sa jag.
— Jag är din vän för alla tider, sa han.
— Nå det låter ju bra, tyckte jag. Men ämnar du
inte göra mig nån skada?
— Nej, sa han, jag skall ge dig ett sånt pti-kom-pö
att du blir som en annan människa.
— Prata inga dumheter, sa jag.
— Nej det är sanning, sa han, ett sånt
pti-kom-pö...
— Kan du inte låta bli att prata fransyska med mig,
din tusan, sa jag, jag begriper inte vad pti-kom-pö är.
— Jag skall ge dig ett nytt förstånd på livet,
svarade han.
— Såå, tyckte jag. Vad är det för sorts nytt
förstånd.
— Ett sånt, sa han, att du fattar naturens skönhet
i dess högsta blomma.
— Men hur skall jag komma till att fatta den med
detsamma?
— Kom bara med, sa han, så får du strax se det.
— Nå, kom så går vi då.
Och vi följdes åt. Vinglade gjorde vi, men framåt
gick det, fast vart visste jag inte, och bäst det var
började jag undra igen vad han var för en och sa:
— Stopp! Säg mig vad du är för en. Annars följer
jag inte med längre.
Han sa vem han var, och för en minut tyckte jag
att jag kom ihåg det.
— Hur kommer det sig att jag jämt glömmer vem
du är? frågade jag.
— Det är också en verkan av min magnetism, sa
han. Men var inte orolig för det, det går strax över.
Men nu skall jag släppa mer magnetism på dig.
Och i detsamma vände han mig med ryggen emot
sig och började pillra med fingrarna i nacken och i
håret på mig... Det var för märkvärdigt! Han grävde
precis som om han ville krypa in i huvudet på mig.
— Hör du du, sa jag... Vad är du för en? Vad
gräver du efter?
— Vänta, sa han. Stå still. Jag släpper in min
magnetiska kraft i dig.
— Det är gott och väl att du släpper in kraft, sa jag.
Men du kanske tänker bestjäla mig också?
Men det förnekade han.
— Håll stilla, sa jag. Jag skall känna efter
pengarna.
Jag kände efter — pengarna fanns i behåll.
— Ja nu ser jag att du inte är en tjuv, sa jag. Men
vem han var det hade jag återigen glömt, och nu kom jag
inte ens längre ihåg att fråga efter det, jag var alldeles
upptagen av vad jag kände, för det var som om han
nu hade krupit rätt in i mig genom nacken och såg
världen med mina ögon och mina ögon var bara som
glas för honom.
Vad är det nu för fuffens han har gjort med mig?
tänkte jag. Och var är min syn? frågade jag.
— Du har inte längre din syn, sa han.
— Vad är det för prat? tyckte jag.
— Jo, svarade han. Med din syn ser du nu bara
vad som inte finns.
— Det var väl roligt, tyckte jag. Vi skall väl se
efter.
Och jag gav mig till att stirra, skall ni begripa, allt
vad jag orkade, och jag fick se hur en hop otäcka små
figurer på smala ben tittade fram ur mörkret och sprang
och ställde sig i vägen för mig och stod och väntade
vid korsvägarna och sa: "Nu skall vi slå ihjäl honom
och ta skatten." Och framför mig dök återigen den där
galningen upp och det stod som ett sken från hans
ansikte, och bakom mig hörde jag ett förskräckligt
brus och leverne och röster och skrammel och tjut
och flatskratt. Jag tittade mig om och fick se att jag
stod med ryggen stödd mot en husvägg, och fönstren
i huset var öppna och det lyste ljus i rummen, och det
var därifrån alla de där rösterna och larmet kom,
och så spelade de gitarr där inne också. Men framför
mig stod återigen magnetisörn och strök mig över
ansiktet med handflatorna, och sen for han nedåt bröstet
med händerna och tryckte och tryckte dem mot hjärtat
och grävde med fingrarna och ruskade litet, och sen
strök han igen, och han stod i, så att jag såg han blev
alldeles svettig.
Men när jag såg ljuset i fönstren och kände att jag
fått mitt medvetande tillbaka, slutade jag upp att vara
rädd för honom och sa:
— Hör på du, vem du nu må vara: hin själv eller
en smådjävul, var så snäll och väck mig eller också
dunsta av.
— Vänta litet, svarade han på det, ännu är tiden
inte inne. Ännu är det farligt, du kan inte bära det
ännu.
— Vad är det som jag inte kan bära? frågade jag.
— Det som nu försiggår i luftsfärerna, sa han.
— Vad är det då? undrade jag. Jag kan då inte
höra något särskilt.
Han menade tro på att jag inte hade den rätta
hörseln och började lägga ut saken i högtravande
ordalag.
— För att höra, sa han, skall du följa harpspelarens
exempel, när han böjer ner huvudet och med örat intill
harpan för plektret med handen.
Vad vill detta säga? tänkte jag. Det låter då alls
inte som en drucken människas tal det han nu säger.
Men han höll ögonen fästa på mig och strök sakta
över mig med händerna och fortsatte på det där samma
sättet.
— Ja, med alla sina strängar satta i samklang
utsänder harpan sin sång, och harpspelaren fröjdas åt
den honungsljuva klangen.
Det var alldeles som om jag inte hade hört ord utan
ett levande vatten strömmat mitt öra förbi, och jag
tänkte: Jo den han är vackert full. Han talar ju så
vackert som om han läste ur en gudlig bok.
Men så slutade han att rumstera med mig och sa:
— Seså ja, nu är det nog. Vakna nu och styrk dig.
Och därmed lutade han sig fram och sökte länge och
väl i byxfickan efter något. Till sist fick han fram det.
Jag tittade, det var en liten, liten sockerbit, och man
kunde se att den hade legat länge i fickan, för den
var alldeles solkig. Han skrapade av solket med
naglarna, blåste på den och sa:
— Gapa!
— Varför det? sa jag, men öppnade munnen. Och
han stack sockerbiten mellan läpparna på mig och sa:
— Sug, sa han, sug ordentligt. Det här är
magnetisk socker-mentor. Det styrker dig.
Fast han sa det där på fransyska, begrep jag att det
var något om magnetismen och frågade inte mer utan
bara sög på biten, men den som hade givit mig den
han syntes inte till mer. Om han smugit sig bort i
mörkret eller vart han tagit vägen det vete fåglarna,
men jag stod ensam, och nu var jag kommen alldeles
till mina sinnen igen och tänkte: Vad skall jag vänta
på honom för? Jag måste gå hem nu.
Men se nu var det som så att jag inte visste på vilken
gata jag var och vad det var för ett hus jag stod
utanför. Kanske att alltihop bara var synvilla och
bländverk... Det var ju mitt i natten... alla
människor låg och sov, men varför lyste det ljus här?...
Bäst jag undersöker, tänkte jag. Jag går in och tittar
vad det är för ett ställe. Om det är riktiga människor
där inne, så frågar jag dem hur jag skall gå för att
komma hem, men är det bara en synvilla och inte
levande människor, så än sen? Då säger jag: Detta
är heligt rum. Vik hädan! och då skingrar sig alltihop.
XIII.
Fast i beslutet gick jag uppför trappan, korsade mig
och läste, men huset det stod där orubbligt och jag fick
se att porten var öppen, och innanför var en stor, lång
förstuga, och längst in hängde en lykta med ljus i.
Jag tittade mig omkring, och till vänster såg jag två
dörrar klädda med bast, och över dem hängde det
ljushållare och små speglar. Vad kan det här vara för
sorts hus? tänkte jag. Inte är det ett riktigt värdshus,
men någon sorts lokal är det i alla fall, men vad för
sorts det kunde jag inte begripa.
Men så bäst det var fick jag höra att det trängde
ut sång genom de där bastbeklädda dörrarna — en
sådan klagande, hjärteljuvlig sång och rösten som
sjöng var klar som en klocka och gick en rakt in i
själen. Jag blev stående och lyssnade, men så öppnades
den bortre dörren, och ut kom en lång zigenare i
sidenbyxor och sammetsmössa och föste någon framför sig
ut genom en bortre dörr, också med lykta över, som
jag först inte lagt märke till. Fast jag inte tydligt
kunde se vem det var han ledde ut, så tyckte jag att
det var min magnetisör.
— Det är bra, sa han efter honom, och håll till godo
med halvrubeln, kära vän, och kom tillbaka i morgon.
Ifall vi har någon nytta av honom skall du få mer för
att du fört honom till oss.
Och därmed låste han dörren och kom rätt på mig
liksom av en händelse, öppnade dörren framför mig,
den under spegeln, och sa:
— Var så god och stig på, herr köpman, och hör på
våra sångare. Det är goda röster.
Och så slog han helt sakta upp dörren på vid
gavel... Jag vet inte vad som kom över mig, nådiga
herrar, men från första stund kände jag mig på ett så
underligt sätt hemmastadd. Det var ett stort, men lågt
rum och taket gick i en båge och hängde på mitten,
det var mörkt och sotigt och tobaksröken stod så tjock
att det var knappt man såg ljuset i takkronorna. Och
i den där röken satt det folk, hela massor med folk,
och framför dem stod en ung zigenerska och sjöng,
just den där klara rösten som jag hade hört. I
detsamma som jag steg in, sjöng hon sista orden i visan
så sakta, så sakta, rösten liksom dog bort. Och när den
dött, då var det precis som om allting hade dött...
Men efter någon minut sprang alla på fötter som galna
och gav sig till att klappa i händerna och skrika. Men
jag bara stod och häpnade över så mycket folk här
var och hur det liksom kom fram allt fler och fler ur
röken. Det måtte väl inte vara spöken i stället för folk,
tänkte jag. Men så kände jag igen en hel hop bekanta
remontörer och hästuppfödare, och en del
hästintresserade rika köpmän och godsägare kände jag också
igen.
Och mittibland all den publiken gick den där
zigenerskan omkring — hur skall jag beskriva henne! Jag
kan inte förlikna henne vid annat än en grann orm
som ringlar med stjärten och svänger hit och dit, och de
svarta ögonen de rent sprutade eld. Ja det var en
märkvärdig kvinna! I händerna höll hon en stor bricka,
där det stod glas med champanjevin utmed kanterna,
och mittpå låg en förfaslig hög pengar. Inte ett
silvermynt fanns där, bara guld och sedlar av alla de färger,
men ingen vit en. Den hon bjöd ett glas han drack
genast ur vinet och lade ett guldmynt eller en sedel på
brickan, så mycket han hade lust eller råd till, och då
kysste hon honom på munnen och bugade.
Hon gick igenom första raden och andra raden —
gästerna satt som i en halvkrets — och sedan kom
hon till allra sista raden, där jag stod bakom stolarna.
Mig ville hon inte bjuda, och hon skulle just till att
vända, då den gamla zigenarn som stod bakom henne
röt till:
— Grusja! och visade på mig med ögonen.
Hon klatschade åt honom med ögonhåren — Gud,
sådana ögonhår, långa, långa, kolsvarta, och det var
precis som om de haft sitt eget liv för sig och de
fladdrade som fågelvingar. Jag märkte på ögonen, när
gubben befallde henne, att det gick som en våg av
vrede igenom henne. Hon blev ond förstås för att han
befallde henne uppvakta mig, men hon gjorde likvisst
som hon blev tillsagd. Hon gick fram till mig, där jag
stod bakom yttersta raden, och bugade och sa:
— Drick en skål för mig, kära gäst.
Jag kunde inte ens svara henne, så hade hon vänt
ikring mig med detsamma. När hon lutade sig över
brickan framför mig, och jag såg benan ringla som en
silverrand genom det svarta håret, då flög allt mitt
förstånd sin kos och jag blev som stollig. Jag drack hennes
skål och tittade stint på henne över glaset, men om hon
var svart eller vit det såg jag inte, jag såg bara hur
det skimrade skärt under den mjälla huden som på ett
plommon i solen och hur en liten åder pickade vid den
fina tinningen. Se där har vi den skönheten som är
naturens högsta blomma, tänkte jag. Magnetisören hade
rätt, detta är något annat än en häst, ett kreatur en
köper och säljer.
Jag tömde glaset i botten och satte ner det på
brickan, och hon stod där och väntade på att få något att
ge mig kyssen för. Jag fick brått att sticka handen i
fickan, men i den hittade jag bara småslantar. Det
är för litet, tänkte jag, det är ingenting att ge en sån
som henne och det vore skamligt inför de andra. Och
jag hörde hur herrarna sa till zigenarn, rätt så högt
för resten:
— Nej men, Vasilij Ivanov, varför har du Grusja till
att traktera den där musjiken? Det går vår ära för när.
Men han gav svar på tal:
— Hos oss, herrarna, sa han, hedras var gäst och
min dotter känner till de fäderneärvda zigenarbruken.
Och ni har inget skäl att ta illa upp, för ni vet inte
hur också simpelt folk kan förstå att skatta skönhet
och talang. Det finns det många exempel på.
Då jag hörde det där tänkte jag:
Tvi er, jag vånnar vargen äter upp er. Därför att
ni är rikare än jag, skall ni ha mera känslor för det?
Nej, det får gå hur det vill. Jag betalar fursten igen
med arbete, men nu tänker jag inte dra skam över
mig och chikanera den här makalösa skönheten genom
att vara gnidig.
Och därmed stack jag handen i barmen och drog
ur sedelbunten fram en hundrarubelsvan och slängde
den på brickan. Och zigenerskan hon tog brickan på
den ena lilla handen och med den andra torkade hon mig
om munnen med en vit näsduk, och så kysste hon mig
helt lätt, nej, inte kysste mig ens, utan liksom bara
snuddade med sina läppar vid mina, men ändå var
det som om hon hade bestrukit dem med något gift,
och sen gick hon.
Hon gick och jag skulle ha blivit stående där jag
stod, men gamla zigenarn, Grusjas far, och så en annan
zigenare tog mig under armen och släpade fram mig
och satte ner mig på allra främsta raden, bredvid
poliskommissarien och de andra herrarna.
Jag hade ingen lust för det, måste jag bekänna. Jag
tyckte det kunde vara nog nu och ville gå min väg.
Men de trugade och envisades och ropade:
— Grusja! Grusja! Håll vår kära gäst kvar!
Och hon kom och... den lede vet hur hon bar sig
åt med ögonen, då hon tittade var det som om hon
släppt på mig någon sjuka, och så sa hon:
— Förnärma oss inte, stanna och var vår gäst.
— Vem skulle vilja förnärma dig? sa jag, och så
satte jag mig.
Återigen kysste hon mig, och återigen kändes det
som om hon rört vid mina läppar med en giftig pensel
och det gjorde ont ända in i hjärtat.
Och sen blev det dans och sång igen, och en annan
zigenerska kom med champagne. Hon såg också bra
ut, men inte kunde hon jämföras med Grusja. Det var
inte hälften av den fägringen, och därför tog jag också
bara upp några tjugufemkopekslantar ur fickan och
kastade dem på hennes bricka... Herrarna till att
gyckla, men det frågade jag inte efter, jag bara tittade
efter Grusjenjka och väntade på att få höra henne
sjunga ensam, utan kör, men nej. Hon satt samman
med de andra och sjöng omkvädet, men inget solo,
och jag kunde inte höra hennes röst, bara såg den lilla
munnen och de vita tänderna.
Jag är då olycksfödd, tänkte jag. På en minut gjorde
jag av med hundra rubel, men henne skall jag inte få
höra.
Men till min lycka var det inte bara jag som ville
höra henne. Alla de andra, de förnäma herrarna, skrek
med en mun, när en visa var slut:
— Grusja! Grusja! "Båten", Grusja, "Båten"!
Zigenarna började hosta och en ung bror till henne
tog en gitarr, och hon till att sjunga.
Ja ni vet ju att zigenare för det mesta sjunger
vackert och så att det går en till hjärtat, men när jag
fick höra denna rösten, som hade tjusat mig redan
utanför dörren, då blev jag rent ifrån mig. Det var
förskräckligt så den tog mig. Hon började som med
karlbas, så här: "Ha-avet sku-u-ummar, ha-vet
bru-usar." Det var precis som om man hörde hur havet
brusade och den lilla båten kämpade med vågorna.
Men så växlade rösten uttryck alldeles, och hon
åkallade en stjärna: "Hulda, klara, du som dagen bådar,
jag i dig min frälsning skådar." Och sen kom ett nytt
oväntat omkast. Hos zigenarna är det alltid sådana
där omkast: än gråter och klagar de så att de sliter
hjärtat ur bröstet på en, och än kommer de med ens
in på helt motsatta bogen, och likadant med den som
hör på.
Ja där gungade alltså hon i sin lilla båt på havet,
och de andra allihop föll in i korus:
Dzja-la-la pringala
Dzja-la-la pringala,
haj da tjepuringalja.
Hej hon haj ta hara
hej hon haj ta hara.
Sen kom Grusjenjka återigen med vin och bricka,
och jag stack handen i barmen och tog fram än en vit
svan... Alla de andra började blänga på mig, för jag
skämde ju ut dem genom min frikostighet och de
blygdes att lägga sitt på brickan efter mig, men jag
frågade inte längre efter vad jag kostade på, för nu
ville jag visa hur jag var funtad, och det gjorde jag.
Varenda gång Grusja sjöng, gav jag henne en vit svan,
och jag räknade inte hur många jag drog fram, jag
bara gav och därmed jämnt. Men så vart det också
så att hur alla de andra än bad henne sjunga, så bara"
svarade hon att hon var trött, men jag, jag behövde
bara vinka åt zigenaren: kan ni inte ha henne till att
sjunga? så gav han henne genast en blick och hon
sjöng.
Den ena visan vackrare än den andra sjöng hon, och
oräkneliga var de vita svanorna jag kastade till henne,
men så till sist, jag vet inte vad klockan var, men nog
led det mot morgonen, blev hon verkligen så slut så
hon orkade inte mer, och hon tittade liksom menande
på mig och stämde upp: "Gå ifrån mig, se ej på mig."
Med de orden liksom motade hon av mig, men med
dessa liksom drog hon mig till sig: "Eller vill en lek du
våga med min lejoninnesjäl, vill du brännas av den
låga som min skönhet tänder...?" Och än en svan
fick hon för det, och återigen kysste hon mig
nödtvunget och som om hon tyckt synd om mig, och det
brann liksom en mörk eld i hennes ögon. De andra tog
upp omkvädet:
som brinner, älskling, i min barm?
Och alla föll in och tittade på Grusja, och jag tittade
också på henne och föll in: "Säg, känner du den
kärlek varm..."
Sen var det zigenarna som stämde upp: "Gånga,
stuga, gånga, spis, var skall husbond ligga?" och alla
gav sig upp att dansa. Zigenarna dansade,
zigenerskorna dansade, herrarna dansade, allihop snurrade
och for och det var verkligen som om hela stugan
hade gångat. Zigenerskorna hölls och figurerade
framför herrarna, och de sjöng och de jagade dem, och de
unga visslade och de gamla kraxade... Det fanns
ingen som satt stilla... Till och med stadgade herrar,
såna som man väl aldrig skulle väntat sådana tokerier
av, gav sig upp. En och annan av de allra stadigaste
blev sittande, man såg han skämdes för att ge sig med,
han bara följde de andra med ögonen eller snodde
mustaschen, men så fick han sig en knuff på axeln av
en och en spark med foten av en annan och till sist
sprang han upp han med, och fast han inte kunde dansa
gav han sig till att fara och skutta, så det var just ett
spektakel att se. Där var en poliskommissarie,
smällfet var han och två gifta döttrar hade han, men han
till att strutta omkring med sina två mågar som en ann
stolle. Men allra galnast dansade en husar, en rik,
grann ryttmästare. Med händerna i sidorna stampade
han i väg i spetsen för allihop, och när han mötte
Grusja ruskade han på huvudet, så mössan hans föll
framför fötterna på henne, och skrek: Träd och
trampa, skönaste bland sköna! Och hon... Ja det var
också en som kunde dansa det! Jag har sett aktriser
dansa på teatrarna, men vad var det för något — just
som att se en hårddresserad officershäst på paraden,
inget liv, ingen eld. Men hon, hon flöt som ett spån
på vågen, så lätt, och så bäst det var gjorde hon ett
kast med kroppen, svängde på axlarna och sträckte
det lilla benet i jämnhöjd med ögonbrynen... Alla
blev rakt som från vettet vid att se den dansen, de
trängdes omkring henne, de visste inte till sig,
somliga hade tårar i ögonen, andra gnisslade med
tänderna, och alla skrek de:
— Dansa, dansa, mer, vi ger vad som helst! Och de
slängde sina pengar för fötterna på henne, guldmynt
och sedlar om vartannat.
Det blev en allt tätare virvel, och jag satt där ensam,
men jag visste inte hur länge jag skulle kunna härda ut,
för jag tålde inte att se hur hon steg på husarens
mössa. För var gång hon satte foten på den, hettade
det till i mig, och till sist tänkte jag: Nej varför skall
jag sitta här och pinas? Jag ville också släppa mig lös
en gång, och så flög jag upp och knuffade undan
husaren och började själv knäa framför Grusja...
Och för att hon inte skulle stiga på husarens mössa
hittade jag på ett sätt. Skrik ni att ni ger vad som
helst, tänkte jag, mig bräcker ni inte, och så drog jag
fram en svan ur barmen och kastade den för fötterna
på henne och skrek: Träd och trampa! Men hon var
en sort för sig hon... fast min svan var så mycket
mer värd än husarens mössa, tittade hon inte ens åt
svanen utan bara följde efter husaren. Men den gamla
zigenarn han märkte det och till att stampa åt henne,
och då begrep hon och följde efter mig.
Efter mig ja kom hon dansande på sin lätta fot,
men ögonen höll hon nedslagna, det märktes nog att
vreden sjöd inom henne. Och jag flög framför henne
just som en avgrundsande, och var gång jag gjorde ett
kast slängde jag en svan för hennes fötter. Ja så besatt
av henne var jag att jag tänkte: Är det inte du,
fördömda, som har skapat både jord och himmel? Och
jag skrek vilt åt henne: Dansa fortare! och slängde
svan på svan för hennes fötter. Men så när jag stack
handen innanför barmen för att ta fram ännu en, fick
jag se att det bara fanns en tio stycken kvar... Åt
fanders med er allihop! tänkte jag, och så knycklade
jag ihop dem och kastade hela högen framför henne,
och så tog jag en champagnebutelj från bordet, slog
halsen av den och skrek:
— Ur vägen, mitt hjärta, annars far det över dig,
och så skålade jag för henne och tömde hela buteljen,
för efter den där dansen hade jag fått en förskräcklig
törst.
XIV.
— Nåå, hur gick det vidare? frågade man Ivan
Severjanytj.
— Vidare gick det verkligen precis så som han
hade lovat.
— Vem hade lovat?
— Magnetisörn vet jag, som hade dragit allt det
där över mig. Han hade lovat att fria mig från
dryckenskapsdjävulen, och det hade han också gjort, för
från den stunden smakade jag aldrig en enda droppe.
Det löftet höll han ordentligt.
— Nå men hur redde ni er med er furste, då ni
skulle redovisa för de där hundrarubelsedlarna?
— Jag vet inte själv hur det gick till, men det gick
galant. När jag hade tagit mig hem från zigenarna
kom jag i säng på något vis, hur det gått till det
mindes jag inte, men så fick jag höra fursten ropa
och knacka, och jag ville stiga upp ur soffan men
kunde rakt inte få tag på kanterna och kom inte upp.
Jag trevade åt ena sidan, nej där fanns ingen kant,
jag trevade åt den andra, nej inte där heller... Hur
hängde det ihop, hade jag kommit vilse i själva
soffan?... "Ivan Severjanytj!" skrek fursten, "Strax",
svarade jag och trevade åt alla håll, men fick alltjämt
inte tag på kanten, och till sist tänkte jag: Kan jag
inte kravla mig ur, kan jag väl hoppa, och så tog jag ett
skutt så långt jag nånsin kunde, och i detsamma fick
jag ett slag i ansiktet, och runtomkring mig var det
något som krasade, och bakom mig krasade det också,
och så hörde jag fursten säga till kalfaktorn: "Fort
hit med ljus!"
Jag stod där utan att röra mig, för jag visste inte
ifall jag var vaken eller drömde, och jag trodde att
jag ännu inte hade fått tag på soffkanten. Men när så
kalfaktorn kom med ljus fick jag se att jag stod på
golvet och hade flugit rätt på husbonds hylla med
kristallglas och slagit sönder alltihop.
— Hur kunde ni komma så vilse?
— Kors jag trodde att jag låg på min
vanliga plats i utdragssoffan, men när jag kom hem från
zigenarna hade jag väl antagligen lagt mig på
bara golvet, och så trevade jag och trevade jag
och letade efter kanten och sen så tog jag ett
skutt... rätt på hyllan. Magnetisörn hade friat
mig från dryckenskapsdjävuln, se, men all annan
villfarelse hade han lämnat mig i behåll, och jag kom
ihåg vad han sagt: "Faran är att man råkar ut för något
värre, när man lägger bort spriten." Jag gav mig ut att
leta efter honom — jag ville ha honom att magnetisera
tillbaka mitt gamla onda, men jag hittade honom inte.
Han for ju fram med sig så det var inte skapligt, och
på krogen mittemot zigenarna hade han satt sig att
supa så att han vart död på kuppen.
— Och alltså förblev ni magnetiserad?
— Ja.
— Verkade den där magnetismen länge på er?
— Länge? Det kanske verkar intill denna stund.
— Men det skulle vara intressant att få veta hur ni
redde upp affären med fursten... Hade ni verkligen
inga förklaringar med honom angående
hundrarubelssedlarna?
— Jo nog hade jag en förklaring, men den avlöpte
lindrigt. Fursten hade också varit ute och förlorat på
kortspel och började be mig om pengar till revanschen.
— Nej försök inte, sa jag, jag har inga pengar.
Han trodde jag skämtade, men jag sa:
— Nej, det är sanning, när ni var borta var jag ute
på en stor galopp.
— Men hur kunde du göra av med femtusen på en
enda galopp? frågade han.
— Jag slängde alltihop till en zigenerska, sa jag.
Han ville inte tro mig.
— Låt bli då, sa jag, men sanning är det.
Då blev han rasande och sa:
— Stäng dörren, jag skall ge dig, jag, för att gå
och vräka bort kronans pengar, men sen ändrade han
sig tvärt och sa:
— Det må vara hänt. Jag är inte bättre själv.
Och han gick och lade sig att sova i sitt rum, och
jag lade mig på höskullen.
När jag vaknade opp låg jag på lasarettet, och jag
hörde folk säga att jag hade haft dille och hade velat
hänga mig, men till all lycka hade de satt tvångsskjorta
på mig.
Så snart jag blev frisk igen sökte jag upp fursten
på hans gods, för han hade tagit avsked under tiden,
och sa:
— Ers härlighet, nu måste jag tjäna av pengarna
jag tog för er.
— Drag åt helvetet, sa han.
Jag såg att han var mycket gramse på mig, och jag
trädde tätt inpå honom och böjde mig ner.
— Vad skall det där betyda? sa han.
— Prygla mig åtminstone ordentligt, bad jag.
— Varför tror du att jag är ond på dig? sa han.
Jag kanske anser dig oskyldig.
— Bevara mig väl, sa jag, skulle jag vara oskyldig,
när jag har gjort av med en sån hop pengar? Jag vet
själv att jag borde hängas för det, jag min usling.
— Vad skall man göra, min gosse, sa han, när du
är artist.
— Är jag artist? sa jag.
— Ja, svarade han, ja, min allra som halvhögst
värderade Ivan Severjanytj, du är artist.
— Begriper inte vad ers härlighet menar, tyckte
jag.
— Jag menar ingenting ont, tro inte det, sa han, för
jag själv är också artist.
Skulle tro det, tänkte jag. Jag var visst inte den
enda som skaffade mig dille på halsen.
Han reste sig, slog sin pipa i golvet och sa:
— Vad var det för underligt att du kastade för
henne vad du hade på dig, jag, min gosse, jag har
givit vad jag alls inte ägde för henne.
Jag stirrade på honom.
— Ers härlighet, lillefar, sa jag, vad i Herrans namn
säger ni, jag blir rent rädd, när jag hör er.
— Var inte ängslig du, svarade han, Gud är nådig
och på något vis klarar jag mig väl, men jag har givit
femtiotusen till lägret för den där Grusja.
Jag rent hajade till.
— Vad sa? Femtiotusen! För en zigenerska! Är hon
värd det, den huggormen?
— Där, min halvhögt värderade vän, sa han, talade
du enfaldigt och inte som det anstår en artist. Om hon
är värd det? En kvinna är värd allt i hela världen, för
hon kan tillfoga en ett sår som ingenting i världen kan
bota, men hon ensam förmår bota det på en enda liten
minut.
Jag tänkte i mitt sinne att det där var nog sant, men
jag bara skakade på huvudet ändå och sa:
— Men en sån summa! Hela femtiotusen!
— Ja, ja, nog om det nu, sa han, det var väl tur
att de tog det, annars hade jag givit mer — allt vad
de begärt hade jag givit.
— Ni skulle ha struntat i alltihop och gått er väg,
sa jag.
— Jag kunde inte det, min gosse, sa han.
— Varför det då?
— Hon hade stungit mig med sin dejlighet och sin
talang och jag måste skaffa bot, annars hade jag blivit
från förståndet. Säg själv, är hon inte underbar? Säg?
Kan man inte bli från förståndet för hennes skull?
Jag bet mig i läppen och kunde bara nicka med
huvudet.
— Joo, joo.
— Du känner ju mig, sa fursten, till och med livet
skulle jag utan tvekan kunna offra för en kvinna. Kan
du förstå det?
— Det är väl inte svårt att förstå, sa jag, när som
det gäller skönheten, naturens högsta blomma...
— Hur menar du?
— Jo jag menar, sa jag, att ge livet för skönheten,
naturens högsta blomma, när som man har blivit
betagen av den, det är väl rentav en fröjd.
— Bra sagt, bra sagt, min nästan halvhögt
värderade och högst obetydlige konnässör Ivan Severjanytj,
sa fursten. Just en fröjd är det att offra allt, och
därför gläder jag mig åt att jag har ödelagt hela mitt liv
för hennes skull. Avsked har jag tagit och ruinerat
mig har jag, och hädanefter skall jag leva här utan
att träffa en människa, bara se på henne.
Än djupare sänkte jag huvudet.
— Se på henne? fick jag fram. Är hon här?
— Ja visst är hon här, sa han, det är väl klart.
— Är det möjligt?
— Vänta, sa han, jag skall strax kalla in henne.
Du är en artist — för dig gömmer jag henne inte.
Och därmed gick han ut. Jag stod och väntade och
tänkte:
Inte bra det där att du säger att du bara skall se
på henne. Det tröttnar du på. Men några vidlyftigare
funderingar om den saken hann jag inte med, för när
jag tänkte på att hon var här, kände jag hur det
började hetta i mig och jag vart som konstig i huvudet
och bara tänkte: Skall jag verkligen strax få se
henne? Och i detsamma kom de in. Fursten gick
först, och i ena handen höll han en gitarr med ett brett
rött band och med den ändra drog han Grusjenka i
båda hennes små händer, och hon följde motsträvigt
och mörk i uppsynen och såg inte upp och som
fågelvingar fladdrade de svarta ögonhåren över kinderna.
Men fursten släppte henne ej, och som ett barn satte
han ner henne i hörnet av en bred, mjuk soffa. En
sammetskudde sköt han bakom hennes rygg, en annan
under hennes högra armbåge och gitarrbandet kastade
han över hennes axel och hennes fingrar lade han på
strängarna. Sedan satte han sig själv på golvet
framför soffan och lutade huvudet över hennes röda sko
och nickade åt mig: sätt dig du också.
Jag satte mig helt tyst på tröskeln och drog upp
benen under mig, och där satt jag sen och bara tittade
på henne. Det blev så tyst så det var rent ängsligt.
Jag trodde knäna skulle gå av, men jag rörde mig
inte ur fläcken och tog inte ögonen ifrån henne. Hon
satt där utan att ändra ställning och såg på fursten.
Jag kunde se han var illa till mods, så som han satt
och bet i mustaschen, men inte ordet sa han åt henne.
Jag nickade åt honom att han skulle befalla henne
att sjunga, men han gjorde ett tecken tillbaks åt mig
att det inte var värt, för hon skulle inte lyda. Och
där satt vi på golvet och väntade, och bäst det var
började hon sucka och småsnyfta, och det droppade
några tårar från ögonhåren, och fingrarna till att fara
över strängarna. Och så stämde hon upp så sakta, så
sakta, nästan som en snyftning ljöd det: "Goda
mänskor, hören här mitt hjärteve..."
— Sjunger hon? viskade fursten.
Och jag viskade tillbaka på fransyska:
— Pti-kom-pö, men mer hann jag inte säga, för i
detsamma skrek hon fram: "Och för min skönhet ha
de sålt mig, sålt mig..." och så slungade hon gitarren
ifrån sig och rev duken av huvudet och kastade sig
framstupa på soffan och gömde ansiktet i händerna
och brast i storgråt och jag också till att gråta och
fursten... ja han grät också, men han tog gitarren
och mera stönade fram än sjöng: "Visste du hur varm
min kärlek brinner, visste du all längtan i min själ..."
och så snyftade han. Och snyftande sjöng han: "Stilla
oron i mitt sinne, vänd mitt kval i sällhet..." Jag
märkte att hans tårar och hans sång tog henne, hon
blev allt stillare och till sist tog hon helt sakta ena
handen från sitt ansikte och lade den om hans huvud
som en öm mor...
Nu begrep jag att hon fått medlidande med honom
och strax skulle komma att stilla oron i hans själ, och
jag reste mig tyst och smög mig oförmärkt ut.
— Och sen var det väl ni gick i kloster? frågade
någon berättaren.
— Neej, inte än, det blev senare, svarade Ivan
Severjanytj och tillfogade att innan dess fick han ännu
mycket att skaffa med den där zigenerskan, ända tills
hennes öde gick i fullbordan och hans desslikes.
Åhörarna började naturligtvis be honom att
åtminstone i korthet berätta dem Grusjas historia, och
Ivan Severjanytj hörsammade.
XV.
— Min furste, förstår ni, började Ivan Severjanytj,
var en godhjärtad människa, men ombytlig av sig. Vad
han önskade sig det skulle han ha tvärt, kosta vad det
ville — annars blev han alldeles ifrån sig, och det
fanns ingenting han då inte skulle ha offrat för att få
sin önskan uppfylld, men sen när han fått vad han
ville satte han inte pris på lyckan. Så gick det också
med den där zigenerskan, och hennes, Grusjas, far och
alla de andra zigenarna i lägret hade genast kommit
underfund med det där lynnesdraget hos honom och
begärde jag vet inte vad för ett pris för henne, mycket
mer än han hade råd till, för visst ägde han ett stort
jordagods, men hans affärer var ändå på obestånd.
Så mycket pengar som lägret begärde för Grusja hade
han inte lösa, och han satte sig i skuld och kunde inte
vara kvar i tjänsten längre.
Som jag kände till honom väntade jag ingenting gott
för Grusja heller av den där historien, och det gick
som jag väntat. Till en början vek han inte ifrån henne
och hade inte ögon för annat än henne, men bäst det
var började han gäspa och kallade på mig titt och tätt
att jag skulle sällskapa med honom.
— Sätt dig, sa han, och hör på här.
Jag tog en stol, satte mig nere vid dörren och hörde
på. Ibland hände det också att han bad henne sjunga
men hon svarade:
— För vem skall jag sjunga? Du har blivit så kall,
sa hon, och jag vill att en själ skall brinna och plågas
vid min sång.
Då skickade fursten återigen efter mig och vi hörde
på henne tillsammans.
Sedan började Grusja själv uppmana honom att
skicka efter mig och blev riktigt vänlig mot mig vad
det led, och många gånger sen hon slutat fick jag
dricka te inne hos henne tillsammans med fursten,
men, det förstår sig, jag satt antingen vid ett bord
för mig eller i någon fönstersmyg, men om hon sen
blev lämnad ensam hade hon mig alltid att ta plats
bredvid henne.
Så gick en tid, men fursten började bli alltmera
tungsint av sig och en gång sa han åt mig:
— Vet du vad, Ivan Severjanytj, det är så och så,
och mina affärer står allt bra dåligt.
— På vad sätt dåligt? sa jag. Ni har väl allt.
Men då blev han rasande.
— Så dum du är, halvhögt-värderade, sa han. Har
jag allt? Vad är det jag har egentligen?
— Allt som behövs, tyckte jag.
— Det är lögn, sa han. Jag har blivit utfattig, det
är knappt jag kan bestå mig en butelj vin till
middagen. Kan det kallas att leva?
Jaså, är det sådant som grämer dig, tänkte jag och
jag sa:
— Om också vinet skulle tryta är det väl en olycka
en kan stå ut med, när en har vad som är bättre än
både vin och mjöd.
Han förstod att jag syftade på Grusja och vart
liksom generad. Han började gå av och an och slog ifrån
sig med handen och sa:
— Ja det är klart... det är ju klart... men...
I ett halvt år har jag nu suttit här och inte en
människa har jag sett hos mig
— Vad skall ni med främmande människor till,
tyckte jag, när ni har den er själ begär?
Fursten vart röd.
— Du begriper ingenting, sa han. Det ena goda
förskjuter inte det andra.
Aha, tänkte jag, låter det så.
— Ja hur skall vi bära oss åt med det då? sa jag
högt.
— Vi skall börja handla med hästar, tyckte han.
Jag vill ha hit remontörer och hästuppfödare.
Handla med hästar det är ju inget herremansgöra,
men när barnen får som de vill gråter de inte, tänkte
jag och sa: — Efter befallning.
Och så började vi göra hästaffärer och nu blev
fursten alldeles vurmig på det. Så fort han hade några
slantar skulle han tvärt köpa hästar, och vad för djur
som helst tog han och mig hörde han inte på... En
hel hop köpte vi upp, men inga fick vi sälja. Då blev
han tvärt led åt alltihop och slutade, men började på
med allt möjligt annat i stället. Än gav han sig till att
bygga någon sorts märkvärdig kvarn, än skulle han
anlägga ett sadelmakeri, men förluster och skulder det
var allt vad han hade för’et, och det värsta var skadan
till karaktären. Han höll sig aldrig hemma, än flög
han hit och än dit, och Grusja hon fick sitta ensam i
sin belägenhet... hon var med barn.
Hon leddes. "Jag ser honom så sällan", sa hon, men
hon ville inte låtsa om något, och så fort hon märkte
att han fann det långtrådigt, när han gått hemma en
dag eller två, sa hon själv:
— Du skall resa bort och roa dig litet, min ädelsten,
min smaragd. Vad skall du sitta här hos mig för, jag
är olärd och enfaldig.
När hon sa så där, brukade han alltid bli skamsen och
kyssa hennes händer och i två tre dar höll han sig,
men sen kunde han inte bärga sig längre utan
anbefallde henne åt mig och snodde i väg.
— Se om henne du, min halvhögt värderade Ivan
Severjanytj, sa han, du är en artist, du är inte en
klåpare som jag, utan en verklig artist av hög rang och
därför kan du tala med henne och ni har roligt
tillsammans, ni två, men jag, jag blir bara sömnig av de där
"ädelstenarna" och "smaragderna".
— Men varför det? tyckte jag. Det är ju smeknamn.
— Smeknamn ja, sa han, men så enfaldiga och
tröttsamma.
Jag svarade inte, men från den dagen kunde hon
alltid räkna på mig. När fursten inte var hemma, gick
jag till henne i flygeln två gånger om dagen och drack
te hos henne och sökte förströ henne så gott jag kunde.
Och hon behövde nog förströs, för blev hon talför
någon gång så gjorde hon inte annat än klagade.
— Ivan Severjanytj, hjärtevän, käraste, sa hon. Jag
plågas så svårt av svartsjuka, duvan lilla.
— Vad skall det nu tjäna till? sa jag förstås. Vart
han än far, så vänder han ju alltid tillbaka till dig.
Men hon till att gråta och slog sig med händerna för
bröstet och sa:
— Nej, säg mig ärligt... dölj ingenting för mig,
hjärtevän! Var brukar han vara?
— På värdshusen, sa jag, hos grannar eller i stan.
— Men säg, är där ingen som ställer sig emellan
honom och mig? frågade hon. Säg, kanske han hade
någon han älskade före mig och har vänt tillbaka till
henne eller kanske han tänker på att gifta sig, han
fördärvarn min?
Och ögonen glödde på henne så att man blev rent
hemsk till mods.
Jag försökte trösta henne, men tänkte i mitt sinne:
Vem vet vad han har för sig? för vi såg så litet till
honom den där tiden.
När hon nu hade fått för sig att han ämnade gifta
sig, så började hon ansätta mig:
— Far in till stan, duvan lilla, Ivan Severjanytj,
far in och tag riktigt ordentligt reda på allt om honom
och tala ärligt om det för mig.
Så där ansatte hon mig allt envisare och envisare,
och jag fick ett sånt medlidande med henne så jag
tänkte:
Nå kör i vind, jag reser. Får jag veta något styggt,
om bedräglighet, så inte säger jag henne allt, men jag
skall åtminstone ta reda på hur det verkligen
förhåller sig.
Jag tog den förevändningen att jag skulle efter
medikamenter åt hästarna och så gav jag mig av, men
jag tog inte raka vägen utan en listig omväg.
Grusja visste inte och folket var strängeligen
förbjudet att tala om för henne att fursten hade haft en
annan käresta i stan, innan den här händelsen med
Grusja — det var en välboren dam, Jevgenja
Semjonovna, dotter till en sekter. Hon var känd i hela stan
för sin skicklighet på fortepiano, och en fasligt snäll
människa var hon och bra såg hon ut, och hon hade en
dotter med min furste, men så la hon på hullet och folk sa
att för det övergav han henne. Som han emellertid på den
tiden ännu hade stora kapitaler, så köpte han ett hus
åt den där damen och hennes dotter, och där bodde de
och levde på inkomsten av det. Sedan han givit henne
den där gåvan hälsade fursten aldrig mera på hos
Jevgenja Semjonovna, men allt gårdsfolket därhemma
hade henne i gott minne, så snäll som hon hade varit,
och varenda en som kom in till stan brukade hälsa på
hos henne, för alla tyckte så mycket om henne och hon
var alltid så förfasligt vänlig mot alla där hemifrån
och intresserade sig för fursten.
Nu for jag raka vägen till henne, den beskedliga
människan, och sa:
— Jag for till er jag, morlilla Jevgenja Semjonovna.
— Mycket välkommen, sa hon, men varför far du
inte till fursten?
— Är han här i stan då? frågade jag.
— Ja, sa hon, det är redan på andra veckan han
är här, han gör upp en affär.
— Vad för affär nu då? undrade jag.
— Han håller på och skall arrendera en
klädesfabrik, sa hon.
— Herregud, sa jag. Vad har han nu hittat på
igen?
— Hur så? tyckte hon. Är det illa det?
— Nej, för all del, sa jag, jag tycker bara det är
märkvärdigt.
Hon drog på munnen.
— Här skall du få höra något märkvärdigare, sa hon.
Fursten har skrivit till mig och bett att få komma och
hälsa på, han vill se sin dotter.
— Och vad har ni svarat på det, morlilla Jevgenja
Semjonovna? undrade jag.
Hon ryckte på axlarna och svarade:
— Han må gärna komma och se sin dotter.
Och så suckade hon och föll i tankar. Hon satt med
huvudet nerböjt, och hon var så ung alltjämt och så
vithyllt och hullig, och därtill var hon till hela sättet
så annorlunda än Grusja. Hon, hon hade bara sitt
"ädelsten" och "smaragd" att komma med, annat med
denna... Jag blev rent svartsjuk på henne.
Aj aj, tänkte jag, när han nu kommer för att se på
barnet sitt, måtte han då inte också se på dig med
sina omättliga ögon! Då går det aldrig väl för min
Grusja.
I de funderingarna satt jag inne i barnkammarn,
där Jevgenja Semjonovna låtit bjuda mig på te, och
så bäst det var fick jag höra en ringning, och sen
kom husan inspringande och sa helt förtjust till
barnjungfrun:
— Fursten har kommit.
Jag reste tvärt på mig och ville gå ut i köket, men
barnjungfrun, Tatjana Jakovlevna, var en språksam
gumma från Moskvahållet. Hon visste inget bättre än
att få prata och berätta, och nu ville hon inte gå miste
om en åhörare.
— Nej gå inte, Ivan Golovanytj, sa hon, kom så
går vi och sätter oss här i skrubben bakom skåpet, hon
kommer då rakt inte hit in med honom och vi kan väl
språka lite, du och jag.
Jag gick in på förslaget, för så talför som Tatjana
Jakovlevna var, hoppades jag få veta något av henne
som kunde vara Grusja till gagn. Dessutom hade
Jevgenja Semjonovna skickat med ut till mig en liten
flaska rom till teet, och själv smakade jag inte längre
något starkt, men jag tänkte som så: Jag skall hälla
i litet av den där tungfösarn i gummans te, så kanske
slipper det ur henne något som hon annars inte skulle
ha talat om för mig.
Vi följdes åt ut ur barnkammarn och in i den där
skrubben bakom skåpen. Det var en helt smal skrubb,
just som en korridor, och i ena ändan var en dörr,
och dörren vette just mot rummet där Jevgenja
Semjonovna tog emot fursten och till och med mot själva
soffan där de satte sig. Med ett ord, det var bara den
där stängda dörren som skilde mig från dem, förhängd
med ett draperi på andra sidan, och allting hördes så
tydligt som om jag suttit i samma rum som de.
När fursten steg in sa han:
— God dag, min goda gamla vän.
Och hon svarade:
— God dag, fursten. Vad förskaffar mig det nöjet?
Och han:
— Det skall vi tala om sen, låt mig först hälsa och
tillåt att jag kysser dig på pannan.
Jag hörde hur han kysste henne på pannan, och sen
frågade han efter dottern. Jevgenja Semjonovna
svarade att hon var hemma.
— Och mår bra?
— Joo då.
— Hon har väl vuxit?
Jevgenja Semjonovna skrattade till.
— Klart att hon har vuxit.
— Jag hoppas du låter mig se henne, sa fursten.
— Med största nöje, svarade hon, och hon reste sig
och gick ut i barnkammarn och kallade på den där
samma Tatjana Jakovlevna som jag satt och
sällskapade med.
— Njanja lilla, sa hon, kom in med Ljudotjka till
fursten.
Tatjana Jakovlevna spottade till, satte ner tefatet
på bordet och sa:
— En skall då aldrig få sig nån levandes ro, det är
knappt en hinner sätta sig och tänker en skall få språka
lite, förrn en skall på bena igen.
Och så drog hon helt hastigt och lustigt över mig
Jevgenja Semjonovnas kjolar som hängde på väggen och
sa: Sitt, och själv gick hon ut med flickan, och jag blev
sittande där ensam bakom skåpen och hörde hur fursten
kysste flickan flera gånger å rad och gungade henne
på knäet och sa:
— Vill du fara ut och åka i vagn, mong anfang?
Flickan svarade inte, och då sa han till Jevgenja
Semjonovna:
— Schö vu pri, låt henne få fara ut och åka i min
vagn med njanja.
Hon svarade honom något på fransyska om varför
och purkoa, men då sa han något om att han äntligen
ville, och så höll de på en liten stund på fransyska,
men till sist sa Jevgenja Semjonovna liksom motvilligt
till barnjungfrun:
— Kläd på henne och far.
De for, och de där två vart ensamma och jag, jag
satt kvar på mitt gömställe och lyddes, för dels kunde
jag ju inte komma därifrån och dels så tänkte jag:
Nu har jag då fått mitt tillfälle, och nu skall jag väl
få ordentligt reda på om det är någon som har något
ont i sinnet mot Grusja.
XVI.
När jag nu hade fattat det beslutet att jag skulle
lyss, så nöjde jag mig inte med det, utan jag ville se
också, och både det ena och det andra gjorde jag.
Jag klev helt försiktigt upp på en pall och överst i
dörrfogen fick jag se en springa och den lade jag ögat
intill. Fursten satt på soffan och Jevgenja Semjonovna
hon stod vid fönstret och tittade väl på när barnet
sattes upp i vagnen.
Vagnen åkte, och hon vände sig om och sa:
— Seså ja, fursten, nu har jag gjort er till viljes
i allt. Säg mig nu vad ni har för ärende till mig.
— Asch, sa han, mitt ärende är ingen björn, det
löper inte till skogs. Kom först och främst hit och sätt
dig ner bredvid mig, så att vi får talas vid som vi
gjorde i gamla dar.
Men hon blev stående kvar med händerna på ryggen.
Hon stod lutad mot fönsterposten och teg med
rynkade ögonbryn.
— Varför kan du inte komma, när jag ber? sa
fursten. Jag måste tala med dig.
Då lydde hon och kom. Och han genast till att
skämta igen.
— Seså ja, seså ja, sitt nu som du brukade förr, och
han ville omfamna henne, men hon sköt honom ifrån
sig och sa:
— Säg ert ärende. Med vad kan jag stå er till tjänst?
— Vad nu då? sa fursten. Skall jag verkligen bara
tala affärer?
— Ja visst, tyckte hon, säg rakt på sak vad det är
frågan om. Vi är ju gamla bekanta — det behövs inga
omsvep.
— Jag behöver pengar, sa fursten.
Hon teg och tittade på honom.
— Men inte mycket alls, fortsatte fursten.
— Hur mycket?
— Just nu bara tjugutusen.
Återigen teg hon och fursten till att förklara sig.
— Jag håller på och skall köpa en klädesfabrik, sa
han, men jag har inte en styver, men köper jag den
så blir jag millionär. Jag skall lägga om hela
tillverkningen, sa han, jag skall slopa allt det gamla och börja
tillverka kulörta tyger och sälja dem åt asiaterna i
Nisjnij. Jag skall väva dem av det uslaste material, sa han,
men jag skall färga dem grant, och de kommer att gå
åt som smör och jag kommer att förtjäna stora pengar,
och nu behöver jag bara tjugutusen i handpenning för
fabriken.
— Och var skall ni få dem? frågade Jevgenja
Semjonovna.
— Det vet jag inte själv, svarade fursten, men jag
måste ha dem och jag har en utmärkt plan. Jag har en
karl i min tjänst — Ivan Golovan, en av
konnässörerna på regementet, kvick är han inte, men utmärkt
för resten, ärlig och nitisk, och han har länge varit i
fångenskap hos asiaterna och känner till deras smak,
och nu är det marknad i Makarja, jag skall skicka
Golovan dit att ta upp beställningar och skaffa mönster
och han får nog förskott, och då skall det första jag
gör bli att betala igen de där tjugutusen...
Han tystnade och Jevgenja Semjonovna teg och
suckade.
— Ja er plan är nog utmärkt, började hon till sist.
— Ja inte sant?
— Alldeles utmärkt. Ni gör så här. Ni lämnar en
handpenning för fabriken, efter det börjar man anse er
för fabrikant och det kommer att heta i societeten att
era affärer är reparerade...
— Ja.
— Ja, och då...
— Och Golovan tar upp beställningar och förskott
i Makarja och jag betalar skulden och blir rik...
— Nej förlåt, avbryt mig inte. Ni slår dunster i
ögonen på adelsmarskalken bland andra med allt det
där, och medan han ännu anser er för rik gifter ni er
med hans dotter, och tack vare hennes hemgift blir ni
då i själva verket en rik man.
— Tänker du det? sade fursten.
— Tänker ni kanske något annat? svarade hon.
— Nå, eftersom du förstår allt, sa han, så give Gud
att det går oss så väl som du tror.
— Oss?
— Ja visst, sa han, då blir det bra för oss alla. Du
ställer det här huset som pant för mig och jag ger vår
dotter tiotusen i ränta på tjugutusen.
— Huset är ert, svarade hon, ni har skänkt mig det,
och tag igen det, ifall ni behöver det.
Han började på:
— Nej, huset är inte mitt, men du är hennes mor
och jag ber dig... naturligtvis bara för så vitt du litar
på mig...
Men hon svarade:
— Ack, låt det vara nog nu! Har jag inte litat på
er? Mitt liv och min heder har jag förtrott i era
händer...
— Ack, ja visst, sa han, du talar om det där...
Nå tack skall du ha, tack, det är utmärkt... I morgon
kan jag alltså skicka dig borgenshandlingen för att
få din underskrift?
— Skicka den bara, sa hon, jag skall skriva på.
— Men är du inte rädd?
— Nej, svarade hon, efter vad jag har mist är jag
inte längre rädd för något.
— Och du är inte ledsen på mig? Säg? Håller du
ännu av mig en liten smula? Säg? Eller tycker du
bara det är synd om mig, säg?
Men hon bara skrattade.
— Prata inga dumheter nu, furste! Får jag inte
bjuda er på hjortronkompott med socker? Jag har
utmärkta hjortron.
Han blev visst stött. Det där hade han tydligen inte
väntat sig. Han reste sig upp och smålog.
— Nej, sa han, ät dina hjortron själv, jag har ingen
smak för sötsaker just nu. Tack skall du ha och adjö
så länge, och han började kyssa hennes händer och just
i detsamma kom vagnen tillbaka.
Jevgenja Semjonovna räckte honom handen till
farväl och sa:
— Men hur skall ni göra med er svartögda
zigenerska ?
Han slog sig för pannan och utbrast:
— Ack, det var sant! Vad du alltid är klok. Du må
tro mig eller inte, men jag minns alltid med saknad
din intelligens, och tack skall du ha för att du nu
påminde mig om den juvelen.
— Hade ni verkligen rentav glömt bort henne?
frågade hon.
— Ja, det hade jag sannerligen gjort, totalt, men det
måste ju verkligen ordnas för den tokan också.
— Ja ordna bara ordentligt, sa Jevgenja
Semjonovna, och kom ihåg att hon har inte kyligt ryskt blod
i ådrorna, hon tar inte skeden i vackra hand och
förlåter inte för några minnens skull.
— Asch, sa han. Hon kommer nog att lugna sig.
— Hon är ju kär i er? Det sägs att hon till och med
är mycket kär.
— Jag är utledsen på henne. Men, gudskelov, till
all lycka för mig är hon och Golovan de såtaste
vänner.
— Varför är det bra för er? frågade Jevgenja
Semjonovna.
— Å, jag skall köpa dem ett hus och Ivan skall jag
skriva in i köpmansskrået, och så får de gifta sig.
Men Jevgenja Semjonovna skakade på huvudet och
sa med ett småleende:
— Ni oförbätterliga människa! Har ni inget
samvete?
— Bry dig inte om mitt samvete, sa han. Jag har
sannerligen inte tid att tänka på det nu. Jag skulle
vilja kalla hit Ivan Golovan i denna dag.
Jevgenja Semjonovna talade om för honom att Ivan
Golovan var i staden och till och med i hennes hus.
Fursten blev helt belåten och befallde att man skulle
skicka mig till honom så fort som möjligt, och därpå
reste han sin väg.
Sen tog det ena det andra och alltihop gick som ett
huj. Fursten gav mig fullmakt och intyg på att han
hade en fabrik och präntade i mig vad för sorts tyger
han tillverkade och skickade mig raka vägen från stan
till Makarja, så jag fick inte träffa Grusja. Men att
fursten hade sagt att hon skulle bli hustru åt mig, det
kunde jag inte förlåta honom, för hennes skull grämde
det mig.
I Makarja hade jag lyckan riktigt med mig, jag
fick både beställningar och pengar och mönster av
asiaterna, och alla pengarna skickade jag fursten och
själv for jag tillbaka hem. Men jag kände inte igen
mig längre. Allt var förändrat som genom något
trolleri. Allt var omgjort och så fint och putsat. Men av
flygeln där Grusja bott fanns inte spår kvar, den var
nedriven och där stod ett nytt hus under byggnad. Jag
hajade till och rusade i väg och frågade var Grusja
var, men ingen visste besked om henne, och allt
tjänstfolket var nytt, lejt, sturskt folk, och till fursten hade
jag inte längre fritt tillträde som förut. Hittills hade
vi stått liksom på kamratfot, men nu skulle allting
vara så förnämt och vad jag hade att säga fursten
fick jag säga honom genom kammartjänarn.
De där ordningarna kunde jag inte med och inte en
minut hade jag stannat kvar, om det inte hade varit
för Grusjas skull. Det var ogörligt för mig att få veta
vart hon tagit vägen. Vem av det gamla folket jag än
frågade, så bara teg de, det märktes att de hade fått
stränga tillsägelser. Till sist fick jag ur en gumma,
att "det var väl lite över en vecka sen som hon åkte
härifrån i vagn med fursten, och sen har hon inte
synts till". Jag till kuskarna som kört och började
fråga ut dem, men fick inget besked. De sade bara att
fursten hade skickat tillbaka sina egna hästar från en
station och åkt vidare efter lejda hästar.
Hur jag än letade och forskade, inte spår av henne.
Nej, han hade väl gjort ända på henne med kniv eller
pistol, den boven, hade skjutit henne nånstans inne i
mörka skogen och kastat henne i en grop och makat
torrt löv över, eller också hade han kanske dränkt
henne... Han var ju en som inte skydde något, när
det sinnet rann på honom, så det var inte alls omöjligt.
Och hon var ju ett hinder för honom, ifall han tänkte
gifta sig, för Jevgenja Semjonovna hade sagt sant,
Grusja älskade honom, den uslingen, med all sin heta
zigenarkärlek, och hon skulle inte lida och tåla som
Jevgenja Semjonovna, den kristna ryskan, som lät sitt
liv brinna ner för honom som en ikonlampa. Men av
den där zigenarlågan, tänkte jag, blev nog ett rykande
bål, när han lät henne veta om giftermålet, hon tog sig
till något oråd, och han gjorde slut på henne.
Ju mer jag tänkte på saken, dess vissare blev jag
att så hade det gått till, och jag kunde inte se på
rustningarna till hans bröllop med adelsmarskalkens dotter.
När bröllopsdagen kom och det delades ut granna
dukar åt folket och nya livréer åt betjäningen, tog
jag inte emot varken duk eller kläder utan tidigt på
morgonen tog jag och gav mig av från min skrubb i
stallet och gick till skogs, och ända till kvällen vankade
jag omkring där på måfå och bara undrade om jag
inte skulle hitta hennes döda kropp. Frampå kvällen
gick jag ut ur skogen och satte mig på den branta
stranden av en liten flod, och på andra sidan floden
lyste hela huset av ljus och det var stor fest där,
gästerna dansade och musiken hördes vida omkring.
Och jag bara satt där och stirrade, men inte på huset
längre, utan ner i vattnet, där allt ljuset speglade sig
som dallrande pelare, så det var som jag tittade ner
i ett slott i vattnet. Och jag vart så svårmodig och så
tung om hjärtat, så att jag gjorde vad jag inte gjort
ens i fångenskapen, jag började klaga högt, och som
det berättas i sagan om syster Alenusjka, som kallade
på sin bror, så kallade jag på henne, min fattiga,
övergivna lilla Grusja, med klagande röst.
— Min lilla syster Grusja, kallade jag, svara mig,
svara mig! Visa dig för mig en enda liten minut!
Och vad tror ni! Så där ropade jag tre gånger, men
sen blev jag helt hemsk till mods, för jag tyckte något
kom springande mot mig. Och så kom det fram och så
smög det runtom mig och viskade i mitt öra och såg
mig rätt i ansiktet över axeln...
XVII.
Jag hade så när ramlat överända av förskräckelse,
men jag miste inte sansen alldeles utan kände att
någonting levande och lätt som en skjuten fågel flaxade
omkring mig och flämtade.
Jag läste en tyst bön — och vad får jag se! Det är
Grusja jag har framför mig.
— Lilla duvan min, sa jag, är du levande eller är
det från andra världen du kommer och uppenbarar dig
för mig? Säg sanningen, jag blir inte rädd för dig, om
du också är död, fattiga, övergivna barn.
Och hon suckade så djupt, djupt, ända längst inifrån
bröstet suckade hon och sa:
— Jag är levande.
— Nå gudskelov för det!
— Men jag har givit mig hit för att dö, sa hon.
— Gud bevare, så du säger, Grusja lilla, sa jag.
Varför skulle du dö? Vi skall följas åt härifrån och
leva så lyckliga. Jag skall arbeta för dig och du skall
få din egen lilla kammare, fattiga barn, och vara mig
som en kär syster.
— Nej, Ivan Severjanytj, sa hon, nej, hjärtegoda,
kära vän, mitt eviga tack skall du ha för det ordet,
men jag kan inte leva längre, jag olycksfödda, för då
kan jag förgöra en oskyldig själ.
— Om vem talar du? frågade jag. Vad är det för
själ?
— Om henne, svarade hon, om min fördärvares
unga hustru, för hon är en ung själ och har ingenting
förbrutit, men mitt svartsjuka hjärta kan ändå inte
lida henne och jag kommer att förgöra både henne och
mig själv.
— Gör korstecknet, sa jag, du är ju döpt och hur
går det med din själ?
— Ne-e-ej, sa hon, inte ens min själ frågar jag efter,
den må gå till helvetet. Här är värre än helvetet.
Jag såg att hon var alldeles ifrån sig. Jag tog fatt
om hennes händer och höll henne, och jag häpnade
över hur förändrad hon blivit. Vart hade all hennes
skönhet tagit vägen? Kroppen var som borta, hon var
bara ögon, och de brann i huvudet som på vargen om
natten, och två gånger så stora som förr var de. Och
så hade hon ju svällt kring midjan, för det led mot
hennes stund vid den tiden, och ansiktet var som ett
litet skedblad och svarta hårstripor hängde över
kinderna. Kläderna hennes var i trasor, och på de bara
fötterna hade hon bastskor.
— Säg mig, sa jag, hur har du kommit hit, var har
du varit och varför ser du ut så dant?
Då drog hon på munnen och sa:
— Vad? Vad är det för fel på mig? Jag måtte väl
se bra ut. Det är min hjärtevän som har pyntat mig
så här till tack för min trogna kärlek. Därför att jag
för hans skull glömde vad jag hade älskat högre än
honom och gav mig helt åt honom utan sans och
besinning, för det gjorde han i ordning ett säkert ställe
åt mig och ställde vakt utanför, så att min skönhet
skulle vara i tryggt förvar.
I detsamma slog hon till ett skratt och vart vred i
rösten.
— Ack så dum han är, den där fursten er! Liksom
om en zigenerska vore en fin dam och läte hejda sig
av lås och bommar! Vill jag så flyger jag sta och skär
halsen av din unga hustru.
Jag såg hur hon skalv i hela kroppen, så ansatte
henne svartsjukekvalen, och jag tänkte, det är inte
värt jag försöker skrämma henne ifrån de där
tankarna med helvetet, det är bättre jag försöker med
ljuvliga minnen, och jag sa:
— Men tänk så kär han hade dig. Så han kysste dina
fötter... Han brukade ju ligga på knä framför
soffan, när du sjöng, och kysste din röda toffel både
ovanpå och på sulan...
Hon lyddes till mig och de svarta ögonhåren
dallrade som vingar över de håliga kinderna, och hon
stirrade ner i vattnet och hon sa så sakta och så dov
i rösten:
— Ja, han hade mig kär, den uslingen, han skulle
ha kunnat göra allt för mig så länge jag inte frågade
efter honom, men när jag fick honom kär, då övergav
han mig. Och varför? Tror han att hon som står
emellan oss kommer att älska honom mer än jag?
Så dum, så dum han är! Inte värmer vintersol som
sommarsol, aldrig i världen får han någon som älskar
honom så som jag älskade. Säg honom det, säg, det
spådde dig Grusja, innan hon dog, och det ödet lade
hon på dig.
Jag blev glad åt att hon började tala och passade
på att fråga:
— Vad var det som hände er emellan, och hur kom
det sig allt det här?
Hon vred händerna.
— Ack det kom sig inte av något annat än av hans
svekliga sinne. Jag upphörde att behaga honom, det
var hela orsaken — och så började hon snyfta. — Han
lät sy kläder åt mig efter sin smak, fortsatte hon,
sådana som inte passar en, när man är i omständigheter,
åtsittande om livet och trånga. Och när jag så satte
dem på mig och gjorde mig fin, blev han ond och sa:
"Tag av dig det där, det passar dig inte." Men när jag
så kom i en vid kofta, blev han dubbelt ond — "så du ser
ut", sa han. Och jag förstod hela tiden att han inte
skulle komma tillbaka till mig mer, att hans hjärta hade
vänt sig ifrån mig...
Och så började hon storsnyfta och stirrade framför
sig och viskade:
— Det anade mig länge att han inte höll mig kär
längre, men jag ville se vad för samvete han hade,
jag tänkte, jag skall inte göra honom emot på något
vis, jag skall ha honom till att känna förbarmande
med mig, och han förbarmade sig, han...
Och hon berättade mig vad som vållat att fursten
gjorde slut med henne, och en sån struntsak var det,
att jag inte kunde begripa och intill denna stund inte
begriper att det vill så litet till för att en usling till
karl skall överge en kvinna.
XVIII.
Grusja berättade för mig. — När du hade farit din
väg och blev borta, sa hon, det vill säga när jag hade
givit mig av till Makarja, kom fursten inte hem på
ännu en lång tid, och till mig kom ett rykte, sa hon,
att han ämnade gifta sig. Och jag grät och grät, sa
hon, och blev hålögd... Hjärtat det värkte och
pressade på barnet. Det dör för mig i moderlivet, tänkte
jag. Men så en vacker dag fick jag höra folk säga:
han kommer! Så det klack till i mig!... Jag rusade
ner till mig i flygeln för att göra mig riktigt fin för
honom, mina smaragdörhängen satte jag på, och under
lakanet på väggen tog jag fram den klänningen han
tyckte bäst om, den av blått siden med spetsar och
urringning i halsen. Jag fick den på mig i en fart, men
när jag skulle knäppa den gick den inte igen i ryggen.
För att det inte skulle synas att den var oknäppt,
kastade jag över mig min röda schal och sprang ut
emot honom på trappan... jag skalv i hela kroppen
och ropade till:
— Du mitt gull, min smaragd, min ädelsten!...
Och så slog jag armarna om halsen på honom, och sen
vet jag inte mer...
Hon hade svimmat av.
— Då jag vaknade, fortsatte hon, låg jag i mitt rum
på soffan, och jag bara grubblade om det var i sömnen
eller vaken som jag hade omfamnat honom. Det hade
kommit en förskräcklig mattighet över henne, sa
hon, och hon såg honom inte på länge. Ideligen
skickade hon bud på honom, men han kom inte.
Till sist kom han, och då sa hon:
— Varför har du alldeles övergivit mig — har du
glömt bort mig?
— Jag har affärer att sköta, sa han.
— Vad är det för affärer? sa hon. Varför hade du
inga förr? Du min förgyllande smaragd! Och så
sträckte hon ut armarna för att omfamna honom, men
han rynkade pannan och tog tag i snöret med korset
hon hade om halsen och ryckte till allt vad han orkade.
— Till min lycka, sa hon, var silkessnöret inte starkt,
för jag hade burit det länge, det brast, annars skulle
han ha strypt mig. Och jag tror att det var just det
han ville, för han vart alldeles vit i ansiktet och väste:
— Varför skall du bära sådana där smutsiga snören?
— Vad har du att göra med mitt snöre? sa jag.
Det var rent, men det har svartnat av all min
ångestsvett.
— Tvi, tvi, tvi, spottade han, och så gick han, men
på kvällen kom han tillbaka med ond uppsyn och sa:
— Kom så far vi ut och åker, och så ställde han
sig vänlig igen och kysste mig på pannan, och jag
anade ingenting ont utan steg upp i vagnen och for
med honom. Vi åkte länge och två gånger bytte vi
hästar, vart vi reste det kunde jag inte få honom att
säga, men vi kom till en skogig, sumpig trakt, en riktig
vildmark. Det bar rätt in i skogen, förbi en bigård,
och strax bakom bigården var en gård och där mötte
oss tre unga storvuxna gårdsägardöttrar i röda kjolar
och de kallade mig "nådig frun". När jag steg ur
vagnen, tog de mig under armarna och ledde mig rätt in
i ett helgdagsfint rum.
Alltsammans och särskilt de där flickorna gjorde
mig förskräckt och hjärtat snördes ihop på mig.
— Vad är det här för ett ställe? frågade jag honom.
— Det är stället du nu skall bo på, sa han.
Jag började gråta och kyssa hans händer och
bönfalla att han inte skulle lämna mig kvar här, men han
hade inget förbarmande, han knuffade mig ifrån sig
och reste...
Här tystnade Grusja och böjde ner huvudet, och sen
suckade hon och fortsatte:
— Jag ville rymma, väl hundra gånger försökte jag,
men det fanns ingen möjlighet, de där flickorna
vaktade mig och tog inte ögonen från mig... Till sist
hittade jag på att förställa mig, jag låtsades bli
sorglös och glad och sa jag ville ut och spatsera. De gick
med mig ut i skogen och höll förstås noga ögonen på
mig, men jag, jag tittade på träden och på grentopparna
och på barken såg jag efter varåt söder låg, och så
räknade jag ut hur jag skulle göra mig kvitt flickorna.
På kvällen satte jag planen i verket. Efter middagen
gick jag ut med dem på ängen och sa:
— Kom skall vi leka blindbock på ängen.
De var med om det.
— Men i stället för att binda för ögonen, sa jag,
skall vi binda armarna på ryggen på varann och ta
fatt bakifrån.
Det var de också med om.
Sagt och gjort. Jag band armarna hårt, hårt på den
första, och så sprang jag bakom en buske med den
andra och där snodde jag fast henne, och vid hennes
skrik kom den tredje springande, och mittför ögonen
på de andra kastade jag en rännsnara om den tredje
också. De skrek, men fast jag är i omständigheter
satte jag i väg snabbare än en snabb häst, hela natten
sprang jag, genom skog hela tiden, och på morgonen
kom jag fram till en gammal bigård mitt inne i tjocka
skogen. En liten gubbe kom emot mig, jag kunde
knappt begripa honom, så sluddrade han på målet, och
hela gubben var överdragen med vax och luktade
honung och i de gula ögonbrynen hängde bin. Jag sa
åt honom att jag ville träffa dig, Ivan Severjanytj,
och då sa han:
— Ropa på honom du, en gång med vinden och en
gång mot vinden. Då får han längtan till dig och ger
sig ut att söka dig och ni möts.
Han gav mig vatten att dricka och en gurka med
honung att styrka mig med. Jag drack vattnet och åt
gurkan, och sen började jag vandra igen och kallade
på dig så som han sagt mig, än med vinden och än
mot vinden — och se, så möttes vi. Gudskelov!
Och hon omfamnade och kysste mig och sa:
— Du är mig just som en kär bror.
— Och du är mig som en kär syster, sa jag, och det
kom en sån känsla över mig, så jag fällde tårar.
Hon grät också och sa:
— Jag vet, Ivan Severjanytj, jag vet och förstår
allt. Du är den ende som har älskat mig, min
hjärtinnerliga, goda vän. Bevisa mig nu din yttersta kärlek.
Gör vad jag ber dig i denna förskräckliga stund.
— Säg vad det är du vill, sa jag.
— Nej, sa hon, svär först den förskräckligaste ed
som finns i världen att du skall göra vad jag ber dig.
Jag svor vid min själs salighet, men hon sa:
— Det är inte nog, för min skull kan du bryta den.
Nej svär något värre.
— Jag kan inte tänka ut något värre än det, sa jag.
— Ja men jag har tänkt ut något i ditt ställe, sa hon,
och säg nu efter mig fort, betänk dig inte.
Jag lovade i min tokenskap, och hon sa:
— Försvär min själ åt helvetet som du försvurit din,
ifall du inte lyder mig.
— Välan, sa jag, och jag försvor hennes själ.
— Nå hör nu på då, sa hon, nu skall du bli min
själs frälsare. Jag har inte krafter längre, sa hon, att
leva och plågas som jag gör, när jag ser hans svek
och förakt för mig. Om jag lever en enda dag till,
sticker jag kniven i både honom och henne, och har jag
miskund med dem sticker jag kniven i mig själv och
gör min själ osalig för evig tid... Hav förbarmande
med mig, min hjärtans vän, min bror! Stöt kniven i
hjärtat på mig!
Jag ryggade baklänges och gjorde korstecknet över
henne, men hon slog armarna om mina knän och hon
grät och hon bugade till mina fötter och bad och
övertalade:
— Du skall leva och be till Gud för både min och
din själ, tvinga mig inte att bära hand på mig själv
och göra mig osalig...
Ivan Severjanytj drog ihop ögonbrynen, bet i
mustascherna och bokstavligt framsuckade, ur djupet
av sitt bröst:
— Hon tog upp min kniv ur fickan på mig... fällde
upp bladet... och stack den i handen på mig... och
började tala så jag stod inte ut att höra det.
— Dräper du mig inte, sa hon, skall jag till hämnd
mot er alla bli den värsta, skamligaste sortens kvinna.
Jag började skälva i hela kroppen och befallde henne
att bedja, men jag stack henne inte med kniven utan
jag störtade henne från branten ner i floden...
Alla vi som hade lyssnat till Ivan Severjanytj’ sista
bekännelse kände oss i första ögonblicket tvivlande
på hans sannfärdighet, och vi förblevo tysta en rätt
lång stund, men slutligen var det någon som klarade
strupen och utlät sig:
— Och hon drunknade?
— Ja hon blev kvar, svarade Ivan Severjanytj.
— Och hur blev det med er efteråt?
— Vasa?
— Ni led väl?
— Ja det förstås.
XIX.
Jag sprang därifrån utan att veta till mig, och jag
minns bara att efter mig liksom sprang något otäckt,
stort och långt och skamlöst naket, och kroppen den
var sotsvart och huvudet som en liten knopp, och
hårbevuxet var det otäckstyget över hela kroppen, och
jag ante att ifall det inte var Kain så var det den
onde förgörarn själv, och jag sprang och sprang för
honom och åkallade min skyddsängel.
När jag kom till sansning stod jag ute på en
landsväg under en sälg. Det var en höstdag och solen sken,
men det var kallt och blåsigt och dammet yrde och de
gula löven for från träden. Jag visste varken vilken tid
på dagen det var eller var jag var och vart vägen
förde, och i själen var det precis tomt, inga känslor
hade jag och inget begrepp om vad jag nu skulle ta
mig till. Jag tänkte bara på ett, att nu var Grusjas
själ osalig och att min skyldighet var att göra bot för
henne och lösa henne ur helvetet. Men på vad vis det
skulle ske det visste jag inte, och för det våndades jag.
Men så bäst det var rörde något vid min axel. Jag
tittade mig om och fick se att en kvist från sälgen
hade slitits av och flög långt bort i väg, och innan jag
visste ordet av kom Grusja gående, men hon var så
liten, så liten, inte mer än en sex, sju år, och på
axlarna hade hon små vingar. Men i samma nu som
jag fick se henne, försvann hon som ett skott, och bara
damm och torra löv virvlade efter henne.
Det är säkert hennes själ som följer mig, tänkte
jag, den vill bestämt visa mig vägen. Och jag gick.
Hela dagen gick jag, vartåt visste jag inte, och det
var inte skapligt så trött jag vart. Men så till sist kom
ett folk fatt mig, en gubbe och en gumma i en telega,
och de sa:
— Sätt dig upp, fattige man, du skall få åka
med oss.
Jag satte mig upp. Och de körde vidare och klagade
för mig.
— Det har hänt oss en stor olycka, sa de. Vår son
skall bli tagen till soldat, och vi har inga pengar så att
vi kan leja en annan i hans ställe.
Jag tyckte synd om gammelfolket och sa:
— Jag skulle gärna gå ut i hans ställe utan
betalning, men jag har inga papper.
— Det gör ingenting, tyckte de. Det skall vi ordna.
Du behöver bara säga att du är vår son, Pjotr
Serdjukov.
— Gärna för mig, sa jag. Min ängel, Johannes
förelöparen, skall jag be till som förut, och vad jag kallas
gör mig detsamma.
Därmed var den saken uppgjord och de skjutsade
mig till en annan stad och anmälde mig som rekryt
och gav mig tjugufem rubel i pengar och lovade på
köpet hjälpa mig hela livet igenom. Pengarna jag fick
av dem, de tjugufem rublerna, lämnade jag genast till
ett fattigkloster till mässor för Grusjas själ, och sedan
ansökte jag hos befälet att de skulle skicka mig till
Kaukasien, så att jag så fort som möjligt skulle få
ge livet för tron.
Så skedde. I över femton år var jag i Kaukasien,
och för ingen yppade jag mitt rätta namn eller mitt
yrke, utan hette hela tiden Pjotr Serdjukov, men på
Johannesdagen bad jag till Gud för min själ genom
ängeln förelöparn. Jag glömde själv hela mitt gamla
liv och yrke och tjänade hela tiden ut.
Just sista året jag tjänade var vi på själva
Johannesdagen ute efter tatarerna, men de gick över floden
Kojsa och kom undan oss. Det finns flera stycken
Kojsa på det där stället, en som flyter genom Andia,
den kallas den andiska, en flyter genom Avaria, den
kallas den avariska Kojsa, och så finns den
korimumujska och den kuzikumujska, och allihop förenar
de sig och där de flyter tillsammans börjar floden
Sulak. Allihop är de snabba och kalla, i synnerhet den
andiska, som tatarerna gick över. En hel massa av
dem hade vi fällt, men de som tog sig över Kojsa de
satte sig i skydd bakom stenarna på andra stranden,
och så fort vi visade oss sköt de på oss. Men de aktade
sig minsann att lossa skott i onödan, de sparade krutet
tills det gjorde säkert ohägn, för de visste att vi hade
många gånger mer ammunition än de.
Vår överste var en modig karl och ville agera
Suvorov, han sa jämt "Gud sig förbarme" och föregick med
sitt exempel. Nu satte han sig nere vid stranden och
sträckte ut benen och doppade dem till knäna i det
iskalla vattnet.
— Gud sig förbarme, sa han, så ljumt vattnet är,
det är just som spenvarm mjölk. Vilka av er, pojkar,
har lust att simma över till andra sidan och dra
kättingar med, så att vi kan slå en bro?
Så där satt översten och pratade med oss, och
tatarerna på andra sidan de stack ut två gevärspipor genom
klyftan, men de sköt inte.
Men knappt hade två soldater anmält sig och börjat
simma åstad, förrän en blixt sköt fram och båda de
där soldaterna dök på huvudet i Kojsa. Vi halade upp
kättingen och släppte i ett andra par och gav oss till
att brassa på det värsta vi orkade mot de där stenarna,
som tatarerna satt gömda bakom, men ingen skada
förmådde vi göra dem, för våra kulor studsade mot
stenarna, men när de satarna fyrade av mot simmarna,
då vart vattnet rött och de där två soldaterna dök
också.
Till tredje försöket blev det inte många som erbjöd
sig, för alla såg ju att det här var inte krig utan rena
mördandet. Men straffas måste de bovarna.
— Hör på här, pojkar, sa översten. Finns det ingen
av er som har en dödssynd på samvetet? Gud sig
förbarme, så passande det nu skulle vara för honom att
avtvå synden med sitt blod.
Hur skulle jag kunna få ett bättre tillfälle än detta
att göra slut på livet? tänkte jag. Välsigna, Herre,
min yttersta stund!
Och jag steg fram, klädde av mig, läste Fader vår
och bugade mig till marken åt alla sidor för befäl och
kamrater. Och så sa jag för mig själv: "Seså ja,
Grusja, min utvalda syster, mottag mitt blod, som
jag gjuter för dig!" Och så tog jag i munnen ett smalt
rep, vid vars ända kättingen var fästad, tog ett språng
från stranden och dök i vattnet.
Vattnet var förskräckligt kallt. Det stack i
armhålorna och jag vart stel i bröstet, och jag fick kramp
i benen, men jag simmade på... Ovanom mig flög
våra kulor och runtomkring mig slog de tatariska i
vattnet, men mig träffade de inte. Jag visste inte själv
om jag var sårad eller inte, men stranden nådde jag...
Där kunde tatarerna inte längre skjuta på mig, för
nu stod jag mitt framför klyftan, och för att skjuta
på mig måste de stiga fram i den och från de våra
på andra stranden haglade skotten mot dem.
Där stod jag nedanför stenarna och halade i
kättingen, tills jag fick den över, och det slogs en bro
och i ett nu kom de våra över.
Men jag stod där jag stod, jag visste inte till mig
och bara undrade: var det någon annan som såg vad
jag såg?
För medan jag simmade hade jag sett Grusja flyga
över mig, och hon var som en flicka på så där en
sexton år, och nu var hennes vingar redan väldigt
stora, silverljusa, de nådde över hela floden och hon
överskyggade mig med dem... Men jag märkte ju
att ingen annan sade ordet om det, så jag tänkte, det
där får jag ha för mig själv.
Så kom översten och gav sig till att omfamna och
kyssa mig och berömma mig.
— Å Gud sig förbarme en sån karlakarl du är,
Pjotr Serdjukov!
Men jag svarade:
— Jag är ingen karlakarl, ers högvälborenhet, utan
en stor syndare, och varken jord eller vatten vill ta
emot mig.
— Vari består din synd? frågade han.
— Jag har många oskyldiga själar på mitt samvete,
svarade jag, och på kvällen i tältet berättade jag honom
allt vad jag nu har talat om för er.
Han hörde noga på och blev fundersam och sa:
— Gud sig förbarme, så mycket du har fått gå
igenom, men du må säga vad du vill, min gosse, du
måste befordras till officer. Jag skall skicka in en
framställning om det.
— Efter behag, sa jag, men skicka då också och
fråga om det inte är sant som jag säger att jag har
mördat en zigenerska.
— Gott, sa han, jag skall skicka en förfrågan om
det också.
Och de skickade papperet och det vandrade och
vandrade, och till sist kom det tillbaka med en
osanning på sig. Det förklarades att aldrig har här inträffat
en sådan händelse med en zigenerska, en Ivan
Severjanytj har det funnits och han tjänade hos fursten här,
men sen köpte han sig fri, och efteråt dog han i
kronobonden Serdjukovs hus.
Vad kunde jag göra mer, hur skulle jag kunnat
bevisa min skuld?
Översten han sa:
— Nu måste du sluta, min gosse, att ljuga på dig
själv så där. När du simmade över Kojsa, blev du
förstås litet virrig i huvudet av det kalla vattnet och
av ängslan också, och jag är mycket glad, sa han, att
det var osant allt det där du beskyllde dig själv för.
Nu blir du officer, Gud sig förbarme så välförtjänt
det är!
Jag blev själv tvehågsen. Hade jag verkligen knuffat
Grusja i vattnet eller var det en inbillning jag haft i
den stora förtvivlan jag var i den gången?
Och så blev jag befordrad till officer för tapperhet
i fält, men som jag alltjämt höll på att sanningen om
mitt gångna liv skulle fram, så fick jag avsked med
Georgskorset, så att jag skulle slippa lida oro för den
saken längre.
— Vi gratulerar dig, sa översten, nu är du
välboren och kan komma in på ett kansli, Gud sig
förbarme, så lugnt du skall få det. Och så gav han mig
en skrivelse till en hög person i Petersburg. Sök upp
honom, sa han. Han ser till att du fortsätter din
karriär.
Med den skrivelsen gav jag mig av till Piter, men
beträffande karriären stod lyckan mig inte bi.
— Hur så?
— Både länge och väl gick jag utan plats, och sen
kom jag på z och då vart det än värre.
— På z? Vad betyder det?
— Jo den där beskyddarn som jag blev skickad till
beträffande karriären han skrev upp de platssökande
i en adressbok, och där hade var platssökande sin
bokstav som han stod uppförd under. Somliga
bokstäver är mycket bra, som för exempel b och p och k.
Det finns många namn som börjar på dem och
platssökarn går åt, men mig satte de under z. Det är den
uslaste av alla bokstäverna, det är mycket få som
skrivs in under den, och de som rätteligen borde höra
dit de snor sig till på köpet undan från den och låter
med orätt sätta sig under s... Nå jag såg att det inte
gick för mig, och jag började återigen söka plats som
kusk, men ingen ville ta mig. Du är en välboren, en
officer, sa folk, och en orden har du, det passar sig
varken att skälla på dig eller ge dig prygel. Det såg ut
som om jag inte skulle ha annan utväg än att gå och
hänga mig, men Gud vare tack, inte ens i förtvivlan
skulle jag begått något sådant, utan för att inte svälta
ihjäl tog jag och blev artist.
— Vad för sorts artist?
— Jag spelade roller.
— På vilken teater?
— På folkteatern på Amiralitetstorget. Där rynkar
de inte på näsan åt välborenhet, utan tar emot vem
som helst. Där finns både officerare och byråchefer
och studenter och framför allt en hel hop tjänstemän
ifrån senaten.
— Trivdes ni med det där livet?
— Neej då.
— Och varför inte?
— För det första pågår inläringen och repetitionerna
mitt under passionsveckan eller före stora fastan,
när det sjungs i kyrkorna: "Öppna för mig ångerns
port", och för det andra hade jag en mycket svår roll.
— Vad för roll då?
— Jag föreställde den onde.
— Var det särskilt svårt?
— Visst. Jag måste dansa och stupa kullerbyttor i
två akter, och det var ett elände att stupa kullerbytta,
för jag var insydd hel och hållen i ett grått getskinn
med raggen vänd utåt, och så hade jag en lång svans
på en ståltråd och den trasslade jämt in sig mellan
benen, och hornen på huvudet fastnade i allting, och
så var jag inte ung längre och inte så vig som förr.
Och dessutom så var det föreskrivet att alla skulle klå
mig under hela föreställningen. Det är förskräckligt
vad sånt kan reta en. Käpparna var förstås gjorda
bara på narri, av tyg och stoppade med ull invändigt,
men det är i alla fall fasligt försmädligt med det där
beständiga smask smask, och somliga passar av illvilja
eller för lustighets skull på att slå rätt så hårt. Värst var
senatskanslisterna, de har handlaget riktigt inne och
håller alltid ihop, och alla militärer gör de all förtret
de kan. Och så där håller de på och klår en inför
allmänheten från middagen, när polisflaggan går upp,
och till sena kvällen, och för att förlusta allmänheten
tävlar de om vem som kan klatscha värst. Nej, det är
då inget behagligt alls. Till råga på allt hände det mig
också en otrevlig sak, som gjorde att jag måste lämna
min roll.
— Vad var det som hände er?
— Jag flög i luven på en prins.
— Vad för prins?
— Å inte någon riktig prins utan en teaterprins.
Han var av senatsfolket, en kollegiesekreterare, men
hos oss agerade han prins.
— Och varför gav ni honom stryk?
— Å han skulle ha förtjänt mer än han fick. Han
gjorde inte annat än rackartyg och allihop var ute
för hans elaka spratt.
— Ni också?
— Jaa då, mig spelade han många spratt. Han
fördärvade min kostym. Han brukade smyga sig in i
värmestugan, där vi satt och värmde oss vid kolen och
drack te, och snodde min svans om hornen eller gjorde
något annat dumt fuffens och jag märkte ingenting
och kom fram på scenen så där och direktörn blev arg.
Men allt vad han gjorde mig det fick vara hänt, men
så tog han sig till att förnärma en fe. Det var en helt
ung flicka av en fattig, men fin familj, hon spelade
gudinnan Fortuna hos oss och skulle frälsa den där
prinsen ur mina händer. Hon hade en sån sorts roll så
hon skulle komma in klädd bara i gnistrande tyll och med
vingar, men det var förskräckligt kallt och hon blev
alldeles blå om armarna, stackarn, och stelfrusen, och
han till att bli otidig på henne, och när vi tre i
apoteosen sjönk ner genom golvluckan, så började han nypa
henne. Det gjorde mig ont om henne, och så klådde
jag honom.
— Och hur slutade det?
— Joo, under golvet fanns det inga vittnen utom fen
själv, men allihop från senaten ställde till väsen och
ville inte ha mig kvar i truppen. Och som de är
främsta aktörerna där, så körde direktörn bort mig
för att ställa dem till freds.
— Och vart tog ni då vägen?
— Ja, jag stod där utan både husrum och mat, men
den tacksamma fen hon tog sig an mig, men jag
skämdes att ta emot, för hon, stackare, hade ju knappt vad
hon själv behövde, och jag bara grubblade och
grubblade hur jag skulle komma ur den där belägenheten.
Inte ville jag vända tillbaka till z, och till på köpet
hade det kommit ännu en stackare dit, så jag tog och
gick i kloster.
— Bara för det?
— Jaa, vad skulle jag göra? Jag hade ju ingenstans
att ta vägen. Och här har en det bra.
— Så ni tycker om klosterlivet?
— Ja mycket. En har det lugnt och just som på
regementet. En får kläder och skodon och mat, och
befälet ser efter en och lyda måste en.
— Men känns inte den där lydnaden tryckande
ibland?
— Nej varför det? Ju mer en måste foga sig, dess
lugnare lever en, i synnerhet när en är
lekmannabroder som jag, och varför skulle en tycka illa vara?
I gudstjänsterna går jag inte annat än när jag själv
vill, och jag sköter min syssla som jag alltid gjort.
Säger de: "Spänn för, fader Izmajl" (jag heter
Izmajl nu), så spänner jag för, och säger de: "Fader
Izmajl, spänn ifrån", så spänner jag ifrån.
— Vad vill det säga? sade vi. Har ni till och med
i klostret förblivit hästkarl?
— Ja, jag tjänstgör som kusk. I klostret drar de sig
inte för min officersrang, för fast jag är i
lekmannagraden så är jag munk i alla fall och vi är alla
jämlika.
— Och när tänker ni låta munkviga er?
— Det tänker jag inte göra.
— Hur så?
— Neej... Jag räknar mig inte värdig.
— Är det för de gamla syndernas eller
förvillelsernas skull?
— Ja-a-a. Och varför skulle jag för resten? Jag är
nöjd med min grad och lever i lugn och ro.
— Har ni förut berättat för någon hela den där
levnadshistorien som ni nu berättat för oss?
— Jaa, många gånger. Men eftersom det inte finns
bevis så tror de en inte, och den världsliga lögnen har
ju insteg också i ett kloster och här räknas jag till
bättre folk. Men det kan ju vara sak samma, jag har
levat min tid och nu är jag gammal.
Den förtrollade vandringsmannens historia led
tydligen mot sitt slut. Det var blott en sak vi nu ville veta:
hur han hade det i klostret.
XX.
Då vår vandringsman nu i sin berättelse hade seglat
in i levnadens sista hamn — klostret, som han genom
sin djupa tro var förutbestämd för från barnaåren
och där han tycktes finna sig så väl, skulle man väl
ha trott att alla faror nu äntligen voro överståndna
för Ivan Severjanytj. Men det var inte så. En av våra
reskamrater erinrade sig att munkarna efter vad folk
berättar alltid äro så anfäktade av den lede fienden,
och han frågade:
— Men säg, har inte djävulen frestat er? Det
påstås ju att han jämt och ständigt frestar munkarna.
Ivan Severjanytj kastade en lugn blick på den
talande och svarade:
— Tror jag det. När själva aposteln Paulus inte
undslapp honom utan skriver i episteln att "ängeln
satan var honom given i köttet", skulle då inte jag,
en svag och syndig människa, bli anfäktad av honom?
— På vad sätt har han anfäktat er?
— På många sätt.
— I vad för stil?
— Å med allt möjligt otäckt, och till en början,
innan jag besegrade honom, hade han mig på fall
också.
— Och ni har verkligen övervunnit honom, den lede
själv?
— Ja visst. Det är ju vad kloster är till för, men
ärligt sagt skulle jag nog inte ha förmått det av mig
själv, men en rättfärdig munk lärde mig, för han var
förfaren och förstod att vända alla frestelser till nytta.
När jag yppade för honom att Grusja jämt
uppenbarade sig för mig så livslevande att det var som om
hela luften omkring mig hade andats henne, så gick
han in i sig själv och sa:
— Hos aposteln Jakob står det skrivet: Sätten eder
emot djävulen, så flyr han för eder, och du skall
sätta dig emot honom. Och så lärde han mig, att om
du känner tryck på hjärtat, sa han, och tänker på
henne, så skall du förstå att det är ängeln satan som
hemsöker dig, och då skall du genast resa tron som
sköld emot honom. För det allra första skall du falla
på knä. Människans knän, sa han, är hennes
förnämsta instrument. När du faller på dina knän,
svingar sig själen strax uppåt, och på den höjden skall
du göra så många bugningar som du någonsin mäktar
med, och så skall du späka dig med fasta, och när
djävulen ser hur du tager din tillflykt till trosbragden,
så blir han ängslig och flyr sina färde, för han är rädd
att han med sina funder bara skall föra en sådan
människa dess rakare väg till Kristus och tänker som så:
det är bäst att lämna honom i fred och inte fresta
honom, kanske han då glömmer sig dess fortare. Jag
började göra så och alltihop gick verkligen över.
— Fick ni plåga er så där länge, innan ängeln satan
vek ifrån er?
— Ja länge. Och något annat sätt än späkning finns
det inte mot honom, det är det enda han är rädd för.
Till en början gjorde jag ända till tusen bugningar
och smakade ingenting på fyra dar och drack inte
vatten, men sen förstod han att med mig kom han
ingen vart och tappade kuraget och vart svag. Så fort
han fick se att jag slängde ut min föda genom fönstret
och tog till radbandet för att räkna bugningarna, så
begrep han att här var det allvar och att jag återigen
var betänkt på en trosbragd, och så tog han till flykten.
Se han är ju så rädd för att förhjälpa en människa till
förtröstans hälleberg.
— Ja ni övervann honom alltså, men kostade det
er inte bra mycket lidande?
— Å, det var inte farligt. Jag kväste ju den
människoförtryckarn, men mig själv gjorde jag inget ont.
— Och nu har ni blivit honom alldeles kvitt?
— Ja alldeles.
— Och han uppenbarar sig inte vidare för er?
— Aldrig i förförisk kvinnoskepnad, och om han
ibland alltjämt visar sig i någon vrå i cellen, så är det
i någon helt ömklig skepnad; och han piper som en
griskulting på slaktbänken. Nu pinar jag honom inte ens
längre, uslingen, jag bara gör korstecknet och bugar
en gång, och då slutar han grymta.
— Nå gudskelov att ni har lyckats komma till rätta
med allt det där.
— Jaa. Jag har övervunnit den store satans
förledelser, men — fast det är emot reglerna — så skall
jag tala om för er att smådjävlarnas otäckheter har
jag slitet än värre ont av.
— Har smådjävlarna också anfäktat er?
— Jo säkert. Till rangen är de nog rakt ingenting,
men i stället är de jämt i farten.
— Och vad är det de gör er?
— Å, de är ju barnungar och en hel massa är de där
nere i helvetet och ingenting har de att göra, eftersom
allt står uppdukat och färdigt, och därför ber de om
lov att få ge sig av till jorden för att lära sig ställa
till ohägn, och ju trognare en person vill vara i sitt
kall, dess värre sätter de an honom.
— Och på vad vis, ge något exempel!
— De ställer till exempel något i vägen för en och
man stöter omkull det eller slår sönder det och gör
någon annan ledsen eller förargad genom det, och det
är det roligaste de vet; då klappar de händerna och
springer till sitt förstyre. Nu ha vi anfäktat, säger de,
ge oss en slant för det. Det är för det de står i...
Barnungar!
— Och på vad sätt anfäktade de er exempelvis?
— Jo, till exempel, det hände sig hos oss att en jude
gick och hängde sig i skogen invid klostret, och alla
bröderna började säga att det var en Judas och att
han gick och vankade omkring klostret om nätterna
och suckade, och det var många vittnen på det. Men
jag tänkte: judar måtte vi väl ha tillräckligt ändå och tog
mig inte av saken, men så en natt fick jag höra, där
jag låg i stallet, att något kom tassande och stack in
nosen över dörrbommen och suckade. Jag läste en bön
— nej, det stod kvar. Jag gjorde korstecknet, nej
alltjämt stod det kvar och suckade. Inte kan jag hjälpa
dig, tyckte jag. Be för dig kan jag inte, för du är
jude, och om du också inte vore jude, så är det inte
mig beskärt att få läsa förböner för självmördare.
Vik ifrån mig och drag till skogs eller ut i ödemarken.
Efter den besvärjelsen gick han och jag somnade på
nytt, men nästa natt kom han tillbaka, uslingen, och
började sucka på samma vis. Jag fick inte sova i fred.
Det var omöjligt att stå ut, man blev alldeles slut.
Tvi för den rackarn, tänkte jag, finns det inte nog
utrymme för honom i skogen eller på kyrkbacken,
utan måste han nödvändigt komma och bryta sig in
hos mig i stallet? Nej här gäller det tydligen att hitta
på ett rejält medel mot honom. Och så andra dagen
ritade jag med kol ett stort kors på dörren, och när
natten kom la jag mig lugnt, för jag tänkte, nu
kommer han inte, men knappt hade jag somnat, förrän han
var där igen och bara suckade och suckade. Hela
den natten stod han där och skrämde mig, och på
morgonen, så fort det ringde till morgonmässan, sprang
jag upp och rusade i väg att klaga för
klosterföreståndarn, men på vägen mötte jag ringarn Diomed,
och han sa:
— Varför ser du så förskrämd ut?
— Det är så och så, sa jag, jag har inte fått vara i
fred på hela natten och nu är jag på väg till
föreståndarn.
Men broder Diomed han svarade:
— Bry dig inte om att gå till honom, föreståndarn
satte blodiglar i näsan i går kväll och nu är han
på värsta misshumör och kommer inte att hjälpa dig
alls i den här saken, men om du vill kan jag hjälpa
dig mycket bättre än han.
— Ja var så nådig och hjälp mig du då, sa jag. Jag
skall ge dig ett par gamla varma vantar för det, de
kommer att bli dig till nytta, när du skall ringa
vintertid.
— Ja, tack skall du ha, sa han.
Och jag gav honom vantarna och han bar till mig en
gammal kyrkdörr från klockstapeln, där aposteln
Petrus var avmålad med nycklarna till det himmelska
riket i handen.
— Se där har du, sa han, och det viktigaste av
alltihop är nycklarna. Stäng bara om dig med den dörren,
så kommer ingen in till dig.
Jag hade så när bugat mig till hans fötter i glädjen,
och jag tänkte: Vad skall det tjäna till att jag sätter
för den där dörren och sen tar bort den, det är bättre
jag sätter in den ordentligt, så att den blir mitt skydd
för jämnan. Och så tog jag och satte den på stadiga
gångjärn, och för säkerhets skull försåg jag den också
med tung löpsten, och allt det där styrde jag med i all
tysthet. På kvällen var det färdigt och när natten kom
lade jag mig att sova. Men kan ni tänka er — det
började sucka igen! Jag ville inte tro mina öron först,
men joo då, det suckade som förut, och inte nog med
det, det knuffade på dörren. På den gamla dörren
hade det varit lås invändigt, men på den här hade jag
inte satt något lås, eftersom jag litade så på dess
helighet, och inte hade jag haft tid heller. Han knuffade tag
på tag och hårdare för var gång, och till sist fick jag
se liksom ett huvud sticka in, men dörren löpte och
slog igen med den värsta skräll. Han for baklänges,
det märktes han fått sig en törn, men om ett litet tag
var han tillbaka och knuffade än dristigare, och
återigen stack han in näsan och fick sig en än hårdare
smäll... Nu hade han visst fått nog, så han blev
stilla och kom inte stickandes mer och jag somnade.
Men lång stund hade inte gått förrän jag fick se att
den rackarn återigen var framme, och nu hade han
hittat på ett knep. Nu aktade han sig för att knuffa
och försöka stiga rakt på, utan han sköt så sakta, så
sakta upp dörren med hornen. Jag låg med pälsen över
huvudet, och bäst det var drar han helt fräckt ner
pälsen och slickar mig på örat... Men nu hade jag
fått nog av all fräckhet. Jag stack armen under sängen
och drog fram en yxa och dämde till — jag hörde hur
han gav till ett böl och ramlade på fläcken. Där fick
du vad du skulle ha, tänkte jag, men när jag tittade på
morgonen så låg där ingen jude, utan de där usla
smådjävlarna hade skickat till mig vår klosterko i stället.
— Och ni hade sårat henne?
— Jag hade ju huggit ihjäl henne med yxan, vet jag.
Det vart en faslig uppståndelse i klostret.
— Fick ni inga obehag för det där?
— Joo då. Fader igumenen sa att jag hade sådana
där syner, därför att jag gick i kyrkan så sällan, och
täcktes befalla att när jag skött om hästarna skulle
jag alltid stå främst vid gallret och hjälpa till med
ljuständningen, men då var de usla smådjävlarna
framme och spelte mig ett än värre spratt. På
aftonmässan själva Frälsarns vattugångs dag, just när
bröden välsignades och fader igumenen och ieromonaken
stod mitt i kyrkan, räckte mig en gammal gumma ett
ljus och sa:
— Sätt upp det, lille far.
Jag gick bort till läspulpeten, där ikonen Frälsaren
på vattnet låg, och skulle sätta fast ljuset, men råkade
slå ner ett annat. Jag böjde mig ner och tog upp det
och skulle till att sätta fast det — då slog jag ner två
andra. Jag började sätta fast dem — då slog jag
omkull fyra! Jag runkade på huvudet, nej, tänkte jag,
nu är då säkert småsatarna framme... Jag böjde mig
ner och reste mig upp så brått med de tappade ljusen,
och då slår jag hjässan i ljusstaken och ljusen till att
dråsa ner. Men nu blev jag rosenrasande och tog själv
och slog ner alla de kvarsittande ljusen. När det är
så fatt, tänkte jag, då är det bäst jag gör alltihop själv.
— Och vad fick ni för det?
— De ville skicka mig inför rätta för det, men det
bor en eremit i en jordkula hos oss, den blinde munken
Sysa, och han sa:
— Vad skall ni skicka honom inför rätta för, när
det var satans tjänare som förledde honom till det där?
Fader igumenen rättade sig efter honom och täcktes
låta stänga in mig i en tom källare.
— Satt ni länge i den där källaren?
— Fader igumenen täcktes inte bestämma hur länge
jag skulle sitta där, han sa bara: sätt in honom, och
jag satt där hela sommarn, ända tills frosten kom.
— Det var väl bra långtrådigt och svårt att sitta
där, värre än på stäppen?
— Neej då, det kan väl aldrig jämföras. Här hörde
jag kyrkklockorna, och så hälsade kamraterna på mig.
De kom och ställde sig ovanför hålet och pratade med
mig, och fader skattmästarn lät hissa ner en handkvarn
till mig, så att jag skulle mala salt till köket. Det var
väl ingen jämförelse med stäppen eller något annat
ställe.
— Och när blev ni utsläppt sen? När det blev kallt
väl?
— Neej då, inte för köldens skull utan av en helt
annan anledning, därför att jag började profetera.
— Började ni profetera?
— Jaa, till sist började jag falla i grubbel där nere
i källarn beträffandes vad jag hade för en eländig
ande och vad jag fått lida mycket för den och att jag
aldrig blev bättre, och jag skickade en lekmannabroder
till en lärd munk att fråga om han ville be till Gud
för mig att jag skulle få en mera passande ande. Och
munken lät hälsa mig: Han skall bara bedja på rätta
sättet, då sker det omöjliga.
Jag gjorde så. I tre nätter låg jag på det instrumentet
knäna i min grop och bad i anden till himmeln och
började vänta mig ett annat sinne.
Men vi hade en annan munk, Gerontij, han var
mycket beläst av sig och höll sig med olika sorters böcker
och tidningar, och en gång gav han mig den helige
Tichon Zadonskijs leverne att läsa, och när han gick
förbi min grop brukade han alltid ta fram någon
tidning innanför kåpan och kasta ner den till mig.
— Läs och begrunda, sa han, det kan vara en
förströelse för dig där nere i gropen.
I väntan på den omöjliga uppfyllelsen av min bön
började jag sysselsätta mig med läsning. När jag hade
malt saltet jag fått beting på tog jag till att läsa, och
i den helige Tichon läste jag hur den allraheligaste
Himladrottningen och de heliga apostlarna Petrus och
Paulus besökte honom i hans cell. Där stod skrivet att
Guds helige Tichon då började be Himladrottningen
att hon skulle stifta frid på jorden, men aposteln
Paulus svarade honom med hög röst dessa orden:
När alla begynna tala om fred och säkerhet, då skall
plötsligt allfördärvet komma över dem. Länge tänkte
jag över de där orden av aposteln, och till en början
kunde jag rakt inte fatta varför aposteln hade talat
dessa orden till helgonet. Men så läste jag jämt i
tidningarna att både hos oss och i främmande länder var
det sådana som beständigt förkunnade fred i hela
världen. Och nu gick min bön i uppfyllelse och jag
förstod med ens att vad som förutsagt var stod för
dörren: När de tala om fred skall allfördärvet komma,
och jag uppfylldes av ängslan för vårt ryska folk och
började bedja, och alla som kom till mig i gropen
förmanade jag. Bedjen, sa jag, att var fiende och ovän
lägges för vår tsars fötter, förty allfördärvet är oss
nära. Och tårar beskärdes mig, förunderligt ymniga...
jag grät jämt över fosterlandet. Munkarna gick till
fader igumenen och anmälde: Vår Izmajl har börjat
gråta så mycket i gropen och profetera krig. Då
täcktes fader igumenen låta flytta mig till en tom kammare
i trädgården och skicka mig en ikon, "Den saliga
tystnaden", som framställer Frälsaren med vilande vingar,
i änglaskepnad, men med härlighetens krona i stället
för törnekrona och med händerna knäppta över bröstet.
Och det befalldes mig att jag var dag skulle göra
knäfall inför den ikonen, tills den profetiska anden
tystnade inom mig. Till våren satt jag sedan instängd i
den där kammaren med ikonen och bad ständigt och
jämt till "Den saliga tystnaden", men så fort jag fick se
en människa vaknade anden på nytt inom mig och jag
profeterade. Då skickade igumenen en doktor till mig
att se efter om jag inte var skadad till förståndet.
Doktorn satt länge hos mig i kammarn, och alldeles
som ni nu lyssnade han till hela min berättelse. Sen
fnös han till.
— Du är just som ett trumskinn du, sa han, de har
dunkat och dunkat dig, men aldrig får de dig att
spricka.
— Det är så det, sa jag. Men det har väl varit
nödigt förstås.
Och när han hade hört alltsammans sa han till
igumenen:
— Jag förstår mig inte på vad han är för sort, sa
han; om han helt enkelt är en beskedlig hedersman
eller om han blivit rubbad eller om han verkligen har
gåvan att förutsäga kommande ting. Det är er sak att
avgöra det, jag är ingen kännare på det området, men
mitt råd är att ni skall låta honom ge sig ut på
långvandring, så blir han kanske lugn sedan.
Och så släppte de mig och nu är jag stadd på
pilgrimsvandring till Zosima och Sabbija i Solovka.
Överallt har jag varit, men dem har jag inte sett och nu
vill jag falla på mina knän för dem innan döden
kommer.
— Varför innan döden kommer? Är ni sjuk?
— Nej, sjuk är jag inte; men det är för den
händelsen att det blir krig snart.
— Vad nu då? Talar ni återigen om krig?
— Jaa.
— "Den saliga tystnaden" hjälpte er alltså inte?
— Det vet jag inte. Jag gör mitt bästa, jag tiger,
men anden tar överhand.
— Och vad säger han?
— Han säger jämt sitt: Väpna dig!
— Ämnar ni verkligen själv ge er ut och kriga?
— Jo säkert. Jag har en stor längtan att få dö för
folket.
— Och ni skall ge er ut och kriga i hätta och kåpa?
— Neej. Då tar jag av hättan och klär mig i
ammunition i stället.
Efter att ha sagt detta tycktes den förtrollade
vandringsmannen åter känna den profetiska anden komma
och försjönk i en tystnad som ingen i kretsen tillät sig
störa med en enda ny fråga.
Och vad mera skulle man för övrigt ha frågat? Sitt
förflutnas historia hade han biktat ärligt och
oförbehållsamt, och hans förutsägelser stå tills vidare i
Dens hand som fördöljer sina rådslut för de visa och
kunniga och blott understundom uppenbarar dem för
de enfaldiga.
*
Den förseglade ängeln.
Pris 3:75.
"Det finns en visdom och en filosofi, som inspirerat
hans diktning, och denna kritiska och skeptiska visdom
har stått sitt prov. Den är ingalunda föråldrad."
"Man önskar blott att styckena varit fler. Ljeskovs
egendomliga och mäktiga talang förtjänar att bliva
närmare känd."
"Han är en mästare... han är en genial berättare, en
av dem, som man lyssnar till med spänt intresse, därför
att han själv överallt sökt det intressanta hos sitt folk
och i sin tid. Inte på mycket länge har en så betydande
författare introducerats genom en svensk översättning."
"De berättelser, vilka nu översatts till svenska förete
icke blott en sällsynt stor begåvning, ett målande
uttryckssätt och ett innerligt hjärtelag, de upprulla också livfulla
tavlor ur Rysslands underligt grymma och mörka skeden
före revolutionen."
ALBERT BONNIERS FÖRLAG