Den bergtagna - En kärlekens tragedi
y
DEN BERGTAGNA
EN KÄRLEKENS TRAGEDI.
STOCKHOLM
Z. HÆGGSTRÖMS FÖRLAGSEXPEDITION.
IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
Pris: 2 kr. 5O öre.
DEN BERGTAGNA
EN KÄRLEKENS TRAGEDI
AF
£| i) 0~\ i—
ERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGÅRD.
-=>OO$0$OOO--
STOCKHOLM
Z. H/EGGSTRÖMS FÖRLAGS-EXPEDITION.
IVAK HjEGGSTRÖMS boktryckeri
1 890.
PERSONER:
GUSTAVE ALLAND.
LOUISE STRANDBERG.
ERNA WALLDÉN.
LILLY WALLDÉN.
VIGGO PIHL.
HENRIK RYBERG.
BERGSTRÖM |
JOHANSSON | m. fl. konstnärer.
LIND |
VÄRDINNAN.
KAMRER MÖLLER.
FRU KNUTSON.
FRÖKEN KNUTSON.
FRÖKEN SVENSSON.
FRÖKEN JÖNSSON.
FRÖKEN TORNSTRÖM.
BOTILDA.
BREFBÄRAREN.
*
Solig majdag i Paris.
En atelier på nedre botten. I bakgrunden ett stort
fönster och ett par glasdörrar, vettande till en trädgård,
som inhägnas af en hög mur. I trädgården står ett
blommande körsbärsträd; syrener och murgrön klänga upp
öfver muren.
Rummet är glest möbleradt: en chäslong, ett bord,
ett antikt skåp och några stolar. Här och der på
väg-garne hänger en kvarlemnad studie.
På högra sidoväggen är dörren till entréen, på
venstra dörren till sofrummet, och strax der bredvid en
kamin.
Louise ligger på chäslongen med kuddar bakom
ryggen och en filt öfver fotterna.
Henrik sitter framför kaminen med armbågarne på
knäna och en pipsnugga i munnen.
Erna sysslar med att laga te vid en spritlampa på
kamin-frisen; går fram till skåpet och tar fram koppar,
sockerskål m. m.; lyfter i förbigående upp en flik af
filten, som fallit från chäslongen ner på golfvet.
LOUISE.
Tack, Erna lilla. Det värsta med att ligga
sjuk är nästan det, att man är till så mycket
besvär för sina vänner.
Den bergtagna, iERNA.
Prat! För det jag kokar litet té åt dig?
Kallar du det för besvär?
LOUISE.
Tänk på allt annat, som du gjort för mig
under hela tiden jag legat sjuk.
ERNA.
Det är just lönt att tala om nu, sedan allt
är öfver! Om ett par dar är du så kry, att du
kan promenera omkring på gatorna. Det ska
bli en känsla, det!
Till Henrik, i det hon stöter honom på axeln.
Lån’ mig din pipa.
HENRIK.
Nej, jag vill ha den sjelf.
ERNA.
Du ska’ få igen den.
HENRIK.
Nej, jag vill ha pipan sjelf.
ERNA
till Louise.
vSe här, hjertesnoppen, håll i det här sa
länge, så ska’ jag gå efter grädde och bröd.
Huset är inte så förmöget, att det äger en bricka.
LOUISE
tar emot tekoppen.ERNA
går h;in till skåpet ocli kommer igen med grädde och bröd.
LOUISE.
Tack, tusen tack.
ERNA
sätter sig på chäslongkanten.
Nå, smakar det?
LOUISE.
Åh, så skönt.
ERNA
smeker henne.
Lilla bleknäbb!
LOUISE.
Lilla kraftmenniska.
ERNA
reser sig och går fram till Henrik.
Du vill väl också ha en kopp?
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Seså, gör dig inte till!
HENRIK.
Jag vill inte ha.ERNA
böjer sig ned och talar som till ett elakt barn.
Usch hvad han är otäck i dag! Rifver nmdt i
hans hår. Vill han ha kaffe i stället, så skall jag
koka.
HENRIK.
Jag vill ingenting ha. Låt mig vara i fred!
ERNA.
Igelkott! Går fram till Louise. Om jag klindc
begripa, hvart Viggo och Lilly tagit vägen!
LOUISE.
Vet du inte, hvart de gått?
ERNA.
Jo, naturligtvis! Till Mairie du Louvre för
att se på Besnards målningar, men det kunde
de väl ha gjort för längesen.
LOUISE.
De ta nog vara på hvarandra.
ERNA.
Ja, med Viggo kan min lilla tuttenutta få
gå så mycket hon vill. Med de andra är det
en annan sak: man kan inte veta, h vilka
dumheter de kunna hitta på att prata för henne.
LOUISE.
Det är alldeles som om du vore hennes
mor och inte hennes syster.ERNA.
Jag är tolf år äldre än hon--och det
är på mitt ansvar, hon får vistas i Paris.
LOUISE
småleende.
När det rör henne, tycker jag nästan, att
du är sipp.
ERNA.
Bättre det, än låta henne vara för fri.
LOUISE
slår ned ögonen.
ERNA.
Jag ser hvad du tänker, men — lågt och
lidelsefullt — Tror du, jag skulle vilja, att hon blef
som jag? Högt. Nej, nu skall du ha en kopp
té till.
LOUISE.
Ha vi råd? Du har inte sjelf druckit.
ERNA.
Jag behöfver ju bara späda vatten på —
detder murmeldjuret vill ju inte ha något.
Knuffar Henrik i hufvudet. Du somnar ju öfver pipan! Kan
du inte så väl låna mig henne, snåljobb?
HENRIIC.
Nej.ERNA.
Älskvärdaste träbeläte! Jag afgudar dig —
men lån’ mig din pipa.
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Bara ett enda tag.
HENRIK.
Nej.
ERNA.
Gud, hvilken karaktärsfasthet! Serverar té åt
Louise oeh sätter sig åter hos henne på chäslongkanten. När
jag tänker på, att Lilly skulle kunna få gå
igenom detsamma som jag, så kan jag bli alldeles
tokig.
LOUISE.
Men du är ju alltid så glad och belåten.
ERNA.
Nåja — hvarför skall man hänga läpp. Det
ligger inte för mig.
LOUISE
deltagande, skyggt.
Men---du har det ju bra? Är du
inte lycklig?
ERNA.
Du talar som ett barn, min vän, och det är
du också — ett stort, sjukt barn. Lågt och lidelse-fullt. Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting.
Det är det som gör verlden så usel Och futtig.
Man tröstar sig med en pipa tobak och--
ser hän till Henrik. Nej — afbryter, reser sig hastigt upp och
går ett slag öfver goifvet — men det är underligt i alla
fall, att inte barnen komma! stannar i närheten af
spiseln, der Henrik sitter.
HENRIK.
Du har varit hos Bergström i dag.
ERNA.
Ja-
HENRIIC.
Med blommor! Det kan man kalla gentilt.
ERNA.
Jag skulle tro det.
HENRIK.
Du ger aldrig mig några blommor.
ERNA.
Du har inte brutit benet.
HENRIK.
Vill du inbilla mig, att det är för benets
skull?
ERNA.
Visst inte, det är för hela karlens skull!
Han är en snäll pojke. Hade han varit här,
skulle jag inte ha behöft sukta för tobak.HENRIIC.
Jaså! Du erkänner således--
ERNA.
Söta herr Adonis, han ska’ få dubbelt så
många blommor som Bergström. Han ska’ få
allt hvad han vill, bara han är snäll.
HENRIK.
Jag vill ingenting ha.
ERNA
gnolar och går fram till Louise.
Nej, vet du, hade jag kunnat bli fri för
Lilly utan att ta henne hit till Paris, så hade
jag helst velat, men hon tiggde och bad i
hvart-enda bref, och när hon nu kunde ha godt af att
lära sig franska riktigt ordentligt, så tyckte jag,
att jag inte kunde säga nej.
LOUISE.
Kära du, hvad skulle hon ha för ondt af
att komma till Paris?
ERNA.
Ah du! Lifvet bland oss artistslarfvar är
inte nyttigt för en sådan der liten familjeflicka,
som skall lefva hela sitt lif derhemma i
snus-förnuftigheten. Härute ha vi lösare tyglar på
allting — och det går många underliga djur i
vår Herres hage.HENRIK
utan att vända sig om, med kufvad förbittring.
Sjelf är du ett af de allra underligaste.
ERNA.
Tycker du?
HENRIK
vänder sig om.
Tror du inte, jag märkt, hur du lägger an
på honom?
ERNA.
Lägger jag kanske inte också an på dig?
--Lån’ mig din pipa.
HENRIK
reser sig och går emot henne.
Jag tål det inte längre! Du gör mig galen
med dina konster.
ERNA.
Så bryt! Du har din frihet.
HENRIK.
Du tycks önska det!
ERNA.
Jag hvarken önskar eller fruktar. Men är
det din mening att plåga lifvet ur oss båda med
svartsjuka, så är det bättre, att vi gå hvar åt
sitt håll.HENRIK.
Alltid hotelser! Men du drifver mig till
det yttersta!
ERNA.
Hvad är det yttersta?
LOUISE
medlande.
Så — så — så, inte vara häftiga!
ERNA.
Han gör mig ursinnig med sin småaktighet.
HENRIK.
Hon döljer allting för mig.
ERNA.
Jag döljer ingenting. Jag är vänlig mot
mina vänner, och mot Bergström derför, att han
är en af dem. Om han blir mer för mig, skall
jag säga dig det ärligt.
HENRIIC.
Du förutsätter möjligheten!
ERNA.
Jag har sett så mycket, att jag inte längre
tror på omöjligheter.
HENRIK.
Ja, du har visst sett mycket! Inte ens ditt
förflutna känner jag. Kan jag veta hur mångaERNA.
Tig, eller det kan aldrig bli godt mer!
Tystnad.
Om jag inte sjelf berättat dig om den ende,
som jag inte kan nämna, hvad hade du vetat?
HENRIK.
Det är just det, som gör mig vansinnig!
Jag kan möta honom på gatan, vid hvart hörn
kunna vi stöta på hvarandra. Jag misstänker
alla! Åh, detta är ett helvete!
ERNA.
Du möter honom aldrig.
HENRIK.
Hur kan du veta det?
ERNA.
Jag har ju sagt, att han är som död.
IIENRIK.
Som död! Men han är inte död!
ERNA.
Det är inte min skull.
Det höres steg utanför dörren.
LOUISE.
vSeså, nu ha vi Lilly och Viggo här.ERNA
hastigt till Henrik.
Inte ett ord mer! Inte ett ord så att hon
hör det!
VIGGO
kommer in från entréen med en blomsterbukett i handen.
ERNA
går emot honom.
Hvar är Lilly?
VIGGO.
Hon kommer strax. Går hän till I _,ouise och
lemnar henne buketten. Jag har tagit en helsning från
sommaren med mig till vår lilla sjukling.
LOUISE.
Tack, tusen tack. Åh, hvad ni alla äro
snälla mot mig!
ERNA
till Henrik.
Der ser du! Viggo bär också blommor till
en sjuk — inte tycker någon det är besynnerligt.
VIGGO
till Erna.
Lilly gick till Maison blanc för att köpa
något, som jag inte skulle få vara med om.
Det var väl en tournyr, kan jag tro. Men jagtänkte nästan, att hon skulle ha hunnit hit
redan, för jag var inne på Café de la Regence
Och tittade i tidningarne — vänder sig till Louise —
och det är sant, jag har en öfverraskning åt dig.
LOUISE.
Från tidningarne?
VIGGO.
Nej, men kan du gissa, hvem jag träffade
på kafeet?
LOUISE.
Nej.
VIGGO.
Försök!
LOUISE.
Pelle?
VIGGO.
Pelle? Puh! Nej, en storhet, du!
LOUISE.
En storhet? Prinsen?
VIGGO.
Prat! Hade det varit så märkvärdigt! Nej,
en konstnär.
LOUISE.
Ja, det var just en upptysning! När det
vimlar af konstnärer.VIGGO.
Ingen af de vanlige. En som du beundrar!
LOUISE.
Jag beundrar så många.
VIGGO.
Ja, men — mer än alla andra.
LOUISE.
Det vet jag ingen.
VIGGO.
En skulptör.
LOUISE.
Alland! Gustave Alland!
VIGGO
nickar.
LOUISE.
Är han i Paris?
VIGGO.
Ja. Efter två års frånvaro.
LOUISE.
Hur har han kunnat vara borta? Från
salongen och allting?
ERNA.
Han har gått tillbaka i sin konst, och andra
ha gått framåt. Han skäms.VIGGO.
Hvem säger, att han gått tillbaka?
ERNA.
Alla. Hans sista arbete var svagt. Och
sedan dess har han inte utställt något.
VIGGO.
Det har han visst. På sista salongen fans
ett par bj^ster.
ERNA.
Javisst — ja. Kungliga högheter!
VIGGO.
De äro väl menniskor de också!
ERNA
skrattar föraktfullt.
VIGGO
till Louise.
Nej, men öfverraskningen var den, att han
kommer hit-
LOUISE OCh ERNA
samtidigt.
Hvem?
VIGGO.
Alland.
LOUISE.
Hit? Hvad menar du?VIGGO.
Han här träffat Karl i Finland. De blefvo
mycket goda vänner, och när han hörde, att
Karls syster var här och legat sjuk, så ville
han besöka dig.
ERNA
mellan tänderna.
LOUISE.
VIGGO.
LOUISE.
Vänliga
När då?
Nu. Strax.
Jag får upp.
VIGGO.
Nej, blif liggande. Han vet ju, att du varit
sjuk.
ERNA
har gjort sig beredd att gå.
LOUISE.
Inte ämnar du gå?
ERNA.
Som du vet afskyr jag storheter.
LOUISE.
Ah, men så blif här och hjelp mig! Hvad
skall jag tala med honom om? Hur skall jag
bära mig åt?VIGGO.
Se! Är- hon inte rent förtviflad! Och jag
som trodde, jag skulle göra dig en glädje!
ERNA.
Adjö med dig, lilla bleknäbb! Blif nu bättre
till i morgon.
LOUISE.
Tittar du inte in i kväll?
ERNA.
Jo. Det gör jag väl. Jag kan nog inte
vara borta från min sjukling så länge. Kysser
henne pä pannan; till Henrik. Gar du med?
HENRIK
reser sig långsamt, knackar ur sin pipa och följer efter.
De gå.
LOUISE.
Jag är så rädd.
VIGGO.
Hvarför är du rädd? Han bits inte.
LOUISE.
Jag talar dåligt franska — och när jag blir
förlägen, är det ännu värre--
Den bergtagna. 2VIGGO.
Prat! Du talar mycket bättre än jag.
LOUISE.
Ja, det var just en tröst!
VIGGO.
Jag skall ge dig én annan. Han talar
svenska.
LOUISE.
Du narras.
VIGGO.
Nej. Han är ju en blandningsmenniska, och
har språksinne som en ryss. Han är född
kosmopolit. Hans mormor var finska och hans
morfar polack. Och han har bott i Finland tre
somrar.
LOUISE.
Ja, men — en fransman som talar
svenska --?
VIGGO.
Han bryter naturligtvis förskräckligt, men
han förstår parfaitement — småleende — han
säger, att han förstår mig mycket bättre när jag
talar svenska än franska.
LOUISE
småler.VIGGO.
Hvarför skrattar du?
LOUISE.
Jag tänker på din franska.
VIGGO.
Jag tänker på, att jag skall resa, jag.
LOUISE
sträcker handen ut emot honom.
Är du ledsen för det?
VIGGO.
Ja. Det blir så tomt.
LOUISE.
Efter Lilly?
VIGGO.
Efter hela lifvet härute — mest efter henne
kanske--- Jag vet inte.
LOUISE.
Tack för allt hvad du gjort för mig under
denhär tiden.
VIGGO.
o
Ah, det är ju ingenting--
LOUISE.
Är det ingenting, att du skött mig och
vårdat mig och varit nästan som en mamma för
mig under sjukdomen? Du och Erna.VIGGO
småleende.
Just derför tycker jag det är tråkigt, att
resa ifrån min patient, som kanske kunde
be-höfva mig ännu.
LOUISE.
Åh, nu är jag ju rask.
VIGGO.
Du är svag ännu. Du behöfver ha vänner
omkring dig.
LOUISE.
Jag har ju Erna. Och för resten —---
Jag vänjer mig nog af med att vara pjunkig, när
jag inte längre har dig, som klemar bort mig.
VIGGO.
Du är inte pjunkig. Du är ömtålig. Du
har finare skinn än vi andre — du tål inte att
knuffas som vi. Allt griper så djupt fatt i dig.
Stryker smekande öfver hennes hår. Du är så exalterad.
LOUISE
småleende i det hon besvarar smekningen.
Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och
så kommer du och helsar på oss i sommar
— Botilda och mig — och så kan ni få pyssla
om mig så mycket ni vill.VIGGO
räcker fram handen.
Afgjordt! Ja, farväl då.
LOUISE
ängsligt.
Inte skall du gå nu? Käre Viggo, stanna,
så är du så snäll.
VIGGO.
Jag har inte packat en bit och inte köpt
en smul af allt det, jag skall ha med mig. Och
tåget går klockan sex.
LOUISE
bevekande.
Ja, men du får inte gå nu! Vänta
åtminstone till monsieur Alland kommer. Jag vet
inte — inte alls hvad jag skall tala med
honom om.
VIGGO.
Han är ingen tysk kälkborgare. Du
behöf-ver inte alls vara ängslig. Var bara enkel och
naturlig--- det är allt hvad som behöfs.
Det knackar på dörren.
Entrez!ALLAND
kommer in om dörren.
VIGGO
vänder sig emot honom.
Se der! Min sjukling här ligger just och
beklagar sig öfver, att hon inte kan föra någon
konversation.
ALLAND
går fram till Louise och räcker henne handen, enkelt och vänligt.
Är det för min skull?
LOUISE.
Ja- Reser sig i sittande ställning.
ALLAND.
Nej, för all del i verldcn! Blif liggande!
Ni har varit så sjuk, hör jag.
LOUISE.
Ja. Och derför kommer ni på sjukbesök.
ALLAND
till Viggo.
Fröken Strandberg kan ju konversera.
LOUISE
småler.
Förhasta er inte i ert omdöme.ALLAND
muntert.
Det der var ju också en riktig
konversations-replik. Till viggo. Skall ni gå? Är det jag, som
skrämmer er?
VIGGO.
Visst inte. Men jag reser till Berlin med
aftontåget och jag har inte packat än.
ALLAND.
Blir ni länge borta?
VIGGO.
Troligen.
ALLAND.
Det blir ju tråkigt för er — hur heter det?
-uttalar ordet med svårighetr—fostersyster. Leende till
Louise. Icke sant? Ni är ju herr Pihls
fostersyster?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Det är ett lustigt ord!--Blir det icke
tomt för er, när han rest?
LOUISE.
Jo. Förskräckligt. Men när jag bara får
gå ut, så blir det bättre.VIGGO
räcker Louise handen.
Farväl med dig nu, kära lilla Lisa.
LOUISE.
Farväl, Viggo! Lycklig resa! Och skrif!
viggo
" bugar sig för Alland och går.
ALLAND
ser på henne småleende och upprepar med Viggos tonfall.
Kära lilla Lisa.
LOUISE
rodnar, förlägen.
ALLAND.
Det låter så lustigt. Det betyder Ma chére
Louise — icke sant?
LOUISE.
Jo.
ALLAND.
Det är ett lustigt språk, svenskan. Men
jag tycker om det--Skall ni icke lägga er
ner igen?
LOUISE.
Nej tack. Jag kan godt sitta.ALLAND.
Låt mig nu först se på er riktigt.
LOUISE.
Det är inte mycket att se på.
ALLAND.
Ni har varit mycket sjuk. Edra kinder ha
blifvit tunna och bleka.
LOUISE.
Jag har haft tyfus.
ALLAND
med tydligt konstnärsintresse.
Sitt — jag ber — alldeles tyst ett
ögonblick, så att jag får se ert ansigte i ro.
Tystnad. De betrakta hvarandra.
ALLAND.
Jag tycker om er. Sådana ärliga ögon
ni har.
LOUISE.
småler.
ALI AND
i förändrad ton; retligt.
Trodde ni, att jag ville säga en komplimang?
LOUISE
försagd.
Nej.ALLAND.
Det kan aldrig falla mig in. Det gör mig
ingenting, om ni är ful eller vacker, om ni har
runda kinder eller håliga. Men jag tycker om
eder, sådan som ni är.
LOUISE.
Ni känner ju min bror?
ALLAND.
Ja. Han är en duktig konstnär.
LOUISE.
Ja, inte sant!
ALLAND.
Han är lika mycket värd, som sitt namn.
Det kan man icke säga om alla.
Betraktar hennes ansigte.
Men se huru ni lyser upp! Ni är stolt
öfver honom. Det är väl han, som gifvit er en
smula lif.
LOUISE.
Ja — förr. Då voro vi mycket tillsammans.
Han var hemma om somrarne, och när han var
borta, skref han ofta.
ALLAND.
Men nu?
Nu är han gift.ALLAND
leende.
Ja, det förstör alltid en menniska.
LOUISE.
Så menade jag inte.
ALLAND.
Men så är det i alla fall--
Berätta mig någonting om er sjelf.
LOUISE.
Det fins nästan ingenting att berätta.
ALLAND.
Alltid finnes det väl något--fastän--
ja, egentligen har ni väl aldrig lefvat?
LOUISE.
Hvad skall man eljes kalla det?
ALLAND.
Att vegetera. Tar hennes hand. Sarar jag er?
LOUISE.
Nej, men det käns som om ni hade rätt.
ALLAND.
Stackare. Ni har ett uttryck ibland som
ett barn — ett förskrämdt barn.
LOUISE
lägger handen öfver ögonen.ALLAND.
Lifvet har varit hårdt och elakt mot er.
Är det icke så? Och ni är skygg och
misstrogen.
LUOISE.
Inte mot er.
ALLAND.
Berätta mig då något.
LOUISE.
Jag kan inte.
ALLAND
ser på hennes klädning.
Ni bär sorgdrägt —- och hvarför är ni här
i Paris?
LOUISE.
Jag skall berätta er allt hvad det fins att
säga. Jag är född i en svensk småstad.
Minfar dog när jag var sjutton år. Jag har inte
flere syskon än min bror, en syster ocb så min
fosterbror, Viggo, som ni känner. För ett par
år sedan blef min syster sinnessjuk. — Vi ville
gerna ha henne hos oss, mamma och jag. Men
det var så förfärligt, det slet ut oss alldeles.
Så blef mamma sjuk; jag kunde inte slcöta dem
båda, så måste min syster på dårhuset, och strax
derefter dog mamma. Min läkare sade, att jag
borde resa och förströ mig. Jag har alltid hyst
intresse för konst och jag ville hellre resa hit
än till Konstantinopel.ALLAND
småleende.
Konstantinopel! Hade ni ämnat er dit? Till
harems-staden?
LOUISE.
Karl reste ju dit ----
ALLAND.
Det var förståndigt, att ni föredrog Paris!
Har ni aldrig varit här förr?
LOUISE.
Nej.
ALLAND.
Då kände ni er väl som en lössläpp t
fågelunge i början?
LOUISE.
Jag blef ju sjuk nästan strax.
ALLAND.
Det är sant. Förlåt mig.
Detta är er brors atelier, eller hur?
LOUISE.
Jo. Han hade hyrt den på ett år, och efter
den stod ledig, tyckte han, att jag kunde bo här.
ALLAND
går tipp och ser sig omkring i atelieren.
Här är ju både vackert och rymligt, stannar
i fonden och ser ut. Och trädgård har ni också.. Vän-der sig emot henne. Var det inte tomt att ligga sjuk
här — ensam i detta stora rum?
LOUISE.
Inte låg jag här och inte var jag så ensam.
Här bo landsmän i huset: Erna Walldén,
målarinnan.
ALLAND.
Bor hon här?
LOUISE.
Ja. Känner ni henne?
ALLAND.
Jag har träffat henne — någon gång---
men det är längesedan nu.
LOUISE.
Om ni visste, hur god hon varit emot mig!
Hur hjelpsam och uppoffrande! Hur ömt hon
vårdat mig!
ALLAND.
Hvilken lofsång! Aldrig hade jag trott, att
fröken Walldén var en sådan engel.
LOUISE.
Hon förefaller kantig och hård; men hon
har ett hjerta af guld. Hon gör intryck af
någonting brustet--Jag tänker så ofta, att hon
måtte ha gått igenom någon förfärlig sorg.ALLAND
som betraktat henne tigande medan hon talat.
Så stora ögon ni har! Och när ni talar
om sorgen, se de ut som när en lcrusning går
öfver ett vatten.
Ni liknar icke er bror.
LOUISE.
Inte? siår ner ögonen.
ALLAND.
Nej. — Hvarför slår ni ned ögonen?
LOUISE.
Åh, för ingenting just.
ALLAND.
Nu slingrar ni! Seså! Var nu ärlig.
LOUISE
blygt.
Jag tycker ni ser på mig så underligt.
ALLAND
skrattar.
Så-å! au varsamt. Jag har känt en kvinna,
som var mycket lik er,
LOUISE
småleende.
Det förklarar saken.ALLAND.
Förklarar? Inte behöfver den saken någon
förklaring! Inte gör man sig reda för, hvarför
man ser på en person! För mig är det lika
naturligt som att andas — och af hvarje ansigte,
som jag tycker om att se på, lär jag något.
Ett ögonblicks tystnad.
LOUISE.
Hvem var hon, som ni säger, jag liknar?
ALLAND.
Kan det intressera er att veta? Det var en
kvinna, som stått mig mycket nära.
LOUISE
rodnar.
ALLAND.
— så nära som en kvinna kan stå en man!
LOUISE
rycker till.
ALLAND
hastigt.
Inte kan det förnärma er? Det var ingen
modell — af det slagets förbindelser vet jag mig
aldrig ha haft mer än en enda.
Är ni målarinna?
Nej.ALLAND.
Har ni något annat arbete?
LOUISE.
Arbete?
ALLAND.
Ja, jag menar icke knyppling eller broderi.
— Jag menar ett arbete att egna er åt.
LOUISE.
Nej.
ALLAND.
Då skall ni väl gifta er?
LOUISE.
Nej.
ALLAND.
Visst skall ni det!
LOUISE
småleende.
Ni sade ju, att det förstör alltid en
men-niska!
ALLAND.
Ja, en man — icke en kvinna. Samhället
är nu en gång sådant, att hon måste gifta sig.
En ensam kvinna blir gammal i förtid. Det
vore skada på er.
LOUISE.
Tror ni?
Den bergtag» a. 3ALLAND.
Ja. Ni ser så god ut. Ni skulle helt
säkert göra en man lycklig. Leende. Ni är god
icke sant?
LOUISE
muntert.
Tyvärr!
ALLAND.
Se, se! Har också ni märkt, att det bara
är egennytta, när menniskorna predika för
hvarandra att vara goda? De goda bli alltid
olyckliga. Kom ihåg det! Man gör alltid klokare i
att slå ihjäl en menniska än att älska henne.
LOUISE.
Det vore visst svårt för mig att slå ihjäl
någon, i synnerhet just nu.
ALLAND.
Ni menar, att ni har intet val?
LOUISE.
Åh — fy--ni talar så styggt. Ni tror
visst inte på kärlek, ni.
ALLAND. ■
Jo! Men jag tror icke på kvinnorna. Det
är icke många af dem, som tåla vid att älskas.
Tåla vid?ALLAND.
Jag menar tåla vid det alldeles som en man
— så att det blir endast en episod i deras lif.
LOUISE.
Om så är---det länder väl vårt kön till
heder!
ALLAND.
Är ni så säker på det?
Jag har känt en. Hon var målarinna. Hon
lefde i två år tillsammans med en af mina
vänner. Han var också konstnär, och de hjelpte
hvarandra med råd och dåd. Men hon var yngre
och obetydligare. Det gick som det alltid går.
LOUISE.
Hur?
ALLAND.
Se icke så häpen ut. Kärleken är bara en
blomningstid, derför är den så kort. Min vän
och hans väninna bröto med hvarandra. De
hade tröttnat båda.
LOUISE.
Också hon?
ALLAND.
Skrämmer det er? Ja, också hon--
Men hon hatade honom sedan, som en kvinna
alltid gör, då hon icke älskar längre.
Alltid?ALLAND.
Ja, alltid. Deri ligger det låga hos ert
slägte. En man behåller alltid välvilja för den,
han älskat; en kvinna aldrig.
LOUISE.
Alla äro inte lika--Men hur gick det
med henne — målarinnan?
ALLAND.
Hur det gick? Det gick henne utmärkt på
alla sätt!
Hon hade målat sitt sjelfporträtt på hans
atelier. Det porträttet var ett mästerstycke —
djerft, kraftigt, hänsynslöst sant. Det inbringade
henne en medalj på salongen och det inköptes
af franska staten. Det var den första vindfläkten
i hennes segel, och den gaf henne hvad som för
en konstnär är nödvändigare än allt annat:
sjelftillit.
LOUISE.
Men sedan--—?
ALLAND.
--har hon utställt hvarje år, och om
jag inte visste bättre, skulle jag svära på att en
mans hand utfört hennes arbeten.
LOUISE.
v Jag tänker inte på det der yttre —jag
tänker på hennes inre historia.ALLAND.
Den ligger ju bakom de verk, hon skapat;
och om jag inte misstar mig, kan den tolkas i
två ord: hon hatar. Kärleken var blott en
episod i hennes lif, och smärtan gjorde henne till
en konstnär af rang.
LOUISE.
Stackaren!
ALLAND.
Det skulle ni icke säga, om ni visste, hvad
det är att kunna arbeta — Reser sig upp. — Men
nu skall jag gå — Plötsligt oreflekterad t. — HvarfÖr
säger ni »stackaren»? Under den tid, de lcfde
samman, utförde båda det bästa arbete, de
någonsin gjort. Han också.
LOUISE
Var det hennes förtjenst?
ALLALD.
Hvem vet? För mig åtminstone betyder
hvarje kvinna, som jag verkligen älskar, ett
nytt arbete.
LOUISE.
Hur har det varit de sista åren?ALLAND
leende.
Det har varit för många. Derför har det
icke blifvit annat än porträttbyster af. Bugar sig
till afsked. Hur länge stannar ni i Paris?
LOUISE.
Egentligen borde jag redan ha varit hemma
igen, men jag blef ju sjuk.
ALLAND.
Hvad skulle ni hemma att göra?
LOUISE.
Åh, ingenting just---
ALLAND.
Hur kan man tveka i valet mellan Paris
och — med svårighet — Kråkvinkel; heter det icke så?
LOUISE.
Min bror har inte ateliern längre än till
den l:sta Juli.
ALLAND.
Så har ni ju mer än en månad att bo här.
Ser ut. Och ni har trädgård, en sådan förtjusande
gammal trädgård — öfvergifven, förfallen,
undangömd. Der är ni ju borta från ver Iden.
LOUISE.
Tycker ni om den?ALLAND.
Jag tycker om alltsammans här. Hvad
ate-liern kunde göras vacker! Men ni är en spartan.
Man. ser det på hela er drägt, på håret, på
allting. Så sträng ni ser ut! Hvilken hård dom
afkunnar ni icke i ert hjerta öfver mig,
lättsinnige man! I era ögon är det synd att njuta
af lifvet. Vill solen skina, skall man spänna
parasollen upp eller krypa i skuggan! Jag
rullar mig der det är varmast i sanden. — Ni
tycker att jag är lättsinnig — icke sant?
LOUISE
långsamt och dämpadt.
Jag vet inte. Nej — — men det käns som
om er verld inte vore min.
LILLY
kommer mspringande från entrén och stannar förlägen da hon
får se Alland.
LOUISE
presenterar.
Fröken Walldén — monsieur Alland.
LILLY
helsar; till Louise.
Är Viggo gången?
LOUISE.
Ja. Han skulle hem och packa.LILLY
med missräkning.
Redan?
LOUISE.
Du har ju varit borta länge--
LILLY
gråtfärdig.
Jag fick se ett bröllop — ett fint bröllop —
i Madeleine-kyrkan--och så glömde jag —
ALLAND
som betraktat Lilly med synbart intresse.
Var inte ledsen, fröken! Småleende. Han
kommer nog igen.
LILLY.
Tror ni det?
ALLAND.
Ju mer jag ser på er, dess lifligare
öfver-tygas jag om, att han kommer.
ERNAS RÖST
utanför.
Lilly! Är Lilly der!
LILLY
ropar utåt.
Jaha. Jag kommer strax.ALLAND
bugar sig för Louise.
Nu hoppas jag snart få se er riktigt rask
och kry. Tar hennes hand, håller den ett ögonblick i sin
och ser på den. En sådan vacker hand ni har —
kraftlös, blodlös, men så fint modellerad. Lyfter
den upp och kysser den.
LOUISE
drager den tillbaka, förlägen.
AI,LAND.
Hvarför gör ni så? Härmar hennes rörelse med
handen. Brukas det inte hos er, att man kysser
en dam på handen?
LOUISE.
Ah jo--men--
ALLAND.
Jag kysser alltid på hand--när
handen är vacker.
LILLY
som dragit handskarne af, kastar ett mönstrande ögonkast på
sin högra hand.
ALLAND
bugar sig för henne.
Farväl, fröken! Går mot. dörren. Just som han
fattar i vredet, öppnas den utifrån och Erna kommer in. Då hon
varseblir honom, viker hon åt sidan och blir stående, blek och
upprörd, stirrande på honom med vidgade ögon. Han gör en
lätt bugning och går hastigt förbi henne nt.LOUISE och LILLY
gå hän emot Erna.
Hvad--hur är det fatt----har något
händt?
ERNA
hemtar sig.
Nej--åhnej — — ingenting. Jag blef
bara så rädd--Jag trodde herr Alland var
gången — och så stod han alldeles innanför
dörren. Med ett försök att skratta. Jag tror verkligen,
att murmeldjuret deruppe lyckats göra mig
nervös med sitt eviga traggande. Häftigt till Lilly.
Hvarför kom du inte strax upp?
LILLY.
Jag trodde, Viggo var här.
ERNA.
Viggo, Viggo!--Jag vill inte veta af,
att du springer så der!
LILLY.
Du har ju sjelf sagt---
LOUISE.
Hvad är det med dig? Du är så häftig--
ERNA
stryker sig öfver pannan.
Jag är nervös. Det käns som om
hvar-enda fiber hoppade.LOUISE
gar bort och tar henne om lifvet, för henne hän till chäslongen,
nödgar henne att sätta sig och klappar henne lugnande på
hufvudet.
Så — så. Stackars min lilla kraftmenniska.
ERNA
reser sig.
Strunt i det. Till Lilly. Nå — har du fått
säga farväl till honom?
LILLY.
Hvilken »honom»?
ERNA.
Prat! Det fins bara en. — Nå?
LILLY.
Nej.
ERNA.
Då kommer han väl hit innan han far?
LILLY
kämpar med gråten.
Jag vet inte.
ERNA.
Visst gör han det!
LOUISE
går fram till Lilly.
Käns det så svårt att skiljas?LILLY.
Det blir så tomt, så förfärligt tomt.
LOUISE
tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på
pannan.Junidag i Paris.
Samma atelier, men flera, delvis nya, möbler.
Draperier framför dörrarne. Några stora, japanesiska lyktor
nedhängande från taket. På divanbordet en vas med
rosor. På ett mindre bord vid sidan om chäslongen ett
kabinettsporträtt af Alland.
Louise och värdinnan samtala framför dörren till
entréen. Louise i ny, elegant parisertoalett.
VÄRDINNAN.
Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den
första juli är atelieren ledig. Det är hög tid,
att jag får den uthyrd.
LOUISE.
Jag hyr den på en månad--två
månader --ett kvartal, om så nödvändigt skall
vara--
VÄRDINNAN.
Nej, inte mindre än ett år, det sade jag
er häromdagen, mademoiselle.LOUISE
ser sig omkring; för sig sjelf.
Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet
rum? Till värdinnan. Ett halft åi jag hyi den
på ett halft år.
VÄRDINNAN.
Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgästen
väntar på svar, och han räknar mig pengarne på
bordet, mademoiselle--pengarne på bordet.
LOUISE.
Det gör också jag.
VÄRDINNAN.
Då har ni företrädet, mademoiselle.
LOUISE.
Jag kan betala hälften nu och andra hälften
första September. Jag har inte så mycket pengar
att undvara strax.
VÄRDINNAN.
Till den första September kan jag vänta.
Men ni betalar mig väl litet för allt extra,
mademoiselle?
LOUISE.
Om ni låter mig få allt som jag vill, och -
VÄRDINNAN
med en blinkning.
Man är diskret. Man har sett verlden. Nickar.
Ni sätter nog värde på, att inte ha med något
vanligt dumhufvud att göra, mademoiselle?LOUISE
otåligt.
Ja — ja--
VÄRDINNAN.
Godt! Jag har varit mycket belåten med
mademoiselle, derför skall ni också ha er atelier.
Och monsieur är också en utmärkt herre, en
riktigt nobel herre.
LOUISE
går hän till skåpet, tar fram en bundt sedlar och räknar upp
summan.
VÄRDINNAN.
Och om det skulle vara någonting extra
med uppköp eller uppassning eller dylikt, så
står jag alltid till tjenst.
LOUISE
lemnar pengarne.
Se der! Det är ju riktigt.
VÄRDINNAN.
Alldeles rätt. Jag skall skrifva kvittensen
och så gå efter ett timbre.--Ja, så är det
möblerna, de möblerna som mademoiselles bror
hyrt. De äro också lediga den l:ste Juli.
LOUISE.
Vi kunna ju tala om det sedan.VÄRDINNAN.
Godt. Ni kan få allt efter er egen smak,
mademoiselle. Går.
LOUISE
blir stående och stirrar ut i luften.
Åh, det är vansinnigt, vansinnigt! Men jag
kan inte annat.
VÄRDINNAN
kommer in igen.
Nu äro de här igen — fröknarna--
hon, målarinnan häruppe och hennes syster.
Hvad--?
LOUISE.
Låt dem komma in.
VÄRDINNAN.
Godt. Jag står alltid på ert bästa,
mademoiselle — släpper aldrig in någon utan att
först ha sagt, att ni inte är hemma.
LOUISE
förströdd.
Ja, jag vet---
VÄRDINNAN.
Jag gör det af pur vänskap — det vet
Gud i himmelen — af pur vänskap för er,
mademoiselle, och den vackre monsieur----
Ja, ja, blif inte ond, man har ju också varit ungen gång, fast det inte syns längre---men
jag mins hur det var i alla fall! Springer ut.
w
LOUISE
dämpadt, lidelsefullt.
O Gud i himmelen, hvar är han! Hvad
har jag gjort! Hvarför kommer han inte.
-Jag blir från förståndet!
Erna och Lilly komma in från entréen.
ERNA.
Sådana nyheter posten har fört med sig.
Räcker Louise ett öppet bref. Läs!
LOUISE
läser; förströdd.
Jag förstår inte.
ERNA.
Förstår du inte, att jag fått stipendium?
LILLY
glädjestrålande.
Nio tusen kronor! Ja, det vill säga tre
tusen under tre år!
LOUISE
matt.
Jag gratulerar dig, kära Erna.
LILLY.
Och jag får lof att stanna!
Den berg t agn a.ERNA.
Det har jag inte lofvat säkert.
LILLY.
Åh, du har visst inte hjerta att skicka mig
hem.
ERNA.
Jo, det blir nog bäst, att du reser hem
med Louise.
LOUISE.
Jag stannar nog--ännu någon tid.
ERNA.
Du sade ju, att du inte hade råd?
LOUISE.
Litet längre kan jag väl sträcka mig.
LILLY.
Ja, det är rätt! Du har ju kontanter —
behöfver bara skrifva till bankmenniskan
der-hemma — Klappar i händerna. — Ah, hvad jag är
glad! Nu skall det lefvas!
ERNA
kärft.
Lefvas, ja! — — Louise har ju dragit sig
tillbaka från oss alla — —
LILLY
lägger sin arm kring lifvet på Louise.
Ja, men nu ska’ hon dras fram igen!LOUISE
till Erna.
Hur kan du säga så?
ERNA
går planlöst omkring i rummet.
Din dörr är alltid stängd för dina A^änner
numera--Studsar då hon får syn på Allands porträtt.
LOUISE.
Jag är ju ofta på teatern--och så har
jag mina franska lektioner.
ERNA
betraktar porträttet.
Hvad heter din lärare?
LOUISE
förlägen.
Det kan väl egentligen inte intressera dig.
ERNA
sätter porträttet och vänder sig om.
Åh-nej, du har rätt. Låt oss inte tala om det.
LILLY
till Louise.
Vet du hvad! Jag har haft bref från Viggo.
LOUISE
kyligt.
Jaså.ERNA.
Sexton sidor! Hvilken massa dumheter
de måtte innehålla!
LILLY.
Ah — fy. Går till fönstret, tar fram brefvet och
för-djupar sig i dess innehåll.
ERNA
till Louise.
Så förändradt här är! Så mycket nytt i
gamla skräpkammaren. Du plottrar visst bort
vådligt med pengar? Då Louise ingenting svarar. Na,
ta inte illa upp, ungen min--Jag är ju van
att vara allas förmyndare.
LOUISE
vänder sig bort.
ERNA.
Blef du verkligen ond?
LOUISE.
Nej.
ERNA.
För inte rör det mig, hvad du gör och inte
gör. Ser sig om efter Lilly. Står hon inte der och
läser det välsignade brefvet från den
välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde
gången!
LILLY.
Inte! Det var bara någonting, jag skulle
se efter.ERNA.
Javisst! Du »ser efter» på alla sexton
sidorna !
LILLY.
Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala
om för Louise, att han fått förläggare till sina
noveller och hoppas kunna bli fast
korrespondent här och ---
ERNA
härmar.
--och — och — och! Ja, man
»hoppas» så mycket, som aldrig blir af.
LILLY.
Hvad är du i för humör i dag?
ERNA.
Åh ja, åh ja. Man kan inte vara som
sammet alltid.
LILLY
smeksamt inställsam.
Men när man fått stipendium!
ERNA.
Jag är glad invärtes. Men gå du upp på
ateliern, ifall träbelätet skulle komma., Han
lofvade hjelpa till med uppköp och sådant —
till Louise — för vi ska’ ju ha en liten
stipendie-junta, gu’bevars. Vi kom just för att be dig
illustrera den med din närvaro.LOUISE.
Tack — — Jag vet inte säkert, om jag
kan--
ERNA
till Lilly.
Skynda dig nu, för om ingen är hemma,
blir han arg och går sin väg.
LILLY.
Ja--men du kommer väl strax?
ERNA.
Ja-
LILLY.
---för det är så otrefligt att vara
ensam med en karl, som bara sitter och glor.
Nickar till Louise och går.
ERNA
ställer sig framför Louise och fixerar henne.
Du går väl inte och blir sjuk igen?
LOUISE.
Jag? Hur kan du tro det?
ERNA.
Du ser så förstörd ut, så blek---och
så förplågad. Hvad är det? Du har gråtit —
ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja
det. Man har sett sådant förr.
LOUISE.
Jag har sofvit dåligt bara.ERNA.
Jaså, bara det.
Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?
LOUISE.
Åh, inte så ofta just--Någon gång.
På sista tiden har det för resten varit mycket
sällan--Jag är ju inte ofta hemma---
ERNA.
Du har inte mycken öfning ännu, min vän.
LOUISE.
Hvad menar du?
ERNA.
I att ljuga. — Tystnad.
Du borde inte stanna här längre.
LOUISE.
Jag förstår dig inte.
ERNA.
Du är alltid i feber, alltid nervös. Och
som du magrat! — — Jag känner till det der!
LOUISE.
Men Erna då!
ERNA.
Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr
mig strunt om det.--Alland är en bödel!
Akta dig!LOUISE
harmfullt.
Jag tål inte att du talar illa om--
ERNA.
Se bara! Du blir ond--det bevisar,
att min varning inte var öfverflödig.
LOUISE.
Med hvad rätt »varnar» du? Du känner
honom ju inte.
ERNA
lidelsefullt.
Jo! Jag känner honom! Jag känner
honom genom min bästa vän. Han gjorde lifvet
till ett helvete för henne--och så slängde
han henne undan.
LOUISE.
Det är inte sant. De bröto med
hvarandra. De hade tröttnat båda.
ERNA.
Hvem har sagt det?
LOUISE.
Han har berättat det för mig.
ERNA
häftigt.
Har han? Beherskar sig. Nå det är sant. Det
ingai i hans anfallsplan. Men han nämner inganamn.--Och han förgyller — kom ihåg att
han förgyller-------sakta - framför allt sig sjelf!
LOUISE.
Men hur kan du tro---?
ERNA
med återvunnen sjelfbeherskning.
Jag mötte honom härutanför.
LOUISE
glad.
Gjorde du!
ERNA.
>•
LOUISE.
Här! Utanför?
ERNA.
Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat
sig hit, men då han fick syn på mig, vek han
om hörnet.
LOUISE.
Då kommer han nog igen. Han brukar
alltid titta inom, när han har sina vägar åt våra
trakter.
ERNA.
Det händer visst inte så sällan?
LOUISE.
Ah — nej--men---
. ERNA.
Nå — kommer du i kväll?LOUISE.
Hvarthän?
ERNA.
Det är mycket smickrande! Du mins inte
ens, att jag för fem minuter se’n högtidligen
inviterade dig.
LOUISE
skrattar.
Jo, jo — visst mins jag — — men jag
vet inte--
ERNA
med ett elakt tonfall.
Du har kanske — fransk lektion?
LOUISE.
Åh — fy!
ERNA.
Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?
LOUISE.
Ja, ja — kanske--en liten stund--
ERNA.
Jaså! En liten stund! Tack! Fixerar henne. Du
väntar Alland?
LOUISE.
Ja. Han har inte varit här på en hel
evighet — och--
ERNA.
Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela
evigheten?LOUISE.
Du får inte bli ond, Rrna, men — —
lemna mig nu, så är du snäll.
ERNA.
Gud bevars! Jag skall inte genera! Går.
Louise går oroligt omkring i aleliern; ordnar sitt hår, sätter
sig, tar en bok och försöker läsa. Strax derefter kommer
ALLAND
från entréen; går hän emot henne och kysser henne på pannan.
LOUISE.
Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle
komma igen.
ALLAND
ser på henne.
Så blek ni är. Så förgrämd.
LOUISE.
Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje
dag.
ALLAND
torrt.
Man skall akta sig för vanor.
LOUISE
vänder sig bort.
Har ni varit ond på mig?ALLAND.
Ond? Nej--Men jag kommer för att
träffa er. Era vänner intressera mig icke.
LOUISE.
Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju
dragit mig tillbaka från dem alla.
ALLAND.
Sista gången var här åtminstone fullt hus.
LOUISE.
Och derför straffar ni mig genom att bli
borta fem dagar.
ALLAND
kallt.
Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör
det, om jag kommer eller blir borta — —
LOUISE
bedjande, i det hon knäpper samman sina händer.
Kom — som förr!
ALLAND.
Så nervös ni är!
LOUISE.
Jag kan inte uthärda att se er ond.
AI,LAND.
Jag är icke ond. Det är ni som är tragisk.LOUISE
strider emot tårarne.
Jag rår inte för det. Dessa dagar ha varit
så förfärliga.
ALLANI)
ser på henne och skrattar.
Jag delar aldrig med någon.
LOUISE.
Hur kan ni tala så! Är jag inte så
likgiltig emot alla mina gamla bekanta--
ALLAND.
Det begär jag ju inte; jag begär ju
ingenting alls. Jag är det beskedligaste lam under
solen.
LOUISE.
Ni är ond. Åh, hvad skall jag göra för att
få er god igen!
ALLAND.
Seså! Låt oss inte bråka om det. Nu är
jag ju här och — — ser man på! En ny
klädning. Är det för min skull?
LOUISE.
Nej —- "— ja — skrattar — jo.
ALLAND.
Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen
sedan någon tid. Och ni har lärt er skratta.LOUISE
slår ned ögonen vid hans mönstrande blick.
ALLAND.
Svart ännu — ja, jag menar klädningen.
Nå, den är vacker i alla fall. Men blommor
måste det till. Tar några rosor från vasen på bordet och
fäster dem vid hennes axel. Sa der, det hjelpcr ledan.
Ni som är så smärt och fin, ni skulle se ut
som en sagoprinsessa, om ni vore inhöljd i gaze
och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit
att se så ung ut? Och så glad.
LOUISE.
Det är som om jag varit blind; aldrig förr
har verlden synts mig så grann som nu. Jag
gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt
sol, åt blommor, åt den stora vackra staden,
åt de gråa broarne och åt lyktorna, som spegla
sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker
ande-drägten kan förgå mig.
ALLAND.
Vet ni också af, att ni blifvit vacker?
LOUISE.
Nej. Men jag önskar, jag vore det.
ALLAND.
Aha! Ni är fåfäng!
LOUISE.
Inte fåfäng, men---ja ni tycker ju
om dem, som äro vackra.ALLAND.
Er skulle jag tycka om, antingen ni vore
vacker eller ful.
LOUISE
lägger sin hand i hans.
Tack. Det tycker jag mer om, än att ni
kallar mig vacker.
ALLAND.
En sådan underlig varelse ni är! En fågel,
som setat i bur och släpat på vingen, men som
nu blifvit fri och börjat kvittra, i -ägger armen kring
hennes skuldror och för henne fram till en spegel. Sc sjdf!
Tycker ni, att ni är samma menniska, som när
ni kom?
LOUISE.
Alla mina bekanta säga också, att jag blifvit
ung.
ALLAND.
Ser ni det!---Sätt er nu der och låt mig
vara er kammarjungfru. Hon sätler sig på stolen
framför spegeln och han löser upp hennes hår. Hvar hal" ni er
kam? Så vackert krusigt hår ni har. Se hur
det faller öfver pannan, lätt och fint. Och det
håret pinar ni tillbaka. Så här skall det sättas
upp--och så här — — och så här! Nå?
Klär det?
LOUISE
reser sig och ser i spegeln.
Ja.ALLAND.
Får jag nu slippa se den otäcka
klosterfrisyren?
LOUISE.
Ja-
ALLAND.
Så här tycker jag om er. Han böjer henne
tillbaka och kysser henne. Ni är inte heller skygg föl
mig nu längre--som ni var den första tiden.
LOUISE.
Nej. Ni har varit så enkel och så god och
så vänlig. Jag känner förtroende för er. Och
jag är lycklig.
ALLAND.
Kom och lägg era armar kring min hals.
Af egen, fri vilja. Visa mig, att ni vuxit sedan
vi blefvo bekanta, att ni är en fri varelse, som
vågar känna helt och vågar följa sin natur.
LOUISE
reser sig dröjande.
ALLAND.
Skygg ännu?
LOUISE
förebrående.
Ni?
ALLAND
ser henne in i ansigtet och ler.
Du!LOUISE
lägger armarne kring hans hals.
Det är ju det enda möjliga — och ändå är
jag rädd för att säga det —■ småleende — det låter
så underligt — till er.
ALLAND
omfamnar henne.
En liten liten hängifven kvinna. Kan du
också vara stark?
LOUISE.
Hvarför skulle jag vara stark? Jag har
ju dig.
ALLAND.
Men när du inte har mig längre?
LOUISE.
Inte —--Hur menar du?
ALLAND.
Jag har ju sagt dig, att kärleken inte räcker
evigt.
LOUISE
drar sig tillbaka.
ALLAND
sorgset.
Också du skall hata mig en gång.
LOUISE.
Nej, aldrig.
Den bergtagna, 5ALLAND
vekt.
Hvad vet du om det? Du har aldrig stått
vid branten af sjelfmord eller vansinne. Du vet
ingenting om dig sjelf ännu. Om du flöt på en
planka i hafvet, ensam med mig, och det gällde
för en af oss att dö, så skulle du hugga tänder
och naglar i mig. Sådant är lifvet, sådan är
du, sådana äro vi alla.
LOUISE.
Du får inte tala så styggt.
ALLAND.
Hvar tror du den kärlek fins, som böjer sitt
hufvud tyst och dör?
LOUISE.
Jag ville hellre dö än göra dig ondt.
ALLAND.
Det vet du icke — förr än du står
tom-händt.
LOUISE.
Tomhändt? Efter hvad?
ALLAND.
Lyckan.
LOUISE.
Du skrämmer mig.
ALLAND.
Jag vill inte, att du skall komma till mig
med förbundna ögon.LOUISE.
Jag förstår dig inte.
ALLAND.
Inte?
LOUISE.
Jag trodde nyss----nu vet jag inte hvad
jag skall tro--
ALLAND.
Sa Se på mig då! Han böjer sig fram emot henne
och fångar hennes blick. Hvad Ser du?
LOUISE
rodnar, förlägen.
ALLAND.
Mina ögon ljuga icke. Men jag binder aldrig
mig .sjelf och aldrig andra. Det är det, jag vill
du skall förstå.
LOUISE.
Ah ■— det är--
ALLAND.
Det är frihet — lycka — lif — —- åt dig,
som aldrig lefvat.
LOUISE.
Det lifvet vill jag inte lefva.
ALLAND. -
D. v. s. du förs inte? Nå — ja, följ din
natur! Han går tigande af och an på golfvet.LOUISE
bedjande.
Var inte ond.
ALLAND.
När du är feg?
LOUISE.
Det är jag inte.
ALLAND.
Inte?
LOUISE.
Det är inte feghet.
ALLAND.
Är det motvilja då?
LOUISE.
Nej, men jag rår inte för--det är som
om något i min natur uppreste sig mot--
ALLAND.
---mot hvad?
LOUISE.
Mot det.
ALLAND.
Hvad vill det säga?
LOUISE.
Jag kan inte förklara det--det är--
jag menar: att tala om kärlek och inte ge den
för lifvet--hu!ALLAND.
Jag talar aldrig om kärlek. När den fins,
lyser den ur mina ögon, strömmar den fram ur
mitt väsen. Du vill ha ord och försäkringar.
Du vill att jag skall svära vid himmelens
stjer-nor att älska dig evigt.
LOUISE.
Nej! Det behöfdes inga eder — uppsåtet —
den redliga viljan vore nog.
ALLAND.
Jag har det starkaste uppsåt att lefva, den
redligaste vilja att klänga mig fast till lifvet —
- men jag förmår icke lägga en sekund till
dess längd. Så är det också med kärleken.
LOUISE.
Du förstår mig inte.
ALLAND.
Så säga ni kvinnor alltid----Nå — det
är möjligt, att så är.
LOUISE.
Låt oss tala om något annat - låt allt
vara som förr.
ALLAND.
Jag kan icke hyckla. Mellan oss blir det
aldrig som förr. Antingen mer eller mindre.
Det är du som afgör.LOUISE.
Utan din vänskap kan jag inte lefva.
ALLAND.
Sjelfbedrägeri! Kvinnor ljuga bort allting.
Tar sin hait. Men du måste välja nu.
LOUISE
bedjande.
Stanna ännu en stund! Gå inte!
ALLAND.
Se icke så högtidlig ut. Jag skall gerna
stanna, om ni så vill. Men det blir bara
pinsamt för oss båda.
Han sätter sig och lägger bort hatten ; betraktar under
tystnad hennes minspel och säger i dämpad ton
Det är icke mot mig, du kämpar; det är
mot dig sjelf. Se hur förkonstlingen klämmer
sina händer kring naturens strupe, för att för-
kväfva den!---Jag bara ser på; jag skall
icke röra ett finger.
LOUISE
knäpper ihop händerna.
Inte så bitter! Var god! Tala till mig som
förr — säg någonting.
ALLAND.
Hvad skall jag tala om? Då Louise icke svarar,
fortsätter han i konversation ston
Jag skall berätta er en historia. Sätt er
der; var icke rädd. Jag söker aldrig tillskansamig, hvad man icke ger frivilligt. Ni kunde
resa med mig jorden rundt utan risk. Jag skulle
icke röra er med ett finger, icke komma er en
hårsmån närmare än såhär.
LOUISE
skyggt.
Det lät så vackert, när ni sade »du».
ALLAND.
Hvarför Skulle jag säga »du?? Vi stå ju i
intet förhållande till hvarandra. Vi äro två
främmande menniskor —* som ni sjelf vill. Men
kanske ni inte bryr er om min historia?
LOUISE.
Jo, ack jo.
ALLAND
lätt skämtsamt, men med en underton af allvar.
Den handlar om mig sjelf, förstås.
Konstnärer, som stannat i sin utveckling eller gått
tillbaka, och män, som börja bli gamla, tala
alltid om sig sjelf. Har ni lagt märke till det?
LOUISE.
Åh--
ALLAND.
Jag håller på att modellera en byst af en
dam. Hon ser någorlunda bra ut----riktigt
fula kvinnor vända sig aldrig till mig. Ryktet
vet nemligen berätta, att jag aldrig förskönar
mina offer —LOUISE.
Det fins nog tillräckligt af den sortens
bildhuggare, som försköna---och de äro visst
billigare.
ALLAND
småleende.
Tror ni? Nå — ja. — Hon som jag håller
på med nu, har ett af dessa ansigten, som äro
så svåra att fängsla i bild just derför, att
charmen ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det
spelande lifvet mer än i dragen. Hon är
oregelbundet, själfullt vacker; när man talar med henne,
känner man den der dallringen i nervsystemet,
den der underliga, hemlighetsfulla dragningen,
som vissa kvinnor äga---och veta af att
de äga.
LOUISE
flyttar sig instinktlikt längre bort.
ALLAND.
Jag är, som ni kanske vet, mycket
emot-taglig för intyck, och alla mina blidare känslor
samla sig oftast i hvad vi fransmän kalla
ten-dressc. Jag tyckte strax, att det var synd om
henne; hon var så ensam. Hennes man är en
ungersk magnat, som lefver endast för hästar
och kapplöpningar. Han är otroligt rik, har ett
halft tjog älskarinnor och vårdslösar sin hustru.
LOUISE.
Fast hon är vacker?ALLAND.
Han är en landtjunkare. Hans smak måtte
gå i en annan genre--För resten fängslar
skönheten ju icke evigt--
LOUISE.
Nå - men hon?
ALLAND.
Hon är en själsaristokrat och hon är stolt
- verldsdam i hvarje fiber af sin vackra kropp.
Hon har ett hof af tillbedjare, men hon finner
dem fadda och tomma. Hon leker med dem som
med hundvalpar — kastar bort dem, eller
tillrättavisar dem, när de trötta henne. Hon är
fullkomligt fördomsfri, men hon älskar ingen af
dem--
- — och hon längtar efter någon att älska,
t}^ hennes lif är så fattigt midt i öfverflödet.
LOUISE
med ansträngning.
Har ni varit bekant med henne länge?
ALLAND.
En vecka knappt - men det är som hade
vi varit tillsammans åratal redan.--Så blek
ni är! Mår ni inte väl?
LOUISE.
Jo, fullkomligt. Fortsätt, jag ber.ALLAND.
Sådana kvinnor som hon ha en otrolig makt
öfver mig. Detta fullkomligt klara och
medvetna, detta på en gång fria och kyliga — kyska
--Hon har själs- och börds-adelns hela
prestige. Generationers förfining ligger henne
i blodet. Bara att se hur hon klär sig — ah!
--Jag tycker nu en gång om, att en dam
klär sig väl. Men det föraktar ni.
LOUISE
under stigande ångest.
Nej — jag föraktar det inte.
ALLAND.
Det käns, som hade hon börjat spinna
silkesnät omkring mig — Jag blir nog hennes offer
en dag. Jag tycker mig nästan på förhand
besegrad — — Jag kommer att falla på knä,
blotta mitt bröst och säga: stöt till.
LOUISE
har rest sig upp, men vacklar och griper fatt i stolen.
ALLAND.
Hur är det? Ni mår fortfarande väl — icke
Sant? Då hon ingenting svarar, reser han sig upp, ser henne
leende in i ansigtet och säger i förändrad ton Käl*a! GrÖr
det så ondt? när sanningen skall fram. Du älskar
mig! Lyfter upp hennes hand och kysser den.LOUISE
rycker den häftigt bort.
Nej! Ah ——ni tror mig visst vara mycket
naiv och dum--derför att jag inte lefvat i
stora verlden som ni---men ni misstar er!
Jag har genomskådat er. Från första stund! Jag
ville — ville bara veta, hur don Juan brukar gå
till väga! Er egenkärlek har gjort er blind —
— ni har gått i min snara--
ALLAND
tar sin hatt.
I så fall har ni glömt att draga åt den--
LOUISE
utan att höra på honom.
För mig har det varit intressant att studera
verldsmannen, den ryktbare konstnären och —
kvinnoeröfraren - — Men ni ? Hvad har ni
haft för motiv till--
ALLAND.
Motiv? Det fins aldrig mer än ett motiv?
Men man dissekerar inte upp det! Det är som
att skära i en sångfågel, stoppa upp den och
sätta den på pinne i stället för att låta den flyga
och sjunga! Det ligger något ofint och hjertlöst
i det.
LOUISE.
Hvad glädje kunde ni ha af en obetydlig
varelse som jag? Hvarför? Hvarjör har niför hvarje dag dragit mig närmare till er? Jag
förstår inte, hvad ni vill.
ALLAND
kallt.
Jag vill aldrig något. För mig är lifvet en
flod, och jag glider med dit händelserna föra mig.
Jag kom till er som mennislca till menniska,
öppet, förtroendefullt, utan biafsigter. Jag tyckte
om er från första stund — och sade er det;
så blef jag varm — och smekte er. Det der
var allt lika naturligt för mig som att draga
andan i frisk och ren luft. Men ni--ja, ni
slog armarne kring min hals och återgäldade
mina smekningar. Men ni tänkte bara på att
samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era stränga
grundsatser! Det var ju vackert — icke sant?
— Ah, fy, fy! Vänder sig bort med ett uttryck af leda.
LOUISE
har satt sig ner på en stol, med armbågarne på dess ryggstöd ;
skyggar med handen för ögonen och gråter stilla.
ALLAND
går nervöst af och an på golfvet.
Dét gör mig ondt om er, men jag kan icke
hjälpa det; det ar sa vidrigt. Stannar framför henne.
Och som en egenkär narr har jag skänkt er
mitt porträtt; nu har ni väl ingenting emot, att
jag tar det tillbaka.LOUISE
bedjande, men utan alt ändra ställning.
Nej - åh nej, inte det! Låt mig få behålla
porträttet!
ALLAND
rörd af det förtviflade uttrycket i hennes röst.
Tag det då inte så svårt!
LOUISE
som förr.
Låt mig få behålla porträttet.
ALLAND.
Ja, ja--Men hvarför kunde ni icke låta
det utveckla sig som det ville, detta som fans
mellan oss två. Kunde det icke ha fått växa i
fred. Hvarför skulle ni rifva i det med
reflexionens plumpa fingrar.
LOUISE.
Ja, hvarför, hvarför--
ALLAND.
Trodde ni, att jag icke höll af er? För det
jag berättade den der historien?
LOUISE.
Ja-
ALLAND.
Och så blygdes ni öfver att icke ha afvisat
mina smekningar!LOUISE.
Ja, ja.
ALLAND.
Ni har inga förutsättningar att förstå en
natur som min. Ni vill mäta mig med ert
ömkliga kälkborgarmått--och det passar icke.
Då vaknar er reflexionssjuka: »hvarför?
hvar-för?» Hvilken småaktig misstänksamhet! Tror
ni, man gör sig reda för, hvarför man kysser en
kvinna? Om det icke faller af sig sjelf, så gör
man det icke.
LOUISE.
Jag var så förplågad — jag — jag förstår
mig inte sjelf--
ALLAND.
Trodde ni, att jag skulle anse er vara
lättfärdig ?
LOUISE.
Ja.
ALLAND.
Det är man icke med de der ögonen, den
pannan och den munnen. Berör hennes ansigte lätt med
sin hand.
LOUISE.
Om ni kände de förhållanden under hvilka
jag vuxit upp, skulle ni kanske förstå mig —
— och förlåta.ALLAND.
Stackare! Lifvet har varit hårdt emot er —
det har gjort er misstänksam och bitter. Tystnad;
han går omkring i rummet.
Det var sjelfförsvar; ni kände det, som om
jag skulle komma att vålla er smärta - - och er
natur reagerade. Jag borde ha förstått det strax.
LOUISE.
Ja, ja. Jag tror det — Jag var rädd, att ni
skulle komma att gripa för djupt in i mitt lif.
ALLAND
böjer sig fram och ser henne leende in i ögonen.
Och nu tror ni det icke längre?
LOUISE
småler emot honom utan att svara.
ALLAND
skämtsamt i det han räcker handen till afsked.
Då kanske ni tillåter, att jag drar mig
tillbaka?
LOUISE.
Ah-nej--stanna ett ögonblick ännu.
ALLAND.
Jag kan icke. Ser P& klockan. Baronessan har
väntat mig en timma redan. Det blir icke mycket
arbete af i dag.
LOUISE.
Men om jag nu ber er — —ALLAND.
Bed mig aldrig begå en taktlöshet emot en
dam.---Då svarar jag nej.
LOUISE.
Får jag inte se er mer i dag? Vill ni inte
komma igen--efter séancen?
ALLAND.
Jag vill i alla händelser ingenting lofva.
Raljant. Jag binder mig aldrig — som ni vet--
LOUISE
bedjande.
Kom igen!
ALLAND
bugar sig till afsked och kysser hennes hand.
Au revoir! — Kanske ä bientöt! Går.
LOUISE
ser efter honom genom fönstret; vänder sig derpå om och går
fram på golfvet, lyfter upp sin hand, betraktar den ett
ögonblick ömt och trycker till sist sina läppar mot den fläck,
han kysst.
Utanför höres ljudet af trätande röster:
»Mademoiselle är inte hemma!» — »Jo, det
är hon!» —■ »När jag säger er, att hon inte är
hemma!» — »Seså — bråka nu inte, gamla
rif-jern!»ERNA
kommer in från höger, följd af värdinnan, som förgäfves söker
hindra henne.
VÄRDINNAN.
Hon tränger sig in, menskan här. Det
hjelper ju inte, hvad man säger.
ERNA.
Jag har något att tala med m:lle
Strandberg om.
VÄRDINNAN.
Tala — tala! När jag säger, att
mademoi-selle inte är hemma.
ERNA.
Der står hon ju.
VÄRDINNAN.
Står hon — ja.
LOUISE
till värdinnan.
Lemna oss nu ensamma, madame.
VÄRDINNAN.
Bevars! Jag ska’ inte genera! Jag ska’
aldrig genera. Jag ska’ släppa hela verlden in!
Med hatfulla ögonkast till Erna; mumlar
Men vänta mig, du! Går.
Den ber^iagna.
6ERNA
häftigt upprörd.
Jag har något att tala med dig om.
LOUISE.
Sitt — sitt ner, kära Erna!
ERNA.
Tack. Går fram emot Louise och stannar framför
henne.
Jag tycker inte om att gå krokvägar. Det
gäller Alland.
LOUISE.
Alland ?
ERNA.
Ja. Jag såg, han gick härifrån nyss. Jag
har väntat på det.
LOUISE.
Men jag förstår inte hvarför--Du
känner honom ju inte och--
ERNA.
Jag har ljugit för dig. Jag har känt honom.
Det är derför jag kommer till dig nu.
LOUISE
betraktar henne forskande.
ERNA.
Du nämde, att han talat med dig om en
målarinna, som--LOUISE.
Ja — ja —
ERNA.
Den målarinnan var jag.
Lång tystnad.
ERNA.
Förstår du nu. hvarför jag kommer?
LOUISE
tonlöst.
Ja-
ERNA.
Att det är för din skull? Derför att jag
håller af dig--derför att--du är för
god att bli som jag.
LOUISE
sänker hufvudet, stilla.
ERNA.
Derför lägger jag min skam i dina händer!
Jag kan inte låta dig gå samma väg som jag.
LOUISE.
Jag vet alltsammans — allt — allt --
ERNA.
Nej. Du känner det kanske genom hans
framställning, men — — den är så olik den
nakna verkligheten.
LOUISE.
Jag vet, att han aldrig ljuger.ERNA.
Han talar sanning — men han färglägger.
Han hypnotiserar en, tills man ser med hans
ÖgOn OCh — — Tvingar sig att tala lugnt. Han hai"
berättat dig, att de tröttnat på hvarandra — han
och hon?
LOUISE.
Ja-
ERNA.
Det är inte sant. Han hade tröttnat — inte
jag. Men det var jäg, som bröt. Jag sade
honom — att det — att det var förbi — också
för mig.
LOUISE.
Då var ju skulden din och icke hans!
ERNA.
Jag är ingen tiggare! Jag är för stolt att
taga emot nådesmulor af den, hvars kärlek
jag egt!
LOUISE.
Du visste ju från början, att det skulle
sluta så?
ERNA.
Hvad tjenar det til 1 att man vet! Han tar
en med hull och hår! Han snärjer en in i sin
tankegång. Han låter glimta fram så många
drag af äkta känsla och själens finhet, att man
till sist — trots allt — går och invaggar sig i
drömmar. Och så en vacker dag märker manatt det är förbi; då kommer det som en isande
öfverraskning.
LOUISE
slår ned ögonen.
ERNA
fattar hennes har.d.
Res hem, Louise!
LOUISE.
Jag kan inte.
ERNA
ser på henne, frågande.
LOUISE.
Nej. Det fins ingenting mellan oss —
ingenting.
ERNA.
Jag vet, att han kommer här nästan hvarje
dag. Jag vet också, hvad det betyder. Fins det
ingenting i dag, så blir det i morgon. Han är en
blodigel. Han släpper aldrig frivilligt sitt tag.
Slit honom bort, innan han bitit sig fast vid
ditt hjerta! Res!
LOUISE.
Det är — är inte som du tror. Jag är stark
nog att inte låta honom komma mig närmare,
än jag sjelf vill.
ERNA.
Du är svagare än jag---och mig tog han.LOUISE.
Jag vill inte resa. Jag vet, att min längtan
efter att se honom — bara se honom och höra
honom tala — då skulle bli mig öfvermäktig.
ERNA.
Tror du, det är bättre att stanna?
LOUISE.
Ja.
ERNA.
Du är ett barn. Du vet inte hvad du gör.
LOUISE
ser henne in i ögonen.
Jo. Jag vet hvad jag gör.
ERNA.
Du tror dig stark--för det du kanske
stått emot en enda gång! Det skall komma
igen — frestande —• lockande. Och till sist
skall han tvinga bekännelsen fram--med
tortyr, om det behöfs.
Härmar Allands röst och sätt; icke karrikeradt utan
drömmande och vekt.
Var icke rädd! Antingen af fri vilja eller
också icke. — — — Låt oss tala om något
annat — ----
---Jag har börjat arbeta. Jag vet icke
hur det kommer sig, men arbetet föder hos mig
alltid en så stark längtan efter lycka — efterkärlek. Jag blir fullkomligt värnlös--en
kvinna kan fånga mig genom att sträcka ut sin
hand--
--Jag håller på att modellera en
furstinnas byst. Hon är rik och vacker — och
hennes man vårdslösar henne--
--Sådana kvinnor som hon ha en obe-
skriflig makt öfver mig. Hon är fullkomligt
fördomsfri, men så nobel och fin. Den man,
hon älskar, blir en lycklig man.
— — Jag blir nog hennes offer en dag--
LOUISE
har vändt sig bort; kämpande med sin sinnesrörelse.
ERNA.
Han är en mästare i att vrida knifven om
i ett sår. Man tycker, man vill dö af smärta.
Man börjar tro på sin makt att binda honom,
trots hans egna försäkringar. Men man binder
honom aldrig. Han är hal som en ål. Man må
rispa honom så att blod kommer fram — man
kan ändå inte hålla honom kvar!
LOUISE.
Har han — berättat — det der — för dig?
ERNA.
Hvilket?
LOUISE.
Som du talade om nyss — det der om
henne — som han höll på att modellera?ERNA.
Ja. Och jag har skäl att minnas det. Det
var efter det, som jag gaf mig.
LOUISE.
Tror du — tror du också att — att det var
sant —■ det der---
ERNA.
Sant — men färglagdt. Han har alltid någon
furstinna, som han modellerar. Och han vet
att använda henne. Han gör henne tiJl bulvan
i sin kvinnojagt. Jag har förstått det sedan.
Jag har i minnet gått igenom hans plan steg
för steg--efteråt är man alltid så klok!
Jag kunde ha slitit håret af mig i blygsel öfver
att ha låtit öfverrumpla mig. Men det var ingen
öfverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken
på, att en annan skulle få de smekningar, han
nyss gett mig — den tanken brände mig som
eld. Och jag visste, att han talade sant, att
jag måste välja — — att jag antingen måste
bli helt och hållet hans, eller också uppge honom
helt och hållet. Det kunde jag inte.
Dämpadt och mjukt, med ett tonfall genombiifvadt af
lyckliga minnen.
Så kom det.
LOUISE
går fram till henne och lägger sin arm kring hennes lif.
Du var lycklig?ERNA
lutar sitt hufvud mot hennes axel.
Ja. Det var den skönaste tiden i mitt lif.
Några sekunders tystnad; så rycker hon sig lös. Nej, HCJ !
Det är inte sant. Det är en olycka. Det är
skam och förnedring. Smekningar ger han nog
— mer än nog — men intet af den trygga
till-gifvenhet, man törstar efter! Hans kvinnohunger
gör honom opålitlig. Han är så liten! Han är
så narraktig i all sin storhet. Och gentemot oss
kvinnor har han intet samvete.
LOUISE.
Jag har aldrig sett dig så vacker som nyss
den enda sekunden. Du har varit lycklig —
mycket lycklig.
erna.
Jag har lidit alla helvetets kval! Du vet
inte hvad det är, att se sig försmådd.
LOUISE.
Jag tycker, man borde alltid ha minnet kvar.
Ibland tänker jag, att bara ett sådant minne
skulle kunna vara nog att kasta ljus öfver hela
ens kommande lif.
ERNA.
Minnet! Nej. Det kastar intet ljus. Tvärtom!
Han har smekt 50, 60, 100 kvinnor före oss.
Och till oss alla har han sagt, med samma
bedårande tonfall: »du är god. Jag håller af dig».LOUISE.
Tror du också, att det tonfallet alltid klingat
äkta?
ERNA.
Ja. Just derför är det så farligt att lyssna
till. Han är en stämningsmenniska. Alla dessa
kvinnor har han gett en bråkdel af sitt eget
jag, ett uns af verklig känsla. Derför har han
nu så litet kvar. Och det, han har, är bara
hyfvelspån, som flammar upp en sekund och dör.
LOUISE.
Ja — jag---jag har kanske — låtit vårt
umgänge på tu man hand — fortgå — alltför
länge — alltför fritt — Jag har varit svag —
jag hade bordt tillbakavisa---slår öfver i en
annan tankegång — Hall liar nog rätt---välja
Detta är inte hållbart längre.
ERNA.
Så reser du väl?
LOUISE.
Ja, ja, ja — Jag måste bort. Jag har aldrig
förr än nu vetat, hvad frestelse är---Om
han nu kommer--? Jag bad honom komma
hit igen i kväll----
ERNA.
Då stänger du din dörr.LOUISE.
Nej. Inte i kväll. Jag kan inte skiljas
ifrån honom utan farväl. Det skulle bli alltför
tungt. Men i morgon —--
ERNA.
Reser du?
LOUISE.
Det tror jag -----
ERNA.
Du vet inte hvad du vill! Du är redan
snärjd.
LOUISE.
Jag kan inte resa utan att säga honom, hur
kär han blifvit mig.
ERNA.
Det är ett farligt experiment.
LOUISE.
Jag tror — ibland — att han håller af mig
— mer än. andra.
ERNA.
Det trodde också jag.
LOUISE.
Om han---om han nu bad mig--
bli sin hustru!
ERNA.
Alla ha vi tänkt detsamma! Men han låter
aldrig känslan löpa af med förståndet! Hanbinder sig aldrig. Han vet, att det tar slut.
»Allting vissnar», säger han. Och när det är
slut, kysser han galant pä hand och går sin väg.
Och så är man ensam — ensam--
LOUISE
ryser till.
ERNA.
--Res hem. Ryck dig lös nu. Du är
svagare än jag--och — jag vet hvad jag
led. — Det var som om kropp och själ skulle
slitas i sär.
Tårarne ha börjat rinna utför hennes ansigte, som är
upp-rifvet af smärta. Hon kämpar med sig sjelf; sä lyfter hon
upp hufvudet, stolt och trotsigt.
Det är öfver nu. Och smärtan har gjort
mig hård. Eld härdar. Jag var mjuk — ödmjuk.
Jag såg upp till honom. Jag kunde ha krupit
i stoftet för hans fötter. Det der tål ingen man
vid — och minst han. Nu är jag hans jemnlike.
I Luxembourg hänger mitt sjelfporträtt i salen
nästintill hans egen marmordröm. — Hatet
ammade kraft och arbetsduglighet. När man kan
hata, kan man också lefva.
LOUISE
sakta.
Det kan inte jag.
ERNA.
Dess värre för dig! Res derför. Gräf dig
ner i din vrå derhemma — och glöm.LOUISE.
Ja, ja. Jag vill hem! Det käns som om
]ag varit instängd i en underjordisk trollverld,
der ljuset är flammor och glädjen består i
men-niskors tortyr.
Kanske fins det räddning deruppe, der solen
lyser, skogen står grön och vinden blåser kallt
från hafvet---
ALLAND
kominer från entréen med hatten i hand. Då han far se Erna,
bugar han sig kallt. Derpå går han hän till Louise, tar hennes
hand och kysser den.
Det blef ingenting af med séancen. Och
här har ni mig nu igen.
LOUISE.
Tack! Jag trodde knappast att--
ALLAND.
Hvarför trodde ni knappast att--?
LOUISE.
Derför att — — Ser hän till Erna, som vikit ett
par steg tillbaka, då Alland gick emot dem och nu står stilla
med venstra handen mot bröstet, stirrande på hans ansigte.
ALLAND.
Jag vet inte, om fröken Walldén känner mig
— i alla händelser försmår hon alltid min hels-ning, när jag någon gång har det nöjet att möta
henne på gatan --
ERNA
kastar hufvudet tillbaka och ser honom trotsigt in i ögonen;
derpå vänder hon sig om och går.
ALLAND
ser efter henne ; sedan hon försvunnit säger han, lätt hänkastadt,
men en smula nervöst.
Se der en kvinna som förstår att drapera
sig — »i sin värdighets mantel», heter det visst.
Går fram emot Louise, som står stilla, blek och med nedslagna
ögon. Men hvad är det med er? Ni ser så
underlig ut.
LOUISE.
Det är ingenting — — det--går nog
öfver —- —
ALLAND
fattar hennes hand.
Säg. Hvad är det — Har fröken Walldén
spelat donna Elvira? — Men se då på mig
åtminstone! Hon slår upp ögonen. Eller har jag gjort
er ondt på något sätt? Har jag sårat er?
LOUISE.
é
Om så vore--hvad skulle ni bry er
om det?
ALLAND
mulnar.
Icke bry mig om att jag sårat er? Med det
insinuerar ni ju, att jag skulle vara rå! — Hvad
är det?LOUISE
stryker med handen öfver pannan.
Ingenting — åh ingenting. Jag är bara
litet melankoli,sk — eller sentimental, om ni så
vill.--
ALLAND.
Hvarför är ni det då?
LOUISE.
För ingenting! Jag är väl sådan af naturen.
Ni skulle bara finna det löjligt.
ALLAND.
Nej, nu vill jag veta det.
LOUISE.
Det är bara det, att jag skall lemna Paris.
ALLAND.
Nu snart?
LOUISE.
I morgon.
ALI,AND.
Så-å. Det har beslutits hastigt.
LOUISE.
Ja-
ALLAND.
Har ni haft underrättelser hemifrån?
LOUISE.ALLAND.
Men hvarför — — Böjer sig fram emot henne;
dämpadt. Är det för min skull?
LOUISE.
Ja-
AI.I,AND.
Det är inte möjligt! Menar ni — menar ni
verkligen att--att jag kunde bli farlig för er?
LOUISE
sitter stilla med nedslagna ögon.
ALLAND
muntert.
Ni är en underlig varelse. Ni är ju inte
kvinna. Ni är inte barn. Ni är — ingenting.
LOUISE.
Jag är en kvinna, som begynner åldras.
ALLAND.
Koketteri! Ni vet, att ni är ung, ser ung
ut, känner ungt — ■— Men inte som kvinna.
LOUISE
tiger.
ALLAND.
Har jag inte rätt?ALLAND.
Ni kan inte älska.
LOUISE.
Jag får inte — Jag vill inte.
ALLAND.
Hvad tror ni kärleken bryr sig om hvad
man får och vill.
LOUISE.
Nej — tyvärr!
ALLAND
slår armarne kring henne och trycker henne in till sig.
Nu är du min!
LOUISE
skakar på hufvudet.
Nej. Lägger armarne kring hans hals, sluter ögonen
och smyger sitt hufvud in till hans bröst.
ALLAND.
Hela din varelse säger: ja. Hvarje nerv i
din kropp, hvarje droppe af ditt blod!
LOUISE
skakar på hufvudet.
Nej. Jag är rädd. Det är mig emot —
emot min natur, min uppfostran, mina
grundsatser.
Den berg t agna»ALLAND.
Kvinnor veta aldrig, hvad de vilja, och du
vet det icke. I det fallet är du åtminstone kvinna.
Gör sig lös. Nå ja — som ni behagar! Ni
nordbor äro icke födda under Romeos och Julias
stjerna.
LOUISE
med tårar i ögonen.
Var inte hård. Det gör mig så ondt. Vi
ska’ ju skiljas nu, skiljas för alltid. — Eller
— — vill du att jag stannar? Jag skall göra
allt hvad du vill, bara inte detta enda.
ALLAND.
Halfhet! Nej. Då är det bättre att du reser.
LOUISE
kvidande.
Jag kan inte. Jag har varit så lycklig.
Det var som om solskenet kom in i rummet
med dig. Det blef ett jubel inom mig, som om
alla himmelens fåglar sluppit lösa. När du var
borta fans det ingen glädje i ver Iden, när du
var hos mig var all sorg och tungsinthet så
långt borta, som om de aldrig skulle kunna nå
mig mer. Du ser hurudan jag blifvit på dessa
få dagar, då jag inte fått se dig. Det är som
om jag skulle dö eller bli vansinnig. Hvad
tjenar det till att tala om vänskap och välvilja.
Jag älskar dig och olyckan är obotlig.ALLAND.
Är det en olycka att älska?
LOUISE.
Det käns så.
ALLAND.
Tiden lär en alltid att glömma.
LOUISE.
Inte mig. Det sitter för djupt.
ALLAND
vänligt, i det lian böjer sig ned emot henne.
Stackare! Det gör mig så ondt om dig.
Jag har svårt att förstå det — din natur är så
olik min. Men jag tror, att du är sann, och jag
skall hjelpa dig. Jag skall inte tänka på mig
sjelf. Du skall resa. Du duger inte för lifvet
härute. Du är för vek. — — Res hem, gift
dig med någon bra karl, lef lugnt och stilla,
som det passar med din natur och din
uppfostran.
LOUISE.
*Jag kan inte.
ALI. AND.
Du får inte vara svag. Du skall inte stanna
här--då kan jag inte skona dig. När jag
möter ett motstånd så måste jag bryta det.
Motstånd och hinder egga mig — jag blir mig icke
sjelf mäktig.
LOUISE
ser upp emot honom.
Du är så god. Just derför är det så svårt.
ALLAND
småleende.
Jag god? Det har ingen sagt mig förr än du.
LOUISE.
Har ingen sagt det af alla de kvinnor, som
älskat dig?
ALLAND.
Nej.
LOUISE.
Men de ha tänkt det.
ALLAND.
Det tror jag knappt.
LOUISE.
Jag vet det. Du är god. Du förtjenar att
bli lycklig.
ALLAND.
Du vet det går oss icke efter förtjenst här
i lifvet. — —
LOUISE.
Du har inte lärt känna mig under denhär
tiden. Jag har varit så tryckt af din öfverlägsenhet
— derför har jag icke kunnat tala.
ALLAND.
Jag trodde, att du sett mina svagheter framför
allt. Jag har aldrig försökt att dölja dem.
LOUISE.
Just derför har jag dess tydligare sett din
storhet — —
ALLAND.
Tror du då inte det är sant, som folk säger:
att jag kulminerat — — att jag gått tillbaka?
LOUISE.
Det har jag aldrig trott.
ALLAND
energiskt.
Jag skall visa, att du har rätt! Jag skall
visa, att jag ännu har makt att skapa konstverk
som bedåra!
LOUISE
griper hans händer.
Ja, gör det!
ALLAND.
Kan det verkligen intressera dig, om jag
lyckas eller icke?
LOUISE.
Åh! Du vet inte hur äregirig jag är för
din räkning! Du känner mig inte.
ALLAND
ser på hennes entusiasmerade ansigte och säger sakta och
betänksamt.
Nej. Jag känner dig inte. Du har djupare
botten än jag nånsin vetat af. Går fram emot henne,
tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på
pannan. Farväl! Tack för denhär tiden. Och
tänk på mig någongång.
LOUISE.
Alltid, alltid!
ALLAND
ser henne tankfullt in i ögonen.
Lycklig? Jag undrar om jag skulle kunna
bli det — — jag menar så der lugnt och stilla,
som andra menniskor. Jag tror det ibland.
Jag fordrar icke så mycket. Men den kvinna,
jag skulle lefva tillsammans med — alltid —
måste vara af en oändlig blidhet, just derför,
att jag sjelf är så orolig och nervös — —
Han tiger en stund; derefter tillägger han sakta. Jag har
icke träffat många sådana kvinnor i mitt lif.
LOUISE.
Hur många?
ALLAND.
Två.
LOUISE.
Det var en för mycket.
ALLAND
tar hennes hand och kysser den; går.
LOUISE
vänder sig om och ser efter honom; derpå sjunker hon ner
och brister i gråt.
*
III.
Regnig julidag i en svensk småstad.
Ett hvardagsrum, lågt till taket. Två fönster med
små rutor, draperade af hvita gardiner. I fönsterkarmarne
blomma fuxier, pelargonier och kaktusväxter.
På väggen midt emot fönstren dörrar till kök och matrum;
i bakgrunden en tredje dörr, till en förstuga med
hvitrappade väggar och tegelgolf beströdt med enris.
Gammaldags möbler, stelt anordnade. Hvita öfverdrag
kläda soffan och stolarne. Framför soffan står ett
tomt divansbord med en hvit duk. Hemväfda mattor
ligga i kors öfver golfvet.
LOUISE
klädd i bomullsklädning; sitter vid ena fönstret med armbågarne
i karmen och ser ut.
BOTILDA
kommer från köket med kaffekoppar på en bricka; hon ordnar
dem omständligt och symmetriskt på bordet.
LOUISE
utan att vända sig om.
Regnar det såhär alltid?
BOTILDA.
Kära grynet, det må hon väl veta, att det
gör. Det regnar alltid, när höet står ute.
LOUISE.
Det har inte varit solsken en enda dag, sen
jag kom hem. Inte en enda dag har gatan sett
annorlunda ut, än nu.
BOTILDA.
Nej, hur skulle den väl se ut? Den ser ju
ut som vanligt.
LOUISE.
Som vanligt---Ja, det är just det--
BOTILDA.
Om en inte skulle resa bort för annat, än
att bli missnöjd med allt, en har, så kunde en
lika gerna stanna hemma.
LOUISE.
Det är sant, Botilda. Man borde alltid stanna
hemma. Reser sig. Hvad är det för en dag i dag?
BOTILDA.
Kors så hon frågar! Det är ju hennes
födelsedag.
LOUISE.
Ja, men dagen i veckan?BOTILDA.
Det vet hon väl, att det är Onsdag. Det
är ju torgdag i dag.
LOUISE.
Onsdag — inte mer. Tänk — bara fjorton
dagar, som jag varit hemma. Jag kom ju en
Onsdag?
BOTILDA.
Ja-
LOUISE
frånvarande.
Fjorton dar! De ha varit som fjorton år.
--Det är som om allting skulle somna —
stå stilla och dö — — och dammet lägga sig
som ett täcke öfver allt.
BOTILDA.
Jesses, dammet måtte en väl kunna hålla
ifrån sig!
LOUISE
sjunker ned i soffan, lägger armarne på bordet och brister i gråt.
BOTILDA.
Men kära barn, tänk på hvad hon gör! Rena
duken! siätar ut den med sitt förkläde.
LOUISE
reser sig och går af och an på golfvet; torkar sina ögon, men
utan att kunna hålla tårarne tillbaka.BOTILDA
står och ser på henne.
Jag vet inte, hvad det går åt henne, sedan
hon kom från det olycksaliga Pariset. Hon är
sig inte sjelf lik.
LOUISE.
Nej, det är jag inte.
BOTILDA.
Hon måtte väl inte gå hän och bli som
Agnes!
LOUISE.
Då dör jag hellre.
BOTILDA.
Slå inte ut sådana stora ord till Vår Herre!
En får nog gå här, så länge Han vill.
LOUISE
har åter satt sig vid fönstret och stirrar ut.
BOTILDA.
Kära hjertandes, inte ska hon gråta på sin
födelsedag. Det är inte något godt. varsel.
LOUISE.
Jag kan inte hjelpa det.
BOTILDA.
Hon har det ju så bra. Alla menniskortycka ju, att hon är snäll och rar. Hemlighetsfullt.
Kan hon gissa, hvad jag såg i dag morgse, då
jag gick på torget?
LOUISE.
Nej.
BOTILDA.
Klockan var bara sex, men kamrern var
redan ute i sin trädgård---och kan hon
gissa hvad han gjorde?
LOUISE.
Nej.
BOTILDA.
Plockade blommor. Till en riktigt fin
blomsterbukett, kantänka--Nog vet en hvar den
skulle hän, alltid!
LOUISE.
Ja, kamrern är ju alltid så snäll.
BOTILDA.
Jo, jo men! Skulle väl det vara! Han har
väl sina randiga skäl, kantänka!
Det hörs en hvissling af ett lokomotiv.
LOUISE.
Nu kom tåget.
BOTILDA.
Det är väl en förfärdelig hop folk och fämed, kantänka. Det är stor hästmarknad, må
hon veta. Patron Svensson är inne med alla
tre unghästarne--Går hän au fönstret. Nej, se
hur dom vimlar ut! Patron på Tjellmo — och
prosten i Wallby och inspektor Knutson!
Men hvem är den unge herrn, han går med?
LOUISE
gladt uppfarande.
Viggo! Nej se, Viggo! Viftar med sin näsduk utåt.
BOTILDA.
Ja, minsann är det inte herr Viggo! Jag
hade så när inte känt igen honom! Nej, se så
brådt han har. Kantänka. Ja, nu får jag ut och
ställa om kaffe, så han kan få en smula varmt
i sej!
Skyndar beskäftigt ut i köket.
LOUISE
går mot dörren och öppnar den.
VIGGO
kommer in i förstugan.
LOUISE
räcker honom handen.
Viggo! Du här.
VIGGO.
God dag, Lisa lilla. Och lycka på födelse-dagön! Tar af sin långa reskappa, ställer galoscher och
paraply i förstugan, kommer in och stänger dörren. Seså!
Nu får jag helsa på dig ordentligt! Håller hennes
hand i sina båda och ser på henne, förvånad. Hvad du är
förändrad!
LOUISE.
Tycker också du det?
VIGGO.
Det är alldeles påfallande.--Ar det
Paris? Eller sorgen efter mor, som gjort dig
såder . . .?
LOUISE.
Såder?
VIGGO.
Ja, såder---liksom större--liksom
mer kvinlig än förr?
LOUISE.
Kom nu fram och sätt dig. Botilda kommer
strax med kaffe. Du är väl trött efter resan?
VIGGO.
Inte spår. Det skall mycket till innan jag
blir trött.
LOUISE.
Hvila dig behöfver du väl åtminstone, du
som vi andra.VIGGO.
Ja, men inte ännu. Jag reser vidare med
ett-tåget.
LOUISE.
Reser dur Hvarthän?
VIGGO
glad t.
Till Paris. Jag fick litet pengar för min
bok, och så har jag tre tidningar att skrifva
korrespondenser till. Så jag hoppas kunna slå
mig fram.
LOUISE
nedstämd.
Jag trodde, du skulle stanna här nu — —
Jag blef så glad öfver att se dig--- Jag
trodde .... fär tårar i ögonen.
VIGGO.
Jag har köpt direkt biljett..,. stryker öfver
hennes hår. Så . . . så. Inte ledsen för det!
BOTILDA
kommer frän köket med kaffe, grädde och bröd på en bricka.
VIGGO.
Se god dag, Botilda.BOTILDA
niger.
Tack för det, herr Viggo. Och god dag
igen! Det var då en glädje och en
öfverrask-ning på födelsedagen, kantänka! sauer brickan på
bordet, torkar sin hand pa förklädet och räcker fram den, ni-
gande. Välkommen får en väl säga! Och var så
go’ nu och ta’ en kopp kaffe. Jag tänkte, det
kunde göra godt, när man rest långa vägar.
VIGGO.
Tack, tack, Botilda! Serverar sig. Det skall
minsann bli riktigt skönt...... Nå--hur
står det till annars?
BOTILDA.
Tackar som frågar, herr Viggo, mig gamla
skrå går ingen nöd åt, må veta. Men si
fröken — hon är visst inte riktigt som hon skulle
vara — till Louise — Ja, hon får ursäkta att jag
säger det rent ut, men sen hon kom hem från
det välsignade Pariset, har det va’tt en enda
jämmerlighet — — — och derför var det
minsann riktigt väl, att herr Viggo kom, för kan
inte det muntra upp henne, så A^et jag
ingenting ---
LOUISE.
Vi få minsann inte behålla honom. Han
reser med ett-tåget.BOTILDA.
Jesses då, hvad står på? Efter det är så’nt
hastverk?
VIGGO
skrattar.
Ingenting står på--men jag skall till
Paris.
BOTILDA.
Ska’ han dit nu igen?
VIGGO
nickar.
BOTILDA.
Om jag kunde begripa, hvad det kan vara
för märkligt med den sta’n!
VIGGO.
Jo ■— det är det märkliga med den stan,
att se’n man en gång sett den, så längtar man
alltid dit igen.
LOUISE
sakta.
Så är det . . . ja.
BOTILDA.
Då borde man aldrig ge sej dit!----Ska’
herr Viggo inte ha mer kaffe?
VIGGO.
Nej, tack.
Den berotao)ia. 8BOTILDA.
Då blir det väl bäst, jag tar ut det igen,
så det kan hålla sig varmt.--- Jag trodde,
dom skulle komma nu i rappet.
VIGGO.
Hvilka ?
BOTILDA.
Dom som kommer och gratulerar, kantänka.
Här är ju födelsedag i huset--fast inte syns
det på fröken, gu’bevars! Hå, hå — ja ja.
Tar kaffekannan och Viggos kopp, borstar af duken och går
ut i köket.
VIGGO
tar Louises hand.
Hur är det med dig? Du är så nedstämd
och frånvarande . . . Tala nu om för mig, hvad
det är.
LOUISE
skakar på hufvudet.
Ingenting, Viggo, ingenting.
VIGGO.
Är det slut med förtroendet?
LOUISE.
Nu kommer här folk . .Man hör buller ute från förstugan. Fru Knutson öppnar dörren
och man ser henne och fröken Knutson i färd med att taga
af sig galoscher och ytterplagg.
FRU KNUTSON.
Man får väl inte dra syndafloden in i
rummen. --- Sätt paraplyerna tillhopa der i
hörnet, Agneta--så der! Låna mig din näsduk,
så får jag torka af bukettpapperet ---det är
alldeles genomblötadt ...
Louise har rest sig och gått gästerna till mötes. Fru Knutson
och fröken Knutson träda in med blomsterbuketter i händerna.
FRU KNUTSON.
God dag, kära Louise! Och har den äran
att gratulera! Räcker fram buketten. Det var ett
förskräckligt regnande.
FRÖKEN KNUTSON.
Har den äran att gratulera! Räcker också fram
buketten.
LOUISE.
Tack, tack.
FRU KNUTSON.
Och se herr literatören! Kommen för
födelsedagens skull, förstås! Det var ju roligt.
Räcker hand.FRÖKEN KNUTSON
räcker också hand.
LOUISE.
Var så god och stig fram, tant. Får jag
bjuda på en kopp kaffe? Går till köksdörren och ger
order åt Botilda.
FRU KNUTSON.
Tackar som bjuder. Tar plats i soffan. Fröken
Kmitson sätter sig på en stol vid bordet. Nå, helt litera
tör, som kommer från stora verlden — hvad nytt?
VIGGO.
Ingenting, det jag vet! Annat än, att det är
ett förskräckligt regnande!
FRU KNUTSON.
Nå, det är ju ingenting precis nytt. Här
på orten har det varit alldeles förskräckligt
---Höt stitr ute--och Gud vet, när det
kommer under tak.
FRÖKEN KNUTSON.
Vi skulle haft skogsparti i Lördags, men i
sådant här väder kunde det naturligtvis inte
bli af.
VIGGO.
Nej, det förstås.
Botilda kommer med kaffekannan ; helsar.FRU KNUTSON
nådigt.
God dag, Botilda.
FRÖKEN KNUTSON.
God dag, Botilda.
LOUISE.
Får jag lof att servera tant?
FRU KNUTSON.
Tack, mitt barn, tack.
Fröknarna Svensson, Jönsson och Tornström komma in från
förstugan, alla med blomsterbuketter i händerna; de helsa:
God dag, kära Louise! Har den äran att
gratulera!
LOUISE
går emot dem, helsar och tar emot buketterna.
Tack, tack Gerda. Tack Hanna, tack Sofi
Var så god och stig fram! En kopp kaffe?
Serverar.
Fröknarna stiga fram, helsande och nigande.
FRÖKEN TORNSTRÖM.
God dag, herr Pihl. Vi hörde just, att ni
var kommen!
VIGGO.
Har nyheten redan spridt sig?FRÖKEN JÖNSSON.
Ja, vi voro inne i butiken och hemtade
Gerda, och der sa’ dom — —
FRÖKEN SVENSSON.
Det var knappt vi känt igen er i dender
långa kappan.
VIGGO.
Det var inte mycket smickrande för det,
som fans i kappan.
FRU KNUTSON
menande.
Åh — det har jag nu min egen tanke om
--känner jag Gerda Svensson rätt---
Fröknarna Knutson och Jönsson puffa hvarandra i sidan och
fnissa diskret. Fröken Svensson rodnar.
VIGGO.
Fröken Svensson säger ju sjelf, att hon
knappt kände igen mig.
FRU KNUTSON.
Det är bara som hon pratar — tro mig.
Hela sta’n vet, hvem som sitter på första sidan
i hennes album.
FRÖKEN SVENSSON
förebrående.
Åh fy, tant.FRU KNUTSON.
Jag har ingenting sagt—jag. Men jag
försäkrar herr literatören, att friare--det har
Gerda Svensson ingen brist på.
VIGGO.
Det har jag aldrig betviflat.
FRÖKEN TORNSTRÖM.
Hur länge stannar herr Pihl i sta’n?
VIGGO.
Till klockan ett.
DAMERNA
i korus.
Till klockan ett?
VIGGO.
Ja. Jag reser vidare med tåget söderut.
FRÖKEN JÖNSSON.
Redan? Vi hade hört, att herr Pihl skulle
stanna här en månads tid.
FRU KNUTSON.
Ja, det är till och med inte utan, att man
räknat en smula på det. Ungdomen skall ställa
till sällskapsspektakel, och herr literatören skulle
spela med.VIGGO.
Det gör mig ondt, men jag antar, att min
plats inte blir svår att fylla.
FRU KNUTSON
menande.
Säg inte det!
FRÖKEN JÖNSSON.
Vet ni hvad ni skulle spela?
VIGGO.
Förste älskare?
FRÖKEN JÖNSSON.
Ja. Men emot hvem?
VIGGO.
Mot er?
Fnissningar.
FRU KNUTSON.
Gerda Svensson skall spela hufvudrollen,
förstås.
VIGGO.
Det gör fröken Svensson ju alltid.
FRÖKEN SVENSSON
rodnar.
Hvad menar ni med det?VIGGO.
Det vet vi väl? Att ni är samhällets
primadonna assoluta.
FRÖKEN TORNSTRÖM.
Hvad Louise ser ledsen ut.
LOUISE
som sutit och hört på med en frånvarande min.
Gör jag?
FRU KNUTSON.
Ja, det vore synd att säga annat. Kan inte
litera tören finna på något medel att muntra sin
fostersyster mer? Hon är alldeles förskräckligt
melankolisk.
VIGGO.
Ja, Louise har ju aldrig hört till de riktigt
glada--
FRU KNUTSON.
Men nu är det alldeles som om hon vore
förhexad. Hon är sig inte lik.
FRÖKEN SVENSSON.
Nej, vi fjäsa för henne och pyssla om henne
på alla vis, men det hjelper inte stort---
LOUISE.
Åh, hur kan Gerda säga det. Jag är så
tacksam för det ni äro snälla emot mig.FRU KNUTSON.
Ja, inte behöfver Louise leta länge efter
folk, som vill vara snälla emot henne! Jag
känner en herre, som bestämdt inte begär bättre,
än att få pyssla om henne hela lifvet igenom--
EN PIGA
kommer in med en stor blomsterbukett i handen; niger för
sällskapet, går fram och lemnar Louise blommorna.
Jag skulle helsa så mycket från kamrern
och lemna denhär. Kamrern har så mycket folk
på banken, att han inte kan komma sjelf, förr
än banken stänges.
LOUISE.
Tack, Lina. Helsa kamrern och tacka.
PIGAN.
Tack, det skall jag.
Niger för sällskapet och går.
Fröknarna Knutson och Jönsson ha fnittrande lutat sina
huf-vud samman i hviskande samtal. Fru Knutson och fröken
Tornström utbyta menande blickar.
FRU KNUTSON.
Stackars kamrern!
Fnissningnr från damerna,LOUISE.
Hvarför säger tant så?
FRU KNUTSON.
Som är tvungen att sitta på banken hela
förmiddagen!
FRÖKEN TORNSTRÖM.
Ja, jag är säker på, att hans tankar äro på
annat håll.
FRÖKEN JÖNSSON.
Hm!
LOUISE.
Behagar tant en liten tår kaffe till?
FRU KNUTSON.
Nej tack, kära barn. Skämtsamt välvilligt. Vi
ska’ laga, att det fins en tår till kamrern också,
när han kommer. Han tycker så mycket om
kaffe — klappal- Louise på handen — i SynnCl het näl
det serveras af denhär lilla handen.
LOUISE.
Behagar ingen en påtår? Gerda? Hanna?
Sofi?
FRÖKEN TORNSTRÖM
räcker fram sin kopp.
Jo tack — kanske en liten tår.LOUISE
serverar.
Det var snällt.
FRU KNUTSON.
Jag får väl se att komma åstad, annars är
jag rädd, att middagen inte blir färdig i tid. Och
Knutson blir i misshumör, om inte maten står
på bordet klockan tolf. Reser sig. Ja, så är det
att vara husmor.
FRÖKEN KNUTSON
reser sig också.
Åh ja, men--
FRU KNUTSON.
Det har du rätt i, mitt barn. Det är inte
farligt alls, egentligen. Det har också sina
behag, Louise lilla. Går fram emot Louise och räcker hand
till afsked. Hur gammal är det egentligen, du blir
i dag--- om man får vara så näsvis att fråga?
LOUISE.
Tretiotvå år.
FRU KNUTSON.
Det är hög tid! Skrattande. Farväl, farväl!
Helsa kamrern!
De andra damerna resa sig också; fröken Tornström slukar i
hast kaffet och de småbröd, hon serverat sig.
FRÖKEN KNUTSON
räcker hand till Louise.
Farväl, farväl!FRÖKEN JÖNSSON
räcker hand.
Adjö, Louise! Helsa — — fnittrar.
FRÖKEN TORNSTRÖM
ännu tuggande.
Adjö, Louise.
FRU KNUTSON
räcker hand.
Farväl, herr literatör. Lycklig resa!
VIGGO
bugar sig.
Tack, tack!
De andra damerna trycka hans hand i tur och ordning.
FRÖKEN SVENSSON
går hän till Louise och tar hennes hand.
Farväl, Louise. Det var ju tråkigt, att herr
Pihl skall resa så snart. Det är du väl ledsen
för? Det blir ju så tomt? Har du inte lust att
titta inom till mig i skymningen? Ifall du tycker
det är ensamt?
LOUISE.
Tack, Gerda, tack!
De öfriga damerna med fru Knutson i spetsen ha hunnit bort
till dörren och skocka sig, fnittrande och hviskande, i förstugan,
medan
FRÖKEN SVENSSON
går bort och räcker Viggo sin hand.
Farväl, herr Pihl! Lycklig resa.viggo.
Tack, fröken. Farväl.
FRÖKEN SVENSSON
får lårar i ögonen; vänder sig hastigt om och går.
Sällskapet troppar af. Louise, sorn följt dem ut i förstugan,
kommer in igen och stänger dörren efter sig.
VIGGO.
Puh! Går af och an på golfvet. Louise har åter slagit
sig ned vid fönstret, stirrande ut.
BOTILDA
kominer från venster med en bricka; dukar af kaffebordet.
Kors en så’n massa blommor! Det må jag
säga! Och ändå sitter hon der igen och ser ut
som om hon hade sålt smöret och tappat
pengarne. Jo, det nyttar visst att vara vänlig mot
henne! Går ut i köket.
VIGGO
till Louise.
Huru är det med dig, Lisa lilla. Säg mig
det nu.
LOUISE.
Jag vet det inte sjelf--Jag känner
mig så främmande, så hemlös här i mitt hem.
Jag fryser.VIGGO
Du saknar Paris?
LOUISE.
Ja-
VIGGO.
Jag förstår det så väl. Här gapar tomheten
emot dig från hvarje vrå. Här har du lefvat
omgifven af dina kära — och nu är du ensam
kvar.
LOUISE.
Ensam? Ja! Men det är inte bara det---
Menniskorna äro ju så vänliga emot mig, men
— — det är som om jag inte hörde hit--
Allt hvad de tala om är mig så likgiltigt, deras
intressen synas mig så små — — och deras
ofinheter plåga mig--
VIGGO.
Du menar--
LOUISE.
Jag menar deras sätt att blanda sig i andras
intimaste förhållanden — deras fnittrande, deras
klumpiga häntydningar ---- allt är mig emot.
Det pinar mig. Jag tycker det är rått. Om det
fins någonting i verlden, som borde vara heligt,
så vore det väl det--VIGGO
sakta.
Det gjorde mig så ondt--det der med
fröken Svensson --
LOUISE.
Hon är den enda af hela sällskapet, som
har en smula finkänslighet i behåll — hon och
kamrern--
VIGGO.
Det är ju alltid två menniskor, som du kan
umgås med i din ensamhet.
LOUISE
skakar på hufvudet.
Också de äro mig främmande. Allt är mig
främmande här. Det förefaller mig sjelf löjligt
--såder — efter ett par månaders vistande
i Paris ---men det är så. Det är som om
håret kunnat gråna på mitt hufvud under dessa
fjorton dar, och hjertat frysa till is i mitt bröst.
VIGGO.
Säg mig nu allt, Louise. Någonting har
inträffat---någonting som--
LOUISE.
Det pinar mig att tala om det--
VIGGO.
Också med mig?LOUISE.
Ja, Viggo, också med dig.
viggo
reser sig. upp.
Förlåt mig. Det var inte min mening att
pina dig. Jag trodde bara inte--
LOUISE.
Hvad?
VIGGO.
Att du också kände dig främmande för mig.
LOUISE
sträcker ut sin hand efter honom.
Det gör jag inte, Viggo. Men jag kan inte
tala om det. Jag tycker, du borde förstå mig
ändå. Jag vill ingenting dölja för dig — —- det
fins ingenting att dölja. Jag skulle önska, att
jag vore af glas, och att du kunde se allt, som
rör sig inom mig--allt det der, som jag har
så svårt att profanera med ord.
VIGGO.
Nu förstår jag. Böjer sig ned och kysser henne på
pannan. Kära lilla syster!
LOUISE.
Det fins en gammal saga om en jungfru,
som blef bergakungens brud. Jag mins den
Den bergtagna» 9mycket dunkelt----men jag tror, hon dåra-
des af glansen i trollens verld; och se’n hon en
gång sett den, längtade hon alltid dit igen.
Jag är som den jungfrun i sagan — bländad
af glansen i en verld, som icke är min--
det stolta, fria lifvet derute . . .
VIGGO.
Också jag har känt något liknande — -—
LOUISE
skakar på hufvudet.
Inte som jag. Du är lycklig, du. Du är
en riddare, som stiger ditner och hemtar sin
brud--Jag? Hvad är jag? — En skugga,
bunden till en annans tillvaro--dömd att
fjerran ifrån honom föra en sjelfständig och
derför overklig existens--
VIGGO.
Det der förstår jag inte.
LOUISE.
Förstår du inte, att denna känsla måste
bryta mig loss från mitt föregående — -
derför att den strider mot mina grundsatser, min
uppfostran — —• ja, mot sjelfva min naturs
egendomligheter--— Derute ha de friare
tyglar----der ger man sin kärlek för stunden
— icke för lifvet.VIGGO
stirrar framför sig ett ögonblick under tystnad; derpa säger
han sakta.
Jag borde inte ha rest ifrån dig derute. Jag
borde ha stannat hos dig.---Nu efteråt
kommer det för mig, hvilken underlig beklämning,
som grep mig, då vi skildes--det var en
så bestämd aning om, att en olycka hotade
dig--
LOUISE.
Den olyckan hade du inte kunnat afvärja
.... och för resten ... är det en olycka att en
enda gång i sitt lif ha fått erfara, hvad det är
att älska och vara älskad tillbaka?
VIGGO
vänder sig bort för att dölja sin rörelse.
Jag kan inte längre skilja svart från hvitt.
Jag erkänner min oförmåga. Förlåt mig, att jag
trängt in i din hemlighet och sjelfkärt trott mig
kunna gagna dig med mina råd . . . Här kan
ingen menniska råda.
LOUISE.
Inte så, Viggo! Du är alltid så finkänslig
och god. Du har inte trängt in i mitt
förtroende — tvärtom---du är den enda menniska,
som jag kunnat tala med om detta . . .
VIGGO
med tårar i ögonen.
Jag vill dig väl. Jag ville så gerna se diglycklig. — — Men jag känner med dina nerver
--det är en åratal igenom samlad längtan,
som nu slagit ut. Den har vuxit i lön under
alla dessa år--nu, när den blommar, har
den så djupa rötter genom hela din varelse, att
den aldrig kan ryckas bort. Bara vissna och
dö--men när den vissnar, vissnar du sjelf
med den . . .
LOUISE.
Du har förstått det. Ja, Viggo, ja, så är det.
VIGGO.
Det är som att stirra ut i mörka natten —
man ser inte en hand för sig. Böjer sig fram mot
henne. Säg mig nu uppriktigt, kära lilla syster
--vill du att jag stannar hos dig?
LOUISE
skakar på hufvudet.
Det hjelper inte. Du har rätt - - här kan ingen
menniska råda.
Tystnad.
VIGGO.
Hur kom det sig?
LOUISE.
Vet inte! Kanske af glansen kring hans
namn---kanske deraf, att hans verld var så
främmande för min, att den just derigenom drogmig oemotståndligt till sig . . . Eller — sakta —
kanske det var min natur, som tog ut sin rätt
.....att älska en gång.
VIGGO.
Och nu strider naturen sin strid på lif och
död . . .
LOUISE.
Jag fruktar striden är utkämpad redan. Jag
känner inte längre mig sjelf. Jag är som en
gengångare här i dessa tysta, låga små rum, der
damtygen kläda möblerna som hvita
liksvepningar. Är det jag, som lekt och vuxit upp
här?--Som trott på Gud och känt mig trygg
och stark i medvetandet om mina fasta
grundsatser? — — Nu ha de alla störtat i grus under
mina fötter.
viggo.
Tag vara på dig sjelf--och tag vara
på framtiden!
LOUISE.
Det fins ingen framtid.---När jag tänkte
på att stanna här i kylan alltid--tänkte på,
att år skulle komma och gå, utan att jag fick
se honom — höra hans kära stämma--att
dag skulle glida bort efter dag, utan att så
mycket som ett bref förde bud mellan honom och
mig--- då såg jag, att de dagarne och de
åren icke skulle synas mig värda att lefva. Förmig fans hvarken glädje eller skönhet---
ingenting annat än en oändlig tomhet--
Då skref jag. Jag vet inte hvad. Men det
darrade nog mellan raderna min fruktan att bli
glömd.
viggo.
Huru länge är det sedan du skref?
LOUISE
skakar på hufvudet.
Jag vet inte om jag väntat länge eller kort.
Jag vet inte om dagarnc mist sin längd eller
om de icke längre ega något slut.... tiden har
blifvit något formlöst, som flyter i ett . . . jag
vet blott att tomheten är evig.
T ystnad.
VIGGO
sakta.
Om han nu ber dig komma?
LOUISE.
Jag skulle lyda honom blindt----om han
också bad om mitt lif.
viggo
stryker med handen öfver hennes panna.
Jag skall inte pina dig med några. råd. Men
du är exalterad nu. Kanske skall du se
annorlunda på allt detta, se’n dina nerver kommit i ro.
Från förstugan höres ett lätt buller: ett par galoscher, somtagas af och en paraply, som stötes mot golfvet. Strax derefter
knackar det på dörren och kamrer Möller kommer in.
KAMRERN
bugar sig.
Jag har tyvärr inte kunnat komma ifrån
förr än nu, men jag ville ogerna försaka nöjet
att personligen få lyckönska fröken Louise på
födelsedagen.
LOUISE
räcker honom sin hand.
Tack, herr kamrer. Tack för blommorna.
Det var så snällt.
KAMRERN.
Ah för all del, det . . . Helsar på viggo. God
dag, Viggo Pihl! Jag hörde just, att du
välkommen "--det blir ju ett kort besök, den-
här gången?
VIGGO
hetsar.
Ja. Jag reser vidare med ett-tåget.
KAMRERN.
Jag hör det, ja. Till Paris?
VIGGO.KAMRERN
till Louise.
Fröken Louise tycker väl, det är tråkigt, att
Viggo reser så snart?
LOUISE.
Naturligtvis. Men det får man ju finna sig i.
Det var roligt att se honom i alla fall — fast
det var kort.
KAMRERN.
Det blir nog mycket folk med på tåget.
Här har varit ovanligt lifligt i dag.
viggo
ser på klockan.
Och jag har mitt bagage att ställa om. Det
är kanske på tiden, att man ger sig af.
LOUISE.
Redan?
KAMRERN
artigt.
Tiden går fort i angenämt sällskap.
viggo
ser Louise in i ögonen.
Vill du, att jag skall stanna? Då stannar jag.
LOUISE.
Tack, Viggo, tack. Det visste jag nog. Men
du skall resa.VIGGO
tar hennes hand.
Farväl då, lilla Lisa.
LOUISE
med tårar i ögonen.
Farväl, Viggo . . . och . . . helsa Paris.
VIGGO.
Adjö, kamrer.
De skaka hand.
KAMRERN.
Adjö, Viggo. Lycklig resa.
VIGGO.
Tack. Går till köksdörren, öppnar den och ropar utåt.
Adjö, Botilda! Nu bär det af igen!
BOTILDA
kommer i dörren, torkande handen på förklädet.
Adjö, herr Viggo! Får se kamrem och niger djupt.
Nej, men att kamrern är kommen, och fröken
har ingenting sagt! Nu skall jag ta in kaffe!
LOUISE.
Jag får verkligen be om ursäkt, att jag inte
tänkt på . . .
KAMRERN.
Tack, inte för min skull.LOUISE.
Det är väl inte kaffedags längre — Men ett
glas vin får jag väl bjuda på? Botilda, tag in
litet vin.
KAMRERN.
Tack — men--hm! om jag får vara
alldeles ogenerad — blodet stiger mig alltid åt
hufvudet, om jag dricker vin på förmiddagen---
VIGGO,
som under liden tagit på sig reskappa, halt och gal os ch er ute i
förstugan, nickar ännu en gång in genom dörren. Adjö, adjö!
LOUISE.
Adjö, Viggo.
BOTILDA.
Får man ingenting alls bjuda kamrern på?
KAMRERN.
Tack, Botilda — jag skall ingenting ha.
BOTILDA
mysande.
Kamrern får åtminstone sitta en stund och
hålla fröken sällskap, annars leds hon för galet.
Går ut i köket.KAMRERN.
Ja, jag vill gerna stanna en stund, om fröken
Louise inte har något emot det.
LOUISE.
Åh! Hur kan kamrern tro det.
KAMRERN.
.Säg bara uppriktigt, hvilket fröken Louise
vill. Jag vill så gerna göra alldeles som fröken
Louise vill. Kanske fröken Louise helst vill
vara ensam? Fröken Louise är nog mycket
ledsen öfver att Viggo reser?
LOUISE.
Ja. Det är så tomt — —
KAMRERN
medlidsamt.
Kan jag ingenting göra--- hm! — jag
menar--fröken Louise vet ju--
Det höres en signal från stationen.
LOUISE.
Nu gick tåget.
KAMRERN.
Ja.
Tystnad.
LOUISE
söker att beherska sig.
Det har väl varit mycket folk på banken
i dag?KAMRERN.
LOUISE.
Men nu är arbetet slut för i dag?
KAMRERN.
Åh — nej. Det fins arbete nog för hela
eftermiddagen--gud ske lof.
LOUISE.
Tycker kamrern om att arbeta?
KAMRERN.
Ja. Det är det enda som hjelper, när lynnet
är tungt.
LOUISE
sakta.
Jag önskar, att jag också hade ett arbete.
KAMRERN.
Ah! — Kvinnans verkningskrets är hemmet.
Fröken Louise’s arbete borde vara att göra ett
hem ljust och gladt.
LOUISE
skakar på hufvudet.
Jag önskar, att jag hade ett arbete, en mans
arbete. Jag förstår så väl, att det kan hjelpa
mot sorger och bekymmer--om man gräfver
ner sig i det helt och hållet, egnar sig åt det medhvarje fiber. — i tankar. — Timme efter timme går,
siffrorna rada sig upp framför en på papperet...
tanken släpper dem inte för en sekund . . . och
tiden rinner, utan att man vet, hvart den tar
vägen. När man så till sist är trött till kropp
och själ . . . hur härligt måtte det då inte vara
att lägga sig ner och sofva från alltsammans ....
sofva lugnt och utan drömmar ... hemta krafter
till morgondagens slit. . .
KAMRERN.
Tala inte så, fröken Louise. Det gör mig
så ledsen. Det är någonting så hopplöst och
brustet . . . någonting i tonfallet och i ögonens
och ansigtets Uttryck, som . . . Tar hennes hand.
Hvarför är fröken Louise inte som förr? Hvad
har händt? Hvad är det, som tynger? Har
fröken Louise inte längre förtroende för sin
gamle vän? Kan jag ingenting göra ... det
skulle vara min högsta önskan.
LOUISE.
Det går nog öfver.
KAMRERN.
Är det sorgen, som tynger? Fröken Louise
är ensam nu i sitt fordna hem, der allt påminner
om de kära, som gått bort. Fröken Louise
be-höfver komma bort härifrån i andra omgifningar
— i nya förhållanden.LOUISE,
Ja.
KAMRERN.
Om fröken Louise fick ett nytt hem att
styra och ställa med, så skulle nog sorgen
lindras så småningom.
LOUISE
tiger.
KAMRERN
flyttar sin stol närmare.
Mins fröken Louise den sommaren, då jag
såg Louise för första gång? Louise var ett
barn och satt på mitt knä och läste franska
lexor--Louise satt der så tryggt, som om
den platsen var hennes och alltid skulle förbli
det. Jag var Louises »stora vän»--det fans
ingen som hon tyckte så bra om, som mig, sade
hon — — och ibland slog hon armarne kring
min hals och kysste mig---
Det är längesedan nu, men jag mins det
grant. Louise växte upp . . . hon satt aldrig
mer på mitt knä ... och hon glömde visst, både
att jag varit hennes »stora vän», och att hon
kysst mig----Jag glömde det inte, jag.
Jag har väntat i tjugo år. Det är inte första
gången, jag gör den frågan, som jag nu
upprepar för sista gång. Kanske Louise tycker, att
det är efterhängset? Men Louise var så ungförra gången. Jag kunde så väl förstå, att Louise
ville se sig om i verlden först.--Sedan
kommo ju sorgerna och--jag visste, att
Louise aldrig skulle ha lemnat sin gamla mor
ensam med den sjuka systern--
Nu står Louise ensam i verlden — och har
sett nog--kanske mer än nog — af lifvet
derute. Nu frågar jag igen: Vill Louise bli
min hustru?
LOUISE
stirrar framför sig med tårfyllda ögon.
KAMRERN.
Louise skall inte svara strax; men tänk på
hvad jag sagt. Jag är ju inte någon yngling,
längre, och Louise är ingen oerfaren ung flicka.
Men en vänskap så gammal som vår har djupa
rötter--och tjugo års tillgifvenhet är kanske,
när allt kommer omkring, en mera solid basis
för ett äktenskap, än ungdomens flyktiga tycke.
LOUISE
skakar på hufvudet.
KAMRERN.
Detta gäller Louise — inte mig. Jag kan
inte tänka mig större lycka på jorden än att få
kalla Louise min hustru. Och jag skall aldrig
fordra af Louise mer än Louise sjelf vill ge
--det tror Louise mig väl om? Jag önskarbara, att jag hade rätt att--med min till-
gifvenhet----ge Louise det stöd, som---1
LOUISE.
Det kan aldrig ske.
KAMRERN
reser sig upp och börjar gå af och an på golfvet, kämpande
med sin rörelse ; stannar så framför henne igen.
Ar det--med ansträngning — någon annan?
LOUISE.
Ja-
KAMRERN.
Då ber jag om förlåtelse — men — ja, blif
inte ond — men — med ett förplågadt uttryck — kunde
fröken Louise inte ha sparat mig dethär?
LOUISE.
Jag visste ju inte — och —- — det är inte
som kamrern tror. Jag kan inte tala om detta
--jag kan inte — det — det är så
förfärligt --
KAMRERN
ser på henne med en lång, medlidsam blick.
Jag har pinat--förlåt---det skall
aldrig hända mer. Men--fröken Louise
tror ju, att jag är hennes vän?
LOUISE.
Ja, ja, det vet jag. Tack, tack för allt.BREFBÄRAREN
knackar på dörren, öppnar den och räcker in ett bref.
M:lle Louise Strandberg! Var så god.
LOUISE
skyndar fram och griper det; häftigt upprörd.
BREFBÄRAREN.
God middag!
Går.
LOUISE
håller brefvet framfor sig, liksom tveksam.
KAMRERN.
Jag generar väl inte?
LOUISE.
Åh — nej. Men om kamrern tillåter--
går bort till fönstret, bryter brefvet och läser. Efter hand som
hon läser, få kinderna färg, och hela ansigtets uttryck förändras.
KAMRERN
efter en stund.
Jag hoppas det är goda nyheter!
LOUISE
vänder sig om.
Åh — förlåt mig--jag glömde--
KAMRERN.
Det var goda nyheter — det syns.
Den bergtagna. ioLOUISE
sakta och allvarligt men alltigenom med samma uttryck af
dämpad lycka.
Godt eller ondt--allt ligger i
framtidens hand.
KAMRERN
pekar på brefvet.
Der fans läkemedlet, som jag inte kunde ge.
LOUISE.
Är kamrern ledsen på mig?
KAMRERN.
Ack — nej.
LOUISE.
Jag rår ju inte för det. Det är som hade
jag gått ensam i långa år, med natt på alla sidor
--och så plötsligt hört en röst som ropat
mitt namn ur mörkret--långt borta.
KAMRERN.
Måtte den rösten inte leda vilse, det önskar
jag så innerligt. — En smula bittert.— Jag ropade
också jag, men det hörde fröken Louise aldrig.
LOUISE.
Förlåt mig. Jag är så tacksam — — så
riktigt af hjertat tacksam---
KAMRERN.
Om jag kunde — på något sätt vara
till minsta tjenst.LOUISE
räcker honom sin hand.
Tack, det vet jag nog, och jag litar på, att
kamrern fortfarande vill ha mina affärer om hand.
KAMRERN.
Det är ju ingenting annat än min
skyldighet som tjensteman i banken. Penningarne äro
ju disponibla, och--
LOUISE.
Låt oss icke tala om affärer nu. Jag måste
tänka mig om, och sedan kommer jag till
kamrern och rådgör — innan jag reser--
KAMRERN.
När reser fröken Louise? Och hvart?
LOUISE.
Jag vet inte när ... i morgon . . . eller om
några dar. — — Till Paris.
KAMRERN.
Gud gifve lycka på färden. Farväl.
Går.
LOUISE
öppnar dörren till köket och ropar.
Botilda.BOTILDA.
Jesses så glad hon ser ut! Nu har han friat.
LOUISE.
Nej, Botilda, det har han inte.
BOTILDA.
Inte? Men hvad i Herrans namn är det
då? Hon är ju alldeles förändrad.
LOUISE.
Är middagen färdig?
BOTILDA.
" Ja, men hvad i Guds namn går åt henne?
LOUISE.
Jag är hungrig. Har du något godt till mig?
BOTILDA.
Jag har inte gjort annat, se’n hon kom hem,
än laga ihop mat, som hon skulle tycka om —
och hon har knappt rört den.
LOUISE.
I dag ska’ du få se på annat.
BOTILDA.
När gick kamrern?
LOUISE.
Nu nyss. Hör — Botilda — — jag reser
min väg om ett par dar.BOTILDA.
Jesses hvad är det nu för konster, hon har
för sig? Hvart ska’ hon resa?
LOUISE.
Till Paris.
BOTILDA.
Ja, jag säger då det, hon är alldeles från
vettet! Våga sig ut på sjön nu när det regnat
i 14 dar---tänk ett sådant djyp.
LOUISE.
Tag nu in maten, så är du snäll.
Botilda försvinner i köket.Paris, följande år, en afton i April.
Samma atelicr, men nu mycket elegant dekorerad,
med nya möbler, mattor, gobeliner, studier i ram, m. m.
I ena hörnet på en kolonn omgifven af palmer och
andra bladväxter står en marmorbyst af Alland; der
nedanför en chäslong. Längre fram ett pianino.
Taklampor och japanesiska lyktor äro tända i
ate-liern och i trädgården utanför, dit glasdörrarne stå öppna.
Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. kostnärer
sorla och glamma kring en bål derute. Alltemellanåt
stämmer en manskvartett upp en sång.
Viggo och Lilly sitta i förtrolig téte å téte på
chäslongen inne i ateliern.
LILLY.
Ack jo, Viggo! Jag vill mycket hellre bo
med dig hemma i en svensk småstad, än stanna
här i Paris.
VIGGO.
Hur är det möjligt? — Det stolta, fria lifvet
härute —--
LILLY.
Ju mer jag ser af »det stolta, fria lifvet
härute», dess mer skrämmer det mig.VIGGO.
Är du en sådan liten harunge?
LILLY.
Ja. Jag kan ligga vaken ibland om
nätterna och tänka, och ju mer jag tänker, dess
värre blir det. Jag blir riktigt mörkrädd till
sist. Och då vet jag ingen annan råd än att
krypa alldeles ner under täcket — — det
hjel-per. Trycker sig in till honom. Då tänker jag pa dig
och önskar, att du vore hos mig.
viggo
smeker henne.
Stackars min lilla harunge!--Hvad är
det egentligen, som hon är så rädd för?
LILLY
h viskan de.
Kärleken.
VIGGO
muntert.
Så-å? Det har jag aldrig märkt.
LILLY
stryker med handen genom hans hår.
Nej, för jag kan inte låta bli att tycka om
dig. Det är just det som är olyckan.
VIGGO.
Jaså! Det är en olycka.LILLY.
Inte att jag tycker om dig; men att jag inte
kan låta bli.
VIGGO.
Skulle du önska, att du kunde låta bli.
LILLY.
Ja, för när du så inte brydde dig om mig
längre, så skulle jag inte heller bry mig om dig.
viggo.
Jaså! Ja men nu bryr jag mig händelsevis
om dig — •— rätt mycket, till och med.
LILLY.
Nu ja.
VIGGO
kysser henne.
Ja just nu!
LILLY.
Men i morgon?
VIGGO.
Troligen i morgon också.
LILLY.
Ja men sedan? Framtiden? Den kan du
inte svara för.
VIGGO.
Kan du det?LILLY.
Jag tycker, att jag kan. Vi kvinnor känna
visst i allmänhet djupare än ni män.
viggo.
Derom tvista de lärde. Men de lärde äro
partiska--det ligger nästan alltid en olycklig
kärlekshistoria bakom deras visdom. De gamle
ungkarlarne säga: »ha! kvinnorna äro trolösa!»
De gamla ungmörna: »ha! männen äro flyktiga!»
--Men historien lär oss, att det fins flyktigt
och trofast folk både bland män och kvinnor.
LILLY.
Då måtte olyckan vara den, att de trofaste
alltid förälska sig i de flyktige.
viggo.
Alltid?
LILLY.
Ja, eftersom en af dem alltid tröttnar.
viggo.
En sådan liten pessimist! skrattar. Och så
menar du, att eftersom du sjelf är en mycket
trofast liten tös, så ...
LILLY.
Du får inte göra narr!VIGGO
smeker henne.
Kära barn! Hur kommer du på så dystra
tankar?
LILLY.
Åh, jag har exempel nära till hands.
VIGGO.
Erna och Henrik?
LILLY.
Ja-
VIGGO.
Hvad vet du om dem?
LILLY.
Åh, du tror väl också, att man inte har ögon,
fast man är ung och oerfaren.---Han är
så svartsjuk och oresonlig. Och Erna--
VIGGO.
Hvad är det med henne?
LILLY.
Jag vet knappt. Men jag tycker ibland, att
hon ger honom anledning till det.--- Tror
du, att hon håller af honom?
viggo.
Hvad tror du sjelf?LILLY,
Hon har blifvit så underlig på den sista
tiden--- Ja, det började strax efter det Louise
kommit tillbaka. Hon är så nervös, så häftig
— ja, ibland tycker jag, att hon är riktigt
elak.
VIGGO.
Men han är då också en riktig mes. Han
bara gnäller och åbäkar sig. Du har kanske rätt
i en del af det du sade nyss om kärleken. Men
man skall då också taga på den med en smula
förstånd . . . Jag menar: man har då en viss
skyldighet att visa sig från den älskvärda sidan,
om man vill bli älskad tillbaka. Inte sant? siår
armen kring hennes lif och Intar sitt hufvud mot hennes bröst.
Man skall taga vara på hvad man har.
Kärleken är en ömtålig blomma, som behöfver mycken
vård. Den blomman är det bästa lifvet skänkt
mig. Jag skall värna om den med allt hvad
jag eger af ömhet och klokhet.
LILLY
kysser honom på pannan.
Det skall också jag--
LOUISE
kommer inifrån sofiummet; då hon får se paret på chäslongen,
vill hon draga sig tillbaka.
VIGGO
tar sakla sin arm bort från Lillys midja.
Louise!LOUISE
småleende.
Förlåt mig! Det var ju tråkigt, att jag skulle
störa.
viggo.
Du stör oss inte. Fråga Lilly — gör hon?
LILLY.
Nej. Inte Louise.
VIGGO.
Sitt nu ner hos oss ett ögonblick.--
Sången derutifrån låter så bra på afstånd. Och
här är så vackert, härinne.
LOUISE
sätter sig.
Ja, här är vackert, det ser jag sjelf bättre
än någon annan.
LILLY.
Åh, det är minsann inte svårt att se!
LOUISE.
För er alla är det bara det yttre, de vackra
möblerna, färgernas harmoni--För mig är
det själen, doften af det hela--det, som gör
detta rum till mitt hem.
LILLY.
Det der förstår jag, men inte Viggo. Detder måste man vara kvinna för att kunna känna
--Jag menar så der, att man håller af hvar-
enda möbel, som en kär vän — derför att den
varit vittne till---
VIGGO
afbryter.
Vet du hvad vi talade om, när du kom?
LOUISE.
Talade ni verkligen?
VIGGO.
Ja. Men det var ett gammalt tema.
LOUISE.
Om kärleken?
VIGGO
nickar.
Lilly är skeptisk.
LILLY.
Åh fy dig!
viggo.
Hon har sett på lifvet med sin nittonåriga
erfarenhet oeh funnit, att kärleken är en olycka,
ty en af de älskande tröttnar alltid--
LILLY.
Viggo! Det är riktigt skam af dig.I.OUISE
lägger sin hand på Lillys panna.
Dethär ljusa hufvudet är så klokt, så
klokt --
VIGGO.
Jaså! Är också du en kärlekens pessimist?
LOUISE.
Nej. Jag tror, det är bäst, att inte på
förhand plocka bladen af nyponblommorna vid
vägkanten--om man också vet, att
morgondagens vind skall sopa dem bort.
LILLY.
Jag kan inte låta bli.
LOUISE.
Hvarför grubbla? Lägg ditt hufvud mot
hans axel och var glad åt att vara älskad! — —
Lyckan kommer och lyckan går. Kanske
stannar hon kvar — kanske inte — i alla händelser
är det fruktlöst att söka binda henne.
viggo.
Det der är hvad man kallar filosofi.
I.OUISE.
Ja, men inte pessimism.HENRIK
kommer med dyster uppsyn in från trädgården.
LILLY
sakta till Viggo.
Usch, der är han. Jag är säker om, att han
vill jämra sig. Kom, låt oss gå.
De gå ut i trädgården.
HENRIK
sätter sig på chäslongen.
Åh, Louise, jag är så olycklig.
LOUISE.
Hvarför ska’ ni plåga hvarandra.
HENRIK.
Det är ju inte jag!
LOUISE.
Jo, du är svartsjuk.
HENRIK.
Kan jag väl annat! Hon vill knappt
erkänna, att det är skilnad på mig och hennes
andra bekanta. Och om jag vågar yttra ett ord
af klagan, så straffar hon mig med en raffinerad
grymhet, som om jag begått ett brott.
LOUISE.
Jag tycker nog, att hon kunde vara
annorlunda emot dig, men du är ju också — —HENRIK.
Hon är grym, hon är kall, hon är hård.
LOUISE.
Nej, hon är god.
HENRIIC.
Mot alla andra — bara inte mot mig —
derför att jag älskar henne--och derför att
min kärlek gör mig vek.
LOUISE.
Jag tycker, ni skulle kunna vara så
lyckliga, ni två. Hon har ju sjelf velat vinna dig,
och du begär inte bättre än att få vara henne
trogen.
HENRIK.
Hon borde ha varit karl. Deri ligger hela
felet. Hon har en fullkomligt manlig karaktär.
Hon tröttnar och hon kastar bort.
LOUISE.
Är en man alltid sådan?
IIENRIK.
Jag är inte sådan. Men annars--Ifall
han inte träffar på en kvinna, som vrider hjertat
ur bröstet på honom, söm pinar honom med
glödande tänger--- Sådan är hon! Böjer sig
ned och snyftar.LOUISE.
Stackars barn! Du blir aldrig någon man!
HENRIK
knyter händerna.
Jo! Jag skall bryta med henne! Jag står
inte ut med dethär.
Erna och Bergström komma från trädgården, glada och
xipprymda, blossande på cigaretter. Efter hand komma flere
konstnärer in och bilda konverserande grupper på golfvet.
Sången har tystnat.
BERGSTRÖM.
Jo! Tjo hej! Jag skall ut till Fontenay
och måla naket ute.
ERNA.
Du är tokig!
BERGSTRÖM.
Snick snack! Det ska’ bli någe’ styft må
du tro!
ERNA.
Hvad ska’ det bli då?
BERGSTRÖM.
En naken pojke, förstår du!
ERNA
skrattande.
Han fryser ihjäl.
Den berg tagna. nBERGSTRÖM.
Asch--han är delvis klädd i pels.
ERNA.
Delvis klädd i pels? Skrattar. Hvad skall han
föreställa?
BERGSTRÖM.
Det vete fan — ett namn hittar man väl
alltid. Kolossalt vacker kropp! — Du skulle
se hans ben! Det vore något för dig.
ERNA.
Gör mig en cigarett så är du hygglig. Min
tobak är slut.
BERGSTRÖM.
Det är min snart också. Men för dig skulle
jag offra min sista droppe hjerteblod, det vet du.
ERNA.
Tack. Jag föredrar tobaken.
Bergström sätter sig ner på en stol och rullar cigaretten.
LIND
i det han kritiskt skärskådar Allands byst.
Styf karl! Ja, gu’bevars! Men konstig kropp!
Konstig kropp, säger jag dig. Nu håller han
på med en marmorgrupp, har jag hört. Den är
snart färdig, och han är sjelf i en sådan der
feber som han alltid är i, då han gör någe’ styft.
Men ingen slipper in i hans atelier. Jag
försökte i går.JOHANSSON.
Du ja! Du springer ju alltid rundt och
snokar. Inte kan man undra på, att monsieur
Alland stänger sin dörr.
LIND.
Kan man inte undra? Är jag kanske inte
också--Kunde han inte ha godt af ett
råd
Allmänt skratt.
BERGSTRÖM
lemnar Erna cigarretten.
Jaså, det tycker du! Att Gustave Alland
borde ta’ råd af dig!
LIND.
Det vore väl fan, om han inte skulle ha godt
af, att en kamrat gjorde honom uppmärksam på
ett och annat--
I detsamma öppnas dörren och Alland kommer hastigt in.
Han studsar först vid åsynen af de många menniskorna, men
då han ser sig observerad går han ogeneradt fram emot Louise
och helsar.
ALLAND.
Jag kommer kanske olägligt. Jag visste
inte, att ni hade främmande.LOUISE
förlägen.
Det är min fosterbror Viggo, som firar
födelsedag ---
ALLAND
vänder sig till Viggo, som står i dörren till trädgården.
Tillåt mig att gratulera. Jag hör, att ni
firar er födelsedag.
VIGGO.
Tack.
ALLANI)
lielsar på Lilly, som står vid sidan om Viggo.
God dag, fröken Walldén. Har jag den
äran att vara igenkänd? Jag har träffat er här
en gång förr.
LILLY.
Skulle man inte känna igen en så berömd
man som ni, när man en gång har haft den äran
att bli föreställd för er!
ALLAND.
Det var samma dag monsieur Pihl skulle
resa. Jag mins det mycket väl. Ni kom
utifrån - Jag mins hur rödblommig och frisk
ni var--riktigt förtjusande -------
Bergström, Johansson och Lind gå fram och helsa på Alland.
BERGSTRÖM
skrattande.
vSå märkvärdigt! Vi talte just om er,
monsieur Alland, då ni kom.ALLAND.
Då talade ni väl illa om mig?
LIND.
Ah, hur kan ni tro det!
ALLAND.
Det gör en kollega alltid.
Johansson.
Ja men ni är ju hors concours.
BERGSTRÖM.
Jo, Lind ville gerna slippa in i er atelier och
kritisera gruppen, som ni håller på med.
ALLAND.
Det gör mig ondt, käre kollega. Men jag
tål aldrig att någon ser hvad jag har för händer
— med ett fint småleende — OCh natUlligtvis
allra-minst en så talangfull yrkesbröder, som ni.
LIND.
Jag ber, jag ber!
viggo
ute i trädgården; knackar i bålen.
Mina damer och herrar! Låt oss dricka ett
glas med den sist anlände gästen!
Allmän tillslutning. Alla strömma ut i trädgården med
undantag af Erna, som blir sittande orörlig.HENRIIC
som gått ut med de andre kommer in igen från trädgården.
Så ensam! Hvar liar du din tillbedjare?
Har han öfvergett Venus för Bacchi skull?
ERNA
vänder sig bort, utan att svara.
HENRIIC.
Jaså, du ger den stumma! Aj, aj! Då står
det illa till med samvetet.
ERNA.
Låt mig vara i fred.
HENRIIC.
I fred med ditt onda samvete? En skön
duett!
ERNA
vänder sig emot honom.
Ställ inte till uppträde nu! Jag är inte i
humör att tåla dina dumheter!
HENRIIC.
Jaså! Du är inte i humör! Det var ju
tråkigt, det! Hur kan det komma sig? Du skulle
väl inte ha lagt ut dina garn förgäfves?
ERNA.
Gå din väg!
HENRIK.
Gå! Ja, det är just det, jag tänker göra.Men jag skall säga dig sanningen först. Jag
låter inte sparka bort mig som en hund. Jag
har tålt det alltför länge — akta dig nu, för nu
bits jag!
ERNA.
Så bit då, om du törs, din byraeka!
HENRIK
knyter händerna och far emot henne; hejdar si g.
ERNA.
Se bara! Du törs ju inte slåss en gång.
HENRIK.
Jag slåss inte med en kvinna.
ERNA.
Nej, åtminstone inte med en som är
starkare än du.
Kvartetten stämmer upp i trädgården och sorlet derute dämpas.
LOUISE
kommer hastigt in i ateliern och går fram till Erna och Henrik.
Sch! Inte går det an att ni grälar så högt!
Man hör er ju derute. Tänk på det!
ERNA.
Det är inte mitt fel. Jag har bedt den der
herrn hålla sig i styr och gå.HENRIK.
>:Den der herrn!» — Hvad tycker du, Louise?
LOUISE.
Tyst, tyst! Inte skrika!
HENRIK
utom sig.
Jag har älskat den der hyndan högre än
mitt lif — — derför har hon under två år
kunnat göra mitt lif till ett helvete — —
ERNA.
Ni är inte tillräknelig! Gå er väg? Och
sätt aldrig er fot inom min dörr!
HENRIK.
Jag skall sätta dig i gapstocken i stället----
Jag skall brännmärka dig — ska’ du få se —
ditt--
LOUISE.
Henrik! — —
ERNA.
Gör det! Gör det! Skrik ut för ver Iden,
att jag tålt er i min närhet, att jag tillåtit er
hand att röra vid min kropp--Jag har
aldrig så tydligt som nu sett, hur nesligt det
var----HENRIIC
kämpar med sig sjelf som om han ville säga något; tar ett
steg emot henne; vänder sig derpå hastigt om och störtar ut.
LOUISE
ser efter honom.
Stackaren! Så förtviflad han var! Hur
började det?
ERNA.
Som vanligt. I dag var jag inte i humör
att fördraga hans lumpenhet--
LOUISE.
Ja, men — detta är ju — sätter sig hos
henne — Säg mig uppriktigt, Erna lilla — älskar
du honom inte längre?
ERNA.
Ack du — Jag har aldrig älskat honom!
Aldrig en sekund. Är det en menniska, som
man kan älska, denna parasit på konstnärslifvet
härute? En menniska som ingenting är,
ingenting blir, ingenting duger till.
LOUISE.
Men det visste du ju förut.
ERNA.
Jag visste! Jag visste! Hvad gör det för
nytta hvad man vet? Jag led så, att jag kundebii vansinnig. Jag var förhexad, förbannad,
bunden! Det fans bara en i verlden, som jag
tänkte på--Men det, som en gång hade
dött, kunde icke åter väckas till lif---Du
har kanske hört talas om menniskor, som bli
drinkare af olycklig kärlek? Jag var för feg
att dö — för litet romantisk om du så vill. Jag
kastade mig i hans armar derför, att han just
gick och suckade för mig---
Der har du min »kärleks» historia! Den
är poetisk — inte sant!
LOUISE
stryker öfver hennes hår.
Stackars, stackars Erna!
ERNA
drar sig undan.
Och nu i kväll när jag såg de två bredvid
hvarandra--då märkte jag min förnedring.
Jemför de två! Mot hans axel har jag lutat mitt
hufvud--och ändå har jag kunnat sänka
mig ner till det der krypet! Reser sig upp och går
mot dörren. Adjö!
LOUISE
skyndar efter henne.
Hvart går du? Du är så upprörd och--
ERNA.
Jag måste ut härifrån — härinne kväfs jag.
Jag kan inte andas samma luft som han. Jaghatar honom — med rätt eller orätt — det bryr
jag mig inte om! Jag hatar honom för det jag
aldrig mer kan tilltvinga mig hans intresse —
aldrig annat än denna iskalla likgiltighet, som
jag kan krossa min panna emot, men aldrig
rubba. — — Men jag skall fram! Jag skall
upp till hans sida igen! Jag vill göra
underverk -— — I en snyftning Ah — Om jag VOrC en
man! Åh — om jag vore en man! Men jag
blir aldrig, aldrig annat än en kvinna, som han
föraktar---Rycker upp dörren till entréen och störtar ut.
Viggo och Lilly komma hastigt in från trädgården.
LILLY.
Gick Erna?
LOUISE.
Ja-
VIGGO.
Hvarför gick hon?
I.OUISE.
Hon mådde inte riktigt bra — hon var så
nervös och --
LILLY.
Jag får lof att gå till henne!
LOUISE.
Hon gick ut. Hon ville ha frisk luft--Gästerna, som märka, att någonting är på färde, ha skockat sig
i dörren till trädgården. Bergström och Johansson komma in
i ateliern.
VIGGO.
Henrik är också borta. Det har väl varit
ett uppträde igen?
LOUISE
sakta till Viggo.
(iå ut i trädgården och laga att de andra
gå med. Bed dem sjunga — — eller hvad du
vill--
VIGGO
nickar; går fram till Bergström och Johansson, tar en under
hvar arm och drar dem med mig.
Låt oss få en sång till. En fosterländsk —
— som väcker hemlandsminnen.
BERGSTRÖM.
Kör för det. Om vi skulle ta Josephsons
Vårt land?
JOHANSSON.
jaha! ropar Sångare!
De gå ut i trädgården; gästerna följa med. Lilly gör min af
att stanna hos Louise, men då hon ser Alland komma in, går
hon hastigt förbi honom ut till de andre.
ALLAND.
Hvad stod på? Hvarför gick fröken
Walldén?I.OUISE.
Åh — här var ett uppträde — mellan henne
och Henrik Rydberg.
ALLAND
sätter sig hos henne, tar hennes hand och ser henne in i ögonen.
Var det ingenting annat?
LOUISE.
Jo — storinqvisitor! Men slipper jag inte
att svara på det?
ALLAND.
Naturligtvis — om du finner det obehagligt.
Men säg mig då i stället, hvarför alla de här
menniskorna trängt sig in i mitt paradis?
LOUISE.
Du hade ju sagt, att du inte kunde komma
i dag--Festen skulle ha varit på Ernas
atelier, men hon har ingen trädgård — — och
så frågade de, om de inte kunde få flytta hit
ner. Jag kunde inte säga nej.
ALLAND
skrattande.
Nej, det kunde du väl inte —• — Men vet
du, hvad jag hade tänkt?ALLAND
tar upp ett par biljetter.
Taga dig med till operan i kväll.
LOUISE.
Det skulle ha varit roligt!
AI,LAND.
Och så skulle vi ha superat efteråt. Fint
och lätt, alldeles som min kräsna lilla prinsessa
vill ha det.
LOUISE.
Ja, men nu stanna vi hemma i stället.
ALLAND.
Omöjligt, min fröken! Jag måste ju gå
med de andre!
LOUISE.
Hvarför måste du gå?
ALLAND.
Inte kan jag ensam stanna kvar. Tänk på
ert rykte, min fröken!
LOUISE.
Det bryr jag mig inte om. Nedslagen. Skall
du verkligen gå?
ALLAND.
Absolut! Om inte madame sjelf är rädd om
sitt rykte, måste jag taga vara på det. Jag är
väl närmast till det, Skulle jag tro. Betraktar henneleende; då hon fortfarande ser nedslagen ut, böjer han sig fram
emot henne och hviskar. Jag går således med de
andre. Men jag kommer igen —• —
LOUISE
nickar emot honom, småleende.
ALLAND.
Och då skall madame vara klädd i nya, fina
morgonrocken--och så skall hon sätta sig
till pianot och spela och sjunga medan monsieur
— som arbetat hela dagen — ligger på
chäs-longen och hvilar--
I.OUISE.
Går det lätt för monsieur att arbeta nu?
ALLAND.
Ja-
LOUISE
nickar upprepade gånger.
Det visste jag.
ALLAND.
Du är en märkvärdig liten kvinna. Aldrig
pockande, aldrig nyfiken. Inga frågor, intet
bråk — och ingen jämmer för det jag håller
dig borta från min atelier.
LOUISE.
Jag vill inte komma dit förr, än du sjelf
ber mig.ALLAND.
Lilla orm! Jag börjar frukta, att du ämnar
beveka mig genom din blidhet.
LOUISE.
Tror du det? Då måste jag ju bli pockande
för att visa, att du tar fel. skrattar. Men det
skulle vara mycket svårt för mig.
AI.LAND
ser ut i trädgården.
Jag kunde ha lust att kyssa dig, men det
går väl inte an. Det återstår mig således
ingenting annat än att säga farväl. Reser sig upp,
bugar sig och tar hennes hand, som han kysser. Adieu,
fröken Strandberg! Hviskande. A bientöt!
Han tar sin rock och hatt och går ut i trädgarden för att
säga farväl till de andre. Det blir allmänt uppbrott. Gästerna
komma in, och taga farväl under sorl och skratt.
BERGSTRÖM
till Johansson.
Du sjöng falskt, din bof! Tror du inte, att
jag märkte det?
JOHANSSON.
Det var du sjelf som gnällde för högt. Du
har inte öra — inte sant, Viggo? Det var han,
som sjöng falskt?VIGGO.
Det hörde jag inte.
LIND
som håller på att säga farväl till I.ouise.
Monsieur Alland! Vänta ett ögonblick —
vi få sällskap.
ALLAND.
Det skall bli mig ett stort nöje.
De gå.
BERGSTRÖM
till Lilly.
God natt! Är Erna gången?
LILLY.
Ja, hon mådde inte riktigt bra.
JOHANSSON
bugar sig för Louise.
Tack för i kväll! Det var mycket
gemytligt, fast den bofven Bergström sjöng falskt.
LOUISE.
Jag tyckte, det lät mycket vackert.
BERGSTRÖM.
Jag bryr mig inte om att försvara mig -----
det var han sjelf som inte höll sig uppe —
Den bergtagna. 12det är just hans svaga sida, både som menniska
och konstnär, att han inte kan hålla sig uppe
— — Rugar sig för Louise. 1 ack för i afton!
JOHANSSON-
Och du vill klifva högre än vingarne bära
— i donen. - Godnatt här, allesammans! Går.
BERGSTRÖM.
Hör du Janne du! Vänta litet. Vi få
sällskap. Skyndar efter.
De andre gästerna ha under tiden sagt farväl, de gå alla,
utom Viggo och Lilly.
LILLY.
Jag undrar om Erna är kommen hem.
VIGGO.
Låt oss gå upp och se efter. Och om hon
inte är kommen, ta vi oss en promenad på
boulevarden.
LILLY.
Arm i arm! Det vill jag rysligt gerna. Det
är det mest förtjusande jag vet.
LOUISE
skämtsamt.
Det är egentligen mycket opassande — —LILLY.
o
An, här i Paris kan man ju göra alldeles
hvad man vill.
LOUISE.
Det är just det, som är det farliga.
LILLY.
Faran är inte stor, när man vill det, som
är rätt--
VIGGO
sticker sin arm under Lillys.
När jag går med henne under armen, då
känner jag mig alltid som en riktig hönsmamma
----som om jag spänt min stora, varma vinge
ut öfver kycklingen vid min sida---Du kan
vara lugn!
LOUISE
småleende.
Jag menade inte heller, att det kunde vara
farligt för er.
ERNA
kommer häftigt in om dörren; till Lilly.
Jaså här är du! Gud ske lof!
LILLY
går bort till henne.
Bevars, bevars! Hvad står på? Du är så
blek--ERNA.
Kom nu, så gå vi upp.
VIGGO.
Lilly och jag ha kommit öfverens om att
taga oss en liten promenad först.
ERNA
hårdt.
Det blir ingenting af med det!
VIGGO.
Hvad för slag? Blir ingenting af? Jag
antar, att Lilly har sin egen vilja.
ERNA.
Inte så länge hon är här i Paris hos mig.
VIGGO.
Hon är min fästmö!
ERNA.
Hon är min syster! Hånfullt. Fästmö? Ja,
så heter det alltid. Men jag känner er män ...
Ni äro alla lika!
LOUISE.
Erna då!
ERNA.
Jag bryr mig inte om, hvad ni säger! Inte
ett grand! Jag lägger mig inte i andras aftarer!
Stöt gerna hufvudet i väggen sjelf... Kasta digi djefvulens armar ... Jag skall inte säga ett
ord. Men så länge jag har kraft nog att värna
om henne der, skall det bli lögn att ...
VIGGO.
Säg inte mer, Erna. Du är inte tillräknelig
i kväll.
LILLY
går hän emot honom.
God natt, Viggo. Jag går med--vi
träffas ju i morgon — inte sant?
VIGGO.
Jo. God natt liten.
LILLY
kysser Louise på pannan.
God natt! Sof godt.
Erna och Lilly gå.
VIGGO.
Hvad kom åt Erna? Jag har aldrig förr
sett henne så upprifven .. .
LOUISE.
Hon och Henrik ha brutit med hvarandra i
kväll.
VIGGO.
Det ha de gjort så ofta.LOUISE.
Ja, men nu är det allvar . . . nu blir det
aldrig godt igen.
VIGGO.
Så mycket bättre. Hon har visst aldrig
brytt sig stort om honom.
I.OUISE.
Nej. Då hade hon inte varit så olycklig.
VIGGO.
Hur menar du?
LOUISE.
Det ringer i mina öron en underskön
replik ... jag vet inte hvar jag läst den ... det är
väl i en af de moderna böckerna, kan jag tro.
Den handlar väl om en kvinna, som gett sig åt
den man, hon älskar — — och derigcnom råkat
i kollision med pligt, heder och samvete . . .
Han ser, att hon lider — — han förebrår sig
sjelf, att han tagit emot, hvad hon gaf--och
så frågar han henne en gång, om hon är mycket
olycklig... Då smyger hon sig in till honom
och ser på honom med en blick full af
hän-gifvenhet. »Jag olycklig?» säger hon. »Jag är
som en utsvulten tiggare, hvilken fått mat;
måhända fryser han ännu i sina trasor--men
olycklig är han inte längre.»VIGGO.
Och Erna----menar du — —?
LOUISE.
Hon är olycklig---derför att hon kastat
sig i armarne på en man, som aldrig egt hennes
hjerta.
VIGGO
begrundande.
Ja, ja. För en finkänslig kvinna måste det
vara den största olycka på jorden.
LOUISE
ryser till.
Hu! Att få hela sitt lif besudladt...
forntid och framtid ... allt —--ett tjockt,
smutsigt streck draget öfver allt som man känt fint
och friskt och omedelbart och omedvetet---
den drömda lustgårdens blommor och buskar
och träd förvandlade till slemmig tång--
paradisets frukter till stinkande svampar ---
— och vid allt detta, att minnas den tid. då man
låg i gräset och såg blåa drufklasar skimra i
solen öfver sitt hufvud — — man behöfde
endast sträcka ut handen för att nå dem--
man dröjde bara derför, att man ville välja den
vackraste —----
Räcker honom sin hand. (jOd natt, YiggO. Du
får inte vara ond på henne. Hon har lidit mer
än någon vet om.Hon går in i silt sofrum. Han står elt ögonblick stilla,
försjunken i tankar; vänder sig om och gar mot dörren, stannar
igen och ser ut i trädgården. Lyktorna ha börjat slockna, men
månen skiner klart öfver buskarne dernte och genom det stora
fönstret in i ateliern. Han stirrar ett ögonblick ditut, drar en
djup suck och går långsamt sin väg.
LOUISE
kommer från sofrummet, klädd i en morgonrock af ljusrödt
siden med spetsgarnityr; hon släcker lamporna, sätter sig till
pianot och slår an ett par enstaka toner, hvilka efterhand öfvergå
till en melodi. Slutligen börjar hon sjunga:
»Och jungfrun hon skulle sig till ottesången gå.
Tiden görs mig lång.
Så gick hon den vägen åt höga berget låg,{ ^-A
Men jag vet att sorgen är tung.---»
ALLAND
kommer sakta in. Stannar och ser på henne medan hon sjunger.
När hon slutat går han bort och lägger sin hand på hennes
hufvud, böjande hennes ansigte uppåt.
Hvad tänker du på, när du sitter så här
ensam ?
LOUISE.
På dig. Alltid på dig.
ALLAND.
Och hvad tänker du om mig?LOUISE.
Att du är bergakungen, och att jag kunde
sitta här i hundra år och tro att några veckor
förflutit.
ALLAND
kysser hennes panna.
Du gör mig nästan rädd.
LOUISE.
Med hvad? Att jag är så lycklig?
ALLAND.
LOUISE
lägger sin hand öfver hans mun.
Tyst. Jag vet hvad du vill säga.
ALLAND.
Allting dör.
LOUISE.
Det skall man inte tänka på, så länge solen
skiner och lifvet är så rikt.
ALLAND
vemodigt.
Det låter så underligt, att du predikar den
läran för rnig. — Entusiastiskt. — Du är — — du
är den noblaste, den älskligaste kvinna jag mött
i lifvet.
LOUISE.
Jag är hvad du gjort mig till. Det var din
trolldryck — bergakung!ALLAND
böjer sig på knä, lägger ena armen kring hennes lif och ser
upp i hennes ansigte.
Ja. Du skulle passa till att sitta dernere
och spinna silke. Du är så fin och sval. Du
är så vacker. Jag älskar dig.
I,ägger sitt hufvud i hennes sköte. Hon stryker öfver hans hår
med sin hand.Paris, en eftermiddag i Maj.
Samma atelier. Syrenerna blomma ute i trädgården,
hänga i stora klasar öfver muren, belysta af den
nedgående solen.
Erna, IJlly och Viggo stå samtalande inidt i rummet.
VIGGO.
Vet ingen hvart hon gått?
ERNA.
Det är mottagning hos Alland. Han visar
sin marmorgrupp hemma i atelieren. Hon har
väl gått dit.
VIGGO.
Det är troligt.
LILLY.
Var det något särskildt? Du ser så
besynnerlig ut.
VIGGO.
Jag har fått ett bref från kamrer Möller
derhemma — — en gammal vän till Louises
familj och utredningsman i sterbhuset — —
Han skrifver:
Tar upp ett bref och läser
--— då jag är tjensteman i den
sparbank, der fröken Strandberg har sina medel in-satta, har jag ickc kunnat undgå att iakttaga,
hur mycket det under de sista månaderna 1 yftats
å denna sparbanksbok. Jag har ingen rätt att
misstänka den person, i hvars händer hon
lem-nat den, ehuru det för mina ögon ser omöjligt
ut, att fröken Strandberg sjelf kunnat använda
så stora summor. Jag ber dig derför med
största grannlagenhct och af vänskap för din
fostersyster skaffa något ljus i denna sak, rörande
hvilken jag af vissa skäl har svart att vända
mig direkte till henne sjelf. Det vissa och
be-kymmerfulla i detta är, att om minskningen af
kapitalet fortgår på samma sätt, fröken
Strandberg inom kort skall befinna sig utan
existensmedel — — »
ERNA,
Kunde just tro det! Det har kostat vackra
slantar — med en gest omkring ateliern allt dethär.
LILLY.
Och hennes toaletter sen!
ERNA.
Jo jo! Som en hertiginna---och med
en liten prestdotters förmögenhet. Några fattiga
tusen i en bank derhemma. — — Sparfven i
tranornas dans---det är en gammal historia
__och den tar alltid en ända med
förskräckelse — —VIGGO
som går nervöst af och an på golfvet.
Jag har länge vetat, att ateliern inte var
Carls. Hon har hyrt den sjelf----för egna
medel — —
ERNA
hårdt.
Naturligtvis! Det var ju klart! »Ramen
kring hennes lifs roman» — en mycket dyrbar
lyxartikel för en menniska med hennes
tillgångar ---
LILLY
sakta.
Stackars, stackars Louise!
ERNA.
Prat! Det är bäst som sker. Nu blir hon
tvungen att resa.
VIGGO
stannar framför henne.
Är du så säker på det?
ERNA.
På hvilket?
VIGGO.
Att hon reser?
ERNA.
Ja. När det inte fins mera pengar så----
VIGGO.
Ännu fins det ju litet kvar och dessutom ...ERNA.
Man måste skrifva till dender kamrern, att
han inte får betala ut mer — —
VIGGO.
Det blir han tvungen till ändå, när hon sjelf
så önskar.
F.RNA.
Men det är ju vanvett. Man måtte väl i
Guds namn kunna finna ett medel att hindra en
menniska från att kasta sig rakt i förderfvet.
VIGGO.
Så nämn ett medel då! — —
ERNA.
Hvarför inte ställa henne under förmyndare?
VIGGO.
Emot hennes vilja?
ERNA.
Om så skulle behöfvas — ja.
VIGGO
skakar på hufvudet.
Nej, Erna. För det första kunna vi inte
göra det---och om vi också kunde, skulle
vi inte ha rätt att bruka våld . . .
ERNA.
Inte ens om det gällde lif eller dödrVIGGO.
Inte ens då.
ERNA.
Det är sköna åsigter.
VIGGO.
De gälla för mig — inte för dig.
ERNA.
Nej, det fattades bara! Man skulle kanske
inte heller ha rätt att söka bringa henne till
förnuft. Man skulle stå stilla som ett får och
bara bliga--Tack! det ligger inte för mig!
VIGGO.
Så gör hvad du finner för godt. Tala till
henne — säg henne allt — sakta — men det
tjenar ingenting till — jag känner henne jag.
Louises röst höres utanför, i samtal med värdinnan.
ERNA.
Här kommer hon. — — Gå ni er väg.—
jag vill tala med henne ensam - - — pekar ut St
trädgården. Den vägen---trädgårdsluckan är
öppen — —
Viggo och Lilly gå ut genom trädgården.LOUISE.
"kommer in frän entréen; hennes ansigte är blekt, förstenadt
i uttrycket och hon stirrar framför sig som en somnabul.
ERNA
går emot henne; häftigt.
Hvad står på? Hvad har händt?
LOUISE.
Ingenting.
ERNA.
Är du sjuk?
LOUISE.
Nej. Det är ingenting.
ERNA.
Det är någonting med Alland; neka inte.
LOUISE.
Jag kommer från hans atelier. Ni ha sagt,
att han gått tillbaka. Det är inte sant. Jag har
sett hans nya arbete. Vi ha sett det alla. Alla
säga med en mun detsamma. Någonting sådant
har han aldrig åstadkommit förr.
ERNA.
Men jag förstår inte ... Du ser ut som en
somnabul. Hvad är det som gripit dig så?
Gruppen.ERNA.
Hvad föreställer den?
LOUISE.
Han kallar den Ödet.
ERNA.
Ödet?
LOUISE.
Ja.
ERNA.
Men så tala ut! Ödet, hvad vill det säga?
LOUISE.
Vänta — jag skall berätta.
jag var den första som kom. Han hade
önskat det så. Han tog undan det gråa skynket
---och jag såg----
ERNA.
Hvad?
LOUISE.
Att börja med var det som om det bländat
min syn, men så löste sig konturerna och stodo
der fasta och klara . . . jag skall minnas dem
alltid ... i min sista stund . . .
ERNA.
Var det något emot dig? Han har de
besynnerligaste infall.LOUISE.
Det var hvad han kallar det: Ödet.
Fotställningen bildas af ett skrofligt klippblock,
som vid venstra sidan höjer sig uppåt och
bakåt tycks antyda liksom ingången till en håla
eller klyfta. Den starka sluttningen framåt, en
kant af sjögräs och några refvor af tång ge en
föreställning om hafvet. Man tycker sig nästan
känna dess kyliga luft, så väl har han förstått
att ge stämningen af dess närhet —
ERNA.
Men figurerna? Figurerna? Det är ju en
grupp ?
LOUISE.
Hufvudfiguren är af något mer än
kroppsstorlek — en kvinnoskepnad med starka lemmai,
inhöljd i ett draperi, som faller ner från
hufvudet och hvari stormen sliter; med ena handen
håller hon det samman omkring halsen, den
andra sträcker hon ut som för att taga stöd af
klippblocket. Hållningen är framåtlutad, och
blicken spejar skarpt och kallt ut i rymden
mot ett för andra osynligt mål. Hon tycks vara
i gående och har just tagit ett steg framåi
öfver den kropp, som ligger hånkastad pa
marken --
ERNA.
En kvinnokropp?LOUISE
med ett djupt andetag.
Ja. En liflös, naken kvinnokropp. Fotterna
och benen ligga slängda ner öfver sluttningen
mot hafvet, hufvudet har fått stöd mot en sten
vid hålans ingång, hakan har sjunkit emot
bröstet och armarne hvila på marken slappt och
tungt —--Hela figuren ligger der just så, som
vågorna vräkt den upp — — så enkelt men så
plastiskt gripen — utförd med en storslagen
konst. Det är vanmakten och hjelplösheten,
adlade till höghet af dödens ro —--
—- — Och det ansigtet, som man ser in i!
Dess lugn har något af öfverjordisk jemnvigt:
— — den kalla blidheten hos den, för hvilken
menniskors önskningar och menniskors lidanden
icke längre finnas till — den heliga glömskan
af allt det, som här benämnes glädje och sorg
— godt och ondt---Detta ansigte, på hvil-
ket dödsleendet ligger stelnadt som en olöslig
gåta, är en siares verk---
ERNA.
Ja, men -----
LOUISE.
När jag stod der och såg, då greps jag af
bäfvan, ångest, beundran. Denne mästare, denne
konstnär hade jag behandlat som en jemnlike.
Han hade varit kamraten i mitt hvardagslif; jaghade trott, att han behöfde min tröst, nästan min
hjelp----han, en konstens storman!
ERNA.
Du öfverdrifver; du är inte normal. Han
äten menniska — han som vi andre - ingenting
mer--
LOUISE.
Du känner honom inte--sjelf har jag
aldrig förr än i dag vetat hvad han var. Aldrig
så, genom mig sjelf--i första hand. Jag
tror, att jag hittills sett honom endast genom
andras beröm, i . glorian af hans verldsrykte.
Men när jag stod der och såg på hans verk
__då gick det upp för mig, hur stor, han
är---
ERNA.
Och ändå stod han der väl sjelf vid sidan
och såg på dig med forskande intresse för att
studera, hvad intryck mästerverket gjorde.
LOUISE.
Jag skälfde som inför något öfvernaturligt:
den döda bar mina drag, men förädlade, odöd-
liggjorda---det var mitt eget stelnade
jag--en saga som skall öfvergå till efter-
verlden — min trista Saga------Knäpper händerna
samman och står en stund i tankar.
ERNA.
Det är ett af hans vanliga påhitt. Du skall
inte taga dig det så när.LOUISE
stirrar ut i luften.
Och den stora figuren — ödet! Dragen
voro en menniskas, men uttrycket var mer än
menskligt. Det var den orubbliga
lagbundenheten, för hvilken allt i vår verld måste böja
sig eller krossas--det af evighet bestämda
hvilket går hän öfver ett menniskolif som
vore det mindre värdt än hafvets tång — ;—
ERNA.
Du är så blek. Du får visst lof att lägga
dig annars svimmar du.
I.OU1SE.
Ja, nu vill jag hvila. Nu är det förbi.
ERNA.
Hvilket?
LOUISE.
Allting — Kastar sig framstupa på chäslongen.
Märker du inte, Erna? — Detta är ett farväl.
ERNA.
En nedrighet, är det!
LOUISE
häftigt.
Det har du ingen rätt att säga. Han har
inte bedragit mig, han har inte bedragit dig, han
har inte bedragit någon. Han har en annannatur än vi — — han är af en annan race
än vår.
ERNA.
Du skall stänga din dörr för honom och
visa, att det är du som gör slut!
LOUISE
med ett melankoliskt leende.
Jag göra slut!
ERNA.
Det är du skyldig dig sjelf — din
stolthet --
LOUISE.
Jag har ingen stolthet.----Och nu får du
inte bli ond, om jag ber dig om en tjenst.
ERNA.
Du vill väl, att jag skall gå?
LOUISE.
Ja-
ERNA.
Du väntar honom.
LOUISE.
Jag har lofvat, att han inte skall träffa dig
oftare.
ERNA
betänker sig.
Nej. Jag kan inte lemna dig nu. Han skall
pina dig ihjäl.LOUISE.
Låt honom göra det, men gå.
ERNA.
Nej. Du kan inte svara för dig sjelf.
Trygga dig till mig. Gå in i ditt sofrum och
låt mig taga emot honom.
LOUISE.
Det är kanske sista gången, jag får se
honom, och ändå vill du hindra mig.
ERNA.
Sista gången? Nej, den tortyren kan räcka
länge ännu.
LOUISE
ser upp» gladt.
Tror du?
ERNA.
Res hem.
LOUISE.
Aldrig mer. Det fins intet hem.
ERNA.
Du kan inte lefva här alltid. Utan arbete,
utan förmögenhet--ja, Viggo har just haft
bref — —
LOUISE.
Gå och tala inte mer.
ERNA.
Du måtte väl kunna höra ett förnuftigt ord!LOUISE.
Om du inte går, så drifver jag ut dig.
ERNA.
Bevars, bevars! Mumlar i det hon går. Och
intet medel att sätta henne på dårhuset
LOUISE
går nervöst af och an på golfvet. Det har börjat skymma och
hon tänder lampan på bordet. Strax derefter kommer Alland
in från entréen.
ALLAND
skyndar mot henne; ömt.
Hur är det med dig — barn? Du blef visst
sjuk och jag kunde ju inte följa dig.
LOUISE.
Det är bra nu, när jag ser dig.
ALLAND
smeker henne.
Du lilla toka. Skall du aldrig kunna lära
dig att bli förståndig?
LOUISE.
Jo. När det behöfs. Det har jag lofvat dig.
ALLAND.
Och att glömma?LOUISE.
När du så fordrar - ja!
ALLAND.
Det kommer att kännas som när man rycker
ett hårstrå af sitt hufvud. Just så ondt gör det.
LOUISE.
Skola vi då skiljas nu? För alltid?
ALLAND.
Ingen vet det. Jag reser i morgon kväll
-jag har ju sagt dig det. Jag har en
beställning i New-York.
LOUISE
stöder sig mot stolryggen.
Det hade jag glömt.
ALLAND.
Se nu inte så tragisk ut. Det är ju att
förstöra alla våra minnen.
LOUISE.
Dem kan intet förstöra. Min hela, vida,
Vackra vcrld — sträcker ut armarna som till ett stort
famntag.
ALLAND.
Du reser väl hem — kan jag tro?
LOUISE.
Hem? Ja! Till det mörka, kalla hemmet...
0 Gud!ALLAND.
Allting skall der falla in i de gamla
hjulspåren.
LOUISE.
Jag skall lyda dig.
ALLAND.
Glömma?
LOUISE
stirrar framför sig utan att svara; då ser han in i hennes af
smärtan förvridna ansigte och rycker till.
ALLAND.
Du gör mig rädd. Säg någonting! Det kan
väl inte vara möjligt, att du älskat mig på fullt
allvar--så som en kvinna älskar första
gången.
LOUISE
tonlöst.
Hur älskar hon första gången?
ALLAND.■
Så, att hon går helt upp i den känslan. Sa
att den fyller hennes varelse. Så att hennes
vilja är ofri - - bunden af en annans?
LOUISE.
Har du inte förstått, att det är just så, jag
älskat dig?
ALLAND.
Jag vet inte — kanske jag tänkt det någon
gång — förr — —LOUISE.
Hvad har du då trott om mig —?
ALLAND
tiger.
LOUISE
ser på honom med ett uttryck af förfäran och döljer ansigtet i
sina händer med ett skri.
Det också!
ALLAND.
Jag tror det inte längre — olyckligtvis!
Barn, hur kunde du älska mig c Inte hade jag
omedelbarhet nog att besvara en känsla sådan
som din?--Men det behöfs väl också bara,
att du får ögonen upp för hvad jag är, för att.. .
LOUISE.
Du är finkänslig och du är god. Mot mig
har du varit bättre än någon annan menniska
på jorden.
ALLAND.
Tjugo kvinnor ha älskat mig före dig. Tänk
på det.
LOUISE.
Hvad gör det mig? Inte kan jag hålla
mindre af dig för det.
ALLAND.
Men barn — kalla din stolthet till hjelp.Kom ihåg----det kan ju hända att-----att
du inte blir den sista.
LOUISE.
Om någon blir så god och trofast emot
dig, som jag skulle ha varit, så unnar jag dig
henne — och henne dig.
ALLAND
sakta.
Du gör afskedet allt för svårt för oss båda.
LOUISE
Jag ville göra det så lätt för dig — efter
det måste ske.----Se! Jag gråter ju inte
ens! Lyfter sitt ansigle upp emot honom.
ALLAND
ömt
Jag önskar, att jag aldrig tagit dig. Du var
för god — och detta bryter dig.
LOUISE.
Inte ledsen för min skull. Lutar sitt hufvud mot
hans axel. Jag är ju lycklig — in i det sista.
Hvad begär man mer? Tack för allt. Jag
önskar intet ogjordt af det, som skett.
ALLAND.
Du är så underlig. Jag törs nästan inte
lemna dig. Men jag måste gå; man väntar mig
till festen.LOUISE.
Så gå då. Men kyss mig innan du går
— — nej. på pannan som du brukade strax
när vi blefvo bekanta.
ALLANI)
kysser henne på pannan; derpå tar han hennes hand. som han
också kysser.
Din hand är het. och den darrar.
I.OUTSE.
Det är ingenting.
ALLAN"!).
Jo, du är upprörd.
LOUISE.
Men jag skall bli lugn. Åh, så lugn. Det
är ju det du vill? Och så skall du minnas mig
ibland och tänka att jag kunde göra allting för
dig--också glömma, när du så ville.
ALLANO.
Du får inte tala så. Dina ord skära i mig.
Jag lider mer än du tror.
LOUISE
stryker med sin hand öfver hans hår.
Det skall du inte, käre! Du ville ge mig
lyckan. Det andra rådde du inte för.
ALLAND.
Hvilket andra?LOUISE.
Ingenting. Gå nu. Om du skall gå. Leende.
Det är visst första gången, jag inte söker hålla
dig kvar.
ALLAND.
Jag kommer hit igen sent i kväll. Jag
måste se dig igen. Du är sjuk — och jag är
orolig för dig.
LOUISE.
Nej, kom inte i kväll. Jag är så trött. Jag
behöfver sofva. Kom inte förr, än i morgon.
ALLAND.
Jag lofvar ingenting.
LOUISE
sorgset, skämtsamt.
Jag stänger min dörr.
ALLAND
likaså.
Och jag mutar dörravårdaren. Ser på henne
länge och säger stilla Du är god lycklig blir ingen.
Kysser hennes händer och går.
LOUISE
ser efter honom tills han försvunnit och sista ljudet af hans steg
dött bort; då vänder hon sig om och går långsamt fram på
golf ve t.
Så. Nu är redovisningens dag. Nu är min
skuld förfallen. Nu skall jag betala---ochpriset visste jag. ser sig omkring. Det var härligt
att lefva — och det käns tungt att dö.
Samlar ihop papper på skrifbordet, flyttar lampan dit och
sätter sig att skrifva. Hennes händer darra och hennes kinder
äro blodröda af feber. —
— Viggo kommer sakta in från entréen. Hon lägger ett
läskpappersark Öfver det påbörjade brefvet och nickar vänligt
emot honom.
VIGGO.
Stör jag dig?
LOUISE.
Ah-nej. Det kan vara detsamma ------- Jag
är glad att du kom. Det är så hemskt att vara
ensam.
VIGGO.
Erna sade--Hur är det?
LOUISE.
Tack. Det går snart öfver. Du stannar ju
hos mig nu?
VIGGO.
Ja-
LOUISE.
Jag känner mig så underlig till mods, så
hjclplös och sorgsen, men ändå lycklig.
VIGGO.
Skall jag inte hemta Erna eller Lilly?LOUISE.
Nej. Jag vill bara ha dig. Du minner om
min barndom.
VIGGO.
Du är visst mycket sjuk.
LOUISE.
Jag skall strax gå och lägga mig — och
sofva bort det.
VIGGO.
Ja. Det blir nog bäst.
LOUISE.
Men vänta litet. Går hän och öppnar dörren ut till
trädgården. Kom!
VIGGO
ställer sig vid sidan om henne.
LOUISE.
Känn en sådan doft af knoppar som svälla!
Och se hur stjernorna titta fram, en efter en.
Leende. Gud fader sitter deruppe och sticker hål
med sin knappnål, så att en glimt af himmelens
härlighet strålar ner till oss menniskor på den
mörka jorden .... Men tror du också, att
himmelen fins deruppe, bakom det tunna, blåa skalet?
Kanske det bara är en stor, stor eld.... som
brinner och brinner derbakom .... mot aftonen
regna milliarder gnistor ner öfver jordens blåa
sidentak ... vi kalla dem stjernor och planeter ...När jag var barn gick jag i en evig ångest...
att hela himmel en en natt skulle råka i brand ...
då skulle det oändliga eldhafvet deruppe störta
ner öfver våra hufvuden ... och förbränna oss
alla ...
VIGGO.
Kom in nu! Drager henne med sig in. Du hfll"
feber, du får inte stå längre derute. stänger döname.
LOUISE
går sakta fram i rummet.
Jag tycker det är som om jag inte sett
stjernorna se’n jag var ett litet barn. De liksom
försvinna för en sedan. Knäpper händerna samman.
Hvad himlen var stor! Så stor och mörk! Den
kom en att krympa ihop till ingenting. Bara
ett stoftgrand. Man är inte mer. Och man
in-inbillar sig, att man haft glädje och sorger. Men
det var ingenting - ingenting alls.
VIGGO»
Du skall gå och lägga dig nu.
I.OUISE.
Ja. Ser uppåt i tomma luften. Men hvad himlen
var stor. Tänk om man inte såg annat än
himlen och vattnet! Och himmelen växte och
växte och närmade sig och slukade allting ....
Den bergtagna. J 4VIGGO
griper henne i armen.
Louise!
LOUISE
spritter till och ser på honom i det hon stryker haret från
tui-ningarne.
Ja, Viggo, ja. Nu vill jag gå. Vacklande hän
mot dörren till sofrummet; stannar. Nej, inte ännu. Jag
tycker, jag har så mycket att tala med dig om
först. De sätta sig; hon ser på honom, leende. Du äl ju
förlofvad nu? Och skall gifta dig."
VIGGO.
Ja-
LOUISE.
Och bli tidningsredaktör hemma och sätta
bo och få familj och alltid lefva samman med
Lilly?
VIGGO
betraktar henne; orolig.
Ja-
LOUISE.
Ar du inte glad?
VIGGO.
Jo . . . men -----
LOUISE.
Och Lilly skall heta fru Pihl? Det skall
hon ju?VIGGO.
Ja, naturligtvis.
LOUISE.
Och gå med hvita köksförkläden och ordna
allt för dig och alltid tänka på dig?
VIGGO.
Ja . . . men kära Louise . . .
LOUISE
nickar.
Det är rätt. Den fria kärleken ryser —
den passar inte för alla. Den hör till trollens
verld . . . »Sjelf nog, sjelf nog!» ... det är
trollens lära. Den passar inte för oss andre . . .
inte för vår race.--Men så blir man
bergtagen ----
VIGGO
stryker håret från hennes panna och vill lägga henne ner på
chäslongen.
Nu skall dir inte tala mer.
LOUISE.
Nej. Nu skall jag gå. God natt. Sitt der
vid bordet, så att du kan höra om jag ropar
på dig.
VIGGO.
Ja. Men jag borde visst skicka bud efter
Erna.LOUISE.
Nej, nej. Lofva mig, att du inte gör det.
Jag behöfver bara sofva. Och om du inte hör
af mig, så vet du, att jag fått ro — — och
det var ju det bästa.
VIGGO.
Sof godt då.
LOUISE.
Hur länge kan du sitta här?
VIGGO.
Hela natten, om du vill.
LOUISE
slår armarne kring hans hals.
Tack, tack, du trofasta själ.
Går in i sofrummet.
VIGGO
sätter sig vid bordet och tar en bok.
LOUISE
kommer hastigt in igen.
Om det skulle komma någon — — om
Alland skulle komma, så släpp honom inte in.
Bed honom komma i morgon.
VIGGO.
Ja.
LOUISE.
Låt ingen väcka mig; jag är så trött. Kastar
en slängkyss åt honom och går åter in i sofrummet.VIGGO
upp och ringer. VÄRDINNAN från entréen. Hvad stål- på, att det ringer så här dags? VIGGO. Madame är sjuk. Kan ni skaffa mig ett bud upp till fröken Walldén, som har atelier häruppe? VÄRDINNAN. Omöjligt. VIGGO. Jag törs inte gå härifrån sjelf, men jag betalar två francs för ett bud. Tar upp pengarne. Se här. VÄRDINNAN. Hvad skulle det vara? viggo. Bara helsa från mig och bed fröken Walldén komma hit ner. VÄRDINNAN tar emot pengarne. Nå — ja. VIGGO. Men laga, att det går fort.VÄRDINNAN skyndar ut. ALLAND liar under den sista repliken kommit in och stannar vid dörren. Han bär högtidsdrägt och en mängd ordnar på bröstet. Står någonting på? Har något händt? VIGGO gör tecken till tystnad. Louise är sjuk. ALLAND. Har hon gått in till sig? VIGGO. ......Ja- ALLAND. Men hvad---Hvarför sitter ni här? VIGGO. Jag har lofvat att vaka i natt. ALLAND. Jag måste se henne, tala vid henne . . . VIGGO. Det kan inte låta sig göra. ALl.AND. Hon visste, att jag skulle komma.VIGGO. Ja. Men hon kunde inte stanna uppe. Hon behöfde hvila. Och hon bad er komma igen i morgon. ALLAND. Jag måste tala vid henne nu. Hon var så underligt uppskakad, när jag gick härifrån. VIGGO. Just derför måste hon ha ro nu. Och derför vakar jag här i natt. ALLAND. Jag stannar också. VIGGO, Som ni behagar. ALLAND. I ert ställe, min herre. VICGO. Min plats kan ni inte ersätta. ALLAND som gått oroligt omkring, stannar och lyssnar. Tyst! Hörde ni inte något? VIGGO.ERNA kommer hastigt in från entréen. Hvad är det? Får se Alland. Jaså, ni här? Till viggo. Hvad stai på.“ VIGGO. Louise är sjuk. Jag ville inte vara ensam här — och — jag tänkte--det kunde ju hända, att hon behöfde din hjelp. ERNA går på tå mot dörren. VIGGO. Väck henne inte, om hon sofver. ERNA ser genom nyckelhålet; lyssnar. Ljuset är släckt och allting tyst. VIGGO. Då sofver hon verkligen. Han har under tiden kommit att skjuta läskpappersarket på skrifbordet åt sidan och ser nu det påbörjade brefvet. Hvad är detta? Läser. »Gustave Alland-- ALLAND rycker brefvet till sig och läser. Nej, det får inte hända. Louise! Springer mot dörren till sofrummet. VIGGO ställer sig för dörren och söker hindra honom. Hvad är det?ALLAND kastar honom undan. Nu har jag rätt att gå in; hon skall bli min hustru. Öppnar dörren och springer in ; ropar inifrån. LjuS hit! Ljus! Erna och Viggo skynda lill med lampan. VIGGO. Hon är borta! ERNA. Men det fins ju ingen dörr! ALLAND. Fönstret! Det är lågt till marken. Till floden. Men hvar, hvar . . .? Springer igenom rummet och ut genonom dörren till entréen. Erna och Viggo följa. Viggo sätter lampan på bordet och får syn på brefvet, som Alland lemnat kvar; börjar läsa. ERNA stannar, halfvägs mot dörren. Hvad skrifver hon? VIGGO läser, hastigt och febrilt, med skälfvande röst. »Gustave-----förlåt mig. Du afskvdde lögn och jag inspann mig i ett nät af lögner för att synas stå på samma sociala trappsteg, som du. Jag kände det som skulle du kasta bort den lilla prestdottern eljes. Förlåt mig detta. Det är det enda, du har att förlåta. För din skullkunde jag ha stulit i kyrkor--Jag kunde ha gjort hvad som heldst. Du var för mig det enda i verlden, allt annat och allt som kunde komma det fans icke, ty jag visste, att den dagen, du icke älskade mig längre, skulle jag inte ltunna lefva. Och jag visste, att den dagen skulle komma. Du hade ju sagt det från början. Du har aldrig ljugit för mig, aldrig bedragit. Älskade, farväl! Jag skulle, så gerna velat lefva, för att inte genom min död vålla dig minsta lilla sorg-; men jag kan icke. Du har ju intet att förebrå dig; men utan dig är lifvet mig för tungt; jag orkar icke bära det. Jag visste det på förhand och handlade der-efter. Ansvaret är mitt — icke ditt — - Medan han läser höres utanför ett stigande sorl. HENRIK kommer störtande in i ateliern, blek och förskrämd. Jag kom gående längs med kajen. Så ser jag en kvinna komma springande. Hon hade en schal om sina axlar. Hon springer ner för trappan, öfver släta marken dernere. Och hon störtar sig i floden. Jag skrek, jag sprang, jag vet inte hvad jag gjorde. Så kom det folk med räddningsattiralj och en båt. Men det drog om. De kunde inte finna henne. — - Och närhon kom upp---Gud i himmclen en sådan syn. Det var Louise. Jag sade dem hvar hon bodde — — en läkare hade kommit till — — men--- VIGGO till Alland som kommer in. Är hon död? ALLANI) tonlöst. Hon är död. Det blir en lång tystnad; den brytes af ERNA, som vänder sig bort och brister ut i gråt. Hvarför gjorde jag inte som hon. Ah — hvarför gjorde jag inte som hon.Från Z. Heeggströms Förlagsexpedition ha förut utkommit: ERNST AHLGREN: Pengar. Novell. Andra upplagan. Pris: häftad 3 kr. Fru Marianne. Roman. Andra upplagan. Pris: häftad 4 kr. Folklif och Småberättelser. Pris: häftad 2 kr. 75 öre- Berättelser och Utkast. Pris: häftad 3 kr. ERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGÄRD: Final. Skådespel i tre akter. Pris: häftad 2 kr. Modern. En berättelse. Pris: häftad 3 kr. 50 öre. AXEL LUNDEGÅRD: Röde Prinsen. Ett ungdomslif i stämningar. Pris: 3 kl"- Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren). En sjelf-biografi ur bref och anteckningar. Pris: 4 kr.