Delat rum på Kammakaregatan

AGNES VON KRUSENSTJERNA

DELAT RUM PÅ KAMMAKAREGATAN

ALBERT BONNIERS FÖRLAG STOCKHOLM

Delat rum på Kammakaregatan.

I.

Helmer Hillström steg, åtföljd av värdinnan,

in i det rum han på morgonen läst i tidningen

var att hyra. Han kastade en blick omkring sig.

Han tyckte att det såg ganska hemtrevligt ut,

med vita flickmöbler med blå överdrag.

Värdinnan, fru Blad, som hon genast

presenterat sig, pratade för rummet. Hon var en liten

korpulent dam med svarta pepparögon och vita

feta händer, vilka hon bredde ut, som om hon

velat presentera hela rummet med möbler,

tavlor och skrivbord på en bricka. Det hade varit

många och sett på rummet, vilka sedan gått, och

nu hade hon alldeles bestämt sig för att hyra

ut det till den där unga ljusa herrn, som såg så

beskedlig och rar ut, där han stod med hatten i

handen och tittade sig omkring.

— Vad är hyran? Jag har inte råd att kosta

på mig så mycket, sade han tveksamt. Egentligen

hade jag tänkt mig att ta ett delat...

Fru Blad sken upp.

— Det passar utmärkt, sade hon. Se då

vågar jag komma fram med ett litet förslag. Men

får jag fråga, vad har herr Hillström för

sysselsättning?

Han berättade att han var biträde i en

bokhandel. Mellan nio på morgonen och sex på

kvällen arbetade han i bokhandeln. Middag

brukade han äta på en hushållsskola.

— Edit! skrek värdinnan med rösten

plötsligt högt i diskanten.

Man hörde någon komma med lätta steg

genom korridoren. Och så stod en ung flicka i

dörren. Hon stod där med huvudet litet framåtböjt,

som lyssnade hon... Det var något av blomma

över henne. Hon hade en grön klänning på sig.

Och ansiktet med hyn skär och vit som en

äppelblommas kalk höjde sig nu mot den unge

mannen med ett leende, som om en solstråle

smeksamt farit över det.

— Det är min brorsdotter, sade värdinnan.

Edit Hall heter hon. Hon målar porslin. Och detvar det jag ville tala om, då ni sade det där om

delat rum. Kan inte Edit få sitta här med sitt

arbete om förmiddagarna? Ni skall ej ha något

obehag av det. Den där lilla kammaren, där vi

båda ligga, är så trång, och jag har också arbete.

Jag skriver rent till en byrå. Vi få ej plats bägge.

Dessutom måste Edit ha det ljust för sin

målning. Jag vet nog att det finns andra

fruntimmer, som skulle hyra ut rummet och ändå i smyg

begagna det, när hyresgästen är borta. Men

sådan är nu inte jag. Vi säga väl fyrtio då?

Den unge mannen gick fram till fönstret,

innan han svarade, och såg ut. Johannes’

kyrkklockor ringde. Klangen for fram över hustaken

med galopperande hast. Så tystnade klockorna.

Nedanför låg Kammakaregatan. Den

korpu-lenta gumman och hennes brorsdotter bodde i

ett av husen just i backen, som sluttade ned från

Johannes’ kyrkogård. Snett emot i hörnet av

Döbelnsgatan fanns ett bageri. Helmer hade känt,

hur det doftat bullar, då han nyss gått förbi

den öppna dörren. Därinnanför disken, fylld av

kakor och kransar, rörde sig unga flickor i vita

rockar och vita huvudbonader. Över ett litetmjölkmagasin med en låg port strax nedanför

hängde en förgylld kringla, utvisande att också

här kunde man få köpa bröd att doppa i

kaffet.

Nu lyste en elektrisk lampa upp i bageriet.

Den smala gatan var så dunkel att man på hösten

måste tända ljus mittpå förmiddagen. Helmer

vände sig om. Den tjocka gumman bjöd alltjämt

fram rummet åt honom på utsträckta händer.

Edit såg på honom med klara ögon.

— Jag tar det, sade han.

Han gjorde upp om priset, som om detta nu

helt och hållet varit en bisak. Och medan han

gick nedför trapporna, såg han alltjämt för sig

blicken i de klara ögonen.

Sedan när hans kamrat i Nya Bokhandeln på

Biblioteksgatan frågade honom om han äntligen

hade fått något rum, svarade Helmer ja med

ett glatt leende som om han hade hittat en skatt.

— Ja> jag har fått ett rum, sade han muntert.

Ett delat rum! tilläde han och lutade sig

plötsligt rodnande ned bland en packe böcker.II.

Helmer satt vid ett bord i bokhandeln och

skrev ut en räkning. Han hade en katalog

bredvid sig. Vid disken stodo ett par kunder och

letade närsynt bland de nyutkomna böckerna,

medan hans kamrat iakttog dem med likgiltiga

ögon. Somliga köpte aldrig något. De ville bara

se vilka böcker som kommit ut, vända några

blad, läsa ett par rader på en åtkomlig sida. Det

var genom sådana kunder böckerna på disken

fingo hundöron och märken efter fingrarna, som

om de redan varit ivrigt lästa.

Hela lokalen luktade litet av trycksvärta och

bonvax. Städerskan hade på morgonen bonat

golvet. Helmer lutade sig tillbaka och insöp med

välbehag doften. Hans tankar sysslade inte alls

med arbetet. Han tänkte på att han nu för

precis två veckor sedan fått ett hem. Ett hem i

staden! Det var så otroligt att han inte kunde låta

bli att småle och drömma. Hans mor var död,

och hans far bodde i Småland, där Helmer

brukade hälsa på honom ibland om somrarna. Han

hade bott på alla möjliga inackorderingsställen.Jo, han kände till dessa ogästvänliga möblerade

rum, där han om kvällarna brukat sitta trött och

ledsen. Aldrig hade han trivts. Själva sängarna

med sina nötta bomullslakan och slitna

madrasser hade om nätterna gnisslat och gnällt under

honom, som om också de känt hans

vantrevnad.

Och nu ... Han höll pennan lyft över

papperet och såg med ett småleende framför sig. När

han om eftermiddagarna kom hem, var det som

om rummet haft mänskligt liv och välkomnade

honom. Någon hade varit där inne. En vänlig

liten hand hade slätat ut duken och strukit

överdraget jämnt på soffan. Rummet var varmt, av

en behaglig doftande värme, som om ett milt

väsen blåst sin anda över det. Ofta stod också

en blomma på skrivbordet. Ibland stannade han

framför spegeln i klädskåpet. I dess glas

skymtade han en grön klänning, ett blomlikt ansikte.

Det var som om Edit även osynlig behärskat

rummet. För varje dag tyckte han sig bli mera

bekant med henne genom rummet. Han lärde

känna henne genom att se, hur ordentligt hon

ordnat hans papper och böcker. De blanka kakel-ugnsluckorna hade också något att berätta,

liksom den välbäddade sängen.

Helmer visste att de inte hade någon jungfru.

Alltså var rummet helt och hållet Edits verk.

Och så satt hon där hela förmiddagarna. Ibland

träffade han henne också, när han gick genom

tamburen. Han talade med henne och höll henne

kvar bara för att få se de klara ögonen. Hade

han blivit förälskad, förtrollad från första

stunden? Det visste han ej. Men ännu när han lagt

sig och släckt ljuset, hade han en förnimmelse

av hennes närvaro. Ibland hörde han i köket

någon nynna, en liten ljuv och vemodig melodi. Det

var Edit som sjöng. Och han somnade in så gott

som han förr gjort det vid sin mors vaggvisor.

Helmer spratt upp ur sina drömmar vid att

chefen kom och frågade, om räkningen var

färdig. Dagen, rå och disig, avlad av hösten själv,

gick sin vanliga gång. Helmer var i fullt arbete:

expedierade kunder, tog ned böcker från

hyllorna, slog in bokpaket. Men hela tiden, medan

han allvarsam och flitig sysslade i affären, lyste

något inom honom, det var tanken att han, när

butiksdörren stängdes på kvällen, skulle få gå

2. — v. Kr u s e n s t j e r n a, Delat rum.

17hem till rummet på Kammakaregatan. Det vita

rummet skimrade framför honom i den grå

höstdagen som en pärla.

Äntligen var han på hemväg. Ute var det

denna tiden fullt med folk. Lyktorna hade tänts.

De hade bleka ljusringar omkring sig. De sågo

ut som trånsjuka månar, vilka lyste på

människornas ansikten, som i detta sken fingo

något blekt och sjukligt över sig. Alla jagade

framåt, ännu med arbetsdagens hets i blodet. Ljudet

av fotternas tramp mot asfalten och signalerna

från bilarna, där de gledo förbi på gatan,

vikande åt sidan, snuddande nära vid varandra för

att åter rusa framåt, ljöd som ett stort djurs

morrande och spinnande läte, då det ligger på

lur, väntande att gripa tag i något.

När Helmer kom upp på Johannes’

kyrkogård, brann himlen ovanför de svarta

trädkronorna violett av stadens ljus. Några barn lekte

med en boll på gångarna mellan gravstenarna.

Kyrkklockan slog: först fyra klingande slag och

så timslagen. Det spetsiga kyrktornet sköt upp

framför honom, som om det velat genomborra

himlavalvet. Där var hans gata. Han stannade ibacken och såg gatan rak och lång framför sig

med rader av lyktor. Hus vid hus och fönster

vid fönster, svarta tak och skorstenar. I somliga

fönster lyste det, andra lågo mörka, som om

människorna därinnanför slutat att andas och leva.

Helmer tittade in i ett litet antikvariat, som

låg ända nere vid trottoarkanten. Där voro

böckerna hopade om varandra. Flera voro av nyare

datum, med ännu bibehållna pärmar, men

många tycktes tusen gånger lästa och voro

gulnade av tiden. I en liten skyltlåda sutto några

enkla färglitografier, uppfästade med häftstift.

Där såg man bilden av ett slott med torn och

tinnar, omgivet av en giftigt grön park. Där en

väldig byggnad, ur vars fönster ett flödande gult

ljussken strömmade. Under stod präntat med

snirklade och höga bokstäver: Norrköpings

bom-ullsväveri. Helmer hade sett dessa bilder många

gånger förr. De roade honom. Han tyckte att

Norrköpings bomullsväveri skulle finnas just på

denna gata, lysande upp den med alla sina

fönsterraders prakt.

Han sprang uppför trappan. Dörren stod

öppen, och i tamburen satt på en stol en karl medtrasiga kläder och ett par röda elaka ögon i ett

vitt ansikte. Edit kom från köket med ett paket.

Mannen satt kvar och såg trumpet på henne.

— Här har ni, sade Edit vänligt och stack

paketet till honom. Och här en slant så ni kan få

sova i natt.

Nu reste han sig och tackade tafatt. Helmer

dröjde ett ögonblick. Edit höll sig så nära

tiggaren. Det var som om hon velat säga honom

ännu något mer, där hon stod och såg på honom.

Så gick han ut genom dörren.

När Helmer kom in i sitt rum, fann han att

Edit denna dag varit glömsk. Kanske hon

sprungit ifrån för att öppna. En kopp med

vatten och ett par tunna penslar hade lämnats kvar

på hans bord. Det knackade på dörren och Edit

kom in.

— Förlåt mig, sade hon. Jag glömde ju ...

— Men så sitt då ned ett ögonblick, bad

Helmer. Jag får ju aldrig se er.

Hon satte sig med ett litet leende på hans

soffa. Nu när hon var här inne, tyckte han att

rummet var fulländat. Ljuset från den gröna

skrivbordslampan föll på hennes ansikte. Hen-nes små händer, fria från arbetet, lågo

sysslolösa i knäet.

— Ni skulle inte ta emot sådana där ruskiga

individer, sade Helmer så barskt han förmådde. Det

kan vara riktigt farligt, när ni är ensam hemma.

Hon smålog.

— De göra mig ingenting, sade hon. Nu nära

jul är det så många fattiga. Jag måste ge. De

äro så bleka. Somliga säga att de länge legat på

sjukhus. Å nej, de ha suttit i fängelse. Jag ser

det på deras ögon. De ha den där rädda blicken,

som om de så väl visste att de hållas för sämre

än alla andra. Det är så förfärligt i fängelset. De

äro instängda som onda djur. Himlen ser

annorlunda ut från fängelsegården. Det är inte

deras himmel, den där blå skyn högt ovanför

murarna. Och så komma de att tänka på sina barns

ögon. Det är det värsta. När de slippa ut, ha

också barnen lärt sig att misstro dem. Och de

små vända sig bort från dem.

Helmer böjde sig fram. Edit grät. Men så

torkade hon hastigt bort tårarna och steg upp.

Sedan hon gått, satt han länge och såg

framför sig. Varför grät hon över en stackars useltiggare vid dörren som sett sig omkring med

röda och elaka ögon? Också rummet, styrt av

hennes ande, syntes dunkelt i skenet från

lampan. En skugga sträckte sig från ett hörn,

tecknande en fantastisk figur på tapeten. Han hörde

värdinnans gälla röst från det andra rummet och

så Edits steg, där hon skyndade av och an

mellan köket och kammaren.

Nyss grät hon, tänkte han.

Och han flyttade lampan på bordet för att den

fantastiska skuggan som grinade på väggen

skulle försvinna och sjunka till marken. Den dog

också bort. Och han tyckte sig se Edits ögon,

fyllda av tårar som voro som pärlor.

III.

Det var söndag, och Edit satt med sin målning

inne i Helmers rum. Detta var hans förslag.

Han hade märkt att hon arbetade även på

söndagarna, ehuru hon då brukade hålla sig inne i

den lilla mörka kammaren åt gården, där hon

såg illa att måla. Så hade han erbjudit henne att

begagna hans rum också om söndagarna.Denna söndag stod en grå och livlös luft

utanför fönstren. Det svarta taket med dess

skorstenar på huset mittemot var blankt av

morgonregnet, som nu upphört. Ett par grå duvor

kutt-rade belåtet i takrännan, vässande näbbarna mot

varandra och burrande upp sina fjädrar. Det

hade blivit så tyst i rymden, sedan kyrkklockorna

slutat att ringa till gudstjänst. En liten gumma

som blivit försenad skyndade, klädd i svarta

kläder med lång och veckig kjol och med

psalmbok i handen, uppför backen. Helmer såg efter

henne, där han satt vid fönstret. En svart plym

på hennes hatt viftade då hon vände om hörnet.

Butikerna voro tillbommade. Den gula kringlan

över mjölkmagasinet hängde som en tom skylt

med regndroppar på förgyllningen. Bullarna och

de röda karamellerna lockade inte i dag i fönstret.

Helmer vände sig om mot Edit. Hon hade

brett ut en tidning över bordet och hade ett stort

förkläde på sig. Hennes kinder voro röda.

Händerna handskades varligt med porslin och penslar.

Det här är verkligen ett hem, tänkte Helmer.

Värdinnan hade gått bort. De voro ensamma.

Och mellan Helmer och Edit stodo fat med nyssmålade blommor och blad, och nya blommor och

blad växte fram under penseln.

— Tänk, den här servisen har jag då aldrig

sett, sade han och tog en liten fin kopp i sin hand.

Hon gav honom en orolig blick.

— Nej, svarade hon, jag har nog inte haft

den framme förut. Men jag brukar arbeta på

den, så snart jag har en ledig stund.

Han satte ned koppen. Hennes kinder hade

plötsligt blivit bleka.

— Det är något särskilt med de här kopparna,

sade hon efter en liten tvekan, under det hon såg

allvarsamt på honom. Den här servisen skall bli

min försoningsgåva.

Han förstod inte, varför hennes händer

darrade så.

— Men ni gråter ju, ropade han och tänkte

på hur hon också gråtit, då hon talat om

tiggaren vid dörren.

•— Nej, det gör jag inte, sade hon och log

mot honom med tårar i ögonen.

Hon strök hastigt bort tårarna.

— Ni som är så snäll emot mig skall få höra,

sade hon och doppade åter penseln i färgen. Minfar sitter i fängelse, ser ni. Det visste ni inte.

Han begick ett bedrägeri mot en vän, stal hans

namn och pengar, och så blev det upptäckt. O,

jag vet, min far är en sådan medlidsam

människa, medlidsam och hjärtegod. Han ville inte

att jag skulle arbeta så här och bo i mörka rum.

Det var för min skull han drog över sig det där

brottet. Och jag — mitt hjärta är ju nära att

brista, när jag tänker på vad han gjort. Ibland

går jag till honom. Om ni visste... När

fängelseporten sluter sig om mig, då jag måste

därifrån, vet jag att den samtidigt stänger in

honom. Nyckeln vrids i lås. Han är glad att få

arbeta och sona vad han förbrutit, säger han.

Det var därför jag tänkte att jag skulle hjälpa

honom. Jag målar den här gåvan. Den skall hans

vän som han bedrog ha. Jag tycker att varje

blomma, om den hade röst, skulle kunna berätta

honom om min fars ånger och att han försonar

vad han gjort. Men, vet ni, kanske inte alla

blommor skulle tala så vist, kanske de små blå

ni ser, de som se ut som barns ögon och ha

himlens ljusa färg, bara skulle viska om hur min

far och jag älska varandra. Att han älskademig så högt att han inte kunde se mig fattig utan

att lida, att jag älskade honom så högt att jag

målat blommorna och bladen för att skänka dem

åt hans bedragne vän, så att han skall veta att

min far ändå är en god man, som aldrig mer vill

bedraga ...

Helmer tog åter en av de små fina kopparna

i sin hand. Tårarna stego upp i hans ögon. De

blå blommorna lyste emot honom med vänlig

glans. Den hand, som med sådan kärlek målat

dem, rörde varje dag vid tingen i hans rum. Växte

inte de där blå blommorna också här inne hos

honom? Lyste de icke var än denna lilla kvinna

gick fram med den uppoffrande och ödmjuka

kärleken i sitt hjärta? Här, där hon väntade på

sin far, var det gott att vara. Hon delade med

sig av sin kärlek. Bara hon rörde vid blommorna

vid sitt hjärta, blevo de fler och fler. De strålade

i hennes fars fängelse och kommo hans panna

att klarna. De gåvo glans åt de torftiga rummen

på Kammakaregatan och kastade ett skimmer

över värdinnans skrivmaskin och prosaiska

ansikte, och tiggaren, som också han varit i

fängelse, kände doften mot sina bleka kinder.Helmer såg sig omkring. Han själv — han

hade ju fått ett hem. Han hade velat ta hennes

hand, som så hårt höll om penseln, och kyssa

den. Men det vågade han inte.

Gudstjänsten var slut. Åter ringde

kyrkklockorna i den grå luften. Den tysta gatan fylldes

av steg. Barnens små kvicka fotter slogo mot

gatstenarna. De två duvorna i takrännan

mittemot vände på huvudena åt alla håll. Så lyfte

de vingarna och flögo bort...

IV.

De dimmiga höstdagarna gledo framåt. I

bokhandeln, där Helmer var sysselsatt, brann ljuset

hela dagen. Och när arbetet äntligen var slut

skyndade han hem över den mörka kyrkogården

med längtan i hjärtat.

En eftermiddag, när han kom hem, stod

för-soningsgåvan uppställd på hans bord.

Blommorna lyste, de gröna bladen lindade sig

behagligt runt koppar och fat. Edit kom inspringande.

Hennes ögon strålade.

— O! ropade hon. Min far kommer hem

redan till julen. Och nu är också min gåva färdig.Helmer stod stilla och betraktade henne. Sådan

hade han aldrig sett henne. Munnen log, håret

föll ned över pannan, hennes kinder blossade.

Då får jag kanske inte bo här längre, det blir

ju ingen plats, tänkte Helmer snabbt. Men så

märkte han, hur hon såg litet ängsligt på honom,

som om hon anat hans tanke, och han skyndade

sig att leende försäkra henne, hur glad han var

för hennes skull.

Hon skulle gå upp med gåvan nu genast, och

han fick följa med och hjälpa henne att bära.

De virade in koppar och fat i många

silkespapper och vandrade så i väg. Utanför ett präktigt

hus nära Strandvägen stannade Edit.

— Här bor han, sade hon.

Helmer såg upp till det fina huset och tänkte

beklämd på att Edits lilla försoningsgåva kanske

inte alls skulle passa där. Helt säkert hade den

där mannen ett fint hushåll och många vackra

serviser. Men Edit log segervisst och lyckligt.

— Vänta på mig nu, sade hon.

Nu hände det sig att medan Edit med sin

försoningsgåva strävade uppför trappan, satt sonen

i familjen, dit hon ämnade sig, i sitt rum ochskrev på ett brev till sin far. Det hade denna dag

varit ett häftigt uppträde mellan far och son.

Onda ord hade växlats.

Sedan länge hade det varit meningen att den

ende sonen skulle övertaga faderns affär. Men

se det ville icke den unge mannen. Han ville

resa, se sig omkring, leva ett glatt liv. Den där

affären var faderns stolthet. Genom den skulle

hans namn leva vidare. Sonen dödade med sina

ord hans käraste önskan. Och fadern, redan

åldrad av många besvikelser, en av dem var ju

också att hans vän, Edits far, bedragit honom,

hade slutligen givit upp alltsammans och gått

hemifrån till ett sammanträde och lämnat sin

son ensam. Nu hade denne just fattat ett bestämt

beslut att skiljas från sin far och leva sitt eget

liv. Det var detta som brevet handlade om.

Han var icke glad, medan han skrev det.

Kanske kände han inom sig att ett gammalt hjärta

som älskat honom skulle brista.

Då ringde Edit på dörren. Tjänstflickan som

öppnade upplyste henne om att den hon sökte

ej var att träffa. Men då flickan såg Edit stå

där helt besviken med sitt stora paket i famnen,undrade hon om hon ej lika bra kunde

framföra ärendet till den unge herrn. Jo, det ville

Edit. Hon var så ivrig att få lämna sin gåva.

Och så fördes hon in i rummet, där den unge

mannen satt och skrev sitt brev. Edit hade träffat

honom ett par gånger förut, men hon sade ändå

sitt namn, så att han skulle veta vem hon var.

Han reste sig upp med rynkad panna. Han

visste mycket väl vem hon var dotter till. Även

han hade varit mycket ond på hennes far, som

så bedragit dem. Men han mindes inte riktigt

henne själv. Den unga flickan, som stod

framför honom med huvudet litet böjt och med

strålande ögon, var så förtjusande. Det var en frisk

doft som av en blomma omkring henne. Var

kom hon ifrån? Steg hon då rätt ut ur den

dystra höstkvällen in i dessa rum, som ännu

ekade av onda och häftiga stämmor?

Nu vecklade hon upp sitt paket, och fram på

skrivbordet kommo alla små koppar och fat.

Det var blommor målade omkring dem. Hela

rummet blommade plötsligt upp av flickan och

hennes gåva.

— Vad är detta? sade han förvånad.Då höll hon upp en kopp framför honom,

alltjämt med ögonen strålande av glädje, och

började tala. Han hörde tyst på hennes svärmiska

förklaringar. I hennes röst sjöng som en

jublande melodi om försoning, om kärlek: ett barns

kärlek till sin far och en fars kärlek till sitt barn.

De små blå blommorna på kopparna lyste med

färgen av ett barns ögon eller en himmelens sky.

Den unge mannen greps av samma glädje som

hon. I sitt hjärta ångrade han att han själv varit

så hård mot sin far. Hennes ögon tycktes se

tvärsigenom honom, bönfalla honom om att bli god.

När hon slutat, tog han den fina koppen ur

hennes hand.

— Tack för att ni kom, sade han sakta. Min

far blir säkert mycket glad. Jag skall

personligen överlämna till honom försoningsgåvan.

Och hon gick tacksamt leende ifrån honom

utan att veta att den hjärtats kärlek hon så

givmilt slösade med nu skulle göra ännu ett par

människor lyckliga. Helmer väntade otåligt där

nere. Så kom hon då äntligen. Och medan hon

berättade, promenerade de långsamt bredvid

varandra på de upplysta gatorna.Folk sorlade omkring dem. Ur butikerna

strålade det, ty nu började julskyltningen. De

trängdes bland de andra kring fönstren. Människorna

omkring gåvo dem knuffar och stötar så att

de oupphörligt flögo i varandras famn. Han såg

hennes röda läppar och blossande kinder så nära

sig. Denna kväll var så lycklig. Hennes gåva var

mottagen, hennes far skulle komma hem. Och

Helmer — ja, Helmer hade äntligen vågat sig

på att taga hennes arm för att skydda henne i

julens glada trängsel.

Och innan han visste hur det gått till, hade

han berättat för henne om hur han älskade

rummet. Det där rummet, hennes och hans! Hur

han tänkt på det under arbetet, hur det skimrat

framför honom i den grå hösten och hur han

somnat vid hennes sånger som förr vid sin

moders röst. Och då — då måste han också fram

med att han älskade henne.

De stodo uppe vid kyrkogården och sågo

nedåt gatan, deras gata, som lyste av alla ljusen.

Hon lade sin hand i hans. Och sakta, tätt slutna

till varandra, gingo de så "hem.Nyårsförlovning.

I.

Ett rum kan sluta sina fyra väggar omkring

en på ett särskilt sätt, så att man tycker att man

inte kan komma ifrån det. När den första grå

dagern glider in genom gardinspringorna, bli

väggarna ibland lika tjocka fängelsemurar, mot

vilka all suckan och alla förtvivlade

knytnävsslag skola obarmhärtigt störta tillbaka. En

råttfälla också, som listigt stängt in den lilla musen,

som nu kilar i buren. Eller en korg med lock på,

som svingar runt i rymden med ett levande väsen

inom sig.

Detta låg Sanna Stråle och tänkte på. Hon

knöt sina smala fingrar över det broderade

lakanet och stirrade upp i taket.

Det var dag igen. Hon skulle strax stiga upp

och klä på sig. Kläderna lågo ju där på stolen.

3. — v. K r 11 s e n s t j e r n a, Delat rum.Klänningen hängde på sin hängare. Men

rummet gav henne en känsla av förlamning.

Hon smålog litet åt sin dumma rädsla. En dag

som andra dagar! En morgon som andra

morgnar !

Nej, nu visste hon vad det var. Hon kände

det på fingret. En ring. I går hade hon förlovat

sig. Hennes förlovning hade eklaterats. Nu

visste hon, varifrån känslan av förlamning kom.

Hon hade drömt, och trasor av den sönderrivna

drömmen fladdrade framför henne bara hon slöt

ögonen.

Det hade varit en sängkammare i drömmen.

Och två engelska järnsängar stodo bredvid

varandra, och det äkta paret sov sida vid sida. Det

var då hon vaknat förlamad. Ett liv i samma

rum! Åratal av lugna andetag som visslade och

susade genom luften, alltmer i samma takt. Två

par ögon som slogos upp, två kroppar, ljumma

efter nattens sömn, två stolar med kläder som

lagts av kvällen förut. Ett rum, äktenskapets

sängkammare, som vädrades varje morgon och

ändå aldrig kunde bli fritt från en viss unken

luft.Sanna kröp ihop, gjorde sig liten i bädden.

Bättre att vara ensam. Utan Verner. Han var

så lugn. Så god. Så vansinnigt tyngande god.

Hans flata ansikte med en panna som liksom

sjönk inåt mot hjärnan, hans knubbiga tafatta

händer, hans lilla mage, som västen hade besvär

att sträcka sig över — allt talade om en

självsäker godlhet som ingen okynnig styrka kunde

bräcka igenom.

Om han hade varit gammal, hade Sanna

förstått honom bättre. Men han var endast trettio

år. En åldring på trettio år!

Sanna fnyste till. Här låg hon och blev elak

bara av att tänka på honom.

Varför skulle hon då gifta sig? I detsamma

knackade hennes mor på dörren och ropade att

det var tid att stiga upp. Och knackningen kom

som ett svar på Sannas tysta fråga. Det var

modern, änkan efter hennes far, som av allt

hjärta önskat denne präktige man för Sanna.

Och Sanna hade givit efter — som alltid.

Precis som när hon var liten och modern hade

trugat henne att äta havregrynsgröt som hon

avskydde. Verner var havregrynsgröten nu:”Se här! Tag skeden i vackra handen! En

sked för mamma — en för..

Sanna sprang upp ur bädden. Rullgardinen

for i luften med en liten smäll. Och så blev

Sanna stående, nyfiket stirrande in i den ovala

spegeln, mötande sin egen blick med en liten

spefull undran.

”Jag ■— jag! Detta är jag!”

En rufsig kastanjebrun lugg ned i pannan, blå

ögon, mjuka läppar, en trubbig näsa.

”Jag! Sanna!”

Hon lutade sig närmare glaset. Hon tyckte att

hon hade en fläck i pannan efter hans kyss i går

kväll. Hon gned med handen mot sin vita panna,

som man gör när man slagit sig och fått en

bula. Ögonen i spegeln mörknade, blevo djupa

som om de varit brunnar, vilkas botten ej kan

skönjas.

”Jag! Sanna!”

Ansiktet — hennes ansikte. Hon böjde sig

längre fram. Hon önskade att hon kunnat sjunka

in i spegeln, bli till en tavla med spegelns ovala

mahognyram omkring. Kunde sådant hända?Kanske. Och i plötsligt flickaktigt övermod

tänkte hon:

Allt kan hända.

Vid frukostbordet satt Sanna med nedslagna

ögon mittemot sin mor. Det stod en blomvas på

hennes plats. En hop slokande liljekonvaljer som

hon fått av fästmannen i går kväll. Hon tyckte

att de luktade som sängkammaren i drömmen.

Kvalmigt.

Men när Sanna gått nedför trappan, sken solen

som den skall skina i början av ett nytt år.

Slösande, görande allt till guld under sitt eget gyllne

glitter. Det hade snöat litet under natten, och

ett tunt snölager låg över den frusna trottoaren.

I parken hade barnens skor slitit upp en kana.

Den var blåglänsande och lockande. Och innan

Sanna riktigt tänkt sig för, hade hon rutschat

ut på den. Det ena benet framför det andra —

ett långt hisnande glidande som kom den kalla

luften att vina om hennes kinder.

Strax efteråt skämdes hon litet. Men hon

hade blivit livad av den starka farten. När hon

sedan promenerade vidare, hade hennes kroppfått en vaggande rytm, som när man åker

skridsko på blank is.

Vad skulle hon göra? Det var en tyngd,

morgonens tyngd, som hon måste bli av med. Hon

hade lust att slå en lång kana in till Verners

kontorsrum, där han satt som chef, medan hans far

generalkonsuln var bortrest. Ja, han passade till

chef. Han var så klok, så — o! Sanna visste att

den unge direktör Verner Mattsson inte tyckte

om besök under kontorstiden. Pass på! Här fanns

något för hennes oroliga och uppstudsiga ande.

Hon skulle marschera upp till honom, gå

genom det yttre rummet, där de trogna slavarna

sutto hukade över sina sifferkolumner,

granskande dem med närsynta och svidande ögon.

Han skulle tycka illa om det, Verner. Pytt! Då

finge han väl slå upp förlovningen.

Sanna tvärstannade. Muffen, den nya vita

hon fått till julklapp, höll hon fundersamt för

näsan. Skulle den kloke och gode Verner vara

i stånd att slå upp förlovningen? Då måste det

också åstadkommas någon orsak därtill — ett

starkt missnöje med henne, Sanna, till exempel!

Hon tittade upp och mötte sin bild i den storaspegeln i en parfymbutiks fönster. Över rader

av flakonger och puderaskar och koketta

rosafärgade pudervippor mötte hon åter sitt ansikte

liksom förut när hon stigit upp på morgonen.

Hon såg en odygdig blick i de blå ögonen blixtra

som en ny sorts ljusreklam över flärden i

fönstret. Det var något märkvärdigt med denna

andra Sanna i spegelglaset. En tvillingsyster till

henne själv som med uppmärksamma ögon

följde allt vad hon företog sig. En tvillingsyster

som i öm kärlek klätt sig på samma sätt som

Sanna, i pälskrage vars strån kittlade kinderna,

med en hatt kokett neddragen på sidan, med den

lilla runda muffen som en lustig leksak i handen.

Sanna såg att tvillingsystern där inne i

fönstret fattat samma beslut som hon själv: att

störa Verners ro.

Hon tyckte att puderaskarna lyfte litet på sina

lock, skrattande ett skärt skratt åt detta beslut,

så att deras lätta mjöl flög omkring i luften.

Sanna öppnade försiktigt kontorets dörr med

den breda skinande mässingsskylten. Ja, där

sutto slavarna alldeles som hon föreställt sig dem

nyss. Solskenet därutifrån nådde inte in hit.Här var skymning — en skymning av bläck och

siffror och suckande andetag.

Med näsan käckt i vädret och händerna i

muffen gick Sanna förbi pulpeterna. Nära dörren

till chefens rum hejdades hon av en liten mager

gråhårsman, som tycktes vrida händerna.

— Chefen tar inte emot, pep han.

Sanna gav honom en glad blick.

— Jag är ju hans fästmö, sade hon och log

så att skrattgroparna i hennes kinder sprucko

ut som knopparna på en ros.

Och då hörde hon liksom knotor som knakade.

Det var slavarna som lyfte på huvudena och

betraktade henne i slö undran. Chefens fästmö!

Gråhårsmannen gled upp till sin pulpet igen.

Vägen var fri.

Jag önskar jag kunde bjuda er på något

skojigt, tänkte Sanna ledsen.

Så steg hon in genom den heliga dörren. Hon

stängde den med en liten smäll bakom sig.

Verner framme vid skrivbordet vände inte

ens på huvudet.

-— Är herr Jonsson redan färdig? sade hans

röst.Hans röst hade en knäppig klang som ett

kassaskrin, när locket slås upp. Då smög Sanna sig

fram runt skrivbordet.

— Titta, det är jag! sade hon och stod där

framför honom med tindrande ögon.

När man väntat en Jonsson med korrekta

uppgifter om sista prisläget på kaffemarknaden, är

man kanske inte så glad åt en Sanna med

tindrande ögon och muffen upplyft i vädret som en

snöboll. Verner var det i varje fall inte. Han

sjönk tillbaka i skrivbordsstolen, höll sig fast i

dess breda karmar och stirrade på uppenbarelsen.

— Blev du så rädd? skrattade Sanna.

— Sch! Jag blev visst inte rädd, svarade

Verner strävt.

Han såg sig oroligt omkring. Hon passade

inte här. Hennes snöiga skor hade redan satt

märken på den välborstade mattan. Och hon

visste ju ... Han hade ju sagt att han inte fick

störas under arbetstiden. Han lade otåligt

handen på bordet. Vänstra handen. Sanna, som nu

tagit av sig handskarna, slog sig vårdslöst ned i

en stol. Deras nya förlovningsringar glänste matt

och olycksbådande i rummets dämpade dager.— Vad ville du? frågade Verner med ett

försök till artighet.

— Asch! Ingenting särskilt, svarade Sanna

gäspande.

Detta var oerhört. Hon kom hit! Och det var

inte något som tvingat henne därtill! Hennes

mor låg inte dödssjuk. Hon hade inte fått

någon underrättelse, som hon strax personligen

måste meddela honom. Hon bara kom — som . . .

som om hon gått in på ett konditori. Och nu —

och sedan? Skulle hon bli sittande här mittpå

blanka förmiddagen, medan han hade bråttom?

Nu rev hon av sig hatten. Luggen föll ned i

pannan. Hon steg upp och gick fram till

spegeln, kammade sig välbehagligt, pudrade den

lilla näsan.

Det var en helt liten spegel som stod på en

hylla. Den återgav en del av rummet, som

verkade blackt och tråkigt med allt i sådan ordning.

Sanna uppfattade en bit av Verners sluttande

panna. Denna panna såg ond ut. Hon nickade

småförnumstigt mot sin tvillingsyster: Vad skola

vi nu göra?

Hon svängde åter runt.— Kom med ut och promenera, Verner, sade

hon muntert. Du anar inte så vackert det är ute.

— Ut? Nej. Jag har tyvärr inte tid.

Han slog upp en av sina tjocka böcker och

skrev en anteckning på ett blad för att visa hur

upptagen han var. Hon såg på honom med

trutande mun. Detta var alltså Verner på kontoret

och kanske Verner i sängkammaren också. I går

när han tackade för maten vid middagen hade

han hållit ett riktigt fint litet tal, och mamma

hade fått tårar i ögonen. Pu, den Verner!

— Då går jag då.

Hon stod och vägde på benen som en

skolflicka. Då steg Verner upp och drog henne till

sig. Han kysste henne ömt och gott, väl av

glädje för att hon verkligen beslöt sig för att gå.

Sanna förstod det. Hon återgäldade inte hans

kyss. Men hon önskade att kontorspersonalen

hade sett chefen nu. Det skulle varit som en liten

glädje för dem.

Då ringde det i telefonen. Verner sträckte ut

handen. Men Sanna var snabbare än han. Hon

ryckte till sig luren och skrek hallå med sin

flickaktiga, gälla röst. Någon talade en lång ramsai hennes öra. Det var fråga om en leverans. Det

förstod hon.

— Vi ha inte tid med er! skrek Sanna

plötsligt tillbaka. Aldrig i livet ha vi tid!

Och så ringde hon av. Nu hade hon gjort det

förskräckliga. Och det hade varit gjort på en

sekund.

Det svällde en liten tjock åder vid Verners

tinning. Han drog ned västen över magen.

Spegeln på hyllan återgav med ett sorgset

leende de två människorna i rummet.

Skulle många vreda ord nu växlas? Kanske

rummet genljuda av slag i bordet?

Men sådan var inte Verner, den gode Verner.

Han rätade värdigt på sig.

— Du har berett mig en missräkning, Sanna,

sade han långsamt.

Och orden svällde som tjocka siffror mellan

hans läppar.

— Du menar den där leveransen de pratade

om i telefonen? antydde Sanna. Du kan ju ringa

upp dem igen.

— Jag menar inte leveransen, sade Verner,

och ådern vid tinningen var en liten giftig orm.Jag menar dig. Hur skall ett äktenskap kunna

bli lyckligt mellan oss? Jag bara frågar.

Där var det. Ville han slå upp nu genast?

Sannas hjärta hoppade av förväntan.

— Du tycker att jag inte passar för dig?

Hon lekte med sitt ringprydda finger på

bordet. Om hon själv bröt förlovningen, skulle hon

aldrig bli fri från moderns förebråelser. Verner

skulle kunna göra det på ett fint sätt, så att

modern sedan skulle lasta skulden på honom. Ty

sådan var han också. Finkänslig. Så sympatisk!

Och när hon tänkte detta, stack det till i henne,

som om det hon nu givit sig in i — föresatsen

att få Verner ond — ändå gjorde henne ett

grand illa.

Men nu sade han det:

— Jag tror inte att det kommer att gå.

Hon förstod att det var tungt för honom att

säga det. Som om han bestämt sig för en vara

och så upptäckt att han lcomme att förlora på den.

— Adjö då!

Hon gick mot dörren, inte så karskt som nyss.

Hon stängde den sakta efter sig.

Det knakade åter som av gamla knotor, dåhon passerade kontoret. Men hon såg inte

blickarna som följde henne.

Sanna hade varit borta på middag hos en

väninna. Hon hade varit uppsluppen och glad, fast

besluten att glömma händelsen med Verner på

kontoret på förmiddagen.

Hon smög sig in i sitt rum genom den mörka

våningen och tände ljuset över spegeln.

Där var hon igen, Sannas tvillingsyster, klädd

i ljusgrön sidenklänning med spetskrage och

höga spetsmanschetter. Hon hade druckit vin.

Hennes ansikte var rodnande och hett — ögonen

glänste feberaktigt.

— Lycka till! mumlade hon mot spegeln och

höjde armarna över huvudet. Jag blir fri, lilla

syster. Jag blir nog fri.

Och i ljusskenet tycktes rummet ha blivit

större. Väggarna voro icke längre fängelsemurar

eller gallret kring en råttfälla. Skuggorna slogo

hål i väggarna, drevo sitt spel med dem, så att

de vidgades elastiskt och kröpo upp mot taket

som också höjde sig mot rymden.

Det hade varit stjärnor på himlen i kväll.

Stora, brinnande, klara stjärnor . . .II.

När Sanna tagit på sig sina pyjamas, ringde

det i telefonen i tamburen. Hon rusade ut.

— Hallå!

Det var Verners röst.

— Sanna!

— Ja.

— Jag ångrar mig så. Jag måste säga dig det,

lilla barn. Jag var på dåligt humör i förmiddags.

Vi sätta ju så uppriktigt värde på varandra. Vårt

förhållande till varandra är ju så gediget. Jag

kan inte mista dig.

Sanna stod tyst en lång, lång minut.

— Hör du mig, Sanna? kom det oroligt från

Verner.

— Ja-

— God natt då. Jag får väl träffa dig i morgon.

— Ja — ja visst!

Sanna lade långsamt på luren.

När hon gick förbi sin mors dörr, stack

modern ut sitt huvud.

— Vad var det, Sanna?

— Det var bara Verner.Och då såg hon sin mor le ett belåtet mysande

leende.

Sanna släckte lampan och kröp långt in i

sängen. I morgon skulle han komma igen. I

morgon och alla dagar! Varför kunde man inte

rycka av en kedja, när den börjat sno sig

omkring en?

Om hon nu åter tände, skulle hon inte i

spegelglasets mystiska djup sett sin tvillingsyster

med ett besviket ansikte och ögonen fyllda av

tårar?

Därför vågade hon inte tända.Bröllop i all enkelhet.

I.

— Det blir ett bröllop i all enkelhet, kära du,

sade gamla fröken Vendela von Leuwstedt.

— Å, i all enkelhet? upprepade besviket

hennes jämnåriga, fröken Jetten af Lagerborg. Och

jag som sytt om min svarta spetsklänning.

— Du har nog användning för den, nickade

fröken von Leuwstedt i takt med tågets milda

skakning. Vi få inte rum med mer än trettio

personer i matsalen. Men trettio blir det.

De sutto tätt intill varandra på det elektriska

tåget som förde dem från villasamhället in till

Stockholm — två svartklädda äldre damer med

nästan precis likadana svarta stråhattar och

långa kappor och med tunna bleka läppar som

voro i livlig och oförtruten verksamhet. Folk

omkring dem spetsade öronen. Det är alltid

roligt att höra om andras bröllop. Fröken von

4. — v. Kr n senst j erna, Velat rum.Leuwstedt märkte nog hur man ansträngde sig

att lyssna. Tjänstvilligt höjde hon rösten:

— Å, det är ett bestyr! När det här

bröllopet väl är över, kommer jag att lägga mig till

sängs. Jag ligger nog hela smekmånaden, medan

de kära barnen kuska omkring i Europa.

— Ja, du har verkligen varit som en riktig

mor för Magdalena och småbarnen, sekunderade

fröken af Lagerborg lika välvilligt. Sådana små

föräldralösa stackare!

— Ja, när min bror dog, fick jag ju en hel

familj, svarade fröken von Leuwstedt belåtet.

Och nu skall Magdalena gifta sig. Hon är ju

bara tjugu år. Men anbud har det icke saknats.

Snälla du, till sist darrade jag så fort en karl

steg innanför dörren. Du vet hur lätt jag har

att bli upphetsad, och då får jag min rysliga

huvudvärk. Nej, anbud har hon haft. Man kan

ju inte neka till att det är en grann flicka. Men

se, ända tills Östen kom, har ingen smakat henne.

En medelålders herre mittemot fröken von

Leuwstedt fällde sin tidning som han nyss dolt

sig bakom och stirrade henne rätt i ansiktet. Han

log till och med. Men eftersom han blev småttförvirrad av det bleka aristokratiska ansiktet

och de lystna gumögonen, höll han åter upp

tidningen som en sköld framför sig.

— Hon är så bestämd, Magdalena, sade

fröken von Leuwstedt och tog fram en virkning ur

sin väska och började ivrigt virka.

Det lilafärgade garnet löpte mellan hennes

fingrar och ibland räknade hon maskorna med

en begrundande min, som om hon räknat tankar

och önskningar i den unga brorsdotterns hjärta,

som hon så väl trodde sig känna.

— Jaså? frågade fröken af Lagerborg. Är

hon så bestämd?

— Ja, hon ser bara till karaktären,

Magdalena. Jag försäkrar att hon gott kunde tagit en

man som både varit sned och vind, bara han

haft god karaktär. Gudskelov är det inte något

fel på Östen ... i... i... fysiskt avseende.

Tycker du inte själv att han har en ståtlig figur?

— Ovanligt ståtlig, sade fröken af Lagerborg

och blundade litet.

— Ja, han ser verkligen bra ut. Och han är

också bestämd. Häromdagen var jag med dem

uppe i deras våning, som nu är nästan i ordning.Du skulle ha hört honom. ”Här skall den

tavlan sitta. Här kunna vi ställa den byrån.” Kära

du, han hade gjort upp en ritning över våningen

och visste precis var allt skulle stå. Och inte så

mycket som en millimeter fick tavlan rubbas

från den plats han beslutat för den. Det kallar

jag karaktär. Och Magdalena... Hon sade:

”Ja. Ja.” Och hon kom inte fram med några

invändningar som hon annars alltid har i

beredskap, gunås, när jag föreslår något.

— Nej, hon har nog fått sin överman, log

fröken af Lagerborg.

— Ja, det är så gott det. Flickan höll, oss

emellan sagt, på att växa mig över huvudet.

— Jag kan tro det. Nå, ha ni utstyrseln

färdig?

Fröken von Leuvvstedt virkade och pratade.

•— Alltihop är färdigt. Magdalena satte jag

att fålla handdukar. Hon ville skicka bort

alltsammans. Det skulle göras för maskin, sade hon.

Men jag svarade henne: ”Magdalena, skola du

och Östen ligga på lakan som ingen kvinnlig

hand sytt hålsöm på? Lakan som komma direkt

från en likgiltig fabrik. Det blir ingen kärlekmed det. Tänk på din mor som sydde vart eviga

styng på sin utstyrsel.” Då teg hon. Men jag har

förstås fått göra det mesta. I morgon skicka vi

det till Lindkvists mangel.

— Inte dit! sade fröken af Lagerborg och

blev het vid blotta tanken på Lindkvists mangel.

Jag har slutat där. Du kommer att få linnet

förstört. Det är något krångel med den mangeln.

Jag fick stora hål på mina dukar.

Fröken von Leuwstedt blev bestört.

— Så där ja, sade hon med hopplös röst. Hur

skall jag nu göra? Jag som beställt till i morgon.

De grobianerna komma och hämta tidigt — före

åtta, tror jag.

Hon fick tårar i ögonen, och hon var ond på

väninnan som givit henne detta dråpslag. Hon

mättade ett försåtligt mothugg:

— Nå, din systerdotter Beth? Skola de inte

döpa pojken snart ? Det har ju redan gått ett

par månader.

— Min systers måg vill inte veta av något

dop, sade då fröken af Lagerborg och såg ledsen

ut. Det är så hemskt, vet du.

— Ja, hemskt, det är vad det är, upprepadefröken von Leuwstedt glad. Tänk på vilket

ansvar föräldrar som inte låta döpa sina barn dra

över sig. Tänk på det!

— Å, det har jag nog tänkt på, sade den

stackars fröken af Lagerborg. De arma små liven!

Att träda ut i världen som hedningar. Fast de

äro ju så små. Gud kan väl inte räkna med det.

När ingen frågat dem om de vilja döpas eller

inte...

— Vem vet vad Gud räknar med, sade fröken

von Leuwstedt med mystisk min och lade ihop

sin virkning.

Nu voro de båda lika hjärtängsliga. Deras

munnar drogo ihop sig, rynkades som små

påsar. Det bildades ringar under deras ögon som

från stora fuktiga grå skuggor. Bröllop. Dop.

Lindkvists mangel. Livets viktigaste

förrättningar. Fröken af Lagerborgs systers måg som

inte ville veta av prästen. Deras tankar flaxade

hjälplöst.

Och djupt inom dem borrade avundsjukan

stora hål — avundsjukan mot den lyckliga

blomstrande modern och mot den unga flickan som

skulle stå brud. Förbi! Förbi! Åren hade skjut-sat i väg med dem, som det gungande tåget nu,

långt, långt bort från ungdomens ängar och

gröna kullar. Deras magra händer med svällda

ådror grepo efter något att hålla fast vid: en

liten barnklänning som skulle broderas, ett par

brudlakan som skulle sys hålsöm på... Den

unga moderns lycka, den unga brudens

skälvning inför brudgummen stucko dem som om de

av misstag vänt sina nålar och kört in dem i sin

egen hud.

Mums. Mums. De fingo väl litet att tugga på,

dessa munnar nästan utan saliv. De fingo väl

litet att bita i, dessa smala läppar som aldrig fått

kyssa. Bröllop. Dop. De slöto brud och brudgum

i famnen, och sedan kom den där rysliga

huvudvärken under de ungas smekmånad.

— Har du beställt kokfru? frågade fröken af

Lagerborg.

— Ja visst. Visserligen stjäl hon smöret och

tar med sig alla överlevorna hem i en stor korg.

Men hon är ju utmärkt. Först blir det

buljong ...

Fröken af Lagerborg lutade sig närmare

fröken von Leuwstedt. .. Nu voro de åter ense.Nu drömde de om buljong och läskade sig med

bröllopsglassen.

— Krokanen beställer jag hos Sjöbring, sade

fröken von Leuwstedt. Han brukar ha ett par

turturduvor i toppen.

— Är det inte smakligare med ett brudpar i

socker? undrade fröken af Lagerborg. Bruden

i slöja. Han i frack och knapphålsrosett. Hur

många tärnor och marskalkar blir det?

— Bara fyra par, sade fröken von

Leuwstedt. Det är ju ett enkelt bröllop. Flickorna ha

fått sy sina klänningar på Kompaniet. Vit tyll

över rosa siden. Och så blir det förstås

liljekonvaljebuketter.

— Jag tycker att Danberga kyrka är så

stämningsfull.

Fröken af Lagerborg log drömmande. Hon

var glad att hon låtit ändra sin gamla svarta.

Vagnarna gjorde en häftig knyck och

stannade. Den medelålders herrn vek ihop sin

tidning och Stack den i fickan. Fröken von

Leuwstedt och fröken af Lagerborg trängdes med de

andra passagerarna vid utgången. Fröken vonLeuwstedt knuffades brutalt för att komma först.

Hon skulle till konditoriet och beställa krokanen.

II.

Medan fröken Vendela von Leuwstedt inne i

staden beskäftigt ilade från bod till bod med

huvudet tungt av alla tankarna på det förestående

bröllopet satt hennes brorsdotter Magdalena von

Leuwstedt i sitt flickrum hemma i villan och bet

nervöst i sin näsduk. Då och då öppnades

dörren på glänt och en av hennes små systrar stack

in huvudet och sade:

— Är du inte glad att det blir bröllop om ett

par dagar, Magdalena?

Och strax därefter var den andra lilla ungen

där och hängde vid dörrvredet:

— Tänk, att du skall ha slöja och krona,

Magdalena!

Slutligen rusade Magdalena upp i full

förtvivlan och vred om nyckeln i låset. De små

systrarna fingo banka och bulta bäst de gitte.

Den vackra Magdalena grät, blott hon dessa

dagar hörde ord som: krona, slöja, bröllopskrokan.Ett enkelt bröllop, hade faster Vendela sagt.

Hu! Här skulle ju ställas till med en stor fest,

en riktig utställningsfest, bara för att hon och

Östen tyckte om varandra. Alla talade om att det

var för brudparets skull dessa ståtliga

anordningar gjordes. Men ingen tycktes riktigt tänka

på dem. Faster Vendela sög ju på vigseln som

på en söt karamell som skulle räcka i evighet.

Och systrarna provade klänningar och pratade i

munnen på varandra om hur de skulle taga sig

ut på bröllopet.

— Jag går ifrån dem, mumlade Magdalena

ursinnig. De få hålla bröllopsfest för sig själva.

Jag har inte lust att ställa ut mig till

beskådande. Och ingen brudslöja är tät nog att dölja

de fruktansvärda grimaser jag kommer att göra

framför altaret. Jag tror inte på prästen. Jag

tror knappast på Gud längre. I synnerhet inte

sedan jag förstått hur mycken rökelse han

behöver för att han skall tillåta ett par fattiga

människor att tycka om varandra.

Hon rusade av och an i sitt rum. I sin

färgglada jumper och med sitt kortklippta,

slätkammade hår såg hon ut som en lång pojke. Ochnär hon nu knöt sina händer och skakade dem

framför sig var det som om hon velat slåss med

sin egen spegelbild. I glaset mötte hon just då

sina svarta ögon och sänkte långsamt de knutna

händerna.

En vacker brud! tänkte hon ironiskt.

Hon satte på sig sin hatt och kappa och smög

sig nedför trappan. Hon ämnade ta tåget in till

staden.

Från fönstret ropade kokerskan:

— Om fröken far in till Stockholm så påminn

hos Larssons om kycklingarna till

bröllopsmiddagen.

— Usch! sade Magdalena och påskyndade

stegen.

På tåget satt hon och skakade av förtvivlan.

Aldrig mer skulle hon resa med det här tåget.

Aldrig mer återvända till villan, till slöjan, till

de nya koffertarna som doftade läder. Hon

skulle rymma, gömma sig. Ty Östen skulle göra

som hon ville! De skulle gifta sig i hemlighet.

Och på bröllopsdagen kunde faster Vendela,

systrarna och gumman Jetten få äta upp hela

den där äckliga bröllopskrokanen ensamma.Hon trodde att hon var den enda brud i

världen, som tänkte på detta sätt. Hon visste inte

att så många, många brudar ha velat gömma sig

undan i sista stunden och drömt om att behålla

sin kärlek för sig själva, som en ljuv hemlighet

som ej får delas av de andra — de som inte ha

med det att göra.

Med handen kramade hon om nyckeln till den

nya våningen som låg i hennes ficka. Faster

Vendela hade tagit ifrån henne den för att hon

ej ensam skulle besöka sitt blivande hem. Hon

hade sådana där fåniga gammaldags idéer,

faster. Men Magdalena hade stulit den tillbaka. Nu

skulle hon gå upp i våningen och därifrån skulle

hon telefonera efter Östen. Han skulle tycka

som hon. Han måste låta henne slippa ifrån

bröllopet.

Innerst i henne gnagde en liten rädd känsla:

kanske Östen inte skulle bli så alldeles

medgör-lig som hon föreställde sig. Hon tänkte på hur

han ordnat hemmet och slagit spikar i väggarna

för tavlorna. Hur hade han inte marscherat

omkring i rummen som om de vore hans —

uteslutande hans!När tåget saktade vid stationen stod

Magdalena redan på vagnssteget. Å, hon hade bråttom.

Hon ilade genom gatorna och sprang uppför

trapporna till huset där de skulle bo.

När hon stack nyckeln i låset ryste hon av en

plötslig lycka, som gjorde henne matt i benen.

Hon steg över tröskeln och drog ett djupt

andetag. Så stilla här var! Inga systrar som skreko

och pratade. Ingen faster Vendela som med

gna-tig röst obönhörligt påminde henne om hennes

plikter.

Hon föll på knä i hallen och kände på

mattan. Så tjock den var. Så mjuk! De hade fått

den i lysningspresent av Östens morbror Manne.

Han var bjuden på bröllopet. Dels för att han

nu var släkt med henne, dels för den ståtliga

presenten...

Hon reste sig hastigt upp med rynkad panna.

Där var det igen — bröllopsspöket. Och medan

hon vandrade genom rummen smög det sig efter

henne vart hon gick och pekade med ett knotigt

gumfinger på varje sak hon rörde vid. Nästan

allt var lysningspresenter, skänkta av

”kärleksfulla” släktingar och vänner. Pendylen på by-råns marmorskiva var från familjen Stolpén.

Den praktfulla Orreforsvasen från moster

El-vine. De broderade kuddarna i soffan från

hennes kusiner Molly, Polly och Dolly. Den höga,

smala golvlampan från den lilla trinda och

knubbiga kammarrådinnan tant Louise Star och

hennes glasögonbärande make och ätteläggar.

Varenda sak representerade förskottsavgift för en

eller flera bröllopsgäster. De skulle sitta där

vid det långa hästskobordet i matsalen hemma i

villan, de som skänkt allt detta. De skulle titta

sig mätta på brud och brudgum och suga in de

leenden och blickar de nygifta växlade med en

känsla att de hade rättighet till det därför att de

ju i själva verket varit med om att bygga upp

deras hem.

Hu!

Magdalena knöt åter händerna. Skulle hon

aldrig bli fri? Skulle hon hela livet nödgas släpa

på dessa släktingar och vänner, som klibbat sig

fast vid henne med sin kärleksfullhet som flugor

på ett sött och fuktigt flugpapper! För dem var

hon väl dubbelt söt och välluktande nu när hon

skulle stå brud.Hon stod och trampade upp och ned på

sa-longsmattan som om hon fått fotterna i tjära.

Nu vågade hon inte heller ringa till Östen. Han

skulle komma med klokhet och förnuft. Han

skulle säga henne att det inte ginge an att svika

allas förväntningar. Kanske skulle han till och

med skämta och tala om för henne, att hade

hon velat rymma med honom och gifta sig i

hemlighet, skulle hon kungjort det för ett par

månader sedan, när ännu inte bröllopsdagen var

bestämd. Ja, men då hade hon ju inte haft en

aning om vilken massa förberedelser som skulle

krävas för faster Vendelas ”lilla bröllop i all

enkelhet”.

Jag slår sönder alltsammans, tänkte

Magdalena.

Menade hon alla lysningspresenterna ? Eller

menade hon hela detta konventionella liv, som i

sina tentakler kramar allt ungt och härligt kött

och omformar det efter sin fason? Hon visste

det inte. En ung liten kvinna snörs in i vitt siden

och omges med en böljande slöja, medan en

krona trycks ned på hennes huvud och en

bukett röda rosor sticks i hennes hand för att alltfolket skall veta: i natt står hon brud! I natt

får hon äntligen den man hon älskar! En

vitklädd brud följs till tåget av uppsluppna

bröllopsgäster, medan brud och brudgum

bombarderas med risgryn som en hälsning på deras

första gemensamma färd ut i livet.

Magdalena gick in i sängkammaren. Och där

på sitt nattduksbord fann hon läkemedlet — det

som skulle trösta henne och det som skulle göra

henne lugn och i stånd att gå igenom

bröllopsfestens inferno.

Där hade faster Vendela häromdagen ställt

hennes fars gamla klocka. Det var en liten

pendyl av mahogny — ett väckarur med visare av

silver. Magdalena stod och såg på det. Så tog

hon alldeles som i tankarna nyckeln och vred

upp klockan.

Då började den ticka. Först lät det vemodigt.

Det påminde henne om en röst, som för länge

sedan tystnat — om ett hjärta, som för länge

sedan upphört att slå.

Hon satte sig på sängkanten och borrade

hakan i händerna. Klockans svaga ljud var detenda som hördes i de tysta rummen. Så hade

den ljudit för hennes far, då han legat vaken

under långa nätter. Hon visste att han hade haft

bekymmer. Han hade knutit händerna som

Magdalena nyss och hört klockan ticka vid sitt öra.

Bekymmer... Magdalena spratt till. Hennes

fars bekymmer hade säkert inte rört sig på

samma vägar som hennes. Det hade varit

bekymmer för barnen, för hustrun, Magdalenas

inor, som varit sjuklig, bekymmer för pengar

och för framtiden. Och här skulle hans dotter

ställa till scener för att hon måste bära

brudslöja och ha middag för sina släktingar, som

skänkt henne presenter.

Det fanns visst ändå värre bördor i livet!

En rodnad steg långsamt upp i hennes

ansikte. Hon kände det som om bröllopsspöket

sakta smalt bort.

Den lilla klockan tickade nu helt vänligt. Hon

såg minuter och sekunder droppa hän i fruktlös

oro för oväsentligheter. Och i nästa ögonblick

snuddade något av den stora kärlekens väsen

förbi hennes panna. Det var som om dessa

minuter och sekunder fått lätta fjärilsvingar och

5. — v. Krusenstj erna, Delat rum.

65flugit upp i en rymd, där all tid sjunker in i

något tidlöst, ofattbart, evigt.

Hur länge Magdalena satt så visste hon inte.

Men när hon äntligen steg upp, gav hon

klockan en liten öm smekning. Hon tyckte att den

blev mjuk under hennes hand — som om det

varit sin far hon smekt.

III.

På tåget kommo Magdalena och hennes faster

i samma kupé. Fröken von Leuwstedt utropade

gällt:

— Har du också varit inne i staden? Vad har

du gjort?

•—■ Jag har gjort en del förberedelser för

bröllopet, svarade Magdalena med ett litet

hemlighetsfullt leende, som hennes faster förgäves

sökte tolka.Rosen från bilen.

I.

Den gamla sjuka damen låg stilla i sängen med

ansiktet vänt mot fönstret. En ros hade i dag

på morgonen spruckit ut i krukan på

fönsterbrädet. En ros med bleka blad som fångat

något av gårdens solsken därutanför. Den sände

en knappt märkbar doft omkring sig som om

den andats lika svagt som den sjuka själv.

Jag har vårdat den under vintern, tänkte den

sjuka. Och nu vill den glädja mig.

Men hon hade hela morgonen sökt efter ett

minne, som dunkelt rörde sig i hennes hjärtas

innersta vrå. När hon nu såg på rosen, trädde

bilden av en liten flicka fram, kanske för att

den flickan just liknat en blomma, en ros med

bleka blad.

Den sjuka i sängen var mycket nära döden,

och livet hade redan stannat av omkring henne.Nu fanns ej längre någonting framför. När

hennes tankar ville springa framåt, slogo de mot en

stängd dörr. Låst för alltid. I stället tändes det

ena minnet efter det andra omkring henne, så

att hon tyckte att en krans av ljuslågor

fladdrade kring hennes säng.

Men ett ljus brann klarare än de andra. Det

var minnet av den lilla flickan. Hon var alltjämt

bara tolv år. Det var icke den sjukas egen flicka.

Å nej. Hon hade inga barn. Hon var bara en

gammal fröken. Men denna Lilly hade varit

hennes käraste privatelev. Hon hade varit så

begåvad, så klok och förståndig. Så skicklig

i matematik särskilt. Och hon hade haft två

bruna flätor med granna rosetter och klara

ögon. Ett par smeksamma händer, mjuka, svala.

Ja, det var händerna... Den sjuka log litet.

Ingen annan hade smekt henne. Hon fick en

häftig längtan efter de där händerna. Hon tyckte

att de rörde sig framför henne. Två vita små

fåglar som kommo flygande genom rymden av

år och slogo sig ned på hennes bröst. Men bara

hon åter öppnade ögonen, försvunno de igen,

därför att den gamlas bröst ju icke var deras hem.Var skall jag finna dem igen? tänkte hon

och rörde sig oroligt. Ansiktet drog sig

smärtsamt samman. Den där lilla flickan hade älskat

henne. Och hon själv — hon önskade att hon

varit hennes mor. Hon skulle haft rätt till att

stoppa om henne täcket om kvällarna och se

henne sova, med kinden varm efter dagens lek.

Sedan hade de aldrig mer träffats. Hon tyckte

att hon hos den där lilla flickan med de granna

rosetterna gömt en skatt, sitt eget ensamma

hjärtas ömhet, sina drömmar om en framtid mindre

mörk och skugglik än den i verkligheten blivit.

Nu ville hon ha tillbaka nyckeln till sin

skattkammare. Än en gång, den sista, skulle hon

njuta av glansen och skimret där inne.

— Hur är det, fröken Almgren? sade

sjuksköterskan och kom fram till bädden.

— Hon bor här i staden, mumlade den gamla

nervöst.

Sjuksköterskan blev uppmärksam.

— Är det någon ni vill träffa?

Tiden var så kort.

— Ja, svarade den andra, och nu lyste hennesögon av ett nyvaknat hopp. Syster kan bestämt

ringa.

— Och numret?

Men det visste inte den sjuka. Hon hade aldrig

själv velat göra sig påmind. Sådant gör man

inte. Den unga skulle funnit henne gammal och

tråkig. Slutligen fick sköterskan reda på

namnet i katalogen ute i tamburen. Hon ringde

genast upp numret.

En röst svarade.

— Är det hos fröken Lilly Leijer?

— Ja, det är jag.

Stämman lät kort, nästan affärsmässig.

Sjuksköterskan förklarade.

— Ni gjorde en god gärning, om ni ville

komma, slutade hon lågt.

Så hade hon ofta vädjat till en döendes

anförvanter.

Det blev ett ögonblick tyst i telefonen.

Telefontråden sjöng en enslig melodi.

■—- Jag skall komma så snart jag kan, svarade

rösten. Det var en rar människa, min forna

lärarinna.

Sjuksköterskan lade ned luren. Hon drog enlätt suck. Redan ”var”, som om den gamla icke

längre existerade. Det går fort att ändra ”är”

till ”var”, då man talar om en illa sjuk.

De levande och friska ha så bråttom. Själv

kvävde sjuksköterskan en önskan inom sig att

det skulle gå hastigt. Somliga dö så snabbt och

lätt. Hon var bjuden på landet i denna vecka. Det

skulle varit så bra, om allt varit över till torsdag.

II.

Lilly Leijer gick tillbaka till frukostbordet.

Hon hade hållit på med att läsa ett brev, när

det ringde i telefonen.

Hon lade litet mera marmelad på sitt rostade

bröd.

Jaså, hon var döende, hennes gamla lärarinna,

och ville träffa henne. En besynnerlig idé! Lilly

visste att döende emellanåt ha sådana där

plötsliga nycker.

I detsamma hejdade hon sig. Hon såg

framför sig skrivrummet, där de suttit och läst, och

sig själv, en liten flicka med två bruna flätor.

Så lustigt! Hon var kortklippt nu och tjuguettår. Säkert såg hon yngre ut än det där lillgamla

barnet med sina två flätor. Tiden var sådan.

Hennes kjol räckte henne ibland till knäna alldeles

som tolvåringens klänning gjort. Men hennes ben

voro säkert vackrare nu i strama silkesstrumpor.

Hon sparkade litet med foten under bordet.

Sin lärarinna mindes hon knappast. Hon kom

bara ihåg sig själv.

Ja, hon skulle visst besöka den sjuka.

”En god gärning.” Lilly log. Sådana hade man

inte så ofta tillfälle till. Man kunde kosta på sig

en då.

Dagen låg framför henne. Ett litet område,

ganska trångt, omgärdat av två nätter som

staket. Det var mycket som måste hinnas med.

Timmarna väntade på sin skötsel som ännu

obrukade land inne på det där området.

Först och främst: Lilly skulle på en stor bal

denna kväll. Llon måste skaffa en blomma till

sin klänning. Hon skulle ha en vårhatt, en av

de där små som liknade hjälmar eller också en

stor en som dolde halva ansiktet. Just nu skulle

hennes lärarinna ha sett henne där hon satt i

drömmar över sin vårhatt. Hon var så märk-värdigt lik tolvåringen. Så hade den lilla ungen

också försjunkit framför läxboken. Med stora

ögon alltid trånande efter något. Hennes

lärarinna hade då trott att djupa tankar rört sig

innanför den klara pannan, så genomskinlig vid

tinningen, där blå ådror tecknat ett nät. Men

Lilly hade bara tänkt på ett vackert band hon

nyss sett i ett fönster eller på gräddbakelser, som

var det bästa hon visste.

Då ett iband till håret, en läcker gräddbakelse —

nu en hatt, en sen supé. Skillnaden var icke stor.

Vasen, ur vilken de flyktiga tankarna stucko upp

som blommor på smala stjälkar, var densamma.

Men Lillys dag blev denna gång icke riktigt

lik en av de vanliga dagarna. Hon hade lika

bråttom som alltid annars. Hon ville hinna först

det ena och sedan det andra och ändå komma

till den döende i tid. Men det var ändå något

annat. Hon kände sig precis som när hon förr

varit rädd att komma för sent till sin lärarinna,

men ändå dröjt sig kvar framför bodfönstren,

medan hjärtat pickat som en klocka och

obevekligt låtit minut efter minut jaga framåt mot den

bestämda timmen.Lilly hade kommit ut på gatan. Vilket vackert

väder! Det luktade vår från parkerna. I slutet

av gatan såg hon också björkarna lätt vagga för

vinden, överhöljda av ljusgröna och skälvande

blad.

Vriddörren i det stora magasinet förde

ständigt in nya människor. En liten hund utanför

gnällde och snyftade bunden vid sin kedja. Lilly

gick in. Hon tyckte att den svängande dörren

gav henne en puff så att hon av farten gled rätt

på disken med de konstgjorda blommorna. Hon

valde ibland dem nästan med ömhet. Hon tänkte

på sin rosafärgade klänning med långa flikar

och silverbandet om livet. Ja, hon skulle ha en

blomma med silver i. Den skulle skimra alldeles

som bandet. Och hon valde en ros som aldrig

kunnat växa i Guds gröna natur: en sak med

silverränder av brokad och skär sammet på

kolossala blad. Nöjd med sitt köp gick hon uppför

trappan till hattavdelningen.

Och här mötte hon honom som hon just sökte:

bankir Kurt Reuter. Han var på nerväg.

— Hej! sade han.

Och Lilly sade också:— Hej! glatt och hurtigt.

Man var icke så hövlig som på den gamla

lärarinnans tid. Men de voro båda två oerhört

glada att träffas.

— Jag skall köpa en hatt, underrättade hon

honom. Ett under till hatt!

— Då följer jag med.

Framför den stora spegeln provade nu Lilly

den ena hatten efter den andra. Kurt satt på en

stol och hade mycket roligt. Å, detta lilla älskade

ansikte! Ibland kunde det se ut att tillhöra en

madonna. En svart hatt, strängt allvarlig, lät

hennes vackra panna synas och låg som en

bindel över håret. Ansiktet fick också ett allvarligt

utseende. Munnen sluten utan ett leende.

Ögonen hade ett rent och milt uttryck. I nästa

ögonblick var kinden dold av ett svajigt brätte. Hon

gav honom en strålande blick från sidan och

vände sig på nytt, så att endast munnen var

kvar, röd och lockande.

Det roade Lilly att slå Kurt med häpnad. Att

ena stunden verka en demimond, en mycket dyr

hetär, och så i nästa troskyldig jungfru, blyg

liten ungmö med ögon som drömde om ett hemoch ett barn. Hon tog en av de små hattarna till

sist.

— Och vad skola vi nu göra? undrade Kurt,

när de åter gingo ut ur magasinet.

Lilly tänkte på det besök hon lovat den gamla.

Men så slog hon bort det. Hon kunde ändå inte

uppoffra hela dagen — och Kurt till. Han hade

sin bil utanför. Och hon satte sig vid hans sida.

•— Det är en konstutställning jag absolut

måste se, sade hon. Jag har fått ett kort.

De körde dit. De gingo hastigt runt väggarna

för att sedan kunna säga till herr utställaren, att

de varit där. Man måste ständigt se, ständigt

vara med. Annars var man snart utslagen ur

ringen. De jagade alla på samma sätt, dessa

ungdomar: tittade konstförståndigt på tavlor,

diskuterade tipsen till kapplöpningarna och sade

sina eller bladrecensenternas tankar om den

senaste premiären. Och så alla bilmärkena, dem

måste man kunna.

Tavlorna de nu sågo voro inte olika den

konstgjorda rosen som låg ute i bilen inlindad

i silkespapper. Där växte fullt med blommor

innanför ett par av ramarna, mödosamt fram-vridna ur konstnärens hjärna. Och det var

tydligt, att karlen sökte inbilla en att han haft

hjärnskakning. Men Lilly beundrade:

— Flott fantasi! Se, vilka linjer!

De voro nöjda.

Och så stego de åter in i bilen. Motorvarelser.

Femtio kilometer. Sextio kilometer i timmen.

Landskapet skymtar förbi. Vägen rullar undan

som ett band. En luktsensation! De första

liljekonvaljerna. Kanske växte de där borta i hagen

med björkarna och den röda stugan. Men nu äro

stugan och hagen redan försvunna. Ett blått

vatten glimmar. Ett gammalt badhus vickar av och

an i slutet av en brygga. När skall det plumsa ut

i vattnet? En uppdragen båt på land. En

fiskares nät fyllt av blanka strömmingar. Åttio

kilometer! En grind! En grind till! En ljushårig

pojke kilar fram och öppnar, grinar i solskenet,

sträcker fram handen. En slant singlar i luften

och hamnar i det våta diket, där kabbelekan är så

festligt gul och smörig. Luften piskar ansiktet.

Kinderna bli heta. Det luktar bensin. En annan

bil har kört förut. Ja, vårdagen är fylld av blom

och sol, rök, bensin och kärlek.Kurt bromsade plötsligt in bilen. Han hade

kommit att tänka på något, och nu måste han ha

fria händer.

— Skola vi gifta oss? sade han med foten på

pedalen, färdig till start igen.

Lilly såg på honom.

Han kunde frågat mig det för länge sedan!

tänkte hon och fick en lust att skratta. Som vi

ha flirtat hela vintern!

Hon kände dem som gift sig efter ett par

dagars bekantskap. Fast de voro förstås redan

skilda nu.

— Får jag en bil att köra själv först? sade

hon mjukt och eftergivet.

Och då kysste han henne.

— Förtjusande! sade han andfådd och såg på

henne i den nya vårhatten. Verkligen underbar!

fortsatte han entusiastiskt, då han satte bilen i

gång igen.

Hon visste inte, om han menade henne eller

hatten. Och klockan fem skulle hon dricka te

med en annan, så det fick hon ta närmare reda

på sedan, under tiden före bröllopet.III.

I den sjukas rum stack eftermiddagssolen in

i sneda strålar. De darrade på den utslagna

rosen. Den gamla damen låg där, alltjämt

väntande på sin elev.

Hon hade nog svårt att passa tiden förr

också, tänkte hon utan agg.

Men hennes hjärta var så ängsligt. Hon tyckte

att hon hela sitt liv väntat ensam som nu. Och

aldrig hade någon kommit. Bara den där lilla

flickan. Och kanske hade Lilly inte alls brytt sig

om henne. Men rosen lugnade henne. Den stod

där så glad med sina utslagna blad. Så lik den

lilla flickan. Vad gjorde hon väl nu? Snart skulle

hon komma in andfådd, röd om kinderna med

de granna rosetterna slängande om ansiktet.

Den gamla damen förstod inte att Lilly nu

var en vuxen kvinna. Tiden hade rullat tillbaka.

Det var bara hon själv som låg här med åldrat

hjärta och skrynkligt skinn. Solskenet gled

undan. Hennes blick följde det, där det snuddade

utefter väggarna. Snart skulle det vara afton.

När skymningen kom, en lätt ljusgrå vårskym-ning, tände sköterskan lampan. Hon funderade

på att ringa till doktorn, när hon känt på fröken

Almgrens puls. Men den sjuka ville inte att han

skulle komma. Hon väntade ju ibesök. Då ringde

sjuksystern ett par gånger till Lillys våning, men

fick varje gång till svar att fröken Leijer inte

var hemma. Det var sant: de levande, de friska

ha så bråttom, så mycket att göra. Döden får

inte hindra dem.

Skymningen kämpade stilla med lampljuset.

Den sjuka tänkte:

När det blir alldeles mörkt, dör jag.

Hon kände ingen rädsla. Hon skulle lätt glida

in i en annan skymning. Kanske där också skulle

lysa ett ljus. Då skulle hon sakta närma sig det

med fjäderlätt själ och låta sig förbrännas. Men

ännu var hon fästad vid livet. Det var ett par

granna hårband som slingrat sig om hennes

hand. De höllo henne kvar, tolvåringens

sidenband, som hon varit så stolt över.

IV.

Kapellet stämde i med en tango.

På den lilla cirkeln mitt i restaurangen rördesig några par, slingrade om varandra. De sjönko

in mot varandra med skilda knän. De ryckte i

rytmisk spasm. De virvlade runt. Allvarliga

ungdomar med nästan stränga ansikten. De logo inte.

De talade inte ett ord. De dansade högtidligt, som

om de helgat sig åt en offerdans — som om de

låtit sina kroppar stelt hängiva sig åt någon

hemlighetsfull religions riter och legitima extaser.

I sin nya vårhatt satt Lilly vid ett bord och

sög i sig en cocktail. Mittemot henne lutade sig

en ung löjtnant över bordet. Han talade ivrigt

om en flygmaskin som han samma morgon

provflugit. Motorn hade spunnit så fint. Det var en

ypperlig maskin, och han hade tänkt på Lilly.

— Varför det då?

Hon satte upp sitt troskyldiga ansikte.

— Jo, för att du är just lik en förstklassig

flygmaskin själv, sade unge Weidenstjerna djärvt.

Du behöver bara någon som sätter dig i gång,

och du skall klyva rymden, göra volter och spin

och komma oskadad ned på jorden igen.

— Jag duger nog inte till luftfärder, svarade

Lilly, vällustigt sugande på sitt vasstrå, och hon

6. — v. K r u s e n s t j e r n a, Delat rum.

81tog på sig sin demimondmin. För jag vill kanske

inte alls komma ned oskadad.

Och hon tänkte på Kurt Reuters bil. Vad skulle

hon ha för ett märke, när hon skulle överlämna

sig? Buick? Nash? Kanske Packard? Kurt fick

råda henne. Det var härligt att vara förlovad och

ha lov till kärleken och lustigt och retande att sitta

och prata med en annan, som ingenting visste om

hennes hemlighet, men som önskade sig i den

sorgfälligt utvaldes situation. Nå, det skulle snart

stå i tidningarna. Hon njöt på förhand av sina

väninnors häpnad och avundsjuka.

Det var fullt med folk i restaurangen. Det var

det alltid så här dags, när musiken spelade.

Solskenet på de färgade rutorna i fönstren gav hela

lokalen ett skimmer av matt guld.

Nu rusade en jazz fram ur orkesterns många

olika instrument. En blek ung man i kapellet satte

munnen i en megafon och vrålade refrängen på

engelska. En tokig melodi, som ständigt kom

igen och tvingade sig på de dansande, vilka

alltjämt voro lika allvarsamma. Löjliga ord, åter och

åter upprepade och just därför hypnotiserande.

Och Lilly dansade med sin kavaljer och sinnya vårhatt. Hon kände andra par snudda vid

sig på den trånga platsen, och när refrängen som

nu nästan ljöd som en entonigt vaggande psalm

flög emot hennes öra, kom hon att tänka på den

sjuka hon lovat att besöka.

Kanske skulle hon ändå ringa upp henne.

Armbågar rörde vid hennes arm, en annan

dams klänning flög upp mot hennes. Dessa lätta

beröringar, dessa fötter som gledo i takt och

mjukt studsade mot det blankpolerade

parkettgolvet, denna melodi odh sång som svepte om

öronen, allt gav en känsla av att man hörde ihop

med varandra, att själva jorden rörde sig i

sugande jazztakt, att lemmarna slutligen

sammanflätades till en enda, evigt dansande varelse.

Lilly kom åter ut i solskenet. Hon tog hastigt

farväl av sin löjtnant efter att först lika hastigt

ha kysst honom i ett hörn i en korridor. Så for

hon hem. Innan hon gick på balen, skulle hon

väl hinna upp till den sjuka.

V.

Lilly stod framför spegeln i sitt rum. Bilen

väntade nedanför. Hon såg tankfullt på sitt an-sikte i spegeln. Den konstgjorda blomman hade

hon satt fast vid sitt bröst.

Kanske nådde henne just då den gamla

lärarinnans sista tanke. Bakom sitt eget unga

ansikte i spegeln skymtade hon en skugga. Och nu

mindes hon hur lärarinnan sett ut. Vilket milt

ansikte! Kanske hade hon verkligen hållit av

Lilly och därför velat se henne än en gång. Hon

tyckte att hennes dag, så väl använd, skulle krönas

just av den goda handling hon nu var på väg till.

Nere i bilen väntade Kurt. Hon hann knappt

slå igen dörren efter sig, förrän han kysste

henne. De gledo fram genom den mörknande

staden. Främmande människor vände upp bleka

och hemlighetsfulla ansikten i lyktskenet. I

parkerna sutto älskande par smältande samman

under trädens stora skuggor. En hund sprang

snokande över gatan mitt framför bilen. Kanske

vädrade han sin herres fotspår.

— Vänta mig här, sade Lilly, när bilen stannade.

Hon svepte sin päls omkring sig. I

högklackade silverskor och barhuvad sprang hon

uppför trappan till den gamla damens våning.

Dörren öppnades av en trött sjuksyster. I det-samma Lilly steg in i rummet förstod lion att

något hänt. En kall vind slog emot henne från

ett öppnat fönster, där en späd ros i kruka

oroligt böjde sig för luftdraget. Det brann ett ljus

på nattduksbordet vid sängen.

På tå gick Lilly fram dit. Så blev hon stående.

Den gamla kvinnans ansikte var vaxlikt. Händerna

knäppta. Så ser döden ut. I Lillys puls rörde sig

motorns dunkande. Hon hade svårt att hålla sig

stilla. Hon växlade ett par ord med sjuksystern.

Hennes eljes klara och höga stämma var dämpad.

— Ja, det var nog bäst för den gamla att ha

fått sluta.

Så säger man, gör sig själv glad med de där

tröstande orden, som liksom ställa allt till rätta.

Bäst för henne att få sluta. Men icke för mig!

Icke för dig! Vi, vi måste leva. Jaga timmarna

framför oss utan att tänka på att vi jaga oss

själva rätt mot bråddjupet. Livet gör andfått

halt, men motorn kan icke längre slå back. Man

glider rätt ut i kylan och mörkret.

— Jag kom för sent, mumlade Lilly.

Det var som ursäkt. Hon hade brukat säga så

förr också när hon kommit för sent till lek-tionen, därför att hon dröjt för länge framför ett

frestande butiksfönster. Här hjälpte inte bilen

och inte heller telefonen, hur många mil i

timmen bilen än kunde göra och hur telefontråden

än darrade och sjöng.

Lilly tyckte att den gamla såg så naken och

fattig ut i sitt vita linne. Snabbt tog hon den

praktfulla konstgjorda rosen från sitt bröst och

lade den på den dödas.

Där låg hon nu som om hon skulle bort på bal.

Hon som säkert aldrig fått vara på en bal. Log

inte hennes mun litet, som om hon äntligen kände

fläkten från de två små vita fåglarnas vingar?

— O, det var gräsligt! sade Lilly när bilen

åter satte sig i gång.

— Var har du gjort av blomman? frågade

Kurt under den snabba farten.

— Jag lämnade den där uppe.

Han gav henne en beundrande blick. Just nu

såg hon ut att vara bara tolv år. Hennes ögon

hade den där drömmande, vemodiga blicken som

förr, när hon var barn och väntade sig något

gott.Ett träd utanför ett fönster.

Den goda och den onda makten hade sina

händer om det lilla huset, som låg i stadens utkant.

De som bodde där kände, när den goda eller

onda makten regerade, på samma sätt som man

har värk i ryggen, när nordanvinden ligger på

och mår gott, när en sydlig och varm vind

fläktar om kinden.

Det var inte så många i huset, och därför

voro alla bekanta med varandra. Hyresvärden

bodde en trappa upp. Och det var han som var

den onda makten. Barnen som kommo

springande uppför trapporna i sina smutsiga skor

stegrade sig när värden gick förbi dem. De tryckte

sig in mot väggarna och gjorde sig så smala som

möjligt för att han skulle kunna passera. Och

ändå var han lång och mager och fick gott plats

i trappan.

Han såg ut som en botgörare med tagelskjorta

under rocken, men han var fylld av list och argauppsåt. Hans ansikte var blekt med en mun som

liknade en näbb eller som om han alltid spetsat

den för att vissla på sina medhjälpare. Ögonen,

som sutto tätt intill näsroten, hade en röd glans

som om de varit fyllda av blod. Han hette

Efraim Gullmark. Det var en klang i det

namnet, en klang av slantar. Och Efraim — var icke

det bibliskt?

Ingen visste hur han hade det hemma hos sig,

ty när han tog emot hyrorna satte han ut ett

skrivbord i tamburen, och hyresgästerna kommo

icke långt över dörrmattan. Kanske gjorde han

så för att han var rädd att de skulle dra in

smuts i våningen. Men somliga sade att det var

för att han hade något dolt där inne bakom sina

väl stängda dörrar.

Av hans hushållerska fingo de heller ingenting

veta. Hon var en sträng och tystlåten gammal

människa och blandade sig inte med gårdens

folk.

Ingenting visste de alltså om honom, men han

tycktes snoka i deras innersta gömslen. Å, han

höll väl reda på dem! En fotboll hade knappt

klirrat till i en fönsterruta förrän de lekandebarnen nere på gården hörde en skarp röst skrika

i porten:

— Gurran, kom hit, din lymmel! Det var du!

Hur kunde han vara så säker på att det var

just Gurran, arma fräkniga Gurran, som råkade

illa ut den här gången ? Hade han då en

trollspegel där uppe, så att han kunde speja åt alla

håll, även dit hans egna fönster inte vette? Och

fru Sunesson på nedre botten som slog ut en

skarp syra över diskbänken ... Han vädrade i

trappan med sin stora näsa, och så gav han sig

rätt in till fru Sunesson och tittade mulet på

zinkplåten.

— Fläckarna gå inte ur, sade han vresigt.

Och så var det att betala: betala för

diskbänken, betala för den trasiga rutan.

De sista dagarna i kvartalet tycktes huset

kvävas av en ohygglig mardröm. Hyreskontrakten

svetsades samman till en fasansfull drake, som

rytande steg från trappa till trappa och lade sina

väldiga ramar tungt över allas hjärtan. Då

vaknade de små barnen skrikande ur sömnen och

sågo nattlampan lysa över nedböjda huvuden.

Det var de vuxna som räknade och räknade.Aldrig gavs uppskov på några dagar, några

timmar ens. Såg han då inte, den magre där

uppe, att hans tröskel denna sista kvartalsdag

droppade av blod och svett från fotter som gått

sig såriga?

Kanske såg han det. Hushållerskan fick alltid

skura samma afton, och i hela huset spred sig

då en uppfriskande doft av såpa och varmvatten.

Men två trappor upp härskade friden i ett par

små rum inåt gården. Att stiga in där var som

att stiga in i ett dunigt och varmt fågelbo. Där

bodde en änkefru som hette Maria Hjärta.

Hennes man hade tillhört en gammal soldatsläkt, och

över byrån satt ett porträtt av honom i uniform

och med handen käckt vid mössan i stram

honnör.

Fru Hjärta var en liten rund gumma med

spegelblankt brunt hår, benat över en kullrig

panna. Hennes ögon lyste. Hela hennes ansikte

lyste. Hennes händer, magra och ådriga, rörde

sig kvickt och flitigt, ständigt sysselsatta. Man

hade knappast kastat en blick på henne förrän

man visste varifrån den goda vinden i huset

blåste. Ty hon var god, Maria Hjärta. I hennesgodhet kunde man andas. De sår hyresvärden

tillfogade mödade hon sig om att snabbt läka.

Men hon var ond på honom så som en sådan

människa kan vara ond.

Varför kunde han då inte låta Sunessons

skjuta på hyran litet, när mannen gått arbetslös

i flera månader och just de sista veckorna fått

en plats, så han kunde börja tjäna in något?

Varför betalade han inte fönsterrutan, när

Gur-rans föräldrar voro så fattiga? Det var sådana

saker som Maria inte kunde begripa.

Vad hon skulle bli mäkta rik, Maria, brukade

hyresgästerna säga skrattande och gråtande på

en gång, om det ginge henne som det står i

bibeln att den som ger skall få tiofalt igen. De

förstodo ju icke att det var kärleken man skulle

bli så rik på. Och Maria var rik, ty hon hade

kärlek. Den växte som en vacker planta i hennes

själ, väl vattnad och ansad sedan åratal. Den

blommade, den doftade, den bar frukt. Därför

hade hon så lysande ögon. Men hon ägde ännu

något annat: ett träd utanför sitt fönster.

Hyresvärden bodde åt gatan. Det var förstås

förnämare. Men så kunde han inte heller frånsina fönster se trädet. Maria såg det. Det var

en stor kastanje, som hade slagit sina rötter i

gården. Dess krona bredde ut sig så att när

Maria öppnade sitt fönster snuddade det vid de

yttersta grenarna.

I det trädet följde Maria årets växlingar. Det

slöt i sig hemligheten om hösten och vintern,

våren och sommaren. Det var levande på ett

sällsamt sätt när våren kom. Dess safter fingo

knopparna att svälla, klibbiga och glänsande

bruna. De svarta grenarna grönskade plötsligt.

Smala, ljusgröna spretade de mot Marias ruta.

De växte, ibredde ut sig, blevo djupt gröna,

stora, underbara, och täckte hela trädet så att

snart inte det mörka grenverket syntes. Och som

om inte allt detta gröna och darrande varit skönt

nog, brusto blommorna fram vita och doftande.

De brunno i sommarnattens bleka skymning.

När Maria ibland under nattens timmar

vankade fram till fönstret, stod trädet tänt där ute

på gården. Det var så stilla, så fridfullt som

hennes eget hjärta. Det vakade över husets

sovande fattiga människor och sände en doft av

sommar och ett stänk av ljusgrönt hopp in i derasdrömmar, där dagens alla bekymmer ännu

slamrade som rullande vagnshjul.

Tidigt om morgnarna stämde hundratals

fåglar upp sitt kvitter inne i trädet. De hoppade

från gren till gren, plockade frön och dagg,

kurade ihop sig där solen baddade på, vände och

vredo sina små huvuden och tittade på Maria

med klara ögon. Icke mycket av himlen syntes

där nedifrån gården, men skuggor och dagrar

av moln och sol fladdrade genom trädets krona

och silade i droppar av vitt ljus nedför den

breda stammen. Det var ett evigt spel av

rörliga blad på den grå husväggen, och inne i

Marias rum levde också dessa skuggor på

tapetens rosor och rankorna tycktes växa och breda

ut sig även där, bildande en riktig lövsal över

Marias möbler. Så var hon om sommaren ändå

på landet, dit hon inte hade råd att fara.

Om hösten följde Maria vissnandet med

ängsliga ögon, lik en mor som med sorg ser att

hennes barn gå tillbaka i hälsa och skönhet.

Det blev så kallt i Marias rum, när det stora

trädet fällde sina blad. Möblerna sågo döda ut,

tapetens rosor kröpo in igen och rörde sig intelängre. Nere på gården lekte barnen och

sparkade förtjusta de vissna torra löven åt alla håll.

Så stod kastanjen där åter naken, och en grå

himmel lyste tvärsigenom den. När snön föll,

blev trädet åter vackert, fyllt av blixtrande

kristaller, men det utandades en sorgsen kyla

som kom Maria att skälva.

Då fördubblade Maria sin omsorg om gårdens

folk, som om hon nu, när trädet inte längre

grönskade, själv bure dess blommor, blad och

värme. Hennes goda ande kastade sina

solreflexer över hela huset.

Hösten och vintern var ju den svåraste tiden.

Regnet och kylan kommo. Folk stängde sina

fönster och måste elda. Men ofta fanns det inte

någon ved. De fröso, och människor som frysa

bli missnöjda.

Maria hade ett förkläde, rödrandigt och

pösande ut från hennes lilla runda gestalt. Alla

hyresgästerna kände till det förklädet, ty i det

bar Maria ved.

Hon kom tassande i trapporna, gick tyst förbi

den magre värdens dörr, knackade på hos sina

vänner och lassade av veden framför deras spi-sar. Hon kunde det inte alltid. Hennes

vedkällare var ju inte någon outtömlig skattkammare,

och ofta fick hon själv frysa. Men hon hade väl

ändå värme inom sig. Det sade hon åtminstone.

Och man trodde henne då man såg de lysande

ögonen.

De som stego in i hennes rum blevo som

förvandlade. De kommo med klagovisor på

läpparna och med knutna händer, hätska, knotande.

Men det blev med ens stilla inom dem, då Maria

hade dem att sätta sig i soffan framför

kaffebordet. Ibland tänkte de efteråt:

Ja, det går an för Maria. Hon har inga barn

som smutsa ned och fylla rummen med skrik.

Men så ångrade de sig, ty de visste ju att hon

hade alla i huset till barn.

— Om hon bara kunde adoptera värden

också, småskrattade de. Vad det skulle göra honom

gott!

Denna höst hade trädet börjat vissna tidigare

än vanligt. Det var kalla frostnätter.

I slutet av september skulle det bli gårdsfest.

Det brukades så i alla husen. Värden lät dem

hålla till på gården, där långbord dukades. Saftoch kaffe serverades. Gården var putsad och fin.

Man roade sig, sjöng och dansade, för en stund

glömmande alla sorger.

Barnen blickade fram emot den där festen

nästan som till julafton. Men denna höst

föreföll det som om det inte skulle bli någon

gårds-fest. Barnen hörde om kvällarna folk som

hurrade och sjöngo på gårdarna omkring och de

började se besvikna ut.

Skulle det inte nu heller bli någon gårdsfest?

Skulle kanske den onde värden förstöra ett av

deras få nöjen?

När de mötte värden i trappan stannade de

och plirade upp på honom under lugg, som om

de i hans ansikte skulle kunna avläsa

gårds-f estens öde. Men hans ansikte var stängt som en

dörr, genom vilken inte en enda liten solstrimma

faller.

De äldre undrade också och frågade

sinsemellan. De hade glatt sig åt barnens glädje,

som föräldrar ju bruka göra. Och de kände sig

närapå lika besvikna som de små.

— Det blir ingen gårdsfest, mumlade de, men

vågade inte säga det förskräckliga högt.Gården hade cementerats under sommaren,

och man hade fått balansera sig fram över

plankor till pumpen och soptunnorna. Nu var

cementen torr, och plankorna hade flyttats bort.

Kanske ville inte värden låta en massa

människor trampa på den nya cementen, rädd för

att den då skulle fyllas med märken och fotspår.

Slutligen tog någon mod till sig och sporde

värden, om ej festen skulle bli av. Det var en försynt

fråga, som fick ett barskt och korthugget svar.

— Nej, sade värden. Äro ni då galna?

Gårds-fest på min nya fina cement! Det blir inte av.

Punkt! Slut! Slut också med alla barnsliga

förhoppningar och planer. En värld störtade

samman. Tron på att det onda slutligen skulle

förvandlas till gott splittrades.

De hade kanske ändå tänkt att bakom en hård

yta kunde döljas något ömt och vekt, ett minne

ännu av barndomens fröjder och längtan efter

detta underbara, som en gårdsfest kan vara.

De små gräto. De förstodo inte bättre. Ute på

gatan gingo de ur vägen för grannbarnen för att

slippa deras nyfikna frågor om de inte snart

skulle ha sin fest. De tyckte att de buro på en stor

7. — v. Krusenstj erna, Delat rum.skam, som de måste dölja så länge det gick.

Höstens glanspunkt hade man ju släckt för dem.

Begrep inte värden, vilken skada som skett?

Han uppenbarade sig i nattens drömmar, svart,

jättelik, med eld i de onda blodröda ögonen. Han

blev deras troll och deras buse mer än någonsin.

Då blåste den goda vinden plötsligt över

huset. Maria mötte värden en dag i trappan. Hon

var på uppväg. Hennes pösande granna

förkläde strävade före henne som ett litet spänt

segel. Hon stannade. Värden stannade också.

— Vill inte herr Gullmark komma med upp

ett tag? Tapeten har visst lossnat.

Hon sade ”visst” för att inte göra sin

välmenta lögn värre.

Han följde knotande med henne. Nya

utgifter! Det var minsann ingen fröjd att ha eget

hus. Det var som att paddla sig fram i en båt,

som oupphörligt visade gapande hål och ständigt

måste lappas på för att inte fyllas med vatten.

Men när Efraim Gullmark kom upp såg han

sig förvånad omkring i rummen. Där funnos ju

inga brister. Rosorna i tapeten slingrade sig

obehindrat och alldeles hela uppför väggarna.— Vad vill det här säga? brummade han. Fru

Hjärta vet visst inte att min tid är dyrbar?

Hon tittade småleende på honom. Ack, såg

han inte själv ut som ett trumpet barn, som gått

miste om sin gårdsfest?

— Sitt ned, herr Gullmark, sade hon stillsamt.

Han satte sig verkligen. Kanske också han

redan kommit under förtrollningen i Marias rum,

som ingen kunde stå emot.

— Det var egentligen om den här gårdsfesten,

började hon genast.

Han avbröt henne ohövligt.

— Gårdsfesten? skrek han nästan. Det är nu

också någonting! Litet saftblask och ungar som

hålla oljud. Och gården är utmärkt nu. Jag vill

inte få den förstörd, begriper ni väl!

— Tycker ni att det här huset är mycket

glatt? frågade Maria, och två röda fläckar stego

upp på hennes kinder. Jag har inte kunnat sova

de sista nätterna av sorg för barnens skull. Och

nu vissnar ju också trädet.

Han stirrade på henne.

— Trädet? sade han. Vad talar ni om för

träd?— Titta ut då, sade Maria ivrigt.

De sågo båda ut genom det öppna fönstret.

Där stod kastanjen med vissnade blad. Ett efter

ett singlade de långsamt ned. Ett dött blad låg

som en stor hand på fönsterkarmen. Herr

Gull-mark såg på trädet, som om han aldrig hade

sett det förut. Och det hade han kanske inte

heller.

— Jag har glatt mig så åt det här trädet varje

sommar, sade Maria drömmande. Det har

susat, fåglarna ha kvittrat i det, om kvällarna ha

stjärnorna lyst genom bladverket med vänliga

ögon. Det har varit mitt sällskap.

— Å tusan! sade Efraim Gullmark, och hans

ansikte sammandrogs ironiskt. Hade jag vetat

det, skulle jag ha höjt hyran.

Den lilla gumman brydde sig inte om honom

och hans svordomar och gyckel.

— När trädet vissnar blir det kallt här i

huset, sade hon. Ni fryser inte, det förstår jag.

Men de andra frysa. Har ni aldrig tänkt på hur

blåbleka ansiktena äro som ni ser omkring er?

— Jag tittar inte på dem, erkände herr

Gullmark.

IOO— Nej, gör ni inte? svarade Maria och gav

honom en blick. Ja, då förstår jag er bättre. Ni

fäller ner ögonlocken och sitter bakom

rullgardinerna, och utanför dem dansa bara skuggor,

som ni inte behöver vidröra. Jag tror ni också

skulle frysa, om ni gjorde det. De ha så kalla

händer.

Det blev tyst. Herr Gullmark var inte längre

så otålig. Han lutade sig tillbaka i soffan och

såg sig omkring med ett visst välbehag.

Låt människan prata, tänkte han. Jag sitter

ju bra här. Hur har hon kunnat få dessa små

ynkliga rum så vackra?

Men han kunde inte riktigt låta bli att höra

på lilla fru Hjärta. Nu talade hon om

gårds-festen igen.

— Ni vet förstås inte, hur barnen längtat

efter den, sade hon tankfullt och såg på honom.

Ni kommer nog inte ihåg hur ni var som barn.

Ni har ju ingen aning om att ni just nu ser ut

som ett barn själv.

Herr Gullmark blev uppmärksammare.

— Ser jag ut som ett barn? frågade han

förbluffad. Det har aldrig någon sagt.

IOI— Barnet inom en kan ju inte dö, svarade

Maria. Det kryper bara undan. Långt inne i

själen sitter det. Ibland sticker det fram en liten

mjuk hand och rör vid en. Då minns man sådant

som man trodde var glömt för länge sedan. De

flesta goda handlingar äro styrda av den där

lilla barnhanden.

De sutto tysta igen. Det var något Maria ville

herr Gullmark, men hon kom ingen vart utan

hans egen medverkan.

Hon vände sig om och såg på trädet med ett

litet ängsligt leende.

”Dö inte genast! Hjälp mig nu också!” bad

hon tyst.

Herr Gullmark hade också sin blick på trädet.

I hans inre arbetade det tungt som om ett helt

maskineri skulle sättas i gång. Det var hans

minne, som började vakna och viska.

De hade haft ett sådant stort träd också på

hans föräldrars gård. En dag när Efraim stod

under det hade grenarna skilts åt, ett litet

förtvivlat pip hade hörts och en rund svart boll föll

till hans fötter. Men det var inte en boll. Det var

en fågelunge, som ramlat ur boet. När Efraimböjde sig ned för att taga upp den kände han

att någon bevakade honom. Han tittade sig

omkring och fick syn på en stor hankatt, som med

grönaktiga listiga ögon lurade på fågelungen.

Han stod färdig till språng med uppskjuten rygg

och krökta tassar, och pälsen tycktes redan

stinka av fuktig vällust. Efraim såg en vass röd

tunga röra sig under morrhåren.

Vilket odjur! tänkte han.

Han tog upp fågelungen och kände dess hjärta

picka mot sin hand. Då hördes skrin i luften. Ett

fågelpar ven fram och åter över gården. De

flaxade hjälplöst med utbredda vingar. Det var

föräldrarna. Efraim såg upp i trädet. Så högt

det var! Men kunde han bara få tag i den

understa grenen, skulle han nog kunna klättra upp

i boet och lägga dit den lilla stackaren. Det gav

honom också en viss känsla av förnöjelse att få

rycka rovet ur den stora hankattens klor.

Han svingade sig upp, fick fäste och började

klättra. Han ryste när han tittade ned på

gården. Den var så djupt under honom. Katten stod

där alltjämt. Dess elaka ögon följde honom.

Äntligen! I det lilla boet satt fågelungen återsäkert nedtryckt, och fåglarna över Efraims

huvud skreko inte längre så förtvivlat.

När Efraim kom ned på marken igen, fick

han se katten orma sig bort med släpande svans.

Den fräste. Aldrig hade Efraim känt sig så stolt

och glad som då. Han sände triumferande en

sten efter katten och spatserade med stolt gång

in i huset med mössan på nacken och händerna

kavat i byxfickorna.

Efraim Gullmark tog sig förvirrad åt

huvudet där han satt mittemot Maria i det fridfulla

rummet. Nyss var han en liten hjältemodig,

varmhjärtad gosse. Och nu? Var han inte

katten? Han tyckte att hans fingrar krökte sig som

klor. De ville fånga ett byte. Lurade inte också

hans ögon efter rov? Stod han inte ständigt på

språng för att gripa åt sig, för att stjäla och

förstöra? Gårdsfesten ville han rycka ifrån de

små barnen. Barnen, som räddade fågelungar,

fastän de ibland sparkade ut hans fönsterrutor.

Än en gång stod han under sin barndoms träd

och kunde skänka föräldrar glädje bara han

spände sin vilja till klättringen.

Efraim Gullmarks mun rörde sig. Han vis-kade. Händerna grepo om knäna. Det var svårt

att börja. Det var också svårt den där gången

att nå den understa grenen för att svinga sig

upp.

— Jag får begynna med gårdsfesten, sade

lian, och hans röst lät barnsligt gäll.

Marias ögon lyste starkare än vanligt, när

hon nu följde värden till dörren. Trädet hade

hjälpt henne. Hon visste bara inte hur.

Men när gårdsfesten ett par dagar senare gick

av stapeln, stodo Maria Hjärta och Efraim

Gull-mark under trädet. Det rasslade kring deras

fotter av vissna torra löv. Kulörta lyktor hängde i

rader över långbordet. Barnen skrattade och

sjöngo. De äldre logo och blevo för en stund

också barn.

Och Maria Hjärta såg ljuset från en lykta

falla över den onde värdens ansikte, som såg

helt upplivat ut, och hon tänkte undrande och

leende: Varför streta alltid människorna emot?

Nu när trädet vissnar och löven falla, grönskar

Efraim Gullmark.

Men trädet stod tyst utan att susa, och dess

grenar sträckte nakna armar upp genom himlen.Små.

De båda barnen kommo springande genom

björkdungen mot herrgårdens park. Gossen

stannade ett ögonblick och tog av sig mössan. Han

strök sig över det ljusa håret som var klibbigt

av värme. Strax var den lilla flickan vid hans

sida.

— Ser du, Dag, ropade hon triumferande. Jag

springer nästan lika fort som du.

Dag skrattade litet, men sade ingenting. Hans

syster kunde ju ej veta att han sprungit så

långsamt för att hon skulle hinna med. Hon var bara

åtta år och han tretton, och skillnaden i ålder

gjorde att han fick vara försiktig om han ej

skulle överanstränga henne, emedan han var så

mycket större och starkare än hon. Han kastade

en blick in i parken på andra sidan grinden.

— Jag ser ingen, sade han betänksamt.

Kanske äro alla inne. Därför, du vet. . .

Hon nickade allvarsamt.— Vi kunna inte gå in heller, sade hon,

eftersom vi kommit tillbaka utan lov.

Ställningen var en smula brydsam. Hela

förmiddagen hade de varit borta hos sina kusiner

på en herrgård ej långt från deras eget hem. De

hade på morgonen underrättats om att de skulle

få en liten bror eller en liten syster och att de

ej finge vara i vägen. Dag hade väl länge vetat

av att denna mystiska händelse var förestående,

men för systern Daga var det en överraskning.

Allteftersom förmiddagen gått, hade de blivit

allt nyfiknare och oroligare och slutligen bett att

få fara hem. Farbroderns kusk hade kört hem

dem, men eftersom de hade dåligt samvete, hade

de sagt till honom att ej köra ända fram, utan

stanna vid björkdungen.

— Vad skola vi nu göra? klagade flickan.

Hon hade helst velat rusa in och se vad som

försiggick, men hon visste att brodern ej skulle

tillåtit det.

Han öppnade grinden, och de fröso litet, då

de kommo in i parkens svala skugga. Efter

solskenet ute på vägen föreföll det dem nästan, som

om det var skymning i parken. Grönskan överderas huvuden flätade sig samman till ett tak.

Över gångarna och gräset föllo bleka solfläckar.

En trast ropade någonstädes. En annan svarade

genast. Daga tänkte på den lilla, som skulle

komma. Hon skulle vara liten som en docka och

genast kunna gå och tala, och hennes röst skulle

vara silverklingande som en klockas. Daga

försökte föreställa sig denna sällsamma varelse ute

i parken under de stora träden eller lekande med

dem på gårdsplanen. Men det kunde hon ej. Dag

skrattade, när hon berättade om den lilla för

honom.

— Nej då! sade han. Hon kan varken gå eller

tala.

Detta minskade genast Dagas intresse för

händelsen.

De gingo tysta.

— Jag vet, sade Dag efter ett ögonblick. Vi

ro till ön. Men först måste jag skaffa smörgåsar.

Vänta ett tag!

Han kilade i väg uppför gången. Vid

gårdsplanen, som låg övergiven och solbelyst,

stannade han ett ögonblick. Ingen människa syntestill. Likväl smög han sig försiktigt runt

gårdsplanen till kökstrappan på gaveln.

I köket stodo kokerskan Karin och en alldeles

obekant gumma med ett rött och viktigt ansikte.

De talade ivrigt, men tystnade genast Dag kom,

som om det var något han ej finge höra.

— Dag skulle ju inte få vara hemma i dag,

sade Karin.

Men han var hennes gunstling, och hon

började genast göra i ordning smörgåsarna.

Under tiden lyssnade Dag till röster och steg

i våningen ovanför. Det var tydligt att något

ovanligt var på färde. Plötsligt skrek det till där

uppe, och Dag blev vit i ansiktet. Han tittade

på den lilla gumman. Hon såg alldeles oberörd

ut och stod och rörde om något i en gryta. Hon

är en häxa, tänkte han. O, stackars mamma!

Det var också något häxaktigt i hennes sätt

att då och då lyfta grytan och mysande lukta på

dess innehåll. Elden som flammade upp ur

spi-selhålet lyste då på hennes ansikte, som hade

tusen små rynkor och streck. Dag kunde ej

komma sig för med att fråga Karin vem honvar. Med en sista undrande blick på gumman

vid spiseln tog han sitt lilla paket och sprang.

Nedanför trappan stodo barnflickan och

ladugårdspigan i viskande samspråk. Också de

tycktes ha talat om någon hemlighet, ty de tego

genast, då Dag kom. Det var en riktig lättnad att

komma ifrån gården och ned i parken, där Daga

väntade på honom.

Ön låg mitt i sjön som glittrade nedanför

parken. Barnen sutto tysta i båten. Årorna plaskade

i vattnet, och då fören splittrade vattenytan, lät

det som om små ivriga händer oupphörligt

klappade och knackade mot träet.

Ön var i barnens tycke vild och förtjusande.

Där stod gräset högt, aldrig skördat av en lie.

Alarna doppade sina grenar i sjön, och där fanns

en björk, vilkens stam delats i två, som smärta

och vita reste sig upp, så att hela trädet liknade

ett grenljus. Runtomkring ön växte vajande

vass. När barnen förtöjt båten, låg den gömd

bland vassen alldeles som de läst att indianerna

gömde sina kanoter vid flodstränderna.

Genast de stego i land på sin obebodda ö,

glömde de också fastlandet. De voro vildar, fria

IIOoch oberoende. De voro hemlighetsfulla väsen,

för vilka vassen bugade sig och gräset och

tuvorna erbjödo sittplatser. Mittpå den lilla ön

stod en slokande gran, och under dess grenar

kunde de sitta som i en liten hydda. Här fanns

ett mossigt stenblock, som var deras matbord,

och två mindre stenar, som voro ganska vassa

och obekväma sittplatser. Men det hörde till att

de skulle sitta på dessa stenar, fastän benen

värkte och domnade av den obekväma ställningen.

Under granen luktade det fukt och jord, och

myrorna kilade av och an. Icke en solstråle

trängde igenom, och det var alldeles tillräckligt

dunkelt och hemskt för att vara en bostad för

två hemlighetsfulla väsen. Daga skulle aldrig

vågat vara där ensam. Ljudet av sjön som slog

mot strandens stenar lät som en entonig melodi,

och från granens topp över deras huvuden

hördes en susning, så snart vinden kom farande.

De kunde inte äta sina smörgåsar utan att

först genomsnoka sitt rike för att se att ingen

varit där. Alltså började de gå runt ön. Ibland

sade Dag:

— Ug, ett fotspår!Då böjde de sig ivrigt ned mot marken med

spanande blickar. Vad ordet ”ug” betydde visste

de ej. De trodde sig en gång ha läst det i en

indianbok. Det var något tjusande i det korta

uttrycket. Och u-et uttalades ibland som o, ibland

skarpt och i näsan.

Det fanns inga spår annat än efter deras egna

fotter. Inga andra brukade vara på ön. Under sin

vandring upptäckte de likväl allehanda tecken på

att främmande varit där under deras frånvaro.

En sten, som de icke förut märkt, låg vältrad åt

sidan och under den kilade alla sorters kryp.

Blommorna lågo tryckta till marken på ett ställe

efter någon tung kropp. Daga höjde sitt lilla

varma ansikte och vädrade efter om hon ej

skulle känna lukten av rök från någon

inkräktares läger. Men allt var stilla och tyst.

Dag kastade sig ned i gräset. Uppe på den

blå himlen drogo lätta skyar. En doft av

sommar, av blommor och grönska och sjö var

omkring honom i luften. Han tänkte på skriket han

hört där hemma och rynkade ögonbrynen. Han

vände sig på sidan. Bredvid honom satt Daga

och flätade på en maskroskrans. De betraktadevarandra. De kände båda att detta inte var en

vanlig dag. Dag tänkte berätta för Daga vad

han hört på gården, men så brydde han sig ej

om det.

Han såg leende på systern. Hon hade lagt

benen i kors under sig, hatten hade trillat av

henne, håret föll i en jämn lugg ned över

ögonbrynen, de mörkblå ögonen hade ett allvarsamt

uttryck och den röda prickiga klänningen kom

henne att likna en svamp. Nu provade hon

kransen på hans huvud. De små bruna varma

fingrarna kittlade honom, och han ruskade förargad

på huvudet så att kransen föll ned i gräset. Hon

vaggade av och an och sjöng på en utdragen och

sorgsen melodi.

Gräset är grönt,

sjöng hon,

och himlen är blå, blå, blå!

Vi äro här på ön!

— Men vi ha glömt smörgåsarna, sade hon

i detsamma den sista tonen förklingat.

Men Dag hade börjat taga av sig strumporna.

Genast knäppte Daga upp sina skor, och snart

113

8.

v. Krusenstj erna, Delat rum.vadade de barfota ut i det grunda vattnet. Det

var en liten bar fläck, där det ej växte vass och

där sanden låg krusig och fin. Här kilade

småfisk. En och annan abborre stod alldeles stilla,

men när barnen närmade sig honom, sam han

hastigt undan. Trollsländor flögo av och an, och

stora kryp som liknade myggor med långa ben

och vingar gungade över vattenytan. Långt nere

i sanden sågo de sina egna fotter, vita,

oformliga, förstorade av vattnet.

De fångade med händerna efter fiskarna, men

kunde icke få tag i någon. Vattnet, som först

känts svalt, blev allt ljummare, så att det till sist

var som att vada i den varma sommarluften.

Dag vågade sig in bland vassen, men här sjönko

fotterna i mjuk lera, och han hade svårt att dra

upp dem igen. Deras röster ljödo gälla och höga

över vattenytan.

— Här är en fisk, Dag!

— Nej, nu dök den!

— Här kommer en annan!

De ropade till varandra, kännande ett

oändligt välbefinnande. Daga doppade sin röda

klänning så att den fick en mörk kant som ett sam-metsband nedtill, och Dags byxben halkade ned.

Men de brydde sig ej om det. De hade redan

förut badat i kusinernas badhus, och nu fingo

de lust att doppa sig igen, men så kommo de

ihåg smörgåsarna. De sprungo i land och

dukade upp dem på stenen under granen. Där var

så mörkt, att de kände sig kusliga till mods. Då

kom Dag åter att tänka på skriket.

— Nu fara vi hem, sade han med gråten i

halsen.

Daga hörde hur ledsen han var.

Men då de kommo ut från granen sågo de ett

helt stånd med prästkragar. De rörde sällan

blommorna på ön, men nu plockade de händerna

fulla. De skulle ge blommorna till sin mor.

Dag-kastade blommorna i båten och rodde hemåt. De

smögo sig hand i hand genom parken fram till

byggnaden.

I detsamma de kommo till gårdsplanen sreg

den lilla gumman ut på verandan och nickade

och vinkade till dem. De sprungo på tå uppför

trappan. I huset var en lukt av kokt, litet

vidbränd mjölk, tyckte de. Inne i sängkammarenvar det halvmörkt, men de sågo ändå sin mors

ljusa huvud, där det vilade mot kudden.

— Det är en liten flicka! viskade hon.

Deras far stod och höll hennes hand. Barnen

lade alla blommorna på täcket och gingo fram

för att titta på ett litet bylte, som den häxlika

gumman höll i sin famn. De kände en oerhörd

besvikelse och kramade hårt varandras händer.

Ett rött svullet grimaserande ansikte stack upp

ur filten och ett par små blå händer, som sågo

ut som om de fröso, vilade på kanten.

Häxan har förtrollat den lilla stackaren,

tänkte Dag genast. Och barnet och gumman

hade också ett visst tycke av varandra,

rynkiga och röda som de båda voro. Den

märkvärdiga händelse barnen hela dagen väntat på sjönk

ihop inför denna syn.

Eland i hand gingo de ut ur rummet.

De fortsatte ut ur huset och ned till sjön. Här

satte de sig på ett par stenar. Något nytt och

hemlighetsfullt hade inkräktat i deras hem. Ett

väsen, som de inte visste varifrån det kom eller

varför just det skulle vara deras lilla syster, hade

fått sin bostad där.Sorgsna sågo de framför sig. En liten låga

från livets stora smältugn hade snuddat vid

deras svala kinder, och de tyckte att gumman där

inne var häxan som skötte elden. I dag var hon

härskarinnan. I morgon skulle hon åter vara

försvunnen.Tåget går.

Den som bor på en järnvägsstation behöver

ingen klocka för att veta tiden. När morgontåget

kommer visslande, är klockan sex, eller riktigare

sex minuter över sex. Och när det sista tåget

kör förbi, är hon nio på aftonen. Jaha, nio på

aftonen, och då skall Arne egentligen lägga sig.

Arne bodde på själva järnvägsstationen i det

gula huset med röda knutar. Det var ett vackert

hus. Detta röda och gula! Färg så det förslog,

och så gröna fönsterlister. Om somrarna

grönskade planteringarna på sidorna om byggnaden.

Buskarna som dolde uthusen blommade

hän-emot midsommar av skär kaprifolium, och där

fanns också en rabatt med penséer och ett litet

rosenträd, som bar knoppar, som nattfrosten

knep av varje år. Det var i Jämtland, och där

är det inte lätt för blommor att reda sig mot

nattkylan.På övre botten bodde Arne, och under

sta-tionsinspektorens lilla våning var det poststation

och biljettkontor och godsförvaring och väntsal

med hårda blanknötta bänkar. Och inne i

rummet, där stationsinspektoren, Arnes far, arbetade

om dagarna, tickade telegrafen. Den lät som en

syrsa, sång och tickande om vartannat. Ett

flitigt djur! Och så ringde telefonen med gäll röst.

Där var aldrig riktigt tyst.

Arnes mor delade ut posten genom en lucka

om morgnarna, och fastän Arne bara var åtta

år, fick han hjälpa till att sortera brev och

tidningar. Nu på sommaren, när folk flyttat ut från

den närbelägna staden, var det mycket post. Där

voro paket, som Arne lyfte på. De hade en

hemlighetsfull uppsyn, nästan som julklappar. Ibland

när hans mor måste skynda bort i något ärende,

fick Arne lämna ut breven, och han nådde nätt

och jämnt upp till luckan. Då sågo människorna

som kommo litet misstänksamma ut och frågade

om flera gånger efter sina eländiga brev, som

om de trott att han var för liten för sådant

arbete. Han för liten! Pyttsan! Alla kunde inte

vara lika långa som läraren, som var som enmajstång och måste vika sig dubbel för att titta

in genom luckan. Där var en fru bland

sommargästerna som Arne tyckte om. Hon var väl inte

precis ung, fast inte så värst gammal heller, men

hon hade grått hår. Det var väl för att ögonen

skulle ta sig så tindrande ljusblå ut och hyn så

skär och grann. Hon var alltid vackert klädd,

och en doft av parfym svepte in genom luckan,

när hon räckte fram sin lilla hand efter breven.

Ja, hon var fin. Å, Arne kunde nog se skillnad

på folk och folk. Det var många människor

omkring honom.

Fem minuter före varje tågs avgång tömde

han brevlådan. Det var en viktig uppgift och då

såg han också allvarlig ut som en

posttjänsteman. Sedan var det att bära postsäcken till

tåget. Den var tung på ryggen, så att han fick

gå krokig som en gubbe. Han hoppade över de

närmaste skenorna och aldrig snubblade han.

Han var övad. Det var en nästan lika viktig

tjänst som att svänga den röda flaggan. Fast

det hade ju varit roligare. Men tiden går, och

en dag skall Arne själv stå på perrongen med

mössan med de röda banden på huvudet. Det varhans ärelystnad att bli stationsinspektor som sin

far.‘Ty det var det högsta av allt: att få ett tåg

och massor av vagnar att stanna på ens blotta

vink.

”Pfui!” skriker lokomotivet, och så gör det

skälvande halt och perrongen fylles av rökmoln.

Människor kommo och foro förbi. Bakom

vagnsfönstren skymtade ansikten. De tittade väl

ut på det lilla stationshuset, på den blommande

kaprifoliebusken och på rosenträdet.

Tidnings-pojken springer utmed vagnarna och säljer sina

tidningar, som sticka upp ur en läderväska. Så

hoppar han upp på tåget i detsamma det sätter

sig i gång. Se, det var också en konst. En

farlig konst! Man kunde halka och bli liggande

mellan vagnarna.

Tåget går. Det stannade aldrig länge. Det gav

en glimt av blanka fönster, av människor på

resa. Det gav en lukt av rök ifrån sig, som stack

i näsan. Så var det sin kos.

Om kvällarna var det roligt på stationen. Där

fanns fullt med folk på perrongen, som ville se

tåget komma. Det var ju en händelse. De unga

flickorna satte på sig sina hattar och burradeupp håret. De gingo dit som till en förevisning.

Arm i arm brukade de promenera fram och

tillbaka framför stationshuset, fnittra och pipa på

flickors sätt. Ibland viftade en glad herre till

dem från ett fönster. De viftade inte igen. Å

nej! De knyckte på nacken och sände honom

spotska blickar. Men i de blickarna logo också

leenden. Pojkarna stodo och hängde i en klunga.

Överlägsna med mössorna långt tillbakaskjutna

och cigarretter dinglande i mungiporna.

Där kom trädgårdsmästaren och hans gumma

med korgar fyllda av grönsaker, som skulle in

till staden. Trädgårdsmästaren var en mager

äldre man med grått pipskägg, som stod rätt ut

i luften. Hans fru var liten och knubbig och röd

som en av sina tomater i ansiktet.

Trädgårdsmästarens röst hördes över hela perrongen. Han

var religiös och van att tala så det hördes. Väder

och vind! Det var inte bara prat i hans mun. På

väder och vind berodde det, om trädgårdens

alster skulle mogna eller förstöras. Därför

kikade han närsynt upp mot himlen och oroade

sig för molntappar, som foro förbi, eller läng-tade efter dem, för att de skulle ösa ned regn

och vattna hans land.

Och han hade en liten dotter. Hon var lika

gammal som Arne, endast några dagar yngre.

Och se, hon var den grannaste av sin far

trädgårdsmästarens plantor. Arne trodde nog att

hon skulle bli lika vacker som den där frun

bland sommargästerna som han beundrade ...

Hon skulle växa upp och bli en fin fru, så långt

tänkte Arne. Stationsinspektorens fru, det hade

han allt också bestämt. För resten hade han frågat

henne om den saken. Och hon hade nigit och sagt:

— Ja tack.

Så nu var det ordnat. Och den blivande

sta-tionsinspektoren och hans blivande fru hade

mycket trevligt tillsammans. Hon hette Mary.

Ett vackert namn, bara det uttalades riktigt. De

andra ungarna skreko Mary med långt a, så det

riktigt ekade av det. Men Arne sade Mary så

det lät stilla bedjande som Mery. Det var det

rätta, sade lilla Mary själv. Mary Jansson. Ett

vanligt efternamn, förstås, men det skulle ju

Arne, som hette Granberg, rätta till.

Arne Granberg hade en hund, en schäfer.Han var gul och svart med nosen i spets och

kloka ögon. När tågen kommo, låg han i krum

på perrongen och sov. Ack, det var en vis

gammal hund! För ett tåg behövde han inte blinka

en gång. Han hade sitt dagsarbete han också

som alla andra. När Arne kastade stenar, sprang

han efter dem. Svansen stod då styv rätt upp i

vädret. Han morrade, han gläfste, hans skall

kastades högt i luften. ”Vov! Vov!” Så fångade

han stenen och kom tillbaka och lade den för

Arnes fötter. Han tiggde Arne med ögon och

mun att han skulle kasta igen. Och så flög

stenen i väg, och hunden flög i väg, och hela trakten

fylldes av hans gläfsande och morrande och skall.

Arne och Mary och hunden, Step hette han,

promenerade på landsvägen. Step före med

svansen i vädret. Han satte fint ned fotterna, när

han gick. Han svängde litet med kroppen. Pälsen

glänste. En prydlig hund! Så fick han syn på en

sten. Då stannade han, luktade på den så saliven

saftades om nosen på honom, kastade glänsande

blickar på Arne och Mary och satte tassarna på

stenen med ett muntert morrande. Då var det

svårt att taga den ifrån honom. Men Arne varkvick och stark i sina bruna små fingrar. Han

grep snart stenen och kastade den. Det gällde

också att visa sig duktig för Mary. Det var en

rent märkvärdig tös att fordra mycket av sin

beundrare.

— Det där kan du nog inte, brukade hon säga

och truta med sina röda läppar.

Jo, vad Arne kunde, han. Han klättrade i träd

upp till toppen. Där kikade han fram. Hans

ansikte var brunt och magert, en pigg liten apas

ansikte, och ögonen voro svarta. Han hasade

utför bergväggarna. Det var inte lätt att ta emot

sig, när man kom neddunsande.

— Det där kan du nog inte, sade Mary.

På det sättet fick hon honom att vedervåga

sitt liv. Och hon? Vad gjorde hon då?

Ingenting. Hon kråmade sig bara, ungen, därför att

hon var så vacker. Band och grannlåt prydde

hon sig med och flätade blommor och satte en

krans på sitt ljusa hår. Sådan var hon, som

Arne älskade.

Hon spatserade bland sin fars blomsterland,

och Arne följde efter. Man fick nästan sätta

benen i kors på de smala gångarna, som löptesom svarta blyertsstreck mellan rabatterna.

Trampade Arne på sidan och satte en klumpig

fot i landet, strax vände sig Mary om, lyfte ett

förmanande pekfinger och bannade honom med

förnumstig röst.

Och här i trädgårdsmästarens land slogo

rosorna ut. Det var en doft och en fröjd. Fjärilar

fladdrade omkring bland dem, humlor surrade,

hängde sig fast vid blombladen som gula och

ludna små trollkräk. Varför bet inte nattfrosten

på trädgårdsmästarens rosor? Hade han kanske

en särskild besvärjelse han läste över dem, medan

hakskägget stod rätt ut från hans magra ansikte?

Där funnos blommor som Arne inte ens visste

namnet på. Alla frodades, växte och bredde ut

skimrande blad i solen.

På andra sidan sjön steg en fjällvägg i vågor

mot himlen. Där glänste det av vita fläckar.

Det var snön som låg kvar, fastän solen brände.

Detta fjäll med sin snö, denna trädgård med sina

blommor! Ja, det var märkvärdigt och underligt.

Men inne i drivhusen var luften het av

fuktiga ångor. Arne fick feber, när han steg in där.

Uppför glasväggarna växte i slingor mörkgrönablad, och bland dem mognade tomaterna. Där

funnos också långa, gröna gurkor, som sågo ut

som krokiga sablar med mögel på.

De två barnen blevo tysta här inne. Det var

ett främmande rike för dem. Trädgårdsmästaren

lät dem sällan gå dit, därför att han var rädd

att de skulle släppa in den kalla luften utifrån.

Men de gingo ändå, därför att de ville rysa av

hemsk skräck, och det gjorde de, när de träffade

på Eskil som skötte drivhusen.

Eskil hade varit sjöman, och han var bara

skinn och ben. Han hade en blå skjorta på sig

som var öppen i halsen och lämnade de seniga

armarna bara. Och armarna och halsen voro blå

och röda av tatueringar. Han var ryslig att se

på. Skepp med svällande segel drogo i blått och

rött över musklerna, hjärtan förenade med små

pilar, ankare, ja, nakna kvinnor som bredde ut

armarna... Teckningarna på hans armar och

hals berättade om hans stormiga förflutna liv,

medan han gick där så stilla och pysslade med

gurkor och tomater. Hans ögon, små och

närsittande, glodde liksom röda. Och från hans gap

steg ständigt en ånga av brännvin.Trädgårdsmästaren tålde honom endast för

att han var så tyst och arbetsam. Ibland om

söndagarna drog han upp i skogen och drack sig

full, och den som då mötte honom på vägarna

gjorde klokast i att snabbt vika undan.

Sommarens dagar rusade fram med sådan

fart. Ett tåg fyllt med blommor och mognande

frukter och bär som bar av rätt in i hösten!

Nu började blåbären mogna. Arne och Mary

försvunno in i skogen och kommo tillbaka med

korgarna fyllda och blå om munnarna. Vad

pratade de om ? Å, ingenting och mycket. Arne

bredde ut sig för lilla Mary om alla stordåd han

skulle gå i land med. Se här, hur stark hans arm

redan var! Han hängde på krokig arm i en gren,

till dess han blev eldröd av ansträngning. Mary

bara log och kvittrade, och kanske gjorde hon

narr av honom.

En dag hände det något i deras lilla värld.

Och det var just en söndag. De hade varit ute

till långt in på eftermiddagen. Nu voro de trötta

och satte sig i mossan för att vila. Step hade

sprungit hem. Han brydde sig väl inte om deras

blåbär.Taget går

Det var skymning i skogen. Granarna stodo

tätt, och när barnen blickade upp, skymtade de

endast himlen i söndertrasade flikar, brinnande

röda av en sol, som sjönk bortom fjällen.

— När jag blundar, ser jag bara blåbär, sade

Mary.

Och så blundade de båda två och sågo

sträckor med blåbär och grönt ris.

Det var en rolig lek. De frågade varandra, om

de kunde räkna bären, som de sågo bakom sina

slutna ögonlock. Och så blundade de igen och

räknade till många hundra, den ena duktigare

än den andra.

Men när de åter tittade upp, blinkande och

glada, stod Eskil framför dem och svängde en

tom literbutelj i handen. Mary och Arne

stirrade på honom. De vågade inte skrika, inte

springa. Varje gång han svängde buteljen ryckte

de till och voro vita i ansiktena.

Nu var det Arne måste visa sig som hjälte

och rädda sin lilla älskade. Ack, det fordrades

mod! Det var inte lätt.

I smyg sände han Mary en blick. Han tyckte

att hennes läppar redan formade sig till orden:

g. — v. Krus enst j erna, Delat rum.”Det där kan du nog inte!”

Då rusade han upp. Han hoppade som ett litet

ilsket djur runt Eskil. Eskil sade ingenting. Han

bara svängde buteljen, som om han ville döda

någon. Och då tog Arne ett skutt, grep buteljen,

vred den ur Eskils hand och slungade den långt

bort. Kras! Buteljen föll i bitar mot en sten.

Eskil såg på de båda barnen. Tänkte han säga

något? Skulle han nu vrida nacken av dem som det

troll han var? Men han vände sig bara långsamt

om och lomade rätt in i skogen. Så var han borta.

Då steg Mary upp och nöp i sina kjolar och

neg för Arne. Hon gjorde inte narr av honom

nu.

— Du är duktig, sade hon.

Ett högt beröm från Mary.

— Äsch! sade Arne.

Men hans ben darrade.

Barnen höllo tyst med sitt äventyr i skogen.

Men nu voro de bättre vänner än någonsin.

En dag spred sig ett rykte i samhället att

Marys far var försvunnen. Han hade utan

vidare lämnat trädgården och den lilla runda

gumman och den vackra Mary. En morgon hadeArne från fönstret sett trädgårdsmästaren kliva

upp på tåget. Han var helgdagsklädd, fast det

var vardag, och han hade krage och halsduk på

sig. Lokomotivet skrek till, rök for i ett moln

över det röda och gula stationshuset och

vagnarna rullade bort. Tåget tog med sig

trädgårdsmästaren. Han vände aldrig tillbaka.

Folk från andra trakter kommo med

underrättelser om att han gick omkring och predikade

och döpte. Jesus hade kallat honom. Han hade

glömt sitt hem och sin trädgård för att följa i

Jesu fotspår.

Ofta grät nu Mary. Och Arne kunde inte

trösta henne. Hon var utan far. Det var så

besynnerligt. Arne kastade stenar åt Step, som

hoppade och skällde. Nej, det log hon inte ens

åt. Han plockade bär åt henne. Och hon åt nog

upp dem, men med betänksam min. Hon kunde

inte ens glädja sig åt tanken att hon en gång

skulle bli stationsinspektorens fru, vilket ju ändå

var något högt och fint.

— Vad är du ledsen över, min lille vän? sade

frun som Arne tyckte var så vacker.

Då ryckte Arne bara på axlarna, som en mansöm har bekymmer. Nej, den vackra frun kunde

inte hjälpa honom med Mary".

Tågen foro förbi. Det susade och gnisslade av

vagnshjulen. Människor tittade ut och logo

kanske, när de sågo den lille postbäraren med sin

säck på ryggen.

Snart skulle Mary också fara. Hon och

hennes mor skulle flytta ifrån trakten, långt bort.

Arnes bruna apansikte blev så ledset. Mary gav

honom ett minne, en liten rundslipad sten, som

hon hittat på stranden. Det var en vacker sten,

men den skramlade så tomt i Arnes byxficka.

En afton stego Mary Jansson och hennes mor

på tåget. Och Mary kunde mitt i bedrövelsen

inte dölja sin glädje över att få åka på tåg. Det

såg nog Arne. Och det sved och stack i hans

hjärta.

Han hade lämnat av sin postsäck, och nu

rullade tåget bort. Röken insvepte Arne. Tåget hade

farit.

På stationen sov Step med huvudet mot

tassarna. Han hade hört så många tåg komma och

fara. Han morrade sakta i sömnen.Varför kan du inte tala?

I.

När Tom kom farande om hörnet på den röda

villan, stannade han så hastigt att baktassarna

nästan stötte ihop med framtassarna. Där vid

villans port stod en väldig lastbil fullpackad med

saker som hade en lukt — en lukt av tåg, av

rök.

Det är alls icke behagligt för en schäfer —

en gammal hund på åtta år — att stanna så där

tvärt av överraskning. Man mister sin värdighet.

Tom rätade stelt ut benen och morrade. Han

morrade mot bilen. Ingen svarade. Då gick han

försiktigt fram till den och nosade på den. Han

såg sig omkring, lyfte benet och vätte ned ett av

framhjulen. Strax blev bilen liksom hans. Den

hade fått en lukt av honom.

Han blev också vänligare stämd mot den. Det

var djupa spår efter den i sanden. Hm. Tomvädrade. Så satte han i väg i vild fart nedför

hela sandgången med nosen t spåret. Bilen hade

kommit nedifrån landsvägen och svängt upp till

huset på höjden. Icke att misstaga sig på! Samma

lukt överallt. Med lika vild fart som nyss sprang

Tom upp mot villan igen, alltjämt icke släppande

spåret. Det stora åbäket stod kvar.

Nu öppnades dörren till villan, och Toms unge

husbonde steg ut på den vita verandan. Tom

gick fram till honom, men spetsade i detsamma

öronen. Ett ljud av röster hördes inifrån

rummen, och strax därpå blevo rösterna höga och

nära och dansade ut i luften. Två människor

stodo bakom hans husbonde. Då började Tom

skälla rasande vilt och rostigt, som alltid inför

främmande. Från början hade Tom varit

vakthund. Han hade lärt sig att morra och gläfsa åt

obehöriga. Men med åren hade det han lärt sig

trubbats av, så att han nu skällde på alla som

kommo, om han inte kände igen dem, även om

de voro tillsammans med hans husbonde.

— Så, så, gossen min.

Tom kände sin husbondes hand och lugnadesig. Ilsket tittade han under lugg på de två

andra, en dam och en herre.

Nu prasslade det av kjolar. En ljus mild röst

talade med Tom.

— Min lille vän, sade hon, är han så ledsen

över att vi skola hyra villan över sommaren?

Tom nosade trumpet på hennes fötter och på

kjolkanten. Så fnös han, lyfte huvudet och såg

upp på henne. Han förstod att hon tyckte om

honom.

När herrn närmade sig, morrade Tom igen,

men utan att mena något allvarligare med det.

De hörde till bilen. Det var deras saker som

stodo på den. Skulle de gå eller stanna kvar?

Flera gånger denna första dag gjorde Tom

små trevliga utflykter ned till sjön, som det var

hans vana. I ett dike hittade han en nedgrävd

sko och bet sönder den och hade sådant nöje

därav och var så intensivt upptagen att han

glömde de där nya människorna.

Men så plötsligt kom han ihåg dem. Då

tappade han skon och rusade upp mot villan. Han

tittade försiktigt om hörnet. De främmande

rösterna ljödo alltjämt. Den främmande luktenvar i luften. Han smög sig fram till trappan,

stannade på tröskeln och så vaggade han in i

rummen med fundersam min. Hans husbonde

var försvunnen. Det oroade honom. Han vek

undan för de nya, men icke ovänligt. Man visste

ju aldrig hur livet skulle gestalta sig. Man fick

vara försiktig.

I köket stod hans fat. Det fanns ingenting att

äta på det. Han slickade på det ett tag och

gruf-fade litet. Skulle den nya förstå? Åter hörde han

den milda rösten. Strax därpå drog han undan

huvudet. Något lades på hans tallrik. Det var

ljummet, inte för hett, som han avskydde, och

det smakade utomordentligt. Han slickade ren

fatet och sneglade upp på den som serverat det

goda. Nu talade hon med honom, kliade honom

bakom örat.

Tom lät det ske. Människor kliade honom

alltid bakom örat — som den här. Det kändes gott.

Men se, den här begrep att han ville bli kliad

under halsbandet som var så grovt och flottigt.

Just där under halsbandet! Detta tog Toms

hjärta. Så klok för att vara människa! Han

lutade sig förtroendefullt mot hennes knän.Men när mannen i detsamma kom in blev

Tom orolig. Han tyckte inte om många omkring

sig. Luften sattes i rörelse av deras fotsteg —

av deras röster.

Tom drog upp överläppen och såg ett

ögonblick skräckinjagande ut. Han brukade skrämma

andra hundar med den överläppen och de

tänderna. Men mannen blev inte skrämd. Sådant

känner man på sig. Tom märkte genast när en

människa var rädd. Då hade hon dåligt samvete.

Inte rent mjöl i påsen! Och då bara blev han

ond och ville bitas.

Nu klappade mannen honom med en hand

som var bredare och större än hennes som satt

fram för honom den goda maten. Då kände sig

Tom försonligare igen.

Just nu kom han åter ihåg den gamla skon i

diket. Med ens satte han av ut genom den öppna

dörren. Den ljumma sommarluften fläktade

omkring honom, medan han sprang. I hans mun

var ännu en smak efter måltiden. I hans päls,

på hans nacke under halsbandet, dröjde

tryckningen av ett par mjuka fingrar. Hans svansvaggade välbehagligt av och an. Han hade en

känsla av välbehag i hela kroppen.

På kvällen kom han tillbaka till villan.

Lastbilen var borta nu. Det föll ett ljussken genom

fönstret. Han stannade och skällde på det. Då

lockade den nya rösten, inte längre främmande,

på honom. Han kröp ihop i förstugan.

-— Inte skall du ligga här, din lilla stackare,

sade den ljusa stämman.

Men Tom förstod henne inte. Han brukade

alltid ligga i förstugan på natten. Han trodde

hon skulle göra något illa med honom, då hon

nu drog i hans halsband för att få honom in.

Stretande och morrande kom Tom på detta sätt

in i matsalen. Han fördes ända fram till den låga

ottomanen.

— Hoppa upp! Hopp! sade hon skrattande.

Tom gav henne en arg blick. Vad var nu detta

för spektakel? Hans husbonde brukade smälla

till honom om han någon gång vågade taga plats

på ottomanen.

— Hopp! Hopp!

Tom lade tjurigt hakan mot ottomanen. Därskulle han stå med styva ben och hängande svans

så länge det behagade honom.

Hon tycktes inse det. Hon gav honom en liten

klapp, släckte ljuset och gick ut ur rummet och

stängde dörren efter sig.

Strax var Tom gnällande framme vid dörren.

Han krafsade på den, men fick inte upp den. Så

gick han tillbaka några steg och stannade på

golvet igen. I rummet ovanför hörde han hur de

talade. Han lyssnade intresserad. Plötsligt

tassade han fram till ottomanen och hoppade upp.

Där var härligt. Han rullade ihop sig. Här

var varmt, gott och mjukt. Han gäspade stort

och slöt ögonen. I nästa stund sov han.

II.

Där uppe fortsatte de att tala. Tom vaknade

ibland av deras röster, och då gläfste han till och

föll i sömn igen.

— Daniel, tycker du om hunden? sade den

unga frun.

— Ja visst, Elly, svarade hennes man genast.

Han låg redan i sängen. Hon satt framförspegeln och borstade sitt korta hår, så att det

blev glänsande. I glaset såg hon bara hans arm

i den blå pyjamasrocken.

— Så lustigt, sade hon. Att hyra en villa och

en hund på samma gång! Jag älskar hunden.

— Du överdriver alltid, sade Daniel.

Då blev hon tyst för en lång stund.

Hon mötte sina egna ögon, allvarsamma och

stora.

”Överdriver du?” frågade de henne.

Hon var trött efter den långa resan. Tågets

skakningar darrade genom hennes nerver.

Glimtar av det norrländska landskapet de farit

igenom svävade mellan svarta små prickar för

hennes ögon. Och här var så vackert. Den stora

trädgården med alla blommorna, utsikten över

sjön och de snöhöljda fjällen där borta! Allt

mycket, mycket vackrare än hon föreställt sig

det.

Och så hunden. Den där gamla, rara schäfern

med sin trumpna min och sina underbara ögon!

Hon och hennes man hade varit gifta i flera år

och de hade inga barn. Förstod han inte att hon

måste älska hunden just därför? Ha någon somhon kunde klappa, ge godsaker åt, leka med ?

Eller var det just detta han förstod, och låg han

nu bara och tänkte på att hon borde haft ett

barn i stället för en hund? Men när hon ej

kunde få något barn?

Hennes ögon blevo rödkantade av tårar, och

hon borstade hastigt ned luggen över dem.

— Daniel!

Nu stod hon framme vid fönstret och såg på

stjärnorna. I den oändliga mörknande rymden

över henne sköto de ned blixtar som gyllene

vassa pilar.

Han vaknade till och mumlade:

— Vad är det?

Då förstod hon ju att det inte var värt att

prata mer, och hon kröp upp i sängen. Länge

låg hon vaken. Ända hit hörde hon vågornas slag

mot den steniga stranden där nere. Ett tåg for

förbi. Rasslet av vagnarna fick henne att darra.

Så somnade hon, och det blev tyst i huset.TIT.

Tom vaknade på morgonen vid att dörren

öppnades. Han blev mycket glad. Med en tung duns

var han nere på golvet och for rätt ut i solskenet.

Hans muntra skall ljöd över hela bygden. Andra

hundar längre bort vaknade och stämde in.

Elly kom ut på trappan.

— Tyst, Tom! Tyst! förmanade hon honom.

Du väcker Daniel.

Tom hörde genast på rösten att hon menade

allvar. Han slöt käkarna om ett sista gläfs och

satte sig på verandan framför henne. Hon drack

något ur en kopp, höll fram en bulle mot honom

och lockade honom. Men Tom var inte hungrig

så tidigt på morgonen. På kvinnors vis tvingade

hon honom i alla fall att nosa på bullen, och så

åt han den betänksamt. Den var verkligen inte

så illa!

Han strök sig mot henne, satte sig på nytt

framför henne och såg uppmärksamt på henne.

Solen smälte i gulddroppar över deras huvuden.

I de späda björkarna kring gräsplanen rasslade

morgonvinden, så att det lät nästan metalliskt.Tom sträckte ut sig på verandan. Han njöt i

solskenet. Ögonen slöto sig. Han skulle sova en

liten stund till. Men han spratt upp då hon

ropade på honom.

— Latmask, sade hon. Kom och visa mig

trädgården.

De rusade nedför gången, Elly med flygande

hår och vajande kjolar, Tom med svansen i en

elegant svängd båge i luften. Då och då vände

han huvudet och tittade på henne. Skulle hon

tycka om trädet, hans träd, där borta vid slutet

av gången?

Det var ett stort träd med yvigt grenverk,

som sträckte sig långt utåt gräsmattan. Inne

bland dess blad härskade alltid skymning.

Solstrålarna förmådde inte tränga igenom. Och inne

i denna grönaktiga skymning prasslade det av

fåglar som hoppade, pep det, rörde det sig

oroligt. Tom hade aldrig lyckats utforska det

trädet. Han vädrade fientliga makter där inne.

Klara ögon glänste emot honom. De kvittrande

fåglarna gäckades med honom. Ibland lyfte de

vingarna och flögo i en svart svärm därifrån,

och Tom förföljde dem så gott han kunde, skäl-lande med nosen i vädret, över gräsmattan och

fälten.

Nu stannade han framför trädet. Han svängde

på huvudet åt Elly. Måtte hon hejda sig och inte

skrämma bort fåglarna för honom! Ja, hon var

överraskande klok, den lilla människan med de

flygande kjolarna.

— Vad är det, Tom? frågade hon i en

viskning.

Tom grymtade att hon skulle hålla mun. Och

då gjorde hon det. Han tog ett skutt över diket

och sprang med besynnerligt uppkörd rygg och

framsträckt nos runt trädet. Så pep det till där

inne. Då började Tom skälla ursinnigt och

hopplöst. Han ville inte de levande liven något ont.

De bara retade honom. Andra fåglar på andra

träd brukade gunga högt uppe i kronorna eller

sitta prydligt på en kvist och sjunga. Men de

här! Nå ja — det var ingen reson med de

här. I själva verket utgjorde de Toms speciella

nöje flera gånger om dagen, varje gång han gick

förbi trädet. Men det ville han inte låtsa om för

sig själv ens.

Hans skall blev klarare, uppsluppet livat, ögo-nen tindrade. Han for fram mot trädet.

Hoppade runt det. Dansade på bakbenen.

”Pip, pip”, svarade trädet.

”Vov, vov!” skrek Tom.

Han tröttnade inte förrän fåglarna gåvo sig

därifrån. Då förföljde han dem. Hans tunga

kropp med den raggiga pälsen lyfte sig som ville

den flyga, men det gick inte.

Med hängande huvud och svansen mellan

benen kom Tom tillbaka till Elly. Han hittade

en rutten avbruten bit av en trädstam på gången,

tog den i munnen och kastade den framför Ellys

fötter. Det var som om han prövat henne.

Skulle hon begripa nu också?

Ja, Elly begrep. Hon tog upp träbiten och

kastade den framför sig. Hejsan! Fåglarna voro

glömda för ögonblicket. Träbiten var Toms enda

mål i livet. Han bet i den, ruskade den med

flygande öronlappar, fick stickor i gapet så att han

hostade.

— Du är som en valp, sjöng Elly. En valp!

En valp!

Och sanningen var att sedan Tom lämnat sin

syssla som vakthund och blivit så att säga pen-

io. — v. Krusenstj erna, Delat rum.sionerad, hade all barndomens ansvarslösa yra

vaknat hos honom på nytt.

Men han kände ändå att han gjorde sig nyttig

på tusen små vis nu: genom att bära

trädgrenar i munnen, promenera bakom människorna,

skälla, springa med skvaller — som att tala om

ifall någon vagn passerade på landsvägen

nedanför eller att brusa ut i ett skall när tåget skrek

till vid den lilla stationen. Dessa sysselsättningar

fyllde hela hans dag, så att han, när kvällen

kom, knappast hann rulla ihop sig på den

ljuvliga ottomanen förrän han var inne i sömnens

rike.

Också hans drömmar voro fyllda av

händelser. Han jagade över vidsträckta marker. Han

sjöng mot den förgyllda månen, som hängde som

en silverklocka i skyn. Han träffade bekanta

hundar, vänliga varelser, som smickrade honom

därför att de voro rädda för hans bett och hans

makalösa styrka. Och han drabbade samman med

fiender som han slogs med, till dess hans nos

var fuktig av varmt rinnande blod. Då kunde

han vakna upp med ett dovt morrande vid att

hans tassar hamrade mot ottomanen, som om depiskat något. I nästa stund var han inne i

drömmen igen.

Men allteftersom sommaren gled fram blev

Tom förvekligad. Han började bli kräsen på

mat. Hans rygg och sidor vaggade av vällevnad

när han gick. Han uppförde sig inte fint mot

grannhundarna: skröt för dem, stoltserade förbi

dem på fjädrande ben och kråmade sig riktigt

där han gick vid sidan av sitt nya herrskap. Och

kom någon gammal hundbekant aldrig så

ödmjukt fjäskande emot honom för att lukta på

honom, morrade han retligt.

Tom höll sig till sina nya vänner. Herregud!

Han märkte ju hur oväntat mycket de

uppskattade hans små fasoner. Då fingo dessa ny och

stor betydelse för honom. När Daniel sträckt ut

sig i en vilstol i trädgården kom Tom fram till

honom, lade sin nos mot den mjuka filten och

betraktade honom med bedjande ögon. Det

betydde att Daniel skulle kasta en sten och Tom

skulle komma tillbaka till honom och lägga den

i hans knä.

Och Daniel, som inte hade något annat att

göra, kastade minst tusen stenar denna sommarfrån sin vilstol, och Tom sprang minst tusen

gånger fram och tillbaka med dem med vaggande

svans och glada blickar. Tom roade Daniel, och

Daniel roade Tom. Det fanns ett harmoniskt

samförstånd dem emellan.

Men när Elly sträckte ut sig på gräsmattan

visste Tom att vad hon mest av allt ville var att

han skulle lägga sig bredvid henne. Och då

blickade de in i varandras ögon och Tom begrep att

hon försökte tala med honom så gott hon förstod.

IV.

Elly och Daniel badade nere vid den bruna

båtbryggan. De klevo försiktigt ut i vattnet i

sina badskor. Det fanns fullt av vassa stenar

innan man kom till djupt vatten.

Tom stod längst ute på bryggan. Hans ben

darrade av spänning. Svansen stod styv. Nosen

var fuktig av iver. När de började simma kastade

han sig i efter dem så att vattnet stänkte

omkring honom i kaskader av glittrande pärlor.

Han vågade inte lämna dem ensamma i det

farliga vattnet. Här voro de hans skyddslingar —hans barn. När Daniel låtsades drunkna och

sträckte en hjälplös brun arm i luften, var Tom

strax framme hos honom, nöp tag i hans

sim-dräkt och lyfte honom flåsande upp. Han var

stark. Han var glad att kunna hjälpa.

Efteråt sträckte Elly och Daniel ut sig på de

kala stenarna i sina badkappor.

— Härligt, sade Daniel och blossade på sin

pipa.

Tom, drypande våt, betraktade honom med en

min av äganderätt, nästan med överseende.

— Kom, Tom!

Elly lockade honom till sin sida. Hon var

svartsjuk om Tom. Hon tyckte inte om när han

sysselsatte sig för mycket med Daniel.

Hon lade sig framstupa och såg in i hans ögon.

— Vad skulle han säga, Daniel, sade hon, om

han kunde tala ? Det är nästan hemskt med dessa

stumma djur. Det är som om han ville förtro sig

åt mig, men själv lider av att han bara kan säga

”vov vov”.

— Bry dig inte om det, sade Daniel

vårdslöst. Det är naturens lag. De tråkiga och fula

människorna skola prata så att man inte orkarlyssna, men de vackra djuren, som man så gärna

skulle vilja veta något om, skola tiga. Det kunna

vi tyvärr inte ändra på.

Och eftersom han händelsevis sagt något så

förståndigt lade han sig till rätta och kisade med

ögonen mot den välvilliga solen. Men Elly

makade sig närmare Tom och viskade:

— Varför kan du inte tala?

När hon var liten hade hon haft ett konstverk

i gips på sin byrå. En gosse satt på huk framför

en hund. Hundens nos och gossens trubbiga

näsa möttes, och på sockeln stod präntat: ”Kan

du inte tala?”

Elly tänkte på det nu. Naturens obarmhärtiga

nyckfullhet upprörde henne. Tom var just nu

mycket intressantare än alla människor hon

kände.

— Varför kan du inte tala? viskade hon igen.

Och hon tyckte att Toms ögon fingo en

sorgsen blick, så att hon ville gråta.

På kvällen hade de bjudning. En massa ungt

folk från den närbelägna staden kom ut i bilar.

Kulörta lyktor hängde i rader på verandan. En

ISOilsken grammofon spelade. Man sjöng och

dansade och konverserade.

Tom snodde runt huset med missbelåten min.

Han tyckte inte om att alla ville klappa honom

och jollra med honom. Skulle de här också

stanna kvar? Han såg upp mot månen, fylldes

av melankoli och tjöt sorgset och långdraget.

Då kom Elly ut till honom i sin vita klänning.

Han morrade åt henne för att han inte kände

igen henne i månskenet och för att han faktiskt

var yr i huvudet. Så slickade han henne

ångerfullt på handen.

Elly stod stilla bredvid Tom. Hon skymtade

ett par på gången där nere. Hon visste att det

var hennes man och den där vackra, fräscha

flickan han dansat med så mycket i kväll. Nu

stack han armen i hennes. Nu lutade de sig mot

varandra. En bred strimma månsken föll på

platsen, där de stodo, och lyste över deras kyss.

Elly böjde sig mot Tom.

— Så dumt av dem att kyssas i månskenet,

viskade hon med en snyftning.

Så gled hon in i huset igen. Men Tom lyssnade.

Något prasslade på gången bredvid honom. Imånskenet glimmade ett par ögon emot honom.

Tom kände sig underlig till mods. Det var Lola

nedifrån trädgårdsmästaren, den där bruna,

in-ställsamma bondhundstiken.

Elly, som stod på verandan och väntade att

Daniel skulle komma tillbaka, såg Tom ta ett

språng mot Lola. De försvunno in i buskarna.

Och Elly måste le åt att Tom, gamle Tom,

också jagade äventyret denna glittrande

månskenskväll. Det liksom gav henne en förklaring på att

Daniel så obetänksamt kysst den unga flickan.

Människorna och hundarna yrade i månskenet,

förgiftade av dess glans och med sommarnattens

sjungande hetta i sina ådror.

V.

Tom hade varit och hälsat på Lola. Man måste

vara artig för all del mot folket och även mot

folkets döttrar. Hon roade honom med sina

glidande, liksom nigande rörelser. Och hon hade

en god och hetsande doft omkring sig.

Vid den öppna källardörren till Lolas hem

stannade Tom och kikade nyfiket in. Det var enlukt där inne. Hastigt slank han in genom

dörren.

Han klev försiktigt över det kalla golvet. Han

visste väl att man ej fick gå in i en källare,

men när nu dörren var lämnad öppen! En

ljusstrimma föll från fönstret ned på ett stort stycke

rött kött som låg på golvet.

Tom tvärstannade. Det gick vågor av

berusande lycka över hans rygg. Han närmade nosen

till köttstycket. Det var det som luktat. Han

hade känt det ända ut. Han slök läckerheten, i

det han kastade spanande rädda blickar omkring

sig. I nästa sekund var han på väg till villan

med viftande svans och härligt varm i halsen.

Han lade sig på verandan, alltjämt med denna

svällande lyckokänsla inom sig. Solen gassade.

Han sjönk in i en lång slummer och vaknade

frysande med het nos. Han jämrade sig. Det

gjorde ont överallt. Han tänkte genast på

köttbiten han svalt. Det var som om den nu

tio-dubblats inom honom.

Han sprang runt huset och försökte kräkas.

Men det gick inte. Halsen svullnade. En dimma

låg framför hans ögon.Han kom vacklande in till Elly i köket och föll

ned framför hennes fötter. Hon blev förskräckt.

Hon smekte hans nos. Men han skakade bara

trött och oändligt sorgset på huvudet.

Då ringde Elly till veterinären i staden och

bad honom komma ut.

— Hunden har troligen svalt råttgift, sade

hans grova röst i telefonen. Det händer ofta och

är sällan något att göra åt.

— O, svarade Elly bara.

Tårarna runno utför hennes kinder. Hon var

ensam. Daniel var ute på sjön i motorbåten. Hon

kunde endast sitta där stilla med Toms tunga

huvud i sitt knä. Han såg på henne med den där

underliga dimman framför ögonen.

Hon visste att han skulle dö. Hela sommaren

hade han varit hennes glädje. Hon tyckte att det

susade lömskt i träden, som om hösten redan

kommit. Trädgården skulle vissna ned.

Himlens djupa blå blekna. Tom dö.

Och hon lyfte hans huvud och såg in i hans

vemodiga ögon. Ett ögonblick, ett enda, tyckte

hon att de fullt förstodo varandra på ett mera

väsentligt sätt, utan ord — dessa små löjliga par-tiklar människorna bollade med. Tom och Elly

växlade en lång, öm blick.

Så sjönk han samman vid hennes fötter. Det

var som om han rosslande sade:

”Varför kan du inte tala?”Tecken på himlen.

Tjänstemannen Carl-Gustaf von Spetz stod i

trädgården utanför sin villa och såg drömmande

upp mot himlen. Nyss hade -han kommit ut med

tåget till det lilla förstadssamhället efter att

som vanligt ha tillbringat dagen i sitt verk i

Stockholm.

Nu drack han in den svala luften i suckande

andetag. Det var ännu en halvtimme till

middagen, och denna lilla halvtimme tyckte han att

han fått sig tilldelad som en klarblå flik skuren

direkt ur evigheten. Omkring honom var en doft

av hem, av kokande färsk potatis med dill, och

på ett klädstreck vajade några nytvättade

handdukar och gåvo honom en känsla av renlighet och

snygghet, som också tilltalade hans poetiska sinne.

Den där poesien hade dröjt sig kvar hos

honom sedan studentåren, då han varit mycket

blyg, mycket svärmisk, mycket finnig och

skrivit dikter om nätterna till den vandrande månenoch till en flicka, som man också kunde säga

vandrade, ty hon gick snart ifrån honom till en

annan, som ej förmådde åstadkomma en enda

rad poesi.

Nedifrån trädgården hörde han röster och en

hunds glada gläfs. Hans barn höllo väl som

vanligt till i campingtältet, som de fått i

midsommarpresent. Det lyste som en väldig bjärtgul

solros bland sommargrönskan.

— Ack ja, hem, barn, hund, mumlade

Carl-Gustaf von Spetz.

Han höll på att säga ”hustru” också, men

hejdade sig, eftersom hon rest till en modern

badort och väl i dag legat utsträckt på en het

sandstrand och lyssnat till havets sorl. Därför

till-lade han, en smula mindre entusiastiskt:

— Och Aslög ...

Aslög var hembiträdet. Han såg en skymt av

hennes runda ansikte genom köksgardinen. Hon

var hygglig och ful.

Varför skulle de pålitliga vara fula och de

opålitliga och de, som i ungdomligt lättsinne

brände vid allt och tappade dyra minnesskålar i

golvet, vara så outsägligt sköna och koketta?Carl-Gustaf skakade av sig denna fråga,

därför att den syntes honom alltför filosofiskt

djupsinnig att så här på stående fot besvara.

Åter lyfte han ansiktet mot himlen. Blått!

Blått! Ett fjärran högt beläget land utan gränser

och där bakom, bakom detta skimrande

dallrande — vad då? Fanns det väl en himmel

sådan man som barn tänkte sig den, där Gud

Fader, en vis och god gammal man, varje afton

i släpande purpurmantel gick omkring och tände

millioner blixtrande stjärnor till att lysa

människorna om natten? Eller voro denna ljusblå

eter och jorden, som kändes så varm mot hans

fot, och han själv och barnen och hunden endast

något, som syntes vara — en avspegling av en

ofattbar tanke, som skulle förflyktigas som

osynligt stoft, när vinden svepte över det?

Då fick Carl-Gustaf se något besynnerligt

på himlen. En vit, väsande orm for fram där

uppe, en vit orm av rök eller dimma. Och

samtidigt fylldes den nyss så fridfulla rymden av

ett smattrande ljud, som om ett troll nyst och

fräst med sin klumpiga näsa.Det vita, smala på himlen fortsatte att fara

fram och åter, medan Carl-Gustaf förvirrad såg

på. Det formade sig till bokstäver, till ord —

och nu äntligen begrep han. Det var en

flygmaskin högt där uppe, som i rök ritade upp en

reklamannons på himlen.

Han kunde inte läsa bokstäverna, men hans

dotter och son, som nu kommit fram ur tältet,

stavade dem högt med gälla röster:

— ”Renolit!” hörde han dem ropa.

Då greps han av vrede. Himlen var icke

längre fylld av änglaröster och av brus från

lätta, duniga vingar — nuförtiden annonserade

den ”Renolit”. Å! Bästa pastan för tänderna.

Sköt era tänder rationellt, så kunna ni tugga

er föda ordentligt, och er matsmältning skall

fungera överdådigt. Det var meningen med

detta ”Renolit” ritat mot en underbar

sommarhimmel. Det var meningen med hela detta

moderna liv, som skaffat sig starka tänder för att

kunna tugga och smälta de otroligaste saker.

Intet brus från änglavingar mer. Den sista

schlagern på grammofonen : ”Brr tra-tam-tam ...”

Intet stjärneljus — förkvävt, fördunklat avsprakande ljusreklamer, som satte världen i

brand.

Carl-Gustaf såg på sina barn. De stodo med

ryggarna åt honom. Vilken var pojken och

vilken var flickan? Om inte hans son haft en svart

kalufs till hår och hans dotter en ljus, skulle

han inte kunnat skilja dem åt så här på litet

avstånd.

De stodo helt vänskapligt med armarna om

varandra och stirrade upp mot himlen. Båda

hade spärrat ut benen för att hålla balansen.

Båda hade långbyxor, båda ljusa skjortor och

breda, nedvikta kragar, båda låga, hälsosamma

klackar.

Bredvid dem satt hunden och viftade på sin

lilla ynkliga stubbade svansbit. Men han hade

inte något intresse för himlen. Han stack

vädrande fram sin spetsiga nos: en kritvit,

sträv-hårig foxterrier med en svart fläck som en

bläck-plump över ena ögat.

— Bertil! Berit! ropade deras far, litet

barskt.

De hade svårt att slita blickarna från

flygmaskinen där uppe. Långsamt vände de sig omoch kommo masande över gräset fram till

honom. När de voro intill honom, såg han, hur

deras ögon lyste av fröjd över skådespelet på

himlen. Kinderna glödde.

Bertil sade, att det var det bästa han sett på

länge. Det vill säga, att så uttryckte han sig inte

precis. Han talade en jargong, som Carl-Gustaf

hade följt med utvecklingen för litet för att fatta

— ett slags tattarspråk, tycktes det, som var

gemensamt för alla av hans generation och vars

termer Bertil alltid med ett halvt medlidsamt

leende måste översätta för sin far.

Hunden kom fram och strök sig mot

Carl-Gustafs ben. Carl-Gustaf böjde sig ned för att

klappa honom, och beröringen med det varma

hundskinnet gjorde honom försonligare stämd.

Han tyckte — han kunde irite låta bli att tycka

det — att han hade ett par trevliga barn. Berit

var sexton år, Bertil ett år yngre. Berits hy

var gudomlig och hennes armar späda. Bertil

hade en utskjutande underläpp, som han fick

lida smälek bland kamraterna för, men som gav

karaktär åt hans ansikte. Han var i målbrottet,

och när han blev ivrig, åkte hans röst en hastigkana från pipig falsett till långt ned i basen.

Berits röst hade, när hon inte skrek, redan fått

detta kuttrande, insmickrande tonfall, som

kommer starka män att darra och begå dårskaper.

Hon var alltså redan en liten kvinna trots sina

långbyxor och sina pojktag.

Som på en överenskommelse togo nu de båda

barnen sin pappa emellan sig och ledde honom

upp mot trappan. Hunden snodde i hälarna på

dem, muntert gläfsande.

Hembiträdet stack sitt huvud utanför fönstret

och sade:

— Maten är färdig.

Det märks att inte min fru är hemma, tänkte

Carl-Gustaf. Då skulle flickan minsann inte

sticka ut huvudet genom fönstret, utan komma

fram och niga och säga: ”Det är serverat.”

Och som om Bertil anat hans tankar, sjöng

han högt uppe i diskanten:

Träd ut, liten Aslög, i fager kväll,

i svala källan två foten mjäll. . .

Träd ut, träd ut, liten Aslög fin,

att löga i källan den kla-a-ra ...— Isch! sade Aslög i köket. Han är inte klok.

Carl-Gustaf tog en sup till maten. Berit

sträckte fram handen.

— Pappa, låt mig få en droppe!

Carl-Gustaf blev stel i kroppen. Något sådant

hade hon aldrig någonsin förr begärt. Var hon

då helt förvildad?

Hon hörde med ett litet knipslugt leende på

hans ordström. Äntligen tystnade Carl-Gustaf.

—- Fanny Fagerholm tar alltid brännvin till

maten, sade Berit då, — åtminstone när hon är

borta. Och hon är bara två år äldre än jag.

Carl-Gustaf fann inte något annat svar än:

— Då får du vänta då tills du blir lika

gammal som Fanny Fagerholm, min flicka.

Men över den färska potatisen sneglade han

då och då i smyg på sin dotter. Flon var

sannerligen skär och fin som en blomma — en

halv-utsprucken rosenknopp, sade man förr i världen

— och hon — hon ville vattnas med brännvin

därför att den adertonåriga Fanny Fagerholm ...

Han tog sig för pannan.

När middagen var slut, gick Carl-Gustaf upp

och satte sig på balkongen. Från sin plats hördehan ett sorl av ungdomliga röster. Några

kamrater till Bertil och Berit stodo och hängde vid

grinden. Flickorna i sina granna strandpyjamas

och sitt kortklippta hår sågo ut som unga koketta

gossar. Men de voro förtjusande.

Carl-Gustaf lät röken ringla mot skyn och

grubblade.

Jag förstår dem inte, tänkte han sorgset. Hur

skulle jag kunna? På min tid smög en flicka sig

blygt till en blick på sin älskade. Nu står hon

här och skriker i munnen på honom.

Just då ljöd Berits röst, inte insmickrande

ljuv, utan gäll som ett signalhorn:

— Singla om det, Kirre! Det vore välan

lattjo, om det ginge i lås!

Carl-Gustaf visste -— hans hustru hade sagt

honom det — att Berit hade en viss svaghet

för denne Kirre. Försiktigt tittade han över

räcket och såg Kirre grensle över grinden, en stark

ung viking på sjutton år i plusfours och med en

bred slidkniv mitt bak.

De singla slant om hjärtan och studera

reklamannonser på himlen, tänkte då Carl-Gustaf

melankoliskt.Efter en stund hörde han snabba steg i

trappan. Berit tittade i dörren. Hon gled fram till

honom och satte sig på armstödet till hans stol.

Då visste han att hon ville något särskilt.

Så började hon fingra på hans halsduk och

fattade slutligen en särskild ömhet för en av

hans rockknappar, som hon försiktigt snurrade

på.

— Pappa!

— Ja, mitt barn.

— Yi ha inte använt vårt nya tält än. Inte

kokat något på det där tältköket och inte — inte

haft något skojigt alls med det.

— Hm! Vad skulle ni göra för att ha skojigt

med det då, som du så elegant uttrycker dig?

Hon lutade sig tätt intill honom. Hon luktade

gott av någon fin tvål. Hennes hår kittlade lent

hans panna.

— Kirre och jag och Bertil tänkte sova i

tältet i natt — om du ger oss lov till det.

Han såg upp på henne. Han mötte hennes

öppna, klara blick, som just nu hade något

smältande, som var en extra bön till honom, och han

kände sig nästan litet generad för sig själv.Hans första impuls hade varit att genast

förbjuda henne.

Det gick absolut inte an att sova med Kirre i

tältet. Det var inte passande. Det var lindrigt

sagt opassande.

Man sover inte med unga vikingar i tält om

sommarnätterna. Man låser dörren till sitt lilla

vita flickrum, och möjligtvis drömmer man om

dem med huvudet nedborrat i den svala kudden.

Han lyfte handen och försökte lösgöra sin

knapp från hennes tag, men deras fingrar gledo in

i varandras, och plötsligt sutto de där hand i hand.

Min lilla dotter, tänkte han. Min lilla dotter,

som vill sova i tältet med Kirre.

Nedifrån grinden hördes en stämma sjunga:

Här kommer Greta Garbo,

hå hå, ja ja,

bärande på en farbro,

hå hå, ja ja.

Han smålog. Det var inte lätt att rimma på

”Greta Garbo”. På hans tid sjöng man om ”Lilla

Ludde, bärande på en kudde” och om ”faster”

och en ”alabaster”.Nya tider — nya ideal! Greta Garbo med

trånande matta blickar och ormlikt smala lemmar

klädd i metalliskt glänsande tyger, som tycktes

slamra av dollars för varje rörelse hon oljade

fram — det var den nya tidens, kanske också

Kirres ideal.

Men hur kunde han förena sina känslor för

den trötta primadonnan med dem han hyste för

den hurtiga Berit?

Det var så obegripligt, att Carl-Gustaf

plötsligt satte sig rak i stolen och släppte Berits

hand.

Vad spelade denna underbara ljumma

sommarafton honom för spratt? Det började med

reklamannonsen ritad direkt på Guds rena

himmel. fortsatte med Berits okynniga begäran vid

middagen — och så nu hennes bön om att få

sova i tältet med Kirre, visserligen också

tillsammans med Bertil — men Bertil ? Ja, vad var han ?

Tre händelser, kanske små och icke

sammanhängande med varandra — men Carl-Gustafs

hjärna band dem likväl samman, och resultatet

var att han tyckte att dessa händelser direkt

pekade på att han blivit gammal.Han kunde inte följa med längre. Hans barn

växte ifrån honom. Redan tyckte han sig kunna

skönja dem högt där uppe i det blå, styrande en

flygmaskin, som fyllde hela rymden med dån

och värpte fram det nyaste skönhetsmedlet, det

nyaste livselixiret, som en höna värper små

runda vita ägg.

— Pappa! Du svarar inte.

Där var Berits bedjande lilla röst igen.

Carl-Gustaf kände en oresonlig lust att sparka

med benen och fäkta med armarna och att

skrika:

”Svara — svara! Vem är jag för att kunna

ge dig tillåtelse till något? Vem är jag? En gubbe

på några och fyrtio. Mycket snart kommer du

inte alls hit till min stol och frågar om lov. Det

är redan märkvärdigt, att du ber mig om lov nu.

Och varför skall just jag, för att jag har råkat

bli din far, ha skyldighet att vara så

omdömesgill, att jag skall kunna avgöra något, som för

dig är viktigt, med ett ja eller ett nej ?”

Men han skrek inte. Han sade inte alls något

sådant.

— Vet du, Berit, svarade han i stället lik-som eftertänksamt. Det är väl onödigt, att ni

ligga i tältet över natten. Det kunna ni kanske

göra längre fram — du och Bertil. Tills vidare

tycker jag, att du kan nöja dig med att laga

supé där åt Bertil och — och Kirre.

Kände han något liknande svartsjuka mot

Kirre? Kirre, som var sjutton år! Kirre, som

var så stark och hade en sådan bred slidkniv

hängande mitt bak.

Berit hoppade upp. Hon var glad. Hon var

alldeles belåten med tanken att få laga mat på

tältköket. Det där att få ligga i tältet hela natten

hade förstås varit livat, men pappa var i alla fall

hygglig-

Han fick en kyss. Han tog emot den

under-givet, som en gammal hund tar emot en

smekning.

En stund senare hörde han dem nere vid

tältet. De hade tydligen roligt. Berits ljusa skratt

porlade som en liten bäck. Då gick Carl-Gustaf

in till sig och tog en bok.

Där nere sade Berit till Kirre:

— Du får öppna den här konservburken med

din kniv. Det är köttbullar. Godis!Kirre tog högtidligt fram sin kniv, som var

litet naggad i kanterna. Med en överlägsen

min satte han spetsen mot konservburkens lock.

Berit och Bertil sågo intresserade på. Men så

lätt gick det inte. Kirre blev så småningom röd

av ansträngning. Han stack och bände. Han fick

äntligen ett litet hål och därtill en salva flottig

sås, som sprutade i en stråle rätt in i ögat. Då

släppte han burken med ett vrål.

Berit erbjöd sig att springa efter en

konservöppnare, sedan hon torkat sin hjältes öga

med en smutsig näsduk.

— Ja, skubba du! sade båda gossarna oartigt.

Berit såg litet tveksamt från den ene till den

andre, så vände hon och sprang.

— Tag gycken med dig! skrek Kirre efter

henne. Han kommer att lägga nosen i käket.

”Gycken” avlägsnade sig också, icke utan

protester. Med lätta steg löpte flickan och hunden

sida vid sida uppför gångarna.

Berit stannade. Hennes kinder glödde. Vad

luften var sval! I pappas fönster lyste det. Hon

tryckte handen mot sitt hjärta och tänkte

plötsligt med en underlig ilning av oro, som honaldrig förr erfarit, att hennes far, som satt där

uppe vid lampan, hade det så märkvärdigt lugnt

och bra. Se, han älskade inte Kirre, och han

behövde inte plågas med att skickas ärenden.

Det var som om Kirres kniv hade råkat slinta

och skurit upp ett sår i hennes sida, när han

skrikit åt henne att skubba.

Älska! Ett sådant märkvärdigt ord. Så stort!

Hon såg mot det upplysta fönstret, och hennes

ögon fylldes med tårar, som svedo. Hade hennes

far också viskat det ordet? Länge — länge sedan

måste det ha varit.

Hon bredde ut armarna liksom för att mäta

tiden med ett mått. Men så långt som bort till

hennes fars ungdom räckte inte hennes armar.

Den strävhåriga terriern nafsade henne i

hennes långbyxor.

Hans ögon lyste som små tindrande stjärnor.

Det strålade medkänsla ur dem. Då böjde hon

sig ned och kysste honom på nosen. Han tyckte

om det. Skulle Kirre också tycka ...? Nej! Hon

var visst tokig i kväll.

Hon gick in i köket och letade rätt på kon-servöppnaren. Från Aslögs rum hördes djupa

andetag. Hon sov redan.

Så många olika människor det fanns i världen!

Åter stannade Berit för att fundera. Hon

tryckte konservöppnaren mot sin blus och tänkte.

Men hennes tankar blevo orediga, när hon hörde

Kirre ropa på henne nedifrån trädgården.

Då sprang hon åter ut. I trädgården var en

frän lukt från spritköket. När hon kom

närmare, såg hon en liten blå låga fladdra. Pannan

stod på med litet smör i, som redan var sotigt

och brunbränt.

Kirre och Bertil sutto med korslagda ben

och sågo på, hur Berit öppnade konservburken.

Nu hällde hon bort det förstörda smöret och

lade i nytt. Hennes rörelser voro snabba och

mjuka. Hon lutade sig över pannan och rörde

om köttbullarna. En lätt ånga började stiga upp

ur pannan, och hennes kinder blevo fuktiga av

den.

Bertil brydde sig inte om Berits

förehavanden. Med viktig min talade han om

uppfinningar. Han skulle bli ingenjör och — han

tittade upp mot himlen — kanske flygare. Värl-den låg öppen för honom, den nya stora världen

med både himmel och jord. Han skulle erövra

den — besegra den.

Han knöt händerna och stirrade morskt

framför sig, för den händelse någon skulle våga

motsäga honom. Men ingen svarade honom.

I olikhet mot Bertil följde Kirre med

beundrande blickar alla Berits rörelser. Kanske hans

misslyckande med konservburken hade gjort

honom ödmjuk. Nu dukade hon i ett litet hörn

av tältet. Hon låg på knä och bredde ut den vita

servetten, satte sedan fram smör och lade upp

något på en assiett. Hon vände ryggen åt honom

— en smal, graciös flickrygg. De späda

höfternas skönhet kunde inte ens de vida långbyxorna

fuska bort. Där hon låg, vände hon litet på sig

och gav Kirre en blick. Hon hade glömt hans

dåliga lynne nyss. Deras ögon möttes. Hon blev

rosigare om kinderna än förut.

Han steg upp och kom fram till henne.

Nät-han såg, att det gick dåligt för henne att skära

bröd, lossade han åter sin slidkniv, inte längre

överlägset, och föll på knä bredvid henne. Han

skar upp brödet med kniven. När hon fick ski-vorna för att lägga upp dem, snuddade deras

händer vid varandra. De rodnade djupt, logo och

tittade åt sidan.

Bertil kom hasande.

— Nu måste vi käka, sade han.

Och de satte sig i en halvcirkel runt servetten.

De togo köttbullar direkt ur grytan. De levde det

fria lägerlivet. Tältet var fyllt av os. Det gjorde

ont i huvudet. Det var gudomligt. Och när de

hade ätit sig mätta, gingo de ut och sjönko ned

i gräset.

Det hade börjat skymma. En klar måne

trädde fram med allt starkare glans i det blå.

De talade inte så högt nu. Det var som om

skymningen och den kommande natten satt sig

som en propp i halsen — så att man ville gråta.

Så starkt kände inte Bertil det. Men Kirre och

Berit! En fläkt av den poesi Berits far drömt

om och trodde vara utplånad från jorden

snuddade vid dem.

Så fann dem Carl-Gustaf, när han kom för

att se, hur de hade det.

Han gick inte fram till dem, som han först

tänkt. Han stod på litet avstånd och såg på denstillsamma gruppen utanför tältet. Deras tystnad

förvånade honom. När de då och då sade något,

var det med milda, vemodiga röster helt olika

de skräniga stämmor, som ljödo kring villan om

dagarna.

Carl-Gustaf betraktade månen och så de unga

och så månen igen och stjärnorna, som börjat

blixtra. Det var något han kände igen, ja, han

kände så väl igen det, att han tyckte sig

tillbaka-flyttad till sin ungdom. Så hade han också suttit

i gräset i skymningen som Kirre nu vid en ung

flickas sida. Månen hade lyst på dem. De hade

inte talat mycket. Det behövdes inte. Detta som

i årtusenden alltsedan jordens begynnelse stigit

upp i unga hjärtan, när natten nalkas, och som

kommer lika säkert som att gräset varje vår

sticker fram sina ljusgröna friska strån ur den

svarta mullen — för detta finnas inga ord. Det

går som en brännande vit våg från hjärta till

hjärta.

Carl-Gustaf gick tyst tillbaka till sitt rum.

Han tyckte, att han nu sett ett nytt tecken på

himlen, som varken flygmaskiner eller den mo-derna reklamteknikens under förmådde utplåna.

Och han anammade det med tacksamhet: i hans

barns hjärtan brann, trots allt, samma lilla

flämtande låga, som skänkt ett skimmer av poesi och

lycka åt hans egen ungdom.Snigeln och flickan.

I.

En vaeker söndagsmorgon mot slutet av

oktober, då hustaken skimrade fuktiga av nattens

rimfrost, som ännu ej hunnit torka, startade

regeringsrådet pappa Filip von Stockenstam sin

hoppiga Ford och flög i väg utmed den soligt

blänkande gatan. Bredvid honom satt den

tolvårige Yngve, blek i ansiktet av spänning och

förtjusning, och i baksätet trängdes mamma, de

sjuttonåriga tvillingarna Flora och Alrik och den

lilla nioåriga Rosa.

Det var hon, lilla Rosa, som mest glatt sig åt

denna utflykt. Hela veckan hade hon längtat till

söndagen, då de skulle få fara ut till

sommarlandstället. Nu satt hon så stilla hon kunde,

medan vagnens skakningar och stötar ilade genom

hennes kropp, och hon höll en alldeles ny docka,

som hade en basker på guldhåret, tätt tryckt

intill sig.

12. — v. Krusenstjerna, Delat rum.Vid Slussen blixtrade det blå vattnet. Flora

och Alrik började redan tala om att de skulle

bada. Ännu måste det vara tillräckligt varmt.

Och mamma greps av förtvivlan, då hon

föreställde sig, hur hon skulle få hem barnen igen

huttrande och med rinnande näsor, så att man

i morgon bittida måste ringa och säga, att de inte

kunde komma till skolan.

Pappa, som hörde resonemanget genom

motorns dunkande, röt utan att vända på huvudet:

— Jag förbjuder vem det vara månde att ta

något bad!

Flora rynkade sin vackra panna och gjorde en

min mot Alrik. Mamma suckade av lättnad. Det

var så skönt, när pappa röt till en smula. Så

hörde de det åtminstone!

Fru von Stockenstam försökte luta sig

tillbaka och få litet vila för ryggen. Det var

fasligt vad bilen skakade! Hon gick i tankarna

igenom, vad hon hade med sig i matsäckskorgen.

Hembiträdet Svea hade gräddat plättar. Hon

hade inte muckat över mängden, för hon skulle

ju få ledigt nästan hela söndagen. Måtte nu inte

glasburken med den fina hallonsylten gå sönder!De hårdkokta äggen ... Ja, dem var det ingen

fara med. Och alla dessa massor av

dubbelsmörgåsar — nog skulle de väl räcka till. Barnen

skulle få laga choklad själva. Vatten kunde man

alltid koka upp på spisen i köket.

Så gingo fru von Stockenstams tankar, och

inte ens nu, fastän hon var på utflykt, kunde

hon slita sig fri från de bekymmer och

omtankar, som alltid äro förenade med ett stort

hushåll. Hon kände sig nästan som en taggig kedja,

som ideligen drogs och drogs utmed ett häftigt

rullande hjul — och den stackars kedjan kunde

aldrig hoppa av och få någon vila.

Nu hade man kommit till den asfalterade

Södertäljevägen. Deras landställe låg en god bit

på andra sidan den lilla staden, nere vid stranden

av Mälaren. Ingen av dem hade varit där, sedan

man flyttade in till Stockholm i slutet av augusti.

Den sista aftonen av deras sommarvistelse hade

pappa Filip bjudit ut en hel hop bekanta, och

de hade ätit kräftor under träden, medan det

begynnande mörkret skimrade av brokigt ljus från

de kulörta lyktorna.

Fru von Stockenstam mindes, hur svårt detvarit dagen därpå att få allt i ordning för

hemresan. En hemsk aning hade ibland smugit sig

över henne inne i staden, att de kanske glömt

stänga ett fönster eller låsa dörren och att någon

lösdrivare på grund därav kunnat taga sin

bostad i deras lilla villa. Men aldrig hade hon

vågat yttra sin misstanke högt av rädsla att mötas

av hån och skämt från mannen och barnen.

Nu var man förbi Södertälje, och bilen

svängde in på den välkända smala och gropiga

avtagsvägen ned till Mälaren. Här susade inga bilar

vilt tutande förbi som borta på den stora

stråkvägen. Här blev det plötsligt tyst. Endast den

stånkande Forden bröt tystnaden med sina

genomborrande astmatiska andetag och suckar.

Lilla Rosas svarta ögon blevo så stora och

skinande. Hon såg upp i backarna, där hon sprungit

i somras på bara fötter. Nu hade de dalande

löven fyllt marken. De lågo inte hopsopade i

ordentliga högar som i Stockholmsparkerna. De

svämmade över stenar och tuvor och ända ned

mot gärdsgårdarna.

De snart avlövade träden vajade sorgmodigt

sina svarta och fuktiga grenar, och Rosa kändenågot tjockt i strupen, därför att hon älskade de

där träden, och nu tyckte hon synd om dem.

Några kråkor hade slagit sig ned på stubbåkern,

och när bilen for förbi, lyfte de vingarna och

flögo därifrån. Deras hesa kraxande var otäckt

att höra.

Vägen gjorde en krök, och nu skymtade

familjen von Stockenstams vita sommarvilla fram.

Hu, så kallt det såg ut! En gren gnagde som ett

djur mot en av väggarna. Fönstren stirrade med

tomma ögon, berövade gardinernas ögonlock,

rätt emot dem. Och när de hoppade ur bilen,

prasslade millioner gyllene och röda och tunna,

bruna, förtorkade löv om deras fötter.

Lilla Rosa stod kvar på gången, medan de

andra rusade in i huset. Hon tryckte sin docka

intill sig, som om hon varit rädd att hennes lilla

barn skulle förkyla sig. Här var mycket, mycket

kallare än inne i staden. En isig vind drog upp

från sjön och fick träden att skaka som i frossa.

Hur hade hon inte längtat hit! Först när hon

vid höstterminens början kommit in till staden

igen, hade det ju varit roligt att träffa

skolkamraterna, ja till och med lektionerna hade tett sigsom något nytt och trevligt. Men allteftersom

dagarna gingo, började det sticka i hennes hjärta

av längtan tillbaka till landet. Om

eftermiddagarna kunde hon bli sittande över skolboken

utan att förmå sig till att läsa en rad. Hon

mindes den gångna lyckliga sommaren som en

solbelyst äng, över vilken den allra minsta lilla

molntapp aldrig kastade sin skugga. Rosa kom

sådana stunder rakt inte ihåg, att det ibland

regnat och att hon hela dagar fått vara inomhus

och ha tråkigt. Och när hon i staden med den

oundvikliga läxboken framför sig längtade efter

landet, visste hon inte, att det var efter

sommaren hon längtade. Hon såg ju hur träden i

parkerna skakades av höststormen, hur

gräsmattorna blevo gula och hur astrarna på rabatterna

fröso ned, men i sin lilla själ var hon så

trohjärtat förvissad om att hösten inte nådde det vita

landstället och dess prunkande trädgård. Därför

hade hon också fyllts av berusande glädje, när

pappa Filip lovat dem allesammans att få göra

en utflykt hit tillbaka till mälarvillan. Och Rosa i

sin tur hade lovat den nya dockan Ann-Sofi att

få följa med.Ann-Sofi, stackaren, hade ju aldrig fått vara

på landet. Nu stod Rosa här och mumlade små

tafatta ursäkter till Ann-Sofi:

— Du förstår, viskade hon. Om en liten, liten

stund blir allt som förut — som i somras. Det

är trolleri, det här. Först skola träden göra oss

ledsna — men om en liten, liten stund bli vi

väldigt glada. Du förstår, det är — snigeln.

Rosa kastade en skygg blick omkring sig.

Ann-Sofi visste mycket väl vem snigeln var. Bara

Rosa och dockan Ann-Sofi visste det där om

snigeln. Det var en dag i somras som allt

verkligen hade gått galet för Rosa.

Det hade börjat med att när hon skulle

springa ned till sjön i sin badrock på morgonen,

hade en väldig svart, glänsande snigel legat

mitt-på gången. Rosa hade aldrig förr sett någon stor

och svart och fet snigel. Hon glömde sjön —

hon hörde inte att syskonen ropade. På huk satt

hon framför snigeln och stirrade länge på honom

med vidöppna ögon — detta feta, klibbiga djur,

som spärrade vägen för henne så bestämt att

hon icke tyckte sig kunna lyfta foten för att stiga

över det. Hon trodde, att det var en ond makt.I hennes inbillning växte snigeln där i det

flödande solskenet. Dess hud spände ut sig och

överdrog träd och blommor, fördunklande deras

sköna färger, och när Rosa sedan rörde vid blad

och stammar, var det som att ta i klibbande tjära.

När hon slutligen vågade sig förbi snigeln,

tyckte hon, att hela trädgården blivit upp- och

nedvänd. Jordgubbslandet gömde sina skatter av

röda, saftiga bär för henne. Hur hon letade,

kunde hon inte hitta en enda liten kart en gång.

Sjön kom så långt bort, och trädgårdsgången,

som sluttade ned mot sjön, vände sig plötsligt

uppåt, så att hon, det var omöjligt att förklara

hur det hade gått till, i ett nu befann sig tillbaka

inne i salen utan att hon fått sig något

morgonbad.

Sedan den dagen fruktade lilla Rosa den

svarta trollsnigeln. Såg hon något mörkt glänsa

på gången eller i gräset och förstod, att

trollsnigeln var ute och luftade på sig, gick hon långa

omvägar för att inte förtörna honom med sin

åsyn.II.

— Rosa! ropade mamma nu från

förstugu-trappan. Kom in och stå inte där ute och frys!

Då sprang Rosa lydigt in. På köksgolvet

halkade hon och satte sig pladask. Det var nära, att

Ann-Sofi upplevat sin sista stund. Men hon kom

helskinnad undan. Rosa reste sig darrande och

fick se ett kräftskal, som farit långt utåt

korkmattan.

— O, det är från den där sista kvällen, sade

mamma och kastade det i slasken.

De andra skrattade, men Rosa makade sig

närmare köksspisen, där man redan gjort upp eld,

och tänkte bedrövad på hur många försåt

snigeln kunde lägga ut en sådan dag som denna.

Pion gjorde en spatsertur genom rummen och

fann dem kala och tråkiga. Borddukarna voro

borta. Vaserna, som stått fyllda med blommor,

hade också flytt. Och alla porträtten också! Och

småsakerna! Nej, det här var inte den rätta

villan — den som stått här under sommaren och

varit som ett litet dunigt bo, dit man kröp inefter dagens lekar och lustigheter. Trollsnigeln

hade varit framme!

Men när Rosa kom ut i köket, sutto syskonen

redan kring bordet, och mamma hade dukat

fram matsäcken.

Rosas ansikte lystes äntligen upp av ett leende,

då hon fick syn på den stora högen med plättar.

Visserligen hade hon hört, hur det fräste ute i

köket i staden, men hon hade ändå inte varit

riktigt säker på att plättarna skulle komma med.

Hon slog plötsligt sina späda armar om sin

mors hals och sade de för syskonen och även för

pappa och mamma obegripliga orden:

— Det skall nog gå bra!

Men det betydde ju bara att hon hoppades att

trollsnigelns makt snart skulle brytas!

Hon menade, att dagen nog skulle förändras,

att träden skulle slå ut och breda sin skimrande

grönska över deras huvuden, att blommorna

skulle lyfta sina kalkar ur rabatterna och vinka

vänligt åt henne och att Mälarens vatten skulle

bli varmt och härligt att bada i som under de

vackraste sommardagarna. Men sådant händer

ju inte, och Alrik sade retsamt:— Ja, nog kommer det att gå bra för dig att

äta plättar alltid! Gluffa bara inte i dig alla mina!

Då satte Rosa sig vid bordet och placerade

Ann-Sofi i sitt knä och gav henne dessutom en

liten menande knuff, som skulle betyda, att stora

bröder inte begripa så mycket som så.

Yngve sade:

— Varför skall du alltid ha med dig dockan

överallt? Det är löjligt! En stor flicka som du,

som ännu leker med fåniga dockor.

iMen då lade sig pappa emellan:

— Ann-Sofi är Rosas barn och alltså mitt

barnbarn. Henne får man inte förnärma.

Rosa gav pappa en tacksam blick. Han var

snäll! Och så skojigt han åt ägget, han, som var

så noga med bordsskicket! Han hade tagit bort

hela skalet och mumsade nu på ägget, hållande

det i handen som ett äpple. Då måste Rosa göra

likadant. Snart hade hon ägg upp till öronen,

och Flora kom med en pappersservett och

torkade henne över hela ansiktet.

— Det är i alla fall trevligt att vara på

landet igen, sade pappa, som nu drack en pilsner,

som mamma inte glömt ta med i korgen.Rosa vågade en försiktig blick över plätthögen

framför sig ut genom fönstret. Nej, träden voro

lika kala! Ingenting hade ännu förändrats där

ute. Det pep och visslade alltjämt i stuprören av

blåsten.

Flora skakade smulorna från sin kjol och gled

fram till den smala köksspegeln, där hon ställde

sig och började kamma till håret. Hon ville alltid

ta sig bra ut, Flora — till och med när hon satt

och åt plättar med fingrarna framför ett

köksbord. De brukade skämta med henne över

hennes behagsjuka.

Alrik sprang fram till henne och tog henne

glatt om armarna.

— Kom, så gå vi ut, sade han. Du måtte väl

vara fin tillräckligt för landet!

Där de stodo bredvid varandra, voro de så

lika varandra som ett par rosenkindade äpplen,

vuxna på samma gren.

Den friska skönhet de utstrålade bländade

alltid och — om det behövdes — blidkade

regeringsrådet von Stockenstam. Han kastade också

en förnöjd blick på mamma. Yngve gnällde med

munnen full av sylt:— Låt mig få följa med.

Och fastän Flora och Alrik inte svarade

honom, därför att de mest av allt tyckte om att

ströva omkring ensamma, tog han ändå sin

mössa och smög sig ut efter dem.

Mamma började plocka ihop påsar och glas

och lade in mera ved i spisen. Pappa letade fram

en tidning och var snart försjunken i den. Så

Rosa och Ann-Sofi tycktes bli lämnade ensamma,

helt och hållet hänvisade åt varandras sällskap.

— Jag skall visa dig sjön, viskade Rosa in i

Ann-Sofis burriga peruk.

Ingen hörde det, och Rosa gick ut på trappan

med sitt älskade barn på armen. Nu föreföll det

henne, som om hela trädgården sett gladare ut.

Kanske berodde det helt enkelt på att hon själv

var mätt och varm. Solen strålade oförtrutet,

och den ljusblå himlen vilade som ett lätt tak

av genomskinligt glas över träden. Rosa gick

försiktigt nedför gången. Plötsligt började hon

sjunga med gäll och pipig röst. Det var en visa

hon kom ihåg från en grammofonskiva där

hemma, som Flora ofta brukade sätta i gång.

Rosa mindes egentligen bara refrängerna:Kan du vissla, Johanna?

Ja visst kan jag de’!

Kan du kyssas, Johanna?

Ja visst kan jag de’!

Rosa drog långt ut på stavelserna. O, så

vackert det lät! En gång skulle hon bli en stor

sångerska. Hon skulle stå på en estrad och

sjunga högt över lyssnande och gripna ansikten:

Kan du vissla, Johanna?

Ja visst kan jag de’!

Och när hon låtit de sista rörande orden

förklinga :

Kan du kyssas, Johanna?

Ja visst kan jag de’!

ja — då skulle folk storma estraden, och

människorna skulle rycka henne till sig och kyssa

henne. Ofrivilligt gav Rosa Ann-Sofi med de

ljusblå oförstående ögonen en häftig

omfamning.

Rosa älskade att människor voro vänliga mothenne. Hon var omtyckt av alla daltande

tanter, därför att hon så villigt lät sig lyftas upp i

knät och så strålande mottog deras

ömhetsbetygelser. Men hemma visade man inte sina känslor

så öppet. Pappa och mamma kysste en till god

natt förstås. Men Rosa saknade ändå något. Hon

ville ha mer — många kyssar och kramar. Så

blev det Ann-Sofi, som fick ta emot Rosas hela

ömhet och hennes hjärtas översvallande godhet.

Nu hade Rosa kommit ned till stranden. Hon

var glad åt att hon hunnit ned utan att se

snigeln. Sjön var så blå. Det blåste inte längre så

hårt, och vattnet porlade milt mot stenarna. En

bit från stranden höjde sig en stolpe ur vattnet.

Dit ut brukade Rosa gå om somrarna, när hon

badade. Utanför stolpen, som var en kvarleva

av en gammal ibåtbrygga, var det tvärdjupt.

Vågorna slogo nu upp mot den, och vitt skum flöt

omkring den som en halskedja.

Och medan Rosa stod där och lyssnade till de

sorlande vågorna, tyckte hon att Ann-Sofis röst

blandades med vågornas.

— Jag vill bada! hörde hon Ann-Sofi tydligt

säga.— Visst skall du få bada, mitt barn, svarade

Rosa moderligt och en smula viktigt.

Det låg ändå ett visst behag i att inför

Ann-Sofi åtminstone få känna sig som en vuxen

människa, som kunde vist och förståndigt bestämma

över en annan. Hade nu Rosa frågat sin mor,

om hon själv kunde få ta sig ett dopp, visste

hon ju, att hon skulle fått nej. Hon mindes ju,

hur hennes far rutit till i bilen, när Flora och

Alrik talat om att bada i sjön. Men Rosa, hon

skulle låta Ann-Sofi bada! Barn borde inte

ständigt och småaktigt förbjudas allt möjligt.

Rosa satte sig på en sten och klädde försiktigt

av Ann-Sofi. Snart satt Ann-Sofi där skön i sin

skära nakenhet. Hennes kropp var av

papier-måché, och hon var så naturligt skär och

knubbig som en vällyckad baby skall vara. Hennes

ögon stirrade oavbrutet på Rosa. Hennes burriga

hår fläktade och reste sig för vinden. Alltjämt

ömt jollrande pallrade sig Rosa med dockan i

famnen ned till vattnet och doppade Ann-Sofi

så långt som till magen, inte en tum längre.

— Du förkyler dig väl inte? frågade Rosa

ändå en smula oroligt.Ann-Sofis ansiktsuttryck var underligt, men

outgrundligt. Det hände något med henne.

Något ohyggligt. Men hon kunde inte meddela sig

med Rosa.

När Rosa efter en god stund drog upp

Ann-Sofi ur vattnet, gav hon till ett skri av fasa.

Ann-Sofis ben hade smält. De bildade en enda skär

röra. Hennes ögon stirrade på Rosa. Rosa tyckte,

att deras blå blick brände av en outsäglig smärta.

Hastigt rafsande samman Ann-Sofis kläder

sprang stackars Rosa upp till villan. Hela vägen

grät hon. Hon höll varsamt fast i Ann-Sofis ben,

som nu föreföllo som ett par förtvinade lemmar.

O fruktansvärda slemmiga trollsnigel, som

vållar små flickor förtret och förgriper dig på

underbara dockors ben!

Och under det Rosa sprang storsnyftande

spanade hon ivrigt och ångestfullt efter snigeln

— den ruvande okända makten, som förvandlat

sommarens lustgård till ett förött och härjat

land och därtill i sin ondskas övermått hade

gjort Ann-Sofi lemlästad för livet. Rosa såg

dock ingen snigel. Men hon kände ändå hans

stickande ögon i nacken — eller hade inte sni-

*3- — v. Krusenstj erna, Delat rum.geln några ögon? — när hon med en smäll slog

igen dörren efter sig.

— Ann-Sofi har varit olydig och badat! grät

Rosa och lade dockan på bordet. Titta!

Pappa Filip vände sig hastigt om från

fönstret, där han stått och knackat på barometern.

Plan uppfattade Rosas ord, som om något av

barnen badat mot hans förbud, och han skulle just

till att brusa upp, då han fick syn på Ann-Sofi.

— Har Ann-Sofi badat? frågade han lågt,

och Rosa såg lyckligtvis inte, hur det ryckte

kring hans mun av återhållet skratt.

— Ja-ha, hickade Rosa mellan snyftningarna,

hon var så envis.

Och så kom allt över Rosa på en gång: den

förfärliga missräkning hon känt, då hon inte

återfunnit sin sommarträdgård, Ann-Sofis stora,

stora olycka, rädslan för snigeln, ja, allt

stormade emot henne, så att hon lade sig raklång

över bordet och grät, som om hjärtat ville

springa i bitar.

Men Rosas mor skyndade sig att förbinda

Ann-Sofi, och medan hon arbetade med de

mjuka benen och lindade in dem i remsor av des-inficierat linne, som det låg kvar ett paket av

från sommaren, kastade hon förebrående blickar

på sin man, som alltjämt hade svårt för att dölja

sitt skratt.

Och när Rosa äntligen lyfte sina rödgråtna

ögon, satt Ann-Sofi där fin och påklädd, lam

visserligen och med den hotande faran framför

sig, att de vattenskadade benen måste

amputeras, men ändå lika rundkindat förnöjd och med

håret borstat glänsande kring ansiktet.

Och hela färden sedan hem vaggade Rosa

Ann-Sofi i sina armar, och när stadens ljus

började blinka och blixtra och gatlyktorna till slut

kastade sitt sicksacksken in i bilen, log Rosa ett

litet lyckligt leende och slöt Ann-Sofi intill sig

— en liten mor, som nu fått ett sjukt barn att

vårda ännu ömmare än hon förut vårdat det

friska.

Och hon lyssnade bara med halvt öra till hur

pappa genom motorns larm ropade, att Ann-Sofi

skulle få alldeles nya ben till julen.Förlorade sonens återkomst.

I.

Det var varmt i det stora köket på herrgården.

Spisen, fullsatt av grytor och pannor, utstrålade

hetta. När luckan öppnades för att nya

vedkub-bar skulle läggas in, kastades ett flackande rött

sken över golvet. Det lyste ett ögonblick på de

randiga trasmattorna och på det runda bordets

stadiga och tjocka ben och försvann åter. Plåtar

skötos in i ugnen och togos ut igen, doftande av

kanel och smör. Flickan som skötte om

gräddningen hade en vit duk knuten omkring huvudet,

en slinga fuktigt ljust hår hade förirrat sig fram

under den, och hennes kinder voro blossande

röda.

Det var nu icke många dagar kvar till

julaftonen. I kökstaket hängde det korvar, och inne

i skafferiet voro krukor och fat fullproppade

med alla sorters julmat. Pressyltan stod väl om-bunden med en duk, och på tallriken som man

satt över den låg en tung sten, grisfötter med

darrande gelé omkring funnos i en kruka, och i

en bytta på golvet summo som ringlande ormar

i saltlaken de skära julkorvarna. Andra krukor

gömde leverpastej, rödbetor och slarvsylta, och

överst på hyllan trängdes tennburkar fyllda med

pepparkakor.

Det var jul! Det var tydligt. Fru Agathe

Cederbring, en fyllig dam på fyrtio år, som själv

var med i köket och hjälpte till med bakningen,

tittade ut genom fönstret. Stora våta snöflingor

föllo där ute i sörjan. Det töade. Man skulle inte

kunna åka släde till julottan. Vilken bedrövelse!

Hon tittade ned på sina händer, som hon inte

kände igen, nedmjölade och degiga som de voro

och utan ringar. Dem hade hon tagit av sig för

bakningen. Hon suckade. Där inne i förmaket

tronade nu hennes svärmor, gamla fru Aurora

Cederbring, gårdens härskarinna, och på var sin

sida om henne sutto de båda fattiga och magra

fröknarna Metta och Erica Blomcrona,

systerdöttrarna som alltid bjödos till jul och vilka då

åto av allt med glupande aptit och sedan foroefter trettondagen lika magra som de kommit. Ja,

mamma Aurora underhöll sig med de båda magra

och frågade ut dem om alla gemensamma

släktingar, och så släppte hon ändå inte in i huset

sin allra närmaste, sin yngste son som nyss hade

kommit från Amerika. Hur kunde hon vara så

hård, så grym? Varför lät hon det inte töa kring

sitt eget gamla hjärta, när där ute hela naturen

smälte ?

Agathe kavlade häftigt ut en bit smördeg. Hon

hade minsann lust att göra revolt mot den gamla

fruns envåldsvälde, befalla fram hästen och fara

in till stationen för att taga tåget och hämta

svåger Justus i staden. Men när inte ens hennes

man Harald, hans egen broder, vågade ...

Det hade hänt för ett par dagar sedan. Först

hade det kommit ett telegram och sedan ett brev.

Justus som nu i så många år vistats i Amerika

ville komma hem till julen med sin lille son Kjell.

Hustrun hade för ett par år sedan dött där ute.

Egentligen var det ju litet besynnerligt av

honom, att han så där utan vidare anmälde sin

ankomst och kunde tro sig vara välkommen, tänkte

Agathe. Men han hade alltid lytt sina impulser.Hon var ju något äldre än han, och hon mindes

honom som ung student. Han hade varit så

munter, slösat med pengar och haft massor med

kamrater och vänner. Så hade den där förskräckliga

saken skett — här ute på föräldrarnas egendom

och på julen. Justus och ett par av hans kusiner

hade varit ute på jakt i skogen. Då hade Justus

och den ene av kusinerna råkat i en häftig tvist.

Agathe mindes inte ens om vad, det var en

obetydlighet som glömts bort för det som sedan

inträffade. Justus hade i sin uppbrusning höjt sin

bössa och siktat på sin kusin. Han hade ett så

häftigt lynne, det hade han ärvt efter sin mor,

och kanske hade han i detta upprörda ögonblick

verkligen menat att skjuta på sin kusin. Skottet

hade gått av ...

Justus’ kusin hade varit nära döden. Länge

hade han fått ligga till sängs, och när han

äntligen kom upp och kunde gå omkring som

vanligt hängde hans ena arm stel och orörlig. Han

kunde aldrig mer röra den. Justus hade gjort

honom till invalid. Folk hade pratat, en hop

rykten hade varit i omlopp. Somliga sade rentav

att det hade varit en gammal ovänskap mellanJustus och kusinen och att han säkert hade tänkt

döda honom. Hela historien var ett svårt slag

för Justus’ mor. Justus var hennes älsklingsson.

Ju starkare man älskar, ju hårdare vill man

straffa, då den man älskat svikit ens kärlek. Fru

Aurora ville inte mer se sin son. Med det där

skottet hade han inte bara träffat sin kusins arm.

Även hans mors hjärta blödde ...

Justus for till Amerika. Hans ångerfulla brev

hem besvarades icke av hans mor. Hans far,

godsägare Otte Cederbring, hade dock hela tiden

underhållit förbindelsen med sin son. Men nu

var godsägaren en bra gammal man. Föregående

år hade han haft ett lindrigt slaganfall. Men

fastän han nu var tämligen återställd, hade han

blivit litet barnslig.

Agathe hade nog sett, hur det tagit gamle

Otte att Justus inte skulle få komma hem. Fru

Aurora hade bara sänt ett brev till hotellet i

den närbelägna staden, där han tills vidare tagit

in med pojken, att lille Kjell var välkommen,

och honom hade kusken i dag skickats att hämta.

— Mamma, titta på mitt bak! Så konstigt det

ser ut!Det var Millan, Agathes elvaåriga dotter, som

väckte henne ur hennes tankar. Med viktig min

hade den lilla hållit på med att baka. Hennes

kortklippta hår föll ned över hennes panna och

dolde de glada ögonen. Duken som kokerskan

bundit om hennes huvud hade glidit av henne i

brådskan, och degen hon höll mellan sina

fingrar såg verkligen konstig ut. Den närapå rann

av att ha knådats i det oändliga, och den var

grå av att så länge haft beröring med Millans

varma händer.

Agathe skrattade åt henne, och skrattet jagade

bort hennes sorgsna funderingar. I detsamma

hörde hon släden fara fram till stora trappan.

Hon ryckte Millan med sig.

— Skynda dig, vi måste taga emot honom!

ropade hon.

De sköljde sina degiga händer i

vattenledningen, och när de kommo ut, stod Kjell redan

i hallen: en liten pojke i tjock kavaj och

pälsmössa. När han tog av sig mössan, visade sig ett

vackert ansikte och två klipska muntra blå ögon

under en brun lugg. Agathe spratt till. Skulle

icke den gamla frun där inne nu få ett hugg ihjärtat, när hon såg den gossen? Han var så lik

Justus. Millan tittade på honom, och han tittade

leende och generad tillbaka, som barn bruka göra.

— Jag är Kjell! sade han, som om han

behövt underrätta någon om det. Han visste nog

att han var väntad, men han var ganska ond

på farmor, som han aldrig sett, för att hon inte

låtit hans pappa komma med.

Då gläntade någon i dörren från salen. Det var

en liten gubbe, hopkrumpen och mager med

böljande vitt lockigt hår och borstiga vita

mustascher. Med små hastiga sirliga steg gick han över

golvet. Han hade ett par lysande ögon. Nu böjde

han sig över Kjell. Hans händer, åldriga och

magra, foro skälvande över gossens huvud och

axlar. Ett leende, halvt gråtmilt, halvt lustigt,

darrade under mustaschen.

— Justus, mumlade han ivrigt. Nej... Kjell!

Du är välkommen här!

Så rätade gamle Otte upp sig och såg sig

omkring.

— Någon måste hjälpa honom av med

kavajen och schalen, sade han.

Men innan Agathe hunnit fram, hade Kjellredan krängt av sig kavajen och lindade ivrigt

upp sin halsduk som farfar kallat schal. Han var

inte klädd i blus och sjömanskrage, utan hade en

liten blå jacka och vit krage och kortbyxor. Han

var ju redan en stor karl på tio år. Den gamle

godsägaren gick omkring honom på darrande

ben. Han såg och såg. Och han gjorde gång på

gång försök att sträcka på sin böjda rygg, ty

gossen väckte minnen från den tid, då han själv

hade haft en sådan krabat med klipska blå ögon

och brun lugg över pannan. Då hade hans rygg

varit rak och hans huvud inte vitt.

— Justus ... Kjell... mumlade Otte,

blandande samman namnen, rörande om i sina

lyckliga avlägsna minnen.

Inne i förmaket väntade fru Aurora. Hon

hade hört släden komma, och de andras röster

och steg ute i hallen trängde nu in i förmaket.

Otåligt trummade hon med fingrarna mot

stolskarmen. Voro de då aldrig färdiga? Hon var en

ståtlig gammal dam med hög färg i ansiktet, stor

näsa, skarpa ögon och en massa grått hår slätt

till-bakastruket från pannan. Erica och Metta i

likadana klänningar, bruna som sås, sände henne för-stulna blickar och tittade sedan på varandra. De

vågade inte säga något för att inte förtörna henne.

Kjell kom in. Han gick rätt fram till sin

farmor, höjde frimodigt ögonen mot henne och

såg in i hennes ansikte. Så bockade han sig artigt

i sin korta jacka. Auroras hand darrade litet då

hon räckte fram den.

— Välkommen! sade hon kort.

Otte vred oroligt sina händer. Hade hon sett

likheten: att det var Justus som pojke? Om hon

icke bleve ett spår rörd av gossen, då var också

hela julen förlorad. Men även om fru Aurora

var rörd, visade hon det inte. Hon lät Kjell slå

sig ned. Där sutto de nu alla i en ring omkring

henne, som de alltid plägade, lyssnande till vad

hon talade om och talande till henne.

Ericas och Mettas röster, höga och med gälla

och falska betoningar på orden, hördes över de

andras. De hade så länge bott tillsammans att

de talade nästan på en gång, samtidigt

uttryckande varandras små tankar och med små skrik

som flögo som utropstecken från deras bleka

munnar. I sin ödmjukhet, och de måste vara

ödmjuka för att varje jul få äta vid mosterns över-fyllda och rika bord, tyckte de att fru Aurora

handlat alldeles rätt, som uteslutit den gynnaren

Justus från att fira jul på herrgården. Han hade

förr i världen varit mycket retsam mot Erica och

Metta. Fru Aurora kände på sig att de enda i

familjen som gillade hennes uppförande voro

Metta och Erica, de benranglen, och det förargade

henne mest av allt. Hon riktigt hatade dem, där

de sutto och smilade i sina bruna klänningar.

Kjell såg sig omkring piggt och vaket. Ett

sådant skojigt rum! Det var alldeles olika något

han förut sett. Breda stoppade schaggmöbler

svällde välbehagligt ut. Det luktade av dem.

Gammalt! I årtionden hade människor suttit på

dem. Deras resårer suckade litet, då man rörde

sig, och pepo ibland till, som om en fågel gömt

sig på botten. Framför soffan stod ett klaffbord

av mahogny, och på det en hög lampa på gyllene

fot och med en skärm av rött siden. I hörnen

putade rokokobyråar, och överallt på bord och

byråar funnos mängder av småsaker: dosor av

emalj och guldbonbonjärer, skålar med visitkort

i, djur och dockor av meissenporslin. På

väggarna hängde tavlor i snidade guldramar. Detvar ett rum oförändrat bibehållet från den tid

för femtio år sedan, då farfar och farmor gifte

sig, men det visste inte Kjell. När han sett sig

om en stund, fann han rummet vackert, och

farmor var också vacker! Han tyckte om henne,

och det borde han väl inte göra när hon varit

så stygg mot hans pappa.

Han fick gå med Millan upp till sitt rum. Det

var hans fars gamla pojkrum med bruna och

nötta möbler, kommod och en smal säng. Över

sängen hängde ett fotografi av en skolklass.

Kjell urskilde bland hopen av högtidliga

pojkansikten faderns ansikte. Det var besynnerligt

att se sin pappa i kortbyxor och med skolmössa

med märke i handen.

Kjell blev snart hemmastadd. Tillsammans

med Millan genomsnokade han stall och

ladugård. De matade kalvarna och läto dem slicka

deras händer med sina vassa tungor. Alla i huset

voro snälla mot honom. Farbror Harald, som

var alldeles kal i huvudet och inte alls lik Kjells

far, tog honom till och med ned i biljardrummet

och visade honom, hur man skulle hålla en kö

och stöta till en boll. Det var nu en konst! Kjellkunde långa stunder sitta och se på hur hans

farbror fick de vita bollarna att rulla över det

gröna klädet. Och överallt efter Kjell skymtade

farfar Otte, den gamle herrn med det lockiga

vita håret och mustascherna. Med sin sirliga

gång trippade han omkring, skyndande på sina

steg, när han fick syn på Kjell. De blå ögonen

lyste med vänlig glans. Munnen log darrande.

— Justus ... Kjell... sade Otte oupphörligt,

förenande de båda namnen med varandra. Han

letade reda på godbitar i köket och stoppade till

Kjell.

— Ät du! Tag för dig du! sade han, som om

han inte visste, hur väl han ville honom.

Och Kjell, som ofta redan var mätt efter

husets stadiga måltider, gömde finkänsligt och i

smyg undan vad han fått eller gav det till den

stora bandhunden, vilkens skall på

förbipasserande vandrare denna tid blev allt mindre ilsket

och ibland inskränkte sig till ett vänligt

morrande. Ty ingen hund så väl förplägad som han

var kunde väl frestas till vrede.

Kjells likhet med sin far var påtaglig. Det

måtte till och med legat honom i blodet att retasmed Erica och Metta Blomcrona. Han skrämde

dem precis som hans far gjort, då de ännu voro

tämligen unga, men lika rädda av sig. Han sade

”bu-u” bakom dörrarna med grov röst, så att de

hoppade högt i vädret och skreko till på en gång.

Och en afton kom han i trappan insvept i ett

lakan. Då vågade de beklaga sig för moster

Aurora. Hon hörde på, men sade ingenting. Var

det ett leende kring hennes läppar? Inte log hon

väl åt stackars Erica och Metta som pratade på

en gång och beskärmande höjde händerna? Men

hon talade efteråt med Kjell, och när han då

stod framför henne med spelande blickar och

luggen över ögonen, stannade hon plötsligt i sin

straffpredikan. Ett minne dök upp. Precis så

hade hennes älsklingsson stått framför henne en

gång för länge sedan, då hon hade bannat

honom för att han skrämt sina kusiner Metta och

Erica Blomcrona.

— Du kan gå, sade hon till Kjell, som

förvånad såg på henne.

Men när hon blev ensam, skrattade hon, och

samtidigt runno tårarna utför hennes kinder.

En kväll ville den gamla frun spela schack.Men alla voro upptagna. Metta och Erica med

handarbeten som de försökte gömma under sina

händer. Det skulle bli julklappar. Agathe var hos

Millan, farbror Harald höll till i biljarden. Det

var bara Kjell och gamle Otte som icke hade

något för sig. Fru Aurora såg sig omkring i

rummet. Hon älskade ett parti schack. Tankarna

fingo sysselsättning, fängslades i de vita och

svarta rutorna, upptogos av kombinationer och

beräkningar. Där flyttades en häst, där stöp en

bonde, tornet vacklade. Ack, det var ett helt

äventyr! Då tittade hon upp förvånad. Kjell

som hört hennes önskan gick hastigt över golvet

och hämtade fram det lilla bordet med

schackbrädet, som alltid stod på sin bestämda plats borta

vid spegeln. Han placerade det framför henne

och började flinkt sätta upp schackpjäserna.

— Se här, farmor, låt oss få oss ett parti!

sade han käckt.

Aurora såg på pojken. Den korta jackan satt

så väl på hans smärta gestalt, det bruna håret

blänkte, slätt borstat, ögonen skeno. Hon var

häpen, men som av gammal vana sade hon

ganska barskt:

14. — v. Krusenstjern a, Delat rum.— Då får du gå upp och tvätta händerna

först! Jag vill inte ha mina schackpjäser

ned-smetade. Bevare oss väl! Ni pojkar äro överallt.

Den gamle herrn lyfte huvudet. Den visan

hade han hört förr! Hur ofta hade inte Justus

och hans mor spelat schack! Hon hade lärt

honom det. Kvällarna voro så långa på landet.

Man måste hitta på något att roa sig med.

— Det var mig en baddare! Han kan spela

schack så liten han är, sade Otte och strök sin

mustasch.

Han hade roligt åt Aurora. Minsann om hon

inte var riktigt förtjust i Justus’ son redan!

Aurora gav honom en blick, så lade hon

armarna i kors och väntade. Kjell kom i trappan.

Tvättningen hade då ej tagit lång tid! Han åkte

på ledstången. Tänk, pojkar skola alltid ha en

färd på ledstången! En gång hade Justus åkt

utför och hamnat på golvet med huvudet före.

Han hade slagit hål i pannan.

— Kjell! skrek Aurora gällt till, så att Erica

och Metta hoppade på sina stolar. Men då stod

Kjell redan i dörren.— Vad var det, farmor? sade han och kom

fram.

— Ingenting, brummade hon.

Aurora och Kjell spelade schack. Han var

helt röd i ansiktet av iver. Nu gällde det att

utmärka sig. Men farmor var styvare — lika styv

som pappa och lika oberäknelig. Det var nog inte

lätt att spela med någon av dem.

— Men du spelar ju riktigt bra, sade fru

Aurora, då hon såg Kjells nedstämda min, när

han ställde upp schackpjäserna på nytt.

— Det är pappa som lärt mig, sade Kjell.

Åter sutto de nedböjda över schackbrädet.

Borta i sitt hörn halvsov den gamle herrn. Ericas

och Mettas synålar gingo flitigt genom tyget.

Från biljarden hördes stötarna. En frid som fru

Aurora inte känt på länge sänkte sig över henne.

Pojkhanden med trubbiga fingertoppar, som då

och då rörde sig över schackbrädet, var stilla ett

ögonblick, och hon tyckte att den då flyttade sig

upp till hennes ansikte och smekte hennes fårade

kinder. Justus’ hand! Han brukade ge henne

godnattkyssen och så fara med handen över

hennes ansikte.— Hurra, jag har vunnit! skrek Kjell till och

klappade i händerna.

Aurora hade glömt bort spelet, hon som

älskade schack, och hon hade den sista stunden

gjort ett par förskräckliga blunder. Hon såg på

Kjell som om hon vaknat upp ur en dröm.

Också den gamle herrn hade väckts upp, vem vet

från vilket djup av svala drömmar, och såg

leende på gossen som dansade runt med

schackbrädet i salongen med de urgamla fåtöljerna och

under det att småsakerna på bord och byråar

skallrade mot varandra, färdiga att ramla ned

då en livlig pojkfot i grov känga stampade i

golvet.

II.

Det kunde inte hjälpas: den barska frun på

herrgården och gossen med de spelande ögonen

blevo goda vänner. Hur skulle hon ha kunnat

motstå honom? Han spelade schack med henne

varje kväll denna korta tid innan jul. Han roade

henne med sitt prat och sina infall. De gjorde

promenader tillsammans.

Och så dagen innan julafton sade Kjell:— Farmor, varför skriver inte farmor och

ber pappa komma i morgon?

Ingen annan skulle vågat säga det: inte Otte,

inte Agathe, inte Harald. Fru Aurora tittade

ned på Kjell, som om hon misstänkt att han

förut velat ställa sig in hos henne och egentligen

bara syftat till detta. Men han mötte modigt

hennes ögon. De voro ute på promenad och de gingo

en stund under tystnad.

— Jag skall skriva, mumlade hon så, och de

vände genast mot hemmet, som om de båda varit

oroliga för att hon skulle ångra sig.

Men när fru Aurora Cederbring satt vid sitt

skrivbord, fann hon att det inte var så lätt att

avfatta det där brevet. Flade hon förlåtit sin

son? Nej! Ingenting hade ändrats. Ingenting hade

han själv gjort som visade, att han nu var en

annan än den vilde studenten som riktat

skjutvapnet mot sin egen kusin. Hon började

verkligen på ett brev, men hon rev sönder det igen.

Då tänkte hon genast att hon inte fick tala om det

för Kjell. Om han reste, skulle det verkligen bli

en förfärlig tomhet. Hon fick försöka

bortförklara saken på något sätt. Länge satt hon stillamed pannan i handen. Hennes gamla hjärta hade

blivit oroligt.

III.

På själva julaftonens förmiddag skulle

julgranen huggas i skogen. Det var en gammal sed

som strängt hölls vid makt. Och farfar Otte själv

brukade gå med skogvaktaren och se ut trädet.

Det fick inte vara vilket träd som helst, taget på

måfå. En bestämd höjd borde det ha, nätt och

jämnt skulle det nå upp till salstaket, så att

julstjärnan kunde fästas i toppen.

Den gamle herrn stod klädd i päls ute i

hallen. Han var ond. Både Agathe och fru Aurora

hade fått i sina huvuden, att den här julen skulle

han inte gå, utan låta Harald välja granen. Han

strök sina mustascher och mumlade för sig själv.

Först togs Justus ifrån honom — och nu

julgranen. Så ville de väl inte ha någon jul då, ty

utan honom fick inte granen hämtas från

skogen ! Slutligen segrade hans envishet, och

suckande gingo fruntimren in till sina sysslor. Lille

Kjell hade bra gärna velat följa med, men han

vågade inte ens be om det, så ond som farfar såg ut.Med raska steg och lyftat huvud för att

tydligt visa att han var duktig nog för vilken

långvandring som helst gick Otte över gården bort

mot skogen, följd av skogvaktaren med kälken.

Ingen skulle säga om Otte, att han var för

gammal för en sådan expedition. Det var bara det

de menat, och det hade gjort honom ledsen.

Men då han och skogvaktaren kommo in på

den slingrande skogsstigen, saktade den gamle

herrn farten. Efter tövädret hade kylan

återvänt. Det var ingen riktigt hård köld utan bara

några grader under fryspunkten, men vägar och

stigar, som nyligen varit fyllda av moddig och

kram snö, voro nu hala och gropiga. Den gamle

kände sig för med käppen och satte försiktigt

ned fotterna. Han var riktigt förtretad på

skogvaktaren, som så lätt löpte före honom i sina

pjäxor.

När de hunnit långt in, började Otte se sig

omkring. Det var en grön skog han kommit till!

Snön hade rasat ned från grenarna. Nu sträckte

de ut sig gröna, breda och skyddande. Ovanför

dem lyste himlen blå. Ibland rasslade det till,

då en fågel, skrämd av deras steg, flaxade uppoch flög bort. En spillkråka hackade ihärdigt

och flitigt på en stam. Skogvaktaren gick och

spejade efter en julgran.

— Den här, är inte den bra? sade han då och

då och lyfte yxan.

Men Otte var svår att tillfredsställa. Ett träd

var snett. Ett annat för högt. Slutligen fann

han den rätta granen. Den var lagom hög och

lagom bred, och det fanns till och med kottar

på den.

— Den ta vi, sade den gamle herrn.

Strax satte skogvaktaren yxan till och

började hugga. Granen sviktade. Grenarna vajade

av och an. En kvist slog den gamle i ansiktet.

Han gick åt sidan. Där föll granen framstupa

i snön. Otte gick fram och tittade på toppen.

Den var fin och rak, just som den skulle vara.

Jo jo! Ännu voro minsann inte hans ögon så

svaga, att han inte kunde se att välja ut rätter

julgran! Granen lades på kälken.

— Raska dig före du! sade Otte till

skogvaktaren. Jag kommer efter. Det går

långsammare för mig.

Så försvann skogvaktaren, dragande kälkenefter sig. Den gamle herrn började gå hemåt,

stödjande sig på sin käpp. Det var halt. Det var

besvärligt. Han stannade och pustade. Nu när

granen var vald, kände han sig med ens så trött.

Utan att märka det slog han in på en annan

stig, och i stället för att komma närmare

hemmet gick han längre bort. Så upptäckte han sitt

misstag. Men nu visste han inte åt vilket håll

han skulle gå. Plötsligt halkade han. Käppen

fäktade hit och dit. Den gamle herrn föll alldeles

som julgranen, när den blivit huggen vid roten,

framstupa i snön. Där låg han och förmådde inte

resa sig. Han vände sig jämrande på sidan. Han

måste ha vrickat foten, det gjorde så ont. Ett

par gånger ropade han, men ingen hörde honom.

Spillkråkan där borta fortsatte att hacka.

Eljes var allt så tyst omkring honom. Den

häftiga smärtan i foten domnade av. Hans

tankar började kretsa. Skulle någon hitta honom?

De blevo väl snart oroliga. Och tänk om de ej

kunde finna honom. Och Justus! Där var den

pinande tanken igen. Justus som inte skulle

komma till julaftonen. Så många gånger Justus

och han hade gått i skogen på julaftonen, strö-vat omkring som ett par kamrater, sökande efter

en gran. Och nu låg han här ensam i skogen, en

gammal man med vitt hår och vita mustascher.

Och de hade inte ens velat släppa ut honom i

skogen. De hade inte ens unnat honom glädjen

att få se ut en gran! Runtomkring honom stodo

tysta gröna träd. Det doftade av dem. Under

snön stack litet renmossa fram. Snart skulle det

vara sommar. Han hade det ju gott. Han frös

inte. En solstråle stack honom i ansiktet. Och

plötsligt började han ropa igen. Han ropade:

— Justus!

Det var den där längtan han gått och burit på

dessa dagar som han gav luft åt.

— Justus! Justus!

Han tyckte själv att rösten, stark och mäktig,

brusade ur hans bröst. Men det var bara en

gammal mans gälla och tunna skrik.

— Justus!

Någon svarade honom med ett klingande hallå.

Han lystrade till. Vem var det? Den rösten hade

han hört förr.

■— Hallå! ropade den igen.

Då skrek den gamle herrn, fylld av glädje, åter:— Justus!

Några kvistar knakade till bakom honom.

Hastiga steg hördes. En man lade sin hand på

den gamles axlar. Det var Justus.

— Pappa, sade han. Det är jag.

Justus hade inte stått ut i staden. Han hade

samma morgon rest till den där lilla stationen,

vilkens namn han så väl kände från sin

barndom. Och nu hade han i timmar strövat omkring

i skogen, i sin kära skog. Så hade han hört ropen

på Justus. Och han hade först inte trott att det

var sant, utan sagt sig att han var utsatt för en

villa. Men han hade ändå gått efter ropen.

Justus lyfte upp sin far på sina armar. Så lätt

han var! Så mager! Så gammal! Deras ansikten

voro helt nära varandra. Den gamle darrade av

sinnesrörelse. Så logo de båda, på samma sätt,

strålande, med tårar i ögonen.

— Så gå vi väl hem då, sade Justus.

Och han sade det så säkert, som om han visste

att han nu skulle vara välkommen. Justus

började sträva framåt med sin börda i famnen. Det

var inte lätt att gå. Hans armar ville stelna. Han

var flera gånger nära att halka. Hans far hadeslagit sina armar om hans hals. Där låg han nu

buren av Justus, trygg och belåten. Så hade

Justus själv en gång vilat i sin fars famn: ett

barn som inte vetat om något ont. Justus såg

kärleksfullt ned på sin far. Icke heller han visste

om något ont i världen. Nu var Justus stor och

fadern barnet, som han måste vårda sig om. Så

rulla åren, så skifta de, göra de gamla till barn

och svaga och de unga till starka beskyddare.

Det for ett ryck genom Justus: där låg

hemmet. Med beslutsamma steg gick han uppför

trappan och in genom stora dörren.

IV.

De kommo rusande från alla håll, lämnande

dörrarna öppna bakom sig: fru Aurora och

Agathe och Erica och Metta. Justus stod leende

och såg på dem. Genom de öppna dörrarna

skymtade han julgranen och ett bord redan

dukat, fullastat med alla julens läckerheter, och

mittpå det stod den gamla staken han så väl

mindes med grenljusen.

— Pappa har visst vrickat foten, sade han.

Jag går upp på hans rum.Och han fortsatte uppför trappan och in i

faderns sängkammare. Alla hade följt efter

honom. När de kommo in, låg den gamle redan på

sängen och såg på Justus med samma strålande

leende.

— Om inte min son Justus hade varit, hade

jag frusit ihjäl i skogen, sade han alltjämt

leende, som om han förkunnat en glad nyhet.

— Vi började bli ängsliga, sade fru Aurora.

Vi tänkte just gå ut och söka efter dig, Otte...

Så hejdade hon sig. Där stod Justus, som

hade räddat sin far från döden. Och hennes

gamla hjärta, som de sista dagarna klappat så

oroligt som om det ändå vetat att hon förbröt

sig, slog nu i stormtakt. Hon tog ett par steg

emot Justus. Men hon hann inte fram. Justus

hade redan slutit henne i sina armar.

Den aftonen lyste ljusen i julgranen på en

lycklig krets. Farfar Otte satt där mittibland

sina kära med foten ombunden.

— Jag kunde allt ändå välja ut den bästa

julgranen, sade Otte och han log under sin vita

mustasch.Den tillbakatrollade julen.

Det snöade. Stora kalla flingor föllo sakta

genom rymden. Den ena efter den andra av

gästerna kom ut i gångarna kring

klosterträdgården. Det var julafton. Och det snöade i

Syd-italien. Här, dit man flytt från ett nordligare

klimats bistra kyla! Insvepta i långa kappor och

ulstrar promenerade alla i sällskapet långsamt

fram och tillbaka.

Hotellet hade en gång varit ett kloster. Nu

ägdes det av en neapolitanare, som såg ut som

en gladlynt munk från en förgången tid. När

han om middagarna satt vid sitt runda bord i ett

hörn av matsalen och skar för sig fågel eller

hällde rött vin ur en bukig flaska liknade han

en klosterbroder, som i sin cell hemligt ägnade

sig åt en av de sju dödssynderna: frosseriet. Det

fattades bara kåpan kring hans gestalt och

tonsuren på hans hjässa. Nu steg han ut genom en

av de små dörrarna som kantade klostergången.— God dag, god dag, mina damer och

herrar! hälsade han glatt.

De tre engelska damerna anföllo honom

genast. Brukade det snöa i Italien? Varför snöade

det detta år? Kanske var det havet?

Värden höjde sina feta händer.

— Dio mio! Det är alldeles obegripligt. Här

är eljes så soligt och skönt och snöar aldrig,

sade han. Det blir strax varmt igen, tilläde han

hastigt i precis samma ton, som han brukade

säga: det kommer strax en annan ost, om ni

behagar !

Men solen, den gula osten, dröjde med att

komma. Det var en förskräcklig dag. Medelhavet

vräkte sina grå vågor inåt den gamla förfallna

staden. På den långa sandstranden hoppade

barnen skrattande och skrikande. Då sjön under

vrål och suckar drog sig tillbaka sprungo de

framåt med flygande hår och utbredda armar,

som om de trott att det stod i deras makt att

skrämma de vilda vågorna, men i nästa

ögonblick vände de havet ryggen och rusade tillbaka

jagade av vattnet. En annan dag, då solen sken

och havets yta låg lugn och ljusblå, skulle de påstranden plocka snäckor och rundslipade stenar,

som stormen kastat upp. De hade alltid roligt,

de små svartögda fiskarbarnen, och ständigt fullt

upp att göra.

Men på torget framför kyrkan stodo

kvinnorna barhuvade och insvepta i svarta schalar.

De handlade litet ur stånden. Men det fanns icke

mycket att få. Stormen hade drivit bort fisken.

Då var det gladare på baren i hörnet, där

männen höllo till. Bakom disken stod kaféägaren i

vit rock och hällde kaffe i koppar ur den stora

behållaren, som bubblade av hetta. På hyllorna

bakom honom voro buteljer i alla storlekar och

av alla former uppradade. Men barens kunder

drucko mest av det svarta kaffet.

En pojke sprang förbi med ett vitt långt bröd

tryckt i sin famn. Hade han stulit det, eller

skulle han bara hem till sin väntande mor med

frukostbrödet? Utanför apoteket tryckte sig

småflickorna i sina långa veckade kjolar. Deras

munnar voro fuktiga av lystnad efter de granna

gotterna, som lågo uppstjälpta bland

apoteksvaror och burkar.

En åsna förspänd framför en vagn, som längeväntat vid kafédörren, skrek och flaxade med

öronen. Det var skräck och ödslighet i det skriket.

Det var som om åsnan ensam med sina långa

öron och sin långa svans blivit prisgiven åt det

stormande havet.

För gästerna på hotellet vid stranden gled

julaftonens förmiddag långsamt framåt. De höllo

till i sällskapsrummet, en bred glasveranda utåt

havet. Här eldades med väldiga stockar av

pinjeved. Det sura träet fräste och spottade och

knallade ibland till, som om en luftbössa skjutits av.

Det blev ingen värme.

Lutad mot eldstaden, nästan inne i den, satt

en gammal engelsman. Han hade ett

besynnerligt vasst ansikte och en väldig framspringande

näsa, och hans kropp var förtorkad och böjd

som en seg stam. Han rullade cigarretter åt sig

med gula fingertoppar. Då och då log han för

sig själv. Åt vad? Vem visste det? Han talade

inte om det. Mittemot honom balanserade en

liten landsmaninna till honom sin roman,

stekande den över de matta lågorna. Hon var

behaglig att se på, rödkindad och ljuslockig, helt

borta från den yttre världen, kanske just nu i

iS- — v. Krusenstjerti a, Delat rum.en engelsk slottspark njutande en lords

spirituella och dyrkansvärda konversation.

Hennes syster, också hon vit och röd som

en ros, stod vid fönstret och tittade ut, men hon

såg inte havet. Hon blickade rätt in i London,

där nu på julaftonen trafiken var oerhörd. Å,

alla dessa glada, brådskande människor, som

ilade in och ut i bodarna, köpande de läckra

saker som skulle förtäras i morgon på den stora

högtiden. Främst kalkonen, prydnaden på

jul-dagsmiddagens bord! Den unga flickan fick

tårar i ögonen.

I den smala soffan satt en annan engelska och

lade patiens på bordet framför sig. Då och då

suckade hon och betraktade havet. Hennes man

läste Times, oberörd av sin hustrus suckar.

Hans barnansikte med de blå ögonen återfanns

hos en liten gosse, som lekte med bygglappar på

golvet.

En äldre dansk herre stoppade sin pipa ur en

tobakspung, som hans unga köpenhamnska

väninna höll fram åt honom. Hon frös så att hon

var gredelin om kinderna.

— Jag gick utåt vägen för en stund sedan,sade hon. Du skulle sett apelsinträden på

sluttningarna. De gula apelsinerna lyste fram under

den vita snön. Och på somliga kvistar sutto

orangeblommor. I rad som till en brudkrona! De

voro också översnöade. Usch, du stora katt!

avbröt hon sig med ett litet skrik.

En stor svart katta, vilkens gröngnistrande

ögon lyst under bordet, hade plötsligt tagit ett

skutt förbi den danska damen och upp i knäet

på en herre, som placerat sig nära elden. Kattan

jämkade sig spinnande till rätta. Klorna

skrapade mot herrns byxben. Så lade hon sig till ro.

Gäspade, visande ett rött gap med vita

rovdjurständer och en spetsig tunga, och grinade så till

som om hon skrattat. Herrn, som fått kattan i

sitt knä, strök henne mellan öronen, och hon slöt

ögonen och tycktes somna.

De bildade ett underligt par de där två, kattan

och hennes beskyddare. Han var en liten man,

rund och mjuk och frodig. Hans ansikte var

mjölvitt med tjocka läppar och ett par stora

svarta ögon. Över pannan föllo några tunna

mörka hårstrån, men huvudet var kalt och

glänsande. Det såg ut som om pannhåret varit dit-klistrat för att förstärka effekten av de breda

ögonbrynen, som nästan gingo ihop mellan

ögonen. Ingen visste riktigt, vem han var. Han själv

sade sig vara engelsman. Men långa och många

resor i främmande länder hade givit hans

utseende något ytterst oengelskt. För övrigt talade

han alla språk flytande. De engelska damerna

kallade honom mr Bertie, därför att de ständigt

hörde hans äldre bror kalla honom vid det

namnet. Det var också ett slags smeknamn på honom.

Han var sällskapets rolighetsminister och

hjälpreda. Hela dagen flög han fram och åter på sina

små knubbiga fötter: hämtade damernas böcker

eller väskor, erbjöd sig att tjänstgöra som

ciceron i bergen, var villig att underhandla med

köpmännen. Ett par mera misstänksamma gäster

från hotellet påstodo dock, att man skulle akta

sig för att ha mr Bertie som mellanhand vid

inköp av någon raritet: den blev alltid så kolossalt

dyr. Man trodde ibland att han var engagerad av

värden för att roa och hjälpa turisterna. Ingen

blev på det klara med honom. Han var mer

engelsk än engelsmännen, alltför engelsk, tyckte

åter de misstänksamma. Den enda, som förstodhonom, var väl den svarta kattan, och hon såg

ju ut som om hon skrattade, där hon satt på

hans knä.

Hans äldre bror, som rökte sin cigarr vid hans

sida, var en stor och fet man, skinande av

välvilja och fylld av list. Det såg man på hans

ögon-blinkningar, då det var tal om guld och valuta.

Han tycktes dyrka sin lille bror. Han klappade

honom jämt på axeln, ja, man såg honom om

morgnarna vid frukosten omfamna och kyssa

den lille Bertie, då denne kom skyndande, alltid

försenad, till deras bord.

Nu visslade det i den öppna spiseln. Elden tog

fart. En flamma slog in och slickade

engelsmannens hand. Han måste flytta sig litet, och han

vickade på sin stol försjunken i tankar med

cigarretten i mungipan. Plötsligt tog stolen

överbalansen, och den gamle föll baklänges i golvet.

Alla rusade förskräckta upp. Men då hördes ett

kluckande förtjust skratt. Det var den gamle

mannen, som skrattade. Han hade tagit emot sig

med händerna och kroppen var sträckt i en

vacker båge. Så höjde han sig upp, alltjämt med

cigarretten i mungipan, askan satt till och medkvar på spetsen. Det kom en triumferande glimt

i den halvslocknade blicken, och med ett smidigt

hopp, utan att de andra hunnit se hur det gått

till, stod han åter på fotterna. Han lutade sig

belåtet mot spiselkransen.

-— Men hur kunde ni ? ropade den unga

flickan som hållit på att tappa sin bok i elden.

Vilken ungdomlig spänstighet!

Engelsmannen skrattade igen.

— Det är ingen svårighet för mig, sade han.

Jag har haft övning. Som ung hade jag flera

yrken. En gång var jag pajas på en teater. Klädd

till pierrot gjorde jag konster för publiken. Men

numret, det stora dragplåstret, som jag just nu

satt och tänkte på så ivrigt att jag tog

överbalansen, var att jag hoppade med ett enda skutt från

scenen rätt ned på orkesterfåtöljerna. Jag

hamnade där pladask bland publiken. Musiken gav

touche, auditoriet, det stora odjuret, tjöt,

skrattade och skrek av förtjusning. Och jag

förtjänade vackra slantar.

— Så underligt! sade den engelska damen i

soffan och fixerade den gamle genom en lornjett.

Nu märkte de att han såg ut som en clown.Den stora näsan, som rynkade sig när han

skrattade, borde varit vit av krita och på kinderna

skulle suttit röda klickar av färg. Han rullade

sig snabbt en ny cigarrett, utan att bry sig om

lornjetten i sin landsmaninnas hand.

— Tja, vem vet vad var och en här haft för

sig! mumlade han. Man stöter ihop en julafton

framför en brasa i ett främmande land, pratar

och skrattar. Man tror sig fri från sitt förflutna.

Det har man häktat av, som man häktar av en

gammal dräkt. Så plötsligt gör man en

kullerbytta, och clownen, som en gång fick parkett och

rader att skratta så att tårarna runno, sticker

fram och gör sina konster på nytt.

Samtalet blev med ens livligt. Den gamle

engelsmannen fann sig nu vara medelpunkten.

Han måste berätta om artistlivets fröjder och

besvärligheter. Han vann till och med henne med

lornjetten genom sitt lustiga leende.

Men under tiden satt lille mr Bertie tyst och

med sur min. Han själv var van att vara

medelpunkten, den som underhöll och roade alla. Nu

fann han sig skjuten åt sidan. Och då den gamleclownen talat om människors förflutna, hade mr

Bertie oroligt flyttat sig på sin stol, som om hans

egna minnen skavt honom.

Den återstående delen av dagen ruvade han på

hur han skulle kunna återtaga sitt välde.

Slutligen försvunno han och brodern in i ett rum.

Dit in löpte sedan värden och somliga av

tjänstefolket oupphörligt och kommo skrattande och

pratande ut igen. Och dit bars de mest

besynnerliga saker: pappbitar, ståltrådar, ja, en kastrull.

Mr Bertie tänkte återerövra sin ställning som

rolighetsminister åt det lilla sällskapet.

Middagen serverades i den stora salen vid

småbord. Alla åto under tystnad, tänkande på

hemmet. Engelsmännen talade sinsemellan om

hur julen nu förbereddes i England. Vilken

orolig brådska det härskade i köken, hur barnen

sprungo mellan benen på alla, kastande

förväntansfulla blickar i vråarna, där mystiska paket

skymtade. Nu på julaftonens kväll hängde de

upp sina små strumpor runt sängarna för att på

juldagsmorgonen skrika av förtjusning då de

funno att den gode Claus fyllt deras strumpor

med gåvor. Den danska damen och herrn sågoockså vemodiga ut. Hos dem firades ju julfesten

i afton. Nu tändes granen, alla rum strålade av

ljus, julklapparna delades ut.

I detsamma bjöds ett stort fat med

flottyr-stekt fisk omkring. Det var besynnerliga bitar

av fisk, som krökte sig i spiraler eller ringlade

sig som små smala ormar på fatet. Vad var det?

Man petade misstänksamt bland bitarna. Mr

Bertie var genast färdig med en upplysning. Det

var bläckfisken, som brukade rulla sig framför

fartygen på Medelhavet. Vid minsta tecken till

fara sprutade den en vätska omkring sig som

färgade vattnet mörkt som bläck. Ingen ville ha

av bläckfisken. Den lille gossen började gråta

och tröstades med en mandarin.

Dansken lyfte sin vinflaska för att hälla i vin.

Så hejdade han sig och synade flaskhalsen

närmare. Runt den voro klibbiga fingeravtryck och

suddiga fläckar som av vit målarfärg. Han satte

förskräckt ned sin flaska. Viskande underrättade

han bordet bredvid om sin upptäckt. Där funno

de sin flaska i samma tillstånd. Alla började

skaka sina buteljer och hålla upp dem mot ljuset

under mummel och utrop. Sällskapet såg ut somen klan som fullföljde en helig och fruktansvärd

ritual.

Värden rusade upp från sin plats. Han gick

från bord till bord och synade flaskorna under

många grova smädelser mot både madonnan och

den onde.

Nu förklarade han: ett par målargesäller hade

på förmiddagen hållit till i salen för att reparera

en vägg. De hade väl fått syn på flaskorna, som

alltid stodo kvar på gästernas bord efter

måltiderna, och så hade de börjat smaka på

innehållet, en klunk här och en där för att ej deras

tillgrepp skulle märkas för mycket. Porca

madonna, det var gesällernas långa fingrar som

lämnat sina märken på buteljerna! Med en

ståtlig gest, men med döden i sitt sparsamma hjärta,

skickade värden ut alla buteljerna och kyparen

kom in med nya. Till och med mr Bertie och

hans bror, som ej förut haft vin på sitt bord,

fingo nu av misstag en flaska.

Missödet tjänade ingalunda till att pigga upp

gästerna. Havet dånade där ute. Det lät som en

åska, nu piskade haglet mot rutorna i matsalen.

När alla beredde sig att lämna rummet efterden misslyckade middagen klappade mr Bertie i

händerna. Nu var hans stund kommen. Nu skulle

han taga revansch på den gamle clownen. Hans

kinder voro färgade av en lätt rodnad efter att

han gratis njutit det oväntade och välkomna

vinet. Hans svarta ögon lyste under de glesa

hårtestarna. Gästerna, redan på väg mot

dörren, vände sig motvilligt om.

Mr Bertie höll rentav ett litet tal till sina

”kära vänner”, som han kallade de andra för.

Engelsmännen smålogo vid detta tilltal. Mr

Bertie sade att han så väl förstod deras känslor

denna afton, då det rustades till jul i alla

engelska hem. I morgon, juldagen, var den stora

glädjedagen, barnens och även de vuxnas dag.

För att inte tala om kalkonens! I kväll skulle de

lägga sig med sorgsna sinnen tänkande på

hemmet. Ack ja, han mr Bertie, själv engelsman,

visste hur det värkte i hjärtana på alla. Därför

skulle han ställa till med en liten rolighet i afton,

en trolleriseans. Han skulle upprepa den i

morgon afton igen, om de voro nöjda. Han tänkte

trolla, och han skulle roa dem så, att de glömdebort att de voro i ett främmande land. De skulle

känna sig som hemma här i hotellmatsalen.

Ivrigt och beställsamt började han springa av

och an i matsalen, ropande på kyparna och

befallande dem att skjuta borden inåt väggarna

och hjälpa honom att sätta stolarna i rader som

på en parkett. Hotellgästerna sågo småleende på.

Varför inte? Man kunde ju lika väl fördriva

kvällen här som på sina rum. Den engelske

gossen, som var för liten för att få vara uppe,

följdes av sin mamma till sängs. När hon efter en

god stund kom tillbaka var allt i ordning för

trolleriseansen. Hon berättade viskande för sin

man att barnet genast somnat och att hon fyllt

hans lilla strumpa med gotter och en hop

leksaker. I morgon skulle han bli glad!

Mr Bertie stod vid ett avlångt bord framför

dem alla. På det bordet funnos alla de saker

tjänstefolket på förmiddagen burit in i hans rum

och även andra, som han själv fört med sig.

Kocken i sin vita höga mössa tittade i dörren.

Kyparna i sina svarta frackar stodo nere vid

skänken. På främsta bänkraden satt den gamle

clownen och plirade med ögonen. Ljuset fråntaklampan flödade kallt och vitt ned över lille

mr Bertie.

Åter klappade han i händerna. Han lyfte en

kastrull. Alla måste titta i den. I kastrullen låg

ett ägg. Hokus pokus! Mr Bertie svängde

elegant med kastrullen i luften. Nu fanns det inte

något ägg. Hokus pokus, och en luftfärd igen.

Nu låg ägget där. Om nu icke detta var det

renaste trolleri, så var icke något det! Och se

här! Mr Bertie tog ett snöre, knöt det och knöt

det i flera de hårdaste knutar. Han erbjöd var

och en att komma fram och dra i snöret för att

de skulle se hur hårt knutarna sutto. Så svängde

han snöret i luften ■—• mr Bertie tycktes denna

afton ha ingått ett mystiskt förbund med luftens

makter — och hokus pokus, ett svagt ryck, och

snöret vecklade upp sig, lösgjort från alla knutar.

På det sättet trollade lille mr Bertie. Hans

äldre bror klappade i händerna, så att det

dånade. Alla följde hans exempel och ropade

bravo. Kyparna flinade. Mr Bertie fortsatte:

visade kortkonster, trollade näsdukar i knäet på

somliga och mynt i knäet på andra. Han var en

riktigt duktig trollerikonstnär. Då och då sändehan den gamle clownen små blickar: Ser du,

tycktes de säga, nu är du ingenting! Nu är det

jag som har allas uppmärksamhet. Men clownen

rullade oberörd och leende sina cigarretter.

Mr Bertie hade lovat att de andra skulle

glömma sin hemlängtan. Men se, det undret

lyckades han ändå inte åstadkomma. Man ropade

bravo och skrattade, men dessa trollkonster

ökade snarare gästernas hemsjuka. Sådant där

trolleri brukade man ibland roa barnen med i

familjekretsen efter juldagens middag, men här

i denna vita sal med Medelhavet stormande

utanför passade det inte alls. Å, vad skulle man icke

ge för en kvist järnek! Hur hjärtligt skulle man

icke kyssa varandra, om den kära misteln med

sina vita bär hade hängt i takkronan!

Då slogs dörren upp. En kall vind for in i

rummet från klostergången. Värden kom in och

bakom honom skymtade en karabinjärlöjtnant.

Värden skyndade med utbredda händer emot

gästerna. Ville de förlåta, att han ett ögonblick

störde dem? sade han. Det var bara en liten

formalitet. Karabinjärlöjtnanten hade kommit från

rådhuset för att granska gästernas pass ochskriva in dem i sin bok. Man gjorde så alltid

numera. Och han hade redan gjort undan de andra

hotellen. Nu stundade flera helgdagar och han

ville gärna ha sitt arbete klart i afton.

Man gav gärna rum för karabinjärofficeren.

Ett par gäster som vistats länge på hotellet hade

redan visat sina pass, de andra gingo till sina

rum efter dem. Karabinjärlöjtnanten gjorde

med en lätt ursäkt plats åt sig vid mr Berties

trolleribord. Snart sutto alla runt honom med

sina passböcker. Det var en ståtlig ung man den

karabinjärlöjtnanten i sin uniform med revärer

och byxor med hällor. Den trekantiga hatten satt

över ett vackert, ungdomligt ansikte med kinder,

som voro lätt pudrade efter en nyligen

genomgången rakningsprocedur, och han drog långsamt

ett par bländvita handskar av sina

välmanikure-rade händer för att lättare kunna skriva.

Det hela var, som värden förklarat, endast en

formalitet. Man lämnade sina passböcker och

gav på karabinjärlöjtnantens ytterst artigt

framställda frågor artiga svar. Gamla engelska namn

på grevskap eller städer ljödo i salen och kommo

flera att le av glädje.— Född var-------?

— I Yorkshire.

— Bosatt?

— I Manchester.

Så gick karabinjärlöjtnanten igenom var och

en, doppade pennan i bläcket och skrev med hög

och rak stil i en svart bok.

Under allt detta lade ingen märke till lille mr

Bertie och hans bror. Om de gjort det skulle de

sett, att dessa voro rov för de sällsammaste

känslor. De voro eldröda i ansiktena och fäktade

med armarna medan de än närmade sig bordet

liksom för att kasta det och karabinjärlöjtnanten

och hans svarta bok över ända, än rusade ifrån

det, som om någon förföljt dem. De betedde sig

mycket likt barnen, som på förmiddagen lekt nere

vid havsstranden framför det vredgade havet.

Slutligen hade karabinjärlöjtnanten gått

igenom hela sällskapet, och nu var det mr Berties

och hans brors tur. Den lille mannen satte sig

verkligen vid bordet och letade fram sin

passbok. Han räckte den till karabinjärofficeren med

en bönfallande blick ur sina svarta ögon. Denne

bläddrade i boken. Så lutade han sig närmare ensida, som om han haft svårt att tyda

bokstäverna. Han såg på mr Bertie med ett roat leende.

— Ni är turk, min herre? sade han med sin

välljudande stämma.

Mr Bertie fick ej ett ljud över sina läppar.

Under tystnad såg han karabinjärofficeren också

taga broderns bok. Mr Bertie kunde icke trolla

bort passböckerna ur karabinjärlöjtnantens hand,

liksom han förut trollat bort ägget ur kastrullen.

Han och hans bror voro turkar. Han hade aldrig

trott att han skulle komma i en situation som

denna framför de församlade gästerna. Han

hade tänkt att karabinjärlöjtnanten skulle besöka

honom på hans rum. Nu satt han där avslöjad

som en bedragare, en stackars trollerikonstnär,

som till en tid lyckats trolla om sig till en god

engelsman, därför att han skämdes tillhöra en

exotisk ras.

De andra sågo häpna på honom. Mr Bertie

hade således bedragit dem. Hans brott var ju alls

icke att han var turk, men att han givit sig ut

för att vara engelsman, en av dem själva, och

som de därför hedrat med sin bekantskap. De

flyttade sina stolar ifrån honom och började

16. — v. Kr u se nstjern a, Delat rum.

241viska med varandra, chockerade och ledsna. Den

gamle clownen blinkade med ögonen, han hade

haft rätt: man kan ej häkta av sig sitt förflutna

som en gammal dräkt.

När karabinjärlöjtnanten gått, smögo sig rnr

Bertie och hans bror mot dörren. Ingen

hindrade dem. De försvunno ut genom den som ett

par skuggor. På bordet och golvet lågo

trollerisakerna och sågo bedrövliga och övergivna ut.

Haglet piskade inte längre rutorna, genom

fönstret såg man månen skina fram mellan slitna

skyar.

Denna händelse kom julaftonen och den

stundande juldagen att synas de församlade än mer

sorgliga. Här voro de bedragna av en turk efter

att ha fått bläckfisk till middagen och närapå

druckit vin ur buteljer, vilka några arbetare

förut på dagen satt för munnarna.

O, älskade hemland! O, mistel och järnek! O,

Danmarks straalende Juletrre!

Då öppnades dörren. Alla huvuden vändes dit.

Var det den lille förskräcklige turken, som

vågade sig på att komma tillbaka?

På tröskeln stod den engelske gossen i lång vitskjorta. I handen höll han sin julstrumpa. Hans

ansikte, rosigt efter sömnen, glänste. Lockarna

föllo i en oredig fuktig massa över pannan. Han

hade vaknat och funnit rummet ljust av den

skinande månen. Då hade han trott att juldagen,

den efterlängtade, kommit. Han hade fått syn på

sin strumpa, proppad av gåvor, och med

strumpan i famnen hade han sprungit efter sin mor.

— God jul! skrek han jublande och rusade

viftande med sin strumpa fram till de andra.

Åsynen av hans glada ansikte kom dem att le,

glömska av sina sorgsna tankar nyss. Då

gläntade det åter på dörren. Det var turken som kom

för att hämta sina trollerisaker. Gossen sprang

fram till honom.

— Snälla mr Bertie, bad han och drog in den

förskrämde turken i rummet. Visa mig hur ni

trollar!

— Det skall nog mr Bertie glädja dig med i

morgon, sade den lille gossens mamma.

Och med ens vändes försonliga och vänliga

ansikten mot turken vid dörren. Julen, det vackra

barnet, som kan trolla ont till gott, hade

verkligen kommit.Den bästa i klassen.

I.

Elin Hellgren i sjätte klassen i Österköpings

Läroverk för flickor kom springande uppför

trappan med sina böcker under armen. Det var

middagstid. Klockan var strax fyra, och hon

hade blivit försenad, emedan hon varit inne i

skolans bibliotek för att skaffa sig en bok som

hon länge sökt och som nu äntligen blivit ledig.

Då hon just satte nyckeln i låset, öppnades

dörren inifrån och hon nästan föll in i fru Salléns

tambur. Den som öppnat var en annan av

inackorderingarna hos fru Sallén på Storgatan,

Sture Westin, som var sjutton år och gick i

tredje ringen i Högre allmänna läroverket.

—• Så bråttom man har då, sade han och

slätade sitt hår framför spegeln med viktig min.

Elin hängde upp sin hatt och kappa utan att

svara. Hon var en lång och mager flicka medett brett ansikte, varur ett par närsynta ljusblå

ögon blickade. Litet kutryggig i sin mörka

skol-klänning gick hon nu också fram till spegeln,

men Sture vek inte åt sidan. Halsduken var i

olag och hans krage satt bestämt inte rätt. I

glaset med den bruna, nötta mahognyramen

återgavs hans ansikte. Elin såg på det, där hon stod

snett bakom honom, utan att han släppte fram

henne. Det var ett vackert ansikte med böjd

näsa, fylliga, röda läppar och håret ljust och

blankt, slätt uppstruket från pannan. Han

upptäckte i detsamma Elin i spegeln, och med ett

självsvåldigt och litet behagsjukt leende gav han

henne en blick tillbaka.

Då rodnade hon så häftigt att tårarna stego

upp i hennes ögon. Han var ohövlig, och hon var

ändå sexton år och snart en stor dam, fastän

hon sällan tänkte därpå. En plågsam tanke for

genom hennes huvud att om hon bara varit den

där lilla slarvan Margit, den sämsta i hennes

klass, skulle Sture genast artigt stigit åt sidan,

bara för att Margit hade mörkt lockigt hår och

en lustigt trutande mun.

Äntligen var Sture färdig. När han gått stir-rade Elin in i spegeln, alltjämt med tårarna i

ögonen och den oklädsamma rodnaden kvar på

de breda kinderna.

Inackorderingarna stego in i matsalen. De

kommo från olika håll, från sina rum eller

tamburen, och slogo i dörrarna på ett bullersamt

sätt. En lukt av matos märktes i rummet, och det

samlade sig till ett ångande moln kring en stor

karott med köttbullar som redan var framsatt

vid fru Salléns plats. Gästerna kastade hastiga

och liknöjda blickar på fatet och drogo ut

stolarna.

Fru Sallén var en liten mager och blek

människa med stora seniga händer och ett par

vaksamma ögon. Hon var änka efter en präst och

hade haft inackorderingar i sju år. ”De sju

magra åren”, brukade hon med en viss bitterhet

säga för sig själv, ty de hade kommit strax

efter sju feta och lyckliga år, då hon styrt och

ställt i prästgården på landet. Hon formulerade

aldrig den där jämförelsen högt, ty hennes

inackorderingar, kvicktänkta och elaka som sådana

merendels äro, skulle genast talat om de sju

magra nöten, ja, fogat ytterligare flera försmäd-liga liknelser till fru Sallcns egen och sedan

undrat hur många gånger i veckan de fingo

malet kött.

Fatet med köttbullarna bjöds nu omkring.

Ingen passade upp, utan var och en tog för sig

och skickade fatet vidare till sin granne. Elin

nederst vid bordet fick därför alltid sist.

Bredvid fru Sallén satt en dam på några

och tjugu år som skötte korrespondensen i en

firma för trävaror. Hon hade kortklippt, mycket

blont hår och en lock neddragen i pannan över

ena ögat, vilket gav henne ett putslustigt och

knipslugt utseende. Hennes kinder voro mycket

röda och näsan vitpudrad. Hon tog nu två

köttbullar och sände samtidigt en skälmsk blick till

teknolog Alm, en ung herre med små koketta

mustascher, som satt mittemot henne vid bordet.

Den lilla kretsen hos fru Sallén var mycket

intresserad av den begynnande kärlekshistorien

mellan herr Alm och fröken Åberg, så hette

damen med locken i pannan. Gamla fröken Ek

väntade därför tåligt på karotten med

köttbullarna, medan hennes grå ögon spelande iakttogo

de blickar, som växlades mellan det unga paret,och hennes näsborrar sögo in luften, som om de

känt doften av ett stycke starkt luktande ost.

Hon och hennes syster Tullan, som gav

pianolektioner och var mycket fet och alltid klädd i

röd klänning, hade bott hos fru Sallén alla de

sju åren. De hade känt fru Salléns man och

an-sågo därför att de en smula beskyddade henne,

då de inackorderade sig där. På grund av att de

kallade fru Sallén vid förnamn och voro gamla

bekanta med henne, togo de sig vissa rättigheter,

såsom att mycket oregelbundet betala

inackorderingen och att högljutt anmärka på maten och

eldningen.

De påpekade också nu, medan de rikligt

försågo sig med köttbullar, att fru Salléns man

brukat tycka om lingonsylt till köttet. Fru Sallén

knep därvid ihop ögonen, vilket var hennes vana,

då hennes man nämndes, men också vid tanken

på en för länge sedan renskrapad lingonkruka i

skafferiet. Det kom icke någon lingonsylt, trots

en viss avvaktande min hos fröken Tullan, och

karotten räcktes tvärsöver bordet till herr Blom,

en medelålders man med beskedligt ansikte och

vänligt plirande ögon. Han hade ett rum för sigöver gården och kom endast till måltiderna. Han

var sysselsatt i stadens minsta bokhandel och

ansågs av fröknarna Ek för litet avsigkommen.

Han brukade också bjuda unge Alm över till sig

någon kväll, och fröknarna Ek, som då lågo i

sitt fönster, varifrån de kunde titta in i herr

Bloms lilla rum, antydde att där vid dessa

tillfällen gick vilt till. Det var buteljer på bordet

och flera herrar som togo av sig i skjortärmarna

och skreko och skrattade, så att det hördes över

gården.

När köttbulls fatet kom till herr Alm, tog

också fru Sallén för sig med trött min. Hon hade

ingen aptit. Kanske kände hon sina

inackorderingars tankar om henne och hennes mat,

hennes fläckiga bordduk och kantstötta porslin, och

detta satte sig ibland i halsen på henne.

Då rusade Sture upp och tog karotten som

värdinnan räckte honom. Med lätta steg gick han

runt bordet balanserande med fatet på sin

uppräckta hand och med servetten under armen som

en kypare. Han var så nätt, så vacker, där han

struttade fram med sitt leende ansikte och sitt

ljusa blanka hår, som spred en icke ringa doftav pomada omkring sig, att alla sågo upp från

sina tallrikar och skrattade. Men Elin som ännu

icke fått någon mat suckade litet och tittade ned.

Hon tänkte på hur han nyss så ohövligt trängt

undan henne framför spegeln ute i tamburen,

och hon var säker på att han nu skulle ta sig en

väldig portion utan en tanke på henne.

Då kände hon en lätt och vänlig knuff mot sin

armbåge, och när hon blickade upp, såg hon in

i Stures leende ansikte. Han stod vid hennes

stol, böjde sig elegant fram och bjöd henne

artigt att servera sig från fatet. Elin kunde icke

tro det. Han måste än en gång stöta till henne,

denna gång litet hårdare för att hon skulle ta

för sig. Då tog hon snabbt ett par köttbullar,

eldröd i ansiktet, och spillde i hastigheten litet

sås på duken. Men Sture som bara velat spela

sin roll av kypare på ett fulländat sätt för att

roa de andra, särskilt fröken Åberg med locken,

tittade förundrad ned på Elins ansikte med de

blå tårade ögonen och de röda kinderna.

Är hon kär i mig? tänkte han snabbt, då han

gick tillbaka till sin plats. Ja visst. Han

skrattade för sig själv. Det var obeskrivligt lustigt— inte det att någon var kär i honom, ty

många flickor blevo intagna i honom, men att

det också var hon, den ordentliga Elin, ”den

bästa i sjätte klassen”, som han hört de andra

flickorna säga, den fula och tafatta Elin ...

Elin åt långsamt och lyssnade drömmande till

de andras prat. Hon märkte, att när teknolog

Alm böjde sig över bordet för att säga ett par

ord med dämpad röst till fröken Åberg tystnade

de andra och tittade menande och

hemlighetsfullt bort på de två. Fröken Ek talade då icke

längre om sin hund, den tjocka och tråkiga taxen

som var krasslig, och herr Blom tystnade mitt i

en ivrig diskussion med fröken Tullan om

Beet-hoven. En bok om Beethoven hade nyss kommit

ut, och fröken Tullan hoppades så, att herr

Blom skulle skaffa henne den till billigare pris.

Fröken Tullan hörde till dem som gärna draga

nytta av sina bekanta, tvingande dem på ett

omärkligt och trugande sätt att låta henne få

saker och ting med viss rabatt.

Elin var van vid de där avbrotten i

bordssamtalet, då herr Alm och fröken Åberg talade med

varandra, men först i dag tänkte hon närmarepå det. De voro kära i varandra. De älskade...

Och till kärleken lyssnade man. Hon såg icke

fröken Eks giriga blick eller hörde herr Bloms

mysande skratt. Hon satt där, en skolflicka med

litet kutig rygg och närsynta, drömmande ögon,

nästan ensam mitt i detta sällskap av vuxna, av

unga, halvgamla och gamla människor som redan

hade sina erfarenheter av livet och vilka alla, ja,

till och med herr Alm och fröken Åberg, hade

funnit att livet mest är en vardag, fylld av

penningbekymmer, matos och sjuka hundar, och hon

såg på eftermiddagssolen, som just silade in

genom fönstret, och tyckte att ljuset förvandlades

till blommor, vilkas blad, lena och doftande,

regnade ned över hennes heta ansikte. Till kärleken

lyssnade man i alla fall... Hennes hjärta

klappade oroligt.

Men nu var det fruktsoppa, litet ljum, med

klimpar av potatismjöl, som icke rörts om

ordentligt. Ingen bjöd henne av den! Och hon tog

som vanligt sin tallrik från fröken Tullan, som

satt närmast henne. Åter slog det i dörrarna, då

inackorderingarna gingo in till sina rum. Herr

Blom drog på sig en grå överrock i tamburen ochkilade småsjungande nedför trappan. I salen,

där fru Sallén gick och dukade av, dröjde

matoset kvar och det var mörkt. Solen hade redan

lämnat fönstret.

Elin satt inne i sitt lilla rum vid skrivbordet

och försökte läsa. Lärarinnan i algebra hade i

dag sagt att hon nog skulle kunna få det högsta

betyget i det ämnet. Jaså, det högsta betyget!

Elin knep ihop munnen och böjde sig djupare

över boken. Hon kunde inte samla sina tankar

på vad hon läste. Hon drömde om en grön hage

hemma på föräldrarnas egendom i Östergötland.

En grön hage med en hängbjörk. Där fladdrade

en fjäril, en gul sommarfjäril, som sög honung

ur blommorna, gungande på deras blad så att

stänglarna vaggande vajade av och an. Och

under björken sutto fröken Åberg med locken i

pannan och herr Alm. Fröken Åberg lade sitt

huvud i herr Alms knä. Nej, det var Elin och

Sture, och hon lade ...

Elin slog igen boken och skakade ned sitt hår

över ögonen. Hon var kär i Sture.

Genast han kommit till fru Sallén för tre, fyra

månader sedan hade hon blivit så förändrad.Hon hade icke förstått det själv. Hon hade trott

att hon var sjuk, överansträngd kanske. Pyttsan,

överansträngd strax efter jullovet! Och nu var

det snart vår. Hon hade aldrig varit kär. Hon

visste ju icke vad det var. Var det att ge

varandra blickar som fröken Åberg och herr Alm?

Att tala lågmält med varandra så att orden

liksom slogo en ring omkring en, fastän alla andra

lyssnade? Att räcka varandra tallriken med

händer snuddande vid varandras, som hon i dag

upptäckte att herr Alm och fröken Åberg gjorde?

Ja visst. Så var det. De vuxna måste ju veta

det.

Hon hade hittills icke tänkt på mycket annat

än skolan, lärarinnorna, att uppföra sig väl och

att få goda betyg. Å jo, hon lekte ju med

småsyskonen under ferierna, men skolan bildade

mittpunkten, det väsentliga, kring vilket alla

tankar kretsade. När man anses som den bästa i

klassen har man en viss ställning som lärarinnor

och kamrater fordra att man skall upprätthålla.

Och Elin var den bästa. Det hade gjort att hon

blivit ensam. Hon hade icke sörjt över det

förrän nu den sista tiden. Ingen var hennes för-trogna. Ingen kom och drog henne med sig

hemlighetsfullt viskande. Men man ville ha hjälp av

henne. Hon var icke snål. Hon lät flickorna

skriva av hennes kladdar och hjälpte dem med

svaren i matematiken. Hon var snäll.

Elin suckade och stödde tungt huvudet mot

handen. Ute på den trädbevuxna gården

började det skymma. Grenarna, ännu kala, men med

svällande knoppar färdiga att brista nästa varma

solskensdag, sträckte sig fram mot hennes ruta.

En kvist slog mot glaset. Det lät som om någon

knackat på. Snett över gården såg Elin, hur det

lyste riktigt festligt i herr Bloms fönster.

Utanför i korridoren hörde hon steg och ett svagt

tassande. Det var fröken Ek som gick ut med

taxen. Det gjorde hon varje eftermiddag och så

halv elva på kvällen. Man behövde ingen klocka.

Elin brukade tända sin lampa så här dags. Men

hon satt kvar i mörkret och lyssnade till stegen

och viskningarna i rummen omkring henne.

För första gången tänkte hon att algebran

kunde hon läsa på frukostrasten. Det gjorde ju

de andra flickorna.II.

Det var slut med skolan för dagen. Flickorna

i sjätte klassen trängdes kring den lilla spegeln

i den skumma korridoren. Elin, som stod borta

vid klädhängarna i färd med att ta på sig

kappan, hejdade sig plötsligt och tittade bort mot

gruppen av flickor. Margit hade tagit upp sin

näsduk och gned den energiskt mot spegelglaset.

— Det är rena skandalen, ropade hon, att

man inte kan få en ordentlig spegel. Den här är

ju alldeles svart.

Över den lilla Margits mörklockiga huvud

räckte nu de andra sina händer med näsdukar,

ivriga att få hjälpa till att putsa glaset.

— Andas på det! ropade någon fnittrande.

De vita viftande näsdukarna lyste glatt i skol-

korridorens dunkel. Ur de vida kappkragarna

av brunt eller grått pälsverk höjdes blomlikt

rodnande ansikten, omgivna av kortklippt och

väl-ondulerat hår. Hattarna voro ännu uppstaplade

i högar på hyllan ovanför galoschstället, som

ingen använde därför att det sedan många år

inte var bruk mera att ha galoscher.Flickorna gnedo ömt på spegelglaset, som om

det varit en oskattbar juvel de måste vårda sig

om. Spegeln började också verkligen glänsa

svagt. Under tiden pladdrade de med ljusa

röster.

— Pu, vad du ser ut i nacken, Ebba. Det

växer hår ända ned på halsen. Du måste raka

dig.

— Hårfrisörskan? Asch, hon! Hon gör alla

lika i huvudet utan ett spår charm.

— Nej, jag använder broderns rakblad. Det

går fint!

— Har du något puder? Mitt har tagit slut.

— Cotys är bäst, nej, Guerlains. Mamma har

rouge hemma. Nej, det tar jag bara när jag går

bort. Och så en aning på läpparna. Kyssfast!

Visst finns det!

— Det är det enda möjliga!

Någon måste ha sagt något lustigt. En

brusande våg av skratt, som skvalpade mot

skol-korridorens hårda stenväggar, rullade fram.

Elin tog långsamt ned sin hatt. Nu hade de

slutat att putsa spegeln, nu pudrade de sig.

Hattarna skulle på. En lock fram där, ett litet burr

17. — v. Krusenstj erna, Delat rutn.

25 7av hår över ögonen. Det var promenaden hem

genom staden, då man kunde möta någon, som

förbereddes. Höga klackar slogo mot

trappstegen, då de äntligen började trippa av: en skock

triumferande, söta och segervissa små

erövrer-skor med skära kinder, vitpudrade näsor och,

ibland, alltför röda munnar.

Elin dröjde ute på skolgården och lyfte

ansiktet mot solen. Den sken. Den värmde. En

fågel drillade någonstädes från ett träd, som

redan börjat skimra svagt ljusgrönt. Det låg en

ljum och lockande doft som av blommor i

luften. På hemvägen gick Elin förbi en

parfym-affär. Hon stannade och tittade. Små flakonger

med skimrande gyllene vätskor och mystiska

etiketter stodo uppställda, puderaskar i alla färger

voro placerade i en rad, och vita pudervippor

lågo ditkastade som av en slump, lätta och

duniga, som om de vid minsta drag skulle vilja

gunga bort. Elin tittade fundersamt på en bukig

parfymflaska som på proppen hade en mascot,

ett grinande svart ansikte med skelande ögon

och omgivet av krusigt negerhår. Hon gick in i

boden. En kvav atmosfär slog emot henne. Elinfrågade efter puder. Damen i butiken log artigt

och sade:

— Vilken sort får det lov att vara?

Ett par namn dansade fram i Elins hjärna.

Hon hade nyss uppsnappat dem i korridoren.

Hon var icke dum.

— Guerlains, nej, Cotys, mumlade hon lågt för

att det icke skulle höras om hon uttalade det fel.

Hon fick till slut en liten gyllene dosa.

Fröken hjälpte henne att öppna den, och hon

tryckte litet puder mot Elins hand för att se om

det passade till hudfärgen. Det gjorde det, och

Elin steg ut ur boden med den gyllene asken i

fickan.

När hon kom hem tog hon fram den och

vände den nästan ömt i sin hand. Cotys puder.

Vad skulle pappa och mamma sagt? Det var

dyrt, det där. Det var en bok hon borde köpt.

Men det fick väl vara då. Försiktigt öppnade

hon asken. Hon tog bort papperet som låg

överst. Det föll på golvet. Där låg pudervippan.

Inte en sådan där stor utan en liten platt med

rosa siden på baksidan. Det var mycket elegant

och förtjusande. Och så gott det luktade. Elinpudrade sig med blundande ögon. Ett par

puderkorn flögo in i näsan. Och hon drog

njutnings-fullt efter andan. Hon tittade sig i spegeln. Nej.

Det var bestämt inte bra. Det var ojämnt. Så

gjorde hon om det med öppna ögon. Näsan, som

var så röd och litet blank, blev svagt skär,

kindernas bondska färg dämpades betydligt.

Så gick hon in till matbordet. Hon tyckte att

de andra borde känt, hur gott det luktade om

henne. De borde märkt någon förändring hos

henne. Men ingen tittade på henne. Sture kom

sist just när soppan redan gått bordet runt. Han

slog sig ned på sin plats bredvid Elin. Han såg

ut att vara på dåligt humör. Han hade en

hemskrivning som han oupphörligt skjutit upp, och

nu skulle den vara färdig inom något mer än en

vecka. Den skulle handla om ”Orsakerna till

Englands storhet och makt i den nya tiden”. Vad

visste han om detta? Och det var ändå det enda

ämne han funnit möjligt att skriva om. Ett par

andra: ”Är det sant att ungdomen nu är mindre

ideellt anlagd, än den var för fyrtio år sedan?”

och ”Vad menar du med en gentleman?” borde

ju varit mycket lämpliga för honom, ansåg han.Men hur det var kom han sig inte för med att

börja med dem. Allt det där hade det blivit

för långt att skriva om. Englands storhet

däremot ... Om den visste han lagom litet, trodde

han. Till sist upptäckte han, att han visste

alltför litet. Och ingen kände han som kunde hjälpa

honom. Klasskamraterna som ändå inte hade

reda på mycket mera voro minsann ena själviska

prissar som gömde på det lilla de kunde för att

själva begagna det.

Medan han satt och grubblade på detta, föll

hans blick på Elin. Hon! Vem var det, som hade

sagt att Elin var bäst i klassen och styv i

uppsatsskrivning? Margit, den söta apan, som visst

aldrig kunde sina läxor! En tanke tog hastigt

form. Elin kunde säkert hjälpa honom. Om han

skulle be henne? Men han hade inte varit vidare

artig mot henne den här tiden. Var hon inte kär

i honom? Det kanske han tagit fel i. Om han

skulle pröva sin tjuskraft? Det vore mödan värt,

fast bara för den där skrivningens skull. Han

vände sig mot henne. Det var något nytt hos

henne. Något. . . Med vidgade näsborrar sög

han in en viss doft han väl kände till. Puder!Elin hade pudrat sig! Han böjde sig närmare

med ett glatt småleende. Hon såg helt enkelt

skaplig ut! Det gjorde honom ännu mer benägen

för att antaga hennes hjälp.

— Elin, sade han.

Nu såg hon på honom med en underlig, nästan

skrämd blick. Det var väl bäst att gå rätt på

saken! Medan tallrikarna byttes och de andra

inackorderingarna pratade med varandra

tvärsöver bordet, förtrodde han sina bekymmer åt

Elin. Det gick lätt. Och när måltiden var slut,

bad han att han nu efter middagen skulle få titta

in i hennes rum med sina böcker.

Inkommen till sig, bytte han beskäftigt kavaj.

Han hade en brun sammetskavaj med

snörmake-rier. En gång i januari hade det varit gästspel

på Österköpings lilla teater. Förste älskaren hade

burit ett sådant plagg. Och sedan hade Sture

inte haft någon ro, förrän han hade skaffat sig

ett likadant. Det var egentligen en arbetsrock,

och han arbetade ju så litet. Men vad gjorde det ?

Han brukade spatsera omkring i sitt rum eller

sträcka ut sig på den knarrande sängen med

blickarna riktade mot taket och ömt strykande medsina långa pojkhänder över tyget. Hans far var

kapten och bodde i en annan mindre stad. De

hade aldrig haft gott om pengar hemma. Kanske

var det därför också, som Sture hade börjat

längta efter allt som såg vackert och fint ut.

Sammet var hans förtjusning. Han plägade säga,

”helt poetiskt” — han beundrade sig själv för

uttrycket, fastän han hade läst det i en roman —

att sammet påminde om en vacker flickas kind.

Sådana där liknelser tyckte han om. Flickorna

blevo så lätt kära i honom, när han kom med

dem. Han var redan en Don Juan, en

småstads-Don Juan med blankt uppstruket hår, som

luktade pomada, med fylliga läppar och klara ögon.

Men redan från början hade han en viss

metod med sin kurtis. Han sökte dem som kunde

vara nyttiga för honom, som kunde ge honom

något i utbyte. Där fanns en flicka, som han

uppvaktade för att hennes far var något i

styrelsen för föreningen, som hade teaterbyggnaden.

Hon bjöd honom ibland vid tillfälle med sig.

Han älskade teatern. En annans pappa hade ett

konditori. Bakelser voro heller ingenting att

förakta. Hans pretentioner voro ju inte så storaännu. En gång skulle det gälla de unga

damernas plånböcker. Han visste det icke själv. Han

lät bara sina anlag frodas i en fet jordmån av

själviska tankar och ljum erotik. Nu var det

Elin och skrivningen ...

Han steg in till henne i sin bruna sammetsrock

med snörmakerier. Ett par böcker han hade

skaffat sig som källor hade han ändå inte glömt.

Pudret på Elins kinder dämpade hennes rodnad.

Men som vanligt tårades hennes ögon. Två

huvuden böjde sig nu över böckerna. Det hade icke

gått lång stund, förrän Sture upptäckte att Elin

var en alldeles ypperlig hjälp för honom. Hon

slog fort reda på upplysningar som han inte ens

hade tänkt på att söka, och hon kom med

anmärkningar som voro förbluffande kloka och

riktiga. Hon blev helt ivrig, uppriktigt intresserad

av ämnet. Med sitt nyktra förstånd försökte hon

sätta sig in i saken. De böcker han kommit med

voro visst inte tillräckliga, sade hon. Redan i

morgon skulle hon själv genomsnoka

skolbiblioteket. Hon skulle säkert finna det de behövde.

Hon tycktes för resten på förhand veta en

hel del om Englands historia. Det var ju ocksååsikter som man måste bära fram och som skulle

vara egna och självständiga. Och hon tittade på

honom. Om hon bara hade fått det uppsatsämnet

själv! Hon skulle kunna göra något av det. Han

ville ingenting hellre. Om han inte skämts, skulle

han erbjudit henne att skriva hela uppsatsen.

Men så sade hon:

— Jag kan väl ändå inte så mycket som du.

Då rätade han upp sig i sin sammetsrock.

De kunde ju inte göra mycket den här

aftonen. I morgon skulle hon leta reda på de där

böckerna! Han tittade i taket och runtomkring

i hennes enkla rum och tänkte att det säkert

måste bli en fin uppsats.

Han behövde ju inte ens flirta med henne.

Men när han av misstag lade sin hand över

hennes, där den vilade på en bok, ryckte hon till

litet flämtande. Sedan vidrörde han hennes hand

då och då. För Elin var det en kolossal

upplevelse. För honom betydde det ju ingenting alls.

Jo, han skulle få sin uppsats färdig! Det var han

nu säker på. Skymningen föll över rummet. Elin

hörde redan de välkända stegen, då fröken Ek

kom över tamburen, och taxens tassande på mat-tan. Nu gick fröken Ek ut med hunden. Då var

det ju tid att tända lampan. Men Elin dröjde.

Detta var således kärleken! Händer som

snuddade vid varandra. En skymning som milt

suddade ut alla konturer. En doft av pomada och

av Cotys puder. Ty också pudret hörde dit. Det

var för hans skull hon hade köpt den dyra

asken. För att försköna sig, för att göra sig fin,

mer lik de andra flickorna. Varför tänkte hon

just på Margit, den slarvan? Hon var väl den

sötaste. Nu snuddade hans hand vid hennes

igen... Det for en ilning genom henne.

Hon steg tungt upp och tände lampan. Åter

var rummet där. Skymningen brast sönder. De

fula bruna möblerna trädde fram, vardagliga

och nötta, sängen med sitt trasiga överkast. Men

vid spegeln på byrån glänste den gyllene

puderdosan.

Det blev nu några arbetsamma dagar för Elin.

Utom skolarbetet måste hon också tänka på

”Orsakerna till Englands storhet och makt i den nya

tiden”. Efter skolans slut grävde hon i

biblioteket. Hon fann en hel mängd användbar

litteratur. Hon klottrade en anteckningsbok full medanteckningar. Hennes kärlek tycktes till och med

göra hennes hjärna mottagligare än vanligt för

de torraste notiser och fakta som kunde vara till

gagn för Stures uppsats. Om eftermiddagarna

kom han in i hennes rum, och de lutade sig över

böckerna, hon ivrig, blossande varm, följande

med ett trubbigt pekfinger raderna i sin

anteckningsbok, som han med en min av nonchalans

och loj belåtenhet helt enkelt skrev av.

Detta att Sture nu ständigt sökte upp henne

gjorde henne upprymd och lycklig. Hon glömde

snart att det blott var för uppsatsens skull han

sökte hennes sällskap. Hon kanske inte var så

ful, som hon alltid hade tyckt! När hon satt i

klassen och hörde på lärarinnornas ord, rak i

ryggen och med sammanknäppta händer, som

det var hennes vana, drömde hon små fåfänga

drömmar, sådana som aldrig förr föresvävat

henne.

Hon mönstrade flickornas klänningar. Hon

skulle väl kunna vara likadant klädd! Varför

hade hon inte tänkt på det? Hon skulle skriva

hem och be om pengar. Och sådana skor hon

hade! Det skulle vara en slejf över vristen ochhög klack! Hon hade bara inte brytt sig om det.

Nu gjorde hon det! Puderdosan var hennes tröst.

Men det räckte inte bara med puder. Tusen

saker skulle till! Och så såg hon Stures vackra

ansikte och kände hans hand mot sin i

skymningen. Då böjde hon sig över algebran, som låg

framför henne på pulpeten, och tvärsöver sidan

skrev hon: ”Jag älskar Sture.”

Framför henne och bakom henne viskade

flickorna och skrapade med fotterna mot golvet.

Lärarinnans röst ljöd entonig långt bortifrån. I

solljuset, som föll i en bred strimma genom

rummet, dansade dammkornen glittrande, ty det var

vår.

Och så en dag sprang Sture i fatt henne på

gatan. Hon promenerade med honom utmed ån.

Knopparna i allén hade brustit ut. Vattnet rann

fort under bron, lysande av solen. På andra

sidan gatan var en blomsterbutik.

— Kom med, sade han.

Han hade den dagen fått pengar hemifrån. De

gingo in i butiken. Där var en fuktig, varm luft.

Sture var sparsam, då det gällde att ge bort.

Han tyckte inte om att ge. Men uppsatsen varstrax färdig, och sedan skulle icke Elin se

mycket av honom. Det visste han ju. Därför ville

han ta avsked på ett fint sätt. Och han köpte

en bukett violer. En helt liten. Men den doftade

starkt. Han bad bodbiträdet om en knappnål, och

lutande sig över Elin fäste han buketten på

hennes pälskrage. Fröken i blomsteraffären såg

leende på. Men hon såg ändå inte den blick av

tacksamhet Elin gav Sture.

— Tack, viskade hon, halvkvävd av glädje.

— Å, för all del, sade Sture, smått besvärad.

Han räknade noga de slantar han fick tillbaka

och knäppte igen portmonnän med en liten

smäll. Utgiften hade kanske varit onödig.

Flickan smälte ju ändå av lycka.

När Elin kommit in i sitt rum, blev hon

stående på golvet med strålande ögon. Hon lade

huvudet på sned, och kinden snuddade vid

kappkragen med violerna. Så de doftade! Hon tänkte

åter på hagen där hemma. På vårarna fanns det

violer där, fullt, så att man måste gå försiktigt

för att inte trampa på dem. Hennes fantasi flög

runt den där hagen som en fågel, en svala. Nu

gingo hon och Sture där. Han plockade violer,och han fäste dem på henne. Nej, han lät dem,

doftande och fuktiga, regna över hennes hår och

över hennes heta ansikte. Kanske tänkte hon

egentligen på kyssar, men i tankarna sade hon

violer.

Den natten sov Elin oroligt. Hon drömde

oupphörligt att hon var nära att falla, ja, hon

föll slutligen i något svart, svindlande. Någon

borde fånga upp henne. Men ingen hand

sträcktes ut.

III.

Ett par eftermiddagar senare hade fru Sallén

kafferep på kvällen för sina inackorderingar. Det

var hennes namnsdag, och den firade hon alltid

på detta sätt.

Elin levde alltjämt i lycksalighet. I skolan

väntade hon ivrigt på att klockan skulle ringa

och lektionerna vara slut för dagen, så att hon

skulle få träffa Sture. Försummade hon kanske

sitt eget skolarbete ? Det tänkte hon ej på. Vad

betydde det? Och Englands storhet och makt voro

ringa i jämförelse med den blonde Stures makt

över hennes flickhjärta. Hon märkte inte allsvilken nytta han drog av henne. Hur han stal

hennes tankar och synpunkter, åt upp dem som

han inne hos konditorns dotter brukade snaska

bakelser. Sådan var hon och skulle alltid förbli,

godhjärtad, hjälpsam, slösande med sina gåvor.

Och sådan var han och skulle alltid förbli:

egen-nyttig, otacksam, sneglande efter vinsten utan

att lämna något i utbyte.

Elin skulle också in till fru Salléns kafferep.

Hon rev halvgråtande i sin garderob, ty hon

kunde inte finna något nog fint att sätta på sig.

Slutligen stod hon där klädd i sin bruna

klänning, som hon brukade spara till söndagarna.

Den var alls inte vacker, med en smal fyrkantig

urringning som tycktes göra henne ännu bredare

i ansiktet. Hon pudrade sig. Ack, så röd den

näsan var! Och de tjocka kinderna! Men hennes

ögon strålade och gjorde henne nästan söt. Det

såg hon inte!

Inne i salen stod man i ring kring kaffebordet.

Det låg fest i luften. Fru Sallén hade en svart

sidenklänning på sig, och på kinderna brunno ett

par skära fläckar. Denna dag hade alltid firats

i prästgården. Grannarna brukade komma. Hen-nes man gratulerade henne redan på morgonen

med en present. Och i flera dagar hade

kokerskan bakat kakor. Hon hade gamla underbara

recept på allt möjligt småbröd. I en prästgård

måste man ha en massa småbröd och tårtor. Så

var bruket, och denna enda dag på året slog

också fru Sallén på stort för sina inackorderingar.

En vit duk låg på bordet. En blomkruka stod på

duken, och kring den voro mängder av fat

med bakverk utplanterade. En tårta grant utstyrd

med glasyr och gelé ståtade vid bordsändan, där

en gammal bukig kaffekanna av riktigt silver

sken och blixtrade i det elektriska ljuset. En doft

av läckra kakor och nykokt kaffe hade jagat

undan det vanliga tråkiga matoset från

köttbullar och fruktsoppor.

— Var så goda, sade fru Sallén artigt med en

liten nigning.

Hon var åter prästfrun på landet, så omtyckt

för sitt behagliga sätt. De sju magra åren, de sju

magra nöten, veko åt sidan, och de feta och

lyckliga återtogo sin plats, som om de aldrig varit

borta. Ömt lyfte fru Sallén den bukiga

silverkannan, som talade om välstånd, och hällde detstarka kaffet i kopparna. Herr Blom i svart

kostym och med en kråsnål i form av en

lycko-sko steg, mysande och gnuggande händerna,

fram till bordet och fick sin kopp efter damerna.

Som genom en överenskommelse satte sig inte

gästerna på sina vanliga platser. Fröken Åberg

och herr Alm lutade sig tillsammans över ett

kakfat. Fröken Ek och herr Blom sutto bredvid

varandra muntert snattrande, och fröken Tullan

i rött siden slog sig ned framför själva tårtan

bredvid fru Sallén. Bara Elin och Sture sutto

som vanligt tillsammans. Sture hade rentav

smoking på sig, om för att fira fru Sallén eller sin

skrivning var ovisst. Men han tog sig

utomordentligt bra ut.

Elin var lycklig. Lycklig i sin bruna klänning

med den fyrkantiga lilla urringningen! Hon

lyssnade förtjust till sorlet, urskiljande Stures lätta

skorrande röst bland de andras. Och hon åt av

alla de goda kakorna Sture bjöd henne. Deras

händer snuddade igen vid varandra. Elin såg

blygt bort till herr Alm och fröken Åberg. Nu

rörde också han vid hennes hand. Hon tittade upp

under sin lustiga lock på herr Alm. Var hon väl

18. — v. Krusenstjerna, Delat rum.

273så lycklig som Elin? Omöjligt! Den goda

trak-teringen, det starka kaffet, som var en ovanlig

sak i det hushållet, gjorde att stämningen steg.

Alla kände sig vänliga till mods. Man skrattade åt

minsta småsak. Och när kaffet dukats bort och

herr Blom bar in en flaska punsch, som han

pre-sentade ”namnsdagsbarnet”, såsom han kallade

fru Sallén, blev det ett sorl i rummet som på

en riktig bjudning, då en hop glada människor

äro tillsammans. Det malda köttet var glömt.

Den klimpiga soppan glömd också.

Fröken Tullan satte sig vid pianot, och snart

trillade tonerna ut i rummet som en påse ärter,

ty fröken Tullan spelade på det gamla sättet

med en massa löpningar och drillar och högt

lyfta fingrar. Sedan bad man herr Blom sjunga.

Och han ställde sig vid pianot med allvarlig min,

med sin lyckosko i halsgropen, och hans sång

kom djupt nedifrån, så mörk och så dyster att

ingen kunde begripa att det var den lille glade

och mysande herr Blom som åstadkom detta.

Sture drack av punschen och blev alldeles röd

och pratade mycket. Men Elin satt stilla och rak

med händerna knäppta i knäet, som hon brukadesitta i skolan, och hörde på allt, och hennes ögon

strålade.

Någon öppnade dörren, och luftdraget från

tamburen svepte in i det rökiga och varma

rummet, så att Elin ryste till och häftigt vände sig

om. På tröskeln stod Margit, hennes

klasskamrat, med en blombukett i handen. Hon gick fram

till fru Sallén och neg och hälsade från sin

mamma, som var sjuk och därför inte kunde

komma själv. Fru Sallén och Margits mor voro

gamla bekanta. Men från det ögonblicket Margit

kom, förändrades allt för Elin. Margit gick

omkring och hälsade på alla. Sist kom hon fram till

Sture. De tycktes känna varandra mycket väl.

Pion hade en blå sammetsklänning på sig och en

liten spetskrage kring den vita halsen. Sture och

Margit drogo sig bort i ett hörn. Han sprang

efter konfekt åt henne och ett litet glas punsch.

Elin såg Sture böja sig över Margit i sin

svarta smoking, pratande och gestikulerande.

Margit stämde upp små pärlande skratt. Elin

satt kvar vid bordet och stirrade framför sig.

Hon tyckte att det kalla luftdraget dröjde kvar

i rummet, fastän dörren till tamburen stängts.Hon hörde de andra prata och skratta, men hon

tyckte nu att skrattet lät elakt. Hon frös.

Hennes ögon fylldes av tårar.

Hon märkte inte ens att Margit och Sture

smugit sig ut ur rummet. Men när hon själv gick

ut i tamburen för att gå in till sig, stötte hon på

dem i den halvmörka tamburen. Han höll

Margit hårt i famnen och försökte kyssa henne.

Dörren slog igen till Elins rum. Hon stod

flämtande där inne, andfådd som om hon

sprungit. Trevande omkring sig, gick hon fram

till skrivbordet och tände lampan. Det blev

skuggor i vråarna, och en stor svart fläck bredde ut

sig i taket. Elins blick föll på skrivbordet. Där

lågo böckerna om England uppslagna och

hennes svarta anteckningsbok med blyertspennan

mellan bladen. Hon hade just i dag fogat några

anmärkningar till de övriga. Uppsatsen var så

gott som färdig. Sture hade bara att

sammanbinda de olika delarna och skriva rent.

Ja visst, uppsatsen var färdig. Hennes ahbete

var ju slut. Och med ens förstod hon att Sture

alls icke menat någonting med sin vänlighet mot

henne. Han som de andra, som flickorna i sko-lan, ville ju bara ha hennes hjälp. Varför hade

hon inbillat sig något annat? Hur hade hon

kunnat det? Våren hade förvirrat henne, solen hade

bländat henne, de bristande knopparna,

blomdoften i planteringarna, allt detta som denna tid

spelade i luften och kom vattnet under bron att

glittrande dansa hade gjort henne huvudyr. Och

hans blombukett -—• hans violer! Hon grät. Hon

snyftade som ett barn, grimaserande med sitt

breda ansikte.

Hon gick fram till spegeln och tog hastigt

violbuketten, som hon stuckit in där. Hon löste

upp den. Violerna prasslade i hennes hand. De

föllo på mattan. De skulle ha regnat över hennes

ansikte, fuktiga och doftande, men de voro nu

vissnade och torkade, berövade all sin doft.

Nu tog hon sin anteckningsbok. Men hon rev

inte sönder den. Hon bläddrade igenom den och

tillsatte ett par förtydligande överskrivningar där

meningarna kunde vara svåra att tolka. Hon satt

där, den bästa flickan i klassen, och gjorde

färdigt det arbete hon åtagit sig. Så gick hon ut i

tamburen. Inackorderingarna hade gått in till sig.Margit var försvunnen. Sture gläntade på sin

dörr. Kanske hade han ändå litet samvetskval.

— Är det färdigt nu? frågade han.

Hon gick fram till honom och stack

brådskande anteckningsboken i hans hand.

— Ja, det är färdigt nu, mumlade hon. Var

så god!

Han lyste upp och tog emot boken.

Men hon hörde inte hans svar. Hon hade

sprungit tillbaka till sitt rum och åter slagit igen

dörren.

IV.

Det var lektion i algebra i sjätte klassen i

flickläroverket. Elin satt vid sin pulpet rak i

ryggen. Men hon hörde inte på. Det var varmt

i rummet. Solen föll in genom fönstret. Ett träd

stod därutanför, och en kvist full av nyss

utslagna knoppar rörde vid rutan. Flickorna bakom

henne viskade och flyttade oroligt sina fötter.

Elin ryckte till. Lärarinnan hade nämnt

hennes namn.

— Jag har glömt min bok, sade hon litet

278leende åt Elins förskräckta min. Vill Elin låna

mig sin?

Elin tittade ned i sin algebra. Där stod något

skrivet tvärsöver den blanka sidan.

— Genast, sade Elin.

Hon tog gummit och utplånade hastigt det

skrivna. Så steg hon upp och räckte boken till

lärarinnan.

Elin hade suddat ut de underliga orden:

”Jag älskar Sture.”

INNEHÅLL.

Filipin. Ungdom spelar om guldoranger ........ 5

SMÅTT LIV.

Delat rum på Kammakaregatan .................. 11

Nyårsförlovning .............................. 33

Bröllop i all enkelhet ....................... 49

Rosen från bilen ............................. 67

Ett träd utanför ett fönster ................. 87

Små .......................................... 106

Tåget går .................................... 118

Varför kan du inte tala? ..................... 133

Tecken på himlen ............................. 156

Snigeln och flickan .......................... 177

Förlorade sonens återkomst ................... 196

Den tillbakatrollade julen ................... 222

Den bästa i klassen .......................... 244

NATTKLUBB.

Fel på person. Trettioårig adelsdam på nattklubb ... 283

*

AGNES von KRUSENSTJERNA

NINAS DAGBOK ..................... (1917)

ANDRA UPPLAGAN. 3: 75.

HELENAS FÖRSTA KÄRLEK............. (1918)

5:75. ____________

TONY VÄXER UPP.................... (1922)

8: 50.

TONYS LÄROÅR ..................... (1924)

9: 50.

TONYS SISTA LÄROÅR................ (1926)

7: 75. ____________

EN DAGDRIVERSKAS ANTECKNINGAR .... (1923)

TREDJE UPPLAGAN. 6: 75.

FRU ESTERS PENSIONAT.............. (1927)

7: 50.

HÄNDELSER PÅ VÄGEN................ (1929)

5: 75.

EN UNG DAM FAR TILL DJURGÅRDSBRUNN (1933)

ANDRA UPPLAGAN. 5: 75.

DELAT RUM PÅ KAMMAKAREGATAN........ (1933)

5: 75. ____________

FRÖKNARNA VON PAIILEN.

I. DEN BLÅ RULLGARDINEN ....... (1930)

ANDRA UPPLAGAN. 7: 50.

II. KVINNOGATAN ............... (1930)

7: 50.

III. HÖSTENS SKUGGOR ........... (1931)

7: 50.

IV—VI. (UNDER FÖRBEREDELSE.)

ALBERT BONNIERS FÖRLAG