De tolv apostlarne eller Jakob Bagges skatt.

De tolv apostlarne eller Jakob Bagges skatt.

DE TOLF

APOSTLARNE

ELLER

JAKOB BAGGES SKATT

Del I.

C. AUG. CEDERBORG

25 öre

FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGE GÖTEBORG

DE TOLV APOSTLARNE

ELLER

JAKOB BAGGES SKATT

C. AUG. CEDERBORG

DE TOLV APOSTLARNE

ELLER

JAKOB BAGGES SKATT

HISTORISK ROMAN FRÅN

KONUNG SIGISMUNDS OCH

HERTIG CARLS DAGAR

AV

C. AUG. CEDERBORG

I

GÖTEBORG 1913

FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGE

I.

Far och son.

Den 6 februari år 1594 syntes tvenne män av vapen, åtföljda

av fyra knektar i blanka harnesk, makligt färdas fram på den väg

som från staden Enköping leder österut för att vid Litslena kyrka

dela sig i en nordlig gren, som för till Uppsala, och en sydvästlig,

som leder till Stockholm. Såväl herrarne som deras husknektar,

vilkas ringa antal antydde, att vapnet på deras sadeltäcken och

fältbindlar, en vit svan i blått fält, icke tillhörde någon av tidens

mera betydande stormän, redo små, men pigga och uthålliga

smålandshästar, vilka synbarligen gjort en lång färd. Det var

gnistrande kallt, och såväl hästarne som karlarnes kläder och remtyg,

för att icke tala om deras skägg och hjälmbuskar, voro pudrade

av rimfrost. De bördiga slätterna i Trögds härad, där, den lilla

truppen nu befann sig, vilade under ett tjockt och jämt snötäcke,

som skulle gjort vägen villsam, om den icke varit så upptrampad,

men på avstånd stod skogen blåsvart i den tidiga vinterskymningen,

men med glänsande snöfläckar i furornas kronor.

Riddaren, som red till höger, var en undersätsig, medelålders

man med breda skuldror och ett godmodigt, av blont helskägg

prytt ansikte under hjälmen. Det var något i hans gestalt och

ansiktsuttryck, som antydde, att hans håg, trots den krigiska

utrustningen, låg mera åt fredlig id än åt krigets blodiga lek, och

man fick nästan ett intryck av att han en smula vantrivdes i

harnesket.

Annorlunda tycktes förhållandet vara med hans sidokamrat

till vänster. Det var en reslig yngling om föga mer än tjugo år

med ett ljuslätt vackert ansikte, livliga blå ögon och ett drag kring

den friska, av ljust skäggfjun lätt skuggade munnen, vilket

antydde mod och beslutsamhet, blandat med en viss portion äventyrslusta.

Harnesket satt som gjutet kring hans smidiga kropp och

uppbars med en lätthet, som föga tydde på trötthet efter en lång

färdvägs mödor.

Voro de båda ryttarne i mycket olika, så buro de dock samma

vapen i sina sköldar, den vita svanen i blått fält, och en

uppmärksam betraktare skulle nog även i deras ansiktsdrag upptäckt

vissa likheter. Också voro de far och son. Ryttaren till höger var herr

Arvid Svan till Svanås i Småland och den till vänster hans son,

junker Gösta Svan. De hade färdats från fädernegården Svanås

i Norviddinge härad i Småland den långa vägen upp till Trögds

härad i Uppland, och detta i avsikt att deltaga i konung Sigismunds

kröning, som skulle hållas i Uppsala vid denna tid, efter

att länge ha varit uppskjuten på grund av konungens obenägenhet

att ingå på de fordringar, vilka blivit framställda, dels av rådet,

dels ock av det svenska prästerskapet, men framför allt av

hertig Carl av Södermanland.

Fastän lutheran till trosbekännelsen, hörde dock Arvid Svan,

liksom största delen av den småländska adeln, till dem, som slutit

sig till Sigismund. Han hade gjort det dels av tillgivenhet för

Vasahuset och den inom detsamma en gång fastställda arvsföljden,

dels ock av fruktan för hertig Carls kända maktlystnad, vilken

han befarade syftade åt att sätta Sveriges krona på eget huvud.

Och då genom fränder och vänner vid konungens hov kommit till

hans kunskap, att denne vid sin kröning gärna såge sig omgiven

av så många pålitliga vänner och anhängare, som möjligt,

synnerligast som hertigen infunnit sig med stor makt, hade han,

ehuru annars hårt fästad vid fädernegården och föga benägen att

blanda sig i dagens strider, dock icke tvekat att hörsamma

konungens kallelse. Dessutom gåve ju honom denna kröningsresa

ett välkommet tillfälle att föra sin son ut i världen, kanske få

honom anställd vid hovet eller hos någon av Sigismunds förtroendemän.

Visserligen vore det tungt att skiljas vid den ende sonen,

men fadern hade ju länge märkt, att ynglingen trådde efter en

vidare horisont än hemmets, och icke kunde han förnöta sina

nästa ungdomsår inom dess trånga gränser. Han hade erhållit en

god uppfostran i både bokliga kunskapsgrenar och i ridderlig

idrott. Det vore bäst att han nu finge pröva sina egna vingar

samt vinna livserfarenhet och höviskhet under gode mäns

ledning.

Så hade fadern tänkt, och helt visst hade dessa faderliga

omsorger för ynglingens bästa kraftigt bidragit till beslutet att

lämna det kära och goda hemmet i Smålands skogar, där riddar

Arvid levat i lugn de sista femton åren, och än en gång, om ock

lyckligtvis endast för några korta veckor, kasta sig in i det bullrande

världsliv, som den gode riddaren ingalunda älskade. Så hade

hästarne blivit sadlade, de fyra bästa husknektarne utrustade och

medtagna och resan till kröningen i Uppsala anträdd.

— Mig synes, fader, sade junker Gösta, i det hans blickar

otåligt riktades bort åt de nordliga skogarnes dunkel, att om vi något

påskyndade ritten, så skulle vi redan i afton uppnå Uppsala.

— Nej, svarade riddar Arvid, våra hästar hava gjort en lång

dagsresa, och vi ha ännu över tre mil till Uppsala. Som mörkret

faller på, har jag därför beslutat att stanna över natten i

Litslena, dit vi nu endast ha ett kort stycke väg och där det skall

finnas en av dessa gästgivaregårdar, som konung Erik inrättade

vid de större vägarne. I morgon bittida draga vi, styrkte efter

vilan, vi och våra hästar, gladeligen in i Uppsala.

Gösta var icke van att opponera sig emot faderns beslut, och

han gjorde det ej heller nu, men det var icke svårt att se, att det

ingalunda tillfredsställde hans längtande sinne. Där borta

bakom de blånande skogarne låg den gamla ärkebiskopsstaden, över

vilken hovets prakt och skimmer nu bredde sin bedårande glans,

och dit lekte hans håg. Efter en stund sade han:

— Bara inte kröningen redan är förbi, då vi komma till Uppsala.

— Förbi! — Nej, därom kunna vi nog vara obekymrade. Jag

träffade Erik Sparres hovmästare i Strängnäs, och, av hans tal

att döma, vet ännu ingen, när kröningen blir. Ja, han berättade

till och med, att bönderna skulle ha formligen erbjudit hertig

Carl kronan, alldenstund de misströstade om att konung

Sigismund skulle kunna förmås att gå in på de av riksdagen, rådet och

hertig Carl uppställda fordringarna.

— Vilka äro då dessa fordringar?

— I främsta rummet att konungen bekräftar Uppsala mötes

beslut och ärkebiskopsvalet.

— Men det synes mig inte orimligt...

— Nej, visserligen, medgav riddar Arvid. Men vi böra dock

besinna, att konungen, Gud bättre, är uppfostrad i den katolska

läran, och då måste det synas honom hart när orimligt att

bekräfta ett beslut, som förbjuder varje katolsk religionsutövning här i

landet, åtminstone offentligt. Det var en landsolycka, då konung

Johan, förledd av sin första gemål, lät uppfostra sin son och

efterträdare i den katolska religionen. Men gjord gärning kan ej

ändras, och nu höves det oss, synes mig, att visa allt det

tillmötesgående emot vår laglige konung, som görligt är. Ej behövde

vår egen religion lida skada av om t. ex. åt katolikerna uppläts

en kyrka i Stockholm, och mera lär icke konung Sigismund

begära.

— Var icke konung Johan själv katolik? sporde junker Gösta.

— Därpå kan jag svara både ja och nej. Under en period av

sitt liv, det vill säga någon tid före och någon tid efter Katarina

Jagellonikas död, var han nog rättrogen katolik, men därefter

greps han av begär att själv stifta en religion, som skulle bli en

sammansmältning av den katolska och den lutherska. Och

denna idé grep honom så djupt, att han för den uppgav snart sagt

allt annat. Du minns nog, fastän du är ung, tvisterna om

liturgien, vilka så djupt upprörde hela landet och framkallade oro och

stridigheter även i vår lugna landsbygd. Det var följden av

konung Johans sammansmältningsidéer, vilka voro honom kärareån livet.i Dock vill jag icke påstå, att konungen ensam bar

skulden till allt det hat och alla de olyckor, som striden om »röda

boken» drog över landet. Där får ock mycket av dem skrivas på

trångsyntheten och ofördragsamheten hos både präster och

lekmän. Och många voro de i mörkret smygande ränkmakarne, som

funno det fördelaktigt att blåsa på oenighetslågan. Hertig Carl

är gamle kung Göstas son, han lika väl som kung Johan var det,

och därför vill jag icke säga det ont är om mannen. Men nog

kunde han ha gjort mycket för att minska hatet mellan

konungen och folket, om han velat.

— Han är ju kalvinist, säges det.

— Därom gitter jag icke döma. Men det rådet vill jag giva

dig, min son, då du nu drager ut i världen: bliv din rätte konung,

Sigismund, trogen i goda skiften och onda, och lämna åt

prästerna att kivas om religionen.

Under ett dylikt samtal hade den lilla ryttartruppen hunnit

fram till Litslena och stannade vid gästgivaregården, där riddar

Arvid tänkte taga in för att tillbringa natten. Men detta var

lättare sagt än gjort, ty gården, som just icke erbjöd något överflöd

av utrymme, var överfull av gäster. Från gäststugan utträngde

ett dovt sorl av röster, och gästgivaren, en fetlagd bonde med

ett klippskt uttryck i de små grisögonen, förklarade, att varje vrå

vore upptagen av långväga gäster, som ämnade sig till kröningen

i Uppsala, och varje skjul av deras hästar. Junker Gösta började

tro, att fadern skulle bli tvungen att fortsätta färden till Uppsala,

och det var just vad han önskade. Men riddar Arvid hade förr

än nu varit på färdvägar och kände sitt folk. Han lät en blank

daler falla i gästgivarens hand, och strax klarnade dennes minne,

så att han kom ihåg, att innanför bryggstugan fanns en liten

kammare, där nog en bädd skulle kunna redas för de båda

adelsmännen, och på logen skulle man bereda plats för hästar och knektar.

Mat funnes i överflöd och det yppersta öl tillräckligt för att

släcka törsten på en hel krigshär, försäkrade den frodige

gästgivaren.Riddar Arvid och Gösta begåvo sig till gäststugan för att

värma sig och intaga förfriskningar, medan man ställde i ordning i

dén utlovade kammaren.

Den stora, av en flammande stockeld i spisen upplysta stugan

erbjöd en brokig anblick. Där sutto vid sina ölstånkor eller

värmande sig framför den väldiga brasan en mängd färdemän av

skilda klasser och yrken. En och annan riddare i hjälm och

harnesk, väpnare och svenner, borgare i långrockar med breda

läderbälten om livet, krämare och oxhandlare, men framför allt en

mängd tyska landsknektar, som vid ölkruset skrävlade högljutt

om utförda krigsbragder, samt ett par djäknar, vilka viskande

gjorde spe åt de närvarande. Biddar Arvid såg sig omkring

i stugan i tanke att möjligen känna igen någon bekant, men

då detta ej inträffade, slog han sig ned framför spiseln, tog av

hjälmen, som tryckt en röd rand kring hans svettiga panna,

och begärde öl för sig och sin följeslagare.

Medan fadern mellan varje klunk ur kannan lät tankarna

ila till det kära hemmet långt nere i Småland, som han med

saknad lämnat, mönstrade sonen med nyfikna blickar den

brokiga samling, i vilken han nu blivit försatt, och lyssnade till

samtalet omkring dem, vilket ett ögonblick tystnat, då de

inträdde, men snart återgick till ett högljutt sorl, ur vilket

enstaka ord och meningar döko upp, som skär och holmar ur en

böljande sjö.

Längst nere vid dörren satt ett sällskap om fem a sex

personer, vilkas underliga kläder, sammansatta av plagg från

alla möjliga dräkter, och bleka ansikten med märken efter smink

antydde att de voro vandrande konstmakare. Bland dem

fanns även ett par fruntimmer, och särskilt det ena av dem

ådrog sig Göstas uppmärksamhet. Hon satt på golvet nere

vid dörren och hade dragit knäna upp under hakan samt

insvept huvudet i en schal, äsom lämnade endast en smal

öppning framför ansiktet, i vilken man såg ett par kolsvarta

blixtrande ögon och en ädelt formad näsa. Av tamburinen, somlåg bredvid henne på golvet, kunde man sluta till att hon voro

en danserska.

En annan person, som också ådrog sig Göstas synnerliga

uppmärksamhet, var en i en vid kappa insvept äldre man, som satt

framme vid spiselmuren, i vars skugga han liksom med avsikt

dragit sig så långt tillbaka som möjligt. Vilket stånd eller

yrke han tillhörde var omöjligt att utleta av dräkten, som helt

och hållet försvann under den vida mantelformiga kappan.

På huvudet bar han en vidskyggig filthatt, under vars brätte

lyste ett par mörka, pigga ögon. För övrigt såg man av

ansiktet intet annat än en krumböjd näsa och ett långt, stålgrått

skägg, som räckte långt ned på bröstet. Det vilade, tyckte

Gösta, över denne främling, som med avsikt tycktes hålla sig

i skymundan, ett drag av hemlighetsfullhet, som i hög grad

retade junkerns nyfikenhet.

Enligt vad av samtalet kunde uppfattas, tycktes de flesta

av de i gäststugan församlade tillhöra hertigens parti. Detta

bekräftades ock efter en stund, då en tjock borgare med

myndigt utseende steg upp och, höjande ölkruset, föreslog en skål

för hertig Carl av Södermanland. Därvid betraktade han

riddar Arvid och hans son med forskande blickar, liksom vore

denna skål avsedd att utgöra en prövosten på deras tänkesätt.

Men riddar Arvid reste sig och drack, sägande:

— Skälm vare den, som vägrar att dricka för gamle kung

Göstas son.

Alla drucko skålen under jubel, alla utom gubben i

spiselvrån, som i stället tycktes draga sig ännu längre tillbaka i

skuggan. Detta syntes dock hava undgått de drickandes

uppmärksamhet, ty ingen gjorde någon anmärkning.

Sedan sorlet åter lagt sig något, reste sig riddar Arvid,

höjde sin kanna och yttrade:

— Efter det vi nu druckit för hertigens välgång, synes mig

att vi böra tömma ännu en skål, nämligen för vår laglige

arvkonung Sigismund, den Gud välsigne och give en lyckosamregering. Konungens skål, och skälm den som icke tömmer

den i botten.

Riddaren drack, och då han druckit, vände han stånkan

upp och ned för att visa att den var tom. Sammalunda ock

Gösta och — gubben i spiselvrån. Med med några få

undantag läto de övriga sina krus stå orörda.

— Du kallar den för en skälm, som icke dricker den skålen,

skrek den tjocke borgaren, men det smädesordet vill jag

driva tillbaka i din hals, ty ingen ärlig svensk dricker för

papisternas furste och jesuiternas jaherre.

Nu uppstod ett fruktansvärt tumult i stugan. Värjor

drogos och utan tvivel skulle blodiga hugg vankats, om icke i det

samma en klar stämma skurit genom sorlet.

— Vem är det som vägrar att dricka vår nådige konungs

skål? Den skålen dricker jag, och då kunna hertig Carls

vänner tryggt göra detsamma.

Det var en främling, som obemärkt av de övriga inträtt i

stugan och yttrade dessa ord, i det han grep första bästa

ölkrus och förde det till läpparna. Sorlet tystnade och alla de

hittills så motvilliga fattade nu sina krus och drucko konung

Sigismunds skål. Främlingen, som genom ord och exempel

framkallat en sådan omvälvning i sinnena, var en högväxt

vacker riddare, med öppna manliga drag och ett godlynt

uttryck i sina blå ögon, vilka dock helt visst även kunde blixtra

av vrede. Klädd i harnesk från huvud till fot, tycktes han ha

gjort en lång ritt, ty hans ståtliga mundering glänste vit av

snö och rimfrost och i mustascherna över den friska, leende

munnen hängde istappar.

Riddaren tycktes vara känd av alla de närvarande, vilket

bevisades icke blott av den villighet, varmed man rättat sig

efter hans önskan utan ock av de hälsningar han utbytte med

flera av dem.

Riddar Arvid gav sonen en vink att följa och avlägsnade

sig därefter utan att vidare inlåta sig med de personer, somnyss förolämpat honom. Då de kommit in i den lilla

kammaren, där de skulle tillbringa natten, sporde Gösta:

— Vem var mannen, för vars ord hertigens anhängare så

villigt böjde sig?

— Det var Anders Lennartsson av Forstenasläkten,

hertig Carls fältöverste och förtrogne vän. Jag vånne han lika

så visst vore konungens, ty det är en av de bästa klingor i

landet och tillika en redlig och ärlig man, som icke ens hans

motståndare kunna lägga något oridderligt till last.

Då junker Gösta Svan följande morgon trädde ut på

gården, gnuggande nattsömnen ur ögonen, glödde skogen i öster

i morgonrodnadens brand över vita snöfält och himlen lovade

en vacker, om än ganska kall vinterdag. Han var dock icke,

såsom han nästan förmodat, den förste på benen i

gästgivaregården. Framför trappan stodo trenne hästar, hållna av en

ridknekt, vars kyller var broderat i gult och svart. Hästarna

voro ståtligt munderade, men vad som i synnerhet väckte hans

förundran var, att den ene av dem bar fruntimmerssadel.

Där funnos således förnäma fruntimmer i gästgivaregården.

Något dylikt hade han dock icke sett förra aftonen, ty icke

kunde någon av konstmakarnes kvinnor rida en sådan häst.

Hans nyfikenhet blev dock snart tillfredställd, ty ut på

trappan trädde i detsamma tre personer, av vilka den ena var en

ung, högväxt, förtjusande vacker flicka, vars leende ansikte

av ros och lilja tittade fram under en näpen resmössas

pälsverk, som dock endast ofullständigt lyckades hålla tillbaka

ett svall av guldgula lockar.

Junker Gösta stod som förstenad inför denna lika

förtjusande som oväntade uppenbarelse.

De två andra voro män, den ene en äldre riddare av

vördnadsbjudande utseende, vilken icke aftonen förut varit

synlig i gäststugan, och den andre den man, om vilken fadern

upplyst, att det var Anders Lennartsson, hertig Carls fältöverste.

Ett nögonbiick mötte flickans blick junker Göstas, och hantyckte, att den skräpiga gästgivaregården blev ljusare därvid.

Men så svingade hon sig lätt och vigt upp i sadeln, de

båda riddarna bestego sina hästar, och alla tre redo i skarpt trav

bort åt Uppsalavägen, åtföljda av ridknekten, som haft sin

klippare bunden vid grinden.

Gösta stod drömmande kvar och såg efter den vackra

amasonen. Plötsligt fick han syn på att scenen haft en annan

åskådare utom honom själv. I dörren till ett av uthusen stod

nämligen samme gubbe i slokhatt, som han aftonen förut sett i

gäststugan.

Gösta gick fram till honom.

— Kan ni säga mig, sporde han, vem den unga damen var,

som nyss red bort i sällskap med de två riddarne?

Gubben, vilken, enligt vad Gösta nu såg, bar en dräkt, som

den tiden brukades av dem som tagit magistersgraden vid

någon akademi, betraktade ynglingen med en forskande blick

och svarade med en lätt utländsk brytning: .

— Nej, det kan jag icke, men ridknekten bar

Forstenasläktens vapen. Dock kan det hända att han var i Anders

Lennartssons tjänst och icke i den unga damens.

Gösta, som skulle haft god lust att fortsätta samtalet och

därunder erfara vem den mystiske gubben själv vore,

funderade just på, hur han därvid skulle lägga sina ord, då

främlingen avklippte varje möjlighet därtill genom att plötsligt

försvinna i byggnadens inre. Ynglingen stod och undrade, vad

som vore anledningen till gubbens tydliga folkskygghet, då

han kände att någon helt sakta drog honom i kappan. Då

han vände sig om, stod framför honom den svartögda

danserskan, som kvällen förut suttit nere vid dörren i gäststugan.

— Förlåt, vackre, unge herre, sade hon med mjuk och

välljudande stämma, men med stark brytning på ett språk, som

Gösta antog vara polska, jag skulle så gärna vilja veta, vem

den gamle mannen var, som nyss stod här i dörren och som

ni talade vid. Kanske kan ni säga mig det?— Nej, svarade Gösta, som nu med välbehag betraktade

den unga flickans sydländska skönhet, det kan jag icke, men

av dräkten att döma synes han mig vara en lärd doktor. Men

vem är ni då själv?

— Jag, svarade flickan, liksom förvånad över att någon

brydde sig om att spörja efter vem hon vore — jag — jag är bära

stackars Gisela, danserskan.

Med. dessa ord skyndade hon bort med så lätta fjät, att de

verkligen gjorde heder åt hennes konst.

— Det ser ut som vore morgonluften full av frågor i den

här gästgivaregården, mumlade Gösta för sig själv, i det han

gick till logen för att säga till om hästarnes sadlande.

Då riddar Arvid och hans son några timmar senare redo in

i staden Uppsala, kunde de ej annat än högeligen förundra sig

över det brokiga liv och den för en svensk landsortsstad den

tiden högst osedvanliga rörelse, som rådde på dess smala

gator. Riddare i blanka harnesk och med vajande plymer redo

på kostbart munderade hästar och åtföljda av svenner och

knektar, borgare och bönder bildade täta flockar, hovmän och

deras tjänare ilade hit och dit, ryttarskaror redo i olika

riktningar, studenter och djäknar, hantverkare och krämare,

adelsfröknar eller matronor i bärstol, lantfolk, konstmakäre

och vandrande musikanter, allt detta förenade sig till ett högst

livfullt staffage till den annars så tysta och anspråkslösa

staden, vars låga och mestadels torvtäckta hus rent av tycktes

skämmas inför deras fina främmande. Men vad som gav

tavlan en här i landet hittills nästan osedd färgprakt, var de

många polska nationaldräkter, som i brokigt virvarr blandade sig

i folkvimlet. Än såg man polska adelsmän i sina vackra,

färgrika dräkter, än hovets polska soldater, de s. k. hej dukarne,

i deras för svenska ögon sällsamma klädnad.

Troligen har aldrig Uppsala, varken förr eller senare,

erbjudit en så livfull och brokig tavla.

Men så slöt den gamla biskopsstaden nu ovanligt mycket in-om sina murar. Där fanns icke mindre än tre hov, nämligen

konungens, hertigens och änkedrottning Gunilla Bjelkes.

Sveriges fyra riksstånd voro där samlade till riksdag, rådet var

mangrant tillstädes och hertig Carl av Södermanland hade kommit

dit med så gott som en hel krigshär, av vilken dock det

största antalet knektar voro lägrade utom staden.

För junker Gösta, som sett föga av världen och tillbringat

sin mesta tid i Smålands furumoar, måste naturligtvis detta

rörliga och brokiga liv erbjuda mycket nytt och

förundrans-värt, många lockelser för den ungdomliga nyfikenheten och

äventyrslusten.

Riddar Arvid tog in hos Göran Möllare vid Kvarnbron, där

han genom en vän på förhand beställt logi. Den tiden fanns

nämligen inga hotell, utan den resande tog vanligen in hos en

borgare, så vida han icke hade någon vän eller frände i staden,

hos vilken han kunde gästa.

*

II.

Prinsessan Anna.

I en djup, åt borggården vettande fönstersmyg, tillhörande

ett mindre men praktfullt möblerat rum i andra våningen av

Uppsala slott, sutto några dagar efter ovan skildrade

tilldragelser tvenne unga damer i tidens rikt utstofferade hovdräkter.

Den ena, som genom sina rika smycken markerade ett högre

stånd än den andras, var mera ful än vacker. Dragen voro

något grova, nästan manliga och växten snarare över än

under det normala kvinnliga måttet. Men hon hade vackra och

själfulla ögon och ansiktsuttrycket förrådde livlighet och

intelligens. Det var prinsessan Anna, konung Johan III:s

dotter med Katarina Jagellonika och således konung Sigismunds

syster.

Den andra var däremot en verklig skönhet av äkta nordisk

typ, men betydligt mindre och spädare till växten än prinsessan.

Det var jungfru Sigrid Brahe, gamle Per Brahes till Visingsö

yngsta: dotter, vilken trots sin ungdom varit nära att bli

prinsessan Annas styvmoder, ty då konung Johan stod i begrepp

att gifta sig för andra gången, tvekade han i valet mellan

henne och Gunilla Bjelke. Att den senare blev den lyckliga, om

man så får kalla det, lär mindre hava berott på konungens

tycke än på andra omständigheter, särskilt Vasasläktens

motstånd, härledande sig av fruktan för, att den rika och

mäktiga Brahesläkten skulle växa för hög genom en så nära

förbindelse med konungahuset. Emellertid var, i förbigående här

anmärkt, denna fara ännu ej helt och hållet avlägsnad, ty det

utgjorde en offentlig hemlighet, att där mellan prinsessan

Anna och Sigrid Brahes äldste bror, den unge greve Gustav Brahe,

rådde ett kärleksförhållande, vilket, fastän det ivrigt

motarbetades från flera håll, möjligen kunde komma att sluta

med giftermål, enär det gynnades av konung Sigismund.

I alla händelser voro de båda unga damerna mycket

förtroliga vänner. Vi skola för ett ögonblick lyssna till samtalet

dem emellan.

— Har du hört den sista stora nyheten? sporde prinsessan,

i det Hon lät broderbågen, som hon arbetade på, sjunka ned i

knäet.

— Nej — kanske är kröningsdagen bestämd! gissade

jungfru Sigrid.

— Kröningen! — Det vet jag visst — det ser rent av ut, som

den aldrig skulle bli av. Jag förstår inte, att min bror

Sigismund kan hålla så mycket på en så usel religion, som den

katolska, att han därigenom sätter sin svenska krona på spel.

— Usel religion! — Väl vet jag, att ni, kära fröken, är

tillgiven den lutherska läran, och för visso utgör det en orsak til

förundran för många, då man vet att ni, lika väl som er bror,

konung Sigismund, är uppfostrad i den katolska och därtill

besinnar hur högt ni älskade er avlidna moder, drottning

Katarina, som var en så ivrig, ja, jag kan säga svärmisk katolik.

Hur vågar ni, fröken Anna, kalla er moders religion usel?

— Därför att jag vet, att den är det och därom kan

framlägga bevis. Det är en sorglig historia, som icke många känna,

men för dig, som är min bästa väninna, kan jag väl berätta

den.

— Ack ja, gör det!

— Under min moder drottningens sista sjukdom vistades

jag mycket hos henne, ja, satt nästan ständigt och jämt vid

hennes sjukbädd. Min närvaro gladde mycket den sjuka, som

älskade mig ömt, men för min egen skull visade hon ofta bort

mig, på det att jag icke skulle taga skada till min hälsa av

det för en ung flicka farliga stillasittandet i ett sjukrum.

Men jag ville helst vara hos min mor, och stundom förstod

jag att undandraga mig hennes befallning att avlägsna mig

genom att gömma mig bakom sängens yviga sparlakan. Vid

ett dylikt tillfälle — jag minns det ännu så tydligt, som hade

det varit i går — tog tröttheten överhand, och jag insomnade

under det jag låg gömd bakom sängomhänget.

I detta ögonblick red en ståtlig riddare förbi fönstret och

hälsade höviskt åt damerna däruppe. Jungfru Sigrid, som satt

med huvudet mycket nära rutorna, hälsade tillbaka och

rodnade därvid som en ros. Men prinsessan Anna, som dragit

sig mera från fönstret och därtill var ganska närsynt,

observerade ej riddaren, förr än han redan var förbi.

— Vem var det du hälsade på, skön Sigrid, det måtte ha

varit din fästman, långe Erik Bjelke, efter som du blev så varm

om kinderna.

— Erik — nej, visst inte.

— Vem var det då?

— Johan Gyllenstjerna-------

Prinsessan hotade skälmskt med fingret.

— Sigrid-, Sigrid, vakta dina ögon och ditt hjärta, att de ej

gå förbjudna vägar. Mins dock att du är en annans trolovade.

— Det vet I väl, fröken, att i den trolovningen har mitt

hjärta ingen del. Förresten rodnade jag inte.

Vid denna osanning rodnade hon ännu mer. Nu rodnade

även prinsessan, men av harm. I sträng ton sade hon:

— Har ditt hjärta ingen del i trolovningen med Erik

Bjelke, så varför gav du honom ditt jaord? Man bör icke leka med

ord och löften, och ej heller bör en flicka giva sig åt en man,

om hon ej kan skänka honom hjärtat på samma gång.

— Det vet ju hela hovet, svarade Sigrid, att änkedrottning

Gunilla ställt till partiet, och att jag drog mig i det längsta för

jaordet. Men vem kunde väl i längden stå emot både

drottningen och släkten?--------Men varför riva upp det nu, ty

gjord gärning kan ju ej ändras. Fortsätt i stället den

avbrutna berättelsen om vad ni upplevde vid salig drottningens

dödsbädd.

— Ja, var var det jag befann mig, när Johan Gyllenstjerna

red förbi och störde mig?

— Insomnad bakom drottningens sängdraperier.

— Ja, det var sant. Hur länge jag sovit, vet jag ej, men

jag vaknade vid ljudet av en mansröst, vilken jag igenkände

såsom pater Warsevitz", drottningens biktfader. Jag blev

förskräckt, ty jag hade alltid förut blivit bortvisad, då han

befann sig vid sjukbädden, men jag tordes icke giva mig till

känna. Skulle jag våga lyssna? Ja, vad Guds tjänare talade

med min döende moder, måtte väl hennes dotter kunna få

höra, tänkte jag, och så blev jag sittande bakom draperiet, tyst

och stilla som en liten råtta och girigt lyssnande till varje ord,

som sades. I början intresserade samtalet mig mindre, ty det

rörde sig om teologiska spörsmål, vilka jag näppeligen förstod.

Men så började min moder rädas för och klaga över de bittrakval, som förestodo henne i skärselden. Min Gud, min Gud,

hur skall jag, svaga kvinna, kunna uthärda de gruvliga

smärtor, som min arma själ måste lida för att bli renad från

syndens slagg, jämrade hon sig. Vad pater Warsevitz då svarade,

skall aldrig gå ur mitt minne. Hans ord stå djupt inristade

i min själ, och de hava varit den fackla, som med ett klart ljus

för mig upplyst alla de mörka skrymslena av den prästlistens

religion, som kallas den katolska.

Prinsessan tystnade härvid, liksom vore hon tveksam, om

hon skulle uttala dessa ord.

— Vad sade då patern, sporde Sigrid med andlöst intresse.

— Svaret, återtog prinsessan, har så djupt inpräglat sig i

mitt minne, att jag kan ordagrant återgiva hans ord. De

lydde sålunda: "Var tröst, min dotter, ädla, kyrkan hängivna

drottning, ty j ag säger dig, att så visst som här finnes en

rättvis och barmhärtig Gud, så skall din själ icke lida i skärselden

utan genast efter döden smaka salighetens vällust. Ty det

finnes ingen skärseld. Det vi kalla så, är en fiktion, som den

heliga kyrkan själv uppfunnit som ett kraftigt vapen, ett

själarnas gissel, tjänligt att hålla den ostyriga mänskligheten i

tygel. För dig, drottning, kan jag nu uppenbara det, då du,

kyrkans lydiga och hängivna tjänarinna, behöver denna tröst

och lisa på plågolägret, men sade jag det till någon annan,

skulle jag därmed ådraga mig kyrkans straff och fördömelse.»

Efter en kort paus fortsatte prinsessan:

— Aldrig skall jag glömma det skrik, som vid dessa

prästens ord gick över den sjukas läppar. Mellan ett veck i

sängdraperiet såg jag drottningen. Hon hade rest sig upp från

huvudgärden, hennes drag voro förvridna, hennes ögon

brunno av feberglöd, och synbarligen gjorde hon våldsamma

ansträngningar att säga något, men tungan nekade sin tjänst.

Prästens trösteord hade gjort en alldeles motsatt verkan till

den, han avsett, och, förskräckt över vad han åstadkommit,

skyndade han ut för att skaffa hjälp. Nu förmådde ej längrefruktan hålla mig tillbaka, utan jag störtade fram och

kastade mig på knä vid min moders bädd. Men det var för sent,

ty sanslös hade hon sjunkit tillbaka mot huvudgärden och

kände ej längre sitt barn, hörde ej, vad jag sade. Jag skulle

trott att hon vore död, om ej en svag andedräkt

tillkännagi

vit, att livet ännu ej flytt. Snart återvände pater Warsevitz,

åtföljd av konungen och flera andra personer. Min närvaro

väckte ej hans uppmärksamhet, ty säkerligen trodde han, att

jag kommit in i rummet under hans frånvaro. Drottningen

var sanslös, och denna dvala räckte i flera timmar. Blott en

enda gång uppflammade åter den sista gnistan av medvetande,

och då hade hon återfått talförmågan. Med klar och tydlig

röst sade hon: »Ve, ve, de hava ljugit för mig i hela mitt liv!»

— Dessa ord voro de sista, hon yttrade i livet, kort därefter

avled hon. Min fader och alla de närvarande — utom patern

förstås — trodde, att hon talat i yrsel, och jag vågade ej taga

dem ur denna villfarelse.

— Omtalade ni ej för konungen, vad ni hört? sporde Sigrid.

— Jo, men långt efteråt — ett helt år, tror jag.

— Vad sade han då?

— Just ingenting, men han blev mörk i hågen och kort

därpå blev pater Warsevitz och ett par andra jesuiter skickade

ur landet. Det hette, att det skedde på det svenska

prästerskapets begäran, men jag har min egen tro om den saken. Och

väl märkte både jag och andra, att min fader, konungen, vid

denna tid förlorat sitt gamla intresse för katolicismen.

— Har ni aldrig, nådig fröken, omtalat denna sak för eder

broder, konung Sigismund?

— Jo, och det helt nyligen.

— Vad sade han?

— Även han syntes till en början taga det illa vid sig och

föreföll både häpen och vred. Men ett par dagar senare, då vi

voro i enrum, återupptog han ämnet, men då i en helt annan

ton. »Pater Warsevitz,» sade han, »är mycket klandervärdför det att han av medlidande för den döende och i avsikt

att trösta henne uttalade en hädisk lögn. Men icke bör man

förebrå den heliga kyrkan för ett av hennes tjänare begånget

fel-»

— Jag förstod nu, att han talat med någon av sina

biktfäder och att denne lyckats ingiva honom de tankar, han

yttrade till mig. Sådan är tyvärr min broder. Han har själv ett

sunt och gott omdöme och mycken rättskänsla, men han

låter dem underkuvas av jesuiterna.

— Där sade ni något, fröken, som icke bådar gott för

fäderneslandet.

— Ja, du har rätt. Jag förutser svåra strider, och för visso

blir det förr eller senare ett sorgligt slut på det svenska

konunga-dömet, om ej Sigismund kan förmås att göra en ända på

jesuiternas regemente. Men därtill är, Gud nåde oss, klena

utsikter.

— Det säges, att eder farbroder, hertigen, trår efter kronan.

— Ja, man säger så-------

— Vad tror ni därom, fröken?

— En sak är att trå, en annan att få! Men det säger jag för

sann", att kommer det någonsin dit, så har den svenska adeln

fått kammen till håret.

De båda damerna sutto en stund tysta, liksom rädda att

fortsätta samtalet, sedan det tagit en så politisk vändning,

men plötsligt utbrast jungfru Sigrid:

— Kors i all min dar, här sitta vi och glömma nyheten, som

ni lovade att omtala för mig — den sista stora nyheten!

— Ja, du har rätt, men det var du själv, som genom dina

inkast ledde mig på avvägar.

— Och det har jag icke skäl till att ångra, ty därigenom

erhöll jag nyckeln till en gåta, varöver jag länge grubblat. Men

— giv mig nu nyheten som dessert.

— Jo, kan du tänka, skön Sigrid, jag har fått en

hovjun-kare.

— En hovjunkare! Tänk så lustigt! Vem är det, som

hugnats med detta maktpåliggande värv?

— En junker från Smålands skogar, och han heter Gösta

Svan. Fadern tycks vara en pålitlig anhängare till Sigismund

och han har kommit hit för att få sonen anställd vid hovet.

Men konungen tänker snart återvända till Polen, och att

taga den unge smålänningen med sig dit föll sig väl ej lägligt. Då

bar det så bra till, att Sigismund just dagarna förut bestämt,

att jag skall ha eget hov på Stegeborg, och till ett hov hör ju

hovjunkare. Alltså blev den unge Svanen fästad vid min nya

hovstat, och jag hoppas, att denne hovjunkare i svanehamn

måtte lända mina sköna hovtärnor till mycken glädje och

gamman.

— Har ni sett honom, fröken?

— Ja visst! Han gjorde mig sin uppvaktning i går.

— Vad tyckte ni om honom?

— Över all förväntan bra. Han är ganska civiliserad för

att komma direkt ur den småländska vildmarken och därtill

rent av vacker. Jag förutser, att han kommer att ställa till

ett svårt uppror bland mina tärnor. Men med dig — tillade

prinsessan spetsigt — har det väl ingen fara, ty du är ju

förlovad.

Här avbröts samtalet av en kammarsven, som kallade

prinsessan Anna till konungen.

*

III.

Mala Spina.

I ett av de med gedigen prakt inredda rummen på Uppsala

slott satt en man lutad över en packe handlingar. Det var ea

medelålders, magerlagd och fint byggd gestalt med bleka drag,

krokig örnnäsa och blixtrande, nästan svarta ögon. Han var

insvept i en vid, mantelformig dräkt av svart sammet, det

slätrakade ansiktet och tonsuren förrådde den katolske prästen

och på hans fina vita hand, påminnande om en kvinnas,

blixtrade en juvelring av säkerligen mycket högt värde. Hela

gestalten antydde utpräglad härsklystnad förenad med slughet.

Det var hans eminens Mala Spina, påvens nuntius vid polska

hovet, konung Sigismunds förtrogne rådgivare i både andliga

och världsliga saker samt en av cheferna inom Jesuiterorden.

För tillfället var hans eminens alldeles ensam i rummet.

Men han tycktes föga sysselsätta sig med de handlingar,

som lågo framför honom. Snarare såg det ut som hade han

väntat någon och under tiden låtit sina tankar sväva ikring,

fastän ögonen vilade på papperet.

Han slapp att vänta länge. Plötsligt inträdde en tjänare

och anmälde på italienska språket:

— Den svenske magistern, som ers eminens låtit kalla till

sig i afton.

— Gott, för in honom, svarade Mala Spina på samma språk

utan att förändra ställning.

I nästa ögonblick inträdde den gråskäggige främling, vars

bekantskap vi gjort i Litslena gästgivaregård.

Till hälften vändande sig mot främlingen, som med

händerna korslagda över bröstet ödmjukt bugade sig, sade jesuiten,

nu användande tyska språket, varpå hela det följande

samtalet fördes:

— Välkommen, magister Laurentius Nicolai! Jag blev på

samma gång förvånad och glad, då jag fick veta att du

kommit hit; förvånad, därför att jag vet, att det icke är utan fara,

som du återvänder till detta kätterska land, där du gjort dig

mer än de flesta hatad genom din trohet mot den heliga

kyrkan och ditt nit att tjäna vår orden; glad, därför att jag just

nu behöver en man, vilken, såsom du, med obrottslig lydnad

emot vår heliga orden förenar en noggrann kännedom om det-ta lands inre förhållanden. Verktyg med den förra

egenskapen äger jag flera, men med den senare nästan intet. Du kan

därav väl förstå, att din oväntade hitkomst var mig välbehaglig.

Men — innan vi gå vidare och jag meddelar dig, i vilket

avseende jag gör anspråk på dina tjänster, så säg mig orsaken till

din hitkomst. Faran för dig av att bli igenkänd och förföljd

av de hatfulla svenskarna, bland vilka du ju är känd under

namnet »Kloster-Lasse», är säkerligen ganska stor, och då

du underkastat dig den, kan jag därav förstå, att du därtill

har en mycket kraftig anledning.

— Ja, ers eminens, helt visst är det så, svarade magister

Laurentius eller »Kloster-Lasse», som vi hädanefter vilja kalla

honom, enär han under detta öknamn är känd i historien. Jag

befinner mig här för att utföra ett uppdrag, som min närmaste

ordenschef givit mig.

— Säg mig beskaffenheten av detta uppdrag.

— Jag vet icke, om jag vågar-------------

Mala Spina reste sig från stolen och gick fram till den

ödmjukt bugande Kloster-Lasse. Härvid tryckte han å en

fjäder på juvelringen, varvid den guldplatta, vari diamanten var

infattad, reste sig på kant, blottande en plan yta, å vilken ett

hemlighetsfullt tecken var ingraverat. Hållande ringen

framför Kloster-Lasses ögon, sade han:

— Du ser av detta tecken, att jag har tillräckligt hög rang

inom den heliga Löyolas orden för att begära delaktighet av dess

hemligheter, ja, icke blott begära utan fordra. — Jag befaller

dig att genast meddela mig ditt uppdrag.

Vid åsynen av tecknet hade Kloster-Lasse kastat sig på

knä för patern, men denne gav honom nådigt ett tecken att

stiga upp och satte sig själv bekvämt till rätta i sin länstol,

under det Kloster-Lasse i en ödmjuk ställning framför sin

höge förman började berätta:

— Ers eminens har sig möjligen bekant, att domkyrkan i

Krakau ägt en mycket dyrbar silverskatt, nämligen de tolvapostlarnes bilder i gediget silver, varje bild stor som ett

tolvårs barn, men att denna skatt rövades av den svenska

amiralen Jakob Bagge, då han under ett av sina krigståg

överrumplade Krakau. De tolv apostlabilderna, vilkas värde för

domkyrkan ytterligare förhöjdes därav, att de voro en skänk av

kejsar Carls gemål till tack för lånet av det jungfru Marie

lintyg, som tillhör domkyrkan, och vilket kejsarinnan fått

låna att begagna vid barnsbörd, lät Bagge föra ombord a sin

flotta och avseglade med det rika bytet. Emellertid lät han

sedermera utsprida, att det fartyg, vara bilderna fördes, gått

förlorat under en svår storm. Detta troddes i Polen och än i

denna dag lever domkapitlet i Krakau i den föreställningen,

att bilderna äro för alltid förlorade, enär de uppslukats av

havet.

— Är det icke så? sporde Mala Spina intresserat.

— Nej, svarade Kloster-Lasse, bilderna äro gömda här i

Sverige. Under mitt vistande i Stockholm i salig kung Johans tid,

blev jag bekant med en gammal man, som varit Jakob Bagges

förtrogne tjänare, och han hade själv befunnit sig ombord på det

fartyg, vara apostlabilderna fördes över havet. Det kom,

försäkrade han mig, lyckligt i hamn härstädes och bilderna med det.

Men Jakob Bagge hade uppfunnit historien om skeppsbrottet

för att undslippa alla anspråk på delning av det rika rovet.

— Din berättelse intresserar mig högeligen, avbröt här Mala

Spina. Fortsätt! Visste trotjänaren även, vart apostlabilderna

blivit förda?

— Nej, tyvärr visste han ej det. Det var på sin dödsbädd och

sedan han av mig blivit omvänd till den rätta läran, som han

anförtrodde mig, vad jag nu berättat. Men han svor en döendes

heliga ed på att han ej visste, vart apostlabilderna tagit vägen.

Amiralen hade själv gömt dem, och ingen annan än han och en

annan hans trotjänare, som sedermera stupat i krig, hade reda på

gömstället. Icke desto mindre företog jag efter gubbens död

åtskilliga efterspaningar, men de blevo avbrutna av den storm, somvid denna tid utbröt här i Sverige emot mig och mina

ordensbröder och tvingade oss att fly ur landet. Efter ankomsten till

Tyskland yppade jag hemligheten om de tolv apostlarne för min

ordenskapten och i samråd med honom uppgjordes en plan att

sätta oss i besittning av skatten, men till följe av sjukdom och

andra omständigheter blev dess utförande uppskjutet några år.

Den gick ut på att sätta oss i förbindelse med amiralen Jakob

Bagge själv, vilken, icke annat än vad vi då visste, försmäktade

i dansk fångenskap, erbjuda honom att, emot det, att han till oss

avstod de tolv apostlabilderna, utverka hans frigivande, något

som vi genom ordens inflytande ingalunda ansågo omöjligt, samt

sålunda på underhandlingens väg komma i besittning av skatten.

Vi tvivlade nämligen ingalunda på, att den gamle amiralen, som

enligt rykte hölls i mycket sträng fångenskap, skulle uppoffra

silverskatten såsom pris för sin frihet,

— Nå, hur avlopp detta försök, sporde patern ivrigt.

— Det blev en svår missräkning. Då jag, förklädd till

köpman och under ett antaget namn, kom till Köpenhamn, erfor jag,

att amiralen flera år tidigare med tillhjälp av danska vänner, som

han under fångenskapen förvärvat sig, Jyckats fly ur fängelset

och komma över till Sverige. Dit vågade jag ej då begiva mig,

utan återvände med oförrättat ärende till Tyskland. Något

senare skickade dock ordenskaptenen en pålitlig agent till

Stockholm med uppdrag att spionera på amiralen och antingen med list

eller våld söka få reda på gömstället. Men även han återkom

med oförrättat ärende, ty kort tid förut hade amiralen avlidit,

och under sådana förhållanden ansåg agenten det lönlöst att

vidare efterforska skatten.

— Däri gjorde han orätt, mumlade Mala Spina mellan

tänderna.

— Detsamma tyckte även jag, ty amiralen efterlämnade barn,

och det vore sannolikt att han för dem eller något av dem yppat

den stora skattens tillvaro, innan han dog. Men för egen del

ansåg, jag det vid denna tid allt för vådligt att begiva mig till Sven-ge, och i samråd med ordenskaptenen lät jag därför saken

tillsvidare bero, dock med avsikt att framdeles återupptaga den, då

omständigheterna blevo gynnsammare. Detta har inträffat nu.

På Sveriges tron sitter en katolsk konung, som är tillgiven vår

orden och som därför kan antagas villig att skydda mig, om jag

skulle bli igenkänd och förföljd av mina fiender. Samma åsikt

hyser även ordenskaptenen, och därför gav han mig i uppdrag

att begiva mig hit i det ändamål, jag ovan angivit.

— Anser du dig ha utsikt att lyckas, sporde Mala Spina.

— Därom kan jag ej nu uttala något med visshet, enär jag

nyligen hitkommit. Men jag tror mig ha skäl att hoppas det bästa.

— Vilka äro amiralen Jakob Bagges barn? Berätta mig något

om dem?

— Han har sönerna Erik, Johan och Jakob samt dottern

Katarina, gift med Arent Karlsson Månesköld till Seglinge. Både

Johan och Jakob äro anställda i hertig Carls tjänst, den förre

såsom kapten på hertigens skärgårdsflotta och den senare såsom

den förres löjtnant. Enligt tillförlitliga underrättelser, som jag

inhämtat, befunno sig båda dessa bröder på sjön, då fadern dog,

varför jag betvivlar att de erhållit meddelande om eller del i den

stora silverskatten. Detta bestyrkes även av inhämtade

underrättelser om de unga männens karaktär. De äro nämligen

särdeles levnadslustiga herrar, de där ha stort behov av penningar och

i ett glatt lag föga hålla på en hemlighet. Hade de blivit

delaktiga av hemligheten om de tolv apostlarne, så skulle hela världen

vetat detsamma som de, och silvret skulle redan varit i omlopp.

Båda befinna sig för närvarande här i Uppsala i hertigens följe,

men jag anser det alldeles lönlöst att spionera på dem. Ej heller

dottern Katarina har, enligt min tro, fått någon del eller kännedom

om skatten, ty svärsonen, herr Arent, lär ha befunnit sig i ganska

spänt förhållande till svärfadern. Så ha vi den äldste av sönerna,

Erik. Det är emot honom mina misstankar äro riktade, och, som

jag tror, på mycket goda skäl. Han har alltid varit något

besynnerlig, och detta lär i hög grad ha tilltagit efter faderns död. Somen enstöring lever han på sätesgården Mem i Östergötland,

vilken han ärvt efter fadern, och det går underliga historier i bygden

om hans folkskygghet och hemlighetsfulla liv därstädes. Många

tro att han är sinnessjuk, även om han vid dessa tillfällen, då han

giver sig i sällskap med andra, kan förefalla ganska klok. Det

säges, att han i ungdomen haft en olycklig kärleksaffär, vilken

varit orsaken till, att han aldrig gift sig, samt att han ägnat sig åt

hemliga vetenskaper. Han var alltid faderns älsklingsbarn och

sedan amiralen återkommit från fångenskapen i Danmärk,

tillbringade han hela sin återstående tid hos Erik på Mem.

Dödsfallet inträffade under en resa, som han i Eriks sällskap företog till

Stockholm, och han dog i dennes armar. Det är min bestämda

övertygelse, att Erik Bagge å Mem har de tolv apostlarne i sin

vård. Kanske kommer hans folkskygghet och ensliga liv av

samvetskval över att ha undanhållit syskonen deras rättmätiga

andel i den stora skatten. Emellertid ämnar jag nu rikta min

verksamhet huvudsakligen på att hemligen och förklädd spionera på

Erik Bagge. Hit till Uppsala kom jag endast i avsikt att begära

ert och konung Sigismunds beskydd, för den händelse jag bleve

igenkänd och råkade i olycka. Och nu, ers eminens, känner ni

avsikten med min resa och beskaffenheten av mitt uppdrag.

— Ja, och denna berättelse har i hög grad intresserat mig. Men

— säg mig en sak. Du omtalade, att de tolv apostlabilderna

voro av gediget silver. Vill du därmed ha sagt, att de, stora som ett

tolv år gammalt barn, voro av komplett silver alltigenom. De

skulle ju då representera en tyngd av flera hästlass.

— Nej, med gediget silver menade jag, att metallen var

fullödig och äkta. De voro ihåliga, men som silvret i alla fall var

mycket tjockt, hade de en betydande tyngd och äga ett mycket stort

penningvärde.

— Det synes mig i alla fall, återtog Mala Spina, som om tolv

bilder av sådan storlek och tyngd icke skulle vara lätta att

hemligen förvara. I alla händelser måste de kräva ett särdeles

rymligt gömställe, vilket bör underlätta deras uppsökande.Mala Spina satt en stund i, som det tycktes, djupa funderingar

och med huvudet lutat i handen. Plötsligt rätade han upp sig,

fastade en skarp blick på Kloster-Lasse och sade:

— Säg mig ytterligare en sak: Under antagande att du finner

skatten och lyckas bemäktiga dig densamma, är det då din avsikt

att återställa den till domkyrkan i Krakau?

Kloster-Lasse ryckte till och en lätt rodnad flög över hans

ansikte vid den frågan. Men så svarade han ödmjukt:

— Om så lyckligt sker, att jag förmår bemäktiga mig skatten

och föra den i säkert förvar, så överlämnar jag åt vår heliga orden

att bestämma, huru med den samma skall vidare förfaras.

— Rätt, min son! Men på det att orden i detta hänseende

måtte ha fria händer, så lägg noga på minnet, att den allra

största hemlighetsfullhet måste iakttagas icke blott vid skattens

eftersökande utan även, och det nästan i högre grad, vid dess

finnande. Ingen, märk noga, ingen, som ej är bunden av Loyolas regel,

får ha en aning om tillvaron av denna skatt.

Kloster-Lasse bugade sig stum.

— Och nu, fortsatte Mala Spina, nu, sedan jag lärt känna ditt

förehavande, så tillkommer det mig att klargöra för dig, vilka

tjänster jag fordrar av dig! Jag vill börja med den befallning, att

du tillsvidare skall låta tanken på Jakob Bagges skatt vila —»

detta därför att jag behöver dig för ett annat, viktigare värv.

— Ers eminens äger att befalla, jag att lyda.

— Rätt så, min vän! Inom vår orden är lydnaden den första,

viktigaste regeln — en blind, oinskränkt lydnad för varje

befallning, som gives av rätter man.

Kloster-Lasse lade handen på hjärtat och bugade sig ännu

ödmjukare än förut. Mala Spina fortsatte:

— Ordensreglerna fordra att du skall lyda blint, men icke att

du skall handla blint. För att undvika det senare, vill jag nu

giva dig en hastig översikt av ställningar och förhållanden:

— Konung Sigismund har efter sin faders död begivit sig hit

till sitt fosterland för att taga sin ärvda krona i besittning. Föross, den rätta trons försvarare och lemmar i Jesu heliga orden,

innebär detta tronskifte ett löftesrikt hopp. Den nye konungen är

med hela sitt hjärta fästad vid den katolska kyrkan och med

starka band även vid vår orden. Det hoppet ligger då nära till

hands, att sonsonen skulle gottgöra, vad farfadern brutit emot

den heliga kyrkan, att, med andra ord, detta kätterska land

skulle återföras till den heliga stolens lydno. Och en dylik

förtröstan vinner i styrka därav, att den avlidne konung Johan i viss

mån förberett marken till denna nya, pånyttfödande sådd. Men

vad sker? Knappt har Sigismund satt foten på sitt arvrikes jord,

förrän han mötes, icke av underdånig hyllning och lydnad, utan

av fordringar. Man vägrar honom rent av att taga sina

konungsliga rättigheter i besittning med mindre än att han med hand och

ed förbinder sig att uppfylla vissa villkor. Och hurudana äro då

dessa fordringar? Jo, sådana, att deras uppfyllande platt

fördärvar det hopp, varom jag nyss talat. Det är i synnerhet tre punkter

det gäller: Han skall bekräfta Uppsala mötes beslut; fastställa

valet av Abrahamus Angermanus till ärkebiskop och underskriva

eto konungaförsäkran, innehållande bekräftelse på adelns

privilegier och åtskilligt annat. Den sistnämnda punkten ginge väl an,

ty en dylik konungaförsäkran, fastän förnuftsvidrig i ett arvrike,

har i verkligheten föga att betyda. Men underskriver han de två

förstnämnda punkterna, så vore det liktydigt med en kunglig

stadfästelse av kätteriet, och det ville varken Sigismund eller hans

rådgivare gå in på, som ju helt naturligt är. Emellertid styrkte jag

konungen i att icke tvärt och oåterkalleligen svara nej, utan

beträda underhandlingens väg. Här i Uppsala äro nu riksens

ständer församlade, och många av ståndens ledamöter äro ganska

enfaldiga, vadan det någon tid såg ut, som om det skulle lyckas

att få dem över på vår sida. Särskilt ha vi goda förhoppningar

om bönderna och borgarena i detta hänseende, och inom adeln

har ju konungen många vänner. Men det blev klart, att där fanns

ett oövervinneligt förhinder för våra agenters övertalningsförsök

— hertigen. Vad våra agenter byggt upp om dagen, rev han nedom natten, och tvärt om. Så länge hertigen finnes i livet, står

intet att vinna. Och då konungen är honom vida underlägsen i

krigsmakt, så duger icke öppet våld. Sålunda måste list

tillgripas, och den måste gå ut på att rödja hertigen ur vägen. Det är

på hans livstråd Sigismunds och vår lycka hänger.

Mala Spina tystnade ett ögonblick och Kloster-Lasse torkade

sin panna, på vilken stora svettdroppar började framtränga.

Petern fortsatte:

— Så fort detta blev mig klart, handlade jag ock därefter.

Två gånger ha vi haft hertigens liv i vår hand, men ändå lever

han. Första gången var, då han infann sig på slottet, beledsagad

av ett mindre följe. Genom en fintlig manöver lyckades

Tarnovski skilja honom från sitt sällskap, han stod ensam inför konungen,

på alla sidor omgiven av väpnade hej dukar. Det behövdes endast

en vink av konungen för att lägga hertigen död för hans fötter,

men vinken uteblev. Sigismund har en kvinnas hjärta i en mans

kropp. I den avgörande stunden svek modet och hertigen drog

dädan oantastad. Då beslöto vi att vid nästa lägliga tillfälle låta

nedsticka hertigen, konungen oåtspord. Ett sådant erbjöd sig

självmant. Konungen gav en fest på slottet och inbjöd därtill

hertigen, som även infann sig. Vi hade vidtagit sådana anordningar,

att en hop bakom ett draperi gömda hej dukar skulle vid ett

givet tecken rusa fram och stöta ned hertigen mitt under festen.

Sedan allt var gjort, skulle nog konungen låta sig nöja. Men

Tar-novski begick den oförsiktigheten att i hemligheten inviga en

landsman till mig, Strozzi, en lyckoriddare, som tjänar den,

vilken betalar bäst. Han varnade hertigen, och denna avlägsnade

sig omedelbart efter middagsmåltiden, sålunda korsande våra

beräkningar. Strozzi har nu gått i hertigens tjänst.

Mala Spina gjorde åter en paus och betraktade Kloster-Lasse

forskande. Denne hade blivit blek som ett lik, kallsvetten

pärlade på hans panna och hans knän skälvde. Det var icke svårt att

se, att han väntade befallningen att själv nedsticka hertigen.

Mala Spina log ett kallt, hånfullt löje. Så fortsatte han:

— Men den tredje gången skall han icke undgå oss. Jag har

uppgjort en ny plan, och i den vill jag icke inviga någon annan än

dig. En ensam, slug och behjärtad person måste med en stilett,

gömd i sina kläder, förskaffa sig tillträde till hertigen i hans

bostad. Och då rätta stunden är inne, måste han med en kraftig stöt

förpassa hertigen till evigheten.

Kloster-Lasse hade nu gripits av en sådan skälva, att han

knappast kunde stå på sina ben, och därtill hackade han tänder. Man

kunde svårligen se en ömkligare bild av en dödsdömd skurk,

vilken i all sin feghet dock icke vågade skaka på lydnadens

järnlänkar. Ett uttryck av hånfullt förakt lekte på Mala Spinas läppar,

då han efter en lång paus, som ansenligt förlängde Kloster-Lasses

kval, sade:

— Lugna dig, Laurentius Nicolai! Det är icke du, som skall

utföra gärningen. Men du måste skaffa mig mannen.

Det var nästan löjligt att se, vilken plötslig förändring i

Kloster-Lasses hela yttre dessa ord framkallade. Skälvosoten

försvann, den böjda ryggen rätades, den halvslocknade blicken

tändes åter, och hela den ömkliga gestalten antog med ens en

visserligen ödmjuk, men dock självsäker hållning. Han rörde

läpparne, men utan att avvakta något svar, fortsatte Mala

Spina:

— Den person, som skall utföra handlingen, måste vara av

ringa stånd, han får aldrig ha varit synlig vid konungens hov, får

icke stå i beröring med katolikerna här och än mindre får han ens

misstänkas att vara jesuit. Och skälet härtill skall du förstå, då

jag säger dig, huru han måste handla efter gärningens fullbordan.

Han skall utan allvarligt motstånd låta fängsla sig och föras

inför sina domare, och för dem skall han genast bekänna, att han

låtit köpa sig att döda hertigen. Då man spörjer honom av vem,

skall han svara: av ärkebiskop Angermanus, som sagt sig därmed

vilja förhindra, att den kalvinistiska läran genom hertigen

vunne insteg i Sverige. Och det tillkommer dig, att icke blott

skaffa dråparen utan ock en, helst två personer, vilka inför

domstolen taga på sin ed, att de varit hemliga vittnen till ärkebiskopens

uppgörelse med brottslingen.

— Jag kan ej annat än uttala min djupaste beundran för ers

eminens5 snille, men ej heller undertrycka min farhåga, att det

blir svårt att finna, icke vittnena, men dråparen. Ty genom att

vältra skulden över på ärkebiskopen, skall han icke ha frälst sig

själv från en grym och plågsam död. Därigenom skall den belö

ning, som jag utlovar åt honom, bli värdelös.

Efter en blick av förakt, som han icke vårdade sig om att

dölja, svarade Mala Spina:

— Du är mera trögtänkt, än jag föreställt mig, Laurentius

Nicolai. Inser du då icke, att sedan mannen avlagt sin bekännelse,

måste Jesu orden med de hemliga krafter, som stå oss till buds,

frälsa honom ur fängelset och låta honom spårlöst försvinna.

— Men om det misslyckas? — —

— Så döda vi honom, svarade patern lugnt.

— Jag förstår nu er plan och skall göra mitt bästa, men jag

fruktar — — —

— Hade jag bara, avbröt Mala Spina, en av dessa bravos från

mitt soliga Italien, vilka hantera stiletten med oöverträff lig

virtuositet och finnas att få köpa i varje gathörn i Rom, så vore

saken lätt arrangerad.

Triumferande utropade Kloster-Lasse:

— En sådan finnes, ers eminens, en fullblodsitalienare, som

tyckes vara född bravo. Jag har av en slump gjort hans

bekantskap på resan.

— Vad är det för en?

— En av dessa konstmakare, som samlats hit till Uppsala i

avvaktan på kröningen.

— Gott! Gör upp med mannen — men försiktighet framför

allt! Penningar får du av mig.

Härmed var samtalet avslutat, och Mala Spina avskedade

Kloster-Lasse med en nådig nick.

*

IV.

Danserskan.

Den unge Gösta Svan hade alla skäl till belåtenhet med det

emottagande, han rönt vid konung Sigismunds hov. Såsom vi

redan veta, hade han blivit utnämnd till hovjunkare hos

prinsessan Anna, men denna tjänst var tills vidare en fullständig

sinekur, ty först efter kröningen skulle prinsessan begiva sig till

Stegeborg, och det var egentligen där hans hovtjänst skulle börja.

Men desto bättre tid hade han att, i avvaktan därpå, sätta sig in i

en hovmans liv och därunder roa sig efter bästa förmåga i den

brokiga krets av svenska, polska och tyska adelsmän, som rörde sig

på Uppsala slott, där, trots den för konungen och hans rådgivare

så bekymmersamma ställningen, den ena festen avlöste den

andra, det ena upptåget följde på det andra.

Också trivdes han förträffligt vid hovet, vilket däremot

alldeles icke var fallet med hans fader, herr Arvid, som bara

längtade efter att kröningen skulle äga rum, så att han därefter finge

fara hem till sitt kära Svanås där nere i Småland.

Visserligen skulle det utan tvivel varit Gösta angenämare, om

man icke, såsom gamle herr Arvid en gång uttryckte sig, »riskerat

att vid varje steg på Uppsala slott snäva över en polsk stövel», ty

nog skulle han, som de flesta andra svenska adelsmännen vid

Sigismunds hov, gärna sett sin konung något mindre omsvärmad av

spotska och högfärdiga utlänningar, men man fick taga saken,

som den var, och åtminstone med en av de unga polackerna hade

han till och med knutit en närmare bekantskap. Han hette

Stephan Zinsky och var en ung, vacker och levnadsglad hovman, som

genom sin världsvana och sitt galanta sätt att umgås med

damerna imponerade på Gösta.

En dag hade Gösta och Stephan Zinsky företagit en gemensam

promenadtur ute i staden. IM är de då på återvägen, just då den

tidiga vinterskymningen började tätna till ett av varje slags

gatubelysning ostört mörker, passerade en öppen plats vid

Fyriså, det nuvarande Vedtorget, funno de att en icke obetydlig

folkmängd stannat omkring ett större, av talrika tjärfacklor

upplyst tält därstädes. På en estrad vid tältets ingång stod ett par

i underliga, brokiga kostymer klädda män, vilka i det fladdrande

fackelskenet togo sig ännu mera fantastiskt ut. Den ene blåste

skrällande fanfarer på en trumpet, och den andre höll mellan

varje fanfar ett tal på ett halvt obegripligt blandspråk, varav dock

tycktes framgå, att han beskrev de högst märkliga och sevärda

föreställningar, som skulle givas i tältet, och uppmanade till

talrikt besök.

— Aha, utropade Zinsky, där uppträder säkert den vackra

danserskan, varom man talat på slottet — låtom oss gå in och se

henne.

Häremot hade Gösta ingenting att invända. De köpte

biljetter och trädde in bakom det skynke, vilket tjänstgjorde såsom

dörr.

I våra dagar skulle det säkert väcka ett med förvåning starkt

uppblandat uppseende, om ett par eleganta hovmän inträdde i

ett gycklaretält av det slag, som vanligast förekomma i städernas

utkanter eller på lantliga marknader. Men så var det icke då.

Man var mindre grätten på nöjen den tiden, och det är icke

troligt, att man hade mera tråkigt för det. Också funno de unga

männen, då de kommit in i det till ett slags primitiv teater

inredda tältet, att de för ingen del voro de enda representanterna för

hovet därstädes. Tvärt om. De, isynnerhet Zinsky, stötte på

bekanta till höger och vänster, ja även »hoffruntimbret» var

representerat.

De tre första numren på programmet förbigå vi med tystnad,

enär de utgjordes av akrobatkonststycken och andra

gycklarekonster, vilka troligen föga skilde sig från vad som bjudes på

cirkusföreställningar i våra dagar. Att döma av den seghet, var-S7

med flertalet av dessa konststycken bibehålla sig på repertoiren,

ligger det ingen osannolikhet i, att de varit med även i slutet på

1500-talet och — voro kanske gamla då.

Men då det draperi, vilket utgjorde ridå, för fjärde gången

drogs isär, vidtog ett nummer, åt vilket vi måste skänka något

större uppmärksamhet. Det var den av Zinsky omtalade vackra

danserskan.

Fastän det uppgives att zigenare skola ha första gången

uppträtt i Sverige redan år 1514, torde de dock vid tiden för vår

berättelse ha varit tämligen sällsynta i landet. Det var först några

decennier in på följande århundrade, som detta underliga

vandringsfolk i stora skaror översvämmade Skandinavien, kanske

drivna dit av de av 30-åriga kriget framkallade oroligheterna i

Tyskland. Emellertid var det tydligt, att den retande

kvinnogestalt, som nu svävade in på scenen, var en fullblodszigenerska.

Det framgick av hennes säregna skönhet; den mattbruna hyn, de

stora, djupsvarta, på samma gång trånande och vemodiga

ögonen, den smidiga och graciösa växten samt de pärlvita, en smula

spetsiga tänderna. Även dräkten förrådde det; den korta, röda

med glitter och paljetter översållade kjolen, den öppna ungerska

jackan, den röda över det mattsvarta håret egendomligt

draperade huvudduken samt de skramlande hängsmyckena i

halskedjan. Och nu började hon dansa till musik av en skallmejblåsare,

vilken hon under dansen själv ackompagnerade med slag på en

klirrande tamburin, som hon höjde och sänkte med

utomordentligt graciösa armrörelser.

Dansen var förtjusande, full av eld, grace och natur, än vild

och passionerad; än smekande och öm. Också var publiken

överförtjust, icke minst den ifrån hovet.

Gösta hade vid första blicken igenkänt sin bekantskap från

Litslena gästgivaregård, hon som kallat sig »stackars Gisela,

danserskan». Och att även hon igenkänt honom, framgick av den

envishet, varmed hennes ögon liksom sögo sig fast vid hans. Det

var som hade hon dansat endast för honom.Vid Litslena hade han i det hela ägnat föga uppmärksamhet

åt stackars Gisela. Nu, under dansens och de lågande blickarnes

trollmakt, var det icke långt ifrån att han blivit dödligt förälskad

i denna trollska uppenbarelse, som icke tycktes se någon annan

än honom.

Efter dansen blev det åter akrobatik och därpå följde aftonens

stora effektnummer: knivkastningen. Nu inträdde åter Gisela,

men icke ensam utan åtföljd av en reslig, vacker karl, vilken så

till dräkt, som utseende angav sig såsom italienare. Även honom

erinrade sig Gösta ha sett bland gruppen nere vid dörren i

gäststugan å Litslena gästgivaregård. Och så började

föreställningen. Gisela ställde sig i en plastisk attityd emot en vid ena sidan

av scenen upprest planka och italienaren, som medförde ett helt

knippe långa, skarpslipade knivar, vid den andra. Såsom

glänsande strimmor flögo knivarne ur hans hand och borrade sig in i

plankan omkring Giselas huvud, placerade så tätt intill detta, att

hon ej skulle kunnat rubba det utan att skära sig, om hon

försökt. Och även hennes armar och byst så att säga f astnaglades

på samma sätt, dock utan att flickan på minsta sätt skadades av

de tätt sittande knivarne.

Hade Gösta lytt sin första impuls, så skulle han rusat fram

och befriat flickan ur det farliga läget, men då han såg, att

knivarne icke skadade henne, lugnade han sig, ehuru han icke kunde

hjälpa att han ryckte till var gång en glänsande kniv for ur

konstnärens hand och borrade sig in i plankan. Men den som tog det

lugnt var Gisela. Det enda som levde i hennes av en knivgloria

omgivna huvud var de stora, talande ögonen, men de blinkade ej

emot de dödens glimmande budskap, som virvlade emot henne.

Hon var van att stå såsom skottavla, och hon kände

italienarens konst.

Och denna var utomordentlig. Ett enda knivkast, som ett

hårsmån förfelat sitt mål, skulle ha blivit ödesdigert för

zigenerskan, men något sådant inträffade aldrig. Det var som hade för

honom alltsammans varit en ofarlig lek.Publiken jublade, och då italienaren och zigenerskan slutligen

framträdde och hand i hand bugade sig för åskådarne, utbröt en

åska av handklappningar och bifallsrop, som knappast ville

upphöra,

Kär efter ett par ytterligare, mindre intresseväckande

nummer föreställningen var slutad, uppstod en förfärlig,

trängsel vid utgången, varvid Gösta blev skild från sitt sällskap,

den unge polacken. Plötsligt, just som han kommit ut ur

tältet, kände han att någon drog honom i kappan. Då han

vände sig om, såg han en äldre, svartögd, men mycket ful

kvinna, som tydligen hörde till konstmakaretruppen och som med

hemlighetsfull min viskade till honom:

— Följ mig, någon vill tala vid er, unge, vackre herre.

Gösta, som vädrade ett äventyr och i sitt hjärta livligt

hoppades, att denna »någon» måtte vara den vackra danserskan,

tvekade icke att följa, och snart stod han i ett bakom tältet

beläget skjul, som dels tycktes tjänstgöra såsom klädloge,

dels såsom upplagsmagasin för allt möjligt till

konstmaka-rens attiralj hörande skräp. Emot honom trädde, sedan

gumman hastigt avlägsnat sig, ingen mindre än just den han

hoppats få mota, nämligen Gisela, ännu klädd i den fantasidräkt,

som hon burit under knivkastningen. Läggande fingrarna

på munnen till tecken att försiktighet vore av nöden, viskade

hon i hans öra:

— Förlåt, unge herre, att jag besvärat er, men jag måste

tala vid er om en viktig sak — dock icke här. Möt mig i

morgon kl. 9 i skogen söder om slottet — kom för all del, ty det

gäller liv eller död!

Då Gösta ville svara, hade danserskan plötsligt

försvunnit, och i stället uppenbarade sig samma megära, som fört

honom till skjulet. Men nu var hon lika ivrig att få honom

därifrån, som förut att draga honom dit.

— Skynda, för Guds skull, skynda, vackre, unge herre, ty

någon kan komma, viskade hon. Då de åter befunnö sig bland mängden, fortsatte hon:

— Säg mig om ni kommer, efter som Gisela ej vågade

avvakta ert svar.

— Ja, jag kommer, svarade Gösta.

I nästa ögonblick träffade han Zinsky, som letat efter

honom. Skulle han tala om sitt äventyr för polacken?. »Nej,»

tänkte han, »det tyckes vara en fråga om något

hemlighetsfullt förtroende, och i så fall är det bäst att icke inviga någon

annan däri.» Men det var icke utan att han kände sig stolt

över äventyret och brann av begär att få veta upplösningen

av detsamma.

*

Söder om Uppsala slott, ungefär där sjukhuset nu ligger,

växte vid denna tid en vild och snårig skog. Vid den timma, som

föregående afton blivit bestämd, möttes där Gösta och

danserskan Gisela, han brinnande av nyfikenhet, kanske ock en

smula förälskad i den vackra zigenerskan, hon till att börja

med blyg och försagd. Samma gamla zigenerska, som förra

aftonen förmedlat deras hastiga möte i skjulet bakom tältet,

hade även infunnit sig i skogen och vakade på. vederbörligt

avstånd över, att ingen skulle störa deras samvaro. De sutto

sida vid sida på stammen av en kullfallen gran.

— Säg mig nu, Gisela, sade Gösta i det han lutade sig emot

henne, vad är det för en märklig hemlighet, som du vill

omtala för mig och som kan gälla liv eller död.

Hon betänkte sig en stund, så sade hon:

— Ni finner det säkert underligt, unge herre, och kanske

även opassande, att jag på sådant sätt utbett mig ett möte i

skogen. Men då jag såg er där borta på gästgivaregården,

tyckte jag att ni såg så god och ädel ut, att jag fick ett så

sällsamt förtroende för er, och när jag sedan såg er bland

åskå-darne i tältet, tänkte jag: han är rätte mannen, som skall

förekomma den onda gärningen.— År det då fråga om ett brott, som ännu ej är begånget?

sporde han.

— Ja, svarade hon, ett förfärligt brott, mord på en hög herre.

— Berätta, utropade han ivrigt.

— Ni minns, unge herre, återtog hon, att jag på

gästgivaregården sporde efter, vem mannen med det grå skägget, som

ni nyss talat med, var, men ni kunde ej säga mig det.

— Ja, jag minns det. Vad var anledningen till ditt intresse

för denne gubbe?

— Jo det, att han under vägen från Västerås, då han reste

i vårt sällskap, ständigt tisslade och tasslade med Mattheo,

och det väckte min nyfikenhet, ty män i hans ställning

bruka ej gärna umgås med gycklare.

— Vem är Mattheo?

— Knivkastaren —- italienaren. —

Det blev en kort paus. Så sade hon plötsligt:

— Nu vet jag, vem mannen med det grå skägget är —

— Vem är han då? .

— Ärkebiskopen — Allemanus —

— Angermanus, menar du väl, ha, ha, ha, vem i all

världen, Gisela, har inbillat dig en sådan galenskap? Jag har

flera gånger sett ärkebiskop Angermanus, men mellan honom

och främlingen på Litslena gästgivaregård finns ej den minsta

likhet.

— Det har Mattheo sagt, då jag en gång frågade honom.

— Då har han ljugit för dig.

— Om det icke är ärkebiskopen, vem är det då?

— Det vet jag icke. Jag har aldrig återsett honom.

Gisela, som tycktes förvånad över att ha blivit bedragen

beträffande främlingen, försjönk i begrundande. Slutligen

sade hon:

— Man har sagt mig att i det här landet finnes två partier,

som hata och bekämpa varandra, konungens och hertigens.

Är ni hertigens man?— Jag är konungens man.

Denna upplysning tycktes för Gisela innebära en missräkning.

Hon betraktade honom forskande, men sade slutligen:

— Om ni ock är konungens man, så är ni säkert allt för

ridderligt sinnad och ädel för att tillåta, att hertigen lönnmördas.

— Guds död! utropade Gösta och reste sig häftigt från

stocken, vad säger du, flicka? Är det fråga om att lönnmörda

hertigen?

Vi skola ej trötta läsaren med fortsättningen av det ganska

långa samtalet emellan zigenerskan och den nyblivne

hovjunkaren; endast"i korthet referera dess innehåll.

Gisela berättade, att även efter ankomsten till Uppsala hade

den man, som Mattheo på hennes fråga förklarat vara

ärkebiskopen, då och då haft hemliga samtal med knivkastaren,

och hennes nyfikenhet stegrades, då hon av en slump

upptäckte, att han även nattetid besökte denne. Nyligen hade hon

kommit i tillfälle, att spionera på dem under ett dylikt

nattligt besök, och då hade hon blivit ett hemligt vittne till en

uppgörelse mellan dem, att Mattheo, emot löfte om en större

penningsumma och att genom främlingens försorg räddas ur det väntade

fängelset, skulle mörda hertigen. Mordet skulle äga rum vid en

fest, som hertigen skulle giva för sina män aftonen av samma

dag, som Giselas och Göstas samtal ägde rum om morgonen, och

slumpen hade i så fall gynnat denna mordiska plan, att

hertigen engagerat Mattheo och Gisela för att med dans och

knivkastning roa hans gäster. På vad sätt mordet skulle utföras,

hade hon ej kunnat uppfatta, men att det skulle ske i afton

under festen, det vore säkert. Mattheo hade, sade Gisela,

svurit vid sin skyddspatron att utföra dådet, och den eden höll

han alltid, hur opålitlig han. annars än vore.

Berättelsen hade i hög grad gripit Gösta, men han hade

svårt att tro på dess tillförlitlighet. Slutligen lyckades dock

Gisela övertyga honom, och han lovade att göra allt för att

hindra mordet.— Men, sade han slutligen, jag fruktar att det blir

nödvändigt att fängsla Mattheo. Skall det icke göra dig sorg? Är

du icke — hm — hans käresta?

Vicl denna fråga flammade där upp en glödande

vredesrodnad i zigenerskans bruna ansikte, hennes ögon sprutade eld

och med skälvande röst svarade hon:

— Käresta! — nej , icke käresta utan slavinna. Jag hatar

Mattheo så mycket, som en skogarnes fria dotter kan hata,

och mången gång har jag varit nära att stöta en av hans egna

knivar i hans hjärta.

Gösta tänkte vid sig själv, att kanske vore det mera hat än

rättskänsla, som förmått danserskan till denna sällsamma

angivelse. Men därom ansåg han sig icke befogad att döma.

Sedan Gösta skilts ifrån Gisela, vandrade han tillbaka mot

staden i djupa tankar. Mordet måste förekommas, därom

var han fullt ense med sig själv, men huru? Mellan

konungens och hertigens män rådde föga vänskapliga känslor,

föga förtroende. Till- vem skulle han vända sig,

beträffande denna ömtåliga sak? Skulle han anförtro sig åt

sin far? Detta var hans första tanke, men vore det klokt?

Den ärlige Arvid Svan skulle råka i eld och lågor och

ögonblickligen rusa till konungen med angivelsen. Vore detta

rätta vägen? Gösta hade redan varit hovman tillräckligt länge

för att veta, att vid hovet vore raka vägen icke alltid den

bästa. Emellertid beslöt han att gå hem till härberget hos

Göran Möllare. Träffade han fadern hemma, så finge han då

närmare besluta hur han skulle göra.

Då Gösta inträdde i den kammare, han och fadern

gemensamt bebodde, fann han den senare hemma, men vid ett

miserabelt lynne. Sedan de första hälsningarne utbytts,

började herr Arvid brumma över konungen.

— Gud förlåte konung Sigismund, sade han, att han drar

oss så många papister och jesuiter över huvudet. Kan du

tänka dig, att jag återsett den gamle mannen, som vi träffadepå Litslena gästgivaregård. Och kan du gissa, vem han är?

Jo, Kloster-Lasse, samme fördömde Kloster-Lasse, som ärliga

män till sist lyckades förmå konung Johan att jaga ur

landet. Men nu är han här igen. Jag gick tillsamman med en

gammal vän, då vi mötte honom. Se där" går Kloster-Lasse,

sade min vän, och att han törs komma igen, är icke goda

tecken.

Nu gick där upp ett ljus för Gösta. En jesuit vore tilistäl-

laren — kanske hade själva kung Sigismund — — nej, han

ville ej tänka tanken till slut. Men det vore bäst, att ingen

ting tala om för fadern.

Till vem skulle han vända sig? Under grubblet över

svaret på den frågan fick han plötsligt en idé. Där fanns bland

hertigens män verkligen en yngling, som han helt flyktigt

kände, en öppen, glad och trohjärtad ung man, som på honom

gjort det bästa intryck, och denne yngling vore hertigens egen

son — om ock på sidolinien. Det var Carl Carlsson

Gyllenhjelm. Till honom ville han gå, åt honom ville han meddela

allt. Han vore ju närmast att skydda sin fader. Men, det

kom han överens med sig själv, han ville enträget bedja

Gyllenhjelm, att icke på något vis inblanda honom i saken. Vem

anginge det, fram vem angivelsen kom, blott den gjorde

åsyftad verkan.

Glad att äntligen ha funnit rätta lösningen på gåtan, gick

han att uppsöka Carl Carlsson Gyllenhjelm.

*

V.

Ett aftongille hos hertig Carl.

Där det ståtliga universitetshuset i Uppsala nu ligger, låg

förut ett gammalt ridhus, och några stallbyggnader, vilka

i en lång följd av år tjänat till den studerande ungdomens öv-

ning i den ädla ridkonsten. Dessa byggnader voro återigen

kvarlevor av det gamla så kallade »kungshuset», vilket före

det av Vasakonungarna uppförda Uppsala slott utgjort

bostaden för Sveriges konung eller riksföreståndare, då han besökte

Svea väldes gamla metropol vid Fyris. I detta, vid tiden

lör vår berättelse redan gamla och ganska bofälliga

»kungshus» hade hertig Carl nu tagit sin bostad, och där höll han

sitt hov.

Till riksmötet i Uppsala och den förestående kröningen

hade han infunnit sig i spetsen för en armé om 4,000 man, av

vilka dock det övervägande flertalet låg inkvarterat i byarne

omkring Uppsala, men tillräckligt många hade dock stannat

kvar i staden för att giva hertigens lilla hov i kungshuset en

påfallande krigisk prägel. Framför den uråldriga porten

vandrade posten med bardisanen på axeln, där inne på den smala

borggården stodo laddade kanoner, och över allt vimlade det

av män i vapen.

Om vi på eftermiddagen samma dag, som Gösta Svan haft

sitt möte med zigenarflickan i slottsskogen, begiva oss upp för

kungshusets nötta kalkstenstrappa, passera den s. k.

riddarsalen, vars huvudsakliga prydnad utgjordes av

väggmålningar ur bibliska historien, vilka här och där blivit betydligt

skadade av fukt, och inträda i ett mindre, innanför

detsamma beläget, högst enkelt möblerat rum, stå vi ansikte mot

ansikte med ingen mindre person än hertigen själv.

Hertig Carl av Södermanland, Gustav Vasas yngste son,

var vid denna tid en 44 års man, men såg äldre ut, vartill

bidrog den kala hjässan, vilken endast mycket ofullständigt

skyldes av de tre Över den samma framkammade hårlockarna,

som möttes vid pannan, samt den senares täta rynkor. Men

ansiktet hade rena och ädla drag? vilket i synnerhet gjorde

sig gällande vid de. tillfällen, då det hårda och barska

uttrycket vek undan för ett ljusare lynnes solglimtar, något som

inom familjekretsen eller i goda vänners lag inträffade oftanog, men i det offentliga livet mera sällan. Hans ögon voro

blå, ovanligt skarpa, näsan hög och något böjd, knävelborrar

och pipskägg korta. Till växten var han reslig — fulla tre

alnar lång, fast den kortaste av kung Gustavs resliga söner.

Huru annorlunda skulle det ej ha sett ut i Sveriges rike

vid denna tid, om han varit den äldste av dem i stället för den

yngste!

Vid vårt inträde var hertigen ensam i rummet. Han hade

ställt sig i den djupa fönstersmygen och syntes tankfull blicka

ut över borggårdens krigiska liv, där just vaktombyte pågick.

Då öppnades dörren och en ljuslätt, vacker yngling i

ridderlig dräkt inträdde oanmäld; Hertigen vände sig mot den

inträdande.

— Är det du, Carl? sade han, och det barska uttrycket i

hans ansikte förmildrades av ett vänligt leende. Jag kan

glädja dig med den underrättelsen, att nu är det sista av din

utrustning för resan till Frankrike färdigt, och du kan giva dig

av så fort kröningen är överstånden.

Den inträdande var Carl Carlsson Gyllenhjelm, hertigens

»naturlige» son.

— Jag tackar ers nåde för den kärliga omsorgen för min

utrustning, men — när blir kröningen?

Hertigens ansikte mulnade åter, och han började trumma

en marsch på fönsterkarmen, men slutligen sade han:

— Fråga konungen, min älsklige brorson, eller rättare:

fråga den onda taggen,.) som påven sänt hit att i hans ställe

regera oss. Dock synes mig den tid, då man bekvämar sig att

skriva under, närma sig med stora steg, ty vi hava bragt den

jesuitiska kamarillan inom dess sista förskansningar.

— Jag har en bön till ers nåde-------

— Säg ut, min son! Är det kanske något av utrustningen,

som blivit glömt?

.) Försvenskning av namnet Mala Spina.— Nej, det är något, som rör ers nåde själv.

— Låt höra!

— Sänd återbud till den italienske konstmakaren, som ers

nåde beställt hit i afton för att roa edra gäster.

— Vad skall det betyda? Det är icke min sed att giva

återbud, åtminstone icke utan trängande anledning. Jag vill dock

minnas, att du själv icke längre sedan än i går afton livligt

gillade det påhittet. Vad har då inträffat, som så hastigt

kunnat omstämma dig?

— Jo, det, att jag fått anledning tro, att denne italienare

blivit köpt att mörda ers nåde.

Hertigens ögon blixtrade och med barsk stämma sade han:

— Vem har sagt dig detta? Fort ut med namnet på

sagesmannen --------

— Det kan jag ej, ers nåde, ty jag har satt min riddareära

i pant på att icke förråda sagesmannen.

— Din riddareära! — Slika panter äro ej gjorda till att

kasta bort åt den förste bäste. Men har du i ungdomligt oförstånd

givit ett sådant löfte, så skall det hållas. Det vill jag dock

säga dig, Carl Carlsson Gyllenhjelm, att tror du, att hertig Carl

av Södermanland, Värmland och Nerike, gamle kung Göstas

son, är rädd för en italiensk taskspelare, och det till på köpet

i sitt eget hus och mitt bland sina vänner och tappra

krigskamrater, så tar du storligen fel. Jag känner ingen längtan

att begapa den italienske knivkastarens konster, men efter

vad du nu sagt, så skall han komma, skulle han ock dragas

hit med glödande tänger. Och därmed bastå, pojke.

— Fader!-------

Vid detta ord gled en ljusning över hertigens bistra drag,

han trädde fram till ynglingen, lade båda sina händer på hans

axlar och kysste honom på pannan. Därefter sade han i blid

och skämtsam ton:

— Var lugn, min son. Carolus dux Sudermannias är en

gammal räv, som väl vet att akta sin päls för slika styngflugor.Gå nu och bered dig att muntert deltaga i aftonens gille, men

icke ett ord till någon, om vad du nu yttrat till mig.

Gyllenhjelm gick utan någon ytterligare invändning,

vilken han visste skulle varit fruktlös. Då han passerade

rid-darsalen, mumlade han mellan tänderna:

— Gott! — Jag skall nog bevaka den där banditen, ty jag

är övertygad om, att vad Gösta Svan berättade mig, är sant

Gud styre för resten!

.

Det gick muntert till i gamla kungshuset i Uppsala denna

afton. Själv var hertigen en både språksam och gladlynt värd,

den där gärna såg, att gästernas trivdes och sågo sig väl till

godo. Mången, som läst i historien om den yngste

Vasasonens barskhet och häftiga lynne, föreställer sig honom såsom

en bitvarg, den där ständigt gick med ett åskmoln på pannan.

Men intet kan vara falskare. Jämte många andra av sin

store faders egenskaper, hade han även ärvt den, att kunna, som

det heter i krönikan, »göra sig lustig ibland gode män». Och

vid den rundresa till de tyska hoven, som han företog strax

före sitt första giftermål, hade han ju till och med där gjort

sig bekant för sina goda sällskapsgåvor. En mängd av de

sägner om hertig Carl, som länge kvarlevat i hans hertigdöme,

framställa honom ju ock i en helt annan dager, än sådan han

framträder i historien, vilken helt visst blivit i icke ringa mån

påverkad av de många sinädeskrifter, som utgåvos emot

honom av hans fiender.

De talrika gäster, som denna afton vimlade i det gamla

kungshuset i Uppsala och läto sig den rikliga undfägnaden väl

smaka, tillhörde alla hertigens parti och voro att räkna till

hans säkra och pålitliga vänner, kanske dock vad

pålitligheten angår med ett undantag: riksdrotsen Mls Gyllenstjerna,

friherre till Lundholm, herre till Fogelvik och Nygård, vil-ken av en gammal biograf karakteriseras sålunda: »En

mycket beläst, kloker och förfaren herre, samt en illsluger luver,

den där hela denna oroliga tiden mest höll sig bakom, dock

flöt ovanpå, till och med i konunga-gunsten». Säkert är

åtminstone att denne, redan ganska ålderstigne man

förträffligt förstod att bära kappan på båda axlarne. För tillfället

räknades han dock, i motsats till sin son Johan, som var en av

Sigismunds ivrigaste anhängare, till hertigens parti och

omfattades av den senare med stor välvilja, oaktat det ganska

högljutt viskades om, att han vid de bearbetningar av

riksdagsmän, som ägt rum vid denna tid, i hemlighet gått

Sigismunds ärenden.

Var" riksdrotsens pålitlighet såsom hertigens man

tvivelaktig, så gällde detta däremot ingen enda av de övriga

gästerna, bland vilka märktes den ädle Carl Sture till

Tullgarn, Peder Kristersson Sjöblad, gift med Carl Carlsson

Gyllenhjelms moder, Carl Horn till Kånkas, bekant för sina

äventyr under ryska kriget, bröderna Axel, Per och Erik Ryning,

Johan Oxenstjerna till Lindö och Kåreholm, riksråd, Hans

Ulvsparre, en av hertigens förtrognaste vänner, Måns

Ulvsparre, den förres broder, med sönerna Johan och Erik,

amiralerna Scheel och Peder Stolpe, överste Anders Lennartsson,

Mau-ritz Lejonhuvud, Olof Stråle, hertigens hovjunkare,

Kristoffer Gyllengrip, m. fl. av ridderskapet. Av prästerskapet voro

flera närvarande, såsom biskop arne Henricus Gadalenus i

Skara och Petrus Helsingius i Strängnäs, de tre

Uppsalaprofessorerna Nicolaus Bothniensis, Jakobus Schinnerus och

Laurentius Paulinus, alla tre några år senare beryktade för

ledningen av det oblodiga krigståg, vilket gått till

eftervärlden under namnet »korvtåget», samt många andra präster,

men märkligt nog icke ärkebiskopen. Dessutom hade en mängd

borgare och bönder, vilka på grund av riksmötet uppehöllo

sig i Uppsala, blivit inbjudna.

Vi skola icke inlåta oss på att i detalj skildra festen, som

Jakob Bagges skatt 4i sina allmänna drag föga skilde sig från andra dylika den

tiden, utan nöja oss med att lyssna till ett par samtal av dem,

som fördes i de skilda grupperna.

Först vända vi oss då till en grupp av de äldre och mera

framstående männen, i vilken värden själv, hertigen, deltog.

— I dag, sade riddar Carl Sture, har jag sett en person, som

jag helst aldrig skulle velat återse i Sverige, men vars

närvaro utgör ett märkeligt tidens tecken.

— Vem då? frågades i korus.

— Jo, ingen mindre än Kloster-Lasse.

— Kloster-Lasse! Guds död! Är han här, utropade

hertigen. Då måste vi i konungaförsäkran intaga en ny punkt,

nämligen om hans utvisande. Men kan du icke hava sett fel,

Carl Sture?

— Nej, jag försäkrar ers furstliga nåde, att jag sett rätt, och

att jag aldrig skall förväxla den mannen med någon annan.

Och det var på öppen gata jag såg honom och vid fullt och

klart dagsljus, så han måste känna sig säkeT, eftersom han

inte ens bryr sig om att dölja sig, fast han blivit i laga form

iands-förvist från Sveriges rike.

— Ja, var skulle sleven vara, om icke i grytan, inföll här

Måns Ulvsparre. Det lär vara så fullt av jesuiter på Uppsala

slott, att man snävar över dem i trapporna. Varför skulle då ej

Kloster-Lasse vara med? Han bör ju kunna göra god tjänst,

efter som han är hemmastadd i landet, sedan den tid han höll

till i gråmunkeklostret på Biddarholmen.

— Men landsförvisningsdomen är dock aldrig upphävd,

återtog hertigen, och jag lovar bliva man för att den ock skall

bringas i verkställighet, så vida karlen står att finna. Vet

någon av er, var han håller till?

Nej, det visste ej någon av de närvarande.

Vi gå till en annan grupp, bestående av yngre adelsmän.

Här var det Axel Ryning som förde ordet.

— Det står snart icke längre till att uthärda de Polers hög-färd och övermod, sade han. Den sämste glop ibland dem

tycker sig bättre än en svensk ädling, och han skyr inte att

tala om det heller. En av de där papegojorna sade härom

kvällen helt offentligt: »Om bara kungen gåve oss lov, så skulle

vi snart driva hertigens byraekor till skogs.» Och komma de

ut i staden och få syn på en vacker svensk flicka, så slå de ned

på henne, som höken på en duva, ginge hon också i både fars

och mors sällskap. Erik Ulvsparre kan ge besked om den

saken, ty han hade av slik anledning en rencontre med

papegojorna i går. Berätta själv, Erik!

Erik Ulvsparre, en yngling av herkulisk växt och däremot

svarande kroppskrafter, men något blyg och tafatt till sitt

sätt, syntes föga tillfredställd av denna uppfordran, men på

förnyad uppmaning berättade han:

— Å, det var bara min värds dotter, en snäll och mycket

sedesam, men ganska vacker jänta, som skulle i går vid

skymningsdags gå tvärs över gatan för att hämta mjölk hos

grannen. Så kom där i detsamma en flock papegojor, och de togo

fatt i flickan, revo av henne schalen, slogo sönder

mjölkflaskan och ville draga henne med sig. Modern, som såg det

genom fönstret, lopp till för att frälsa flickan, men på henne

drogo de kjolen Över huvudet och knöto ihop den alldeles som

en säck. Vid hennes rop rusade mannen, som är skräddare

till yrket, till för att försvara de sina, men klena vapen hade

han och ej heller förstod han sig vidare på att bruka dem, så

honom satte de snart ur leken, blödande ur flera sår och

oförmögen att försvara sig själv, än mindre någon annan. Under

detta tumult låg jag på min säng och tog mig, skam till

sägandes, en skymningslur, ty jag var nyss hemkommen efter att

ha suttit i sadeln hela dagen. Väl tyckte jag mig höra rop

och stridsbuller, men kunde ej få klart för mig, om jag drömde

eller var vaken. Men så kom skräddarens piga och väckte

mig och bad mig för Guds skull frälsa hennes husbondefolk,

som råkat i perlamente med polacker ute på gatan. Nå, yr-vaken, som jag var, störtade jag upp, ryckte till mig min

värja och rusade ned på gatan. Sedan jag fått saken klar, var

jag inte sen att hugga in på papegojorna och — ja, jag

lyckades hålla dem från livet, medan både skräddaren, hans hustru

och dotter kommo in i huset och fingo dörren stängd efter sig.

Sedan kommo några grannar till, och så hjälptes vi åt att

driva papegojorna på flykten.

— Du har berättat äventyret som en ärlig och käck svensk,

den där icke förhäver sig eller skryter med sina dater, sade nu

Olof Stråle, men jag kan tillägga att, enligt vad jag ur säker

källa vet, så drev han ensam hela flocken av sex a åtta

polacker på flykten och gav flera av dem sådana minnesbetor,

att de säkerligen inte på flera dagar bli synliga på Uppsala

gator.

— Vilket dock, inföll Peder Stolpe, icke skall hindra dem att

skryta och skrävla och påstå att det inte behövs mer än en

polack för att driva fem svenska adelsmän på flykten. Jo,

jo men! Stortaliga äro de, så det förslår. Stora i orden, men

ynkliga på jorden!

Överste Anders Lennartsson, som hittills suttit tyst,

utbrast nu:

— Ja, det är visst och sant, skrytsamma och stortaliga

äro de polska adelsmännen i kung Sigismunds följe, och då

ni" kalla dem papegojor, så lägga ni dem intet oförtjänt

öknamn till. Och alltid låta de påskina, att i ridderliga idrotter,

äro de svenskarna vida överlägsna. Men jag har en plan, en

alldeles ypperlig plan, som, om den kan genomföras, såsom

jag hoppas, så skall därmed deras skrytsamma munnar bli

tillstoppade, och det på ett sätt, som varken snart eller lätt

skall glömmas.

— Vad är det för en plan? — Säg oss den planen, ropade

åhörarna ytterst intresserade.

— Nej, svarade Anders Lennartsson, det vill j ag icke. Skall

anslaget lyckas, så måste det hållas hemligt för alla utom fördem, som deltaga däri. Dessutom binder mig tysthetslöfte

till annan person.

— När skall det sättas i verket, frågades från flera håll.

— Det beror på när kröningen blir, svarade Anders

Lennartsson, ty först efter den, kan planen bringas å bane, men lita på

mig. Jag tror och hoppas det skall lyckas att giva

polackerna en läxa, som de skola minnas så länge de leva.

I detta ögonblick skållade en gäll trumpetfanfar. Det var

tecken till att gästerna skulle samlas i riddarsalen för att

beskåda de föreställningar, som hertigen låtit anordna till sina

gästers nöje.

Vid den ena gavelväggen av den stora riddarsalen hade

inrättats en provisorisk scen, och framför den placerade sig

gästerna på långa, för tillfället inburna bänkar, hertigen själv

på första bänken, omgiven av de mest förnämliga gästerna,

och de övriga därefter, som det föll sig.

Först uppträdde Gisela med ett dansnummer, som

emottogs med mycket och välförtjänt bifall, ty zigenerskan

överträffade sig själv, ehuru hon för några, som förut sett henne

dansa i tältet, föreföll en smula nervös, vilket man tillskrev den

omständigheten, att hon uppträdde inför en furstlig person.

Så kom knivkastningen, och det numret emotsågs med

mycken spänning, ty ryktet om italienarens otroliga

skicklighet hade spritt sig i vida kretsar.

I tältet brukade Mattheo inskränka sig till tolv knivar,

men nu medförde han aderton för att vid ett tillfälle, då

han fick uppträda inför en så fin publik, överträffa vad

han hittills presterat. Han räknade dem inför publikens

ögon, och han lät även hertigen och några av de på första

bänken sittande undersöka dem, och de funno dem

enstämmigt utgöra mycket farliga vapen, tunga, spetsiga och ytterst

skarpslipade, som de voro.

Gisela ställde sig emot plankan, och kastningen började.

Med andlös spänning följde åskådarne varje kniv på dess virv-lande, blixtsnabba färd från italienarens hand till plankan,

där den med en dallrande rörelse bet sig djupt in i träet

så nära zigenerskans bruna hull, att knappast en hårsmån

skilde den därifrån, men dock med osviklig säkerhet alltid

så, att flickan blev oskadad.

Så hade 17 knivar kastats. I andlös tystnad hade

åskådarne följt varje kast, men för varje gång en kniv borrat sig

in i plankan, utbröt ett enstämmigt jubel och, skallande

bravorop.

Kom så det 18:de och sista kastet. Men vad nu! I

stället för den osvikligt säkra vägen till plankan, flög kniven

utåt salen och borrade sig in i hertig Carls bröst, alldeles mitt

för hjärtat. Härvid hördes ett kort slag, som då stål

möter stål, och i stället för att djupare intränga i bröstet föll den

till golvet med avbruten spets.

Ett förfärligt tumult uppstod i salen. Carl Carlsson

Gyllenhjelm kastade sig över italienaren och alla gästerna rusade

till och trängde sig ihop i en klunga omkring hertigen.

Denne var den ende, som bibehöll sitt lugn. Resande sig upp

öppnade han sin guldbroderade livtröja och se! — bakom den

glänste ett harnesk av stål.

Detta harnesk hade räddat hertigens liv. Men kastet

hade varit lika kraftigt, som väl riktat. Den skarpa

knivspetsen hade genomträngt stålplåten ungefär ött fjärdedels tum,

jämt så mycket som utgjorde tjockleken av den vadderade

tröjan under harnesket; men därefter hade den stannat och

avbrutits. Knivsudden satt så orubbligt fast i plåten, att den

icke kunde tagas lös. Hade icke annat skydd funnits än

kläderna — och ingen anade, att hertigen bar harnesk under den

guldstickade livtröjan, ty sådant brukades varken av honom

eller andra vid gästabud — så skulle kniven ha genomborrat

hjärtat, och hertig Carls saga skulle varit all.

Då Carl Carlsson såg harnesket och förnam, att hertigen var

alldeles oskadad, förstod han, att det var hans varning, somåstadkommit detta. Hans glädje blev därigenom dubbel, och

i sin stora fröjd släppte han italienaren lös.

Många, troligen de flesta av åskådarne, betraktade det

mordiska kastet som en olyckshändelse. Förvåningen blev

därför gränslös, då italienaren, väl lös ur det skruvstäd, vari

Gyllenhjelms armar hållit honom, kastade sig på knä för

hertigen och på bruten tyska, bekände, att han blivit köpt att

mörda honom.

— Av vem? sporde hertigen bistert.

— Av en ärkebiskop Angermanus, svarade

konstmaka-ren.

— Aha, utropade hertigen, det var då därför denne ulv i

fårakläder undskyllde sig med illamående, då jag bjöd honom

hit i afton. Han ville eller vågade icke bevittna sitt eget verk.

— Och han sade mig även skälet, varför han önskade ers

nådes död, fortsatte italienaren.

— Och det var?-------

— Han fruktade, att ers nåde skulle införa den kalvinska

läran i landet.

Hertigen teg, men man såg hur blodet rusade honom åt

ansiktet och ögonen sköto blixtrar. Hertig Carl hade i alla

dessa mäns närvaro blivit träffad i en av sina allra ömtåligaste

punkter.

— Karlen ljuger, sade Carl Carlsson Gyllenhjelm, i det han

trädde fram till hertigen. Jag vet, att han ljuger, jag vet även

vem som är det sannskyldiga upphovet till brottet, och jag

kan skaffa vittne därpå.

— Var är vittnet? sporde hertigen.

— Hon står där, svarade Gyllenhjelm, pekande på

plankan, där Gisela stått.

Men hon stod där icke längre. I stället låg hon

medvetslös och badande i blod vid plankans fot.

Medveten om att ett mordförsök skulle ske, men ej

kännande på vad sätt det skulle utföras, hade hon, då det sista kas-tet uteblev och allmänt tumult uppstod i salen, förlorat sin

självbehärskning och försökt att själv frigöra sig, fastnaglad

som hon var mellan knivarna. Detta hade ävdn lyckats, men

dock icke utan att därvid skära sig på flera ställen.

Förskräckelsen och blodförlusten kom henne att svimma.

Det visades dock, att såren i själva verket voro ganska

ofarliga, och sedan hon blivit förbunden av hertigens fältskär,

kom hon åter till sans och kunde deltaga i det förhör, som

hertigen höll i ett sidorum, dels med Carl Carlsson Gyllenhjelm,

dels med henne och till sist även med italienaren.

Vid detta förhör kom sanningen i dagen. Gyllenhjelm

berättade, dock utan att uppgiva sagesmannen, vad han fått

veta av Gösta Svan, och Gisela bestyrkte hans utsago. Han

meddelade även, vad hon däremot icke visste, att

anstiftaren vore den ökände jesuiten Kloster-Lasse. Ställd inför

dessa fakta, fann Matheo det lönlöst att vidare skylla på

ärkebiskopen, utan vidgick sanningsenligheten av vad som anfördes,

och i förargelsen meddelade han till och med, var jesuiten

troligen kunde anträffas.

Sedan detta förhör blivit avslutat, återvände hertig Carl

till sina gäster och förklarade att festen skulle fortsättas, som

om ingenting hänt.

Så skedde även, och det blev ljusan dag, innan de sista

gästerna, väl beskänkte, lämnade kungshuset.

Tidigt på morgonen, just då en svag ljusning i öster

förkunnade gryningen av en ny dag, sågs en väpnad ryttartrupp

lämna Uppsala på väg söderut. Den medförde tvenne fångar,

som skulle föras till Nyköpings slott.

Fångarne voro Kloster-Lasse och den italienske

knivkastaren Mattheo.

*

VI.

Konung Sigismtmds kröning.

Äntligen hade dagen för konung Sigismunds kröning

blivit bestämd. Den 19 februari skulle den äga rum.

Beslutet hade föregåtts av underhandlingar, som drivit

upphetsningen i det annars så lugna Uppsala till sin kokpunkt.

Riksens ständer hade tröttnat på det långa dröjsmålet och hotade

att fara hem, en var till sitt, om ej konungen gåve vika och

undertecknade de begärda punkterna, så att kröningen

kunde komma till stånd. Ja, bondeståndet hade gått ännu ett

steg längre och formligen erbjudit kronan åt hertig Carl, enär,

menade bönderna-, det nu visade sig, att Sigismund aldrig

skulle gå in på de villkor, som måste uppställas för hans bestigande

av faderns tron, och av vilka bekräftandet av Uppsala mötes

beslut vore det viktigaste. De hade nu tröttnat på att

tjänstgöra såsom jesuiternas lekdockor. Härtill hade dock

hertigen, åberopande sig på den lagliga, fastställda

arvföreningen, sagt ett bestämt nej. Konung ville han ej bliva, men att

styra riket såsom riksföreståndare i konungens frånvaro skulle

han åtaga sig.

Även hertig Carl hade direkt hos konungen fört ett bestämt

språk och förklarat, att han nu icke längre voro sinnad att

ligga i Uppsala och vänta på kröningen, utan ville ej Sigismund

snart besluta sig, så for han sina färde hem till sitt hertigdöme,

och så finge Sigismund själv se till, huru han på ett lagligt och

antagligt sätt kunde komma till regementet.

Sammalunda förklarade sig ock rådet sinnat att draga

dä-dan, ty det lönade sig icke att vänta på ett beslut, som

aldrig bleve av.

, Inför detta bestämda uppträdande befunno sig Sigismundoch hans rådgivare i en svår klämma. Ett avgörande måste

ske, och ett fortsatt nekande skulle sätta kronan i fara,

syn-nerligast som Sigismund icke hade tillräcklig krigsmakt för

att stödja sin makt och driva sin vilja igenom gent emot

hertigens och ständernas halsstarrighet.

Slutligen löste Mala Spina den svåra knuten. Han

förklarade, att ed eller löfte, skrivet eller oskrivet, som givits till

kättare, saknade all bindande kraft. Och vad detta

beträffade, att låta kröna sig av en kättersk biskop — Sigismund

hade begärt, att Mala Spina skulle förrätta kröningen, men

detta hade med stor bestämdhet avslagits av ständerna — så

vore detta visserligen för en kristlig konung ett

himmelskriande brott, men det kunde dock sedermera lätteligen försonas

genom gåvor till kyrkan och vallfart till en av de heliga

orterna.

Härvid blev det, konung Sigismund skrev under och

kröningen utsattes till den 19 — endast ett par dagar efter det

detta beslut blivit fattat.

Beträffande kröningsceremonien, lyckades dock Sigismund

genomdriva den förändringen, att ärkebiskop Angermanus,

som han särskilt hatade, icke skulle sätta kronan på hans

huvud, fast han för övrigt utförde den rituela delen av

kröningen, utan skulle detta verkställas av biskop Petrus Helsingius

i Strängnäs.

Kröningsdagen ingick med det vackraste vinterväder,

solglitter på vita snöfält och klar, men ganska kall luft. Allt vad

liv och anda hade i Uppsala var på benen, och, enär även stora

skaror av lantfolk infunnit sig i staden för att beskåda

högtidligheterna, blevo de smala gatorna, synnerligast i

närheten av domkyrkan, så uppfyllda av folk, att det var nära

nog omöjligt att tränga sig fram. På vägen mellan slottet

och kyrkan bildade trupperna häck, Upplands regemente på

den ena sidan och hertigens rytteri på den andra.

Vid middagstiden begav sig hertigen till slottet, åtföljd avett lysande följe. Annars ganska enkel till sina vanor,

utvecklade han vid detta tillfälle en så lysande prakt, att det väckte

allmän förundran. Ridande på en snövit häst, vars sadel,

betsel och remtyg glänste av guld och ädla stenar, var han iklädd

en dräkt av rött, hermelinsfodrat sammet och bar på huvudet

en hatt av samma ämne, vilken omgavs av en öppen krona av,

som det heter i krönikan, »purt guld».

Vid tretiden på eftermiddagen, sedan både militären och det

troget väntande folket varit nära att förfrysa under det

timslång stillaståendet, blev äntligen kröningståget synligt i

slottsbacken. Främst redo härolder och därefter en skara hovmän,

bland vilka den polska nationaldräkten dominerade. Så kom

Erik Sparre, bärande äpplet, Hogenskild Bjelke med spiran,

Nils Gyllenstierna med kronan och Klas Fleming med svärdet.

Därpå följde konungen till fots, så hertigen, likaledes till fots,

därefter drottningen, den vackra, men högdragna Anna av

Österrike i guldkaross, därefter änkedrottning Gunilla

Bjelke, var och en med sina hovstater, så prinsessan Anna,

därefter Christophous Varsevicius, de polska ständernas

representant, åtföljd av en mängd polacker, därpå de svenska

ständerna, nästan mangrant, och till sist åter en skara hovmän

till häst, vilka avslutade det långa och i brokig färgprakt

prålande tåget.

Högtidligheten i domkyrkan inleddes med en lång och

vältalig kröningspredikan av ärkebiskop Abrahamus Angermanus,

vari han ansträngde sig att så litet som möjligt såra

ömtåliga punkter hos de talrika katolikerna bland hans åhörare, av

vilka dock många icke förstodo ett ord, enär predikan hölls

på svenska. Ja, till och med en av de tvenne, som skulle

krönas, nämligen drottning Anna, torde med visshet vara att

räkna till dessa oförstående, vilket sannolikt väsentligt bidrog

till att lugna hennes samvete över att nödgas höra en kättersk

biskop predika.

Då själva kröningsceremonien är ett historiskt momentsom för vår berättelse har ringa eller ingen betydelse, förbigå

vi den under antagande, att den tillgick såsom av ålder

brukats vid dylika tillfällen. Däremot förekom efter

densamma en episod, vilken såsom betecknande för stämningen

emellan farbror och brorson och enär den därjämte gav anledning

till mycket prat och många utläggningar bland de

närvarande, här må i korthet berättas.

Sedan den nykrönte konungen satt sig på sin tronstol,

lades framför hans fötter ett hyende av rött, guldstickat

sammet. Meningen var att hertig Carl skulle knäfalla på

detsamma, då han avlade sin länsed. Men hertigen vägrade. Han

hade icke, sade han, knäfallit, då han svor länseden åt sin

avlidne broder Johan, och vad icke fadern begärt, borde ej

heller sonen kräva.

— Men, anmärkte Sigismund, sådant är dock bruket vid

avläggande av länsed i andra kristna landet, vi skulle vi då

skilja oss ifrån dem?

— Jag knäfaller för min Gud men icke för någon människa,

icke ens för min konung, svarade hertigen barskt.

Folket i kyrkan, som märkte att något i cetemonielet gått

sönder, tolkade det så, som om hertigen vägrade att avlägga

länsed, och några uttryckte sitt bifall, andra sitt ogillande,

båda delarne högljuddare, än vad rummets helgd och den

högtidliga akten ägnade och anstod. En riksdagsbonde från

hertigens län hördös till och med yttra:

— Det är rätt! Vårom hertig behöver inte lyda under

kungen — han kan vara kung själv.

Då nu andra försökte tysta ned bonden, uppstod härvid

ett buller, som verkade ganska störande.

Hertigen, som hörde detta och insåg, att något måste

göras för att förekomma allmän skandal, fattade ett hastigt

beslut. Han avtog hatten med vidsittande furstlig krona, lade

den på hyendet vid konungens fötter och, med handen på

riksbanerets stång, avlade han länseden. Konungen, som icke känt sig mindre generad av bullret i

kyrkan och bondens ord, lät sig nöja med detta i hast

påhittade ceremoniel, och därefter fortgick det hela ostört tills

kröningshögtidligheten var förbi, och kröningståget ordnade sig

och satte sig i rörelse tillbaka till slottet, där hyllningen skedde

å borggården, varvid de kungliga och furstliga personerna,

riksrådet och övriga dignitärer tagit plats på en för tillfället

det fria upprest tribun.

Mala Spina hade icke deltagit i kröningståget och var ej

heller synlig i kyrkan, detta på grund av hertigens särskilda och

av rådet understödda begäran. Under kröningsceremonien satt

en i brun kåpa insvept munk högt uppe på en läktartrappa i

domkyrkan, varifrån han hade god utsikt över koret. Munken

hade dragit kapuschongen ned över ansiktet, men hade någon

blickat in bakom den samma, så skulle han i den tarvlige

klosterbrodern ha igenkänt ingen mindre person än påvens nuntius

och konung Sigismunds förnämste rådgivare. Han skulle ock

ha sett, att de blickar, varmed munken från sin upphöjda plats

betraktade kröningshögtidligheterna, voro allt annat än blida.

Innan vi avsluta kapitlet om konung Sigismunds kröning,

torde det vara på sin plats att nämna några ord om

huvudpersonen däri, konung Sigismund själv.

Konung Johan den III:s äldste son och efterträdare,

Sigismund, vid kröningen omkring 28 år gammal, var en storväxt

och ståtlig herre med ädelt utseende. Han hade ett långlagt

ansikte, stora, blå, tankfulla ögon, stor näsa, läpparna dolda av

mustascher och hakan prydd av ett spetsigt pipskägg. Det

mest utmärkande för hans yttre var dock det påfallande drag av

djup tungsinthet, som ständigt vilade över hans ansikte. Sällan

sågs han le, aldrig skratta. Man sade, att denna dysterhet vore

ett lyte, som kom sig därav, att han var född i fängelse. I hans

liv funnos nog andra anledningar till tungsinthet, men det låter

dock mycket väl tänka sig, att de förhållanden, som rådde under

hans tidigaste barndom, kunna ha medverkat till hans anlag för

melankoli. Hans ställning i Polen liksom ock hans korta

konungasaga i Sverige voro väl knappast heller ägnade att motverka

dylika anlag.

Bland hans själs egenskaper var obeslutsamheten den för

honom mest utmärkande, vartill kom en från modern ärvd god

portion av religiös fanatism. Till hans goda sidor hörde en viss

godsinthet och en vekhet i känslan, som annars icke utmärkte

medlemmarna av Vasahuset, den sinnessjuke hertig Magnus

undantagen. Han var bättre människa, än konung, men bättre

katolik än människa.

VII.

En tomering.

Naturligtvis kunde ej en konungakröning gå för sig utan att

efterföljas av även mera världsliga fester, och lika naturligt var,

i betraktande av skick och bruk den tiden, att bland dessa fester

måste ingå en tornering, där det församlade ridderskapet hade

tillfälle att visa sin färdighet i ridderliga övningar. En sådan,

och det till på köpet en mycket lysande i sitt slag, gavs på tredje

dagen efter kröningen, och denna festlighet hade lockat, om

möjligt, ännu väldigare skaror av åskådare än själva kröningen.

I ett fall hade konung Sigismund tur, och det var med

väderleken, nota bene till lands, ty att han till sjöss alltid förföljdes

av svåra stormar och ett hiskligt oväder, är ju ett historiskt

faktum. Kröningsdagen hade det, lyckligt nog för de lysande

kröningsdräkterna, varit ett härligt väder, men under de två

närmast påföljande dagarna blev det tö och slask till ej ringa

förargelse för alla dem, som väntade sig nöje av den lysandetorneringen. Men på tredje dagen, då den skulle hållas, blev

det lindrig frost på morgonen och därefter ett härligt väder med

solsken och milda vindar, just ett sådant väder, som passade

för festligheter av sådant slag.

På en slät och vacker plan vid foten av den sandås, där

Uppsala slott är beläget, och mellan slottet och staden, hade en

tor-nérbana inhägnats, på den ena sidan omgiven av en storartad

läktare för de kungliga och furstliga personerna med deras

hovstater, och på den andra av åsens naturliga sluttning, vilken

genom en lätt terrassering och bänkars uppförande anordnats

till en ypperlig amfiteater med plats för många tusen åskådare.

Vid de båda sidor, där den halvmåneformiga kungliga läktaren

och den ävenledes halvcirkelformiga naturliga amfiteatern

möttes, voro uppförda vackra, av fanor och vimplar prydda portar,

ledande in till den runda rännarbanan.

Denna bana, som vid ena sidan blivit något ingrävd i åsen,

var den samma, som för liknande ändamål blivit begagnad vid

Gustav Vasas kröning. Den hade sålunda för Vasahuset

märkliga och betydelsefulla traditioner.

Tidigt på förmiddagen började folk strömma in på den stora

amfiteatern, och då de olika hoven vid 11-tiden begynte

infinna sig, var varenda plats i den samma upptagen, vartill kom

att stora folkskaror samlat sig runt omkring, bildande ett hav

av huvuden, ur vilket den kungliga läktaren och de flaggprydda

portarne stucko upp som brokiga öar. Klockan halv tolv

anlände konungen och drottningen med sitt hov — hertigen,

änkedrottningen och prinsessan Anna hade redan förut anlänt — och

nu liknade den kungliga läktaren en brokig rabatt, i vars lysande

färgspel icke minst de många polska nationaldräkterna gjorde

bjärta insatser.

Klockan 12 dånade ett kanonskott till tecken att torneringen

skulle börja, och nu red en lång rad av riddare och ädlingar in

på arenan, två och två, svenskar, polacker och tyskar blandade

om varandra, alla i lysande rustningar och på ståtliga, ystertdansande hästar. Fyra gånger redo de banan runt, hälsande

med fällda lansar den kungliga logen. Detta var den uppvisning,

som vanligen brukade inleda en tornering, och man kan lätt

tänka sig att å ena sidan varje enskild gjorde sitt bästa att

härvid framstå i den yppersta dager, och å den andra att de olika

nationerna, synnerligast här den svenska och den polska, gärna

ville överglänsa varandra. Också utgjorde denna uppvisning

det yppersta i sitt slag, som säkerligen Uppsala någonsin skådat,

och helt visst skulle den målare haft många färger på sin palett,

som med framgång skulle försökt att måla en så lysande tavla.

Att göra det med bläck, skulle vara fåfängt.

Det var icke utan att denna uppvisning, svenskarne till stor

förargelse, utföll till polackernas förmån. De hade de vackraste

hästarne, de dyrbaraste rustningarne och de mest konstnärligt

utarbetade vapnen och sköldarne. Och att de voro medvetna

därom, märktes allt för tydligt. Mången svensk adelsman bet

sina läppar av harm över deras skrytsamhet och svor i sitt inre

en dyr ed, att, då den stund kommit, när det ej längre gällde

yppighet och prakt utan mannabragder, så skulle de kväsa

»papegojornas» övermod.

Första numret var ringränning och i den deltog även Gösta

Svan. Då han red förbi den kungliga läktaren, hade prinsessan

Anna ropat till honom: »Låt mig se, min hovjunkare, att du

bringar mitt hov heder.» Och det försökte han också redligen

— och lyckades. Han blev nämligen den, som tog det näst

högsta antal ringar och sålunda fick andra priset. Men — hans

vän Stephan Zinsky tog det första, och det härmade Gösta,

därför att Zinsky var polack.

I ringrännihgen hade båda nationerna deltagit, men nu kom

ett nummer ensamt för polackerna, nämligen huggning av

turkhuvuden. I denna lek, som bestod i att under fullt karrier med

sina kroksablar klyva här och där å banan utsatta uppstoppade

turkhuvuden, utvecklade de en utomordentlig skicklighet, och

även nu tog Zinsky första priset. Denna gång fanns ingen, somavundades den unge polacken hans framgång, ty det var ju

endast med landsmän han tävlat.

Därefter började den egentliga torneringen, dens. k. »dusten»,

då tvenné ryttare kämpade mot varandra och med tornerlansar

sökte kasta varandra ur sadeln. Till bitter harm för svenskarne,

men säkerligen mycket välbetänkt, hade konungen härvid

befallt, att endast svensk finge strida emot svensk och polack emot

polack. Hade icke denna befallning kommit emellan, så är fara

värt att leken blivit allt för allvarsam, men mången svensk,

synnerligast av hertigens folk, som anmält sig till dust enkom

för att få mäta sig med polackerna, avhöllos därav att deltaga.

Inom båda nationerna, avlades emellertid glänsande prov på

styrka och skicklighet, och mången riddare så båld fick kyssa

sanden, vilket var "desto obehagligare, som det kanske skedde

inför den tillbedda hjärtevännens ögon. Bland andra hade

Gösta Svan denna otur. Han kom nämligen att kämpa emot

Carl Carlsson Gyllenhjelm, och efter en mycket hård strid,

varunder båda motståndarne tvenne gånger måste byta om lansar,

blev han avkastad. Men denna motgång tog han lugnt och de

båda motståndarne voro lika goda vänner för det, ja, en stund

senare sågos de förtroligt vandra arm i arm, varvid de tycktes

ha mycket att säga varandra. Att detta samtal gällde något

helt annat än torneringen, var det ingen som anade. Då de

båda skildes åt, sade Carl Carlsson Gyllenhjelm:

— Ja, låtom oss vara vänner för livet. Om vi, det Gud

för-bjude, en gång skulle mötas i en allvarligare strid, än den vi i

dag utkämpat, så fälla vi vapnen, ty hellre skulle jag draga

svärdet emot min egen broder, om jag hade någon, än emot dig.

Men innan vi skiljas åt, kanske för lång tid, ty redan i morgon

reser jag till Frankrike för att kämpa i den franske kungens

arméer, så giv mig tillåtelse att för hertigen omtala, vem som

räddat hans liv.

— Vem som räddat hans liv, ja, det må du gärna omtala, ty det

är danserskan Gisela. Men beträffande den lilla andel jag har

Jakob Bagges skatt 566

i saken, så måste jag fortfarande be att få trygga mig vid ditt

tysthetslöfte, ty jag vill på inga villkor bli inblandad i denna

nesliga lönnmordshistoria.

— Som du vill då. Men skulle du någonsin råka i trångmål

och jag finnes i landet, så minns att du i mig äger en vän för

livet.

Även i denna avdelning av tornérspelet hade Stephan Zinsky

synnerligen utmärkt sig, och, då han sammanräknat vunnit de

flesta segrarne, var det till svenskarnes bittra harm och

förödmjukelse så gott som avgjort, att han skulle bli dagens hjälte,

ty väl hade Anders Lennartsson under »dusten» tre segrar att

räkna mot Zinskys två, men till den senåres förmån kom ju

dessutom de båda första prisen i ringränningen och

turkhuvudsle-ken. Emellertid hade denna lysande framgång gått den unge

polacken åt huvudet, och för att ytterligare öka sina triumfer

uppfann han ett sätt att kringgå konungens befallning och

därigenom möjligen bereda sig tillfälle att besegra en svensk. Han

beslöt nämligen att efter dustens slut begagna sin enligt

tornér-reglerna gällande rättighet att utmana »den okände riddaren».

Funnes någon sådan, som upptog utmaningen, så vore det helt

visst en svensk och då —. Anmälde sig däremot ingen »okänd

riddare», ja, då kunde det ju inte hjälpas, men i alla fall skulle

det lända honom till heder att ha givit en utmaning, som ingen

vågat upptaga.

Så tänkte den unge polacken och handlade därefter. Sedan

dusten blivit avblåst, red Zinsky in på arenan och, planterande

sitt baner i dess mitt, lät han härolden utropa: »Finnes har i

närheten någon okänd riddare, som vill bryta lans för sitt

hjärtas dam, så må han träda till och upptaga den utmaning, som

härmed gives av Stephan Zinsky.»

Tre gånger upprepades utmaningen av härolden.

Detta tilltag väckte oro och bestörtning bland svenskarne.

Ingen hade tänkt på, att det från riddartidens glansperiod

härstammande, men nu redan något föråldrade bruket att utmana»den okände riddaren» skulle komma till användande. Hade

man anat det, så skulle nog mer än en varit till hands i den

traditionella svarta rustningen, men nu komme säkert ingen. Och

det skulle ytterligare öka polackernas förhavelse. Fördömt! —

Men vad var att göra? Man lät fråga konungen om han tillät,

att en »känd riddare» upptog utmaningen till den okände. men

svaret blev ett obevekligt nej.

Då häroldens tredje rop förklingat, uppstod helt oväntat en

märklig rörelse vid den ena av portarne och se där — ja,

verkligen kom den svarte riddaren helt lugnt ridande in på arenan.

Rustningen var svart, hjälmen var svart, skölden var svart, ja,

till och med hästen var kolsvart.

Alldeles så skulle enligt gamla, goda traditioner från

medeltiden »den okände riddaren» se ut.

Där uppstod ett sorl av belåtenhet i svenskarnes leder. Men

det efterträddes av missmodets viskningar, sedan den »svarte

riddaren» ridit ett varv omkring arenan.

»Aj, aj, aj, han är alldeles för klen,» klagade man. »Det är en

aderton års pojke och alldeles för svag i både armar och ben,

hur bra han än sitter till häst,» lät det. »Fördömt! Polacken

kommer,att lägga pojken vid första träffen,» profeterade en

tornérbanans veteran. »Det hade varit bättre om ingen kommit,

än en sådan spelevink.» »Vem i all världen kan pojken vara?»

»Måntro det är en som papegojorna själva skickat fram för att

göra segern lätt.»

Så tisslades och tasslades det bland svenskarne, men nu

började dusten, och så blev där tyst.

Zinsky hade nog också varit av den meningen, att han skulle

lägga pojken i första träffen, men det blev honom snart tydligt,

att han däruti alldeles missräknat sig, och att han i stället måste

anstränga sig till det yttersta, om han skulle ha hopp att segra.

Ty visserligen var det för alla ögonskenligt, att den okände

riddaren icke i kroppskrafter förmådde tävla med Zinsky, men

däremot blev det allt mera klart, att han i stället vida över-träffade honom i konsten att sköta sin häst, och vid tornéring

spelar detta en stor roll, ja, en vida större än den fysiska styrkan.

Nu började åter modet stiga bland svenskarne. »Tusan till

pojke att rida bra, en riktig mästare att manövrera med hästen

— se, hur skickligt han gång efter annan låter polacken förlora

stöten.»

Så lät det nu i den svenska hopen, och på samma gång

stegrades undran över vem den okände riddaren kunde vara. Man

gissade hit, och man gissade dit, men ingen av gissningarne vann

anklang såsom sannolik.

Emellertid hade Zinsky och »den okände riddaren» redan

»träffat» ett stort antal gånger, men utan resultat å någondera

sidan. »Den svårte» tycktes mycket väl känna sin

underlägsenhet i styrka, men han förstod att på ett ypperligt sätt undvika

alla kraftprov och i stället ansätta sin motståndare med

skickligt utförda vändningar och fintliga stötar. Redan en gång

hade Zinsky vacklat i sadeln, men ännu hade han ej kunnat få

en enda ordentlig stöt på sin smidige motståndare. Man märkte,

hur han började bli het, och denna hetta i blodet, som är

mycket farlig i en tornérkamp, fortplantade sig även till hans häst,

som stegrade sig gång på gång. Plötsligt, just som hästen

gjorde en dylik farlig rörelse, anpassade den svarte riddaren en

utomordentligt skicklig stöt, som träffade Zinsky i armhålan och

ögonblickligen kastade honom till marken, där hans hjälmkam

körde djupt ned i den lösa sanden. En meja glänsande seger

än den svarte riddarens hade icke vunnits under hela

torneringen.

Det jubel, som nu bröt ut ibland svenskarne, var lika högljutt

som hjärtligt, och själva konung Sigismund deltog däri. Kanske

mindes han nu, att han dock var född svensk. Polackerna sågo

däremot långnästa och nedslagna ut. Men en av dem

framkastade dock den tanken, att den okände riddaren kunde vara en

Polens son. Hans korta och spensliga växt antydde snarare en

polack än en tung och grovlemmad svensk, menade han.Nå ja, den saken skulle väl bli klar, då den okände riddaren

enligt torneringsreglerna skulle avtaga hjälmen inför konungen.

Som segrare vore han skyldig till detta; hade han blivit besegrad,

skulle det däremot varit hans rätt att lämna banan lika okänd,

som han kommit.

På uppmaning av konungens egen härold red nu den svarte

riddaren bort till den kungliga logen, hälsande konungen med

sänkt lans.

— Okände riddare, sade konungen, du har stridit väl till ära

för ditt hjärtas dam och vunnit en vacker seger. Hennes namn

är din hemlighet, men mig är du skyldig att visa ditt ansikte.

Tag av hjälmen!

Det såg ett ögonblick ut, som hade den »okände riddaren» föga

lust att efterkomma detta konungens bud. Han tvekade. Men

så löste han hjälmen med ett raskt tag.

Ett rodnande, förtjusande vackert flickansikte, omgivet av

ett svall av guldgula lockar, var den syn, som därvid mötte de

häpna åskådarne.

Förvåningen inför denna förtrollande syn var så djup, att

varken konungen eller någon annan kom sig för att säga ett ord.

Men så utbröt ett bedövande jubelskri, en stormande åska av

bifallsrop. Svenskarne hurrade och skreko, som hade de livit

vansinniga av vild glädje. Men genom fröjderopen skar ett skri

av förbittring. Det kom från polska läppar. Den i dagens

tävlingar segrande polacken hade blivit övervunnen av en kvinna.

Vilken skymf för nationen!

Men det var just denna skymf, som gjorde svenskarne vilda

av glädje.

Flickan — ty så få vi nu kalla »den svarte riddaren» —

avvaktade icke slutet på detta tumult. Alltjämt med hjälmen i

handen, kastade hon om hästen och sprängde av, sättande i ett

lätt språng över stängslet vid porten, enär den senare var för

full av folk att passera, och jagade bort i riktning mot staden.

Ett ögonblick såg man hennes gula lockar fladdra över folkmas-sans huvuden, men så försvann hon bakom en skogsdunge och

syntes icke mer.

Gösta Svan, som av fullaste hjärta deltagit i det svenska

jublet, kastade längtansfulla blickar efter den flyende. Han hade

igenkänt he ne. Det var samma flicka, som han tidigt på

morgonen såg i Litslena gästgivaregård, då hon red bort därifrån i

sällskap med överste Anders Lennartsson och en äldre, okänd

riddare. Hon hade då gjort ett outplånligt intryck på honom,

och detta stegrades i än högre grad nu, då han återsåg henne

under så egendomliga omständigheter.

Men det fanns en annan, på vilken den trollska uppenbarelsen

hade gjort ett ännu djupare intryck, och det var Stephan Zinsky.

Han hade kommit fram till den kungliga logen, just då »den

okände riddaren» avtog sin hjälm, och mållös, stelnad till en

livlös bild, hade han betraktat henne utan att kunna slita sina

blickar ifrån hennes ansikte. Jubelropen och larmet existerade

ej för honom, han endast betraktade henne. Men då den sista

skymten av hennes fladdrande lockar försvunnit i fjärran, blev

det liv i den järnklädda statyn; med fasta steg trädde han fram

för konungens loge, drog sin värja, sönderbröt den i flera bita

mot knäet och sade med dyster stämma:

— Herre! Konung! Det svärd jag dragit i din tjänst, kan jag

ej längre bära. Hädanefter är jag en vapenlös man, ty jag har

i öppen strid blivit besegrad av en kvinna.

— Var tröst, Zinsky, utropade konungen, och tag ej missödet

så häftigt. Ej är det i vapenskifte utan i ridkonst, du blivit

besegrad, och sådant kan hända den tappraste.

Zinsky tycktes ej tillfredsställd av dessa tröstegrunder, men

stum och med lutad panna drog sig den stolte ädlingen tillbaka.

— Kan någon av de närvarande, sporde konungen, upplysa

mig om, vem denna flicka var? Tyvärr blev jag så förvånad

över att finna en jungfru under hjälmen, att jag icke kom mig

för att giva befallning om hennes kvarhållande.

Nej, ingen kunde svara på den frågan. Ett knappt märkbartleende gled över överste Lennartssons läppar, men han yttrade

ej ett ord.

Emellertid hade denna lika oväntade som pikanta episod till

den grad bemäktigat sig de närvarandes sinnen, att föga

uppmärksamhet ägnades åt den nu följande, av drottning Anna

utförda prisutdelningen. Man skingrade sig i grupper och förde

viskande samtal utan att bry sig om pristagarne. Det enda,

som väckte en viss uppmärksamhet, var, att Zinskys namn

uppropades förgäves. Han ville således icke emottaga de av

honom vunna prisen.

Peder Stolpe slog Anders Lennartsson på axeln och viskade i

hans öra:

— Tack, gamle vän! Nu vet jag vad du menade med den

plan, som du på hertigens gille omtalade. Du har redligen

uppfyllt ditt löfte att giva »papegojorna» en minnesbeta, som de ej

skola glömma, så länge de leva. Tack! Men — säg mig, vem

var flickan?

— Därom kan jag, viskade översten tillbaka, ej giva besked,

ty jag har lovat henne, att, om hon själv lyckades bibehålla sitt

inkognito, så skulle ej jag röja det. Dessutom tror jag det är

bäst för henne själv att vara okänd — du förstår, polackernas

hämnd! — Innan sol går ned, skall hon vara långt borta från

Uppsala.

*

Torneringens avslutande gav signalen till allmänt uppbrott

från Uppsala. Många reste samma afton. Tidigt följande

morgon bröt hertig Carl upp och begav sig till Nyköping. Samma

dag något senare reste hela det kungliga hovet till Stockholm.

Bland dem, som redan torneringsdagen drogo bort, var även

riddar Arvid Svan till Svanås. Ur hans avskedsord till sonen

må anföras följande:

— Ja, min son, du har nu fått din önskan uppfylld, du harkommit till hovet och fått en hovtjänst. Min Önskan år, att den

må bli så kortvarig som möjligt. Ty väl är det nyttigt för

ungdomen att pröva världen och samla erfarenhet. Men för en

mognad, friboren man är det bättre att stanna på sin gård och

bruka sin odaljord. Det är denna tysta idoghet i hemmet, som

bygger landets lycka och kraft, icke hovtjänst och ej heller

strid och örlog, vilket utgör ett gissel, som människorna fått för

sina synders skull. När du lärt dig detta, icke blott tror det på

din faders ord, utan känner det i djupet av din själ, då har du

lärt nog av hovlivet, och då är du välkommen hem till det gamla

Svanås och till din fars famn, om han ännu lever. Till dess

farväl, och Gud vare med dig.

Följande dag lämnade även Gösta Uppsala i sällskap med

prinsessan Anna och hennes hovtärnor. De skulle stanna över

påsken i Stockholm och därefter begiva sig till Stegeborg.

VIII.

Tiggaren Malktis.

Det är i början av maj. Vårens fé hade med sitt trollspö

berört Södermanlands leende nejder, löst dess sjöar ur vinterns

fängsel och låtit hängbjörkarnes yfviga lockar, som speglade

sig i dem, skimra i späd grönska. Högröstat bullrade

skogsbäcken inne i hagen, häggen blommade och i trädens kronor

drillade skogens vingade sångarskara sina hymner till naturens

uppståndelse.

På den väg, som mellan sjöarna Drefviken och Magelungen

i norra Södermanland leder från Stockholm söder ut, syntes

tvenne ryttare makligt färdas fram. Den ene var Gösta Svan,

prinsessan Annas unge hovjunkare, och den andre hans rid-knekt Bryngel, en gammal trotjänare från Svanås, som följt

sin unge herre till hovs. De hade nyss lämnat Stockholm och

befunno sig nu på väg till Stegeborg, där prinsessan Anna

allt sedan påsk hållit sitt lilla hov. Gösta Svan hade i

prinsessans ärenden besökt det kungliga hovet i Stockholm och befann

sig nu stadd på återvägen efter väl förrättat värv. Färden

brådskade icke. Det vackra vårvädret, den härliga naturen, den

friska skogsluften, allt detta i förening manade Gösta att icke

påskynda ritten utan i fulla drag njuta av nejdens skönhet.

Därför lät han hästen gå i makligt skritt, ungefär som den ville,

och försjönk själv i tankar och minnen.

Han tänkte på den underbara flicka, som han sett tvenne

gånger, först i Litslena gästgivaregård och sedan vid

torneringen i Uppsala, då hon tillfogade de polska junkrarnes

egenkärlek ett så svårt sår, vilket ännu ömmade, enligt vad han nyss

erfarit vid hovet i Stockholm. Fåfängt hade han försökt att

få veta, vem flickan vore. överste Anders Lennartsson, som

han i Litslena sett i flickans sällskap, han visste det nog, han,

men honom hade han ej varit i tillfälle att fråga. Dock visste

han andra, som gjort det, men de hade blivit avspisade med

undvikande och intetsägande svar, som icke gjorde dem

klokare än de voro förut. Ingen vid konungens hov visste något

om flickan, och dock vore Gösta fullt övertygad om, att man

på det hållet gjort sitt bästa för att genomtränga

hemligheten, fast förgäves.

Så kom han att tänka på Zinsky, den unge, rike och vackre

polacken, vilken kort efter hovets ankomst till Stockholm

spårlöst försvunnit. Några sade, att han, skamsen över äventyret i

Uppsala, återvänt till sitt hemland, andra att han rest till

främmande land för att söka glömska.

Från dessa minnen gled tanken över till det tillstånd, vari

han nu under sitt korta besök funnit Stockholm. Det vore

icke gynnsamma och lugnande nyheter, han i detta hänseende

hade att medföra? till det lilla hovet på Stegeborg. Stockholm befunne sig så gott som i uppror. Hatet mellan

katoliker och lutheraner å den ena sidan samt de polska

hejdukarnes övermod och hänsynslöshet gent emot stadsfolket

å den andra hade förorsakat en jäsning i sinnena, som

framkallade ständiga sammanstötningar, vilka lätt kunde

övergå till öppen fejd. I Storkyrkan predikade

kyrkoherden Schepperus brutalt och öppet krig på liv och död emot

katolikerna, och i slottskapellet manade konungens

hovpredikant till fejd emot kättarne. Och vad som ännu mera

än predikstolskriget retade Stockholms borgare var

polackarnes hänsynslösa uppträdande och våldsamma uppförande

gent emot svenskarne. Där ginge ingen enda natt utan att

blodiga slagsmål på krogar samt i gator och gränder ägde rum, och

solen gick sällan upp någon morgon, då man icke hittade

åtminstone ett blodigt lik på gatorna, stundom flera. Och

naturligtvis förbittrade dessa nattliga mord ytterligare sinnena. Det

hade gått så långt, att borgarne efter skymningens inbrott inte

vågade lämna sina hus utom i väpnade flockar. Gösta var kung

Sigismunds man, därför att han blivit uppfostrad i sådana

åsikter, men han var dock allt för god svensk för att icke djupt

harmas över den hänsynslöshet, varmed konungen och hans

förtrognaste män drevo katolsk propaganda i ett protestantiskt land,

och ej mindre över den slapphet, varmed han upprätthöll tukt

och ordning bland sitt eget folk.

I alla händelser kände sig Gösta glad över att ha kommit ut

ur den hatets och mordlustens sjudande kittel, som kallades

Stockholm. Vad här kändes fridfullt och lugnt, här ute i det

fagra Södermanlands fridfulla ängder! — Dock, vad betyder

det där! Ett stycke framför sig såg Gösta en människokropp,

troligen ett lik, ligga tvärs över vägen.

— Mördar man då även här, utropade han, i det han gav

hästen sporrarne och ilade fram till det förmenta liket.

Ja, det var verkligen en människa, som låg där utsträckt över

vägen, en människa insvept i trasiga kläder, en blek, utmärgladhamn av en människa, synbarligen en tiggare. Men han var

icke död, och ej heller tycktes han berusad, ty där låg intet av

rusets förvirring i de matta, men kloka och godmodigt blickande

ögonen. Det var en man, som ännu tycktes befinna sig i sin

kraftfullaste ålder, men så utmärglad och blek, att han såg ut

som ett levande lik. Håret och skägget voro glänsande röda och

ansiktet fult, men i ögonen låg ett uttryck, som nästan

utplånade fulheten.

— Är du sjuk, spordel Gösta, i det han höll in hästen framför

tiggaren.

— Ja, ädle herre, svarade denne, i det han med möda lyckades

resa upp huvudet på armbågen, ja, jag är mycket sjuk och kan

ej längre stå på mina ben. Och den sjukdom, jag lider av, är en

av de svåraste, som kan träffa en människa, även om den är

jämförelsevis lätt att bota.

— Vad är det för en sjukdom, sporde Gösta intresserad.

— Svält, herre, ingenting annat än svält. Per jovem! Min

mage är inte lätt att lura. Jag har bjudit honom på både späda

björklöv och kabbalöksrötter, men han har inte velat godkänna

det som mat.

— Du är en studerad karl, hör jag. Hur har du blivit tiggare?

—- Ack, herre, det är en historia så lång, att den passar bäst

ovanpå en god måltid.

— Så vill jag då bli din läkare. Vi ha inte långt till Länna

gästgivaregård, dit min ridknekt skall forsla dig på sin häst,

och där skall jag skaffa dig mat och vila.

— Gud välsigne er, unge herre, för er godhet mot en eländig

tiggare. Ni måtte vara byggd av ett .annat virke än folk i

allmänhet. Mången har här passerat, sedan jag maktlös dignat

ned på vägen, men ingen har brytt sig om min nöd. På sin höjd

har man svurit över, att jag låg i vägen. Fariséen och leviten

ha gått mig förbi, men aldrig hade jag trott, att den

barmhärtige samariten skulle vara klädd i sidenkappa och bära adelig

sköld.Gösta befallde Bryngel att sätta tiggaren upp på sin häst och

att sålunda forsla honom till den närbelägna gästgivaregården.

Denne brummade något i sitt skägg, ty gamla adelstjänare äro

sällan ömhjartade emot tiggare, men han var allt för väl

uppfostrad för att icke lyda sin unge herre . Och efter en kort stund

gjorde den något underliga kavalkaden sitt intåg på Länna

gästgivaregård, där den väckte ett uppseende, som man dock

av respekt för den unge adelsmannen aktade sig för att visa.

Gösta lät giva tiggaren både mat och dryck och betalte

därjämte för kost och logi i tre dagar, på det han måtte få tillfälle

att återhämta sina förlorade krafter.

Tiggaren var utomordentligt tacksam. Sedan han stillat den

värsta hungern, erbjöd han sig självmant att berätta sin

historia, och då där var något hos honom, som intresserade Gösta,

och enär det icke brådskade med resan, beslöt den senare att

stanna ännu en stund på Länna gästgivaregård och att därunder

låta tiggaren förtälja sin levnadssaga.

— Beträffande min tidigare barndom, började tiggaren,, så

är därom föga annat att förtälja, än att jag föddes av fattiga,

men hederliga föräldrar. Vid 15 års ålder kom jag in på

Strängnäs gymnasium, och därmed begynner min historia. Ni tror

säkert, ädle herre, att vad som huvudsakligen läres på ett

gymnasium är teologi och latin. Nej, säger jag, huvudämnet är

konsten att tigga. Varje djäkne får ett visst distrikt av staden och

vissa socknar av den omgivande landsbygden för att däruti öva

sig i konsten att leva av andras givmildhet. Det är den s. k.

sockengången. I detta viktiga läroämne visade jag från början

en utomordentlig begåvning. Ingen av mina kamrater hemförde

så rika gåvor som jag, ingen levde så gott och bekymmerslöst av

sitt arbete i barmhärtighetens tjänst som jag. Snart fann jag

mitt eget distrikt alltför inskränkt för min talang, och så

arrenderade jag det ena efter det andra av kamraternas, d. v. s.

innehavaren fick mera, än han själv skulle kunnat uppbringa, och

ändå hade jag en god vinst på affären. Det är klart att så fli-77

tigt hängivande åt tiggerivetenskapen skulle svårt inkräkta på

de andra läroämnena, men jag fann snart ett ofelbart botemedel

mot alla olägenheter därav. Även lärarne i gymnasiet äro för

sin utkomst i betydlig mån hänvisade till tiggeri, men de hade

ej samma skicklighet i konsten, som jag. Då övertog jag största

delen av deras områden, de fingo rikligare inkomster än

någonsin tillförene, och jag fick deras benägna överseende beträffande

läxorna. Båda parterna funno sig väl av denna

överenskommelse, och vad skulle då vara att däremot anmärka. Jag blev

hela gymnasiets stortiggare, och jag vågar säga att det yrket

födde sin man. Kom så den tid, då jag enligt naturens och

gymnasiets ordning skulle utgå ur det senare för att i kyrkans eller

statens tjänst göra mina kunskaper fruktbärande. Gång efter

annan uppsköts denna skilsmässa, så långt görligt var, men så

en dag kom den till sist. Jag fick mitt avgångsbetyg, och det

var, om jag själv skall skryta med det, ganska vackert. Det

syntes nog, att mina vördade lärare vid dess avfattande haft i

gott minne de fulla ljusgalgar och äggkorgar, de sköna skinkor

och ostar, de härliga fårbogar, som min flit inbragt dem, och

jag grät av glädje över mina goda religionskunskaper och min

bestyrkta och beprövade färdighet i de klassiska språken. Skulle

jag söka prästvigning till något gott gäll d. v, s. gå

prästvägen? Eller skulle jag lägga mig vid universitetet och tigga

mig fram till magistergraden? Nej, ingen av dessa banor

tilltalade mig. Bör man icke, tänkte jag, taga de naturliga anlagen

såsom en försynens vägvisare beträffande levnadsbana? Jo,

helt visst. Och i detta fall vore ju naturens fingervisning

otvetydig. Jag var ju skapad att leva av barmhärtighet, varför icke

då taga det till yrke? Efter någon tids svåra strider, ty jag vill

ju ej förneka, att min äregirighet med gamla fördomar såsom

bundsförvanter strängt opponerade sig emot tiggareyrket,

beslöt jag att följa naturens kallelse. Av Malkus djäkne, känd

och välkänd i Strängnästrakten, blev tiggaren Malkus, känd och

uppskattad i än vidare kretsar och icke minst i vår trevliga hu-rudstad. Och ni kan, ädle herre, tro mig på mitt ord, då jag

säger eder, att jag aldrig förr än på allra sista tiden haft skäl att

ångra mitt val av levnadsyrke. Jag var fri, herre, som fågeln i

skog, jag var glad, som en drillande lärka, mitt arbete var

endast en lek och jag levde gott utan att behöva träla och arbeta

såsom de flesta av mina medmänniskor. Och efter hand

utbildade jag mig även till filosof, den där förstod att taga

reflexionens sötma ur livets vardagligheter. En tiggare får se mycket,

erfara mycket, lära känna och observera mycket, som den av

sitt trälarbete för dagligt bröd kiavbundne låter obemärkt halka

förbi. Och ni kan tro, herre, att detta tiggarens liv såsom

gatans och landsvägens filosof innebär många njutningar, vilka

endast den kan rätt uppfatta, som erfarit dem. Ja, under

många år levde jag tiggarens sorgfria liv och jag var lycklig.

— Och ändå, anmärkte här Gösta, fann jag dig uppgiven av

hunger och maktlöshet på landsvägen, nära att dö av svält,

såsom du själv sade. Hur stämmer det med tiggarens sorgfria liv,

som du så högt prisar?

— Ack, herre, det kom sig av min- äregirighet, svarade

tiggaren. Jag befann mig i Stockholm, när påsken ingick, och då

ryktet spred sig, att vår nådige konung Sigismund och hans

höga gemål, drottning Anna, ämnade fira långfredagen genom

att tvätta tolv tiggares fötter och därefter bespisa och frikostigt

begåva dem, lyssnade jag till med intresse och nyfikenhet, ty

det kunde ju alltid vara roligt att veta hur det kändes att få

sina smutsiga fötter tvättade av kungliga händer. Och talet om

bespisningen och gåvorna gjorde också sitt till. Dock tvekade

jag ännu på grund av en viss naturlig instinkt, vari en god

protestants obenägenhet för katolska ceremonier spelade en iss

roll. Men då jag så hörde vidare omtalas, att de tolv tiggarne

skulle utgöra en motsvarighet till de tolv lärjungarna, samt att

man funnit de elva, men icke lyckats påträffa någon, som

passade till Judas Iskariot, så försvann min tvekan, ty, tänkte jag,

kan man göra sin konung en stor tjänst och därtill genom sittröda hår och goda handlag med pungen är så gott som skapad

till Judas, så skälm den som icke gör det. Och så anmälde jag

mig och blev med mycket nöje antagen.

— Ja, jag känner till det där narrspelet, som väckte mycket

förargelse i Stockholm, anmärkte Gösta mörkt.

— Ack ja, vem kunde tro att det skulle gå, som det gick,

fortsatte tiggaren. Det hade hela nyhetens behag att sitta på

gyllene korstol i kyrkan och se huru ingen mindre person än

påvens nuntius av idel ödmjukhet kröp på alla fyra, då han

nalkades oss, och jag försäkrar er ädle herre, att där gick en

rysning av välbehag genom min kropp, då den sköna drottning

Anna knäböjde för mig, tvättade mina fötter och torkade dem

med sitt långa, silkeslena hår. Och på välfägnaden och gåvorna

var det ej heller att klaga. Men denna förstulna glänt på

paradisets port kom surt efter. Alla stockholmsborgare och deras

pigor och drängar, som av nyfikenhet drivits att bevittna det

märkliga skådespelet, kände tiggaren Malkus och dröjde ej att

utbasuna hans deltagande i spektaklet. Det, for som en löpeld

genom staden. Det första, som denna min nya ryktbarhet

inbringade mig, var ett gott kok stryk i en smal gränd. Nå ja,

tänkte jag, litet sveda i ryggen går väl över, och så är saken

glömd. Men det blev annat av. Den stränge mäster

Schepperus hade tagit reda på alla de tolv tiggarnes namn och

brännmärkte oss offentligt och mig allra värst, efter som jag icke blott

lånat mig åt papistiskt narrspel utan till på köpet spelat rollen

av en så föraktlig person, som Judas Iskariot. Och följden lät

icke vänta på sig. Bad jag om en beta bröd eller ett vitten, så

kördes jag bort med hugg och slag, gick jag till mina gamla,

goda ställen, där jag varit van att bemötas och begåvas som en

husvän, så blev jag utsparkad, och ställde jag mig vid en

kyrkdörr och räckte ut handen, så fick jag ingenting annat än smuts

i den och måste därtill vara glad, om jag undslapp stryk.

Tiggaren tystnade ett ögonblick, och man såg på honom, att

det var bittra minnen, som nu passerade förbi hans inre syn.Därpå fortsatte han:

— Jag var nära att förgås av hunger och elände, ty Stockholm,

som förut varit mig en så god spiskammare och ett så billigt

gästhus, vart mig nu en öken, full av -hunger och fiendskap.

Dock höll jag ut, ty jag trodde att folket skulle glömma sin

vrede. Ja, jag höll verkligen ut i det längsta, men såinsåg jag till

sist, att om jag icke skulle ömkligen omkomma, så måste jag

bege mig ut på landet, där man icke hört talas om min olycka.

Och ju längre från huvudstaden, ju bättre. Men det var för

sent. Mina krafter sveko mig, och då ni fann mig, ädle herre,

var jag nära döden. Tack vare er, skall jag dock snart

återvinna dem, och jag skall uppsöka trakter, där man ingenting

vet om min andel i konungens och drottningens långfredagsspel.

Men det säger jag för sann, att aldrig mera skall jag låna mig

åt papistiska narrspel.

— Kom till Stegeborg, sade Gösta vänligt, så är jag viss på,

att prinsessan Anna skall göra allt för att gottgöra dig de

lidanden, som hennes broder konungen förorsakat dig.

Det var nu tid för Gösta att fortsätta sin resa, och sedan han

anbefallt tiggaren till det bästa på gästgivaregården, steg han

till häst. Då han tog avsked av sin skyddsling, sade denne:

— Det kan synas förmätet, ädle herre, att en tiggare och en så.

usel stackare, som jag, skulle kunna hysa ens en tanke på

möjligheten att någonsin göra en så hög herre som er någon

återtjänst. Men likväl gör jag det. Det är underliga och oroliga

tider vi leva i, och ingen vet vad som kan hända. Jag läste på

gymnasium en gammal saga om, huru en liten föraktlig råtta

räddade ett lejon genom att så småningom söndergnaga det nät,

vari det blivit fångat. Herre, om ni någon gång blir fångad i

ett nät, som ni inte förmår slita, så vet jag, var de tänder äro,

som skola pröva på att gnaga det sönder. Och om ni någon

gång skulle behöva en man, som är färdig att villigt offra sitt

liv för er, så stöt på tiggaren Malkus.

Gösta log åt tiggarens iver, men dennes tacksamhet gladdehonom, och där låg något i vagabondens blick, som vittnade om

att han menade fullt allvar. Emellertid hade Gösta snart

lämnat tiggaren ur sikte, och han undrade, om han någonsin skulle

återse honom. Kanske dyker han upp på Stegeborg en vacker

dag, fast det såg ut som om han icke varit hågad därtill, då jag

uppmanade honom att komma. Det var dock i alla fall en

underlig figur, den där tiggaren, tänkte han.

IX.

Lambert Velamssoiu

Vi befinna oss i den gamla fri- och hansestaden Danzig, med

vars frihet det dock vid denna tid var både si och så, sedan den

av fruktan för den glupande preussiske kurfursten nödgats giva

sig under polsk överhöghet. Det är i medlet av augusti och den

gamla ärevördiga staden speglar i härlig högsommarsol sina

gråa fästningsverk och hemtrevliga, trappgavlade hansehus i

Weichselns breda vatten. Där råder rastlös livlighet både på

den vidsträckta del av floden, som tjänstgör såsom stadens

hamn och på de smala gatorna, och å de senare är det

isynnerhet gott om polska nationaldräkter, något som ingalunda ses

med blida ögon av stadens allt annat än polackvänliga borgare.

Nyligen har nämligen konung Sigismund med hela sitt hov, sina

hej dukar och präster ankommit dit på återvägen från sin

kröningsresa till Sverige. Och borgarne ha ännu i friskt minne de

slagsmål och oroligheter, som det polska hovets närvaro gav

anledning till på utresan. Då var det ju till och med tal om att

stänga de protestantiska kyrkorna i Danzig, vilket avstyrdes

endast genom en svensk rådsherres föreställningar. Vad däre-

Jaköb Bagges skatt $82

mot svensken icke förmådcle hindra, det var de blodiga

slagsmål, som ständigt föreföllo emellan de polska hej dukarne och

danzigerboar och vilka under den långvariga väntetiden på att

flottan skulle bli färdig höllo på att förorsaka fullständigt

uppror.

Till tröst för Danzigerborna hade det dock nu blivit kunnigt,

att deras höge skyddsherre och hans hov endast ett par dagar

skulle stanna i Danzig, ty viktiga politiska angelägenheter,

tvingade honom att påskynda sin resa till den polska huvudstaden.

Så t. ex. vore ju den dag icke avlägsen, vilken den polska

riksdagen, då den gav sitt bifall till kröningsresan, utsatt såsom

den sista, inom vilken konung Sigismund skulle vara tillbaka i

Warschau, vid äventyr att den polska republiken i motsatt fall

valde sig en ny konung.

Polska nationen höll sin konung kort den tiden, det må man

med skäl medgiva.

Men vi lämna den högre politiken för att övergå till mera

alldagliga ting.

Vid en av de många småbryggor, vilka i pittoresk omväxling

med sjöbodar, magasin och varjehanda upplag kantade

Weichselns södra strand, sågs en liten enkel fiskarbåt lägga till. I den

samma funnos endast tvenne män, den ene en äldre sjöbuss, en

sannskyldig fiskaretyp av det slag, som bor kring stränderna

av Frische-Haff, och han var synbarligen ägare av båten, den

andre, som tycktes ha medföljt såsom passagerare, var en

person, vars yrke eller samhällsställning det vid första påseendet

ingalunda var lätt att avgöra. Klädedräkten liknade mest en

sådan, som tyska studenter brukade bära den tiden, och

ansiktet motsade just ej heller ett sådant antagande, men förrådde en

man, som säkerligen sett trettiotalet på ryggen. Dock kunde

det lika väl tillhöra en tysk landsknekt, ty det saknade icke en

viss väderbiten, militärisk anstrykning, vilken ytterligare

förhöjdes av ett par buskiga knävelborrar. Såväl ansiktet som

karlens hela något luggslitna yttre för övrigt liknade dock allramest en så kallad »vagant», d. v. s. en av dessa, ofta rätt mycket

till åren komna studenter, vilka i stort antal drogo omkring i

Tyskland, sökande sin utkomst än med svärdet än med pennan,

vilket som bar bäst till eller betalade sig bäst, trägna friare till

lyckans gudinna, i vilken form hon än uppenbarade sig, den ena

dagen levande i sus och dus, då där fanns mynt i pungen, den

andra i svält och umbäranden, då den var tom, men alltid

färdiga att kasta sig i snart sagt vilket äventyr som helst, bara det

gav utsikt till vinst.

Vår vagant — ty att det var en dylik, äro vi fullt övertygade

om — betalade fiskaren och begav sig därefter upp åt staden.

Var gång han passerade en krogskylt, stannade han ett ögonblick

och dök med handen ned i fickan, som ville han känna efter om

där fanns mojänger, men så besinnade han sig och fortsatte sin

väg. Slutligen kom han till slottsporten, men här spärrades

hans väg av en bardisan. En pergamentslapp, varpå ett tecken,

som vaktposten tycktes förstå, fanns skrivet, avvärjde dock

detta hinder, och snart befann han sig på den yttre borggården.

Här tycktes det dock vara slut med hans lokalkännedom, ty

han stannade, synbarligen tveksam vart han skulle vända sig.

Här vimlade det av polackar, höga herrar i dyrbara

sammetsdräkter och soldater i den egendomliga polska hej dukkostymen.

Han stannade och mönstrade de förbigående. Slutligen dök där

fram en munkkåpa bland mängden och vaganten skyndade att

språka an dess bärare.

— Jag söker hans eminens Mala Spina, sade han.

Munken betraktade honom mönstrande, men denna mönstring

tycktes ej ha utfallit till supplikantens förmån, ty han svarade:

— Jag tror icke, att hans eminens är i tillfälle att taga emot er.

Nu framtogs åter pergamentslappen och hade ånyo god

verkan, ty munken sade kort och gott:

— Följ mig!

Inom några minuter stod vaganten inför Mala Spina. Sedan

denne betraktat honom med en lång, forskande blick, sporde han:— Ni är svensk?

— Ja, ers eminens.

— Ni har studerat vid vår heliga ordens skola i Braunsberg

och är medlem av orden?

— Ja, ers eminens!

— Ert namn?

— Lambert Velamsson.

— Ni är vagant?

— Ja, ers eminens! Och just i denna egenskap har jag

kommit i tillfälle att flera gånger göra vår heliga orden nytta.

— Ja, jag vet det. Vår orden behöver verktyg i alla

skepnader och försmår ingen, som troget aktar den blinda lydnadens

heliga plikt. Men — må ni förlåta min uppriktighet — om ej

eder ordenskaptens intyg om er vore mer f örtroendegivande än

ert yttre, så skulle jag knappast våga giva er det uppdrag,

varom det nu är fråga. Men han har gått i god för er och försäkrat,

att just för ett sådant uppdrag är ni den lämpligaste han

känner. Därför har jag kallat er hit. Kan jag lita på er?

— Obetingat, ers eminens.

— Känner ni en svensk medlem av vår orden, en äldre man,

som i konung Johans tid tjänade oss i Sverige, men därunder

gjorde sig så hatad, att han blev förvisad ur landet. Han heter

Laurentius Nicolai och erhöll i Stockholm öknamnet,

»Kloster-Lasse»?

— Nej, jag har aldrig sett honom personligen, men väl har

jag hört talas om honom.

— Nåväl, denne Laurentius hade för många år sedan fått

veta tillvaron i Sverige av en stor silverskatt, som under krig

blivit rövad från domkyrkan i Krakau. Omsider meddelade

han hemligheten åt orden och fick i uppdrag att uppsöka

skatten, de tolv apostlarnas bilder i halv kroppsstorlek och av rent

silver, och då jag vistades i Sverige vid samma tid, som han i

sådant syfte kom dit, erhöll jag kännedom om saken. Jag gav

honom emellertid av vissa skäl ett annat uppdrag, som han85

först skulle uträtta, men det utförde han så klumpigt, att han

råkade i hertig Carls våld och sitter nu inspärrad på Nyköpings

slott.

— Ers eminens ämnar sålunda giva mig uppdraget att befria

honom?

— Nej!

— Förlåt mitt inkast, men jag antog . . .

— Ert antagande är falskt, och jag skall säga er varför. Han

må stå sitt kast med hertig Carl. Laurentius har nämligen,

såsom jag nyss nämnde, illa utfört det av mig givna uppdraget,

och det förtjänar sitt straff. Och därtill kommer en annan sak;

jag har bevis på att han icke handlat ärligt mot orden, ty innan

han anförtrodde hemligheten om skatten åt den samma, hade

han försökt att på omvägar själv komma i besittning av den.

Och för att dölja detta, lämnade han mig falska uppgifter.

Sådant kräver enligt vår ordens stadgar livsstraff. Gott, vi

överlåta åt hertig Carl att bli vår bödel.

Den blick, som vid dessa ord ljungade ur jesuitens ögon, var

så vass, att till och med den allt annat än Iijärtnupne vaganten

ryste.

Patern fortsatte :

— Nej, det uppdrag, jag nu vill giva er, är det samma som

Laurentius före er haft, nämligen att utspana, var den stora

silverskatten finnes och därefter handla enligt ordens närmare

instruktioner.

Mala Spiiia berättade nu om de tolv apostlarne ungefär

detsamma, som vi redan veta, och betonade synnerligen starkt, att

Erik Bagge på Mem sannolikt vore den, som hade gömt den och

visste var den funnes. Sedan han slutat, lämnade han åt

vaganten en väl fylld penningpung och ett förseglat brev, sägande:

-— Pengarne äro avsedda att bestrida kostnaden för

utförandet av ert uppdrag. Brevet innehåller instruktioner om vad ni

skall göra, sedan skatten blivit funnen, och de äro skrivna med

sådant skiffer, som ingen annan än en medbroder i vår ordenkan förstå. Men brevet, som av er måste noga förvaras, får ej

brytas förr än ni vet, var skatten är gömd. Till sist vill jag

påminna er om en sak: Då någon av vår orden erhållit ett

uppdrag av en förman, övervakas hans steg och varje hans

förehavande av för honom obekanta, kanske till och med osynliga

personer, och detta i vilket land1 han än må befinna sig. Först då

uppdraget är fullgjort, upphör denna bevakning. Såsom invigd

vet ni detta förut; men jag har dock ansett lämpligt att därom

påminna er. Och därmed farväl!

Vaganten bugade sig och gick. Då han kommit utanför

slottets område, utbrast han halvhögt för sig själv:

— Vilken försynens underbara nyck — bah, försynen!

—låtom oss säga slumpens — att just jag skulle erhålla detta

uppdrag. Eller skulle han verkligen veta det!"1— Omöjligt! — Ja,

vem vet! — De mäktige inom vår orden veta ju allt. Kanske

är det just därför att han vet det, som han utsett mig för detta

uppdrag.

Enstöringen på Mem.

Sedan konung Sigismund i början av augusti lämnade

Stockholm med hela sin stora svit för att återvända till Polen, blev

det för Gösta Svan ganska enformiga dagar vid prinsessan

Annas lilla hov på Stegeborg. De täta stockholmsresorna, som

under det kungliga hovets vistande därstädes beredde ständig

omväxling, upphörde och lika så de ganska talrika besöken av

svenska och polska gäster på Stegeborg. Prinsessan och hennes

få tärnor ägnade sig huvuctsakligen åt handarbeten, bfevskriv-ning och läsning, då och då avbrutet av ett besök på Bråborg

hos änkedrottning Gunilla, som till på köpet börjat bli sjuklig,

vilket ytterligare förlamade sällskapslivet. Härtill kom att

mellan prinsessan Anna och hennes käresta sedan

barndomsåren, Gustav Brahe, uppkommit en kallsinthet, som bådade

en brytning. Det lilla hovet på Stegeborg, där Brahes besök

blevo allt mera sällsynta, märkte mycket väl denna förstämning

emellan de älskande utan att ha någon aning om dess orsaker,

och på sällskapslivet i borgen hade den ett mycket ogynnsamt

inflytande, ty prinsessan blev allt mera dyster till lynnet och

osällskaplig. Ofta stängde hon in sig på sitt rum, och det

kunde gå hela dagar, varunder hon icke ens visade sig för sin

omgivning.

Under sådana förhållanden må man ju icke förundra sig över,

att Gösta Svan fann tiden lång, synnerligast som han i själva

verket hade platt intet att göra. Annorlunda hade han tänkt

sig saken, då han drog bort från fädernegården i Småland för

att gå i konungens tjänst och därmed komma ut i det för

enslingen så lockande och skimrande hovlivet. Lysande fester,

torneringar och ringränningar, muntra upptåg och där emellan djärva

krigståg och äventyr, där det fanns ära och utmärkelse att

vinna — så hade han föreställt sig det, och början i Uppsala lovade

ju gott i den riktningen. Men det hade varit en hastigt

övergående, lysande dröm. Han hade blivit hovjunkare och fick

dagligen ståta i lysande kläder, men vad mera! Att följa

damerna på promenader, hålla garnet för dem, då de nystade, öva sig

i galanteri och lyssna till skvaller, det var hela innebörden av

hans hovtjänst. Inte kunde det i längden tillfredsställa en

yngling, som törstade efter utmärkelse och ära och — framför allt

— sysselsättning.

Lyckligt nog för Gösta Svan fanns dock på Stegeborg riklig

tillgång och tid till ett nöje, som han allt sedan barndomen

älskat med passion och i vars utövning han var mästare, nämligen

jakt. I skogarne kring Slätbakens stränder var en god vildbaneoch det fanns platser i nejden, där det rent av vimlade av

villebråd. Också drev han vida omkring med sina hundar och sin

lätta stålbåge — vid denna tid hade »röret», d. v. s. eldgeväret,

ännu ej utträngt bågen såsom jaktvapen — och ju mera hösten

framskred, dess tätare och långvarigare blevo hans jakter. Och

däremot hade prinsessan intet att invända. Genom det myckna

villebråd, han förde till borgen, blev hennes hovjunkare

nyttigare än i utövandet av en tjänst, som egentligen icke var

någon tjänst. Själv var hon i olikhet med många av sina

kvinnliga samtida av högre stånd föga road av jakt, men däremot

satte hon värde på den omväxling i bordets rätter, som hennes

hovjunkares jaktnöje beredde henne. Och sålunda ledde jakten

till fördel och tillfredsställelse för båda parterna.

En dag i början av november hade Gösta Svan fördjupat sig

i de vidsträckta skogarna norr om Slätbaken och därunder av

älgspår låtit leda sig längre bort, än han från början avsett.

Slottsjägaren, som han haft med sig, hade han tappat bort

under jakten, och när det började lida mot kvällen och mörkret

föll på i skogen, gjorde han den oangenäma upptäckten, att han

alldeles förvillat sig. Hundarna drevo långt i fjärran och han

kunde icke längre ens höra deras skall. Då han började jakten,

hade vädret varit ganska vackert, om än mulet, men mot

aftonen insvepte sig skogen i grått töcken, som allt mera tätnade

och begränsade utsikten till den allra närmaste kretsen, och

snart började ett snöblandat regn falla, vilket ännu mera ökade

svårigheten att taga sig fram. Han kunde icke längre ens hålla

reda på väderstrecken och hade ingen aning om, var han

befann sig.

Gösta Svan var ingen förvekligad riddare av kakelugnsvrån

utan tvärt om sedan sin tidigaste barndom härdad i skog och

mark, men utsikten att under ett sådant väder tillbringa en

novembernatt i skogen föreföll honom dock allt annat än

angenäm. Färgäves hade han försökt att från toppen av en

bergklint skaffa sig översikt av nejden och ej heller hade det lyckats,89

att medelst skarpa visslingar i silverpipan återkalla hundarna

för att sedan, med tillhjälp av deras instinkt, leda sig fram till

väg eller stig. Han fattade då det enda beslut, som stod honom

övrigt, det nämligen att gå, ideligen gå i den riktning, vari

slumpen ledde honom, ty på så vis skulle han väl till slut, menade

han, uppnå bebyggda trakter.

Det blev en lång och på grund av det tilltagande mörkret

mycket mödosam vandring. Än snävade han över en trädrot,

än sjönk han ned i ett kärr, men ihärdigt fortsatte han att gå.

Mörkret tilltog allt mera, snart kunde han i den täta skogen

knappast skönja marken, än mindre undvika de många hinder,

som skogens oländiga beskaffenhet reste för hans steg. Och

ingen väg eller stig, ingen koja eller människoboning stod att

upptäcka, intet vänligt ljus lyste honom till mötes. Allt var

insvept i natt och dimma, och regnet, blandat med snö, silade

ned och genomblötte hans kläder. Situationen var obehaglig,

även för en så härdad skogsvandrare, som Gösta Svan, men det

skulle bli ännu värre. Han hade redan, misströstande om att i

mörkret kunna uppnå någon gästvänlig boning, börjat fundera

på att uppsöka någon mot regnet skyddad bergsskreva, där han

kunde upptända en eld till skydd emot kylan och tillbringa

natten, då ett nytt missöde inträffade, som gjorde honom ännu

mera hjälplös. Han snavade nämligen över ett kullfallet träd,

föll och rullade ned för en brant, som lyckligtvis dock icke var

särdeles hög.

Svärjande över sin otur reste han sig. Han hade icke slagit

sig vidare i fallet, men vad nu? — Då han åter skulle börja sin

vandring, kände han, att det för varje steg gjorde förfärligt ont

i den vänstra, foten. Intet tvivel mera, han hade vrickat den,

och det blev honom med ens klart, att det var omöjligt fortsätta

vandringen. Det återstod således intet annat än att söka sig

ett i görligaste mån skyddat nattläger, men även detta var

ingalunda lätt i mörker och regn.

Stödd på sin båge stapplade han omkring i närheten av denplats, där han fallit, sökande något ställe där han kunde

åtminstone finna skydd mot regnet, men han fann icke något sådant.

Däremot stötte han på något, som han länge sökt, men som

han nu, sedan han blivit invalid, funnit för sent. Det var en

väg. Visserligen icke någon allmän väg, snarare kanske en

stig-eller en skogsväg av enklaste beskaffenhet. Men den var

upptrampad av både folk och hästar och helt visst måste den leda

till bebyggda trakter.

Han satte sig på en sten vid vägkanten och funderade över

vad han nu skulle göra. Hade han funnit denna väg medan,

foten ännu var oskadad, skulle beslutet lätt varit fattat, men

nu?, — Dock, stigen var tämligen jämn och kanske skulle det

nu gå bättre att komma fram med den vrickade foten än där

inne i den oländiga skogen. Han ville åtminstone försöka. Men

åt vilket håll? På en höft valde han höger och började åter att

gå,"stödd på sin båge. Det gjorde förfärligt ont i foten, men

han bet ihop tänderna och gick, följande skogsvägen, vilken han

på grund av mörkret endast med möda kunde urskilja, där den;

slingrade sig fram mellan träden.

Han hade dock icke hunnit långt på sin för varje steg

smärtsamma vandring, då han plötsligt fick se ett ljus lysa framför

sig i dimman. »Ett hus, en människoboning, där det finns tak

över huvudet och läger,» ropade han glatt för sig själv vid

denna syn, och med av hoppet styrkta krafter påskyndade han sin

vandring, men snart blev han övertygad om, att han misstagit

sig i denna sin förmodan. Ljuset rörde sig och det närmade sig

honom med vida raskare fart än han gick emot det. Också

dröjde det ej länge, innan han såg, att ljuset utgick från en

lykta, vilken bars av den ene av tvenne mötande män. Snart

kunde han tack vare lyktan tämligen tydligt urskilja dem. Den

ene var en högväxt, äldre man, insvept i en vid kappa, och med

en svart, vidbrättad hatt djupt neddragen över pannan. Den

andre, den som bar lyktan, var en gubbe med yvigt grått

skägg, som flöt ned över bröstet. Gråskägget var klädd ien dräkt av det snitt, som bars av förnämligare herretjänare

den tiden.

Gösta påskyndade sina stapplande steg och snart nådde han

lyktans ljuskrets. Mannen i kappan stannade, förde handen

under kappan, där man varsnade konturerna av ett svärd, och

sporde barskt:

— Vem är du?

— En jägare, svarade Gösta, som gått vilse i skogen och till

på köpet haft den stora oturen att vricka foten. Sägen mig, I

gode män, var jag skall finna någon vänlig boning, ty för

smärtor i foten förmår jag knappast att släpa mig fram.

— En jägare, återtog mannen i kappan, varifrån?

— Från Stegeborg.

— Tillhörande prinsessan Annas hov?

— Ja.

Mannen i kappan tog lyktan av sin ledsagare och lyste Gösta

i ansiktet. Denna undersökning tycktes ha utfallit till

belåtenhot, ty med vida mildare stämma än förut sade han:

— Den boning, som är närmast, är mitt hem, men det ligger

i motsatt riktning mot den, som ni gick, unge man. Lägg er arm

på min axel och stöd er på mig, så skall jag föra er dit. Det är

icke långt.

Gösta mottog det vänliga anbudet med tacksamhet och tack

vare det goda stödet gick det nu ganska bra. Snart hade de

hunnit ut ur skogen och det blev ljusare nu, så att Gösta såg att

vidsträckta ängar utbredde sig på ömse sidor om vägen. Inom

kort stodo de vid en väldig port, Gösta såg en stor byggnad

avteckna sig emot natthimlen och de inträdde på en vidsträckt

borggård, där flera tjänare skyndade till för att släppa in dem i

huvudbyggnaden, vars yttre Gösta ej närmare kunde urskilja,

men vars dimensioner voro betydliga. De befunno sig tydligen

på en större herregård, men vilken? Det kunde Gösta ej

utgrunda, fast han i tankarna genomgick alla ortens herresäten.

Men han skulle snart få upplysning om den saken. Sedan deinkommit i en större sal på nedra botten, där en vänlig brasa

flammade i den väldiga spiseln, sade nämligen mannen i kappan,

i det han räckte Gösta handen:

— Jag hälsar er, unge främling, välkommen till Mem.

— Ni är således----------

— »Enstöringen på Mem», ja.

— Jag menar riddaren Erik Bagge, den berömde amiralen

Jakob Bagges äldste son.

— Ja, jag är densamme, svarade han leende.

— Då, återtog Gösta, ber jag att få säga även mitt namn, fast

det har en mindre känd klang — jag heter Gösta Svan och har

den äran att vara hovjunkare hos prinsessan Anna på Stegeborg.

— Väl icke en son av Arvid Svan på Svanås i Småland, sporde

Erik Bagge ivrigt.

— Jo, just så — jag är hans ende son.

— I så fall, utropade Erik Bagge, i det han varmt tryckte

Göstas hand, får jag ånyo och ännu hjärtligare hälsa er

välkommen under mitt tak, ty Arvid Svan och jag voro goda vänner i

ungdomsåren. Tid och omständigheter ha skilt oss åt, men all

tid skall jag minnas honom såsom en bland mina käraste

ungdomsvänner. Jag skattar mig därför lycklig att ha fått göra

bekantskap med hans son. Aldrig hade jag föreställt mig, att

den aftonvandring, jag och min trotjänare Velam gjorde till en

av mina underhavande, som ligger sjuk, skulle tillföra mig en

så kär bekantskap.

— Men, återtog han, sedan Gösta framstammat några

tacksägelser för det vänliga emottagandet, låtom oss icke för andra

saker glömma bort det viktigaste, nämligen att se om er

skadade fot. Jag är något läkekunnig och hoppas kunna göra er

åter frisk och färdig efter missödet i skogen.

Det visade sig emellertid, att skadan var ganska allvarsam,

och Erik Bagge förklarade det alldeles nödvändigt, att Gösta

stannade några dagar på Mem, ty vare sig han red eller åkte skulle

skakningen skada foten, så länge den vore i så dåligt skick somnu. öctt då han erbjöd sig att skicka en tjänare till Stegeborg

med underrättelse om missödet, emottog Gösta med

tacksamhet detta erbjudande av sin fars gamle vän, som på det högsta

intresserade honom. På Stegeborg hade han ju intet att

försumma, och han insåg mycket väl, att några dagars stillhet skulle i

hög grad befordra den sjuka fotens återställande. Härtill kom

att han var icke så litet nyfiken på att lära närmare känna sin

värd, om vilken ginge mycket mystiskt tal, och därtill skulle ju

några dagars vistande på Mem lämna ett ypperligt tillfälle.

Sedan Erik Bagge, biträdd av gamle Velam, med stor omsorg

och skicklighet förbundit foten, serverades några efter den långa

skogsvandringen ganska välbehövliga förfriskningar, och

därefter fördes Gösta av sin tjänstvillige värd till en trevlig

kammare, där en ypperlig säng väntade honom. Gamle Velam var

honom följaktig till sovkammaren, och medan gubben ställde i

ordning för natten, betraktade Gösta med intresse och sympati

hans vackra, åldrade ansikte med det böljande silverskägget och

den böjda, men, som det tycktes, ännu kraftfulla gestalten. Där

vilade dock, tyckte han, ett drag av sorgbundenhet över den

gamle, särskilt i de kloka och för en så gammal man ovanligt

djupa och klara ögonen.

— Helt visst har. du, gamle Velam, upplevat mycket i dina

dagar och varit med i månget äventyr, sade Gösta för att inleda

ett samtal. Kanske har du varit en trotjänare åt den gamle

amiralen, innan du blev det åt hans son.

— Ja, herre, det har jag, svarade han. I min ungdom följde

jag Jakob Bagge i mången het dust både till lands och sjös, ty

han var en lika tapper och lyckosam krigsherre på landbacken

som ombord på amiralskeppet. JVIitt första vapenprov gjorde

jag under Daekefejden, då vi kämpade mången prövande strid

i de småländska skogarna. Sedan följde jag min herre i alla

hans vapenskiften ända till olycksdagen år 1564, då han råkade

i dansk fångenskap. Då blevo vi skilda åt, ty visserligen blev

även jag fången, sedan jag såsom genom ett under blivit levandeupptagen efter det amiralskeppet »Mars Jutehataren» sprungit i

luften med alla, vänner som fiender, vilka befunno sig ombord,

men jag fördes till Lubeck och min herre till Köpenhamn.

Sedan jag efter halvtannat års fångenskap blivit frigiven, kom jag

tillbaka till Sverige och blev någon tid slottsfogde på Boo, min

herres egendom på Värmdön. Därefter kom jag i tjänst hos

min nuvarande herre, amiralens äldste son.

— Du har genomgått många svåra prövningar?

— Jo, lita på det, unge herre. Men så har jag ock haft en

stor glädjedag, och det var då min gamle herre återvände ur

fångenskapen och slöt mig i sina armar, som hade jag varit hans

jämlike och vän. Så var jag ock med på hans sista resa, då han

den 14 januari 1577 dog under ett besök i Stockholm.

— Säkert sörjde du din herre mycket djupt. Mig synes att

du ännu bär sorgen i dina ögon.

— Ja, herre, det gjorde jag, dock kanske mindre hans död än

hans fångenskap, ty han dog så lycklig, som en människa kan

vara i dödsminuten. Men om jag, såsom ni säger, unge herre,

bär sorgen i Ögonen, så är det kanske snarare en annan, mera

enskild, men därför ej mindre bitter sorg.

— Har du mistat någon kär vän?

— Ja, jag har förlorat min ende son, han som skulle bli min

ålders glädje och stolthet.

— Då förstår jag din sorg. Dog han unga år?

— Nej, herre, det var icke döden, som tog honom, utan

jesuiterna. Men för mig, är han förlorad.

Gösta såg, att tårar vid dessa ord glänste i gubbens ögon, och

han ville ej vidare röra vid det ömmande såret utan bjöd den

gamle godnatt."

Oaktat tröttheten efter dagens ansträngande skogsvandring

med dess prövande äventyr, dröjde dock sömnen att infinna sig.

Länge låg Gösta vaken och tänkte på kvällens upplevelser.

Så hade han träffat »enstöringen på Mem», denne underlige

man, om vilken skvallret på Stegeborg haft så mycket att för-

tälja. Men han hade funnit honom helt annorlunda än han på

grand av detta prat väntat. Man hade skildrat honom som en

arg människohatare, den där i ensamheten ruvade över sina

skatter, en folkskygg girigbuk, som hatade och flydde allt

umgänge med sina medmänniskor. I stället hade han funnit en i

högsta grad sympatisk personlighet, som kanske i likhet med

sin gamle trotjänare bar på en hemlig sorg, men som i allt gjorde

intryck av en ädel, klok och för sina medmänniskor ömmande

man. Och nu mindes han ock, att han hört sin fader tala om

Erik Bagge såsom en ädling utan fruktan och tadel.

— De, som förtala Erik Bagge, känna honom icke, mumlade

Gösta för sig själv, i det han vände sig mot väggen och

insomnade.

XI.

Den förlorade sonens återkomst.

Dagen efter den, då Gösta Svan så oförmodat blev gäst på

Mem, inträffade där en annan händelse, som var lika oväntad

och vilken också i framtiden fick,ganska oväntade följder.

Vi begiva oss till en av flygelbyggnaderna, där gamle Velam

hade sin anspråkslösa bostad, bestående av ett stort och

rymligt kök, som begagnades såsom vardagsrum, och en innanför

belägen kammare. Det var på eftermiddagen just vid den tid,

då den tidiga novemberskymningen började göra det skumt i

stugan. På spiseln i gamle Velams kök brann dock en duktig

brasa, som bättre än de små runda, blyinfattade glasrutorna i

fönstren bidrog att upplysa rummets vinklar och vrår. Dess

röda sken gav en varm färgton åt den unga flicka, som med sinsömnad placerat sig i närheten av spiseln, och ritade en

flammande gloria kring hennes rödblonda hår, som icke doldes av

den annars vid denna tid brukliga, stramt åtsittande »hattan».

Det var Velams dotter Anna, en ganska vacker 23-årig,

kraftfullt byggd flicka, som sedan flera år tillbaka varit husmor i

den gamles hem, ty det var länge sedan denne blev änkling. Ehuru

hon var ganska ung till åren, vilade dock över hennes täcka,

röd-blommiga ansikte ett drag av allvar, som antydde, att hon tidigt

lärt känna de allvarligare sidorna av livet och att bära ansvar.

Gamle Velam var icke själv hemma utan Anna befann sig ensam

i köket, och medan fingrarna voro flitigt sysselsatta med nål

och tråd, tycktes hon försänkt i begrundande, vars allvarliga

natur framgick av vecket mellan de fint tecknade ögonbrynen.

Plötsligt spratt hon till, ty dörren öppnades sakta och

försiktigt, utan att hon hört steg av någon kommande, och in trädde

en högväxt karl i trasiga och nedsolkade kläder och ett ansikte

som, ehuru välbildat, ja, icke utan vissa drag av en något

passerad manlig skönhet, ingav föga förtroende. Hela figuren

gjorde intryck av en tysk landsknekt i misär. Också blev Anna

ganska beklämd vid hans åsyn, synnerligast som han stängde

dörren efter sig med en viss omsorg och försiktighet, som ville

han förebygga att bli störd utifrån i sitt förehavande, vad det

nu månde vara.

— Om ni vill tigga, sade hon, så gå upp i köket i stora

byggnaden.

— Nej, sade han, i det han betraktade flickan med som hon

tyckte något närgångna blickar, nej, jag vill inte tigga.

— Vad vill ni då, sporde flickan med en smula darrning i

rösten.

— Jag vill veta, om du är Anna, Velam Stenssons dotter.

— Ja, det är jag, men vem är då du?

— Känner du då icke igen mig, Anna?

— Nej, svarade hon, det gör jag icke.

Men det göra vi däremot. Trots den nu mycket sämre kläde-dräkten och de av nöd och umbäranden något tärda dragen,

igenkänna vi »vaganten», som vi gjort bekantskap med i Danzig

— det var Lambert Velamsson.

Men hur kom det till att Lambert, som i medlet av augusti

reste från Danzig, icke förrän nu. inträffat här, och varav

härleder sig hans allt för ögonskenliga misär? Han fick ju dock

vid avresan av Mala Spina en väl fylld penningpung. Jo, den

saken är lätt förklarad. Stackars Lambert hade haft en

betänklig otur med sin resa. Vi skola i korthet omtala hans olycka.

Då han i Danzig vid tillfället för avresan icke kunde finna

något fartyg, som ämnade sig till Sverige, gick han ombord på

ett dylikt, som var destinerat till Köpenhamn. Skepparen

lovade att landsätta honom på skånska kusten och därifrån,

menade Lambert, skulle det icke bli honom svårt att färdas upp åt

Sverige. Ja, han blef verkligen landsatt på skånska kusten, men

icke blott han, utan hela skutan, och den landsättningen, som

verkställdes av en rasande sydväststorm, kostade både

skepparen och största delen av besättningen livet. Halvdöd kastades

Lambert i land av de rasande vågorna, och att han någonsin

åter kom till liv igen, därför hade han en barmhärtig

vrakplundrare att tacka. Men däremot gick både den sköna

penningsumman och allt vad han för övrigt ägde förlorat, ty så långt

sträckte sig ej vrakplundrarens barmhärtighet, att han återgav honom

detta. De skånska kustborna hade den tiden icke något vackert

rykte bland de sjöfarande och förtjänade det nog icke heller!

Skeppsbrottet kostade honom icke blott alla hans ägodelar

utan till på köpet blev han sjuk och måste tillbringa flera veckor

i en eländig fiskarkoja, innan han, utblottad och modfälld, fick

pröva på den återstående resans besvärligheter. Det blev ingen

annan råd än att han fick tigga sig fram genom landet, och nu

hade han äntligen hunnit till Mem.

Men vi fortsätta att lyssna till samtalet emellan honom och

Anna Velamsdotter.

— Du känner mig icke, fortsatte han, och i betraktande av

Jakob Bagges skatt 7att det är 15 år, sedan du såg mig, och att du då endast var åtta

år gammal, så finner jag mig icke därav förolämpad. Det är ju

för övrigt knappast jag igenkänner dig heller. Åren ha

utvecklat oss båda, dig till en mogen kvinna och mig till — hm! —

—- Store Gud! utropade Anna i det hon skälvande i alla leder

höll sig fast i bordet för att icke falla, du må väl icke vara-------

— Din bror Lambert, jo visst. — Hur är det med farsgubben?

— Är han ännu lika förbittrad på katolikerna? — Och lika envis

i sin dyrkan av — hm — sitt helgon — jag menar amiralen?

I stället för att lyssna på fortsättningen av samtalet mellan

bror och syster, begiva vi oss nu till en annan scen, nämligen en

kammare uppe i huvudbyggnaden. Även här flammade en

stockeld i spiseln och framför densamma, med den sjuka foten

upplagd på en pall, sitter Gösta Svan, under det gubben Velam

satt sig på fönsterbänken och för den girigt lyssnande

ynglingen berättar minnen och äventyr från svunna, oroliga tider.

Då gubben därvid kommer att nämna ordet »jesuit», infaller Gösta:

— Du nämnde i går, fader Velam — ynglingen och den gamle

hade redan hunnit bli helt förtroliga med varandra — att

jesuiterna berövat dig din son. Om det icke allt för mycket river

upp sorgliga minnen, så skulle jag gärna vilja höra dig berätta

något därom.

" — Ack, herre, vid min ålder talar man gärna om det förflutna,

även om det svider i de gamla ärren. Ni har ett medlidsamt

och deltagande hjärta, och vill ni höra något om min stora sorg,

så skall det lätta mitt sinne att förtälja den.

Han berättade:

— I mitt långvariga äktenskap föddes mig flera barn, men de

flesta av dem dogo i späd ålder. Endast det äldsta, som var en

son, och det yngsta en dotter, blevo mig övrige. Den senare är

nu min ålders tröst, och. en bättre och sin far mera hängiven

flicka, än min Anna, sknll man leta efter. Sedan min hustru dött

av sorg över den förlorade sonen, har hon varit allt för mig,

husmoder, vän och tröstarinna. Ja, hon har till och med avslagit for-månliga friareanbud blott för att icke behöva skiljas från sin

gamle far. Min äldste son Lambert växte upp som en ovanligt

lovande gosse, rank som en ung fura i nordanskog och med ett gott gry

att bli en god krigsman i ledet, som hans far var före honom. Men

då han kommit något mera till åren, märkte jag, att han därtill

var begåvad med stark lust och rika anlag för en högre lärdom,

än som kommit personer i min ställning till del. Knappast skulle

jag dock satt pilten i lärdomsskola, om icke självaste min gamle

herre, amiralen, därtill styrkt mig. »Om pojken har håg för

boken,» sade han, »så sätt honom i skola. Tappra och starka karlar

ha vi gott om här i landet, men gäller det män med kunskap och

vett, så är det icke så. Ofta hörde jag gamle kung Gösta beklaga

sig över den saken. Ej heller bör kostnaden avskräcka dig, ty

den vill jag draga försorg om.» Nå, under sådana förhållanden

skulle det ju varit dåraktigt att sätta sig emot hvad som hade

allt sken för sig att vara pojkens lycka, och jag lät honom komma

i skola. Och det dröjde flera år, innan jag fick skäl att ångra det

beslutet. Tvärtom hade jag länge idel glädje av pilten. Aldrig

hörde jag annat än beröm om honom, och på otroligt kort tid kom

han upp i gymnasium, där han alltid var en av de främste i sin

ring, ja, vid ett par tillfällen till och med så utmärkt sig, att han

väckte uppmärksamhet vid själva hovet och fick belöning av

kung Johan, som alltid mycket intresserade sig för lärdomens

ämnessvenner. Denna utmärkelse gjorde hans olycka. Ty

samma år, som jesuiten Possevinus kom till Stockholm, fick han vid

en högtid uppdraget att hålla en offentlig oration, som ådrog

honom de nu allsmäktige katolikernas uppmärksamhet. Det

ingick i deras planer att för sina intressen värva lovande ynglingar,

och de kastade sina blickar på min son. Ty värr fick jag veta

detta för sent. De hade redan fångat honom i sina nät, och till min

förskräckelse erfor jag, att han höll på att bli katolik. För att

rädda ynglingen fattade jag då ett raskt beslut — jag tog honom

bort från Stockholms gymnasium och flyttade honom i stället till

Strängnäs, som låg inom hertigdömet, den enda plats, där viddenna tid fanns något skydd emot katolikernas stamplingar. Men

även dit. förfölj des han ay deras ränker och året därpå, det var

1579, rymde han med en av jesuiternas utskickade, vilken förde

honom till Tyskland, där han, efter vad j ag sedan erfor, intogs å

jesuitskolan i Braunsberg. Sedan dess har han varit död för mig,

och jag känner intet om hans vidare öden. Men min hustru tog

sig denna rymning så när, att det kostade hennes liv. Hon dog

följande år.

Gubben tystnade och lutade sitt huvud i handen. Gösta såg,

att tårar pärlade i hans ögon och gjorde ingen fråga på en lång

stund, ty han bar vördnad för den gamles sorg, men omsider

sade han i deltagande ton:

— Kanske skall du en dag återse din son och allt bliva gott

igen. Den som leder människornas hjärtan såsom vattubäckar

skall kanske återföra honom i dina armar innan din

levnadsdagar liden till slut.

— Ja, svarade gubben, jag har stundom tänkt på något dylikt,

men jag är ej viss om, att ett återseende skulle lända till vare sig

hans eller min lycka. Ack, unge herre, jesuiterna ha icke blott

givit honom en ny religion utan även förgiftat hans hjärta. Jag

såg det redan innan han flydde sitt land och sina föräldrar.

Innan han kände dem, var han en renhjärtad, sanningskär och sina

föräldrar lydig och hängiven yngling utan svek och falskhet, men

redan vid den tiden jag sände honom till Strängnäs var han i

detta hänseende sorgligt förändrad. De hade gjort honom till en

hycklare och ljugare-och lärt honom att förakta icke blott sina

föräldrars tro utan ock deras personer. Den barnsliga

kärleken var förtorkad och hans själ i stället full av hat och högmod,

så ung han än var — bara 17 år. Vad skall han då ej ha blivit i

den hatets och intrigernas skola, vari han sedan under dessa

långa år uppfostrats. Och hur skulle jag kunna tro den i jesuitiska

lögner utlärde mannen på hans ord, när redan den 17-årige

ynglingen hunnit så långt i lögn och förställning, som han hade vid

tiden för sin rymning?— Men om han återkommer som den förlorade sonen, ångerfull

och tiggande om förlåtelse!-------

— Hur skall jag veta om icke hans ånger vore ett falskt spel,

hans ödmjukhet idel förställning! Se, vore det endast den

katolska religionen, som stode oss emellan, så kunde allt bli gött

igen, ty jag har levat länge nog för att veta, att även bland

katolikerna finnas aktningsvärda och hederliga män. Religionen

uppdrager ingen gräns emellan goda och dåliga människor, men det

gör karaktären, och det är den jag hos min son misstror.

Alla dessa föreställningar äro dock överflödiga, ty, tro mig, unge

herre, min son skall aldrig återvända till sin gamle fader. Nej,

sannerligen, det skall-----------

Gubben hann icke avsluta sin försäkran, ty i detta ögonblick

öppnades dörren och Anna Velamsdotter inträdde.

— Vad vill du, flicka — det måste vara något angeläget, efter

som du söker mig här i den främmande junkerns rum. Är det

kanske-----------

Han avbröt sig hastigt, ty nu märkte han flickans förstörda

utseende. Tårar glimmade i hennes ögonhår, och hela hennes

yttre bar vittne om att hon var häftigt upprörd. Men hon kunde

icke få fram ett ord, fast man såg att hon ansträngde sig för att

tala. I stället höll hon händerna för ögonen och snyftade.

— Flicka, vad står på — är elden lös eller har en olycka träffat

riddar Erik? Säg fort vad det är, ropade gubben, i det han med

en spänstighet, som. man icke skulle väntat av hans år, reste sig

från fönsterpallen och gick sin dotter till mötes.

Nu hade hon lyckats att något behärska sin rörelse och viskade:

— Far, där är någon som söker dig —

—- Någon, det måste vara en underlig någon, som blott genom

att söka mig bringat min lugna och besinningsfulla flicka så ur

jämvikt. Säg fort vem det är och vad han vill.

— Nej, inte nu, inte här, snyftade flickan.

Men nu hade gubben blivit ivrig. Glömmande allt annat, grep

han flickan hårt om armen och skrek:— Ut med språket, flicka! Säg genast vem det är och vad det

gäller.

— Det är Lambert, som kommit tillbaka, viskade hon nu. För

Guds skull, far, var icke hård emot honom. Han är fattig och

olycklig.

Om en hemsk vålnad uppenbarat sig i rummet, skulle gubben

Velam icke ha blivit mera lamslagen av skräck än han blev av

dessa ord. De hade ju alldeles nyss talat om Lambert. Velam

hade ju själv så ivrigt försäkrat, att sonen aldrig skulle komma

tillbaka, och så i samma ögonblick — var icke detta som ett spel

av hemlighetsfulla makter — drömde han eller var han vaken?

Den frågan kunde gubben icke få något svar på, hur hans hjärna

än arbetade. Skälvande i alla lemmar hade han åter sjunkit ned

på fönsterpallen och satt där, vaggande kroppen fram och

tillbaka under det han som i själsfrånvaro ideligen upprepade namnet

Lambert, Lambert.

I detsamma inträdde riddar Erik Bagge. Förundrad

betraktade han den upprörda flickan och den halvt medvetslöse gubben.

— Guds död, vad står på här, efter som I ären så upprörda,

sporde han, vändande sig först till Velam och sedan, upprepande

samma fråga, till Anna. Men av ingendera fick han något svar.

Det blev i stället Göstas lott att här gripa in och förklara, och med

den vetskap om Velams familjeförhållanden, som han nu erhållit,

var det icke svårt att göra det på ett sätt, som fullkomligt satte

riddaren in i situationen.

Tankfullt strök riddaren sitt skägg, sedan Gösta slutat sin

förklaring, och betänkte sig ett ögonblick. Därpå sade han till sin

gamle trotjänare:

— Vad nu, Velam, gamle vän, den förlorade sonen är

återkommen, men ändå bereder du dig icke att slakta den gödda kalven.

Du går icke ens ett steg för att möta honom, sluta honom i dina

armar och lova honom tillgift, om han förlåtelse är värd. Och

ändå har du i femton långa år sörjt honom såsom endast en älskande

fader kan sörja. Velam, har du glömt den kristliga kärlekens bud?Så talade »människohataren» på Mem.

Husbondens på samma gång kärleksfulla och bestraffande ord,

verkade med förunderlig makt på gubben, och med orden: »ja»

jag vill omfamna Lambert och glömma det förflutna», reste han

sig i avsikt att uppsöka sin son. Men sinnesrörelsen hade varit

för stark för den gamles nerver, hans ben ville icke bära honom,

han stapplade några steg, men så måste han åter sätta sig,

-— Om du tillåter, sade Erik Bagge, i det han vände sig till

Gösta, så låta vi kalla sonen hit, ty gamle Velam är så hårt

angripen av den oväntade tilldragelsen, att han behöver hämta sig,

innan han förmår lämna rummet. Kanske, tillade han, kan det

vara till gagn att vi äro närvarande vid det första mötet.

Då Gösta icke hade något emot detta förslag och ej heller

Velam, så sändes Anna, som nu hunnit lugna sig och log mellan

tårarne, att hämta sin broder.

Lambert Velamssons inträde gjorde ett starkt intryck på de

närvarande, mest naturligtvis på den gamle fadern, men

märkligt nog tycktes sonens trasiga och eländiga yttre skick stämma

gubben i hög grad till hans förmån. Hade han uppträtt i samma,

om än något luggslitna, så dock mera anspråksfulla och en smula

spotska gestalt, som vi sågo honom i Danzig, så skulle helt visst

fadern ej mottagit honom så kärleksfullt eller med det förtroende

lyssnat till hans försäkringar om ånger och goda föresatser, som

han nu gjorde. Lambert var fattig och olycklig, det bar syn för

sägen, och däri såg gubben en garanti för uppriktigheten av hans

ord och löften samt hans försäkringar, att det endast och allenast

var sonlig kärlek, som lett den i världsvimlet förolyckades steg

till fadershemmet. Knäfallande för gubben bedyrade han detta,

Velam slöt honom rörd i sina armar, och »vaganten» förstod att

så väl lägga sina ord, att de närvarande rördes till tårar.

Vi, som känna Lambert Velamssons ärende på Mem, vi veta att

en stor del av detta botfärdiga tal var list och bedrägeri, och vi

måste beundra den fulländade skådespelartalang, varmed han

spelade den botfärdige förlorade sonen. Men vi vilja dock förhans egen skull hoppas att ieke allt var hyckleri. Även i den mest

förhärdade äventyrares hjärta finnes väl dock en, om än

tillbakaträngd, känsla för hem och föräldrar, som kan flamma upp

efter långa års skilsmässa. Lägges därtill de olyckor och lidanden,

som den sista tiden för honom burit i sitt sköte, så vilja vi gärna

tro, att där låg mera allvar i återseendets känslostämning än han

kanske själv visste om.

Slutet på detta sällsamma uppträde blev emellertid gott, och

då är ju. allt gott. Det blev full försoning mellan fader och son,

och hade. Anna gråtit av ängslan och oro, då hon gick att till sin

stränge fader föra budskapet om den förlorade sonens återkomst,

så grät hon nu av glädje, då hon och hennes fader och broder, den

förre nu åter vid sin vanliga vigör, lämnade huvu dbyggnaden på

Mem för att i det egna hemmet i flygeln ordna ett rum för den så

länge saknade brodern. Det hade nämligen blivit beslutat, att

Lambert såsom" gäst skulle stanna på Mem, tills han hunnit vila

ut och hämta sig efter resans vedermödor. Därefter skulle riddar

Erik, efter vad han lovat, skaffa honom någon lämplig plats, helst

i närheten av Mem, så att han sluppe att åter skiljas från den

åldrige fadern. Riddaren lovade ock att skänka honom nya

kläder i stället för de usla paltor, i vilka han gjort sitt inträde på

gården. Lambert hade sålunda för ingen del skäl att beklaga sig

över emottagandet i fädernehemmet. Men skulle han ock lyckas

utföra det uppdrag, varom ingen på gården hade någon aning,

men som vi känna? Ja, det får framtiden utvisa-------XII.

Erik Bagges ungdomssaga.

Förbättringen av Göstas fot gick säkert, men sakta. Den ena

dagen förflöt efter den andra, men alltjämt ansåg riddaren, att

han ännu några dagar måste hålla sig i stillhet. Och sanningen

att säga hade Gösta ingenting emot förlängandet av vistelsen på

Mem, synnerligast som han märkte att Erik Bagge gärna behöll

honom kvar. Och trots det nödtvungna stillasittandet, som

ingalunda överensstämde med hans vanor, tyckte han dock att

tiden gick fortare där än på Stegeborg. Det berodde" därpå, att

han fattat stort intresse och vänskap för riddar Erik och ej

mindre för gamle Velam. Båda hjälptes troget åt att förströ honom,

och att det lyckades, bevisades bäst därav, att tiden gick så fort.

Men småningom förbättrades foten och då han varit på Mem

en hel vecka insåg han att där icke längre fanns något skäl att

utsträcka vistelsen därstädes. Till och med riddar Erik måste

medgiva, att nu vore foten så bra, att en ridtur till det icke särdeles

avlägsna Stegeborg ingalunda kunde medföra några skadliga

följder. ".

Det var aftonen före avresan. Göstas egen livknekt hade nyss

anlänt från Stegeborg, medförande en ridhäst, och tidigt följande

morgon skulle han begiva sig av. Nu sutto han och riddar Erik

framför spiselbrasan i stora salen, samtalande förtroligt såsom

gamla vänner.

Under samtalets gång hade Gösta kommit att beröra de många

falska rykten, som voro gängse i orten om »enstöringen på Mem»,

såsom riddar Erik allmänt kallades.

— Ja, sade Erik Bagge, att folket pratar om mig är ju i själva

verket icke underligt. Att en adelsman vid min ålder lever ogift

på sin gård, är ju i vår tid ganska ovanligt, och än sällsyntareär kanske att han, såsom jag, icke bryr sig om att söka något

umgänge i orten eller att blanda sig i offentliga angelägenheter.

Lägges härtill de beklagliga arvstvister, som jag haft med mina

syskon och vilka för folket framställts i en helt annan dager än

den verkliga, så må man icke undra över att skvallret tagit mig

om hand. Lyckligtvis har jag dock levat länge nog att lära mig

likgiltighet för dylikt, och som jag, dess bättre, är en fullständigt

oberoende man, så har jag intet skäl att lägga dylikt vidare på

sinnet. Dock finnes en eller annan, vars omdöme icke är mig

likgiltigt, och bland dem räknar jag nu, efter den korta bekantskap,

vi haft tillfälle att göra, även dig. Om du vill lyssna till min

ungdomssaga, vilken för övrigt kanske tör innehålla ett och annat

som kan vara nyttigt och lärorikt för en ung man, så skall jag

använda denna sista afton av en samvaro, vilken jag likväl hoppas

icke skall bli den sista, till att berätta den. Dock måste du därvid

tillåta mig att förtiga vissa namn, ty väl har jag rätt att yppa

egna hemligheter, men icke att disponera över andras.

Då Gösta förklarade sig ytterst tacksam för ett dylikt

förtroende, även om det ingalunda vore nödigt för att låta honom

uppskatta det gängse skvallret till dess rätta halt, samt livligt

försäkrade, att en dylik berättelse skulle på det allra högsta intressera

honom, började Erik Bagge sålunda:

-------Själva urkällan till de flesta av de olyckor och förtretlig-

heter, som i rikt mått mött mig här i livet, ligger långt tillbaka i

tiden, ja, bortom min födelse. Den bestod däri, attmin moder var

av ofrälse börd. Min far, tillhörande en gammal norsk frälsesläkt,

var född i Halland och sålunda till födseln dansk undersåte. Men

vid helt unga år trädde han i konung Gustav Vasas tjänst och,

som alla veta, blev en så trogen och framstående hövitsman åt

honom och hans söner, att hans namn blivit vida känt i norden.

Han blev ock redan vid unga år en så fulltro svensk, att hans

utländska börd snart helt och hållet glömdes, ja, han hade till och

med själv förgätit den. Under de första åren i svensk tjänst var

han knekthövitsman i Västergötland. Vid denna tid gjorde hanbekantskap med en ung borgarflicka i Ny Lödöse. Hon skall ha

varit av underbar skönhet, och min far blev häftigt förälskad i

henne samt tog henne till sin äkta hustru. Det var min mor. Av

henne har jag dock intet minne, ty hon dog då jag var endast två

år gammal. Genom detta äktenskap hade emellertid min far

förverkat sitt norska sköldebrev, ty så blir enligt lagen följden av

giftermål med ofrälse kvinna. Men det gjorde min far ingen sorg,

ty snart förvärvade han sig ett nytt sköldebrev, nämligen ett

svenskt, och på det kunde giftermålet icke öva något inflytande,

enär det erhållits efter äktenskapets ingående. Jag har särskilt

skäl till att lägga vikt vid denna omständighet, såsom du senare

skall erfara. Efter att ha varit änkling ett par år, gifte sig min

far ånyo, och hans andra maka blev Anna Svinhuvud, tillhörande

den gamla släkten av detta namn. Hon födde honom tre barn,

två söner och en dotter. De äro således mina halvsyskon. Som

min fader var mycket borta ikonungens tjänst, erhöll jag min

egentliga uppfostran av min styvmoder, i vars vård jag kom, då

jag var fem år gammal. Min styvmoder var en duglig och i grund

och botten rättänkande kvinna, som de första åren, innan hennes

egna barn föddes, älskade mig lika ömt, som hade jag varit hennes

eget kött och blod. Men sedermera, då de egna barnen kommo,

svalnade denna kärlek rätt betydligt, och honbehandlade mig ofta

med hårdhet. Likväl torde min far ha haft en icke ringa skuld

däruti, ty då han var hemma hos familjen, visade han en allt för

tydlig förkärlek för mig, ett förhållande som fortfor under hela hans

liv och som har förorsakat mig många ledsamheter, om än hans

kärlek alltid varit mig dyrbar. Det var ju nämligen icke

underligt, att denna förkärlek skulle gräma min styvmor, och allt för

ofta lät hon mig känna det, då min far icke var tillstädes. Dock

vågar jag dock ej kalla Anna Svinhuvud en dålig styvmor, ty, även

då hon behandlade mig hårt, var hon så rättvis, som hon förstod,

och hennes stränghet torde oftare ha varit mig till gagn än till

skada. Värre var det med mina halvsyskon, ty deras kärlek

lyckades jag aldrig vinna, och deras genom hela livet fortsatta agg harvållat mig mången bitter smärta och i sin mån kraftigt bidragit

till att göra mig till den enstöring jag är. Vorden yngling och

förklarad »varhaftig», följde jag min fader i krig, och de år. då

jag under hans ögon upplevde tusende faror och äventyr, höra

till mina lyckligaste minnen. En tillfällighet gjorde dock att jag

icke kom att deltaga i hans sista sjötåg utan då befann mig vid

lantarmén. I annat fall hade jag kanske fått dela hans

fångenskap, så vida jag icke funnit döden om bord på »Mars

Juteha-taren». Hans fångenskap räckte i sju långa år, under vilka jag

till en början tillhörde konung Eriks hovfana, men sedan, då

konungens raseri bröt ut i vanvett och jag insåg, att hans

regemente måste stäckas, om ej fosterlandet skulle gå under, övergick

jag till hertig Carl. Vid konung Johans kröning år 1569

inträffade något, som blev den stora händelsen i mitt skiftesrika liv.

Ur den uppsprang en lycka, vars like jag aldrig anat, men ock en

otycka, som ödelagt hela mitt liv.

Riddaren tystnade och hans blick erhöll detta inåtvända

intryck, som Gösta ofta observerat hos sin värd, då denne

försjunkit i sina tankar och tycktes helt och hållet ha glömt det

närvarande för att leva i det förflutna. Länge satt han så med huvudet

stött i handen och Gösta ville ej störa honom i hans drömmar.

Men så vaknade han plötsligt upp till verkligheten och återtog

berättelsens tråd.

-— Det var den första kärlekens himmelsfärd, vilken snart

skulle förbytas i nedstigandet till de djupa skuggornas, den eviga

saknadens land. Jag säger dig ej, unge vän, hennes namn, ej

heller den släkt, hon tillhörde, ty det skulle vara att riva upp

händelser, varöver glömskan brett sin falaska och vilka för alla

utom för mig helst böra vara jordade. Nog av, hon var ung,

var skön och god och för mig blev hon allt, liv, ära, lycka,

framtid. Min kärlek blev besvarad och några korta veckor lekte för

mig och henne livet i vårlig solglans. Morgonrodnaden var skön,

men min lyckas sol gick ned i — blod. Den vana jungfruns

fader var en sträng herre, som hade andra avsikter med sin dotterän att lägga hennes öde i min hand. Då jag begärde henne, fick

jag ett avvisande svar i sådana ordalag, att jag behövde hela min

självbehärskning för att icke svara i samma ton. Men värre blev

det sedan. Riddaren fick genom en tjänare, som han köpt att

förråda oss, veta att jag hemligen, trots avslaget, träffade min

hjärtevän och umgicks med planer att bortföra henne. Då

kände hans vrede inga gränser. Han förolämpade mig offentligt och

svor att aldrig giva sin dotter åt en »frilloson». Det sista var för

mycket för mig, en sådan skymf kunde endast avtvås i blod, och

jag utmanade honom på envig. Han föll för mitt svärd. Min

moder var hämnad, men på samma gång min egen jordiska lycka

krossad, ty icke kunde jag äkta dottern av en man, som jag dödat,

låt vara i öppen och ärlig strid.

— Efter denna förfärliga händelse finnes det en lucka i mitt

liv, som mitt minne aldrig lyckats fylla. Jag blev svårt sjuk,

icke blott till kroppen utan även till själen. Jag hade övergivit

min konung och herre för det att han blev sinnessjuk «—Gud

straffade mig genom att låta mig själv bli vansinnig. Dock

återvände både hälsa och förnuft efter någon tid, och därmed även

minnet. Småningom blev jag den man, jag nu är, en folkskygg

enstöring, som helst lever i ensamhet med sina minnen, och som

därför betraktas med misstänksamma blickar av den omgivande

världen. Dock hade Gud unnat mig att i all min sorg uppleva

en stor glädje. Min far blev lös ur fångenskapen, och jag fick åter

sluta honom i mina armar, efter sju års frånvaro. Jag levde

upp ånyo av kärlek till honom, och under de år, vi åter fingo

vara tillsamman, återvann jag mycket av mitt forna

levnadsmod. Ja, till och med då jag sporde, att den hjärtevän, från

vilket blodet på mitt svärd för alltid skilt mig, ingått äktenskap

med en aktad riddersman, kände jag endast en stilla sorg utan

all bitterhet. Men med min faders död, som inträffade år 1577,

hopade sig ny grämelse i mitt hjärta. Det var icke sorgen över

den gamle. Han var mätt av levande och längtade till den

eviga vilan. Varför skulle jag missunna honom den, hur stortomhet det än blev i mitt liv efter honom. Nej, det var mina

syskon, som nu dröpo gift i min själ. Min far var én mäkta rik

man, och den stora förmögenheten hade han i sitt testamente

skiftat så, att jag erhållit en kanske allt för riklig del. Pock

skulle jag gärna avstått något därav till mina halvsyskon, om

de i vänskap och sämja därom anhållit, ty mitt hjärta har

aldrig hängt fast vid jordiska skatter, fast lögnaktiga människor

sådant tillvita mig.

Men i stället drogo de arvsfrågan inför riksrådet och yrkade

testamentets upphävande, på den grund, att jag vore född av

ofrälse moder. Åtminstone, förmenade de, kunde jag av detta

skäl aldrig besitta fjälsejord, även om del i lösöret på grund av

testamentets lydelse ej kunde frånkännas mig. Men trots alla

påtryckningar och bearbetningar lyckades de ej driva sin vilja

igenom. Testamentet blev genom rådets dom fastställt och min

frälsemannarätt förklarad oantastlig. Då deras anslag emot min

arvedel sålunda gingo om intet, förföljde de mig med sitt hat och

sökte att på allt sätt skada mig. Men icke heller i detta hänseende

ha de uppnått sitt mål, ty eftersom jag högst sällan söker mina

likars umgänge och av ingen är beroende, har jag föga ont av

det skvaller, som löper omkring i bygden. Och varje försök att

göra mig misstänkt i hertig Carls ögon har åtminstone hittills,

tack vare hans vänskap och förtroende för mig, helt och hållet

misslyckats.

Riddar Erik tystnade och även Gösta teg, begrundande den

egendomliga och sorgliga levnadssaga han nu hört förtäljas.

Men efter en stund sporde han:

— Har du aldrig återsett henne, som var din hjärtevän i

ungdomsåren?

— Jo, svarade Erik, i det en ljusning gled Över hans vemodiga

drag, jo, det har jag helt oväntat och för icke länge sedan. Det

var vid konung Johans kröning år 1569 jag såg henne första

gången — vid Sigismunds kröning i början av detta år återsåg

jag henne.— Var du, riddar Erik, vid kröningen i Uppsala, sporde Gösta

förundrad; jag såg dig aldrig där.

— Nej, jag deltog aldrig i festerna eller samkvämen, men jag

hade dragit dit med mina huskarlar, då hertig Carl kallade, och

uppehöll mig i hans här, men i den del av den samma, som låg

inkvarterad i de omgivande byarne och kungsgårdarne. Det

var således föga underligt, att du icke såg mig. Men hade jag

vetat att din fader, min gamle vän Arvid Svan, då var mig så

nära, skulle jag uppsökt honom, men därom var jag okunnig,

ända tills du nyligen Berättade mig, att han bevistat kröningen.

Att vi båda nu stodo inom olika partier, skulle säkert icke, om

jag rätt känner Arvid Svan, stört vår gamla vänskap.

Gösta nickade bekräftande.

— Du träffade således din ungdomsbrud vid kröningen? Huru

fann du henne? sporde han.

— Lika fager, lika vän och lika ung, som då jag första gången

såg henne vid konung Johans kröning.

— Lika ung, utropade Gösta förundrad. Där låg ju dock

tjugofem år emellan de båda kröningarna?

— Ja, hon var vid ungefär samma ålder nu, som då jag såg

henne vid förra kröningen.

Gösta blickade vid detta svar forskande på sin värd, och i

ögonblicket for genom hans hjärna misstanken, att denne icke

vore rätt klok. Sägnerna om hans besynnerlighet runno honom

i minnet, och själv hade han ju nyss omtalat, att han varit

sinnessjuk. Detta måste fortfara ännu, fast Gösta under hela sitt

vistande på Mem icke kunnat märka det förrän nu. Kanske

vore det endast, då tankarna föllo på hans ungdomskärlek, som

förnuftet grumlades.

Riddar Erik läste sin unge väns tankar i hans ögon och log.

— Du må dock härvidlag icke taga mitt yttrande alldeles efter

bokstaven, sade han. Min ungdomsväninna har nog samma

egenskap, som andra dödliga, den nämligen att bli äldre med

åren. Nej, rätteligen förhåller det sig så, att den unga flicka,jag såg vid Sigismunds kröning, var icke hon, utan hennes

dotter. Men denna dotter var så till både kropp och själ

förvillande lik modern vid samma ålder, att jag aldrig rätt kunde

fatta, att de två vore olika personer. För mig var, vad mitt

förnuft än måste däremot invända, dottern modern, sådan jag

lärde känna henne för tjugofem år sedan. Men i själva verket

har jag aldrig återsett min ungdoms älskade, endast hennes

spegelbild i dotterns person.

Gösta kunde icke underlåta att nu skratta åt de misstankar,

han nyss hyst. Erik Bagge vansinnig! Sanningen vore-,- att

Gösta tyckte sig aldrig under hela sin livstid ha träffat en så

klok man, som just han.

Tidigt följande morgon red Gösta Svan till Stegeborg, där han

livligt välkomnades av prinsessan Anna och hennes tärnor. Och

de tröttnade ej att utfråga honom rörande den äventyrliga

jakten och vistandet på Mem. Men Gösta var ganska

förbehållsam. Då prinsessan frågade honom, vad han tyckte om

»enstöringen på Mem», svarade han till hennes stora förundran:

— Det är en av de ädlaste och klokaste riddersmän, jag

någonsin lärt känna.

Och aldrig tillät Gösta Svan hädanefter, att man i hans

närvaro förtalade »enstöringen på Mem». Men vad han fått veta

av Erik Bagges ungdomssaga, behöll han för sig själv, fast han

egentligen aldrig blivit avfordrad något tysthetslöfte.

XIII.

Förbjuden kärlek.

Julen hade icke bringat någon synnerlig omväxling i det

enformiga livet på Stegeborg utan snarare tvärtom, ty umgänget

med änkedrottning Gunillas hov på Bråborg, vilket under som-maren och hösten varit rätt livligt, hade så gott som upphört,

sedan en viss kallsinnighet, om vars rätta orsaker meningarna

voro ganska delade inom de båda hoven, uppstått emellan

prinsessan Anna och hennes styvmor. Några förmenade, att den

mäktiga Bjelkesläkten, som, själv stolt över sin nära förbindelse

med kungahuset, missunnade Braheätten samma förmån, skulle

genom sina intriger, i vilka drottning Gunilla haft sitt finger

med, hava föranlett brytningen emellan prinsessan och Gustav

Brahe, och att däri skulle ligga det egentliga skälet till

ovannämnda misstämning. Andra ville söka detta däri, att prinsessan

genom änkedrottningens hemliga inflytande blivit berövad sin

käraste hovtärna, jungfru Sigrid Brahe, som till följd av

släktens åtgörande redan på hösten blivit bortkallad från Stegeborg

och, efter att ha tillbringat någon tid på Rydboholm, sänd till

Bråborg och mycket mot sin vilja utnämnd till hovtärna hos

änkedrottningen. Kanske hade båda dessa orsaker samverkat.

Säkert är emellertid att umgänget mellan de två lantliga hoven

upphörde och att prinsessans lynne blev allt mera retligt och

osällskapligt.

För Gösta Svan utgjorde jakten fortfarande nästan den enda

förströelsen på Stegeborg, vartill kom ganska täta besök hos

riddar Erik Bagge på Mem. De senare voro just icke särdeles

väl sedda på Stegeborg, ty »enstöringen på Mem» var ju känd

som en ivrig anhängare av hertig Carl, och prinsessan Anna

tyckte ej om att hennes husfolk stod i för nära beröring med

farbroderns parti. Men Gösta Svan var en allt för självständig

natur och för litet partiman för att i detta hänseende lägga band

på sig. Riddar Erik intresserade honom, han tyckte om att

efter en strävsam jaktdag i skogarna sitta vid spiselbrasan på

Mem och lyssna till riddarens berättelser från framfarna dagar

eller samtala med honom i varjehanda ämnen, i vilka dock

sällan ingick politik. Han fortsatte sålunda att då och då besöka

Erik Bagge, fast han nog märkte att detta umgänge framkallade

sura miner på Stegeborg. Hos prinsessan Anna stod dock hen-

Jdfcob Bagges skatt 8nes hovjunkare av flera skäl för högt, för att denna hans

självständighet skulle förorsaka annat än ett lätt övergånget moln

av missnöje.

Det stod skrivet i stjärnorna att varje äventyr, som Gösta

fick uppleva under sin enformiga hovjunkaretid på Stegeborg,

skulle möta honom under en jakt. Vi ha förut skildrat den

jakthändelse, som förde honom till Mem och föranledde hans i

framtiden betydelsefulla bekantskap med riddar Erik Bagge.

I medlet av mars år 1595 upplevde han, likaledes under jakten,

ett annat äventyr, som vi nu gå att berätta.

Tidigt på morgonen hade han i segelbåt begivit sig ut till

skärgården vid Slätbakens mynning för att jaga sjöfågel, en jakt som

rätt mycket intresserade honom. Hela dagen tillbringade han

bland kobbar och skär, och jakten hade varit ganska lyckosam,

men mot aftonen-övergick vinden till östlig storm med snöbyar

och ganska svårt väder, så att han, i stället för att segla tillbaka

till Stegeborg mot aftonen, såsom han ämnat, beslöt att

tillbringa natten hos Matts fiskare på Hästön, i vars stuga han under

dylika jakter plägade ha sitt högkvarter. Vid 7-tiden på

aftonen finna vi honom jämte Fiskar-Matts själv värmande sig

framför stockelden i den senares torftiga bostad, under det vinden

ven omkring knutarne och, då den riktigt tog i med

hårdhandskarne, skakade den gamla kojan, så det knakade i timret och

röken från härden slog ned i stugan, i stället för att gå upp

genom den av trä och lera konstlöst sammanfogade skorstenen.

För varje häftigare vindstöt rev sig gubben Matts bak örat och

såg bekymrad ut, där han satt framför stockelden och

värmde sig.

— Är du rädd att stugan ska blåsa omkull, efter som du ser

så orolig ut, när vindstötarne taga i, sporde Gösta.

— Stugan, svarade gubben, nej, den har stått i fars och

farfars tid och står väl i min också, nej, inte stugan utan båten är

det, jag är rädd för, den ligger inte säker, så som östan nu

klämmer i.«— Så gå vi ut och draga den längre upp på land, menade

Gösta, och gubben var inte sen att bifalla detta förslag.

Några minuter senare befunno de sig nere vid stranden och

kommo, som ordstävet lyder, i grevens tid att rädda båten, som

redan nåtts av vågsvallet och ryckte betänkligt i trossarne.

Skummet från strandbränningarne sprutade de två männen i

ansiktet under arbetet med båten, och där ute på fjärden, som

var full av »vita gäss», rullade långa, svartgröna böljor till storms,

mot strandens hällar.

— Kors i alla mina dar! utropade plötsligt gubben Matts, i

det han höll upp att hala in båten och lade handen över ögonen,

i det han förvånad spejade ut över fjärden — kors i alla mina

dar, där kommer en båt drivande för stormen rakt mot Hästön.

Gud late honom gå klar för »grynnan» där ute, annars är han

förlorad.

Även Gösta upphörde med arbetet och blickade ut över

våg-kammarne. Det var redan ganska mörkt över fjärden och

luften tjock av snö och vågstänk, men likväl såg han en båt, vilken

med nätt och jämt så mycket segel uppe, som behövdes för att

styra, i rasande fart ilade emot dem.

— Var ligger »grynnan», sporde han.

— Mitt emellan båten och oss i rak linje, och om han inte

lovar inom två minuter, så sitter han där, svarade gubben.

— Lova, lova! skrek Gösta allt vad han förmådde.

— Lova, lova, instämde gubben Matts med all sina lungors

kraft.

Men att ropa mot vinden i denna storm var lönlöst. Det var

liksom om blåsten drivit orden tillbaka i de ropandes halsar,

helt visst nådde ljudet knappast några famnar ifrån dem, än

mindre ut till båten, som allt jämt ilade fram i samma riktning.

— Nu stöta de på, Gud hjälpe dem, utropade plötsligt gubben

Matts, och i samma ögonblick hördes ett krasande ljud, som då

timmer bräckes, båten stannade, reste sig ett ögonblick liksom

på ända och kastade sig därefter på sidan, liksom en häst, som»går över». Nödrop, i vilka en kvinnas ångestskri blandade sig,

hördes från skäret, och Gösta tyckte sig till och med se

människor, däribland en kvinna, med långt, i stormen fladdrande hår,

klamra sig fast vid vraket, under det vita brottsjöar spolade

över dem.

— Vi måste rädda dem, ropade Gösta och började åter skjuta

ut den på land uppdragna båten.

— Om vraket fastnat på »grynnan» och de kunna hålla sig

fast vid det utan att spolas bort av sjöarne, så kunna vi kanske

taga dem i land, men då måste vi vara tre i båten, ty två äro

för litet i en sådan sjö. Jag skall kalla på Elsa, hon är lika god

som någon karl på sjön, förklarade Matts.

Med Elsa menade han sin 19-åriga dotter, som brukade hjälpa

honom vid fisket.

Elsa infann sig, båten sköts ut, och nu började ett styvt

arbete att ro mot sjöarne. Gösta tyckte att det gick med snäckans

gång och att hur de arbetade, så var det ändå alltid lika långt

till vraket, men omsider närmade man sig skäret. Tvenne

människor, en äldre man och en pojke, syntes klänga sig fast vid

detsamma. Men var var kvinnan, vars konturer och fladdrande

hår Gösta sett i mörkret och vars skrik han tyckt sig höra? En

väldig våg, som nu hotade att vräka deras farkost över ända,

gav honom svar på denna fråga. På dess av vitt skum

omslutna huvudgärd vilade ett marmorvitt kvinnoansikte i dödens

sömn. Det föreföll Gösta som hade han förr sett dessa ädla,

bleka drag, men det var icke nu tid att leta i minnet. I samma

ögonblick båten genomskar vågen, lyckades han med ett djärvt

grepp få fast i den flytande kvinnan och lyfta henne upp i båten.

Var hon död? Det hade han ej nu tid att undersöka. Endast

det såg han, att det icke var någon kvinna ur folket, utan en

förnäm dam, klädd i sådan dräkt som man bar vid hovet.

En förnäm hovdam i denna simpla fiskarbåt! Huru skulle

detta förklaras? Det gav han sig ej nu tid att tänka över, ty

ännu återstod att rädda fiskaren och hans pojke, vilket var vidasvårare, ty det var förenat med stor fara att närma sig grandet,

där vraket satt fast. Men tack vare Fiskar-Matts och hans

dotters skicklighet och noggranna kännedom om belägenheten,

lyckades det till sist, och så vändes stäven åter emot Hästön.

Hade det gått sakta att ro ut till vraket, så gick det desto

fortare tillbaka, ja nästan allt för fort, ty det var nära att båten

krossats emot strandhällen. Dock lyckades de att bringa den

och dess last i land, och först nu blev Gösta övertygad om att

den förnäma damen, som han ryckt ur böljans famn, icke var

död. Så småningom återkom hon till liv och sans.

Det var med ytterlig förvåning Gösta i den till livet

återvak-nande flickan igenkände — jungfru Sigrid Brahe. Hon, som

varit nära att bli Sveriges drottning, prinsessan Annas bästa

väninna, en av de rikaste och förnämsta jungfrur i landet, Erik

Turesson Bjelkes till Salestad trolovade fästmö, drottning

Gunillas hovtärna, huru hade hon kommit ombord på en usel

fiskarbåt, som en ruskig marskväll i storm och snöyra förliser i

skärgården? Det hade nyligen sagts att hon inom kort skulle

stå brud på Bråborg — och så hade han nyss ryckt henne undan

döden i vågorna på en plats, där hon icke hade något förnuftigt

skäl att befinna sig. Vad skulle detta betyda?

Över denna mystiska sak grubblade Gösta, då han bar henne

upp till Fiskar-Matts" stuga och överlämnade åt Elsas omsorg

att bädda henne ned i en varm säng. Först följande morgon

fick han någon, om än ofullständig förklaring på dessa gåtor.

När jungfru Sigrid, nu åter sig själv, om än matt och blek

efter gårdagens fasor, följande morgon träffade Gösta, tackade

hon1 honom varmt för vad han gjort för henne.

— Gm än, sade hon, mitt liv har föga värde, åtminstone för

mig själv, så är jag dock innerligt tacksam för att ni räddade

mig ur det kalla, hemska djupet, och så länge jag lever, skall

jag aldrig glömma, vad ni i går gjorde för mig, junker Gösta.

— Det samma skulle jag ha gjort, svarade han, för var och

en, som befunnit sig i. samma nöd, men naturligtvis är det migen stor glädje att ha varit försynens redskap till att rädda ett för

mången så dyrbart liv, som edert, jungfru Sigrid. Men —

förlåt min nyfikenhet! — Hur kan det komma sig att ni befann er

ombord på denna båt i ett sådant väder, och vart ämnade ni er?

Hon tycktes tveksam om svaret. Slutligen sade hon:

— Jag ämnade mig till prinsessan Anna på Stegeborg.

— Och i stället för att fara den korta landvägen mellan

Brå-borg och Stegeborg reser ni den mer än fyra gånger så långa

sjövägen i en usel fiskarbåt, och det till på köpet vid en årstid, då

skärgården knappast hunnit bli isfri och sjöfärder i densamma

äro vådliga och osäkra. I sanning, jungfru Sigrid, ni måtte

plötsligt ha blivit gripen av en stor passion för sjön.

— Ja, jag inser nog, svarade hon, att ni måste anse mitt

tilltag högst besynnerligt, men ni måste förlåta mig att jag nu ej

kan giva en fullt tillfredsställande förklaring. Att jag ej valde

den vida kortare och mindre farliga landvägen beror därpå, att

man åt detta håll allt för noga bevakade och bespejade mig. Men

jag kände en vid Kråkudden nära Bråborg bosatt fiskare, som

var mig tillgiven, och som jag kunde lita på. Han brukade

stundom segla till Söderköping; jag sporde att han just nu stod

i begrepp att företaga en dylik färd och jag övertalade honom

att i hemlighet taga mig med. Det blev mig möjligt att

undkomma sjövägen just emedan ingen på Bråborg föreställde sig,

att jag kunde våga en så äventyrlig färd. Men man vågar

mycket, då det gäller att rädda friheten.

— Undkomma! — Det låter som om ni, jungfru Sigrid, varit

en fånge på Bråborg.

— Ja, så var jag ock. En fånge i verkligheten fast icke till

namnet. Men en närmare förklaring kan j ag ej nu giva. Ni skall

få den framdeles, min räddare!

Under natten hade ovädret rasat ut, och det var nu vackert

väder med god segelvind och lätta dyningar efter stormen. I

gubben Matts fiskares båt seglade Sigrid Brahe och Gösta Svan

till Stegeborg, där den förras oväntade ankomst från ett ännumera oväntat håll framkallade stor förundran och många

utläggningar. Av den tystlåtne Gösta Svan fingo dock de

nyfikna föga veta om det märkliga äventyret, och denna f

örbehåll-samhet sporrade ytterligare deras nyfikenhet.

.

För den, som vill lära känna de inre motiven till Sigrid

Brahes olyckliga sjöresa eller, h vilket torde vara den rätta

benämningen, rymning från änkedrottningens hov å Bråborg, torde

den säkraste och fullständigaste upplysningen stå att vinna

genom att lyssna till det förtroliga samtal emellan prinsessan

Anna och jungfru Sigrid, som kort efter den senares ankomst

till Stegeborg ägde rum i ett av de inre gemaken därstädes,

prinsessans egen »lönnkammare», dit hon brukade draga sig

tillbaka, då hon önskade vara ostörd. För oss står denna

möjlighet öppen, men gent emot alla andra lyssnare hade

prinsessan företagit de noggrannaste försiktighetsmått.

Prinsessan satt på en kanapé och jungfru Sigrid på en låg

pall vid hennes fötter och lutade sitt huvud mot hennes knä.

Ömt strykande sin vackra väninnas silkeslena hår, som

upplöst svallade ned över hennes axlar och till hälften dolde

hennes förgråtna ansikte, sade prinsessan:

— Så berätta mig nu, varför du gav dig ut på denna

äventyrliga färd, vilken, mänskligt att se, skulle ha fått ett

sorgligt slut, om ej den raske Gösta Svan varit ett medel i

försynens hand till din räddning.

— Varför? Ja, den frågan kan besvaras med några få ord.

Jo, därför, att jag icke vill, icke kan gifta mig med. Erik

Bjelke.

— Din trolovade!-----------

— Han är icke längre min trolovade, ty jag har återsänt

ringen och fästegåvorna.

— Men av vilket skäl? Om jag ej är illa underrättad, s \ vardet dock av fri vilja och icke på grund av tvång eller

övertalning, som du gav honom ditt löfte. Och pa vad sätt har han

förverkat detta löfte? Erik Bjelke är dock en aktningsvärd

och godsinnad man, låt vara en smula egen och envis, och jag

är övertygad, att han skulle bliva dig en god man, synnerligast

som jag tror, att han verkligen älskar dig. Dessutom tillhör

han ju en av rikets mäktigaste och rikaste släkter, en ätt som

i anseende och makt tävlar med din egen. Vad vill du mera

begära? Väl har jag hört skvallras om, att han under sina

utländska resor skulle ha ådragit sig den vidriga sjukdom, som

av folket kallas »pocker», men från tillförlitligt håll vet jag, att

detta är idel förtal.

— Ja, allt detta är sant, men likväl kan jag icke gifta mig

med honom.

— Och varför icke? — —

— Jo, därför att jag älskar en annan . . .

— Jag anade det, och jag tror mig också veta föremålet för

denna förbjudna kärlek — Johan Gyllenstjerna, icke sant?

— Ja, så är det. Och Gud skall veta, att jag i det längsta

Kämpat emot denna böjelse, men nu kan jag det ej längre, vill

det ej heller, ty varför skulle en svag kvinna vara dömd att

kasta bort sin lycka blott på grund av ett förhastat löfte.

Där låg en viss skärpa i prinsessans röst, då hon svarade:

— Vi kortsynta människor veta föga vad som är till vår

lycka eller icke. Med mildare ton tillade hon: — Men denna din

vägran att äkta Erik Bjelke var dock väl icke skäl nog att likt

en brottsling fly från änkedrottningens hov.

— Hör, ädla fröken, innan ni dömer. De själskval, som

striden emellan min kärlek och min plikt att hålla det givna

jaordet vållade mig, förorsakade, att jag blev sjuk, och i flera

veckor kunde jag knappast lämna mitt rum. Men så återvann

jag så småningom hälsa och krafter. Då fick jag plötsligt

spörja, att Erik Bjelke väntades till Bråborg och drottning

Gunilla lät till och med förstå, att nu kunde bröllopet icke längreuppskjutas. Vid denna underrättelse greps jag av förtvivlan,

och,i min stora nöd och rådlöshet beslöt jag att förtro allt åt

änkedrottningen.

— Nå, vad sade hon?

— Hon blev utom sig av vrede. Den annars så milda och

saktmodiga drottning Gunilla glömde sig själv och överöste

mig med förebråelser och skymford, vilka en Per Brahes dotter

icke fick tåla, icke ens av en drottning. Vi skildes med hårda

ord å ömse sidor, och från den stunden var jag en fånge på

Bråborg.

— En fånge?

— Ja, just en fånge, ty varje mitt minsta steg bevakades.

Brev som jag skrev uppsnappades och, då jag begärde att få

fara hit för att i min stora sorg och förtvivlan rådgöra med den,

som jag höll för att vara min bästa kvinliga vän, vägrades det

mig. Vägen åt Stegeborg formligen bevakades natt och dag.

— Det är oerhört. Det är ett mot en av rikets yppersta

adliga jungfrur begånget våld, som kan stå min styvmor dyrt.

Sannerligen har jag icke lust att i detta stycke draga ett streck

över änkedrottningens egennyttiga planer. Jag säger med flit

egennyttiga, ty hela världen vet att det var hon, som

åvägabragte förbindelsen emellan dig och Erik Bjelke. Och man vet

också, varför hon gjorde det — av intet annat skäl än för att

stärka sin släkt genom att förena den med Brahesläkten. Men

vad som däremot få veta, vilket dock jag nu vill anförtro dig,

det är att vad som skilt mig och din bror Gustav är ingenting

annat än änkedrottningens intriger. Hon ville draga

Brahesläkten över till sin genom dig, men hon önskade på samma gång

förhindra, att Braharne överglänste Bjelkarne genom en ny

förbindelse med Vasahuset. Där har du hemligheten av

brytningen mellan mig och Gustav. Att närmare angiva de medel,

som hon med stor.slughet använde för att genomföra denna

intrig, skulle bli för vidlyftigt nu. Kanske skail du en gång

framdeles få veta dem. .Under dessa ord hade prinsessan Anna rest sig från sin plats

och gick med flammande ögon och böljande barm fram öch

tillbaka i rummet. Dessa ord tycktes dock ha tänt en gnista

av hopp hos jungfru Sigrid. Hon kastade sig på knä för

prinsessan och utropade:

— Icke sant, ädla fröken, dyra väninna, du vill hjälpa och

beskydda mig, du vill understödja mig i kampen för min

förbjudna kärlek!

Prinsessan räckte henne sin hand.

— Ja, Sigrid, sade hon, jag vill nu som alltid vara din vän

och jag vill hjälpa dig. Men på vad sätt har jag ännu ej fullt

klart för mig själv. Emellertid stannar du tills vidare kvar

hos mig på Stegeborg, och jag vill se den i ansiktet, som

tvingar dig att gå i brudstol med en man, som du icke vill ha.

XIV.

Sömngångerskan.

Vi skola gå något tillbaka i tiden för att se, huru Lambert

Velamsson trivdes i fädernehemmet och vad han där företog sig.

Sedan Lambert blivit uppklädd och väl uppmättad samt

fått vila ut efter resans mödor och hemkomstens

själsskakningar, blev det honom fort klart, att han ingenstädes i världen

kunde få ett lugnare och mera sorgfritt hem än just på Mem.

Med fadern stod han på den allra bästa fot, och vad systern

Anna angick, så rent av dyrkade hon honom och gjorde allt

för hans trevnad och välmåga., Lägges nu därtill, att riddar

Erik Bagge givit honom den föga betungande befattningen

som slottsskrivare på Mem, på det gamle Velam skulle slippaatt ännu en gång skiljas från sin son, så måste han erkänna

för sig själv, att han hade det så bra, som han någonsin kunde

begära. Han hade tillräckligt länge levat en vagants

visserligen omväxlande men också mången gång hårda och stormiga

liv för att sätta värde på lugnet och säkerheten i

fädernehemmet, och han njöt av denna kropps och själsvila mera, än

han ville tillstå för sig själv.

Denna härliga frid, som han icke känt sedan han var barn

förr än nu, stördes dock av det ständigt naggande

medvetandet, att han vore ett viljelöst verktyg i en fruktansvärd makts

hand, och att han kommit till Mem, icke för att vid

fädernehärden vila ut efter ett stormigt liv, utan för att fullgöra ett

hemligt uppdrag åt denna makt. Också dröjde det icke länge

förr än han. av fruktan för sina hemlighetsfulla överordnade

såg sig nödsakad att börja arbeta för det uppdrag, som blivit

honom ålagt. Men med ringa eller ingen framgång.

Det gällde att taga reda på, var riddar Erik förvarade den

kolossala silverskatt, om vars befintlighet på Mem man var

övertygad. Först försökte han spionerivägen, och i detta

hänseende gynnades han därav, att han till bostad erhållit ett

enskilt rum med egen ingång i samma flygel, där fadern och

systern bodde. Detta jämte befattningen såsom slottsskrivare

gjorde att han lätt, såväl dag som natt, kunde övervaka vad

som tilldrog sig i varje vrå av den stora gården. Särskilt hade

han ett uppmärksamt öga för alla de till olika ändamål

använda källrar, som funnos å skilda håll, men efter någon tid hade

han haft tillfälle att undersöka dem alla, utan att dock ha

funnit ens något vägledande spår. Då tog han sig för att

nattetid spionera på riddar Erik, ty, tänkte han, en man som ruvar

över hemliga skatter måste ock i hemlighet besöka dem, ty

vilken glädje skulle de annars skänka honom. Men detta

spinneri ledde icke till något resultat. Han kunde icke finna, att

riddaren företog några hemlighetsfulla nattliga vandringar,

aldrig lyste något oväntat ljus i en källarglugg och aldrig fannhan någon annan än sig själv smyga nattetid omkring i

huvudbyggnadens trappor och korridorer. Redan vid jultiden

ansåg han sig därför böra övergiva detta spionerisystem, dels

för att det visade sig ändamålslöst, dels också på den grund,

att det var farligt för hans egen säkerhet, ty hur försiktigt

det än bedrevs, kunde dock en tillfällighet vålla upptäckt, och

då vore det förbi med hans säkraste skyddsvärn — det

förtroende han lyckats ingiva såväl sina närmaste som riddar Erik Bagge.

Nu slog han in på en annan väg. Det stora, oinskränkta

förtroende, som hans fader åtnjöt hos sin husbonde, bibragte

honom den bestämda övertygelsen, att om de tolv

silverapostlarne funnos på Mem, så visste ock gubben Velam var de

förvarades. Och han föresatte sig att försöka utlista

hemligheten av fadern.

Gubben Velam var av naturen en ganska ordkarg man, men

även i detta hänseende tycktes glädjen över sonens hemkomst

och dennes goda uppförande i hemmet ha i viss mån vållat

ett omslag, ty gent emot honom visade han sig ofta ganska

öppenhjärtig och pratsam. Det var av denna faderliga

oförbehållsamhet sonen sökte att med stor skicklighet begagna sig.

Men även på denna väg misslyckades han, hur fint och

försåtligt han än lade sina ord, ty det visade sig snart, att var

gubben gent emot sonen ganska öppenhjärtig i egna

angelägenheter och åtskilligt annat av mera allmän natur, så fanns dock

ett område, där hans tunga var förseglad, och detta område

var husbondens hemligheter. Då Lambert vid ett tillfälle var

djärv nog att rent ut fråga fadern, vart allt det myckna

krigsbyte, som riddar Erik sades ha ärvt efter sin fader, tagit vägen,

så fick han ett bestämt avvisande svar. Och, vad värre var,

han såg vid denna fråga en glimt av misstroende i gubbens

ögon och märkte att denne därefter blev mera förbehållsam,

så från den stunden måste Lambert övergiva varje

förhoppning att på denna väg spåra upp de tolv apostlarne.

Lambert var nära att misströsta men beslöt att vända sinaforskningar åt ett annat håll — systern. Det hade emellan

honom och henne uppstått ett mycket vänskapsfullt oc h

förtroligt förhållande och även om hon, såsom han befarade, icke

vore invigd i hemligheten, var skatten hölls gömd, så vore

det dock icke omöjligt, att hon uppsnappat ett eller annat,

som skulle kunna leda honom på spåret. I alla händelser

ville han undersöka terrängen.

Denna undersökning utföll vida lyckligare än han någonsin

vågat hoppas, vilket torde framgå av nedanstående samtal i

en förtrolig stund emellan båda syskonen.

— Det säges, började Lambert, att riddar Erik ärvt

mycket stora rikedomar efter sin fader, den gamle amiralen.

— Ja, helt vissst har han det, svarade Anna trohjärtat.

Icke blott den stora egendomen Mem utan även annat jordagods

i skilda delar av riket samt därtill mycket lösöre, penningar,

silver och andra dyrbarheter.

— Jo, jo, men! Den gamle krigshjälten Jakob Bagge var

nog den, som förstod att se sig till godo, då tillfälle bjöds. Jag

är säker på; att där finns mycket krigsbyte från skilda håll bland

de skatter, som han lämnat efter sig.

— Ja, det vet jag att där fins-------

— Så t. ex. har jag hört sägas, att han under ett av sina

krigståg skulle i en kyrka ha tagit och hemfört tolv apostlabilder

av rent silver------------

— Vem i all min dag har talat om det för dig, utbrast Anna,

i det hon för ett Ögonblick upphörde med sömnaden och

blickade på brodern med stora, förundrade ögon. Det trodde jag

var en hemlighet, som endast några få visste om.

— Hm! svarade Lambert, glad över den vändning

samtalet tagit, det kan jag ej nu erinra mig, men jag tror, att jag hört

det någonstädes i utlandet. Ja, jag vill till och med minnas

att min. sagesman, vem det nu måtte ha varit, påstod, att var

och en av apostlabilderna var så stor, som ett tolv år gammalt

barn. Men det var naturligtvis lögn.— Det var det visst inte, förklarade Anna ivrigt, varje

apostel är så stor som en storväxt tolvåring.

— Hur vet du det?

— Det må väl jag veta, efter som jag mer än en gång hjälpt

far att rengöra och putsa dessa bilder.

Lambert blev så glad över detta svar, att han knappast

förmådde dölja sin glädje, men lyckades dock någorlunda

behärska sig. Efter en lång paus sade han så likgiltigt, han förmådde:

— Dessa apostlabilder finnas således bland de skatter, som

riddar Erik ärvt efter sin far?

— Ja, det göra de, svarade hon.

— Finnas de här på Mem eller var förvaras de? Tolv

bilder av den storlek, som du säger, måste kräva ett rymligt

förvaringsrum.

Vid denna fråga kom där något fast och bestämt i Annas

annars så milda blick, och hon svarade i ett tonfall, som

avklippte varje försök till frågans förnyande:

— Spörj mig icke om den saken, ty därpå har jag ej

rättighet att svara. Riddar Erik, som har något skäl att

hemlighålla var apostlabilderna förvaras, har strängt förbjudit mig

att för någon, vem det vara må, utan hans medgivande yppa

vad jag därom vet. Och jag skulle icke göra det, om man så

lade mig på pinbänk.

Flickans ord och i ej mindre grad den ton, varmed de

uttalades, övertygade Lambert, att vidare utfrågande skulle vara

lönlös möda. Men han var en förslagen man, van att reda sig

i de mest kritiska situationer, och medan han satt och stum

blickade in i spiselglöden, som sökte han svaret på sin fråga

där, uppgjorde han i hast en plan, som han antog skulle ha

utsikt att lyckas. Han visste att Anna var mycket varmt

tillgiven riddar Erik och det var därpå han byggde sin plan.

— Det är icke blott av nyfikenhet, sade han slutligen, som

jag frågar dig efter apostlabildernas förvaringsort, utan jag

har därtill ett skäl, som jag tror att du skall gilla, då du fåttveta det. Ser du, Anna, du liksom jag, lider nog av att se det

djupa svårmod, varav riddar Erik Bagge plågas. Efter vad

han gjorde för mig, då jag fattig, olycklig och förskjuten likt

den förlorade sonen återkom till mitt fädernehem, känner jag

mig stå i en outplånlig tacksamhetsskuld till honom. Men

fastän denna aldrig kan till fullo gäldas, ville jag dock gärna

göra en avbetalning. Vilken sådan skulle vara bättre än den,

om jag lyckades att befria honom från den mjältsjukans onda

ande, som pinar och förföljer honom? Och det tror jag, att

jag kan, om du vill hjälpa mig.

— Huru skulle du det kunna, sporde Anna, synbarligen djupt

intresserad.

— Jo, kära syster, jag tror, att jag kan det. Under mitt

långa vistande i utlandet har jag studerat många vetenskaper,

däribland även läkekonsten. Och jag tror mig ha upptäckt,

vari riddarens onda består. Vad han lider av, har jag redan

förut misstänkt, och dina ord hava ytterligare bekräftat mitt

antagande — det är den förbannelse, som medföljer

innehavandet av rövat kyrkogods. Tro mig, endast genom att han

befrias från denna olycksaliga skatt, kan hans själ åter vinna frid

och lycka. Säg Anna, vill du bidraga därtill?

— Vad menar du?

— Jo, jag menar sålunda: Eftersom det är föga troligt, att

han, som redan är fångad under skattens förbannelse, skall

frivilligt förmå att avkasta den, så skola vi två, du och jag,

handla för honom. En natt, då riddaren sover, visar du mig platsen,

där apostlabilderna förvaras, vi lasta dem på en kälke, köra

dem med förenade krafter ned på fjärden, hugga en vak i isen

och nedkasta däri de ödesdigra apostlabilderna. Då riddar

Erik vaknar, skall han vara befriad från den mjältsjukans

mara, som tryckt honom i många år, och ha återvunnit kroppens

och själens hälsa. Säg, Anna, vill du icke vara med om att

frälsa din husbondes själ?

— Du misstager dig, bror Lambert, om orsaken till riddarenssvårmod, svarade Anna med fast stämma. Denna mjältsjuka,

som du kallar det, är vida äldre, än hans innehavande av

apostlabilderna. För övrigt är det icke någon sjukdom, han lider

av, utan av ett brustet hjärta. En olycklig ungdomskärlek är

orsaken till hans svårmod, intet annat. Och så olärd jag är,

jämförd med dig, så inser jag dock, att vad du där talat om

förbannelsen av rövat kyrkogods kan icke tillämpas på honom.

Jag vill gärna tro, att du menar väl med ditt förslag, som dock

i själva verket ingenting annat vore än ren stöld, men jag vill

icke vara med om något dylikt, och jag beder dig att du aldrig

mera må tala med mig om apostlabilderna. Det är ett ämne,

som rör varken dig eller mig och som jag vet, att min herre och

husbonde icke tycker om, att hans husfolk sysselsätter sina

tungor med.

Lambert var återigen slagen, och kan insåg att varje

förnyande av försöket endast skulle förvärra saken. Ja, kanske skulle

rent av hans viljestarka, fast annars så milda syster gå till Erik

Bagge själv och omtala, att hennes bror visade en otidig

nyfikenhet beträffande riddarens dolda skatter. Hon skulle vara i

stånd därtill, han såg det på hennes ögon.

. Således intet annat att göra, än att se tiden an och låta det

därvid bero.

Och han lät det bero. Dag gick efter dag, vecka efter vecka,

men Lambert hade helt och hållet upphört att arbeta på sitt

hemliga uppdrag. Jesuiten försökte glömma bort att han hade

förmän, vilka en vacker dag kunde fordra räkenskap, och i viss

mån lyckades han. Endast då och då grep honom en

skrämmande fruktan för ordens makt och vrede, men så försökte han

trösta sig med, att jesuiterna voro långt borta, och för övrigt

hade han ju gjort, vad han kunnat.

Det var kort efter jul ovan omtalade samtal mellan bror och

syster ägde rum. Så hände det sig en dag i slutet av februari,

att Lambert, då han tidigt på morgonen trädde ut ur sin

kammardörr, varsnade något vitt på väggen alldeles invid den yttredörrposten. Vid närmare undersökning visade det sig vara en

papperslapp, fästad vid väggen medelst en genom densamma

stucken dolk.

Lambert bleknade vid denna syn; lian blev vit i synen som

ett lärft då han, efter att ha ryckt ut dolken och tagit papperet,

såg att något var skrivet på det senare med en hemligthetsfull

chifferskrift, som han alltför väl kände igen. Med sviktande

knän återvände han till sin kammare, riglade dörren och satte

sig att läsa den hemlighetsfulla skriften.

Den var av följande lydelse:

»Du har nu varit på Mem i nära 4 månader, och ännu har du

icke utfört det uppdrag, som givits dig. Vadan detta dröjsmål?

Evad det beror på oskicklighet, likgiltighet eller förräderi, så är

straffet nära, därest du icke inom en vecka fullgjort uppdraget.

Detta är första och enda varningen. Nästa gång talar dolken

för sig själv.»

Skälvande i alla leder satt Lambert där med dolken i sin hand.

Det var en fin, väl arbetad dolk med trekantig klinga och av en

form, som sällan syntes i norden. Ack, han förstod allt för väl

vad de där orden betydde: »Nästa gång talar dolken för sig

själv.». Nu hade den medfört en varning, nästa gång skulle den

bringa honom döden. Hur dåraktig hade han ej varit, då han

sökt att söva sin fruktan med den tanken, att jesuiterna voro

långt borta! Visade ej denna hälsning, att de voro honom nära,

så nära till och med, att de sista natten stått vid hans

kammardörr, ty huru skulle brevet och dolken annars ha kommit dit?

Nu rann honom i minnet Mala Spinas avskedsord: »Då någon

av vår orden erhållit ett uppdrag, övervakas hans steg och varje

hans förehavande av för honom obekanta, kanske till och med

osynliga personer, och detta i vilket land han än må

befinna sig.»

Vilket slående bevis hade han ej nu erhållit på att detta

Övervakande icke vore ett tomt skrämskott.

Han satt länge med huvudet lutat mot händerna och stirrade

Jakob Bagges skatt 9på den hemliga skriftens mystiska tecken. Plötsligt slog han

Randen i bordet och utropade:

— Jag måste finna skatten inom en vecka----------

Med sammanbitna tänder tillade han: Men huru?

I detta ögonblick gick Anna förbi fönstret.

Lambert såg henne, och i detsamma flög en idé genom hans

hjärna. Det förut så dystra och hopplösa uttrycket i hans

ansikte lystes upp av hopp och segervisshet, och i triumferande

ton utropade han:

— Hon skall visa mig vägen och hon skall göra det mot sin

vilja och utan att veta om det.

Innan vi gå att redogöra för utvecklingen av den plan, som

vid systerns åsyn så att säga framsprungit färdig i Lamberts

huvud, måste vi redogöra för några omständigheter, vilka

föranlett densamma.

Under den tid Lambert så ivrigt bedrev nattligt spioneri å

Mem och likt en orolig vålnad drev omkring i gårdens alla. vrår

och skrymslen, hade han en gång gjort en upptäckt, vars

betydelse för hans egen uppgift han ej då fattade, men nu med ens

stod klar för hans själ. Han hade en natt, då han strövade

omkring i huvudbyggnadens korridorer, sett en vålnad, som till

en början hos honom injagade en förlamande förskräckelse, men

vars rätta beskaffenhet han till sist uppdagade just till följe

därav, att han, lamslagen av rädsla, icke förmådde fly undan

det hemska spöket. Det var en i fotsid kappa insvept gestalt,

vilken liksom han irrade omkring i byggnaden, och med vilken

han plötsligt sammanträffade i en av månen upplyst gång. Då

gestalten kommit honom nära, där han stod tryckt mot en

pelare utan att av skräck kunna röra sig, upptäckte han till sin

gränslösa häpnad, att det var hans syster Anna. I början greps

han av den misstanken, att flickan vandrade förbjudna Vägar,

men av hennes stirrande blick, som intet tycktes se, men dock

säkert vägledde henne, samt av hennes stela rörelser insåg han

snart, att hon gick i sömnen. Och senare observationer bekräf-tade ock, att Anna verkligen var sömngångerska, fast hon

endast sällan begav sig ut på så långa vandringar, som denna natt.

Slutligen fann han även tillfälle att tala med fadern om denna

sak, och han bestyrkte riktigheten av Lamberts upptäckt, men

tycktes dock icke veta att flickan utsträckte sina

sömnvandringar till gårdens huvudbyggnad.

— Hon har, sade gubben, lidit av detta lyte eller sjukdom,

hur män nu må kalla det, sedan hon var barn, men ju äldre hon

blivit, desto mera sällan ha dessa sömnvandringar inträffat, och

därför hoppas jag, att det skall växa bort med tiden.

Fenomenet var icke Lambert obekant, ty på Braunsberg hade

han haft en kamrat, som i än högre grad än Anna led av denna

besynnerliga åkomma.. Och genom umgänge med denne hade

han gjort den erfarenheten, att om man går försiktigt till väga,

kan man giva en sömngångare impulser, vilka han under sömnen

lyder utan att veta något därom, sedan han vaknat.

Det var på^den senare omständigheten Lambert byggde sin

plan, och vi skola här nedan se, huru han utförde den.

Då det blev natt och alla i gården sovo, smög sig Lambert till

faderns bostad och gick in i köket, där Anna hade sin sängplats

i ens. k. fållbänk. Månskenet upplyste ganska tydligt det stora

köket, och Lambert såg, att Anna sov lugnt, vilket för övrigt

bestyrktes av hennes jämna andetag. Han gick bort till hennes

bädd, lutade sin mun till hennes öra och viskade:

— Riddar Erik befaller, att du genast skall se efter, om dörren

till de tolv apostlabildernas förvaringsrum är vederbörligen

stängd.

Flickan vaknade icke, men likväl tycktes viskningen ha

utövat ett visst inflytande på henne. Hennes sömn blev orolig,

hon vände och vred sig i bädden, och tack vare det klara

månskenet såg Lambert att det ryckte i hennes ögonlock och att hon

gång efter annan förde handen till pannan liksom för att bättre

reda sina tankar.

Ett ögonblick fruktade Lämbert ätt hon skulle vakna, ochhan brydde sin hjärna med att hitta på någon osanning, som

skulle förklara hans nattliga närvaro i köket. Men då hon

ganska häftigt reste sig i bädden, såg han av den stirrande blicken,

att hans fruktan var obefogad, ty hon befann sig tydligen just

i det egendomliga tillstånd, som utmärker sömngångare.

Lambert visste mycket väl, att han icke behövde gömma sig,

ty det är det egendomliga med sömngångare, att de aldrig se

människor, om dessa ock stå mitt för deras vidöppna ögon.

Däremot får man antaga att de se döda ting, ty annars skulle de ej

kunna vägleda sig med den säkerhet, som även under de

svåraste vandringar utmärker dem. Dessutom äro de ganska

känsliga för ljud, och kunna av plötsliga sådana lätt uppväckas.

Anna steg upp, tog på sig sina skor, öppnade ett skåp och

uttog därur en fotsid kappa, vilken hon svepte omkring sig —

samma kappa hon haft på sig den natten, hon skrämde Lambert.

Därpå grep hon en på väggen hängande nyckel och begav sig ut

på gården med denna egendomligt stela, men dock så säkra

gång, som utmärker sömngångare. Man har aldrig hört, att en

dylik fallit, så vida han ej plötsligt blivit väckt.

Hon ställde sina steg mot huvudbyggnaden och Lambert

följde efter, försiktigt undvikande varje buller, som skulle

kunnat väcka henne. Men hon gick inte till huvudingången, till vars

bastanta dörr hon icke hade någon nyckel, utan till en mindre

dylik, vilken vanligen användes av tjänstefolket, och till denna

dörr passade den nyckel, hon tagit i köket. Den ledde till en

lång gång på nedra botten, och då Lambert följt henne genom

denna, trädde de in i nedra våningens vestibul.

Innan vi gå vidare, måste vi nämna några ord om

huvudbyggnadens beskaffenhet. Den var uppförd i tvenne våningar,

den nedre av sten med mycket tjocka och grova murar, vars

små fönster snarare liknade skottgluggar än ljusöppningar.

Också framgick av hela byggnadssättet, att denna våning var

byggd med beräkning mera på försvar än på bekvämlighet. Den

övra våningen däremot var av trä, kanthugget liggtimmer, ochhade riktiga fönster och en bekvämare inredning. I denna

våning voro vapensalen samt borgherrens enskilda rum och

gästkamrarne belägna. Från den nedre våningens stora,

hall-liknande vestibul förde en bred trappa av ek upp till övre våningen.

Det var i denna vestibul vi lämnade sömngångerskan och .

hennes lurande följeslagare.

Det väckte en viss förvåning hos Lambert, att Anna, sedan

de kommit in i vestibulen, likgiltigt gick förbi de dörrar, som

därifrån ledde till källarvåningen, i vars labyrinter han

allt

jämt förmodade, att det sökta gömstället befunne sig. I stället

gick hon rakt bort till trappan och trädde fyra å fem steg upp

på densamma. Men där stannade hon, böjde sig åt sidan och

stack armen ned mellan trappan panel och väggen. Ett

ögonblick stod hon så, liksom trevande efter något, som Lambert

icke kunde se, därpå vände hon plötsligt om, gick ner för de få

trappstegen, passerade vestibulen och gången och återvände till

sitt kök, dar hon gick till sängs och tycktes få minuter därefter

åter njuta den lugna sömn, som blivit avbruten av Lamberts

viskning.

Lambert, som nu också uppsökt sin bädd, kände sig tveksam

angående utgången av sitt experiment — ja, han grubblade över

detta ämne nästan hela natten.

Hade den sömngångerskan givna impulsen plötsligt förlorat

sin kraft, då hon befann sig ett stycke upp i trappan? Eller

vore dörren till silverskattens förvaringsrum belägen just i

trapp-panelen?

Ja, den frågan kunde endast lösas på undersökningens väg,

och Lambert föresatte sig att göra en grundlig sådan. I alla

händelser hade han ju fått en utgångspunkt för sina blivande

efterforskningar. Med denna tanke insomnade han slutligen,

men då hade det redan börjat dagas.XV.

De tolv apostlarna.

Hade Lambert den första tiden haft genomgående otur med

sina hemliga efterforskningar på Mem, så såg det från och med

experimentet med sömngångerskan ut, som om lyckan vänt

sig till hans fördel. Första beviset härpå inträffade redan

följande dag, i det riddar Erik Bagge reste bort för att tillse ett av

sina mest avlägsna jordagods och tog gamle Velam med sig.

Härigenom underlättades nämligen i hög grad Lamberts

förehavande, ty Anna var sysselsatt i kök och tvättstuga, och i sin

egenskap av slottsskrivare förstod han mycket väl att

sysselsätta den hemmavarande tjänarepersonalen på sådana platser,

där de icke voro i vägen för hans undersökningar. Också dröjde

det ej länge efter riddarens och hans trotjänares avresa, förr än

Lambert begav sig till stora trappan för att på den punkt, där

Anna under sin sömngångarevandring stannat, söka ett svar på

det i förra kapitlet framkastade spörsmålet.

I början fann han just ingenting, och han var nära att

misströsta om att det givna uppslaget skulle lända till önskat

resultat, men då han med armen nedsträckt i det trånga

mellanrummet av panelen och väggen trevat en stund, fann han en kort

uppstående jämten, vars uppgift på denna plats syntes svår att

förklara. Och då han böjde den nedåt, hörde han en

egendomlig knäppning i trappan och tyckte sig märka en viss rörelse i de

närmaste trappstegen. Detta gav anledning till en närmare

undersökning av trappan, och efter en stund upptäckte han, att

fem av trappstegen tycktes kunna skiljas från de övriga. Han

försökte att lyfta upp dem, men det gick ej till en början. Efter

flera experiment fann han dock, att sedan järntenen blivit

kraftigt böjd nedåt, kunde de fem trappstegen lyftas upp såsom en

lucka och resas på kant mot den övre trappan.Med någon ansträngning gjorde han det, och fann till sin stora

glädje, att i det svalg, som därigenom öppnades i trappans nedre

del, gick en smal trappa nedåt. Han gick ned för densamma

och stod framför en järnbeslagen dörr, låst med hänglås.

Nu tog han ett avtryck av hänglåsens nyckelhål, studerade

noga den sinnrika mekanismen till den egendomliga luckan och

nedfällde den åter.

Lambert var utomordentligt glad och belåten, ty det syntes

honom otvivelaktigt, att han nu stod vid det sökta målet. Den

där grova dörren där nere under trappan måste leda till en

hemlig källare, och i denna källare funnes, därom var han övertygad,

de tolv apostlarne. Anna hade uppfattat hans viskning som en

befallning att se efter, om den egendomliga trappluckan vore

stängd, hon hade stuckit armen ned mellan väggen och panelen,

funnit järntenen i den ställning, den borde ha, då luckan var

låst, och därmed hade hon ansett sitt uppdrag fyllt och återvänt

till sin bädd. Under sömnen hade hon röjt den hemlighet,

vilken hon som vaken så trofast bevarat. Det i Braunsberg

inhämtade sättet att förmå sömngångare att medvetslöst handla efter

givna impulser hade visat sig verksamt och lett till det åsyftade

målet. Utan en dylik hjälp skulle Lambert, det insåg han

fullkomligt, aldrig ha funnit denna utomordentligt skickligt dolda

källardörr.

Det var nu den sistnämnda, som utgjorde det enda återstående

hindret, men detta hinder, det måste Lambert erkänna för sig

själv, vore just icke av det lättaste slaget. Kunde han ej skaffa

en falsk nyckel, som öppnade den grova hänglåsen, så vore de

tolv apostlarne ännu väl förvarade, ty så mycket hade Lambert

trots mörkret där nere i gången under trappan sett av denna

dörr, att den svårligen läte öppna sig med våld.

Emellertid beslöt Lambert att uppskjuta varje nytt försök till

natten, ty en tillfällighet kunde ju föra någon av tjänarne till

vestibulen, och då vore han förlorad. Det djupa svalg i trappan,

som uppstod vid luckans öppnande, kunde icke undgå att upp-märksammas av en var, som passerade detta rum. Under

tiden ville han bereda sig på det svåra nappatag, som han/

insåg att han måste få med dörren, innan den släppte honom

igenom.

Då natten kommit och allt gårdens folk sov i sina sängar, alla

utom vakten i porttornet, lämnade Lambert sin kammare och

begav sig till vestibulen i huvudbyggnaden. Nu behövde han ej

vara rädd att bli störd, ty husbonden och den förnämste av

tjänarne voro ju borta, och de övriga, bland vilka icke fanns

någon, som hade rimligt skäl att nattetid passera vestibulen,

lågo i sin sötaste sömn. Han hade försett sig med en lykta,

filar och tänger samt en hel del nycklar, dels sådana, vilka han

såsom slottsskrivare hade tillgång till och vilka efter jämförelse

med avtrycket sågo ut att kunna passa, dels falska dylika, som

han förskaffat sig under den tid han drev sitt nattliga spioneri

på Mem. Så rustad begav han sig till trappan, öppnade utan

svårighet den så finurligt dolda luckan, trädde ned för dess

trappsteg och började att experimentera med hänglåsen.

Den motstod länge alla hans ansträngningar. Först sedan

han provat minst ett dussin nycklar och sedan han med

skicklighet, som vittnade om goda anlag för inbrottstjuvyrket, filat

till en av de falska nycklarne, gav låset vika och öppnade sig.

Lambert drog en lättnadens suck, ty nu hade han övervunnit

det sista hindret och det blev honom lätt att öppna den grova

dörren. Då han, efter att inkommit i det hemlighetsfulla

underjordiska rum, vartill han med så stor möda berett sig inträde,

lät skenet av sin lykta falla in i det mörka okända, greps han av

förfäran och var nära att i förskräckelsen släppa lyktan i golvet,

Och likväl var den syn, som så upprörde honom, i själva verket

ingenting annat än vad han väntat och hoppats att få se. På

en låg upphöjning stodo i dubbel rad tolv människofigurer av

glänsande silver, skinande och blanka, som hade de nyss utgått

från konstnärens verkstad. Men han tyckte att de rörde sig,

att de blickade hotfullt på honom.Denna synvilla var dock icke så oförklarlig i betraktande av;

dels den klena belysningen, dels Lamberts upprörda sinnesförr

fattning, vilken icke tillät honom att hålla lyktan stadigt.

Sedan han något lugnat sig, företog han en noggrann

granskning av den lokal, där han nu befann sig. Det var en icke

särdeles stor, välvd källare, som helt och hållet saknade varje

ljusöppning och där sålunda natt och dag ett ständigt mörker ruvade.

I en järnlänk i taket hängde dock en väl arbetad, skålformig

lampa av brons, vars veke visade spår av att för icke så länge

sedan ha varit tänd. Lambert tände den ur sin lykta, och nu

blev det honom lättare att överskåda detta hemlighetsfulla

rum, som måste vara Mems skattkammare — riddar Erik Bagges

»Eskils gemak», för att låna ett ur den förste Vasakonungens

historia välkänt namn.

Det som i främsta rummet ådrog sig uppmärksamhet var

naturligtvis de tolv apostlabilderna. Då Anna betecknat deras

storlek såsom en »storväxt tolvårings», hade hon icke överdrivit,

ty bilderna voro i själva verket av mer än halv kroppsstorlek.

Lambert grep tag om den, som stod honom närmast, för att

känna på tyngden, och fann att silvret måste vara tjockt, ty den

var mycket tung, ja, motsvarade ensam en fullgod mansbörda.

Han häpnade. Vilken oerhörd skatt i silver efter tidens höga

silvervärde representerade ej dessa tolv apostlabilder! Lambert

hade under sitt växlingsrika liv allt för ofta saknat mynt för att

icke med vördnad och bävan stå inför en efter hans måttstock

så omätlig skatt. Vad bildernas konstvärde angår, så utgjorde

de ett så typiskt prov på medeltidens munkskulptur, att vår tid

sannolikt icke skulle satt detta värde särdeles högt, men för

Lambert, ett barn av renässansens första brytningstid i norden,

utgjorde de även i detta hänseende en källa till beundran. Trots

sin strängt katolska uppfostran i jesuiterskolan var han i själva

verket en mycket ljum troende, ja, i sina mera lättsinniga

ögonblick kanske snarare ateist än rättrogen katolik, men han hade

dock insupit tillräckligt av katolikernas bilder dyrkan för att in-för dessa apostlar känna icke blott snikenhetens åtrå utan

blandat därmed även en smula andakt.

Apostlabilderna voro dock icke det enda, som fanns i denna så

väl dolda skattkammare. Där stodo även icke mindre än fem

kistor, de fyra ganska stora, den femte betydligt mindre. Och

de voro icke låsta. Förmodligen ansåg ägaren att källaren vore

så väl förvarad, att någon ytterligare lås vore obehövlig. Vad

månde dessa kistor innehålla?

Lambert kunde ej motstå frestelsen att lyfta upp locket av

den minsta. Den var till brädden full med silvermynt.

Han stack handen ned bland myntet och kände därvid, då

han grävde och rörde i det, en vällust, som hade alltsamman

varit hans. Skulle han fylla sina fickor? Månne riddaren skulle

märka, om han tog några händer fulla?-----------

Han hann icke komma till klarhet med sig själv i denna punkt,

ty plötsligt avbröts han på ett sätt, som. jagade en rysning av

förlamande skräck genom märg och ben. Han hörde nämligen

det gnisslande och knarrande ljud, som maskineriet i trappan

där ute nyss åstadkommit, då han öppnade det; därpå följde en

hård duns,.som om luckan slagits igen, och därpå en knäppning,

som av ett lås vilket slutes.

Av sin föregående noggranna undersökning visste Lambert,

att trappmekanismen ej kunde öppnas inifrån, ty där vore den

mellan väggen och panelen gömda hävstången oåtkomlig.

Ett ögonblick stod han som förlamad, ännu med handen i

mynthögen, men så grep han lyktan och störtade upp för

trappan. Luckan var nedfälld. Då han med anlitande av hela sin

kraft satte skuldran emot och bände, fann han att det icke stod

i hans förmåga att rubba luckan en hårsmån. Den var låst.

Fångad således! Maktlös sjönk han ned på trappan.

Det var inga tröstefulla tankar, som nu virvlade omkring i

jesuitens av skräck förvirrade hjärna. Skulle han dö här i denna

håla vid apostlarnes fötter, dö av svält? Riddaren och fader

Velam skulle bli borta i flera dagar, och vem vet för övrigt, om

det ens efter hemkomsten skulle falla någon av dem in att

besöka lönnkällaren. Och säkerligen hade ingen på gården mer än

de två reda på hemligheten — jo, även Anna kände den ju, men

huru kalla henne till hjälp? Att ropa skulle båta föga, ty valven

och de tjocka ekplankorna i trappan skulle kväva ljudet. Och

om man hörde något, skulle ingen ana varifrån nödropen

kom-mo. Man skulle tänka på gastar och spöken, men icke på att en

stackars levande människa kunde ha fallit i en fördold fälla.

Ekplankorna i trappan! — Månne det inte skulle vara

möjligt att med ihärdigt arbete genombryta dem? Han hade ju

vissa verktyg — en fil, en tång och en stålmejsel samt därtill

en skarp och bastant kniv. Nog skulle han med tiden kunna

skära och bryta sig ut genom trappan. Men det ginge inte så

fort och så — därmed vore han ju gripen på bar gärning. Den

sönderbrutna trappan skulle förråda honom. Man skulle tro, att

han brutit sig in i skattkammaren för att stjäla. Hm! — Det

finge inte hjälpa, då det gällde att frälsa sig från en kvalfull död.

Komme han blott ut, så vore det inte värre än han finge

försvinna från gården. Dessförinnan kunde han ju fylla sina fickor

med silvermynt.

Dessa tankar lugnade honom något, och han beslöt att genast

gripa verket an. Men så slog honom en ny tanke, som förmådde

honom att åter sätta sig på det nedersta trappsteget. Vore han

icke redan förrådd? Vem hade slagit igen luckan och låst den

medelst den dolda järntenen. Den som det gjort, hade säkert

märkt att någon vore i den hemliga källaren, och han hade låst

tjuven inne och gått bort att hämta folk för att gripa honom.

Ja, så måste det vara.

Men vem hade gjort detta? Lambert var övertygad om att

endast tre personer kände hemligheten, riddar Erik, Velam och

Anna. Men riddaren och fadern voro ju långt borta. Eller

skulle de helt oväntat ha kommit hem under natten? Det vore

knappast troligt. Då måste det vara Anna. Tänk om hon gjort

det under sömnen! — Den impuls han givit henne förra natten140

kunde möjligen ännu icke ha släppt sitt tag utan ånyo förmiti

henne att i sömnen gå och se efter, om det hemliga

förvaringsrummet vore vederbörligen tillstängt. Och denna gång hade hon

funnit det öppet. Då låg det ju nära till hands, att hon skulle

stänga luckan. Me.i hade hon gjort det i sömnen, så skulle hon

icke ha något minne därav, då hon vaknade. Och därigenom

vore hemligheten räddad, om han blott kunde komma ut utan

att lämna något spår efter sig. Ja, om han blott kunde komma

ut--------— Han måste noga undersöka sitt fängelse, innan han

började karva i trappan.

Behärskad av denna tanke gick han åter in i källaren, drog

upp veken i lampan, så att den lyste ännu klarare, och började

sin undersökning. " Och till sin utomordentliga glädje fann han

nu något, som han förut icke observerat, nämligen en smal dörr

å källarens ena kortvägg. Den var överkalkad liksom muren,

det var därför han icke förr än nu märkt den. Naturligtvis

skyndade han c tt försöka öppna den, men den var låst, dock

lyckligtvis icke med hänglås utan med e i vanlig lås, som hade

ett tvärs genom dörren gående nyckelhål.

Nu gällde det att pröva de falska nycklarne, och han darrade

av iver och oro under detta försök, men det lyckades. Bakom

dörren var en smal stentrappa, som ledde uppåt, således till

första våningen. Gott, tänkte Lambert. Är jag bara där, så

skall jag nog taga mig ut och släckande lampan i taket begav

han sig uppåt den nya trappan. Men därvid grep honom en ny

tanke. Det var honom omöjligt att inifrån stänga den

hänglås-försedda dörr, genom vilken han först kommit in i riddar Eriks

skattkammare, och det skulle förr eller senare röja, att någon

varit där. Ett ögonblick tänkte han på att fylla sina fickor med

silvermynt och så rymma från gården innan fadern och hans

husbonde komme hem, ja varför icke redan samma natt. Men han

övergav åter denna tanke och beslöt i stället att sedermera

utifrån stänga den olyckliga dörren. Han hade det för bra på Mem

för att åter begiva sig ut på äventyr, låt vara med fickorna fullaav stulet silver. Och för övrigt föll det sig för honom

motbjudande, att i sitt fädernehem uppträda som en vanlig tjuv. Om

det vore för ordens räkning och på dess befallning — ja det vore

en annan sak. Nej, han ville icke för egen räkning stjäla

riddarens silvermynt.

Sedan Lambert åter stängt den sist anträffade dörren, begav

han sig upp för den smala trappan och stod snart framför en ny

dörr. Men den var. lätt att öppna, ty den hade klinklås och

klinkan satt på den emot Lambert vettande sidan.

Då han öppnat dörren och, lysande för sig med lyktan, trädde

över dess tröskel, hajade han till av lutter förvåning och något

som rätt mycket liknade vanlig spökrädsla. Han befann sig i

ett mycket litet rum, vars väggar och tak voro överdragna av

svart tyg. Och på ena väggen stod ett litet svartklätt altare,

över vilket hängde en målad tavla.

— Vad, utropade Lambert så högt, att han skrämdes vid

ljudet av sin egen röst, skulle således riddar Erik i djupaste

hemlighet vara en rättrogen katolik, fast han inför världen är

lutheran? Detta är ju en bönkammare. Varken altaret eller

bön-pallen saknas, och över det förra hänger en madonnabild. Vem

skulle ha trott något dylikt.

Men vid närmare undersökning fann han, att han åtminstone

i ett hänseende misstagit sig, ty bilden över altaret föreställde

ej Guds moder, utan en vanlig dödlig. Det var nämligen

porträttet av en ung, utomordentligt vacker flicka med långa

guldgula lockar och för övrigt klädd i tidens dräkt för adliga

jungfrur.

Lambert stod länge försänkt i betraktande av denna härliga

bild, ja han glömde inför densamma rent av sin äventyrliga och

osäkra ställning för tillfället blott för att betrakta dessa ädla

och hänförande drag.

—" Aha, utropade han slutligen för sig själv, här har jag då

upptäckt en annan av riddar Eriks hemligheter, och en som han

kanske, när allt går komkring, håller lika mycket i helgd, somsilverskatten där nere. Det är ett minnets tempel jag funnit,

ej en vanlig bönkammare. Anna påstod ju att hans mjältsjuka

härleder sig av en olycklig ungdomskärlek. Här har jag

upptäckt nyckeln till denna kärlekssaga.

Efter något letande fann Lambert en dörr, dold i det svarta

draperiet, men blev helt förvånad, då han öppnade den, ty åter

fann han en dörr framför sig, så nära den andra, att

mellanrummet nätt och jämt lämnade plats för en människa. Den var

emellertid lätt att öppna, och Lambert fick nu förklaringen till

dubbeldörrarna. Han befann sig i riddar Eriks sovrum och hade

kommit dit genom — ett skåp, ett stort skåp åv snidad ek, som

upptog nästan hela väggen.

Riddar Erik hade väl gömt sitt »minnets tempel», ty det var

icke.lätt för främlingen att ana, att vägen dit gick genom det

stora skåpet.

Nu befann sig Lambert på känd mark, och det var honom

ingalunda svårt att leta sig väg till vestibulen och därifrån genom

den förut omtalade sidodörren ut i fria luften. Men någon

sömngångerska kunde han icke upptäcka. Var det Anna, som slagit

igen trappluckan och därigenom fångat honom — och vem skulle

det annars ha varit? — så hade hon redan hunnit tillbaka till sin

bädd.

En halv timma senare finna vi Lambert i sin kammare.

Fördjupad i tankar satt han med ett obrutet brev i handen, liksom

hade han varit rädd att öppna det.

Det var det brev, som Mala Spina givit honom0 i Danzig, med

föreskrift att icke öppna det förrän han upptäckt, var de tolv

silverapostlarne voro gömda. Mången gång hade kan känt sig

frestad att bryta emot Mala Spinas bud och intränga i brevets

hemlighet. Därigenom skulle han ju fått veta, vad som skulle

ske, sedan upptäckten blivit gjord. Men av fruktan hade han

betvingat sin nyfikenhet. Nu hade han däremot rätt att läsa

detta brev, ja, det var till och med hans plikt. Men nu var han

rädd för den hemlighet, som lurade bakom inseglet.Kanske innehöll det en befallning, som det skulle kännas tungt

att uppfylla. Lambert kände i sitt inre en obenägenhet att

förråda riddaren, som han förr knappast skulle trott vara möjlig.

Skulle brevet döma honom att bestjäla, kanske mörda sin

välgörare? Det var det han misstänkte, och det var det som

vållade hans tvekan att öppna det.

Trots jesuitskolan i Braunsberg och trots de demoraliserande

vandringsåren i Tyskland, var dock Lamberts hjärta icke helt

och hållet fördärvat, och det var med en viss förvåning för honom

själv, som han gjorde denna upptäckt.

Omsider bemannade han sig och bröt brevet. Och då han

läst det, kände han en viss lättnad. Det innehöll endast en

befallning att han i chiffer skulle uppsätta en noggrann

beskrivning på var apostlarne förvarades och huru man lättast skulle

intränga i gömstället. Denna beskrivning skulle inneslutas i ett

brev, som till utanskrift bar 12 kors. Och brevet skulle han

hemligen inlägga under en viss, noga beskriven gravsten i St.

Laurentii kyrka i Söderköping. Därefter skulle han i ro och

lugn avvakta vidare befallning.

Tills vidare åtminstone kunde han således kvarstanna på Mem

och avvakta vad som komma skulle» och detta uppskov skänkte

honom en viss tillfredsställelse.

XVI

Onsdagsbröllopet på Stegeborg.

Ett par veckor hade gått efter jungfru Sigrid Brahes ankomst

till Stegeborg och vi befinna oss i slutet av mars. Under denna

tid hade ingenting annat märkligt inträffat, än att

änkedrottning Gunilla, som fått spörja att hennes förrymda hovtärna up-pehöll sig å Stegeborg, låtit genom sin hovmästare reklamera

henne, fast utan resultat, samt att riddar Johan Gyllenstjerna en

vacker dag infann sig på borgen och blev på det vänligaste

mottagen av prinsessan. Detta senare väckte dock föga

uppmärksamhet inom det lilla hovet, ty herr Johan hade mer än en gång

förut gästat prinsessan, och hans kärlekshandel med Sigrid

Brahe, vilken ju allmänt betraktades såsom Erik Bjelkes

trolovade, hade ännu ej hunnit bli känd på Stegeborg.

Så hände det sig en dag, som just var en onsdag, att

prinsessan till icke ringa förvåning för hovfolket lät tillsäga, att

slottskyrkan skulle klädas med granris, bonader och mattor, alldeles

som gällde det att fira en stor fest. Och på samma gång fick

köksmästaren befallning att ställa i ordning en festmåltid i

slottets riddarsal, som likaledes pryddes och pyntades på bästa vis.

Och prinsessan övervakade själv alla dessa tillrustningar med

ett intresse, som hon icke på mången god dag ådagalagt för

husliga angelägenheter, något som hon annars helst överlämnade

åt sina underlydande.

Man undrade och sporde varandra, vad detta månde betyda.

Vad kunde det vara för en fest, som skulle firas?

Vad som gjorde saken ännu mera mystisk var, att inga

anstalter gjordes för att emottaga främmande gäster, varav kunde

slutas, att inga dylika väntades. Det måste således vara fråga

om en fest för endast det lilla hovets egna medlemmar, men vad

kunde den gälla? Slutligen gick nyfikenheten så långt, att

slottets »oldfru», den gamla trotjänarinnan Sisela, som burit

prinsessan Anna på sina armar, då hon var ett litet barn, och allt

sedan tjänat henne såsom den mest förtrogna av hennes

tjänarirnior, beslöt att på allmän begäran taga bladet från munnen

och rent ut fråga prinsessan, vad alla dessa tillrustningar

betydde. Men hon fick ett så snävt svar, att varken hon eller

någon annan vågade göra om försöket.

En främmande gäst, synbarligen väntad av prinsessan Anna,

anlände dock till Stegeborg alldeles lagom att deltaga i middags-måltiden, det var herr Lindorm Bonde, kouung Sigismunds

sändebud i Sverige vid denna tid. Middagen åts dock alldeles som

vanligt, men efter dess slut tillkännagav prinsessan, att hela

hovet, var och en klädd i högtidskläder, skulle infinna sig i

kyrkan till gudstjänst klockan 5.

Ny förundran!

Prinsessan hade just icke gjort sig känd för kyrksamhet. Det

gick mången söndag utan att hon satte sin fot i Guds hus, hur

tillgiven hon än annars var den lutherska läran, åtminstone då

det gällde att taga den i försvar gent emot katolikerna. Och

nu ställde hon till mässa mitt i veckan.

Vad skulle det betyda?

Emellertid var det näppeligen någon inom den lilla hovstaten

på Stegeborg, som icke i god tid infann sig i den festligt klädda

kyrkan, full av nyfikenhet, om än icke av andakt. Och denna

nyfikenhet minskades ingalunda, då man såg, att prinsessan och

hennes hovtärnor ifört sig icke blott helgdagsdräkter utan även

sådana prydnader och smycken, som icke brukade komma fram

utom vid särdeles högtidliga tillfällen.

Fader Nicolaus Magni Eosander, kyrkoherde i Skällvik,

varunder Stegeborgs slott lydde, förrättade gudstjänsten i vantig

ordning, men de flesta av åhörarne lyssnade nog med ganska

förstrött sinne till hans med många vältalighetsblomster prydda

predikan, ty de tänkte mera på den överraskning, som väntade,

än på prästens ord. Och omsider slog ock stunden, som skulle

lisa deras nyfikenhet.

Då gudstjänsten var slut, trädde fader Nicolaus framför

altaret och samtidigt reste sig Lindorm Bonde, räckte Johan

Gyllen-stjerna sin hand och förde honom fram till altarskranket. Nu

reste sig också prinsessan, tog jungfru Sigrid Brahe vid handen,

förde henne fram till altaret vid Johan Gyllenstjernas sida och

fäste en krans av friska, doftande blommor på hennes hår.

Därefter började fader Nicolaus läsa vigselformuläret och

samman-vigde riddaren, riksamiralen och lagmannen i Tiohärads lagsaga

Jakob Bagges skatt 10Johan Gyllenstjerna till Lundholm med dygderika jungfiun

Sigrid Brahe, dotter till avlidne Peder Brahe, greve till

Visingsborg, friherre till Rydboholm m. m.

Bröllop! — Detta var således gåtans lösning, bröllop, och på

på en onsdag, fast dylika familjehögtider annars alltid brukade

hållas på en söndag. Också blev detta improviserade bröllop

allmänt känt under namnet: »Onsdagsbröllopet på Stegeborg»

och under denna benämning är det icke blott besjunget i

folkvisan utan ock omtalat i historien.

Men att bröllopet firades på en onsdag var icke det enda, som

beredde de närvarande undran och bestörtning. Varken bruden

eller brudgummen hade någon släkting närvarande vid

detsamma, och detta var något den tiden oerhört. Att bruden enligt

de flestas förmodan var en annans trolovade, finge ju passera,

ty sådant hade man hört förr, men utan släkt vid bröllopet, se

det var värre. Också var det ingen ända på tissel och tassel

mellan kyrkfolket, sedan ceremonien blivit fullbordad, men

detta avbröts genom prinsessans inbjudning att deltaga i

bröllopsfesten i riddarsalen, dit man genast skulle begiva sig, och

där bröllopsmåltiden redan var dukad.

Så voro de båda älskande nu förenade. Prinsessan Anna hade

hållit sitt löfte att hjälpa sin väninna ur den svåra dilemma,

vari kärleken å ena sidan och ett äldre löfte samt släktens och

änkedrottningens vilja å den andra bragt henne. Djärvt hade

hon avhuggit knuten, en djärvhet som framdeles kom att vålla

henne stor förargelse och många ledsamheter. Men denna afton

hade ännu ej de ledsamma följderna låtit sig förnimma. Väl

hotades de älskandes nyvunna lycka av mörka moln, bådande

dunder och blixt — ja, innan bröllopsmåltiden ännu var slut

skulle det första åskslaget komma, såsom vi snart få se — men

ännu var allt idel solsken.

Var det endast av vänskap och medlidande för sin väninna,

som prinsessan Anna genom sitt maktspråk åstadkommit denna

brådstörtade äktenskapliga förening?Ja, därom är svårt att döma, ty att intränga i de innersta

motiven för handlingar, som ligga så långt tillbaka i tiden, lyckas

väl knappast ens för romanskrivaren. Med kännedom om

prinsessan Annas karaktär låter det emellertid mycket väl tänka

sig, att onsdagsbröllopet på Stegeborg å hennes sida också

kunde vara ett schackdrag gent emot änkedrottningen och hennes

parti, ett vedergällningens hugg för det nederlag, hennes egen

kärlekslycka lidit till följe av intriger just från det hållet. Men

i så fall blev hennes seger dyr — ehuru ännu dyrare för

motståndarinnan, ty det säges, att drottning Gunillas två år senare

inträffade död i icke ringa mån påskyndades av hennes grämelse

över att genom »onsdagsbröllopet på Stegeborg» se sina käraste

planer korsade. .

Vi begiva oss till den ståtliga, festligt prydda riddarsalen på

Stegeborgs slott och kunna icke annat än beundra den rika

bröllopsprakt, som på så kort tid och utan att flertalet av de

medverkande kände ändamålet för detsamma, åstadkommits.

Väggarne voro behängda med konstnärligt vävda tapeter, vilka, om

de bevarats till vår tid, skulle uppvägts med guld, det stora

bröllopsbordet glänste av silver och kristall och dignade under

kostbara rätter och vid övre bordsändan hade upprests en

guldbro-derad tronhimmel eller s. k. pell, under vilken prinsessan satt

med bruden på sin ena sida och brudgummen på den andra.

Fader Nicolaus hade berett sig på att efter gammal sedvänja,

enligt vilken detta var ett monopol för prästen, hålla talet till

brudparet, och han hade redan börjat att härska sig såsom en

förberedelse till denna viktiga del av bröllopsceremonién, då han

till sin innerliga och stora förundran blev förekommen av ingen

mindre än prinsessan själv. Hon omtalade sin gamla och

beprövade vänskap för bruden, berörde till och med det kända

förhållandet, att denna, fastän yngre till åren, varit nära att bli

hennes styvmor, samt övergick därefter till några allmänna

betraktelser över kärlekens oberäknelighet. Den lille vingade guden,

sade hon, siktar stundom åt ett håll och skjuter på ett annat.Så hade det kommit sig, att hennes kära Sigrid Brahe råkat att

förälska sig i Johan Gyllenstjerna, under det hon varit trolovad

med en annan. Men äktenskapet, menade hon, vore icke en

affärshandling, där bebrevade avtal gällde, utan kärleken vore

det enda mynt, som vid slikt fall vore gångbart. Därför hade

hon icke kunnat likgiltigt åse, huru hennes mest älskade väninna

släpades till altaret med en man, som hon icke kunde älska, utan

då hon, prinsessan, anropades om hjälp och tröst, hade hon

beslutat att i ett hugg upplösa alla gamla bindande släktknutar

och låta de älskande få. varandra. Och sedan detta nu vore ett

av kyrkan helgat faktum, så måtte släkten i Guds namn säga

vad den ville. Därför ville hon bära ansvaret, och ansåg sig

desto lättare kunna göra det, som konungens representant i

Sverige, herr Lindorm Bonde, gillat företaget och därvid biträtt.

Nu ville hon emellertid med de närvarande dricka en skål för

de nygifta och nedkalla Guds välsignelse över deras framtida

samliv. . .

Skålen dracks med hänförelse och under högljudda

lyckönskningar till de nygifta.

Gösta Svan hade just satt bägaren ifrån sig, då en av

betjänterna rörde vid hans skuldra och viskade:

— Herre, där nere stå två riddare, som enständigt begära få

tala vid eder.

Gösta gick ned utan att taga närmare besked om vilka riddarne

voro, ty det vore ju ej ovanligt, att vägfarande sådana gästade

Stegeborg. »De komma rätt till pass till bröllopsfesten» var hans

outtalade tanke, under det han gick ned för trappan.

Då han kom ned i vestibulen, blev han helt häpen, ty han stod

ansikte mot ansikte med Gustav Brahe, och i dennes sällskap

befann sig Johan Sparre. Den tanken slog honom nu, att de väl

ändå kommo så lagom till pass.

Det var för övrigt icke svårt att se, att de båda riddarne voro

i hög grad upprörda. Särskilt gällde detta om Gustav Brahe.

Han var blossande röd i ansiktet, och utan att ens ge sig tid atthälsa; grep han Gösta hårt i armen och sade med en röst, som

lät hes och darrande:

— Säg mig på riddersmannatro, om det är sant, som man

nyss sagt mig, att prinsessan i dag låtit viga min syster vid Jo.

han Gyllenstjerna----------

— Ja, det är sant, svarade Gösta. Vi hålla just på med

bröllopsmåltiden.

—Det är oerhört! utropade Johan Sparre.

Gustav Brahe tog ett par steg åt trappan, men Gösta

hejdade honom.

— Vad ämnar du göra, sporde han.

— Taga Sigrid med våld och föra henne bort framför sadeln

på min häst, svarade han med gnistrande ögon.

Gösta drog sin värja och ställde sig framför trappan.

— Först över mitt lik, sade han, leder vägen till bröllopssalen,

om du går den i sådana avsikter.

Även Brahe drog sin värja, och säkert skulle en fäktning på

liv och död ha uppstått i trappan, om icke Sparre trätt emellan.

— Lugna dig, Gustav, sade han, och förgrip dig icke på fröken

Annas borghöghet. Vi komma för sent, och gjord gärning kan

icke ändras.

Såväl Sparre som Gösta Svan talade nu lugnande ord, och

snart lade sig den första uppbrusningen hos Gustav Brahe.

Gående fram och tillbaka i vestibulen med klirrande sporrar lät

häri dem tala, och efter en stund sade han:

— Jag vill tala vid prinsessan, men, märk noga, henne ensam,

För mig till ett avsides rum och bed henne möta mig där.

Denna begäran villfor Gösta gärna, och efter en stund blev

han åter synlig i bröllopssalen, där nu glädjen stod högt i tak.

Han ställde sig bakom prinsessans stol och viskade några ord i

hennes öra, som gjorde henne helt vit om kind. Men efter en

kort ursäkt till brudparet, följde hon honom ut, utan att detta

syntes väcka någon vidare uppmärksamhet.

Något senare finna vi prinsessan Anna och Gustav ensamma ien av slottets inre kammare. Prinsessan syntes upprörd, men t

Brahe talade med ett visst tillkämpat lugn. I hans ord klang

dock en ton av bitterhet, som icke kunde fullt undertryckas.

— Föga anade jag, sade han, då jag i dag på änkedrottningens

begäran begav mig hit för att komma till vänlig uppgörelse

rörande min syster Sigrid och återföra henne till släkten, att mitt

förehavande skulle få en så snöplig utgång.

— Detta var då ditt ärende!-------

— Ja, det offentliga — men jag hade ock ett annat.

— Och detta var-----------

— Att genom ärlig uppriktighet sönderriva det nät av lögner

och intriger, som elaka människor spunnit till en skiljemur

emellan dig och mig. Men det ärendet är nu lika ohjälpligt

förlorat som det andra.

— Varför skulle det vara så? Äro dina ögon lika väl Öppnade

för falskheten av det, som skilt oss åt, som mina numera äro

det, så synes mig att skiljoväggen bör vara fallen.

— Det skulle den också vara, om icke du själv rest upp den

ånyo och gjort den mycket starkare än förut.

— Varigenom har jag detta gjort?

— Genom att skymfa min släkt.

— Huru! Skulle jag ha skymfat Brahesläkten! Den

beskyllningen faller mig underligt före. Vari skulle då denna skymf

bestå?

— Däri, att du mot släktens vilj a och i dess frånvaro bortgift

en av dess döttrar, vilken till på köpet var trolovad med en

annan och vars löftesbrott sålunda sätter en ful fläck på hela

släkten.

— Jag är själv kvinna, och så länge jag lever, skall jag hävda

kvinnans rätt att själv bestämma över hjärta och hand.

Dessa ord uttalades med fast stämma och en höghet i blick

och åtbörder, som synbarligen imponerade på Brahe. Hon

till-lade med mildare röst:

— Mig synes att vad åom skett icke är värre än att en upp-görelse och försoning bör kunna ske när som helst, och jag för

min del vill tillmötesgå alla rimliga önskningar för vinnandet av

detta mål. Du klagar över att ingen av Brahesläkten varit

närvarande vid bröllopet. Gott, bröllopsmåltiden är ännu ej

avslutad, du är släktens huvudman, träd in i bröllopssalen, sätt

dig närmast högsätet och drick brudparet till — sedan må väl

ingen kunna säga att Sigrid Brahe trätt i brudstol i släktens

frånvaro. Detta vore en klok mans sätt att ställa till rätta en

sak, som han i alla fall ej förmår att ändra.

— Kanske vore det så, men det är icke mitt. Nu återstår för

mig endast att som släktens huvudman framställa en begäran,

nej, en fordran-------

— Och den är------

— Ätt min syster Sigrid genast följer med mig härifrån. Vad

som är gjort, kan icke ändras, och jag lovar dig vid min

ridders-mannaära, att göra allt för att förmå Erik Bjelke att godvilligt

återgiva Sigrids löfte. Därefter skall jag genom ett för släktens

ära och anseende passande bröllop på Rydboholm låta bekräfta

den vigsel, som i dag ägt rum.

— Ja, svarade prinsessan med en viss skärpa i rösten, om

hennes man Johan Gyllenstjerna tillåter det, så må hon i morgon

medfölja dig, men icke förr.

— Är "detta ditt sista ord, fröken Anna!

— Ja, det är det.

— I så fall farväl, och må Gud förlåta dig, vad du brutit emot

en av landets ädlaste släkter. Jag har älskat dig, stolta och

självrådiga Vasadotter, och jag gör det ännu. Men mellan oss

kan aldrig återknytas det band som varit — aldrig. Det löfte

giver jag dig dock, att jag, sedan jag frivilligt avstått

Vasadottern, aldrig skall träda i äktenskap med någon annan.

Farväl!

Med dessa ord kysste han hennes hand, bugade sig till avsked

och gick utan att se sig tillbaka. Men med handen tryckt emot

hjärtat stod prinsessan och lyssnade efter hans bortdöende steg.Därpå sjönk hon på knä vid fönsterbänken, viskande: »Han

skall hålla sitt löfte», lutade huvudet i händerna och grät.

Några minuter senare tog prinsessan Anna åter plats under,

tronhimlen vid bröllopsbordet, och ingen kunde se på hennes

ansikte; att hon gråtit. Ja, många av gästerna hade icke ens

märkt hennes korta frånvaro.

Men med dånande hovslag redo Gustav Brahe och Johan

Sparre bort ifrån Stegeborg.

Ännu dracks, glammades och skämtades länge i bröllopssalen

på Stegeborg, men omsider blev det tyst i borgen. Det ena

ljuset efter det andra slocknade i de långa fönsterraderna och allt

blev stilla och lugnt i nattens ro. Endast vakternas enformiga

tramp störde tystnaden. Onsdagsbröllopet på Stegeborg var

slut, men länge skulle dess efterdyningar räcka. Det gav

anledning till en dödlig fiendskap emellan några av Sveriges

mäktigaste och förnämsta ätter, och denna fiendskap gick så långt, att

den blev en riksdagsfråga. Först vid riksdagen i Söderköping

lyckades det nämligen att åvägabringa en försoning.

För prinsessan Anna blev detta bröllop än mera ödesdigert.

Att det för alltid skilde henne ifrån barndomsvännen Gustav

Brahe, var den för henne kanske smärtsammaste av, dess

verkningar, men det medförde ock många andra ledsamheter, varav

ett dundrande bannebrev från farbrodern hertig Carl icke må

förgätas, samt ett spänt förhållande till några av de förnämsta

familjerna, vilket kanske mera än Sigismunds nederlag år 1598

bidrog till hennes beslut, att för alltid lämna fäderneslandet och

bosätta sig i Polen.

*

Det hade ursprungligen varit Johan Gyllenstjernas mening,

att en av dagarne efter bröllopet med sin unga fru begiva sig

till sin gård Vrigstad i Småland för att där tillbringa

smekmånaden. Men genom en tillfällighet blev det bekant på borgen, attBjelkarne med en väpnad hop av sitt husfolk lagt sig i försåt

för honom i avsikt att under resan dräpa honom och bortröva

bruden. Och då herr Johan för tillfället icke hade mer än några

få tjänare till sin disposition, beslöt han att antaga prinsessans

inbjudan att tills vidare med sin maka kvarstanna på Stegeborg.

Dess fasta murar och en besättning av över 50 man, vilken

dessutom Söderköpings borgare voro skyldiga att vid tillfälle

förstärka, erbjöd en säkerhet, som det under sådana förhållanden

skulle varit en galenskap att uppgiva. Först efter mer än tvenne

veckor, d. v. s. i medlet av april, ansågos vägarne någorlunda

säkra för Bjelkarnes anslag, och då företogs äntligen

Smålandsresan.

Men prinsessan Anna, som ansåg att största försiktighet

vore av nöden, för den händelse Bjelkarne ännu icke uppgivit

sina våldsplaner, gav Gösta Svan order att med 30 ryttare

beledsaga makarne Gyllenstjerna under den första dagsresan.

Prinsessans farhågor visade sig emellertid obefogade, intet som

helst äventyr mötte de resande, och då det led mot aftonen bjöd

Gösta sina skyddslingar farväl och återvände emot Stegeborg,

som icke för länge borde sakna en så stor del av sin garnison och

vilket han hoppades uppnå under natten.

Det stod dock skrivet i ödets bok, att återfärden icke skulle

bli lika fri för äventyr som bortresan.

Vid midnattstid passerade Gösta i spetsen för sin"lilla trupp

det i god ro sovande Söderköping och därpå gick det i friskt trav

vägen nedåt Stegeborg. Då han hunnit något litet förbi

Skönberga kyrka, väcktes han plötsligt upp ur sina tankar av skott,

först ett, så ett till och sedan flera, det ena efter det andra, än

enstaka, än i hela salvor. Han stannade och lyssnade. Det

kunde icke betvivlas att en skarp strid pågick någonstädes i

närheten norrut — han tyckte av ljudet att döma, som vore det vid

Mem.

Skulle riddar Erik Bagge ha blivit överfallen på sin gård och

av vem?Även vaktmästaren*), som var hans närmaste

underbefälhavare, tyckte att skotten kommo från Mem och trodde att en

nattlig strid måste utkämpas därstädes.

Gösta besinnade sig ett ögonblick. Kunde han lämna sin vän

riddar Erik i sticket, om han blivit överfallen på sin gård? Nej!

Och han visste att ungefär mitt för den plats, där han befann

sig, var ett vadställe i Storån, som kunde passeras av ryttare.

Han tvekade icke längre, gav ett kommandoord och i nästa

ögonblick ilade den lilla truppen markledes i fullt galopp i riktning

emot Mem.

XVII.

Ett nattligt överfall.

För att erfara, vad den nattliga strid betydde, som förmått

Gösta Svan att med sina ryttare vika av vägen och skynda

till undsättning, måste vi begiva oss till Mem samt därvid gå

några timmar tillbaka i tiden

Gamle Velam hade för vana att tidigt gå till sängs och

oaktat sin höga ålder led han, tack vare ett rörligt och verksamt

liv, sällan av sömnlöshet, annars ofta en av ålderdomens

svåraste åkommor. Men någon enstaka gång hände det, att han

i timtal vände och vred sig på sin bädd utan att finna ro. Och

vanligen inträffade det då, att han under sömnlöshetens plåga

ytterligare pinade sig genom föreställningar, att han under

dagens bestyr glömt eller försummat något, och då fanns

ingen annan hjälp än att stiga upp cch öveityga sig om hur det

*) En underofficersgrad, motsvarande vår tids fanjunkare.i verkligheten förhöll sig med dessa vanligen inbillade

underlåtenhetssynder.

Ett dylikt fall hade inträffat denna afton. Gubben kunde

icke sova, och under sitt vakande inbillade han sig bland

annat, att han glömt att låsa en inre dörr till rustkammaren, där

han under eftermiddagen varit träget sysselsatt med att omse,

putsa och ordna en mängd där förvarade säker.

Rustkammaren var gubbens ögonsten, och tanken att han genom sin

vårdslöshet utsatt denna helgedom för att beträdas av

obehöriga personer, kanske tjuvar och skälmar, pinade honom

till den grad, att han beslöt att stiga upp och begiva sig dit

för att se efter.

Tänkt och gjort. Gubben klädde sig skyndsamt, och utan

att bry sig om någon lykta, ty det var icke särdeles mörkt i

aprilnatten, trots de drivande molnen, och dessutom kände

han ju så väl varje vrå på Mem, att han kunde hitta i det

svartaste mörker, begav han sig ut och gick raka vägen till

rustkammaren.

Denna var en rymlig sal, som gick tvärs igenom en av de i

endast en våning uppförda sidoflyglarne. Mot borggården

hade den utom dörren ett par förgallrade fönster, men utåt

trädgården, som låg på andra sidan om denna flygel, endast

några smala skottgluggar i den tjocka stenmuren. På ena

sidoväggen fanns en dörr, vilken medelst en korridor förde till

andra ekonomilokaler. Det var denna dörr gubben trodde sig ha

glömt att låsa.

Väl inkommen i rustkammaren övertygade han sig snart om

att hans farhåga var ogrundad och dörren ordentligt stängd,

men just som han stod i begrepp att åter avlägsna sig, hejdade

han sig, ty han tyckte sig höra viskande röster.

Vad skulle det betyda och varifrån kommo de? Ja, det

kunde han i början ej upptäcka, men då han närmade sig de öppna

skottgluggarne förnam han, att de härledde sig från tvenne

personer, vilka stodo i trädgården, och av vilka han genom enskottglugg kunde svagt skymta den ene, en undersätsig karl

klädd som sjöman, men den andre kunde han icke se.

Samtalet fördes på tyska, men som gubben Velam under sitt långa

och omväxlande liv kommit i beröring med många tyskar, hade

han lärt sig tillräckligt av. deras språk för att åtminstone

delvis uppfatta samtalet.

— Kom ihåg ditt löfte, sade den ena rösten, att du eller ditt

folk icke skall skada den gamle till liv eller lem, och ej

heller hans dotter.

— Så sant jag heter Kurt Rosegger, svarade den andra rösten,

så skall icke ett hår krökas på deras huvuden.

— Men, återtog den första rösten, icke heller vill jag, att du

dödar riddaren utan endast binder honom eller på annat sätt

gör honom oskadlig, medan I bortfören skatten.

— Även det lovar jag, svarade den andra rösten, så vida han

icke sätter sig till för svårt motvärn under striden.

— Jag hoppas, vi skola undvika strid.

Detta var de sista ord gubben Velam hörde, ty därefter

avlägsnade sig de samtalande.

Gubben Velam stod som förlamad.

— Ben gamle och hans dotter — binda riddaren — bortföra

skatten-------Men rösten, rösten — rösten av den män, som

han icke kunde se, var det icke en bekant röst — var det icke

Lamberts? — Omöjligt! — Icke kunde Lambert deltaga i

dylika anslag!

Men nu var icke tid att fundera — här måste handlas, ty

det var uppenbart, att Mem hotades av en stor fara. Och

denna tanke ryckte gubben ur den förlamning, som samtalet och

de gruvliga misstankarne väckt. Med en ynglings rörlighet

skyndade han till porttornet, övertygade sig om, att porten

var stängd och att vakten icke sov. Därpå ilade han till

borgstugan och väckte huskarlarne, vilka han befallde att genast

väpna sig, begav sig därefter åter upp i porttornet för att speja, men

kunde icke se något misstänkt. Då beslöt han att väcka riddaren.På vägen till huvudbyggnaden tittade han in i sonens

kammare. Lamberts säng var tom.

I början ville icke riddar Erik tro, vad gubben berättade.

. —Månne du inte drömt allt det där, sade han.

Men då han i sällskap med Velam begivit sig till den plats,

där man kunde överskåda trädgården, upptäckte hans skarpa

ögon, vad icke gubben kunnat se, nämligen att bakom dess

täta häckar och snår rörde sig dunkla gestalter, och ett icke

ringa antal sådana. Ja, om en stund blev en hel flock syn ig,

vilken släpade på en stege, som de började resa upp motlen

vindslucka, som alltid brukade vara stängd, men nu stod

öppen. .

— Vi ha förrädare i gården, mumlade riddar Erik, ty denna

lucka kan öppnas endast inifrån.

Emellertid vidtogos sådana åtgärder, att de män, som i en

lång rad rusade upp för stegen, sedan den blivit upprest, visades

tillbaka med blodiga pannor. Det var nu som de första

skotten föllo.

Tack vare gubben Velams sömnlöshet och hans idé att

begiva sig till rustkammaren, hade de hemlighetsfulla

fiendernas försök att med överraskning taga Mem misslyckats.

Mem var icke en befästad borg. Den ägde varken vallar

eller gravar, ja inte ens pailissader, men gården hade dock

blivit byggd med tanke på försvar, ty" dess längor inneslöto en

fyrkant, vartill endast en ingång förde, porten, och den

försvarades av ett fast torn, som ägde både kanoner och fällgaller. Det

var sålunda icke omöjligt att bakom dessa längors fasta

stenmurar, vilka ägde talrika skottgluggar men inga fönster citat,

försvara sig mot en ej alltför manstark fiende. Och gården var

väl försedd med vapen och ammunition. Däremot var det

klent med besättningen, ty endast ett tiotal huskarlar funnos

för närvarande hemma, och då denna lilla hop skulle fördelas

längs hela den vidsträckta fyrkanten, måste bevakningen

mångenstädes bli för svag.Dessutom hade de sammanhängande fasta linjerna en svag

punkt. I fyrkanten ingick nämligen en mindre länga, den s. k.

badstugan, vilken visserligen var av sten, liksom de andra,

men så låg, att dess torvtak lätt kunde uppnås och

genombrytas av en fiende. Detta var just vad som skedde. Sedan

försöket att osedda inkomma genom den öppnade vindsluckan

misslyckats, företogo angriparne ett häftigt anfall mot en av

de större längorna. Det var det skarpa skjutandet vid detta

anfall, som Gösta Svan och hans trupp hörde på andra sidan

Storån. Men detta anlopp, som drog flertalet av försvararne

till den hotade punkten, var endast en krigslist, ty medan

denna å angriparnes sida gagnlösa strid pågick, bröt sig en annan

trupp in på badstugans vind och uppnådde därifrån borggården

samt föllo riddar Erik och hans män i ryggen.

Detta avgjorde striden. Det blev omöjligt för gårdens

försvarare att hålla stånd emot angrepp från två sidor, och enär

de voro för fåtaliga att slå sig igenom den på borggården

inkomna övermakten och sålunda icke kunde draga sig tillbaka till

huvudbyggnadens fasta murar, beslöt riddar Erik Bagge att

med sina män kasta sig in i porttornet. Där fanns

ammunitionsförrådet och där skulle de säkert kunna hålla sig, om det

så vore ett par dygn. Visserligen vore huvudbyggnaden med

allt vad den innehöll därmed prisgiven, men nöden har ingen

lag och riddar Erik ville ej på ett tvivelaktigt

genombrytningsförsök spilla sina fåtaliga tjänares liv. Hellre finge då

rövarna, eller vad de voro för något, ty fortfarande svävade han

därom i okunnighet, plundra huvudbyggnadens skatter — om de

kunde finna de dyrbaraste av dem, vilket han dock betvivlade.

Från porttornet hoppades han dessutom kunna utsända bud,

som skulle kalla godsets underhavande och grannarne till hjälp.

En flock väpnade bönder borde snart kunna vara på platsen,

och då skulle han snart driva bort inkräktarne ur

huvudbyggnaden.

Knappt hade emellertid riddaren och hans folk dragit sig till-baka i porttornet förr än striden så gott som alldeles

avstannade. Endast ett mindre antal av angriparne kvarstannade

framför detta för att hålla riddaren och hans folk inneslutna. De

övriga spredo sig i gårdens längor för att plundra, och

företrädesvis höllo de sig därvid till huvudbyggnaden, framför vars

dörr ställdes en stark vakt, under det anföraren själv, åtföljd

av en mindre hop, begav sig in i huset.

—Det tyckes mindre vara min person, de vilja åt, sade

riddar Erik, i det han så gott aprilnattens mörker medgav

betraktade inkräktarnes förehavanden, än fastmera min egendom.

Det måtte vara sjörövare, som av rovlust lockats djupt in i

Slätbaken, men huru de oantastade kunnat passera Stegeborg,

synes mig som en gåta.

— Kanske, svarade gamle Velam, som stod bredvid sin herre,

ha de gömt sitt fartyg i skärgården på andra sidan Stegeborg

och därefter genom skogarne begivit sig hit.

Såsom det sedan visade sig, gissade gubben härvid icke så

orätt.

— Men, återtog riddaren, ha de företagit en slik

skogsvandring längs norra stranden av Slätbaken, så måste de ha haft

någon vägvisare. För övrigt framgick ju av det samtal, du

hörde, samt av den inifrån öppnade vindsluckan, att någon

förrädare måste finnas i gården. Vem menar du, att den månde

vara?

Gubben slapp besvara denna fråga, som i hög grad upprev

de förfärliga misstankar, vilka icke ens under striden övergivit

honom, fast han ingenstädes sett till sin son, varken bland

angriparne eller bland försvararne. Bådas uppmärksamhet

riktades nämligen nu åt ett helt annat håll. Utifrån fältet hördes

ett dovt buller, vars närmare beskaffenhet de i början hade

svårt att uppfatta, men som snart igenkändes såsom dånet av

en galopperande ryttartrupp.

— Vid vår Herres trä, sade riddar Erik, är detta ljudet av

kavalleri och det närmar sig hit för varje minut. Antingen fåvi undsättning, fast jag knappast kan förstå varifrån den kan

komma, så vida icke några av hertigens folk händelsevis befunnit

sig i närheten och hört skotten, vilket jag likväl knappast

har skäl att förmoda, eller ock tillhör det fienden, men då kan

det heller icke vara sjörövare.

————

____________________

SLUT PÅ FÖRSTA DELEN

Förlagsaktiebolaget Västra Sverige

Göteborg.

25-öres böcker.

RUBENSONS AMERIKA, av Ludvig

Rubenson. (Inbunden 60 öre).

GREVEFEJDEN, i tre delar, av C.

Aug. Cederborg. (Inbunden i ett

band Kr. 1.—.)

GÖINGEHÖVDINGEN, i tre delar,

av C. Aug. Cederborg. (Inbunden

i ett band Kr. 1.—).

FLYKTINGARNE, av Gertrude

Lynch. (Inbunden 60 öre).

ÖDETS LEK, av C. T. Brady.

(Inbunden 60 öre).

SIGNE WERNER, av Ester

Lundholm. (Inbunden 60 öre).

DEN DOLDA SKATTEN, av H.

Rider Haggard. (Inbunden 60 öre).

DET LEVANDE TESTAMENTET,

av H. Rider Haggard. (Inbunden

60 öre).

3:DJE INGENIÖRENS

HEMLIGHET, av J. Martin. (Inbunden

60 öre).

DACKEFEJDEN, i två delar, av C.

Aug. Cederborg. (Inbunden i ett

band Kr. 1.—).

KÄRLEK OCH RIKEDOM, av John

Oliver Hobbs. (Inbunden 60 öre).

DEN SISTE SNAPPHANEN, i tre

delar, av C. Aug. Cederborg.

(Inbunden i ett band Kr. 1.— .

DEN ENSAMMA DAMEN, i två

delar, av H. de la Pasture.

(Inbunden i ett band Kr. 1.—).

EN KVINNAS HEDER, i två delar,

av Daniel Lesseur. (Inbunden i

ett band Kr. 1.—).

SNAPPHANEBLOD, i två delar, av

C. Aug. Cederborg. (Inbunden i

ett band Kr. 1.—).

OM UNGDOMEN VISSTE, i två

delar, av A. & E. Castle. (Inbunden

i ett band Kr. 1.—).

PHILIP STEELE (Det parfymerade

brevet), av J. O. Curwood.

(Inbunden 60 öre).

DE TOLV APOSTLARNE eller

JAKOB BAGGES SKATT, i två

delar, av C. Aug. Cederborg.

(Inbunden i ett band Kr. 1.—).

DE TOLF

APOSTLARNE

ELLER

JAKOB BAGGES SKATT

C. AUG. CEDERBORG

Del. II. 25 öre.

FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGE ÷ GÖTEBORG

DE TOLV APOSTLARNE

ELLER

JAKOB BAGGES SKATT

C. AUG. CEDERBORG

**

DE TOLV APOSTLARNE

ELLER

JAKOB BAGGES SKATT

HISTORISK ROMAN FRÅN

K0NUNG SIGISMUNDS OCH

HERTIG CARLS DA6AR

AV

C. AUG. CEDERBORG

II

GÖTEBORG 1913

FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGEGÖTEBORG 1913

ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAGI.

En välkommen hjälp»

Lösningen av gåtan var icke avlägsen. Inom några få

minuter höll Gösta Svan framför porttornet, förklaring gavs, porten

öppnades, och innan sjörövarne ännu hunnit få en aning om

att nya fiender ankommit, störtade truppen in på borggården

och angrep till häst den framför huvudbyggnadens dörr

samlade rövarflocken, varvid naturligtvis riddar Erik och hans

folk ingalunda försummade att kraftigt biträda. Det blev ett

tumult och en förvirring på borggården, som icke kan

beskrivas. Anföraren, samme undersätsige person, som gamle

Velam sett genom skottgluggen, måste lämna sitt förehavande

i huvudbyggnaden för att skyndsamt samla sitt folk till försvar,

och fastän han gjorde detta med beundransvärt mod och

skicklighet, visade det sig snart, att han ej kunde hålla stånd emot

angreppet.

Riddar Erik hade trott att sjörövarne nu skulle draga sig in

i huvudbyggnaden och försvara den, varigenom han hoppades

kunna fånga hela truppen, men sjörövarekaptenen var honom

för slug och för erfaren. Inseende vådan av en dylik fälla, även

om den skulle givit hans i trångmål bragta folk luft för

tillfället, slog han sig i stället igenom, uppnådde badstugan och

lyckades uppehålla angriparne så länge, att han och hans folk

undkommo samma väg, som de kommit in, nämligen genom

badstugans ramponerade tak. Men denna framgång blev honom

dyr, enär många av hans män föllo under denna reträtt. Ochföga bättre blev det för dem, sedan de kommit ut på de ängar

och släta fält, som på denna sida omgåvo gården, ty de

förföljdes skarpt av rytteriet och många av dem fingo bita i gräset,

innan de uppnådde den skyddande skogen, där förföljelse icke

längre var möjlig.

Göstas första fråga, sedan man måst uppgiva förföljelsen,

gällde vad det var för fiender, han kämpat emot, men riddar

Erik hade i detta hänseende föga att upplysa.

— Det måtte ha varit sjörövare, sade han, vilka i hopp om

rikt byte anfallit gården. Dylika, mestadels tyska, men

stundom ock danska friseglare, ha icke sällan gjort strandhugg

på kusten, fast mindre ofta under de senare åren. Dock

förvånar det mig, att de lyckats komma förbi Stegeborg, som ju

särskilt har till uppgift att emot dylika skydda farvattnet till

Söderköping. Emellertid har jag sänt spejare ned till viken

för att se efter, om de ha någon farkost därstädes. I så fall

skulle vi kanske kunna fånga hela sällskapet, innan de åter hinna

ut i skärgården.

Gamle Velam, som hört Göstas fråga, upplyste nu att han

hört anföraren kalla sig Kurt Rosegger.

— Kurt Rosegger! — Då är mitt antagande bekräftat,

förklarade riddar Erik, ty detta namn bäres av en tysk pirat, som

mer än en gång låtit höra av sig i dessa farvatten. Det väckte,

vill jag minnas, stort uppseende och mycken ond blod, att

befälhavaren på ett av de fartyg, vilka konung Sigismund vid sitt

besök i Sverige förhyrt i Danzig för överfarten, enär han

funnit de svenska örlogsskeppen allt för obekväma och illa

utrustade, hade till befälhavare just samme Kurt Rosegger. Ett

uppror var nära att utbryta i Stockholm, då folket hörde att

en sjörövare, som härjat och plundrat på svenska kuster, var

skeppskapten i konungens tjänst, och Rosegger måste hastigt

avsegla från huvudstaden.

Emellertid återkommo de av riddar Erik utsända spejarne.

De hade nere vid stranden funnit tre stycken lättroddä sniporav det slag, som begagnas av smugglare. Det blev nu klart

att sjörövarne kvarlämnat sitt fartyg i något smyghål i

skärgården och i roddbåtarne smugit sig förbi Stegeborg under

nattens mörker. Nu hade de emellertid nödgats lämna båtarna i

sticket.

Sedan man återvänt till gården, gjordes en annan upptäckt,

som i hög grad förvånade riddar Erik. Sjörövarna hade känt

hemligheten av den i trappan dolda ingången till den hemliga

källaren. Trappluckan var uppslagen, men tack vare Göstas

ankomst hade rövarna blivit avbrutna, innan de hunnit Öppna

källardörren.

—- Här måste förräderi ha varit med i spelet, sade riddar

Erik, i det han betänksamt strök sitt skägg. Men å andra sidan,

tillade han, faller det sig svårt att gissa, vem som varit förräda.

ren, ty utom mig finnes det endast två personer på gården,

som känna hemligheten av denna ingång, men ingen av dem

kan jag misstänka, ty de äro gamle Velam och hans dotter.

Och på dem litar jag lika säkert som på mig själv. Någon

måste ha utlistat hemligheten och därefter förrått den för

sjörövarna. Men vem är denna någon?

Svaret på denna fråga gav sig självt, då det upplystes, att

Lambert Velamsson var spårlöst försvunnen. Ingen hade sett

honom deltaga i striden, varken på den ena sidan eller den

andra, men borta var han och ingen kunde säga när han försvunnit,

Gamle Velam hade anat detta från den stund, då han i

rustkammaren lyssnade till samtalet mellan sjörövarekaptenen och

en person, som han väl hörde, men icke kunde se. Han hade

igenkänt sin sons röst, och hans misstanke bekräftades, då han

fann dennes säng tom.

Det var ett hårt slag för gubben Velam, så hårt till och med,

att det på några minuter gjorde honom tio år äldre. Under

stridens tummel hade han icke haft tid att tänka på sonens

brott, men nu efteråt tänkte han desto mera. Och hans

förtvivlan var så djup, att.riddar Erik måste trösta honom, hur uppretadhan än kände sig emot den pliktförgätne sonen, som lönat allt

det goda man gjort honom med det nesligaste förräderi.

Vi lämna emellertid faderns vrede och förtvivlan över sonens

trolöshet och systerns sorg för att i stället nämna de oväntade

följder, som det nattliga anfallet på Mem och hans åtgöranden

därvid medförde för Gösta Svan. Det gav nämligen den yttre

anledningen, till att den unge mannen nu i hast kom att fatta

ett beslut, som länge legat honom i tankarne, men som han icke

förut kommit sig för att genomföra, det nämligen, att lämna

prinsessan Annas hov och återvända till fädernehemmet.

Prinsessan Anna hade aldrig synnerligen älskat sin farbror,

hertig Carl, och dennes anhängare. Men efter det skarpa

bannebrev, som hon i anledning av onsdagsbröllopet fått från

hertigen, stegrades hennes bitterhet emot denne än mera. När hon

nu fick höra, att hennes hovjunkare, utsänd i ett helt annat

ärende, tagit sig för att hjälpa och skydda en av hertigens svurne

anhängare, rann sinnet Över och i hettan yttrade hon en hel hop

skarpa ord, vilka förmådde Gösta Svan att ögonblickligen

begära sitt avsked, vilken begäran ock av henne bifölls. Följande

dag ångrade hon sig och ville göra allt gott igen, men Gösta

förklarade, att hans beslut var oryggligt, och ett par timmar senare

lämnade han Stegeborg och begav sig, åtföljd av sin ridknekt,

raka vägen till Svanås, det kära fädernehemmet i Småland.

Här emottogs han med öppna armar av Arvid Svan, som, i

det han omfamnade sin son, utropade:

— Nu hoppas jag, att du, min käre son, fått nog av hovlivet

och hädanefter stannar hos mig på Svanås för att leva en friboren

mans fria och en jordbrukares nyttiga liv.

— Ja, jag stannar, svarade Gösta. Jag har verkligen fått nog

av hovlivet.

Han höll ord. Först då inbördeskriget tre år senare tände sin

brandfackla Över allt i svenska bygder, lämnade han

fädernegården för att, jämte fadern, än en gång erbjuda konung

Sigismund sin tjänst.II.

Fäktningen vid Stegeborg.

Det är hösten 1598. Mycket hade tilldragit sig under de tre

år, vår berättelse vilat. Med rastlös iver och hänsynslös kraft

hade hertig Carl skött regerings tyglarne, under det att konung

Sigismund överlade utan att handla, tills han slutligen handlade

— utan överläggning. Åtföljd av en armé, bestående av dels

polska trupper, dels ungrare och tyskar, gick han ombord på en

förhyrd flotta, sedan den svenska nekats honom, och landsteg

vid Avaskär den 30 juli.

Oro jäste i sinnena runt om i svenska bygder. Underliga

järtecken hade bebådat stormiga tider. I Stockholm hade det

regnat blod och i Linköping såg man tvenne härar strida på

himlen, den ena i polska, den andra i svenska färger. Och den

förra segrade.

Mera än himlens järtecken torde dock fruktan för hertig Carls

hänsynslösa stränghet och maktlystnad ha förmått ett stort

antal av den svenska adeln, synnerligast i de södra orterna, att

sluta sig till konungen. Men å andra sidan blevo hertigens

anhängare och företrädesvis bönderna honom trogna och rustade

sig till strid. Hopar av beväpnat folk drogo på alla vägar genom

landet, än under konungens fana, än under hertigens, och icke

sällan kom det här och där i skogarna till mindre strider och

skärmytslingar mellan dessa partigängare, strider vilka aldrig blivit

upptecknade på historiens blad, men som kanske voro icke

mindre hetsiga för det. Inbördeskrigets onda lidelser hade

blivit lössläppta, och »rätt satt i spjutstångs ände».

Sådan blev den första följden av konung Sigismunds

återkomst till sitt fädernerike.

Sigismunds gamla otur till sjös förnekade sig ej heller nu, dåhan i Kalmar åter inskeppade sig för att sjövägen med största

delen av sin här begiva sig till Stegeborg. Flottan skingrades

av en häftig storm och med knapp nöd och endast åtföljd av

några få män nådde konungen omsider sitt föresätta mål och steg

i land vid Stegeborg. Vid denna tid låg hertig Carl med hela

sin här på Kolmorden, och det skulle varit honom en lätt sak,

att under de första dagarna efter konungens landstigning ha

tagit honom till fånga. Men han gjorde det icke, oaktat han

därtill ivrigt uppmanades av sina vänner. Ännu hade han icke

uppgivit hoppet, försäkrade han, på en fredlig uppgörelse med

Sigismund, och han ville ej vara den förste att bryta freden.

Det är anmärkningsvärt, att den annars så djärve och

hänsynslöse hertig Carl ännu, fast med svärdet draget, undvek att

slå till. Säkert låg orsaken härtill i hans djupa respekt för lagen.

På dess botten ville han stå, då han vädjade till vapnen, och så

länge icke konungen formligt avslagit hans förlikningsanbud,

höll han svärdet tillbaka. Förnekas kan i alla händelser icke,

att konung Sigismund under de första dagarne efter sin ankomst

till Stegeborg, d. v. s. innan hans skingrade armé hunnit samlas

dit, befann sig i hertig Carls våld. Man bör hålla detta faktum

i minne i anledning av händelser, som senare inträffade.

Efter denna orienterande inledning upptaga vi åter

berättelsens tråd.

Tidigt på morgonen den 8 september 1592 låg Stegeborgs slott

och dess omgivningar insvepta i en tät dimma, som även för

den skarpsyntaste begränsade synkretsen till några få famnar.

Men detta oaktat, och fastän slottsklockan på Stegeborg nyss

slagit 4 på morgonen, rådde dock en sällsam oro och rörelse på

borgen. Hästar gnäggade, vapen slamrade, kommandoord på

skilda språk ljödo och gång efter annan tågade större eller

mindre trupper, än till häst och än till fots, över vindbryggans

dånande plankor, fördjupande sig i den täta dimman, vari de efter

några steg försvunno.

Till och med konung Sigismund, som annars icke var någonmorgonfjäsk, måste redan vara uppe, ty hans stridshingst stod

sadlad och pansrad framför trapptornet, otåligt tuggande på

betslet, och bakom höll en trupp av det polska livgardet med

kungsfanan utvecklad. Man väntade tydligen på konungen.

Vadan dessa krigiska förberedelser i den tidiga

morgondimman?

Jo, det hade försports, att hertig Carl i spetsen för hela sin

armé tågade emot Stegeborg och kunde väntas vilket ögonblick

som helst.

Nu kom konungen ned för trappan, klädd i harnesk och med

vajande hjälmbuske. På trappans nedre avsats stannade han

och talade några ord med en pansarklädd officer. Det var

general Fahrensbach, den polska arméns befälhavare.

— Är ni viss om, att hertigen, min farbror, åtföljes av hela sin

här, sporde Sigismund.

— Ja, alldeles viss, ers nåd. Jag har haft säkra spejare ute

och de hava med egna ögon sett upprorsmännen på marsch

hit i fulla vapen och hertigen med dem.

— Kanske, invände konungen, är det endast hertigens, min

farbrors avsikt, att i egen person frambära de förlikningsförslag

han upprepade gånger sänt mig, men vilka jag funnit under min

värdighet att besvara.

— Åh nej, återtog Fahrensbach, meningen är nog att i denna

tidiga morgonstund, då hertigen tror oss ännu sova på våra

öron, giva oss en så varm frukost, att ers nåde därefter bleve

tvungen att gå in på vilken förlikning som helst. Men

upprorsmännen ha gjort upp räkningen utan värden. I stället för att

sova har jag berett dem en fälla, vari de med Guds och den

heliga jungfruns hjälp skola bli fångade allihop som i en säck.

Och Gud, som känner de sina, har gynnat min plan genom att

giva oss denna härliga dimma, som kommit alldeles som hade

den varit beställd.

— Vilka dispositioner har du vidtagit, sporde konungen,

betänksamt strykande sina mustascher. - Jag har låtit besätta de höjder, som ligga bakom ängarne,

och skickat överste Weiher med 200 tyska ryttare på sidovägar

for att avskära upprorsmännen återtåget. Rycka de riu ned på

ängarne, vilket är sannolikt, enär de tro sig överraska oss, så

angripa vi dem från höjderna i båda flankerna under det

borgens kanoner spela dem mitt i synen och Weihers tappra

bussar hålla dem ryggen varm. Tro mig, ers nåde, det skall bli en

härlig victoria för de polska örnarne och ingen enda av edra

upproriska undersåtar, hertigen er farbror inberäknad, skall krypa

levande ur den säcken.

— Fahrensbach, sade konungen, du är en tapper man och en

skicklig befälhavare. Men i politikens irrgångar är du föga

bevandrad. Jag vill själv leda det hela, och det får bero av

omständigheterna, om vi skola slå till eller icke.

Fahrensbach svarade intet på detta tal, men man såg på hans

bistra min, att han kände sig föga tillfredsställd av konungens

anmärkning. fe.

Emellertid steg Sigismund och hans följe till häst, vindbryggan

dånade under hästarnes hovar och truppen försvann i dimman.

Vi förflytta oss till en annan plats ett stycke söder om

Skällviks kyrka. I början ses intet annat än den grå dimman, tjock

så att man skulle kunnat skära den med kniv, fuktig och kall.

Men vi höra i stället. Vi förnimma hovslagen av hundratals

hästar mot den uppblötta vägens grus och, lyssna vi noga, höra

vi även det taktmässiga trampet av tågande soldater samt det

slammer av vapen, det dämpade sorl, som alltid följer en

marscherande trupp, även då den bemödar sig att göra så ringa

buller som möjligt.

Och ljudet närmar sig allt mer och mer. Snart dyka lansar

upp ur dimman, hästhuvuden sticka fram, hjälmbuskar vaja i

töcknet och nu se vi att en ryttartrupp, tågande fot för fot, är

alldeles inpå oss. Det ena ledet efter det andra dyker upp ur

dimman, de passera, men ständigt komma nya för att plötsligt

avlösas av fotfolk och så åter ryttare.Det är hertig Carls armé, som likt dimgestalterna i sagans

nattliga tåg av andevärldens härskaror drager förbi. Och snart

upptäcka vi den bistre hertigen själv i blänkande harnesk, på

vilket dimman avsätter klara tårar, minnande om alla dem, som

det hårda hjärtat bakom stålet skulle bringa att flyta. Vid hans

sida rider riddar Erik Bagge till Mem. Vi skola lyssna till deras

samtal.

— Tänker ers nåd angripa borgen, sporde den senare.

— Nej, svarade hertigen, sådan är icke min avsikt. Det är

icke om Stegeborg och än mindre om Sveriges krona jag ämnar

nappas med min käre brorson, fast mången tror så. — Nej, det

är om lag skall råda i landet och laga beslut aktas. Gång ef ter

annan har jag sänt honom till underskrift de villkor, som rikets

ständer och rådet antagit, men han har icke bevärdigat mig

med svar. Nu vill jag icke låta honom hålla mig för narr längre

och har därför beslutat att klämma ur honom svaret med en

tång. Min här är den ena skänkelen i den tången, flottan, som

jag vid det här laget väntar i skären, är den andra. Nu har jag

ämnat att med hären tyst och oförmärkt besätta höjderna

omkring Stegeborg. När så min väl bevarade och bemannade flotta

sticker fram i Slätbaken, så tror jag, att hans majestät skall

finna sig vid att svara och därtill giva ett sådant svar, med

vilket en ärlig svensk kan känna sig tillfredsställd.

— Men om han anfaller ers nåde, invände riddar Erik.

— Så får hans majestät skylla sig själv för följderna, svarade

hertigen barskt, tilläggande: Har jag blott backarne framför

Stegeborg i min hand, så trotsar jag det utländska packet att

driva mig därifrån.

I detta ögonblick sågs en ryttare rida tillbaka från förtruppen

och, hälsande hertigen med värjan, sporde han:

— Befaller ers nåd att jag med förtruppen rider i förväg och

rekognoscerar höjderna på andra sidan kyrkan? Vi äro nu ganska

nära borgen. — Det var överste Anders Lennartsson, som

framställde denna fråga.Hertigen betänkte sig något, som hade han ett ögonblick anat,

vilka ödesdigra följder svaret-skulle få, men så sade han:

— Nej, rid du sakteliga i teten såsom förut, Anders

Lennartsson. Vår herre har givit oss en ypperlig dimma, tack vare

vilken jag hoppas vi skola ha intagit höjderna, innan man ännu

fått morgonsömnen ur ögonen på slottet. Men så skola vi ock

göra så litet buller som möjligt.

Med detta besked återvände Anders Lennartsson och tåget

fortgick som förut i sakta mak.

Men detta hertigens svar kom att kosta mycket svenskt blod.

Man hade tågat fram ännu ett stycke och förtruppen ankomv

mit till den med väldiga ekar bevuxna backe, som, skild från

borgen av släta ängar, låg mitt för Stegeborg. Här vek Anders

Lennartsson av vägen upp åt backen, ty det var just denna höjd

hertigen bestämt till huvudposition för sin här. Men mellan

ekarnes stammar glimmade blanka vapen, långa, röda,

snöreprydda rockar döko upp ur dimman, kroksablar blixtrade, täta

hugg föllo och skott knallade. Det var ungerskt rytteri, som

nu ursinnigt anföll den svenska förtruppen.

Anfallet kom så plötsligt och oväntat, att de svenska ryttarne

i häpenheten knappast kommo sig. före att bruka sina vapen.

Många bievo på platsen och återstoden kastades i vild oordning

ned på ängen. Men Anders Lennartsson var en för tapper och

erfaren krigsman för att ge sig i första hugget. Hastigt samlade

han sina män och gjorde ett nytt anfall, och denna gång

kastades de mera hetsiga än uthålliga ungrarne tillbaka. Men bakom

dem stod polskt infanteri, och mot dess täta mur av lansar bröts

svenskarnes anfall. Anders Lennartsson hade visserligen erövrat

backens krön, men infanteriet förmådde han icke driva tillbaka.

Emellertid hade vapenskramlet och skotten framkallat en

ofantlig uppståndelse i hertigens här, som till stor del spritt sig

över ängen framför ekbacken. Hertigen hade själv ankommit

till platsen och ordnade sitt folk till ett nytt, mera manstarkt

anfall emot ekbacken, men, medan detta pågick, hade dimmanlättat något och nu började kanonerna dundra, dels från slottet^

dels ock från en annan, längre åt öster belägen höjd, där

polackerna anlagt batterier, vilka sköt o på hertigens folk med

länkkulor, nedmejande hela hopar av döda och sårade. Bittert

ångrade hertigen nu sin oförsiktighet, att icke bättre se sig för, och

med svidande hjärta beslöt han att draga sig tillbaka emot

Skäll-viks kyrka.

Men det skulle bli ännu värre. Knappt hade befallningen om

återtåg givits, förr än bud anlände att eftertruppen blivit

angripen av manstarkt rytteri. Återtåget var avskuret.

Hertig Carl kastade, där han satt på sin svarta stridshingst,

längtande blickar mot fjärden, vars stålblanka yta här och där

började skimra fram genom dimman och krutröken. Tänk om

den väntade flottan komme nu, vilken härlig diversion i

polackernas rygg skulle ej den kunna utföra! Men den kom icke. I

stället kom något annat från sjösidan, något till svenskarnes

fördärv. Det var en liten lätt morgonbris, helt obetydlig i början,

men med växande styrka. Obarmhärtigt sönderslet den

dimmans skyddande hölje, kastade dess trasor än hit och än dit,

tumlande om med dem, som hade ett fältslag stått även i luften.

På föga mer än en halvtimma var himlen ren, den förut så

glåmiga septembersolen sken nu varmt och klart och dimman drev

till skogs.

Nu kunde ställningen överblickas, och den var allt annat än

god för hertig Carl och hans här. Alla de höjder, som han

ämnat besätta, voro redan intagna av konung Sigismund samt

späckade med polska kanoner. Och där nere på den släta ängen,

ett ypperligt mål för de polska kanoniererna, stod hertigens här,

villrådig åt vilket håll den skulle vända sig för att genombryta

denna cirkel av eld och stål.

Att stå kvar var omöjligt. Där fanns inte mer än en utväg

att välja, och det var att bilda front åt två håll och försöka att

slå sig ut. Det var ock vad som skedde. . Men Fahrensbach hade

gillrat sin fälla väl. Det var icke blott framifrån och bakifrånanfallet kom utan även från sidorna. Svenskarne stridde som

hjältar. På de flesta punkter var för sig tvungo de

utländing-arne att vika, men i det stora hela betydde dessa småsegrar

föga, ty de inverkade ej på ställningen i sin helhet. Emellertid

var blodbadet förfärligt, synnerligast bland hertigens

bondehopar, vilka icke förmådde motstå på samma gång rytteriets anfall

och den gruvliga kanonaden, som öppnade djupa revor i deras leder.

På en höjd nära stranden höll konung Sigismund,

överblickande slagfältet, omgiven av sina män. Plötsligt sågs en

pansarklädd riddare stanna framför konungen, sänka sin lans och

slå ned hjälmgallret. Det var riksrådet Göran Knutsson Posse.

en av konungens tillgivnaste män i Sverige.

— Ers majestät, sade han, såsom vän och riksråd bönfaller

jag att ers nåde måtte giva befallning om att detta gräsliga

slaktande må upphöra. Besinna dock, att detta folk är edra

undersåtar och att endast hat och förtvivlan kan spira upp efter en

så blodig sådd. Ni kan segra, herre konung, men vad båtar eder

segern, om ni ådrager er nationens hat. Gör för Guds skull slut

på mördandet. Det var ju icke svenskarne som började anfallet.

— Du förekommer mig, svarade Sigismund, jag har redan

beslutat att striden skall upphöra. Så långt har jag aldrig

velat att det skulle komma.

Trots Fahrenbachs kraftiga invändningar höll Sigismund sitt

ord. Han utsände genast sina hovjunkare — bland dem Gösta

Svan, vilken allt sedan konungens landstigning tjänstgjort i

denna egenskap — med sträng befallning åt alla håll, att

striden skulle upphöra och att åt hertigens här skulle givas rådrum

att draga sig tillbaka. Det var ett vanskligt uppdrag de fått,

dessa unga män, ty sedan en strid urartat till ett ursinnigt

mördande man mot man, är den icke lätt att stävja, men omsider

lyckades det och slaktandet upphörde — till outsäglig grämelse

för polackerna, som därigenom sågo sig segern ryckas ur

händerna. Men den som icke försummade att begagna sig av den

givna fristen, det var hertig Carl. I god ordning drog han sinatrupper tillbaka, öch innan solen dalade låg hans här i en val

skyddad ställning vid Mem.

Nu började åter de fruktlösa underhandlingarnes tid, och den

slutade först med slaget vid Stångebro den 25 september.

Kort efter stridens upphörande tilldrog sig en episod, som för

vår berättelse har större betydelse än hela slaget. Det är den

vi nu gå, att berätta.

De svenska trupperna i konung Sigismunds armé hade endast

obetydligt deltagit i fäktningen vid Stegeborg. Kanske var

det en viss grannlagenhet å konungens eller general Fahrenbachs

sida, som velat bespara dem obehaget av att strida emot

landsmän, kanske ock misstroende. Endast en del av Smålands

rytteri hade blivit invecklat i kampen. Men till denna del hörde

icke Gösta Svan. Han hade, såsom ovan omtalats, fått

anställning som konungens hovjunkare, och i denna egenskap hörde

han till dem, som under striden omgåvo Sigismunds person. Det

var först då det gällde att avbryta striden, som han kom till att

aktivt ingripa i densamma, nämligen som fredsbudbärare, och

det var med hjärtlig tillfredsställelse han fullgjorde detta

uppdrag, ty trots sin konungskhet var han dock för mycket svensk

för att icke lida av att se, huru hans landsmän, lockade i en

fälla, nedsablades av utlänningar, vilka han i grund och botten

föga älskade, fast politiken ställt honom på samma sida som de.

Nyss återkommen från sin fredsritt stod han just i begrepp att

återvända till borgen, dit konungen efter stridens avblåsande

begivit sig, då han tilltalades av en ridknekt, som bad honom

medfölja till en svårt sårad svensk riddare, vilken önskade tala

vid honom.

— Vem är den sårade riddaren? sporde Gösta.

Men därom kunde ej knekten giva besked. En person av

hertigens armé hade bett honom uppsöka junker Gösta Svan och

föra honom till den sårade riddaren, men vem denne vore, kände

han ej.

Utan vidare frågor följde Gösta budbäraren, som förde ho-

Jakob Bagges skatt II 12nom till den av, ekar bevuxna höjd, där striden börjat. Här,

icke långt från backens krön, såg Gösta en högväxt riddare

sittande på gräset och stödjande sin rygg mot en jätteeks skrovliga

stam. Han hade avtagit hjälmen och bröstpansaret, varvid

syntes, att tröjan var översköljd av varmt, sipprande blod. Då

Gösta kommit närmare, igenkände han den sårade riddarens

bleka drag. Det var Erik Bagge.

— Store Gud, utropade Gösta bestört, är det du, Erik Bagge

— och sårad. Jag hoppas, att ditt sår icke är av farligare

beskaffenhet, än att det kan läkas. Jag vill föra dig till ett säkert

ställe och tillkalla en skicklig bårdskärare.

— Nej, unge vän, nej, du kan ingenting göra för att hålla mig

fast vid ett liv, som för mig äger föga värde. Inom några få

minuter skall jag dö — dö nöjdare och lyckligare än jag levat.

Men det är något annat du kan göra för mig — en stor tjänst,

den sista, ämnar jäg begära av dig. Gud vare tack och lov att

du hann hit, innan det var för sent.

Gösta hade hoppat av hästen och knäföll vid den sårade

riddarens sida.

— Säg då din önskan, f aderlige vän, sade han, och så vitt det

ligger inom möjlighetens gräns, skall jag troget fullgöra den,

skulle det ock kosta mitt liv.

Riddaren tryckte hans hand och sade med matt röst:

— Det lider mot slutet och jag känner, att jag snart icke

längre kan tala. Då jag dött, skall du tillsluta mina ögon, och

därefter öppna min livtröja. I dess innerficka skall du finna ett

förseglat brev. Tag det och frambär det, så fort fred blivit i

landet, till den person, vars namn står tecknat på brevet. Det

är min ungdoms älskade — hon, som jag förut omtalat för dig.

Hennes dotter skall som en gåva från andra sidan graven

emottaga de tolv silverapostlarne. Du skall hjälpa henne att finna

dem. Gamle Velam vet, var de förvaras.

— Var träffar jag gamle Velam?

— Gamle Velam-------Här forsade en blodström ut genom riddarens mun och gjorde

ett hastigt slut på varje ytterligare meddelande, huvudet sjönk

ned på bröstet, ännu en gång tryckte Erik Bagge sin unge väns

hand och därefter var det slut/ Han var död.

Gösta Svan bad en varm bön vid riddarens lik, tillslöt hans

ögon och gjorde därefter som honom blivit befalld. I

innerfickan av den dödes livtröja fann hän ett brev, vilket han tog och

stoppade under bältet, sedan han förgäves sökt att läsa

utanskriften, ty den hade blivit sölad av blod.

— Det skall väl lyckas sedan, hoppas jag, sade han för sig

själv. Men vilket intryck skall det göra på hans ungdomsbrud,

då hon får detta blodiga budskap. Det var blod som skilde dem

— skall blod åter förena dem?

Gösta Svan sörjde för, att hans väns lik under övliga

hedersbetygelser fördes till Mem, där det mottogs av hertig Carl själv.

Det säges, att en tår därvid glänste i den hårdhjärtade

Vasasonens öga.

III.

En spik i ögat.

De närmaste veckorna efter hertig Carls olyckliga tåg till

Stegeborg upptogos av underhandlingar, vilka emellan de båda

lägren, Stegeborg och Mem. dagligen fortgingo, men utan att

giva något som helst resultat, enär man å ingendera sidan ville

visa tillmötesgående. Först den 20 september inträffade däruti

ett oväntat avbrott, i det konung Sigismund bröt upp om

natten med hela sin här och tågade till Linköping, varvid hertig

Carl begagnade sig av tillfället, överrumplade den svaga be-sättningen, som blivit kvarlämnad på Stegeborg, och

bemäk-tigade sig borgen. Orsaken till konungens hastiga uppbrott var

underrättelsen, att hertigens amiral, Joachim Scheel, ankommit

med en mäktig flotta i skärgården och när som helst kunde

väntas vid Stegeborg.

Vi skola emellertid icke vidare sysselsätta oss med dessa

un

derhandlingar, enär de icke äga något intresse för vår berättelse.

I stället begiva vi oss en av dagarne i medlet av denna

händelserika september till Nyköpings slott, detta gamla Folkunganäste,

som, fastän så gott som alldeles grusat på 1300-talet, blivit så

återuppbyggt, att det nu, näst Stockholm och Kalmar,

räknades såsom det säkraste fästet i Sveriges rike. Här hade hertig

Carl sin fastaste stödjepunkt och här residerade nu hans gemål,

hertiginnan Christina av Holstein, förande såsom borgfru i sin

makes frånvaro högsta befälet på slottet, ett värv som hon skötte

med mäkta stor manhaftighet. Det är dock icke hennes i tidens

solida smak prydda våning vårt besök gäller utan en av de

underjordiska, hemska fängelsehålor, som befunno sig under

slottets mot ån vettande del. Där funnos många sådana, och de

flesta av dem saknade ingalunda »gäster». Den stränge hertigen

var mycket gästfri, då det gällde denna del av hans

hövdingedöme, en gästfrihet som likväl »gästerna» torde ha varit de siste

att prisa.

Vi inträda i en av dessa källrar. Det fuktdrypande valvet är

mycket lågt, så lågt till och med, att en lång karl svårligen skulle

därinne ha funnit någon plats, där han skulle kunnat stå rak.

Det är tidigt på morgonen, just vid soluppgången, och genom

den lilla förgallrade gluggen, utanför vilken hördes sorlet av åns

vatten, smög sig en blek solstråle ned i det mörka källarhålet

och kastade ett obarmhärtigt ljus över dess smuts och

mögelfläckar. I det bortre hörnet stod en låg träbrits, på vilken

något halm var utbredd, och på den satt en gammal utmärglad

man, vars långa toviga skägg och djupt insjunkna ögon gåvo

ett hemskt intryck av mänskligt elände. Men den gamle varicke ensam. En nästan ännu mera utmärglad, men ännu helt

ung man i trasiga kläder och med ett utseende för övrigt som

en sydländsk stråtrövare av värsta slag, stod så upprätt valvet

tillät och upptagen av en sysselsättning, som måste väcka

förvåning/ Han höll i handen en ganska spetsig fyrtumsspik, och

gång efter annan kastade han den med en snabb rörelse med

sådan säkerhet, att den med spetsen inträngde i ett litet, för

vanliga ögon knappast märkbart hål i den motsatta väggen. Varje

gång han lyckats, och det var som oftast, sken hans

rovfågelslika banditansikte av glädje, men hände det någon gång, att

spiken förfelade målet och klingande föll till golvet, förvredos

hans drag av hejdlös vrede och från hans läppar strömmade

ett svall av eder på alla möjliga språk.

Det vore för mycket begärt, att våra läsare skulle igenkänna

dessa båda hemska gestalter, men likväl äro de icke obekanta.

Den gamle mannen på träbritsen är nämligen doktor Laurentius

Nicolai, gemenligen känd under namnet »Kloster-Lasse», och

den andre är knivkastaren Mattheo. Vi sågo dem senast vid

Sigismunds kröning i Uppsala år 1594, men sedan dess har deras

yttre undergått en mycket stor förändring, ehuru ingalunda till

deras förmån. Fyra år i en av hertig Carls värsta fängelsehålor

äro icke ägnade att försköna offret.

Från Uppsala hade de förts direkt till denna fängelsehåla.

Då hertigen kom till Nyköping skulle de rannsakas och dömas,

hade man sagt dem. Men ännu efter mer än fyra år hade intet

dylikt hörts av. De hade på denna långa tid icke sett något

annat ansikte än fångvaktarens, icke hört någon annan röst

än hans. De voro levande begravna utan dom och rannsakning.

Hade hertigen glömt bort sina fångar?

Det är knappast troligt, ty både gent emot vänner och fiender

var han en minnesgod man. Snarare berodde det väl på att det

bjöd honom emot att röra i den sammansvärjning, vars rötter

han befarade kanske sträckte sig djupare än det vore honom

behagligt att uppdaga. Och då hövitsmannen på Nyköpings-hus ett par gånger dristat påminna honom om fångarna, hade

han svarat: »Låt dem sitta där de sitta.»

De hade nu suttit där fyra och ett halvt år. Kloster-Lasse —

vi begagna det namnet som är mest känt — hade länge tyst och,

efter vad det tycktes, med ett visst missnöje betraktat sin

stallbroders övning med spiken. Slutligen sade han:

— Så hör då upp med denna fördömda lek. Här är ju ingen

som betalar dig för dina konststycken. Vad tjänar det till att

ideligen kasta denna spik?

Italienaren höll upp med kastandet och svarade i vresig ton:

— Du är en åsna, gubbe, fast du ger dig ut för att vara en

lärd doktor. Begriper du då inte, att jag måste hålla min konst

vid makt, om den icke skall gå förlorad. Man har tagit ifrån

mig mina knivar — gott, så övar jag mig med denna spik, som

den helige Antonius varit så nådig att låta mig finna bland

smutsen på golvet och som jag undan fångvaktarens blickar gömmer

som en helgedom. För övrigt måtte väl denna övning vara ett

bättre sätt att döda tiden än ditt eviga ruvande över den stora

silverskatten. .

— Hålla min konst vid makt, härmade Kloster-Lasse

försmädligt. Dåre! När tror du då, att du blir i tillfälle att utöva din

konst?

— Betydligt förr än du finner dina tolv apostlar.

Den gamle suckade tungt.

— Ja, du har rätt. Du övar din konst dagligen, men jag

finner min skatt endast i drömmen. Sedan det nu skönj es, att den

heliga orden, den gud fördöme, glömt bort oss, finnes ingen makt,

som förmår förlossa oss ur denna stinkande grav.

— Jo, en finnes, sade italienaren med ett hoppfullt tonfall.

— Vem då?

— Denna spik, svarade han, i det han höjde den mot taket.

— Huru, viskade gubben intresserad, i det han till hälften

reste sig ur halmbädden. Går du nu in på min idé att med

spiken gräva ut gallerna för gluggen eller karva sönder dörren?— Dåraktige gubbe! Hade spiken varit av stål, så kunde del

kommit i fråga att åtminstone tänka på ett försök. Men nu är

den av mjukt järn — hur vill du då, att den skall bita på murar

eller ekplankor. Nej, det måste vara på annat sätt den

förskaffar oss friheten.

— Huru då? Säg, säg, viskade gubben ivrigt, i det han med

sina långa, benrangelslika fingrar grep knivkastaren om armen.

— Giver du mig hälften av silverskatten, om jag skaffar dig

friheten?

— Ja, ja — om jag kan finna den.

— Svär det vid Guds moder och alla helgon.

— Ja, jag svär det vid Guds moder och alla helgon, sade

gubben med dov röst, i det han höjde tre fingrar mot valvet.

Mattheo satte sig på britsen, drog gubben ned vid sin sida

och viskade:

— Jag har alltid ögonen med mig och allra mest när jag föres

i fängelse. När vi gingo fram i den gång, vid vilken denna

fängelsehåla ligger, märkte jag, att vi helt nära denna dörr

passerade en träbro, ledande över en underjordisk rännil. En planka

på bron var avslagen, och jag såg valvet, i vilket rännilen går.

Det måste leda ut till ån och det var stort nog att krypa igenom

för sådana, som äro lika magra som vi. Gott, tänkte jag, där

finns alltid en utgång, blott man kommit ut i gången. Hör du,

doktor, genom den rännilen menar jag, att du och jag skola

krypa ut, nä? stunden är kommen.

— Varför har du ej omtalat detta förr än nu — jag skulle

då mindre ha förbannat den gräsliga fukten, som kommer

från denna rännil och låter det växa tumslångt skägg på

murarne ------

— Därför att min plan icke varit mogen förr än nu.

— Och nu är den mogen — men dåraktige vän, hur vill du att

vi skola kunna taga oss ut i gången?

— Det blir min sak — Mattheo har med St. Antonii bistånd

rett sig med värre saker än så.

\Gubben teg och försjönk i tankar, men man såg en stråle av

hopp tindra i hans ögon. Slutligen sporde han:

— När skall det ske?

— I afton när den röde jätten kommer med svinmaten, som

hertigen låter giva oss till kvällsvard. Tilläggande: man

måste begagna sig av den korta tid solen står i öster, ty sedan

kan jag ej längre se det lilla hålet i muren, återtog han sin

övning.

Efter en stund utropade han glad:

— Nu har jag trettiotvå gånger i rad träffat rätt.

Men denna upplysning syntes ej djupare intressera gubben,

som utsträckte sig på britsen och tycktes försjunka i grubbel.

Kanske såg han de tolv apostlarne närmare nu än de förut

hägrat under fyra långa år, ty något liknande ett leende skönjdes

bakom det grå, toviga skägget. Förmågan att hoppas är

vanligen starkt utvecklad hos en fånge, förmodligen beroende

därpå, att den så träget övas.

Det hade redan länge varit nedmörkt i fängelsehålan, och de

båda fångarne kände på sig, att den stund icke var avlägsen, då

fångvaktaren skulle komma med deras mat. Fångar förvärva

sig småningom förmågan att utan alla yttre hjälpmedel

bestämma tiden. Kloster-Lasse var orolig. Än satte han sig på

bädden, än mätte han golvets nötta stenflisor med tunga steg.

Mattheo hade försäkrat att frihetens timma var nära, men det hade

varit omöjligt att förmå honom yppa sin plan. Men ändå trodde

gubben, att den skulle lyckas. Fyra års outsägliga lidanden

hade gjort honom till sangviniker — åtminstone då det gällde

räddning ur fångenskapen.

Italienaren föreföll däremot märkvärdigt lugn. Inte ens fyra

års hårt fängelse hade förmått beröva honom det välde över

nerverna, som hans yrke givit honom.

Äntligen var stunden inne. En tung järnbom föll till golvet,

riglar rasslade, dörren öppnades, fängelsehålan upplystes av

en lykta och in trädde fångvaktaren. Icke utan skäl hade Mat-theo kallat honom »den röde jätten». Visserligen var mannens

längd ingalunda jättelik, snarare tvärtom, ty benen voro alltför

korta till den ofantligt utvecklade bålen. Men betraktade man

hans väldiga skuldror, ofantliga rygg, grova armar och händer

samt den tjurlika, något framåtböj da halsen, på vilken satt ett

oformligt stort huvud, omgivet av yvigt, eldrött hår, så tycktes

benämningen ingalunda obefogad. Mannen måste vara i

besittning av jättelika kroppskrafter, gent emot vilka ett par av svält

och lidanden utmärglade fångars försök att med våld befria sig

måste ömkligt kommit till korta, synnerligast som han till pä

köpet var beväpnad. Vid den ena sidan av bältet satt nämligen

en lång dolk och vid den andra en kort piska med flera

spikbeslagna revor, en s. k. »katt». Italienarens plan kunde således

svårligen gå ut på ett överfall på fångvaktaren, ty i dennes

händer skulle de båda fångarne varit som hjälplösa barn. Hans

namn var Simon Röde. I den ena handen höll han lyktan och i

den andra en kruka, innehållande fångarnes aftonvard.

— Hit nu, slynglar, sade han, och sleven i er den goda mat, som

hertigen, den Gud välsigne, i sin obegripliga godhet giver eder

i stället för att låta edra fördömda kroppar dingla i galgen, som

rätt och tillbörligt vore.

— Slyngel kan du vara själv, Simon Röde, svarade Mattheo,

där han stod helt lugnt borta vid britsen.

. Om åskan slagit ner vid hans fötter, kunde Simon Röde icke

ha blivit mera förbluffad än han blev över denna oförskämdhet

av en fånge. Men det varade endast ett ögonblick. Vreden

följde förvåningen tätt i spåren. Blodet steg honom åt

huvudet, så att kinderna blevo nästan lika röda som håret, de små,

elaka ögonen sprutade eld, och under det han satte krukan ifrån

sig och lösgjorde »katten» skrek han:

— Jaså, du trilskas, din utländske hund — men vänta mig,

jag skall snart taga den lede ur kroppen på dig.

Vid dessa ord lyfte han lyktan i jämnhöjd med huvudet för

att bättre se missdådaren. Mattheo höjde armen och gjorde en blixtsnabb rörelse, varvid

man såg en svart strimma fara ut från hans hand och träffa

Simon Röde.

Det var spiken som borrade sig in i fångvaktarens vänstra

öga.

Med ett tjut, som hade föga av mänskligt i sig utan snarare

liknade ett vilt djurs, störtade Simon omkull och vred sig av

smärta som en mask på golvets stenflisor. Men i samma

Ögonblick sprang Mattheo fram, ryckte till sig lyktan, knuffade den

halvt vettskrämde Kloster-Lasse utom den halvöppna dörren,

gled själv efter och slog dörren i samt riglade den utifrån. För

säkerhets skull lade han till och med den stora järnbommen

över.

Under tiden vrålade och skrek fångvaktaren dar inne, och

snart hörde man honom även dundra på dörren.

— Hans hiskliga skrik skall höras över hela borgen och

hitkalla folk, viskade Kloster-Lasse med darrande röst.

— Var lugn, svarade Mattheo, de tro det är en fånge, som får

smaka katten. Men i alla händelser böra vi inte dröja länge här.

Mattheos iakttagelse beträffande rännilen befanns vara riktig.

De lyftade upp den söndriga plankan och vid skenet av lyktan

syntes mynningen av ett lågt valv, under vilket svart och

stinkande vatten rann fram. Det var en kloak, som avledde

borgens slaskvatten. Kloster-Lasse tvekade, men kamraten gav

honom en knuff och utan vidare betänkande kröp han in och

var snart försvunnen.

Mattheo följde efter, sedan han släckt lyktan.

Det var icke någon behaglig väg de tvenne fångarne hade att

passera till friheten. Men de underkastade sig dess mödor utan

knöt. Krypande på alla fyra i ett avskyvärt vatten, som

tidtals räckte dem upp i ansiktet; hade de att passera under husets

halva bredd.

— Vattnet börjar bli djupare, viskade Kloster-Lasse, men

det kännes också något friskare..— Så mycket bättre — det är åvattnet som stiger upp,

svarade Mattheo.

Då hördes ett nödrop från Kloster-Lasse.

— Vad är det, sporde Mattheo.

— Guds död, där finns galler för öppningen.

— Carramba — då äro vi fångade.

Mattheo kröp fram och lyckades i det trånga hålet tränga sig

jämsides med kamraten. Ja, där fanns järnstänger framför

öppningen.

Italienaren började bända och bryta. Efter en stund uppgav

han ett glädjerop. Järnstängerna voro så gamla och uppfrätta

av rost, att han med anlitande av hela sin styrka lyckades bryta

av den ena efter den andra. Med kvarlämnande av åtskilliga

trasor från deras redan förut illa åtgångna kläder, lyckades de

till sist bända sig ut och befunno sig nu i åns strandbrädd, stego

upp på den smala strandremsan och kröpo, skyddade av

mörkret, längs den samma i riktning åt söder.

Lyckan gynnade de båda flyktingarne. Efter att ha passerat

ett stycke av stranden stötte de på en på land till hälften

uppdragen båt. Att sätta den i sjön var ett ögonblicks verk, åror

funnos i båten, och med glatt mod rodde de ut på Byfjärden,

lämnande borgen, vilken reste sig ur mörkret som ett svart

spöke med eldögon, allt längre och längre bakom sig.

Efter en stund sporde Kloster-Lasse:

— Vad menar du vi nu skola taga oss till?

— Gå i land och söka skogen. Sedan blir vår första uppgift

att finna något ställe, där vi kunna stjäla mat, kläder och vapen.

— Och sedan draga vi ned till trakten av Mem, tillfogade

Kloster-Lasse.IV

En misslyckad expedition.

Det var på aftonen den 23 september. Trots den sena

timman lyste dock ljus ur fönsterna på borgstugan i Mem, och prat

och glam ljöd där inifrån i den annars så tysta höstkvällen. Kring

det stora bordet där inne satt nämligen ett tiotal av gårdens

tjänare, firande med en ölstämma den märkliga tilldragelsen,

att just i dag hade den sista truppen av hertigens krigsfolk

dragit bort från gården, vilken i flera veckor utgjort ett stort

fältläger. Hertigen hade nämligen med hela sin här tågat i

konungens spår emot Linköping, och nu fanns inte en enda soldat kvar

på Mem. Gårdsfolket hade dessutom en alldeles särskild

anledning att hålla ölstämma, ty de rådde sig så gott som själva.

Deras gamle husbonde hade redan ett par veckor vilat i det

Baggeska gravkoret; visserligen hade hans yngre bröder sedan

satt sig i besittning av gården, men de voro med i hertigens här,

och den nye gårdsfogden, som de tillsatt, hade ännu ej kommit

till Mem, fast han kunde väntas vilken dag som helst. Till dess

fördes befälet på gården av den gamle ridefogden Jesper Trut,

men han var icke den som missunnade varken sig själv eller

andra en kanna gott öl och en glad pratstund. Till yttermera

visso var det just han, som denna afton satt vid bordsändan,

höll målron vid makt och i egen person tog de djupaste

klunkarne ur den flitigt kringvandrande stånkan.

Man pratade om ditt och datt och slutligen, som ofta sker i

lantliga samkväm, kom man in på kapitlet om spöken.

— Hur är det, Måns stalldräng, sporde Jesper, jag har hört

berättas, att du sett spöken förra natten, när du red hem över

ängarna.

— Jo, lita på det, ridefogde, lita på det, svarade Måns stall-29

dräng och nu, sedan snart dygnet är gånget, sen jag såg otyget,

kan det väl inte vara farligt att tala om.

— Åh nej! Inte blir du gastkramad för det inte — gå du på

och berätta passaschan, uppmanade ridefogden.

Måns stalldräng härskade sig, snöt sig, tog en styrkedryck

och berättade:

— Jo, det var just som så, att jag red hem över ängarne, som

sagt är, och inte var det så värst mörkt, men inte så ljust heller.

När jag kom till ekbacken mellan storängen och lillängen, där

Nerikesknektarne hade sitt läger, fick jag se ett eldsken glimma

mellan stammarne. Det var högst märkvärdigt, tänkte jag.

Knektarne drogo ju därifrån dagen innan, varenda man. Men

kanske kunde blåsten ha pustat upp någon av deras lägereldar,

som inte blivit ordentligt släckt, och i tanke, att det kunde taga

eld i buskkrattet, som växer på sina ställen mellan ekarne, och

ställa till skada, beslöt jag att se efter och red upp åt stigen i

backen rakt emot eldskenet. Nå, när jag kom litet längre fram,

fick jag se elden — men jag såg mer än den. Jag såg tvenne

huvuden utan kroppar sticka rakt upp ur gräset så nära invid

elden, att lågorna liksom slickade dem i ansiktet. Det ena

huvudet var ett magert gubbhuvud med grått hår och skägg och

mörka hål, tyckte jag, där ögonen skulle sitta, alldeles som på

en dödskalle. Det andra huvudet var också förfärligt magert

och hade en näsa som ett fågelnäbb och kolsvart hår och skägg,

och ögonen voro som eldgnistor.

— Sutto de inte på halsar och axlar liksom andra huvuden,

sporde ridefogden.

— Nej, de stucko upp ur gräset alldeles som svampar utan

fot.

— Tvi för den lede, utbrast ridefogden.

— Ja, jag tänkte detsamma, återtog Måns stalldräng, och

hade redan vänt hästen för att laga mig bort, fortare än jag kommit,,

men så tittade jag åter åt elden, och då voro huvudena som

bortblåsta, alldeles i en blink. Verkliga huvuden, som suttit på rik-tiga kroppar, skulle aldrig ha kunnat försvinna så fort, och kring

elden, som låg där och glimmade helt obetydligt, tyckte jag nu,

syntes rakt ingenting, inte ett levande liv.

— Blev du inte rädd, frågade en av drängarne»

— Jo, nog tycktes jag det det kändes liksom lite motbjudande,

men det blev värre se"n.

— Låt höra, ropades det i korus kring bordet och åhörarne

voro så intresserade, att de till och med glömde bort ölkannan.

— Ni veten lika väl som jag, fortsatte Måns stalldräng, att på

den sidan av ekebacken, som vetter mot lillängen, ligger ett

väldigt klippblock, som stupar brant ned i ängen. Nå väl, nar jag

kommit ned på vägen och hunnit förbi ekbacken ett stycke,

kunde jag inte låta bli att vända mig på hästryggen och se mig

tillbaka. Vad tror ni, jag då fick se? Jo, på spetsen av stenblocket

stod en hög människofigur, på vars axlar satt det svarta huvudet,

som jag förut sett vid elden. Och nu fick jag veta vem det var.

— Vem var det då, sporde ridef ogden.

— Jo, själva den lede fånen, ty där stod eld ut ur hans mun och

runt omkring hans huvud flög och hoppade eldslågor, liksom det

varit eldkulor. Nå, jag satte klackarna i hästen, så det gick

undan i ett flygande; och inte vågade jag se mig tillbaka, förrän jag

kommit in i porten, men hela tiden tyckte jag, att där var något

efter mig och, när jag steg av hästen vid stalldörren, var jag

mera död än levande.

Efter det Måns stalldräng slutat sin berättelse, blev det en

högtidlig tystnad, endast avbruten av Jesper ridefogdes djupa och

kraftiga klunkar ur ölkannan, medelst vilka han ville något

lugna sina av berättelsen om den hemska spöksynen upprörda

känslor, och för övrigt tycktes den nyss så glada och sorglösa

stämningen kring det långa bordet ha ef terträtts av en viss ängslan och

räddhåga, som det icke skulle krävas någon synnerligt kraftig

påstötning utifrån för att bringa till full panik.

Och just en sådan kom i detsamma.

Jesper ridefogde hade tagit stånkan från munnen och bereddesig att yttra något, men hans åsyftade visdomsord gingö

förlorade för samtid och eftervärld, ty i det samma ljöd några dova,

kraftiga slag, vilka i den tysta natten gåvo eko i gården. Det

kunde icke betvivlas, att någon dunkade på porten och det på ett sätt,

som ingalunda förrådde varken hovsamhet eller tålamod.

Alla.dryckeshjältarne hade sprungit upp från sina bänkar ocL

betraktade varandra med rädda blickar och bleka kinder.

Samtliga karlarne voro i själva verket modiga män, de där mer än en

gång sett döden i ögonen utan att blinka, men de voro i hög grad

vidskepliga, som väl de flesta voro den tiden, och Måns

stalldrängs berättelse hade förvandlat dem till riktiga krukor. Till

och med Jesper Trut, som likväl var en gammal krigsman med de

bästa vitsord för tapperhet och oförskräckthet, blev vit i synen

som ett lärft, och det var med darrande stämma han uppmanade

de närvarande att följa med till porten för att se vad dessa

våldsamma bankningar hade att betyda.

Likväl blev han betydligt lugnad, då han trädde upp i

vakttornet och fick se att framför porten höll en ryttartrupp, som hans

vana öga trots mörkret taxerade till vid pass tjugo man. Och det

var med fullt stadig stämma han ropade;

— I vems ärenden riden I, och vad viljen I vid denna sena

timma?

En röst, som föreföll Jesper bekant, fast han icke i hast kunde

utreda när eller var han förut hört den, svarade:

~ Vi rida i konungens ärenden och begära, att porten må genast

öppnas.

— Jag skulle hellre sett, att I ridit i hertigens, svarade

ridefogden, ty gårdens ägare, vår avlidne herres bröder, tillhöra hans

parti liksom vår gamle husbonde.

Om ej porten genast öppnas, fortsatte rösten, taga vi

gården med makt och då mån I skylla eder själva, om I alla fån

springa över klingan.

~ Sakta i backarna, ropade ridefogden, som nu förlorat all

rädsla, sedan han övertygat sig om, att det var med varelser av köttoch blod och icke med spöken han hade att göra — sakta i

backarn a! Vi äro icke sämre män i gården, än att vi se oss goda att

försvara den mot en hop, som icke är större än er. Och ingalunda

låta vi skrämma oss av övermodiga hotelser.

Samtidigt gav han med hög röst befallning att tända luntorna

och göra slangorna i porttornet klara till strid.

Det märktes genast, att gubbens resoluta ord och kanske än

mera hans befallning rörande slangorna gjorde intryck, ty det

blev en viskande överläggning nedanför tornet och en ivrig röst

yttrade på ett tungomål, som gubben Jesper ingalunda skulle

förstått, om han än kunnat uppfatta orden:

— Vi måste fara fram med lampor, ty ett enda skott från

slangorna skulle hitkalla hertigens folk, enär hans eftertrupp

befinner sig helt nära.

Strax därpå ropade samma röst, som förut skött

underhandlingen, men med ett mycket mjukare tonfall:

— Veten I då icke här i gården, att konungen och hertigen nyss

ingått fullständig förlikning och i detta ögonblick hålla gästabud

tillsamman i all sämja och endräkt? Ni skulle därför ådraga er

hertigens vrede och ett drygt ansvar, om ni envisas att utestänga

konungens folk.

Nu blev Jesper Trut tveksam, ty där hade under de senaste

veckorna hörts så mycket tal om förlikning, att en klyftigare karl än

han mycket väl skulle kunnat finna en sådan förklaring sannolik.

Han beslöt därför att hålla råd med sina män, ty ensam ville han

ej bära ansvaret. Men gårdskarlarne hade icke lika hastigt

återfått mod och besinning som ridfogden, och efter åtskilligt prat

hit och dit beslöts att porten skulle öppnas.

Det var ett olyckligt beslut, ty knappt hade truppen kommit

in förrän den, innan gårdskarlarne kommit sig för till försvar,

avväpnade dem och kastade ridefogden med bakbundna händer

i gårdens fängelse, under det att karlarne inlåstes i borgstugan,

där de fingo tillfälle att hämta någon tröst ur de ölkannor, som

ännu icke voro tömda.Truppen bestöd av polska ryttare och befälet över dem tycktes

föras av tvenne män, av vilka den ene, insvept i en vid kappa och

med vidskyggad hatt på huvudet, snarare liknade en präst än

en krigare. Den andre bar svärd vid sidan och hade ett mera

militäriskt utseende, fast hans yttre för övrigt snarare påminde om

en skrivare. Även han bar en vidskyggad hatt och det föreföll

som om han velat hålla sitt ansikte i skuggan. Då han uttalade

sina befallningar, igenkände gubben Jesper samma röst som talat

utanför porten, och den föreföll honom ännu mera bekant.

Dessutom förundrade det honom, med vilken lokalkännedom

främlingen fann sig till rätta i gården, t. ex. då han anvisade fängelset,

dit ridefogden skulle föras. Och just som den senare under

ljudeliga protester inkastades i fångrummet, kom han att vid

skenet av en fackla se den främmandes ansikte. Då gick ett ljus upp

för gubben och han ropade:

— Så sant jag lever, är det ärkeförrädaren Lambert

Veiamsson, vår gamle gårdsskrivare. Tyckte nog jag kände rösten.

Men hade jag vetat att det var han, så skulle icke porten

öppnats, så länge jag ännu kunnat röra en hand till försvar.

Ja, det var verkligen Lambert Velamsson, som i spetsen för en

trupp polska ryttare på sådant sätt lurat sig in i sitt fädernehem.

Och hans ledsagare, eller rättare överordnade, ty det var i själva

verket han, som förde befäl över expeditionen, var konung

Sigismunds biktfader pater Lanterna.

Så fort gårdens folk blivit dels inlåsta, dels ställda under

bevakning, begåvo sig nyssnämnda båda herrar upp i huvudbyggnaden,

där Lambert med van hand öppnade den hemliga mekanismen i

trappan. Även den hemliga källaren öppnades utan svårighet.

Men den var — tom. Där fanns icke så mycket som en

kopparpenning av hela den skatt, som Lambert sett vid sitt förra besök,

och än mindre syntes ett spår av de tolv silverapostlarne.

Även den hemliga gången upp till riddar Eriks rum

undersöktes, men utan resultat.

Efter ett fåfängt letande begåvo de sig till riddarsalen, och

Jacob Bagges skatt II 13medan de vilade sig efter ansträngningarna, som särskilt för den

korpulente patern ingalunda varit obetydliga, uppstod följande

samtal.

— Det är, som jag redan förut befarade, nog så, att bröderna

efter riddar Eriks död satt sig i besittning av de tolv apostlarne

liksom den övriga skatten, sade Lambert.

— Du irrar dig, min son, svarade patern. Vår heliga orden har

hemliga kanaler även i fiendens läger, ja, till och méd vid hertig

Carls hov, och tack vare dessa vet jag med full visshet, att riddar

Eriks arvingar icke kunnat finna de tolv apostlarne, vilkas

tillvaro icke var dem okänd. Ja, det är nog till och med bekant att

denna missräkning vållat dem stor ledsnad och mycket bryderi.

Efter vad jag har anledning tro ha de till och med vidtagit

åtgärder för att eftersöka dem. Men det vill synas, enligt de

uppgifter jag fått, som skulle både den hemliga källarens och den

hemliga gångens tillvaro vara dem obekant, vilket för övrigt

bestyrkes därav, att vi funnit säkerligen månaders gammalt damm

orubbat i dessa lokaler. Jag ansåg mig därför kunna antaga, att

apostlarne funnos kvar. Men då så icke är, måste riddar Erik

själv ha låtit bortföra dem. Apropos det, så har jag

ingenstädes kunnat upptäcka riddar Eriks gamle trotjänare, din fader

Velam. Men han drog dock icke med i striden. Vi måste förhöra

folket, och låtom oss börja med den, som förde befälet i

vakttornet.

Lambert hade bleknat, då talet fördefs på fadern, men med en

djup bugning ingick han på paterns förslag.

Efter en kort stund stod ridefogden Jesper Trut inför de båda

inkvisitorerna; Lambert ledde förhöret.

— Finnes ej här i gården en gammal man vid namn Velam,

sporde han.

— Du menar din gamle fader, Lambert Velamsson, nej, han

finnes här icke, svarade Jesper kärvt.

Lambert rodnade av förargelse över att finna sig igenkänd,

men fortsatte;— Du menar väl icke, att han är död?

— Om han lever eller är död, vet jag icke. Men det vet jag,

att natten innan hertig Carl med sitt krigsfolk kom till Mem,

försvann han utan att någon på gården vet vart han tagit vägen.

Att riddar Erik Bagge, vår innerligt saknade husbonde, visste det,

tager jag för givet, ty i motsatt fall skulle han icke underlåtit att

eftersöka sin mest älskade trotjänare, men något sådant skedde

icke.

— Den gamle Velam hade en dotter — är även hon försvunnen?

— Du menar din syster Anna, Lambert Velamsson. Ja, hon

är också försvunnen. Och hon försvann ett par veckor före

fadern.

— Vet ingen vart hon tagit vägen?

— Nej, då jag en dag sporde Velam därom, sade han, att hon

farit bort för att besöka släktingar.

— Har hon aldrig sedan varit synlig på gården?

— Nej, varken jag eller, mig veterligen, någon av gårdsfolket

har sett henne sedan.

Jesper blev nu utförd och det beslöts att allt gårdsfolket

skulle en och en inkallas för att förhöras rörande vad de visste i

saken. Detta förhör blev långvarigt, men lämnade ett

ganska ringa resultat. Det fanns icke mer än två av gårdsfolket

som hade något av vikt att upplysa. Den ena var

fatburskvinnan, som berättade att hon en natt under sommaren av en

händelse varit ute och därvid fått se, att riddar Erik och

gubben Velam kommo ut från en dörr på huvudbyggnaden, som

annars alltid var stängd, och att vardera av dem bar ett lik i

famnen. Att det var ett lik kunde hon sluta till därav, att

genom skynket, varmed det var omsvept, framskymtat

mänskliga former. Dock kunde liken, efter storleken att döma, icke

ha varit av fullvuxna människor utan snarare av

halvvuxna barn. Och Anna Velamsdotter hade varit i deras sällskap.

Men fatburskvinnan hade vid denna syn blivit så förskräckt,

att hon genast begivit sig in och huvudstupa kastat sig36

i sin säng. Något vidare hade hon icke sett, men från

denna samma natt var Anna Velamsdotter försvunnen från

gården.

Den andre, som hade något av vikt att förtälja, var vår

redan bekante Måns stalldräng., Han hade aftonen innan riddar

Erik drog med hertigen emot Stegeborg och under det tåget

erhöll sin bane varit sänd i ett ärende till Söderköping. På

hemvägen ganska sent på aftonen hade han, då han red längs

norra stranden av Storån, sett en ensam roddare i en eka ro

mot staden till. Det var ganska ljust den kvällen och i

rodda-ren hade han igenkänt den försvunne gubben Velam. Men då

han ropade åt honom, hade gubben låtsat sig icke höra utan i

stället ökat farten. Måns stalldräng hade därav funnit att

Velam icke ville vara igenkänd, varför han icke vidare brydde sig

om honom utan fortsatte vägen hem.

Då förhöret var slut och patern och Lambert åter vore

ensamma i riddarsalen, sade den förre:

— Upplysningarne kunde ha varit flera och mera

vägledande, men i det hela är jag ganska nöjd med resultatet. Det har

givit mig konturerna av vad som tilldragit sig; det blir sedan

vår sak att genom fortsätta efterforskningar utfylla detaljerna.

Se här vad som inträffat: Riddar Erik Bagge, som levde i

fiendskap med sina bröder och sin svåger, fast de tillhörde

samma politiska parti, har icke velat att de efter hans död skulle

komma i besittning av det dyrbara kyrkorovet. När han så

får höra att hertigen nalkas med sin här och har för avsikt, att

taga sitt huvudkvarter på Mem, anser han tiden vara inne att

undanskaffa silverskatten och gömma den på ett säkrade

ställe, ty han vet att bröderna äro med hertigen, och sannolikt

fruktar han, att de skulle få tillfälle att sticka sina näsor i Mems

hemligheter. Biträdd av sin trotjänare Velam och dennes

dotter bortför han de tolv apostlarne, en fatburskvinna råkar av

en händelse att få se det och tror att de i skynken insvepta

apostlabilderna äro barnlik, de gömmas på någon plats utomgårdens gränser och flickan kvarstannar a det nya gömstället

för att vakta skatten.

Senare begiver sig även gamle Velam dit. Och att detta nya

gömställe är beläget i eller i närheten av Söderköping, göres

sannolikt av den omständigheten, att gubben Velam funnits

roende i ån därstädes sent en afton. Vår orden har en trogen

vän i Söderköping. Till honom begiva vi oss redan i natt,

sedan vi återsänt konungens ryttare, som vi ej längre ha någon

nytta av. Det är från Söderköping våra operationer

hädanefter skola utgå.

Lambert bugade sig samtyckande, men såg alldeles icke

belåten ut.

Hade de båda jesuiterna varit mera skarpsynta, än de voro,

skulle de hä upptäckt, att i ruttaket över riddarsalen felade

en ruta just över platsen där de sutto, samt att i detta hål då

och då skymtade konturerna av ett gråskäggigt gubbhuvud.

Men det sågo de icke. Därtill voro de för mycket upptagna av

sina planer på den sökta skatten.

Innan pater Lanterna och Lambert Velamsson med

ryttaretruppen lämnade Mem, hade de låtit lösgiva allt gårdsfolket,

ridefogden inberäknad, och de drogo bort utan att ha vare sig

plundrat eller gjort annan skada å gården, så att Jesper Trut

med skäl kunde säga efter deras avfärd: »Nå, det besöket

sluppo vi då lindrigare ifrån, än man snille kunnat vänta, då man

haft med papister att göra.»

Men det var ännu icke helt och hållet slut på nattens äventyr.

Då Måns stalldräng innan han lade sig skulle stänga dörrarna

till badstugan, uppgav han ett gällt nödrop, slog igen dörren

och sprang som en vanvettig därifrån.

— Vad såg du i badstugan, sporde Jesper ridefogde, som

varit vittne till händelsen.

— Jo, jag såg själva djävulen, samma en, som stod på

klinten vid lillängen och sprutade eld.

Något senare, medan alla i gården sovo, syntes tvenne mänjsmyga sig ut genom ett takfönster på badstugubyggnadens

yttersida, fira sig ned till marken och därefter i sakta mak

vandra i riktning mot skogen.

— Det var en god idé av dig, doktor Lasse, att bryta ett hål

i ruttaket över riddarsalen, sedan vi lyckligt kommit upp på

vinden, ty därigenom fingo vi veta det samma öm skatten, som

prästen och hans medhjälpare veta, och vi skola nog begagna

oss därav minst lika bra som de, sade den ene.

— Din idé, Mattheo, att taga ett glödande kol i munnen och

jonglera med eldbränder var ej heller dålig, ty. tack vare den

och mannens rädsla för djävulen sluppo vi lyckligt ur

badstugan, svarade den andre.

Det blodiga brevet.

Slaget vid Stångebro hade utkämpats, konung Sigismunds

trupper voro ohjälpligt slagna och hertig Carl segrare. Detta

slag, ett bland de märkligaste i vår historia liksom ock ett bland

de blodigaste, är även i det hänseende ovanligt, att det började

med blod och slutade med vin. På sammandrabbningen ute

på fältet följde gästabud å Linköpings slott, där den besegrade

bjöd segraren på vad huset förmådde — till och med ett

vänligt bemötande. Och svenske män som nyss korsat svärd och

lans med varandra, ty här var det icke så som vid Stegeborg,

att Sigismunds svenska trupper avhållit sig från att strida mot

landsmän, stötte nu vid gästabudsbordet bägare mot bägare

och drucko på en lyckosam framtid, fred och endräkt. Ingenblev dock hjärtligare tryckt vid bordet än riddare Arvid Svan.

Ty det var han som var fredsmäklaren. Då det började gå

galet för konungen, blev han som parlamentär skickad till

hertigen, och det var hän som med denna uppgjort preliminärerna.

Till detta fredsuppdrag var ock Arvid Svan väl skickad, ty

han var en gammal vän av Vasahuset och därtill en

fredsälskande man, som, ehuru han av en pliktkänsla, som kanske den

gången missvisade, slutit sig till konungen, dock föga eller

intet blandat sig i politiken, så att han egentligen aldrig ådragit

sig hertigens hat.

Men de som icke hade skäl att prisa gästabudet voro

riksråden Erik Sparre, Gustav och Sten Baner, Thure Bjelke och

Göran Knutsson Posse, ty de blevo utlämnade till hertigen, »för

att dömas av främmande sändebud», som det hette i

förlikningen, men i själva verket såsom en lösepenning för Sigismunds

krona och frihet, vilka båda hängde på ett hår vid Stångebro.

De voro också medvetna om detta och yrkade själva på att bli

utlämnade, då underhandlingarne höllo på att stranda till följd

av konungens helt naturliga obenägenhet att lämna sina

vänner i sticket.

Det skulle varit mera hedrande för Sigismunds minne, om

han trots allt framhärdat i denna obenägenhet. Men som det

nu var, fick Linköpings gästabud ett fult efterspel i Linköpings

blodbad — fast ett stycke längre fram i tiden.

Lika litet som vi skildrat Stångebro slag, skola vi uppehålla

oss vid Linköpings gästabud, hur frestande det än kunde vara,

ty vi skriva varken Sigismunds eller hertig Carls historia utan

endast Gösta Svans, och däri spelade denne ingalunda någon

mera betydelsefull roll. I stället följa vi vår hjälte i hans mera

personliga äventyr, och göra därvid början några dagar efter

gästabudet.

— I förrummet till konung Sigismunds så kallade

»brevkammare», det vill på nutidsspråk säga skrivrum, stod Gösta Svan,

stödjande ,sig emot fönsterkarmen och genom de små rutornafönstret betraktande det rörliga livet nere på borggården,

varåt de färgrika polska, ungerska och skotska dräkterna i

brokig blandning gåvo en i norden ovanlig glans. Det var icke

såsom tjänstgörande kammarjunkare han i dag stod i konungens

förrum, utan som själv audienssökande. Han hade begärt ett

enskilt samtal med konung Sigismund och blivit hänvisad till

just denna timma. Men där fanns redan förut någon därinne

hos konungen, och det var därför han väntade, för tillfället

till och med ensam, ty den tjänstgörande kammarpagen hade

blivit bortsänd i något ärende. "

Då och då hördes genom den vårdslöst stängda dörren

några enstaka ord av samtalet där inne i konungens rum, men

Gösta brydde sig icke om att lyssna, därtill var han alltför

ridderlig. Men plötsligt hörde han några ord, som så nära tycktes

beröra en sak, vilken på sista tiden mycket legat honom i

tankarne, att han mot sin vilja tvangs att höra nogare efter. Han

hörde konungen yttra:

— Du säger, helige fader, att den gamle trotjänaren Velam

försvunnit------------

— Ja, hördes en annan röst svara, han är försvunnen från

Mem, men vi äro honom på spåren, vi skola finna honom, och

då vi anträffat honom, skola vi också finna skatten. Sannolikt

finns Velam i Söderköping eller dess närhet.

Härpå följde några ord, som Gösta icke uppfattade, men så

hördes konungen säga:

— Det skulle vara mig mycket kärt om jag vid min återkomst

till Polen kunde åt den heliga kyrkan återställa en från

densamma rövad skatt av så stor helighet och betydande värde.

Nu hördes en hand läggas på låsvredet, dörren öppnades och

ut trädde konungens biktfader, jesuiten pater Lanterna.

Stående i dörren yttrade konungen:

— Om du ej finner apostlarne förr än jag avseglat, så för dem

till Kalmar och . . .

Här hejdade han sig, ty patern hade lagt fingrarne på sin mun,då han upptäckte Gösta Svan, och konungen märkte tecknet.

Trädande till hälften ut i förrummet såg han, vad som

framkallat det och yttrade i lätt ton:

— Åh, det är endast min gode vän Gösta Svan, och han lär

icke intressera sig för våra — teologiska spörsmål.

Sedan patern avlägsnat sig, vinkade Sigismund Gösta till sig.

— Du har anhållit om ett enskilt samtal . . .

— Ja, ers majestät, och mitt ärende är att bedja om orlov ur

eders majestäts tjänst för den tid jag kan behöva till uträttandet

av ett enskilt uppdrag ...

— Ett enskilt uppdrag!

— Ja, en på slagfältet vid Stegeborg stupad riddare, vars ögon

jag tillslöt, gav mig döende ett uppdrag, som jag lovade att

utföra, då tillfälle därtill gavs. Hur lång tid det kan taga i

anspråk., vet jag icke, därför måste jag be om orlov på obestämd tid.

— Av vad beskaffenhet är detta uppdrag? sporde konungen.

Under vanliga förhållanden skulle troligen Gösta icke tvekat

att åtminstone antyda, varuti uppdraget bestod, men vad han

nyss hört, hade gjort honom försiktig.

— Jag anhåller, att ers majestät värdes befria mig från en

närmare redogörelse, ty det rör en familjeangelägenhet av

mycket enskild natur — ett förtroende givet av en döende, sade han.

Konungen vände sig på klacken med en något misslynt min,

men så sade han:

— Nå väl, jag skall icke forska. En döendes ord måste

respekteras.

Efter en paus tillade han:

— Din fader, riddar Arvid, har gjort mig många tjänster och

alltid varit en vän av mig och mitt hus. Själv har du, fastän ung

till åren, tjänat mig redligt och till nöjes. Det skulle därför

vara otacksamt att avslå din begäran. Men jag kräver ditt

löfte, att du, sedan ditt enskilda uppdrag är uträttat, begiver

dig till Kalmar och ställer dig till den mans förfogande, som där

för befäl i mitt namn. Törhända har jag där användning fören trogen anhängare och en god klinga. Lovar du mig det på

ditt hedersord?

— Ja, det lovar jag, svarade Gösta obetänksamt.

— Så vare din anhållan bifallen, sade Sigismund, i det han

gav den unge mannen en nådig avskedsvink.

Under återvägen till sitt härbärge i staden grubblade Gösta

över, vad anledning konungen kunde ha att sända honom till

Kalmar. »Törhända har jag där användning för en trogen

anhängare och en god klinga,» hade han sagt. Nu vore ju

konungen och hertigen försonade. Vilken fara kunde hota konungen

i Kalmar? Vore det möjligen ett danskt anfall, som väntades

— Kalmar betraktades ju som Svea rikes nyckel gent emot

Danmark. Eller litade konungen icke på hertigen?

Och så det där om de tolv apostlarne på Mem. Det föreföll

ju av konungens samtal med den illistige patern, som om frågan

gällde intet mindre än att sätta sig i besittning av den

silverskatt, som riddar Erik Bagge bestämt till gåva åt dottern till

sin ungdoms älskade. Nå, i så fall är jag icke konungens man

utan riddar Eriks. Och redligen och trofast skall jag söka att

fullgöra hans sista vilja, skulle det ock inbringa mig konungens

onåd. Men sedan — sedan skall jag inställa mig i Kalmar efter

som jag lovade det. Men det var kanske ett förhastat löfte. Man

kan aldrig veta, vartill jesuiterna kunna driva konung

Sigismund.

Under dessa funderingar hade han uppnått sitt härbärge och

fann där sin fader, ivrigt sysselsatt att packa sina sadelsäckar.

— Vad nu, fader, utropade Gösta, bereder du dig redan till

hemresan?

— Ja, Gud vare lov, svarade riddar Arvid med ett glatt

leende. Nu är ju fred i landet, och nu längtar jag åter till mitt kära

Svanås. Kungen har anmodat mig att följa med honom till

Stockholm, men jag svarade ett underdånigt nej. Vad hade jag

där att göra? Nu vill jag hem till Svanås. Gud give jag kunde

förmå dig att följa med.— Jag kommer direkt från konungen och har av honom

utbe tt mig orlov på obestämd tid-------

— Du följer med till Svanas! ?!-------

— Nej, jag har ju nämnt för dig, att den döende riddar Erik

Bagge gav mig ett uppdrag.

— Ja, det är sant. Men då det är uträttat, kom då hem till

Svanås -------

— Nej, tyvärr har konungen mitt löfte att därefter inställa

mig i Kalmar.

— I Kalmar!-------Varför just i Kalmar?

Nu berättade Gösta vad som nyss förefallit emellan honom

och konungen. Arvid Svans panna mulnade därvid, och

bekymrad gick han fram och tillbaka i kammaren. Slutligen sade han:

— Och jag som just tänkt råda dig att helt och hållet skilja

dig ifrån konung Sigismund-------

— Att skilja mig från Sigismund! utropade Gösta. Du har ju

alltid, så långt jag kan minnas, uppmanat mig till trohet emot

konungen.

— Ja, jag har så, svarade han, och jag har gjort det i bästa

välmening. Jag skall säga dig varför. Den som i likhet med

mig är en varm vän av Vasahuset, och den som tillika, såsom

jag, sett, vilka olyckor, som drabbat land och folk till följd av

striden mellan Gustav Vasas söner om krona och makt, jag

menar nu icke blott de strider, som förts med blanka vapen, utan

ock de intriger och anslag, som frodats i det tysta, den måste

ock bäva tillbaka för allt, som kan alstra dylika pästbölder på

landets kropp. Därför har min sats varit den: håll dig troget

till den herre, som med lag och laga arvsrätt bär spiran, även

om mycket kunde vara att anmärka emot hans sätt att bära

den. Och detsamma har jag velat lära min son. Men-------

— Men nu har du kommit på andra tankar!-----—

— Ja, på sätt och vis. Det har nämligen gått upp för mig,

att det finnes något, som måste ställas framför konungatrohet.

Och detta något är fosterlandets väl. Sigismund är en rö, somdrives hit och dit, icke av vinden, men av jesuiterna. Den

senaste tidens tilldragelser ha övertygat mig om, att Sigismunds

regemente, om han åter komme till den makt, som lag och

arvsrätt honom tillerkänna, icke skulle vara till gagn för

fosterlandet. Det är på grund av denna övertygelse jag velat råda dig

att skilja dig från konungen, liksom jag efter detta ämnar göra.

— Du tänker således övergå till hertigens parti?

— Nej, min son, det är icke min avsikt. Jag vill, så gott jag

förmår, höra till fäderneslandets parti och i övrigt ha så litet

att göra med politiken som möjligt.

— Fader, jag erkänner, att jag till alla delar gillar vad du nu

säger och skulle gärna följa ditt råd, men jag är bunden vid

konung Sigismund, bunden av ett obetänksamt löfte.

— Ja, min son, det löftet skall kanske kosta ditt liv, men —

det måste hållas.

Gösta satt en stund grubblande med handen under kinden,

men så sporde han plötsligt:

— Fader, känner du någon av Forstenasläkten?

— Jo, lita på det, svarade riddar Arvid, i det han tog sig på

skuldran, lita på det. Jag känner ännu här en svidande ömhet

efter det hugg, som Anders Lennartsson gav mig vid Stångebro.

Att det icke blev min bane har jag endast min goda rustning att

tacka för. Anders Lennartsson är för närvarande den bästa

klingan i landet.

— Känner du ingen annan av Forstenaätten?

— Kanske, men jag kan ej nu erinra mig det.

Gösta stack handen under livtröjan och framtog det brev,

som riddar Erik Bagge givit honom i ekbacken vid Stegeborg.

Brevet var av pergament, tämligen stort och förseglat med ett

vaxsigill, i vilket man såg Baggevapnet. Den sida, där

utanskriften stod, var starkt fläckad av blod, men nu, sedan Gösta

försiktigt avtorkat det, kunde man dock läsa utanskriften. Den

var av Erik Bagges egen hand och av följande lydelse:

»Till välbördiga och dygderika Karin Söffrensdotter Kijl, väl-bördige riddaren Hans Torstenssons av Forstenaätten ädla

husfru, att överlämnas på Lunden med kärlig hälsning från Erik

Jacobsson Bagge, riddare, vilken nu döder är.»

— Herre Gud, utropade Arvid Svan, i det han tog brevet i

sin hand, när jag tänker på att dessa röda fläckar äro efter min

ungdomsvän Erik Bagges hjärteblod, så skymmas mina ögon

av tårar, så att jag knappast kan läsa utanskriften. Och det må

för sanning sägas, att vad detta brev än innehåller, så bör det

högt respekteras, då det blivit beseglat på ett sådant sätt.

Han tillade:

— Och vad riddaren Hans Torstensson angår, så är han mig

icke personligen bekant, men jag har hört honom omtalas såsom

en ostraffelig och högt aktad riddare. Han är Anders

Lennartssons farbroder. och en av hertigens tillgivnaste anhängare och

mest betrodde män. Så mycket har jag ock hört, att hans gård

Lunden ligger helt nära den gamla ättegården Forstena. Det

skulle förvåna mig, om icke Hans Torstensson varit med vid både

Stegeborg och Stångebro. Varför har då icke Erik Bagge till

honom själv överlämnat brevet till hans husfru?

— Du torde påminna dig, fader, att brevet lämnades först då

Erik Bagge låg döende på slagfältet, där ingen av hertigens folk

längre fanns kvar. Dessutom böra vi betänka, att Hans

Torstenssons husfru varit Erik Bagges käresta, och kanske bjöd

det honom emot att lämna brevet till en lycklig rival.

— Ja, du har rätt.

Kort efter detta samtal sutto fader och son till häst och redo

bort från Linköping. Men snart skildes deras vägar. Riddar

Arvid drog söderut mot den kära hembygden i Småland, men.

Gösta tog av åt väster för att begiva sig till Lunden, riddar Hans

Torstenssons gård. Och bakom hans livtröja låg det blodiga

brevet i säkert förvar.VI.

Ett möte.

En vacker höstmorgon, medan daggen ännu glittrade i gräset

och förvandlade tusentals mellan buskar och strån spända

spindelvävar till lika många gnistrande diamantslöjor, finna vi

Gösta Svan, åtföljd av »in gamle trogne ridknekt Bryngel,

makligt rida fram å den smala, krokiga väg, som längs södra kanten

av Hunneberg leder ned mot Göta älv. Det var en av de sista

dagarne i september och vädret var utomordentligt vackert.

Hunnebergs branta stup, där björkar och ekar klättrat upp för

att blanda sig med tallarnas djupa kolonner, flammade av

höstens gyllene glans, medan rönnbärens purpur i bergsskrevorna

och lingontuvornas rodnad i mossan mellan tallarnas bruna

stammar satte glöd i den rika färgskalan. Också njöt Gösta i fulla

drag av den härliga höstmorgonen och av nöjet att i en för

honom hittills okänd trakt, som dock i mycket påminte om

hembygden, färdas fram utan allt tryckande tvång, vare sig av

hovtjänst eller politiska oroligheter. Av det inbördes krig, som nyss

kommit strömmar av blod att flyta på östgötaslätten, och som

gjort vägar och stigar osäkra i en stor del av den trakt, han

förut passerat, syntes ej här den minsta dyning. Vid gårdarne och

torpen, som då och då döko upp ur skogen, än i spridda

klungor, än enstaka, sysslade folket fredligt på åker och äng och från

skogens djup klingade vallåtar och skällor.

— Min far har ändå rätt, tänkte han, då han prisar fredens

lycka och förbannar kriget. Lyckliga Västergötland, som så

föga berörts av stormarne i öster. Men ändå, tillade han för sig

själv, fanns det gott om västgötar i både kungens och hertigens

här; det skulle man knappast kunna tro, då man ser deras

fredliga och idylliska hembygd.Ja, så långt hade Gösta Svan hunnit på sin beskickning från

slagfältet vid Stegeborg. Och nu led hans färd emot slutet, ty,

fastän obekant med trakten, visste han dock, att Lunden,

riddar Hans Torstenssons gård, icke kunde ligga långt borta från

den plats, där han nu befann sig, Huru skulle han bli

emottagen med sitt blodiga budskap? Och vilka nya bekantskaper

skulle han göra i denna främmande trakt?

Uiider dessa tankar hade han hunnit fram till en korsväg.

Han höll in sin häst. Skulle han taga av åt höger eller vänster?

Ja, därom hade han nog fått ganska fullständigt besked i den

gård, där han legat över natten, men nu hade han glömt det.

Lyckligtvis kom en kvinna vandrande vägen fram. Hon kunde

ge besked.

— Lunden, sade hon, ja det ligger på andra sidan sjön, som

glimmar fram mellan skogen rakt framför er. Det är Hullsjön.

Följ vägen till höger ett litet stycke, tag sedan av på en liten

skogsväg. Den leder förbi sjöns norra ända till en större väg,

som går fram till Lunden.

Gösta tackade och följde anvisningen.

Men skogsvägen, som kvinnan talat om, var icke så lätt att

följa för en främling, som gumman tycktes antaga. Den ledde

djupt in i tjocka skogen och bestod egentligen endast av ett

spår, där en vagn gått fram någon gång i tiden. Men allt som

oftast förlorade den sig bland tuvor och lingonris. Lyckligtvis

glimmade den vackra Hullsjön då och då fram mellan

stammarnes pelarrader, och den var ju en god vägvisare.

Här var härligt i skogen, tyckte Gösta. Vid denna tid hade

boken ännu ej blivit utrotad i Västergötland, och en stor del av

den skog, där han nu befann sig, bestod just av väldiga,

månghundraåriga bokar, vilkas i grått, grönt och brunt marmorerade

stammar uppbar väldiga, sammanhängande, i rött skiftande

valv över hans huvud. Han lät hästen gå ungefär som den ville

och brydde sig ej om att se efter, om den följde skogsvägen eller

tog sig egna vägar. Denna skog påminde honom så starkt omSv anas, att barndomsminnena alldeles överväldigade honom

och han glömde var han befann sig, glömde krig, politik och

budskap och allt det som på sista tiden fyllt hans tankar.

Då väcktes han till verkligheten av hovslag, som tycktes helt

nära, men ändå såg han ingen ryttare. Men i detsamma vek

hästen om hörnet av ett väldigt, mossbelupet stenblock, och så

— drömde han eller var han vaken? — befann han sig mitt

emot sina minnens och tankars drömda ideal, flickan, som han

sett en tidig morgonstund för fyra år sedan på Litslena

gästgivaregård, amazonen på Sigismunds kröning, henne, som han

aldrig kunnat återfinna, sedan han sett hennes gyllene, för

vinden fladdrande lockar försvinna i folkhopen, då hon sprängde

bort från arenan, men som han alltjämt drömt om, alltjämt

hoppats att få återse. Och nu satt hon mitt emot honom, så

nära, att deras hästar nosade på varandra, och utan att de

kunde komma förbi varandra, ty de hade mötts i en remna mellan

tvenne ofantliga stenblock, så smal, att där icke fanns utrymme

för tvenne ryttare bredvid varandra.

Drömde han eller var han vaken — det var det han omöjligt

kunde klargöra för sig själv.

Han måtte ha sett löjlig ut under dessa bemödanden, ty

flickan brast ut i ett silverklingande skratt.

Men då återkom Gösta till sig själv, strök hästen baklänges

för att lämna rum, lyfte av baretten och sade, i det han djupt

bugade sig i sadeln:

— Förlåt, ädla jungfru, min tafatthet, men jag blev så

förvånad över att så plötsligt återse er här, att jag icke visste

om synen var verklighet eller om det var mina tankar, som tagit

kroppslig gestalt.

— Återse! sade hon med en röst, som i Göstas öron lät som

himmelsk musik, har ni då sett mig förr?

— Ja, ädla jungfru, två gånger, tyvärr inte mer än två. Den

första gången var en tidig vintermorgon för fyra och ett halvt

år aedan på Litslena gästgivaregård i Uppland. Ni var då i säll-skap med Anders Lennartsson till Forstena och en äldre riddare,

som jag icke kände, men som jag gissade var er fäder.

— Däri gissade ni rätt, vandrande riddare, och även jag minns

den där morgonen på Litslena — ja, jag minns till och med att

jag på gården såg en ung adelsman, som måtte ha varit ni. Men

när såg ni mig andra gången?

— Vid torneringen i Uppsala under festligheterna i anledning

av konung Sigismunds kröning.

Vid hans svar bredde sig en djup rodnad över hennes fagra

ansikte. Hon slog ned ögonen och det var med beslöjad stämma

hon sade:

— Således åter ett vittne till det narrspel, kusin Anders

Lennartsson lockade mig att utföra och som jag så bittert ångrat.

Ja, jag skall aldrig förlåta honom det.

— Ni är således kusin med Anders Lennartsson — väl icke

dotter av hans farbror riddar Hans Torstensson i Lunden?

— Jo, visst! Hans yngsta dotter Ingeborg.

— Vilken försynens sällsamma skickelse! Och jag som

medför ett budskap,, vilket så nära rör er —

— Mig?

— Ja, det vill säga er mor i främsta rummet. Jag är just på

väg till Lunden.

— Ni skall bli välkommen där — men ni glömmer att säga

mig vem ni är.

Under många ursäkter fullgjorde Gösta denna plikt och

jungfru Ingeborg förklarade, att hon skulle visa honom vägen till

gården, och så redo de sida vid sida under livligt samspråk den

korta vägen, som återstod till Lunden. Han fick därunder veta

att hennes far, riddar Hans, blivit sårad vid Stegéborg, så att

han ännu vore sängliggande, fast betydligt på bättringsvägen,

att kusin Anders snart väntades till Lunden, att hon hade flera

systrar, vilka alla voro gifta, men däremot endast en bror, som

för närvarande befunne sig hos hertig Carl i Örebro.

Då Gösta blev föreställd för husmodern på Lunden, fru Karin, .

Jakob Bagges skatt II 14förstod han riddar Eriks tal om att han i dottern återsett sin

ungdoms älskade, ty en mera påfallande likhet mellan mor

dotter torde sällan kunna uppvisas. Icke som skulle fru Karins

år ha gått förbi utan att lämna spår efter sig, men man såg att

den mer än femtioåriga matronan måste ha sett ut alldeles så,

då hon var vid dotterns ålder, och ännu hade hon

mycket av sin ungdoms skönhet, framför allt de ovanligt vackra

ögonen och det uttryck av själskraft, parad med hjärtegodhet,

som även blivit dotterns arvedel.

Det var ett grannlaga ärende Gösta hade att framföra till

denna kvinna, men sedan han sett henne, försvann mycket av

den fruktan, som han förut hyst för detta ögonblick. Den

själsstyrka, som talade ur fru Karins ögon, skulle säkert icke förneka

sig inför även ett sådant budskap, som det han hade att

framföra. Därför beslöt han ock att gå till väga med all

grannlagen-het men även med så litet omsvep som möjligt.

Då han blivit ensam med fru Karin, skildrade hän den

tillfälliga bekantskap, han gjort med Erik Bagge, huru denna

bekantskap efter hand, trots den stora olikheten i ålder samt den

omständigheten, att de tillhörde olika politiska partier, under

fortsatt umgänge utvecklat sig till verklig vänskap.

— Har han för er berättat sin ungdomshistoria, sporde fru

Karin.

— Ja, det har ha-n. Och kanske valde han just mig till

frambärare av hans sista budskap till sin ungdomsbrud därför, att

jag redan kände hans historia.

— Jag vet genom min man och min son, vilka båda

deltogo i drabbningen vid Stegeborg, att Erik Bagge föll där.

Har han åt er överlämnat något budskap till mig?

— Ja, detta brev.

— Store Gud, — är det hans blod, som fläckar brevet,

utropade hon, i det hon tog det i sin hand.

— Ja, svarade Gösta, såsom han tillsagt mig, tog jag brevet

ur bröstfickan av hans livtröja, sedan hans ande flytt, och somhan blivit skjuten genom lungan, har det blivit fläckat av hans

blod.

Fru Karin satt länge med brevet i sin hand och hennes tårar

föllo ned på det blodfläckade pergamentet. Slutligen sade hon:

— Förlåt, unge man, att jag avlägsnar mig, men jag måste

vara ensam med min Gud, då jag bryter detta brev.

Därpå gick hon in i sin lönnkammare.

Då hon återkom, hade hon hunnit återhämta sig, men man

såg att hon varit mycket upprörd.

— Vet ni, Gösta Svan, sade hon, något om brevets innehåll?

— Endast det, svarade han, att han testamenterat en stor

silverskatt åt er dotter. Han bad mig att för hjälpa henne till

denna hennes egendom, vars forvaringsställe endast den gamle

trotjänaren Velam känner, och jag är villig att i detta

hänseende ställa mig till hans förfogande. Men tyvärr hann han icke

att meddela mig Velams vistelseort, innan döden avklippte alla

vidare upplysningar. Dock hoppas jag kunna finna honom.

Detta torde bli lättare för mig, som känner gubben och åtnjuter

hans förtroende, än för en obekant. Gubben är nämligen av

naturen mycket misstänksam, och sannolikt håller han sig dold

just för att kunna desto bättre vaka över skatten.

— Naturligtvis, sade fru Karin, äro vi mycket tacksamma för

er hjälp, synnerligast som min man till följe av sitt sår är

urståndsatt att för närvarande lämna Lunden, och min son är

frånvarande i hertigens tjänst. Innan vi fatta något beslut,

torde det dock vara nödvändigt att vi hålla ett familjeråd, vari

ni deltager, och att ni därvid erhåller kännedom om vissa

meddelanden rörande de tolv apostlarne, som finnas i riddar Eriks

brev till mig. Jag skall tala därom med min man och i avvaktan

därpå ber jag er att anse Lunden som ert hem.

Gösta fann detta förslag gott, och i väntan på det blivande

familjerådet företog han sig att bese den vackra egendomen

med dess präktiga byggnader, utmärkta stallar och väl vårdade

trädgård. Då han strövade omkring i den senare, låtande medförkärlek sina tankar kretsa kring den härliga flicka, han så

oförväntat mött denna morgon och vars riddare han nu skulle

bliva, unnade honom ödet ännu ett möte, föga mindre

överraskande än det förra. Plötsligt stod han nämligen ansikte mot

ansikte med en ung, mörkhyad skönhet, vilken med en korg

äpplen på armen mötte honom i en lummig allé. Var hade han

sett detta korpsvarta hår, dessa djupa ögon, mörka som natten

och denna smidiga, härliga växt, omsluten av en enkel, lantlig

dräkt, men dock av sådant snitt, att man stannade i tvivelsmål

om, huruvida den unga skönheten, trots sitt sydländska

utseende, hörde till familjen, eller om hon vore blott en tjänarinna?

Flickans utrop vid det å båda sidor överraskande mötet hjälpte

honom dock att reda upp sina minnen.

— Den unge riddaren från Uppsala — ni här! utropade hon

med en röst, vars välljud icke förlorade på en lätt brytning, och

på samma gång blev hon blossande röd.

— Gisela! Bedrar mig mina ögon, eller är det verkligen du,

utropade Gösta med den yttersta förvåning.

— Ja, det är jag, Gisela, svarade hon, i det hon fattade hans

hand, men icke längre den olyckliga danserskan Gisela,

Mattheos slavinna, utan, tack vare er, jungfru Ingeborgs lyckliga

kammarpiga och — väninna.

— Tack vare mig?

— Ja, just tack vare er, ty därigenom att ni så väl använde

det meddelande, som jag givit er, blev mordanslaget emot

hertigen förekommet, och så vände sig tacksamheten emot mig,

enär inte ni ville emottaga den.

Gisela berättade nu, att efter katastrofen på hertigens

aftongille hade hon av en äldre riddare, herr Hans Torstensson, blivit

förd till fröken Ingeborg, som läkte hennes sår, och då hon

ingenting högre önskade än att komma bort från

konstmakaretruppen, tog henne med till Lunden, och där hade hon alltsedan

vistats, lyckligare och nöjdare med sin lott än hon någonsin

förut trott att hon i denna syndiga värld skulle kunna bli. Allavoro goda emot henne, och jungfru Ingeborg vore en verklig

ängel, som behandlade henne, landsvägarnes dotter, snarare

som en väninna än som en tjänarinna.

Gösta kunde knappast återkomma från sin förvåning. Det

föreföll som en saga, tyckte han, att han på en och samma dag

och på samma ställe skulle återfinna de båda kvinnor, vilka under

mer än fyra år levat i hans minne och, var på sitt sätt, behärskat

hans fantasi. Samtalet med Gisela blev emellertid både livligt

och långvarigt, och för Gösta förlorade det ingalunda i intresse

därav, att det huvudsakligen handlade om jungfru Ingeborg.

Det beramade familjerådet hölls i Hans Torstenssons rum på

eftermiddagen och deltagarne i detsamma voro, utom den sjuke

riddaren, som låg i sin säng, men dock icke var sämre än att han

mycket väl kunde vara med i rådslaget, fru Karin, jungfru

Ingeborg och Gösta Svan.

För att sätta de närvarande in i frågan började fru Karin med

att uppläsa en del av riddar Erik Bagges brev, som handlade

om de tolv apostlarna. Men den modernisering av språket, som.

vi anse nödig, var den upplästa delen av följande lydelse:

--------------»Det dyrbaraste av alla de krigsbyten, som min

fader, riksamiralen Jakob Bägge, hemförde, var de tolv

apostlabilder i äkta silver, som han tagit i en kyrka i Polen. I sitt

testamente, som han upprättade kort före sin död, bestämde

han, att vi tre bröder skulle ärva lika och vår syster halvdelen

efter lag. Men i denna delning skulle ej de tolv apostlarne ingå,

utan skulle de tillfalla mig ensam, dels såsom en ersättning för

den kärlekslöshet, varmed jag i hemmet behandlats av min

styvmor, dels ock såsom en kärleks- och tacksamhetsgärd för den

vård och sonliga ömhet, som jag, i motsats till mina syskon,

visat min fader efter hans återkomst ur den långvariga

fångenskapen. Jag skulle ha ärat min faders minne lika högt och

saknat honom lika djupt, även utan denna särskilda gåva,

synnerligast som mitt sinne vid denna tid föga trådde efter jordiska

rikedomar, och för visso skulle jag, trots testamentet, gärnalåtit även de tolv apostlarne ha gått till delning, om mina syskon

emot mig uppfört sig på det sätt, som hederliga syskon ägnar

och anstår. Men i stället fattade de hat till mig och förföljde

mig på flera sätt, bl. a. sökande att få deras faders sista vilja

upphävd genom laga dom, något som, tack vare hertig Carls

rättskänsla och inflytande, icke lyckades. Under sådana

förhållanden behöll jag apostlarne och förvarade dem i en hemlig

källare på Mem, ty jag förutsåg, att man icke skulle sky något

medel att beröva mig skatten, sedan lagens makt svikit. Också

blev min gård en natt för ett par år sedan anfallen av sjörövare

i avsikt att bortföra de tolv apostlarne, vilkas förvaringsrum de

genom ett ännu ej fullt utrett förräderi lärt känna, och det var

endast ett oväntat och kraftigt biträde av en. min unge vän,

Gösta Svan till Svanas, som jag lyckades försvara dem. Dock vill

jag icke tillskriva mina bröder detta nattliga anfall. Enligt vad

jag med stor sannolikhet tror mig veta, hade detta företag sin rot

i Polen och var en tillställning av jesuiterna, vilka därvid såsom

verktyg betjänade sig av en illa känd tysk sjörövare. Även på

detta håll är nämligen den stora silverskatten ivrigt eftersträvad.

Emellertid har jag i flera år grubblat över, vad det skulle bli av

denna skatt efter min död, ty jag kunde ju ej taga den med mig

i graven, och jag har heligt lovat mig själv, att den aldrig skall

tillfalla mina syskon. Men huru förekomma detta, då de skola

ärva mina övriga ägodelar? En tid tänkte jag allvarligt på att

återställa skatten till den kyrka, där den blivit tagen, men icke

kunde det hövas mig, en god protestant, att understödja det

katolska avguderiet, och vad vore väl dessa bilder i deras

händer annat än avgudabilder? Då fick jag vid Sigismunds kröning

i Uppsala återse dig, min ungdomsbrud, i din yngsta dotter

Ingeborgs gestalt, och då gick där upp ett klart ljus för mitt

tveksamma sinne. Ingen annan än hon skulle äga de tolv

apostlarne, och hon skall emottaga dem dels såsom en kärleksgärd

från hinsidan graven, dels ock, enligt urgammal

svenskmanna-sed, som en lösepenning för sin morfaders blod, det jag olyckligeutgjutit. Jag är skyldig hennes ätt denna försoningsgärd, och

hon skall bliva försoningens ängel mellan den och mitt minne.

Därför får hon ej heller avslå min gåva.»

Fru Karin gjorde härvid ett avbrott, och stora tårar droppade

från hennes ögon ned på pergamentet.

Då hördes riddarens djupa stämma från sängen:

— Ingeborg, min dotter, antager du riddar Erik Bagges

gåva?

— Ja, sade hon, det gör jag. Jag emottager den såsom en

kärleks- och försoningsgärd.

— Då förklarar ock jag, återtog riddaren, såsom genom

äktenskap ätten Kijls representant, min svärfaders dråp sonat, och

må hädanefter riddaren Erik Bagges minne vara rentvått från

denna skuld. Fortsätt nu och läs brevet, hustru.

Pion läste:

»Då det spordes, att konung Sigismund landat med en polsk

här vid Kalmar och hertig Carl å sin sida kallade sina män till

vapen, grep mig en underlig aning, att mitt slut var nära, och

jag emotsåg min död med glad förtröstan. Men desto

nödvändigare var det, att den skatt, som jag bestämt åt jungfru

Ingeborg Hansdotter av Forstenaätten, sattes i säkerhet, så att den

icke fölle i orätta händer. Först tänkte jag att anförtro saken

åt hertig Carl, men besinnande å ena sidan, att han kunde bli

besegrad och därigenom maktlös, och å den andra den stora ynnest,

vari mina bröder stodo hos honom, beslöt jag, att själv handla

efter bästa förstånd och lämna resten åt Guds styrelse. Jag

flyttade därför skatten till ett säkrare ställe än Mem, och skrev

detta brev i förhoppning, att då min stund var kommen, Gud

skulle sända mig en fullt pålitlig budbärare. Och nu är det min

bön, att jungfru Ingeborg må emottaga gåvan och låta den

avhämtas av pålitliga personer, men detta måste ske med stor

försiktighet, ty icke blott mina bröder utan även andra personer

stå efter att bemäktiga sig den. Min gamle trotjänare Velam

kan utvisa, var den förvaras, och skulle något dödligt träffa ho-nom, så skolen I vända eder till hans dotter Anna, som likaledes

känner gömstället.»

Härmed avslutade fru Karin läsningen.

— Han nämner icke, anmärkte riddar Hans, var trotjänaren

Velam kan anträffas.

— Nej, anmärkte fru Karin, och detta troligen med avsikt,

ty han tänkte sig möjligheten av att brevet kunde komma i orätta

händer. Säkert var det hans mening att muntligen anförtro

detta åt budbäraren, men en blodstörthing förekom honom,

enligt vad vår vän Gösta Svan berättar.

— Jag har, inföll Gösta, en viss anledning till den tro, att den

gamle trotjänaren och hans dotter hålla sig gömda i

Söderköping eller dess närhet. Om I, riddar Hans, fru Karin och

jungfru Ingeborg, viljen anförtro mig uppdraget att uppsöka den

gamle, så vill jag i detta hänseende ärligt göra mitt bästa, och

jag hyser den förhoppningen, att det skall lyckas.

Nu följde en lång överläggning, som vi icke anse nödigt att

här anföra, men vars resultat blev att Gösta Svan, sedan han

vilat över natten på Lunden, skulle ensam begiva sig till

Söderköping för att uppsöka gubben Velam. Därefter skulle

fältöversten Anders Lennartsson, som snart väntades till Lunden,

invigas i förtroendet och" anmodas att med en trupp ryttare

begiva sig till den plats, som Gösta efter sammanträffandet med

Velam skulle uppgiva, för att eskortera skatten till Lunden.

Härmed var familjerådet avslutat. Gösta tillbringade

återstoden av dagen och följande natt på Lunden, och det blev

honom därunder allt mera klart, att om han någonsin skulle älska

en kvinna, så måste denna kvinna vara jungfru Ingeborg

Hansdotter.

Följande morgon begav han sig efter ett hjärtligt avsked

från" familjen och med de bästa välönskningar på väg till

Söderköping. VII.

Skolkamraterna.

Invid landsvägen ett litet stycke söder om Söderköping låg

vid denna tid ett stenröse, icke olikt de stundom ganska

vidlyftiga stenmurar, som i en senare tid uppförts såsom fotställning

till milstenar. Någon sådan hade dock icke stått på denna

stenmur utan i stället en Mariabild, som någon from

Söderköpingsborgare för mycket länge sedan upprest på denna plats, på det

att de vägf ärande där skulle göra sin andakt. Men nu var

Mariabilden borta, förmodligen fallen som ett offer för det

protestantiska nitet, och även själva stenmuren hade fått förfalla,

i det större delen av dess mot vägen vettande sida nedrasat,

bildande sålunda icke en mur utan ett stenröse.

En vacker solskensdag i slutet av september, d. v. s. vid

ungefär samma tid, som Gösta Svan befann sig på väg till

Västergötland, skulle en uppmärksam betraktare, som just i varmaste

middagsstunden passerat denna plats, ha redan på långt håll

sett något i solskenet glänsande rött sticka upp bland de

kullfallna stenarne, och han skulle ha undrat vad detta röda månde

vara för något, ty en växt med röda blommor kunde det

icke vara. Snarare skulle han ha gissat, att det utgjorde någon

del av den röda pälsen av en slumrande räv. Men kommen helt

nära skulle den nyfikne ha funnit, att den röda glansen utgick

från ett ovanligt bjärt rödhårigt människohuvud, sittande på

en i trasor insvept kropp, som i en mera bekväm än plastiskt

skön ställning låg utsträckt bland de huller om buller liggande

stenarne, sammansmältande med dem, så när som håret, i en

smutsgrå färg. Och under håret framlyste ett ansikte, som vid

nogare påseende icke torde vara läsaren helt och hållet obekant,

eftersom det tillhörde tiggaren Malkus.Ja, det var verkligen tiggaren Malkus, som låg här och

slickade solsken, men dock icke alldeles samme Malkus, som vi förut

gjort bekantskap med, utan en betydligt fetare och frodigare

Malkus, än den halvt ihjälsvultne usling, som Gösta Svan tagit

upp från landsvägen. Det enda av hans person, som ännu

bibehöll samma eländiga utseende, var dräkten — men paltorna

höra ju till yrket, även om tiggaren är aldrig så välfödd. På de

runda kinderna, det förnöjda leendet och de under trasorna

kraftiga lemmarne syntes emellertid att Malkus icke farit illa,

sedan vi sist träffade honom.

Malkus var mätt och belåten och i det gassande solskenet på

de varma stenarne kände han sig så lycklig och förnöjd, som

trots någon kung. Det enda, han för tillfället saknade, var

någon att öva sin vältalighet med, ty på länge hade ingen

mänsklig varelse passerat den ödsliga vägen. Omsider skulle dock

hans önskan uppfyllas även i detta hänseende. En ensam

fotgängare, klädd som en välmående borgare, sågs nämligen

komma söder ifrån och med sävliga steg vandra vägen fram i

riktning mot staden. Solen brände, och då och då tog vandraren

av sig hatten och torkade sin svettiga panna. Tiggarens läge

var sådant, att han hade en förträfflig utsikt åt detta håll.

Också hade han en god stund iakttagit vandraren, i början med en

viss förnöjd likgiltighet, därefter med ett intresse, som till och

med förmådde honom att resa upp huvudet, och slutligen med

en omisskännlig förvåning.

Då vandraren hunnit ända fram till stenröset, ropade

plötsligt Malkus:

— Vid Bileams åsnas långa öron, vore jag ej övertygad om

att Lambert djäkne för längesedan vore hängd, så skulle jag

svära på, att han ginge vägen fram i dina kläder, främling.

Vandraren hajade till, ty han hade ej sett den bland stenarne

liggande tiggaren, och halvt ofrivilligt, utropade han:

— Vem talar här om Lambert djäkne?

— Ha, ha, ha, vid drottningen av Sabas strumpeband, nu serjag verkligen att det" är Lambért Velamsson, fäst i en av tiden

något tummad upplaga. Det var inte i går vi träffades, gamle

kamrat. Du är således ännu ohängd — ett nytt bevis på att de

naturliga anlagen hos en yngling inte alltid komma till sin rätt

i denna jämmerdalen.

— Är du rusig eller galen, tiggare, som kallar mig kamrat —

jag vet mig aldrig ha sett dig förr, svarade vresigt Lambert

Velamsson, ty det var verkligen han.

— Vad, känner du inte igen Malkus djäkne, din gamle

sidokamrat i Strängnäs, eller är det den borgerliga dygd, vilken

kallas högfärd, som fördunklar din syn, sporde tiggaren.

Lambert tycktes i början mest hågad att fortsätta

vandringen, utan att taga vidare notis om skolkamraten, men plötsligt

stannade han, och man såg av en glimt i hans ögon, att han fått

en idé. Återvändande till stenröset, som han redan gått något

förbi, sade han med mjuk röst:

— Kors, är det verkligen du, gamle kamrat! Vem skulle trott

att du, som hade ett i världsliga ting så klippskt huvud, skulle

sluta som tiggare? Jag hade väntat att återse dig som en mäkta

rik man.

— Rik! ja, i så fall är din väntan uppfylld, ty du ser verkligen

i mig en av de få rika männen i detta fattiga land, sade Malkus

tvärsäkert.

— Va" falls! Skulle du vara — —

— Rik, ja. — Minns du inte att en av forntidens vise män —

— vad han hette har jag glömt, men det gör ingenting till saken

— har sagt, att den mannen är den rikaste, som är belåten med

vad han har. Nåväl! — Jag är i allra högsta grad belåten" med

vad jag har, helst en sådan vacker solskensdag som denna, och

därför är jag rik. Ja, eftersom jag under mitt växlingsrika liv

aldrig träffat någon enda man eller kvinna, som varit lika nöjd

med sin lott, som jag, så är jag till och med den allra rikaste.

— Du har utbildat dig till filosof, hör jag, men tycker du t.

ex. inte det skulle smaka att vara något bättre klädd?— Dåre! Varje yrke har sin ämbetsdräkt. Kungen har sin

krona och spira, riksrådet sin hermelinsmantel, adelsmannen

sin »öda kappa, soldaten sin stormhuva, smeden sitt förskinn,

värdshusvärden sin tjocke mage, narren sin bjällra och — hm!

— den inbilske sin långa näsa. Nå väl! Tiggarens ämbetsdräkt

är paltorna, och varför skulle jag skämmas för dem, när jag inte

skäms för yrket. Men, på tal om yrke, så vilken borgerlig

näring driver du, efter som du är klädd i borgerlig dräkt.

Lambert lade hemlighetsfullt fingret på munnen.

— Jag är förklädd, gamle kamrat — i själva verket är jag en

hpgre uppsatt man, än min dräkt angiver.

-—Dock icke så högt, som du kommer att stiga, innan du dör,

anmärkte tiggaren.

Men Lambert brydde sig ej om tiggarens spegloser utan

fortsatte:

— Efter som du är så nöjd, med vad du har, så lönar det sig

väl ej att bjuda dig en god förtjänst, som mången skulle slicka

sig om munnen åt, och som jag gärna skulle unna en kamrat.

Tiggaren reste sig till hälften och hans små ögon blinkade

listigt, då han sade:

—"Det beror"på, huru den där förtjänsten skulle förvärvas.

Spekulerar du på en finare stöld, så säger jag nej, ty jag stjäl

av princip aldrig; vill du värva mig till något arbete, så svarar

jag också nej, ty jag arbetar avgrincip aldrig, men erbjuder du

mig ett sätt att förtjäna, som icke strider mot mina principer

och vanor, så svarar jag ja, ty jag har just ingenting att

försumma och en liten sparpenning kan under vissa omständigheter

vara bra att ha till och med för en tiggare. Vad gäller det?

— Att finna en gammal man och hans dotter, vilka förut bott

på gården Mem, men nu spårlöst försvunnit. Dock har jag en

viss anledning tro, att de uppehålla sig här i trakten.

— Vad får jag, om jag lyckas?

— En rosenobel-------

— Åh hut, Lambert," bjuder du guld, då måste djävulskapvara med i spelet. Men kan du svära på, att den gamle mannen

och hans dotter icke till kropp eller själ lida något men av att bli

funna, utan snarare gagn, så vore det en annan sat.

— Det kan jag dess snarare, som den gamle mannen är min

far och flickan min syster.

Tiggaren lät höra en låg vissling och reste sig upp. En stund

stod han tyst, betraktande Lambert med misstrogna blickar.

Slutligen sade han:

— Om det är, som du säger, så topp. Jag har alltid haft vissa

anlag för spejareyrket och är känd för att ha ögonen med mig.

Det är därför sannolikt, att jag skall lyckas. Men du måste

giva mig närmare upplysningar — d. v. s. all den ledning, jag

behöver såsom utgångspunkt.

Lambert och tiggaren satte sig nu sida vid sida på en av de

nedfallna stenarne, och den förre smorde ihop en historia, som

visserligen i några fall tangerade sanningen, men i andra

avlägsnade sig desto längre. Gamle Velaim, sade han, hade varit

medveten om en politisk hemlighet av ofantlig vikt, vilken riddar

Erik Bagge fruktade genom honom skulle komma i dagen. Han

hade därför förmått sin gamle trotjänare gömma sig undan och

tagit en helig ed av gubben, att han icke skulle röja sin

vistelseort för någon, icke ens för sin egen son, vilken vid tillfället var

frånvarande, och detta försvinnande skulle räcka så länge

konung Sigismund var i landet. . Nu hade emellertid riddar Erik

Bagge stupat vid Stegeborg, och det funnes icke längre något

skäl för Velam att hålla sig undan. Men detta visste

förmodligen gubben ej om, och därför var det av största vikt, att

Lana-bert lyckades uppsöka honom.

Tiggarens min under berättelsen förrådde just icke något

överdrivet förtroende till berättarens sanningskärlek, men å

andra sidan uttalade han icke något öppet tvivel. Då

Lambert slutade, sade han:

— Om det är så, som du tror, att gubben befinner sig här i

trakten, så är det på två ställen vi skola söka honom.— Varför endast på två?

— Därför att gubben Velam sannolikt är en klok man, som,

då han tänker gömma sig, väljer det möjligast bästa

gömstället. Men riktigt bra dylika finnan ej mer än två i Söderköping

och dess omnejd.

— Vilka äro de?

— Det ena är det gamla Franciskanerklostret, vars

byggnader, om än delvis såsom ruiner, ännu stå kvar, fastän

obebodda — såsom man tror. Det händer dock understundom,

att där finnas innevånare i dessa labyrinter och gångar,

munkceller och källare, och detta icke blott gastar och

spöken, utan människor av kött och blod. Själv känner jag något

litet till dessa kryphål, ty jag har tillbringat mången natt i en

av dess övergivna munkceiler. Och visst och sant är, att hade

jag något skäl att hålla mig undan, så skulle jag till gömställe

välja det gamla klostret.

—Nej, klostret svarar jag för, där finns icke fader Velam,

inföll Lambert med säker ton.

Tiggaren betraktade honom forskande. Därpå sade han:

— Jaså, du har redan sökt honom där och — kanske i

stället för din fader funnit en pater.

Lambert rodnade.

— Vad menar du? sporde han häftigt.

— Naturligtvis menar jag den spökande munken. Du vet,

att de goda Söderköpingsborgarne äro livligt övertygade om,

att en sådan driver sitt nattliga spel där. Det finnes mången

dylik, som hellre skulle stå tolv timmar på torget i halsjärn

än att ensam besöka det gamla klostrets skumma gångar, vore

det också mitt på ljusa dagen--------

Lambert tycktes ej intressera sig för tiggarens

klosterhistorier utan avbröt dem spörjande:

— Vilket är det andra stället?

— Ramundershäll, svarade tiggaren.

— Varför just detta berg?— Jo, därför att det är lika bra skyddat av trollen, som

klostret av »den spökande munken». Och så är det snårigt och

otillgängligt i ganska hög grad. Vad nu för övrigt rädslan för

Ramundersberget angår, så uppgives det, att då Söderköpings

borgare begiva sig dit för att hämta ved och virke, så äro de

aldrig mindre än tio i sällskap och åtföljas av prästen till skydd

emot trollen.

— Ramundershäll, ja, föga känner jag det berget, så nära

det ligger, svarade Lambert, men inte kan jag tro att min fader

tagit sin tillflykt dit. Det berget har ett mycket dåligt rykte.

— Visserligen, men just därför. Na ja, det skulle ju ock

kunna hända att Velam följt den gamla regeln: det osannolikaste

gömstället är det bästa. Men i alla händelser skall jag syna

Ramunders päls i sömmarne.

— En sak till, inföll Lambert ivrigt. Om du finner min far

eller min syster, så låt icke genom en halvdragen anda

förnimma att du sökt dem eller att du någonsin träffat mig. Bäst

vore om du helt och hållet kunde undgå att visa dig för dem.

Men när du funnit deras tillhåll, så tag noga känning, så du kan

återfinna platsen, och underrätta mig därefter, om vad du sett.

Du finner mig i Göran Bödkares gård vid St. Lars kyrkogård.

Du skall därvid fråga efter köpmannen Peter Regel, det namn,

under vilket jag är där känd. Och så en sak till: Vill du ha

handpenning på belöningen?

— Behövs inte, svarade tiggaren med en avvärjande gest.

— Gläder mig, att du, gamle skolkamrat, har förtroende för mig.

— Förtroende! — Nej, det har jag just inte.

— Men du litar på mitt ord! —

—Ja, därför att jag har dig i mina händer-------

— Huru! — I dina händer-----------

«— Ja, jag behöver ju endast peka på dig och ropa: se där går

en jesuit, så skulle du få roligt.

Lambert kastade en giftig blick på tiggaren, men så beslöt

han att taga det från en annan sida.— Gamle skämtare, hur vä! jag känner igen dig sedan

skoltiden, utropade han muntert och klappade tiggaren på

skuldran.

Därpå skildes de båda skolkamraterna.

Då Lambert kommit utom hörhåll, mumlade han för sig själv:

— Förunderligt, i sanning förunderligt, att en så slug karl

inte blivit något annat än tiggare.

VIII.

Vid källan.

Några dagar efter i föregående kapitel omtalade möte, finna

vi tiggaren Malkus vandrande i en. av de hålvägar, som leda

upp på berget Ramundershäll. Dagen var varm, tiggaren hade

strövat vida omkring på berget och han kände sig trött, varm

och törstig. Under tiden talade han for sig själv, en vana som

han motiverade med det lärorika i att stundom samtala med

en klok man. Låtom oss lyssna till hans monolog:

— Du är en ganska inkonsekvent man, min käre Malkus.

Om en bonde bett dig om några timmars handräckning med

inbergandet av sin gröda, så skulle du svarat nej, ty det

strider emot dina principer att arbeta. Men däremot åtager du

dig det vida tyngre arbetet ätt genomleta Ramundersberget,

för vem? — Jo, för en man, som du har alla skäl att förmoda vara

en verklig ärkeskojare. Men han har lovat dig en rosenobel! —

bah! — Vem vet om han någonsin ägt eller någonsin kommer

att äga en dylik. Och vad skulle du för övrigt med en

rosenobel? — Du vågade inte växla den, ty då skulle man fängsla65

dig som en tjuv och taga den ifrån dig. Men glädjen att äga

guld — bah! Jag trodde du hade bättre vett! Fy, Malkus,

vill också du nu vara med om dansen kring guldkalven?

Frihet är bättre än guld, men fri är endast den, som ingenting

äger. Emellertid skulle det vara roligt att yeta, hur mycket

som var sanning och hur mycket som var lögn i, den historien,

som Lambert djäkne slog i mig om sin fader. När allt går

omkring, så har kanske gubben Velam lupit bort med en del av

den döie riddarens skatter, utan att säga honom till, och

kan-. ske är det dem, den senare vill vara med om att dela. Och

slikt ett skalkstreck skulle du, Malkus, som ett legt redskap

vara med om att understödja. Fy Malkus! —Men när allt

kommer till stycket, så är det icke för den där av munväder

myntade rosenobeln du mödar dina ben i jätten Ramunders backar,

utan det är därför, att din spejareinstinkt vaknat, därför att

du liksom känner i luften, att du fått en uppslagsända, som

leder, till något sattyg, och som du inte vill släppa förr än du

kommit till ändan. Ja, så är det, och låt oss därför gå friskt på.

. Malkus hade nu uppnått en avsats på berget, där en av skog

omgiven vacker gräsplan liksom inbjöd till vila. Torkande

den svettiga pannan med sin dibna, solkiga mössa utropade

tiggaren:

— Nu skulle det smaka skönt med en dryck kallt och godt

vatten — kors när jag närmare ser mig omkring och på samma

gång rannsakar mina minnen från den tid, då jag för några år

sedan var här på berget, så tycker jag att just här i närheten

skulle vara en ypperlig källa. Den som nu kunde finna deni

Den skall visst ligga där i skogskrattet till vänster någonstans.

Malkus började leta efter källan. Han fördjupade sig i en

tät småskog och tack vare sitt förträffliga lokalsinne och

goda minne kröntes hans letande till slut med framgång. Han

stod plötsligt i en kittelformig, av tät skog omgiven

fördjupning i berget, där en klar källa porlade vid foten av en gammal

rönn, i vars krona klasar av röda bär lyste bland det i brunt och

gult skiftande lövet. Utan betänkande kastade sig tiggaren på

magen ned vid källan och drack direkt ur naturens stora

ymnighetshorn, utan att besvära sig med vare sig glas eller bägare.

Då han druckit sig otörstig, satte han sig bredvid källan,

stödjande sin rygg emot en mossig sten.

— Det är en härlig plats, en fläck i skogen alldeles efter mitt

sinne, sade han för sig själv. Hur är det Horatius säger: Ille

terrarum mihi präster omnes angulus ridet — Denna vrå av

världen skänker mig mera behag än alla andra —- Ja, i sanning, om

det någonsin skulle falla mig in att snöra min tillvaro vid ett

hem, så skulle jag vilja resa en koja just här. Trollen, mina

grannar, skulle hålla gästerna på avstånd, och här skulle man

kunna leva som en rätt filosof ägnar och anstår. Och när jag

bleve trött av att vandra och återvände hit, så ville jag att en

god och älsklig kvinna stode i kojans dörr och hälsade mig

välkommen — å hut, Maikus, vart förirrar sig din fantasi? Den

kvinna, som läte binda sig vid dina planer, vore dig icke värd.

Än en gång kastade sig Maikus ned vid källan och sög sig mätt

vid naturens modersbarm. Då han reste sig upp, spratt han

till, började stirra på torvan vid källan strand och utropade:

— Vid den helige Antonii bröstvårtor, jag vill icke vara en

ärlig man, om icke där i torvan står ett tydligt och klart

avtryck av en fruntimmers sko.

Han lade sig på knä och undersökte spåret med ytterlig

noggrannhet. Ja, där fanns verkligen ett tydligt spår och han

upptäckte ännu ett,"och båda voro ganska färska. Det kunde icke

betvivlas att en kvinna för icke länge sedan hämtat vatten ur

källan.

— Den kvinna, utropade Maikus, den unga flicka, skulle jag

vilja påstå, ty en ungdomlig fot har satt detta spår, den flicka

som ensam — här finnes inga andra spår utom mina, ergo har

hon varit ensam — som ensam hämtar vatten i trollberget, det

är ingen vanlig flicka, som lever under vardagliga förhålländen.Men vem är hon då? — Gubben Velam har ju en dotter, som

följde honom, då han försvann — Malkus, Malkus, du har

uppslagsändan i din hand, nu återstår endast att nysta upp härvan för

att se, varmed den slutar. Spåren äro sannolikt från i går,

antagligen hämtar hon vatten varje dag, solen sänker sig emot

trädtopparne och kanske återkommer hon snart, ty den väg hon

vandrar, lämpar sig.endast för fullt dagsljus. — Gott, vi skola

bida och se, men utan att skrämma henne med vår åsyn. .

Han såg sig omkring efter ett gömställe och snart hade han

träffat sitt val. Nära källan växte en tät och yvig gran, vars

grenar gingo ända ned till marken. Bakom dem beredde sig

Malkus en förträfflig utsiktsplats, där han kunde se utan att

själv bliva sedd.

Det visade sig att Malkus räknat rätt. Efter en väntan, som.

föga torde ha överstigit en halvtimma, hörde Malkus huru en

torr gren knastrade under en lätt fot, grenarne i snåret mitt emot

honom böjdes undan och en ung flicka, bärande en vattenhink

i handen, trädde fram och fyllde sitt kärl vid källan.

Vi, som känna henne, se genast att det är Anna Velamsdotter,

Lambert Velamssons syster. Malkus, som aldrig sett henne förr,

gissade dock, att det var hon.

Ett ögonblick stod hon stilla vid källan och såg sig omkring.

Förmodligen var hon dock icke alldeles okänslig för traktens

trolska rykte, ty då en fågel prasslade i snåret, ryckte hon till

och där kom ett uttryck av skrämsel i hennes annars så lugna

ansikte. Hon grep hinken och försvann åter i snåret.

Nu var det Malkus" tur att träda fram. Med en skicklighet,

som skulle hedrat ett av Amerikas rödskinn, följde han henne

genom den snåriga småskogen utan att någon enda gång förlora

henne ur sikte, men utan att av henne bemärkas. Denne för

tiggaren ganska besvärliga vandring blev dock icke lång. På

andra sidan småskogen öppnade sig en liten glest bevuxen platå,

vars ena sida utgjordes av en alldeles lodrätt bergvägg. Lutad

mot denna och nästan dold av en lummig ek, vars täta kronanu började glesna, stod en liten koja, grå och mossbelupen,

liksom klippan, och därför svår att urskilja från den. Från kojans

taköppning ringlade en tunn rök, genom den öppna dörren såg

man den fladdrande spiselelden och på tröskeln satt en gammal

man med långt, grått skägg. Vi igenkänna gubben Velamsson

och på den beskrivning, som sonen lämnat, gjorde Malkus det

även.

Gubbens utseende vittnade om sorg och bekymmer och hans

ännu i ålderdomen kraftiga gestalt var mera böjd, än då vi sist

sågo honom. Vid dotterns åsyn tycktes dock hans blick klarna.

— Far, sade flickan, här finns folk i berget.

— Har du sett någon?

— Nej, men jag såg märken efter att någon legat i gräset vid

källan.

— Se där en flicka, som har ögonen med sig, viskade Malkus,

där han stod gömd i snåret. En härlig tös!

— Ja, vi måste vara försiktiga, sade gubben. I natt drömde

jag åter om min avlidne herre. Klädd i ståtlig riddareskrud med

guldsporre på foten och den tunga guldkedjan över flöjelströjan

stod han vid min säng. Och hans uppsyn var lycklig och ljus,

gladare än jag sett på många, många år, och han sade: »Var vid

god tröst, hederlige Velani, ty ditt väktarekall lider mot sitt

slut. Men du måste vara försiktig, mycket försiktig.» Ja, så

sade min gode herre, och därmed försvann den härliga synen.

Gubben och flickan gingo nu in i kojan, dörren stängdes och

Malkus fann det ej lönt att längre spionera. Han hade ju nu

funnit vad han gått ut för att söka.

På återvägen utför berget mumlade han för sig själv:

— En hedersgubbe och en präktig tös. Tänk att en slik

slyngel, som Lambert djäkne, har en sådan far och en sådan syster!IX.

Den spökande munken.

Gösta Svan, åtföljd av sin ridknekt Bryngel hade lyckligt

anlänt till Söderköping Han hade uppehållit sig där i flera dagar

och därunder bedrivit ivriga efterforskningar i hopp att finna

gubben Velam och hans dotter, vilka, enligt de ord han hört i

konung Sigismunds förmak, ansågos hålla sig dolda antingen i

staden eller i dess närmaste omnejd. Men han började betvivla

riktigheten av detta antagande, ty hans efterforskningar hade

hittills icke lett till något resultat. Och likväl hade han anlitat

just den väg, som han ansåg säkrast skulle föra till målet. Sedan

sitt vistande på Mem, då han dagligen förtroligt samspråkade

med gubben, visste han nämligen att i Söderköping bodde en

äldre borgare, som sedan många år tillbaka varit Velams

synnerligt gode vän. Honom uppsökte han i tanke att han skulle

kunna giva honom någon upplysning om Velams nuvarande

vistelseort. Men förgäves. Den hederlige borgaren var därom lika

okunnig, som Gösta själv.

Så företog han en utflykt till Mem i förhoppning att någon av

de gamla tjänarne där, av vilka han personligen kände de flesta,

skulle vilja ge honom en upplysning, som de undanhållit

personer, vilka av den voro kända såsom riddar Eriks fiender. Men

även denna förhoppning gick i kvav. De visste ingenting — jo,

Måns stalldräng berättade för Gösta, liksom han förut gjort vid

det av oss bevittnade förhöret, att han i en man, som sent en

afton ensam rodde i en eka på Storån, igenkänt gubben Velam.

Men det var också allt.

Under sådana förhållanden må man icke förundra sig över,

att Gösta började misströsta. Han hade icke av naturen några

särskilda anlag för spejareyrket, och icke heller hade han någonhjälp i detta hänseende av Bryngel. Denne var en ärlig och

pålitlig tjänare samt en tapper soldat, men till kunskapare dugde

han icke.

Så stodo sakerna, då Gösta en vacker dag på en gata i

Söderköping mötte en person, i vilken han med full visshet igenkände

Lambert Velamsson, sonen av den man han sökte. Och han

blev mycket glad över detta möte.

För att förklara det senare, må vi här inskjuta en anmärkning:

Då Gösta efter det nattliga överfallet på Mem lämnade gården,

hade Lambert Velamssons förräderi ännu icke blivit upptäckt.

Och då han sedan, på väg till hembygden, besökte gården för

att taga avsked, hade riddar Erik av grannlagenhet mot den

gamle trotjänaren undvikit att för Gösta omtala Lamberts

försvinnande eller de misstankar, som i anledning därav voro

riktade emot honom. Då han nu träffade Lambert i Söderköping,

visste han således ej om, att denne flytt från fädernehemmet,

utan trodde att han fortfarande stod i det bästa förhållande till

de sina.

— Himlen själv har sänt dig i min väg, Lambert Velamsson,

sade han, i det han trohjärtat skakade hans hand. Jag söker

din fader, och säkert kan du giva mig upplysning om var jag

kan träffa honom.

Lambert vädrade, att han kanske skulle kunna få värdefulla

upplysningar av den unge adelsmannen och inrättade sitt svar

därefter.

— Nog skulle jag det kunna, sade han illmarigt och plirande

med ögonen, men jag vet icke om jag törs. Min far-------

— Ja, jag vet att han håller sig dold och jag vet också, varför

han gör det. Men gent emot mig är denna försiktighet

överflödig. Jag medför nämligen ett viktigt bud till Velam från hans

avlidne herre. Jag fick detta uppdrag i hans dödsstund på

slagfältet vid Stegeborg, men döden kom honom för hastigt uppå —

däri ligger orsaken till att jag icke fick upplysning om, var jag

skulle träffa Velam. — Uppdraget gäller de tolv apostlarne — icke sant?

— Ja, det gör det, svarade Gösta öppenhjärtigt.

En blixt av glädje lyste i Velams ögon.

— Har ni något skriftligt från riddar Erik eller något tecken,

som bestyrker er rätt beträffande den stora silverskatten?

—-Ja, förlåt min fråga, tillade han, då han såg Gösta i begrepp att

flamma upp, men ni förstår, unge herre, att då det gäller

anförtrott gods, så måste man hålla sig till formerna strängare, än man

annars skulle göra.

Något lugnad av ursäkten, svarade Gösta:

— Det är icke med dig, Lambert Velamsson, jag skall göra

upp saken, utan med din fader. Och jag är övertygad om att

han och jag nog skola komma överens. För mig till honom, det

är det enda jag begär av dig.

— När önskar ni träffa honom? —

— Nu — nu genast. Jag har sökt honom redan länge.

— Nu för ögonblicket är det tyvärr omöjligt, ty jag är

bunden av en dyr ed att icke föra någon till honom, vem det än

vara må, förr än jag därom talat vid honom själv och erhållit

hans tillåtelse. Men som jag i detta fall icke betvivlar, att han

skall bifalla eder önskan, så möt mig i afton klockan sju, och jag

skall föra er till honom.

Nå ja, Gösta måste ju respektera den försiktighet, som låg

bakom Lamberts uppförande, och framför allt den ed, som han

sade sig ha avlagt. Och hade han väntat i fyra dagar utan att

komma målet närmare, så stode han väl ut med att vänta

ett par, tre timmar till, då han hade gott hopp om framgång.

Alltså beslöt han att foga sig i Lamberts villkor och sporde:

— Var skall jag möta dig?

— Vid det obebodda klostret. Klappa fyra slag på den

mindre dörr, som vetter åt gränden, så skall jag komma och föra

er till min far.Vid samma tid, som Lambert Velamsson hade sitt oväntade

möte med Gösta Svan, sutto i en av de inre kamrarne i

Söderköpings Franeiskanerkloster tvenne män, båda i munkdräkter,

till vilka i be att nu få föra läsaren. Den ene av dem är oss

redan bekant; det är konung Sigismunds biktfader pater

Lanterna, vilken av Mala Spina på senare tid övertagit ledningen

av de mot Jakob Bagges kyrkorov riktade planerna. Den

andre är en munk, med vilken vi hittills icke haft anledning att

sysselsätta oss, men då han i det följande kommer att spela en

icke oviktig roll, anse vi oss böra nu närmare presentera honom

för läsaren.

I Söderköping är han stadens fasa, allmänt känd under

namnet »den spökande munken». Härvid är att märka, att de goda

Söderköpingsborna anse honom vara en osalig ande, ett spöke.

Men vi se nu själva, att han verkligen är av kött och blod, om

det än är klent beställt med båda delarne, att döma av hans

nästan omänskliga magerhet och spöklika blekhet. Tiggaren

MaPkus var dock en bland de ytterst få, som hade reda på

»spökets» mänskliga natur, såsom vi kunde förstå av samtalet vid

stenröset.

Söderköpings Franeiskanerkloster indrogs till staden av

konung Gustav I, men under hela hans regering funnos dock där

ett ringa antal äldre munkar, vilka av konungen erhöllo ett

knappt tillmätt livsuppehälle. Det samma var förhållandet

under kung Eriks tid, då klostret blivit förlänat till en medlem

av Sparre-ätten. Men munkarnes antal hade då sammansmällt

till 3 eller 4 stycken, vilka betraktades såsom länsherrens

nådehjon. Under Johan III;s regering fick, som bekant,

katolicismen åter luft i Sverige, och nu började klostret i Söderköping

ånyo att blomstra. Jordegendomen behöll visserligen Sparren,

men klosterbyggnaderna fylldes åter av munkar, vilka levde

dels av tiggeri, dels ock av inkomster, stundom ganska rikliga,

vilkas rätta källa aldrig blivit nöjaktigt utredd. Men några år

före konungens död inträffade ett omslag i hans tänkesätt. Je-suiterna utdrevos ur landet, och då dessa haft ett av sina

huvudtillhåll just i Söderköpings kloster, kom förvisningsdomen

att drabba även munkarne därstädes. De drevos ut och

klostrets portar stängdes. De ganska vidlyftiga byggnaderna stodo

tomma och lämnades att allt mer och mer förfalla. Men det

dröjde icke länge förr än de goda Söderköpingsborna började

att uppskrämmas av gräsliga spökhistorier; från det tomma

klostret. Man såg nattetid ljus lysa än här och än där ur det

obebodda husets fönster och än den ene nattvandraren, än den

andre berättade huru som han sett en munk av det förfärligaste

utseende, ett levande lik, än sticka huvudet ut genom något

fönster, än vandra på klostrets tak, än med ett kors i handen

stå framför dess port och än rastlöst vandra omkring i de

närgränsande gatorna.

Den som tillställde detta nattliga spel var pater Uddo, en av

de munkar, som kommit till Söderköping under konung Johans

tid. Han blev utdriven, han som de andra, uppehöll sig någon

tid, man vet icke var, föll i en svår sjukdom, som till den grad

förändrade hans utseende, att han såg ut som en hamn, och efter

tillfrisknandet återvände han i hemlighet till Söderköping, där

han för egen räkning tog klosterbyggnaderna i besittning.

Hemligheten av hans metod att leva ostörd där var helt enkelt den,

att han aldrig, om icke väl.förklädd, gick ut om dagen, men

däremot om nätterna visade sig i sin verkliga gestalt.

Vad han levde av, torde någon fråga. Jo, den hemligheten

låter lätt förklara sig därav, att han i många år var en bland

jesuiternas förnämste agenter i Sverige.

Vi minnas Lambert Velamssons hemlighetsfulla

brevväxling med jesuiterna. Det var pater Uddo, som

ombesörjde den.

Visst är, att »den spökande munken» injagade en ofantlig

förskräckelse i Söderköping och att folket där knappast ens om

dagen vågade närma sig klostret. Därigenom blev detta en

förträfflig knutpunkt för jesuiternas ränker och en bra mötesplats

för deras agenter, av vilka pater Lanterna var en av de allra

förnämligaste,

Låtom oss nu lyssna till de båda jesuiternas samtal,

— Äntligen synas vi stå vid målet beträffande återbördandet

av de rövade apostlabilderna, sade pater Lanterna, i det han

med välbehag smuttade ur en silverkanna, som stod framför

honom på det grova ekbordet. Men det är icke för snart De

hava, dessa apostlar, vållat oss mycket besvär, stora kostnader

och till och med ett avfall inom vår heliga orden.

—Du menar Laurentius Nicolai.

— Ja. Det skulle intressera mig att veta, var han nu finns.

Efter det han lyckats rymma från Nyköpings slott, ha vår heliga

ordens agenter alldeles förlorat honom ur sikte. Men jag

misstänker att han för egen räkning söker apostlarne.

.— Var han än finnes, skall domen för hans olydnad nå honom.

— Du nämnde, helige fader, att vi stå nära målet. Ja, det är

gott och väl att vi veta, var gubben Velam och hans dotter

finnas, men det är dock icke alldeles detsamma, som att ha funnit

skatten.

Patern log.

— Du vet icke att jag, sade han, i dag inhämtat en hugnesam

underrättelse, som också har något att betyda i denna sak.

— Vilken då, helige fader?

— Jo den, att Kurt Kosegger i detta nu ligger med sin kapare

i sitt vanliga gömställe i skärgården. Han behöver endast ett

bud för att bringa oss den handräckning vi behöva.

— Men om gubben och hans dotter envisas att icke uppgiva

var skatten förvaras----------

— Så finnes ju alltid vissa medel-------—

— Men du har lovat Lambert att icke använda tortyr.

— Bah, ett löfte! Inför något så stort, som vår heliga

ordens intresse, vad betyder då ett löfte till en underordnad

tjänare?

— Nej, du har rätt, helige fader.I detta ögonblick öppnades dörren häftigt och Lambert

Ve-lamsson störtade andfådd in i kammaren.

— Jag medför högst märkliga underrättelser, utropade han.

För några ögonblick sedan skildes jag från en ung adelsman vid

namn Gösta Svan. Det var han som på slagfältet vid Stegeborg

fick riddar Erik Bagges sista uppdrag rörande de tolv

apostlar-ne, och nu söker han min fader för att sätta sig i besittning av

dem.

— Berätta allt vad som förefallit mellan dig och adelsmannen,

sade pater Lanterna med befallande ton.

Lambert lydde. Han gav icke blott en detaljerad

framställning av samtalet utan redogjorde även för, huru han gjort den

unge adelsmannens bekantskap på Mem samt de

omständigheter, som därmed stodo i förening. Till sist omtalade han, att det

var denne adelsman, som fört befälet över den trupp, som

avslog Roseggers anfall på Mem och därvid tillfogade fribrytarne

en så stor manspillan.

Pater Lanternas ögon gnistrade vid omnämnandet av det

senare förhållandet.

Då Lambert slutat, sporde han:

— Varför stämde du möte" med adelsmannen här vid. klostret?

— Jo, under samtalets gång fick jag en idé, som jag nu ber

att få underställa ert beprövande.

— Låt höra, min son!

— Jag skulle vilja föreslå att låta tiggaren i afton eller i

morgon föra adelsmannen till kojan på berget. Min far skall icke

vägra, det vet jag med visshet, att överlämna skatten åt honom.

Men de kunna icke bortföra den genast. Min far skall dock helt

säkert visa den för adelsmannen. 1 detta ögonblick skola yi

ligga dolda i buskarne och se, var den förvaras. Och sedan taga

vi den.

— Så vida ej adelsmannen bortför den mitt för vår näsa. Uddo

och jag äro ej svärdets män, om man kan lita på tiggaren är

ovisst — törhända bleve du ensam emot adelsmannens och dinfaders, svärd, och då skulle du duka under. Den som besegrat

Roseggers gastar är ingen duvunge i svärdslek. Nej, jag har

en bättre och framför allt säkrare plan och den skola vi följa.

Men den kan av vissa skäl ej utföras förr än om ett par dagar.

— Vad skola vi då taga oss till med den unge adelsmannen,

sporde Lambert.

— Honom överlämna vi åt pater Uddo, svarade patern, i det

han blinkade emot munken.

— Ja, honom åtar jag mig, sade denne med ett hemskt leende.

Lambert ryste. Han insåg att den unge adelsmannen var

förlorad, men därvid kunde han intet göra. Hans kropp var fri,

men hans vilja låg slagen i tunga kedjor.

På utsatt tid infann sig Gösta Svan i den folktomma gränden,

fann den lilla dörren i klostermuren och klappade fyra hårda

slag på dess åldriga plankor. Efter en kort stund hörde han

riglar skjutas ifrån, dörren gick upp och i dess öppning visade sig

en munk, vid vars åsyn Gösta ryggade ett steg tillbaka. Han

hade ju varit i Söderköping i fyra dagar, och sådant skulle icke

varit möjligt utan att höra talas om »den spökande munken».

Och var det icke den, som nu stod mitt emot honom? Ett

blåblekt ansikte, liknande en dödskalle överklistrad med

pergament, en näsa som ett fågelnäbb och ögon som lyste såsom

eldkol. Och fanns där någon kropp under den trasiga munkkåpan?

Nej, snarare ett skramlande benrangel, tycktes det.

Gösta var icke egentligen spökrädd, men han var ett barn av

sin tid.

— Är du en ande från avgrunden eller en levande människa,

sporde han förfärad.

— Nej, endast en sjuk och utmärglad munk och en god vän

till Velam, som du söker. Följ mig, så skall jag föra dig till

honom, svarade spöket med en mjuk och ganska behaglig röst.Gösta betänkte sig.

Rösten lät ju som en människas röst, ja rent av

förtroendeingivande, och, när allt kom till stycket, så talade den nog också

sanning. Ett ben stack fram under kåpan. Det var förfärligt,

onaturligt magert, men dock icke ett benrangelsben. Icke skulle

han, en man som sett döden i ögonen på slagfältet, låta skrämma

sig av en genom sjukdom missbildad man. Han sade sig ju vara

Velams vän. — Kunde man tänka sig ett bättre gömställe, än

detta övergivna kloster, som ingen vågade beträda, och en bättre

väktare än denne munk, som måste skrämma varje främling

från vettet? Ja, säkert vore både Velam och skatten här, och

vad han nu sett, vittnade i hög grad om gubbens slughet.

Allt detta for på ett ögonblick genom hans hjärna, och så

besinnade han sig icke längre. Modigt följde han munken, som

med stor noggrannhet riglade dörren efter sig.

Det var alldeles mörkt inne i klostret, men munken tände

en lampa, vid vars fladdrande sken han såg ännu mera

spöklik ut.

— Velam skulle själv ha mött dig vid dörren, yngling, sade

munken, under det de vandrade i de skumma korridorerna,

om han icke av en tillfällig opasslighet varit bunden.vid sin

kammare.

— Bor Anna Velamsdotter också här i detta kloster,

frågade Gösta.

— Nej, icke för närvarande, svarade munken trovärdigt.

Hon har rest bort för en vecka sedan och är ännu ej

återkommen.

Munken gick före med lampan i sin hand och Gösta följde

ett par steg efter. Så passerade de långa gångar, där murarne

stundom slöto sig så nära varandra, att de nätt och jämt

lämnade plats för en människa, och genom välvda rum, där

deras steg gåvo ett hemskt och skrämmande eko.

Plötsligt stannade munken vid en dörr, tog upp en nyckel

ur sin ficka och öppnade den.— När vi passerat detta rum, sade han, skall du träffa

gubben Velam.

Rummet var ganska litet, fullkomligt tomt på något slag

av möbler och hade en dörr på andra sidan, mitt emot den,

som nyss öppnats. Munken gick före, och Gösta följde modigt

efter. Nu skulle han ju träffa gubben Velam och detta kom

honom att glömma allt annat. Plötsligt, just som han var:

mitt i rummet och munken med sin lampa stod vid den

motsatta dörren, kände han till sin fasa, att golvet under hans

fötter gav vika. Han sjönk, vilt gripande efter något att hålla

sig fast vid, sjönk allt djupare, ljuset försvann, han famnades

av ett tjockt, ogenomträngligt mörker, och i nästa ögonblick

kände han en så häftig stöt, att det blixtrade för hans ögon,

och därpå förlorade han medvetandet.

X.

Apostlaraes grotta.

Tidigt på morgonen dagen efter den, då i förra kapitlet

omtalade händelser tilldragit sig, sågs tiggaren Malkus makligt

slinka fram i den gata i Söderköping, vid vilket

Franciskaner-klostret låg. Att han icke hade något särskilt mål för sin

tidiga morgonvandring, framgick av de oregelbundna rörelserna

och den goda tid, han gav sig att iakttaga morgonens och

gatans företeelser. Än jämförde han skeppare Fastesons

väderflöjel med riktningen av de drivande molnen och gjorde därav

sitt bestick för dagens väderlek, än granskade han de fram

för varje gård på gatan utkastade avskrädena och gjorde där, av sina slutsatser beträffande gårdagens kosthåll i respektive

borgarehem, än höll han en liten stilla pratstund med de

hundar och kattor, som sutto framför husportarne och var på sitt

sätt prisade morgonsolen, eller de grisar, som redan börjat att

rannsaka rännstenarne. Men ingen människa såg han i gatan.

De goda Söderköpingsborgarne hade tydligen ännu ej hunnit

få morgonsömnen ur ögonen.

Jo, där borta vid klosterhörnet stod verkligen en människa,

och det måtte vara en ganska underlig kurre, att döma av hans

beteende. Än tog han några steg i den ena riktningen,

stannade och återvände till utgångspunkten, än i den andra. Än

stod han och bligade på den långa, döda klostermuren, som

hade han väntat att dess tomma fönster, där rutorna utgjordes

av spindelvävar, skulle plötsligt bofolkas och få liv, än gick

han några steg upp i den smala gränden och slog kraftiga slag

på den där belägna klosterporten, ivrigt lyssnande om något

svar skulle förnimmas eller den järnbeslagna dörren öppnas,

men då intet sådant inträffade återvände han med tveksamma

steg till sin utgångspunkt vid hörnet för att snart åter förnya

samma underliga beteende. Det var en tämligen till åren

kommen gråskäggig man, klädd som en adelsmans husknekt med

stormhuvan hängande i en rem på ryggen, bröstharnesk och

en stor huggvärja vid sidan Tiggaren Malkus närmade sig

allt mer och mer den besynnerlige främlingen och betraktade

honom med ett intresse, som stegrades ju närmare han kom,

under det knekten å sin sida däremot alls inte brydde sig om

tiggaren. Plötsligt upplystes tiggarens ansikte av en oförställd

glädje och han utropade:

— Vid S:t Antonii fotsvett, jag skulle hålla en blank penning,

om jag hade någon, mot en sillnacke, att jag en gång ridit på

samma ök som du. Och att du den gången tog mig upp på din

häst och frälste mitt liv, det skall jag hålla dig räkning för så

länge jag lever, detta oavsett att du gjorde det ganska

motvilligt.Knekten bevärdigade tiggaren knappast med en blick och

än mindre med något svar. Men den senare fortsatte:

— Ja, min tacksamhet är till och med så stor, att du, om

det bereder dig någon tillfredsställelse, skall få förakta mig så

mycket du vill och förmår. Endast ett vill jag utbedja mig

av dig, nämligen svaret på den frågan: Var fins din unge,

vackre och varmhjärtade herre?

Nu fick knekten, som icke var någon annan än Gösta Svans

livknekt Bryngel, äntligen mål i mun, och han svarade:

— Ja, den £om det visste!-------

— Vet du ej var din herre finns, sporde Malkus förundrad.

— Nej, vid vår Herres trä, jag det vet, så vida han inte är i

klostret där.

Efter åtskilliga frågor och svar berättade Bryngel:

— I går kväll, vid pass klockan sju, följde jag min herre hit

till klostret. När vi kommit till hörnet här, sade han: »Stå

kvar här, Bryngel, tills jag återkommer eller kallar på dig, ty

möjligtvis kan jag behöva dig. Jag skall träffa en person i

klostret, men kommer snart tillbaka.» Så gick han upp i

gränden och bänkade skarpt på dörren där borta och den öppnades

och han blev insläppt. Sedan har jag stått här hela natten

och fått varken vått eller tort, men inte har junkern kommit

tillbaka. Och inte har han kallat på mig heller.

— Såg du vem som öppnade, frågade Malkus.

— Nej, det gjorde jag inte, men det måtte ha varit en annan

än den junkern väntade, ty då dörren öppnades, tog han ett

steg tillbaka, och det såg ut som om han helst inte velat gå in.

Men så gick han ändå in, och sedan har jag varken sett eller

hört honom.

Nu råkade tiggaren i eld och låga.

—Store Gud, junkern har råkat i händerna på den

spökande munken, han befinner sig i nöd och fara. Men Malkus,

Malkus, det säger jag dig, utropade han, i det han hytte mot sig

själv med knytnäven, om du icke räddar denne man ur farlig-helerna, så vida han ännu är i livet, så skall jag spotta på din

grav, så länge jag lever. Tilläggande: »följ mig, Bryngel, om

du någonsin vill återse din herre», tog han knekten, vid handen

och drog honom med sig. Och Bryngel följde villigt, ty han

började inse att han i tiggaren funnit en ledare, och det var

just en . sådan han i sitt bekymmer behövde.

De gingo ett stycke längre upp i gränden, funno en till

hälften nedrasad mur, som icke var svår att stiga över, och

befun-no sig så i den gamla, alldeles förvildade klosterträdgården.

Med förvånande lokalkännedom uppsökte tiggaren en bakom

ett frodigt snår dold dörr, som stod öppen, och så befunno de

sig inne i klostret. Nu började ett löpande i gångar och valv,

varvid knappast Bryngel förmådde följa den lättfotade

tiggaren.

— Jag måste, mumlade den senare, finna den spökande

munken, skulle jag ock draga ut honom med tång ur sina kryphål,

och då jag funnit honom, skola dessa mina händer

sammanklämma hans strupe, ända tills han för mig uppgivit, var

jun-kern finns.

Tiggarens räddningsplan framgår av detta yttrande. Men

den misslyckades, ty trots tiggarens goda kännedom om

klostrets inre, funno de icke munken, men väl talrika spår efter både

honom och hans gäster i klostret. Antingen var han för

tillfället borta, eller ock räckte ej tiggarens lokalkännedom till för att

finna det ratta gömstället.

Han slog då in på en annan bog och började ropa. Både han

och Bryngel ropade Göstas namn med all den kraft deras lungor

förmådde och i olika delar av klostret.

Omsider gynnades detta försök med framgång. De

förnummo ett dovt, otydligt svar på sina rop. Det lät som komme det

från underjorden, och det var icke möjligt att urskilja några ord.

Men efter flera fåfänga försök lyckades tiggaren lokalisera detta

svar så pass, att han trodde sig veta, bakom vilken mur den

ropande var att söka.

Jakob Bagges skatt II 16 — Har du några pangar, sporde han Bryngel.

— Ja, det är jag sällan utan, svarade denne.

— Gott, spring då till järnkrämaren strax invid här i gatan

och köp två goda spett, en pikhacka och ett rep.

Ja, därtill var Bryngel villig och, sedan tiggaren följt honom

ut ur det villsamma klostret, var han snart tillbaka med

verktygen.

Nu angrepo de med förenade krafter muren på det ställe, där

tiggaren av ljudet att döma trodde sig ha största Utsikten att

tränga fram till den ropande.

Malkus hade förklarat, att det stred mot hans principer att

arbeta, och hans förflutna liv hade just icke vederlagt denna

utsago. Men i så fall misshandlade han nu sina principer på ett

nästan upprörande sätt, ty han arbetade med en kraft och

ihärdighet, som hade han i hela sitt liv inte gjort annat än brutit

ned klostermurar. Bryngel var icke blott en god soldat utan

även, när så skulle vara, en god arbetare, och i kroppskrafter

var han utan tvivel tiggarens övermän, men till sin förvåning

måste han för sig själv erkänna, att i det nu för händer varande

arbetet kunde han ej mäta sig med tiggaren. Också kröntes

deras ansträngningar med den framgång, att de efter en timmes

arbete i den alnstjocka mureri öppnat ett hål så stort, att en

människa bekvämt kunde krypa därigenom.

Nu ropade de och firigo tydliga svar.

— Är någon där nere?

— Ja.

Är det junker Gösta Svan?

— Ja.

— Är ni oskadad?

— I det närmaste, men jag befinner mig minst tre famnar

djupare ned än hålet, som ni öppnat i muren. Här finns varken

fönster eller dörr, endast slippriga, drypande murar och råttor i

hundratal. Jag har nog att göra med att hålla de ilskna djuren

ifrån mig. — Förmår ni klättra upp, om vi fira ned en lina, ropade

tiggaren.

— Ja, jag tror det — i alla händelser vill jag försöka, ljöd det

till svar där nere ifrån.

Den av Bryngel anskaffade linan släpptes ned, oeh efter en

liten stund hade de båda räddarne glädjen att se Gösta tämligen

oskadad, fast med kläderna i ett allt annat än salongsmässigt

skick, krypa ut ur det av dem öppnade hålet i muren.

Med stormande glädje och de livligaste

tacksamhetsbetygelser omfamnade han Bryngel.

— Nej, herre, sade denne, det är icke mig eder tacksamhet

tillkommer, ty jag har endast varit ett ringa verktyg i en

annans hand, fast Gud skall veta att jag gärna skulle gå i döden

för er, unge herre. Den rätte räddaren är denne man, som jag

i min obegripliga enfald och högfärd föraktade därför, att han

är en tiggare.

Gösta fick nu ögonen på den andre, men han kände ej igen

honom. Icke desto mindre och utan att fästa sig vid mannens

mer än tarvliga yttre skick fattade han båda tiggarens händer,

tryckte dem varmt, omfamnade honom, kysste honom på

pannan och sade:

— Vem du än må vara, främling, och huru dant ditt yrke än

är, så förblir jag dock din gäldenär för livstiden, ty du har

räddat mig från den ohyggligaste död, jag kan tänka mig, den

nämligen att levande uppätas av råttor. Ty sådan skulle inom en

ej allt för lång tid min gräsliga lott ha blivit. Det fanns ingen

möjlighet att utan hjälp utifrån undkomma, snart skulle mina

krafter, som alltjämt togos i anspråk för att hålla de tallösa

råttorna från livet, ha avmattats, och därmed skulle mitt öde

varit beseglat. Inom några få timmar skulle av mig intet annat

återstått, än ett väl rengnagt skelett. Säkert visste den djävul

i människohamn, som lät mig nedstörta i avgrundshålet, detta

och hade beräknat att så skulle ske.

— Ni känner icke igen mig, unge herre, sade Malkus, och detförvånar mig mindre, ty icke alla bokföra sina välgärningar mot

mänskligheten så noga, att de efter långa år känna igen en

usling, som de räddat. Men då ni, unge herre, kallar er min

gäldenär, så förväxlar ni debet och kredit. På sin höjd kan det, som

jag, tack vare denne mera ärlige och eder tillgivne än

snarfyndige knekt, lyckats för er att uträtta, betraktas såsom en första

avbetalning på den skuld till eder, varuti jag häftar sedan den

vårdag, då ni tog upp mig från landsvägen i ett övermåttan

eländigt tillstånd, förde mig till Länna gästgivaregård, gav mig mat

och, icke nog med det, betalade för mig i tre dagar, så att jag

skulle kunna återhämta mina krafter.

— Ja, vid vår Herres trä, nu känner jag igen dig, fast du nu

har ett kraftigare och frodigare utseende, och jag vill till och

med minnas, att du heter Malkus och att du för mig berättade

din levnadshistoria, som högeligen intresserade mig. Men den

tjänst, jag då gjorde dig, förminskar föga min skuld till dig nu,

ty jag utbetalade endast för dig en ringa penning, som

ingalunda gjorde mig fattigare, men du har med stor fintlighet och

mycket arbete, kanske ock med fara för ditt liv, räddat mig

från en mera fruktansvärd död, än som mig veterligen hotat

någon, som jag känner. Mitt gamla tillgodohavande minskar

sålunda föga min skuld till dig nu.

— Ni misstar er, unge herre, invände Malkus. Vad en

adelsman och hovman gör för en tiggare, därför väntar han ingen

belöning utom möjligen hos Gud, och dit tänker han inte

komma så snart, men vad en tiggare gör för en adelsman, det drager

vanligen redan här i jämmerdalen sina goda följder. Den förra

goda gärningen är sålunda betydligt oegennyttigare än den

senare och måste därför äga ett ojämförligt högre värde, lika visst

som himlen står över jorden. Alltså har jag därmed bevisat,

att mycket återstår av min skuld till er efter den första ringa

avbetalningen.

Gösta log, men tillade endast:

— Jag minns, att du, då vi skildes på Länna gästgivaregård,anförde sagan om råttan, som söndergnagde lejonets nät,

därvid förmenande, att om jag vore lejonet, så ville du vara råttan.

Nu har ödet vänt det så, att det i stället blev din uppgift att

frälsa lejonet från råttorna.

— Ja, medgav tiggaren, verkligheten far ibland illa med

sagorna.

De begåvo sig nu bort från klostret och under vägen berättade

Gösta följande om sin svåra nöd i råttgraven:

— Efter ett fåfängt famlande i luften, varvid jag tyckte mig

se lampan och där bieivid munkens avskyvärda ansikte höja

sig över mig, då det i stället var jag som sjönk, kände jag en hård

stöt och förlorade medvetandet, ehuru, efter vad jag tror,

endast för en kort stund. Uppvaknandet var förfärligt. Jag

väcktes till medvetande därav, att vämjeliga djur sprungo över mitt

ansikte och mina händer, ja, jag kände till och med ett bett i

ett finger och huru de sleto och drogo i mina kläder. Mörkret

var ogenomträngligt, men jag förstod, att det var råttor.

Dessutom såg jag deras ögon lysa såsom små rörliga punkter av en

gröngul färg, liknande den, silihuvuden giva ifrån sig i mörker

Min första impuls var naturligtvis att resa mig upp och fäkta

och slå omkring mig med värjan för att hålla råttorna på av

stånd, vilket till en början lyckades tämligen bra, ty de blevo

rädda, då de märkte, att jag icke var ett lik, som de förmodligen

först trott, utan en levande människa med förmåga att försvara

sig. Därefter kände jag efter, hur det förhöll sig med mina lem:

mar efter det svåra fallet, och denna undersökning gav ett

ganska tillfredsställande resultat. Ty med undantag av en viss

ömhet på flera ställen var jag frisk och färdig. Och så långt var

ju allt gott och väl. Men orsaken till att jag kommit så lindrigt

från fallet var, hur goda dess verkningar än blivit, av allt annat

än behaglig natur. Den låg nämligen däri, att hålans eller

brunnens botten var betäckt med ett högt lager av den vämjeligas te

orenlighet. Förmodligen hade den använts till att däri nedkasta

klostrets avskräden av varjehanda slag. Därav ock den otre v-ligt rika tillgången på råttor i denna underjordiska

avskrädeshög. Men jag hade fallit jämförelsevis mjukt och detta räddade

för tillfället liv och lemmar. Min nästa åtgärd blev att undersöka

om där fanns någon möjlighet att komma ut ur detta vämjeliga

fängelse. Men i detta avseende blev vissheten förkrossande.

Hålan, som var fyrkantig till formen men för övrigt till sin

byggnad liknade en brunn utan vatten, saknade varje den minsta

öppning annat än de springor i murverket, varigenom råttorna

sprungo ut och in. Och då jag sträckte värjan i höjden så långt

jag förmådde, kändes intet motstånd, intet tak. Golvet av den

kammare, från vilken jag nedstörtat, låg tydligen så högt, att

det icke fanns någon möjlighet att längs en lodrät, av fukt

slipprig mur klättra dit upp.

Gösta ryste, när han ånyo genomlevde dessa timmars ångest,

men så fortsatte han:

— Under min noggranna undersökning längs murarne gjorde

jag ett annat fynd, som kom håret att resa sig på mitt huvud,

fast jag icke kunde se det. Det var ett människoskelett, så

ren-gnagt, att minsta spår av kött eller senor saknades, men, då

man lät fingrarne glida över benen, kändes de raggiga som om

de överfarits med en rasp — märken naturligtvis av råttornas

tänder. Min företrädare, tänkte jag. — Huru länge skall det

dröja, innan mitt skelett befinner sig i samma skick? — Och

vid denna tanke stegrades min ångest, jag blyges ej att erkänna

det, till halvt vanvett. Jag ropade, så länge jag orkade, men

ingen svarade. Snart fick jag dock annat att tänka på, ty det

visade sig, att jag behövde alla mina krafter och den största

möjliga påpasslighet till mitt självförsvar. Det förhåller sig

nämligen, enligt vad jag nu fick erfara, med råttor alldeles som

med vargar. En och en äro de fega gent emot människan, men

i flock och drivna av hungerns kval anfalla de med raseri. Det

var just vad de nu gjorde, sedan den första förskräckelsen så

småningom gått över. Ja, de gingo nu anfallsvis till väga,

sprungo som ekorrar uppåt min kropp och höggo var de kommo åt.Över allt omkring mig myllrade det av små, lysande punkter,

som jag förut omtalat, och om jag, stickande i högen, spetsade

tjogtals råttor på min värja, så tycktes icke antalet av mina

fiender bli mindre för det och inte deras raseri heller. För att

skydda mig, måste jag ständigt hålla mig i rörelse och ideligen

anfalla med värjan, där flocken av eldögon var som tätast. Så

gick timma efter timma, en lång och mörk evighet, vars slut

icke kunde bli mer än ett.

— Och under hela tiden stod jag, jämrade sig Bryngel, som

en fåne i gathörnet, inte vetande vad jag skulle taga mig för.

Gösta klappade vänligt sin trogne tjänare på axeln och

fortsatte:

— Jag kände att mina krafter snart skulle duka under och

insåg att det då skulle bli slut hastigt nog. Men vilken död? —

Att bli levande uppäten av råttor! Min ångest var sådan, att

jag icke skulle vilja tillönska min argaste fiende dylika kval.

Men så, med ens, skimrade hoppets stråle ned i min förmörkade

själ och hindrade mig från att bli vansinnig. Det var edra rop,

som svagt nedträngde i min brunn. Jag blev som vild av glädje

och började ropa tillbaka, ropa allt vad mina lungor förmådde,

och fastän ni förmodligen hört det ganska svagt, lät det som

vrålet av en tjur där nere i brunnen. Till och med råttorna

blevo rädda och gåvo mig en smula frist, medan jag ropade.

Vid denna tidpunkt i berättelsen hade de tre männen uppnått

Gösta Svans härbärge, och tiggaren avlägsnade sig, sedan han

på Göstas begäran lovat att återkomma vid fyratiden på

eftermiddagen.

Då Gösta anmodade tiggaren att återkomma på

eftermiddagen, hade han därmed tvenne avsikter, den ena att på ett

passande sätt belöna honom oeh den andra att i honom förvärva ett

biträde till Velams uppsökande. Trots det hemska äventyret iklostret, hade han nämligen icke förlorat hoppet om att kunna

fullfölja sin uppgift beträffande det ärende, som fört honom till

Söderköping. Och den idé hade uppstått hos honom, att en

man med så förslaget huvud och en så god lokal- och

personalkännedom, som Malkus säkert ägde, borde kunna bli honom till

god hjälp vid Velams uppsökande.

I det förstnämnda avseendet vann han dock icke sitt

syftemål. Tiggaren vägrade enständigt att emottaga någon

belöning. Då han bjöd honom penningar, försäkrade denne att

sådana skulle bli honom snarare till tunga än till gagn och på

Göstas förslag att träda i hans tjänst svarade Malkus, att så

mycket värde han än satte på honom, ville han dock icke offra

sin frihet, »den enda klenod jag äger», som han uttryckte sig.

Dock tillade han, då han såg att svaret gjorde junkern ledsen:

— Kanske framdeles, då jag blir gammal och orkeslös, men

låt mig till dess leva som fågeln på kvist, det är det enda liv som

jag står ut med.

Och då Gösta bad honom att åtminstone få giva honom bättre

kläder, svarade han:

— Huru tror ni, unge, godhjärtade herre, att en tiggare skulle

kunna taga sig fram i snygga kläder? Det vore ju lika grymt att

giva honom dylika, som att taga verktygen från en hantverkare.

Ja, kanske skulle det för mig leda till lika sorgliga följder, som

då jag lät konungen och drottningen tvätta mina smutsiga

fötter. Nej, unge herre, bränt barn skyr elden. Låt tiggaren vara

tiggare.

— Men, invände Gösta, upphör att tigga, men behåll likväl

din frihet. Jag vill giva dig ditt uppehälle, så länge du lever,

utan att i någon mån inskränka din frihet. Du får vistas var

du behagar och göra vad dig gott synes.

— Nej, herre, då skulle jag vantrivas, svarade don omöjlige

tiggaren.

Hade Gösta lidit nederlag längs hela linjen, så länge han höll

sig vid den första av sina avsikter med tiggaren, så blev segerndesto fullständigare, så snart han kom in på den andra. Det

ledde till ett långt samtal, under vilket tiggaren fick veta Göstas

ärende i klostret, och det slutade med förklaringen:

— Jag vill genast föra er till gamle Velam. Låtom oss utan

dröjsmål begiva oss på väg, ty jag förstår nu att det icke var av

sonlig ömhet utan på grund av något sattyg, som Lambert

lockade mig att åt honom uppsöka gubben. Låtom oss skynda

för att korsa hans illistiga planer, vilka de än må vara.

Om dessa planer hade Gösta en viss aning, fast han ej nämnde

något om apostlarne för tiggaren.

Emellertid dröjde det icke många minuter förr än Gösta och

Bryngel med Malkus som vägvisare voro på väg till

Ramundersberget och kort innan solen började dala bak skogstopparne

stodo de framför den lilla koja, som vi förut beskrivit.