De osynliga vägarna. En dikt ur lifvet

De osynliga vägarna. En dikt ur lifvet

30 öre.

1ATHILDAR00S

SAMLADE BERÄTTELSERDE OSYNLIGA VÄGARNA

EN DIKT UR LIFVET

MATHILDA ROOS

TREDJE UPPLAGAN

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAGSTOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1908Utanför det nybyggda »Café Riche» i en af Sveriges

norra kuststäder suttö en hösteftermiddag för några

decennier tillbaka fyra unga herrar och samtalade kring ett bord.

De tillhörde gräddan af stadens invånare; två af dem voro

officerare, helt unga, med fina mustascher och blå ögon,

hvilkas frimodiga uttryck allt emellanåt tangerade den

själf-belåtenhet män gärna hemsökes af, då man är ung och

stark och ser hela lifvet framför sig som sin rättmätiga

tillhörighet. De andra två buro civil dräkt, och lika mycket

som de bägge löjtnanterna repeterade hvarandras typ, lika

olika hvarandra voro deras civila vänner.

Den ene af dem, Åke Henning, hade en smärt, smidig,

något för kortväxt gestalt. Hans dräkt var vårdad till en

grad, som icke obetydligt sköt öfver målet. Och som en

egendomlig kontrast till detta frånstötande drag af sprätt

framträdde stundom i hans ansikte ett djupt allvar, och ur

de nötbruna ögonen lyste en svärmisk, melankolisk blick.

Men om en främling ginge förbi de fyra pratande

ungherrarna, icke skulle hans blick stanna på de bägge

officerarna med de gladlynta ansiktena eller på Åke Henning

med hans ljusgrå öfverrock och eleganta promenadkäpp

utan på den fjärde medlemmen i det lilla kotteriet: konsul

Bengt Falkenstern. Och säkert är att, om denne främling

ej af den närmast mötande finge veta, hvem den unge

mannen med det sydländska utseendet och den högdragna

hållningen var — något som för öfrigt vore omöjligt, ty

alla i staden kände konsul Falkenstern — skulle han ej ha

gifvit sig ro, förrän han fått sin nyfikenhet stillad,

isynnerhet om främlingen tillhört det kvinnliga könet.Sedan de unga herrarna pratat en stund, blef det

plötsligen några ögonblicks tystnad. Det svårmodiga drag

i Åkes ansikte, som skämtet och skrattet jagat bort, kom

då fram och blef för hvarje sekund skarpare. Bengt satt

tillbakalutad och stirrade in i den klara hösthimmelen med

sina skarpa, svartblå ögon, under det att det vanliga litet

försmädliga leendet lekte under hans uppvridna mustascher.

»Nå, har ni sett henne?» utbrast plötsligt en af de

unga officerarna,

Åke Henning stötte häftigt askan af sin cigarr och

rynkade pannan, under det att vemodsdraget i hans ansikte

gick öfver i ett otåligt, nästan upprördt uttryck.

»Henne? Hvilken henne?» frågade Bengt skrattande

och blåste ut en rökhvirfvel, som han intresserad följde med

blicken.

»Henne — naturligtvis... den gudomliga... divan,

som hedrar vår lilla stad med sin skönhet,» svarade den

andre officeren, också skrattande.

»Hvilken diva? Jag har inte hört talas om någon,»

invände Bengt.

»Dumheter!» utbrast nu Åke och gaf de bägge

löjtnanterna en förargad blick. »Här finns ingen diva, det är én ung

lärarinna, som flyttat hit för någon tid sedan, som de gifva

denna benämning. Hon lär för öfrigt vara en aktningsvärd

ung flicka, och ni kunde låta bli att yttra er om henne på

det där sättet.»

Han retade upp sig själf, medan han talade; de sista

orden utsädes med en häftighet, som icke föreföll påkallad

af ämnet. Bengt upphörde med sina rökhvirflar och fixerade

Åke skarpt

»Du tycks vara den okända skönas riddare,» sade han

ironiskt. »Är ni bekanta?»

»Något,» svarade Åke och gjorde ett försök att låta

kort och likgiltig, som i det närmaste misslyckades, »jag

har varit tillsammans med henne ett par gånger. Och jag

ser ingen anledning hvarför man skall tala själfsvåldigt ctm

en ung flicka, därför att hon har olyckan att vara på en gång

vacker och fattig.» . " ,

»Det har du rätt i,» återtog Bengt skrattande, »det äricke uog giltiga skäl. Men hvem är hon emellertid? Hvem

har sett henne? Jag har inte ens hört talas om henne.

Jag tycker annars, att det ej är så godt om skönheter i

vår goda stad...»

»Hon är lärarinna i flickskolan och kom hit för ett

par veckor sedan, strax innan terminen började. Jag har

mött henne ett par morgnar — och jag har aldrig i mitt lif

sett något så vackert.»

Den unge officeren gjorde en gest af hänryckning

och brast så ut i ett barnsligt, förtjust skratt.

»Det är väl åtminstone på relativitetens grund,» invände

Bengt med ett öfverlägset småleende. Han hade rest snart

sagd t i hela världen, sett spanska, amerikanska och

italienska skönheter, och han hyste en välvillig ringaktning för

de bägge oerfarna officerarnas omdöme i frågan.

»Naturligtvis... allting här i världen är ju relativt...

men jag tror, att hon kan uthärda jämförelsen med hvem det

vara må...»

»Skada att hennes samhällsställning är så... en liten

skollärarinna — modern är modist... den gör henne ju

oåtkomlig... man kan aldrig träffa henne någonstädes...»

»En stackars Peri, för enkel för himmelen, för hög för

afgrunden...»

De bägge officerarna skrattade, ett barnsligt, tanklöst

skratt. Men Åke Henning reste sig häftigt upp, satte ifrån

sig glaset med ett skrällande ljud och utbrast:

»Ert skämt är lika dumt som lumpet... Om den unga

flicka, ni talar om, nödvändigt skall liknas vid ett

andeväsen, så är hon mera, lik en ängel, och alldeles för god

är hon för den himmel ni vill upplåta åt henne, ja, för

resten för god för oss allesammans. Adjö.»

Han sköt häftigt undan stolen, gjorde en stel böjning

på hufvudet och gick med hastiga steg sin väg. I detta

ögonblick försvann allt det snobbaktiga, som annars vidlådde

hans uppträdande; han tycktes växa ett par tum, och hans

osäkert tecknade drag fingo plötsligen den fasthet ett vekt

ansikte kan få i återskenet af en äkta känslas glöd.

De tre kvarsittande herrarna sågo förbluffade på

hvar-undra.»Är karlen galen eller kär eller båda delarna?» sporde

Bengt ironiskt.

»Antagligen det sista. Jag kommer ihåg att han blef

arg i går också, då någon talade om Ester Hermanson.»

»Men hvem är då denna underbara varelse, som redan

tycks ha utkastat en brandfackla i vår beskedliga stad?»

utbrast Bengt skrattande. »Var god berätta mig något om

henne... jag förstår inte att jag ej hört talas om henne...»

»Du kom ju hem i förrgår, och hon och hennes mor

flyttade hit, medan du var borta. Hon är, som sagdt,

lärarinna i flickskolan, går hvarje morgon och middag

plikttroget till och från sitt arbete Brunnsgatan och

Nytorgs-ga-tan fram och åter, så där kan du möta henne, när du vill.

Hennes mor har börjat en modehandel, som borgmästarinnan

och rektorskan lärå protegera. Det är allt hvad jag vet

af hennes historia. Och själf får du nog snart öfvertyga dig

om att jag ej sagt för mycket om hennes yttre människa.

Hvad den inre beträffar, har jag ännu ej varit i tillfälle

att bilda mig ett så säkert omdöme därom, som Åke Henning

tycks ha gjort.»

Bengt smålog och fortfor att blåsa sina rökhvirflar i

den klara höstluften. De bägge unga officerarnas förtjusning

för den okända skönheten fäste han icke någon vikt vid,

men att Åke redan tycktes vara förälskad i henne

intresserade honom så mycket mera. Det är ej troligt att

han greps af någon medveten föresats att rivalisera méd

Åke; men den Falkensternska vanan att alltid ligga öfver,

alltid vara den förste, smög sig öfver honom som ett slags

drift, den han utan vidare eftertanke följde. Om den unga

damens skönhet verkligen var så »kontinental», som de

bägge officerarna påstodo, icke skulle det bli Åke Henning,

utan Bengt Falkenstern, som blefve hennes gynnade

beundrare!. ..

Med denna föresats, som icke uttänkts i tydliga ord,

utan endast tagit formen af en behagligt uppeggande

stämning, ropade han på kyparen, reste sig upp och gick sedan

i de bägge löjtnanternas sällskap nedåt promenaden vid

hamnen, där de en stund vandrade af och an och njöto

af aftonens stillhet, af stjärnornas glans och månljusetsglitter i viken» där stadens hamnplats vax belägen. På

andra sidan reste sig i mjuka linjer dunkla bergshöjder;

åt söder till, där viken öppnades mot hafvet, glimmade

fyren på ett fjärran skär, och bortom den syntes en smal

strimma af horisonten, där haf och himmel smalte

tillsammans.

De tre herrarna tystnade småningom med sitt prat;

hvar och en greps af de tankar och drömmar aftonstämningen

väckte inom honom. Slutligen sade de hvarandra, farväl;

de bägge officerarna gingo till stadsträdgården, där kulörta

lyktor voro tända och regementsmusik blåste, men Bengt

hade ej lust att följa dem. Med sin vanliga» på en gång

litet högdragna och hjärtliga nick 1— damerna i staden

på-stodo att den var »kunglig» — sade han godnatt och gick

så hemåt till det »Falkensternska palatset» vid Hamngatan.

H.

Det var i början af det förflutna århundradet den man

hitkom, som blef grundläggare af de rikedomar, hvilka nu

om-gåfvo det Falkensternska namnet med en klang, som ljöd vida

omkring, till och med utom Sveriges gränser. Bördig från

Tyskland, ättling af en gammal, i forna tider rik och mäktig

adelssläkt, var han, då han började sitt stora lifsverk, icke

annat än en för detta timmerflottare och flottchef, som

genom energi och arbetsamhet samlat ett kapital, hvilket

han beslutat att göra fruktbärande, det vill säga att det skulle

förvandla honom till en rik och betydande man. Vid den

stora floden Vångams utflöde anlade han ett järn- och

sågverk ••— ett bland de första i trakten, och lång tid förflöt

icke, innan han bragt sin affärsverksamhet till en svindlande

höjd.

Men det var icke på jämna stigar han, äntrade upp

till lyckans tinnar, hans färd gick längs den vildaste

sick-sackväg. Än var han nere i en fullständig ruins dalgång, än

uppe på en djärf vågkam af framgång och lycka. Underårens lopp hade han af befolkningen i trakten fått det

tvifvel-aktiga tillnamnet »galne patron», ty han hade föresatt sig

att utföra hvad ännu ingen människa försökt: att flotta

timmer nedför Vångans skummande böljor. Ett par år

gingo och han misslyckades alltjämt; timret dref

regelbundet ut till hafs, ruin och undergång smögo som lurande

skuggor kring verkstäderna, där man kunde läsa hån och

misstro i både arbetares och förmäns blickar. Men bakom

allt detta yttre misslyckande låg någonting, som folket ej

såg eller förstod: en vilja, starkare än de järnkättingar,

som smiddes därinne, en energi, som likt en stålfjäder reste

sig högre, ju djupare den nedtrycktes, och en skarpblick,

som intuitivt såg in i framtiden, öfverkorsade stundens

förluster med kommande vinst och med djärf, lugn logik

drog-facit därur. Och när ögonblicket kom, att det uppstudsiga

timret gick de vägar, som skuros åt det i böljornas skum,

och affären småningom fick ett lysande uppsving, då

inträffade hvad som så ofta händer, att vinden vände sig helt

om, »galningen» förvandlades till geni, och misstron vardt

till en känsla af vördnad, som under årens lopp öfvergick till

ett slags vidskeplig tro på, att allt hvad patron Falkenstern

företog sig måste lyckas och att han var i besittning af en

hemlighetsfull makt öfver både människor och ting.

Patron Henrik Falkenstern hade blott en dotter, gift

med en högättad och fattig officer, och en son, Kurt, åt

hvilken han vid sin död lämnade hela det stora arbetet

med järn- och sågverket vid Vångans utlopp. Kurt hade

ärft sin faders arbetsamhet, men ej hans geni och viljekraft.

Under hans regemente blef det därför vid sågverket det

slags tillbakagående, som med naturnödvändighet uppstår,

då framåtskridande och utveckling ej äga rum.

Arbetarbostäderna började bli bristfälliga, en del af maskinerna

voro föråldrade, de nya vindar, som blåste öfver järn- och

trävarumarknaden, motades bort från Vångaälfven, och

troligt är att om Kurt lefvat lika länge som hans far, skulle

Falkensternarnas sol ha gått ned i moln. Men han dog,

medan ännu affären befann sig i blomstring, och lämnade

sålunda ett lysande arf åt sin tjuguårige son, Bengt, och

sina fyra döttrar, hvilka, så snart de vuxit upp och konfir-merats, i tur och ordning blefvo förlofvade och gifta med

mer eller mindre fattiga grefvar och baroner i hufvudstaden.

Det blef nu Bengt, som, sedan arfskiftet ägt rum, öfvertog

den stora affären för att med sina ungdomliga opröfvade

krafter gripa in i och styra dess många olika afdelningar.

Länge dröjde det emellertid icke, förrän legenden om

farfaderns kraft och arbetsförmåga lefde upp kring hans

sonson. Allt lyckades för den unge Bengt, verket

uppblomstrade på alla områden, och dess affärsförbindelser med

utlandet växte som ett nät, där maska knytes vid maska.

Redan första året genomdref han, den tjuguårige oerfarne

ynglingen, gent emot en mängd stridiga och

maktfullkomliga viljor, att arbetarnas bostäder fingo förbättras och

ombyggas. Sedan följde år efter år andra nyheter: skolhus,

kapell, ny brygga m. m. Hvad som nu var inre orsaken

till alla dessa förbättringar, hvilka gåfvo ökad glans åt

Vånge bruks redan lysande rykte: kärlek och omsorg för

folket eller det högmod, som i allt vill vara främst, är

omöjligt att säga. Visst är emellertid, att Bengt var

omtyckt af sina underordnade. Rak och stram som

farfadern, öfverklass i hvarje tum af sin varelse, kunde han

likväl berömma sig af att vara en bland de mest populära

herremän i trakten. Det kraftiga i hans personlighet, som

redan framträdde hos ynglingen, då han gick omkring i

brädgårdarna och med rynkade ögonbryn och bister min

kämpade för att öfvervinna den ungdomliga osäkerhet, som ännu

satt kvar hos honom, imponerade på arbetarna; de kände

att de hade en »karl» för sig, stolt och morsk visserligen,

men med »ord och afsked», och en som dessutom sett sitt

folk . till godo, såsom ingen af hans föregångare gjort.

Men under årens lopp bortskämd som den unge

husbonden blifvit af krus och smicker, van vid att se allas

vilja böja sig för hans, hade han småningom låtit sin

själf-tillit öfvergå från manligt lugn till föraktfullt of vemod,

och om han än fortfarande hade sitt folks förtroende och

tacksamhet, icke var den Bengt Palkenstern, som med sitt

försmädliga leende suttit och lyssnat på de unga herrarnas

berättelser om Ester Hermanson, icke var han längre före-mål för samma beundran af folket, som den vackra, kraftiga

tjuguåringen varit.

Och bland stadens invånare inom den bildade

samhällsklassen var han egentligen mest fruktad; det Falkensternska

namnet hade under årens lopp samlat omkring sig en sådan

glans, att det alls icke lönade mödan att spela

själfstän-dig gent emot det och undandraga sig dess inflytande.

Ty det var nu en gång så fastställdt, att den som ej kunde

berömma sig af något slags förbindelse med konsul

Falkenstern — i bästa fall ha på sitt bord ett visitkort med hans

namn eller ett bjudningskort till det gamla palatset vid

Hamngatan, i sämsta fall rättighet till en hälsning på gatan

—- han hade ganska svårt att klättra uppför den trappa,

som ledde till samhällets bildade societet.

Det hade alltid varit rivalskap mellan Falkensternarna

och Henningarna, dessa senare, äfven de, rika och

framstående sågverksägare; men utan någon rubbning i sin

framgång lågo Falkensternarna öfver. De hade hvad människor

pläga kalla tur i allting, och det var som om blott det,

att Henningarna gifvit sig in i strid om herraväldet med

dem, lade på dessa senares öde liksom ett stoft af

misslyckande och otur, som de annars ej skulle ha varit

utsatta för.

Denna lika tysta som sega och häftiga strid hade under

årens lopp antagit mera bestämda yttre former, såsom

rivalskap om förtroendeplatser och dylikt, och slutligen i Bengts

och Åkes personer tillspetsats och fått öfver sig karaktären

af något slags obevekligt öde. Det hjälpte ej att Åke sträckte

på sin lilla parfymerade och vårdade figur, han kom

ändock aldrig högre än till Bengts axel; det hjälpte ej att

han sökte öfverträffa honom i yttre elegans. Bengt fick

ändå alltid öfvertaget. Och denna stämning af misslyckande,

af att ligga under i lifvets kamp, som genom den ständiga

afundsjuka gnidningen mot Falkensternarna småningom

kommit att häfta vid det Henningska namnet, kastade

öfver Åke, den spenslige unge mannen med de tungsinta

ögonen och det litet bittra leendet, en skugga af tragik, som

mer och mer ökades genom växelverkan mellan yttre

motgångar och hans egen inre tvifvelsjuka.På denna punkt stodo förhållandena i staden, då Ester

Hermansöns skönhet slog ned dår likt en bomb och satte

alla tungor och sinnen i rörelse. Visserligen led staden

icke brist på täck ungdom. Borgmästarens hade icke mindre

än sex flickor, af hyilka åtminstone ett par voro mycket

intagande, och minnet af Adéle Falkenstern, den tredje

i ordningen af systrarna, lefde ännu som en ljus punkt i

societetens annaler. Både minne och verklighet öfverglänstes

dock af den unga lärarinnan, det måste alla medgifva, om

det än från somliga håll skedde med en viss allvarlig

sträf-het i tonfallet.

Åke Henning hade icke sett den unga flickan mer än

ett par gånger, då han kom till klarhet om, att han älskade

henne så, som han ännu aldrig älskat någon kvinna.

Stormande, jublande ungdomskänslor brusade upp ur själsdjup,

där han trodde dem för alltid nedsjunkna, och väfde natt

och dag sina trolska skimrande drömmar i hans inre.

Knappast en tanke skänkte han åt skillnaden emellan sin

egen och hennes samhällsställning. Hvad betydde det väl

att hon var fattig och obemärkt? Han skulle göra som

Sigrid den fagras älskare med vadmalsvåden: öfverhölja den

med guld och pärlor, och till gengäld skulle hennes

underbara skönhet, hennes ljufva kvinnlighet bli som en solglans

öfver hela hans lif...

Egentligen kände han ej, trots sin misstänksamma natur,

något tvifvel om att kunna vinna henne: honom själf ovetande

hvilade hans svärmiska framtidsdrömmar tryggt och nyktert

på den kudden, att en så fattig och obemärkt flicka som

Ester, hur skön hon än var, skulle med tacksamhet mottaga

ett sådant anbud som att bli Åke Hennings hustru. Det

var blott ett han fruktade: att få Bengt Falkenstern till

rival. Han hade en gång förr varit i detta läge, och han

kunde ännu knyta handen af raseri, då han tänkte på hur

Bengt inom några dagar undanträngt honom.

Dock, Bengt skulle aldrig göra henne till sin hustru —

det Falkensternska högmodet, som så många gånger varit

honom en förargelseklippa, blef honom nu i stället den

räddningsplanka, på hvilken- han sökte lotsa sig i hamn

undan tvifvel -och misstro... .......... : .. . .Nej, aldrig till sin hustru, så mycket var säkert. Men

—; skulle detta hindra honom från att förälska sig i henne,

att draga henne till sig, göra henne olycklig, kanske störta

henne... kanske...

Det föreföll Åke som om vid denna tanke en kall orm

slingrat sig omkring hans hjärta, och han kände hur tvifvel

och misstro ånyo drog honom ned i sina mörka djup...

På detta sätt kastades han af och an mellan de mest

skiftande känslor, under det att på samma gång en tanke

oupphörligt dref honom framåt: den att hinna få saken klar,

innan Bengt komme hem. Men han lyckades ej däri; Ester

undvek honom, och de få gånger, han sammanträffade med

henne, var hon så tillbakadragen, att något närmande blef

omöjligt.

Åke förbannade sig själf och sitt öde, utan att hans

kärlek till Ester minskades af det motstånd han redan rönt

och det han anade skola komma. Och den aftonen, då de

fyra unga herrarna sutto utanför Café Riche och Bengt med

ett på samma gång gäckande och nyfiket leende lyssnat till

talet om. Esters skönhet, den aftonon kände han hur det

gamla nedärfda grollet mot Falkensternarna jäste upp till

ett• doft hat mot den man, i hvilken han med svartsjukans

instinkt redan såg sin lycklige rival. ,

III.

Bengt Falkenstern hade redan lämnat tjugutalet

bakom sig, och det var en känd sak i staden, att han med

afseende på äktenskap hade den åsikten, att de som ej blefvo

af voro de bästa. Hans vänner och bekanta visste ungefär

hvad han tänkte därvidlag: han ställde sina fordringar

på en. hustru så högt, att om han ej ville gifta sig med

mindre han finge dessa fordringar uppfyllda, återstode nog

för honom ingenting annat än att bli gammal ungkarl.

Han hade sett så många olyckliga eller halflyckliga

äktenskap, att han framför dem föredrog sitt eget angenäma jsäll-skap och den frihet hans oberoende samhällsställning ga"f

honom. Dessutom bar han i sitt hjärta en idealbild, från

hvilken han icke kunde lösgöra sig: bilden af sin aflidna

mor. Blott den som liknade denna sköna, högättade kvinna

skulle kunna vinna hans hjärta, blott hon skulle få fästa

de dyrbara familjejuvelerna kring sin hals och sina armar.

Dessa tankar och föresatser hade stigit upp inom hononi,

och han hade oförbehållsamt uttalat dem alltsedan den tid,

då det Falkensternska själfmedvetandet började att

individualiseras af hans naturs sammansättning af kallt öfvermod

och en skygg, omsorgsfullt dold längtan efter en djup

och stark kärlek. Och då åren gingo utan att medföra någon

förändring i hans yttre förhållanden, fingo dessa teorier

mer och mer bekräftelse af .verkligheten.

Det fanns således icke en tanke på någon allvarligare

känsla, då han den där aftonen under samtalet framför

Café Riche beslöt att göra Esters bekantskap och själf

förvissa sig, om hon verkligen vore så tjusande som de unga

herrarna påstodo.

Han hade emellertid ej framgång, han heller, i sina

bemödanden att möta henne: ett par gånger gick han

Brunns-gatan framåt, patrullerade utanför skolan och såg flera

lärarinnor och skolflickor, men det fanns ingen han tyckte sig

kunna hänföra till rubriken »skönhet». Slutligen blef han ond,

som han alltid blef, då något gick honom emot; han ansåg

sig personligt förolämpad af Ester, därför att hon ej fanns

på gatan den tid och timme han behagade gå och speja

efter henne, och han beslöt att ej vidare bry sig om henne.

Det lyckades honom emellertid icke att sätta detta beslut

i verkställighet; tanken på Ester ville ej lämna honom.

Föreställningen om en utömordenlig skönhet hade upprört

hans inbillning och fyllt den med bilder, som han måste ha

förjagade eller bekräftade af verkligheten. Han fortsatte

således att med rynkad panna och missnöjd blick vid

middagstiden gå nedför Brunnsgatan och redan på långt

af-stånd genom sin pincenez granska och förkasta de unga

damer han mötte.

Slutligen fick han en middag utanför skolan se en ung

flicka, hvars åsyn, långt innan han hunnit uppfatta merän konturerna af hennes gestalt, gaf honom liksom en

elektrisk stöt. »Det är hon,» tänkte han, och det föreföll

honom plötsligen som om en sol gått upp, som om

någonting ljust och strålande kommit emot honom i den unga

flickans gestalt. I ett ögonblick hann han tillägna sig

de mest utmärkande dragen af hennes yttre människa.

Han såg att hon var mycket lång och smärt, att det var

någonting af lilja i den fint böjda halsen, och de mjuka,

smidiga rörelserna. Kring hennes hufvud såg han ett

ovanligt rikt, guldblondt hår, hvars ljusa skimmer på ett

egendomligt tjusande sätt bröt sig mot ett par stora-, gråbruna

mildt glänsande gasellögon. Han hann äfven att se, att

hon gick utomordentligt väl och att hon hade en på samma,

gång stolt och kvinnligt mjuk hållning.

Alla dessa yttre drag liksom stormade in på hans

fantasi och lämnade honom sedan aldrig mera...

Då Ester och han gingo förbi hvarandra, fixerade han

heDne och lyfte därefter artigt på hatten. Hon såg

förvånad upp; en lätt rodnad drog öfver hennes kinder, hon

smålog, halft besväradt, halft skälmaktigt och gjorde en

lätt böjning på hufvudet. Han smålog, han också — åt

sig själf; han visste knappast af att han hälsat på henne,

han hade handlat alldeles likt en hypnotiserad, som gör

det han gör, icke af plan eller beräkning, utan därför att

han måste...

Ja, verkligen, hon var det vackraste han sett, de

hade haft rätt i sina påståenden, de svärmande

ungdomarna... Han kände sig hänförd, berusad; under hela

vägen hem tänkte han oafbrutet på den unga okända flickan.

Än var det som om han stått framför en nyupptäckt madonna,

ett beundransvärdt konstverk, än kom kvinnan fram, den

varma, lefvande unga kvinnan med hela sin tjusande stämning

af vårdrömmar och sommarsagor, än veko dessa sköna syner

tillbaka, ur ett töckenhöljdt obestämdt fjärran framträdde

människan Ester Hermanson, och oroliga nyfikna frågor

jagade hvarandra inom honom: hvem är hon... hurudan

är hon... hur skall jag få träffa henne...

- Plötsligen kom där liksom en reaktion mot alla dessa

fantasier; -ett doft missnöje jäste upp inom honom ochföll som en kalldusch öfver alla hans varma känslor. Hur

olämpligt var det icke egentligen, att en person i hennes

samhällsställning hade ett sådant utseende! En drottning,

en prinsessa, en grefvinna borde se ut som hon—men en

fattig skollärarinna, dotter af en modist, hvad skulle hon

med denna skönhet? Han blef helt oförmodadt vid så dåligt

lynne, att han rent af började en invärtes tvist med okända

makter, som han ansåg på ett olämpligt sätt ordna lifvets

förhållanden. Och då han kom hem, var han så nedstämd

och misslynt, att han på hela aftonen ej talade ett ord med

någon, endast satt i sitt rum och läste tidningar och

expedierade bref och senare på kvällen ensam gick och

promenerade utåt landet. Men hela tiden följdes han af Esters

ljufva bild, som log mot hans mörka högmodsgrubbel likt

en solstråle mot ovädersskyar.

Morgonen därpå vaknade han vid bättre lynne. Dels

hade han sofvit godt, något som han högt värderade, dels

hade han lyckats öfverbevisa sig själf om, att den nu en

gång för alla ej stode till att rätta, denna naturens

misshushållning med skönheten, och att det därför vore bäst

att taga saken sådan den var och fullfölja sitt första beslut

att inleda en ridderlig kurtis med den unga flickan. Vid

samma tid som han dagen förut mötte Ester begaf han

sig således till Brunnsgatan, och så snart hon kom inom

synhåll, gick han rakt fram till henne, lyfte på hatten och

sade med den lugna, förbindliga säkerhet, som tillkommer

den som är van att aldrig förfela sitt mål:

»Jag måste bedja fröken ursäkta, att jag i går tillät

mig en hälsning, hvartill jag ej hade rättighet. En

besvärlig närsynthet, som ofta spelar mig små spratt, får

förklara detta misstag. Jag hoppas ni öfverser därmed?»

Ester såg upp på honom med en skygg, undrande

blick och böjde småleende på hufvudet. Hon tyckte, att

hans förseelse var bra obetydlig för ett så långt försvarstal,

och om i hans sätt funnits en skymt af päflugenhet eller

nyfikenhet, skulle hon genast ha afvisat honom. Men hennes

fina kvinnliga instinkt spårade intet sådant; hans sätt och

hållning voro utsökt artiga, och den blick han fäste på henne

var lugn och främmande. Hon visste väl hvem han var,och hon kunde ej annat än känna sig smickrad öfver att

konsul Falkenstern så här uppmärksammade henne.

»Tillåt mig att presentera mig,» fortfor han, allt på

detta lugna, objektiva sätt, som han beräknade skulle lättast

bana sig väg fram till henne — »mitt namn är konsul

Falkenstern.»

Ester blef litet förvirrad. Hon slog ned ögonen för

hans blick, rodnade, men svarade lugnt och utan den minsta

tafatthet:

»Jag heter Ester Hermanson.»

»Å, ni är den ny:a lärarinnan,» utbrast Bengt och lät

för första gången under deras möte den förtjusning han

kände spela fram genom den mask af lugn han lagt öfver

sina drag. — »Jag hörde häromdagen någon lofsjunga er,

och då tänkte jag: hon kanske för med sig några friska

vindar till vårt goda förstockade samhälle. Jag håller på

att ordna en skola ute vid mina sågverk, kanske ni kan

ge mig någr

fortsätter ett samtal, som kanske kan bli af intresse för oss

bägge två?»

Uppmuntrad af Esters blyga: »gärna, om konsuln önskar,»

följde han henne till huset, där hon bodde och talade

hela tiden i pedagogiska frågor, allt med samma lugna,

objektiva ton. Småningom försvann Esters blyghet, hon

lyssnade intresserad till Bengts berättelser om Vånge

skol-förhållanden och uttalade obesväradt sina omdömen. Och

då de kommit fr(am till Esters port och han tog farväl

och artigt tackade henne för den bekantskap han så

oför-skyldt fått görå, hade Ester redan sitt omdöme om honom

färdigt Han var den älskvärdaste, mest sympatiske unge

nian hon träffat, så glad, så enkel, så naturlig — och så

frisinnad och storslagen i sin lifsåskådning, så intresserad

för folket, för just de frågor, som lågo henne mest om hjärtat.

Det var icke mer än en kvart sedan de voro fullkomliga

främlingar for hvarandra, och nu tyckte hon att hon i

konsul Falkenstern hade fått en god vän, som hon med

säkerhet sniart skulle återse och med hvilken hon skulle

resonera om en hel mängd intressanta frågor...

Först då hon på eftermiddagen blef ensam i sitt rumoch stod framför spegeln för att ordna håret, kom det

litet kyla öfver hennes entusiasm, och hon tänkte, under

det att hon med ett ironiskt leende betraktade sin vackra

bild: »Jag undrar om han skulle ha varit lika intresserad

af pedagogik, ifall jag haft ett annat ansikte än det jag

har...»

Bengt gick mycket försiktigt till väga; för att ej skrämma

henne lät han flera dagar gå utan att göra några försök till ett

möte. Men så begaf han sig en middag bort till Brunnsgatan,

lagade att han kom i hennes väg, hälsade på samma

ridderliga, men ändå främmande sätt som förra gången och började

genast med allvarlig ton orda i sociala frågor. Och samtalet

emellan dem flöt som en gladt sorlande ström, på hvilken de

bägge gledo fram, fyllda af ljusa, halfvakna vårdrömmar.

Om han mer och mer tänkte, att hon var den skönaste

kvinna han sett, så började äfven hon att se honom i

den gryende kärlekens förklarande skimmer. Hon glömde

alldeles sina små misstankar gent emot äktheten i hans

pedagogiska intressen, och som jublande lärkdrillar ljöd

det oupphörligt inom henne: just, just så tänkte jag mig

en man, en .verklig man... god, ädel... varm för allt

stort och rätt...

Under närmaste tiden träffades de på detta sätt flere

gånger, och för hvarje gång blefvo de allt förtroligare

vänner; han bad henne komma ut till Vånge bruk, bese

sågverken, arbetarbostäderna m. m. Då han tyckte, att

deras förhållande mognat för en intimare hyllning, skickade

han henne en blomsterbukett, mycket liten och enkelt

sammanbunden, men af de dyrbaraste blommor. Dagen därpå,

när de träffades, innan hon ännu hunnit om blommorna

säga något vare sig af ogillande eller tacksamhet, bad

han att få göra ett besök hos hennes mor och bli

presenterad för henne. En häftig rodnad spred sig vid denna

begäran öfver den unga flickans ansikte, en fin, skär

färgton, som kom hennes ögon att glänsa med ett dagglikt

skimmer och gjorde henne så väcker, att Bengts

behärsk-ningsförmåga sviktade, och nästan utan att veta hvad han

gjorde, grep han hennes ena hand och tryckte den hårdt.

Ester visste ej själf hvad hon i detta ögonblick kände;

2. — Dt osynliga vägarna.förvåning, tillfredställd stolthet, en ännu halfvaken

kärlekslycka blandade sig om hvarandra i hennes själ, men genom

allt detta förnam hon liksom ett nålstyng af en plågsam

misstänksamhet...

Hon svarade emellertid »ja» utan något slags

förlägenhet och undrade blott hvilken dag och vid hvilken tid han

ville komma. Han förstod emellertid att på ett listigt sätt

komma undan ett afgörande svar på denna fråga, och de

skildes åt, utan att någon dag för hans besök hos modern

blifvit bestämd. Sedan hörde hon på länge ingenting ifrån

honom...

Under denna tid gick Bengt igenom en fruktansvärd

inre kris. Redan då han efter sändningen af blommorna

mötte Ester och, öfverrumplad af sina känslor, bad att få

göra ett besök hos hennes mor, hade han genom att sikta

öfver målet fått ett bakslag i sitt strålande lynne, och då

han kom hem öfverfölls han af ett hejdlöst inre raseri.

Han kände själf, att han låtit förleda sig till att gå öfver

någon hemlighetsfull Rubikon, och detta faktum, som han

visserligem icke erkände, men förnam som en plågsam

stämning, hade löst alla de af kärleksruset bundna motsatta

krafterna inom honom. Hitintills hade han sorglöst drifvit

fram på de glittrande böljor, han så många gånger

befarit; han hade blott njutit, och nä,r någon gång en

invändning ville resa sig bland de tanklösa drömmarna,,

af-färdades den med ett: »bah, sådant förekommer aLla dagar!

Antagligen har hon lika ofta varit föremål för en sådan här

fantasi, som jag har tillåtit mig vara utöfvare däraf. Blir

det för hett, reser jag min väg, jag har ingenting sagt...

ingenting som binder ...»

Men då han såg uttrycket i hennes ansikte, när han

bad att få göra ett besök hos hennes mor, då förstod han

att han gått för långt, och ur hans inre uppsteg, likt en

mörk skuggbild bland leende sommardagrar, den tanken:

»det är väl icke möjligt att hon tror, att jag tänker fria

till henne?...»

Denna tanke,, af hvilken han sedan hela dagen förföljdes,

gjorde honom så uppbragt, som om det varit någon annan

än han själf, som hittat på den. »Dumhet, galenskap! Hurkan någon komma med en sådan befängdhet! Jag, som

sannerligen aldrig sett en kvinna, som jag skulle vilja ge

mitt namn, jag skulle vilja gifta mig en... en... ha...

haha... det är en löjlighet, sannerligen är det icke rent

af löjligt...»

Han skrattade föraktfullt, under det han gick af och

an i sin salong och idisslade häftiga bevis mot påståenden,

som ingen annan än han själf haft.

Men under det han gick där och jagade upp sig till

ett slags enfaldigt raseri mot Ester, smögo sig i stället

andra motsatta känslor öfver honom. Hon, som han ville

drifva bort, kom hämnande och snärjde hans tankar med sin

skönhet liksom i ett doftande rosensnår. Han tvangs att

tänka på henne, ej, som han ville, med en flyktig beundran,

utan med kärlekens häftiga, smärtsamma längtan; liksom

af en sugande kraft drogs han bort just till den strömfåra,

hans stolthet förbjöd honom att befara. Hennes bild dök

oupphörligt upp för honom, än bakom hans axel, än midt

framför honom, än leende, än rodnande, än med den lilla

bekymrade allvarsmin, som gjorde hennes barnamun så

tjusande och lade en så fint tecknad skugga öfver hennes

vackra panna; hennes stämma ljöd omkring honom som

smekande melodier, hennes rörelser vaggade i luften som

jämna, gungande rytmer. Hela hennes varelse böljade

omkring honom, guldskimret i hennes hår, glansen i hennes

ögon, läpparnas djupa purpurfärg... han tyckte att han

liksom försjönk i den solljusa vågen af hennes blickar och

leenden...

På natten kunde han ej sofva. De hemlighetsfulla djup

han skyggt gömde i sitt inre, dessa djup af längtan och

tankar, som bildade en så skarp motsats till den kalla,

högmodiga Bengt Falkenstern världen kände, hade kommit

i rörelse, och emedan detta skedde så sällan, emedan där

nere i de dunkla djupen nästan alltid härskade ett doft

lugn, blef skakningen honom öfvermäktig. Fram emot

morgonen inslumrade han, men vaknade nästan genast vid att

han tyckte Ester stå midt i rummet. Hon liknade en staty,

hon var helt och hållet hvitklädd, och ett skimmer af ljus

omgaf hennes hår likt en gloria. Sömndrucken och half-medveten stirrade han på henne, ända tills hon för hans

klarnande blick försvann i tomhet. Då greps han af den

fantasien, att hon hade förhäxat honom... ja, det var

någonting af huldra hos henne... det var ett trollsnår i

hennes underbara lockar... hon hade skogens mystik i de

mörka glänsande ögonen...

»Det är då sant,» ropade han utom sig, »jag har

frambesvurit en ande, som har blifvit mig öfvermäktig! Jag

tänkte mig en sorglös kärlekslek, och jag har gripits af en

djup lidelse, som jag måste tillfredsställa. Jag har aldrig

älskat någon så som henne. Ve mig! Ve oss bägge!

Försaka henne kan jag inte... och till min hustru gör

jag henne aldrig!»

Så förgingo veckor och .månader; oftare än vanligt

syntes han till vid sågverken, det hade kommit något

rastlöst, feberaktigt öfver honom. Det var med Bengt som med

en konstnär, hvilken frambringar de bästa alstren, då hans

känslosträngar äro hårdast spända: aldrig voro hans affärer

mera lysande, än då han var förälskad. I stället för att

då försjunka i drömmerier kastade han sig med lidelse öfver

nya planer och idéer, och det var som om de upphettade

känslorna gifvit ett slags inspiration åt allt hvad han

företog sig.

En dag strax efter jul blef han bjuden på supé till

borgmästarens. Hela staden, d. v. s. den så kallade

socie-teten, skulle vara där, och Bengt hade på omvägar fått

höra, att äfven Ester — »den lilla söta fröken Hermanson» —

var bjuden. Det var nämligen så, att Ester småningom

hade blifvit en gunstling i stadens familjekretsar. Särskildt

hade borgmästarinnan tagit henne om hand; hon kallade

henne »prinsessan Törnrosa» och gjorde allt hvad hon kunde

för att trötta ut den unga flickan med sina kyssar och

omfamningar och betraktelser öfver hennes utseende, på hvilket

Ester icke kunde svara annat än med en rodnad och ett

tvunget småleende. Och som borgmästarinnan var den,

som gaf tonen i staden, följde de andra fruarna efter,

alla — mer eller mindre medvetet — stödda af den lugna

vissheten att unga herrar, det vill säga de, som anses vara»goda partier», nog bli förälskade i sådana flickor som

Ester, men mycket sällan gifta sig med dem.

Det egendomliga hade emellertid inträffat, att Åke

Henning just dagen förut skriftligen friat till Ester och fått

ett vänligt, men bestämdt afslag. Till följd häraf skickade

han återbud till borgmästarens fest, ty han visste att Ester

skulle komma dit, och han kunde ej uthärda att se henne.

Det var redan sent, och alla hade för längesedan anländt

och intagit sina platser, då Bengt inträdde i borgmästarens

salong. Ingen hade dock fäst sig vid dröjsmålet» det var

så vanligt att konsul Falkenstern liksom tog afstånd från

alla andra genom att infinna sig sist på stadens fester.

Sedan han hälsat på värd och värdinna, ställde han sig

i en dörröppning och lät sin blick hastigt öfverfara det

församlade sällskapet. Han kände dem allesammans sedan

år tillbaka: fröknarna Lestrad, tvenne äldre flickor, som

han sett ända från sin barndom; rektor och rektorskan

Grahn och deras dotter Alma» en 25-årig blondin, som var

fars och mors afgud och för öfrigt god vän med hela

staden; värdfolkets sex döttrar,, alla lika hvarandra som

valpar eller kattungar; grosshandlare Prytz, riksdagsman

och godsägare, med fru, söner och döttrar, de senare goda

vänner med borgmästarinnan, litterära och estetiska smakråd

liksom hon; familjen Henning i tre generationer, »gamla

patron», »unga patron» och den senares barn m. fl. Alla

voro honom bekanta ända till tråkighet, han kände hvarenda

fysionomi, ja, nästan hvars och ens olika miner och rörelser,

alldeles som han kände till rabatterna på Vånge förvaltares

boställe, där trädgårdsmästaren år från år planterade samma

blommor, en trekant penséer, en trekant tusenskönor o. s. v.

Men öfver den gamla tråkiga rabatten fladdrade nu en fin,

luftig fjäril, med vingar af glänsande guldstoft.

Han såg henne icke genast» då han kom in i salongen;

men efter några ögonblicks letande upptäckte han henne i

rummet bredvid, där hon satt omgifven af en skara unga

flickor, som pratade och skrattade och alla tycktes ha henne

till medelpunkt för sitt intresse. Ty Esters sätt och utseende

väckte icke blott männens kärlek, utan äfven kvinnornas

svärmeri, liksom små barn tyckte om att krypa upp i hennesknä och lyssna till hennes sagor och visor och titta in i

hennes ögon, som »va’ större än alla andra människors»,

och draga i hennes guldglänsande, yfviga hår. I afton

var det särskildt en af de små gossarna Prytz, som

förälskat sig i henne. Med armbågarna stödda mot hennes

knän och de små händerna inborrade i de feta kinderna,

stod han och betraktade Ester med ett oefterhärmligt

uttryck af skälmsk belåtenhet, under det han oafbrutet

upprepade, med alldeles samma tonvikt på bägge orden: min

fru! Så sprang han högt skrattande sin väg, och efter

några ögonblick var han tillbaka igen och utförde på samma

belåtna sätt sin manöver. En af husets döttrar, en gänglig

fjortonåring, hängde bakom stolen och tillät sig .allt

emellanåt att försiktigt kyssa hennes hår, och en annan satt

på golfvet vid hennes fötter. Alma Grahn och en af

fröknarna Prytz sutto på ömse sidor om henne, och

allesammans tycktes täfla om att få uppvakta och beundra

henne.

Bengt stod en lång stund och betraktade henne utan

att närma sig. Det var i den intagande gruppen någonting,,

som påminde om en tafla öfver Göthes Lotte, första gången

Werther ser henne i kretsen af hennes unga syskon. Ester

hade samma ljufva, barnsligt glada uttryck i sina ögon,

då hon ifrigt flyttade blicken ifrån den ena till den andra

af ungdomarna omkring henne och intresseradt lyssnade till

hvad de hade att berätta.

Han smålog han också, där han stod och betraktade den

unga flickan och inom sig beklagade, att han icke alls

hade någon likhet med Werther.

»Vill du komma och dra en spader?» frågade nu värden,

i det han slog Bengt på axeln.

»Nej tack,» svarade Bengt, »jag skall ägna mig åt

damerna i afton. Haf godheten föreställa mig för fröken

Hermanson, den enda ’nya’ unga damen i sällskapet.»

De bägge herrarna gingo fram till Ester; borgmästaren

nämnde med ett skälmaktigt glitter i ögonen Bengts namn,

Bengt bugade sig, Ester rodnade lätt, och så började de

ett tills vidare tämligen bundet samtal, för att därmed

dölja de känslor och tankar, som brusade inom dem.Likt agnar för vinden skingrade sig vid Bengts ankomst

de unga flickorna, som suttit omkring Ester; endast lilla

gossen Prytz blef modigt kvar på sin post vid hennes knä.

Fröknarna Prytz och Grahn försökte visserligen att få ett

ord med i samtalet, men Bengt var så iskallt höflig mot

dem, låddes icke höra hvad de sade och tycktes icke se

annat än luft där de stodo, att de slutligen försvunne

äfven de. Men det var inga välvilliga känslor mot Bengt,

som fyllde deras hjärtan; den lilla svärmiska fjortonåringen,

som hängt bakom Esters stol, knöt handen emot Bengt

och mumlade: »Du gamla fuling, som inte kunde låta oss

ha vår lilla förtjusande Ester för oss!» Och fröknarna

Prytz och Grahn anförtrodde hvarandra, att konsul

Falkenstern, så rik och förnäm han än var, hade ovanligt litet

takt och belefvenhet.

Bengts högdragna sätt mot de unga flickorna undgick

icke Ester, och hon kände först nästan ett styng af ovilja

mot honom därför. Men detta styng gick icke mycket

djupt. »Det var för min skull, det var emedan han älskar

mig och helt vill rå om mig,» hviskade en försvarande

stämma inom henne, och denna stämma började nu att

sjunga om kärlek och lycka så högljudt och ifrigt, att

alla andra stämmor tystnade, alla andra förnimmelser, utom

vissheten om hans närhet, försvunno. Hon förlät honom

den oro och ångest hon haft under senaste tiden, hon

glömde, att han ej hållit sitt löfte att besöka modern, den

försvarande stämman inom henne hade tusen ursäkter till

hands för att rentvå honom från skuld...

Nästan hela aftonen var Bengt vid hennes sida; en

känsla af hänsynslöshet hade gripit honom, han kastade

all försiktighet öfver bord, blundade för det förflutna och

det tillkommande och njöt helt af stundens berusning. Icke

heller Ester kunde dölja hvad hon kände; den underbara

lycka, som jublade inom henne, göt en förtrollande glans

öfver hennes vackra ansikte. En oupphörlig växelverkan

pågick emellan de två; ju varmare han blef, dess mer

strålade hennes ögon, och ju mera denna strålglans stegrade

hennes skönhet, dess ifrigare blef hans hyllning.

Det dröjde naturligtvis ej länge, förrän hela sällskapetsintresse så uteslutande samlade sig kring Ester och Bengt,

att nästan alla andra samtalsämnen tynade. Fruarna

hvis-kade om dem i sofforna, herrarna skrattade åt dem kring

punschbordet, och de ogifta damerna, äldre och yngre,

hade drifvits upp på en spets af nyfikenhet, som nästan

gjorde dem illamående. Hvad var konsul Falkensterns

mening, hvad tänkte han på, som på detta sätt

komprometterade en sådan älsklig ung flicka som Ester? Och hon,

den lilla tokan, hur barnsligt lycklig hon såg ut öfver hans

oförskämda smicker. Ack, hon visste icke, hon, hur många

historier af liknande slag den mannen hade bakom sig!...

Till någon afgörande åsikt om aftonen kunde man dock

icke komma, ty borgmästarinnan hade hela tiden haft ett

sfinxlikt uttryck öfver sina drag och icke alls yttrat sig i

ämnet. Den lilla bifrågan: »hvarför i all världen säger

borgmästarinnan ingenting?» störde tankegången i de flestas

hjärnor, och det hjälpte ej att senare på kvällen hvar och

en familj diskuterade frågan hemma hos sig, man kom

ändå inte till någon klarhet j saken.

Men det blef en morgon efter denna afton, och med den

upptogs på nytt pratet. Och förmiddagskafferepen i staden

fingo ett uppsving, som de icke haft sedan den oförgätliga

tid, då ryktet sysslade med herr och fru Hennings junior

tillämnade skilsmässa, I alla gathörn, där fruar och fröknar

möttes, kunde man vara säker på att få höra konsul

Falkensterns och Ester Hermansons namn, ja, det var som om

till och med stadens gatpojkar, de små muntra, trasiga

ynglingar, som likt apungar brukade kila omkring på torget

och vid ångbåtar, som kommo och gingo, smittats af den

upprymda sinnesstämningen och skrikit värre än vanligt.

Först efter en veckas tid lade sig oron, men då hade också

borgmästarinnan uttalat sin åsikt: att konsul Falkenstern

visserligen skulle komma att gifta sig med Ester Hermanson,

men att de sannolikt skulle bli djupt olyckliga. Ty

borgmästarinnan hade haft en bror, som trots begåfning,

varningar och förmaningar gift sig med en kvinna ur lägre

samhällsklass, därför var det ju troligt, att Bengt också skulle

göra det — och djupt olycklig hade hennes bror och svägerska

blifvit, därför hade man ju stora skäl att antaga, att Bengtoch Ester skulle bli detsamma. Äkta makar ur olika

samhällsklasser bli alltid olyckliga...

Och borgmästarinnan såg med en betydelsefull blinkning

på alla de bildade fruarna, som sutto omkring henne, och

alla dessa böjde på hufvudet med en likadan betydelsefull

blinkning, hvar och en af hjärtat öfvertygad om, att det

just var hennes höga bildningsgrad, som skapat hemmets

lycka åt man och barn.

Det vore orätt att säga, att de dystra profetior,

borgmästarinnan uttalat, beredde stadens invånare någon glädje

eller tillfredsställelse, men de gåfvo ett slags lugn åt

upphetsade sinnen, och det var så tryggt och hvilande att, då

man satt kring kaffebordet och skedarna skramlade och

tungorna löpte, ha en bestämd grundval, på hvilken man

kunde resa sina fantasibyggnader för det unga parets framtid.

IV.

Då Bengt kom hem ifrån supén hos borgmästarens,

mötte honom betjänten med den underrättelsen, att någon

satt i salongen och väntade på honom.

Bengt sammandrog misslynt ögonbrynen.

»Någon — så här sent — hvem är det?»

»Ja,» hviskade betjänten tvekande, »jag skulle icke få

säga det, men det är herr Åke Henning.»

Bengt ryckte till, det blixtrade i hans ögon, och han

kastade hufvudet bakåt, såsom han brukade göra, då vreden

kokade upp inom honom. Betjänten passade på att smyga

sig undan, så fort han kunde; diet var alltid bäst att komma ur

vägen, då konsuln fick det där uttrycket i ansiktet.

Bengt gjorde sig emellertid ej brådtom med att gå in

i salongen. Han borstade noga och länge sitt skägg

framför spegeln, under det han stirrade på bilden däri med

en grubblande, frånvarande, misslynt blick. Han kände i

luften, att han hade att vänta någonting, som skulle komma

högst motbjudande efter aftonens berusning.Slutligen begaf han sig dock in med långsamma steg

och med den stela hållning, han plägade antaga, då hans

högmodsinstinkter reste sig inom honom likt giftiga gaddar.

»Mycket angenämt att se dig här,» sade han med iskall

förbindlighet, då Åke kom emot honom ur rummets fond,

»tiden är endast något egendomlig — klockan två på natten.

Var emellertid god och sitt ned.»

Han pekade vårdslöst på en fåtölj och kastade sig själf

ned i en af rummets hörnsoffor.

»Tack,» svarade Åke och satte sig, »jag skall ej

uppehålla dig många minuter. Orsaken hvarför jag söker dig

en så här olämplig tid är den, att jag skall resa bort i

morgon bittida. Jag ämnade resa först på torsdagen, men

omständigheter ha gjort, att jag får lof att ge mig af redan

i morgon. Och jag måste innan dess säga dig ett par ord.»

»Resa bort — så-å?» upprepade Bengt, i det han

lutade sig bakåt, lade det ena benat öfver det andra och

fixerade Åke med halfslutna ögon, »det har kommit hastigt

på. Nå, jag gratulerar dig att så där utan vidare kunna

göra dig lös — den lyckan är icke allom gifven!»

Åke kände dubbelstinget i hans ord, men han brydde

sig icke mycket därom. Han smakade i detta ögonblick det

stora lidandets kraft att befria från nålstyngens smärta.

»Ja, jag är lycklig att få komma härifrån,» svarade

han kort, »jag behöfver det både till kropp och själ.

Innan dess har jag emellertid en liten uppgörelse med dig.»

»Så-å? Hvad då? Jag vet icke att vi ha något otaldt

med hvarandra.»

»Nej, men j a g vet det så mycket mera!» utbrast Åke,

och hans bruna svärmiska ögon lyste svarta af sinnesrörelse.

»Kanske är det icke den ena människans fel, ajtt hon blir

till ett olycksöde för den andra, kanske ligger det däri

något af naturlag, som ingen kan rubba... jag vet inte...

Men ett vet jag: under hela mitt lif har du varit som

ett ondt öde för mig. Du kom alltid emellan — hvad jag

gjorde, hvad jag företog mig, föll det alltid från dig öfver

min väg liksom en mörk skugga, som jag inte kunde komma

undan. Du stal ifrån mig den flicka, som var min första

kärlek — nej, säg inte emot, du visste, att jag älskadehenne, du var starkare än jag, du lockade henne ifrån

mig och — svek henne ...»

»Jag vet icke, att det i någon lagparagraf är

förbjudet, att två unga män täfla om samma kvinnas kärlek,»

svarade Bengt försmädligt, »jag hvarken stal eller svek

henne, såsom du så ridderligt uttrycker dig. Hon valde

mig, och det var lika mycket hennes som min skuld, att vår

förbindelse bröts...»

»Du stal henne, och du svek henne,» upprepade Åke

doft, »du tvang henne genom ditt sätt att göra slut på

hvad som föär dig aldrig var annat än en lek... För öfrigt

har du för mig varit, hvad hela din släkt varit för min,

det vet du. Ni Falkensternar ha led ifrån led ätit ut

oss ifrån den ställning vi en gång hade här i samhället —

det är inte annat än konsekvens, att du gör detsamma med

mig. Din farfars slughet spelade honom i händerna hela

det stora Hemsjöskogsköpet, som grundade er rikedom och

kom vår att vackla. Han gjorde konkurs två gånger för

att pressa ut sina fordringar, just när han visste, att Värnö

bolag hade svårt at/t skaffa pengar. Din far anlade en

pappersmassefabrik, där pappa hade anförtrott honom, att

han tänkte anlägga en. Du köpte Hålböleaktierna af min

bror, just när du fått reda på, att de snart skulle stå högt

öfver pari...»

»Nu är det nog,» afbröt Bengt, i det han satte sig

upprätt i soffan och slog den knutna handen i bordet, »sitt

inte där och prata som en käring! Du tycks ha glömt,

att affärer äro affärer och inte sentimentala uppoffringar.

Carl-Edward bad mig köpa aktierna, och jag hade intet

skäl att neka honom denna tjänst...»

Åke hånlog föraktfullt.

»Hade det icke varit en Falkenstern mot en Henning,

så skulle den ena så kallade vännen känt sig manad att

säga den andra: inte just nu, jag vet att de komma att

stiga.»

iBengt ryckte på axlama.

»Du talar som ett gammalt enfaldigt fruntimmer.

Emellertid vill jag säga dig, att om du icke har något annat att

göra här än att förplämpa mig och de mina, så får duursäkta, att jag ger dig en påminnelse om den sena timmen.

Jag tål i allmänhet icke förolämpningar af någon, och

allraminst i mitt eget hem...»

»Jag har icke kommit för att förolämpa dig — endast

för att säga dig samlingen,» svarade Åke lugnt.

»Sanningen! Du gjorde nyss den visa anmärkningen,

att det icke är den ena människans fel, om hon blir till

ett olycksöde för den andra, och däri ger jag dig

fullkomligt rätt. Men du glömde en annan sak: att det är den

andra människans fel, om hon skapar sig sitt eget

olycksöde af den ena människans framgång. Hvarför trängde

ni Henningar er på oss med afundsjukans hela ifver? Ni

skulle ha förstått, liksom du nu tyckes förstå det, att det

är farligt att rivalisera med människor., som ha en sådan

tur i allt som vi. Ni skulle ha nöjt er med att segla

för er själfva i smult vatten, då hade det gått bra, men

därtill var ni för högmodiga, ni skulle till hvad pris som

helst upp i våra böljor, och där höll inte er bräckliga

farkost. Den ena människan kan inte alltid hvad den

ahdra kan, äfven om hon vill det aldrig så gärna. Det

är inte alla, som duga att flotta timmer utför Våmgans

hvirflar!»

»Däri ger jag dig alldeles rätt,» svarade Åke,

»öfver-allt på ett enklare språk lyder denna visdomsregel så, att

den svagare och känsligare i kampen för tillvaron krossas

af den starkare och hänsynslösare... Hade jag alltid

förstått att rätta mig därefter, så hade det varit bra för mig;

men jag förstod det först riktigt den aftonen vi sutto

utanför Riche och jag observerade din blick och ditt uttryck, när

Esters namn nämndes. Då förstod jag hur allt skulle gå,

men då var det för sent.» —

"Bengt lutade sig bakåt i soffan och hvisslade

själfs-våldigt.

»Jag kan sannerligen inte hjälpa, att det täcka könet

är mera välvilligt stämdt mot mig än mot dig,» sade han

satiriskt,

Åke svarade ej. Bengt kunde ha hånat honom hur

mycket som helst, han var nu mera otillgänglig därför.

»Ja, vi skola ej mera filosofera,» fortfor han efternågra ögonblicks tystnad, »jag bar som sagdt en sista

uppgörelse med dig; sedan skola våra vägar aldrig mera korsas.

Bengt Falkenstern,» fortfor han, i det han flyttade sin stol

närmare Bengts och spände ögonen i sin rival, »hvad är

din mening med Ester Hermanson? Vet du att folk talar

om dig och henne på ett sätt, som ej är fördelaktigt för en

ung kvinnas rykte? Svara mig, Bengt, inför Gud: du ämnar

väl erbjuda henne din hand?»

Bengt gaf till ett nervöst hånskratt.

»Jag tror du tänker uppträda som moralpredikant?...

Men jag skall be att få upplysa dig om, att min moral

sköter jag själf, utan inblandning från dig och utan att

bry mig om hvad folket i staden pratar...»

Åke satt åter tyst en sbunld; det var som om han velat

lyssna efter klangen i Bengts ord för att riktigt förstå

hvad denne menade. Så blickade han upp och fixerade

Bengt på samma genomträngande sätt som nyss.

»Jag vill säga dig,» fortfor han, »att om er

förlof-ning ej snart eklateras, får hon på sitt namn en fläck, som

ej blir lätt att aftvå. Du vet att ditt rykte ej är det

bästa, och ni har flera gånger blifvit sedda ute

tillsammans ...»

»Det är verkligen rörande, min bäste Åke, att se din

ifver att få henne förlofvad med en annan! Jag tycker

för min del, att du skulle vara mera karl, om du försökte

slå mig ur brädet!»

Åke vände sig bort med en otålig rörelse. Bengts

ord berörde honom pinsammare än något af det som blifvit

sagdt. Han svarade dock ej därpå, utan fortfor:

»Om du gör Ester Hermanson olycklig, om du

öfver-ger och bedrar henne, så skall jag en gång ställa dig till

ansvar därför. Jag -skall utkräfva hennes lycka af dig

på ett sätt, som du ej anar, inte för att hämnas mig —

det anser jag ej mödan värd t — utan för att hämnas

henne. Ty ser du — det kommer sig väl också af att

jag är för litet ’karl’ — jag kan förlåta dig, att du två

gånger stulit min lycka, men jag förlåter dig aldrig,

om du gör henne olycklig...»

Åkes spensliga gestalt tycktes växa, medan han talade,och lidelsens glöd gaf åt hans ord en höghet, som till

och med gjorde intryck på Bengt. Men blott för en sekund;

i den nästa var det"ta intryck försvunnet som en flyktig

stämning, och Bengt svarade med sin vanliga, hånfulla ton:

»Det är mig fullkomligt likgiltigt, om du förlåter mig

eller ej, och hvad din ’hamnd’ beträffar, så har den för

mig starkt tycke af några droppar vatten på en gåsvinge.

Hvad skulle du kunna göra mig?»

»Jag ämnar inte alls ’gora’ dig någonting — det är ej

heller ’hämnd’ jag vill taga, i så fall kunde jag ha gjort

det för längesedan. I stället för hämnd sätter jag på dig

det krafvet, att du skall göra den kvinna lycklig, som jag

vet älskar dig och väntar, att du skall erbjuda henne din

hand...»

»D u ställer kraf på mig!... Du talar om hämnd, som

du för längesedan kunde ha tagit, hvad menar du? Din

stackare — som skolpojke brukade jag slå dig till marken

med min vänstra "hand... nu kliar det i den att få göra

detsamma...»

En mörk rodnad flög öfver Åkes ansikte, och i hans

ögon kom ett underligt pinadt uttryck» återskenet från

minnet af alla de obehag och förödmjukelser, Bengt ända

sedan barndomsåren låtit honom undergå.

»Var inte så stor tålig, Bengt Falkenstern,» svarade

han med doft lugn, »knytnäfsslag känner jag ingen lust

att ge dig, men jag skulle kunna krossa dig på ett

fruktansvärdare sätt än du anar. Jag har ditt lifs mörka

hemlighet i min hand, på mig har det berott, att du ej drabbats

af ett rättmätigt förakt... jag vet...»

Han höll upp, såg sig med instinktlik försiktighet

omkring i rummet, gick så fram till Bengt och hviskade med

återhållen lidelse några ord i hans öra.

Dessa ord hade en hemsk verkan på Bengt; han blef

askgrå öfver hela ansiktet, ögonen vidgades först, som om

han fått se en skräcksyn, så föllo ögonlocken ihop, och

hela hans gestalt sjönk samman liksom för ett hårdt slag.

Men mot denna förlamning reagerade ögonblickligen en vildt

uppbrusande vrede, han satte sig upp i soffan och spände

sina gnistrande ögon i Åke.»Och det begär du att jag skall tro!» utbrast han:

med ett hårdt, torrt skratt, »du inbillar dig, att jag inte

skulle förstå, att o m så vore, om du verkligen inte fore

med romantiska fantasier, så skulle du för längesedan ha

begagnat dig af dina trumf och spelat ut dem. Det kunde

inte annat än vara en söt lukt för dig att se en så

förhatlig varelse som mig nedsvärtad och förtalad!...»

»Nej, det har du rätt i, jag skulle också för

längesedan ha gjort det, om inte två saker legat i vägen. För

det första hämnas inte en gentleman oförrätter genom att

sprida ut onda rykten. Just därför, att jag hatade dig,

måste jag tiga; ty jag vet att, om jag talat, skulle känslor

af tillfredsställd hämnd ha smugit sig öfver mig, och jag

tycker inte om att behöfva förakta mig själf. Så var det

också något annat som band. Det var af min syster

Rakel jag fått veta hemligheten; hon höll mycket af den

stackars flickan och va;r hos henne dagen innan... innan

... ja, innan det skedde... I sin förtviflan omtalade hon

då hvad hon aldrig sagt för någon, men tog sedan ett

löfte af Rakel att gömma på \hennes hemlighet. Rakel

har nämnt det endast för mig i— och vi två har tegat...

I dag är det första gången den går öfver mina läppar, men

det har skett för att visa dig, hur den föraktade Åke

Henning under alla dessa år haft dig i sitt våld, hur

jag-kunnat störta dig, om jag velat, och att jag därför har

rätt att kräfva Esters lycka som vedergällning för hvad

jag gjort.»

»Jag tycker, att då du anser mig för en sådan skurk,

vore det klokare och rättare att berätta allt det du vet för

Ester och rädda henne från mig än att komma hit och

spela giftermålsmäklare!» utbrast Bengt med återhållet raseri.

»Det skulle jag också göra, om jag ej visste hur

hänsynslös du är, och att Ester älskar dig. Hon, den olyckliga,

var en lika god och ren flicka som Ester, och detta

hindrade dig ej... Jag vill ej att Ester skall gå hennes öde

till mötes... därför fordrar jag af dig, att du skall erbjuda

henne din hand, innan du fläckat hennes rykte...

»Du fordrar... du hotar... det vill säga, att om jag

icke utför dina befallningar, så skall du straffa mig med attsläppa lös det där skvallret, som du varit nog ädelmodig

att tills vidare hålla inne med. Det tycker du vore värdigt

en gentleman!...»

»Jag har inte ’hotat’ dig, och jag ämnar inte heller

straffa’ dig. Men jag trodde du skulle förstå, att den som

handlat mot dig — mot en afskydd fiende — såsom jag

handlat, den har också rätt att framställa en fordran. Och

jag tror icke det är ovärdigt en gentleman att framställa

den fordran, att du till lön för min tystlåtenhet gör den

kvinna lycklig, som jag älskar...»

Då vi i lifvets konflikter plötsligt känna oss komma

under trycket af en människas ädelmod, verkar detta

alltid ett af de två: antingen ryckas vi själfva upp till denna

högre sfär, eller ock sänker detta tryck oss djupare ned,

och i växelverkan mellan det nya fallet och vårt inre

motstånd förhärdas vi ytterligare. För Bengt blef detta

senare händelsen.

»Gå din väg,» skrek han, och om en blick kunde ha

dödat, skulle hans ha gjort det med Åke, »det är din lumpna

afund, hela din släkts afund, som kommer med historier,

dem jag tillbakavisar ... sprid ut dem, om du vågar...

jag vill icke ha ditt "ädelmod’ att tacka för något vackert

sedebetyg... jag har panna att bära ditt och några andra

gamla käringars sladder...»

Åke reste sig upp och sträckte varnande ut handen.

»Akta dig! Du vet lika väl som jag, att allt hvad

jag sagt är sant!»

Men nu störtade den sista återstoden af Bengts

själf-behärskning: vrede, högmod, suset iaf ångestfulla minnen,

af dofva samvetskval siogo sina järnklor i hela hans

varelse och skakade honom, såsom stormen skakar en ek.

»Gå... gå...» utbrast han och pekade med sin

själf-vande hand mot dörren, »hur vågar du... hur... hur ...

mask... kryp... jag... jag... sparkar ut dig... jag skjuter

dig...»

»Gör det,» svarade Åke med ett så stort lugn, som om

vrede aldrig skulle kunna nå honom, »jag har ingenting

att förlora — skjut mig, om du vill, det blir blott jag som

vinner... Och nu, Bengt, farväl... kom ihåg hvad jagsagt dig: gör henne så lycklig d u kan göra en kvinna —

akta hennes heder... vanära henne ej — jag utmanar

Guds straff öfver dig, om du sviker henne — minns de

orden! Farväl!»

Han gick, och Bengt nedsjönk halft vanmäktig i soffan.

Den förfärliga sinnesrörelsen — sammansatt af så inånga

olika element — verkade rent fysiskt på honom likt ett

häftigt åskväder. Han kände det som skulle han kväfvas

eller förlamas, strupen sammansnördes, ögonen ville tränga

ur sina hålor,, och för att afleda sina våldsamma känslor

slet han udp kragen och slog gång på gång den knutna

handen mot soffans karm.

Slutligen saktade sig hans ursinniga vrede; han reste

sig upp, for med näsduken öfver pannan, gick några slag

genom rummet och ringde så på betjänten, som med ett

försiktigt sneglande på sin herre smög sig genom våningen

och släckte lamporna.

Men då Bengt kom in i sängkammaren, förstod han,

att hvad de återstående timmarna af natten skulle komma

att bringa honom, icke var det sömn. Som skrikande

stormfåglar flögo hans tankar af och an kring upprörda djup —

och öfver dessa djup såg han framskymta — likt ett slags

underlig hägring — synen af en vid, öde slätt och en

ensam människogestalt, som kämpar i mörker och snöyra

och slutligen försvinner däri. — — — —

Då Åke lämnade Bengt, skälfde han ännu af

sinnesrörelse, men medan han gick gatan framåt och nattluften

lugnade hans upprifna nerver, bredde sig så småningom

öfver hans inre det lugn, som efterträder själens stormar,

då vi känna, att vår personlighets bästa krafter varit

samlade liksom i en enda punkt till ett visst ord eller en viss

handling, och att det mål vi siktade till, det träffade vi

ock. Han hade sagt alLdeO.es hvad han velat säga; han

hade behärskat sin rival, han hade hållit en säker balans

emellan ett lumpet hot och ett rättmätigt kraf. Visserligen

insåg han, att Ester aldrig skulle bli lycklig med Bengt,

ja, kanske till och med djupt olycklig, och hade han kunnat,

skulle han till hvad pris som helst ryckt henne ifrån honom.

Men erfarenheten hade lärt honom, att han i detta fall var

3. — T)e osynliga vägarna.vanmäktig; han visste hur hänsynslös Bengt var och hvilken

makt han hade öfver kvinnorna — och han visste, att

Ester, den oerfarna, svärmiska flickan, älskade honom.

Allt hvad han kunde göra var att värna hennes heder,

och han trodde sig ha gjort det genom att frammana det

förflutnas hämnande skuggor...

Han kände ett slags smärtsam lycka smeka sitt blödande

hjärta, då han tänkte på skillnaden mellan hans

uppoffrande, hängifna kärlek och Bengts själfviska lidelse. Det

beredde honom en vemodig njutning att tänka på, att han

kunde älska så högt och stort, att han kunde glömma sig

själf ända därhän, att om hon blott blefve lycklig, så

finge hans1 sista hopp om sällhet för alltid försvinna under

de tunga skyar, han så länge sett sväfva öfver sitt lif.

Och medan han gick där i den mörka vinternatten,

och stjärnorna gnistrade genom rymden, och människorna

sofvo i de tysta husen, där endast lidande och synd vakade,

lade sig ett vemodsleende öfver hans drag, och det tycktes

honom att han lyssnade till suset från en underlig fjärran

sång — en sång fylld af lifvets skärande dissonanser och

de stora smärtornas ljufhet...

V.

Ester brukade alltid tänka om sig själf, att hon hade

två hjärtan: ett gladt, muntert klappande flickhjärta, som

gjorde henne afhållen af alla, och med hvilket hon älskade

alla tillbaka, och ett annat hjärta, där det var tyst och

ensamt som på en dunkel skogsstig, där röster hviskade

sakta och drömmande, och dit aldrig någon människa utom

hennes mor fått blicka in. Ty modern, det var den unga

flickans »bästa vän», med hvilken hon delat hvad lifvet

gifvit henne af smärta och glädjie; kärleken dem emellan

hade varit deras glädje och kraft, den hade burit dem öfver

de stora djupen fattigdom och försakelse, som tillvaron så

ofta öppnat för dem.

»Mamma lilla,» sade Ester en afton, då hon satt påen pall vid moderns fötter och talade om sitt hopp och

sin fruktan, »om han skulle svika mig, om han stulit

mitt hjärta bara för att leka med mig och sedan kasta

bort mig, då kan jag aldrig mera bli glad i lifvet.»

Fru Hermanson lät det arbete, hvarmed hon var

sysselsatt, sjunka ned i knäet och strök smekande handen öfver

Esters hår.

»Jag vet att du känner det så nu, min Ester, man

känner det alltid så första gången man svikes.»

»Kan man svikas mera än en gång?» Ester såg upp

med sina stora, drömmande barnaögon. »Nej, nej, ty man

kan icke älska så här mer än en enda gång...

»Så tror man alltid, då såret slås, och detta gör det så

bittert. Men, mitt barn, såren kunna läkas, också de djupaste,

jag vet det»

»Nej... nej... nej, icke mitt,» utbrast Ester,

lidelsefullt, »är han falsk, då är mitt lif härjadt... då blir det sedan

icke annat än en långsam död... jag vet det, mor lilla,

jag känner det i mitt ’riktiga’ hjärta, som aldrig har älskat

någon annan än dig — och nu honom...»

Det lugna vemodiga uttrycket i fru Hermansons

ansikte sönderbräcktes plötsligen af en häftig gråt, likt en

vattenspegel af vindens stötar. Stora tårar runno utför

hennes kinder, och munnen förvreds af smärta.

Men då Ester fick se moderns tårar, glömde hon

genast helt och hållet sig själf.

»Mor, lilla mor!» utropade hon och omslöt moderns

lif med sina armar, »gråt inte, jag kan inte uthärda att se

dig ledsen. Om han sviker... men han gör det inte...

men om... då skall jag vara så stark, så stark... jag skall

arbeta ioch lefva bara för dig, du min egen älskade moder...»

Och hon tryckte sig intill modern* och i hvarandras

famn jollrade de och smekte bort den smärta och fruktan*

som likt dofva sorgetoner susade omkring deras hufvuden...

Men en dag i början af juni månad, då skolferierna just

börjat, öfverraskades Bengt, som hela våren på samma

sätt fortsatt än att uppsöka Ester, än att draga sig tillbaka,

af den nyheten* som hans betjänt framförde så diplomatiskt

som möjligt, att fröken Hermanson lämnat staden för attéj mera återkomma. Hon skulle söka plats vid ett annat

läroverk, hade han hört af rektor Grahns »husa».

Bengt blef vid detta meddelande hvit af vrede ända

ut till läpparna. Han kände det som den grymmaste

förolämpning, att hon på detta sätt rymt utan att säga honom

ett ord till farväl. Hur vågade hon, hur kunde hon så

trotsa honom? Hans första instinkt var att taga den

fotografi, han tiggt sig till och som han alltid bar på sig,

slita den i bitar och trampa ihjäl sin kärlek.

Men hans kärlek var starkare än så» den lät icke trampa

på sig, den reste sig stor och mäktig och knfvade hans

löjliga vrede. Efter några ögonblick hade han hunnit lugna

sig och erinra sig, att Ester verkligen häntydt på, att hon

ämnade lämna staden och att hon naturligtvis gjorde detta

för"att rädda sig i en strid, som blifvit henne öf ver mäktig.

Efter ännu några ögonblick hade han fattat sitt beslut:

att gå och söka Esters mor och af henne få veta hvart den

unga flickan rest.

Det Var ett af de anspråkslösaste husen i staden, Ester

och hennes mor bebodde» ett gulmåladt envånings trähus

med fyrkantiga, låga fönster. Men hyran var billig där, och

de hade ej mycket att lefva af; både Esters lön och moderns

arbetsförtjänst voro obetydliga.

Bengts hela sinne var för tillfället ända till brädden

fylldt af tanken på Ester; detta hindrade dock ej att, då han

stod utanför den låga dörren, där hans högresta gestalt

måste böja sig för att komma in, en plötslig känsla af

obehag flög igenom.hans själ vid åsynen af denna fattigdom,

och att Esters anspråkslösa samhälsställning hann att reta

och upphetsa honom.

Då han kom in till fru Hermanson, var han

emellertid den stela, högtidliga artigheten personifierad. Ett kallt

leende hvilade på hans läppar,, och han bugade sig för

den skyggt hälsande kvinnan lika djupt, som om hon varit

en af hans förnäma släktingar. Det såg ut som om han

funnit ett slags välbehag i att med sin artighet förinta den

stackars obetydliga modisten.

»Jag ber tusen gånger om förlåtelse,» sade han med

tillgjordt förbindlig stämma, »att jag så här tränger migpå er. Endast min gränslösa förvåning och undran öfver,

att fröken Ester lämnat staden utan att säga mig ett ord

därom, kan motivera och kanske ursäkta detta steg.»

Men fru Hermanson lät icke »förinta» sig; hän möttes

af ett underligt, stilla motstånd hos den svartklädda, litet

böjda kvinnan, i hvars drag han genast spårade en

återstod af den sällsynta skönhet, hon gifvit sin dotter i arf.

»Ja, Ester, har rest,» avarade hon lugnt, fast rösten

darrade, »men vill inte konsuln sitta ned — är det något

jag kan____»

»Ja,» af bröt han häftigt och utan att hörsamma hennes

uppmaning, »en obetydlighet... och ändå något jag blefve

djupt tacksam för: hennes adress.»

Eru Hermansons lugna drag skälfde till och ögonen fingo

ett uttryck, som påminde om ett hetsadt djurs. Det kom

öfver henne en stor ovisshet, ett famlande efter det rättaste

och klokaste svaret på denna fråga, som i sig innebar

så mycket.

»Jag vet ej om min dotter önskar korrespondera med

herr konsuln,» sade hon slutligen med ett yttre lugn, under

hvilket de upprörda känslorna skälfde och skakade som

.vindens stötar mot ett spändt segel, »hon lämnade staden för

att få vara i ro, för att, om möjligt, återkomma till sig

själf. Månne ni nu gör rätt i att ytterligare störa henne?»

»Om fröken Hermanson ej vill brefväxla med mig, så

kan hon ju helt enkelt skicka tillbaka mina bref — icke

sant!» svarade Bengt med rösten halfkväfd af sinnesrörelse,

men med samma stereotypa leende på läpparna. »Jag

hoppas ni ej förolämpar mig genom ett nekande, jag tror

knappast er fröken dotter skulle gilla detta, så sträng och

obeveklig hon än är...»

Han skrattade till, ett nervöst tvunget skratt, under

det att blicken glödde af harm och otålighet under de

half-slutna ögonlocken.

Fru Hermanson stod några sekunder tvekande; så drog

hon en djup suck, gick inf rummet bredvid och kom några

ögonblick därefter tillbaka .med ett papper, som hon räckte

Bengt.. .> .". • .. . .

. . »Detta är tillsvidare hennes adress. Men,» t— . honsåg :upp på Bengt med en på samma gång bedjande och

befallande blick — »kom ihåg att det var henne® mor som

gaf er den.»

»Jag tackar er tusen gånger,» utbrast Bengt och grep

ifrigt papperet, »jag lofvar att ej missbruka er godhet.

Jag ber er, fru Hermanson,» tillade han och slog plötsligt

om till naturligt allvar, »tro intet ondt om mig, jag svär

er, att jag sätter Ester högre än allt... jag skattar mitt

lif ringa mot hennes kärlek och aktning...»

Fr;u Hermanson kunde ingenting svara; hon tog den

hand, som räcktes henne, och då Bengt lämnade henne,

sjönk hon öfverväldigad af sinnesrörelse ned på en stol,

under det att tårarna strömmade utför hennes kinder...

Så snart Bengt kom hem, satte han sig ned att skrifva

till Ester. Och medan han höll på därmed, gingo tankar

och stämningar som en oafbruten underström under de

meningar han sammansatte. »Hur har jag egentligen kunnat

vara så enfaldig oc"h leka kurragömma med mig själf?

... Jag kunde ha besparat både henne och mig denna

sorg och skilsmässa. Visste jag icke, att då en Falkenstern

gripits af något, måste han genomföra det, antingen

det gäller att flotta timmer på Vångan eller äga den kvinna

han älskar... Kunde jag, så skulle jag endast ha bjudit

henne min kärlek och blifvit henne trogen till min död...

Men hon är icke sådan... kvinnor sådana som henne älskar

man blott som äkta man. Därför gör jag henne till min

hustru... ja därför, och icke för att tillfredsställa dig,

du lilla kryp, som vågade hota mig, som till och med i den

här stunden vågar komma fram och se på mig med dina

obehagliga, genomborrande ögon... Ditt hot har ingen

del i hvad som sker... jag skulle kunna af trots mot dig

offra både hennes och min lycka... Men nu vill jag det

inte... nu vill jag äga henne, och nu gör jag det...»

Hans bref var ömt, passioneradt, hvarje ord andades

den varmaste kärlek och längtan. Han sade henne, att

han älskat henne från första ögonblicket han såg henne och

att nu, då hon försvunnit, hade han förstått, att han ej

kunde lefva utan henne — ville hbn därför taga emot hans

band och hans hjärta, han skulle göra henne så lyckligen älskad och tillbedd kvinna kan bli. Till sist bad han

henne genast komina hem — han hade väntat länge nog.

Han slutade med orden: »Jcom, min outsägligt älskade,

till din längtande Bengt!»

Och hon kom, hon kom genast full af kärlek, lycka

och jubel. Allt hvad hon känt af tvifvel och misströstan

försvann som spöken vid hanegället, då hon läste Bengts

bref; nu låg hela lifvet framför henne likt en solglittrande

vågyta, på hvilken hon och han skulle fara med svällande

segel öfver härliga, okända djup ...

Dagen efter hemkomsten eklaterades förlofningen till

hela stadens, ja hela provinsens häpna begrundande, till

släktingars och vänners gillande eller ogillande, och samma

dag hade Bengt Ester och hennes mor på middag i sitt

hem. Det öfversvall af lycka Bengt kände vid att ändtligen

få ge fritt lopp åt de känslor han så länge kufvat, den

trotsiga oåtkomlighet, hvarmed han från början väpnade

sig mot släktens missnöje ooh invändningar, stålsatte honom

för tillfället mot alla de futtiga högmodskänslor, som annars

plägade hemsöka honom. Han var mycket vänlig mot

Esters mor, blundade modigt för den blyga tafatthet, som

allt emellanåt framskymtade i hennes sätt, och uppträdde

på alla sätt som en älskvärd svärson. Det fröjdade honom

också mycket att se, att af denna tafatfihet ej fanns ett

spår hos Ester, lyxen i hans våning tycktes icke alls

förbluffa henne, hon tog allt så enkelt och naturligt, som om

hon hela sitt lif varit van att serveras på silfverfat af två

betjänter. Kanske skulle detta under andra förhållanden

ha retat honom; kanske skulle han ha tyckt om att i litet

häpenhet öfver all denna glans se ett erkännande af hans

öfverlägsenhet, en förpliktelse till tacksamhet mot den,

som så upphöjt henne. Men han var för tillfället i en så

hög stämning, att han icke hade rum för annat än de

lyckliga betraktelser hans kärlek ingaf honom.

Så fort som möjligt följde nu lysning och bröllop på

hvarandra. Vigseln ägde rum i kyrkan, där stadens

invånare trängdes för att begapa icke blott brudparet, utan

äfven Bengts förnäma släktingar, som alla infunnit sig

med undantag af hans faster, som aldrig förlät Bengt denmesallians han ingått. Alla hade varit mycket vänliga

mot Ester, dels därför att ing,en på nära håLl hade lust att

trotsa Bengts vilja, dels därför att Esters intagande varelse

vann allas hjärtan. Visst hade det förekommit ett och

annat missljud; Ester märkte ett par gånger, hur föraktet

för hennes anspråkslösa samhällsställning, som ej fick snudda

vid henne själf, i stället gick ut öfver modern, och detta

blef henne en droppe bitter malört i glädjebägaren. Men

Bengts kärlek — som alltjämt höll honom uppe i

feststämning — gaf henne ersättning för allt; hon visste att

han aldrig skulle visa modern annat än vördnad och

aktning. Och han blef ännu dyrbarare för hennes hjärta,

hans kärlek och finkänslighet tycktes henne liksom

förstorade genom de drag af högmod, hon sett hos hans släkt.

Omedelbart efter vigseln reste de unga utomlands.

Med tårar i ögonen stod Ester i kupéfönstret och såg bort

åt gatan med det lilla gula huset, där modern satt och

tänkte på henne och grät af saknad och lycka. De hade

redan sagt hvarandra farväl, mor och dotter, ty fru

Herman-son ville ej komma ned till tåget och visa sin rörelse för

alla dessa främmande människor, som trängdes kring Bengt

och Ester. Tårarna gjorde den unga bruden ännu mera

intagande, de mörka ögonen glänste vemodiga och milda

som två stjärnor, och de veka darrande läpparna liknade

en skälfvande barnamun. Bengt smög sin arm kring

hennes lif och tryckte henne intill sig med en innerlighet, som

gick likt en sympatisk dallring genom hela hennes varelse.

Och ur tårarnas slöja frambröt ett ljust, soligt leende,

medan afgångssignalen skar i luften, och näsdukarna

viftade, och afskeds- och hurrarop ljödo om hvarandra, och

tåget ilade hän mot kärlekens och lyckans underbara

drömland.

VL

Aldrig har någon med ljusare förhoppninga: gått in

i den okända framtiden, än hvad Ester gjorde, då hon ochBengt lämnade Sveriges jord för att börja sin bröllopsresa

på kontinenten. Allt log emot henne, allt hvad hon såg

intresserade henne, och människorna, med hvilka de

sammanträffade, voro älskvärda och välvilliga. Hennes natur var

ej sådan, att kärlekslyckan drog henne in i svärmeriets

dunkel, tvärtom, den liksom öppnade hela hennes väsen

för tillvaron, och i dess ljusa stämning lekte allt omkring

henne med glittrande silfverglans.

Bengt drogs nästan mot sin vilja in i denna stämning,

som, åtminstone för tillfället, låg alldeles utom honom. Hvad

som tilldrog sig omkring dem intresserade honom föga,

Ester var för honom allt, han skulle helst ha velat ligga

hela dagen för hennes fötter och kyssa hennes händer och se

in i hennes underbara ögon. Men han fick henne ej med i

detta passionerade svärmeri, hon ville se på allt, naturen,

människorna, hafvet, och hennes spelande munterhet lockade

och berusade honom som fågelkvitter.

Allt var således idel solljus; dock kunde det någon

gång hända, att Bengt helt plötsligt, utan synlig anledning,

fick ett mörkt uttryck öfver sina drag. Vanligen blef han

då upptagen af tidningsläsande, och då Ester talade till

honom, svarade han, om än ej ovänligt, dock mycket kort.

Ester såg att det var något som tryckte och oroade honom,

och hon grubblade öfver hvad dét kunde vara... Kanske

hade han någon hemlig smärta, något lidande, som han

ej nändes visa henne... O, hvad det än var, hon längtade

blott att få trösta honom, att få jaga bort det där dystra

vecket ur hans vackra panna! Och så väfde hon samman

en mängd intressanta fantasier af hvad som i själfva verket

icke var annat än ett utslag af misslynthet, af hans naturs

reaktion mot det våld han måst göra på sina

högmodsinstinkter. Han var visserligen uppe i en rymd af lycka

och berusning, men detta hindrade dock ej, att på samma

gång i djupet af hans själ fanns något gnagande, som

allt emellanåt reste sig och likt ett spöke smög sig kring

hans känslor och tankar. Det kunde till och med någon

gång hända, att det då i hans röst kom ett tonfall eller i

hans blick ett uttryck, siofn gjorde Ester rädd, rädd somnär man i skymningen hör ett ljud eller ser en ljusstrimma,

men ej förstår hvarifrån de komma.

Han började genast att öfverhopa henne med

presenter, smycken, handskar, parfymer, allt som hör till en

elegant kvinnodräkt. De få kläder hon medfört från sitt

anspråkslösa hem retade honom; det var vanligen åsynen

af dem som förorsakade molnet på hans panna. Ester hade

en liten hatt, som modern klädt åt henne och som hon alltid

satte på sig med en särskild omsorg, bilden af modern

steg då upp för henne lifligare än vanligt, och hon

smålog af ömhet, medan hon stod framför spegeln och stack

hattnålen genom sitt tjocka hår.

Den hatten hade en egendomlig förmåga att störa Bengts

lynne, han tyckte att den passade för en liten butikfröken,

men ej för hans hustru. Slutligen sade han en dag med

dämpad häftighet: »Den där hatten passar dig inte, Ester,

vi skola köpa dig en annan...»

»Å, tycker du inte att den klär mig?» svarade Ester

skrattande.

»Jo visst» det vet du nog att allting klär en skönhet,»

sade Bengt också skrattande, »men hatten passar inte fru

Falkenstern...»

»Den som lilla mor har sytt,» utbrast Ester till hälften

skämsamt, till hälften förtrytsamt, i det hon tog af hatten

och kysste den ett par gånger, »jag tycker om den, jag,

först och främst därför att hon sytt den, hon kunde ju

inte ge mig mycket, och det här är en af hennes små gåfvor

... iså tycker jäg också, att den är fin och smakfull...»

Det hade kommit något segt och oböjligt i hennes

milda stämma, och hon satte med mycket eftertryck på sig

hatten igen och ordnade länge och omsorgsfullt sitt hår

framför spegeln. Bengt ryckte på axlarna och vände sig

bort, han hade träffat på ett motstånd, som han för

(tillfället ej kunde nedbryta. Men han kom ej ifrån sin

förtret öfver hatten, tvärtom, den växte för hvarje dag, den

gjorde honom nedstämd och retlig och störde hans

kärlekslycka. Ester var icke heller vid sitt vanliga goda lynne,

någonting oroligt aningsfullt arbetade inom henne — var

det möjligt, tänkte hon, att det redan kunde komna miiss-stämningar emellan dem, och en så underligt plågsam

missstämning — icke betydde det någonting, att han ej tyckte

om hennes hatt, men borde han ej ha förstått den känsla

af dotterlig kärlek, som dref henne att sätta moderns lilla

gåfva så högt...

En dag under deras uppehåll i Miinchen kom där till

hotellet en ask från stadens förnämsta modist med Esters

adress, och då Ester öppnade locket, låg därinne en lika

dyrbar som smakfull hatt. Hon log ett litet tvunget leende

och såg frågande på Bengt, i det hon långsamt tog upp

hatten.

»Ja., visst är den från mig!» svarade han skrattande, »nu,

när du kommer till det soliga Italien, måste du ha ett

annat slags kostym än där uppe i vår mörka nord!»

Hon vände på hatten och betraktade den, men öfver

hennes ansikte flög ett allvarligt, grubblande drag. Det

var så mycket som gömde sig under denna till det yttre

obetydliga tilldragelse... Hennes misslynta tystnad

framkallade genast en oväderssky på Bengts panna.

»Du måste komma ihåg hvem du är nu, min lilla Ester,»

sade han och tog henne under hakan med ett försök att

skämta, fastän ögonen voro svarta af återhållen harm, »du

måste sätta dig in i olyckan att behöfva kläda dig som fru

Falkenstern.»

»Men det är väl dock ej kläderna, som göra människan,»

invände Ester med låg röst.

»Nej, men det är människan som gör kläderna, det är

människans utseende och lefnadsförhållanden, som bestämma

hur hon skall vara klädd. Hvad som passade Ester

Herman-son, passar inte Ester Falkenstern. Det måste du lära dig

förstå...»

Ester svarade ej. Hon stod med ögonen nedslagna,

vände fortfarande på hatten och betraktade den ifrigt för

att dölja tårarna, som ville bryta fram. Det lyckades henne

dock ej. Först kom det en tår, så en till, så kom ett

helt pärlregn mellan de långa, mörka ögonfransarna.

Då Bengt fick se att hon grät, kastade han häftigt

undan hatten och drog henne intill sig.

»Barnsliga, enfaldiga toka, hvad gråter du för,» ut-brast han till hälften förargad, till hälften tjusad af den

rörande ljufhet sinnesrörelsen gaf åt hennes ansikte, »för

att jag vill ge dig en vacker hatt? Nog har jag hört

talas om att unga fruar gråta, när deras män icke vilja

ge dem en ny hatt eller ny Madning, men aldrig motsatsen

... Se så... ja, skratta nu...»

Ester skrattade till midt i tårarna, han kysste

passio-neradt hennes fuktiga ögonlock och hennes darrande läppar,

och hela misstämningen drunknade i ömma smekningar.

Men i Esters hjärta kvarstannade en liten tagg, som

länge och plågsamt värkte. Hon önskade att hon kunnat

vara karaktärsfast och icke nyttja någon annan hatt än

moderns, men hon förmådde det ej. Hon visste att för hvarje

gång hon satte den på sig, skulle Bengt få öfver ansiktet

den där skuggan, som hon visserligen sett endast ett par

gånger, men som hon instinktlikt fruktade som en olycka,

och hellre än att utsätta sig därför och förstöra de vackra

vårdagarnas glädje tog hon på sig den nya hatten och

lade undan moderns. Bengt var förtjust, hatten gjorde

hennes skönhet ännu mera bländande, och allt skulle ha varit

endast glädje, om ej den där taggen suttit så envist kvar

i hjärtat__ . .

Men då de kommo till Italien, då Ester fick se detta

underbara lands fägring, då tog hennes naturs barnsliga

sorglöshet ut sin rätt, bon glömde ända till minnet af de

små missljuden mellan henne och Bengt och öfverlämnade sig

helt åt stundens lycka.

Äfven Bengt tycktes få liksom en fläkt af

ungdomsjubel öfver sitt lynne. Det var som om i samma ögonblick de

beträdde Italiens mark deras lycka slagit ut i sina skönaste

blommor, det var som om lifvet här bland orange- och

magnoliaträd velat förtälja dem sin allra vackraste

sommar-saga. De förhållanden där hemma, hvilkas minnen allt

emellanåt kunde plåga Bengt, kastade han sorglöst bakom

sig, det var ju så långt borta alltsammans, så drunknad!

i skönheten omkring honom och kärleken inom honom.

Här visste ingen heller hvem Ester var i sig själf;

här riskerade han aldrig att få höra några missljud i åen

fulltoniga stämning af förnämhet, hvarmed hans person om-gafs; här var hon blott den rika, vackra »signora

Falken-stern», för hvilken alla bugade sig. Som ett fåfängt barn

njöt han af de beundrande blickar, de naiva utrop af

förtjusning, som, så snart de voro ute och promenerade, susade

kring hans hustrus vackra, blonda hufvud. Hans

själf-tillit, hans vana att alltid vara den förste gjorde honom

otillgänglig för hvarje slags känsla af svartsjuka; han visste

ju att af all den rökelse, som doftade omkring Ester, såg

och kände hon blott den som hans hand tändt.

Så försvunne dagarna i en aldrig störd lycka. Allt

det barnsliga, skälmska, som fanns i Esters slutna väsende,

lockades fram af kärlekslyckan som vårblommor af

solsken. Bengt tyckte sig aldrig ha hört någon skratta som

hon, den minsta småsak väckte hennes löje, ett smittande,

klingande löje, som kunde narra en stenbild att skratta.

Hon hade också en sällsynt förmåga att härma, hon kunde

med några små konstgrepp, genom att draga ned håret,

skjuta ut läpparna, spärra upp ögonen, ge träffande

porträtter af olika fysionomier, och då hon var vid sitt mest

uppsluppna lynne, brukade hon roa Bengt med att framställa

den ene efter den andre af deras gemensamma bekanta.

»Men Ester!» utbrast Bengt nästan förskräckt, »du är

ju en fulländad skådespelerska!»

»Ja visst, jag är alldeles säker på att jag skulle ha

blifvit en mycket framstående aktris, om jag ägnat mig

däråt,» svarade Ester skrattande, i det hon lät masken falla

och återtog sin egen fysionomi. »Men ser du, jag saknade

något, som visst är nödvändigt för en konstnär; jag hade

ingen ärelystnad. Det var nog ett par gånger fråga om

att jag skulle ägna mig åt scenen — det var flere

mecenater, som ville bestå min uppfostran och som sökte

öfver-tala mig — de tyckte ju förstås också, att jag inte såg illa

ut. Men jag ville inte, jag föredrog att bli lärarinna och

stanna hos min lilla mamma. Ja, jag var nog i mycket

en besynnerlig flicka, som gick mina egna vägar,»

till-lade hon och såg framför sig med en drömmande blick,

»jag hade egentligen bara e n ärelystnad, en framtidsdröm:

att få älska och beundra någon af hela mitt hjärta och

att få göra denne någon lycklig... Det var ju för en ungflicka en "ganska vanlig dröm, så vanlig, att man nistan

kunde kalla den banal... Men den är ju ny och skön för

hvar och en som drömmer den... och med mig var det

kanske något särskildt, jag var så dragen och lockad

och frestad åt alla håll... Och nu har jag fått allt hvad

jag önskat mig, allt, allt hvad jag drömt om...»

»Ester... Ester!...»

Han föll på knä framför henne, slog sina armar

omkring hennes lif och tillhviskade henne osammanhängande

kärleksord, som hon åhörde med ett drömmande leende...

Då de lämnat Italien och anträdde resan mot hemmet,

inträffade emellertid en underlig ändring i deras förhållande.

Ester kunde ej förklara hvad det var, men hon blef till mods

som när himlen en vacker sommarkväll mulnar till och

fågelsången i skogen tystnar. Hvad hade händt, hvad kom

åt Bengt? Han var icke ovänlig mot henne, hans sätt hade

samma ridderliga ömhet, men det fattades ändå någonting,

det hade kommit öfver honom någonting förströdt och stelt,

som kändes till och med i hans smekningar. Han hade

också plötsligt börjat bli en ifrig tidningsläsare; men Ester,

som oförmärkt spionerade på honom, såg hur han flere

gånger satt med blicken stel och orörlig fäst på tidningen

framför honom. Och hon smög sitt hufvud mot hans bröst,

såg upp på honom med sina ljufva, strålande ögon och

hviskade skyggt: »Är du ledsen för någonting, vännen

min?»

»Ledsen?» upprepade han litet häftigt, men icke

ovänligt, »eh sådan barnslig fråga! Tror du man är Tedsen’,

då man håller i sina händer en sådan lycka som jag?

Men allvarliga tankar kan man alltid ha, då man måste

vakna ur en solskensdröm och återvända till verkligheten

och dess prosa...»

»Hvad då för tankar?» undrade hon.

»Å, af olika slag,» svarade han undvikande och

började prata om andra saker.

Men en dag, då de sutto på däcket af den ångbåt,

som förde dem från Stettin till Malmö, en strålande

sommardag med djupblå himmel och skummiga, grönaktiga

hafs-vågor, öfver hvilka hvita sjöfåglar skrikande flögo af ochan, sade han helt plötsligt, i det han fattade Esters hånd och

drog henne närmare intill sig:

»Inte sant, min älskade, mellan oss får icke finnas

några hemligheter, något oförklaradt, något som vi skygga

för att tala med hvarandra om?»

Ester säg förvånad upp.

»Hvad menar du, käraste?»

»Jo, till exempel, du har talat så litet om ditt förflutna

lif, om dina föräldrar och deras förhållanden... Jag har

talat mycket mera med dig om mfn mor och far och om

mitt barndomshem...»

En svag rodnad flög öfver Esters ansikte, och hennes

ögon blefvo fuktiga.

»Det är skillnad, Bengt,» svarade hon litet osäkert,

»du har icke haft annat än glädje och lycka och framgång

att berätta om. Då är det lätt och roligt att tala. Jag

däremot... ack, vi hade det så annorlunda, vi! För resten

har jag ju talat om för dig hur smått vi hade i vårt hem,

hur stackars mamma arbetade och släpade för att få det att

gå ihop, och hur sjuk och klen pappa var de sista åren.

Men han var så god, så god, han kände till alla fattiga

i kvarteret, där vi bodde, och han brukade gå omkring

hos dem och trösta och hjälpa så godt hän kunde...»

Det blef några ögonblicks tystnad. Bengt svarade ej,

han vände till hälften bort hufvudet och strök sitt skägg,

såsom han brukade göra, då han grubblade öfver

någonting. »Hvad han är god!» tänkte Ester, och de små

strö-moln, som de senaste dagarna uppstigit på hennes kärleks

himmel, voro alldeles bortblåsta, »han vill utplåna

skillnaden emellan oss, han vill ätt jag skall känna hur han

intresserar sig för min fattiga släkt...»

»Ester,» sade Bengt slutligen osäkert och utan att

rik-tig-t se sin hustru i ögonen, »jag skulle vilja säga dig något

om din... jag menar om din mors förhållanden... hittills

ha vi ju bara lekt, du och jag, men nu få vi lof att komma

till verkligheten och det praktiska...»

Ester såg förvånad upp.

»Hvad vill du säga, älskade?»

»Jo,» svarade Bengt, i det han alltjämt fortfor att litetnervöst stryka sitt skägg, »du förstår nog, att din mor icke

i framtiden kan behålla den ställning hon nu har. Det

är för öfrigt min önskan, att ingen af fru Falkensterns

släkt skall lida något slags ekonomiskt betryck...»

Han sade dessa ord lugnt, nästan likgiltigt, men det

drag af högmod, som vanligen hvilade öfver hans ansikte,

då ej någon särskild känsla besjälade honom, fick en

stegring vid uttalandet af ordet: »fru Falkenstern». Ester märkte

den, men i hennes förälskade blick återspeglade den sig

blott" som ett uttryck af manlig, själfmedveten kraft.

»Tack,» hviskade hon rörd och tryckte hans hand, »tack!»

»Jag tänkte därför göra dig ett förslag. Din mor blir

nu naturligtvis ofta ensam — i din nya ställning kommer

din tid att bli mycket upptagen. Jag har därför tänkt att

hon och din moster Marta, som ju lefver i så små

förhållanden, skulle flytta tillsammans. Jag ger dem ett årligt

anslag af till exempel 6,000 kronor och upplåter åt dem en

våning i ett af mina hus i Stockholm...»

Ester blef alldeles förbryllad. En mängd skiftande

känslor: misstänksamhet, beundran, förvåning, oro, flögo

igenom henne. Hon visste ej hvad hon skulle svara;

slutligen brast hon i ett kort skratt och utropade:

»6,000 kronor! Käraste Bengt, hvad skall min fattiga

mor och moster med så mycket pengar?»

Bengt rynkade otåligt ögonbrynen.

»Ingen, som är släkt med familjen Falkenstern, får vara

fattig,» sade han kort. »Ttiehesse oblige’, jag skulle blygas

för mig själf, om jag öfveröste dig med all den komfort

rikedom kan ge och på samma gång läte någon af de dina

ha ekonomiska bekymmer.»

Ester blef ånyo stum. Det var något nästan

förintande i hans sätt och resonemang. Någonting småaktigt,

hjärtlöst dolde sig under de vackra orden; utan att ännu

kunna riktigt fatta, hvad han menade, kände hon att så var

på den dofva smärta, som likt en värk spred sig i hennes

inre. Men det storslagna och liberala i hans omsorger för

hennes fattiga släkt gjorde henne vapenlös emot honom och

aftrubbade udden på det sting han gaf henne. Slutligen

sade hon litet osäkert:Albert Bonniers förlag.

tttatltU&a Koos:

Samlade Berättelser.

I häften å 30 öre.

Mathilda Roos hör till de få af våra författarinnor, som

verkligen nått en betydande popularitet. Och denna

popularitet har hon eröfrat genom sitt författarskaps gedigna

karaktär, genom sitt allvar och sin hänförda tro. Med de

ideella syften som alltid legat till grund för hennes

berättelser har hon städse förenat en sällsynt berättar- och

ge-staltningsförmåga, som gjort alla hennes böcker i hög grad

fängslande. Hon har förmått — hvad all betydande

litteratur eftersträfvar — att i en ädel form gjuta en ädel

personlighet.

Få författares arbeten torde därför lämpa sig bättre

att utgifvas i billighetsupplagor afsedda att spridas bland

den stora publiken. Och för allvarliga hem torde ingen bättre

litteratur stå att få, såväl för högläsning som till

ungdoms-lektyr eller till förströelse, än Mathilda Roos’ berättelser.

Berättelserna äro afsedda att utkomma i häften om

48 sidor å 30 öre, och komma att omfatta nedanstående

9 volymer. Början göres med Mathilda Roos’ senaste

uppseendeväckande roman Hvit Ljung, där författarinnan

strider en hänförd kamp för samhällets kanske sämst lottade:

alla de tusentals själfuppoffrande småskolelärarinnor, som

under otroliga svårigheter plikttroget fylla sitt höga kall.

I den mån häftesutgifningen fortskrider kommer hvarje

volym att utgifvas för sig i en billighetsupplaga

till ett pris varierande mellan 1 och 2 kronor.

Mathilda Roos’ Samlade Berättelser komma att omfatta:

Hvit Ljung. — Genom Skuggor. — Helgsmålsklockan.

— Från Norrskenets land. — Familjen Verle. —

Djupets sagor. — De osynliga vägarna. — Hennes

Son. — Saulus af Tarsus.

Stockholm. Alb. Bonniers boktryckeri 1908.At-n

SAMLADE BERÄTTELSER

^ jf \ " é»Tack, kära Bengt, för din omsorg. Men... men ...

menar du då att... mamma skulle lämna oss och flytta

till Stockholm?»

»Ja, jag tänkte det,» svarade Bengt lugnt, »som jag

nyss sade, här blir hon ju så ensam, hon är ju för resten

gammal stockholmska, och jag tänkte mig, att de bägge

gamla skulle få det trefligt tillsammans. Jag föreställde

mig, att det skulle vara angenämt för din mor att till

sist få känna sig fri från ekonomiska omsorger.»

Est-r satt ånyo stum; hvarför kunde inte i stället moster

Marta få komma hit upp, så att mor och dotter ej

be-höfde skiljas åt, eller, om han verkligen hade en sådan

omsorg om hennes fattiga släkt, hvarför inte helt enkelt

gifva moster Marta ett litet årligt underhåll? Men hon

vågade ej säga ut hvad hon tänkte och kände.

»Ty du tycker väl ej att vi skola taga moster Marta

hit upp,» inföll Bengt hastigt, och det där kalla, ironiska

glittret, som gjorde hans utseende så försmädligt, kom fram

i den blick, hvarmed han fixerade Ester.

»Hvarför inte?» svarade Ester med osäker stämma.

Men hon skyggade ej för Bengts blick, hon mötte den djärf.t,

det dolda hånet däri hade ej undgått henne, och det

framlockade i hennes milda ögon ett uttryck af barnsligt trots.

»Hvarför?» upprepade Bengt, och ironien i hans blick

öfvergick i mörkt missnöje, »jag trodde att jag skulle slippa

säga dig det, jag trodde att du skulle bespara mig att

uttala ord, som måste låta hårda och osympatiska i dina

öron. Jag tänkte att du af dig själf skulle förstå, att din

mor och moster i mera än ett afseende skulle få obehag af

att bo i samma stad som du, och att det var af grannlagenhet

jag gjorde dig ett förslag, som kanske inte så många

svärsöner skulle ha gjort. Lifvet är nu en gång för alla

så, att det finns olika samhällsklasser och olika grader af

bildning, och när människor ur dessa bägge kategorier

tvingas ihop af omständigheterna, blir det icke de

högst-stående som förlora, utan de lägst, ty de få tråkigast.»

Ester kände hur sinnesrörelsen kom tankarna att

osammanhängande hvirfla omkring i hennes hjärna.

»Men jag kan ej skiljas från mamma,» var allt hvad

4. — De osynliga vägarna.hon förmådde säga med barnsligt klagande tonfall. Och

ändå tyckte hon att hennes inre ville sprängas af

upproriska motsägelser.

»Det står i alla fall i bibeln, att en hustru skall öfverge

mor och far och blifva när sin man,» sade Bengt med

föraktfullt lugn, »det löftet gaf du också vid altaret. Har du

redan glömt det?»

»Bengt!» utbrast Ester, och tårar af harm och smärta

stego henne i ögonen, »hur kan du säga något sådant?

Vet du ej att du är den förste för mig — har jag icke

för dig lämnat mamma, hvars enda jordiska glädje jag var.

Men du skulle väl inte ens vilja att jag vore så... en så

dålig dotter, att jag öfvergåfve henne i mitt hjärta?»

»Det har jag aldrig någonsin begärt!» utbrast Bengt

häftigt. »Hur du förvränger mina ord på äkta kvinnomanér!

Jag har helt enkelt velat skaffa din mor och moster en

sorgfri ålderdom och bespara dig själf obehag och slitningar.

Något annat har jag inte sagt eller gjort, allramint har

jag begärt något så enfaldigt, som att du skulle öfverge

henne i ditt hjärta. Ni kan ju korrespondera, och du kan

ju hälsa på henne. -Jag gör affärsresor till Stockholm flere

gånger om året, då kan du ju följa med, om så passar.

För öfrigt, ni får naturligtvis bestämma själfva — men tro

mig, ni kommer att ångra er, om ni afslår mitt anbud.»

Bengt reste sig häftigt upp och började gå af och an

framför Ester, som satt tyst och blek, med den nedslagna

blicken envist fäst på händerna i sitt knä. Hans ansikte

var mörkt och mulet; om det var någonting han af skydde,

så var det motsägelser, och det förbättrade ej saken, att

dessa kommo från hans hustru. Slutligen gick hfin bort

till aktern och lät blicken följa de grönskummiga vågornas

rörelse och fiskmåsarnas hvita vingar, under det han tog

fram en cigarrett och började röka.

Ester satt en stund orörlig kvar på bänken; ett par

gånger såg hon bort till Bengt, men då han ej rörde sig,

steg hon upp och gick ned i hytten.

Inkommen dit, kastade hon sin hatt på bordet, sätte äig

i en af sofforna, gömde ansiktet i händerna och försökte

reda ut sina tankar och känslor. Men hennes inre var ettenda förvirradt kaos. Ekon från samtalet däruppe tumlade om

i hennes fantasi; ord som motsade hvarandra, tonfall, så

milda och ömma, att de ljödo som musik, och ibland så

skärande och kalla som is — blickar som på en gång smekte

och sårade henne... Hvad betydde allt detta? Var det något

fantasiens gyckelspel, hade hon tappat bort något i en

tillfällig stämning, någonting som skulle återkomma, eller ■—

eller... Plötsligen skingrade sig det förvirrande dunklet

inom henne, och en enda klar tanke skar henne genom

hjärtat: »Han vill bli af med mor, han skäms för henne,

under alla hans vackra omsorger om oss, hans storslagna

frikostighet gömmer sig bara högmod och själfviskhet...

Men kan det vara så, har jag inte sett och hört orätt,

kan man ha en sådan prägel af höghet och ädelhet som

han har — och på samma gång vara så liten och futtig?

O Gud... jag hade hellre velat dö.»

Kvidande gömde hon ansiktet ännu djupare i händerna.

Det föreföll henne, som om hon i mörkret bakom sina slutna

ögonlock sett en underlig syn: en dyster solnedgång med

tunga, eldfärgade moln... Ja, någonting slocknade i detta

ögonblick, någonting gick för alltid ned i tunga skyar —

hvad var det — var det lifvets glädje, var det tron — var

det denna känsla af tillit, af beundrande ömhet, som var

ett lifsvillkor för hennes kärlek?...

Hur länge hon suttit så visste hon ej, det kunde ha

varit dagar, så sällsamt förändradt föreföll henne allt, så

långt borta de tilldragelser, som hände i går. Hon reste

sig upp och betraktade sitt ansikte i spegeln; hon var

alldeles blek, de blå ådrorna vid tinningen framträdde skarpa,

och ögonen voro onaturligt stora och mörka, liksom hade

deras djup plötsligen fyllts af sorgens dunkel. »Att några

ord kunna göra en sådan förändring,» tänkte hon rysande.

Hon lade sig ned på soffan och svepte in sig i en schal,

ty hon frös trots den starka värmen. Så vände hon sig

mot väggen och slöt ögonen. »Mamma, lilla älskade mamma!»

upprepade hon ett par gånger med ett barnsligt jämrande.

Och hennes tankar började att med oändlig ömhet kretsa

kring moderns bild. »Stackars min lilla mamma, hvad du

har fått lida... alltid, alltid... och nu, då jag trodde alltskulle bli så ljust för dig... Är det då en skam att vara

fattig... att ha försakat och älskat och arbetat som du?...

O, hur kunde han vilja skilja oss åt... jag, som just nu

skulle göra dig så lycklig... Bengt... Bengt... nej, det

kan inte vara så... det är inte möjligt... kanske...»

Och då hon legat så en stund och låtit sina tankar

flyga af och an kring samma föremål, inträffade det som

alltid brukade hända, då hon som barn efter någon

ledsamhet gråtit sig trött: hon somnade. Och under det hon

sof, försvunno ur hennes drag de spår isvindarna från

lifvets sorger nyss plöjt däri; kinderna återfingo sin skära

färg, munnen öppnade sig till ett halft leende, hon sof

som ett barn med den djupa hvilans lycka öfver sina drag...

Emellertid satt Bengt fortfarande däruppe och rökte och

läste tidningarna. Det häftiga missnöje han först känt,

då han hos Ester stötte på ett oyäntadt motstånd, lyckades

han snart jaga bort, viss som han kände sig att förr eller

senare bli den segrande. Han tyckte i allmänhet icke om

att länge bibehålla obehagliga intryck och stämningar: hans

vilja var så kraftig, och han var ända ifrån barndomen

så van att i alla förhållanden framtvinga det som var honom

behagligt och kasta undan allt som verkade motsatsen,

att han äfven i sin känslovärld följde samma metod. De

minnen och tankar, som plågade honom, dref han

hänsynslöst undan eller pressade ned i själens djup och framtvang

med ett slags despotisk själfsuggestion den osammansatta

känsla han för tillfället ville hängifva sig åt.

Då han slutat tidningarna, gick han en stund och

pratade med kaptenen. Svenska landet framträdde nu

tydligt, efter beräkning hade de ej mer än en halftimme till

hemorten; han tyckte nu, att det kunde vara på tiden att

uppsöka Ester och underrätta henne om att de snart voro

i Sverige.

Ester väcktes ej af Bengts inträde i hytten; den starka

sjöluften, tröttheten, sinnesrörelsen, maskinens söfvande

stampningar hade invaggat henne i en djup sömn.

Bengt stod en stund framför soffan och betraktade

sin hustru; hennes ljufva skönhet, ännu mera stegrad genom

sömnen, tycktes honom som en syn ur drömmens eller sagansvärld. »Jag har offrat henne så mycket en man kan offra,

hela min nedärfda lifsåskådning, alla de åsikter, jag ansett

som en plikt att hålla på,» tänkte han, och hans läppar

skälfde och ögonen fuktades, »men om offret vore dubbelt

så stort och jag måste göra det en gång till, så gjorde

jag det för hennes skull!»

Han böjde sig långsamt ned öfver henne, tryckte en

kyss på hennes Läppar och hviskade: »vakna, lilla

sömntuta, nu äro vi snart hemma!»

Ester slog hastigt upp ögonen, de hade samma pärllika

glans som barnets, då det vaknar, och hon såg sig

omkring med en förvirrad, omorgnad blick. Då hon fick se

Bengt, som skrattande stod framför henne, log hon emot

honom med sitt vanliga strålande leende, skakade på

hufvudet, gnuggade sina ögon och lade med en barnsligt

sömnig sträckning sina armar kring hans hals. Men i

samma ögonblick återkom som genom ett trollslag minnet

af scenen däruppe och de ord som då uttalats. Och en

känsla af dof smärta trängde genom hela hennes varelse —

någonting var förstördt, förloradt... någonting hade vissnat

och skulle aldrig blomma som förr...

Och under det att han slöt henne i sina armar och

öfverböljde henne med smekningar och utan något slags

inskränkning njöt af den viljestarka naturens helhet i sin

tillfälliga lidelse, skakades hon af stämningsmänniskans

underliga splittring i känslolifvet: kärlek och bitterhet, vrede

och undergifvenhet, beundran och afsky sammanblandades

på ett plågsamt sönderslitande sätt. Och djupast nere under

alla uppjagade stämningar hörde hon liksom klagandet från

en instängd, sorgsen fågel: »aldrig mera blir jag glad som

förr — vårens och drömmarnas tid är redan förbi!»

Med de tankarna satte hon åter foten på Sveriges

jord, som hon lämnat så full af förhoppningar. Hon hade

pröfvat mycket af lifvets bekymmer, fattigdom, sjukdom,

frestelser, men hon hade aldrig förr än nu känt något af

dessa sting, som komma vårt inre att blöda; för första

gången såg hon några droppar af sitt hjärtblod rinna, och

hon stod där bäfvande inför detta nya kval. Var det kan-ske så, att hon nu torst skulle komma att förstå hvad det

är att 1 e f v a — därigenom att hon nu först skulle komma

att lida?

VII.

Esters mor hade forberedt sin dotter på att hon ej

ämnade möta henne vid stationen; där skulle ju infinna sig

så många rika och förnäma, bland hvilka hon ej passade;

och hon föredrog att få njuta återseendets glädje i det

lilla rummet vid Brunnsgatan, där inga högdragna eller

likgiltiga blickar kunde störa dem. Ester hade således

ingen rätt att känna sig besviken, men då tåget stannade vid

perrongen och hon bland alla dessa människor, som hälsade

henne och Bengt välkomna, ej såg det enda ansikte, efter

hvilket hon längtat, var hon nära att brista i gråt. Hon

greps plötsligen af denna ensamhetskänsla, som aldrig kan

bli så förfärande, som när själen känner sig ensam midt

ibland en mängd människor. Hon hade ingen, ingen; alla

dessa, som skrattande och pratande trängdes omkring

dem, all prakt och glans, betjänten som plockade ur deras

saker, ekipaget med de svarta, frustande hästarna, folket,

som stod skockadt utanför stationen och gapade som när en

kunglig person kommer, allt var för Bengt, intet för henne.

Men var då icke allt som tillhörde honom äfven hennes,

hade det redan uppstått en klyfta emellan dem? Hon

mindes hur förtroendefullt hon vid afresan tryckt sig intill

honom och hur hon trots smärtan öfver att lämna modern

känt att hon i honom hade sitt allt; det gick en rysning

genom hennes inre, då hon på den underliga ensamhetskänsla,

som gripit henne, förstod skillnaden mellan då och nu...

Förströdd och med möda behärskande tårarna, gjorde

hon sitt inträde i sitt nya hem, där en stab af tjänare

välkomnade henne och Bengt, och där rummen prunkade i

all den skönhet, ett dyrbart möblemang, doftande blommor

och en mild sommardager tillsammans kunna gifva.Ester såg på allt detta med en frånvarande blick;

för hennes fantasi framskymtade oupphörligt ett blekt, tärdt

ansikte, en arbetsnött hand, som kunde smeka och trösta,

såsom blott en moder kan det, och hon längtade därefter

med ett sjukt barns otyglade häftighet. Bengt däremot

var vid ett så strålande lynne, att det till och med förslog

att öfverskyla Esters brist på intresse. Allt hade gått

enligt hans önskningar; inga klagomål från sågverket, goda

affärsbref, våningen ordnad på det omsorgsfullaste sätt af

hans hushållerska, mamsell Charlotte, och slutligen inga

påminnelser om det fattiga hemmet vid Brunnsgatan som

kunde störa feststämningen. Han tycktes icke alls lägga

märke till hur blek Ester var och hur fåordigt hon

svarade honom. Först vid middagsbordet frågade han tvärt

med ett kallt, likgiltigt tonfall: »Mår du illa, Ester, eller

är det någonting, som inte faller dig i smaken? du ser så

blek och onådig ut.»

»Jag har hufvudvärk,» svarade Ester rodnande och

försökte att småle, »men det går snart öfver, det var nog

värmen i kupén.»

»Är du så ömtålig,» svarade Bengt på samma kalla

sätt, »då är det bäst att du genast i morgon börjar en

massagekur. Jag har alltid haft förskräckelse för fruar,

som få hufvudvärk vid alla tillfällen. Man misstänker så

gärna att de använda den som en nödfallsåtgärd, då det

är någonting, de vilja skyla öfver eller komma ifrån...»

Denna gång rodnade Ester ej; hon blef mycket blek

och svarade allvarligt:

»Jag har verkligen hufvudvärk, Bengt.»

»Ja visst, naturligtvis!» svarade Bengt skrattande, »inte

trodde jag att d u behöfde använda några nödlögner.

Jag-sade bara att jag afskyr hufvudvärksfruar och att vi genast

ska försöka få bort ditt onda. I morgon skicka vi efter

fröken Andersson, hon gaf mig en utmärkt massage på

foten, då jag vrickat mig, och hon skall nog taga bort

din hufvudvärk.»

Ester svarade ingenting; hon kände att det ej lönade

mödan säga Bengt, att hon nästan aldrig brukade ha hufvud-värk, men att en hel natts sömnlöshet och grubbel och

kväfda tårar voro anledning till att hon ej mådde bra.

Strax efter middagen, så snart Bengt gått in i sitt

rum för att röka, skyndade sig Ester bort till modern.

Hon föresatte sig på vägen att ingenting säga, att visa

sig glad och nöjd — men då hon låg omsluten af moierns

armar, då hon kände hur modersömheten svepte sig kring

hennes själ som en upptinande värme, då brast

själfbehärsk-ningen, och tårarna började strömma.

Fru Hermanson sade ingenting, hon lät Ester gråta

ut och smekte blott lugnande hennes kind och hår.

Då Ester torkat sina tårar, kände hon emellertid, att

hon måste ge modern en förklaring på dem. Men hon

gjorde det så försiktigt hon kunde, hon omtalade icke Bengts

förslag om en flyttning till Stockholm, ty hon ville ,ej

nedsätta honom i moderns ögon och ej onödigtvis såra henne.

Med bibehållandet af själfva grundsanningen framställde hon

som orsak till sina tårar Bengts despotiska lynne, som mer

och mer framträdt, det svåra i att uppbära sin ställning som

hans hustru, alla de gamla tjänarna därhemma, som ingåfvo

henne verklig förskräckelse, o. s. v. Fru Hermanson sökte,

tvärt emot sin öfvertygelse, att försvara Bengt och sade

henne, att de gamla tjänarna säkert skulle bli henne till nytta,

så ung och oerfaren som hon var, om hon blott ställde sig

klokt med dem. Och när de så en stund spelat sin lilla

komedi med hvarandra, gingo Esters tårar öfver i leenden,

och snart var det som om alla bekymmer försvunnit, så

nöjd och lycklig såg hon ut, där hon satt vid moderns sida

och berättade om sin resa och allt emellanåt af bröt sitt

prat med en barnsligt öm smekning.

Ester glömde sig så länge kvar hos modern, att då hon,

brådskande och orolig, kom hem, hade klockan redan slagit

nio. Hon blef helt förskräckt öfver sitt slarf och lofvade sig

själf, att det aldrig skulle upprepas. Emellertid syntes

Bengt icke till, kanske han också hade »slarfvat»; i

förhoppning därpå gick hon och satte sig i salongen,

bläddrade i ett album och kände sig outsägligt bortkommen och

främmande i det hem, som skulle bli hennes. I öfver en

halftimme väntade hon Bengt, så ringde hon på- betjäntenoch frågade, ifall han visste om konsuln ej skulle komma hem

till supén. Betjänten svarade högtidligt och likgiltigt, att

konsuln gått bort strax efter klockan nio, men ingenting sagt.

Hon blygdes för tjänarna, hon visste ej om hon skulle

vänta eller icke vänta på Bengt — slutligen tog hon mod till

sig, gick ut i salen och ringde på sitt te. Så fort hon

kunde, drack hon några klunkar och åt en smörgås, men

alltsammans höll på att fastna henne i halsen, så plågad

var hon af betjänten, som bevakade alla hennes rörelser och

flyttade stolen åt henne, både då hon satte sig och då hon

reste sig upp. Å, hvilket förfärande tvång, hvilka olidliga,

löjliga fjättrar — skulle hon hädanefter alltid bära dem?

Hvarför hade hon icke märkt allt detta, då hon ett par

gånger under den korta förlofningstiden varit på middag

hos Bengt? Ack, sådant ser man ej, då man lefver i

hoppets och kärlekens drömluft...

Utpinad till både kropp och själ gick hon in i

sängkammaren, klädde hastigt af sig och somnade genast hon

lagt sig. Icke förrän morgonsolen lyste in mellan

gardinspringorna vaknade hon, satte sig hastigt upp i bädden och

såg sig förvirrad omkring. Hon såg på klockan — nära nio,

frukosttimmen; förskräckt rusade hon upp och klädde sig

hastigt, hon ville ej gärna ha gårdagens händelse upprepad.

Då hon mötte Bengt vid frukostbordet, slog hennes hjärta

af oro, en sådan skräck hade de sista dagarnas erfarenhet

redan drifvit in i hennes fantasi. Men denna fruktan var

alldeles onödig; Bengt tycktes icke det minsta missnöjd,

han hälsade ömt och ridderligt, kysste hennes hand och

undrade om hon sofvit godt.

»Min lilla jEster,» sade han efter en stund och höjde

fingret mot henne med ett skälmaktigt leende, mot hvilket

dock mörkret i hans ögon bröt sig som en dissonans, »det

passar sig inte för en ung, nygift fru att så där försvinna,

som du gjorde i går, utan att säga hvart man tar vägen...»

Ester rodnade lifligt.

»Ack, förlåt mig, Bengt, jag gick bara ned till mamma .,.»

Bengt afbröt henne med en förnäm handrörelse.

»Det vet jag väl att min fru icke går annat än dit

hon har rätt att gå. Jag tog också saken mycket lugnt ochgick min väg, jag också. Men det hör till goda tonen, att

en ung, nygift fru icke går ensam ute om kvällarna, och

det hör till den husliga lyckan, att man iakttager

måltidstimmen. Kom ihåg det till en annan gång, min lilla nåd!»

Det fanns ingen vrede eller ovilja i hans ord, som

uttalades med en till hälften försmädlig, till hälften skämtande

ton, men Ester kände järnhandens grepp om hennes veka,

skälfvande handled. Hon försökte emellertid att taga det

hela skämtsamt och att skratta, äfven hon, för att dölja det

obehag hon kände öfver detta samtal i betjäntens närvaro.

Det föreföll emellertid som om Bengt icke såge annat

än luft, där betjänten stod, ty han fortfor under hela frukosten

att obesväradt prata om de mest intima förhållanden i stadens

familjer. Ester försökte ett par gånger att varna honom

genom hostningar och blinkningar, men utan framgång.

Slutligen började hon nästan tro, att betjänter voro ett

sär-skildt släkte, som hvarken hörde eller såg, och att ett riktigt

fint exemplar däraf måste underkasta sig något slags

operation i öronen, liksom hundar och rashästar få svansen

af-huggen...

»Jag förmodar att Erikson är döf eller mindre vetande,»

sade hon slutligen, då de ett ögonblick voro ensamma.

»Hvarför det?»

»Å, du talar ju i hans närvaro om saker, som man

väl aldrig borde nämna annat än i förtroende.»

»Ah, bah!» utbrast Bengt med ett föraktfullt skratt.

»Erikson är en möbel, ingenting annat... I tio år har

han nu flyttat mina tallrikar och koppar och fat alldeles

med samma rörelser och på samma sätt, men hvad han

hör, det går in genom det ena örat och ut genom det andra.

För hans skull behöfver du inte lägga det minsta band på

dig. Låtsa som om han inte funnes, eller som sagdt, att

han är en möbej, en automat.»

Ester svarade ej. Det var i Bengts ord någonting,

som pinsamt berörde henne. Hon mindes ett samtal de

en gång haft om arbetarbefolkningen och dess upplysning

och större frihet och den svärmiska entusiasm, han då

väckt hos henne genom sina storslagna, frisinnade idéer.

Var det verkligen samme man, som nu satt framför henneoch föraktfullt liknade en medmänniska vid en möbel, som

hvarken hör eller ser? Och dock, hon visste att han var

god mot sina underlydande, hon visste, att det icke fanns

något ställe, där arbetarna hade det så bra som på Vånge

sågverk — hur kunde det finnas sådana motsägelser hos en

människa? Eller var det blott högmod, stolthet, begäret

att i allt vara den förste, som dref honom till dessa

omsorger för människor, som han i grunden föraktade ?...

Flera dagar efter hemkomsten gingo, utan att Bengt

vidrörde det förslag han gjort Ester för hennes mors och

mosters framtid. Ester hoppades nästan att hon ej mera

skulle få "höra talas om saken, att Bengt skulle anse den

af-gjord genom hennes motstånd, ty hon var fast besluten att

aldrig framföra förslaget till modern. Hon visste hur djupt

det skulle såra henne, och att en skilsmässa från Ester,

den enda glädje hon haft och hade i lifvet, skulle bli

hennes död ...

Men en afton, då de efter supén sutto i Bengts rum,

sade han helt oförberedt och så likgiltigt, som om frågan gällt

en småsak, den han först nu erinrade sig:

»Nå, hvad har din mor sagt om mitt förslag att flytta

ihop med moster Marta?»

Det ryckte till i Ester, och hon blef både röd och blek.

Hon mumlade någonting och gjorde ett förtviflans försök

att låtsas ‘vara så upptagen af den intresselösa tidningsartikel

hon läste, att hon ej genast kunde svara.

Men Bengt var ej den som tyckte om att vänta,

»Nå, hvad svarade din mor?» upprepade han, i det

han satte på sin pincenez och obarmhärtigt fixerade Ester.

»Ty du har naturligtvis framfört mitt förslag till henne?»

Ester blickade upp från tidningen. Hon såg sin man

rätt in i ögonen med en skrämd, trotsig blick och upprepade

liksom hypnotiserad:

»Naturligtvis...»

»Och hvad svarade hon,» fortfor Bengt på samma

inkvisitoriska sätt. Ester slog hastigt ned ögonen.

»Vi kunna inte skiljas,» stammadle hon, »jag är mammas

enda glädje ... du kan inte nämnas taga den ifrån henne ...Och du kan vara säker på att hon aldrig skall besvära

oss...»

Bengts ansikte blef mörkt som en åskhimmel.

»Här är icke alls fråga om att ’nännas’ eller "besvära’,

orden äro minst sagdt olämpliga; vore jag lätt sårad, skulle

jag kunna säga att de vore elaka. Hvad som erbjudits

i välmening borde också tagas väl upp. Emellertid lofvar

jag dig att aldrig mera tala om denna sak hvarken med

dig eller din mor. Gif henne och din moster hvad de

behöfva för att ej ha några bekymmer, och låt sedan hela

affären vara död och begrafven med allt annat i lifvet,

som man får jorda...»

Ester trodde att hon skulle kväfvas af ångest och

sinnesrörelse. Först och främst hade hon ljugit — därtill

hade Bengt förstått att manövrera deras sammandrabbning

så skickligt, att han tvingat henne att framstå nästan som

ett vidunder af otacksamhet och ogrannlagenhet både

inför honom och inför sig själf. Aldrig förr hade något sådant

händt henne, aldrig hade hon känt en sådan förvirrande

känsla af blygsel och ovisshet, af att ha liksom tappat bort

sitt eget jag. Hvad skulle hon göra, hvad skulle hon säga!

Ett var visst: hon hade spelat en ömklig roll, och han hade

lyckats vrida alla vapen ur hennes händer.

Hon satt en lång stund orörlig, liksom stelnad; Bengt

återtog sin läsning, och småningom fingo hans drag: det

lugna, högdragna uttryck, som vanligen låg öfver dem.

Slutligen, då klockan slog tio, spratt Ester upp ur den

dom-ning som gripit henne, strök ett par gånger handen

öfver pannan, gick fram till Bengt och sade med låg röst:

»Förlåt mig, Bengt, om jag vändt till ondo hvad du

kanske menade till godo. Gud skall veta att så var ej min

afsikt...»

Bengt såg upp och smålog, litet kallt, men ej ovänligt.

»Vi skulle ju inte tala mera om saken. Du ochi din

mor ha fått edra önskningar uppfyllda — ni får också

draga följderna, och jag tvår mina händer. På så sätt

ha ju alla parterna skäl att vara belåtna.»

»Är du icke ond på mig?» hviskade Ester, >»icke

ledsen ?»»’Ond’ ellet ’ledsen’, det är bara fruntimmer som bruka

hålla i med det,» svarade Bengt skrattande. »Vi karlar

göra processen kortare. I min hustrus handlingar och

företag har jag rätt att blanda mig, men inte i hennes

mors. Föredrar hon att stanna här framför att bo i

Stockholm och åtnjuta den lifränta jag anslagit, så har jag

ingen rätt att tvinga henne. Och nu säger jag åter, att

vi lägga den här saken ad acta för att inte mera tala

därom.»

Ester hade ingenting att svara; hon insåg att hon i

denna första konflikt dem emellan lidit ett fullständigt

nederlag. Han hade lyckats komma därur med bibehållen

krigsära, med en stämning af storslaget öfverseende

omkring sig, hon däremot kände sig rent af moraliskt sjunken

både i sina egna och i hans ögon. Hur hade det gått

till, att hon så hänsynslöst ljugit inför honom? Ja, det

visste hon ej själf, hon hade blifvit öfverrumplad af en

feg förskräckelse, som plötsligen sprang upp inom henne

vid tanken, att han skulle tvinga henne att för modern

framställa det sårande förslaget. Hon mindes att, då hon

var barn, hände det henne ibland, att hon talade osanning,

när det gällde att komma undan ett obehag, och modern

hade haft mycket svårt att få henne att förstå hur orätt

detta var. Men sedan hon blef fullvuxen, hade hon, så

vidt hon kunde minnas, aldrig begagnat sig af ens en

nödlögn. Hon erinrade sig tvärtom hur hon en gång, då hon

kunnat vinna en fördel genom att icke riktigt hålla sig till

sanningen, utan tvekan afstått från denna förmån och sagt

ut hvad hon ansåg vara sant. Och nu hade hon nästan

medvetslöst, innan hon ens hunnit tänka, låtit en riktig lögn

glida öfver läpparna! Är det månne så, att i starka

konflikter framkommer med eller mot vår vilja det innersta

af oss, det som är vårt väsens sanning? Eller var det

Bengt, som hade denna olycksaliga inverkan på henne?

Skulle samlifvet med honom locka fram det sämsta hos

henne, det själens oiglräs, som hon trodde sig ha dödat

och utrotat?

I det ögonblicket kände hon hur hennes känsla för Bengt

fick en ny form: hur den blef en hemlighetsfull förskräckelseför en kr.aft, som obarmhärtigt- skulle gripa in i hennes

själslif och omstörta- allt därinne... Hon blef rädd för

honom — icke för hans despotism, icke därför att hon visste,

att han alltid skulle bli den segrande i deras konflikter,

utan därför att hans blick, hans röst drifvåt henne att ljuga

så lätt och smidigt, som en orm glider in i ett busksnår...

I allt samlif människor emellan återspeglas mer eller

mindre utpräglade de stora dragen af kampen för tillvaron.

På själarnas djup utkämpas alltid en strid om herraväldet

mellan olika andliga krafter; kärlek och själfviskhet, styrka

och svaghet, idealism och materialism slitas om hvarandra

under en ofta skenbart lugn yta. Mellan Bengt och Ester

blef denna kamp sönderslitande långsam. För hans natur,

hvars olika element sammanhöllos af en järnvilja, blef den

egentligen ingenting annat än ett konsekvent nertvingande af

hennes; för hennes däremot denna rörliga, mjuka,

fantasirika natur, alltid färdig att genom grubbel och själfanalys

upplösas i olika fysionomier, blef den ett tumlande mellan de

mest motsatta själsrörelser: slö undergifvenhet, hetsigt

motstånd, ansatser till vrede, uppror, ja, nästan hat, allt

om-spunnet af en dof förtviflan, ett ångestfullt begär att hålla

fast den kärlek, som höll på att fly... Hon fick i dess

nedersta djup smaka kvalet att se sin personlighet splittras

af en annan — en starkare, men ej rikare — att mista sitt

eget jag, att se sina egenskaper liksom aflägsnas från

den sammanhållande medelpunkten och glida ut åt periferien

som en massa främmande drag, dem hon ej längre kände

igen som sina egna utan blott såsom skuggbilder af en

annans. Hon förlorade till den grad sig själf under trycket

af Bengts despotism, att hon ibland tyckte sig icke ens

känna igen sin egen stämma. Stundom kunde det hända,

att hon satt en lång stund och undrade, om hon skulle tala

eller tiga, och hvilka ord hon skulle använda, och då hon

slutligen öppnade sin mun, tyckte hon, att det var någon

annan än hon själf som talade. Vissa tider lade han ett

sådant tvång på henne, att hon plågades af att alls tala.

Under sådana perioder tyckte Bengt, att hon var nyckfull och

ouppfostrad, och djupast nere i sitt hjärta tänkte han, attdet finns ingenting mera otacksamt än en kvinna, för hvilken

man offrat allt.

Det var egentligen sällan mellan dem några yttre

sammandrabbningar; i sådana hade han kanske tömt ut något

af sin viljekraft och hon hade stärkt den slapphet, som nu

ökades af att ständigt ligga under. Nej, striden emellan

deras naturer skedde så tyst, som när den ena roten breder

ut sig i jordens djup och griper om den andra och kväfver

den. Icke heller var det brist på kärlek, som kom Bengt

att göra Ester så olycklig; hans tankar kretsade lika ifrigt

omkring henne som under deras trolofnings första dagar,

hans högsta glädje var att bereda henne öfverraskningar,

att öfverösa hene med ömhetsbevis. Han kunde icke resa

bort, ja, knappast gå ut, utan att han vid hemkomsten

hade med sig någon gåfva åt Ester, om icke annat, några

blommor. Men han älskade henne med despotens kärlek,

som kräfver ett långsammare eller snabbare utplånande

af den älskades individualitet. Steg för steg tog han ifrån

henne allt utprägladt, ända till det en kvinna sist släpper

ifrån sig: rätten att kläda sig och att ordna sitt rum efter

sin egen personliga smak. Innerst ansåg Bengt, att Ester

på grund af sin föregående anspråkslösa samhällsställning

ej kunde ha den förfinade smak, som kräfdes för fru

Falken-sterns toalett, och därför öfvertog han — utan att säga

något åt Ester, utan att ens klargöra det för sig själf -—

anordningen däraf, skickade efter tyger och klädningar från

Paris och Stockholm, öfverraskade henne med nya hattar,

kappor, pälsverk etc. Ester led af alla dessa insockrade,

tyranniska ingrepp i hennes personliga förhållanden.

Hennes fina instinkt sade henne, hvad som var orsaken till

dem, lika tydligt som om han i klara ord utsagt det, och

allt detta gjorde, att hon vantrifdes i de eleganta toaletter,

han slösade på henne, och ibland kunde längta efter en

bomullsblus och en filthatt såsom ett barn efter att få springa

barfota i skog och mark. Vildfågelsnaturen inom henne

skälfde och skakade med ett underligt, hänsynslöst trots

på sina fjättrar... Om modern och Esters förhållande till

henne talade Bengt aldrig; han ansåg sig ha erbjudit den

mest storslagna uppgörelse, och då denna förkastades, tycktehan sig ej mera ha med saken att skaffa. Ester fick

" ge henne gåfvor af hvilket slag och hur mycket hon ville,

hon fick äfven efter behag hälsa på hos sin mor. Det

var blott ett hon måste iakttaga: att aldrig vara borta, då

Bengt kom hem; hände detta, så fick hon smaka hans

missnöje, som hon tyckte ha något af Vånge järn och stål i sig,

när det slog till. Hem bjöd B.engt modern aldrig, annat än

då han och Ester voro ensamma, och när fru Hermarson,

medveten om att Bengt helst aldrig såg henne som sin

gäst, småningom drog sig ifrån dessa bjudningar,

upphörde han alldeles därmed och ansåg på fullt allvar, att här

var ånyo ett storartadt tillmötesgående förkastadt, och att

han således kunde två sina händer och känna sitt samvete

rent.

Icke heller i hemmet fanns någonting, som kunde

uppehålla Ester; äfven här misstrodde han hennes förmåga.

Bengt hade bibehållit alla sina gamla tjänare; både

betjänten och hushållerskan hade varit hos honom i tio år,

och den senare, mamsell Charlotte, hade under denna

period tillskansat sig ett herravälde, som till och med en

mindre känslig och vek natur än Esters skulle haft svårt

att bryta.

Ty mamsell Charlotte var af alla regerande kvinnor

som funnits, antingen spiran varit en drottnings eller

utgjorts blott af köksslefven, den slugaste bland alla sluga.

Hon lät inte Ester se en skymt af det gränslösa förakt

hon kände för henne, hon behandlade henne som sin

härskarinna, neg djupt och vördnadsfullt, visade henne allt i

huset och frågade henne om allting: »Hur befaller hennes

nåd?» Men hon förstod att sammansätta sina frågor på

det mest raffineradt elaka sätt, hon rent af pinade ut Ester

med denna dagliga vädjan, som hon alltid framställde så

listigt, att svaret på ett eller annat sätt skulle blotta Esters

okunnighet i ett finare hushålls detaljer. Ester var

visserligen också ganska slug och skulle kanske under andra

förhållanden känt sig road af att öfverlista mamsell Charlotte,

men nu voro lefnadsmod och skämtlust borta, och därför sade

hon dumheter, som väckte mamsell Charlottes skadeglädje,

och som i förbättrad upplaga kommo ut i köket och små-ningom äfven i tjänarnas omdöme beröfvade henne hvarje

skymt af utpräglad karaktär.

Ute i staden började det gå mer eller mindre

sannfärdiga rykten om hur olyckliga Bengt och Ester voro.

Hon såg ju ut som en skrämd fågel, när de uppträdde

tillsammans, hon had"e fått e,n vana att blicka upp på Bengt,

hastigt, oförmärkt, med ett uttryck liksom undrade hon om

det var något han ogillade, eller fruktade hvad som skulle

komma. Och icke såg han ut som en lycklig äkta man;

han var visserligen alltid ridderlig i sitt sätt mot Ester,

men genom denna ridderlighet kunde ibland skära ett

ögonkast eller en satir, som förrådde hvad som rörde sig inom

honom.

Borgmästarinnan triumferade. »Var det icke det jag

sade? De måste bli olyckliga, personer af olika

samhällsklass böra aldrig gifta sig med hvarandra,» var det stående

omkvädet i alla de sorgesånger öfver Bengt och Ester, som

sjöngos bland stadens familjer.

Ibland försökte Ester att, då hon var tillsammans med

främmande, kasta af sig den onaturliga tvångströja, hvari

hon våndades, och vara sig själf igen — men hon fick

nästan alltid ångra dessa försök.

En afton hos borgmästarens, då damerna sutto i

salongen med sina handarbeten och, anförda af värdinnan,

debatterade dagens frågor, och herrarna spelade whist i

rummet bredvid, föll talet på ett ämne, som då för tiden var

nytt och för de flesta obekant: den gifta kvinnans

ställning i förmögenhetsfrågan. Borgmästarinnan läste upp en

tidskriftsartikel därom, och så kom diskussionen i gång.

Alla blefvo ifriga, hvar och en hade sin mening, som

hon måste delgifva de andra. Ester värmdes både af saken

och af de talandes ifver, hon lämnade sin vanliga

tillbakadragenhet och blandade sin röst med de öfrigas. Om

någon opartisk stått och lyssnat till de talande damerna,

skulle han ha märkt, att ingen hade så bestämda och

utpräglade åsikter som Ester, något som hon för öfrigt hade

i de flesta ämnen, fastän hennes blyghet hindrade henne

att säga ut, hvad hon tänkte och kände. Hen nu glömde

hon både blyghet och misstänksamhet, hon talade med barns-

5. — De osynliga vägarna.ligt öfverdrifven häftighet — tänd af den djupa, dolda

smärtan i hennes inre — om det orättvisa i kvinnans

ställning och såg icke att Bengt — som var femte man i spelet

— kommit in i rummet och stod och genom sin pincenez

fixerade henne med en blick, som för hvarje ord hon

uttalade, fick ett allt mera elakt och försmädligt glitter.

Först då hon tystnade, märkte hon honom; hon ryckte till,

det gick som ett ’hvasst nålstyng genom hennes bröst — hon

blinkade och skyggade, liksom hade hon fått se en

spöksyn — hvad, hvad skulle nu komma?

»Och jag,» föll Bengt ögonblickligen in med sitt mest

satiriska leende, »jag föreslår till förmån för de hustrur,

som icke fört någonting med sig i boet, att dessa bilda

en särskild förening och ingå till kongl. Majestät med en

petition, att de själfva måtte få sköta sin förmögenhet och

icke behöfva plågas af den otäcka mannens öfvergrepp.

Detta vore en kvinnologik, som säkerligen skulle bli mycket

effektiv!»

Det blef ett par sekunders tystnad. Bengts ord väckte

en obehaglig stämning, och som vanligt vid dylika

tillfällen kommo alla af sig. Men borgmästarinnan hämtade

sig snart.

»Och jag föreslår,» utbrast hon till hälften stridslysten,

till hälften road och belåten, »att alla herrar, som

förstöra sina fruars pengar på spel och dryckjom, bilda en

klubb och ingå till högstdensamme med en supplik, att

hustrurna måtte åläggas att biträda med sina stora

arbetslöner, när det gäller så ädla och viktiga saker som att

betala punsch- och cigarr-räkningar och spelskulder. Det

vore manlig logik, och den är sannerligen värd att beakta,

den också!»

»Isynnerhet när den uppfinnes i en fantasirik

kvinno-hjärna,» invände Bengt med en älskvärdt ironisk bugning.

»Eller utöfvas af den manliga ridderligheten,»

replikerade borgmästarinnan med en ton, som blef allt hvassare

af yster lekfullhet och uppskrufvad harm.

Bengt bugade sig ånyo.

»Jag vet att damerna sätta stort värde på att få sista

ordet i en debatt — jag vill därför icke förneka min ridder-lighet utan låta borgmästarinnans framtidstafla afsluta vår

lilla tvist,» sade Bengt småleende, i det han svängde sig

om på klacken.

»Och jag — jag gör som i killespel, då man kommer

till ett visst kort med ett par obehagliga betar!» utbrast

borgmästarinnan, under det att de andra damerna förtjusta

applåderade, och Bengt med fingret mot läpparna och en

skämtsam skakning på hufvudet till tecken, att han

vidhöll sin ridderliga föresats, lämnade rummet.

Efter denna lilla sammandrabbning blef det icke mera

någon fart i diskussionen. Endast stoltheten hade hindrat

Ester att brista i gråt, och hon satt där nu tyst och blek

med de tillbakaträngda tårarna som en isskorpa kring hjärtat.

Hon kunde ej vara kvar öfver supén, hon sade farväl åt

värdinnan och gick sin väg utan att bry sig om Bengt

eller den förvåning det väckte", att hon så där plötsligt

ensam lämnade festen.

»Nej, det får ej fortgå på detta sätt,» tänkte hon,

under det hon med af sinnesrörelse påskyndade steg på måfå

dref upp och ned på gatorna, »jag kan ej lefva under

ett sådant tryck, jag kan ej uthärda, att den man, som

jag en gång älskade så outsägligt, ständigt plågar och sårar

mig — jag kväfs, jag förgås, jag dör andligen... Han är

icke den jag trodde honom vara, den jag älskade, min

Bengt är död, död är min kärlek... det är en annan jag

nu tillhör... en främmande man, som förstör allt det bästa

och finaste inom mig... jag kan inte lefva med honom...

jag kan inte! O, när jag tänker på mina känslor för honom,

då vi först träffades, den sköna vårdagen, då vi möttes utanför

skolhuset... och han hälsade på mig, som Faust på

Margareta ... O, jag tyckte, att i det ögonblicket förverkligades

alla mina drömmar om den man jag ville älska... Hvad tänkte

jag då på hans rikedom, hans samhällsställning •— jag satte

inte ens värde därpå, aldrig tyckte jag som andra unga

flickor, att det var någonting att bli förnäm och rik... det

härliga var bara han, han, han! Och inte tyckte jag

heller att det var något offer han gjorde för mig... det

var ju så naturligt, om han älskade... Men rikedomens

djäf-vul, som jag inte tillbad, har hämnat sig... han har tagit utsin rätt... eftersom han inte fick skilja oss då, har han skilt

oss nu... O, Bengt, Bengt... jag kunde gråta blodstårar

vid tanken på att några korta månader så förändrat allt!...

Men jag skall hämnas jag också... jag skall använda

mitt pund, min skönhet, min konstnärsbegåfning... jag skall

vinna rykte och rikedom jag också... ja... jag gör det...

jag rymmer ifrån honom... han har krossat min kärlek med

sitt högmod, sitt förakt för hvad som var mig kärt och heligt

... jag skall krossa honom just med det, hvarpå han satte ett

så högt pris... Den skönhet jag gaf honom allena — ack,

så gärna, så gärua... den skall beundras af andra... det skall

bli min hämnd... Eller ock skall jag försvinna så djupt,

att inga tårar eller böner mera kunna locka mig upp...»

Och tusen bilder, vilda, osammanhängande summo

omkring i hennes upprörda, skälfvande fantasi — tusen planer,

den ena hämskare och outförbarare än den andra, jagade och

söndersleto henne med sina rysliga detaljer. Än såg hon

sig som en strålande diva, omgifven af männens hyllning —

än låg hon med krossade lemmar under ett järnbantåg, än

flydde hon utan mål ut i natt och mörker — men alltid var

det Bengts förtviflan, Bengts tårar och ånger, som kommo

hennes inre att skälfva af smärtans och hämndens vällust...

Den natten kom "hon sig dock ej för att verkställa sina

förtviflade hämndeplaner; en plötslig trötthet, så stor, att

hon var nära att svimma, dref henne till hemmet. Underligt

nog var hon icke rädd att möta Bengt; hon kände sig

fullkomligt likgiltig för hvad han skulle säga. »Han får banna

mig hur mycket han vill, han får ge mig pikar för min

obelefvenhet, min dumhet, min fattigdom,» tänkte hon med

ett bittert hånleende, »han får göra hvad han vill, bara han

ej slår mig, ty gör han det så går jag genast!»

Hon ringde på dörren, och Erikson öppnade med en

min af djup förvåning; han stod just i begrepp att gä och

hämta herrskapet, Ester föregaf ett plötsligt illamående

och gick in i sängkammaren, klädde hastigt af sig och lade

sig. Och så kom sömnen, ungdomens sömn, som i sitt djup

kan dränka äfven de bittraste och smärtsammaste tankar...

Till hennes stora förvåning talade Bengt under den föl-jande dagen icke alls om borgmästarens supé. Endast en

gång vidrörde han gårdagen med en skarp, kort fråga:

»Blef du illamående i går kväll, efter du så hastigt

af-lägsnade dig?»

»Ja,» svarade Ester lika kort, »jag blef illamående.»

»En annan gång, då något sådant inträffar, ber jag

dig ha godheten underrätta mig därom, så att jag får följa

dig; det ser illa ut, att du går ensam,» fortfor Bengt på

samma skarpa sätt.

»Tack, men jag gick helst ensam. Det finns ett slags

illamående, för hvilket ensamheten är bäst.»

Bengt svarade ej, och de vidrörde ej mera detta ämne.

På nyåret gaf Bengt för första gången efter sitt

giftermål en större fest. Visserligen hade han och Ester för sitt

umgänge i staden haft flera bjudningar, där han kunnat få

sina farhågor med afseende på sin hustrus värdinneförmåga,

lugnade, mjen nu gällde det en större middag för några af

Bengts släktingar och några utländska affärsmän, som

gästade staden för att bese Vånge bruk.

Denna gång var Ester ej vid lynne att låta mamsell

Charlotte spela härskarinna i huset. Några sårande ord af

Bengt — några ord, som blottade den klyfta, han mer eller

mindre medvetet alltid såg mellan Ester och sin släkt, hade

drifvit henne in i denna förtviflans exalterade stämning,

som spänner själens krafter och drifver oss att kasta dem

på det första möjliga föremål i vår väg. I Esters fantasi

jagade, som alltid vid dylika tillfällen, en mängd vilda planer

om hvarandra. Helst skulle hon ha velat ainvända sin

uppjagade energi till en rymning eller ett själfmordsförsök,

men mod och tillfälle felades henne, och så lät hon den i

stället helt prosaiskt strömma ut öfver anordnandet af en

middag. Detta var dock icke så utslutande prosa, ty under

allt låg ett begär att trotsa Bengt, att visa honom, att om hon

ville, kunde hon mäta sig med hans stolta släkt och besegra

den öfvermodiga tjänaretrupp, hvarmed han plågade henne.

Det blef nu ett tyst spännande envige mellan Ester och

mamsell Charlotte. Ester gick lika slugt till väga, som hannes

fiende brukade göra. Hon använde samma taktik, gjorde inga

oförsiktiga utfall, lockade mamsell Charlotte att i detaljframlägga sitt program och lyssnade med en uppmärksamhet

och en ödmjukhet i miner och åtbörder, som försatte

vederbörande i det bästa lynne. Men sedan, då hon inhämtat

tillräckligt med fakta, som hennes snabba uppfattning och goda

minne genast förvandlade till dyrbara kunskapsskatter,

öfver-tog hon diplomatiskt ledningen af det hela, satte ihop nya

kombinationer, som hon gjorde lika originella som

vetenskapligt korrekta, och förstod att på ett obeskrifbart sätt peta ned

mamsell Charlotte från den tron, hon nu i så många år

innehaft i Bengts hus, och själf intaga hennes säte. Mamsell

Charlotte blef stel af häpnad; hvad betydde allt detta, hvad

var det för en lejonklo, som så oförmodadt stack fram?

Mamsell Charlotte drog fram hela sin arsenal af kulinariska

kunskaper och erfarenheter för att tillintetgöra fienden, men

till sin gränslösa förvåning mötte hon för första gången hos

Ester fru Falkenstern, på hvilken hennes finaste och

hvassaste vapen ej beto. Något yttre nederlag led visserligen

ej mamsell Charlotte; det var ju hennes kunskaper, som lagt

grunden till middagens framgång, men att hon lidit ett inre,

därom fanns intet tvifvel. Och att Ester efter denna

tilldragelse stigit i hennes aktning, det kunde man förstå däraf,

att mamsell Charlotte, som hitintills kallat Ester »snäll och

beskedlig», efter den minnesvärda sammandrabbningen alltid

karakteriserade henne med de välvilliga adjektiven »elak, snål

och trätlysten».

Middagen gick emellertid med glans; de främmande

gästerna beundrade allt hos sin svenska kollega, icke minst

hans unga hustru, hvars skönhet de ägnade en på samma gång

liflig och vördnadsfull hyllning. Bengt var vid ett strålande

lynne. Just så ville han ha sin hustru, ett föremål för allas

beundran — och i hennes hållning ville han se just detta

lilla reserverade drag, som hvilade öfver Esters glädtighet och

som så väl anstod fru Falkenstern. Hvad betydde nu hennes

fattigdom, hennes tarfliga härkomst? Dem hade han glömt i

stundens feststämning, vid glasens klang, vid åsynen af den

tjusande unga kvinnan framför honom...

Det var bara Ester, som icke glömde, som kände nästan

hat, då hon mötte hans kärleksdruckna, förtjusta blick.

På aftonen, då gästerna aflägsnat sig, drog Bengt Esterhäftigt intill sig, kysste henne utan att märka, hur

motspänstiga hennes läppar voro, och utbrast upprymd:

»Du har i dag afslöjat för mig en ny förtjusande sida

af ditt mångskiftande väsen. Jag visste sannerligen icke, att

det fanns en så fulländad världsdam i dig!»

»Å, det är bara skådespelerskan i mig — jag kan

spela hvilken roll jag vill!» svarade Ester och drog sig ifrån

honom med ett kallt skratt.

Bengts ansikte mulnande. Han afskydde ordet

»skådespelerska» tillsammans med Esters namn, detta visste hon,

och i sin nuvarande sinnesstämning roade det henne att

använda det.

»Menar du således, att den älskvärdhet, du visade dina

gäster, icke var känd utan bara spelad?»

»Visst kände jag den — men på skådespelaresätt. Tror

du att någon skådespelare kan framställa sin roll utan att

till en viss grad känna hvad han spelar?» svarade Ester med

samma kalla skratt.

»Nå, om så är, kan jag icke annat än applådera och

säga, att rollen var charmant spelad,» replikerade Bengt och

gjorde en ironisk bugning, som Ester besvarade med en

likadan böjning på hufvudet.

Men frampå våren inträffade någonting, som

förändrade både Esters och Bengts lif: Ester skulle bli mor. I

samma ögonblick denna visshet slog henne, var det som om

all bitterhet dunstat bort ur hennes själ, som om där icke

mera funnits rum annat än för en stor, mäktig sällhet. Lifvet,

som hon i dof förtviflan redan till hälften vände sig ifrån,

grep henne ånyo i all sin fullhet. Åter gick hon liksom in

i ett förtrolladt land, åter blef hennes tillvaro en dröm, väfd

af rosenskimmer och blåaktigt sagotöcken. Det var så vackra,

så underbara saker denna dröm hviskade om; det var om

små skära barnafötter, som hon skulle kyssa, ett par klara

ögon, som skulle se på henne med en blick, söm hon kände

igen, själ ur hennes själ, tankar ur hennes tankars djup; det

var e,n liten prins, som skulle lefva högt öfver lifvets

sorger, uppe på bergets tinnar i ett solbelyst lyckoslott...

Nu fanns icke mera för henne någon egen smärta, hon blef

osårbar för hvad som förut plågat henne, och i den stora,jublande lycka, som fyllde hennes bröst, drogs hon ånyo till

Bengt med den rikes slösande begär att dela med sig af sina

håfvor...

Men hennes dröm fick icke länge vara; smygande och

förrädiskt kom en feber och kastade henne ned på sjukbädden.

Hon fördes ända ut till grafvens rand, och endast genom

en svår och farlig operation räddades hon åt lifvet.

Då hon efter flera månaders lidande steg upp ifrån den

sjukbädd, som hon trodde och äfven hoppades skola bli

hennes sista, var hon till "kroppen en hamn och till själen

nedsjunken i ett dystert grubbel. Det var henne förhatligt att

återvända till lifvet, icke blott därför att hennes vackra

vårdröm var slut, men därför att hon anade, fast hon ej vågade

fråga läkarna därom, att denna grymma sjukdom för alltid

krossat hennes förhoppningar att bli mor. Hon visade icke

mycket hvad hon kände, hon talade aldrig därom, men

hennes inre sjöd af smärta och förbittring. Hon kunde

icke böja sig; icke ens skymtvis såg hon Guds hand i hvad

som händt, utan blott ett hårdt, oblidkeligt öde, som gång

på gång med sina obarmhärtiga slag drabbad® henne. Endast

ibland, då hon satt hos modren och grät vid hennes bröst,

kunde bitterheten smälta. Det kom då något ljuft i sorgen,

och som en aning gled genom hennes själ den tanken, att

bakom allt detta förfärliga m å s t« finnas något annat,

något af den kärlek, som modern så ofta talade om...

Mellan Bengt och henne blef hvad som händt nästan ett

förbjudet ämne; den lilla varelse, som dött, innan ännu lifvet

fått spela i dess lemmar, sörjdes kanske lika djupt af dem

bägge, men inbundna och slutna som de båda voro, talade de

aldrig med hvarandra om sina känslor. I början var Bengt

tyst och nedstämd, men småningom "blef han sig lik igen,

föll in i sin gamla ton och sina vanliga uttryckssätt. Under

Esters långa sjukdom var han mycket öm emot henne,

men hennes fullkomliga viljelöshet, som alstrades af sorgen

och likgiltigheten för lifvet, gjorde, att hans grepp öfver

henne blef ännu starkare än förr. Det var blott ett, som

numera var själfständigt hos henne, och det var sorgen;

den var hennes, den gömde hon svartsjukt för hans blickar,

på den skulle han aldrig rå; annars fick han säga livadhan ville och flytta henne hvart han ville och ordna deras

lif alldeles som han behagade.

Om Ester icke varit så själfvisk i sin sorg, om en enda

gång den tanken hade vaknat hos henne, att Bengt kanske

också led, och om denna tanke drifvit henne att öppna hans

slutna hjärta, skulle hon emellertid ha blifvit mycket

förvånad öfver hvad hon där fått se. Om hon sent en afton

kunnat osynlig gå in i hans rum och mötts af det dystra

uttryck, som, då han ej behöfde frukta människors blickar,

kom fram i hans drag, skulle hon säkerligen aldrig glömt det.

Ty i långa nätter, då Ester sof konvalescentens djupa

sömn, vaktad af sjuksköterskan, då vakade Bengt med sin

sorg. Om hon i ensamheten grät bort sin lif sgläd j e och i

fantasien med förtviflans tårar fuktade den lilla kropp, som

förgängelsen gripit, innan lifvet hunnit forma dess drag,

så voro hans ensamma stunder icke gladare. Under

sömnlösa timmar såg han, om och om igen, en syn från fordom

resa sig bland minnenas töckenbilder: en vid, frusen sjö,

snön, som faller tätt och förblindande, en kvinna med ett

barn, som kämpar i stormen, faller, reser sig, ånyo sjunker

och begrafves i rasande snöhvirflar... Och öfver denna syn

såg han i flammande bokstäfver tre förfärliga ord: hämnd

... vedergällning... straff... Han ryste nere i djupet af

sin själ... Hade han till sist träffat på denna lifvets järnlag,

som ingen, icke ens han, kunde böja? Var det möjligt, att

lyckan, som ända sedan barndomen följt honom i allt, nu

på grund af denna vedergällningens lag skulle svika honom

just i det, som låg honom mest om hjärtat? Fanns det då

verkligen något sådant som en gudomlig, oblidkelig rättvisa,

ett omutligt: »du skördar, hvad du sått», och var han nu

indragen i denna malström, hvars hvirflar föra ned i ångerns

och samvetskvalens djup? Det var första gången Bengt såg

en skymt af dragen hos detta hemlighetsfulla väsen, som

kallas den personlige Guden, som han hittills trott på så

mycket som den goda tonen kräfde, men aldrig grubblat

öfver, aldrig bäfvat för, aldrig längtat efter...

Men denna första beröring med den Allsmäktige, denna

dunkla känsla af evig rättvisa, fingo för Bengt mera

karaktären af en vidskeplig skrämsel. Han sammanband demmed Åke Hennings hotelser vid deras sista möte; den

underliga känsla, han allt sedan dess haft af att Åke på något

mystiskt sätt fått honom i sitt våld, stegrades och gick slutligen

öfver i en förnimmelse af en fruktansvärd rubbning i hans

lif, en rubbning från tur till otur, från lycka till olycka, hvaraf

det som nu skett blott vore en början...

Då natten vek och morgondagern förjagade mörkrets

spökbilder, då återfick han sitt gamla mod, då kunde han

hånle åt sina vidskepliga fantasier. »Jag är sjuk, jag är

inte mig själf mäktig,» tänkte han, »någonting är rubbadt i

mig, jag har hitintills alltid haft framgång i mitt lif, alltid

fått hvad jag velat — detta nya: att ge upp en önskan och

en sådan önskan, framtiden, glädjen i hemmet, allt det jag

arbetade för — det har på något sätt angripit min fysik.

Jag skall resa bort på en tid, kanske det skall göra mig godt.»

Och han reste — han reste och kom tillbaka. Men dit

han for, dit följde också hans tankar och minnen, tysta och

osynliga under dagens lopp, men alltid en stund på natten

spöklikt tassande och hviskande kring hans hufvudgärd.

VIII.

Vintern efter den svåra sjukdomen blef för Ester en tid

af stor ensamhet. Bengt var mera än någonsin upptagen af

sin affärsverksamhet, antingen detta berodde på

omständigheterna eller på det motstånd, han alltid genom ett rastlöst

arbete gjorde mot oroliga, dystra tankar. Ibland var han

ute på resor flera veckor i och för sågverkets

angelägenheter, och kväll efter kväll kunde han sitta vid sitt skrifbord

ända till öfver midnatt.

Under tiden var Ester mest lämnad åt sig själf.

Visserligen hade den sjukdom, som drabbat henne och hvars följder

ännu ej voro öfver, gifvit ett slags berättigande åt att stadens

fruar med borgmästarinnan i spetsen ånyo börjat »beskydda»

henne, såsom de förr gjorde med lilla Ester Hermanson, gifva

henne goda råd med afseende på hälsans skötande — demhon aldrig följde — och om förmiddagarna komma och

besöka henne och bli serverad med kaffe och godsaker — men

själf gick Ester aldrig bort, hon tröttades af sällskapslif,

och äfven sedan hon blifvit fullkomligt frisk, bibehöll hon,

utan att veta om det, en viss hållning af konvalescent för

att ha ett skäl att så mycket som möjligt dra sig ifrån

människor.

Det fanns numera för henne blott ett intresse i lifvet:

modern. Hennes känslor, motade på alla håll, kastade sig

med en sjukligt uppjagad styrka på den, som varit föremål

l"ör hennes barndoms och ungdoms starkaste tillgifvenhet.

Då Bengt var borta, tog hon modern hem till sig; då Bengt

var hemma, tillbragte hon hänsynslöst sin mesta tid hos

modern. Fru Hermanson försökte göra invändningar,

försökte återkalla Ester till känslan af hennes plikt, men

för-gäfves, hon stötte på något hårdt och kallt, någonting af

passiv, envis energi, som hon aldrig förr känt hos dottern.

»Mamma lilla,» svarade Ester på moderns varningar,

»säg ingenting mera — jag uthärdar inte... jag vill i

stället säga dig någonting, så att du skall kunna förstå

mig...»

Och hon satte sig bredvid modern, lutade sitt hufvud

mot hennes bröst och hviskade med en underlig, halfkväfd

skärpa i rösten:

»Låt mig bara en enda gång få tala ut riktigt, jag tror

att jag annars kväfs af alla mina onda tankar... jag märker

att det inte finns en gnista af kärlek i mig... ty, ser du, jag

känner... att jag nästan hatar honom, ja, mamma, han är

mig så osympatisk i sin gränslösa likgiltighet för den sorg,

som väl borde vara hans lika väl som min... att... ja,

icke att jag vill göra honom något ondt, men jag vill

utplåna honom ur mitt medvetande, glömma att han alls finns

till och att vi mötts och en gång älskat hvarandra. Ty det

är en gång för alla så med mig, att jag måste beundra för

att kunna älska... Jag älskar aldrig människan, jag

älskar bara det som är godt och ädelt hos henne. Och när

det icke finnes något sådant, så •— slut... förbi!...»

»Men har du tänkt på, att du själf ej är felfri, Ester;om alla hadø idina åsikter, skulle ju ingen heller kunna älska

dig!»

Ester satt ett ögonblick tyst och stirrade framför sig.

»Jag begär inte att någon skall vara felfri, det var

orätt sagdt af dig, mamma,» sade hon slutligen, »men jag

skall säga dig, hvad jag begär: att d-e^n, jag älskar, skall

ha sin själ strängad på samma sätt som jag, så att den ton,

den grundton, som ljuder ur vårt väsens innersta, skall

klinga i harmoni — sen kan det på ytan finnas små

missljud, de upplösa sig nog, bara grundtonen inte låter falsk.

Men det gör Bengts, när den kommer ihop med min ■—

det är därför att jag upptäckt det, som jag icke mera kan

älska honom.»

»Du är icke kärleksfull, Ester, det har du rätt i.

Annars skulle du älska- och bedja fram det goda hos din

man.»

Ester skakade på hufvudet.

»För det första duger jag inte att "älska’ och "bedja fram’

det goda hos männen, därtill har jag inte alls nog af "das

ewig weibliche’. Jag kan älska — älska gränslöst — men

inte "upprätta", som en del kvinnor så gärna göra. Så,»

hon sänkte sin röst och vände sig till hälften bort, »är jag

inte alldeles säker på att det verkligen finns något godt

hos honom...»

»Ester, Ester! hur kan du tala så, jag känner inte

mera igen mitt barn! Tror du det finns en människa, som

inte har något godt? Och hur tror du det skulle gå, om alla

vore så hårda som du?»

Ester satt en stund tyst med nedslagna ögon.

»Må Gud förlåta honom, jag kan det ännu inte,»

hvis-kade hon, »han har gjort mig till en annan än jag förr var

— han har grumlat min en gång så ljusa, fasta tro på

lifvet...»

»Bed då Gud, min stackars lilla Ester, att Han ger

dig ett förlåtande sinne, bed därom så visst som du en gång

själf skall behöfva förlåtelse...»

Ester svarade ej; hon lurade blott sitt hufvud mot

moderns bröst och grät tyst och länge...

En förmiddag, då Ester kom till modern, fann hon diennaännu i sin säng, och då Ester tog hennes hand, kände hon,

att den brände af feber.

»Mamma,» utropade Ester, i det hon kastade sig på

knä bredvid sängen och tryckte sin panna mot moderns hand,

»du får inte gå ifrån mig, jag kan ej uthärda det — kom

ihåg, att du är det ända jag äger... jag släpper dig ej, jag

skall kämpa med Gud om dig och segra eller gå under...»

»Tyst, tyst... säg inte så, min Ester!» afbröt fru

Herman-son »inför döden måste vi bli stilla och undergifna. Allt kan

kärleken fordra och ge, bara inte det eviga lifvets gåfva.

Om Gud kallar, kan ingenting binda mig, inte ens du,

Ester... Ser du, lilla Ester,» fortfor hon efter en stunds

tystnad, under hvilken Ester alltjämt låg med ansiktet tryckt

mot moderns hand, »när döden kommer, lossas alla band,

vi måste följa och det underliga är, att vi följa gärna,

hur kära de än äro, som vi lämna efter oss...»

»Mamma, lämna mig inte!» snyftade Ester.

»Jag är ej orolig för dig, mitt barn,» svarade fru

Her-manson och strök med handen öfver Esters fuktiga kind,

»jag vet, att ännu måste du ned i stora djup, men jag vet

också, att du skal komma upp därur... jag tror så visst

på Hans hjälp, som burit mig öfver afgrunder och som hör

böner...»

»O, min älskade mor!» utbrast Ester och tryckte moderns

hand mot sitt hjärta, »du meniar således att du skall gå

ifrån mig?... Men jag kan inte, jag uthärdar inte... Gud

kan inte vara så grym och taga det sista ifrån mig...

nej... nej...»

»Tyst, tyst, mitt barn, höj inte sådana klagorop,» hviskade

fru Hermanson oroligt, »ljudet af dem kunde höras i det sista,

och då skall det vara frid, bara frid,» tillade hon och såg

framför sig med en drömmande, fjärrskådande blick.

Ester kunde ej svara. Moderns ord grepo henne som

högtidliga orgeltoner, och ifrån det ögonblicket förstod hon,

att hon snart ej mera skulle få gråta ut vid detta hjärta,

som så troget delat hennes sorger och fröjder. Hon kände,

att det kommit liksom något nytt öfver modern, att hennes

själ på ett hemlighetsfullt sätt börjat fjärma sig från dejordiska förhållandena och redan lyssnade efter ljudet af steg,

som nalkades...

Det blef ingen lång väntan på döden; allt gick så

fort och stilla utan motstånd och utan plågor. Liksom

af en, som länge väntat på ett bud och genast är beredd

att stå upp och följa, så mottogs döden af den genom

lifvets kamp uttröttade. Tidigt en morgonstund, medan

ännu nattens skymning hvilade öfver föremålen i rummet,

trädde döden dit in, och då han förrättat sitt ärende,

låg där på bädden ett blekt, vissnadt, slumrande ansikte

med grafvens frid och det eviga lifvets glädje öfver sina

drag... Och vid hufvudgärden satt en ensam böjd gestalt,

som ej vågade störa dödens lugn med de vilda klagoskrin,

som ville uppstiga ur hennes hjärta...

Underligt stilla och kall föreföll Ester den första tiden

efter moderns död. Icke ens på begrafningen visade hon

någon rörelse; hennes stora ögon sågo febertorra och glänsande

ut, och de smala läpparna voro hårdt tillslutna. Hela hennes

inre var i uppror, därför hade hon inga tårar, endast trotsig

klagan, den hon måste nedtysta. Den förfärande ödsligheten

i att dagligt lefva tillsammans med en människa och på

samma gång oupphörligt liksom aflägsnas från denna, grep

henne efter moderns död med hela sin styrka. Hon kände

sig ensam som i en öken, hon kände sig liksom borttappad

i ett yriande folkvimmel. Natt efter natt uppstego i hennes

drömmar sorgens och ensamhetens fasor, hemlighetsfulla,

okända ställen, där hon fridlös irrade omkring — slingrande

gator, på hvilka hon skyndade framåt och letade någon, som

hon aldrig fann. »Det finnes intet förbarmande, ingen

skonsamhet i lifvet,» var den dystra refräng, som ständigt ljöd

i hennes inre, »endast .döden ger tröst och hugsvalelse.»

Så gick hon tyst och slö och blef till sist så främmande

för Bengt, att hon nästan började darra, om han oväntadt

kom "in i rummet. Han å sin sida kände sig sårad och

drog sig mer och mer ifrån henne; då hennes stela,

kalla hand hvilade i hans och hennes kringirrande ögon

skyggt undveko hans blick, greps han af ett slags äckel

mot henne, och i stället för att säga ett ord af sympati

eller tröst lät han en mulen tystnad uppstiga mellan dembägge. Så inträffade det att Ester fick gå med sin sorg

efter modern utian att någonsin få ett ord af deltagande

från Bengt. Detta kunde hon ej glömma; hon fastslog det i

sitt medvetande med järnspikar; hon rufvade dag och natt

öfver det förfärliga, det sönderslitande i att ha mist sin mor

och att ej af sin make ha fått höra ens det uttryck af

deltagande, som till och med främlingar skänka hvarandra.

Men hon glömde alldeles, att hon stött bort honom med sin

köld och skygghet...

En afton ungefär fjorton dagar efter moderns död, då

de sutto tillsammans i Bengts rum, bägge två tysta mest

hela tiden, sade Bengt plötsligt, i det ban lade ifrån sig den

tidning han höll på att läsa:

»Jag har tagit hem prof på nya gardiner till salen,

vill du se dem?»

»Gärna,» svarade Ester, men hennes röst var trött och

likgiltig, och hon såg ej ens upp från det arbete, hvarmed

hon var sysselsatt. Hon visste att det ändå skulle bli de

gardiner Bengt valde...

Någonting i hennes ton och sätt retade honom och kom

den bägare, som så länge bräddats, att flöda öfver. Han

reste sig häftigt upp, kastade tidningen på golfvet, ställde

sig framför Ester och utbrast:

»Nej, det här får inte fortsätta! Jag fordrar, att min

hustru har en annan min än den likbjudarmin, som du

plågat mig med alltsedan... ja snart sagdt under hela

vårt äktenskap. Jag vill ej se den mera, hör du! Och

kan du ej ändra dig så — är det bäst att vi skiljas.. .»>

Ester blef ännu blekare än vanligt, då hon plötsligt fick

se sin egen tanke uppstiga framför henne. Med en ton

af hätskhet och slö undergifvenhet, som ännu mera retade

honom, svarade hon entonigt:

»Som du vill.»

»Som du vill!» härmade Bengt, och den återhållna vreden

skummade i hans röst, »har du då själf ingen vilja?»

»Nej — ingen... ingen numera,» — tillade hon med

låg röst.

»Så-å! Ingen! Men du har haft viljia att göra lifvet

bittert för oss bägge två, du har haft vilja att förvandladig själf från en giad, vänlig, ung flicka till döt jag mest

af allt hatar: ett gråtmildt oc(h sentimentalt fruntimmer.

Det har du haft vilja till! Jag råder dig, Ester, ändra dig...

lägg bort den där likbjudarminen...»

»Kan du begära att jag skall se glad ut några veckor

efter min mors död?» utbrast Ester häftigt.

»Den minen hade du, långt innan din mor dog. Dör

resten, jag har också sörjt en mor, så att jag vet hvad

den sorgen är. Men den berättigar en inte att se ut, som

om al;l lifvets glädje vore försvunnen...»

Ester svarade ej; hon satt orörlig med ögonen nedslagna

och öfver ansiktet en mask af trött likgiltighet. Slutligen

lyfte hon skyggt blicken; den dofva tystnaden förfärade henne.

Bengts ansikte var mörkt och hårdt, och det glimmade i

hans ögon likt de första blixtarna öfver en ovädershimmel.

»Akta dig!» utbrast han och höjde hotande handen mot

henne — »du vet inte hvad du gör, då du så här trotsar mig.

Om du inte ändrar dig... så... sannerligen för Gud...»

»Gör det,» hviskade Ester lugnt, fastän hela kroppen

skakade, »det blir jag som vinner...»

Men hans hand föll ej ned öfver henne. Han vände

sig hastigt om, tog i stället en stol och slängde den med

ursinnig kraft i golfvet,

»Jag fordrar att du ändrar ditt sätt, hör du! Har

du något att klaga öfver — är det något du vill ha ändradt

— säg bara ut, är det något du har att beklaga dig

öfver?...»

»Nej, ingenting, ingenting,» svarade Ester slött.

»Ingenting ... ingenting...» upprepade Bengt hånfullt,

»nå, om du ingenting har att beklaga dig öfver, hvad är

det då?»

Ester stirrade framför sig med en lång, drömmande

blick.

»Man beklagar sig icke öfver att våren är så kort, att

blommor vissna och att vackra sagor ljuga,» hviskade hon,

»man bara sörjer och saknar.»

»Om du med det där svamlet menar, att jag förändrats

mot dig, så är du själf skulden därtill. Jag var inte

den första af oss två, som ändrade sig. Och kom ihåg, attden enda verkliga sorg du har — och som också är min

ett barnlöst äktenskap, därtill är inte jag skulden...»

Ester ryckte till och blef ännu blekare än nyss.

»Hur kan du så obarmhärtigt röra vid ett blödande sår?»

»Ursäkta mig, jag visste inte alls att det blödde, du

har aldrig talat med mig därom •— så mycket som möjligt

har du visat dig likgiltig och känslolös... För resten,»

tillade han med tillgjordt vårdslös ton, »hvad tjänar det

till att sörja öfver hvad man ej kan få! Vill du något, så

gör processen kort och skaffa dig det — kan du inte få

det, så gör också då processen kort och trampa ihjäl din

önskan. Så har jag gjort, du kan göra detsamma — om du vill

... Inte läker man blödande sår med sura miner, så mycket

är visst...»

Hon svarade ej; orörlig, med nedslagna ögon satt hon

framför honom och lät de hårda orden falla som piskrapp,

dem man ej orkar afvärja. Då han tystnade, reste hon sig

upp, sade ett tonlöst: »godnatt» och gick mot dörren.

»Godnatt,» upprepade han lika uttryckslöst och vände

sig bort. Men då hon redan öppnat dörren, ropade han

efter henne:

»Kom ihåg hvad jag sagt dig — kom ihåg att jag har

rätt att fordra, om inte annat-, så tacksamhet af dig!»

Ester svarade ej och vände sig ej om. Men under

det hon gick till sitt sofrum, undrade hon öfver hur det

var möjligt, att en människa, kanske utan att vilja eller

mena det, alltid kunde träffa de uttryck, som mest af alla

skulle såra och plåga ett hjärta...

Den natten kom det ingen sömn i Esters ögon. Timme

efter timme satt hon vid sitt skrifbord med hufvudet lut-adt

i handen och blicken dystert stirrande framför sig...

Det är ett fruktansvärdt ögonblick, då en tanke som

länge likt ett formlöst, ständigt bortjagadt spöke smugit

omkring och försökt att gripa oss, plötsligen i tydlig gestalt

står framför oss och tvingar oss att se den in i hvitögat.

I sådana ögonblick är det, som om en hemsk klarhet fölle

Öfver det förflutnas lidande; vi förstå hvad vi förr ej

för-stodo, vi se hela det sluttande planet bakom oss, och det är

med ett fatalistiskt lugn vi tänka: »ja, så och ej annorlunda

ti. — T)e osynliga v ti g a ma.måste ju mitt öde utveckla sig, till denna punkt var

det jag dxefs.»

Ester hade så länge hört spökets tassande omkring

henne, att när det nu i nattens tystnad skarpt och tydligt

hviskade det förfärliga ordet i hennes öra, och hon gaf sig

frestelsen i våld, var det henne blott, som om ett stort,

efterlängtadt lugn glidit genom själen och vaggat all smärta

till ro.

Timme efter timme satt hon och lyssnade till hvad

denna fruktansvärda och dock så välkomna nattliga gäst

hade att förtälja henne. Det var lockande ord om hvila

och stillhet, om en djup, oafbruten ro, som ingenting kunde

störa... Den berättade dödens svårmodfga sagor för henne,

den målade evighetens frid öfver ett blekt, sofvande ansikte,

den hviskade så drömmande hemlighetsfullt, att hon

skakades af ljufva rysningar, om lindarnas sus och fåglarnas

sång på kyrkogården, där de lyckliga döda sofva och ej

mera känna lifvets kval och missräkningar... Men i graf vens

stillhet hör hon kväfda snyftningar, och en mörk skugga

faller på kyrkogårdens solbelysta sandgång, och ögon, som

varit hårda och kalla som stål, glänsa milda af tårar...

Det är kärleken som lefver upp i" döden... det är ångern,

som ger lif åt glömda ungdomskänslor. Och hon förlåter

allt — då man är lycklig, förlåter man så gärna... i

försoningens milda stämning upplösas alla missljud... Och

hvem är lyckligare än den som evigt sofver? Hvilken

för-sonare finnes, som liknar "döden?

Ja, döden skulle lösa tvånget, döden skulle återge hvad

lifvet tagit... en djup sorg skulle böja hans hjärta, och

då han sörjde och saknade, skulle han åter älska...

Hon hade ingen stor uppgörelse med lifvet. Hon skref

afskedsbref till två af sina barndomsvänner och ett bref

till Bengt, så besökte hon några fattiga, åt hvilka hon gaf

allt hvad hon ägde af penningar, och sedan ansåg hon sig

beredd till det fruktansvärda steget.

Alltifrån det ögonblick, själfmordstanken gripit henne,

hade hon ej känt någon tvekan; hon måste dö, emedan

hon ej kunde lefva, det var den enkla slutledning hon

uppställde och följde. Mörkret omkring henne och inomhenne var för stort, hon måste ut därur, hon måste bli loss

från detta förfärliga hjärtetvång, som dag för dag hotade att

sonderklämma henne.

" Fruktan eller samvetskval kände hon icke heller.

»Hvar-för tycka människor, att själf mord är en synd?» tänkte hon.

»Allt det som andra skatta så högt: rikedom, skönhet,

samhällsställning, allt det har jag och kastar själfvilligt ifrån

mig för att gå och uppsöka min fattiga moder och få litet

kärlek, som jag inte kan lefva utan. Men hvad är det

för synd i det? Jag är alldeles saker på att Gud dömer

annorlunda... jag är alldeles säker på, att när jag vaknar

efter döden, skall Han taga emot mig med kärlek och tröst,

och så skall jag åter förenas med mamma, och jag skall

få smyga mig in i hennes famn som förr och hvila där för

evigt, och lifvet, det rysliga, ljugande lifvet, skall vara glömdt

och utplånadt...»

Natten före den dag, hon béstämt till sin dödsdag, hade

hon en underlig dröm. Hon tyckte att hon befann sig på

ett stort gästabud i något främmande besynnerligt hus. Hon

såg flera af sina bekanta skymta förbi, allas ansikten hade

ett oroligt, spändt uttryck — en mystisk, högtidlig

stämning härskade bland gästerna. Rundt omkring sig hörde

hon nyfikna ifriga hviskningar: »vet ni att fru Hermanson,

den fattiga modisten, har kommit ned från himmelen och

finns härinne?» Ester tyckte att hon själf var medveten

om att modern skulle vara där, och hennes själ var fylld af

denna hemlighetsfulla tjusning, som man känner endast i

drömmen, då en omöjlig längtan tillfredsställes och

fantastiska syner fylla ens inbillning. Plötsligen fick hon se modern

sitta ensam i en soffa, alldeles sådaji hon varit i lifvet,

klädd i en mörk ylleklädning och med en liten hvit krage

öfn halsen. En outsäglig känsla af glädje genomströmmade

henne, hon ville kasta sig ned för modern och omfatta

hennes knän, men hon kom ej fram, ty alla gästerna trängdes

omkring soffan och hälsade med vördnadsfulla bugningar

på den nykomna. Slutligen fick hon äfven se Bengt komma

fram; han ställde sig midt framför modern och bugade

sig ändå djupare än de andra, med armarna korslagda öfver

bröstet. »Bengt, Bengt, hur kommer det sig att du hälsarså?» utbrast Ester, »mamma, som du så ringaktade!»

—-»Ack,» svarade Bengt ock såg på henne med ett vemodigt

leende, »då förstod jag så litet, jag förstod ej den

himmelska högheten...» Utom sig af sinnesrörelse kastade Ester

sig ned för moderns fötter och gömde sitt ansikte i hennes

knä, Vid denna rörelse vaknade hon, tårarna strömmade

utför hennes kinder, och bröstet gick i häftiga vågor, liksom

hade hennes själs djupaste djup blifvit upprörda.

Stämningen från denna dröm följde henne länge efter

uppvaknandet och bortjagade dödstankarna. De högtidliga

orden: »den himmelska högheten» ljödo i hennes inbillning

med en manande klang af kyrkklockor, och hon grubblade

länge öfver det underliga i att just Bengt var den som

uttalat dem.

Men allt som dagen framskred, gled drömmens stämning

bort, och hon greps ånyo af den själfmordets ande, som likt

en svindel ur djupet drog och lockade henne.

På eftermiddagen reste Bengt ut till Vånge för att ej

återkomma förrän följande dag, och sedan Ester ordnat

litet i sitt rum och mörkret fallit på, lämnade hon det hem,

dit hon inträdt med så sköna drömmar om lifvet, och där hon

sett alla dessa drömmar upplösas och försvinna, och skyndade

med snabba steg ut ur staden. Den väg hon gick förde henne

till en gammal ångbåtsbrygga, där hon visste, att vattnet var

djupt, och där ingen skulle se henne.

Det var en lugn afton, icke ett löf rörde sig i de

höst-glesa trädens kronor, men ute på fjärden gingo dyningar af

föregående stormar, som kommo den blanka ytan att häfva

sig i långa vågor och framlockade ett underligt suckande

ljud ur hafvets famn. Genom aftonens tystnad hördes dånet

från bränningarna likt en aldrig stillad kvidan från ett plågadt

bröst; längst ute vid synranden, där fjärden öppnade sig

mot hafvet, blänkte fyrens sken, och stjärnorna tindrade så

skarpt, som de göra endast i klara höstnätter.

Naturens högtidliga stillhet, hafvets vemodsfulla

klagande suckar, den djupa ensamheten, allt sammansmälte

med den dödslängtan, som fyllde Esters själ, och kom tankarna

att liksom sakta glida in i en försmak af den eviga hvila,

som snart skulle sänka sig öfver henne.Hon såg sig omkring; intet lefvande väsen syntes till,

långt i fjärran från andra sidan staden hörde hon det

ängsliga, långdragna ljudet af en hunds tjutande, och ute på

fjärden glänste ett rödt sken från lyktan på en ångare, som

gick ut till hafs... Hon svepte kappan omkring sig,

sammanknäppte händerna och såg upp mot himmelen, under det

hennes läppar rörde sig till en tyst bön...

Midt framför henne glänste en stor stjärna, som hängde

likt en dallrande ljusdroppe i rymden. Länge betraktade

hon den, en barndomspsalm rann henne i minnet, och hon

upprepade den halfhögt för sig själf. Så lät hon blicken

flyga öfver himlahvalfvet, där millioner stjärnor, planeter

och nebulosor väfde sina ljusbilder i strålande prakt. En

förnimmelse af evigheten, det stora, mäktiga, ofattbara,

som i sitt svindlande djup återspeglar gudstankens majestät,

väcktes i hennes hjärna och förjagade den smärtans

dom-ning, som så länge legat öfver henne. Hennes blickar ilade

från den ena stjärnan till den andra, hennes fantasi

vidgades, de svaga, ljustöcknen blefvo aflägsna, hemlighetsfulla

världar, solsystemer, som i det oändliga följde på

hvarandra. Evigheten... hennes tankar förvirrades, hon blef

rädd, som om hon plötsligen känt en spökhand på sin axel

... Hvad ämnade hon väl? Ensam gå ut i detta förfärliga

ändlösa... kastas ut, försvinna som en atom i rymden?

Gud — hon kände ju honom ej, hvar fanns Han, hvem var

Han, hvar bodde Han bland alla dessa myriader världar?

Modern — skulle hon väl återfinna henne — kanske hon

redan förgåtts, försvunnit, förintats i de bottenlösa djupen...

En hemsk känsla af ödslighet sammanpressade hennes

hjärta, och hon blickade ångestfullt ned i vattnet vid sina

fotter för att där återfinna den förnimmelse af dödens frid,

som flytt henne. Men återskenet af den stora stjärnan

darrade på vattenytan, liksom mötte henne äfven där nere

evighetens mystér.

»Evigheten... hvad är evigheten... hvad är lifvet?...

Hvart gå vi... hvarifrån äro vi komna, hvarför lefva vi

lifvet med alla dess kval och missräkningar?»

Medan dessa tankar, väckta ur en lång domning,

yrvakna susade genom hennes hjärna, tyckte hon sig plöts-ligen höra Bengts stämma uttala, alldeles som i drömmen,

med ett vemodigt tonfall de högtidliga orden: »vi förstå så

•litet af den himmelska högheten...»

Hur underligt att Bengt, den religiöst likgiltige Bengt,

med hvilken hon knappast talat ett ord om Gud eller

evigheten, skulle ingripa i hennes själslif med ord, som säker- *

ligen i verkligheten voro honom främmande!

Nej, hon kunde icke dö nu, det föreföll henne som

hade hon väckts af en underlig, stark verklighetsvind, som

mot hennes vilja tvang henne tillbaka till lifvets strider...

Något nytt hade kommit in i hennes själ: en dunkel,

ännu konturlös förnimmelse af, att hon var skapad för

denna evighet, som uppenbarat sin tillvaro för henne och

skakat upp henne ur själslifvets slummer — den tillhörde

hon, för den måste hon lefva...

Aldrig förr hade den tanken, att hon var en

evighets-varelse, gripit henne; jordelifvet, den tillfälliga formen för

hennes varande, hade järnhårdt bundit henne med sina sorger

och fröjder, sina begär och sin längtan; vid graf vens rand,

på branten till det stora djupet, flög för första gången aningen

om tillvarons mening genom hennes själ...

Hon lämnade bryggan och återvände till staden. Med

förtviflans snabba steg hade hon nyss ilat dit bort, viss om

det mål hon gick emot; långsamt och tvekande likt en som

går emot sin vilja, tvingad af någonting, som gripit fast i

denna vilja, gick hon tillbaka till sitt hem. Då hon

kommit ett stycke på vägen, stannade horn, vände sig om och

kastade en lång, drömmande blick utåt hafvet...

Det första hon gjorde efter sin hemko nst var att rifva

sönder brefven till Bengt och sina bägge ungdomsvänner.

Så tog hon ned bibeln från bokhyllan, där den stått orörd i

många månader. En liten andaktsbok, som modern gifvit

henne, var den enda religiösa lektyr hon hade; i den

brukade hon läsa om kvällarna, då hon var mer än vanligt

sorgsen, men hon tyckte nästan alltid, att hvad hon läste,

var tomt och uttryckslöst.

Hon satte sig framför sitt skrifbord, lade handen på

bibelns pärm och hviskade:. »Gud, om det var du, som hindrade mig från att dö,

så måste du också lära mig att lefva...»

Hon öppnade bibeln på måfå. Den föll upp vid 90 :e

psalmen, en bön af Mose, gudsmannen. Ester läste:

»Herre, du är vår tillflykt från släkte till släkte. Förr

än bergen danades och du skapade jorden och världen, är

du, Gud, från evighet till evighet. Du låter människorna

vända åter till stoft, och du säger: vänden åter, I människors

barn! Ty tusen år. äro i dina ögon såsom den dag, som i

går framgick, och såsom en nattväkt. Du bortsköljer dem;

de äro såsom en sömn, de äro såsom gräset, hvilket om

morgonen frodas... Lär oss betänka att vi dö måste, på

det att vi måtte förståndiga varda! Herre, kom åter! Huru

länge? O, var dina tjänare nådig!... Gläd oss i mån af de

dagar, du har plågat oss, i mån af de år vi varit olyckliga!...»

Då Ester slutat läsningen, runno tårarna utför hennes

kinder. Psalmens högtidliga stämning, genomströmmad af

suset från seklernas vingslag och af urtidens dunkel,

sammansmälte på ett gripande sätt med det stjärnornas och

nattens majestät, som nyss förtäljt henne evighetens saga.

Hon kände sig skakad i sitt väsendes innersta, det föreföll

henne, som om Gud i ensamheten och tystnaden för första

gången gått förbi henne och som om hon förnummit en fläkt

af hans anda.

Hon sjönk på knä och gömde sitt ansikte i händerna.

Det var inga klara, tydliga tankar, som uppstego inom

henne, det var icke ord, icke ljud, som kunde höras, som

gingo öfver hennes läppar; något outsägbart, ofattligt sänkte

sig i denna stund ned öfver hennes själ, ljuft och stilla som

den tröstande smekningen af en moders hand.

EL

Aldrig har någon Varit mera ensam i sitt sökande efter

ljus än Ester. Modern, som nu mera än någonsin skulle

ha varit hennes förtrogna, var borta, med sin man kundehon ej tala, och i hela deras umgänge fanns ingen, som

skulle ha förstått henne. Flera gånger tänkte hon

uppsöka församlingens kyrkoherde och bedja honom om hjälp;

men nu som alltid ställde sig skyggheten emellan henne och

ft varje hennes försök att öppna sitt hjärta. Det inbundna,

slutna, detta af enslig fjällsjö, som fanns i hennes natur,

och som ibland framskymtade i de glada barnaögonens

dröm-fyllda blick, drei henne nu att utan människors hjälp på

egen hand leta sig fram till sanningen, endast ledd af

skriftens ord och Guds stämma i hennes inre.

Hon hade en stor hjälp däri, att hon förr så litet läst

i bibeln, och att den nu därför yar något nästan nytt för

henne. Dess sköpheter framträdde genast lefvande och

skarpa för henne, de stördes ej af de andelösa minnesord,

som så ofta ligga som bly på den sökande tanken.

Dag och natt bad och läste hon, antecknade och

jämförde, sedan hon skaffat sig flera arbeten i bibeltolkning.

Hvad hon ville var att få klarhet öfver den underliga

själs-tilldragelse, som timat den afton, då hon stod framför

dödens port, och denna slogs igen framför henne, och lifvet

grep henne ånyo. Det hade varit en storm inom henne,

en omstörtning, ett tändande af nya krafter — nu ville hon

finna depna själsprocess tolkad af Guds ord. Hon hade

ju ofta hört modern ,tala om »nya födelsen», var det månne

något sådant, som händt henne?

Så kom hon till det ställe, där andelifvets

hemligheter samlas i sin djupaste brännpunkt: Jesu samtal om

natten med Nikodemus. Det gick liksom en andlig stöt

igenom henne, och en våg af klarhet strömmade öfver

hennes själ. Och i det ögonblicket tändes i hennes hjärta en

så stor kärlek till denne Jesus, som tydt henne lifvets gåtor,

som osynlig stått vid hennes sida, då hon ville störta sig

i afgrunden, och som nu med några enkla ord ledt henne

till sanningen. Honom ville hon tillhöra hela sitt lif, i

honom skulle hon återfinna sitt förlorade jag, sin brustna

personlighet, genom honom skulle evighetsvarelsen inom

henne växa, utveckla sig, och hon skulle bli hvad Gud ämnat

henne till...

Allting blef henne så förunderligt klart, att hon nästankände sig bäfvande därför. Var detta ej öfvermod — hur

kunde det vara möjligt, att hon, en obetydlig, olärd kvinna,

såg de lifvets sanningar, som tänkare och lärde grubblat

sig trötta på? Men så mötte henne Jesu ord: »Jag tackar

dig, Fader, att du har doLt det för de visa och uppenbarat

det för de fåkunnigä.» Ja, så var det, lifvets djupaste

sanningar skulle för alltid bli dolda för kunskapen och grubblet,

om de ej letades med trons och kärlekens slagruta. Inga

kunskaper, ingen visdom kunde lära ett öra att i en brusande

orkester höra en tons sjunkande, ej heller att i lifvets

brus förnimma den innersta skälfningen af ett

evighets-törstande hjärta... Och lika litet kan något annat än tron

och kärleken se den värld, hvars grundvalar bära dessa

namn...

»Detta är således pånyttfödelsen,» tänkte hon, »att se

Guds rike, att se det fördolda arbetet, att födas till

evig-hetslif, att få syn på evighetsvarelsen inom mig själf och

andra. Det är därför alla, som inte känna Kristus, dö

osaliga, det som skall lefva evigt är ännu ej födt hos dem,

de dö jordbundna, de dö i sitt kött — »det som är födt

af kött är kött»... Och jag var så nära att dö — att

gå igenom det stora mörkret, medan evighetsvarelsen ännu

»of inom mig... intet uh der att jag fasade för evigheten,

när jag först såg in i den... Nu vet jag också, hvarför

pånyttfödelsen är detsamma som att k ä r 1 e k tändes i hjärtat

— då man förnimmer evighetsvarelsen inom sig, börjar

man älska sina medmähniskor... Jag, hur... hur...

hatade jag inte i mitt hjärta Bengt, emedan jag bara

kände det som är af kött — nu vet jag, att också hos

honom finnes en evighetsande... den älskar jag, den vill

jag bedja och älska fram hos honom...»

Och under det hon läste, grubblade, forskade, bad, var

det som om hon småningom funnit igen den

personlighets-känsla, hon under dessa senaste år förlorat. Bit för bit

hittade hon igen af sig själf och fogade dem samman i ljuset af

Guds ord. Inom henne växte nya krafter; allt det, som under

trycket af Bengts hårdhet och smärtans sugande makt

vacklat och fallit, reste sig ånyo och samlade sig i klara

konturer kring en bestämd punkt: hennes väsens fördjupade ochförinnerligade kärna. För första gången i sitt lif stod hon

medveten inför sitt eget jag; det för hennes individualitet

säregna kom fram, och hennes fördunklade andliga

fysionomi bl ef klar och fast.

Emedan hon ej haft någon mänsklig hjälp och ej lärt sig

några vissa termer och uttryckssätt, utan stått alldeles

ensam med Gud, fick hennes omvändelse en helt och hållet

själfständig karaktär. Det milda, djupa svärmeri, som var

grundtonen i hennes väsen, drogs fram af det nya andliga

lifvet och bredde en glans af poetiskt skimmer däröfver.

Då hon första gången efter sin omvändelse kom till kyrkan,

grep henne de höga hvalfvens stämning med hänförande

makt, och psalmsången invaggade henne i ljuiva, tidlösa

drömmar. Hon tyckte att Guds majestät på en gång tryckte

henne till jorden och lyfte henne öfver henne själf, orgelns

toner brusade fram ur evdghetsdjup, från hvilka hon hörde de

saligas lofsånger, och moderns förklarade ansikte strålade

emot henne med ett leende, som kom henne att rysa af längtan

och :sällhet... .

Småningom, utan att Bengt och Ester i början tänkt

därpå, inträdde en ändring i deras ömsesidiga förhållande.

Ester sade numera aldrig emot Bengt, det trotsiga i hennes

sätt, som .verkat likt elektriska gnistor på despotismen i

hans lynne, var liksom bortblåst. Däremot gjorde hon hvad

hon på senare tider alldeles lagt bort: hon kom med

förslag, och hon tog inititativ, och hon inlade däri en kraft, som

väckte Bengts undrande häpnad. Ja, hon var förändrad,

på några månader oerhördt förändrad; där han förut stött

på ett intet eller ock något vekt och tårdränkt eller trotsigt

skälfvande, där mötte han nu en fasthet, som han ej kunde

rubba. Hvad var orsaken härtill, hvad hade händt? Bengt

förstod det icke, och som vanligt sköt han, så mycket han

kunde, ifrån sig dessa tankar, som alls icke voro honom

behagliga. Men icke desto mindre erfor han ibland en

stickande nyfikenhet vid beröringen med den hemlighetsfulla

kraft, som dag för dag tycktes gripa omkring sig i

hemmet och liksom utdana hans hustrus drag till en ny bild för

honom. Det var isynnerhet e n förnimmelse, som stundom

till och med kunde fylla honom med dof harm, en förnimmelse,som han ej. ens ville erkänna för sig själf: att han vid vissa

tillfällen liksom krympte ihop inför Ester, att hans ord, som

förut klingat så mäktiga och fulltoniga, då han utslungat

dem, nu kunde studsa tillbaka och blott lämna efter sig

ett fult surrande eko,..

Under första tiden efter sitt möte med Gud var Ester

liksom försjunken i en salig dröm om den kärlek, som

dragit henne tillbaka till lifvet, och som likt en dold källa

sipprar fram ur tingens yta, och hennes öppnade andeöra

var ständigt sysselsatt med att lyssna efter det ljufva

hemlighetsfulla sorlet därifrån. Men det kom en stund, då hon

vaknade ur detta drömlif, då verkligheten ånyo grep henne,

och då hon kände, att tillvaron nu ställde nya kraf på henne.

Hittills hade hon gått som en skugga i sitt hem; hon hade

varit en vacker leksak i salongen, en elegant bordsprydnad

vid Bengts middagar, men ingenting annat; nu reste sig

hennes samlade, medvetna personlighet och kräfde som sin

rätt och plikt att själf härska i sitt hus.

Men hon stötte på ett motstånd starkare än hon

beräknat. Att besegra Bengt, därtill funnos många

möjligheter, kanske flera än hon ens anade, men att besegra

hans gamla hushållerska, därtill fanns icke en enda.

Mamsell Charlotte ville icke lämna ifrån sig tömmarna; alla

Esters försök i den vägen" tillbakavisade hon såsom ömkliga

och löjliga, och då Ester ville imponera på henne med

stränghet, log masell Charlotte ett leende, som skulle ha isat

själfva Bengt, om han sett det. Det fanns icke så mycket

som den minsta lilla springa i den järnhårda mur af

högmod och dåligt lynne, bakom hvilken mamsell Charlotte

för-skansade sig mot Esters alla intrångsförsök.

Då fattade Ester ett ödesdigert beslut: att säga upp

mamsell Carlotte.

En förmiddag — Ester tyckte det vore bäst att handla,

medan Bengt var borta samlade hon allt sitt mod och

gick in i kammaren, där mamsell Charlotte — som hade köksa

under sig och således kunde ägna flera timmar af dagen åt

läsning och sömnad — satt och stickade i största lugn. Då

Ester kom in, vände hon litet på hufvudet och gaf Ester en

blick, som kom det hopsamlade modet att sjunka ihop likt snö-mos för en hvass solstråle. Men det förtviflade i Esters

lage blef henne en hjälp, hon hade så drifvit saken till sin

spets, att hon ej mera kunde komma undan, hur gärna hon

än skulle ha velat springa sin väg.

»Jag vill säga Charlotte,» började hon med lugn, nästan

kärf ton, »att jag tror det är bäst vi skiljas åt. Charlotte

behöfver hvila efter sin långa, ansträngande tjänst, och

jag är för ung att ha en så gammal tjänarinna. Vi passar

inte för hvarandra.»

Det blef en djup, dyster tystnad efter dessa

fruktansvärda ord, som trots det lugn Ester visade nästan kommo

henne att storkna. Hvad mamsell Charlotte innerst kände

och tänkte, fick Ester vara i okunnighet om, ty hon satt

där som en egyptisk sfinx med sammanpressade läppar och

halfslutna ögon. Slutligen sade hon kort: »Ja, det är nog

bäst det, för det kan ingen människa tjäna under en så

elak, trätlysten människa som hennes nåd.»

Men med dessa ord bröts spetsen af Esters rädsla.

Den humoristiska punkten i hennes lynne träffades på ett

oemotståndligt sätt af tanken, att den stora, morska mamsell

Charlotte med sin örnnäsa ej skulle kunna reda sig med sin

späda, veka matmoder; alltsammans slog öfver i löje, och

hon brast ut i skratt. Men det skulle Ester ej ha gjort,

ty därmed löste hon vredens andar inom mamsell Charlotte,

och de voro ej få, ej heller små, utan väldiga makter, som

på ett ögonblick läto en hel skur af ursinniga ord strömma

från hennes läppar. Ester gjorde inga försök att försvara

sig; sedan hon ett par gånger fåfängt ropat ett: »tyst, tyst,

för all del tyst»... vände hon mamsell Charlotte ryggen och

skyndade ut ur kammaren. Men mamsell Charlotte

be-gaf sig ut i köket, gaf den förbluffade köksan en knuff,

så att denna tumlade långt ifrån spiseln, slängde utan den

minsta anledning spisringarna rundt och fortfor att ropa

åt sina grytor och pannor, både åt dem som hade öron och

åt dem gom icke hade det, att hon af hjärtat beklagade

sin goda, fromsinta husbonde, som fått en sådan

härsklysten och argsint kvinna till hustru, och tillade allt emellanåt

en hemsk hotelse: »Det här ska hon få ångra hela sitt

återstående lif.»Då ister kom in i sitt rum, kände hon först en stor

lust att rasta sig ned på soffan och gråta åt Iifvets små

olyckor, men hon öfvervann denna känsla, hon var viss på

att hon gjort sin plikt, hur svårt det än varit, och den

vissheten hjilpte henne att skaka af det obehagliga intryck

hon fått af mamsell Charlotte.

På eftermiddagen, sedan kaffet serverats, sade Ester

litet osäkert och brådskande:

»Bengt, jag har någonting att berätta dig... något som

händt.. .>

»Så-i! Hvad då, du ser så upprörd och högtidlig ut...»

»Jo — jag har sagt upp gamla Charlotte till

flyttning ...»

Bengt blef så förvånad, att han ej kunde svara, endast

stirra på Ester med en min, som om hon talat i sömnen

eller som om hennes tankegång blifvit rubbad.

»Det menar du inte,» sade han slutligen kallt.

»Jo, det menar jag,» svarade hon ifrigt, »det måste

ske, Charlotte hade fått alltför stort insteg här, hon härskade

som en despot både bland oss och tjänarna, och långt

ifrån att hon skötte hushållet bra, som du inbillade dig,

var hon en stor slöserska. Det är hon som styrt allting här

- allting... jag hade inte ett ord att säga, om jag än

ville göra några förändringar, kunde jag det inte...

Därför har jag känt det som en plikt att säga upp henne...»

»Men tycker du inte, att du också borde ha känt det

som en plikt att först rådfråga mig?» svarade Bengt med

en iskall ironisk blick.

»Jo,» svarade Ester rodnande, »det är nog sant, och jag

ber dig förlåta, om jag felat. Men jag måste erkänna, att

jag gjorde det med afsikt... jag menar att det var med

af-sikt jag icke frågade dig, ty jag var fast besluten, att

Charlotte skulle flytta, och jag var rädd för motsägelser från

dig... Ty jag vill inte längre gå som en skugga i mitt eget

hem, jag vill inte mötas af onda och hånfulla miner, när

jag säger till, att mat skall bäras till fattighuset, eller att

några små fattiga barn skola komma och äta i köket. Jag

vill känna att jag som Ester Falkenstern har förpliktelser,inte bara förmåner... Och allt detta kunde jäg inte få så

länge den gamla tyranniska Charlotte var kvar...»

Bengt satt tillbakalutad i stolen och fixerade Ester med

halfslutna ögon. Hans vrede var försvunnen, en underligt

plågsam nyfikenhet rörde sig i hans inre.

»Ester,» sade han slutligen utan att visa något äf den

sinnesrörelse, han i själfva verket kände, »hvad har händt?

Sedan ,en tid tillbaka är du dig inte lik... någonting har

inträffat... det är som stötte jag på något främmande hos

dig... jag har känt det länge, nu vill jag hveta hvad det

betyder... hvad... alltnog... hvad har händt?»

»Jag är glad att du frågar mig,» svarade Ester upprörd,

»många gånger har jag velat tala med dig, men inte kunnat

... inte vågat... Ja, Bengt, det har händt mig något mycket

underbart... jag har funnit ett fäste i lifvef, jag, som

kastades af och an likt ett flarn, som inte förstod mig själf,

som var vapenlös emot allt och alla, jag har funnit en

midtpunkt i lifvet, och i den midtpunkten har jag

återfunnit hela mitt kringkastade, söndersplittrade jag... och

det har skett därigenom, att jag af min frälsare Jesus

Kristus har blifvit förd till tron på Gud och fått lära mig

att kalla honom Fader...»

»Det vill säga du har blifvit läserska,» sade Bengt med

en blick af det djupaste förakt, »men hur i all världen har

det gått till? Jag har inte sett ett spår af det oundgängliga

mediet* prästen... predikanten... kolportören...»

»Jag har icke haft något medium* Gud har själf talat

till mig ur sitt ord, ja, från sin himmel,» svarade Ester stilla,

och i hennes uppåt riktade blick kom ett uttryck af ljuft

drömmande svärmeri.

»Nå ;— jag borde ha förstått något dylikt — det fattades

detta, för att vårt hem skulle bli riktigt gladt och vår

äktenskapliga lycka fullkomlig. Och som första frukten af

din så kallade tro jagar du bort en trotjänarinna. Är det

någon mera du vill ha ur huset? Kanske du önskar afskéda

mig — säg bara ut, jag skall försöka gå din önskan till

mötes utan någon större saknad, det kan jag försäkra

dig...»

»Tyst, tyst, Bengt, tala inte så hårda ord, jag har inteförtjänat det! Jag hoppas tvärtom, att jag med Guds hjälp

skall göra dig lyckligare, än du någoinsin varit. På

spillrorna af vår krossade lycka skall något nytt uppbyggas,

kanske inte så skönt och svärmiskt, som vi en gång tänkt oss

— men i stället något som alltid varar...»

»Spillrorna!» högg Bengt in, och det kalla föraktet

i hans röst skiftade till het vrede, »det vill säga du har

hitintills endast varit olycklig? Det är glada och

upp-lifvande nyheter du kommer med...»

»Ja, Bengt, jag har varit så olycklig en kvi(nn,a kan

vara... jag har varit så sorgsen och trött, att jag hatade

lifvet... mitt hjärta har blödt, tills det ej mera kunde

blöda...»

»Du är ju vansinnig, Ester, hvad i all världen har du

haft att sörja öfver?...»

Ester lutade hufvudet i handen och såg framför sig med

en sorgset drömmande blick.

»Kommer du ihåg hur du var emot mamma?» sade hon

slutligen med låg stämma.

»Mot din mor? Ja, det minns jag fullkomligt. Jag

minns att jag alltid var vänlig och artig emot henne, att

jag bjöd henne till mitt hem och att jag ville draga försorg om

hennes ålderdom, fastän hon var nog älskvärd att betacka sig

för mina erbjudanden. Så att det kunde väl inte vara någon

anledning till sorg?»

Det klack till i Ester. Hon erinrade sig hur hon en

gång ljugit för Bengt, och hon kände att hon nu måste

omtala det.

»Först och främst vill jag säga dig, Bengt, att det

ej var mamma, som afslog ditt erbjudande. Jag omtalade

det aldrig för henne...»

»Du ljög således, när du sade att du gjort det?»

»Ja. Tanken att du kanske skulle tvinga mig att framföra

ett förslag, som, det visste jag, skulle såra mamma, eller

ännu värre själf framföra det, gjorde mig så rädd, att jag

knappast visste hvad jag sade. Du hjärtskrämde mig, som

du så ofta gjort...»

Bengt svarade ej; han gaf Ester en föraktfull blick,

ryckte på axlarna och vände sig bort»Så, Bengt, fortsatte Ester, »vet du Uka val >om jag,

att du i själfva verket ingenting liögre önskade än att bli

af med stackars mamma. Man kan ju säga h/ad man

vill, man kan använda en mängd granna fraser för att dölja

sanningen, det har i allmänhet varit din taktik — men

sanningen var, att du hänsynslöst ville skicka bort mamma,

därför att hon var för tarflig...»

»Nu ljuger du igen, Ester!» afbröt Bengt >ch slog

handen i bordet, »hvad du kallar hänsynslöshet vai i stället

finkänslighet, jag visste hur många obehag både du och

din mor skulle få genom er olika samhällsställring, och

dem ville jag bespara er, fast du aldrig förstod nig, utan

vände allt till ondo. Och att jag inte är alldeles likgiltig

för sådant som börd, rikedom och bildning, det fir du

ursäkta mig, jag är i det fallet åtminstone inte säirre än de

flesta människor...»

»Du visste hur gränslöst jag älskade min mor.» fortfor

Ester, utan att ge akt på hans sista ord, »och du visste,

att just sedan jag kommit i en så lycklig samhällsställning,

skulle det bli min största fröjd att göra lifvet gladt för

henne. Du visste, att om hon skickats bort, därför att hon

var besvärlig för oss, skulle hon ha dött — och for resten

jag också...»

»Nej, ursäkta mig, det visste jag inte. Att dt älskade

din mor, det såg jag nog, och det fann jag både naturligt

och vackert, men den sjukliga, uppjagade passion du hade

för henne, den förstod jag inte förrän senare. Jag trodde

att du var en normal kvinna, Ester, en som kunde äska först

af allt, men det var inte så, det är bara ditt ltseende,

som är en kvinnas — under det är tomhet... tonhet och

halfgalna fantasier...»

»Bengt, du är orättvis emot mig! Jag älsrade dig

så högt en kvinna kan älska — du var min hjälte, nit t ideal

— min Gud, ty jag hade ingen annan då, Men du krossade

inte bara mitt hjärta med din hårdhet, du krosside hela

min varelse, hela min personlighet. Du begärde att jag

inte skulle ha en egen åsikt, knappast en egen tanke.

Allt skulle gå upp i dig, i mina nya förhållancbm. Jag

skulle vilja allt hvad du ville, äfven om detta var någon-AUGUST BONDESONS

a

Under senaste åren har från undertecknade förlag

startats ett flertal billighetsserier af våra förnämsta

författares arbeten. Utom l-kronas-biblioteket: »De Bästa

Böckerna», som omfattar modern och klassik svensk

skönlitteratur sam populärvetenskap, har sålunda utgifvits och

är under utgifvande: August Strindbergs Mästerverk, Per

Hallströms Berättelser, Gustaf af Geijerstams Äldre

Romaner, Oscar Levertins Samlade Skrifter i billighetsupplaga,

Mathilda Roos’ Samlade Berättelser, Ernst Ahlgrens

Romaner samt ännu ett antal fristående billighetsböcker

såsom Verner von Heidenstam i urval, August Strindberg

i urval och Hjalmar Söderberg, Valda Sidor. Priset på

alla dessa variera mellan 1 och 2 kronor.

Som en tillökning till dessa billighetsserier af moderna

svenska författare kommer nu ÅUflUSt

Bondesons Berättelser ä 1 kr volymen

omfattande följande 6 volymer: John Chronschoughs memoarer

l och II, Aldre allmogehistorier, Nya allmogehistorier, /

G/im-minge och Kr öp Unge, M. V. K. Början är gjord med den

svenska litteraturens otvifvelaktigt kvickaste och roligaste

satir: John Chronschoughs memoarer I.

Själf utgången ur ett bondehem har Bondeson långt

djupare och sannare än andra svenska författare förstått

och skildrat den svenska bonden såväl i hans dagliga

arbete som vid festliga tillfällen, och hans sunda och

älskvärda humor här gjort hans skildringar sällsynt roliga

och lättlästa. Det är också denna ständigt sprudlande

humoristiska ådra som gör hans satirer till sådana

oöfver-träffade mästerverk.

ALBERT BONNIER.

Stockholm. Alb. Bonniers boktryckeri 1908.ting för mig motbjudande och sårande. Men du begärde

något orimligt. Du glömde en sak: att, hur obetydlig

jag-var, var jag dock mig s j ä 1 f, inte bara en del af dig eller

ett eko af dina åsikter. Hur anspråkslös min personlighet

var, ville jag dock hellre vara den helt än en del af

någon annan. Men det förstod du aldrig. Du ville, att

Ester Hermanson skulle utplånas, den fattiga modistens dotter

skulle försvinna, och endast fru Falkenstern finnas kvar.

Men det gick jag inte in på; jag ville just alltid

för-blifva Ester Hermanson, min fattiga, ringaktade mors dotter,

fast jag var den rika firade fru Falkenstern... Detta var

min styrka, som icke ens din vilja kunde böja... Men

jag var nära att duka under i striden, jag höll på att gå

förlorad, ända till dess jag fann Kristus och genom honom

återfann mig själf...»

Bengt hade hela tiden betraktat Ester med en försmädlig,

hånande blick.

»Af hvilken nutidsprofet eller profetissa är det du lärt

dig de där rörande omsorgerna om ditt ’jag’ och din

"personlighet’?» sade han, då Ester tystnade. »Men nu vill jag

också hålla ett litet föredrag, nu ska vi uppvakta m i n

personlighet en stund. Du skall få höra hur jag anser

mig ha blifvit behandlad under denna tid, då du gått och

spelat martyr för dig själf. Du tror kanske, att det var

en ringa sak för mig att komma därhän, att jag erbjöd dig

min hand och öfvervann allt inom mig, som sade nej därtill.

Men nu skall du få veta, hvad jag skulle ha förtegat för

en god och kärleksfull hustru: att det var den svåraste

strid jag haft att utkämpa, och att endast det, att min kärlek,

som du så öfverlägset sett ned på, var så stark och ren

som den var, gjorde att jag kunde öfvervinna mig och erbjuda

en modehandlerskas dotter min hand. Jag kunde ha

handlat annorlunda mot dig, jag kunde ha lekt med dig,

jag kunde ha vunnit ditt hjärta och öfvergifvit dig...

Men jag besparade dig allt detta, emedan jag älskade dig

högre än min stolthet — och det vill säga mycket.

Jag-gaf dig ett namn af gammal adel, jag gjorde dig till en

af de rikaste kvinnor i Sverige, jag öfverhopade dig med

kärleksbevis, jag erbjöd din mor ett frikostigt underhåll,

7. — De osynliga vägarna.ja", jag var nog finkänslig att till och med vilja draga

försorg om hennes syster, en gammal mamsell, som jag aldrig

sett och om hvilken jag inte ens vet hvad hon heter. Jag

hade aldrig tänkt mig, att min hustru — om jag någonsin

gifte mig — skulle vara en "högättad och högt bildad kvinna,

sådan som min mor — men för din skull gjorde jag våld

på alla dessa nedärfda instinkter. Och nu kommer den

kvinna, för hvilken jag offrat allt detta, och blyges icke

att anklaga mig för, att jag krossat hennes hjärta och dödat

hennes "personliget’...»

Ester satt en stund tyst med nedslagna ögon.

»Det ät sant, att du gjort mycket för mig, Bengt,»

sade hon slutligen, »men du glömmer en sak: man lefver

icke af bröd allenast...»

»Nu vränger du återigen både mina ord och mina

handlingar. Det var ej bara bröd jag gaf dig — under låg

något ideellt, det mest ideella af allt — min kärlek, som gaf

mig kraft till alla dessa offer. Men det har du aldrig

förstått, !du har varit mera raffineradt högmodig än jag,

ty du har aldrig ens velat medgifvä, att det var något offer,

aldrig visat, och jag förmodar aldrig heller känt, någon

tacksamhet mot mig. Om jag icke vore för stolt, skulle

jag säga, att du krossat mitt hjärta med din köld och

din otacksamhet. Nu säger jag i stället: du har gjort

det kallt för dig...»

Ester satt ånyo tyst och kämpade med sig själf. I den

underbara, ljufva förnimmelsen af Guds kärlek, som smekte

hennes tankar och känslor, kunde bitterheten ej längre

lefva, den smälte nästan genast för den gudomliga värmen

i hennes själ.

»Bengt,» sade hon, i det hon reste sig upp och räckte

sin man handen, »om jag felat, om jag varit otacksam

och fordrande, ber jag dig af hjärtat förlåta. Jag vill

försöka bli en annan hustru åt dig nu!»

Bengt svarade ej genast Esters ord, hennes milda

stämma och tårade ögon förvirrade honom, så att hans

tankar liksom miste sin balans. Det flög igenom honom en

dunkel förnimmelse af, att äfven han borde bedja om

tillgift för någonting. Men denna förnimmelse undanträngdessnart af andra känslor. Han tyckte att hela denna scen var

någonting uppskrufvadt känslosamt, som retade honom. Med

ett stelt, litet nedlåtande leende mottog han Esters hand och

svarade kort:

»Ja, jag förlåter dig. Och nu låt oss försöka glömma,

hvad som varit, ingen vill det hellre än jag, sådana här

uppgörelser äro inte i min smak. Lifvet går ändå sin

obarmhärtiga gång, och vi få finna oss i, att det är en

mängd illusioner, som krossas däraf.»

Ester tryckte svagt hans hand tillbaka, böjde på

hufvu-det och lämnade med långsamma steg rummet. Hon var

lycklig öfver, att hon kunnat öf ver vinna sig själi och

erkänna det fel hon ansåg sig ha haft mot Bengt. Men

af den känsla af missräkning, som genomilade henne,

förstod hon, att hon hoppats att hennes bön om förlåtelse

skulle framkalla en dylik från Bengt. Med ett litet bittert

leende tänkte hon på, att Bengt aldrig kunde förneka sig

själf: nu som alltid hade han gått segrande ur striden,

nu som alltid hade han förstått att ordna deras inbördes

förhållande så, att rätten stannade på hans sida och att hon

varit den felande, som måst bedja om en förlåtelse, den han

storslaget beviljat henne.

X.

Det var en kall, grå novemberdag ungefär ett år efter

den stora förändringen i Esters lif. Ute gick hafvet i

isflakiga vågor, vattnet var ännu ej hårdfruset, men

skeppsfarten hade upphört, och vinter var i antågande. Ester

hade varit sjuk någon tid, nu var hon bättre, men hon måste

ännu hålla sig inne, hon kände sig trött, tog stärkande

medicin och låg på sin schäslong i sängkammaren och hvilade.

Hon läste mycket under denna tid", såsom hon alltid gjorde,

så snart hon hade tillfälle; men i dag föll allt emellanåt

boken ur hennes hand, tankarna började syssla med andraföremål, flöto omkring i orediga stämningar, gledo urdan

henne och upplöstes i ett slags halfvaken slummer.

Medan hon låg där, kom det till henne en dröm eller

en syn, som räckte alldeles lika länge, som slummern varade.

Hon tyckte att ett helt haf af sol strömmade in i det

dunkla rummet, vårblomsterdoft svepte sig omkring henne,

och fågelsången utanför hennes fönster blandade sina låga

melodiska toner med trädens sus. En känsla af outsäglig

glädje, af kraft och lifslust genomströmmade henne så

mäktigt, att då hon spratt upp ur slummern, var det som

om vårens ljus och ljud ännu böljade omkring henne och

långsamt gledo undan och upplöste sig i die mörka vrårna

af rummet. Hon slöt ånyo sina ögon, hon ville tillbaka

till drömlandet — och åter kom den sällsamma visionen

och smekte hennes sinnen. Då hon vaknade, logo hennes

läppar, och ögonen strålade med samma barnsligt ljufva

glans, som de haft under hennes kärleks första, svärmande

dagar. »Hvad är det?» "hviskade hon, »det är som om något

stort, outsägligt närmade sig... jag känner mig så

lycklig... allt som är dödt tyckes mig vakna upp igen... jag

tycker att jag åter är ung... och full af hopp och glädje...»

Hon reste sig upp, stod några ögonblick orörlig och

s äg framför si,g med en lång, drömmande blick...

Plötsligen flög en djup rodnad öfver hennes ansikte,

och strax därpå blef hon alldeles blek, men ej som man

blir det af förskräckelse eller sorg, utan som då färgen

flyr från kinden i stunder af lifvets djupaste, heligaste

allvar. Hon sjönk ned på soffan, dolde ansiktet i händerna

och satt länge så orörlig. »Är det möjligt, kan det vara

så?» hviskade hon, »nej, nej... jo, ack jo... för

längesedan borde jag ha förstått det, om inte mina tankar varit

så fjärran därifrån... om jag inte för längesedan gifvit

upp allt hopp... Och så har jag inom mig denna

underbara ljufva vårdröm, som måste berätta mig sin egen saga,

för att jag skulle förstå den...»

Under flera dagar var Ester ovanligt tyst och allvarlig,

men det var ett allvar, på hvilket glädjeskimret dallrade

liksom solljus öfver en mörk bergssjö. Hennes blick hade

fått ett frånvarande, inåtvändt uttryck. Ibland var hon såtankspridd, att Bengt ett par gånger måste upprepa sin

fråga, då hon förskräckt for upp och såg sig omkring, som

hade hon vaknat ur en dröm. Ibland kunde hon sitta och

se på Bengt med ett hemlighetsfullt leende, som dock genast

slocknade, så snart hans blick undrande mötte hennes.

»Hvad går åt henne?» tänkte Bengt, »hvad är det för

nya öfverraskningar hon nu bereder mig?»

Men sent en afton, då Bengt ännu satt uppe i sitt

rum och skref, kom Ester, som han trodde redan lagt sig,

åter insmygande, tog pennan ifrån honom, grep hans hand

mellan bägge sina och hviskade med underligt upprörd röst:

»Bengt, det är något jag ville säga dig... eller

snarare berätta... jag tänkte inte göra det i kväll, men jag

tycker inte jag har rätt att längre tiga... kom och sätt

dig hos mig ett ögonblick.»

Bengt såg förvånad på henne. Han tyckte icke om

att bli störd, och "han fann det olämpligt, att Ester som

nyss varit sjuk, anordnade förtroendeiscener vid midnatt

i stället för att ligga och sofva. »Kvinnor äro kvinnor,»

tänkte han, under det han långsamt reste sig upp, »de

skola nödvändigt göra saker så långa och invecklade som

möjligt. Kunde hon inte ha talat med mig nyss, om det

var så angeläget?»

Ester drog Bengt ned i soffan, smög sig intill honom

och sade, under det att hennes hjärta bultade, så att hon

tyckte att Bengt skulle höra dess slag:

»Bengt... det är något... ja... Bengt... har du

ingenting anat?»

Bengt såg ännu mera förbluffad ut.

»Nej,» sade han, »jag brukar aldrig ’ana\»

Då lade Ester sina armar kring hans hals, smög sig:

in i hans famn och hviskade några ord med låg,

darrande röst.

Bengt ryckte till, han blef alldeles blek, tårar stego

upp i hans ögon, och i det han lidelsefullt tryckte Ester

intill sig, svarade han:

»Nu har du beredt mig den största lycka, en människa

kan göra en annan, Ester...»

»Det är ej jag, Bengt, det är Gud...»»Det är du... det är genom dig...»

Han kysste hennes händer och utbrast:

»När?»

»När våren kominer... då kommer vår lilla älskling,

som vi så länge väntat på, och för med sig sol och ljus

och glädje till vårt hem ...»

Men allt ifrån det ögonblick Ester omtalade för Bengt,

att hon skulle bli mor, fick hon smaka en ny sida af hans

despotism, den ömma, efterhängsna, befallande kärleken.

Han vakade öfver henne med en omsorg, som hade något

af en mors innerlighet och en girigs rufvande på sin skatt.

Hon måste vårdas och uppvaktas af läkare och sköterskor,

hon fick aldrig gå ut ensam, Bengt följde henne som en

skugga, det hjälpte ej, att hon försäkrade sig aldrig ha

mått bättre än nu, och att hennes utseende blef mer och

mer blomstrande, Bengt envisades ändock med att

öfver-vaka henne. Om hon någon gång smög sig ut, medan

han var borta, ty hon tyckte om att få gå ensam och

drömma och tänka, fick hon alltid smaka klubbslagen af

hans missnöje, och han förstod ej att detta gjorde henne

mera skade än de längsta promenader.

»Vi ha en dyrköpt erfarenhet af hur det går, då man

ej är försiktig,» sade han mörkt, »vill du att den olyckan

skall komma öfver oss en gång till?»

»Men Bengt... jag rådde inte för det...»

»Du förkylde dig... ja, låt oss inte mera tala om

den saken, den är Gud ske lof förbi och glömd — låt

oss bara nu vara förnuftiga...»

Och Ester var »förnuftig», hon underk;. ,tade sig Bengts

alla fordringar, ja, hon lät honom till och med under de sista

veckorna bära henne uppför trappan. Ibland kunde det

visserligen hända, att hon kände sig trött på all denna

vård, som låg helt och hållet emot hennes sunda och

friska natur, och då flög det igenom henne en bitter tanke:

»Allt detta är ej för mig, jag viar en noilla förut, nu

har jag plötsligen blifvit en storhet, därför att jag får den

äran att bli moder åt en Falkenstern...»

Men hon jagade genast bort dessa tankar, de vorostrå och fula och passade ej tillsammans med drömmarna

i lennes inres stilla helgedom.

Ingen liten prins eller prinsessa kunde vara emotsedd

med större ifver, hela Falkensternska släkten, hela staden

och Vånge bruk voro i spänning af väntan på den blifvande

aritagaren. Bengt hade vidtagit kungliga anordningar för

den lillas födelse, läkare och sköterskor stodo beredda och

väntade blott på, att signal skulle gifvas.

Men Ester dref gäck med alla dessa anordningar.

En söndagsmorgon i maj månad, då alla knoppar svällde,

och guldstoft snöade från lönnarnas kronor, och solen, glittrade

på hafvets vågor, och skutorna gingo till sjöss, en

söndagsmorgon, just då kyrkklockorna ringde till högmässan, och

vårluftens dallringar buro dem öfver nejden, kom den lilla

efterlängtade och gjorde sitt inträde i världen som en

ljus-alf i sagans lyckoland. Bengt, som var ute vid sågverket,

efterskickades genast, men han hann icke hem, förrän allt

var öfver. Han blef så häpen, att det gått så utom hans

beräkningar, att han först måste hugsvala sin gäckade vilja

med en obestämd kärleksfull förebråelse för oförsiktighet,

hvarpå Ester skämtsamt svarade, att det verkligen varit

henne alldeles omöjligt att vänta. Bengt skrattade, den

lilla naturnödvändiga misstämningen dunstade bort som en

rökhvirfvel i klar luft, och jublande af glädje tog han emot

sitt barn, en liten vacker gosse med långt silkeshår i

nacken och ett par klara, mörka gasellögon under de blåhvita

ögonlocken...

Men Ester försjönk i en djup slummer, ur hvilken hon

allt emellanåt vaknade upp för att betrakta den underbara

skatt hon hade vid sin sida. Hur söt han var, den lilla

varelsen, hur hans små tår krökte sig, hur de små hjälplösa

lemmarna sträcktes och vredos, hur den lilla munnen

smackade ... »Lilla rosenröda människobarn, med den halfvakna

blicken ur dina mörka ögon, hvad drömmer du om i ditt lifs

morgonväkt, och hur sätta lifvets makter upp väfven i

ditt väsens hemliga djup ? Älskling... hjärteson... mina

drömmars barn... hurudant skall ditt lif blifva... på hvilka

stigar skall du vandra? Ack, du mitt önskebarn, visst skall

du blifva god och ädel, visst skall ditt lif bli ljust och skönt... Är du inte född en söndagsmorgon vid

kyrkklockornas klang? Har jag inte fyllt din själ med böner, med

drömmar om allt det som är stort och skönt i lifvet?...

Evighets-barn, som aldrig kan dö... som aldrig kan tagas ifrån mig,

äfven om tusen dödar skilde oss åt...»

Och liksom i en syn ser hon hans lif likt en våg på

evighetens haf, som aldrig utjämnas, som böljar fram genom

tidlösa rymder och lämnar efter sig ett ljnst spår af glädje

och lycka och kärlek...

XI.

Det är förunderligt, hur ett barn kan med sin lilla

person fylla ett helt hem, fylla det så, att sorgens och

tungsinthetens skuggor fly som spöken för solsken, hur

stegen af de små trippande fotterna ljuda från rum till

rum, så att det öfverallt knäpper af lif och munterhet,

liksom där ekorrarna hoppa omkring i skogen, hur den klara,

jollrande rösten smeker likt fågelsång, likt vågskvalp, likt

allt som är drömmande ljuft och mättadt af sagans och

poesiens doft.

Så kom lille Sven Falkenstern till det tomma,, ödsliga

hemmet, som så länge väntat på honom. Det blef åt honom

en stor fågelbur, där en enda liten mörkögd och ljusdunig

fågel kvittrade hela dagarna ifrån morgon till kväll. Som en

född härskare tog han i besittning det ena rummet efter

det andra. Först var det barnkammaren, där han alltid

ville sitta just på den fläck af golfvet, där solen föll in —

så snart det kom uttryck i hans ögon och leende på hans

läppar, skrek han efter den fläcken — sedan, när han

började att kunna gå, tultade han ut i salen och salongen och

Bengts rum. Han hade tydligen utpräglade anlag att, så

fort det var honom möjligt, utvidga området för sina

besittningar.

I salongen hängde flera familjeporträtt från olika tider,

de voro bland de första föremål i rummen, med hvilka hanstiftade närmare bekantskap. Men han omfattade dem med

mycket skilda och starkt framträdande känslor; de gamla

gubbarna i uniform tyckte han om, åt dem nickade han

beskyddande., och Bengt måste lyfta upp honom, så att han

fick klappa och smeka dem. Men så var det en fru med

mörka, skarpa ögon och utstående underläpp, och med henne

ville lille Sven "inte bli god vän. Han kallade henne

»mull-riga frun», hotade henne med fingret och ropade: »Fy dig,

mullriga fru, fy, fy!»

»Hvad menar du med ’mullrig’, lille pys?» frågade Bengt

skrattande.

Men härom lämnade Sven intet besked, det var ett af

de många ord, med hvilka han under sin barndom riktade

det svenska språket och som hans föräldrar fingo tyda, så

godt de kunde. Det stackars porträttet fick emellertid

alltsedan dess bära namnet »mullriga frun».

Köket var den sista afdelningen af alla sina områden

Sven tog i besittning. Då han var litet äldre och började

kunna skilja mellan godt och ondt, passade han alltid på

att smyga sig dit ut, när »Gucka», hans sköterska, ej hade sina

bevakande ögon öppna. Som en liten söti, snål hundvalp

kom han då och viftade framför Lina och de stora

burkarna med sylt och godsaker i skafferiet. Och Lina

strålade af förtjusning och föll så djupt, som man kan falla,

i synden att ge små barn hvad som icke är nyttigt för

dem, för att sedan bittert ångra sig och hålla små föredrag

om återhållsamhet«, som Sven inte alls lade märke till.

Och hvarest han kom;, förde han med sig sitt solskenslynne,

och skratta åt honom och höra på honom och rätta sig

efter hans önskningar, det måste alla i huset, hur brådt

de än hade. Till och med Erikson, hvars ansikte sällan

ändrade de en gång där lagda veckeni, fick ett nästan

för-klaradt uttryck, då Sven kom och stack sin lilla hand i hans

och sade: »Snälla Erikson, kom och lek häst me’ Sven!»

För öfrigt var Sven det mildaste och fogligaste barn

man kunde tänka sig, som egentligen tycktes ha blott en

åstundan: att alltid få vara glad och sorgfri och aldrig

se någon "människa missnöjd eller ledsen. Riktigt lydig

var han kanske icke alltid; han hade mycken lätthet att»glömma» hvad mamma sagt och stor förmåga att slingra

sig andan med ett mildt och förvånad t: »Det kom Sven inte

ihåg.» Men Ester gaf honom slutligen bot för dessa

slingringar. I salongen fanns en hylla med fint skurna

elfenbensfigurer, som Sven var förbjuden att röra. Detta

förbud kom han emellertid aldrig ihåg; så snart något tillfälle

yppade sig, tultade han dit, satte sig framför hyllan och

började med hela ansiktet strålande af belåtenhet att

betrakta de lockande föremålen, så att peta på dem med det

yttersta af fingrarna, så allt djärfvare och slutligen, om

tillfället medgaf det, att plocka ned dem från hyllan. Och

när sedan Ester förebrådde honom hans olydnad, svarade

han blott med den oskyldigaste min i världen: »Sven kan

inte komma ihåg, att Sven inte får röra dom, för dom ä’

så vackra!»

Så hände det en morgon, att Sven kom att tillbringa

några ögonblick ensam i salongen. Genast drogos hans ögon

till de små frestarna på ateniennen; han släppte hvad han

hade för händer, sprang dit bort och började sin vanliga

inledning att försiktigt peta på det glatta, hvita benet.

Men det dröjde ej länge, förrän frestelsen fick makt med

honom, ögonen tindrade af begärelse, hans små feta händer

slöto sig girigt omkring bilderna, och inom ett par sekunder

hade dessa allesamman fått vandra ner på golfvet, där lille

Sven satte sig och, glömsk af alla förbud, öfverlämnade sig

åt stundens njutning.