De löjliga familjerna

HARALD WÄGNER

De löjliga familjerna

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS

FÖRLAG

HARALD WÄGNER

DE LÖJLIGA

FAMILJERNA

HARALD WÄGNER

DE LÖJLIGA

FAMILJERNA

ROMAN

Stockholm

Albert Bonniers förlag

Copyright. Albert Bonnier 1913.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1918

FÖRSTA KAPITLET.

Stationshuset i Borgestad låg mellan välklippta

hagtornshäckar och blommande rabatter och

väntade tåligt i augustikvällen på sista tåget.

Stationskarlarna hängde sysslolösa utmed väggen så som

endast stationskarlar kunna hänga, och deras

svordomar förtonade sakta i skymningen medan

telefontrådarna gnolade sin enformiga melodi.

Det brann endast en lykta på perrongen, för

övrigt var det mörkt, men borta från ställverket

lyste röda och gröna prickar. Inne på

stinsexpeditionen satt stationsskrivare Lunderberg och

petade naglarna, ty han hade intet annat att göra.

Och under tiden grundade han över spörsmålet

om han efter supén skulle dricka sin halva på

Stadshotellet eller Restaurang Lindquist. Men som

han var en viljestark människa, beslöt han att

överlämna avgörandet åt stundens nyck. Om en

halvtimme skulle han vara färdig; så vida inte

tåget urspårade eller blev försenat... men nej,

där klack det till i telegrafapparaten: Tåget hade

i fullkomligt ordinarie tid avgått från närmaste

station.

Tåget medförde flera stadsbor, som måste in

till staden från sitt sommarnöje, emedan skolorna

skulle börja. Först och främst fanns där major

Holt, stadsfullmäktiges ordförande och en allmänt

respekterad herre, och vidare skolans rektor Petrus

Abraham Mandell samt dessa båda herrars familjer.

Rektorn och majoren sutto och dåsade i en

rökkupé och läto cigarrerna glöda till växelvis som

repliker. Men de sade ingenting. Rektor Mandell

strök sig över sin kala hjässa, fårad av

uppfostrarens aldrig vilande bekymmer, och därefter

drog han i sitt spetsiga hakskägg och lättade på

guldpincenéen, som tycktes ha knipit hop hans

näsa tills den blev bladtunn.

— Jo, nu är man snart inne i stan! konstaterade

majoren och slängde cigarren. Det var det

egna med honom att han aldrig talade utan

ständigt röt som om han var ond. Han hade kolossala

grå knävelborrar, som hängde ner som betar

och gåvo honom en viss likhet med en valross.

Den läraktiga skolungdomen, som hade honom till

gymnastiklärare hade naturligtvis upptäckt detta

och kallade honom mycket riktigt för valrossen.

Majorens äldste son Herman stod ensam ute

på plattformen och grubblade, ty han skulle bli

skald och föraktade därför världen. Den visste

inte ännu vem han var, men till våren skulle han

ta studenten, och när han gjort det, d. v. s. fram

på sommaren nån gång skulle han avslöja

tillvarons monumentala uselhet och enorma humbug

och visa mänskligheten, vilket brottsligt lättsinne

det var att gå omkring och känna sig belåten med

tillvaron. Men innan detta kunde ske, hade han

två terminer att genomgå.

Han frös till av ensamhet och övergivenhet.

Han visste, att i hela världen fanns ingen enda

människa, för vilken han kunde yppa sitt hjärtas

tankar, om han nu en gång föll på den idén att

verkligen säga vad han tänkte. Han vågade för

resten inte gå in i kupén, ty där fanns en flicka,

som han älskade.

Fruarna sutto i sin kupé och småpratade och

det förnams ett sakta monotont sorl som om de

malde sitt samtalsämne till fint stoft.

Marianne, rektorns sextonåriga dotter, satt

inklämd i sitt hörn och försökte förgäves hålla sina

händer stilla på ett naturligt sätt. Hon hade stora,

oroliga, svarta ögon och de blickade ut i världen

med ett uttryck, som om de just fingo se något

nytt och underbart och inte riktigt visste om det

var sant.

— Trumma inte så där med fingrarna,

Marianne, sade rektorskan, och flickan for upp men

sjönk strax ner igen i sitt hörn. Bara vi vore

framme! tänkte hon. Det var så irriterande att

sitta och vänta på något.

Men den tolvårige Gunnar Holt låg på knä

på den hårda träbänken och tryckte sin lilla

trubbnos ännu plattare mot den smutsiga kupérutan

och tittade ut, men när fönstret blev immigt av

hans andedräkt, ritade han figurer på det. Han

såg i halvskymningen telegrafstolparna susa förbi

som jättelika utropstecken, han försökte räkna dem,

men de darrade bort alltför fort. Och så föll

skymningen, och det blev vemodig höstkväll.

Vällingklockan ringde från en bondgård sakta,

liksom med sordin, och så dog det ljudet bort

för tågets dunk, men nu råmade en ko, ängsligt

och meningslöst ut i rymden. Så underligt allting

hörs om kvällen! Luften blir fuktig och alla ljud

stämmas om i annat tonläge; lokomotivet som

visslade långt borta tycktes sända ett nödskri, en bön

om hjälp. — Stackars lokomotivet, ropar det på

någon? Det är trött, men eldaren skyfflar ständigt

mera kol under pannorna, och det måste vidare,

vidare på sin långa blanka bana; och det kan inte

tillåta sig en enda liten nyckfull avvikelse från

vägen. Vad har det gjort för ont? Är det en

jätte, som begått något skurkstreck och blivit dömd

att draga vagnar i tusen år? Jo, så måste det

vara, och Gunnar såg redan jätten framför sig,

sådan han var förut, innan han blev lokomotiv,

ungefär som en av jättarna i Grimms sagor.

Gunnar tyckte synd om lokomotivet, och han blev

hastigt helt beklämd. Skulle det hända något

sorgligt? Det susade så märkvärdigt och ovanligt

i kvällen och tåget dunkade – – – ja nu var

man snart hemma igen i staden, det var som att,

fara till ett fiendeland, till något nytt och

främmande. Nu var det slut med att rå sig själv, att

få vara ensam, nu var man ständigt inom räckhåll

för föräldrar och uppfostrare. Och kamraterna!

Det var lika många hatfullt sinnade makter att

vara på sin vakt emot. Gunnar älskade lantlivets

idyll, där även de fulaste och löjligaste stadspojkar

voro som furstar gentemot bondbarnen och där

befolkningen betraktade allt vad herrskap hette

med en lika omotiverad som outrotlig vördnad.

Där kände han sig säker. — Nu är det åtta

månader, tills vi kommer till landet igen. Åtta

månader ... gode Gud, låt tiden gå fort, du kan om

du vill, varför kan du inte låta både vårterminen

och höstterminen gå över på en sekund? Du är

ju allsmäktig ... Åtta månader ... Nästa år skall

jag skaffa mig en bättre pilbåge.

Dunk — dunk — dunk — nu var det bara

en halvtimme kvar, och så var man framme,

obotligt, definitivt framme.

Gunnar kom att tänka på en liten fisk, som

han hade i en sump. Skulle den kunna hålla ut

och leva till nästa år?

Han kände sig vemodig och tryckte sig ånyo

mot rutan. Tåget mumlade nu något för sig själv,

det var inte längre det sjungande dunk dunk

dunk, som tre korta stavelser ⏑ ⏑ ⏑, nu sade

det hemåt, hemåt på trokéer: ‒ ⏑ ‒ ⏑. Han

förstod, att de närmade sig Borgestad.

Nu kom majoren och rektorn in och fruarna

avbröto sitt monotona mummel. Rektorskan tittade

på sin man med sina blanka runda förnöjsamma

pepparögon, som alltid voro lika muntra. Över

huvud var hon belåten med hela tillvaron; allt

ovan ifrån himmelen via jorden och ner till

helvetet fann hon den vist och riktigt inrättad och

precis så som den borde vara. Hela livet var för

henne en idyll. Hon visste, att hon skulle komma

till himmelen en gång. Men om hon mot

förmodan hade kommit till helvetet, så skulle hon

ha smålett förnöjsamt och sagt till djävulen sitt

valspråk: »Var bara glad, så går allting bra!» Nu log

hon och sade till Gunnar:

— Nåå, lilla Gunnar, blir det roligt att börja

skolan nu?

Gunnar stirrade ett ögonblick förbluffad på

henne: vad menade hon med en så ytterligt

idiotisk fråga? Men så erinrade han sig, att stort

folk alltid är dumma, och därför svarade han:

åja! utan någon särskild entusiasm.

Då kände sig rektor Mandell manad att yttra

ett ord:

— Barnen vilja icke besinna, sade han, att

staten och kommunen underkasta sig betydande

uppoffringar och att deras föräldrar ävenledes få

betala dryga utgifter, på det att barnen skola

få gå i skolan och inhämta kunskaper, med vilka

de en gång skola kunna förtjäna sitt bröd.

— Nej, min själ, sade majoren, och hans

vita valrossmustascher rörde sig upp och ned, de

betänker inte, vad skodon och kläder kostar nu

för tiden.

Gunnar kände sig helt förkrossad men visste

inte, vad han skulle säga. Han kände en sådan

ångest över bröstet, när han såg alla dessa vuxna

människor med allvarligt bekymrade miner. Och

på sätt och vis var han ju skuld till detta

bekymmer. Nu efter en hel sommar av odelad

glädje erinrade han sig plötsligt, hur bittert livet

i själva verket är.

Men nu visslade tåget långdraget, som med

ett andetag av lättnad, och när Gunnar lutade

sig mot fönstret, såg han ett och annat ljus glimta

i Borgestad, och träden i järnvägsparken bugade

sina tunga kronor för tågets susande fart. Och

så saktade maskinen, dunket över skenskarvarna

slog takten i en annan rytm, på daktyler — — —;

nu fräste ångan ur ventilen, och så stannade

tåget med ett ryck. De båda familjerna samlade

ihop sina saker och stego av.

Stationsskrivare Lunderberg stod i galonerad

mössa och svängde sin lykta med rutinerat

ämbetsmannamässiga armrörelser. Han gjorde en

artig honnör för rektorn och majoren; handen

flög till mössan så att manschetterna skramlade

kring handloven:

— Välkomna igen, sade han med artig

förtrolighet. Härligt på landet?

— Godkväll Lunderberg, hälsade rektorn sin

forne lärjunge. Han erfor en stark lust att på

något sätt tillrättavisa och förhöra Lunderberg

om något, men så erinrade han sig, att

stationen inte föll under hans domvärjo.

Medan familjerna höllo på med sina effekter

hoppade en ung man i relativt elegant

sommarrock ur en andra klass kupé. Med en snabbhet

och bestämdhet, som antydde att han varken tog

notis om sina medresande, stationen eller

stationsskrivare Lunderberg utan betraktade dem som

adiafora, lämnade han sitt godskvitto och sin

resväska till stadsbudet, slängde till det en adress

och gick utan vidare ut från perrongen. Hans

nonchalans gjorde intet gynnsamt intryck på

stationen.

Majorskan snurrade runt:

— Gustav du! Det var bestämt Otto!

— Nej, var det Otto! Ja ja, man förändras

med åren.

Majoren och fru Holt lastade på barnen alla

de kolli, som majorskan hade i kupén och de

voro ej få. Ty majorskan skulle ansett en resa

förspilld, om hon inte fått ha ett tjugotal saker

att vaka över i kupén.

Stationsskrivare Lunderberg gjorde sin allra

finaste honnör, varefter han stängde stationen och

expedierade sig själv till fru Svenssons matställe

f. v. b. till Stadshotellet.

Men familjen Holt vandrade hem genom de

tysta gatorna. Herman och Gunnar föreföllo sig

själva löjliga, ty Herman hade famnen full med

täcken och Gunnar bar en spann. De funno

det mot sin vilja nedsättande att bära dessa saker,

ty de hade i blodet sin klass fördomar, och de

visste, att inga andra gossar eller flickor i staden

av deras bekanta voro tvungna att bära sådana

saker. Majoren märkte, att de gjorde sura miner,

ty han fann sig plötsligt föranlåten att säga:

— Arbete adlar mannen.

Och majorskan fortsatte:

— Tänk på så många små fattiga gossar, som

få arbeta för sitt uppehälle. Ni vet inte, hur

lyckliga ni är, som har ert goda hem!

Ingen svarade något på dessa lärdomar, och

det var i alla fall en tröst, att ingen människa var

ute nu, med undantag av gamla polis Pettersson,

som med krokiga knän och nedkippade skor

hasade sig över kullerstenarna.

När han fick se majoren, gjorde han honnör

och tänkte:

— Jaså, de har kommit tillbaka till stan nu.

Jaha, jaha! Håhå jaja! Nu är sommarn slut!

— Godkväll Pettersson! sade majoren och förde

ena fingret i riktning mot hattbrättet, nå det

knallar och går som vanligt här i stan?

— Vasa? sade gamla polis Pettersson

smickrad av tilltalet.

— Det knallar och går! återtog majoren.

Den olyckliga polis Pettersson hörde ingenting

nu heller utan hasade sig närmare:

— Vafalls? sade han, ursäkta, att jag är

lite döv!

— Det knallar och går! skrek majoren

ursinnig över att för tredje gången behöva upprepa

denna idiotiska anmärkning.

— Jaha, det gör det, sannerligen gör det det,

så det gör! sade polis Pettersson och gjorde honnör

igen i sin förlägenhet.

Och så tågade familjen Holt vidare medan

polis Pettersson drog sig fram emot torget, där

kyrkan låg.

Nu voro Holts äntligen hemma. Majoren

öppnade det gnisslande låset i porten och steg in.

En instängd lukt slog emot dem, och från

salongen kändes den fräna kamferstanken.

Gunnar gick ned i trädgården för att se om

de gamla ställena fanns kvar. Korset på den vita

råttans grav i bersån var trampat sönder, men

något annat hade han egentligen inte väntat sig,

ty sådant var livet och vem som helst kunde ju

klättra över planket. Han tittade in i vedboden,

som var hans älsklingstillhåll — där rådde alltid

en mystisk hemlighetsfull dager, som kom en att

tänka på äventyr och troll och framkallade en

behaglig kittling i ryggraden. Han tog ett steg

in i den och märkte till sin glädje att den icke

hade förlorat något av sin hemska tjusning —

alltför ofta hade han eljest märkt, att allting nu

för tiden blev gammalt och tråkigt och äckligt.

Medan han stod där och stirrade in i mörkret,

hörde han majorens röst, som åskade efter honom:

Gunnar!

Han ilade på snabba och rädda fötter upp i

matsalen. Supén stod dukad.

Måltiden förflöt under tystnad.

Endast majoren tuggade betydelsefullt,

husfaderligt och med en värdighet som sade: se, så

här tuggar jag skorpor! Jag, major Holt,

stadsfullmäktiges ordförande och riddare av Vasaorden!

Herman såg ut över bordet: det fanns som

vanligt ingenting vidare att äta, ty majorskan

ansåg det icke vara nyttigt att äta om kvällarna.

Det brukade nämligen alltid hennes far säga och

han var hovrättsråd i livstiden.

Nu tystnade plötsligt majorens tuggande och

hela familjen tittade upp på husfadern. När majoren

ville ha något på bordet, gick det alltid till

så, att han rynkade pannan och såg ond ut

ända till dess någon räckte honom det han

önskade. Det var då alla familjemedlemmarnas

skyldighet att försöka med alla fat och assietter tills

de träffade det rätta. Denna gången betydde den

rynkade pannan te och salt kött.

Andlös följde familjen det salta köttes

försvinnande. Efter supén smög Gunnar sig ut.

En stund senare märkte majoren, att gossen

saknades. Han hade gått, men utan att säga

godnatt.

Majoren for upp som en raket:

— Vaffan nu då, kan han aldrig lära sig att

säga god natt!

Och med en plötlig energiutveckling for

majoren in i gossarnas rum med ett ljus i handen.

För Gunnars sömndruckna ögon tog han sig

spöklikt hemsk ut i det fladdrande ljusskenet. Gunnar

avvaktade under tystnad katastrofen.

Majoren tog Gunnar i örat och

valrossmustascherna darrade ilsket i spetsarna:

— Kan du inte lära dig att säga godnatt till

din mor! Lymmel!

Och pang! Där small en gnistrande örfil.

— Sov nu! sade majoren och gick lugn upp

och lade sig i medvetandet om att till det sista

ha uppfyllt sin uppfostrarplikt.

— Vad fan slog han dig för? sade Herman

torrt, då han kom in. Gunnar svarade inte. Han

hade icke vaknat till medvetande om vad som

skett, förrän en god stund efter att det hade

rasat över. Sakta lutade han sin brännande kind

mot den svala kudden. Slutligen började han

gråta. Inte av smärta eller ondska. Men han var

fylld av en vanmäktig fasa för tillvarons blinda

oberäkneliga och grymma hårdhet och han kröp

långt ned under täcket som om det hade kunnat

skydda honom och han bad tyst:

Gode Gud, låt året gå fort, du som kan allt,

gör att det går mycke fort, så att vi kommer på

landet. Amen.

*

Licentiat Otto Berntsson gick med raska steg

från stationen genom Borgestads Storgata. Det var

aderton år sedan han var där. Icke desto mindre

gick han med osviklig säkerhet, vek nästan

mekaniskt av till höger in på Kvarngatan och

kom strax in på en stor gård. Där hade han

bott som barn och han tyckte nästan, att det var,

som om aderton år inte hade förflutit utan han kom

hem direkt från skolan. Han såg att det lyste i

ett fönster, javisst, där var det ju madam Ångberg

bodde.

Inne på gården stod madam Ångberg och tog

emot och i lampskenet från fönstret uppfångade

Berntsson en liten gumfigur av den traditionella

rumsuthyrande typen. Liksom stenarna vid

stranden slipas runda av vågor och sand, så hade

också madam Ångberg blivit som alla andra

värdinnor, rundslipad också hon av bekymmer och

arbete och släp och skvaller, och litet religion.

Madam Ångberg rullade före sin gäst in i

rummet, strök med darrande hand eld på en

sticka, och med ens började bleka dagrar och

skuggor dansa runt i rummet. Berntsson

uppfattade i en blink utdragssoffan, omsorgsfullt och

prydligt bäddad, byrån, skrivbordet och kommoden.

Rummet var tydligen familjens finaste. Över

soffan voro två porträtt i förstoring, herr och fru

Ångberg som nygifta. Båda spärrade upp ögonen

och drogo mungiporna upp i ett odrägligt

muntert smil, och förstöraren hade omsorgsfullt

utplånat varje spår av mänskligt själsliv ur deras

drag.

Härnäst fick han ögonen på en porslinsgrupp

på byrån. Den föreställde Garibaldi, som flinade

fånigt med hela sitt karmosinröda ansikte och

lutade sin gröna uniform mot en ultramarinblå häst.

Medan Berntsson såg sig omkring lyssnade

han med halvt öra till madam Ångberg, som i

bekymrad ton malde om något sorgligt ämne.

Dunkelt uppfattade han, att Ångberg söp, och att

någon annan, som kallades för Strömbom också

söp, men att detta på något outgrundligt sätt var

orättvist. Då ban inte reagerade för denna

upplysning, rullade madammen äntligen ut och där satt

han ensam på sin koffert.

Nu kommer alltså livet, tänkte han och

smålog för sig själv. Han hade legat i tio år i

Uppsala och som han ännu inte hade disputerat, fanns

det strängt taget inget skäl för att han inte skulle

ligga där det elfte också. Men en dag, när han

hade slutat sin tjugonde termin, tänkte han:

Tio år! Herre gud, har tiden verkligen gått

så fort! Är det verkligen tio år sedan jag en

septemberkväll for in i Uppsala och för första

gången såg ljusen blänka emot mig från Flustret

— gud, vad jag tyckte den krogen var magnifik

då! Det är tio år sedan jag var på min första

recentiorsfest och hurrade för diverse ting, som

det då för tiden var passande att hurra för. Och

jag har blivit kal i pannan och lärt mig en hel

del saker, av vilka icke en enda är på något sätt

viktig eller oumbärlig — nåja. För tio år sedan

var jag precis som allmänna meningen fordrar,

ett dumt får, som trodde och tvivlade på nästan

allt, som det var brukligt att tro och tvivla på

bland hyggligt folk. Jag trodde på alla s. k. ideal,

ty det skall man, och jag förlorade dem samtidigt

med att jag avlade filosofie kandidatexamen, ty

det skall man också göra, annars blir man en

idiot, som inte kan användas i det borgerliga

samhället. Om det verkligen fanns en dåre, som på

allvar trodde på de ideal, som det i allmänhet

puffas för, skulle han snart lida sin välförtjänta lön

att inspärras.

Ja, sådan var jag då, och hurudan är jag nu?

Jag skulle tro, att jag är som andra unga män i

trettioårsåldern. Det som var roligt förr, det har

blivit tråkigt nu, och livet har plötsligt blivit tomt

och ödsligt, och vi gripas av lust att ge oss ut

på upptäcktsfärd och se vad nytt det kan ha att

bjuda på.

— — —

Han tog hatten för att gå ut och promenera

ett slag. Det var tomt och svalt på gatorna. Han

nästan snubblade på kullerstenarna, ty det var

mörkt och endast en enkel småstadsmåne, som

såg ut att vara på fallrepet, lyste över staden. Från

Kvarngatan med sina hundraåriga låga hus kom

han ut på huvudgatan. Det slog honom, att

allting hade blivit så litet. Då han var en liten parvel,

fann han allting så stort, men numera — vad var

själva konsulns hus och stadshotellet? Där lyste

i stadshotellets kafé, och han gick till fönstret och

tittade in. Där sutto några hederliga borgare vid

sina glas och mumlade sakta om vädret eller om

sina grannar. — Han stod och tittade in genom

persiennen en god stund. Det låg en sådan

stämning av frid och stillhet över den lilla krogen. I dessa

schaggsoffor hade Borgestads handlande och notarier

och postexpeditörer och kammarskrivare suttit

på samma sätt i många år och deras stussar hade

nött den röda schaggen vit, där hade varit andra

kaféflickor, i stället för Lisa hade det varit Ellen

och Elvira och Maja, men herre gud, fastän

fenomenet växlade hade dock tinget i sig varit

detsamma. Andra grosshandlare och andra notarier

och kammarskrivare hade suttit där och druckit

annan punsch och annan whisky, och så var det

i alla fall precis detsamma. Fenomenen växla men

idéerna äro eviga, sade Berntsson och log åt denna

tillämpning av Platos idélära. Jag undrar vad de

skulle säga, om jag klev in och presenterade mig

och sade:

— Förlåt, men herrarna utgöra ett bevis för

Platos idélära? Skulle vi inte alltså kunna spotta

varann i synen? Skål!

Berntsson fick plötsligt lust att gå in och

sätta sig där en stund, men i detsamma slog klockan

11, gubbarna gäspade och stationsskrivare

Lunderberg gjorde flickan propos"er; det var alltså

stängningsdags. Han gick vidare och kom till

torget, som flankerades av rådhuset och

landshövdingeresidenset. Isynnerhet det senare med

sina rader av popplar framför hade ett drag av

självgod landsortshärlighet, som påminde om

stationsskrivare Lunderberg — om ock avlägset.

Strax bredvid låg kyrkan bland höga kastanjer.

Den var ful och oregelbunden, men var för Otto

Berntsson förbunden med hans ljusaste

barndomsminnen. Omkring kyrkan var nämligen marken

fast och hård och erbjöd det mest förträffliga

underlag när man ville spela kula, ett förträffligt

tidsfördriv, vars clou bestod i att peta stenkulor

av olika kulörer ner i en liten grop. Ännu kunde

Berntsson med hemlig glädje minnas, hur han

älskade detta spel, hur det lockade honom med

en nästan magisk tjusning, dels emedan det var

förbjudet, men nästan lika mycket emedan han

ständigt förlorade på det. Här vid foten av

kyrkan hade han upplevt obeskrivliga stunder av hopp,

skräck, besvikelse och triumf — kort sagt lycka.

Han mindes också, att han som barn tyckte att

det var mycket roligt att gå i kyrkan. Sedan väl

bråket med psalmerna var undanstökat, då man

måste resa sig eller luta huvudet i bänken och

göra en hel hop andra obegripliga rörelser, och

prästen väl dukit upp ur sitt hål och börjat sitt

monotona rytande, hade man alltid en hel timme

ostörd, då man kunde fantisera i frid och ro om

vad allt det mystiska betydde, som fanns i kyrkan,

prydnader, vapen, hebreiska bokstäver o. s. v. Ja,

det var härligt. Och nog för att jag skulle ha lust

att spela kula alltid, tillade han och svängde om

på klacken. Nu erinrade han sig ett gammalt

tidsfördriv, som han plötsligt fick lust att återuppliva.

Han knackade med käppen på stuprännan och...

kra, kra, kra... sade det däruppifrån tornet, och

några tunga vingar flaxade, han knackade igen

och en omornad kaja skrek till och flög ut från

tornet. Nu hördes från hela skocken förbittrade

rop över att de blevo väckta, men fridstöraren

fortsatte och ut flaxade hela flocken, det såg ut

som om stycken lossnade från tornets murflata,

och deras vingar smällde i luften. De liknade

stora läderlappar mot den halvljusa natthimmeln.

Då vaknade gamla polis Pettersson, som suttit

och sovit på en soffa i det mörkaste hörnet, och

undrade, vad det kunde vara för någon. Han

närmade sig hasande.

— Han får inte göra så, för det stör

landshövdingen, sade gamla polis Pettersson.

— Jaså, sade Berntsson, ja, det var nu förstås

inte meningen, men jag skall säga, att nu är det

snart tjugo år sedan jag väckte kajorna i tornet,

så jag tyckte det kunde vara på tiden.

Gamla polis Pettersson log i sina snussprängda

mustascher, när han hörde att han hade en

gammal Borgestadsbo framför sig och sade fryntligt:

— Rysligt mycke kajor här i tornet!

Man kunde ha väntat att han skulle ha sagt

djävligt eller förbannat med kajor, men polis

Pettersson var en gammaldags man, som trodde lika fullt

och fast på Gud som på landshövdingen eller

borgmästaren och han svor sällan, utom då hans hustru

födde honom ett nytt barn.

— Ja, det är mycke kajor, sade Berntsson.

Och så hälsade han och gick sin kos och

gamla polis Pettersson ruskade på sig och hasade

sig bort till sin bänk igen.

— Tja, tänkte Berntsson, nu har jag väckt

kajorna och möjligen också landshövdingen. Nu

kan jag gå hem och lägga mig.

På hemvägen gick han förbi konditor Kluges

port. Av gammal vana, som endast tillfälligt

avbrutits för aderton år sedan, skrapade han med

klackarna i trottoarstenarna, och mycket riktigt!

Ett ilsket morrande hördes, som övergick till ett

hest och rått skall, och två tjutande hundar

störtade fram till porten och försökte sträcka gapen

utom gallret.

— Nu vaknar konditor Kluge och svär! tänkte

Otto. Ja, Gud vare lov, allting är sig likt,

sannerligen min födelsestad har förändrat sig.

*

ANDRA KAPITLET.

Terminen skulle börja i skolan med upprop

och tal av rektor, och i familjerna fingo barnen

ta på sig söndagskläderna och tvätta sig om halsen

mitt på dagen, och lärare och fäder togo på sig

bonjourerna med anledning av dagens

högtidlighet. Själva Borgestad hade i överförd mening

tagit bonjour på sig; staden såg söndagsklädd ut,

ty det var något ovant och rent över gator och

hus, som väl berodde på den klara höstluften.

På torget mellen residensets rad av popplar och

rådhuset stodo gummorna med sina stånd och

slaktarna med sina lass och väntade i den tidiga

morgonen på att stadens fruar skulle komma och

göra sina uppköp. Även gamla polis Pettersson

hasade omkring på torget och var glad, ty det

var torgdag och han visste, att det skulle bli

tillfälle att häkta bönder senare på dagen, när de

hunnit bli fulla. Gamla polis Pettersson föraktade

bönder gränslöst, som man endast föraktar ett

övervunnet stadium, ty han var själv född på

landet. Men familjen hade flyttat därifrån och

hans far hade dött på ett riktigt stort fattighus i

Borgestad med galler för fönstren och inte i en

gammal gisten kåk på landet. Polis Petterssons

högsta önskan i livet var att stadsfullmäktige en

gång skulle besluta, att han och hans kolleger

skulle få hjälm och sabel. Först då skulle han

rätt ha känt sig som representant för samhället,

ja som samhället självt med dess majestät

symboliserat i hjälmens blanka metall och svärdets fäste.

Det skulle ha gjort honom till en fullständigt

lycklig man; passets långa timmar skulle mist sin

tristess för honom. Och i själva verket hade

hans liv behövt någon dekoration, ty han levde

sedan tjugo år i ett ytterst olyckligt äktenskap

med sin hustru, som han ansåg galen. För övrigt

hade han tretton barn med henne. Dock även

utan hjälm och sabel med bara syrtut och blanka

knappar kan man häkta bönder, och polis Pettersson

gick omkring och fixerade torgpubliken med

barsk min.

Men nu syntes fruarna komma med sina korgar

och kassar, och han gjorde honnör för borgmästarinnan

och rektorskan och majorskan. I samma

ögonblick tog madam Ångberg, som stod i porten

till Dybergska gården, gud i hågen och rullade ut

över torget. Hon hade stått och väntat på att

societetens fruar skulle visa sig, och hon hade nu

uppgjort den planen att bevaka deras rörelser,

kringränna dem och överrumpla dem och framtvinga

en preliminär kaffebjudning.

— Goddag Pettersson, sade majorskan

nedlåtande, när polisen gjorde honnör. Nåå, blir

äldsta pojken flyttad i höst?

— Jaa, sade polis Pettersson, se det vet jag ju inte.

Pojken är allt bra dum, det har han efter mor sin.

— Jaså, är det efter mor sin, han har

dumheten? motade borgmästarinnan på.

— Käringen är galen! sade gamla polis

Pettersson.

— Hahaha! skrattade borgmästarinnan, att

inte Pettersson skäms att säga så om sin hustru?

— Ja, men när käringen är galen! För resten

får jag väl sätta pojken i skomakarlära.

— Ja gör det, sade rektorskan Mandell glatt,

det går alltid bäst om folk stannar i den klass,

där de är födda.

Gamla polis Pettersson suckade djupt men

han teg, och rektorskan fortsatte fryntligt:

— Vad skall det för resten tjäna till att alla

bli studenter? Bara man har ett glatt sinne, så går

allting bra. Och skomakare förtjänar minsann

bra med pengar nu för tiden, då halvsulningarna

är så dyra!

Och så nickade hon, som om hon hade sagt

något riktigt klokt och tillika uppmuntrande och

glädjande för gamla polis Pettersson. Och så

vandrade fruarna hem till frukosten.

Borta vid kyrkan såg man nu lektor

Lyckstadius och vid hans sida adjunkten Anatolius

Söderlund som spetade över torget med muntert

klapprande träben. Vinden ruskade ett slag i

kastanjernas kronor, de tunga gröna taggiga tingestarna

susade ner, brusto och spredo som bomber de

läckert vita och bruna frukterna på gatans stenar.

Då sade lektor Lyckstadius:

— Ehuru naturen skenbart med meningslöst

slöseri utströr sina håvor över Borgestads

ofruktbara stenläggning, bör man beundra människans

förmåga att tillgodogöra sig dess misstag. Av

dessa frukter, som enligt den gudomliga

världsplanen borde blivit kastanjer, göra sig nämligen

folkskolans lärjungar ganska smärtsamma daggar,

varmed de i den fullkomligt riktiga känslan av

att tillhöra en föraktad och hatad klass, misshandla

svagare gossar bland läroverkets lärjungar.

— Du överdriver, sade adjunkt Söderlund,

det är väl ingen fördel att pojkdjävlarna slåss med

kastanjedaggar.

— Ur allmänmänsklig synpunkt, sade lektor

Lyckstadius kan jag ej annat än finna det rättvist

att de fattigare och olyckligare klassernas barn

utjämna de sociala orättvisorna genom daggar.

Tids nog skola de, när de blivit vuxna och

riktiga socialister, upptäcka att även det är en

illusion.

*

Med ämbetsmannamin satt rektor Mandell

denna morgon vid frukostbordet. Han lättade en

smula på sin guldbågade pincené, som tycktes

vara på vippen att klippa av hans tunna näsa,

lade snodden över högra örat, harklade och bad

bordsbönen. Därefter började familjen äta.

— Man måste, sade rektorn efter en stund

och högg halsen av ett ägg. Och i detsamma

som han sade detta, avstannade verksamheten vid

familjens frukostbord. Rektorskan satte ned ett

mjölkglas som hon höll på att dricka ur, barnen

stannade mitt i sina smörgåstuggor och vände

lydigt lyssnande sina ansikten uppåt. En lång

vana och en metodisk uppfostran hade lärt dem

att de alltid måste uppmärksamt lyssna till sin

fars ord som till lärarens i klassen. Mariannes

oroliga ögon flackade hit och dit medan hon

väntade på att rektorn skulle fortsätta där han

slutade. Endast den sextonårige Sten, som var

skeptiker, försökte i hemlighet svälja en knäckebrödsbit,

och som han längesedan hade lärt sig att se

uppmärksam ut utan att vara det, tänkte han på

något helt annat.

Rektorn satte det halshuggna ägget i en kopp,

tog litet salt ur karet, bredde en smörgås, allt i

förvissning om att auditoriet väntade på honom

och fortsatte så den avbrutna satsen:

— Man måste vara sparsam även då man

använder en sådan vara som salt.

Kras, fem käkar fortsatte att tugga fem

knäckebrödssmörgåsar, rektorskan drack ur mjölkglaset

och rektorn slukade äggulan under det att familjen

tyst begrundade det sagda.

— Ja, det är nog sant, sade rektorskan. Man

måste vara sparsam även med det.

— Under kriget med danskarna år 1611—1613

saknades salt i vissa delar av Sverige, varav

allmogen slet mycket ont, fortsatte husfadern.

En tankediger paus följde. Marianne satt i

slö förundran och vred och vände på frasen:

allmogen slet mycket ont, men hon kunde inte

få någon mening i den, drömde hon kanske...?

Ånej...

— Salt är nödvändigt för alla djur,

isynnerhet för kreaturen. Bonden lägger ofta salt i

krubban till oxen.

... Salt i krubban till oxen, tänkte Marianne,

jag undrar om jag skall träffa Herman i dag, och

vad skall han säga?... Salt i krubban till oxen ...

Vad är det för nonsens? Om jag kunde ta min

blåa i kväll utan att mamma märker det.

— Ja, salt är en god guds gåva, sade hennes

mamma fryntligt.

*

Vid tiotiden ungefär vaknade Berntsson och

slog upp ögonen. De möttes av en ovan syn,

han trodde att han drömde och slöt dem igen,

för att vakna till riktigt innan han ägnade sig åt

yttervärlden. Men då kom madam Ångberg, som

hade hunnit vara i speceributiken mitt emot och

skryta litet med sin nya hyresgäst, rullande in

med en stor kaffebricka på magen som en

murbräcka för att med en snabb och säker överrumpling

öppna en definitiv bräsch till den absoluta

förtroligheten.

— Godmorgon, godmorgon, ajungten! neg

madammen, får det lov att vara litet kaffe?

Licentiaten tackade.

— Hur har ajungten sovit i natt? fortsatte

madammen, som nu hade forcerat terrängen fram

till sängkanten och fattat posto på en stol, jag

hoppas ajungten har sovit gott, se jag har lagt

dit två madrasser, så nog skulle det vara mjukt,

och rent och snyggt har det alltid varit, fast att

vi är fattiga; se det gick ju litet utför när Ångberg

fick avsked, fast det var orättvist — å, men vassego

och doppa, om det smakar, håhåjaja, det var en

bra ledsam historia, men-e.

Vid denna historia hamnade alltid madammen,

var hon än började. Det var hennes livs stora

händelse och den fyllde hennes tillvaro

fullkomligt. Hon hade alltid drömt om att få intaga en

aktad ställning som fru Ångberg med det

oförvitliga anseendet, till vars ord man lyssnade på

kafferepen och som kunde döma och mästra

andras synder. Men alltsedan Ångberg blev

avskedad från sin vaktmästarbefattning vid skolan

på grund av fylleri, var denna dröm förbi.

Aldrig, aldrig mera kunde madam Ångberg

numera förhäva sig över att andras män söp.

Denna tanke skar henne i hjärtat. Hon var märkt

av livet, hon var och förblev madam Ångberg,

som måste gå omkring med ödmjukt sinne och

aldrig kunde unna sig någon riktig glädje över

andras dålighet. Ty det lurade alltid den

misstanken, att folk då skulle tänka: Aja! Du har

minsann ingenting att säga, för din man super!

Visserligen hade madam Ångberg med riktig

blick för situationen räddat vad som blev över

vid katastrofen genom att bli religiös på allvar

och hon hade också tvingat Ångberg att gå in i

friförsamlingen. Men det var nu det, att

Ångberg inte kunde hålla sitt nykterhetslöfte. Då och

då for djävulen i honom, han söp sig full och gick

omkring i staden. Då spydde han ut all den

galla han samlat under många månaders läseri,

och den, som då kom i vägen för Ångberg,

fick sig en skvätt sanning mitt i ansiktet och ett par

duktiga klatschar av allmänna meningen om bägge

öronen, och därav uppstod naturligtvis mycken

ondska. Sådan var tragiken i madam Ångbergs

liv och hon gick ständigt och malde över den.

I djupet av sitt hjärta hyste hon en stark

bitterhet mot människorna, men mest mot den nye

vaktmästaren Strömboms fru, som hon aldrig

kunde förlåta. Som allmänt faktotum i

borgarfamiljerna hade hon ett icke föraktligt inflytande,

men någon verklig glädje var inte att hoppas på

för henne, för så vida inte vaktmästare Strömbom

— som föga spottade i glaset — en gång skulle

ta sig för mycket till bästa. Skulle denna stora

dag inträffa, då skulle madam Ångberg för visso

icke försumma sig, då skulle hon stiga fram i all

sin martyrglans och säga det rätta ordet. Men

tyvärr lät den vänta på sig.

Madammen malde länge, och Berntsson

försökte att inte höra på. Men det var omöjligt:

... ser ajungten, malde hon, det var egentligen,

när äldsta pojken dog, som Ångberg tog sig

till att dricka. Skall det inte va en skorpa till?

Inte det? Så tråkigt, att det inte smakar? Vad

skall ajungten läsa i skolan för något?

— Biologi.

— Jaså, ja, de har så mycket nytt nu för

tiden, på min tid hette det filosofi, men si allting

skall ju ändras och ändras, och aldrig blir det

bra ändå, ajungten?

*

Familjen Holt vaknade på terminens första

dag som vanligt i en sur måndagsmorgonstämning.

Majoren hade ett åskmoln lurande i

ögonbrynen och tysta och förskrämda samlade sig alla

familjemedlemmarna kring frukostbordet. Gunnar

blickade skygg på sin far, men denne ägnade

honom icke en blick. Över huvud taget

tilltalade han aldrig sina barn om han icke hade

ovett att ge dem. Om de icke hade gjort något

galet voro de luft för honom. Med en viss

tillfredsställelse insåg Gunnar, att frukosten skulle

avlöpa utan att fadern märkte hans existens. Efter

frukosten sade majorskan till honom:

— Du får ta den med sammetskragen, men

smutsa inte ner den!

Gunnar smög sig tyst ner i sitt rum och

letade ur garderoben fram en blå sjömansblus

som hade vit sammetskrage med lilafärgad bård.

Det var hans bästa kläder, men han trivdes icke

i dem. Han såg löjligt liten och barnslig ut i

dem. Kostymen var komponerad till en Jenny

Nyströmsängel och han hade kolsvart borstigt hår,

som hängde ned i pannan och han såg för resten

alltid ond eller rädd ut. Därtill kom att knäbyxorna

voro avgjort för korta. De voro visserligen icke

lappade men de sågo löjliga ut i alla fall och

Gunnar försökte hängsla ner dem för att de inte skulle

se alltför tokiga ut. Naturligtvis skulle han helst

velat ha en riktig kostym med rock och väst och

långbyxor med horisontala fickor. Ty endast med

sådana kunde man köra ned händerna och inta en

sant överlägsen hållning som en stor buse.

Nå, den saken lät sig ju inte ändras.

Uppropet skulle väl gå över och med det den första

obarmhärtiga, kritiska granskningen från

kamraternas sida.

Nu gällde det bara att smyga sig in i klassen

obemärkt...

Han gick ner i tamburen och skulle just

rycka till sig sin mössa och försvinna ut, då

olyckligtvis majoren fick se honom. Han ropade:

— Gunnar, det ser ut att bli regn! Tag

ulstern!

— Det är så varmt, invände pojken blygt.

Till svar endast mullrade det obestämt i

valrossmustascherna och detta kunde ej tydas

annat än som ett fasthållande vid befallningen.

Förkrossad sjönk han ihop. Ulstern var för

honom inbegreppet av allt fasansfullt på jorden.

Den var också något absolut enastående och

sökte förgäves sin like i hela Borgestad. Den var

gjord som en regnkappa med stor kapuschong

och överslag, och tyget var taget från en gammal

rödgrå ulster, som majoren berömde sig av att

ha använt i tjuguåtta år. Det var också sant,

men han använde den endast en gång om året.

Denna hade han nu låtit sy om till Gunnar, och

han märkte snart att den lät sig förträffligt

användas som tuktoris. Den annonserade nämligen

på långt håll sin ägares ankomst och den hade

en vidrig rödgråbrun råttfärg, som gjorde, att den

icke kunde undgå att utsätta sin bärare för

gyckel.

När Gunnar hade gjort något galet ena dagen,

kommenderades han alltid att bära ulstern den

följande. Majoren gjorde detta emedan han ansåg

det nyttigt att straffa och förödmjuka honom.

Att knäcka eller bräcka folk, det var majorens

universalmedel, och när han såg någon

förödmjukad och förkrossad, kände han en varm våg av

tillfredsställelse slå upp genom sig. Sina barn

hade han länge sedan gjort till vax. Han

berömde sig också av att vara en mönstergill

uppfostrare och en samvetsgrann far, som gjorde allt

för att dana sina barn till karaktärer.

Med tungt hjärta axlade Gunnar ulstern utan

att uppskatta den som karaktärsdanande medel

och begav sig till skolan. Han tog en omväg

runt om kvarteret för att slippa trava rätt över

skolgården och han hoppades att kamraterna

åtminstone icke skulle bevaka själva ingången.

Varför skulle de egentligen det? Det kunde

likaväl hända, att de befunno sig i skolparken, så att

han kunde slippa in obemärkt. Försiktigt stack

han fram huvudet om hörnet.

Naturligtvis. Där, blockerande uppgången,

stod större delen av klassen samlad bredvid

trappan, och varje ny ankommande kamrat hälsades

till återseende med en skur av skämtsamma glåpord.

Den som väl hade hunnit förena sig med flocken,

var räddad. Men det gällde att svara med

knytnävar eller med tungan på ett eller annat sätt,

innan man togs upp i ledet och själv fick vara

med och vara ovettig på dem som kommo efter.

I detsamma kom Joel Ångberg lättjefullt med

händerna i byxfickorna tågande upp mot skolan.

Han var stark som en björn och närmade sig

redan sexton år. Tyvärr motsvarade han föga vad

hans mor hade drömt om honom, då hon lät

döpa honom till Joel Gideon Esaias. Han var en

framstående slagskämpe och spelade en betydande

roll i nästan alla krakel i hela Borgestad, och

han fruktade endast föga Gud och ännu mindre

sina föräldrar. Han var oangriplig tack vare sin

styrka och hänsynslöshet och hade endast en

sårbar punkt: sina bibliska namn.

När han nu anlände, vågade ingen kasta sten

på honom eller eljest göra honom något. Det

susade blott någonstädes långt bort ifrån flocken

en skygg viskning:

— Hosea Joel Amos Obadja...

Klassen stod beredd att om Joel kokade över

stämma i med ett hånskratt. Men han endast

vände ryggen till, lyfte upp tröjan, visade en blank

byxbak och sade ordagrant:

— Kyss mig på ryggen, grilljannar!

Vid dessa enkla men manliga ord

förstummades skrattet och Joel förenade sig med de andra,

beredd att fruktansvärt tyrannisera den

nästkommande.

Gunnar kände i detta ögonblick en intensiv

beundran för Joel. Vad var det för människor, för

vilka allt gick så väl i handom, allting föll av sig

självt och fogade sig med denna underbara lätthet?

De måste vara födda under andra stjärnor. Aldrig

skulle han ha kommit på den idén att hitta

den enkla gest, som löste hela situationens

svårighet.

Han stack fram huvudet igen. Men denna

gång var han för oförsiktig. Med ens fingo

alla syn på honom och ett samstämmigt

hånskratt höjdes.

— Se på råttan! Var har du hittat det där

skalet? Valrossens unge har blivit röd på

sommaren!

Gunnar tänkte smita, men Joel hade anat

denna plan och föll honom i flanken. Snart hade

han ett fast grepp om Gunnars öra med den

fruktade näve, som enligt ryktet till och med

skulle ha lyfts mot gamla polis Pettersson. Det

var omöjligt att rymma. Gunnar kände ett isande

kallt lugn och blundade medan kvickheterna

haglade om honom. Joel tvingade honom att buga

sig till jorden och säga: Valrossen, valrossen,

valrossen! Djävla valross!

Så hämnades Joel på den hatade

gymnastikläraren. Men i detta ögonblick älskade Gunnar

sin far.

— Jag säger det inte mer, stönade han,

medan Joel vred om hans högra hand, så att han

kröp på marken av smärta.

Han hatade nog Joel, men han hatade ändå

mera klassens mönstergosse Kristian. Han slog

icke eller sparkade och han var oförvitlig i allt,

men ingen såg så äcklig ut som mönstergossen

Kristian, när han grinade med sina negerläppar

och lutade på huvudet medan håret pekade åt

alla, kompassens väderstreck. Gunnar beslöt att

vid tillfälle sparka mönstergossen Kristian, i

nödfall bakifrån. Under tiden stammade han: Jäklar, fan,

Potz Donnerwetter Kreutz Pappenheim! Detta

hade han lärt ur Fältskärns berättelser.

Han trodde, att det skulle imponera på

kamraterna och stämma dem sympatiskt, vilket det

också gjorde. De kastade sig över honom

egentligen mest därför att de i honom anade en

valross i miniatyr, en avbild i mindre skala av en

avskydd lärare, och att göra denne så mycket ont

som möjligt ansågo de gott och riktigt. Men när

Gunnar svor ställde han sig ju med ens utom

lagen liksom de själva. De förlorade intresset för

honom lika plötsligt som det uppstått, näpste

honom och släppte honom. Och Gunnar skulle

just försvinna in i klassen, då mönstergossen fann

på något. I hans grammatiskt skolade hjärna dök

plötsligt den tanken upp, att om man med det

tyska diminutivet lein böjde ordet Ross, sà skulle

man få ett förträffligt öknamn på Gunnar och

samtidigt gissla Valrossen, om också endast in

effigie. Den lysande tanken, som endast han skulle

kunnat finna på, kom hans läppar att breda sig

till ett grin och han pekade plötsligt på Gunnar,

i det han utbrast:

— Rösslein, haha, Rösslein!

Kvickheten senterades genast och alla pojkarna

provade genast ordet i alla tonarter.

— Rösslein, Rösslein! Haha!

Det gjorde dem ett synbart nöje att få ett

vedernamn på majoren och nöjet ökades av den

lilla risk som ju faktiskt förefanns, att den

mäktige skulle få reda på det.

Det var för mycket. Gunnar kände sig

genast solidarisk med sin far och var beredd att

öppna ett särdeles ojämt slagsmål för hans skull.

Men i detsamma ringde klockan och han måste

följa med de andra in. I korridoren grep Joel

honom i örat och viskade:

— Om du skvallrar, djävla missfoster, så skall

du få så mycket stryk så du får stå på huvet i

fjorton dar! Djävla skvallerbytta, fy fan! Jag

säger bara fy fan!

Varpå Joel kastade sig in i klassen.

— Skvallerbytta! susade det emot Gunnar,

när han slank ner till sin pulpet.

Nu tågade klassen under lärarnas uppsikt in

i samlingssalen. Mönstergossen Kristian hade i

fickan dels ett exemplar av Nya Testamentet dels

en stor psalmbok, vars guldpräntade rygg stack

upp. Han liknade i detta ögonblick en negerslav,

beredd att lida för sin tro. Ingen kunde taga

miste på vad det var för sorts bok mönstergossen

hade i sin ficka. Han var egentligen inte religiös

mer än andra barn, men han hade förstått att det

verkligen fanns lärare, som gillade att han hade

Nya Testamentet i fickan. Och då beslöt han

också med kallt blod att ha det där!

Med outhärdlig långsamhet skred uppropet

fram. Namn efter namn ekade genom salen, och

de yngre elementen bland eleverna började mumla

och sorla, peta sig i näsan och förströ sig på bästa

sätt. Så kom äntligen det tal, varmed rektor

Mandell enligt traditionen skulle hälsa lärjungarna

välkomna till terminen.

Pustande lättade han på pincenéen, hakade

upp snodden bakom högra örat och tog fram

manuskriptet.

— Puh, sade han ännu en gång och skjortbröstet

spände med en knäpp ut västen, vars två översta

knappar icke gingo att knäppa. Bonjouren föll i

ståtliga mantelveck kring hans spolformiga kropp.

— Lärjungar, började han. I haven nu

kommit åter till skolan för att börja en ny termins

arbete. Under den nu gångna sommaren haven

I lekt och fröjdat eder åt lärkans sång under

himlavalvet, åt solen, som strålat i det blå, åt de

härliga blommorna på marken samt åt bäckens och

källornas och de övriga vattendragens muntra

sorlande. Käcka och glada haven I varje morgon

vaknat och prisat skaparen med bön och sång,

Honom, som låter sin sol gå upp över onda och

goda och låter det regna över rättfärdiga och

orättfärdiga. I haven gjort rätt däruti. Ungdomen är

en glädjens tid, säger skalden. I ansen måhända

att den uteslutande är en glädjens tid...

Under tiden började de yngre bli alltmera

disträa. Bland sjundeklassisterna kom en kortlek

fram och de började svälta räv, det enda spel som

utrymmet tillät. Men Joel Ångberg drog fram en

osedlig bild, som han hade fått i en cigarrettask

och lät den gå bänken runt. Bilden föreställde

en dam i kalsongerna med ett tvetydigt leende,

och det var ju inte så mycket, men under ett

upprop var det ju alltid något, och höll man den

mot ljuset så blev den värre. Och så begav det

sig, att medan rektor pustade fram sitt tal, såg han

den ene efter den andre av pojkarna höja handen

på ett sätt, som var alldeles obegripligt för honom,

där han stod på katedern. Han undrade vad som

var på färde, men lät slutligen sina ögon landa i

lugn och välbehag på mönstergossen Kristian, som

satt med huvudet på sned och oföränderligt

betraktade sin lärare, säker om att förr eller senare bli

observerad.

— ... men, fortsatte rektor och knäppte ett

slag med det styva skjortvecket, ungdomen är också

en allvarets tid. I ungdomen danas karaktären

och barnet mottager de intryck, varav sedan under

mannaåldern dess egenskaper bildas.

— Det där smakar allt fläsk! sade Joel till

Kristian och visade honom den osedliga bilden.

Men mönstergossen rörde icke en min och

Gunnar, som iakttog honom med stigande äckel,

beslöt att klå honom när de sjungit: Jesu, låt mig

städse börja. Lugn i detta beslut ägnade han en

stund sitt öra åt rektorn:

— ... nu då en ny termin börjar med sitt

arbete och sin möda, boren I erinra eder, att

ungdomen också är en allvarets tid. Jag riktar därför

till eder denna allvarliga maning: våren flitiga,

eljest underkännens I vid terminens slut.

Han kan väl ändå inte tro att man skall vara

flitig vid början av höstterminen, tänkte Gunnar

likgiltigt. Jag skall slå Kristian mitt på käften,

han kallade mig för Rösslein...

— ... en arbetets och allvarets termin står

före eder, pustade rektor. Dock, den skall bliva

till en glädjens termin, om I allenast börjen den i

Jesu namn.

Hela skolan förstod att det nu led mot slutet

av talet och att de skulle sjunga: Jesu låt mig

städse börja. Men först måste de allesamman

ramla framstupa medan rektorn läste välsignelsen,

vilken åtföljdes av ett utdrag ur skollagen: allt

spel med kort eller tärning vare lärjunge

strängeligen förbjudet...

Under hela psalmen stod Gunnar som på

nålar. Och så fort de kommit ut i korridoren,

gick han rakt fram till mönstergossen och slog

honom med knuten hand i ansiktet.

— Där har du för Rösslein, jäkla grilljanne!

Omedelbart efter detta dåd satte han i väg ut

och räddade sig snart bakom grindarna till sin

pappas trädgård.

— Fegt, fegt! susade det efter honom. Vänta

till i morgon, förbannade harkrank, så har du

det igen!

En kvart därefter stod mönstergossen Kristian

inför rektor Mandell.

— Farbror, sade han vördnadsfullt med

blicken riktad rätt upp mot honom, pappa bad att

jag skulle gå in och framföra en hälsning från

honom.

— Tack, min gosse, hälsa du din far från

mig igen.

Mönstergossen bockade:

— Farbror, jag hörde nyss att Gunnar Holt

svärde efter uppropet.

— Svor, heter det, svor, sade rektorn. Svärja

är ett starkt verb, som vi tar tema på så här:

infinitiv svärja eller vulgärt svära, imperfektum

svor och supinum svurit. Jaså, säger du det?

Hm, hm I Jaså, jaså I Ja, det är en varnartig

yngling, som bereder icke blott sina lärare utan även

sina föräldrar stor sorg. Jag ser mig nödsakad att

underrätta hans far.

— Han slog mig också. Min läpp är alldeles

svullen.

— Ja, ja, sade rektorn disträ, tack skall du

ha, hälsa din far tillbaka.

Mönstergossen bugade sig klumpigt men

vördnadsfullt och avtroppade.

På eftermiddagen urladdade sig åskvädret över

Gunnar Holt. Han blev kallad in i majorens

rum, och på tonen hörde han att något hade

inträffat. Han visste icke med sig, att han hade

gjort något ont, men vissheten om det väntade

straffet utlöste genast samvetskval, och det var en

darrande och förkrossad brottsling, som nu stod

och skådade in i majorens högröda ansikte, mot

vilket de vita valrossbetarna blänkte. Majoren tog

fram spanskröret.

— Gode gud, vad har jag gjort? flög det

genom gossens hjärna.

— Du har svurit! mullrade majoren.

— Neej, sade Gunnar, som inte visste, vad

som åsyftades.

Klatsch. Ett rapp ven ned över ryggen.

— Du ljuger också, lymmel, men jag skall

lära dig att tala sanning I Vet du inte att det är

förbjudet att svära?

— Joo!

— Nå, varför gör du det då?

— Jag har in—

Rappen haglade och smällde över de blanka

byxorna.

— Bekänner du, att du har svurit? Eller

skall jag behöva slå dig mer?

Snyftande och skrikande bekände Gunnar att

han hade svurit. Hade majoren fortsatt förhöret,

skulle han ha fått så många bekännelser han velat,

ja Gunnar skulle gärna ha bekant att han hade

anstiftat Bartolomeinatten, om det hade blivit tal

om det. Men majoren slängde ut honom, innan

han hade hunnit göra det. En smula matt men

med en känsla av välbehag efter en affekt som

fått sitt utlopp, ställde majoren spanskröret i vrån

och lade sig att sova middag.

Så förtvivlat ond hade Gunnar aldrig varit.

Stum, med ansiktet stelt förvridet av vrede,

vankade han ner på gården. Han visste inte riktigt,

varthän han gick. Han var icke i stånd att

uppfatta vad som omgav honom. Han tänkte gå in

i vedboden och gömma sig och sitt elände där.

Men han hade ingen ro att sitta stilla.

Vanmäktig stötte han huvudet mot väggen och stapplade

ut. Utan att veta vart han gick, styrde han sina

steg mot skolparken. Den låg bakom skolan.

Det var sekelgamla ärevördiga lindar och

bredbladiga lönnar och buskar, som växte vilt bland

gräset, och denna härliga vildmark, som skapad

för lek och äventyr, sluttade ned mot

Borgestadsån. Det var också en sagans och äventyrets å.

Den rann strid och stark men smal och med

oavbrutna virvlar mellan höga stupande stränder och

på båda sidor lutade sig åldriga träd över den och

pilarna släpade sina gröna fransar i dess evigt

virvlande vatten, som hade en underlig kallt grön färg.

Och på sluttningarna klättrade trädgårdar med

lusthus och verandor och stora metallkulor med

snäckor omkring. Det var en välsignad å, den

var liksom överlastad av grönska och fruktbarhet,

och litet längre bort från skolparken störtade den

med ett rytande av energi ned i en vild fors, som

drev ett evigt slamrande sågverk och en kvarn.

Inne under parkens träd rådde alltid en kall

och fuktig skugga och man blev underlig till mods

av att stå vid de melankoliska pilarna och stirra

ner i de sig evigt förnyande virvlarna. Det kalla

gröna vattnet hade något sugande över sig — som

när man står vid kanten av ett bråddjup — och

det kändes, som skulle det varit en befrielse att få

sjunka i det, som skulle man då nå lösningen på

en dunkel och hemsk gåta — så lockade det ljuvt

och frånstötande. Här vandrade nu Gunnar Holt

i stumt ursinne fram och tillbaka. Det var honom

omöjligt att fatta, att tillvaron verkligen kunde

vara så grym, att något sådant över huvud kunde

hända. Det stred så absolut mot allt vad han

hade lärt sig och trodde på om en god och

rättvis gud. Visserligen hände det ju eljest många

saker, som voro dumma och fåniga och

obegripliga, men det berodde väl därpå att man inte

förstod Gud. Att Gud var rättvis, det betvivlade

Gunnar inte. Ty nog plägade han få straff, så fort

han hade gjort aldrig så litet tokigt. Men den

här gången sade honom hans förstånd, att straffet

var orättvist. Kunde verkligen Gud bli så ond

för så litet? Ofattbara, underliga och grymma

gåtor för ett barnl

— Det kan vara lika bra att dö och komma

till helvetet, tänkte han; och han fylldes av ett

kallt och isande trots mot både himmelska och

jordiska makter. De hade förverkat hans

förtroende. Och han kände ett behov att göra uppror

mot båda och trotsa guds vrede med de grövsta

hädelser, han visste.

Med tänderna sammanbitna av beslutsamhet

gick han ner till kanten av ån, där den virvlade

och skummade under pilarnas gardiner.

Och ut över dess vågor ropade han med en

tunn och försagd liten röst, som halvt kvävdes

av gråt:

— Fan, Donnerwetter Kreutz Pappenheim

Potz Tausend Millionen ...

Men ingen blixt slog ned, marken öppnade

sig icke under honom och oberörd virvlade ån

förbi mellan gröna stränder.

Besviken vandrade han slutligen hem.

TREDJE KAPITLET.

När Herman Holt efter sommaren kom in

till staden igen, föreföll den honom främmande,

ny och egendomlig, nästan drömartad. Han hade

växt upp i den och kunde varje sten, varje gata,

varje träd och buske, och ändå var den honom

främmande, som något han hade läst om och nu

kände igen efter boken. Hela tillvaron var för

resten underligt overklig. Bullret från gatan ljöd

konstigt och det susade på ett särskilt sätt i luften,

röster viskade och han kunde knappt avgöra, om

det var någon som talade eller han hörde sina

egna tankar. Det brände en feber vid tinningarna

och susade i hans huvud. Hela sommaren hade

han tillbragt på landet under vaga drömmar. På

morgonen flydde han hemifrån, lade sig på en

kobbe med ett metspö och såg flötet guppa opp

och ner på vågorna, som aldrig tröttnade att

förnya sig. Nu när det var slut på sommaren,

längtade han åter till stranden. Havet förströdde

honom, en så underhållande kamrat hade han aldrig

haft. Vågorna hade alltid något att säga, än

kåserade de med stillsam humor, än röto de som

prosten Larsson i predikstolen. En dag mindes

han att de hållit en lång predikan. Det var lugnt,

men i jämna, preussiskt strama leder rullade

dyningarna in, och med regelbundna mellanrum

kommo större och mindre, osvikligt som på en

parad. De mindre vågorna hade pastor Norins

stämma, som låg högt i registret, de stora kallade

han för prosten Larsson. Han fann denna lek

barnslig, men den roade honom och han hade också

en annan lek. Den bestod i att under varma

sommardagar, då vattenångorna bildade vita strömoln,

följa deras spel under himlen och än liknade de

valrossen, än skolhuset, än Marianne och det var

oftast Marianne. Men när Marianne upplöstes och

förskingrades av vindarna och förvandlades till en

häst eller hund, kände han saknad tills det kom

en ny Marianne.

Så fördrev han sin sommar och dagarna

förrunno spårlösa; och när han plötsligt fann, att

man var långt inne i augusti, blev han förvånad

— hade sommaren gått? Det hade han inte

märkt... det var väl inte möjligt... Jo, men så

blevo de sista dagarna på hans kobbe desto

dyrbarare och han var aldrig hemma. Majoren

brukade säga, att hemmets golv brände honom under

fötterna.

Tom på yttre händelser hade hans sommar

försvunnit, och han kunde inte minnas en enda

dag mer än de andra. Men ett hade han hela

tiden haft i sina tankar, medan han låg på sin

kobbe och lyssnade till vågorna. Det var bara

en enda sak, en enda situation, men som han aldrig

tröttnade att repetera för sig. Så hade det gått

till!

Herman brukade ofta under våren promenera

för sig själv nere vid ån. Särskilt då, när

kvällarna blevo ljusare, vårens alla dofter löstes och

det började lukta jord, hade han mycket att tänka

på. Han var ju nätt och jämnt sjutton år, men

tusentals tankar tumlade som fantasmagorier inom

honom. Problemet kvinnan glödde hett i hans

hjärna, och problemet sågs ur både psykisk och

fysisk synpunkt. Herman hade aldrig sett en

kvinna naken, fast han ville så förfärligt gärna.

Men han fick det inte och en avgjutning i brun

terrakotta av den mediceiska Venus som de hade

därhemma fann han vara en alltför tarvlig skugga

av verklighetens glans. Det störde honom att den

var brun, en kvinna måste vara vit och rosenröd,

och Tegnér talade om liljekullar ... Han umgicks

aldrig med jämnåriga unga flickor, ty majorens

hade aldrig barnbjudningar, och han längtade för

resten föga efter stadens pensionsflickor; hans

känslor mot dem voro sammansatta av en underlig

blandning av förakt och dyrkan, han visste inte

själv vilket som var övervägande. Hans tankar

drevo därför länge föremålslösa omkring inom

kvinnlighetens hank och stör.

Men bland flickorna fanns det en. Herman

märkte snart, att hans drömmar allt oftare

uppsökte henne och dröjde hos henne. Det var

Marianne. Han hade aldrig växlat många ord med

henne, under barndomen betraktade de varandra

som fakta utanför intressesfären. Men Marianne

växte upp och blev kvinna. Hon hade stora svarta

ögon som glänste fuktigt, som om hon nyss hade

gråtit. Hennes hy var mörkare än andra flickors,

men vackrare; figuren tycktes alltid vilja spränga

den snäva, litet nötta kjolen och den tunna blusen

av skotskt tyg. Man såg hur hennes kropp levde

under dräkten. Men mest var det hennes

underliga oroliga ögon, som... Han kunde aldrig

glömma dem, de förföljde honom ständigt med

sin feberfuktiga glans.

En dag i mitten av maj möttes de på en

gångstig i parken. Marianne hade en bok i

handen och hon läste i den eller låtsades läsa i den.

De stannade, och Herman fick fumlande tag i

mösskärmen och hälsade. Mariannes svarta ögon

förvirrade honom, han visste inte vad han skulle

säga, och det yar bara en kort frist för sin

konversationsplikt han fann då han föreslog, att de

skulle slå sig ned på en bänk. Skulle de inte

sitta ner?

— Jo. — Marianne satt på yttersta kanten av

bänken och väntade.

Men det stod stilla i Hermans hjärna, han

kände sig absolut idiotisk. Plötsligt hörde han

sin mun säga något, som han absolut icke ville

säga, nej det var det han minst av allt ville säga.

Han sade:

— Se, där går gamla polis Pettersson!

Hahaha!

Och han hörde sig skratta ett torrt och dumt

skratt, och han pekade på den arma polis Pettersson,

som på bron tvärs över ån hasade fram sin

bedrövliga skepnad, i sliten syrtut och dammig

mössa utan hjälm och sabel. Gamla polis Pettersson

var visserligen ett allmänt belett original, men

han var utsliten som sådan och passade minst av

allt som samtalsämne nu.

Marianne låtsade om ingenting, utan sade lugnt:

— Ja, där går han.

Men hon skrattade inte.

Herman blev generad och Mariannes svarta

ögon brände två röda fläckar på hans kinder.

Han steg upp, tog henne i hand och mumlade:

— Ursäkta, jag har visst glömt att läsa på

mina läxor!

Och så störtade han därifrån. Hur kunde

han säga något så dumt som det sista, det var ju

ännu dummare än det där om gamla polis

Pettersson! Han ville minst av allt inge Marianne

den föreställningen att han var en sådan där mes,

som satte läxorna över allt annat. Han hade

liksom alla sina kamrater den känslan att den som

försummade något riktigt roligt för att läsa sina

läxor närmast var en idiot som inte var värd att

solen lyste på honom. Så mycket värre då, när

det gällde den man älskade. Men allt detta kunde

nu inte hjälpas...

Nu visste emellertid Herman bestämt, vem

han älskade. Och det var ju alltid en god sak.

Hans tankar kretsade sedan den stunden troget

kring Marianne. De möttes ibland på gatorna

och han hälsadef alltid generad. Han tyckte att

hon såg tvärt igenom honom. Han diktade för

resten, ständigt om henne. Han kunde inis låta

bli, men han undrade i sitt stilla sinne vad hon

skulle tänka, om hon fick läsa dessa underliga

dikter om sig själv. Han ryste vid tanken på att

hon skulle få reda på vad han i sitt allra innersta

djup tänkte och drömde om henne. Hon var

naturligtvis så blomlikt ren som en snödroppe,

och när han drömde om att få förena sin kropp

med hennes, tyckte han, att han gjorde henne

orätt, och han bad henne om förlåtelse därför i

sitt hjärta. Han anade minst av allt, att hon också

hade fäst sig vid den tyste, litet förvuxne

ynglingen som kunde ge henne så trånande blickar,

när de möttes att hon tyckte sig känna hur de

brände på hennes kropp efteråt. Och ofta just

under lektionerna i skolan satt hon och tänkte på

hur det skulle kännas att vara stor, hur hon skulle

vara klädd på sin bröllopsdag och om hon skulle

vara mycket generad under bröllopsnatten. Och

om hon hade trott att han hade anat att hon hade

så rysliga och syndiga tankar, då skulle hon ha

velat dö.

Men så möttes de en dag igen. Hon log

vackert mot honom och deras händer sögo sig

fast i varandra. Hänförd med slutna ögon lät hon

honom kyssa sig. Och så vacklade han som

drucken hem. Det var allt, och dagen därefter

flyttade majorens till landet. Herman fick inte se

henne på hela sommaren. Inte heller kunde de

skriva till varann, ty det skulle ofelbart deras

föräldrar ha märkt, och de skulle utan tvekan ha

konfiskerat breven och läst dem.

Men många hundra gånger hade Herman i

minnet levt om de långa förtätade sekunder de

stått bröst mot bröst och han kände livet pulsera

i hennes unga kropp. Det var då — men hur

skulle det bli nu? Vad skulle ske nu, när de

möttes och vad skulle han säga och vad kände

hon för honom ?

Herman hade ingen ro hemma, han drev ut,

kanske skulle han möta henne på gatorna, och

det skulle bli ett både fruktat och efterlängtat möte.

Han gick på gatorna; ja, det var sant, så där såg

det ju ut, och lärarna voro likadana stofiler som

förut, men snushandlar Ryslund hade målat om

den urblekta träkinesen som han hade som skylt.

Den gubben är visst tät för resten, han är religiös

och får vart år barn med sina pigor, så han har

det riktigt bra... Herman tittade nyfiket på de

täta gardinerna för fönsterna i gubbens våning —

vad gjorde gubben Ryslund bakom de gardinerna?

Litet längre fram mötte han några kamrater, som

nickade menande och antydde, att de hade punsch

i innerfickorna. Han slapp ifrån dem, när han

sade att han redan var full...

— Att hon inte kommer...

Han drog sig så småningom ned till

skolparken.

Där satt hon, hon den enda, på en tarvlig bänk

varpå Borgestadsborna lämnat spår av sina tankar,

varierande efter bildningsgrad, åldrar och kön.

Hon satt med nedböjt huvud och såg knappt upp

på honom. Ty hon visste genast, att det var han

som kom, hon bara nickade helt stilla.

Då satte han sig lugn bredvid henne och hon

smög omärkligt sin hand i hans. Besynnerligt

nog, då fann han ord lätt och utan tvekan.

— Marianne, sade han, Marianne, jag har

tänkt på dig hela sommaren.

— Jaså.

— Håller du av mig?

— Jag vet inte. Jag...

— Men ...

— Jo, naturligtvis. Jag har ju lovat, sade

hon lågt.

— Dag och natt, alltjämt har jag tänkt på

dig, Marianne.

— Har du?

— Jag har inte läst ett ord på mina ämnen

bara för din skull.

Marianne såg tacksamt och skyggt beundrande

på honom.

— Pappa har varit arg på mig hela sommaren,

sade han, för att jag inte har läst. Men jag har

inte brytt mig om någonting alls, bara för din

skull, Marianne.

— Jaså, tänk ... sade hon.

Nu började orden tryta. De sutto båda halvt

generade för varandra. Ingendera kände riktigt

den andre, de hade ju knappt talats vid ännu.

De märkte också båda, att stämningen flöt bort,

och att orden föllo tvungna.

Då vände Marianne med kvinnans lyckliga

blick för situationen på huvudet så att han kunde

kyssa henne.

Så reste hon sig, slätade till sitt hår och sade:

— Tänk så underligt, Herman!

— Vad är underligt?

— Att vi är förlovade...

— Förlovade, förlovade, sade han ett par

gånger för att höra efter ordets valör och klang.

Det lät annorlunda, när det sades om en själv.

— Säg, du får inte tala om det för någon av

de andra pojkarna!

— Å, du är tokig!

— Om flickorna visste! Men de får inte veta

ett dugg, inte det allra minsta, ingen får veta

något, inte förrän du har tagit studenten.

Det var ett ömtåligt ämne, men Herman

mumlade beslutsamt:

— Jag skall läsa, jag skall läsa minst sex eller

fem timmar om dan.

— Stackars du, sade hon moderligt. Stackars du!

Han rynkade pannan betänksamt:

— Om jag inte alltid hade sånt förbannat

mothåll för Mandelmassan.

Hon kvittrade till ett litet slag över det lustiga

öknamnet på lektor Almer och de började prata

och skratta.

— Tänk vad vi skall bli lyckliga, sade hon,

plötsligt tankfull.

— Ja.

— Aldrig har det funnits någon, som varit så

lycklig som vi.

Och vid tanken därpå började hon plötsligt

gråta.

— Äsch, jag är så dum, sade hon.

— Livet är bara elände, sade han lillgammalt.

— Bry dig inte om, att jag är sådan, Herman,

sade hon och smög sig närmare honom. Säg,

vad skall du bli, när du blir stor — när du har

tagit studenten?

Herman drog andan en stund och samlade

all den beslutsamhet, han ägde:

— Jag skall bli diktare, sade han fast.

— Nej, så stiligt! En som skriver böcker!

Kan du skriva vers?

— Ja, litet, sade han ödmjukt.

— Läs upp något vad? Är det — om mig?

— Det är bara om dig. Du skall få se dem

sedan, när jag har renskrivit dem.

— Så stiligt Herman! sade Marianne

eftertänksamt och beundrande. Du kommer i

tidningarna. Vad tror du pappa och mamma skall

säga?

— Jag vet inte, sade Herman begrundande.

Han anade instinktivt, att han måhända icke skulle

möta odelat gillande från alla håll och säkert inte

hemifrån.

— Men vad skall du bli mer? frågade

Marianne.

— Mer?

— Ja, för inte kan vi leva på det inte. Pappa

säger, att de som skriver vanligen har dåliga

inkomster.

— Hja ...

— Du skall tänka, fortsatte hon med

kvinnans vanliga praktiska blick på dylika saker, du

skall tänka, vad allt det skall räcka till! Kläder

och mat och hyra och skodon och litet nöjen och

resor... nej, så dyrt som det är att leva nu för

tiden, kära du.

Det kom som en kall dusch, och Herman

kunde inte dölja för sig att han fann synpunkten

brackig. För mannen är det en omöjlighet att i

samma andedrag som han biktar sig, tala om hyran

för våningen, men för den vidhjärtade

kvinnopsyken är det fullt naturligt, och hon menar

ingenting ont med det. Men fast det smärtade

Herman att så där omedelbart ramla ner i prosan,

ville han inte bedröva den han gjort till sin brud.

För resten var det ju sant, när det nu ändå var

sagt... Och han svarade efter en stunds

funderande:

— Jag kunde för resten kanske bli

landskamrer.

— O, ja! sade Marianne. Det är en bra

bana. Fast pappa säger, att det är en sådan

trängsel på juristbanan.

— Hja...

— Fast om du kunde bli som landskamrer

Brambergs här i stan! De äro gräsligt rika.

— Ja, de är väl det... Snushandlar Ryslund

är också rik.

— O nu måste jag gå, sade Marianne, annars

blir mamma ond.

— Ge mig en lock av ditt hår, bad han.

— Jag skall tvätta det först, sade hon ömt.

För resten är det gud nås spikrakt.

Och så skildes de. Herman gick hemåt något

underlig till mods. Hennes sista litet prosaiska

replik gick inte i stil riktigt. Jaså var det så, att

vara förlovad... Då var det enklare att bara vara

förälskad... Kvinnan hade endast blivit honom

ett ännu svårare problem.

Marianne gick hem och satte sig att stoppa

strumpor. Hon log ibland litet frånvarande och

tittade ut i luften, men på det hela taget hindrade

henne inte kärleken från att stoppa strumpor. Hon

fann som andra kvinnor kärleken underbar och

gåtfull, men tog mannen som ett faktum vid sidan

om. Det föll henne inte in att hos honom se

något som behövde förstås och grubblas över. Han

var sådan han var och så inte mer. Han kunde

varit bättre klädd och så kunde han ha haft

mustascher, men de kom ju med tiden, och för resten

var hon ju nu förlovad med honom och skulle

komma att heta Marianne Holt, det blev att märka

om näsdukar och linnen; nå det var det ju god

tid med förstås...

Plötsligt sade rektorskan:

— Om du flinar så där irriterande, så får du

gå upp till ditt.

Rektorn såg upp över glasögonen och

tillfogade en allmän maxim:

— Barn böra alltid iakttaga allvar och gott

skick i sina föräldrars eller andra vuxna personers

närvaro.

Rektor Mandell tänkte över huvud i allmänna

sedelärande maximer, och om han hade trillat på

huvudet ner i Niagara skulle han inte ha

försummat att uttala den sens moral, man kunde

draga av fallet.

Marianne hade ingenting alls emot att gå

upp till sitt. Hon samlade ihop strumporna i sin

sykorg och gick upp på sitt lilla rum. Där

öppnade hon nedersta byrålådan och under sina

linnen drog hon fram sin dagbok. Hon hade lagt

den där för att inte hennes mamma skulle få tag

i den. Och hade hon bara allting snörrätt i

ordning, så visste hon att boken skulle få ligga

ostörd där.

Hon slog upp den och började läsa:

5 juni. O, vad jag hatar fröken Allsing. Bara

för att jag inte kunde tema på courir skulle hon

nödvändigt säga: Ja, springa med skolpojkar kan

ni, men ta tema på courir, det vill ni inte lära

er. Flickorna är fåniga, som alltid skall skratta

åt henne, när hon säger något. Jag springer

aldrig med pojkarna, om det är någon, så är det

Edelweiss och de andra.

Mötte Herman. Han har goda och sorgsna

ögon och om jag träffade honom och han bad

mig — äsch så dumt. Jag träffar honom för resten

aldrig. Jag tror icke heller att vi hava några

sympatier gemensamma. Ingen förstår mig, ingen

håller av mig, Edelweiss kan man inte lita på,

hon talade om för flickorna, när jag läste »Den

röda liljan». Kanske älskar han någon? Mamma

kommer.

10 juni. Det har skett. Herman kysste mig

i parken och jag lät det ske. Han kysste mig

vilt, berusat, galet.

— — —

Han sade mig, att han alltid hade hyst kärlek

för mig. Eller hur sa han för resten? Bad han,

att jag skulle bli hans hustru? Han älskar mig i

alla fall, det kan jag slå mig i backen på.

11 juni. Holts reste till landet. Tant hade

sin gamla med skära rosen, som stod rätt upp.

Älskar jag honom? Ljuva dårskap!! »O vilket

underbart öde att vara kvinna.» I morgon reser

vi till landet.

Här stannade Marianne, gick efter en

blyertspenna och kommaterade och rättade befintliga

grammatiska bockar. Så fortsatte hon läsningen.

12 juni. Jag kan inte komma på det klara

med mina känslor. Älskar jag honom verkligen

hängivet, så att min själ går upp i hans, så att

intet annat existerar för mig i världen. Jag vet

icke. »Vi kvinnor förstå aldrig oss själva.» Resan

hit var tråkig.

16 juni. Vi seglade. Vi hade intet vidare

skojigt. Måste sedan rensa trädgården till

gengäld, så då kunde det lika gärna ha varit

detsamma med seglingen.

19 juni. Hade nästan glömt bort Herman.

Vi ha haft tvätt.

20 juni. Det är underligt att veta sig älskad.

Hon vände nu några blad och kom mitt in

i augusti.

28 aug. Vi reste in till staden. Mamma

grälade på mig hela resan. Herman stod på

plattformen hela tiden. Undviker han mig? Men i

stan måste vi ju råkas. Vad skall jag säga och

vad skall jag göra? Skall jag slå händerna för

ansiktet? Herman får börja, absolut.

Nu tog Marianne pennan och skrev 27 augusti

och strök under detta viktiga datum. Sedan

skrev hon:

Vi äro förlovade riktigt.

Världen får inte veta det.

Comme je suis heureuse!

Det sista strök hon fint och prydligt under

med bläck efter linjal. Så lade hon ner boken

under sina linnen, klädde hastigt av sig och kröp

ner under täcket. Hon önskade att hon hade haft

en — helst oförlovad — väninna att prata med.

Hon skulle ha kunnat ligga till ljusan dag och

sladdra med henne.

Fjärde kapitlet.

Det blev tidigt oktober den hösten, ja redan

i september hade man oktober över sig. Det föll

ett kallt och vätande regn med stora tunga droppar

och träden nästan dignade under bördan av sina

tunga, genomvåta lövmassor. Men Borgestadsån

svällde och steg och rann allt stridare och

snabbare mellan stränderna och buskarna släpade sina

grenar i det gröna vattnet. Och gatorna lågo

alltid blanka som av en fuktig hinna och det grova

gruset på skolgården luktade vått. Det var ingen

vidare rolig höst för alla pojkarna. De blevo ofta

förbjudna av sina mammor att gå ut för att inte

bli våta om fötterna och förkyla sig, ett löjligt

förbud naturligtvis. Under tiden härskade

råttskallarna — det var underklassbarnens öknamn —

som varken fruktade Gud, föräldrar eller lärare,

oinskränkt i staden. För dem betydde

vattenpussar och skyfall ingenting, ty de hade inga

kläder som de behövde vara rädda om. De hade

det på det hela taget avundsvärt. De kunde svära,

stjäla och säga de fulaste ord, och det föll ingen

in annat än att detta var fullkomligt naturligt för

dem.

De vuxna i Borgestad brydde sig förstås

mindre om vädret. Men lektor Lyckstadius gladde

sig åt, att det redan var supväder så tidigt på

hösten.

Otto Berntsson hade nu redan varit lärare i

två veckor. På sitt sätt var det ändå en rätt

egendomlig känsla. När han kom in i andra klassen,

där han var klassföreståndare, kände han det

tämligen ansvarsfullt att ha alla dessa ögon riktade på

sig. Pojkarna betraktade honom i alla fall

tydligen som ett slags högre väsen, som man måste

lura och bedraga under iakttagande av den största

försiktighet. Han hade ju i alla fall deras timliga

väl och ve i sin hand för närvarande och om de

också icke medvetet ansågo honom som ofelbar,

fordrade de i alla fall, att han aldrig fick misstaga

sig. I fjärde klassen började redan skepticismen.

Han märkte, att de små andraklassarna gjorde sig

mycket större möda, när de ville föra honom

bakom ljuset och det smickrade honom.

En viktig institution i hans liv var madam

Ångberg, Madammen var så ödmjuk, att han genast

fick för sig, att hon måste vara falsk. Samtidigt

med att hon övergick till nyansen madam hade

hon anlagt schalett och hon var förvissad om att

detta »madam» och denna schalett skulle räknas

henne till rättfärdighet på domens dag. Berntsson

hade också mycket snart, bl. a. då han gjorde visit

hos majorens och talade om madam Ångberg,

kommit underfund med, att madammen i själva verket

var en ganska betydande person. Hennes

ödmjukhet och ringhet gjorde henne snart ytterst

populär och uppburen bland stadens fruar, som

icke avskydde något så mycket som sturskhet hos

fattiga. När de ville göra en god gärning, då var

alltid madam Ångberg till hands, ville de ha något

utspritt i staden, vips satt madammen i köket. Alla

tävlade om att ha henne till vän. Fattades det

något i hennes skafferi, gjorde hon bara en rond

och brandskattade societén, och det kunde hända,

att själva den snåla majorskan gav madammen ett

par hekto blå Java. Ty madammen var ganska noga

på kaffe. Så förstod hon att manövrera sig fram

med en betydande psykologisk skicklighet och

landshövdingskan, som dock fick ta först på alla

bjudningar, hade inte det reella inflytande i societén,

som madam Ångberg besatt.

Det var denna mäktiga person, som var dag

väckte Berntsson, borstade hans skor och kläder

och passade upp honom. Hade han förstått sitt

sanna väl, skulle han ha ställt sig in med henne.

Det hade kunnat göra hans karriär inom societén.

Den tredje veckan kom madammen tidigare, ty

det hade fallit på Otto Berntssons lott att hålla

vakt under morgonbönen och han skulle därför

vara i skolan omkring tjugo minuter tidigare.

När han kom in i vestibulen i skolan,

strömmade redan pojkarna in till andakten. Trappor

och valv av sten mångdubblade ljudet av

fötternas tramp, av prat och skratt. Berntsson gick

in och satte sig högst upp bland de amfiteatraliskt

anordnade bänkraderna. En psalm släpade sig

glädjefritt fram mot slutet.

Borta vid orgeln hördes nu ett harklande och

en spottkladd, som smällde mot golvet. Och upp

dök i katedern en fet, trettiofemårig herre med

röda kinder och med ranunkelgult hår och skägg.

Mustascherna klibbade som smörklickar vid hans

läppar och förlänade hans röst något av en oljig

mjukhet.

Det var pastor Orvar J:son Norin, adjunkt i

kristendom och tyska språket. Berntsson

studerade hans ansikte, medan han beskäftig och

gladlynt ordnade sina papper, slog upp bibeln och

bönboken.

Orvar J:son Norin, född Johannesson! Jo,

han kom rätt väl ihåg honom från Uppsala. Han

var av bondesläkt, och han hade all den

småländska rasens absoluta oförbrännelighet i sig.

Ingenting på jorden bet på Orvar Norin. I

teologicofilen blev han kuggad sex gånger på grund

av sin absoluta oförmåga att lära sig Xenophons

Anabasis. Han hade inte ens lärt sig den gamle

atenske officerens namn utan kallade honom

Zenophon. Det sista mattade professorn i

grekiska så att han gav honom approbatur. Ty han

insåg, att Orvar J:son Norin inte skulle ge sig,

att det inte var något hopp om att han skulle

börja supa och sluta att tentera, utan att han

ideligen skulle komma igen. Orvar Norin tog sitt

godkänd och skrev med största lugn in sig i

teologiska fakulteten. Snart var han bekant med alla

professorskorna och blev en flitig gäst på

teologprofessorernas allmänna mottagningar med Ölsupa

och kalvstek. Och det dröjde inte så länge förrän

Orvar tagit examen, ehuru det var osäkert om

han ens någonsin kunnat deklinera ett hebreiskt

verb korrekt. Ja, han var oförbrännelig. Som

kassör i sin nation hade han visst handskats en

smula oförsiktigt med kassan. Men herre Gudi

Orvar hade en beskyddare i sin hemsocken, med

vars dotter han ansågs skola gifta sig. Och han

betalade summan. Vad gjorde då Orvar? Jo, han

sammankallade revisorerna och bjöd på en bättre

supé, när allting var klart, en supé med tal och

avtackning och studentkvartett. Därefter lät han

prästviga sig, skaffade sig helskägg och dök ner i

någon undangömd landsända. Och så var snart

historien med kassan glömd. Och den

oförbrännelige dök upp igen i Borgestad som adjunkt med

gott hull och det solidaste anseende i världen.

Berntsson måste le, när han erinrade sig allt

detta.

— Det är i alla fall ganska duktigt gjort,

tänkte han, att komma ur elden lika oförbrännelig

utan att så mycket som ha svett skinnet det allra

minsta. Om jag vore säker på att folk uppskattade

hur duktigt det i själva verket är, så skulle jag

berätta hans historia. Men jag är rädd för att de

inte riktigt ha sinne för finessen. Han kommer

för resten nog att gå långt min bön förutan.

Pastor Norin hade en stund hållit Nya

Testamentet för ansiktet, så att man endast såg

smörklicken på hans hjässa. Nu tog han ner boken

och det utgick ord från hans gula mustascher.

Fyllig och något oljig flöt rösten ut i salen. Pastor

Norin talade med den iver och beskäftighet, som

utmärkte allt vad han gjorde.

Till text hade pastor Norin valt Jesu ord i

Lukas" 12:e kapitel: Given akt på liljorna, huru

de växa; de arbeta icke, ej heller spinna de. Men

jag säger eder: icke ens Salomo i all sin härlighet

var så klädd som en av dem.

Han läste upp texten mycket noga och satte

så i gång. Han började med att tala om liljorna

och gav en utredning med lätt botanisk anstrykning

av dem, där de växa i sin härlighet på marken.

Så övergick han till att tala om Salomo, vilken

framstående monark han var, skisserade lätt

Jerusalems tempel, som han tycktes föreställa sig som

ett oerhört stort förgyllt missionshus. Med Salomo

och liljorna som kontraster underströk han

upprepade gånger det vådliga i att underlåta att se

på dem. — Given akt på liljorna! skrek han, skåden

dem på marken, ja förgäten icke att betrakta dem.

Men när ni nu uppfattar liljorna med era ögon,

som Gud har givit er, när ni nu förnimmer och

ser dem, vad är det då ni skola lägga på hjärtat,

vad är det då, ni icke skola glömma utan väl

minnas och förvara i edert sinne? Jo, att icke ens

Salomo i all sin härlighet var såsom en av dem.

Otto Berntsson väntade förgäves att pastor

Norin skulle draga någon sens moral av allt detta

tal. Men där kom ingen, och utan sens moral

verkade hela predikan som en svanslös hund. I

stället gled pastorn in på ett särdeles allmänt hållet

resonnemang om naturens skönhet och om

människans plikt att i naturen skåda Gud.

— Antag, funderade Berntsson, att någon hör

på den här rappakaljan. Jag undrar om han skulle

förstå det? Knappast. En pojke, som kommer

ut på landet tittar nog inte efter skaparen, som

åstadkommit sjön där han metar och badar och

gräset, som han rullar i. Att se Gud i naturen

är en alldeles för långsökt historia för honom.

Han kan omöjligen föreställa sig Gud annat än

som en kroppslig om ock gasformig varelse. På

min bibliska historia var Gud Fader avbildad som

gammal, mycket långskäggig och genomskinlig.

Till på köpet hade han någon stiliserad romersk

toga på sig. Om vederbörande följde med sin

tid, skulle de avbilda Gud i bonjour. Det skulle

utan tvivel göra gudsbegreppet mera levande för

nutidens ungdom...

Nu slungade pastorn ut ett Amen! men gled

strax över i Fader vår. Då vaknade rektor

Mandell ur den lätta slummer han alltid tog sig under

pastor Norins betraktelser. Han hade genom

mångårig vana förvärvat sig den ovärderliga färdigheten

att sjunka i dvala utan att ändock se ouppmärksam

ut. Och han vaknade alltid till i rätta ögonblicket,

uppbyggd och stärkt av andakten...

Lektor Lyckstadius stod i lärarrummet efter

skolans slut på middagen sysselsatt med att påtaga

sina ytterkläder. Han axlade en väldig blå

regnkappa med överslag, satte på huvudet sin storm,

som han kallade med det latinska ordet tempestas

och fattade sitt spanskrör. När han nu slog ut

med handen gjorde han med sin fylliga Neroprofil

och sin harmoniska embonpoint ett lättsinnigt och

ganska angenämt intryck. Han kastade en blick

genom den guldbågade pincenéen och då han

upptäckte adjunkt Söderlund och Berntsson i rummet,

yttrade han:

— Mina herrar, jag tillåter mig att påpeka,

att jag i hög grad skulle avvika från den väg, som

jag anser vara den bredaste, om jag ej efter att

under sommaren med lärkan hava prisat skaparen

använde denna dag att med ett enkelt offer at

Bacchus inviga det förbannade arbetet, därvid

till att börja med ätande middag, emedan jorden,

sedan jag sist betraktade min kronometer, vänt sig

kring sin axel så mycket, att vi, erinrande oss de

mänskliga sinnenas ofullkomlighet och tidens

begreppsenliga relativitet, dock utan att alltför mycket

misstaga oss, kunna påstå att klockan är halv fyra.

— Ja, sade adjunkten Söderlund, hon är

verkligen halv fyra.

Lektor Lyckstadius bedrev som amatörsport

att tala i perioder. Han visste att han kunde

jonglera med satser och meningar och det roade

honom ibland att visa sin konst. Med den

lugnaste min i världen kastade han meningarna som

bollar i luften, höll dem svävande och lät lekfullt

den ena efter den andra stiga till, väders och just

som det såg ut som om allesamman vore ohjälpligt

intrasslade i varandra, samlade han dem med en

elegant avslutning lugnt och säkert i sin hand,

och det hände aldrig att han glömde ett hjälpverb

eller försummade ett predikat.

— För så vitt över huvud taget någonting med

säkerhet kan påstås, kommer jag utan tvivel att

inom en halv timme bryta mitt bröd på hotell

Lindquist, fortfor lektorn.

— Hm, sade adjunkt Söderlund och suckade

betänksamt. Lektor Lyckstadius hade väckt en

sovande björn inom honom, och han visste, att

det nu förestod honom en svår och obehaglig

själskamp. Adjunkt Söderlund ville så gärna som

han levde gå med på hotell Lindquist och äta

middag ute. Men det var nu det, att adjunkt

Söderlund hade en fru som hette Siri, och själv

kallades han Sirius. Så att då kan man förstå.

Betänksamt sprätte hans träben i vattenpussarna

på de gropiga trottoarstenarna, och i hörnet till

sin egen gata tog han avsked och vandrade

sorgmodigt hem.

Lektor Lyckstadius och Berntsson fortsatte sin

väg till hotell Lindquist. Det var en liten låg, men

långsträckt envåningsbyggnad, vitrappad och med

små blyinfattade rutor, den hade intet av den

skrikiga halvherreelegans, som svenska medelklasskrogar

vanligen ha, när inte gammal tradition hålla dem

uppe. Icke utan en viss undran trädde Otto in

genom den välvda porten. Han hade aldrig varit

där förr, men han kom ihåg, att han i sin

barndom alltid med en känsla av hemlig rysning

passerade hotell Lindquist. Krogar var för honom

något ohyggligt, hans familj hade bibragt honom

den föreställningen, att gubbarna, d. v. s. äldre

individer av mankön där bakom de små rutorna

med deras vita gammaldags gardiner firade de

rysligaste orgier. Där sutto de allesamman med

brännvinslitern för munnen och drucko till dess de

sanslösa sjönko till golvet, vanligen efter att ha

stuckit kniven i någon.

Småleende erinrade han sig detta, då han steg

in i skänkrummet och mottogs av en ung sympatisk

dam med väskan vid bältet och ett madonnaansikte

under ljusa flätor och som lydde namnet Karin.

Lektorn tog henne under hakan och

deklamerade:

Vitas hinnuleo me similis Chloe

Tandem desine matrem

tempestiva sequi viro.

Leende och förtjust lyssnade kassörskan bakom

disken. Hon var stolt över hotellets mest ansedda

stamkund och det föll dock ett litet stänk av det

klassiska språkets glans även över hennes disk

och buteljer.

— Vad lektorn är skojig, när han låter så!

sade kassörskan.

—- Ja, det låter som på apoteket! sade Karin.

Herrarna skall väl ha fyran?

— Ja, och duka för fyra!

— Fyra? undrade Berntsson.

— Ja, svarade Lyckstadius, här kommer också

en tidningsredaktör som heter Oliver Ölén. Han

är visserligen idealist, som man hör på namnet

och en smula löjlig, men om man bara hindrar

honom från att ta mer än två supar, så kan man

mycket väl äta middag med honom.

— Nå, men den fjärde!

— Sirius förstås!

— Men han kommer ju inte.

— Jo, för all del, han ångrar sig alltid i

tamburen hemma.

I detsamma inträdde verkligen adjunkt Söderlund,

litet generad bakom glasögonen, men glad

och nyter.

— Hell, Sirius! sade lektor Lyckstadius, jag

lyckönskar dig till den lyckliga utgången av din

kamp mot frestelsen.

— Ä! Vad fan! Frestelse! Vad är det för

märkvärdigt i att jag går ut och äter en bit mat?

Jag sa till gumman: nu går jag ut och äter.

— Vad svarade hon då?

— Då sätter jag fram pilsner till dig i natt,

sa hon.

I detsamma som adjunkt Söderlund improviserade

detta svar, kände han det som om fru Siri

verkligen hade sagt så, och med muntert klapprande

träben spetade han in i fyran. Och han vred

händerna framför brännvinsbordet och sade:

— Ja, nu tar vi väl några supar?

Adjunkt Söderlund ville gärna anses för en

väldig dryckesbroder.

De tre herrarna placerade sig under tiden

framför ett bättre smörgåsbord, en komposition i

sill, kaviar, uppskuret och brännvin, skapad av

ställets kallskänka och med något av den personliga

prägel över sig, som kännetecknar varje

inspirerat konstverk.

Berntsson kände sig genomilad av välbehag,

när han sjönk ner i fyrans soffhörn. I kakelugnen

dånade en brasa bakom stängda luckor och

kittlade huden med en vällustig tanke på värme,

den röda tapeten och de solida schaggmöblerna

verkade enkelt borgarhem och i vrårna dröjde en

svag doft av forna sexor, iskyld punsch och

susande groggar och det låga taket med vit vävnad

spänd över grova bjälkar gav en känsla av

förtrolighet, intimitet och trevnad. Och genom

rummet svävade Karin och presterade vad som behövdes

av kvinnlig charm, medan regnet trummade »helan

går» på rutan. Och nu knackade det på dörren,

som öppnades och insläppte redaktör Oliver Ölén.

Redaktören var naturligtvis inte redaktör, men han

var medarbetare i Borgestads-Posten. Där hade

han vid unga år börjat som idealist i allmänhet,

som skrev vers 6:e november m. fl. festdagar och

för övrigt vid bättre lik. För detta tog han dock

aldrig betalning. Ty det sorgliga med honom var

just att han gjorde det av övertygelse. Därför

blev det just heller aldrig något av honom, men

efter tjugu år hade han i alla fall avancerat till

redaktionssekreterare.

Men han förblev dock trots denna upphöjelse

den han var som barn, och hans livs olycka var,

att han var skald. Skalder äro vi ju alla mer eller

mindre, men det är dock endast åt ett

proportionsvis ringa fåtal olyckliga som de blinda gudarna

utlottat den obotliga lusten att uttrycka det i ord.

Och redaktör Ölén hade för resten en olycksalig

svårighet att rimma...

— Var hälsad! ropade lektor Lyckstadius.

Så släppte de fyra herrarna sig lösa över

smörgåsbordet och Sirii glasögon lyste av den rena

glädje, som endast den förbjudna frukten kan

ingiva. Han pratade och skrattade så att glasögonen

guppade, erinrade om forna festligheter, hur många

supar han tagit vid den sexan och hur mycket punsch

de då hade druckit. Längst dröjde hans minne

vid hans livs stora middag. Han hade upplevt den

i Köpenhamn. Där påträffade han en gång en

norrländsk trävarupatron som skulle blöta en liten

affär han nyligen gjort. Det börjades, när Sirius

berättade historien, med torr sherry till soppan

och gåslever en croûte; sedan drunknade

detaljerna i ett hav av champagne. Och damer hade

det varit. Patronen hade skickat ut ett

stadsbud på Ströget att samla ihop fem droskor med

skönheter.

Om denna sitt livs stora och egentliga middag

berättade nu Sirius. Då var han en hjälte!

Förfädrens bärsärkablod sjöd i honom. Han kände sig

stor, satanisk, fruktansvärd och dödsföraktande, och

hade det varit andra tider och andra seder, skulle

han vid smörgåsbordet ha utmanat någon av sina

vänner på tvekamp och dödat honom utan vidare

spisning. Men hjältedåden växa numera så

tunnsådda och utom räckhåll för bägaren. De arta sig

nu för tiden närmast till att vara ett privilegium

att stilla bedja om.

Men under tiden avfärdade lektor Lyckstadius

smörgåsbordet med kännarens min och åtbörder.

Samtidigt njöt han sina egna ord som smörgåsrätter.

Han kramade en droppe citron över kaviaren,

gav i en koncessiv bisats en liten utredning

av störens fruktsamhet, snuddade i en relativsats

vid Kaspiska havet och de etnografiska

förhållandena i Ryssland och hamnade med en elegant

volt ned i huvudsatsen, som handlade om halvan.

Och så togo de halvan, men när redaktör

Ölén sträckte fram sitt glas för att få tersen, sade

Karin.

— Nej, nu får du inte mer brännvin. Du

hinner nog bli full tillräckligt ändå innan kväll.

Oliver Ölén drog helt beskedligt tillbaka sitt

glas och sade:

— Det har du rätt i, det kom jag inte att

tänka på.

— Skönt, tänkte Berntsson, här tycks råda

en upplyst despotism.

När middagen hade pågått en timme hade

sällskapet blivit tillökat med en femte person, nämligen

bokhandlare Westerbom. Det egendomliga med

honom var att man aldrig av hans yttre kunde avgöra

om han var döddrucken eller spiknykter, och han

begagnade sig listigt av detta förhållande. Han

hade en stor och ganska röd näsa, glasögon och

rött bockskägg och var den konservativaste i staden.

Dessutom var han hedersledamot av stadens

likbränningsförening, som han hade ombildat till

supklubb. Det var hans gåta.

— Herr licentiat, sade lektor Lyckstadius till

Otto Berntsson, beväpna ert öga och betrakta ej

mindre Sirium än även Westerbom, samt förnim

vad han nyligen svarade en dam, som ville köpa

Selma Lagerlöfs Jerusalem. Lagerholm? frågade

Westerbom, nej vi har inte den, men här är en

bra bok av Tegnér som heter Nattvardsbarnen.

— Mja, sade Westerbom, jag tycker de kan

läsa Tegnér till de kan honom ordentligt.

— Men snälla herr Westerbom, sade Berntsson,

skulle man inte få läsa eller skriva böcker,

sedan Tegnér har gjort det?

— Mnä, trumpetade Westerbom genom sin

röda snabel, han var ju biskop, så då vet man

åtminstone, vad det är för någon.

Med stilla jubel hade lektor Lyckstadius åhört

denna replikväxling. Han samlade på original,

födde dem, gav dem sprit och uppmuntrade deras

vidare utveckling i originalitet i riktning mot ett

stilla vansinne.

— Ja men utvecklingen, de moderna idéerna!

sade Berntsson.

— Är du socialist? sade Sirius till honom.

— Ja, svarade Berntsson, i jämförelse med

herr Westerbom förefaller jag mig verkligen nästan

som socialist.

— Usch, sade Karin, som fattat sympati för

Berntsson, usch det skall inte doktorn bry sig om.

— Karin, sade lektor Lyckstadius, licentiaten

Berntsson ser på dig till att begära dig.

Berntsson tänkte just öppna munnen i och för

en skämtsam protest, då till hans förvåning Karin

svarade:

— Nå, så får han väl det då utan att lektorn

har med det att göra.

Ne sit ancillæ tibi amor pudori

skrek Lyckstadius. Blygs ej att älska en tjänande

syster! Achilles brann för Briseis med de snövita

lemmarna, och Ajax, Telamons son för Tecmessa, vi

skulle då icke du, o broder — tillåt mig att

bortlägga titlarna — vi skulle då icke så mycket mera

du än de?

— — —

Man hade kommit ett gott stycke in på kaffet

och punschen, och stämningen hade stigit. Mitt

i soffan glödde Westerbom som en vallmo, stillsam

och orubblig men oerhört berusad. Sirius hade

nu kommit till den punkt då han insåg, att han

inte kunde få roligare. Fullare kunde han inte bli

utan att det blev ledsamt. Det var hans martyrium,

att han aldrig riktigt kunde njuta av sin glädje.

Nu, medan ännu friska punschflaskor blommade

i arktisk omgivning, kunde han inte låta bli att

tänka på, att tiden gick, att var minut förde

honom närmare tvånget att gå hem, närmare

vardagen. Helt vemodig svalde han sina

bottenfockar och vid den femte halvan öppnade han

med Berntsson ett samtal om sitt förfelade liv:

— Vad fan är det egentligen för glädje med

att leva? sade han. Vad i helvete har man för

glädje av det? Att plugga rättstavning och

matematik i ungar, det är för jäkligt. Nej, den som

hade kunnat fått fortsätta att studera. Men

fattigdomen, kära du! Och nu sitter man där som en

pannkaka med hustru och barn. Fy fan, vad är

det för mening i ens tillvaro? Skål.

— Sirius, sade lektor Lyckstadius, du begår

en dumhet, då du försöker se din tillvaro ur

meningens synpunkt. Vad är det för en löjlig och

fånig vana att fordra att allting skall ha en grov

påtaglig och tarvlig mening? Tror du att

Popocatepetl någonsin har frågat sig, om det har

någon mening, som berättigar det att under

årmillioner peta mot himlen, va? Skall man

nödvändigt vara stadsbud eller latrinbärare för att ha ett

positivt existensberättigande? Hal Sirius! Skulle

inte din tillvaro äga någon mening, du som är man

åt en hustru och fader åt mellan fem och sex barn

och sålunda lämnar ett solitt material åt

befolkningsstatistiken? Redan detta att ge material åt

statistiken är en betydande livsuppgift, vilken ingen

av oss bör undandraga sig varken i livet eller

döden. Jag dricker, mina herrar, för statistiken i

botten — nej, värderade licentiat och förträfflige

extralärare, punschens natur är bottenfock!

Och med en elegant handrörelse vände lektor

Lyckstadius upp och ned på sitt glas.

Men adjunkt Söderlund hade nu blivit allt

vemodigare medan klockan linkade fram mot nio.

Han nedsatte sig själv, gjorde sig liten och

obetydlig och varnade Berntsson för att gräva ned sig

i en småstad. Framför allt skulle han inte gifta

sig. Min hustru är nog snäll, men hon förstår mig

inte, sade han. Och framför allt akta dig för den

olyckliga lotten att bli elementarlärare i en

småstad. Då gör du vad du ångrar. Men lektor

Lyckstadius sträckte sin hand mot Sirius och sade:

— Det må jag säga, min goda Sirius, att jag

förvånar mig över dig. Skulle det vara någon

beklagansvärd lott att vara elementarlärare i

Borgestad t. ex.? Jag försäkrar dig, att det tvärtom

finnes få positioner i livet, som jag anser vara

mera avundsvärda än min. Jag promenerar till

skolan på morgonen och går därifrån på middagen

i glad förvissning om att icke ha gjort någon

skada utan att pojkarna ögonblickligen skola

glömma den smörja, som jag enligt mitt åliggande

måste söka lära dem. Jag har sålunda tillfredsställelsen

av att ha fyllt min livsuppgift och kan i

frid ägna mig åt groggarna. Och med åren blir

man allt lyckligare, ens intressen förslappas,

synkretsen förminskas, den andliga sfären krymper

ihop, vilket har den naturliga följden att man blir

allt mera nöjd med sin lott. Och jag frågar, hur

många kunna vara det?

— Nu överdriver du, sade Sirius.

— Tvärtom. Jag är fullständigt nöjd med

mitt liv, vilket jag icke önskar att få ändrat det

allra minsta, och jag tackar gudarna för var dag

som går medan jag blir allt dummare, ty

dumheten är en dyrbar gåva som man icke bör

gräva ner utan med omsorg förvalta till eget och

sina medmänniskors bästa.

Mitt enda bekymmer är, att mina lärjungar

skola narras att hysa alltför stor respekt för mig.

Det är respekten som för närvarande som en

kräftskada vilar över skolan och pedagogiken. En

lärjunge som har respekt för sin lärare och

verkligen tror allt vad han säger, måste ju vara idiot

efter som hela skolan är anlagd på att bibringa

honom en fullständigt falsk världsbild allt ifrån

det lilla putset med skapelsen i första Mosebok

och till det stora skojet med svenska historien,

vilken avspeglar de fördomar en något bornerad

professor i Lund hade i mitten av

adertonhundratalet. För min del genomskådade jag humbugen

då jag var i andre, ty redan då levde jag jenseits

von Gut und Böse.

Berntsson lyssnade och log men aktade sig för

att inlåta sig i någon dispyt på allvar. Men han

kunde inte neka sig att kasta en liten pinne på

brasan.

— Tja, min kära Lyckstadius, du talar nog

visa ord, men jag undrar om inte människorna

ha ett obotligt begär att hysa respekt för

någonting, och det beror nog i allmänhet på rätt

perifera omständigheter, vad det blir de välja. Förr i

världen vördade man Gud och konungen. Något

måste man vörda och om man inte vill tillgripa

det halmstrået att vörda sig själv, så! Jag anser

det ligger bra nära till hands att vörda sina lärare.

— Tja, sade lektor Lyckstadius, det nekar

jag inte, jag påstår bara, att man har all utsikt

att bli lurad på kuppen och få i sig en mängd så

kallade kunskaper som man sedermera finner vara

ett oblygt skoj. För min del vet jag få saker,

som innehålla ett pålitligt sanningsmoment mer än

deklinationen av verba på — mi i grekiskan.

— Du kan vara lugn, sade Sirius, numera

får de inte lära sig så mycket. Den moderna

pedagogiken går ut på att lärjungarna skola bilda

sig en individuell uppfattning av allting till och

med om Westfaliska freden och Gustav II Adolfs

dödsår.

— Ja, det är fånigt, sade lektor Lyckstadius.

Lärjungarna skall naturligtvis bibringas en så vitt

möjligt död minneskunskap. Det som står kvar,

när den är glömd, kallas bildning.

— Karin! Får jag en whisky, sade redaktör

Ölén!

— Nej, sade Karin lugnt, du är lagom full

nu. Och för resten har du en växel i morgon.

— Ja, det är sant, sade redaktörn. Och nu

stack källarmästar Lindquist in huvudet bugade och

sade: Klockan är elva, mina herrar!

Hon var nämligen halv tolv.

— Ur led är tiden, ve att jag är den som

föddes att den vrida rätt igen, deklamerade lektor

Lyckstadius. Karin! Får vi betala!

I detta ögonblick ramlade bokhandlare

Westerbom under bordet. Han hade nämligen inga

pengar på sig.

Regnet hade upphört för en stund när de

kommo ut på gatan, och det blåste. Skyarna

drevo oroligt fram, sletos sönder och tornades upp

igen mot en halvljus bakgrund. De fyra herrarna

vandrade Kvarngatan fram, gingo över bron vid

sågen och följde ån till den gamla slottsruinen,

som stod och badade sina granitfötter i det strida

gröna vattnet sedan århundraden. Mot ¾imlen såg

man avteckna sig ett fyrkantigt massivt torn och

en mur, som var naggad i övre kanten. Där sken

dagern igenom en skottglugg och här klättrade

buskar och träd långsamt men säkert till storms

mot vallen, hängde sig fast i en spricka i muren,

snart skulle de alldeles erövra den. Så låg ruinen

där tyst och ruvade över ett sexhundraårigt och

blodigt brott, som givit den dess berömmelse.

— Det förträffliga med denna ruin, sade

lektor Lyckstadius, är att den verkligen är

förfallen; att vara det är en ruins egentliga

bestämmelse och inte alls att restaureras med kommitté

och tal, kantat och middag och det hela. Men

vänta bara, det dröjer nog inte så länge förrän

någon jäkel som vill ha en orden, kommer att

restaurera den.

— Jag tror min själ, att det spökar! utbrast

Sirius. Vad fan står på!

Och verkligen, från stora borgporten hördes ett

buller, och en varelse kom utrusande, svängande

ett slagsvärd över sitt huvud med en mantel

fladdrande från skuldrorna.

— Gudar! skrek lektor Lyckstadius, det är

Ångberg. Nu skall ni se på tusan!

Det var verkligen Ångberg, i civil

kavajkostym men med uniformsmössa på huvudet och

sabelbaljan skramlande om benen. Vapnet svängde

han hotande i handen och gjorde då och då utfall

mot broräcket.

— Ångberg har sin fylla i kväll, sade Ölén,

nu får vi se vad han skall ta sig till.

Borta i gatan kom gamla polis Pettersson

springande och ropade: Ångberg, Ångberg!

— Dille, sade Berntsson. Han är ju läsare i

vardagslag.

— Som min högt värderade broder behagade

anmärka, dille! sade Lyckstadius, men enligt mitt

förmenande icke ett helt vanligt fall av den

populära sjukdomen delirium tremens utan ett utslag

av det mänskliga begäret att någon gång känna

sig höjd över det jordiska och i nivå med de

olympiska gudarna.

Skada för resten att gamla Pettersson inte

har någon värja. Vilken syn att se dem korsa

sina klingor. Jag får tänka på en motion i

stadsfullmäktige, innan Ångberg blir full nästa gång.

Gamla polis Pettersson närmade sig försiktigt

den rasande Ångberg, som fortfarande svängde

sin sabel runt huvudet.

— Följ med till kontoret, Ångberg, sade

Pettersson. Han skall få konjak! Pst, Ångberg,

konjak! sade han nästan smeksamt

— Godkväll, Pettersson! sade lektor

Lyckstadius. Hur skall han klara den här biffen?

— Godkväll, herr lektor. Gamla polis

Pettersson gjorde stram honnör. Godkväll, herrarna!

Ja, han är för svår den Ångberg, fast gud skall

veta, att inte jag missunnar stackarn en fattig tår

ett par gånger om året.

— Bomber och krusiduller! skrek Ångberg,

kom an, era jäklar! Tror ni, att jag är rädd för er,

va? Vad är ni för några: Lyckstadius fet, men

rätt hygglig karl! Söderlund, adjunkt, står under

toffeln, vad är ni mer för någa djävvlar! Murvel,

fy tusan och så en som är släkt med majoren.

Fy fan I säger jag, sergeant Ångberg, jäklar i mitt

svarta hjärteblod, kungliga Göta livgarde, andra

kompaniet, sjätte pluton, Gud bevare konungen

och fäderneslandet, så är det bra med den saken!

Va? Tror ni, att jag går här längre som en

fähund för Guds ansikte? Va? Tror ni det? Då

känner ni inte sergeant Ångberg på kungliga

Göta garde, andra kompaniet, sjätte plutonen, Gud

bevare konungen och fäderneslandet utan vidare

spisning!

— Leve kungliga Göta Livgarde! sade lektor

Lyckstadius och skyldrade med käppen.

— Det leve! skrek Ångberg, hurra, hurra,

hurra! Hör nu, lektorn. Jag säger bara en sak:

fy fan, vad är det för en rektor de har nu för

tiden, han är ju teolog och inte en gång så

mycket som filosofie doktor, fy fan! Skrattar ni

åt mig, era suggor? Va? Jag vet nog, att jag är

en sugga, men det skall jag bara säga er, att när

jag skall begravas uppå bår i dödsens mörka dal,

då ska ni få se på sattan! Här ser ni den som

ska ha kista med guldfot och svarta kruseduller —

duller — duller, och min sabel skall jag ha spänd

på kistan. Och musik, brackor! Tararabomtedej!

Tararabomtedej!

När Ångberg hade kommit så långt, brast han

plötsligt i gråt. Och då dök där fram en skugga

ur borgporten; det var Joel, och han tog sin

pappa under armen och drog i väg med honom,

sedan han räckt ut tungan åt åskådarna. Ångberg

stack sabeln i slidan och följde undergivet med

utan ett ord.

Det hela gick så fort att ingen hann säga

något.

Men följande morgon tidigt, medan Berntsson

klädde sig, hörde han en konversation genom

dörren, som tydligen rörde sig om nattens händelser.

En hård pojkröst i målbrottet sade föraktfullt:

— Hör nu farsan, ge fan i bibeln.

På detta svarade en skygg darrande röst något,

som icke kunde uppfattas. Men målbrottsrösten

fortfor:

— Köss mig på ansikte. Det är ljug alltihop

som står i bibeln, det märker man väl. För resten

skall jag ta hyra och då skall jag supa var dag och

kanske mörda. Och du kan ge dig fan på att

jag inte tänker göra mig löjlig.

Åter mumlade den skygga rösten något och

målbrottet vidtog:

— Alla grabbar i stan har reda på det. Men

jag klår dem allihop, allillihoppopp! Tamefan!

Och nu smällde dörren i och Joel sprang till

skolan med mössan på nacken händerna i

byxfickorna och visslande på melodien:

Amanda satt med en krans i håren.

Men när Berntsson gick ut, mötte han

Ångberg, som hälsade mycket ödmjukt och gömde

ögonen långt inne i huvudet.

FEMTE KAPITLET.

Gunnar Holt hade nu för tiden mycket att

bestyra. Livet blev allt underligare och uppställde

allt fler svårlösta gåtor. Han förstod dock

numera varför Gud hade låtit honom få straff för

att han hade slagit mönstergossen Kristian.

Visserligen hade han handlat fullkomligt rätt, då han

försvarade sig och sin far mot hån och

smälek, men Gud hade en särskild mening med att

pröva honom just som han handlat som bäst och

riktigast. Det var för att se om han, Gunnar

Holt, verkligen var så duktig att han kunde hålla

fast och vara from i alla fall. Det var en

prövning, som han endast bestod sina utvalda, dem som

voro ämnade till något särskilt, och Gunnar kände

sig alldeles förvissad om att han var den ende i

sin klass, som var föremål för en sådan speciell

omsorg från Guds sida. Aldrig skulle det fallit

Gud in att göra så med Joel och ännu mindre

med mönstergossen Kristian. Det var visserligen

en svår lott, han skulle genomgå här i livet, men

det var i alla fall något särskilt, en sorts

utmärkelse och alltså måste man sätta värde på det.

Gunnar blev på detta sätt ganska förtrolig med

Gud, som han förut varit mera rädd för. Gud

hade aldrig egentligen spelat någon vidare roll i

hans liv förr. Han var ungefär som ett slags

högre rektor som man visserligen skulle vörda och

frukta, men som man inte kom i någon vidare

beröring med lika litet som han, femteklassaren,

hade något direkt att göra med rektor Mandell.

Gunnar tänkte sig Gud som en skugga, det föll

honom aldrig in att ta bibliska historiens

beskedlige och långskäggige farbror för gott. Nej, Gud

var en skugga, något mörkt men han hade varken

ansikte eller händer eller kropp. Men när skuggan

ville något, hände detta plötsligt, som när ett träd

faller omkull eller en sten sjunker. Ibland tyckte han

sig se skuggan bakom sig. Och han visste mycket

väl, att allt vad äldre personer pratade om Gud

var löjligt och fånigt. Varför de i alla fall talade

så, förstod han inte; men det hörde väl till saken

att det skulle så vara. Ibland undrade han hur

det skulle kännas att vara präst och stå i en burk

på väggen i kyrkan och prata alldeles ensam.

Det vore nog underligt, men ...! Det hände att

han lånade sin mammas svarta regnkappa och

hängde över axlarna och så var han präst. Då

ställde han sig bakom en stol i rummet, när

Herman inte var hemma förstås, och sade med

långsam och högtidlig stämma underliga meningar,

som han inte förstod, men som kommo för honom:

— Mahoti kara stara manjo faro inku sagamori

tohu abba käre fader.

Underligt nog kände han sig alltid uppbyggd

av dessa meningslösa stavelser, själva ordens klang

hade något mörkt och tempelaktigt över sig och

han slutade alltid med abba käre fader, ty de orden

hade något eget stämnings värde för honom.

Stundom sjöng han också och helst den latinska

sacerdotalpsalmen som finns i svenska psalmboken:

Veni Sancte Spiritus

reple Tuorum corda fidelium

et Tui amoris in eis ignem accende o. s. v.

Han gjorde helst själv melodien, ty det var

mycket roligare på det sättet, men ibland mitt

medan han predikade och sjöng glömde han bort

sig och var plötsligt döende hjälte med regnkappan

som bårtäcke eller rövare eller häst. Svårast var

det att komma ihåg Gud, när han var i skolan.

När han gick dit, föresatte han sig ofta, att han

skulle vara exemplarisk en hel dag och varken

svärja eller kasta papperstussar eller ens driva med

Sirius, men när han väl satte foten på skolgården,

då var Gud putz weg och han bedrev fuffens som

vanligt, inte mycket men så mycket som hör till

en skolpojkes uppehälle och nödtorft som att sätta

knappnålar på kamraternas bänkar och fuska en

smula vid behov.

Väl hemkommen ångrade han sig; var det då

alldeles omöjligt att vara hygglig en enda dag?

Då bad han och vältrade sig i ruelse, och då vart

han ganska lycklig. Men ibland infann sig inte

ångern, han kände sig inte förkrossad men bara

uttråkad. Det var förfärliga dagar, då vankade

han fram och tillbaka rastlös och rolös i rummen,

och kände det som om han ville gråta, men han

kunde inte. Han ställde sig och stirrade ut i

trädgården, det regnade och träd och buskar voro

nedstänkta av den grå myllan. Så stod han och

stirrade och önskade att något skulle inträffa, något

egendomligt och märkvärdigt, till exempel att en

grön häst skulle galoppera förbi eller att det

plötsligt växte guldäpplen på dvärgträna. Om man

bara trodde riktigt så skulle man ju kunna

försätta berg, stod det någonstädes i bibeln, men han

kunde förstås inte tro riktigt fast han sade jag

tror, jag tror, jag tror, och när han blundade såg

han alltsamman framför sig. Och om man tryckte

på ögonen så såg man gröna och röda och vita

solar dansa framför sig, och det var ju alltid något.

På kvällen var det roligare. Då susade det

melankoliskt och högtidligt och det lät som om

kastanjerna och lönnarna voro ledsna för något och

jämrade sig och med mörkret kommo underliga

varelser smygande i vrårna. I hörnet mellan

vedboden och trädgårdsplanket, där var det oftast

något som prasslade i mörkret — men vad, ja,

det visste man inte. Spöken fanns ju inga, de

hade fått avsked med pension men han ville att

det skulle vara farligt, och det var farligt. Att

smyga sig fram till vedboden var förknippat med

den största risk för livet. Bakom planket i

buskarna funnos fiender och förrådde han sig med

den minsta rörelse var han dödens. Det var

rödskinn, som trängtade efter den vite mannens skalp,

men aldrig, nej icke ens vid marterpålen yppade

han, var skatten i Silversjön var belägen. Och

ändå stod han där i timtal medan de tjutande

djävlarna hackade sönder honom bit för bit. Nu

hade han rymt och skulle smyga sig ur passet

— ha de röda skurkarna fått korn på oss ännu?

Men så med ens var han själv rödskinn och

försvarade sina jaktmarker mot de vita inkräktarna

och han talade långt ned i magen och sade

oupphörligt: hugh, hugh, jag har talat howgh!! Det

beredde honom aldrig någon svårighet att suggerera

sig till vad som helst, bara han fick vara ensam.

Så levde han i ett underligt drömliv och det

var stundom knappt att han kunde skilja på fantasi

och verklighet. Och han var lycklig i sin fantasi.

Men det hindrade inte att han hyste en brinnande

längtan efter verkligheten, att få äga vackra saker.

I tre år hade han längtat efter att få ett salongsgevär

och natt efter natt somnade han med handen

i tankarna knuten om bösspipan. Så hände det

en dag att majoren reste till Stockholm och han

lovade att ha något med sig åt barnen, när han

kom hem.

Det var naturligtvis salongsgeväret, det var

alldeles klart. Gunnar hade låtit förstå, att han

önskade sig ett dylikt, och då sade majoren:

— Ja ja, jag säger inte vad det blir!

Och så reste han.

Han dröjde i tre dagar och när han kom hem,

samlades familjen omkring honom och kappsäcken

skulle packas upp. Det hela var särdeles

hemlighetsfullt och nästan som jul, men inte kunde

salongsgeväret finnas i kappsäcken. Där fick det

ju inte rum, men kanske där var något annat

paket, avlångt och liknande en bössa, någon

annanstans. Ja?

— Här, sade majoren och räckte honom

leende och med hemlighetsfull min ett litet runt

paket. Adjö med salongsgeväret! Hjärtat sjönk

plötsligt ned i magen på honom; men kanske var

det något annat, något som han aldrig sett förr.

Han slet upp paketet.

Då var det en servettring.

Han vände den med stela fingrar. Den var

av mässing eller någon annan gul metall och med

ett G i emalj på och den var inte värd mera än

femtio öre.

En servettring! Behovet av en sådan hade

aldrig gått upp för honom, vad skulle han med

den?

Majoren väntade sig tydligen ett utbrott av

förtjusning, men hans leende förväntan upplöste

sig i intet. Gunnar kom sig icke för att säga

något förrän hans mamma sade:

— Nå tacka nu pappa för den vackra

servettringen! Med monogram på! Jo jag tackar, det

var fint.

Då först kom han sig för med att kyssa på

handen och säga tack. Sedan gick han ned till

sig och lade sig. Aldrig hade han gråtit så mycket

som för den servettringen. Mest blygdes han

över sig själv som hade varit en sådan idiot, att

han...! Å, varför är man alltid så dum!

Och följande dag sade han i skolan, där han

förut fällt några dunkla antydningar om något

märkvärdigt, som han skulle ha med sig:

— Å fan, jag fick bara fem kronor.

Och han improviserade snabbt följande tillägg:

— Men farsan lovade att jag får velociped

till våren. Tatata!

Varifrån fick han denna dumma och onödiga

lögn? Han ville faktiskt inte säga det och han

hajade till, när han hörde sig yttra dessa ord, men

någon tvingade honom. Och så visslade han till

på köpet för att visa, hur litet en sådan matador

som han fäste sig vid en bagatell som en cykel.

Han, son till den rike major Holt, stadsfullmäktiges

ordförande och en av de förnämsta pamparna

i stan!

Å, vad denna vissling klang falskt och fånigt!

Han, som aldrig skulle få varken det ena eller det

andra och gärna skulle givit halva sitt liv för ett

salongsgevär.

Men visslade gjorde han i alla fall, som en

idiot! Fanken!

Emellertid blev det en vacker dag stor

marknad i Borgestad. Och det var en förbaskad tur

med det vackra vädret både för bönderna som

skulle in med sina varor och för pojkarna i

läroverket som hade gammalt privilegium på att ha

lov den dagen. Råttskallarna fingo däremot inget

lov, för att förebygga oordningar.

Lovet började efter de två frukosttimmarna

och först efter frukosten kunde Gunnar tänka på

att få gå ut. Vid frukostbordet härskade som

vanligt en gravlik stämning, majoren var förbittrad

på Herman av någon orsak, som Gunnar inte

hade reda på. Han ordade om att Herman hade

en inbunden karaktär och att han, majoren, hade

gjort allt för att utbilda den men att det var

hopplöst. Gunnar såg på sin bror — det var verkligen

ledsamt om Herman skulle vara hopplös, han som

var så ung, vad i all världen hade han gjort?

Och han darrade när han hörde ordet karaktär,

ty han visste av erfarenhet att utbildande av

barnens karaktär var oupplösligt förbundet med stryk,

tårar och skrik. Men till all lycka var majoren

för upptagen för att ägna någon alltför livlig

uppmärksamhet åt denna karaktärsutbildning. Gunnar

försökte alltid att göra sig så liten som möjligt

att krympa ihop till ingenting för att fadern skulle

glömma bort att han existerade. Han åt så tyst

han kunde och ställde mjölkglaset ifrån sig utan

att det hördes ett ljud. I dag lyckades det också.

Majoren reste sig utan att ägna honom en tanke.

Han gick ner till sitt och Hermans rum och han

fick en plötslig lust att säga något.

— Herman, sade han, vad var farsan ond för?

Och han såg på sin bror med stora medlidsamma

ögon.

Men Herman bet sig bara i läppen:

— Håll käften på dig, sade han.

Gunnar förstod mycket väl, att han måste

säga så. Han skulle själv ha sagt på det viset.

För resten var det ju marknad och han skulle ha

roligt en hel dag. Han tog sin mössa och smet

ut i det han ägnade ulstern en skräckfylld tanke.

Men, majoren skulle ha sammanträde i stadsfullmäktige

på kvällen och hade för ögonblicket ingen

tanke på att utbilda Gunnars karaktär med ulstrar

och dylikt. Han kom därför oskadd undan och

begav sig åstad till torget.

Det var ett helt år sedan det var marknad

sist och det hela var som nytt igen. Ett

oöverskådligt oändligt vimmel och myller av människor

och hästar och kreatur och allting utbredde sig

framför landshövdingeresidensets risiga popplar.

Det måste vara minst några tusen vagnar med

frukt av alla slag, äpplen, päron och plommon,

potatis och blomkål. Jättelika massiva bönder i

tjocka kläder och med yllehalsdukar om halsen

stodo och hängde vid lassen och de voro så många

att man icke kunde räkna dem. För resten kunde

Gunnar inte överskåda dem, han var ju så liten

och när han kilade inne mellan vagnraderna tyckte

han, att han hade förlorat sig i ett ändlöst

människohav.

För resten kunde han knappt höra något för

det bedövande sorl som rådde. Hästarna

stampade, korna rmade, gummorna pratade och i ett

hörn av torget hördes några särskilt

genomträngande och lockande ljud. Han gick ditåt. Där

voro leksaksstånden och han blev genast alldeles

bländad. Nürnbergerkramet tillfredsställde hans

smak för det som var grant, och allt var en vild

symfoni av rött och blått och blänkande metall.

Där funnos röda och blå och för resten även gröna

trähästar, ballonger som liknade läckra

jätteplommon, där fanns sprattelgubbar och mycket annat.

Och där rådde framför allt ett hänförande oljud.

Särskilt populära voro en sorts röda tingestar,

som voro så beskaffade att om man blåste i

trämunstycket spände gummit ut sig och gav ifrån

sig ett skärande och förtjusande ljud. Alla hans

kamrater hade sådana, och somliga hade bollar

som hängde i ett gummiband. Dem kunde man

kasta i ryggen på någon och när denne vände sig

om, hade bollen flugit tillbaka till ens hand och

man sade bara:

— Vad bråkar du för? Har jag kastat någon

boll på dig, va?

Vidare fanns det också revolvrar med gummikolv,

och den fylldes med vatten, varefter man

sprutade på sina vänner och bekanta. Gunnar

kände sig en smula förvirrad av alla intryck som

stormade på honom med ens. Var för sig skulle

dessa olika saker kanske inte intresserat honom så

mycket men tillsammans tjusade de honom med

glansen av sin mängd, med det allmänna intrycket

av överflöd och rikedom, som man annars aldrig

hörde om annat än i Grimms sagor. Det gjorde

nästan ont i ögonen, och den där leksakssabeln ...

nåja!

Joel Ångberg spelade en framträdanae roll på

torget. Han hade tre kronor som han skramlade

med i fickan, han köpte ballonger och lät dem

gå i luften, trätte med torgfruarna om priset på

päron, svor och spottade, kort sagt betedde sig

som en fullvuxen buse och roade sig följaktligen

kungligt. Det var han som lyckades binda ihop

ett par bondgummor med ett snöre, medan de

stodo mitt emot varandra och drucko kaffe på bit.

Det var han som först gjorde experimentet med

att kasta ryska smällare i ryggen på bonddrängarna,

när de stodo och köpte klockkedjor för 25 öre

o. d. vid stånden. Och innan individen från

landet hade hunnit vända och riktigt uppfatta vad

som hade hänt, så hade Joel redan försatt sig utom

räckhåll och stod och gapskrattade med de andra

pojkarna. Och detta var något mycket

förtjänstfullt och beundransvärt, ty begreppet bönder

innefattade något löjligt och idiotiskt, som skulle

förhånas och snoppas. Och om bonddrängen

yttrade någonting, var genast Joel framme:

— Mockar du, djävla bondtasse! Har jag inte

lov att stå här för dig, va?

Och i regel brukade vederbörande försiktigtvis

ge vika för den knutna energi och vighet han

representerade.

Ja, Joel han hade roligt, och det var mycket

trevligt att vara med honom. Men Gunnar kom

nu att tänka på att han inte kunde få det allra

minsta av allt detta, ty han ägde inte ett öre

alltsedan han i går hade köpt två päron för sin sista

femöring, och de hade till på köpet varit omogna.

Och i denna smärtsamma stund gick begreppet

pengar i all sin pinsamhet för första gången upp

för honom.

Och han blev mycket betänksam. Han stod

vid kakståndet och blev plötsligt hungrig när han

såg dessa kakor med granna sockersirat på, och

han blev också törstig när han såg

sockerdricksbuteljerna.

Nu kom en något berusad bonddräng

framdrumlande och skuffade med sig en rodnande och

flinande fästmö. Och han sade följande underbara

ord:

— Tag dig en sockerdricka till, Agnes. Vad

fan, tror du inte jag skiter i femton öre?

Gunnar betraktade honom, allvarligt och med

uppriktig beundran.

Och så det att Joel hade tre kronor! Hans

pappa var avskedad vaktmästare och hade för resten

varit full nyligen och ställt till skandal — Gunnar

hade hört sin pappa och mamma tala om den

saken och beskärma sig. Men Gunnars pappa

var ju själva major Holt. Hur kan det då komma

sig att Joel har tre kronor och lever som en furste,

under det att jag inte har ett öre? Det kunde

aldrig gå riktigt ihop, det var ju alldeles

rosenrasande orimligt.

Han grubblade.

Men i detsamma kom gamla polis Pettersson

löpande, svettig och varm av tjänstenit. Han hade

haft en stor dag och redan inburat tolv bönder,

han for som ett guds gissel kors och tvärs över

torget och häktade, och ändock hade han den

bästa delen av dagen kvar. Nu fick han se

drängen som bjudit Agnes på sockerdricka. Han hade

själv fått fram en liter och smusslade med den

medan han stod och småraglade för sig själv.

Men han sade inte ett ord.

— Vad är det där för väsen? sade gamla

polis Pettersson och gick på honom, uppblåst av

att få uppträda för en stor och intresserad

åhörarskara. — Stoppa ner litern med detsamma!

— Va? gapade den andre, som fann denna

befallning både löjlig, orimlig och meningslös.

— Vet du inte att det är förbjudet att förtära

starka drycker på allmän plats? Stå inte där och

bråka utan kom genast med till kontoret I

Gamla polis Petterssons hemliga hopp var nu,

att ynglingen skulle börja bråka, så att Pettersson

skulle få visa sig i hela glansen av sitt ämbetes

värdighet, uppträda som samhället självt i

utövning av sin makt. Men drängen gjorde inte det

allra minsta motstånd, han bara flinade och sade:

— Joho för allan del, skall det inte vara en

sup så länge?

— Håll käften och gör inget motstånd! röt

gamla polis Pettersson.

— Ja, men snälla herrn, kan jag inte

åtminstone få bjuda på åka? Jag har häst och vagn

här borta!

Nu fattade gamla polis Pettersson honom i

armen och ledde bort honom, och den blå

syrtuten, nyborstad dagen till ära, smällde högtidligt

om den gamla konstapelns krokiga knän. Men

drängen lät icke imponera på sig. Han gjorde

intet motstånd, han tog det hela glatt och medan

han vandrade bort gjorde han diverse krumsprång

och apspel av pur gemytlighet, och hela uppträdet

förlorade varje spår av det majestät som lagen,

stadd i utövning, fordrar, det spred bara löje över

gamla polis Pettersson. Och alla skrattade, men

mest av alla skrattade fästmön. Och så vandrade

tåget åstad, och gamla polis Pettersson förbannade

inom sig den lurken, som inte kunde göra

våldsamt motstånd utan bara gick som en fåne vid

hans sida och skrattade.

När denna rolighet var över, kände Gunnar

det dubbelt tomt och trist att inte äga några

pengar. Och så det att Ångberg hade varit full

härom kvällen och att Joel ändå kunde ha tre

kronor, medan majoren hade varit alldeles nykter,

då som alltid! Ja —.

— Jag skall gå hem och be pappa om tre

kronor eller åtminstone två. Det är omöjligt

att han kan neka mig det, när Joel har tre kronor.

Men ju närmare han kom hemmet, desto

långsammare blevo stegen och han kände sig starkt

frestad att vända om igen utan att ha framställt

denna begäran. Men å andra sidan, tänkte han,

om jag får det, om, om! Tre kronor! Så mycket

pengar hade han aldrig ägt, men han hade alldeles

klart för sig, att för tre kronor kunde man få så

gott som all världens härlighet.

Utanför majorens rum stannade han en stund

och funderade. Han hörde majoren harkla med

den där myndiga tonen han hade, när han ville

säga något betydelsefullt. Gunnar tog i dörrvredet

och dörren gick upp, och så var det för sent att

gripa till reträtten. Han måste gå in men

stannade mitt på golvet, häpen över sin egen djärvhet.

Fadern fick se honom, tog av glasögonen,

avlossade ett par myndiga blickar på honom och

frågade:

— Vad vill du?

Nu gällde det att vara djärv.

Gunnar tvekade ett ögonblick.

— Får jag tio öre, snälla pappa!

— Vad skall du med dem? mullrade majorens

mustascher myndigt.

Gossen teg.

— Se mig i ögonen, pojke och säg, vad du

skall ha dem till!

Gunnar vred på sig.

— Ingenting, framstötte han.

— Du är en opålitlig gosse, har alltid varit

opålitlig. Du kan inte se mig i ögonen. Vad är

det, du skall ha pengarna till?

— Ingenting.

— Ingenting? Vad skall du då med dem?

— Jag ville bara gå på marknaden.

— Äsch, det är ju bara smörja det där. Vad

skall du med sådan där strunt? Nej, det får du

inga pengar till. När du behöver pengar till något

nyttigt så skall du få. Marsch nu, jag har bråttom!

Gunnar befann sig genast utanför dörren, och

han var våt i ögonen av ursinne. Tänk att Joel

skulle ha tre kronor ...

När han gick förbi vardagsrummet, såg han

att hans mammas kassaskrin stod där på ett bord,

öppet. Hon själv var i rummet bredvid och

resonnerade i klagande ton med köksan om

middagen.

— Pepparrotskött, sade hon, och sen tar vi

fruktsoppa med sagogryn. Men tag inte för

mycket sagogryn! hörde Gunnar att hon sade, och i

detsamma tog han tio öre ur skrinet, stoppade

dem hastigt i fickan och försvann ljudlöst ur

rummet. Han kände ingenting alls medan han gick

nedför trappan, ingen ånger och inga

samvetskval. Men när han kom ut på gatan och var på

väg till marknaden, kändes stegen tunga som bly.

Det kändes kallt och kusligt i luften ty solen

försvann bakom molnen och hela torget med

marknaden föreföll skräpigt och bråkigt. Och han

såg med ens att trähästarna och allt det andra

var trasgrannt och oformligt och löjligt.

Härligheten föll sönder i sina beståndsdelar och dess

nimbus försvann. Vad var det pappa hade sagt?

Att det var skräp! Och det var det! Tänk vad

pappa ändå var mycket förståndigare, slog det

honom med ens. Och det stack till i underlivet,

där samvetet sitter, det gjorde verkligen riktigt

ont. Vad skulle han för resten göra med sin

tioöring? Inte kunde han få åka på karusellen heller,

det kostade naturligtvis femton öre: »Vad tror du

inte jag skiter i femton öre?»

Med dov beslutsamhet köpte han en

pepparkakshäst med allehanda sockersirater.

Den smakade illa, men inte därför att den

var köpt med stulna pengar. Sockersiraterna hade

en fadd och äcklig smak. Och samvetet stack

fortfarande i underlivet ocb i midjan. Han smög

sig bort och ned i skolparken.

Med ens förstod han, vad det var som

försiggick med honom. Det var Gud, som gjorde

sig påmint, Gud som han hade förrått och vars

förtroende han numera inte kunde påräkna, lika

litet som han hade rättighet att stå i något

undantagsförhållande till honom längre. Ifrån katekesen

visste han, att han nu i likhet med alla andra

syndare skulle bli föremål för kallelsen,

upplysningen och eventuellt helgelsen samt behållelsen i

en rätt tro. Han förstod att det var den helige

Ande, som kallade honom nu. Han greps av en

ljuv känsla av botfärdighet och ånger. Jag har

brutit mot sjunde budet. Du skall icke stjäla.

Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så

att vi icke... så att vi icke...

Bakom en buske föll han på knä och bad.

Han fördjupade sig i sin synd, eldade upp sig till

ett rus av ruelse. Och mycket riktigt, efter en

stund kände han sig som en bättre människa.

Nästan bättre än innan han tagit tioöringen. Det

är helgelsen, tänkte han. Tack, gode Gud!

Plötsligt kom han att tänka på

pepparkakshästen som han ännu hade i handen. Om man

petade bort sockret, skulle den nog gå att äta...

Men han förstod ju, att det inte kunde bli tal om

att behålla den och njuta den förbjudna frukten,

om det skulle bli något av med helgelsen. Han

försökte intala sig att hästen i själva verket var

mycket god och att det var något betydande han

avstod ifrån. Och beslutsamt gick han fram till

kanten av ån och slängde den långt ut i vattnet.

Det stänkte en liten tunn droppe upp över

den av virvlar fårade ytan. Och med en säregen

känsla av tomhet såg han, hur ringarna efter

kastet snabbt försvunno i den strida strömmen...

Och med detsamma var all hans stämning

borta. Han kände sig inte ens botfärdig och inte

alls som någon bättre människa, erfor bara en

sugande, pinande tomhet.

Han gick hem.

När han mötte sin mamma i trappan, brast

han oförmodat i gråt och bekände alltsammans.

— Var har du tioöringen? sade hon.

— Jag köpte opp dem.

— Vad då på?

— En häst, en pepparkakshäst.

— Hur kunde du stjäla för att komma åt

något så tarvligt som en pepparkakshäst? Gunnar,

Gunnar! Det här måste jag tala om för pappa,

så att du får dig en minnesbeta. Det här bör du

inte glömma så lätt.

Gunnar stod inför Pontius Pilatus. Och det

tindrade ilska i Pilati ögonbryn, då han grep

spanskröret.

— Min gosse, sade han, att du ljuger är redan

det sorgligt men att du stjäl också, det, det! Du

kommer att sluta på Långholmen. Det är inte

roligt att aga dig, men jag måste.

Nu brast det konstlade lugnet hos majoren,

han var så ursinnig, att hans händer skälvde av

raseri. Svidande veno slagen och gossen föll

flämtande och halvt bedövad omkull på golvet.

Men då hade majoren utlöst sin vrede och

var lugn igen. Han kunde berömma sig av att

ha gjort ett gott arbete för utbildande av sitt barns

karaktär. Och han kände det behagligt att ha fått

urladda sig.

Och medan Gunnar gick ner och dolde sin

skam i vedboden, sade majoren till majorskan:

— Han fick förbanna mig så han kröp på

golvet. Men så skall han väl också minnas det en

tid bortåt. Han kan min själ inte sitta på fjorton dar.

*

Där nere i vedboden uppnådde Gunnar så

småningom ånyo ett gott förhållande till Gud.

Han begrep, att det straff han hade fått var för

oproportionerligt hårt, och det var ett säreget nöje

att lida oförskyllt. Gud hade således inte glömt

bort honom. Och straffet var sannerligen hårt;

inte så mycket för smärtan, det var exempelvis

mycket värre att ha ont i tänderna, men det var

tyngden av vredesutbrottet från en mycket

starkare vilja och skammen, den förfärliga,

outhärdliga, brännande skammen. Ännu timmar efteråt

kunde han falla omkull i krampaktiga

konvulsioner av vrede över denna skam. Han var ju

ärelös, vanärad och han förstod att han måste

fatta något beslut, göra något för att bli kvitt

skammen. Det var då, han i vedboden

överenskom med Gud att bli rövare, helst sjörövare men

i nödfall vanlig förbrytare. Märkligt nog hade

Gud inte det ringaste emot detta, åtminstone gav

han det icke till känna med några

samvetsförebråelser; tvärtom, Gunnar kände sig lugn och trygg och

skammen lättade en smula. Men han skulle

naturligtvis inte bara vara en vanlig rövare eller

förbrytare utan han skulle hela tiden handla av de

bästa och ädlaste motiv; hur det skulle gå till

förstod han inte, men i alla fall! Han insåg, att det

nog nu för tiden var svårt att få plats hos någon

sjörövare, isynnerhet för honom, och det var ju

inte att tänka på att få komma seglande uppför

Borgestadsån med ett snabbt skepp som hette

Albatrossen o. s. v. Men nere i Söderhavet eller

åt det hållet?

Nå, förbrytare skulle han i alla fall bli och

där han satt i vedboden spann han mörksens

svarta ränker. Egentligen var det det, att han till

varje pris ville bli fruktad. Han längtade så

oerhört att någon skulle vara rädd för honom, hysa

verklig respekt för honom. Han kunde

visserligen dra sin lilla syster Aurora i flätan om han

ville men det medförde ingen respekt. I skolan

var det ingen enda, som var rädd för honom.

Den enda i klassen han kunde klå var

mönstergossen Kristian, och det villebrådet var det ingen

ära med. Just nu kände han som aldrig förr

bitterheten i att vara »liten» och hur bra det var

att vara »stor». Han undrade om det kunde vara

lämpligt att gå till sjöss, rymma från alltihop;

han hade någon dunkel föreställning om att man

blev »stor» på en dylik kupp. Kanske Gud gav

honom någon ledtråd, hur han lämpligast skulle

bära sig at för att bli förbrytare ...

Gunnar hade tänkt att hålla sig inne hela

dagen, men när det led mot fyratiden, gick han

ut. Han drev neråt skolparken och plötsligt fick

han se nästan hela klassen samlad inom en

inhägnad fyrkant, bildad av några gamla, axelbreda

lönnar. Mitt i på ett stenbord stod Joel och

berättade något. Det rörde sig visst om något han

hade haft för sig med en flicka vid karusellen,

och hela klassen hörde på med tindrande ögon.

— Vad var det? frågade Gunnar.

— Det begriper du inte, barnrumpa! svarade

Joel. Grabbar! Ska vi skoja förbrytare och

detektiver?

— Ja, ja!

— Hälvten ska vara förbrytare och hälvten

detektiver. Jag själv ska va förbrytarnas konung

— vem vill va förbrytare?

— Jag, jag, jag! ropade hela klassen i korus.

Gunnars hjärta klappade.

— Jag vill va förbrytare, vädjade han till Joel.

— Du! sade Joel föraktfullt. Köss mig! Och

han spottade skickligt tvärs över kamratklungan.

— Hä, du! sade mönstergossen Kristian, som

alltid förenade sig med den starkare parten. Men

innan han visste ordet av, satt han på marken för

en snabb och väl placerad knytnäve. Gunnar

förvånade sig nästan själv, så oförmodat och

kraftigt följde riposten.

Ett gillande sorl följde på denna snabba

exekution, och Joel kom plötsligt att tänka på, att

det kunde ha sina fördelar att ha majorens son

med sig, ifall man händelsevis skulle komma ut

på något riktigt rackartyg. I en komprometterande

situation skulle han kunna vara som en sorts

gisslan, som kunde påräkna överseende.

— Nåja, sade han nådigt, men akta dig för

att skvallra om något.

— I helvete, svarade den nye förbrytaren,

jag skvallrar aldrig.

Som en fältherre fördelade nu förbrytarnas

konung sina trupper. Det visade sig, när

skarorna voro fördelade, att detektiverna

huvudsakligen utgjordes av dem som voro mera »styva»

och sedesamma i klassen vilka Joel betraktade

med en naturlig fiendskap; och naturligtvis var

mönstergossen Kristian bland dem.

Tvärs genom skolparken löpte en ås med

buskar och träd och högst uppe på den låg också

läroverksbyggnaden. Nu fingo de båda fientliga

styrkorna fatta posto på var sin sida om åsen,

och sedan gällde det att smyga sig på

motståndaren och överrumpla honom.

Fienderna skildes med några dunkla hotelser

mot varandra, medan skymningen föll över deras

äventyr.

Förbrytarnas konung hade för sig och sina

män valt den sida som låg ner emot ån, och han

hade redan sin plan klar. Med dämpad röst

befallde han två av sina män att stanna kvar högst

uppe på åsen. Då och då skulle de visa sig och

även prata högt, så att fienden skulle få den

föreställningen att huvudstyrkan låg på post där. De

två förbrytarna hukade sig ned bakom ett par

träd, fullt medvetna om det riskabla i sin

ställning. Det var mycket ansvarsfullt att vara

förbrytare, och i skymningen kände de en behaglig

rysning över ryggraden. Att vara detektiv, det

var ju bara att försvara det bestående och banala

och välkända, men det andra var äventyret. De

sågo skuggor skymta, kvistar knäcktes under

smygande fötter, och några kajor som byggde på

skolans tak flaxade skrikande omkring innan de

kröpo till kojs.

Men detektiverna hade under tiden valt Sten

Mandell till Sherlock Holmes. Den stora

detektiven förde sina skaror ner till fyrkanten med

stenbordet och där satt han själv med en lånad

cigarrett i munnen, orörlig, tankfull. Med

avmätta handrörelser och orubbligt lugn dirigerade

han sina trupper. Men han försummade att hålla

huvudstyrkan koncentrerad och spridde dem på

en lång linje med stora luckor, som långsamt

avancerade från träd till träd upp emot åsens krön.

Då och då sade de: allright!

Under tiden hade förbrytarnas konung handlat

snabbt. Han gav sina djärva dödsföraktande sällar

ett tecken och började springa utmed ån, och de

följde honom under tystnad ehuru de icke

förstodo meningen med denna rörelse. Men de voro

vana att följa sin hövding till och med i döden

utan att mucka. Hövdingen saktade farten

alldeles invid kanten av ån på det ställe där parken

begränsades av ett plank.

— Ut i vattnet! sade förbrytarnas konung

med en befallande gest, vi måste vada förbi

planket!

Tyst och beslutsam klev hans modiga skara

efter honom ut i det grunda vattnet och kom upp

på andra sidan av planket.

Nu förstodo alla. Meningen var att kringgå

detektiverna och falla dem i ryggen. Snabba ilade

förbrytarna utmed planket och voro nu alldeles

bakom sina fiender, lagens lumpna och föraktliga

spårhundar. Man stannade ett ögonblick för att

hämta andan.

— Tror ni att de skurkarna ha märkt något?

flämtade Joel.

— Nä, blev svaret. De dumma hundarna

äro överlistade.

— Nu gäller det att smyga sig fram, fortsatte

anföraren. Sen tar vi dem med ett raskt

anlopp. Kom ihåg! Ingen pardon!

De hade nu gått runt hela parken och hade

fienden rakt framför sig. Det var bara att klättra

över staketet som omslöt skolparken.

Sakta närmade sig skaran det ställe där

fienderna förmodades befinna sig. Mycket riktigt!

Där satt alltjämt Sherlock Holmes med korslagda

armar, denna gång med en träpinne i munnen.

Med ens störtade förbrytarna fram, och innan

de överrumplade detektiverna hunnit samla sig

voro de sprängda, spejarna kringrända och

huvudstyrkan genompryglad.

Förbrytarna hade vunnit en glänsande seger.

Egentligen hade det mera tilltalat Joel att efter en

hjältemodig kamp få stupa i spetsen för sina

trogna, men han var ju å andra sidan stolt över

sin seger.

Sherlock Holmes kastade träpinnen som han

sugit på i stället för pipa och såg ganska

ömklig ut.

— Jag går hem, sade han. Det här är väl

inget skojigt!

Förbrytarnas konung visslade svagt:

— Gå hem och läs läxor, din fega stackare!

sade han och mellan tänderna sköt en fin

salivstråle fram och träffade säkert trädstammen

framför honom: ett sätt att spotta som alla avundades

honom. Jag tänker va ute och skoja hela kvällen!

Vad skall vi hitta på för något?

— Skall vi klå råttskallarnal föreslog Gunnar

Holt, som gärna ville visa sig modig.

— Ä, ä!

— Vi går och retar konditor Kluges hundar.

Han blir så arg, när de skäller! sade

mönstergossen.

Men förbrytarnas konung upptog icke heller

detta förslag med någon välvilja. Något som vore

mera värdigt hans nyförvärvade ära måste finnas på.

Han visslade.

— Jag tänker knycka äpplen hos

kammarherrn, sade han stolt. Den som vågar kan få

följa med!

Majoriteten vägrade att gå med på detta

förslag och skingrades under förebärande av att de

inte tyckte det var skojigt. Men Joel gav sig i

väg med sex pojkar varibland Gunnar Holt

befann sig och på något avstånd följde

mönstergossen Kristian. Gunnar hade inte tänkt att

deltaga i någon stöld, men han ville å andra sidan

visa att han inte var rädd för att följa med.

De begåvo sig alltså åstad med kammarherrns

trädgård som mål.

Begreppet kammarherrn var något alldeles

särskilt i Borgestad, dels därför att det inte fanns

någon annan kammarherre än herr von Scharp

där i stan, och dels därför att ingen riktigt kände

honom eller förstod sig på honom. Han bodde

ensam med sin hushållerska i ett stort hus mitt

i staden, ett präktigt hus med stor trädgård. Och

inom detta sitt område höll han sig ständigt. Han

hade målat sitt hus i någon utstuderad färg à la

kalsongrött och framför fasaden åt trädgården hade

han byggt sig en bred altan särdeles originell ur

arkitektonisk synpunkt men utmärkt att

promenera på, och där vandrade han fram och tillbaka

med förmögna husägarsteg.

Stadens damer antogo att han varit olyckligt

kär i sin ungdom, kanske i någon prinsessa, men

kanske också i någon enkel kvinna av folket och

att det var därför han mest höll sig för sig själv.

Herrarna sade, att han var snål och för resten en

gammal ravaillac och antogo att den enda

förklaringsgrunden måste vara den, att gubben skåpsöp.

Det berättades också att han var far till

pappershandlare Anderssons äldsta barn och till de äldsta

barnen i en del andra småaffärer, vilkas innehavare

plötsligt hade dykt upp ur dunklet som sina egna

affärsmän. Det visste man förstås inte säkert och

man talade om det i viskande ton men man

hoppades att det skulle vara så, ty då visste man

vad som var »gåden ved ham». Stadens pojkar

antogo för sin del, att kammarherrn på något

egendomligt och äventyrligt sätt samlat stora

rikedomar som han nu ruvade över utan att kunna

njuta av dem. Åtminstone var det tydligt att han

inte själv utnyttjade sin härliga fruktträdgård utan

bär och frukter plockades av en trädgårdsmästare

och såldes av lumpen vinningslystnad. Det var

alltså nästan berömvärt att dra en sådan person

en smula vid näsan, ett utslag av en högre

rättvisa som utjämnar missförhållandena här i livet.

Nu stod alltså Joel i denna högre rättvisas

ärenden utanför staketet som omgärdade

kammarherrns trädgård. I ett hörn befanns detta vara

trasigt. Spjälorna voro murkna och ett par

kraftiga ryck bände loss så mycket att man bekvämt

kunde krypa igenom.

Men Joel försmådde kryphålet och sprang upp

på tvärslån:

— Det där tar man som ett inte! sade han.

Hä! Vågar ni följa med, va? Och han hoppade

ned i trädgården. Nu är det för resten mörkt,

den där halta jäveln kan inte se oss. Gunnar?

Ska du med?

— Hm. Jag vill inte ha några äpplen. Jag

har för resten ont i magen.

— Hä, du är feg! sade Joel. Du är en

potta!

— Hä hä, interfolierade mönstergossen som

tagit plats på ett närbeläget avträdestak för att vara

till hands och överskåda det hela men ändå vara

utom räckhåll.

Gunnar brydde sig inte så mycket om dem,

men den där dumma lögnen om att han hade

ont i magen retade honom. Han hade inte alls

ont i magen, och han kände det som en fläck på

sin förbrytarära att ha krupit bakom en så dum

lögn.

— Feg! sade han alltså. Kyss mig! Tror

du inte jag vågar vad som helst? Va?

Och med ett hopp stod också han inne i

trädgården.

Joel tog sin gisslan i armen.

— Det är bra, sade han, kom med!

Och livade av exemplet följde alla med in i

trädgården med undantag av mönstergossen.

Förbrytarna smögo fram till en astrakan, som de

säkert visste hade gott om frukt.

Men om de hade trott sig vara alldeles

obemärkta i höstkvällens mörker, misstogo de sig.

Kammarherrns gamla hushållerska hade sett några

misstänkta skuggor röra sig i trädgården och

rapporterade skyndsamt för husbonden, som tog hatt

och käpp och sakta förfogade sig ned i

trädgården.

Joel skakade ett tag på astrakanen och —

smack, smack lät det, när de mogna frukterna

dunsade mot gräsmattan.

— Malligt, sade han, tror ni inte man klarar

sig med den där gamla draken, va? Jag är min

själ inte rädd för honom. Om han kom hit,

skulle jag klå honom.

Gunnar såg sig skrämd omkring där han stod

under trädet. Överallt till höger och vänster såg

han skuggor, som lurade på honom. Och över

honom visste han att Gud fanns och att Gud i

detta ögonblick just riktade sitt öga på Borgestad

och just på den fläck i denna stad, där han,

Gunnar Holt, befann sig i kammarherrns

trädgård och i färd med att stjäla äpplen. Nej det

här kunde inte Gud gilla, det var inte så det var

menat, när de överenskommo att Gunnar skulle

bli rövare. Han släppte det äpple han nyss tagit

upp och bitit i. Han kunde inte svälja biten, han

spottade ut den och tänderna hackade i munnen

på honom. Han ville gå och gärna erkänna att

han inte vågade vara med om äpplestöld.

I detsamma hördes ett halvkvävt rop och

någonting brakade tvärs genom buskarna. Det var fara

å färde och han skulle just sätta i väg. Men i

detsamma kände han ett fast grepp i kragen, och

när han vände ansiktet uppåt stirrade han in i

kammarherrns rynkiga fysionomi. Gubben hade

smugit sig på dem över gräsmattan, och det var

jämnt och nätt att de andra hade hunnit undan.

— Hm, sade kammarherrn, hm, hm! Jaså,

jaså! Man stjäl! Man snattar andras egendom!

Vet man inte, att det är orätt? Va? Vad heter

man för något?

Och han drog Gunnar med sig fram emot

huset genom vars port ljuset sken ut.

— Jaså! Håhå, håhå! Det är av den familjen!

Ser man på! Och det är ändå bättre mans barn,

som borde ha lärt sig bättre i hemmet! Jo jo!

Hör du, min gosse, om du hade kommit till mig

och sagt: Kammarherrn, får jag ett äpple, så

skulle du ha fått ett äpple! Men nu stjäl du i

stället! Jo jo! Man skulle inte bereda sina

föräldrar sådan sorg!!

— Jag tog ingenting, viskade Gunnar

förlamad av den oerhörda olycka som plötsligt slagit

ner på honom.

— Jaså! Det ljugs! Det talas inte sanning!

Håhå! Det skall vi nog få bot för! Det skall

pappa få ta fram med rottingen! Jojo! Och

rektorn! Nå, vilken väg har man kommit in? —

Jaså där, genom staketet — jo jo, här skall lagas

och sättas taggig stängseltràd och en blodhund

skall jag ha här, det borde jag ha tänkt på förut!

Marsch över nu, lilla lymmel!

Och kammarherrn släppte sitt halvt förlamade

offer och vandrade in till sitt, sedan han sett det

slinka genom staketet.

Inne på bakgården varifrån inbrottet hade

gjorts, stod förbrytarnas konung skäligen blek om

nosen, och de andra verkade mest som gelé.

— Vad sa han? Vad gjorde han? Tänker

han anmäla det för rektorn?

Gunnar skrattade till, en smula konstlat och

främmande tyckte han själv.

— Anmäla? Jo, det kan du ge dig fan på!

— Han såg inte mig! sade Joel.

— Det tar nog dom djävlarna reda på!

— Skvallrar du om att jag var med, fortfor

Joel och satte knytnäven under Gunnars näsa, så

vrider jag nosen av dig.

Gunnar förde undan knytnäven.

— Tag bort kardan! Jag kan nog säga, att jag

gjorde det ensam, om det går i dem.

— Du är bussig! sade Joel. Grabbar!

Han vände sig om efter de andra, men de

hade så att säga smält bort ur perspektivet,

uppslukats som skuggor, utplånats och blivit till ett

intet. Även mönstergossen Kristian hade

försvunnit från sitt avträdestak.

— Jag ger fan i vilket för resten! sade Joel.

Han visslade till ett litet slag och spatserade lugnt

bort. Han hade bara Ångberg och madammen att

svara för och ingen av dem brydde han sig

vidare om.

Gunnar stod och såg efter honom. Han

vågade inte tänka. Och att komma till Gud nu

igen det varken kunde eller ville han, han fann

det själv förkylt nu och det skulle varit löjligt

att upprepa samma scen med Gud som hade

utspelats på förmiddagen. Det hade varit för falskt.

Men han tänkte med en suck, att om ändå Gud

som är allsmäktig ville göra så att detta inte hade

hänt! Om han ville göra, att terminen och allting

ginge på en kvart och det vore sommar igen och

han vore ute på landet! Om, om!

Men det gjorde inte Gud.

SJÄTTE KAPITLET.

Äpplestölden väckte naturligtvis ett betydande

uppseende i skolan. Man kunde redan på rektor

Mandells pustande när han gav förhållningsorder

efter morgonbönen märka att något var på färde.

Det blev snart bekant, vad som hade hänt. Och

från pojkarna spred det sig till lärarna.

Mönstergossen Kristian hade varit inkallad till rektor och

blivit tillfrågad om vilka som hade varit med. Stint

såg han den bekymrade rektorn i ögonen och sade,

att han inte ville förråda sina kamrater.

— Det är en vacker hederskänsla, min gosse,

sade rektorn, men den är falsk. Det är din plikt

att bidraga till de skyldigas bestraffande.

Mönstergossen stirrade fortfarande rektor stint

och ärligt i ögonen. Rektorn tog katalogen och

började repa upp namnen på pojkarna i femte

klassen. Och för var gång han kom till någon

som hade varit med, slog mönstergossen ned

ögonen som om han hade blygts över att vara

kamrat med så sedligt fördärvade gossar. Och

för var gång mönstergossen slog ned ögonen,

gjorde rektorn en kråka i kanten och hans

anteckningar överensstämde alldeles med vad han

hade reda på förut. Men när den lilla komedien

var slutspelad, låtsade han som om ingenting hade

förefallit, han mumlade bara en nyans generad,

att Kristian skulle gå. Mönstergossen bugade

och gick.

I femte klassen härskade en dov stämning.

Brottslingarna voro bleka men väntade med

fattning på förhöret, som skulle komma, och Joel

visslade ganska obesvärad. Men ingen, icke ens

de oförvitliga var i någon stämning, det hela var

pinsamt, isynnerhet nu innan åskan hade urladdat

sig. Sirius mottogs mot vanan av en tyst och

lättregerlig klass, när han kom in till

historielektionen. Han ville börja höra upp läxan men

nästan ingen kunde något, ingen utom

mönstergossen Kristian, som begagnade tillfället att lysa

med osedvanlig prakt. Sirius beslöt att söka

förströ pojkarna — som han för resten kände ett visst

medlidande med — och han övergick till ett ämne

av mera allmänt intresse. Han bad pojkarna

redogöra för vem de ansågo vara den mest betydande

historiska personlighet de kände till och

motivera sin åsikt. En föreslog Karl XII, en annan

Columbus, en tredje Gustav II Adolf och även

Napoleon och Julius Cæsar hade sina anhängare.

Sakta vred sig timmen framåt.

Nere på sin expedition rustade sig rektor

Mandell till den väntande inkvisitionen. Han var

ganska djupt tagen av vad som hade hänt. Det

hade givit honom ett problem att grubbla över.

Frågan var nämligen vem som hade förlett de

andra till stölden. Ty naturligtvis kunde icke denna

tanke uppstå i flera hjärnor samtidigt, utan det måste

ha gått till så här. En av de sex hade samlat de

andra omkring sig och yttrat följande ord: Gossar,

viljen I följa med mig och, ehuru I veten, att det

är orätt att bryta mot sjunde budet, med berått

mod olovligen tillägna er denne hederlige och

aktningsvärde medborgares äpplen?

Så hade det tillgått och det gällde nu att få

tag i förledaren och hugga ned på honom med

särskild stränghet. Tyngd av ansvaret och

uppgiftens svårighet tågade rektor Mandell pustande

upp till femte klassen.

— Gossar, började han, jag måste erkänna,

att denna sak bereder mig mycken och svår sorg.

Redan förut förorsaken I ofta edra lärare bekymmer

genom att I gören fuffens och ären lata eller

olydiga eller vad det nu kan vara, som I hitten

på. Men oärlighet och snatteri är mycket värre,

och I kasten därigenom en ful fläck på eder själva

och edra kamrater, ja på hela skolan.

Tvivelsutan insen I att endast en fullständig bekännelse

kan i någon mån förbättra er sak. Den står illa

nog ändå. Alltså må nu de, vilka i går voro med

om att stjäla frukt i kammarherrns trädgård resa

sig upp.

Fem pojkar reste sig och angåvo sig som

skyldiga.

Rektor Mandell häktade fast pincenéen, som

höll på att glida av hans svettiga näsa, lade snodden

över örat och sade:

— Nåå, var inte Ångberg med?

Joel reste sig slött och nonchalant som om

hela saken föga angick honom och tittade ut

genom fönstret.

— Var Ångberg med?

— Jaa.

— Varför reste sig inte Ångberg upp genast?

Joel funderade en stund:

— Jag trodde inte rektorn hade reda på det,

sade den fräcke lymmeln.

— Det var en skön själs bekännelse! infogade

Sirius, men tystnade för en blick av rektorn.

— Då I nu haven erkänt edert klandervärda

handlingssätt, återstår det för mig att taga reda

på, vem utav eder som förlett de andra till

detsamma. Måhända kan man lättare förstå, att barn,

vilka i sina hem sakna en god uppfostran och

ledning och vilka — här blickade rektor Mandell

på Joel — t. o. m. hava dåliga exempel för ögonen,

kunna låta förleda sig till sådana moraliskt

förkastliga puts som ifrågavarande och man torde i

flera avseenden kunna döma dem mildare. Deras

motståndskraft i frestelsens stund, då den onde

lockar dem med goda ting, det må nu vara äpplen

eller annat som gossar sätta värde på, måste ju

vara mindre. Men då gossar, vilka i sitt hem

dagligen ha det bästa föredöme för ögonen — här

riktades guldpincenéen mot Gunnar — varav de

kunna hämta tröst och ledning och kraft mot

lockelserna, deltaga i oärliga påfund, måste detta

bero på dåliga anlag eller snarare på en långt

gången förhärdelse, vilken måste brytas genom ett

strängare straff. Gossar, jag kommer nu att i tur

och ordning fråga eder vem det var som förledde

de andra till strecket? Var det du Ångberg?

— Nä! sade Joel, som inte kände med sig

att ha någon vidare skuld i det fallet utan fann

det naturligare, att var och en fick svara för

sig själv.

— Jag tror inte heller det, sade rektor Mandell.

Du är nog en vild och oregerlig sälle, men du

är icke i grunden fördärvad. Sitt ner!

Joel hasade ner på bänken häpen över denna

oväntade skvätt beröm som skvalade ned över hans

nacke. Rektorn frågade nu i tur och ordning de

andra och de svarade naturligtvis nä! Sist kom

han till Gunnar och nu torkade han pincenéen,

häktade på den igen och sade:

— Holt! Se mig i ögonen! Var det inte

du, som förledde dina kamrater till det oärliga

påfundet?

— Nej, framstötte Gunnar plågad.

— Hm. Jag misstänker, att du härvidlag icke

håller dig till sanningen. Du kan inte se mig i

ögonenI

— Det var inte jag ...

— Kristian, kan du inte minnas om det var

Holt som började? Visserligen har du nekat att

berätta något om dina kamrater, men nu är det

ju endast fråga om att rädda fem av dem från en

svår misstanke. Säg nu sanningsenligt, var det

inte Holt?

Mönstergossen slog ned ögonen:

— Jag vet inte säkert. Det var så mörkt.

— Hm! Jaha! Det är inte säkert, men så

gott som sannolikt! Ja det bestyrker bara vad

Holts far redan har berättat om honom att han

är en ovanligt förhärdad gosse med dåliga anlag.

Vill Holt nu bekänna att det var Holt, som

förledde kamraterna?

— Neej, sade Gunnar.

Han slöt ögonen och försökte återkalla i minnet

vad som hade hänt. Men han kunde inte erinra

sig, att han hade lurat de andra att gå med. De

hade gjort det alldeles av fri vilja — ja, hur var

det? Hur hade han gjort? Hade han sagt något

särskilt? Han mindes inte, det flöt samman för

honom. Vad var det egentligen som hade hänt?

— Jag kommer inte ihåg, sade han med

svag röst.

— Hm! Kommer inte ihåg. Det är just

troligt att man glömmer sådant! vädjade rektor

till alla, och mönstergossen log ett medlidsamt

löje vid denna orimliga tanke.

Nu ingrep Sirius, som verkligen tyckte, att

det var synd om pojkstackarn:

— Nu tycker jag, att Gunnar gärna kan

bekänna! sade han vänligt och klappade honom på

huvudet. Det blir mycket lättare sedan.

Gunnar gav honom en tacksam blick. Detta

ädelmod smälte honom och gjorde honom mjuk.

Han försökte samla sig och tänka, men tårarna

trängde på, han visste inte riktigt hur det var.

Och det var ju tydligt att de skulle bli vänligare

mot honom om han bekände.

— Tredskande elever, sade nu rektorn,

hänvisas till aga i hemmet till dess att de mjukna.

Nåå Holt, vill du inte bekänna nu? Var det inte

du, som förledde dem?

— Joo...

En sten föll från rektor Mandelis

ansvarstyngda bröst.

— Nå, se där! sade han. Det var väl det

jag tänkte! Det var rätt, att du erkände ditt fel,

min gosse, ty ett fel som erkännes får fortare

förlåtelse, under det att ett fel som icke

erkännes icke får förlåtelse. När du nu har fått

ditt straff, så är det över, och låt detta vara dig

till en varning att icke blott själv iakttaga en

oförvitlig vandel och att icke indraga dina

kamrater i frestelser utan tvärtom varna dem, då

deras böjelser till det onda framträda. Fortsätt

lektionen, adjunkt Söderlund!

— Nåå, sade Sirius, gossar, vi skall väl återgå

till det vi talade om, vilken anser ni vara den

största och ädlaste personen i historien? Vem

vill svara?

Det var ingen, som hade lust nu. Ingen mera

än mönstergossen Kristian, som räckte upp handen

och fick ordet:

— Jesus! sade han med en förstulen sidoblick

på rektorn.

Rektor Mandell som nu samlat ihop sina

anteckningar nickade belåtet och gick ut.

Så begav det sig att Gunnar Holt som var

bara tolv år fick sedebetyget nedsatt till C för

att han hade förlett sina kamrater till äpplestöld.

Men Joel som var sexton år och de andra som

också voro äldre än Gunnar fingo B i sedebetyg

och betraktades nästan som martyrer. Och rektor

Mandell, som var en uppriktigt from man, tackade

Gud för att han hade upplyst honom och givit

honom kraft att döma rättvist i den svåra frågan.

Han skulle ha varit förtvivlad, om han hade hyst

den allra svagaste misstanke att han hade begått

ens en skymt av orätt mot någon. Men han var

nu vanligen fullständigt förskonad för varje spår

av misstanke i den vägen.

SJUNDE KAPITLET.

På morgonen spatserade kammarherrn ned i

sin trädgård för att vid dagsljus se efter hur pass

mycken åverkan pojkarna hade gjort på hans

kära fruktträd. Han såg att det bara var en del

röda astrakaner, alltså tarvlig och billig frukt som

de hade lyckats få ner.

— Herre Gud, sade han, att stjäla litet

äpplen det är väl ungefär som att ha mässlingen.

Man ska ha gjort det medan man var pojke.

Men man ska förstås inte låta sig ertappas, det

är oförlåtligt.

Och kammarherrn gick ut för att för en

gångs skull ta sig en lång promenad utom tullarna.

Den sidenfodrade rocken var uppknäppt och

han hade händerna på ryggen; det var hans

favoritställning och han hade alltid den

guldkryckade käppen i sina väl behandskade händer.

Och när Borgestadsborna mötte honom, sade de:

— Se där går kammarherrn.

Och fruarna som varit till torget, sade vid

frukostbordet:

— Jag mötte kammarherrn i dag.

Och då sade deras män:

— Jaså! Ja, han har mycket pengar, den

snålvargen!

Men något annat kunde de inte säga om

honom. Och på sätt och vis voro

Borgestadsborna ganska stolta över sin kammarherre. Han

såg fin och prydlig ut och hade alltid en dyrbar

kråsnål i halsduken. Det var nu det med honom,

att han haltade en smula, och med den saken

var en historia förknippad. Det påstods att denna

halta hade uppkommit emedan kung Oscar en

gång vid en harjakt på Hven hade skjutit honom

i baken, och att det var för den skull han hade

blivit kammarherre. Lektor Lyckstadius påstod

att kammarherrn vid ett annat tillfälle, då tyske

kejsaren var på älgjakt i Skåne, skulle ha gjort

alla möjliga ansträngningar att på liknande sätt

förvärva en tysk orden, men det var naturligtvis

lögn. Det var över huvud taget ingenting mystiskt

alls med kammarherrn. Han hade ärvt en del

pengar och dem skötte han nu. Han lånade ut

dem mot hög ränta, genom bulvan förstås, men

det var ingen ockerränta heller och för resten

samlade han bokband och fuskade litet i genealogi.

Och dessemellan satte han upp en liten

pappershandel eller manufakturaffär och var glad

och belåten åt sitt liv.

Nu promenerade han vid ganska gott humör

gatan fram och i förbifarten tittade han in till

pappershandlare Anderssons och köpte en

lackstång av den rodnande frun. Och så frågade

han hur affären gick; och om det behövdes

rörelsekapital, så! Och så knep han ihop ögat

och gick. Han stannade inte inom staden utan

gick till norra tullen, där han hade ganska stora

tomter ett litet stycke utanför staden. Han

ställde sig att titta ut över sina tomter och

undrade om han skulle leva så länge att staden

utvecklat sig åt det hållet och han fick en

någorlunda hederlig avance på sina pengar. Området

låg nu som ängsmark ty det var för sankt för

att man ens skulle kunna sätta potatis på det. Men

grönskan lyste kraftig och det glittrade klart i

gräset av dagg och högt uppe under himlen

hängde en eller annan fågel och kvittrade: tirila,

tirila!

Kammarherrns ögon fastnade vid den och

han blev stående en lång stund liksom försjunken

i betraktande av den kyligt blåa hösthimlen.

— Tirila! sade han plötsligt och svängde

muntert till med käppen.

— Vad jag ändå är för en förbannad idiot!

Och liksom om detta hade gjort honom en

sann glädje, sade han det en gång till och

skrattade muntert. Han hade fått en idé, en helt

enkelt lysande idé.

— Det är ju alldeles solklart! Här ute måste

den nya begravningsplatsen ligga. Här på min

mark, och kanske ett litet stycke på andras! Jaha!

Joho! Naturligtvis! Det är ju klartl Så blir

jag av med de här förbannade sumpmarkerna!

Hm! Och här har jag gått i många år och inte

tänkt på saken! Och en massa pengar har legat

completement oräntabla! Com-ple-te-ment! Jaha!

Men! Men! Hur fan kunde jag vara en

sådan idiot och gå och anmäla major Holts pojke!

För den där usla äpplekartens skull! Vad skall

jag med den! Jag skall min själ låta hugga ner

trät med detsamma! När jag kommer hem! Hm!

Jaha!

— Jag behöver naturligtvis majoren! Jag

behöver nog majoren! grubblade han vidare och han

var så inne i sin nya idé, att han inte märkte

att landshövdingen kom gående bakom honom,

inte förrän han varseblev den väldiga skugga som

den oerhört långa landshövdingen kastade

framför sig. Då vände han sig om och hälsade mycket

artigt.

Landshövdingen log fryntligt med samma

oefterhärmliga min som han alltid hade och som

sade: Käre vän, visserligen är det en stor ära för

dig att få hälsa på mig, men tag det lugnt. I

grund och botten är jag ju inte mer än människa

jag heller, och som sagt, försök att ta det naturligt.

Hans hälsning var dock en nyans mera kordial

till en person, som stått hovet nära.

— Härligt väder i dag och kammarherrn är

ute och spatserar!

— Ja! Och hur mår grevinnan?

— Jag tackar, förträffligt.

Landshövding Hedenblad var född ofrälse

men hans fru var grevinna, och hon kallade sig

också för grevinnan Hedenblad.

— Vad jag skulle säga, fortfor kammarherrn,

tycker inte landshövdingen att det skulle kunna

vara idé för stan att lägga den nya kyrkogården

här ute, där det är gott om plats?

Landshövdingen skuggade med handen för

ögonen och kastade en snabb blick ut över ängen.

— Utan tvivel, sade han artigt, när man

tänker på stans utveckling.

— Ja, här kan de få en kyrkogård som räcker

i hundra år, och dessutom skulle ju stan få den

här marken ganska billigt. Det vore bestämt bra

eller hur?

Men landshövdingen kände kammarherrn och

var rädd att han skulle tvingas att säga något,

som sedan kunde citeras; och säga emot var

något som han var absolut ovan vid.

— Tja, sade han, vi får kanske lov att

tillsätta en kommitté. God morgon, kammarherrn,

god morgon.

Och därmed lyfte han artigt på hatten och

gick sin kos. Kammarherrn stod och tittade

efter honom.

Det var landshövdingens ständiga lösning av

alla frågor detta att tillsätta en kommitté och på

det sättet uppsköt han varje definitivt avgörande

på en obestämd framtid och som han själv var

ordförande i alla kommittéer, så hägrade

avgörandet rätt långt borta. Säkert ända till dess han

vänt Borgestad ryggen. Landshövdingen var

nämligen fast besluten att inte bli gammal i Borgestad.

Han längtade till Stockholm och det var bara en

liten paus han hade tagit sig, då han åtog sig att

vara landshövding i Borgestad. Men så länge

han var där, ville han icke försumma att

överallt göra ett angenämt intryck och det ansåg han

sig bäst göra genom att vara med i allt och

allestädes. Intet i länet eller staden var honom

främmande. Det var ingen förening om ock

aldrig så liten, alltifrån böndernas tjurföreningar

och till sjömansmissionen, där icke antingen han

eller grevinnan voro ordförande eller åtminstone

hedersledamöter och ingenting kunde undgå att

bli föremål för landshövdingens uttalade intresse.

Om man hade bett honom bli ordförande i en

mordbrännarklubb skulle han ha uttalat sitt

intresse för saken. Så småningom hade han

utbildat sig till idealordföranden, som med aldrig

svikande diskretion dämpade stridande meningar

och expedierade ärendena så raskt på en

bolagsstämma att ingen behövde vänta på smörgåsen

och supen. Bråkade någon, såg landshövdingen

på honom med en så hjärtligt bedrövad min att

han genast blev ledsen och ångrade sin opposition.

Och hade ett sammanträde varat mer än en timme,

då hade han ett sätt att med en obeskrivligt sorgsen

ton framhäva, understryka och påpeka att den

föreliggande frågan var för litet utredd för att

kunna avgöras med detsamma, varför han

hemställde om den inte lämpligen borde uppskjutas

till nästa sammanträde. Var det trots allt någon

som framhärdade, såg han på klockan, lämnade

klubban till vice ordföranden och störtade till

något annat sammanträde i någon annan

förening.

Allt detta visste kammarherrn och han tänkte:

— Tillsätt du en kommitté, jag skall nog få

saken i gång ändå!

Men landshövdingen, som aldrig sade nej till

att starta en sak, emedan han var ganska viss

om att kunna förhala den så länge han var

landshövding, tänkte att han skulle nog hålla den

saken också flytande några år.

— Jag får gå till majoren med detsamma,

tänkte kammarherren. Fan anamma! Att jag

skulle gå och anmäla pojken!

Och kammarherrn vände genast om inåt staden

på väg till major Holt.

Märkvärdigt nog hade Gunnar icke fått stryk

den här gången. Det var som om majoren inte

trodde, att det hjälpte och inte ens bevärdigade

honom med rottingen. Han hade i stället valt

en annan taktik. Han ignorerade honom

fullständigt, han talade inte till honom. Det plägade

han just aldrig göra, men han snäste honom inte

ens, vilket kändes tomt. Gunnar var luft för

honom, han såg honom inte och för att riktigt

visa sin ringaktning började han plötsligt vara

vänlig mot sina andra barn.

Han erinrade sig plötsligt, att han hade en

liten sjuårig dotter som hette Aurora, och han

frågade henne vid frukostbordet vad hon hade

för lärarinnor och om hon tyckte det var roligt

att gå i skolan. Det lät ansträngt, som när

främmande på en bjudning skall krysta fram intresse

för andras barn. Aurora var ytterligt förlägen,

hon hade förut aldrig egentligen samtalat med

sin stora och fruktansvärda pappa, och hon gav

generade svar.

Vid frukosten samma dag som förhöret hade

varit måste Gunnar naturligtvis infinna sig, ehuru

han tusen gånger hellre skulle velat vara utan

mat. Han fumlade nervöst med sked och gaffel,

och till slut skulle han naturligtvis slå ut

mjölkglaset.

Då kokade majoren över:

— Ut med dig, försvinn härifrån! Den

förbannade ungen slår ju sönder allting. Jo det är

tacken för att man släpar för sitt hem. Herman!

Vid detta oförmodade tilltal ryckte Herman

till och undrade vad i all världen han hade gjort

för galet. Han undrade i en snabb sekund, om

fadern hade fått reda på något om Marianne, och

tanken kom hela kroppen att bränna som en eld.

— Herman! Har ni kanske inte ett gott

hem? Svara mig!

— Jo.

— Har ni inte goda föräldrar, som vill ert

bästa?

— Jo.

— Nå! Skulle ni inte visa det då? Det vill

säga, jag klagar ju inte på dig och Aurora. Gå

efter en cigarr åt mig Herman. Nå lilla Aurora,

ska du inte ha en smörgås till, va? Din lilla gris!

Aurora blev så hjärtans glad över detta

tilltal, att hon neg och sade nej tack, som man

skulle säga när man ville vara riktigt artig, t. ex.

borta då man blev bjuden på något gott. Eljest

skulle hon nog velat ha en smörgås till. Hon

såg beundrande på sin pappa, och i det

ögonblicket kände hon att han i alla fall var det

förnämsta, mäktigaste och stiligaste på jorden, nästan

en gud, mer än både mamma och fröken i skolan

och den kloka dockan Kurt, Auroras närmaste

förtrogna, mer än alla dessa tillsammantagna. I

det ögonblicket älskade hon honom. Och hon följde

med hundlik beundran alla hans rörelser, när han

gned äggula ur sina valrossmustascher, smackade

med tungan mot tänderna och slutligen tände

den cigarr, som Herman kom med.

— Du får inte röka än, Herman! sade

majoren. Men nästa år, när du har tagit studenten, så!

Herman bockade sig och gick ner till sitt.

Ovanpå kakelugnen hade han ett gömställe, där

han förvarade några saker, som han ville ha

för sig själv, ett par förbjudna böcker och så sina

dikter. Han tog fram manuskripten till dikterna

och satte sig att läsa igenom en som särskilt var

tillägnad henne. Han rättade den på ett par

ställen och satte sig sedan att renskriva den. På

soffan låg Gunnar och stirrade i taket.

— Är du hungrig? frågade Herman. Alltid

kan man väl strala en smeka te dig?

— Nej fan, sade Gunnar, jag vill inte ha!

Satan!

Han hade övergivit allt umgänge med Gud.

När kammarherrn kom promenerande på väg

till majoren anade denne inte, att det var honom

besöket gällde, förrän kammarherrn öppnade

grindarna till trädgården och omsorgsfullt stängde

dem bakom sig innan han gick uppför trappan.

Kammarherrn skickade in sitt kort till majoren,

ehuru man i allmänhet inte använde sig av så

utstuderad artighet i Borgestad. Men han kände

sina pappenheimare och beslöt att ta fästningen

med en storm av artighet och fin uppmärksamhet,

som nog inte skulle förfela sin verkan då den

kom från en konungens kabinettskammarherre och

bärare av ett någorlunda skapligt adelsnamn.

Majoren förmodade, att besöket hade sin

anledning i äpplestölden. Han tog därför på sig

en ytterst allvarlig min och när han bett

kammarherrn sitta ner, sade han:

— Ja det är ju förfärligt att pojklymlarna

skall bära sig åt på det viset.

Kammarherrn bet ögonblickligen huvudet av

skam, störtade upp och sträckte armarna mot

majoren:

— Men min bäste vän! Inte tala om en

dylik bagatell! Inte tala om den! Vad har de

tatt! Litet tarvlig fallfrukt! Bevars! Det gör

ingenting alls!

Majoren såg häpen och misstrogen på sin gäst.

— Men min son har erkänt att han har

organiserat tjuvbandet och för övrigt har det ju

från den synpunkten mindre att betyda, om frukten

var dyrbar eller ej.

— Ja men bästa major! Tala om tjuvband!

Jag har då aldrig hört maken! Och förresten! Det

är ju nonsens, att lilla Gustav, hm, Gunnar skulle

ha organiserat! Nonsens! Det är naturligtvis

den där Ångberg! Ohängd lymmel! Har för

resten sett honom förr i min trädgård! Och det

kan jag säga! Lilla Gustav ... Gunnar hade inte

tagit ett enda äpple fast det låg fullt på marken!

Så det!

— Mnja, det är nu en pojke med dålig

karaktär!

— Nämen, nämen, nämen! Hur kan majoren

säga så! Nu talar vi inte mera om det! För resten,

kunde jag inte få skicka upp litet frukt till barnen,

om det smakar! Kunde jag inte det?

— Hja ... mycket älskvärt.

— Åjo! Det får jag väl? Tackar! Tackar!

— Det är jag som skall tacka. Får det lov

att vara en cigarr?

— Å, jag får tacka så ofantligt mycket! sade

kammarherrn och kikade med en viss fasa i lådan.

Själv rökte han bara havanna, men han tog cigarren,

tände den, prisade den och lät den därefter

som av misstag slockna.

— Mja herr major, sade kammarherrn, låt

oss inte tala om den bagatellen. För min del är

jag glad åt den, då den har givit mig tillfälle att

göra majorens närmare bekantskap. Beklagligtvis

har det ju inte blivit av förr, men — e — jag är

nu en enkel man — e — och lever mycket för mig

själv (här slocknade cigarren) ja!! Men i alla fall!

Två personer som ni och jag! Vi äro i alla fall

vad vi äro! Man vet vad ni är och man vet vad

jag är, kort sagt, man vet vad vi båda äro! Och

därför! Bör inte vi ha utsikt att förstå varandra?

— Jo, naturligtvis!

— Jo! Jag menar det! Ser majoren! Det

finns mycket mellan himmel och jord, som inte

filosofien har drömt om! Jo! Så menar åtminstone

jag! Men! Svårigheten blir då att ta reda

på: vad är det filosofien inte har drömt om?

Mja! Kort sagt, det finns mycket som är ovisst

och besynnerligt! Det finns mycket som är svårt

att avgöra! Man kan säga, att det är så, men man

kan också säga att det är på ett annat sätt! Ja!

Så löper man minst fara att misstaga sig. Inte

sant?

— Joo ... insköt den häpne majoren, som

undrade vart det skulle bära hän.

— Ja! Och vidare: Ni får ursäkta att jag

pratar så här, men jag vill bara ha sagt en sak:

Ni är en man vars omdöme jag uppskattar! Jag

har uppskattat det länge! Men jag börjar

uppskatta det allt mera. Ja, jag är en rättfram man!

Det får ni ursäkta. Och jag säger alltid precis

— vad jag tänker! Rakt i ansiktet! Det må bära

— eller brista! Apropå, så brukade alltid salig

kung Oscar skämta med mig för att jag var så

burdus av mig. Ja, som sagt! Vår tid är ju en

framåtskridandets tid, en utvecklingens tid, kort

sagt: tiden går, helt enkelt, framåt. Och den

ekonomiska utvecklingen! Ser ni! Män som ni och

jag, vi borde ju ha — om jag inte misstar mig —

samma syn på den ekonomiska utvecklingen! Ja!

På detta sätt närmade sig kammarherrn i

ständigt förminskade cirklar sitt egentliga ämne:

kyrkogårdsfrågan. När ordet första gången föll,

steg majoren upp och såg efter att dörren var väl

stängd. Därefter kastade de båda herrarna all

mask av yttre konvenans och artighet, rösterna

föllo i ett annat tonläge och de började språkas

vid som gamla bekanta. I halvannan timme

diskuterades problemet, och när kammarherrn reste sig

för att gå var det avgjort att stadens bästa krävde,

att den planerade nya kyrkogården lades utanför

stadens norra tull. Majoren gnuggade fryntligt

sina händer och följde under upprepade

bugningar sin gäst till dörren. Det sista

kammarherrn yttrade var:

— Men, som sagt! Det där lilla pojkstrecket

skall vi inte tala om! Jag skall gå till rektor och

sätta honom in i saken ordentligt! Ja! Au revoir

då, min bäste major! Au revoir!

Och kammarherrn vandrade åstad till rektor

Mandell för att för andra gången utreda frågan

om äpplestölden. Första gången hade han helt

enkelt anmält saken och omtalat att han hade

fått tag i en av lymlarna. Men det visade sig nu,

att samma sak kunde ses i ganska olika dager.

Kammarherrn slog sig ner hos rektor Mandell,

manövrerade med sin guldkryckade käpp, slog ut

med handen som en kåsör i en fransk komedi

och kände sig flott. Han anlade högre synpunkter,

talade om ungdomen, den härliga ungdomstiden!

förklarade att det vanligen var tillfället som gjorde

tjuven, anklagade sig själv för att ha lockat

pojkarna till det hela genom ett dåligt stängsel och

förklarade för resten, att Gunnar Holt var alldeles

oskyldig — ja, han upprepade det, alldeles

oskyldig, ty ingen kunde rimligtvis förbjuda honom att

gå in i trädgården, när det var hål i staketet.

Någon frukt hade han inte tagit, absolut inte, och

som sagt: att han stod i trädgården, det var då

inget brott, för all del, så det!

Men rektor Mandell var inte den, som släppte

ifrån sig ett ben, som han en gång hade förvärvat

Han försvarade sin äpplestöld med energi och

kraft.

— Herr kammarherre, sade han, det är nog

vänligt av er att vilja se endast en ungdomlig förvillelse

under detta moraliska streck. Men vi lärare som

ha ansvaret, vi måste säga oss att det hela

ingalunda är så obetydligt. Vi måste så att säga se

det hela från sedlig synpunkt, vi måste förstå våra

elevers karaktärer, något som ofta är lika svårt

som det är nödvändigt. Hur svårt det kan vara,

herr kammarherre, det kan man se därav att ni

betraktar som oskyldig den gosse, vilken egentligen

är upphovsman till det otäcka okynnet, nämligen

eleven Holt. Det är han som förlett de andra

till förseelsen.

— Det tror jag inte, sade kammarherrn.

— Jag försäkrar, sade rektorn, han har själv

erkänt det.

— Erkänt! Erkänt! Men det är ju orimligt.

Jag såg ju, att den där långe drummeln stod och

skakade ner frukt. Det är väl bra mycket troligare,

att det var han, som!

— Hm, sade rektor betänksamt. Hm. Ja,

visserligen, men! Det skulle ju förstås kunna

hända att jag har missförstått eleven, så att då jag

menade, att han förlett kamraterna genom att fresta

dem med tanken på de goda frukterna till

förövande av detta fuffens över huvud, då har han

tänkt på något annat vartill han i sitt samvete

kände sig skyldig, måhända sönderbrytande av

staketet — ty det var ju ett staket och intet

plank? — ja, och i så måtto kan han i alla fall

betraktas såsom förledare ehuru i mindre grad.

— Nå, tant mieux! Men förresten! Vad

betyder nu det! Den ene som den andre.

— Ursäkta mig men det är en sak som

kammarherrn absolut inte begriper. Härvidlag

får man icke endast fästa sig vid det handgripliga

tagandet av frukten eller gossens tuggande och

nedsväljande av densamma. För ett ytligare

betraktande är det detta, som konstituerar brottet.

Men för ett mera psykologiskt och pedagogiskt

rationellt betraktelsesätt är i lika hög grad handens

utsträckande efter frukten brottslig som själva

gripandet. Man måste gå till botten med elevernas

karaktärer och undersöka saken noga, så att både

den skyldige får sin näpst för sitt begångna streck

och samtidigt ingen orättvisa begås. Det är en

svår sak, skall jag säga kammarherrn, som knappt

en gång jag alltid kan vara säker på att genast

avgöra riktigt. Godmiddag.

Och kammarherrn gestikulerade till avsked

med cylinder och guldkrycka, lagom artigt och

spatserade iväg till Borgestads-Posten, där han hade

ett viktigt ärende att uträtta.

Majoren var emellertid vid ett strålande lynne,

när kammarherrn hade avlägsnat sig. Han hade

utsikt att om han inte spelade sina kort alltför

idiotiskt förtjäna några tusen kronor, och denna

tanke gjorde honom god och glad. Han erfor ett

behov att säga något trevligt, göra någon

människa glad innan han gick ut och så erinrade han

sig Gunnar. Han ropade in honom till sig. Fan

så bra, att jag inte slog honom! tänkte han och

han blev rörd vid tanken på denna sin godhet.

— Sätt dig, min gosse! sade han när Gunnar

kom in med ögonen inkrupna långt in i

huvudskålen och ett utseende, som i hög grad verkade

dåligt samvete.

— Hm, sade majoren, du kanske har undrat

över att jag ingenting har sagt angående den här

historien i kammarherrns trädgård. Men ser du,

jag ville inhämta närmare underrättelser. Mja.

Kammarherrn har berättat — ja. Hur var det

egentligen med den där historien?

Gunnar teg.

— Var det du, som började?

— Ja, viskade Gunnar.

— Hm tja, men kammarherrn berättade, att

du ingenting hade tagit. Tog du verkligen

ingenting?

— Nej, sade Gunnar, som nu plötsligt klart

erinrade sig hela förloppet, jag bara bet i ett äpple

och Joel skakade ner äpplen, och jag släppte det

igen, och.

— Ja, att bita i ett äpple, det är ju inte så

farligt förstås. Ja det ställer det hela i en annan

dager. Denna gången tycks du vara jämförelsevis

oskyldig, ja som sagt, ja nu kan du gå! Men

en sak! Du skulle inte umgås med den där

Ångberg! Sälla dig i stället till Kristian!

Och Gunnar gick, tämligen vimmelkantig. Och

nu var det igen, som om han inte riktigt mindes

vad som hade hänt. Alldeles säker på sin sak

var han åtminstone inte. Men redan det, att han

skulle slippa stryk hemma, gjorde att han kände

sig oskyldigare. Och till Gud hade han ännu inte

vågat något närmande. Han kunde inte komma

sig för. Fian hade en bestämd känsla av att Gud

inte skulle förstå honom riktigt utan ta det hela

ungefär som rektorn. Och det visste han bestämt

med sig, att det var något galet med hela förhöret,

fast han omöjligt kunde klart och redigt precisera

vad det var. Men något var det.

Rektor Mandell grubblade mycket över den

egendomliga vändning, saken hade tagit och som han

absolut inte kunde förstå. Allt detta var honom en

psykologisk gåta. Och på kvällen sammankallade

han ett kollegium för att riktigt samvetsgrant utreda

den. Och inför detta kollegium kallades Gunnar

och hans medbrottslingar att stånda till svars.

Tysta och förskrämda trädde de in i kollegiisalen,

medan trettio par ögon riktades mot dem, stränga,

förebrående och förintande. Och det luktade skola

därinne, koncentrerat. Från väggarna blickade

allvarliga porträtt av läroverkets inspektörer och

rektorer sedan femtio år tillbaka ned på dem.

Gunnar erfor en beklämmande känsla som satte sig i

underlivet; och han kände sig på nytt osäker.

Rektor Mandell redogjorde nu för det samtal

han haft på förmiddagen med kammarherrn och de

nya omständigheter som därvid kommit i dagen. De

fakta som förelågo inneburo dels att Gunnar Holt

icke hade befunnits inneha några äpplen, under det

att Joel Ångberg däremot bevisligen hade skakat på

astrakanen. Härtill lade lektor Lyckstadius den

synpunkten, att det vore orimligt att välta den moraliska

skulden uteslutande på tolvåringen, som val

knappast kunde ha sådan makt över äldre kamrater.

— Ja, sade rektorn, var det således inte Holt

som frestade sina kamrater att olovligen tillägna

sig kammarherrns frukt?

— Nej, sade Gunnar.

— Hm ja, det är då märkvärdigt att Holt i

alla fall har erkänt detta, och Holt har således

farit med osanning inför skolans myndighet. Var

det inte — vände han sig till medbrottslingarna —

var det inte Holt som genom förespeglingar

förledde er till tilltaget?

— Näh, svarade allesamman i tur och

ordning.

— Jag får verkligen bekänna att jag finner

det hela högst besynnerligt, sade rektor Mandell.

Holts bekännelser kan jag endast förklara så, att

han dock, låt vara icke genom direkta

förespeglingar, givit anledning till det hela. Och om han

nu icke befanns inneha några av ifrågavarande

frukter, kan han ju i alla fall ha uppmanat

kamrater att stoppa i sina fickor och sedermera giva

honom efter streckets förövande. Har inte Holt

gjort så?

— Neej.

— Ångberg, säg nu sanningsenligt, gjorde han

inte det?

— Näh, sade Joel, som fann tanken

fullständigt absurd.

— Hm nå, men har Holt inte så att säga

givit signal till strecket genom att först

sönderbryta staketet till kammarherrns trädgård? Tänk

nu noga efter! Bröt inte Holt först sönder

kammarherrns staket?

— Nej.

— Tänk noga efter!

Gunnar vågade en hastig blick uppåt som om

han sökte någon som kunde hjälpa honom att

reda ut det hela, för själv kunde han inte komma

ihåg. Men han såg bara sina lärares bistra ögon

med nyfikenhet eller fientlighet riktade på honom

i väntan på svaret. Trettio par ögon rannsakade

honom i detta ögonblick, somliga med

glasögon som blänkte liksom hotande, andra med

blicken skuggad av betänksamt rynkade

ögonbryn. Rektor återtog med förkrossande auktoritativ

stämma:

— Säg nu uppriktigt och betänk att det

alltid är bäst att bekänna: var det inte Holt som

först bröt sönder staketet?

Två långa sekunders paus.

— Joo, sade Gunnar med osäker röst.

— Nå, men har Holt nu betänkt vad Holt

säger, är det nu ingen falsk bekännelse? Det är

alltså alldeles säkert, att Holt gjorde så?

— Jaa.

— Nu kan ni gå allesamman. — Mina herrar,

sade rektor Mandell med minen av en hund som

lyckligt försvarat ett ben som en annan hund

velat ta ifrån honom, mina herrar, ni ser sålunda,

att jag på det hela taget hade rätt. Låt vara att

han inte direkt föranlett tilltaget, så har han i alla fall

indirekt genom det dåliga exemplet han gav i och

med staketets nedbrytande, så att säga psykologiskt

påverkat de andra. Och det styrker det antagande,

vilket även bekräftas av gossens far, att Holt har

en ovanligt dålig och tidigt fördärvad karaktär.

Nu återstår emellertid frågan, om vi av rent

formella skäl kunna försvara att ge eleven Holt lägre

sedebetyg än de andra, av rent formella skäl, jag

upprepar det. För min del tycker jag att man

inte bör vara alltför formalistisk. Får jag be

herrarna yttra sig.

Efter en stunds diskussion varvid olika

meningar gjordes gällande, huruvida man skulle anse

att sönderbrytandet av ett staket vore att betrakta

som en signal till stöldens begående och kunde

tänkas ha påverkat de andra eller ej, beslöts med

ringa majoritet att Gunnar Holt skulle behålla sitt

C. Och rektor Mandell kände sig äntligen trygg

och lugn över att full rättvisa var skipad.

— Tja, sade lektor Lyckstadius till Otto

Berntsson, när de strax därefter sutto bänkade på

hotell Lindquist, det är ju alldeles uppenbart att

hela detta förhör och denna dom är den rena

humbugen, som endast avlägsnat oss allt längre från

sanningen. För min del är jag närmast övertygad

om att pojken är relativt oskyldig, i varje fall inte

mer skyldig än de andra.

— Nå, men varför sade du inte ifrån det där

ordentligt?

— Min gode herr licentiat, en klok människa

kämpar icke emot dumheten dels emedan det icke

lönar sig och dels emedan man mycket säkrare

tar kål på den genom att göda den och driva den

in absurdum!

— Ja men pojken, tänk på honom!

— — och vidare anser jag det i hög grad

nyttigt att som barn råka ut för dylika små

malörer. Det stärker muskler och tränar för det

som sedermera kommer att hända en i livet. En

god uppfostran är något av det skadligaste man

kan råka ut för, då det ju alltid kan tänkas att

den gör intryck på svaga hjärnor, som därigenom

förledas att omfatta en mängd fördomar som hysas

av medelålders personer. En rättvis och mild

uppfostran gör barnet naturligtvis alldeles odugligt

till livet, och det är mycket bättre att de få

torna ihop med dess djävlighet redan från början.

Livets egen uppfostran är mycket hårdhänt,

men mycket nyttig, och jag är säker på att den

här pojken blir en präktig slyngel efter detta och

hädanefter begår sina puts utan att bli ertappad.

Nej, en dålig uppfostran är det enda som icke

hindrar karaktärsdaning, och jag har alltid tyckt

att familjen är en kräftskada på samhället. De

goda hemmen äro tvivelsutan ägnade att sprida

fördärv omkring sig och redan de halvgoda äro

betänkliga...

— Skål, sade Berntsson, du pratar så mycket,

min käre vän och i många fall har du vanligen

en smula rätt, men nu tyckes det mig att du bara

vänt upp och ned på den allmänna meningen

i din sanningsiver, och nu utger du avigan för att

vara den verkliga rätan. Jag kan inte gilla

metoden.

— Emellertid är det mitt fulla allvar, att

familjen är en kräftskada på samhället.

De flesta föräldrar är naturligtvis absolut ur

stånd att verkligen förstå sina barn, så att det

intresse de slösar på dem, vare sig de nu skämmer

bort dem eller applicerar sin stränghet på dem,

är absolut förslösat. Därtill kommer att de flesta

föräldrar använda sina barn som en sorts moralisk

slipsten för att vässa sin egen inskränkta snusmoral

på. Ett grundläggande drag i människonaturen är

en obotlig lust att moralisera, och det fordras en

oerhörd karaktärsstyrka att motstå den, en

egenskap som utom jag ytterst få besitta... Nu är ju

barnen lämpligare än något annat att tillfredsställa

denna lust på, och de tillfredsställer den också.

Det är det som kallas uppfostran, och när

föräldrarna har mättat denna lust äro de övertygade

om att ha gjort en god gärning. Det kallas också

föräldrakärlek. Om barnen inte låter sig mästras,

bryr föräldrarna sig vanligen inte om dem.

Därför är det tur för dem, som antingen inte få någon

uppfostran alls eller också en dålig uppfostran.

— Mja, det är nu också ett sätt att se saken.

— Och slutligen, när jag talade om

familjerna befinner jag mig verkligen i bättre sällskap

än jag brukar. Även Plato ansåg familjelivet

skadligt, och han var en herre som vanligen hade goda

skäl för vad han menade. I varje fall

improviserade han inte sina åsikter på krogen, det kan man

inte påstå ... Skål!

Men Gunnar Holt var efter denna historia

ännu besynnerligare till mods än förut, Varje

tanke på att försöka återställa förhållandet till Gud

var som bortblåst. Han kände sig inte längre

skyldig det allra minsta. Det här var inte som

förr, när man hade gjort något litet fuffens. Då

var det bara att bekänna det för Gud och ångra

sig och då gav Gud med sig, visserligen först efter

att ha morrat litet förstås men han gav i alla fall

med sig och det var alltid behagligt att varje dag

få göra upp sitt konto med honom på nytt, man

kände sig så ren och dygdig efteråt. Så länge

Gunnar förstod sig själv, så förstod också Gud

honom, men nu var det slut med det. Och så

hade han då kommit så långt i livet, att han

skulle pröva på att leva alldeles på egen hand,

utan en enda vän eller förtrogen, ja utan att ens

ha Gud...

*

Det led framemot middagen och det härskade

frid och stillhet på Borgestads-Postens redaktion.

Denna lokal, via vilken världshändelserna

förmedlades till Borgestadsborna var, helt obetydlig,

mörk, smutsig och låg. Den bestod av ett yttre

rum med hyllor för tidningar och ett stort arbetsbord

för två, bestrött med papper, manuskript och

tidningar och så en jättelik flerårig hög av

tidningar i ena hörnet. Det inre rummet var

redaktör Justesens arbetsrum. I det yttre satt

blivande tidningsmannen Elias Lagergren-Björkqvist,

en ung man på omkring tjugo år och hade vakten

ensam, emedan idealisten Oliver Ölén var ute

och drack pilsner. Om Elias Lagergren-Björkqvist

var det inte gott att veta något bestämt, han hade

något över sig, som kom en att tro att han

möjligen hade gått på seminarium, men det var kanske

mest det abstrusa namnet. I varje fall hade han

icke givit sig in på tidningsmannabanan av pur

idealism som Oliver Ölén. Men så såg han också

ut att ha framtiden för sig, han drack sällan öl

om förmiddagarna och han var alltid nykter även

om kvällarna. Han hade också en förmåga,

fruktansvärd i konkurrensen, en förmåga som

sannolikt en gång skulle ge honom lyckan som en

mogen frukt: den att verka ofarlig och lagom

enfaldig vid passande tillfällen.

Medan Lagergren-Björkqvist satt och vägde

på stolen och långsamt gjorde sot och aska av en

Commerce-cigarrett, bultade det på dörren.

Journalisten grep genast en penna, med vilken han utan

att se upp vid den besökandes inträde skrev

Karomandelkusten ett tjugotal gånger. Med en

förstulen blick konstaterade han, att den besökande

var en tarvligt klädd karl och han frågade därför

vårdslöst med cigarretten mellan läpparna:

— Vad var det om?

— Förlåt, sade mannen och lät mössan gå

runt mellan fingrarna, förlåt redaktörn, men det

är någon som har drunknat.

— Jaså, sade Lagergren-Björkqvist i yrkesmässig

ton, ja det förlåter vi gärna. Hur var namnet?

— Mitt namn är Bergqvist.

— Ä! Vem fan bryr sig om ert namn! Den

dödes?

— Andersson, Karl August Andersson, han

var dräng hos sina föräldrar, och de ville inte låta

honom gifta sig med en flicka som han ville ha, fast

hon hade det bra och var en duktig tös, jag

kände henne ... Och så dränkte han sig. Men

flickan ...

— Mja, till saken. När dränkte han sig?

— I dag, de hittade honom vid kvarnen

i dag.

— Alltså: Ilandflutet lik. Hemmavarande

åbosonen — Karl August Andersson — med två s?

dränkte sig i går, liket fanns vid kvarnen. Motiv:

olycklig kärlek. Var det något mer? Jaså — ja

för det här betalar vi bara 75 öre — var så god.

Adjö.

Och Lagergren-Björkqvist beredde sig att lägga

notisen i manuskriptkorgen. Då inträdde redaktör

Justesen, tog notisen och såg på den:

— Nä, sade han, vi skriver inte: ilandflutet

lik här på tidningen utan: sjön ger igen. Det ser

bättre ut. Och så skriver vi inte så där

kortfattat och hjärtlöst. Vad tror Lagergren att hela

den delen av vår läsekrets som mest läser om

olyckorna skulle säga. Nä, så här!

Och redaktör Justesen grep en penna i högen

och skrev: En sorglig olyckshändelse, som väckt

förstämning i vida kretsar inträffade i går, i det

hemmavarande åbosonen Karl Andersson förkortade

sitt liv genom att kasta sig i vattnet. Den

så tidigt bortgångne var allmänt avhållen i sin

hemtrakt. Den förtvivlade handlingen har antagligen

skett i sinnesförvirring, framkallad av obesvarad

kärlek.

— Ser Lagergren, nu kommer hans släktingar

att prenumerera på Borgestads-Posten i all

evighet. Var så god och kasta ned manus på

sätteriet!

Och redaktör Justesen gick med ett fint men

omärkligt leende in i sitt rum. Att detta leende

var omärkligt hade sin egentliga grund i den

kuriösa byggnaden på hans kranium. Det var ett

papegojkranium utan panna eller bakhuvud men

med en enorm näsa som dolde mun och haka,

så att man endast såg några mustaschstrån sticka

fram. Vid näsroten satt ett par ögon som

knappnålshuvud och omedelbart därpå vidtog nacken.

Papegojkraniet var emellertid en herre med

ett visst inflytande. Han var en ganska klok man,

som förstod att ekonomiskt använda en tidning.

Han angrep ingen öppet utom ett eller annat offer

som ändå var dödsdömt och i sådana fall kunde

ingen verkställa en social avrättning som han.

Men vanligen rörde han sig med insinuationer,

försåtliga och halvkvädna och på det sättet höll

han sin läsekrets i en viss spänning. Till en tid

åtminstone brukade detta gå, och för resten höll

man sig flytande på religionen och fosterlandet,

en last, som brukar kunna bära även den sämsta

skuta med botten som ett såll.

Medan redaktören satt och mediterade över

huvudstadstidningarna, bänkade något

metallföremål på dörren — det var kammarherrns

guldkrycka, och ägaren steg omedelbart in utan att

avvakta något svar. Som kammarherrn var en av

tidningens förnämsta aktieägare, behöll han rocken

på och hälsade vårdslöst men gemytligt med en

av sina egna havannor mellan läpparna. Men

ohövlighet gjorde intet intryck på redaktör

Justesen. Han bugade ytterst förekommande. Vis

à vis honom drog kammarherrn inga cirklar alls

innan han närmade sig kyrkogårdsfrågans

kärnpunkt. Han yttrade endast, att han fann det mest

förenligt med tidningens fördel att arbeta för att

staden inköpte en del tomter utanför norra tullen.

Och redaktör Justesen förstod fullkomligt:

— Vet kammarherrn, sade han, det bästa vore

nog att tillsätta en kommitté.

— Tja, det sade landshövdingen också! Men

kommittéer! Fy för tusan! Det vet man väl

vad de går för!

Redaktören log:

— Innan en fråga förplumpats genom en

kommitté kan den inte tänkas bli löst. Men det

finns en mycket viktigare fråga: vad intar major

Holt för ståndpunkt? Det måste vi allra först

veta.

— Jag komplimenterar redaktörn till er

kännedom om stadens förhållanden. Den saken är

emellertid redan ordnad.

— A! Nu återstår det bara att utvälja

kommittémedlemmar.

— Ja jag vet nog vilka jag skulle vilja ha.

Men konsten är bara att få dem valda.

— Nå vad det beträffar. Den saken åtar

jag mig!

— Hur skall ni då bära er åt?

— Å, det är mycket enkelt. Man föreslår

dem i tidningen, man intervjuar dem och det

dröjer inte länge förrän de verka sakkunniga, Det

slutar med att de anse sig självskrivna och för

grannsämjans skull kan inte deras vänner och

bekanta underlåta att rösta på dem. Ni förstår,

bröder emellan! Annars skulle de bli petade en

annan gång.

Kammarherrn såg tankfull ut.

— Gott, sade han. Jag skall lämna opp en

lista på mina kandidater.

— Jag tackar! Men får vi be om en någorlunda

bred marginal, så att vi har litet att välja på.

— Jo, för all del. Skall det va en cigarr?

— Tackar ödmjukast!

— Hör nu redaktörn! Ni borde ha litet

snyggare här, tycker jag. Jag skall tala med

styrelsen om en bättre herrumsmöbel åt er.

Godmiddag.

ÅTTONDE KAPITLET.

Det fanns säkerligen icke så mycket berättigat

i Oliver Öléns tillvaro. Han utförde visserligen

ett högst nyttigt arbete genom att redigera

notisavdelningen i Borgestads-Posten. Men själv

ansåg han detta vara det mest periferiska i hans

väsen. Vad som var det innersta i honom och

det bästa, det skulle kanske lektor Lyckstadius på

sitt sätt ha kunnat upplysa om men säkert anade

han det inte själv. Oliver Ölén hade som alla

andra en liten fluga och det var nog den som

han i allmänhet förväxlade med sitt innersta och

bästa jag. Det var för att hävda detta jag, som

han söp, ingalunda av någon särskild kärlek till

dryckenskapen. Men han ville framför allt hävda

sig själv, vara något, känna luft under vingarna.

Och när han satt på hotell Lindqvist svällde hans

hjärta för allt stort och ädelt, han kände sig god,

fylld av idealen och då var det intet tvivel om

att han skulle uträtta något. En gång skulle väl

hans tid komma, och då skulle han inte längre

klippa notiser! Då skulle han kämpa i tidningen

för dét stora och goda och canna och rätta, och

humbugens och skojets drake skulle han dräpa

med hånets vassa svärd. Och då önskade han

bara, att det skulle inträffa något verkligt jäkligt,

att någon ville spinna några verkligt lömska och

svarta ränker, så att han skulle bli i tillfälle att

avslöja dem. Han längtade efter att den svarta

ondskan skulle uppenbara sig i Borgestad. Och

detta var måhända hans sanna väsen. Men ondskan

kom icke...

Och det var Oliver Öléns hemliga sorg. Han

tog det som ett bevis på en futtig feghet, och han

förbannade livets enformiga, jämnstruket hederliga

gång. Och under tiden rostade hans andas svärd

i skidan. Ty han fann icke ens några

väderkvarnar att slåss emot. Ett öde, åtskilligt mera

tragiskt än Don Quixotes...

Till Oliver Öléns ideal hörde våra stora

konungar, och han kunde aldrig utan en rysning av

vällust efter ryggraden höra suset av Sveriges stora

äventyrsdrapa därute i Europa. Och han hyste inte

det minsta tvivel om att det skulle kunna göras

om igen. Men han hyllade också kvinnan, dels

såsom sådan och dels i Karins person. Karin

hyllade inte alls mannen som sådan, men hon var

däremot kär i Oliver Ölén, enkelt och

oreflekterat och inte särdeles hett, ty hon hade ännu inte

fått något tillfälle att pröva sin kärlek. Men hon

tänkte alltid, att hon skulle bli gift med honom

en gång, när hon serverat ihop till sin utstyrsel.

Ty Karin var en duktig flicka, som inte alls hade

fått någon uppfostran utan educerat sig pä egen

hand. Och ännu aldrig hade hon kommit i en

situation, som hon inte var mäktig att klara på

egen hand.Hon ville också helst skaffa sig sin

utstyrsel själv. Det skulle inte berett henne någon

tillfredsställelse att ligga på de finaste lakan, om

hon inte förtjänat ihop dem själv. Och Karin

grubblade aldrig över något. Man kunde se på

henne, att hennes liv var solitt och skulle vara

det ända till graven dit hon skulle åka i en solid

ekkista och vila under en präktig gravsten med

inskription i guld.

En som däremot hade det svårare att klara

sig var Herman Holt. Han hade haft oturen att

bli kär i sjunde övre, den mest olämpliga av alla

tidpunkter, och detta inkräktade menligt på hans

studentexamen, liksom denna inkräktade på hans

kärleksförhållande. Han kunde inte sköta

någondera ordentligt. Minst bekymrade han sig i alla

fall om sin examen. Den var något faktiskt och

banalt och påtagligt; den var vad den var och

därmed punkt. Men Marianne! Hon var dikten

och drömmen och livet och allt vad han åtrådde

och gentemot henne skulle all världens härlighet

som djävulen viftade med på frestelsens berg

endast varit värd ett hånskratt. Marianne...

Hon var dock ensam all världens

kvinnoljuvlighet. Och ofta när han slöt ögonen och

lutade sin brännande panna i händerna tänkte han

att för att få trycka en kyss på hennes barm

skulle han offrat ära och guld och glans och allt.

Och han menade det också. Men dessvärre var

det nu ingen, som ställde honom inför valet mellan

dessa alternativ.

Och så var det ju det, att Herman var skald.

De flesta människor skriver väl en vers i ett

poesialbum när de första gången är förälskade, och så

är den saken klarerad och så blir de gifta etc,

och så är det inte mer med det. Men så enkelt

var det inte med Herman. Det susade för hett i

hans blod. Det brann för starkt inom honom för

att släckas med en liten månskensdikt. Egentligen

var han mindre lycklig, när han träffade henne.

Då var det så mycket, som han inte kunde förmå

sig att säga. Men när han promenerade ensam

eller fantiserade under vakna nätter, sade han

henne allt som han tänkte om henne. Och då

diktade han också långa noveller om henne.

Vanligen hade de sorgligt slut, de intresserade honom

mera på det sättet. Oftast hände det att hon svek

honom och älskade en annan, och han frossade i

djupet av sina bottenlösa kval. Han såg och hörde

hela situationen, då hon sade honom allt:

Marianne grät och bad att få vara hans syster men

han skakade milt på huvudet, bugade tyst och

värdigt och gick utan ett ord, förkrossande i sin

värdighet, stor och manlig i sin sorg och lämnade

henne kvar som liten och förintad kvinna, och

i henne förkrossade han hela hennes förbannade

kön. Men det fanns också en annan Marianne,

kysk och ren och god och alltför upphöjd för en

så usel varelse som han och hon var alltid

vitklädd. Men den tredje den verkliga, kroppsliga

Marianne var den underligaste. Hon stötte honom

ibland tillbaka, ville inte tala till honom för att i

nästa minut våldsamt, hysteriskt trycka sig intill

honom och i nästa kanske falla i gråt.

Men dessa enkla och vardagliga fenomen kunde

han i sin enfald inte fatta; de fyllde honom med

oro och grubbel och plåga. Men även då han

var som mest förtvivlad önskade han inte, att

Marianne inte skulle finnas till. Han älskade sin

smärta. Även själen har sin horror vacui och

hatar intet så som tomheten. Och tusen gånger

hällre skapar den sig en egen och ny plåga än

den underkastar sig en isande tomhet.

Emellertid skulle det bli en societetsbal på

hotell Lindqvist, som innanför sitt lilla kafé hade

ett större annex med solennitetsal. Och där

möttes alla vänner och bekanta och det var

dessutom en sorts äktenskapsbörs, där säsongens

ungkarlar noterades till sitt nominella och

försäljningsvärde.

Samma dag sade major Holt vid

frukostbordet:

— Herman, jag har länge märkt att du ser

drullig ut och inte har någon hållning. Du får

gå på balen i kväll. Det kan vara nyttigt för

dig att komma ut bland folk och få litet pli

på dig.

Herman satt som slagen av åskan. I

egenskap av skald avskydde han större tillställningar

och i all synnerhet dans, som han fann vara det

meningslösaste av allt. Han led av en förtärande

och olycksdiger mani att söka en mening i allt

och vraka det som var för lätt. Men han var ju

bara sjutton år och han kunde inte förstå, att en

bal för en massa människor har en mycket stor

betydelse och i all synnerhet är det enda

salighetshoppet för en mängd familjeflickor, som ha oturen

att bli uppfostrade i goda hem. Herman svarade

emellertid ingenting.

— Ska du se sur ut, när jag bjuder dig på

bal! sade valrossmustascherna. Det är just tacksamt

att kasta ut pengar på dig.

— Herman! sade majorskan. Tacka pappa,

som vill bereda dig ett nöje.

— Tack så mycket, sade Herman. Det skall

bli roligt.

Varför skulle han säga det sista? Han

menade det inte, men det halkade ur honom utan

att han kunde hindra det.

— Gunnar skall för resten också gå med!

Gunnar hoppade till. Det hade han inte trott.

Men inte han heller tordes säga, att han helst

ville slippa. Det var egentligen en sak som

framför allt gjorde de båda bröderna obenägna för att

gå på balen, och det var att de hade så dåliga

kläder. Gunnars finaste dräkt var en

sammetsblus med vit krage och han såg idiotisk ut i den,

som en liten faun utklädd till baby. Alltid skulle

det vara något konstigt och enastående med deras

kläder, och ändå var deras pappa rik och

stadsfullmäktiges ordförande och allting. Hur kunde

det då komma sig att det alltid, alltid var något

att anmärka, något som inte var som andra? Det

kunde bröderna aldrig förstå; de visste inte att

deras ömma föräldrar hade ett moraliskt syfte

härmed. Det måste ju vara nyttigt för rikt folks

barn att vara tarvligt klädda, ty därigenom lärde

de sig att rikedomen ingenting betydde i

jämförelse med en god karaktär. Och hade man bara

det, så gjorde det ingenting om man hade för

korta byxor eller en idiotisk blus.

Gunnar och Herman kunde aldrig inse det

riktiga häri och deras dåliga karaktärer förbättrades

inte det minsta genom deras kläder.

Nu var emellertid saken avgjord och majoren

diskuterade endast med majorskan hur dags de

skulle bege sig av. Det beslöts att majorskan

skulle gå före med gossarna och majoren komma

senare.

Nu vände sig majoren till Aurora, som i glad

och sjuårig oskuld satt och slevade i sig gröt och

sade till henne:

— Du ditt lilla pyre, du är för liten att gå

med. Du får vänta.

Aurora lät ett klingande skratt porla ut i luften

och svarade:

— Ja, vad fan gör det?

Det blev absolut dödstyst vid bordet och fyra

par ögon vände sig idiotiskt stirrande mot Aurora,

som förvånad mötte deras blickar.

— Hur var det du sa? kom sig majoren till

sist för med att fråga. Upprepa det!

— Vad fan gör det? sade Aurora litet

betuttad. Hon började ana, att hon hade sagt något

galet.

När detta fräcka svar för andra gången

förtonade, exploderade majoren. Aurora rycktes från

sin gröt, lades upp och fick stryk till dess

hon slutligen under skrik och tårar bekände att

hon hade hört pojkarna i skolan säga så flera

gånger.

Som vanligt när majoren fatt urladda sig,

blev han lugn och nästan vänlig.

— Du får förlåtelse, sade han. Men du får

aldrig säga så mer.

Snyftande och hickande lovade Aurora att aldrig

göra det. Hon kände sig ånyo fylld av en måttlös

kärlek till sin far, denna stora och mäktiga man

som förlät en liten och elak flicka, som gjorde så

illa. Och hon grep hans hand och kysste den.

Som en hund.

I skolan talades det rätt mycket den dagen

om balen. De finare familjernas söner skulle dit

i allmänhet. En som emellertid inte skulle på

balen, det var Joel Ångberg och han sökte på allt

sätt dölja hur gärna han hade velat vara med.

Inte för att han var road av dans eller väntade

sig något av balen, men då alla andra voro med!

Och så var det ju på sätt och vis att hallstämplas

som överklass, om man var med på balen. Men här

kände han att det plötsligt reste sig en mur, som han

inte kunde komma över och där det inte fanns det

minsta kryphål en gång för sergeant Ångbergs son.

Och själva madammen skulle inte ha kunnat bryta

fördämningen, om hon också satte in hela sin makt.

Joel hånade under förmiddagen Gunnar och

mönstergossen Kristian, som skulle dansa med

småflickor. Själv antydde han att han skulle träffa riktiga

kvinns, som kunde både det ena och det andra.

På kvällen befann han sig i en synnerligen

hatfull sinnesstämning. Han bevärdigade varken

Ångberg eller madammen med ett enda ord.

Han sprang ut strax efter middagen och slängde

ut en hotelse om att komma hem sent och då i

berusat tillstånd. Han drev omkring på gatorna

med knytnävarna i byxfickorna och önskade att

han skulle möta någon som ville börja gräl med

honom. Han kände sig i stånd till att klå

åtminstone tre personer.

På kyrkogården befunno sig två råttskallar,

som spelade kula så gott de kunde i skenet av en

acetylenlykta. De voro trasiga och magra och

rödfnasiga i synen av fattigdom och elände och

de hade bara några få riktiga kulor. För resten

spelade de med runda stenar som de hade letat

upp. Det låg alls ingenting utmanande hos dessa

råttskallar, tvärtom, de sågo ömkliga och usla ut

så att man kände hjärtat krympa i bröstet av

ömkan, och de spottade inte ut några svordomar

och fula ord mellan sina trasiga tänder. De

spelade helt tyst och fridfullt utan att säga ett ord,

nästan spöklika. Men denna ödmjukhet endast

retade Joel, samtidigt som han instinktivt kände

någon sorts medömkan. De voro ju i alla fall

egentligen av samma klass...

Han gick fram till lyktan och ställde sig och

stirrade hånfullt på dem. De rörde icke en min.

Då ställde han sig så att han skymde bort

lyktskenet för dem. Fortfarande inget tecken till vrede

från råttskallarna. Då började han spotta. Mästare

som han var i den konsten, spottade han tvärs

över dem, mellan dem; överallt flögo spottkladdar,

otäckt nära men dock utan att träffa. Han

hoppades, att de skulle undanbedja sig detta spottande

i skarpa ordalag. Då skulle han se ut, som om

han inte hade märkt deras närvaro och svara:

— Har jag spottat på dig, va? Får jag inte

spotta var jag vill? När jag inte spottar på er?

Då måste de naturligtvis svara något, och i

så fall vore Joel obestridligen den förolämpade.

Resultat: smocka! En just icke vidare fin, men

av historiens största hjältar praktiserad diplomati,

som Joel senare skulle finna prisad hos bl. a.

Fredrik den store.

Men då inträffade det otroliga, att råttskallarna

inte ens reagerade för dessa spottkladdar, som

flögo dem om öronen. Djupt förolämpad härav

gick Joel fram och sparkade till deras kulor och

stenar, så att de försvunno i mörkret bland löv

och grus.

Då fräste det till en smula i den ene:

— Djävla kvanting!

Joel ryckte till. Det var en underligt vidrig

röst, pipig och rosslande, som om den kom ur

ett sjukt bröst.

— Kvanting för dig! Va? Får jag inte sparka

i sanden så mycket jag vill?

— Vi har inte gjort dig något. Kan vi inte

få spela i fred?

— Är det inte min sand lika mycket som

din? Djävla råttskallar!

Detta var dock för mycket. Råttskallarna

närmade sig hotfullt och Joel väntade dem

segerviss. Det blev också en ganska kort batalj. I en

handvändning lågo de båda två och rullade bland

löven. Hetsad av vämjelse över deras smuts och

vidrighet hamrade Joel på dem. Slutligen smögo

de bort, tysta och kuvade. Först i gathörnet

vågade de slunga några förbannelser efter honom.

Så uppslukades de i en gränd.

Men Joel rörde icke en fot för att förfölja

dem. Det var en obehaglig seger, en vidrig, otäck

batalj och hans samvete sade honom bestämt att

han begått en lumpenhet och en feghet. Ty lika

rätt som det var att göra allt vad man kunde mot

lärarna och andra, som voro mäktigare än en

själv, lika uselt och tarvligt var det att anfalla och

besegra svagare och yngre. Han kände på sig att

han egentligen skulle velat klå en helt annan, någon

elegant herre i frack och lackskor och handskar.

Joel begav sig till hotell Lindquists port. Kanske

kunde där yppa sig något tillfälle att göra någon

förtret åt kamraterna, som skulle upp på balen.

När han kom till porten, hoppade hjärtat till

i honom av glädje. Han fick nämligen se greve

Palm stå och hänga därutanför, ett tacksamt objekt

att roa sig med. Greve Palm var en förfallen

individ som på tämligen osäkra grunder påstods

ha sett bättre dagar.

Numera var han obotlig alkoholist och han

var så fördärvad att han blev sjuk om man bara

sade: äck äck äck eller rrrapp rrrapp rrrapp till

honom. Han bar alltså sin Achilleshäl så blottad

som möjligt, och skolpojkarna som kände till

hans svaghet voro hans fasa. Rektor Mandell

hade sett sig nödsakad att utfärda formligt förbud

för att äckla greve Palm. Joel hoppade till av

förtjusning när han fick se honom och på hans

något vacklande steg konstaterade att han var

berusad. Han gick fram till sitt offer och såg

försmädligt på honom:

— Greve Palm! sade han. Ha ha, greve

Palm!

Den tilltalade ryste, men slog in på taktiken

att beveka fienden.

— Jaså är det du, min snälla gosse! sade

han.

Den snälle gossen skrattade hårdhjärtat.

— Rapp, sade han långsamt för att riktigt

njuta av offrets förskräckelse.

I detta ögonblick anlände mönstergossen

Kristian på väg till balen.

Han stannade intresserad.

— Rrapp rrapp! sade Joel ånyo.

— Nej, nej, bad den gamle fylleristen

bevekande, inte säga så till gamla farbror Palm.

— Rrrapp rrrapp rrrapp äck äck äck!

— Satans, satans! mumlade greve Palm och

vacklade bort i gatan, ur stånd att längre bära sitt

rus. Där var gamla polis Pettersson till hands

och tog honom som god pris i brist på bättre —

det hade varit en flau tid nu för gamla polis

Pettersson.

Joel stod och såg efter dem, men det beredde

honom icke någon verklig tillfredsställelse, nej inte

ens så mycket nöje som han annars hade av en

vanlig häktning av en full karl. Nu liksom förut

när han klådde råttskallarna hade han en känsla

av att han med sin vrede hade träffat fullkomligt

orätt person. Greve Palm stod ju precis som han

själv utanför samhället, utanför den klass som

gick på bal.

Han vände sig om och betraktade med ett

grymt leende mönstergossen Kristian, som

ögonblickligen fattade situationen och beredde sig att

fly uppför trappan. Joel fick i alla fall tag i

honom, kastade hans mössa i rännstenen och gav

honom själv en bättre klatsch på örat.

Det var ju i alla fall något och det lättade

en smula. Joel vände Kristian ryggen och gick

in på hotellets gård. Där var mörkt, men en del

fönster i andra våningen voro upplysta. Plötsligt

kom han att tänka på, hur skönt det skulle vara

att få höra en fönsterruta slås sönder. Han tog

upp en kastanj ur fickan — sådana hade han

alltid med sig ty han kunde ju aldrig veta, när han

ville ha något att kasta. Han stod en stund och

vägde den vällustigt i handen, då han hörde någon

komma på gården. Han vände sig om. Det var

Gunnar Holt.

Joel räckte ut tungan och rapade som ett

slags hälsning.

— Vad gör du här? frågade Gunnar.

— Det rör dig inte. Vågar du knäcka en

fönsterruta här?

— Ja, sade Gunnar. Han tog den kastanj

som Joel räckte honom, höjde armen och i nästa

ögonblick förnummo de det outsägligt ljuvliga

kraset från en bristande fönsterruta.

Ett kvinnohuvud stack ut och skrek något

och en karlröst frågade, vad i helvete det var för

ett djävla sätt, men han skulle, djävlar i hans

hjärteblod...

— Vi får skubba, sade Joel med något av en

beundrande klang i stämman. Och med detsamma

tog han till schappen. Just som han skulle svänga

om porten och ut på gatan, höll han på att råka

rakt i armarna på källarmästar Lindquist men

klarade sig ut utan olyckshändelse. Det blev i stället

Gunnar, som råkade ut för honom. Källarmästaren

grep honom i armen.

— Var det du som slog sönder rutan,

förbannade pojklymmel?

— Jag? sade Gunnar och mätte källarmästaren

med ett förkrossande ögonkast. Jag? Nä, det var

inte jag.

— Var har du varit då?

— På gården, svarade Gunnar fräckt.

— Jaså jaha, förlåt, jag ser att det är major

Holts son, mumlade källarmästar Lindquist och

försvann för att söka reda på den fräcke förövaren

av fönsterdådet.

Men Gunnar gick med spänstiga steg och

lätt samvete uppför trappan till stora salen.

Joel hade under tiden på en bakväg krånglat

sig ned till köket där han hade försänkningar hos

en av diskerskorna. Hans lilla bravad med greve

Palm hade emellertid iakttagits av herr

Lagergren-Björkquist som var på väg upp på balen och

ehuru hela scenen roade honom lät han sig icke

förledas av sitt privata nöje att glömma sin plikt.

Han skrev på natten en artikel med rubriken:

»Upprörande slarv av kommunal myndighet» och

anklagade fattigvårdsstyrelsen för att den lät greve

Palm driva omkring på gatorna utan omvårdnad.

Denna behjärtade artikel inbragte Borgestadsposten

mycken ära.

När Gunnar gick uppför trappan hade han

beräknat att komma just som dansen hade börjat

och sålunda smita in tämligen obemärkt. Men

han hade missräknat sig. Utanför dörren

påträffade han sin mamma som stod och knäppte sina

handskar, medan Herman höll hennes väska.

— Det var bra, sade hon. Nu får vi

sällskap in.

Läroverkets vaktmästare, den så kallade herr

Strömbom, stod vid dörren i frack och ett par

jättelika vita handskar och bugade djupt när han

öppnade för majorskan. Herman och Gunnar

hade så när trillat baklänges, när de tittade in i

salen. Mitt på golvet gapade ett oerhört tomrum

under de kolossala kronorna, och kring alla fyra

väggarna stod Borgestads societet och teg och.

väntade på att musiken skulle börja. Damer och

herrar hade inte hunnit blandas riktigt med

varandra, man stod och sökte nervöst efter något att

tala om, medan man väntade. Herrarna drogo

förstulet i manschetterna och fingrade på

halsdukarna, och damerna kände för hundrade gången

efter om nackkammen satt ordentligt.

Naturligtvis måste majorskan Holt komma

mitt i detta det olämpligaste av alla ögonblick,

och naturligtvis kunde hon icke nöja sig med att

lova av och ankra någonstädes i närheten av dörren

utan hon måste skära den stora fyrkanten diagonalt

och således tillryggalägga den längsta möjliga

sträcka genom salen.

En timme dröjde det, tyckte pojkarna, medan

de strävade genom den oändliga öknen vars

parkettgolv tycktes glida undan när de skulle stiga

på det. Och under tiden fixerade tusen ögon

Hermans för korta byxor och röda händer som

icke hade några handskar och Gunnars löjliga

krage och sammetsblus. För denna förfärliga stund

hade Herman bävat ända sedan han fick veta,

att han måste gå på balen och han hade grubblat

på alla möjliga sätt att undgå den. Han

hade sökt komma före sin mamma för att hinna

in i tid, och när det inte gick, försökte han få

henne att komma för sent. Och dock hade han

måst tömma den bittra kalken. Med fatalistens

resignation böjde han sitt huvud. Han insåg att

det icke hade funnits någon möjlighet att undgå

det. Detta var ödet. Sedan årtusenden var det

bestämt, att han, Herman Holt skulle födas i

Borgestad och av just dessa föräldrar, och att hans

fader skulle vara major och tvinga honom att gå

på en bal, och det var av ödet ofrånkomligt

beslutat att balen skulle ske på just den dageil, den

kunde icke uppskjutas eller inställas, nej den måste

äga rum, och han måste ha ett par för korta

byxor och inga handskar kunde han få ha, nej

det var icke ödets vilja, och ingen makt på jorden

skulle ha kunnat skaffa honom handskar, och

ingenting kunde ändra det sedan världens begynnelse

beslutade, att han måste komma in just i det

ögonblick, då alla stodo och väntade på att

musiken skulle begynna. Och denna tanke skänkte

honom lugn. Det måste ju så vara, och för

resten skulle det hela hans liv vara så, och med

sin hetaste önskan, sina mest brinnande böner,

med hjärnans och viljans största ansträngningar

kunde icke en prick ändras i det program som

var uppgjort innan livet skapades på denna

jord...

Detta tänkte Herman Holt och när han hade

tänkt det tog parkettgolvet slut för honom och

musiken klämde i med en marsch, som med ens

satte alla ben och tungor i rörelse.

Balen gick sin gilla gång med boston och

twostep och med innehållsrika pauser, och

stationsskrivare Lunderberg var tvivelsutan ett av de högst

noterade papperen på äktenskapsbörsen.

Stationsskrivare Lunderberg såg ganska enfaldig ut, men

det var endast ett sken, ty han var en beräknande

man, som hade givit sig fan på att göra karriär.

Och han visste rent intuitivt utan att ha studerat

Kierkegaard att det säkraste sättet att få den flicka

man vill ha är att kurtisera hennes mamma, och

därför lade stationsskrivare Lunderberg an på alla

stadens svärmödrar in spe. Han ville nämligen

ha fria händer att välja. Gent emot dem

utvecklade han en verklig glöd under det att han gent

emot de unga flickorna själva endast var den korrekt

uppmärksamme kavaljeren och den behagfulle

valsören. Det var omöjligt att upptäcka om han

fördrog någon av dem före de andra. Skulle det

ha varit någon så var det Edelweiss Lindblom,

diversehandlarens dotter, som ansågs vara mycket

tät. Hon var ju icke av så vidare fin familj, men

hon var till gengäld desto finare själv. När hon

hälsade på en person, drog hon handen upp till

sin haka och tog samtidigt ett steg tillbaka, vilket

regelbundet hade till följd, att personen i fråga

höll på att stupa framlänges. Detta inträffade

dock icke med stationsskrivare Lunderberg, han

var tränad. Edelweiss hade en mycket modern

toalett, som till på köpet var gjord i Paris. Hon

hade nämligen varit i pension där ett par månader

och visste allt om kärleken ...

Herman irrade omkring i salen och letade

efter Marianne. Men han kunde inte få tag i

henne. Ibland såg han henne skymta förbi i

armarna på någon snobb med lagom långa byxor

och korrekta glacéhandskar, någon outsägligt

föraktlig individ, och han sökte förgäves hos henne

efter något drag av leda eller hemligt missnöje med

tillställningen. Tvärtom, hennes ögon logo och

strålade som aldrig förr och hennes mungipor

darrade och på den vita halsen låg ett litet

guldhjärta just där barmen började hävas.

Herman kunde fortfarande icke få tag i henne.

Alltjämt gled hon undan i mängden, och alltjämt

reste sig en mur av breda ryggar och skymde

bort henne för honom. Ödet alltså...

Sin bror Gunnar såg han däremot överallt.

Han hade blivit ändrad på de sista veckorna, och

glömsk av Gud och all anständighet begick han

de största fräckheter. Han till och med rökte

cigarrett inne vid byffén och han stod ogenerat

och talade med Sirius en stund medan han dolde

blosset i handen. Och aldrig hände det att han

blev ertappad. Han hade äntligen lärt sig

elementerna av levnadskonsten och han praktiserade

dem gladeligen. När mönstergossen frågade honom

varför hans bror inte hade några handskar satte

han helt enkelt ett krokben för honom, så att han

åkte långt utåt parkettgolvet.

De där handskarna... Det var en förarglig

historia med dem. Herman hade blivit tvungen

att ljuga flera gånger och säga att han hade glömt

dem hemma. Och han tyckte inte om att ljuga.

Men han visste, att man var tvungen.

Äntligen träffade han i alla fall Marianne.

Hon stod ensam i ett litet sidorum och svalkade

sig genom att vifta sig med en liten sidennäsduk.

Hennes ögon glänste och mungiporna darrade och

det såg ut som om hon log at någon hemlig

tanke.

— Marianne, sade Herman, Marianne jag

älskar dig.

— Nå, vad vill du?

— Vad jag vill... jag vill naturligtvis ha dig

för mig själv. Det plågar mig att se dig dansa

med en massa ytliga personer som naturligtvis

inte har ett enda förnuftigt ord i sina hjärnor,

som det kan vara värt att höra. Och som för

resten inte menar ett ord av vad de säger! Pack,

andlig underklass, med ett ord. Ytliga pajaser

som tror att orden är till för att dölja bristen på

tankar.

Marianne stod småleende och nynnade.

— Vad var det du sade? frågade hon. Skall

du inte dansa?

— Är det någon mening i det?

— Det är förtjusande.

— Marianne, älskar du mig?

— Ja, tack litet glass, men skynda dig innan

den tar slut. Nej för resten, nu börjar musiken,

kom!

Och hon drog honom med sig ut i balsalen

under de jättelika kronorna på det hala

parkettgolvet, och musiken spelade en pas de quatre.

Det visade sig att Herman inte kunde dansa

riktigt, han kunde inte hålla takten. Marianne

var ond så att det gnistrade och grälade på

honom, men det ville inte hjälpa. Han kunde inte

hålla hop. Och just som han alldeles hade trasslat

sönder det hela till ett löjligt hoppande, kom som

en räddande ängel för Marianne stationsskrivare

Lunderberg i välsittande byxor och vita

glacéhandskar, och med en elegant gest lyfte han till

sig den förlägna Marianne och svävade bort med

henne, och utan ett ögonblicks sökande gledo de

båda in i rytmen med alla de andra. Blossande,

halvdöd och förtvivlad återfann Herman sig själv

i ett hörn.

Ödet...

Var kvinnan alltså verkligen så falsk?

Nere i hotell Lindquists kafé satt redaktör

Oliver Ölén och drack den ena whiskygroggen

efter den andra. Han hade en av dessa dagar,

då han var vid miserabelt humör och tvivlade på

idealen, ja nära nog på sig själv. Bredvid honom

satt på en stol Karin stickande på en kofta ty

hon avskydde onyttiga evighetsarbeten, och hon

var endast lugn i sin själ då hon företog något

nyttigt. Hon säg på hur den ena whiskygroggen

efter den andra sjönk i hans glas, men detta ingav

henne inga reflexioner. Hon ansåg det fullt

naturligt att herrarna drack och även att de då och

då voro litet fulla; hon betraktade detta som

något medfött, som hörde till och som det var

lika dumt som omöjligt att söka ändra.

Oliver stirrade på sitt glas där vichyvattnet

ännu susade svagt. Han drack en djup klunk.

— Fy fan, sade han, vad livet ändå är

djävligt.

Karin blickade lugnt upp från sin stickning:

— Vill du ha någon annan whisky?

frågade hon.

— Fruntimmer!!! Tror du, att whisky hjälper

för allting?

Vad är det egentligen för mening med livet?

Kan du säga mig det, så skall du få tjugefem öre

i dricks!

— Man ska bli en bra karl, sade Karin

eftersinnande, ty hon identifierade omedvetet

mänskligheten med mankönet, man ska bli en bra karl

och så ska man förtjäna pengar, inte mycket, men

så att man reder sig, och så ska man gifta sig.

— Gifta sig! Tror du lyckan ligger i det?

sade den berusade Oliver Ölén.

— Gifta sig ska man, återtog Karin med

bestämdhet och man ska ha tre barn, inte fler,

men tre ska jag ha en gång, vem det så ska

bli med!

När hon hade sagt det sista log hon så att

det ekade i hela det lilla skänkrummet. Ty det

var ju bara ett skämt.

— Ja, sade kassan som i stormsteg närmade

sig medelåldern konsten är bara att få tag i en karl!

Och så log hon till hälvten uppsluppet och

till hälvten resignerat.

— Nå vad det beträffar, sade Karin, så är de

då som flugor efter vartenda kjoltyg. Så det!

— Ja, men som vill gifta sig ordentligt.

— Gud nåde den karl, som försöker lura mig,

sade Karin och slog handen i disken. Jag skall ha

reda och ordning i allt, annars kan det min själ

va så!!

— Ja vad hjälper allt det där? sade Oliver

Ölén, man ska i alla fall dö, och då är det slut

med kosidansen. Vad är egentligen livet? Här

går vi och vad är vi egentligen? Vi är masker,

som bär vårt sönderfrätta hjärta inom oss;

vitmenade grifter, en sorg i rosenrött och fan och

hans mormor på en lång stång!

— Tja, sade Karin, naturligtvis är det jäkligt

ibland, men jag hade det värre förr när jag var

ung flicka på sjutton år och kom ut och börja

tjäna.

— Tjäna, ja tjäna ... vad tjänar det hela

egentligen till? Fy fan en sån tillvaro!

Vid denna sista fras öppnades dörren och

lektor Lyckstadius inträdde, avlyfte sin tempestas

och hälsade gemytligt.

— Aequam memento rebus in arduis

servare mentem,

deklamerade han — det var nu en gång någon tyst

överenskommelse, att han skulle tala latin ibland

när han kom in på lokalen. Skall jag fatta de

ord, som du, o skriftställare och högt lysande

broder nyss yttrade, så, att du hyser ett allmänt

missnöje med den existensform till vilken vi alla

äro dömda eller endast med en eller annan perifer

omständighet som törhända kunde avhjälpas med

en viss kvantitet alkohol?

— Nej, nu får han inte dricka mer i kväll,

sade Karin.

— Nej, tag bara bort det! sade Oliver. Vad fan

hjälper det att supa! Under evighetens synvinkel

är vi i alla fall bara stoftkorn inför guds ansikte.

— Tja, sade lektor Lyckstadius, det skulle

man ju kunna säga, men vad är det man över

huvud inte kan säga? Det där har sagts så många

gånger och det blir inte sannare för det. Skulle

det verkligen vara ditt allvar att du är pessimist,

o skriftställare!

— Visst fan, vem är inte det? Det är klart,

att man är pessimist.

— Jag tror att du i grunden misstager dig,

min vän. Jag har sällan träffat en större optimist

än du!

— Vad fan säger du? Jag?

— Just du! I grund och botten tillhör du

de obotliga optimisterna, som går omkring och

regerar landet med er odrägliga levnadsglädje!

— Vad i helvete menar du? Är inte jag

pessimist?

— Svårligen, min värderade broder! Medge

att du i grund och botten tycker att denna världen

är förbannat trevlig!

— Jag förstår nog, sade Oliver, det är din

mening att förolämpa mig! Jag vet nog, att jag

inte har någon bildning, jag har inte legat vid

universitetet, men det skall jag bara säga dig, att

det berodde på att jag blev sjuk, och för resten

kan man vara lika bildad ändå, fast man inte är

filosofie doktor!

— Jag tror det, sade lektor Lyckstadius lugnt,

men för att återgå till ämnet, så måste jag bekänna,

att när jag var mycket ung, så var jag liksom du,

min värderade vän, pessimist, fanatisk pessimist,

och om någon hade bevisat mig, att livet i alla

fall var ganska drägligt, så skulle jag ha slagit

honom i skallen och betraktat hans tilltag som en

dödlig förolämpning. Men en dag träffade jag en

studiekamrat, en geolog, som förde mig på andra

tankar! Jag försökte naturligtvis övertyga honom

om existensens omåttliga uselhet och hela

skapelsens enorma fiasko. Men han sade helt lugnt:

ja, det kan nog ha sina sidor det där som du

säger, men från geologisk synpunkt är denna

värld i alla fall förträfflig, kanske den bästa

tänkbara. Inför detta enkla men slående argument

insåg jag att jag hade varit dum och haft orätt, och jag

har sedermera tillägnat mig hans livsåskådning.

Skål!

— Skål, svarade Oliver sorgmodigt.

— Jag tycker inte, att du skall dricka mera!

sade Karin. Du är lagom full nu!

— Det är en alldeles felaktig förutsättning

från vilken ert sista yttrande utgår, fröken

Karin, sade lektorn. Här i landet dricker man

för att samla sitt förnuft och spriten gör oss

egentligen bara nyktrare. Men då får man lov att se

saken mycket djupsinnigt!

— Djupsinnigt eller inte, men nog blir en

fullare ju mer en dricker! sade Karin.

— Lyckstadius har rätt, sade Oliver och skrattade,

naturligtvis blir man nyktrare ju mer man

dricker, det är klart!

Tanken roade honom ofantligt.

— Ja, det är nu inte alla förstås, sade lektor

Lyckstadius, men du tillhör de utvalda! Du blir

givetvis nyktrare av att dricka.

Nu kom Otto Berntsson in frackklädd

uppifrån balen.

— Jag har tappat min dam, sade han, eller

rättare hon har övergivit mig, och jag hade tänkt

att söka min tröst i glaset!

— Välkommen, sade lektor Lyckstadius, är

det ditt hjärtas älskade som har svikit dig?

— Ånej, så farligt är det inte.

— Nå, det ska du inte bli ledsen för, om det

händelsevis skulle inträffa någon gång under ditt

liv! När man återser henne efter fem år, gift

med en annan, blir man alltid så förbannat glad

och jag har alltid tyckt att man bör ta vara på

glädjeämnena här i livet!

— Fy, lektorn! sade Karin, han pratar då så

mycket dumheter. Men det är välan nån flicka

som har slagit opp med lektorn, kan jag tro?

— Nej, min goda Karin, jag försäkrar att det

inte är så. Men jag är fullt övertygad om det

lönlösa i att söka få dig att tro det.

Så muntrade sig den alltid lika glade lektor

Lyckstadius med att lyssna till sina egna ord.

Men Herman drev osäll och orolig omkring

och kunde icke övervinna sitt misshumör. Efter

ett sista slag i balsalen beslöt han att gå sin väg.

Långsamt drog han sig mot dörren, han såg sig

ofta om. Det var inte hans mening att stanna,

men han hoppades att Marianne skulle se honom

när han gick och känna ett styng i sitt hjärta

då han avlägsnade sig kanske skynda efter honom.

Men om Marianne såg honom gå, så gjorde hon

i varje fall ingen min av att hålla honom kvar,

och hon kände intet styng i sitt hjärta.

Herman gick sakta nedför trappan. Efter

honom kom en ung man med raska steg

hoppande ned, det var hans klasskamrat, unga herr

Ivar Hedenblad.

Vart skall du gå? frågade han.

— Hem, hade jag tänkt, jag har ont i

huvudet!

— Ont i huvudet, ä! Kom med mig hem,

skall du få se på något livat! Jag har varit och

köpt vin, och naturligtvis har jag cigarrer!

Herman följde honom halvt tvekande, och de

kommo in i residenset bakvägen. Värden låste

upp dörren, och sade med en ytterst artig gest:

— Min herre, var god och gör mitt ringa

hus den äran att stiga in!

Herman tog ett steg in och hade så när

ramlat baklänges. Där satt Joel Ångberg och hade

på knäet en flicka i bara linntyget, som tog emot

de inträdande med ett blommande gapskratt.

— Får jag föreställa, sade den chevalèreske

värden, pastor Pettersson — fröken Amanda,

utmärkt vacker men lyckligtvis föga dygdig person.

Joel släppte Amanda som kom fram och tog

den fingerade pastorn i handen. Herman tog

henne i hand och bockade sig stel av häpnad med

en smäll av klackarna, som om han hade bockat

sig för rektorn. Han trodde fortfarande inte

sina ögon.

— Hoppas herrskapet skall trivas tillsammans,

sade värden, motsatsen skulle göra mig förtvivlad

enär jag omöjligen kan prestera mera av kvinnlig

fägring i afton. Men var så god och sitt ner. Ni

ursäktar väl, att jag ett ögonblick vänder ryggen

till och drar upp en butelj. Ursäktas det?

— Hahaha! skrattade Joel men Herman

bugade sig ceremoniöst och satte sig.

— Ångberg, jag hoppas att du underhåller

vår ärade kvinnliga gäst, medan jag tar fram glas,

och Holt konverserar henne naturligtvis spirituellt

som vanligt — hur är det, har du inte litterära

intressen? Kanske du ville låta oss höra några

alster av din musa?

— Nej, sade Herman, det kan jag inte.

— Nå, förlåt mig om jag har varit

påträngande, käre vän. Ursäktas det?

— För all del!

— Säg en vits, sade Amanda, som hade tagit

plats i soffan.

— Pip, sade Joel.

— Usch vad du är otäck, tacka vet jag den

där pojken, han är söt, kom hit lilla pastorn,

lockade Amanda, och Herman satte sig bredvid

henne i soffan.

Hans huvud svindlade. Detta var alltså

kvinnan, tänkte han och kände ett stygn inom sig,

Nej det är inte möjligt... Och han stirrade på

Amandas jämntjocka figur och svällande former,

som aldrig hade nått det naturliga behag, en bättre

korsett förlänar.

— Min dam, mina herrar, sade värden som

hade satt fram fyllda glas jag ber att få hälsa er

hjärtligt välkomna, isynnerhet dig Holt som jag

i dag ser här för första gången. Mina herrar, jag

vänder mig nu till er då jag har en skål att

utbringa som ni tvivelsutan skola dricka med den

uppriktighet, som edra varma hjärtan förestava er,

jag menar kvinnans skål, och jag ber den enda

närvarande representanten för könet att mottaga

vår uppriktiga hyllning. Skål, fröken Amanda.

— Jag fryser, sade representanten för könet.

— Å, sade värden, vi kasta oss alla för dina

fötter och du har endast att välja den lycklige!

Vem av oss behagar det dig att skänka ditt hjärta

och din hand, om jag så får uttrycka mig. Vem

väljer du?

— Landshövdingens pojke, sade Amanda som

hade de rätta sociala instinkterna.

— Charmerad, min nådiga, men du förstår,

som värd är det mig omöjligt...

Amanda lutade sig saligt leende mot Herman.

Men då han kände beröringen av hennes kropp,

flög han upp som stungen av en orm, brinnande

i båda kinderna.

— Nej, sade han brutalt, nej absolut inte!

Och han stötte hårt undan henne, snappade

sin mössa och rock och var utom dörren innan

någon av de innevarande hade hunnit sansa sig.

Han var långt ute på gatan, då han hörde

unga herr Hedenblad ropa efter sig:

— Min bästa vän, jag är otröstlig över att ha

sårat dig med att bjuda på en så litet finkänslig

dam. Jag förstår mycket väl, att hon inte är dig

värdig. Hur kunde jag begå en sådan taktlöshet?

Förlåt mig att jag är så illa educerad! Jag skulle

haft en annan. Men nästa gång.

Herman väntade honom och tryckte hans

hand.

— Du får ursäkta mig, men jag måste gå!

Du är en gentleman, och... ja adjö!

— Du är alltså inte ond på mig för att jag

så illa fyllt värdskapets plikter? Nå det var då

väl! Godnatt!

Och den unge värdsmannen vände åter till sina

andra gäster, i sitt stilla sinne beklagande sig över

att ingen av dem var i stånd att uppskatta den

riktigt fina takten. I hemlighet var det mest

själva värdskapet, som roade honom.

Herman erfor en brinnande lust att se Marianne.

Han såg på klockan, hon var bara halv

tolv. Då var balen nog inte slut ännu, säkert var

hon kvar. Han gick tillbaka till hotell Lindquist.

Efter en stunds sökande såg han verkligen

Marianne. Hon stod ensam i närheten av dörren

och tycktes se efter någon. Herman sög under

ett par långa sekunder hennes bild i sig, och en

känsla av renhet och svalka smög sig över honom.

Han gav den vitklädda slanka gestalten en sista

blick och försvann stilla utan att hon hade sett

honom.

På hemvägen fick han sällskap med sin mamma

och rektorskan Mandell. Hon sade att Marianne

hade fått lov att stanna en halvtimme till och

skulle hämtas av jungfru senare.

— Nå, nu har ni haft roligt små gossar! sade

rektorskan.

— Ja, mycket! sade Herman.

När han kom hem, kunde han inte lägga

sig. Han hade för mycket att fundera på. Han

äntrade kakelugnsavsatsen och tog fram sina papper.

— Gunnar, sade han till brodern, du får ta

mig fan inte tala om vad jag har här.

— Nej.

— Svär på det!

— Jag svär på bibeln! Är det cigarretter?

— Ä! Det är dikter!

— Dikter, sade Gunnar djupt besviken, det

var välan ingenting.

Och han kröp ner och lade sig. Efter en

stund stack han upp huvudet:

— Är dom svinaktiga?

— Ä, håll käften.

Herman vände honom ryggen och satte sig

vid sin chiffonjéklaff, som var hans

diktarverkstad. Han lutade huvudet i handen. Marianne...

Han såg henne framför sig i hennes vita kyska

klänning, och han tyckte sig inandas en frisk doft

från hennes kropp. Hon hade segrat över Amanda,

det rena och goda över det skämda och lastbara.

Och han skulle alltid älska henne, alltid ha henne

som en ledstjärna för sitt liv. Han kände med

sig att hon nog alltid skulle komma att vara

honom lika främmande och avlägsen; som en

stjärna, ja visst, hur var det det hette:

Die Sterne die begehrt man nicht

Man freut sich ihrer Pracht...

Varför inte också så:

Die Weiber die begehrt man nicht ...

Nej, han skulle aldrig få henne om han också

besjöng henne som Apollo själv om han också

hade att bjuda henne purpur och guld och det

redligaste och varmaste hjärta på jorden. Ja, om

han också hundra gånger vore landskamrer. Ödet

ville det inte.

Nå så fick han väl älska henne ändå, tyst

och sluten och som en ensam och olycklig man,

som alla större skalder voro ... Inte ett ord skulle

han säga till henne men han skulle skriva en

diktsamling om henne och på hennes födelsedag

skulle han sända henne den, vackert inbunden,

och, då skulle hon förstå och kanske ångra sig,

men då var det för sent... Då var det

sannerligen för sent... Då var han en bitter och

förgrämd man och för resten var hon gift med

stationsskrivare Lunderberg eller någon annan

jubelidiot.

Herman tog en penna och skrev:

En handfull aska är mitt liv...

och snabbt förbrunnen var dess låga

dess korta lopp var strid och kiv.

Jag vill dess pina mer ej våga.

Här stannade han och tittade på versen, men

fann den icke särdeles lyckad — den verkade psalm

på ett löjligt sätt. Han suckade, ty han hade

hoppats att det nu medan smärtan sved som bäst

skulle vara lättare att dikta! Pannan brände i

feber och han fortsatte:

Brist, bubbla, brist! Fall, sista hopp,

ty hon mig svek, min ljuva mö.

Jag älskat hennes själ och kropp,

nu vill rätt snart jag dö.

Han var nästan ännu mera missnöjd med den

versen! Vad var det för banala rim dessa

mö—dö? Den versen var absolut urbota! Och i detta

ögonblick kände han det bottenlösa martyriet i att

vilja dikta men inte kunna; dumhetens,

inkompetensens bittra tragikomik.

Men han kunde nu inte lägga pennan bort ...

Med ens erinrade han sig att man nu för

tiden också kunde skriva fria verser utan rim och

utan regelbunden meter och att det ifgrund och

botten var ännu finare. Visserligen hade rektor

Mandell under lektionerna i skarpa ordalag

fördömt denna sorts vers och i stället som absolut

smakmaxim framställt: Sunt förstånd i prydliga

verser! Men Herman förstod genast att vad

rektor Mandell menade med sunt förstånd, det var

vad som inte gick över hans horisont och att

denna maxim innebar en orimlig och rent av

komisk restriktion. Herman tog mod till sig,

doppade pennan och skrev:

Varför, öde, lät du mig alltid ensam?

Hjärtat ropar i tomma öknen,

utan genklang utan svar.

Inga skogar susa i dur omkring mig

inga blommor bjuda sin mjuka kudde

åt tröttat huvud.

Livets frukter, doftande, o så friska! —

dölja giftet i röda skalet, stungna av matkar

och jag vänder med fasa mitt anlete

bort.

Min själ ropar tröstlös

efter en kula att

luta sitt huvud

emot.

Här stannade Herman: det där sista gick

inte. Han strök över det och skrev i stället:

Och hon. Den enda.

Skall hon kanske en

kväll, när mörkret faller

vända sig om —

och minnas

den som gick?

Vad vet jag?

Vad veta vi människor,

när dagen dött och larmet,

och afton kommit?

Liv, vad är du?

Vad gör du med de dödliga,

och vartill tändes din låga?

En handfull aska är mitt liv...

Han läste igenom dikten och tyckte att den

var inte så oäven. Den var i alla fall bättre än

det brukade bli för honom. Och plötsligt kände

han tomheten och ledan stiga inom sig.

Han lade sig och somnade. Men i drömmen

kom Amanda. Hon var i sitt linntyg, och hon

lutade sig över honom med ett lystet leende.

Och så med ens var hon alldeles naken och han

såg på henne hetsad av vämjelse och begär

samtidigt. Men han kunde inte slita ögonen ifrån

henne, han måste se de röda bröstvårtorna och

alla veck och linjer i denna liderliga kropp.

Han vaknade badande i ångest och åkallade

Marianne.

Men hon ville inte komma. Han såg bara

hennes vita klänning någonstädes långt på

avstånd, och den fräcka Amanda trängde sig allt

närmare, skymde bort henne...

Och natten brann...

Lidelsefullt som endast ungdomen åtrår den,

tiggde han om renhet, medan lampan sjungande

brann ned under heta timmar tills den äntligen

slocknade i en kall och gråblå oktobermorgon.

Men följande morgon sade han sig: Jag var i alla

fall en förbannad idiot!

NIONDE KAPITLET.

När Herman vaknade följande dag, satte han

sig att renskriva den dikt han hade författat på

natten. Han gjorde det mycket prydligt, skrev

som titel: Avsked till Marianne, och med några

korta och vemodiga rader vari han sade sig förstå

att hon inte ville veta av honom tog han farväl.

När han hade gummat igen kuvertet, slog det honom

att han borde ha en ros att skicka med. Han

frågade Gunnar:

— Vad tror du, att en ros kostar?

— Det vet jag inte, svarade denne, men de

är nog djävligt dyra.

— Hm, jaså!

Herman tänkte inte på saken vidare för han

hade inte några pengar men efter frukosten bad

Gunnar honom gå ned i deras rum. Där såg han

sig försiktigt om och halade upp ur blusen en

stor och praktfull tearos.

— Jag tror inte att den är klämd, sade han

stolt och räckte den åt sin bror.

— Var i herrans namn har du fått den ifrån?

— Knyckt den hos kammarherrn. Den

djäveln har satt taggig ståltråd på staketet, men det

fick han ki för!

— Är du tokig, jag vågar inte ta den.

— Ä, ingen djävel har märkt det, jag tog den

alldeles innanför staketet, tror du inte man klarar

sig, val Du kan klappa dig i ändan på att han

inte ska få skvallra på mig fler gånger!

— Tack skall du ha, sade Herman rörd, och

han nändes inte säga nej då han såg sin brors

bedjande ögon riktade mot sig.

— Vad ska du ha den till?

— Det angår dig inte.

— Det är naturligtvis en flicka som ska

ha den.

— Ja, än sen då?

— Hur ska du få den till henne?

— Jag vet inte, sade Herman eftertänksamt.

Det uppreste sig plötsligt svårigheter för att skaffa

fram blomman och brevet.

— Ge mig den, sade Gunnar. Jag ska smuggla

in den till Marianne. Jag har talat howgh!

Herman hajade till.

— Hur vet du ...?

— Ä, det är väl ingen konst att se...

Herman räckte honom brevet och rosen och

båda döko ned i den vida blusen. Han insåg

plötsligt, att detta kanske var det enda säkra sättet att

få fram försändelsen utan att någon märkte det.

— Gunnar, sade han, om du gör något

djävelskap så ska jag ta det på mig nästa gång.

— Ä, tror du inte jag klarar mig, va! Jag

blossar varenda dag, men farsan har inte märkt

ett enda dugg.

Och i en plötslig och gemensam impuls räckte

de båda bröderna varandra handen, vilket de

kanske aldrig hade gjort i sitt liv förut. Därpå tågade

den djärve gränsridaren åstad med sitt farliga

kontraband, fast besluten att till yttersta blodsdroppen

försvara sitt anförtrodda gods mot de fega uslingar

som lömskt lurade på honom. Han hade emellertid

en förträfflig plan. Mönstergossen Kristian

bodde sedan en tid hos rektor Mandell, och han

kunde alltid hälsa på honom under den förevändningen

att be om uppgift på läxorna till morgondagen.

Han hade märkt att alla föräldrar och

lärare trodde blint på denna dumma förevändning,

ehuru det väl aldrig hade hänt att en pojke

fjäskade åstad i en så fånig och onödig avsikt.

Medan han var hos mönstergossen, skulle han nog

få någon förevändning att hastigt och lustigt smuggla

in kontrabandet till Marianne.

Slumpen och hans egen begåvning gynnade

honom. Han ringde på och blev insläppt. I

tamburen mötte han själva rektorn som var på väg

till kyrkan och hans mod sjönk ned i byxbaken,

men rektorn sade vänligt:

— God dag, min gosse, vad vill du?

Gunnar bockade ytterst artigt, ty han hade

insett att detta gjorde intryck på somliga personer,

och sade:

— Jag tänkte fråga Kristian om en läxa, ifall

han är hemma.

Och när han sade detta, såg han rektorn

stint i ögonen utan att blinka.

— Jo, det är han, min gosse! Det var

förståndigt av dig att du i god tid tar reda på dina

läxor och icke uppskjuter deras inlärande till sista

stund eller rent av försummar dem. Det gläder

mig, att du har blivit en förståndig gosse och att

den allvarliga tillrättavisning du har fått har verkat

gott, så att du kan vara dina föräldrar och lärare

till belåtenhet! Gå den vägen upp, så kommer du

till Kristians rum. Det är rätt att du uppsöker

honom, det är en god lärjunge. Adjö!

Och Gunnar gick uppför trappan. När han

kom till det rum som han visste att Marianne

bebodde öppnade han hastigt dörren, halade upp

rosen och brevet och kastade in båda varefter han

lika snabbt stängde dörren. Han hörde den öppnas

efter sig, det var väl Marianne som tittade ut

men ingen sade något och dörren sköts sakta

igen. Han fortsatte trankilt till mönstergossens rum

och frågade honom efter läxan i kristendom, ett

ämne som han aldrig läste på, ty där hade de

pastor Norin. Den djärve smugglaren hade utfört

sitt uppdrag, livet var vågat och segern hemburen.

Marianne satt i baldrömmar på sitt rum, när

Gunnar slängde in rosen och kuvertet. Ännu

kände hon dansens rytmer som en behaglig

kittling i hela sin kropp, och hon halvlåg i soffan

och njöt den angenäma dagenefterslappheten. Hon

blev stående en lång stund sedan hon hade läst

dikten och brevet och funderade utan att begripa

ett enda dugg. Hon kunde inte erinra sig att det

hade förekommit någonting, som behövde avbryta

det lilla svala och föga kraftigt florerande

förhållandet till Herman. På en bal följer även den

trognaste kvinna den bäste dansören, blint som

jorden graviterar mot solen och det är mycket

enfaldigt av männen att därav draga någon

slutsats rörande deras ställning till den viktiga frågan:

Vill ni bli min hustru? då ju en hel mängd av

andra motiv spela in. — Julia valsar utan

betänkande med Tybalt, om han dansar bra, men hon

dör endast med Romeo.

Något kände dock Marianne med sig att hon

hade behandlat honom väl kort. Hon kände en

flyktig samvetsförebråelse och fick ett litet anfall

av ömhet. Hon tyckte i alla fall att det var stiligt

att vara förlovad, vilket de andra flickorna inte

voro, och att ha en hemlighet och till på köpet

en så stor hemlighet att fördölja för sina föräldrar.

Och så var det det, att dikten rörde henne utan att

hon begrep den riktigt. Men det var något i dess

melankoliska ton, som i viss mån rörde henne,

och hon förstod, att han tyckte att hon var vacker.

— Jag älskat hennes själ och kropp,

nu vill rätt snart jag dö.

Själen fäste hon sig inte så mycket vid, den

var ju egentligen bara med för att det skulle så

vara, men hon kände med ens sin kropp

genombävas av vissheten att vara åtrådd. Och det gjorde

henne glad och tacksam. Hon letade fram sin

dagbok och skrev:

15 oktober.

En melankolisk dag. Allting går i sorgset

lila. Även mina tankar äro sorgsna. Herman

skriver till mig och vill slå upp för alltid. O nej!

Han skickade mig för resten en förtjusande ros.

Sådana kostar säkert ett par kronor hos Nilssons vid

den här årstiden. Jag törs inte ha den framme

för mamma, men Herman, jag skall bära den vid

mitt bröst innanför livstycket. Älskar du mig

ännu? Ja, jag tror att du älskar mig blott alltför

mycket, och jag är en lugnare, kallare natur som

inte kan älska så hett. Jag sitter och ser i din

ros och läser i den bilden av ditt hjärta. Om du

kunde läsa i mitt, skulle du se, att jag aldrig skall

svika dig, även om mitt hjärta (brast överstruket)

bruste. Men du förstår mig kanske inte! Ack,

den som bara förstode sig själv! Ibland tror jag

att jag kanske icke är skapad för att älska.

Edel-weiss brukar alltid citera Hjalmar Söderbergs

förfärligt stiliga ord: Jag tror på köttets lust och

själens obotliga ensamhet.

Ja, nog känner jag mig ofta så ensam, och ...

När Marianne hade kommit så långt, hördes

rektorskan ropa på henne för att hon skulle komma

ned och hjälpa till att duka. Hon måste

skyndsamt gömma undan sin dagbok, och det blev sedan

inte tid att ta fram den före middagen. Men

Marianne beslöt att på eftermiddagen gå ut och försöka

träffa Herman. Hon kände sig plötsligt varm vid

tanken på honom, och den trista gråa

oktoberdagen hade fått ett mål och en mening.

Middagen avåts med sedvanlig gravitetisk

högtidlighet, men Marianne satt hela tiden och smålog

för sig själv. Hon var endast lekamligen

närvarande vid middagen. När grönsoppan kom in,

begagnade rektor Mandell tillfället att säga några

lärorika ord.

— Växterna erbjuda, yttrade han, liksom

djuren näring åt människans kropp. Men i allmänhet

äta människorna för mycket kött.

— Ja, det är nog sant, sade rektorskan.

— Människans föda består huvudsakligen av

fett, kolhydrater och äggvita. Växterna innehålla

kolhydrater och djuren, vilkas muskler vi steka

eller koka, tillföra kroppen fett och äggvita.

— Spill inte, Marianne, sade rektorskan, du

sitter ju och ser inte vad du gör.

— Gud, jag älskar honom, tänkte Marianne.

— Man bör väl akta sig, fortfor rektor

Mandell, att äta för mycket av vare sig det ena eller

det andra utan man bör avpassa allt efter riktiga

och sunda mått. Därav mår kroppen väl.

Så talade rektor Mandell, ty han insåg att

det var hans plikt att nedlägga ett kunskapens frö

hos sina barn så ofta tillfälle erbjöd sig.

Men Marianne hörde hans ord som i en dröm.

Hon uppfattade väl ljuden, men hon kunde icke

förbinda dem till ord eller meningar. Men ur

samtalet dök en replik upp i hennes medvetande:

— Gustav hade mask, han åt för mycket kött.

Märkvärdigt och meningslöst? Vem var

Gustav och varför hade han mask? Repliken föreföll

henne plötsligt oerhört komisk och ur stånd att

behärska sig brast hon ut i ett nervöst och

meningslöst skratt, som fortsatte långt sedan hon

glömt vad hon skrattade åt.

— Det är opassande Marianne, sade rektor

Mandell, det är opassande att skratta vid bordet.

Ungdomen bör tidigt vänja sig vid att iakttaga

ett aktningsfullt uppförande isynnerhet vid

måltiderna och i närvaro av deras föräldrar eller andra

vuxna personer.

Men Marianne bara skrattade nervöst och

obehärskat och till slut, då tårarna inte voro långt

borta, måste hon gå från bordet.

— Jag vet inte, vad det är med flickan, sade

rektorskan och såg efter henne, när hon rusade

uppför trappan till sitt rum.

— Du måste strängt tillhålla henne att

iakttaga ordning och skick.

— Jaja, i de åren! sade rektorskan. Flickor

har så mycket funderingar för sig.

— Kanske hon läser för mycket romaner och

annat skräp?

— Det tror jag väl inte, sade rektorskan. Men

en sak har jag tänkt på och det är, om vi skulle

ta henne ur skolan och sysselsätta henne i hemmet.

— Ja, sade rektorn med ett tonfall, som om

det aldrig hade varit sagt förr, kvinnans plats är i

hemmet.

— Det har du verkligen rätt i.

— Hårt kroppsligt arbete, fortfor rektorn,

drager unga flickors håg och tankar bort från

onyttiga griller och skadliga tankar på det andra könet.

— Mja, svarade rektorskan, och så blev det

inte mera talat om det ämnet.

Marianne hade tagit på sig och skulle gå ut,

och då hennes pappa såg det, nickade han

godmodigt och sade till henne:

— Det är rätt, min flicka, att du går ut för

att ta motion. Den friska luften vidgar lungorna

och gör sinnet ljust och glatt, så att arbetet går

lättare.

Och så gick Marianne ut. Hon tänkte dock

föga på att hämta krafter till sina läxor.

Hon visste inte bestämt vart hon skulle gå,

men hon antog med säkerhet att Herman var ute

och drev i söndagseftermiddagsdiset. Hon kände

hans vanor.

Söndagseftermiddag i en svensk småstad ...

Gatorna äro övergivna, det soves middag i husen

och gummorna sitta inne och mala över påtåren.

Men i de större borgarhusen ätes det middag nu

klockan fyra och takkronan lyser över

gödkalvsteken och brännvinskaraffen. Marianne går

Storgatan fram. Men det är alldeles tyst, arbetsdagens

enformiga melodi pauserar, och det är verklig

sabbatsvila. I kyrkan lyser det ett enda ljus, det

är vaktmästaren som ställer för aftonsången.

Skolgården ligger öde och skolans långa enformiga

fönsterrader stirra som med blinda ögon. En gata

till och gudskelov, det började bli mörkt och nu

måste lyktorna tändas. Mycket riktigt, där kom

lykttändaren och gick sin enformiga

sick-sack-vandring mellan lyktstolparna och i hans spår

blossade lyktorna upp, men det var klart att en

karl som gick så slö och dåsig endast kunde tända

sömniga och matta ljus.

Men Marianne förlät honom, det sades att

han hade begått ett dråp i sin ungdom, och kanske

gick han och tänkte på det nu — måste han

alltid tänka på det? Och var det därför, han aldrig

tvättade sig, varken söndag eller måndag så att man

aldrig fick se hans ansikte?

Så började det ringa i kyrkan, ja visst det

var aftonsång, vad skulle man med aftonsång?

Det var alltid tomt och ledsamt och bara gummor

i kyrkan, och prästen släpade sig med tydlig

motvilja genom programmet.

Det ringde hårt och brutalt och tröstlöst

beklämmande. Om hon ändå kunde få tag i Herman.

Hon vände och gick förbi skolgården nedåt

ån till, åt det håll där den gamla borgruinen låg.

Hon gick utmed den mekaniska verkstaden, som

låg sotig och dyster nu om söndagen. Strax

bakom den gick en liten smal träbro över ån på

en höjd av femti meter och när man böjde sig

ut över det smala rankiga broräcket och såg ned

i den vitskummande forsen blev man yr i huvudet.

Det stod alltid som ett fint duggande av vatten i

luften här, och det fördes dit från fallet litet längre

upp. En akvedukt av trä ledde vatten där

uppifrån till den mekaniska verkstaden och det

droppade alltid från dess gistna, mossgröna virke. På

den voro skolpojkarna särskilt förbjudna att gå.

Det var för övrigt ett ganska hemskt och otrevligt

ställe, mörkt, med snår av buskar på strandvallen

och så det kokande och brummande djupet

därnere. Var det högt vattenstånd bara mumlade

det, men ibland fräste det vitt och ilsket som

bränningar.

På akvedukten stod Herman och stirrade

tankfull nedåt och lät sig dövas av bruset.

— Herman, sade Marianne lågt. Han såg

upp och kom långsamt mot henne. Han svingade

sig över broräcket och de gingo tysta ned i skuggan

av mekaniska verkstaden.

— Herman!

— Ja.

Hon smekte lätt över kinden på honom. Det

var lika bra som ord.

Men han nästan snyftade:

— Jag tror inte, att någon kvinna kan älska

mig. Jag är ju så ful.

— Nej vet du, sade hon och ruskade honom

skrattande i armen. Det är då inte alls farligt

med det.

— Jag duger ingenting till, och du ska inte

bry dig om en sådan som mig.

— Kära, kära du!

— Det är detsamma hur det går med mig,

och det kan ändå ingen hindra.

Men för dylikt vet kvinnan bot, och Herman

åtrådde ingenting högre än att bli tröstad. Hon

bara lutade sig mot honom ett ögonblick. Genast

kände han modet vakna.

— Du får aldrig tycka om någon annan än

mig, sade han.

— Är du tokig? Jag tycker det är stiligt, att

ingen enda människa vet om det här. Inte en

enda. Tycker inte du, det är stiligt?

— Jo.

— Fast om jag skulle tala om det för

Edelwei5s! Hon talade om för mig att hon är nästan

förlovad med Lunderberg.

— Ah!

— Nej, men det skulle jag ju inte få tala om!

Lova att du inte talar om det för någon! Lova

det! Jo, och då lovade jag att tala om för henne

först, när jag blev förlovad. Tycker du jag ska

tala om det för henne?

— Nej! Ingen får veta något, förrän jag har

givit ut min första diktsamling.

— O, så stiligt.

Hon lutade sig mot honom och så stodo de

tysta en stund. Endast forsens brus fyllde

minuterna. Så skildes de, sedan de först lovat

varandra trohet för evigt, föga anande att livet i

själva verket är alltför kort för att rymma några

evigheter. När Herman kom hem, tyckte han sig

redan i trappan märka att det hade hänt något,

och mycket riktigt! Inifrån sitt och Gunnars rum

hörde han majorens röst. Han lade örat till

nyckelhålet för att lyssna.

— Vad är det här för förbannad smörja?

hörde han majoren säga. Det är så man kan

spricka! Vet du om han har mera sånt här?

— Nej, svarade Gunnar, det har han inte.

Nu slog det Herman, att han i tanklöshet

hade låtit konceptet till sina dikter ligga framme.

Kors i herrans namn! Vad var det för en avgrundsmakt,

som kom honom att glömma sig så totalt?

Majoren stökade tydligen omkring i lådorna

för att finna mera kontraband och så hördes hans

röst:

— Se mig i ögonen och ljug inte! Vet du

inte var han har sina papper?

— Nej, nej, snälla pappa, det vet jag inte,

aj, aj...!

Gunnar brukade numera skrika litet när han

fick aga, då han märkt att de vuxna tycktes vilja

ha det så.

Herman kände igen jämmern och han förstod,

att majoren drog Gunnar i tinninghåret för att

framtvinga sanningen. Gunnar var i alla fall en

duktig pojke, för han hade ju reda på gömstället

ovanpå kakelugnen.

Herman öppnade dörren och gick in.

Mitt på golvet stod majoren med hans fattiga

dikt hopskrynklad. Han sade bara: kom! och

gick själv före till sitt rum. Där stängde han

dörren, och det morrade ilsket ur

valrossmustascherna.

— Svara mig, vad skall det här betyda? Vad

i herrans namn skall detta här betyda?

Herman såg på honom. Vad skulle han svara

på en sådan fråga?

— Vad fan skall det här betyda? sade majoren

än en gång och slog honom på kinden med

papperet.

— Jaså, tänkte Herman, han slår mig! Skönt

då blir det inte mera och jag slipper avge några

vidare förklaringar.

— Det är ingenting, sade han, det är bara

ett papper, som jag har skrivit på.

— Det är ju alldeles förskräckligt, sade

majoren. Jag vet inte vad jag skall säga, det kommer

som ett åskslag över mig att du går och skriver

sådana här saker! Jag vill nu inte tala om, att

det är fullkomligt vansinnigt och uselt till formen.

Men det där om hennes kropp. Har man nånsin

hört maken! Det är ju vidrigt! Din karaktär

(där var ordet!) måste vara rent av genomrutten!

Det är alltså sånt här snusk du går och smyger

med och man får aldrig veta vad det är du sysslar

med! Du är inbunden och dolsk, och aldrig har

man annat än sorg av dig!

Han lutade huvudet i handen och såg ut som

om han var bruten för alltid av detta ohyggliga,

som hade inträffat.

— Jag vet inte, hur jag skall kunna hämta mig!

Majoren suckade så att det gick Herman genom

märg och ben. Han fick en syndig lust att spela

en liten komedi och brista ut i gråt. Men så

kunde han inte, han bara stod och tittade ut och

undrade vad som skulle hända härnäst.

— Och att du skriver så här om dottern till

en som vi är bekant med. Ja, nutidens ungdom!

Det blev inte mera sagt, och Herman stegade

ut. Vad det hela var fånigt och meningslöst, inte

sorgligt eller tragiskt utan bara fånigtl Aldrig

kunde han tro, att tillvaron kunde bjuda på sådana

idiotiska situationer och han anade instinktivt den

sanningen, att man nog kan få något ut av lycka

eller olycka, men man torteras till döds av musiken

på mellanregistret.

När han kom ner till supén, såg han att det

var mjölgröt. Det brukade de annars inte ha på

söndagarna, men det var en egenhet att när

någon av barnen hade begått något fuffens eller

det annars svävade dåligt humör i luften, så blev

det alltid mjölgröt till kvällen. Majorskan tyckte

om att utlösa sina stämningar på matsedeln. I

kväll fanns det heller ingen ost, så att fadern måtte

vara mycket ond. Och det var i själva verket sä

att majoren mycket långsamt blev sig lik igen, när

han inte fick slå.

Sorti en sann botgörare åt Herman två

tallrikar mjölgröt.

Följande dag vandrade majoren till rektor

Mandell och visade honom papperet med Hermans

poesi. Med denna åtgärd ville han förebygga, att

de båda barnen någonsin mera finge träffas annat

än rent tillfälligtvis, då det icke kunde undvikas.

Sällan hade rektor Mandell blivit så slagen

som han blev, när han läste detta lilla papper.

Det upprörde honom i alla avseenden. För det

första som fader, för det andra som rektor och

för det tredje och kanske allra mest som

modersmålslärare. Denna dikt var honom både ur

formell och reell synpunkt outsägligt vidrig, kanske

mest ur formell synpunkt. Ty det var ju tydligt

att allt vad han hade sagt, hela andan i hans

undervisning hade glidit förbi denna förstockade yngling

fullkomligt spårlöst. Aldrig kunde en hederlig

person drista sig att skriva så om hans dotter och

till på köpet på fria vers! Det ökade nästan det

oanständiga i saken.

På eftermiddagen konstituerades en högtidlig

ståndrätt och Marianne kallades att svara inför

den. Rektor Mandell talade länge och med en

viss svårighet, som det grannlaga ämnet

medförde, och hans breda skjortbröst knäppte hela

tiden vid varje ny sanning han uttalade. Och de

voro legio. Marianne grät som ett höstregn och

bekände att hon brukade promenera med Herman,

men något annat kunde de inte få ur henne.

— Ja, sade rektorn, jag tror ju icke heller,

att min dotter kan ha inlåtit sig på något

förtroligare förhållande med denne skolgosse, så att hon

skrivit brev till honom eller haft några

sammankomster.

Också förvissade sig rektor Mandell mycket

noga om att hon icke hade kysst honom.

— Det har du väl ändå inte? vädjade han till

Marianne.

— Neej, svarade Marianne generad.

— Ja, fortfor rektorn, det är mig mycket

angeläget att förvissa mig om denna sak, och du

skall icke blygas att tala fritt och öppet därom

med din far. Jag menar icke blott, att du icke

har med dina läppar berört eller tangerat denne

— hm — ynglings läppar på sådant sätt att en

riktig kyss uppstått, utan jag vill också förvissa

mig om att du icke ens berört hans kind eller

någon annan del av hans ansikte?

— Neej...

— Gott min flicka, det gläder mig, och jag

antar att du lika litet har tillåtit honom att på

liknande sätt beröra ditt ansikte?

— — —

— Vare sig genom att direkt inbjuda honom

därtill eller genom att icke strängt och på

tillbörligt sätt avvisa honom, om han framställt en

dylik förfrågan till dig.

— Neej, sade Marianne.

När denna fråga var utredd, blev rektorn

något lugnare.

— Min kära Marianne, sade han, du är nu

nog gammal för att bli upplyst om sådana

förhållanden, som stå i samband med det erotiska

eller kärlekslivet hos människan. Kvinnans

bestämmelse är att älska och en gång skall väl även

du fästa dig vid någon god och hederlig man

i goda omständigheter och bli maka, ja kanske

även mor.

Här torkade rektorn sig i pannan; han talade

stötvis och icke utan en viss förlägenhet. Ty han

önskade vara högtidlig men även diskret.

— Då Gud skapade människan, utrustade han

hennes kropp med många egenskaper, medelst

vilka hon förmår att skaffa sig sitt uppehälle, men

han sörjde även för släktets uppehållelse och

fortplantning, vilken sker genom särskilda, därtill

avpassade — egenskaper. Men tyvärr vaknar ofta hos

ungdomen, om man inte i tid varnar den, osunda

begär som man bör söka övervinna genom bön

och kamp mot frestelserna.

Under detta tal snyftade Marianne allt saktare,

och slutligen hade hon fullständigt hämtat sig.

Till sist meddelade rektorn Marianne den

överraskande underrättelsen, att de hade beslutat att för

att hon skulle komma bort från den skadliga

omgivningen skicka henne till en hushållsskola i

Stockholm. Vid denna upplysning blev Marianne så

glad, att hon grät och gick upp på sitt rum för

att samla sina tankar.

Hon tog fram sin dagbok igen. Hon ville

skriva några rader som ett slags slutuppgörelse,

innan hon började sitt nya liv.

Den 16 oktober. Allting är upptäckt. Jag

skall fara till Stockholm. Man vill skilja mig från

Herman, men jag skall bevara hans bild i mitt

hjärta. Livet har skilt oss åt, min Herman, men

kärleken skall icke skilja oss åt. Jag vill vara din

Solveig, och du skall leva i mina tankar. Ja, jag

vill vara din Solveig och din Ofelia, nej inte Ofelia

utan Egeria, nymfen, som var konung Numas

rådgiverska. Nu slutar jag denna dagbok och skickar

den till dig. Du kan förvara den, om du vill...

Jag bor hos min moster, vilket ju inte är så roligt,

men det är ju ändå i Stockholm. Vi kan skriva

under p. r., och Edelweiss skall nog hjälpa oss.

Din Marianne.

Marianne tog på sig och gick ut för att hälsa

på sin goda vän Edelweiss och ta adjö innan hon

reste. De båda flickorna hade ett långt och

intressant samtal. Marianne berättade om sig och

sin förlovning och Edelweiss hörde på och sköt

då och då in ett sakkunnigt ord. Hon var djupt

upprörd över rektorns och rektorskans sätt att

lägga sig i Mariannes fria beslutanderätt i fråga

om sin kärlek. Kvinnan måste ha rätt att älska

och att älska vem hon ville. Endast så kunde hon

utveckla sig rätt och hävda sin naturs krav. I

fråga om kärlek måste kvinnan vara sann mot sig

själv. Hon uppmanade Marianne att alltid vara

trogen sig själv och sin kärlek och icke låta sig

förledas av andras tvång att svika sin böjelse. Sin

kärlek måste man som sagt vara trogen. Men hon

bara hemställde till Marianne om inte det föremål

hon hade för sin kärlek vore litet olyckligt valt,

och om det inte vore skäl att utse någon annan

till objekt för sina trogna känslor. Ett förslag

som Marianne dock avvisade. Herman hade för

henne fått den förbjudna fruktens hela tjusning.

TIONDE KAPITLET.

Frågan om den nya kyrkogården började så

småningom att segla upp på dagordningen, och

man talade om den på baler och supéer och

andra tillställningar, och undrade för syns skull

om den skulle komma att ligga på norr eller i

närheten av den gamla. Borgestads-Posten gjorde

allt för att så småningom suggerera sina läsare

och Borgestadsborna i allmänhet till den

uppfattningen, att det redan var avgjort att den skulle

ligga utanför norra tullen, så att den frågan över

huvud icke var något vidare att diskutera om.

Redaktör Justesen intervjuade en hel del pampar i

staden, och det visade sig att de flesta uttalade

sig tämligen deciderat för norra tullen. De voro

i allmänhet så litet vana vid att bli intervjuade,

att redaktören ganska lätt lyckades få dem att

göra bindande uttalanden. Den ende som i

tidningen ställde sig avvaktande var major Holt,

som under tiden genom bulvan hade lagt sig till

med en avsevärd sträcka av tomterna därute.

Och medan saken så försiktigt fördes framåt

med notiser och små artiklar, fingo de flesta den

uppfattningen att det var en alldeles solklar sak,

att kyrkogården skulle ligga därutanför.

Men det var dock icke värt att så där utan

vidare ropa hej, ty ännu var man inte över bäcken.

Det fanns alltid, det visste den förfarne redaktör

Justesen mycket väl, en hel del gott folk som

alltid måste ha motsatt uppfattning mot alla

andra och som trodde sig försvara rättvisans sak

bara därigenom att de opponerade. Och

naturligtvis fanns det en del som inte unnade majoren

och kammarherrn deras fattiga tusenlappar och

som kunde tänkas vilja sätta sig på tvären.

Diversehandlanden C. A. Lindblom tillhörde de

missnöjda, och han hade naturligtvis alla stadens

diversehandlare med sig i allt vad han företog

och var redan därigenom en betydande person,

ty han hade invalts i stadsfullmäktige för att

bevaka sitt skrås intressen. Man såg sig därför

ingen annan råd än att invälja honom i

kommittén, då man hoppades att det förädlande

umgänget med stadens förnämsta pampar skulle

inverka på honom och slutligen omvända honom

till rätta och sunda åsikter. Det fanns slutligen

märkvärdigt nog en liten tidning, som kom ut

två gånger i veckan och påstods vara frisinnad

emedan den förr i världen satte ordensutnämningar

under rubriken Likt och Olikt, och det var

längesedan, på 1870-talet. Den brukade aldrig uttala

någon mening och man behövde väl knappast

befara att den skulle på något sätt lägga sig i

kyrkogårdsaffären.

Det närmade sig nu den tidpunkt, då frågan

för första gången skulle komma upp i

stadsfullmäktige, och Borgestads-Posten innehöll då en

stor artikel i ämnet. Där belystes frågan dels från

ideell synpunkt då det framhävdes, hur ljuvt det

vore att tänka sig att en gång få slumra därute

under Guds klara himmel där fågelsången tonade

till skaparens lov (det var kammarherrns påhitt),

dels från praktisk synpunkt i det att den jordart

som fanns därute i så hög grad befordrade likens

förruttnelse, och att multna var ju ändå deras

bestämmelse (det var majorens insats i artikeln)

och vidare talades det från kommunal synpunkt

om det nödvändiga i att saken snart toges om

hand av de behjärtade och insiktsfulla män som

ledde stadens öden så att frågan skulle kunna

hinna lösas, innan tomterna därute hade stigit för

mycket (det var redaktör Justesens verkningsfulla

avslutning med sitt lilla hot mot de skattdragande

om ökad uttaxering).

I anslutning därtill hade Lagergren-Björkquist

skrivit en dikt, som hette: När bladen falla...

där han talade om döden i allmänhet och liknade

den vid hösten som skakar löven från träden,

och vidare om döden i Borgestad isynnerhet,

vilken skulle drabba alla såväl hög som låg (!)

och det kanske rätt snart, så att det vore bäst

att tänka på att ha någonstans att hamna efter

detta jordelivet; och i en mycket diskret vändning

på slutet antyddes att just där utanför norra tullen

och ingen annorstädes var platsen.

Denna dikt hade emellertid sin särskilda

historia. Det hade sedan många år varit kotym,

att Oliver Ölén och ingen annan försedde

tidningen med dess behov av dikter vid jul och

nyår och påsk och 6 november och dessemellan

vid alla bättre begravningar. Och detta var man

van vid, och ingen hade varit betänkt på att

ändra det. Men nu hade redaktör Justesen blivit

tidningens ledare och han hade inte alls någon

respekt för traditionen i detta fall.

I själva verket hyste redaktör Justesen en

utpräglad motvilja för sin redaktionssekreterare. Han

fann honom löjlig med sina ideal och sitt

deklamerande om hur han skulle dräpa en inbillad humbug,

orättvisa etc. Och han fann snart hur ofarlig en

man måste vara som hela sitt liv hatat orättvisan

men ännu aldrig hade påträffat den, som

utmanade humbugen men aldrig lyckats komma

inom skrankorna med den. Icke desto mindre

ville han göra sig av med herr Ölén, han passade

inte i stycke med tidningens nya regim, under

det att Lagergren-Björkquist var den mest läraktige

adept man kunde tänka sig. Och redaktör

Justesen visste, hur man skulle gå till verket.

Han siktade och träffade, försåtligt och väl, när

han i all hemlighet uppdrog åt

Lagergren-Björkquist att författa en dikt.

— Det kan jag inte, sade denne först.

— Vad menar herr Lagergren? Skriva en

dikt, det kan vem som helst! En tidningsman

skall kunna allting. Skulle herr Lagergren vara

sämre än herr Ölén?

Då förstod Lagergren-Björkquist, att han skulle

vara en sorts projektil och han frågade därför:

— Men herr Ölén? Kanske han...?

— Den saken sörjer jag för, svarade redaktör

Justesen, och så gick Lagergren-Björkquist

gladeligen in och författade sin dikt. Den bröts in

utan att Ölén hade den minsta aning, och han

kreverade nästan när han på morgonen öppnade

sin tidning och läste den. Det var som en

avgrund hade öppnat sig för hans fötter, och han

såg sig själv med hisnande fart åka ned i dess

djup.

För detta hårda kragtag vaknade Oliver Ölén

till ett litet slag och såg sig själv i all sin litenhet

och obetydlighet, avklädd sina söndagskläder som

han skylt sig med så länge. Detta att han inte

längre var den självskrivne festdiktaren, att han

kunde ersättas av en elev, en obildad hund! Vad

var det då med honom? Kunde han inte lika

gärna kastas på sophögen med detsamma!

På åtminstone en människa i Borgestad gjorde

Lagergren-Björkquists dikt ett djupt intryck. Isad

till fasa stod Oliver Ölén en lång stund halvklädd

och famlade mekaniskt med hängselstropparna,

innan han hämtat sig så mycket att han förmådde

knäppa sina byxor. En knapp blev för resten

aldrig knäppt den dagen.

Men att länge se sig själv i vitögat det

förmår bara ett ringa fåtal dödliga, och Oliver Ölén

kunde bättre än någon annan konsten att föra

sig själv bakom ljuset. Till att börja med

telefonerade han till tidningen att han var sjuk, och

redaktör Justesen inkasserade med ett litet fint

leende detta erkännande om att skottet hade träffat

prick. Därefter gick Oliver Ölén ut för att äta

frukost. Full av sorg tog han helan och halvan

till det stekta fläsket med löksåsen, men vid kvinten

hade han redan piggnat till. Och senare vid kaffet

och konjaken krossade han in effigie humbugen,

dödade orättvisan och hotade all svindel till livet.

På marmorbordet i hotell Lindquists pianorum

skrev han den dikt varmed han själv skulle ha

bidragit, om de hade haft vett att anmoda honom.

Och den var fan så mycket finare än Lagergrens.

Men nu fick de betacka sig. När en gång

tidningen råkade i nöd för en dikt på 6 november

eller dylikt, så skulle han med ett stilla leende

hänvisa redaktören till Lagergren-Björkquists penna.

Och förkrossad av denna fina ironi skulle

redaktören bita sig i näsan, hahaha! Litet senare blev

Oliver verkligt upprymd, och den teorien bet sig

så småningom fast att det var ta mig fan inte så

förbannat farligt, och det hela kanske bara

berodde på att redaktör Justesen inte ville neka den

stackars Lagergren att någon gång få komma

fram, han också. Naturligtvis. Och på kvällen

skrev Oliver Ölén en dikt, men ingen

begravningsdikt utan en jublande vårdikt, en hymn till livet!

Och när han följande dag kom upp på byrån,

lämnade han den till redaktör Justesen.

Redaktören log ett osynligt leende under sin näsa ty han

kände sitt folk men han tog dikten. Och Oliver

Öléns sinnesjämvikt var tills vidare återställd.

En av de sista dagarna i oktober hölls det

stadsfullmäktigesammanträde, där saken skulle

avgöras, och kammarherrn hade sin kandidatlista

klar. De utsedda voro rektor Mandell,

mösshandlaren Hilarius Olsson, handlanden C. A.

Lindblom, landshövdingen som man inte kunde

undvika och slutligen adjunkt Anatolius Söderlund.

Det sista namnet var måhända i någon mån

överraskande, men Sirius var i själva verket ett

gott namn som icke kunde misstänkas för att

vara partisk i någon fråga. Och så hade han en

icke obetydlig växelpost i Mellersta Sverige, den

bank där majoren var verkställande direktör.

Klockan sex samlade sig stadsfullmäktige, och

först anlände majoren och slog sig ned i

ordförandestolen. Där satt han och nickade at sina

vänner och bekanta, när de kommo intågande.

Stadsfullmäktige i Borgestad var nämligen just

ingenting annat än societeten, samlad i en annan

egenskap än den vanliga, och stadsfullmäktige

skulle omedelbart ha kunnat konstituerat sig till

Klubben eller Trattbröderna eller Barnavännerna

eller Odd Fellow, med den skillnaden förstås att

då hade landshövdingen suttit i ordförandestolen.

Vem som ville och för resten var en hygglig karl

kunde komma in i stadsfullmäktige, och de flesta

hade ingenting emot att komma hemifrån en gång

var fjortonde dag, ty det var sed att man alltid

gick ned på hotell Lindquist efter sammanträdena.

Lika fridfullt arrangerade man med

riksdagsmannavalen. Borgmästaren och landskamrern

turade om att låta välja sig, allt efter som de

kände sig hågade att tillbringa en vinter i

Stockholm.

Mösshandlare Hilarius Olsson, som vid sin

ankomst hälsades mycket hjärtligt och

aktningsfullt av majoren, hörde förstås inte till societeten.

Han var nämligen frireligiös och lade an på att

även i detalj följa Mästarens bud, ja nästan efter

bokstaven under det att societeten hade en mera

vidsynt blick på religionens krav. Hilarius Olsson

var en mycket lång och hiskligt mager herre,

med två väldiga spetsiga mustascher och nästan

fullkomligt tandlösa käkar. I stället utmärkte han

sig för en ståtlig och lockig tupé som gav honom

ett något clownartat utseende. En föga

högtidlig, men desto mera innerlig religiös prägel låg

över hela hans person.

Som en kontrast till Hilarius Olsson kom

strax efteråt lektor Lyckstadius, skinande och

upprymd från en bättre middag på hotell

Lindquist. Den gode lektorn var icke något

djupare intresserad av stadens angelägenheter, och

lian inbillade sig icke heller att han kunde genom

sin närvaro hindra eller bidraga till stadens

välfärd, han var egentligen med som den erkände

och oumbärlige festarrangören. Han slog sig ned

bredvid diversehandlanden Lindblom, som en gång

hade gjort konkurs i Uppsala och sedan dess var

anhängare av den Boströmska filosofien (han hade

läst en parodi på den i en första-majtidning).

— Högt ärade herr medborgare och tunnsådde

anhängare av den Boströmska filosofien, sade den

tydligen något upprymde lektor Lyckstadius, jag

förnimmer att vi, representanter för detta samhälle,

vilket enligt den skarpsinniga men något vansinniga

åsikten hos salig Boström är icke ett tillfälligt

konglomerat av mer eller mindre passabla

exemplar av släktet homo sapiens utan barockt nog

en moralisk personlighet, äro kallade att överlägga

om den ort där vi post mortem d. v. s. efter

döden skola vila våra trötta och i livstiden

giktbrutna ben.

— Ursäkta mig lektorn, sade Lindblom, men

var det riktig logik i det där? Jag är ju inte

lärd, men jag tyckte inte att lektorn fick alla

konsekvenserna med.

Nu knackade majoren med klubban och i

samma ögonblick uppenbarade sig redaktör

Justesen på referentläktaren och slog snabeln om

räcket. Protokollet upplästes och under tiden

visade sig landshövdingens högresta gestalt. Han

hade för princip att aldrig komma förrän ett

sammanträde var öppnat, så att alla skulle observera

hans ankomst och resa sig upp och hälsa. Han

bugade sig förbindligt och lagom artigt åt alla

håll, det var ingen i stan som så som

landshövdingen kunde få med en hel församling i en

enda bugning och ändå fördela artigheten, så att

var och en fick efter sitt stånd, borgmästaren vad

borgmästaren tillhörer och Lindblom vad

Lindblom tillhörer.

Majoren redogjorde nu för den motion, som

väckts av adjunkt Söderlund och rektor

Mandell och bad herrarna yttra sig om den

föreliggande frågan.

Mösshandlaren Hilarius Olsson begärde ordet.

— Herr Hilarius Olsson!

— Mina herrar, jag skall bara be att få säga

några få ord, om att det tillåtes av mina ärade

medbröder i denna församling — att — e — det

förhåller sig ju så nu, att vår gamla kyrkogård

har blitt litet för trång, det veta vi ju alla, på

grund av att den stora mängd lik, som där hava

skolat bliva begravna för att i herrans namn vänta

på den yttersta dagen när att den ska komma,

men om den dagen och den stunden vet ingen,

icke ens änglarna i himmelen. Men att det kan

ju dröja länge som vi alla förstå och veta och

därför så får vi nu vara betänkta på att skaffa

oss en ny begravningsplats, emedan att den gamla

snart tar slut, så att vi inte får plats för liken,

och det vore ju obehagligt, om man bleve tvungen

att ligga och ruttna ovanpå. Och uti det hänseendet

skall jag be att få påpeka, att det finns goda tomter

utanför norra tullen, där att det inte växer så

mycket som potäter en gång nu, och som att

skulle vara mycket passande att där få vila i den

vigda jorden. Men—e—det finns ju också andra

ställen som att skulle kunna komma i fråga och

jag tycker det skulle vara bra att få överlägga

om saken, såsom att det ju alltid är bäst när en

synpunkt blir diskuterad från alla synpunkter.

Jag föreslår därför att vi tillsätta en kommitté.

Tack för ordet!

— Instämmer, sade bokhandlar Westerbom,

ty det sade han alltid.

— Herr Mandell har ordet.

Rektor Mandell steg upp, knäppte med

skjortbröstet, lättade på pincenéen och talade:

— Mina herrar, med hänsyn till den siste

ärade talarens anförande kan jag inskränka mig

till att i all korthet yrka tillsättande av en

kommitté på fem, säger fem personer. Jag tror

visserligen att det enda tänkbara är kyrkogårdens

förläggande utanför norra tullen, men det kunna

vi ju överlåta åt de blivande sakkunniga att

utreda för att sedermera till stadsfullmäktige

inkomma med yttrande i frågan. Dixi.

— Herr Lindblom!

— Ja, det var nu det, sade Lindblom, att jag

skulle vilja säga, att den här saken har två sidor,

först den ena och sedan den andra och att man

bör se den från bägge två, för jag anser för min

del, att en så viktig sak den bör utredas logiskt,

så att man får alla konsekvenserna med, för har

man inte det, vad är det då värt, mina herrar?

Men ser man saken logiskt, så är det precis som

Olsson sa nyss, att den här kyrkogården kan

ligga både på det ena stället och det andra, ja

jag menar inte på en gång, om vi inte ska ha

två stycken, så att en kan få köpa biljett till

finare eller sämre platser som på en biograf, men

det är väl aldrig meningen. Men det var bara

det jag ville ha sagt att man inte bara skall se

på hur som de rike vill ha det, utan att man

ska se på de fattigas rätt. Ty, mina herrar och

ordföranden med, vi lever i ett demokratiskt

tidevarv, där alla är lika åtminstone efter döden.

Det ska ju vara likhet inför lagen och då kan

det välan lika väl vara det inför döden. Och att

lägga kyrkogården på norr, ja det kan ju nog

vara mycket bra men mina herrar det är

alldeles för långt bort, och därför så fordrar ju

den enklaste logik att den ligger närmare. Det

går nog an för de rika, de kan åka i droska, men

tror herrarna det är roligt för en fattig stackare att

begrava en kanske kär anhörig och gå tilf fots i

smörjan i hällregn, neej herrarna, det är inte roligt

för honom det. Jag säger inte det av egennytta, för

jag kan nog åka i droska om jag vill fast jag inte

är rik, men man ska se saken från de fattigas

synpunkt. Inte för att jag vill sätta mig emot att

det blir en kommetté, för nu för tiden ska det ju

vara kommettéer till allting. Men det ska vara

någon representant för småfolket med.

— Instämmer, sade bokhandlar Westerbom.

Landshövdingen lyfte långsamt högra

ögonlocket och kastade ett medlidsamt öga på herrar

Lindblom och Westerbom.

— Får jag anse diskussionen avslutad? frågade

majoren.

— Herr ordförande!

Det var landshövdingen, som icke trodde att

någonting kunde avgöras utan att han hade sagt

sitt ord. Han reste sig nu i all sin längd och bad

att få säga att han för sin del inte hade något

emot förslaget om tillsättandet av en kommitté,

isynnerhet då detta förslag hade vunnit anslutning

från så många håll.

Det beslöts nu att en kommitté skulle

tillsättas på fem personer och rektor Mandell föreslog

Hilarius Olsson och adjunkt Söderlund till

medlemmar. Hilarius kvitterade genast med att

föreslå rektor Mandell och landshövdingen.

— Ja, mina herrar, sade landshövdingen, jag

får verkligen bekänna att jag är en smula

överraskad över det av den siste ärade talaren

framställda förslaget, i så måtto att han nämnde även

mitt namn. Jag ber att få säga att jag är mycket

smickrad över det förtroende den ärade

förslagsställaren hyser till mig och jag beklagar endast

att min tid är så knapp. Jag ser i detta förslag

ett tecken till att — som jag hoppas är fallet —

I mina herrar, icke betvivlen det oegennyttiga

intresse jag hyser för denna stad liksom för hela

länet och min uppriktiga önskan att på allt sätt

vara denna stad till gagn efter måttet av mina

tyvärr så svaga krafter. Jag måste dock erkänna

att jag ställer mig tveksam om jag gör rätt i att

åtaga mig detta ansvarsfulla värv, som ni mina

herrar eventuellt komma att hedra mig med. Det

har visserligen, tror jag att jag kan säga, alltid

varit min högsta önskan att få deltaga i arbetet

för Borgestads utveckling i sund riktning, i sund

riktning, jag ber att få upprepa det mina herrar,

och det skall hädanefter som hittills bli min högsta

strävan. I känslan av tacksamhet för herrarnas

förtroende, om nu herrarna eventuellt vilja hedra

mig med en plats i denna kommitté, förmodar jag

att jag gör rättast om jag icke nekar att ställa

mig till förfogande, i det jag anhåller om

överseende för de brister som kunna komma att

vidlåda mig i min egenskap av kommittéledamot.

— Herr Westerbom har ordet!

Det blev ett litet sus i salen. Bokhandlar

Westerbom hade suttit i stadsfullmäktige i femton

år och var mossig av ålder och värdighet och

rödbrusig av sprit, och detta var dock hans

jungfrutal.