De fyra ryttarna

De fyra ryttarna

DE FYRA RYTTARNA

AV

VICENTE BLASCO IBANEZ

ÖVERSÄTTNING

ILLUSTRERAD MED BILDER FRÅN FILMEN

"DE FYRA RYTTARNA"

FÖRSTA DELEN

MALMÖ 1932

HANDELSAKTIEBOLAGET NORDEN

BOKFÖRLAGET

Ilustrationerna äro reproducerade efter fotografier

från Metro-Goldwyn-filmen "De fyra ryttarna".

Malmö Tryckeri- & Pappersbolags Boktryckeri. Malmö 1932.

FÖRORD.

VICENTE BLASCO IBANEZ är född i närheten av

Valencia i Spanien år 1867. Han tillhör den klass

av författare, som med sina fängslande ämnen och sitt

klara, tydliga skrivsätt förvärvat sig en stor läsekrets,

utan att bliva tillbakasatt av sin samtids stora, litterära

auktoriteter. Redan, då Ibanez skrivit sina "Contos

Valencianos" var han en av Spaniens mest lästa

författare.

Ibanez hade alltid varit politiskt intresserad, och då

kriget kom, fängslades han så därav, att han påbörjade

det kolossala arbetet att skriva Krigets

Historia — en uppgift, som tager tiotal av år, ja till

och med ett halvt århundrade. Men, som den romanförfattare

Ibanez är, utnyttjade han sitt historiska stoff

till romanen "los cuato jinetes del Apocalipsis",

som här föreligger på svenska under titeln

"De fyra ryttarna."

Denna bok väckte i Spanien icke någon större begejstring,

men då den omplanterats till Förenta Staterna

i Nordamerika, blev den en världs-succes. Den trycktes

i hundratusentals exemplar, och den stora filmfirman

Metro Goldwyn inspelade den med den då debuterande

Rudolf Valentino i hjältens roll. Ibanez blev miljonär,

och Valentino Europas avgud.

Denna bok föreligger nu här — den får tala för sig

själv — den har den kände spanske författarens företräden

och den är tillika präglat av det, som Ibanez motståndare

beteckna som hans fel. Ensidig är den, vi svenskar

vilja knappast utan kritik acceptera Ibanez" skildringar

av de tyska soldaterna och officerarna såsom

rövande och mördande barbarer. Det är krigspsykose, som

dock har ett självständigt värde och tjänar Ibanez" mål,

att visa, hur förskräckligt och motbjudande kriget är.

"De fyra ryttarna" är liksom Berta v. Suttners

berömda roman "Ned med vapnen", en glödande agitation

mot kriget. Den är nu känd över hela världen,

och Ibanez tillhör de mest lästa spanska författarna.

"Tjurfäktaren", "Den svarta floden" m. fl. hava utkommit

på alla språk, och Ibanez själv har i sin starka

ensidiga agitation för, vad han anser rätt, gjort sig till

ovän med sitt fädernesland och flackar rolös omkring i

världen, av den nuvarande spanska regeringen betecknad

som en fiende till Spanien.

Kanske skall han, som älskar sitt fosterland med svärmisk

kärlek, en gång bliva utnämnd till en av dess bästa

söner, som Cervantes och Ximenes, vilkas lott i livet

var mycket lik hans.

*

1. I BOTGÖRAREKAPELLETS TRÄDGÅRD.

De hade båda kommit överens om, att de skulle

träffas kl. 5 på eftermiddagen i botgörarekapellets

lilla trädgård; men Julius Desnoyers kom

en halv timme för tidigt, bevingad av otåligheten hos

en förälskad, som tror, att rendez-vous-timmen kommer

fortare, om han inställer sig tidigare. Först då Julius

passerade gallergrinden till Boulevard Haussmann kände

han plötsligt, att även i Paris tillhör månaden juli

sommaren och representerar värme och solsken. För

honom var årstidernas växlingar något förvirrande.

Fem månader hade förflutit sedan deras sista möte

på denna plats, som, ehuru belägen nära en boulevard

med oupphörlig trafik, dock med sin begravningslika

tystnad bjöd tillflykt för de omkringirrande, älskande

paren. Deras rendez-vous hade alltid varit fastställt till

kl. 5. Julius hade då sett sin älskade i ljuset från de

nyss tända gatlyktorna — hennes barm var dold av

pälsverk, och hon höll muffen som ett skydd för

ansiktet. Vid hälsningen ljöd hennes stämma ljuv, och

hennes andedräkt utbredde sig i den bitande kölden

omkring henne, som en ljus helgongloria, bestående av

tusentals små vattendroppar. När de sedan stammat

några hälsningsord, lämnade de tillsammans trädgården.

Deras kärlek hade sedan vuxit till fulländningens

majestätiska makt, och de flydde, uppfyllda av den,

mellan klockan fem och sju till sjätte våningen vid ett

hus vid Rue de la Pompe, varest han ägde en liten

konstnärsateljé.

De omsorgsfullt neddragna rullgardinerna, den

brinnande kaminen, som utbredde strömmar av purpur, —

utom den fanns det icke något annat ljus i lägenheten

— samovarens entoniga sång, allt detta, som utgör

livets enahanda, gjorde, att de älskande, endast upptagna

av sig själva, icke lade märke till, hur eftermiddagarna

förlängdes, och huru där ute i molnens djupa,

pärlemorskimrande klyftor, där solen sken, våren — först blott

en blek och blyg vår — började visa sina gröna fingertoppar

i alla knoppar på grenarna redan under vinterns

sista angrepp, vintern, den svarta galten, som redan var

på flykt.

Emellertid hade Julius företagit en resa till Buenos

Ayres och hade på det andra halvklotet mött höstens

sista leende och de första kalla vindarna på pampas.

Just när han försonat sig med tanken, att vintern för

honom var bestämd som en evig årstid, eftersom han

ständigt förlade sin bostad från planetens ena ända till

den andra, just då tycktes sommarens prakt helt

oväntat möta honom här, i denna trädgård.

En skara barn tumlade skrikande om på de korta

vägsträckorna omkring den heliga byggnaden. Det

första, Julius stötte på, var ett tunnband, som just,

kastat av en barnhand, rullade fram för hans fötter.

Sedan mötte han en boll — och runt omkring under

kastanjerna samlade sig de varma dagarnas publik, som

sökte de blå, av solstrålarna brutna skuggorna. Där

voro tjänstflickor ur de närbelägna husen, som, arbetande

eller pratande, likgiltigt följde barnens glada lek.

Där voro borgare, som läste sina tidningar, och som i

buskagens hägn skapade sig en illusion av sin omgivning.

Alla bänkar voro upptagna. Några kvinnor sutto

på medhavda stolar av segelduk med den självsäkra

min, som känslan av att begagna rättmätig egendom

förlänade dem. Järnstolarna, för vilka man fick betala,

tjänade tillflykt för några med paket belastade damer;

dessa voro borgarfruar från Paris utkanter, som väntade

sina familjemedlemmar för att på bangården Saint-Lazare

taga tåget. Julius hade föreslagit just detta ställe

som mötesplats liksom förr, eftersom han ansåg den för

föga besökt. Och hon hade i icke ringa ovetande om de

verkliga omständigheterna fastslagit den timmen i den

tron, att hon, då hon tillbragt några minuter på

"Printemps" eller "les Galleries" skulle kunna smyga sig in

i den ensamma trädgården utan att behöva löpa risk

för att bliva sedd av någon av sina talrika bekanta.

Desnoyers njöt det nästan glömda välbefinnandet av

en promenad i det fria, då han lät sanden knarra under

sina fötter. Under tjugo dagar hade han endast

kunnat promenera på skeppsdäcket utav trä, lik en

picadors häst, som galopperar runt cirkusarenan. Hans

fotsulor, som hade vant sig vid den osäkra marken,

behöllo även på fast mark en känsla av en elastisk

rörelse. Hans fram- och tillbakagående väckte ingen

nyfikenhet hos folket, som befann sig på platsen. Ett

enda intresse syntes upptaga alla, män såväl som

kvinnor. Hans tankar blevo störda av det högröstade

samtalet. Alla, som hade en tidning i handen, sågo på dem,

som närmade sig med ett frågande leende. Misstroendet,

som förr föranlett storstadens innevånare att ignorera

varandra som fiender, syntes plötsligt hava

försvunnit.

"De tala om kriget", sade Desnoyers för sig själv,

"hela Paris talar nu för tiden endast om krigets

möjligheter." Även utanför trädgården märkte man samma

oro, vilken likställde folket som bröder. Tidningsförsäljare

genomilade boulevarden och utropade eftermiddagens

nyheter. En rasande tidningsförsäljerska blev nästan

sönderriven av de förbigåendes giriga händer, som

kämpade om tidningarna. Varje läsande såg sig

omgiven av en grupp, som bad honom om nyheter eller

som åtminstone försökte se honom över skuldran för att

kunna urskilja de digra överskrifterna i tidningen. Vid

Rue de Mathurins på andra sidan Squares åhörde en

skara arbetare under tälttaket på en bod, en kamrats

förklaringar, vilken underströk sina ord med teatraliska

gester med sin tidning. Trafiken på gatorna och stadens

allmänna livlighet voro icke annorlunda än alla andra

dagar, men Julius hade ett intryck av att åkdonen

rörde sig fortare, som om en slags feber darrade i luften,

som om allt folk talade och log på ett egendomligt sätt.

Alla syntes känna varandra, även på honom själv sågo

kvinnorna i trädgården, som om de redan förut vore

bekanta. Han kunde närma sig dem och börja ett samtal

utan att stöta på någon förvåning.

"De tala om kriget", upprepade han, men han gjorde

det med den överlägsna intelligensens medlidande, som

redan känner framtiden och känner sig höjd över folkets

känslor.

Han visste, varpå denna överlägsenhet berodde. Han

hade landat först kl. 10 föregående kväll; det var icke

en gång 24 timmar sedan han beträtt fastlandet, och

hans mentalitet var en människas, som kommer över

den omätliga Oceanen mellan de fria horisonterna och

till sin överraskning ser sig angripen av människornas

härskande fördomar. Efter landningen hade han under

två timmar på ett café observerat, hur borgarfamiljerna

tillbragte sin lediga kväll i ett sorglöst och enformigt

lugn. Sedan hade amerikaresandenas extratåg fört

honom till Paris och lämnat honom klockan fyra på

morgonen på Nordstationens perrong, varest Pepe

Argensolas armar omfamnade honom. Denne var en ung

spanjor, vilken han ibland kallade min "sekreterare"

och ibland min "betjänt", utan att själv så noga veta,

vilka funktioner, denne egentligen hade att uppfylla för

honom. I verkligheten var denna stackars kamrat ett

mellanting mellan vän och parasit; tjänstvillig och

rörlig ledsagade han den av sina föräldrar övergivna

sonen till en rik familj genom ödets rika växlingar,

under lyckliga tider "samlade han smulor", och i nödens

timmar sökte och fann han räddande utvägar.

"Hur är det med kriget?" hade Argensola frågat

honom, innan han gjorde sig underrättad om resans

resultat. "Du kommer utifrån, och måste veta mycket."

Sedan hade Desnoyers sovit i sin gamla säng, som

troget bevarade sina minnen, medan "sekreteraren"

gick upp och ned i ateljén och talade om Serbien,

Ryssland och kejsaren. Den allmänna förstämningen

tycktes hava smittat även denne unge man, som var

skeptisk mot allt, som icke sammanhängde med hans egna

intressen. Då Julius vaknade, fick han en biljett, som

inbjöd honom till mötet kl. 5 på eftermiddagen, och

som även innehöll några ord om den fruktade faran.

Den förstämning, som uppfyllde hela Paris, tycktes till

och med skina igenom stilen på biljetten. När han gick

till frukost, hade portvaktsfrun, under förevändning att

hälsa honom välkommen, frågat efter de sista nyheterna.

Och på restauranger, på caféer, på gator, överallt

var det tal om kriget, om möjligheterna av ett krig med

Tyskland....

Desnoyers var optimist. Vad rörde det honom, dessa

oroande nyheter, honom, som hade tillbragt mera än

tjugo dagar bland tyskarna, då han på en ångare

korsat oceanen.

Han hade avrest från Buenos Ayres på

Hamburg—Amerikalinjens ångare "König Friedrich August".

Världen hade, då han besteg fartyget varit uppfylld med

helig ro, endast i Mexico kämpade vita och

halvblodsindianer en revolutionsstrid, som om man ville

tillintetgöra den tron, att människan var en genom fred

degenererad varelse. Folket på denna del av jorden hade

visat en utomordentlig klokhet. Till och med på

oceanångaren, den från de olika nationerna stammande

passagerarnas lilla värld, syntes vara tecknad en skiss

av framtidens sällskap, den framtidens värld, i vilken

det icke fanns några gränser och varest raserna icke

skulle vara motståndare till varandra.

En morgon väckte musiken ombord, som alla söndagar

spelade Luther-koralen, förstaklasspassagerarna

med en hög serenad. Desnoyers gnuggade ögonen, ty

han trodde, att han ännu var fången i sömnens

hallucinationer. De tyska bleckinstrumenten vrålade

Marseillaisen genom alla däcken. Kammartjänaren, som log

över hans häpnad förklarade sensationens orsak: "Det

är den fjortonde juni." På tyska ångare firade man

även de nationers stora högtider, vilka anförtrott

densamma sina passagerare och sin frakt. Kaptenerna

brukade samvetsgrant fira de olika nationernas religiösa

högtider och historiska minnen. För att hedra en av de

obetydligaste republikerna hissade man flaggan. Detta

var en förströelse i kampen mot resans långtråkighet,

och tjänade den tyska propagandans höga mål. Man

firade för första gången Frankrikes stora dag på ett

tyskt skepp, och medan musikanterna, vilka svettades

av idel iver, läto Marseillaisen klinga genom skeppets

olika våningar, förklarade de morgontidiga skarorna

sensationen. "Vilken stor hövlighet", sade de

sydamerikanska damerna. "Dessa tyskar äro icke alls så

otrevliga, som de verka. Det är en uppmärksamhet...., det

är verkligen mycket ädelt. Och så finnes det likväl

folk, som ännu tror, att dessa komma att slåss med

Frankrike."

De få fransmän, som reste med båten, kände sig

smickrade, som om hade de vuxit övermåttligt i den

allmänna uppmärksamheten. De voro tre, icke mer:

en gammal juvelerare, som hade besökt sin filial i

Amerika och två damer från Rue de la Paix, vilka voro de

anständigaste och blygsammaste personerna ombord,

vestaler med livliga ögon och vibrerande näsvingar, som

höllo sig på avstånd utan att det ringaste känna sig

hemmastadda i sin omgivning. Denna kväll gavs det

en galabankett. I matsalens bakgrund förenades den

franska flaggan med kejsarrikets till ett präktigt,

fladdrande draperi. Alla tyskar gingo i frack, och deras

damer voro djupt dekolleterade. Stewardsuniformerna

glänste som på en stor paraddag. Vid desserten hördes

en kniv knacka mot ett glas, och det blev tyst.

Kommendanten började att tala. Och den gode sjömannen,

som förutom sina navigationsgöromål även hade förpliktelserna

att hålla tal på alla banketter och öppna balen

med den dam, som var den högsta respektspersonen

ombord, började långsamt läsa ett fullständigt radband

av ord, som slamrade som tallrikar, och varimellan voro

mellanrum av obeslutsam tystnad. Desnoyers förstod

litet tyska, ty han hade släktingar i Berlin, med vilka

han ännu stod i förbindelse, så att han kunde uppfatta

några ord. Kommendanten upprepade varje ögonblick

orden "fred och vänner". En bordsgranne, en

handelskommissionär, erbjöd sin hjälp som tolk med en

tjänstvillighet, som verkade propaganda. Kommendanten

bönföll Gud, att freden mellan Tyskland och Frankrike

skulle upprätthållas och han hoppades, att de båda

nationerna mer och mer skulle bliva goda vänner med

varandra.

Vid samma bord, vid vilket även kommendanten satt,

reste sig en annan talare. Han var den mest ansedde

av de tyska passagerarna, en rik industriidkare från

Düsseldorf, som nyss hade besökt sina affärsvänner i

Amerika. Ingen tilltalade honom med hans namn. Han

hette, då han förvärvat denna titel endast "Herr

Kommerzienrat" liksom hans fru hade antagit titeln: "Frau

Rat". "Frau Rat", som var mycket yngre än sin högförnäme

make, hade redan från resans början tilldragit sig

Desnoyers uppmärksamhet. Hon å sin sida gynnade den

unge argentinaren, därigenom att hon vid första samtalet

avstod från sin titel. "Jag heter Berta" ,sade hon

snirklat, som en Versailleshertiginna skulle hava sagt till

en vacker abbé, som satt vid hennes fötter. Även

hennes make protesterade, då Desnoyers kallade honom

Rat, som hans landsmän. "Mina vänner kalla mig kapten,

jag anför ett landstormskompani." Och gesten,

vilken industriidkaren gjorde vid dessa ord, uppenbarade

en misskänd människas melankoli, som ringaktar

den honom erbjudna äran och endast i tankarna njuter

den äro, som ännu icke tillkommer honom.

Under hans tal mönstrade Julius hans lilla huvud

och kraftiga nacke, som gjorde honom lik en stridslysten

hund. I andanom såg han den höga, tryckande

uniformskragen, över vars rand en röd och fet

dubbelhaka syntes. Den uppsnodda, pomaderade mustaschen

markerade en aggressiv ställning. Hans stämma var

skärande och rå, som om han ständigt kommenderade

en trupp. Det måste vara med en sådan röst, som

kejsaren höll tal. Och hans stridslystne undersåte

förkortade helt instinktmässigt för att efterapa denne, sin

vänstra arm, som om stödde han handen på en

obefintlig sabelknapp.

Trots hans stolta gester och kommenderande ton

gapskrattade de åhörande tyskarna vid hane första

ord; de voro människor, som visste att uppskatta

offret, som en "Herr Kommerzienrat" bragte, som är

benägen att deltaga i en sällskapstillställning.

"Han säger vackra saker om fransmännen", sade tolken

lågt. "Det är inga förolämpningar."

Julius hade gissat något därav, ty han hörde åtskilliga

gånger ordet "Franzosen". Han tolkade talarens

ord ungefär så: Fransmännen — stora barn — glada

— graciösa — oöverlagda. Om de bara kunde glömma

vreden och det förgångna, skulle det icke mera

finnas någon missklang mellan dem och tyskarna. De

tyska åhörarna skrattade icke mera. "Herr Kommerzienrat"

avstod från sin ironi, som var grandios, en

ironi av många tons vikt, jättelik som detta skepp.

Sedan utvecklade han den allvarligaste delen av sitt

tal, och till och med komissionären syntes rörd.

"Inte sant, mina herrar", fortfor han, det vore

önskvärt, att Frankrike vore mycket stort, och att vi en

vacker dag tillsammans marscherade mot andra

fiender — mot andra."

Därvid blinkade han med det ena ögat, maliciöst

smilande, med samma intelligenta leende, som nämnandet

av den mystiska fienden, framkallade hos alla.

Till slut höjde "Rat- und Hauptmann" sitt glas till

Frankrikes väl. "Leve Frankrike", skrek han, som om

han befallde sina reservister en vändning. Tre gånger

skrek han det, och hela det germanska sällskapet

besvarade det stående med ett "Leve Frankrike", som

liknade ett vrål, medan musiken i grannrummet avbröt

Marseillaisen.

Desnoyers rörelse växte. En rysning av begejstring

överföll honom. Hans ögon blevo fuktiga, och han

trodde, då han drack sin champagne, att han samtidigt

sväljde några tårar. Han bar ett franskt namn,

hade franskt blod, och vad dessa "Gringos" gjorde

— som för det mesta förekom honom löjligt och dumt

— krävde tacksamhet. Kejsarens undersåtar firade

revolutionens glanstid... han trodde sig uppleva ett

stort, historiskt ögonblick.

"Mycket bra" sade han till de andra sydamerikanarna,

som sutto vid grannborden. "Man måste medge,

att de äro ädla och vänliga", varpå han genast

med sina tjugosju års häftighet störtade sig på

juveleraren och förebrådde honom, att han hade förblivit

stum, han som var den ende fransmannen, som befann

sig här ombord. Han borde ha sagt några ord av tacksamhet.

Det hade varit hans fel, om festen slutat med

en misstämning.

"Varför har icke Ni talat, Ni som är son till en fransman?"

sade den andre.

"Jag är argentinsk borgare", svarade Julius.

Han lämnade juveleraren, medan denne i tanke, att

han borde talat, gav de omkringstående förklaringar.

Det är mycket farligt, att blanda sig i diplomatiska

saker. Förresten hade han icke fått några instruktioner

från sin regering. Och under några timmar ansåg

han sig vara en människa, som hade varit nära att

avsluta ett stort blad i världhistorien.

Desnoyers tillbragte resten av natten i rökrummet.

Det var "Frau Rats" närvaro, som höll honom kvar.

Landstormskaptenen, som mellan sina läppar hade en

enorm cigarr, spelade poker med de landsmän, som

efter rang och rikedom kommo närmast efter honom.

Hans maka höll sig nästan hela tiden vid hans sida och

observerade den med öl lastade kyparens kommande

och gående utan att våga inskrida mot den jättelika

konsumtionen. Hon var huvudsakligen sysselsatt med

att hålla en plats i sin närhet för Desnoyers. Hon

ansåg honom som den mest "distingerade" mannen

ombord, emedan han vid alla måltider drack champagne.

Han var av medelstorlek, mörk, med små fötter — detta

nödgade henne att draga sina fötter in under kjolen —,

hans panna var en triangel under två blanka, svarta

hårstrimmor, som glänste som lack. Han var alltså

den typ, som just bildade motsatsen till hennes

omgivning. Dessutom levde han i Paris — i den stad,

som hon trots talrika resor på båda jordhalvorna aldrig

hade sett.

"Å, Paris, Paris," sade hon, därvid öppnade hon,

då hon talade med argentinaren, ögonen och krusade

läpparna för att visa sin beundran. "Hur gärna skulle

jag icke vilja resa dit." Och för att förmå honom

att berätta närmare detaljer om Paris, tillät hon honom

att taga sig vissa friheter med hänsyn till förhållandena

i Berlin; men hon gjorde det i skamsen beskedlighet,

och medgav, att det fanns mycket mer i världen, mycket

mer, och att hon önskade lära känna det.

Julius, som gick förbi botgörarekapellet, påminde

sig med samvetskval fru kommerseråd Erckmann; han,

som egentligen hade företagit amerikaresan för en

kvinnas skull, för att skaffa pengar till giftermålet. Men

han fann genast en ursäkt för sitt beteende, ingen visste

ju vad som hänt. Förresten var han icke någon asket,

och fru Berta Erckmann hade mitt på havet visat honom

en frestande vänskap. När han påminde sig henne, såg

han i sin fantasi en fullblodshäst, en mager, blond,

långbent häst. Hon var en modern tyska, som ansåg, att

hennes folks största fel, var dess kvinnors klumpighet,

och hon för sin del bekämpade detta nationalfel med

alla till buds stående medel. Mat var för henne ett

lidande, och öldrickandet i rökrummet gav henne

outsägliga kval. Den slanka figuren, som hon med vilje

försökte bibehålla, visade tydligt hennes kraftiga växt,

hennes starka benbyggnad, de mäktiga kindbenen med

de stora, sunda, bländande tänderna, så att Desnoyers

vanvördade liknelse ibland syntes vara rättvis.

"Hon är nätt och ändå kraftig", sade han för sig

själv, när han mönstrade henne. Men sedan förklarade

han henne likväl som den mest "distingerade"

kvinnan ombord; distingerad i ensamheten på fartyget,

elegant i München-stil med kläder av odefinierbara

färger, som påminde om persisk konst och medelålders

tavlor. Maken beundrade Bertas elegans, men i

hemlighet beklagade han hennes barnlöshet som ett

högförräderi. Tyska fosterlandet var storartat med sina

fruktsamma kvinnor. Kejsaren hade på sitt vanliga

överdrivna sätt låtit fastställa, att den verkligt sköna

tyska kvinnan, måste hava en längd av mera än en och

en halv meter.

Då Desnoyers trädde in i rökrummet för att intaga

den av kommerserådinnan reserverade platsen,

blandade hennes man och hans vräkiga kamrater korten

vid spelbordet. Kommerserådet fortsatte diskussionen

med sina vänner, och dessa lade cigarrerna åt sidan för

att tillkännagiva sitt bifall. Julius närvaro framkallade

hos alla ett älskvärt leende; Frankrike kom för att göra

sig god vän med dem. De visste, att hans far var fransman,

och det var tillräckligt för dem för att taga upp

honom i sin krets, som om han komme som

representant för republikens högsta diplomati raka; vägen från

Quai d"Orsay. Ivern att värva en proselyt förmådde

dem att redan från början ägna honom den allra största

uppmärksamhet.

"Vi", fortfor kommerserådet, och såg därvid Desnoyers

stadigt i ögonen, som om han från honom väntade

en högtidlig förklaring, "vi önska, att få leva i all

vänskaplighet med Frankrike".

Den unge Julius gav sitt bifall till känna genom att

nicka med huvudet för att icke visa sig ohövlig. Han

såg helst, att människorna icke voro fiender. Han för

sin del kände verkligen dennia vänskap, sådan den

önskades av honom. I detta ögonblick intresserade

honom endast det där knät, som sökte hans under

bordet och som genom dubbelt siden överförde en

angenäm värme.

"Men Frankrike", fortfor industriidkären klagande,

"visar sig gentemot oss som en riktig bitvarg. Sedan

år tillbaka räcker vår kejsare Frankrike handen med

noblaste värdighet, men Frankrike låtsas, som om det

icke såge den ... ni får väl medge, att detta icke är

korrekt ..."

Här trodde sig Desnoyers vara tvungen att säga någonting,

för att icke den talande skulle ana, varmed

han i verkligheten sysselsatte sig.

"Kanske gör ni ändå icke tillräckligt. Om ni framför

allt skulle lämna det tillbaka, som ni en gång har tagit."

Nu inträdde en förvånad tystnad, som om man hört

en alarmsignal ombord på fartyget. Några av dem, som

stodo i begrepp att lägga bort sina cigarrer, förblevo

sittande som förlamade, med två fingrar vid munnen,

och ögonen vitt uppspärrade. Men landstormskaptenen

formade sin stumma protest i ord:

"Tillbakalämna", sade han med en röst, som tycktes

kvävas i hans uppsvällda strupe. "Vi hava ingenting

att lämna tillbaka, därför att vi icke hava tagit

någonting. Det, som vi äga, ha vi vunnit genom vår

hjältebragd."

Det gömda knät kändes allt tydligare, som ville det

genom kraftigare beröring anbefalla den unge mannen

att vara försiktigare.

"Säg inte någonting sådant", suckade Berta. "Så

säga endast de korrumperade republikanerna i Paris.

En så utmärkt ung man, som har varit i Berlin, och

som har släkt i Tyskland ..."

Men Desnoyers kände vid detta i stolt ton framsagda

påstående en medärvd impuls till att vara aggressiv

väckas inom sig och sade kallt:

"Det är, precis som om jag ville taga klockan från

eder, och genast därpå föresloge eder, att vi skulle

bliva vänner och glömma det skedda. Ni skulle

möjligen kunna glömma det, men först måste jag

återlämna klockan till eder."

Kommerserådet Erckmann stammade, då han, i sin

strävan att säga så mycket på en gång, hoppade från

den ena tanken till den andra:

"Att jämföra erövringen av Elsass med en stöld.

Ett tyskt landskap. Rasen -- språket -- historien --."

"Men varifrån skulle då dess vilja att bliva tyskt

härstamma?" frågade den unge mannen utan att förlora

sitt lugn. "När frågade ni egentligen efter dess

vilja?"

Kommerserådet höll inne med obeslutsam hållning,

som om han vore i tvivel om, huruvida han skulle överfalla

den oförskämde och kväva honom med sitt förakt.

Slutligen sade han majestätiskt: "Ni vet inte, vad

ni säger, unge man. Ni är argentinare och känner icke

förhållandena i Europa." Man satte sig åter, och nu

visade man hon"om icke samma hövlighet, som man till

en början hade låtit honom åtnjuta. Kommerserådet

vände honom med en militärisk, klumpig gest ryggen

och började åter att dela ut korten. Ett nytt parti

började. Desnoyers, vilken tydligt förnam den

isolering, som denna tystnad innebar, kände sig frestad

att plötsligt avbryta spelet. Men det dolda knäet rådde

till lugn, och en icke mindre osynlig hand sökte hans

och tryckte den sakta. Detta var tillräckligt för att få

honom att återvinna sitt goda humör. "Frau Rat"

följde spelets gång med intresserade blickar. Även

han såg på, och ett ironiskt leende krusade hans läppar,

då han liksom till tröst sade sig: "Kapten, kapten,

du vet icke vad som väntar dig."

Hade han varit i land, skulle han aldrig hava

närmat sig dessa människor; men livet på oceanångaren

tvingade honom onekligen .att glömma. Nästa dag

kommo kommerserådet och hans vänner till honom och

försökte med största älskvärdhet att utplåna varje

påminnelse om missförståndet. Han var en "distingerad",

ung man, som tillhörde en rik familj, och de ägde alla

butiker eller andra affärer i hans fosterland. Det enda

som de undveko var att nämna hans franska härstamning.

Han var argentinare, och alla intresserade de sig

för sin nation och överhuvudtaget för hela Sydamerika,

varest de hade agenturer och affärer; de skröto med

dem, som om vore de stormakter; de resonerade på

det allvarligaste om avhandlingar och tal av alla

politiska personer och läto förstå, att det inte fanns någon

i Tyskland, som icke intresserade sig för Sydamerikas

framtid, de berömde det som ett återsken av kejsarriket

men allt detta under förutsättning att Sydamerika

förbleve under germanskt inflytande.

Trots detta smickrande tal visade sig Desnoyers

mindre ofta vid pokerspelet. Kommerserådinnan drog

sig tidigare än vanligt tillbaka till sin kahytt.

Ekvatorns närhet förorsakade ett oemotståndligt behov av

sömn, vilket till och med överföll henne, redan när

hon höll korten i hand. Julius å sin sida blev fasthållen

av en hemlighetsfull sysselsättning, som tydligtvis

först efter midnatt tillät honom att komma upp på

däcket. Med brådskan hos en person, som lägger

värde på att bliva sedd, emedan han annars fruktar

att bliva misstänkt, trädde han livligt pratande in i

röksalongen och satte sig hos de spelande. Partiet var

avslutat och den lyckliga utgången firades med ett

slösande av öl och tjocka hamburger-cigarrer. Det var

tiden för den germanska expansionen, tiden för intimitet

människorna emellan, tiden för de livliga historierna.

Kommerserådet presiderade vördnadsfullt för sina galna

vänner, som dock i verkligheten voro duktiga köpmän

och åtnjöto stor.kredit i de tyska bankerna. Han var

en krigare, en kapten, och när han kvitterade varje vits

med ett gapskratt, verkade det som om han trodde sig

vara i en bivack tillsammans med sina kamrater.

För sydamerikanernas skull, som voro trötta på

spat-serturerna upp och ned på däck, översatte man de

tvivelaktiga historierna till spanska. Julius beundrade,

huru lätt alla dessa människor hade för att skratta.

Under det de främmande förblevo oberörda, skrattade

de för full hals, så att de måste luta sig bakåt i sina

stolar, och om en vits icke slog an, så hade berättaren

alltid ett ofelbart medel till förbättring av sitt

misslyckande till hands:

"Man har berättat denna historia för kejsaren, och

han skrattade mycket åt den." Mera behövde han

icke säga. Alla skrattade: "Ha, ha, ha," i ett plötsligt

utbrott; det var ett trestämmigt skratt, ty om man

hade skrattat längre, skulle det tagas som ett brott mot

hans kejserliga majestät.

När man närmade sig Europa kommo en mängd av

nyheter som en våg över skeppet. Telegraftjänstemännen

arbetade oupphörligt. När Desnoyers en kväll inträdde

i rökrummet, såg han de mera ansedda tyskarna

livliga och upprörda klappa i händerna. De drucko

inget öl; de läto servera sig tysk champagne och "Frau

Rat", tydligen upptagen av händelserna, gick icke ner

i sin kahytt. Kapten Erckmann erbjöd den unge

mannen ett glas.

"Det är krig", sade han entusiastiskt. "Kriget har

kommit. Det var också högt på tiden."

Desnoyers gjorde en förtvivlad gest. Kriget, vad

är det för ett krig? Han hade, som alla andra på

svarta tavlan i hallen läst ett radiotelegram, vari

meddelades, att den österrikiska regeringen hade skickat

ett ultimatum till Serbien, men denna lektyr hade icke

rört honom det ringaste. Han föraktade Balkan-frågan.

Det var blott stridigheter mellan okultiverade länder,

och världen borde enligt hans åsikt hellre intressera

sig för viktigare ting. Hur kunde en sådan småsak

uppröra» en krigare som kommerserådet? De båda

nationerna skulle nog snart åter komma att förstå

varandra. Diplomatien duger ju ibland till sådana saker.

"Nej", sade den tyske hårdnackat, "det är krig, det

välsignade kriget. Ryssland kommer att hjälpa Serbien,

och vi komma att stödja oss på våra allierade. Och

vad kommer Frankrike att göra? Vet ni, vad Frankrike

kommer att göra?"

Julius ryckte misslynt på skuldrorna, såsom om han

ville vara i fred.

"Det är kriget", fortfor kommerserådet, "preventivt

krig, som vi behöva. Ryssland växer fort och förbereder

sig mot oss. Om freden varar ännu fyra år, så

hinner Ryssland fullborda sina strategiska järnvägar;

och den starka ryska militären kan förena sig med de

allierades och bliva mera värd än den tyska. Det är

bättre, att nu giva dem en duktig stöt. Man måste

utnyttja tillfället ... Kriget. Det preventiva kriget."

Alla åhörde tigande, men några få tycktes icke dela

hans begejstring. Kriget. De förutsågo redan affärernas

tillbakagång, ledarnas bankrutt, vägrad kredit i

bankerna -- en katastrof, som var värre för dem än

död och slakt. Emellertid gåvo de sitt samtyckande

till känna genom att nicka och brummainde j åka till

Erckmanns vilda utbrott, ty han var kommerseråd och

dessutom officer. Han måste ju vara invigd i

fosterlandets öde, och det var tillräckligt för dem, att i all

hemlighet dricka för krigets lyckliga utgång.

Den unge argentinaren trodde, att kommerserådet

och hans beundrare voro druckna. "Stopp, kapten",

sade han försonande, "vad ni säger är ologiskt". Hur

skulle ett krig kunna konvenera Tysklands industri?

Varje ögonblick förstorar det ju sina aktioner. Varje

månad erövrar det en ny marknad. År för år förstoras

ju dess affärsavslut i oerhörda proportioner. För

sextio år sedan måste ju Tyskland besätta sina få skepp

med Berlins kuskar. Nu korsar dess handels- och

krigsflotta alla oceaner, och det finns ingen hamn, på

vilkens kaj icke de tyska varorna upptaga den största

platsen. Men Tyskland måste för att kunna fortsätta

så hålla sig fjärran från allt krig. Ännu fred i tjugo

år, och tyskarna skulle bliva världshandelns herrar, och

i dessa oblodiga krig besegra England, mästaren från

i går. Och detta allt skulle de sätta på spel liksom en

som sätter hela sin förmögenhet på ett enda kort -- i

en kamp, som skulle kunna misslyckas?"

"Nej, kriget, det preventiva kriget", upprepade

kommerserådet vilt. "Vi leva mitt bland fienden, och det

kan icke vidare fortsätta så, det är bättre, att göra

slut med en gång. De eller vi. Tyskland känner sig

starkt nog för att uppfordra hela världen. Vi måste

göra slut på Rysslands hot. Och om Frankrike icke

håller sig tyst, desto värre för dem själva. Och om

annars någon -- vem som helst -- skulle vara dristig nog

att ingripa i vårt lands angelägenheter -- desto värre

för honom. Om jag i mina fabriker inställer en ny

maskin, så skall den arbeta och icke stå stilla. Vi ha

världens bästa armé, vi måste en gång, sätta den i rörelse

så att den icke rostar."

Sedan tillfogade han ironiskt: "De ha bakom vår

rygg slutit en järnkrets för att kväva oss, men Tyskland

har ett starkt bröst, och det är nog att utvidga

detsamma för att spränga midjan. Vi måste passa på,

innan det är för sent. Ve den, som vågar motstå oss."

Desnoyers kände sig nödsakad att svara på detta

arroganta tal. Han hade aldrig märkt något av den

järnring, av vilken tyskarna kände sig instängd. Det

enda, som nationerna gjorde, var, att de icke stodo

sysslolösa mot tyskarnas övermåttliga äregirighet. De

förberedde sig endast på att försvara sig emot ett

säkert förestående angrepp. De ville endast bevara sin

ära, vilken tyskarnas oerhörda pretentioner trampade

under fötterna.

"Komma icke de andra nationerna", frågade han,

"att se sig tvungna att försvara sig, och komma icke

tyskarna att bilda en fara för hela världen?"

Liksom för några kvällar sedan sökte en osynlig

hand under bordet uppmana honom att vara försiktig,

men han kände nu auktoritetens starka tryck, som gav

honom en högre rättighet.

"Åh", suckade den söta Berta. "Sådana saker säger

en så ung människa som ..."

Hon kunde icke fortsätta, ty hennes man avbröt

henne. Man var icke mer i amerikanska farvatten,

och kommerserådet uttalade sig med en husfaders

bestämdhet: "Min unge man, jag har äran att fastställa",

sade han med en diplomats skärande kallblodighet, "att

ni inte är mer än en sydamerikanare, och att ni inte

har någon aning om europeiska förhållanden".

Han kallade honom icke "indian", men Julius hörde

detta ord underförstått som om tysken hade uttalat

det. Ve honom, om den gömda, mjuka handen icke

hade hindrat honom från ett vredesutbrott, men dess

beröring gjorde honom lugn och kom honom nästan

att le. "Tack så mycket, kapten", sade han för sig

själv, "det är det minsta, som du kan göra för att taga

revanch".

Härmed upphörde hans intresse för kaptenen och

hans sällskap. Affärsmännen, som dagligen sågo sig

närmare sitt hemland, avstodo från sin Önskan, att han

skulle ledsaga dem på deras resor i den nya världen.

Förresten hade de allvarligare saker att sysselsätta sig

med. Telegraf tjänsten funktionerade obehindrat.

Skeppets kommendant resonerade i sin kahytt med

kommerserådet, som han ansåg vara en landsman av största

betydelse. Hans vänner uppsökte mera avlägsna platser

för att tala med varandra. Till och med Berta började

slutligen att undvika Desnoyers. Hon log än emot

honom, men hennes leende gällde mera minnen än den

nuvarande stunden.

Mellan Lissabon och den engelska kusten talade

Julius för sista gången med hennes make. Varje

morgon läste man på den svarta tavlan alarmnyheterna,

vilka radion förmedlade. Riket rustade sig i kampen

mot sina fiender.

"Gud skall straffa dem med alla slags olyckor."

Desnoyers stod förlamad av skräck framför den sista

nyheten: "Trehundratusen revolutionärer belägra för

närvarande Paris, de yttre stadsdelarna brinna redan,

kommunens fasa utbryter."

"Men dessa tyskar äro ju galna", ropade den unge

mannen, när han såg detta radiogram mitt i en grupp

av nyfikna, som icke voro mindre förskräckta än han

själv.

"Vi komma att förlora vårt förstånd. Vad är det

för revolutionärer? Hur kan en revolution utbryta i

Paris, då regeringen ju dock icke är sammansatt av

reaktionärer?"

Bredvid honom höjde sig en röst, rå och mäktig,

som om ville den från början kväva varje tvivel. Den

tillhörde kommerserådet; och den sade:

"Unge man, dessa nyheter komma från Tysklands

första telegrafagen turer, och i Tyskland ljuger man

icke." Efter detta påstående vände han honom ryggen,

och de återsågo varandra aldrig.

Följande morgon, resans sista, blev Desnoyers väckt

mycket brådskande av sin tjänare: "Kom ut på däck

herre, där utbreder sig ett vackert skådespel." Havet

låg dolt av dimslöjan, men genom denna slöja tecknade

sig silhuetter av kraftiga torn och spetsiga minareter.

Dessa kommo långsamt och majestätiskt närmare

över det oljiga vattenbrynet. Julius räknade till

minst aderton. Det var Ermelkanalens flotta, utsänd

av engelska regeringen endast för att visa sin styrkan

Och för första gången fick Desnoyers en föreställning

om den engelska sjömaktens stora omfång. Det tyska

skeppet påskyndade sin kurs och gjorde sig litet och

underdånigt, när det passerade. "Man skulle nästan

tro", tänkte den unge mannen, "att det har dåligt

samvete, och önskar bringa sig i säkerhet". Bredvid

honom grälade en sydamerikansk passagerare med en

tysk. "Tänk om kriget mellan eder och dem redan

skulle vara förklarat, om de skulle taga oss fångna."

På eftermiddagen anlände de till Southamptons

rederi. "König Friedrich August" hade bråttom, och

önskade att så snart som möjligt komma därifrån. Alla

lastnings- och lossningsmanövrer försiggingo i svindlande

fart. Omlastningen av personer och bagage var

enorm. Två fullsatta ångare lågo beredda för överfarten.

En mängd i England boende tyskar översvämmade

däcket och visade den glädje, som alltid besjälar

de hemvändande. Strax därefter for skeppet

med stor hastighet genom kanalen.

De, som voro församlade på däck talade livligt om

den ovanliga samlingen skepp i kanalen, som de

kallade för "Havets boulevard". Några rökmoln vid

horisonten visade franska flottans närvaro, vilken vände

tillbaka från Ryssland, medförande president Poincaré.

Upproret i Europa hade avbrutit hans resa. Stax

därefter såg man åter flera engelska skepp, som, likt

vaksamma hundar, omkretsade sina kuskar. Två

nordamerikanska pansarskepp igenkände man redan på den

korgliknande formen av deras master. Sedan for ett

ryskt skepp förbi, vitt och glänsande fråni ovan till

nedan; det gick för full ånga och ställde kurs mot

Baltik. "Farligt", ropade de amerikanska resandena,

"mycket farligt det tyckes, som om saken denna gång skulle

bliva allvarlig." Och de sågo oroligt från den ena

kusten till den andra. Dessa sågo visserligen ut som

vanligt, men det kunde ju hända, att ett nytt stycke

historia förberedde sig bakom dem.

Oceanångaren skulle egentligen anlända omkring

midnatt till Boulogne och där invänta dagbräckningen,

så att de resande bekvämt skulle kunna gå i land. Men

den anlände redan klockan tio på kvällen och kastade

ankar framför hamnen. Kommendanten gav order om,

att landningen skulle ske på mindre än en halv timme.

Av den anledningen hade han påskyndat farten och

slösat med kol. Han ville nämligen avlägsna sig så fort

som möjligt, för att söka tillflykt i Hamburg, varför de

radiografiska apparaterna arbetade för högtryck.

Under strålkastarnas blåa ljus, som gav havet en

blyliknande nyans, började passagerarna gå i land, och

även det för Paris bestämda bagaget lastades i

bogserbåtarna. "Fort, fort." Matroserna stödde de

långsamma damerna, vilka räknade sitt bagage, emedan de

trodde, att de hade förlorat något. Stewartarna buro

barnen såsom paketer. Denna allmänna hastighet åstadkom,

att den överdrivna tyska älskvärdheten försvann.

"De äro som lakejer", tänkte Desnoyers, "de tro, att

triumfens timme är nära, och anse det icke för

nödvändigt att hyckla".

Han befann sig i en över vågorna dansande bogserbåt

mittemot oceanångarens svarta orörliga skrov, som

var omgivet av lysande kretsar, och vilkets däck var

fyllt av människor, som vinkade med sina brokiga

näsdukar. Julius igenkände Berta, som rörde sin hand,

utan att hon kunde se honom, utan att veta, i vilken

av båtarna han befann sig, endast för att visa sin

tacksamhet for de ljuva minnen, som nu försjönko i havets

hemligheter. "Lev väl, Frau Rat".

Avståndet mellan de båda atlantångarna, som började

sätta sig i rörelse och bogserbåten, som närmade

sig hamnens inlopp, blev större och större. Då hördes

en högljudd stämma från akterdäck, som om den

avvaktat detta säkra ögonblick: "Vi ses igen. Snart

träffas vi i Paris." Och musikkapellet, detsamma som för

tretton dagar sedan oväntat hade uppskrämt Desnoyers

genom att spela Marseillaisen, spelade en marsch från

Fredrik den stores tid, en grenadiermarsch med

trum-pe tackompan j emang.

Med hästen och oförskämdheten hos en hämdgirig,

som tror, att hans önskningar äro nära att uppfyllas,

försvann så den sista tyska atlantångaren i mörkret vid

den franska kusten.

Detta hände sistförflutna natt Knappa 24 timmar

hade sedan dess förflutit, men det tycktes Desnoyers,

som om vore denna händelse långt avlägsen från

verkligheten. Den till opposition alltid beredda, tänkande

människan lät icke smitta sig av den allmänna

uppståndelsen. Kommerserådets förmätenhet tycktes honom nu

endast vara skrytet från en till soldat förvandlad

borgare. Parisbefolkningens oro betydde ingenting annat

än ett lugnt levande folks nervösa rysningar, vilket

redan uppröres av skuggan av en fara för sin egen

välgång. Hur ofta hade man icke redan talat om ett

plötsligt krig, men i sista ögonblicket hade konflikten alltid

blivit löst. För övrigt önskade de icke något krig,

därför att detta skulle komma att korsa deras planer för

framtiden, och därför att människan endast anser det

vara logiskt och förnuftigt, som passar hennes egna

intressen, hennes högsta principer.

"Nej, det kommer icke att bli något krig," upprepade

han, under det han passerade genom trädgården. "De

här människorna äro ju bara narrar. Hur skulle under

nuvarande tid ett krig överhuvudtaget kunna vara

möjligt?"

Så kvävde han sina tvivel, även om det vore att

befara, att de inom kort åter skulle komma att dyka upp;

sedan tänkte han, i det han såg på sin klocka, på det

förestående nöjet. Klockan var 5. Nu måste hon komma

vilket ögonblick som helst. Han trodde sig känna igen

henne i en dam, som på något avstånd passerade en

gallergrind vid Rue Quasquier. Hon tycktes honom se

annorlunda ut, men det föll honom in, att sommarmodet

hade kunnat förändra hennes utseende. Men snart

såg han, att han hade misstagit sig. Denna dam var icke

ensam, utan ledsagades av en annan dam. Antagligen

var det engelskor eller amerikanskor, som ville besöka

det till Marie Antoinettes ära resta kapellet och den

avrättade drottningens gamla grav. Julius observerade,

huru de stego upp för trapporna och genomkorsade hallens

inre, i vilken 800 dödade schweizare och andra offer

för revolutionsraseriet, som dödats vid angreppet den

10 augusti, vilade.

Misstaget hade berört honom oangenämt, och han

fortsatte sin vandring. Hans dåliga lynne gjorde, att

han fann minnesmärket i renässansstil, med vilket

bourbonnerna hade prytt Madelainekyrkogården, fulare än

någonsin. Det blev sent, och hon kom inte. Julius

kastade varje gång han vände om, hungriga blickar på

trädgårdsingångarna. Och så skedde det som alltid vid

deras möten; hon var helt plötsligt där, en uppenbarelse,

som fallen från skyarna, eller som uppstånden ur

jorden. En sakta hostning, ett obetydligt ljud som av

steg, och då Julius vände sig om, stötte han nästan ihop

med henne.

"Margarete, o Margarete." Det var verkligen hon,

men ändå kände han först så småningom igen henne.

Det förvånade honom något, att i fullaste verklighet få

se hennes gestalt framför sig, vilken sedan tre månader

tillbaka hållit hans fantasi fången, hennes gestalt,

som hans avlägsna, upprörda förgudning hade förandligat.

Men hans tvivel varade endast några korta ögonblick.

Sedan tycktes det honom, som om tid och rum

hade förlorat sin betydelse, som om han aldrig någonsin

hade företagit någon resa, och som om endast få

timmar hade förflutit sedan deras sista möte.

Margarete anade det känsloutbrott, som kunde följa

på Julius utrop och hon befarade en livlig handklappning

eller något ännu mera. Därför förhöll hon sig

lugn och allvarlig.

Med en avvisande rörelse sade hon: "Nej, inte här,

vilken dum idé att träffas här."

Hon ville sätta sig på en av järnsofforna i skuggan

av ett buskage; men reste sig åter plötsligt. Om någon

komme gående på boulevarden, kunde man vid första

ögonblicket se henne i trädgården. Till följd av de

stora affärernas nära grannskap var det lätt möjligt att

någon av hennes många vänner skulle komma förbi här

vid denna tid. Därför flydde de till ett hörn av

minnesmärket och satte sig mellan detta och Rue de Mathurin.

Desnoyers flyttade två stolar till ett hörn, så att de

sittande blevo gömda för dem, som gick förbi på andra

sidan staketet. Men detta var heller icke någon ostörd

ensamhet. Endast några få steg från dem satt en tjock,

närsynt man och läste tidningen, och strax intill

uppehöllo sig en grupp pratande, strumpstickande kvinnor,

och en fru med röd peruk och två hundar, efter utseendet

att döma en hushållerska, som lät sina båda

skyddslingar lufta på sig i trädgården kom upprepade

gånger förbi kärleksparet och log diskret.

"Usch, så långtråkigt," mumlade Margarete missnöjd.

"Varför hava vi egentligen kommit hit." De betraktade

kärleksfullt varandra, önskande att noga kunna se

de förändringar, som de under den gångna tiden hade

undergått.

"Du har blivit brunare, du ser ut som en sjöman."

Julius fann henne älskligare än någonsin och var

övertygad om, att känslan av att äga henne uppvägde alla

de besvärligheter, som den sydamerikanska resan fört

med sig. Hon var större än han, och hennes figur var

elegant, smidig och välproportionerad. "Hon har en

musikalisk gång", hade Desnoyers alltid sagt sig, då han

i tankarna såg hennes bild framför sig. Och nu, då han

åter hade henne hos sig, måste han på vägen genom

trädgården, i vilken han hade för avsikt att söka en

annan plats, i första rummet beundra hennes lätta,

rytmiska, sirliga gång. Hennes drag voro icke regelbundna,

men förtrollande, fängslande och pikanta, en äkta

parisiskas ansikte. Allt, som någonsin kunde tänkas för att

försköna hennes kvinnliga behag, hade hon med kritisk

kännaresmak använt sig av. Hon hade alltid levat

endast för sig själv. Först för några månader sedan hade

hon avstått från en del av sin förtjusande självständighet

och avstått från en del av sina reunions, teaftnar och

besök för att ägna Desnoyers några

eftermiddagstimmar. Till gestalt och färg var hon lik en dyrbar docka,

hon hade ingen större äregirighet än att med personlig,

elegans visa sig i modisternas allra senaste creationer.

Men i själva verket var hon ändå underkastad samma

lidande och fröjder som andra kvinnor, då hon,själv

skapade sitt själsliv. Hennes nya livs kärna, som hon

dolde under sitt tidigare livs frivolitet, var Desnoyers.

Just då hon smickrade sig med att hava omskapat sitt

liv, då hon trodde sig hava lyckats förbinda världslig

elegans med en intim, sluten kärleks fröjder, just då

hade en förkrossande katastrof förstört hennes stilla

lycka: hennes mans mellankomst vilken möjlighet hon

icke alls tagit i betraktande. Hon, som var van att anse

sig själv som världens medelpunkt och inbillade sig, att

alla händelser måste rikta sig efter hennes önskningar

och smak, hade vid denna grymma överraskning känt

mera förvåning än bekymmer.

"Hur tycker du, att jag ser ut? frågade Margarete,"

jag måste säga dig, att modet har ändrat sig mycket.

Den långa, snäva kjolens tid är förbi, den bäres nu

kortare och vidare."

Desnoyers intresserade sig livligt för hennes klädsel

och berömde inte bara Margaretes skönhet utan även

hennes moderna uppenbarelse.

"Har du tänkt mycket på mig? Har du inte någon

gång varit mig otrogen? Inte en enda gång? Säg mig

sanningen. Du vet ju, att jag genast märker, om du

ljuger."

"Jag har alltid tänkt på dig", sade han och lade

handen på hjärtat, som hade han att avlägga ed inför

en domare.

Han uttalade det glatt, utan tvekan och med övertygelse.

Ty till och med, om han varit henne otrogen

-- vilket han nu helt och hållet hade glömt bort --

hade tanken på Margarete alltid varit levande hos

honom.

"Men låt oss nu tala om dig. Vad har du haft för

dig hela tiden?"

Han sköt sin stol närmare henne, och deras knän

berörde varandra. Han tog hennes hand, smekte den

sakta och sköt sina fingrar i öppningen på hennes

handske. Trädgården var så livligt besökt, att man icke

kunde tillåta sig några större förtroligheter utan efter tre

månaders skilsmässa var tvungen att viskande tala med

varandra! Trots all diskretion hade tidningsläsaren lyft

huvudet och såg retad över glasögonen bort till dem,

som om en flugas surrande hade stört honom. Hur

kunde man i en offentlig trädgård prata dumt kärlekspjoller,

under det att hela Europa befann sig i trångmål.

Margarete avvärjde den allt djärvare handen, och

talade lugnt om, vad hon upplevat de senaste tre

månaderna.

"Jag har fördrivit min tid så bra som möjligt, men

jag har haft en hel del obehag. Du vet, att jag nu bor

hos mamma, och mamma är en dam från den gamla,

goda tiden, och förstår inte vår smak. Jag har varit

tillsammans med min bror på teatern. Jag har ofta

uppsökt min advokat för att få veta, om min skilsmässa

och process gör några framsteg och för att påskynda

den och för övrigt har jag just ingenting nytt att

berätta!"

"Och din man?"

"Inte sant, vi skola väl inte tala om honom? Jag

beklagar den stackars karlen, han är så god och så

korrekt. Advokaten försäkrade mig, att min man samtycker

till allt och inte vill lägga några hinder i vägen. Man

sade mig, att han icke kommer till Paris, utan att han

stannar i fabriken. Vårt gamla hem är stängt. Ibland

känner jag samvetsförebråelser, då jag tänker på, hur

jag behandlat honom."

"Och jag?" frågade Julius, dragande åt sig handen.

"Du har rätt", vände hon sig med ett leende till

honom. "Du är livet, det är grymt, men det är mänskligt.

Vi måste leva vårt liv utan att taga hänsyn till

andra. Om man vill vara lycklig, måste man vara

egoistisk."

Båda tego. Påminnelsen om hennes man hade kommit

såsom en isande fläkt över dem. Julius var den

förste, som åter fattade mod.

"Har du under hela tiden inte ens dansat en enda gång?"

"Hur skulle jag kunna. En fru, som ligger under

skilsmässa. Sedan du for bort, har jag inte en enda gång

deltagit i sällskapslivet. Jag måste låtsas se sorgsen ut

inför världen. Usch, så förskräckligt. Jag har saknat

dig."

De hade åter fattat varandras händer och logo mot

varandra. Minnena från tidigare månader drogo förbi

deras syn, bilder från deras liv: Om eftermiddagarna

mellan fem och sju hade de dansat på hotellen vid

Champs Elysées, varest tedrickning och tango avlöste

varandra.

Hon tycktes slita sig lös från dessa minnen, och

återvände till den tankegång, som hade upptagit henne i

början av deras sammanträffande.

"Vet du annars något om, vad som under tiden har

passerat? Berätta för mig. Människor prata så

mycket -- tror du verkligen, att det kommer att bli krig?

Tror du inte, att det på ett eller annat sätt ordnar

tig?"

Desnoyers tröstade henne med sin optimism. Han

trodde inte på möjligheten av ett krig. Det vore ju

löjligt.

"Det tror jag också, vi befinna oss ju dock i ett

civiliserat tidevarv. Jag kände några tyskar, förnäma

och väluppfostrade unga män, som säkerligen tänka

precis som vi. En gammal professor, som umgås hos

oss, förklarade i går för mamma, att krig i vår

upplysta tid icke längre vore möjligt. Inom två månader

skulle det knappast finnas en enda människa kvar.

Om tre månader skulle det inte finnas några pengar

mer i världen för att fortsätta kriget. Jag vet nu inte

så noga, hur det var, men han förklarade allting så

tydligt, och så att det var ett riktigt nöje att höra på."

Hon försjönk i tystnad och försökte att ordna sina

tankar, men hon var förskräckt över den stora ansträngning,

som var erforderlig härför.

"Tänk dig, vad ett krig skulle betyda. Hur förfärligt.

Sällskapslivet skulle förlamas. Det skulle icke

komma att finnas några nöjen, inga vackra kläder,

ingen teater. Ja, det vore till och med möjligt, att

moderna icke mera skulle komma att förändras. Alla

kvinnor i sorgdräkt. Kan du föreställa dig det. Och

Paris -- övergivet. Hur vackert var icke Paris, då

jag kom tall dig i eftermiddag. Nej, nej, det kan icke

vara möjligt. Du vet ju, att vi i nästa månad skola

fara till Vischy, mamma behöver genomgå en kur.

Sedan bege vi oss iväg till Biarritz, och sedan reser

jag till ett slott vid Loire. Därefter hava vi våra övriga

angelägenheter, min skilsmässa, vårt giftermål nästa

år -- -- och allt det skulle kriget komma att förhindra?

Nej, nej, det är icke möjligt. Min bror är

dåraktig nog att drömma om en fara, som hotar oss

från Tyskland; och andra tänka lika som han. Jag är

säker på, att min man, som endast befattar sig med

allvarliga och trista saker hör till dem, som tro på det

omedelbart förestående kriget och förbereda sig på

deltagande i detsamma. Vilken idioti -- dumheter.

Säg mig, att det bara är nonsens. Jag skulle vilja höra

det av dig."

Hennes älskades försäkringar lugnade henne och de

växlade samtalsämne. Möjligheten av hennes förestående

giftermål påminde henne återigen om orsaken till,

varför Desnoyers egentligen hade företagit denna resa.

Under den korta tiden för deras skilsmässa hade de

icke haft tid att skriva till varandra.

"Har det lyckats dig att få pengar? Glädjen över att

åter få se dig kom mig att glömma alla dessa saker."

Med affärsmässig min förklarade han, att han hade

fått mindre, än de hade väntat sig, ty han hade nämligen

funnit landet mitt i en av de sedvanliga kriserna.

Men det hade ändå lyckats honom att uppdriva cirka

fyrahundratusen francs. I sin plånbok hade han en

check, lydande på detta belopp. Senare skulle man

skicka honom ytterligare pengar. En argentinsk

farmare, en avlägsen släkting till honom, bevakade hans

intressen där. Margarete tycktes vara nöjd och påtog

sig trots all frivolitet en allvarlig kvinnas min.

"Pengar, pengar," utropade hon teatraliskt. "Och ändå kan

man icke vara lycklig utan pengar. Med dina

fyrahundratusen francs och med dem, jag äger, skola vi

(nog reda oss. Jag har ju redan sagt dig, att min man

vill återlämna min hemgift. Han har sagt det till min

bror, men hans affärsställning och arbetsinställelse i

hans fabrik tillåter honom icke att återlämna den så

fort, som han skulle önska. Jag kan inte hjälpa, att

jag känner medlidande med den stackars mannen. Om

han bara inte vore en sådan vardagsmänniska."

Återigen tycktes Margarete ångra dessa frivilliga

lovtal, som nu på så sen tidpunkt gav förstämning åt

deras samtal. Och återigen ändrade de samtalsämne.

"Och din familj? Har du redan besökt den?" Desnoyers

hade varit i sitt hem, innan han begav sig av

till kapellet. I all hemlighet hade han smugit sig in i

det stora huset vid Avenue Victor Hugo och hade listat

sig upp i första våningen liksom en hantverkaregesäll,

för att där smyga sig in i köket som en tjänsteflickas

älskare. Hans mor kom dit för att omfamna honom.

Den stackars fru Luise grät och kysste honom

översvallande, som om hon fruktade att för alltid

förlora honörn. Genast efter hans mor kom Loisita, som

bar smeknamnet Chichi; hon hade alltid betraktat

honom med en nyfikenhet full av sympati, som om hon

önskade att bättre lära känna en så stygg men ändå så

tillbedjansvärd broder, som hade bragt en anständig

fru från dygdens väg, och som hade begått alla

möjliga dåraktigheter. Desnoyers var mycket överraskad,

då tant Elena med en teaterdrottnings min och med

hållningen hos en tragedienne, inträdde i köket. Hon

var gift med en tysk och levde omgiven av en stor

barnskara i Berlin.

"Hon är sedan en månad i Paris, och kommer även

att för en kort tid besöka vårt slott. Hennes äldste

son, kusinen, den lärde, som jag inte har sett på flera

år tycks också vilja komma hit."

Tecken till skräck avbröt familjescenen upprepade

gånger. "Pappa är hemma, se dig för," sade hans mor

varje gång han höjde sin röst utöver en viskning. Och

tant Elena hade med dramatisk min placerat sig framför

dörren, lik en teaterhjältinna, som är fast besluten

att förhindra den tyrann, som skulle våga överskrida

tröskeln, för att om så erfordrades till och med

genomborra honom med sin dolk. Hela familjen hade vant

sig vid att underordna sig herr Marcel Desnoyers

stränga auktoritet.

"Å den gamle mannen", utropade Julius vid tanken

på sin far. "Jag önskar, att han ännu skall få leva

länge, men han utövar ett tryck på oss alla."

Hans mor, som inte blev trött på att se på honom,

måste till sist göra ett slut på samtalet, då vissa ljud,

som närmade sig, skrämde henne. "Gå, han kunde

överraska oss, och det vore förfärligt."

Så flydde Julius från sitt hem, där de båda damerna

fällt tårar och Chichis beundrande blickar smekte

honom. Särskilt Chichi hade varit stolt på sitt blyga

sätt över sin broder, som hade väckt så stort bifall och

uppseende hos alla hennes vänner. Även Margarete

talade om herr Desnoyers som en fruktansvärd tyrann

av dem gamla skolan, vilken hon aldrig någonsin

skulle komma överens med.

De båda älskande sågo varandra fast i ögonen och

förblevo tysta, sedan de hade sagt varandra det

viktigaste. Nuets händelser togo dem allt starkare i

anspråk; outtalade tankar om deras senaste upplevelser

flammade upp i deras strålande ögon, innan de hunno

kläda dem i ord. De vågade icke att tala som älskande.

Från minut till minut tycktes skaran av omgivande

vittnen växa. Frun med hundarna och den röda peruken

kom allt oftare förbi; hon förkortade sin väg

genom trädgården för varje gång för att se på de båda

med ett förstående leende. Tidningsläsaren höll just

på att med en vän på en närbelägen bänk utbyta

åsikter om möjligheten till krig.

Parken hade blivit en passage. De anställda från

modeaffärerna lämnade sina arbetsplatser, damerna

återvände från sina inköp, och alla gingo över platsen

för att i möjligaste mån förkorta vägen. Denna lilla

allé var en omtyckt genväg. Alla fotgängare kastade

nyfikna blickar på den eleganta damen och hennes

sällskap, som sutto därborta i skuggan från buskagen

och ändå visade ett blygsamt och naturligt ansikte, som

hos den, som önskar gömma sig undan, men därvid

låtsar sig se likgiltig ut.

"Det är förtvivlat," suckade Margarete, "man kommer

att finna oss här." En flicka såg så forskande på

henne, att hon trodde sig i henne igenkänna en bekant,

som var anställd i en av de större modefirmorna.

Dessutom kunde mycket väl några av hennes

personliga vänner, som hon endast för en timme sedan

hade träffat i de fyllda butikerna, komma in genom

parken.

"Nu gå vi," sade hon och steg plötsligt upp. "Vad

skulle folk säga, om man såge oss här tillsammans.

Och just nu, när människorna börja på att glömma oss

något."

Desnoyers opponerade sig häftigt. Gå? Paris hade

idag krympt tillsamman till en liten håla, därför att

Margarete hade vägrat att uppsöka en plats, där även

den allra minsta möjlighet att bliva överraskad förefanns.

På vilken annan plats som helst, i en restaurang

eller någon annan-stans, varhelst de än begåvo sig,

överallt skulle de komma att löpa samma risk att bliva

igenkända. Hon ville överhuvudtaget endast taga i

betraktande möten på offentliga platser, men

samtidigt fruktade hon ändå att bliva utsatt för folks

nyfikenhet. Om hon ändå vore beredd till att med

honom uppsöka platsen för deras käraste minnen?

"Hem till dig? Nej, nej aldrig," svarade hon

upprört. "Jag kan inte glömma sista gången, jag var där."

Julius ville icke ge efter, då han i hennes absoluta

avslag fruktade för faran av en kommande brytning.

Var kunde det vara bekvämare? Och skulle de för

övrigt icke snart vara gifta?

"Jag säger dig nej," upprepade hom, "vem vet,

om inte min man kommer att observera mig, vilka

komplikationer skulle det icke medföra för vår

skilsmässa, om haaii överraskade mig i ditt hem."

Nu var det hans tur att lovprisa hennes man och

att påstå, att anordnandet av en dylik bevakning alls

icke vore förenligt med hans karaktär. Ingeniören hade

funnit sig i detta oföränderliga faktum och tänkte nu

endast på, hur han skulle kunna börja om på nytt.

"Nej, det är bättre, att vi skiljas åt nu", fortfor hon.

"Vi ses igen i morgon. Du kommer att leta rätt på en

gynnsammare plats. Tänk efter, och allt skall nog låta

ordna sig."

Men han önskade en omedelbar lösning. De hade

lämnat bänken och gingo nu långsamt mot Rue de

Mathurins. Julius talade med darrande stämma, som

måste övertyga. I morgon? Nej nu. De behövde bara

anropa en droska. Endast få minuter skulle förgå --

och sedan skulle de få vara ostörda och ensamma, om

hemligheten och återkomsten till det kära förgångna

i hans hemtrevliga hem, i vilket de hade tillbragt sina

lyckligaste timmar. Då skulle de tro, att ingen tid alls

förgått sedan deras första sammanträffande. Margarete

tvekade, blev svagare och försökte en sista protest.

"Dessutom kunde din sekreterare vara hos dig,

spanjoren, som du bor tillsammans med. Jag skulle

skämmas att åter sammanträffa med honom."

Julius skrattade. Argensola? Hur skulle denna

kamrat kunna utgöra något hinder, denna kamrat, som

till och med var invigd i alla hans djupaste hemligheter.

Om de tillfälligtvis skulle träffa honom i hemmet,

skulle han genast säkerligen lämna det. Mer än en gång

hade han på så sätt gått sin väg, för att icke vara i

vägen för dem. Hans diskretion var så stor, att han

anade händelserna i förväg. Antagligen hade han redan

gått ut, då han säkerligen antog, att deras snara besök

var en självklar sak. Antagligen vandrade hans

kamrat nu genom gatorna för att erfara något nytt.

Margarete teg; hon gav efter, ty hon kunde icke

hitta på flera undanflykter. Även Julius teg, och han

tog hennes tystnad för ett medgivande. Då de hade

lämnat parken, såg hon sig misslynt omkring, sökande

efter ett gömställe, ty hon var förskräckt över att

plötsligt finna sig ensam med sin älskade på öppen gata.

Plötsligt såg hon den lilla röda dörren till en bil

framför sig, vilken hennes älskade just öppnade.

"Stig in," befallde Julius. Och hon följde hans

befallning skyndsamt för att så fort som möjligt kunna

gömma sig. Bilen satte sig med stor hastighet i rörelse,

och Margarete drog genast för gardinen, men redan

innan hon gjort det och kunde vända sitt huvud, kände

hon en hungrig muns kyssar på sin hals.

"-- -- Nej, icke här," sade hon bönfallande, "låt

oss dock vara förnuftiga."

Men då han trots hennes protester icke upphörde att

kyssa henne, klingade Margaretes röst åter genom

motorns bullrande:

"Tror du verkligen, att det icke kommer att bli krig?

Tror du verkligen vi kunna gifta oss? Säg det en gång

till. Du måste ge mig mod. Från din mun måste jag

höra det."

2. MADARIAGA -- CENTAUREN.

År 1870 var Marcel Desnoyers (sina föräldrars enda

barn) 19 år gammal. Hans far, som levde i en av

Paris förstäder och intresserade sig för spekulationer i

mindre arrenden var i stånd att underhålla sin familj

så, att de kunde leva bekvämt. Emedan han var murare,

önskade han, att hans son skulle bliva arkitekt.

Marcel hade ännu icke avslutat sina studier, då hans

far plötsligt dog. Hans angelägenheter befunno sig i

största oordning. Inom några få månader voro mor

och son så utfattiga, att de sågo sig tvungna att

uppgiva sitt bekväma hem och leva som arbetare.

Den fjortonårige gossen, som måste välja sig ett

yrke, beslöt sig för att bliva träsnidare, emedan detta

hantverk var en konst för vilken fordrades god smak,

och som något påminde om hans uppgivna studier.

Hans mor drog sig tillbaka till landet och bodde där

hos sina släktingar, under det pojken snart kom sig

upp; han kunde också hjälpa sin chef med alla viktiga

uppdrag, som denne fick sig anförtrott från provinsen.

Då han i Marseille arbetade med att dekorera en

teater, blev han överraskad över att höra om krigets

utbrott mot Preussen.

Även Marcel var, som alla unga män på hans tid,

motståndare till kejsarriket. Dessutom hade han stått

under inflytande från sina äldre arbetskamrater, vilka

hade deltagit i revolutionen 1848, och vilka ännu

livligt kunde påminna sig statskuppen den 2 december.

En dag såg han på Marseilles gator en folkdemonstration,

som synbarligen gällde freden, men i

verkligheten riktade sig mot regeringen. Tåget bildades av de

gamla republikanerna, som voro oförsonliga motståndare

till kejsaren, internationalens just organiserade

kompanier och en stor del italienare och spanjorer,

som hade lämnat sitt hemland för de därvarande upprorens

skull. En lungsjuk student med långt hår bar

en flagga. "Fred önska vi, fred, som förenar alla

människor," sjöngo demonstranterna. Men ädla tankar

finna sällan gehör i världen, och ödet själv gör det till

ett nöje att tillintetgöra dem.

Fredsvännerna hade knappast hunnit till Rue Cannebière

med sin musik och sin fana, så mötte de kriget,

vilket tvingade även dem att begagna både knytnävar

och klubbor. Dagen innan hade några bataljoner souaver

anlänt till frontarméns förstärkning, och dessa, vid

koloniliv vana veteraner, för vilka ett dylikt uppror

endast var ett nöje, blandade sig med dragna bajonetter

och blixtrande värjor i denna manifestation. "Leve

kriget," hette det, och stötar och slag haglade över de

obeväpnade sångarna. Marcel såg, hur souaverna

ned-slogo den oskyldige studenten, som bar fredsfanan,

oph hur de obesvärat nedtrampade den i flaggan

invecklade stackaren. Sedan visste han ingenting mer,

ty han själv hade fått känna på snärtarna av en läderpiska,

och en kniv hade trängt in i hans skuldra. Han

delade de andra oskyldigas öde.

Hans vrede eggade honom idag till det största

motstånd och bragte honom till ytterligheter. "Ner med

kriget." Då han inte kunde protestera på annat sätt,

lämnade han landet. Kejsaren skulle själv se, huru

han kunde ordna landets angelägenheter. Den nu

Julius och Margarete.

började kampen skulle, om man tog i beräknande fiendens

styrka, bliva lång och Fes var lig. Om han stannade,

skulle även han inom några få månader, bliva inkallad

till armétjänst. Men han avstod från äran att tjäna

kejsaren. Endast tanken på hans mor kom honom att

tveka litet. Men släktingarna på landet skulle nog inte

kasta ut henne, och han var besluten, att arbeta

duktigt och skicka henne pengar. Dessutom kunde man ju

inte veta, vilka rikedomar, som väntade honom på

andra sidan havet.... "Farväl, Frankrike."

Hans besparingar räckte till att låta honom välja

mellan tre skepp. Ett av dem seglade till Egypten, det

andra till Australien och det tredje till Monte Video

och Buenos Ayres. Detta sistnämnda lockade honom

mest.... Desnoyers kom ihåg mycket, som han hade

läst; han följde, liksom många av hans romanhjältar

hade gjort, vindens riktning. Men denna dag blåste

vinden mot Frankrike. Beslutsamt bestämde han sig

för att singla slant för att få veta resultatet. Men till

sist tog han i alla fall det skepp, som gick först. Först

när han med sitt bagage anlände dit, frågade han

efter kursen. "Till Rio de la Plata....", och han

besvarade dessa uppgifter med en fatalistisk axelryckning.

"Mycket bra; det blir alltså Sydamerika." Han hade

ingenting emot detta land, ty han kände till det från

några resebeskrivningar, vilkas illustrationer föreställde

hjordar i det fria, halvnakna, fjäderprydda indianer

och vilda cowboys, över vilkas huvud lassona virvlade.

Aldrig i sitt liv glömde miljonären Desnoyers denna

amerikaresa, på vilken han, prisgiven åt vind och vågor,

under fyrtiotre dagar befann sig på en liten, utnött

ångare, vilken skramlade som en hög gammalt järnskrot,

och vilken fyra gånger måste stanna för att bliva

reparerad.

I Monte Video fick han veta, att franska kejsarriket

icke mera existerade, och han fick även höra om

fosterlandets lidande. Han kände sig nästan skamsen, då

haini hörde, att nationen nu regerade sig själv, och att

den tappert försvarade sig bakom Paris" murar. Och

han hade flytt. Några månader senare tröstade han

sig med, att Frankrike nu var republik. Vreden över

nederlaget, förbindelsen med sina kamrater, allt detta

skulle säkert hava invecklat honom i en revolution.

Han skulle alltså hava blivit skjuten eller dömd till

ett långårigt fängelsestraff i kolonierna som så många

av hans före detta kamrater. Därför beslöt han sig en

gång för alla att icke mera tänka på sitt fosterland.

Kampen för hans existens i ett främmande land, vars

språk ham först så småningom började förstå, tillät

honom endast att tänka på sig själv. Det vilda äventyrliga

livet i detta land tvingade honom till alla möjliga

arbeten. Men han kände sig stark, han kände ett

självmedvetande, som han aldrig hade känt i sin gamla

värld. "Jag duger till allt," sade han, "om man.bara

ger mig tid till att försöka allt." Fastän han hade flytt

från sitt land för att icke behöva bära vapen, förde

ham dock i sitt adoptivfosterland under en tid en soldats

liv. Han fick till och med i en av de många striderna

mellan "röda och vita" ett rätt besvärligt sår.

I Buenos Ayres arbetade han åter som träsnidare.

Denna stad började just att utbreda sig och växa till

en storstad. Desnoyers tillbringade många år med att

dekorera salonger och fasader. Det var en arbetsam,

lugn och lönande sysselsättning. Men trots detta blev

han en vacker dag trött på den långsamma vinsten,

vilken efter en lång tid dock endast kunde inbringa en

medelstor förmögenhet. Han hade kommit till den nya

världen för att bliva rik. Då han hade fyllt tjugosju

år, uppehöll han sig som en riktig äventyrare fjärran

från städerna för att söka tjäna pengar genom att odla

ännu obruten mark.

Men hans farmer blevo alla förstörda på en enda

gång genom gräshoppssvärmar. Han blev kreatursdrivare

och drev med hjälp av andra en stor hjord oxar

och mulåsnor över Andernas snömarker till Bolivia och

Chile. Under detta liv, då han gjorde månadslånga

resor över omätliga slätter, förlorade han verkligen

känslan av tid och rum. Just då han såg sig nära sitt

mål, förlorade han allt, genom att en spekulation

misslyckades för honom. Och i ett förtvivlans ögonblick,

då han var omkring trettio år gammal, inträdde han i

den gamle farmaren Julius Madariagas tjänst. Han

hade hört en hel del om den lantlige miljonären av de

andra kreatursdrivarna. Han var spanjor, hade

kommit in i landet mycket ung, och levde nu, efter att

hava förvärvat sig oräkneliga egendomar, som en

cowboy. I armén talade man om honom som "Gallern"

Madariaga, på grund av hans nationalitet, ty han var

född i Castilien. Bönderna, som gärna omgav hans

namn med en gloria av beundran, kallade honom "Don

Madariaga".

"Kamrat," sade han en dag i ett hos honom sällsynt

gott humör, till Desnoyers "det måste ha gått

fram och tillbaka mycket för dig. Att du saknar

silver, märker man redan på långt håll. Varför för du

ett sådant hundliv? Hav förtroende till mig och stanna

här. Jag börjar bli gammal och behöver en man, som

kan hjälpa mig."

Då fransmannen hade kommit överens med Madariaga

att stanna hos honom såsom förvaltare, förutsade

alla godsägarna på tjugo mils omkrets i trakten

all möjlig olycka för den nyanställde.

"Du kommer inte att stanna länge. Ingen kan

komma överens med "Don Madariaga." Vi ha hört upp

med att hålla reda på hans förvaltare. En gång blev

en man till och med dödad, eller kanske har han rymt.

Snart kommer du också att lämna honom."

Desnoyers övertygade sig snart om, att i alla dessa

rykten fanns en kärna av sanning. Madariaga hade

en ofredsam karaktär, men han kände en viss sympati

för fransmannen, och han bemödade sig att icke vara

alltför besvärlig med sin lättretlighet.

"Denne fransman är verkligen en pärla," sade den

ärlige mannen, liksom om han ville ursäkta sig, för att

han behandlade denne nye tjänsteman på annat sätt

än de andra. "Jag tycker om honom, ty han är allvarlig.

Sådana män äro i min smak."

Desnoyers visste icke säkert, vari det av hans chef

så beundrade allvaret kunde bestå, men han kände en

hemlig stolthet, då han såg honom leva i ständig

osämja med alla till och med sin egen familj, medan han

mot Desnoyers var som en far.

Familjen bestod av hans fru, Misia Petrona, vilken

han alltid kallade för "China" och två fullvuxna

döttrar, som hade gått i skola i Buenos Ayres, men efter

återkomsten till farmen, åter hade upptagit sina

lantliga vanor. Madariagas förmögenhet var oerhörd. Han

hade sedan sin ankomst till Amerika levat på landet,

redan under den tid, då de vita eljest icke vågade

bosätta sig i provinsen av fruktan för de tappra

indianerna. Sina första pengar hade han tjänat genom sin

tapperhet, då han som handlare med sin fulla vagn

drog från fort till fort. Han hade dödat indianerna,

hade två gånger blivit sårad, och hade slutligen levat

som fånge hos en indianhövding, vilken han till sist

lyckades bliva god vän med. För sina besparingar

hade han köpt stora landområden, fast de för sin

osäkerhets skull voro värdelösa. Där bedrev han

krea-tursavel, och med bössan i hand försvarade han sin

egendom mot slättens rövare. Sedan hade han gift sig

med "China", en ung kvinna av halvblod, som

visserligen alltid sprang omkring barfotad, men som ägde

stora lantegendomar. De hade levat fattigt, nästan

som vildar på sina oerhörda farmer, vars omkrets var

så^stor, att det skulle taga flera dagar i anspråk att

vandra runt dem. Sedan, då regeringen trängde

indianerna närmare gränsen, och utbjödo det därigenom

övergivna landet till köp, ja till och med förklarade

det vara en patriots plikt att köpa det, då köpte

Madariaga det till ett synnerligen lågt pris och med lång

kredit. Det var hans livsuppgift att förvärva oerhört

stora egendomar och befolka dem med hjordar av

fullblodsdjur. Ibland, när han i Desnoyers sällskap

galopperade över sina omätliga fält, kunde han icke

undertrycka en känsla av stolthet."

"Är det sant, fransman, som man säger, att det långt

härifrån finnes riken, som icke äro större än mina gods.

Är det verkligen; sant?"

Fransmannen medgav det. Madariagas landområden

voro verkligen större än många furstendömen.

Detta medgivande försatte den okonstlade gamle

mannen i mycket gott humör, och han utropade i den för

honom helt naturliga cowboyjargongen!"

"Då skulle det alltså icke vara galet, om jag en

vacker dag gjorde mig till kung? Tänk, bara, fransman,

Don Madariaga den förste. Det värsta är bara, att jag

även skulle bli den siste. Ty "China" kommer aldrig

att skänka mig ©n son. Hon är en obrukbar ko."

Ryktet om hans besittningars oerhörda utbredning

och hans hjords storlek trängde till och med till Buenos

Ayres. Alla kände Madariaga till namnet, fastän

endast några få sett honom. När han var i huvudstaden,

förblev han på grund av sitt lantliga utseende

obeaktad; han hade samma byxor på sig, som han brukade

bära ute på fälten, och punchon var virad omkring

honom som en tät slöja, varöver ändarna på hans

halsduk reste sig, dessa besvärliga smycken, vilka hans

döttrar kärleksfullt knöt runt halsen på honom,

emedan han skulle se mera imponerande ut.

En dag infann han sig på en bureau, tillhörande en

av de rikaste köpmännen i huvudstaden. "Min herre,

jag vet, att ni behöver magra oxar för den europeiska

marknaden och skulle gärna vilja sälja några till eder."

Affärsmannen såg högdraget ner på den fattige cowboyen.

Han borde gå till någon av de anställda med

sin önskan, ty affärsmannen själv hade verkligen

annan användning för sin dyrbara tid. Men lantmannens

illmariga leende väckte köpmannens nyfikenhet: "Hur

många kan ni då sälja, min gode man?" "Ah, cirka

trettiotusen, min herre." Mera behövde den inbilske

köpmannen icke höra. Han sprang upp från sin plats

och erbjöd ivrigt den andre en stol. "Ni kan omöjligen

vara någon annan än Don Madariaga". "Till Guds

och eder tjänst," svarade Madariaga, såsom sed var

hos den spanska lantbefolkningen.

Det var det mest storartade ögonblicket i Madariagas

liv. I bankdirektörernas bureau bjödo biträdena

honom knappast en stol, tills härskaren bakom dörren

skulle vara benägen att mottaga honom. Men knappt

var hans namn nämnt, förrän direktören kom springande,

och de ohövliga biträdena voro högst förvånade

över att höra den enkla farmaren säga: "Jag har

kommit för att hämta trehundratusen pesos. Jag har mer

än tillräcklig betesmark och vill därför köpa mig en

eller ett par större boskapsfarmer."

Hans envisa och oberäkneliga karaktär tyngde

landets innevånare med en grym men på samma gång

godmodig tyranni. Ingen vagabond kom förbi farmen,

utan att bliva strängt förmanad av egendomens

innehavare.

"Berätta mig inga olyckshistorier, min vän," skällde

Madariaga, som om han ville bita honom. "Gå och

ät så mycket du kan, så att du är i stånd att fortsätta

din resa, -- men sluta med dina lögnhistorier."

Och han vände honom ryggen efter att hava givit honom

några pesos.

En gång blev han rasande, emedan en herde

förbrukade för mycket järntråd; alla bestulo honom, --

men nästa dag gav han en stor penningsumma som borgen

för en bekant, som icke var i stånd att betala sina

skulder. "Stackars karl, han har mindre tur än jag."

Då han på gatan fann skelettet av ett nyss dödat

får, var han utom sig av upphetsning. Det var icke

förlusten av fåret, som gjorde honom vred, utan att

man även stulit huden.

"Nöden har ingen lag, och köttet har Gud skapat till

näring åt människan, men huden....", och han rasade

mot denna uselhet och upprepade ständigt: "De

sakna religion och goda seder." Någon tid därefter

stulo några rövare köttet av tre kor och läto huden

ligga kvar, så synlig som möjligt. De sade farmaren

leende; "Sådant folk tycker jag om; de äro ärliga och

göra ingen orätt."

Hans outtröttliga centaurstyrka hade hjälpt honom

att göra landet folkrikare. Han var nyckfull, despotisk

och som alla sina landsmän lätt hängiven. Han hade

särskilt smak för kopparfärgade skönheter med sneda

ögon och blankt stripigt hår. Om Desnoyers såg

honom under en eller annan förevändning galoppera till

en grannfarm, brukade han leende säga: "Han söker

en ny herde, som om femton år skall arbeta för honom."

Farmens personal resonerade ofta över likheten

mellan farmaren själv och alla hans arbetare på gården,

överuppassaren, Celedonio, ett trettioårigt halvblod,

som alla avskydde för hans snålhets skull, kunde likaså

glädja sig över sin stora likhet med sin herre.

Nästan varje år infann sig en eller annan ful och

smutsig kvinna på farmen, ledande en liten bastard

med svarta ögon vid handen. Vanligtvis önskade hon

tala med egendomens innehavare själv; och han kom

i flesta fall i håg någon resa, vilken han för tio eller

tolv år sedan gjort, för att köpa kreatur.

"Kommer du ihåg, herre, att du tillbragte natten på

min farm, emedan floden hade stigit?"

Men "herren" kom absolut inte ihåg någonting. Men

en sorts instinkt gjorde honom uppmärksam på, att

kvinnan kanske ändå talade sanning." "Nåja, än sen

då?"

"Här är han, herre -- det är bättre för honom, att

växa upp till mam i din omgivning än någon

annanstans." Hon gjorde honom bekant med den lille

bastarden. Detta var blott en till, och denne erbjöds

honom av kvinnan med det största förtroende.

"Det var just den där bristen på religion och goda

seder." Sedan betvivlade han plötsligt kvinnans

sanningsenlighet. Varför skulle pojken just tillhöra honom.

Men denna tvekan dröjde vanligtvis endast kort tid.

"Det är min, gå med honom till de andra."

Modern gick lugnad sin väg; hon såg sitt barns

framtid säkrad, ty denne man hade ett lika otyglat

ädelmod som häftighet. Senare skulle pojken få ett

stycke jord och en flock kreatur.

Då adoptionerna blevo för många, kände Misia Petrona

sig föranledd till att protestera -- förresten den

enda protest hon uttalat i hela sitt liv; men centauren

fick henne snart att förskräckt tiga.

"Du vågar att beklaga dig över mig, du svaga ko.

Du, en kvinna, som bara har fött döttrar. Du skulle

skämmas över dig själv/*

Samma hand, som vårdslöst rullade ihop en bunt sedlar

till en liten kula och skänkte bort den utan att

veta vilken summa den innehöll, grep lika lätt efter

piskan, som hängde vid sadelknappen. Piskan syntes

vara bestämd för hästen, men den kom icke mindre

lätt till användning, om en av herdarna skulla väcka

sin husbondes vrede.

Han brukade lugna sig själv med tanken: "Jag

slår, eftersom jag har rättighet därtill."

Eri dag gjorde en man, som just erhållit ett slag,

ett steg tillbaka och grep efter sin kniv i fickan. "Du

får icke slå mig, herre -- jag är från Corrientes."

Madariaga stannade häpen. "Är det sant, att du icke

är född här? Då får jag icke slå dig. Här har du fem

pesos."

Då Desnoyers kom till farmen, förlorade Madariaga

översikten över antalet av de ynglingar, som enligt

gammal latinsk lag måste böja sig under hans vilja. Det

var så många, att det ofta rådde en förfärlig förvirring.

Fransmannen beundrade den gamles erfarna affärsblick.

Det var nog för honom att några ögonblick

mönstra en hjord, for att genast kunna beräkna

kreaturens antal. Han kunde med skenbar likgiltighet rida

runt en stor hjord behornade djur; då han plötsligt

utvalde några enskilda djur ur flocken, eftersom han

upptäckt att dessa voro sjuka. Med en köpare som

Madariaga, måste alla säljares tricks och knep stranda.

Inte mindre beundransvärd var hans lugn vid

olyckstillfällen. Det kunde hända att en torka plötsligt

mejade bort alla hans kreatur, så att lasndet liknade ett

stort slaktfält, överallt växte stora, svarta högar, och i

luften vimlade det av kråkor, som hade kommit milsvitt

ifrån i stora skaror; eller också hände det att en

oväntad köld betäckte alla hans marker med as, tusen,

femtusen, tiotusen eller kanske ännu flera djur

blevo dödade. Då utropade Madariaga resignerat:

"Å, vilken förlust. Utan sådana olycksfall, skulle

jorden vara ett paradis. Nu måste vi försöka att rädda

åtminstone huden."

Och han grälade över emigranternas falska stolthet

och de nya seder, vars skuld det var, att han icke fick

tillräckliga arbetskrafter för att draga av huden på

djuren, utan att tusenden gingo förlorade för honom.

Offrens benknotor täckte marken som vitaste snö. De

små vallgossarna gingo omkring och samlade kornas

skallar med de krokiga hornen och smyckade

ingångsportarna med dem. Detta var en lämplig dekoration,

som väckte intryck av en procession av grekiska lyror.

"Vi ha åtminstone tur, som hava fått behålla själva

landet," tillfogade farmaren.

Han var glad för att jaga omkring på sina omåttliga

egendomar, när de under det sena regnet började

grönska. Han hade faarit en av de första, som hade

förvandlat de oberörda öknarna till rik betesmark genom

odling av rikt alfalfa-gräs. Varest förr i världen

knappast ett djur funnit sin näring, där levde nu tre.

"Bordet är dukat", grinade Madariaga ofta, "nu måste vi

söka efter gäster". Och han fortfor att köpa kreatur

till ett löjligt billigt pris, som annars på andra

okultiverade trakter, icke skulle kunna leva. Men här hos

honom förstorade de hans rikedom oupphörligt.

En morgon räddade Desnoyers hans liv. Den

gamle farmaren hade höjt piskan mot en nyanställd

herde, vilken försvarade detta angrepp med att draga

kniv. Madariaga försvarade sig så gott han kunde,

men han var själv övertygad om, att i nästa minut få

dödsstöten; då kom Desnoyers, drog sin revolver och

avväpnade motståndaren.

"Tack så mycket, fransman", sade farmaren rörd. Du

duger verkligen till allting. Och jag kommer att

belöna dig. Från och med i dag kommer jag endast

att tilltala dig som en familjemedlem."

Desnoyers visste icke riktigt, vari detta tack, d. v. s.

att komma in i sin märkvärdige arbetsgivares familjeliv,

skulle bestå. Men hans ställning förbättrade sig

genast genom personliga ynnestbevis. Han behövde

icke mera äta i förvaltarebostaden, utan Madariaga höll

på, att Desnoyers skulle sitta vid hans eget bord. Så

blev denne införd i farmarens familjeliv.

Madariagas fru teg alltid i sin makes närvaro. Hon

var van att stiga upp mitt i natten för att övervaka

frukostdukningen för herdarna, att själv övertaga

utdelningen av skorpor och laga kaffet. Hon såg efter

de lata, pratande pigorna, som så gärna slösade bort

tiden i den närbelägna skogen. Även i köket regerade

hon med en husmors auktoritet. Men från den

minuten, då hon fick höra sin mans röst, försjönk hon

i en blyg tystnad. När hon satt till bords, riktade hon

sina stora uggleögon på honom och betraktade honom

med underdånig tillgivenhet. Desnoyers kände, att i

denna stumma beundran låg en stor häpnad över den

mer än sextioårige farmarens energi, som alltjämt

bragte nya innevånare till farmen och uppfostrade dem

där.

De två döttrarna, Luise och Elena emottogo den

nyankomne med begejstring. Han föreföll dem lämplig

att liva upp den entoniga underhållningen i matsalen,

som så ofta stördes genom deras faders häftiga

utbrott. Därtill kom, att han var från Paris. "Paris!"

suckade Elena, den yngre, och rullade med ögonen.

Och från den dagen blev Desnoyers rådfrågad vid valet

av nya kläder, som de köpte från Buenos Ayres.

Husets inre visade de båda generationernas olika

smak. Flickorna hade i sitt rum ställt några nätta

möbler mot de rämnande väggarna, och en trevlig

lampa stod där, som emellertid aldrig blev tänd.

Faderns bondska väsen störde ofta harmonien i det av de

båda systrarna så älskade och beundrade rummet. Han

slet upp deras matta med sina smutsiga stövlar, och

på det förgyllda bordet mitt i rummet brukade han

lägga sin piska. Majsprov ströddes ut över deras med

siden beklädda soffa, vilken de unga damerna på alla

vis sökte bibehålla, fastän man när som helst kunde

frukta, att den skulle rasa samman.

Bredvid ingången till matsalen stod en våg, och

Madariaga blev rasande, när hans döttrar bad honom

att i stället få placera den i ladugården. Han hade

inte lust att gå ut varenda gång, han önskade väga en

hud.

Man fick ett piano till farmen, och Elena tillbringade

sin tid med att förtvivlat öva sig på detta. "Himmel

och helvete! Tänk om hon spelar "jota" eller "pericon"

eller något annat spanskt stycke", och den förtvivlade

fadern gick ut för att i lugn och rö kunna njuta

sin middagslur på sin "puncho" under eucalyptusträdet.

Särskilt den yngre dottern, som han kallade för "Romantica",

var utsatt för hans vrede och hån. Varifrån

kunde hon hava fått sina svärmerier, som han och

"China" inte alls kände? På pianot voro noter uppstaplade.

I ena hörnet av det märkvärdiga vardagsrummet

stodo några trälådor, som farmens snickare hade

förvandlat till ett bokskåp.

"Titta, bara, fransman", hånade Madariaga. "Allt

detta äro romaner och dikteri Ingenting annat än lögn

och svindel!

Han själv hade sitt eget bibliotek, som var mycket

viktigare och mera berömt, och som icke tog så stor

plats; han hade smyckat det med vapen, kistor och

silversmidda kindben av tjurar. I detta lilla rum

förvarades kontrakt och dokument, som farmaren

betraktade med stor stolthet.

"Hör, hör på dessa underbara ting!" sade han till

Desnoyers, då han tog fram en av sina böcker. Den

innehöll stamträden av de berömda djur, som han

förbättrat -- ja, till och med diplom, som hans

aristokratiska djur erhållit. Han måste själv läsa innehållet,

ty han tillät icke en gång sin familj att röra vid dessa

dokument. Med glasögonen på näsan föreläste han

vart och ett djurs historia. "Diamant III, barnbarn av

Diamant I, som tillhörde kungen av England, och son

till Diamant II, som segrat i alla kapplöpningar!"

Hans "Diamant" hade kostat honom mycket pengar.

Farmens vackraste hästar, som erövrade ståtliga pris,

voro avkomlingar till "Diamant". "Denna häst hade

mera förstånd än en människa. Endast språket fattas

honom. Det är den, som står uppstoppad bredvid dörren

till vardagsrummet. Flickorna vill kasta ut den --

de skulle bara våga att röra den -- då skulle jag först

kasta ut dem.*"

Sedan fortfor han och föreläste en hel tjursläkts

historia, som innehöll framstående namn på romerska

konungar, djur, som den kloke farmaren hade förstått

att förvärva sig i England. Han hade aldrig förr

sett djuren, utan han hade begagnat sig av telegraf

för att överbjuda de brittiska godsägarna, som gärna

önskade behålla dessa värdefulla djur i sitt eget land.

Tack vare dessa stamdjur, som hade gjort farten över

oceanen i en lyx, som en förstaklass-passagerare, hade

det lyckats honom att vid utställningarna i Buenos Ayres

kunna presentera riktiga berg av kött, ätbara elefanter,

med länder, breda och glatta som ett polerat bord.

"Den här boken, den är värdefull! Inte sant

fransman? Den är mera värd än alla skildringar om

månen, havet, älskande och andra dumheter, som min

"Romantica" sätter in i rummen och som bara samla

damm."

Och han visade på de talrika diplom, som prydde

hans skrivbord, metallvaser och andra segertroféer,

som hans fullblodsdjur vunnit i alla möjliga tävlingar.

Luise, äldsta dottern, som på amerikanskt vis kallades

"Chicha" stod mera i gunst hos sin fader. "Hon är

helt och hållet min stackars "China"", sade han, "hon

är lika godmodig och har samma arbetslust, men hon

är mera dam". Desnoyers instämde i det allra sista

yttrandet, men annars tyckte han, att Madariagas

beskrivning var svag och ofullständig. Han kunde aldrig

medge, att den bleka, beskedliga flickan med de stora,

svarta ögonen och det barnsliga leendet hade den

minsta likhet med den ärevördiga matronan, som bragt

henne till världen.

"Chichas" högtidsstund var söndagsmässan. Denna

fordrade en tremilslång resa till grannbyn, och den

betydde en varje vecka återkommande beröring med folk,

som icjke liknade folket på farmen. En med fyra

hästar förspänd vagn förde senora och senoritas till

kyrkan. De voro iklädda de modernaste klädningar

och hattar, som de skaffat från Europa genom

förmedling av Buenos Ayres affärer. På "Chichas"

uppmätning åkte Desnoyers med och tog hand om hästarna.

Fadern stannade hemma och övervakade sina egendomar

i söndagsensamheten; han begagnade tillfället

för att på så sätt vinna en bättre överblick. Han var

mycket religiös, han talade ju också jämt och ständigt

om religion och goda seder -- hade han icke givit ut

tusende pesos för att hjälpa till att bygga kyrkan? En

man med hans förmögenhet behövde icke vara

underkastad samma förpliktelser som vem som helst.

Under söndagsfrukosten pratade de unga damerna

om de unga männens ur grannskapet personlighet och

förtjänster, vilka brukade vänta vid kyrkoporten för

att prata med de unga flickorna.

"Gör er inga dumma föreställningar, flickor", anmärkte

fadern. Tror ni verkligen, att de vilja ha er

Centauren Madariaga.

för att ni äro söta och eleganta? Allt vad de där

dumma gesällerna önska komma åt är gamle Madariagas

pesos, och när de först ha fått dem, så komma de säkerligen

blott att bestå er med en omgång prygel om dagen".

På farmen mottog man talrika besök, unga människor

från grannskapet kommo och hälsade på och

visade diverse fina konster och tricks på hästryggen.

De önskade att få tala med Julius Madariaga under

alla möjliga förevändningar, och begagnade samtidigt

tillfället att prata bort en stund med Chicha eller Elena.

Så var det åter andra unga män från Buenos Ayres*

som bad om nattlogi på farmen, som om de alldeles

händelsevis hade kommit förbi. Men då brummade

dön Madariaga: "Se där, där ha vi ännu en slarver,

som söker efter den spanske farmarens pengar. Om

hanr inte snart lagar sig härifrån, så kastar jag ut

honom."

Och friaren stannade inte länge på farmen, eftersom

patronens fientliga tystnad skrämde honom. Och denna

tystnad fortfor på det mest oroliga sätt, trots att

farmen icke längre erhöll något besök. Madariaga

förhöll sig alldeles tyst och lugn, och hela familjen,

Desnoyers medräknad, aktade och fruktade denna tystnad.

Madariaga åt med nedböjt huvud, och hans ansikte

låg i bistra veck. Ibland tittade han plötsligt

upp från sin mat, först såg han på Desnoyers, sedan på

Chicha för att slutligen fästa sina ögon på sin fru, som

ville han av henne fordra räkenskap över sakernas

ståndpunkt.

Hans "Romantica" existerade överhuvudtaget icke

alls för honom. Den enda notis han tog om henne var,

att han då och då gjorde en ironisk anmärkning, när

hon i solnedgången lutade sig mot dörrposten för att

betrakta aftonrodnaden, med den ena armbågen stödd

mot dörrkanten och med sin kind lutad i handen för

att på så sätt efterapa hållningen hos en viss vit dam,

som väntade på sina drömmars riddare; Elena hade

sett denna på ett vykort.

Desnoyers hade redan i fem år bott i deras hem, då

han en dag inträdde i sin arbetsgivares privatkontor.

Han hade tagit på sig den beslutsamma min, som en

blygsam person brukar antaga, då han plötsligt har

fattat ett beslut.

"Herr Julius, vi måste ordna våra mellanhavanden,

jag önskar lämna min plats!" Madariaga såg knipslugt

på honom: "Lämna er plats? Vad vill det säga? Varför?"

Men han väntade förgäves på ett svar. Fransmannen

stammade en ramsa osammanhängande förklaringar. "Jag

går, jag måste gå."

"A, du tjuv, du falska profet", skrek farmaren med

stentorsröst:

Men Desnoyers darrade icke vid denna förolämpning.

Han hade ofta hört, hur hans arbetsgivare hade

använt sig av liknande uttryck, då haaii ville driva med

någon, eller då han kivades rned någon boskapsherde.

"O, du tjuv, du falska profet. Tror du inte, att jag

vet varför du vill gå din väg. Tror du inte, att gamle

Madariaga har sett dina längtansfulla blickar på min

dotter, den döda flugan, sett, hur ni i närvaro av den

stackars China, som med sitt blinda förstånd icke lägger

märke till någonting tryckt varandras händer? Gör

icke sådana där dumma pojkstreck, fransman. Jag

tror, att du är i stånd till att äga hälften av den gamle

spanjorens pesos, och sedan säga, att du förtjänat dem

i Amerika."

Och under det han skrikande och nästan tjutande

stötte fram detta, hade han gripit tag i sin piska och

stötte med sådan ihärdighet dess skaft i förvaltarens

mage, att det var svårt att säga, om det skulle betyda

fientliga eller vänskapliga avsikter.

"För den skull har jag ju också kommit för att ta

avsked från eder", sade Desnoyers högmodigt, "jag

vet, att min kärlek är dåraktig, och önskar därför gå

min väg."

"Ni skulle vilja gå?" flämtade farmaren, "ni tror, att

var och en kan göra, vad som faller honom in här. Nej,

min gunstig herre, här är det gamle Madariaga ensam

som befaller, och han befaller dig att stanna. Å, dessa

kvinnor. De duga inte till någonting annat än att stifta

fiendskap på liv och död mellan männen. Och ändå

kunna vi icke leva utan dem.**

Han gick flera gånger fram och tillbaka i rummet,

som om han sedan sina senast uttalade ord, tänkte på

någonting helt annat, än vad han just yttrat. Med en

obehaglig känsla såg Desnoyers på piskan, som hängde

i den andres hand. Skulle kanske Madariaga våga

försöket att slå honom, som han brukade göra med

herdarna? Han tvekade, om han i så fall skulle sätta sig

till motvärn mot denne man, som alltid hade behandlat

honom med välvilja, eller om han skulle smyga sig

iväg under det att den andre vände ryggen till; då

ställde sig farmaren plötsligt mitt framför honom och

frågade:

"Älskar du henne verkligen? Är du säker på, att

hon älskar dig? Tänk noga på, vad du säger. Ty

kärleken är blind och bedrager. Då jag gifte mig med

min "China" var jeg också ynkligt förälskad i hensne.

Älskar du henne ärligt och uppriktigt? Gott, så tag

henne, din förbaskade fransman. Någon måste ju

dock till slut ta henne. -- Måtte hon bara inte vara.

ett så godmodigt kräk, som hennes mor. Sörj för, att

jag får famnen full utav barnbarn."

I denna önskan, som endast kunde uttalas av en med

boskapshjordar förtrogen person, stack åter den gamle

djuruppfödaren fram, sådan som han var. Och liksom

om han tyckte det var nödvändigt att bättra upp sitt

samtycke något, tillfogade han: "Jag gör allt detta

bara, för att jag tycker så bra om dig -- och jag kan

också tycka om dig, därför att du är en allvarlig man."

Visserligen visste fransmannen inte riktigt, vari nu

egentligen denna mycket uppskattade allvarlighet bestod.

Vid sitt bröllop tänkte Desnoyers ofta på sin mor.

Om den gamla damen bara hade kunnat vara närvarande

vid denna hans livs stora lyckodag. Men hon hade dött

ett år tidigare i den lyckliga tron, att hennes

son var oerhört rik, därför att han, av den lön, som

han fick av farmaren varje månad, hade skickat henne

sextio pesos.

Att Desnoyers nu hade blivit medlem av familjen,

möjliggjorde för fadern att numera ägna mindre

uppmärksamhet åt farmens förvaltning.

Stadslivet med alla dess nöjen och fallgropar, som

Madariaga hittills ännu icke hade prövat på, lockade

honom nu alltmera; han började att tala föraktligt om

de tarvligt klädda lantfruarna, som framkallade

motvilja hos honom. Han hade lagt av sin cowboydräkt

och kände en barnslig tillfredsställelse över sina nya

kostymer, i vilka en huvudstadsskräddare försökte att

kläda upp honom. Då Elena gjorde försök att vilja

följa honom till Buenos Ayres, slingrade han sig undan

från henne, i det han skyllde på några viktiga affärer."

Nej, gå med mor."

Hans egendomars och boskaps öden bekymrade honom

föga. Hans förmögenhet var i goda händer, då

den förvaltades av Desnoyers."

"Han är en allvarlig man", sade den gamle spanjoren

åter och åter till sin i matrummet församlade

familj, "lika allvarlig, som jag själv... Honom kan

ingen lura." Med tiden insåg fransmannen, att med

detta allvar, som hans svärfar ständigt talade om,

menades hans karaktärsstyrka. Efter sin frivilligt angivna

förklaring hade Madariaga redan första dagen, som

han hade haft att göra med Desnoyers, i honom

igenkänt en natur, som var lik hans egen, men hårdare

och kanske fastare och som icke visade den andres

larmande egenheter. Därför hade han också i sitt

uppförande mot honom, gjort sig alldeles särskild möda;

han hade förutsett, att en brytning mellan dem, måste

vara oåterkallelig. Den enda meningsskiljaktighet,

mellan dem berörde de av Madariaga under hans ledning

använda oregelbundna metoderna för utgifterna.

Sedan hans svärson förvaltade farmen, arbetade folket

flitigare och billigare, och det behövdes intet pådrivande

med hårda ord eller kraftåtgärder; korta befallningar

och hans närvaro voro tillräckliga för att hålla

arbetet i gång.

Den gamle mannen var den ende, som försvarade

det nyckfulla systemet att utdela slag och sedan försöka

gottgöra dem med gåvor. Han opponerade sig mot

införandet av en verkligt noggrann, så att säga

mekanisk förvaltning, som alltid förblev densamma och

varken företedde godtyckliga extravaganser eller

högmodigt tyranni. Mycket ofta förekom det, att någon

av halvblodsherdarna, som den elaka, offentliga

meningen påstod vara nära besläktade med farmaren,

anmälde sig hos Desnoyers: "Herr förvaltare, den

gamle herrn har sagt, att ni skall giva mig fem pesos."

Förvaltaren vägrade, och detta medförde snart att

Madariaga rasande kom springande; men han erinrade

sig, att hans svärsons dispositioner ju ändå gällde lika

mycket som hans egna, och stämde ned tonen.

"Jag tycker om dig minK son, men här har ingen

mera att säga till om än jag. O, fransman du är som

alla dina landsmän. När ni en gång har fått en

cen-time i klorna, vandrar den till något gömställe, och

ingen makt i världen kan åter locka den fram i

dagsljuset, om man så korsfäste eder. Sade jag fem

pesos? Giv honom tio, jag har bestämt det, och det är

tillräckligt."

Fransmannen ryckte på axlarna och betalade, under

det att hans svärfar tillfredsställd och triumferande

gav sig iväg till Buenos Ayres. Det var nog ändå bäst,

att då och då låta förstå, att farmen alltjämt befann

sig i den gamle spanjorens ägo.

Då han återvände från en av dessa resor, medförde

han en ung tysk, som om den gamle talade sanning,

kunde göra allting och kände till allting. Hans svärson

arbetade nog alldeles för mycket. Den här Karl Hartrott

skulle hjälpa honom med bokhålleriet.

Desnoyers fann sig utan protest i den nya situationen,

och efter några dagar erfor han till och med en växande

uppskattning för den nya medhjälparen.

Det gjorde ingenting, att de tillhörde två mot

varandra fientliga nationer. De voro goda vänner, och

denne Karl var en underordnad, som förtjänade all

aktning. Han höll sina gelikar på avstånd och var

hård och oeftergivlig mot sina underordnade. Han

tycktes koncentrera hela sin begåvning och all sin

duglighet på sin tjänst och på sina överordnades

beundran. Knappast hade Madariaga öppnat sin mun,

förrän tysken förekom hans ord, och började samtyckande

att nicka med huvudet. Då den gamle sade någonting

lustigt, utbröt hans underordnade i ett högt skallande

skratt. I Desnoyers närhet tycktes han vara mera

tystlåten; ofta arbetade han timtal utan en enda paus.

Så snart han såg, att förvaltaren trädde in på kontoret,

ilade han emot honom och intog med militärisk position

givaktställning. Han var alltid beredd att göra någonting,

utan särskilt uppdrag observerade han arbetarna

och rapporterade deras misstag och slarv. Denna

del av hans företagsamhet var inte särdeles omtyckt

av hans chef, men denne tog allt som intresse för

farmens skötsel.

Den gamle skröt så triumferande med sitt nya förvärv,

att han tvingade sin svärson till liknande försäkringar.

"En användbar karl, inte sant? Dessa gröngölingar

från Tyskland arbeta bra, veta mycket och kosta litet.

Och därtill äro de så disciplinerade och fogliga. Det gör

mig ont, att jag är tvungen att berömma honom, därför

att du i är fransman, och därför att ditt folk i tyskarna

äger en mäktig fiende. Hans folk är utav en seg ras."

Desnoyers svarade endast med en likgiltig axelryckning.

Hans land låg så långt avlägset, och Tyskland

var icke mindre långt härifrån. Nu voro de ju båda

argentinare och borde intressera sig för det nuvarande

i stället för att bekymra sig om det förgångna.

"Och så äga de så litet stolthet," hånade Madariaga

i ironisk ton. "Var och en av dessa gröngölingar sopar

butiken så länge han är lärling i huvudstaden, lagar

mat, sköter bokföringen, expedierar kunderna, skriver

maskin, översätter till fyra eller fem olika språk och

gör ägarens hustru sin kur, som om hon vore en förnäm

dam -- och allt detta för 25 pesos i månaden. Vem

kan konkurrera med ett sådant folk. Du, fransman

är som jag, och skulle hellre dö utav hunger än att

sköta sådana betjäntsysslor. Men hör på, just för den

skull komma de att bliva ett fruktansvärt folk." Efter

kort eftertanke tillfogade farmaren:

"Kanske äro de inte alls så goda, som de se ut. Se

bara, hur de behandlade sina underordnade. Må vara,

att de endast hyckla den enfald, som fattas er, kanske

säga de för sig själva: "Vänta bara tills det blir min

tur, så skall jag ge tredubbelt igen."

Så tycktes han plötsligt ångra sin misstanke: "I

varje fall är denne man en fattig pojke, ett obetydligt

dumhuvud, som, så fort han säger något, gapar som en

f lugf ångare. Han påstår, att han härstammar f rams en

förnäm familj -- men vet man överhuvudtaget något

om dessa gröngölingar? Vi påstå ju alla, då vi halvdöda

komma till Amerika, att vi äro furstesöner."

Madariaga duade sin teutoniske skattmästare men

inte av tacksamhet, som haix på sin tid gjort med

Desnoyers, utan för att låta Karl känna sin underordnade

ställning. Han hade även infört honom i sin familj,

men endast därför, att han skulle giva den yngsta

dottern pianolektioner. "Romantica" stod icke mera i

porten i skymningen för att betrakta solnedgången. När

Karl hade slutat sitt arbete på kontoret kom han in

och satte sig bredvid Elena, vilken klinkade på med

ett tålamod, som var värt ett bättre ändamål. Efter

lektionens slut brukade tysken sjunga stycken ur

Wagner-operor, med det resultat, att Madariaga med

cigarren i munnen insomnade i sin länstol.

Under tiden iakttog Elena med växande intresse den

sjungande "Gringon". Han var visserligen inte den av

den ädla damen väntade riddaren i hennes drömmar,

snarare var han en tjänare, en tjock, stor, blond

emigrant med rödaktigt hår och kalvögon, i vilka en evig

fruktan för, att han icke skulle vara av samma mening

som sin chef, speglade sig. Men Elena upptäckte för

varje dag något nytt hos honom, varför hennes första

intryck mer och mer försvann. Hans kvinnliga

blondhet, som inte ens solbrännan hade kunnat utplåna,

hans alltid krigiska utseende, vilket hans mustasch

förorsakade, den grace med vilken han besteg hästen,

trubadurminen, som han antog, när han med sin ganska

svaga tenor sjöng sentimentala romanser, vilkas text

hon icke förstod, allt detta började mer och mer

intressera henne.

En kväll just innan kvällsmaten förkunnade den lätt

emottagliga flickan med feberaktig upphetsning, att

hon gjort en stor upptäckt: "Pappa, Karl är av hög

börd, han tillhör en adelsfamilj."

Farmaren visade med en avvärjande gest sin

likgiltighet. Han hade just idag förargat sig över flera

olika saker, och nu på kvällen kände han en önskan

att få utgjuta sin vrede, som redan sedan hans sista

resa till Buenos Ayres sjöd inom honom, och han

avbröt sångaren:

"Hör på, Gringo. Vad är det för dumheter, som du

berättar min flicka om din höga börd?"

Karl lämnade pianot för att innan han svarade, intaga

sin mest militäriska hållning. Han var fortfarande

så fängslad av det han nyss sjungit, att han liknade en

Lohengrin, som just står i begrepp att avslöja sitt livs

hemlighet. Hans far var general von Hartrott, en av

kommendanterna från kriget 1870, kejsaren själv hade

genom att förläna denne en titel belönat hans trogna

tjänster, och en av hans farbröder var geheimeråd i

Preussen. Hans äldre broder tillhörde de förnämsta

regementenas officerskår. Själv hade han som

löjtnant burit värja. Madariaga, trött på så mycken

storhet, avbröt honom med orden: "Det är lögn, det är

bara dumheter och skryt/* Vad inbillade sig väl denne

gringo, som tänkte tala med honom om adel. Madariaga

hade lämnat Europa vid helt unga år och hade

helt och hållet blivit en demokratisk amerikan, och

fastän han överhuvudtaget ansåg adeln som omodern och

oförståndig, påstod han ändå med stolthet, att den

enda verkliga adeln fanns i Spanien. Han ville gärna

medge, att tyskarna intog första platsen då det gällde

mekaniska uppfinningar och djuravel, men grevarna och

baronerna i det där landet föreföllo honom alla oäkta.

"Det är bara dumheter allt ditt prat,*" frustade han.

"I edert land finnes det ingen adel och själv har du

aldrig haft så mycket som fem pesos i fickan. Om

du det hade haft, skulle du aldrig ha kommit hit för

att här spela kavaljer för kvinnor, vilka -- nå, du vet

lika bra som jag, vad de äro för sorts kvinnor."

Till Desnoyers stora förvåning lät tysken lugnt denna

förolämpning gå ut över sig och nickade samtyckande

till den gamles sista ord.

"Om det bara fanns en enda liten smula sanning i

ditt skryt med din titel," fortfor Madariaga obevekligt,"

och din värja och din uniform. Varför har du

kommit hit? Vad i all världen har du egentligen

förbrutit i ditt hemland, eftersom du varit tvungen att

övergiva det?"

Karl hängde med huvudet, förvirrad och stammande.

"Pappa, pappa," bad Elena, "den stackars gossen.

Hur kan du förolämpa honom så, bara för att han är

fattig."

Och hon kände djup tacksamhet, då hennes svåger

lade bort sin vanliga tillbakadragenhet och kom tysken

till hjälp.

"Visst är han en bra pojke", sade Madariaga härpå,

som om han ville ursäkta sig, "men han kominer från

ett land, som jag inte kan lida."

Då Desnoyers några dagar senare företog en resa

till Buenos Ayres, fann han förklaringen till den gamle

mannens vrede.... Det tycktes, som om Madariaga

under några månader hade slösat pengar på och även

varit älskare till en tysk primadonna, som i sällskap

med en italiensk kollega från operan hade kommit till

Amerika. Hon hade rekommenderat Karl, en olycklig

landsman, som efter att hava genomkorsat en stor

del av kontinenten, som en slags sångare hade slutit

sig till hennes beundrande hov. Madariaga hade för

denne oskyldiga kurtisans skull glatt utbetalat

åtskilliga tusen pesos. I denna nya tillvaro, mitt ibland

storstadens förlustelser hade hani gripits av en barnslig

lycka tills han en vacker dag upptäckte, att denna dam,

då han var frånvarande, förde en helt annan tillvaro,

och att hon tillsammans med snyltgästerna i sitt följe,

gjorde sig lustig över honom. Då hade den gamle

blivit vred och tagit avsked av henne, varvid det även

hade vankats slag och sönderbrutna möbler.

Detta skulle bliva hans långa kärlekshistorias sista

äventyr. Desnoyers trodde på denna hans föresats

eftersom Madariaga för första gången erkände sin! höga

ålder. Han hade icke för avsikt att återvända till

huvudstaden. Där var allting bara falsk förgyllning.

Lantlivet i familjens sköte och sann välgörenhet mot de

fattiga var det enda rätta, och den förskräcklige

centauern ville i fortsättningen upprätthålla värdigheten

och kyskheten hos en sjuttiafemåring, som icke mena är

mottaglig för några som helst frestelser.

Efter uppträdet med Karl hade han höjt dennes lön

för att som vanligt dölja verkningarna av sitt

vredesutbrott genom sitt ädelmod. Men han kunde icke

glömma sin underordnades börd, vilken han också åter

och åter gjorde till föremål för sina skämt. Detta skryt

hade påmint honom om stamträden till hans berömda,

prisbelönta kreatur. Tysken; var en "karl med stamträd"

och åter och åter tilltalade han honom med detta

öknamn. Då han om sommarkvällarna satt under tälttaket

i skötet av sin familj, mönstrade han sina anhöriga

med en sorts patriarkalisk förtjusning. I aftonens

stillhet hördes insekternas surrande och grodornas

kväkande. Från de avlägsna farmerna hördes herdarnas

sång, under det de tillredde sin kvällsmåltid. Det var

skördetid, och massor av invandrade hade funnit

arbete vid den nu förestående skörden.

Madariaga hade lärt känna mången påfrestande dag,

krig och våldsamheter. Då han anlände till Sydamerika

hade han upplevat Rosa"s sista års våldsamma herravälde.

Han talade gärna om de olika nationella uppror

i provinserna, i vilka han hade deltagit. Men allt

det där var nu över och skulle aldrig mera återkomma.

Nu var fredens, arbetets och överflödens tid kommen.

"Tänk bara, fransman," sade han, under det han med

rökmolnen från sin cigarr sökte driva moskiterna på

flykt, "jag är spanjor, du är fransman, Karl är tysk,

mina döttrar argentinskor kocken är ryss, tjänsteflickorna

äro från China, Galicien eller Italien, och till

och med bland herdarna finnes en mängd olika folkslag

med de mest olikartade lagar. Och alla leva vi i

sämja med varandra. I Europa skulle vi antagligen

alla varit invecklade i stora stridigheter, men här äro vi

alla ense.

Det beredde honom stor glädje att lyssna till

arbetarnas sång. Italienska visor ackompanjerades med

mandolin; till spanska gitarrer sjöngo vilda röster sånger

med kreolska rim om kärlek och död.

"Det är en verklig Noas ark här", skröt patriarken,

"han menar väl Babels torn", tänkte Desnoyers, "men

för den gamle mannen är ju allting detsamma."

Han pratade vidare. "Jag tror, att de vilja leva så,

därför att det i denna del av världen inte finnes någon

härskare och endast en helt liten armé, och därför att

människorna endast hava tanke för, huru de, tack vare

sitt arbete, skola kunna roa sig så mycket som möjligt.

Mein jag tror också, att de därför leva så fredligt,

och att det finnes så riklig mängd av allting, att var

och en får sin del. Hur fort skulle vi inte gripa till

vapen, om det fanns mindre livsmedel än människor."

Återigen försjönk han i en eftertänksam tystnad för att

kort därpå förkunna resultatet av detta begrundande:

"Det må nu vara hur som helst härmed, men man

måste medgiva, att livet här är mycket lugnare än

någon annanstans i världen. Människorna bliva här tagna

för vad de äro, och blanda sig med varandra utan att

tänka på, från vilket land den andre kommer. Hit

kommer inte folk för att döda andra, som de inte alls

känna, och vilkas enda förbrytelse består däri, att de

härstamma från ett fientligt sinnat land. Människan är

överallt ett odjur. Det vet jag. Men han har här

tillräckligt att äta, kan sträcka ut sig, därför att han har

mera mark, än han behöver och han är lika nöjd som

en välfödd hund. Överallt annorstädes finnes det för

många. De leva i hopar, stå i vägen för varandra och

överfalla varandra utan ringaste mening. Låt oss utbringa

ett leve för freden, fransman, och för det lugna

gemytliga livet, där människan kan leva behagligt och

icke löper fara för att bliva dödad av någon, som hon

varken känner eller förstår, och på grund av angelägenheter,

som i själva verket inte alls angår henne, där är

hennes sanna, verkliga fosterland."

Och som om det skulle vara ett eko till dessa lantligt

idylliska betraktelser, satte sig Karl till pianot och

började med låg stämma sjunga en hymn av Beethoven:

Vi bedja för livets lycka en bön,

vi bedja för frihet på jord

Fred. Några dagar senare kom Desnoyers bittert att

tänka på den gamle mannens illusion, ty kriget hade

brutit ut, ett husligt krig bröt ut i det fredliga

farmarlivet.

"Fort, fort, herr förvaltare, den gamle herrn har

dragit kniven och vill döda tysken." Och Desnoyers

skyndade vid detta herdens utrop ut ur kontoret.

Madariaga stapplade med kniven i hand efter Karl,

snubblande över allt, som fanns i hans väg; den enda, som

vågade att hålla fast honom och avväpna honom, var

hans svärson.

"Den där oförskämde karlen med stamträdet", röt

den dödsbleke gamle mannen, som vred sig i Desnoyers

starka omfamning. "Halvt uthungrad är han och

tänker inte på något annat än att bliva upptagen i mitt

hus och taga ifrån mig min dotter och mina pesos. Låt

mig bli fri, säger jag dig, släpp mig, så att jag kan döda

honom."

Och för att befria sig från Desnoyers började han att

förklara anledningen till tvisten. Fransmannen hade

han accepterat som svärson i sitt hus, endast därför

att han tyckte om den ärlige och beskedlige människans

allvar. Men denna sjungande karl med sitt stamträd

och alla sina later -- honom hade han fått från --

nåja, han ville inte säga från vem. -- Och fransmannen,

som mycket bra visste, hur Karl blivit bekant med

Madariaga, låtsades, som om han ingenting visste

därom. Under detta samtal hade tysken hunnit fly, och

farmaren lät sig ledas in i huset. Därunder berättade

han hela tiden, att han ville ge den romantiska

flickan en ordentlig avbasning, och även "China" skulle

få en, därför att hon icke hade talat om för honom

någonting av deras kärleksaffärer. Han hade överraskat

dottern och gröngölingen, då de i en loge i närheten

av huset hållande varandras händer kysste varandra.

"Han är på jakt efter mina pesos," tjöt fadern

rasande, "han inriktar sig på att på den gamle mannens

bekostnad bliva rik här i Amerika. Det är orsaken till

hans kryperi och eviga sjungande. Och denna adel.

Den bedragaren. En sådan musikant. Och han upprepade

ordet musikant med så stort förakt, som om det vore

roten och upphovet till hela eländet.

Beslutsamt gjorde Desnoyers med några ord slut på

tvisten. Under det att svågern skyddade hennes

återtåg, hade "Romantica" sökt sin tillflykt i ett av

gavelrummen. Där klamrade hon sig fast vid sin mor

och suckade och jämrade sig. "Å, den stackars

människan. Alla, alla äro emot honom." Under tiden

gjorde hennes syster vad som stod i hennes makt för att

inverka på den rasande gamle mannen på kontoret,

under det att Desnoyers gick för att söka efter karlen.

Då han fann honom, och såg att denne ännu icke hade

hämtat sig från denna förfärliga överraskning, gav han

honom en häst och tillrådde honom att snarast möjligt

begiva sig till närmaste järnvägsstation.

Ehuru tysken snart var långt borta från farmen,

förblev han inte länge ensam. Efter få dagar följde

"Romantica" honom. Isoide gick på spaning efter riddare

Tristan. Madariagas förtvivlan över denna händelse

fick dock inte så häftigt utbrott, som Desnoyers skulle

hava förmodat. Däremot såg han för första gången den

gamle gråta. Hans ålderdoms munterhet och kraft

hade plötsligt övergivet honom. Inom loppet av en

timma hade han blivit tio år äldre. Bruten och

skakande som ett barn omfamnade han Desnoyers och

fuktade hans hals med sina tårar.

"Han har stulit min dotter. Denna avkomma av en

spyfluga har tagit henne från mig." Därvid hopade

han icke alla förebråelser på "China". Hani grät med

henne och sade åter och åter, som om han ville trösta

henne genom en öppen bekännelse:

"Det är min skull -- allt sker för mina stora

synders skull."

För Desnoyers började nu en tid av svårigheter och

konflikter. Vid ett av sina besök i huvudstaden

anförtrodde flyktingarna sig åt hans barmhärtighet och

tiggde om hans skydd. "Romantica" grät och förklarade

att endast hennes svåger, "världens ridderligaste man"

kunde rädda henne. Karl såg upp till honom som en

trogen hund, som litar på sin husbonde. Vid varje resa,

som han företog till huvudstaden, upprepades dessa

försök. Och då han sedan återvände till farmen, fann

han den gamle mannen vid dåligt lynne och brummande

för sig själv, som om han varsnade en, osynlig

fara. Desnoyers hörde hur han åter och åter gnällde.

"Det är mitt straff, straffet för mina synder."

Minnena av de ovärdiga omständigheter, under vilka

han gjort Karls bekantskap, innan han infört honom l

sitt hem, kvalde den gamle centauern med samvetsförebråelser.

Mången gång sadlade han på eftermiddagen

sin häst och galopperade iväg till grannbyn. Men han

uppsökte därstädes icke som i vanliga fall gästvänliga

farmare. Han behövde kyrkans tröst, och talade med

helgonbilderna, som, då han ju hade givit ut så

många pengar för dem, endast vore där för hans skull:

"För min synds skull, för mina stora synders skull. ."

Trots dessa självförebråelser, kunde den gamle

ångerfulle mannen endast med största ansträngningar

förmås till någon försoning. Då fransmannen tillrådde

honom att vidtaga åtgärder för ett giftermål för att

därigenom legalisera förhållandet, ville han icke veta

något av det.

"Gör vad du anser för att vara det bästa, men säg

ingenting till mig om den saken."

Flera månader förgingo. En dag närmade fransmannen

sig den gamle och sade med ett hemlighetsfullt

leende: "Elena har fått en liten son, och kallar honom

Julius efter dig."

"Och du," sade farmaren hotande, "din store slyngel

och din svaga ko till maka, ni våga lugnt fortsätta

att leva utan att skänka mig ett barnbarn. Ack,

fransman, just därför komma tyskarna till sist att helt och

hållet överväldiga eder. Det kan du se bara härav.

Denne tyske bandit har fått en son, under det att du

efter fyra års äktenskap inte fått någon. Jag vill ha

ett barnbarn, förstår du." För att trösta sig över att

inga barn lekte i hans hem gick han till sin uppassare

Celedonio, varest en hel skara av små halvblod darrande

och förhoppningsfullt omringade honom.

En vacker dag dog "China". Stackars Misia Petrona

gick lika tyst bort som hon hade levat och försökte till

och med under sin sista timme att spara sin man alla

obehagligheter; med en bönfallande blick bad hon om

ursäkt för det besvär, som hennes död kunde förorsaka.

Elena kom till farmen för att få se sin moders

lik, och Desnoyers, som bakom hennes fars rygg hade

understött dem under mer än ett års tid, bad vid detta

tillfälle om den gamles förlåtelse.

"Nå ja, jag skall förlåta henne," sade han slutligen,

"jag skall göra det för min stackars hustrus skull och

för din skull. Hon kan få stanna här på farmen och

den oförskämde gringon kan också få komma hit."

Men han ville inte ha något att göra med dem.

Tysken fick vara under Desnoyers kommando, och de

måste bo på förvaltarebostället, som om de alls inte

tillhörde familjen. Han skulle aldrig säga ett ord till

karlen.

Men knappt hade tysken kommit tillbaka, förrän

han utdelade befallningar till honom i rå ton som till

en främmande. En annan gång åter gick han förbi

honom, som om han inte alls kände honom. Träffade

den gamle mannen Elena hos sin äldre dotter, gick han

förbi utan att tala med henne.

Förgäves utnyttjade "Romantica", som genom sitt

moderskap hade blivit mycket förändrad, varje tillfälle

att ställa sitt barn i hans väg, och ropade ofta

högt: "Julius, Julius."

"Den där sjungande gringons bortbyting, en sådan

morot med ett ansikte som en flådd get. Den skulle

vara mitt barnbarn? Nej, jag föredrar Celedonios."

Och för att göra sin protest ännu tydligare, gick han

till sin uppassare och kastade hela händer fulla av

pesos mitt in ibland den svarthyade barnskaran.

Efter sju års giftermål kände även Desnoyers fru,

att hon skulle bliva mor. Hennes syster hade redan tre

söner, men vad betydde de för Madariaga mot den

ende, som Luise väntade. "Det kommer att bliva en

pojke," förkunnade Madariaga med bestämdhet, "ty

jag behöver en. Han skall få namnet Julius, och jag

hoppas, att han skall komma att likna min avlidna fru."

Sedan den sistnämnda dött, kallade han henne inte

längre China. Det var nästan, som om han kände en

försenad kärlek för den blyga, tigande kvinna, som

under sin levnad hade uthärdat så mycket från hans sida.

Nu talade han jämt och ständigt om sin "stackars döda

hustru".

Hans önskan blev uppfylld. Luise födde en pojke,

vilken fick namnet Julius, och fastän man i de ännu

otydliga ansiktsdragen icke kunde fastställa någon

särskild likhet med hans mormor, så hade han dock

svart hår, mörka ögon och olivfärgad hy. Madariaga

hälsade honom välkommen: "Jo, det är verkligen mitt

barnbarn."

Hans glädje gjorde honom så ädel, att han till och

med tillät tysken att deltaga i dophögtidligheten.

Då Julius Desnoyers var två år gammal, gjorde hans

morfar en rundtur på sina ägor och hade honom framför

sig i sadeln. Han red från farm till farm för att

visa honom för den rödhyade befolkningen, som en

gammal härskare föreställer sin arvinge.

Senare, när barnet lärt sig tala, pratade den gamle

mannen i timtal med honom i skuggan av eucalyptusträdet.

Hos Madariaga började redan en lätt minnesförlust

att visa sig. Visserligen förföll han inte helt och hållet

till ålderdomssvaghet, men hans motsägelselusta verkade

redan rätt barnslig. Till och med när han var i mild

sinnesstämning, motsade han alla och försökte reta sina

närmaste.

"Kom hit, din falske profet", sade han till Julius,

"du är en fransman."

Barnbarnet protesterade, som om man hade förolämpat

det, Hans mor hade sagt till honom, att han var

argentinare, och hans far hade för att glädja morfadern

även tillfogat, att han var spanjor.

"Nå ja, om du inte är någon fransman, så skrik: "Ner

med Napoleon." Och han såg sig omkring, för

att se om icke möjligtvis Desnoyers var i närheten, ty

han trodde, att det skulle förarga honom. Men svärsonen

gick lugnt sin väg och ryckte på axlarna.

"Ner med Napoleon", skrek Julius.

Och den lille sträckte ut handen, medan morfadern

sökte i fickorna.

Karls söner -- de voro redan fyra till antalet --

brukade blygt omsvärma sin morfader och på något

avstånd snålt se på denna generositet. För att stå i

gunst hos den gamle kommo de en dag, då de sågo,

att han var ensam, långsamt fram till honom och ropade

i korus: "Ned med Napoleon, ned med Napoleon."

"Ni fräcka gringos", skällde den gamle. "Det har

eder oförskämde fader lärt eder. Jag kommer att jaga

bort eder med en niosvansad katt. Hur kan det falla

eder in, att förolämpa den store Napoleon."

Om han också kunde tåla den blonda skaran, så tillät

han den dock icke den ringaste förtrolighet. Desnoyers

och hans fru måste ofta hjälpa de små och grälade på

morfadern för hans orättvisa. Om den gamle farmaren

blev alltför förargad, gick han till sin trogne Celedonio,

hans bästa åhörare, som aldrig svarade något annat än:

"Ja, herre, så är det."

"Det finns ingen orsak att gräla på dem", medgav

den gamle, "men jag kan icke tåla dem. Dessutom

likna de sin far så förfärligt; så blonda, med hår så

rött som morötter, och de båda äldsta ha glasögon, som

om de vore notarier. Med sina rysliga glasögon se

de inte ut som ärligt folk utan som hajar."

Madariaga hade aldrig sett någon haj, men han

föreställde sig, utan att veta varför, att de hade ögon så

stora och runda som tekoppar.

Redan vid 8 års ålder, var Julius en utmärkt

gymnast. "Till häst, min herre", brukade hans morfar säga,

och så foro de iväg med blixtens hastighet över fälten.

Den "lille ryttaren", som var stolt över denna sin titel,

lydde i allt sin läromästare, och lärde sig snart att kasta

lasson över tjurarna, så att de blevo liggande bundna

och maktlösa. Ofta föll han av hästen, när han lät

sin ponny hoppa över en djup klyfta, men han klättrade

alltid glad och oskadd upp igen.

"Bravo, min duktige cowboy", utropade hans morfader

då, stolt över pojkens bragd. "Här har du fem

pesos, så att du kan uppvakta din China med ett nytt

förkläde."

Den gamle reflekterade i sin tilltagande minnessvaghet

icke över pojkens ålder, och den lille ryttaren undrade

när han fick så mycket pengar, vad som egentligen

menades med en China, och varför han skulle

slösa en så dyrbar gåva på henne.

Slutligen såg sig Desnoyers tvungen till att indraga

dessa farliga lektioner. Det visade sig ju fullkomligt

lönlöst att hava lärare för pojken eller att skicka honom

till byskolan; Madariaga stal helt enkelt sin dotterson

för att tillsammans med honom flyga över slätterna.

Och därför, då sonen fyllt sitt elvte år, sändes

han utav sin fader till en stor skola i huvudstaden.

Nu började morfadern att slösa all sin uppmärksamhet

på Julius" treåriga syster. Han tänkte därvid icke

alls på, att hon var flicka, utan föreställde sig henne

precis likadan som sin bror, och red med henne i vild

galopp från farm till farm. Alla kallade Chichas

lilla dotter Chichi, men morfadern gav henne samma

namn som han tillägnat brodern: "Lille ryttare". Och

Chichi, växte upp, blev vild, kraftig och egoistisk,

åt kött till frukost, talade i sömnen om rostbiff och

motsvarade alltså alla den gamles förväntningar. Hon

var klädd som en pojke, red i herrsadel, och bar en

kniv bak i sitt bälte, för att förtjäna sin morfaders

smicker, att hon var "en riktigt äkta cowboy". Dessa två

jagade tillsammans fram över slätterna från soluppgång

till solnedgång, och Mardariaga följde troget den lilla

Amazonens flygande hår, som vore det en fana. När

hon var nio år gammal, kunde hon också med stor

skicklighet hantera sin lasso.

Mest retade det den gamle farmaren, när hans familj

ibland påminde honom om hans ålder. Han ansåg

det som en ren förolämpning, när hans svärson ropade

till honom, att det vore bättre för honom att lugnt

stanna hemma från deras vilda ritter. Han blev med

åren allt mera oppositionslysten och på samma gång

alltmera vågsam, och fördubblade sina ansträngningar,

såsom ville han därmed hålla döden på avstånd. Aldrig

ville han emottaga hjälp av sin vilda "lilla ryttare".

När Karls barn, som nu voro stora, rusade till för

att hjälpa honom med att hålla stigbygeln eller något

liknande, jagade han bort dem med ett ilsket brummande:

"Jaså, ni tror kanske, att jag inte längre kan hjälpa

mig själv, vad? Men ni kunna vara säkra på, att jag

än har nog liv i mig för att kunna hålla dem på

avstånd, som ivrigt vänta på min död för att försöka

komma åt mina pesos."

Eftersom tysken och hans fru levde i sträng avskildhet

från den övriga familjen, funno de sig tigande tillrätta

med alla sådana anspelningar. Karl, som väl behövde

skydd av någon, följde fransmannen troget som

en hund och begagnade varje tillfälle att överösa honom

med lovord. Aldrig kunde han tacka Desnoyers nog,

för allt han gjort för honom, han var hans förebild i

allt, och tysken sökte ständigt efter tillfälle att bevisa

sin tacksamhet -- ja han skulle till och med vilja dö

för honom, om det vore honom möjligt. Hans fru

beundrade alltjämt sin svåger, och kallade honom med

begejstring "den ädlaste riddaren i världen". Och

Desnoyers, hos vilken tysken alltid var välkommen som

en god och präktig kamrat, mottog tyst och tacksamt

denna tillgivenhet. Eftersom han hade hand om

familjens förmögenhet, kunde han, utan att inhämta den

gamles samtycke, på det mest storartade sätt hjälpa

Karl. Det var också han, som tog initiativet till att

uppfylla Karls önskan att efter så många års vistelse i

Amerika ännu en gång få besöka sitt fosterland.

Desnoyers själv hade ingen anledning till att återvända

till Europa, och just av detta skäl, gjorde han sitt bästa

för att hjälpa Karl och gav honom medel till att företaga

resan tillsammans med hela sin familj. Svärfadern

var inte det minsta nyfiken för att få reda på, veni som

skulle bestå dessa kostnader. "Låt dem för all del

resa", sade han lättad. "Måtte de bara aldrig komma

tillbaka igen."

Deras bortovaro varade emellertid icke så länge, ty

på tre månader hade de redan förbrukat sin inkomst

för ett helt år. Karl, som hade underrättat sina

föräldrar om, vilken stor förmögenhet, som hans giftermål

synbarligen hade bringat honom, ville gärna göra

intryck av att vara miljonär och fullt ut njuta av

rikedomen. Elena återvände strålande och talade med

stolthet om sina släktingar, om baronen, om översten,

om gardeskaptenen, om hovrättsrådet, och försäkrade

att vid sidan av hennes mans fosterland verkade alla

andra länder obetydliga. Hon visade sig till och med

litet nedlåtande gentemot Desnoyers. "Visserligen, en

synnerligen ärbar man, men utan anor och inte av särskilt

god familj. Och så till på köpet en fransman."

Å andra sidan visade Karl honom samma ödmjukhet

som förr, och han höll sig, då han var i sällskap med

sin svåger, som hade kassaskåpsnyckeln i sin ficka, och

vilken var hans enda skydd gentemot den gamle, argsinte

svärfadern, underdånigt i bakgrunden. Sina äldsta

söner hade han lämnat kvar i Tyskland, för att de skulle

gå i skola där. När några år gått, voro dessa fullkomligt

likställda med den gamle spanjorens andra barnbarn,

vilken emellertid icke gillade dem. "Såna morötter

med rött hår och hajögon."

Men så plötsligt en dag blev den gamle mannen

alldeles ensam. Man hade tagit ifrån honom också hans

andra "lille ryttare". Den stränga Chicha kunde icke

mera tåla, att hennes dotter växte upp alldeles som

en pojke, tillbringade hela sin tid på hästryggen och

lärorikt tillägnade sig sin morfaders vanliga, tämligen

grova uttryckssätt. Dottern befann sig på grund härav

nu i ett kloster i huvudstaden, vars nunnor tappert

måste kämpa för att tämja sin lilla skyddslings

motspänstighet.

Då Julius och Chichi vände tillbaka till farmen under

ferierna, koncentrerade morfadern åter hela sin kärlek

på den förstnämnde, precis, som om flickan endast hade

varit en ersättning för honom. Desnoyers var upprörd

över sin sons utsvävande liv. Han studerade inte mera

vid gymnasiet utan levde som en student ur en rik

familj, som sätter sig i skuld på alla möjliga ställen med

tanke på sina föräldrars stora besparingar. Men

Madariaga försvarade sin dotterson: "Han är ju en så

duktig cowboy"". När han nu åter hade honom på farmen,

kunde han icke låta bli att beundra dottersonens

spänstiga hållning. Han övertygade sig om hans

musklers styrka och fick honom att berätta om sina

nattliga äventyr, då han var anförare för ett band

slagskämpar i storstaden. Han längtade till och med efter

att själv få se denna vilde yngling mitt i det glada livet

i Buenos Ayres. Men ack, han var icke sjutton år, som

sitt barnbarn, utan hade just överskridit de åttio.

"Kom hit, din skrävlare och berätta för mig, hur

många barn, du har. Du måste ha många barn, inte

sant --".

"Men far då", protesterade Chicha, som alltid uppehöll

sig i närheten, eftersom hon fruktade för sin faders

dåliga lärdomar.

"Låt bli att anmärka på mig", brummade den gamle hotande.

"Jag vet nog själv, vad jag säger."

I alla hans kärleksförbindelser var känslan av

faderskap den förhärskande. Han var nu nästan blind, och

till förlusten av synen sällade sig en växande andlig

svaghet. Och hans bräckliga ålderdomssvaghet tog sig

uttryck i opassande tal, som förargade hans omgivning

och ömsom gjorde honom själv löjlig.

"Din slyngel, du är just en skön juvel", sade han,

och tittade på Julius med ögon, som numera endast

nätt och jämt kunde urskilja saker och ting. "Du är

den levande avbilden av min döda hustru. Gör det

bekvämt för dig, din morfar skall alltid sta till hands

och hjälpa dig med sina pengar. Om du bara skulle

leva upp de pengar, som din far giver dig, så fick du

ju leva som en eremit. Dessa fransmän äro nu en gång

förfärligt snåla. Men jag skall sörja för dig, min lille

ryttare. Roa dig hjärtligt och strö pengar omkring,

ty det är för den skull, din morfar har samlat silver."

Då Desnoyers barn åter vände tillbaka till huvudstaden

från farmen, tillbragte den gamle tiden med att

vandra från farm till farm. När han såg en ung flicka

av halvblod koka vatten till hans örtté, funderade den

gamle mannen förvirrad på, om det kunde vara hans

dotter eller ej. En annan räckte honom en kalabass

med den bittra drycken och ett silverrör till att suga

upp den igenom; kanske var denna ett barnbarn till

honom, det kunde man ju aldrig vara så säker på. Och

således tillbragte han eftermiddagarna butter och tyst

med att tömma den ena kalabassen efter den andra i

kretsen av familjen, som stirrade på honom med

beundran och fruktan.

Alltid, när han besteg sin häst till en av dessa

utflykter, brukade hans äldsta dotter protestera:

"Åttiofyra år gammal. Vore det inte bättre att lugnt

stanna hemma. Förr eller senare kommer det att hända

en olycka."

Och denna hennes spådom gick också verkligen i

uppfyllelse. En vacker dag kom hans häst långsamt hemåt,

men utan ryttare. Den gamle hade stöttat ner från en

höjd, och då man fann honom, var han redan död. Så

dog den gamle centauren, dog, som han levat med

piskan i handen och benen krökta om sadeln.

En spansk advokat, som var nästan lika gammal som

Madariaga själv, kungjorde hans sista vilja. Familjen

blev en smula orolig, när man såg, hur omfångsrikt

dokumentet var. Vad för förskräckliga bestämmelser hade

väl gamle Madariaga dikterat. Men redan läsandet av

första sidan lugnade Karl och Elena. Den gamle fadern

hade visserligen lämnat mycket mera till fru Desnoyers,

men ti ots detta blev där en ofantligt stor del över för

Elenas och hennes barns räkning. "Jag skänker eder

detta," hade han skrivit, "som minne av min bortgångna

hustru, och därför att folk icke skall få något

att prata om."

Därefter följde ännu åttiosex arvingar. Åttiofem av

dem voro mörkhyade män och kvinnor, som under

många år hade levat på farmen som förpackare eller

tjänare och nu njöto den gamle patriarkens sista faderliga

frikostighet. Överst på denna lista stod Celedonie,

vilken Madariaga gjorde rik endast av den anledningen,

att han under hela sitt liv icke uträttat något tyngre eller

besvärligare arbete än att svara sin herre: "Ja, herre,

så är det". Detta arv utgjorde inalles mera än en

miljon. Som sista namn, som fullständigade listan, stod

hans arvinge Julius Desnoyers. Honom hade morfadern

speciellt nämnt, och efterlämnat åt honom en plantage,

vars avkastning skulle täcka hans personliga utgifter,

för att giva honom de pengar, som hans fader icke ville

bispringa honom med.

"Men det är ju mera än hundratusen pesos", invände

Karl, som under sina försök att förvissa sig om, att hans

hustru icke var förbigången i testamentet, nästan gjort

sig löjlig.

Dagarna närmast efter testamentets uppläsande voro

mycket ansträngande för familjen. Elena och hennes

barn betraktade den andra familjegruppen, som om de

just vaknat, och nu såg dem i helt ny belysning. De

tycktes i avundsjukan över att dessa fått den största

delen av förmögenheten, helt glömma, vad de själva

emottagit.

Desnoyers, som alltid var försonlig och skattade

freden inom familjen mycket högt, fann på en plan. På

grund av sin sakkunniga erfarenhet i förvaltningsangelägenheter,

insåg han att fördelningen mellan arvingarna

skulle fördubbla utgifterna, dock utan att förstora

inkomsterna. Han medräknade ävenledes utgifterna för

förvaltningen av de jättelika farmerna, de oerhörda

hjordarna, bankdepåerna husen i huvudstaden och de

utestående skulderna. Vore det inte bättre att fortsätta

att leva som vanligt? Hade de icke förut levt i frid

och sämja som en enda familj.

Men tysken opponerade sig mot detta förslag. Nej!

Var och en skulle få sitt, och var och en skulle leva för

sig själv. Han för sin del hade tänkt att slå sig ned i

Europa och använda sina pengar där. För honom var

det nödvändigt att återvända till "sin egen värld".

Under det de bägge männen uppmärksamt betraktade

varandra, såg Desnoyers plötsligt en ny, för honom

hittills obekant Karl framför sig -- vars existens han

aldrig hade märkt under den tid då denne ödmjuk och

foglig befann sig under hans beskydd. Och också

fransmannen började se sakerna i ett nytt ljus.

"Nåväl", sade han, "så låt då var och en få sitt, det

tyckes vara det riktigaste."

3. FAMILJEN DESNOYERS.

Juristerna hade intresse av att uppskjuta den s. k.

"Madariagiska arvsangelägenheten", emedan de därigenom

fingo mera betalt. Intressenterna delade sig i två

genom oceanen skilda grupper: familjen Desnoyers

reste till Buenos Ayres, och familjen Hartrott reste till

Berlin, så snart Karl hade hunnit sälja sitt arv för att

åter placera pengarna i lantbruk och industriella företag

i sitt hemland.

Desnoyers hade icke mera lust att stanna på farmen.

Under tjugo år hade han förestått ett jättelikt lantbruks- och

kreatursavelförening, och han hade haft att befalla

över hundratals människor. Men genom delningen av

den store mannens förmögenhet hade hans område

inskränkts betydligt, och det sårade honom, när han på

det landområde, där han nyligen varit herre, såg främmande

härska; och så voro de till på köpet så gott som

uteslutande tyskar, som köpt det av Karl. Hans hustrus

arv utgjorde cirka 20 miljoner pesos. Kanske hade

hans svåger gjort klokt i att återvända till Europa.

Så sålde han några av plantagerna. De andra lät han

förvaltas av sådant folk, som kallade sig för familjens

släktingar. Dessa kunde Desnoyers förtroendefullt

lämna sin egendom till. Sedan flyttade han till Buenos

Ayres.

Där hade han tillfälle att hålla ett öga på sin son,

som förde ett lättsinnigt liv och aldrig gjorde några

framsteg i sina ingeniörsstudier. Därtill kom, att Chichi,

som till följd av sitt robusta utseende, såg äldre ut än

hon i verkligheten var, nästan hade vuxit upp till kvinna,

och det syntes icke lämpligt att låta henne bliva farmare*

hustru, som hennes moder hade varit.

Fru Luise var lika trött på lantlivet som maken, och

hennes systers framsteg i sällskapslivet lämnade henne

ingen rö. Hon hade inga anlag till avundsjuka, men

hon fruktade att hennes barn, genom det tillbakadragna

livet på landet, icke skulle hava samma möjligheter för

framtiden som de tyska barnen.

Under första året fick familjen Desnoyers de

underbaraste underrättelser från Tyskland. "Moster från

Berlin" som barnen kallade henne, sände långa brev,

som voro uppfyllda med berättelser om baler, dinéer,

jaktpartier och framför allt titlar, stolta, högtravande,

militäriska titlar: "Vår broder, översten -- vår kusin,

baronen -- vår onkel, geheimerådet, vår farfars bror,

det "verkliga" geheimerådet. Alla dessa extravaganser,

som gör den tyska societeten så löjlig, upptecknades

med största nöje av den fore detta "Romantica". Till

och med hennes makes sekreterare nämnde hon, bara

för att han hade fått titeln "Rechnungsrat". Med

samma stolthat nämnde hon även "Oberpedell a, D" och

förklarade, att det betydde överport vaktmästare.

Nyheterna om hennes barn ljödo icke mindre prålande.

Den äldste var den klokaste av hela familjen.

Centaurens dotterson Julius Desnoyers.

Han studerade filologi och historia, och snart skulle

han bliva doktor, och redan innan han fyllde fyrtio år,

skulle han kunna kalla sig professor; men tyvärr

riskerade han mer och mer sina ögon genom sin rasande

läslust. Hans mor beklagade mycket, att han tydligen var

utan alla militära anlag, och att hans smakriktning

betydligt avvek från familjens traditioner. Professur,

vetenskap och litteratur voro mera judarnas områden, ty

de voro ju redan för sin ras skull förhindrade att uträtta

stordåd med vapen i hand. Men hon tröstade sig med

hågkomsten av att en berömd professor med tiden kunde

uppnå en sällskaplig rang, som var jämnställd med

en överstes.

De fyra andra sönerna skulle bliva officerare. Karl

förberedde redan deras inträde i något gardes- eller

annat förnämt regemente. De båda döttrarna skulle

säkerligen genast bliva gifta, så snart de uppnått tillbörlig

ålder. Antagligen med officerare, vars namn pryddes

med bedårande "von", stolta, högförnäma herrar, riddare,

på vilka "Romantica" sedan länge såg med den

allra största förtjusning. Hela hushållningen hos

Hartrotts rättades efter de nya släktingarna. I deras

Berlinerhem buro tjänarna knäbyxor vid stora banketter. Karl

hade köpt ett gammalt slott med spetsiga tinnar och

torn, i vars källare spökena residerade, och vilket hade

en riktig historia med alla möjliga mord. En arkitekt,

som var mycket känd i Tyskland och som bar den höga

titeln "Baurat" hade moderniserat den vackra medelålders

borgen utan att förändra dess romantiska utseende.

Elena beskrev de storartade mottagningarna i de

skumma salongerna, i vilka det skickligt anbragta

elektriska ljuset gav en illusion av fladdrande facklor, den

sprakande, med vapensköldar dekorerade kakelugnen,

vars imiterade vedträn glödde utav gasljuset. Hon

beskrev på så sätt all glans och modern lyx, vilken, som

hon trodde, tillhörde adelskapet. Och jaktpartierna. De

skulle äga rum på samma sandmark, på vilken redan

för hundra år sedan de brandenburgska furstarna jagat.

Alla dessa framsteg hade de uppnått under ett enda

år. Visserligen hade de att konkurrera med andra

inflyttade familjer, som i Förenta Staterna eller Brasilien

hade förvärvat omåttliga förmögenheter, men dessa

voro ju endast folk utan några anor, simpla plebejer.

Deras ansträngningar att vinna inträde i stora världen

måste ju bliva förgäves. Det högsta, som de kunde

uppnå, skulle i bästa fall vara deras döttrars giftermål med

underofficerare. Men däremot Karl och Karls släkt!

"Romantica" svärmade med de mest överdrivna uttryck

för familjen, till vilken även hon helt och hållet

räknade sig. Ibland hade Karl bifogat Elenas brev korta

meddelanden till sin svåger. Han berättade däri noggrant

om alla sina affärer precis som under den tid, då

han stått under Desnoyers beskydd. Dessa beskrivningar

voro icke mindre inbilska, och man märkte tydligen

hans önskan att därigenom sopa bort alla hågkomster

om hans förr så underordnade ställning. Han hade

sina miljoner placerade i de moderna tyska industriföretagen.

Han var aktionär i ammunitionsfabriker, som

voro så stora som städer, och i rederiaktiebolag, som

varje halvår fabricerade ett nytt skepp. Därtill kom,

att till och med kejsaren intresserade sig för hans

arbete för alla dessa företag. Dessutom köpte Karl

landområden. Vid första anblicken kunde det tyckas dår«

aktigt, att han hade sålt de rika och fruktbara farmerna

i Amerika för att köpa av den preussiska sandöknen,

vilken endast genom stora ansträngningar kunde göras

räntabel; men Hartrott tillhörde nu som godsägare

"Agrarierna", vilket parti var ett av de mest ansedda

och aristokratiska i Tyskland. Så levde han i två olika,

men lika distingerade grupper; den stora industriella

världen, för vilken kejsaren intresserade sig och den

aristokratiska adeln, vilken skötte traditionerna och

skaffade Preussens konung officerare.

Desnoyers tänkte på de finansiella offer, som allt

detta krävde, när han läste dessa nyheter. Han kände

Karls förflutna, ty tysken hade i sin tacksamhetskänsla

uppenbarat för honom, vad som drivit honom till Amerika.

Karl hade verkligen varit officer i tyska armén,

men önskan att leva storartat hade lockat honom till att

göra stora skulder, -- vilka han betalt med förfalskade

växlar, -- och till och med hade frestat honom att taga

pengar ur regementskassan. För hans fars skull blev hans

brott icke offentliggjort, men regementsmedlemmarna

hade dömt Hartrott till ett hedersstraff. Hans bröder

och vänner hade rått honom till att välja den sista

utvägen, att skjuta sig en kula för pannan. Men han älskade

livet och föredrog en flykt till Amerika, och trots

allt detta hade han slutligen triumferat.

Rikedom utplånar spåren av det förgångna ännu fortare

än tiden. Nyheten, att han på andra sidan oceanen

förvärvat en omätlig förmögenhet kom hans familj

att bereda honom ett varmt mottagande och öppnade

åter sin värld för honom. Ingen påminde sig numera

historien om de få fattiga hundralapparna, som han hade

förskingrat, ty han kunde ju berätta, att hans svärfar

ägde landområden, som var större än månget furstendöme.

Då han nu bosatte sig i sitt fosterland, var allt

glömt. Men Desnoyers skarpsinne gissade, att Hartrott

hade blivit tvungen att med fulla händer strö ut pengar

till alla möjliga välgörenhetsinrättningar för att få röna

ett så varmt och hjärtligt mottagande i den tyska

societeten.

Den sparsamme fransmannen, som för sin del var

fullkomligt fri från sällskapsäregirighet, och som var

mycket måttlig i sina utgifter, log ironiskt över sin svågers

dryghet. Han ansåg honom emellertid som en god kamrat,

fastän han icke kunde fördraga hans barnsliga stolthet.

Med nöje påminde han sig den tiden, de tillsammans

hade tillbragt på landet. Han kunde icke glömma

tysken, som tillgiven och underdånig som en yngre bror,

hade lytt honom. Och då nu hans familj med ett intresse,

som inte var fritt från avundsjuka, talade om Berlinersläktens

luxiösa liv, brukade han leende säga: "Låt dem

roa sig, de betala detta nöje dyrt nog."

Men slutligen bragte "Romanticas" begejstrade brev

det så långt, att de oroade och upprörde hela familjen.

Chichi började med angreppet. Varför reste inte de till

Europa, som allt annat folk? Alla hennes vänner voro

redan där. Till och med de spanska och italienska

köpmännen reste till Europa, medan hon, dottern till en

fransman, ännu aldrig hade sett Paris. Ah, Paris!

Läkarna i Buenos Ayres, som behandlade hysteriska damer,

konstaterade en förskräcklig, ny sjukdom; de kallade

den för "Parislängtan". Fru Luise understödde sin

dotter. Varför fick icke hon också resa till Europa, hon,

som var rikare än sin syster. Till och med Julius

förklarade allvarligt, att han ansåg det fördelaktigare, att

fortsätta studierna i den gamla världen; Amerika var

icke rätta landet för de "som önskade lära sig någonting".

Slutligen blev fadern smittad av den allmänna oron

och han förvånade sig över, att han icke för länge sedan

själv kommit på tanken att resa till Europa. Sedan mer

än trettio år hade han nu levt i det främmande landet

utan att en enda gång besöka sitt fosterland. Det var

högt på tiden, att de reste. Han trivdes icke med att

leva så nära den plats, varest han hade arbetat så länge.

Förgäves hade han försökt att icke inlåta sig i affärer,

överallt i hans omgivning talade man om pengar. Vart

han än gick, på klubbar, på teatern, överallt talade folk

om förvärv av lantegendomar, aktieköp, affärer, som

lovade tredubbel vinst och fördelaktiga avslut. Detta

var dagens samtalsämne. Den stora penningsumma,

som till ingen nytta låg i banken, började oroa honom.

Slutligen började han spekulera, ja, han blev en sorts

roulettspelare, som icke kan se kulan rulla utan att känna

i sin ficka.

Hans familj var helt och hållet med på saken. Till

Paris! Ty i Desnoyers fantasi betydde en resa till Europa,

precis detsamma som att resa till Paris. "Låt moster

från Berlin" gärna svärma för sitt Tyskland, det är

ändå alltihop bara bosch" ropade Julius, "men det

finnes bara ett Paris". Chichi log ironiskt: gjorde man

kanske i Tyskland så eleganta moder som i Paris? Bah!

Fru Luise instämde i sina barns utrop: Paris! Aldrig

skulle det falla henne in att bosätta sig i ett evangeliskt

land. Skulle hon kanske låta protegera sig av sin yngre

syster?

"Nå ja, då blir det Paris alltså", sade Marcel Desnoyers,

som om han talade om en helt obekant stad.

Egentligen hade han redan vant sig vid tanken att

aldrig mer återvända dit. Under de första åren av hans

uppehåll i Amerika hade en resa till Frankrike ju varit

omöjlig iför honom, ty han hade försummat sin plikt att

inställa sig till militärtjänst. Senare hörde han obestämda

meddelanden om olika amnestier. Nu, då militäråren

voro förgångna, hade en sorts slöhet förespeglat

honom ett återvändande, som något absurt och onödigt,

förresten hade han ingenting där, &sm utövade någon

dragningskraft på honom. Till och med hans släktingar,

som hans mor hade levat hos, hade han förlorat ur sikte.

I melankoliska stunder hade han hyst planen att i La

Recoleta, de rikas begravningsplats, bygga ett jättelikt

mausoleum av marmor till minnet av Madariaga, dynastiens

grundare; dit alla hans ättlingar skulle komma.

Han började känna årens verkningar. Han var nu nästan

60 år gammal, och det arbetsamma lantlivet, ridturerna

i regn och dåligt väder, nödvändigheten att ofta,

ridande på hästen, passera floden, nätterna, vilka han

mången gång tillbragt i det fria, allt detta hade givit

honom en reumatism, som ofta plågade honom.

Hans familj väckte emellertid nu hans livsandar till

ny kraft. Till Paris! Han inbillade sig, att han åter var

20 år gammal; och han glömde sin vanliga sparsamhet.

Han tänkte inrätta sitt hus kungligt med luxiösa

praktgemak och egna tjänare. Två rödhyade lantflickor, som

voro födda på godsen hade han låtit uppfostra till

kammarjungfrur till frun och dottern, och dessa ledsagade

dem på resan; deras sneda ögon förrådde inte den

ringaste förvåning över allt nytt, de fingo se.

Första tiden i Paris var Desnoyers alldeles förvirrad.

Han förväxlade gatunamnen, föreslog besök i byggnader,

som för länge sedan voro försvunna, och alla hans

försök att känna sig som en erfaren auktoritet i Paris

strandade. Hans barn, som först nyligen genom lektyr

hade informerat sig om Paris, kände staden mycket

bättre än han själv. Han hade blivit en främling i sitt

hemland. Han kände till och med en viss svårighet vid

användandet av sitt modersmål, ty han hade ju i många

år levt i ett främmande land utan att tala ett enda ord

franska. Han hade vant sig vid att först översätta sina

förfäders språk och blandade franskan med alla möjliga

halvblodsdialekter.

"Där, varest en man gör sin lycka och lever i sin

familj, där är hans sanna fosterland," sade han vid

minnet av Madariaga och med en. känsla av att säga en

viktig sentence. Jämt och ständigt längtade han tillbaka,

eftersom hans reseintryck voro utplånade. Han hade

inga vänner i Paris, och när han gick genom gatorna

förde instinkten hans fötter dit, varest argentinarna

kommo tillsammans. För alla dessa var det detsamma;

de hade bara lämnat landet för att först riktigt känna

att de tillhörde det, där hos dem läste han tidningarna,

talade om marknadens priser, utsikterna för skörden

och de förestående kreatursförsäljningarna. När han

åter kom hem, vilade hans tankar också i Amerika, och

han skrattade förnöjt, då han såg, hur hans båda

"Chinas" föraktade den franska kokerskan och lagade

"Mazamorra" eller "Carbonada" efter argentinsk sed.

Han bodde med sin familj i ett palats vid Avenue

Victor Hugo, för vilket han betalade 28 tusen francs i

hyra. Fru Luise måste först passera ingången många

gånger, innan hon hade vant sig vid portierns imponerande

åsyn, ty han bar en guldbesatt svart uniform och

en vit peruk. Hon mottog sina gäster i en röd, förgylld

salong.

Rummen i andra våningen voro förgyllda och verkade

kalla av övermodern lyx. De vita väggarna och

de fyrkantiga, tunna glasdörrarna bragte Desnoyers till

förtvivlan. Han längtade efter sin ungdoms tunga möbler

med rika sniderier, och ordnade själv inredningen

av de talrika rummen.

Chichi klagade över sin fars snålhet, när hon såg, hur

långsamt och tvekande han köpte.

"Snål? Nej" genmälde han, "det är bara det, att

jag känner sakernas värde."

Han tyckte endast om sådana saker, som han lyckades

köpa för tredjedelen av deras värde. Han underbjöd

leverantörerna men visade dock köparens överlägsenhet.

För honom fanns det i Paris en enda plats,

som tjusade honom som ingen annan i hela världen;

det var Hotel Drouot. Dit gick han varje eftermiddag,

om icke någon annan viktig auktion annonserades i

tidningarna. Sedan många år fanns det icke en enda

konkursauktion av större betydelse, från vilken icke

Desnoyers hade tagit något med hem. Han brydde sig icke

om, om saken var nödvändig eller inte, huvudsaken för

honom var, att han var i stånd att förvärva varan billigt.

Så började han att till sin familjs förtvivlan

översvämma hela lägenheten med de förvärvade troféerna.

Nu beklagade sig hans dotter däröver, att hemmet

blev överfullt. Inrednings- och prydnadssakerna voro

nog vackra, men de voro för många, alldeles för många.

De vita väggarna syntes med mörka ögon blicka ner på

de härliga länstolarna och de mer än överfyllda

glasskåpen. Rika, mjuka mattor täckte alla golv. Präktiga

draperier, för vilka det icke mera fanns plats i salongerna

prydde dörrarna, som ledde till köket. Väggarna

försvunno så småningom under tavlor, som slöto sig

tillhopa som fjällen på en fisk. Vem kunde våga

beskylla Desnoyers för girighet? Han utgav mera pengar,

än den modernaste affärsman vågade drömma om.

Hans idé var att kunna köpa allt för fjärdedelen av

värdet, och sådana förvärv lockade den annars så

sparsamme mannen till slöseri. Han sov gott, endast om han

under dagens lopp gjort en god affär. I auktionskammaren

köpte han tusende och åter tusende flaskor vin,

och han, som själv mycket sällan drack, fyllde sina

källare till taket med dem och lät familjen dricka

champagne, som om vore det det billigaste vin. En

pälshandlares konkurs gav honom anledning till att köpa

pälsar, som egentligen voro värda nittiotusen francs, för

fjortontusen. Därefter syntes hela familjen Desnoyers

lida av en fruktansvärd köld, och man skulle kunna tro,

att stora isberg inträngt på Avenue Victor Hugo. Den

gamle Desnoyers behöll endast en päls för sig själv,

men sin son gav han tre, och Chichi och hans fru Luise

prydde sig nu med alla möjliga silkeslena lyxpälsar; en

dag voro de av chinchilla, och nästa dag av blåräv,

mård eller säl.

Den glade köparen tillät endast sig själv att anbringa

nyförvärven, som täckte hans väggar. Därvid svängde

han, stående högt uppe på en stege, själv hammaren,

for att spara utgifterna för en dekoratör. Han önskade

därigenom giva sina barn ett exempel på sparsamhet.

På sina lediga stunder flyttade han om på de tunga

möblerna, tills han hade försökt alla sorts tänkbara

kombinationer. Denna älskade sysselsättning påminde honom

om de lyckliga dagarna, då han umgicks med de stora

vetesäckarna och hudarna. När sonen såg sin fader stå

framför någon jättelik buffé eller någon annan tung

möbel, ansåg han det för klokast att fort föra fadern

till någon annan plats. Desnoyers tjänare, mycket

högtidliga, korrekta varelser, ifrågasatte den gamle

mannens anseende; de kunde icke begripa, att en man med

en inkomst av mera än en miljon francs sysselsatte sig

med sådant grovt arbete. Slutligen gick det så långt,

att endast de båda rödhyade flickorna hjälpte husets

herre, och dessa tre arbetade flitigt tillsammans som

olyckskamrater i främmande land.

Fyra bilar gjorde familjens lyx fullkomlig. Barnen

hade hellre velat haft en, som efter sista modet var liten

och iögonenfallande, men Desnoyers var icke mannen,

som försummade tillfället till en god affär, utan han

hade låtit fresta sig av priset och köpt den ena efter

den andra. De voro stora och majestätiska som galavagnar.

När de startade, stannade alla fotgängare och

stirrade. Chauffören behövde två medhjälpare för att

hålla dessa jättar i ordning, men den stolte ägaren tänkte

bara på, vilken förlust säljarna hade haft.

Hans barn rekommenderade han emellertid enkelhet

och sparsamhet. "Vi äro icke så rika, som ni tro. Vi

äga stora, stora gods, men de lämna endast en fattig

inkomst."

Om han hade vägrat att betala en ringa utgift av

tvåhundra francs för huset, placerade han i nästa ögonblick

femtusen francs i en alldeles onödig affär, emedan

denna betydde en betydlig förlust för försäljaren. Julius

och hans syster klagade för sin mor över detta beteende.

Chichi gick till och med så långt, att hon förklarade,

att hon aldrig skulle kunna gifta sig med en man, som

hennes far.

"Tyst, tyst", ropade Chicha upprörd. "Han har sina

små nycker, men han är mycket, mycket god. Aldrig

har han givit mig anledning att klaga. Jag hoppas bara,

att du även skall hava lyckan att finna en man som

han." I hennes ögon syntes hans retlighet och hans

despotiska makt obetydliga emot hans oförvitliga

trohet. Under alla de långa åren i hans giftermål hade

icke det minsta hänt. Hans trohet måste anses

enastående under en tid, då han på landet levde i en

omgivning, som helt och hållet gick ut på kreatursavel,

och vilken tycktes besmittad av djurens naturliv. Hon

kom endast allt för väl ihåg sin fader. Till och med

hennes syster var tvungen att förlåta sin inbilske Karl,

vilken visserligen icke av egen drift, men lockad av

sina överordnades exempel mycket väl var i stånd till

otrohet.

Desnoyers och hans frus samliv gick sin sedvanliga,

jämna gång, och fru Luises begränsade fantasi jämförde

sig och sin man med ett spann oxar på hennes faders

farm, som vägrade att röra sig, om ett annat djur

skulle bliva spännt för i stället för den gamla vanliga

kamraten. Visst var hennes man litet konstig ibland

och gav henne skuld för allt som hände, men han kunde

aldrig tåla att vara ensam. Till och med eftermiddagarna

i Hotel Drouot tycktes honom ointressanta, om icke

hon satt vid hans sida som hans förtrogna.

"I dag ha vi en stor juvel försäljning. Skola vi gå dit?"

Sådana förslag gjorde han med en sådan insmickrande

stämma, att det påminde Luise om deras förtrogna

samtal i deras förra hem. De gingo alltså båda

till auktionen, men på olika vägar. Hon åkte i en av

de oerhört stora vagnarna, emedan hon icke gärna gick

till fots. Desnoyers däremot ägde visserligen fyra bilar,

men han avstod dem av hela sitt hjärta, ty han hängde

fast vid det gamla och kunde aldrig göra sig hemmastadd

med de nya maskinerna. Så gick han till fots

under föregivande, att hans kropp behövde motion i

brist på arbete. När de sedan träffade varandra i den

överfyllda försäljningssalen gingo de tillsammans och

betraktade juvelerna. Så bestämde de det pris, de

tänkte bjuda. Men om Desnyers blev retad genom de

medbjudandes motstånd, bjöd han Jiögre och högre,

och till sist skrek han ut summorna, som om han blåste

i en trumpet. Efter en sådan auktion liknade Luise en

bysantinsk drottning i all sin bländande prakt. Stora

pärlor prydde hennes öron och hals, hennes barm bar

en briljantcollier, och på händerna lyste juvelerna i alla

regnbågens färger.

"Det är för mycket, mamma"", protesterade Chichi. "Man

kommer att anse dig för frun till en pantlånare."

Men modern var nöjd med denna glans, som upplyste

hennes enformiga liv, och hon såg i sin dotters

förebråelser endast avundsjuka. Chichi var ju bara ett barn,

och senare skulle hon nog vara tacksam för att modern

hade samlat och bevarat alla dessa ädelstenar åt henne.

-- Lägenheten började bli för liten för att kunna

härbärgera allt vad de köpt. De stora källarna voro

uppfyllda med tillräckligt många tavlor, möbler och

statyetter, för att man skulle kunna inreda sju andra

lägenheter med dem. Herr Marcel började klaga över

trångheten i hans våning, som dock varje år kostade honom

tjugoåtta tusen francs, och som varit tillräcklig för en

fyra gånger så stor familj. Han hade måst avstå från

några mycket frestande möblemang, då en driftig egendomsagent

tog tillfället i akt att hjälpa honom från hans förlägenhet.

Varför skulle Desnoyers inte köpa ett slott?

Hela familjen var förtjust över denna idé. Ett historiskt

slott, det mest historiska, som fanns, skulle vara

höjden av all lyx. Chichi bleknade av stolthet. Några

av hennes väninnor voro ägarinnor till slott, andra, som

sågo ner på henne för hennes lantliga uppfostrans skull,

skulle tjuta av avundsjuka, när de hörde talas om detta

nyförvärv, som kunde liknas vid ett adelsbrev. Modern

log i förhoppning att under många månader av året få

leva på landet och kunna påminna sig den lyckliga

ungdomstiden. Julius var den ende, som var mindre

begejstrad. "Farsgubben" tycktes vänta sig, att sonen nu

skulle tillbringa en stor del av året avlägsnad från Paris.

Endast tanken på, att han skulle få tillfälle till många

automobilturer, tröstade honom.

Desnoyers tänkte på släktingarna i Berlin. Varför

skulle han inte ha ett slott likasom de? Affärerna voro

gynnsamma. Han fick erbjudande i dussintal, ägarna

som voro utfattiga av underhållskostnaderna, bemödade

sig mera än ivrigt för att få sälja. Så köpte han

slottet Villeblanche-sur-Marne, som var en blandning av

borg och palats, uppbyggd under religionskrigens tid.

Det hade italienska renässansfasader, dystra torn,

spetsiga tak och vallgravar, i vilka svanor simmade.

Desnoyers kunde icke leva utan att härska även över

ett stycke mark, varest han kunde kämpa mot

människor och djur. Dessutom lockade honom slottets

stora salar, och det förekom honom, som om det ännu

behövde mycket prydnader. Detta tillfälle att kunna

placera allt det överflödiga ur sina källare bestämde

honom för köpet.

Hans dyrbara antikviteter skulle komma att präktigt

harmoniera med slottets atmosfär av förnäm dysterhet,

han behövde bara tänka på de vita väggarna i

sin gamla lägenhet för att känna sig nöjd med sitt köp.

Detta historiska residens krävde stora utgifter, så att

det ofta nog måste växla ägare. Men Desnoyers

passade utmärkt på landet. Samtidigt som han smyckade

slottets salonger, började han även att odla marken

och driva kreatursskötsel, tills han hade en

miniatyrfarm, som liknade den amerikanska. Slottet skulle

underhållas genom egen avkastning. Desnoyers var

visserligen icke rädd för utgifter, men han var så helt

igenom affärsman, att han icke ville sätta pengar till.

Den största fördelen som slottsköpet medförde, var,

att Desnoyers förvärvade en sann vänskap. Han blev

nämligen bekant med en granne, senator Lacour, som

två gånger hade varit minister och nu satt och vegeterade

i senaten; under församlingarna teg han, men i

hallarna var han livlig och bemödade sig mycket att

vinna inflytande. Han var en framstående personlighet

av den republikanska adeln, en aristokrat av den

nya regimen, som hade uppstått ur revolutionen.

La-cours farfarsfar hade tillhört konventet. Hans fader

hade spelat en roll i revolutionen 1848, han själv hade

som sonen till en landsflyktig, som dött i exil, i sin

grönaste ungdom marscherat i Gambettas följe, och han

talade ännu i dag i glödande ordalag om "mästaren"

i förhoppning, att därigenom även på honom skulle

falla någon stråle av segerns gloria. Hans son Renée,

som var student vid tekniska högskolan, ansåg sin fader

vara en sällsynt ärbar man, men han skrattade åt dennes

romantiska, republikanska sinnelag. Men icke desto

mindre utnyttjade han de officiella protektionerna, som

Lacours fyra generationer hade samlat, då de ägnat sig

åt republikens tjänst.

Herr Marcel, som vanligtvis kände sig oangenämt berörd

av alla nya bekantskaper, emedan han alltid fruktade,

att man ville låna pengar av honom, inlät sig snart

i en djup vänskap med "den store mannen". Denne

åter beundrade miljonärens rikedom och medgav dessutom,

att Desnoyers hade vissa andliga gåvor, och han

tyckte om hans sätt att jämt och ständigt tala om sina

vidsträckta betesmarker och enorma kreaturshjordar.

Deras gemensamma sammankomster betydde mycket

mera än vanlig vänskap, och den fortsattes även efter

återkomsten till Paris. Slutligen hade det gått så långt,

att Renée besökte huset vid Avenue Victor Hugo, som

vore det hans eget.

Den enda besvikelse Desnoyers hade i sitt liv bereddes

honom av hans barn. Det retade honom, att Chichi

bevarade sin egen smak. Hon tyckte inte alls om

antikviteter, om de också voro aldrig så fina och gamla,

utan hon föredrog vida det sista modets frivoliteter.

Alla gåvor från sin far emottog hon med stor likgiltighet.

Då hon fick ett underbart spetstyg, som var flera

hundra år gammalt, gjorde hon en missnöjd grimas och

sade: "En ny klänning för trehundra francs skulle jag

hellre velat haft". Hon och hennes bror hade inget

intresse för gamla saker.

Då dottern var fullvuxen, hade han helt och hållet

anförtrott henne i fru Luises vård. Men den före detta

"lille ryttaren" visade icke mycket aktning för sin goda

mors råd. Chichi hade börjat att med begejstring

hängiva sig åt skridskosporten, vilken hon höll för en

elegant förströelse. Varje eftermiddag gick hon till

ispalatset. Fru Luise gick som förkläde med henne, fästan

hon därigenom var tvungen att avstå från att ledsaga

sin man till auktionerna. Hon fogade sig i att uppehålla

sig i timmar framför den långtråkiga, kalla skridskobanan

och se på den stora kretsen av balanserande

varelser, som till musiken från en orkester ivrigt åkte

omkring. Åter och åter virvlade hennes dotter förbi

hennes trötta ögon; ansträngningen hade färgat hennes

Marcel med hustru och dotter i sitt hem i Paris.

kinder röda, små hårlockar stucko fram under hatten

och fladdrade omkring hennes ansikte, kjolen spände ut

sig över hennes skridskor; sådan såg hon ut, atletisk och

lik en ung amason med friskheten hos ett barn, vilket,

som hennes far sade, "var uppfött på biffstek".

Men slutligen protesterade fru Luise mot den

besvärliga plikten. Hon föredrog att ledsaga sin man på

hans jakt efter konstvärden.

Chichi blev nu i stället följd till skridskobanan av

en av de mörkhyade flickorna; där tillbragte den unga

flickan sina eftermiddagar med sportskamrater ur sin

nya värld under gemensamt tankeutbyte, som förgyllde

det lätta livet i Paris, och var fritt från alla

fördomar i hennes födelseland. Ungdomarna voro förtjusta

över att alltjämt upptäcka nya egenskaper och de

betraktade varandra alla som äldre, än de i verkligheten

voro. Flyttningen från det andra halvklotet

kommo dem att få en helt ny uppfattning om sakernas

värde. Några av dem skrevo vers på franska. För

Desnoyers var det ett skäl att giva sitt dåliga humör

fria tyglar, när Chichi i atforismer berättade dagens

upplevelser: "Livet är livet, och man måste leva". "Jag

vill gifta mig med den man jag älskar, han må vara

vem som helst."

Men ängslan över hans dotters självständighet var

endast ett ringa bekymmer i jämförelse med den, som

hans andra barn beredde honom. Ack, detta andra!

Då Julius hade kommit till Paris, hade han uppgivit sina

ursprungliga avsikter. Han ville icke mera bliva

ingeniör, utan konstnär. Hans far var ytterst bestört och

gjorde invändningar, men slutligen gav han efter. För

hans skull kunde han gärna måla. Huvudsaken var, att

han hade ett riktigt yrke. Fadern ansåg egen dorn och

rikedom för heliga rättigheter, och hyste den känslan,

att ingen fick åtnjuta dem, som icke förvärvade dem

genom eget arbete.

Han kom ihåg sin egen tid som träsnidare och hade

förhoppningen, att den konstnärliga begåvningen hoa

honom kanske skulle återuppleva i hans son. Hur skönt

vore det icke, om den lata gossen med den livliga själen,

som ännu tvekade att kasta sig ut i livet, trots allt

ändå skulle bliva en berömd målare. Marcel Desnoyers

höll till och med med Julius, när denne påstod, att han

måste hava ett eget rum för att kunna arbeta i ostördhet.

Därför inrättade han till sin son i närheten av sitt

eget hem vid Rue de la Pompe en ateljé, vilken

åtminstone förr hade tillhört en berömd konstnär.

Arbetsrum och tillbehör voro nästan för storslagna för

en ren nybörjare, men Desnoyers hade tagit tillfället i

akt att köpa inventarium, tavlor och möbler på

gynnsamma villkor. I början besökte fru Luise som en god

mor dagligen sin sons ateljé för att sörja för hans

bekvämlighet, vilket hon ansåg vara det förnämsta

arbetsvillkoret. Där tog hon av sig handskarna, tömde

de med cigarrester fyllda askkopparna och gjorde

möblerna rena från aska. -- Hon tyckte, att Julius vänner,

långhåriga, unga människor, hade ett tämligen okultiverat

sätt. Senare mötte hon där mycket lätt klädda

kvinnor, och då emottog sonen henne med mörk

uppsyn. "Vore det icke bättre, mamma, om du lät mig

arbeta i ifred?" Då vände den stackars frun, som extra

tidigt hade begivit sig på väg till Rue de la Pompe,

tillbaka och besökte den helige Honorius von Eylaus

kyrka.

Fadern visade större klokhet. En man vid hans år

blandade sig icke i sonens bekantskaper. Men redan

efter några få månader förgingo hela veckor, utan att

Julius sov under sin fars tak. Slutligen flyttade han

för alltid in i sin egen lägenhet och besökte endast då

och då sina anhöriga, för att de skulle veta att han

fortfarande var vid liv. En morgon kom Desnoyers till

Rue de la Pompe för att utfråga portierfrun. Klockan

var tio, och konstnären sov ännu. Då Desnoyers på

förmiddagen återkom, fick han höra, att den tunga

sömnen ännu varade. Strax efter lunchen gjorde han, i

förhoppning att nu träffa sin son, ett nytt besök.

Klockan var två, och den unge herrn steg just upp. Fadern

drog sig alltså tillbaka och brummade vredgat: "När

arbetar denne konstnär egentligen?" Till en början

hade Julius försökt att med pensel och palett förvärva

berömdhet, ty han trodde, att det var en lätt sak. På

riktigt konstnärsmanér församlade han sina vänner

omkring sig, unga argentinare, som inte hade någonting

annat att göra än njuta av livet och slösa med sina

pengar så frikostigt, att deras givmildhet blev allmänt

bekant. Han var nog förmäten att måla porträtt. Julius

tyckte om goda tavlor, "tydliga tavlor", tavlor, som

voro som en vällustig romans. Han hade pengar, han

hade en ståtlig ateljé, hans far understödde honom

rikligt, varför skulle han icke kunna göra vad andra gjort,

vilka saknade alla dessa bekvämligheter. Han påbörjade

alltså en tavla, vilken han kallade "Slinkornas

dans", och vilken för honom endast var en

förevändning att utsöka välvuxna modeller och avkonterfeja

vackra flickor. Han skizzerade dem med sjuklig hast

och utfyllde konturerna med många brokiga färger. Så

långt gick allt bra. Men så började han att tveka,

sysslolös stod han framför sin tavla och ställde slutligen

bort den i ett hörn. Han hoppades på senare inspiration.

Icke bättre gick det med kvinnliga studiehuvud.

Då han insåg, att han aldrig skulle vara i stånd till att

fullända någon sak, resignerade han snart, som en, som

utmattad söker andas framför ett svårt hinder och

väntar räddningen genom Guds mellankomst. Huvudsaken

för honom var, att kunna kalla sig konstnär, även

om han inte målade, ty därigenom hade han tillfälle till

att utskicka bjudningskort och ifylla sin ateljé med

lättlevande kvinnor. Han levde endast om natten. Marcel

kunde, då han efterforskade sin sons liv, icke tämja

sin vrede. Båda Desnoyers voro vana att hälsa på

varandra i dagbräckningen: men fadern hade då just stigit

upp, sonen däremot var på väg att lägga sig för att

sedan inte vakna före middagen. Den godtrogna fru

Luise uppfann de otroligaste ursäkter till sin sons

försvar. Vem kunde veta? Kanske hade Julius vanan

att arbeta under natten, eftersom natten kanske

inspirerade honom. Vilka märkvärdiga saker kunde icke

en konstnär försöka sig på.

Men Desnoyers hade sin egen tanke om sonens

nattliv -- det betydde besök i Montmartres restauranger

och oenighet, mycken oenighet. Julius och hans vänner,

som ansågo frack eller smoking som ofrånkomlig

från klockan sju på aftonen, voro inget annat än en

indianflock, vilken införde argentinska, vilda seder i

Paris. Champagnen kom dem att lätt råka i strid. De

slogo sönder och betalade, men deras sammankomster

slutade nästan alltid med slagsmål. Men ingen

överträffade Julius i snabbhet och beredvillighet att

uppfordra till duell. Hans far hörde med tungt hjärta de

berättelser, som hans vänner talade om för honom för

att smickra hans fåfänga. Julius var alltid segrare i

dessa gentlemänsstrider; alltid lyckades det honom att

rista märken i sin motståndares hud. Denne konstnär

förde värjan säkrare än penseln. Han var en "champion",

han behärskade bruket av flera vapen, han kunde

boxas och var till och med hemma i bovarnas knep.

"Obrukbar som en drönare och lika farlig", väste hans

far. Men ändå flammade på bottnen av dessa tankar

en djurisk stolthet däröver, att den tygellöse unge

mannen var av hans eget kött och blod.

En lång tid trodde han, att han funnit en väg, vilken

skulle föra hans son på den rätta banan. De berlinska

släktingarna hade gjort ett besök hos familjen Desnoyers

på slottet Villeblanche. Med godmodig överlägsenhet

betraktade Karl sin svågers enorma skattsamlingar. De

voro inte illa, det medgav han, och de gåvo hemmet

i Paris och slottet ett visst anseende -- de smakade på

något sätt av adel -- men de voro ju ingenting mot

lyxen och bekvämligheten i Tyskland. Karl önskade

bara, att hans svåger skulle kunna beundra hans

levnadssätt, vilket rikedom och hans adliga bekantskaper

förhöjde. Och i alla hans brev bad han, att familjen

Desnoyers skulle återgälda hans besök. På detta besök

satte Julius" fader sina förhoppningar, kanske skulle

hans sons äregirighet vakna, när han såg sina kusiners

flit, vilka var och en redan hade sitt fasta yrke. Dessutom

tänkte fransmannen, att frestelserna i Paris voro större

än i det sedliga och patriarkaliska Tyskland.

Där stannade de fyra månader. Redan efter en kort

tid ville Desnoyers mycket gärna återvända. Han hade

aldrig kunnat förstå detta folk. Ytterst älskvärda voro

de, det var till och med en vänlighet, som måste fördömas,

ty den var besjälad av en tydlig önskan att falla

i smaken, men dessutom gjorde de det ena lilla felet

efter det andra, frestade av en önskan att hänsynslöst

visa Tysklands storhet. Hartrotts högfärdiga vänner

betonade eftertryckligt den kärlek, de hyste för

Frankrike, men det var medlidandets kärlek, som man

känner gentemot en svag, vanskapad varelse. De brukade

förse sina nedlåtanden med alla möjliga taktlösa

påminnelser om kriget, i vilket Frankrike hade blivit

besegrat. Allt, som fanns i Tyskland, statyer,

järnvägsstationer ja till och med inredningarna i somliga

matsalar gåvo anledning till jämförelse. "I Frankrike har

ni icke något sådant", eller "säkerligen har ni aldrig

sett något sådant i Amerika." Den äldre Desnoyers

kände sig svag mot så mycken överlägsenhet, och hans

fru och dotter kunde icke övertygas om att Berliner-elegansen

var överlägsen den parisiska. Chichi hade

till och med djärvheten, vilken här verkade hädelse,

att påstå, att officerarna med sina korsetter och

monoklar voro lika förskräckliga som deras bugningar,

som de med en automatisk stelhet gjorde för damerna

med en överlägsen min, som förstörde varje försök till

galanteri.

Julius, ledd av sina kusiner, var snart nog trött på

Berlins dygdiga atmosfär. Med sin äldsta kusin, "den

lärde", hade han ingenting gemensamt. Denne var en

stackars varelse, som helt och hållet hängav sig åt sina

studier, och med beskyddarmin vakade över sin familj.

Det var de andra, löjtnanterna och kadetterna, som

med stolthet visade honom alla tillfällen, som erbjöd

sig till nöjen i Tyskland. Han lärde också att känna

alla nattlokaler, vilka försökte imitera liknande

förlustelseställen i Paris, men som voro av långt större

omfång. Kvinnorna, som man i Paris räknade i dussin,

uppträdde här i hundratal. Det skandalösa drickandet

var här icke blott en enstaka händelse, utan tillhörde

ovillkorligen nöjesprogrammet. Allt var storartat och

glittrande och glänsande och kolossalt. Lebemännen

sökte tillsammans sin förströelse i stora skaror, man

drack sig onykter i hela kompanier och glädjeflickorna

utbjödo sig i hela regementen. Julius kände äckel över

dessa skygga, fogliga fruntimmer, som tydligtvis voro

vana vid slag, och som så ivrigt strävade efter att hålla

sig skadelösa för skamkänslan och blottställelsen, som

följde med hans yike. För honom var det omöjligt

att, som kusinerna, med skrål och skrän fira, att man

jagat bort dessa kvinnor, eftersom man fastställt, att

flera timmar tillbragts endast med övermåttligt

drickande. Han kände avsky för detta skrävlande och

offentliggörande av oanständigheten, som man skröt lika

mycket med som med den stora lyxen. "Något sådant

har ni inte i Paris", gäckades kusinerna igen och

betraktade med beundran de häpnadsväckande praktsalongerna,

de hundratals paren -- män och kvinnor -- och de

tusentals drickande männen. "Nej, det var alldeles

riktigt, något sådant fanns icke i Paris. Han kände sig

sjuk av denna gränslösa överbelastning. Han tyckte

sig nästan övervara en fest för lystna sjömän, som

besjälades av kvalfulla begär att skaffa sig upprättelse för

alla föregående umbäranden, och han kände plötsligt

samma längtan som sin far att få återvända hem.

Marcel återvände från detta besök med melankolisk

resignation. Utan tvivel hade detta folk gjort stora

framsteg. Han var inte den blinde patrioten, som

icke ville medgiva, vad som dock var alldeles klart och

tydligt. Inom loppet av få år hade det där landet

om-bildats, och dess industri förtjänade både beundran och

förvåning -- men det var i alla fall omöjligt att

uppehålla förbindelserna med dessa tyskar. Var och en

borde hålla sig för sig själva; måtte de bara aldrig bliva

avundsjuka på sin granne. Men när han kommit så

långt i sina tankar, fick affärsmannens optimism honom

att uppgiva denna misstanke.

"De där tyskarna komma att bliva mycket rika",

tänkte han. Deras affärer blomstra. Men den som är

rik, tycker icke om stridigheter. Kriget, som det resoneras

så mycket om överallt, är helt enkelt omöjligt."

Den unge Desnoyers började på nytt med sitt gamla

liv i Paris. Han hade helt tagit sin bostad i sin ateljé

och gick allt mera sällan till sin faders hus. Fru Luise

började tala om en viss Argensola, en mycket bildad,

ung spanjor, vilkens råd hon ansåg vara den bästa

hjälpen för sin son. Hon visste icke så noga, om denna

nya kamrat var vän, herre eller tjänare. Även stamgästerna

i ateljén tvivlade. De litterära personerna kallade

honom kort och gott för målare. Konstnärerna

däremot erkände hans överlägsenhet på litteraturens

område. Ingen påminde sig så noga, när han egentligen

hade kommit första gången. Han tillhörde dem,

som den behagliga värmen och de goda vinerna som

Julius mor i all hemlighet skickade, hade lockat till

ateljén. Spanjoren residerade framför de frikostigt

fyllda glasen och det öppna cigarrskrinet och resonerade

om allt med största kännedom. Då han, som var utan

någon fast bostad fick sova på soffan i ateljén, ansåg

han sedan den natten ateljén som sin ständiga bostad.

Julius upptäckte hos honom snart en märklig återspegling

av sin egen personlighet. Argensola hade i en

tredjeklasskupé med tjugo francs i fickan kommit från

Madrid till Paris, för att, som han uttryckte sig "bliva

berömd".

Julius märkte, att spanjoren vid sitt arbete stötte på

samma svårigheter som han själv. Han målade med

samma barnsliga, stela penseldrag, vilka äro karaktäristiska

för obegåvade så kallade konstnärer. Argensola

var en psykologisk konstnär, en själsmålare, och hans

lärjunge kände en nästan obehaglig häpnad över hur

förhållandevis enkelt det var att måla en själ. I ett

blodlöst ansikte med en haka, skarp som en dolk,

tecknade den "genialiske" spanjoren ett par nästan runda

ögon, och mitt i pupillerna satte han som en ljuspunkt

en vit linje. Det var själen. Sedan ställde han sig

framför sin tavla och föredrog med outtröttlig fantasi

denna själs klassifikation. Han påstod med en

sprudlande förtjusning, att tavlan var så uttrycksfull, att

Julius verkligen inbillade sig se detsamma, som deri

unge spanjoren smickrade sig med att hava lagt ned i

dessa uggleliknande ögon. Så ville även Julius måla

själar -- kvinnosjälar.

Fastän denna psykologiska skapelse föll sig mycket

lätt för Argensola, föredrog han dock att helt utsträckt

ligga på divanen framför brasan och läsa, så snart hans

vän gått ut. Argensolas förkärlek för lektyr betydde

för den unge Desnoyers ännu en fördel: han, som, så

snart han slagit upp en bok, icke kunde avhålla sig från

att titta på de sista sidorna för att slippa läsa igenom

hela boken, behövde nu icke mera slå upp någon bok

alls. Om han förr, vid sina sällskapliga sammankomster

i ganska oförskämd ton frågade någon författare, vilken

hans bästa bok var, och genom ett talande leende

antydde, att han endast frågade för att icke slösa sin tid

på att läsa författarens andra böcker, hade han dock

alltid haft en liten skuldkänsla. Nu var allt detta dock

icke mera nödvändigt, ty Argensola läste även för

honom. När denne var fördjupad i en bok, begärde han,

att vännen skulle berätta innehållet för honom, och

"sekreteraren" delgav honom icke bara innehållet i

komedierna och romanerna utan han gjorde honom också

bekant med Schopenhauer och Nietsche.

Fru Luise nästan grät, då hennes besökande med den

välvilja, som rikedomen alltid medför, talade om hennes

son, som en ganska lustig, men mycket beläst ung man.

Till gengäld för dessa lektioner fick Argensola samma

behandling som de grekiska slavarna åtnjöto, vilka i

det förfallna Rom lärde patriciersönerna retorik. Mitt

i ett underhållande samtal var denne herre och vän i

stånd att plötsligt avbryta sin lärare: "Gör fracken i

ordning, jag är bjuden bort i kväll."

En annan gång kunde det hända, att hans elev plötsligt

kom rusande och ropade: "Fort, fort, försvinn, det

kommer en dam på besök". Han brydde sig icke om,

om hans vän just satt med boken i handen vid brasan

och njöt. Och Argensola försvann som en hund, som

stiger upp och skakar på sig, för att fortsätta sin lektyr

på något litet eländigt café.

Icke så sällan steg den så begåvade människan ner

från intellektualitetens höjder till vardagslivets prosa.

Han spelade då förvaltare till en godsherre. Han var

förmedlaren mellan debetboken och alla dem, som

kommo med räkningar. "Pengar", sade han lakoniskt,

när månaden var slut; och Julius utbröt i klagan och

sökte undanflykter. Han skulle gärna själv velat veta,

var i all världen han skulle få pengar ifrån. Hans far,

som levde regelbundet som en maskin, skulle helt

säkert icke ge honom allra minsta förskott på nästa

månads växel, alltså måste sonen underkasta sig

nödvändigheten. Hur kunde det räcka för en bättre människa

med tretusen francs i månaden? Hans far försökte

till och med förminska denna summa, för att hålla

tömmarna ännu stramare. Den gamle Desnoyers förvaltade

familjens förmögenhet så strängt, att icke en gång

fru Luise kunde skänka sonen något. Förgäves vände

han sig till diverse pengautlånare, vilka han berättade

om sina rikedomar på andra sidan Atlanten, men dessa

hade nog kunder i sitt eget lands ungdom och brydde

sig icke om att riskera sina pengar i utlandet. Lika

litet resultat uppnådde han, när han under plötsliga

tillgivenhetsbevis försökte övertyga sin far om, att

tretusen francs i månaden vore svältlön. Miljonären ropade

uppbragt: "Tretusen francs, svältlön, och därtill alla

olika skulder, som jag vid olika tillfällen får betala för

dig. När jag var så gammal som du..." Men när

han hade kommit så långt, avbröt Julius tvärt samtalet.

Han hade redan alltför ofta hört sin fars historia, vad

denne snåle girigbuk hade givit honom alla dessa år,

var icke mera än räntan av hans morfars arv. På

Argensolas råd ville han försöka att själv övertaga

kontrol-, len över sina egendomar. Han hade för avsikt att

överlämna förvaltningen till den gamle uppassaren

Celedonio, vilken i hemlandet hade blivit en så förnäm

herre, att Julius ironiskt kallade honom "min morbror".

Desnoyers förhöll sig kall gentemot denna idé. "Det

tycker jag är alldeles riktigt. Du är nu gammal nog."

Sedan höll han ännu strängare uppsikt över sin hushållning,

och han såg till, att fru Luise överhuvudtaget icke

alls fick några pengar. Han betraktade sonen nu som

en motståndare och behandlade denne vid de enstaka

besöken vid Avenue Victor Hugo med en iskall

hövlighet, som om vore han en främling.

För kort tid höjde en övergående rikedom välståndet

i ateljén. Julius stegrade sina utgifter, eftersom

han ansåg sig rik. Men "morbrodern" i Amerika

förstörde denna illusion allt för snart. Till sist

överstego månadsinkomsterna bara helt litet den av Julius"

fader beviljade summan, sedan minskades de på ett

förskräckande sätt. Efter vad Celedonios meddelade,

föllo hela världens olyckor just över hans plantage.

Betesmarkens vinst förminskades i fruktansvärd grad;

ibland var det brist på regn, ibland översvämningar,

och kreaturen dogo i hundratal. Julius begärde höjda

inkomster, och det sluga halvblodet skickade honom,

vad han begärde, men han skickade honom det som

ett lån och förbehöll sig återbetalning, när de skulle

göra upp sina ömsesidiga räkenskaper. Trots denna

hjälp led den unge Desnoyers förluster. Han rörde sig

endast i de elegantaste kretsar och tänkte på så sätt

trösta sig över faderns snålhet, men denna förmenta

utväg tjänade endast till att de amerikanska

inkomsterna förbrukades med desto större hast. Det var ju

förfärligt, att en man som han skulle besväras för en

sådan småsaks skull, som några tusen francs. Varför

hade han då egentligen en miljonär till far?

När fordringsägarna började att tränga på för mycket,

tog han sin tillflykt till sin "sekreterare". Han

befallde honom att genast uppsöka hans mor. Han

önskade själv undvika hennes tårfyllda förebråelser.

Så smög sig Argensola som en tjänare upp för trapporna

till huset vid Avenue Victor Hugo, och måste

uträtta sitt uppdrag i köket; och till och med där

förefanns fara för att den barske Desnoyers skulle

överraska dem. Fru Luise rördes till tårar av Argensolas

dramatiska berättelser. Men vad kunde hon göra. Hon

var lika fattig som sitt tjänstefolk. Hon ägde

ädelstenar, många, många ädelstenar, men icke en enda

franc. Då kom Argensola med ett förslag, som gjorde

hans erfarenheter all ära. Han skulle bereda vägen

för den goda modern, så att hon kunde hjälpa sin son,

och av detta skäl taga några av hennes juveler till

pantlåneriet. Han visste nog, hur man skulle bära sig åt

för att få pengar för dem. Fru Luise antog hans råd

och gav honom några juveler, men endast utav

medelmåttigt värde, då hon med rätt förmodade, att hon

aldrig skulle återse dem mera. Senare tvingade hennes

samvetskval henne att avböja en upprepning av denna

transaktion. Om hennes make någon gång skulle få

reda på, vad hon gjort, vilken scen skulle det icke då

bliva! Men eftersom spanjoren icke vågade komma

med tomma händer hem igen, tog han varje gång med

sig en korg full av vinflaskor ur den välförsedda

källaren.

Varje morgon gick fru Luise till Saint Honoré d"Eylau

för att där bedja för sin son. Denna lugna, gästfria ö

mitt i vimlet av Paris var hennes stamkyrka. Här

kunde hon utbyta hälsningar med sina grannar, som alla

voro från den nya världen, och här, varest hon hörde

sitt modermål, kände hon sig närmare Gud och helgonen.

Dessutom fanns det här en slags salong, varest

man kunde få reda på alla större högtidligheter i

Sydamerika. En gång var det en vigsel med musik,

blommor och körsång, och hon hälsade tillsamman med

Chichi sina vänner och gratulerade brud och brudgum.

En annan gång var det jordfästningen av någon expresident

eller någon annan utländsk känd personlighet,

vilken slutat sitt oroliga liv i Paris. Stackars president!

Stackars general! Fru Luise kom väl ihåg honom; hon

hade ofta sett honom, då han i denna kyrka ödmjukt

deltog i mässan och, hon var verkligen missnöjd med

skvallret, som under föregivande av deltagande i sorgen,

påminde om de dödas konkurser och skandalhistorier.

Han hade ju varit en så god och trofast människa.

Måtte Gud vara hans själ nådig! Och när hon kom

ut ur kyrkan, betraktade hon vänligt ungdomarna, som

redo till Bois de Boulogne, lyxbilarna och hela den

ljuvliga morgonens friskhet, och hon medgav, att det

var underbart att leva. Hon betraktade med alltid

samma intresse monumentet mitt på platsen, vars glänsande

vingar liksom ville höja sig från jorden och flyga

bort. Victor Hugo! Det var tillräckligt för henne att

hon hade hört sin son nämna detta namn för att

beundra statyn med familjärt intresse. Det enda hon

visste om den store diktaren, var, att han hade dött.

Det gjorde henne säker; och hon inbillade sig, att han

under sin livstid hade varit god vän med Julius, emedan

hon ofta hade hört denne upprepa hans namn.

Ack, hennes son! Alla tankar, planer, önskningar

och förhoppningar omkretsade honom och hennes

envise make. Hon längtade efter en försoning mellan de

båda männen, efter ett slut på alla stridigheter, under

vilka hon led mest. Kunde icke Gud göra ett under?

Och som en bräcklig människa vandrar från det ena

sanatoriet till det andra för att söka bot, uppgav hon

besöken i den närbelägna kyrkan och besökte i stället det

spanska kapallet vid Avenue Friedland. Här kände

hon sig ännu mera hemmastadd. Mitt bland de eleganta

sydamerikanskorna, som sågo ut, som om de just

kommit från en modeutställning, lade hon även märke

till andra kvinnor, som icke voro så välklädda, som

voro korpulenta och som buro oäkta hermelinpälsar och

gamla ädelstenar. När dessa högvälborna damer träffade

varandra i vestibulen talade de med uttrycksfulla

gester och betonade vartenda ord eftertryckligt.

Farmaredottern beslöt att hälsa på dem, ty de hade deltagit

i hennes mycket omtyckta välgörenhetstillställningar;

och då hon såg sin hälsning besvarad, var hennes

tillfredsställelse stor nog, för att för en kort stund döva

smärtan. De där kvinnorna tillhörde familjer, som

hennes far hade beundrat så mycket, visserligen utan

att veta varför. De kommo från fäderneslandet och

för den godtrogna Chicha voro de alla hustrur till

excellenser eller andra högheter, och alla voro de släkt med

konungen. Hon visste icke, om hon skulle räcka dem

Banden, eller om hon, som hon hade hört nämnas

någon gång, skulle böja knä för dem... Så kom hon

ihåg sitt ärende och knäppte sina händer i bön till Gud.

Ack, om han i sin nåd ville komma ihåg henne. Ack,

att han heller icke glömde hennes son.

Och så var det likväl berömmelsen, som sträckte

sina ljusa armar mot Julius, så att han, när han en gång

vaknade, skulle känna sig omringad av berömmelsens

alla ärebevisningar och fördelar. Berömmelsen är listig

och överraskar människorna på de krokiga stigar, där

man minst väntar den. Det var varken hans målande

av själar eller hans omväxlande tillvaro, som gav

Desnoyers denna berömmelse.

Ett nytt tidsfördriv hade kommit från andra sidan

Atlanten för att lyckliggöra mänskligheten. Den ena

personen frågade den andra i den hemlighetsfulla tonen

hos den invigde, som önskar att träffa en besläktad

själ: Kan ni dansa tango? Tangon hade tagit hela

världen i besittning. Den var mänsklighetens heroiska

hymn, som koncentrerade sina infall på den harmoniska

rytmen, och vars intelligens gick ut på fötternas

rörlighet. En osammanhängande, entonig musik, uppfunnen

i Afrika, som tillfredsställde de konstnärliga idealen i

ett sällskap, som ingenting bättre kände till. Världen

dansade, dansade, dansade. En negerdans, som

sjöfolket hade medtagit ifrån Kuba till Sydamerika,

erövrade inom ett par månader hela världen. Den utbredde

sig från nation till nation -- liksom på sin tid

Marseil-laisen. Den inträngde till och med i hovets

ceremonier och kastade omkull alla traditioner och etiketter,

lik en upprorsande -- en upprorsande av lättsinne. Till

och med påven blev dansmästare och rekommenderade

Furlana i stället för tango, ty hela kristenheten utan

hänsyn till de olika sekterna var enig i den allmänna önskan

att som dårar röra fötterna med ett outtröttligt

vansinne. Julius Desnoyers, som nu påträffade denna,

sedan sin barndom bekanta dans i Paris, där den just

var sista modet, hängav sig åt den med en förtjusning,

som man hyser för en gammal kärlek. Vem hade kunnat

förutsäga, att hans besök i de simpla danslokalerna

i Buenos Ayres i själva verket betydde lärotiden för

hans berömmelse.

Hundratals beundrande ögon följde honom, när han

mellan fem och sju hängav sig åt den "heliga dansen" i

danssalongerna vid Champs Elyssés, varest man fick

betala fem francs för en kopp té. "Han känner dansens

hemlighet", sade kvinnorna, som beundrade hans

eleganta figur och hans smidiga muskler. Och han,

bärande en kort rock över sin vita skjorta och med sina

små flickaktiga fötter inträngda i högklackade läderskor,

dansade allvarligt, tankfullt och tigande, som en

matematiker, som funderar över ett problem, under

det ljuset kastade skimrande reflexer på hans glänsande,

blåskimrande lockar. Damerna önskade att bliva

föreställda för honom; ty de hyste den förhoppningen, att

deras väninnor skulle bliva avundsjuka, då de sågo dem

i mästarens armar. Inbjudningarna formligen regnade

över Julius. De finaste salongerna öppnade sig för

honom, så att han varje eftermiddag gjorde dussintals av

nya bekantskaper. Detta nya dansmod sände "dansprofessorer"

från Amerika till Paris, vilka kommo från

Buenos Ayres smutsiga gator och blevo applåderade,

som om de voro berömda föreläsare eller tenorer; men

Julius triumferade över dessa simpla människor, som

dansade för pengar, och hans föregående lättsinniga liv

ansågs av damerna endast som äventyrligt och intressant.

"Du förstör dig", brukade Argensola säga, "du dansar för mycket".

Hans herres och väns ära förorsakade honom numera

flera obekvämligheter. Hans förr så angenäma och

lugna lektyr på divanen blev ofta avbruten. Det var

omöjligt, att läsa mera än ett kapitel åt gången. Den

berömde mannen befallde honom nästan oupphörligt att

begiva sig ut på gatan. "En ny danslektion", suckade

då parasiten. Och när han var ensam i ateljén, blev

hans tankearbete titt och tätt stört av de talrika

besökanden -- endast kvinnor --, av vilka några sågo

angreppslystna och påträngande ut, andra åter hade en

förtvivlad och sorgsen min.

En utav kvinnorna förskräckte ateljéns innevånare

genom sin påflugenhet Det var en nordamerikanska av

obestämd ålder, -- ungefär mellan 32 och 59 år; --

hon bar korta kjolar, vilka, när hon satte sig, flögo upp

som en utspänd parasoll. Hon tycktes anse det för sin

heliga rättighet att dansa med Desnoyers och då och då

göra honom ett besök vid Rue de la Pompe, och hon

förföljde Julius med den övergivnas efterhängsenhet.

Julius hade gjort sig osynlig, då han fick veta, att denna

ungdomliga, eleganta skönhet -- vilket man verkligen

kunde hålla henne för, när man såg henne bakifrån --

hade två barnbarn. "Herr Desnoyers har gått ut", brukade

Argensola säga till henne, när han tog emot henne.

Då brast hon i tårar och snyftningar, och sade, att hon

hade för avsikt att döda sig här eller någon annanstans,

så att andra kvinnor, som tänkte frånröva henne det,

som hon ansåg för sin privata egendom, skulle bliva

avskräckta genom hennes exempel.

Nu var det Argensolas tur att skicka bort den andre,

när han önskade vara ensam. Han behövde endast säga:

"Jag tror amerikanskan kommer", och den kände dansören

begav sig iväg så hastigt, att han i sin förfäran

ofta begagnade sig av bakvägen.

Vid denna tid började den viktigaste händelsen i

Julius liv förbereda sig. Familjen Desnoyers umgänge

med familjen Lacour hade fått ännu en hållpunkt.

Deras ende son, Renée hade lyckats att hos Chichi väcka

ett visst intresse, som nästan kunde kallas kärlek. Den

gamle Lacour var förtjust, när han tänkte på sin son i

förbindelse med de gränslösa egendomarna och de

oerhörda kreaturshjordarna, vars beskrivning alltid

föreföll honom som en saga. Han var änkling, men han

tyckte om att ställa till stora banketter och bjudningar.

Varje ny berömdhet, med vilken han blev bekant,

ingav honom tanken på en ny dinée. Ingen berömd

personlighet som passerade Paris, antingen han var

polarforskare eller sångare, undgick ödet att bliva uppvisad

i matsalen hos Lacour. Desnoyers" son, som han förr

knappast hade lagt märke till, började plötsligt

intressera honom. Den gamle senatorn var en mycket

modern människa, som icke gjorde någon skillnad mellan

berömmelse och rykte. För honom var det nog, att ett

namn var på allas läppar, för att han förtjust skulle taga

emot personen ifråga. Då Julius antog hans inbjudan,

föreställde han honom med stolthet för sina vänner, och

det var icke långt ifrån, att han hade kallat honom

"käre mästare". Tangon behärskade på den tiden alla

fester. Till och med i akademin sysselsatte man sig med

detta tema, och man försökte att bevisa, att den atenska

ungdomen på sin tid hade roat sig på samma sätt... Och

Lacour hade ju hela sitt liv drömt om en atensk republik.

Vid en sådan sammankomst blev Julius bekant med

paret Laurier. Han var ingeniör; en mer än femtioårig,

stor, tämligen korpulent, tystlåten man med en

eftertänksam min, som om han försökte utforska människor

och förhållanden; han ägde en automobilfabrik i en av

Paris" förstäder. Hon hade en lätt och frivol karaktär.

Hon älskade livet för nöjenas skull, och hon tycktes

mottaga sin mans tigande tillgivenhet med en leende

likgiltighet. Det var verkligen också det minsta hon

kunde göra för en man av hans begåvning. Dessutom

hade hon fått en hemgift på trehundratusen francs,

genom vilken ingeniören blivit i stånd att utvidga sin

affär. Senatorn hade haft sin hand med i spelet vid

åstadkommandet av detta giftermål. Han intresserade

sig mycket för Laurier, eftersom denne var son till en

gammal vän till honom.

Julius närvaro i Lacours långtråkiga salonger verkade

på Margarete som en solstråle. Hon hängav sig även

åt tidens älsklingssport och besökte ofta tangotées, där

den avgudade Desnoyers var härskaren. Så underbart

det var att få spraka med honom, han som var så

intressant och berömd, att alla andra kvinnor svärmade

för honom! För att han icke skulle anse henne för en

medelklass person, som senatorns övriga gäster, talade hon

om sina modister vid Rue de la Paix och förklarade

allvarligt, att en kvinna med självaktning omöjligen kunde

gå igenom boulevarden med en klänning, som kostade

mindre än åttahundra francs, och att ett pris av tusen

francs för en hatt för henne var någonting alldeles

självklart.

Julius vårdade denna nya bekantskap med "lilla fru

Laurier" mycket omsorgsfullt, trots de andra kvinnornas

vrede och avundsjuka. Vilken triumf för ingeniörens fru,

som hitintills endast åkt i sin mors bil.

För Julius hade Margarete nyhetens behag. Han hade

först icke ansett henne för bättre än alla andra kvinnor,

som i hans armar följde dansens komplicerade rytm,

men snart märkte han, att hon ändå var annorlunda.

Hennes koketteri stegrade hans beundran redan efter

de första förtroliga orden. Aldrig förr hade han träffat

en kvinna sådan som hon. Kvinnorna, som han lärt

känna under sin första debut i sällskapslivet voro alla

stamgäster på en eller annan nattlokal och fingo betalt

för sina förtrollande förförelsekonster. Sedan hade

berömmelsen fört i hans armar damer ur de finaste kretsar,

vilka visserligen voro rädda för skvallret, men dock

hade ett intressant förflutet, men denna kvinna, som så

förtroligt kom emot honom och sedan åter nyckfullt

drog sig tillbaka, var en helt ny typ för honom.

Tangosalongerna ledo nu stor förlust. Desnoyers hade blivit

en alltmera sällan förekommande gäst, och han överlät

äran till yrkesdansörerna. Ibland förflöt en hel vecka,

utan att besökarna på five o" clock tee-salongerna fingo

se hans svarta lockar och små koketta lackskor. Även

Margarete övergav dessa platser. Deras möten gestaltade

sig så, som hon läst i kärleksromaner om Paris. När

Julius uppsökte henne, darrade hon av ängslan för att

bliva upptäckt. Hon valde en enkel toalett och dolde

sitt ansikte med en tät slöja, vilken hennes väninnor

kallade "äktenskapsbrottsslöjan". De utvalde för sina

rendez-vous de minst besökta platserna och växlade ofta

mötesplatser, liksom fåglar, som vid den minsta störning

flyga bort, för att slå sig ned på något annat ställe.

En igång möttes de i Buttes Chaumont, en annan gång

valde de trädgården vid Seines vänstra strand,

Luxembourg-parken eller rent av den avlägsna parken

Montsouris. Hon levde jämt och ständigt i fruktan för, att

hennes man skulle komma och överraska dem, fastän

hon mycket väl visste, att den flitige ingeniören var

sysselsatt vid sin fabrik, som låg långt ifrån deras

mötesplatser. Genom den överdrivna försiktigheten, väckte

hon just de förbipasserandes uppmärksamhet. Fastän

Julius så småningom kände sig otålig och trött på detta

omkringvandrande, som endast tillät några få stulna

kyssar, lät han slutligen övertyga sig av Margarete och

gav efter.

Eftersom hon icke önskade att endast vara en ibland

hans många älskarinnor, var det nödvändigt att övertyga

henne om, att denna kärlek evigt skulle bestå. Det

var hennes första snedsprång, och hon ville, att det .även

skulle bliva det sista. Ack, hon hade förlorat sitt

fläckfria rykte. Vad skulle folk säga. De tycktes båda ha

återvänt till sin allra tidigaste ungdom; de älskade

varandra, som de aldrig förr hade älskat, med en femtonårings

barnsligt förtroendefulla lidelse. Julius hade plötsligt

överskridit gränsen mellan barndom och frihet, och

vunnit inträde i det verkliga livet med ett enda språng.

Hon hade gift sig för att kunna åtnjuta en gift kvinnas

frihet, men för sin man kände hon endast en smula

tacksamhet. "Vi båda sluta på så sätt, som andra börja",

sade hon till Desnoyers.

Deras kärlek genomlevde alla faser av den allmänna

mänskliga lidelsen. De voro uppfyllda av romantiska

känslor, när de i skymningen på en trädgårdsbänk

tryckte varandras händer och växlade kyssar. Han

bevarade en av Margaretes lockar, fastän han hyste ett

svagt tvivel om dess äkthet. Hon lutade sitt huvud mot

hans skuldra, som om ville hon bönfalla honom om

skydd. Men om Julius någon gång försökte närma sig

henne med större förtrolighet, avböjde den nådiga frun

energiskt. En motsättning tycktes sönderriva alla

hennes handlingar och tankar. Varje morgon beslöt hon

att giva efter lör Julius böner, men i hans närhet tänkte

hon åter på sitt rykte och borgerliga anseende, och hon

förblev sin moders lärdomar trogen.

En dag samtyckte hon till att besöka hans ateljé:

intresset, sorn man alltid känner för den älskades

levnadsvanor, drog henne dit Men hon sade: "Svär på, att du

vill bevara din aktning för mig". Han lovade det beredvilligt,

och svor på, att allt skulle bliva precis så, som

Margarete önskade, och från den dagen såg man icke

mera de båda i parkanläggningarna eller någon annanstans,

varest de voro utsatta för vinterkylan. De föredrogo

ateljén, och Argensola måste inrätta sitt liv annorlunda:

han såg sig nödgad att uppsöka en annan konstnärs

familj för att fortsätta sin lektyr.

Detta varade två månader. De visste icke, vilken

hemlig makt, som plötsligt störde deras rö. Kanske hade

en av hennes väninnor gissat sanningen och anonymt

underrättat mannen, kanske hade hon själv utan att veta

det begått någon oförsiktighet, när hon i outsäglig

lycksalighet kom till det redan dukade matbordet, eller, när

hon visade en plötslig avsky för sin make, i känslan att

endast vilja tillhöra sin älskade. Att vara tvungen att

dela sina intressen mellan sin äkta man och sin älskare

var ett lidande, som hon icke förmådde dölja. Då hon

en natt sprang genom Rue de la Pompe, darrande kastade

en blick på klockan och icke fann någon bil eller

droska, stod plötsligt en man framför henne: Stefan

Laurier! Ännu skakade hon av förfäran, när hon tänkte

på de följande timmarna. Först trodde hon, att han

tänkte döda henne. Allvarliga, lugna och misstrogna

människor bruka vara alldeles förfärliga i sin vrede.

Hennes man visste allt. Med samma tålamod, som han

löste de industriella problemen, hade han dag efter dag

spionerat på henne, utan att hon anade, vad som gömde

sig bakom hans synbarligen känslolösa hållning. Så hade

han följt efter henne, och genom bekräftelse av verkliga

förhållandet gjort sin olycka fullkomlig.

Margarete hade aldrig kunnat tro, att han kunde vara

så simpel och ställa till ett sådant oväsen. Hon hade

väntat, att han skulle förbliva kall och ironisk inför

detta och icke förlora det distingerade filosofiska lugn,

som han annars alltid visade. Men den stackars ingeniören,

som förutom sitt arbete icke brydde sig om något

annat i världen än sin hustru, älskade henne, som man

endast kan älska en enda kvinna. Han beundrade

hennes personliga elegans och grace, och kunde icke uthärda

att se henne fallen. Han skrek och rasade utan att kunna

behärska sig, så att skandalen blev bekant i hela deras

umgängeskrets. Senatorn kände sig oangenämt berörd

av att de båda skyldiga hade blivit bekanta genom hans

förmedling och i hans hem. Men han riktade sin ovilja

mot den bedragne äkta mannen. Vilken brist på god

smak denne visat! Kvinnor äro kvinnor, och man kan

alltid bringa allt i ordning igen. Men efter ett sådant

vredesutbrott var en anständig lösning av saken icke

mera möjlig, och det återstod ingenting annat än att

förbereda en skilsmässa.

Den gamle Desnoyers blev mycket uppbragt, när han

hörde talas om sin sons sista äventyr. Han hade alltid

tyckt om ingeniör Laurier. Den ömsesidiga sympati,

vilken ofta förefinnes mellan tystlåtna och tålmodiga

människor hade knutit de båda männen tillhopa till en sorts

själsförvanter. Vid senatorns mottagningar brukade han

tala med ingeniören om affärernas framgång, och alltid

hade han tilltalat honom med en faders förtrolighet.

Miljonären, vilken man överallt kallade för en snålvarg,

hade till och med i anspråkslös frikostighet erbjudit sitt

understöd, ifall det skulle visa sig nödvändigt att

förstora ingeniörens fabriksanläggningar. Och nu fick han

höra, att hans egen son, den lättsinnige och oegennyttige

dansören hade stulit den gode mannens lycka.

Först talade Laurier om en duell. Hans vrede liknade

en arbetshästs, som river sönder tyglarna, stegrar sig,

gnäggar och biter ifrån sig. Julius far var mycket

oangenämt berörd av denna historia. Det betydde ännu en

skandal. Och Julius hade ägnat största delen av sitt liv

till att lära sig att handhava vapen.

"Han kommer att döda den stackars karlen," sade

han till senatorn. "Jag är alldeles säker på, att han

kommer att döda honom. Det är livets konsekvens: den

oduglige triumferar alltid över den duglige".

Men det blev alls icke tal mera om duellen. Senatorn,

"republikens fader" förstod sig på att behandla de båda

parterna med samma diplomatiska skicklighet, som han

begagnade vid tvistigheter i senaten. Duellen rann

följaktligen ut i sanden. Margarete drog sig tillbaka,

bosatte sig hos sin mor, och började ordna med skilsmässan.

En kväll, då ateljéns klocka slog sju hade hon sorgset

utropat: "Jag måste gå... Jag måste gå hem, fastän

detta här egentligen är mitt riktiga hem... Ack så

synd. Varför äro vi icke gifta?"

Då kände han plötsligt en hel trädgård av hittills

obekanta, borgerliga dygder blomstra upp i sin själ, och

han upprepade med övertygelse:

"Du har rätt, vi skola gifta oss. Varför äro vi icke gifta?"

Deras önskningar kunde också förverkligas. Den äkta

mannens oväntade mellankomst underlättade saken, och

den unge Desnoyers begav sig på väg till Amerika för

att skaffa pengar till sitt giftermål med Margarete.

4. KUSINEN FRÅN BERLIN.

Julius Desnoyers" ateljé låg på översta våningen.

Hissen och trapporna förde direkt till hans dörr. I

bakgrunden lågo ännu två små rum, vilka endast fingo

ljus från en inre korridor. Som enda förbindelseled

tjänade baktrappan, som förde upp till vinden.

Argensola hade under Julius resa stannat kvar i

ateljén och försökte nu bliva god vän med grannarna.

Det större rummet var tomt hela dagen. Innevånarna

kommo först hem, efter det de hade intagit sin

kvällsmåltid på någon restaurang. Endast under helgdagar

voro de -- ett tjänstemanspar -- hemma. Mannen,

kraftig och martialisk, var tillsyningsman i ett stort

varuhus. Han hade varit soldat i Afrika, bar en utmärkelse,

och var reservlöjtnant. Frun var en satt, liten

blondin med ljusa ögon och melankoliska ansiktsdrag.

Vid högtider satt hon i timtal vid pianot och njöt av

sina musikaliska minnen -- förresten spelade hon alltid

detsamma. Ibland åsåg Argensola genom korridorfönstret,

hur hon arbetade i köket. Hennes make hjälpte henne,

och båda skrattade över sin oskicklighet och klumpighet

vid tillagningen av söndagsmåltiden.

Portvaktsfrun trodde, att frun var tyska, men det

visade sig, att hon var från Schweiz. Hon hade plats

som kassörska i ett varuhus, dock icke detsamma i

vilket hennes man var. Om morgnarna gingo de tillsammans

bort, sedan skildes de på Place d"Etoile, varefter

var och en gick sin väg. Klockan sju på kvällen

träffades de åter och hälsade varandra med en kyss på

öppen gata, som förälskade, vilka återse varandra för

första gången efter en längre skilsmässa, och strax

efter kvällsmaten återvände de till sin bostad vid Rue

de la Pompe.

Alla Argensolas ansträngningar att bliva god vän

med de båda, avvisades egoistiskt. De besvarade hans

hälsningar med iskall artighet och levde endast för sig

själva och för varandra.

Den andra lägenheten, som bestod av två rum,

beboddes av en ensam man. Han var ryss eller polack.

Nästan alltid kom han hem med massor av böcker,

och han tillbragte många timmar vid sitt fönster med

skriverier. Spanjoren ansåg honom från första ögonblicket

vara en intressant människa, vilken kanske i sitt

bröst dolde enastående dygder. Han föreföll honom

som en romanfigur. Han gjorde ett exotiskt intryck.

Hans helskägg var oordnat, hans hår fett, hans glasögon

sutto på en näsa så bred, som om ett knytnävsslag

hade format om den. Och som en osynlig nimbus

omgav honom en viss lukt, vilken var sammansatt av

billigt vin och utdunstningarna från svettiga kläder;

honom observerade Argensola från baktrappan: "Vännen

Tschernoff kommer hem", tänkte han och steg

ut på trappan, för att prata med sin granne. Länge

vägrade denne att låta spanjoren beträda sina rum.

Slutligen trodde Argensola, att han sysselsatte sig med

kemi och andra hemlighetsfulla företag. Då han

äntligen fick komma in, såg han böcker, många böcker,

överallt endast böcker. De lågo omkringkastade på

golvet, uppstaplade på hyllor, i stora högar i alla hörn,

de översvämmade vacklande stolar, gamla bord och en

säng, vilken endast de eftermiddagar bäddades, då

dess ägare alltför mycket stördes av damm och spindelväv,

så att han måste taga portvaktsfruns hjälp i

anspråk.

Slutligen måste Argensola erkänna för sig själv, att

det icke fanns någon hemlighet i denne mans liv, och

han var litet besviken däröver. Vad mannen skrev

vid sitt fönster voro endast översättningar. Några

förfärdigade han på beställning, andra levererade han

frivilligt till de socialistiska tidningarna. Det enda

betecknande på mannen var, att han behärskade otaliga

språk.

"Han känner alla språk", sade Argensola till

Desnoyers, då han beskrev grannen för honom. "Det är

tillräckligt för honom att höra ett nytt språk, för att

han skall kunna behärska det efter några få dagar.

Han besitter nyckeln till de döda och levande språken,

han känner deras hemligheter. Han talar spanska lika

bra som vi -- och har ändå aldrig varit i något land,

varest det talas spanska."

Känslan av att stå framför något hemlighetsfullt

väcktes på nytt till liv hos Argensola, då han läste

titlarna på de uppstaplade böckerna. Det var till

största delen gamla böcker, vilkas språk Argensola

icke kunde tyda; ägaren hade tillfälligtvis kommit över

dem billigt hos bokhandlaren och på antikvariaten,

vilka etablerat sig vid Seines broar. Endast den man,

som hade "språkens nyckel" kunde förvärva sig sådana

böcker. En mystisk atmosfär av övermänsklig vishet

och hundratals hemligheter tycktes uppstiga från de

gamla böckerna, vilkas blad här och där voro nötta.

Bland dessa antika luntor funnos även andra i rött

band, socialistiska propagandabroschyrer, böcker på

alla europeiska språk, och tidningar, många tidningar,

vars titlar manade till revolution.

Tschernoff tycktes icke alls tycka om besök eller

samtal. Han log gåtfullt i sitt människoätareskägg och

var så ordknapp, att besöket snart var till ända. Men

Argensola ägde medlet att bsegra denne människofientlige

person. Han behövde endast blinka med ögonen

och uttala den lockande inbjudningen. "Skola vi

inte gå in till mig nu ett slag," och de gjorde det

bekvämt för sig i Desnoyers ateljé eller lilla kök.

Framför dem stod en flaska vin, som stammade från

Ave-nue Victor Hugo. Herr Marcels dyrbara viner gjorde

ryssen mjuk och förhöjde hans pratlust. Men till och med

med detta hjälpmedel fick spanjoren endast höra helt

litet om hans liv. Ibland nämnde ryssen Jaurès och

andra socialistiska talare. Vid flera tillfällen undslapp

honom namnet Sibirien, och han förklarade, att han

hade levat där under lång tid, men ville icke gärna

tala om ett land, i vilket han endast mot sin vilja

uppehållit sig.

Dagen efter Julius Desnoyers återkomst stod Argensola

i baktrappan och talade med Tschernoff, då det

plötsligt ringde på ateljédörren, som ledde till

huvudtrappan. Denna störning var oangenäm. Ryssen, som

kände till alla ledande politiker berättade just om

Jaurès" ansträngningar för att bevara freden. Det fanns

ännu många, som hyste denna förhoppning. Han,

Tschernoff kommenterade sådana illusioner med en

sfinx" gåtfulla leende. Han hade skäl att tvivla....

Klockan ringde för andra gången, och spanjoren

lämnade sin vän för att öppna.

En herre önskade tala med Julius. Han talade franska,

men av hans accent gissade Argensola, vem han

var. Då han, för att hämta Julius, steg in i sovrummet,

sade han med övertygelse: "Det är din kusin från

Berlin, som kommer för att taga avsked. Det kan icke

vara någon annan."

De tre männen träffades åter i ateljén. Desnoyers

presenterade Argensola, därför att den nyankomne

icke skulle få en fel uppfattning om dennes sociala

ställning.

"Jag har hört talas om honom. Det är herr Argensola,

en ung man med stora förtjänster."

Och det sade doktor von Hartrott med nedlåtenheten

hos en man, som vet allt och önskar göra sig

omtyckt, i det han skänker en stor nåd i blotta

observerandet av den andre.

De båda kusinerna betraktade varandra med nyfikenhet

och icke utan misstankar. Nära släktingar voro

de, men de kände varandra mycket litet, ty bådas

åsikter och smak voro fullkomligt skilda.

Då Argensola mönstrade den lärde, fick han

intrycket av en officer, som man stoppat i civila

kläder. Man märkte på honom, att han försökte efterapa

den värjbeprydde, vilken endast då och då tager på sig

civilkläderna, man märkte samma strävan, som hos

alla andra tyskar att bliva förväxlade med överklassen.

Hans byxor voro så snäva, som om vore de bestämda

för att stoppas ned i ridstövlar, rocken hade två rader

knappar, insvängd midja, långa skört och mycket stora

slag, så att den påminde om en militärrock. Den rödaktiga

mustaschen över de kraftiga tänderna, det kortklippta

håret fullständigade det militära intrycket. Men

hans ögon voro riktiga läsögon med glanslösa pupiller.

Stora, förvånade och närsynta, gömde de sig bakom

de tjocka glasögonen och gåvo honom utseende av en

fredlig människa.

Desnoyers visste, att denne var en utomordentlig

professor, att han hade skrivit en del böcker, tjocka

och tunga som tegelstenar, och att han var medlem

av ett historiskt seminarium, en inrättning, ledd av en

berömd historiker, som hade för avsikt att utforska

gamla dokument. På det ena rockslaget bar han en

utländsk orden.

Desnoyers respekt för den lärde, som tillhörde

familjen, var blandad med ett slags förakt. Han och

Chichi hade från, början känt en instinktiv motvilja mot

berlinerkusinen. Dessutom hade han förargat sig däröver,

att hans egen familj försökte ställa denne pedant

som förebild för honom, denine pedant, som endast

kände till livet genom de många böcker han studerat,

och som tillbragte sitt eget liv med att utforska, vad

andra människor gjort förr i tiden. Därav drog han

sedan sina slutsatser för att rätta sina egna meningar

därefter. Julius var mycket lätt att begejstra, och han

Tschernoff och Argensola.

svärmade för alla författare, om vilkas verk Argensola

hade berättat honom, men han tyckte icke alls om sin

berömde kusins stela utseende.

Under sitt uppehåll i Berlin, använde han ett talesätt

ur den tyska var dags jargongen till att karaktärisera

sin kusin. Böcker fulla av viktiga och mindre viktiga

vetenskapliga forskningar utkommer varje månad i

dussintal. Det fanns ingen professor, som icke hade

skrivit någon svårläst och underlig, jättelik bok, och

alla dessa närsynta författare, som icke voro i stånd

att låta sin fantasi spela, blevo allmänt ogillade med

uttrycket: "Sie hätten Sitzfleisch". För Julius var

kusinen en sådan människa med "Sitzfleisch".

Doktor von Hartrott talade spanska för att förklara

anledningen till sitt besök. Han använde detta språk,

emedan hans familj hade talat det under hans barndom,

men samtidigt använde han det av försiktighet,

ty han såg sig flera gånger omkring, som om han

fruktade, att någon kunde höra honom. Han hade kommit

för att taga avsked av Julius. Dennes mor hade

berättat för honom, att han återkommit och ville icke

resa igen utan att hava hälsat på Julius. Inom några

timmar skulle han lämna Paris. Förhållandena tvingade

honom därtill.

"Du tror alltså, att det kommer att bliva krig?"

frågade Desnoyers.

"Kriget kommer i morgon eller i övermorgon. Ingen

kan avstyra det. Det är nödvändigt för människornas

väl."

Det uppstod en tystnad. Julius och Argensola voro

häpna över denna människa, som såg så fredlig ut, och

som yttrade sig så krigiskt. Båda gissade, att

professorn endast gjorde dem ett besök för att kunna

meddela sin förtjusning över det kommande kriget, och att

han samtidigt ville underrätta sig om, vad de själva

tänkte och visste.

"Du är ingen fransman," därvid vände han sig till

sin kusin; "Du är född i Argentina. Till dig kan man

säga sanningen."

"Och är icke även du född där?" frågade Julius

leende. Professorn uttryckte genom en gest sin protest,

som om man hade förolämpat honom.

"Nej, jag är tysk. Det gör det samma var jag är

född, jag tillhör ändå alltid mitt fosterland, Tyskland."

Sedan fortfor han, vänd till Argensola:

"Även denne herre är ju utlänning. Han stammar

från det förnäma Spanien, som har tyskarna att tacka

för det bästa det äger, sin äras kult och sin ridderliga

anda."

Spanjoren försökte att protestera, men den lärde

hindrade honom, i det han i upprörd ton fortsatte:

"Spanjorerna voro eländiga kelter, de voro försjunkna

i en mindervärdig ras* underlägsenhet och därigenom

i ett trist läge. Till deras lycka blevo de övervunna

av goterna och andra germanska folk, som bibragte

dem människovärde. Glöm icke, unge man, att vandalerna

äro förfäder till de nuvarande preussarna."

På nytt försökte Argensola att få tala, men vännen

gav honom tecken att icke avbryta professorn. Denne

tycktes hava glömt sin tillbakadragenhet och blev själv

upprörd av sitt tal: "Vi stå inför stora händelser",

fortfor han. "Vi böra vara lyckliga att få uppleva den

kommande tiden, den intressantaste i hela historien.

Mänskligheten ändrar i detta ögonblick sin bana. Nu,

idag börjar den verkliga civilisationen."

"Nästa krig, förkunnade han, skulle bliva av en korthet,

som man hittills aldrig hade sett. Tyskland hade

förberett sig på att genomföra avgörandet, utan att

världen behövde tåla en långvarig förvirring. En månad

skulle vara alldeles nog att tillintetgöra Frankrike,

Tysklands värste motståndare. Sedan skulle man komma

att marschera mot Ryssland, vilket icke kunde

försvara sig fort nog, då dess rörelser voro alltför

långsamma. Slutligen skulle man angripa det stolta

Albion och framför allt isolera det, så att det icke mera

kunde störa det germanska framsteget. För genomförandet

av alla dessa glänsande segrar behövde man

endast en sommar. De gula, fallande löven nästa höst

skulle hälsa Tysklands triumf.

Med en säkerhet, som icke väntar något motstånd,

förklarade han den germanska rasens överlägsenhet.

Människorna voro indelade i två grupper efter deras

huvudform: långskallar och kortskallar. En annan

skillnad, grundad på vetenskaplig basis, delade

människorna i två andra kategorier: de blonda och de

mörk-håriga. Långskallar betydde rasrenhet och andlig

överlägsenhet, kortskallar däremot voro bastarder med alla

tecken till degeneration. Germanerna, långskallar i

ordets fullaste betydelse, voro de enda, som helt hade

ärvt ariernas egenskaper. Alla andra folk, särskilt de

i södra Europa, de så kallade latinerna, tillhörde den

degenererade mänskligheten.

Nu kunde spanjoren icke mera hålla sig lugn: Men

alla dessa rasteorier voro ju gammalmodiga åsikter,

på vilken ingen människa trodde mera. Det fanns ju

inget rasrent folk, ty alla människors blod hade genom

tusenden av år genomgått så många blandningar....

Många tyskar hade samma egenheter, som professorn

tillskrev den degenererade rasen.

"Däri ligger någon sanning," sade han. "Men även

om den germanska rasen icke är fullkomligt ren, så är

den ändå den ras, som är minst förorenad av alla, och

därför tillkommer makten över världen germanerna."

Hans stämma antog en ironisk, skärande skarphet,

då han talade om kelterna, vilka utgjorde befolkningen

i Sydeuropa. De hade hämmat människornas framsteg

och fört dem på en falsk väg. Kelten är en individualist

och till följd härav en ostyrig revolutionär,

vilken önskar jämnställa alla. Dessutom är han human

och anser fromhet för en dygd, vilken försvarar de

svagas existens.

Den utomordentligt ädle germanen ställer ordningen

och kraften högst. Han är utvald av naturen att

behärska eunuckraserna. Han äger alla dygder, som

beteckna det högststående. Den franska revolutionen var

inte något annat än en sammandrabbning mellan germaner

och kelter. Frankrikes verkliga adel härstammar

från tyska krigare, vilka efter sitt intrång bosatt sig

i landet. Bourgeoisien och folket var det gallo-keltiska

elementet. Den underordnade rasen hade besegrat den

överordnade och därigenom organiserat hela landet och

förvirrat hela världen. Kelterna hade uppfunnit

demokratin, socialismen och anarkien. Men timmen för

germanernas hämnd var slagen, och den nordiska rasen

skulle återställa ordningen, ty Gud hade utrustat dem

därtill och bevarat deras oövervinneliga överlägsenhet.

"Endast germanerna", sade han, "kunna komma

ifråga då det gäller utförandet av ett stordåd. Ju

mindre germanskt ett folk är, desto mindre civilisation

har det. Vi äro världens adel, jordens salt, som vår

Wilhelm brukar säga".

Argensola hade med häpnad hört på dessa högfärdiga

påståenden. Alla stora folk hade genomgått

imperialismens feber. Grekerna hade strävat efter

hegemoni, då de stodo på höjdpunkten av sin kultur.

Romarna sörjde för rättvisa och lagstiftning i de av dem

erövrade länderna. Fransmännen ställde till revolution

i förhoppning att kunna befria mänskligheten. Till och

med spanjorerna av det sextonde århundradet kämpade,

visserligen för ett mörkt och vilseledande ideal, men

aldrig för egoistiska intressen.

Alla i världshistorien behärskades av en drivkraft,

som de ansågo ädel. Endast denne professors Tyskland

hade för avsikt att erövra världen, åberopande

sin ras" överlägsenhet, vilken ingen annan än tyskarna

själva tillerkänt sig.

"Hitintills", fortfor Hartrott, "hava krigare anförts

av soldater. Men detta krig, som nu kommer, skall

föras av soldater och professorer. Förberedelser hava

träffats såväl vid universitetet som av generalstaben.

Den germanska vetenskapen är för alltid förbunden

med det, som de latinska revolutionärerna ringaktande

kalla för militären. Kraften ensam är det, som giver

rättighet, och som skall genomföra civilisationen. Våra

arméer äro kulturens representanter, och inom några få

veckor skola vi befria världen från kelterna och

föryngra mänskligheten."

Hans ras" oerhörda framtid hade kommit honom att

uttrycka sig med poetisk extas. Han talade visserligen

med vördnad om Wilhelm I, Bismarck och alla andra

hjältar, men han talade om dem, som man brukar tala

om gudar, som äro dömda till döden. Det var

förtjänstfulla gubbar med små anspråk, som hade nöjt

sig med att avrunda Tysklands gränser men sedan hade

motsatt sig den nya generationens fordringar. Deras

äregiriga önskningar överstego icke strävan efter

herraväldet på fastlandet... Men, så kom Wilhelm II,

hjälten, vilken landet behövde i ordets fullaste och

egentligaste betydelse.

"Min mäster Lamprecht", sade Hartrott, "har tecknat

bilden av hans storhet. Han är det förgångna och

framtiden, ordningen och tapperheten. Han är övertygad

om, att han representerar monarkin av Guds nåde, just

som hans farfar, men hans livliga och sprudlande förstånd

erkänner de moderna nyheterna. Han är samtidigt

romantisk, feodal, beslutsam, beredd att stödja

de konservativa agrarierna -- och dessutom mannen för

dagen: Han söker praktiska lösningar och visar därvid

en amerikaniserad, målmedveten ande. Instinkt och

förnuft äro lika stora hos honom."

"Tyskland hade, sedan det blev fört av denne hjälte,

funnit vägen. Universiteterna tilljubla honom ännu

mera begejstring än hans arméer. Varför skulle man

kväva en sådan angreppslust, utan att använda den.

Världsmakten tillkommer det germanska folket.

Historikerna och filosoferna, Treitschkes elever, höllo på med

att smida en laglig grund, som rättfärdigade denna

världsmakt, och Lamprecht, den psykologiske historikern

bekände sig liksom de andra professorerna till tron

på den germanska rasens överlägsenhet. Det var bara

rättvist, att tyskarna behärskade världen, eftersom

endast de förfogade över kraften. "Jordens germanisering"

skulle bringa välgörenhet över hela mänskligheten.

Världen skulle bliva lycklig över att bliva styrd

av ett folk, som var bestämt för att härska. Den tyska

örnen, vars vingar sträckte sig så långt, skulle komma

att ställa i skuggan de berömdaste imperierna: Gud är

med oss."

"Vem vågar förneka, att det finns en stor, kristen,

germansk Gud, Tysklands store allierade, som kommer

att uppenbara sig för våra fiender som en stark och

våldsam rnakt? ..."

Desnoyers hörde med stor förvåning på sin kusin

och såg därvid på Argensola. Denne tycktes med en

blinkning vilja säga: "Han är vansinnig -- alldeles

säkert -- dessa tyskar äro galna av högfärd."

Under tiden fortfor professorn att förklara sin ras

överlägsenhet, ty han var icke i stånd att undertrycka

sin extas.

Tron är underkastad svaghetens timmar även i de

mest framstående andar. Därför hade även hos den

av ödet utvalde kejsaren oförklarliga anfall av

svaghet visat sig. Han var för god och för godmodig.

"Deliciæ geners humani", som professor Lasson, en av

Hartrotts lärare, kallade det. Fastän den tyske kejsaren

med sin oerhörda makt var i stånd att tillintetgöra

allt och alla, nöjde han sig med att upprätthålla

freden. Men nationen ville icke mera låta hålla sig

tillbaka. Det vore förgäves att försöka tygla den. "Den,

som icke går fram, måste gå tillbaka", så ljöd uppmaningen

till kejsaren. Det var nödvändigt att gå framåt,

tills hela jorden var erövrad.

"Och kriget måste komma, ty vi behöva de andra

kolonierna; vi behöva dem, även om Bismarck med

sin ålders envishet icke hade begärt något och tilläte

England och Frankrike att utvälja åt sig de bästa länderna.

Det är nödvändigt, att alla stater, vars befolkning

hava germanskt blod i sig bliva införlivade med

Tyskland.

Hartrott räknade upp dessa länder: Holland och

Belgien voro tyska, likaså Frankrike för f ränkernas

skull: en tredjedel av allt franskt blod härstammade

från germanerna. Italien... professorn gjorde ett

ögonblicks paus, då han erinrade sig, att denna nation

var Tysklands förbundna, visserligen icke pålitlig men

i alla fall genom diplomatiska överenskommelser. Icke

desto mindre nämnde han lombarderna och andra norr

ifrån kommande raser -- Spanien och Portugal voro

också befolkade med de blonda goterna och tillhörde

därför den germanska rasen, och då Amerikas nationer

huvudsakligen voro av spanskt eller portugisiskt

ursprung, så kunde även dessa medräknas.

"Ännu är det för tidigt att tänka på dem", fortsatte

doktorn fogligt. "Men en vacker dag kommer rättvisans

timma att slå; när vi ha triumferat här i Europa,

komma vi att få tid att tänka på framtiden... Även

Nordamerika måste känna vårt civiliserade inflytande,

Där leva miljoner tyskar, vilka Nordamerika har att

tacka för sin storhet."

Han talade om de framtida erövringarna, som om

dessa betydde en stor lycka för hela världen. Staterna

skulle leva som förr med egna regeringar, vilka dock

måste underordna sig den germanska, som omyndiga,

vilka behöva ledning. De skulle komma att bilda

världens Förenta Stater; med Tysklands kejsare, deras

mäktiga president i spetsen. På så vis skulle alla

deltaga i den germanska kulturens välgärningar... Men

världen är ju alltid otacksam, och den mänskliga

envisheten motsätter sig alltid alla framsteg.

"Vi göra oss inga illusioner", sade professorn med

högsinnad sorg. "Vi hava inga vänner." Alla betrakta

oss misstänksamt, som farliga varelser, emedan

vi äro de klokaste, de flitigaste, kort sagt överlägsna

alla andra... men även om de icke älska oss, så måste

de frukta oss; som min vän Mann säger: Kulturen är

världens andliga organisation, men den utesluter icke

den blodiga råheten, om det visar sig vara nödvändigt.

Kulturen för med sig den demoniska känsla, vi hava

i oss, upp till ytan, och den står högre än moral, än

förnuft och vetenskap. Vi komma att med våra kanoner

kultivera hela jorden."

Argensola fortfor att med ögonen uttrycka sina

tankar: "De äro vansinniga, vansinniga av högfärd. Vad

har världen att vänta av ett sådant folk."

Desnoyers ingrep, för att med litet optimism upplysa

den mörka monologen. Man hade ju ännu icke förklarat

krig; diplomatien underhandlade, kanske skulle

ännu allt kunna ordnas på fredligt sätt, som det hade

skett så många gånger förut. Hans kusin var alltför

pessimistisk i sin begejstrering för att kunna se klart.

Ett ironiskt, trotsigt, vasst leende syntes i doktorns

ansikte... Argensola hade aldrig sett den gamle Madariaga,

men ändå slog det honom, fastän han heller icke

sett någon haj, att så skrattade säkert hajarna. "Det

blir krig", försäkrade Hartrott. "Då jag för fjorton

dagar sedan avreste från Tyskland, visste jag redan, att

kriget var nära."

Säkerheten, med vilken han uttalade detta, kvävde

allt Julius hopp. Dessutom oroade honom kusinens

resa, som denne företagit under förevändning, att han

skulle besöka sin mor; modern, som han kort förut skilt

sig från. Varför kom doktor Julius von Hartrott till

Paris? ...

Men då undrade Desnoyers: Varför då alla dessa

många diplomatiska sammankomster, varför ingrep den

tyska regeringen, om också bara svagt, i striden mellan

Österrike och Serbien? ... Vore det icke bättre att

öppet förklara kriget?

Professorn svarade helt enkelt: "Vår regering önskar

utan tvivel, att de andra skola förklara krig. Att spela

den angripnes roll är alltid tacksammast, och det

rättfärdigar alla beslut, så förfärliga de än måtte förefalla.

Vi hava folk, som lever gott och icke önskar något krig.

Det är alltså klokt, att låta dem tro, att det är fienderna,

som påtvingar oss kriget. Endast de överlägsna andarna

äro övertygade om, att stora framsteg kunna genomdrivas

endast genom krig, och att kriget är framåtandans

störste förkämpe, som vår store Treitschke säger.

Åter skrattade han trotsigt. Moralen måste leva, ty

den tjänar till att göra folket lydigt och disciplinerat.

Men moralen stör regeringarna, och här måste man

skaffa den ur vägen som ett hinder. För en stat finnes

det ingen sanning och ingen lögn: den erkänner endast

de reala tingens nyttighet och ändamålsenlighet. Den

berömde Bismarck hade, för att sätta i stånd ett krig

med Frankrike, icke tvekat att förfalska ett telegram.

"Och du medger säkert, att han är den störste hjälten

i vår tid. Historien betraktar hans stordåd med

välvilja. Vem vågar anklaga den som har segrat? ...

Professor Hans Delbrück hade förnuftet och rätten på

sin sida, då han skrev: "Välsignad vare den hand,

som förfalskade Emsertelegrammet."

Det vore ändamålsenligt, att kriget genast bröte ut,

eftersom omständigheterna nu voro gynnsamma för

Tyskland, och dess fiender levde obekymrade. Det

vore det preventiva kriget, som general Bernhardi och

andra berömda landsmän hade rekommenderat. Det

vore farligt, att vänta, tills fienderna voro förberedda.

Vilka hinder funnos förresten för Tyskland att äntligen

hävda sin rätt? ... Tyskland hade makten, och makten

skaffar nya lagar. När det visat sig, att Tyskland var

segraren, skulle ingen begära räkenskap över vad detta

land åstadkommit. Tyskland skulle vara den, som

kämpade. Och alla religionernas präster skulle

instämma med sina hymner för att helga det välsignade

kriget, som förde till triumf.

"Vi föra inget krig, för att straffa de serbiska

tvångsmördarna eller för att befria polackerna och andra

undertryckta folk för att sedan sola oss i den beundran,

som tillkommer vårt stora ädelmod. Nej, vi kriga,

emedan vi äro jordens bästa folk, och måste utbreda vårt

herravälde över hela planeten. Tysklands stora timme

har slagit. Vi komma att intaga första platsen i

världshistorien, liksom Spanien under gångna århundraden,

liksom Frankrike gjort, och vilken plats England

innehar! Men alla dessa behövde många år för att

uppnå detta. Vi däremot skola göra det inom loppet

av fyra månader. Kejsarrikets stormfana kommer att

fladdra över alla nationer och hav; solen kommer att

lysa över stora, blodiga slaktfält. Det gamla Rom

kallade germanerna, som grävde deras grav, för barbarer.

I dag luktar det åter av död och blod, och åter kommer

man säkerligen att kalla oss barbarer... Gärna det.

När Tanger, Toulons, Antwerpen och Calais först äro

besegrade, då kunna de tala om barbari. Vi hava kraft,

och den som det haver, behöver icke giva några

förklaringar. Våldet! Det är det verkligt sköna; det enda

ord, som tonar klart och tydligt. Våld! Ett knytnävsslag

är bättre än alla bevis."

"Ni är alltså så säker på eder seger?" frågade

Desnoyers. "Det händer ju dock ibland, att ödet kommer

med förskräckliga Överraskningar. Det finns alla möjliga,

hemliga krafter, vilka man icke tager med i beräkning,

men som förstöra de bästa planer."

Doktorns leende visade nu en överlägsen ringaktning.

Allt var sedan länge förberett och uträknat efter äkta

germansk grundlig metod. Mot vem hade de att

kämpa? Först och främst Frankrike, men detta var

icke i stånd att uthärda krigets nervslitande umbärande

och ansträngningar. Frankrike var fysiskt svagt och

dessutom förgiftat av revolutionära tankar. Det hade

glömt att bruka vapen genom sin överdrivna förkärlek

för vällevnad.

"Efter vårt intåg i Paris kommer det att vara i ett

sådant tillstånd, att det aldrig mera vågar stå i vägen

för oss/* Sedan kom Ryssland. Men Rysslands armé

samlas endast mycket långsamt. Generalstaben i Berlin

hade in i minsta detalj förberett allt för att inom

fyra veckor besegra Frankrike för att sedan vara i

stånd att skicka sin jättelika armé till det ryska riket,

innan den på allvar kunde börja sina aktioner.

"Vi komma att övervinna björnen, så snart vi dödat

tuppen", bekräftade professorn med ett segerstolt leende.

Men då han förutsåg en invändning från sin kusin,

skyndade han att försätta:

"Jag vet, vad du vill säga. En fiende är kvar: en,

som inte ännu har beträtt arenan, men vilken vi tyskar

vänta på. Denne hatar vi mera än alla andra, emedan

han är av vårt eget blod, emedan han är en förrädare

till vår ras. -- Ah, vad vi förakta honom."

I hans ord låg ett så starkt uttryck av hat, en så

häftig hämndlystnad, att båda åhörarna ryggade tillbaka.

"Även, om England angriper oss", förklarade Hartrott,

"komma vi ändå att segra. Vi behöva icke frukta

honom mera än de andra motståndarna. Sedan ett

århundrade behärskar England världen. Då Napoleon

störtade, erövrade det på Wienerkongressen världsmakten

i Europa, och det kommer att kämpa för att behålla

den. Men vad har väl engelsmännens energi för värde?

Som vår Bernhardi säger: Det engelska folket är ett

folk av rentierer och sportsmän. Deras armé är

sammansatt av nationens avskum. Landet har ingen

militärisk anda. Vi däremot äro ett krigarfolk, och det

är lätt för oss att besegra engelsmännen, som blivit

svaga genom en falsk livsåskådning.

Doktorn gjorde en paus och tillfogade sedan:

"Dessutom räkna vi med våra fienders inre ruttenhet

och deras oenighet. Gud kommer att hjälpa oss: han

skall så förvirring bland de förhatliga nationerna. Icke

många dagar komma att förflyta, innan vi se hans inverkan.

I Frankrike utbröt samtidigt med kriget revolutionen

och på Paris gator uppbyggde folket barrikader:

Det bliver kommunernas anarki. Tunis, Algier och

andra kolonier komma att revoltera mot huvudstaden."

Argensola ansåg det nu vara tid att genom ett högt

skratt uttrycka sitt tvivel på allt detta.

"Jag upprepar", sade Hartrott ivrigt, "att Frankrike

kommer att få känna på koloniernas revolution. Jag

vet nog, vad jag säger. Även Ryssland kommer att

uppleva en revolution, den röda flaggans revolution,

och tsaren kommer att bliva tvungen att på knä

bönfalla oss om nåd. Tidningarna komma icke mera att

berätta om de sista strejkerna i S:t Petersburg och

heller icke mera om manifestationer, förorsakade genom

besök av Poincaré. England kommer att erfara, att

kolonierna tillbakavisa alla dess böner om hjälp, Indien

kommer att uppstå igen och Egypten anse ögonblicket

lämpligt att göra sig självständigt."

Dessa påståenden, som gjordes med en sådan säkerhet,

tycktes göra intryck på Julius. Han kände nästan

en slags motvilja för den misstroende Argensola, som

alltjämt tvivlade på professorns ord, och vilkens ögon

tydligt sade: "Han är galen av högfärd." Denna tysk

måste ju hava allvarliga skäl för alla dessa olycksprofetior.

Hans uppehåll i Paris, vilken syntes Desnoyers oförklarlig,

gav hans ord en gåtfull auktoritet.

"Men nationerna komma att försvara sig", invände

han, "segern kommer icke att vara så lätt, som du

tycks tro."

"Ja, de komma naturligtvis att försvara sig. Striden

kommer att bliva hård. Det förefaller, som om

Frankrike under de sista åren allvarligt skulle hava

sysselsatt sig med sin armé. Vi komma att stöta på ett

visst motstånd. Triumfen kommer att bliva dyrköpt,

men vi komma att segra. Ni vet ju icke, hur långt

Tysklands offensivkraft räcker. Ingen utanför Tysklands

gränser har någon aning därom. Om våra fiender

visste det, skulle de falla på knä och avstå från de

onödiga förlusterna."

En lång tystnad uppstod. Julius von Hartrott verkade

disträ. Hågkomsten om alla Tysklands fördelar,

försatte honom i fullkomlig extas.

"Hittills hava vi redan för länge sedan segrat", sade

han plötsligt. "Våra fiender förakta oss, men ändå

efterapa de oss. Allt, som bär Tysklands märke, är

eftersökt i hela världen. Samma nationer, som försöka

motstå våra vapen, kopiera på universiteten våra

metoder och beundra våra teorier, till och med sådana,

som icke äro omtyckta i Tyskland. I många fall skratta

vi oss emellan, då vi märka den undergivenhet, med

vilken de följa oss. Och ändå vägra de att medgiva

vår överlägsenhet."

För första gången instämde Argensola i Hartrotts

ord. Det var riktigt, vad han sade nu. Världen var

ett offer för den "tyska vidskepelsen". En sorts andlig

feghet, rädslan för det starka, beundrande det, som var

av germanskt ursprung: det som verkligen var

beundransvärt såväl som det, som endast var falskhet. Då

de så kallade latinerna anslöto sig till denna beundran,

tvivlade de dock i oförnuftig pessimism på sig själva.

De voro de första, som förutsade sin egen nedgång.

Med den sydländska lidelse, som utan övergång hoppar

från den ena ytterligheten till den andra, förkunnade

många latinare, att det icke fanns plats på jorden för

dem, och att de befunno sig mitt i dödskampen, och de

tillfogade, att endast Tyskland ägde civiliserande

krafter. Fransmännen, som instämde i detta påstående hade

under många år upprepat, att Frankrike befann sig i

fullständigt upplösningstillstånd. Varför voro de nu

uppbragta över tyskarnas ringaktning? Professorn,

som ansåg den unge mannens fientliga tystnad som ett

medgivande, tillfogade:

"Nu är det tid, att försöka införa den tyska kulturen

i Frankrike."

Här avbröt honom Argensola:

"Men, om det nu icke alls finnes någon tysk kultur,

som en mycket berömd tysk själv påstår?"

Han kände sig tvungen att motsäga denne pedant,

vilkens högmod var rent av tryckande. Hartrott nästan

hoppade till, när han hörde detta tvivel.

"Vem är denne berömde tysk?"

"Nietzsche."

Professorn betraktade honom medlidsamt. Nietzsche

hade sagt till människorna: "Var hård", och

Mobilisering.

eftertryckligt betonat, att ett bra krig helgar ändamålet.

Han hade berömt Bismarck. Han hade deltagit i kriget

1870. Han hade med sitt "leende lejon" och "det

blonda odjuret" förhärligat tyskarna. Men Argensöla

hörde på honom med lugnet hos en, som befinner sig

på bekant mark. Åh, de välsignade eftermiddagarna

i lugn och rö med lektyr framför ateljéns kakelugn.

"Det har filosofen sagt", svarade han, "och han har

sagt många andra olika saker, liksom alla människor,

som tänka mycket. Hans lära är dikterad av stolthet,

men av stoltheten hos en enskild människa, som ingenting

har att göra med nation eller ras. Han talade alltid

om "rasens illmariga lögnaktighet"."

Argensola kom ihåg vartenda ord i filosofens tal.

Enligt hans teori betydde kultur, att alla varelser

uppvisade en gemensam stil. Därför är vetenskapen ingen

betingelse för kulturen. Stor visdom kan alltså mycket

väl sammanlänkas med barbari, när den saknar stil.

Tyskland hade enligt Nietzsches mening ingen egen

kultur, eftersom det hade brist på stil. "Fransmännen",

hade Nietzsche sagt, "stå främst på kulturens väg, och

hitintills hava vi alla mättat oss med denna franska

kultur." Nietzsches hat riktade sig mot hans eget

fosterland. "Jag kan icke uthärda livet i Tyskland.

Underdånighetens och eländets anda tränger fram överallt ...

Jag tror endast på den franska kulturen, och allt annat,

som i Tyskland kallas bildning, beror på ett misstag. De

sällsynta bevis på hög kultur, som jag funnit i

Tyskland, äro att återföra till fransk återverkning."

"Ni vet väl", fortfor Argensola, "att Nietzsche,

genom att bekämpa Wagners musik på grund av dess

överdrivna germanska inflytande, framhöll såsom

oundviklig nödvändighet att "mediterranisera" musiken.

Han framställde kulturens ideal för hela Europa på

latinsk basis."

Julius von Hartrott svarade: "Människor, som tänka

mycket, resonera också mycket. Tänk på, att Nietzsche

var diktare, att han helt och hållet förföll till

vansinne och även dog därav, och att han icke tillhörde

universitets stora personligheter. Sin ryktbarhet

uppnådde han i utlandet." Därefter intresserade sig

Hartrott icke mera för den unge mannen, utan låtsade, som

denne vore luft. I stället koncentrerade han sin uppmärksamhet

på Desnoyers.

"Detta land", började han på nytt, "står vid randen

av en avgrund. Varför skulle man betvivla, att revolutionen

utbryter här vid krigets början? Du vet icke, i

vilket förskräckligt uppror alla boulevarder befunno sig

över Caillaux-processerna. För endast tre dagar sedan

skymfade reaktionära och revolutionära varandra. Jag

har sett, hur de utmanade varandra med smädevisor,

skrik och skrän, och hur de ställde till slagsmål mitt på

öppen gata. Så fort våra trupper överskrida gränserna,

skola meningsskiljaktigheterna bliva ändå större.

Borgarkriget kommer att bryta ut. De antimilitäriska tro,

att regeringen har möjlighet att tillbakahålla anfallet,

och de larma ... Detta arma land är nedtrampat och

degenerat genom demokratin, därför att det är förstört

genom sin inblandning av övervägande keltiskt blod,

och därför begär det också framför allt frihet. Vi

däremot äro det enda fria folket på jorden, ty endast vi

hava lärt oss förstå och lyda."

Detta nonsens kom Julius att skratta. Tyskland -- det

enda fria folket. --

"Det är det", sade Hartrott eftertryckligt och energiskt,

"vi äro i besittning av den frihet, som tillkommer

ett stort folk, vi äro fria i såväl materiellt som andligt

hänseende."

"Och den politiska friheten?"

Vid denna fråga syntes ett ringaktande leende på

professorns ansikte.

"Politiska friheten. Endast ostyriga, degenerade raser,

som trakta efter demokratins likställdhet, tala om

politisk frihet. Vi tyskar behöva den icke. Vi äro

födda till härskare. Vi ha organisationens ande."

Enligt doktorns åsikt var detta Tysklands stora hemlighet,

och den germanska rasen skulle, när den erövrat

världen, låta alla taga del i denna organisation. Alla

folk skulle organiseras på så sätt, att varje enskild

person skulle drivas till de högsta ansträngningar i

allmänhetens tjänst. Människorna skulle uppdelas för olika

sorts produktioner, de skulle komma att lyda som

maskiner, och skulle uträtta så mycket som möjligt: och

detta skulle bliva världens fullkomlighet. Friheten var

endast ett negativt begrepp, om icke realiteten stod vid

dess sida.

Förvånade lyssnade de båda vännerna till denna

beskrivning av framtiden, som skulle behärskas av den

germanska överlägsenheten. Varje individ skulle alltså

bliva odlad lika intensivt som en åker, varur ägaren

önskar draga den högsta möjliga vinsten. Människorna

skulle förvandlas till mekanismer, alla onödiga

förrättningar, som icke tjänade ett och samma mål, skulle

bortfalla ... och sådant sade ett folk, som kallade sig

"ett folk av drömmare och filosofer", vilkets högsta

ideal var att tänka och betrakta.

Åter betonade Hartrott, att hans ras fiender voro

mindervärdiga. För att kämpa behöver man en orubblig

tro på de egna krafternas överlägsenhet.

"Nu för tiden tro alla i Berlin på kriget och alla anse

triumfen vara säker; här däremot... jag vill visst inte

säga, att fransmännen äro rädda. Deras förflutna är

ju fullt med bevis på tapperhet, och vid ganska många

tillfällen är deras mod till och med beundransvärt. Men

nu äro de sorgsna; man känner, att de äro beredda att

bringa vilket offer som helst för att undvika kriget. Vid

första ögonblick kommer folket att skrika av förtjusning,

som det alltid skriker, när man för det i fördärv,

överklasserna hava ingen tro på framtiden; de tiga eller

ljuga, men hos varje människa i deras sfär märker man,

att de ana sammanbrottet. I går talade jag med din

far. Han är fransman och är rik. Han visade ovilja

mot regeringen, emedan denna blottställer hans folk i

de europeiska konflikterna, för att försvara andra folk,

långt från fosterlandet, vilka alls icke angå dem. Han

beklagade sig över de upprörda patrioterna, som läto

klyftan mellan Tyskland och Frankrike förbliva öppen

och stodo i vägen för en försoning. Han säger, att

Elsass-Lothringen icke är så mycket värd, som ett krig

skulle kosta. Han medger, att Tyskland är mäktigt.

Tyskland har, säger han, gjort sådana hastiga framsteg,

att de andra folken aldrig kommer att hinna upp det ...

Såsom din far tänker, så tänker även många andra:

nämligen alla, som leva i välstånd, och frukta att

förlora det. Det kan du vara säker på: ett land, som

känner sig osäkert och hyser fruktan för kriget är

förlorat fore den första slakten."

Julius visade sig orolig och tycktes vilja avbryta samtalet.

"Lämna min fader ur spelet. Han talar endast så, emedan

kriget ännu ej är förklarat, och han måste motsäga

allt och alla, som kommer i hans väg. I morgon

kommer han att tala helt annorlunda, kanske säga raka

motsatsen. Ty min far är just latinare."

Professorn såg på klockan. Han måste gå nu, ty

han hade ännu många ärenden att uträtta, innan han

avreste. De i Paris levande tyskarna hade flytt i stora

mängder, som om de i hemlighet hade blivit underrättade.

I eftermiddag, skulle de sista resa bort.

"Jag besökte dig av släktkärlek, ty jag ansåg det

vara min plikt att underrätta dig. Du är utlänning och

ingenting håller dig kvar här. Vill du uppleva en stor

historisk händelse, så stanna kvar. Men bättre skulle

det vara för dig att resa. Kriget kommer att bliva

svårt, mycket svårt, och ifall Paris skulle försöka att

göra motstånd, kommer det att uppleva förskräckliga

saker. Anfallsmedlen ha förändrat sig mycket.

Desnoyers gjorde en likgiltig gest.

"Just som din far," sade professorn. "I går kväll

svarade han mig med samma gest, och hans familj är

av samma mening. Till och med min mor föredrager,

att stanna hos sin syster, emedan tyskar äro mycket

goda och mycket civiliserade, och man därför icke behöver

frukta något av dem, när de stå som segrare."

Denna goda mening syntes göra doktorn missnöjd.

"De kunna icke föreställa sig, vad ett modernt krig

betyder, de veta icke, att våra generaler hava studerat

grundligt, huru man på fortaste sätt kan förgöra sin

fiende, och att denna konst skoningslöst kommer att

användas. Skräcken är det enda medlet, som förvirrar

motståndarens andliga kraft, förlamar hans motstånd

och aktivitet. Ju vildare kriget är, desto kortare

kommer det att bliva: ett hårt straff kommer alltså

att kallas att handla särskilt mänskligt, och Tyskland

kommer att bliva grymt, så grymt, att man aldrig

sett maken, men endast därför, att kampen icke skall

taga så lång tid."

Talaren hade rest sig från sin plats och tagit sin käpp

och stråhatt. Argensola betraktade honom med fientliga

blickar, och då professorn gick förbi honom nickade

han endast helt flyktigt för att icke säga ovänligt

med huvudet. Hartrott vände sig, ledsagad av sin

kusin, mot dörren. Avskedet var kort.

"Jag upprepar ännu en gång mitt råd. Om du icke

älskar faran, så res. Det kan ju hända, att jag

misstager mig, och att fransmännen äro övertygade om,

att ett försvar är ändamålslöst, och frivilligt ger sig ...

I varje fall komma vi att återse varandra. Jag kommer

att ha nöjet att få återvända till Paris, när den

tyska fanan fladdrar på Eiffeltornet. Det kommer att

röra sig om tre eller fyra veckor; allra senast i början

av september."

Frankrike skulle komma att försvinna; detta stod

utan tvivel fast för doktorn.

"Paris kommer att stå kvar," tillfogade han; "även

fransmännen komma att förbliva, ty man kan icke

undertrycka ett folk så lätt. Men de komma att intaga

den plats, som tillkommer dem. Vi komma att regera

världen. De måste nöja sig med att uppfinna nya

moder och göra livet angenämt för de utlänningar, som

besöka dem. Vi komma att uppfostra dem på det

andliga området så, att de leverera oss vackra

skådespelerskor, skriva romaner och intressanta

teaterstycken.... och ingenting mera."

Desnoyers skrattade, då han tryckte sin kusins hand

och låtsade, som om han uppfattade dennes ord som en

paradox.

"Jag är fullkomligt allvarlig", fortfor Hartrott. "För

franska republiken såsom stormakt har sista timmen

slagit. Jag har lärt känna den, och jag vet, att

Frankrike icke förtjänar något annat öde. Oordning och

brist på förtroende i de övre klasserna, lönlös extas

över kriget i de nedre."

Då han vände på huvudet, såg han åter Argensolas leende.

"Och vi förstå något därav"*, sade han vidare. "Vi

äro vana vid att utforska forna tiders folk, och därför

kunna vi med en enda blick erkänna psykologien hos

de nuvarande folken."

Argensola tänkte för sig själv: "Vad vet den där

pedanten om livet."

Då dörren åter stängts, gick han emot sin vän, vilken

andlös kom tillbaka. Nu höll Argensola Julius

von Hartrott icke mer för vansinnig.

"Vilken dumbom," utropade han och höjde

armarna. "Tänk bara, att ett sådant folk, som utbreda

sådana irrläror, få springa fritt omkring, man skulle icke

tro, att sådana stamma från samma land, som

frambringat en Göthe, en Beethoven. Och så har man år

efter år trott, att tyskarna vore en nation av

drömmare och filosofer, som endast sysselsatte sig med

mänsklighetens väl." Han kom ihåg en tysk geografs

skämt: Germanen har två huvuden. Med det ena

drömmer och diktar han, med det andra tänker och

arbetar han."

Desnoyers var förtvivlad över det kommande kriget.

Den där professorn föreföll honom farligare än

kommerserådet och de andra tyskarna, som han blivit

bekant med på ångaren. Hans sorg gällde icke endast

egoistiska planer beträffande hans giftermål med

Mar-garete, han upptäckte i detta ögonblick, att han

älskade Frankrike. Han såg i Frankrike sin faders

fosterland och den stora revolutionens land.... Fastän han

aldrig hade sysselsatt sig med politik, var han republikan;

ofta hade han skrattat åt några vänner, som svärmat

för kejsare och konungar och i detta svärmeri

sågo ett tecken på förnämhet.

Argensola försökte ge honom mod.

"Vem vet! Frankrike är ett överraskningarnas land.

Fransmannen måste man se, då han försöker gottgöra

sin brist på förutseende. Må denne barbar till kusin

säga vad han vill, här finns det ändå ordning och

fosterlandskärlek. Värre var det under Valmy-affärens

dagar. Allt var i upplösningstillstånd; det enda

skyddet bildades av bataljoner av arbetare och bönder, som

för första gången hade gevär i hand, och ändå visste

Europa under 20 år icke, hur det skulle avväpna dessa

oövade krigare."

5. I VILKET DE FYRA RYTTARNA VISA SIG.

Under de följande dagarna var de båda vännernas

liv nervöst och mycket oroligt, ty händelserna

växlade med stor hast. Varje timme medförde en nyhet,

i de flesta fall en felaktig --, så att ingen kunde hava

någon bestämd mening om saken. Ibland läste man, att

krigsfaran var över, och ibland gingo rykten om, att

mobilisering skulle anordnas inom några minuter.

Tjugofyra timmar av oro och själsångest voro mera

nervslitande än ett helt år. Ännu mer besvärligt blev

läget genom ovissheten. Väntandet på den fruktansvärda

och osynliga händelsen och ångesten för faran,

som aldrig visade sig.

Händelserna följde varandra som vågor på ett

stormande hav. Österrike förklarade Serbien krig, medan

stormakternas diplomater ännu försökte att undvika

konflikter. Det runt jorden spända elektriska nätet

vibrerade oupphörligt och förmedlade omväxlande

förhoppningar och besvikelser. Ryssland mobiliserade

en del av sin armé. Tyskland, som synbarligen hade

förberett sina trupper för manövern förklarade

krigstillståndet. Österrike började att beskjuta Belgrad utan

att avvakta de diplomatiska förhandlingarnas resultat.

Wilhelm II förklarade Ryssland krig, emedan han fruktade,

att stormakternas mellankomst skulle lösa konflikterna

mellan den ryske tsaren och den österrikiske kejsaren.

Sedan isolerade sig Tyskland därigenom, att man

avbröt telegraflinjer och järnvägsförbindelser för att i

all hemlighet samla sina invationstrupper.

Frankrike förblev under denna lavin av händelser

omtänksamt och sansat i ord och handling. En beslutsamhet,

som var lugn och beredd på allt, besjälade alla i

Frankrike. Två generationer efter varandra hade man

uppmanat till krig, som nödvändigt måste komma.

Ingen önskade det, men fienderna tvingade dem därtill

... men alla mottogo det med den fasta föresatsen

att göra sin plikt.

Under dagen teg Paris, förlamat av dåligt humör och

sorg. Endast några få grupper av överspända patrioter

marscherade med trikoloren över Place de la Concorde

för att höja leverop framför Strassbourgs minnesmärke.

Folk samlade sig på gator, besjälade av vänskapliga

känslor. Alla kände varandra, även om de aldrig hade

sett varandra, deras ögon drogo andra blickar till sig,

leenden utbredde sig över alla ansikten och tycktes vilja

meddela den andre en gemensam angelägenhet. Kvinnorna

voro sorgsna, men de talade högljutt för att dölja

sin bedrövelse. Men under de långa sommarkvällarna

fylldes boulevarderna med människor. Allt folk, även

de ifrån förstäderna, samlades i stadens centrum som i

revolutionens forna dagar. De förenade sig till grupper,

från vilka rop och sånger hördes. Demonstranterna

drogo i skenet från de elektriska båglamporna genom

gatorna. Detta omkringtågande varade till midnatt, och

nationalfanorna svajade över människomassan. En av

dessa kvällar hörde vännerna en oväntad nyhet, vars

ohygglighet kommo dem att rygga tillbaka: "Man har

dödat Jaurès". Grupperna upprepade det med en häpnad,

som till och med översteg deras smärta: "Jaurès

mördad. Varför?" Folkets sunda förnuft, vilket

instinktivt söker efter förklaring, trevade i mörker och

kunde icke orientera sig. Folkets representant skulle

vara död just i det ögonblick, då hans försonande ord

mest skulle hava gjort nytta ...

Argensola tänkte genast på Tschernoff: "Vad kommer

vår granne att säga? ..." Man fruktade en revolution.

Somliga ögonblick fruktade Desnoyers, att hans

kusins dystra förutsägningar skulle gå i uppfyllelse.

Detta mord och dess följder kunde vara ett tecken till

ett borgarkrig. Men folkmassorna voro utmattade av

smärta över sin hjältes död och bevarade en tragisk

tystnad. Alla sågo i den döde en bild av sitt

fosterland.

Dagen därpå var faran över. Arbetarna talade om

kriget och generalerna och visade varandra sina

soldatböcker, vari den dag var noterad, då de efter

krigsutbrottet måste avresa till fronten.

"Jag måste avresa andra dagen."

"Jag första."

Soldaterna, som hade tjänstledighet blevo tillbakakallade

till kasernerna.

Händelserna avlöste varandra; alla löpte i samma

riktning: mot kriget. Tyskarna trängde in i Luxembourg,

och voro djärva nog att överskrida Frankrikes

gräns, medan deras sändebud ännu dröjde i Paris och

gjorde fredsbedyranden. Dagen efter Jaurès" död, den

1 augusti, samlade sig sent på eftermiddagen en mängd

folk framför några meddelanden, som tydligen voro

skrivna i överdriven hast. Ovanför dessa telegram

hängde andra, större, som voro tryckta och som över

sin text hade två korsade fanor. "Det har kommit; nu

är det avgjort." På papperet stod anordningen av den

allmänna mobiliseringen. Hela Frankrike ilade till

vapen, och det tycktes, som om allas bröst höjde sig i

en lättnadens suck. Ögonen glänste av tillfredsställelse;

beklämningen var förbi ... Den grymma verkligheten

var bättre än ovissheten.

Förgäves invände president Poincaré, att mobilisering

icke betydde krig, och att inkallelse till vapentjänst

endast var en försiktighetsåtgärd.

"Det är kriget, det oundvikliga kriget", sade

mängden fatalistiskt. Och just de, som måste avresa samma

kväll eller nästa morgon visade den högsta extas och

det största mod. "När de nu en gång uppsöka oss, så

skola de även finna oss. Leve Frankrike!" Man hade

återupptagit den marschvisa, som de frivilliga från

revolutionens tid hade sjungit, en avskedsvisa, diktad av

folkets instinkt, vilken i kritiska ögonblick lät konsten

tala med övertygande kraft. Chéniers verser med sin

krigiska musik klingade jämte Marseillaisen genom

Paris" gator:

La République nous appelle,

Sachons vaincre ou sachons périr;

Un Francais doit vivre pour elle,

pour elle un Francois doit mourir.

Mobiliseringen började punktligt klockan tolv på

natten. Hela kvällen drogo männen genom gatorna i

grupper och togo vägen till stationerna. Deras familj

ledsagade dem och buro deras koffertar eller klädbylten.

Vänner och grannar följde dem även och tricoloren

fladdrade framför detta tåg. Reservofficerarna

togo på sig uniformerna, som voro obekväma som för

länge sedan avlagda kläder bruka vara. Med nya

läderbälten och revolvern vid sidan tågade de till

stationen, som skulle föra dem ut till fronten. Ett barn bar

en sabel, som ännu låg i sitt fodral. Kvinnorna hängde

vid männens armar och sågo ledsna men ändå stolta ut

och viskade kärleksfulla förmaningar.

Med vanvettig hast körde spårvagnar, bilar och

droskor. Aldrig hade man skådat så många åkdon på

Paris" gator, och ändå måste man förgäves anropa någon.

Ingen droska eller bil körde för de civila. Alla

transportmedel tillhörde soldaterna. Alla färder slutade

på bangården. De tunga lastvagnarna med proviant

hälsades med allmän förtjusning: "Leve armén".

Soldater i arbetskläder, som lågo utsträckta på säckarna,

höjde armarna och utstötte vrål, som ingen kunde

förstå, men som antogos som svar på alla tillrop. Den

allmänna förbrödringen hade åstadkommit ett annars

okänt tålamod. Människorna trängde sig fram och vid

varje stockning i folkmassan visade de sig väl

uppfostrade. När chaufförer och kuskar av gammal vana

började gräla med varandra, blandade sig andra

människor i saken, och slutligen gåvo de stridande varandra

handen. "Ett leve för Frankrike!" De passerande,

som med knapp nöd undslapp att bliva överkörda,

skrattade och sade till chaufförerna: "Hur kan man

köra över en fransman, som just står i begrepp att sälla

sig till sitt regemente". Och chauffören svarade: "Även

jag skall giva mig i väg om några timmar. Detta är

min sista bilfärd".

Spårvagns- och busstrafiken blev mera oregelbunden

ju senare det blev, ty många anställda måste lämna sin

tjänst för att taga avsked från sin familj och begiva

sig till tåget. Hela Paris bestod av ett halvt duiain

människoströmmar, som alla mynnade ut vid stationerna.

Desnoyers och Argensola träffade varandra vid midnatt

i ett boulevardkafé. Båda voro trötta av dagens

upphetsning och kände sig utmattade efter bevittnandet

av det larmande och ansträngande skådespelet. De

måste vila. Kriget hade alltså blivit verklighet. Då de

fått visshet härom, begärde de inga andra nyheter.

Uppehållet i kaféet blev outhärdligt för dem. I den heta,

rö kiga atmosfären sjöngo och skreko alla gästerna och

svängde med små flaggor. Alla nya och gamla

fosterlandshymner uppstämdes i korus, och man

ackompanjerade dem med glas och tallrikar. Den något

kosmopolitiska publiken besvarade varje ny hymn med ett

utbrott av förtjusning. Alla, alla utan undantag skulle

hålla med Frankrike. "Leve -- Leve -- Leve Frankrike."

Vid bordet bredvid de båda vännerna satt ett

äldre äkta par, rentiers med ordnad ekonomi, som

kanske aldrig i sitt liv hade varit på en restaurang vid

denna sena timme; de hade ryckts med av den allmänna

begejstringen, hade promenerat längs boulevarden för

"att betrakta kriget på närmare håll". Att deras

grannar talade ett främmande språk, kom dem att förmoda,

att dessa voro mycket framstående personer.

"Tror ni, att England kommer att hålla med oss?"

Argensola visste icke mer än de, men han svarade

viktigt: "Säkerligen, den saken är alldeles avgjord."

Den gamle reste sig: "Leve England!" Och under det

hans maka beundrande betraktade honom, uppstämde

han en för länge sedan glömd patriotisk visa. Vid

refrängen, i vilken endast några få kunde deltaga, slog

han takten med båda armarna.

De båda vännerna måste gå till fots hem. Inget åkdon

ville taga dem med. Alla gingo i motsatt riktning,

mot stationerna.

Båda voro på dåligt humör. Man Argensola kunde omöjligt tiga.

"Dessa kvinnor." Desnoyers visste, att Argensola

sedan några månader tillbaka hade allvarligt fäst dig

vid en midinette från Rue Taitbout. Söndagsutflykter

i omgivningen, biobesök, tankeutbyte om någon roman,

avskedskyssar, när de skildes vid nattens inbrott -- det

var allt. Men Argensola hoppades att hans böjelse

med tiden skulle besvaras. I eftermiddag hade paret

druckit sin apéritif i sällskap med en fransk vän, som

nästa morgon skulle infinna sig i armén. Flickan hade

redan flera gånger träffat de båda männen tillsammans,

utan att skänka den andre någon särskild

uppmärksamhet, men nu betraktade hon honom, som om hon

blivit en annan. Hon hade avstått från att i kväll gå

hem till sina föräldrar: hon ville se, hur ett krig

började. De tre dinerade tillsammans och hon skänkte

all sin uppmärksamhet till den, som i morgon skulle

vara soldat. Hon kände sig till och med förolämpad,

och skämdes, då Argensola ville göra bruk av sin gamla

rätt och under bordet grep efter hennes hand. Och hon

lade nästan huvudet på den framtide hjältens skuldra

och beundrade honom med lysande ögon.

"Och de hava gått... de hava tillsammans gått sin

väg", sade Argensola uppbragt. "Och jag måste låta

dem gå, för att icke förvärra mitt trista läge. Att hava

bemödat sig så mycket för någon ... för någon annan."

Han teg en stund, sedan ändrade han tankegång och

tillfogade: "Men ändå måste jag medgiva, att hon

uppförde sig storslaget. Vilket ädelmod kvinnorna

hava, när de anse det rätt att hängiva sig. Hon fruktar

sin faders vrede, och ändå tillbringar hon natten hos

en, som hon knappast känner, och som hon redan under

föregående eftermiddag icke skänkt en tanke. Nationen

är tacksam för dem, som giva sitt liv för den, och

även hon, den stackars lilla flickan, vill i sista stunden

skänka lycka åt den dödsdömde ... och hon giver det

bästa hon äger, som hon aldrig, aldrig kan få tillbaka.

Jag har spelat en dålig roll ...; du får gärna skratta

ut mig, medgiv, att saken är storslagen."

Desnoyers skrattade verkligen åt sin väns olycka,

fastän han själv var uppfylld av stridiga känslor.

Han hade icke återsett Margarete sedan deras sista

möte. Endast några brev hade bringat honom meddelanden

om henne. Fördömda krig! Det tillintetgjorde

människornas lycka. Margaretes mor var sjuk. Hon

tänkte på sin son, vilken, som officer, måste rycka ut

första krigsdagen. Även Margarete själv var orolig för

sin brors skull, och hon tyckte, att det var opassande,

att göra besök i ateljén, medan hennes moder suckade

hemma. När skulle dessa förhållanden ändra sig? ...

Likaså kände han sig nervös över checken på de

fyratusen francs, som han väntade från Amerika. Hans

bank hade i går vägrat denna utbetalning, emedan avis

saknades. Sedan förklarade de visserligen, att de fått

avisen, men trots detta fick han icke pengarna. I dag,

då bankerna redan hade stängt, hade regeringen fastsatt

ett moratorium för att förhindra en allmän bankrutt,

vilken till följd av den finansiella paniken mycket väl

var möjlig. När skulle man utbetala honom pengarna?

... Kanske, när det kriget var slut, som icke

ännu hade börjat; kanske aldrig. Han hade icke mer

kontanter än tvåtusen francs, som han hade kvar från

resan. Alla hans vänner befunno sig i ett tryckt läge,

eftersom icke heller de fingo pengar från bankerna. De,

som ännu ägde några pengar, voro nödgade att gå

från den ena affären till den andra för att kunna växla

banksedlarna. Ack, detta krig! Detta dumma krig!

Mitt på Champs Elyssée sågo de, att en människa

med storbrättad hatt gick framför dem och talade för

sig själv; Argensola igenkände honom, då han gick

förbi en lykta: "Vännen Tschernoff." Då ryssen

besvarade hans hälsning, kände de en lätt lukt av vin.

Ouppfordrad rättade han sina steg efter deras och

ledsagade dem till Triumfbågen.

Julius hade hitintills endast utbytt stela hälsningar

med Argensolas nye vän, när han mötte honom i trappan.

Men sorgen uppmjukar hjärtat, och kommer det

att uppsöka vänskapen som en svalkande skugga.

Tschérnoff däremot betraktade Desnoyers, som om

han varit bekant med honom under hela sitt liv.

Ryssen avbröt sin monolog, som till åhörare endast

hade de mörka lövmassorna, de här och där placerade

bänkarna, den av lyktornas ljus brutna skuggan,

sommarnatten med sin varma luft och blixtrande stjärnor.

Han gick tigande några steg för att visa sin högaktning

för de båda vännerna, återupptog sedan sin tankegång

och fortfor utan någon som helst förklaring som om han

fortfarande vore ensam.

"... Och nu vråla de, liksom folket här, av överförtjusning.

De tro, att de måste försvara sitt fosterland,

som i verkligheten icke hotas av någon."

"Vem menar ni, Tschernoff?" frågade Argensola.

Ryssen stirrade på honom, som om denna fråga förvånade honom.

"De", sade han lakoniskt.

De förstodo båda ... "De." Någon annan kunde han icke mena.

"Jag har levt tio år i Tyskland", fortfor Tschernoff;

och då han märkte, att man lyssnade på honom, blevo

hans ord mera sammanhängande ... "Jag har varit

tidningskorrespondent i Berlin och känner människorna

där. När jag nu går genom de överfyllda boulevarderna,

ser jag i tankarna framför mig vad som pågår i

Berlin. Också där sjunger folket och skriker av

förtjusning, svängande sina små flaggor. Till det yttre

likna de varandra, den ene såväl som den andre, men

till det inre -- vilken skillnad. I går kväll följde

människomassan på boulevarderna några uppviglare, som

vrålade: "Till Berlin". Denna uppmaning till kamp

tyder på dåligt minne och på ändå sämre smak.

Frankrike önskar icke göra några erövringar, dess enda

önskan är att bliva respekterat och få leva i fred och

rö utan att bliva utsatt för några förödmjukelser. I

kväll hörde jag två utvalda säga, då de passerade förbi:

"När vi komma till Tyskland, skola vi påtvinga dem

republiken ..." Republiken är ingalunda fullkomlig,

kära vänner, men den är i alla fall en bättre form, än

att leva under en oansvarig monark av Guds nåde.

Åtminstone medför den lugn och avsaknandet av varje

störande äregirighet. Jag var rörd över de båda arbetarnas

ädelmod, vilka i stället för att tänka på att förgöra

sina fiender ville förbättra dem och giva dem det,

som de anse för värdefullare."

Tschernoff teg under några ögonblick för att le vid

tanken på det skådespel, han såg framför sig.

"I Berlin uttrycka massorna sin förtjusning, som det

tillkommer ett "högre stående" folk, i en mera bildad

form. De lägre klasserna, vilkas tröst för dess underordnade

läge, är en grov materialism, skrika nu:

"Till Paris. Vi vilja dricka champagne gratis."

"De skenheliga borgarna, vilka göra allt för att få

emottaga ett nytt ärebevis, och aristokratin, som de

sista åren har upplevat de största skandalhistorier,

skriker likaså: "Till Paris." Paris är syndernas Babel,

staden med Moulin Rouge och Montmartre-restauranger,

de enda platser, tyskarna känna till. Och mina kamrater,

som tillhöra socialdemokratin, skrika även. Men

dem har man lärt en annan visa: "Till Moskva, till

Petersburg, nu gäller det att förgöra det ryska tyranniet,

civilisationens största fara." "Kejsaren, som framhåller

ett annat landstyranni som skräckbild för sitt eget

folk ... hur löjligt är det icke."

Och ryssens gapskratt skar genom nattens tystnad.

"Vi äro civiliserade, mera civiliserade än tyskarna",

sade han, då han slutat skratta.

Desnoyers, som med intresse hade lyssnat på hans

tal, gjorde en överraskad gest och tänkte: "Denne

Tschernoff har druckit för mycket".

Ryssen fortsatte: "Med civilisation få vi icke endast

förstå en stor industri, många skepp och arméer och

talrika universitet. Det finnes en civilisation som höjer

själarna och icke tillåter, att människovärdet tål

förolämpningar. En schweizisk borgare, som bor i sitt

lilla trähus och anser sig likställd med alla sina

landsmän, är mycket mera civiliserad än en professor, som

måste gå ur vägen för en löjtnant, eller en rik man I

Hamburg, som bugar sig som en lakej för var och en

som har ordet "von" framför sitt namn."

Häri instämde spanjoren, som om han gissade vad

Tschernoff skulle tillfoga.

"Vi ryssar lida under det svåra tyranniska oket. Jag

kan själv berätta därom. Jag har känt fängelsets

hunger och köld. Jag har levt i Sibirien ... Men

mot denna vår tyranni har alltid stått en revolutionär

protest. En del av vår nation är barbarisk, men resten

äger en överlägsen vishet, som är beredd att bära alla

faror och offer för frihet och sanning. Och Tyskland?

Vem har någon gång där protesterat? Vilken revolution

har Preussen, de stora despoternas land, lärt känna.

Och militarismens grundare Friedrich Wilhelm. När

han var trött på att slå sin fru och spotta på sina barns

tallrikar, gick han ut på gatan med käppen i hand för

att prygla de undersåtar, som icke lyckades fly i god

tid. Hans son, Friedrich den store, sade: "Jag dör,

då jag blivit trött på att härska över ett folk av slavar."

I två århundraden av Preussens historia var det en enda

revolution: barrikaderna under år 1848, och denna var

en dålig kopia av Paris" revolution. Bismarck

nedtryckte med kraftig hand de sista avsikterna att

protestera, ifall sådana överhuvudtaget förefunnos. Och

när hans vänner hotade rned en revolution, satte han

händerna i sidorna och brast ut i ett övermodigt gapskratt:

En revolution i Preussen ... Ingen kände sitt

folk så väl som han."

Tschernoff var ingen patriot. Ofta hade Argensola

hört, hur han talade illa om sitt eget fosterland, men

han blev uppbragt, när han såg, med vilken djup

ringaktning germanerna behandlade det ryska folket. "Var

hade under de sista fyrtio åren den imperialistiska

stormakten och den adliga överlägsenheten, som tyskarna

skröto med, blivit av? De voro utmärkta vetenskapsmän;

målmedvetna lärda, men var och en endast i sitt

fack, förstklassiga uppfinnare med stor arbetsförmåga

-- men det var allt. Men bredvid denna aktningsvärda

arbetslust fanns lika mycket charlatanism. Så

mycket missbruk med berömda namn endast för

propagandaändamål! Hur många lärda hade icke blivit

sanatoriumsföreståndare? En professor upptäckte ett

medel, som skulle böta lungsot; de lungsiktiga dogo

som förr. En annan uppfann medlet, som skulle

besegra den diskreta sjukdomen, men könspesten fortfor

att gissla världen. Och alla dessa uppfinnare hade nu

samlat omätliga förmögenheter. Varje universalmedel

föranledde tyskarna till grundande av ett industribolag,

deras fabrikat såldes så dyrt, att endast de rika kunde

köpa dem. Huru långt avlägsen från en sådan bluff

var icke Pasteur och andra lärda av "de mindervärdiga

nationerna", som gav världen sina uppfinningar utan

att utnyttja dem som monopol.

"Den tyska vetenskapen", fortsatte Tschernoff, "har

givit mänskligheten mycket, det medger jag; men andra

nationers vetenskaper giver oss även mycket. Endast

ett av högfärd vansinnigt folk kan inbilla sig, att det

ensamt och inget annat verkar för civilisationen ...

Vilket universalgeni har då Tyskland haft i vår tid

oavsett av de rent fackmässigt lärda? Wagner är den

siste romantikern, han betyder slutet på en epok och

tillhör det förgångna. Nietzsche bemödade sig att

bevisa sitt folks härstamning och avskydde Tyskland, de

kälkborgerliga pedanternas land. Hans slaviska

härstamning var så tydlig, att han till och med förutsade

germanernas fall genom slavernas inverkan ... Och

annars finnes det ingenting. Vi, ett obildat folk, ha

under sista tiden skänkt världen konstnärer av

beundransvärd moralisk storhet. Tolstoy och Dostojevski

äro världsbekanta, men vilka namn kan kejsar Wilhelm

den II, Tyskland uppställa till jämförelse med dessa?

Tyskland har en gång varit musikens hemland, men de

nuvarande ryska komponisterna äro mycket originellare.

De tyska försöka endast efterlikna Wagner, och

bakom orkesterns larm dölja sin medelmåttighet. Det

tyska folket har i sin svåraste tid, då den överdrivna

germanska stoltheten icke var född, kejsarriket ännu

icke bestod, haft genier. Göthe, Schiller, Beethoven

voro småfurstarnas undersåtar. De åtnjöto inflytande

från andra länder, de bidrogo som världsmedborgare

till den allmänna civilisationen, utan att det skulle hava

fallit dem in, att för den skull hela världen skulle bliva

tysk eller att man skänkte deras verk uppmärksamhet."

Tsarismen hade begått grymheter. Tschernoff visste

det av egen erfarenhet, och tyskarna behövde icke

berätta det för honom. Alla bildade ryssar voro mot

tyranniet och protesterade mot det. Var funnos i

Tyskland de bildade, som uppreste sig mot den preussiska

tsarismen? De tego eller utforo i överdrivet smicker

över Herrens utvalde, vilken liksom Nero var en

musiker och skådespelare med en livlig och ytlig intelligens,

med vilken han trodde sig kunna förstå allt. Hans

strävan att vara den främste i historien hade slutligen

fört honom till att hemsöka världen med den största

olycka.

"Varför skall det vara det ryska tyranniet, som lägger

så tung börda på mitt fosterland? Just de sämsta

tsarerna efterapade Preussen. Varje gång det ryska

eller polska folket försökte återfordra sina rättigheter,

hotade man med, att kejsaren skulle komma till hjälp.

Hälften av Rysslands aristokrati är tysk.

vDe generaler som mest utmärkte sig i blodbaden,

voro tyskar, de framstående, som omgåvo tsarens tron,

voro tyskar, och de officerare, som vid arbetsstrejker

och uppror dränkte rebellerna i blodbad, voro tyskar.

Den slaviske reaktionären är brutal, men han äger sin

ras sentimentalitet, vilket gjort många, furstar till

nihilister. Lätt höjer han knutpiskan, men han ångrar det

snart, och ibland gråter han. Jag har själv sett, att

ryska officerare tagit livet av sig, emedan de icke ville

marschera mot sitt eget folk, eller emedan de ledo

samvetskval över, att de tillställt sådana blodbad. Den

tysk, som står i tsarens tjänst känner inga skrupler, och

ångrar aldrig sitt beteende; han dödar kallblodigt med

samma metod, som han gör allt annat. Ryssen är en

barbar, han slår och ångrar att han slagit; den

civiliserade tysken skjuter utan att tveka. Vår tsar

sysselsatte sig gärna med en humanitetsdröm, den var

slavisk, det var världsfredens slutliga utopi, och han

organiserade Haag-konferensen. "Kulturens kejsare"

arbetade år efter år med att uppbygga ett förstörelseverk,

vars storhet man aldrig förr skådat, för att förtrycka

hela Europa. Ryssen är ödmjuk, kristlig, anhängare

till likställighetsläran, demokrat, och han längtar efter

rättvisa; tysken skryter med sin kristendom, men han

är en avgudadyrkare, liksom germanerna under tidigare

århundraden. Hans religion går ut på blodigheter och

tolererar klassindelning. Deras verkliga kult motsvarar

Odins, blott med den skillnaden att guden ändrat namn

och nu kallar sig Stat."

Tschernoff gjorde ett ögonblicks paus for att bättre

kunna observera sina ledsagares häpnad. Sedan fortfor

han: "Jag är kristen".

Argensola, vilken var van vid ryssens tankegång,

gjorde en rörelse av förvåning. Julius förblev vid sin

misstanke: inget tvivel, den där Tschernoff är drucken.

"Det är sant", sade han vidare, "att jag icke bryr

mig mycket om Gud, och icke tror på dogmerna, men

min själ är en kristens, som alla revolutionärers själar.

Den moderna demokratins filosofi är lekmännens

kristendom. Vi socialister älska de vemodiga, de torftiga,

just som de fromma göra, vilka i varje olycklig ser sin

broder. Vi begära aktning för den fattige i rättvisans

namn; andra begära den i medlidandets. Det är den

enda skillnaden mellan oss. Men vi önska och begära,

att människorna för att vinna ett bättre liv, skola förstå

varandra; att den starke offrar sig för den svage, den

mäktige för den underlägsne, att världen styres av

broderskap, och att den största möjliga jämlikheten

kommer att bestå. Slaven sammanfattade i korthet

historien om människans strävanden. Det grekiska tänkandet

hade velat fastställa välbefinnandet på jorden, men

endast för några få, for medborgare av små demokratier,

för fria människor; det hade överlämnat till största

delen av mänskligheten, slavar och barbarer, sitt eget

elände. Kristendomen, ödmjukhetens religion, hade

tillerkänt alla varelser rätten till lycka, men den hade

försatt denna lycka i himlen, långt avlägsen från denna

eländiga värld. Revolutionen och dess arvingar skulle

skaffa lycka till alla och placera denna lycka här på

jorden.

"Var finnes kristendom i det nuvarande Tyskland?

I den franska republikens socialism fanns mycket mer

kristlig anda än i de konservativa adelsmännens

religion. Tyskland har gjort sig en Gud efter sin egen

modell, och när de tro sig tillbedja denne, är det sin

egen bild, de tillbedja. Den tyska guden är en

spegelbild av den tyska staten, som anser kriget för den

förnämsta av alla sysselsättningar. När andra kristna

folk skola föra krig, känna de motsägelsen i sina

handlingar och evangelium och ursäkta sig med nödvändigheten

att försvara sig. Tyskland förklarar, att kriget

är Guds vilja. Jag har hört tyska predikningar, i vilka

det bevisats, att Jesus var en vän till militarismen.

"I germansk stolthet, i den övertygelsen, att deras

ras från tidernas början var utvald till världshärskare,

hava protestanter, katoliker och judar slagit sig

tillsamman.

"Över alla deras olika dogmer tronar Gud, Gud

Stat, som är tysk, den krigiske guden, som Wilhelm

kanske just i detta ögonblick kallar för "min förbundne".

Religionen åberopade sig alltid på allmänheten.

Deras mål var att förbinda människorna med Gud och

upprätthålla denna förbindelse. Preussen har återvänt

till barbariet och har för sitt personliga behov skapat

sig en annan Jehova/* Sedan förklarade Tschernoff på

sitt sätt skapandet av denna germanska Gud, som är

äregirig, grym och hämndlysten. Tyskarna hade endast

en kort tid varit kristna. Deras kristendom daterade

sig icke mera än sex århundraden tillbaka, medan de

övriga europeiska folken sedan tio, femton, ja aderton

århundraden voro kristna. Då korstågen voro slut,

voro preussarna ännu hedningar. Rasstoltheten, som

drevo dem i kriget, lät åter de gamla gudarna leva upp.

Evangeliets Gud pryddes med sköld och lans och

liknade därefter den gamle germanske guden.

Berlinerkristendomen bär hjälm och ridstövlar. Gud

är i detta ögonblick lika mobiliserad som varje Otto,

Fritz och Frans, så att han kan straffa det utvalda

folkets fiender. Det gör ingenting, att han sagt: "Du skall

icke dräpa", och lika litet gör det, att hans son sagt:

"Saliga äro de fridsamma". Enligt de tyska prästernas

lära kan kristendomen endast hava inflytande över den

enskilda människan, men den får icke inblanda sig i

statens angelägenheter. Den preussiska statens gud, är

den gamle tyske guden från den vilda, germanska

mytologien, en bastard av de hungriga krigsgudarna.

I Avenuens tystnad talade ryssen om de oförsonliga

gudomarnas gestalter. De skulle komma att vakna upp

nu när det älskade vapenslamret nådde deras öron, och

deras näsor skulle känna lukt av blod. Thor, den

brutale guden med det lilla huvudet spände redan

musklerna och tog hammaren i hand för att krossa städerna.

Votan vässade lansen, vilkens spets bildar en blixt.

Odin, den enögde, harklade sig i väntan på de döda

krigare, som skulle uppstaplas runt hans tron. Valkyrierna,

svettiga och stalldoftande jungfrur, galopperade

från det ena målet till det andra och hetsade människorna

med sina stridstjut för att som säckar slunga

upp liken på hästryggarna.

"Germanernas religion", fortfor ryssen, "betydde

kristendomens negation. För tyskarna äro icke alla

människor lika inför Gud. Han hyser endast aktning

för de starka och bistår endast dem, så att de bliva

mäktiga och våga allt. De, som äro födda svaga, måste

underkasta sig eller försvinna. Icke heller de olika

folken äro likställda. De äro indelade i härskande och

mindervärdiga. Sådan är Guds vilja, och det behöver

naturligtvis icke nämnas, att tyskarna är det stora

ledande folket."

Argensola avbröt honom. "Tyskarnas stolthet

åberopar sig icke endast på sin Gud utan även på

vetenskapen".

"Det vet jag", sade ryssen utan att låta den andre

tala till slut: "Förutbestämningen, olikheten, selektionen,

kampen för uppehället ... tyskarna, som äro så

stolta över sin stora betydelse, bygga sina andliga

minnesmärken på främmande grund, och låna byggnadsmaterialet

från utlandet. En fransman och en engelsman

nämligen Goubineau och Chamberlain hava

levererat de bevis, med vilka de försvara läran om deras

ras överlägsenhet. Deras gamle Hackel konstruerade

monism med Darwin och Spensers tillräckligt gamla material.

"Nej, tusen gånger nej", fortfor han energiskt efter

en kort paus, "hela läran om kampen för uppehället kan

ju hava någon betydelse för de mindervärdiga skapelserna,

men den får icke bliva till sanning för människorna.

Vi äro tänkande, framåtskridande varelser, vi

måste befria oss ifrån att bliva offer för ett sådant öde;

djuret känner ingen rättskänsla och inget medlidande;

det lever som en slav i sina instinkters mörka djup. Vi

tänka, och tänkandet betyder frihet. Den starke behöver

icke vara grym för att kunna bestå; det är mycket

ädlare att icke missbruka sin kraft. Alla ha rätt att

leva, eftersom de äro födda; och alla måste fortsätta

att leva, de stolta såväl som de ödmjuka, de starka

såväl som de svaga, de stora såväl som de små, de gamla

såväl som de unga. Vårt livs mål är icke kampen, icke

dödandet, och vi överlåta till naturen att ordna saken.

Om de civiliserade folken vilja följa en gemensam tanke,

så måste den härstamma från det sydliga Europa."

Ett torrt skratt skakade ryssens helskägg. "Men det

finns ju kultur, som germanerna vilja påtvinga oss, och

som betyder raka motsatsen till civilisation. Civilisationen

är den andliga förfiningen, aktningen för vår

nästa, fogandet efter andras åsikter och ett förmildrat

levnadssätt. Kulturen är statens göromål, vilken

organiserar de enskilda personerna, så att de tjäna den".

De hade uppnått Place d"Etoile. Triumfbågen höjde

sig mot den stjärnbeströdda himlen. Lyktornas dubbla

rader belyste den jättelika byggnaden och de skulpterade

figurernas fötter. Längre upp, flöto skuggorna ihop

och lånade åt det vita minnesmärket ebenholzens

svarthet. De gingo över platsen till Triumfbågen. Där

stannade de. Den nattliga brisen antog karaktär av en

vinterlik kyla. Ofrivilligt vände de tre på huvudena för

att kasta en blick på Champs Elysées, som nu låg

bakom dem. De sågo endast djupa skuggor, bland vilka

röda kransar simmade omkring. Men de voro förtrogna

med detta panorama och trodde, att de utan ansträngning

kunde beundra avenyns majestät, palatsens dubbla

rader, Place de la Concorde i bakgrunden och

Tuilleriernas alléer.

"Det är härligt", sade Tschernoff, som såg mera än

bara skuggor. "Här är allt fyllt med en civilisation,

som älskar fred; och livslusten svävar lätt över det hela."

Ett minne gjorde ryssen vek. Under många eftermiddagar

hade han här träffat en kraftig man med

rödlätt skägg och goda ögon. Han tycktes vara en jätte,

som hade stannat i växten. Det var Jaurès, hans vän

Jaurès, som, innan han gick till sitt arbete, spatserade

från sitt hem i Passy till Triumfbågen.

"Han tyckte om, att just stå där vi nu stå. Han

betraktade avenyerna, de avlägsna trädgårdarna, ja hela

Paris, vilket från denna höjd erbjöd en beundransvärd

utsikt, och som rörd sade till mig: "Det är underbart,

en av de vackraste utsikter, man finner i världen ..."

Stackars Jaurès."

En idéassociation skapade för ryssen bilden av hans

landsman, Michael Bakunin, den andre revolutionären,

anarkismens fader, som grät när han hörde Beethovens

symfonier, med kör, som dirigerades av Wagner. "När

vår revolution kommer", utropade han, tryckande

Wagners hand, "och allt går under, så måste detta här

under alla förhållanden räddas".

Tschernoff slet sig lös från sina minnen, såg sig

omkring och sade sorgset:

"Här hava de kommit förbi."

Alltid, när han passerade Triumfbågen, uppstod

samma bild för honom. "De", voro tusenden hjälmar, som

glänste i solen, tusende grova stövlar, som med mekanisk

exakthet marscherade iväg. Det var de korta trumpeterna,

visselpiporna och de små flata trummorna, som

störde stenens heliga tystnad, när de läto Lohengrins

krigsmarsch ljuda över de stängda husen vid de övergivna

avenyerna.

Han, som var utlänning, kände sig dragen till detta

minnesmärke med samma kraft som till de ärevördiga

byggnaderna, som bevarade de gamla anornas ära. Han

brydde sig icke om att veta, vem som hade rest dem.

När människor bygga, tro de sig kunna föreviga en

tanke, som just i det ögonblicket smickrar deras

stolthet. Sedan kommer humaniteten, som har en bredare

synvinkel, som förändrar verkets betydelse och förstorar

det och tager ifrån det den egoistiska betydelse, som

från början tillkom det. De grekiska statyerna, konstverk

av största skönhet, voro ursprungligen ingenting

annat än helgonbilder, uppresta av fromma människor

från gångna tider. Om man betraktar Roms storhetstid,

kan man se för sig det enorma Kolosseum, skådeplatsen

för så många blodbad och beundra de, till minne av

odugliga kejsare, resta triumfbågarna. De

monumentala verken i folkens historia hava två olika betydeker:

en inre, omedelbar, den som deras skapare har överlämnat

till dem, och en yttre, som de senare århundradena

givit dem, som dessa gjort till symbol och gjort

betydelsefull för det allmänna intresset.

"Denna triumfbåge", fortsatte Tschernoff, "är med

sina krigsnamn och generaler av inre, fransk betydelse.

Till sin yttre allmänna betydelse är den det folks

monument, som gjort den största revolutionen av alla folk.

Pelarna på Vendömeplatsen är ett uttryck för mänsklighetens

förhärligande. Där finnes det ingenting personligt.

Dess skapare reste den för att ära den stora

armén, den stora armé, som utbredde revolutionen över

hela Europa. Konstnärerna, vilka voro mera förutseende

än de andra, kände redan på den tiden monumentets

verkliga betydelse. Rudes krigare, som på vänster sida

uppstämde Marseillaisen, voro inga pliktsoldater, de

voro beväpnade borgare, vilka marscherade för att

utöva sin av Gud påtvingade apostelgärning. Deras

nakenhet kommer mig att i dem igenkänna sansculotter

med grekiska hjälmar. Detta gäller mera än en enskild

nations ära. Hela Europa vaknade till nytt liv tack vare

detta frihetens korståg. Tanken på folken väcker olika

bilder till liv i min själ. När jag tänker på Grekland,

ser jag Partenons pelare; Rom, världens härskarinna

visar mig Kolosseum och Trojanusbågen, och det

revolutionära Frankrike Triumfbågen."

Efter ryssens åsikt var denna triumfbåge någonting

ännu mera. Den betydde en stor historisk upprättelse:

Söderns folk, den så kallade latinska rasen, reagerade

efter många århundraden för invasionen, vilken Roms

makt hade förstört. Sydlänningarna voro segrare och

översvämmade de före detta barbariska länderna. De

besegrade det förgångna, och sedan var det som om en

härjande våg genast dragit sig tillbaka. Den stora

floden lät allt, som den förde med sig på vattenytan, bliva

liggande, liksom många älvars vatten befrukta landet,

när de översvämma. Och då människorna drogo sig

tillbaka, blev marken fruktbar genom nya och ädla

tankar.

"Åh, om de skulle komma tillbaka", sade Tschernoff

oroligt, "om de åter skulle beträda dessa stenar. Förra

gången voro de fattiga människor, som själva voro

förvånade över sin lycka, och de gingo här förbi, som en

bonde går igenom en salong. De nöjde sig med att

stoppa sina fickor fulla med pengar, och togo med sig

två provinser till evigt minne av sin seger. Men nu skola

icke endast soldater marschera mot Paris. Efter armén

följa som grymma marketenterskor, herrar professorer,

förande med sig det lilla vinfatet, fyllt med kulturens

vin, tillagat av pulver, som nu gör barbarerna galna, och

som proviant följa jättelika balar vetenskap, den vetenskap,

som lär, att kraften är ursprunget till allt heligt,

som förnekar friheten, undertrycker de svaga och

underordnar hela världen en ringhet, som Gud älskar över

allt, därför att den förfogar över det snabbaste och

säkraste medlet till att döda andra. Hela mänskligheten

måste darra för sin framtid, om germanernas steg åter

få dåna under dessa valv, om de åter komma hit, spelande

en Wagner- eller någon regementkapellmästares marsch."

De avlägsnade sig nu från Triumfbågen och gingo

längs Avenue Victor Hugo. Tschernoff teg, som om

den sista bilden, vars förverkligande, ju var möjlig,

hade gjort honom sorgsen. Plötsligt fortsatte han sina

betraktelser med hög röst:

"Och även om de skulle komma -- vad gör det?

Rätten skulle ändå icke dö, den kan fördunklas, men

den bliver återfödd; kanske kännes den icke igen utan

trarnpas under fötterna, men därför behöver den icke

upphöra att bestå, och alla goda andar erkänna den som

den enda levnadsregeln. Ett folk av galningar vill sätta

världen på en piedestal, där, varest de andra rest rätten.

Detta är fåfäng möda. Människornas strävan efter frihet,

jämlikhet och broderskap kommer att vara bestående

i all evighet."

Denna försäkran tycktes lugna ryssen. Han och hans

ledsagare talade nu örn det skådespel Paris erbjöd, då

det förberedde sig till krig. Tschernoff kände medlidande

med all den smärta, som ett krig alltid medför,

och med alla de tragedier, som i denna stund utspelades

i många hem. Skenbart hade ingenting förändrat sig.

Visserligen märktes en oerhörd trafik i stadens centrum

och särskilt i bangårdarnas omgivning, men i de andra

delarna av den stora världsstaden märkte man icke, hur

våldsamt förvirrat livet var. De enskilda gatorna

erbjödo samma anblick som alltid. En lätt bris rörde

bladen och en högtidlig frid tycktes utbreda sig där. Husen

sovo, men bakom de nedrullade gardinerna anade man

rödgråtna, sömniga ögon, pulsslagen från de av den

nära faran oroade hjärtana, darrande händer, som packade

ned persedlar till kriget och ett sista kärleksbevis,

som gavs och togs utan lust, och vars kyssar slutade i

suckar.

Tschernoff kom ihåg sina grannar, paret som hyrde

våningen bredvid ateljén. Deras piano hördes icke mera.

Ryssen hade hört hur de togo avsked av varandra, hur

dörren slogs igen och mannens steg, som flydde från

kvinnans klagan ut i den mörka natten. På andra sidan

väggen hade ett drama utvecklat sig; ett mycket vanligt

drama, likt alla de andra, som samtidigt utspelades.

"Hon är tyska", tillfogade ryssen, "vår portvaktsfru

har lyckats utspionera hennes nationalitet. Han har

antagligen gått för att ställa sig till sitt regementes

förfogande. I natt kunde jag knappast sova, då jag hörde

henne sucka och jämra sig, förtvivlad som ett övergivet

barn och mannens röst, som förgäves försökte trösta

henne. Vilket regn av sorg, som faller över hela

världen".

Idag hade han träffat henne framför dörren, då han

gick ut. Hon tycktes vara en helt annan och hade

åldrats, som om hon på några timmar blivit femton år

äldre. Förgäves hade han försökt ingiva henne mod

och tillförsikt, förgäves hade han tillrått henne att

sansat försöka uthärda mannens frånvaro, så att hon icke

skadade den lilla varelse, hon bar under sitt hjärta.

"Ty denna olyckliga kvinna skall bliva mor. Hon

döljer sitt tillstånd i ett slags skam, men jag har

observerat henne genom fönstret, och sett hur hon sytt

barnkläder."

Frun hade lyssnat till hans ord, som om hon icke förstod.

Ord voro vanmäktiga mot hennes förtvivlan. Hon

förmådde endast stamma, som om hon talade med sig

själv: "Jag en tyska ... han går, måste gå ... ensam ..

för alltid ensam ..."

"Hon har kommit att tänka på, att deras nationaliteter

skilja dem åt. Hon vet, att man kommer att förpassa

henne och hennes landsmän på koncentrationsläger.

Övergivenheten i ett fientligt land, som måste

försvara sig mot hennes landsmäns angrepp, förskräcker

henne ... Och allt detta under den tid, hon väntar sitt

barn. Vilket elände. Vilken sorg."

De anlände till Rue de la Pompe, och Tschernoff tog

avsked för att gå upp bakvägen. Desnoyers ville

fortsätta samtalet. Han fruktade, att hans dåliga humör

åter skulle bryta fram, då han lämnades ensam med

vännen. Samtalet med ryssen intresserade honom. Alla

tre åkte upp i hissen. Argensola sade, att man måste

öppna en av de många flaskorna, som stodo i köket.

Tschernoff kunde senare genom ateljéns dörr komma

in i sin egen våning vid baktrappan.

Ateljéns breda fönster stodo öppna; ett ständigt

luftdrag rörde gardinerna, och de gammaldags hänglamporna,

de malätna flaggorna och alla andra prydnader

i den romantiska ateljén rörde sig sakta fram och

tillbaka. De tre satte sig vid ett litet bord, något avlägset

från fönsterna och lamporna, som endast upplyste en

del av det stora rummet. De sutto i halvmörkret, med

ryggarna mot ateljéns mitt, framför sig sågo de det

mittemot liggande husets tak och en jättelik fyrkant, där

stjärnorna glänste kallt. Ljusskenet från staden kastade

ett blodrött återsken på den mörka himlen.

Tschernoff drack två glas och visade med ett

smackande av tungan, att vinet var prima. Alla tre voro

stumma av beundran inför nattens storartade majestät.

De beskådade stjärnorna och indelade dem i sin fantasi

i trianglar eller fyrkanter av märkvärdig oregelbundenhet.

Ibland tycktes det, som den ena eller andra stjärnans

blixtrande glans fängslade deras blickar och höllo

dem fast, som om utövade den ett hypnotiskt inflytande.

Ryssen fyllde åter sitt glas utan att avbryta sina

betraktelser. Sedan skrattade han kallt och ironiskt. Hans

skäggiga ansikte hade ett uttryck av tragediens mask,

som lyser genom nattens ridå. "Vad tänker man däruppe

om människorna"*, mumlade han. "Vet väl någon

av stjärnorna det germanska folkets störa mission?"

Och åter skrattade han.

Något, som ännu var avlägset och obestämt, bröt

genom nattens tystnad. Det kom från djupet av en av

klyftorna mellan de många taken. De tre sträckte på

huvudena för att bättre kunna förstå. Det var röster.

En manskör började en enkel, allvarlig och entonig

sång. De tre i ateljén mera gissade än hörde den.

Enstaka toner, som vinden förde med sig till dem, gjorde

det möjligt för Argensola att uppfatta den korta sången,

som slutade med ett melodiskt jubel: det var en verklig

krigssång:

C"est l"Alsace et la Lorraine,

C"est l"Alsace qu"il nous faut.

Oh, Oh, Oh, Oh.

En ny trupp var på väg till järnvägsstationen, som

bildade portarna till kriget. Man kunde förstå, att de

kommo från de yttre stadsdelarna eller kanske från

provinsen, och de erforo vid marschens toner genom det

i tystnad försjunkna Paris en önskan att sjunga ut sin

nationella längtan, så att alla de, bakom de mörka

fasaderna vaknande människorna, skulle känna sig tröstade

när de märkte, att de icke voro ensamma.

"Precis som på operan", sade Julius, när det sista

ljudet från den osynliga kören förklingat i nattens djupa

stillhet.

Tschernoff fortsatte att dricka, men han såg förströdd

ut. Han höll blicken fästad på den rödaktiga dimman,

som utbredde sig över takåsarna.

De båda vännerna kunde på hans rynkade panna och

dova brummande sluta sig till, att hans hjärna var i

arbete. Plötsligt övergick han utan förberedelse från

tankar till ord, och fortsatte högt sina reflexioner.

"... Och när solen om några timmar stiger upp, kan

man se de fyra ryttarna jaga fram, människornas

fiender ... Deras hästar dansa redan, stegra sig av

otålighet att komma lösa, ödesryttarna taga redan avsked av

varandra och växla de sista orden, innan de bestiga

hästarna."

"Vad är det för ryttare, ni talar om", frågade Argensola.

"De, som rida fore odjuret."

För vännerna var denna förklaring icke mindre obegriplig

än de föregående orden, och Desnoyers upprepade

för sig själv: "Han är drucken." Men hans nyfikenhet

fick honom att ännu en gång fråga, vilket odjur,

Tschernoff syftade på.

Ryssen betraktade honom, som om han förundrade

sig över denna fråga. Han trodde, att han hade talat

högt ända från början av sina reflexioner.

"Odjuret i Uppenbarelseboken."

En tystnad uppstod, som emellertid icke blev

långvarig. Ryssen kände behov av att uttala sin beundran

för drömmaren på Patmos klippor. Diktaren av den

storartade, mörka visionen inverkade efter två tusen år

på den hemlighetsfulle revolutionären, som gömde sig

i översta våningen av ett hus i Paris. Johannes hade

förutsett allt. Hans för lekmän obegripliga fantasier

innehöllo jordens stora händelsers hemlighet.

Tschernoff beskrev det apokalyptiska odjuret, som

stiger upp ur havets djup. Det liknar en leopard, dess

fötter äro en björns, och dess gap ett lejons. Det har

sju huvuden och tio horn. På vart horn hänger ett

diadem och på varje huvud står en hädelse skriven.

Evangelisten talade icke om dessa hädelser; kanske därför,

att de skiftade efter historiens olika epoker. Ryssen

läste upp smädelser, som nu för ögonblicket flammade i

eldskrift på odjurets huvuden: smädelser mot mänskligheten,

mot rättvisan, mot allt, som gör livet värt att

leva: "Våld går fore rätt ..." "Den svage får icke

bestå ..." "Var grym, om du vill vara mäktig ..." och

besten, svällande i sin gräsliga fulhet, begärde att regera

världen och fordrade, att människorna skulle tillbedja

den.

"Men de fyra ryttarna?" frågade Desnoyers.

"De fyra ryttarna redo i Johannes drömbild framför odjuret.

"De sju sigillen på mysterieboken blevo uppbrutna av

lammet framför den stora tron, på vilken någon satt,

som tycktes gjord av jaspis. Regnbågen bildade

omkring det tronande majestätets huvud en värld av

smaragder. Tjugofyra troner orngåvo den i en halvcirkel,

och tjugofyra gamla patriarker i vita kläder sutto på

dem. Fyra jättelika djur, som voro helt och hållet

överströdda av ögon och hade sex vingar, beskyddade den

högsta tronen. Trumpeterna dånade och hälsade det

första sigillets öppnande.

"Se", ropade med sten torsstämma en av de fyra

djuren till den visionäre diktaren ... och den förste ryttaren

visade sig på sin vita springare. I handen bar han en

pilbåge och på huvudet en krona. Somliga kallade

honom för erövringen och andra sågo i honom den

personifierade pesten. Kanske var han båda delar på en

gång. Han bar sin krona synlig, och det var tillräckligt

för Tschernoff.

"Kom ut", ropade det andra djuret och rullade med

sina tusen ögon. Och en rödbrun häst galopperade fram

ur det andra sigillet. Ryttaren svängde över sitt huvud

ett enormt svärd. För hans rasande galopp flydde

freden ur världen; människorna började att utrota

varandra.

När det tredje sigillet uppbrutits, vrålade åter ett av

djuren med åsklik stämma: "Visa dig", och Johannes

såg en kolsvart häst. Dess ryttare bar en våg i handen

för att väga människornas tillvaro. Det var hungern.

Det fjärde djuret hälsade det fjärde sigillets

öppnande med ett vrål.

"Kom ut". Och nu visade sig en häst av gulblek färg.

Den, som red den var döden själv, och han hade makt

att låta människor förgås genom svärdshugg, hunger,

pest och vilda djur.

De fyra ryttarna började en rasande galopp, ett

tillintetgörande, som gick fram över de förskräckta

människornas huvuden.

Tschernoff beskrev jordens fyra gissel, som om han

själv hade sett dem. Ryttaren på den vita hästen, bar

en barbarisk, präktig klädnad. Hans orientaliska

ansikte drog ihop sig, som om han redan vädrade offer.

Medan han galopperade, spände han sin båge för att

skjuta ned pesten. Kogret med de förgiftade pilarna

hängde över hans rygg, öppet. Pilarna hade på sina

spetsar giftet till alla sjukdomar, vilka överfalla de

fredliga folken och nedsmitta soldaternas sår.

Den andre ryttaren, han med den röda hästen, använde

sitt jättelika svärd med kraft och säkerhet. Han

var ung, men hans rynkade panna och sammanpressade

mun förlänade honom ett uttryck av grym vildhet.

Gammal, skallig och förfärligt mager satt den tredje

ryttaren på sin hästs knotiga rygg. Hans uttorkade lår

pressade sig mot den magre krakens länder. I sin vissna

hand höll han vågen, hungerns symbol, mot vilken inget

guld i världen hjälpte.

Den fjärde ryttarens spetsiga knän borrade sig som

taggar in i den gulbleka hästens sidor. Hans pergamentlika

hud spände över skelettets benknotor. Hans dödsskalle

log med förstörelsens krampaktiga leende. Hans

knotiga armar svängde en krokig lie. Över hans skuldra

hängde ett smutsigt och trasigt skynke. De fyra ryttarna

satte iväg som en virvelvind över den ändlösa

människomassan. Himlen sjönk ned över deras huvuden.

Hemska odjur kretsade som en fasans skyddsvakt över

den vilda jakten. Vansinniga av ångest flydde de stackars

människorna i alla riktningar, då de hörde pestens,

krigets, hungerns och dödens galopp. Män, kvinnor,

ynglingar och gamla stötte omkull varandra och föllo

ned i alla möjliga ställningar och med alla tecken till

skräck, häpnad och förtvivlan. Och de vita, röda, svarta

och gulbleka hästarna trampade likgiltigt och skoningslöst

på dem alla: ryttarna hörde krasandet av de krossade

benen. Barnen kämpade med döden, sökande

skydd vid sina mödrars bröst, de gamla slöto med en

barnslig suck för alltid sina ögon.

"Gud har sovit och glömt världen", sade ryssen

vidare "Det kommer ännu att dröja länge, tills

han vaknar upp. Och medan han sover, komma de fyra

ryttarna, odjurens undersåtar, att draga igenom världen

som envåldshärskare."

Han var så upprörd av sina egna ord, att han reste

sig från sin stol och mätte golvet med stora steg. Hans

beskrivning på de fyra ryttarna, som den dystre Johannes

sett, syntes honom svag och färglös. En stor målare

skulle bättre ha kunnat giva dessa förskräckliga

drömbilder form och färg.

"Jag har en bok", mumlade han, "en värdefull bok ..."

Plötsligt lämnade han ateljén och skyndade in i sin

lägenhet. Han tänkte hämta boken, för att hans vänner

skulle se den. Argensola följde honom. Strax därefter

återvände de med den. De hade icke stängt dörren

efter sig. Ett starkare luftdrag uppstod nu.

Tschernoff placerade sin dyrbara bok i skenet från

en lampa. Det var en år 1511 tryckt, latinsk bok med

illustrationer. Desnoyers läste titeln: Apocalypsis cum

figuris. Kopparsticken voro av Albrecht Dürer. Ett av

mästarens ungdomsverk, vilket han skapat, då han var

endast tjugosju år. De tre stodo med förtjust beundran

framför bilden, som föreställde de fyra apocalyptiska

ryttarnas vansinniga galopp. Det fyrfaldiga gisslet

störtade sig iväg med vild energi på sina fantastiska

springare och nedtrampade den (förskräckt darrande

mänskligheten.

Plötsligt hände något, och de tre männen rusade upp

från sin stumma beundran. Det var någonting märkvärdigt

och odefinierbart. Ett våldsamt larm, som utan

att passera hörseln tycktes tränga direkt in i deras

medvetande. Det var en stöt i hjärtat. Instinkten sade de

tre männen, att något allvarligt hänt just i detta

ögonblick.

De stodo tysta och betraktade varandra. Tystnaden

Varade blott några sekunder, men tycktes dem oändliga.

Ett hotande larm inträngde genom de öppna dörrarna.

Det tycktes komma från gården. Rullgardinerna

rullades upp. Hastiga steg hördes från de olika

våningarna, rop av skräck och överraskning genljödo.

Instinktivt rusade de tre männen till fönstren, som vette åt

gården. Innan de nått dit anade ryssen, vad som var å

färde.

"Min granne, det måste vara min granne. Kanske

har hon tagit sitt liv."

Då de sågo ut genom fönstren, lyste ljus nere på

gården. Folk därnere sysslade med en kropp, som låg på

marken. I alla fönster syntes folk. Det var en sådan

natt, då man icke sov, en natt, som alla genomvakade i

smärta. "Hon har dödat sig", sade en röst, som tycktes

tränga upp ur ett schakt. "Det är tyskan, som tagit

livet av sig."

Portvaktsfruns förklaring gick från fönster till fönster

upp till den översta våningen.

Ryssen skakade på huvudet med sorgsen min. Denna

olyckliga kvinna hade icke gjort sitt dödssprång

frivilligt. Någon hade sett hennes förtvivlan, någon hade

drivit henne i döden ... De fyra ryttarna! Uppenbarelsebokens

fyra ryttare! De sutto redan i sadeln; färdiga

att börja sin skoningslösa galopp. Det ondas blinda

makter förberedde sig att bana sig väg genom världen.

Mänsklighetens natur, de vilda ryttarna, började sin ritt.

Slut på första delen.

DE FYRA RYTTARNA

AV

VICENTE BLASCO IBANEZ

ÖVERSÄTTNING

ILLUSTRERAD MED BILDER FRÅN FILMEN

"DE FYRA RYTTARNA"

ANDRA DELEN

MALMÖ 1932

HANDELSAKTIEBOLAGET NORDEN

BOKFÖRLAGET

6. HERR MARCELS AVUNDSJUKA.

När den gamle Desnoyers övertygat sig om krigets

oundviklighet blev han mycket överraskad. Människorna

hade blivit vansinniga! Var då ett krig tänkbart,

nu då det fanns så många järnvägar, så många

handelsskepp, så många verksamma maskiner och så mycket

arbete i världen? Nationerna skulle komma att ruinera

sig för alltid. De hade vant sig vid en bekvämlighet

och komfort, som för hundra år sedan var fullkomligt

obekant. Kapitalet behärskade världen, och kriget skulle

komma att tillintetgöra det, och redan efter några få

månader skulle det icke mera finnas några pengar.

Desnoyers, i sin egenskap av affärsman var upprörd vid

tanken på, att detta vansinniga krig skulle förslösa

hundratusentals miljoner på krutrök och blodbad.

Eftersom han måste utgjuta sin vrede på något, som

låg nära till hands, gjorde han sina landsmän ansvariga

för denna kolossala dumhet. Att prata så mycket om

"revansch". Att bekymra sig under fyrtiofyra långa år

om två förlorade provinser, medan nationen ägde jättelika

onödiga kolonier i andra världsdelar.... Nåja, de

skulle nog få smaka frukterna av denna sin stora

dåraktighet.

Han ansåg, att kriget efter kort tid åter skulle

upphöra. Han hyste inget förtroende till sitt land:

Frankrikes glanstid var förbi. Nu var det de nordliga

folkens tur att bliva segrare och framför allt Tysklands,

vars disciplin och stränga organisation, han alltid med

en hemlig fruktan beundrat. Som "self made man"

drevs han av den konservativa instinkt, vilken alla

äger, som lyckats skrapa tillsammans miljoner. Han

ringaktade politiken, men av klassolidaritet hade han

de sista åren intresserat sig för alla tal, som höllos mot

regeringsskandaler. Vad kunde en sådan fördärvad

och rutten republik göra mot det starkaste och

gedignaste kejsarriket i hela världen....?

"Vi gå vår undergång till mötes", sade han för sig

själv. "Det bliver ännu värre än 1870. Vi komma

att uppleva förskräckliga händelser."

Det fyllde honom med stor förvåning då han såg,

med vilken utomordentlig ordning och storartad

förtjusning fransmännen hörsammade nationens rop och

förvandlade sig till soldater. Denna moraliska

vakenhet fick honom att hoppas. Den stora massan av hans

landsmän var bra; folket hade samma värde, som det

haft förut. Fyrtiofyra år i fruktan och ångest hade

åstadkommit, att de gamla dygderna åter blomstrade.

Men anförarna? Var voro anförarna, som skredo i

spetsen för segern? Många framställde denna fråga.

Den demokratiska regeringsformens anonymitet, som

genom den långa freden ytterligare hade förstärkts,

höll landet i fullkomlig ovisshet om sina framtida

härförare. Alla sågo, hur arméns bildning timme efter

timme framskred, men endast några få kände generalerna.

Ett namn gick från mun till mun: Joffre....

Joffre... De första utställda porträtten av honom

samlade en stor hop nyfikna omkring sig. Desnoyers

Till fronten.

betraktade honom uppmärksamt: "Han ser bra ut."

Instinkten hos den ordningsälskande människan hos

honom kände sig nöjd med generalens allvarliga

utseende. Plötsligt kände han ett stort förtroende,

samma förtroende, som man hyser för en bankdirektör,

som ser redbar ut. Åt denne man kunde man lugnt

anförtro republikens intressen utan att befara, att han

skulle begå dumheter. Slutligen blev även Desnoyers

smittad av den allmänna entusiasmen. Han såväl

som alla andra tyckte, att minuterna voro timmar,

och timmarna år. Händelserna växlade i rask följd;

världen tycktes på en vecka vilja taga igen allt vad

den gått miste om under de långa fredsåren.

Den gamle levde på gatan, Han drogs till det skådespel,

människomassorna erbjöd, då de hälsade soldaterna,

som drogo ut i kriget.

Om kvällarna åsåg han på boulevarderna de

demonstrerande massornas tåg. Tricolorens färger lyste

i de elektriska båglampornas sken. Från dörrar och

fönster på de överfyllda caféerna ljödo patriotiska

sånger. Plötsligt delade sig folkmängden i två delar

under rop och jubelskrik. Genom den på så vis

öppnade passagen marscherade hela Europa förbi.....

Hela Europa -- utom de två fientliga kejsarrikena --

hälsade spontant det hotade Frankrike. Folkets fanor

drogo förbi i alla regnbågens färger och bakom dem

människorna: ryssar med klara, hemlighetsfulla ögon,

barhuvade engelsmän, som sjöngo visor uppfyllda med

religiöst allvar; greker och rumäner med örnlika

profiler, skandinaver, nordamerikanare, muntra med något

väl barnslig förtjusning; hebreer utan fosterland, vilka

voro vänner till den allt uppslukande revolutionen;

italienare, stolta som en kör hjältetenorer; spanjorer

och sydamerikanare, som aldrig blevo trötta på att

skrika. Där voro studenter och arbetare, som i skolor

och fabriker kompletterade sina studier, flyktingar,

som hade räddat sig till det gästfria Paris. Deras

hänförelse hade ingen officiell prägel; de handlade

frivilligt i sin strävan att visa republiken sin kärlek. Och

Desnoyers, rörd av denna anblick, tänkte, att Frankrike

dock hade sin betydelse i världen, att det ännu

hade moralisk kraft.

"I Berlin och Wien", sade han till sig själv, "skrika

de antagligen också av entusiasm i detta ögonblick....

Men där är det endast de egna landsmännen. Säkerligen

kommer ingen utlänning att deltaga i deras demonstrationer."

Revolutionens folk, som lagligt hade fastställt

människorätten, ägde alla folks tacksamhet. Han kände så

småningom en sorts samvetskval när han betraktade

utlänningarna, som villigt erbjödo Frankrike sitt blod.

Många beklagade sig däröver, att regeringen hade uppskjutit

anslutningen av frivilliga till tjugo dagar. Och

han, en infödd fransman, hade ännu för några få timmar

sedan tvivlat på sitt fosterland.

Denna dag följde han folkmassan till östra bangården.

En stor människoskara trängdes framför staketet.

Bangården, som så småningom fick samma betydelse

som en historisk plats, tycktes vara en trång

tunnel, genom vilken en hel flod strömmade. En del

av Frankrike, som var beväpnad, kastade sig härifrån

ut på slaktfälten vid gränsen.

Desnoyers hade hitintills endast varit där två

gånger, när han reste till Tyskland, och när han korn

tillbaka. Idag företogo andra samma resa. Folkmassor

från de yttre stadsdelarna hade kommit dit för att åse,

huru hela skaror av folk försvunno i bangårdens inre,

vilka alla voro lika klädda, på vilka stålet blixtrade,

och som slogo takten med sina vapen mot stenläggningen.

Förbimarschen fortsatte om kvällarna vid båglampornas

sken. Nu blevo tusenden och åter tusenden

av hästar förda genom grinden till staketet. Män,

vars bröst var höljt av järn, och från vilkas hjälmar

tofsar av tagel fladdrade; kolossala lådor med

ammunition; rader av gråmålade korta och långa kanoner,

som mera liknade astronomiska instrument; och åter

och åter otaliga röda militärmössor, som rörde sig i

marschtempo, rader av gevär, med och utan bajonetter.

Och över allt detta fladdrade regementsfanorna

som brokiga fåglar med vita kroppar, en blå och en röd

vinge, en gyllene rosett om halsen och däröver den

blixtrande bronsnäbben.

Efter anblicken av detta avsked vände Marcel

darrande och med uttröttade nerver hem, som om han

just hade deltagit i ett upprörande skådespel. Trots

sin sega karaktär, som alltid vägrade att inse ett

misstag, började den gamle känna skam över sitt förra

tvivel. Nationen levde, Frankrike var ett stort folk,

han hade misstagit sig som så många andra. Kanske

hade de flesta av hans landsmän en lättsinnig och

opålitlig karaktär, eftersom de voro svaga för all sinnlig

lycka, men när farans tid kom, uppfyllde de helt och

hållet sin plikt utan att man behövde använda den

järnhårda organisationens tvång.

Då han på morgonen av den fjärde mobiliseringsdagen

lämnade sitt hem, gick han icke till stadens

dentrum, utan styrde sina steg mot Rue de la Pompe.

Han hade genom ett oförsiktigt yttrande av Chichi och

sin makas och svägerskas oroliga blickar gissat, att

Julius kommit tillbaka från sin resa. Han kände sig

tvungen att åtminstone på avstånd betrakta ateljéfönsterna,

som om han härigenom kunde erfara något. Och

för att lugna sitt eget samvete, erinrade han sig, att

även hans snickare bodde vid denna gata.

"Jag skall uppsöka Robert. Han har för en vecka

sedan lovat mig ett besök."

Den där Robert var en ung, kraftig pojke, vilken,

efter vad han själv sade, gjort sig fri från sin chefs

tyranni och nu arbetade hemma för sig själv. Ett rum,

som nästan låg i källaren, tjänade såväl till våning

som till verkstad. En kvinnlig kamrat till honom, som

han kallade "min kompanjon" sörjde för honom och

för lägenheten, medan ett barn ständigt hängde henne

i kjolarna. Desnoyers översåg med hans tirader,

emedan han var synnerligen energisk som möbelsnickare

och förstod och rättade sig efter hans idéer. Denne

man sjöng "Internationalen" i sin luxuriösa lägenhet

vid Avenue Victor Hugo, medan han svängde sin

hammare. Men Desnoyers ursäktade såväl denna sång

som pojkens dristiga uppförande, emedan han räknade

med hans billiga arbetslön.

Då han kom in i den lilla verkstaden, såg han, att

den unge mannen hade mössan,på sned över ena örat,

byxor vida som mamelucker, skodda stövlar, och i

rockslagen hade han stuckit några små flaggor i

tricolorens färger.

"Ni kommer för sent, min herre", sade han förnöjt.

"Fabriken är stängd. Ägaren är inkallad till tjänstgöring

och kommer att inom några timmar begiva sig till

sitt regemente."

Han pekade på en papperslapp, som han hade spikat

fast på dörren till den torftiga lilla lägenheten.

Därpå stod, att innehavaren och de anställda inställt

sig vid regementet.

Aldrig hade det fallit Desnoyers in, att hans snickare

kunde förvandlas till soldat. Han hade protesterat

mot alla lagar. Han hatade polisen i Paris, vilken

han vid många oroligheter hade slagits med. Hatet

mot militärism var hans fixa idé. Han hade alltid varit

en av de värsta upprorsmakarna. Och denne revolutionär

gick frivilligt och utan att bliva tvingad ut

i kriget....

Robert talade entusiastiskt om regementet och om

kamratlivet, då man befann sig nästan i dödens klor.

"Mina tankar äro desamma som förr, min herre,"

förklarade han, som om han gissade vad den andre

tänkte, "men krig är krig, och då lär man många

saker; till exempel: att ordning och disciplin tillhöra

friheten. Det är nödvändigt, att en anför och de andra

lyda honom frivilligt och av övertygelse, ty följa

honom måste de. När kriget kommer, ser man sakerna

i annan belysning, än om man är hemma och gör vad

man vill."

Dagen för Jaurès" död hade han rasat av vrede och

förkunnat, att nästa dag skulle medföra hämnd. Han

hade uppsökt anhängarna till sitt politiska parti för att

få reda på, vad de hade i sinnet gentemot borgarna.

Men kriget stod för dörren. Det var någonting i

luften, som motverkade borgarkriget, som kom alla

privata förolämpningar att träda i bakgrunden och som

förenade alla själar till en gemensam strävan.

"För en vecka sedan var jag antimilitärist", fortfor

han; "hur avlägsen förekommer mig icke denna vecka.

Nästan som om det varit ett helt år sedan.... Jag

tänker som förr; jag älskar freden och hatar kriget,

och likaså göra alla kamrater. Men fastän vi fransmän

inte ha utmanat någon, hatar man oss, man vill göra

oss till slavar.... Låt oss alltså bliva vilda djur, om

man tvingar oss därtill; och då det gäller försvaret får

ingen mankera, utan alla måste lyda. Disciplinen är icke

motsatsen till revolutionen, tänk på republikens första

armé: alla voro borgare, generaler såväl som soldater.

Men Hoche, Kléber och de andra voro enkla män,

som förstodo att befalla och tvinga till lydnad --"

Snickaren hade reda på sig. Utom tidningar och

broschyrer hade han även läst böcker av Michelet och

andra konstnärliga historieskrivare.

"Vi komma att föra krig mot krfget", tillfogade han. "Vi

komma att kämpa för, att detta krig skall bli det sista."

Hans påstående tycktes Honom icke vara tydligt nog

och han fortsatte:

"Vi skola kämpa för framtiden; vi komma att dö,

så att våra barnbarn skola få slippa att känna på detta

elände. Skulle våra fiender segra, så vore det krigets

triumf för lång tid framåt, de skulle först bemäktiga

sig Europa och sedan den övriga världen. De besegrade

skulle senare protestera, och så skulle det bliva

nytt krig. Vi önska inget krig. Vi vilja ha tillbaka

Elsass-Lothringen, emedan det har tillhört oss, och

emedan dess innevånare önska komma tillbaka till oss....

och mera önska vi icke. Vi komma icke att apa efter

våra fiender, vi vilja icke roffa åt oss land, och vi

vilja heller icke störa lugnet i världen. Det var nog

med Napoleon: man får icke upprepa detta äventyr.

Vi skola kämpa för vår säkerhet och därmed för hela

världens säkerhet och de svaga folkens existens. Vore

det ett angreppskrig, ett fåfängt erövringskrig, skulle

vi påminna oss vår antimilitärism. Men det är ett

försvarskrig, och regeringen har ingen skuld därtill. Vi

hava blivit angripna, därför måste vi också marschera

ut."

Snickaren, som var antiklerikal, bevisade en ädelmodig

tolerans och en tankehorisont, som omfattade

hela mänskligheten. Dagen förut hade han på rådhuset

träffat en reservist, som tillhörde samma regemente

som han. En enda blick var nog för att han i

honom skulle igenkänna en präst.

"Jag är snickare", hade han sagt vid presentationen,

"och ni, kamrat ni är en kyrkans tjänare?"

Han använde denna eufemism för att prästen icke

skulle kunna upptaga hans tal som en förolämpning.

Sedan tryckte de varandras händer.

"Jag är icke någon prästernas vän", vände han sig

till Desnoyers. "Redan sedan länge är jag ovän med

Gud. Men det finns ju goda människor, och de goda

människorna måste förstå varandra i en sådan tid. Inte sant?"

Kriget motsvarade hans förhoppningar på likställdhet.

När han förr talade om den kommande revolutionen,

hade han med nöje utmålat för sig, huru alla

rika måste arbeta för att förtjäna sitt uppehälle, och

nu kände han samma glädje, då alla fransmän utan

hänsyn till klasskillnaden måste bära samma öde.

"Alla få sina ränslar på ryggen, och alla få samma mat."

Han väntade, att soldatlivets knapphet även skulle

träffa dem, som icke drogo ut i kriget. Ty den skulle

åstadkomma stor brist på allt, och alla skulle få lära

sig att äta torrt bröd.

"Och ni, min herre, som är för gammal att draga i

krig, ni kommer att trots edra miljoner äta samma mat

som jag.... Medgiv, att det är underbart...."

Snickarens tillfredsställelse vid tanken på Desnoyers

framtida umbäranden sårade icke denne. Han såg

fundersam ut. En människa, som den här, motståndare

till allt bestående, som icke behövde försvara sina

materiella ägodelar, han drog ut i kriget, gick i döden

för ett ädelt ideal, nämligen för att förhindra, att

framtidens folk skulle lära känna den skräckkänsla, som nu

behärskade människorna. Och mannen tvekade icke,

att offra allt, som hitintills hade varit hans tro och

fasta principer. Och han, Desnoyers, en av ödets gunstlingar,

som ägde så mycket mera, hade känt tvivel och kritik.

Några timmar senare träffade han vid Triumfbågen

åter på snickaren. Han gick bland en stor skara

arbetare, vilka alla sågo likadana ut som han, och dessa

gingo tillsammans med andra och åter andra ur alla

möjliga samhällsklasser: välklädda borgare, fina, bleka

herrar, advokater med blankslitna arbetsrockar och

stora glasögon och unga präster, som visade ett förläget

leende. I spetsen gick en sergeant, och sluttruppen

bildade några soldater med geväret på skuldran.

"Framåt reservister."

Ett musikaliskt brus, en allvarligt och entonigt

dånande sång sjöngs av dessa massor, alla svängde med

armarna fram och tillbaka och fötterna marscherade

taktfast.

Robert instämde energiskt i den krigiska refrängen.

Hans ögon glänste, och den galliska mustaschen

darrade. Trots sin sammetsdräkt och fyllda ränsel erbjöd

han samma storartade och hjältelika åsyn som Rudes

figurer på Triumfbågen. Hans "kompanjon" och barn

gingo på trottoaren för att ledsaga honom till

bangården. Han vände sina ögon från dem för att tala med

en slätrakad kamrat med aktningsvärt utseende: utan

tvivel var det prästen, vilken han lärt känna dagen

förut. Kanske duade de redan varandra och voro så

goda kamrater, som människor kunna bliva, endast om

de tillsammans måste se döden i vitögat.

Miljonären följde snickaren med en blick full av

aktning. Han hade vunnit betydelse i Desnoyers ögon

därigenom, att han dragit ut i kriget. I hans aktning

blandade sig även en smula avundsjuka, den avundsjuka,

som har sitt ursprung i ett dåligt samvete.

När Marcel icke kunde sova om nätterna utan led

av ångestkänslor, då plågades han även av sin

förfärliga fantasi. Sällan drörnde han om dödliga faror för

sig eller sin familj. Den förskräckliga drömmen var

alltid fylld av skuldsedlar, som buro hans underskrift,

och han, Marcel Desnoyers, mannen med sitt oklanderliga

förflutna och fläckfria vandel, som alltid uppfyllt

sina förpliktelser, kunde icke betala. Denna mardröm

kom honom att darra, och ännu efter uppvaknandet

kände han sig förlamad av skräck. I hans föreställning

var detta den största skam, som kunde träffa

någon människa.

När krigets upphetsning bragte oreda i hans eljest

lugna liv, återkommo dessa beklämningar. Fullt vaken

och med sina sinnens fulla bruk led han samma

kval, som han erfarit, när han i drömmen såg sitt namn

under de obetalda skuldsedlarna.

Hela sitt förflutna liv såg han framfor sig. Det

hotade Frankrike var hans fosterland. Femton århundrade

hade arbetat för Frankrike, så att han nu kunde

njuta av de framsteg och bekvämligheter, som voro

alldeles obekanta för hans förfäder. Många generationer

före honom hade kämpat, hade försvarat sig mot

fiender och efterlämnat åt honom ett fritt hem....

Och då det var hans tur att fortsätta dessa strävanden,

flydde han, som en gäldenär, som försöker undkomma

sina betalningsförpliktelser.... Han hade undvikit att

erkänna sin underskrift, han hade flytt och därigenom

förrått sina förfäder. Den olycksalige! Ingenting

betydde hans materiella resultat, den i främmande land

förvärvade rikedomen. Det finns förseelser, som icke

kunna gottgöras med miljoner. Hans samvetes oro

bevisade det. Därför kände han avundsjuka mot den

stackars hantverkaren och mot andra fattiga människor,

som gingo döden till mötes, ty alla voro de uppfyllda

av tillfredsställelse över att de gjorde sin plikt,

och att deras offer tacksamt skulle mottagas.

Han erinrade sig plötsligt Madariaga, som ofta hade sagt:

"Där varest vi samla rikedom och grunda vår familj,

där är vårt fosterland."

Nej, detta den gamle centaurens påstående var fel.

Det passade kanske i normala tider, och man kunde

kanske rätta sig därefter under några år, då man var

långt borta från sitt fosterland och ingen fara hotade.

Men han själv levde nu i Frankrike, och Frankrike var

tvunget att försvara sig mot sina fiender. Skådespelet,

då alla reste sig såsom en man, betydde för Desnoyers

en förödmjukande tortyr. Dagligen och stundligen

tänkte han på, vad han borde hava gjort i sin ungdom,

och som han underlåtit.

Veteranerna från 1870 gingo genom gatorna, och

buro på sina rockslag gröna och svarta band som

minnen av alla umbäranden och det olyckliga nederlaget.

Han bleknade vid åsynen av dessa åldringar, som

kände tillfredsställelse vid dessa dystra minnen. Om

hans förgångna påminde sig ingen, men han kände

det själv, och det var tillräckligt. Förgäves försökte

hans förnuft att lugna dessa inre stormar.... På den

tiden var det annorlunda, då fanns det icke enigheten

av idag; kejsarriket var icke populärt, allt var

förlorat.... Men i hans minne fastnade hågkomsten av

ett berömt uttalande: "Frankrike består." I hans

ungdom hade många tänkt som han, och ändå hade de

icke flytt för att undgå vapentjänsten, de hade stannat

kvar och försökt ett sista förtvivlat motstånd.

Förgäves sökte han efter ursäkter. Hans starka

känslor brydde sig icke om förnuftsskäl. Om man vill

förklara politiska och religiösa ideal, behöver man

oundvikligen bevis; men patriotiska känslor fordra det icke.

Fosterlandet.... är fosterlandet. Och den spotske arbetaren,

som icke har någon tro, den egoistiske bonden,

den ensamme herden, alla dessa förstå denna

trollformel, förstå den genast och utan förklaring.

"Jag måste betala," upprepade Marcel. "Jag måste

gottgöra min skuld."

Och han led liksom i sina drömmar den ärlige

mannens beklämning, vilken förtvivlar, då han icke ser sig

i stånd att uppfylla sina förbindelser.

Betala.... Men hur? Det var redan för sent. För

ett ögonblick fattade han det hjältemodiga beslutet att

anmäla sig som frivillig och marschera ut med de andra

liksom hans snickare. Men vad kunde han duga till? ..

Han var kraftig för sin ålder, men han hade redan

Överskridit sextiotalet, och endast en ung man kan vara

en god soldat. Kämpa kan var och en. Desnoyers

hade nog mod att taga geväret i hand. Men själva

kampen var icke mera än en epok i det stora kriget.

Det svåra var just offren, som föregå kampen, de

oändliga marscherna, vädrets oblidhet, nätterna under bar

himmel, arbetet vid anläggningarna av skyttegravarna,

tvånget att spänna sig själv för en vagn och hungern ..

Nej, det var för sent. Han bar icke en gång ett

berömt namn, så att hans offer skulle kunna tjäna som

ett gott exempel.

Instinktivt blickade han tillbaka. Han stod icke

ensam i världen: han hade en son, som kunde gälda

faderns skuld. Men denna förhoppning hyste han endast

under ett ögonblick. Hans son var icke fransman;

han tillhörde ett annat folk; hans blod var till hälften

av främmande härstamning. Och hur skulle denne kunna

ha samma sorger som han. Skulle han överhuvudtaget

kunna förstå honom, om han försökte förklara

saken för honom? Det lönade sig icke att vänta sig

något av den livlige, graciöse dansören, som

kvinnorna omsvärmade; av denne slagskämpe, som till

följd av sitt temperamentsfulla lynne satte sitt liv på

spel i alla möjliga dueller.

Den gamle Desnoyers hade blivit ödmjuk av alla

de nya erfarenheterna. Hans familj förvånade sig, då

den såg, hur beskedligt och artigt hans beteende var

i hemmet. De båda imponerande betjänterna hade

tagit avsked från sina befattningar för att gå ut som

soldater, och deras största överraskning var den plötsliga

godheten, de överflödiga avskedsgåvorna och den

faderliga omsorg, med vilken han övervakade deras för;

beredelser. Den fruktade herr Marcel omfamnade dem

med tårfyllda ögon. Endast med möda kunde de

förhindra, att han ledsagade dem till bangården.

Utomhus uppförde han sig med en ödmjukhet, som

om han ville be alla människor om förlåtelse, alla

förekommo honom att stå högre än han själv. Den

nationalekonomiska krisen hotade; de rika lärde känna

fattigdom och umbäranden; bankerna hade inställt sina

betalningar. Miljonären såg sig för några veckor

berövad sin rikedom. Han var mycket orolig, när han

tänkte på framtiden. Hur lång tid skulle det taga,

innan man skickade honom pengar från Amerika.

Skulle kriget avstänga honom från alla möjligheter till

att få pengar. Och dock värderade Desnoyers aldrig

pengarna så litet och var aldrig så frikostig som nu.

Talrika inkallade, som sågo fattiga ut, träffade en

herre, sorn blygt tilltalade dem och gav dem en

tju-gofrancssedel för att sedan försvinna inför deras

förvånade ögon. De gråtande arbetarkvinnorna, som

tagit avsked från sina män, sågo på återvägen, hur

samma herre log mot barnen, smekte deras kinder och

lämnade dem ett femfrancsstycke innan han gick.

Marcel, som aldrig hade rökt, besökte nu ofta

cigarraffärerna. Han lämnade dem med fyllda händer och

fickor och skänkte paketen till första, bästa soldat, han

mötte. Ibland skrattade den på så sätt förärade artigt

och tackade med några ord, genom vilka man kunde

förstå, att han tillhörde överklassen, varefter han gav

gåvan till någon annan kamrat, som bar lika grov rock

som han själv. Desnoyers iver åstadkom ofta dylika

misstag. När grova händer fattade hans med en

tacksam tryckning, kände han sig nöjd för några minuter.

Ack, att han icke var i stånd att göra mera.... När

regeringen mobiliserade, hade den tagit tre av hans

jätteautomobiler. Desnoyers var bedrövad över att man

icke också tagit den fjärde. Vad hade han för nytta

av den nu? Chauffören och hans medhjälpare, som

hade sörjt för dessa jättar, hade ju ävenledes blivit

soldater. Alla gingo med! Slutligen skulle han och

hans son ensamma bliva kvar. Två oduglingar!

Han rasade, då han hörde om fiendernas infall i

Belgien, och han såg i denna handling världens största

förräderi. Han skämdes, då han tänkte på, att han i

början hade kallat sina egna landsmän för överspända

patrioter ... Vilket förräderi, metodiskt och förberett

sedan länge. Nyheter om eldsvådor, mordbrandsanläggningar

och blodbad kom honom att blekna, och han

skar tänder av raseri. Han, Marcel Desnoyers, kunde

träffas av samma olyckor som belgrarna, när barbarerna

överföllo landet. Han ägde ett hus i staden, ett slott

på landet och han hade familj. Då han hörde om

kvinnorna, som föllo offer för soldaterna, väcktes

tanken på Chichi och den goda fru Luise hos honom och

tanken på de brinnande husen kom honom att ängslas

för sina dyrbara möbler. Hela häftigheten i hans

karaktär väcktes vid meddelandena om att man nedsköt

värnlösa åldringar, uppristade mödrarnas sköten och

avhöggo barnens händer.

"Och sådant får oistraffat förekomma i vår tid ..."

Då han ville övertyga sig om att straffet var nära,

och att hämnden skulle nå den skyldige, kände han

behov av att blanda sig med folkmassorna, som alltid

samlade sig i närheten av bangården. Truppernas

huvudstyrkor opererade alltjämt vid fronten. Men därför

förminskades icke folksamlingarna utanför bangården.

Man avlastade icke mera hela bataljoner, men dag

och natt kommo soldater till bangården, enstaka och i

grupper.

Det var reservister utan uniform, som ville inträda

vid regementet, officerare som hitintills varit sysselsatta

med mobiliseringsarbetet, och ersättningstrupper, vilka

voro bestämda för att utfylla de stora luckor, som

döden upprivit.

Den stora folkmassan, som trängdes mot staketet, tog

avsked av de bortfärande och följde dem med blickarna.

Tidningarna utbjödos med höga skrik, och

massan läste girigt de tryckta sidorna. Var det en

gynnsam nyhet, så hördes det ett: "Leve Frankrike

..."; -- lät ett annat telegram ana en förlust,

sade man: "Det gör ingenting, vi få tåla oss. Bakom

tyskarnas rygg marschera ryssarna fram." Under det

att samtalet om denna nyhet grep omkring sig, och

många unga damer sålde trefärgade flaggor och kokarder,

överskredo män och återigen män oupphörligt

bangården för att draga ut i kriget.

En reservunderlöjtnant, som bar en säck på ryggen,

kom följd av sin far fram till den posterande rad av

poliser, som höll mängden tillbaka. Desnoyers fann

en svag likhet mellan denne officer och sin egen son.

Den äldre mannen bar på rockslaget de grönsvarta

banden från 1870; den där utmärkelsen, som särskilt

upprörde Desnoyers samvete. Den gamle var lång och

mager och visade en mörk uppsyn. Han ville hellre

gälla som grym och omänsklig, än han visade sin

rörelse.

"Farväl, min gosse. Var tapper."

"Farväl, far."

De gåvo varandra icke handen; de aktade sig att se

varandra i ögonen. Officeren skrattade automatiskt,

fadern vände honom hastigt ryggen, skred igenom

folkmängden och gick in på ett café. Han gick in i det

mörkaste hörnet och satte sig på den mest undanskymda

Margarete och Julius träffas åter efter krigsutbrottet.

platsen för att för några minuter dölja sin rörelse för

främmande blickar.

Och Desnoyers avundades honom denna smärta.

Några reservister närmade sig sjungande bakom en

fana. De stötte till varandra och slogo varandra, och

av deras rörelser kunde man sluta sig till, att de länge

uppehållit sig på diverse krogar. En av dem tryckte

utan att avbryta sin sång en gammal kvinnas hand, som

allvarlig och med torra ögon gick vid hans sida.

Modern hade samlat alla sina krafter för att kunna

ledsaga sin pojke till det sista avskedsögonblicket och

visade inför honom en hycklad glädje. Andra voro

skilda från sina kamrater, men för den skull icke

ensamma. Geväret hängde över axeln, på ryggen tryckte

den tunga ränseln, de röda benen syntes under den blå

rocken och under mössans skärm skymtade den tända

pipan. Framför en av dem gingo, ordnade efter storlek,

fyra barn. De vände på huvudena för att beundra

sin far, som genom sin militäriska utrustning blivit

föremål för deras stora intresse. Vid hans sida gick makan,

vänligt ödmjuk och tillgiven, som om de voro ny

förlovade. I hennes enkla själ återuppblomstrade

kärleken i en ny av faran framkallad vår. Mannen, en.

pariserarbetare, som kanske för några dagar sedan

sjöng internationalen och begärde avskaffande av hela

armén, gick nu mot döden. Hans fru kvävde sina

suckar och beundrade honom. I sin kärlek och sitt

medlidande gav hon honom goda ad. l hans ränsel hade

hom packat de bästa näsdukarna, alla livsmedel, hon

hade och alla pengar. Mannen skulle icke oroa sig

för hennes och barnens skull. De skulle nog reda sig.

Regeringen och goda människor skulle nog åtaga sig

deras vård.

Soldaten skämtade över sin makas något oformliga

figur, hälsade redan nu den väntade medborgaren

välkommen och förkunnade hans födelse i segerögonblicket.

En kyss till sin kamrat genom livet, en kärleksfull

smekning till barnen, och sedan gick han till

sina kamrater ... Tårar hade han icke, endast mod ...

Leve Frankrike ...

Man lydde de utryckande soldaternas maning, ingen

grät. Men då det sista, röda byxbenet försvunnit,

trycktes staketets järngaller av många darrande

händer, många näsdukar blevo sönderbitna och många

ansikten doldes bakom höjda armar.

Och Desnoyers avundades alla deras tårar.

En moder vände sig i den riktning, i vilken hon förmodade,

att fiendernas land låg, och skakade i vild vrede

sina armar:

"Ha, bandit... bandit!"

Åter kom hon ihåg ansiktet, som hon så ofta sett i

illustrerade tidningar: en mustasch, som på något sätt

verkade förarglig, en mun med rovdjurständer, som

skrattade ... skrattade, som forntidens grottmänniskor

måste hava skrattat.

Och Desnoyers avundades henne denna vrede.

7. NYTT LIV.

Då Margarete blev i tillfälle att besöka ateljén vid

Rue de la Pompe blev Julius åter optimistisk, sedan

han kort förut befunnit sig i uslaste lynne, hemfallen åt

dystra aningar.

Kriget skulle icke förlöpa så grymt, som alla till en

början hade tänkt. Då nu tio dagar hade förgått,

gjorde sig truppernas rörelser mindre märkbara. Det

tycktes, som om antalet män på gatorna hade blivit

mindre; däremot verkade den kvinnliga delen av

befolkningen talrikare. Människorna klagade över

penningbrist; bankerna spärrade alltjämt utbetalningarna.

Däremot hade massor av folket ovanligt stora utgifter

för samlande av livsmedel. Erinringarna från 1870

års krig och de fruktansvärda försakelserna vid

belägringen upprörde alla sinnen. Då ett krig med samma

fiende som då hade utbrutit, tycktes ett upprepande av

försakelserna vid det tillfället icke vara alldeles

uteslutet.

Livsmedelsaffärerna belägrades av kvinnor, vilka till

och med köpte icke fullt färska varor till oerhört höga

priser för att sedan samla så mycket som möjligt för

sina förrådskamrar i hemmen. Hungern, som hotade

framtiden förskräckte mer än den ögonblickliga faran.

Dessa voro de förändringar i Desnoyers närhet, som

förorsakades av kriget. Människorna skulle slutligen,

trodde han, vänja sig vid det nya livet. Folkets

anpassningsförmåga var stor nog för att finna sig i allt och

kunna fortfara att existera. Desnoyers hoppades, att

han skulle fortsätta sitt levnadssätt, som om ingenting

hade hänt. För övrigt var det tillräckligt för honom,

om han blott finge hoppas, att Margarete skulle

förbliva trogen det förgångna. De skulle tillsammans

betrakta händelsernas utveckling med samma grymma

vällust, som de, vilka från en ouppnåelig höjd utan

fara åskådar en översvämning.

Genom Argensolas påverkan hade de vant sig vid

att som egoistiska åskådare av händelserna, helt bevara

sitt lugn.

"Låt oss vara neutrala", sade bohêmen. "Neutralitet

betyder icke likgiltighet. Låt oss njuta av detta

skådespel, som aldrig mera kommer att erbjudas oss."

Det var skada, att de just, då kriget utbröt, hade så

litet pengar. Argensola hatade bankerna ännu mera

än centralmakterna; och de kreditinstitut, som uppsköto

inlösandet av Julius checkar, ägnade han en alldeles

särskilt livlig antipati.

Hur härligt hade det icke varit, att få avvakta

händelsernas förlopp omgiven av all den bekvämlighet,

som denna stora summa skulle kunnat bereda dem.

Han vände sig återigen till fru Luise för att få hjälp

mot den misär, i vilken deras hushåll råkat. Till följd

av kriget hade Marcel minskat sina försiktighetsåtgärder,

och hans familj levde nu sorgfritt och utan att

behöva inskränka sig. Modern hade i likhet med andra

husmödrar vid alla tillfällen försett sig med livsmedel

i så stora mängder, att hon hade nog för flera

månader framåt. Argensola begagnade detta förhållande

till sin fördel; hans besök vid Avenue Victor Hugo

blevo allt tätare, och han lämnade där baktrappan,

belastad med stora paket, vilka utökade ateljéns förråd.

Då han i köket betraktade alla de där uppstaplade

skatterna -- stora burkar köttkonserver, bleckburkspyramider,

säckar med torkade grönsaker -- njöt han

en god hushållerskas glädje. Han hade nog för att

kunna försörja en hel familj. Dessutom hade kriget

lämnat honom en välkommen förevändning för att göra

besök i Marcels vinkällare.

"De kunna komma", sade han med en teatralisk gest,

då han överblickade sin förrådskammare; "de kunna

komma när som helst. Vi äro förberedda."

Att utöka livsmedelsförråden och att uppspåra

nyheter voro de sysselsättningar, som nu helt utfyllde hans

liv. Han brukade dagligen köpa tio, femton tidningar;

några därför, att de voro reaktionära och emedan det

uppfyllde honom med förtjusning att se enigheten hos

alla fransmän; andra därför att de voro radikala och

därför bättre förfogade över de av regeringen lämnade

bulletinerna. De utkommo dels på förmiddagen och

dels klockan tre, fyra och fem på eftermiddagen.

Försenades utgivandet någon halvtimme, så inbillade sig

allmänheten, full av spirande förhoppningar, att de skulle

få läsa förbluffande meddelanden. Alla människor

kivades om de nyaste upplagorna; alla hade fickorna fulla

med papper och väntade med otålighet på att få köpa

nya upplagor. Och alla tidningar sade ungefär

detsamma.

Argensola kände, hur hans själ blev allt mörkare

och enklare, förföll i extas och började tro på de

osannolikaste saker och underrättelser. Samma själ

upptäckte han hos alla, som han korn i beröring med.

Ibland såg det ut, som om hans gamla oppositionslusta

åter skulle vilja göra motstånd; men han tillbakavisade

denna såsom skymfande. Argensola levde i en för

honom ny värld, i vilken naturligtvis händelser mötte

honom, som icke kunde mätas med vanlig måttstock

och heller icke kunde förklaras enligt gamla grundsatser.

Med barnslig glädje diskuterade han tidningarnas

underbara rapporter; en enda belgrares eller fransmans

strid mot hela fientliga regementen, som retirerade i

oordnad flykt; tyskarnas fruktan för bajonettangreppet,

inför vilket de flydde som harar; och gagnlösheten

hos tyska artilleriet, vars projektiler exploderade ytterst

otillförlitligt.

För hans rättskänsla och logik var det ej mera än

rätt och riktigt, att det lilla Belgien besegrade den

tyska kolossen: han såg däri ett upprepande av striden

mellan David och Goliat, vars bilder och berättelser,

samlade under världshistoriens århundraden, utökades

med denna. Han hade, liksom största delen av sin

nation samma känsla, som läsaren av en riddareroman,

vilken anser sig bedragen, om icke hjälten, den

ensamme mannen, dödar och nedslår tusen av sina

fiender. Han valde med särskild förkärlek de tidningar,

som överdrevo mest och offentliggjorde de flest historier

om sådana enstaka skärmytslingar och enskilda soldaters

hjältedåd, vilkas plats, tid och förekomst ingen

med säkerhet var i stånd att angiva.

Genom Englands uppträdande på haven fick han

den föreställningen, att försynen skulle låta en

förfärlig, nedtryckande hunger pina fienderna Då

sjöblockaden hade varat i tio dagar, var han fast övertygad

om att människorna i Tyskland icke levde annorlunda

än en hop skeppsbrutna på en flotte, och han betraktade

rörd sina livsmedelspaket vid de allt oftare upprepade

besöken i sin förrådskammare.

"Vad skulle man väl vilja betala för mina skatter i Berlin?"

Argensola hade aldrig i sitt liv ätit bättre, än han

nu gjorde. Tanken på den dyrtid och brist, som

motståndarna måste genomgå, ökade hans aptit, och han

kunde till följd därav sluka oerhörda portioner. Det

härliga, vita, mjuka brödet försatte honom i extas.

"Tänk om vännen Wilhelm kunde lyckas uppdriva

någonting sådant", sade han till sin vän.

Han tuggade och svalde girigt; de rätter och drycker,

som passerade hans mun, fingo en ny smak av sällsam

och gudomligt slag. Hungern å andra sidan betydde

för honom en lockelse och en utmärkt delikat krydda.

Frankrike entusiasmerade honom, men Ryssland kunde

göra anspråk på än större kredit hos honom. Åh,

kosackerna! Han talade om dem, som om de voro

hans intima vänner. Han beskrev, huru dessa ryttare

brusade fram i svindlande galopp, okänsliga som spöken

och så förfärliga i sin vrede, att motståndarna icke

kunde möta dem ansikte mot ansikte. I husets

portvaktsvåning och i gatans olika affärer lyssnade man

med respekt på honom, ty en herre, som i egenskap av

utlänning, är mera kompetent än andra, förtjänar att

man med uppmärksamhet lyssnar på honom, när han

talar om de utländska händelserna.

"Kosackerna skola nog komma att fördärva de där

banditernas skurkaktiga planer", slutade han med en min

av ofelbar säkerhet. "Inom en månad draga de in i Berlin."

Och hans till stor del av kvinnor bestående publik,

vilkas män hade dragit ut i kriget, instämde blygsamt,

alla uppfyllda av den oemotståndliga, trånsjuka önskan,

vilken griper den, som hoppas på någonting hemlighetsfullt

och avlägset. Fransmännen skulle komma att

försvara sitt land och därtill återerövra de förlorade

provinserna; men nådestöten skulle fienderna få av kosackerna,

om vilka alla talade, ehuru endast ett fåtal hade

sett några.

Den ende, som kände dem närmare var Tschernoff,

men just han hörde till Argensolas stora förargelse på

utan att visa någon särskild hänförelse. För honom

voro kosackerna ingenting annat än en reguljär

beståndsdel av den ryska hären; de voro goda soldater,

men visst icke i stånd till att utföra de underverk, vilka

föresvävade alla.

"Denne Tschernoff!" utropade Argensola, "hur hatar

han icke tsaren, och allting i sitt land tycker han är

dåligt. Han är en fanatisk revolutionär... och jag all

fanatisms fiende."

Julius hörde förstrött på sin kamrats redogörelser,

på de retoriskt föredragna artiklarna, på krigsplanerna,

som denne utvecklade, under det han med små flaggor

markerade de fientliga härarnas ställning på i ateljén

upphängda kartor. Varje ny tidningsupplaga tvingade

spanjoren att utplantera en ny rad nålar på kartan;

därvid visade han, en bergsäker optimism.

"Vi hava trängt in i Elsass. Alldeles utmärkt...

Det tyckes, som om vi åter skulle lämna Elsass: jag är

med på det. Jag gissar orsaken. Det sker för att vi

skola tränga in på en lämpligare punkt, och för att vi

åter skola kunna anfalla fienden i ryggen. Man säger,

att Liége har fallit. Lögn. Och om det faller --

vad gör det. Ingenting annat än en bagatell. De andra

förbliva... De andra komma att rycka fram från

öster och komma att rycka in i Berlin."

Underrättelserna, som kommo från den ryska fronten

föredrog han framför de andra; men han blev varje

gång förvirrad, då han på kartan skulle söka upp de

outtalbara namnen på orterna, varest de beundrade

kosackerna fullgjorde sina hjältedåd.

Under tiden fullföljde Julius sin tankegång. Han

tänkte på Margarete. Äntligen hade hon återkommit,

men ändå tycktes hon leva på ett större avstånd från

honom än hitintills.

Under de första mobiliseringsdagarna hade han

strövat omkring hennes hem i tron, att kunna bedraga sin

längtan med att inbilla sig, att han var henne närmare.

Margarete hade i ett brev bett honom förhålla sig lugn.

Han var lycklig, att han som utlänning icke behövde

lyda under krigets tyranni. Hennes broder, som var

reservofficer vid artilleriet, väntade varje ögonblick på

befallning att avresa till fronten. Modern, som efter det

hon under ovisshetens dagar gråtit mycket över

krigsutbrottet, hade sedan visat en beundransvärd fattning.

Hon hade själv packat och gjort i ordning hans bagage,

för att hans lilla koffert också verkligen skulle komma

att innehålla alla vid fronten oumbärliga saker.

Margarete förstod, vilken inre kamp, som kvalde den gamla

damen, även om hennes oro endast förråddes genom

de fuktiga ögonen och händernas nervositet. Det var

henne omöjligt att lämna modern ensam om också

endast för ett enda ögonblick. Sedan kom avskedet. "Lev

väl, min son. Gör din plikt men var försiktig." Hon

fällde inga tårar och visade ingen svaghet. Hela

familjen hade motsatt sig, att hon följde sonen till

järnvägsstationen. Hans syster skulle följa honom. Och då

Margarete återkom hem, fann hon sin mor sittande med

dyster min i en länstol. Hon undvek att nämna sin son

och talade om sina väninnor, som likaledes skickat ut

sina söner i kriget, och som, om endast de kunde

förstå hennes kval. "Stackars mamma! Jag måste hålla

henne sällskap, nu mer än någonsin... I morgon skall

jag besöka dig, om jag kan."

Till slut kom hon åter till Rue de la Pompe. Det

första hon gjorde var att göra Julius uppmärksam på,

hur enkel hennes skräddarsydda dräkt var, och att hon

varken bar juveler eller några andra smycken.

"Det är kriget. Nu är det sed att anpassa sig efter

förhållandena och vara allvarlig och anspråkslös liksom

soldaterna. Vem vet, vad som förestår oss."

Intresset för hennes klädsel övergav henne icke ett

ögonblick så länge hon levde.

Julius observerade en alltid kvarstannande

tankspriddhet. Hennes själ tycktes hava lämnat gränserna

för hennes kropp och sväva omkring på oerhört

avstånd. Hennes ögon voro fästa på honom, men det

var möjligt, att de dock alls icke sågo honom. Hon

talade långsamt, som om hon underkastade varje ord

en prövning, innan hon uttalade det, av fruktan, att hon

möjligen kunde förråda någon hemlighet. Denna

deras själars avstånd från varandra hindrade dock icke,

att de kroppsligt närmade sig varandra. Den ena

tillhörde den andra i oemotståndlig längtan efter

sympati. Hon hängav sig frivilligt åt honom, men, då hon

åter blev sig själv yttrade hon flyktiga samvetsförebråelser.

"Kanske göra vi intet orätt, men är det icke

ändå opassande att fortsätta vårt förhållande, då

världen träffas av så mycken olycka?"

Julius pratade bort dessa skrupler:

"Men vi skola ju gifta oss, så snart vi kunna. Vi äro

ju dock så gott som man och hustru."

Då hon svarade, hade hon ett förvånat och modlöst

ansiktsuttryck. "Giftermål. Ännu för tio dagar sedan

hade hon icke önskat någonting annat. Nu erinrade

hon sig endast då och då, att ett giftermål var möjligt.

Hur kunde man tänka på så avlägsna och osäkra saker.

Andra närmare förestående ting sysselsatte hennes tankar.

Avskedsscenen vid järnvägsstationen, då brodern

reste, hade fastnat i hennes tankar. Varje gång hon

var på väg till ateljén, föresatte hon sig, att icke mer

tänka därpå, eftersom hon på förhand kände, att

berättelsen härom skulle förorsaka misstämning hos

hennes älskade. Men trots att hon absolut föresatte sig

att tiga, resulterade detta endast i en oemotståndlig

drift att berätta allt för honom.

Hon hade själv icke vetat, att kärleken till brodern

skulle kunna bliva så innerlig. I hennes systerliga

tillgivenhet hade blandat sig en lätt känsla av svartsjuka,

därför att hennes mamma föredrog den äldre sonen.

Dessutom var det han, som hade infört Laurier i

hemmet; -- de voro båda diplomingeniörer, -- och sedan

skoltiden voro de trogna kamrater. Men då Margarete

såg honom vid avresan kände hon plötsligt, att

denne broder, som eljest alltid hade kommit i andra

hand, nu var den första i hennes hjärta.

"Han såg så vacker och intressant ut i sin löjtnantsuniform.

Han tycktes vara en helt annans. Jag tillstår,

att jag gick vid hans sida full av stolthet. Jag höll

honom under armen, och man ansåg oss vara ett par. Då

några stackars kvinnor sågo, att jag grät, försökte de att

trösta mig: "Mod, nådig fru.... Er man skall återvända."

Och min bror skrattade åt detta misstag och

var endast ledsen, då han tänkte på mor."

Vid ingången till järnvägsstationen hade de skilts

åt, vaktposten hade icke tillåtit, att hon gick med

längre. Hon gav honom sabeln, som hon intill sista

ögonblicket hade velat bära.

"Det måste vara härligt att vara man," sade hon

med hänförelse. "Jag skulle vilja kläda mig i uniform,

draga ut i kriget och hjälpa till."

Hon ville icke säga mera, som om det hade fallit

henne in, att hennes sista ord, kanske hade varit olämpliga.

Kanske märkte hon, att Julius lätt rynkade pannan.

Men minnena från avskedet hade upprört henne,

och efter en lång paus kunde hon icke underlåta att

låta tankarna fortsätta i samma riktning.

Då hon vid ingången till järnvägsstationen kysste

brodern för sista gången, hade hon till sin stora

överraskning mött någon. "Han" hade kommit. Likaledes

i artilleriets officersuniform, icke ensam; sin

koffert hade han anförtrott åt en tjänstvillig man i

åskådarhopen.

Julius såg frågande ut. Vern var "Han"? Visserligen

trodde han sig veta det, men han föregav ovetenhet,

som om han fruktade för att erfara sanningen.

"Laurier", förklarade hon lakoniskt; "min förre man...."

Hennes älskade yttrade sig med grym ironi. Det var

fegt att smäda en människa, som just hade dragit ut

för att fullgöra sin plikt. Julius insåg den gemenhet,

som låg häri, men en oemotståndlig, ond instinkt kom

honom att fortsätta dessa skämt, för att nedsätta den

andre i Margaretes ögon.

"Laurier soldat.... Denne måste i uniform göra

en löjlig figur."

"Laurier, som krigare," sade han vidare med sarkastisk

röst, som själv förekom honom främmande. "Stackare!

Det gör mig riktigt ont om honom."

Margarete tvekade med svaret, därför att hon ville

undvika att motsäga Desnoyers. Men slutligen segrade

dock hennes sanningskärlek, och hon sade enkelt:

"Nej.... Han såg visst icke illa ut; också han hade

blivit en annan. Kanske var det uniformen, som gjorde

det, kanske sorgen över, att han måste gå ensam,

alldeles ensam, och att ingen tryckte hans hand. Jag

kände genast igen honom. Då han kände igen min

bror, närmade han sig honom, men när han sedan

upptäckte mig, gick han förbi och vidare.... Stackars

man! Det gör mig ont om honom."

Hennes kvinnliga instinkt sade henne ovillkorligen,

att hon sagt för mycket, och hon avbröt plötsligt sin

berättelse. Av samma instinkt insåg hon också, varför

Julius hade fått en dyster uppsyn och ett bittert leende

kring läpparna.

Hon kände behov av att trösta honom:

"Lyckligtvis är du utlänning, och behöver icke draga

ut i kriget. En sådan olycka, om jag skulle förlora dig."

Hon sade det full av innerlighet.... Ögonblicket

innan hade hon avundsjukt beundrat männens djärvhet,

de som satte sitt liv på spel, och hon darrade vid

tanken på, att hennes älskade skulle kunna vara en av

dem.

Men han var henne icke en gång tacksam för den

kärleksfulla egoism, med vilken hon skilde honom från

de andra, som om han vore en bräcklig varelse, som

endast var skapad för kvinnornas dyrkan. Han hade

föredragit att se henne avundsjuk, liksom då hon såg

sin broders krigiska utseende. Det förekom honom,

som om något hade rest sig mellan honom och Margarete,

vilket aldrig skulle kunna tagas bort, utan till

och med komme det att växa sig större med tiden och

driva dem långt, långt från varandra, så långt, att de

icke mera skulle kunna igenkänna varandra, när deras

blickar möttes.

Samma känsla besjälade dem även vid deras nästa

möte. Margarete bemödade sig att finna kärleksfulla

ord och såg på honom med fuktiga ögon. Hennes

smekningar liknade mera en moders än en älskandes;

hennes ömhet var sällsynt oegennyttig, och hon kände

en ovanlig blyghet. Hon stannade i ateljén med en

slags envishet, och undvek att beträda de andra

rummen.

"Vi sitta ju bra här.... Jag vill inte; bemöda dig

icke. Jag skulle bara känna samvetskval sedan....

Hur kan man tänka på sådana saker nu."

För henne var hela omgivningen nu full av kärlek;

men det var en ny kärlek, kärleken till de lidande

människorna, önskan att försaka och offra sig. Och i sin

fantasi såg hon kvinnor i vita dok och darrande händer,

som lade förband på blodiga sår.

Varje försök, som Julius gjorde, för att åter taga

henne i besittning, stötte på häftig protest och skam,

som om de träffades för första gången.

"Det är omöjligt", sade hon; "jag tänker på min

bror; och jag tänker på så många av mina bekanta,

som kanske just nu stupa."

Nyheter om skärmytslingar kommo. Blodet började

rinna i strömmar.

"Nej, jag kan icke", upprepade hon.

Och när Julius slutligen ändå genomförde sin vilja

med böner och lidelsefull häftighet, höll han en viljelös

varelse i sina armar, som hängav en känslolös kropp,

medan hennes tankar voro långt, långt borta.

En eftermiddag meddelade Margarete honom, att de

numera icke kunde träffa varandra så ofta. Till följd

av hennes lektioner, hade hon numera endast två dagar

till sitt förfogande.

Desnoyers hörde detta förvånat. Hennes lektioner?

Vad studerade hon då egentligen?

Hans ironiska min förargade henne. Jo visst, hon

studerade, redan sedan en hel vecka tillbaka. Nu

skulle lektionerna bliva flera, det fanns flera läkare.

Undervisningen hade blivit organiserad.

"Jag vill bli sjuksköterska. Jag lider av tanken på

min onyttighet. Vad har jag hitintills dugit till?"