Dagbok öfver mina missionsresor i Finmarken

Dagbok öfver mina missionsresor i Finmarken

D A C- 3 O Z

ÖFVER MINA

MISSIONSRESOR I FINMARKEN.

AF

NILS VIBE STOCKELETH.

Medlem af Kungliga Norska Veteuskapsslillskapet i Trondhjem ucli Finska

Literatursällslcàpet i Helsingfors.

i) F V K Ii SATTN I N O

AK

C. H. FRISCH.

STOOKllfil.M, TltYCKT IluS I". O. BE KO, |SljS.

FÖRFATTARENS FÖRETAL.

För att både rättvist och riktigt kunna bedömma nutiden

med dess utveckling och ståndpunkt, är det nödvändigt, att

något känna till den förflutna tiden med dess brister och

förhållanden. Det är visserligen ej längre än 8 år sedan jag sista

gången lemnade Finmarken, ipen det är redan något öfver 35

år, således mera än en mennisko ålder, sedan jag första

gången kom ditupp. Huru mycket har ej under denna tid och

isynnerhet under loppet af de tvänne sista decennierna

förändrat och förbättrat sig i alla rigtningar! Dessa nordliga

trakter kunna i sanning ej vara nog tacksamma mot norska

regeringen för alla dess gagneliga och tidsenliga reformer, hvilka

tillika ovilkorligt åter måste bidraga att väcka och göra

invånarne mer och mer mottagliga och mogna för nutidens och

framtidens fördelar och utveckling.

För att förebygga missförstånd, må här sägas hvad i

dagboken förstås med de tvänne benämningarne: "Fin" och "Qvän".

Med Fin och Finner förstås samma folk som i Sverige och

Ryssland kallas för Lapp, Lappar; ty Finner i Finmarken vilja

ej kallas Lappar, de kalla sig sjelfva på norska: Finner. De

hafva onekligt mycket rätt i detta afseende. De distrikter eller

landsdelar af Sverige och Ryssland, som bebos af detta folk.heta Lappmarker, i Norge deremot Finmarker, och derför

Finner i Finmarken och Lappar i Lappmarken. I alla tre staterna

kalla de sig på sitt eget språk: Samer. Den inkonseqvens jag

derigenom gjort mig skyldig till, att jag, i literära skrifter, i

lexikon och grammatika, begagnat benämningen Lappar och

Lappisk, har emellertid ej kunnat afhålla mig från, att i

dagboken benämna folket med de namn, hvarmed de sjelfva kalla

sig. Allt det jag vill att menniskorna skola göra mig, det gör

jag ock dem. Finner är den brukliga benämningen, hvarmed

lapparne blifva betecknade af norrmännen både i Finmarken

och söderut.

Med ordet Qvän förstås i dagboken de, som i Sverige och

Ryssland kallas Finnar, således alla de som tala det finska

språket, hvilket äfven kallas det qvänska eller karelska språket.

Med qväner förstås således alla de finnar som äro bosatta i

Norge. I forngamla sagor talas om qväner, som bodde i

Qvän-land; sednare har man vidblifvit att beteckna de från Finland

till Finmarken invandrade finnar med detta namn. 1

hänseende till benämningen Kareler, får jag anmärka, att med

namnet Ivareler förstå norrmännen ej allenast invånarne i Karelen,

utan äfven alla de ryska finnar och lappar, hvilka i 13

århundradet af tartarerna blefvo fördrifna till Norge. I sitt eget

språk kalla finnarne sig för Suomer. Mer i sista afdelningen

om benämningen Qväner.

En kort tid efter det min yngste broder Joachim hade tagit

sin juridiska embetsexamen, blef han auditör vid garnisonen i

Frederikshald vid det Söndenfjeldska infanteri-regementet; här

dog han ung och ogift.

Jomfru Cathrina Borchgrevink, som hade följt med oss

på vår andra resa, stannade vid återkomsten qvar hos oss.

Efter en tid fick min hustru messlingen, blef mycket sjuk och

var nära döden. Troget vakade nu jomfru Borchgrevink öf-v

ver henne, och skötte henne till dess lion åter kunde börja

att sitta uppe; då sjuknade jomfru Borchgrevink likaledes i

messlingen och — dog straxt i början.af sjukdomen. Den

sista gerning, som jomfru B. utöfvade här i lifvet, var ett

kärleksverk, hvilken i förening med läkarelijelp bidrog att aflägsna

döden från min hustru.

Sandefjord i Oktober 1860.

Stockfleth.

ÖFVERSÄTTARENS FÖRETAL.

Som de skäl, hvilka förmått författaren, att i sitt

fädernesland bibehålla den derstädes gångbara benämningen

"Finner", ej förefinnes i Sverige, hvarest ett bibehållande af

densamma till och med skulle leda till missförstånd, så har denna

benämning öfverallt blifvit återgifven med ordet "Lappar", samt

"Fjeld-finner", "Sö-finner" och "Elve-finner" med Fjell-lappar,

Sjö-lappar och Elf-lappar. Deremot har, till skilnad af

Svenska och Finska Lappmarkerna, namnet på det Norska amtet,

•"Finmarken", blifvit bibehållet. Öfversättaren har för öfrigt ej

tillåtit sig någon annan förändring i det märkvärdiga

originalet, än att förändra orthografien af kv till qv, t. ex. "Kväner"

till "Qväner".

Af de i originalet såsom "tillägg" (anhang) stående 8

af-handlingarne, hafva här endast 3 blifvit upptagna, nämligen 1,

8 och 4; deremot de öfriga, fastän vigtiga för Norge, blifvitVI

uteslutna, för att ej göra boken dyrare. Dessa uteslutna

afhandlingar äro:

2. Udsigt over Sproget.

5. Velgjörende Fölger af de for Finnerne og Kvänerne

trufne Foranstaltninger.

6. Den kongelige Resolution af 24 Februari 1848 samt

Resolutionen af 4 Juli 1859.

7. Udsigt over Finfolkets Historie og Skjäbno i äldre Tider.

8. Udsigt over Kvänernes äldre Historie.INNEHA L L,

Sid.

Öfverblick af mitt lif innan jag blef prest och missionär. 1.

Min första resa till Finmarken, omfattande tiden från

den 22 April 1825 till den 25 Augusti 1831. ... 40.

Min andra resa till Finmarken, omfattande tiden från

den 14 Juni 1833 till den 25 September 1836. . . 141.

Min tredje resa till Finmarken, omfattande tiden från

den 22 Juli 1840 till den 22 Mars 1845..... 166.

Min fjerde resa till Finmarken, omfattande tiden från

den 6 Juli 1851 till den 31 Juli 1852...... 233.

Underrättelse om författarens död......... 278.

Tillägg:

1. Lappen, isynnerhet nomaden.......... 279.

2. Nomadens betydelse för Finmarken och en del af

Nordlandena samt i politiskt afseende...... 290.

3. Qvänerna i Finmarken............ 298.Öfverblick af mitt lif innan jag blef prest och missionär.

Enligt en förefunnen anteckning bland min faders

efterlemnade papper skall min farfars far, eller måhända dennes

fader, hafva kallat sig Engh eller Enge. Han skall hafva varit

beslägtad med en Stockfleth, hvilken blef hans barndoms och

ungdoms välgörare, och af tacksamhet antog Engh nu sin

slägtinges och välgörares namn. Dennes samtliga afkomlingar hade

alla varit prester. Min farfar var prest i Sigdal, hvarest min

fader föddes 1756 och fick namnet Nils. Min fader hade tvänne

bröder, Johan och Joachim, hvilka båda dogo som prester, den

äldre i Gusdal, den andre i Skien.

År 1774, den 31 Maj, kom min fader med brodern Johan

till Köpenhamn, båda ledsagade af en student, för att deponera,

och togo i Juli examen. I Mars månad följande år togo

båda examen philosophicum med betyget laudabilis. Samma år

dog min farfar, 56 år gammal. Min fader blef derför

nödsakad att lemna Köpenhamn och resa hem till sin moder, som

dog i Oktober 1778. Den 26 Juni hade min far förlofvat sig

med min mor, Anna Johanna Vibe, dotter af major Vibe i Lier,

hvilken hade Hera döttrar och söner. Den 8 Juli blef min fader

informator hos biskop Schmidt, och kom till Oslo den 16

Oktober. Tredje dag pingst reste min far till Köpenhamn, tog

attestats, predikade till demiss och kom efter sex veckors

förlopp tillbaka som famulus hos biskopen. Ifrån biskopen och

professorn Jansen i Köpenhamn fick han sig tillsändt följande

intyg: "Candidatus tlæologiæ Mr. N. St., som är amanuensis

hos hans högvördighet biskopen S. i Christiania, förtjenar det

2

vittnesbörd, att han så väl här vid universitetet som ock

sedermera vid sitt vistande i Norge med oafbruten ifver och flit

idkat de tlieologiska studierna, hvilket han också bevisat, då

han i nuvarande Juni månad inställde sig till theologisk

examen och i densamma aflade tillfredsställande bevis öfver sin

insigt och duglighet. Den af honom derefter hållna

demiss-predikan fann jag vara väl utarbetad, likasom den också

utfördes på ett sätt, att den kunde tillerkännas laudàbüin; och

då jag tillika har goda skäl att tilltro honom rättskaffens och

kristliga tänkesätt, vill jag hoppas att han med tiden skall

blifva nyttig i religionens och kyrkans tjenst."

Den 22 Oktober blef min fader kallad som predikant för

tukthuset i Christiania, och ordinerades den 5 November 1785.

Den 1 Juli höllo mina föräldrar bröllop i Hallingdal, hvarest

min moder då för tiden vistades.

Om hösten 1786 reste min mor till Frederikstad till en

dervarande broder, som var artilleri-löjtnant och sedermera

amtman på Island, der ban dog. 1787, den 11 Januari, föddes

jag under min moders vistelse i Frederikstad och kristnades

till Nils Joachim Christian Vibe. Samma år den 5 September

reste mina föräldrar till Köpenhamn. Den 7 December

förordnades min far till kyrkoherde och stiftsprost i

Christiansand. Utom min fader hade tvänne medsökande fått predika

för minister Guldberg, som derefter tillställde min fader

voka-tionen i ofvannämnde embete. Den 23 Februari 1788 kommo

mina föräldrar till Christiansand; den 3 Oktober samma år

blef min broder Johan Christian född, och den 1 September

1790 min yngste broder Joachim.

Min fader var en mycket allvarlig kristen, en rättroende

och nitisk prestman med höghjertade och frisinnade åsigter.

Vid sidan af sitt älsklingsstudium, theologien, idkade han också

gerna historia, samt talade med ovanlig färdighet tyska

och franska. Men hans dagar voro räknade. I December 1793

och Januari 1794 låg ett franskt krigsfartyg i Christiansands

hamn; en smittosam och dödande sjukdom hade utbrutit

ombord och prest hade de ej med sig. Ingenting kunde nu

af-hålla min far från att flerfaldiga gånger fara ombord och

gifva de sjuka och döende fransmännen kyrkans förmaning och

tröst; med tacksamhet blef min far mottagen af officerare och

manskap. Söndagen den 25 Januari kände min fader sig an-3

gripen af sjukdomen, men gick ändå i kyrkan; hemkommen

ifrån Guds hus gjorde han ännu ett sjukbesök i staden. "Jag

är sjukare än den jag går till", sade han, och så var det

äfven; vid sin hemkomst måste han genast föras i säng, och

utandades följande söndag den 1 Februari 1794 sin sista suck.

Han hade nyligen fyllt sitt 38:de år.

Min mor satt nu enka och i små vilkor; jag var sju och

mina båda yngre bröder fem och tre år gamla. Då sedermera

jag och min bror Johan kommo in i Christiansands latin-skola,

började vi att deltaga i den så kallade kyrkotjensten, som

bestod i att sjunga vid alla kyrköförrättningar, samt i

tjenstgöringen och sången vid begrafningar på stadens båda

kyrkogårdar. Detta medtog naturligtvis mycken tid, och för att ej

stå tillbaka för de af våra kamrater, som voro fria från en

sådan tjenstgöring, måste vi ofta taga natten till hjelp, samt

begagna skolferierna, för att inhemta hvad vi lågo efter i, och

kunde för den skull ej deltaga i våra kamraters större

vandringar och utflygter. Men denna försakelse ersattes

fullständigt af glädjen, att kunna aflemna de för kyrkotjensten

mottagna penningarne till en älskad moder. Hon bade en

förträfflig uppfostringsmetod. Ifrån vår tidigaste barndom höllo

vi ingenting hemligt för henne, och kände oss ej glada och

nöjda, förr än vi hade berättat henne allt hvad vi hade sagt

och gjort; detta förhållande varade så länge vår mor lefde.

Rektorn var den ende läraren i den öfversta klassen,

wester le ctien kallad; likaså voro de båda andra lärarne enda lärare

hvar i sin klass och kallades hörere.

År 1803 blefvo min broder Johan och jag konfirmerade,

och samma år med fyra andra elever dimitterade till

universitetet i Köpenhamn. Den yngste och tillika den hurtigaste af

oss alla var min broder Johan, som då var knappast 15 år.

Vår moder följde oss till Köpenhamn och tog tillika min yngste

broder med. Sitt hopp och sin tillit satte hon till Gud, ty för

menskliga ögon voro utsigterna mycket mörka. I Augusti

lemnade vi Christiansand på en fregatt som skulle till Köpenhamn,

och fingo fri resa med den. I Oktober togo vi examen artium

med högsta betyg. Johan var den ende som fick utmärkelse;

han blef, som det då hette, inkallad, och lotten träffade honom

att hålla det öfliga latinska talet. Christiansands latin-skola hade,

genom de elever rektor Gjör skickade till universitetet, kommit4

i ett godt rykte. Vid underrättelsen om den lyckliga utgången

af examen sände min faders efterträdare i embetet oss 125

daler, ett sammanskott af våra föräldrars vänner i

Christiansand. Följande året 1804 togo vi den andra fullständiga

examen, äfvenledes med högsta betyg.

Min yngste broder blef satt i borgareskolan, som hade stort

anseende. En af lärarne var den svenska grefve Horn, som

den 16 Mars 1792 hade deltagit i mordet å Gustaf III i

Stockholm och derför, tillika med flera af deltagarne, på lifstid

förvist från fäderneslandet. Han hade antagit ett annat namn,

som jag nu ej kan påminna mig.

Min broder Johan och jag begynte redan år 1804 att

studera juridik. Dåvarande auditörn i Köpenhamn, sedermera

höjesterets-advokat och stortingsman, I. A. Hjelm, som

äfvenledes var från Christiansand, tillböd sig att utan den minsta

ersättning manuducera oss — ett tillbud som naturligtvis

mottogs med glädje och tacksamhet. Theologien föresväfvade mig

visserligen ännu, men såsom för hög och för oupphinnelig, så

att jag efterhand bortresonerade hvarje tanke på möjligheten

af att någonsin kunna blifva theolog och prest.

Jag skulle gå canslivägen. Rekommenderad af en af min

moders vänner till ett af statsråderna i Gansliet, blef jag i slutet

af år 1804 antagen som extra skrifvare, hvarvid utsigten att

blifva volontär så mycket säkrare öppnades för mig, som jag

med högsta betyg hade tagit min juridiska exame®. Min tid

på kontoret var vanligtvis från klockan fem eftermiddagen till

åtta om aftonen, äfven ibland ett par timmar på förmiddagen.

Efter att hafva tillbragt bela dagen med afhörandet af

juridiska föreläsningar samt läsa och informera, blef detta

copierings-arbete på kontoret allt mer och mer tyngande och

nedtryckande både för kropp och själ; dessutom var betalningen högst

obetydlig. Min broder Johan hade kommit in i räntekammaren,

dock ej blott och bart som renskrifvare, utan i en mera

sjelfständig verksamhet, och följaktligen i en mera behaglig

ställning.

Tidigt om våren 1805 blef min moder sjuk och dog den 1

Augusti efter tre månaders oafbruten sjukdom, 52 år gammal.

Det trägna vakandet vid hennes sjuksäng och sorgen öfver

hennes bortgång, i förening med öfveransträngaude arbete,

bidrogo att bryta min och Johans helsa. En vän till min moder5

tog efter hennes död min yngste broder till sig. År 1806

måste Johan och jag uppsäga våra platser i kontoren samt

våra lektioner och flytta in på Fredriks hospital, som vi först

efter fjorton veckor åter kunde lemna; men vår helsa var och

blef klen. Torrt bröd och en skål mjölk var vårt middagsmål,

högst sällan någon varm mat. Stöflor och kläder hade vi

samfäldt, och således nödgades den ene stanna hemma, medan den

andre var ute. Vi hade emellertid varit så lyckliga, att

erhålla "Klostret" (ett stipendium för fattiga studenter), och

tilllika hade vi erhållit plats i "Regentsen", så att vi på detta sätt

hade tak öfver hufvudet; dessutom egde vi en säng efter vår

moder.

Då en vän af vår moder 1806 om våren blef tillsatt som

residerande kapellan på landet i Norge, fick jag tillbud af

honom att följa med dit för att återvinna min helsa; men min

broder Johan stannade qvar vid universitetet för att fortsätta

sina studier. Då jag nödgades afbryta mina studier och taga

in på hospitalet, hade jag dock bragt det så långt med min

juridiska läsning, att läraren lofvade mig högsta betyget, om

jag ännu i åtta eller nio månader ville fortsätta mina studier.

Den 30 September 1806 lemnade jag Köpenhamn i sällskap

med min vän, kom den 2 Oktober till Drammen och tog

der in hos sockenpresten, hos hvilken jag stannade två vintrar

och en sommar. Han hade varit en vän till mina föräldrar,

och tillika någon tid min broder Johans och min lärare;

ädelmodigt nog ville han ej tillåta mig att lemna honom, förrän

min svaga helsa hade bättrat sig något.

Alltsedan våren 1806 hade öfverallt i Norge och äfvenledes

i Drammen herrskat en liflig rörelse; borgarne exercerade och

stadens ungdom hade uppsatt en frivillig jägarekorps. Säkerligen

liade ingen svigtat, om det kommit till strid.

Oaktadt sin svaga helsa och striden med bekymmerna,

genomgick min broder om våren 1807 den juridiska examen

med högsta betyget; äfven han kom till Drammen. Understödda

med respeningar af en slägtinge, lemnade vi Drammen i

Februari 1808 och kommo till Köpenhamn den 16 Mars, försedda

med hvar sin dukat i fickan. Hos en slägtinge fingo vi för det

första ett rum att bo uti, och kort efter ankomsten till

Köpenhamn erhöllo vi åter "Klostret" och "Regentsen". Under

Johans och min vistelse i Norge hade vår yngste broder tagito

första och andra examen med högsta betyg. Då hans

välgörare var död, slogo vi oss alla tre tillsammans. Med att

framdeles förtära endast mjölk och bröd till morgon, middag och

afton, samt samfäldt begagna kläderna, så att vi aldrig kunde

gå ut på en gång, kommo vi ut med våra medel, så att vi

aldrig behöfde göra skulder. Lika så plötsligt som oväntadt

blef vår nöd afhjelpt. Min broder Johan fick igen sin plats i

räntekammaren och erhöll första månadens lön förskottsvis

utbetald. Genom ett nytt sammanskott af våra föräldrars vänner

i Christiansand fick jag vid samma tid och alldeles opåtänkt

underrättelsen om ett månadtligt bidrag af 12 daler i ly år

eller till den tid, då jag hade tagit min juridiska examen. Men

det juridiska facket behagade mig nu mycket mindre än

någonsin; ej heller tillät min helsa mig någon ihärdigare

själsansträngning. Deremot hade min yngste broder med lust och

ifver lagt sig på det juridiska studiet. Jag skref till min

välgörare i Christiansand, och hans understöd öfverfördes på min

broder.

Hvad skulle det väl blifva af mig? Detta var länge en

gåta för oss alla tre. Dock förlorade jag ingalunda modet;

men något måste jag i alla fall taga mig till. Jag bevistade i

tre veckors tid föreläsningar, men detta kunde ej heller leda

till något utan pengar. Jag gick in i studentkorpsen. Som det

var brist på officerare vid de i anledning af kriget upprättade

bataljoner, ingåfvo så väl studenter som kandidater ansökningar

om platser, hvilka efter några dagars förlopp beviljades;

endast på min ansökan följde intet svar. Förmodligen voro

således alla dessa officersplatser redan besatta. Nå, godt! tänkte

jag, så kan jag då nu göra allvar af att blifva snickare, ett

handtverk, som alltid behagat mig, och för hvilket jag hade

anlag. Efter att hafva vandrat omkring bland Köpenhamns

snickare, råkade jag följande dagen på en, med hvilken jag

inlät mig; ban syntes mig vara en bra och hederlig man. Jag

skulle gifva en halfvuxen dotter två timmars undervisning, och

sjelf erhålla ordentlig lärdom i handtverket. Jag kände mig

nöjd med min ställning. Jag hade redan i mitt omtalda bref

till mina välgörare i Cliristiansand sagt, att jag heldre

bestämde mig för att blifva en duglig handtverkare, än att

fortsätta studera juridik, hvartill jag alldeles icke kände någon

kallelse. Efter en fjorton dagars pröfvotid skulle det skriftliga7

kontraktet uppsättas. Dagen förut stod jag ock kokade lim,

då mästaren med mössan i handen öppnade dörren till

verkstaden för en gardesofficer i uniform. Denne inträdde och

vände sig till mig med följande spörjsmål: "Är ert namn St.?"

"Ar ni student?" "Har ni för en tid sedan inlemnat ansökan om

plats vid militären?" På mitt jakande svar härom, svarade han:

"Här är eder fullmagt som löjtnant." Af någon tillfällighet

hade min fullmagt blifvit qvarliggande.

Då jag tillika med flera nyanställda officerare hade

genomgått exercisskolan, blefvo vi den 19 Februari 1809 presenterade

för konung Fredrik VI. Vi fingo order, att den 27 afresa till

våra respektive bataljoner. Jag blef placerad vid slesvigska

infanteri-regementets 3:dje annekterade bataljon, hvilken låg i

garnison i Flensborg. Söndagsaftonen den 6 Mars kom jag till

Flensborg och anmälde mig den följande dagen hos chefen,

major B., en farbror till den hos konung Fredrik allsmäktige

general B. Majoren var tillika tullinspektor i Flensborg och

hade i yngre år haft en dylik anställning i Christiansand.

Ej förrän vid årets slut kunde jag erhålla tillåtelse att

afresa till militärinstitutet i Rendsborg, för att läsa till

officersexamen, eftersom det var min mening att ej åter utträda ur

tjensten, ty vid inträffande fred blefvo de annekterade

bataljonerna upplösta, och de officerare, som ej hade tagit någon

examen, afskedade. Jag hade ej en månad åhört föreläsningarne,

förrän jag insjuknade i en våldsam och långvarig frossa;

under sex månader led jag af den, och måste för hvarje gång

ligga flera veckor till sängs. Då jag åter ville försöka att gå

ut, föll jag omkull af mattighet; men då jag omsider hemtade

mig igen, upphörde äfven hvarje spår af den nervösa

hufvudvärk som jag lidit af under hela tiden, ibland mer, ibland

mindre, men dock dagligen; och var den så spårlöst

försvunnen, att jag kunde läsa både natt och dag. Jag var derför

så lycklig att i Januari 1810 kunna undergå officersexamen

med högsta betyg. I det jag nu skulle återvända till

bataljonen i Flensborg, blef jag, till min stora glädje, beordrad att

göra garnisonstjenst i Rendsborg, hvarvid jag erhöll den mest

önskvärda ledighet att fortsätta mina studier i de militära

ämnena. Då nu förbudet ånyo inskärptes, att ingen af lärarne

vid institutet fick gifva eleverna privat undervisning, fick jag

derigenom tillfälle att manuducera både frikorporaler och offi-8

cerare till examen, hvarigenom jag kunde betala den skuld som

jag ådragit mig under min sjukdom. Den 29 April blef jag

beordrad att stöta till bataljonen, som för närvarande låg

garnisonerad i den lilla fästningen Fredriksort. Men då bataljonen

sedermera beordrades till Rendsborg för att stanna der,

begagnade jag den af mig vid examen gifna rättigheten att inträda

bland linietrupperna, med anciennitet från 1808, och jag sökte

och erhöll tillåtelse att inträda i det regemente som låg i fält.

Måndagsmorgonen den 27 September 1813 åkte jag

medan det ännu var mörkt ut genom Rendsborgs Nyport och kom

till Kiel; reste derifrån öfver det vackra Plöen till Ahrensboek.

Under vägen mötte jag flyktingar från Eutin; de togo vägen till

Plöen och trakten deromkring. Välklädda fruntimmer och män

vandrade till fots från sina hem, sökande och finnande en fristad

på dansk botten. De lemnade sin fädernestad af fruktan för

franska trupper, hvilka i förening med det holsteinska rytteriet

inryckte på execution i Eutin, enligt befallning från den i

Lübeck varande franska kommendanten. Den 29 drog jag in i de

fem tornen i sistnämnda stad. Den franska generalen

L"AUe-mand var här förste kommendant, och under honom öfversten

vid danska jägareregementet, Waldeck. Dagen efter reste jag

till Ratzeborg i Lauenborg.

Som utgången af detta krig slutligen förorsakade Norges

skiljande från Danmark, efter en 400-årig förening, så bör

detta fälttåg och dess strider för oss norrmän städse

behålla ett va.rrnt intresse. Som deltagare i denna strid kan

jag derför ej af hålla mig från att lemna ett litet bidrag till

dess skildring och minne, äfvensom om danskarnes vid detta

tillfälle visade tapperhet.

I Augusti månad 1813 hade 15,000 man utvalda danska

trupper under konungens svåger, prins Fredrik af Hessen, slutit

sig till prins Eckmühl och framryckte mot Stettin *).

Händelserna vid den stora franska arméen hade tvungit Eckmühl till

defensiven; han hade derför dragit sig tillbaka till Ratzeborg,

der han uppehöll sig i midten af liela positionen. Danskarnes

återtåg från Stettin försiggick i god ordning öfver den i

danska krigshistorien så väl bekanta staden Gadebusch, dock häf-

*) Ett kompani utgjordes då af 150 man och deröfver; 800 man utgjorde

en bataljon, tvä bataljoner bildade ett regemente och tvä regementen en brigad.9

tigt förföljda af kosackerna ända till Ratzeborg. Den

ställning som den dansk-franska hären hade intagit vid Ratzeborg

höll hela sträckan besatt från Elben till Lübeck och var

således fördelaktig, något som man naturligtvis måste vänta af

Eckmühl, ty man kunde osedd och således obehindrad komma

de hotade punkterna till hjelp. I Lauenborg, Mölln,

Ratzeborg, Lübeck, Büchen och Grunau voro starka befästningar.

Hufvudstyrkan var samlad vid Ratzeborg och Mölln, 4 dansk

mil derifrån, skyddad af sjöar och skogar. Ställningen vid

Ratzeborg intogs den 3 September och bibehölls till den 13

November. Visserligen föreföllo inga stora träfihingar under

denna tid, men få dagar gingo förbi, då ej på en eller flera

punkter af linien mindre skärmytslingar egde rum. Hela tiden

begagnades att förstärka defileerna med batterier,

förhuggningar o. s. v. Staden Ratzeborg ligger på en ö och är med

tvänne långa broar förenad med fastlandet. Centern af

ställningen vid Ratzeborg intogs af danska hären; högra flygeln af

franska generalen Valberg och den venstra af franska

generalen Loisson. I Ratzeborg voro danska och franska

hufvud-qvarteret, hospitalerna, magasinerna, brödbakningen m. 111.,

samt alla sjuka officerare och manskap, och föröfrigt allt hvad

som af artilleri och kavalleri kunde bringas under tak.

Ordningen af den danska hären var följande: 1) ett batteri; 2)

en bataljon Slesvig; 3) två bataljoner Fyen; 4) en bataljon

Slesvig; 5) en bataljon OldenboTg; 6) ett batteri; 7) en

bataljon af Drottningens regemente; 8) 50 matroser.

Den 1 Oktober 1813 inträdde jag i tjenstgöring i första

bataljonen af Slesvigs tredje kompani, efter att vara

presenterad för kommenderande generalen, prins Fredrik. Vid min

ankomst till lägret låg l:sta bataljonen Slesvig på förpost, och det

kompani, till hvilket jag hörde, låg längre bort framskjutet

såsom fältvakt framför en skog. Till min stora glädje kom jag

således genast i verksamhet. Det var nemligen en qvarn,

Kogler-qvarnen kallad, hvarest våra framskjutna fältvakter voro

placerade, hvilka åter hade sina förposter. Dessa fältvakter

bestodo af kavalleri och infanteri. Natten mellan den 2 och 3

Oktober företogs af infanteri och kavalleri en furagering; på

eftermiddagen liade vi åter intagit våra platser vid skogsbrynet:

en fiendtlig förpost af 100 hanseater blef fördrifven, hvaraf två

gjordes till fångar. Bytet bestod af 50 vagnar med lifsmedel,10

en hop boskap, får, gäss och höns, hvilka båda sistnämnda

höllo ett sådant förfärligt spektakel som om knifven redan satt

på deras strupar. Dagen efter blef jag detacherad längre fram

och kom tillbaka den 6. Den 7 Oktober var en ovanligt mörk

afton och natt. Våra framskjutna fältvakter blefvo plötsligen

öfverfallna och tillbakadrifna. Det var så mörkt, att man knappt

vid blixten af skotten kunde se den talrikt framryckande

fienden. Det var ett skönt skådespel, att under nattens mörker

se fiendens eld utbreda sig allt närmare och närmare; då våra

yttersta förposter voro tillbakakastade, skedde angreppet en linie.

Det lärer hafva varit general Dornberg, som här angrep med

2400 man infanteri och flera sqvadroner kavalleri. Generalens

häst störtade genast i början af angreppet och generalen dog *).

Om morgonen var fienden i fullt återtåg och medtog några

och tjugo vagnar med sårade; hur många döda han

qvarlemnade, kan jag ej uppgifva, men några och 70 fångar föllo i

våra händer. Förlusten på danskarnes och fransmännens sida

skall mot förmodan hafva varit obetydlig. Om morgonen var

allt åter lugnt, som om ingenting hade passerat. Samma

eftermiddag inryckte bataljonen Fyen i lägret, och bataljonen Slesvig

aflöstes i förposttjensten af första bataljonen Oldenborg. Vi hade

under tre gånger tjugofyra timmar åtnjutit så godt som ingen

sömn, voro alldeles genomblötta af regnet, och hade

oupphörligt vadat i smuts och dy. Då vi om aftonen nalkades våra

jordkojor i lägret, mötte mig min broder, som hade blifvit

auditör vid det fyenska regementet. Som detta och regementet

Slesvig voro bestämda att bilda en brigad, sågo vi hvarandra

oftare. Han underrättade mig nu, att en kokande thékittel

väntade mig hos honom, en himmelsk musik i mina öron, men

ack! i samma ögonblick blef jag beordrad att ofördröjligen

begifva mig på vakt igen. Då det var till högvakten i förstaden

Tremin jag blef kommenderad, så var dock denna vakt vida

behagligare för mig och mitt manskap än vistandet i våra

lerhyddor, ty här hade vi en varm och torr vaktstuga. Den 12

blef jag aflöst och kom tillbaka till lägret; samma dag blefvo

flera proklamationer från konungen regementvis upplästa för

trupperna; af dessa anföras här blott tvänne:

•) Möjligtvis var det äfven i en annan fäktning som han förlorade lifvet.11

"Proklamation, gifven högqvarteret i Köpenhamn clen 5

September 1813.

Som svenskarne hafva börjat fiendtligheterna. så är kriget

mellan oss och Sverige nu utbrutet, och svenskarne angripas

hvar ske kan. Vi förlita oss på våra land- och sjösoldaters

bepröfvade trohet och tillgifvenhet, likasom på deras orubbliga

mod och ståndaktighet.

Fredrik Rex."

"Proklamation, gifven högqvarteret Fredriksborgs slott den

23 September 1813.

Soldater! vi hafva krig med kejsaren af Ryssland och

konungen af Preussen. Båda hafva de understödt konungen af

Sverige i hans fordringar, att icke lemna oss i lugn besittning

af vårt konungarike Norge; båda hafva förenat sig med våra

fiender England och Sverige. Redan hafva våra trupper fäktat

mot ryssar och preussare. Vi uppfordra eder, alla våra krigare

till lands och vatten, att med edert vanliga mod och trohet

värna fäderneslandet genom att bekriga dessa nationer ocli

betrygga vår sjelfständighet. Med full tillförsigt lita vi på eder

trohet, fasthet och mod.

Fredrik Rex."

Den 14 Oktober kommenderades jag att föra uppsigten

vid uppförandet och iståndsättandet af hyddor; men som jag i

denna egenskap ej fick lemna lägret, var jag på min anhållan

så lycklig att blifva aflöst.

Den 11 erhöllo officerarne vin och manskapet bränvin för

tre dagar. Dagen efter kom order från Eckmiihl till samtliga

danska och franska trupper att göra sig beredda till angrepp.

Ordern inträffade hos oss om natten, och innehöll, att vi om

ly timma skulle rycka ut. Jag hade på dagen öfverkommit

två bundtar torr halm, och låg nu djupt inbäddad i halmen och

sof så godt. Jag nedlade mig åter och insomnade genast, till

dess min bror kom med kaffe. Det var mörkt ute och regnade.

Franska generalen Romé hade befälet, och snart infunno sig

de båda prinsarne. Vi hade uppmarscherat tätt invid en skog.

Omsider började det att dagas; en hare kom i detsamma ut

från skogen; han studsade, stannade, såg på oss ett ögonblick,

och satte så af. Vi stodo der dåsiga och sömniga; haren

framkallade en liten munterhet.12

Det tillämnade angreppet kontramanderades. Fienden hade

ämnat angripa våra förposter, och de franska ridande jägarne,

hvilka voro utsända för att rekognoscera, hade ej blifvit fienden

varse, förr än de blefvo angripna. En af Eckmiibls adjutanter,

15 man och en officer tillfångatogos. Då fienden såg den

danskfranska kolonnen stå slagfärdig för att möta angrepp med

angrepp, drog den sig hastigt tillbaka, och då Eckmühl ej fann

det rådligt att framrycka längre, vände vi tillbaka till lägret.

Såsom redan är anmärkt, föreföll ingenting af vigt under

vistandet i Ratzeborg, endast oupphörliga skärmytslingar med

förposterna, hvilka dock alltid kostade blod och menniskolif.

Eckmühl lemnade alltid våra förpostaffärer den största

uppmärksamhet. Alltid hade han en, stundom flera adjutanter vid våra

yttersta förposter, och om nätterna små obsgrvationskorpser af

sitt eget gardeskompani. Ifrån vår sida företogs täta och

lyckliga utfall mot de fiendtliga förposterna.

Den 21 Oktober marscherade bataljonen Slesvig ut på

förpost. Dagen efter beordrades jag med 2 underofficerare och

50 man att draga längre framåt, hvarest kapten Wegner med

sitt jägarekompani var posterad. Här fingo vi tillfälle att

förnya vår bekantskap från hospitalet i Köpenhamn, der vi hade

varit rumkamrater. Den 23 blef jag aflöst, kom den 25 åter

på samma vakt och stannade här månaden ut. Jag blef alltid

särdeles glad, så ofta jag beordrades till tjenstgöring under

denne raske och tappre chef, hvilken oupphörligt oroade

fienden. Härifrån företogos äfven täta furageringar i de

omkringliggande olyckliga byarne.

Den 2 November hade jag vakt på högra flygeln al" vårt

läger. I grannskapet blef en soldat skjuten, för det han hade

plundrat. Som vi tydligen kunde se exekutionen, gaf detta

anledning till många lustiga infall och anmärkningar bland

manskapet.

Ju längre vi nödgades ligga i lägret, ju flera

beqvämligheter och skyddsmedel sökte vi förskaffa oss mot kölden och det

ihållande höstregnet. Några hyddor blefvo försedda med ett

slags eldstäder, uppförda af tegel. Det fanns hyddor, som till

och med hade fönster. Regementet Fyens bivuak var

kanhända den prydligaste, ty framför densamma voro planterade

alléer af granar. Vid vackert väder uppfördes musik framför

lägret af de olika regementenas musik-korpser. Emellanåt13

kunde de danska och franska officerarne besöka hvarandra, för

så vidt den trägna fälttjensten tillät det. Det var ej så

ovanligt att se franska officerare, hvilka begagnade glasögon.

På restaurationerna i Ratzeborg kunde stundom franska

soldater och underofficerare komma in i samma rum, hvarest

danska öfverstar och stabsofficerare voro samlade. Ledigt och

ogeneradt helsade då fransmännen, satte sig vid första bästa

bord och underhöllo ett lifligt samtal med hvem som helst.

På grund af en lång erfarenhet och en medfödd lätthet,

utvecklade de franska office^rarne och soldaterna en ovanlig

färdighet och raskhet i uppförandet af baracker.

Vid en vakt, som jag hade i förstaden Tremin, kom 100

man i fransk tjenst stående italienskt kavalleri marcherande,

och stego af utanför värdshuset, der vakthållningen var; de

voro vilda karlar, fulla af eld och lif, men ingalunda lätta att

styra.

Den 7 November angrep en dansk bataljon en af fienderna

besatt by, utjagade fienden och bemäktigade sig några

specialkartor, hvilka, såsom Eckmühl hade fått veta,

förvarades här.

Den 10 blef vår fältvakt åter öfverrumplad och två af våra

soldater nedsablade, men då vi straxt derpå tillfångatogo två

kavallerister, galopperade det fiendtliga kavalleriet tillbaka igen.

Dylika öfverrumplingar hörde så att säga till ordningen för

dagen, äfvensom för natten, och kunna endast exempelvis

anföras.

Den 12 November uppbröt hastigt hela det danska och

franska lägret för att draga sig längre tillbaka öfver floderna

Steckenitz och Wakenitz. Då fiendens lätta kavalleri alltjemt

hade sitt öga på våra förposter, öfvergåfvo samtliga trupperna

lägret om dagen. Till min stora tillfredsställelse kommo

förposterna dervid att utgöra arrièregardet. Lägret antändes om

natten, men då fienden vid dager ännu såg våra förposter,

vågade han ej genast förfölja oss. Slaget vid Leipzig den 16,

18 och 19 Oktober måste äfven haft ett afgörande inflytande

på prinsen af Eckmühls operationer. Efter detta slag ryckte

de inot Frankrike allierade trupperna fram i Tyskland, och

Sveriges dåvarande kronprins öfver Liineborg mot Elben; med

honom förenade sig ryska härföraren Walmoden. Den 13

November beslöt sig derför Eckmühl att draga sig tillbaka öfver14

Steckenitz och postera sina fransmän från Lauenborg till Mölln.

Sträckan från Mol In till Lübeck skulle intagas af danska

trupperna. Alla framför Steckenitz-floden besatta poster

öfvergåf-vos, med undantag af kanalen, "Lantlwehr" kallad, hvilken

beskyddade Lübeck. Lägret framför Ratzeborg antändes, som

sagdt är, på natten. Vid middagstiden såg man först hanseater

ligga vid sjön ofvanför Ratzeborg. Bron var pallisaderad och

sedan 24 timmar förberedd att i sista ögonblicket afbrännas,

för att derigenom betäcka danskarnes marsch till Krumess och

fransmännens till Mölln. Men tre veckors ihållande regnväder

hade genomblött allt. Då bron efter en halftimme ännu ej

var antänd, mycket mindre afbränd, steg Eckmühls otålighet

och vrede till det högsta; ban hoppade af hästen och började

tillika med sina adjutanter att sjelf arbeta. Med tillhjelp af

danskt manskap lyckades det slutligen att efter två timmars

ansträngning och under oupphörlig tiraillering med fienden få

bron antänd på flera ställen. Under dessa bemödanden var

Eckmühl och flera af hans officerare nära att blifva afskurna

af fienden. Icke förr än det dagades den följande morgonen

kunde återtåget anträdas. Efter att hafva tillryggalagt några

mil, nödgades vi i öfver tre timmars tid göra halt på en stor

hed eller slätt, under det flera franska truppafdelningar

defilerade förbi oss; dessa skulle till Mölln. Flera bland oss hade

på två dygn ej förtärt något. Vadande genom dyiga och

uppblötta vägar, uppnådde vi slutligen byn Krumess, hvarest

redan flera danska korpser voro anlända. Efter det kompaniet

sent omsider fått tak öfver hufvudet, nödgades kompanichefen

och jag en längre tid gå ur hus i hus för att söka nattlogis.

Då detta slutligen lyckades, fick jag den oväntade glädjen att

sammanträffa med min bror i samma hus, och sedan vi köpt

oss en höna och fått denna kokt, så gjorde vi oss ett

kungligt mål. Att få af mig mina genomblötta och nedsmutsade

kläder och stöflor, isynnerhet de sistnämnda, var efter flera

försök en omöjlighet, men det var lika så godt, ty jag hade

omöjligt åter kunnat få dem på mig, och i alla fall sof jag

godt, liggande på bara golfvet; ty äfven om der varit en säng,

hade jag naturligtvis ej begagnat den med mina smutsiga stöflor

och kläder. Om morgonen kände jag mig så vederqvickt och

styrkt, att jag åter i två dygn skulle kunnat hålla ut att vaka,

hungra och vada i smutsen. Endast soldaten i fält förstår att15

sofva och vet hvad sofva är. Den följande dagen .marscherade vi

endast en mil, till Krumesserhof, och höllo der rastdag. Dagen

derefter gick det till byn Schersrade. Straxt efter

framkomsten beordrades jag att med 4 underofficerare och 45 man

infinna mig hos kaptenen vid jägareregementet. Denne hade fått

order att vid Donnerslussen sätta sig i förbindelse med den på

hans högra flygel stående franska korpsen, på det han i tid

kunde inhemta underrättelse, när fienden ämnade framtränga

från detta håll. Slussen förde öfver Steckenitz-floden till den

af fienden besatta flodstranden. Samma dag jag kom dit, fick

jag nattjenst, aftonen derpå likaså, och på detta sätt fortgick

det oupphörligt. Sällan fingo vi sofva om dagen, ty då kommo

kosackerna ridande till stranden och sköto in i vaktstugan,

hvarest vi tillika med manskapet uppehöllo oss. Om natten

kommo de ej, sedan de hade öfvertygat sig om, att våra kulor

mötte dem, när och hvar de minst väntade dem. Sjelfva

slussbryggan hade kaptenen förstått att behålla i sina händer, så

att vi kunde draga den öfver till oss och således vara herrar

öfver öfverfarten. I en temligt stor by, i mil in på det

fiendtliga området, och hvarifrån fienden brukade förse sig med

lifsmedel, beslöt vår kapten att äfvenledes förse sig dermed.

Expeditionen lyckades; en stor mängd boskap, flera vagnar med

spannmål ocli en hel mängd gäss blefvo tagna. Vår hurtige

kapten hade så väl ordnat sitt manskap, att fienden blott

inskränkte sig till att bevaka och följa oss på afstånd, utan att

dock våga något angrepp. Om aftonen den 27 November fick

jag order att ofördröjligen marschera till regementet i

Kromförde. En vägvisare med en lykta måste gå förut, ty det var

mörkt och dessutom var trakten oss alldeles obekant.

Regementet höll då på med att besätta ett brohufvud och andra

verk, samt att förbättra dem. Medan vi arbetade härmed,

kom order att efter bästa förmåga samt så fort och så

fullständigt som möjligt förstöra alla härvarande försvarsverk.

Härmed voro vi icke långt komna, då regementet fick order att

ofördröjligen lemna allt och draga sig längre tillbaka. Utan

att prins Fredrik märkte det, och utan att prins Eckmühl hade

underrättat sin allierade derom, lemnade Eckmühl i all tysthet

Mölln, hvarest vi, efter aftal mellan de båda prinsarne, skulle

sammanstöta. Men nu var ej allenast Mölln öfvergifven af

fransmännen och besatt af fiendtliga trupper, utan dessa voroK!

redan i fullt antågande. Ifrån detta ögonblick blefvo danskarne

och fransmännen alldeles åtskiljda, så att de måste strida hvar

för sig. I Lübeck låg en ej så obetydlig dansk besättning

under franska generalen L"Allemand, soin ännu några dagar

sysselsatte den framträngande fiendtliga arméen. Den 5 eller 6

December nödgades omsider L"Allemand kapitulera med vilkor

af fri afmarsch och att på 24 (12?) timmar ej förföljas; men

redan vid Segeberg blef han upphunnen af ett talrikt

fiendt-ligt kavalleri. Vid Bornhövede stötte han till oss och stannade

sedan i danska hären; ifrån nu delade han halfparten i

anförandet af den segerrika och ärorika marschen till Rendsborg;

hans förtjenster erkändes af officerare och soldater. "Brave

Danoist" sade L"Allemand, och de danska soldaterna störtade

sig i elden för honom och med honom. Han nyttjade röda

byxor, och hade "generalen med röda byxorna" vid ett eller

annat tillfälle lutat sitt hufvud på en tornister, så ville dess

egare ej för något pris afhända sig den.

Danska härens återtåg började, såsom jag förut anfört,

den 1 December efter att vara skiljd från den franska,

hvilken nu måste inskränka sig till försvaret af Hamburg.

Eck-mühls styrka skall hafva varit 30,000 man, general Bennings

belägringskorps 50,000, hvarförutom Sveriges kronprins

framryckte med tre kolonner i Holstein.

Danskarnes vapenföra magt kunde ungefär utgöra 10—11,000

man, förutom garnisonen i Lübeck, som, då den ryckte ut, var

15,000. Den under året 1813 ovanligt kalla och regniga

hösten bortryckte många sjuka, isynnerhet under uppehållet i

Katzeborg; febrar och rödsot härjade svårt. Till sjukligheten

och dödsfallen bidrog säkerligen äfven den mängd omogen frukt,

som soldaterna förtärde i trots af alla varningar.

Af ofvananförda orsaker var intet ögonblick att förlora; i

största hast marscherade danska hären tillbaka ur Holstein.

Den 1 December gick den öfver Gross-Wesenberg, och

eftermiddagen klockan 4.i- stod Slesvigska regementet på dansk, på

fäderneslandets mark. Holstein måste gifvas till pris. Härens

enda räddning var Rendsborg. Fiendens talrika kavalleri gjorde

det nödvändigt för oss att föredraga den längre, men mera

occuperade vägen öfver Oldesloe, Segeberg, Kiel och derifrån

öfver Sehested, framför den kortare vägen öfver hedarne och

slätterna. Der det fanns höjder och skogar, kunde jägare-17

kompaniet hålla fienden på behörigt afstånd; de kuperade

trakterna på östra kusten voro de mest lämpliga till försvar,

således fördelaktigast för danskarne. Den 3 December närmade

arméen sig Oldesloe, hvarest vi njöto ett par timmars hvila,

till klockan 2 om natten. Tre bataljoner infanteri, 2 à 300

jägare och 2 à 3 sqvadroner kavalleri utryckte från Oldesloe

för att rekognoscera. Några fiendtliga patruller tillfångatogos,

hvilka omtalade, att fiendens hela avantgarde var i anmarsch

och redan i närheten. Hufvudstyrkan af våra trupper besatte

nu stora landsvägen, som förde till Oldesloe, posterande sig

framför Deutschboden. Hela dagen var så mörk och dimmig,

att man ej kunde se tjugo steg för sig. Artilleriet kunde

derför ej användas på någondera sidan. Det omnämnda

re-kognoscerings-avantgardet anfördes af en öfverstelöjtnant i

sles-vigska regementet, hvilken med tre kompanier skulle fördrifva

fiendens kavalleri och infanteri från den på en half mils

afstånd belägna herrgården Stenhorst, samt tillika rekognoscera

honom. Till denna afdelning hörde det kompani, vid hvilket

jag stod. Den öfriga delen al" den från Oldesloe utryckande

rekognoscerings-korpsen intog en fast och fördelaktig ställning.

Ett annat rekognoscerings-detacliement afsändes i en annan

rigtning mot Siebenblumen. I det vi med fälld bajonett stormade

den af fienden besatta herrgården Stenhorst, lemnade han den

skyndsamt. Som det var middag, tillföll den för fienden

bestämda och redan anrättade maten vårt folk. I ett rum stod

ett stort bord fullsatt med köttsoppa och kött, samt niadera,

rödt vin och rom; dock måste vi sjelfva beqväma oss till att

draga korkarne ur buteljerna, ty detta var ännu ogjordt, då vi

stormade gården. Eftersom jag först ville se efter manskapet,

kom jag sist in. Det första vi gjorde efter det vi besatt

gården, var naturligtvis att sätta ut vakter och utsända små

patruller. Jag hade ännu ej börjat äta, men iskänkt ett glas

niadera för att börja måltiden, då en af de utställda vakterna

kom sättandes till fönstret och ropade: "fiendenI" I samma

ögonblick krossades fönstret i tusen stycken, och muskötkulorna

slogo in i den midt öfver varande väggen, dock utan att såra

någon af oss. Jag och en annan af officerarne skrattade

öfver det komiska i denna ömsesidiga öfverrumpling; vi klingade

och tömde våra maderaglas. "Men hur kan ni skratta så?"

frågade den tillstädesvarande dottern i huset. Krutröken och

Resa i Finmarken. 218

isynnerhet dim man, som hade lijelpt oss in på gården, hjelpte

oss nu åter ut. Då fienden alldeles hade kringräflnt gården,

vågade han ej gifva riktig eld, för att ej skjuta på sitt eget

folk, likaså var det med oss. Dimman blef nu så tjock, att

vänner och fiender sprungo mot hvarandra. Med lugn och

själsnärvaro utdelade öfverstelöjtnanten sina befallningar,

beordrade mig att vara den sista som lemnade gården, att tillse

ordningen vid utinarscherandet och sedermera betäcka hans

högra flygel. I det vi med möjligaste tystnad drogo ut från

gården, passerade vi förbi ett fältbatteri af två kanoner,

hvilket beströk vägen som vi hade att passera. Ingen af oss såg

hvarandra i dimman, men vi hörde, hur artilleristerna talade

med hvarandra. Men nu började åter elden från båda sidor;

nu gällde det att slå sig igenom J mil till Deutschboden,

hvarest hufvudstyrkan af rekognoscerings-korpsen låg. Delade i

små afdelningar, hvilka ömsesidigt försvarade hvarandras

återtåg, anträdde vi således fäktande återtåget, ända tills vi

lyckligen närmade oss Deutschboden. Här gjorde vi alla plötsligt

halt och front; vår eld blef på detta sätt så mycket

verksammare. För denna plötsliga ocli förödande eld drogo sig

våra angripare tillbaka, för att utom skotthåll kunna ordna sig.

Deri fiendtliga elden började, åtföljd af ett starkt härskri.

Dimman varade, så att vi på ömse sidor nödgades rigta våra skott

dels efter ljudet och dels efter vår ömsesidiga eld. Ett

angrepp på vår högra flygel blef lyckligt tillbakaslaget. I två

timmar varade denna strid, dock utan något afgörande

resultat. Men nu stormade med fälld bajonett och härskri det

slesvigska grenadier-regementet; många vände om gevären och

slogo kring sig med kolfvarne; tio af dessa tappre blefvo

genast nedsträckta af den fiendtliga elden. Samtidigt satte en

sqvadron fyenska dragoner öfver fältgrafvarne och höggo ej

mindre modigt och tappert in på fiendens venstra flank.

Dragonerna och grenadiererna nedsablade och nedstötte allt i sin

väg. Helt och hållet förbluffad och öfvermannad drog

fienden sig tillbaka ur striden. Allt skrikande och skjutande

upphörde, en t3Tstnad likt grafvens inträdde. Solen hade

längesedan gått ned; det nattliga mörkret gjorde denna plötsliga

tystnad än mera högtidlig; här och der hördes ännu ett och

annat ord från den fiendtliga sidan, men äfven dessa

förstummades. (Jrenadiererna och dragonerna hade åter intagit sina19

platser i regementet. 1 all möjlig tystnad började vi att se

efter huru många som saknades; mot förmodan var förlusten ej

stor; en och annan såväl af officerare som manskap saknades,

men de kommo åter tillrätta i Oldesloe.

Efter att i två timmar hafva väntat på ett förnyadt

angrepp, uppbröto vi och marscherade tyst och stilla i slutna

kolonner åter till Oldesloe, medförande fiera fångar, deribland

en dödligt sårad öfverstlöjtnant, som uppgaf andan, innan vi

nådde staden. Innan ban dog sade han: "jag känner, att jag

vandrar samma väg som min chef ocb förman i kommandot."

Denne hade varit öfverste ocb chef för general Walmodens

avantgarde och hade stupat straxt i början af träffningen.

Efter 24 timmars frånvaro återkommo vi om morgonen

klockan 2 till Oldesloe, hvarest min bror mötte mig utanför

staden. Klockan 11 på förmiddagen slogs åter generalmarsch

på gatorna. Hela arméen ryckte ut och uppställde sig i

slagordning på höjderna utanför staden. Så dimmig och mörk

den föregående dagen hade varit, så ljus och klar var den

närvarande. Framför oss i en skog kommo några af våra

jägarekompanier i strid, och från artilleriet på vår högra

flygel dundrade det ibland från kanonerna. Fiendens tiraljörer

drogo sig tillbaka. Borgarne i Oldesloe måste föra varm mat

ut till officerarne och manskapet. Vi fingo här veta att flera

fördelar hade vunnits vid gårdagens strid. Två af prinsens

adjutanter kommo för att betyga trupperna hans erkänsla

och tack för deras ådagalagda mod.

Då det började mörkna, marscherade kompanierna

efter hvarandra till staden för att turvis begagna sig af tre

timmars hvila. Jag hade fått kompaniet inqvarteradt och hade

eftersett att äfven värdarne försågo soldaterna med något mat;

sjelf var jag törstig och trött då jag inträdde i rummet hos

rektorn, i hvars hus kompaniets officerare voro inqvarterade.

Den glädjande anblicken af ett dukadt bord oclx ett sjudande

thékök förjagade både sömn och trötthet; och rektorskan räckte

mig just en kopp varmt the — då med detsamma

generalmarschen på nytt kallade oss till vapen och strid. Af den

sistnämnda blef det dock ingenting för denna gång; emellertid

måste vi företaga en skarp rekognoscering; det vackra vädret

var försvunnet, regn ocb blåst piskade oss i ansigtet; ett

par timmar före midnatt inryckte vi åter i staden, med hoppet20

ont fyva timmars hvila. Mången soldat fick hungra, ty fattiga

borgare, som sjelfva ingenting hade, skulle bespisa de

inqvar-terade trupperna; ofta fanns i deras små kyffen ej så mycket

plats, att soldaterna kunde få sitta ordentligt. En fattig

skoflickare fick 12 man och skalle inom tre timmar skaffa dem

varm mat. Han visade mig några potatisar, som han satte på

elden för sin inqvartering, och sade, visande på sin hustru och

sina tre små barn: "jag ocli de der hafva nu intet." Sättet,

på hvilket han sade detta, öfvertygade mig om att han talade

sanning. Sedan jag sett tillgodo de af mitt manskap som jag

hade på min lott, återvände jag till rektorn. Denna gång

blef jag verkligen styrkt och vederqvickt af maten på det

dukade bordet och théet ur théköket. Vi voro fyra officerare i

rummet hos den gästfrie rektorn. Då vi stillat vår hunger och

törst, satte vi oss att sofva på stolarne; kaptenen lade sin

klocka på bordet. Rektorn ville vaka, för att sjelf väcka oss,

och förgäfves anmodade vi honom att lägga sig eller

åtminstone söka någon hvila, då han på de sista två dygnen ej varit

afklädd, utan oafbrutet hållit varm mat och dryck i ordning,

för att dermed styrka ocli upplifva danskarne. Då vi hade en

fjerdedels timma qvar, väckte han oss, på det vi skulle få tid

att, innan vi aftågade, dricka en kopp varmt kaffe, den sista

qvarlefva han hade i huset, som ban sade. Regnet nedstörtade

strömvis från himmelen, och svart och mörk var natten då

ge-neralmarsche.il kallade oss ut. På gatorna var ett oupphörligt

larm af alla slags vapen, utomdess de skrällande slagen af

jernstängerna, med hvilka man försökte uppbryta gatstenarne

för att uppehålla fiendens kavalleri och artilleri. Fienden

framryckte nu mot staden. Rektorn räckte oss handen till afsked,

och inneslöt oss och bela arméen i den Högstes beskydd. Röde

var denne hedersmans namn. Vi marscherade nu ut ur

staden och den framryckande fienden till möte; men efter ett kort

uppehåll utanför staden gick det till Segeberg, hvarest vi

ankommo den 6 December vid middagstiden. Här skulle vi

uppehålla oss endast så länge tills manskapet kunde få varm mat.

I husen funnos ingen plats, manskapet fick derför kött

utlevere-radt, officerarne måste sörja för sig sjelfva. Ehuru regnet

numera ej var så synnerligt starkt, var dock kokningen på

den uppblötta marken och med det af vatten drypande bränslet

ytterst besvärlig. Jag måste vandra omkring i flera hus, innan21

jag kunde få köpa mig ett stycke torrt bröd och en kopp kaffe,

ty jag frös, och kunde visserligen få bränvin och rom, men från

den dag jag kom till lägret vid Ratzeborg, smakade jag intet

spirituöst, och var fördenskull under bela fälttåget ej en enda

dag förkyld, än mindre sjuk, medan samtliga officerarne vid

regementet under samma tid voro mer eller mindre opassliga

och förkylda.

Från Segeberg gick det till Hamdorf. Vid uttågandet från

Segeberg uppstämde manskapet fiendens vanliga anfallsskri. Då

härvid en högt uppsatt officer i sin förvirring och fruktan trodde

sig omringad och angripen af kosackerna, förorsakade detta

mycken munterhet. Till Hamdorf framkommo vi sedan det

redan var mörkt, och här njöto vi fyra timmars vederqvickande

hvila. Om morgonen den 7 kommo vi till Bornhövede. Som

jag redan anfört, stötte här franska generalen L"Allemand på

sin reträtt från Lübeck till oss; med honom följde 200 polska

lancièrer. L"Allemand mottog nu kommandot öfver hela

arière-g ar det, hvilket bestod af 1600 man fotfolk, två trepundiga

kanoner, 100 ryttare och hans 200 lancièrer. Generalen intog

en ställning framför Bornhövede längs utmed några låga

vallar och obetydliga grafvar, på det att arméen, utan att blifva

angripen, skulle erhålla tillräcklig tid att fortsätta marschen.

En haubits, två kanoner, två bataljoner skarpskyttar och två

jägarekompanier uppställdes der. I allt starkare och starkare

skaror framträngde fienden; han hade den stora fördelen, att

från en höjd kunna öfverskåda allt. De danska fältpjeserna

besköto med häftighet den angripande fienden. På en gång

framstörtade det fiendtliga kavalleriet mot våra trupper; det

svenska Mörnerska husarregementet kastade våra 200 lancièrer

ögonblickligt tillbaka, och dref tillika det på båda sidor om

kanonerna posterade danska kavalleriet inpå kanonerna. Med

stormande häftighet fullföljde de hurtiga husarerna den vunna

fördelen; våra artillerister kommo i oordning och blefvo

skingrade; en bataljon af fyenska regementet, hvilken stod

uppmarscherad utanför staden, kastades så att säga öfverända och

sprängdes; förvirringen var stor. Med dessa fördelar borde

det fiendtliga kavalleriet hafva låtit sig nöja; ty nu

framskyndade prins Fredrik med förstärkning af kavalleri, för

hvilket I/Allemand hade satt sig i spetsen; vi hade sett denne

general i fullt galopp undandraga sig fäktningen, följd af dan-22

ska kavallerister, och detta gjorde visserligen intet godt

intryck; men nu sågo vi honom lik en stormvind kasta sig mot

fienden, följd af en dansk kavallerikorps. Endast för att vinna

terräng och tid att ordna ett anfall, hade generalen så

skyndsamt aflägsnat sig från striden. Det fiendtliga kavalleriet

studsade, gjorde högerom och sökte att bana sig en återväg

genom byn. Men nu hade våra kanoner åter intagit sin

ställning, likasom fyenska bataljonerna hastigt åter bringades i

ordning af sina officerare. Efter hvad som blef berättadt, skall

det fiendtliga kavalleriet hafva gjort en betydlig förlust vid sitt

öfverilade framträngande. Vår förlust var visserligen äfven

stor, och vi mistade tillika några fångar, förutan att ett af

våra jägarekompanier blef dels nedsabladt och dels

tillfångataget med alla sina officerare; båda kanonerna qvarlemnades,

då hästarne voro dels dödade, dels sårade. En häst blef

skjuten under L"Allemand.

Under en löjtnant vid holsteinska ryttareregementet, en

vän af mig, störtade hästen. I det en fiendtlig kavallerist

måt-tade ett hugg efter löjtnantens hufvud, störtade ban

plötsligt död ned vid sin fiendes sida, träffad af ett skott från en

af våra jägare.

Det var vid Bornhövede som Waldemar II eller den

segerrike led sitt bekanta nederlag.

Vid öfvergången af den slesvig-holsteinska kanalen vid

Klüvensick mistade vi likaledes två kanoner, som vi dock hunno

förnagla. Innan fäktningen vid Bornhövede hade vi nödgats

stå stilla i fyra timmar, genoinpiskade af nordanvinden och

kölden. Ifrån Bornhövede gick första brigaden till Nettelse och

regementet Slesvig med andra brigaden till Preetz. Denna

marsch blef den besvärligaste på bela återtåget, ty den leriga

vägen var genom regnet nästan bottenlös. Utmattadt och

kraftlöst sjönk folket till marken och blef liggande der; med

möda fick man dem att släpa sig så mycket åt sidan, att de

ej blefvo liggande midt på vägen. Regementena kommo i

oordning, hvilken artilleriet med sina vagnar och krutkärror än

mera förökade. Vi voro alla ända uppifrån och nederst

öfver-strukna med lera. Vid dagens inbrott skulle vi vara i Preetz;

vi måste nemligen marschera om nätterna, ty då vågade ej

fienden förfölja oss i ett för honom främmande och okändt

land. Ändtligen stodo vi utanför staden, men i hvilket till-23

stånd? knappt femtedelen af manskapet var qvar; kaptenen föll

tvänne gånger omkull af trötthet. Emot förmodan blefvo

kompanierna åter fulltaliga efter tvänne långa timmars väntan.

Fruktan för att blifva öfvérkörda, öfvorridna eller nedsablade,

samt vissheten om att i Prøetz erhålla förfriskning och hvila,

förmådde de uttröttade att anstränga sina sista krafter. Det

var redan mörkt då vi drogo in i våra anvista qvarter, vi voro"

fyra officerare i ett ganska litet rum. Varmt kaffe

uppmuntrade oss och gjorde oss glada, och affären vid Bornhövede,

L"Allemand och dagens och nattens alla besvärligheter satte

oss nu i en glad sinnesstämning; vi skrattade öfver hvarandras

leriga utseende och sjöngo af hjertans lust krigs- och

fosterländska sånger; nedkastade oss sedan på några träbänkar, ocb

i ögonblicket förstummades munterheten, och sömnen tillslöt

våra ögon. Vid middagstiden kallade oss plötsligt

generalmarschen, och i hvilket ögonblick! Just då en väldig terrin

med köttsoppa bars in. Kaptenen blef så förvirrad, att ban

sprang rundtomkring, sökande sin sabel, som han ej kunde

finna, ty — den hängde vid hans sida. Premierlöjtnanten satt

i ett hotel, och en af officerarne var ute i staden. Utan att

fråga efter smärtan i mun och hals, sväljde jag i största hast

en tallrick kokhet soppa. Regementena samlades på de gator

som lågo närmast ingången till staden. Fienden hade således

upphunnit oss, och nu skulle åter en träffning levereras. I

hela staden uppstod nu en väntansfull tystnad; alla bodar,

alla dörrar stängdes. Ingen af invånarne lät se sig på

gatorna, stundom öppnade en eller annan ett fönster och såg ut.

Presterna påsatte sig sin embetsdrägt och kommo dä och då

ut för att samtala med officerarne.

Det äro högtidliga ögonblick, då en armé står slagfärdig,

väntande på att den sig närmande fienden skall komma inom

skotthåll. Lugnt, manligt allvar lyser ur den modiga, till

hälften stolta blick, hvarmed krigaren skådar åt det häll, der han

skall utbreda död och förödelse, och hvarifrån död och

förödelse äfven skall ljunga mot honom. Hans inre känslor uttala

sig dä ofta med omisskänligt drag, och medan man på den

enas ansigte läser uttrycket om en inre uppgörelse mellan Gud

och lians samvete, anbefallande sig och de sina i försynens

hand, ser man pä en annans lättsinnighet eller slö

likgiltighet.24

Oförmodadt börjades parlamentera, och då

aftonskymningen utbredde sig, gjorde vi högerom och marscherade

ut från staden, oaktadt såväl officerare som manskap hade

önskat en drabbning. Ganska riktigt handlade prinsen

deruti, att ban på marschen till Rendsborg undvek hvarje

onödig sammandrabbning med en i antal så öfverlägsen fiende,

hvilken hade utsigt att dubbelt kunna ersätta hvarje förlust,

medan något dylikt, och isynnerhet menniskolif, var både

känbart och oersättligt för den lilla danska hären. Hvarje

enskilds lif måste derför skonas på det omsorgfullaste, till dess

att den förutsatta och oundvikliga sammandrabbningen egde

rum, hvilken sammandrabbning måste blifva afgörande för hela

arméen och för Danmarks ära och lycka.

Den 8 December ryckte arméen mot Kiel; några af

trupperna blefvo inqvarterade i sjelfva staden, några utanför.

Regementet Slesvig, vid hvilket jag stod, inqvarterades i

förstaden Dorfgarten. Mellan Kiel och Rendsborg stod redan ryska

generalen Walrrioden med en mäktig styrka, väntande här på

de få danska krigarne, för att i triumf föra dem med sig som

fångar.

Förplägningen i Dorfgarten var ganska måttlig. På

morgonen fick jag jemnt upp så mycket att jag kunde säga, att

jag ej var hungrig; sedermera fick jag på två dygn ej någon

vidare mat (utom tre potatisar), förrän efter inmarschen i

Rendsborg. Morgonen den 9, medan det ännu var mörkt,

marscherade vi upp på några höjder; men då dagen inbröt och det

blef ljust, insågo vi det oändamålsenliga i att inlåta oss i

någon träffning; således marscherade vi åstad igen på vägen till

Rendsborg. Byn Gettorf var målet för den dagens marsch.

Invånarne i trakten af Kiel voro ifrigt sysselsatta att gömma

sina värdefullaste saker; till och med kreaturen gömdes i

skogarne; somliga sönderslogo en del af sitt bohag, på det

fienden skulle tro, att de redan blifvit plundrade. Men det funnos

de bland de fiendtliga trupperna, hvilka voro alltför väl

bekanta med dylika manövrer, och ej läto föra sig så lätt bakom

ljuset, utan anställde nya undersökningar och försmådde

ingalunda att hålla tillgodo med livad som framletades.

Då vi redan hade närmat oss byn Gettorf måste första

bataljonen Slesvig göra högerom och marschera ^ mil tillbaka

igen, emedan fiendtliga tiraljörer närmade sig. I tre timmar25

måste vi derför stå stridsfärdiga. Men fienden afstod från att

angripa oss här; på den kortaste vägen skyndade den till

Rends-borg, för att förena sig med dem, som redan hade afskurit

vägen för oss. Om qvällen stod jag åter med bataljonen

utanför Gettorf. Då hela danska hären med sin tross, sitt artilleri

och kavalleri var samlad här, kan man lätt föreställa sig den

uppståndelse, larm och trängsel, ja, det lefverne som pågick i

denna by af så ringa omfång. Här skulle qvarter anvisas oss,

för att njuta några timmars hvila och sömn, från hvilken många

af oss den följande morgonen skulle gå till den eviga hvilan,

till en längre sömn, och hvartill vi ej behöfde någon annan

anvisning än den, som fiendens kulor och sablar utdelade bland

oss. Länge fingo vi stå här i smutsen, som gick oss upp på

benen, innan vi kommo under tak. I en enda gård blefvo

flera hundra menniskor och 200 hästar inqvarterade; dock huru

var det möjligt att i en by kunna skaffa proviant för 10 à

11,000 hungriga menniskor? Då jag inkom i rummet, stod en

svärm officerare omkring ett fat potatis, af hvilka det lyckades

mig att förskaffa mig de ofvannämnda tre potatisarne; då den

slesvigska bataljonen hörde till arrièregardet, var det

naturligtvis alltid den sista som kom under tak. Potatisen var slut,

och i samma ögonblick voro bord, bänkar, stolar och golf

betäckta med sofvande menniskor. Vi hade knappt legat tre

timmar på detta sätt, förrän byn genljöd af krigsmusik,

truin-slagarne slogo generalmarsch, och trumpeter och jägarehorn

skrällde. Ute i byn var allt i rörelse och, som det i första

ögonblicket syntes, ett vildt kaos af oordning, förvirring och

trängsel; öfverallt hördes messingsinstrumenternas

genomträngande och skrällande toner, menniskor redo, åkte, sprungo och

gingo om och öfver hvarandra; här störtade en häst med sin

ryttare; vid hans sida låg en jägare, öfverriden af en flock

ryttare. Infanterister skyndade kortaste vägen till sin fana,

kavallerister till sitt standar och artillerister till sin kanon. På

en gång, man vet ej huru, är allt stilla och i den

förträffligaste och mest regelmessiga ordning. Komandoordet ljöd, och

nu marscherade i regelmessiga och ordnade afdelningar alla

dessa tusende under en lifvande krigsmusik och med svajande

fanor, mot valplatsen på Sehesteds slätter.

Den 10 December, straxt efter midnatt, marscherade den

samlade danska hären i tre brigader ut frän byn Gettorf. Vivoro ej långt komna, förrän vi måste göra halt ett par

timmar, emedan några framför oss liggande skogar skulle

undersökas; omsider kommenderades marsch! I flera timmar gick

det nu oafbrutet framåt mot Sehested, der general Walmoden

med hufvudstyrkan af sina rysk-tyska trupper, utgörande

mellan 15,000 och 18,000 man, med segersäll visshet inväntade

de 10—11,000 man danska trupperna.

Klar och vänlig frambröt morgonen; aldrig har jag sett

solen mera skön och majestätisk höja sig öfver det utbredda

himlahvalfvet, för att der börja sin bestämda bana.

Sehested var i fiendens våld; på höjderna omkring byn stodo

starka förposter, som dels drogo sig tillbaka och dels blefvo

tillbakaträngda af den starka rekognoscerings-korpsen, hvilken

gick framför arméen. Trossen, som intog en sträcka af £ mil,

höll nu; vi marscherade förbi vagnarne och uppställde oss;

äfven Walmodens liär uppställde sig, och således närmade vi oss

nu hvarandra till strid.

"Alsnntktige, härarnes Herre,

Git" Danien ära och seger!"

och så skedde det äfven.

Med stor fördel hade Walmoden begagnat terrängen och

med 1000 man fotfolk och två fyrapundiga kanoner besatt en

by. Det var för oss omöjligt att företaga något innan byn var

vår. Kanondundret och gevärselden vittnade om de

angripan-des och de angripnes ömsesidiga ansträngningar. Det

oldenburgska grenadierkompaniet, anfördt af tvänne officerare,

skyndade fram längs landsvägen och stormade *). 20 à 30 man

sträcktes genast till marken af fiendens kartescher, båda

officerarne blefvo svårt sårade; men angreppet fortsattes

under sergeantens befäl. Höjden intogs och kanoniererna

nedsablades; men nu började en bajonettfäktning, som skulle hafva

nedgjort de få danska grenadiererna, hvilka ej länge skulle hållit

ut mot en sådan öfvermakt; men i detta afgörande ögonblick

höggo 60 fyenska dragoner plötsligt in i fiendens rygg; den

*) Mon först var Jet grenadiererna uniler kapten Ilöegh, som med stormsteg

ryckte in i det af Walmodens trupper besatta Sehested, oaktadt den mest

mördande eld från gator och hus. Fienden måste ut ur byn. Träffad af en kula

i benet, fortfor likväl Höegh att framföra grenadiererna, stödjande sig pä ett par

af sina soldater. Efter att hafva erhållit tvä nya sär, måste han bortbäras; så

vidt jag vet, blef hans lif räddadt.27

deröfver förfärade fienden sträckte nu gevär; andra fiendtliga

bataljoner skyndade fram, men möttes på vägen af danska

bataljoner; en liflig och oafbruten gevärseld slungade död och

förödelse å ömse sidor; förgäfves sökte Walmoden att låta

kavalleriet hugga in, terrängen lade hinder i vägen; vi intogo

ställningen, tillfångatogo 800 man och eröfrade dessutom de

båda kanonerna.

Båda härarne stodo nu, oaktadt den förutgångna

förpostfäktningen, ordnade och förberedda till strid. Det danska

artilleriet hade ännu ej lossat något skott; men framkommet till

dess anvista plats, sände det död; och förödelse in bland

fiendens leder. Elden utbredde sig allt häftigare och mera förödande

öfver hela linien. Änskönt andra bataljonen Slesvig var utsatt

för fiendens eld, hade den ännu icke affyrat ett enda skott; vi

kommenderades nu längre fram, och måste springa öfver några

åkrar, för att så fort som möjligt hinna fram till den för

oss bestämda platsen.

General Walmoden angrep med sitt kavalleri danskarnes

högra flygel, som då var den svagaste; större delen af danska

kavalleriet framstörtade nu ögonblickligt och tillbakaslog

fienden. På venstra flygeln hade en dansk bataljon uthållit en

lång och hårdnackad strid med två fiendtliga bataljoner och

bortskjutit sin ammunition; knappast märktes detta, så

fördubblade de fiendtliga bataljonerna sin eld och trängde framåt;

danska bataljonen drefs tillbaka och venstra flygeln blottades;

en annan dansk bataljon framryckte nu, och de båda

fiendtliga bataljonerna kastad^ sig in i en närliggande skog. Segern

är oviss, kanon- och gevärselden utbreder på ömse sidor död

och förderf, de sårades antal tilltager och segern börjar luta

åt den fiendtliga sidan. Första bataljonen Slesvig beordrades

till bagagen, för att skydda de sjuka och sårade samt trossen;

ibland de sjuka var äfven min bror. Andra bataljonen Slesvig

beordrades nu till den högra sidan af deri hårdt ansatta

venstra flygeln. En på ömse sidor af gärdesgårdar innesluten och

temligt bred väg — en sä kallad hålväg — skulle rotvis

passeras; ju närmare vi kommo, dess hetare blef striden, ty utan

uppehåll rasade elden från gevären, hvilkas skott ibland

öfver-röstades af kanondundret. Krutröken skymde under flera

sekunder vän och fiende; en kanonkula strök längs utmed

bataljonen, utan att träffa någon af oss, men knäckte ett tem-28

ligt stort träd vid sidan om oss. "Denna kula hade kunnat

sträcka mången af oss till marken", sade öfverstelöjtnanten, då

vi gingo förbi trädet, lugnt till mig, som gick vid hans sida.

Då vi svängde in på vår anvista plats, blef hvarje man, allt

efter ban kom in på platsen, stående stilla och orörlig. Huru

tappert visade sig ej vårt folk! Lugna och oförfärade uppställde

de sig med det skarpt laddade geväret på axeln, man efter

man och sida vid sida, intill dess bataljonen kunde blifva

fulltaligt uppställd; under tiden blefvo några af dem, allt efter

som de kommo upp i linien, sårade; ty under uppställningen

framströmmade eld och kulor från fienden, hvilken stod

skyddad bakom en häck, och hvars eld vi ej förr kunde besvara,

än då vi hade formerat hela linien. I det linien var närapå

färdig, affyrade fienden en generalsalfva, som framkallade en

böljande rörelse i linien, men i samma ögonblick

kommenderade vår tappre öfverstelöjtnant*): "Fanorna fram!" Raska

och lugna, som på en exercisplats, framträdde de båda tappre

fanbärarne de förelagda åtta stegen framför fronten. Som ett

elektriskt slag verkade åsynen af fanorna; den böljande

rörelsen upphörde genast. "Marsch!" ljöd nu kommandoordet.

Oanfäktade af den fiendtliga elden, och utan att lossa ett skott,

som ej heller gagnat, utan endast förorsakat oordning,

marscherade bataljonen framåt. Kort derefter ljöd kommandot: "fäll

bajonett!" Fanbärarne stannade nu, tills de kommo i samma linie

med bataljonen; trummorna hvirflade, och under ett gladt

"liurrah!" stormades framåt. Fienden drog sig hufvudstupa

tillbaka, undvikande bajonettanfallet, l^tan att öfverila oss, men

tappert nog, hindrade vi fienden att samla och ordna sig;

vi förföljde honom öfver flera häckar och inhägnade platser,

under bela tiden utsatta för korselden från tre batterier, som

lyckligtvis ej gjorde något uppehåll i vårt framåtryckande.

Efter att på detta sätt hafva på otroligt kort tid tillbakadrifvit

den fiendtliga korpsen öfver en half fjerdedels mil,

kommenderades i rättan tid: "Halt!" Utan att hafva lossat ett skott

och utan att hafva kommit till bajonettfäktning, drogo vi oss

tillbaka i god ordning, utan att blifva förföljda, så att vi åter

*) Jag beklagar, att jag, litande für mycket på mitt goda minne, glüint

uppteckna hans uamn i min dagbok; det var antingen Schaumberg eller något

liknande namn.2i.i

kommo i linien eller höjden med hufvudstyrkan, hvars ena

flygel vi skulle hafva blottat genom ett alltför häftigt

framryckande, och utsatt oss sjelfva för att blifva omringade och

afskurna. Följderna hade kunnat blifva högst menliga för

arméen. Öfverstelöjtnanten ttck en kontusion af en förlupen

kula. Äfven jag blef träffad af två gevärskulor, men båda

studsade mot ett spänne i mitt sabelgehäng; jag såg den ena falla

ned framför mina fötter, men fick ej tid att upptaga den.

På andra sidan vägen hade bataljonen Fyen och två

bataljoner Oldenborg kämpat med uppbjudandet af alla sina

krafter. Efter en häftig strid med skjutvapen fälldes också

bajonetterna, och fienden blef äfven här tillbakaslagen, efter att

hafva lidit en förlust af 200 sårade och döde. Bataljonen

Slesvig hade, efter att åter intaga sin ställning, några minuters

lugn för att hemta sig. Under tiden blef den vittne till

utgången af striden på andra sidan om vägen, och tillropade med

jublande glädje bataljonerna Fyen och Oldenborg ett gladt

liurrah. Då ådrog sig en fiendtlig kavallerikorps hjeltemodiga

strid och tillintetgörelse vår odelade uppmärksamhet och vårt

deltagande. Vid centern ville general Walmoden samla sin

här, för att derifrån begagna den förutnämnda halfvunna

fördelen. För att hindra detta, framstörtade det holsteinska

rytteriet mot hans center, men kastades tillbaka, ty Walinoden

hade här samlat en betydlig styrka. Rytteriet sökte skyndsamt

återvända till infanteriet och Sehested, för att ej blifva

afsku-ret och utan någon nytta tillfångataget eller uedsabladt. På

egendomen Sehested befann sig då kärnan af vårt kavalleri.

Det holsteinska ryttareregementet blef på sitt återtåg häftigt

förföljdt af det fiendtliga kavalleriet: det var den

mecklenburgska, ridande jägarekorpsen, sammansatt af frivilliga af alla stånd.

Lik en brusande orkan stormade det framåt, dess anförare förut,

huggande omkring sig med sina breda och långa sablar; den

frusna jorden dånade och skälfde under det stormande anfallet.

En del af våra husarer, som hade låtit det holsteinska

ryttare-regementet passera förbi, så att det kunde ordna sig igen,

kastade sig tappert mot de mecklenburgska jägarne. Den

fiendtliga anförarens i solen blänkande svärd klöf hufvudet på

en husar, hvilken nedsjönk af hästen; följd af sin tappra

sqvadron, banade han med oemotståndlig makt en väg mellan och

öfver våra husarer, svängande och huggande till höger och30

venster ined de ljungande svärden. Korpsen red ganska tätt

förbi oss med nästan bara en häck emellan, likt stormvinden

ryckande allt med sig. Försjunket i åskådandet af denna strid,

glömde det danska regementet att gifva eld. men snart

fördelade vi oss emellertid längs häcken och började gifva eld.

Obemärkta af oss, ty vår uppmärksamhet var så helt och hållet

upptagen af hvad vi sågo, hade det fiendtliga infanteriet,

hvilket sannolikt skulle understödja deras kavalleri, kommit oss

inpå lifvet; men i samma ögonblick vi blefvo dem varse,

skyndade vi alla, så väl officerare som manskap, utan order och

utan tid att lossa ett enda skott, under vilda hurrarop och

med fälld bajonett, i stormsprång emot dem. Efter att

skyndsamt hafva gifvit oss ett gladt lag, af hvilket jag tror ej en

enda man af våra stupade, begåfvo de sig på flykten, svikande,

oaktadt deras stora antal, deras kamrater, mecklenburgarne.

Det fiendtliga infanteriet sköt i det hela taget ej väl, det

sigtade för högt. Under den nu omtalda affären, hade

mecklenburgarne kommit in på gården Sehested och råkat midt ibland

vårt kavalleri. Fåfängt försökte de nu att tilltvinga sig

återtåget. På båda sidor om vägen stodo våra infanterister, hvars

återtåg likaledes hämmades af de många döda och döende

menniskorna och de störtade hästarne. Redai} på gården

Sehested tillbjöds dem en hederlig kapitulation, åtskilliga gånger

tillropades dem af officerarne och manskapet pardon, men

svaret blef: "ingen pardon"; likt rasande höggo de kring sig;

knappast 20 kommo derifrån med lifvet. De sågo då, att

deras infanteri befann sig på skyndsamt återtåg; ej heller syntes

något kavalleri komma dem till undsättning. En prins af

Mecklenburg, chef för korpsen, tilldelades af en dansk husar

ett sabelhugg i högra handen och fördes af husaren som fänge

till prins Fredrik, hvilken lät förbinda honom och så vidt jag

minnes utvexla honom mot en fången dansk stabsofficer, eller

frigifva honom mot hans hedersord att ej vidare deltaga i

striden. Att husaren fick sin danebrog, är väl öfverflödigt att

anmärka.

Under en af dessa omnämnda träffningar såg man

general LAllemand spränga bort till ett litet danskt batteri af två

kanoner, och fick det i hast fördt till ett ställe, hvarest de

danska trupperna voro hårdt ansatta; ypperligt serverade af så väl

befäl som manskap, gjorde dessa två med kartescher laddade3.1

kanoner den mest önskvärda verkan; så mycket mera, som

fienderna här ej hade bemärkt något artilleri, förrän kulorna

började hvina omkring dem. Efter affären med den

mecklenburgska korpsen blef bataljonen Slesvig beordrad till foten af

en höjd; straxt derefter kom ett batteri, likaledes på två

kanoner, körande i fullt traf upp på höjden och började skjuta

öfver våra hufvuden; vi måste snart draga oss bakom batteriet,

som nu besköts af tvänne fiendtliga batterier, och hvilkas

kulor slogo ned rundtomkring oss, så att stenar och grus slogo

oss i ansigtet och sårade några. Tvänne kanonkulor ströko

tätt invid ocli längst utmed bataljonen; 100 menniskor hade i

ett ögonblick kunnat vara nedmejade. Danska batteriet

kommenderades af en ung, hurtig och tapper artillerilöjtnant,

manskapet var ej mindre tappert; en fiendtlig kanonkula sårade

två man vid ena kanonen ocli rubbade den ur sitt läge med

ett förfärligt allarm. "Han vill spatsera åt sidan", sado

löjtnanten ganska lugnt och tog en handspak, med hvilken ban

rigtade kanonen åter på sin plats, men innan ban var färdig

dermed, kom ånyo en kanonkula, som afslog benet på en

redan sårad, krossade två andra och kastade tre man af

bataljonen Slesvig till marken, dock utan att döda dem. Men

löjtnanten lät ej störa sig, utan rigtade sin kanon lika lugn,

sigtade och affyrade den sjelf. Vi sågo på honom, att ban

väntade sig ett godt resultat af detta skott; det träffade också

med en sådan expression i ett af fiendens batterier, att det der

utbredde den största förvirripg och oreda. Gevärselden hade

allaredan upphört; och efterhand upphörde äfven

kanondundret. På båda flyglarne drog sig Walmodefl tillbaka; nu kom

hans tur att retirera, men ej för öfvermakten, ty den var

fortfarande på hans sida, utan för dansk tapperhet. Danska

kanonerna dundrade ännu några tack för i dag efter den från

valplatsen retirerande fienden, och vår här blef ännu en tid

stående i slagordning, intill dess man fick reda på hur långt

fienden hade retirerat, för att ännu en gång, om så skulle

behöfvas, förnya striden för Danmarks ära och rykte. Prins

Fredrik aflade prof på personligt mod. Han satte sig i

spetsen för en bataljon och trotsade fiendens eld.

Niohundra krigare dogo den dagen hjeltedöden för

fäderneslandet. Danskarne och holsteinarne täflade i tapperhet.32

Vår seger var så afgjord, och fienden hade dragit sig

så långt tillhaka, att ej en enda af våra bagagevagnar blef

anfallen, oaktadt de ej förrän en dag sednare kunde komma till

Rendsborg. Fiendens förlust måste hafva varit betydlig, ty vi

förde med oss ett tusen fångar till Rendsborg; dessutom togo

vi två kanoner. Flera af våra soldater inträdde sårade och

förbundna i våra leder. Striden hade varat från klockan 7 på

morgonen till 3 på eftermiddagen. Pontonchefen, som hade

följt med hären från lägret i Ratzeborg, gjorde ofta tjenst som

frivillig; han deltog i det omnämnda angreppet af holsteinska

ryttareregementet mot Walmodens center, råkade i fångenskap,

men befriade sig genom själsnärvaro, och återkom till oss,

innan träffningen var slut. En sjöofficer hade fått sig ett gevär

och deltog i det förut omnämnda stormandet af byn vid

Se-liested genom det ohlenborgska grenadierkompaniet, samt

fortfor hela dagen att som simpel soldat deltaga i fäktningen.

Grefve Schulenborg visade sig som en käck och dugtig soldat;

ban syntes flerfaldiga gånger föra sina trupper i elden; att

för öfrigt samtliga officerare af alla grader visade samma

kon-duit, bevittnar det vunna slaget. Då Walmoden drog sig

tillbaka, afsändes några af våra husarer för att förfölja honom;

några af dessa läto af sin ifver förleda sig att spränga raka

vägen fram till Österrades herrgård, hvarest ryska generalen

hade sitt högqvarter. Redan svängde en af våra husarer

sa-beln öfver generalens hufvud, för att nedhugga honom, då

husaren bakifrån nedhöggs af en af generalens adjutanter.

Äfven de öfriga husarerna, som voro inkomna på gården, blefvo

dels nedskjutna, dels nedsablade; till lycka voro de endast

några få.

Meningen med denna min skildring har naturligtvis ej

varit att afgifva en fullständig berättelse öfver fälttåget 1813,

utan endast en någorlunda åskådlig anblick af detsamma och

fältlifvet.

På aftonen kommo vi till Kronwerk utanför Rendsborg.

Man hade från fästningen hört kanonaden, men var i ovisshet

om utgången tills vår ankomst; i flera dagar hade man i

fästningen varit afskuren från alla underrättelser om härens öde.

Kosacker hade svärmat tätt invid oeh omkring fästningen; några

kommo inom skotthåll ocli blefvo äfven skjutna. Inmarschen

i Rendsborg varade hela natten; på de gator, genom hvilkatrupperna inryckte, hade invånarne satt ljus i fönstren.

General L"Allemand var den sista som kom in; ty under natten

stannade han med en del af arrièregardet, hvartill bataljonen

Slesvig hörde, på en höjd utanför fästningen, för att gifva akt

på fienden, som dock ej lät se sig.

Följderna af Leipzigerslaget sträckte sig, som jag anfört,

äfven till Norden. Den enda allierade, som återstod för

Napoleon, var konungen af Danmark, hvilken ej kunde erhålla

fred med mindre än att Norge afträddes till Sverige.

Konungens af Danmark svåger, prins Fredrik af Hessen, anförde

danska hjelptruppen, hvilken i förening med marskalk Davoust,

prins Eckmühl, inryckte i Mecklenburg; men under dåvarande

förhållanden, då fransmännen måste inskränka sig att försvara

Hamburg och den derifrån och till Harburg öfver Eckernförde

gående långa bro, nödgades, som vi sett, danska trupperna

skilja sig från de franska, och försöka att med möjligast

minsta förlust komma tillbaka till Holstein. En vida öfverlägsen

styrka af svenskar, ryssar, hanseater, hanoveranare och

meck-lenburgare, i det hela 15,000 man, framträngde mot oss.

Danska härens återtåg till Rendsborg har i den nyare

krigshistorien blifvit ansedd som ett mästerstycke. Vikande

för den öfverlägsna fienden, hvilken allaredan hade gått öfver

Elben, utrymdes Lübeck, der general L"Allemand qvarstannade;

derifrån förenade han sig med danska arméen vid Bornhövede.

Der intogs nu en ställning från Kielerfjorden till Eidern och

bakom Wester- och Flemhudersjöarne. Man såg att danskarne

skulle blifva afskurna från Rendsborg; ty en af de fiendtliga

divisionerna kom viel Ivlüvensick öfver Eidern, medan general

Walnioden med 6000 man närmade sig söderifrån; dessutom de

ofvannämnda 15,000 inan fiendtliga trupperna. Ryska generalen

Tettenborn med 1400 man hästgarde anryckte mot danskarnes

högra fiank. I Itzehoe slogs han med ett danskt detachement

utan att kunna hindra det uppnå Rendsborg. Således var

danska hären på alla sidor omringad af fienden, hvilken skulle

haft oemotståndlig öfvermakt, såvida det hade lyckats honom

att förena sig, men hvaruti lian hindrades genom den danska

hären, som tappert och lyckligt slog sig igenom till

Rendsborg.

Hvar det lät sig göra blef trakten kring Rendsborg satt

under vatten. För en så stor besättning, som Rendsborg nu

Reta i Finmarken. 334

fick, hade den endast tor några få dagar proviant. Invånarne

hade fått ordres att vara försedda dermed för en viss tid;

efter några dagar blefvo lifsmedel utlemnade åt manskapet från

magasinerna. Kreatur blefvo indrifna och spanmål införd

under sjelfva belägringen från Slesvig, dock isynnerhet efter det

straxt derpå afslutade vapenstilleståndet, hvilket likväl ej

innefattade fästningarne Fredriksort och Glückstadt. Förstnämnde

lilla fästning kapitulerade efter några få dagar, och Glückstadt

efter ett tappert försvar den 5 Januari 1814.

I Holstein låg nu en öfverlägsen fiendtlig armé, medan

danska hufvudstyrkan var förlagd på öarne.

Detta var visserligen ej, som mången den gången påstod,

någon olycka, utan fastmer en lycka. En fortsatt strid skulle

kostat mera blod, och ändå ej hindrat Norges afskiljande från

Danmark; denna skilsmessa var det oeftergifliga vilkoret för

freden i Norden. Förgäfves hoppades konung Fredrik VI på

Österrikes bemedling. Vapenstilleståndet var slut och

förberedelser gjordes att belägra Rendsborg. General Tettenborn

ströfvade omkring ända intill Jyllands gränser med sitt lätta

kavalleri, sammansatt af alla sorters barbariska folkslag. Hvart

han kom med sina ryttare, utbredde han fasa och skräck.

Första natten dessa krigare höllo nattläger på dansk botten, lågo

de på några bundtar halm under sina hästar och inhöljda i

sina slitna och smutsiga grå kappor; Slesvig, Flensborg och

flera städer blefvo gästade af dessa fruktade och ovälkomna

gäster. Under dessa missgynnande omständigheter kom

freden till stånd 1814 i Kiel. 1 denna frecl utbytte Danmark

Norge mot svenska Pommern och Riigen, hvarjemte Sverige

skulle utbetala 600,000 svenska riksbanksdaler. Storbritannien

gaf tillbaka de danska kolonierna, men behöll Helgoland och

flottan, som det dock 1807 hade lofvat återlemna, och

hvilken de utan föregående krigsförklaring hade bemäktigat sig, af

fruktan att den skulle falla i Napoleons händer. England skulle

äfven utbetala en månadtlig subsid af 33,333 pund sterling

fölen korps af 10,000 man som Danmarks konung skulle förena

med den så kallade Nordarméen, för att med den draga mot

Napoleon.

Som det slesvigska infanteriregementet hörde med till denna

auxiliarkorps, så var det naturligtvis ej att tänka på någon an-sökan om afsked, så länge regementet, vid hvilket jag

tjenstgjorde, befann sig på krigsfot.

Den 13 Mars lemnade regementet fästningen Rendsborg.

Marschen gick öfver Neumünster, Segeborg, Stockelsdorf och

Lubeck förbi Ratzeborg; det kompani, vid hvilket jag stod,

blef denna afton inqvarteradt i samma by, som jag året förut

vid en furagering hade hjelpt till att brandskatta, innan den

blef utplundrad af det fiendtliga partiet. Jag igenkände

genast länsmannen, i hvars hus jag med några af manskapet

blef inqvarterad; det var mig mycket kärt att ban ej igenkände

mig. Här, så väl som på några andra ställen vi drogo igenom,

herrskade fattigdom och elände, en oundviklig följd af de

oupphörliga utplundringarne och genommarscherna af vän och

fiende. Vidare gick marschen öfver Mölln, Lauenborg,

Wester-lioltz och Bremen. Här mottog den ena och andra af oss

riddarekorset och dannehrogen för delaktighet i kriget under förra

året. Från Bremen ankommo vi till Osnabrück den 10 April.

Samtliga danska officerare blefvo liär inbjudna att öfvervara

en katolsk kyrkofest i anledning af de allierades intåg i Paris.

Från Osnabrück marscherade vi till Munster, hvarest regementet

stannade till den 10 Maj. Då turen kom till mig och två

andra officerare, att efter erhållen tillåtelse göra en liten utflygt

till Rhen och Düsseldorf, kom samma dag ordres till uppbrott.

Samma dag den 10 Maj anträddes återmarschen till Danmark,

och den 14 Juni inryckte den bataljon, vid hvilken jag stod, i

Slesvig. Den 22 Juni sattes regementet på fredsfot. Dagen

derpå inlemnade jag min ansökan om afsked, som jag dock ej

fick förrän efter Juli månads utgång. Emellertid hade jag blifvit

premierlöjtnant och som sådan bekommit mitt afsked, men med

kaptens rang, något som jag naturligtvis ej hade begärt, men

som min regementschef mig ovetande hade tilldelat mig;

äfvenledes öppnades för mig utsigten att som kapten inträda i

ge-neraladjutantstaben. Men Norge hade ju kallat sina söner till

vapen, och

Norgo var det land, der lifvets röst

ljiid första gängen frän värt späda bröst;

der tändes gnistan till den flamma,

som brände för mitt fosterland.Frän Slesvig reste jag till Flensborg, och for den 15

Augusti derifrån med posten. Jag skyndade till Fredericia, der

min broder garnisonerade som auditör vid regementet Fyen;

han var sjuk och djupt bedröfvad öfver att ej kunna medfölja

till Norge. Från Fredericia reste jag till Aalborg. I

Flensborg hade jag fått rekommendationsbref till en agent K., hvari

han anmodades att bistå mig med råd och dåd; ty konungen

af Danmark hade nödgats förbjuda allt samband med Norge.

Denne rådde mig att ofördröjligen resa till fiskeläget Lökken,

hvarifrån det stundom lyckades att sätta öfver till Norge; han

gaf mig äfven de sista tyska tidningar med. I Lökken var jag

så lycklig att råka på en båtskeppare från lastageplatsen

Svel-vigen vid Drammen, hvilken samma afton gick till segels. Om

natten snuddade en kanonkula förbi båten, en lykta som var

tänd, släcktes genast, och skepparen fortsatte kursen, utan att

ännu en gång erhålla tecken om att lägga bi. Man fråga,de

kanhända ej efter att uppsnappa ett så litet fartyg. Morgonen

den 30 Augusti inlöpte det i Svelvigen; jag lät genast ro mig

till Drammen och reste straxt derifrån till Kristiania.

Vid ankomsten till Norge voro trupperna redan inryckta

på demarkationslinien, hvarefter en lycklig öfverenskommelse

förenade tvänne af Europas mest nordliga folk under en

gemensam konung.

Utan att göra det ringaste påstående i att vilja behålla

den af en numera utländsk makt tilldelade kaptensrangen, sökte

och erhöll jag inträde i norska arméen, först som

sekundlöjtnant och sedan som premierlöjtnant vid det söndenfjeldska

infanteriregementet; mitt kompani var då inqvarteradt i Hölen.

Sedermera garnisonerade jag i städerna Moss och

Frederiks-hald. Året efter min ankomst till Norge sökte och erhöll jag

tillåtelse att gå i utländsk krigstjenst. Norges dåvarande

ståthållare lofvade att gifva mig en rekommendation. Hvad

menniskor i allmänhet kalla för slump eller händelse, gjorde, att

jag på obestämd tid uppsköt med att göra bruk af denna

till-låtelse. Sedermera åhörde jag ett år ingeniörföreläsningar och

låg två somrar på uppmätning, alltjemt närande tanken att

framdeles söka krigstjenst hos en eller annan krigförande

makt.

Vid arméens förändring, 1818, blef jag placerad vid den

Valderska nationalmusketörkorpsen, och då jag på gifven fråga37

förklarade, att jag med största beredvillighet ville mottaga

anställning vid korpsens nordligaste kompani, förflyttades jag till

Vangska, hvars distrikt sträckte sig till den i söder derintill

gränsande Slidre prestgård, hvarest Christie var kyrkoherde. Ej

förrän 1820 fick jag order att taga mig en fast bostad i

distriktet. Kyrkoherden skulle om hösten hafva en huslärare

för sina många barn; jag öfvertog denna post, hvarigenom jag

åter uppfriskade mina skolstudier. Men af vida större

betydenhet blef för mig vistandet i denne rätt-troende och

gud-fruktige prestmans ocli hans familjs hem; ty derigenom skulle

den af Gud hos mig nedlagda inre kallelse för theologien åter

blifva väckt och framkallad för mitt medvetande och min

öfvertygelse, men nu med förnyad och förökad styrka, och denna

gång följde jag böjelsen och — kallet.

Om sommaren 1823 fick jag min ansökan om ett års

tjenstledighet beviljad, med löfte om en förlängd permission, för att

i Kristiania läsa till theologisk embetsexamen. I Oktober

lemnade jag Valders och Sliders prestgård, och kom samma

månad till Kristiania, fast besluten, om Gud så ville, att taga

theologisk examen, och på så sätt inträda i det andliga ståndet.

För att med full ifver kunna studera den mig allt mer och mer

kär blefna theologien, bestämde jag två år för mitt vistande

vid universitetet.

I alla trakter af landet voro många och mycket indrägtiga

pastorater lediga, i följd af den dåvarande bristen på prester och

theologie kandidater. Jag hade ännu ej bestämt mig för

någon viss trakt. "Det blifver väl norrut du blir prest", började

det så småningom ljuda inom mig, ehuru detta ej var helt och

hållet efter min smak. Jag var ej längre ung, ty i Januari

1824 fyllde jag 37 år. I de sista åren liade jag känt

bröstlidande; min högra arm var kommen ur led, utan att åter vara

kurerad, så att jag ännu nödgades bära honom i band och

den hade för alltid förlorat sin styrka. "Men om det nu

framdeles skulle blifva några lediga pastorater norrut, och ingen

vill söka dit upp"? Ja, då får jag väl resa." Men denna tanke

var alltid i hemlighet åtföljd af den önskan, att ej blifva

försatt i denna nödvändighet. Dock, norden och bara norden

framställde sig oupphörligt för mina tankar, och omsider icke

ett obestämdt norden, utan polartrakterna och slutligen

Finmarken och lapparne. Efter slutad gudstjenst, Juldagen 1823,38

talade jag med expeditions-sekreteraren i kyrkodepartementet.

Oaktadt mitt fattade beslut, att aldrig bringa Finmarken på

tal, var jag der, innan jag visste ordet af. "Har ni måhända

lust att resa till Finmarken?" frågade mig sekreteraren, och

innan jag hann besinna mig, flög ett raskt och förnöjdt "ja"

från mina läppar. Mitt missnöje öfver detta häftiga ja varade

dock ej så länge, och fruktan för att hafva afgifvit ett

öfver-iladt svar försvann så småningom och aflöstes i stället af

fruktan att Gud kanske ej ville hafva mig till Finmarken. Efter

att om sommaren 1824 hafva rådfrågat mig med en af de

theo-logiska professorerna, bestämde jag mig för att redan i

December taga examen, emedan jag derigenom kunde £ år

tidigare komma till Finmarken, hvilken isynnerhet led brist på

prester. Men att nödgas förvandla det theologiska studiet till

en i grunden högst ovetenskaplig, forcerad examensläsning var

mig mindre behaglig; jag var derför en längre tid före och

efter examen mycket nedstämd, och det dröjde en tid, innan

tanken att jag efter examen både kunde och ville fortsätta

mina theologiska studier, lugnade mig tillräckligt.

Då biskop Sörenssen, en vän till mina föräldrar och min

ungdomsvälgörare, erfor min bestämmelse att söka pastorat i

Finmarken, talade han mycket om och emot denna plan,

isynnerhet öfver det betänkliga med min helsa, hvilken ej, efter hvad

jag sjelf måste erkänna, var att lita på. Jag kunde ej

annat än instämma i biskopens sanna och grundade

anmärkningar, men också slutligen ej yttra annat än: "Jag kommer

aldrig att känna mig lycklig, såvida jag ej reser upp och

försöker det." Biskopen svarade då: "Må då Gud bevara mig

från att afråda er; res i Guds namn, och hans välsignelse

följe er. Jag vill med glädje viga er till prest för lapparne."

Biskopen öfver Nordlanden och Finmarken hade en gång för

alla gifvit sitt samtycke till, att de i hans biskopsdöme

anställda prester kunde blifva ordinerade af biskopen i

Kristiania, när denne det så ville.

I December 1824 tog jag theologisk embets-examen med

näst högsta betyg; jag erhöll samma betyg för profpredikan;

men i det katechetiska profvet högsta betyget.

Jag var ej den enda militär som utbytte svärdet mot

bibeln; ty under loppet af fem eller sex år var detta fallet med

fem andra officerare.39

Jag skref till pastor Christie och lians fru samt till

"jomfru" Christie och anhöll om hennes hand; men anförde

äfven mitt oåterkalleliga beslut, att resa till Finmarken. Jag var

lycklig nog att mottaga så väl "jomfru" Saras, som hennes

föräldrars samtycke.

Jag sökte och erhöll kallelse till Vadsö pastorat i Östra

Finmarken; jag var den enda sökande. Den 21 Mars förnyade

jomfru Sara Kornelia Koren Christie sitt löfte i kyrkan, att

såsom min hustru följa mig till Finmarken. Den 20 April blef

jag ordinerad i Oslo kyrka. Biskopen talade öfver I Pet. 1: 13

och Math. 28: 20, och jag öfver den mig af biskopen uppgifna

texten: I Pet. 1: 3. Jag var den enda som ordinerades den

dagen. Min hustru är född den 8 Maj 1802, var således 23 år,

jag något mera än 15 år äldre.Min första resa till Finmarken, omfattande tiden från den 22

April 1825 till den 25 Augusti 1831.

1825.

Två dagar efter min prestvigning anträdde min hustru och

jag resan till Finmarken. Norge hade då för tiden ännu inga

ångbåtar. Vi reste landvägen till Köpenhamn, för att derifrån

med en stor tremastare gå till Vadsö i Östra Finmarken. Den

2 Maj kommo vi till Helsingborg; hvarest jag genast hyrde

mig en båt, som skulle föra oss öfver sundet; samma afton

klockan 7 lemnade vi med extrapost Helsingör. Min broder

Johan, som under tiden hade blifvit herredsfogde och

justiz-råd i Ebeltoft, mötte oss i Köpenhamn.

Skeppet, som skulle föra oss till Vadsö, tillhörde en der

varande köpman, hvars måg, som var bosatt i Köpenhamn,

följde med oss till sin svärfar i Finmarken. Vi afseglade från

Köpenhamn den 14 Maj.

Den 1 Juni voro vi redan på höjden af Slidre prestgård;

men vädret var hårdt och sjögången hög. Under hela tiden,

ifrån det vi lemnade Köpenhamn och tills vi uppnådde Vadsö,

var min hustru sjösjuk, ibland mer, ibland mindre, men aldrig

riktigt frisk, och sjösjuk fortfor hon att blifva på alla våra

sednare resor, så vida de företogos i båt eller fartyg. Den 7

Juni vid midnattstiden voro vi på höjden af Nordkap.

Nätterna voro blefna allt ljusare och ljusare; slutligen försvann

natten helt och hållet, och i en oafbruten dager belystes på

milslångt afstånd de norska fjellen af den aldrig nedgående

solen, den visade "hvar vårt Norge låg".41

Den 15 Juni inlöpte Najaden (så hette skeppet) i

Buse-sund, hvilket skiljer Vårdö från fastlandet. Då det vid vår

ankomst var tjäresö (ebb, lågt vatten), måste vi bäras i land.

Flockar af otaliga eidergäss och andra fåglar flögo skrikande

fram och åter öfver sundet. Flera lod jer (ryska fartyg) lågo

här för ankar. Några rödmålade hus af ett vänligt utseende

sågos innanför fästningens område, öfver kommendantens

bostad svajade fästningens flagga. Denna nätta och väl

underhållna fästning gjorde ett behagligt intryck. Mellan fästningen

och staden är en allé af neddrifna torra björkpålar, på det

folket under snö- och vinterstormar ej må löpa fara att på

dessa få steg gå vilse i snöyran och blifva kastadt ut i sjön.

Stadens hedervärde och öfver 70-årige kantor och

skollärare mottog sin blifvande pastor vid strandbädden, och bjöd

mig och min hustru ett trohjertadt och uppriktigt välkommen

så väl i sitt som menighetens namn. Derefter spörjde han, om

det var sannt hvad folket berättade, att jag varit militär, och

berättade derefter med synnerligt välbehag, huruledes äfven

han i yngre år tjenstgjort som krigare, och tjenat sin kung

på Vardöhuus fästning i egenskap af artillerist.

Allt andades här lif och glädje, ty fjolårets fiske hade varit

så gifvande, att till och med qvinnorna liade fiskat från

strandbräddarne och klipporna, under det männerna landade med

full-lastade båtar; allmogens välmåga beror till stor del af

vårfisket. En vecka före vår ankomst liade det snöat så starkt,

att kommendanten med sin fru hade åkt på släda; men på de

sista två dagarne hade hvarje spår af snö försvunnit. Den 16

Juni, dagen efter vår ankomst till Vårdö, seglade Najaden in i

Varangerfjorden till det sex mil från Vårdö aflägsna Vadsö,

hvilket den tiden ännu knappast var mera än ett fiskeläge,

fastän ett af de större. Najaden kastade ankar utanför Vadsö

dåvarande prestgård, Elfvegården kallad, hvilken låg en half

fjerdingsväg djupare in i fjorden. I följd af min fullmakt från

biskopen installerade jag mig sjelf den följande söndagen och

höll min inträdespredikan. Dagen förut liade jag af fogden

och sorenskrifvaren mottagit både kyrko- och prostarkivet.

Vadsö pastorat, till hvilket jag var utnämnd, innefattade

då för tiden trenne kyrkosocknar: 1) Annexet Vårdö i öster;42

2) hufvudsocknen Vadsö i vester, pä ömse sidor af

Varanger-fjorden; 3) annexet Nässeby, åter i vester om Vadsö, likaledes

på ömse sidor af Varangerfjorden *). Som jag var den enda

prest i provstiet, ålåg det mig som tjenstgörande prest att

äfven öfvertaga skötandet af provstiets andra pastorat, hvilket

äfvenledes den tiden innefattade trenne kyrkosocknar, alla i

vester om Vadsö pastorat: 1) Tanen på ömse sidor af

Tana-elfven, och på båda sidor af Tanafjorden; 2) hufvudsocknen

Le-besby på ömse sidor af Laxelfven; 3) annexet Kjöllefjord, ute

vid hafvet, med landudden Nordkyn, äfven Kynerodden kallad,

det nordligaste Kap på Europas fastland, ty Nordkap ligger

på en ö, Magerön, och utskjuter ganska obetydligt längre i norr

än Nordkyn. — Östra Finmarken indelas nuförtiden i fem

pa-storater, likasom der äfven är upprättad en katechetplats vid

Vadsö skola, således i det hela 6 prester. Sannolikt blifver

också med tiden ytterligare ett pastorat upprättadt i Östra

Finmarken för lapparne och några norrmän på södra sidan af

Varangerfj orden.

Provstiet har en utsträckning af omkring 300 geografiska

qvadratmil. Härtill kommer, att pastoratets fjell-lappar vid vissa

tider om vintern draga långt in i det ryska Finland, den förra

svenska Lappmarken, stundom ända till li à 2 dagsresor från

Köla, samt på en annan väg ända in i Enjager i Finland;

dessa nämnda distrikter hafva alla intill sednare tider tillhört

Norge. Till alla dessa vidsträckta platser måste jag nu,

isynnerhet de första tre åren och så länge jag var enda predikant

i provstiet, resa omkring, för att så vidt möjligt var betjena

folket med ordet och sakramentet, samt undervisa ungdomen,

•) För att gifva ett begrepp om ile märkvärdiga framsteg i dessa

polartrakter anföres här, att Finmarkens amt, ifrån hvilket Tromsö är afsöndradt och

upphöjdt till ett eget amt, för närvarande delas i 3 provstier med 13 pastorater

och 21 socknar, nemligen: 1) Allen med 4 pastorater: Talvig, Alten med

Kaa-fjord kapell, Kautokeino med öxfjord och Hasvig; 2) Hammerfest med 4

pastorater: Hammerfest, Maasö med Kjelvig, Kistrand med Karasjok, I.ebesby med

Kjöllefjord; 3) Varanger med 5 pastorater: Nässeby med Polmak kapell, Tanen

med Gamvik, Vadsö, Sydvaranger, Vadsö. — Den civila indelningen är i 4

fögderier, af hvilka hvart och ett äfven bildar ett sorenskriveri med 14 thinglag,

nomligen: 1) Allen ined 4 thinglag: Alten, Talvig, Loppen, Kautokeino; 2)

Hammerfest med 5 thinglag: Hasvig, Hammerfest, Maasö, Kjelvig, Kistrand; 3)

Tanen med 5 thinglag: Tanen, Lebesby med Kjöllefjord, Nässeby, Polmak,

Karasjok; 4) Varanger med 3 thinglag: Nordvaranger. Sydvaranger, Vårdö.

Öfvers, anm.43

hvilket kan ses af det följande, sonv är ett utdrag af mina

dagböcker och afgifna berättelser öfver mina resor m. m. Till

dessa resor och vandringar bland Östra Finmarkens inbyggare

tillkomma mina resor till de båda fjellsocknarne Karasjok och

Kautokeino i Vestra Finmarken, hvilka isynnerhet voro

nödvändiga för språkforskningens skull. Utom resorna mellan

Östra Finmarkens nämnda 6 kyrkor, företog jag de öfriga

resorna på min egen bekostnad. Äfven sedan jag ej längre var

den enda presten i provstiet, fann jag det nödvändigt att

fortsätta dessa resor, såsom äfven kan ses af det följande.

Dagen efter min inträdespredikan började jag mina

husbesök såväl på Vadsö som i de kringliggande fisklägena, de

norska och de lappska; öfverallt och af alla blef jag

mottagen och helsad med den omisskänligaste tillfredsställelse och

glädje.

Den 29 Juni förkunnade flaggor och kanonskott från Vadsö

handelsplats och från Najaden amtmannens ankomst till Vadsö.

Han kom för att öfvervara Östra Finmarkens sommarthing.

Hvarje handelsplats har sin flagga, likaledes föra embetsmännen

flaggor på sina båtar, hvarigenom deras ankomst blir så mycket

lättare bemärkt; flera af köpmännen föra likaledes flaggor.

Intill dess jag hann anskaffa mig en egen flagga, lånade jag mig

en från tullmagasinet på Vårdö. Sedermera valde jag

Tein-pelherrames flagg, hvit, med ett bredt, rödt kors i midten,

hvilket delade flaggan i fyra delar.

Thinget skulle börja den 1 Juli på Vårdö, i fogderiets

östliga och yttersta thingslag. Under min tid hölls i Finmarken

det allmänna lag- och skattethinget knappast en gång om året,

ty den på en stor areal vidt utbredda och ringa befolkning,

samt den långa tidsutdrägt och tidsspillan, som vägens längd

och ogynnsamma vindar förorsaka — ty endast sjökusterna

och flodbaddarne äro bebodda — göra det nödvändigt, att

såväl kyrkorna som things- och handelsplatserna finnas förenade

och anlagda på de för allmogen mest tillgängliga

samlingsplatser. För att framdeles så mycket som möjligt skona

allmogen och menigheten för resor, var det bestämdt, att äfven

presterna skulle vara närvarande vid thingen. I följd häraf44

måste således jag följa med den verldsliga öfverheten till

Vårdö.

Dessa sommarthing inträffade alltid under den lifligaste

handelstiden, och som jag redan anfört, knappt en gång om

året; things- och prest-tiden ansågs alltid som en fest och

kallades också derför "things- och presthelgen", hvilken satte alla,

både man och qvinna, gammal och ung, i rörelse och lif. Ifrån

alla kanter strömmade menniskor, och ej blott provinsens egna

invånare, utan norrmän, finnar, lappar, och äfven främlingar

och utlänningar, som alla reste till Finmarken för att idka

fiskeri. Af dessa sednare var det de ryska köpmännen och

skepparne från Köla och Hvita hafvet, hvilka isynnerhet

till-drogo sig uppmärksamheten genom deras allvarliga, för det

mesta kolossala figurer, med det långa skägget, de höga,

tur-banformade mössorna och de fotsida kaftanerna. Derefter

nordfararne med sina eldröda mössor, och dernäst lapparne

med deras broderade och brokiga koftor. Här var nu den

verldsliga öfverheten församlad: amtman, fogde, sorenskrifvare,

länsman och biträden; med amtmannen följde tillika

lapp-och qväntolken, som är edsvuren, och hvilkens lön utbetalas

af qvänenia och lapparne; sedan den andliga öfverheten med

sitt följe: kantorn, medhjelparne och skollärarne;

förlikningskomissionen hålles äfvenledes vid samma tid; så skeppare,

handelsmän och fiskare, ej förglömmandes sysslolösa åskådare och

dagdrifvare, samt slutligen skuldsatta och deras kreditorer; ty

things- och presthelgen är tillika hvad den bedröfliga 11 Juni

var i Holbergs dagar: gamla skulder inbetalas, nya bringas i

gång, liksom nya köp; försäljningar och kontrakter uppgöras;

gamla bekantskaper förnyas, nya stiftas och besök afläggas,

mottagas och återgäldas. Med den verksamhet, som things- och

presthelgen medförer, förenar sig äfven marknadslifvets

verksamhet. I en vidt utsträckt och glest befolkad trakt, hvarest

de fjerran från hvarandra boende så sällan kunna samlas eller

råka hvarandra, äro naturligtvis dylika samlingsdagar dyrbarare

än annorstädes; derför måste ju dessa alltför snart flyende

ögonblick begagnas och njutas — och de blifva det äfven.

Sjelfva natten gör ej något afbrott, ty den existerar ej; der

finnes ju ingen natt och intet mörker. Den aldrig nedgående

solen, som lyser såväl natt som dag, kallar, uppfordrar,

församlar till ohejdad och oafbruten verksamhet och njutning,45

och bjuder att skynda och begagna dessa ljusa, dyrbara ocli

flygtiga ögonblick. Ej alltid är det dag, ej alltid lyser solen;

den långa natten med sitt mörker, sin tystnad och ensamhet,

med sina vinterstormar och sin snöyra kommer. Då får man

för lång tid umbära samlifvets njutningar och fröjder, liksom

den trefliga verksamheten för långa tider måste upphöra.

Ankomne till landningsstället och efter att hafva förtöjt

sina båtar, ila fiskrarne, både man och qvinna, ung och

gammal, till köpmannen eller hans bodbetjent, för att i

handelsbodarne eller fiskehjellena sälja sin fisk och hvad annat man

kan hafva att afyttra, för att derigenom erhålla nödvändiga

pengar eller anvisningar till att klarera de förestående

utbetalningarne till fogden, skrifvaren, presten eller skole- och

fattigkassan. Ifrån fiskehjellena skynda de till stranden eller något

hus för att tvätta sig och sedan påkläda sina helgdagskläder,

och derefter till thingsbordet, till fogden och skrifvaren (som i

Östra Finmarken dåförtiden ej var annat än en och samma

person), och från thingsbordet till presten, för att låta anteckna

sig till nattvardsgång, vigsel, barndop, begrafning eller

kyrkotagning*). Ingen brist var det nu på gäster till bröllopet, ej på

faddrar till kristningen, och ej på deltagare i ett hederligt

liktåg. Ifrån presten går det till kyrkan, från kyrkan ut på

kyrkogården, hvarest liktalet och orden: "Af jord är du kommen,

till jord skall du åter varda", har framkallat en stilla och

högtidlig sinnesstämning bland de närvarande. Kyrkoklockan

tystnar, kyrkan och kyrkogården stängas, och åstad bär det nu till

bröllopsgården, barnsölet eller grafölet, der till munterhet och

glädje, här till stillhet och sorg, för att åter nästa dag begynna

samma kretslopp af detta glada och omvexlande lif.

Vid dylika samqväm förtjena emellertid lapparne att

när-mare omtalas. Som den framställning professor Keilhau ger

i sin bok om sina resor i Finmarken, sidan 45, är en

natur-trogen skildring, återgifves den här: "l anledning af thinget

och prostens närvaro, var en stor del af landtallmogen samlad

på Vårdö år 1827. Lapparne bildade ett litet läger, som vi

genomvandrade vid det matta skenet af midnattssolen. Fler-

*) Dessa förrättningar blefvo alltid af mig sjelf införda i kyrkoböckerna,

förnämligast för att lära känna församlingen och kunna samtala med dorn derom;

für öfrigt voro den tidens klockare ej synnerligt skrifkunniga.46

talet voro sysselsatta med sina matgrytor, män, qvinnor och

barn i åtskilliga såväl liggande som sittande grupper. Några

hade gjort sig små tält af deras båtsegel, andra sofvo på bara

marken under ylletäcken och skinnfällar, och några till en del

utan något öfver sig, men de flesta hade ej begifvit sig till

hvila. I denna årstid är man ej så nogräknad med tiden för

sin sömn. Då vid dylika samlingar ej finnes husrum för alla,

så äro lapparne de som merändels ligga ute i det fria; man

ser dock genast, att detta är något som de långt bättre förstå

sig på, än både norrmän och finnar; egentligt gäller detta om

de nomadiserande lapparne."

Efter slutade förrättningar begagnade vi den gynnsamma

vinden, som blåste in åt fjorden, och reste till Vadsö; hit

kommo vi på aftonen. ,

Thinget varade här från den 5 till den 7 Juli. Hvad som

är anfördt om thingslifvet på Vårdö, återfinner man naturligtvis

på samtliga thingsställen.

Då jag efter högmessogudstjensten kom ut ur kyrkan, fann

jag en gammal sjuk lappqvinna, som de lagt på marken. Det

dröjde en stund, innan jag kunde komma under fund med

hvad meningen härmed egentligen var; ty de lappar, som voro

närvarande, kunde ej norska, och thingstolken var afrest tillika

med amtmannen. Omsider fick jag dock veta, att hon bad om

att blifva delaktig af de heliga nådemedlen. Jag lät då bära

in henne i kyrkan, men det fanns ingen som kunde tolka. Jag

måste således förrätta handlingen på norska. Så mycket jag

kunde förstå hade hon dock en idé om betydelsen af

handlingen; derom vittnade hela hennes beteende. Då jag åter kom

ut från kyrkan, sutto två lappqvinnor ute på kyrkogården med

sina barn och gräto. De hade kommit för sent att få sina

barn döpta, i det att gudstjensten redan var slutad; de beslöto

i sin sorg att sitta qvar på kyrkogården tills jag kom ut,

sättande sitt hopp till "fader presten", ett hopp som ej heller

svek dem.

På eftermiddagen fortsatte fogden och jag resan till nästa

thingsplats, som var i Tanen, annex till Lebesky. Klockan 2

måndagsmorgonen voro vi komne till den innersta bugten af

Varangerfjorden, sex mil från Vadsö; härifrån går man 2 mil

öfver Varangerfj diet, och på andra sidan af detta är

Tana-elfven. Öfver Varangerfjellet bäres allt gods på ryggen af47

lapparne, som derför erhålla skjutslega. 1 följd af träsk,

backar och obanade vägar kunna koffertar och kistor, som

kräfva tvänne bärare, ej begagnas; resande, som hafva större

koffertar eller kistor, än att de kunna bäras af en person,

måste derför låta, dessa gå yttre vägen till sjös. Efter det

packningen var ordnad och fördelad mellan de bärande

lapparne, anträddes färden. Under en sådan färd har man den

mindre behagliga synen, att se en och annan uttröttad och af

svett drypande bärare lägga sig utsträckt på marken för att

hvila och hemta krafter, somliga lade sig flata på magen, med

bördan på ryggen, för att, hvar de så kunde, släcka sin törst;

flera af dem klagade öfver, att bröstet led af att bära dessa

bördor, ty tåget eller bandet, hvarmed den fastbindes på

ryggen, går i kors öfver bröstet och trycker och klämmer det.

Det har derför varit påtänkt att, under de fyra à fem

sommarmånaderna, då snön gör fjellet ofarbart för renar, göra denna

väg farbar för oxar. Varangerfjellet är postväg soin begagnas

flitigt hela året igenom af provinsens embetsmän och andra

resande.

Det något kyliga regnvädret befriade oss från myggen på

fjellet. En half mil, innan man kommer ner till Tanaelfven,

börjar björkskogen. Vacker, fastän ej hög, pryder och lifvar

den dock; snart framträdde nu äfven för vår blick fjellena på

andra sidan elfven; äfven dessa äro beklädda med björkskog;

allt skönare och skönare blir nu utsigten, och djupt nedanför

slingrar sig den mäktiga elfven, hvilken lånar sitt namn åt

socknen, genom hvilken den flyter. Liksom Donau, kallas också

elfven här för Tana, och "JDädno", som betyder elf. Lax

fångas i betydlig mängd i elfven; derför ser man öfverallt der

anstalter gjorda till denna fångst; laxen är känd för sin godhet,

och var förr en mycket betydande utförselsartikel; den förökade

folkmängden i Finmarken är till stor del orsak, att utförseln

numera är så mycket mindre. I Tanaelfven finnes äfven

skä-lar; man drifver dem tillsammans, stänger för dem att de ej

kunna slippa ut, och fäller dem nu på ett slags klappjagt, med

spjut, satta på långa stänger. Seida är ett af elf-lappar

bebodt ställe. Med sina frodiga, välodlade och inhägnade ängar

och sina många höstackar, liknar trakten en storartad säters-by

i Valders- eller Hallingedalen; båtarne och flskredskaperna längs

utmed stranden af elfven bidraga äfven att upplifva trakten48

och göra utsigten behaglig. Vid vårflödet gör elfven stundom

skada genom öfversvämning.

Vi uppehöllo oss ett par timmar vid stranden af elfven,

ej långt ifrån Seida; en brasa antändes, ty skaror af mygg

anföllo oss i björkdungen. De till transport tillsagda elf-lapparne,

infunno sig efterhand med sina lätta, smala och långa

elf-båtar; äfven qvinnor infunno sig. De vid hafskusten och inne

i ijordarne boende lapparne kallas sjö-lappar (sö-finner), de vid

floder bosatta elf-lapparne (elve-finner) och de nomadiserande

fjell-lapparne (fjeld-finner). Såväl männerna som qvinnorna vid

Tana-elfven utmärka sig framför största delen af Varangerfj ordens

sjö-lappar genom sin fördelaktiga kroppsbyggnad, deras större

snygghet och deras renare och mera välljudande språk.

Vi satte oss i båtarne och rodde utför elfven. Dessa

flodbåtar hafva ett eget byggnadssätt; de hafva en längd af sex

eller sju alnar, men innehålla knappast H aln i bredd der de

äro bredast, och denna bredd håller sig ej i midten, utan

något mera akterut i båten. En sådan elfbåt, byggd af tunna

bräder, svänger och vrider sig lik en ål eller orm mellan

stenarne i forsarne, genom hvilka ingen vanlig sjöbät skulle komma

fram. Elfbåten kan endast ros af en person, men fordrar i

allmänhet tvänne, då forsar skola befaras. Mannen, som ror,

sitter då på botten i båtens förstäf; årorna äro mycket breda

och korta, och rodden sker i korta, men raska årtag; de

vanliga långa sjöbåtsårorna kunna ofta och till det mesta ej

begagnas mellan stenarne och i forsarne. För att derför gifva

båten en nödvändig fart och ersätta årornas längd, måste de

vara så mycket bredare. Mannen, som styr, stöder sig halft

sittande på bakstammen af båten; ban håller löst i handen ett

ganska kort, men bredt styre eller åra, eller rättare sagdt med

båda händer, och begagnar den med hastig rörelse än på den

ena sidan af båten och än på den andra. På botten af

båten, der denna är bredast, sitter den resande på ett renskinn,

och här ligger äfven hans packning. I de större båtarne kunna

två personer sitta bredvid hvarandra; i de mindre är det knappt

plats för en. De båda förarne styra och ro ömsom; för att

kunna byta plats med hvarandra, bruka de vanligtvis lägga i

land, ty båtens hela bredd upptages af den resande och

packningen. Elfven är på flera ställen mycket grund, och derför

äro elfbåtarne flata i botten och utan köl, men kantra också4y

derför liitt; af denna orsak kan den resande ej sitta på någon

upphöjning. När man ror utför en elf, håller man sig gerna

på midten af densamma, der strömmen är starkast, ty då går

rodden lättast och hurtigast. — På de tre mil vi hade att ro

utföre till things- och handelsplatsen Guldholmen, vid

Tana-elf-vens utlopp i Tanafjorden, var intet fall.

Klockan 2 måndagseftermiddagen den 11 Juli sågo vi

flaggan hissas på Guldholmen, och trenne kanonskott skickade oss

på samma gång sin välkomsthelsning. Ön är knappt stor nog

att rymma de nödvändiga byggnaderna.

Thinget i Tana socken varade likaledes från den 12 Juli i

tre dagar. De två första dagarne hölls tillika

kyrkoförrättningar på samma sätt som det är anfördt om Vårdö thing.

Kyrkan låg på fasta landet på andra sidan om elfven. Tana kyrka

hade sin egen tolk, som jag der begagnade; men annars

föredrog jag som tolk handelsmannens hustru, ett bildadt

fruntimmer. Född och uppfostrad i Finmarken, var hon fullkomligt

mäktig lapparnes språk, och blef derför stundom anmodad att

vara närvarande vid förhören. Kyrkans tolk var en lapp utan

bildning och förstod bara något norska.

Ej förrän klockan 2 på morgonen den IG Juli tillät vädret

att fortsätta vår thingsresa. Vid afskedet helsades vi åter med

flaggning och skott; det mångdubblade echot frän de

kringliggande fjellen besvarade afskedshelsningen, liksom det hade

besvarat välkomsthelsningen. Komna en mil ut i Tanafjorden,

far man förbi och ofta ganska tätt inunder det 2000 fot höga

och besynnerligt danade Digermiüfjellet; derifrån öfver den en

mil långa och breda mynningen af Langfjorden, och derifrån

in i den likaledes en mil långa, af höga och dystra fjell

omgifna Hopsfjorden till Hops-eidet, fem mil från Guldholmen.

Detta eid*) var förr rikt bebodt af borgare och bönder; bär

*) Vid den si storartadt söndersplittrade norska kusten händer ofta, att två

fjordar i motsatt rigtning intränga i höglandet År detta nu så djupt splittradt,

att bottnen betäckes af hafvet, sä ger det anledning till en öbildning, hvarom

inånga exempel finuas; men kanhända lika ofta har höglandet ej jemnat till den

behöfliga djupleken för att blifva betäckt af sjön, och då linnes mellan tvänne

fjordar en kort och låg dalgång, som kallas för eid. Dessa eider äro i Norge

för kommunikationen af ett stort och utomordentligt värde, ty utau sådana

istli-mer skulle det ofta vara omöjligt att komma från den ena jorden till den

andra, emedan landet vanligtvis omedelbart vid sjön stiger brant upp till höjder af

tusentals fot. Öfven. aum.

Hem i Finmarken. 450

stod likaledes en kyrka med tvänne torn; det syntes nu lika

litet spår af det förra välståndet ocli befolkningen, som af

kyrkan. Jag utdelade här nådemedlen åt en sjuk norsk qvinna.

Eidet kan här vara en half fjerdedels mil bredt; på dess

andra sida begynner Eidsfjorden, som i öster skär in från

Laxefjorden, är något öfver en mil lång och under en längd af |

mil knappt ett par stenkast bred, samt på båda sidor

omgifven af höga och branta fjell. I alla dessa omnämnda Ijordar

äro kastvindar vanliga.

Ifrån Hops-eidet var det fem mil till närmaste thingsstället

Kjöllefjord, hvilket fordom var en af de rikaste och

betydligaste handelsplatser i Östra Finmarken, starkt bebodd och

befolkad; nu liade sedan lång tid denna plats varit öfvergifven, och

knappast vid fiske- eller thingstiden fanns här folk. Kjöllefjords

handelsman bodde i Lebesby. Kyrkan, den vackraste i Östra

Finmarken, som i sin tid liade betydliga inkomster, blef 1826

såld för 20 Spdr. I sina välmaktsdagar var Kjöllefjord

huf-vudsocknen. Kyrkan och handelsplatsen ligga in i bugten af

en fjord, K mil lång, med eu god hamn. Det smala inloppet

bildas af tvänne i sjön utlöpande fjell-uddar, för sitt utseende

kallade den stora och lilla finkyrkan. Handelsplatsen ligger

vid foten af höga fjell, hvars branta sidor bestå af större ocli

mindre lösryckta och nedrullade stenblock; deras utåt lutande

läge låter en frukta att de i hvarje ögonblick ämna störta sig

i hafvet, och i fallet tillintetgöra de nedanför stående

byggnader, som vågat resa sig här under dem.

Söndagen den 17 Juli öfvervarades gudstjensten tillika af

de i socknen fiskande nordfararne; dessa besökte öfverallt i

Finmarken kyrkorna mycket flitigt. Dagen efter slutades

thin-get och dermed Östra Finmarkens thing.

Tisdagseftermiddagen klockan 5 lemnade jag Kjöllefjord i

sällskap med fogden. Med en frisk kultje och en duktigt hög

sjö gick det helt raskt omkring Nordkyn, som med dystert

allvar reser sig hög ocli brant öfver hafsviken. Vid

midnattstiden landade vi i Mehavn, ett fiskläge med en förträfflig hamn,

hvarest månget skepp funnit skydd och räddning. Det ligger

mellan Nordkyn och det för sjöfarten i dessa trakter så

farliga och fruktade Sletnäs. Här bodde fyra norska familjer i

deras invändigt timrade gammer, hvilka voro så

sammanhängande, att de utvändigt liknade en mycket stor ocli lång jord-51

hög med synbara ojemna upphöjningar. Jag utförde bär flera

andliga förrättningar; efter att hafva fulländat dessa, gingo vi

åter i båten och kommo till handelsplatsen Gamvig klockan 7

på morgonen den 20 Juli. Gamvig ligger på den långt ut i

Ishafvet framspringande Sletnäsflaten. Efter att här hafva

ombytt båtar, kommo vi klockan 4 eftermiddagen till

handelsplatsen Omgång; här lågo två små byggningar på en liten slätt,

hvars ena sida ligger utåt hafvet, medan på den andra höja

sig branta, svarta bergtoppar. Dessa två byggnader egdes af

köpmannen i Tana. Här bodde en husman med sin dotter;

under flera vintermånader äro dessa invånare helt och hållet

afskilda från andra menniskor: boende på den kala och öppna

stranden i en garame och omgifna af polarmörker,

vinterstormar, snöyra och nordvestdimma. Äfven här, på ett sådant öde

ställe, stod fordom en kyrka; lemningar af en kyrkogård voro

ännu synliga; det måste således förr hafva varit ett bebygdt

och ej så obetydligt fiskläge. Nordfarare och ryssar drefvo

här sommarfiske.

Med hänseende till klimatet äro dylika gammer de

ändamålsenligaste bostäder. De utgöras af små timrade hus, tätt

infattade och betäckta af sten och grästorf; mellan

hufvud-byggningen och stallet, der kreaturen äro förvarade, går en

täckt gång till dörren af den inre kammaren, hvarigenom den

yttre luften visserligen inkommer, men ej omedelbart

intränger; rummet är dragfritt, varmt och ej fuktigt, försedt med ett

fönster och en ugn eller Inlägger (ett slags kakelugn, som

eldas utifrån), hvilken sistnämnde likväl i rummet afgifver en

mindre frisk och följaktligen mindre helsosam luft än en

ugn. — Lapparnes gammer äro inrättade på samma sätt, men

hafva hvarken ugn eller bilägger; i stället anbringas ett

rökhål i taket, och eldstaden är i midten af gammen, hvilket är

att föredraga långt före biläggern, som bara förpestar luften,

der den begagnas. En bilägger är derför ingalunda någon

förbättring på lapp-gammen. Här i Omgång hade jag äfven

en mängd tjenstförrättningar, som bevistades af en talrik mängd

nordfarare; en döende nordfarare mottog nådemedlen; — det

var en ung, fromt troende man.

1 mörker och dimma kommo vi till handelsplatsen

Berle-vaag, som bebos af en handelsman; förut var platsen mycket

bebodd. En liten grönskande och gräsrik dal förlänar platsen52

en vänlig anblick. Den följande dagen höll jag gudstjenst.

Lapptolken och skolmästaren från Tanen låg här på fiske;

under mitt vistande här måste han dela sin tid mellan fiskarne

i hafvet och sin prest, för att lära honom lappska. En storm

fördröjde afresan till Vårdö till lördagen den 23.

Söndagsmorgonen den 24 klockan 5 på morgonen kom jag till ön.

hvarest jag blef mottagen med sann och oskrymtad glädje af

den församlade och väntande allmogen, eftersom jag förut

hade kungjort gudstjensten till denna dag.

Vårdö hade förr egt 60 familjer och 11 så kallade

köpmän; nu fanns der knappast mera än en handelsman och en

bodbetjent till handelsmannen i Vadsö, samt några få familjer.

Förutom trähusen fanns på platsen tvänne jordgammer,

äfvensom en omvänd båt, nedtill omgifven med jord och torf,

hvilken begagnades som ett slags bostad; den låg midt i den

enda gata som här fanns. På mina resor har jag äfven på

landbacken sett kabysser från skepp och jakter begagnas till

bostäder.

I kyrkoboken i Vårdö stod anfördt, att pater Helt var från

Wien inkallad af Christian VII att observera Venus" gång

genom solen, och att han hade uppehållit sig här från år 1768

till 1769. Han hade låtit uppmura tvänne märken för att mäta

hafvets årliga aftagande — och landets årliga stigande —; men

dessa märken voro för längesedan försvunna.

Mot det öppna hafvet, i öster om kyrkan och staden,

reser sig en klippa af 50 alnars höjd, nedanför hvilken staden

och kyrkan ligga, och mot hvars väggar hafvet stundom så

våldsamt tornar ocli reser sig, att det fradgande skummet

stänker högt öfver den och, af vinden gripet, föres öfver

kyrkan och ön. Bredden af det förr omnämnda Busesundet,

mellan fästningen och Svartnäs på fastlandet, utgör knappast tvänne

bösshåll, men afbryter ändå ej sällan förbindelsen under

vinterstormarne, så att resande och posten i åtta dagar måste

ligga qvar, utan möjlighet att kunna komma fram öfver

detsamma. Emellertid är hafsdimman ofta obehagligare än

stormen, då den om sommaren så ofta tillintetgör hoppet om en

klar och behaglig solskensdag. Man ser då långt ut i hafvet

vid kanten af horisonten en tunn och mörk rand, och innan

man vet ordet af, är solen förmörkad och allt inhöljdt i en

kall dimma. — Den egentliga kölden vid hafsstranden är omvintern ej stark; snön samlar sig på vissa platser vid

hafskusten; andra åter äro fria från snö hela vintern. Detta är

förmodligen orsaken att de i Vårdö och på flera ställen i

Finmarken hafva fåren ute om vintern.

Redan den 1 Augusti måste jag åter lemna ön, då jag före

vinterns inbrott ännu en gäng skulle besöka både Tanen och

Lebesby. Det blef för framtiden bestämdt, att jag, så länge

jag tjenstgjorde som enda prest i prosteriet, skulle af de tre

stora högtiderna tillbringa pingsthelgen i Vårdö. Första dagen

kom jag ej längre än till Kiberg, en mil från Vårdö. Ilär bodde

förr åtta familjer. I det sextonde århundradet bodde här ända

till 50 familjer och 7 så kallade borgare; likaledes var här en

kyrka, som för längesedan är försvunnen; för närvarande bo

liär blott några få familjer. Några ryska fiskare hafva om

sommaren här sitt tillhåll. Längs hela kusten af Finmarken

ses här och der stora träkors, som ryssarne upprest, dels af

en måhända öfverspänd religiös känsla, men som tillika utgöra

tilltag, hvarigenom de, som bekant är, så småningom tillegnat

sig stora sträckor af Finmarken.

Dagen derpå måste jag lägga till vid sjö-lapparnes

fiske-vär Komagvär. Komagsnäsets klippor äro ej olika ruinerna af

en fästning. Under stark motvind rodde vi följande dagen till

Skalelfven, likaledes bebodd endast af sjö-lappar. Förr har

det funnits björkskog vid dessa båda fiskevär, nu är der blott

några videbuskar, som man kallar för skog. Den 4 Augusti

uppnådde jag omsider Vadsö. En mil innan man kommer dit

passerar man Lilla Ekkerö, numera obebodt; förut bodde här

28 familjer. Derefter kommer Stora Ekkerö, äfven obebodt,

med den höga och lodräta klippväggen mot öster, hvilken är

samlingsplatsen för en otalig mängd sjöfåglar, hvars ägg är en

läckerhet; deras insamling är emellertid förenad med fara och

kostar ofta menniskolif.

Den 22 Augusti hissades flaggan åter på min båt, hvilket

genast bemärktes och besvarades med flaggan från Vadsö

handelsplats. I sällskap med våra hustrur lemnade fogden och

jag Vadsö, men kommo för motvind ej längre än till

handelsplatsen Mortensnäs, tre mil derifrån. Söndagsmorgonen följde

min hustru mig till Nässeby kyrka, en half mil från

Mortensnäs. En talrik samling af Varangerfjordens sjö-lappar hade

infunnit sig der. Dystert och mörkt var vädret, dystert och54

mörkt det gamla förfallna missions-skolhuset, och dystra ocli

mörka visade sig äfven Nässeby-fiskvärets låga och svarta

jord-gammer, hvilka utan all ordning lågo kringspridda på

stranden. Dialekten är obehaglig och menniskorna för det mesta

små och oansenliga; men deras liflighet och godmodighet samt

deras förnöjda ocli glada välkomsthelsningar, i förening med

utsigten på den å en framskjutande landtunga befintliga lilla

kyrkan, mildrade och nästan tillintetgjorde det mindre

behagliga intryck, som landstigningen i första ögonblicket hade

framkallat. Vid Nässeby kyrka var likaledes en tolle anställd.

Menigheten bestod, med få undantag, uteslutande af lappar.

Under skrifningen ligga de lappar, som ämna begå nattvarden,

på knä i koret eller gången; tolken står då vid sidan af

altaret; ibland kunde lian fråga: "Hvad var det som presten sade?"

För en församling, som aldrig varit van vid bättre, kan en

dylik gudstjenst vara i sin ordning och hindrar ingalunda

andakten eller uppmärksamheten. Under predikan vandra

åhörarnes blickar från presten till tolken, och från honom till

presten igen; ofta hvilar dock blicken stadigvarande på

presten.

Efter slutad gudstjenst återvände min hustru till

Mortens-liäs, för att i sällskap med fogden och hans hustru resa

tillbaka till Vadsö. Jag fortsatte deremot resan till Tanen och

Lebesby. Under regn och motvind kom jag slutligen på

aftonen fram till handelsplatsen Nyborg, en i slutet af

Varanger-fjorden nyligen upprättad handelsplats, hvarest jag tillbringade

natten. Dagen derpå gick jag under köld och en

genomträngande blåst öfver Varangerfjellet till Seida, hvarest jag

stannade öfver natten. Följande morgon rodde jag i regn och

motvind utför elfven; motvinden steg till full storm.

Emellertid var jag nog lycklig att komma i land vid Bonakas, ett

ganska betydligt elf-lapps-fiskevär, en mil ifrån Guldholmen,

hvarest jag ankom om natten, då stormen saktade sig. Morgonen

derpå gick det raskt och hurtigt åstad öfver den upprörda

och starkt rullande sjön, utmed Digermulens branta sidor; en

hastig vindstöt hade nära pä krossat båten mot detsamma, om

ej mina lappar varit förberedda derpå; då derför dylika

kastvindar — rossen — uppnådde båten, hven den endast genom

niast och tåg, ty seglet var i samma ögonblick nere. Ifrån

alla sidor följde nu den ena kastvinden efter den andra. Vid55-

midnatten landade vi lyckligt och välbergade på eidet. Utan

uppehåll fortsattes resan till Lebesby, fem mil från eidet.

Socknen ligger på östra sidan af Laxefjorden, en stor mot

hafvet öppen liggande fjord, hvars stränder bebos af få och till

största delen fattiga lappar; brist på tilltagsenhet och

driftighet hade troligtvis en väsendtlig del i denna fattigdom och

brist.

Lebesby kyrka och handelsplats har en vacker och treflig

omgifning; gröna ängar och vackra björkskogar göra ett

behagligt intryck. Dylika ängar och björkskogar finnas vid de

flesta ställen i socknen såväl på bergssluttningarne som i

dal-bottnarne; der finnas derför flera vackra trakter och goda

betesmarker. I Adamsfjorden, som är en vik af Laxefjorden, är

ett vackert vattenfall.

För 10 år sedan var byggandet af en ny kyrka påbegynt,

men ännu hade den ej kommit under tak, och som ingen

prestgård fanns, ej heller ett enda hus, i hvilket gudstjenst

kunde hållas, så fick jag lof att sätta ett segel öfver altaret

och predikstolen, och på detta sätt begagna den taklösa

kyrkan, till dess den blef fullständigt uppförd och inredd, som

skedde först år 1834.

Den 6 September hade jag lofvat resa in i innersta delen

af Laxefjorden, tre mil från kyrkoplatsen. Besöket gällde

nämligen en sjuk lappqvinna, hvilken i flera år varit

sängliggande. Det var redan mörkt, då vi närmade oss det inre af

fjorden; en mörk skepnad rörde sig af och an längs med

stranden, stundom stod den stilla och syntes vilja resa sig,

men föll genast åter ihop, fortsättande sitt långsamma

framåtskridande; såväl jag sonj mina roddare voro i första

ögonblicket tvifvelaktiga om hvad det kunde vara. Vid

landningsplatsen stannade den, och nu sågo vi, att det var en gammal

krok-ryggig lappqvinna, hvilken stundom, men förgäfves, försökte

att räta upp sig. Hon kom från sin i närheten belägna

gam-me för att få blifva delaktig i de heliga nådemedlen. Vi

helsade i mörkret på hvarandra enligt lapparnes sätt med en half

omfamning med ena armen. Med en genom ålder darrande

röst bjöd hon mig välkommen, samt derpå sin djupa

tacksamhet och glädje mot Gud, som hade sändt sin tjenare, presten,

i de gamles och sjukes fattiga hem. Jag fördes in i gamtnen

till de sjuka; elden brann och lyste i spiseln, och på högsäteti gammen var ett rent och nytt renskinn utbredt, och der blef

jag anvisad att taga plats. Grannskapets ålderstigna och

krymplingar hade här församlat sig, för att blifva delaktiga i den

heliga nattvarden. Underrättad om, att de på hela dagen ej

hade förtärdt något, för att kunna vara förberedda på hvilken

tid som helst af min ankomst, uppfyllde jag genast deras

begäran. Jag hade öfversatt något på lappska, och resten

föredrog jag på norska. Under hela tiden lågo alla i djupaste

andakt på knä; sednare på qvällen blefvo grupperna kring

eldstaden till en viss grad pittoreska: sjuka och skröpliga

menniskor, män, qvinnor och barn, kröpo från och till elden för att

tända deras korta tobakspipor. Jag stannade här öfver

natten och höll till allas stora glädje, innan jag afreste, både

af-ton- och morgonbön. Hvarje gång, då jag i Finmarken skulle

bestiga min båt, höll jag vanligtvis först en bön på stranden,

och likaså en tacksägelsebön efter hvarje fulländad resa,

anbefallande mina återvändande roddare i Herrans beskydd, på

det intet menniskolif måtte gå förloradt för min skull.

På återresan följande morgon landsteg jag på en liten ö,

Bondön kallad. Här väntade på mig Hera äldre menniskor,

för att likaledes blifva upptagna såsom gäster vid Herrans

bord. Gammen här var mörk och låg, och som jag för den

skull måste omkläda mig utanför, hade, utan att jag märkte

det, fyra gamla personer lagt sig på knä bakom mig i djup

andakt; bakom dessa hade mina båtförare och flera

tillstädesvarande andäktigt och vördnadsfullt uppställt sig med

blottade hufvuden, och då vädret var vackert, företog jag den

heliga förrättningen under Guds fria himmel.

Innan min afresa från Lebesby hölls den förordnade

skol-ocli fattigkommissionen. En samling af fattiga, orkeslösa, sjuka

och krymplingar framträdde då inför mig; komna innanför

dörren satte några sig ned på bara golfvet och några på huk,

medan resten blef stående; hos alla dessa varseblef man djup

bedröfvelse. Deras bönfallande blickar, minspelet i deras

ansigten, händernas och armarnes rörelser, ja hela deras

hållning och omvexlande ställningar voro i högsta grad

uttrycksfulla och målande, och nu dertill deras böner om hjelp samt

beskrifningen om all deras nöd och elände! "Nådige,

barm-hertige, käre Fader!" med dessa ord vände de sig, med uppåt

sträckta händer och armar, till deras barmhertige och nådige57-

Fader i himmelen, och med samma ord vände de sig åter till

deras jordiska fader, presten. Alla dessa böner, anropanden

och åkallelser, kunna ej här återgifvas, utan måste både ses

och höras i deras eget inställsamma språk.

Den 8 September lemnade jag Lebesby efter knappt

veckas uppehåll. På vägen till Hops-eidet erhöllo några sjuka

lappar i Torskefjorden det heliga sakramentet af mig. Trots

motvind och regn lyckades det att genom ansträngd rodd

komma fram om natten till eidet, hvarest en hel samling af

lappar mottog mig. På hvarje handelsplats är tillika

bränvins-försäljning. Efter att hafva samtalat med hvar och en

särskildt, öfvertygades jag, att de alla voro nyktra och ej hade

smakat bränvin. Då de nu lofvade mig att lika nyktra

återvända till sina hem, var det med verklig glädje jag företog

skriftemålet och nattvarden, och predikade sedan under loppet

af natten; hvarefter vi samtligen lemnade handelsplatsen. Jag

fortsatte genast vägen till Guldholmen. Uttröttad och

genomvåt af regnet och snön, som slog in i båten, kom jag den 9

September, på eftermiddagen, till holmen.

Här i den folkrika Tana socken uppehöll jag mig vecka

och läste dagligen, både för- och eftermiddag, med ungdomen,

som följande året ville förnya sitt döpelse-löfte.

Invånarne i Tana socken äro dels elf-lappar, dels

sjölappar, samt några få norska familjer; flera af lapparne äro

dels afkomlingar af invandrade qväner (finnar), dels genom

giftermål blandade med dessa; i sådana familjer talas derför

båda dessa språk. För det mesta ega dessa lapp-qvänska

familjer en större kroppsbyggnad än lapparne.

Till det mesta betala de härvarande lapparne presten

med varor, hvilka bestå af lax, smör, ost och ull; de gjorde

äfven presenter af dessa saker. Innan jag kunde få alla dessa

rariteter undanstufvade, liknade mitt rum ibland mera en

välförsedd stabur*) än en prest-stuga.

Den 23 September inskeppade jag mig i en af de omtalda

elfbåtarne. Såsom jag redan anfört, ror man utför elfven, men

stakar uppfor densamma. Med en 4 à 5 alnar lång stång står

den ene af roddarne i förstafven, den andre i bakstammen af

båten, och stakarne sättas egentligt mera under än vid sidan

•) Ett lappskt visthus.58-

af båten. Skickliga och öfvade som de äro, framstöta lapparne

båten raskt och kraftigt mot strömmen, böjande sig dervid

långt ut öfver båten, och endast stödjande sig med knäna mot

båtrelingen. Uppdragen ur vattnet, föres staken med en

svingande rörelse åter framåt. Under denna stakning håller man

sig så mycket som möjligt nära stranden af elfven, der denna

ej är djup och strid, ty der kan staken så mycket lättare nå

botten. Om flera båtar äro i sällskap, hvilket alltid gerna var

fallet då jag var i Tanen, så stakas båtarne i hvarandras

kölvatten; men först då första hettan af båtfolkets

täflings-lust något saktat sig; ty i början af resan kappas de alltid om

hvem som skall blifva den första. En sådan kapprodd är

alltid åtföljd af skratt och skämt. Dylika upp mot elfven

farande båtar erbjuda i klart solsken en liflig och behaglig

anblick, nemligen för dem som sitta i de eftersta båtarne, och

isynnerhet då de ha solen bakom sig, ty vattnet, som rinner

från de oupphörligt i gång varande stakarne, gifver ett

skimrande återsken från solstrålarne, hvilket än försvinner och än

återkommer för hvarje gång stakarne nedtryckas eller

uppdragas ur vattnet. Vid stakens uppdragande ur vattnet förlorar

den stakande ibland jemnvigten och faller ur båten till de

öfrigas stora förnöjelse. I en seg, lerig och klibbig jordmån

blifver staken ibland sittande så fast, att den stakande

antingen måste släppa sitt tag, eller, om ban det ej vill, ryckas med

ur båten, ty med ohejdad fart glider den framskjutna

båten åstad. Har samtalet afstannat, så bringar ett dylikt

tillfälle detsamma och skämtet ånyo i gång, och likaledes då

man måste återvända för att hemta den fastsittande staken.

När man då åter skall upp i båten, hörer det försigtighet till

att ej omstjelpa den.

I Seida stannade jag öfver natten. Eftermiddagen och

aftonen gick jag omkring på husbesök och höll katecliesförhör

med barnen och derefter bön. Efter hållen morgonbön för

alla inbyggarne på platsen, gick jag följande dagen öfver

Va-rangerljellet. Den 24 höll jag gudstjenst i Nässeby kyrka;

dagen derefter reste jag till Mortensnäs, och den derpå följande

till Vadsö. Här fick jag emellertid ej länge stanna i lugn, ty

jag måste tillbringa Oktober månad i Nässeby, i dess förfallna

skolhus, dit min hustru medföljde. November månad tillbringade

jag pä Vadsö.59-

För att studera lappska språket, anträdde jag den 2

December en resa till fjellsocknen Karasjok i Vestra Finmarken,

28 mil från Vadsö. Jag åtföljdes af fogden ocb hans svåger,

som var skrifvare hos honom. De nödvändiga klädespersedlarne

för en vinterresa med renar i Lappmarken äro följande:

bel-lingar, skalkomager och päsk; denna sednare är en pels af

ren-kalfskinn, som man drager öfver hufvudet på sig lik en

skjorta, och är ihopsydd framtill, på det snön ej skall intränga.

Komagerna äro ett slags halfstöflor, hvari lapparne instoppa

ett eget slags långt, mjukt, torrt och tillredt myrgräs —

kalladt senner — som omsluter foten och af lapparne begagnas

i stället för strumpor. En varmare och behagligare

fotbeklädnad kan man ej hafva. Komagerna fastbindas om smalbenet

med ett af lappqvinnorna väfdt ylleband; de äro af ludet skinn

med ludna sidan utåt vänd. Andra vanliga komager, hvilka

ej begagnas på vinter-resor, äro af läder. Innan man påtager

komagerna, får man först draga på sig bellinganie; dessa äro

ett slags ludna stöfvelskaft, som räcka från fotknölarne upp

till knäna, med ludna sidan utåt. Ytterligare hörer till

res-drägten ett skärp och ett par stora, ludna renskinnshandskar,

som gå utanpå päsken, och hvars ludna sida sitter utåt;

dertill som oftast en stor björnskinnskrage, som drages öfver

hufvudet, emedan öppningen är i midten, och hvilken krage

betäcker bröst, skuldror och en stor del af ryggen; samt slutligen

en varm resmössa.

Körredskapet är simpelt, men särdeles ändamålsenligt och

för renkörseln det enda användbara. Omkring renens hufvud

och panna anbringas ett tåg eller band, hvarifrån tömmen

utgår. Denna, som vanligtvis är af skälskinn, är enkel, och

styres renen derigenom, att den kastas till höger eller venster;

den lindas fast om högra handen, och den tjocka, ludna

ren-skinnshandsken hindrar den att skära in i handen. Omkring

djurets bals hänger en ring af ludet renskinn, i hvilken

nertill fästes en dragrem; vid körningen lägger sig ringen mot

renens bringa, och dragremmen går då mellan renens ben fram

till slädan. Till detta seltyg fästes ett bälte och ett halsband,

i ]hvilket anbringas en bjellra. Slädan är endera en pulk eller

en kjärris; båda äro byggda som små båtar, framtill med en

spetsig stäf, baktill tvär; botten är rund och har en flat köl,

som är en dryg hand bred och en tum hög. Pulkens höjd kan60-

utgöra 1 j qvarter. Man sitter på botten med utsträckta ben.

En kjärris är öppen, men pulken bar framför ett hvälfdt däck,

som vanligtvis är öfverdraget med skälskinn; under detta däck

äro benen i skydd. Främst i slädan är en liten öppning för

små reseförnödenheter. Lapparne köra ofta i kjärris, emedan

pulkens däck hindrar deras rörelser. Man kan äfven häraf

se detta folks liflighet; ty än sitta de på botten än på kanten

af slädan, och än ser man dem under full fart stående

upprätta i slädan.

Så snart de resande nedsatt sig, kastar föraren —

vappu-sen — sig i sin släda, ger sin ren ett dugtigt rapp med

tömmen, och i samma ögonblick är också bela karavanen i full

fart. Småningom inträder ordning efter den första oredan, som

nästan är oundviklig, när tåget sättes i gång. Renarne, som

alltid behålla något qvar af sin vilda natur, äro i början

mycket svåra att styra; det går derför ofta belt vildt till, och för

ett ovant öga ser det farligt nog ut. Man svänges och kastas

omkring, stjelper och kommer upp igen, släpas stundom med,

utan att man förstår hur det är möjligt att behålla armar och

ben hela. Man bör alltid medföra en eller två lösa renar;

hjelp-ren (vare-ren) kallad; vid nedkörandet utför stora backar

fastbindes en sådan ren vid den ovana resandes pulk, tömmen

bindes, som jag redan anfört, om hufvudet på hjelp-renen

(varerenen), som derigenom stretar emot, hvarigenom pulken kommer

att gå jemnare.

Ofta köres det på och längs utefter sluttningen af branter

och tjell; det ser då stundom ut som skulle den nedåt

slingrande pulken ämna slunga såväl den resande som djuret ut

öfver branten och fjellet. Vid en dylik färd kommer den resande

i en ställning, som är lika komisk som obeqväm och förarglig;

pulken går nemligen då på tvären längs sluttningen, dess spets

och likaså den resandes ben äro då uppåt vända, medan

hufvudet lutar nedåt; dragremmen glider tillika ut på djurets hals

och gör detta lika oförmöget att draga, som den resande att

bibehålla denna obeqväma ställning.

Med renby eller fjellby förstås dels både tältet och

hjorden, dels också hjorden ensamt.

Första dagen kommo vi ej längre än till Mortensnäs, tre

mil; följande dagen till Polmak vid Tanaelfven, som ligger en mil

högre upp än Seida, och är mycket större" än detta. Den 461-

December var en söndag, andra söndagen i adventet;

följaktligen höll jag gudstjenst, något litet på lappska, men mest på

norska. Polmak ligger på gränsen mellan Norge och den

rysk-finska socknen Utsjok; ifrån Polmak och högre upp blir

Tana-elfven en gränsflod, på hvars stränder bo norska och ryska

undersåter. De flesta husen vid Tanaelfven äro träbyggningar.

Från Tanaelfvens utlopp i Tanafjorden vid Guldholmen öch

Polmak äro 26 mil, från Polmak till Karasjok 18 mil. I

Polmak fingo vi ny skjuts, som skulle föra oss ända till

Karasjok; skjutsen från Vadsö hade fått lof att föra oss till Polmak.

Således är det på åtskilliga ställen i Finmarken ända till flera

dagsresor från ena skjuts-station till den andra, och detta både

till lands och förnämligast till sjös. Sjöskjutsen väntar ett dygn

utan ersättning, derefter erhåller deri betalning för hvarje dag

den måste vänta; mer än tre dygn väntar den ej. Samma lag

gäller för renskjutsen.

Måndagen den 5 December lemnade vi Polmak och kommo

den 8 till Karasjok. Den 10, 11 och 12 höll jag gudstjenst i

kyrkan, jag biträddes af kyrkans tolk, som tillika var både

klockare och länsman. Det sistnämnda var förhållandet på

många ställen i Finmarken, och månget år gick till ända, innan

deruti någon förändring kunde ske. Åt en här i Karasjok

sängliggande gammal Ijell-lapp, 103 är gammal, gaf jag den heliga

nattvarden; ban hade för flera år sedan förärat Christian VII

en hel mängd renar, hvilka skulle sändas till Island, och hade

derför erhållit en silfverpokal. Det sades, att ban lofvat 40

hvita renar åt kyrkan, ifall han kunde upplefva 200 år, men

då krafterna aftogo allt mer och mer, återtog han, då han fyllt

103 år, såväl sin önskan som sitt löfte; sednare dog han 109

år gammal. Han var i fullkomlig besittning af alla sina

själsförmögenheter, då jag var hos honom. Den 14 på aftonen

lemnade vi Karasjok, och kommo den 17 till Polmak. Som det

på denna vägsträckning af 30 mil, mellan Guldholmeu och

Karasjok, finnes gamla, sjuka och krymplingar, hvilka ej kunna

besöka kyrkan, så betjenade jag dessa med ordet och

sakramentet.

I det vi, dagen efter vår ankomst till Polmak, vid

middagstiden skulle sätta oss i pulkena för att resa tillbaka till

Vadsö, observerade jag på andra sidan om elfven ett sken

öfver fjellet; skenet tilltog, äfvensom min förväntan, och nu såg62-

jag detta "mindre ljus, som Gud liar skapat att herrska om

natten", framträda vid middagstiden och höja sig öfver det

vidsträckta himlafästet, der det beundransvärdt ocli högtidligt

utbredde sin glans. Den 19 December inträffade vi åter i Vadsö.

Vadsö, på sin tid en af de största och vigtigaste

handelsplatser, hade nu nedsjunkit till en obetydlighet, med 40 norska

familjer, utgörande en befolkning af 200 själar; ibland dessa

fanns det två qvänfamiljer. Invånarne bodde i hyddor,

utomkring hvilka befunno sig torg och gräsplaner. Omedelbart vid

fjorden, och i närheten af köpmannens packbus och

landningsbryggor, intogo fiskehjellena en betydlig utsträckning. Dylika

ställningar finnas naturligtvis på hvarje bebodt ställe utmed

Finmarkens stränder, och likaså oskiljbara äro skrikande

korpar, kråkor och fiskmåsar från dessa. Oberäknadt dess

fördelaktiga belägenhet som handelsplats och fiskeläge, tillhöra

omgifningarne kring Vadsö en af de mindre gynnade trakter

i Finmarken. Brist på ängar gör kreaturens föda både dyr

och besvärlig; ty trakten afgaf knappast ett magert och

otillräckligt sommarbete, på hvilket ortens samtliga kreatur

vallades af en herde, hvilken familjerna skiftesvis måste lemna.

Den tiden gjordes intet för att begagna gödseln; ty den

fördes vid ebbtiden ner till stranden för att bortspolas då

vattnet steg. Högre upp i landet växte obetydligt med gräs,

hvilket med en skära afskars af barn af båda könen, eller

af halfvuxna flickor, och stoppades i en af tåg flätad säck,

meisel kallad, samt hemliars på ryggen. En mil längre upp i

landet fanns väl gräsmarker, men dessa kunde blott begagnas

af köpmannen, hvilken då för tiden var den enda som höll häst.

Man kunde äfven få köpa hö af lapparne, som bodde längre

in i Varangerfjorden. Det i säckar hemburna gräset torkades

och utbreddes på taken, på det ej kreaturen skulle komma åt

det. På samma sätt inhöstades löf; det bands i knippor och

upphängdes på fiskehjellena för att torkas. Gräset och löfvet

var förnämligast för smäkreaturen, ty korna fingo ganska litet

deraf, mossan var så godt som den egentliga kreatursfödan, i

förening "meT fiskhufvuden, tång och hafsgräs. Korna voro i

allmänhet så utsvultna, att de åto allt livad de kunde öfver-63-

komma, kläder, linne, ja till ocli med båtar gåfvo de sig i

färd med.

Mossans inhöstning afgaf ett slags landtlig högtid, som

man långt förut förberedde och glädde sig åt. Denna mossa,

renmossan, liemtades från södra sidan af Varangerfjorden,

äfven kallad ryska sidan. I slutet af Juli började moss-resorna.

Mossan afrifves med händerna, men är ytterst svår att inberga.

Den kan ej tagas i alltför torrt väder, ty då smular den sig,

ej heller kan man plocka den i regnväder, ty då är den våt,

och då unknar och möglar den. Bästa afrifningstiden är i

Augusti om nätterna, sedan daggen fallit, samt om dagen när

det ej är alltför klart. När det vill sig väl, kunna fyra à sex

menniskor på fyra dagar insamla 25 säckar (meisel), således

mossa för en ko. Till bergning och inhöstning af mossa

rustar man sig gerna för fyra à sex veckor; det händer ibland,

att man är åtta veckor ifrån hemmet; derför medtages tält vid

afresan. I hvarje båt äro fyra à sex menniskor. Vid

ankomsten till stället uppreses genast tältet; hvarje båtlag har sitt

särskilda tält. Hindrar vädret insamlingen af mossan, så

vandra de unga karlarne och flickorna omkring i skog och mark

för att insamla hjortron. Der sjunges, dansas, berättas sagor

och historier. Båtens förare är tillika kock; när det glada och

hungriga sällskapet återkommer från mark och skog, måste

han hafva maten färdig.

Med längtan vänta de hemmavarande på återkomsten af

de bortresta. När tiden närmar sig att de skola återkomma,

stiga dagligen, ja ofta flera gånger om dagen, qvinnor och

barn upp på taken för att speja efter sina män, syskon,

slägtingar och vänner. Ändtligen skönjes i fjerran en båt

kommande från ryska sidan; nu kappas man om att skynda till

hvarandra med det glada budskapet: "uiossbåtarne komma, ty

det kommer båtar från ryska sidan som styra rakt hit!" Ifrån

grannarne ila de åter upp på taken och derifrån ned till

stranden, för att på afstånd kunna tillropa de ankommande ett

välkommen, och höra efter, huru det gått dem på andra sidan om

hafvet. Framkomna till stranden, läggas båtarne för ankar och

man går i land; så snart floden stiger — "högt vatten" —

dragas båtarne så långt som möjligt upp på land, hvarefter

stöttor sättas under dem, så att de kunna blifva stående på

det torra, när vattnet faller. Samtliga hemmavarande unga<54

karlar och flickor inbjudas nu att bära mossan från båtarne

upp i husen; detta kallas att "gå i mossbåten". "Får jag lof

att gå i mossbåten V" Med dessa ord bedja barnen och

tjenste-folket om den önskade och förhoppningsfulla tillåtelsen, som

mycket sällan vägras, men, om detta händer, framkallar

mycken sorg och tårar. Emellertid kan det hända att man är

inbjuden att gå i två mossbåtar, i så fall skyndar man sig att

kunna komma i båda. Efter slutad inbergning kommer

gästabudet; insaltad fisk, smör och grynvälling utgöra trakteringen,

som njutes under skämt och skratt, och beskrifningarne öfver

äfventyren och händelserna under vistandet på ryska sidan.

Aldrig nekar man för att vid mossbåtsfärden lemna mjölk åt

den, för hvilken den fattas. Änskönt bränvinet ej fattas, så

åstadkommer det vid dessa gillen intet fylleri eller oreda. Denna

mossinsamlingsfest är, näst julen, Vadsöboernas största högtid.

Som de så kallade "conditionerade" familjerna hyra och betala

både båtar och folk till mosshemtningen, så hålla dessa

vanligtvis intet mossgästabud.

Vid Vadsö upptages en betydlig mängd torf, som dock

hvarken är särdeles god eller behandlas riktigt; bränsle

hemtas från den södra sidan af Varangerfjorden. Folket nöjer

sig i allmänhet med torfven och de risqvistar man finner på

fältet.

För de mera välmående inbyggarne bestod julmaten i

risgrynsgröt, aebleskiver (munkar) och kaffe; de mindre

bemedlade läto nöja sig med hirsgrynsgröt, sirap och smör, och till

en del kaffe; men alla måste till julen hafva hvetebulla.

Vid bröllop gick spelmannen förut fram till

kyrkogårdsporten, hvarest ban stannade; efter honom kommo

brudjungfrurna och presten; derefter brudparet och så qvinnorna och

männen. I samma ordning lemnade man kyrkan. När man

var hemkommen från kyrkan till bröllopsgården, trakterades

med fikon, vin, mjöd, bränvin och derefter med kaffe. Efter

klockan sex börjades dansen.

Vadsö prestgård låg, som jag redan anfört, vid en liten

elf, och kallades derför elfgården. Ifrån denna elf hemtade

vanligtvis de ryska matroserna sitt dricksvatten, och vid dessa

tillfällen hörde vi dem sjunga sina melodiska och vackra

sånger, hvilka i fria luften och på något afstånd gjorde ett

utomordentligt behagligt intryck. Dc hafva öra för sammansjungning.65-

Sällan ser man dem ro utan att tillika höra dem sjunga,

hvilket isynnerhet är förhållandet i Tromsö-sundet, hvarest ofta

flera ryska lodjer ligga samlade. Märkvärdigt nog att de små

barnen ej äro rädda för dessa skäggiga karlar, utan låta dem

gerna taga sig på armen och smeka sig!

Under mitt vistande på Vadsö började jag genast med

bi-bel-läsningen hvarje söndagseftermiddag, samt hvarje

ondags-eftermiddag med föreläsning ur missionsberättelserna om Guds

rikes utbredande öfver hela jorden. Såväl dessa föreläsningar

som kyrkan blefvo flitigt besökta, och både hos norrmän,

lappar och finnar fann jag stor mottaglighet för ordet.

1826.

Mitt vistande i Ivaraksjok under December månad hade

öfvertygat mig om den oundgängliga nödvändigheten af

förnyade resor för språkets skull. Jag anträdde derför i Januari

en sådan till fjellsocknarne Karasjok och Kautokeino.

Berättelsen öfver dessa resor inlemnade jag till biskopen, som

deröfver yttrade sin stora tillfredsställelse, och gaf mig en gång

för alla oinskränkt och obetingad fullmakt att företaga alla de

resor jag ansåg vara nödvändiga i och för språket.

På denna resa ledsagades jag af fogdens svåger;

sedermera reste jag alltid utan annat sällskap än min hustrus. Den

10jlanu^ri_ lemnade jag Vadsö. I Polmak var jag så lycklig

att träffa den berömde filologen, ryska hofrådet Sjögren, finné

till börden, som på denna resa hade ämnat besöka mig i

Vadsö; men då han i Varangerfjorden fick höra att jag

väntades till Polmak, bestämde han sig för att der afvakta min

ankomst. Detta möte var för oss båda mycket kärt, och

framför allt för mig. Den 20 åtskildes vi, han för att fara till

Helsingfors och jag för att fortsätta min resa. Eftersom

presten i Utsjok var hemma, tog jag in hos honom, ty det kunde

väl intressera oss båda att göra personlig bekantskap. På

de tolf milen, från Utsjok till Karasjok höll jag undervisning

och andliga förrättningar på flera ställen, så att jag behöfde

tre dagar för att tillryggalägga denna väg; tillika inträdde ett

så öfvermåttan starkt snöfall, att pulken nedsjönk i snön,

Risa i Finmarken. 56(5

som på ömse sidor om oss steg upp till våra axlar, så att

hufvudet knappt stack fram öfver snön. üen 4 Februari

bemärktes på båda sidor om solen en liten regnbåge med de

lifligaste färger; den var för öfrigt dubbelt så bred som en

vanlig regnbåge. Den 6, och några gånger sednare,

observerade jag samma vackra syn.

Morgonen den 7 Februari var resan bestämd från

Karasjok till Kautokeino; det hade fortfarit att snöa, och i följd af

tyngden lios dessa snömassor hade vattnet stigit upp på isen.

För att komma fram måste jag således taga dubbelt antal af

folk och renar. Jag tillbragte fem dvga,,på, dessa aderton^ rpil,.

ty renarne kunde knappt gå steg för steg i den djupa snön.

Den våta snösörpan, som efterhand frös och blef is," packade

sig under och framför pulken, så att renen ej förmådde draga

den, hvarför den resande måste stiga ur, medan den stjelptes

och skrapades fri från is och snö. Härtill kom oväder och

sträng köld. Under tre dygn voro vi utan eld och hade

endast frusen mat att förtära; stormen gjorde det omöjligt att

up£föra^ett_iält, ej heller råkade vi på någon fiskegamme på

sjöarne. Jag led af smärta i ryggen och högra armen; dock

ändtligen kommo vi fram till Kautokeino. Emellertid var hela

allmogen nedrest till Alten, hvarest thinget den tiden hölls för

de båda socknarne Karasjok och Kautokeino. Jag lemnade

derför Kautokeino den följande dagen igen, och kom den 15

ned till things- och handelsplatsen Bosekop i Alten, som

ligger 16 mil från Kautokeino och 18 mil från Karasjok. Här

var en talrik samling af lappar från tre särskilda socknar,

nemligen från de båda fjellsocknarne och Alten. Ändamålet med

denna min vinterresa uppnåddes härigenom i en ännu högre

grad än jag hade kunnat hoppas; ej förr än det följande året

1827 erhöllo de båda omnämnda fjellsocknarne sitt särskilda

vintherthing hemma hos sig; ända till dess hade de lefvat utan

att hafva sett någon öfverhetsperson ibland sig. Det var

dåvarande fogden och härdshöfdingen, sedermera amtmannen

Cappelen, som tillvägabragte ofvannämnda lika så rättvisa som

nyttiga thingsordning. Den 20 och 26 höll jag norsk

gudstjenst i Talvigs kyrka, ty Alten-Talvigs prestembete var vakant.

Storm och oväder uppehöll thingsallmogen i två dygn,

sedan thinget var slutadt. Den 22 Mars lemnade jag Bosekop

tillika med allmogen från de båda nämnda fjellsocknarne, men67-

vi kommo den dagen knappt tre mil, till skogsbrynet. Här

upprestes nu en mängd tält, och här tillbragte jag första

aftonen och natten, omgifven af en talrik samling af fjell-lappar.

Morgonen derpå åtskildes de båda socknarnes invånare; jag

följde med Karasjok-lapparne, och kom den 7 Mars till

Karasjok, men fortsatte dagen derpå återresan till Vadsö, som

jag uppnådde den 11. Denna vinterresa på 100 mil gaf mig

visserligen det förväntade språkutbytet, men tillika för en

längre tid plågor i ryggen och armen. — Knappt 14 dagar fick

jag vara i lugn, ty den 30 Mars skulle jag hålla valförrättning

i Tan en.

Åtta dagar före pingst skulle jag till Vårdö. Min hustru

var sjuk och sängliggande. Den 5 Maj reste jag på

eftermiddagen, men bad till Gud, om det så vore Hans vilja, att det

måtte blifva sista gången, som pligterna mot den genom

Honom mig anförtrodda menigheten skulle komma i strid med

pligterna mot min af Honom mig gifna hustru, och sedan dess

har min hustru aldrig varit sjuk, när jag skulle resa bort. I

snöyra och en bitande köld kom jag till Vårdö. Under dessa

flerfaldiga uppehåll på ön bestodo mina dagliga förrättningar

i att läsa med konfirmanderna, hålla morgon- och aftonbön,

samt bibelförklaring som garnisonsprest, först för garnisonen

och sedan i tukthuset. Härtill kommo täta kyrkoförrättningar

för Vårdö sockens allmoge, hvilken troget begagnade sig af

prestens beklagligtvis alltför korta uppehåll på ön.

Vårdö menighet var kanhända den bästa i hela

pastoratet. — På ön fanns" en 12 à 13 års gammal stum och fånig

flicka, som bela dagen satt på en stol ocli gungade fram och

åter; hennes kropp var välbildad; hon dog straxt efter sedan

jag lemnade ön.

Den 24 Maj lemnade jag ön och kom först följande dagen

till Vadsö. Min hustru hade under min bortovaro varit nära

döden; en express afsändes efter mig, men med detsamma jag

skulle sätta mig i båten för att lemna ön, kom fogden med

budskapet att all fara nu var förbi, och att min hustru bad

mig ej lemna ön förrän den bestämda tiden. Vid min

ankomst till Vadsö låg min hustru ofvanpå sängen. Näst Gud

hade vi att tacka först fogden Nilsen och sedan köpmannen

Esbensens hustru för min hustrus tillfrisknande, ty Östra

Finmarken hade den tiden ingen distriktläkare.68-

Den 31 Maj reste jag till Nässeby, men framkom ej

förrän den 2 Juni. Efter slutad gudstjenst började jag den

anbefallda folkräkningen. Samma afton for jag öfver till andra

sidan af fjorden och reste framåt hela sträckan ända till ryska

gränsen. Utan att under denna tid af evig dag kunna göra

skilnad på natt och dag, höll jag i oafbruten omvexling

folkräkning ocb andliga förrättningar. Den 9 Juni återkom jag

mycket trött till Vadsö.

Den 13 Augusti afreste jag till Tanen och derifrån till

Le-besby, som jag åter måste lemna den 5 September; under

vägen gaf jag sakramentet åt en sjuk. Om natten kom jag till

Hops-eidet, och höll här dagen efter fullständig gudstjenst. —

Efter hållen gudstjenst den 12 i Tana kyrka höll jag samma

afton gudstjenst i Seida, och efter att följande dagen hafva

hållit gudstjenst för samtliga invånarne, gick jag öfver

Varan-gerfjellet och kom dagen derpå till Vadsö; således var jag

efter 14 dagars förlopp åter tillbaka i Vadsö, hvarest jag

stannade till den 27 Januari 1827.

1826 hade jag sändt till seminariet i Trondesnäs en ung

lapp med ovanliga gåfvor och ett fromt, barnarent sinne; jag

väntade något särdeles af denne rikt begåfvade yngling, inen

han drunknade på nedresan. Året derpå sände jag åter tvänne

unga troende och fromma lappar till seminariet, men hvilka

voro mindre begåfvade; den ene af dem hade jag och min

hustru tagit i vår tjenst för att utbilda honom; denne var den

äldste af de lappar som följde med mig till Christiania.

1826 kommo tre medlemmar af Fintnarks-kommissionen

till Finmarken, för att anställa undersökning, huru från

statens sida provinsens uppkomst och välmåga kunde befordras.

Hvar kommissionen reste fram, tillkallade den alla som kunde

och ville yttra sin mening i saken.

1825 och 1826 voro norska och ryska kommissarier

samlade på Vadsö, för att bestämma gränsen mellan Norge och

Ryssland.

Sommaren 1826 lemnade fogden och sorenskrifvaren

Nil-sen Finmarken. Vid sin afresa gaf ban som bidrag till

uppförandet af ett skolhus i fiskläget Tyby den betydliga gåfvan

af 40 Speciedaler, hvarigenom uppförandet af skolhuset blef

en möjlighet. Nilsen var den sista fogde, som nödgades

företaga den besynnerliga skattkräfningsresan till Köla, men hvil-69-

ken egentligt hade urartat så, att den för Ryssland kunde

betraktas och anses som en hyllningsresa, då den norska fogden

måste medtaga presenter, för hvilka ban likväl hedrades med

gengåfvor.

1827.

Nu skulle jag åter anträda en vinterresa, och för den

skull tillagades den sedvanliga matsäcken. Denna bestod af

ett slags kaka (lefse), på hvilken utbreddes en deg af

hvete-mjöl och mjölk, hvarefter den torkades; derefter blöttes den

på baksidan ocli lindades in i ett linne för att blifva

jemnfuk-tig, hvarefter den beströks med smör, sirap och rifven renost,

ilioplades och skars i fyrkantiga bitar. Ju mera en sådan

lefse fryser, desto mörare blir den, under det att all annan

mat fryser till is. Den på sådant sätt tillredda lefsen är

bestämd att ätas om dagen, då lappen måste låta renen hvila

och beta.

Lördags morgon den 27 Januari stodo renarne förspända,

som skulle föra mig och min hustru samt några andra resande

till fjell-lapparnes thing i Polmak. De förspända renarne stodo

fastbundna eller fasthållna i alla möjliga ställningar, som de

dock hvarje ögonblick förändrade, ty aldrig står renen stilla.

Afresan från ett ställe framkallar alltid en mängd åskådare,

såväl barn som vuxna personer. Jag nekar ej för, att äfven

sjelf hafva varit närvarande som åskådare vid en dylik resa.

Med dessa menskliga åskådare förena sig äfven en mängd

fyr-benta, nemligen hundar, som med sitt oupphörliga skällande

och gläfsande göra renarne ännu mera oroliga och rädda.

Vänligt och förekommande hjelper fjell-lappen den resande i

pulken samt visar hur man skall behandla och hålla tömmen.

Ibland binder han den ovana resandes töm vid sin pulk,

hvilket kallas att taga en i slagtöm. Detta sätt att låta köra sig

är mindre angenämt, då dermed är förenadt obehagliga

ryckningar af den vid hufvudet fastbundna renen; framdeles lär

föraren den resande ropa: "ale vuost! ale vuost!" — "håll!

håll!" — när man behöfver hjelp. Efter att hafva ordnat allt,70-

går föraren — vappusen *) — fram till sin ren, vecklar

tömmen om handen, kastar ännu en blick omkring sig och frågar:

"Är allt i ordning?" På svaret "ja!" kastar han sig i pulken,

gifvande sin ren ett rapp med tömmen, och nu bär det af i

full fläng. De äldre bland åskådarne tillropa oss en lycklig

resa, barnen och hundarne följa oss ännu ett stycke på vägen,

springande, skrikande, hurrande och af alla krafter skällande

och gläfsande i kapp med hvarandra. I fullt galopp sätta nu

renarne af efter den förut körande lappen, och nu går det

framåt belt lustigt, ja mången gång alltför lustigt. På det den

ovana resenären ej genast vid utkörseln och under den första

och vildaste farten må slungas ur slädan, kastar sig stundom

en lapp i den resandes famn eller framför honom på pulken.

Som renen har svårt att draga två personer blir han snart

mindre ostyrig. Min hustru lärde efter två à tre timmars färd att

sjelf köra och styra sin ren; äfven jag hade året förut lärt

mig att med färdighet köra och styra dessa glada och

godmodiga djur med min venstra hand. På qvällen kommo vi alla

välbehållna till Mortensnäs, hvarest då för tiden fogden bodde.

Han och hans hustru medföljde den följande dagen till thinget

i Polmak, som började första söcknedagen i Februari och

varade i tre dagar.

På höjden af branta och svåra backar, såsom den hvilken

förer från Varangerfjellet ner till Tanen, stannas vanligen.

Mera ovana och rädda resande föredraga då oftast att heldre

gå utför backen än att blifva qvarsittande i pulken. Renarne

och pulkerna bindas nu den ena efter den andra, lappen

kastar sig i sin pulk eller kjärris och kör ut öfver branten,

dragande med sig bela raden af renar ocli pulker; emellertid är

ban ej långt kommen, innan lappar, renar och pulker äro

invecklade med hvarandra; men det gör ingenting, ty i trots af

tömmar, dragremmar, pulker eller kjärriser mellan benen på

sig, sätta renarne af i galopp, störta omkull och dragas på

detta sätt med. Med förvånande smidighet och liflighet reser

sig renen igen och galopperar munter och oskadad backen

utför, dit han anländer med hela ben. Lapparne kasta sig nu

af slädarne och sätta allting åter i ordning.

*) Ett förvrängdt norskt utta] al" det lappska ordet: oapet, vägledare,

förare, lots.71-

Vinterthingen gifva för fjell-lapparne ej mindre glada och

trefliga dagar, än sommarthingen för sjö-allmogen, och hafva

likhet med våra vintermarknader. Thing skall hållas,

kyrkoförrättningar skötas och utföras, och fogde, skrifvare och prest

utfå sina så kallade rättigheter i renkött och renhudar. Nu

ses lapparne vandra omkring mellan fogden, skrifvaren,

presten och handelsmannen med sitt renkött, rentungor, renost,

frusen renmjölk, märg samt skinn och hudar af alla slags djur.

Alla dessa herrligheter skola aflemnas och mottagas hos

köpmannen, och der skall prutas och omsider handlas. Allt efter

som skatterna blifvit aflemnade och köpen afslutade skall

vedergällning gifvas och mottagas; denna är af olika slag: en

kopp kaife, ett glas vin, en sup eller något tobak. Och såsom

vid sjöthingen, så tillgår det här: bekantskaper stiftas och

förnyas, och öfverallt ljuda välkomsthelsningar. Lappen

omfamnar lappen, sin prest, sin fogde, sin skrifvare, sin köpman, sin

länsman, klockare och skolmästare, och omfamnas af alla dessa

igen. Lapparnes helsning a diervan, diervan/" och "buri.it,

bn-rist!" höres öfverallt; så mycket lappska kan alltid presten,

fogden, skrifvaren och köpmannen, att när de tillropas:

"diervan, diervanI" de kunna svara samma ord igen. När de blifva

hvarandra varse och komma hvarandra inpå lifvet, så sker en

half omfamning med ena armen, hvarvid ropas: "buri.it, burist/"

och alla dessa helsningar försiggå ute i kölden och snöstormen

lika bra som om de vore i ett varmt rum.

Lördagen den 3 Februari var thinget slut, och dagen efter

höll jag gudstjenst i en temligen stor stuga. (I sednare tider

är ett kapell uppfördt i Polmak.) Halfva predikan höll jag

på lappska. På måndagen skulle vi alla lemna platsen;

qvällen förut hade lapparne uppsökt, samlat och tjudrat renarne,

som under thinget hade fått gå lösa. Måndagsmorgonen sågos

från de kringliggande fjellen lapparne nedkomma, dragande

djuren i tömmarne efter sig. Skrämda af menniskorna och

liundarne, göra renarne oupphörliga språng ocli försöka

komma tillbaka till fjellet; stundom lyckas en ren att slita sig

lös och sätter i galopp af till fjellet igen; nu måste man

hemta den åter, hvilket endast blir en möjlighet derigenom,

att en ensam ren, om den ej blifver alltför mycket skrämd,

ogerna aflägsnar sig långt från den hjord, till hvilken han

hörer. Under tiden har man böljat att spänna för, doclc sprin-72-

ger ännu en och Annan lapp omkring med en rentunga eller

några märgben, ett stycke frusen renmjölk eller ock möjligtvis

med en silfverslant, för att ännu en gång visa presten, fogden,

skrifvaren, köpmannen eller deras hustrur "den sista äran

innan man åtskiljes", och "ho som förares, måste förära igen",

lyder hederns omutliga lag. Der borta springer en annan lapp,

halft förtviflad och halft utsjasad, för att åstadkomma det

tillsagda antalet af renar, ty vargen hade under natten varit bland

hans renar, sedan de voro insamlade och tjudrade, och han

fann ett af djuren sönderrifvet och dödadt samt ett annat

strypt af tömmen, som det hade fått omkring halsen under

försöket att fly.

Den 27 Februari återvände min hustru till Vadsö, efter

sitt första försök att köra renar; jag reste deremot åter till

Karasjok. Snödrifvor, storm och töväder hindrade så, att jag

ej kom längre än fyra mil, till en rysk undersåte. Om starkt

töväder inträffar nödgas man stanna der man är, ty renen kan

då ej draga. Dagen derpå kom jag med knapp nöd under tak

för ett tilltagande våldsamt snöväder; det var hos klockaren i

Utsjok som jag tog in. Storm och starkt snöfall uppehöll mig

här till den 1 Mars. Dylika uppehåll voro hvarken obehagliga

eller tidspillande för mig; all min önskan var att vistas bland

lapparne, och således införde jag under dessa uppehåll med

bläck i min språk-dagbok livad jag som hastigast upptecknat

med blyerts, eller ock utarbetade jag öfversättningar eller

samtalade med husets folk. Jag reste derför alltid helst allena,

och undvek så mycket som möjligt hvarje annat sällskap än

lappars. För de flesta är oftast resan endast ett tvingande

medel att komma fram, men för mig var resan sjelfva målet;

derför skyndade jag aldrig på; ty jag hade ju ingenting att

skynda efter: jag var ju midt ibland dem, hos hvilka jag ville

vara. Den 3 kom jag omsider till Karasjok. Här stannade

jag till onsdagen den 7 Mars, då jag reste till Kautokeino,

hvarest jag anlände den 9. På denna sträcka voro nu tvänne

fisk-gammer uppförda utmed stränderna af de fiskrika

insjöarne, och i dessa gammer tillbringade jag nätterna, så att jag

nu hade det bättre än förra vintern. Från den 10 till den 19

stormade det oupphörligt, isynnerhet från den 14 till den 16.

Thermometern visade endast— 10° R., men ändå var kölden

outhärdlig; bläcket frös så snart jag tog bläckhornet från ugnen.73-

Länsmannen i Ivautokeino var en utmärkt personlighet,

begåfvad med ett kraftigt och fördelaktigt yttre; att se och

höra honom tolka i kyrkan, var riktigt en glädje och

uppbyg-gelse, ty med en af naturen manlig och välljudande organ

tolkade han med värdighet och känsla samt äfven med lätthet;

han talade med färdighet tre språk: lappska, finska och

norska, och hade en öppen och redbar karakter. Honom gällde

egentligen min resa till Kautokeino för att aftala ett möte till

följande vinter i Karasjok. I slutet af Mars lemnade jag

Kautokeino. Söndagen den 1 April jordfästade jag i Karasjok 10

barn; alla hade under loppet af tre dygn dött i kikhosta.

Samma aftal som med länsmannen i Kautokeino gjorde

jag i Karasjok med den dervarande länsmannen samt med

kantorn och skolläraren.

Den 4 April lemnade jag Karasjok i sällskap med några

lappar, som ämnade sig åt Östra Finmarken till

handelsplatsen Nyborg i det inre af Varangerfjorden. Efter sex timmars

munter färcl hade vi tillryggalagt sex mil. Samma afton

meddelade jag nattvarden åt tvänne sängliggande qvinnor.

Dagen efter hade jag flera andliga förrättningar på fyra

olika ställen; på aftonen tog jag in hos en rysk undersåte, en

godsint och from man. Här höll jag aftonbön för en liten

församling. Dagen derefter anträffade vi på vägen öfver Utsjokfjellet

en lappby på 1500 renar, som var stadd på flyttning och

tillhörde en svartlockig rysk fjell-lapp med ett särdeles lifligt och

godlynt ansigte. Jag kunde ej resa förbi Utsjoks gamle

hedervärde klockare, utan att helsa på hos honom; jag stannade

derför utanför hans hem och steg ur pulken. Han var på

elf-ven, dit jag förfogade mig för att tala med honom. "Gubben

skall väl hafva en afskedsskål?" frågade mig min förare; och

på mitt jakande svar framtog han bränvinskuttingen ur sin

kjärris och slog i uti bägaren, sägande: "Eftersom presten

sjelf icke smakar bränvin, så säger jag å prestens vägnar och

i hans namn: skål gamle!" och med detsamma kastade han

på mig en slugt frågande blick. Jag drog på munnen och

nickade bara; han satte nu bägaren för munnen och tömde

den med stor färdighet. Derpå fyllde han åter bägaren och

räckte mig den, på det den gamle skulle mottaga den ur min

hand. "Få inte vi också något?" frågade några af folket.

"Detta är en affär mellan mig, presten och den gamle, som ej74-

angår någon annan", svarade min förare med stor gravitet.

Man skrattade, och vi körde vidare. Då vi hade knappt en

mil qvar till Polmak, ropade jag: "ale vuo.it! ale vuostl" Jag

underrättade nu förköraren, att jag ville utdela kuttingens

innehåll bland folket; tobaken deremot öfverlemnade jag till

utdelning åt den, i hvars hus jag tillbragt natten, då jag kom

från Karasjok. Nu blef det lif och lefverne. Med stor

värdighet bjöd nemligen föraren hela sällskapet att samla sig kring

honom; han fyllde sin bägare och höll med komiskt allvar

följande tal: "Första supen tillkommer mig, först för det jag som

prestens förkörare är den första och förnämsta mannen i

laget, och för det andra kunde kaggens innehåll möjligtvis ej

räcka till för alla, och det skulle väl föga passa sig, att

förnämsta mannen i laget skulle skiljas derifrån med torr mun."

"Drick, förkörare!" ropade sällskapet, och nu aftog han

mössan och, vändande sig till mig, sade ban: "Skål, käre prest!"

satte derpå mössan igen på hufvudet och vände sig till

kamraterna, sägande: "Skål, kära vänner!" Enstämmigt erkändes

nu prestens reideman (förkörare) att vara andra personen i

rang och värdighet, och efter honom den mannen, i hvars hus

jag uppehållit mig en natt. Ryss-lappen var ej med och

således ansågs rangordningen ej längre behöflig. Kaggens

innehåll begynte nu aftaga, men desto mera tilltog munterheten;

man skrattade redan i förväg öfver den eller de som skulle

komma att gå med torr mun från kalaset; dock fingo alla,

med undantag af den siste, som knappt fick en half bägare.

Tobaken fördelades i olika stora delar, hvarefter det drogs

lott under allmän munterhet.

Året efter min ankomst till Finmarken föresatte jag mig,

att på alla mina resor till lands och vatten ej förtära bränvin

eller vin, för att derigenom bevisa andra det obehöfliga i

spirituösa drycker. Jag vill härmed anmärka, att under all den

tid, jag medhade bränvin för skjutsen, jag alltid öfverlemnade

bägaren och kaggen i förkörarens eller båtförarens händer med

de orden: "Åt din heder öfverlemnar jag dig dessa", och

aldrig har en enda tillåtit sig att missbruka min tillit; jag

fruktade ej en gång att dermed leda dem i frestelse.

Innan jag kom till Polmak meddelade jag ännu en gång

nattvarden åt fem sjuka och gamla qvinnor.75-

Om äfven mina språkstudier ej hade drifvit mig att

företaga den 82 mil långa vinterresan till Kautokeino och Karasjok,

så var det en annan trängtan, som tvingade mig att resa de

25 milen till Karasjok, således 50 mil fram och åter. Sedan

jag 1825 af min svärfader i Slidne prestgård hade mottagit

syndaförlåtelsen och den heliga nattvarden, hade jag ej varit

gäst vid herrans bord, och då jag nu kände längtan att ånyo

blifva delaktig deraf, så hade jag aftalat ett möte i Karasjok

med kyrkokerden i Alten-Tal vig, prosten Röde. I Karasjok,

på bortresan till Kautokeino, meddelade vi derför ömsesidigt

hvarandra aflösningen och den heliga nattvarden. I anledning

häraf var kyrkan öfverfylld med menniskor, som iakttogo den

djupaste tystnad och andakt, och visade det lifligaste

deltagande och glädje öfver att i sällskap med tvänne prester kunna

anamma det heliga sakramentet. Denna dag blef för oss alla

derigenom en ännu större högtidsdag och en glädjens dag i

Gudi, som länge mindes och omtalades.

Vid min återkomst till Vadsö den 10 April, fann jag

prest-gården tom och stallet instörtadt. Min hustru hade skyndsamt

nödgats lemna den förfallna byggningen, som började ramla;

det var en lycka att ingen menniska skadades vid uthusets

instörtande. Vi fingo hyra två små rum i köpmannens hus, ty

vid den företagna besigtningen förklarades prestbyggningen för

irrepax-abel.

Den 14 Juli följde min hustru mig till Nässeby, men reste

den 17 tillbaka; jag deremot gick med fogden öfver

Varanger-fjellet till thinget i Tana. Då detta var slutadt, fortsattes

resan den 23 till Lebesby. Straxt efter utfarten från

Guldholmen tvang oss en plötsligt uppkommande motvind att söka

hamn i en liten remna af Digermulljellet. Efter några timmar

lyckades vi komma till ett bebodt ställe, der vi måste stanna

ett dygn. Under tiden fick jag tillfälle göra husbesök och

förhöra ungdomen i katechesen och katichesera med barnen såväl

här som i närmaste trakten. Under dimma och mycket regn

kommo vi till Hops-eidet, och dagen derpå till Lebesby, till

thinget. Här fanns nästan ingen allmoge, ty tiden var (len

mest olämpliga för sjö-allmogen; det var nemligen

frihandels-tiden, makketiden kallad, då allmogen hade tillåtelse att

omedelbart försälja sin fisk till ryssar och andra; följaktligen lågo

alla menniskor vid hafskusten och fiskade. Denna tiskhandelstid76-

kallades makketiden, derför att 24 timmar efter sedan fisken

blifvit fångad, mask började komma i den.

Aftonen den 31 Juli lemnade jag Lebesby för att resa till

Kjelvig på Magerön samt till Maasö, och derifrån vidare till

Havösund i Hammerfests pastorat. Här infann sig hos mig den

af seminariet i Trondesnäs tillsatta folkskoleläraren för

lapparne, hvilken var undervisad i norska språket af den

sedermera aflidne presten Kildal. Han kom till mig på norska

bibelsällskapets bekostnad, och stannade hos mig till utgången

af Januari månad 1828. Söndagsmorgonen den 12 Augusti

anlände jag så tidigt till Lebesby, att jag i rättan tid kunde hålla

både högmessa och aftonsång. Som i socknen bodde några

norska familjer, höll jag omvexlande lappsk och norsk

högmessa och likaså aftonsång.

Då allmogen i flera dygn behöfver uppehålla sig vid

kyrk-platsen, draga de båtarne upp på land och lägga dem på

sidan, med kölen vänd mot vinden; årorna sättas upp mot

hvarandra, och när då seglet bredes ut deröfver, har man ett tält.

Här och der ses vid stranden uppgjorda eldar, öfver hvilka

grytorna hänga. På kyrkoresorna och öfverallt vid hafskuster

i Finmarken måste man städse vara beredd på att blifva

uppehållen af motvind och då är matgrytan en oumbärlig artikel.

Hvart man kommer, hör man lapparnes glada, förnöjsamma och

lifliga samtal.

Onsdagsmorgonen den 22 Augusti var bestämd för

min-afresa; men jag blef qvarliggande för motvind ända till

söndagen. Såsom jag redan förut anfört, förorsakade alla dessa

oupphörliga uppehåll ingen tidspillan för mig. Efter

aftonsångens gudstjenst lemnade jag Lebesby och kom emot morgonen

till Hops-eidet, hvarest en mängd lappar väntade på mig, ocli

då jag fann dem alla väl förberedda, höll jag de önskade

andliga förrättningarne och återvände derpå genast till båten. På

aftonen kom jag till Guldholmen, hvarest jag träffade min

hustru. Den 1 September lemnade vi åter holmen och gingo

samma dag under klart och vackert väder öfver Varangerfjellet.

Dagen derpå höll jag gudstjenst i Nässeby kyrka och kom den

följande dagen till Vadsö. Efter fjorton dagars förlopp reste

jag till Varclö, som jag först efter två dagar uppnådde. Efter

att hafva uppehållit mig der i 2j vecka, skulle jag åter till

Vadsö; men tvänne gånger kastade mig motvinden tillbaka till77-

Vårdö; först den tredje gången lyckades jag att komma fram.

Efter 14 dagars förlopp följde min hustru mig till Mortensniis,

hvarest jag hade hyrt en liten stuga, eftersom skolhuset i

Nässeby var alldeles obeboeligt. Jag förberedde det följande

årets konfirmander, och kom den 20 November tillbaka till

Vadsö, hvarest jag stannade till den 28 Januari 1828.

Några af de många herrliga norrskenen vill jag dock här

omnämna. På min resa från Karasjok till Kautokeino, vintern

1826, bemärkte jag hurusom på

himmelen så småningom bildade sig en båge,

intill dess den fick bifogade form; den

starkaste och skönaste utströmningen

gick ut från öster och möttes af en

liknande, men mycket mindre, från

vester; dessa båda utströmningar, som

blefvo allt bredare och bredare, mötte

hvarandra på halfva firmamentet och

bildade nu en fast båge. Under en

ovanligt lång tid bibehöll bågen denna regelmessiga form,

spetsig i båda ändar hvarifrån utströmningen utgick; de mest

fantastiska former afvexlade såväl innanför som på kanterna

af bågen, men sträckte sig ej utanför densamma; färgernas

liflighet och styrka låter ej beskrifva sig. Allt efter som bågens

bredd tilltog, utbredde den sig öfver zenitli; till sist kom

månen in i bågen, och all skugga försvann för en tid från våra

och renarnes kroppar. Efter omkring timma försvann hela

bågen, och plötsligt framsköto nu ljusstrimmor från norr till

söder; efter några minuter försvunno dessa åter, och från öster

till vester ocli från vester till öster framvältade nu vågande

böljor af eld som försvunno och åter blefvo synliga, tills äfven

de alldeles försvunno. Norrskenet går vanligtvis från NO och

ONO till SW och WSW och bildar vanligtvis först en

regel-messig båge, som sedan öfvergår till oregelmessiga ljus- och

eldpartier. Det börjar med en lysande, stundom en mörk

dimma, som efterhand bildar sig till en regelmessig

ljusbåge. Ibland är nordöstra delen af horizonten mörk,

hvarefter skenet börjar. Den 21 December sågs redan klockan 6178-

på aftonen tvänne stora bågar från ONO till WSYV, samt en

tredje båge, hvars egentliga rigtning var från N till S. Snart

försvunno dessa tre bågar, och kort derefter kom den

sistnämnda bågen åter fram. Den 26 började det klockan något

öfver 5 att lysa i NO; flera regelmessiga bågar bildade sig,

försvunno och visade sig åter. Klockan 8{ uppnådde

norrskenet sin högsta glanspunkt, som dock snart upplöste sig i

en ljus dimma. Klockan 8 j bildade sig i NO en skinande

spiralbåge, som snart började röra och utveckla sig i allt flera

och flera och allt större och större spiralbågar, hvilka rörde

sig från NO till SW och utbredde sig i denna regelmessighet

öfver största delen af himmelen; det var liksom röda,

flammande lågor, ocli under det elden flammade i dessa

spiralbågar, rörde det hela sig mot SW. Flera lysande och vackra

bågar bildade sig och anslöto sig till dessa. Efter omkring en

half timma började det hela upplösa sig till en ljusdimma.

Den 18 Januari 1827, mellan klockan 5 och 6, sågs en svag,

men ljus och bred regelmessig båge; den hade vackra, lifliga

färger och åtskilliga isolerade mindre partier, som ännu sågs

klockan 10J. Straxt i början bildade sig på södra horizonten

en bred båge i O och W; den afspetsades mot ändarne, och

under bågen bildade sig två

rader aflånga, små norrsken,

ungefär så som den här tecknade

figuren utvisar. I alla

regnbågens färger ses norrskenet bölja

på det vidsträckta himlafästet,

försvinna, flamma upp igen och för några ögonblick

tillintetgöra all skugga. Denna skugglöshet gör ett eget intryck på

själen; det ligger något magiskt, något öfvernaturligt deri, när

man vid en dylik belysning förgäfves ser sig om efter sin egen

skugga. Det finnes de som påstå sig hafva hört ett sprakande

ljud åtfölja norrskenet, men jag har aldrig med bestämdhet

kunnat höra ett sådant ljud.

Praktfull och i hög grad inverkande på sinnet och själen,

är den utomordentligt vackra morgon- och aftonrodnaden,

hvilken under den mörka tiden, ifrån klockan 9 om morgonen till

klockan 3 på eftermiddagen så högtidligt lyser ner på oss från

himmelen, förenar denna och jorden, och färgar himlens skyar71)

med glödande purpur; dock eger detta endast rum, då nedre

delen af horizonten är molnfri och klar.

I det mellersta Finmarken, under 70:de breddgraden, står

solen om sommaren under 2 månader — 9 veckor —

beständigt öfver horizonten, och om midvintern nästan lika så länge

under densamma. Till och med i de kortaste dagarne har man

dock under några timmar så mycket dager, att folket kan

företaga sina vanliga sysslor under bar himmel. Vid klar luft kan

man vid middagstiden se att läsa i fönstret. Der utsigten är

fri, kan man i början af Januari vid klar luft redan klockan

8 på morgonen se en svag ljusstrimma i öster, och sedan med

blicken följa solens gång under horizonten. I slutet af

Januari och inemot den tid, då solen åter höjer sig öfver

horizonten, betecknar en hög och lysande pyramid dess

uppehållsplats, liksom man på ömse sidor, men på något afstånd, stundom

kan få se två andra liknande, dock mindre och svagare eldstoder.

Några dagar sednare visar solens skifva sig i majestätisk glans,

och synes för dem, som länge saknat henne, herrligare och

vackrare än någonsin.

Ja, solens återkomst är mycket upplifvande och helsas

med stor glädje. Nästan i åtta månader hvilar snötäcket

öfver denna del af landet, emellertid har naturen också här sin

fägring. Med välbehag hvilar ögat på månget leende

skogsparti i det inre af fjordarne och längs utmed elfvarne. Allt

emellan bjuda fjellen en pittoresk anblick; också Finmarken

har sin flora, sin blomsterverld; insjöar och brusande elfvar

upplifva landskapet, och öknens högtidliga tystnad och

ensamhet göra ett djupt och allvarligt, men ingalunda obehagligt

intryck på själen.

Jag hade nu varit år i Finmarken, och den

bekantskap mina resor hade förskaffat mig med lapparne, öfvertygade

mig, att, om någon skulle kunna hoppas bidraga till deras

pånyttfödelse och upphöjning som kristna, menniskor och

borgare, en sådan ej finge inskränka sin verksamhet som prest i

ett enda och bestämdt pastorat, utan som kringresande

missionär bland detta folk, hvilket visserligen ej var i ordets

egentliga mening hedniskt, hvad som tillräckligt är bevisadt af det

föregående, och som ännu mera skall framlysa af det följande.80-

men hvars vidsträckta landskaper i en följd af år legat

andeligen öde i brist på lärare, och hvilkas bostäder och

lefnadssätt göra en kringresande predikant nödvändig. Jag hade

tilllika öfvertygat mig om, att folket ej förstod norska, och att

jag således måste tillegna mig deras språk, för att genom Guds

ord kunna framkalla livad Gud nedlagt i deras hjertan och på

deras tungor. — De särskilda folkslagens olika tungomål är

den lefvande form, i hvilken Gud här på jorden låter sig

uppenbaras och förkunnas för hvarje folkslag, och igenom

hvilken Han åt alla meddelar sin välsignelse och förlåtelse. Den

helige ande lade ju äfven vid pingstfesten de olika folkslagens

tungomål på apostlarnes läppar, så att folken hörde dem

tala och förkunna Guds stora och dråpeliga verk i deras

eget tungomål, i det, hvari de voro födda; och förrän

apostlarne genom den helige ande hade inhemtat dessa språk, kunde

de ej lemna Jerusalem. Språkstudiet är derför ett heligt studium.

År 1783 kom skolläraren Isak Olsen till Östra Finmarken,

och blef af presten Paus tillsatt som skollärare för

Varanger-socknens fjell- och sjölappar. Här arbetade Isak Olsen med

apostolisk ifver och tro i 14 år under fattigdom, brist och

faror till lands och vatten. Lapparne hatade honom, för det

ban upptäckte deras offerställen och afguderi, och nästan som

en tiggare och blott halfklädd måste lian resa omkring bland

dem. När ban mången gång under den mörka natten måste

resa öfver fjellet, gåfvo de honom den vildaste renen, på det

lian skulle omkomma på vägen; genom alla slags

misshandlingar sökte de att dels förkorta hans lif och dels uttrötta

honom. Men detta lyckades ej, ty Gud var med Isak och

arbetade med honom, och derför hade hans verk framgång. Men

detta synes ännu ytterligare hafva förbittrat de hedniska

lapparne, dock vågade de ej att uppenbart döda honom.

Deremot tillsatte ban sin helsa, efter att i flera år hafva tjenat

utan lön. År 1716 tog lektor von Westen honom med sig till

Trondhjem, der han fick plats som lärare och tolk vid det der

upprättade seminariet.

Thomas von Westen, lapparnes apostel, föddes i

Trondhjem 1682. Med en Arkangelskeppare reste v. W. den 29 Maj81-

1716 till Finmarken, åtföljd af två kaplaner, hvilka blefvo

tillsatta som missionärer i Östra ocli Vestra Finmarken. På denna

sin första resa, under hvilken han hade funnit ett

vederstyggligt, hedniskt afguderi, förkunnade v. W. Evangeliet för

omkring 1000 lappar, deraf 750 i Östra Finmarken. I Juli 1718

företog ban den andra missionsresan, ocli hade då med sig

tillbaka till Finmarken två lappbarn, som han på sin första

resa medtagit till Trondhjem. "Hvarthän sedermera en

omvänd lapp reste, hade ban vanligtvis en bok i barmen, Gud i

munnen och Kristus i sin omgängelse", skrifver v. W.

Den tredje större missionsresan anträdde v. W. den 29

Juni 1722, för att tillbringa vintern bland lapparne i

Nordlanden. I Bodö, Saltdalen, Skjerstad och flera socknar, liade en stor

väckelse inträdt bland den lappska ungdomen, v. W. inrättade

vinterskolor för dem, och barnen kommo dit med den största

glädje; de flesta af dem hade medtagit blott tre marker

hafre-mjöl, som de saltade starkt, för att derigenom öka mjölets

kraft och ej af hunger behöfva lemna skolan; häraf lefde de

en hel vecka. Andra arbetade under dagen för sitt underhåll,

och läto om aftonen eller natten undervisa sig i skolan. Först

på denna resa kom v. W. underfund med vidden af

Nordlands-lapparnes afguderi. Der voro bela fjordar, hvarest hvarenda

invånare offrade, och hvarest hvarje hus och hvarje bylag liade sitt

afguderi. På klipporna i Overhalden bodde 283 lappar, som

alla voro hedningar; men v. W. arbetade med framgång bland

dem. Sedan v. W. den 5 Maj hade återvändt till Trondhjem,

strömmade en mängd lappar efter honom dit. En smärtsam

sjukdom slutade hans dagar den 9 April 1727, då han ännu

ej liade uppnått 45 år. Han dog i sådan fattigdom, att

kristliga vänner måste besörja hans begrafning. Hans enka var

utblottad och i nöd, ty hon hade ansett för en vinst att

hennes betydliga förmögenhet användes till utbredande af Kristi

evangelium bland lapparne; med samma oegennytta hade

hennes dotter, en styfdotter till v. W., äfven offrat sin

förmögenhet i missionens tjenst, v. W. lefde genom dera slägter i ett

tacksamt minne bland lapparne.

Den 19 Juni 1725 kom Knud Leem som missionär till

Finmarken. Han vinnlade sig om språket och efterlemnade ett

lappskt-norskt-lexikon eller ordregister, ett för hans tid

förtjenstfullt arbete. Af tre olika missionärer voro katechesfen, en

Resa i Finmarken. 6S2

liten bönebok och några psalmer utgifna. Alla dessa böcker

voro vid min ankomst nästan försvunna, och med möda erhöll

jag ett exemplar af dem. Leem fick sedermera plats som

föreståndare och skollärare med professors titel vid det i

Trondhjem upprättade Seminarium Jjaponicum. Ar 1774 upphäfdes

detta seminarium, ty lapparne skulle undervisas på norska.

Efterhand utdog hela missionsväsendet. Bland den sednare

tidens missionärer utmärker sig missionären, sednare

prosten Kildal, som, i förening med den af honom inlärde

skolläraren Nils Gundersen, 1822 ämnade börja med öfversättningen af

det Nya Testamentet, då Gud kallade honom från denna

verlden. Hvad (le omnämnda böckerna vidkommer, så låg

visserligen ett vittnesbörd om upplysning i dem, och de hafva i Guds

band varit ett medel att draga folkets tankar till sanningen i

Kristus, men det oaktadt voro språket och tankarne i dem så

förvirrade och otydliga, att de stundom motverkade hvad de

ville förkunna.

Att hela missionsväsendet upphörde, var ingen olycka, utan

lycka, ty det hade fullbordat det verk, hvartill det af Gud var

utsett. Denna verksamhet, så kort den än var, hade genom

Guds ledning fått det kallet, att förbereda kommande dagars

gerningar och efterlemna ett frö, hvilket, när timman slog,

skulle gro, utveckla sig och bära frukt. Man skönjer tydligt

och synbart ett samband och en föreningspunkt mellan den

förflutna och den närvarande tiden, ty aldrig har det kristliga

lifvet varit utsläckt i dessa nejder, och vi äro öfvertygade, att

de innerliga och varma böner i Jesu namn, hvarmed lapparnes

såkallade apostel och fader anbefallde sina barn i Guds Faders

vård, hafva blifvit hörda. Gud vill visserligen glädja hans själ

i himmelen med anblicken af det folks frälsning, som han bar

i sitt hjerta, innan ban blef bortkallad härifrån. — Kildal

bidrog mycket, att det af v. W. och medarbetarne väckta och

förberedda kristliga lifvet hölls vid makt, intilldess

ändamålsenliga anordningar blefvo träffade både för nu- och framtid.

Sedan Kildal lemnat Finmarken, lefde hans namn och läror

ännu länge i tacksamt minne. Vidare må nämnas Erik

Bre-dahl, som var biskop i Trondhjem från 1643—1672. I tre år

förrättade han prestembetet i Trondenäs i Nordlandena, och

flera gånger reste ban upp till lapparne och slet mycket ondt.

Några studenter och skoldisciplar blefvo af biskopen sända till83-

de hedniska lapparne; efter mången utstånden nöd och möda

fann man dessa unga menniskors lik ute på marken. Om ej

omedelbart, så hade dock hedningarnes ogästvänliga,

känslolösa och vilda beteende en ögonskenlig andel i ynglingarnes

martyrdöd.

Nordlanden® och Finmarken lydde intill de aldra sednaste

tiderna under biskopsstolen i Trondhjem. I biskop Krogh fingo

dessa två provinser sin första och egna biskop. Den

ofvannämnda biskop Bredahl vidblef dock, att på alla möjliga sätt

sörja för kristendomens införande bland lapparne i

Nordlan-dena, så att de spår af kristendom, som ännu funnos, då

omvändelseverket efter 50 års förlopp åter fortsattes, voro

frukter af hans bemödanden.

Ja, ett samband och en föreningspunkt mellan den

förflutna och den närvarande tiden, är synbar, och Jesu ord till

sina apostlar i Joh. 4: 37, 38 kan här användas, då ban

säger: "Ty här är det ordet sannt, att en annar är den som

sår och en annar som uppskär Jag sänder er att uppskära

det I hafven intet arbetat; andre hafva arbetat, och I ären

ingångne i deras arbete." Så talade Herren i förutseende af

en "till skörd mogen mark", och så var det med lapparnes

tillstånd. Den första missionen hade utsått och förberedt

sinnen och hjertan att mottaga Evangelii glada budskap, hvarvid

den inom folket väckta trängtan, aning och tro skulle uppnå

sitt mål. Äfvenledes står det skrifvet i 1 Kor. 3: 7, 8: "Så

är nu han intet som plantar; icke heller ban som vattnar; utan

Gud som växten gifver; men båda äro ett!" och sålunda äro

forntidens och nutidens predikanter och missionärer ett, ett för

Gud, och ett i Gud.

Med betydliga omkostnader lät jag från åtskilliga trakter

i Finmarken hemta till mig kyrkosångare och skollärare, samt

de vid kyrkorna anställda tolkarne, och som jag redan anfört,

hade jag också i sednare hälften af 1827 hos mig den lappska

seminar-läraren. Emellertid blef för hvarje dag min fattigdom

i språket mig mer och mer i ögon fallande och obehaglig,

en fattigdom som i verkligheten omöjligt kunde ega rum, utan

måste vara en loljd af mina lappska språklärares brist på

bildning och utveckling, samt deras stora obekantskap i norska

språket. Folket var muntert, språksamt och af mycken liflig-84-

het ocli känsla, men sådant var ingalunda språket i mina

lärares munnar.

Då jag kort före påsk 1827 kom tillbaka från mina

vinterresor, var jag mycket matt och medtagen samt led af

plågor i min rygg och min högra arm, äfvensom tidtals i bröstet;

dock utan att likväl dessa kroppsliga svagheter inverkade

något hindrande på utöfningen af mina embetspligter. Vid

utgången af November månad måste bestämmas, hvilka

vinterresor skulle företagas. Oktober hade redan inträdt, och ännu

hade jag ej riktigt återhemtat mig. Om jag ej kunde uthärda

de hittills företagna resorna, isynnerhet vinterresorna, då skulle

jag ännu långt mindre kunna tåla dem som väntade mig, så

vida jag ville uppnå det föresatta målet. Jag uppgaf ännu ej

hoppet att i rattan tid återfå min helsa, och detta skedde

med Guds bistånd under loppet af November.

I hela Finmarkens amt var Lebesby pastorat det enda,

som gjorde det möjligt att kunna förena den enskildas och

nuvarande tidens kraf och fordringar med folkets och den

kommande tidens. Som pastor för Vadsö menighet tjenade jag

för 700—800 spd; Lebesby pastorat, det andra i provstiet, gaf

den tiden knappt 200 spd. I tidernas längd hade jag nog

kunnat bestrida utgifterna för mina resor med ofvannämnda

inkomster, men med 200 spd. var det en omöjlighet. Hvarifrån

penningarne skulle tagas — eftersom jag ville fortsätta med mina

resor — det visste jag ej; men det visste jag, att jag, så snart

jag hade återvunnit min helsa, skulle göra det som jag ansåg

för min pligt såväl mot lapparne som mot de många norska

familjerna i Vadsö och Vårdö socken; ty jag kunde ej för

lapparnes skull försumma norrmännen; och bådas intressen kunde

jag ej taga vara på, ty Vadsö pastorat fordrade i sanning sin

pastors hela och odelade verksamhet.

Så snart jag vid slutet af November kände mig frisk igen,

rådgick jag med min hustru om att lemna Vadsö och söka

Lebesby, och sade fördenskull: "Hvad säger du härtill?" "Jag

inser också nödvändigbeten häraf, och är tillreds när du vill",

svarade hon. "I morgon går posten, sök Lebesby, Gud hjelper

oss nog." Dagen derpå sökte jag Lebesby, och Gud hjelpte

oss. Pengar fick jag, då jag behöfde dem, och förr hade jag

ju ej kunnat begagna dem.Ett folk som lapparne och ett språk som deras, hvilket är

beröfvadt all slags litteratur; som lefver spridt på stora

områden och är afskildt från hvarandra genom fjelisträckningar, haf,

fjordar och floder, och hvars stammar föra ett så olika

lefnadssätt, ett sådant folk kunde jag ej lära känna genom att

uppehålla mig på en enda trakt, äfven om jag vore der hela

mitt lif. Der gifves knappt något annat medel att lära känna

andan, grundtonen och grunddragen hos ett sådant folk och

ett sådant språk, än den personliga bekantskapen med

samtliga dess stammar, med individen och med hela folket. En

sådan personlig bekantskap hade jag redan påbegynt, och nu

ville jag fortsätta dermed. Om vintern skulle derför min

hustru följa mig till Polmak, Karasjok, Kautokeino och flera

andra ställen. Under mitt uppehåll på dessa platser ville jag

tillika företaga utflygter för att uppsöka fjell-lapparne i deras

hem. Om sommaren skulle min hustru följa mig längs kusten

i en öppen båt, i hvilken vi måste resa längs kusten af

Finmarken ända till Trondhjem, och vara fyra månader på

vägen, på det jag skulle kunna erhålla tillräcklig tid att lägga i

land än här och än der. Två gånger hafva vi således

tillsammans rest denna långa väg, förutom de många båtresor vi

företogo i sjelfva Finmarken, och det, oaktadt min hustru, såsom

redan är anfördt, nästan alltid plågades af sjösjukan. Om Gud

hade velat att vi skulle haft några barn, så hade naturligtvis

ett sådant nomadlif ej varit möjligt; men vi voro barnlösa,

fastän ej alltid utan en känsla af saknad deröfver. Vid alla

våra resor kunde föga afseende göras på min hustrus

beqvämlighet, ej heller på hvad resorna kostade, utan endast på

huruledes afsigten och målet kunde uppnås. Detta nomadlif

fortsattes nu oafbrutet till hösten 1831, och sedan framdeles

under våra åtskilliga uppehåll i Finmarken. Endast på detta

sätt kunde det således blifva möjligt att tränga in i sjelfva

hjertat af folket och språket, ty för att rätt kunna uppfatta

språket måste man förstå folket, och så omvändt. — Språket

kunde jag endast lära af dem, som icke förstodo något annat

språk, än det Gud gifvit dem — deras modersmål — ty endast

de talade språket rent och oblandadt, och derför skulle

fjell-lapparne hädanefter vara mina läromästare både mecl och utan

deras vetskap. Att jag ända hittills hade nödgats dela min

tid och mina iakttagelser mellan lapparne och norrmännen,86-

var till fördel för inin framtida bekantskap med de förra, ty

ett folks omgifning är ej utan inflytande på dess

utveckling och kan antingen befordra eller lägga hinder i vägen

för densamma.

Då det här och der finnes uttjenade skolmästare och

tolkar, och lapparne, som bo i närheten af handelsplatserna, hafva

lärt att tala något norska och gerna vilja låta höra sig deri,

hafva flera resande blifvit förledda till den tron, att norska

språket kännes och förstås af lapparne.

1828.

I sällskap med fogden, tullinspektören på Vårdö och några

flera lemnade jag Vadsö den 28 Januari, för att resa till

fjell-lapparnes thing i Polmak, hvarest vi ankommo den följande

dagen. Min hustru skulle sedermera möta mig der, då jag

kom tillbaka från min resa i fjellen. Efter gudstjenstens slut

den 3 Februari sammankallade jag samtliga närvarande

fjell-lappar, och sökte nu göra så klart som möjligt för dem,

hvarför jag för det första hvarken kunde eller ville resa omkring

på samma sätt bland dem, som det berättades att forntidens

missionärer hade gjort ibland fjellfolket. De måste sjelfva

erkänna, att jag ännu ej riktigt kände till deras språk, och icke

heller deras vanor eller lefnadssätt. De hade ju alltid klagat,

och detta med fog, att hvarken "deras fader, konungen eller

de höga herrarne, eller amtmannen eller fogden, skrifvaren

eller presten", kände och visste hur fjellfolket hade det *). För

att nu lära känna allt detta, måste jag således först en tid gå

i skola hos dem. Gudstjensten ville jag hålla om söndagarne,

*) Att fjell-Iapparnes klagan var grundad, ses redan deraf, att i den di

gällande skjuts-lagen en bestämd gräns anvisades fiir deras vandringar. Gick en

fjell-lapp nt (ifver denna gräns, skulle han sjelf betala skjutsbeställningen; men

dä nu fjell-lappen pä det i lagen bestämda afståndet, isynnerhet mellan Polmak,

Karasjok ocli Kautokeino, ej kunde finna tillräcklig föda för sina djur, så var

ju lagen orättvis, vittnade om obekantskap med verkliga förhållandet och

framkallade oupphörligt strider och obehagligheter; härtill kom att länsmannen ej

var fjell-lapp. Detta är ingalunda ett enstaka bevis öfver sanningen af

fjell-folkets anförda påståenden.87-

likaså morgon- och aftonbön, samt katechisera med barnen;

men att tillbringa dagarne med barnens undervisning, kunde

jag, som sagdt var, för det första ej gå in på. Iiedan länge

hade min själ och min håg längtat till fjell-lapparne. Då jag

nu reste på detta sätt, var det billigt att jag betalade för skjuts,

bostad och föda, ty oin jag för det första ej gjorde dem

någon vidare nytta, så ville jag ej vara någon enda af dem till

besvär. Slutligen uppgaf jag sjelf den tid jag ämnade

tillbringa i fjellet, och anmodade dem att sjelfva bestämma och

ordna min resa bland dem, då jag hvarken kände nejden eller

tjellbyarnes omgifningar.

Största delen hade förstått och begripit mig, och

tillkännagaf sitt bifall och sin tillfredsställelse; de tackade mig för

skjutspengarne, som de ville mottaga; men sade, att för

husrum och föda togo fjell-lapparne aldrig någon betalning, och

jag skulle derför vara välkommen på det sätt jag hade sagt,

och ju mera jag ville äta af fjell-lapparnes mat, deras

rentungor och märgben, dess gladare skulle de känna sig.

Thorsdagen den 7 Februari voro samtliga förrättningar i

anledning af thinget slutade, och alla gjorde sig derför i

ordning till afresa.

Ändtligen var då den dagen kommen, som jag så länge

hade gladt och förberedt mig på. Jag hade redan i 2£ år

rest omkring i Finmarken, men ännu ej varit i fjellet.

Närmast mig voro elfvarnes, hafvets och fjordarnes strandinvånare,

fjermare öknens söner och döttrar; men alla voro lika nära

mitt hjerta och mitt embete. Det mera ovanliga ocli

äfventyrliga i den nomadiserande fjell-lappens lif gör visserligen

nomadens tält intressantare för den resande, än de stadigt boende

sjö- och elf-lapparnes hem; men jag var ingen resande, jag

var något ännu mera. Skulle afsigten med mina

kringvandrin-gar och uppehåll bland öknens barn uppnås, så var en

förutgående förberedelse med bekantskapen af språket och en

härdad kropp, för att nästan under bar himmel uthärda

Nordpolens vinterköld och vinterlif i det öppna och dragiga tältet, en

betingad nödvändighet. Denna förberedelse var nu gjord.

Då det blef bekant, att jag ville till fjells, tillbjödo sig

flera att följa mig. Jag afslog naturligtvis alla dylika tillbud;

ty jag ville ej hafva någon reskamrat och ännu mindre någon

uppassare med mig. När jag undantager den enda gängen,88-

1826, då jag på resan till Kautokeino och Alten hade fogdens

svåger med mig, så har jag på alla mina resor ständigt varit

min egen uppassare och tjenare. Huruledes skulle det kunna

blifva någon ömsesidig tillit, vänskap och förtroende mellan

lapparne och mig, om jag icke utan ledsagare kunde resa och

lefva bland dem, icke äta af lapparnes tillagade mat och

med dem ur samma fat? Jag vill ej lemna oanmärkt, att

med ett enda undantag lapparne ej ville tillåta mig äta ur

samma fat med dem, utan gåfvo mig ständigt ett eget fat. —

Derför satt jag aldrig länge i tältet eller sjö- och elf-lappens

gamme, innan det vid mitt inträde afbrutna samtalet åter var

i full gång; man glömde, att der fanns någon främmande ibland

dem eller någon som observerade dem; ty jag bjöd till att så

väl i tal som åthäfvor likna en lapp. Dessutom kunde ju en

sådan ledsagare eller uppassare blifva sjuk och då vara för

mig till ännu större hinder och besvär; skulle jag sjelf sjukna,

så fick jag nog allt det bistånd jag kunde behöfva af de

menniskor, bland hvilka jag vistades.

Jag förde med mig en 2.! aln lång säck af oklippta

får-eller renskinn och ett ylletäcke. Säcken kröp jag in uti när

jag skulle sofva, och täcket bredde jag öfver ansigtet, för att

ej förkyla det under natten. Likaledes medförde jag kaffe, som

jag sjelf kokade i den medförda pannan, samt bröd, salt, knif

och gaffel, men ej sked, för att ej dermed såra folkets vanor.

— Lapparne föra alltid sjelfva knif med sig, så att de funno

det alldeles i sin ordning, att äfven jag förde en sådan med

mig, och då det är männerna som koka, så väckte det ingen

uppmärksamhet, utan tvärtom deras synbara bifall, att jag följde

samma plägsed ocb sjelf kokade mitt kaife.

Dagen efter sedan jag hade sagt att jag ville till ljells,

kom en fjell-lapp in till mig för att gifva mig en förberedande

blick i en Ijell-lapps tält. "Det är således ditt allvar", sade

ban, "att du vill till fjell-lapparne?" Ja, var mitt svar. "Vet

du, att de hafva hundar i sina tält?" Ja. "Skola lapparne jaga

dessa sina trogna och nyttiga tjenare ur tältet för din skull?"

Nej. "Många af dessa hundar äro elaka mot främmande; är

du rädd för dem?" Nej. "Vet du, att ofta ingen ro finnes i

tältet hvarken dag eller natt?" Ja. "Vet du, att du kan blifva

lemnad ensam qvar i tältet?" Ja. "Vill du äta hvad vargen

sönderrifvit eller dräpt?" "Äter du det?" frågade jag. "Ja, vi89-

äro nödsakade att äta det, men du ?" "Jag äter det som

fjell-lappen sätter framför mig", var mitt svar. — Nu började de

närvarande att tydligt gifva sitt missnöje tillkänna. "Jag

berättade ju bara, hur fjell-lapparne hafva det i sina tält", sade

han. Straxt derpå kom han åter och sade: "hvad straff får

jag för mitt tal?" "Alldeles intet, min vän!" svarade jag, räckande

honom handen, "ty jag förstod mycket väl meningen ocli

afsigten med dina frågor."

Aftonen före min afresa anlände tvänne herrar från Vestra

Finmarken, en prest och en handelsman, för att aflägga ett

besök hos oss. På qvällen inbjödos vi alla till ett

märgbens-kalas af köpmannen i Polmak, och morgonen derpå till ett

frukostkalas af samma beskaffenhet.

Afresan försiggick vid middagstiden; fogden reste åter till

Vadsö, och med honom de båda herrarne; jag följde med

fjell-lapparne, som återvände till sina renbyar i fjellet. Stort och

långt var tåget af fjell-lappar, som med sina dragrenar och

öfriga renar utgjorde en lång och nästan oöfverskådlig sträcka.

Först kördes en mil utför åt Tanaelfven, så upp öfver

Tana-backen och öfver Varangerfjellet ned till södra sidan af

Varan-gerfjorden. I mörker ocli snöyra kommo vi till en sjö-lapps

gamme vid Varangerfjordens södra sida, som snart fylldes

af menniskor; den låg i Karlsbunden, den andra af

Varan-gerfjordens båda vikar, hvarmed denna slutar i vester.

Karls-bunden har förmodligen fått sitt namn af karelerna, med

hvilken benämning norrmännen beteckna ej allenast invånarne

i Karelen, utan alla ryska qväner och lappar, som af

tarta-rerna i 13:de århundradet drefvos in på norskt område, och

här nedsatte sig bland våra lappar. — Följande morgon

fortsattes resan.

Den korta dagen var redan tilländagången, ingen måne

upplyste den mörka himlen och mörkret tilltog. Djurens muntra

och glada språng vid resans början upphörde efterhand. Sent

omsider uppnådde vi platsen, der fjell-lapparne plägade rasta

öfver natten, då de färdades i dessa trakter; här var

tillräckligt med mossa för renarne och så pass mycket skog, att man

kunde erhålla de nödvändiga stängerna för uppförandet af

tältet. Vi gjorde halt, stego ur pulkena och skidorna

frainto-gos. Under det tvänne af karlarne förde renarne bort till

deras betes- och hviloplatser, framtogo andra yxor ur slädorna90-

ocli foro på skidorna bland träden, för att utvälja tältstänger,

medan en tredje afhögg ocli hopsamlade risqvistar och bränsle,

och derefter från slädorna hemtade en skofvel, hvarmed ban

bortskyfflade den lösa snön i en rundel. Fem eller sju spiror

eller unga trädstammar upprestes nu emot hvarandra, och

utomkring dessa breddes ett svart, genomrökt stycke lärft, dock så

att upptill lemnades en öppning för röken. Eldstaden

uppfördes i midten, och omkring densamma breddes risqvistar; och

så var huset färdigt. Resa flera tillsammans, hvilket nu var

fallet, så förena de sig om uppförandet af ett gemensamt tält,

som då blir så mycket större. Restälten äro vanligtvis så

6inå och låga, att, då man ställer sig i midten af detsamma,

man ändå ibland når upp öfver rököppningen. Ett sådant tält

består vanligtvis endast af fyra eller fem små spiror.

Efter det tältet nu var upprest, kröp först en karl in deri

för att slå eld. Lapparne föra alltid elddon med sig; de

begagna en halsduk af samma fason som de gammaldags

pen-ningpungarne, hvilka bindas om halsen så att ändarne hänga ned

på bröstet. Denna halsduk begagnas ej för värmen, utan att

förvara pengar och andra småförnödenlieter uti. Ibland dessa

räknas också elddonet, som består af stål, flinta och fnöske,

samt en liten trädosa af en valnöts storlek, hvari finnes smält

svafvel. Deri lägges antändt fnöske, och då detta brinner med

låga, antändes derpå spånor eller näfver, och derefter släckes

svaflet. Ljudet af stålets slag mot flintan och eldskenet

genom tältet gjorde oss alla upprymda. Vi aftogo nu — efter

det liade blifvit upphållsväder — björnskinnskragarne, derefter

slogo vi snön af oss, så godt sig göra lät, och derefter bar

det af in i tältet. Denna snöafskakning fortsattes inne i tältet

och upphörde ej, ty den förnyades så ofta någon liade varit

ute. Det aldra första vi nu företogo var, att få en gryta

upphängd öfver elden, och dernäst att packa den full med snö;

detta påfyllande fortsattes till dess grytan var full med vatten.

Träslefven, med hvilken snön packas i grytan, blir stående i

den, och så snart snön begynte smälta, började äfven slefven

att vandra laget ikring, fylld med"snö Och vatten, ty törstiga

voro de alla, och drickandet ville aldrig taga slut. Under

tiden hade ett försvarligt stycke renkött blifvit satt framför

elden, för att någorlunda upptina innan det kunde sönderdelas i

mindre stycken. Nu började man göra toalett. Aldra förstn

blefvo komagenia afdragna, hvarvid visserligen nakna, men

dock alltid rena fötter kommo i dagen, ty lapparne hålla

fötterna ständigt rena; derefter afdrogos bellingerna, hvilka

ur-vredos och hängdes upp i tältet att torka tillika med gräset,

som togs ur komagerna och lades framför elden, hvarefter

man åter pådrog sig både bellingerna och komagerna.

Eftersom jag ej hade varit så mycket i snön som lapparne, var jag

ej så våt om fötterna, och min toalett inskränkte sig derför

att duktigt bulta snön af mig. Glädje och tillfredsställelse

lyste ur allas blickar, och från allas läppar hördes ett muntert

och gladt skämt. Dagens mödor, thingets händelser, presten,

fogden, skrifvaren, länsmannen, köpmannen, betalda och

obetalda skatter, med ett ord allt tjenade till att underhålla och

krydda samtalet; lustiga infall, ordlekar och gåtor aflöste

hvarandra, och man skrattade sjelf och hade andra att skratta.

Med synnerligt välbehag gladde och vederqvickte sig lapparne

i detta tält, som var så litet, att det hvarken tillät oss att

utsträcka eller räta ut våra ben, utan den som ej ville få dem

uppbrända från elden i eldstaden, måste sitta med korslagda

ben. Glada, lyckliga och förnöjda utropade än den ena, än

den andra: "Gud ske lof för ett godt och varmt hus!" och

sågo dervid med ett synnerligt välbehag omkring sig i tältet,

medan jag, sittande vid lappens sida, var nära att förgås af

köld, hetta och rök. Det händer ibland, att storm och oväder

ej tillåta uppförandet af något tält eller uppgörande af eld,

och i ett dylikt väder kunna lapparne ej ett enda ögonblick

lemna djuren, dels för att skydda dem mot vargarne och dels

för att hindra renarne att springa sin väg, som de då gerna

försöka. I jemförelse med en sådan natt ute i snön utgjorde

vårt tält visserligen ett godt och varmt hus. Innan jag blef

van vid vistandet i ett sådant tält, nödgades jag emellanåt

arbeta mig fram genom trängseln för att komma i fria luften,

hvarest kölden och det hårda vädret inverkade uppfriskande

på mig. Men att komma ut från ett så öfverfyldt tält är ibland

nästan en omöjlighet, och detta var händelsen denna afton.

Stundom nedtryckte jag derför ansigtet i snön mellan

risqvi-starne der jag satt, och utträdde hufvudet under tältväggen för

att svalka mig. Efterhand vande jag mig naturligtvis vid

deras vanor, så att jag kunde hålla ut att timvis sitta med

korslagda ben; men att i hela timmar kunna sitta med benen un-92-

der sig, eller ligga på knä, det är en konst som endast deri

mjuka och smidiga lappen kan uthärda.

Omsider var det framför elden satta köttstycket så vida

upptinadt att det kunde sönderhuggas i mindre stycken, och

den, som skulle hugga, reste sig nu så mycket att han kom att

ligga på knä. Våra ben samt hundarne och allt hvad som

kunde vara i vägen måste nu lemna så mycken plats, att den

knäböjande kötthuggaren kunde förrätta sitt arbete. Han tog

nu köttet i ena handen och med den andra höjde ban yxan i

vädret. Men nu måste det, och det fort ändå, röjas mera plats

innan han vågade börja att hugga. I det trånga och

öfver-fyllda tältet, der man satt tätt intill hvarandra, kommo nu alla,

både menniskor och hundar, i rörelse och måste så godt som

lägga sig öfver hvarandra, hvilket åter gaf anledning till

munterhet och skämt. Med komiskt allvar lät nu den knäböjande

kötthuggaren yxan falla, och första hugget skedde. Med ej

mindre komiskt allvar hade ett par hundar satt sig så nära,

som det förunnades dessa stackars djur, ryckande så

småningom allt närmare och närmare; slickande sig om nosen,

betraktade och följde de med begärliga blickar de afhuggna

köttstyckena, som kastades i grytan. Ett barskt "ur vägen!" och

en spark hörde emellanåt till saken för att hålla dem på

behörigt afstånd från ett eller annat köttstycke, som vid

afhug-gandet kom i deras grannskap; ty för hvarje hugg flög ett

köttstycke åt sidan. När kötthuggaren använde mer än ett hugg

för att få ett stycke löst, så blef han utskrattad, men detta

störde honom ej. Först då han kastade sista stycket i grytan

kom åter ett leende på hans ansigte, och nu fingo vi återtaga

våra förra platser.

Sprakande gnistor och brinnande riskvistar flögo oss

ständigt i ansigtet eller på kläderna, och om någon blef bränd, så

skrattade de andra, tills den brandskadade måste skratta med.

Om en eldflisa for mig i ansigtet eller på kläderna, skrattade

man ej, och närmaste grannen hjelpte mig borttaga den; men

så snart de sågo mig dra på munnen, skrattade hela

sällskapet med.

Så snart det var mig möjligt, efter sedan jag var

inkommen i tältet, framtog jag min språk-dagbok och min

blyertspenna. "Presten skrifver", hördes nu från en och annan, och

ofta gjorde de mig sjelfva uppmärksam på ord och talesätt,101-

som de trodde vara främmande för mig. Förekom då ett ord.

hvilket var mig svårt att riktigt förstå och uttala, så försökte

man stafva det för mig; men då ingen fanns, som kunde

staf-va, föranledde detta stor munterhet, ocli hade man ej skrattat

förr, så skrattade man nu.

Under tiden var soppan och köttet färdigt och Hans

Andreas Johnsen — så hette han, hvilken jag enligt aftal i

Polmak skulle först besöka — lade upp maten, och naturligtvis

lade han det fetaste stycket på mitt fat. Jag tackade, men

bad honom om ett stycke som var mindre fett. "Jaså, presten

låter oss veta att han ej äter fett?" sade han, och alla

skrattade öfver detta skämt af presten. Jag måste skratta med och

detta styrkte dem i tron, att det blott var ett skämt af mig.

På min förnyade begäran lade ban dock ett magrare stycke

vid sidan af det feta. Före måltiden lästes en tyst bön, och

nu spisades med frisk aptit, under det muntert skämt

kryddade måltiden. För hvarje stycke fett de stoppade i munnen

sneglade de på mig. Då alla hade ätit och jag ej förtärt min

portion, som var lagd på ett särskildt fat, yttrade de: "Det är

väl bara det magra som är qvar?" Jag räckte dem då fatet.

"Nej minsann är det inte det aldra fetaste, som ligger qvar!"

Man skrattade nu ej, men man sade: "Så olika den menskliga

naturen kan vara!"

Tältet, som visserligen hörde till ett af de större

resetälten, kunde dock ej inrymma alla, utan måste derför såväl

in-qvarteringen som ätningen ske turvis. — Endast Hans

Andreas hade i kraft af sin värdighet såsom min värd och

för-körare stadig plats i tältet och vid sidan af mig, på det han

skulle kunna se mig till godo; en af det andra spisskiftet kunde

ej under måltiden med bela sin person få plats inom tältet,

utan måste låta sig nöja med att endast för öfverdelen af

kroppen erhålla plats innanför detsamma, resten af personen

låg utanför tältet, och i denna liggande ställning höll han sin

måltid till stor förlustelse för alla de andra. Måltiden var nu

slutad och en allmän och tyst bordsbön lästes. "Tack för mat

och drick!" hördes från alla läppar till den som hade

förestått kokningen. "Gud gifve sin välsignelse!" lydde svaret;

ibland var det: "Må det komma kroppen till godo!"

Nu började man sinsemellan sakta öfverlägga om att söka

hvilan, samt att några först borde se om renarne, men ingen94-

af dem fullföljde livad de talade om; de tycktes ännu vänta

på något, och detta något var aftonbönen. Jag sade dem,

att jag ville hålla aftonbön, och straxt var all sömn

försvunnen och de frånvarande blefvo kallade till tältet. De som ej

kunde få plats i tältet ställde sig utanför, der de hörde lika

bra, som om de hade varit inne. Efter dét jag hade läst

tacksägelsen, Fader vår ocli välsignelsen, sade jag det brukliga:

"Gud gifve eder en god natt!" hvarpå alla svarade: "Vi önska

dig detsamma!" och straxt derpå: "Tack för Guds ord!"

Nu skulle man ändtligen lägga sig. Först blef det mig

lemnadt så mycken plats, att jag kunde krypa in i min säck,

hvarvid jag biträddes af min tjenstvilliga värd; derefter lade

jag björnskinnskragen under mitt hufvud ocli kastade täcket

öfver ansigtet, ty det var kallt; sedan lade Hans Anders sitt

hufvud på min höft, och på detta sätt gjorde alla de öfriga,

tills vi bildade en ring kring eldstaden. Småningom dog elden

ut af sig sjelf, och få ögonblick derefter voro alla tungor

förstummade; allt var tyst och stilla, så att knappt här och der

ett sakta pustande hördes. Jag måste åter taga täcket från

ansigtet samt låg länge och betraktade än de sofvande

omkring mig, än stjernorna, som jag genom den stora

rököppningen i tältet såg tindra på den klar blefna himlen, hvilken

stundom upplystes af förbisväfvande norrsken. Småningom

började himlen med sina stjernor och norrsken att blifva

mörkare och mörkare, tankarne och medvetandet förvirrades, ocli

ändtligen tillslöt sömnen äfven mina ögon. Då jag vaknade

hade Hans lagt täcket öfver mitt ansigte, ty natten var

mycket kall.

Tre timmar efter midnatt voro vi på fötter igen, hvarefter

lapparne genast gingo till sina renar. Som vädret det tillät,

af-kastade jag päsken och tvättade händer och ansigte i snön

samt sprang några gånger af och an framför tältet, för att

uppvärma och uppmjuka kroppen och lederna. Blodet kom

dervid åter i friskt omlopp och en behaglig känsla af värme

och välbefinnande genomströmmade hela min varelse. Af smält

snö kokade jag nu mitt kaffe och åt ett stycke bröd dertill;

derefter läste jag i Nya Testamentet, som jag alltid förde med

mig i pulken, tillika med bröd, kaffe, en kaffepanna och en

träskål. Under tiden hade lapparne återkommit från renarne,

hvilka de hade flyttat till bättre betesplatser-, och intogo nuur,

sin frukost; (leras förnämsta mål är om qvällen, äfven då de

ej äro på resor. På morgonen förtära de som oftast endast

kall mat, eller ock uppvärmes i all hastighet af den öfverblifna

maten från aftonen. Då vi voro färdiga till uppbrott hölls

morgonbön, hvarefter några gingo för att hemta renarne,

medan andra nedtogo tältet och lade det i slädorna, hvarefter

äfven de gingo för att hjelpa till att få fram djuren. Efter en

halftimma hördes ljudet af de sig närmande renbjellrorna, och

svettiga och med blossande ansigten kommo lapparne,

dragande de motsträfviga renarne efter sig i tömmarne, hvilka

voro fastsatta om deras hufvuden. Nu spändes för, och i

muntert och raskt galopp bar det af.

Vi hade en lång, skoglös och vild öken framför oss, och

dagsljuset skulle begagnas för att genomfara den. Vid början

af denna ökenslätt gjorde vi derför halt för att invänta

dagsljuset. Dagen nalkades ändtligen, men dimmig, mörk och kall,

och gaf oss knappt så mycken belysning, att vi kunde ge oss

af. Dimman höjde sig sednare, och det började ljusna allt

mer och mer; men plötsligt befunno vi oss i en så tät dimma,

att man knappt då och då kunde se den närmast förut

körande framskymta; vinden lugnade ut och det blef alldeles

stilla. Hans Anders, som körde i spetsen, ropade nu: "Håll!"

hvarpå vi stannade och lägrade oss i snön, samtalande med

hvarandra i all frid och trefnad. Oaktadt dimman efter två

timmar var lika stark, blef det enstämmigt öfverlemnadt åt

Hans" och en annan lapps, Per Gjermundsens, omdöme, om det

skulle köras vidare eller ej. Båda förklarade sig för det förra.

Att i dimma, mörker och snöyra hitta vägen genom en

obanad öken kan knappt sjelfva nomaden, men det finnes några

fjell-lappar, som hafva ett sådant orienteringssinne, att det

väcker förvåning bland dem sjelfva. Efter det nu var

beslu-tadt att resan skulle fortsättas, tillsade Hans, att alla skulle

sätta sig i pulkena; ban ämnade ej köra länge, men så fort

som renarne förmådde springa, och derför skulle enhvar se

till, att han ej blef efter. Sedan hvar och en hade ropat:

"Nu sitter jag", ropade Hans: "Nu kör jag", och det bar nu

af allt hvad renarne kunde sträcka, och detta i en dimma så

tjock, att vi ofta ej kunde se djuret som drog oss. Först gick

det något till venster, sedan något åt höger, och det med en

bestämdhet och en säkerhet, som om vi hade kört i det kla-%

raste solsken. Jag hade naturligtvis fått en utmärkt ren.

Efter omkring en half timmas färd kom jag fram vid sidan af

Hans; straxt derefter kastade han sig ur pulken, krafsade med

största skyndsamhet snön bort med händerna och undersökte

marken; i nästa ögonblick var ban åter i pulken, gaf renen

ett rapp och försvann i dimman. Denna blindebocksfärd roade

mig särdeles. Med ökad ifver satte min ren efter förkörarens,

och efter en kort färd tornade jag så våldsamt mot hans pulk,

att jag sånär hade kastats ur min; ban sprang ur pulken, höll

in sin ren och ropade: "Håll! här är holmen!" Denna lilla

holme låg i en liten sjö och var det enda ställe i hela trakten,

der det fanns tillräcklig mossa för renarne. Nu visste alla

hvar de voro. Då renarne här ej ledo brist på mossa, måste

vi här afbida klart väder, äfven om det skulle dröja ett eller

två dygn; och i det bästa lynne i verlden lägrade vi oss åter

i snön och

"samlade i en förtrolig klunga"

af menniskor — och renar, samt under muntra och lifliga

samtal. En af karlarne omtalade, hurusom ban en gång hade

nästan uppgifvit hoppet om att rädda lifvet, då han

slutligen upphann ett tält; ban måste nu berätta hur detta hade

tillgått.

Under våra samtal stodo renarne fastbundna vid pulkena

och förplägade sig med mossa och snö. Renen dricker om

vintern aldrig vatten, utan äter snö; under det ban springer

som hurtigast nafsar han då och då en mun full deraf. Renen

svettas icke.

Efter ett par timmar började dimman skingra sig och med

detsamma voro vi också alla på fötter igen. Här åtskildes

sällskapet och enhvar drog sin väg hem till sig. Jag blef nu

ensam med Hans och en annan fjell-lapp. Denna lilla holme

ligger 12 mil från Polmak, och vi hade nu 2 mil qvar till den

plats, der Hans haft sin renby innan han reste till thinget.

Efter att på en fjerdedels mil när hafva kört dessa två mil,

visade sig i fjerran en skog. "En skog!" utropade jag. "Jo,

jo men, en skog!" svarade Hans förnöjd. Han hade redan

frågat mig två gånger om jag ej såg något. I denna skog hade

han qvarlemnat både hustru, barn, tält och renhjord; vid

mörkrets inbrytande voro vi utanför hans tält och här fann

han äfven sin hustru och sina tre yngsta barn; men lians två97-

äldsta döttrar tillika med renbyn voro flyttade fyra mil längre

åt söder.

I tre veckor hade många af fjellfolket nödgats vara

frånvarande i anledning af thinget, och ringaste antalet fann sina

familjer ocb renhjordar der, hvarest de hade lemnat dem. —

Dagen före vår ankomst hade en af döttrarne, som följt med

renhjorden, återkommit för att underrätta föräldrarne, hvartåt

renbyn dragit sig. Hans hade en enda liten son, men fem

döttrar, hvaraf två voro konfirmerade.

Så snart Hans" hustru hade anvisat mig plats i tältet,

hemtade hon ett vackert och snyggt träkärl, fyldt med frusen

renmjölk, hvilket hon höll framför elden så länge, att ytan på

mjölken upptinade och den med lätthet kunde afskrapas med

en träsked, hvarefter hon räckte mig detsamma tillika med en

sked. Denna renmjölk, fet som grädda, är öfvermåttan

närande och stärkande. Då jag hade förtärt så mycket jag ville

gaf jag henne mjölken tillbaka och framtog ett bröd, som jag

öfverlemnade henne med helsning från min hustru. Lapparne

sätta ett högt värde på vårt bröd. Som återskänk fick jag af

henne vid min afresa ett stycke frusen renmjölk och en

rentunga, åtföljd af en vänlig återhelsning till min hustru. Dylika

vänskapsbevis förekommo naturligtvis ofta.

Vid sidan af Hans" tält hade en rysk undersåte sitt.

Söndagen den 10 Februari höll jag i ryssens tält och på hans

anmodan gudstjenst för de båda tältens invånare, emedan sonen

här låg sjuk i följd af ett benbrott.

På morgonen så snart elden var tänd samlade husmodern

barnen omkring eldstaden för att med dem hålla morgonbön.

Först läste hon en rad på norska utantill för dem, som

barnen måste eftersäga, och derefter samma rad på ren lappska,

och på detta sätt gick det rad för rad. Ehuru modern kunde

bönen utantill, så band hon sig dock vid de redan utantill

lärda raderna i boken, äfven om meningen, ja sjelfva ordet,

afbröts eller ej. På detta sätt hade hon som barn blifvit

inlärd af skolmästaren, då lapparne skulle lära norska. Någon

bok fanns ej mera nu. Hon beklagade det otillfredsställande

i denna undervisning, hvilken hon dock bibehöll, emedan hon

ej kände någon bättre. Hon sörjde öfver att det hvarken fanns

lärare eller böcker. På samma sätt lästes också Fader vår.

Hon och alla åhörde med synbar glädje, då jag läste Fader

Resa i Finmarken. 798-

vår, och alla läste sakta, men hörbart efter. Oaktadt bönen

lästes på ofvananförda sätt, så kände jag mig dock uppbyggd

och angenämt stämd, då jag om morgonen deraf väcktes.

Förtröstan på bönen och trängtan till att bedja fanns dock hos

folket ocli hade ej låtit sig förqväfvas, oaktadt det allt från

barnaåren hade blifvit tillhållet att ej på det språk, hvilket

Gud hade lagt på dess tungor, bedja till Honom, läsa Fader

vår eller trosartiklarne, utan dertill begagna ett språk, som de

icke förstodo. Men nu skulle detta tungans band lossas: detta

var såväl konungens som statsstyrelsens faderliga vilja.

Måndagen den 11 Februari reste jag med Hans och hans

dotter till renbyn. Hjorden befann sig vid stränderna af en

liten och mycket vacker insjö, midt i en frodig skog. Då vi

närmade oss renbyn, sprang Hans" hund förut; denne hade

följt med sin husbonde på tliingsresan och var nu vänskapligt

sinnad mot sin husbondes gäst. Men nu kom han tillbaka

med 8—10 förfärligt gläfsande hundar, hvilka belt ovänligt

rusade emot oss; våra deraf uppskrämda renar satte nu af åt

alla håll och kanter. Plötsligt förvandlades hundarnes skarpa

skällande i ett vänligt, lågt bjebbande och välkomnande, ty de

hade igenkänt sin husbonde; med viftande svansar och synbar

och ljudelig glädje omringade de sin husbondes pulk, men

rusade med upprest borst och ett döfvande skall mot mig,

som de ej kände. Endast hunden, som från Polmak hade sett

mig i sin husbondes sällskap, delade sina kärleksbevis mellan

sina kamrater, sin husbonde och mig. Först efter det renarne

gjort en hop glada sidosprång och svängningar, fick Hans och

hans dotter dem till att draga sig fram till tältet, hvilket var

uppfördt på en liten höjd. Under oafbrutna slingringar och

språng fortfor jag att tumla om med min ostyriga ren, som

oupphörligt tillbakaskrämdes från tältet genom hundarne, hvilka

sökte hindra främlingen att komma in. Jag ville just gripa

till det enda och säkra medlet, det, att kasta mig ur pulken

och gående draga renen efter mig till tältet, då två af husets

döttrar sprungo fram ocli ropade: "Kast!" (kasta tömmen till

en af oss). Då jag derför vid en af renens fortsatta

svängningar kom i närheten af den ena, kastade jag tömmen till

henne, som hon behändigt uppfångade. Derefter förde hon

det motsträfviga djuret upp till tältet.99-

"Har du vä) någonsin sett större träd än dessa?" frågade

mig den ena dottern, men likaså gerna hade hon kunnat fråga

mig, om jag förr hade hört fullständigare chör af vargar än

som just i detta ögonblick uppstämdes. Vargarne togo eller

ihjälrefvo här hvarje natt två eller tre renar; sednare kom jag

till rénbyar, der vargen hade tagit 10—12 renar på en natt.

Vargen är renbyarnes oskiljaktige följeslagare.

Onsdagen den 13 Februari reste jag till förut omnämnde

Per Gjermundsen; Hans Andreas körde såsom förkörare och

en af hans döttrar körde reiden *). Vi hade omkring 1 f,- mil

till Pers tält, men då vi hade kommit halfvägs, öfverföU oss

storm och snöyra. Hans visste ej riktigt stället, der Per

Gjermundsen hade sitt tält; han kände endast till Ijellet, i hvars

grannskap tältet skulle vara; ej heller hade han förr varit i

denna trakt. Efter det vi flera gånger gjort halt och han så

godt sig göra lät hade sett sig om i snövädret, befunno vi

oss midt bland Per Gjermundsens renar; men nu gällde det

att äfven finna tältet, ty det kan ibland vara ända till en half

mil mellan detta och platsen der hjorden betar. Mörkret och

snövädret tilltogo och ingen menniska hvarken sågs eller

hördes af, man hörde ej en gång en hund skälla. Hans stannade,

kom bort till mig och sade ganska lugnt: "Det kan hända att

vi ej finna tältet förrän i morgon, då det blir dager; men vi

hafva ingen nöd här, ty här är godt bete för renarne." Vi

försökte att åter ropa ömsevis, och omsider hördes på långt

håll ett svagt ljud, liknande skallet af en hund. Vi körde

efter ljudet, och glada blefvo både Hans och jag, "ty", sade han,

"tältet är dock bättre för oss", och deri gaf jag honom fullt

rätt. Snart befunno vi oss utanför Per Gjermundsens tält,

hvilken genast gick oss till mötes tillika med sin hustru. Så

snart jag hade intagit min anvisade plats i tältet, var

mottagningen, trakteringen och den ömsesidiga helsningen desamma

som jag funnit hos Hans Andreas.

Så mycket heldre bestämde jag mig för att här stanna

öfver söndagen, då Per Gjermundsens talrika familj var samlad

i ett tält och ej i tvänne, såsom hos Hans Andreas, ty ju flera

*) Reid. Dermed betecknar inan en rad af pulker, hvaraf första pulken

köres af någon, men renen som drar den följande alltid är fastbunden vid den

föregående pulken; efter den sista följer en ren (utan pulk) som äfvenledes är

fastbunden, oeh stretar emot då det bär utför.K*)

menniskor, desto lifligare är samtalet, ocli ju större tältet är,

desto flera beqvämligheter finnas der.

Fyra krökta och temligen tjocka stänger ställas så, att de

bilda en något aflång fyrkant och bestämma tältets storlek; två

och två luta uppe vid rökhålet tillsammans och bilda tvänne

bågar; mellan dessa hufvudstänger sättas flera andra, hvilka

äro lika långa, men smäckrare, samt nå alla upp mot

hvarandra; mellan de fyra större träden eller stängerna anbringas

fyra smala spiror och ofvanpå dessa en tvärstång, i hvilken

grytkroken hänger. Utomkring samtliga stängerna eller

stockarne utspännas tvänne stora ylletäcken, hvilka bestå af flera

sammansatta mindre; dessa båda täcken fästas nu utanpå

träskelettet så, att de båda ändarne möta hvarandra der, hvarest

öppningen är belägen, som skall bilda ingången, samt fästes

innanför med träpinnar. Restältet består alltid af lärft eller

segelduk, och ej så sällan sjelfva familjetältet, isynnerhet de

mindre välmåendes. Dörren består af en yllefilt, bred nertill

och nästan spetsig upptill. Insidan af dörren är utspänd med

temligen breda träspjälor för att hålla den spänd och styf.

Dörren hänger endast på ett band och faller till af sig sjelf.

Innan tältet uppsättes, undanskottas den lösa snön i en rundel,

likasom vid uppförandet af ett restält. När tältet är uppsatt,

lägges först risqvistar på marken och deröfver renskinn.

Emellan ingången och eldstaden bilda tvänne björkknubbar ett

aflångt rum; här lägges bränslet och här bjuder lefnadsvanan

främlingen eller den besökande att stanna, dels för att helsa,

dels för aff blifva åter helsad och välkomnad.

Nödvändigheten bjuder också att stanna här, för att gifva tältets invånare

den erforderliga tiden att anvisa plats åt den inträdande. Midt

emot ingången på andra sidan om eldstaden bilda likaledes

tvänne björkknubbar ett aflångt rum, bestämdt för tältets

bohagsting, såsom grytor och kittlar. I hednatiden var denna

plats en helig plats, till hvilken qvinnorna ej hade tillträde.

Således är tältet deladt i tvänne afdelningar, den ena till

höger, den andra till venster om ingången. Så snart tältet är

färdigt, och om vargarne tillåta ett längre vistande på orten,

uppföres i närheten af tältet en ställning af flera alnars långa

stänger och stöttor, som sättas i lika höjd upptill. På dessa

fästas tvärstänger på så sätt, att stöttorna nå ett par alnar

öfver dessa; ofvanpå tvärstängerna läggas risqvistar. På dessa101-

ställningar förvaras kött, körredskaper och klädespersedlar;

kistor och slädorna få sin plats under ställningen. Elf- och

sjö-lapparne förvara sitt hö på dylika ställningar, som kallas

luovek. Blir en fjell-lapps uppehåll ej af någon varaktighet,

så uppföres ej någon ställning, men de i närheten varande

träd och buskar få då i stället göra tjenst. Vid sidan af

ingången till tältet lägges ett långt träd, hvarpå grenarne äro

afhuggna, och hvars nedre ända hvilar på en trefot af trä; på

detta träd hugges veden till bränsle. Skall man flytta, så är

tältet nedtaget inom mindre än en halftimma *). Ett tält af

ylletyg varar i 20—30 år, det åtgår dertill 70—80 alnar och

förfärdigas af lapparne sjelfva, men köpes till det mesta af

sjölappar och qväuer; det kostar 30—40 Spdr. Ett tält af lärft

varar blott 10 år och är mindre dyrt; tältlärftet kokar man

gerna i bark.

Höjden i Per Gjermundsens tält och utrymmet i

detsamma tillät ej allenast att man kunde sitta på en kista, utan

äfven att gå upprätt några steg, såvida andra hinder ej gjort

detta omöjligt, och till dessa räknas rökmolnet, som nästan

alltid uppfyller öfversta delen af tältet. För att undgå detta,

måste man sitta på Hata marken. Men det förutan är ändå

knappt möjligt att i midten af tältet kunna stå eller gå ett

par steg i upprätt ställning; ty der är ju eldstaden. Härtill

kommer, att tältet är så uppfyldt af menniskor och saker, att

ej någon plats blir öfrig att röra sig på. Utan att i mer eller

mindre grad blifva stekt eller qväfd af eld och rök, kan man,

då invånarne äro samlade i tältet, hvarken komma in eller ut.

") Patriarkernas tält voro, lika som nutidens arabers och beduiners, antingen

runda, hvilande i midten på en 8 i 10 fots hög stång, eller uppburna af 7 à 9

stänger, af hvilka tre äro längre än de öfriga, hvaraf den mellersta är högst.

Tältets tak består af ett slags tjockt tyg, beredt af get- eller kamelhår, som,

stramt utspändt, hindrar regn och dagg från att intränga. Tälten hafva ibland

två eller tre afdelningar, på det qvinnorna kunna afsöndras från männen och

menniskorna från djuren. I första afdelningen voro de spädare kalfvarue, som

behöfde tak öfver sig, i den andra bodde männen ocli i tredje afdelningen

qvinnorna. På två timmar kunde tältet nedtagas. — Då fjell-lapparnes hjordar

uteslutande bestå af renar, som ej behöfva annat tak och ej kunna lefva under

annat tak än himlahvalfvet, så behöfves ingen särskild afdelning för renen; ej

heller liar fjell-lappen eller kan han hafva någon särskild afdelning för qvinnorna;

han lagar bara så, att männen och qvinnorna uppehålla sig på hvar sin sida af

tältet.102-

I)et är redan anmärkt, att en vedhög ligger nära ingången.

Knappt har jag lyftat på tältdörren för att med krökt rygg

träda in, förrän hundarne skällande rusa mot mig, visande

med vreda blickar sina skarpa tänder. Eld, hetta och rök slå

mig i ansigtet ocli i första ögonblicket är ögat ej i stånd att

skönja föremålen; med den bedöfvande hundmusiken kan

stundom förena sig ett ej mindre bedöfvande barnskrik, åtföljdt af

hyssjande och slängar åt hundarne, för att bringa dem till

tystnad. Emellertid har jag under allt detta blifvit stående på

vedhögen vid ingången och skall nu med böjd rygg gående

utmed kanten af eldstaden begynna vandringen till min plats,

löpande dervid fara att antingen falla i elden eller i den

kokande köttgrytan. Alla komma nu i rörelse genom att draga

benen åt sig, ty man sitter alltid på flata golfvet med utsträckta

ben; ibland måste äfven små barn föras undan, eller också

händer att elden som fattat i mina kläder måste släckas. På

förmiddagarne existerar ingen sådan trängsel, den begynner

egentligen först på eftermiddagen.

Fjell-lapparnes hundar äro i allmänhet små och lurfviga;

de äro alldeles omistliga vid bevakandet af renarne, ty utom

dem vore det en omöjlighet att hålla hjorden samlad,

synnerligast under flyttningen.

När man inkommer i en fjell-lapps tält, likasom i en

sjölapps gamme, synes allt derinne vara oordning och förvirring.

Ilur är det möjligt, tänker man, att bland så mycket virrvarr

och en sådan trängsel kunna arbeta eller få reda på sina

saker. Men vid närmare granskning uppenbarar sig efterhand

bland all denna oreda, sammanstufning och hopfösning ett visst

slags ordningssinne samt en sinnrik anordning i användandet

och begagnandet af det inskränkta utrymmet. Vid sidan af

detta ordningssinne har förnöjsamhetens och tillfredsställelsens

goda genius sitt hem och sitt tempel såväl i fjell-lappens tält

som i elf- ocli sjö-lappens gamme.

1 tältet hafva alla och allt sina bestämda platser. Längst

inne på ömse sidor är högsätet; på ena sidan högst upp sitter

husfadern, vid hans sida husmodern och närmast henne de yngre

barnen. Midt emot fadern och modern, på andra sidan i

tältet, sitta de äldre barnen, och vid deras sida nederst tjenarne.

För att jag skulle hafva det så mycket beqvämare, iick jag

både Per Gjerinundsens och hans hustrus platser och de flyt-103-

tade öfver på andra sidan midt emot mig; de båda äldsta

döttrarne behöllo sina platser bredvid mig, eftersom de erhöllo

uppdraget att vara mig till all möjlig hjelp. Der ett tält

lemnade så mycken plats som här, hade jag alltid en kista

bredvid mig, på hvilken jag hade böcker och skrifsaker och om

qvällen ljus, hvilket allt jag efter begagnandet åter måste

förvara i kistan för de "syndiga hundarne", som lapparne kallade

dem, när de gjorde förtret.

På dagen äro karlarne i allmänhet sysselsatta ute och

qvinnorna inne; all slags sömnad utföra de, såväl männens

som deras egna kläder och skodon, likasom beredningen af

skinn och senor, hvilka begagnas som tråd. Karlarnes arbete

består i förfärdigandet af alla slags redskaper, slädor, skidor,

träställningen i qvinnornas huer (mössor) o. s. v., samt att

tämja och inköra renar och resa omkring i fjellbyar för att

söka efter saknade renar, hvilket sednare likväl qvinnorna

äfven få göra. Karlarne kan man ibland se lediga och

sysslolösa, qvinnorna deremot nästan aldrig. Att förestå

hushållningen, koka och livad dertill hörer, att slagta och sköta om

köttet, är uteslutande männens arbete, medan qvinnorna blott

hålla grytorna ocli kittlarne rena. I djurens bevakning deltaga

båda könen.

Den nära beröring mellan båda könen, som är oundviklig

i så inskränkta bostäder som fjell-lapparnes tält, synes icke

gifva så stor anledning till osedligbet, som man skulle tro.

Ett naturligt, enkelt och tarfligt lefnadssätt kan vara ett lika

så säkert värn som den strängaste afskildhet mellan båda

könen. Ingenstädes har jag hos allmogen funnit ett större

iakttagande af anständighet och det passande, än i fjell-lapparnes

tält; eder och svordomar höras nästan aldrig.

Hvarje qvinna har sin egen sypåse och sina egna sysaker.

Sypåsen hörer just ej till de mindre, ty deri måste kunna

rymmas en kofta eller päsk. Sybehöret består af en eller två

stora och breda messingsringar, i hvilka äro anbringade

åtskilliga hål; genom dessa äro läderremmar indragna, i hvilka

sax, synålshuset, sentrådshuset m. m. hänga; dessa remmar äro

så långa, att saxen ej behöfver lösas ifrån, när den skall

begagnas. Ett sådant syetui är alltför stort att komma bort, och i

alla fall lätt att återfinna. Då man går ifrån arbetet, lägges

allt i sypåsen. Komagerna äro ofta mycket utsirade i arbetet;104-

komagbanden väCvas af flerfärgadt garn. På kragarne af

koftorna och päskena anbringas allt slags broderi. Koftorna äro

af alla slags färger, högröda, blå eller hvita, dels af kläde och

dels af ylletyg, ja till och med af sammet. En samling

lappar i deras brokiga koftor ger derför en liflig anblick; i det

hela taget göra de mycket afseende på bjefs och grannlåt.

Per Gjermundsens båda äldsta döttrar voro ett par små

rätt vackra och näpna flickor, lifliga, språksamma och

from-sinta. Kom jag betäckt af snö in i tältet, så räckte de mig,

ibland båda på en gång, hvar sin käpp för att klappa snön af

mig med, och klappade väl äfven lustigt med. Den ena af

systrarne, min närmaste granne, hade en högröd och bebrämad

klädeskofta under arbete, och höll på med den oafbrutet från

morgonen till sent på aftonen, emedan, som hon sade, hon

ville hafva den färdig på lördagseftermiddagen, på det hon

skulle kunna begagna den som kyrkoplagg på söndagen,

eftersom jag ville hålla gudstjenst der; lika flitigt arbetade hennes

syster på att få en kyrkopäsk färdig åt sin bror.

Emot aftonen, då det börjar att mörkna, befalles de yngre

barnen till att inbära den upphuggna veden och lägga den på

sin plats. Derefter inträder husfadern med ett väldigt stycke

renkött i handen, sönderhugger och lägger det i grytan, som

nu hänger öfver elden. Efter hand samlas tältets alla

tillhöriga och intaga sina platser framför den klart brinnande

brasan. Det lifligaste samtalet försiggår naturligtvis på aftonen,

då alla äro samlade, och det var då jag isynnerhet samlade

skatter för min ordbok. Hvad som är anfördt 0111 lifvet i

res-tältet gäller äfven om lifvet i familjetältet, endast med den

skilnad, att det sednare är så mycket större och menniskorna

flera. I familjetältet herrska arbetsanihet ocli trägen

verksamhet. Man behöfver ej här smälta snö för att erhålla vatten,

emedan familjetältet alltid uppsättes vid en bäck eller insjö.

Äfven jag har här min anvista plats. Pokalen, d. v. s.

trä-slefven med vatten, gör också här flitigt sin rund. "Ilar du

druckit vatten förr, innan du kom till Finmarken?" frågade

mig Per Gjermundsen ganska allvarsamt. Så snart köttgrytan

börjar koka, sätter sig husfadern på huk framför densamma,

hållande i handen en träpinne, hvarmed ban åter nedtrycker

de under kokningen uppflytande köttstyckena.

Sönderdelningen af köttet försiggår på samma sätt som redan är berättadt105-

om restältct, dock med den skilnad, att här i det stora tältet

qvarstanna alla på sina platser. Då och då afskumuias det

feta i grytan med en träslef, men något af spadet följer alltid

med fettet; det feta, som flyter i träslefven ofvanpå spadet,

af-blåses i en skål, och man ser nu, huru den knäböjande kocken,

med sitt af elden blossande ansigte förer sin blåsande mun

rundt omkring slefvens bräddar.

När då maten är upplagd och fördelad, uppmanar

husfadern till en tyst bön, som också förnyas efter måltiden. Efter

qvällsvarden påkläda sig de, hvilka skola vaka första hälften af

natten hos hjorden. Derefter läses aftonbönen, och tillägges,

som jag redan anfört, af alla närvarande ett: "Tack för Guds

ord!" När nu vakten lemnar tältet, ropar den vid namn de

hundar, som skola följa den, och hvilka då framkomma, under det

de öfriga hundarne lugnt ligga qvar. Hundarnes antal hos

min värd var 17; de fördelades bland dem, som skulle bevaka

hjorden; de erhålla sina namn som valpar.

Antingen nu en egare har många eller få renar, vill ban

aldrig riktigt uppgifva antalet, på det ej en eller annan olycka

skall träffa hjorden. Per Gjermundsen var en ovanligt

begåfvad och särdeles förståndig man; det var ett riktigt nöje att

samtala med honom; tillika var han mycket klok och försigtig,

och hvarken han eller hans hustru glömde ett enda ögonblick,

att det var presten som var deras gäst.

Nu kom söndagen, den kyrkodag, hvilken alla hade gladt

och förberedt sig så mycket åt och påtagit sina bästa kläder;

det var den 11 Februari. Efter slutad gudstjenst gick jag

omkring i skogen. Oförmodadt såg jag mig omringad af resande

fjell-lappar, som kommo körandes i full fart. Det var min förre

värd, Hans Andreas, en af lians döttrar och flera andra. Då

han ej hade omnämnt, att ban eller någon annan ville komma

för att bevista gudstjensten, så väntade jag ingen. Med glädje

gick jag åter in i tältet, påklädde mig ornatet och höll åter

gudstjenst. Straxt efter denna var slut, reste de genast

tillbaka, för att om möjligt vara hemma innan mörkret inträffade.

Hans Andreas och hans dotter reste således tre, de andra fyra

mil, för att höra en predikan på sitt modersmål. Det var en

särdeles vacker vinterdag med klart solsken, kölden var ej

öfver 23° R,106-

I)å det mörknade, samlades alla som vanligt. Den följande

dagen skulle jag resa, och således var det sista aftonen jag

var hos dem; före aftonmåltiden trakterades jag derför med

frusen renmjölk och märgben, och till aftonvarden med

rentungor. Jag ville å min sida ej heller stå tillbaka, utan

trakterade derför alla närvarande i tältet med kaffe, som döttrarne

turvis kokade, samt kandisocker åt qvinnorna och tobak åt

karlarne. Vi uppbjödo å ömse sidor allt, för att göra samtalet

så underhållande som möjligt, och i en stilla glädje och

förnöjsamhet försvann denna söndagsafton. Man skulle i sanning

hafva svårt att framvisa en lysande salong med ett mera

fridfullt och förnöjsamt sällskap, än det som denna afton var

samladt här i en fjell-lapps tält, och ännu svårare skulle det

hafva varit att finna ett salongssällskap, der bönen före och

efter maten, aftonbönen och välsignelsen renade och helgade

aftonen med sin stilla glädje och sina samtal.

En enka hade sitt tält vid sidan af Per Gjermundsens;

hon hade en son på 13 och en dotter på 8 år, men alla tre

voro utan all kristlig underbyggnad; de undveko mig, reste

bort i all tysthet och kommo ej tillbaka förrän jag hade rest.

Måndagen den 18 Februari reste jag till den vid sista

tliin-get tillsatte skjutsskaffaren, hvars tält stod två mil längre åt

söder. Både Per Gjermundsen och hans hustru ville sjelfva

skjutsa mig dit. Vägen gick genom en lång och vacker

furuskog. Den familj, till hvilken jag nu kom, bestod af far, mor,

en fullvuxen dotter och en halfvuxen son. Under mitt två

dagars uppehåll der var fadern knappt ett par timmar i

hemmet. Tältet var litet, familjen fattig, och det herrskade här

stor okunnighet. Äfven här stodo två tält, hvilka lågo i en

vacker trakt af skogen. Tredje dagen på morgonen inflyttade

jag hos grannen Ivar Aslaksen, en välmående fjell-lapp. Ivar

var just ej så gammal, men sjuklig, och derför förestod äldsta

sonen kokningen och bushållningen; tältet var stort och

rymligt, men det rökte mycket här.

Som de båda tältens renbyar voro på öfver en half mils

afstånd från tälten, så måste de renar, som behöfdes för min

skjuts, hemtas dagen före min afresa. Djuren samlades

framför tälten; midt ibland dem vandrade Ivars båda fullvuxna

söner, hvar och en med en lång snara i handen och åtföljda af

andra, som buro tömmar. Ibland den hvimlande mängden af107-

så många hundrade renar urskiljer fjell-lappens skarpa blick

redan på ett betydligt afstånd det ena djuret från det andra

och finner snart det han vill fånga. Ej mindre färdighet

besitter hans hand, som på ett afstånd af 15 à 20 steg, ja väl

mera, förstår att kasta snaran och dermed fånga det djur ban

vill hafva. När ban utkastar snaran, står han tätt omringad

af djuren, öfver hvilka slingan far. Med detsamma det träffade

djuret känner sig berördt af något, lyfter det hufvudet i

vädret och sätter nu af, hvarvid slingan ännu fastare

tilldra-ges. Är det en tam och lugn ren, så gör den, träffad af

snaran, ej några vidare språng, utan låter belt tålmodigt tömmen

läggas öfver sitt hufvud, hvarefter snaran aftages och renen

bindes vid ett träd eller något annat föremål. Men när ibland

ett skyggt djur träffas af snaran, uppstår vanligtvis mycken

oreda. Ty då snaran utkastas öfver djuren, lyfta de, skrämda

genom lappens rörelse med armen, hufvudet hastigt i vädret,

och uppfånga ibland dervid den utkastade snaran med hornen;

händer detta med ett otämdt djur, så sätter det genast af med

vild fart. Lappen, som är förberedd härpå, fattar nu med all

makt i snaran; ögonblickligt hemmad af denna, störtar djuret

omkull i snön. Den våldsamma ryckningen kullkastar ofta

äfven lappen, dock utan att ban derför släpper snaran; snabb

såsom blixten är renen åter på fötter, stegrar sig och

galopperar i vildt raseri fram och tillbaka, och då snaran dervid

trasslar sig än om framfötterna än om bakbenen, så gör djuret

dervid de lustigaste kaprioler och luftsprång för att få benen

fria; man kan ofta knappt med ögat följa dess lifliga rörelser.

Lika gerna som djuret vill befria sig, lika gerna vill lappen

blifva det qvitt, om han bara kunde få snaran loss, men som

djuret genom sin vilda och obändiga rörlighet invecklar sig

allt mer och mer uti, släpande lappen ined sig långa sträckor»

Under denna kamp springer allt förskräckt åt sidan. Genom

att veckla snaran hvarf för hvarf om armen, kommer lappen

djuret allt närmare och närmare in på lifvet. Uppbragdt

häröfver stegrar det sig och försöker med frambenen, hvilka gå

likt trumpinnar, att afkyla sin harm och slå lappen till

marken. Så tyst och obemärkt som möjligt har under tiden en

annan lapp närmat sig; men nu blir renen äfven honom varse

och fördubblar då sin häftighet. Omsider lyckas det den sig

närmande lappen att ifrån sidan komma renen in på lifvet,108-

och raskt ocli behändigt omfamnar han den. Med bakfötterna

försöker nu renen att sparka ifrån sig sina båda motståndare,

men förgäfves. Plötsligt blir djuret alldeles stilla och rör sig

oj, utan står med lutadt hufvud, medan ögonen lurande fara

omkring åt alla sidor. På en gång reser det hufvudet,

stångar, stegrar sig och slår med frambenen, störtar öfverända och

rycker de båda lapparne med sig i fallet; nu ligga alla tre i

snön och kämpa, men komma åter upp igen. Under tiden

hafva lapparne fått snaran af djuret, och i vildt galopp sätter

det nu af öfver snön, ty det tror sig ej i säkerhet, förrän det

trängt sig djupt in bland de andra djuren, hvarest det i första

ögonblicket utbreder förskräckelse, förvirring och flygt, från

hvilken de likväl hindras af hundarne, och derför ännu tätare

sluta sig tillsammans. De hornlösa renarne få ofta snaran om

halsen; djuret sätter då i väg, men störtar samma ögonblick

qväfdt i snön, der det liflöst blir liggande med utsträckta ben;

lugnt och obehindradt lossar då lappen skyndsamt snaran från

renens hals. Knappt börjar djuret att åter andas, förrän det i

ett språng åter är på fötter och sätter af in bland de andra

renarne, utbredande der förvirring ocli oreda.

Thorsdagen den 21 Februari reste jag till Ole Olsen Rik,

som bodde li- mil längre bort. Jag frös något under vägen,

likaså de båda skjutsande. Den 18 Februari visade

thermome-tern 27° R., den 19: 20°, den 21: 30°, den 22: 27" ocli

söndagen 25". Då det den följande dagen endast var 20" kallt,

kändes luften särdeles mild och stilla.

Lördagsmorgonen den 23 Februari reste jag vidare,

skjutsad af Ole och hans son. Vargarne liade den natten huserat

illa med renarne; några hade de dödat och af andra hade de

lösslitit stora stycken; ibland dessa fanns den ren som varit

bestämd för mig. Jag hade att resa fyra mil. Det var mörkt

och sent då vi närmade oss platsen der renbyn skulle vara

och tältet skulle stå; emellertid var allt här öde och dödt, och

intet spår att se hvarken af djur eller menniskor; således var

renbyn flyttad. Vi körde vidare och befunno oss oförmodadt

mellan två små tält; en gammal man trädde ut från det ena

och berättade oss, att han och hans gamla hustru voro allena

i tältet; förrän om fjorton dagar väntade han ej att få höra

något af sina barn, som voro flera mil borta med renbyn, och

i clet andra tältet var bara en qvinna uied ett spädt barn.10<)

Det hade åter blifvit mycket kallt, men aftonen var

utomordentligt vacker. På himlen blixtrade stjernorna; och i

obeskriflig prakt och omvexling böljade ocb flammade i alla

regnbågens färger det underbara norrskenet. Hvilken motsats, då

jag vände blicken från himlen och ner på den del af jorden

der jag stod! Nejden är högst melankolisk, en trädlös

vinteröken, der knappt en och annan marig björkbuske växte;

anblicken af denna öken med dess isande köld ocb de två små

svarta tälten, förekom mig som en bild af ett utdödt lif, hvars

grafhögar och sinnebilder de båda tälten utgjorde. Jag

inträdde i den gamles låga tält, hvarest ett återsken från

himlen skulle lysa mig till mötes, och lade mig vid den flammande

och värmande elden. De gamles lugna ocli blida ansigten,

samt det sätt, hvarpå de talade om förflutna dagar, om döden

ocb om lifvet efter detta, vittnade om och gaf ett återsken af

den himmelska friden i deras inre. Mannen var 73 år och

hustrun 70. De voro de äldsta af Finmarkens fjell-lappar;

deras barn och barnabarn hörde till de mest upplysta, nyktra och

hederliga af öknens söner och döttrar; de voro föräldrar till

den lapp, med hvilken jag hade samtalat i Polmak. Jag kom

ej till hans by, men sednare råkade jag honom i ett

annat tält.

Morgonen derpå, söndagen den 24 Februari, höll jag en

morgongudstjenst för de få närvarande. Jag blef tvungen att

ännu samma dag fortsätta resan. Ole, som hade fört mig hit,

önskade att vända åter, ty hemma hos honom fanns ej ett

enda manfolk, och jag hade ju sjelf varit vittne till, hur

vargarne härjade hjorden. "Jag är ännu icke för gammal att köra,

och innan jag dör vill jag ännu en gång skjutsa prestskjuts",

sade min gamle värd, och derigenom fick Ole tillfälle att

vända åter till sitt tält och sin renby; deremot tillät han att

sonen stannade vid min skjuts som förkörare.

För egarinnan af det andra lilla tältet liade vargarne

redan på vintern dödat 30 renar, utom dem de rifvit sönder.

Hustrun var enka, men i goda vilkor.

Härifrån skulle jag till Ole Nilsen Nikkut, hvars tält

ansågs stå tvä mil längre söderut. I stark snöyra uppnådde vi

hans tält; äfven här var allt stilla och dödt. Jag steg ur

pulken och såg mig omkring; de på platsen varande saker syntes

dock vittna om att menniskor måste finnas i grannskapet, och110-

hvilken förmodan äfven stadfästad es genom en hunds aflägsna

skällande. En gammal, skälfvande och mager hand visade sig.

i det den tryckte tältets dörr så mycket åt sidan, att ett af

ålder fåradt och med en spetsig haka försedt qvinnoansigte

kunde fraintitta, hvilket med en nyfiken, men tillika vänlig

blick betraktade den tätt framför tältet stående främlingen.

Genast försvunno handen och ansigtet, långsamt blef

tältdörren skjuten åt sidan, och en af ålderdom böjd

qvinnoskep-nad stultade ut, hjelpande sig fram med två kryckor.

Stödjande sig på dessa neg hon djupt, och nedkallade Guds

välsignelse öfver "deras prest", som påtog sig den mödan att resa

omkring i fjellet. Det var Ole Nilsen Nikkuts hustru, som

genast hade igenkänt mig. Kort efter kom hennes likaledes

bedagade, men mindre skröpliga äkta hälft; med långsamma, men

säkra steg närmade han sig, åkande på skidor i den djupa

snön. Han hade på långt håll sett oss, hört klangen af

bjell-rorna och förmodade, att den resande ej kunde vara någon

annan än presten, om hvilken ryktet hade berättat att han

reste omkring i fjellet. Äfven här var det på samma sätt som

från det håll hvarifrån jag kom, nemligen att den några och

60:åriga Ole Nikkut med sin hustru satt allena i öknen; dock

voro barnen blott en fjerdedels mil från föräldrarne.

Samma dag jag kom till Ole Nilsen Nikkut, hade en af

döttrarne kommit från renbyn för att se om föräldrarne;

följande dagen på morgonen reste hon tillbaka. Måndagen var

jag således ensam med de båda gamla. På aftonen kommo

helt oförmodadt två resande lappar; de voro, som det syntes,

mor än vanligt välkomna gäster, ty Ole gjorde sig i ordning

att baka fyra glödkakor; för den skull framtog han ett särdeles

väl rengjordt tråg, i hvilket han lade mjöl och vatten, som

sammanknådades till en deg, och hvilken formades till fyra

runda, tunna kakor som sattes framför elden att gräddas eller

torkas. De smakade rätt bra, men jag föredrog emellertid

alltid vårt bröd, då jag hade sådant; till glödkakorna trakterades

jag med utmärkt god spicke-lax, hvaraf jag till de gamlas

glädje åt ett ganska bastant stycke; men i stället och till

deras hjertesorg så mycket mindre af renköttet, som straxt derpå

anrättades. Deremot syntes en hel glödkaka och ett försvarligt

stycke lax endast hafva retat de öfrigas aptit. Några dagar

förut hade Ole, med bistånd af sina båda döttrar, varit såIll

lycklig att i idet fälla en björnhona med sina båda ungar,

och detta utgjorde här, liksom hos alla jägare, ett ämne, som

måste berättas med den största noggranhet.

Östra och Vestra Finmarkens rikaste fjell-lapp, Per

Banner, bodde tre mil åt öster. Hans renhjord uppskattades till

omkring 8000 djur, som derför måste fördelas i två eller tre

mindre afdelningar. Dessa tusende fördelades sedermera så

småningom mellan hans många barn, och efter honom skall

väl knappast någon enskild man blifva egare till en så

storartad renhjord; ej heller är det kändt, att någon före honom

varit egare af så många tusende, möjligtvis endast omkring

5000, och måhända något deröfver.

Till Per Banner reste jag onsdagsmorgonen den 27

Februari. På hela denna sträcka kunde man ej upptäcka ett

enda träd. Vi hade en half mil qvar till hans tält, då djupa

och otaliga renspår vittnade om att här måste vara omkring

3000 djur samlade, hvilket isynnerhet kunde slutas af de

gropar i snön, som renarne dels med tillhjelp af hornen, men

förnämligast med framfötterna hade uppkastat, för att nå

renmossan, som ibland kan vara betäckt af två à tre alnars djup

snö. Dessa gropar voro af två fots djup och väl mera samt

flera fots omfång; den uppsparkade snön bidrog nemligen att

fördjupa och vidga groparnes omfång. Öfver alla dessa

fördjupningar och förhöjningar flög och hoppade nu pulken, men

ibland sjönk den med spetsen så djupt ner i gropen, att

renen ej förmådde uppdraga den. Med starka ocli hurtiga tag,

och tungan hängande långt ut ur halsen, arbetade renen med

att få pulken upp ur gropen, hvarvid den körande äfven är

behjelplig, och då detta lyckas, sätter renen utaf, slungande

pulken mot trädstubbar, isstycken och hvad annat som

kommer i dess väg, så att det flera gånger bar ikull både med

min förkörare och mig; men utan att vi föllo ur eller behöfde

stanna farten fingo vi pulkena på rätt köl igen. Endast

derför att pulken drages med blott en rem, viker den med

lätthet förbi trädstubbar, isstycken o. s. v., och dertill bidrager

äfven pulkens kilformade fason. Ilvarje annat slags kör- eller

seltyg är alldeles oanvändbart på dessa obanade vägar. En

mängd af de kringströfvande djuren kommo galopperande emot

oss. De renar vi körde kråmade sig nu och satte hufvudet i

vädret, kastande detsamma än åt den ena ocli än åt den andra112-

sidan, och endast med största ansträngning kunde vi hindra

dem från att följa kamraterna. Slutligen framkommo vi till

Per Banners tält — och förbi voro alla mina förhoppningar

om ett någorlunda rymligt och beqvämt logis, ty detta tält var

litet, trasigt och bar spår af fattigdom. Endast de många

hundarne och mängden af renarne vittnade om den rika

lappmagnaten. Han sjelf jemte två fullvuxna söner, två döttrar

och 10—12 hundar voro i tältet. Hustrun med de öfriga

barnen och tjenarne voro i ett annat tält. Eftersom Per Banner

måste dela sin stora hjord i flera afdelningar, måste ban också

hafva flera tält.

Då jag med mina båda skjutsande lappar inträdde, blef

tältet så öfverfyldt af menniskor, att någon förändring af den

en gång intagna ställningen ej var att tänka på; jag hade det

derför ej bra här; dagen efter blef det dock bättre, då

skjutsen hade lemnat mig. och sönerna reste till ett annat tält.

Den ena af de båda döttrarne, 14 år gammal och ej

konfirmerad, var till stor skam för fadern öfvermåttan okunnig.

Lördagsmorgonen den 1 Mars anlände Per Banners

hustru, hennes båda söner och tvänne tjenare, samt med dem

3500 renar. "Det är en ovanlig och vacker syn", säger

Leopold von Buch i andra delen af sin resa genom Norge och

Sverige, "när hjorden församlas kring tältet. På alla höjder

långt i fjerran blir hastigt lif och rörelse; de ifriga hundarne

låta höra sitt skall öfverallt och drifva djuren allt närmare

och närmare; renarne springa, löpa, stanna och springa på

nytt med en obeskriflig omvexling och mångfald i rörelserna.

När det betande djuret, skrämdt af hundarne, lyfter hufvudet

med de höga och stolta hornen i vädret, hur vackert, hur

herrligt är det ej då! och när det då flyger öfver marken, hur lätt,

hur luftigt! Man hör knappt fotens vidrörande mot marken,

blott detta ständigt sprakande ljud, liknande elektriska

gnistor, ett besynnerligt och på långt håll hörbart ljud, der flera

renar äro samlade. När hjorden, 300—400, slutligen samlat

sig kring tältet, tror man sig se ett belt läger, i hvars midt

den ledande och vårdande själen befinner sig. När djuren då

stå och hvila sig, eller springa förtroligt omkring och försöka

hornen mot hvarandra eller stångas om en mossfläck; när dä"

— fortsätter von Buch i sin beskrifning öfver en

mjölknings-sc.en — "flickorna med sina träskålar skynda från djur till djur,113-

och brodern öller tjenaren med sin snara fångar det af henne

utpekade djuret och drager det till henne; när detta då

stretar emot, och flickan gycklar öfver hans möda och odygdigt

släpper djuret löst, på det brodern ännu en gång skall fånga

det åt henne; när gamle far och mor, hvilka med lugn

säkerhet dragit sina renar till sig och redan fyllt flera skålar med

mjölk, gräla öfver barnens odygd — hvem skulle då ej tänka

på Laban, på Lea, på Rachel och Jacobi"

Må man nu tänka sig det tiodubbla antalet af dessa djur.

Hvilken rörelse, hvilket lif, fjerran och när! Allt efter som

renarne, framdrifna af herdarne och hundarne, närma sig,

skönjes allt tydligare och tydligare det af von Buch beskrifna

inre, rörliga lifvet, som är något belt annat än det helas

framåtskridande rörelse, hvilken är jemn och enformig. Flera

hundrade ses på en gång sätta af i galopp, för att straxt åter

stanna; några lyfta sina behornade hufvuden, för att se sig 0111,

andra böja hufvudet för att äta snö eller mossa, och andra

åter lägga sig ned för att i nästa ögonblick uppjagas igen.

Flera hundrade vandra ganska lugnt, men äfven dessa hopar

upplösa sig och kringspridas: herdarnes ropande och

hundarnes skall blifva efterhand allt mer och mer hörbara. På detta

sätt närmar sig hjorden långsamt och med en imponerande

karakter. Rundtomkring på yttre kanterna af hjorden

kringstryker alltid en eller annan ren eller ock större flockar i

sjelfsvåldigt öfverdåd; men drifna tillbaka af hundarne störta

de in i hufvudkolonnen, der de utbreda en ögonblicklig oreda.

När dessa tusende omsider hafva lägrat sig och kommit till

lugn, dels stående, dels liggande kring tältet, så råder ändå

bland dem en oafbruten, liflig rörelse; ty renen kan nog vara

stilla då den ligger, men icke då den står.

I midten bland djuren gingo Per Banners båda söner med

rensnarorna, följda af systrarne som höllo tömmarne i

händerna. Då de få renar, hvilka jag behöfde, voro fångade,

förspändes de, ty Per Banners hustru, likasom hans båda söner,

ville ej afveta någon bön eller gudstjenst i deras tält. Per sjelf

var en gudfruktig, fromsint och rättskaffens man, som ogillade

sin hustrus och sina söners beteende; men ban hade ej

tillräcklig kraft att hålla dem i tukt. Hustrun var snål och

ogudaktig, sönerna vilda ocli oregerliga. Efter några års förlopp

Reta i Finmarken. 8114-

1 »lef hon dock slutligen böjd, botfärdig och sökande (rud; äfven

sönerna kommo till bättre åsigter.

Jag reste nu; en af tjenar ne blef min förkörare och Per

Banner öfvertog sjelf att köra i spetsen. Efter middagen

inträffade oväder. Hvar på fjellen fiskrika insjöar påträffas,

uppslå vanligtvis qväner (finnar) sin bostad der, som nästan

alltid består af en träbyggning, och till en sådan kommo vi på

qvällen klockan 10. Familjen bestod här af far, mor och

tvänne döttrar på 13 och 5 år. Till följd af en kallelse voro

båda föräldrarne resta till kyrkan i Enjager och skulle vara

borta ännu i tre à fyra dagar; under tiden voro dessa barn

öfverlåtna åt sig sjelfva i denna öken. Vid mitt inträde i

stugan kom äldsta dottern emot mig, räckande mig en käpp, med

hvilken jag skulle slå snön af mig; i stugan stod en spinnrock.

Före afresan hade fadern upphuggit det nödvändiga bränslet

och öfverlemnat äldsta dottern de behöfliga lifsmedlen. En

sådan på fjellet lefvande qvänfamilj lifnärer sig till det mesta

genom fjell-lapparne. Sommaren fiska de och insamla bär;

fisken och bären sälja de för renkött; dertill drifva de en liten

handel med tobak, bränvin m. in., samt gå fjell-finnarne

tillhanda, föra renarne till goda betesplatser, valla och vakta

djuren m. m.

Innan jag på söndagsmorgonen lemnade stugan, höll jag

morgonbön, hvarvid Per Banners dräng visade en likaså stor

förundran som likgiltighet, men hvari äldsta dottern deltog med

djup känsla.

Innan det mörknade, framkom jag till en mycket vacker

insjö, omgifven af stora träd, och derifrån kom jag in i en

utmärkt vacker skog, hvarest fyra tält lågo framför mig. Af

de fyra här vistande familjerna var den ena rysk undersåte,

och i hvars tält jag gick ut och in, alldeles som i

norrmän-nernas.

Min afresa bestämdes till thorsdagsmorgonen den 6 Mars,

ty då skulle alla fyra renbyarne samlas. I denna skogrika trakt

togo renarne sig mycket fördelaktigt ut. Dessa fyra renbyar

kunde tillsammans utgöra omkring 1700 djur, men emellan

träden syntes antalet dubbelt så stort, och både fjellen och

träden syntes i ordets egentliga bemärkelse lefva och röra sig.

Jag trodde att samtliga djuren redan hade lägrat sig kring

tältena, då de hastigt sågo upp till ett skogklädt, högt fjell,]lf)

nedanför livars fot vi befunno oss; äfven vi kastade våra

blickar dit upp och varseblefvo, att det öfverst på fjelltoppen

började att röra sig; rörelsen tilltog allt mer och mer, och nu

syntes äfven hundarne och herdarne, livars ropande och skall

hördes ned till oss. Nedåt och utöfver fjellets sidor och

branter kastade sig i lätt och flygande galopp flera hundra renar.

Djurets skapnad och hållning tog sig fördelaktigt ut under

dessa lätta och flyktiga språng. Fjellets brådstupor och träden

fördubbla mångfaldigt djurets vändningar och rörelser; i

brådstörtad fart kringgå de i snabba och qvicka vändningar

lossnade stenblock, försvinna bakom dessa och träden, samt komma

åter i sigte. Några hundra steg ifrån der vi stodo

framstörtade de i flygande galopp, och det lät som om en orkan,

åtföljd af ett störtregn, hade susat genom skogen; men i samma

ögonblick hade både orkan och störtregn upphört, ty det

bestod i det redan omnämnda, besynnerliga ljudet, som lederna

på djuret framkalla då det springer. Lemnande de skällande

och förföljande hundarne långt bakom sig, störtade de sist

kommande renarne in bland de kring tälten lägrade och

bort-skrämde dessa till alla väderstreck. Ordnande och styrande

sågs nu herdarne fara fram på skidorna och utsända hundarne

i alla rigtningar. En fjerdedels timma, och allt är åter

samladt och lugnt, så lugnt som renar kunna vara. I ett

fåfäng-ligt öfvermod, och intagen i ljudet af sitt eget gläfsande,

förföljer väl någon beskäftig och bjebbande hund en eller annan

ren, sedan han återkommit till hjorden; plötsligt vänder nu

renen sig om, ger en stöt med hornen, och hunden ligger på

ryggen och sprattlar; nu är det hundens tur att taga till

flykten, hvilket ban också gör, skamfiat och tjutande, med

svansen mellan benen. Med lugn och stolt hållning ser renen

efter den flyende, som ville ban säga: utanför hjorden är din

plats; innanför den har du ingenting att göra, och vänder sig

sedan till kamraterna. Ren stångas med ren, pröfvande den

ömsesidiga styrkan, men, förstås, endast i vänskap och enighet.

Det har händt, att renar vid dylika kämpalekar invecklat sig

så i grenarne af hvarandras horn, att de utan menniskolijelp

ej kunnat komma lösa från hvarandra, och att man äfven funnit

renar liggande döda, med i hvarandra fast invecklade horn.

Då renarne blifva skrämda, sluta de sig gerna till

hvarandra, och då dessa djur på sin flykt få syn på andra renar,116-

skynda de bort till dessa. Denna egenskap hos renen gör det

möjligt för fjell-lappen, att med hjelp af hundarne vakta och

hålla dem tillsammans; men samma egenskap gör också renen

ofta till ett byte för vargarne, ty först sedan dessa dödat och

sårat flera, sprida de sig. Renarnes böjelse att sluta sig till

hvarandra, åstadkommer ibland likaså komiska som förargliga

förvecklingar för den resande. Möter man skällande hundar, så

skynda renarne tillsammans, hoppa öfver slädorna och

åstadkomma då mycken oreda; ofta blifver då den ena pulken

intrasslad med den andra. Vid dylika tillfällen binder fjell-lappen

genast alla renarne i slagtöm vid sin pulk, stiger ur den och

drar sin egen ren efter sig, då alla de öfriga följa efter.

Under ett vackert och angenämt väder lemnade jag dessa

fyra fjell-lappfamiljer, för att åter anträda resan till Polmak,

hvarest jag hade utlyst gudstjenst till påföljande söndag den 9

Mars. Min värd, Ole Larsen, skjutsade mig och mina saker.

Efter en färd af fyra mil togo vi nattqvarter i en öde stående

timmerstuga. Följande dagen gick vägen genom flera vackra,

skogrika trakter. När vi kommo till den sjö, vid hvars strand

Utsjoks kyrka och prestgård ligga, voro en mängd menniskor

samlade, i hvilkas sällskap vi fortsatte resan tills vi kommo

utanför prestgården. Det skulle i kyrkan hållas visitation och

förhör. Prosten ocli tvänne prester voro tillstädes. Man visste

att jag var på vägen, och väntade på mig. Jag hade

naturligtvis gerna tagit in i prestgården, om jag ej hade haft

förrättningar i Polmak på söndagen, ty en dylik sammankomst måste

ju hafva ett ömsesidigt intresse. Sent på qvällen kom jag till

en rysk undersåte, och dagen derpå till Polmak. Således

hade jag nu med ett rikt och lönande utbyte för den rätta

uppfattningen af språket och folket fullbordat min första

rundresa i fjellet.

I Polmak hade jag den glädjen att träffa min hustru, soin

nu med mig skulle börja detta kringflackande lif. Vid alla

dessa omnämnda vinterresor under vårt vistande i Finmarken,

måste vi alltid medföra nödvändiga sängkläder för oss och en

piga, samt af matvaror allt hvad vi skulle lefva af under bela

vintern, utom färskt kött. Som jag nämndt, erhåller presten

såsom en rättighet en half ren och en rentunga; man kunde

äfven få köpa färskt kött och mjölk, likasom någon gång litet

smör. Bland de matvaror vi måste föra med oss var en bel117-

hop bakadt bröd, hvilket, så länge det förblifver fruset, håller

sig bela vintern igenom. Eftersom i Kautokeino prestgård

fanns ett litet och ett större rum, hvilket var försedt med en

svensk murad kakelugn, så kunde min hustru i densamma grädda

fyra bröd på en gång. Likaledes måste vi föra med oss alla

köks- och husgerådssaker samt ett större skrin med ljus för

oss sjelfva, skolorna och kyrkan; våra skrin och kistor tjenade

oss dessutom som möbler i den öde prestgården, hvarest det

endast fanns en säng och två trästolar. Som en skjut sr en drar

en tyngd af omkring 4 vog *), så behöfdes 6 renar för vårt

bagage; dertill en kör-ren; jag, min hustru, pigan och

för-köraren 4 renar, således i det bela 12 renar och två man för

vår skjuts. Det är redan anmärkt, att man alltid bör hafva

med sig 1 à 2 reservrenar till ombyte, då en ren tröttnar eller

kommer till skada.

Tisdagen den 11 Mars anträdde vi resan till Karasjok; vi

voro flera i sällskap, deribland en köpmansfru. På qvällen

togo vi in hos min vän ryss-qvänen, i hvilkens låga stuga jag

nyligen hade rönt ett så vänligt mottagande, och som hade

bedt mig att ej resa förbi på min genomresa till Karasjok. Då

flera resande tillkommo, blef den lilla stugan både uppfylld

och öfverfylld af menniskor. Sedan vi om natten hade lägrat

oss på golfvet, fanns der ej plats mera för en enda menniska.

Min hustru, som ej var van vid en sådan menniskoträngsel i

sitt sofrum, blef sjuk och måste två gånger föras ut i friska

luften. Vår värd med sin hustru liade ändå lagt sig i stallet,

för att lemna så mycket mera plats för gästerna. Dagen

derefter kommo vi sex mil öfver Utsjoksfjellet och togo in hos en

annan af mina Utsjoksvänner, som var ogift och hade sin mor

och tvänne systrar hos sig. Han hade skaffat sig en ny

timmerstuga, bestående af tvänne rum, af hvilka det ena öfverläts

åt min hustrus och mitt uteslutande begagnande; det var en

särdeles fromsint och gudfruktig familj. Två dagar sednare

inträffade vi i Karasjok.

Den egentliga och hufvudsakliga afsigten med min resa

till Karasjok var det redan omnämnda mötet med tre af

lappmarkens mest skickliga och språk-kunniga tolkar. Enligt

aftal genomgicks nu Luce evangelium och Romarebrefvet. För

*) = 3(3 skålpund.118-

dessa tolkar måste ju en dylik sammankomst vara gagnelig så

väl för deras kunskap i norska språket, som ock för det den

ger dem ett mera klart begrepp om en bibelöfversättning.

Oaktadt de ej hade det minsta begrepp om grammatik och

grammatikaliska reglor, fick jag dock mina conjugationer och

de-clinationer genomgångna och beriktigade, äfvensom

adjectiver-nas comparationssätt. Då de omsider hade fått en idé om

saken, och alla de närvarande nu hörde oss coujugera,

decli-nera och comparera, blef det en glädje öfver all höfvan.

Resan och vivret för dessa tolkar betalades af bibelsällskapet.

Mötet väckte ett allmänt intresse, ty det enda rummet i hela

prestbyggningen var ständigt uppfyldt af tysta och

uppmäi-k-samma åhörare, hvilka alla hade sin plats på golfvet.

Under en lång följd af år hade ingen prest under

påsktiden uppehållit sig i Karasjok. I stället hafva flera

bränvins-handlare under denna tid drifvit der en förbjuden, men mycket

vinstgifvande bränvinshandel. Äfven detta år skedde

detsamma, men då denna förbjudna handel och de derigenom

uppkommande oordningar anmäldes af mig, blefvo dessa för

framtiden förebyggda.

Den 4 Maj helsade vi redan den första sommarfågeln, och

den 10 Maj började islossningen i Tanaelfven. Fjorton dagar

derefter kunde lapparne redan flytta upp till sina laxstängsel,

som voro utsatta högre upp i elfven. Jag och min hustru

följde med och fingo oss en liten stuga att bo uti. Den 30

Maj drogo lapparne till det öfversta laxstängslet, hvarest

ett-litet tält uppsattes för mig och min hustru, eftersom inga

bygg-ningar funnos här. Trefaldighetssöndagen höll jag här vid

elfvens strand och under öppen himmel fullständig gudstjenst,

hvarefter platsen sedermera kallades för kyrkoplatsen. 1830

körde jag isen på Tanaelfven ända inemot medio af Juni, och

nu gick den öppen redan den 10 Maj. Den 10 Juni anträdde

vi nedresan på Tanaelfven till Polmak, och på dessa 18 mil

passerade vi åtskilliga forsar och fall, dock ej af de större.

När vi närmade oss ett brusande och skummande fall,

förstummades lapparnes lifliga samtal, och de voro då idel

uppmärksamhet. Som jag förr omnämnt, står styrmannen i

bakstammen af båten stödd mot båtens reling; vid hans rop: "ro,

ro, för brinnande lifvet!" till den roende som sitter på botten

i båtens förstäf, ror denne af alla krafter och med den största119-

uppmärksamhet rigtad på styrmannens ögon ocli hans hufvuds

rörelse. Den snabbhet, med hvilken båten sätter af utför

forsen, kan liknas vid farten af en afskjuten pil. Ofta ser det

ut, som skulle den skummande forsen begrafva en, ty

flerfaldiga gånger måste båten styras förbi stora stenar på knappt

ett par tums afstånd, så trång och smal är den öppning som

skall passeras. Allt är så noga beräknadt, att man utom

något litet vatten, som kan spola in i båten, ej liar den

minsta olägenhet; ty rak och säker går båten ner utför fallet.

Det är alldeles nödvändigt, att båten är oafhängig af den starka

strömmen och behåller en sjelfständig fart, ty eljest kan den

ej lyda rodret, och derför ropa de sitt: "ro, ro, för brinnande

lifvet!" Vågorna i den skummande forsen störta sig i alla

rigtningar och äro så mycket farligare, som deras fall och

lopp ej kunna beräknas. Det är ofta en omöjlighet att fara

nära land i följd af de der liggande stenarne. För att riktigt

kunna styra båten utför forsen är nödvändigt att noga

beräkna båtens fart och snabbhet, för att ej för tidigt eller för

sent vända den kring stenarne; det ser derför vådligt nog ut,

när båten styres rakt inpå stenen, ända tills den med en

omärklig vändning stryker, som sagdt är, tätt förbi densamma. Ett

mindre öfvadt öga tror sig ännu vara på ett temligt afstånd från

stenen, då man så att säga nästan är inpå den. Utom denna

färdighet fordras äfven en noggrann lokalkännedom, ty man

måste känna hvarje sten i forsen som skall undvikas, eller

öfver hvilken båten kan glida. Denna lokalkunskap får man

uppöfva hvarje år, ty isen förändrar nästan årligen stenarnes läge;

det händer derför, att hvar farvattnet ena året är farbart och

fritt, det ett annat år är ofarbart. När derför forsen första

gången skall befaras efter islossningen, måste styrmannen lägga

i land och gå längs med stranden vid de farligaste ställena i

forsen, för att från de högsta punkterna utforska stenarnes läge.

Således lade vi på denna vår nedresa till Polmak äfven några

gånger i land, på det våra roddare kunde anställa dessa

undersökningar. Lik en ål kilar deri långa, tunna och smala

elf-båten genom elfvens brusande vågor och stenar, lydande

styrmannens vilja. Hvad som för en ovan resande ökar det

otrygga i en dylik båtfart är, att stymannen håller styret löst

i handen.120-

Vi hade ej väl passerat forsarne ocli kommit in i ett

lugnare vatten, än också tystnaden var förbi och de afbrutna

lifliga samtalen åter i gång. Årorna drogos in för ett ögonblick,

på det man kunde pusta ut efter det ansträngande arbetet,

och under tiden fick båten drifva med strömmen. Ofta är en

dylik hvilostund ej af lång varaktighet, ty flera forsar följa

efter hvarandra och med ganska korta mellanrum. Elfbåtens

lätta byggnad och långa form gör, att den i fallen böjer sig

efter hvarje våg, stundom efter två på en gång; denna

böjlighet eller elasticitet är det som gör, att den ej krossas i fallen

och brotten som forsen gör; styfvare byggda båtar skulle ej

komma så lätt derifrån, ty de skulle ej kunna stå emot

vattnets styrka. Innan man ger sig ut på en dylik färd tillsägas

de resande, att de hvarken få tala med de skjutsande eller

sinsemellan, och att de måste förhålla sig alldeles lugna, ty

hvarje rörelse kunde lätt vålla att båten kantrade. Dessa

om-talda forsar öfverträffas vida af fallen i en sidoelf ofvanför

Karasjok, som jag i Oktober 1851 befor, på min resa från

Karasjok till Kautokeino.

Dagen efter sedan vi lemnat Karasjok kommo vi i god

tid till Polmak. Söndagen den 15 Juni höll jag gudstjenst

här; dagen derpå fortsatte vi resan till Seida, hvarifrån vi gingo

öfver Varangerfjellet och kommo ännu samma dag till Vadsö.

Sommaren tillbragtes med de redan omtalade och beskrifna

resorna i kyrkosocknarne Vadsö, Vårdö och Nässeby.

Thorsda-gen den 26 Augusti kommo vi till Guldholmen i Tana socken,

provstiets andra pastorat.

Måndagen den 1 September kom jag till Vestertanen, en

arm af Tanafjorden, starkt befolkad af sjö-lappar. En af de

här boende sjö-lapparne liade fått sig en kamin i sin renliga,

ljusa och rymliga jordgamme. Ifrån Vestertanen gick jag

öfver Digermulfjellet ned till Langfjorden. Der voro många och

djupa elfvar att genomvada, och på fjellet öfverrumplades jag

af storm och snöyra. Ifrån Langfjorden kom jag till

Older-fjorden. Efter 14 dagars kringvandring bland dessa sjö-lappar

återvände jag till Guldholmen och hade på denna seglats en

ung, rask och af mig konfirmerad lapp till båtförare. Så ofta

det blåste en stark kultje vände han sig med en frågande blick

till mig, och då jag nickade vänligt till honom, lyste och strå-121-

lade hela hans ansigte af glädje öfver att jag lät honom råda

och styra, och ej uppfordrade honom att minska seglen.

Den 30 September reste vi till Seida. Jag höll här

kate-chisation och aftonbön för samtliga invånarne och morgonen

derpå ett uppbyggligt tal för dem, hvarefter jag reste till

Polmak. Vi förblefvo här till in i December, under hvilken tid

jag läste för konfirmanderna, som söndagen den 7 December

gingo fram. En finsk gosse (qvängut) måste jag undervisa och

konfirmera på finska.

Fredagen den 12 December lemnade vi Polmak för att

resa till Karasjok; första aftonen kommo vi till en

Utsjok-lapp. Sydliga stormar hade bortblåst snön och förvandlat

elfven till ett blankt och glatt isfält. I följd af hofvarnes

bildning har renen mycket svårt för att gå på blank is till och

med då han går lös. Förspänd en släda slinta hans fötter,

utan att han är i stånd att komma någonstädes. Det är högst

komiskt att se huru fötterna, egentligen framfötterna, gå som

trumpinnar; vid dylika tillfällen måste den resande lemna

slädan. Ej förrän den 18 December kommo vi fram till

Karasjok, ty så länge måste vi vara på vägen, på det jag med

ordet och sakramentet skulle kunna betjena de många, längs

elf-stränderna boende elf-lappar, hvilka ej kunde komma till

kyrkan. Då jag den sista dagen för fjerde gången samma dag

skulle utdela nattvarden åt en gammal sjuklig och

sängliggande qvinna, kände jag mig till min sorg trött och matt. I

detsamma jag inträdde i den lilla och trånga jordgammen

ropade hon mot mig: "Det är nu ett helt år sedan jag hörde

salighetens ord från din mun", och knappt hörde jag dessa

ord, innan all trötthet och slöhet var försvunnen från mig.

Oaktadt Karasjoks prestgård låg i en stor och frodig

furuskog, fanns der då för tiden endast ett enda rum, och det ej

stort ändå, med en handkammare vid sidan och ett kök.

Efter det socknen 1852 erhöll sin egen prest, hvilken skulle

tillbringa hela vintern i Karasjok, blef der 1853 uppfördt en väl

inredd prestbyggning med flera rum och uthus.1

1834.

Thorsdagsmorgonon den 15 Januari var bestämd för

afresan till Kautokeino; men lapparne fingo ej reda på renarne,

som de dock i förväg hade samlat ihop, ty vargarne hade på

natten skingrat dem. Vid middagstiden kommo vi dock af. I

ett jemnt galopp, under hvilket renarne endast en enda gång

stannade för att på ett par ögonblick pusta ut, gick det framåt

till en sex mil från Karasjok uppförd gamme, och hvilka sex

mil tillryggalades i sex timmar. Dagen derpå tillryggalade vi

med samma renar tolf mil, så att vi på qvällen voro i

Kautokeino. Jag reste ej hit som förrättande prest, utan för att i

tre veckor resa omkring bland socknens fjell-lappar, ty i

Kautokeino var prosten öfver Vestra Finmarken, kyrkoherden i

Alten-Talvig, herr Röde, och tjenstgjorde der. Efter ett par

dagar lemnade jag prestgården, hvarest min hustru

qvarstannade.

Första natten fick jag husrum hos en af dessa qväner,

som jag förut omnämnt. Dagen derpå kom jag till länsmannen,

som tillika var klockare och kyrkans tolle, och hvilken hade

deltagit uti förra årets möte i Karasjok. Hans tvååriga barn

var med ett band fastbundet vid tältet, så att det ej kunde

nå eldstaden — en alldeles nödvändig försigtighet. Vid

utkörandet från kyrkoplatsen mötte jag en drucken qvän, som

gaf sig ut för att vara trollkarl; länsmannen och flera med

honom ansågo det möjligt, att den, som trodde på en trollkarl,

kunde skadas af honom; jag sökte naturligtvis att öfverbevisa

dem det dåraktiga i en sådan åsigt. Länsmannens årliga lön var

den tiden endast 16 Spdr. Inträffade det så, att vargarne

under hans frånvaro som länsman bröto sig in i hans renby, så

var förlusten mycket större än hans årliga lön. Fjell-lapparne

i denna trakt nödgas flytta hvar tredje och fjerde dag till följd

af den mängd vargar som grassera der; kan man någon gång

stanna en hel vecka på ett ställe, så anses detta för en stor

fordel. Att det var en omöjlighet för flertalet af socknens

fjell-lappar att, om äfven blott en gång, kunna komma till

kyrkan under de få veckor presten, isynnerhet i den sednare

tiden, uppehöll sig pä kyrkoplatsen, var en sanning, som jag123-

på denna min kringresa kom till öfvertygelse om, så mycket

mera som prestens vistande på kyrkoplatsen alltid inträffade

vid den tid, då fjell-lapparne voro som längst aflägsna från

kyrkan. Den 30 Januari reste jag till en broder till

länsmannen. Då jag tisdagen den 3 Februari kom till hans granne

hade ett barn nyss dött; han bad mig läsa en bön, hvilket jag

äfven gjorde. Thorsdagen den 5 Februari kom jag till en

fjell-lapp, hvars hustru på ett ganska utmärkande sätt förstod,

att renlighet och snygghet mycket väl kunna liandhafvas i ett

tält, då qvinnan besörjer rengöringen och tvagningen af alla

bohagsting; till och med hundarne voro här så dresserade, att

jag ingen olägenhet hade af dem, ej heller behöfde tältets

invånare jaga dem ifrån mig. — Härifrån kom jag till en man,

som just hade nedtagit sitt tält och stod i begrepp att flytta;

jag måste således resa vidare och kom till länsmannens

svärfar, som hvarken ville erkänna eller veta af någon annan

konung än Christian VII. Ifrån honom kom jag till ett tält, så

litet och så uppfyldt af menniskor, att det var en omöjlighet

få plats mellan dem, dessutom voro en och annan bland dem

druckna. Jag kom nu till ett stort och rymligt tält; här

lemnade mig min skjuts, dock utan att se in i tältet, och innan

Yi hade talat vid någon. I tältet var en man och hustru med

en fullvuxen dotter; de påsatte sig sina skidor, den ena efter

den andra, och — foro sin väg. Jag såg mig omkring och

». blef nu först varse, att tältet var alldeles öde och tomt, och

att der ej fanns en enda husgerådsartikel, ej ett skinn. Elden

slocknade äfven, och det fanns ej en sticka att underhålla den

med. Tältet var således öfvergifvet af sin egare. Jag

tillbringade tre timmar i denna ensamhet, lugnt afbidande utgången.

Han, som hade skjutsat mig hit, återkom belt oförmodadt för

att ännu en gång säga mig farväl; han sade sig ej hafva fått

någon ro, innan han ännu en gång sett mig, eftersom han

på bela vintern ej mera skulle få råka mig. Han blef helt

förfärad öfver att träffa mig i ett öfvergifvet tält och skjutsade

mig vidare.

Efter tre veckors kringresa kom jag tillbaka till

Kautokeino prestgård. Straxt efter min återkomst hit måste den

tjenstförrättande presten återvända till sin egentliga

vistelseort, och jag stannade qvar under 14 dagar i hans ställe.

Såväl under mina åtskilliga uppehåll i Kautokeino som i Ka-124-

rasjok använde jag ett par timmar på eftermiddagarne att gå

omkring bland folket för att samtala med dem ocli öfva mig i

språket.

Tisdagen den 5 Mars anträdde vi återresan till Karasjok.

Dagen före vår ankomst hade thinget börjat. På detta thing

hölls förhör i anledning af de genom mig under förra vintern

anmälda oordningar. En gift qvinna och en ung flicka aflade

med full vetskap falskt vittnesbörd och blefvo derför af mig

uteslutna från Herrans nattvard. Då en bror till flickan erfor

detta, kom ban i den djupaste sorg inrusande i initt rum, och

kastande sig på knä anropade han både Gud och mig om nåd

och barmhertighet; ban erkände, att systerns brott ej stod

att försvara, men Gud var ju nådig och barmhertig.

Ynglingen skulle anträda en resa, och att då veta systern vara

utesluten från Guds nåd, var för honom högst plågsamt. Jag tillät

honom att hemta systern och lofvade att före min afresa

mottaga henne som gäst vid Herrans nådebord. Han bad äfven

för den gifta qvinnan, en svägerska till de båda syskonen, och

sedan hon visat en djup sorg och ånger, tilldelades äfven hon

det heliga sakramentet sista söndagen jag var i Karasjok.

Onsdagen den 25 Mars stodo renarne förspända, och vi

skulle just lemna Karasjok, då plötsligt dörren hastigt

upprycktes och brodern till den förutnämnda unga flickan kom

instörtandes så häftigt och så andfådd, att ban måste sätta

sig en stund, innan han kunde komma till ordet för att

uttrycka sin glädje. Han hade nyss kommit tillbaka och hört

att jag åter upptagit systern och svägerskan, samt att renarne

redan stodo förspända för våra slädor; ban hade derför

sprungit allt hvad han förmådde för att ännu en gång få se oss

innan vår afresa; han tillade, att vi ändtligen skulle komma åter

nästa vinter, ty då skulle jag viga honom.

Den 2 April kommo vi tillbaka till Guldholmen; den 1

och 2 April inträffade en så bister köld, att vi i trots af våra

varma reskläder voro nära att frysa ihjäl.

Vid valförsamlingen i Lebesby blef jag väld att resa till

distriktsförsamlingen i Tromsö den 29 Juni. Jag lemnade

min hustru i Tromsö, medan jag gjorde en utflygt till det

norsk-lappska seminariet, som då var i Trondenäs, och från

hvilken utflygt jag återkom till Tromsö den 11 Juli.

Onsdagen den 15 satte jag öfver Tromsösundet, för att gå upp till125-

några svenska fjell-lappar, hvilka om sommaren uppehöllo sig

der med sina renbyar. Dessa lappar voro till ytterlighet

osnygga, och hvarken förr eller sednare har jag påträffat några

liknande dem; det var mig omöjligt att tillbringa en natt i deras

tält; jag låg derför öfver natten hos en norsk familj, som bodde

på samma sida af sundet, och kom dagen derpå tillbaka till

Tromsö, som jag och min hustru lemnade den 17 Juli.

Måndagsmorgonen kommo vi till Skjärvö. Här firades

samma dag ett mycket stort lapp-bröllop; alla voro de snygga,

ordentliga och nyktra. Vi reste från Skjärvö till Hasvig,

derifrån till Hammerfest och derifrån till Havösund; öfverallt

samtalade jag och hade sammankomster med lapparne. Till

Havösund kommo vi den 31 Juli. Härifrån tingade vi skjuts ända

till Lebesby. Efter att hafva uppehållit oss några timmar i

Kjelvig på Magerön, satte vi öfver till Svärdholdt i Östra

Finmarken. Det blåste en stark storm, ocli sjön gick högt; men

då vi kommo ut på hafvet inträdde plötsligt en fullkomlig

stiltje; båten, en liten lappbåt, rullade sä våldsamt i anledning

af den upprörda sjön, att vi måste hålla oss fast så mycket

som möjligt, för att ej falla ut ur båten. Lapparne gjorde

hvad de kunde samt anropade Gud om hjelp, och Han hjelpte.

Båtföraren skötte rodret utmärkt väl och förlorade ej ett

ögonblick sin lugna besinning, under det ban anropade Gud om

bistånd och räddning. Efter en lång timma började det att

blåsa upp, och efterhand fylldes seglet af en gynnande vind.

"Tack och lof!" ljöd nu från allas läppar och hjertan; raskt

ilade nu båten öfver vågorna och förde oss välbehållna till

Lebesby på söndagseftermiddagen.

Här tillbringade vi Augusti månad i ett stilla och

behagligt lugn efter våra under en så lång tid oafbrutna resor. —

Thorsdagen den 3 September lemnade vi Lebesby, kommo på

aftonen till Hops-eidet och dagen derpå till Guldholmeii. På

dessa båda resdagar utförde jag flera förrättningar på vägen.

Vi uppehöllo oss på Guldholmen till den 29 Septembei\

Utanför mitt rum såväl här som ock i Lebesby var en

stor och bred gång, som vanligtvis var uppfylld af menniskor,

isynnerhet under regnväder. Samtalet var efter vanligheten

hos detta folk lifligt och högröstadt. Hastig och lätt är

öfvergången från den lijertligaste sorg till en lika så hjertlig

munterhet, och så omvändt. Oaktadt denna lätthet i lynnet, kan126-

sorgen och saknaden dock vara djup och mångårig ocli

upphör ofta ej förrän med döden.

Den 29 September lemnade vi Guldholmen och kommo till

Seida, samt den följande dagen till Polmak. Vid slutet af

September månad upphör all båtfärd på Tana, emedan elfven då

börjar att lägga sig; det var derför endast med knapp nöd vi

kommo fram genom isen.

Thorsdagen den 12 November anträdde jag åter en resa

till fjell-lapparne. Första dagen kom jag fram till en öde

jord-gamme, sex mil från Polmak. Dagen derpå kom jag till en

fjell-lapp, hvilken näst efter Per Banner var den rikaste lapp

i Finmarken. Hans tält var stort och rymligt, och allt

vittnade om renlighet och välstånd. Således liade jag det godt

der. Här stodo många tält och följaktligen fanns här många

lappar, hvaribland flera från den rysk-finska socknen Enjager.

Påföljande söndag höll jag gudstjenst och aftonbön för

samtliga de tillstädesvarande. Fastän tältet, i hvilket jag vistades,

var stor, så måste dock många stå utanför; ty vädret lämpade

sig ej till gudstjenst under öppen himmel. Flera af de norska

lapparne hade hört att jag 1831 ärnade företaga en resa till

Christiania och frågade mig hvar jag tänkte bo, då jag kom

tillbaka. "Då som nu vill jag bo i lapparnes hjertan",

svarade jag, åt hvilket svar de logo förnöjdt. Onsdagen reste jag

till en annan tältby, hvarest det fanns tre rymliga och snygga

tält. På aftonen, sedan det blifvit mörkt, kunde jag ej utan

ett visst intresse betrakta åtta lappbarn, hvilka lekte och

derunder aflägsnade sig i skogen så långt från tälten, att deras

rop ej kunnat höras, ifall de hade förvillat sig, eller det hade

händt dem något. I deras sällskap vågade jag mig äfven så

långt, men ensam gick jag ej längre än att mitt rop kunde

höras, ifall jag skulle gå vilse, för hvilket jag äfven var varnad

af lapparne, då en otalig mängd förvillande renspår korsade

sig i alla möjliga rigtningar. På detta sätt vänjes

fjell-lappar-nes barn ända från deras spädaste barndom att orientera sig;

jag kan ej heller påminna mig hafva hört att ett enda

fjell-lappbarn kommit bort. — Man omtalade här ännu med stor

tacksamhet en kommendant på Vardöhus fästning, hvilken för

många år sedan hade gifvit ett betydligt penningbidrag åt en

lapp, som vid en sjöolycka vid Vårdö hade mistat sin båt; de

förebrådde sig att de ej längre mindes namnet på den efter-127-

följande kommendanten, hvilken likaledes hade gifvit ett

penningbidrag till anskaffandet af en ny båt. Äfven här fann jag

öfverallt renlighet, förenad med välstånd. Min värd hade

under loppet af ett par år köpt ej mindre än 1vog smör, och

var rätt förnäm; det oaktadt var ban öfvermåttan fromsint

och godlynt. Han betalade en vaccinatör och höll en finsk

skollärare från Utsjok för sina barn. Han hade haft den

stora och sällsynta lyckan att kunna tillbringa 10 vintrar efter

hvarandra på nästan ett och samma ställe, och således på ett

högst ovanligt sätt varit skonad för vargarne. Under detta

mitt kringflackande råkade jag på tre flyttande renbyar. Om

man äfven förut sett dylika flyttningar, så åser man dem dock

alltid med intresse. Jag hörde här omtalas en ömklig död,

som en ung lapp hade fått för några år sedan. Han skulle

hemta en hel hop renar och fästade tömmafrie omkring sig;

djuren blefvo plötsligt skrämda och satte åstad i olika

rigtningar, hvarvid han sönderslets.

Thorsdagen den 3 December vände jag åter till Polmak.

Nedfarten från ijellet var brant och lång och fjellet högt; jag

svindlade vid att se ner i djupet, der Polmak låg. Utför en

sådan höjd hade jag ännu ej kört, ej heller sett någon köra.

"Du har ju ej en gång en reservren med dig", sade jag till

föraren. "Du behöfver ingen", var hans lugna svar. "Så

måtte då Gud sända mig sina englar till hjelp, på det jag

måtte komma utför med helbregda lemmar!" sade jag inom

mig sjelf, och tillade: "Nå, må det clå i Herrans namn gå!"

Lappen framtog nu tre tömmar, den ena lindade han om min

pulk, den andra om sin egen och den tredje om kjärristen,

hvarest sakerna lågo. Jag hade ej förr sett detta medel att

förminska pulkens alltför stora slingrande. "Du skall köra

först, sätt dig nu ordentligt i pulken!" sade lian. Jag gjorde

som han sade. "Kör nu!" ropade han. I full tillit på lappens

företagna anordningar och i glad förväntan om en lycklig

nedfart, gaf jag min ren ett hurtigt rapp med tömmen. Nu bar

det af i flygande och svindlande galopp utför och utöfver

fjel-lets branta och brådstupande sida. Erfaren och bekant med

renens ofta plötsliga och oförmodade tvärstannande och

sidosprång, var det mig möjligt att styra pulken och hålla den på

rak köl, så att den ej stjelpte och kastade mig utför en eller

annan brådstupa.128-

Den lilla byggning vi haile i Polmak bestod bara af ett

enda litet rum, med ett något större kök. För att ej frysa

för mycket om fötterna måste min hustru, äfvensom den

norska tjensteflickan, sitta pä ett bord nära invid kakelugnen.

Tisdagen den 15 December anträdde vi resan till Karasjok.

Den följande dagen vid nedkörandet utför Utsjokfjellet blef

min hustru sjuk; emellertid voro vi så lyckliga att få

natther-berge hos våra omtalade ryska vänner. Dagen derpå kunde

min hustru dock fortsätta resan, hvilket var så mycket

lyckligare, som skjutsen ej kunde dröja, och det skulle hafva åtgått

flera dagar, innan det varit en möjlighet att erhålla ny skjuts.

På qvällen kommo vi till en norsk undersåte, hvars stuga var

alldeles uppfylld af menniskor; här blef min hustru åter sjuk,

äfvensom tjensteflickan. Det lyckades oss likväl att den

följande dagen hinna fram till Karasjok.

I flera år led min hustru emellanåt af en våldsam och

bedöfvande hufvudvärk, hvarunder tungan svullnade, så att det

blef henne en svårighet att tala. Jag visste då stundom ej

annat och ej bättre råd, och hvilket också aldrig svek, än

att jag gick ut i Guds fria natur och kastade mig ned inför

Honom. År gingo förbi, innan dessa ofta rätt oroande anfall

började aftaga. För öfrigt är min hustru af en stark och god

kroppskonstitution, som gör ofvannämnda anfall mindre farliga

och oroande.

Under loppet af sommaren kom min efterträdare till Vadsö.

Ifrån centralkomitéen för Norska Bibelsällskapet fick jag, som

jag redan anfört, ett tillbud af 200 Spdr årligen, räknadt från

den tid då jag inga inkomster hade af Vadsö pastorat, alltså

från den 7 Maj. Dessa 200 Spdr behöll jag till 1836.

Öfversättningen af den Heliga Skrift på lapparnes språk hade för

Norska Bibelsällskapet ända från dess stiftelse 1817 städse

varit ett föremål för dess sträfvan och penningebidrag. Prosten

Kildal hade redan 1823 lofvat Bibelsällskapet, att ban i

förening med en af honom uppfostrad lapp-skollärare ville påbörja

en sådan öfversättning, då döden hindrade honom deri. Af

öfverstyrelsen för Sällskapet till undervisnings- och

andaktsböckers utgifvande hade jag likaledes mottagit 100 Spdr. I

likhet med hvad som existerade med flera af de mindre

pastoraten) a i Finmarken och Norrlandena, erhöll Lebesby prest129-

sedermera ett årligt tillskott af 200 Spdr. Således hade jag

år 1830 en årlig inkomst af 000 Spdr.

En ung handelsbetjent, som var gift, uppehöll sig vintern

öfver i Karasjok och höll der handelsbod. I denna hans

krambod tillgick det så städadt och ordentligt, att jag hvarje afton

uppehöll mig der ett par timmar i sällskap med lapparne och

utdelade ett blad tobak eller mera åt hvar och en, som kunde

rikta min ordbok med några ord eller talesätt, som den ännu

ej egde. Till dessa aftonsamqväm gladde man sig i förväg;

spirituösa såldes ej. Infann sig någon, som ej var riktigt

nykter, så blef han utvisad af de närvarande. Innan vi åtskildes

för aftonen hade alla fått tobak af mig.

Den 2 Februari reste vi till Kautokeino, men kommo ej

fram förrän sent på aftonen den 5. Vi reste tillbaka till

Karasjok den 2 April.

Onsdagen den 14 April vid middagstiden lemnade vi

Karasjok. Denna och den följande dagen hade jag Hera gånger

dagligen lcyrko- och andra andliga förrättningar och kom

derför följande afton mycket trött fram till den redan ofta

omnämnda ryska familjen vid foten af Utsjoksfjellet. I samma

ögonblick jag steg ur pulken anmodades jag att komma till

en sjuk lapp, och måste gå ^ mil i djup snö; dock stärkte

denna förrättning så förunderligt mina krafter, att all trötthet

för denna afton var försvunnen. Dagen derpå kommo vi öfver

Utsjoksfjellet, och den derpå följande till Polmak, hvarest vi

stannade till den 29. De följande dagarne reste jag till Seida

och Guldholmen, der jag stannade till den 18 Maj, då jag

klockan 2 på morgonen seglade till Hops-eidet och höll här

gudstjenst på Christi himmelsfärdsdag. Dagen derpå skulle

jag till Efjord i det innersta af Laxefjorden, för att hålla

förrättning der; men en stark motvind, som med hvarje ögonblick

ökades, tvang mig att så fort som möjligt söka land, hvarifrån

jag kunde gå till Efjord. Under en längre tid varade motvind

och snöyra, så att jag måste gå öfver fjellen till Skyttenberg i

Kjöllefjords socken, och framdeles måste jag härifrån gå öfver

fjellet till Kjöllefjords-kyrkan, hvarest jag skulle tillbringa

pingsthelgen. En mängd af de i socknen fiskande nordfarare

kommo under båda piiigstdagame öfver ijellet för att bevista

gudstjensten. Den 1 Juni låg snön ännu ända ned till

hafsstranden.

Hesa i Finmarken. 9HJO

Kuststräckan i Kjöllefjorden ocli en del af Tana socken

ända bort till Vårdö socken skulle nära på vara alldeles

obeboelig i följd af dess nästan totala brist på träd och bränsle,

såvida ej naturen genom andra medel kommit till hjelp,

nemligen genom golfströmmen, hvilken årligen förer flytande

timmer och drifvet! till dess kuster, som begagnas till ved och

byggnadstimmer. Dessa stockar äro temligen tjocka och släta

samt utan både grenar, qvistar och rötter. Genomdränkta af

hafsvattnet spraka de då de brinna.

Den 11 Juni reste jag till Lebesby, som jag dock ej

uppnådde förrän dagen derpå. Den 30 Juni låg isen ännu på

sjöarne i fjellen, endast invid stränderna hade den börjat

lossna; på den sydvestra kanten af Efjorden låg snön ännu

ända ner till stranden. "År 1814 rådde här i trakten en så

stor dödlighet, att kreaturen af brist på skötsel lågo döda

utanför och menniskorna innanför husen; man fann ett

lefvande barn vid den döda moderns bröst.

Den 7 Juli lemnade jag Efjord, låg några timmar vid

Nordkyn och kom om natten till Mehavn, som jag åter

lemnade den följande dagen efter gudstjensten slut. Söndagen

den 11 Juli höll jag gudstjenst i fiskeväret Gamvig och reste

derifrån till Guldholmen, der min hustru hade stannat under

min sista resa till Lebesby. Måndagen den 27 September

reste vi till det en mil uppe i Tanaelfven liggande elf-lappska

fiskeväret Bonakas, för att här tillbringa vintern bland denna

trakts elf-lappar. Vi hyrde här en liten timmerstuga af en

lapp; gudstjensten hölls i en något större byggning.

Den 16 November lyste norrskenet öfver det molnbetäckta

himlahvalfvet klarare än det starkaste månsken på en molnfri

himmel.

Onsdagen den 22 December reste vi till Seida och dagen

derpå till Polmak, hvarest jag ville tillbringa julhögtiden, till

stor glädje för samtliga elf-lapparne, likasom för de

fjell-lap-par, hvilka för närvarande befunno sig i grannskapet af

Polmak. Nyårshelgen tillbragte vi åter i Bonakas.

Änskönt det egentligen låg mig om hjertat att besöka

fjell-lapparne och tillegna mig språket af dem, som talade det131-

renast, så utvisar dock min dagbok, att jag ingalunda

försummade att gästa elf-lapparne och de vid sjön boende. Jag satte

mig likaså väl in i lefnadssättet inom dessas boningar, som

jag gjorde i fjellfolkets tält, och sökte såväl hos den ena som

den andra att efter bästa förmåga tillegna mig såväl andan

som ordet, af deras språk. Fastän fjell-lapparnes språk måste

läggas till grund för det blifvande skriftspråket, så hafva dock

såväl elf-lapparnes som sjö-lapparnes språk gifvit mig ett godt

utbyte. Ej heller glömde jag att på de offentliga

samlingsplatserna studera folket.

Ju mera jag vid fortsatt umgänge lärde känna folket och

dess språk, dess flera brister fann jag i alla de

öfversättningar jag under mitt femåriga uppehåll i Finmarken hade med

så mycken möda och flit utarbetat. Således hade jag redan

öfversatt stora Altarboken, Katechesen, förklaringen, Nya

Testamentet och en del af första Mose-boken; alla dessa

öfversättningar voro genomlästa med tolkarne och skollärarne. Vid

mitt djupare och djupare inträngande i språket och folklifvet

fann jag, att ingen af dessa öfversättningar var förtjent af att

skåda dagens ljus. Jag ansåg det således nödvändigt att börja

dessa öfversättningar på nytt igen, och uppbrände de äldre i

början af 1830, i förhoppning att de ur sin aska skulle uppstå

i en bättre skepnad. Äfven min andra öfversättning af

Altarboken, halfva delen af Nya Testamentet och hela

öfversättningen af pastor Wexels "Andaktsbok för menige man"

öfverlemnade jag följande året åt lågorna. Jag förlorade ingalunda

dervid mina glada förhoppningar om en framtida lycklig utgång

för mina bemödanden i och för språkets skriftliga bearbetning,

som skulle blifva den organ, hvarigenom kristlig upplysning

och utveckling kunde meddelas folket såväl genom muntlig

predikan som genom skrifter. Ej förrän år 1837, efter mitt

andra uppehåll i Finmarken, vågade jagL"ändtligen att påbörja

utgifvandet af lappska böcker i tryck, nemligen: hela Nya

Testamentet, sedan jag på förhand utgifvit de båda

evangelisterna Matheus och Marcus. Vid umgänget och

sammanlefna-den med folket måste jag, så att säga, naturalisera mig med

dem. Hade jag så mycket som möjligt sökt tillegna mig deras

lefnadsvanor och lefnadssätt och blifvit som en af dem — en

lapp — och hade härigenom lapparne blifvit mina landsmän,

mina bundsförvandter: först då kunde jag gifva dem ett skrift-132-

ocli ett bokspråk; då först hade ändtligen den tiden

kommit, då jag kunde tänka på vetenskapliga bearbetningar af

folkets eget lif, och det hos dem funna, hörda och insamlade.

Från öfverstyrelsen för Sällskapet till kristlig undervisning

och andaktsböckers utgifvande blef 1826 ett förslag lemnadt

till det Kongl. Kyrko-departementet om upplysningens

befrämjande bland Norges lappar, hvartill styrelsen blifvit föranledd

genom konung Carl Johans omedelbara uppfordran, ocli till

hvilket ändamål konungen sjelf ville bidraga. Detta förslag

var föranledt genom de från biskopen öfver Finmarken och

Nordlandena samt mig insända berättelser. År 1828 blef jag

genom biskopen uppfordrad af det Kongl.

Kyrko-departemen-tet att afgifva förklaring, om jag vore villig öfvertaga

bestyreisen och undervisningen vid ett lappskt seminarium i

Polmak samt att uppgöra ett öfverslag af omkostnaderna vid

upprättandet af detta seminarium, ifall man skulle tänka på att

frånskilja det lappska seminariet, hvilket var anlagdt i

förbindelse och förening med det på Trondenäs i Nordlandena

inrättade norska seminariet.

Under loppet af 1829 afgaf jag denna förklaring, hvars

innehåll hufvudsakligast var, att jag på det bestämdaste

af-rådde från denna frånskilj ning, i det jag påpekade det

skadliga för lappfolkets utveckling, genom att afsöndra ett lappskt

seminarium med dess elever från all förbindelse med och all

inverkan af en bildad och bildande omgifning; en dylik

afsöndring skulle nära nog blifva en andlig tillintetgörelse. Jag

anhöll derför på det trägnaste, att man tills vidare, ej skulle

företaga den ringaste förändring med denna så nyss danade

bildnings- och undervisningsanstalt för lapparne, i det jag

tilllika påpekade det ändamålsenliga i och nödvändigheten af att

den seminariskt bildade lappska skolläraren vore kunnig i

norska språket. Jag upplyste vidare, att det var långt från

sanningen hvad som sades, att lapparne icke ville besöka

seminariet på Trondenäs, att de fastmera med allt större och större

håg sökte komma dit, och att flera anmälde sig än det för

närvarande var plats för. I stället att flytta seminariet till

Polmak föreslog jag att derstädes uppföra ett kapell. Kyrko-departementet delade helt och hållet dessa åsigter, och det

lappska seminariet förblef förenadt med det norska.

Sedermera blef detta norsk-svenska seminarium flyttadt till Tromsö

oeh betydligen utvidgadt, en för hela stiftet mycket

ändamålsenlig och i sina följder högst välgörande flyttning och

utvidgning, såväl i hänseende till den norska som den lappska

befolkningen i stiftet. Jag omnämnde äfven det praktiskt nyttiga

i att sätta en eller två unga lappar i tillfälle att på statens

bekostnad gå den studerande vägen, för att derigenom blifva

lärare för sina landsmän. Det af mig föreslagna kapellet är

nu uppfördt i Polmak.

Vidare föreslog jag, att det för lappska seminariets

bibliothek borde anskaffas de i svensk-lappska språket utgifna

böcker, jemte ett urval af finska; äfven omnämnde jag det

sannolika i att åtskilliga andliga och verldsliga arkiver i

Finmarken och Nordlandena kunde innehålla upplysningar i hvad

Finmarken och lapparne vidkommer.

Hvad hufvudsaken vidkom, upplysningens befrämjande bland

lapparne och dessas andliga utveckling, så anmärkte jag, att

det för närvarande ej egentligen kunde vara fråga om att

befrämja, utan om grundlägga. I det jag utgick från den

synpunkten, att folkupplysning till stor del är afliängig af dess

skriftspråk och litteratur, påstod jag, att det väsendtligaste,

som för närvarande kunde företagas att förbereda lapparnes

andliga utveckling, bestod i bildandet af ett bokspråk samt

ombesörja öfversättningar af den Heliga Skrift och läroböcker i

samma språk. Jag föreslog derför, att det måtte tillåtas mig

att på statens bekostnad företaga en tvåårig

språk-vetenskaplig resa, räknad från Maj 1831, för att personligt konferera

med de tvänne språklärde, professor Rask i Köpenhamn och

filosofie-doktor Sjögren i Finland, med hvilken sistnämnde jag

— såsom jag redan anfördt — redan år 1826 gjort en

personlig bekantskap i Polmak. Med professor Rask hade jag redan

i flera år underhållit en filologisk brefvexling. Från

Köpenhamn skulle resan gå öfver Stockholm till Finland. Då

lapparnes språk har flera ljud än hvartill något europeiskt språk

har bokstäfver, så måste ett nytt alphabet bildas; detta ville

jag förelägga de båda ofvannämnda männen; likaledes önskade

jag tala med dem angående språkets grammatikaliska och

lexikaliska byggnad och framställning, eftersom språket äfven i134-

detta hänseende ej har någon slägtskap med de europeiska,

utan dess mera med det hebreiska och något litet med det

ungerska språket. Likaledes föreslog jag att medföra en ung

lapp till Christiania.

Samtliga förslag blefvo af biskopen samt öfverstyrelsen för

Sällskapet till undervisnings- och andaktsböckers utgifvande,

som ock af centralkomitéen för Norska Bibelsällskapet på det

varmaste omfattade, och bemärkte sistnämnda Sällskap, att

detta företag syntes enligt sin natur vara en

nationalangelägenhet, då det går ut på att befrämja en del af nationens upplysning

och. moralitet, och som sådant borde bekostas af

upplysnings-väsendets fond. Då förslaget likaledes rekommenderades af

Kyrko-departementet och af samtliga medlemmarne i

Regeringen, så beviljade konungen denna ansökan den 7 Juni 1830.

Äfven Storthinget gaf sitt odelade bifall dertill.

År 1825 voro några kristligt sinnade män samlade i

Trondhjem, för att genom penningbidrag befrämja evangelii

förkunnande bland hedningarne. Då presten Schultz ledde

uppmärksamheten på våra landsmän, lapparne, för hvilka den Heliga

Skrift ännu vore en sluten bok, fann denna anmärkning ett så

lifligt deltagande, att det genast bildades ett "sällskap för den

kristliga upplysningens befrämjande bland Norges lappar".

Redan innan årets slut erhöll jag underrättelse härom. Följande

summor tillsändes mig efterhand för detta ändamål: År 1826:

90 Spdr; 1827: 6 Spdr; 1828: 46 Spdr; 1830: 12 Spdr 32

skill.; 1831: 6 Spdr; 1833: 50 Spdr, och 1835 : 40 Spdr 20

skill., tillsammans 250 Spdr 52 skill. Dessutom af andra: 5

Spdr; af en köpman årligen i 3 år 15 Spdr, utgörande 45

Spdr; hela bidraget från Trondhjem utgjorde således 300 Spdr

52 skilling.

1831.

Thorsdagen den 27 Januari stod månan klar och lysande

på himlen klockan 12 middagen. Den 28 reste vi till thinget

i Polmak, 5 mil från Bonakas. Den 6 Februari höll jag

af-skedstalet för fjellfolket och underrättade dem om min

förestående resa till Christiania samt om ändamålet med densam-ma, och att en af deras landsmän skalle följa med mig till

"fader kungen"; detta frambragte ett leende på allas ansigten.

Den 8 Februari skulle vi alla lemna Polmak, men

vargarne hade åter huserat bland renarne, så att vi icke kommo

i väg förrän den följande dagen. Min hustru reste tillbaka till

Bonakas; jag deremot drog till fjellen med fjellfolket. Min

resa denna vinter bland Östra Finmarkens fjell-lappar gick

mot trakten af Köla, derifrån in mot trakten af Enjager, och

så genom Karasjok tillbaka till Östra Finmarken. En närmare

beskrifning på denna vinterresa i fjellet skulle endast blifva

ett upprepande af livad som redan skildrats, och omtalas

derför ej vidare. Jag hade det oftast bra, men också stundom

mindre godt, dock alltid bra i hänseende till utbytet och

uppfattningen af språket och folkkarakteren. Vid påskveckans

inträdande kom jag, trött och medtagen, tillbaka till Bonakas.

Den 27 Mars reste vi till Polmak, hvarest jag

palmsöndagen höll gudstjenst, efter hvilken alla närvarande önskade mig,

min hustru och deras tre landsmän ett lyckligt återseende.

Den 29 kom jag tillbaka till Bonakas, hvarest vi stannade

under hela April. Den 2 Maj reste vi ut till Guldholmen, som

jag åter lemnade den 4 på natten. Min hustru stannade tills

vidare i Tana. Efter hållna förrättningar på Hops-eidet

fortsattes resan till Lebesby. Måndagen den 16 Maj reste jag ut

till Kjöllefjord, hvarest min hustru skulle möta mig med de

tre lappar, hvilka jag ville medtaga till Christiania. Vid

närmare eftertanke bestämde jag mig nemligen taga tre unga

lappar med mig i stället för blott en, hvilket förut varit min

mening; detta vann Regeringens bifall. Onsdagen den 18 Maj

var min hustrus afresa från Guldholmen bestämd; men en

storm, så våldsam att den slet taken af husen, hindrade

afresan till den 20. Knappt hade de emellertid lagt ut från land,

förrän åter stormen bröt lös och tvang dem söka räddning i

en öde fiskarehydda, hvarest de af brist på bränsle ledo af köld,

snö och regn. Pingstaftonen kommo de dock till Hops-eidet

och dagen derpå till Kefjordfjellet, hvarifrån de måste gå till

Kjöllefjord. Efter ett par dagars mildt väder och regn blef

det den 20 Maj åter så kallt, att bläcket på morgonen var

bottenfruset i bläckhornet. Under dessa dagar omkommo vid

ett snöskred på Hops-eidet 300 renar och några dagar

derefter på samma sätt 200. Genast efter hvart och ett af dessa136-

snöskred uppfordrade lapparne alla i närheten boende

norrmän, att med det allra snaraste göra sig till nytta de omkomna

djuren, innan de gingo öfver i förruttnelse, ett tillbud, som

med tacksamhet och glädje blef mottaget.

Efter att i fem dagar öfver deri bestämda tiden för min

afresa hafva varit uppehållen af motvind, lemnade vi den 28

Maj Kjöllefjord, för att anträda vår resa söder ut. I det vi

seglade förbi bergsudden, kallad: "två lappkyrkor", sprutade

flera hvalar sina vattenstrålar högt i vädret. Om detta skulle

vara en afskedshelsning, åtföljd af önskan om ett lyckligt

återseende, låter jag vara osagdt. På aftonen kommo vi till

Havö-sunds kyrka och handelsplats, som vi dock genast åter

lemnade. I följd af ett aftal liade jag låtit pålysa lappsk

gudstjenst att hållas söndagen i Kvalsunds kapell, annex under

Hammerfest; men eftersom vi hade blifvit uppehållna i fem

dagar af motvind i Kjöllefjord ocli nu igen hade ogynnande

vind, nödgades vi begagna årorna, för att om möjligt komma

fram i rattan tid, hvilket dock ej skedde förrän natten till

måndagen. Ingen af de kyrkbesökande hade lemnat

kyrkplat-sen, utan fortsatte att hålla utkik. Då de omsider sågo oss

ro in åt sundet, ilade genast flera båtar fyllda ined lappar oss

till mötes, ocli spörjde, om jag ville hålla gudstjenst dagen

derpå, hvartill jag naturligtvis svarade ja. Måndagen var

kapellet uppfyldt af lappar, deribland några qväner, hvilka

fällde tårar öfver, att de aldrig hörde ordet förkunnas i deras

modersmål; jag lofvade dem, att äfven den tiden snart skulle

komina.

Den 22 Maj kommo vi till Talvigs prestgård, hvarest jag

likaledes hade utlyst lappsk gudstjenst till söndagen den 5 Juni.

Öfverallt, der vi framkommo, tillströmmade lapparne; ty de

hade fått höra att jag med tre af deras landsmän ämnade resa

till kungen. Den 7 reste jag till Kaafjordens kopparverk och

dess qväner, som jag hade börjat tilltala i deras eget språk.

I afseende på qvänerna vill jag hänvisa till uppsatsen om

qvä-nerna i konungariket Norge, och härvid endast anmärka, att

innan Norges prester antogo sig qvänerna, kommo hvarje år

ryska prester till dem från Finland.

Den följande dagen reste vi till thinget i Alten, hvarest

det var en stor samling af lappar och qväner; den 11

fortsattes resan söderut. Efter att hafva varit i land på flera af137-

lappar bebodda ställen, kommo vi den 17 till Tromsö. Den 21

gingo vi åter till sjös och kommo på natten till Gibostad.

Innan vi reste härifrån den följande dagen, blefvo flera hundra

renar förda öfver sundet. En lapp satte sig i en båt, hållande

en af de äldre renarne i en lång töm; man lägger ut från

land, och med detsamma den fastbundna renen går ut i sjön,

följer hela flocken efter, till en del utdrifna af hundarne. Den

14 kommo vi till Trondenäs, hvarest jag aflemnade några

lappska elever, som jag fört med mig från Finmarken till

seminariet. Den 28 fortsattes resan. Den 14 Juli voro vi ute i ett

mycket hårdt väder; en båt, vida större än vår, förliste ej långt

från oss. Om natten kommo vi dock lyckligt i land vid Namsos,

dock under ett störtregn; vi blefvo här på det mest

hjert-liga och gästfria sätt mottagna, och man förskräcktes mycket

öfver att höra, det vi varit ute i ett sådant väder. Måndagen

den 28 Juli ankommo vi till Trondhjem, der jag hade en

sammankomst med de män, hvilka hade bildat det omnämnda

sällskapet för den kristliga upplysningens befrämjande bland

Norges lappar. Måndagen den 25 fortsattes resan öfver Slidre

prestgård, der min svärfader bodde, till Christiania.

Af de tre ynglingar jag förde med mig till Christiania,

voro de båda äldsta från Östra Finmarkens tvänne pastox-ater,

den tredje var från Karasjok i Vestra Finmarkens provsti. Den

äldsta, då 30 år gammal, var kort före afresan från

Finmarken demitterad från seminariet; de båda yngre kunde ej norska.

Straxt efter framkomsten till Christiania deltogo de alla tre i

vexelundervisningen. I slutet på året gingo de på bestämda

dagar i Töiens botaniska trädgård för att deltaga i

trädgårdsarbete. I konst- och tekniska skolan fingo de lriplatser; i de

första grunderna af mathematik erhöllo de fri undervisning af

studeranden Aubert; undervisning i religion tillbjöd sig herr

pastor Wexel att gifva; i söndagsskolan hörde de historiska

föredrag; af mig fingo de undervisning i norska och skrifning;

men för deras undervisning i sång och musik, äfvensom i

snickare- och tunbindarehandtverket, blef betalning erlagd.138

1834.

I Januari reste jag landvägen till Köpenhamn och tog den

äldsta af lapparne med mig. Min hustru anlände ett par

månader sednare. Jag uppehöll mig i fem månader i Köpenhamn

och hade täta sammankomster med professor Rask, i hvilka

Hans — så hette den medförda lappen — deltog. Jag

besökte äfven bibliothekerna, dock utan att finna något som

rörde lapparnes historia.

Under mitt vistande i Köpenhamn besökte jag min bror i

Ebeltoft; han var då sjuk. Sednare måste han i anseende till

sjuldighet taga afsked med pension, och dog få år derefter,

1848. Tacksamma medborgare hafva upprest en minnesvård

på hans graf, såsom en gärd för hans mångsidiga

välgörande anordningar och uppoffringar för Ebeltoft stad och

omgifning.

I Juni månad återvände jag till Christiania och slog mig

här tills vidare i ro. Kort derefter dog professor Rask. I

Christiania höll jag föreläsningar i lappska och finska språket

samt öfver lappska mythologien. Under sitt uppehåll i

Christiania tillät konungen mig presentera inför honom de tre

lapparne, iklädda sina nationaldrägter. Dåvarande

statssekreteraren Due var tolk. Vid slutet af audiensen öfverlemnade Due

åt hvar och en af lapparne två medaljer ifrån konungen

såsom ett minne af, att de stått inför fader kungen.

Lapparnes klädedrägt.

Denna är lika för alla och består i en vid vadmalskofta,

för det mesta af ofärgad vadmal. Till helgdags begagnas blåa,

bruna, högröda och gröna koftor, ja några hafva till och med

koftor af svart sammet; koftorna äro broderade i sömmarne

och vid händerna, samt nertill kantade med gult eller rödt

kläde. Under denna bära de en annan kofta; om vintern

begagna de en kofta af lammskinn (mudde). Ett läderbälte spän-139-

nes om lifvet, så att koftan skjutes något uppåt och derigenom

faller i veck öfver bältet. I detta hänger bland annat en tälj

-knif, hvilken begagnas både som knif och handyxe. Byxorna

äro af hvit vadmal, nedtill snäfvare och så långa att de räcka

till fotknölen, der de bindas under komagerna; dessa äro

redan omtalade. Männens koftor och päsker nå knappt till

knäna.

På hufvudet bäres en liten mössa eller kalott, sammansatt

af fyra tygbitar, vanligtvis af blått kläde; den kan neddragas

öfver öronen och är kantad med en rand af rödt och gult

kläde, samt ofta i toppen försedd med en tofs af samma färger.

Deras särdeles egna halsdukar äro redan beskrifna. När

lappen är till sjös, kläder ban sig gerna i bällingar af tunnt,

garfvadt skinn, och i regn och hårdt väder dessutom i en

skinnskjorta.

Fjell-lapparnes drägt är om sommaren alldeles densamma;

om vintern deremot består hvarje plagg af ludet renskinn;

äfven mössan är invändigt fodrad med renkalfskinn och

utvändigt försedd med ett bräm af ren- eller utterskinn.

Qvinnornas klädedrägter äro i det väsendtligaste lika med

karlarnes. Om hösten hafva de dock i stället för den höga,

uppstående kragen på sina koftor en bomullshalsduk, som

ligger utbredd öfver axlarne. Koftorna nå till komagerna och

äro ej fullt så vida som männernas, samt sitta på samma sätt

som deras, endast något tätare åt kroppen; deras bälten äro

af kläde, utsydda med sirater af allehanda färger. I stället

för knifven hafva de i bältet sax, synålshus och tråd. Deras

mössor sluta tätt till hufvudet, men gå baktill ut i en smal,

afrundad spets, i hvilken innanför är satt ett stycke trä af

samma form; mössorna äro af blått, rödt eller gult kläde med

gula kanter, och framtill försedda med en smal, hvit rand af

knypplade spetsar.

I denna lätta sommardrägt tar sig en ung och rask

lappyngling eller lappflicka rätt bra ut, och den lätta och lediga

drägten passar bra för deras rörliga munterhet. Derför ger

en samling lappar i sina helgdagskläder en liflig och glad

anblick.

Så snart barnen kunna gå, klädas de liksom de äldre, och

se då pussiga ut i denna deras dvärggestalt.140-

De smärre barnen hafva i allmänhet ett fylligt och godt

utseende samt bibehålla detta i de första åren; som mycket

små ligga de insvepta i lammskinn och mossa i en komse;

denna är gjord af träbitar som ett tråg och öfverdragen med

läder. Till skydd för hufvudet har komsen i öfre ändan ett

hvalf, liknande dem man ibland ser på vaggor. När barnet skall

vara under bar himmel, fästes ett kläde som går från hvalfvet

och ut öfver barnet, hvilket, på detta sätt inhöljdt, ej kan komma

till skada. I kanten af hvalfvet hänga leksaker för barnet.

Man ser ibland mödrar som ställa komsen på ändan i snön.

Lapparnes klädedrägt är en bibehållen qvarlefva från de

äldsta tider; den var fordom allmän i alla våra nordliga

trakter, äfven bland våra götiska stamfäder. Detta gäller ej

allenast om materialiet, skinn och pelsverk, utan äfven om snitten.

Lappens pelspäsk och vadmalskofta äro af samma form som

den blus, hvilken den sednare tiden åter begagnas på många

ställen. I fordna tider var denna klädsel bruklig bland alla

Europas folkslag. Våra förfäder kallade den kjortel, hvaraf

skjorta, skört äro afledningar. Grekerna kallade den för kldton

och romarne för tunica. Skodon, liknande lapparnes, finnas

på afbildningar öfver våra förfäders drägter.Min andra resa till Finmarken, omfattande tiden från den 14 Juni

1833 till den 25 September 1836.

Enligt Kyrko-departementets önskan ocli råd inlemnade jag

den 3 Mars, för att vinna tid, direkt till det sjunde lagtima

Storthinget en promemoria med 18 paragrafer, af hvilka jag

här skall inskränka mig att anföra det hufvudsakliga

innehållet:

"För att underlätta och befordra utbredandet af kultur och

upplysning har man, fastän förgäfves, försökt att utdöda

lapparnes språk. Lapparne, hvars antal utgör omkring 16,000

själar, bo ej sammanblandade med norrmännen, utan i egna

och särskilda fiskelägen, och det finnes socknar, som för det

mesta och så godt som uteslutande bestå af endast lappar.

Dessutom hafva ej allenast nomaderna och de vid gränsen

boende, utan äfven de djupare in i landet bosatta lappska

familjerna ett oafbrutet umgänge med deras landsmän i Sverige

och Ryssland.

"Mera rättskaffens och mera öfverensstämmande med den

Heliga Skrift är det, att låta sin nästa behålla sin rättmätiga

egendom, än att vilja fråntaga den svagare, derför att han är

den svagare, sista resten af hans fädernearf, det enda, som

ännu återstår för honom ifrån lyckligare och bättre tider.

"Det är långt ifrån sannt, att bildandet af en lappsk

litteratur och ett lappskt bokspråk skulle hindra bekantskapen med

och utbredandet af norska språket bland lapparne; den skulle

fastmera möjliggöra och ovilkorligt framkalla och tillvägabringa

hos dem en större håg till och en större mottaglighet för

norska språket, för att derigenom åstadkomma det mellan båda150-

folken så länge saknade och för båda gagneliga och Önskvärda

närmande och förening till och med hvarandra, utan att någon

af parterna derför behöfde plikta med förlusten af sin

personlighet, sjelfständighet och moraliska värde. Endast ett sådant

närmande och en sådan förening är värdigt och passande för

båda parterna och det mest gagneliga för samhället och staten.

"Det är ej så mycket de båda språkens olikhet i och för

sig sjelf, som fastmer det stora afståndet och den stora

skiljaktigheten i upplysning, kultur och bildning, jemte andra och

till en del deraf härflytande orsaker, som hitintills hindrat den

närmare föreningen mellan norrmän och lappar. I det

missionärerna röjde väg för kristendomens utbredande bland

lappfolket, bortryckte de dermed ej allenast ett af de största och

väsendtligaste hinder för folkets både moraliska och intellektuela

utveckling och bildning, utan tillika ett af de största och

väsendtligaste hinder för en framtida närmare förening mellan de

båda folken. Obekantskapen med lapparnes språk gör ju hvarje

ömsesidigt meddelande mellan norrmän och lappar till en

omöjlighet. Längtan och håg för läsning kan endast väckas genom

böcker på modersmålet, och är det enda och möjliga sätt

hvarpå man kan vinna lapparnes vänskap och draga dem

till oss.

"Låt bibeln och läroböckerna tala till folket i fädrens och

mödrarnes till hjertat gående språk, låt en litteratur, ett

bokspråk danas i detta språk, då skola äfven de oundvikliga och

välgörande följderna snart visa sig*).

"I många hänseenden lemnar bekantskapen med och

studerandet af lappska språket i och för sig ett rikt och lönande

utbyte. "Det är", säger professor Rask, "ett hufvudspråk för

en betydlig del af jordklotet, och i den aflägsna hednaåldern

sannolikt vårt eget fäderneslands hufvudspråk, af stor vigt vid

utredandet af de olika europeiska nationernas slägtskap och

uppkomst; och synes det, att Finmarkens lappspråk är det äldsta och

ursprungligaste af alla lappska språkarter." I ett latinskt

program, hvilket handlar om de så kallade hväsljud i de olika

lappska språkarterna, förklarar professor Rask sig på det

bestämdaste för riktigheten i det antagna alphabetet. Efter ett

omkring treårigt vistande i Finmarken bör jag återvända till

*) Och att dessa visat sig skall inhemtas af det följande.143-

Christiania, och då först kan början göras med utgifvandet af

lappska böcker. Ännu liar lappfolket ej mottagit det

uppenbarade ordet, ännu är den Heliga Skriften sluten bok för dem;

att denna blir öppnad, väntar folket af Norges nu församlade

Storthing, och detta kan väl svårligen ske på annat sätt, än

att Storthinget beviljar mig det nödvändiga

penningeunderstödet, att efter ett vistande af omkring tre år i Finmarken kunna

återvända till Christiania, för att ombesörja tryckningen af den

Heliga Skrift och de nödvändiga läroböckerna. Likaledes

anhåller jag om tillåtelse till detta mitt andra vistande i

Christiania och om löfte till nödvändiga penningeanvisningar för att

medtaga de båda yngsta af de tre medförda unga lapparne, samt

äfven att få medföra två unga lappflickor."

Herr Röde, pastor och prost i Vestra Finmarken, var då

medlem af Storthinget och antog denna ansökan såsom sin

egen.

Den 1 Juni 1833 afgaf komitéen för kyrko- och

undervisningsväsendet sitt betänkande häröfver, och i detta

betänkande heter det:

"Pastor St. har i sin skrift så fullständigt och sannt

utvecklat ej allenast nödvändigheten af en lappsk litteratur,

såsom enda medlet att utbreda och befordra kristlig kunskap,

upplysning, kultur och civilisation bland lappfolket, utan äfven

dess mångsidiga och vetenskapliga värde och nytta för

fäderneslandet, samt derjemte folkets rättmätiga anspråk på att se

dess, enligt professor Rasks påstående, såsom hufvudspråk för

en betydlig del af jordklotet ganska märkvärdiga, urgamla

språk räddadt, bibehållet och renadt, och med deras landsmän

få tillträde till det uppenbarade ordet, att komitéen aldrig ett

ögonblick hyst någon betänklighet förorda denna ansökan. Om

man erkänner ändamålets riktighet och nationens förpligtelse

mot en i landets aflägsnaste trakter tillbakaträngd del af

densamma, så är det nuvarande Storthinget det, som bör taga de

nödvändiga mått och steg för att befordra den förra och

uppfylla den sednare."

Min ansökan blef i alla dess delar beviljad af Storthinget

den 26 Juni.

En dylik ansökan till H. Maj:t konungen inlemnade jag

till biskop Kjerschow. Den blef nådigast beviljad, efter att

hafva blifvit på det bästa förordad af biskopen, som flerfaldiga144-

gånger upprepade ej allenast det hårda, utan äfven det

onaturliga i att vilja tvinga lapparne att utbyta sitt modersmål mot

norska språket.

Fredagseftermiddagen den 14 Juni lemnade vi Christiania.

Få förbiresan gjorde vi ett besök hos herr Dälder på gården

Bräkke. Vi önskade lära känna det inre af huset, och om der

kunde vara plats för mottagandet af tvänne lappskor, för att

undervisa dem i en bättre väfnadsmethod, än hvad som

begagnades i Finmarken, o. s. v. Den 20 kommo vi till Röraas.

Den 21 reste min hustru med de båda yngsta lapparne till

Dragaas hytta eller Eidet. Jag stannade qvar med den äldste,

för att den följande dagen göra en utflygt till lapparne i denna

trakt, för hvilket ändamål jag hyrde en vägvisare och hästar.

På morgonen kommo vi till Bäkosen, J mil från Röraas, hvarest

jag aflemnade ett rekommendationsbref. Det blåste kallt och

regnade. Vi satte öfver Öresundsjön, i mil, och stego i land

vid Kokkevoldene; derifrån var J mil till en uppsyningsman vid

en härvarande grufva; till hvilken jag äfven medförde ett

rekommendationsbref. Han var en utmärkt metallarbetare och

tillika en skicklig urmakare. Hans son medföljde härifrån som

min vägvisare. Enligt bygdens vanor band han om lifvet ett

stycke skinn (ett så kalladt förskinn), hvilket nådde honom ned

till knäna, detta vände han efter vinden och hade det således

än framför och än efter sig, hvilket såg rätt besynnerligt ut.

Vi redo öfver Glommen och kommo således till Hydda, tätt

invid Finflödvingen. Här stodo två jordhyttor eller gammer,

men lapparne voro nyligen bortflyttade. I öster härifrån är

Hydkrogen, fjerdedelsmil från Lina; här hvilade vi i två

timmar för vägvisarens och hästarnes skull. Vi rodde kring

Varjensö, hvarest lapparne brukade att uppehålla sig i

närheten af Langsöen. I den öde sätern Lille-Hovolen togo vi

nattqvarter. Midsommardagen redo vi öfver Riasten, hvarest

det finnes en säter för Aarböigden. Fjellen här äro höga och

imponerande, och elfvarne Glommen, Gula ocli Ti ja eller

By-elfven hafva härifrån sina utlopp. Omsider träffade vi lappar.

Änskönt nomader, skilja sig dock Röraas-lapparne genast från

de egentliga nomaderna i Finmarkens och Nordlands amter

derigenom, att de här och der hafva fasta jordhyddor och ej145-

begagna tält som de medtaga då de flytta. Således äro Röraas"

nomader icke nomader i ordets egentliga mening, utan ett slags

olyckligt mellanting. Deras jordhyddor äro små och

vårdslöst uppförda, samt ingalunda snygga såsom tältet. Hårdt

och vildt ljöd det språk de talade inbördes, och som bestod i

en förvänd och urartad svensk-lappska, blandadt med svenska

ocli norska ord. "Här börja lapparne", sade en lappqvinna

till mig, i hvars gamme jag satt. Nej, här begynna de ej: här

upphöra de att vara, och äro ej längre livad deras förfäder i

sin tid voro, eller hvad norrut deras landsmän, systrar och

bröder äro. Röraas-lappen är en egen kast, som, utan att belt

och hållet upphöra att vara hvad han i bättre dagar varit, ej

sammansmält med något bättre, ej heller öfvergått till något

bättre. Ett egendomligt och förunderligt lif lefver och rör sig

inom honom, eller, rättare sagdt, glöder ännu inom honom, ett lif,

en gnista, som hos en och annan skimrar fram likt ett ännu ej

slocknadt återsken från ett försvunnet bättre lif. De lyda

naturligtvis under Röraas" pastorat, hvars pastor berömde

lappungdomens goda, ja stundom till och med stora

fattningsgåf-vor, hvilket kyrkböckerna äfven vitsordade. På Röraas ocli i

bela trakten blef en namngifven lapp och hans hustru af alla

på ett beröinvärdt sätt omtalade för deras ovanliga nykterhet

och rättskaffenshet i handel och vaiidel, och han särskildt lor

sin uppoffrande ömhet mot sin blinda hustru. Det är vackert

och ädelt att kunna hålla sig upprätt och motstå frestelsen.

Till detta äkta par stod min håg; jag hade önskat bringa dem

min hyllning och uppmuntra dem att troget fortgå på sin bana,

men ingen kände till deras närvarande vistelseort.

Jag liade lättare att förstå och tillegna mig härvarande

dialekt än Hans, min medföljande lapp. Lapparne ansågo oss

för engelsmän och trodde i början, att det som Hans och jag

talade med hvarandra, nemligen lappska, sådant det talas i

Finmarken, var engelska.

Jag låg öfver natten i en säter och kom följande dagen i

Aalens annex. Följande morgon reste vi till Dragaas" hytta.

Här bodde en vän till min hustru, Cathrine Borckgrevink, som

af vänskap till min hustru ville följa med oss till Finmarken.

Den 27 Juni anträdde vi resan till Trondhjem. Vid ankomsten

hit funno vi en skonert liggande segelklar till Tromsö.

Onsdagen den 3 Juli vid midnatten gingo vi ombord; vi voro på

Uria i Finmarken. 10146-

detta lilla fartyg ej mindre än 30 passagerare, bland hvilka

flera voro bondfolk som ville bosätta sig i Finmarkens amt.

Dimma och motvind fördröjde seglatsen på hela resan. I

närheten af Grytön beröfvade oss dimman all landkänning.

Skepparen visste ej hvar han var, utan sprang i oro och ångest

upp och ned på däcket. Efter att tvänne gånger hafva varit

nära att stranda, lyckades det slutligen, att efter anvisning af

en dotter till handelsmannen på Grytön, som i Trondhjem hade

kommit ombord, finna en ankarplats. Efter att ytterligare

hafva utstått en hård storm, kommo vi omsider efter en resa

af 28 dagar till Tromsö. Vi hade den tiden ännu inga

ångbåtar. Såväl min hustru som hennes väninna hade till det

mesta nödgats ligga uppe på däcket, fastän det regnade och

var kallt, ty de kunde ej för sjösjuka vistas i den trånga

kajutan. På Tromsö voro vi åter så lyckliga att finna en jakt,

som låg segelfärdig, att med första gynnande vind afgå till

Hammerfest. En oupphörlig motvind blåste emellertid, och först

den 13 Augusti kommo vi till Hammerfest. En fjell-lapp från

Kautokeino såg mig komma ocli skyndade genast till mig; han

hade mistat sin hustru, och önskade nu få veta, livad Moses

sade angående äktenskap med en död hustrus syster och med

en död broders hustru. — Ifrån Sällskapet för Norges väl

medförde jag en silfverpokal till en lapp i Alten-Talvigs socken

såsom belöning för potatesodling. Den 14 Augusti fortsattes

resan från Hammerfest med båtskjuts, och den 17 voro vi åter

i Lebesby.

Den 27 reste min hustru och alla de öfriga till Tanen,

men jag qvarstannade i Lebesby. Måndagen den 2 September

reste jag 3 mil inåt det inre af Laxefjorden, der jag utdelade

sakramentet åt flera sjuka och döpte ett sjukt barn. Derefter

reste jag två mil till Adamsfjorden i liknande förrättningar.

Följande morgon reste jag i en liten båt och två lappar med

skjuts till Hamniervig vid Bondöen. Klockan 5 på

eftermiddagen lade vi ut med god vind; men efter fem minuter

öfvergick vinden plötsligt till storm med snöyra, som i hvart

ögonblick hotade begrafva oss i böljorna. Under kortare tid än en

timma hade vi med den lilla båten tillryggalagt lj mil och

närmade oss nu stranden vid Lebesby. Bränningarne och den

tillbakavräkande sjön gjorde landstigningen omöjlig; men Gud

hade sörjt för hjelpen: det ljusnade stundom mellan snögloppet147-

så mycket, att vi kunde skönja folk på stranden, och vi märkte,

att vi hade blifvit sedda af dem; "Gud vare lofvad, vi äro

frälstal" utropade nu mina båda lappar. Med fullkomlig

trygg-bet läto vi nu båten sätta på land med full fart och fulla

segel; mottagen ocb fasthållen af det framskyndande folket, blef

vår båt dragen högt upp på land, innan vågen bann att föra

den med sig ut i sjön. Folket hade redan börjat aflägsna sig

från stranden, då en af dem genom att se sig tillbaka, i

rätta ögonblicket blef oss varse och ropade till de öfriga:

"en båt!"

Den sista veckan i September hade vi varma och vackra

dagar. Den 30 lemnade jag Lebesby och hade andliga

förrättningar under vägen till Hops-eidet. Efter det jag den

följande morgonen hade fullgjort flera af mina embetspligter, satte

jag mig i båten, som skulle föra mig till Guldholmen, hvilken

jag dock ej uppnådde förrän dagen derpå, emedan vi hade

motvind. Jag stannade på Guldholmen till slutet af året.

För att motverka inflytelsen af den mörka årstiden, klädde vi

oss derefter, och vadade i snön två gånger om dagen fram och

tillbaka så långt vi kunde komma på ön. och klädde sedan af

oss igen; på detta sätt höllo vi oss friska och raska.

Sömnlösheten är ofta ett föremål för klagan så väl i den mörka

som i den ljusa tiden. Man må derför lägga sig i vanlig tid,

endera man är sömnig eller ej, äfven om solen lyser på

himmelen; man må stiga upp i vanlig tid, om man än är aldrig så

sömnig; inan må ej söka ersättning i middagssömnen, och —

inom 14 dagar är sömnlösheten och dermed det dåliga lynnet

försvunna.

Efter flera afvexlande stormar utbröt den 14 November

en förfärlig NV storm, hvilken på aftonen klockan 9 åtföljdes

af så häftiga vindstötar, att ingen vågade sig ut, för att ej

blifva slungad i fjorden. Byggningarne knakade och darrade.

På dagen blef en stor båt, som låg för två små ankare, lyftad

i vädret och krossad. Den 17 December var kölden 30° R.

Den 20 December var det så klar luft, att stjernorna syntes på

himmelen klockan 12 på middagen. Från midten af November

var det så mörkt, att jag endast tätt invid fönstret kunde se

att arbeta omkring två timmar utan ljus.148

1834.

Den 29 Januari reste vi alla till tliinget i Polmak. Efter

dettas slut ämnade jag resa kring bland Karasjoks fjell-lappar,

medan min hustru och hennes vän reste tillbaka till

Guldholmen. Den 6 Februari lemnade jag Polmak och kom denna

dag ej längre än två mil. Den följande morgonen utdelade

jag sakramentet åt en gammal, sjuk qvinna; en mil derifrån

hade jag samma förrättning, och likaså en mil längre bort åt

en 80-årig elf-lapp. Dagen derpå reste jag sex mil öfver

Uts-joksfjellet. Efter morgonbönen måste jag, oaktadt det var

söndag, fortsätta resan. På aftonen blef ett större restält

uppfördt, eftersom der voro flera lappar; jag hade således till

mina morgon- och aftonandakter en liten församling.

Måndagsmorgonen åtskiljdes man, och jag blef ensam med den

lapp, som skjutsade mig till sin husbondes tält. Detta

uppnådde vi äfven på aftonen; under sista milen var det

emellertid ett sådant mörker och ett sådant snöfall, att endast en

fjell-lapp kunde hitta vägen. Den man, till hvars tält jag nu

kom, hade stannat qvar i Polmak i anledning af tillsagd skjuts.

Hans hustru var en dotter af magnaten bland tjell-lapparne,

Per Banner. Hon och flera andra frågade mig, hur mycket

jag hade nödgats förära kungen, innan jag och de tre

lapparne hade fått tillåtelse, att ansigte mot ansigte se och

samtala med honom. Denna mening var mycket allmän, att man

först måste frambära en äreskänk, innan man fick träda inför

kungen. Istället kunde jag nu öfverallt berätta, att "fader

kungen" tvärtom hade förärat åt hvar och en af de tre

lapparne två medaljer såsom ett minne af honom.

Min återkomst till Finmarken, äfvensom att alla tre

lapparne voro lyckligt och väl hemkomna, väckte en allmän glädje,

och ej minst deras berättelser om det goda mottagande de

hade rönt hos kungen och hans män.

För att kunna komma till Karasjoks fjell-lappar, måste

jag resa till Karasjoks kyrkplats, hvarest jag anlände den 12

Februari och bestämde mig för att stanna här öfver

söndagen. Alla på kyrkplatsen boende kommo utan undantag i

kyrkan, både äldre och yngre, sjuka och friska; mödrarne togo149-

sina diande barn med sig; inom två timmar var platsen liksom

utdöd. Under gudstjensten kom en Ijell-lapp resande till platsen

och förundrade sig öfver den dödstystnad som rådde der; men

ännu mera öfverraskad och förfärad blef han, då ban ej i ett

enda hus fann en enda lefvande själ. I det ban så står och

ser sig om, tycktes det honom plötsligt, som hörde lian en sång

från kyrkan. Han studsade ett ögonblick, men sprang nu till

kyrkan för att komma in; ban såg mig stå framför altaret,

men fann till sin stora ledsnad, att det var slutpsalmen som

sjöngs.

Måndagsmorgonen lemnade jag Karasjok och kom sent på

aftonen till skolmästarens tält. Han var ej hemma, utan hade

redan i fyra veckor varit frånvarande på resor i fjellbyarne,

dock ej för att läsa, utan för att söka efter bortkomna renar.

Hustrun mottog mig mycket hjertligt. Ordning och snygghet

herrskade både inom och utom tältet. En halfvuxen dotter

beordrades att hålla hundarne på respektabelt afstånd från

inig. Qvinnans man var en af de tre, som hade deltagit i

mötet i Karasjok; det gladde mig särdeles att se, det

skolmästarens tält kunde afgifva ett mönster på ordning och

snygghet. Som jag förut anfört, måste äfven qvinnorna deltaga i

detta sökande efter renar. Mannen, till hvilken jag nu

ämnade mig, var samma lapp, som på söndagsförmiddagen hade

kommit till Karasjok. Han återvände nu till sitt hem och

kom för att taga mig med. Äfven i detta tält herrskade samma

snygghet och ordningssinne, som hos skolmästaren. En så

mycket större motsats fann jag i länsmannens tält, till hvilket jag

nu kom. Och ännu mera förskräcktes jag vid att se två

familjer sammanpackade i ett tält, som ingalunda hörde till de

större. Här voro flera tält, och i alla dessa gafs det långt

mera ordning och prydlighet. Morgonen efter min framkomst

infunno sig samtliga lapparne, hvilka bådo mig qvarstanna

öfver söndagen, hvilket jag gerna biföll. Fredagen uppbröto

samtliga renbyarne, för att flytta en mil längre bort i en

utmärkt vacker och skogrik trakt, vid stranden af en

skogbekransad insjö. Efter framkomsten till den nya lägerplatsen utsökte

hvar och en ett ställe åt sig för sitt tält, hvilka alla blefvo

uppsatta på en backe; det varade ej länge, förr än eldskenet

framlyste från fyra tält. Klockan var dåredan 10 på aftonen,

qvällen och natten voro utmärkt vackra, med en himmel så ren150-

och klar och ett herrligt månsken, hvilket stundom förlorade

sitt glänsande skimmer, då det praktfulla och lysande

norrskenet sväfvade bort öfver himmelen; luften rörde sig ej, utan en

helig tystnad utbredde sin frid, hvilken ej stördes genom

lapparnes ifriga, men fredliga verksamhet, hvaraf skogen i

närheten genljöd. Den hvita snön i den mörka skogen, de

hundratals renarne, hvilka glada, lätta och fria framsväfvade och

sprungo mellan träden, bidrog att framkalla ett högst eget

och behagligt intryck. Från himmelen kunde jag vända blicken

och tanken ned till jorden och från jorden åter upp till

himlen; endast i ett tält fanns skärande disharmoni mellan

himmel och jord; i de öfriga ej.

Den följande dagen, lördagen, var en allmän slagtdag, och

man såg på en gång åtta slagtare i full verksamhet, allt

under ett muntert prat; dock hördes inga grofheter, än mindre

eder och svordomar. Kött är om vintern fjell-lappens nästan

enda, och i alla fall hans käraste föda. Dessutom i

allmänhet frusen renmjölk blandad med björnbär, ost och glödkakor

af rågmjöl, samt då och då litet lax. Till ett regelmässigt

hushåll slagtas årligen omkring 40 fullvuxna renar, samt

dessutom 20 stycken till andra behof. Den fattiga fjell-lappen får

mera sällan kött. — Vädret fortfor att vara vackert och

lofvade äfven att blifva det den följande dagen. Den ena af

lapparne, som var skolmästare, hade i förening med några flera,

utsett ett beqvämt och lugnt ställe i skogen till kyrkplats för

söndagens gudstjenst; den lösa snön bortskoflades, risqvistar

utbreddes till golf, och en inhägnad uppsattes rundtomkring.

Alla, utom en, deltogo i arbetet. Man hade sändt bud till de

närmaste fjellbyarne, och der infunno sig 50 karlar, af hvilka

några hade rest ända till 4 — fyra — mil! Man samlades på

den i skogen inhägnade kyrkplatsen. Det vackra vädret

varade, och en fullständig gudstjenst blef hållen. Skolmästaren

var klockare och försångare (kantor); sången gick som den

kunde, dock visade församlingen en nästan rörande andakt,

hvarvid karlarne hela tiden sutto med blottade hufvuden i en

köld af öfver 20" R.

Dagen derpå skulle jag fortsätta mina kringvandringar.

Medan jag påklädde mig mina resklädër, kommo alla lapparne

ut från sina tält, både fullvuxna ocli barn, och alla tackade

mig för mitt vistande här och för Guds ord, samt önskade mig151-

en lycklig resa och att: "Guds sol måtte lysa för mig, hvar

jag färdades". Skolmästaren ville följa mig på vägen och

sedan möta mig hos hans svärföräldrai", till hvars tält jag nu

ämnade mig. Han kom i fullt fyrsprång framkörandes mellan

träden; lyckligtvis hade jag nyss kommit in i pulken, ty

uppskrämda och förvildade af det oupphörliga hundskallet, satte

renarne af med oss i den vildaste fart, i snögloppet, utför

backen och ut på sjön, så att den enas pulk tornade mot den

andras, då den blott drogs med en rem. Man sitter, som jag

anfört, på botten af pulken; när man då, såsom nu, på snö,

som fallit öfver natten, körer i sällskap med flera och i

galopp, så sitter man som i ett moln af den genom renens breda

hofvar uppkastade snön. Jag hade två mil till närmaste tält

och var ej helt och hållet utan fruktan att träffa ett mindre

lyckligt gift par, ty då jag vigde dem, fann jag att mannen

var betydligt äldre än qvinnan, men min fruktan var alldeles

ogrundad, och de visade båda den innerligaste glädje öfver att

hafva mig hos sig som gäst. Här voro fyra tält och flera

tusende renar. Några fjell-lappar från andra renbyar voro samma

dag komna för att söka efter renar, och jag hade således lycka

med mig att råka så många menniskor samlade på en plats.

Eftersom tältet, i hvilket jag bodde, var stort, och allt både

utom och inom vittnade om renlighet, ordning och välstånd,

så var det en gifven sak, att jag befann mig väl här.

Morgonen efter min framkomst bad mig min värd att följa med

honom ocli alla de andra lapparne ut till renbyn, som kunde

ligga ungefär { mil från tältet, och hvilken inbjudning jag

naturligtvis mottog till stor glädje och förtjusning så väl för min

värd som för alla de närvarande lapparne. Äfven här var

nejden rik så väl på skog som på små insjöar. Några af de

yngre lapparne gingo förut för att börja insamlingen af djuren,

eftersom dessa voro vidt kringspridda. Min värd, tvänne

lappar och jag hade en half timma uppehållit oss på den

bestämda samlingsplatsen, och en ocli annan ren hade redan

begynt låta se sig, då det på en gång började blifva lif i de äldre

lapparne; de grepo efter skidstakarne, satte skidorna på

fötterna och skiade åstad, renarne till mötes; de försvunno på

en stund bland träden. Men nu blef det lifligt i skogen, på

fjellena och på sjöarne, med ett ord: i hela trakten. Ifrån de

kringliggande fjellen och höjderna hördes nu oafbrutet ljudetocli ecliot af lierdarnes ropande ocli hundarnes skällande;

trängre och trängre efterhand blef kretsen, innanför hvilken

djuren rörde sig; slutligen voro alla samlade. Med kinder,

blossande af helsa och den starka rörelsen, vandrade nu de

yngre lapparne jemte de äldre med glada och lifliga ansigten

omkring bland djuren. Under skämt och gyckel beredde de

yngre sig till arbetet, för hvilket de samlat djuren. Upphettade

och genomvåta af svett, afkastade lapparne sina päsker, och

behöllo endast den tunna vadmalskoftan på sig; hvilken de

öppnade så mycket som möjligt i bröstet på det en svalkande

fläkt (20" och derutöfver), såsom de kallade det, skulle finna

en öppen och obehindrad väg till det blottade bröstet och

afkyla det upphettade blodet, doc.k utan att dervid tänka sig

någon möjlighet att blifva förkylda, hvilket de ej heller blefvo.

De på snön afkastade eller på träden upphängda päskerna

styfnade genast af kölden och bildade de mest förvillande

men-niskolika figurer, på hvilka hufvud, armar och ben voro

afhuggna. Med en snara i handen och en mängd tömmar

hängande öfver axlarne, fördela sig nu lapparne, så väl äldre som

yngre, och vandra omkring bland djuren, för att utse ocli fånga

alla dem som icke tillhöra deras renbyar, och nu förnyas

naturligtvis åter alla de vid dylika tillfällen förut beskrifna

lifliga och komiska uppträden och strider mellan lappar och

renar. Bland hundrade, ja bland tusende af renar igenkänner

fjell-lappen lätt, hvilken som är hans eller ej, och på ett

otroligt afstånd skiljer han märkena i renens öron; ej mindre

färdighet besitter ban i upptäckandet af uppkomna luckor i

renhjorden. Äro nu samtliga djuren, som skola fångas,

infångade, så föres hjorden tillbaka till betesplatsen. De stelfrusna

päskerna och koftorna sätta nu lapparne på sina under det

sista arbetet upphettade och varma kroppar, utan att förkyla

sig eller hafva ringaste men deraf.

Ej långt från tältet var en bäck, hvarifrån hemtades friskt

vatten minst två gånger om dagen. Köttet tvättades, innan det

begagnades, minst två gånger i friskt vatten. Fatet, ur hvilket

jag åt, fick ej af någon annan begagnas, så länge jag var i

tältet. Jag stannade här till thorsdagen den 27 Februari, då

jag reste till skolmästarens svärföräldrar, hvarest jag åter

råkade honom. Äfven här stodo fyra tält, och dertill uppehöllo

sig här flera resande lappar, af hvilka några voro från ryska153-

Finland. Samma dag jag ankom hade der hållits kalas och

gått lustigt till. Jag kom en dag tidigare än skolmästaren

hade anmält mig; och detta var mig rätt kärt, då jag

dervid kom i erfarenhet af den måttlighet, som vid detta gille

hade egt rum. Efter min ankomst dracks ej mera; i grannens

tält var man något mera högröstad än vanligt, men inom ett

par timmar var äfven här allt tyst och stilla. Min värd hade

ett litet rus och var i en upprymd sinnesstämning,

skolmästaren var ej heller alldeles fri; men efter en half timma voro

båda alldeles nyktra. Ingen af qvinnorna hade smakat

spirituösa. Man uttalade sin glädje och tacksamhet för det jag

kom till dem. Äfven här voro tälten rymliga och ordentliga,

och hundarne höllos i den strängaste tukt. En broder till min

värdinna var något beskänkt och hade derför tillika med

ett-par andra blifvit utvisad. Då jag erfor detta, lät jag genast

inkalla dem igen, ty det var denna afton en förfärlig köld; de

förhöllo sig alldeles tysta ocb stilla, och efter en temlig kort

tid var ruset försvunnet.

Min värd och värdinna öfverlemnade högsätet åt mig.

Svärsonen satt öfverst på andra sidan af tältet och förestod

matlagningen och anrättningen; han låg följaktligen på knä

framför den kokande köttgrytan. Han uppbjöd allt för att

underhålla såväl mig som de andra gästerna, endast då och då

afbrytande sin konversation för några ögonblick, då ban, efter

att hafva afskummat flottet i den kokande grytan, blåste detta

i slefven öfver i en annan skål, såsom jag redan omnämnt.

Under ett oupphörligt pratande förvexlade ban emellanåt

personer och talade till sina landsmän på norska öfver lärda

ämnen, medan han till mig talade på lappska öfver lappska

angelägenbeter. Jag hade som vanligt min språkdagbok framme

och skref. Skolmästaren förklarade omständligt hvad och

hvarför jag skref. Slutligen såg min värd på mig med en

godmodig, oviss ocb frågande blick, sägande: "Käre prest! du må

väl ej skrifva något ondt om lapparne?" — "Nej, sannerligen

jag det gör", var mitt svar, i det jag genast bortlade dagboken

och blyertspennan.

Qvinnorna här voro sysselsatta att iordningställa sin

toalett, i hvilken de tänkte uppträda på det förestående thinget i

Karasjok, till hvilket de skulle resa den följande dagen. Alla

som kunde vara frånvarande från hjorden reste till thinget;154-

äfven de främmande gästerna reste dit tillbaka. Följande

dagen, lördagen, stormade det så, att man fruktade, det tälten

skulle blåsa omkull; man reste derför så många stänger upp

mot dem, som de kunde bära. Då stormen snart saktade sig,

så räddades tälten. Oaktadt det tillämnade thinget hitkommo

dock 20 lappar, bland dessa några från Enjager, för att höra

en lappsk gudstjenst; de hade nemligen hört att jag reste

omkring bland fjellbyarne. Måndagen fortsatte jag resan;

fredagen kom jag till Enjagers kyrkoplats och hoppades att här

träffa presten, som tillika var prest i Utsjok. Han hade redan

i två dagar varit väntad söderifrån, hvarthän han rest för att

hålla bröllop. Söndagsförmiddagen läste klockaren i kyrkan

ur en qvänsk postilla; på aftonen höll jag lappsk gudstjenst

hos en af inbyggarne. Då jag ej kunde vänta längre på

presten, lemnade jag måndagsmorgonen Enjager och fortsatte

ännu i 14 dagar med mina kringresor bland Karasjoks

fjell-lappar. Den 22 Mars kom jag tillbaka till Guldholmen efter

sju veckors resor i fjellbyarne. Sista dagen hade jag börjat

känna mig mindre frisk, men förrättade vid min hemkomst det

oaktadt gudstjensten på palmsöndagen, likaså skärthorsdagen

den 27. Men nu blef jag så sjuk, att jag ej kunde komma i

kyrkan förrän den 10 April. En kamfertmixtur, som min

hustru lagade, gjorde mig särdeles godt och bidrog till mitt

tillfrisknande. Distriktläkare kände man den tiden icke till; min

hustru förde derför med sig ett litet husapothek. Hela April

snöade det så starkt, att flera lappgammer snöade in, så att

man ej kunde se dem. Fredagen den 2 Maj reste jag till

Le-besby, och kom den 2 Juni tillbaka till Guldholmen. Den 9

Juni sågos två svalor. Göken skall hafva låtit se sig, dock

utan att låta höra sig.

Thorsdagen den 8 Juli klockan 10 på aftonen reste jag

till Lebesby; den 18 måste jag vara tillbaka till Guldholmen i

anledning af biskopsvisitationen. Som tjenstförrättande prost

följde jag med biskopen på hans visitationsresa i provstiet.

Lebesby kyrka i Östra Finmarken samt Kjelvigs och

Ilavö-sunds kyrkor i Vestra Finmarken blefvo samma sommar

invigda. Efter invigningen af Havösunds kyrka kom jag den 21

Augusti tillbaka till Lebesby, som jag åter lemnade i

September, och uppehöll mig sedermera på Guldholmen till den 30

Januari.1835.

Ofvannämnde 30 Januari reste jag till thinget i Polmak.

För det svåra snövädrets skull kunde jag ej komma fram till

thinget i Kautokeino, till hvilket jag hade ämnat mig, och jag

vände derför åter till Guldholmen, der jag stannade hos

Tana-fjords sjö-lappar och Tanas elf-lappar.

Den 28 Februari dog på Vadsö köpman Esbensens hustru,

60 år gammal, ett danskt fruntimmer från Köpenhamn. Hon

hade lefvat och verkat för Finmarken ända från 1797, då hon

blef gift med Esbensen och följde med honom till höga

norden. Hvart hon som fruntimmer kunde nå, sträckte sig också

hennes oegennyttiga och gagneliga verksamhet. Den känbara

bristen på distriktläkare afhjelpte hon till stor del och i lång

följd af år genom sin mångåriga erfarenhet, hvilken lärde

henne att behandla de i dessa trakter mera vanliga sjukdomar.

Utan betalning tillredde och utdelade hon läkemedel, hvilka

dessutom voro af en oskadlig natur. Under det för de båda

norska fiskvärerna Vadsö och Tyby så sorgliga året 1811

medförde några sjuka nordfarare en elakartad och smittosam

sjukdom, som i få veckor allenast i dessa två fisklägen bortryckte

70 menniskor af den endast 250—300 starka befolkningen.

Under dessa sorgens och förtviflans dagar strömmade alla till

fru Esbensen, som oafbrutet gick omkring i husen för att

hjelpa och utdela läkemedel. Då hon sjelf blef angripen af

sjukdomen skickade hon sin hemmavarande dotter till de sjuka

och döende. Äfven dottern blef sjuk, men kom sig dock

tilllika med modern. Hjelp eller läkemedel genom

garnisonsläkaren på Vadsö var ej att erhålla. Det var också fru

Esbensen, som i dessa trakter under flera år vidmakthöll

vaccinationen. År 1828 insände jag i förening med fogden en

berättelse till norska regeringen öfver fru Esbensens många

förtjenster om Finmarken, af hvilken anledning chefen för den

kongl, norska regeringen tillsände henne en egenliändig

skrifvelse, samt sin och den norska regeringens högaktning och

tacksamhet.

Den 28 April inträdde en skarp köld, hvilken varade

nästan hela Maj. Allmogen blef i flera distrikter så nödställd,156-

att den, i stället för att bringa fisk till köpmannen, måste taga

den på kredit.

I sista hälften af September månad infann sig årligen en

talrik samling af såväl ryska som norska undersåter på

Guldholmen. Uppehållet varade i allmänhet tre dagar; första

dagen hölls vanligtvis en fullständig gudstjenst, vid hvilket

tillfälle jag förmanade dem till nykterhet.

Fredagen den 2 Oktober var Tanaelfven ej starkare

tillfrusen än att vi kunde tilltvinga oss en genomfart till Polmak,

der vi stannade till den 9 December. Fruntimmerna reste då

tillbaka till Guldholmen, jag till pastorn i Utsjok och från

honom vidare kring bland elf-lapparne ända till straxt före jul.

1836.

Den 30 Januari reste jag ensam till thinget i Polmak,

hvarefter jag for omkring dels bland elf- och dels bland

fjell-lapparne. På denna resa var jag två gånger nära att drunkna

i Tanaelfven, men den Gud vill bevara, är utan fara. Vid

återkomsten från dessa resor tillbringade vi åter ett par

månader bland elf-lapparne i Bonakas och flyttade med Maj

månads början ånyo till Guldholmen. Fredagen den 20 Maj

reste jag ensam till Lebesby, efter att en hel vecka nödgats vänta

på vädret, som omöjligt tillät oss att lägga ut. Jag lemnade

åter Lebesby den 1 Juni, men blef tillbakadrifven af motvind;

den följande dagen försökte jag åter, men kom blott en mil,

der jag blef liggande, dock var stället bebodt, och då de

närmast kringboende hade igenkänt min flagga, strömmade de till,

och jag höll för dem en fullständig gudstjenst. Lördagen den

4 Juni kom jag till Hops-eidet. Här mötte jag inin hustru

tillika med hennes väninna och de båda lappar, som jag ville

taga med mig till Christiania. Tillåtelsen att medtaga tvänne

unga lappflickor begagnade jag mig ej af, ty såväl min hustru

som jag funno betänkligheter dervid, som vi ej vågade förbise.

Jag ville nu för andra gången befara bela sjökusten ända ned

till Trondhjem, för att på vägen kunna besöka lapparne.

Söndagen den 5 Juni höll jag gudstjenst på Hops-eidet, och tis-]f)7

dagsmorgonen den 7 Juni lemnade vi Östra Finmarken, dock

utan att denna gång blifva helsade af hvalen.

Under detta vårt vistande i Lappmarken företog min

hustru ej fullt så många resor, som under vårt första och tredje

vistande derstädes, emedan vi af flera skäl önskade hafva en

fast bostad i Tana; för den orsakens skull var mamsell B:s

tillbud att följa oss till Finmarken så mycket kärkomnare.

Dagen derefter reste jag till Havösund, och derifrån i

sällskap med prosten Aall, som äfvenledes vinnlade sig om

lappska språket, först till Kvalsunds kapell och sedan till Talvig,

hvarifrån Aall återvände till Hammerfest. Den 23 kommo vi

ganska lägligt till Skjärvö, ty der var thing, och många af

sjö-lapparne voro här samlade. Den 5 Juli kommo vi till

Trondenäs" seminarium, och den 11 Juli till handelsplatsen

Sel-sevig på Selsön. Här rådde mycken verksamhet, då en stor

mängd menniskor voro sysselsatta med delning af stockfisk,

hemförd från Lofoten; flera jakter lågo derför här. Den 12

kommo vi till Dönnäs; jag medtog här bref från

socknepre-sterna i Vefsen ocli Rånen, rörande lapparne. Min hustru med

sitt sällskap stannade hos de gästfria invånarne i Dönnäs,

medan jag reste till Vefsens prestgård och derifrån ned till den

romantiskt vackra Hatfjelidalen, för att några dagar hålla der

andliga förrättningar för de till kapellet tågande fjell-lapparne;

den rådande dialekten var här den svensk-lappska. Hatfj

ell-dalen har nu blifvit ett eget pastorat. Härifrån red jag ned

till Hemnäs i Rånen, hvarest jag hade sammankomster med de

härstädes kringflackande lapparne, och reste derifrån tillbaka till

Dönnäs, hvarifrån jag fortsatte resan. Oaktadt ett öfvermåttan

starkt oväder med storm och regn, slutade dock vår båtfärd

lyckligt, i det vi nattetiden landade vid Namsos, hvarest vi

äfven denna gång blefvo på det vänligaste mottagna. Mindre

lyckliga voro tvänne andra större båtar, hvilka strandade, dock

gick dervid ej något menniskolif förloradt. Den följande

dagen fortsattes resan landvägen till Trondhjem, som vi efter

några dagar åter lemnade, onsdagseftermiddagen den 7

September. På genomresan i Beitstadens pastorat qvarstannade

min hustru med sitt sällskap hos den der boende

prestfamil-jen, hvilken var beslägtad med mig, medan jag på några dagar

red upp till Snaasens prestgård, för att om möjligt påträfta158-

en eller annan af de här kringvandrande lapparne, hvilket

älven lyckades. Dialekten här var den svensk-lappska.

Den 25 September inträffade vi ånyo i Christiania.

Den 20 Januari ingaf jag åter en ansökan hos Hans Maj:t

konungen. Innehållet af denna min ansökan var: Afsked från

Lebesby pastorat och en åttaårig fast lön, för att, fri och

obe-hindrad af särskilda pastoralpligter, kunna af bela min själ

och med fulla krafter så vidt det stod i min förmåga, samt

med Guds bistånd och välsignelse, uteslutande verka för det

lappska folkets väl, så att det påbegynta måtte kunna

fortsättas, det förberedda med möjligaste skyndsamhet fullbordas och

hvad som hittills skett bära sin frukt både nu och i framtiden.

Dessa åtta år skulle fördelas mellan uppehåll i Christiania och

resor i Finmarken. Resorna från Christiania skulle ske

landvägen öfver Stockholm och genom Svenska Lappmarkerna,

dels för att närmare blifva bekant med den dialekt af språket,

som talas der, samt den som talas af våra lappar i

Nordlan-dena och Trondhjems stift, och dels för att blifva bekant med

det svensk-lappska undervisningsväsendet, samt med de

förbindelser som ega rum mellan Norge och Svenska Lappmarkerna;

äfvenledes önskade jag att företaga resor i ryska

storfursten-dömet Finland, dels i filologiskt hänseende, dels för att lära

känna qvänerna i deras eget hemland. Ifrån den dagen jag

lemnade Christiania skulle jag oafbrutet i fyra år föra ett

kringvandrande lif — om sommaren till sjös längs hafskusten och

fjordarne; om vintern med renar i det inre af landet — ifrån

Nordkap och Nordkyn åt söder så långt der finnas finnar,

lappar och qväner, och mot öster på ryskt territorium så långt

som omständigheterna ville medgifva.

Under detta kringresande lif ville jag fortsätta mina

språkstudier, göra unga och gamla bekanta med deras skriftspråk,

vägleda skollärarne i detsamma och, i förening med mina

bröder och medarbetare i ordets tjenst i Finmarken, öfverväga

hvad som ändamålsenligast kunde befrämja det åsyftade målet

för nutid och framtid.

Min hustru skulle äfven denna gång medfölja, såväl i

hänseende till den qvinliga delen af den lappska befolkningen,159-

som äfven för att jag likaså litet denna gång som de båda

förra utan hennes sällskap skulle kunna bibehålla mina

själs-och kroppskrafter oförsvagade.

Efter min återkomst till Christiania ville jag fortsätta

det skriftliga arbetet och gifva vägledning i de båda omtalta

språken.

En dylik ansökan hade jag ej vågat ingifva, om jag ej

som rekommendation för densamma hade kunnat åberopa mig,

att denna min ansökan var grundad på önskan af

presterskapet i Finmarken, och att det följaktligen var så mycket

mindre att frukta någon den minsta förveckling eller förvirring

genom en dylik anställning.

Under den 11 September 1839 behagade Hans Maj:t

nådigast resolvera:

"1. Åt pastor Stockfleth beviljas i nåder afsked från

Lebesby pastorat.

2. Åt pastor Stockfleth beviljas ett årligt understöd i åtta

år, räknadt från den 1 December 1838, för att framdeles

fortsätta sin verksamhet för bearbetandet af lappska språket, och

i det hela för lapparnes kristliga upplysning och bildning, samt

att under sina resor i Finmarken tillika biträda vid andliga

förrättningar enligt den vederbörande biskopens närmare

bestämmelse, och så vidt det måtte kunna ske utan skada för

hans resas hufvudändamål.

3. Ett utdrag af förhanden varande resolution tillställes

såväl vederbörande auktoriteter i Sverige som den kejserliga

ryska regeringen genom utrikesministern."

Innan jag lemnade Christiania mottog jag en på franska

affattad skrifvelse, hvilken i öfversättning låter:

"Kopia af en not från grefve Nesselrode till baron

Palmstjerna den 29 December 1839.

I öfverensstämmelse med herr baron Palmstjernas önskan

i en not af sistlidne T"T Oktober har undertecknad ej uraktlåtit

anmoda vederbörande auktoritet, att densamma i mån af behof

måtte bevilja understöd och skydd åt norska presten

Stockfleth, hvilken till följd af order från sin regering bereder sig

till en resa till Finmarken, för att der fortsätta sina

vetenskapliga forskningar och sina bemödanden i att undervisa dess

folk i den kristna religionen, väl förståendes de lappar och

Annar, hvilka bo i de trakter, som ej lyda under Rysslands välde.160-

Missionen att utbreda kristendomens ljus bland lappar —

finnar —, boende inom gränsen af" kejsardömet, är, i följd af en

bestämmelse i lagen, uteslutande förbehållen statskyrkan.

Undertecknad är blifven underrättad, att statskyrkan

under detta vilkor ej funnit anledning göra någon invändning

angående Stockfleths resa i Lappmarken, och hafva vederbörande

auktoriteter i Finland redan anmodat guvernören i Uleåborg

att understödja Stockfleth med medel att fortsätta sina

vetenskapliga forskningar och tillika öfverlemna honom en öppen

order, som Stockfleth kan begagna, då ban begifver sig till

Ryssland.

Undertecknad gör sig ett nöje af att meddela ministèren

för Sverige och Norge ett svar, så öfverensstämmande med det

begärda" etc. etc.

Lapparne hade yttrat sin glädje öfver att den tid nu

närmade sig, då de skulle erhålla läroböcker och bibeln i deras

eget tungomål.

Jag blef nu äfven allt mer och mer öfvertygad om

riktigheten af det af mig valda alphabetet. De dansk-norska

missionärerna hade begagnat det danska, de svenska ett annat

och ungraren Sajnovies hade föreslagit ett tredje. För att

emellertid iakttaga den möjligast största försigtighet och för

att pröfva mitt alphabets praktiska brukbarhet, medan ännu

var tid att företaga en möjlig och tillrådlig förändring, lät jag

år 1835 i Christiania utgifva ett blad med dessa nya

bokstäfver och några läsöfningar med desamma, hvaraf jag lät trycka

150 exemplar. Dervid hade jag den tillfredsställelsen att

öfvertyga mig om alphabetets ändamålsenlighet och tillika om

den lätthet, med hvilken folket tillegnade sig detsamma.

Efter att de båda på min andra resa medförda lapparne

hade mottagit ett års fortsatt undervisning, lät jag dem

återvända till Finmarken. Den yngste af dem skulle anställas som

lärare vid kopparverket i Kaafjord i Alten-Talvigs pastorat i

Vestra Finmarken för verkets lappska och qvänska barn. På

verkets bekostnad företog ban nu en resa genom Finland till

Stockholm, för att lära känna barnskolorna. Underrättad om

den unge mannens ankomst till Stockholm, och för att kunna1(31

utvidga hans resplan, gaf konungen honom en summa

penningar ocli föi-ärade honom dessutom ett par medaljer. Sin

tro-hjertade tacksamhet yttrade den unge lappen genom några

rader, som öfverlemnades och tolkades för konungen.

Min efterträdare i Vadsö pastorat, Holst, vinnlade sig,

såsom redan blifvit anfördt, vid sin ankomst 1829 så om

lapparnes språk, att jag sedermera kunde sända mina

öfversättningar till hans bedömande. Med broderlig hjelpsamhet

tillmötesgick mig äfven prosten Röde, hvilken 1826 anställdes som

pastor i Alten-Talvig; ocli ej mindre hans efterträdare, pastor

Fleischer, hvilken utförde andliga förrättningar på lapparnes

språk. Prosten Aall i Hammerfest var likaledes en varm vän

af lapparne och deras språk; likaså prosten Holsts efterträdare

i Vadsö, prosten Fritsner. Oafhängiga från hvarandras

åsigter, och öfverensstämmande i den ovilkorliga nödvändigheten

af lapparnes undervisning i deras modersmål, äro vi alla ledda

af en på egen erfarenhet byggd kunskap om folket ocli dess

behof. Äfven söder om det egentliga Finmarken herrskade

samma öfvertygelse med hänseende på lapparnes språk.

På det Lebesby pastorat ej skulle lida genom mina täta

och långvariga resor, fick jag den 8 November 1836 på min

ansökan tillsatt en theologie-kandidat, hvilken tills vidare

under namn af personel kapellan dock hade rätt att fungera som

sjelfständig prest i Lebesby pastorat.

I Finmarken och till en del i de nordliga trakterna af

Nordlandenas amt voro omkring 4000 qväner (finnar) bosatta;

af dessa äro de flesta invandrade, och endast få af dem förstå

norska. I följd af dessas antal blef det äfvenledes en

nödvändighet för presterna att vårda sig om dem och deras språk.

Hvad detta folk vidkommer, hänvisar jag till afhandlingen om

"Qvänerna i Norge". Den slägtskap, som förefinnes mellan

det lappska och qvänska språket, gjorde studerandet af det

sistnämnda nödvändigt, synnerligast i hänseende till det finska

språkets litterära bearbetning. Den kännedom jag i

Finmarken hade kunnat förvärfva, var ingalunda tillräcklig. I början

af år 1838 sökte och erhöll jag tillåtelse och understöd till en

språkvetenskaplig resa genom storfurstendömet Finland,

hvilken resa jag anträdde i Juni månad. Resan gick öfver

Götheborg och derifrån genom Göthakanal till Stockholm. Jag hade

den lyckan att få audiens hos konungen, som nådigast beha-

Hesa i Finmarken. 11102-

gade uttrycka sin tillfredsställelse med hvad som var företaget

och föranstaltadt för hans undersåter i Finmarken, och

behagade konungen att utnämna mig till andlig ledamot af

Nord-stjerne-orden.

Jag uppehöll mig 14 dagar i Stockholm, utan att i

biblio-thekerna dock göra någon vidare upptäckt i hänseende till

lapparnes historia.

Från Stockholm gick resan med ångbåt till professor

Becker i Helsingfors, hvilken hade skrifvit den bästa af dåvarande

finska grammatikor på qvänska (finska) språket. Här var jag

så lycklig att träffa hofrådet Sjögren, stadd på återresa till

Petersburg från en resa i de kaukasiska trakterna, för att

undersöka hur långt den finska dialekten sträcker sig åt dessa

trakter. Sjögren visade det största intresse för mina arbeten

i lappska språket och yttrade sin stora tillfredsställelse med

mitt alphabet. I sex veckor uppehöll jag mig i det vackra

och lifliga Helsingfors, som tillika är en badort, hvilken

mycket besökes af rika adliga ryska familjer. Från Helsingfors

reste jag till Björneborgs åtföljd af en ung finsk studerande,

som följde mig till Norge och stannade hos mig ij^Jis, på

det jag skulle öfva mig i finska språket. Likaledes "hade jag

äfven för språkets skull antagit en qvänsk (finsk) betjentgosse,

som sedan kom till mig i Christiania, men reste igen efter ett

halft år. — Med en ångbåt reste vi till Aho, som förr var

residens- och universitetsstad; men en eldsvåda ödelade den.

Helsingfors hade ändå blifvit efterhand livad den nu är, om

äfven ingen eldsvåda gifvit anledning dertill. Att Helsingfors

ligger så mycket närmare Petersburg, var redan ett vigtigt skäl

att förflytta universitetet från Åbo till Helsingfors, hvilken stad

äfven i andra hänseenden var att föredraga. Ifrån Äbo reste

vi landvägen till Björneborg. Här bodde den i Finlands

litteratur kände theologie-doktor och pastor ^envall; han hade

skrifvit ett finskt lexikon. Efter 14 dagars vistande i

Björneborg företog jag en resa i det inre af landet, återvände derpå

till Björneborg, men uppehöll mig der endast några dagar och

reste så landvägen tiljjlbo samt derifrån med ångbåt till

Stockholm. Här uppehöll jag mig något öfver en vecka, och reste

så öfver Kongsvinger till Christiania.

Min ankomst till Finland, mitt intresse för och min

bekantskap med dess litteratur, äfvensom mitt intresse för fin-163-

liar ne i Norge m. ra., gjorde ett gynnsamt intryck. Alla utan

undantag förstodo ocli talade qvänernas språk, oaktadt

svenskan är det vanliga umgängesspråket bland de bildade,

isynnerhet vid kusten, ty i det inre af landet talas, som jag nämnt,

blott finska. Båda dessa språk begagnas vexelvis i kyrkorna

längs kusten af Bottniska viken såväl i Helsingfors som i de

öfriga städerna. I det inre af landet förrättas gudstjensten

endast på finska. Kyrkolagen utgifves på svenska och finska.

Undervisningsspråket i de högre skolorna och universitetet är

svenskt. Af Finlands 1,500,000 invånare äro 40,000 svenskar.

Efter min återkomst till Christiania från Finland fortsatte

jag åter att undervisa i lappska och finska samt påbörjade

utgifvandet af lappska böcker. Jag vill med detsamma här

uppräkna samtliga af mig utgifna böcker: År 1837:

Stafnings-och läsetabeller; Abc- och läsebok; (af denna bok utgaf jag

en norsk öfversättning); Luthers lilla kateches; (de två

evangelisterna Matheus och Marcus; dessa två ad interim i en liten

upplaga, sora sedan efterföljdes af en fullständig öfversättning

af det Nya Testamentet). 1839: en Lappsk grammatika,

första delen innehållande ljud- och formläran med tabell ocli

förklaring öfver ordbildningen, äfven blott en interims-upplaga,

som är utsåld och efterföljd af en fullständig Lappsk

grammatika af kandidat I. A. Friis. 1840: en Biblisk historia,

innehållande ett utdrag af de fem Mosis böcker, berättade med

Bibelns egna ord, samt 20 af Davids psalmer; Andaktsbok för

menige man af pastor Wexels; Förklaring af eden på lappska

och finska; Lilla altarboken; Andresens lille afholdsbog. Efter

min tredje resa till Finmarken: 1849: Pontoppidans

förklaring*). 1850: bela Nya Testamentet. Efter min fjerde resa

*) Jag kan icke underteckna förkastelsedomen (ifver det katechetiska

framställningssättet hos Pontoppidan. Genom att kläda det i denna form blir äinnet

ingalunda sönderstyckadt, så att sammanhanget af de olika momenterna

derigenom framträder mindre klart och helt i åskådning; tvärtom gör denna

katechetiska form den kristna trons sanningar mera åskådliga, då dessa ej blifva

utvecklade i osammanhängande stycken, utan i sammanhörande momentor. Barnet

fattar bäst sanningen, när den på så sätt framställes i momenter. Den

katechetiska formen gör undervisningen lättare ocli lifligare samt lägger mera band på

barnets uppmärksamhet, än den föredragande. Derför gafs det ingen bok, som

lapparne mottogo med större glädje, och de togo den med sig hvar de färdades.

"Nu kunna vi då riktigt se hvad vi skola tro och hvad vi skola göra!" utropade

de soin oftast.104-

till Finmarken: 1852: Norsk-lappsk Ordbok, stor octav, 892

sidor. 1854: Luthers passionspredikningar; Davids psalmer;

Bibliska historien af Wexels, med norsk text vid sidan af den

lappska. 1857: Luthers postilla. 1858 sände jag ett lappsk

-norskt lexikon i manuskript till kandidat Friis för att af

honom begagnas. Förutom ofvannämnda lappska böcker äro i

tryck utgifna rörande Finmarken: 1848: Bidrag till kunskap

om lapparne i konungariket Norge; Bidrag till kunskap om

qvänerna, sändebref till några medlemmar af 12:te Storthinget

om de lappska språkförhållandena i Finmarken. 1851:

ytterligare bidrag till kunskap om de lappska språkförhållandena i

Finmarkens och Nordlandenas amter.

Beträffande utdraget af de fem Mosis böcker mottog jag

en af R. Brandram på Engelska Bibelsällskapets vägnar

utfärdad skrifvelse till mig af den 5 Oktober 1852 med följande

omdöme; jag hade nemligen gjort en förteckning på innehållet

af utdraget:

"Ehuru jag ej är öfvertygad om den absoluta

nödvändigheten af ett dylikt förberedande verk, har dock planen mycket

för sig; så vidt jag kan se, tyckes mig att jag skulle önska se

den utförd. Ett dylikt verk skulle blifva nyttigt för många

utom lapparne. Jag skall leda Traktatsällskapets

uppmärksamhet härpå, eller, om ni heldre så önskar, vårt Sällskap för

kristliga kunskapers utbredande bland folket. Det skulle vai"a

nyttigt att få clet utgifvet på engelska."

I sin anmälan i tidskriften Nor af min grammatik

omnämner professor Holmboe min lappska grammatik som "ett

såväl för vår litteratur som för språkstudierna i allmänhet

vigtigt verk"; och tillägger, att "språkforskaren erkänner häri en

underlättad väg att utvidga sin kunskap till den menskliga

själens mest omedelbara verksamhet".

Professor Rasks omdöme öfver språket är redan förut

omnämndt.

Centralkomitéen för Norska Bibelsällskapet hade sändt ett

exemplar af min lappska öfversättning af Nya Testamentet till

professor Castrén och erhöll af honom följande omdöme:

"Härjemte tager jag mig friheten att lyckönska komitéen

till utgifvandet af detta arbete, som redan derigenom eger ett

högt värde, att det utgör den första fullständiga öfversättning

af Nya Testamentet på Finmarks-dialekten. Af intresse för165-

arbetet har jag bemödat mig om, att med kritiskt öga granska

detsamma och dervid öfvertygat mig om dess stora förtjenster.

Att ej tala om öfversättningens trohet och samvetsgrannhet,

har jag såsom språkforskare fägnat mig öfver den enkla stilen

och klara periodbyggnaden, öfver språkets renhet, den

korrekta orthografien och många andra förtjenster, som utmärka

detta arbete framför andra lappska skrifter. Måtte komitéen

äfven få det Gamla Testamentets skrifter utgifna i en lika

utmärkt öfversättning!

Helsingfors den 1 April 1851.

M. A. Castrén."Min tredje resa till Finmarken, omfattande tiden från den 22 Jnli

1840 till den 22 Mars 1845.

1840.

Eftermiddagen den 22 Juli lemnade jag i sällskap med

min hustru hufvudstaden, för att i öfverensstämmelse med den

kungliga resolutionen och öfriga förberedelser anträda min

tredje resa till Finmarken. Min svärfar hade nu fått Näs"

pastorat i Övre Romerige, och här uppehöllo vi oss öfver 14

dagar. Då jag hade slutat sista korrekturarket reste vi den 12

Augusti till Kongsviuger och kommo den 17 till Arboga. Här

inskeppade vi oss morgonen den 19 på ångbåten "Gustaf Wasa",

som samma dag förde oss och en mängd resande 17 mil, till

Stockholm, hvarest vi togo in på ett hotell vid

Riddarhustorget, midtemot Riddarhuset.

Hans Maj:t konungen hade nådigast tillåtit mig att

dedicera min lappska grammatika till högstdensamme. Vid

audiensen tilläts det mig att öfverlemna exemplar af samtliga mina i

tryck utgifna lappska böcker. Hans Maj:t behagade uttrycka

sin tillfredsställelse med anträdandet af denna min tredje resa

till Finmarken, likasom med dess ändamål, och tillkännagaf,

att det var hans nådiga vilja att folkets påbörjade

undervisning i dess modersmål skulle fortsättas; och anbefallde Hans

Maj:t folket och dess undervisning samt bildning i samma af

Gud gifna tungomål i Guds framtida beskydd och vård.

Äfven åt dåvarande Hans Kongl. Höghet kronprinsen,

sedermera Hans Maj:t konung Oscar, tilläts det mig att

öfverlemna exemplar af mina utgifna böcker. H. K. H. uttryckte167-

äfven sin välvilja för Norges och Sveriges urinvånare och sin

tillfredsställelse med de å norska regeringens sida träffade

anordningar till deras upplysning. Under samtalet anmärkte

H. K. H., att, om det svagare och nomadiserande folkets

rättigheter skulle komma i beröring och konflikt med den

starkares och stadigboendes, det vore nödvändigt erinra sig, att

den rätta politiken ej tillåter någon orättfärdighet.

Under mitt vistande i Stockholm var riksdag, och jag var

således så lycklig att träffa biskop Franzén, som var biskop

öfver Svenska Lappmarkerna. Biskopen var finne och född i

Uleåborg. Med varmt deltagande omfattade han de för

Norges finnar — lappar — träffade anordningar. I hänseende på

afsigten med mina resor i Svenska Lappmarken rådde han

mig, att först resa till Finland, derifrån till Norska Finmarken

och sedermera under de följande vintrarne resa omkring i

Svenska Lappmai-ken, efter det man först då kunde bedöma

det ändamålsenliga i de sist gjorda förbättringar vid de

svenska lapparnes undervisning, hvilken, som bekant är, sker i

folkets modersmål. Den lappska befolkningen i Sverige lärer

ej vara mycket större än omkring medan lappska be-

folkningen i Norge uppgår till 16,000.

Bland svenskar i Stockholm^söüi i filologiskt afseende

intresserade sig för mina lappska arbeten, voro general Lefrén

och bibliothekarien vid kongl, bibliotheket Arwidsoji, båda

finnar till födseln.

Den 3 September lemnade vi Sveriges hufvudstad. Vägen

gick förbi slottet Rosersberg, der vi skulle hafva stannat öfver

natten; men vi fortsatte resan och kommo den följande dagen

till Sigtuna. Vi gingo genast upp på höjderna, hvilka omgifva

den lilla och obetydliga staden. Den ena af de härvarande

stora ruinerna ligger innanför kyrkogårdens oinhägnad, den

andra deremot är utan någon inhägnad. Månan hade redan gått

ned bakom höjderna på andra sidan om sjön, inemot der det

gamla Sigtuna säges hafva legat. Det blef mörkt, och ändå

gingo vi länge omkring bland ruinerna. Änskönt från en

sednare tid, drogo dessa dock tanken med sig till det gamla

Sigtunas tider. Vi måste omsider stiga utför och begifva oss till

hvila; men hvem kunde väl sofva med tanken på hednaåldern,

på dess dagar och menniskor? I god tid följande morgon

lånade vi oss en båt, ett slags pråm, som var gammal och168-

bräcklig, hvarmed vi rodde öfver Sigtuna sjö till det ställe,

hvarest enligt vår vägvisares utsago det gamla Sigtuna legat.

Spårlöst försvinner här hvarje synligt vittne om och från

förflutna dagar, men äfven utan synliga tecken tala dessa trakter,

dessa platser till hjertat ocli själen.

Redan på morgonen blåste det och vinden hade nu

öfvergått till storm; denna, en ättling a,f de stormar, hvilka i fordna

tider och på dessa samma platser så ofta hade omsusat Odin

och Thor och tillviftat dem och sin tids efter dåd och strid

glödande heroer svalka och vederqvickelse, kringsusade nu på

återfarten från det fordna till det nuvarande Sigtuna oss och

den skröpliga båten, som den fyllde med vatten.

"Hvad skall du och din kamrat hafva för besväret?"

frågade jag den ene af karlarne, då vi kommo i land. "En half

riksdaler riksgäld", var svaret. "Huru? skulle jag för första

och sannolikt för sista gången jag besökt Odins stad, och för

första och måhända för sista gången jag blifvit spolad af

Sigtunas vågor, betala enhvar af er en half riksdaler? Nej, min vän,

det går ej an." Med bistra blickar sågo karlarne på mig: men

efter att hafva kastat en blick på penningarne jag hade lagt i

den enes hand, förändrades den bistra minen i ett leende, och

hattarne flögo af hufvudet, i det karlarne ropade efter mig:

"Icke för sista gången, icke för sista gången, käre herre!" —

Medan vi företogo denna utflygt, hade kyrkoherden i staden

haft den godheten söka oss, för att tillbjuda sitt sällskap som

vägvisare. Samma dag tidigt på eftermiddagen framkommo vi

till det på minnen från en märkvärdig och oförgätlig forntid

likaledes rika och dessutom i flera hänseenden betraktansvärda

Upsala. Efter det var nödvändigt att skynda med vår resa

mot norr, för att med säkerhet i Hernösand kunna träffa den

ångbåt, som skulle öfverföra oss till Finland, måste vi tillsäga

om skjuts till följande dagen på qvällen. Vid ankomsten till

Upsala gick jag genast till professor Schröder, hvars

bekantskap jag hade gjort i Stockholm. På det mest förekommande

sätt blefvo vi mottagna såväl af honom som af filosofie-doktorn,

professorn och bibliothekarien Afzelius. Dels genom

personligt ledsagande, dels genom anvisning af dessa herrar fingo vi,

fastän i hast, dock se det märkvärdigaste. Ej mindre

beredvillig var professor Wahlenberg att visa oss sina samlin-169-

gar ocli den botaniska trädgården. Bland det intressantaste

var besöket hos den högst märkvärdige, nu mera aflidne Afzelius,

fader till professorn.

Den 5 September på aftonen lemnade vi åter Upsala och

voro dagën~~cférpå i" Gefle, en ganska vacker och liflig stad,

hvarest den framskridande årstiden ännu ej liade hämmat

handelsrörelsen. Följande dagen fortsattes resan till Hernösand.

Här träffade vi åter biskop Franzén, som för sjukdoms skull varit

tvungen att lemna riksdagen. I Hernösand är ett Consistorium

för biskopsdömets kyrkliga angelägenheter. Dess samtliga

medlemmar voro belåtna med mina påtänkta resor i Svenska

Lappmarken. Landshöfdingen och flera andra, med hvilka jag kom

i beröring, yttrade en oskrymtad glädje öfver de af Norge

träffade anordningar för Norges lappar och deras språk, hvilka

anordningar voro samtidiga med Sveriges för dess lappska

undersåter. Efter 3 dagars angenämt vistande i Hernösand gingo

vi ombord på ångbåten, som skulle till Wasa i Finland.

Dagen efter sedan vi lemnat Heriiosäird uppstod en storm,

i hvilken ett med bräder lastadt fartyg förliste och tre

menniskor sågos dervid drifva omkring på vraket; det lyckades för

ångbåtens befälhafvare att rädda dessa. 1 Wasa gingo vi i

land. Såväl guvernören som lagmannen gåfvo mig

underrättelse om Finlands äfven i utlandet namnkunnige filolog

med. d:r Lönnrot, som visserligen för mig var det vigtigaste

och väsendtligaste föremål, dock ej det enda för min resa

till Finland. Efter timmars vistande i Wasa /ortsattes

resan landvägen till Uleåborg, hvarest guvernören redan för ett

år sedan liade blifvit underrättad om min ankomst till landet,

och utfärdat till länsmännen befallning, att på min uppfordran

lemna mig allt möjligt bistånd.

I Uleåborg uppehöllo vi oss till in i Decembgp, eftersom

jag här måste afvakta Lönnrots återkomst, och fortsatte här

studerandet af qvänska — finska — språket. Staden var

alldeles nybyggd, ty för några år sedan liade en stor eldsvåda

lagt bela staden i aska. Husen äro af trä, och med få

undantag endast en våning höga, men ganska rymliga och rätt

vackra, samt med få undantag ännu ej brädpanelade.

Såväl Uleåborg som bela Finland är med rätta berömdt

för sin gästfrihet. Dagen efter min ankomst blef jag af en af170-

stadens prester inbjuden att tillbringa några timmar på

aftonen hos honom; "han var den qvällen hemma, och derför skulle

några af hans vänner besöka honom". "Ar man då här så

sällan hemma V" tänkte jag. Man hade anmodat mig att komma

tidigt, och jag gick derför klockan 6. Ingen var ännu

kommen, man bjöd kaffe. Nu blef jag förskräckt: jag tänkte mig

först kaffe, så förmodligen the, sedan punsch, så kort och sist

varm supé! Jag tyckte mig redan höra dessa långtrådiga

öf-vertalningar, då jag ville gå hem utan att äta; men min

fruktan var ogrundad. Klockan omkring 7 samlades man, och

inom ett ögonblick var allt lif och munterhet. Man

trakterades med thé och toddy. Intet öfvertalande, intet trugande, livar

ocli en lagade sitt glas såsom han sjelf önskade och drack

hvad han ville; inga kort syntes till; man talade, skrattade och

skämtade. Oförmärkt gingo timmarne, och utan att jag visste

det, var klockan ^10. Jag gjorde mig i ordning för att gå,

och blef nu först till min öfverraskning varse, att de flesta af

gästerna redan smugit sig sin väg, samt att de närvarande

endast väntade på att jag skulle uppbryta för att följa mig hem.

En à två gånger i veckan eller hvarannan vecka kom man

tillsammans på detta sätt. Då man ej vill gå ut, men önskar

att tillbringa aftonen bland vänner, säger man sjelf eller låter

säga till en af sina vänner: "i afton är jag hemma"; denne

säger åter till en annan: "i afton är N. N. hemma". Det

vanligaste sättet är dock, att inan hvarken säger till eller låter

säga till, utau när klockan är något öfver 6, tänder man flera

ljus än vanligt, sätter allting på sin plats, tänder och röker

sin pipa, och afvaktar lugnt resultatet. Detta uteblifver ej;

klockan 7 eller något sednare är rummet fullt af glada och

trefliga menniskor, hvilka efter ett par timmar försvinna

såsom de kommit, för att åter efter någon tid komma

tillsammans på samma sätt, fastän hos en annan; ty nu är det mörkt

der, hvarest de förra gången voro samlade. Klockan |7 går

man ut på stadens gator och spejar efter ljus, och der man

finner sådant går man in. Naturligtvis var jag också en afton

hemma.

Dagen efter vår ankomst var min hustru äfven inbjuden,

men på kaffe. Äfven henne hade det gått som med mig, och

båda kommo vi hem nästan på sannna tid. Frun i huset, så-171-

viil i Uleåborg som i bela Finland, har sina enskilda eller sitt

eget rum, allt efter som mannen har pengar eller rum till.

Hos det täcka könet går till ungefär som hos herrarne,

naturligtvis med den skilnaden, att i stället för toddy och tobak

serveras med sylter och bakelser, och att damerna komma

mycket tidigare tillsammans, samt alltid låta inbjuda hvarandra

på kaffe. I hela Finland trakteras tidigt och sent med kaffe,

liksom hos turken. Det kan derför hända, att husets herre

och fru hafva liktidigt samma afton hvar och en sina

oafhängiga kaffe- och toddykalaser. Lika så kan det äfven hända,

att då herrarne gå omkring ocli söka efter ljus, dessa kunna

föra dem in bland en samling damer, då man å ömse sidor

skrattar åt misstaget. Den som då har en qvickhet eller

ett lustigt infall i beredskap, kommer fram dermed,

hvarefter herrarne rekommendera sig och fortsätta sitt sökande

efter ljus, som, i stället att bringa dem in bland fruntimmer,

bakelse och sylt, förer dem in bland karlar, tobak och toddy.

Förutom dessa fria och obundna sammankomster, är det

naturligtvis ingen brist på större bjudningar, musikaliska

tillställningar, baler o. s. v. Fransk språkkunskap var i Uleåborg

mycket allmän äfven bland damer, så att den kände franska

författaren Marmier, som också liade varit i Uleåborg,

förklarar, att umgängestonen och sällskapslifvet här stå på en lika

så hög punkt som staden ligger hög mot nordpolen. Och

ingen torde göra svårigheter vid att underteckna denna

Mar-miers dom.

Kort efter vinterns början firades, en mil från Uleåborg,

hemkomstöl hos en ansedd och välmående finsk bonde. Med

några andra från staden reste äfven vi dit, för att deltaga i

festen. Bröllopet hade hållits hos brudens föräldrar,

brudgummen förde nu sin unga brud hem till sig, hvarest samtliga

gästerna måste vara tillstädes, för att mottaga de nygifta med

salut och lyckönskningar. De finska bönderna hade här en egen

nationaldans, som blott kan utföras af ett enda par; flera par

kunna visst dansa på samma gång, men förblifva ändå

afsön-drade. Dansen består i att man tager hvarandra korsvis i

händerna, och medan den ena foten ej får flyttas, vänder man sig

omkring på den och utförer på detta sätt belt enformiga och

mera långsamma än snabba svängningar. Man lärer återfinna172-

denna dans i Bergens stift. — Då äfven här alla skulle dansa

med bruden, sågo vi, under bela tiden vi voro der, hennes höga

hufvudbonad vända sig omkring i oupphörliga svängningar.

Den 2 December kom d:r Lönnrot omsider till Uleåborg.

Hans ryktbaraste arbete är en samling finska folksånger i två

band, kallade Kalevalla. Dessa sånger, som ännu i det inre

af landet ljuda från det äldre bondfolkets läppar, bilda ett

epos, en national hjeltedikt af högt värde för historien och

gudaläran, hvartill svårligen något annat folk kan uppvisa

liknande qvarlefvor från det aflägsna fordom. Lönnrot hörer till

de mera sällsynta och utmärkta menniskor. Med sin rensel

på ryggen och sin flöjt i fickan har han, klädd som en fattig

vandringsman, ensam och utan vägvisare vandrat omkring, städse

till fots, bland ödsliga trakters vilda invånare, isynnerhet på

det ryskt-karelska området, för att studera folket och språket

och att samla dessa märkvärdiga folksånger, hvilka professor

Castrén öfversatt på svenska. Åtföljd af en vägvisare eller

någon som burit hans saker, skulle ban i trakter, cler rymda

förbrytare ströfva omkring, hafva dragit uppmärksamheten på

sig och blifvit utsatt för plundring och mord. Der han mötte

floder och ingen båt fanns i närheten, kastade han sig i

vattnet och simmade öfver. Ibland var man ej hågad att för

honom sjunga dessa sånger eller läsa upp dem, så att han kunde

uppteckna dem; men med sin flöjt böjde han deras styfsinthet,

eller också tog han kantelan ner från väggen — kantelan är ett

finskt, nationelt instrument, som finnes i många bondgårdar —

och när han då hade sjungit och spelat några af dessa

folksånger, då kunde de gamla ej längre motså; sagorna —

runorna — ljödo nu och strömmade från deras läppar, och de

gåfvo nu sitt bifall till att de blefvo upptecknade. Då dessa

sånger, hvilka i århundraden gått från mun till mun, från

slägte till slägte, allt mer och mer förstummas, i clet det

uppväxande slägtet städse mindre ock mindre tillegnar sig dem,

har inan endast Lönnrots bemödanden att tacka för, att de ej

inom kort gå förlorade. På en af dessa sina vandringar skall

li. hafva slagit sig ner i grannskapet af ett herregods, som låg

i en trakt, hvilken man trodde ej skulle kunna gifva något

utbyte för hans forskningar. Godsegarcn inbjöd honom genast

till ett gästabud, som han ämnade hålla; med ovanlig och ovän-181-

tad beredvillighet mottog L. bjudningen och infann sig i siri

simpla vandringsdrägt bland de öfriga, fint klädda gästerna.

Genast efter middagen försvann L. på ett ganska obegripligt

sätt, ty ingen af gästerna och ingen af tjenstepersonalen hade

sett honom lemna gården. Han infann sig ej vid kaffet, och

man hade redan upphört tala om en syn, som försvann lika

oförmodadt som den lät se sig, då en af folket kom in och

anmälde, att d:r L. satt i hönshuset och blåste flöjt. En gammal

gumma, som vaktade gårdens fjäderfä, var kommen från en

trakt, berömd för sina sånger och sägner. Detta visste L.,

men ingen annan, och denna gumma var det som hade fört

L. hit i dessa trakter. Bjudningen gaf honom ett önskadt

tillfälle att lära känna sångerskan och passa på det lägliga

ögonblicket till ett tëte à tete. L. hade bedt henne följa sig och

sjunga, men hon hade bedt honom gå sin väg och lemna henne

i fred. L. teg och satte sig ned på golfvet i hennes skrubb

vid sidan af hönsen, framtog sin flöjt och började blåsa och

sjunga, och allt efter som ban blåser och sjunger,

framkommer sångerskan med sina sånger, som hon tillåter honom

uppteckna; dock utan att derför lemna sin plats i hönshuset.

Vid sin ankomst till Uleåborg medförde d:r Lönnrot en

vänlig helsning och en bjudning till min hustru och mig från

prosten Aeymelius i Poltamo prestgård, och en helsning från

hans fru, att vi ej måtte resa deras gård förbi, att min hustru

"skulle vara så god ocli tillbringa vintern hos dem, medan jag

reste omkring med L". Ett vackert vittnesbörd om den finska

gästfriheten mot menniskor, som de aldrig sett! Den 8

December vid middagstiden lemnade vi Uleåborg och kommo

tidigt på förmiddagen den 10 till Poltamo. Hos denna

aktningsvärda och gästfria familj tillbringade min hustru en stor del

af vintern. Redan dagen efter vår ankomst var min hustru

"moster" och jag "farbror" i familjen, hvilket vi äfven voro

inom de familjer i Uleåborg, i hvilka vi umgicks. På aftonen

den 10 kom Lönnrot, för att dagen derpå afhemta mig till sitt

ungkarlshem Polvila, £ mil från Poltamo prestgård, der vi

under vårt uppehåll i Polvila gjorde ett och annat besök.

Lönnrot hade sina föräldrar och syskon hos sig i Polvila.

Dessa voro finska bönder och hade förr varit fattiga, men voro

det nu ej mera, ty Lönnrot hade bragt dem i välstånd; dock

hade ban ej kunnat göra detta utan egen uppoffring. L:s men-174-

niskokärlek sträcker sig till alla menniskor; han iir en mycket

eftersökt läkare, och lians praxis kunde inbringa honom

mycket, men han näns nästan aldrig taga betalning. Vi granskade

med hvarandra min lappska grammatik och något af den finska.

Det är redan anmärkt att bekantskapen med båda dessa språk

är nödvändig för en riktig uppfattning af båda.

1841.

Lördagsförmiddagen den 16 Januari hade vi packat våra

saker, för att i sydostlig rigtning företaga en resa i det inre

af landet, hvarest de omtalta folksångerna ännu sjungas

af folket. Klockan 12 satte vi oss vid thébordet, på

hvilket ett kokande thékök stod. Kärlek till menniskor,

filologi och thé äro tre beståndsdelar, hvaraf L. är

sammansatt. Efter att hafva tillfredsställt vår thétörst genom fint och

välsmakande thé, satte vi oss klockan 1 bredvid hvarandra i

slädan och foro af. Den af oss valda vägen låg afsides från de

allmänna vägarne och förde genom glest befolkade trakter,

hvarest ingen snöplog banar vägen för den resande. Resan gick

derför långsamt, och den dagen kommo vi ej längre än mil.

Den följande dagen hade vi tänkt bevista gudstjensten i en

nära vid vägen liggande kyrka, men vårt hopp slog felt. Vid

nattens inbrott hunno vi fram till en bondgård, 4£ mil från

vårt förra nattqvarter, och lade oss på golfvet i pörtet

(bondstugan). Lönnrot somnade genast, deremot låg jag länge

vaken; men knappt hade jag omsider slumrat in, förrän det

tycktes mig, som om jag hörde dånet och kände rörelsen af en

aflägsen jordbäfning, och hvilken tilltog till den grad, att

dörren till pörtet flög upp och golfvet skakade under mig. Det

var ingen dröm. Jag reste mig upp, men röck mig

ögonblickligt tillbaka, ty vid skenet af en lampa, som under tiden hade

blifvit tänd, såg jag att jag hade glidit ut på golfvet och att

min ena hand höll på att komma i en alltför nära beröring

med två skarpskodda hästar. Upphofvet till jordskalfvet viste

sig nu vara dessa båda stora hästar, hvilka folket ställt så

nära mitt läger, att min hand hade vidrört hästarnes fötter,175-

och dessa häda kreatur stodo nu så nära invid mig, att jag

knappt var säker för att ej komma i en omedelbar beröring

med dem. Med tillhjelp af den tända lampan blef jag nu

närmare bekant med sällskapet, som var talrikt, fastän något

blandadt, som läsaren redan torde hafva märkt. Förutom en hop

menniskor fanns här en hund, en katt, de två omnämnda

hästarne samt en ko, som stod nära invid en väfstol, i hvilken en

qvinna satt och arbetade. Alla menniskor voro i verksamhet

och rörelse. Jag såg på klockan, och då den ännu ej var 3,

lade jag mig ned igen. Klockan 6 stod jag och L. upp,

oaktadt det ännu var ganska mörkt. Qvinnan satt ännu

bredvid sin ko och väfde vid skenet af en antänd torrvedssticka.

Thorsdagen den 21 Januari upphunnos vi af en fiskal,

hvars hustru d:r Lönnrot för två år sedan hade nästan i

ordets egentliga bemärkelse undanryckt döden, och hos honom

togo vi in. — Fredagsaftonen blef L. genom ett ilbud

afhem-tad till en dödligt sjuk länsman eller, som det der heter,

befallningsman. Distriktsläkaren var frånvarande, och L. kora

derför lik en engel, sänd från himmelen. Att äfven denna man

blef återskänkt åt lifvet och sin familj, hade ban näst Gud att

tacka L:s outtröttliga omsorger och skicklighet. Fiskalens

familj bestod af hustru och några barn samt en syster, som höll

en liten flickskola. Jag såg emellertid ingen af familjen, ej en

gång vid middagsmåltiden. Hufvudbyggningen bestod af två

särskilda boningshus eller karaktersbyggningar, som det här

heter; i den ena vistades fiskalen, i den andra familjen. —

Lördagen reste jag efter d:r L. till länsmannen, hos hvilken

vi nödgades uppehålla oss till månadens utgång, ty förr var

den sjuka ej så pass återställd, att L. med trygghet kunde

lemna honom. — Måndagen den 1 Februari fortsatte vi resan

och framkommo onsdagen tidigt på eftermiddagen till Illomants,

32 mil från Poltamo. Vi hade tagit in på gästgifvaregården,

men pastorn på stället ville ej tillåta att vi stannade der,

hvarför vi den följande dagen inflyttade i prestgården. I Illomants

är äfven en grekisk kyrka, men presten var frånvarande.

Redan måndagen den 8 Februari måste jag anträda

återresan. Det oförväntade 10 dagars uppehållet hindrade mig att

komma till de trakter, hvarest de omtalta folksångerna voro

mest kända, och hvilka trakter knappt började här i Illomants.

Efter att för nästa år hafva öfverenskommit om ett ömsesidigt176-

möte i Karasjok, lemnade jag nu Lönnrot, som skänkte mig

ett rese-thékök, hvilket med lätthet kunde söndertagas och

åter sammansättas. Lik en slägting, en mångårig vän, med

ett ord, som husets "farbror", sade jag nu farväl åt den

gästfria prestfamiljen i Illomants. På återresan valde jag en

något längre omväg kring Kuopio, hvilken gick genom ett mera

folkrikt distrikt. Men först efter att på denna väg hafva

tillryggalagt 10 mil, kom jag åter till trakter der vägarne

uppköras med snöplogen. Fredagen den 12 Februari anlände jag

åter till Poltamo.

I anseende till opasslighet såg jag mig ej i stånd att lemna

Poltamo prestgård förrän den 2 Mars. Fredagen den 4 Mars

på aftonen kommo vi åter till Uleåborg. Vid de då hållna

prestmötena i Poltamo och Uleåborg gjorde jag en lika

intressant som angenäm bekantskap med flera af Finlands

andliga män. Öfverallt i bela Finland väckte norska

statsstyrelsens omsorg för de norska lapparnes undervisning i

deras modersmål en allmän erkänsla och glädje; och att

finnar-nes till Norge inflyttade landsmän — qvänerna — heller ej

skulle blifva glömda eller uteslutna från undervisningen i deras

modersmål, förökade naturligtvis ännu mera den allmänna

tillfredsställelsen. Norges anordningar och omsorger för dess

undersåter af båda dessa nationer blefvo med loford omtalade i

flera af Finlands tidningar och tidskrifter; äfven mitt lappska

alphabet och mina öfriga arbeten framkallade flera

uppsatser.

Finnarne äro ett kraftfullt, härdadt och arbetsamt folk,

flitigt och uthållande; öfverallt, hvart jag kom, såg jag dem

redan uppe på morgonen mellan klockan 2 och 3. De äro

tarfliga och förnöjsamma och deras vanor enkla; deras tunga

arbete, deras tarfliga lefnadssätt och den deraf följande

uppfostran med sitt tidiga vänjande till strängt arbete, har ett

ingripande inflytande på deras karaktersutveckling; de äro

derför styfsinta, sjelfrådiga och tillika flegmatiska. Isynnerhet

synes detta sista vara fallet i det inre af landet. Under det att

de finska bönderna på mera befarna vägar ofta köra

obarin-hertigt fort med sina hästar, blir i det inre af landet den

resandes tålamod ofta satt på ett hårdt prof genom de

härvarande böndernas flegma och långsamma körande. Jag hade

lärt känna folket, och satte derför alltid flegma mot flegma,177-

så att jag derigenom ibland bragte den ena och andra ur sin

flegma, ehuru detta just ej hörer till mina — hur skall jag

kalla det — fel eller meriter. Ett lifligt och kristligt föredrag

från altaret eller predikstolen förfelar aldrig sin verkan på

dem. Nykterheten var på många ställen rätt bra; på andra

åter medelmåttig.

Finnarne äro utmärkta krigare; man kan ej läsa Finlands

historia, utan att känna högaktning för deras tapperhet,

ståndaktighet och mod. Kejsaren ser gerna, att de taga tjenst i

hans här så väl till sjös som till lands. I lång tid voro de

fria från militärtjenst; der fanns då ej andra finska trupper än

ett gardesregemente, som tillbringade en del af sommaren i

Petersburg. Märkvärdigt nog att endast få, så väl svenskar som

finnar, förstå båda språken. Exempelvis vill jag anföra, att

man på vägen mellan Wasa och Uleåborg råkar på bond- och

gästgifvaregårdar, hvarest det endast talas och förstås svenska,

och snart derefter på några, der det hvarken förstås eller

talas annat språk än det finska, fastän gårdarne ligga tätt invid

hvarandra.

Slutligen nalkades den dagen, då vi skulle lemna Uleåborg

och Finland; alltid skall vårt vistande i det gästfria Finland

lefva i ett tacksamt minne hos oss. Följda ett stycke på

vägen af några bland våra vänner, lemnade vi

onsdagseftermiddagen den 10 Mars Uleåborg, och inträffade fredagen i

Torneå, som ligger 10 mil från Uleåborg. Så snart passet var

på-tecknadt reste vi till Haparanda, och härifrån anträdde vi en

resa på svenska sidan till Luleå, der jag ville inhemta några

upplysningar om de svenska lappmarkerna. Den 17 Mars voro

vi åter i Haparanda. Dagen derpå fortsattes resan mot norr,

då vi lågo natten öfver hos prosten Grappe, som hade varit

prest i svenska Lappmarken. Fredagen den .19 Mars kommo

vi till Öfver-Torneå. Efter några timmars uppehåll fortsattes

resan till Puraiven. Här råkade vi några fjell-lappar och bland

dem en från Kautokeino, som genast frågade mig, om jag nu

medförde lappska böcker. Dessa fjell-lappar förde

handelsvaror till marknaden i Öfver-Torneå. Jag höll här aftonbön och

den följande dagen morgonbön, hvarefter vi fortsatte resan.

Måndagen den 22 Mars kommo vi till Muonioniska och togo

in hos pastorn. Hans syster var gift med den yngsta af de

lappar jag hade haft med mig till Christiania, och hvilken nu

Resa i Finmarken. 12178-

var anställd som lärare i den lappska skolan vid Kaafjorden.

I trakten kring Mnonioniska vistades några Kautokeino-lappar,

och med två af dem begåfvo vi oss på vägen fredagsaftonen

den 26 Mars. I tre dagar tumlade vi nu åter om ined renarne

på fjellen, innan vi måndagseftermiddagen den 29 Mars kommo

till Kautokeino.

Vi kommo ej till sjelfva kyrkplatsen, utan till det en mil

derifrån liggande Avzhjebye, hvarest de flesta af invånarne från

kyrkplatsen hade sina vinterbostäder. Vi blefvo genast

omringade af de närvarande, och utan någon anledning från min

sida, vände sig samtalet genast kring de väntade böckerna.

Platsens kyrkosångare, Element Gundersen, framtog tabellen

öfver de af ordet "ljus" på lappska utletade 465 ord, och

sade, "att ban med den största flit hade studerat alla dessa

ord, för att om möjligt kunna utleta blott ett enda fel, men

hvarje ord är äkta, ren och tydlig lappska, och hvarje ord

förstår jag, och deröfver förundrar och gläder jag mig äfven".

På nedresan till Alten den följande dagen, stannade vi

öfver natten i en af dessa på öfverhetens föranstaltande

uppförda gammer, hvilken var mycket bristfällig, full af hål och

öppningar, och vid vår ankomst uppfylld med snö. Till följd häraf

ledo vi om natten både af kölden och blåsten. Den genom

elden upptinade snön droppade oupphöi-ligt ned på oss.

Numera hafva nybyggare nedsatt sig på denna väg mellan

Kautokeino och Alten, så att resande hädanefter kunna hafva den

fördelen att tillbringa nätterna under tak och således ej vara

utsatta för att mista helsan. Stela af köld satte vi oss på

morgonen den 31 Mars i pulken, men föret var godt, renarne

goda, och en hastig och rask rengaloppad återgaf oss värme i

kroppen och förde oss samma dag i god tid ner till det vackra

Alten, der vi hade ett oväntadt och angenämt sammanträffande

med vänner och bekanta från åtskilliga trakter i Finmarken,

som Amtsformanskabet hade samlat till ett möte. Med min

svåger följde vi dagen derefter, den 1 April, till Talvigs

prestgård, och nu voro resans besvärligheter glömda; endast glädje

ocli tacksamhet mot Gud kändes, för det vi friska och lyckliga

voro åter tillbaka i Finmarken, att i Herrans namn fortsätta

hvad i hans namn var påbörjadt.179-

För att mer ocli mer göra folket bekant med de böcker

de hade erhållit i sitt modersmål, föreläste jag vanligen ur

desamma såväl i kyrkorna som i skolorna, när och hvar det

kunde ske.

Redan innan jag lemnade Christiania, hade der ingått de

mest tillfredsställande underrättelser hvad det nybildade

skriftspråket beträffade, nemligen i Norska Bibelsällskapets 26

årsberättelse från den 30 Juni 1841 till samma dag 1842, hvilken

innehåller en skrifvelse från biskop Kjerschow af den 28 Okt.

1841: "Biskopen har af presterna begärt uppgift på, huru

många exemplar af Nya Testamentet i lappsk öfversättning

behöfdes för hvarje pastorat, samt tillagt, att, så vidt det är

honom bekant, det ej allenast i dessa trakter är behof, utan

äfven längtan efter dessa böcker, ocli hoppas derför, att de med

Guds välsignelse skola verka välgörande." Prosten öfver Östra

Finmarken och pastorn i Vadsö, lierr Fritzner, hade i en

skrifvelse till mig den 1 April 1840 anfört: "Dina böcker äro

särdeles välkomna, och kan jag med glädje säga dig, att de

efterfrågas med begärlighet och mottagas med glädje af allmogen,

äfvensom att jag haft många bevis på den lätthet, hvarmed

lapparne lära att läsa i de nya böckerna, ett vittnesbörd om,

huru mycket skrifsättet öfverensstämmer med språkets sanna

beskaffenhet. Att du sjelf ej blir mindre, utan tvärtom långt

mera välkommen, då du återvänder till oss, behöfver jag väl ej

försäkra dig om." Ifrån köpmannen i Tanens socken, som var

medlem af skolkommissionen, hade jag mottagit en skrifvelse

af den 17 Februari 1840: "Det lappska skriftspråket utbredes

nu med framgång bland den uppväxande ungdomen; Abc- och

Läseboken samt Katechesen i deras eget språk göra dem

ögon-skenligen mera lärogiriga."

Innan jag, under detta mitt tredje vistande i Finmarken,

anträdde de påtänkta sommar- och vinterresorna, blefvo dessa

alltid i rättan tid anmälda för biskopen. På samma sätt skref

jag äfven till prostarne och likaledes till hvarje särskild prest,

öfverlåtande dem att bestämma, om och hvar de önskade min

närvaro i deras församlingar. Äfvenledes insände jag hvarje

vår ocli höst en berättelse öfver de företagna vinter- och

sommarresorna.

Till påskhögtiden infann sig i Alten-Talvig en talrik

församling och isynnerhet en stor mängd lappar. Första påskdagen180-

hölls norsk högmessa och annandagen lappsk gudstjenst.

Under min frånvaro 1839 hade pastor Fleischer i pingsthelgen

hållit gudstjenst på lappska.

Första söndagen efter påsk, den 18 April, höll jag i [-Kaat]-] {+Kaa-

t]+} ordens nya och vackra kyrka qvänsk gudstjenst, som äfven

bevistades af socknens qväner.

Onsdagen den 21 April gick jag ombord på ångbåten

"Prins Gustaf" och kom på aftonen till Hammerfest, för att

fortsätta resan med båtskjuts till Östra Finmarken; min hustru

stannade emellertid qvar i Talvig. Fredagsaftonen den 23 April

lemnade jag Hammerfest och landade lördagsmorgonen på

Renön, fem mil derifrån. Här måste jag i sex timmar afbida

strömskiftningen, för att kunna ro fram den ena milen till

Havösund, emedan vinden var emot. I Havösunds kyrka hölls

på söndagen gudstjenst. Genast efter det jag

måndagsmorgonen hade lemnat det gästfria och behagliga Havösund, tvang

motvind och snöyra mig att taga min tillflykt i det visserligen

gästfria, men föga behagliga flskeväret Vestervik, en mil från

Havösund. På detta lilla fiskeläge stodo tvänne gammer; den

ena var liten och uppfylld af småkreatur, den andra något

större, men äfven här voro små lamm tillika med menniskor

inhysta; då emedlertid dessa menniskor voro lappar, var det

mig dock kärt att stanna här, medan jag var uppehållen af

motvind. Tisdagsmorgonen den 27 April fortsattes resan, och

följande dagen kom jag till handelsplatsen Hops-eidet i Östra

Finmarken. Att man öfverallt blir vänligt och gästfritt

mottagen, är nästan öfverflödigt att anmärka. Dagen derpå reste

jag till handelsplatsen Guldholmen i Tanen, fem mil från eidet.

Guldholmen stod nu öfvergifven och obebodd; emellertid

måste jag stanna här tills vattnet hade stigit så mycket, att

båten kunde flyta fram till iskanten. Eftersom Tanaelfven låg

tillfrusen ett stycke ofvanför Guldholmen, gick jag öfver isen

till den | mil från Guldholmen belägna handelsplatsen Fjelma,

hvarest socknens prest hade hyrt sig en byggning af

handelsmannen; han hade före sin anställning i Finmarken vinnlagt

sig om språket. I Tana socken var den ena af de tre lappar,

som hade varit i Christiania, anställd som skollärare. I

anseende till de många qväner, hvilka bodde här i socknen, hade

pastor Hansen äfven begynt att göra sig bekant med deras

språk. Under mitt vistande i socknen företogs innanläsning181-

såväl med äldre som yngre. Natten mellan den 8 och 9 Maj

afreste jag med renskjuts till handelsplatsen Nyborg i

Varan-gerfj orden, 6 mil från Fjelma. Min återkomst till Finmarken

blef nu allt mer och mer bekant. Nässebys ungdom blef

samlad till innanläsning, som naturligtvis äfven i Vadsö pastorat

hade en önskvärd framgång, ty utom det att prosten Fntzner

var kunnig i lapparnes språk, var den äldsta af de tre

lapparne anställd som kyrkosångare och skollärare i Nässeby

socken. Barnen af tre qvänska familjer utmärkte sig genom

deras goda innanläsning i deras qvänska böcker. Fredagen

den 21 Maj kom jag till Vadsö, som nu hade blifvit en stad.

Flera fartyg lågo i hamnen lastade med bränvin; bland dessa

äfven fartyg från Christiania; men flera af de bättre familjerna

voro flyttade, till en del också flyktade till den en mil utanför

Vadsö liggande Ekkerön. Å andra sidan var emellertid mycket

redan uträttadt till staden Vadsös förskönande och

förbättring. Gatorna stenlades ocli gärdesgårdar uppfördes, jorden

kring staden inhägnades och gjordes fruktbar genom den

spinning som de förut hade kastat i sjön; likaså gjordes för

trädgårdsskötseln allt mer och mer. Ett vackert skolhus stod

under byggnad, och tvänne nya byggningar voro påbörjade af

köpmännen.

I Vadsö råkade jag en gammal vän, fjell-lappen Hans

Andreas Johnsen, den första fjell-lapp, hos hvilken jag gästade,

1828, då jag började resa omkring bland fjell-folket *). Då

han för fyra år sedan med familj ocli tjenare uppehöll sig

vid renhjorden, uppstod ett starkt åskväder, en blixt slog

ned och dödade 500 renar, han sjelf var nära att störta

sanslös till marken. "Ja, kära prest", sade han, "det är sannt

hvad du säger i dina böcker, att blixten och thordönet, som

från himmelen höres rulla öfver jorden, mana tankarne och

hjertat från jorden upp till himmelen och till Gud. Jag är

nästan blind, derför måste mina barn läsa högt för mig ur

dina böcker."

Prosten Fritzner, som vid min ankomst till Vadsö var på

Vårdö, kom dock tillbaka redan den 2 Juni, och vi

studerade nu dagligen tillsammans såväl lappska som finska.

Under vistandet på Vadsö hölls kyrkoförrättningar på alla tre

*) Se sid. 96, 97.språken. Då jag visste, att jag på en bestämd tid skulle

inträffa i Talvig i Vestra Finmarken, måste jag förneka mig det

nöjet att komma till Vårdö. Måndagen den 21 Juni lemnade

jag åter Vadsö och Östra Finmarken, hvarest min närvaro ej

var nödvändig, emedan båda presterna voro kunniga i de olika

språken ocli hade tillika skollärare, som voro förtrogna med

skriftspråket,

Såväl i Finmarken, som öfverallt på de nordliga

kusterna, gifves regelmessigt ebb och flod, i det sjön något

öfver ß timmar stiger ocli i likaså lång tid derefter åter faller.

Skilnaden mellan vattnets höjd i ebb och flod utgör i

medeltal 5—G fot, i springtiden vid full- eller nymåne blir

skilnaden 9 fot; deremot vid första och sista qvarteret knappast

4 fot. Tre dagar efter nymånen och tre dagar efter fullmånen

inträffar floden vid middag och midnatt, och ebben klockan 6

för- och eftermiddag, men afvexlande på så sätt, att den flod,

som vid ny var på middagen, inträffar vid fullmåne vid

midnatt. På så sätt tjenar stranden allmogen som klocka, så att,

när man vill veta tiden, man ser ned åt sjön, och dervid

bestämmer tiden med samma säkerhet, som då man ser efter

solen. När man derför frågar: "hvad kan klockan vara? hvad

lider tiden? hur länge blir du borta?" o. s. v., så är svaret:

"sjön är half-fallen, det är flod, det är fjäre (lågt vatten), ett

sjöfall, ett halft sjöfall" o. s. v. Äfven båtseglatsen måste rätta

sig efter ebb och flod, emedan ej allenast vattnets djup, utan

också strömmen står i förbindelse dermed.

Så lifliga lapparne i verkligheten äro, gifves det dock

tider, då de äro raka motsatsen. På handelsplatserna eller i

grannskapet af krambodarne ses som oftast en och annan af

allmogen — nordman, lapp eller qvän — draga omkring dåsig

och kraftlös. I början tror man sig se en ovanlig mängd af

enarmade lappar. De hafva då nemligen gerna för sed att

draga den ena armen ur påskärmen. Påskärmen står nu ut

vid sidan och får likhet med en arm på hvilken handen fattas;

ibland utdragas på samnia sätt båda armarne; om personen

då tillika har en smutsig päsk eller kofta på sig, så tar ban

sig för ingen del fördelaktigt ut. Det är naturligtvis

dagdrif-varen och suparen, som på detta sätt uppehåller sig vid

handelsplatserna. De flesta af allmogens folk hafva mer eller

mindre lång sjöväg till handelsplatserna, och framkomma der-183-

för ofta våta, frusna och trötta efter rodden; en eller två

supar är då mången gång tillräckligt att berusa dem. — Hvad

lappen vidkommer, så lägger ban sig oftast att hvila på den

första och bästa plats han råkar på, ocb det oaktadt ban är

alldeles nykter. På flera ställen i Finmarken hafva lapparne

alldeles afskaffat och upphört med bränvinssupandet, och till

och med uppfordrat öfverheten om bistånd att blifva befriade

från bränvinshandlare, hvilket min dagbok rätt snart skall visa.

Derjemte hafva nykterhetsföreningar bildat sig. Jag vill med

detsamma här anföra en skrifvelse från kandidaten och

stipendiaten Friis, som ban under sin resa 1861 insände:

"Jag får derjemte än ytterligare fästa uppmärksamheten

på tillståndet bland lapparne för närvarande. Äfven sjö-lapparne

ända ner till Ofoten äro i allmänhet väckta till erkännande af

det sorgliga i ett förut i bränvinets laster fördt lif. Derför ser

man så ofta ett sorgset och tröstlöst uttryck i deras ansigten,

förorsakadt af medvetandet om ett dåligt fördt lefnadssätt.

Minnet af det förflutna hvilar ännu öfver dem som en tung

börda. Derför dessa utrop och denna klagan, som man

förundrar sig öfver, intill dess evangelii rena ord blir dem

tillräckligt tydliggjordt. Ofta då jag varit i en gamme så länge,

att invånarne märkte, det jag förstod så mycket af

språket, att vi ogenerade kunde tala med hvarandra, voro de

förvånade och missnöjda öfver att jag kunde vilja sysselsätta mig

med så föga vigtiga ting, som nedskrifvandet af berättelser och

äfventyr, i det de kände, att den, som var deras språk mäktig,

kunde sysselsätta sig med något långt vigtigare, likasom det

var mig sjelf obehagligt, att ej alltid kunna använda tiden på

ämnen, som tillfredsställde deras oupphörliga önskningar efter

vägledning och upplysning om det ena och det andra. De

hafva visserligen prester, skollärare och norska böcker, men i

alla fall är det ett olyckligt folk, som lefver under olyckliga

förhållanden. Norsk predikan förstå de ej så mycket, att de

hafva den rätta nyttan deraf, ty för att tillfredsställa eller

lugna den hos lappen, på grund af hans afsöndrade lif,

oftast tungsinnade religiösa känsla, är hans eget språk dels

nödvändigt, dels ändamålsenligast. Endast derigenom är ett

bättre lif väckt hos fjell-lappen och från honom meddeladt åt

sjölappen. Jag är öfvertygad, att ingen prest, till ocli med söder

om Tromsö, i hvars pastorat en större lappbefolkning finnes,184-

skall kunna förneka det önskvärda i att vara mäktig

lapparnes språk."

Hvem kan läsa denna skildring, utan att känna det största

och djupaste deltagande? Den är återigen ett vittnesbörd om,

att äfven lapparne i Nordlands amt ej kunna få sin religiösa

ifver tillfredsställd utan böcker och lärare i deras eget språk.

Det är ej så alldeles sällsynt att träffa personer,

äfven bland qvinnorna, som förstå och tala de bär förekommande

fyra språken: lappska, qvänska, norska och ryska, hvaraf

dock stundom uppkommer en egen lingna franco,. Hvarken

lappar eller qväner gifva i detta hänseende norrmännen det

minsta efter; de säga, att det i början faller dem lättare att

förstå ryskan, derför att ryssarne lägga mera uttryck i deras

tal och begagna lifligare åtbörder. Dessa olika tungomål och

sammanblandningen af olika nationer i Finmarken, äro ej utan

inflytelse på inbyggarnes intelektuella tillstånd. Man finner

derför deras tankegång klarare och mera vidtomfattande, än

man skulle vänta af en fiskare på stränderna af Ishafvet eller

hos den nomadiserande befolkningen i Nordpolens öken.

I sällskap med de till distriktsförsamlingen för Vadsö

pastorat utsedda valmän, lemnade jag Vadsö den 21 Juni efter

en månads vistande derstädes, men reste ej längre än fyra mil

till handelsplatsen Mortensnäs, der thinget för Varanger hade

samlat en mängd lappar. Onsdagen den 23 gick jag öfver

Varangerfjellet ned till Seida, hvarest jag uppehöll mig en

dag, och der samtliga invånarne samlade sig kring mig. En

fattig qvinna, som i många år varit sjuk, hade på egen hand

lärt sig att läsa mina böcker, likaså en 70-årig för detta

medhjelpare, hvilken i början hade uttalat sitt anathema öfver de

latinska böckerna, läste dem numera ej allenast sjelf, utan

var äfven en ifrig medhjelpare till deras utbredande; hans

fjor-tonåriga fosterdotter fick under mitt åhörande dels utantill

och dels innantill uppläsa katechesen. Följande morgon reste

jag till Fjelma. Söndagen den 27 Juni höll jag lappsk och

för norrmännen äfven norsk gudstjenst. Följande dagen reste

jag till Hops-eidet, och hade här den glädjen att träffa

samtliga landtmäteri-officerarne. Hindrad af motvind kom jag ej185-

förrän den 6 Juli om natten till Hammerfcst; härifrån

fortsattes resan till Älten-Talvig.

Tisdagsmorgonen den 20 Juli klockan 4 följde jag med

min svåger, pastor Fleischer, på hans skolexamens-resa. Den

följande dagen var förhör i Langfjorden med 60 barn, deraf

45 lappbarn. "Det lappska folkets vördnad, båg och ifver för

Guds ord, och deras religiösa samtal, som eger rum hos de

ordentliga" *), bidrogo säkerligen mycket till, att vi af många

lappbarn vid förhöret fingo svar, som vittnade om djupt

kristliga begrepp. Efter förhörets slut utdelades nattvarden åt några

gamla och sjuka, hvarpå dagen slutade, likasom den börjat,

med bön. Då natten på denna tid af året är så vacker,

begagnade vi den för att resa till nästa station, Komagerfjorden,

fyra långa norrländska mil. Här voro 150 lappbarn. Med

lycklig framgång hade skolläraren undervisat dem i deras

nya lappska böcker; barnen förhördes i katechesen,

innanläsning och några stycken ur Gamla och Nya Testamentet.,

hvilket de hade lärt utantill. Dagligen blefvo 50—60 barn

förhörda. En allmän hårklippning blef här företagen, som

barnen till allmän förnöjelse underkastade sig första aftonen, dels

i handelsmannens vedbod, dels utanför på backen. De voro

nästan alla komna med långt och lurfvigt hår. Skolmästaren

samt handelsmannens dräng utförde klippningen; en och annan

af den tillstädesvarande fullvuxna ungdomen underkastade sig

likaledes denna general-hårklippning. De lifliga barnen

sprungo, så snart de voro fria från saxen, ner till stranden för att

tvätta sig i sjön, hvarefter de glada och förnöjda kommo för

att inställa sig för de båda presterna. Söndagen hölls

gudstjenst i ett stort packhus för omkring 300 lappar, hvilka med

andakt och tillfredsställelse hörde ordet förkunnas på deras

modersmål. Äfven vi drogo vår väg under nattens tystnad;

de ljusa sommarnätterna med sin vindstilla gynnade vår resa.

De båda efterföljande dagarne höllo vi likaledes förhör; tredje

dagen kommo vi till Hafsbotten i det innersta af Altenfjord,

ett af de vackraste distrikter i Finmarken. Här bo många

välmående familjer af qvänsk härkomst, hvilka härstamma från

de första invandrade qvänerna. De hade stora och prydliga

hus, jordtegar, utmärkta såväl genom bördighet som genom

*) Pastor Fleischers vittnesbürd.siu odling ocli belägenhet, med en vacker och rik skog i

bakgrunden. Hos en mycket hygglig och hederlig ung qvän hade

vi vårt logis och höllo vi våra förhör. Hos hans granne, en

mycket aktad och genom sin ålder och sin kristliga upplysning

samt för sina många och väl uppfostrade barn nästan som

patriark ärad qvän med ett vackert, värdigt och imponerande

yttre, blefvo vi följande middag på det bästa bemötta och

trakterade. Barnen här voro 40, hvaraf ^ lappar och | qväner;

samtliga voro väl upplysta, hvar och en i sitt tungomål, enligt

de olika läroböckerna. Från den tiden, då ett nytt system

påbörjades, hvilket tillät att de af qvänernas barn, som ej med

nytta kunde begagna norska läroböcker, fingo läsa deras

qvän-ska läroböcker, voro välvilja ocli tillfredsställelse, foglighet och

lydnad i alla skolväsendets åligganden, samt kärlek och

hängifvenhet för presterna och lärarne de lyckliga och

tillfredsställande följderna af detta system — och under vårt vistande

både här och i Alten visade qvänerna på allt möjligt sätt

deras erkänsla för uppfyllandet af deras billiga och rättvisa

önskningar. Efter att aftonbönen hade slutat dagens förrättningar,

gingo vi med glädje omkring bland dem, hvilka önskade hafva

oss hos sig. Vid qvällstiden kommo vi öfver till den nätta och

vackra byn Elvebakken, hvarest det fanns öfver 100 barn, af

hvilka J- voro qvänbarn. Några af dessa kunde redogöra både

för den norska och qvänska religionsboken; den qvänska

förklaringen är äfvenledes affattad i frågor och svar. Fredags

eftermiddag höll jag ett qvänskt tal i skolhuset för en talrik

församling. Några af Finmarkens vackraste promenader äro

omkring de små frodiga kornåkrarne i byn; ifrån höjden

Sandfallet är utsigten uppåt Altens dalgång särdeles vacker.

Alten-Talvigs socken har och skall alltid vinna såväl inhemska som

utländska resandes bifall och uppmärksamhet. "Det är här,

som den nordligaste sädesodling i verlden bedrifves; det är här,

som man förvånas att finna en ej obetydlig skog nära den gräns,

■norr om hvilken alla trädslag upphöra att växa; det är här, som

man ännu ser naturen le under den 70:de gradens himmel vid

Polarhafvets stränder", säger Siljeström i sin resebeskrifning

år 1848.

I sin Besa genom Norge och Lappland (Berlin 1810)

säger Leopold von Buch, sid. 4 och 5: "Visserligen skulle

vegetationens fattigdom förråda den nordliga breddgraden, men äf-187-

ven denna trakt är här af naturen så intagande ordnad, att

det nästan synes som öfverflöd. Hur landtligt inbjudande, lik

en dansk by, är ej Elvebakken vid Alten-Elv! Husen ligga vid

den stora strömmen i midten af gröna åkrar och ängar, rundt

omkring omgifna af höga furuträd. Hur herrlig är ej

utsigten från den branta höjden, mot hvilken granskogen drar sig

uppåt! Strömmen framträder på långt håll glänsande mellan

bergen, slingrar sig genom slätterna, mellan öar, buskar och

gårdar, och drar sig sedan stor och stolt som Main bort förbi

höjden åt Elvebakken till. Hur romantiskt ligga ej gårdarne i

de små ensamma dalarne, i skogen utefter strömmen, på vackra

gröna ängar vid små bäckar eller sjöar, omkransade af al- och

aspträd, och hvarest det i fjerran endast synes vara skog och

öken, framträda åter plötsligt träd, och på ängen ligga åter

några hus kringspridda. Dessa utsigter äro ej liflösa; öfverallt

är fägring, förenad med storhet. Huru många ställen kunna

jemföra sin sommar med Altens! Och hvilken kontrast, då vi