Dagar och nätter. Första samlingen

Dagar och nätter. Första samlingen

FÖRSTA SAMLINGEN

HELS1NGH0RS 1896.

WENTZEL HAGELSTAMS FÖRLAG.MIKAEL LYBECK:

DAGAR och NÄTTER

FÖRSTA SAMLINGEN

HELSINGFORS 1896,

AKTIEB. F. TILGMANNS BOK- OCH STENTRYCKERI.Första tusendet.Till Månen,

literaturens högre gynnare.

Är det icke så coutumen föreskriver?

Tyngre vägande skäl för denna min

tillegnan, äger jag inga, ty dagar och nätter

bero ju icke af dig, högtärade. Och dock

är det sant: du är en vän af den skönaliteraturen, låt vara en mycket kritisk vän.

Vi två ha visst aldrig förstått hvarandra.

Jag har mött dig i lifvet och jag har

mött dig i bok; alltför ofta i bok, ty du

är i böcker bevandrad. Jag har anat

ditt hvita ljus i ord och handlingar --

gif akt! . . där ha vi månskenet från i

går. Ja, du har mycket på ditt

samvete -- se till, att du icke bleknar totalt,

när den stora räkenskapsdagen är inne!

Jag hoppas vi ännu någon tid må

kunna betrakta hvarandra

med vänskap och högaktning

Författaren.

DAGAR och NÄTTER.EN SAGA FRÅN VIKEN.En smal, buktig fjärd vik skär

djupt in i låglandet. Al och

videbuskar, rönndungar, samt

en eller annan hägg, stå i sluten

krets omkring den, med ett bredt, rödbrunt

fält emellan sig och vattnet, där säfven först

tar vid och sedan vassen. Vendelroten, som

icke har galoscher, håller sig försiktigt på

det torra, höskallran vågar sig längre ut.

I lär och där en ensam hvit eller gul blomma

på den fuktiga löten; endast några få

stri-piga tufvor bära dem i klunga, och stjäl sig

sen vindpust in mellan trästammarna,

vädrande i den varma, ångande luften, så nicka

och vinka de församlade åt sina spridda

anhöriga, hvilka nicka och vinka tillbaka:

»ja. ja . . . ni se ju, att vi komma!»

Grupper af vasstrån vada ut till knäna

för att bättre ge akt på det lif, som växer

och rör sig i grannskapet. Spindlar trassla

in deras bruna vippor i sina nät. Små,

ljusblå sländor hvila sig med skälfvandc

vingar på deras blad, lämna dem, hänga

orörliga i luften en stund och söka sig sedan

åter fotfäste. Giriga humlor loda djupet af

hvar blomkalk, gräshopporna klättra ovigt

på sviktande stjälkar eller kasta sig

lättsinnigt ut i luften i en båge. Myggen drifva

som små moln i skogsbrvnet, och dumma,

grönglänsande flugor flytta sig brådt och

planlöst från ställe till ställe. Högt öfver

altsammans lyser och hettar solen från en

blå himmel.Från vikens midt. där naten växer tätast

och frodigast, styr en ensam mört med

bestämda, ifriga fenrörelser kosan in mot

grundvattnet. Den ger sig icke tid till

af-vikelser, den vågar icke stanna, huru

frestande det än vore just nu, när några

flyg-mvror drunkna i närheten. Dess runda,

röda ögon äro vidgade och utstående af

endast en känsla: förskräckelse. Så rusar

den framåt i jämn, ihållande fart. När dess

egen skugga aftecknar sig mot den ljusa

sanden utanför vassarna, glider den sakta

och ljudlöst in mellan rören, in under alger

och fjolårets säf, som halfrutten flyter

omkring rundt de slcmmiga stenarna. Strax

borra sig tre spiggar blixtsnabt ned i äfjan,

stå nästan pä hufvudet, men höja sig åter

långsamt och värdigt, med taggarna

utspärrade. Djupt inne i skuggan hvilar efter

middagen en gädda — profilen är lätt att

känna. Några löjor ila förbi i hastiga

vändningar . . . ganska riktigt, ett abborr-par närmar sig, tungsint och mätt. Gäddan

vaknar till medvetande och börjar röra sina

fenor, dock utan att ändra plats eller ställning.

Nu kan mörten icke längre beherska sig.

Den öfvervinner sin rädsla för några af

grannarna, gör ett kort, undersökande slag

ut till vasskanten och återvänder. Två

små-gäddor och ett stim fiskvngel ha under

tiden infunnit sig, abborrparet är fortfarande

apatiskt. Då påkallar mörten

uppmärksamhet genom en oväntad knyck, så att

sidorna blänka; det är ett tecken åt de

öfriga, och snart böjer och buktar sig hvart

strå, som är i vägen Skaran tränger sig

fram till en öppen, af starrgräs kringvuxen

fyrkant — gäddan ensam blir kvar; hettan

och matsmältningen ha gjort den fullkomligt

slö och likgiltig.

Om det är sant, hvad man befarar, så

står lifvet på spel, det inse alla. De ligga

stela och orörliga, alldeles nära bottnen.Till all lvcka härrör olycksbudet endast

från en broms, som mörten för en stund

sedan nappat efter — en stackars broms,

som blåst i sjön där ute i vikmvnningen

och som därvid surrat något om, att noten

kommer. Det är altsammans. Visserligen

påstås det att den, som flyger, kan se; men

ännu tyder ingenting på en så stor fara.

Och kanske var det endast en blindbroms,

förmodar den ena af abborrarna.

Med ens skjuter gäddan in sin slanka,

fläckiga kropp som ett votum i

rådplägningen. Det sker på ett mycket burdus

och öfvermodigt sätt, hvilket ökar oron.

Dessutom är den så svår att förstå, på grund

af sin långa, framskjutande underkäk, och

en munfull fiskyngel gör den för tillfället

nästan obegriplig. Men snart bli de alla

varse detsamma: små, gungande vågor följa

hvarandra in mot stranden. Och det är

icke vinden, som vändt sig!En ålunge och ett tiotal abborrar anlända

i zigzaglinjer, uppskrämda och tydligen

jagade. Af dem är ingen upplysning att

vänta, de rusa förbi som galningar, hit och

dit, för att söka sig gömställen. Emellertid

stannar ålungen bakom en sten — den

känner sig alls icke hemmastadd, men

saknar ord för sina känslor. Den söker

ordet panik. Tänk er en ålunge, som

söker ordet panik!

Redan för en stund sedan förnams ett

underligt sorlande pä afstånd; en hel här

af fiskar var stadd i vild flykt inåt, men

vände om. Två löjor kasta sig öfver de

närmaste hindren. Hvad de sågo, vet ingen,

ty de försvunno strax som en blank strimma

och drogo många efter sig.

Alt liera flyktingar. En ordnad

öfver-läggning är icke mera att tänka på, hvarförenhvar af deltagarena beger sig af i smyg,

utan att ens antyda hvart eller huru. 1

detsamma ser man skymten af en stor,

ljusgrön gädda, som gör cn lof uppe i

grundvattnet. Den mörka ryggen blir synlig ofvan

ytan, stjärten slår ett slag, som skrämmer

ynglet nästan på det torra, och vassen delar

sig i en bugande rågång — ryggen

försvinner. Numera råder intet tvifvel: noten

kommer!

Instängda, bortkomna främlingar, som

aldrig förr lämnat fjärden, leta efter en

utväg mellan stenar och strån. Ändrar någon

af dem riktning, så följa de öfriga

oförtöf-vadt, pä god tro. Idarna göra höga

luftsprång och öfvertaga ledningen, hvarpå alla

de större fiskarna — de, som blott hitta

eller hinna ur ätervändssund och snår —

störta sig blindt mot faran, tvärs öfver viken

eller snedt utmed notartnarna, där småfisken

kilar igenom i mängd Några fastna för ettögonblick, sprattla och vrida sig, andra

kastas tillbaka. Man ser hvita bukar och

utspärrade gälar, ett virrvarr af rörelser,

flykt inåt, flykt utåt, vattnet nästan skummar

kring telncn, som rycker och stramar,

medan vassen knastrande brister under

tyngden af tjocka stöfvelsulor och ropet ljuder

öfver sjön: »seså . . . dra in det sista!»

Alt har skett hastigt, otroligt hastigt som

det tyckes.

Men icke länge därefter tittar mörten

fram ur ett hemligt smyghål, där den delat

utrymme och stundens ångest med ålungcn.

De våga ännu icke röra sig, utan stirra

endast på hvarandra i stum undran öfver

huru alt gått till. Småningom växer

någonting dunkelt inom dem till alt klarare

medvetande: när olyckans maskor ha ett visst

mått, är det nog så lyckligt att höra till de

små.Ålungen styr varsamt kosan ut mot

djupare vatten; den senterar icke sällskapet.

Men mörten stannar kvar för att hämta sig

och för att tänka.KUNGEN

OCH

KASTELLANEN.Ett af de höga, hvälfda slottsfönstren i

ambassadörernas sal är öppet mot parken,

där morgonsolen glittrar i daggen på

gräsmattorna. Med armbågarna stödda mot

nischens sammetstäcke, och en god, stark

havanna i munnen, betraktar kastellanen

eftertänksamt den präktiga utsikten. Till

vänster framskymtar ett parti af floden,

e själf efter på kartan: riket

ligger inom föreställningarnas

område, nära gränsen till det

omöjliga.med bryggorna, och till höger, ofvan tränas

kronor, den på bärgssluttningen anlagda

delen af staden — kyrktorn, fabriksskorstenar,

tak — längre borta håller en blåaktig dimma

på att försvinna. Altsammans är ju honom

mycket väl bekant, nästan altför bekant,

men har i dag likasom ett nytt ljus öfver sig.

Endast en gång har han höjt sin röst

och ropat åt de bredbenta, mätta och

sysslolösa karlarna, som stå i klunga nedanför på

sandgången:

»Påminn de andra om, att de lämna oss

i fred, som det beslöts . . . jag tänker han

vaknar snart, gamlingen».

Efter att tillräckligt ha njutit af

landskapets behag, drar kastellanen öfverkroppen

in tillbaka, ser på sitt ur, tar fram en stor

nyckelknippa och går med makliga steg

genom en lång räcka af salar, alla toma. Så

viker han af åt höger, passerar lifvaktens rum— ingen människa synlig — jourhafvande

officerens — tomt äfven det. Där stannar

han emellertid, tänder cigarren, som

slocknat, och öfvcrläggcr med sig själf, samt

stänger därpå och reglar alla dörrar, utom

en. Sedan tar han af sig sin galonerade

rock, hänger den pä en knagg och slår sig

ned nära eldstaden, med blicken djupsinnigt

riktad mot skospetsarna.

I denna ställning sitter han fortfarande

kvar, när en klocka ringer och en späd,

vresig röst ropar någonting. Ingen lystrar.

Ännu ett rop — samma graflika tystnad. —

Hastiga steg öfver golfvet i det angränsande

gemaket, med afbrott, när ljudet drunknar

i mattorna — något stötes omkull med ett

svagt buller, klockan ringer ånyo, steg ånyo

— kungen står på tröskeln.

Det är icke en sagornas kung med krona,

äpple och spira, utan en kort, gulblek, upp-retad licrrc, ined flintskalle, sma, närsynta

ögon och gråsprängda whiskers. Ilan har

stannat alldeles tvärt, af pur förvåning;

nedre käken darrar, medan händerna

småningom knytas så hardt, att knogarna hvitna.

Kastellanen lyfter hufvudet en smula och

nickar fryntligt godmorgon.

Nickar godmorgon!

»Hva — hvad betyder . .?»

Kastellanen blåser ut cigarröken i en

serie lätta ringar, innan han svarar:

»Du är sent i farten som vanligt . . .

kanske borde jag säga farbror till dig,

eftersom du är nitton år äldre?»

Värkan häraf är öfverraskande. Kungen

segnar maktlös ned på en stol invid väggen

och för vänstra handen ett par gånger öfver

pannan nedat nacken. Ögonen stå vid-

aröppna. Slutligen mumlar han med

fullkomligt förändrad, slö och entonig stämma:

»Hvar är Jean, hvar barberarn . . . och

alla de andra?»

»Det är sannerligen mer än jag vet.

Troligen någonstans här nere, eller hemma hos

sig.»

Kungen reser sig mödosamt och säger

ined ett innehållslöst leende:

»Jag förstår ingenting, rakt ingenting.

Jag är säkert sjuk» — han gör en förbindlig

handrörelse — »var god, underrätta

vakt-hafvande . . .»

»Vakten? Pyh» — igen några rökringar

»bäst att livar och en är sin egen vakt.

Seså, inte är det någonting att skrika åt.»

Kungen har plötsligt lyft båda armarna

öfver hufvudet och sprungit fram midt pä

golfvet, men kastellanen häjdar honom med

en varnande gest, i det han samtidigt pas-sar på att flytta sin stol framför den enda

oreglade dörren — den, som nyss

öppnades.

»Nej, nej, käraste» — säger han härunder

bekymrad — »inga åtbörder, jag är ju sju

gånger starkare, kan du väl förstå. Låt

oss bara talas vid.»

»Ska jag . . . ska jag konversera med

min . .?»

Kastelianens min är beskyddande blid

och leende.

»Ja, just det ska du, farbror lilla.»

»Oh, det är nedrigt!»

»För all del — nej, nej, bry dig inte om

att bräka med låsen, det lönar sig inte!

Alt är stängdt, begriper du. Och på

gården ... ja, du är säkert inte rädd för stryk,

för det har du aldrig fått, men . . .»

Blickarna ntöta hvarandra.»Hå — de kunde kanske skratta åt dig,

och det är ibland nästan lika obehagligt.

För resten kan du lita på, att det ha vi

gjort förut, men nu skulle det nog ske midt

i ansiktet. Och det är värkligcn obehagligt.

— Eller hvad menar du?»

»Alt detta är nedrigt, säger jag,

afsky-värdt! Ofverheten är af Gud — det är en

synd mot den helige ande.»

»Bästa farbror: dumheten är en synd

mot den helige ande, och det här är inte

dumt, det. — Ja, det är rätt, sätt dig och

var förståndig!»

Kungen vaggar af och an på stolen, med

hufvudet gömdt i händerna, medan stora

tårar droppa ned mellan de smala,

ringprydda fingrarna.

»Jag är galen. Jag är tydligen galen.

Och ändå har jag varit så klok!»

»Nå, måttligt, måttligt! Men alt ska

ju ha sin tid. I själfva värket är sakenmycket enkel — det fins ingen öfverhet

mer, ser du.»

»Ingen öfverhet! Hvart har då den tagit

vägen?»

Kastellanen nickar förtroligt och hviskar:

»Den har tagit slut, farbror lilla.»

»Men jag fins ju kvar!»

»Åh, det betyder ingenting.»

Det svaret kräfver ovilkorligen tystnad,

och tyst är det, så att man genom de gamla,

tjocka murarna kan höra en skrattsalva

nerifrån parken.

»Ta nu saken praktiskt, så ska jag vara

snäll mot dig. Här har jag tåligt väntat i

nära tre timmar, för att få ge dig en fin

vink om förändringen. Jag åtog mig

uppdraget, när ingen annan gaf sig tid . . .

dessutom tycka de att jag har ett så bra sätt.

Inte sant? Du får nog senare noggrant

besked, bara du väntar. Tacka mig, att du

har fått sofva så här länge.»»Hur i Guds namn är detta möjligt? Och

hvem har hittat på det?»

»Alla på en gång . . . alla på en gång;

det är just hemligheten. Men sådant händer

sällan i värkligheten.»

Kungens blick klarnar.

»Tänkte jag inte det ... en liten saga,

ett skämt!»

»Nåja, om du så vill kalla det. Men som

nu vi två höra med till sagan, så få vi alt

lof att rätta oss därefter. Så är det ju med

alla människor.»

»Går det då inte an att ändra t. ex.

slutet? Jag har ju trupper, vet jag. Och jag

ska förlåta er allihop.»

»Pvh, trupper — inte fins det mer några

trupper. Finner du inte det fiffigt, farbror?»

»Ämna ni försöka inrätta er utan mig?»

»Inrätta? Inte ämna vi inrätta

någonting. Vi bara afskafla. Pengar och

värdigheter ... vi ge tusan i pengar. Vi kommaatt afskafta pengar. Vi komma att afskaffa

alt möjligt. — Men ännu en sak: med hvad

har du tänkt att försörja dig?»

Vägguret slår tolf klingande slag.

»Hör du inte att jag frågar, med hvad

du tänker försörja dig?»

»Inte har jag tänkt någonting.»

»Det är sant. Men det kunde du just

roa dig med ibland, jag menar på

mellanstunderna. Hvad kan du? . . knäpp västen

riktigt, det syns nog, att du själf har klädt

på dig.»

»Oh, jag är en gränslöst olycklig

människa!»

»Prat. Du är en gränslöst vanlig

människa, helt enkelt. Det är du, farbror. Men

du kan ju spräk, eller hur?»

Tystnad.

»Ska jag nödgas fråga allting två

gånger? Kan du språk?»

»tKungen ler bittert.

»Ja — jag kan språk.»

»Godt, dä reder du dig tils vidare. Du

får börja ge lektioner. Det var en ypperlig

idé!»

»Jaså — en ypperlig idé. Jag ska då

inte hållas fången?»

»Ingalunda. Jag ska strax öppna för dig,

eftersom du är förståndig. Jag sa just i

morse åt de andra: låt mig hållas . . . jag

känner gossen, jag! — Men så måste du

lofva mig, farbror, att inte göra dig själf

något illa. Det skulle värkligen smärta oss

innerligt . . . och det är inte meningen.»

»Jaså, det är inte meningen. Och jag

får aflägsna mig nu, om jag vill?»

»Hjärtans gärna, farbror. Seså — vägen

är fri. Stora utgångsdörren i vestibulen är

tung att få opp, men kanske du orkar Det

är för resten lite synd om dig, men du blir

nog van snart. Det är vanan, som ska göra

det, ser du.»Kungen hör icke hvad han säger, utan

snyftar våldsamt.

»Och alt detta just nu, när jag skulle

kunna regera!»BARNEKOW.Barnekows död har af de flesta

tillskrifvits ett olycksfall. Några

ha vågat ställa händelsen i

samband med hans hustru.

När jag här talar om henne, kallar jag

henne hustru, jag också, ty så kallade han

henne alltid själf. Lagligt vigda voro de ickc.

Jag var den tiden en af dem, som bygde

järnvägen norrut. Linjen gick förbi

Barne-kows bruk, och vi blefvo både bekanta och

vänner. Det senare var en utmärkelse, som

vederfors endast ett fåtal.Mot mig var han frän början något mindre

sluten än mot andra. Kanske därför, att

jag låtsade icke märka yttringarna af hans

stora egendomlighet — jag hade ju hört

talas om honom förut. Kanske äfven af

annan orsak. Man ville i allmänhet hälst

vara i fred, och hvad mig beträffade skulle

han få vara det.

När han yttrade sig, väntade han att bli

förstådd genast och helt och hållet, oaktadt

sitt alltid knappa, på tu man hand ofta högst

besynnerliga sprak. Det var ibland en

värklig ansträngning att gissa sig till hvad

som låg gömdt bakom orden. Blef det en

omöjligt, satt han tyst, synbart upprörd;

hvarje närmare förklaring var för honom

svår att afgifva, i all synnerhet om det

gälde någonting af djupare inre värde för

honom själf. Ja, dä satt han vanligen tyst,

nästan misstänksam, utan att på länge kunna

öfvervinna sin förlägenhet. Han förutsattealtför ofta hos andra en samstämmighet i

tankegång och känsla, som kunnat

möjliggöra full klarhet, trots förbehållsamheten.

Sådana voro mina första intryck. Dessutom

funnos för honom så ovanligt många

förhållanden, hvilka oskärades af att iklädas

en orddräkt, som blottade för mycket. Men

jag vande mig tidigt att möta honom på de

hemliga vägarna, och vid hvarje

sammanträffande väkte han alt lifligare mitt intresse,

jag ville komma honom nära — och jag

tror att jag lyckades.

Därför känner jag det nu som ett slags

plikt att meddela, huru jag fattar

sammanhanget. Det kommer med skäl att väcka

förundran i vida kretsar, att han, som var

rik och icke olycklig, sj&lfmant skulle ha

tagit steget ut i det stora mörkret — drifvits

därtill? Dock tror jag att denna min

uppfattning måste delas af alla, som läsa den

sannfärdiga berättelsen om mitt sista samtalmed Barnekow. Jag offentliggör den för

lians hustrus skull. Att hon är oskyldig

som en Guds ängel, det vet jag; att hon i

hans lif var lifvet, anade jag länge.

Stackars kvinna! Innan hon flyttade

tillbaka till sitt land, lät hon mig genom några

få ord förstå, huru tröstlös framtiden tyktes

henne. Och här gjorde man sannerligen

intet för att lätta bördan. Tvärtom. — Det

är ju mycket vanligt att fälla domen öfver

dem, som icke kunna försvara sig.

Jag bodde denna tid i en provisionclt

uppförd byggnad vid linjen — två rum och

kök — ett mera komfortabelt hem, än hvad

vi ingeniörer ofta få nöja oss med. Jag

hade lyckats göra inredningen treflig — jag

säger det själf; stadiga trämöbler, gjorda

efter min egen ritning. Här och där några

draperier — bondväfnader, enkla och

harmoniska. Barnekow hade fin smak ochöga för dylikt; han tvkte om mina

anordningar och trifdes.

Nästan hvar gång han reste in till staden,

vek han af fran allmänna landsvägen för att

se efter, om jag tillfälligtvis vore hemma.

Däremellan kom han ofta till fots, och dröjde

dä alltid länge.

En dag, när han sökte mig, hörde jag

icke hans kända, vanliga knackning. Dessa

två, svaga slag med knogen — det lät ibland

som ett diskret litet frågetecken på dörren

- voro för honom mycket karaktäristiska.

Själf var han ju en stor, stark och

bred-axlad nian.

Barnekow inträdde. Jag stod lutad öfver

mitt ritbord, med ansiktet mot fönstret, men

vände mig genast om. Han nickade åt mig

nästan omärkligt, till tecken att jag icke

skulle lata störa mig, och steg ljudlöst öfvergolfvet, d. v. s. så ljudlöst de tunga

jakt-stöflarna det tilläto. Rakt fram till gitarren

— tog ned den frän väggen och satte sig

på yttersta kanten af en stol. Sedan var

det en lång stund, som om jag alls icke

existerat. Endast en gång gaf han mig en

hastig blick — en blick, som helt hjälplöst

bad om ursäkt för de breda vattenspår hans

stöllar lämnat efter sig. Det var nämligen

på senhösten, och regnet slog ihärdigt mot

rutorna.

Jag har kanske glömt att omnämna, att

Barnekow var en af de mest musikaliska

människor jag någonsin påträffat. I lan

spelade ytterst känsligt. Helt och hållet sin

egen lärare, brukade han försvara sig mot

mitt beröm med att det alls ingen konst

var — »jag kunde strax». Men som alla

värkligen musikaliska personer, var han

långt ifrån alltid i stämning; det gafs till

och med tider, då äfven den svagaste tonplågade honom. Det sista har jag hört

sägas af andra, men så var värkligen fallet

med Barnekow, och jag berättar alt så

enkelt och naturligt jag kan.

Han satt nästan alldeles orörlig och

stämde strängarna. Jag fortsatte med min

linjal, jag — förstod att han hade någonting

på hjärtat, men äfven att det skulle kosta

honom både tid och ansträngning att få det

sagdt. Godt . . . här skulle tigas i kapp.

Han hörde ju till de få människor, som alla

gärna göra till viljes.

Jag såg emellanåt oförmärkt pä klockan

och räknade minuterna — tio — femton —

aderton . . . Då ladc han plötsligt ned

gitarren öfver knäna och sade mycket allvarsamt:

»Jag talar nu inte om vädret.»

»Nej, nej, hvarför skulle du det ?»

Han smålog, och vi höllo båda beskedligt

till godo med inledningen.»Hör du», sade han därpå — »ska det

inte bli farligt för mig att vara så lycklig

som jag är . . . eller hvad tror du?»

Jag svarade afsiktligt med mycken

vresighet :

»Att du är tokig!»

»Rätt gissadt. Det är min åsikt också.»

Öfverraskad af tonfallet, fixerade jag

honom, men han såg åt sidan.

»Hvad menar du, Barnekow?»

»Låt oss lämna det där. — Ja, du vet

väl inte, att hon har kommit tillbaka.»

Om jag nu bedt honom vara god och

upplysa mig om, hvem det var, som kommit

tillbaka — jag hade sårat honom ofantligt.

Men jag behöfde icke fråga, och jag antog

som vanligt, att meddelandet icke finge

tagas efter bokstafven.

»Var hon . . . länge borta?»

»Nej.»»Glad tid, hvasa?»

»Nej . . . å-ncj! Men jag önskade själf

förändringen. Jag har allvarsamt varnat

henne för att ta all makten af mig . . .

såframt hon inte vill ledsna vid sitt påhäng.

Ilon skrattade, du! Hon är så stark.»

»Och kall?» Jag ville reta honom, fa

honom i farten.

Hans ansikte lyste af ifver.

»Tror du? Tror du det värkligen . .?»

»Hvad vet jag.»

ȁh, du vet nog. Kall! Ja, det tycker

du, som aldrig pröfvat kylan.»

»Nu ser jag att du är olik dig,

Barnekow.»

Våra ögon möttes; så vände han sig mot

fönstret.

»Det kommer af annat.» Och han tillade

brådskande:

»Jag bad henne nyligen att lämna mig,

utan att kunna yppa hvarför. Få se, kanskeat dig. Dessutom känner jag folks miner,

gemena miner . . . och hur modig hon

bjuder till att visa sig.»

»Nå?»

»Hon sökte min blick så länge, tils hon

fångade den, och då höll hon den fast.» —

Här teg han. — »Så undrade hon stilla, helt

stilla, hvem af oss, månne, som bättre skulle

reda sig utan den andra?»

»Och du?»

»Ingenting. Jag har det ju så bekvämt,

jag . . . och kan inte skona henne. Ta emot

den största gåfva, som lifvet ger en . . . efter

formulär — aldrig!»

Han lyssnade noga till tonen ur en högt

stämd sträng — vred på skrufven och

lyssnade ånyo, flera gånger. Strängen sprang.

Då rykte han till och skiftade färg, hängde

skyndsamt instrumentet pa dess plats och

urskuldade sig . . . »jag ville det värkligen

inte».

■m»Nå, vidare?»

»Den brast. Det är ingenting vidare.»

»Jo, Barnekow.»

»Befa rar du något?»

»Du har ju själf låtit undfalla dig . . .»

»Hvad då?»

»Som du vill — jag kan vänta.»

En lång stunds tystnad; han stälde sig

med ryggen mot kakelugnen.

»Nej, nej, se inte pä mig! Jag är inte

frisk, förstår du; men det måste

omsorgsfullt döljas.»

»Inte frisk! Du!» Jag såg visst

misstrogen ut.

»Ja, nog har jag muskler. Alls inte

värdt att du ställer till handgemäng.»

»Aktar mig nog, Barnekow.»

»Det är rätt. — Ser du . .. ja, hur ska

jag uttrycka mig? Inbillningen är ju tanken

som stigman, och min har gått för långt,

har inte krafter att vända om, är sjuk . . .»»På hvad sätt?»

»Det fattar inte en normal hjärna. Men

medge, att jag" hittils har lyckats beherska

mig . . . medge det!»

»Var nu inte onödigtvis häftig. Hur

yttrar sig det onda?»

»Det är svårt att förklara . . . står så

af-skildt för sig, skildt från min öfriga värld

och i strid med den. Jag tror ju inte pä

spöken, ser inte syner tils vidare, men har

ändå likasom ljudförnimmelsen af någonting

ofattbart, som lockar eller varnar, jag vet

inte hvilketdera. Men jag miiale ha reda på

det, däri ligger faran. Och oron växer.»

Blicken hade ett främmande uttryck.

Han upprepade ännu en gång: »Du har ju

ingenting märkt. — ingenting under hela

vår bekantskap?» . . . och lugnade sig först,

när jag bekräftade hans förmodan.

»Hvad kan jag göra för dig, Barnekow?»»Detsamma som hvarje läkare, ifall jag

skulle radfråga någon af dem: tiga och höra

på.» Han gick med hastiga steg öfver

golf-vet, af och an.

»Jag ska försöka en beskrifning. Tänk

dig, att en döende, som är dig kär som

lifvet, med en sista, oerhörd ansträngning

vill säga ännu nagra ord, det viktigaste —

att du ser hans ögon hjälplöst stirra emot

dig, tungan och läpparna röra sig och stelna

under fåfänga, förtviflade försök — att du

andlös lutar dig öfver honom — och endast

uppfangar ett tomt, klagande ljud. Ungefär

så känner jag det tidtals, när ångesten är

öfver mig. Och ändå är jag ovedersägligen

lycklig — ofta.»

»När hade du ångestkänslan första

gången?»

»För tre år tillbaka; men svagare. Nu

är den mig snart öfvermäktig. Och jag

orkar inte mer ge akt pä mig, vara så vak-sam . . . som jag borde. — Vill du höra

ännu en omständighet? Kan du tro, jag

öfverfalles alt oftare af ett oemotståndligt

begär att säga eller göra just det, som jag

vet att ögonblicket därefter mest upprör

mig . . . hvars följder jag till det yttersta

kommer att kämpa emot, ifall det inte då

är för sent. Underligt, att ett för sent

stundom kan vara ett för tidigt; jag måste

nog en gång böta därför med lifvet. Och dä

kan du ju minnas, att det där inträffade . . .

när jag var som lyckligast.»

»Res!»

»Nej, det hjälper inte. Jag tror det är

en spansk skriftställare, som har sagt, att i

vissa slag af strider består den största segern

i att fly: att fly är detsamma som att segra.

Men jag kan inte fly, oron följer med inom

mig. Den är ibland som ett mörkt,

ogenomträngligt töcken . . . och när ska det

skingras? Efter döden?»Hvad skulle jag svara? För resten tvktes

han ha lugnat sig; endast rösten darrade,

när han fortfor:

»Emellanåt är jag så rädd, så gränslöst

rädd. Visserligen tror jag inte, att hon har

fattat misstankar — jag tror det inte. Men

de kunna ju vakna när som hälst. Nu inser

du kanske, hvarför jag velat afleda hennes

uppmärksamhet . . . tänkte i min oskuld, att

alt ännu skulle kunna gå öfver. Men nej,

nej! Och nu har hon kommit tillbaka.»

En stund senare tog han afsked — och

jag återsåg honom aldrig mera.

Så snart jag, efter dödsfallet,

sammanträffade med hans hustru, gjorde jag henne

några frågor, som hon besvarade öppet och

utan omsvep. Hon berättade:

— Han satt vid pianinot och spelade,

när jag bad honom in till teet. Vi drucko

alltid te klockan sju — som ni vet. Utanatt afbryta, nickade han vänligt åt mig. Jag

väntade en god stund, stälde mig slutligen

bakom honom och lyssnade till musiken.

Det var underliga, dystra melodier, som jag

aldrig hört förut och som gjorde mig

beklämd. »Seså, kom nu . . .» upprepade jag.

Han nickade ånyo — och fortsatte. Då

lutade jag mig ned öfver honom och trykte

skämtsamt hans händer mot tangenterna.

Det ljöd en skärande dissonans, och han

reste sig häftigt, alldeles blek. Jag grep

hans arm och bönföll ängsligt med blicken ...

han försökte smale och strök mig öfver

håret. Sade ingenting. Först vid bordet

klagade han:

»Du skulle inte ha gjort det där!»

»Är du sjuk?»

»Nej, nej» — han blef tydligen orolig

öfver något, men ansträngde sig att vara

lugn, utan att lyckas. Sedan vi druckit teet,

satt jag hela tiden bredvid honom och höll

hans hand — fick honom ändtligen öfver-talad att göra en promenad, jag skulle följa

med. Det var redan ganska mörkt, och vi

gingo den vanliga vägen i riktning mot er.

I detsamma vi ämnade oss öfver

järnvägslinjen, häjdade jag honom — ett sandtåg,

endast ett par vagnar, kom brusande fram

ur skogen. Vi väntade, stodo och sågo det

närma sig. Jag sade: »Det skulle vara en

förfärlig död!» Knapt var det yttradt, så låg

han framstupa öfver skenorna. — — —

Detta är historien om Barnekow.STRIDEN OM LYKTAN.agister Amnells retlighet liade

bestämdt tagit till under

vintern. Hvarje gång han numera

kom hem från »sammanträdet»,

ungefär niotiden på kvällen, kunde frun

redan af stegen i tamburen få klart för sig,

huruvida han råkat i gräl eller icke.

Tändsticksasken var ju alltid svår för

honom att finna; men hade någonting riktigt

extra upprörande passerat — i synnerhet

någonting extra protocollum — då fälde

han den vanligen i golfvet, stötte hufvudetmot nagot hvast hörn, när han böjde sig

för att söka i mörkret, hväste sitt

uttrycksfulla »s-satan!» uppe i gommen, och rusade

sedan raka vägen in i matsalen, där frun

säkrast fans att tillgå.

»Kommer du från drätselkammarn,

Gallus?»

»Om jag kommer från drätselkammarn!

Hvarifrån skulle jag väl annars komma?»

Där ha vi det, tänkte frun. I kväll är

det styrman Svan, som förargat honom;

det var lätt att förstå af de stora, föraktliga

åtbörderna.

»Är maten färdig?»

»Jag ska strax säga till åt Hickan att hon

hämtar in.»

»Ta med detsamma lite rom till teet . . .

jag gitte inte ga ut med de andra, när den

där Svan ... en förbannad idiot!»Rätt gissadt, altså. Frun tände ljus i

salskronan — ett vore kanske nog — medan

mannen gick af och an öfver golfvet. Han

rörde armarna, som om de varit

bakbundna och han med alt våld sökt att

frigöra dem.

»Aptekarns hade pepparrotskött i går

till middagen . . . hvarför ha vi det så

sällan?»

»Kära Gallus, jag viste inte att du . . .

men i morgon, om du vill.»

»Naturligtvis; hur skulle du veta eller

bry dig om hvad jag tycker.»

Vid kvällsvarden rådde i början tystnad.

Visserligen märktes ännu några

efterdyningar af själfva sammandrabbningen —

efterdyningar i form af ryckningar i axlarna och

nacken. Men sedan inträdde ett stelt lugn,lugnet före den slutliga uppbrusningen.

Efter att ha varit utskjuten och hotande,

blef munnen ironisk, och vänstra handens

gaffel sökte medlidsamt frän assiett till

assiett . . . »hvad ska den där röran

föreställa?»

Frun svarade ingenting. Hon endast *

likasom gömde sig bakom teköket och

väntade — igenkände altför väl denna gifna

räcka af lynnesförändringar.

»Får jag servera dig?»

»Jo, ge hit — hvem tusan har trykt

korken så djupt ner, att man inte får opp

den?»

»Hvilken kork?»

»Jaha, jag förstår» — ett försmädligt

skratt. »Men ska det vara något slags invit,

hvasa? . . så slår jag halsen af karaffinen

och går min väg.»

»Men kära Gallus» . . .Mannen rörde otåligt om med skeden i

sitt glas och tog en pröfvande klunk; frun

satt kvar vid bordet, ehuru hon redan

slutat äta.

»Du känner ju den här styrman Svan,

ett riktigt ärkenöt . . . han retar till sist

gallfeber på en.»

»Ja, jag vet att du inte tycker om honom.»

En vid, uppslukande blick: »inte tycker

om honom ... ja, det kan du lita på»

likasom tillfälligtvis gjordes brygden

starkare.

»Det ska just vara i våra

småstadsför-hållanden ... du vet väl att vi snart få fyra

gatlyktor till, en här utanför, naturligtvis —

jag kan inte begripa hur de först nu kommit

på den idén. Men hit sta den!»

»Det blir ju roligt.»

»Roligt? Jo, så lagom roligt. Styrman

Svan vill placera stolpen utanför sig. Hanpåstår att den behöfs bättre där, kantänka,

vid nedkörsvägen till isen . . . när de hämta

vatten. Visst måste man vara en åsna för

att kunna jämföra . . .»

»Seså, reta nu inte tipp dig, Gailus.»

Reta upp sig! Behöfde han kanske reta

upp sig för en sak, som i sig själf och så

tydligt var en direkt förolämpning? Jaså.

skulle han dessutom akta glaset? . . var

det då inte hans eget glas, som han kunde

sia sönder huru mänga gånger som häist,

om det roade honom? Nu skulle hon få

höra.

Jo, styrman Svan var en lismande . . .

ett rent af förbannadt ... en människa,

som stack sin näsa in öfveralt, och som

beständigt gick omkring och tissladc och

tasslade — det hade han, Amnell, frän första

stunden sagt dem midt i ansiktet. Och

därmed skulle bekantskapen för alltid vara slut.

eoHan ville ingenting ha att skaffa med den

mannen. Ingenting. Hörde hon:

in-gen-ting. Godnatt! En smäll i dörren.

Medan frun — en mager, liten kvinna

med kloka ögon mekaniskt hjälpte

tjänsteflickan med tallrikarna, hann hon i minnet

passera utefter hela linjen af gamla,

nedstämmande tankar. — Gallus var ju i

allmänhet så innerligt snäll, tvkte hon ofta.

men han kunde inte det minsta beherska

sig. Och omgifningen var ingalunda sådan,

att den ingaf något hopp om förändring.

Den nya oenigheten skulle sluta som sist,

som så många gånger förut — lyckligtvis?

Huru grälet uppstått, var en bisak, sättet

för försoningen det mest betecknande. Ilvad

allting blef halft, när ingen hade uthållighet

nog att vara sig själf trogen i att kunna

undvara andra.1 niorgon och öfvermorgon skulle Amncll

och styrmannen gå förbi hvarandra utan

att hälsa, naturligtvis; efter någon vecka

sammanträffa hos en eller annan af

brorskapet, vara luft för hvarandra och störa

fördelningen vid whistbordet. Hon såg

altsammans så tydligt: de öfriga låtsa

ingenting märka, i början, men när t. ex. doktor

Mylläri druckit sitt tredje glas, slår han de

båda oförsonliga på axeln, ser på dem med

ett bredt grin och säger, att det är

förban-nadt dumt af två så präktiga karlar att inte

kunna sämjas som annat folk . . . »seså,

hvar ha ni era glas?»

»Ja, men kommer du ihåg, Svan, hvad

du sa mig i porten?»

»Det var först, när du kallade mig en

idiot.»

»Asch» — Mylläri nickar oupphörligt och

skakar knäna — »lät oss nu vara

tillsammans i frid och förnöjelse!»Och lyktan? — Den får plats i hörnet

midt emellan båda, där den hvarken gör

nytta eller skada.

Frun tog nyckeln ur sockerskrinet.

caÖSTMANS

SLÄKTMIDDAG.Det är icke alls den Östman, ni

känner. Den här heter Karl

Viktor och är ungkarl — i alla

fall en bekantskap att göra.

Det var visst svågern, patron Vall, som

för några ar sedan förmådde honom att

köpa apteket. Vall är ölbryggare och

jordbrukare i grannsocknen, samt gift med den

yngre af systrarna, Regina. »Opassligare

namn får man söka», menar Östman, »hon

är ju alt ännu så blyg och rädd, som stode

hon brud hvar eviga kväll». — Aldre systernär cnka efter en sjökapten, och heter Sofi

Rundell. Hon bor numera hos brodern,

och i all tysthet pågår en seg strid om

makten i huset mellan henne och Östmans

gamla hushållsföreståndarinna, mamsell

Eng-blom. Ilvem som oftare afgår med segern,

är svårt att afgöra, men vädjar den senare

någon gång till högre rätt, så lyder domen

kategoriskt: »Hälsa och säg Rundellskan

från mig, att det är mamselln, som har

nycklarna».

Sådan han nu står där, Östman, framför

gafvelfönstret i sitt rum, i skjortärmarna,

är han väl värd att betraktas. Han gör ett

så retsamt bastant intryck. Ansiktet är stort,

blekt och fyrkantigt, hårväxten klen, mycket

klen. En bredt utspärrad pincenez, utan

snodd, skymmer något de små, blinkande

ögonen. Munnen spelar en dominerande

roll; öfverläppcn bär ljusa, obetydliga

mustascher. Lågt nere på strupen, ofvan ben-

nsknappen i skjortlinningen — han begagnar

nästan aldrig krage — ses en rödaktig,

knollrig ulltått, som han kallar skägg.

Det är en mörk vinterdag i nvårsveckan.

En liten stund efter frukosten inträder syster

Sofi med en min, som han mycket väl

känner till. Han har väntat henne nästan hvar

morgon den sista tiden, men ingenting sagt.

Och han vet på förhand precis, huru

alt-saminans kommer att aflöpa.

Emellertid har han lust att denna gång

variera temat en smula. Därför gör han

genast ett brutalt grepp om klämmen:

»Jaha, du vill ha släktmiddag, Sofi? Hela

konkarongen, naturligtvis?»

Syster Sofi nödgas sanningsenligt vidgå,

att det är meningen. Hon ville föreslå . . .

nu, när Valls i alla händelser komma, skulledet gå med detsamma .. . och han borde

betänka, att det såge underligt ut, om de

inte . . .

»Jag ger fan i utseendet — jag måste

väl till pä köpet raka mig, eller hur?»

»Bästa Karl Viktor, nog måste du det.

Valeriana Amberg är så nogräknad.»

»Gu"bevars . . . ska hon med? På hvad

sätt har du fått oss befryndade med henne,

hva?»

»Inte är hon ju egentligen släkting, men

hon håller så af oss alla, det vet du. Och

hon sa åt mig här om dagen, att hon gärna

skulle passa på, när vi annars ha

främmande.»

»Naturligtvis — nog tror man det! Där

två eller tre församlas, där ska hon vara

midt ibland dem. Jaså, hon häller af mig?

Äsch — du är färdig att dra hit alt kjolfolk

du känner.»Systern låtsar icke höra på det örat,

men betraktar honom litet oroligt, medan

han går af och an öfver golfvet fran

pulpeten till kakelugnen.

»Dessutom frågade hon mig, Karl Viktor,

om hon inte kunde få ta folkskollårar

Duf-holni med sig . . . han är resande här och

på besök hos henne — ska vara en så

hygglig och städad karl, har man sagt.»

Ostman stannar tvärt, med händerna

djupt nere i byxfickorna.

»Åja, var så god, var så god! . . först

räknar hon släktskap på obegripligt vis, och

se’ n trugar hon något slags barnalärare på

en . . . var så god, herr Dufholm, sitt ner,

herr Dufholm — välsignade nucka! Hvad

gör gamla, ogifta människan med karlfolk

hos sig?»

»Fy, Karl Viktor, hur du bär dig åt!» —

Fru Rundell torkar sig indigneradt om

munnen, som om de förskräckliga orden gåttöfver hennes egna läppar. »Valeriana är

en utmärkt kvinna, ska jag berätta, och hon

sköter sin skola öfver alt beröm. Dufholm

och hon ha gemensamma lifsintressen . . .»

Det sista uttrycket bär inom sig ett stort

frö till förnöjelse för Östman.

»Jaha, jaha ... jaså, de ha gemensamma...

hur var det: lifsintressen? I Guds namn,

lät dem komma, det vore ju synd att skilja

dem åt. Har du några . . . några fler af

samma sort pa förslag?»

Nu inser systern, att det är klokast att

hålla sig tyst. Hufvudändainalet är ju

vunnet och det värsta öfver — det där med

folkskollärarn. Hvarken ja eller nej till

svar, altså kan han komma. Öfriga punkter

i programmet få afgöras senare, om de nu

alls behöfva sanktion. Men innan hon

aflägs-nar sig, lägger hon sakta sin feta, knubbiga

hand på broderns arm och säger

bevekande :»Snälla Karl Viktor, vill du inte

försöka att lämna bort de där ... de där fula

orden, som du sä ofta använder i

fruntimmerssällskap . . . jag är ibland riktigt rädd.

Ja, det är sant, vet du. Det är i synnerhet

ett uttryck, som alltid väcker anstöt...»

Östman blir helt gladt intresserad.

»Hvilket menar du, Sofi? Ar det . . .•

han skrattar belåtet — »är det . . ?»

»Seså, jag ids inte höra och vill glömma

. . . låt det nu vara. Men ta dig allvarsamt

i akt!»

När enkefru Rundell stänger dörren efter

sig, har hon värkligen skäl att vara belåten.

1 synnerhet slutet aflopp öfver all förväntan

väl, när hon ihågkommer, hvilka harda

duster hon stundom haft att utkämpa inne

i den där kammarn. Såsom t. ex. när

Valeriana Antbcrg första gången skulle införas

i familjen — det fick hon till stånd

uteslutande och allenast genom att vänligt tolereraSamuel Heldäns ständiga närvara. Heldån

är f. d. drätselkainrern — en afsigkommen,

äldre man, ägare af ett anspråkslöst kapital,

hvilket Östman förvaltar som förmyndare.

De äro gamla gymnasiikamrater.

Ute i matsalen och köket finnes ofantligt

mycket att öfverlägga om och bestyra. Så

snart det rustas till bjudning, komma husets

bägge maktrivaler förträffligt öfvercns. Båda

äro rika på uppslag, som jämföras och

dryftas i allsköns sämja. Därför frågar Östman

ofta: »är det här en s. k kompromissrätt?»

Och båda göra de sig mycket mera brådt,

än nödvändigt är. För mamsell Engblom

går emellertid allting raskare, fast hon har

det ena benet kortare än det andra; den

bruna, stickade ylletröjan skjuter god fart

från skafferierna till bordet, i skumpande

takt, upp-ner, upp-ner . . . kring öronen har

hon en svart sidenbindel. »Hon är enframstående reumatiker», påstar Östman,

som alltid har sina inlägg att göra.

Det är sant, de två stora glasskälarna

på hyllan måste torkas — och Sarons lilja,

som blommar i sin kruka på kakelugnsfrisen

i salen, bör kanske ställas bredvid

brödkorgen. Vall tycker ju så om blommor.

Och så är det bäst att ta de mindre

silfver-skedarna, med A. H. — »de där, som

ropades in på konkursauktionen, de ligga i

blått silkespapper i öfre skänkladan, Sofi!»

— Sillsalad är ju inte riktigt fint på

smörgåsbordet, men herrarna tycka så om den.

Måste det nödvändigt vara brännvin? Det

är fru Rundells stående fråga — Valeriana

Amberg har förmått henne att bli absolut

sträng i nykterhetsfrågor och i religionen

Brodern menar: »inte kan jag minnas att

du söp förut, Sofi . . . bara en vinskvätt vid

kalas någon gång, och den kunde du san-nerligen sörpla i dig ännu, tycker jag». Men

till Heldän hviskar han:

»Saken är den, ser du, att hon vill föregå

mig med godt exempel. Förmodligen dig

med . . . ho-ho! Krut pa krakor, du, krut

pa g-a-in-l-a krakor! . . » och skrattet mynnar

ut i en hostning.

Systern räknar efter, med pekfingret pa

näsan: de skulle bli nog så nianga vid

bordet — bäst att äta pa stående fot. Amnells,

d. v. s. kusin Gallus med fru — och säkert

följer forstmästar Eklund med Regina inne

i släden, Vall själf sitter ju hälst pa

kuskbocken och förkyler sig. För aptekets skull

måste doktor Jankes bjudas, naturligtvis ...

bara pojken, han, som nu är

tjänstförrät-tande. Få se, om Regina tar lilla Atte med

sig? Ja, provisor Sedegren far inte

glömmas — farmaceuten och eleven ha ju att

passa på kunderna så länge.Klockan precis tolf tar Östman fram sin

rock ur garderoben. Han är på ett

miserabelt humör har förgäfves skickat bud

efter telegrafvaktmästarn Nu står han som

vanligt framför sitt gafvelfönster; vänstra

handens fingrar spela nervöst på tre

plåsterlappar, för att få dem att häfta vid hakan

och kindbenet spela som på tre

flöjt-klaffar. Det är allmänt kändt, att när

Östman är orakad eller har plåsterlappar i

ansiktet, så är det remont langs

telegraflinjen, ty den där vaktmästarn är tillika

stadens barberare.

Samuel Heldån sitter redan i sin vrå vid

kakelugnen, stum som en fisk och belåten

med värmen. Hans obligatoriska

förmid-dagspåstående — »det är en bra

kardus-tobak du har, Karl Viktor» — är

undan-stökadt, och nu suger han med hela sin

grå, slätrakade fysionomi den söta röken

upp genom pipans skaft. Östmans blickarklarna, när hälst de taga notis om kamraten;

han tycker att denne är idealisk, som gäst

betraktad. »Man har honom visserligen en

gäng för alla på deposition, men han är

moltyst och trellig, de andra gå bara på

löpande räkning och ge alls ingen ränta.»

I detsamma slår han till ett gapskratt

och lutar sig närmare rutan, men skymd af

gardinen — drängen kör just in genom

porten det isiga, öfverfvlda vattenkaret,

följaktligen nödgas fröken Amberg och

Dufholm klifva högt upp i en snödrifva invid

husväggen. Sedan stanna de emellertid på

gården, medan Valeriana pekar och

beskrif-ver: »där är fähuset, och aptekskällarn . . .

och det där är lab"ratorium . . . jag känner

alt så innerligen väl se"n förut». Hon har

nämligen varit evangeliskt intim och

trossyster med företrädaren, som var mycket

religiös. Detta förklarar ju till fullo, hvarför

hon är så intresserad och hemmastadd, och

när hon som hastigast hälsat pä värdsfolket— enkefru Rundell får likvisst en ordentlig

smällkyss på hvardera kinden, Östman en

förebrående blick och två fingerspetsar —

så tar hon Dufholm vid handen och går

frimodigt omkring och berättar för honom

hurudan inredningen var under den

välsignade tiden — »där stod hans gungstol, och

här harmonium, och där Kom till Jesus!..»

hon pekar på en spegel ofvan salssoffan.

Östman har stannat på tröskeln och tuggar

läpparna.

När sedan Valls komma, hör man genast

ett fasligt hej och hallå. Forstmästarens

röst ljuder öfver alla andras. Forstmästar

Eklund, Valls systerson, är en medelålders

herre, som redan i barnaåren vant sig

vid att skratta åt hvad som hälst. För

tillfället svänger han rundt med mamsell

Engblom, hvilkens synnerliga gunstling han

blifvit från första stunden. — Patron Vall

har varit en vacker karl, det ser manstrax; nu är han nagot aflällen, efter

sjukdomen i höstas, och går krokig i nacken.

Frun håller på med att bringa lilla Atte i

dagen ur hans många tröjor och inundukar;

det sker med en tyst, invärtes stolthet och

ifver, som om hon icke nog fort kunde fä

visa alla, huru han vuxit. Och när han

sedan är slätad i haret och snuten sa

aptit-ligt som möjligt, säger hon: »pussa mamma!»

Drängen kommer i sitt rysliga oförstand

in med de kalla slädfällarna, och då flyr

sällskapet in i salen, där matbordet denna

gång står dukadt, snedt öfver golfvet. I en

länstol sitter magister Amnell, stridsfårdig,

med frun päpassligt i närheten. Emellanåt

kastar han öfver axeln ett eller annat ord

till doktor Jankes — en trind, liten kropp,

med en atmosfär af karbol omkring sig.

Ja, där står värkligen bordet i full ornat,

och enhvar af gästerna skickar förstulna

blickar på rekognoscering blickar, somlömskt smyga sig frän fat till fat, för att

bestämma anfallspunkten. Där fins

skoma-karlax, som Vall tycker om, och kålpiroger,

dem Eklund afgudar. Och när Östman

granskar det hela, gör han i sitt stilla sinne

den reflexionen, att om Behr eller Gardberg

någon gäng stanna kvar öfver kvällsvarden,

så få de icke ens hälften sä mycket mat.

Lilla Atte är ännu för ung för den rätta

hungersglädjen. Han anmärker torrt:

»Di har ingen julgran här, mamma.»

Husjungfrun tänder ljusen i de två

mäs-singskandelabrarna. Mamsell Engblom låter

underrätta provisor Sedegren om, att det

är serveradt, fru Rundell ber herrskapet

vara så vänligt och halla till godo med Guds

gåfvor, och Ostman slär ihop händerna med

ett så kraftigt och demonstrativt: »supen

kallnar, go" herrar! ..» att Valeriana

Am-bergs ängsliga hemställan om en bordsbön

icke uppfattas af %rederbörande. Folkskol-läraren står emellertid i ett slags andakt,

när värden räcker honom brännvinsglaset.

»Nej, jag tackarr, herr aptckarre, jag

bcrrusar mig aldrig» han talar skorrande,

men ytterst bokligt korrekt.

»Inte jag häller, numera», skrattar

Östman, och så skäla de öfriga herrarna, där

de stå rundt det lilla bordet borta i ett hörn

af rummet. Valet af platsen är syster Sofis

stumma, vältaliga protest mot

drycken-skapen.

»Nej, ska jag nu igen ta till först!» Fru

Regina ser sig omkring ät alla håll efter

undsättning, men då ingen sådan erbjudes,

sluter hon ögonen och reser sig ur soffan

lik en martyr, som skall brännas.

Samuel Heldän har varit mycket svår

att locka ut ur sin vrå. Och när han

ändt-ligen, efter inanga mellanstationer vid dörr-poster och bakom stolryggar, framskuffats

så langt, att resten måste öfverlåtas åt

hans egen företagsamhet, är han så rysligt

rädd för att slå sönder någonting, att det

beständigt händer honom malörer. Nu fäller

han, naturligtvis, ättikskaraffens glaskork på

det tefat, där fru Rundell benar fisk ät lilla

Atte. Fatet går i tu, och bland damerna

uppstår en stel förvirring, full af

ringaktning, tils mamsell Engblom rensar luften

genom att skumpa frän rum till rum och

bebada steken. De flesta af herrarna ha

redan skyndat att gömma sig inne i

Ostmans kammare, där de ställa tallrikarna på

bordshörn eller pä knäna. Samtalet är

öfveralt lifligt.

»Tyvärr, det är en nödvändighet att äta»,

klagar fröken Amberg. 1 detta yttrande

önskar folkskollärar Dufholm instämma,

med tillägget:»Människorrna äro sådana slafvarr under

nödvändigheten. Man borde blifva asket.»

Fru Rundell har hela tiden hållit ögonen

på Östman, som står och tuggar i närheten,

och befarar genast en invändning. Men när

hon tror, att han ämnar svälja först,

hvar-under hon godt hunne ge honom en

varnande hostning, missräknar hon sig grundligt.

Han utbrister föraktfullt:

»Asketerna ä" sinlighetens vegetarianer,

ta mig tusan — de försaka köttet.»

O, du milde Gud! — Valeriana har idel

vertikala drag i ansiktet. Forstmästar

Eklund skrattar. Östman kommer ihåg sig

och frågar syster Sofi så högt, att alla höra

det:

»Sa jag någonting svinaktigt nu igen,

hva? . .» men bevärdigas icke med svar,

hvilket tyckes kvitta honom lika. Han är

nämligen redan inbegripen i ett ifrigt me-

stningsutbyte med doktor Jankes.

Följaktligen har han icke riktigt sinne för syster

Reginas blyga vädjande: »är inte Atte söt,

Karl Viktor? . .» utan svarar på måfå:

»Åjo, käraste . . . han ser ut att kunna

söla ner hvad som hälst.»

O, du milde! — Forstmästar Eklund

skrattar.

Patron Vall — ett godt affärshufvud,

som Östman på sitt vis rätt mycket

värderar — går småsnusande omkring och

inbillar sig ha cigarraska pa rockuppslagen.

Man talar oupphörligt om »vår familj» —

skulle gärna vid desserten och apteksvincrna

yttra något därom i en skal för värden,

men denne har reda pa hans svaghet i den

vägen och bedyrar, att i så fall kallar han,

Karl Viktor Östman, hela släkten offentligt

för ett menageri »jag är själf flodhästen».

»Du har då inte tecken till familjekänsla,

svåger.»

gj»Har jag inte? Nå, då är det därför,

att vi äta opp den fyra gånger i året.»

Vid kaffet och cigarrerna lyckas ändtligen

magister Amnell få en politisk dispyt till

stånd med doktor Jankes. Han håller i

tunga, vägande ordalag strängt pä

germanismen och uttrycker varmt sin beundran

för den preussiska armén. Doktorn

föredrar obetingadt den galliska rasen, och

åtnjuter häri understöd af provisor Sedegren,

som läst några franska romaner i

öfver-sättning, och därför tycker att fransmännen

ha »piff». Amnell har lofvat sig själf och

sin hustru att icke förifra sig, hvarför han

anslår en öfverlägsen, raljerande ton och

svarar, att de andra ha så mycket mera

»paff!» i stället. — Forstmästar Eklund

skrattar.

»Vi få väl se i nästa krig» — invänder

doktorn triumferande.»Var lugn, min unge vän, det går som

sist. Jag säger med ordspråket: den, som

är något på förmiddagen, är något på

eftermiddagen också. Fransmännen ... ja,

fransmännen . . . ganska förnuftiga hvar för sig,

men galna, när de komma tillsammans».

Med ens faller det Östman in, att nu

kan det vara nog med hela tillställningen.

Och han tillgriper sitt gamla, bepröfvade

medel — drar upp gardinen, lyser med

ljuset mot rutan, som om det vore möjligt

att urskilja termometern, och mumlar:

»Det blir alt bra kallt för dem, som ska

resa.»

Genast uppstår mycken beskärmelse,

och uppbrottet sker som vanligt med stor

hast — Vall måste ju vara hemma samma

kväll, och lilla Atte har så lätt för katarrer.

Inom en knapp halftimme är våningen fri

från gäster. Fröken A mberg stannar visser-ligen kvar »pa spinnsidan», men det ger

Östman helt enkelt . . . nåja. Efter en kort

titt ut i apteket, kommer han in tillbaka

och lägger sig på sin soffa för att läsa

tidningarna.

Litet senare höres någon sakta öppna

dörren och ga omkring i rummet, samlande

kaffekopparna på en bricka. Östman tror

att det är tjänsteflickan, men när han jämkar

dynan högre under nacken, blir han systern

varse. Och då säger han mycket lent och

illfundigt:

»Ja, tack nu, Sofi . . . det har varit så

roligt!»

SSBEHR PÅ ÄFVENTYR.Sjutton fot öfver stäf, en mast.

loggcrtsegel och kopparspik,

bara kopparspik ... du kan

väl förstå att det blir bra»

alt detta bar befallningsman Behr på tungan

från början af mars till medlet af juni. Han

hade nämligen gjort en beställning, och

denna beställning gaf honom mycket att

tänka på.

Han måste ju nästan hvar dag under

våren, förestälde lian sig, ut till sjöbyn, där

båten bygdes, för att öfvervaka arbetet

och ge nödiga instruktioner. Visserligenblefvo resorna inalles icke flera än två,

och dä följde konsul Gardberg med —

Gardberg, som var fackman samt

dessutom konjak till grogg, och lite annat.

De ämnade återvända redan samma dag pä

kvällen, hvardera gangen, men läto sedan

på något vis förhindra sig: kanske konjaken

var dålig.

Emellertid blef båten värkligen färdig i

tid, som Behr ville, och sommaren kom med

en stor, allmännelig undran huru och när

de där fiskefärderna skulle begynna. Behr

slog spektaklet ifrån sig i retlig nasalton:

det var då märkvärdigt, att man inte kunde

begripa en så enkel sak! Rådde han kanske

för att sa många göromål . . . ingen var ju

mer road än han af att meta och vitja

krokar ... i synnerhet en sådan där klar, vacker

morgon . . .

»Ja, ja, naturligtvis» — och hela

sällskapet skrattade.Under tiden läg båten för ankar i ån

och svängde inakligt med strömmen. Den

väntade. Men bcfallningsmannen var ond.

Tänkte någon att han, Ferdinand Behr,

ämnade fortfarande lata drifva med sig, sa

tog denne nägon erbarmligen miste. De

kunde alla lika gärna genast gå hem och

lägga sig på att hvad han en gång beslutit,

det skulle äfven bli genomfördt.

»Ja, ja, naturligtvis* — och åter igen det

där samma förargliga skrattet.

Befallningsmannen drog sig tillbaka i

djup misslynthet.

Aldrig hade han för resten varit vittne

till ett så meningslöst regn som denna

sommar. Det saknade absolut hvarje

betingelse till att kunna afkvla luften. Hettan

endast ökades, och flugorna blefvo så manga

och närgångna, att han nödgades sofva

middag med en näsduk öfver ansiktet.De flesta bekanta bodde redan ute i

skären. Gärna för honom — hvad brydde

han sig om andra människor! Hade han

blott emellanåt fått fisk på bordet . . .

madamen passade bestämdt inte riktigt på,

fast torget låg alldeles i närheten.

Humöret förblef tämligen dåligt. Ville

det stundom krya till sig en liten smula,

ungefär vid toddy-tid — genast kom någon

af pojkarna, som brukade meta nedanför

forsen, och underrättade om att just nu höll

båten på att sjunka, så full var den med

vatten. Det rådde regnet för, naturligtvis;

och olycksbudet kostade dessutom en slant.

I kapp med sådana motigheter sprungo

veckorna förbi honom, den ena efter den

andra.

En varm eftermiddag i slutet af augusti

stack sig konsul Gardberg tillfälligtvis in isin butik och fann bcfallningsinannens

madam allena vid disken. Ingen af

bodbetjänterna rakade vara till hands — den älsta

sysselsatt vid packhuset, trodde han, de

andra uppe på vinden med sockret. Hvad

skulle det vara?

Gumman smålog: två af de långa

rörspöna.

»Å-tusan! Ska han på mete?»

»Säkerligen.»

»Och går madamen hem härifrån?»

»Nej, först till bryggeriet efter Niklas,

som ska med.»

»Nåja, vänta ett ögonblick!»

Gardberg hämtade mössan från kontoret,

ögnade efter sin käpp, men gaf sig icke

tid att söka, utan halfsprang öfver torget,

så att han snafvade i rännstenen på andra

sidan och kom röd och andtruten fram till

ett af Behrs öppna fönster. Hjärtandes! . .

där inne satt ju värkligen bror Ferdinand iskjortärmarna, ncdhukad öfver ett stort

ref-nvstan. Kroken, som skulle fästas, gjorde

motstand, ett af fingrarna var omlindadt,

och pä mattan lågo fyra granna, rödgröna

flöten bredvid en kniptång, en knif och

någonting i en sprucken cigarrlåda. Det

hela var en rar syn, en riktigt märklig syn,

altför märklig för att störas. Efteråt skulle

nog de andra få höra . . . konsuln ämnade

ingalunda spara på färgerna.

När madamen återkom från sin

beskickning, blef hon genast af befallningsmannen

tillsagd om att göra i ordning en god

matsäck för morgondagen. Var det nu att lita

på att Niklas skulle infinna sig klockan fem?

Mindes hon att be honom ta båten i land i

afton? »Och glöm inte att väcka mig!»

Behr gungade redan i tankarna ute på

den blånande fjärden. Emellertid — innan

han uppsökte hvilan, stälde han sig i portenen stund för att konstatera att alt var sig

likt. Han väntade nästan att tinna en viss

förändring i omgifningens yttre fysionomi,

någonting motsvarande den beslutsamhet

han kände inom sig. Vacker kväll,

obestridligt en vacker kväll. Doktorns vindflöjel

visade ostlig, det kunde han se . . . ostlig,

eftersom norr var ditåt . . . han intalade sig

själf att detta var ett godt tecken, eftersom

norr var ditåt. Sedan, där inne, skulle han

noga granska barometern och i morgon

taga reda pä vattenståndet. Dä borde man

väl med skäl ha rätt att känna sig säker.

Sömnen blef orolig, och han vaknade

oväkt precis klockan fem. Högst

besynnerligt att stiga upp klockan fem! Men det

måste ju ske ... en gång . . . denna gång

nåja, ett värkligen gudomligt solsken!

Och se: Niklas var redan i farten på

gårdsplanen. Nu gälde det att ha rediga tankar

före afresan.Seglet lämnades hemma. Roddarpojken

bar i början alla tillbehören. Behr var

särdeles uppsluppen och ville dessutom visa

sig hjälpsam: »vänta, ge mig öskaret!»

Sedan gick han och svängde detta som en

trofé kring spatserkäppen, som var med,

naturligtvis. Torget bredde ut sig framför

dem, tomt och sandigt »Det är dä ena

drumlar att kunna sofva . . . stadsborna!»

Nere på tvättbryggan höll

befallnings-mannen strängt på att alt det medförda

skulle med noggrann omsorg placeras i

båten. At korgen, ämnad för fångsten,

öfverläts hedersplatsen; ölet gömdes

någon-städes akterut, i skuggan.

När sadelmakarn och ett par andra i

detsamma gingo förbi utmed stranden, fingo

de hvar sin nick. De stannade och ville

knapt tro sina ögon. Befallningsmannen!

Och denna tid på dygnet! Nu komme visst

färskfisken att falla i pris.Men Behr låtsade ingenting märka, utan

nickade än en gäng, riktigt kordialt.

»Präktigt väder, inte sant? . . seså, min gosse, nu

ta vi till ärorna!» Detta vi var kulmen.

Till och med de mest bekanta ställen och

byggnader togo sig helt främmande och

nvmodiga ut nedifrån än. Rundt omkring

fans således oväntadt mycket att peka på

och fråga . . . jaså, mer ät vänster . . . »dä

är det väl livad man kallar grundt här till

höger?» Men hveni månne hade flyttat in

i den lilla stugan bredvid garfveriet, efter

Runströmskan ? »Och hvad är det där?

Inte liknar det alls abborrkassar.»

Niklas, fjortonåringen, kastade en

med-lidsam blick bakom sig, eftersom han icke

tordes rikta den annorlunda.

Strandsvalorna hade ofantligt brådt i den

höga, grågula sandbranten. Ut och in, afoch an, under idel jubel. På vattenytan

märktes en svag, strimmig krusning, till

följd af strömmen: af vind icke ett spår.

Årplasket ljöd dämpadt och taktfast. — Men

det var sant: morgonsnapsen!

Nästan med andakt blef den tagen

tänderna genast därpå i smörgåsen, trots

den vridna ställningen vid rodret.

Befall-ningsmannen hade själf ett tydligt intryck

af att icke vara sjömansmässig: nästa minut

en förvånad fråga:

»Det är ett underligt moln, det där?»

Årorna hvilade. »Det är dimma.»

»Inte kommer den väl pä oss?»

Årorna hvilade igen — svaret uteblef.

Högst onaturligt, tykte Behr. Alldeles

klarblå himmel för öfrigt, och klarblått vatten

och alla möjliga klarblå tankar. Och sa

spänner sig ett otäkt, rödgrått band utmed

horisonten, midt framför en, höjer sig,

närmar sig, så att udden till vänster i

ämyn-ningen försvinner ... därpå den till höger ...»Det här räcker väl inte länge?»

»Mvad vet jag.»

»Du ska kanske inte ro så häftigt»

inom sig känner Behr lust att tillägga: »är

det här på något vis farligt?» Men i stället

låtsar han skratta högt, i det han omärkligt

svänger båten mot land »nu ser jag snart

ingenting». En kort stund till, och kölen

gräfver sig djupt ned i bottenäfjan, utan att

ha nått det torra. Dimman tjocknar

fortfarande, och styrmannen häjdar sin roddare,

som vill staka, med ett ängsligt: »nej, nej,

låt bli!»

Hvilket otroligt elände! — Beslutsamhet?

1 Ivad hjälpte beslutsamhet i en situation

sådan som denna? Af slik ballast ägde

han dessutom mer än nog; aktade den

mindre än intet, så länge man knapt sag

längre än näsan var lang. Hvar stranden

fans, det viste han, eller trodde sig

åtminstone veta. Nåväl.. . kom då, beslutsamhet!Pojken tvktcs sitta helt lugn och invänta

order. Däri gjorde pojken rätt. Men för

honom, befallningsmannen, gälde det att

visa sig beslutsam.

Han tog af sig skodon och strumpor,

samt vek upp benkläderna... de undre

voro altför snäfva — »måste således ändras

för framtida fiskefärder». Därpå pröfvade

han rösten på måfå i dimman, likasom i

toma världsrymden: »Kan du höra, Niklas?»

»Javisst.»

»Ro då båten tillbaka till sta n . . .

senare . . . jag vadar i land och går hem långs

körvägen.» Tonen lät mycket tillitsfull.

»Jaha.»

Tärningen var kastad. Ilan steg modigt

i sjön .. . å-fy tusan, så vattnet var kallt. .

uh-huh!

»Det är ju ditåt jag bör gå?»

Refall-mngsmannen stod alldeles krokig för attkunna skvdda byxorna med samma hand

som höll skodonen.

»Hvartåt?» Rösten kom som ur

luften, och bottnen kändes blifva ojämn och

stenig.

Vadade han måhända åt orätt håll,

eftersom djupet tilltog? . . »nu fattas bara att jag

halkar. Men kommer jag med lifvet från

det här, så säljer jag båten».

1 detsamma såg han något mörkt skymta

rakt framför sig och fick helt oväntadt tag

i en gärdsgård, som sköt långt ut från

stranden för kornas skull. Vid första grepp om

den sista stören återvann han besinningen.

Och han kom genast ihåg historien om

nyttan af meridianer i Atlanten: inan halar

sig helt enkelt i land långs någon af dem,

ifall man händelsevis råkat lida skeppsbrott.

Det konststycket ämnade han nu försöka

med gärdsgården.Men tänk, om någon i staden finge nys

om äfventvret! Nåja — han har emellertid

själf talat oin det, senare . .. och då var

det Gardberg, som gjorde broderierna.DET NYA NATTÅGET.Vår värd är en välmående,

kun-nig man. Han har små, runda

ögon och en mun, som oftast

är halföppen. Vi sitta i

syren-bersån vid älfven och se på ankorna, som

göra Amerika-tur till färgeriet på den

motsatta stranden. Vårt bord har hvit duk,

med bricka och små whisky-glas — låtom

oss artigt brygga i på en bit och tända en

af de svartbruna cigarrerna, till skydd mot

myggen.

Som sagdt, vår värd är en kunnig man

dessutom en man, som har lätt för attuttrycka sig. Han berättar med vana,

pointerar och likasom breder ut sin historia

för oss med ludna esauhänder. Rösten

är späd, men icke desto mindre oväntadt

rik på nyanser. Emellanåt dricker han

oss till under tystnad, och suger efteråt

med underläppen några droppar af den

varma drycken ur mustascherna. Därpå

fortsätter han:

— Jag vet inte hvarför jag skulle

öfver-drifva. Jag har rest både i Sverge och

annorstädes, men maken till nattåg har jag

aldrig träffat på. Det var i julas. Marken

var nästan bar, kvällen blåsig. Jag kom

sent till stationen, och hann knappast tömma

ett glas sherry i väntsalen. Åtminstone

sade man mig, att det var sherry.

På perrongen stod en herre med blå

uniformsmössa — honom anförtrodde jag

min förmodan, helt fryntligt och förstående:»det fins väl ingen sofkupé ... naturligtvis?»

Kors, han var lika fryntlig och förstående

med sitt parata: »nej, naturligtvis inte.» Han

såg god och tacksam ut, jag tykte om karlen

och gaf honom den hand, som var ledig.

Det föreföll mig, som om han inte riktigt

vetat hvad han skulle göra med den, men

han såg fortfarande god och tacksam ut,

när han mumlade: »jaha, jaså . . . adjö, adjö

så mycket!»

Tåget gick, och jag satt som tredje man

på en af långsofforna i en andra klassens

kupé. Om det var trångt? Jag tror nästan

jag vågar påstå, att det var trångt.

En fet herreman, en riktig kuskracer-typ,

och jag — vi hade emellan oss en

genomsnittsmänniska, hvad tjockleken vidkommer,

eljes en människa med ett par glasögon

och ett par långa, slingriga ben. Jag haraldrig förr sett sådana ben; de borde aldrig

få tas med i en vaggon. När jag inte satt

på dem, hade jag dem under vänstra

armbågen eller framför mig på knäna. Jag satt

hälst på dem.

Midt emot mig redde sig två äldre kvinliga

korpulenser till sömn. Det händer en någon

gång, att man får angenämare syn för ögonen.

Jag har läst i en bok, att det är kvinnans

uppgift att behaga som ung och att inte

misshaga som gammal. Därom hade dessa

två ingen aning. Till först afpassade de sig

efter hvarandra, så att den gemensamma

konturen flöt i ett. Sedan suckade den

ena, någonting i strupen rörde sig, hon

sväljde och vätte läpparna med tungan, ni

vet. Men när jag redan gladde mig åt,

att hon somnat, måste hon naturligtvis lösa

hattbandet under hakan. Alldeles

nödvändigt. Detta gaf den andra en osökt anled-ning till att upprepa ett par, tre mimiska

rörelser, dem hon själf var nog lycklig att

inte kunna se. Men jag såg dem. De beredde

mig föga tillfredsställelse, som sagdt, och en

allmän öfverblick, för orienteringens skull,

var lika litet egnad att trösta. Öfveralt

trängsel och obehag — äfven i

damafdel-ningen. När någon gick i yttre dörren,

yrde snö in, och kalla kårar följde med,

utan att hitta ut igen. Så kom konduktören

och klipte biljetterna.

Kan ni tänka er någonting mera

upprörande än en järnvägseldare? Jag för min

del kan inte. Kanske beror det därpå, att

de alltid äro nybörjare, när jag reser med

dem. Jag blir utom mig, hvarje gång jag

måste tala med dem, och det måste jag

hvarje gång. Omöjligt att låta bli. De

förefalla mycket medgörliga och ha ett slags

allmängiltigt grin till svar på alla frågor:det är idel knipslughet. Hvilketdera språket

jag än använder — alltid det orätta. Jag

misstänker starkt, att det är den

omständigheten, som gör dem så medgörliga, ty det

har tillfälligtvis händt mig, att jag inte valt

ord. När jag ber dem elda mindre

förbe-hållsamt, emedan kylan blir min död, lyssna

de uppmärksamt. Så gå de sin väg. Ber

jag dem hushålla med kronans ved, ber

dem innerligt, emedan hettan gör mig

vansinnig, rifva de näfver af klabbarna, medan

jag talar, och sticka sedan in en ny tolft,

när jag väl är tyst. Tro aldrig, att det

hjälper att bli ond. De lägga hufvudet på sned

och lyssna, lyssna uppmärksamt — så gå

de sin väg. Att vädja till konduktören

hjälper ej häller. Han tar fram någonting

att se igenom och betraktar djupsinnigt

termometern. Därpå ger han en ett ögonkast,

som mäter, som väger, som finner för lätt

— klipper biljetten och går. Och jag ser

hans rygg, med axelremmen, försvinna idörröppningen, utan resultat och utan

förhoppningar.

När klockan var ungefär tolf på natten

efter sex timmars tortyr altså lönades

min ängsliga vaksamhet därmed, att jag

upptäkte en soffa, som blifvit ledig. Jag

tillät mig att något omildt åsidosätta min

grannes ben, men väkte därvid såväl honom

som hans misstänksamhet, sa att det kostade

mig mycken snabbhet att i förväg hinna

intaga en fördelaktig, hotfull och horisontal

ställning. I denna förblef jag orubbadt lycklig

en god stund, lycklig öfver den nakna

sanningen att jag låg. Mitt vis-à-vis var fullkomligt

medvetslöst, och således utan motstånd

öfver-lämnadt åt mina iakttagelser. Det var en

medelålders man, med stor kautschuk-dyna

under nacken och höga filtstöflar på fötterna.

När jag för mitt nöjes skull hunnit

tillgodogöra mig dessa detaljer, för att öfvergå till

helhetsintrycket, hade jag en förnimmelse af

satt jag somnade. Åtminstone väkte mig en

konduktör kort därpå med en tydligt uttalad

önskan att få klippa biljetten. Jag är sällan

ohemult nyfiken, tror jag, men jag vet

värk-ligen ingenting, som kunnat afhålla mig från

att fråga efter ändamålet med dessa täta

konduktörombyten, med ty åtföljande

störingar? Han svarade mig vänligt och

öfver-seende, att det var ett nattåg. När jag

invände, att de resande följaktligen borde i

fred få njuta af den s. k. hvila, som stod

till buds, ansåg han det i allo tillräckligt

för min fattningsgåfva att meddela mig, att

det var ett nytt nattåg. Jag betraktade

honom. Han återgäldade mig min

uppmärksamhet, klipte biljetten och gick. Nu

såg jag i min tur på termometern: den

visade tjugusju grader. I en sådan

temperatur fann jag det oriktigt af mig att lita

på egen omdömesförmåga. Men jag kom

ihåg min vän eldaren, och kände, att han

kommit ihåg mig.

inInte sant, det är ett ganska märkvärdigt

konststycke att läsa tidningar vid eldsljus i

en järnvägskupé? Jag har någon gang låtit

förleda mig därtill af ensamheten, men gör

inte om försöket. Det är som om tidningen

uteslutande bestode af ombrytningsfel. Det

är mig omöjligt att lyckas följa en viss,

gifven spalt, hur intensivt jag än hakar mig

fast vid densamma. När jag som ifrigast

önskar göra mig underrättad om

smörexporten i landet, tvingas jag af yttre

nödvändigheter att midt i en mening öfvergå

till smärre senatsnotiser. Jag måste läsa

om allehanda utnämningar, som inte angå

mig, för att därefter småningom och

ohjälpligt befinna mig invecklad i en liflig gevärseld

med Matabelerna. Mycket tröstlöst, i

sanning! Emellertid låter jag mig aldrig sjunka

så lågt som under strecket. Ser jag detta

omotståndligt närma sig, kastar jag tidningen

ifrån mig. Så gjorde jag äfven vid det

tillfälle, hvarom nu är fråga.Mitt djupa missmod föranledde mig, helt

naturligt, att jämföra mitt öde med

omgif-ningens. Jag medger villigt och gärna, att

detta var en lycklig idé. Visserligen

uppskakades vi alla i ett och samma fängelse,

i en luft, mättad med både ung och gammal

tobaksrök, samt belysta af tvänne sömniga,

darrande lågor bakom halfrena kupor. Men

mitt läge erbjöd dock några ovärderliga

förmåner, i form af utrymme några

förmåner, vid hvilka det var min uppriktiga

och tacksamma glädje att dröja. I synnerhet

när jag besinnade, hvilka omöjliga,

halsbrytande ställningar, som omgåfvo mig. Det

är mig fortfarande en gåta, huru den

mänskliga organismen kan stå bi vid så ursinniga

försök till hvila. De arma varelser, som

sammanförts på samma soffa eller som

motparter, där det var trängst, andades och

fortlefde emellertid i en beundransvärd

ove-tenhet om den sammangyttring, hvari det

enskilda jaget hotade att förkväfvas. Kusk-racer-typen satt styf och rak, med storslagen

passion borrande sitt ansikte i en päls, som

nöden tvungit någon medresande att hänga

upp midt för hans näsa. Hvar gång han

flåsade inne i fårskinnet, fylde sig vecken,

för att genast åter förtunnas. Händerna

lågo domnade i en afvärjande gest,

tydligen afsedd för mannen med de slingriga

benen. Denne hade rullat ihop sig. När

konduktören vid nästa station lade handen

på den del af nystanet, som en bördig

fantasi kunde antaga vara axeln, gjorde det

mig ondt att se, huru uppskrämdt den

yrvakne samlade ihop resterna af sin

personlighet i en palta, hvilken han därpå,

jämte en sälskinnskappsäck, brådstörtadt

förflyttade utom dörren.

Någon timme senare slog det mig med

hela nyhetens behag, att mitt vis-à-vis var

borta -- affärden hade skett mig ovetande.Samtidigt erinrade jag mig ett muntert

flickansikte och en ljus, burrig fläta, som tvänne

gånger varit synliga i dörröppningen, och

ofrivilligt stälde jag dem i något slags

samband med den lediga sofplatsen. Nu

återkom synen hela den lilla

fjortonårs-per-sonen trädde försiktigt in, med en dyna och

en slängkappa under ena armen. Jag höll

ögonen halfslutna och låg orörlig; ryggen

styft spänd mot ryggstödet. Hon drog på

munnen, drog värkligen på munnen, troligen

åt mig, men blef blixtsnabt allvarsam, när

hon tykte sig spåra tecken till medvetande.

Därpå gjorde hon det bekvämt åt sig, i

sittande ställning, trumfade om dynan högst

egenhändigt — en söt, liten hand! . . bredde

ut ett tidningspapper under kängorna

min tidning och kastade sig sedan

baklanges med en duns. Nu syntes endast

dynan, kappan och den burriga flätan.

Jag hade god lust att säga godnatt åt

henne.Klockan tre rörde någon förbindligt vid

min arm, och naturligtvis rusade jag upp

med biljetten i beredskap. Det var ganska

riktigt konduktören, men denna gång ville

han endast säga till om, att det var

kaffe-servering. Hvar då, i Herrans namn? I

stationshuset . . . han försäkrade, att jag alls

inte behöfde vara orolig. Jag gaf honom

en blick, som bad om ro. Den bad honom

dessutom dra . . . Han förstod mig och

nickade betydelsefullt.

När han var borta, och min själ en smula

återfått jämvikten, fann jag det muntra

flickansiktet vändt emot mig. Alldeles

otvifvel-aktigt: hon skrattade. Inte högt, nej, men

med kappan för munnen och ett par

spelande ögon riktade mot mina. Själf var jag

inte i stånd att upptäcka någonting roligt

hos mig, inte med bästa vilja i världen.

Men hon gjorde det, afgjordt. Hon till och

med sade: »så rysligt roligt!»

Tänk, hon fann det roligt! Jag förde

handen nervöst öfver håret, drog ned västen,

jämkade manschetterna — beslöt att visa

mig situationen vuxen och sporde därför

långsamt och likgiltigt, om hon tillät mig

att röka?

»Rök på bara!»

Det var för mycket — jag kunde inte

hålla god min. Och hon tog genast fatt

på mitt leende med en sparad, kittlande

förtjusning, ett klingande skratt, som ljöd

som en ren Guds välsignelse midt i

tystnaden och betrycket. Två andra resande

vaknade. Jag stirrade med en stum vädjan

deras trumpna sömnighet i möte: »är hon

inte storartad!» Eldaren kom. Jag räkte

honom en cigarr, sade honom att han var

en förträfflig människa, en samvetsgrann

människa, särskildt som eldare.

Förmodligen kallade jag honom till och med superb,

hvad han tänkte om mig, vet jag inte.brydde mig inte häller om att veta. Han

gick, utan att stanna vid kaminen.

Jag fick snart reda på, att min muntra

fjortonåring hette Ella. Fröken Ella. Det

förundrade henne ofantligt, att jag viste

huru gammal hon var. Huru kunde jag

veta det? Jag medgaf på inga vilkor att

jag gissat, utan såg högtidlig och

hemlighetsfull ut. Till straff blef det mig inte

för-unnadt att känna huru tung flätan var, något

som jag bedt om, och hon såg nästan

surmulen ut i fulla två minuter. För resten

kommo vi förträffligt öfverens, hon smög

sig bort ibland för att hämta något, och jag

satt alldeles handfallen inför den mängd

barnsliga förtroenden och den mängd

apelsiner hon hade att gifva mig. Jag kände

mig helt fattig jag, som bara hade affärer

i hufvudet och en flaska konjak i nattsäcken.

Och det var ingenting för henne. Dessutom

hade hon en tant med sig, och alt emellanåthötte hon åt mig med handen, till tecken

att jag var för högljudd . . . jag borde

komma ihåg att det var midt i natten . . . jag,

som var så gammal. Naturligtvis borde

jag det jag, som var så gammal! Således

blef det hviskningar af, och tiden till klockan

fem gick otroligt hastigt Det kostade

riktigt på mig att nödgas bryta upp, men

skilsmässan kunde ju inte undvikas. Medan

jag letade efter resterna af min biljett, vek

hon pläden åt mig med mycken viktighet,

och så skakade vi ordentligt och länge hand

med hvarandra, och jag fick en sista nick

till afsked från platformen, när taget satte

sig i gång. Själf hade jag kvar nästan två

mils väg med häst, i snöyra. Jag kom fram

klockan half sju, och drack under tystnad

morgonkaffet i min ensamhet. Om jag ända

haft lilla fröken Ella midt emot mig! Men

det hade jag inte. — Skål, mina herrar!JUNGFRU MARIANA.Mariana Werlander var femtiotre

år gammal, och tålde icke att

kallas fröken, utan jungfru.

Sade man jungfru, var hon

lugn. vänlig och tjänstaktig.

Hon hade ett eget litet hus vid

skolhusgatan. Det bestod af två laga, men tämligen

stora rum, ofvanför hvarandra, hvilket gaf

byggnaden ett mycket egendomligt utseende

Gå rakt fram från kyrkan langs stora allén,

och stanna vid tredje tvärgatan till höger

— då visar er hvem som hälst jungfru

Marianas gard.fack vare arf och sparsamhet, hade hon

alltid varit ekonomiskt oberoende: blef

fördenskull i ungdomen ringförlofvad med

en bokbällarc, utan att kunna bringa det

längre, och hyste sedermera djup afsky

för giftermål och alt dithörande. Nu bodde

hon i det öfre af de två rummen, det undre

var kök. Och där bodde Erika.

»Erika är min tjänsteflicka» det fick

hvarje besökande veta genast vid första

sammanträffandet. Den, som hade

monogram att sy eller märka, besökte henne.

Och det första meddelandet åtföljdes

vanligen af en blick, som sade: »hur känner

ni inte Erika?»

Den där tjänstellickan var nu fyratioatta

ar gammal och hade i snart trettio ar varit

fröken Werlanders . . . nej, jungfru

Wer-landers trogna sällskap, uppassning och

mera sadant. Man trodde allmänt, att Erikadelade siil matmors icke blott bröd, utan

älven åsikter. Och det trodde äfven

matmodern själf. Men det var just däri hon

sa grufligt och grymt skulle besvikas.

Alt sedan händelsen med bokliällarn var

jungfru Mariana mycket misstänksam. Ilon

ansag sig under brytningstiden i hög grad

ha öfvat sin iakttagelseförmåga. Och hon

ansäg att detta i hög grad hade kommit

henne senare till godo.

Hvarför skulle hon da så grymt och

grufligt besvikas? Hon önskade ju blott,

att man ville säga henne hvarför. Själf

skulle hon aldrig glömma den stund, den

bittra stund, da misstankarna vaknade. Det

var afton och hon skulie just gå till sängs

täcket var afvigvändt.

Hon tänkte: nägonting har liändt Erika.

Kanske är hon inte frisk omöjligt, honat lagom mycket gr«">t till kvfillsvard. Ilon

är frisk, men hon tänker pä någonting.

Jungfru Mariana steg tidigt upp den

följande morgonen, klockan half sex. Vackert

och solljust som det katt vara i maj. Manne

något nytt skulle upptäckas? I hvarje

händelse skulle inte ett ord, inte en enda

anmärkning undfalla henne. Alt skulle vara

som vanligt.

Och alt var som vanligt. Skinnkängorna

stodo i hredd vid dörren så blanka, atr

flugorna kunde bräcka benen på dem hela

huset stod på sin gifna plats. Och i

köksspisen stod pannan pa elden.

Det var först under dagens lopp som

en helt liten omständighet, genom att

upprepas, gaf näring ät misstankarna. Mängen

skulle kanske ha förbisett denna

omständighet; men mängen är icke matmoder.

Jungfru Mariana Wcrlander var matmoder.Att döma af min och hållning, tyktes

Erika stundtals försjunka i ett ljumt haf af

känslor: hon lät sig villigt öfverraskas med

att sta pä trappan, stirrande efter hönsen

utan att se dem, eller med att envist vända

sitt fräkniga ansikte uppät mot vårhimmelns

skyar. Kanhända berodde det pa en

tillfällighet, att hon därvid gärna höll

någonting bräckligt i händerna, hälst någonting af

porslin eller glas? Första och enda gången

ett tilltal faktiskt rykte henne upp ur det

ljumma hafvet, spratt hon till och fälde

bräckligheten i stenbron. Det blef för dyrt

att tilltala henne.

I och för sig var ju detta stirrande intet

moraliskt ondt, men det kunde bli det med

tiden. Det kunde urarta till någonting annat

Det kunde urarta till svärmeri. Och ingen

människa är sä gammal, att icke svärmeri

är omoraliskt det viste jungfru Mariana

Werlander.Men hon viste icke, att Erika samma dag

på ett hår när hade glömt löken till

abborr-såsen. Erika blcf själf skrämd och olustig,

tänkte genast pa dalig varsel och all möjlig

olycka, såsom hon var lärd. Sedan skakade

hon tankarna resolut ifrån sig ungefär pa

samma sätt, som en hund skakar vattnet,

när den varit i sjön.

Emellertid bar hon någon vecka senare en

ljusgrön bandrosett i hårflätan. Denna

bandrosett blef vattendroppen, som kom

matmoderns farhågor att llöda öfver i visshet.

Huru ofta och innerligt hade ej hon,

Mariana Werlander, bedt till sin Gud: gånge

denna vissheten ifrån mig! Nu kom den

öfver henne lik ett hemligt ondt, som hon

själf länge burit inom sig, lik en sjukdom,

en feber, som bryter ut. Och dock skulle

inte cn enda anmärkning undfalla henne.

Som sagdt: inte en enda! Låt vara att honförstod meningen, afsikten med denna

bandrosett, så ljusgrön, sä lömsk och så giftgrann

hon skulle äfven veta att förbigå den

med tystnad. Hon skulle tiga och därvid

tänka: Erika! . . det är kärleken, som gör

sitt intag i ditt hjärta, men det är inte den

rätta kärleken, ty den söker sig aldrig ett

föremål här nere på jorden. Åtminstone

inte medels en bandrosett, en ljusgrön

bandrosett det är vittnesbörd nog.

Oaktadt inga spar af ololliga

manspersoner tils vidare kunnat upptäckas inom

gärdens område, var jungfru Mariana

numera fullt beredd pa det värsta. När därför

pingst, hänryckningens dag, var inne, och

Erika befans vara så veckoviU, att hon

glömde att gå i kyrkan, tog matmodern helt

stilla sitt lidandes kors uppå sig och bar

det ensam och med egna krafter upp på

orgelläktarn, där klockarens röst ljöd

bedöf-vande stark och tremulerande. Där smögsig det stora lugnet öfver henne, och vid

hemkomsten var hon nästan förklarad. Först

pa kvällen, när skuggorna kröpo ut öfver

gårdsplanen, medan stillheten efterträdde

klockornas dallrande klang — först da stack

det henne ater i vänstra sidan af bröstet,

själfbeherskningen svek henne för ett

ögonblick oeh hon frågade helt sakta, utan

nyfikenhet, öfver sin tjänarinnas axel:

»Erika . . . han är väl inte bokhållare?»

Erika svarade och grät, grät och svarade:

»Jag vet inte hvad han är, han är bara

pa väg hem fran Amerika, där han varit

se"n elfte april sextiatta. Här ha de både

ringt och tackat för honom . . . jag har haft

sa lessamt, sa lessamt i nära tretti år!»FRED I KRIG.En stor sal i andra väningen

af ett hus pä landet. Fönstren

vätta ät parken.

Eftermiddagsbrasan haller pa att falla

samman i den öppna, engelska kaminen.

Inga lampor eller ljus åro tända. 1 den

snabt tilltagande skymningen färgas snön

och tränas rimfrost af ett svagt, gulviolett

skimmer; längst borta, nere i väster, lvser

horisonten blodröd ofvan skogstopparna.

»Ja, det är bra länge sen» — yttrar

nagon af sällskapet. En af damerna ställerI KED ] KKUi

kaffekoppen ifrån sig pa divansbordet — en

sked faller klingande till golfvet.

»Ar du där, Lisa-lill? . . du skulle ha

skyndat dig» det är mormoderns, fru

Ingrids, lugna, behagliga röst från

gung-stolen.

»Hvad tala ni om?» frågar en gammal

herre.

»Jaså, du har sofvit, svåger», svarar

samma behagliga röst med ett skämtsamt

tonfall. Fru Ingrid slätar med vänstra

handen det grasprängda, vagiga håret

några ringar glimma i återskenet från brasan.

Hon tillägger: »Det är fråga om den där

sommarn, då engelsmännen väntades till

min hemstad, under kriget. Ja, tiden går

. . hela fyra årtionden.»

Unge Harald, l.isa-lills bror, räknar

genast halfhögt ut: »nu ha vi nittifem, fyra

tior därifrån» . . . själfva subtraktionen sker

i tysthet pa fingrarna.»Alldeles riktigt men detta var

femti-fyra. Jag ntins siirskildt en gang ... i juni,

eller var det i början af juli»

mormodern böjer sig framåt och stöder tankfullt

hakan mot handen: efter en paus bli alla

de närvarande gladt öfverraskade af att

höra hennes vackra, hjärtliga skratt.

»Nå?» .. . frågar en stämma ur mörkret.

Den gamle herrn stiger langsamt upp frän

sin plats, gar till kaminen, sticker in ett par

vedträn och vänder sig mot sin svägerska.

I lan har lagt händerna pä ryggen och

betraktar henne med en särdeles

diplomatisk min. lilden Hammar upp, och nagra

gnistor spraka öfver gallret.

Hvad hon är intagande, fru Ingrid! 1 lon

blickar muntert upp mot svågern, i det

hon nickar: »Sesa, ga nu och sätt dig igen!

Jag kom bara att tänka pa hur gamla vi

blifvit.»»Det är da ingenting att skratta at,

minsann» — han later lydigt sin langa, magra

gestalt sjunka ihop i den toma fåtöljen i

hennes närhet. Därifrån påminner han

envist:

»Na, lat oss höra.»

Man märker af alt, huru afhallen hon är,

fru Ingrid, och huru uppskattad af sin

oingifning. Enhvar af sällskapet tror och

hoppas, att när hon nästa gång bryter

tystnaden, skall hon afge en förklaring. De

tycka alla så om att höra henne tala, och

hennes skratt är alldeles betagande. Det

är någonting så förnämt öfver henne, där

hon sitter i den gammaldags stolen, som

gungar så ljudlöst spetsen af en liten

sko underhaller farten.

Sa säger hon:

»Har man blifvit gammal, sa har man

väl äfven varit ung. Ja, inte alla . . . menåtminstone vi två, >våger, ha varit mvcket

unga. Jag kom nyss ihåg ett tillfälle, da vi

voro det mer än vanligt.»

De, som sitta längst borta, tlytta sig

sakta närmare, hvarför den gamla skyndar

sig att förklara: »ni komma att känna er

mycket besvikna af hvad jag berättar, det

förbereder jag er på*

»Ser ni» hennes fina leende kan sparas

i tonfallet »en del af stadens herrskap,

d. v. s. nagra bekanta familjer, gjorde en

dag en utfärd til! amvnningen, i båtar,

för att se pa arbetet med jordvallarna, bakom

hvilka försvaret skulle koncentreras. Både

gamla och unga. Naturligtvis medföljde

korgar och bleckaskar och dylikt

provi-anteringen ansags mycket viktig. De flesta

af herrarna hade rest i förväg. Tappert

folk allesamman . . . inte sant, svåger?»

»Javisst, javisst ■»Det var en riktig, riktig sommardag.

Vi begäfvo oss af strax efter middagen, för

att bli borta öfver kvällsvarden. Solen lyste

stor och gul högt ofvan grantopparna,

strandsvalor borrade sig ifrigt in i sina hålbon i

sluttningarna, och en svag susning förnams

i den langa räckan af tät, böljande säf. Jag

mins till och med att nägra kråkor llögo

upp från en låg sandudde till höger,

kretsade en stund tysta af och an i närheten,

tils de beslutsamt slogo sig ned pa en

vedtrafve mellan träna i skogsbrynet. Sa

märklig tyktes mig den dagen. Jag bör

kanske tillägga, att jag var sjutton är.»

»Och mycket vacker», interfolierar

svågern. De öfriga småle en af herrarna

ändrar ställning. Brasan lyser nu sont

litligast.

»Vi stego i land, och stranden fyldes af

mycken munterhet. Men mig föreföll alt

sa underligt. I början hade jag ingen ro

att sitta stilla, deltog inte i kokning ochIRED I KKIU.

annan nödtorft, utan vandrade förvånad

omkring med vidöppna ögon. I en

backsluttning stodo några granriskojor, där

arbetsfolket tillbragt natten: utanför lågo

rockar och ylletröjor kringspridda i gräset.

Längre borta liflig värksamhet — jag

medtog så mycket jag kunde i en enda blick:

bruna, svettiga ansikten, krokiga ryggar,

sandbårar, spadar och två bössor . . . tänk,

hela två bössor. Och jag intalade mig själf,

att fienden kunde väntas hvart ögonblick;

de andra ropade att potätcrna kallnade. 1

hemlighet höll jag utkik mot fjärden, för att

genast varsko, ifall någon kryssare visade

sig. Men med skymningen, som föll på,

sjönk der! krigiska stämningen, och när

kvällen värkligen var inne och solen

försvunnit långt borta i skogen, med ett

dröjande, ljust godnatt öfver de låga, vida

stränderna da erfor jag en bitterljuf känsla

af sorg ... en stor, mäktig sorg, som sänkte

sig ned öfver landet, mitt hela land. En

nisorg, -otti skulle frammana hjältar och

hjältedåd, eftervärlden till undran och hänförelse.

Jag till och med sade någonting dylikt, och

vill bestämdt minnas, att tararna inte voro

långt borta.»

Här gör fru Ingrid ett kort uppehåll,

medan en af ungdomarna rör om brasan.

»Bredvid mig sutto två herrar, mycket

olika hvarandra ...»

»Men bada lika förälskade» afbrottet

kommer ur fåtöljen.

»Prat. Den ena sag hela tiden

öfver-lägsen och satirisk ut. Han bet försmädligt

sin ljusa mustasch och suckade: ack ja,

här är godt om hjältevirke!»

Nu infaller Lisa-lills röst: »Var det

morfar?»

Alla skratta, fru Ingrid ler med.»Nej. det var inte morfar. Den andra

däremot tog plötsligt min liand jag

känner nästan ännu liur han trykte den . . .

ja, ja. Ingen ovän, sade han, får ostraffadt

beträda detta land, förr ska vart hjärtblod

flyta rödt öfver hemmets trösklar. Just de

orden. Och han gjorde en malande gest:

öfver våra lik, mamsell Ingrid!»

Unge Ilarald är upprörd och förmår icke

återhålla frågan: »Det var väl morfar, det?»

Den gamle herrn hostar. Fru Ingrid ler

fortfarande, skakar hufvudct nekande och

fortsätter:

»1 detsamma kom en tredje herre till oss,

barhufvad, varm och andtruten. Han sökte

en hink med svagdricka, som han påstod

sig ha sett — han var sä törstig. Och när

han druckit och pustade ut, med skum kvar

i skägget, skrattade han godt och utbrast:

prata inte skräp med mamsell Söt-och-sipp,

utan kom och hjälp oss!--------------------Jag harefteråt tänkt, att de där tre . . . det är

likasom typer af den tidens, och kanske all

tids ungdom.»

»Ingalunda var det morfar, den tredje? .»

undrar Lisa-lill.

Fru Ingrid svarar icke strax. Sedan

säger hon vekt och långsamt:

»|o, det var morfar, Lisa lilla.-UNGA SYSKON.Klockan är half ett pä natten.

Ur ett gafvelvindsrum, med

fönstret vättande mot en bred

portgäng, lyser ljus ofvan

half-gardinerna ett svagt, nästan

hemlighetsfullt ljus, synligt i en smal strimma snedt

öfver planket och ned mellan senhöstlöfven

af en stor lind. Utanför husets fasad sträcker

sig chaussén i ett långt perspektiv af kisande

lyktor. Det har regnat nyss; vattnet glittrar

i rännstenar och spårvägsspär.

Rummet där uppe är mycket litet. Ett

bord och tre stolar, en hvit byrå med spe-gel, en vägghvlla för böcker, ett tvättställ

och en säng i sängen en fjortonars flicka.

Lampskenet faller öfver högra skuldran,

sparsamt lysande upp hvad hoken berättar:

»— Nu äro månskärans silfverhvita

strålar hans enda vägvisare, men Franz von

Herzklopfen fruktar hvarken faran eller

döden. När han bundit sin apclkastade

hingst vid ett trä i den djupaste skuggan,

närmar han sig försiktigt muren. Och hon,

hans hjärtas dam med de djupa, sjögröna

ögonen, gissar redan vid första tecknet...»

Hvad var det? Flickan har lyssnande

satt sig upp: någon hade bestämdt kastat

sand mot fönsterrutan? Eller kanske

misstog hon sig ansiktet har emellertid

starkare färg, af spänningen, när hon långsamt

låter sig sjunka tillbaka mot kudden.

US»— gissar redan vid första tecknet

hvem det är, som kallar. Med håret

utslaget, ett vågigt, guldgult här . . .»

Igen samma ljud. Hon springer ur

sängen, skjuter nyfiket en Ilik af gardinen at

sidan och tittar ut. Det dröjer en stund

innan ögonen kunna urskilja någonting, och

hon rycker till, när en näfve sand ånyo

träffar mal. Åh, det är säkert bara bror

I lerman!

I lon tar skyndsamt pä sig det

nödvändigaste, till sist en sjal öfver axlarna. Trots

mörkret, kommer hon snabt och säkert öfver

den lilla vinden till trappan; smyger sig

sedan vant och varligt ned, med handen

pa ledstången. I tamburen ett famlande

grepp efter regelnvckeln pa dess plats

därpa en hviskande fråga:

»Det är ju du, IlermanV»

»Ja, ja . . . öppna sakta.»Systern prässar läpparna samman, när

gångjärnen knarra, och låter utan

anmärkning brodern passera. Han hänger upp sin

våta palta — pappas käpp får en stöt, så

att kryckan skrapande glider utmed väggen,

men häjdas i fallet.

»Du är da en . . . tst, hvad tänker du pa,

Herman!»

»Jag har fält nyckeln.»

»Naturligtvis.»

»Heddi . . . far jag komma upp till dig

pä ett ryck?»

lin liten paus för öfverläggning.

»Nåja, kom . . . men låt mig gå förut.»

Brodern, den tvä är äldre af de båda,

måste finna sig i att vänta utanför dörren,

och då han sedan stiger in, ligger systern

bekvämt i sängen, med händerna knäpta

under nacken.I lan säger:

»Jasä ... ja, ja, du blir vacker, 1 leddi,

bara du hinner.»

Detta är mycket klokt sagdt, men den

andra låtsar icke höra det.

»Hvar har du varit nu igen? Tog du

stöflarna af dig där nere?»

»Nej, men jag ska gå strax. Jag får väl

inte röka här, eller hur?»

»Det låter du vackert bli med.»

»Du ska få en papyross, du också Heddi,

om du vill.»

»Fy! Har inte pappa nekat dig?»

Ett innehållsrikt ögonkast kryddar svaret:

»Har han kanske inte nekat dig att ligga

och läsa om nätterna? Tänk, om han viste

att det är romaner du har väl boken

under dynan, hva? Oeh klockan blir snart

två.»

Nu är en öfverenskommelse i godo alls

ieke osannolik.

IM»Det har varit gaskigt i kväll, ma du

tro, Heddi.»

»Har det? Att ni ids med så"nt där,

innan pappa lofvat!»

»Kors, hvad fröken är viktig! Naja, dä

berättar jag ingenting.»

»Inte har jag bedt dig 0111 det.»

»Men nog skulle du ändå bra gärna höra

lite . . ? Erik var med den här gången.»

»Hvar då?»

»Vi hade enskildt rum, förstår du.»

»På värdshus?»

»Naturligtvis. Erik ville besta lian får

ju alltid så mveket fickpengar, han. Det

har varit förbannadt roligt!»

»Herman du har säkert druckit bra

mycket?»

»Anej . . . bara nagra glas, och jag tal

mer än de andra, jag.»

»Att ni alls ids med det där!»

Menar du? Erik läste upp nagra nya

verser — jag förstod nog at hvcm de skrifvits.-Läste han? . .» systern har höjt sig upp

pa ena armbågen »kommer du ihåg

någon?»

»Nej, men jag har en här i fickan.»

»Låt mig se! . .» hon räcker ifrigt ut

handen.

»Inte förr än du lofvar mig en sak.»

»Hvilken dä? Ja, jag lofvar.»

Brodern gär pä ta fram till sängen. »Du

far inte säga ett muck åt pappa om att jag

gick ut efter kvällsvarden . . . inte ett muck,

hör du ... i morgon. Jag ska vara tyst

med ditt läsande i stället.»

»Ja, ja — du kan lita pä mig. Ge nu

hit, Herman!»

»Godt — eftersom du lofvar? Då får du

det här . . . den är till dig och för resten

inte så illa . . . skrefs just innan vi gick

därifrån» — han tar fram ett viket och

skrynkligt halfark ur barmfickan. »Go-natt

nu, jag går ner och röker i mitt rum.»

is»Dörren öppnas och stänges ljudlöst.

Systern skrufvar upp lantpvcken och

lägger sig därpä riktigt bekvämt till rätta.

Händerna darra en smula, när hon

smeksamt framför sig på täcket slätar ut

manuskriptet mot knät. Hon blundar ett

ögonblick och ligger alldeles stilla så för hon

papperet hastigt mot kinden, innan hon

läser:

När natten mot jorden stjälper

sitt lock, som är svart som sot,

att lyda förbud ej hjälper,

men hjälper att handla emot.

Jag känner ju hela terrängen

oeh börjar bli gammal och van.

Jag känner min syster — i sängen

hon slukar roman på roman.Jag känner dem alla och kan deni

för länge se’n utantill.

Så latoni oss rymma på tandem,

ifall enleveras du vill.

Jag lofvar och svär dig att lulla

ditt blödande hjärta till ro.

Så låtom oss rulla och rulla

och rulla, tils du säger: ptro!

För denna min dikt har du gifvit

ett tysthetslöfte i pant,

i hopp om att Erik skrifvit

och nu är du glad, inte sant?

»Ah, vänta . . !»DEN GAMLA DAMEN.Jag hade gatt mig varm efter

morgonbadet och sökte skugga

i den lummiga lindallén längs

en af Spree-kanalerna. På

sanden omkring och framför mig dansade små,

gyllene solreflexer, nedströdda genom

löf-hvalfvet, som nästan skymde husraderna för

min blick. Ofvan takkrön och torn blånade

en djup, sommarklar himmel kring hvita,

ulliga nioln.

Eftersom en bänk invid kajen stod

obesatt, slog jag mig ned för att i allsköns lik-gihig förnöjsamhet betrakta de förbiglidande

pramarna. En af dessa var fastgjord vid

en ring i stenmuren, alldeles nedanför mig.

Den var lastad med kol i hela sin längd,

öppen, med smala sidogångar utmed

relingarna. Masten låg nedfäld mot aktern,

sträckande sig ända bort till det kullriga

kajuttakct, hvarunder gömde sig två

galler-stängda fönstergluggar, med en mörk,

gapande dörr emellan sig. Ofvanför denna

hängde ett hvitmåladt bräde, prydt med en

förgyld stjärna, ett ortsnamn och en inskrift

i svarta, gotiska typer.

Dammoln från den närbelägna

lastagc-platsen, där kanalen vidgade sig, yrde

stundom förbi mig under järnvägsbron. Da

prasslade och skälfde träkronorna som i

regnväder, och de små, gyllene solreflexerna

i deras skugga dansade alt snabbare danser.

Men lyftkranen, ett rundt, rörligt torn borta

vid hamnens mynning, stötte ut kvalmiganga och hvisslade, sa att de stora, svettiga

arbetshästarna oroligt stampade i

stenläggningen, medan några halfnakna sjåare

vaknade upp ur Frölistflcks-dvalan bredvid sina

tömda ölkrus.

En reslig, gammal dam tog plats bredvid

mig på bänken. Hon tilldrog sig genast

min uppmärksamhet.

Klädningen, af ålderdomlig snitt, var

helsvart; händerna höllo ett fång af blodröda

näjlikor i famnen. Ett veckadt sorgflor

omslöt hatten och skuggade pannan. Ansiktet

var mycket litet, mycket regelbundet och

mycket blekt, utan faror; håret grått och

kort i nacken och vid tinningarna. Munnen

ägde ett egendomligt, talande uttryck,

oak-tadt den var sluten, nästan hopknipen,

ögonen däremot saknade helt och hållet

glans, samt voro alldeles ljusa. Jag haraldrig förr sett sadana ögon, åtminstone ieke

hos en sydlänning. Var synförmågan borta?

Ingalunda där fans blick i dem, men en

obeskrifligt tom och ihålig blick. Och dock

var den gamla damen utan tvifvel en kvinna

ined bildning, en »fin dam».

Ombord pä pråmen hördes i detsamma

en hund ge skall — ett omornadt, argsint

skall, som om det gält att taga igen en

försummelse. Men med ens slog den om i ett

gnällande tjut jag blef varse min grannes

öfverraskade min och huru hennes blick

likasom fylde sig: »jaså, Flock, är du här? ..

och med hvem?»

»Ach, Frau Josepha . . .» en groflämmad

kvinna plirade mot solstrålarna och vinkade

med handen, fyllande kajutdörren med sin

stora, pussiga kropp. Sedan följde en läng

räcka af obegripliga dialektord, gester ochdiftonger, småskratt, diftonger oeli gester.

Ännu en gång och oupphörligt: »ach, Fran

Joseplia, ach, Herr Gott» hunden stortjöt,

skrapade med tassarna, gned nacken mot

en skottkärra och kastade sig omkull

»ach, Sie kunnen nicht dcnkcn . . . ach, Frau

Josepha», gick kvinnan på med. Och hon

ökade ifrigt och oafbrutet sin meddelsamhet,

under det att den svartklädda damen

inskränkte sig till några afmätta, vänliga ord.

Till sist tyktes den sistnämda tröttna vid

pratet, ty hon lutade sig hakat mot

ryggstödet och slöt ögonen. Tankarna voro

tydligen på annat häll. Att följa med ordllödct

hade jag icke brytt mig om, det skulle

dessutom kostat altför stor ansträngning, och

dock intresserade mig bekantskapen mellan

de båda. Jag ämnade just aflägsna mig,

efter en flyktig bugning enligt tysk sed, då

jag kvarhölls af en fråga, som dock

ingalunda riktades till mig:

»Na, also ... ist dies Ihr Neffe?»Jag såg pa min granne. Hon skakade

misslynt hufvudet: »nej, nej . . . seså, jag

kommer igen i morgon, och då fä vi

fortsätta» hon skyndade sig att bli samtalet

kvitt. Men endast för att omedelbart därpå

vända sig till mig med ett trohjärtadt, jag

ville nästan säga gammaldags leende.

»Ar det inte besynnerligt med dessa

människor . . . jag kan så väl förstå er

förvåning, jag menar öfver vår konversation»

yttrade hon likasom till förklaring eller

inledning. »Jag, som ju likaledes är

utlänning.»

»Likaledes?»

Leendet blef än mera uttrycksfullt:

»Säkert viste jag det naturligtvis inte,

men nu hör jag det strax af tonfallet. Ni

är väl inte ledsen, eller hur? . . därför att

jag begagnar mig af en gammal kvinnas

rätt till att vara nyfiken?»llon granskade mig uppmärksamt, ehuru

på samma gäng med ett grannlaga försök

att göra det sa omärkligt som möjligt, och

jag å min sida iakttog med undran, huru

det började lefva och röra sig i de nyss så

döda ögonen.

Hon fortfor:

»Jag har i tnanga ar vistats i närheten

af Berlin — än här, än där, men alltid ä

nagon mindre ort, där man likasom

försvinner ur sitt eget medvetande. Nåja .

visserligen . . . andra lyckas bättre därmed

i större samhällen. Endast emellanåt söker

jag mig in i trängseln igen, såsom t. ex. i

dag . . . och da blir man talträngd. Jag har

varit bosatt i Alt-Ruppin, nordväst härifrån,

just hos den där skepparhustrun, kan ni

första och det ser värkligcn ut som 0111

hon vore fäst vid mig. Det är ju bra.

Hunden heter Flock och är ett mycket

klokt djur.»

ur.Oaktadt jag ingen anmärkning gjorde,

instämde den gamla, eftersinnande: »Åja . . .

javisst . . . det har ni rätt i». Hon tyktes

med ens alldeles själsfrånvarande. I det

hon stirrade rakt framför sig, likasom i

början, trykte hon de röda blommorna ett

par gånger sakta mot sina läppar.

En tämligen läng tystnad uppstod.

Kvinnan nere i pråmen sågs lämna denna

och i en flatbottnad båt staka sig öfver till

andra kajen.

När jag ont en stund reste mig för att

ändtligen gä, böjde sig min granne hastigt

framåt, i det bon monologartadt och med

vild, undertrykt passion yttrade:

»Nej, vänta ett ögonblick! . . vill ni inte

vänta ett ögonblick? Ack, om världen

kunde förändra sig, blifva rättvis och mindre

grym, framför alt mindre grym! Och om

alla krafter vore så jämt fördelade, att deninre och yttre jämvikten kunnat och kunde

bibehållas. Huru lågsinnade och föraktliga

ha vi inte blifvit af de mest motsatta

orsaker! Och brott har dragit brott efter sig,

men straffet . . straffet sviktar. Makten

demoraliserar. Att ständigt vara svag och

vanmäktig demoraliserar. Oeh att ständigt

nödgas komma ihåg sin vanmakt, påminnas

därom af obetydligheter, gör det onda endast

värre. Min brorson, en tolfåring, frågade

mig senast i går, hvarför jag alltid är så

sorgbunden? Hvarför, ja? Därför att jag

inte kan se lyckliga människor, nöjda,

oberörda människor, som inbilla sig vara

lyckliga och således äro det, utan att känna

mig afundsjuk oeh hatfull, utan att känna

den stora, förkrossande olyckan ännu

djupare ... alt fortfarande, vid min ålder och

med mina minnen ... så långe jag lefver.

Oeh dock äro vi hundratusenden, som dela

bördan. Hvarför jag är sorgbunden? Därför

att jag blyges öfver vanmakten, olyckan . . .ja, öfver själfva blygseln. Min man är död,

mina bröder äro döda, min son är död, men

det betyder intet jag är polska. Vet ni

hvad det betyder?»

Som om nagon plötslig misstanke skulle

ha öfverfallit henne, häjdade hon sig själf

med en ny fråga:

»Men hvarifrån är ni hemma?»

»För er ett obekant land, eller hur? .

Finland.»

»Alt . . .» hon prässade till ytterlighet

ihop sina läppar. Jag såg att hon småningom

blef alt mera upprörd — en djup, inre

rörelse, som oroligt höjde det insjunkna

bröstet och gjorde andningen häftigare. Men

därpå reste hon sig med ungdomlig

spänstighet jag var fortsättningsvis stående

afskilde brådskande, och dock nästan

högtidligt, ett par, tre blommor från de öfriga

och räkte mig dem . . . »se här ... de äro

från en stor, vacker graf. . . men det ärsant, tag dem allesamman, ni har nog andra

att dela med. Kan ni se inskriften ofvan

nedgången där nere . . . jag menar ombord

på pråmen . . . ack ja, de orden borde ristas

ofvan all vår ingång och utgång: Gott mit

uns! Och nu farväl, min herre!»HUNDRA METER

FRIEDRICHSTRASSE.

GATUSCEN FRÅN BERLIN.Det är lördag, en het juli-lördag

vid middagstid. Ett stycke

framför mig, tecknande sig

skarpt mot en gråblå himmel,

ser jag Equitables guldsprängda kupol

ser den från taket af en gungande omnibus,

som på breda hjul långsamt rör sig framåt

i det stickande solbaddet. Min granne har

inslumrat, vaggar af och an, med paraplyn

mellan knäna. I jämnhöjd med butikernas

färggranna skyltar, dragas vi alt närmare

hvirfveln människohvirfveln i det centrum

för trafiken, som bildas af gatkorset utanförEquitables palats. Där träffar oss

folkströmmen från Leipzigerstrasse fotgängare i

sökande brådska, öfveralt fotgängare, både

på afstånd och alldeles inpå hjulen. Framför

oss förtonar Friedrichstrasse i ett blånande

perspektiv, så långt ögat når. Ett

militärkommando passerar. Några

blomsterförsäl-jerskor ställa sig genast skyldrande i rad;

jag ser deras hvita hucklen lysa mot fonden

af en annonspelares röda plakat. Plötsligt

skär en lokomotivhvissling genom luften,

två hästar sträjka, och en tom möbelvaggon,

stor som ett hus, skjutes på tvären in öfver

spårvägsskenorna. De närmaste åkdonen

hindra de efterföljande, kuskarna ropa,

konduktörernas klockor ringa oafbrutet. Fina

privatekipage, gula postvagnar,

annonskärror, öllass, alla stanna — fyra dienstmän

skrika sig hesa med att utbjuda extrablad.

Måhända i följd af polisens

ansträngningar, måhända af en tillfällighet, öppnarsig för en kort stund ett tomrum midt i det

tätaste folkvimlet ingen vet huru och

ingen vågar sig in på platsen. Endast en

fet, svettig herre, tydligen öfvermåttan

plågad af trängseln och värmen, ämnar gå

öfver och tar några hastiga steg. men faller

plötsligt omkull, halft baklänges, halft på

sidan . . . den grå cylindern rullar ett par

hvarf längs asfalten. Alla, som se det, stå

orörliga kvar, förstå icke hvad som är på

färde. Slutligen märkes en orolig rörelse

bland mängden, fyra par händer sträcka

sig fram och lyfta upp den fallne. Mannen

är död.

Jag har böjt mig framåt, för att bättre

kunna iakttaga bärarena och deras börda.

Då skjuter ljudlöst en sällsam gestalt upp

bredvid mig — en man i grå, åtsittande

yllekostym och med grå filtskor på fötterna.

Han har stannat på omnibustrappans öfversta

steg, stannat i talareställning, stödd moträckvärket. Hufvudet är bart, håret faller

i rika, gula lockar ned på axlarna. Det

bleka och infallna ansiktet har ett uttryck

af fanatism kring munnen

Hans hvita, seniga fingrar sluta sig

krampaktigt kring järnledstången, och

ögonen gnistra.

»I ären dårar, I människor! . .» ropar

han med stark, vibrerande stämma. Den

vinner gehör, underligt nog, fortplantar sig

i alt vidare ljudvågor; de närmaste ansiktena

vändas häpet uppåt mot den plats, hvarifrån

ropet utgått.

»I ären dårar, I människor! Jorden är

stor — Tyskland är stort men solen är

större. Ja, solen! Förstån I ej än, att I

lefven i strid med dess lagar, så följen den

man, som de bära där borta. Bråd-döden

väntar er! Det är naturen, som straffar sig

själf det är solen, som hämnas!»Nu höres en myndig röst ge

konduktören, vår konduktör, en befallning; alt

trafikhinder är aflägsnadt, och omnibusen

sätter sig åter i gång. Och lika ljudlöst,

lika plötsligt, som han kommit, men

långsamt och sorgmodigt, stiger den gråklädde

ned utför vindeltrappan och gör ett raskt

språng från fotsteget. Jag kan ännu länge

urskilja hans bara hufvud och rika, gula

lockar bland den omgifvande mängden.