Charlotte Löwensköld

CHARLOTTE

LÖWENSKÖLD

AV

SELMA LAGERLÖF

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

ÖVERSTINNAN.

I.

En gång i tiden fanns det i Karlstad en överstinna, som

hette Beate Ekenstedt.

Hon var en Löwensköld ifrån Hedeby och alltså född friherrinna, och hon var så fin, och hon var så trevlig, och

hon var så bildad, och hon kunde skriva vers, som var likaså roliga som fru Lenngrens.

Hon var liten till växten, men hon hade en god hållning,

såsom alla Löwensköldar, och ett intressant ansikte. Hon

sade vackra och charmanta saker till alla, som hon råkade.

Det var någonting romantiskt över henne, och de, som en gång hade sett henne, kunde aldrig glömma henne.

Hon klädde sig utsökt, och hon var alltid utmärkt väl kammad, och vart hon kom, så var det alltid hon, som hade

den vackraste broschen och det smakfullaste armbandet och

den mest gnistrande juvelringen. Hon hade också de minsta

fötter, som en människa kunde ha, och antingen det var

modernt eller inte, så gick hon alltid i små högklackade

skor, som var klädda med guldbrokad.

Hon bodde i det finaste huset i Karlstad, och det låg inte

inne i husgyttret vid de trånga gatorna, utan vid Klarälvsstranden, så att överstinnan från sitt lilla kabinett kunde se ner i älvvattnet. Hon brukade berätta, att en natt, när det låg ett klart månsken över älven, hade hon sett näcken sitta och spela på guldharpa alldeles under hennes fönster. Och det var ingen, som tvivlade på att hon hade sett rätt. Varför skulle inte näcken vilja ge en serenad för överstinnan Ekenstedt, han som så mången annan?

Alla förnäma resande, som kom till Karlstad, brukade gå till överstinnan på uppvaktning. De blev genast ofantligt förtjusta i henne och tyckte, att det var hårt, att hon

skulle sitta begraven i en småstad. Man sade, att biskop

Tegnér hade skrivit en dikt till henne och att kronprinsen

hade sagt, att hon hade en charme som en fransyska. Och till och med general von Essen och andra, som hade varit

med på Gustav III:s tid, måste medge, att sådana middagar,

som de blev bjudna på hos överstinnan Ekenstedt, hade de

aldrig fått maken till, varken i fråga om maten eller

serveringen eller konversationen.

Överstinnan hade ett par döttrar, Eva och Jaquette. De var täcka och vänliga flickor, och de skulle ha blivit beundrade och omtyckta, varhelst i världen de hade kommit

att bo, men i Karlstad var det ingen, som så mycket som såg åt dem. Där blev de alldeles överglänsta av modern. Om de kom på en bal, så tävlade ungherrarna om att få dansa med överstinnan, men Eva och Jaquette, de fick sitta och klä väggarna. Och som förut är sagt, så var det inte bara näcken, som gav serenader utanför det Ekenstedtska huset,

men aldrig var det någon, som sjöng under döttrarnas fönster, utan endast under överstinnans. Unga poeter kunde

sitta och dikta vers till B. E., men ingen enda var det,

som satte ihop några strofer till E. E. eller J. E. De, som

ville vara elaka, påstod, att när det en gång hände, att

en underlöjtnant friade till lilla Eva Ekenstedt, så fick

han korgen, därför att överstinnan tyckte, att han hade

dålig smak.

Överstinnan hade också en överste, en präktig och bra karl, som skulle ha blivit högt uppskattad, vart han hade kommit, bara inte i Karlstad. I Karlstad, där jämförde man översten med överstinnan, och när man såg honom vid sidan av hustrun, som var så lysande och så ovanlig och så rik på infall och så spelande livlig, så tyckte man, att han såg

ut som en bondpatron. De, som var gäster i hans hus, brydde sig knappast om att höra på vad han sade, det var, som om de alls inte skulle ha sett honom. Det var inte tal om att överstinnan skulle ha tillåtit alla dessa, som svärmade

omkring henne, det minsta otillbörliga närmande, det fanns

ingenting att anmärka på hennes vandel, men att dra fram

mannen ur hans skymundan, det tänkte hon aldrig på. Hon

tyckte nog, att det passade honom bäst att få vara litet

obemärkt.

Men denna charmanta överstinnan, denna firade

överstinnan, hon hade inte bara en man och två döttrar, utan hon

hade också en son. Och den sonen älskade hon, honom

beundrade hon, honom drog hon fram i ljuset vid alla

möjliga tillfällen. Honom gick det inte an att försumma

eller förbise för dem, som var gäster i det Ekenstedtska

huset, ifall man ville göra sig förhoppning om att bli

bjuden dit än en gång. Men det ska inte heller förnekas,

att överstinnan hade skäl att vara stolt över sonen. Han var

både begåvad och hade ett älskligt sätt och ett tilldragande

yttre. Han var varken oförskämd eller påflugen som andra

bortskämda barn. Han skolkade inte från skolan, och han

gjorde aldrig några fuffens för lärarna. Han var mer

romantiskt anlagd än systrarna. Innan han var åtta år fyllda, kunde

han sätta ihop riktigt nätta vers. Han kunde komma och

berätta för modern, att han hade hört näcken spela och sett

älvorna dansa på Voxnäs-ängarna. Han hade fina drag och

stora, mörka ögon, och han var sin mors rätta barn i alla

hänseenden.

Fastän han intog hela platsen i överstinnans hjärta, så

kunde man inte precis säga, att hon var en svag mor.

Åtminstone fick då Karl-Artur Ekenstedt lära sig att arbeta.

Hon satte honom högre än alla andra skapade varelser, men

just därför gick det inte an för honom att komma hem från

gymnasiet med annat än de bästa betyg, som stod att få.

Och det lade alla märke till, att så länge som Karl-Artur

gick i en klass, så bjöd aldrig överstinnan till sig någon av

de lärare, som läste med honom. Nej, det skulle inte kunna

sägas, att Karl-Artur fick vackra betyg, därför att han var

son till överstinnan Ekenstedt, som gav så fina middagar.

Se, det var stil på överstinnan.

På sitt avgångsbetyg från Karlstads gymnasium hade

Karl-Artur laudatur, alldeles som Erik Gustav Geijer på sin tid.

Och att ta studentexamen i Uppsala, det var bara en lek

för honom liksom för Geijer. Överstinnan hade ju sett den

lille tjocke professor Geijer många gånger och haft honom

som bordskavaljer, och visst var han begåvad och

märkvärdig, men inte kunde hon låta bli att tycka, att Karl-Artur

hade likaså gott huvud, och nog borde han också en gång kunna bli en berömd professor och bringa det så vitt, att

kronprins Oskar och landshövding Järta och överstinnan

Silfverstolpe och alla de andra berömdheterna i Uppsala

skulle komma och lyssna till hans föreläsningar.

Höstterminen 1826 kom Karl-Artur till Uppsala. Och hela den terminen, liksom sedan under alla de år, som han vistades vid universitetet, skrev han hem en gång i veckan. Men intet enda av breven blev förstört, utan överstinnan tog

vara på dem. Hon läste om dem själv gång på gång, och på

de vanliga söndagsmiddagarna, då släkten kom tillsammans,

brukade hon läsa upp det sist anlända brevet. Det kunde hon gott göra. Detta var brev, som hon hade orsak att vara stolt över.

Överstinnan hade en liten misstanke, att släktingarna väntade, att Karl-Artur skulle bli mindre exemplarisk, då

han kom ut på egen hand. Därför var det en seger att kunna

läsa upp för dem hur Karl-Artur hyrde billiga, möblerade

rum, och hur han köpte smör och ost på torget för att kunna

leva på hemskaffning, och hur han steg upp klockan fem var morgon, och hur han arbetade tolv timmar dagligen. Och alla de vördnadsfulla ordalag sedan, som han nyttjade i breven, och alla de uttryck av beundran, som han ägnade sin mor! Överstinnan tog inte något betalt för att hon fick sitta och läsa upp för domprosten Sjöborg, som var gift med en Ekenstedt, och för rådman Ekenstedt, som var hennes mans farbror, och för kusinerna Stake, som bodde vid torget i stora hörnhuset, att Karl-Artur, som nu var ute i världen, alltjämt ansåg, att hans mor hade kunnat bli en diktarinna av stor rang, om hon inte hade hållit det för sin plikt att bara leva för man och barn. Nej, hon tog inte något betalt för detta, hon gjorde det gärna gratis. Så van, som hon var vid all möjlig hyllning, kunde hon inte läsa upp dessa ord utan att få ögonen fulla av tårar.

Men den största triumfen bereddes överstinnan fram emot

julen, då Karl-Artur skrev, att han inte hade gjort slut på

alla de pengar, som fadern hade skickat med honom, då han gav sig av till Uppsala, utan att han skulle ha ungefär

halva summan med sig tillbaka. Då blev både domprosten och rådmannen ganska häpna, och den längste av kusinerna Stake svor på att något sådant hade aldrig förr hänt och skulle säkert aldrig mer komma att hända. Hela släkten var överens om att Karl-Artur var ett under.

Visst kändes det tomt för överstinnan, att Karl-Artur skulle ligga vid akademien största delen av året, men hon

hade ju en så stor glädje av breven, att hon knappast kunde

önska, att det skulle vara annorlunda. När han hade varit

på en föreläsning av den store nyromantiske poeten Atterbom, så kunde han utbreda sig så ofantligt intressant över filosofi och poesi. Och när ett sådant brev hade kommit, så kunde överstinnan sitta och drömma om all den storhet, som Karl-Artur skulle nå upp till. Hon kunde inte tänka sig annat, än att han skulle komma att gå om professor

Geijer i ryktbarhet. Han skulle kanske bli en lika stor man

som Karl von Linné. Varför skulle han inte kunna bli lika

världsberömd? Eller varför skulle han inte kunna bli en stor skald? Varför skulle han inte kunna bli en annan Tegnér? Ack, ack, det är ingen, som kan få njuta en sådan

undfägnad som den, som gör sig kalas i tankarna.

Var jul- och var sommarferie kom Karl-Artur hem till Karlstad, och för varje gång hon på nytt såg honom, tyckte

överstinnan, att han hade blivit manligare och vackrare.

Men annars var han inte på minsta sätt förändrad. Han visade sig lika tillbedjande mot henne, lika vördnadsfull

mot fadern, lika skämtsam och lekfull mot systrarna.

Ibland kunde överstinnan bli litet otålig, därför att han

låg stilla i Uppsala och läste år efter år, utan att det

egentligen hände något. Men alla människor förklarade för

henne, att eftersom Karl-Artur skulle ta stora kandidatexamen, så måste det kräva sin rundliga tid, innan han blev färdig. Hon fick lov att tänka på vad det ville säga att avlägga examen och ha betyg i alla de ämnen, som lästes vid universitetet, både i astronomi och hebreiska och

geometri. Det kunde inte gå av för mindre. Överstinnan tyckte, att det var en grym examen, och det gav man henne rätt i,

men den kunde ju inte ändras heller bara för Karl-Arturs

skull.

Långt fram på hösten 1829, när Karl-Artur höll på med sin sjunde termin i Uppsala, skrev han hem till överstinnans

stora glädje, att han hade anmält sig till att avlägga prov

i latinsk skrivning. Det var ju inte något särskilt svårt prov, skrev han, men det var viktigt, därför att man måste vara godkänd i latinsk skrivning, innan man fick komma upp

i den riktiga examen.

Karl-Artur gjorde alls inte något väsen av den skrivningen. Han bara sade, att det skulle bli skönt att ha den undanstökad. Han hade ju aldrig haft något otalt med

latinet, som en del annat gott folk, så att han tyckte sig

ha goda grunder att hoppas, att allt skulle gå bra.

Han nämnde i samma brev, att nu var det sista gången för denna termin, som han skrev till sina ömma föräldrar. Så snart han hade fått veta hur provet hade utfallit, ämnade

han bege sig på hemvägen. Och den sista november trodde han bestämt att han skulle få trycka föräldrar och systrar i sin famn.

Nej, Karl-Artur hade inte alls gjort någon affär av det

latinska provet, och det var han glad åt efteråt, för det gick inte bättre, än att han blev kuggad. Uppsalaprofessorerna tillät sig att kugga honom, fastän han hade haft laudatur i alla ämnen, då han från Karlstads gymnasium sändes till universitetet.

Han blev mer häpen och överraskad än egentligen förödmjukad. Han kunde inte finna annat, än att hans sätt att behandla latinet mycket väl lät försvara sig. Visst var det förargligt att komma hem som en besegrad, men han trodde

nog, att föräldrarna, eller åtminstone modern, skulle förstå, att det måste bero på något slags kitslighet. Professorerna i Uppsala ville kanske visa, att de hade större fordringar än lektorerna i Karlstad, eller också hade de möjligen funnit, att det vittnade om alltför stor självsäkerhet, att han inte hade deltagit i några kollegier.

Det var flera dagars resa mellan Uppsala och Karlstad, och man kan säga, att han hade glömt hela missödet, då

han körde in genom östra tullen i skymningsstunden den

trettionde november. Han var nöjd med sig själv, därför

att han hade kommit precis på dagen, som han hade skrivit.

Han satt och tänkte på att nu stod nog modern i salongsfönstret och spejade efter honom och att systrarna säkert höll på med att duka kaffebordet.

Han körde igenom hela staden och var i samma goda humör, ända tills han kom ut ur de trånga och krokiga gatorna och såg västra älvgrenen och Ekenstedtska huset alldeles på strandbrädden. Vad i all världen stod här på? Hela huset var upplyst, det låg och strålade som en kyrka på en julmorgon. Och slädar, som var fulla av pälsklädda människor, ilade förbi honom, och alla tycktes ämna sig

just till hans hem.

”De måtte ha storkalas hemma”, tänkte han, och han tyckte, att det var litet besvärligt. Han var ju trött efter resan, och nu skulle han inte få vila ut, utan bli tvungen att byta kläder och hålla gästerna sällskap ända till midnatt.

Men så med ens blev han orolig.

”Bara inte mamma har gått och ställt till med kalas för att fira den latinska skrivningen!”

Han bad skjutsbonden, att han skulle köra till köksingången, och steg av där för att inte behöva råka samman med gästerna.

Ett par minuter senare blev överstinnan efterskickad. Hon

skulle bekväma sig ut i hushållerskans rum för att tala med

Karl-Artur, som just hade kommit hem.

Överstinnan hade varit i stor oro för att Karl-Artur inte

skulle hinna fram i tid till middagen. Hon blev överlycklig,

då hon hörde, att han var kommen, och skyndade sig ut till

honom.

Men Karl-Artur tog emot henne med sträng uppsyn. Han såg inte, att hon sträckte ut armarna emot honom. Ja, han gjorde ingen min av att hälsa på henne.

— Vad är det mamma har ställt till? sade han. Varför är hela staden hitbjuden just i dag?

Det var inte tal om ömma föräldrar den har gången. Han visade inte den minsta glädje att se henne.

— Men jag tyckte, att vi skulle ha det litet högtidligt,

sade överstinnan. Nu, när du har gått igenom denna förskräckliga skrivningen.

— Mamma tog förstås aldrig med i beräkningen, att jag kunde bli kuggad, sade Karl-Artur. Men så förhåller det sig i alla fall.

Då stod överstinnan där handfallen.

Se, den tanken hade ju aldrig, aldrig kunnat stiga upp i hennes hjärna, att Karl-Artur skulle låta kugga sig.

— Ja, det har ju inte någon betydelse i och för sig, sade

Karl-Artur. Men nu ska hela staden få veta det. Mamma har väl bjudit hit alla dessa människor för att fira mina

triumfer.

Överstinnan stod där alltjämt lika handfallen.

Se, hon visste ju hur det var med Karlstadsborna. De tyckte nog, att flit och sparsamhet var utmärkta ting hos en student, men det var alls inte nog för dem. De väntade på prisbelöningar i Svenska akademien och på disputationer, som var så lysande, att alla de gamla professorerna bleknade under skägget. De väntade på genialiska improvisationer vid nationsfesterna och inbjudningar till de litterära kretsarna, till professor Geijers eller landshövding von Kræmers eller överstinnan Silfverstolpe.

Sådant förstod de sig på, men i Karl-Arturs hittillsvarande

karriär hade det inte funnits något av detta lysande och

utmärkta, som visade, att han var en framstående begåvning.

Överstinnan visste, att folk saknade detta, och när nu

Karl-Artur äntligen hade avlagt ett kunskapsprov, så menade

hon, att det inte skulle skada att göra litet affär av saken.

Men se, att Karl-Artur inte skulle gå igenom, det hade hon aldrig kunnat tänka sig.

— Det är ingen, som vet något bestämt, sade hon eftertänksamt. Ingen utom husfolket. De andra har bara hört,

att det var fråga om en liten glad överraskning.

— Då får mamma också hitta på någon glad överraskning

åt dem, sade Karl-Artur. Jag tänker gå opp på mitt rum, och jag kommer inte ner till middagen. Inte för att

jag tror, att Karlstadsborna tar det så hårt, att jag har fallit igenom, men jag vill inte ha deras beklaganden.

— Vad i all världen ska jag hitta på? klagade överstinnan.

— Det lämnar jag åt mamma själv att tänka ut, sade Karl-Artur. Nu går jag opp till mitt. Gästerna behöver ju alls inte veta, att jag har kommit hem.

Men detta var alldeles för smärtsamt och omöjligt. Där

skulle överstinnan sitta vid bordet och vara briljant, och

under tiden skulle hon tänka på att han gick uppe på sitt

rum och var ledsen och ond. Hon skulle inte få glädja sina

ögon med att se honom. Detta var för hårt för överstinnan.

— Kära Karl-Artur, du får lov att komma ner till middagen. Jag ska hitta på något.

— Vad ska mamma hitta på?

— Det vet jag inte. Jo, nu vet jag! Du ska bli alldeles nöjd. Ingen ska förstå, att middagen var tillställd för din

skull. Lova mig bara, att du byter om kläder och kommer ner!

Det blev en så lyckad middag. Bland alla de många lyckade och lysande festerna i det Ekenstedtska hemmet var detta en av de allra mest minnesvärda.

Vid steken, då champagnen serverades, kom det verkligen en överraskning. Översten reste sig då och bad de närvarande

förena sig med honom för att dricka en välgångsskål för

löjtnant Sten Arcker och hans dotter Eva, vilkas förlovning

han härmed ville tillkännagiva.

Det blev ett stort jubel.

Löjtnant Arcker var en fattig karl utan vidare goda utsikter i befordringsväg. Man visste ju, att han länge hade

gått och svärmat för Eva Ekenstedt, och därför att småflickorna Ekenstedt sällan hade några beundrare, hade hela staden intresserat sig för saken. Men man hade alltid trott, att överstinnan skulle ge honom korgen.

Sedermera sipprade det allt ut hur det hängde ihop med

eklateringen. Karlstadsborna fick reda på att överstinnan

hade låtit Eva och Arcker förlova sig, bara därför att ingen skulle misstänka, att det hade gått på tok med den

överraskningen, som hon ursprungligen hade velat bereda

gästerna.

Men det var visst ingen, som fördenskull beundrade

överstinnan mindre än förut. Tvärtom. Man sade bara, att

det inte fanns någon, som hade större förmåga att reda sig

i svåra och syrprenerande situationer än överstinnan

Ekenstedt.

II.

Överstinnan Beate Ekenstedt var sådan, att när någon hade

förbrutit sig emot henne, så väntade hon, att denne skulle

komma och be om förlåtelse. Bara den ceremonien var överstökad, så tillgav hon alltsammans av gott hjärta och visade sig likaså vänlig och förtrolig som före osämjan.

Hela julhelgen hoppades hon, att Karl-Artur skulle be om

ursäkt för att han hade talat så hårt till henne den där

kalaskvällen, då han hade kommit hem från Uppsala. Hon fann det nog förklarligt, att han hade förgått sig i första

uppbrusningen, men hon kunde inte förstå, att han gick och

teg och inte alls låtsade om sin förbrytelse, sedan han hade

fått tid till eftertanke.

Men Karl-Artur lät julhelgen gå utan att nämna ett ord om ånger eller ledsnad. Han roade sig som vanligt på bjudningar och slädpartier och var uppmärksam och angenäm

i hemmet, men han sade inte de par orden, som överstinnan

väntade på. Det var kanske ingen mer än hon och han, som

märkte det, men det reste sig en osynlig mur mellan dem,

så att de inte kunde komma riktigt nära varandra. Det var

ingen brist på kärlek eller ömma talesätt på någotdera

hållet, men det där, som åtskilde och höll dem ifrån

varandra, blev inte undanskaffat.

När Karl-Artur kom till Uppsala, tänkte han inte på annat

än att reparera sitt nederlag. Om överstinnan hade väntat,

att han skulle göra en skriftlig avbön, så blev hon bedragen. Han skrev inte om annat än sina latinstudier. Nu tog han latinska kollegier för två docenter, gick var dag på latinska föreläsningar och hade dessutom blivit medlem i en klubb,

där man övade sig i latinska disputationer och orationer.

Han gjorde allt, som stod i hans makt, för att han denna

gång skulle bestå i provet.

Hem skrev han de mest förhoppningsfulla brev, och

överstinnan svarade i samma anda. Men hon var i alla fall

ängslig för honom. Han hade varit ohövlig mot sin egen mor utan att be om förlåtelse, och det kunde nog hända, att han skulle bli straffad.

Inte för att hon begärde straff över sonen. Hon bad till

Gud, att han inte skulle lägga märke till den lilla

förbrytelsen, utan att allt skulle få vara glömt. Hon sökte

förklara för Vår Herre, att alltsammans var hennes fel.

— Det var bara jag, som var dum och fåfäng och ville lysa med hans framgångar, sade hon. Det är inte han, som förtjänar straff, utan jag.

Men hon fortfor att i vartenda brev efterspana de där orden, som hon saknade. Och när hon inte såg till dem, blev hon alltmer orolig. Hon kände på sig, att det omöjligt kunde gå bra för Karl-Artur i skrivningen, om han inte hade

fått hennes förlåtelse.

En vacker dag, när det led mot slutet av terminen, förklarade överstinnan, att hon ville fara till Uppsala och hälsa på sin goda vän Malla Silfverstolpe. De hade råkat samman förra sommaren på Kavlås hos Gyllenhaals och blivit så goda vänner, att den kära Malla hade bett henne komma

till Uppsala under vintern och göra bekantskap med hennes

litterära vänner.

Hela Karlstad förvånade sig, att överstinnan ville företa

sig en sådan resa mitt i tjällossningen. Man tyckte, att

översten borde ha sagt nej, men översten sade ja som vanligt, och överstinnan gav sig av. Hon hade det förskräckligt på vägen, alldeles som Karlstadsborna hade förutsagt. Flera gånger fastnade hennes resvagn i dyn, så att den måste lyftas upp med stänger. En gång var det en av fjädrarna som bröts, och en annan gång gick vagnsstången tvärt av. Men överstinnan kämpade sig framåt. Liten och svag var hon, men tapper och lustig, och gästgivare och hållkarlar, smeder och bönder, som hon råkade utmed Uppsalavägen,

var färdiga att gå i döden för henne. Det var, som om de

skulle ha vetat hur nödvändigt det var, att överstinnan kom

fram till Uppsala.

Fru Malla Silfverstolpe hade överstinnan naturligtvis

underrättat om sin ankomst, men inte Karl-Artur, och hon

hade bett fru Silfverstolpe att inte låta honom veta något.

Det skulle vara så roligt att få komma och överraska.

När överstinnan hade hunnit så långt som till Enköping, blev det stopp på nytt. Nu hade hon bara några få mil kvar till Uppsala, men en hjulring hade lossnat, och innan den blev fastsatt, kunde hon inte komma ur fläcken. Hon var förfärligt orolig. Hon hade varit på väg aldrig så länge,

och den latinska skrivningen kunde äga rum när som helst.

Men hon for ju till Uppsala bara därför, att Karl-Artur

skulle få tillfälle att be henne om förlåtelse före skrivningen. Hon visste, att om inte detta bleve gjort, så skulle inga kollegier eller föreläsningar hjälpa honom. Han skulle bli kuggad ofelbart, alldeles ofelbart.

Hon kunde inte hålla sig stilla i rummet, som hade upplåtits åt henne på gästgivargården. Hon steg oupphörligen

nerför trappan ut på gårdsplanen för att se efter om inte

vagnshjulet hade kommit tillbaka från smedjan.

Vid ett av dessa tillfällen såg hon en kärra med en student

i sätet bredvid skjutspojken svänga in på gården, och studenten, som sprang ur kärran, det var ju — nej, hon

kunde inte tro sina ögon — det var ju Karl-Artur!

Han kom fram till henne där hon stod. Han slöt henne inte i sina armar, men han grep hennes hand, tryckte den mot sitt bröst, och med sina sköna, drömtunga barnaögon såg han in i hennes.

— Mamma, sade han, förlåt mig för att jag bar mig så illa åt i vintras, då mamma hade ställt till med kalas för att fira min latinska skrivning!

Det var nästan för stor lycka för att vara sant.

Överstinnan ryckte lös sin hand, slog armarna om Karl-Artur och kysste honom gång på gång. Hon förstod ingenting, men hon visste, att hon hade fått tillbaka sin son,

och hon kände, att detta var det lyckligaste ögonblicket

i hennes liv.

Hon drog honom med sig in på gästgivargården, och nu kom förklaringen.

Nej, han hade inte ännu skrivit. Skrivningen skulle äga

rum följande dag. Men det oaktat hade han nu varit på väg till Karlstad för att råka henne.

— Du är en galenpanna, sade hon. Ämnade du resa fram och tillbaka på ett dygn?

— Nej, sade han, jag gav allting förlorat, men jag visste,

att detta måste göras. Det tjänade ingenting till att försöka. Jag kunde inte lyckas, förrän jag hade fått din förlåtelse.

— Men, min gosse, det hade bara behövts det minsta lilla ord i ett brev.

— Det har legat dunkelt och oklart över mig hela terminen, sade han. Jag har känt mig ängslig, jag har varit utan tillförsikt, men har inte vetat varför. Först i natt gick en

klarhet opp för mig. Jag hade sårat det hjärta, som klappar

för mig med så mycken ömhet. Jag kände, att jag inte kunde

arbeta med framgång, förrän jag hade gjort avbön hos min mor.

Överstinnan satt vid bordet. Hon lade ena handen över ögonen, som stod fulla av tårar, och sträckte den andra

mot sonen.

— Detta är underbart, Karl-Artur, sade hon, tala mer!

— Nåväl, började han, i samma förstuga som jag bor en annan värmlänning, som heter Pontus Friman. Han är en pietist, han umgås inte med andra studenter, och inte jag heller har haft någon beröring med honom. Men tidigt i morse gick jag in till honom på hans rum och sa honom hur det stod till med mig. ”Jag har den ömmaste mor, som någon kan äga”, sa jag. ”Men jag har sårat henne, och jag har inte bett henne om förlåtelse. Vad ska jag göra?”

— Och han svarade?

— Han svarade bara detta: ”Res genast till henne!” Jag

förklarade, att detta var min högsta önskan, men i morgon

skulle jag skriva pro exercitio. Mina föräldrar skulle helt

säkert ogilla, att jag försummade skrivningen. Men Friman

ville ingenting höra. "Res genast!" sa han. "Tänk inte på

något annat än att försona dig med din mor! Gud ska hjälpa dig."

— Och du for?

— Ja, mamma, jag for för att kasta mig för dina fötter. Men inte förr satt jag i kärran, än jag fann mig själv oförlåtligt dåraktig. Jag hade den allra starkaste lust att vända om. Jag visste ju, att även om jag dröjde i Uppsala ett par dagar till, så skulle din kärlek tillgiva mig allt, men jag fortsatte ändå. Och Gud hjälpte mig. Jag fann dig här. Jag vet inte hur du har kommit hit, men det måste vara på Hans tillskyndan.

Tårarna sköljde över ansiktet på både mor och son. Var det inte ett under, som hade skett för deras skull?

De kände, att den milda Försynen vakade över dem. De kände också tydligare än någonsin styrkan av den kärlek, som förenade dem.

En timme satt de tillsammans på gästgivargården. Sedan sände överstinnan Karl-Artur tillbaka till Uppsala och bad

honom hälsa den kära Malla Silfverstolpe, att modern inte

skulle komma att besöka henne denna gång.

Se, överstinnan brydde sig inte om att resa till Uppsala.

Målet med resan var redan uppnått. Nu visste hon, att

Karl-Artur skulle bestå i provet. Hon kunde tryggt vända åter till sitt hem.

III.

Hela Karlstad visste, att överstinnan var religiös. Hon gick i kyrkan var gudstjänst likaså säkert som prästen, och

om vardagarna höll hon en liten andaktsstund både morgon

och kväll med hela sitt hus.

Hon hade sina fattiga, som hon kom ihåg med gåvor inte bara om julen utan hela året runt. Hon gav middagsmat åt flera behövande skolynglingar, och gummorna på fattighuset brukade hon varje år fägna med stort kaffekalas på Beatadagen.

Men ingen i Karlstad, och överstinnan mindre än någon annan, hade en tanke på att det skulle vara Gud obehagligt,

att hon och domprosten och rådmannen och den äldste av

kusinerna Stake tog sig en fredlig boston efter familjemiddagarna på söndagarna. Och lika litet drömde någon om att det skulle vara en synd att unga damer och herrar, som brukade titta in hos överstens, på söndagskvällarna fick ta sig en liten sväng i stora salongen.

Varken överstinnan eller någon av de andra Karlstadsborna hade hört talas om att det skulle vara fördömligt att servera ett glas gott vin på en festmiddag eller att stämma

upp en bordsvisa, ofta nog diktad av värdinnan själv, innan

det tömdes. Inte heller visste de av, att Vår Herre inte kunde tåla romanläsning eller teaterbesök. Överstinnan tyckte om att anordna sällskapsspektakel och att själv uppträda. Det skulle ha varit en stor försakelse för henne att avstå från det nöjet. Hon var som skapad för scenen, och

Karlstadsborna brukade säga, att om fru Torsslow spelade teater bara hälften så bra som överstinnan Ekenstedt, undrade de inte på att stockholmarna var så betagna i henne.

Men Karl-Artur Ekenstedt hade legat kvar i Uppsala en hel månad efter att han lyckligen hade gått igenom den besvärliga latinska skrivningen, och under tiden hade han

varit mycket tillsammans med Pontus Friman. Och Friman var en ivrig och sträng och vältalig anhängare av den pietistiska riktningen, och det var inte utan, att Karl-Artur hade tagit intryck av honom.

Det var alls inte fråga om någon avgörande väckelse eller

omvändelse, men så mycket var det i alla fall, att Karl-Artur kände sig orolig över de världsliga nöjen och förströelser, som förekom i hemmet.

Som man kan förstå, rådde det just då ett obeskrivligt innerligt och förtroligt förhållande mellan mor och son, och

Karl-Artur talade helt frimodigt med överstinnan om det, som han fann anstötligt. Och modern gick honom till mötes

på allt möjligt sätt. Eftersom han sörjde över att hon spelade kort, så skyllde hon vid nästa släktmiddag på huvudvärk och lät översten intaga hennes plats vid bostonbordet. Ty

att domprosten och rådmannen inte skulle få sitt parti som

vanligt, det var ju inte att tänka på.

Och eftersom Karl-Artur inte tyckte om, att hon dansade,

så avstod hon från det också. När de vanliga ungdomarna

tittade in på söndagskvällen, så förklarade hon för dem, att

hon var femtio år och att hon kände sig gammal och inte

mer ville vara med i dansen. Men när hon såg vilken

besviken uppsyn de visade, blev hon rörd och gick och satte

sig till flygeln samt spelade dansmusik åt dem ända till

midnatt.

Karl-Artur gav henne böcker, som han ville att hon skulle

läsa, och hon tog tacksamt emot dem och fann dem ganska

vackra och uppbyggliga.

Men inte kunde överstinnan nöja sig med att inte läsa

annat än de högtidliga pietistiska böckerna. Hon var en

bildad dam och följde med världslitteraturen, och sålunda

hände det sig, att Karl-Artur en dag kom på henne med att

hon hade Byrons Don Juan liggande under andaktsboken,

som hon satt och läste i. Han hade vänt sig bort utan att

säga ett ord, och hon blev rörd just därför, att han inte

hade kommit med några förebråelser. Nästa dag packade hon in alla sina böcker i en lår och ställde upp den på

vinden.

Det kan inte nekas, att överstinnan försökte att vara så

tillmötesgående, som i hennes förmåga stod. Hon var ju

både klok och begåvad, och hon visste, att allt detta bara

var ett övergående svärmeri från Karl-Arturs sida. Det skulle

försvinna med tiden, och ju mindre motstånd han mötte,

dess förr skulle det gå över. Till all lycka var det ju

sommartid. Nästan alla de förmögna Karlstadsfamiljema

var bortresta, så att några stora bjudningar förekom inte.

Man roade sig med oskyldiga vandringar ute i naturen, med

långa roddturer på den vackra Klarälven, med

bärplockning och springlekar.

Mot slutet av sommaren skulle emellertid Eva Ekenstedt

fira bröllop med sin löjtnant, och överstinnan var verkligen

litet ängslig för hur detta skulle avlöpa. Hon kände sig så

gott som tvungen att ställa till med ett stort, präktigt bröllop.

18

ÖVERSTINNAN

Karlstadsborna skulle på nytt börja prata om att hon inte

hade något hjärta för döttrarna, om hon läte Eva gifta sig

utan ståt och uppståndelse.

Men lyckligtvis tycktes hennes medgörlighet redan ha haft

en lugnande verkan på Karl-Artur. Han varken satte sig

emot de tolv rätterna mat eller krokanen eller konfekten,

ja, han protesterade inte en gång mot vinet och de andra

dryckesvarorna, som togs hem från Göteborg. Han hade

ingenting att invända mot vigsel i domkyrkan eller mot

girlander utefter de gator, där brudtåget skulle färdas fram,

och inte heller mot marschaller och tjärtunnor och

fyrverkeri utmed älvstranden. Han tvärtom tog del i

förberedelserna och arbetade i sitt anletes svett på att binda

kransar och spika upp flaggor just som en annan.

En enda sak höll han styvt på, och det var, att det inte

skulle få bli dans på bröllopet. Och detta hade överstinnan

lovat honom. Hon tyckte, att det var ett rent nöje att gå

honom till mötes härvidlag, då han så tåligt fann sig i alla

andra anordningar.

Översten och döttrarna hade allt försökt sig med en liten

protest. De hade undrat vad man skulle ta sig till med alla

de unga löjtnanterna och alla de unga Karlstadsflickorna,

som var inbjudna och som naturligtvis trodde, att de skulle

få dansa hela natten. Men överstinnan svarade, att med Guds

makt skulle det bli en vacker kväll och att löjtnanterna och

de unga flickorna skulle få gå ute i trädgården och höra på

regementsmusik och se på hur raketerna steg mot himlen

och hur marschallerna speglade sig i älvvattnet. Hon trodde,

att allt detta skulle bli så vackert, att ingen skulle önska

sig något annat nöje. Säkert vore detta en värdigare och

högtidligare invigning av det nya äktenskapet än att hoppa

omkring på ett dansgolv.

Översten och döttrarna gav med sig som vanligt, och

sämjan i hemmet förblev ostörd.

När bröllopsdagen kom, var allting färdigt och ordnat.

Det var ingenting som klickade. Man hade tur med vädret,

och det gick bra både med kyrkvigseln och med de många

talen och skålarna. Överstinnan hade skrivit en vacker

19CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

bröilopsdikt, som blev avsjungen vid bordet, och Värmlands

regementes musikkår stod i skänkrummet och stämde upp

en marsch för varje ny rätt, som bjöds kring. Gästerna fann,

att allt gick frikostigt och rundligt till, och var i den mest

uppsluppna och festliga sinnesstämning, så länge som

middagen varade.

Men när de hade stigit upp från bordet och kaffet var

drucket, så överfölls de alla av en besynnerlig och

oemotståndlig längtan efter att få dansa.

Man ska veta, att middagen hade börjat klockan fyra,

och så väl arrangerat, som allt hade varit med vaktmästare

och uppasserskor, så hade den inte räckt längre än till sju.

Det var ju märkvärdigt, att de tolv rätterna och de många

talen och fanfarerna och bordvisorna inte hade tagit längre

tid än tre timmar. Överstinnan hade hoppats, att gästerna

skulle bli sittande vid bordet ända till klockan åtta, men det

hoppet hade inte gått i fullbordan.

Alltså, klockan var inte mer än sju, och det kunde inte

bli tal om att skiljas förrän fram emot midnatt. Gästerna

blev ängsliga, när de tänkte på de många tomma timmar,

som låg framför dem.

"Om vi bara finge dansa!" suckade de i sitt sinne, för

överstinnan hade ju varit så försiktig, att hon i förväg hade

underrättat om att det inte skulle bli någon dans på det här

bröllopet. "Vad ska vi roa oss med? Det blir förskräckligt

att sitta och kallprata timme efter timme utan att få röra

på sig."

De unga flickorna såg ner på sina tunna, ljusa klänningar

och vita sidenskor. De ena som de andra var avsedda för

dans. Och när man var klädd på det sättet, så föddes

danslusten alldeles av sig själv. Man kunde inte tänka på något

annat.

De unga löjtnanterna vid Värmlänningarna, de var ju så

eftersökta som balkavaljerer. Om vintrarna var de bjudna

på så många baler, att de nästan blev utledsna, och det var

svårt att få dem upp i dansen. Men nu under sommaren

hade de inte varit med om några riktigt stora

danstillställningar. De var utvilade och färdiga att dansa ett helt dygn,

20ÖVERSTINNAN

om så skulle vara, och de sade, att det var sällan, som de

hade sett så många vackra flickor samlade. Och vad var

det här för en tillställning? Att bjuda ihop unga löjtnanter

och unga skönheter och inte låta dem dansa med varandra!

Men det var inte nog med att de unga längtade. Också

de gamla damerna och herrarna tyckte, att det var skada, att

inte ungdomen fick röra på sig, så att man hade något att

titta på. Här fanns ju den bästa musik, som stod att få i hela

Värmland. Här fanns den allra yppersta danssal. Varför

i all världen skulle man då inte få ta sig en sväng?

Den där Beate Ekenstedt, hon hade då med all sin

älskvärdhet alltid varit litet egennyttig. Hon ansåg nog, att hon

inte själv kunde vara med i dansen, sedan hon hade nått

upp till de femtio, och fördenskull måste nu hennes unga

gäster sitta och klä väggarna.

Överstinnan såg och hörde och kände och förstod, att alla

människor var missnöjda, och för en så god värdinna, som

alltid var van att ha det glatt och roligt på sina

tillställningar, var detta något outsägligt prövande och påkostande.

Hon visste, att nästa dag och många, många dagar

därefter skulle folk tala om det Ekenstedtska bröllopet och dra

fram det som ett exempel på den största tråkighet, som de

någonsin hade varit med om.

Hon bjöd till med de gamla. Hon gjorde sig så

älskvärd hon kunde. Hon berättade sina bästa historier, hon

kom med sina kvickaste infall, men de slog inte an. Man

brydde sig knappast om att lyssna till henne. Det fanns

ingen så gammal och tråkig fru med på bröllopet, att hon

inte satt och tänkte för sig själv, att bleve hon en gång så

lycklig, att hon finge gifta bort sin dotter, så nog skulle

ungdomen få dansa och de gamla även.

Överstinnan bjöd till med de unga. Hon föreslog dem,

att de skulle göra springlekar i trädgården. Men de bara

stirrade på henne. Springlekar på ett bröllop! Om hon inte

hade varit den hon var, skulle de ha skrattat henne rätt upp

i ansiktet.

När fyrverkeriet skulle brännas av, så bjöd herrarna

damerna armen och promenerade utefter älvstranden. Men

21CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

de unga paren bara släpade sig framåt. De gitte knappast

höja ögonen så mycket, att de kunde följa raketernas

stigande. De ville inte godkänna någon ersättning för det

nöjet, som de längtade efter.

Fullmånen kom också upp liksom för att förhöja det

glansfulla skådespelet. Den var inte som en skiva den

kvällen, utan den rullade upp på himlen så trind som en

boll, och ett kvickhuvud påstod, att den hade svällt upp

av förvåning över att se så många ståtliga löjtnanter och så

många sköna unga tärnor stå och stirra ner i älvvattnet så

dystra, som om de ginge med självmordstankar.

Halva Karlstad stod utanför trädgårdsstaketet för att se

på ståten. De såg ungdomarna driva omkring därinnanför

slappa och liknöjda, och de sade, att detta var det sämsta

bröllop, som de någonsin hade skådat.

Värmlands regementes musikkår gjorde sitt bästa. Men

som överstinnan hade förbjudit att spela dansmusik, för

annat fall trodde hon inte, att hon kunde hålla styr på ung

domen, så fanns det inte så värst många nummer på pro

grammet, utan samma stycken måste spelas om och om igen

Det vore inte rätt att säga, att timmarna släpade sig fram

Nej, tiden stod stilla. Minutvisarna på alla klockor rörde

sig i samma långsamma takt som timvisarna.

På älven utanför det Ekenstedtska huset låg ett par stora

Klarälvspråmar, och på en av pråmarna satt en

musik-älskande sjöman och spelade bondpolska på en gnällig,

hemgjord fiol.

Men alla de stackars människorna, som gick och plågades

i Ekenstedtska trädgården, de lystrade till, för detta var i alla

fall dansmusik, och i all hast smög de ut genom

trädgårdsporten, och i nästa ögonblick såg man dem svänga om i

bondpolska på den tjäriga bottnen av en Klarälvspråm.

Överstinnan lade snart märke till flykten och till dansen,

och hon förstod ju, att det inte gick an att låta de finaste

flickorna i Karlstad dansa på en smutsig lastpråm. Hon

skickade genast bud till ungdomen, att den skulle komma

in tillbaka. Men så överstinna hon var, så gjorde inte ens

den yngste underlöjtnanten min av att lyda order.

22ÖVERSTINNAN

Då gav överstinnan spelet förlorat. Nu hade hon gjort

så mycket för att gå Karl-Artur till mötes, som väl kunde

begäras. Nu fick hon lov att rädda det Ekenstedtska husets

anseende. Hon lät befalla regementsmusiken upp i stora

salongen, och hon lät den spela upp till angläs.

Strax därefter hörde hon, att de danslystna kom stormande

uppför trapporna, och nu blev det dans. Det blev en bal,

vars make man sällan hade skådat. Alla dessa, som hade

gått och väntat och längtat, sökte ta igen den förlorade

tiden. De snurrade och svävade och sparkade och

piruette-rade. Det fanns ingen trött eller ohågad. Det fanns ingen

så ful och tråkig flicka, att hon fick sitta ouppbjuden.

De gamla kunde inte hålla sig stilla, de heller, och det

värsta var, att självaste överstinnan — ja, tänk det,

överstinnan, som hade slutat upp att dansa och spela kort och som

hade burit upp på vinden alla världsliga böcker, — hon

kunde inte sitta stilla, hon heller. Hon svävade fram lätt och

yr i dansen och såg likaså ung, nej, yngre ut än dottern,

som hade stått brud samma dag. Karlstadsborna blev

riktigt lyckliga över att de hade fått tillbaka sin glada, sin

charmanta, sin älskade överstinna.

Och glädjen stod högt i tak, och natten hade blivit ljuvlig

och dejelig, och älven glittrade av månsken, och allting

var, som det skulle vara.

Bästa beviset på hur stark glädjens smitta gick igenom

rummen var väl, att Karl-Artur blev medryckt, han också.

På en gång kunde han inte alls förstå, att det var något

ont och syndfullt i att röra sig i takt efter musik tillsammans

med andra unga och sorglösa människor. Det var så

naturligt, att ungdom, hälsa och lycka tog sig ett sådant uttryck.

Om han som annars hade känt det som en synd, skulle han

inte ha dansat. Men i kväll föreföll honom alltsammans så

barnsligt lustigt och oskyldigt.

Men just då Karl-Artur som bäst figurerade i angläsen,

kom han att kasta ögonen bortåt den öppna salongsdörren,

och i dörröppningen såg han ett blekt ansikte, omgivet av

svart hår och skägg, med ett par stora, milda ögon, som

stirrade på honom i smärtsam undran.

23CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Han stannade mitt i dansen. Först trodde han sig se en

syn, men snart kände han igen sin vän Pontus Friman, som

hade lovat komma och hälsa på honom, när han for igenom

Karlstad, och hade råkat anlända just denna kväll.

Karl-Artur tog inte ett steg mer till dans, utan skyndade

bort till den nykomne, och denne drog honom utan ett ord

med sig nerför trappan ut i det fria.

24FRIERIET

FRIERIET.

Qchagerström hade friat! Rike Schagerström på Stora

Sjö-^ torp.

Nej, är det möjligt, att Schagerström hade friat?

Jo, det är minsann riktigt säkert, att Schagerström hade

friat.

Men hur i all världen kom det sig, att Schagerström

friade?

Jo, se saken var den, att i Korskyrka prostgård fanns det

en ung flicka, som hette Charlotte Löwensköld. Hon var litet

släkt med prosten, och hon tjänstgjorde som sällskap åt

prostinnan, och hon var förlovad med pastorsadjunkten.

Men vad hade hon då att göra med Schagerström?

Jo, Charlotte Löwensköld var rask och munter och

frispråkig, och i samma ögonblick, som hon satte sin fot inom

dörren i prostgården, gick det som en frisk fläkt genom hela

huset. Prosten och prostinnan var gamla, och de hade gått

där som skuggor av sig själva, men hon satte nytt liv i dem.

Och adjunkten var smal som en tråd och så from, att han

varken tordes äta eller dricka. Han hade ämbetsgöromål

dagen i ända, och om natten låg han på knä framför sin

säng och grät över sina synder. Han höll på att gå alldeles

förlorad, men Charlotte Löwensköld hindrade honom frår

att helt och hållet förstöra sig.

Men vad har nu allt det där att...

Ni ska veta, att för fem år sen, då adjunkten första gången

kom till Korskyrka prostgård, var han alldeles nyss

prästvigd och obekant med allt, som hörde till yrket, och att det

var Charlotte Löwensköld, som hjälpte honom till rätta.

Hon hade levat i prästhus i all sin dar, så att hon var väl

hemma i allt hithörande, och nu lärde hon honom både hur

han skulle döpa barn och föra ordet vid kyrkostämma.

25CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Under tiden förälskade de sig i varandra, och nu hade de

varit förlovade i hela fem år.

Men på det här sättet kommer vi ju alldeles bort från

Schagerström...

Det, som var det mest utmärkande för Charlotte

Löwen-sköld, det var, att hon hade en så ovanlig förmåga att ställa

och ordna för andra. Och hon hade knappast blivit förlovad

med pastorsadjunkten, förrän hon listade ut, att hans

föräldrar inte var nöjda med att han hade blivit präst. De hade

önskat, att han skulle ha tagit magistergraden för att sedan

stanna vid universitetet som docent och professor. Han hade

också legat fem år i Uppsala och läst på kandidatexamen,

och på sjätte året skulle han ha blivit färdig magister, men

just då hade han kastat om och i stället tagit prästexamen.

Föräldrarna var förmögna och litet ärelystna. De tyckte inte

om, att sonen valde en så anspråkslös bana. Även sedan

han hade blivit präst, hade de tiggt och bett, att han skulle

fortsätta i Uppsala, men till dem hade han sagt nej. Nu

förstod ju Charlotte Löwensköld, att om han bara hade en

högre examen, så skulle han ha bättre utsikter till befordran,

och hon skickade honom tillbaka till Uppsala. Och som han

var den värsta plugghäst man kunde tänka sig, så hade hon

honom färdig på fyra år. Då hade han både avlagt

kandidatexamen och blivit promoverad till magister.

Men vart i all världen har Schagerström...

Se, Charlotte Löwensköld hade räknat ut, att bara

fästmannen hade blivit promoverad, skulle han kunna söka

befattning som lektor vid ett gymnasium och få så pass hög

lön, att de kunde gifta sig. Om han nödvändigt ville bli präst,

så kunde han om några år få befordran till något stort

pastorat, för så var det ju brukligt. Den vägen hade prosten

i Korskyrka gått och många med honom. Men härvidlag

gick det inte så, som hon hade beräknat, för fästmannen

ville prompt bli präst med detsamma och gå den vanliga

prästvägen. Och därav kom det sig, att han vände tillbaka

än en gång till Korskyrka som pastorsadjunkt. Och så

filosofie doktor han var, hade han inte så pass stor lön som

en stalldräng.

26FRIERIET

Ja, men Schagerström ...

Ni förstår ju, att Charlotte Löwensköld, som redan hade

gått och väntat i fem år, inte kunde låta sig- nöja med detta.

Hon var ändå glad åt att fästmannen hade blivit skickad

till Korskyrka. Han bodde i prostgården, så att hon råkade

honom var dag, och hon trodde nog, att hon skulle kunna

lirka med honom, tills hon fick honom till lektor, liksom

hon hade fått honom till magister.

Men vi får ju inte höra något om Schagerström!

Ja se, varken Charlotte Löwensköld eller fästmannen hade

det allra minsta att göra med Schagerström. Han var av ett

helt annat slags folk. Han var son till en hög ämbetsman

i Stockholm, var rik själv och hade blivit gift med en

brukspatronsdotter från Värmland, som var arvinge till så många

bruk och gruvfält, att hemgiften kunde beräknas uppgå till

ett par miljoner. Till en början hade Schagerström varit

bosatt i Stockholm och bara under sommarmånaderna vistats

på något av Värmlandsbruken, men då hustrun efter ett par

år dog i barnsäng, hade han flyttat ner till Stora Sjötorp

i Korskyrka. Han sörjde och saknade och kunde inte stå

ut med att bo någonstans, där hustrun hade levat.

Schagerström var nästan aldrig ute på bjudningar, men för att få

tiden att gå tog han sig för att övervaka förvaltningen av de

många bruken, och Stora Sjötorp byggde han om och

förskönade, så att det blev det ståtligaste stället i Korskyrka.

Så ensam han var, höll han sig med många tjänare och levde

som en grand-seigneur. Och Charlotte Löwensköld visste, att

det var likaså troligt, att hon skulle ta ner sjustjärnorna

och sätta dem i sin brudkrona, som att hon skulle bli gift

med Schagerström.

Se, Charlotte Löwensköld, hon var av den sortens

människor, som alltid säger vad som faller dem in. Och en gång,

när det var bjudning i prostgården och många främmande

var församlade där, föll det sig så, att Schagerström for

förbi i sin stora öppna landå med präktigt svart fyrspann

och galonerad betjänt på bocken bredvid kusken. Och

naturligtvis rusade alla fram till fönsterna och följde

Schagerström nied ögonen, så länge man kunde se en skymt av

27CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

honom. Men när han hade försvunnit ur sikte, då vände sig

Charlotte Löwensköld till sin fästman, som stod längre inåt

rummet, och ropade så högt, att alla människor hörde det:

— Det säger jag dig, Karl-Artur, att nog tycker jag om

dig, men friar Schagerström, så tar jag honom.

Alla gästerna visste ju, att hon inte kunde få

Schagerström, så att de började storskratta. Och fästmannen

skrattade med, för han förstod ju, att hon sade detta, bara för

att de främmande skulle få litet roligt. Själv såg hon ut,

som om hon skulle ha blivit alldeles bestört över det, som

hade råkat halka över hennes läppar, men det var nog inte

så alldeles säkert, att hon inte hade en liten tanke bakom

orden. Hon ville kanske skrämma litet på den kära

Karl-Artur och få honom att tänka på lektoratet.

Nå, Schagerström, han var ju alltjämt försänkt i sin sorg

och hade inte en tanke på giftermål. Men alltsom han kom

ut i affärslivet, fick han vänner och bekanta, och de började

snart nog uppmana honom att gifta om sig. Han undskyllde

sig med att han var så mjältsjuk och tråkig, att ingen ville

ha honom, och hörde inte på några försäkringar om

motsatsen. Men en gång kom saken på tal vid en stor

bolagsmiddag, där Schagerström hade ansett sig tvungen att

närvara, och då han svarade på det vanliga sättet, berättade

en av hans grannar från Korskyrka om den unga flickan,

som hade sagt, att hon skulle låta fästmannen löpa, om bara

Schagerström friade. Det var en mycket glad middag, man

skrattade gott åt historien och behandlade den som ett lustigt

skämt, alldeles som i prostgården.

För att säga sanningen, hade Schagerström många gånger

funnit, att det var svårt att reda sig utan en hustru, men

han älskade ännu den döda, och blotta tanken på att sätta

någon i hennes ställe fyllde honom med vedervilja.

Hitintills hade han alltid tänkt sig ett äktenskap med en

jämlike, men sedan han hade hört historien om Charlotte

Löwensköld, slog hans tankar in på en ny väg. Om han till

exempel inginge ett förståndsäktenskap, om han gifte sig

med en enkel person, som varken kunde eftersträva den

förra hustruns plats i hans hjärta eller den höga sociala

28FRIERIET

ställning, som hon hade intagit genom rikedom och

släktförbindelser, då tycktes honom ett nytt äktenskap mycket

mer genomförbart. Det skulle inte längre vara en

förolämpning mot den hädangångna.

Nästa söndag for Schagerström till kyrkan och tittade på

den unga flickan, som satt bredvid prostinnan i

prostgårdsbänken. Hon var anspråkslöst och enkelt klädd och tog sig

ingenting ut. Men detta var intet hinder. Tvärtom. Om hon

hade varit en lysande skönhet, skulle han inte ha tänkt på

att välja henne till hustru. Den döda skulle inte behöva tro,

att denna nya på något vis kunde ersätta henne.

Medan Schagerström satt och såg på Charlotte

Löwen-sköld, började han undra hur hon skulle bete sig, ifall han

verkligen fore till prostgården och frågade henne om hon

ville bli fru på Stora Sjötorp. Hon hade ju aldrig kunnat

vänta sig, att han skulle fria till henne, men just därför

skulle det roa honom att se vilken min hon skulle anta, om

han gjorde allvar av saken.

När han for hem ifrån kyrkan, undrade han hur Charlotte

Löwensköld skulle ta sig ut, ifall hon bleve dyrbart och

vackert klädd. Helt plötsligt kom han på sig med att det

hade smugit sig in något lockande i tanken på det andra

giftermålet. Detta, att så oförväntat komma med lyckan till

en fattig flicka, som ingenting kunde vänta sig av livet, hade

något romantiskt över sig, som ingalunda misshagade honom.

I samma ögonblick, som Schagerström märkte detta,

upphörde han emellertid att tänka på saken. Han visade den

ifrån sig som en frestelse. Han hade alltid föreställt sig, att

hans hustru endast hade lämnat honom för en kort tid. Han

ville vara henne trogen, intill dess att de återförenades.

Nästa natt såg Schagerström sin döda hustru i drömmen,

och han vaknade, uppfylld av all sin gamla ömhet. De

farhågor, som hade uppstigit hos honom på hemvägen från

kyrkan, syntes honom överflödiga. Hans kärlek levde, det var

ingen fara för att den enkla unga flicka, som han ämnade

göra till sin hustru, skulle kunna utplåna den avlidnas bild

ur hans själ. Han behövde i sitt hem en duglig och klok

kamrat till sällskap och trevnad. Inom släkten fanns ingen,

29CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

som passade för uppdraget, och en lejd husföreståndarinna

ville han inte engagera. Han såg ingen annan utväg än att

gifta sig.

Han for hemifrån samma dag i stor gala och tog vägen

till prostgården. Han hade levat så instängd under de gångna

åren, att han inte ens hade avlagt visit där, och det blev

ingen liten uppståndelse, då den stora landån med det svarta

spännet svängde in genom grinden. Han blev emellertid

införd i stora salongen i övervåningen, och där satt han en

stund och språkade med prosten och prostinnan.

Charlotte Löwensköld hade smugit sig undan på sitt rum,

men om en stund kom prostinnan själv och bad henne, att

hon skulle gå in i salongen och hålla sällskap. Brukspatron

Schagerström hade ju kommit, och det blev långsamt för

honom att bara prata med de två gamla.

Prostinnan var litet echaufferad och högtidlig på samma

gång. Charlotte Löwensköld såg stort på henne, men hon

gjorde inga frågor. Hon knöt av sig förklädet, doppade

fingrarna i tvättfatet, slätade till håret och satte på sig en

ren halskrage. Därpå följde hon efter prostinnan, men just

som hon skulle gå ut ur rummet, vände hon om och knöt

åter på sig det stora förklädet.

Knappt var hon inkommen i salongen och hade hälsat på

Schagerström, förrän hon ombads att sitta ner, varpå prosten

höll ett litet tal till henne. Han brukade många ord och

utbredde sig över den glädje och trevnad, som hon hade

fört med sig till prostgården. Hon hade varit som en öm

dotter både för honom och hans hustru, och de ville bra

ogärna mista henne. Men då nu en sådan man som

brukspatron Gustav Schagerström kom och begärde henne till

hustru, finge de inte tänka på sig själva, utan måste råda

henne att säga ja till ett anbud, som var så mycket bättre

än allt, vad hon kunde ha väntat sig.

Prosten påminde henne inte med ett ord om att hon redan

var förlovad med pastorsadjunkten. Både han och prostinnan

hade länge varit emot förbindelsen och hjärtligt önskat, att

den skulle bli bruten. En fattig flicka som Charlotte Löwen-

30FRIERIET

sköld kunde ju inte hålla fast vid en man, som absolut

nekade att skaffa sig ett anständigt levebröd.

Charlotte Löwensköld hade hört på utan att göra en

rörelse, och som prosten ville ge henne tid att forma ett

passande svar, så tillfogade han en ståtlig harang om

Schagerström, om hans präktiga egendomar, om hans

duglighet, om hans allvarliga levnadssätt och om hans välvilja mot

sina underhavande.

Prosten hade hört så mycket gott om honom, att han,

fastän det var första gången brukspatron Schagerström

visade sig i prostgården, redan betraktade honom som en

vän och var glad att få lägga sin unga släktings öde i hans

händer.

Schagerström satt hela tiden och gav akt på Charlotte

Löwensköld för att se vilken verkan hans frieri skulle göra

på henne. Han märkte, att hon rätade upp ryggen och

kastade tillbaka huvudet. Därpå steg färgen på kinderna,

och ögonen mörknade och blev djupt mörkblå. Så drogs

överläppen upp till ett litet spotskt leende.

Schagerström blev helt bestört. Charlotte Löwensköld,

sådan han nu såg henne, var ju en skönhet, och därtill en

skönhet, som varken föreföll ödmjuk eller anspråkslös.

Hans anbud hade synbarligen gjort ett starkt intryck, men

om hon var nöjd eller missnöjd, det vågade han inte avgöra.

Han behövde inte länge sväva i okunnighet. Så snart

prosten hade slutat, tog Charlotte Löwensköld till orda.

— Jag undrar om inte brukspatron Schagerström har

hört, att jag är förlovad, sade hon.

— Jo, naturligtvis, sade Schagerström, och mer hann han

inte säga, förrän Charlotte Löwensköld fortsatte.

— Hur kan då brukspatron Schagerström understå sig

att komma och fria till mig?

Just detta sade hon. Hon begagnade sådana ord som

"understå sig", fastän hon talade till den rikaste mannen

i Korskyrka. Hon hade glömt, att hon var en fattig

sällskapsdam, och kände sig som en anrik och stolt fröken

Löwensköld.

31CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Prosten och prostinnan höll visst på att trilla av stolarna

av häpnad, och Schagerström såg också ganska överraskad

ut, men han var en man av värld, och som sådan visste han

att skicka sig i brydsamma situationer.

Han steg fram till Charlotte Löwensköld, tog hennes ena

hand mellan båda sina och tryckte den varmt.

— Min kära fröken Löwensköld, sade han, detta svar

förökar den sympati, som jag känner för frökens person.

Han bugade sig för prosten och prostinnan och hindrade

dem med en åtbörd både från att säga något och från att

följa honom till vagnen. Såväl de som Charlotte Löwensköld

förundrade sig över den värdighet, som låg över den

avskedade friaren, då han avlägsnade sig ur rummet.

32ÖNSKNINGAR

ÖNSKNINGAR.

Inte kan det väl ha något att betyda, att en människa sitter

och önskar.

Om hon inte lägger två strån i kors för att närma sig

den hon längtar efter, utan bara sitter stilla och önskar. Det

kan väl inte göra något.

När den människan vet, att hon är obetydlig och ful och

fattig, och förstår, att den, som hon gärna vill vinna, inte

har en tanke åt hennes håll, då kan hon väl få roa sig med

sina önskningar, så mycket som hon har lust.

Om hon till på köpet är gift och är en hederlig hustru och

har en liten dragning åt pietismen och inte av något i

världen skulle kunna lockas till något orätt, så kan det väl

inte inverka det bittersta, att hon sitter och önskar.

När hon till yttermera visso är gammal, hela trettiotvå

år, och han, som hon tänker på, inte är mera än tjugunio,

och när hon är tafatt och blyg och inte har någon förmåga

att göra sig gällande i sällskapslivet, och när hon är hustru

åt organisten, så kan hon väl gärna sitta och önska från

morgon till kväll. Det kan väl inte vara någon synd, och

det kan inte leda till något.

Om hon än tycker, att andras önskningar är som lätta

vårvindar, medan hennes är som tunga, mäktiga orkaner,

som kan flytta berg och välta jorden ur sin bana, så vet

hon ju, att detta bara är inbillningar. I verkligheten förmår

de ingenting varken nu eller i framtiden.

Hon får vara nöjd med att hon bor i kyrkbyn, alldeles

invid vägen, att hon får se honom gå förbi hennes fönster

nästan var dag, att hon får höra honom predika var söndag

och att hon ibland blir bjuden till prostgården och får vara

i samma rum som han, fastän hon är så blyg, att hon inte

kan förmå sig att säga ett ord till honom.

9. — Lagerlöf, Löwensk. ringen — Charl. Löuensk. 33CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Märkvärdigt nog, finns det ett litet samband mellan henne

och honom. Han kanske inte en gång har reda på det, och

hon har inte kommit sig för att tala om det, men det finns

där i alla fall.

Hennes mor var ju den Malvina Spaak, som en gång var

hushållerska på Hedeby hos baron Löwenskölds, hans

morföräldrar. När modern var så där en trettiofem år gammal,

hade hon gift sig med en fattig lantbrukare, och hon hade

sedan trälat med vävar och sysslor i eget hem liksom förut

i andras. Men hon hade alltid stått i förbindelse med

Löwen-sköldarna, de hade kommit och hälsat på hos henne, och

hon hade gjort långa besök på Hedeby för att hjälpa till

med höstbak och vårstök, och detta hade gett litet glans

åt tillvaron. För sin lilla dotter hade hon jämt och samt

berättat om den tid, då hon tjänade på Hedeby, om den

döde generalen, som hade gått där och spökat, och om unge

baron Adrian, som hade velat förhjälpa stamfadern till ro

i graven.

Dottern hade förstått, att modern hade varit förälskad

i unge baron Adrian. Det märktes klart av det sätt, varpå

hon omtalade honom. Så mild, som han hade varit, och så

vacker! Och ett sådant drömmande uttryck, som han hade

haft i sina ögon, och ett sådant obeskrivligt behag i varje

hans minsta rörelse i

När modern hade beskrivit honom, hade dottern sagt till

sig själv, att hon överdrev. En ung man, sådan som den

hon skildrade, fanns inte i denna världen.

I alla fall hade hon fått se honom. Kort efter det att hon

hade blivit gift med organisten och flyttat till Korskyrka,

hade hon en söndag fått se honom stiga upp i predikstolen.

Han var ingen baron, bara en pastor Ekenstedt, men han

var en systerson till den baron Adrian, som Malvina Spaak

hade tyckt om, och han var likaså vacker och gossaktigt

vek och likaså smärt och fin. Hon kände igen de stora

drömögonen, som modern hade talat om, och det milda

leendet.

När hon såg honom, tyckte hon, att det var hon, som

hade önskat dit honom. Hon hade alltid velat se en man,

34

ÖNSKNINGAR

som passade till moderns beskrivning, och nu såg hon

honom. Hon visste ju, att önskningar inte har någon makt,

men hon tyckte i alla fall, att det var besynnerligt, att han

hade kommit.

Han låtsade inte om henne, och mot slutet av sommaren

blev han förlovad med den där uppnosiga Charlotte

Löwen-sköld. Fram på hösten vände han tillbaka till Uppsala för

att fortsätta att studera. Hon kunde inte tro annat, än att han

för alltid hade försvunnit ur hennes liv. Om hon än önskade

det aldrig så mycket, skulle han aldrig komma tillbaka.

Men efter att fem år var gångna, såg hon honom på nytt

en söndag stiga upp i predikstolen. Än en gång tyckte hon,

att det var hon, som hade önskat dit honom. Men han gav

henne ingen anledning att tänka så. Alltjämt låtsade han

inte om henne, och alltjämt var han förlovad med Charlotte

Löwensköld.

Hon hade aldrig önskat något ont över Charlotte. Nej, hon

kunde lägga sin hand på bibeln och svära, att det hade hon

aldrig gjort, men ibland hade hon hoppats, att Charlotte

skulle bli kär i någon annan eller att hon av någon rik

släkting skulle ha blivit bjuden på en lång resa i utlandet,

så att hon på något angenämt och behagligt sätt hade blivit

skild från unge Ekenstedt.

Eftersom hon var gift med organisten och då och då blev

bjuden till prostgården, hade hon råkat vara med den

gången, då Schagerström hade rest förbi och Charlotte hade

sagt, att hon skulle ta honom, om han friade. Alltsedan dess

hade hon önskat, att Schagerström skulle fria till Charlotte,

och det kunde ju inte vara orätt. Hur som helst, så hade del

ju alls ingen betydelse.

För om önskningar hade någon makt, så skulle det väl

se annorlunda ut här på jorden, än det nu gör. Tänk bara,

vad människor har önskat! Tänk, så mycket gott de har

önskat sig! Tänk, hur många som har önskat sig fria från

synd och från sjukdom! Tänk alla de, som har önskat, att

de skulle slippa att dö! Nej, det visste hon då, att önska,

det kunde man göra opåtalt. Önskningar har ingen makt.

Men en vacker sommarsöndag såg hon i alla fall Schager-

35CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

slröm komma in i kyrkan, och hon märkte, att han valde

sin plats så, att han kunde se Charlotte, som satt i

prostgårdsbänken, och hon önskade, att han skulle finna henne

vacker och intagande. Hon önskade det av hela sin själ.

Hon tyckte inte, att hon gjorde Charlotte någon orätt genom

att önska henne en rik man.

Hela dagen, sedan hon hade sett Schagerström i kyrkan,

hade hon en känsla av att nu skedde det något. Under natten

låg hon som i feber och bara väntade på att något skulle

ske. Och på samma sätt var det nästa förmiddag. Hon satt

vid fönstret, hon kunde inte arbeta, utan salt med händerna

i kors och väntade.

Hon trodde, att hon skulle få se Schagerström fara förbi,

men det hände något ännu mycket mer märkvärdigt. Mittpå

förmiddagen, så där mellan elva och tolv, kom Karl-Artur

på visit.

Man kan förstå, att hon blev både häpen och glad och

på samma gång alldeles överväldigad av blyghet.

Hon visste inte hur hon bar sig åt för att hälsa eller för

att be honom stiga in. Men i alla fall satt han snart i den

bästa länstolen i hennes lilla förmak, och hon satt mittemot

honom och bara stirrade på honom.

Aldrig förr hade hon haft riktigt klart för sig, att han

såg så ung ut, som han gjorde, när hon nu såg honom på

nära håll. Hon hade ju reda på allting, som rörde hans

familj, och hon visste, att han var född 1806, så att han

måste vara tjugunio år. Men det kunde ingen se på honom.

Han förklarade på sitt förtjusande enkla och allvarliga

sätt, att han inte förrän helt nyligen, genom ett brev från

modern, hade fått veta, att hon var dotter till den Malvina

Spaak, som hade varit en god vän och försyn för alla

Löwensköldar. Han var ledsen, att han inte hade haft reda

på detta förut. Han tyckte, att hon borde ha underrättat

honom.

Hon blev överlycklig att få veta orsaken till att han allt

hittills inte hade låtsat om henne. Men hon kunde ingenting

säga, ingenting förklara. Hon bara mumlade några dumma,

orediga ord, som han troligen inte uppfattade.

36ÖNSKNINGAR

Han såg litet undrande på henne. Han kunde väl

omöjligen förstå, att en gammal människa var så blyg, att hon

miste talförmågan.

Liksom för att ge henne tid att lugna sig började han tala

om Malvina Spaak och om Hedeby. Han kom också in på

historien om spökerierna och den förskräckliga ringen.

Han sade, att han hade litet svårt att tro på alla detaljer,

men för honom låg det en djup mening under alltsammans.

Han ansåg ringen vara en symbol för kärleken till detta

jordiska, som håller själen fången och gör den oskicklig att

ingå i Guds rike.

Att tänka sig, att han satt där mittframför henne och såg

på henne med sitt intagande leende och talade förtroligt

och okonstlat som till en gammal vän! Det var alltför

mycket av lycka, det nästan kvävde henne.

Han var kanske van vid att inte få något svar, då han

kom till de fattiga och bedrövade för att trösta och

uppmuntra. Han fortsatte att tala utan att förtröttas.

Han berättade för henne, att han för sin del aldrig kunde

låta bli att tänka på Jesu ord till den rike ynglingen.

Han var övertygad om att den förnämsta orsaken till

människornas många olyckor låg däri, att de älskade de skapade

tingen högre än den, som hade skapat dem.

Fastän hon ingenting sade, måtte hon ha tagit emot hans

ord på ett sätt, som lockade honom att gå vidare med sina

förtroenden. Han bekände för henne, att han varken ville

bli prost eller kyrkoherde. Han ville inte ha någon stor

församling med stort boställe, stora åkrar, stora

församlingsböcker, mycket att ta hand om. Nej, han önskade sig

en liten socken, där han skulle få tid att ägna sig åt

själavården. Hans prästgård skulle inte vara annat än en liten

•grå stuga, men den skulle ligga vackert i en björkdunge

vid en sj östrand. Och hans lön, den finge inte vara större,

än att han nätt och jämnt kunde leva på den.

Hon förstod, att han på detta sätt ville visa människorna

den rätta vägen till sann lycka. Hon kände andakt djupt in

i själen. Aldrig hade hon råkat något så ungt och rent. Ack,

vad människor skulle komma att älska honom!

37CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Men helt hastigt kom hon att tänka på att detta, som han

nu sade, stred emot något, som hon helt nyligen hade hört

omtalas, och hon ville ha klarhet härvidlag.

Hon frågade honom om hon möjligen hade hört fel, men

då hon sist hade varit i prostgården, hade hans fästmö sagt,

att han ämnade söka ett lektorat vid ett gymnasium.

Han sprang upp från stolen och började gå fram och

tillbaka i det lilla förmaket.

Hade Charlotte sagt detta? Var hon säker på att Charlotte

hade sagt detta? Han frågade så häftigt, att hon blev rädd,

men hon svarade i all ödmjukhet, att såvitt hon kunde

minnas, hade Charlotte sagt just detta.

Blodet steg honom åt huvudet. Han såg mer och mer

ond ut.

Hon blev så förskräckt, att hon var nära att falla ner och

be om förlåtelse. Inte hade hon trott, att det där, som hon

hade berättat om Charlotte, skulle till den grad såra honom.

Vad skulle hon säga, för att han skulle bli god igen? Vad

kunde hon göra för att lugna honom?

Mittunder den värsta oron hörde hon hästtramp och

vagnsbuller och vände sig mot fönstret av gammal vana.

Det var Schagerström, som for förbi, men hon var så

upptagen av Karl-Artur, att hon inte hann att undra över vart

han ämnade sig. Karl-Artur hade inte ens märkt den

förbi-farande. Han fortfor att med förgrymmad uppsyn gå fram

och tillbaka över golvet.

Nu närmade han sig henne med utsträckt hand för att säga

farväl, och det var en sådan förskräcklig missräkning för

henne, att han gick så snart. Hon hade velat bita av sig

tungan, därför att den hade sagt de där par orden, som

hade framkallat hans misshumör.

Men det var ingenting att göra. Hon fick lov att sträcka

ut handen och fatta hans. Hon fick lov att tiga och låta

honom gå.

Men då, i sin djupa eländighet och förtvivlan, böjde hon

sig ner och kysste hans hand.

Han ryckte den hastigt till sig. Sedan blev han stående

och bara såg på henne.

38ÖNSKNINGAR

— Jag ville bara be om förlåtelse, framstammade hon.

Han såg tårar i hennes ögon, och han bevektes därav att

ge henne en sorts förklaring.

— Om ni tänkte er, fru Sundler, att ni av en eller annan

anledning hade bundit en bindel för era ögon, så att ni

ingenting såge, och hade lämnat er i en annan människas

händer, för att hon skulle leda er, — vad skulle ni säga,

om bindeln helt hastigt lossnade och ni funne, att den där

andra, er vän, er ledsagare, som ni hade förlitat er på mer

än på er själv, hade dragit er fram till randen av en

avgrund, så att nästa steg skulle ha fört er utöver branten

ner i djupet? Skulle inte detta förorsaka er helvetiska kval?

Han talade häftigt och passionerat och skyndade därpå

utan att vänta på svar genom dörren ut i förstugan.

Thea Sundler tyckte sig höra, att han hejdade sig, då han

kom ut på förstubron. Hon kunde inte veta av vilken

anledning. Kanske att han hade kommit att tänka på hur nöjd

och sorglös han hade känt sig, då han för en liten stund

sedan steg in i hennes hem, han, som nu trädde ut därifrån

rasande och förtvivlad. Hur som helst, så skyndade hon ut

för att se om han verkligen stod kvar.

Han började tala, så snart som han fick se henne.

Sinnesrörelsen hade givit en ny fart åt hans tankar. Han fann

behag i att en åhörare visade sig.

— Jag står här och ser på dessa rosor, varmed ni har

kantat vägen upp till ert hus, kära fru Sundler, och jag

frågar mig om inte denna sommar är den skönaste, som jag

någonsin har upplevat. Vi befinner oss nu i slutet av juli,

men är det inte så, att hela denna gångna delen av

sommaren har varit fullkomlig? Har inte alla dagar varit långa

och ljusa, längre och ljusare än någonsin förr? Värmen, ja,

den har visserligen varit ganska hög, men den har aldrig

verkat tryckande, därför att luften merendels har

genomfarits av ett uppfriskande drag. Inte heller har jorden behövt

lida av torka som under andra vackra somrar, därför att

det nästan varje natt har kommit ett par timmars regn. Det

har också vuxit alldeles oerhört. Har ni någonsin sett träden

belastade med sådana lövmassor, eller har ni sett rabatterna

39CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

i trädgårdarna lysa av en sådan blomsterprakt? Ack, jag

skulle vilja påstå, att smultronen aldrig har varit så söta,

fågelsången aldrig så klingande och människorna aldrig

så glada och nöjeslystna som under detta år.

Han tystnade ett ögonblick för att hämta andan, men Thea

Sundler aktade sig väl för att störa honom genom att säga

något. Hon tänkte på sin mor. Hon förstod vad hon hade

känt, då den unge baronen hade uppsökt henne i köket och

mjölkkammaren och gett henne sina förtroenden.

Den unge prästen fortfor:

— Om mornarna vid femtiden, då jag drar upp min

gardin, ser jag knappast något annat än dunster och moln.

Det smattrar mot fönsterrutan, det skvalar ur takrännan,

blommor och gräs böjer sig under slagregnet. Hela rymden

är full av skyar, så tunga och regnfyllda, att de nästan

släpar utefter marken. "I dag är det slut med det vackra

vädret", säger jag då till mig själv, "och det vore kanske

också det bästa."

Men fastän jag är nästan viss om att regnet ska

fortsätta hela dagen, stannar jag kvar vid fönstret en stund för

att se hur det ska gå. Och då klockan är fem minuter

över fem, upphör dropparna att slamra mot rutan.

Takrännan skvalar än en stund, men snart tystnar också den.

Mittframför den plats på himlen, där solen borde befinna

sig, öppnar sig en rämna i molnen, och ett stort ljusknippe

slungas ner i de jordiska töcknen. Strax efteråt blir den gråa

regnröken, som stiger upp från horisontens kullar,

förvandlad till ljusblåa dimmor. Dropparna på grässtråen

rinner långsamt mot jorden, och blommorna lyfter sina

ängsligt sänkta kalkar. Vår lilla sjÖ, som jag kan se en

skymt av från mitt fönster och som hittills har sett ganska

surmulen ut, börjar glittra, som om stora stim av

guldfiskar hade summit fram i vattenbrynet. Och hänförd av

all denna skönhet, brukar jag då slå opp mitt fönster, jag

andas in en luft, full av ångande vällukt, också den, av en

aldrig förr anad ljuvhet, och jag utropar: "Ack, min Gud,

du har gjort din värld alldeles för skön."

Den unge prästen hejdade sig, smålog och ryckte litet pä

40ÖNSKNINGAR

axlarna. Han antog troligen, att Thea Sundler förvånade sig

över hans sista yttrande, och han skyndade sig att förklara det.

— Ja, sade han, jag menade vad jag sa. Jag har fruktat,

att denna sköna sommar skulle förleda mig att älska det

jordiska. Hur många gånger har jag inte önskat, att det

vackra vädret skulle upphöra, att sommaren skulle bjuda

på åska och blixt, torka och kvalm, långa dagsregn och

frostkalla nätter, såsom det brukar vara andra år!

Thea Sundler sög i sig orden. Vart ville han komma, vad

ville han säga? Hon visste det inte, men hon önskade nästan

krampaktigt, att han måtte fortsätta, så att hon ännu länge

skulle få njuta av stämmans välljud, av de sköna orden,

av det uttrycksfulla minspelet.

— Förstår ni mig? utbrast han. Men naturen har kanske

ingen makt över er. Den talar inte till er med

hemlighetsfulla och starka ord. Den frågar er aldrig varför ni inte

tacksamt njuter av dess goda gåvor, varför ni inte griper

efter lyckan, då den ligger inom räckhåll, varför ni inte

skaffar er ett eget hem och gifter er med ert hjärtas älskade,

såsom alla andra skapade varelser gör under denna

välsignade sommar.

Han lyfte på hatten och strök med handen över pannan.

— Den sköna sommaren, fortsatte han, har kommit som

en bundsförvant till Charlotte. Ser ni, denna rikedom, denna

blidhet, denna allmänna glättighet har berusat mig. Jag har

gått omkring som en blind. Charlotte har sett min kärlek

växa, liksom min längtan, min iver att äga henne.

Ah, ni vet inte... Varje morgon vid sextiden går jag

från den lilla flygeln, där jag har mina rum, opp till stora

prostgårdsbyggnaden för att dricka mitt morgonkaffe. Då

kommer Charlotte mig till mötes i den stora, ljusa

matsalen, där luften strömmar in genom de öppna fönsterna.

Hon är glad och kvittrande som en fågel, och vi dricker

vårt kaffe, vi två ensamma. Varken prosten eller prostinnan

är närvarande.

Ni tror kanske, att Charlotte då tar tillfället i akt för

att tala med mig om våra framtidsutsikter. Visst inte. Hon

talar med mig om mina sjuka, mina fattiga, hon talar om

41CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

de tankar i mina predikningar, som särskilt har slagit an

på henne. Hon visar sig i allo sådan, som en prästfru bör

vara. Blott någon enstaka gång, blott på skämt, i största

förbigående talar hon om lektoratet. Dag för dag har hon

också blivit mig kärare. När jag kommer ner igen till mitt

arbetsbord, har jag svårt för att göra något. Jag drömmer

om Charlotte. Jag har redan förut i dag skildrat för er hur

jag vill föra mitt liv. Nu drömmer jag om att min kärlek

ska lösgöra Charlotte ur det världsligas bojor och att hon

ska följa mig till min lilla gråa stuga.

Då han avger denna bekännelse, kan Thea Sundler inte

låta bli att göra ett utrop.

— Ja visst, sade han, ni har rätt. Jag har varit blind.

Charlotte har fört mig mot en avgrund. Hon har väntat

på ett ögonblick av svaghet för att avlocka mig löftet om

att söka lektoratet. Hon såg hur sommaren hjälpte till att

göra mig sorglös. Hon trodde sig så säker om målet, att

hon ville förbereda er och alla andra på att jag skulle byta

om bana. Men Gud har skyddat mig.

Han trädde på en gång tätt intill Thea Sundler. Han läste

kanske i hennes ansikte, att hon njöt av hans ord, att hon

kände sig lycklig och hänförd. Men det tycktes ha retat

honom, att hon gladde sig åt denna vältalighet, som

framkallats av hans lidande. Ett drag av harm flög över hans

ansikte.

— Men tro inte, att jag tackar er för det, som ni sa mig!

for han ut.

Thea Sundler förfärades. Han hade knutit nävarna och

skakade dem framför henne.

— Jag tackar er inte för att ni lossade bindeln från mina

ögon. Ni ska inte vara glad över vad ni har gjort. Jag hatar

er för att ni inte lät mig störta ner i avgrunden. Jag vill

aldrig se er mer.

Han vände sig från henne och skyndade på den smala

stigen mellan fru Sundlers vackra rosor ner på landsvägen.

Men Thea Sundler gick in i förmaket, och där kastade hon

sig i sin förkrosselse ner på golvet och grät så, som hon

aldrig förr hade gråtit.

421 PROSTGÅRDSTRÄDGÅRDEN

I PROSTGÅRDSTRÄDGÅRDEN.

Den korta vägsträckan, som skilde kyrkbyn från

prostgården, tog inte mer än fem minuter för den, som gick

raskt och hurtigt som Karl-Artur. Men under dessa fem

minuter tänkte han många stränga och stolta tankar, som

han ämnade upprepa för sin fästmö, så snart han träffade

henne.

— Se där! mumlade han. Det rätta ögonblicket är inne.

Ingenting kan hejda mig. I dag måste vi komma till en

uppgörelse. Hon måste förstå, att hur högt jag än älskar

henne, kan ingenting förmå mig att sträva efter dessa

världsliga fördelar, som hon eftertraktar. Jag måste tjäna Gud,

jag har intet val. Förr sliter jag henne ur mitt hjärta.

Han kände en stolt tillförsikt. Han kände hur ord, som

skulle förkrossa och röra och övertyga, i dag som aldrig

förr stod till hans förfogande. Den häftiga sinnesrörelsen

hade satt hans inre i skakning, och en dörr hade kastats

upp till ett rum i hans själ, som han hittills aldrig hade

skådat. I detta rum var väggarna behängda med rika klasar

och skönt blommande rankor. Men dessa klasar och rankor

var ord, härliga, ljuva, formfulländade. Han behövde endast

stiga fram och bemäktiga sig dem. Allt detta stod till hans

förfogande. En rikedom, en oerhörd rikedom.

Han skrattade åt sig själv. Han hade hittills med stort

bekymmer suttit och plockat ihop sina predikningar, han

hade pinat fram tankarna ur sin själ. Och under tiden hade

all denna rikedom bott inom honom!

Vad Charlotte beträffar, måste allt bli annorlunda. I

sanning, hittills hade det varit hon, som hade försökt regera

över honom. Nu var allt förändrat. Han skulle tala, hon

skulle lyssna. Han skulle leda, och hon skulle följa.

Hädanefter skulle hennes blickar hänga vid hans mun såsom nyss

den där stackars organistfruns.

43CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Det förestod strid, men ingenting skulle kunna förmå

honom att ge vika.

— Förr sliter jag henne ur mitt hjärta, upprepade han.

Förr sliter jag henne ur mitt hjärta.

Just då han var framme vid prostgården, slogs grindarna

upp, och ett elegant ekipage, draget av fyra svarta hästar,

kom utkörande.

Han förstod, att brukspatron Schagerström hade kommit

på visit till prostgården. Samtidigt påminde han sig det där

yttrandet, som Charlotte hade fällt på kaffebjudningen i

början av sommaren. Som en blixt slog honom den tanken,

att Schagerström hade rest till prostgården för att fria till

hans fästmö.

Det var en orimlig tanke, men ändå krympte hjärtat

samman på honom.

Var det inte en högst besynnerlig blick, som den rike

mannen gav honom, då han svängde av bortåt landsvägen?

Låg det inte i den blicken något hånfullt nyfiket och på

samma gång något medlidsamt?

Det fanns intet tvivel. Han hade gissat rätt. Men det var

ett alltför hårt slag. Hjärtat stannade. Det svartnade för

ögonen. Han hade nätt och jämnt kraft att släpa sig fram

till grindstolpen.

Charlotte hade svarat ja. Han skulle mista henne. Han

skulle dö av förtvivlan.

Mitt i denna överväldigande sorg såg han Charlotte

komma ut ur boningshuset och skynda bort till honom. Han

såg den höga färgen på kinderna, glansen i ögonen,

segerminen över munnen. Hon kom för att berätta honom, att

hon skulle gifta sig med den rikaste mannen i Korskyrka.

Ah, vilken skamlöshet! Han stampade i marken och knöt

nävarna.

— Kom mig inte nära! ropade han.

Hon stannade. Hycklade hon, eller var hennes förvåning

verklig?

— Vad går det åt dig? frågade hon helt obesvärat.

Han samlade all sin kraft för att kunna framstöta:

441 PROSTGÅRDSTRÄDGÅRDEN

— Det vet du bättre än någon annan. Vad hade

Schager-ström här att göra?

Då Charlotte begrep, att han hade gissat sig till

Schager-ströms ärende, kom hon tätt inpå honom. Hon höjde handen.

Hon var nära att slå honom.

— Jaså, du tror, du också, att jag skulle bryta mitt ord

för en smula gods och guld!

Därpå gav hon honom en blick, full av förakt, vände

honom ryggen och gick sin väg.

I alla fall hade hennes ord lugnat hans värsta farhågor.

Hjärtat började klappa, krafterna kom tillbaka. Han var

i stånd att följa efter henne.

— Men han har i alla fall friat? sade han.

Hon värdigades inte svara. Hon rätade upp nacken och

ryggen och fortsatte att gå framåt. Men hon gick inte in

i boningshuset, utan hon vek av på en smal väg, som bakom

några stora busksnår ledde in i trädgården.

Karl-Artur förstod, att hon hade rätt att känna sig sårad.

Om hon hade sagt nej till Schagerström, hade hon ju gjort

något storartat. Han sökte göra en undskyllan.

— Du skulle ha sett vilken min han satte opp, då han for

förbi mig. Han såg inte ut, som om han skulle ha fått

korgen.

Hon bara rätade äri mer på sin sturska nacke och

skyndade på stegen. Hon behövde inte tala. Hela hållningen sade

tillräckligt tydligt: "Kom mig inte nära! Jag går åt det här

hållet för att få vara ensam."

Men han, som allt bättre och bättre uppfattade det

trofasta, det uppoffrande i hennes handling, följde henne.

— Charlotte, sade han, älskade Charlotte!

Hon lät inte rubba sig. Hon fortsatte obevekligt framåt

trädgårdsgången.

Ack, denna prostgårdsträdgård, denna prostgårdsträdgård!

Charlotte hade inte kunnat styra sina steg till någon plats,

som var rikare på dyrbara, gemensamma minnen.

Trädgården var anlagd i gammal fransk stil med många

korsande gångar, som alla var kantade med täta, manshöga

syrenhäckar. Här och där fanns små öppningar i häckarna,

45CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

och genom dessa kom man in i små trånga bersåer med en

enkel torvsoffa eller ut på släta gräsmattor, som omgav en

ensam rosenbuske. Det var ingen vidsträckt trädgård, den

var kanske inte en gång vacker, men vilken underbar

tillflyktsort var den inte för dem, som ville råkas ensamma!

Då Karl-Artur skyndade fram här i Charlottes spår och

hon inte ville så mycket som se åt honom, återuppvaknade

minnet av alla de stunder, då hon hade gått här som hans

ömma käresta, stunder, som kanske aldrig skulle återkomma.

— Charlotte! utstötte han än en gång med en röst, som

genombävades av lidelse.

Det måtte ha varit något i stämman, som kom henne att

lystra. Hon vände sig inte, men stelheten i hållningen

försvann. Där hon stod, böjde hon sig bakåt emot honom så

långt, att han nästan kunde se hennes ansikte.

Han var genast framme hos henne, tog henne i sina armar

och kysste henne.

Sedan drog han henne med sig in i en berså med en

torvbänk. Där lade han sig på knä framför henne och utgöt sig

i beundran över hennes trohet, hennes kärlek, hennes

hjältemod.

Hon syntes förvånad över hans eld, över hans hänförelse.

Hon hörde på honom nästan med misstroende. Han förstod

anledningen. Han brukade gentemot henne alltid intaga en

avvisande hållning. Hon hade för honom representerat

världen och dess lockelser, mot vilka han måste vara på

sin vakt.

Men i denna ljuva stund, då han visste, att hon för hans

skull hade motstått lockelsen av en stor rikedom, behövde

han inte lägga band på sig. Hon ville berätta för honom

om frieriet, men han hörde knappt på, han avbröt henne

med sina kyssar.

Då hon hade talat ut, måste han på nytt kyssa henne

otaliga gånger, och till sist satt de alldeles stilla i en lång

omfamning.

Var var de stolta och stränga ord, som han hade ämnat

säga henne? Borta ur medvetandet, utstrukna ur minnet. De

behövdes inte mer. Han visste nu, att denna älskade flicka

461 PROSTGÅRDSTRÄDGÅRDEN

aldrig kunde bli någon fara för honom. Hon var ingen

manimonsträl, som han hade fruktat. Se, vilken rikedom som

hon i dag hade försakat för att bli honom trogen!

Medan hon låg där i hans famn, lekte ett litet småleende

på hennes läppar. Hon såg lycklig ut, lyckligare än någonsin

jEörr. Vad tänkte hon på? Kanske sade hon i detta ögonblick

till sig själv, att hon inte brydde sig om något annat än hans

kärlek, kanske uppgav hon att tänka på detta lektorat, som

hade varit nära att skilja dem.

Hon sade ingenting, men han lyssnade till hennes tankar.

"Låt oss endast snart komma tillsammans! Jag gör inga

villkor, jag begär ingenting annat än din kärlek."

Ah, men skulle han då låta henne så helt överträffa honom

i ädelmod? Nej, han ville göra henne den största glädje.

Han ville tillviska henne, att nu, då han kände hennes

sinnelag, nu vågade han. Nu ville han söka skaffa dem ett

anständigt levebröd.

Vad denna tystnad var ljuv! Månne hon hörde vad han

sade till sig själv? Hörde hon de löften, som han gav

henne ?

Han gjorde en ansträngning för att ge ord åt sina tankar.

— Ack, Charlotte, började han, hur ska jag någonsin

kunna återgälda dig vad du i dag har försakat för min

skull?

Hon satt med huvudet lutat mot hans axel, och han kunde

inte se hennes ansikte just då.

— Min älskade vän, hörde han henne svara. Jag är inte

orolig. Jag är viss om att du ska ge mig full ersättning.

Ersättning — vad menade hon? Menade hon, att hon inte

begärde någon annan ersättning än hans kärlek? Eller

menade hon något annat? Varför höll hon huvudet böjt?

Varför såg hon honom inte i ögonen? Ansåg hon, att han

var ett så dåligt parti, att hon begärde ersättning för att

hon hade förblivit honom trogen? Han var ju präst och

filosofie doktor, son av ansedda föräldrar, hade alltid

försökt uppfylla sina plikter, började vinna anseende som

predikant, hade fört en exemplarisk vandel. Menade hon

47CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

verkligen, att det hade varit en så stor försakelse att avstå

från Schagerström ?

Nej, hon menade naturligtvis ingenting sådant. Han måste

vara lugn, han måste med ^mildhet och saktmod utforska

hennes tankar.

— Vad menar du med ersättning? Jag har ju rakt

ingenting att bjuda dig.

Då flyttade hon sig närmare, så att hon kunde viska tätt

i hans öra.

— Du håller dig själv alltför ringa, min vän. Du kan ju

bli både domprost och biskop.

Han flyttade sig så häftigt ifrån henne, att hon höll på

att falla.

— Det är således därför, att du väntar, att jag ska bli

domprost och biskop, som du har sagt nej till

Schagerström!

Hon såg upp till honom, förvirrad såsom en, som vaknar

ur en dröm. Ja visst, hon hade drömt, hon hade talat i

sömnen, och i sömnen hade hon förrått sina hemligaste

tankar. Hon svarade ingenting. Tyckte hon, att den frågan

inte behövde något svar?

— Jag frågar om det var, därför att du tror, att jag ska

bli domprost och biskop, som du sa nej till Schagerström.

Nu steg färgen på hennes kinder. Aha, det Löwensköldska

blodet kom i svallning. Men hon värdigades alltjämt inte

svara.

Men han måste ha svar. Han måste ha svar.

— Hör du inte, att jag frågar dig om det var, därför att

du väntar, att jag ska bli domprost och biskop, som du sa

nej till Schagerström?

Hon knyckte på nacken, ögonen lågade. Med en ton av

djupaste förakt utslungade hon:

— Naturligtvis.

Han reste sig. Han ville inte mer sitta bredvid henne.

Hans smärta över hennes svar var oerhörd, men han skulle

inte erkänna detta inför en sådan varelse som Charlotte.

Dock, han ville inte ha något att förebrå sig. Han gjorde

48I PROSTGÅRDSTRÄDGÅRDEN

ännu ett försök att tala milt och vänligt till detta förtappade

världens barn.

— Kära Charlotte, jag kan inte vara dig nog tacksam

för din uppriktighet. Jag förstår nu, att för dig är den yttre

ställningen allt. En obrottslig vandel, en trogen strävan att

vandra i Kristi, min mästares, fotspår har ingen betydelse

för dig.

Sköna och fridsamma ord. Han avvaktade med spänning

hennes svar.

— Kära Karl-Artur, jag tror nog, att jag förstår ditt

värde, fastän jag inte krumbuktar för dig så mycket som

fruarna borta i kyrkbyn.

Detta svar föreföll honom som en riktig grovhet. Den

avslöjades förargelse gav sig luft.

Charlotte reste sig för att gå sin väg. Men han grep henne

om armen och höll kvar henne. Detta samtal måste föras

till slut.

Vad Charlotte hade sagt om fruarna i kyrkbyn hade fört

hans tankar till fru Sundler. Han mindes vad hon hade

berättat. Hans vrede steg vid detta minne. Hans inre kom

i kokning.

Under sinnesrörelsen slog den dörren upp i hans själ, som

ledde in i rummet, där de vältaliga och starka orden hängde

i klasar och rankor. Han började tala till henne starkt och

manande. Han förebrådde henne hennes världskärlek, hennes

högmod, hennes fåfänga.

Men Charlotte hörde inte länge på honom.

— Så dålig jag är, påminde hon i mjuk ton, så har jag

ändå i dag sagt nej till Schagerström.

Han förfärades över hennes skamlöshet.

— Gode Gud, hurudan är denna kvinna skapad? utbrast

han. Hon har ju nyss erkänt, att hon sa nej till

Schagerström, endast därför att hon tyckte, att det var förmer att

bli gift med en biskop än med en brukspatron.

Under allt detta talade en liten lugnande stämma i hans

själ. Den sade till honom, att han skulle ta sig i akt. Hade

han inte märkt, att Charlotte Löwensköld var sådan, att hon

10. — Lagerlöf, Löwcnsk. ringen — Charl, Lowensk. 49CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

föraktade att försvara sig? Om någon trodde henne om ont,

sökte hon aldrig ta denne ur sin onda tro.

Men han lyssnade inte till denna lilla lugnande stämma.

Han trodde inte på den. Charlotte avslöjade med varje ord

hon yttrade nya djup av dålighet. Hör bara vad hon svarade!

— Kära Karl-Artur, fäst dig inte äå mycket vid det där,

att jag sa, att du skulle nå högt i graderna! Det var bara

ett skämt. Jag tror visst inte, att du kan bli varken domprost

eller biskop.

Han var redan förut sårad, upprörd. Nu, inför detta nya

angrepp, måste den lugnande stämman tiga. Blodet brusade

i hans öron. Hans händer darrade. Denna olyckliga berövade

honom makten över sig själv. Hon gjorde honom vansinnig.

Han visste, att han hoppade upp och ner framför henne.

Han visste, att han höjde rösten till skrik. Han visste, att

han sträckte upp armarna i luften och att underkäken

darrade. Men han försökte inte styra sig. Den avsky han

kände för henne var obeskrivlig. Den kunde inte tolkas

i ord. Den måste framträda i rörelser.

— All din uselhet är mig uppenbar, ropade han. Jag ser

dig sådan du är. Aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att gifta

mig med en sådan som du. Det skulle bli mitt fördärv.

— Någon nytta har jag väl gjort dig, sade hon. Det är

väl ändå mig du har att tacka för att du är magister.

Alltifrån det, att hon hade sagt detta sista, var det inte

han själv, som svarade henne. Inte så, att han inte visste

vad han sade och samtyckte till det, men orden kom dock

överraskande och oväntade. De lades på hans tunga av en

annan än han själv.

— Se där! utropade han. Nu vill hon påminna mig om

att hon har väntat på mig i fem år och att jag följaktligen

är tvungen att gifta mig med henne. Men det tjänar till

ingenting. Jag ska aldrig gifta mig med någon annan än den,

som Gud utväljer åt mig.

— Tala inte om Gud! sade hon.

Han lyfte sin panna och böjde sig bakåt. Han läste i

skyarna.

501 PROSTGÅRDSTRÄDGÅRDEN

— Ja, ja, ja, jag ska låta Gud välja för mig. Den första

ogifta kvinna, som kommer i min väg, ska bli min hustru.

Charlotte gjorde ett utrop. Hon skyndade fram till honom.

— Nej, men Karl-Artur, Karl-Artur! sade hon och

försökte dra ner en av hans armar.

— Kom mig inte nära! skrek han.

Men hon förstod inte höjden av hans vrede. Hon slog

armarna om honom.

Då hörde han ett tjut av avsky uppstiga ur sin strupe.

Hans händer fattade om hennes armar med ett järngrepp

och slungade henne tillbaka ner på torvbänken.

Därpå flydde han bort ur hennes åsyn.

51CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

DALKULLAN.

Redan första gången Karl-Artur Ekenstedt hade sett

Kors-kyrka prostgård, där den låg utmed landsvägen med

de herrgårdsaktiga, höga lindarna, det gröna staketet, de

ärevördiga portstolparna och den vita grinden, genom vars

spjälor man kunde blicka in på gårdsplanen med dess

rundel och grusgångar, med det långa, röda tvåvåningars

boningshuset rätt fram och de två likastora flyglarna,

adjunktens till höger och arrendatorns till vänster, hade han sagt

till sig själv, att just sådan skulle en svensk prästgård se

ut, på en gång hemtrevligt inbjudande, fridfull och

respektingivande.

Och allt framgent, då han hade hunnit att lägga märke

till de ständigt nyslagna gräsmattorna, till de välordnade

rabatterna, där alla växtstånd var av samma höjd och

stod på jämna avstånd, till de i prydligt mönster krattade

gångarna, till det välputsade vildvinet omkring den lilla

förstubron, liksom till långgardinerna, som i vackra och

jämna veck hängde för varje fönster, hade allt detta fyllt

honom med samma känslor av välbehag och vördnad. Han

hade tydligt känt, att envar, som bodde i denna gård, måste

känna sig förbunden att iakttaga ett sansat och stillsamt

uppförande.

Aldrig någonsin hade han kunnat föreställa sig, att just

han, Karl-Artur Ekenstedt, en dag skulle komma springande

fram mot den vita grinden med armarna fäktande i luften,

hatten på örat och små korta tjut på läpparna.

Han uppgav ett vilt skratt, i detsamma han stängde grinden

efter sig. Han tyckte sig kunna märka hur boningshus och

blomrabatter stirrade efter honom i förvåning,

"Har man någonsin sett på maken? Vad kan det där

vara för en figur?" viskade det från blomma till blomma.

52DALKULLAN

Ja visst, träden undrade, gräsmattorna undrade, hela

gården undrade. Han kunde höra hur de förvånade sig.

Kunde det vara sonen till den charmanta överstinnan

Ekenstedt, hon, som var det mest bildade fruntimmer i hela

Värmland och som skrev vers, som var roligare än fru

Lenngrens, — kunde det vara han, som kom rusande från

prostgårdsträdgården, liksom skulle han fly ur ett ondskans

och syndens hemvist?

Kunde det vara den stillsamme och försynte och

gossaktige pastorsadjunkten, som brukade hålla så vackra och

blomsterfyllda predikningar, som kom jagande med röda

flammor över pannan och dragen förstörda av upphetsning?

Kunde det vara en präst i Korskyrka prostgård, där så

många försiktiga och värdiga Herrans tjänare hade bott,

som stod där vid grinden och ämnade gå ut på landsvägen

i det fasta beslutet att fria till den första ogifta kvinna, som

han mötte?

Kunde det vara unge Ekenstedt, som hade fått en så

förfinad uppfostran och alltid hade levat bland fint folk, som

ville utsätta sig för att nödgas ta till hustru, till kamrat för

hela livet den första kvinna han mötte? Visste han inte,

att han kunde råka ut för en skvallerbytta eller en latmask,

för en sjåpa-gåsa eller en härpa-snärpa, för en Slarv-Sara

eller en Geting-Karin ?

Visste han inte, att han gav sig ut på den farligaste

vandringen i hela sitt liv?

Karl-Artur stod ett par ögonblick kvar vid grinden och

hörde på all denna undran, som gick från träd till träd,

från blomma till blomma.

Ja, han visste, att denna vandring var farlig och

betydelsefull. Men han visste också, att han under denna sommar

i Korskyrka hade älskat världen mer än Gud. Han visste,

att Charlotte Löwensköld hade varit en fara för hans själ,

och han ville mellan sig och henne resa upp en skiljomur,

som hon aldrig skulle kunna genombryta.

Och han kände, att i det ögonblick, då han slet kärleken

till Charlotte ut ur sitt hjärta, öppnade det sig åter för

Kristus. Han ville visa sin frälsare, att han älskade honom

53CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

utan gräns och mått och att han litade på honom över

alhing. Därför ville han nu låta Kristus välja honom en

hustru. Det var det stora och förskräckliga förtroende han

hyste till honom, som han nu ville visa.

Han var inte rädd, där han stod vid prostgårdsgrinden

och blickade bortåt landsvägen. Han var inte rädd, men han

kände, att nu visade han det största mod, som en människa

kan äga. Han visade det genom att lägga sitt öde helt och

hållet i Guds händer.

Det sista han gjorde, innan han gick bort från grinden,

det var att läsa ett fadervår. Och under bönen blev det stilla

inom honom. Han fick nu också tillbaka sitt yttre lugn. Den

hetsiga rodnaden försvann ur ansiktet, och underkäken

ryckte inte mer.

Medan han nu började gå bortåt kyrkbyn, såsom han ju

måste, om han ville möta människor, var han dock inte

alldeles fri från anfäktelser.

Han hade inte hunnit längre än till slutet av

prostgårdsstaketet, då han tvärstannade. Det var den arma, rädda

människan, som bodde inom honom, som hejdade honom. Han

hade kommit att tänka på att för en timme sedan, då han

hade kommit vandrande från kyrkbyn, hade han på just

samma ställe mött den döva tiggerskan Karin Johansdotter

i sin trådslitna schal, sin lappade kjortel och med den stora

tiggarpåsen på ryggen. Hon hade visserligen varit gift en

gång i tiden, men nu var hon änka sedan många år och till

äktenskap ledig.

Den plötsliga tanken, att det kunde bli henne, som han

komme att möta, hade hejdat honom.

Men han hånade den arma, rädda, syndiga människan,

som bodde i hans bröst, för att hon kunde tro, att hon

numera hade makt att hindra honom från att fullfölja sitt

uppsåt, och han fortsatte vandringen.

Bara ett par sekunder efteråt hördes ljudet av ett åkdon

bakom honom. Strax därpå körde en kärra förbi, som drogs

av en präktig springare.

I åkdonet satt en av de mäktiga och stolta bergsmän, som

fanns i denna trakt, en gubbe, som ägde så många gruvdelar

54DALKULLAN

och hyttor, att han ansågs lika rik som en Schagerström. Han

hade sin dotter vid sidan, och om han hade kommit åkande

från andra hållet, skulle den unge prästen enligt sitt löfte

ha varit tvungen att ge den myndige mannen ett tecken att

stanna, på det att han måtte kunna fria till dottern.

Det var inte lätt att säga vilken utgång ett dylikt tilltag

skulle ha fått. Ett piskrapp över ansiktet hade inte varit

alldeles otänkbart. Bergsman Aron Månsson var van att

gifta bort sina döttrar med grevar och baroner och inte med

pastorsadjunkter.

På nytt blev hon rädd, den gamla, syndiga människan,

som bodde i hans bröst. Hon rådde honom att vända, hon

sade, att detta var en alltför vågsam färd.

Men den nya, tappra Guds människa, som också fanns

inom honom, höjde sin jublande röst. Hon var glad över

att detta var en farlig vandring. Hon var glad, att hon fick

visa hur hon trodde och litade.

På höger sida om vägen reste sig en ganska brant sandås,

vars sidor var övervuxna av unga tallar, småbjörkar och

häggbuskar. Inne bland de täta snåren gick någon och sjöng,

Karl-Artur kunde inte se den sjungande, men rösten var

honom välbekant. Den tillhörde den slarviga dottern till

gästgivarn, hon, som sprang efter alla karlar. Hon var

honom helt nära. I vilket ögonblick som helst kunde det

falla henne in att vika av in på landsvägen.

Ovillkorligen började Karl-Artur gå sakta, så att hans

steg inte skulle höras upp till den sjungande. Han såg sig

till och med om efter någon möjlighet att undkomma.

På andra sidan vägen låg en äng, där en flock kor gick

på bete. Men korna var inte ensamma, en kvinna höll på

att mjölka dem, och även henne kände han igen. Det var

prostgårdsarrendatorns lagårdspiga, som var lång som en

karl och hade tre oäkta barn. Hela hans varelse drog sig

samman av förfäran, men i det han framviskade en bön till

Gud, gick han på.

Gästgivardottern trallade inne i småskogen, och den stora

lagårdspigan slutade mjölkningen och gjorde sig i ordning

55CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

alt gå hem, men ingen av dem kom upp på vägen. Han mötte

dem inte, fastän han såg och hörde dem.

Den arma, syndiga, gamla människan inom honom kom

nu med ett nytt påfund. Hon sade till honom, att Gud kanske

visade honom dessa två lättfärdiga kvinnor inte så mycket

för att pröva hans tro och hans mod som för att varna

honom. Kanske ville han låta honom förstå, att han

handlade dåraktigt och överdådigt.

Men Karl-Artur tystade ner den svaga, vacklande syndaren

inom sig och fortsatte vandringen. Skulle han vika för så

litet? Skulle han tro mer på sin egen rädsla än på Guds

makt?

Äntligen kom en kvinna gående emot honom på vägen.

Henne kunde han inte undvika.

Fastän hon ännu befann sig på något avstånd, såg han,

att det var Torpar-Matts-Elin, som hade ett eldmärke över

hela ansiktet. Ett ögonblick stod han stilla. Det var inte nog

med att den stackars flickan hade ett ohyggligt yttre. Hon

var kanske den fattigaste i socknen, utan både far och mor

och med tio oförsörjda syskon.

Han hade besökt henne i hennes torftiga stuga, full av

trasiga, smutsiga ungar, som den äldsta systern förgäves

strävade att kläda och föda.

Han kände ångestsvett framträda på pannan, men sedan

knäppte han sina händer och gick framåt.

— Det är för hennes skull, för att hon ska få hjälp, som

allt detta sker, mumlade han, medan de nu snabbt närmade

sig varandra.

Det var ett sant martyrskap, som öppnade sig för honom,

men han ville inte vika undan för något i den vägen.

För den fattiga flickan kände han ingen sådan motvilja,

som gästgivardottern och lagårdspigan hade uppväckt inom

honom. Om henne hade han inte hört annat än gott.

Emellertid, då det inte var mer än två steg mellan dem,

vek hon av från vägen. Någon hade ropat på henne inifrån

skogsdjupet, och hon försvann hastigt i busksnåren.

Men då Torpar-Matts-Elin sålunda var ur spelet, kände

han hur en ofantlig tyngd lyftes från hans bröst. Han kände

56DALKULLAN

en helt ny tillförsikt och gick fram med höjt huvud, likaså

stolt, som om det hade lyckats honom att bevisa styrkan

av sin tro genom att gå på vattnet.

— Gud är med mig, sade han. Kristus följer mig på

min vandring och håller sin sköld över mig.

Denna visshet upphöjde honom och fyllde honom med

lycksalighet.

"Nu kommer snart den rätta", tänkte han. "Kristus har

prövat mig. Han har sett, att jag menar allvar. Jag viker

inte tillbaka. Min utvalda är i antågande."

En minut senare hade han tillryggalagt det korta

vägstycket, som skiljer prostgården från kyrkbyn, och ämnade

just svänga in på bygatan, då dörren till en stuga öppnades

och en ung flicka kom ut. Hon gick genom den lilla

trädgårdstäppan, som fanns framför denna liksom framför alla

andra bostäder i kyrkbyn, och kom upp på vägen rätt

framför Karl-Artur.

Hon hade kommit så plötsligt, att det endast var ett par

steg mellan dem, då han först märkte henne. Han stannade

tvärt. Hans första tanke var denna:

"Se där, där är hon! Var det inte detta jag sa? Jag kände

på mig, att just nu skulle hon komma i min väg."

Därpå knäppte han händerna för att tacka Gud för hans

stora, förunderliga nåd.

Hon, som kom emot honom, var ingen av den traktens

människor, utan en ung kvinna från någon av de nordliga

dalsocknarna, som gick omkring och drev gårdfarihandel.

Efter hemsocknens sed var hon klädd i rött och grönt, vitt

och svart, och i Korskyrka, där den gamla sockendräkten för

länge sedan var bortlagd, lyste hon som en vildmarksros.

För resten var hon själv ännu mycket vackrare än kläderna.

Hennes hår krusade sig kring en präktig panna, som

dess-förutan skulle ha förefallit väl hög, och ansiktsdragen var

ädelt utformade. Men framför allt var det de djupa,

sorgmodiga ögonen och de täta, svarta ögonbrynen, som avgjorde

saken. Så snart man såg dem, måste man erkänna, att de

var så vackra, att de skulle ha skänkt skönhet åt vilket

ansikte som helst. Till på köpet var hon lång och ståtlig.

57CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

inte smärt, men väl byggd. Att hon var frisk och stark,

behövde man inte tvivla på ett ögonblick. Hon bar på sin

rygg en stor, svart lädersäck, full av handelsvaror, men det

oaktat gick hon alldeles rak och rörde sig med en lätthet,

som om hon inte hade vetat av någon börda.

Vad Karl-Artur beträffar, så kände han sig nästan bländad.

Han sade till sig själv, att det var sommaren, som kom emot

honom. Detta var den rika, varma, blomstrande sommar, som

hade regerat detta år. Om han hade kunnat avbilda den,

skulle den ha sett ut just på detta sätt.

Men om det var sommaren, som kom, så var det inte en

sommar, som han behövde frukta. Tvärtom. Det var Guds

mening, att han skulle lägga den till sitt hjärta och fröjdas

över dess skönhet. Han behövde inte känna några farhågor.

Denna hans brud, så grann och fager hon var, kom ifrån

fjärran fjälltrakter, från fattigdom och ringhet. Hon visste

ingenting om rikedomens lockelser eller om den

besynnerliga kärleken till de jordiska tingen, som kommer slättfolket

att glömma skaparen för det skapade. Hon, denna armodets

dotter, skulle inte tveka att förena sig med en man, som

ville förbli fattig under hela sitt liv.

I sanning, det finns ingenting, som övergår Guds visdom.

Han visste vad som var honom av nöden. Endast genom en

vink av sin hand ställde Gud i hans väg den unga kvinna,

som passade honom bättre än envar annan.

Den unge prästen var så inne i sina egna tankar, att han

inte gjorde en rörelse för att närma sig den vackra

dalkullan. Men hon, som märkte hur han slukade henne med

ögonen, kunde inte låta bli att småskratta.

— Du stirrar på mig, du, som om du skulle ha mött en

björn.

Karl-Artur skrattade, han också. Det var förunderligt

hur lätt om hjärtat han på en gång kände sig.

— Nej, sade han, det var nog ingen björn, som jag tyckte

mig se.

— Då var det fäll skogsråa. Di säger, att manfolka blir

så galna, då di får se"na, så att di int kan komma ur fläck.

Hon skrattade, visade de vackraste, mest blänkande tänder

58DALKULLAN

och ville gå förbi honom. Men han skyndade sig att hejda

henne.

— Du får inte gå. Jag måste tala med dig. Sätt dig här

vid vägkanten!

Hon såg förvånad ut över denna uppmaning, men trodde,

att han ville handla sig till några av hennes varor.

— Int kan jag öppna påsen här på landsvägen.

Strax därpå gick ett ljus upp för henne.

— Men är det int du, som är prästen här i sockna? Jag

tyckte då, att jag såg dej i går på predikstoln.

Karl-Artur blev lycklig över att hon hade hört honom

predika och visste vem han var.

— Jo visst, det var jag, som predikade, men jag är bara

en hjälppräst, förstår du.

— Men du bor fäll i prostgårn? Jag är just på väg

dit. Kom du bara ut i köke, så får du köp hela påsen åv

mej.

Nu trodde hon, att han skulle ge sig till freds, men den

unge mannen stod alltjämt hindrande i hennes väg.

— Jag vill inte köpa dina varor, sade han. Jag vill fråga

dig om du vill bli min hustru.

Han uttalade dessa ord med ansträngd röst. Han kände

en stark rörelse. Han tyckte, att hela naturen — fåglarna,

trädens brusande löv, den betande boskapen — var

medveten om det högtidliga, som försiggick, att alla dessa höll

sig stilla för att invänta den unga kvinnans svar.

Hon vände sig hastigt emot honom, som för att se om

han menade allvar, men tycktes för övrigt ganska likgiltig.

— Vi kan mötas här på vägen klocka tie i kväll, sade

hon. Nu har jag mitt å tänk på.

Hon fortsatte framåt prostgården, och han lät henne gå.

Han visste, att hon skulle komma tillbaka och att hon skulle

svara ja. Var hon inte den brud, som Gud hade bestämt för

honom?

Själv var han inte i lynne att gå hem och sätta sig till

arbetet. Han vek av uppåt höjden, utmed vilken vägen

rundade sig. När han hade hunnit så pass långt in i snåren,

att ingen såg honom, kastade han sig ner på marken.

59CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Vilken lycka, vilken underbar lycka! Vilka faror han hade

undgått! Hur underbara var inte denna dags händelser!

På en gång var han fri från alla sina bekymmer. Charlotte

Löwensköld skulle aldrig mer locka honom att bli en

mammonsträl. Han skulle hädanefter få leva i enlighet med

sin böjelse. Den enkla, fattiga hustrun skulle låta honom

följa Jesu fotspår. Han såg den lilla gråa stugan. Han såg

det enkla, ljuvliga levnadssättet. Han såg den fullkomliga

harmonien mellan hans lära och hans leverne.

Han låg länge och blickade upp i det risiga grenverket,

genom vilket solstrålarna försökte att smyga sig fram. På

samma sätt tyckte Karl-Artur att en ny och lyckobringande

kärlek försökte att smyga sig in i hans sargade och

sönderslitna hjärta.

60MORGONKAFFET

MORGONKAFFET.

1.

Det fanns en, som hade kunnat ställa allt till rätta, om

hon bara hade velat. Men det var kanske att begära

för mycket av den, som hade suttit år efter år och bara fyllt

sitt hjärta med önskningar.

Ty att det kan ha något inflytande på världens gång i det

stora hela, att man sitter och önskar, det kan vara svårt att

bevisa. Men att det kan ta makten över en själv, försvaga

viljan och tysta ner samvetet, det ska man inte tvivla på.

Fru Sundler hade hela måndagseftermiddagen gått och

grämt sig över att hon hade sagt de där orden om Charlotte,

som hade jagat bort Karl-Artur. Tänk, att han hade varit

där under hennes tak och talat med henne helt förtroligt

och varit mer förtjusande, än hon någonsin hade kunnat

drömma om, och att hon i sitt oförstånd hade sårat honom

till den grad, att han hade förklarat, att han aldrig mer

ville se henne!

Hon hade varit ond på sig själv och på hela världen, och

när hennes man, organist Sundler, hade föreslagit, att de

skulle gå över till kyrkan och sjunga en stund, såsom de

brukade göra rätt ofta om sommarkvällarna, hade hon

avvisat honom så tvärt, att han hade flytt ur huset och tagit

sin tillflykt till gästgivargården.

Detta ökade än mer hennes bedrövelse, för hon ville vara

fullkomlig och otadlig både inför andra och inför sig själv,

och hon visste ju, att organist Sundler hade gift sig med

henne, bara därför att han beundrade hennes sångröst så

utomordentligt, att han varje dag ville ha tillfälle att höra

den. Och hon hade alltid redligt avbetalat vad hon var

honom skyldig för att hon nu hade ett litet nätt hem och

slapp att tjäna sitt bröd som faltig guvernant, men denna

61CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

dag förmådde hon inte. Om hon hade höjt sin röst i Guds

hus denna kväll, skulle det inte ha blivit välljud och fromma

ord, som hade strömmat över hennes läppar, utan klagorop

och hädelse.

Men till hennes stora och obeskrivliga glädje hade

Karl-Artur kommit till henne så där vid halvniotiden på kvällen.

Han hade trätt in glad och ogenerad och frågat om hon

ville ge honom kvällsvard. Hon hade säkert sett litet

förvånad ut över denna begäran, och då hade han förklarat,

att han hade legat och sovit i skogen hela eftermiddagen.

Han måtte ha varit mycket trött, för han hade inte bara

sovit över middagen utan hade också försummat

kvälls-varden, som i prostgården alltid stod på bordet precis

klockan åtta. Kunde det vara möjligt, att fru Sundler hade

hemma litet bröd och smör, så att han kunde få stilla den

förfärliga hungern?

Fru Sundler var inte förgäves dotter till en så utmärkt

hushållsmänniska som Malvina Spaak. Ingen kunde säga om

henne, att hon inte hade sitt hus i ordning, och hon plockade

genast fram ur sitt skafferi inte allenast bröd och smör

utan också ägg och skinka och mjölk.

Och i glädjen över att Karl-Artur hade kommit tillbaka

och begärde hjälp av henne som av en gammal vän från

mödernegården fick hon någorlunda igen sin tillförsikt, så

att hon kunde säga honom hur bedrövad hon var över att

hon på förmiddagen hade yttrat något sårande om

Charlotte. Han måtte då väl inte ha trott, att hon hade velat

3tifta någon osämja mellan honom och hans fästmö? Nej,

hon förstod ju, att detta, att ägna sig åt skolan, var ett

vackert kall också det, men hon kunde inte hjälpa, att hon

hoppades, ja, att hon varje dag bad till Gud, att magister

Ekenstedt måtte komma att stanna kvar som präst här ute

på landsbygden, där man var så försummad, där man hade

så få tillfällen att få höra en levande förkunnelse.

Karl-Artur svarade förstås, att om någon skulle be om

ursäkt, så var det väl han. Men för resten skulle hon inte

ångra sina ord. Han visste nu, att det var Försynen, som

62MORGONKAFFFT

hade lagt dem på hennes läppar. De hade varit honom till

hjälp och till väckelse.

Därpå hade det ena ordet gett det andra, och snart hade

Karl-Artur anförtrott henne allt, som hade hänt honom,

sedan de skildes. Han var så överströmmande lycklig och

så uppfylld av förundran över Guds stora nåd emot honom,

att han inte kunde tiga, utan måste berätta alltsammans

för en medmänniska. Det var ju en ren lycka, att denna

Thea Sundler, som redan förut genom sin mor var inne

i alla familjens förhållanden, hade kommit i hans väg.

Men då fru Sundler alltså fick höra talas om den

uppslagna förlovningen liksom om den nyingångna, så borde

hon ju ha förstått, att detta skulle medföra olycka. Hon

borde ha förstått, att Charlotte bara av trilskhet och

retsamhet hade svarat ja på fästmannens frågor om hennes

förkärlek för biskopsämbetet. Hon borde ha förstått, att det

där förbundet med dalkullan ännu inte var så fast knutet,

att det inte möjligen hade kunnat upplösas.

Men om man har suttit och önskat år efter år att på något

vis komma i förbindelse med en förtjusande ung man och

få bli hans vän och förtrogna, inte något annat för all del,

kan man då ha styrka tillräckligt för att tala förstånd med

honom, redan första gången han lägger sin själ blott och bar

inför ens ögon? Kanske det var omöjligt att begära annat

av Thea Sundler, än att hon skulle helt och hållet gå upp

i beundran och sympati och finna, att den där vandringen

fram till kyrkbyn var en riktig hjältebragd.

Eller att hon skulle försöka rentvå Charlotte, kunde man

begära det? Att hon till exempel skulle påminna Karl-Artur

om att Charlotte nog hade en stor förmåga att ställa och

ordna för andra, men att hon sällan hade någon klokskap

övrig för egen räkning? Nej, det kunde man inte vänta av

henne.

Det är ju en möjlighet, att Karl-Artur inte var så säker

på sig själv, som han låtsade. Ett litet inkast skulle måhända

ha gjort honom tveksam. En ärlig förskräckelse skulle

kanske ha förmått honom att avstå från den nya förlovningen.

Men fru Sundler gjorde ingenting for att skrämma och

63CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

varna. Hon fann, att alltsammans var utomordentligt härligt.

Tänk, att så där lägga sitt öde i Guds hand! Tänk, att slita

den älskade ur sitt hjärta för att kunna vandra i Jesu

fotspår! Karl-Artur blev visst inte avskräckt. Han blev tvärtom

uppmuntrad att gå vidare.

Och vem vet? Kanske att fru Sundler var fullt uppriktig?

Hon hade både Almquist och Stagnelius liggande på sitt

förmaksbord, och hon var romantiker från hjässan till

fota-bjället. Och här hade hon ett äventyr äntligen. Här hade

hon något, som hon kunde bli hänförd över.

I hela Karl-Arturs framställning fanns det bara en sak,

som oroade fru Sundler. Hur kunde det hänga ihop med

detta, att Charlotte hade sagt nej till Schagerström? Om

hon var så ivrig att uppnå världsliga fördelar, som

Karl-Artur påstod, och det ville fru Sundler alls inte bestrida,

varför hade hon då sagt nej till Schagerström? Vad kunde

hon vänta sig för gott av att säga nej till Schagerström?

Men bäst som fru Sundler satt och funderade på detta,

kom hon till klarhet. Hon begrep alltsammans. Hon begrep

Charlotte. Hon hade spelat ett högt spel, men Thea Sundler

begrep henne.

Charlotte hade genast ångrat, att hon hade sagt nej till

Schagerström, och hon hade önskat att bli fri för att kunna

ge den rike brukspatronen ett annat svar.

Därför var det, som hon hade ställt till med ett uppträde

och retat Karl-Artur till den grad, att han slagit upp med

henne. Det var förklaringen. Så var det, som det förhöll sig.

Denna sin upptäckt meddelade fru Sundler till Karl-Artur,

men han ville inte tro henne. Hon förklarade och bevisade,

han ville inte tro henne i alla fall. Men hon gav sig inte,

hon heller. Härvidlag dristade hon sig till att motsäga

honom.

När klockan slog tio och han skulle bege sig till mötet

med dalkullan, höll de ännu på att disputera om detta. Fru

Sundler hade inte vunnit mer, än att Karl-Artur måhända

var litet tvivlande. Men hon för sin del hade kvar sin

visshet. Hon bedyrade, att nästa dag, eller åtminstone en av de

64MORGONKAFFET

allra närmaste dagarna, skulle Charlotte komma att förlova

sig med Schagerström.

Ja, så där hade det tillgått. Thea Sundler hade inte ställt

till rätta, hon hade tvärtom kastat in en ny vredesbrand

i Karl-Arturs själ. Och något annat hade man kanske aldrig

bort vänta av henne.

Men där fanns ju ännu en annan människa, som gärna

ville hjälpa och ställa till rätta, där fanns ju Charlotte.

Ja visst, ja visst, men vad kunde hon göra just då?

Karl-Artur hade ryckt upp henne ur sitt hjärta såsom en

ogräsplanta. Hon stod emellan honom och hans Gud. Hon fanns

inte till för honom.

Och även om han hade velat lyssna till henne, kunde

man tänka sig, att Charlotte skulle finna de rätta orden,

kunde man tänka sig, att hon, den unga, häftiga varelsen,

skulle ha förstånd nog för att lägga stoltheten å sido och

säga de goda och blida och försonande ord, som kunde

rädda den älskade?

H.

Då Karl-Artur nästa morgon företog den vanliga

vandringen från flygeln till manbyggnaden, där han skulle inta

sitt morgonkaffe, stannade han gång på gång för att beundra

luftens friskhet, sammetsglansen på de daggiga gräsmattorna,

lövkojornas stolta färgprakt och de honungssugande biens

glada surrande. Han kände med ljuv tillfredsställelse, att

först i dag, sedan han hade gjort sig fri från världslivets

lockelser, kunde han med fullkomligt välbehag njuta av

naturens härlighet.

När han inträdde i matsalen, såg han till sin överraskning,

att Charlotte stod där för att ta emot honom alldeles som

vanligt. Hans milda stämning övergick till en lätt förtrytelse.

Han för sin del hade trott, att han var fri, att striden var

utkämpad. Charlotte däremot tycktes inte ha uppfattat, att

brytningen mellan dem var avgörande och oåterkallelig.

Han sade ett flyktigt godmorgon, eftersom han inte ville

vara direkt ohövlig, men han låtsade inte se, att hon sträckte

11. — Lagerlöf, Löivensk. ringen — Chorl. Löwensk. 55CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

ut handen mot honom, utan gick rakt fram till matbordet

och satte sig.

Han trodde, att detta skulle vara tillräckligt för att visa

henne, att hon inte vidare borde besvära honom med sin

närvaro, men Charlotte ville tydligen ingenting förstå, utan

fortfor att hålla honom sällskap.

Fastän han tog sig i akt för att lyfta ögonen, så att hans

blickar skulle möta hennes, hade han vid det enda

ögonkast, han gett henne, hunnit märka, att hennes hy var ganska

grådaskig och att ögonen var omgivna av röda ringar. Hela

utseendet bar vittne om att hon hade genomvakat sin natt

i ångest och måhända i samvetskval.

Nå, än sedan! Inte han heller hade njutit någon sömn

denna natt. Från tio till två hade han suttit i en skogsbacke

och samspråkat med den brud, som Gud hade utsett åt

honom. Den vanliga morgonskuren hade visserligen skilt

dem åt och drivit hem honom till prostgården, men de

följande timmarna, då en ny kärleks lycka fyllde hans själ,

hade varit för ljuvliga att sovas bort. I stället hade han satt

sig till skrivbordet för att underrätta föräldrarna om det

skedda och på detta sätt få genomleva de gångna stundernas

salighet än en gång. Dock var han viss om att ingen av

hans utseende skulle kunna märka, att han inte hade fått en

blund i ögonen. Han hade aldrig känt sig mera frisk och

levnadsglad.

Det generade honom, att Charlotte sysslade omkring

honom, som om ingenting hade hänt. Hon flyttade

grädd-snipan och skorpkorgen närmare honom, och hon gick bort

till luckan i väggen mot skänkrummet och hämtade det

varma kaffet.

Medan Charlotte hällde upp kaffe i hans kopp, frågade

hon lugnt och obesvärat, alldeles som om hon skulle ha

frågat efter något fullt vanligt och alldagligt:

— Nå, hur gick det för dig?

Det var verkligen motbjudande att svara. Det låg ännu

ett skimmer av helighet över denna sommarnatt, som han

hade tillbragt i sällskap med den unga dalkullan. Tiden hade

han använt, inte till ömhetsbetygelser, utan till att förklara

66MORGONKAFFFT

för henne hur han ville ordna sitt liv efter Kristi föredöme.

Hennes stillsamma lyssnande, hennes tvekande, milda svar,

hennes blyga instämmande hade gett honom den visshet han

behövde. Men hur skulle Charlotte förstå den frid, den

salighet, som han därvid hade erfarit?

— Gud hjälpte mig, var det enda, som han sent omsider

kom sig för att svara.

Charlotte höll på att hälla upp kaffe i sin egen kopp, då

svaret föll. Det tycktes ha skrämt henne. Kanske hade hon

trott, att hans tvekan betydde, att hans plan inte hade kommit

till utförande. Hon satte sig ner så hastigt, som om benen

inte ville bära henne.

— Gud nåde oss, Karl-Artur, du måtte väl aldrig ha gått

åstad och gjort några galenskaper?

— Hörde inte Charlotte vad jag sa att jag skulle göra,

då vi skildes i går?

— Jo, visst hörde jag det, men, käraste du, jag kunde

väl inte tro, att det skulle vara annat än ett skrämskott.

— Charlotte kan vara viss om att när jag säger, att jag

ska lägga mitt öde i Guds hand, så gör jag det också.

Charlotte teg en stund. Hon tog sig socker, hällde i grädde

och bröt sönder en av de hårda rågskorporna. Han antog,

att hon ville vinna tid för att lugna sig.

Han för sin del var förvånad över att Charlotte föreföll

så ängslig. Han kom ihåg vad fru Sundler hade sagt om

att Charlotte hade velat brytningen och själv framkallat den.

Men härvid hade verkligen hans nya vän misstagit sig.

Charlotte hade tydligen ingen tanke på att förlova sig med

Schager ström.

— Du rusade alltså åstad och friade till den första du

mötte? sade Charlotte i samma obesvärade ton, varmed hon

hade börjat samtalet.

— Ja, Charlotte, jag lät Gud välja för mig.

— Och det gick förstås rent på tok, utropade hon.

Han kände igen den gamla Charlotte på detta vanvördiga

yttrande, och han kunde inte avstå från nöjet att ge henne en

passande tillrättavisning.

67CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

— Ja, sade han, att förlita sig på Gud, det har alltid varit

galenskap, det, i Charlottes ögon.

Hennes hand ryckte till litet. Skeden klirrade mot koppen,

men hon lät inte förleda sig till något vredesutbrott.

— Nej, sade hon, låt oss för all del inte börja på som

i går!

— Det tycker jag Charlotte har så rätt i. I all synnerhet

som jag aldrig förr har känt mig så lycklig.

Det var kanske en grymhet, men han kände ett oavvisligt

behov att låta henne veta, att han var förlikt med sin Gud,

att hans själ hade kommit till ro.

— Jaså, du är lycklig, sade Charlotte.

Det var inte så lätt att tolka vad som låg i det yttrandet.

Var det bitter smärta, eller var det endast hånfull

förvåning?

— Jag ser min väg klar framför mig. Alla hinder för att

föra ett liv i Jesu anda är undanröjda. Gud har sänt den

rätta kvinnan i min väg.

Han betonade sin nuvarande lycka mer, än nödigt var.

Men det var något i hennes lugn, som oroade honom. Hon

tycktes ännu inte förstå, att det hela var allvar, att saken

var avgjord för all framtid.

— Det ser ut, som om det skulle ha gått bättre för dig,

än jag trodde, återtog Charlotte i fullkomlig vardagston.

Jag ska ingenting säga, förrän jag har fått höra vem du

nu är förlovad med.

— Hon heter Anna Svärd, sade han, Anna Svärd.

Omöjligt att låta bli att upprepa namnet. Sommarnattens

förtrollning, den unga kärlekens tjuskraft återfördes i hans

minne med dessa ljud och förtog det nuvarande ögonblickets

obehag.

— Anna Svärd, upprepade Charlotte. Men ack, med

vilken olikhet i tonfallet! Är det någon, som jag känner?

— Nog tror jag, att Charlotte har sett henne. Hon är från

Dalarna.

Charlottes min var lika hjälplöst frågande.

— Det är en enkel, fattig människa, Charlotte. Charlotte

ska inte tänka på någon av sina fina bekantskaper.

68MORGONKAFFFT

— Det kan väl aldrig...! Hon ropade till så häftigt, att

han måste se på henne. Det rörliga ansiktet uttryckte

verkligen den högsta förskräckelse.

— Den där dalkullan, som var inne i köket i går... Gud

i himlen, Karl-Artur! Jag tycker mig ha hört sägas, att hon

heter Anna Svärd.

Hennes förfäran var äkta, därpå kunde han inte tvivla.

Men den var inte angenämare fördenskull. Ett sådant

för-mynderskap den där Charlotte tog sig över honom! Och så

oförstående hon visade sig! Hon skulle ha hört Thea Sundler

förra kvällen.

Han skyndade att lägga ännu en rågskorpa i blöt i

kaffekoppen. Det gällde att snart hinna äta sig mätt för att

komma undan alla de beskärmelser, som nu skulle följa.

Men underligt nog hördes inga beskärmelser av. Charlotte

endast svängde sig på stolen, så att han inte kunde se

hennes ansikte. Ehuru hon satt alldeles tyst, var det något,

som sade honom, att hon grät.

Han reste sig för att gå, fastän han ännu var långt ifrån

halvmätt. Jaså, hon tog saken på det sättet. Det var

verkligen omöjligt att fasthålla fru Sundlers hypotes, att det

var Charlotte, som hade velat brytningen. Han måste tro

på hennes häftiga sorg över den uppslagna förlovningen.

Och som denna sorg vållade honom en smula samvetskval,

ville han helst undgå att bevittna den.

— Nej, gå inte! bad Charlotte utan att vända sig om.

Gå inte! Vi måste tala vidare om detta. Det är så förfärligt.

Det kan inte få ske.

— Det gör mig ont, att Charlotte tar saken så hårt. Men

jag försäkrar Charlotte, att vi två var inte skapade för

varandra.

Hon for upp från stolen vid dessa ord. Där hade han

henne mittframför sig, stampande med foten i golvet och

med huvudet stolt tillbakakastat.

— Tror du, att jag gråter för min egen skull? frågade

hon och slängde föraktfullt bort en tår ur ögonvrån. Tror

du, att jag frågar efter, att jag blir olycklig? Begriper du

inte, att det är över dig, som jag gråter? Du är ämnad till

69CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

något stort, du, men det går alltihopa i putten, om du tar

dig en sådan hustru.

— Så Charlotte uttrycker sig!

— Jag säger vad jag menar. Och jag ger dig det bestämda

rådet, min vän, att om du prompt ska gifta dig med en

bondmänniska, så ta åtminstone en hämerifrån landet, som

du känner till. Och gå inte och gift dig med en sådan där

gårdfarihandlerska, som har löpt land och rike omkring,

ensam och oskyddad! Du är väl inte något barn. Du måtte

väl begripa vad sådant vill säga.

Han sökte hejda detta sårande ordflöde av den kortsynta

varelsen, som inte ville förstå vad det här var fråga om.

— Hon är den brud, som Gud har utsett åt mig, påminde

han.

— Det är hon visst inte.

Hon villa kanske säga, att den brud, som Gud hade

bestämt för honom, var hon själv. Kanske var det tanken

härpå, som kom tårarna att flöda över ansiktet. Knytande

händerna, kämpade hon för att återfå herraväldet över

rösten.

— Tänk på dina föräldrar!

Han avbröt henne.

— Jag är inte rädd för mina föräldrar. De är allvarliga

kristna, och de ska förstå mig.

— Överstinnan Beate Ekenstedt, ropade Charlotte, ska

hon förstå? Gud, Karl-Artur, hur litet du känner din mor,

om du inbillar dig, att hon någonsin ska ta emot en

dalkulla som sin svärdotter! Din far kommer att bryta med dig,

han kommer att göra dig arvlös.

Vreden höll nu på att ta överhand hos honom, fastän han

förut under hela tiden hade kunnat förhålla sig lugn.

— Låt oss inte tala om mina föräldrar, Charlotte!

Charlotte tycktes ha insett, att hon hade gått för långt.

— Nej, låt oss inte tala om dina föräldrar! Men låt oss

tala om prosten och prostinnan här i Korskyrka och om

biskopen i Karlstad och hela domkapitlet! Vad tror du att

de ska säga, då de får höra talas om att en präst rusar ut

på landsvägen för att fria till den första kvinna han möter?

70MORGONKAFFFT

Och här i Korskyrka, där de är så noga med att prästerna

ska iaktta ett anständigt uppförande, vad ska de säga?

Du kanske inte en gång får stanna här. Du blir kanske

tvungen att flytta härifrån. Och vad tror du att de andra

prästerna här i stiftet ska tänka om det där frieriet? Var

du viss om att de och alla människor i hela Värmland ska

förfasa sig! Du ska få se, att folket förlorar aktningen för

dig. Ingen ska komma i kyrkan, då du predikar. Du ska bli

skickad till de fattiga finnsocknarna längst opp i norr. Du

ska aldrig få befordran. Du ska få sluta dina dagar som

pastorsadjunkt.

Hon var så i tagen, att hon visst kunde ha fortsatt länge

ännu, men hon måtte helt hastigt ha märkt, att hon inte

gjorde det minsta intryck på honom med de många häftiga

orden, och tvärtystnade.

Han var i sanning förvånad över sig själv. Han var

verkligen förändrad. Ännu i går hade hennes minsta ord haft

betydelse för honom. Nu var det honom nästan likgiltigt

vad hon tänkte om hans uppförande.

— Är det inte sant det jag säger? frågade hon. Kan du

neka, att det är sant?

— Jag kan inte resonera med Charlotte om sådana här

saker, sade han med en viss högdragenhet, för han kände, att

han på något sätt hade sedan i går blivit henne överlägsen.

Charlotte talar endast om befordran och gunst hos de

mäktiga, men jag anser, att det är just detta, som skadar en

präst. Jag håller före, att ett liv i fattigdom med en enkel

hustru, som själv bakar hans bröd och skurar hans golv, att

just detta, som gör prästen oberoende av det världsliga, är

det, som upphöjer och frigör.

Charlotte svarade inte genast. Då han vände blicken mot

henne, såg han, att hon stod med ögonen sänkta och rörde

tåspetsarna fram och tillbaka, liksom ett barn, då det känner

sig förläget.

— Jag vill inte vara en sådan där präst, som bara visar

vägen för andra, fortfor Karl-Artur, jag vill också gå den

själv.

Charlotte stod alltjämt tyst. En skär rodnad spred sig över

71CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

kinderna, ett leende av en ovanlig mildhet svävade över

läpparna. Slutligen sade hon något mycket överraskande.

— Tror du inte, att jag också kan både baka och skura?

Skämtade hon, eller vad var meningen? Hon hade samma

troskyldiga uppsyn som en ung konfirmand.

— Jag vill inte stå i vägen för dig, Karl-Artur. Du, du

ska tjäna Kristus, och jag. ska tjäna dig. Jag kom hit in

i morse för att säga dig, att allt skulle få bli, som du ville.

Jag kan göra allt för dig, bara du inte jagar bort mig.

Han blev så förvånad, att han med ett par steg närmade

sig henne, men därpå stannade han, liksom rädd att falla

i någon snarac

— Min älskade, fortsatte hon med en röst, som knappast

var hörbar, men som skälvde av ömhet, du vet inte vad jag

har gått igenom i natt. Jag måste visst vara så här nära att

mista dig för att förstå hur stor min kärlek är.

Han närmade sig henne ännu ett steg. Hans forskande

blickar sökte läsa i hennes själ.

— Älskar du mig inte mera, Karl-Artur? frågade hon

och lyfte mot honom ett ansikte, som var dödsblekt av

ängslan.

Han ämnade säga, att han hade slitit henne ur sitt hjärta.

Men han kände med ens, att detta inte var sant. Hennes

ord rörde honom. De tände på nytt en utdöende låga i hans

själ.

— Bara du inte leker med mig? sade han.

— Karl-Artur, nog ser du, att jag menar allvar.

En återuppståndelse ägde rum i hans själ vid dessa ord.

Liksom en eld, som tillföres nytt bränsle, uppflammade den

gamla kärleken. Natten i skogsbacken, den nya kärestan

sjönk tillbaka som i en dimma och förintades. Han glömde

dem, som man glömmer en dröm.

— Jag har redan frågat Anna Svärd om hon vill bli min

hustru, mumlade han osäkert.

— Ack, Karl-Artur, nog kunde du ställa detta till rätta,

om du ville. Med henne har du endast varit förlovad en

natt.

Hon framställde detta förslag helt ängsligt och bedjande.

72MORGONKAFFFT

Han drogs ovillkorligen allt närmare fram till henne. Den

kärlek, som utstrålade från henne, var stark och

oemotståndlig.

Helt plötsligt slog hon armarna om honom.

— Jag begär ingenting, ingenting. Jaga bara inte bort

mig!

Han besinnade sig ännu. Han kunde knappast fatta, att

hon gav efter helt och fullständigt.

— Men du måste låta mig gå min väg.

— Du ska bli en verklig, levande vägvisare, Karl-Artur.

Du ska lära människorna att vandra i Jesu fotspår, och jag

ska hjälpa dig under arbetetr

Hon talade med den varmaste, fullaste övertygelse.

Äntligen trodde han henne. Han förstod, att den långa strid,

som hade kämpats mellan dem under fem år, den var till

ända. Och det var han, som stod där som segerherre. Han

kunde låta alla betänkligheter fara.

Han böjde sig ner emot henne för att med en kyss avsluta

det nya förbundet mellan dem, då dörren från förstugan

öppnades.

Charlotte stod med ansiktet vänt åt detta håll. En häftig

förskräckelse avspeglade sig i dragen. Karl-Artur vände sig

hastigt om x)ch såg, att husjungfrun stod på tröskeln med en

bukett i handen.

— Det är från brukspatron på Stora Sjötorp, sade hon.

Trädgårdsmästarn har kommit med den. Han står kvar i

köket, ifall fröken vill tacka.

— Det är ett misstag, sade Charlotte. Varför skulle jag

få blommor från Stora Sjötorp? Gå ut, Alma, och ge

trädgårdsmästarn blommorna tillbaka!

Karl-Artur följde de växlade orden med största

uppmärksamhet. Detta var ett prov. Här skulle han få visshet.

— Trädgårdsmästarn sade bestämt ifrån, att blommorna

skulle vara till fröken, envisades husjungfrun, som inte

kunde förstå varför man inte skulle ta emot några stycken

blommor.

— Nå ja, lägg dem då där! sade Charlotte och pekade

på ett bord.

73CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Karl-Artur drog ett djupt andetag. Hon tog alltså emot

blommorna. Nu visste han tillräckligt.

Då flickan hade gått och Charlotte åter vände sig emot

honom, hade han ingen tanke på att kyssa henne. Nej,

varningen hade lyckligtvis kommit i tid.

— Jag förstår, att Charlotte önskar gå ut till

trädgårdsmästarn och sända sina tacksägelser med honom, sade han.

Och med en bugning, i vilken han lade in så mycket av

försmädlig artighet, som det var honom möjligt, försvann

han ur rummet.

III.

Charlotte följde honom inte. En känsla av modlöshet

smög sig över henne. Hade hon då inte ödmjukat sig

tillräckligt för att rädda mannen, som hon älskade?

Varför skulle buketten komma just i det avgörande

ögonblicket? Ville inte Gud, att han skulle bli räddad?

Hon gick bort till blombuketten, som låg daggfrisk och

glänsande, och med tårfyllda ögon, nästan utan att veta vad

hon gjorde, började hon plocka sönder blommorna.

Hon hade ännu inte hunnit förstöra dem alla, innan

husjungfrun kom in med ännu ett budskap till henne. Det var

ett litet konvolut med Karl-Arturs stil på utanskriften.

När hon slet upp det, föll en guldring till golvet mellan

hennes skälvande händer. Hon lät den ligga för att läsa

några rader, som Karl-Artur hade rafsat ner på en bit

papper.

"En person, som jag råkade i går afton och med vilken

jag hade ett förtroligt samtal om mina angelägenheter,

antydde för mig, att Charlotte troligen genast hade ångrat

den korg, som Charlotte hade gett Schagerström, och att det

var med full avsikt, som Charlotte retade mig så, att jag

slog upp vår förlovning. Charlotte kunde då nästa gång

ge Schagerström ett bättre mottagande. Jag ville inte tro,

att detta kunde vara möjligt, men har nu sett, att det är sant,

och återsänder härmed Charlottes ring.

74MORGONKAFFFT

Jag antar, att Charlotte redan i går lät Schagerström veta,

att vår förlovning var bruten. Jag antar, att då svar dröjde,

blev Charlotte orolig och ville återknyta med mig. Jag

antar, att blombuketten var det överenskomna tecknet. Om

så inte hade varit, skulle Charlotte omöjligt under

för-handenvarande omständigheter ha kunnat mottaga

densamma."

Charlotte Löwensköld läste igenom brevet flera gånger

utan att förstå. "En person, som jag råkade i går

afton---"

— Jag begriper ingenting, sade hon hjälplöst och började

läsningen än en gång. "En person, som jag råkade i går

afton---En person, som jag råkade---"

På samma gång tyckte hon, att något halt och slemmigt,

något, som liknade en stor orm, slingrade sig uppåt hennes

kropp och ville kväva henne.

Det var det ondskefulla förtalets orm, som snärjde in

henne och tog henne fången för långliga tider.

75

SOCKERSKÅLEN.

För fem år sedan, då Karl-Artur Ekenstedt för första

gången hade kommit till Korskyrka, hade han varit en

förfärligt sträng pietist. Han hade betraktat Charlotte

Löwensköld som ett förtappat världens barn och knappast velat

växla ett ord med henne.

Detta hade naturligtvis retat henne. Hon hade beslutat

i sitt sinne, att han med första skulle få göra avbön för den

missaktningen.

Snart hade hon märkt hur oerfaren han var i alla de

praktiska ting, som en präst behöver ha reda på, och hon

hade börjat hjälpa honom till rätta. Han var förlägen och

avvisande till en början, men efter någon tid blev han mer

tacksam och tog hennes hjälp i anspråk oftare, än hon

egentligen önskade.

Han brukade göra långa promenader för att besöka fattiga

gubbar och gummor, som bodde i små kojor långt borta

i skogarna, och bad henne alltid, att hon skulle följa honom

på sådana vandringar. Han försäkrade, att hon vida bättre

än han förstod sig på att umgås med dessa gamla, att krya

upp dem och trösta dem i deras små bekymmer.

Under dessa turer på två man hand var det, som

Charlotte hade kommit att älska Karl-Artur. Förut hade hon

alltid drömt sig, att hon skulle bli gift med en ståtlig och

tapper officer, men nu blev hon hopplöst intagen av den

fine och försynte unge prästen, som inte ville slå ihjäl en

fluga och som aldrig hade låtit en svordom gå över sina

läppar.

Nå ja, en tid hade de ostört fått fortfara med sina

promenader och samtal, men i början av juli hände det, att

Jaquette Ekenstedt, Karl-Arturs syster, kom på besök. Det

var ingenting märkvärdigt, att hon det gjorde. Prostinnan

Forsius i Korskyrka var gammal god vän med överstinnan

SOCKERSKÄLEN

Ekenstedt, och det såg ju alldeles naturligt ut, att hon hade

bjudit Karl-Arturs syster till prostgården för några veckor.

Jaquette Ekenstedt fick dela rum med Charlotte, och de

två flickorna blev ofantligt goda vänner. I synnerhet var

det Jaquette, som till den grad älskade Charlotte, att man

kunde tro, att hon hade kommit till Korskyrka mera för

hennes skull än för broderns.

Och då Jaquette väl var hemrest, kom ett brev från

överstinnan till prostinnan Forsius i Korskyrka, som

Charlotte fick läsa. Det innehöll en bjudning till Charlotte att

komma till Karlstad och hälsa på Jaquette. Överstinnan

skrev, att Jaquette inte gjorde annat än talade om den unga,

förtjusande flickan, som hon hade råkat i prostgården. Hon

formligen längtade efter henne och hade beskrivit henne så

entusiastiskt, att hon också hade gjort sin kära mamma

nyfiken på att få se henne.

Överstinnan skrev, att hon för sin del alldeles särskilt

intresserade sig för Charlotte, därför att hon var en

Löwen-sköld. Den unga flickan hörde visserligen till den yngre

grenen, som aldrig hade blivit baroniserad, men

ursprungligen härstammade hon dock från den gamle generalen på

Hedeby, så att det fanns ett litet släktskapsband mellan dem.

Så snart Charlotte hade läst brevet, sade hon genast ifrån,

att hon inte ville resa. Hon var inte dummare, än att hon

förstod, att prostinnan först, och nu sedan Jaquette, hade

avlagt rapport till överstinnan om henne och Karl-Artur

och att hon nu skulle skickas in till Karlstad, för att

överstinnan skulle själv få se och döma om hon kunde bli

en lämplig svärdotter.

Men prostinnan, och framför allt Karl-Artur, hade

övertalat henne att resa. Karl-Artur och hon var hemligt förlovade

vid det laget, och han sade, att han skulle bli henne evigt

tacksam, om hon uppfyllde moderns önskan. Han hade ju

blivit präst mot föräldrarnas vilja, och fastän det inte kunde

komma i fråga, att han bröte förlovningen med henne, vad

de än tyckte, så ville han helst slippa att göra dem ny sorg.

Och att de skulle bli förtjusta i henne, bara de finge se

henne, det visste han. Han hade aldrig sett någon ung flicka.

77CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

som så väl som Charlotte förstod sig på att umgås med äldre

människor. Det var därför, att han hade märkt hur god hon

var både mot det gamla prostfolket och mot alla andra

åldringar, som han först hade kommit att fästa sig vid henne.

Nej, om hon bara ville resa till Karlstad, så skulle allt

gå bra.

Hur han nu hade talat och bett, så hade han till sist fått

hennes löfte att anta bjudningen.

Det var en hel dagsresa in till Karlstad, och som det

inte gick an, att Charlotte reste ensam, så hade prostinnan

ställt om, att hon fick en plats i vagnen hos brukspatron

Mobergers, som skulle fara in till staden på ett bröllop.

Med otaliga visa råd och förmaningar hade hon därpå

skickat av henne, och Charlotte hade ju lovat att vara

förståndig.

Men detta, att sitta en hel dag i den täckta vagnen på det

smala baklängessätet och stirra på herrskapet Mobergers,

som sov i var sitt hörn, var kanske inte den bästa

förberedelse för Karlstadsvistelsen.

Fru Moberger tyckte, att det drog, och ville på inga

villkor ha öppet på mer än en sida av vagnen och ibland

inte ens det. Och ju varmare och kvalmigare det blev i

res-vagnen, dess bättre sov hon. Till en början hade Charlotte

försökt att få i gång ett samtal med reskamraterna, men

herrskapet Mobergers hade haft mycket att ställa med, de,

innan de for hemifrån, och nu ville de vila.

Charlottes små fötter hamrade och hamrade mot

vagnsgolvet, utan att hon visste av det en gång. Men rätt som

det var, vaknade fru Moberger och frågade om hon inte

kunde vara så beskedlig att hålla sig stilla.

Vid gästgivargårdarna plockade Mobergers fram sin

matsäck, åt själva och glömde visst inte bort att bjuda

Charlotte. De var mycket vänliga mot henne under hela resan,

men i alla fall var det nog ett under, att de kom fram till

Karlstad med henne.

Ju längre hon satt och våndades i värmen, dess mer

missmodig blev hon. Hon företog ju färden för Karl-Arturs

skull, men rätt som det var, tyckte hon, att hela kärleken

78SOCKERSKÄLEN

var borta, och hon kunde alls inte begripa varför hon skulle

fara in till Karlstad och låta beskåda sig. Hon funderade

många gånger på att öppna vagnsdörren, hoppa ur och

springa tillbaka hem. Hon satt kvar, bara därför att hon

var så matt och uppledsen, att hon inte orkade röra sig.

När hon kom fram till Ekenstedtska gården, var hon just

inte i lynne att uppföra sig sansat och anständigt. Hon hade

velat skrika eller dansa eller slå sönder något. Det skulle

ha återställt henne till hälsa och gott humör. Jaquette

Eken-stedt kom emot henne vänlig och glad, men så snart

Charlotte såg henne, fick hon en förnimmelse av att hon själv

var förfärligt illa klädd, simpelt och omodernt och,

framför allt, att det var något på tok med hennes skor. De var

nya för resan, och sockenskomakarn hade gjort sitt allra

bästa, men de klampade, då hon gick, och det luktade av

lädret.

Jaquette förde henne genom flera vackra rum in till

överstinnans kabinett, och då Charlotte vandrade genom

våningen och lade märke till parkettgolven, de stora

speglarna och de vackra pannåerna över dörrarna, gav hon

alltsammans förlorat. Hon kunde aldrig bli godtagen som

svärdotter i det här huset, det förstod hon. Det var den rysligaste

dumhet, att hon hade farit hit.

När Charlotte kom in till överstinnan, minskades ju

ingalunda hennes intryck av att ha hoppat i galen tunna.

Överstinnan satt vid fönstret i en svängd länstol och läste

i en fransk bok. Då hon fick se Charlotte, yttrade hon några

ord på franska. Hon var väl så inne i läsningen, att hon

inte ens själv märkte det. Och Charlotte förstod vad hon

sade, men det retade henne, att den fina frun liksom sökte

lista ut hennes språkkunskaper, och hon svarade på den

allra tarvligaste värmländska. Hon talade inte sådan

värmländska, som brukas bland herrskapsfolk och som ju är

ganska lättfattlig, utan hon talade tjänstefolkets och

böndernas värmländska, som är något helt annat.

Den fina frun höjde litet på ögonbrynen och såg ganska

road ut, och Charlotte gick på och visade sin

häpnadsväckande värmländska språkförmåga. När hon inte kunde

79CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

få skrika eller dansa eller slå sönder något, så var det en

tröst att tala värmländska. Detta spelet, det var i alla fall

förlorat, men hon skulle då åtminstone visa de här fina

människorna, att hon inte ville göra sig bättre, än hon var,

för att ställa sig in hos dem.

Charlotte hade emellertid kommit så sent, att de andra

redan hade superat, och om en liten stund sade överstinnan

till Jaquette, att hon skulle föra sin väninna ner i matsalen,

så att hon kunde få litet kvällsvard.

Och därmed var det slut på den dagen.

Nästa dag var en söndag, och så snart frukosten var över,

var det att gå i kyrkan och höra domprosten Sjöborg

predika. Gudstjänsten tog sina två och en halv timmar, och

då den var slut, gick översten och överstinnan och Jaquette

och Charlotte en ganska dryg stund och promenerade på

Karlstads torg. De mötte en hel mängd bekanta till överstens,

och några herrar kom fram och slöt sig till dem. Men de

gick bredvid överstinnan och språkade endast med henne,

och för Jaquette och Charlotte hade de varken en blick eller

ett ord.

Efter promenaden följde Charlotte med de andra tillbaka

till det Ekenstedtska hemmet för att äta familjemiddag i

sällskap med domprostens och rådmannens och bröderna

Stake och Eva Ekenstedt och hennes löjtnant.

Under middagen förde överstinnan ett fint och bildal

samtal med domprosten och rådmannen. Eva och Jaquette

sade inte ett ord, och Charlotte teg också, eftersom hon

kunde förstå, att det var brukligt där i huset, att ungdomen

skulle tiga. Men under hela middagen satt hon och önskade

sig långt därifrån. Hon låg på lur, kan man säga, efter

något tillfälle att få visa Karl-Arturs föräldrar, att hon

insåg, att hon alls inte passade att bli deras svärdotter. Hon

märkte, att det inte var tillräckligt med värmländskan, hon

måste gripa till något mer kraftigt och avgörande.

Efter en sådan resa och en sådan predikan och en sådan

promenad och en sådan middag var det nödvändigt, att hon

lät förstå, att nu ville hon inte vara med längre.

En av de präktiga, väluppfostrade tjänarinnorna, som

80SOCKERSKÅLEN

passade upp vid bordet, bjöd kring en skål med hallon, och

Charlotte lade för sig, hon som alla andra. Därpå sträckte

hon ut handen efter en strösockerskål, som stod i närheten,

och började sockra på bären.

Charlotte hade inte en aning om att hon tog mer socker,

än som kunde vara behövligt, då Jaquette helt hastigt viskade

henne i örat:

— Ta inte så mycket socker! Det tycker inte mamma om.

Charlotte visste ju, att många gamla ansåg, att det var

ett syndigt överdåd att sockra på maten. Hemma i

Korskyrka kunde hon knappast röra vid en strösockersked utan

att få en förmaning av prosten, så att hon blev alls inte

förvånad. Men på samma gång såg hon nu en utväg att få ge

luft åt den där upproriska illviljan, som hade jäst inom

henne, alltsedan hon for hemifrån. Hon grävde djupt ner

i sockerskålen med ströskeden och sockrade så, att hennes

tallrik såg ut som en snödriva.

Det blev underligt tyst vid bordet. Alla förstod ju, att

detta inte kunde gå väl. Det dröjde inte heller länge, förrän

det kom en liten anmärkning från överstinnan.

— De måtte ha bra sura hallon i Korskyrka. Här hos oss

är de inte så farliga. Jag tror knappt, att det behövs mer

socker.

Men Charlotte fortsatte att sockra. På samma gång sade

hon till sig själv: "Om jag håller på att sockra, så får jag

inte Karl-Artur och blir evigt olycklig, men jag måste sockra

i alla fall."

Överstinnan höjde litet på axlarna och vände sig till

domprosten för att fortsätta samtalet. Det var tydligt, att hon

inte ville ta i med hårdhandskarna.

Men översten sökte nu komma sin hustru till hjälp.

— Ni fördärvar alldeles smaken på bären, kära fröken

Charlotte.

Knappt hade han sagt ut orden, förrän Charlotte lade

ströskeden ifrån sig. I stället fattade hon om sockerskålen

med bägge händer och välvde allt dess innehåll ner i sin

tallrik.

Därpå ställde hon ner skålen på bordet igen och lade

12. — Lagerlöf, Löwensk. ringen — Charl. Löwensk. gjCHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

dit ströskeden. Och så satte hon sig till rätta på stolen och

stirrade rakt ut på bordssällskapet, färdig att ta emot

stormen.

— Jaquette, sade översten, kanske du vill ta din väninna

med upp på ditt rum!

Men överstinnan höll avvärjande upp handen.

— Nej, nej, nej, för all del, sade hon, mte på det viset!

Hon satt tyst ett par ögonblick liksom för att tänka efter

vad hon skulle säga. Därpå fick hon en liten munter glimt

i de söta ögonen och började tala. Men hon vände sig inte

till Charlotte, utan till domprosten.

— Har kusin hört hur det tillgick, då min faster

Clemen-tine blev gift med grev Cronfelt? Fäderna å ömse håll hade

råkats vid riksdagen i Stockholm och kommit överens om

partiet, men då allt var klappat och klart mellan dem, sa

den unga greven ifrån, att han åtminstone ville se sin

tillkommande, innan han gick in på saken. Men faster

Clemen-tine satt hemma på Hedeby, och som det skulle ha väckt

uppseende, om hon helt hastigt hade blivit hämtad till

Stockholm, så bestämdes det, att greven skulle fara till Bro socken

och se henne i kyrkan. Nå, kusin, min faster Clementine

hade ingenting emot att bli gift med en ung, vacker greve,

men hon hade fått reda på att han skulle komma till kyrkan

för att titta på henne, och hon tyckte inte om att så där

bli utställd till beskådande. Helst hade hon inte alls gått

i kyrkan den söndagen, men dåförtiden kom det inte i fråga,

att barn satte sig opp emot vad föräldrarna hade bestämt.

Hon fick lov att göra sig så fin hon någonsin kunde och

gå och sätta sig i den Löwensköldska bänken, för att grev

Cronfelt och en vän till honom skulle kunna mönstra henne.

Men vet kusin vad hon gjorde? Jo, när klockarn tog opp

psalmen, så började hon sjunga med hög röst, men alldeles

falskt. Och detta höll hon i med psalm efter psalm, till dess

att gudstjänsten var slut. När hon sedan kom ut på

kyrkbacken, då stod grev Cronfelt där och bugade sig för henne.

"Jag får be om nådig förlåtelse", sa han. "Jag förstår nu,

att en fröken Löwensköld inte kan låta bese sig som en

häst på en marknad." Därmed gick han för den gången,

82SOCKERSKÄLEN

kusin, men han kom tillbaka och gjorde den unga flickans

bekantskap i hennes hem på Hedeby, och de blev gifta, och

lyckliga blev de väl också. Ja, kusin har kanske hört

historien förr?

— Å ja, men inte så väl berättad, sade domprosten och

begrep ingenting.

Men den som begrep, det var Charlotte. Hon satt där fylld

av en stor förväntan och bara slukade den berättande med

ögonen. Överstinnan såg på henne, smålog litet, och så

vände hon sig än en gång till domprosten.

— Som kusin ser, så sitter en ung flicka till bords med

oss i dag. Och hon är hitkommen, för att jag och min man

skulle få mönstra henne och se om hon duger till hustru

åt Karl-Artur. Men den unga flickan, kusin, hon är en

Löwensköld av den rätta sorten, och hon tycker inte orn

att bli utställd till beskådande. Och jag försäkrar kusin, att

alltsedan hon kom hit i går kväll, har hon bemödat sig om

att sjunga falskt alldeles som min faster Clementine. Och

nu gör jag som grev Cronfelt, kusin, jag ber om nådig

förlåtelse och säger, att jag förstår, att en fröken Löwensköld

inte vill låta bese sig som en häst på en marknad.

Med detsamma reste hon sig och bredde ut armarna, och

Charlotte flög henne om halsen och kysste henne och grät av

lycka och beundran och tacksamhet.

Alltifrån den stunden hade hon älskat sin svärmor nästan

mer än Karl-Artur själv. För hennes skull, för att hon skulle

få sina drömmar uppfyllda, hade hon förmått Karl-Artur

att vända åter till Uppsala och avsluta sina studier, för

hennes skull hade hon denna sommar velat göra honom till

lektor, så att han skulle få en ställning i världen och bli

något mer än en fattig lantpräst.

För hennes skull hade hon denna morgon lagt band på sig

och ödmjukat sig.

83CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

BREVET.

Charlotte Löwer.sköld satt uppe på sitt rum och skrev

till sin svärmor eller, rättare sagt, till den, som hon

ända till denna dagen hade betraktat som sin svärmor, till

överstinnan Ekenstedt.

Hon skrev långt och fyllde sida efter sida. Hon skrev till

den enda människa i världen, som alltid hade förstått henne,

för att förklara vad hon nu ämnade göra.

För det första blev det en redogörelse för Schagerströms

frieri och allt, som hade hänt sedan dess. Hon skildrade

samtalet i trädgården och gjorde sig inte bättre, än hon var.

Hon erkände, att hon hade blivit ond på Karl-Artur och

retats med honom, men hon bedyrade, att det aldrig i världen

hade fallit henne in att slå upp med honom.

Vidare skildrade hon morgonens samtal och Karl-Arturs

märkvärdiga bekännelse, att han nu var förlovad med en

dalkulla. Hon berättade hur hon hade sökt vinna honom

åter, att hon hade varit nära att lyckas, men att allt hade

gått förlorat genom ankomsten av den olycksaliga

blombuketten.

Vidare skrev hon om den vansinniga biljett, som

Karl-Artur hade skickat henne, meddelade det beslut, som hon

av den anledningen hade fattat, och hoppades, att hennes

svärmor skulle förstå henne, såsom hon hade förstått henne

alltifrån den dagen, då de första gången hade råkats.

Hon hade intet annat val. Någon, hon visste ännu inte

vem, men hon antog, att det var en av fruarna borta i

kyrkbyn, hade anklagat henne för att vara falsk, bakslug och

penninggirig. Detta kunde inte få ske opåtalt.

Och eftersom hon var en fattig flicka, som åt andras bröd,

eftersom hon varken ägde far eller bror, som kunde ta sig

an hennes sak, måste hon själv skaffa sig rättvisa.

84BREVET

Men hon var ju också väl i stånd till att reda ut den här

affären. Hon var inte ett av de där vanliga beskedliga

kvinnfolken, som endast förstår sig på att sköta kvast eller nål.

Hon kunde både ladda en bössa och skjuta av den, och vid

den senaste höstjakten var det hon, som hade fällt den

största älgtjuren.

Mod fattades henne minst av allt. Det var hon, som en

gång på marknaden hade gett en skojare ett slag på örat,

därför att han hade misshandlat sin häst. Hon hade väntat,

att han skulle dra kniven och sticka den i henne, men hon

hade gett honom slaget i alla fall.

Överstinnan kom kanske ihåg hur hon en gång hade

riskerat hela sin ställning genom att olovandes ta prostens

älskade hästar ur stallet för att kunna köra i kapp med

bonddrängarna en annandag jul. Det var nog inte mången, som

skulle ha vågat sig på det äventyret.

Det var hon, som hade skaffat sig en dödlig fiende i den

elake kapten Hammarberg, därför att hon hade nekat att sitta

bredvid honom som hans dam vid ett middagsbord. Hon

hade inte kunnat förmå sig att under en lång måltid sitta

och språka med en man, som kort förut hade ruinerat en

god vän på spel och tvungit honom till självmord. Men när

hon hade vågat så mycket för en sak, som inte angick henne,

så kunde hon väl inte tveka, när det gällde henne själv.

Hon hade den känslan, att den varelsen, som hade anklagat

henne inför Karl-Artur, måste vara av ett så lågt sinnelag,

att hon förpestade den luft, som hon inandades, hon måste

sprida ofärd, varhelst hon färdades, att höra henne tala

måtte vara som att stingas av ormgift. Man kunde inte göra

människorna en större tjänst än genom att befria dem från

ett dylikt vidunder.

Så snart som hon hade läst biljetten och begripit dess

innehåll, hade hon vetat vad hon hade att göra. Hon hade

genast velat gå upp på sitt rum och hämta bössan. Den var

laddad. Hon hade endast behövt ta ner den från väggen och

kasta den över axeln.

Ingen i prostgården skulle ha hindrat hennes vandring.

Hon skulle ha lockat på sin hund och gett sig av neråt

85CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

sjön, liksom ville hon se efter om andungarna var vuxna.

Då man inte längre kunde se henne från prostgården, skulle

hon vika av åt kyrkbyn, för där borta fanns naturligtvis

personen, som hade drupit giftet i Karl-Arturs öra.

Hon tänkte sig, att hon skulle ha stannat utanför huset,

där "personen" bodde, och kalla ut henne på gatan. Och

så snart som hon kom till synes, skulle hon sikta rätt på

hjärtat och fälla henne.

Om hon endast hade vetat vem av alla de fruar, som fanns

i kyrkbyn, som var den skyldiga, skulle denna bestraffning

redan vara utförd, men hon hade funnit, att hon var tvungen

att vänta, tills hon fick full säkerhet. Ett ögonblick hade

hon ämnat göra som Karl-Artur och helt enkelt gå ut med

bössan, i förlitande på att Gud skulle föra den skyldiga

i hennes väg, men det hade hon avstått ifrån. Den rätta

brottslingen kunde ju ha gått fri, och det unnade hon henne

inte.

Inte tjänade det något till att gå ner i flygeln och fråga

Karl-Artur vem det var, som han hade talat vid i går afton.

Å nej, så pass klok var han, att han inte skulle ha svarat

på den frågan.

I stället hade hon nu beslutat sig för att gå fram med

list. Hon ville visa sig lugn, lugn och oberörd. På det sättet

skulle hon nog snart locka ur honom hemligheten.

Hon hade genast försökt att lägga band på sig. I sin

förvirring hade hon slitit sönder Schagerströms bukett, men

nu samlade hon upp rosenbladen och kastade ut dem i

soplåren. Hon tvang sig att söka reda på förlovningsringen, som

Karl-Artur hade skickat henne och som hade rullat utåt

golvet. Sedan hade hon gått upp på sitt rum, och då hon

hade funnit, att klockan inte var mer än halv åtta, så att

hon hade riklig tid på sig, innan hon kunde råka Karl-Artur

vid frukostbordet, hade hon satt sig att skriva till sin älskade

svärmor.

När detta brev nådde Karlstad, skulle allt vara över.

Hennes beslut var lika fast som någonsin. Men hon var glad

åt dröjsmålet. Hon hade därigenom fått förklara saken för

den enda, om vars omdöme hon var angelägen, och hon hade

86BREVET

fått säga hur hennes hjärta alltid, i alla skiften hängde fast

vid hennes beundransvärda, hennes över allt annat älskade

vän och moder.

Så långt hade hon skrivit. Brevet var färdigt, och hon

började läsa igenom det. Ja, det var tydligt och klart skrivet.

Hon hoppades, att överstinnan skulle förstå, att hon var

utan skuld, att hon var orättvist anklagad, att hon hade

rätt att hämnas.

Men då Charlotte läste igenom brevet, fäste hon sig vid

något annat. Hon såg, att hon i sitt begär att förklara sin

egen oskuld hade kommit att lämna en ofördelaktig skildring

av Karl-Artur.

Hon läste och läste och blev het i huvudet av oro. Tänk,

om hon skreve så, att översten och överstinnan komme att

vredgas på Karl-Artur!

Nyss förut hade hon varnat honom för föräldrarnas vrede,

och nu satt hon här och retade upp dem emot honom!

Hon satt och upphöjde sig själv på hans bekostnad. Hon

hade varit ädelmodig och resonlig, men om honom hade hon

talat, som om han skulle vara splitter galen.

Och detta hade hon ämnat sända till hans mor, hon, som

älskade honom! Hon hade visst varit splitter galen, hon

också.

Hade hon ämnat göra den älskade svärmodern så stor

sorg? Hade hon inte kommit ihåg hennes överseende mot

henne, Charlotte, vid deras första möte och alltsedan? Hade

hon glömt all barmhärtighet?

Hon rev det långa brevet i två stycken, och hon satte sig

att skriva ett nytt. Nu ville hon ta skulden på sig. Hon ville

rentvå Karl-Artur.

Det var ju bara rätt, att hon så gjorde. Karl-Artur var

bestämd att utföra en stor gärning i denna världen, hon

skulle vara nöjd, om hon kunde hålla allt ont fjärran ifrån

honom.

Han hade skilt sig ifrån henne, men hon hade honom

ständigt lika kär, och hon ville skydda och hjälpa honom

i dag som alltid.

87CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Hon började brevet till överstinnan. "Måtte min nådiga

svärmor inte tänka alltför illa om mig---"

Men därmed kom hon av sig. Vad skulle hon säga? Ljuga

hade hon just aldrig kunnat, och sanningen var inte lätt att

mildra på.

Innan hon hade hunnit tänka ut vad hon vidare ville

anföra, ringde dessutom frukostklockan. Hon fick ingen tid

till överläggning.

Då tog hon helt enkelt och satte sitt namn under den enda

skrivna raden, vek samman brevet och lackade det. Hon

bar det med sig ner i undre våningen, lade det i postväskan

och gick in i matsalen.

I detsamma kom hon att tänka på att nu behövde hon

inte efterforska vem "personen" var. Om hon ville, att

överstinnan skulle tro henne, om hon verkligen ville ta

skulden på sig, då kunde hon inte heller straffa någon annan.

88UPPE BLAND SKYARNA

UPPE BLAND SKYARNA.

I.

Frukosten i prostgården, då man åt färska ägg med

smörgås, välling med gräddrosor och till sist drack en liten

tår kaffe med dopp av de förträffliga, mjuka kringlorna,

vilkas make inte kunde åstadkommas på något annat ställe

i församlingen, brukade vara den trevligaste av alla dagens

måltider. De båda gamla, prosten och prostinnan, som då

nyss var uppstigna, var muntra som sjuttonåringar. Nattens

vila hade uppfriskat dem. Ålderdomströttheten, som gjorde

sig kännbar längre fram på dagen, var som bortblåst, och de

brukade skämta både med de unga och med varandra.

Men naturligtvis kunde det inte komma i fråga med något

raljeri en morgon som denna. Båda de unga var i onåd.

Charlotte hade gjort dem mycket bedrövade genom det sätt,

varpå hon i går hade svarat Schagerström, och

pastorsadjunkten hade sårat dem genom att föregående dag utebli

från måltiderna utan att göra minsta anmälan.

Då Charlotte kom inrusande för att sätta sig till

matbordet, där de andra redan hade tagit plats, möttes hon av

ett strängt tillrop från prostinnan.

— Tänker du sätta dig till bords med de där fingrarna?

Charlotte såg ner på sina händer, som verkligen var

förfärligt nerbläckade efter den ivriga skrivningen.

— Ack nej, sade hon skrattande. Tant har alldeles rätt.

Förlåt, förlåt!

Hon skyndade ut och kom tillbaka med rena händer utan

att visa minsta spår till misslynthet över tillrättavisningen,

som till på köpet hade givits i fästmannens närvaro.

Prostinnan tittade på henne litet undrande. "Vad står

det nu på?" tänkte den gamla frun. "Ena dagen fräser hon

89CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

som en orm, andra dagen kuttrar hon som en duva. Ja,

ungdomen nuförtiden kan då ingen bli klok på."

Karl-Artur skyndade att frambära en ursäkt för sin

försumlighet. Han hade velat göra en promenad, men därunder

hade han känt sig trött och lagt sig till vila i en

skogsbacke. Han hade somnat, och vid uppvaknandet hade han

till sin stora överraskning funnit, att han hade sovit ifrån

både middag och kvällsvard.

Prostinnan blev glad över att den unge mannen hade haft

vett att avge en förklaring.

— Karl-Artur behöver inte vara så försagd av sig, sade

hon nådigt. Nog hade vi kunnat plocka fram litet mat,

fastän vi själva hade ätit.

— Tant Regina är alltför god.

— Ja, nu blir det att äta dubbelt så mycket för att ta

igen det försummade.

— Jag ska säga min nådiga tant, att det gick ingen nöd

på mig. Jag gick in till organistens på hemvägen, och fru

Sundler gav mig kvällsvard.

Ett aldrig så litet utrop kom från Charlottes håll.

Karl-Artur vände hastigt ögonen mot henne och blev på samma

gång röd över hela ansiktet. Han hade inte bort nämna fru

Sundlers namn. Nu skulle kanske Charlotte springa upp

och säga, att hon förstod, att det var fru Sundler, som hade

anklagat henne, och ställa till med ett uppträde.

Men Charlotte rörde sig inte. Och över hennes ansikte

vilade den fullkomligaste ro. Om Karl-Artur inte hade vetat

hur mycken bakslughet som bodde bakom den vita pannan,

skulle han ha sagt, att den strålade av något inre ljus.

Det var emellertid inte att undra över att Charlotte väckte

bordskamraternas förvåning. Inom henne försiggick

verkligen något utomordentligt.

Eller kanske är det orätt att kalla det så, eftersom det

inte var något annat, än vad var och en av oss torde ha

erfarit någon gång, när vi efter fattig förmåga ha försökt

att fullgöra en tung plikt eller pålagt oss en försakelse. Det

är mer än troligt, att vi var i misshumör under utförandet.

90UPPE BLAND SKYARNA

Ingen entusiasm, ja, inte en gång någon tro på att vi

handlade rätt och klokt kom till vår hjälp, och vad vi

väntade oss för oss själva av den goda handlingen var inte

annat än fortsatt jämmer och elände. Men så, helt hastigt,

märkte vi hur hjärtat gjorde ett språng av glädje, hur det

började röra sig så lätt som en dansande, och en fullkomlig

tillfredsställelse uppfyllde hela vår varelse. Genom ett under

kände vi oss höjda över vårt vanliga, alldagliga jag, vi

erfor en absolut likgiltighet för alla obehag, ja, vi var

övertygade, att från och med denna stund skulle vi gå

oberörda genom världen, ingenting skulle kunna rubba den

stilla, högtidliga glädje, som fyllde oss.

Någonting i den vägen var det, som hade kommit

över Charlotte, medan hon åt sin frukost. Olyckskänslorna,

vreden, hämnden, den sårade stoltheten, den försmådda

kärleken, allt var trängt åt sidan för det stora jubel, som hennes

själ kände över att hon hade uppoffrat sig för den älskade.

I detta ögonblick fanns ingenting annat inom henne än

mild kärleksfullhet och ömt förstående. Hon fann alla

människor beundransvärda. Hon kunde bara inte älska dem

tillräckligt.

Hon satt och såg på prosten Forsius, som var en liten,

torr gubbe med kal hjässa, rakad haka, en ofantlig panna

och små pigga ögon. Han liknade mera en

universitetsprofessor än en präst, och han hade också verkligen utbildat

sig till vetenskapsman. Han var född på sjuttonhundratalet,

då man ännu svärmade för Linné, han hade ägnat sig åt

naturkunnighet samt hade just hunnit att bli professor i

botanik i Lund, då han blev kallad till kyrkoherde i

Korskyrka. Församlingen hade nämligen sedan åratal tillbaka

skötts av präster med namnet Forsius. Den hade gått från

far till son som ett fideikommiss, och eftersom

botanikprofessorn Petrus Forsius hade varit den siste av namnet,

hade man bett och trugat honom att åtaga sig själavården

och lämna blommorna åt sitt öde.

Allt det där hade Charlotte vetat länge, men hon tyckte

sig aldrig förr ha förstått vilket offer det måste ha varit

för den gamle att överge sitt älsklingsstudium. Det hade

91CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

visserligen blivit en mycket bra prost av honom. Han hade

så många förträffliga prästmäns blod i sina ådror, att han

skötte sitt ämbete som något självfallet och medfött. Men

av många små tecken trodde sig Charlotte märka, att han

ännu sörjde över att inte ha fått stanna på den rätta platsen,

att inte ha fått göra sin rätta livsgärning.

Nu, sedan han hade fått en adjunkt, såg man den

sjuttio-femårige gubben återta sina botaniska studier, vandra

omkring för att insamla växter, klistra upp dem och ordna

med sitt herbarium. Men han lät dock inte socknen alldeles

gå vind för våg. Framför allt var han mycket noga med att

hålla fred, att inte låta missämja insmyga sig och förbittra

sinnena, utan genast borttaga orsaken till ofriden. Det var

därför, som han hade tagit illa vid sig över det bryska svar,

som hon i går hade gett Schagerström. Men i går hade

Charlotte varit en annan. Då hade hon bara funnit den

gamle rädd och onödigt ängslig. Nu förstod hon honom på

ett helt annat sätt.

Och prostinnan ...

Charlotte vände blickarna mot den gamla frun, som var

storväxt och knotig, utan minsta spår till något behagligt

i sitt yttre. Håret, som inte ville bli grått, fastän hon var

nästan lika gammal som mannen, bar hon benat i pannan och

nerkammat över öronen, sedan försvann det under en svart

tyllmössa. Det skylde en god del av ansiktet, och Charlotte

antog nästan, att det skedde med beräkning, för prostinnan

hade inte mycket vackert att visa. Hon tyckte kanske, att det

var nog, att man fick betrakta hennes ögon, som liknade två

runda pepparkorn, hennes trubbiga näsa med de uppspärrade

näsborrarna, hennes ögonbryn, som bara var ett par små

tofsar, hennes breda mun och stora kindknotor.

Hon såg sträng ut, men om hon verkligen höll en smula

efter sitt husfolk, så var hon dock värst mot sig själv. Hon

unnade sig aldrig någon vila. Man brukade säga i socknen,

att det inte var någon lätt sak att vara kropp åt prostinnan

Forsius. Hon var visst inte nöjd med att sitta stilla i en

soffa med ett broderi eller en virkning, nej, riktiga

grovsysslor skulle det vara, för att hon skulle känna sig belåten.

92UPPE BLAND SKYARNA

I hela sitt liv hade hon aldrig företagit sig något så onyttigt

som att läsa en roman eller klinka på ett klaver.

Charlotte, som kanske ibland hade funnit henne alldeles

onödigt arbetsgirig, kunde denna morgon inte beundra henne

nog. Var det inte vackert att aldrig spara sig, utan vara

outtröttligt verksam ända in i höga ålderdomen? Var det

inte vackert att vilja ha det rent och ordentligt in i den

minsta vrå, att egentligen inte begära något annat av livet

än att få arbeta?

Och dessutom var hon ju långt ifrån tråkig. En sådan

blick hon hade för allt, som var lustigt, och en sådan

förmåga att säga lustiga saker, som kom folk att ligga dubbla

av skratt!

Prostinnan hade fortsatt att tala med Karl-Artur om fru

Sundler. Han hade berättat, att han hade sökt upp henne,

därför att hon var dotter till en gammal vän i familjen,

Malvina Spaak.

— Ja visst, ja visst, sade prostinnan, som kände till hela

Värmland och framför allt alla dem, som hade dugt något

till i hushållsväg. Malvina Spaak var en duktig och reell

människa.

Karl-Artur frågade om hon inte tyckte, att dottern var

likaså förträfflig som modern.

— Jag vill inte säga annat, än att hon sköter sitt hus,

sade prostinnan, men jag är rädd, att hon är litet

bortkollrad.

— Bortkollrad? upprepade Karl-Artur i en frågande ton.

— Ja visst, bortkollrad. Det är ingen, som tycker om

henne, och därför har jag försökt tala litet vid henne, och

vet Karl-Artur vad hon sa till mig en gång, då hon skulle

ta avsked? Jo, så här sa hon och vände på ögonen: "När

tant ser något silvermoln med guldkanter, så tänk på mig!"

Ja, det sa hon. Vad kunde hon mena med det?

När prostinnan berättade detta, började det rycka kring

munnen. Det var ju så oemotståndligt komiskt, att någon

klok människa kunde få den idén att be henne, Regina

Forsius, titta efter moln med guldkanter.

Hon gjorde sitt yttersta för att hålla skrattet tillbaka. Hon

93CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

hade satt sig i sinnet att vara sträng och allvarlig under

hela frukosten. Charlotte såg hur hon kämpade. Det var en

hård strid, men rätt som det var, kom hela ansiktet i rörelse.

Ögonen drog ihop sig, näsborrarna spände ut sig, munnen

drogs isär, och så kom äntligen skrattet. Hela ansiktet

grimaserade, och kroppen gjorde de lustigaste rörelser.

Och nu måste alla skratta med, det var inte möjligt annat.

Egentligen, tänkte Charlotte, behövde man bara se prostinnan

Forsius skratta för att tycka om henne.

Man kunde inte längre märka, att hon var ful. Man måste

känna sig tacksam mot den, som hade så mycken lustighet

inombords.

II.

Strax efter frukosten, så snart som Karl-Artur hade

lämnat matsalen, talade prostinnan om för Charlotte, att

prosten hade beslutat avlägga visit på Stora Sjötorp denna

förmiddag. Fastän den unga flickan alltjämt befann sig i

samma tillstånd av hänryckning, erfor hon dock därvid en

svag känsla av oro. Skulle inte detta bekräfta Karl-Arturs

misstankar? Men hon lugnade sig genast. Hon levde ju uppe

bland skyarna. Vad som tilldrog sig här nere på jorden hade

egentligen bra litet att betyda.

Redan klockan halv elva körde den stora heltäckarn fram.

Prosten Forsius åkte naturligtvis inte med spann, men hans

gråvita norrbaggar med svarta manar och svansar, hans

ståtliga kusk, som med mycken värdighet uppbar det svarta

livréet, behövde minsann inte skämmas för sig. Sanningen

att säga, kunde man inte finna något annat fel på

prostgårdsekipaget, än att hästarna var något för feta. Prosten

var alldeles för rädd om dem. Det hade också kostat på

att ta ut dem i dag. Om det hade gått an, skulle han mycket

hellre ha åkt i väg i en enspännare.

Prostinnan och Charlotte var denna förmiddag bjudna på

elvakaffe till apotekar Gråbergs fru, som firade sin

namnsdag, och som vägen till Stora Sjötorp gick förbi kyrkbyn,

fick de sitta upp i vagnen och åka ett stycke. Då de körde

94UPPE BLAND SKYARNA

ut genom grinden, vände sig Charlotte till prosten, som om

något plötsligen hade runnit henne i hågen.

— Brukspatron Schagerström skickade mig en bukett

vackra rosor i morse, innan onkel och tant ännu var

uppstigna. Om onkel så tycker, så kunde ju onkel säga honom

ett par ord till tack.

Man kan tänka sig de gamla människornas förvåning och

glädje. Detta var verkligen en stor lättnad. Det skulle inte

uppstå någon ofrid i socknen. Schagerström var inte stött,

såsom han förvisso hade haft rätt att vara.

— Och det säger du först nu! sade prostinnan. Du är då

mer än besynnerlig.

I alla fall var hon högst förtjust, frågade hur buketten

hade kommit till prostgården, om den var vackert bunden,

om det möjligen hade funnits en biljett instucken mellan

blommorna och allt möjligt i den vägen.

Prosten endast nickade åt Charlotte och lovade, att han

skulle framföra hälsningen. På samma gång rätade han

upp sig. Han tycktes verkligen ha kommit ifrån ett stort

bekymmer.

Charlotte undrade om hon nu igen hade gjort något

oförsiktigt. Men hon kunde denna morgon inte finna ro, förrän

alla människor var nöjda, såvitt det på henne ankom. Hon

kände ett oändligt behov att uppoffra sig för andras lycka.

Vagnen stannade, just där bygatan vek av från stora

landsvägen, och fruntimmerna steg ur. Det var i själva

verket nästan samma plats, där Karl-Artur dagen förut hade

mött den vackra dalkullan.

Charlotte brukade alltid vid sina besök i Icyrkbyn stanna

just här för att beundra den vackra utsikten. Den lilla sjön,

som utgjorde medelpunkten i landskapet, syntes bättre här

än ifrån prostgården, vilken, det kunde inte förnekas, låg

litet flackt. Härifrån kunde man överse alla stränderna, som

var ganska omväxlande. På västra sidan, där de nu befann

sig, utbredde sig släta åkrar, och att här rådde en stor

fruktbarhet, kunde man förstå av de många spridda byarna. At

norr hade man prostgården, som även den omgavs av jämna

och välskötta åkerfält, men borta i nordost vidtog en trakt.

95CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

beväxt med lövskogar. En älv dundrade fram där med en

skummande fors, och mellan träden skymtade svarta tak och

höga skorstenar. Där nere låg två ansenliga järnbruk, som

ännu mera än åkrar och skogar bidrog till traktens rikedom.

Såg man åt söder åter, mötte man idel karghet. Där reste

sig låga höjder med en tät skogbeklädnad. Samma anblick

erbjöd också den östra stranden. Denna sida av sjön skulle

ha sett tung och enformig ut, om det inte en gång hade fallit

en rik brukspatron in att resa en herrgård uppe på

höjd-sluttningen mitt i skogen. Den vita byggnaden, som stack

upp ur granskogen, tog sig utomordentligt bra ut. Genom

skickliga anordningar av parkträden hade en egendomlig

synvilla åstadkommits. Man tyckte, att den såg ut som ett

riktigt slott med murar och sidotorn. Detta ställe var pärlan

i alltsammans. Man skulle inte för något pris ha velat sakna

det på sin plats.

Charlotte, som levde i en annan värld, bestod varken sjön

eller den vackra herrgården ett enda ögonkast. I stället var

det den gamla prostinnan, som annars inte var den, som

frågade mycket efter vackra naturskådespel, som blev stående

och överblickade landskapet.

— Stanna bara ett ögonblick! sade hon. Titta litet på

Berghamra! Tänk, att man påstår, att Stora Sjötorp ska vara

ännu mycket större och vackrare! Ja, vet du vad? Om jag

visste, att någon, som jag hölle av, bodde på ett sådant

där stort ställe, skulle det göra mig riktigt lycklig.

Mer sade hon inte, men hon stod och runkade på huvudet

och knäppte ihop de gamla rynkiga händerna nästan i

tillbedjan.

Charlotte, som mycket väl förstod meningen, svarade

rappt.

— Ja visst, det måtte vara härligt att bo där borta i

granskogen, dit ingen människa kommer. Det är annat än att bo

vid stora stråkvägen, som vi gör i prostgården.

Varpå prostinnan, som nog tyckte om att se människor

färdas fram och tillbaka på vägen, hotade henne med fingret.

— Ja-ja, du!

Därmed tog hon Charlottes arm och vandrade framåt den

96UPPE BLAND SKYARNA

trevliga bygatan, som från början till slut var omgiven av

stora, nästan herrgårdsaktiga byggnader. Några småkojor

syntes endast vid dess början. Om där annars fanns några,

låg de undanträngda uppåt skogsåsen och syntes inte från

själva gatan. Den gamla stavkyrkan med sitt höga torn, som

stack upp i luften som en syl, tingshuset, sockenstugan, den

stora, livliga gästgivargården, doktorsbostaden, domarens

hus, som stod något tillbakadraget från gatan, ett par stora

bondgårdar och apoteksbyggnaden, som låg i slutet av gatan

och liksom stängde av den, allt detta vittnade inte endast

om att Korskyrka var en rik trakt, utan visade därjämte,

att man följde med sin tid, att man inte var dådlÖs och

efterbliven.

Men då prostinnan och Charlotte nu i bästa sämja

vandrade framåt gatan, tackade de sin Gud för att de inte var

nödsakade att bo här, där man hade grannar åt alla håll,

där man inte kunde sticka näsan utom dörren, utan att alla

människor visste om det och undrade vart man skulle gå.

Så snart de var hitkomna, längtade de efter prostgården,

som låg för sig själv och där man var sin egen herre. De

sade, att de inte skulle finna sig väl till mods, förrän de

var på hemväg igen och såg de tjockstammiga

prostgårdslindarna skymta på avstånd.

Äntligen trädde de inom dörrarna till apoteket. De tycktes

ha kommit något sent. Då de gick uppför den knarrande

trätrappan till övervåningen, hörde de pratet över sina

huvuden som surret från en bikupa.

— I dag är de riktigt i tagen, sade prostinnan. Hör, vad

de går på! Det måtte ha hänt något.

Charlotte stannade mitt i trappan. Det hade inte ett

ögonblick fallit henne in, att Schagerströms frieri, den uppslagna

förlovningen och Karl-Arturs förlovning med dalkullan

redan skulle vara ett allmänt samtalsämne, men nu började

hon frukta, att det just var allt detta, som man avhandlade

så ivrigt och högröstat.

"Det är den välsignade organistfrun, som har varit ute

och skvallrat", tänkte hon. "Det var just en skön förtrogen,

som Karl-Artur skaffade sig."

13. — Lagerlöf, Löwensk. ringen — Charl. Löwensk. 97CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Men inte ett ögonblick funderade hon på att vända om.

Att gå ur vägen för en hop skvallersystrar skulle ju inte

ha kommit i fråga även under vanliga förhållanden, så

mycket mindre då denna förmiddag, då hon var fullkomligt

känslolös för allt, vad tadel hette.

Det blev alldeles stilla i det stora rummet, där de

namns-dagsfirande damerna höll till, då de nya gästerna anlände.

Endast en gammal fru, som mycket ivrigt höll på att

förklara något för sin granne och satt med pekfingret högt

upp-lyftat, utropade ännu:

— Ett mer, syster lilla! Vad hände inte häromdagen!

Alla människorna såg förlägna ut. Man hade nog inte

väntat, att fruntimmerna från prostgården skulle infinna sig.

Apotekarfrun skyndade emellertid välkomnande emot dem,

och prostinnan Forsius, som ingenting visste om allt det,

som Charlotte och Karl-Artur hade ställt till, kände sig

fullkomligt obesvärad, fastän hon nog märkte, att någonting

var på tok. Så gammal hon var, var hon mjuk i knäna som

en dansös, och hon gjorde nu först en stor reverens för hela

sällskapet. Sedan gick hon omkring och hälsade på var och

en särskild under ständigt nigande. Charlotte, som tyckte

sig mötas av ett illa dolt ogillande, följde i hennes spår.

Hennes nigningar var betydligt mindre djupa än prostinnans,

men med denna var ju i alla fall ingen tävlan möjlig.

Den unga flickan märkte snart, att alla undvek henne. Då

hon hade fått sin kopp kaffe och tagit plats vid ett av

fönsterborden, kom ingen och satte sig på den lediga stolen

mittemot. På samma sätt gick det, då kaffet var drucket och

virkningar och broderier plockades fram ur redikyler och

pirater. Hon fick sitta där ensam, utan att någon tycktes

märka, att hon ens fanns till.

Runtomkring henne satt grupper av damer, som stack

huvudena samman, så att spetsarna och krusen på deras

stora tyllmössor trasslade sig samman. Alla sänkte rösterna

för att inte höras av henne, dock uppfattade hon gång på

gång deras ivriga: "Ett mer, syster lilla, ett mer! Vad hände

inte häromdagen!"

Nu berättade de alltså för varandra, att hon först hade

98UPPE BLAND SKYARNA

sagt nej till Schagerström, men att hon sedan hade ångrat

sig och helt illistigt ställt till med ett gräl med fästmannen,

för att han i häftigheten skulle bryta förlovningen. Så

finurligt uttänkt! All blamen skulle falla på honom. Om henne

skulle ingen kunna säga, att hon hade gett en fattig karl på

båten för att få bli fru på Stora Sjötorp. Och hela den fina

planen skulle ha lyckats, hon skulle ha undsluppit allt tadel,

om inte organistfrun hade gissat ut hennes onda avsikter.

Charlotte satt där helt stilla och lyssnade till sorlet. Inte

ett ögonblick föll det henne in, att hon kunde resa sig upp

och försvara sig. Extasen, vari hon hade befunnit sig hela

dagen, hade nått sin höjdpunkt. Hon kände ingen smärta,

hon vandrade på skyarna högt över allt jordiskt.

Hela detta giftiga surr skulle ju ha vänt sig mot

Karl-Artur, om inte hon hade skyddat honom. Annars skulle det

ha hörts från alla hörn: "Ett mer, syster lilla! Har syster

hört? Unge Ekenstedt har brutit med sin fästmö. Ett mer,

ett mer! Han har sprungit ut på vägen för att fria till den

första han mötte. Ett mer, ett mer! Tycker syster, att en

sådan man kan stanna som präst i Korskyrka? Ett mer, ett

mer! Vad ska biskopen säga?"

Hon var glad, att det var henne, som det gick ut över.

Medan Charlotte satt ensam och fyllde sin själ med

hänförelse över att hon skyddade Karl-Artur, kom en blek och

mager liten fru fram till henne.

Det var hennes syster, Marie-Louise Löwensköld, som var

gift med doktor Romelius. Hon hade sex barn och en supig

man, hon var tio år äldre än Charlotte, och det hade aldrig

rått någon vidare förtrolighet mellan dem.

Hon gjorde inga frågor, satte sig bara mittemot Charlotte

och stickade på en barnstrumpa. Men hon hade en mycket

bestämd min omkring munnen. Man såg, att hon visste vad

hon gjorde, då hon tog platsen vid fönsterbordet.

Där satt de båda systrarna. De urskilde beständigt detta

samma: "Ett mer, syster lilla!"

Om en stund märkte de, att fru Sundler satt och viskade

med prostinnan Forsius.

— Nu får tant Regina veta det, sade systern.

99CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Charlotte reste sig halvvägs, men hon ångrade sig genast

och blev sittande som förut.

— Hör, Marie-Louise, sade hon om en stund, hur var det

med den där Malvina Spaak? Var det inte någon slags

spådom, någon förutsägelse?

— Minsann tror jag inte, att du har rätt, sade systern,

men jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, jag heller.

Det var något olycksöde, som skulle drabba Löwensköldarna.

— Kanske du kunde ta reda på hur det förhöll sig?

frågade Charlotte.

— Naturligtvis. Jag ska ha det uppskrivet någonstans.

Men det angick i alla fall inte oss, utan bara Löwensköldarna

från Hedeby.

— Tack! sade Charlotte, och åter föll tystnaden över dem.

Om en stund tycktes emellertid doktorinnan Romelius

förlora tålamodet vid allt detta förtal, som surrade genom

rummet. Hon böjde sig fram mot Charlotte.

— Jag förstår hur det är, viskade hon. Du tiger för

Karl-Arturs skull. Jag skulle nog kunna tala om för dem hur

alltsammans hänger ihop.

— Tyst för all del! kom det i högsta förskräckelse från

Charlotte. Vad betyder det hur det går med mig? Karl-Artur

har så stora gåvor.

Systern förstod henne genast. Hon älskade sin man, fastän

han alltsedan deras giftermål hade gjort henne olycklig med

sitt superi. Hon väntade ännu på att han skulle upprätta

sig och bli till ett under i läkarväg.

Då namnsdagskalaset äntligen var slut och damerna tog

avsked, var det den tjocka organistfrun, som i förstugan

passade på att hjälpa prostinnan med mantiljen och som

knöt hattbanden åt henne.

Charlotte, som annars alltid förbehöll sig rätten att hjälpa

sin gamla vän, stod och såg på litet blek, men utan att säga

något. När de hade kommit ut på bygatan, var det återigen

organistfrun, som skyndade fram och bjöd prostinnan

armen. Charlotte fick nöja sig med att gå bredvid.

Fru Sundler prövade hennes tålamod mer än någon annan,

100UPPE BLAND SKYARNA

men hon visste ju, att hon skulle bli av med henne, då de

hade hunnit till hennes bostad i början av gatan.

Men då de väl hade kommit så långt, frågade fru Sundler

om hon inte kunde få följa med ända fram till prostgården.

Det gjorde henne så gott med litet rörelse efter det långa

stillasittandet.

Prostinnan gjorde ingen invändning, och de fortsatte som

förut. Charlotte sade inte heller någonting. Hon bara tog ut

stegen litet längre, så att hon kom en smula före de andra

och slapp att höra organistfruns oljiga och släpiga röst.

101CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

SCHAGERSTRÖM.

t"nder hemresan från det misslyckade frieriet i

prostgården satt Schagerström hela tiden med ett litet

småleende på läpparna. Om det inte hade varit för kuskens och

betjäntens skull, hade han kunnat storskratta, så löjligt

föreföll det honom, att han, som hade rest ut för att bevisa en

stor välgärning åt en fattig sällskapsdam, hade blivit på det

sättet snäst och tillstukad.

— Men hon hade fullkomligt rätt i vad hon sa,

mumlade han. Visst tusan hade hon rätt. Egentligen begriper jag

inte, att jag inte tänkte på den saken själv, innan jag gav

mig ut på friarfärden.

För resten klädde det henne förträffligt att flamma upp

så där, fortfor han med sina funderingar. Den belöningen

fick jag ändå för mitt besvär. Det var roligt att se henne

så vacker.

När han hade åkt en stund, sade han till sig själv, att

om han också hade burit sig dumt åt, så var han ändå glad

åt den där historien, därför att han hade fått lära känna

en människa, som rakt inte frågade efter, att han var den

rikaste mannen i Korskyrka. Den unga flickan hade

minsann inte gjort något försök att ställa sig in. Inte alls låtsat

om, att hon hade en miljonär framför sig, utan behandlat

honom som den förste bäste trashank.

"En sådan karaktär på den flickungen!" tänkte han. "Jag

skulle verkligen önska, att hon inte tyckte alltför illa om

mig. Bevare mig väl, jag ska visst inte fria till henne någon

mer gång, men jag skulle vilja visa henne, att jag inte är

ett sådant nöt, att jag vredgas på henne för den läxa hon

gav mig."

Hela eftermiddagen grubblade han över hur han skulle

försona sin framfusighet, och till sist trodde han sig

verkligen ha funnit ut något lämpligt. Men denna gång ville

102SCHAGERSTRÖM

han inte rusa åstad i blindo. Han ville förbereda saken

och göra nödiga undersökningar för att inte åter råka

illa ut.

Fram emot kvällen föll det honom in, att det inte kunde

skada, om han redan nu visade Charlotte en liten artighet.

Det skulle roa honom att sända henne litet blommor. Om

hon toge emot dem, så skulle det sedan gå lättare att komma

på god fot med henne. Han skyndade genast ut i trädgården.

— Nu, mäster, sade han till trädgårdsmästarn, vill jag,

att han ska göra mig en riktigt vacker bukett. Få se vad han

har att bjuda på!

— Det vackraste jag har, sade trädgårdsmästarn, är väl

de här röda nejlikorna. Vi kunde sätta dem i mitten, kanta

med lövkojor och sedan blanda in lite reseda.

Men Schagerström rynkade på näsan.

— Nejlikor och lövkojor och reseda! sade han. Sådana

blommor finns ju på varenda herrgård. Likaså gärna kunde

mäster bjuda på prästkragar och blåklockor.

På samma sätt gick det med lejongap, riddarsporrar och

förgätmigej. De blev alla förkastade av husbonden.

Till sist stannade Schagerström framför en liten

rosenbuske, som stod full med blom och knopp. I synnerhet

knopparna var förtjusande. De skära blombladen stack fram

ur ett foder, som var så upprispat i kanten, att det liknade

mossa.

— Det här tycker jag är vackert, sade han.

— Men, brukspatron, det är ju mossrosen! Den blommar

i år för första gången. Den vill inte gärna gå till så här

långt mot norr. Det finns inte maken till den här busken

i hela Värmland.

— Men det är just något sådant jag vill ha. Detta ska

sändas till Korskyrka prostgård. Mäster vet, att där har de

redan alla de andra sorterna.

— Jaså, till prostgården! sade trädgårdsmästarn och lät

med ens helt förnöjd. Det var en annan sak. Jag vill gärna,

att prosten ska få se mina mossrosor. Han är en

förståsig-påare.

103CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

De stackars rosorna blev alltså avskurna och sända till

prostgården, där ett ganska oblitt öde väntade dem.

Den, som blev väl mottagen däremot, då han nästa

förmiddag kom resande till Stora Sjötorp, det var prosten i

Korskyrka.

Den lille prosten var nog litet omständlig och högtidlig

till en början, men i grunden var han en rättfram och

anspråkslös man, han som Schagerström. De märkte båda,

att krus och komplimanger var onödiga, och snart språkade

de med varandra som två gamla vänner, enkelt och

frimodigt.

Schagerström begagnade tillfället för att göra några

frågor om Charlotte. Han ville ha reda på hennes föräldrar,

hennes förmögenhet, och framför allt underrättade han sig

om fästmannen och hans framtidsutsikter. En pastorsadjunkt

hade väl inte så stor lön, att han kunde gifta sig på den?

Visste prosten om unge Ekenstedt hade några förhoppningar

om snar befordran?

Prosten var högst förvånad, men som ingenting av det,

som Schagerström frågade om, var någon hemlighet, gav

han tydliga och direkta svar.

"Det är en affärsman", tänkte gubben. "Han går rakt på

sak. Ja, ja, det är väl så det ska vara nuförtiden."

Till slut förklarade Schagerström, att han var ordförande

i en bruksstyrelse i Uppland och att det var han, som hade

rätt att tillsätta brukspredikanten. Platsen hade blivit ledig

för ett par veckor sedan. Lönen var visst inte stor, men

prästgården var trevlig, och den förre innehavaren hade

trivts gott där. Trodde prosten, att det där kunde passa

unge Ekenstedt?

Prosten Forsius hade sällan blivit mer förvånad än över

detta förslag, men han var en slug gubbe och tog saken på

det naturligaste sätt.

Han drog fram sin snusdosa, fyllde sin stora näsa med

snus, putsade den med en silkesnäsduk och tog så till orda.

— Brukspatron kan inte finna en ung man, mer värd

att hjälpa.

— Ja, då är saken avgjord, sade Schagerström.

104SCHAGERSTRÖM

Prosten hade stoppat ner snusdosan. Han var alldeles

ofantligt belåten. Vilken nyhet var inte detta att komma

hem med! Charlottes framtid hade många gånger vållat

honom oro. Han hade den allra största aktning för sin

adjunkt, men han ogillade, att denne alls inte tänkte på att

skaffa sig en sådan ställning, att han kunde gifta sig.

Plötsligen vände sig den vänlige gamle mannen till

Schagerström.

— Brukspatron tycker om att göra folk lyckliga. Gör det

inte till hälften! Kom med till prostgården, och låt det unga

paret veta era goda avsikter! Kom och se deras lycka! Det

är en glädje, som jag unnar brukspatron.

Vid detta förslag for ett leende över Schagerströms ansikte.

Det syntes, att det behagade honom.

— Kanske att jag komme olägligt, sade han.

— Visst inte! Olägligt! Kommer aldrig på fråga. När

man kommer med en sådan nyhet!

Schagerström syntes färdig att gå in på förslaget, men

plötsligen slog han sig för pannan.

— Jag kan ju inte. Jag måste ut på långresa i dag.

Res-vagnen ska stå för porten klockan två.

— Vad säger brukspatron? utropade prosten. En sådan

skada! Men jag förstår. Tiden måste passas.

— Förbudssedlar är utskickade till gästgivargårdarna,

sade Schagerström och såg dyster ut.

— Men skulle det inte gå för sig, att brukspatron följde

med till prostgården i min vagn, som är förspänd och färdig,

så att vi kan fara genast? frågade prosten. Resvagnen kunde

komma och hämta i prostgården på bestämd tid.

På detta sätt ordnade man saken. Prosten och

Schagerström åkte till Korskyrka i heltäckarn, och order gavs, att

brukspatronens resvagn skulle komma efter till Korskyrka,

så snart som man hunne bli färdig med matsäck och annan

packning, som den skulle medföra.

Under färden var de två herrarna så muntra som bönder,

som far till en marknad.

— Om jag ska säga min mening, sade prosten, så har

105CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Charlotte inte förtjänat det här, så, som hon i går bar sig

åt mot brukspatron.

Schagerström brast i skratt.

— Nu råkar hon i en riktig klämma, sade prosten. Jag

gläder mig åt att se hur hon ska reda sig ur den.

Brukspatron ska få se, att hon kommer att företa sig något helt

oväntat, vad ingen annan skulle kunna hitta på. Ha, ha, ha,

jag riktigt gläder mig.

Det var en stor missräkning för de båda resande, då de

vid ankomsten till prostgården fick veta av husjungfrun,

att frun och fröken ännu inte hade kommit tillbaka från

namnsdagsfirandet i kyrkbyn. Men prosten, som visste, att

det inte skulle dröja mycket länge, innan de visade sig, bad

Schagerström följa med in i hans egna rum, som låg på

nedre botten. I dag hade han inte en tanke på att bedja

honom stiga upp i övre salongen.

Prosten hade två rum till sin disposition. Det yttre var

ämbetsrum, stort och kalt. Ett ofantligt skrivbord, två

skrivstolar, en lång skinnsoffa och en väggfast bokhylla för de

digra församlingsböckerna utgjorde hela inredningen, om

man inte ville räkna några stora kaktusväxter i ett fönster,

som blommade, som om de hade stått i lågor. I det inre

rummet hade prostinnan inrättat det mycket bekvämt åt

sin kära gubbe. Golvet var täckt med en hemvävd matta,

möblerna var vackra och ändamålsenliga. Där fanns stoppade

soffor och länstolar, ett skrivbord med många fack, långa

bokhyllor, en stor uppsättning pipor och för resten buntar

med pressade blommor i gråpappersomslag över både högt

och lågt.

Hit in ämnade prosten naturligtvis föra Schagerström,

men då de passerade ämbetsrummet, råkade de Karl-Artur,

som satt vid den väldiga pulpeten och förde in födda och

döda i en kolossal journal. Han reste sig, då de trädde inom

dörren, och blev föreställd för Schagerström.

— Ja, i dag behöver inte brukspatron fara härifrån med

oförrättat ärende, sade han litet maliciöst, då han hälsade.

Vem kan förundra sig över att han kände sig

utomordentligt upprörd över att se Schagerström komma till prost-

106SCHAGERSTRÖM

gården? Hur kunde han undgå att tro, att de alla, prosten,

prostinnan och Charlotte, var i förbund, för att det

förhastade avslaget skulle kunna återkallas? Om han ännu

hade hyst minsta tvivel på Charlottes oärlighet, måste inte

åsynen av friaren, som denna dag av prosten själv

återfördes till prostgården, ha gett honom full visshet?

Naturligtvis angick det inte längre honom vem Charlotte gifte

sig med, men han fann dock i denna brådska något ofint,

något hänsynslöst. Det var avskyvärt helt enkelt, att man

i ett prästhus visade sig så ytterligt ivrig att skaffa en

släkting ett rikt giftermål.

Den gamle prosten, som inte visste, att förlovningen med

Charlotte var uppslagen, såg undrande på Karl-Artur. Han

kunde inte fullt fatta meningen med hans ord, men som han

av tonfallet förstod, att han var fientligt stämd mot

Schager-ström, ansåg han det klokast att låta honom veta, att

brukspatronen inte denna gång var ute i friarärende.

— Det är egentligen för att träffa dig, som brukspatron

tittar in, sade han. Jag vet inte om jag har rätt att förråda

hans planer, innan Charlotte visar sig, men du kommer att

bli nöjd, min fina bror, du kommer att bli nöjd.

Den vänliga tonen hade ingen inverkan på Karl-Artur.

Han stod stram och mörk utan ett leende.

— Om brukspatron Schagerström har något att säga mig,

så behöver han inte invänta Charlottes återkomst. Vi båda

har ingenting mer att göra med varandra.

Han sträckte med detsamma ut vänstra handen, så att

både prosten och Schagerström kunde se, att det inte fanns

någon förlovningsring på fjärde fingret.

Den lille gubben snurrade nästan runt i sin förvåning.

— Men i all världen, min fina bror, är detta något, som

ni har ställt till nu, medan jag har varit borta?

— A nej, farbror. Saken var klar redan i går.

Brukspatron Schagerström friade till Charlotte vid tolvtiden. En

timme efteråt var vår förlovning uppslagen.

— Er förlovning? sade prosten. Men Charlotte har ju inte

sagt ett ord.

— Förlåt, farbror! sade Karl-Artur, som höll på att

107CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

förlora tålamodet med den gamles försök att spela okunnig.

Förlåt, farbror, men jag ser ju tydligt, att farbror har

tjänstgjort som postillon d"amour.

Den lille prostgubben sträckte upp sig. Han blev stel och

högtidlig.

— Vi ska gå hit in till mig, sade han. Vi får lov att gå

till botten med den här saken.

Ögonblicket därefter, då de var placerade, prosten vid

skrivbordet, Schagerström i ett soffhörn längre inåt rummet

och Karl-Artur i en gungstol nära dörren, vände sig prosten

till sin adjunkt.

— Det är alldeles riktigt, min fina bror, att jag i går

tillrådde min systerdotterdotter att antaga brukspatron

Schagerströms anbud. Hon har väntat på dig i fem år. Jag

har en gång i sommar frågat dig om du inte ville ta något

steg för att möjliggöra er förening, och du har svarat nej.

Du minns kanske, att jag då förklarade, att jag skulle göra

allt, som i min förmåga stod, för att förmå Charlotte att

bryta er förbindelse. Charlotte äger inte ett öre, och då jag

faller ifrån, står hon alldeles utan huld och skydd. Du vet

var du har mig, och jag gör mig intet samvete av att jag

rådde henne, som jag gjorde. Men hon gick efter sitt eget

huvud och sa nej, och därmed var saken avgjord och har

inte vidare varit på tal mellan oss, ser du, min fina bror.

Schagerström satt borta i sitt soffhörn och gav akt på

unge Ekenstedt. Det var något i Karl-Arturs sätt, som

misshagade honom. Han satt tillbakalutad och svängde

gung-stolen fram och åter, liksom ville han visa, att den gamle

mannens ord inte var värda någon vidare uppmärksamhet.

Gång på gång sökte han avbryta honom, men prosten

fortfor med sina förklaringar.

— Du ska få tala sedan, min fina bror, du ska få tala,

så länge du vill, men nu är det min tur. När jag for till

Stora Sjötorp i dag, visste jag inte, att er förlovning var

uppslagen, och mitt ärende var inte att bjuda ut Charlotte

till brukspatron Schagerström. Jag for dit, därför att jag

ville ha fred i församlingen och därför att jag för min del

tyckte, att brukspatron Schagerström kunde ha skäl att vara

108SCHAGERSTRÖM

missnöjd med Charlottes sätt att svara honom. Men då jag

kom till Stora Sjötorp, så befanns det, att brukspatron

Schagerström var av annan mening än jag. Han tyckte, att

jag hade gammaldags åsikter och att Charlotte hade svarat

rätt. Han var så nöjd med alltsammans, att han bara tänkte

på att göra er lycka och ville skaffa dig platsen som

brukspastor vid Örtofta gruvor, där han har patronatsrätten. Det

var för att tala med dig och henne om detta förslag, som

han kom hitresande. Och härav kan du måhända förstå, att

brukspatron Schagerström lika så litet som jag hade någon

aning om att er förlovning var uppslagen. Och nu har du

hört vad jag har att säga, och nu kan du få be oss om ursäkt

för dina gemena anklagelser, min fina bror.

— Det kan inte falla mig in att misstro min ärade

farbrors ord, började Ekenstedt. Han reste sig med detsamma

och intog ett slags oratorsställning med armarna i kors över

bröstet och ryggen mot bokhyllan. Med tanke på farbrors

öppenhet och rättrådighet förstår jag nu, att Charlotte aldrig

har kunnat tänka på att ta farbror till en förtrogen i sina

skumma planer. Jag vill också ge min ärade farbror rätt

däri, att jag inte är något passande parti för Charlotte, och

om Charlotte hade, som min ärade farbror, öppet och ärligt

tillstått detta, så skulle jag visserligen ha känt en djup

smärta, men jag skulle dock ha förstått och förlåtit. Men

Charlotte har valt en annan väg. Kanske rädd att förlora

i anseende i den stora mängdens ögon, avvisar hon först

brukspatron Schagerström med stolt oegennytta. Men

naturligtvis är det inte hennes mening att därmed för alltid

skrämma bort honom. I stället låter hon mig göra

brytningen. Hon vet, att det finns en stor ömtålighet i min

karaktär, och hon begagnar sig av detta. Hon fäller

yttranden, som hon vet måste försätta mig i ursinne. Hon

når också sitt mål. Jag bryter med henne, och nu anser hon

sig ha spelet vunnet. På mig ämnar hon kasta all skuld.

På mig ämnar hon välta min ärade farbrors liksom alla

människors vrede. Jag bryter med henne, som nyss för min

skull har tillbakavisat ett storartat anbud. Jag bryter med

henne, som i fem års tid har väntat på mig. Vem kan undra

109CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

på om hon efter ett sådant uppförande å min sida säger

ja till brukspatron Schagerström? Vem kan klandra henne?

Han slog ut med armarna med en stor gest. Prosten gjorde

ett ryck på stolen och vände sig till hälften ifrån honom.

I gubbens höga panna fanns alldeles på mitten fem små

rynkor. Under Karl-Arturs tal hade dessa rynkor börjat

rodna, och nu lyste de röda som ett sår. Det var ett tecken

till att den fredlige prosten i Korskyrka var i högsta grad

uppretad.

— Min fina vän . ..

— Förlåt, min ärade farbror, men jag har ännu något att

säga. I det ögonblick, då jag för min själs räddnings skull

ansåg mig tvungen att bryta med Charlotte, förde Gud i min

väg en annan kvinna, en enkel, flärdlös kvinna av folket,

och med henne har jag i går kväll utbytt löften om evig

trohet. Jag har alltså funnit fullgod ersättning. Jag är

fullkomligt lycklig och står inte här för att beklaga mig. Men

jag anser mig inte behöva bära den förhatliga bördan av

allmänt förakt, som Charlotte vill välta över mig.

Schagerström såg hastigt upp. Under de sista meningarna,

som unge Ekenstedt hade utslungat, hade han blivit

medveten om någon förändring i rummets atmosfär, skulle man

vilja säga. Han märkte nu, att Charlotte Löwensköld stod

i dörröppningen tätt bakom fästmannen.

Hon hade kommit in så tyst, att ingen hade hört henne.

Karl-Artur var alldeles omedveten om hennes närvaro och

fortfor att tala. Och medan han gjorde sina utläggningar

om hennes bakslughet och list, stod hon där, huld som en

skyddsängel, och blickade bort till honom med det renaste

medlidande, den mest hängivna ömhet. Schagerström hade

tillräckligt många gånger sett det uttrycket i sin egen hustrus

anlete för att veta vad det betydde och att det var äkta.

Schagerström tänkte inte alls på om hon var vacker, där

hon stod. Han tyckte, att hon var sådan, som hon borde

vara, om hon hade gått igenom en stark eld, men inte blivit

sotig eller bränd, utan fått all slagg och all ofullkomlighet

bortsmälta, så att hon nu stod där hel och förklarad. Han

fattade knappast, att unge Ekenstedt kunde undgå att känna

110SCHAGERSTRÖM

värmen i hennes blickar, att han inte märkte hur hennes

kärlek kringsvepte honom.

Han för sin del tyckte, att den fyllde hela rummet. Han

kände kraften av dess strålar ända bort till hörnet, där han

satt. Han fick hjärtklappning av den.

Han erfor ett livligt obehag vid tanken på att hon stod

där och lyssnade till alla dessa smädelser, som föreföll

honom fullkomligt orimliga och obestyrkta. Han gjorde en

rörelse för att stiga upp.

Då vände Charlotte blicken åt hans håll och upptäckte

honom borta i dunklet. Hon måtte ha förstått hans otålighet.

Hon gav honom ett litet leende av samförstånd och lade

fingret på munnen till ett tecken, att han inte borde röja

henne.

Ögonblicket därefter försvann hon lika tyst, som hon hade

kommit. Varken prosten eller fästmannen visste, att hon hade

varit inne i rummet. Från detta ögonblick kom en stor oro

över Schagerström. Han hade förut inte frågat mycket efter

Karl-Arturs tirader. Han trodde, att det hela rörde sig om

ett gräl mellan de älskande, som skulle ställas till rätta av

sig självt, så snart som fästmannen hade hunnit lugna sig.

Men sedan han hade sett Charlotte, förstod han, att det var

ett verkligt sorgespel, som hade utspelats i prostgården.

Och eftersom det tycktes vara han själv, som genom sitt

obetänksamma frieri hade givit anledning till olyckan, så

började han söka efter en utväg att försona de tvistande.

Det gällde att bevisa Charlottes oskuld. Det borde inte

erbjuda alltför stora svårigheter.

Såsom stor egendomsherre och ordförande i många

styrelser hade han fått uppöva sin förmåga att förlika stridiga

viljor. Han var nästan säker om att han inom kort skulle

se sin väg klar framför sig.

Just som Karl-Artur var kommen till slutet med sin

utläggning, hördes en gammal människas tunga steg i

ytterrummet, och prostinnan Regina Forsius visade sig på

tröskeln. Hon fick genast ögonen på Schagerström.

— Vad i all sin dar, är brukspatron här igen?

Det kom enkelt och naturligt, rena, rama förvåningen.

111CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Hon hann inte strama upp sig till något mer ceremoniellt

och passande.

— Ja, svarade Schagerström, men jag har samma otur

i dag som i går. Då kom jag för att bjuda ut Stora Sjötorp,

nu kommer jag med anbud om prästagäll och boställe, men

jag får nej i dag också.

Prosten tycktes få nytt mod, då hustrun kom in. Han

reste sig, och medan de fem små rynkorna lyste ellande

röda, gjorde han en befallande åtbörd och rentav visade

Karl-Artur på dörren.

— Det är bäst, att du går ner till ditt och övertänker allt

detta än en gång. Charlotte har ju sina fel, de vanliga

Löwensköldska felen. Hon är häftig och högfärdig, men

bakslug eller illistig eller penningkär, det har hon aldrig

varit. Om du inte vore sonen till min aktade vän, överste

Ekenstedt...

Men nu föll prostinnan honom i talet.

— Det är klart, sade hon, att Forsius och jag, vi ville

helst stå på Charlottes sida, men jag vet inte om vi kan

göra det den här gången. Det är för mycket, som jag inte

kan förstå. Jag begriper för det första inte varför hon

ingenting har sagt till oss varken i går eller i dag. Inte heller

begriper jag varför hon visade sig så belåten med att Forsius

reste till Stora Sjötorp och inte varför hon skickade en

hälsning till brukspatron Schagerström med tack för rosorna,

när hon visste vad Karl-Artur tänkte om henne. Men jag

skulle inte döma henne bara efter detta, om det inte vore

någonting annat.

— Vad för annat? frågade prosten otåligt.

— Varför tiger hon? sade prostinnan. Där borta på

namnsdagskalaset hade alla människor reda på brytningen

liksom på frieriet. Och somliga drog sig undan henne, och

andra var förargliga emot henne, och hon lät det

alltsammans gå ut över sig utan att försvara sig. Om hon hade

kastat kaffekoppen i ögonen på någon av dem, så skulle

jag ha tackat min Gud och Skapare, men hon satt så

undergiven som en korsfäst och lät dem vara så elaka, som de

någonsin förmådde.

112SCHAGERSTRÖM

— Men inte vill du väl tro henne om en sådan ond

gärning, bara därför att hon inte försvarar sig? sade prosten.

— När jag gick hem, sade prostinnan, ville jag sätta

henne riktigt på prov. Den, som var allra ivrigast att

anklaga henne, var den där organistfrun, som hon aldrig

har kunnat tåla. Men jag tog nu fru Sundlers arm, och hon

fick leda mig ända fram till gårdsgrinden. Och det också

lät hon ske. Men skulle Charlotte Löwensköld ha låtit sig

nöja med att en annan fick leda mig, om hon hade haft

ett rent samvete? Jag bara frågar.

Det var ingen av de tre männen, som svarade henne med

ett ord. Till sist yttrade prosten med ett trött tonfall i

stämman:

— Det ser inte ut, som om vi skulle få någon klarhet

i detta nu för det första. Det visar sig väl med tiden.

— Förlåt, farbror, sade Karl-Artur, men för min skull

behövdes det klarhet redan nu. Mitt handlingssätt måste

förefalla mycket oprästerligt, mycket klandervärt, om man inte

förstår, att det var Charlotte själv, som framkallade

brytningen.

— Vi får fråga henne själv, föreslog prosten.

— Jag behöver ett säkrare vittne, sade Karl-Artur.

— Om jag får blanda mig i saken, sade nu Schagerström,

så skulle jag vilja föreslå ett sätt att komma till klarhet.

Det gäller ju att få veta om fröken Löwensköld har med

berått mod narrat sin fästman att slå opp förlovningen för

att få tillfälle att säga ja till mitt frieri. Är det inte så?

Jo, så var det.

— Jag anser alltsammans vara ett missförstånd, sade

Schagerström, och jag föreslår nu, att jag upprepar mitt

frieri än en gång. Jag tror och vet, att hon kommer att

svara nej.

— Men vill brukspatron stå för följderna? sade

Karl-Artur. Tänk, om hon säger ja!

— Hon kommer att svara nej, sade Schagerström. Och

som det är tydligt, att det är mitt fel, att detta missförstånd

har uppstått mellan magister Ekenstedt och hans fästmö, så

14. — Lagerlöf, Löwensk. ringen — Charl. Löwensk. 2J3CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

vill jag gärna göra vad på mig ankommer, för att det goda

förhållandet mellan dem måtte kunna återställas.

Karl-Artur smålog litet misstroget.

— Hon kommer att svara ja, sade han, såvida hon inte

blir på något sätt varnad, så att hon förstår vad saken gäller.

— Jag ämnar inte fråga henne personligen, sade

Schager-ström. Jag ämnar skriva.

Han gick fram till prostens skrivbord, tog papper och

penna och skrev ett par rader.

"Förlåt, att jag plågar fröken än en gång, men då jag av

er fästman har fått höra, att er förlovning är uppslagen, vill

jag nu upprepa mitt anbud från gårdagen."

Han visade vad han hade skrivit för Karl-Artur. Denne

böjde gillande på huvudet.

— Törs jag be, att en av tjänarna får bära brevet till

fröken Löwensköld? sade Schagerström.

Prosten ringde på sin klocka, som hängde högt uppåt

väggen på en klocksträng, broderad med stråpärlor, och

husjungfrun visade sig.

— Vet Alma var fröken är?

— Fröken är på sitt rum.

— Då ska du genast lämna henne detta från brukspatron

Schagerström och säga, att han väntar på svar.

Det blev tyst i rummet, sedan tjänsteflickan hade gått.

Genom tystnaden hörde man nu de svaga, surrande tonerna

från en gammal spinett.

— Hon är här oppöver oss, sade prostinnan. Det är hon,

som spelar.

De tordes inte se på varandra, de bara lyssnade. Nu

hördes flickans steg i trappan, sedan öppnades en dörr.

Musiken tystnade. "Nu läser Charlotte biljetten", tänkte de.

Den gamla prostinnan satt där helt darrande. Prosten

hade knäppt händerna till bön. Karl-Artur hade slängt sig

ner i gungstolen och lät ett misstroget leende spela på

läpparna. Schagerström satt och såg oberörd ut, såsom han

brukade, då viktiga affärer skulle avslutas.

114SCHAGERSTRÖM

Nu gick någon med lätta steg över golvet där uppe.

"Charlotte sätter sig till skrivbordet", tänkte de. "Vad

skriver hon?"

Om ett par minuter trippade de lätta stegen över golvet

bort till dörren. Därefter öppnades denna och tillslöts. Det

var tjänstflickan, som gick.

Fastän de alla bemödade sig att bibehålla ett yttre lugn,

kunde de inte hålla sig stilla. Alla fyra stod i ytterrummet,

då flickan kom in.

Hon lämnade Schagerström en liten biljett, som han

öppnade och läste.

— Hon har svarat ja, sade Schagerström, och det låg en

tydlig besvikelse i rösten.

Han läste upp Charlottes brev för de närvarande.

"Om brukspatron vill gifta sig med mig efter allt ont,

som man nu säger om mig, så kan jag inte annat än

mottaga anbudet."

— Jag får lyckönska brukspatron, sade Ekenstedt med sin

försmädligaste röst.

— Men detta var ju bara ett prov, sade prostinnan.

Brukspatron är ju inte på något sätt bunden av detta.

— Nej, naturligtvis inte, sade prosten. Charlotte skulle

själv vara den första ...

Schagerström såg verkligen ut, som om han inte skulle

veta vad parti han hade att taga.

I detsamma hördes rullandet av vagnshjul, och alla såg

ut. Det var Schagerströms resvagn, som stannade framför

trappan.

— Får jag be herr prosten och fru prostinnan, sade

Schagerström mycket formellt, att till fröken Löwensköld

framföra mitt tack för det svar hon har givit mig. En resa,

som för länge sedan har varit bestämd, tvingar mig att vara

borta ett par veckor. Så snart som jag kommer tillbaka,

hoppas jag, att hon tillåter mig att ordna om lysning och

bröllop.

115CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

STRAFFPREDIKAN.

Gina, min hjärtevän, sade den gamle prosten, jag kan inte

förstå mig på Charlotte. Jag måste be henne om en

förklaring.

— Ja visst, du har alldeles rätt, skyndade sig prostinnan

att instämma. Ska jag kanske kalla hit henne genast?

Schagerström var rest, och Karl-Artur hade gått ner till

sitt. De båda gamla var ensamma kvar i prostens rum. Om

de ville hålla ett litet förhör med Charlotte, så var tillfället

synnerligen passande.

— Ena dagen ger hon Schagerström korgen, och den

andra är hon tacksam att få mottaga hans anbud, sade

gubben. Har man någonsin hört maken till ombytlighet?

Jag får verkligen lov att säga henne ett par förmaningsord.

— Hon har aldrig brytt sig om vad folk säger om henne,

suckade prostinnan, men detta går över alla gränser.

Hon var på väg fram till den pärlbroderade kl

ock-strängen, men plötsligen hejdade hon sig. Hon hade i

förbifarten sett en glimt av mannens ansikte. De fem små

rynkorna mitt i pannan glödde ännu som eldkol, men för

resten var hyn alldeles askgrå,

— Vet du vad? sade prostinnan. Jag undrar om du är

tillräckligt förberedd att tala med Charlotte nu genast. Hon

är inte den bästa att komma till rätta med. Hur skulle det

vara, om du väntade till i eftermiddag, så att du hunne

fundera ut något riktigt slående?

Den gamla frun unnade visserligen sin kära sällskapsdam

en ordentlig uppsträckning, men mannen var synbarligen

trött efter den långa färden och den starka sinnesrörelsen.

Han borde inte nu genast utsättas för ännu ett upprörande

samtal.

116STRAFFPREDIKAN

Husjungfrun infann sig nästan i detsamma för att anmäla,

att middagen var serverad. Man fick alltså ännu en

anledning att uppskjuta räfsten med Charlotte.

Middagen intogs under tryckande tystnad. Det var likaså

skralt med aptiten som med humöret hos de fyra

bordskamraterna. Fat och karotter togs ut nästan lika fulla, som

då de hade burits in. Man satt där, endast för att det skulle

så vara.

Då måltiden var slut och Charlotte och Karl-Artur hade

försvunnit åt var sitt håll, påyrkade prostinnan bestämt, att

prosten inte skulle försumma den vanliga middagsluren för

Charlottes skull. Det var minsann ingen brådska med att

läxa upp Charlotte. Hon fanns i huset. Henne kunde han

när som helst komma till tals med.

Prosten var k^mske inte så särdeles svår att övertala. Men

i alla fall hade det nog varit bättre, om han hade upptagit

striden genast, ty inte förr var han vaken från

middagssömnen, än ett brudpar infann sig, och kontrahenterna var

mycket ivriga att bli vigda av prosten själv. På så sätt

upptogs tiden ända till kaffedags, och just som man steg

upp från kaffebordet, kom kronofogden vandrande för att

spela bräde. De båda gubbarna satt och dunkade med sina

brickor ända till liggdags, och så var det slut med den

dagen.

Men uppskjutet är inte försummat. På onsdagen såg

prosten fullkomligt kry ut. Nu fanns det intet hinder för

att han skulle ta Charlotte i upptuktelse.

Ack, men mittpå förmiddagen upptäckte prostinnan sin

man i färd med att rensa ett grönsaksland, där tistlarna

höll på att ta överhanden. Hon skyndade ut till honom.

— Ja, jag vet, att du tycker, att jag ska tala med

Charlotte, sade han, så snart som han fick syn på henne. Jag

tänker inte på annat. Hon ska få sig en läxa, som hon aldrig

har hört make till. Jag gick bara hit ut i trädgården för att

bättre få tankarna i gång.

Prostinnan vände med en lätt suck tillbaka in i sitt kök.

Hon hade händerna fulla av arbete. Man befann sig ju i slutet

117CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

av juli, då spenaten skulle saltas ner, då ärterna skulle

torkas och hallonen kokas till sylt eller saft.

"Aj, aj", tänkte hon, "han gör sig alldeles för mycket

besvär. Han sätter samman en hel predikan. Men så är det

med prästerna. De kastar bort alldeles för mycken

vältalighet på oss fattiga syndare."

Man förstår, att hon trots göromålen höll ett öga på

Charlotte, så att denna inte måtte företaga sig något

otillbörligt. Men det behövdes knappast något Övervakande.

Redan på måndagen, innan Schagerström hade kommit

resande till prostgården och ställt till med allt detta

otrevliga, hade Charlotte tagit itu med att klippa sönder trasor

till en mattväv. Hon och prostinnan hade varit uppe på

vinden, plockat fram gamla klänningar, som inte var bättre

värda än att klippas sönder, och burit ner dem jämte en

del andra odugliga klädespersedlar till skänkrummet, där

man alltid brukade hålla till med sådant arbete, som

skräpade och alltså inte kunde förrättas inne i de fina,

dammfria rummen. Och hela tisdagseftermiddagen liksom

hela onsdagen satt Charlotte där och klippte och klippte

utan uppehåll. Hon gick inte utom dörren. Man skulle nästan

vilja säga, att hon hade dömt sig själv till frivillig arrest.

"Hon kan gärna sitta där", tänkte prostinnan. "Hon

förtjänar minsann inte bättre."

Hon höll ett öga på mannen också. Han lämnade inte sitt

grönsaksland och lät visst inte skicka efter Charlotte.

"Forsius sätter ihop en predikan, som kommer att räcka

ett par timmar", tänkte hon. "Visst har Charlotte burit sig

illa åt, men nu börjar jag nästan tycka, att det blir synd

om henne."

Före middagen blev i alla fall ingenting åtgjort i ärendet.

Sedan kom måltiden, middagsluren, eftermiddagskaffet och

brädspelet i vanlig ordning. Prostinnan ville inte bråka mer

om saken. Hon ångrade bara, att hon inte hade låtit mannen

hållas dagen förut, då han ännu var ond och kunde ha talat

rakt på sak.

Men på kvällen, då de låg sida om sida i den stora

bredsängen, försökte prosten göra en undskyllan för dröjsmålet.

118STRAFFPREDIKAN

— Det är sannerligen ingen lätt sak, detta, att hålla en

straffpredikan för Charlotte, sade han. Det är så mycket,

som kommer en i tankarna.

— Bry dig inte om det gamla! tillrådde prostinnan. Jag

förstår, att du tänker på den tiden, då hon tog stalldrängen

med sig och for ut och red om nätterna på dina hästar,

därför att hon var rädd, att de skulle bli för feta. Men låt allt

det där vara! Laga bara, att vi får reda på om det var hon,

som lockade Karl-Artur att slå opp förlovningen! Det är

därpå alltsammans hänger. Du ska veta, att folk redan har

börjat undra på att vi vill behålla Charlotte kvar i vårt hus.

Prosten smålog litet.

— Ja, det var en ren väntjänst, som Charlotte ville bevisa

mig den gången, då hon red ut om nätterna. Alldeles på

samma sätt, som då hon ville göra mig den glädjen att visa

mig, att mina hästar kunde springa likaså bra som någon

annans, och gav sig ut på kappkörning med dem.

— Det är mycket, som vi har fått gå igenom med den

flickan, suckade prostinnan. Men allt det där är ju nu

glömt och förlåtet.

— Visst, visst, medgav prosten, men det är ett par andra

saker, som jag inte kan komma ifrån. Minns du hur vi hade

det för sju år sedan, då Charlotte hade mistat båda sina

föräldrar, och vi blev tvungna att ta oss an henne? Gina,

min hjärtevän, då såg du inte ut, som du gör nu. Man kunde

tro, att du redan var åtti år. Du var så kraftlös, att du gick

och släpade fötterna efter dig. Varje dag fruktade jag, att

jag skulle mista dig.

Prostinnan förstod genast vad han syftade på. Den dagen,

då hon hade blivit sextiofem år, hade hon sagt till sig själv,

att hon hade släpat tillräckligt länge i hushållet, och hade

fördenskull skaffat sig en hushållsmamsell. Det var en

förträfflig människa, som hon hade fått fatt i. Hon hade inte

mer behövt handlägga några sysslor, ja, hushållsmamsellen

fann det inte ens önskligt, att hon visade sig i sitt kök.

Men samtidigt hade prostinnan tacklat av, hon hade känt

sig trött och klen och besynnerligt modfälld och olycklig.

Man hade verkligen trott, att hon skulle stryka med.

119CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

— Ja, sade hon, det är sant, att jag var litet dålig, då

Charlotte kom hit, och det fastän jag aldrig har haft sådana

goddagar som då. Men Charlotte kunde inte komma överens

med min hushållsmamsell. Hon gav henne en näsknäpp på

själva Luciadagen mitt i värsta julbrådskan, mamsellen gav

sig av, och jag, fattiga, sjuka människa, måste gå ut i

brygghuset och luta fisken. Nej, det glömmer jag aldrig.

— Nej, det ska du inte heller göra, sade prosten

skrattande. Gina, min hjärtevän, du är en gammal arbetsträl.

Du blev frisk, bara du återigen fick börja på att luta fisk

och brygga julöl. Charlotte har alltid varit påflugen och

besvärlig, jag säger inte annat, men med den där näsknäppen

räddade hon ditt liv.

— Nå, vad ska jag säga om dig då? inföll gumman, som

inte gärna ville höra talas om att hon skulle vara så

förtjust i de besvärliga sysslorna, att hon inte kunde leva utan

dem. Hur var det med dig? Du låge väl också i din grav

vid det här laget, om inte Charlotte hade ramlat ur

kyrkbänken.

Prosten förstod genast vad hon syftade på. Då Charlotte

hade kommit till prostgården, hade han ännu själv

uppehållit hela pastoralvården och därtill predikat varje söndag.

Hustrun hade kältat om att han skulle ta sig en adjunkt.

Hon hade förstått, att han alldeles slet ut sig, på samma

gång som han aldrig kände sig riktigt nöjd, därför att han

inte fann tid att syssla med sin kära vetenskap. Men han

hade sagt, att han ville sköta sitt ämbete, så länge han hade

en gnista liv i behåll. Charlotte kältade inte, men hon satte

sig att sova en söndag mittunder predikan, ja, hon sov så,

att hon trillade ur bänken och väckte uppståndelse i hela

kyrkan. Naturligtvis hade gubben blivit förargad, men efter

den betan hade han förstått, att han var för gammal att

predika. Han hade skaffat sig en adjunkt, sluppit ifrån en

mängd ledsamma göromål och levat upp på nytt.

— Ja visst, sade han. Hon skänkte mig en hel rad goda

år genom det där påhittet. Just det där är det, som tränger

sig fram, då jag vill gräla på henne, så att jag kan ingen

vart komma med min straffpredikan.

120STRAFFPREDIKAN

Prostinnan svarade ingenting, men i all hemlighet torkade

hon bort en tår ur ögonvrån.

Emellertid insåg hon, att det denna gång inte gick an

att låta Charlotte undslippa all tillrättavisning, och tog upp

saken på nytt.

— Ja, allt det där kan vara gott och väl, men du vill

väl inte säga, att du inte alls ämnar ta reda på om det var

Charlotte, som bröt förlovningen?

— När man inte ser sin väg klar för sig, så är det bäst

att stå stilla och vänta, sade gubben. Det tycker jag att vi

ska göra den här gången, både du och jag.

— Du kan inte stå till svars med att låta Schagerström

gifta sig med Charlotte, om hon är sådan, som folk säger.

— Om Schagerström skulle komma och fråga mig, sade

prosten, så vet jag nog vad jag skulle svara hönom.

— Jaså, sade prostinnan, och vad skulle det vara?

— Jag skulle säga till honom, att om jag själv vore femti

år yngre och ungkarl...

— Vad? utropade prostinnan och satte sig hastigt upp

i sängen.

— Jo, jag skulle säga till honom, fortfor prosten

oförfärat, att om jag vore femti år yngre och ungkarl och finge

se en sådan flicka som Charlotte, så där full av sprakande

liv och med något visst över sig, som ingen annan har, ja,

då skulle jag själv fria till henne.

— Åhoj, ropade gamla prostinnan, du och Charlotte! Jo,

då skulle du allt råka väl ut.

Armarna fäktade, ansiktet grimaserade, och hon kastade

sig tillbaka på kudden och skrattade.

Gubben såg litet harmset på henne, men hon fortfor att

skratta. Och snart skrattade han med. De råkade i en sådan

skrattparoxysm, att de inte kom i sömn förrän långt efter

midnatt.

121CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

DE AVKLIPPTA LOCKARNA.

Rätt sent på torsdagskvällen kom överstinnan Ekenstedt

åkande till prostgården i en stor resvagn. Hon lät

vagnen hålla framför förstubron, men steg inte ur, utan sade

till husjungfrun, som hade skyndat till för att hjälpa henne,

att hon skulle be sin matmor bekväma sig ut på bron. Hon

ville bara tala ett par ord med henne.

Prostinnan Forsius kom genast till synes, nigande och med

ett leende, som räckte ända till öronen. Detta var då ett så

stort nöje, en så glad överraskning. Ville inte den kära

Beate stiga ur vagnen och vila ut efter den långa resan

under detta låga tak?

Jo visst, överstinnan begärde inte bättre, men först måste

hon veta om den förskräckliga människan ännu fanns kvar

i huset.

Prostinnan såg mycket oförstående ut.

— Menar du den där dåliga köksan, som jag hade, då

du sist var här? Hon har flyttat för länge sedan. Nu ska

du få riktig mat.

Men överstinnan satt kvar under suffletten.

— Gör dig inte till, Gina! Du vet nog, att jag menar det

där elaka stycket, som Karl-Artur har varit förlovad med.

Jag vill veta om du ännu har henne kvar i ditt hus.

Denna gång var prostinnan tvungen att förstå. Men vad

hon än tänkte om Charlotte i djupet av sitt hjärta, så nog

var hon färdig att försvara varje medlem av sitt hus mot

hela den övriga mänskligheten.

— Beate får ursäkta, men den, som har varit som en

dotter för Forsius och mig i hela sju år, den kastar vi inte

ut i brådbrasket. För resten är det ingen, som vet hur allt

det där hänger ihop.

122DE AVKLIPPTA LOCKARNA

— Jag har brev från min son, jag har brev från Thea

Sundler, och jag har brev från henne själv, sade överstinnan.

För mig finns ingen ovisshet.

— Har du brev från henne själv, som visar, att hon är

skyldig, så näggum du får resa härifrån, utan att jag har

fått se det, sade prostinnan, som blev så häpen och ivrig,

att hon fick en svordom på läpparna.

Hon närmade sig den lilla envisa överstinnan, som kröp

ihop under vagnskuren. iDet såg ut, som om hon ämnade

lyfta henne ur åkdonet.

— Kör för all del! Kör! ropade överstinnan till kusken.

I detta ögonblick kom Karl-Artur ut ur flygeln. Han hade

känt igen moderns röst och skyndade springande upp till

stora byggnaden.

Det blev det allra kärleksfullaste möte. Överstinnan slog

armarna om sonen och kysste honom så häftigt och varmt,

som om han skulle ha varit utsatt för dödsfara.

— Men ska inte mamma stiga ur vagnen? frågade

Karl-Artur, som var en smula generad över allt detta kyssande,

som bevittnades av kusken, skjutsbonden, husjungfrun och

prostinnan.

— Nej, förklarade överstinnan, under hela resan har jag

sagt till mig själv, att jag inte kan sova under samma tak

som den människan, som har svikit dig så skamligt. Sätt

dig upp bredvid mig, så åker vi till gästgivargården.

— Asch, var inte barnslig nu, Beate! sade prostinnan,

som hade hunnit lugna sig. Om du bara stannar, så lovar

jag dig, att du inte ska behöva se en skymt av Charlotte.

— Jag kommer ändå att känna, att hon finns i närheten.

— Folk har tillräckligt mycket att prata om redan, sade

prostinnan. Ska de nu också få detta att sprida ut, att du

inte har velat bo hos oss?

— Naturligtvis ska mamma stanna här, avgjorde

Karl-Artur. Jag ser Charlotte varje dag, utan att det bekommer

mig någonting alls.

Då Karl-Artur yttrade sig så bestämt, såg sig överstinnan

omkring, liksom spanande efter en utväg. Plötsligt pekade

hon på flygeln, där sonen bodde.

123CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

— Kan jag inte få bo där nere hos Karl-Artur? frågade

hon. Om jag hade honom i nästa rum, skulle jag kanske

inte tänka på den förskräckliga människan. Kära Regina,

vände hon sig till prostinnan, om du vill, att jag ska stanna,

så låt mig bo i flygeln! Du behöver inga anstalter göra.

Bara en säng, ingenting annat än en säng.

— Inte begriper jag varför du inte likaså gärna kan bo

i det vanliga gästrummet, knotade prostinnan, men allting

är bättre, än att du far din väg.

Hon var verkligen ganska förargad. Medan resvagnen

rullade ner till flygeln, mumlade hon något om att den där

Beate Ekenstedt, så fin hon än ville vara, inte hade någon

riktig belevenhet.

När hon åter kom in i matsalen, såg hon, att Charlotte

stod vid ett öppet fönster. Hon hade tydligen hört

alltsammans.

— Ja, du hörde väl, att hon inte ville råka dig, sade

prostinnan. Hon ville inte en gång sova under samma tak

som du.

Men Charlotte, som inte på länge hade haft en så lycklig

stund som denna, då hon hade bevittnat det kärleksfulla

mötet mellan mor och son, stod där nöjd och småleende.

Nu visste hon, att hennes uppoffring inte hade varit

förgäves.

— Jag får väl hålla mig undan då, sade hon med det

största lugn i världen och gled ut ur rummet.

Prostinnan höll på att kvävas. Hon måste in till Forsius.

— Vad säger du om detta? Karl-Artur och organistfrun

måtte i alla fall ha rätt. Hon hör, att Beate Ekenstedt inte

vill sova under samma tak som hon, och hon småler och

ser så belåten ut, som om hon hade blivit utsedd till

drottning av Spanien.

— Seså, min hjärtevän, sade prosten, var lugn ännu en

liten tid! Förlåten börjar höja sig. Jag är säker om att

överstinnan kommer att hjälpa oss ur våra bekymmer.

Prostinnan fruktade, att hennes Forsius, som allt hittills

genom Guds stora nåd hade fått behålla sina själskrafter.

124DE AVKLIPPTA LOCKARNA

började gå i barndom. Den där tokstollan Beate Ekenstedt,

hur skulle hon kunna hjälpa dem?

Prostens ord hade endast ökat hennes nedslagenhet. Hon

gick ut i köket och gav order om hur det skulle bäddas

för överstinnan i flygeln. Hon skickade också dit en

matbricka. Därpå begav hon sig upp i sin sängkammare.

"Det är bäst, att hon får sin mat dit ner", tänkte hon.

"Där kan hon sitta och kela för sonen, bäst hon vill. Jag

trodde, att hon kom hit för att läxa opp honom för den

nya förlovningen, men hon bara kysser honom och skämmer

bort honom. Om hon tror, att hon ska få någon glädje av

honom på det viset..."

Nästa morgon visade sig både överstinnan och Karl-Artur

vid frukostbordet. Den förstnämnda var i ett strålande

humör och underhöll sig på det artigaste med värdfolket.

Men då prostinnan nu såg överstinnan vid full dager,

föreföll hon henne avvissnad och skugglik. Prostinnan var

många år äldre, men hon kände sig frisk och obruten i

jämförelse med sin vän. "Det är nog synd om henne", tänkte

hon. "Hon är inte så glad, som hon låtsar."

Då man hade frukosterat, skickade överstinnan Karl-Artur

till kyrkbyn för att hämta Thea Sundler, som hon önskade

tala med. Prosten gick in till sitt vanliga arbete, och de två

damerna blev ensamma.

Överstinnan började genast tala om sonen.

— Ack, min kära Gina, sade hon, jag är mer lycklig,

än jag kan säga. Jag gav mig av hemifrån, så snart som

jag hade fått Karl-Arturs brev. Jag trodde, att han skulle

vara förtvivlad, att han skulle tänka på självmord, men jag

har funnit honom fullt nöjd, fullt lycklig. Beundransvärt,

inte sant? Efter en sådan chock...

— Ja, han tröstade sig genast, sade prostinnan med sin

torraste röst.

— Ja, jag vet. Den där dalkullan. En liten nyck utan

all betydelse. En pastilj, som man stoppar i munnen för

att ta bort dålig smak. Hur skulle en man med Karl-Arturs

vanor i längden kunna stå ut med en sådan människa?

125CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

— Jag har sett henne, sade prostinnan. Jag kan säga

Beate, att hon är vacker, ett riktigt grant kvinnfolk.

Det for något askgrått över överstinnans ansikte, men

endast för ett ögonblick.

— Vi har kommit överens, Ekenstedt och jag, att vi ska

behandla saken en bagatelle. Vi ska inte vägra honom vårt

bifall. Han hade blivit så grymt bedragen. Han var

naturligtvis tokig av sorg. Om man inte eggar upp honom genom

motstånd, kommer han snart att glömma den där lilla

leksaken.

Denna morgon stickade prostinnan för en gångs skull

med sådan iver, att stickorna skramlade. Det var enda sättet

att bevara lugnet inför så mycken dårskap. "Min kära vän",

tänkte hon, "är det inte du, som ska vara så klok och

begåvad? Och du begriper inte, att det här bär rent till skogs."

Hennes näsborrar spände upp sig, rynkorna började leva,

men hon kände en obegriplig medömkan med överstinnan

denna morgon, och hon lade band på skrattlusten.

— Ja, det är visst så med barn nuförtiden, att de inte

tål motsägelser av föräldrarna.

— Vi har gjort misstag förut med avseende på

Karl-Artur, sade överstinnan. Vi satte oss emot, att han skulle

bli präst. Det tjänade ingenting till. Det gjorde honom

endast främmande för oss. Den här gången ämnar vi inte

sätta oss emot hans förlovning med dalkullan. Vi vill inte

alldeles förlora honom.

Prostinnan drog upp ögonbrynen, så att de närapå nådde

hårfästet.

— Jag får säga! Det är mycket kärleksfullt, obeskrivligt

kärleksfulh.

Överstinnan anförtrodde henne, att hon ville rådföra sig

med Thea Sundler angående dessa saker. Det var fördenskull,

som hon hade skickat efter henne. Hon tycktes vara klok

och mycket tillgiven Karl-Artur. Han hyste det största

förtroende till hennes omdöme.

Prostinnan kunde knappt sitta stilla. Organistfrun, den

lilla, obetydliga stackarn, och fru överstinnan Ekenstedt, en

sådan framstående dam trots alla sina konstigheter! Hon

126DE AVKLIPPTA LOCKARNA

tordes inte själv tala ett förnuftigt ord med sonen. Det

skulle en annan göra, organistfrun!

— Ja, det där är ju finesser, som ingen brydde sig om,

då jag var ung, sade hon.

— Thea Sundler skrev ett så utmärkt bra och lugnande

brev efter brytningen, förklarade överstinnan.

Då ordet brev nämndes, for prostinnan upp och slog sig

för pannan.

— Det var då för väl, att jag inte glömde bort den saken.

Skulle du vilja tala om för mig vad Charlotte skrev till dig

om den här ledsamma förändringen?

— Du ska få läsa hela brevet, sade överstinnan. Jag har

det här i piraten.

Hon räckte prostinnan ett sammanviket brev, och denna

vecklade upp det. Det innehöll endast och allenast dessa

ord: "Må min nådiga tant inte tänka alltför illa om mig."

Prostinnan lämnade tillbaka brevet med en snopen min.

— Ja, det där gör mig inte klokare, än jag var förut.

— På mig verkar det fullkomligt övertygande, sade

överstinnan med stark betoning.

Det föll prostinnan in, att hennes gäst hela tiden hade

talat med ovanligt hög röst. Det var olikt henne, men det

kom sig kanske därav, att hon var upprörd och litet bragt

ur sina vanliga gängor. Samtidigt kom hon också att tänka

på att om Charlotte som vanligt satt och klippte på sina

trasor där ute i skänkrummet, måste hon ha hört varje ord.

Den där luckan i väggen, genom vilken maten sattes in, var

allt annat än tät. Hon hade många gånger beklagat, att det

minsta buller från skänkrummet hördes ut i salen.

— Vad säger Charlotte själv? frågade överstinnan.

— Hon säger ingenting. Det var Forsius, som hade åtagit

sig att hålla förhör med henne, men han påstår nu, att det

inte behövs. Jag vet ingenting.

— Så besynnerligt! sade överstinnan. Så besynnerligt!

Nu passade prostinnan på att föreslå, att de skulle gå

upp i övervåningen. Det var en sådan försummelse av henne,

att hon inte hade tänkt på detta för länge sedan. En så fin

gäst skulle väl inte sitta i matsalen alldeles på vardagsvis.

127CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Men överstinnan ville på inga villkor låta stänga in sig

i rummen på övre botten, vilka onekligen var mycket mindre

trevliga än de, som var i bruk varje dag. Hon föredrog

att sitta kvar i matsalen och fortfor att med samma höga

röst tala om Charlotte. Vad företog hon sig, var höll hon

till med sitt arbete? Såg det ut, som om hon skulle vara

lycklig över att bli gift med Schagerström ?

På en gång fick överstinnan tårar i rösten.

— Jag har verkligen älskat henne så högt, utropade hon.

Allt utom detta skulle jag ha väntat mig av henne, allt utom

detta.

Prostinnan hörde hur en sax klirrande for i golvet där

inne i skänkrummet. "Nu kan hon väl inte sitta och höra

på detta längre", tänkte hon, "nu kommer hon väl inrusande

och försvarar sig." Men ingenting mer hördes av.

Charlotte kom inte.

Äntligen avbröts den pinsamma situationen, därigenom

att Karl-Artur kom tillbaka från kyrkbyn i sällskap med

Thea Sundler. Överstinnan begav sig då genast ut i

trädgården med fru Sundler och sonen, och prostinnan skyndade

ut i köket för att hacka socker, lägga upp småbröd och

mala kaffe. Allt det där hade hon kanske kunnat slippa att

syssla med, men hon tyckte, att det lugnade henne.

Under tiden grubblade hon över brevlappen, som

Charlotte hade skickat sin svärmor. Varför hade hon skrivit så

kortfattat? Hon erinrade sig, att Charlotte hade kommit

till frukosten en dag med nerbläckade fingrar. För att

skriva den enda raden till överstinnan hade hon väl inte

behövt bläcka ner sig till den grad. Hon måtte ha skrivit

ännu ett brev. Och på tisdagen var det? Dagen efter det

första frieriet. Det där var något, som hon fick lov att

reda ut.

Emellertid sände hon husjungfrun att duka kaffebord

i stora syrenbersån. Det skulle bjudas på elvakaffe i dag

för det fina främmandets skull.

"Charlotte måtte ha skrivit ett långt brev", tänkte

prostinnan. "Var har hon gjort av det? Har hon skickat av

det? Eller har hon rivit sönder det?"

128DE AVKLIPPTA LOCKARNA

Hon sysslade med dessa funderingar under

kaffedrick-ningen och höll sig mot sin vana tyst. Fru Sundler satt med

vid kaffebordet, och hon däremot höll sig visst inte tyst,

utan pratade immerfort. Prostinnan tyckte, att hon såg ut

som den uppblåsta paddan i fabeln, så viktig och högfärdig

hade hon blivit, därför att de fina människorna sökte hjälp

hos henne. Förut hade gumman endast funnit henne löjlig,

nu började hon tycka illa om henne. "Hon kråmar sig och

är glad, då alla vi andra är bekymrade och olyckliga",

tänkte hon. "Det är ingen bra människa."

Men naturligtvis bjöd hon henne att dricka både en och

två koppar, neg och krusade och trugade i henne sina bästa

bakelser. Gästfrihetens lagar måste lydas, även om det är

ens värsta fiende, som man ser under sitt tak.

Efter kaffet drog prostinnan sig åter tillbaka till köket.

Överstinnan skulle resa vid tvåtiden, och dessförinnan ville

hon bjuda henne på middag. Det var ett betydligt tillfälle,

och hon ville själv övervaka tillagningen.

Då klockan var ett, kom fru Sundler ut i köket för att

säga farväl. De andra satt kvar i bersån, men hon skulle

gå hem och laga middag åt sin man.

Prostinnan, som stod böjd över buljongkitteln, lade ifrån

sig skumsleven, följde henne ut i förstugan, neg och

ursäktade och sände hälsningar till organisten.

Hon tyckte, att Thea Sundler borde ha kunnat förstå,

att hon hade bråttom, men där stod hon i en hel evighet

och höll hennes hand och talade om att det var bra synd

om överstinnan med den här nya förlovningen.

Ja, det gav prostinnan henne rätt i.

Organistfrun tryckte hennes hand ännu hårdare. Hon sade,

att hon inte ville gå sin väg utan att fråga hur det stod till

med Charlotte.

— Jag ska säga dig något, sade prostinnan. Hon sitter

här inne och klipper trasor. Gå du in och fråga henne själv!

De befann sig alldeles utanför skänkrummet, och med

rask beslutsamhet öppnade prostinnan dörren och sköt fru

Sundler in över tröskeln.

"Jag förstår ju, att det var detta, som hon önskade",

15. — Lagerlöf, Löwensk. ringen — Charl. Löwensk. 129CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

tänkte hon. "Charlotte har väl varit på sin kant emot henne,

och nu vill hon se henne i hennes förnedring. En sådan

padda! Jag hoppas, att Charlotte tar emot henne, som hon

förtjänar."

— Ha, ha, ha, skrattade hon. Jag skulle vilja se det där

mötet.

Hon smög sig så tyst hon förmådde fram till en annan

dörr, som ledde in i matsalen. Hon öppnade den ljudlöst,

och en sekund efteråt stod hon vid luckan till skänkrummet.

Hon sköt upp denna en smula, så att hon hade tämligen

god utsikt över det lilla rummet, där Charlotte satt omgiven

av klänningar från både prostinnan Forsius" och andra

prostinnors tider. Hon klippte allt grönt för sig, allt blått

för sig och allt, som var gräligt eller småbrokigt, för sig.

På golvet låg högar av smala, klippta lister, och i en lår

sågs stora nystan av lister, som redan var hopsydda och

uppnystade. Det syntes, att Charlotte inte hade legat på

latsidan.

Charlotte satt så, att hon vände ryggen åt Thea Sundler,

som stod vid dörren och såg ganska tveksam ut.

"Jaså, hon har inte hunnit längre", tänkte prostinnan.

"Det här går bra. Hon kommer att få en trevlig stund."

Hon såg, att Thea Sundler satte på sig en min, som på en

gång var beklagande och uppmuntrande, och hon hörde

henne säga blitt och medlidsamt, såsom man gör, då man

talar till sjuka eller fångar eller fattighjon:

— God dag, Charlotte!

Charlotte svarade inte. Hon satt med saxen i handen, men

hon hade slutat upp att klippa.

Det for ett litet grin över Thea Sundlers ansikte. Hon

visade sina spetsiga tänder. Det var bara för ett ögonblick,

men det var nog. Nu visste prostinnan vad hon gick för.

Thea Sundler var genast medlidsamhet och blidhet på

nytt. Hon tog ett steg inåt rummet och sade sedan så där

glatt och välvilligt, som man brukar, då man talar till

okunnigt tjänstefolk eller genstörtiga barnungar:

— God dag, Charlotte!

Men Charlotte rörde sig inte.

130DE AVKLIPPTA LOCKARNA

Då böjde sig Thea Sundler fram över henne för att få

se hennes ansikte. Hon trodde kanske, att Charlotte satt och

grät över att Karl-Arturs mor inte ville råka henne. Men

därvid snuddade ett par av fru Sundlers lockar vid

Charlottes skuldra, som var bar, för schaletten, som hon vanligen

knöt om halsen, hade glidit ner under arbetet.

I samma ögonblick, som locken rörde vid skuldran, fick

Charlotte liv. Så snabb som en rovfågel grep hon tag i en

hel mängd av de välupplagda lockarna, lyfte saxen, som

hon höll öppen i handen, och klippte av dem.

Det var ingen övertänkt gärning. Så snart som den var

gjord, reste hon sig upp och såg litet perplex ut över det,

som hon hade åstadkommit. Den andra gallskrek av

förfäran och vrede. Det var det värsta, som kunde ha hänt

henne. Lockarna var hennes stolthet. Det enda vackra hon

ägde. Hon kunde inte visa sig bland människor, innan de

växte igen. Hon gav till ännu ett skrik av sorg och ursinne.

I köket, som låg näst bredvid, fördes emellertid ett sådant

oväsen av kokande grytor, sprakande ved och dunkande

mortelstötar, att man ingenting hörde. Överstinnan och

hennes son satt ute på gården och måtte inte ha hört något,

de heller. Ingen kom till hennes hjälp.

— Ja, vad skulle du här att göra? sade Charlotte. Jag

tiger ju för Karl-Arturs skull, men du kan väl inte tro,

att jag är så dum, att jag inte förstår, att det är du, som

har ställt till med alltsammans.

Härmed närmade hon sig dörren och kastade upp den.

— Gå nu! sade hon.

Hon gjorde ett klipp i luften med saxen i detsamma, och

mer behövdes inte, för att Thea Sundler skulle störta ut.

Prostinnan sköt varligen igen luckan. Därpå slog hon

samman händerna och skrattade.

— Herremingud, sade hon, att jag skulle få se detta! Nu

ska gubben min få något att skratta åt.

Men hon blev plötsligen allvarsam.

— Det välsignade barnet! mumlade hon. Där har hon

suttit och låtit oss allesammans tro illa om henne. Nej, det

här får vi allt lov att göra en ända på.

131CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Ett ögonblick därefter smög sig prostinnan uppför trappan

till övervåningen. Så tyst som en tjuv gled hon genom

rummen bort till Charlottes kammare ytterst på östra gaveln.

Hon såg sig knappast om där inne, utan gick direkt fram

till kakelugnen. Där fann hon några iturivna och

tillskrynklade pappersark.

— Gud må förlåta mig detta! sade hon. Han vet, att det

är första gången i mitt liv som jag läser en annans brev

olovandes.

Hon tog de fullklottrade sidorna med sig in i sin

sängkammare, letade fram sina glasögon och läste.

— Jaha, jaha, sade hon, då hon hade slutat läsningen.

Detta är det rätta brevet. Det var det jag kunde tänka.

Hon gick med brevet i handen nerför trapporna i avsikt

att lägga fram det för överstinnan. Men då hon kom ut i det

fria, såg hon sin gäst sitta med sonen på en bänk utanför

flygeln. Så ömt hon lutade sig emot honom! Vilken

hängivenhet och tillbedjan i det sätt, varpå hon såg upp till

honom!

Prostinnan hejdade sig. "Hur i all världen ska jag kunna

läsa upp det här för henne?" tänkte hon.

Hon ändrade sig och gick i stället in till Forsius.

— Här ska du få något roligt att läsa, gubben min, sade

hon och bredde ut brevet framför honom. Jag har hittat

detta i Charlottes kakelugn. Det var inkastat för att brännas,

men det välsignade barnet har glömt att sätta eld på det.

Läs du! Det kommer du inte att må illa av.

Gubben såg, att gumman hade fått ett annat utseende än

förut under dessa bedrövliga dagar. Hon menade väl, att

det inte kunde skada honom heller att läsa brevet.

— Ja visst, sade han, då han hade kommit till slutet,

så har det gått till. Men varför blev inte det här brevet

avskickat?

— Ja, den som det visste! sade prostinnan. I alla fall

tog jag ner det för att visa det för Beate, men vet du, när

jag kom ut på förstubron och såg hur hon satt och tillbad

sonen med ögonen, så tänkte jag, att jag först ville låta

dig se det.

132DE AVKLIPPTA LOCKARNA

Prosten reste sig och blickade genom fönstret bort till

överstinnan.

— Så är det, sade han och nickade. Ser du, Gina, min

hjärtevän, Charlotte kunde inte sända det här brevet till en

sådan mor. Därför blev det inkastat i ugnen. Hon kunde inte

försvara sig. Och vi kan inte göra något åt saken, vi heller.

De suckade, därför att de inte såg någon möjlighet att

nu genast rentvå Charlotte i världens ögon, men inom sig

kände de dock en orimlig lättnad. Då de mötte sin gäst vid

middagsbordet, var de i sitt allra bästa humör.

Underligt nog, tycktes också överstinnan ha genomgått en

liknande förändring. Det var inte mer något ansträngt i

hennes glättighet såsom vid frukosten. Hon såg ut som en,

som hade fått nytt liv.

Prostinnan undrade om det var Thea Sundler, som hade

åstadkommit förändringen. Och så var det ju också, fastän

inte precis på det sätt, som hon antog.

Överstinnan hade suttit med Karl-Artur på bänken utanför

flygeln, då fru Sundler kom utrusande från stora byggnaden,

flyende som en duva, som har varit i hökens lilor.

— Vad går det åt din vän Thea? sade överstinnan. Se,

hon nästan springer, och hon håller handen för ena kinden!

För all del, Karl-Artur, spring och genskjut henne vid

grinden! Hon har kanske fått en bisvärm efter sig. Fråga

om du inte kan hjälpa henne!

Karl-Artur skyndade sig att uppfylla moderns önskan, och

trots att fru Sundler i full förtvivlan vinkade åt honom,

att han inte skulle närma sig, nådde han henne vid grinden.

Då han vände tillbaka till modern, hade han ett högst

indignerat utseende.

— Det är Charlotte, som har varit framme igen. Hon är

sannerligen alltför hänsynslös. Kan du tänka dig? Fru

Sundler gick in till henne för att fråga hur hon mådde,

och Charlotte passade på tillfället att klippa av henne flera

av lockarna vid ena örat.

— Vad säger du? utropade överstinnan, medan ett

odygdigt leende överfor ansiktet. Fru Sundlers sköna lockar!

Hon måtte ha sett förfärlig ut.

133CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

— Det var en hämnd, mamma, sade Karl-Artur. Fru

Sundler vet vad Charlotte går för. Det var hon, som öppnade

mina ögon.

— Jag förstår, sade överstinnan.

Hon satt ett par sekunder tankfullt eftersinnande.

Därefter vände hon sig till sonen.

— Vi ska inte tala varken om Thea eller Charlotte,

Karl-Artur. Vi har så få minuter kvar, innan jag ska resa. Låt

oss språka om dig och dina planer för att hjälpa oss fattiga

människor!---

Sedan vid middagsbordet var överstinnan, som sagt, glad

och lustig, såsom hennes vana var. Prostinnan och hon

tävlade i att säga kvickheter och berätta roliga historier.

Alltibland kastade överstinnan en blick bortåt luckan

i väggen. Hon undrade väl hur Charlotte hade det i sin

ensamhet. Hon undrade väl om den unga flickan, som alltid

hade skänkt heftne en tillbedjande kärlek, längtade efter

henne.

Efter middagen, då resvagnen redan stod för dörren,

hände det sig, att överstinnan blev ensam i matsalen.

Ögonblickligen stod hon borta vid luckan och kastade upp den.

Framför sig hade hon Charlotte, Charlotte, som hela dagen

hade varit sjuk av längtan och nu stod där i hopp att

åtminstone kunna uppfånga en blick ur de söta ögonen.

Överstinnan fattade blixtsnabbt om hennes ansikte med

sina mjuka händer, drog henne fram till sig och kysste

henne gång på gång. Mellan kyssarna viskade hon några

avbrutna satser.

— Min älskling, kan du hålla ut med att tiga några

dagar, några veckor ännu? Allt ska bli bra. Har jag plågat

dig mycket? Men jag visste ju inte var jag hade dig, förrän

du klippte av henne lockarna. Ekenstedt och jag ska ta

hand om saken. Kan du hålla ut för Karl-Arturs och min

skull? Du ska få honom tillbaka, barn. Du ska få honom

tillbaka.

Någon tog i dörren. Luckan for igen i en fart, och strax

därefter satt överstinnan Ekenstedt i resvagnen.

134LYCKANS GUNSTLING

LYCKANS GUNSTLING.

Rike Schagerström var alldeles viss om att han aldrig

skulle ha blivit annat än en tölp och en lymmel, om

han inte genom hela sin ungdom hade följts av en

besynnerlig lycka.

Han, som var son till rika och framstående föräldrar,

kunde ju ha fått växa upp i behaglig vällevnad. Han kunde

ha fått sova var natt i en mjuk säng, kunde ha fått gå i fina

kläder och ätit riklig och vällagad mat, han som syskonen.

Men det skulle han inte ha tålt vid. Inte med de anlag, som

han hade inombords. Det förstod han själv bättre än någon

annan.

Men så hade han haft den stora lyckan att vara ful och

otymplig. Föräldrarna och framför allt modern hade inte

kunnat tåla honom. De kunde inte förstå varifrån de hade

fått detta barnet med det stora huvudet, den korta halsen

och den tjocka kroppen. De var själva vackra och ståtliga

människor, och alla deras andra barn var sköna som änglar.

Den där Gustav föreföll dem som en riktig bortbyting, och

som en sådan blev han också behandlad.

Det hade nog inte varit så roligt att vara hatkyckling.

Schagerström ville gärna medge, att det mången gång hade

känts bittert, men så snart som han kommit till mogen ålder,

hade han räknat allt det där som en stor välgärning. Om

han hade fått höra var dag av modern, att hon älskade

honom, och om han liksom bröderna hade haft fickorna

fulla av pengar, då hade han gått förlorad. Med detta ville

han visst inte säga, att inte syskonen hade blivit rara och

präktiga människor. De hade kanske haft bättre karaktärer,

de, ifrån början, så att de hade kunnat tåla vid lyckan.

Men det skulle inte ha dugt för honom.

Att han hade haft så svårt för latinet, att han hade blivit

kvarsittare i alla skolklasser, det räknade han naturligtvis

135CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

som en stor nådebevisning av fru Fortuna, inte just medan

det påstod kanske, men efteråt. Det var ju detta, som gav

anledning till att fadern tog honom ur skolan och skickade

honom till Värmland som brukselev.

Där hade hans goda lycka återigen varit påpasslig och

lagat så, att han hade råkat i händerna på en hård och

snål förvaltare, som kunde ge honom den uppfostran, han

behövde, ännu bättre än de egna föräldrarna. Hos honom

fick han visst inte sova på dunbolster. Det gick an, om han

hade en tunn halmmadrass över sängbottnen. Hos honom

fick han lära sig att äta vällingen, fastän den var vidbränd,

och sillen, fastän den var härsken. Hos honom fick han lära

sig att arbeta från morgon till kväll utan lön, men med den

pålitliga vissheten, att han hade ett par käpprapp att vänta

för den minsta försummelse. Allt detta var inte heller roligt,

medan det påstod, men rike Schagerström visste, att han

aldrig kunde vara nog tacksam mot ödet, som hade lärt

honom att sova på halm och leva av fattigmanskost.

När han hade varit brukselev tillräckligt många år, blev

han bruksbokhållare, och på samma gång förflyttades han

till Kronbäcken borta i Filipstadstrakten, ett bruk, som ägdes

av brukspatron Fröberg. Här fick han en hygglig husbonde,

riklig och god mat vid herrskapsbordet och en liten

penninglön, så att han kunde skaffa sig ordentliga kläder. Han hade

på en gång fått det riktigt bra och behagligt. Det skulle

kanske inte ha varit nyttigt för honom, men han hann aldrig

att bli bortskämd, därför att hans gamla lycka var med

honom här också.

Han hade inte varit en månad på Kronbäcken, förrän han

blev kär i en ung flicka, som var myndling och fosterdotter

till brukspatron Fröberg. Och detta var nätt opp det värsta,

som han kunde ha råkat ut för, därför att den unga flickan

inte bara var strålande vacker och talangfull och firad, utan

hon var också arvinge till bruk och gruvor med ett värde av

millioner. Det skulle ha varit förmätet av vilken

bruksbokhållare som helst att höja sina blickar till henne, så mycket

mer då för en, som var ful och tungrodd och en hatkyckling

i hemmet, så att han aldrig fick någon hjälp, utan måste reda

136LYCKANS GUNSTLING

sig alldeles på egen hand. Från första stund insåg

Schager-ström, att det för honom inte var annat att göra än att

hålla sig i skymundan och inte låta någon människa få en

aning om hans kärlek. För honom var det bara att sitta

stilla och se på, när unga löjtnanter och studenter kom i

stora skaror till Kronbäcken om jular och somrar för att

göra henne sin uppvaktning. För honom var det att bita

ihop tänderna och hålla nävarna i styr, när de andra skröt

med att de hade dansat med henne så och så många gånger

under en och samma kväll, att så och så många

kotiljongs-dekorationer hade de fått av henne, och så och så många

vänliga blickar och leenden hade hon gett dem.

Det var inte mycken glädje med den utmärkta platsen,

när han på samma gång fick den olyckliga kärleken att dras

med. Den följde honom under arbetet om vardagarna och

under jakten om söndagarna. Den enda stund, då han var

någorlunda fri från kärleksvåndan, det var, då han satt och

läste om gruvdrift och bergshantering i ett par stora luntor,

som låg på kontorshyllan, och som det visst aldrig förr hade

fallit någon människa in att bläddra i.

Nå ja, långt efteråt hade han ju förstått, att den olyckliga

kärleken hade varit en uppfostrare, den också, men han

kunde aldrig riktigt försona sig med den. Den hade varit

alltför tung att uthärda.

Den unga flickan, som han tyckte om, var varken vänlig

eller ovänlig mot honom. Som han inte dansade och aldrig

gjorde något försök att närma sig henne, så hade hon just

aldrig något tillfälle att tala vid honom. Men en

sommarkväll hade man roat sig med dans uppe i stora salongen

på Kronbäcken, och Schagerström hade som vanligt stått

borta vid dörren och följt sin kära älskade med ögonen.

Aldrig skulle han glömma hur bestört han hade blivit, då

hon under ett uppehåll mellan danserna hade kommit bort

till honom.

— Jag tycker, att herr Schagerström ska gå och lägga

sig, hade hon sagt. Klockan är tolv, och herr Schagerström

ska ju i arbete igen klockan fyra. Vi andra, vi kan få sova

till middag, om vi har lust.

137CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Han lomade ögonblickligen av ner till kontoret. Han

kunde så väl förstå, att hon hade tröttnat på att se honom

stå och hänga vid dörren. Hon hade talat vänligt och sett

vänlig ut, men att tyda saken så, att hon skulle hysa någon

välvilja för honom och tycka, att det var synd, att han

skulle stå där och trötta ut sig onödigtvis, del kunde inte

falla honom in.

En annan gång hade de varit ute på fiske, hon och ett

par av de vanliga kurtisörerna, och han, Schagerström, hade

suttit vid årorna. Det var en varm dag, och båten var ganska

tung, men han hade i alla fall känt sig lycklig, därför att

hon hade haft sin plats i aktern mittframför honom, så att

han hela tiden hade kunnat hålla blickarna fästa på henne.

Vid hemkomsten, när de lade till vid bryggan och han

hjälpte henne ur båten, hade hon ganska vänligt tackat

honom för rodden, men därpå hade hon tillagt, liksom rädd,

att han skulle missförstå hennes vänlighet:

— Jag kan inte förstå varför inte herr Schagerström går

igenom bergsskolan i Falun. När man är son till en

president, kan man väl inte nöja sig med att inte bli något

annat än bruksbokhållare.

Naturligtvis hade hon lagt märke till hur han under

roddturen hade slukat henne med ögonen. Hon hade förstått hur

han tillbad henne, hon hade känt sig besvärad och ville ha

bort honom. Att ta hennes uppmaning som ett bevis för att

hon hyste intresse för hans framtid, att hon hade hört av

sin förmyndare, att det skulle kunna bli en duktig

brukskarl av Schagerström, om han bara finge den rätta

utbildningen, ja, att hon kanske hade tänkt ut detta för att på

så sätt minska klyftan mellan henne och honom, mellan

bruksbokhållarn och brukspatronsdottern, nej, det ingick

inte i hans föreställning.

Men eftersom hon önskade det, så skrev han till

föräldrarna och bad om deras hjälp att få gå igenom

bergsskolan, och han fick verkligen vad han begärde. Det kunde

ha varit roligare att ta emot pengarna, om inte fadern

samtidigt hade skrivit, att han hoppades, att han skulle sköta

sig bättre, än han hade gjort i Klara skola i Stockholm,

138LYCKANS GUNSTLING

eller om det inte av brevet hade framgått så tydligt och

klart, att föräldrarna inte trodde, att han kunde bli annat

än bruksbokhållare, om han så ginge igenom femton

bergsskolor. Men eftetåt hade han ju begripit, att sådant bara

kom sig därav, att hans gamla lycka alltjämt arbetade på

att göra en karl av honom.

I alla händelser kunde han inte förneka, att han hade

haft en god tid på bergsskolan, att hans lärare hade varit

nöjda med honom och att han själv hade kastat sig över

studierna nästan med glupskhet. Han skulle ha känt sig

fullständigt nöjd med sin värld, om han inte under varje

ledig stund hade måst tänka på henne där nere i Värmland

och på alla dem, som svärmade omkring henne.

När han till sist med stor heder, det stod inte till att

förneka, hade genomgått den tvååriga kursen, hade hennes

förmyndare skrivit och erbjudit honom platsen som förvaltare

vid Gammalhyttan, vilket var hennes största och vackraste

bruk. Det var en präktig plats och vida bättre, än vad en

ung man i tjugutreårsåldern hade kunnat vänta sig.

Schager-ström skulle ha varit överlycklig, om han inte hade förstått,

att det var hon, som stod bakom anbudet. Han aktade sig

väl för att antaga, att hon hyste förtroende för honom och

ville ge honom tillfälle att utmärka sig. Nej, erbjudandet

kunde inte betyda annat, än att hon på ett älskvärt sätt ville

förhindra, att han skulle vända åter till Kronbäcken. Hon

var inte precis ovänligt stämd mot honom, hon ville gärna

hjälpa honom, men hon kunde inte stå ut med att ha honom

i sin närhet.

Han skulle också ha velat gå hennes önskningar till mötes

och aldrig mer visat sig för henne, men innan han tillträdde

den nya platsen, var han tvungen att fara till Kronbäcken

för att få sina instruktioner. Och då han hade kommit dit,

blev han tillsagd av brukspatron Fröberg, att han skulle gå

in till damerna i stora byggnaden, därför att hans myndling

hade några instruktioner åt honom, hon också.

Således begav han sig upp i det lilla förmaket till höger

i förstugan, där fruntimmerna på Kronbäcken brukade sitta

vid sina handarbeten, och hon kom genast emot honom

139CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

med utsträckta händer, alldeles som man möter en, som man

ivrigt har längtat efter. Och till sin förfäran såg han, att

hon var ensam i rummet. Det var första gången i livet, som

han och hon hade råkats, utan att det hade varit andra

personer närvarande.

Bara detta kom hans hjärta att bulta, men värre blev det,

då hon på sitt vanliga glada och rättframma sätt sade till

honom, att på Gammalhyttan, där han nu skulle bli

förvaltare, fanns det en stor och präktig herrgårdsbyggning,

så att han nu när som helst kunde tänka på att gifta sig.

Han förmådde inte svara, en sådan smärta beredde det

honom, att hon inte var nöjd med att ha skaffat honom bort

från Kronbäcken, utan ville ha honom gift till på köpets

Han tyckte sig inte ha förtjänat detta. Han hade aldrig

varit påträngande.

Men hon fortsatte med samma rättframhet.

— Det är det vackraste av alla mina bruk. Jag har alltid

tänkt mig, att jag ville bo där, då jag gifter mig.

Detta skulle ju ha varit tydligt nog för en annan, men

Schagerström hade haft stränga uppfostrare, han, alltifrån

barnaåren, och han vände sig mot dörren för att gå sin väg.

Hon var framme vid dörren före honom och lade handen

på låset.

— Jag har gett många friare korgen i min dar, sade hon.

Det är kanske rättvist, att jag får korgen, då jag friar själv.

Då grep han mycket hårt om hennes hand för att komma

åt att öppna.

— Lek inte med mig! sade han. För mig är det allvar.

— Det är det för mig också, sade hon och såg honom

fast in i ögonen.

Och i det ögonblicket förstod Schagerström hur väl hans

gamla lycka hade menat med honom. All ensamhet, all

hårdhet, all saknad, som livet hittills gett honom, de hade

bara varit till, för att denna övermänskliga salighet skulle

kunna intränga i själen, för att den liksom skulle kunna

finna rum att utbreda sig, för att ingenting annat än den

och endast den skulle finnas där.

140 ARVET

ARVET.

När Schagerström efter ett treårigt äktenskap hade mistat

sin älskade hustru, befanns det, att hon efterlämnade

ett testamente, av innehåll att allt, vad hon ägde, skulle

tillfalla mannen, om hon doge barnlös före honom. Och när

boutredningen var gjord och några legat till ålderstigna

tjänare och avlägsna släktingar var utbetalda, så tillträdde

Schagerström det väldiga arvet.

På alla de Schagerströmska egendomarna och bruken drog

man en suck av lättnad, då denna sak var ordnad. Man tyckte

om, att förmögenheten skulle förbli samlad på en hand,

och att det var en duktig brukskarl, som skulle få

ledningen av de många verken, ansågs som en nådig Försynens

skickelse.

Men kort tid efter att Schagerström hade mottagit arvet,

började bruksförvaltare, inspektörer, arrendatorer,

skogvaktare, alla med ett ord, som hade något att göra med

skötseln av hans egendomar, misstänka, att det inte skulle

bli någon glädje med det nya regementet. Schagerström

fortfor att bo kvar i Stockholm, och det var illa nog, men

det hade ju ändå gått för sig, om han hade svarat på deras

brev. Detta underlät han emellertid för det mesta. Det var

tackjärn, som skulle köpas, stångjärn, som skulle säljas.

Det skulle skrivas kontrakt om leveranser av kol och ved.

Lediga platser skulle besättas, byggnader skulle repareras,

räkningar betalas. Men från Schagerström kom det varken

brev eller pengar. Ibland svarade han, att meddelandet hade

anlänt och att besked skulle lämnas, men sådant uteblev

alUid.

Det uppstod en förfärlig villervalla efter bara några

veckor. Somliga förvaltare blev sittande med händerna

i kors, andra tog sig för att handla på eget bevåg, och detta

141CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

var nästan ännu sämre. Överallt ansåg man, att

Schager-ström inte var rätte mannen att hålla tillhopa den stora

förmögenheten.

Den, som var mer missnöjd än någon annan, var kanske

brukspatron Fröberg på Kronbäcken. Schagerström hade

alltid varit hans gunstling, och han väntade sig stora ting

av honom. Så djup sorg han än hade kant över att den glada

och strålande unga flicka, som hade växt upp i hans hus,

inte fanns kvar i livet, så hade det dock varit en tröst för

honom, att hennes egendomar, som han så länge hade

förvaltat, dessa givande gruvor, dessa drivande forsar, dessa

vackra herresäten, dessa väldiga skogsvidder, dessa

rike-domsalstrande smedjor och hyttor, hade kommit i goda

händer.

Han visste, att Schagerström var väl förberedd för sin

ställning som stor godsägare. Under första året av deras

äktenskap hade han och hustrun vistats i utlandet och detta

på förmyndarns inrådan. Av de brev, som de hade skrivit

till honom, förstod han, att de inte hade förnött tiden med

att springa på gallerier eller för att bese gamla

minnesmärken. Nej, dessa två förståndiga människor hade studerat

bergverk i Tyskland, fabriker i England, boskapsskötsel

i Holland. De hade varit outtröttliga. Schagerström hade

ibland beklagat sig. "Vi far förbi de härligaste platser",

hade han skrivit, "utan att ge oss tid att bese dem. Vi tänker

endast på att samla in nyttiga kunskaper. Det är Disa, som

är den pådrivande kraften. Jag, min stackare, skulle endast

vilja leva för vår kärlek."

De sista åren hade de varit bosatta i Stockholm. Där hade

de köpt sig ett stort hus, inrättat sig på det präktigaste,

utövat en obegränsad gästfrihet. Det var återigen på

förmyndarns inrådan. Schagerström var nu en matador. Han

skulle komma att umgås med de högsta i landet, och han

måste skaffa sig världsvana, göra bekantskap med

inflytelserika människor, förvärva de styrandes förtroende.

Man kan förstå, att patronen på Kronbäcken, fastän han

numera inte hade något att göra med Schagerströms affärer,

ändå skulle ta illa vid sig. Han ville nödvändigt komma

142_ARVET_

till tals med Schagerström, höra vad som fattades honom,

förmå honom att ta itu med sitt arbete.

En vacker dag kallade han till sig en av sina

bruksbokhållare, en ung man, som hade kommit till Kronbäcken

ungefär samtidigt med Schagerström och hade varit hans

synnerligen gode vän och kamrat.

— Hör nu, beskedliga Nyman, sade han, det måtte vara

något på tok med Schagerström. Beskedliga Nyman ska

genast fara till Stockholm och hämta hit honom. Det går

an att ta min resvagn. Om beskedliga Nyman kommer

tillbaka utan honom, blir han uppsagd.

Bruksbokhållar Nyman stod där alldeles perplex. Den

plats han innehade på Kronbäcken ville han inte mista för

något pris i världen. Han var egentligen en duktig karl, men

ganska lat, och det hade lyckats honom att göra sig

oumbärlig för fruntimmema på Kronbäcken till den grad, att han

nästan hade sluppit ifrån kontorsarbetet. Han skulle spela

whist med gamla frun, läsa högt för de unga mamsellerna,

rita mönster åt dem, följa dem på deras ridturer och vara

deras trogne och lydige kavaljer. Beskedliga Nyman skulle

vara med överallt, då det var fråga om någon förströelse.

Han var också alldeles nöjd med sin värld och ville inte

veta av någon förändring.

Bruksbokhållar Nyman for alltså till Stockholm för att

rädda både sig själv och Schagerström. Han reste genom

natt och dag, kom fram en morgon vid åttatiden, tog in på

ett värdshus, beställde genast hästar för återfärden, åt en

bit mat och begav sig därpå till Schagerströms bostad.

Han ringde på och bad betjänten, som öppnade, att han

skulle få tala med Schagerström. Betjänten svarade genast,

att husbonden inte kunde råkas. Han var utgången.

Bruksbokhållarn sade sitt namn och bad hälsa, att han

var ditskickad i ett viktigt ärende från brukspatron Fröberg.

Han skulle komma igen om en timme.

Om en timme vände han mycket riktigt tillbaka. Han

åkte till Schagerströms bostad i den Fröbergska resvagnen

med friska hästar förspända, nödig matsäck inpackad,

alldeles redo således för en Värmlandsresa.

143CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Men då han kom in i tamburen, stod betjänten där och

hälsade från Schagerström, att bruksbokhållarn skulle

komma tillbaka senare på dagen. Det var ett sammanträde,

som hindrade.

Bruksbokhållarn tyckte, att det fanns något tvunget och

förläget i mannens ton. Han började frukta, att han ljög

för honom. Han frågade var det där sammanträdet skulle

hållas.

— Herrarna är samlade här inne i stora salongen, svarade

betjänten, och herr Nyman såg, att det verkligen hängde en

hel mängd hattar och överrockar i Schagerströms tambur.

Han tog genast av sig sin egen kapprock och hatt samt

räckte dem till betjänten.

— Här måtte väl finnas något rum, där jag kan sitta och

vänta, sade han. Jag har ingen lust att löpa omkring på

gatorna. Jag har rest hela natten för att komma fram i tid.

Det såg inte ut, som om betjänten var särdeles benägen

att släppa in honom, men herr Nyman nöjde sig inte, förrän

han hade blivit införd i ett litet kabinett, som befann sig

utanför stora salongen.

Om en liten stund passerade ett par herrar, som tydligen

skulle vara med på sammanträdet, genom rummet,

företrädda av betjänten, som slog upp salongsdörrarna för dem.

Bruksbokhållar Nyman begagnade tillfället att kasta en

blick in i överläggningssalen. Han såg en mängd gamla,

fina herrar sitta kring ett stort bord, fullastat med

handlingar. Han tyckte sig också märka, att dessa handlingar

var skrivna på stämplat papper.

"Vad i all sin dar?" tänkte han. "Det där såg ju ut som

idel köpekontrakt och gravationsbevis. Schagerström måtte

hålla på med någon stor affär."

Strax efteråt kom han att tänka på att han alls inte hade

sett till Schagerström själv bland dem, som hade suttit vid

det stora bordet.

Vad kunde nu detta betyda? Om Schagerström inte tog

del i stämman, så borde han väl kunna tala med honom,

Nyman.

Återigen kom en av de herrar, som skulle övervara

144ARVET

sammanträdet, in i kabinettet. Det var en ung kunglig sekter,

som bruksbokhållarn hade råkat på Kronbäcken på den

tiden, då kunglig sektern som så mången annan for där

i friarärenden. Han skyndade sig fram för att få säga ett

par ord till honom.

— Ä, se beskedli... jag menar bruksbokhållar Nyman!

sade kunglig sektern. Roligt att råkas här i Stockholm. Hur

står det till på Kronbäcken?

— Kunde inte kunglig sektern laga så, att jag finge tala

med Schagerström? sade bruksbokhållarn. Jag har rest

genom natt och dag i ett viktigt ärende, och nu kan jag inte

en gång få råka honom.

Kunglig sektern såg på klockan.

— Jag är rädd för att herr Nyman får ge sig till tåls ett

par timmar, innan det kan vara slut där inne.

— Vad i all världen håller de på med?

— Jag vet inte om jag har rätt att tala om det ännu.

Bruksbokhållarn tänkte på den angenäma platsen, som

han innehade på Kronbäcken såsom fruns och döttrarnas

allt i allo, och han vågade sig på en djärv gissning.

— Jag vet ju, att Schagerström ämnar göra sig av med

sina egendomar, sade han.

— Jaså, ni har redan fått nys om saken nere vid bruken,

sade kunglig sektern.

— Ja, så mycket vet vi, men vi har inte hört vem som

ska köpa dem.

— Köpa dem! utropade kunglig sektern. Inte är det tal

om något köp. Allt ska skänkas bort till fromma stiftelser,

till Frimurarbarnhuset och änkekassor och annat slikt. Men

farväl nu! Det är jag, som ska sätta opp donationsbreven,

sedan herrarna där inne har blivit ense om villkoren.

Bruksbokhållarn sväljde och sväljde, som en fisk, som har

blivit uppkastad på landbacken. Om han komme hem med

sådana nyheter, skulle gubben Fröberg bli så förargad, att

han. Nyman, inte skulle få stanna en dag till på den

behagliga platsen. Vad skulle han hitta på? Vad skulle han göra?

Just som kunglig sektern höll på att försvinna genom den

16. — Lagerlöfs Löwensk. ringen Charl. Löwensk. 145CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

öppnade dörren, skyndade herr Nyman fram och grep

honom i rockärmen.

— Kan inte kunglig sektern säga Schagerström, att jag

måste tala med honom? Säg, att det är viktigt! Säg, att

Cammalhyttan har brunnit!

— Jo visst, naturligtvis. En sådan olycka!

Ett par ögonblick därefter stod på dörrtröskeln en liten

gråblek man, till ytterlighet avmagrad och med rödsprängda

ögon.

— Vad är det du vill? vände han sig till bruksbokhållar

Nyman kort och strävt, liksom en, som inte tycker om att

bli störd.

Bruksbokhållarn stod där återigen och sväljde och kunde

inte få ord för sig. Jaså, detta var Schagerström. Någon

ståtlig eller vacker man hade han aldrig varit, men han

hade haft något obeskrivligt gott med sig, då han hade gått

omkring på Kronbäcken, fylld av sin kärlekslängtan. Nu

blev herr Nyman nästan rädd för den forne kamraten.

— Vad var det du sa? återtog Schagerström. Har

Gammalhyttan brunnit?

Bruksbokhållarn hade endast ämnat begagna sig av den

lilla nödlögnen för att få komma till tals med Schagerström.

Men helt plötsligt bestämde han sig för att inte bekänna

kort ännu på en stund.

— Ja, sade han, det har brunnit på Gammalhyttan.

— Vad är det, som har brunnit? Är det stora

bygg-ningen?

Bruksbokhållarn såg skarpt på Schagerström. Ögonen var

stirrande, och håret hade börjat glesna vid tinningarna.

"Det är inte tillräckligt med boningshuset", tänkte han,

"nej, här behövs en ordentlig uppruskning."

— A nej, det är inte så väl, höll jag på att säga.

— Smedjan då?

— Inte den heller, utan den där stora, eländiga

bruksbyggnaden, där du hade tjugu familjer inhysta. Två hustrur

har blivit innebrända, en hundra människor är utan tak över

146 ARVET

huvudet. De, som är räddade, har kommit ut splitt nakna

utan kläder och skodon. Det lär vara ett förfärligt elände

där nere. Jag har inte sett det själv. Jag blev hitskickad för

att hämta dig.

— Förvaltarn har inte skrivit om detta, sade

Schager-ström.

— Det lönar sig ju inte att skriva till dig. Börjesson

skickade bud till gubben Fröberg för att be om hjälp, men

gubben tyckte, att det var för mycket för honom. Detta

måste du själv reda ut.

Schagerström gick fram till dörren och ringde på

betjänten.

— Jag ska genast resa till Värmland, sade han. Säg till

Lundman, att han gör i ordning vagnen!

— Med förlov, sade herr Nyman, jag har brukspatron

Fröbergs resvagn med friska hästar stående utanför porten.

Om du bara vill sätta på dig reskläderna, så kan vi fara

vilket ögonblick som helst.

Schagerström tycktes på väg att lyda honom, men helt

plötsligt strök han med handen över pannan.

— Sammanträdet! sade han. Det är verkligen viktigt. Jag

kan inte fara förrän om en halvtimme.

Men det var inte bruksbokhållar Nymans mening, att han

skulle få tid på sig att skänka bort sina egendomar.

— Ja, en halvtimme kan ju inte ha så mycket att betyda,

sade han. Men för dem, som ligger ute på kalla marken nu

under höstkylan, kan den vara lång nog.

— Varför ligger de ute på kalla marken? sade

Schagerström. De har ju stora byggningen.

— Börjesson visste väl inte om han tordes lägga in dem

där.

Schagerström tvekade ännu.

— Jag undrar allt om Disa Landberg skulle ha stannat

för att avsluta ett sammanträde, om hon hade fått sådana

nyheter.

Schagerström gav honom ett otåligt ögonkast. Han gick

in i salongen, men kom strax tillbaka.

147CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

— Jag har sagt dem, att sammanträdet måste uppskjutas

på en vecka, sade han.

— Kom nu!

Det vore synd att säga, att bruksbokhållar Nyman hade

någon särdeles angenäm resa, då han i Schagerströms

sällskap färdades neråt Värmland. I synnerhet pinades han av

att han hade ljugit om branden och ville gärna ha bekänt

sin nödlögn för Schagerström, men tordes inte.

"Om jag talar om för honom, att det inte finns några

innebrända eller hemlösa", tänkte han, "så vänder han tvärt

tillbaka till Stockholm. Det är den enda hållhake jag har

på honom."

Han undrade om det inte kunde vara någon möjlighet

att få Schagerström på andra tankar, och fördenskull lät

han tungan löpa och berättade en hel mängd småhistorier

ifrån bruken. Det var gamla trotjänare, som hade fällt

roliga och träffande yttranden, det var sluga kolkörare, som

hade lurat oerfarna inspektörer, det var rykten om att man

hade upptäckt stora malmfyndigheter i närheten av

Gammalhyttan, det var skildringar från en auktion, där ofantliga

skogsvidder hade gått bort för rent vrakpris.

Han talade liksom för att rädda livet, men Schagerström,

som måtte ha tyckt, att Nymans bemödanden att väcka hans

bruksägareintressen blev alltför tydliga, avbröt honom.

— Jag kan inte behålla mina egendomar. Jag ämnar

skänka bort dem. Disa skulle inte tro, att jag sörjde henne,

om jag toge emot allt det där.

— Du borde inte ta emot det som en glädje, utan som ett

kors, sade bruksbokhållarn.

— Jag orkar inte, svarade Schagerström i en sådan ton

av förtvivlan, att den andre inte vågade fortsätta.

Nästa dag fortgick det på samma sätt. Bruksbokhållarn

hade väntat, att Schagerström skulle krya till sig, då han

kom ut ur staden, då han såg sig omgiven av åkrar och

skogar, men ingen förbättring märktes. Han började

verkligen bli orolig för sin gamle kamrat.

148 ARVET

"Han gör det inte länge", tänkte han. "Så snart som han

har gjort sig av med arvet, kommer han att lägga sig ner

och dö. Han är alldeles förstörd av sorg." Och det var

verkligen inte bara för att rädda sin egen plats utan också

för att hjälpa den forne vännen, som han än en gång sökte

bringa honom på andra tankar i fråga om arvet.

— Tänk på alla dem, som har arbetat för att skaflfa ihop

den här förmögenheten! sade han. Tror du, att de har gjort

det bara för sin egen skull? Nej, deras mening var, att när

så mycken makt blev samlad på en hand, så skulle därmed

kunna åstadkommas något stort, något, som vore till nytta

för hela provinsen. Men du vill stycka och skänka bort.

Det kallar jag samvetslöst. Jag tycker inte, att du har rätt

till det. Jag tycker, att du ska ta din börda på dig och

sköta om det, som är ditt.

Han kunde inte märka, att hans ord hade minsta verkan,

men han fortsatte helt modigt.

— Kom ner till oss i Värmland och arbeta! Du är för

god att ligga och roa dig i Stockholm om vintrarna och

bara resa ner till bruken om somrarna och slå dank. Nej,

kom du och se till dina egendomar! Du kan tro, att det

behövs.

Han verkligen beundrade sin egen vältalighet, men

Schagerström avbröt honom än en gång.

— Nej, hör på beskedliga Nyman! sade han litet

försmädligt.

Bruksbokhållarn blev röd över hela ansiktet.

— Ja, jag vet nog, att jag inte har någon rätt att predika,

sade han, men jag äger inte ett öre, jag kan ingen väg

komma. Jag tycker, att jag har rätt att göra mig livet så

behagligt, som det står i min makt. Men om jag ägde så

mycket som en nypa jord ... Du skulle se, om jag läte den

gå ifrån mig.

På den tredje dagens morgon var de framme. De körde

in på Gammalhyttans herrgård vid sextiden på morgonen.

Solen sken glatt på trädens gula eller bjärtröda kronor.

Himlen var strålande blå. Den lilla sjön, som utbredde sig

149CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

nedanför gården, tittade fram, blank som en stålskiva, under

ett lätt dimhölje.

Ingen människa kom för att ta emot dem. Medan

skjutsbonden begav sig till bakgården för att leta reda på

stalldrängen, begagnade bruksbokhållarn tillfället att bikta sig.

— Bry dig inte om att tala med Börjesson om eldsvådan!

sade han. Det har aldrig varit någon. Men jag måste hitta

på något sätt att få dig med hit ner. Fröberg sa, att jag

skulle få mitt avsked, om jag inte hade dig med mig.

— Men de innebrända, de hemlösa? sade Schagerström,

som inte så hastigt kunde kasta om sina tankars gång.

— Det har aldrig funnits några, sade bruksbokhållarn

i full förtvivlan. Vad skulle jag ta mig till? Jag var tvungen

att ljuga, för att du inte skulle hinna att skänka bort dina

egendomar.

Schagerström såg på honom kallt och intresselöst.

— Du har naturligtvis menat väl, sade han, men det hela

var ganska onödigt. Jag reser tillbaka till Stockholm, så

snart som friska hästar har blivit förspända.

Bruksbokhållarn suckade, men han teg. Det var ingenting

att göra. Spelet var förlorat.

Emellertid kom skjutsbonden tillbaka.

— Här finns inte en karl på gården, sade han. Jag

träffade en käring, som påstod, att förvaltarn och allt

bruksfolket är ute på älgjakt. Drevfolket gick ut klockan

fyra i morse. Det var så brått, att stalldrängen inte hann

att ge hästarna deras morgonfoder. Herrarna hör hur de

stampar.

Det hördes verkligen ett dånande buller från stallet, där

de hungriga djuren förde så mycket oväsen, som det var dem

möjligt.

En liten svag rodnad uppsteg på Schagerströms kinder.

— Jag ber skjutsbonden vara så god och ge dem mat,

sade han och lämnade mannen en drickspenning.

Han såg sig omkring på gården med nyvaknat intresse.

— Det ryker inte ur hyttan, sade han.

— Hyttan är nerblåst för första gången på tretti år,

sade herr Nyman. Det fanns ingen malm. Vad skulle man

150 ARVET

göra? Börjesson går på jakt, han, som du ser, med allt sitt

folk. Jag undrar inte på honom.

Schagerström blev ännu en smula rödare.

— Står smedjan också? frågade han.

— Det är jag viss om. Smederna är ute som drevfolk.

Men vad angår det där dig? Du ska ju skänka bort

alltsammans.

— Ja visst, sade Schagerström helt undfallande. Det

angår mig inte alls.

— Det är de fina herrarna i Frimurarbamhusets styrelse,

som ska ta itu med det här och inte du, sade

bruksbok-hållarn.

— Ja visst, sade Schagerström återigen.

— Bryr du dig om att gå in? frågade herr Nyman och

gick fram mot boningshuset. Du förstår, att här har varit

tidig frukost i dag, då jägarna drog åstad. Fruntimmer och

tjänstflickor sover ut efter mödorna.

— Du behöver inte väcka dem, sade Schagerström. Jag

reser genast.

— Hallå! ropade herr Nyman i detsamma. Se dit, se dit!

Man hörde ett skott smälla av. Från parkhållet kom en

älg framstörtande. Den var träffad, men fortsatte sin flykt.

Ena frambenet hängde förlamat och släpade och slängde,

medan djuret skumpade åstad på de tre andra.

Ögonblicket därefter skyndade en av jägarna fram ur

parken. Han siktade och fällde djuret med ett välriktat skott.

Älgtjuren störtade stönande till marken bara ett par steg

från Schagerström.

Skytten närmade sig långsamt och liksom tvekande. Det

var en lång man med mycket god hållning.

— Det är kapten Hammarberg, upplyste herr Nyman.

Schagerström lyfte ögonen och såg skarpt på den långe

jägaren. Han kände igen honom genast. Det var den där

samme rödlätte, ljushårige officern, som hade en så underbar

makt över kvinnorna, som de alla tyckte om, fastän de väl

visste, att han var en lymmel, en skurk kunde man nästan

säga. Schagerström skulle aldrig glömma hur den karlen

hade försökt ställa sig in hos Disa Landberg, då hon ännu

151CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

var ung flicka, hur han liksom hade förhäxat henne, hur

hon hade tillåtit honom att promenera med henne, rida med

henne, dansa med henne.

— Hur vågar den uslingen sig hit? mumlade han.

— Ja, det lär inte du kunna förhindra, sade herr Nyman

i en allt annat än beskedlig ton.

Minnena stormade över Schagerström. Den där kaptenen,

som torde ha gissat sig till hans kärlek för arvtagerskan,

hade pinat honom, förlöjligat honom, skrutit inför honom

med sina skurkstreck, liksom för att Schagerström skulle

känna det dubbelt bittert, att Disa Landberg fick en sådan

man. Han bet ihop tänderna och såg alltmer bister ut.

— Kom fram, för tusan, och ge djuret dödsstöten! ropade

han åt kaptenen.

Han vände ryggen åt honom i detsamma, gick mot

boningshuset och bultade på med kraftiga slag.

Förvaltar Börjesson och de andra jägarna hade nu också

kommit fram ur parken. Bruksförvaltarn kände igen

Schagerström och skyndade upp till honom på förstubron.

Han fick en förkrossande blick av Schagerström.

— Jag säger ingenting om det andra, sade Schagerström,

ingenting om att hyttan är nerblåst och att smedjan står och

att djuren inte fodras. Det kan vara mitt fel likasåväl som

herms. Men att herrn låter den uslingen kapten Hammarberg

jaga på min mark, det är inte mitt fel. Och nu har herrn

sitt avsked.

Med de orden återtog Schagerström husbondeväldet över

sina gods, och det dröjde länge, innan han på nytt tänkte

på att lämna det ifrån sig.

152DILIGENSEN

DILIGENSEN.

1.

Då Schagerström lämnade Korskyrka prostgård efter sitt

andra frieri, kände han alls ingen lust att gapskratta.

Dagen förut hade han rest därifrån med uppbyggt sinne,

därför att han trodde sig ha mött en stolt och oegennyttig

karaktär. Nu däremot, då Charlotte Löwensköld hade visat

sig lågsinnad och beräknande, kände han en djup

nedstämdhet.

Detta hans missmod var så pass allvarligt, att han började

förstå, att den unga flickan hade gjort ett starkare intryck

på honom, än han hittills hade anat.

— Tusan hakar, mumlade han, om hon hade stått provet,

så är jag rädd för att jag hade blivit kär i henne.

Detta kunde däremot aldrig komma i fråga, sedan hon hade

avslöjat sin rätta sinnesart. Visserligen måste han gifta sig

med henne, men han kände sig själv. En kvinna, som var

intrigant, opålitlig och penninghungrig, skulle han aldrig

kunna älska.

Schagerström åkte denna dag i en liten täckvagn, som

han alltid begagnade vid sina långresor. Nu fällde han

plötsligen ner lädergardinerna för vagnsfönstema. Det plågade

honom att se det eviga solskenet och de med rika skördar

stoltserande åkrarna.

Men då han inte hade något annat för ögonen, visade sig

oupphörligen i vagnens dunkel en förtjusande syn. Han såg

Charlotte, då hon böjde sig fram ur dörröppningen och

betraktade unge Ekenstedt. Om någonsin kärlek hade strålat

ur ett ansikte, så var det ur hennes.

Men så ofta denna bild framträdde, blev den unge

brukspatronen rasande.

153CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

— Dra åt helvete! Där stod du och satte på dig en uppsyn

som en himmelens ängel, men bara tio minuter efteråt sa

du i alla fall ja till rike Schagerström.

Man kan tänka sig, att hans missmod skulle växa, ju

längre resan varade. Han greps av det starkaste självförakt,

när han tänkte på hur illa han hade skött denna affär. Där

hade han stått upp och gått i god för en människa bara

för hennes vackra ögons skull. En sådan dumhet, en sådan

lättrogenhet! Hela frierihistorien var en nästan oförlåtlig

obetänksamhet. Hade han alldeles tappat förståndet? Skulle

hans föräldrar få rätt? Härvidlag hade han visat sig drumlig

och obegåvad tillräckligt.

Det dröjde inte länge, förrän han ansåg sitt misslyckande

vara ett straff, därför att han hade varit otrogen mot sin

döda hustrus minne och velat gifta om sig. Därför skulle han

nu bli förenad med en kvinna, som han varken kunde

högakta eller älska.

I och med detta vaknade den gamla, tunga sorgen inom

honom. Han kände, att i denna sorg hade han sitt hem och

sin rätta tillvaro. Livet med dess plikter och förvecklingar

var honom i själva verket motbjudande.

Schagerström hade denna gång begivit sig ut för att

inspektera sina hyttor och järnverk. Han skulle gå igenom

förvaltarnas räkenskaper, se efter om de svarta smedjorna

med deras gapande härdar och järnbandade hammare var

i gott skick samt bestämma hur mycket kol och tackjärn

som borde inköpas för nästa vinters behov.

Det var alltså en verklig affärsresa. Han företog en sådan

varje sommar, och den kunde inte underlåtas.

Efter några timmars färd kom han fram till

Gammalhyttan, där hans gode vän Henrik Nyman numera var

förvaltare. Man förstår, att såväl denne som hans hustru, vilken

var en av de snälla mamsellerna Fröberg på Kronbäcken,

skulle ta emot honom på bästa sätt. Här hälsades han

välkommen inte som en fruktad husbonde, utan som en kamrat

och ungdomsvän.

Schagerström hade inte kunnat råka i bättre händer, men

den melankoli, som hade överfallit honom under åkturen,

154DILIGENSEN

ville inte vika. Gammalhyttan var i själva verket det sista

ställe, dit han hade bort bege sig som nyförlovad. Varenda

stig i parken, vartenda träd i allén, varenda soffa eller bänk

på gårdsplanen tycktes ha bevarat minnet av kärleksord

och ömhetsbetygelser, som hade växlats mellan honom och

hans hustru. Här levde hon ännu, skön, ung och strålande.

Han kunde se henne, höra henne. Hur var det möjligt, att

han hade blivit henne otrogen? Fanns det någon kvinna

på jorden, som var värdig att intaga hennes plats i hans

h j ärta ?

Denna hans nedstämdhet kunde naturligtvis inte undgå

hans värdfolk. De undrade vad det var, som gjorde honom

så dyster och nedslagen, men då han inte självmant

förtrodde sig åt dem, ville de inte tränga sig på honom med

några frågor.

Som Gammalhyttan emellertid endast låg några mil från

Korskyrka, så var det nästan oundvikligt, att nyheten om

Schagerströms frieri och allt därmed sammanhängande

skulle nå dit, innan han hann att resa därifrån.

Bruksförvaltarn och hans hustru kom alltså snart underfund med

anledningen till hans melankoli.

— Han ångrar sig, sade de till varandra. Men det är

verkligen skada. Charlotte Löwensköld skulle bli en präktig

hustru för honom. Hon skulle rycka opp honom ur detta

eviga svårmod och grubbel.

— Jag skulle bra gärna vilja tala med honom om allt

detta, sade fru Nyman. Jag känner Charlotte sedan gammalt.

Allt det där, som man nu berättar om hennes falskhet och

list, måste vara osanning. Hon är hedern själv.

— Jag skulle inte blanda mig i saken, om jag vore i ditt

ställe, avrådde mannen. Schagerström har fått tillbaka den

där stirrande blicken, som han hade, då jag narrade honom

från Stockholm för sex år sedan. Det kan vara farligt,

förstår du.

Den lilla frun tog mannens varning i akt, och hon

lyckades verkligen avhålla sig från all inblandning under

största delen av den tid, som det Schagerströmska besöket

varade. Men på fredagskvällen, då revisionen var avslutad

155CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

och gästen skulle lämna dem nästa morgon, kunde hon inte

längre styra sitt snälla, hjälpsamma hjärta.

"Det är obarmhärtigt att låta honom resa sin väg så där

bedrövad och ångerköpt", tänkte hon. "Varför ska han

känna sig olycklig, då det inte behövs?"

Och på finaste vis, liksom av en ren tillfällighet, förde

hon under aftonmåltiden talet på Charlotte Löwensköld. Hon

berättade en hel del av de anekdoter, som var i svang

om den unga flickan. Hon talade både om näsknäppen,

som hon hade gett prostinnans hushållerska, och om det

remarkabla tillfället, då hon hade ramlat ur kyrkbänken.

Hon berättade om sockerskålen, om kappkörningen med

prostens hästar och mycket annat. På det hela försökte hon

ge Schagerström intrycket av en stolt, glad, dumdristig och

med allt detta synnerligen klok och trofast människa. Om

hans eget frieri till Charlotte låtsade hon vara fullkomligt

okunnig.

Men bäst som fru Britta Nyman utvecklade den varmaste

vältalighet för att försvara sin vän, reste sig Schagerström

och slungade stolen, som han hade suttit på, långt utåt

golvet.

— Det är mycket välment av dig, Britta, sade han. Jag

förstår, att du vill trösta mig, förgylla opp eländet. Men

jag för min del vill helst se sanningen rätt i ögonen. Och

när jag har varit så hjärtlös, att jag har kunnat tänka på

alt gifta om mig, så är det inte mer än rätt, att jag får till

hustru ett falskt och intrigant stycke, just det värsta jag vet.

Schagerström störtade ut ur rummet, sedan han hade

framstött dessa ord. Det förskrämda värdfolket hörde hur

han slängde upp förstudörren och fortsatte ut i det fria.

Schagerström drev omkring i den stora skogen öster om

Gammalhyttan. Han hade gått ett par timmar utan att just

veta var han befann sig.

Under den vandringen hade gamla, för sex år sedan

skrinlagda idéer börjat vakna upp inom honom. Den där

rikedomen, som han drogs med och som var hans pina och

elände, varför kunde han inte kasta den ifrån sig?

156DILIGENSEN

Han tänkte sig, att Britta Nyman kanske till en viss grad

hade rätt. Charlotte var inte sämre än någon annan. Men

hon hade råkat ut för en frestelse, som hade blivit henne

övermäktig.

Varför skulle han gå omkring och fresta människor?

Varför inte ge bort egendomarna? Han hade följts av en oerhörd

tur, alltsedan han övertog sitt arv. Han hade nästan

fördubblat det. Detta var endast ett ytterligare skäl att göra

sig av med den tryckande bördan.

Och se där! På det sättet skulle han kanske också

undkomma det nya giftermålet. Fröken Charlotte Löwensköld

skulle nog inte träda i äktenskap med en fattig karl.

Han stapplade kring i mörkret, föll ibland, stod stilla

ibland, hade lika svårt för att finna väg i den snåriga

vildmarken som i sitt eget inre.

Äntligen kom han ner på en bred, grusad väg, och nu

kände han igen sig. Detta var stora landsvägen till

Stockholm, som strök fram öster om Gammalhyttan.

Han började gå framåt på den. Var inte detta en vink

från höjden? Var det inte en mening med detta, att han

råkade på Stockholmsvägen i samma ögonblick, som han

hade beslutat att skänka bort sina egendomar?

Han gick framåt med allt bättre fart. Han ämnade inte

återvända till Gammalhyttan. Han ville inte inlåta sig på

några förklaringar. Han hade pengar på sig. Han kunde

skaffa sig hästar på nästa gästgivargård.

Medan han knogade uppför en hög backe, hörde han

bakom sig skramlet av ett åkdon. Han såg sig om och

urskilde en stor vagn, dragen av tre hästar.

Stockholmsdiligensen! Vink numro två! Med den kunde

han fortast komma till Stockholm. Innan någon här hemma

anade det minsta, skulle det där sammanträdet, som avbröts

för sex år sedan, åter komma till stånd och donationsbreven

utfärdas.

Han stannade och inväntade diligensen. Då den var

mittframför honom, ropade han:

— Vänta, stanna! Finns det någon plats?

157CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

— Ja, det finns det, ropade postiljonen, men inte för

några landstrykare.

Diligensen fortsatte sin väg, men på krönet av kullen

stannade den. Då Schagerström hann upp den, lyfte

postiljonen på mössan.

— Skjutsbonden påstår, att han kände igen brukspatron

Schagerström på rösten.

— Ja, det är nog riktigt.

— Var då så god och stig in och tag plats! Det finns

bara två fruntimmer inne i vagnen.

II.

Att det för gamla människor, som är måna om respekten,

kan vara obehagligt att avge bekännelse om spejande genom

matsalsluckan och sökande efter bortkastade brev i

kakelugnen, det får ju var och en erkänna, som har någon reson

i sig. Man får därför inte heller undra på att prostfolket

i Korskyrka inte sade något till Charlotte om sina

upptäckter.

Men å andra sidan, fastän de inte ville berätta något om

sitt smussel, så kunde det inte falla dem in att låta den

unga flickan sitta kvar ute i skänkrummet med sitt

ledsamma arbete. Överstinnan Ekenstedts vagn hade knappast

rullat ut genom grinden, förrän prostinnan stack in huvudet

till Charlotte.

— Vet du vad, mitt lilla hjärteräss? sade hon, medan

hela ansiktet sken av välvilja. När jag såg överstinnan fara

sin väg, så fick jag en idé. Skulle det inte vara roligt att

göra en resa i sådant här vackert väder? Jag har ju min

gamla syster i Örebro, som jag inte har sett på aldrig så

länge. Hon skulle bestämt bli glad, om vi for och hälsade

på henne.

Charlotte såg litet häpen ut i första ögonblicket, men hon

hade nyss fÖrut känt överstinnans små mjuka händer smeka

sina kinder och hade hört hennes snabba viskningar. Man

förstår, att världen hade fått ett helt annat utseende för

158DILIGENSEN

henne. En resa åt vad håll som helst, det var just vad som

passade henne.

Att hon åter var tagen till nåder hos prostfolket, var inte

det minst behagliga. Under hela eftermiddagen var hon

kvittrande glad, pratade och småsjöng. Hon tycktes varken

tänka på försmådd kärlek eller på det förhatliga förtalet.

Man gjorde i all hast sina förberedelser, och vid tiotiden

på kvällen stod man vid trädgårdshörnet och väntade på

Stockholmsdiligensen, som hade sin väg därförbi. Då den

tunga, gula vagnen kom till synes, dragen av ett nytt

trespann, som hade blivit förspänt i kyrkbyn, då man hörde

hjulens muntra rullande, klirrandet av seldonen, klatschandet

av piskan och de glada tonerna från postiljonens horn, då

måste reslusten väckas till liv hos varje människa. Charlotte

var utom sig av hänryckning.

— Att få resa! utropade hon. Att få resa! Jag ville

färdas dag och natt hela jorden runt.

— Å, det skulle du allt snart tröttna på, min flicka, sade

prostinnan. Men vem kan veta? Den där önskningen kan gå

i verkställighet förr, än någon tror.

Platser var beställda på gästgivargården, och diligensen

stannade för att taga upp de nya passagerarna. Postiljonen,

som inte tordes släppa tömmarna, satt kvar på bocken, men

han tillropade de båda damerna en vänlig hälsning.

— God kväll, prostinna och fröken! Var så god och stig

in i vagnen! Det är god plats. Jag har inte en enda resande

där.

— Aj då! svarade den muntra gumman. Och det menar

postiljon att vi ska vara belåtna med? Nej, vi skulle allt

ha haft ett par vackra kavaljerer i vagnen, så att vi hade

kunnat driva en liten kurtis.

Alla människor, postiljonen, skjutsbonden och hela

prostgårdshushållet, som med undantag för Karl-Artur hade gett

sig ut för att ^vittna avfärden, brast i skratt. Därefter satte

sig prostinnan helt belåten till rätta i högra hörnet.

Charlotte slog sig ner bredvid henne, postil jonen blåste en ny

signal, och det bar åstad.

Prostinnan och Charlotte fortfor en stund att prata och

159CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

raljera, men snart inträffade något ödesdigert. Den gamla

föll i sömn. Charlotte, som var i prattagen, sökte att få

henne vaken igen, men det var omöjligt.

"Nå ja, hon har haft en ansträngande dag", tänkte den

unga flickan. "Jag kan inte undra på att hon är trött. Men

det är skada. Vi skulle ha haft det trevligt. Jag för min del

skulle ha kunnat språka hela natten."

I själva verket var hon en smula ängslig för att bli ensam

med sina tankar. Mörkret föll på. Vägen gick fram genom

täta skogar. Missmod och tvivel låg på lur, färdiga att kasta

sig över henne.

Då de hade åkt ett par timmar, hörde hon hur diligensen

tillropades av en vandrare. Om några ögonblick stannade

den, och den nye resanden steg in och satte sig på

bak-längessätet alldeles mittför Charlotte.

Inne i vagnen hördes för ett par ögonblick ingenting annat

än ett par sovandes lugna andetag. Charlottes första impuls

hade varit att låtsa sova för att inte behöva tala med

Schagerström. Men då den första häpenheten hade lagt sig,

började tjuvpojklynnet vakna. Ett sådant utmärkt tillfälle!

Det fick man inte låta gå sig ur händerna. Hon skulle

kanske till och med på ett listigt sätt kunna förmå

Schagerström att avstå från sina äktenskapsplaner. Och kunde hon

driva litet gäck med honom på samma gång, så skulle det

visst inte skada.

Schagerström, som alltjämt befann sig i det djupaste

svårmod, ryckte till, då han hörde sig tilltalas av en röst

från motsatta vagnshörnet. Han kunde ingenting se av den,

som satt där. Det var nätt och jämnt, att han skymtade den

ljusa o valen av ett ansikte.

— Förlåt! Men jag tyckte, att postiljonen nämnde ordet

Schagerström. Kan det vara brukspatron Schagerström på

Stora Sjötorp, som jag har hört så mycket talas om?

Schagerström kände en lätt förargelse över att vara

igenkänd, men han kunde inte förneka faktum. Han lyfte på

hatten och mumlade några ord, som kunde betyda vad som

helst.

Rösten ur mörkret lät förnimma sig på nytt.

160DILIGENSEN

— Jag kan allt undra hur det skulle kännas att vara så

rik, sade den. Jag har aldrig förr varit i sällskap med någon,

som har ägt en hel miljon. Jag vet inte om det är rätt, att

jag sitter kvar på framsätet och låter brukspatron åka

baklänges. Jag byter så gärna.

Reskamraten talade med en ödmjuk och oljig röst, och

hon besvärades av ett lätt läspande. Om Schagerström hade

haft något umgänge med människorna i Korskyrka kyrkoby,

så skulle han genast ha vetat, att han hade organistens

hustru, fru Thea Sundler, framför sig. Som det nu var,

kunde han endast konstatera, att han nästan aldrig hade

hört en mer irriterande och otillförlitlig stämma.

— För all del, sade han, för all del! Sitt bara kvar!

— Ja, se jag är ju van vid att ha det släpigt och svårt,

jag, sade rösten. Mig gör det ingenting att sitta på en

föraktad plats. Men brukspatron är väl van att sitta pä en

förgylld stol och äta ur guldfat med guldgaffel.

— Jag ska säga min nådiga, sade Schagerström, som

började känna sig retad, att en god del av mitt liv har jag

sovit på halm och ätit med träsked ur tennskålar. Jag hade

en husbonde, som slet av mig så mycket hår, då han var

ond på mig, att jag gömde ihop det och gjorde mig en

kudde av det. Det var den enda mjuka sängdyna, som

bestods mig.

— Så romantiskt, så romantiskt! utropade den ödmjuka

rösten. Så vackert och romantiskt!

— Min nådiga får ursäkta, sade Schagerström. Det var

inte romantiskt alls, men det var nyttigt. Det hindrade mig

från att bli en sådan narr, som min nådiga anser mig vara.

— Ack, vad säger brukspatron? En narr! Skulle en

person i min ställning någonsin kunna betrakta en miljonär

som en narr? Men det är så intressant för mig att få veta

hur en så högt uppsatt person känner och tänker. Törs jag

möjligen fråga hur det kändes, då lyckan äntligen vände

sig? Var det inte... hur ska jag säga? Var det inte som

att komma till sjunde himlen?

— Till sjunde himlen! upprepade Schagerström. Jag

skulle ha skänkt bort alltsammans, om jag bara hade fått.

17. — Lagerlöf, Löwensk. ringen — Charl. Löivensk.CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Schagerström menade, att människan där borta i hörnet

borde ha förstått, att han var missnöjd och sårad, och

upphört med konversationen, men den oljiga och ödmjuka rösten

fortfor oförtrutet.

— Så vackert det är, att rikedomen inte har kommit till

en ovärdig! Så vackert det är att tänka på att dygden har

fått sin belöning!

Schagerström teg. Det fanns inte något annat sätt att

komma ifrån detta resonemang om honom och hans

rikedomar.

Damen i vagnshörnet förstod möjligen, att hon hade

varit litet för närgången. Hon teg inte, men hon bytte om

ämne.

— Och tänk, att nu ämnar brukspatron gifta sig med den

där uppnosiga Charlotte Löwensköld!

—- Vad för något? utropade Schagerström.

— Ja, förlåt! sade rösten och blev mer ödmjuk och

inställsam än någonsin. Jag hör till de ringa i denna världen

och är inte van att umgås med storfolk. Jag uttrycker mig

visst inte, som jag borde och ville, och jag kan inte hjälpa,

att det där ordet uppnosig alltid vill komma mig på tungan,

då jag ska tala om Charlotte. Men jag ska inte använda

det mera, om det är så, att brukspatron misstycker.

Schagerström uppgav ett slags stönande. Hon i hörnet

fick betrakta det som ett svar, om hon så önskade.

— Jag vet ju, att brukspatron har gjort sitt val med

mogen överläggning, fortfor rösten. Jag har hört sägas, att

allt, vad brukspatron gör, ska vara så väl planerat och

överlagt, och då kan jag förstå, att detta frieri också är det.

Men annars skulle jag bra gärna vilja veta om brukspatron

verkligen vet hurudan hon är, den där uppnos ... nej, förlåt,

förlåt! den här vackra och förtjusande Charlotte

Löwensköld. Det sägs ju, att brukspatron inte hade växlat ett ord

med henne, då brukspatron friade, men brukspatron hade

naturligtvis på annat sätt övertygat sig om att hon var

lämplig att bli fru på Stora Sjötorp.

— Min nådiga är väl underrättad, sade Schagerström.

Hör min nådiga till fröken Löwenskölds närmare bekanta?

162DILIGENSEN

— Jag åtnjuter äran av att vara Karl-Artur Ekenstedts

förtrogna, brukspatron.

— Ah! sade Schagerström.

— Men för att återkomma till Charlotte! Förlåt, att jag

säger det! Men brukspatron förefaller inte lycklig. Jag hör

brukspatron sucka och stöna. Är det möjligen så, att

brukspatron ångrar att ha lovat lysning och äktenskap åt

denna... hur ska jag säga... oberäkneliga unga flicka?

Jag hoppas, att inte det ordet plågar brukspatron.

Oberäknelig kan ju betyda vad som helst. Ja, jag vet ju, att en

Schagerström inte kan ta tillbaka sitt givna ord, men prosten

och prostinnan är rättänkande människor. De borde besinna

vad de själva har fått utstå av Charlotte.

— Prosten och prostinnan är mycket intagna i sin

skydds-ling.

— Säg, att de är underbart tåliga, brukspatron! Det är

rätta ordet. Tänk, brukspatron, prostinnan hade en gång en

sådan förträfflig hushållerska, men Charlotte tyckte inte om

henne. Hon gav henne en näsknäpp en dag mitt i

julbrådskan. Den stackars människan blev sårad och gick sin

väg, och sedan måste den arma tant Gina, som var sjuk,

överta allt julstöket.

Schagerström hade nyss förut hört historien berättas på

annat sätt, men han brydde sig inte om att inlägga någon

protest.

— Och tänk, brukspatron, prosten, som till den grad

älskar sina hästar ...

— Jag vet, att hon körde i kapp med dem, sade

Schagerström.

— Och brukspatron tycker inte, att det där är

förskräckligt?

— Man har sagt mig, att hästarna höll på att omkomma

av brist på motion.

— Har brukspatron kanske också reda på hur hon

behandlade sin svärmor?

— Då hon välte sockerskålen? frågade Schagerström.

— Ja visst, då hon välte sockerskålen. Den person, som

163CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

ska bli fru på Stora Sjötorp, borde dock ha ett anständigt

bordsskick.

— Alldeles riktigt, min nådiga.

— Inte skulle väl brukspatron vilja ha en fru, som nekar

att ta emot era gäster?

— Naturligtvis inte.

— Men det riskerar brukspatron, om brukspatron gifter

sig med Charlotte. Tänk bara hur hon gjorde på Holma hos

kammarherre Dunker! Hon skulle ha kapten Hammarberg

till bordsgranne vid en stor middag, men hon förklarade,

att det gick hon inte in på. Hon ville hellre fara sin väg.

Och som brukspatron kanske har hört, så har inte kapten

Hammarberg det bästa rykte, men det finns allt mycket gott

hos honom också, och jag, som nu talar med brukspatron

Schagerström, jag har talat förtroligt med kaptenen, och

jag vet hur olycklig han är i själ och hjärta över att inte

finna någon, som förstår honom och tror på honom. Och

hur som helst, så är väl inte Charlotte någon domare över

honom, och när kammarherrn tar emot honom, så behöver

väl inte hon uttala sitt ogillande.

— Ja, vad det beträffar, sade Schagerström, så ämnar

jag inte bjuda kapten Hammarberg till mitt hem.

— Jaså, jaha, ja, det kan så vara, sade rösten. Det var

en annan sak. Jag märker, att brukspatron har större

sympatier för Charlotte, än jag förmodade. Det är mycket

vackert och ridderligt. Brukspatron tar säkert var och en

i försvar, som skulle anfallas av förtalet. Men i själ och

hjärta tror jag att brukspatron håller med mig. Brukspatron

vet, att ett giftermål mellan en person i brukspatrons

ställning och en sådan där oberäknelig person som Charlotte är

en fullkomlig omöjlighet.

— Min nådiga menar, sade Schagerström, att jag med

prostens och prostinnans hjälp . . . men nej, det är omöjligt.

— Det som är omöjligt, sade den feta, oljiga rösten med

sitt allra mjukaste tonfall, det är att gifta sig med en så

utskämd person.

— Utskämd?

— Förlåt, men brukspatron vet inte. Brukspatron är så

164DILIGENSEN

godhjärtad. Karl-Artur Ekenstedt har berättat mig hur

brukspatron stod upp för att gå i god för Charlotte. Och

fastän brukspatron fick erfara, att anklagelsen mot henne

var sann, så tar brukspatron ännu hennes försvar. Men

andra är inte sådana som brukspatron. Överstinnan

Ekenstedt besökte prostgården i går och i dag. Hon nekade att se

Charlotte. Hon ville inte en gång sova under samma tak

som hon.

— Verkligen? sade Schagerström.

— Ja, sade rösten. Det är alldeles sant. Och vet

brukspatron, att en hel del av herrarna i kyrkbyn har blivit så

upprörda över Charlottes beteende, att de hade beslutat hålla

en visselserenad för Charlotte, så där som det brukas i

Uppsala, då studenterna är missnöjda med en professor.

— Nå?

— De unga männen var framkomna till prostgården, de

började oväsendet, men de blev hindrade från att fortsätta.

Karl-Artur avstyrde det. Hans mor låg i prostgårdsflygeln

just den natten. Hon skulle inte ha tålt vid ett dylikt larm.

— Men annars skulle naturligtvis unge Ekenstedt ha låtit

saken ha sin gång? sade Schagerström.

— Det vågar jag inte yttra mig om. Men i rättvisans

intresse, brukspatron, hoppas jag, att de unga männen måtte

komma tillbaka en annan natt. Och jag hoppas också, att

Blinda Kalle länge måtte få gå omkring och sjunga sin visa

om henne. Den är diktad av kapten Hammarberg, och den

är så lustig. Den går på samma melodi som "När månen

vandrar". När brukspatron Schagerström har fått höra den

visan, så förstår nog brukspatron, att det inte går för sig

att gifta sig med Charlotte Löwensköld.

Den talande avbröt sig hastigt. Schagerström hade bultat

i diligensväggen. Troligen för att ge kusken ett tecken att

stanna.

— Vad i all sin dar, brukspatron? Ämnar brukspatron

stiga ur?

— Ja, min nådiga, sade Schagerström och lät lika rasande

som förut på kvällen, då Britta Nyman hade sökt tala väl

om Charlotte. Jag ser mig ingen annan utväg att slippa höra

165CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

mer förtal om en person, som jag högaktar och ämnar

göra till min hustru.

— Men för all del! Det var inte meningen.

Vagnen stannade i detsamma. Schagerström ryckte upp

dörren och steg ur.

— Nej, jag förstår nog, att det inte var meningen, sade

han med sin kraftigaste röst och slängde igen dörren med

fart och kläm.

Han gick fram till postiljonen för att betala för färden.

— Ska brukspatron redan lämna oss? sade postiljonen.

Då blev väl damerna missnöjda. Prostinnan var åt mig, då

hon steg i, därför att det inte fanns några kavaljerer i

vagnen.

— Prostinnan? sade Schagerström. Vilken prostinna?

— Prostinnan i Korskyrka, vet jag. Har inte brukspatron

talat så mycket med reskamraterna, att han kom underfund

med att det var hon och fröken Löwensköld, som satt i

vagnen ?

Han lyfte på mössan och klatschade med piskan. Diligensen

for sin väg. Schagerström stod länge och såg efter den.

— Charlotte Löwensköld! upprepade han. Var detta

Charlotte Löwensköld? — — —

Det var långt efter midnatt, då Schagerström kom

tillbaka till Gammalhyttan. Bruksförvaltar Nyman och hans

hustru hade inte gått och lagt sig. De hade under stor ångest

väntat hans återkomst och undrade om de inte möjligen

borde sända ut folk för att söka. Båda två gick fram och

tillbaka i allén, då han äntligen blev synlig.

De såg den kraftiga, något satta figuren avteckna sig mot

natthimlen och kände igen Schagerström, men de hade dock

svårt för att tro, att det var han. Mannen, som närmade

sig, gick och trallade på en gammal slagdänga.

Då han mötte dem, började han skratta.

— Å, gå för all del och lägg er! sade han. I morgon ska

ni få höra alltsammans. Men det var sant! Du, Nyman, får

göra dig i ordning, så att du kan bege dig ut på den här

inspektionsresan i mitt ställe. Jag själv måste i morgon dag

tillbaka till Korskyrka.

166LYSNIiNG

LYSNING.

L

På lördagens förmiddag visade sig Schagerström i

Korskyrka prostgård. Han önskade tala med prosten om den

förföljelse, som hade satts i gång mot Charlotte, och rådgöra

om bästa sättet att få slut på den.

I själva verket hade han aldrig kunnat infinna sig i ett

mer passande ögonblick. Den stackars gubben var utom sig

av oro och upphetsning. De fem små rynkorna i pannan

lyste åter alldeles röda.

Han hade denna samma förmiddag haft besök av tre

herrar från kyrkbyn, apotekarn, organisten och kronofogden.

De hade infunnit sig endast och allenast för att uttrycka

sin och hela församlingens önskan, att han måtte avlägsna

Charlotte ur sitt hus.

Apotekarn och kronofogden hade varit ganska hövliga.

Man hade verkligen kunnat se på dem, att de hade funnit

det obehagligt att framföra ett dylikt ärende. Men organisten

hade varit i högsta grad uppretad. Han hade talat högröstat

och överilat och fullkomligt åsidosatt den vördnad, som han

var skyldig sin förman.

Han hade låtit den gamle prosten höra, att det skadade

hans anseende i församlingen, att Charlotte tilläts stanna

kvar i prostgården. Inte nog med att hon skamligen hade

bedragit sin fästman, inte nog med att hon vid en mängd

tillfällen hade uppfört sig otillbörligt, i går hade hon till

och med förgripit sig på hans hustru, som förvisso inte

hade väntat sig, att något ont skulle vederfaras henne, då

hon som gäst besökte detta aktade hem.

Prosten hade kort och gott förklarat, att hans släkting,

fröken Löwensköld, skulle stanna i hans hus, så länge som

hans gamla huvud sutte upprätt på skuldrorna, och med

167CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

detta besked hade de besökande fått avlägsna sig. Men man

kan tänka sig hur obehagligt allt detta skulle vara för en

fredsälskande gammal man.

— Det tar aldrig något slut på detta bråk, sade han till

Schagerström. Så här har jag nu haft det hela veckan. Och

brukspatron kan vara viss om att organisten inte ger sig

med ett första försök. Han är själv en ganska snäll karl,

men hustrun eggar upp honom.

Schagerström, som denna dag befann sig i ett ypperligt

humör, försökte lugna honom, men med föga framgång.

— Jag kan försäkra brukspatron, att Charlotte är så

oskyldig i den här saken som det barn, som föddes i går,

och det kan aldrig falla mig in att låta henne flytta härifrån.

Men freden i församlingen, brukspatron, freden, som jag

har vårdat under trettiofem år, den går till spillo.

Schagerström förstod, att gubben ansåg, att det mest

hedersamma, som han hade åstadkommit under sin

ämbets-tid, nu var i fara. Han började verkligen tvivla på att den

gamle skulle ha mod och kraft att motstå sockenbornas

förnyade övertalningar.

— För att säga sanningen, sade han, så har också jag

hört talas om den förföljelse, som satts i gång mot fröken

Löwensköld. Mitt ärende hit i dag var att rådgöra med herr

prosten om dess bekämpande.

— Brukspatron är nog en duktig karl, sade gubben, men

jag tvivlar på att förmågan räcker till att tygla de onda

tungorna. Nej, det blir att tiga och bereda sig på det värsta.

Schagerström ville protestera, men gubben återtog lika

modstulet:

— Det blir att bereda sig på det värsta... Ack,

brukspatron, om ni väl vore gifta! ... Om det åtminstone hade

lyst för er!

Schagerström sprang upp från stolen vid dessa prostens ord.

— Vad säger prosten? Skulle det vara en hjälp, om vi

läte lysa för oss?

— Naturligtvis skulle det vara en hjälp, sade gubben.

Om sockenborna säkert visste, att Charlotte skulle bli er

hustru, skulle de nog lämna henne i fred. Åtminstone finge

168LYSNING

hon i så fall stanna här i prostgården ända till

bröllopsdagen, utan alt någon skulle säga det minsta. Människorna

är sådana, brukspatron. De förolämpar inte gärna den, som

ska bli mäktig och rik.

— I så fall skulle jag vilja föreslå, att vi läte lysa för

oss i morgon dag, sade Schagerström.

— Det är mycket vackert tänkt av brukspatron, men det

är omöjligt. Charlotte är bortrest, och brukspatron har väl

inte nödiga papper med sig i bröstfickan.

— Papperen finns på Stora Sjötorp och kan hämtas. Och

som prosten vet, så har jag fröken Charlottes bestämda löfte.

Det är väl dessutom prosten, som är förmyndare och

giftoman.

— Nej, nej, brukspatron! Inte så brådstörtat, inte så

brådstörtat.

Gubben började tala om andra saker. Han visade

Schagerström några av sina mest sällsynta växtexemplar och

berättade var han hade lyckats finna dem. Medan han höll

på med detta, blev han livlig och vältalig. Man hade kunnat

tro, att han hade glömt alla sina bekymmer.

Men om en stund kom han tillbaka till det där förslaget

om lysningen.

— En lysning är ingen vigsel, sade han. Om Charlotte

blir missnöjd, så kan den ju få gå tillbaka.

— Det är bara fråga om en nödfallsåtgärd, sade

Schagerström, för att återställa det goda förhållandet inom

församlingen, och för att förtalet och smädelsen ska avstanna. Jag

ämnar visst inte släpa fröken Löwensköld till altaret mot

hennes vilja.

— Ja, vem vet? sade prosten, som kanske tänkte på ett

visst brev, vilket han hade läst olovandes. Charlotte är

ganska häftig av sig, ska jag säga brukspatron. Det vore

nog bäst för hennes egen skull också, om detta finge ett

slut. I längden kanske hon inte nöjde sig med att bara klippa

av ett par lockar.

De avhandlade saken ännu en lång stund. Ju mer de

resonerade om lysningen, desto mer övertygade blev de, att

den var den bästa möjliga utvägen ur svårigheterna.

169CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

— Jag är säker om att gumman min skulle vara med

om det här, sade prosten, som till sist hade blivit riktigt

förhoppningsfull.

Schagerström tänkte på att i samma ögonblick, som det

vore lyst för honom och Charlotte, skulle han ha rätt att

uppträda som hennes beskyddare. Det skulle inte mer komma

i fråga med några visselserenader eller några nidvisor.

För resten måste man betänka, att sedan han genom

samtalet i diligensen hade blivit övertygad om Charlottes

oegen-nytta, hyste han de allra ömmaste känslor för henne. Det

steg han nu ville taga hade något mycket lockande för

honom.

Naturligtvis ville han inte erkänna detta ens för sig själv.

Han var övertygad, att han handlade, driven av det renaste

nödtvång. Det är alltid så med förälskat folk, och det är

fördenskull, som man måste hysa överseende med alla deras

dumheter.

Det beslöts alltså verkligen, att lysning skulle äga rum

i kyrkan nästa dag. Schagerström for och hämtade de nödiga

handlingarna, och prosten skrev med egen hand ut

lysningssedeln.

Då allt var färdigt, kände Schagerström en mycket stor

tillfredsställelse. Han tyckte inte alls illa om, att hans namn

i förbindelse med Charlottes skulle uppläsas från

predikstolen.

"Bruksägaren Gustav Henrik Schagerström och välborna

jungfrun Charlotte Löwensköld." Han antog, att det där

skulle komma att ta sig mycket bra ut.

Han fick stor lust att själv höra hur det skulle låta och

beslöt att nästa dag övervara gudstjänsten i Korskyrka.

n.

Denna första lysningssöndag höll emellertid Karl-Artur

Ekenstedt en mycket märkvärdig predikan. Det var i själva

verket endast vad mem hade kunnat vänta efter de många

uppskakande händelser, som han under sista veckan hade

170LYSNING

genomgått. Kanske var det också så, att dessa händelser,

både den uppslagna förlovningen och den nyingångna,

förökade intrycket av hans ord.

Enligt dagens text hade han att tala om de falska profeter,

för vilka vår frälsare varnade sina lärjungar. Han hade inte

funnit ämnet passande för hans stämning för tillfället. Han

hade helst velat tala om de jordiska tingens fåfänglighet,

om rikedomens fara och fattigdomens ljuvlighet. Framför

allt hade han känt ett behov att mera än hittills på ett

förtroligt och enkelt sätt närma sig sina åhörare, lära dem

förstå hur han älskade dem och dymedelst vinna deras

förtroende.

Plågad av osäkerhet och ovisshet, hade han inte lyckats

att under veckans lopp utforma sin predikan så, som han

ville ha den. Hela den sista natten hade han fortsatt arbetet,

men till ingen nytta. Predikan hade inte varit färdig, då han

måste bege sig till kyrkan, och för att inte bli alldeles

strandsatt hade han ur en gammal postilla ryckt lös några

blad, som innehöll en betraktelse över dagens text, och

stoppat dem på sig.

Men då han från predikstolen läste upp evangeliet, började

en tanke arbeta sig fram i hans hjärna. Den var ovanlig

och lockande. Han uppfattade den, som skulle den vara

kommen från Gud.

— Mina älskade åhörare! började han. Jag står här för

att i Jesu namn varna er för de falska profeter, men I tänken

kanske i edra hjärtan: Han, som nu talar till oss, är han

en rätt lärare? Vad vet vi om honom? Hur ska vi kunna

vara vissa om att icke han också är ett törne, på vilket inga

druvor kan växa, eller en tistel, på vilken inga fikon kan

plockas?

Därför, mina åhörare, låt mig berätta er något om de

vägar, på vilka Gud har fört mig, då han ville göra mig

till en förkunnare av sitt ord.

Under stor inre rörelse började den unge prästen sedan

att för kyrkfolket berätta sina enkla levnadsöden. Han lät

dem veta, att under de första studieåren hade hans hela

strävan gått ut på att bli en stor och berömd vetenskaps-

171CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

man. Han skildrade äventyret med den misslyckade latinska

skrivningen, hemkomsten, då han hade förgått sig mot

modern, försoningen, samt slutligen hur allt detta hade lett

till att han hade gjort bekantskap med pietisten Pontus

Friman.

Han talade mycket stilla och blygsamt, ingen kunde tvivla

på sanningen av varje hans ord. Det var kanske mest

stämmans upprörda klang, som fängslade åhörarna. Redan

efter de första satserna satt alla stilla, med framsträckta

halsar och ögonen fästa på predikanten.

Och såsom alltid, då människa talar till människa fritt

och uppriktigt, drogs de till honom och gav honom från

den stunden en plats i sina hjärtan. De fattiga från

skogstorpen och de myndiga från bergsmansgårdarna förstod,

att han anförtrodde dem detta för att vinna deras tillit och

få deras tillbaka. De följde med såsom aldrig förr under

predikan, de rördes och fröjdades.

Han fortgick till att förtälja om sina första trevande

försök i Jesu efterföljelse, och han beskrev bröllopsfesten

i hemmet, då världens glädje hade bemäktigat sig honom

såsom ett rus och han hade deltagit i dansen.

— Efter den natten, sade han, rådde mörker i min själ

under många veckor. Jag kände, att jag hade förrått min

frälsare. Jag hade icke förmått strida och vaka med honom.

Jag var världens träl. Dess lockelser hade besegrat mig.

Himmelen skulle aldrig bli min arvedel.

Det fanns en del människor i kyrkan, som blev så rörda

över den ångest, som han skildrade för dem, att de började

gråta. Mannen på predikstolen hade dem helt och hållet

i sin makt. De kände och led och kämpade med honom.

— Min vän Friman, fortsatte han, försökte trösta och

hjälpa. Han sade mig, att i Kristi kärlek fanns räddning,

men jag kunde icke upphöja min själ till att älska min

frälsare. Jag dyrkade alla de skapade tingen mer än deras

skapare.

Då, mitt i min värsta nöd, fick jag en natt se Kristus. Jag

sov icke. Under dessa nätter och dagar fanns icke sömnen

till för mig. Men bilder, lika dem, som man ser i drömmen,

172LYSNING

for ofta förbi mina ögon. Jag visste, att de framkallades

av min stora trötthet, och jag fäste intet avseende vid dem.

Men med ens kom nu en bild, som var mycket tydlig och

klar och som inte förgick i ögonblicket, utan blev stående.

Jag såg en sjö med ett blått, skinande vatten och en stor

skara människor samlad på dess strand. Mitt i den stora

hopen satt en man med långt, lockigt hår och tunga,

sorgmodiga ögon och tycktes tala till dem, och så snart som jag

såg honom, visste jag, att det var Jesus.

Och se. en ung man trädde fram till Jesus, bugade sig

djupt för honom och gjorde honom en fråga.

Och jag kunde icke höra orden, men jag visste, att den

unge mannen var den rike ynglingen, om vilken det förtälj es

i evangeliet, och att han frågade mästaren vad han skulle

göra för att få evinnerligt liv.

Jag såg hur Jesus växlade några ord med honom, och

jag visste, att han sade till honom, att han skulle hålla de

tio Guds bud.

Den unge mannen bugade sig än en gång för mästaren

och log självbelåtet. Och då visste jag, att han svarade, att

allt detta hade han hållit alltifrån ungdomen.

Men Jesus gav honom en lång och prövande blick och

sade ännu några ord. Och även den gången visste jag vad

han sade.

"Vill du vara fullkomlig, så gäck bort och sälj det du

haver och giv de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen.

Och kom och följ mig!"

Då vände sig den unge mannen från Jesus och gick bort,

och jag visste, att han var bedrövad, därför att han hade

många ägodelar.

Men då den rike ynglingen gick sin väg, såg Jesus efter

honom med en lång blick.

Och i den blicken läste jag då ett sådant medlidande

och en sådan kärlek. Ack, mina åhörare, något så himmelskt

läste jag däri, att mitt hjärta började klappa av glädje, och

ljuset vände åter till min förmörkade själ. Jag sprang upp,

jag ville själv störta fram till honom och säga honom, att

173CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

nu älskade jag honom över allting. Nu var hela världen

mig likgiltig. Jag begärde endast att få följa honom.

Synen försvann, då jag rörde mig, men icke minnet därav,

mina vänner och åhörare, icke minnet.

Nästa dag gick jag till min vän, Pontus Friman, och

frågade honom vad han trodde att Kristus begärde av mig,

ty jag hade inga ägodelar att giva honom. Han sade då, att

Jesus visserligen önskade, att jag skulle offra honom all den

ära och utmärkelse, som jag komme att vinna med min

lärdom, och i stället bliva hans ringe och fattige tjänare.

Och sålunda kastade jag allt detta andra å sido och blev

präst för att kunna tala med människorna om Kristus och

hans kärlek.

Men I, mina åhörare, bedjen för mig, ty jag måste leva

i denna världen såsom I alla, och världen vill locka mig,

och jag bävar och fruktar, att den skall vända min håg från

Kristus och göra mig till en av de falska profeter.

Han knäppte sina händer i detsamma och tycktes med ens

se framför sig all frestelse och ångest, som väntade honom,

och tanken på hans svaghet kom honom att brista i gråt.

Rörelsen överväldigade honom till den grad, att han inte

mer kunde fortsätta. Han sade endast ett kort amen och

sjönk därpå ner i bön.

Också i kyrkan utbrast människorna i höga snyftningar.

Med en enda kort predikan hade Karl-Artur gjort sig till

alla dessa människors älskling. De hade velat bära honom

på sina händer, de hade velat i sin ordning offra sig för

honom, såsom han offrade sig för sin frälsare.

Men hur stark verkan det än utgick av hans ord, den

skulle dock inte ha blivit så utomordentlig, om inte strax

efteråt hade följt uppläsningen av lysningssedlarna.

Den unge prästen läste först upp några likgiltiga namn,

som ingen vidare tänkte på, men med ens såg man honom

blekna en smula och böja sig ner över papperet för att se

efter, att han inte hade misstagit sig. Därpå framsade han

lysningen med sänkt röst, liksom för att den inte skulle

höras.

— Ett kristeligt äkta förbund avkunnas i denna försam-

174LYSNING

ling första gången emellan bruksägaren Gustav Henrik

Schagerström från Stora Sjötorp och välborna jungfrun

Charlotta Adriana Löwensköld från prästbostället, båda från

denna församling.

Och önskas dem till denna viktiga förening lycka och

välsignelse av Gud, som äktenskapet stiftat haver.

Det hjälpte inte, att den unge prästen hade sänkt rösten.

Varje stavelse hördes ändå i den dödsstilla kyrkan.

Det var ohyggligt.

Schagerström förstod själv hur ohyggligt det var. Där

stod mannen, som ville försaka världen för att bli Kristi

fattige efterföljare, och läste upp, att den kvinnan, som

han hade älskat, skulle gifta sig med en av landets rikaste

män.

Det var alldeles ohyggligt. Där stod mannen, som hade

varit Charlottes förlovade i hela fem år, mannen, som ännu

förra söndagen hade burit hennes ring på sitt finger, och

läste upp, att hon redan nu var färdig att träda i nytt

äktenskap.

Människorna blygdes, de vågade inte se på varandra. De

såg helt förskrämda ut, då de gick ut ur kyrkan.

Schagerström kände det värre än någon annan. Han

bibehöll det yttre lugnet, men inom sig tänkte han, att han

inte skulle ha undrat på om folket hade spottat på honom

eller om man hade kastat sten.

Det var detta, som han hade menat skulle bli en

upprättelse för Charlotte!

Oskicklig och dum hade han ofta känt sig, men aldrig till

sådan grad, som då han den söndagen gick uppåt stora

gången ut ur kyrkan.

III.

I första ögonblicket tänkte Schagerström på att skriva till

Charlotte för att förklara och urskulda. Men han fann snart,

att detta brev var alltför svårskrivet. Han befallde i stället

fram hästar och vagn samt begav sig i väg till Örebro.

175CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

Av prosten Forsius hade han hört namnet på den gamla

fru, som de resande damerna ämnade besöka. På

måndagens förmiddag uppsökte han Charlotte i dennas bostad

och bad om ett samtal.

Han bekände genast sitt otillbörliga tilltag. Han sökte

knappast urskulda sig. Han berättade endast hur allt hade

tillgått.

Man kan säga, att Charlotte sjönk samman, nästan som

om hon hade blivit sårad till döds. För att inte falla satte

hon sig ner i en liten, låg länstol, och där förblev hon

nästan orörlig. Hon for inte ut i några förebråelser. Hennes

smärta var alltför stor och verklig.

Allt hittills hade hon kunnat säga till sig själv, att när

Karl-Artur en gång genom överstinnans hjälp komme på

andra tankar, när han återknöte bandet med henne, så skulle

därmed hennes ära vara återupprättad, och hennes nuvarande

vedersakare skulle förstå, att det hela inte hade varit annat

än ett kärleksgräl. Men nu, då det hade lyst i kyrkan för

henne och Schagerström, nu måste var och en tro, att det

verkligen var hennes mening att gifta sig med den rike

brukspatronen.

Hädanefter fanns ingen hjälp. Någon förklaring var inte

möjlig. Hon var för eviga tider utskämd. Man skulle alltid

tro henne om att vara falsk och penninggirig.

Hon hade en hemsk känsla av att hon fördes framåt som

en fängslad fånge mot något mål, som hon inte kände. Allt,

som hon ville undvika, det kom hon att göra, allt, som hon

ville förhindra, det kom hon att befrämja.

Det var som trolldom. Det gick inte rätt till. Alltsedan

den dagen, då Schagerström första gången friade, hade hon

inte mer sin fria vilja i behåll.

— Men vem är brukspatron? frågade hon plötsligt.

Varför kommer brukspatron ständigt i min väg? Varför kan

jag inte slita mig lös ifrån brukspatron?

— Vem jag är? sade Schagerström. Jo, det ska jag säga

fröken Löwensköld. Jag är det dummaste nöt, som går på

Guds gröna jord.

176LYSNING

Han sade detta med en sådan uppriktig övertygelse, att

skymten av ett leende visade sig i Charlottes ansikte.

— Alltifrån första gången jag såg fröken i

prostgårdsbänken i kyrkan, har jag velat hjälpa er och göra er lycka,

men jag har bara bringat sorg och lidande.

Det lilla leendet var redan försvunnet. Charlotte satt

blek och stilla med hängande armar. De stirrande ögonen

tycktes inte kunna se annat än den förskräckliga olycka, som

han hade dragit över henne.

— Jag ger härmed fröken Löwensköld min uttryckliga

tillåtelse att nästa söndag inställa lysningen, sade

Schager-ström. Fröken vet, att en lysning inte har någon laglig kraft,

förrän den har avkunnats tre söndagar å rad från samma

predikstol.

Charlotte rörde litet på ena handen liksom för att säga,

att det där medgivandet numera inte hade någon betydelse.

Hennes anseende var förstört och kunde inte räddas.

— Och jag lovar fröken Löwensköld att inte träda i er

väg, förrän ni själv kallar mig.

Han gick mot dörren. Dock var det ännu en sak, som han

ville säga henne. Den fordrade likväl mer sj älvövervinnelse

än något av det andra.

— Jag vill tillägga, sade han, att jag börjar förstå fröken

Löwensköld. Jag har en smula undrat över att ni så högt

kunde älska unge Ekenstedt och att ni för hans skull har

utsatt er för allt detta förtal, all denna förföljelse, för jag

begriper ju, att ni endast tänker på honom. Men i dag,

sedan jag har hört honom predika, förstår jag, att han måste

skyddas. Han är ämnad till något stort.

Han fick sin belöning. Hon gav honom en blick. Hon fick

litet färg på kinderna.

— Tack! sade hon. Tack för att brukspatron förstår!

Därpå sjönk hon åter ner i hopplöshet. Det fanns

ingenting vidare för honom att göra. Han bugade sig djupt och

begav sig ut ur rummet.

18. — Lagerlöf, Löwensk. ringen — Charl. Löwensk.CHARLOTTE LÖWEiN SKÖLD

FATTIGAUKTIONEN.

Det heter ju, att en olycka sällan kommer ensam, den har

alltid en liten lycka i släptåg, och vad Charlotte

Löwen-sköld beträffar, skänkte henne sorgen och försmädelsen just

det, som ännu fattades henne för att hon skulle vara

verkligt intagande.

Det djupa svårmodet förjagade för alltid ur hennes sätt

vad som hade varit alltför pojkaktigt, alltför uppsluppet.

Över rösten, över rörelserna, över dragen lade det sin

stillsamma värdighet. Till ögonen skänkte det detta skimmer av

längtan, denna rörande, ovissa glöd, som talar om förspilld

lycka. Denna sorgsna, förtjusande unga varelse måste,

varhelst hon visade sig, väcka intresse, medkänsla, ömhet.

På tisdagens förmiddag hade Charlotte och prostinnan

vänt åter från Örebro, och redan samma eftermiddag hade

ungdomen från det närbelägna Holma bruk kommit

vandrande till prostgården. Bland dessa älskvärda människor

hade Charlotte vänner, vilka alldeles som frun på

Gammalhyttan nekade att tro på hennes falskhet. Nu behövde dc

endast se henne för att förstå, att hon hade träffats av en

svår sorg. De gjorde inga frågor, tillät sig inga antydningar

på det förestående giftermålet, sökte endast visa henne så

mycken vänlighet, som de förmådde.

I själva verket var de inte alls ute för att gratulera till

lysningen, utan hade ett helt annat ärende. Men då de märkte

Charlottes förtvivlan, visste de knappast om de skulle våga

framställa det.

Så småningom kröp det dock fram, att de ville berätta

om Torpar-Matts-Elin, hon med eldmärket och de tio