Carl XII
August Strindberg
Carl XII
Skådespel i fem tablåer
C. & E. Gernandts förlags
Aktiebolag, Stockholm Pris Kr. 2: 00
CARL XII | SKÅDESPEL | I | FEM TABLÅER | AF | AUGUST STRINDBERG | STOCKHOLM C. & E. GERNANDTS FÖRLAGS AKTIEBOLAG |
| STOCKHOLM 1901 IDUNS KUNGL. HOFBOKTRYCKERIS FILIAL. |
| PERSONER: | | CARL XII. | ULRIKA ELEONORA. | GÖRTZ. | ARVID HORN. | KARL GYLLENBORG. | FEIF, Sekreterare. | HULTMAN, Taffeltäckare. | KATHARINA LECZINSKA. | EMERENTIA POLHEM. | EMANUEL SVEDENBORG. | DVÄRGEN LUXEMBOURG. | BIPERSONER: | »MANNEN.» | »KVINNAN.» | EN MISSNÖJD. | RIKSRÅDET. | TALMÄNNEN, de fyra ståndens. | SJÖMANNEN. | KUSTBEVAKAREN, o. fl. | ———— | |
| SCENERIER: | TABLÅ I. | På skånska kusten. | TABLÅ II. | I konungens audiensrum i Lund. | TABLÅ III. | På torget utanför Görtz" bostad i Lund. | TABLÅ IV. | I trädgården till Görtz" bostad i Lund. | TABLÅ V. | Framför Fredrikstens fästning i Norge. | ———— |
TABLÅ I.
Det är en blåsig morgon i december 1715, på skånska kusten.
En stuga, förfallen och öfvergifven under pesten 1710, står
med grunden nerbäddad i flygsanden. Fönsterna äro utslagna,
takpannorna afrifna, dörren aflyftad. Spisen och skorstenen synas
sotiga genom den nerramlade framsidan. Utanför stugan står ett
aflöfvadt, utblåst äppelträd med ett enda kvarsittande äpple, som
skakas af vinden. Därinvid är en skräphög med vissna
kardborrar. Till höger om stugan synas brända tomter af en kyrka
och flera boningshus. Utanför ligger hafvet mörkt; i horisonten
synes en ljusgrå strimma af dagningen.
En man klädd i trasor går och letar i ruinerna.
En kustbevakare kommer in.
KUSTBEVAKAREN.
Halt! Wer da?
MANNEN
gömmer sig bakom en pelare i kyrktomten.
KUSTBEVAKAREN.
Halt! Wer dar
Går fram till mannen.
MANNEN.
Hvem jag är? — Fordom var jag soldat;
fordom var här en by!
KUSTBEVAKAREN.
Hvad söker du?
MANNEN.
Jag söker ett hem, som varit, men icke är mer!
KUSTBEVAKAREN.
Tala högre, vinden bär undan dina ord!
MANNEN.
Låg här icke en by, som kallades Stafstorp?
KUSTBEVAKAREN.
Jo men! Du ser tomtningarne; här stod
kyrkan, här stod skolan.
MANNEN.
Hvar stod soldatens stuga?
KUSTBEVAKAREN.
Där!
MANNEN.
Där! Hvarför står den icke längre där?
KUSTBEVAKAREN.
Därför att pesten först tog bort alla invånarne
och fienden sedan brände upp husen.
FÖRSTA TABLAN 13
MANNEN.
När kom pesten?
KUSTBEVAKAREN.
Strax efter Poltava!
MANNEN.
Hvarifrån kom pesten?
KUSTBEVAKAREN.
Från Ryssland, där Poltava ligger, från
Ryssland, som slök vår konung och vår här. Du har
varit vid hären?
MANNEN.
Jo, och vid Poltava och i Ryssland och i Sibirien.
KUSTBEVAKAREN.
Hvad hade ni där att göra? Skulle hållit er
hemma!
MANNEN.
Säg det!
Undersöker stugan.
Det är alldeles rätt! Här stod min stuga, här
var mitt hem, här satt min hustru och mina två
barn! Vid denna spis kokades min gröt, vid detta
fönster lekte mina barn, på denna tröskel satt min
hustru och väntade, lappande ldäder... Det är
femton år sen!. .. Femton! . .. Detta äppelträd12
CARL XII
planterade jag, innan jag drog ut; jag fick aldrig
se frukten ... Nu får jag sen, men den är rutten!
Skakar pä trädet utan att äpplet faller.
Det är klart.
Rör i skräphögen.
Se här ligger mitt sönderslagna husgeråd,
tallrikarne af stengods, skedarne af järnbleck,
saltskäppan . . . och en skosula. . . Det är min hustrus —
hon hade en liten vacker fot, som gick tyst och
stilla — här! Ja, hvad är det värdt att jämra! ...
Så här ser väl hela riket ut! .. . En ruin, en
skräphög — och ett ruttet äpple i toppen . . .
KUSTBEVAKAREN.
Som borde skakas ner!
MANNEN
lågande.
Af hvem?
KUSTBEVAKAREN.
Af en man med hjärta i bröstet!
MANNEN.
Se här ligger min soldat-tafla, som satt ofvanför
stugudörren: Numro sjuttiotre, Södra skånska. Det
var jag! •. . Hvad spanar han efter utåt sjön?
KUSTBEVAKAREN.
Vet han inte det? Förstår han inte det?
Nej!
MANNEN.FÖRSTA TABLAN
13
KUSTBEVAKAREN.
Har han inte hört, att Stralsund fallit?
MANNEN.
Nää! Och bofven?
KUSTBEVAKAREN.
Har flytt!
MANNEN.
Alldeles som vid Poltava! Bofven flyr alltid,
utom när han segrar! En gång flydde han för en
kvinna!
KUSTBEVAKAREN.
En gång? Han har alltid flytt för kvinnor!
MANNEN.
Hvarför har bofven alltid flytt för kvinnor?
KUSTBEVAKAREN.
Därför att bofven inte tilltrott sig kunna klara
kvinnfolk!
MANNEN.
Sannolikt! . . . Hvad ser han utpå sjön?
KUSTBEVAKAREN.
Jag ser danska fregatten jaga en brigantin!14
CARL XII
MANNEN.
Brigantin? Betyder inte brigant en bof?
KUSTBEVAKAREN.
Jo väl!
MANNEN.
Då är bofven ombord på brigantinen.
KUSTBEVAKAREN.
Alldeles rätt!
MANNEN.
Finns inga ref, undervattensgrund, djupbrott
eller strömdrag här?
KUSTBEVAKAREN.
Jo, men den som skall hänga drunknar inte.
MANNEN.
Finns det ett hampstånd kvar i Svea rike?
KUSTBEVAKAREN.
I Karlskrona finns rep, men det finns ingen,
som törs hålla i"t!
Inte?
MANNEN.FÖRSTA TABLAN
15
KUSTBEVAKAREN.
Känner du någon?
MANNEN.
Ja, det gör jag!... Skall han ta i land här?
KUSTBEVAKAREN.
Det är meningen!... Hvad gjorde du i
Sibirien?
MANNEN.
Först gick jag i skola, sedan blef jag
skolmästare.
KUSTBEVAKAREN.
Det är därför du vet hvad brigant betyder 1
Emellertid, kan du se de där herrarne, som trafva
i stranden?
MANNEN.
Jag ser!
KUSTBEVAKAREN.
Då ser du ett riksråd och talmännen för de
fyra stånden!
MANNEN.
Tror du inte, att om man tände en fyr här,
just här, både briganten och brigantinen skulle
aflägsnas ur de lefvandes värld och riket därmed
räddas?16
CARL XII
kustbevakaren.
Märkvärdigt att du och jag, som råkas första
gången, båda lifvas af en tanke.
mannen.
Kanske det bara finns en tanke i hela riket?
Skall jag tända?
kustbevakaren.
Tänd! Fast jag icke tror det hjälper. Hittills
har hvarken udd eller egg, vatten eller eld bitit på
honom; och ingenting kommer att bita, förrän hans
tid är ute!
mannen
tänder en eld pä spiseln i stugan.
När nu bofven får se denna fyr, säger han sig:
Se där en glädje-eld! — Ja. En glädje-eld kan det
bli, men är icke än!
kustbevakaren.
Hvarför kallar du honom regelbundet för bofven?
mannen.
Det vet du lika väl som jag och hela folket —
hela, nej halfva, för den ena hälften är död —
. . . Men säg du, hvad skall regeringen här i
stranden att göra?
kustbevakaren.
Jo, de är rädda om sina hufven, emedan de
sammankallat riksda"n under hans frånvaro" och yrkat
hans, hvad heter det, suspension . . .FÖRSTA TABLÅN
17
MANNEN.
Suspension? Man suspenderar en full präst, en
drumlig ämbetsman, en feg officer. . . det var ett
bra ord!
KUSTBEVAKAREN.
Ser du! . .. Elden verkar på vattnet!
Brigantinen loverar. — Danska fregatten faller af och går
vidare af fruktan för grund ... En båt lägger ut
från stranden .. . han är räddad!
MANNEN.
Då är det tid att vi rädda oss också! . . .
KUSTBEVAKAREN.
Gif mig din hand först, landsman!
MANNEN.
Här!
KUSTBEVAKAREN.
Hvart går din väg?
MANNEN
sorgset.
Ho kan veta"t?.. . Farväl! Regeringen kommer!
KUSTBEVAKAREN.
Regeringen — på landsvägen 1 Konungen på
afvägen! — O land, land!
De gà hvar sin väg.
Ett skott höres i fjärran; vinden och regnet öka.
28
CARL XII
Riksrådet jämte talmännen för de fyra stånden kommer in;
de äro klädda i våta kappor och äro likbleka af nattvak, regn,
köld och oro.
RIKSRÅDET.
Konungen kommer!
ADELSMANNEN.
Gud vare oss nådig!
PRÄSTEN.
Hvad ha vi gjort?
BORGAREN.
Vår plikt!
BONDEN.
Mer än vår plikt — vi bragte offer!
RIKSRÅDET
tar fram ett papper, som han skyddar för regnet.
Detta har jag skrifvit: Landet, som varit
öfvergifvet af sin konung i femton år, hälsar honom
välkommen igen och ber om fred . . .
ADELSMANNEN.
Det vill han aldrig höra!
PRÄSTEN.
Ve det land, hvars konung är en dåre!FÖRSTA TABLAN
19
BORGAREN.
Ve oss, som skola dömas af en dåre!
BONDEN.
Ve det land, hvars konung är en bofl
Man hör hur det klappas i händer utifrån.
Riksrådet och talmännen fara tillsammans i fasa.
RIKSRÅDET.
Hvad säger bonden?
BONDEN.
Bof, sa" jag!
RIKSRÅDET.
Tyst! Vinden kan föra ditt ord till det öra, som
hörde från Turkiet hvad som hviskades i Sverige!
BONDEN.
Det öra, som kunde göra sig döft för ett helt
folkslags böner, berättigade klagomål, ångestrop!
Herre, hör oss från din himmel; Herre, straffa
honom; Herre, förbarma dig öfver oss!
ALLA.
Amen!
*20
CARL XII
ADJUTANTEN.
Konungen! — Undan där, folket!
RIKSRÅDET.
Regeringen är icke folket!
ADJUTANTEN.
Regeringen? — Är det regeringen?
Gör en åtbörd med armarna: undan!
RIKSRÅDET
fram.
Känner adjutanten mig!
ADJUTANTEN.
Riksrådet?. . . Hvad är ert ärende?
RIKSRÅDET.
Att vinna företräde hos konungen och
framlägga rikets ...
ADJUTANTEN.
Det där ha vi hört nu så länge . . .
BONDEN.
Hör det en gång till då!FÖRSTA TABLAN 21
adjutanten.
Vet hut, bonde! ... Se upp, kungen kommer!
adelsmannen
till de andra.
Ingen på knä!
bonden.
Intet knäfall!
borgaren.
Öfverenskommet!
düring
in från höger i en rasande fart; far se elden; går in i stugan
och kastar på ved.
rosen
in från höger.
Undan, bönder! . . .
hultman
in från höger sned ett skrin under armen. .
adelsmannen.
Det är konungens svit!
prästen.
Taffeltäckare!22
CARL XII
BONDEN.
Tallriksslickarn!
DVÄRGEN LUXEMBOURG
in med en fiol under armen.
BORGAREN.
Hofnarren! — Hvilket sällskap!
BONDEN.
Med en sådan regering kan man komma långt!
— Jätten söker dvärgen. ..
TVÅ DRABANTER
med dragna värjor hålla undan riksråd och talmän, som rygga
åt vänster, falla på. knä med sträckta händer ut mot höger.
KONUNGEN
från höger, blek, frusen, våt, med kappa; går hastigt förbi
riksrådet och talmännen, som döljas af drabanterna, Hultman och
Luxembourg. Inträder i stugan; kastar af kappan och ställer
s"g, lugn, orörlig, framför elden.
ADJUTANTEN
fram till konungen, som ger honom tyst en order; hvarpå
adjutanten går ut till riksrådet och talmännen, af hvilka han mottager
bref, som han strax öfverlämnar till konungen.
Aktningsfull tystnad och stillhet råder medan konungen
öppnar brefven. Han ögnar i dem och kastar dem i elden.
Därpå kallar han adjutanten med en gest. Synes rådgöra med
honom angående vägen som skall tagas. Därpå tar han in i
lifremmen; trycker ner hatten i pannan. Rosen lägger på honom
kappan, hvars krage slås upp.FÖRSTA TABLAN
23
Adjutanten går ut; kommenderar: Gif akt! och gör en
åtbörd utåt högra förgrunden. Drabanterna tåga utåt i den
riktningen, framför kyrkoruinen. Konungen följer med hastiga steg.
Rosen efter, men vinkar åt Hultman och Luxembourg att stanna.
Dtiring följer konungen.
ADELSMANNEN
till borgaren.
Hvarför föllo vi på knä?
BORGAREN.
Jag vet inte! Kunde icke annat!
BONDEN.
Var det kungen? — Det är således något annat
än andra människor. Alldeles som om någon gått
framför honom och röjt. . . jag kan inte förstå
borstar af sina knän,
men det var som om någon slagit undan benen på
en . . . det vill säga, det var inte jag som föll på
knä. ..
ADELSMANNEN.
Kantänka det!
RIKSRÅDET.
Det är härskaren och Herrans smorde, förstår
I det nu? — Nej! — Men ser I, det är skillnaden
på oss och er!
DVÄRGEN
fram med en öppen snusdosa.
Medan vädret vackrar, ska vi ta oss en pris på det!
Bjuder bonden först.24
CARL XII
BONDEN
snusar mecl förnöjelse.
Tackar som bjuder!
DVÄRGEN.
Det är inte hundsnus det däri
Bjuder borgaren.
BORGAREN
snusar.
Heder och tack!
DVÄRGEN.
Passar detf
Bjuder prästen.
I ordning med frågorna!
PRÄSTEN
låtsar snusa.
Är dvärgen vid någon hof-charge?
DVÄRGEN.
Nej, jag är bara hof-dvärg! Han föraktar mig
som alla andra, men jag förströr honom! Inte alla
som gör det!
Bjuder adelsmannen.
Var så god!
ADELSMANNEN.
Nej, tack!FÖRSTA TABLAN
25
DVÄRGEN.
Det var en fin karl; den tycker jag orn I
Sådana skulle vi ha fler! — Om jag nu bjuder
riksrådet, skulle han enligt naturens ordning och
rangrullan hvälfva dosan i ögonen på mig, och det vill
jag inte . . .
HULTMAN.
Är det meningen att vi ska bo här på brända
tomten, eller hvad?
DVÄRGEN.
Hultman! Fråga icke, utan lef; lef lifvet minut
för minut! Ingen vet hvad morgondagen bär i sitt
sköte, och efter döden ingen vällust!
HULTMAN.
Cynikus, Epikurus! Jag frågar endast hvar jag
skall täcka konungens taffel nästa gång; och jag
frågar hvarken om morgondagens sköte eller dödens
vällust. . . Min herre och konung, den allra största
af människor och härskare, är den fullkomligaste af
människa född och hans minsta önskan är min lag,
hans välbehag är mitt evangelium . . . Nu frågar
jag hvar min konung befaller att jag skall sätta fram
detta bordsilfver, som jag släpat omkring i Sachsens
städer, i Polens landsbygder, kring Rysslands slätter
och Turkiets lustgårdar. . .
DVÄRGEN.
Hultman! Solen går snart uppl Spara på
munlädret ...26
CARL XII
HULTMAN.
Detta silfver, som jag räddat från Stralsunds
belägring, från danska fregatten, från . . .
DVÄRGEN.
Bromsa, Hultman! Bromsa, för tusan hakar,
annars kommer han aldrig till punkt!
HULTMAN.
Si, nu är adjutanten här igen!
ADJUTANTEN.
Konungen bjuder och befaller, att riksrådet och
ståndens talmän oförtöfvadt återvända till sina poster
i hufvudstaden och där afvakta hans majestäts
vidare beslut! . . .
RIKSRÅDET.
Äfven detta?
ADJUTANTEN.
Hva befalls? Är det något att anmärka? Har
konungen laglig rätt att efter sitt behag riket styra?
RIKSRÅDET.
Han har! — Men . . .
ADJUTANTEN.
Har ni brutit ed, då ni velat afsätta honom?
— Tystnaden jakar! — Gån då och tacken
himlens gud, att han icke tog era hufven! Allez!FÖRSTA TABLÅN
2 7
HULTMAN
till dvärgen.
Det var en karakarl att orda! — Jaså, detta är
alltså riksförrädarne, som ville afsätta vår nådige
herre, därför att han hade motgångar! Jo, sådan är
världen och sådana mänskorna!
ADJUTANTEN
till riksrådet och talmännen.
Herrarne torde aflägsna sig hastigt, ty här skall
ske en exekution på andra förrädare!
DVÄRGEN
till Hultman.
Det är skepparen på briggen Snapp-Opp, som
skall arkebuseras, därför att han icke infann sig på
mötesplatsen.
ADJUTANTEN.
Ja, det är det! Och besättningen skall slita
spö desslikes!
HULTMAN.
Och så klaga de, att det inte finns lag och rätt
här i landet 1
RIKSRÅDET
och
TALMÄNNEN
draga sig ut åt kulissen, tryckande hvarandras händer.28
CARL XII
skepparen
införes, bunden, af två knektar.
Släpp mig, i Jesu Kristi namn, säger jag; det
är inte mitt fel, att ishindret fördröjde manövern . . .
Släpp mig; jag har inte gjort något! Släpp mig!
dvärgen,
som stämmer sin fiol.
Skrik inte, människa!
skepparen.
De vill ju döda mig!
dvärgen.
Nå, ska han skrika för så lite!
skepparen.
Jag har inte gjort något; jag rår inte på väder
och vind; jag kan inte bryta isgång. Släpp mig!
adjutanten.
Ut men, fort!
skepparen
föres ut.
Släpp mig; jag har inte gjort något!
hultman
till adjutanten.
Har adjutanten icke förnummit om vår nådige
konung yttrat en önskan rörande kvarter, taffel och
sådant mera?FÖRSTA TABLAN
29
ADJUTANTEN.
Jo! Hultman har hästar i nästa by, som föra
honom in till staden!
HULTMAN.
Väl! Bara jag får besked!
DVÄRGEN.
Än jag då?
ADJUTANTEN.
Du? Hvem bryr sig om dig?
DVÄRGEN.
Är det afsked? Har han fått någon ny dvärg?
Är det meningen att slänga bort mig? Är jag icke
en förtjänt man; var jag icke den första dvärgen i
riket; Luxembourg, den ende?. . .
ADJUTANTEN
i det han går.
Hultman har hästar i nästa by!
DVÄRGEN.
Ja, Hultman, storljugaren, den oumbärlige. . .
Sådant är lifvet! Förliten eder icke uppå förstår . . .
Spelar en melankolisk saraband af Sebastian Bach.
HULTMAN
i det han går.
Skäms!
DVÄRGEN.
Den ena varder upptagen, den andra varder
kvarlåten . . . Gå, taffeltäckare, och säg din herre,
att du sett Luxembourg uppkastad på en strand,
där inga rosor växa . . .
Hultman är nu ute. Dvärgen är ensam; ser sig om;
reser sig i raseri.
Vänta nil Liten är jag och kan bara spela på
fiol! Men jag ska spela . . . och då ska ni min lif
och knif få dansa! Ni ska få dansa!
Ridå.
*
TABLÅ II.
Konungens audiensrum i Lund. Till höger en stor spis;
därvid en klädhängare; till vänster ett stort bord med papper och
skrifdon; en väldig länstol med krona och hermelinsmantel.
Två mycket låga och mjuka fåtöljer midt på golfvet, vända åt
konungens plats. En taburett bredvid konungens stol. Längst
ner till vänster en fältsäng med blått siden.
Gyllenborg och Horn stå vid spiseln och värma sig.
GYLLENBORG.
Vet du hvarför vi äro kallade hit?
HORN.
Nä! Men hvar dag är det nytt folk.
GYLLENBORG.
Tror du någon människa känner konungens
planer?
HORN.
Har han några planer?
GYLLENBORG.
Hvilken fråga!
Det knäpper i trähusets bjälkar. De spritta till och se sig om
334
CARL XII
HORN.
Hvad var det?
GYLLENBORG.
Kölden, som tilltager!
Paus.
GYLLENBORG.
Har du upplefvat något så fasansfullt som detta ?
HORN.
Aldrig!
GYLLENBORG.
Har du sett honom sedan han kom hem?
HORN.
Jag såg honom i går!
GYLLENBORG.
Nåå?
HORN.
En död man, hvars hydda går omkring och
spökar.
Nu höres i fjärran dvärgens saraband.
GYLLENBORG.
Hvad är detta för en infernalisk musik, som jag
hört hela morgonen?TlMMI II..»
ANDRA "TABLÅN 35
HORN.
Det låter som en gräshoppa . . .
GYLLENBORG.
Jag tycker det låter som höstvinden mellan
dubbelfönsterna; eller gråtande barn. — Vet du, att
det dött sextio tusen små barn i sista barnpesten?
HORN.
Lyckliga de!
PROFESSORN
in, smygande från fonden. Han ser sig oroligt omkring; går på
tå fram till spiseln och undersöker spjället.
GYLLENBORG.
Hvad är det för en?
HORN.
till professorn.
Ska man skjuta spjället innan brasan brunnit ut?
PROFESSORN
halfhögt, skrämd.
Det var ett fel på spjället, som jag skulle
undersöka !36
CARL XII
HORN.
Är det kakelugnsmakaren?
PROFESSORN.
Man sa" att det rökte, och vi är mycket rädda
för elden, sedan vår stad brann för några år sedan!
HORN.
Är det brandsyn?
PROFESSORN.
Å-eh! Därför . . . jag ska röra om i brasan om
herrarne tillåter . ..
GYLLENBORG.
Är den klok?
PROFESSORN.
För si, det är mitt hus, å-eh, jag får bo kvar
oppe i vinden . . . Vill herrarne ha ett öga på elden,
så är jag så glad.
Går åt höger.
HORN.
Människorna se ut som spöken här i stån!
GYLLENBORG.
Hvad kan konungen vilja oss?ANDRA "TABLÅN
37
HORN.
Den ogenomtränglige!
De gå mot fonden och stanna framför klädhängaren.
GYLLENBORG.
Se denna röck!
HORN.
Det är hvitt efter lifremmen, och man ser hvar
huggvärjan gått fram! . . .
GYLLENBORG.
Där fattas en knapp!
" HORN.
lyss.
Tyst!
GYLLENBORG.
Tänk, innanför denna dörr finns den store, den
fruktade, som Europas monarker alltid måst ha i
sina tankar! ... Är han högväxt?
HORN.
Svårt att säga! Ty han går inte efter vanliga
ögonmått . . . Jag har sett honom stor som en
Theseus och liten som en page! Och hans ansikte?38
CARL XII
GYLLENBORG.
Hvad är det med detf
HORN.
Ja, jag har sett tjugo olika! Han är icke en
människa, ty han är legio!
GYLLENBORG.
Du talar så underligt, men . . . många ha sagt
liknande.
Dörren till vänster öppnas; de fara tillsammans.
*
FEIF
in.
De betrakta hvarandra forskande.
FEIF.
Hans majestät konungen skall strax vara här!
Tystnad.
Jag är sekreteraren för dagen!
Tystnad.
Jag heter Feif!
Tystnad.
Får jag säga herrarne en sak bara! . . .
Tystnad.
Man upplyser icke konungen om något, utan
besvarar endast hans frågor, mer eller mindre ut-ANDRA "TABLÅN
39
förligt, allt eftersom hans majestät visar mer eller
mindre intresse för det afgifna svaret.
Tystnad.
Och man begagnar icke tillfället meddèla något
om rikets tillstånd eller önskningar, emedan det är
välbekanta saker.
Tystnad.
Hvad ceremonielet beträffar, så sitter man, när
man befalles med ord eller åtbörd.
Tystnad.
Slutligen far jag upplysa att konungen, som
ådragit sig en halsfluss, endast med svårighet kan
tala högt och därför ber herrarne ursäkta, att han
talar lågt.
Bugar sig och går ut samma väg han kom.
*
GYLLENBORG.
Det var Feifen alltså! . . . Har varit
hattmakarlärling!
HORN.
Vi ha. varit skolpojkar, Gyllenborg!
GYLLENBORG.
Det är sant!
De ställa sig framför brasan igen.40
CARL XII
HORN.
Jag fryser, så jag skallrar tänder!
GYLLENBORG.
Och så mörkt här är!
HORN.
Jag önskade vara en halftimme äldre!
GYLLENBORG.
Det är som om man kände hans ande fylla
rummet här inne. Jag har aldrig varit rädd förr.
Konungen har ljudlöst kommit in från vänster, läsande i ett
papper. Han är klädd i blågula dräkten, utan värja. Nu ser
han upp från papperet och betraktar herrarne från ryggen. Han
är allvarlig, samlad, värdig och hemlighetsfull med ett odecideradt
uttryck i ansiktet, som är sjukligt askgrått. När han frasar med
papperet, vända herrarne sig om och kasta sig på ett knä.
Konungen gör en gest åt dem att stiga upp. Därpå sätter
han sig i länstolen, med Feif, som kommit in, vid sin sida.
Konungen och Feif läsa i några papper. Därpå gör
konungen en gest åt herrarne att sitta. De sätta sig i de låga
fåtöljerna och sjunka djupt ner, så att de synas besvärade.
KONUNGEN
talar till Feif, men så lågt, att man endast hör ett mummel.
FEIF
vänder sig till herrarne.
Hans majestät anmodar grefve Gyllenborg . . .ANDRA "TABLÅN
43
KONUNGEN
gör en hejdande åtbörd åt Feif och mumlar igen.
FEIF.
Vill grefve Horn säga hans majestät allt hvad
han känner om den mycket omtalade . . .
KONUNGEN
mumlar igen till Feif.
FEIF.
. . . den mycket omtalade baron Görtz.
HORN.
reser sig, betraktar Gyllenborg förvånad.
KONUNGEN
gör en gest åt Horn att sitta.
HORN.
sätter sig motvilligt och synes besvärad af den låga, obekväma
stolen.
Hans majestäts anmodan är visserligen en
befallning . . .
KONUNGEN
ser nedåt framför sig på bordet; tar sedan en penna och börjar
rita geometriska figurer.
HORN.
. . . men . . .42
CARL XII
FEIF.
Hans majestät begär en kort så att säga
karaktäristik öfver personen i fråga.
HORN.
Till ett sådant värf fordras en närmare
personlig bekantskap med föremålet, och jag må bekänna,
att baron Görtz icke hör till mina närmare . . .
KONUNGEN
ser upp och spänner ögonen i Horn, som råkar i ångest.
HORN.
Nåväl; efter allt hvad jag hört är baron Görtz
söker med blickarne utforska konungens mening om Görtz, samt
jämför med uttrycken i Feifs ansikte
... så är denne man ... en högst ovanlig
personlighet, och begäret att vara ovanlig kan i styrka
endast mätas med hans gränslösa härsklystnad.
KONUNGEN
ritar utan att se upp.
HORN.
Man påstår att han anser sig vara jordens
medelpunkt, att han hvarje morgon ser efter i avisorna,
om Europas öden undergått någon förändring
medan han sofvit, och den lärde Swedenborg . . .ANDRA "TABLÅN
43
konungen
lystrar.
horn.
. . . försäkrar, att om Görtz doge i dag, skulle han
i morgon resa dödsriket mot de himmelska
makterna.
konungen
stannar med pennan, dock utan att se upp.
horn.
Denna enorma ärelystnad döljer han — söker
han dölja under ett enkelt yttre, och ett nedlåtande
sätt mot underordnade . . .
"gyllenborg
visar oro.
konungen
rodnar.
horn.
. . . underordnade, som han egentligen föraktar,
liksom han föraktar hela mänskligheten . . .
konungen
böjer ned hufvudet mot bröstet.44
CARL XII
HORN.
Dessa baron Görtz" mest framstående
karaktärsdrag, dubblerade med den mest exemplariska
okänslighet för andras lidanden, skulle synas oförenliga
med ett religiöst sinne, men baron Görtz är icke
utan religion. Man kunde säga att han fruktar för
Gud, utan att frukta Gud.
FEIF
hittills ogenomtränglig, spärrar ögonen med fasa i Horn.
KONUNGEN
tar sig om halsen som om han kväfdes.
HORN.
gar på oförfäradt, alldeles ovetande om de ofrivilliga
anspelningarne.
Den lärde och fromme Swedenborg anser baron
Görtz begagna religionen såsom ett slags magi,
hvarigenom han förskaffar sig stöd och makt, äfven i
rent brottsliga förehafvanden . . . till exempel vid
utpressningar af medel, vid hämnd öfver fiender ... ty
han har äfven den egenheten att aldrig kunna
förlåta.
KONUNGEN
fixerar nu Horn, såsom om han ville läsa hans innersta tankar
och se efter, om där finnas några baktankar. Munnen står öppen
och öfverläppen rycker.ANDRA "TABLÅN
45
HORN.
Med ett ord en stor svaghet maskerad så, att
den verkar som en oerhörd kraft; krampaktig
hals-starrighet, som ej förmår bryta ner sin egenvilja . . .
KONUNGEN
bullrar med sporrarne.
HORN.
liksom vaknande ur en dröm och inseende hela det infernaliska
i situationen, blir stum af fasa.
Alla betrakta hvarandra under ömsesidig förlägenhet, utan att
någon förmår bryta tystnaden.
Det bultar på högra dörren tre slag.
KONUNGEN
mumlar till Feif, som reser sig och går ut geuom den dörr, på
hvilken man bultat.
*
KONUNGEN
med halfhög, knappt hörbar röst.
Känner Gyllenborg den mannen, som satt här
nyss vid min sida?
GYLLENBORG.
Sekreteraren Feifl Jag har endast hört grefve
Tessin yttra sig om honom!46
CARL XII
KONUNGEN
som förr.
Och . . .
GYLLENBORG.
Med förlof, och efter ers majestät befaller . . .
Feif är flitig, godhjärtad, redlig, ren i kläder, seder
och hjärta, samt en trogen svensk.
KONUNGEN
till Horn.
Hvad har Horn hört om Feif?
HORN.
tvekar.
KONUNGEN.
Säg!
HORN
tvekar.
KONUNGEN
menande.
Trodde icke Horn var rädd!
HORN.
I fältkansliet anses Feif mindre skicklig men
mer egennyttig än Piper, samt därtill |plump, hämd-ANDRA "TABLÅN
47
lysten, trolös och hatad af alla, som -eger hans
bekantskap !
KONUNGEN.
Kan Gyllenborg då säga mig, hvad jag skall
tro om Feif?
GYLLENBORG.
Omöjligt att säga, ers majestät!
KONUNGEN.
Kan Horn då säga mig, hvad jag skall tro om ...
menande
baron Görtz?
HORN.
Äntligt.
Detsamma som ers majestät tror om sekter
Feif?
KONUNGEN
ler.
Herrarne få gå!
Gyllenborg och Horn resa sig och draga sig ut baklänges.
KONUNGEN
ritar igen.48 CARL XII
ADJUTANTEN.
Baron Görtz!
KONUNGEN.
Får vänta!
Gyllenborg och Horn betrakta hvarandra förläget och gå ut.
FEIF
in igen.
KONUNGEN.
Låt Görtzen vänta! . . . Säg mig, Feif, hvem
är Horn nu för tiden?
FEIF.
Grefve Horn är en ärans man.
KONUNGEN.
Och Gyllenborg?
FEIF.
En riddare i ordets vackraste bemärkelse.
KONUNGEN.
Feif är en vis man, ty det är vist att alltid tala
väl om sin nästa! Emellertid — har Feif sagt till
om handräckningen?ANDRA "TABLÅN
49
feif.
Ja, ers majestät.
konungen.
Då låter jag fängsla Görtzen, men jag vill tala
vid honom först och se honom i hvitögat . . .
Här på papperet står, att han är den största skälm
som lefvat, den gröfsta charlatan med mera! Att
han konspirerat med Ryssland för att afsätta mig
är motiv nog för att jag försäkrar mig om hans
person! . . . Feif far gå ut!
feif
dröjer.
konungen.
Hvarför dröjer Feif?
feif.
Förlåt, majestät, men är det välbetänkt blifva
i enrum med en sådan fruktansvärd fiende som
baronen ?
konungen.
Jag är icke ensam, Feif, jag är aldrig ensam . . ,
Gå nu!
feif
går ut till vänster.
#50
CARL XII
KONUNGEN
far med handen öfver ögonen såsom om han samlade minnen och
tankar. Därpå fattar han ringklockan; stannar i gesten och
stirrar på högra dörren.
Därpå ringer han.
ADJUTANTEN
in.
KONUNGEN.
Baron Görtz får komma!
ADJUTANTEN
går.
*
GÖRTZ
in, sakta, osäker, forskande. Han är en fin man med världsvana;
har ett skönt ansikte, men är blind på vänstra ögat, så att då
han nu kommer in från höger ansiktet ser dödt ut i profil.
Han faller på ett knä.
Paus.
KONUNGEN
ser öfverraskad ut.
Är det baron Görtz?
GÖRTZ.
Ja, det är!ANDRA "TABLÅN 51
konungen
tecknar: stig upp.
Hvad söken I?
görtz
med emfas.
Min hjälte, min konung ...
konungen
vred, darrar på rösten utan att höja den.
Har baron så illa studerat sin Machiävell, att
han tror en konung tas med smicker?
görtz.
Machiavell? Den har jag aldrig lästl
konungen.
Inte? Då vet inte baron, hur en förste bär sig
åt för att utröna, om en skälm talar sanning eller ej?
görtz
söker leta sig fram till rätta tonen att anslå.
Kan man lära sådant?
konungen.
Baron har umgåtts med förstår, fordom?52
CARL XII
GÖRTZ
flott.
Allt har sin tid, ers majestät, och så hade
äfven jag. Nu är det förbi ...
Märker att han bommat; turnerar hastigt.
KONUNGEN.
Baron synes med åren ha nått en viss
själf-kännedom!
GÖRTZ.
Om jag?
KONUNGEN.
Då känner baron sina små svagheter?
GÖRTZ.
Små och stora, är jag icke okunnig om någon,
helst de stått att läsa i alla Europas avisor snart i
tio år.
KONUNGEN.
Och baron erkänner dem alla?
GÖRTZ.
Alla!
KONUNGEN.
Det var en ovanlig man!ANDRA "TABLÅN
53
GÖRTZ.
Åh nej!
KONUNGEN.
Baron har till exempel haft den svagheten att
skrifva bref?
GÖRTZ.
Ja, det var min force!
KONUNGEN
ler motvilligt.
Helst till förstår, konungar och till och med
kejsare . . .
GÖRTZ.
För så vidt tsaren är kejsare!
konungen.
Nå, nu kom vi ett godt stycke framåt! . . .
Har baron till exempel skrifvit detta bref till tsaren?
Lämnar ett bref.
GÖRTZ
tar upp en lorgnett, granskar brefvet på fram- och baksidan.
Om förlof, jag har bara ett öga och ser litet
illa, törs jag fråga hvad det handlar om?54
CARL XII
konungen.
Det handlar om .. . baron Görtz" planer att
afsätta konungen af Sverige, att förmäla hans
systerson med tsarens dotter och samtidigt utnämna
systersonen till tronföljare i Sverige.
görtz.
Verkligen? Men det är ju stort! En svensk
prins senare tronföljare i Ryssland! Det är ju
briljant! Alla svårigheter undanröjda i ett slag!
Pul-tava hämnadt, August fördrifven ur Polen,
Östersjöväldet befästadt och Sverige åter en stormakt som
vid Gustaf Adolfs död! Det är ju kolossalt!
konungen
far med handen öfver ögonen, som om han ville befria sig från
ett nät.
Hur sade baron? . . . Tsarens dotter och Karl
Fredrik?
görtz.
Alldeles!
konungen.
Och ... A . . . A . . . ugust i Polen!
görtz.
August i Polen ut på hufvet! Och korta ändan
efter.ANDRA "TABLÅN
55
KONUNGEN
eftertänksamt.
Känner baron tsarens mening i denna fråga?
GÖRTZ
eldar upp sig.
Det är tsarens högsta önskan och djärfvaste
dröm att bli befryndad med svenska konungahuset
och att samtidigt få göra det gamla, ruttna Polen
öfverflödigt! Polen, förr en europeisk förpost mot
det ociviliserade Ryssland, behöfs icke mer, sedan
Ryssland blifvit europeiskt och själf besörjer
vakthållningen mot Asien, Det är icke längre frågan
om August eller Stanislaus, lappri, utan om Polen
eller Ryssland och följdenligt — Sverige!
KONUNGEN
ritar.
Paus.
KONUNGEN
liksom för sig själf.
Om jag hade en man . . .
GÖRTZ.
Att sända till tsaren, ja! ... Om jag icke hade
svinat som jag gjort, om jag icke vore så illa känd,
skulle jag erbjuda min tjänst, ty det finns ingen som
känner Europas hof och hemligheter som jagi56
CARL XII
konungen
ritar och biter i pennan.
Är baron verkligen så — illa känd ?
görtz.
Ja, till den grad, att ingen utländsk ambassadör
får umgås med mig!
konungen.
Det är väl öfverdrifter!
görtz.
Nej, min själ det är öfverdrifter!
konungen.
Hvad har han gjort då?
görtz.
Man tummar lite på lyckan här och skojar lite
där ...
konungen.
Hur kan man . . . hur kan man . . .
görtz.
Ers majestät vet ju hur människorna och
världen är . ..ANDRA "TABLÅN
57
KONUNGEN
ser upp: strängt.
Hvad vet jag?
Paus.
KONUNGEN.
Om mitt fattiga land bara kunde sätta opp en
armé ... då skulle jag frestas börja reflektera.. .
GÖRTZ.
Fattiga land? Sverige fattigt? Ett af Europas
rikaste länder! Har inte Riksbanken liggande döda
kapitaler i massor, finns det inte kronogods att
hy-potisera! Jo, men man dras med ett kammarverk,
som inte har en aning om den högre finansen.
KONUNGEN.
Hvad säger han för slag?
GÖRTZ.
Det ligger ju millioner orörliga i Riksbankens
källare och rostar; depositörerna begära ju bara
räntan. Nåväl, gif dem fyra-procents-räntan och kasta
ut kapitalet på sex procent i rörelsen, så vinnes ju
genast två procent! Kapitalet här i landet står som
en oxe i stallet hela dagen. Då kommer
handelsbalansen och säger: ut oxe och arbeta!58
CARL XII
konungen
skrattar sakta.
Han är rolig, baron! . . . Men han har en
förtjänst — han ser inga svårigheter!
görtz.
Svårigheter? Jag älskar svårigheter, men den
låte han ser svårigheter öfverallt! Och detta
välsignade land är svårigheternas, därför att nationen
ft.vlat! Vore jag en annan än den jag är — hm!
— skulle jag få på fötter sextio tusen man inom
sextio dagar . . .
konungen.
Sextio ?
görtz.
•Sextio tusen!
konungen.
Och hvad skulle Görtz göra med dem?
görtz.
Jag skulle ta Norge naturligtvis, i vederlag för
Finland. När jag inte far gå österut, så går jag
västerut och råkar världshafvet!
konungen
häpen.
Har han läst i mina tankar?ANDRA "TABLÅN
59
görtz.
Nej! Men . . . ers majestät . . . jag har på
afstånd följt er svindlande bana; jag har på afstånd
lefvat ert lif, genomgått era öden . . . Sire, jag är er
man, den man ni söker!
konungen
reser sig, hög, vred och tar efter ringklockan.
Görtz! Glöm inte hvem jag är och hvem du är!
görtz
gör min af att vilja tala, men afbrytes.
konungen.
Du har glömt samtalets utgångspunkt — att
du är en förrädare, som arbetat för min afsättning!
Förnekar du det?
görtz.
Ja!
konungen.
Har du skrifvit brefvet?
görtz.
Ja! Men det var endast en snara, som
diplomater bruka använda!6o
CARL XII
KONUNGEN.
Skrifva ett och mena ett annat?
GÖRTZ.
Ja!
KONUNGEN.
Det behöfver jag icke tro, och därför försäkrar
jag mig om din person!
GÖRTZ.
Så ma det vara händt!
KONUNGEN ,
ringer.
*
ADJUTANTEN
in med bref.
KONUNGEN.
Hvad har han där?
ADJUTANTEN.
Depescher af högsta vikt!
KONUNGEN.
Gif hit!
*ANDRA "TABLÅN
61
ADJUTANTEN
lämnar brefven och går.
KONUNGEN
sätter sig och öppnar brefven, sorn synas bekymra honom.
GÖRTZ
står orörlig och läser i konungens ansikte.
KONUNGEN
betraktar Görtz då och då med en förstulen blick.
GÖRTZ.
Ers maj"estät!
KONUNGEN.
Tyst!
Paus.
KONUNGEN
reser sig och går ut genom dörren till vänster.
*
GÖRTZ
ser sig omkring orolig.
ADJUTANTEN
in med två knektar.
Det är baron Görtz?i o 62
CARL XII
GÖRTZ.
Ja väl!
ADJUTANTEN.
I konungens namn häktar jag er!
GÖRTZ
med fasa.
Mig? Till hvad ändamål?
ADJUTANTEN.
Att förhöras!
GÖRTZ.
Hvad vill det säga? Förhör? Pinligt förhör,
kanske? Jag protesterar!
ADJUTANTEN.
Pinligt eller inte, kommer ej mig vid!
GÖRTZ
darrar i hela kroppen.
Pinligt alltså! Det vill jag inte! Det far inte
ske, jag jäfvar forum. Jag är icke svensk undersåte!
Jag har ingenting gjort!
ADJUTANTEN.
Inte kan jag veta det! — Knektar! Gören er
tjänst!
Knektarne lägga handbojor på Görtz.ANDRA "TABLÅN
63
GÖRTZ
utom sig, men säker.
Detta skall ni få ångra, så visst, så visst. . .
Utföres.
Paus.
KONUNGEN
in igen med Feif; går matt och lägger sig på fältsängen.
Feifl
FEIF.
Ers majestät!
KONUNGEN.
Jag tror jag är sjuk! . . . Gif mig ringklockan!
FEIF
lämnar klockan.
*
KONUNGEN.
Nu har jag sex fiender!
FEIF.
Sex?
KONUNGEN.
Ryssland, Polen, Sachsen, Preussen, Hannover,
Danmark!
Paus.i o 64
CARL XII
Och tsaren står vid Köpenhamn; ni kan se
hans fartyg i sundet, därifrån fönstret!
Paus.
Hvar skall jag få ett försvar?
FEIF.
I en säker fred!
KONUNGEN.
Så dum du är! Inte kan en föra krig, det
måste vara minst två till detl Inte kan en sluta
fred, det måste vara två till det, minst!
Paus.
Skaffa mig en armé!
FEIF.
Omöjligt!
KONUNGEN.
. Pengar då!
FEIF.
Omöjligt!
KONUNGEN.
Svårigheter, svårigheternas land — och folk!
FEIF.
Landet är utarmadt — och folket!ANDRA TABLÅN
65
KONUNGEN.
Och det är mitt fel! — Har jag gjort pesten,
har jag gjort missväxten, har jag gjort eldsvådorna
— har jag förklarat krigen? . . . Nej, jag har bara
försvarat mig, mitt land, mitt konungaarf! . . .
Paus.
Hvart tog Görtzen vägen?
FEIF.
Han är väl afförd i fängelset!
KONUNGEN.
ringer.
*
ADJUTANTEN
in.
KONUNGEN.
Baron Görtz har endast arrest på sina egna
rum, endast! Och behandlas anständigt!
ADJUTANTEN
g&r.
*
KONUNGEN.
Nå, Feif! Säg mig en sak. Hvarför skola
depositionerna i banken ligga i källare i stället för att
vara ute i rörelsen och arbeta ihop räntor?
5i o 66
CARL XII
FEIF.
Därför att depositionerna äro enskildes
egendom !
KONUNGEN.
I romerska staten funnos inga enskilda personer
utan endast medlemmar i staten! Och när staten
var i fara, upphörde egendomen vara enskild och
blef statens!
FEIF.
Det är farliga läror!
KONUNGEN.
Allting är farligt för den fege! . . .
Paus.
Om det fanns en man i detta riket!
Paus.
Hvad tycker Feif om Emanuel Swedenborg?
FEIF.
Swedenborg är en fruktansvärdt lärd man, from
i sinnet, ren i seder.
KONUNGEN.
Är han i staden?
FEIF.
Han är i staden hos rådet Polhem, med hvars
dotter han är förlofvad.ANDRA "TABLÅN
67
KONUNGEN.
Aj, är han förlofvad? . . . Det sägs ju att han
är lite besynnerlig!
feif".
Han säges utöfva stort, nästan oförklarligt
inflytande på sin omgifning.
Paus.
KONUNGEN.
Vill Feif gå ut och söka Swedenborg samt
bedja honom vänta mig om en timme — hemma
hos honom!
FEIF.
Det skall ske, ers majestät! . . . Men . . . kan
jag lämna ers majestät ensam?
KONUNGEN.
Jag är aldrig ensam, har jag sagt . . .
FEIF.
Men konungens rum skulle visas för folket på
denna timme, för att lugna sinnena mot oroande
rykten!
KONUNGEN.
Hvad gör så det! De skola få se mig med,
om de vill! . . . Nu hvilar jag mig lite! . . .
Farväl, Feif!i o 68
CARL XII
FEIF.
Begär icke ers majestät någon läkare?
KONUNGEN".
Nej, min vän, för min sjukdom finns bara en
läkare!
FEIF
går till vänster.
KONUNGEN,
ligger pl rygg och blundar.
Paus.
KONUNGEN.
slår upp ögonen och ringer.
*
ADJUTANTEN
in.
KONUNGEN.
Gå och sök baron Görtz; och säg honom, att
han är fri; men att han icke får lämna staden!
ADJUTANTEN.
Ers majestät, dörren förblir obevakad i så
fall . . .ANDRA "TABLÅN
69
KONUNGEN.
Det gör ingenting!
ADJUTANTEN
går.
KONUNGEN
blundar igen.
Sarabanden spelas på fiol utanför på gatan.
KONUNGEN
öppnar ögonen, men rör sig icke.
*
PROFESSORN
in från fonden, på tå utan att märka konungen. Går fram till
spiseln och rör om i elden med gaffeln samt profvar spjället.
Därpå går han ut på tå igenom fonden.
KONUNGEN
har vändt på hufvudet för att se hvem det är, men säger
ingenting, endast betraktar professorns görande. Därpå drar han upp
armarna och lägger händerna till stöd under nacken.
s.-
MANNEN
= den från Sibirien hemkomne soldaten från l:a tablån, in från
höger, illa klädd, med mössa på hufvudet och knölpåk i handen.
Går sakta fram till konungens säng, stannar vid fötterna, lägger
armarna i kors öfver bröstet och betraktar konungen fräckt.
Mannen synes ha druckit och förlorat besinningen.i o 70
CARL XII
- KONUNGEN
ligger orörlig och ser på mannen.
MANNEN.
Bof!
KONUNGEN.
som förut.
MANNEN.
Bof! sa" jag! . . .
KONUNGEN,
orörlig.
MANNEN.
Har du mål i munn"? . . .
Paus.
Detta är alltså konungen i Sverige, som ligger
på en säng i sju år under det landet förgås ... det
är en konung, som lämnar sin hufvudstad och sin
regering, som inte vågar återvända till sitt hem och
sina anhöriga uppe i Stockholm, emedan han skäms
för sitt fiasko! Hade svurit, förstås, att han skulle
återvända med triumfport på Norrbro och ha ett
eröf-radt konungarike på hvart finger! ... Han skäms I ...
KONUNGEN,
orörlig.
ANDRA TABLÅN. 71
mannen.
Vet du hvar jag kommer ifrån? . . . Från
Sibiriens grufvor, från Rysslands ödemarker! Där
råkade jag dina vänner, Piper, Rehnsköld,
Lewenhaupt, som du lämnade i sticket under det du låg
nere i Turkiet och fånade. Men jag kommer äfven
öfver Danmark, där jag såg din bäste man, din
trognaste tjänare, Stenbocken, arbeta i järn, därför
att du förvägrade lösepenningen!
konungen
har rört på sig något.
mannen.
Bof! Vet du hvem jag är? ...
konungen,
orörlig, men fixerar mannen.
mannen.
Minns du Krasnokutsch ? . . . Minns du Taubes
dragoner? Minns du den ryttare, som räddade ditt
lif och som till tack blef afsuten och instucken bland
fotfolket — därför att han i tjänstenit och ifver
hindrade konungen att rädda sig själf, som det
påstods.
konungen,
reser sig på armbågen och stirrar på mannen.i o 72
CARL XII
MANNEN.
Ja; jag var numro femtiåtta Svält, på Taubes
dragoner, och att jag räddade ditt lif ångrar jag nu,
ty hade du fått stryka med, vore aldrig Pultava
skedt, och då hade vi njutit sex års fred nu!
KONUNGEN
lägger sig ner igen.
MANNEN.
Ja, det var skönt att få tala ur skägget en
gång! Och nu kan vi vara lika go"a vänner för
det . . .
KONUNGEN
ringer.
MANNEN.
Jaa, det kommer ingen, för det är ingen där
ute! Jo, det är en dame ... en liten polsk
drottning utan tron . . .
KONUNGEN
ringer.
MANNEN.
Och en fordom mäktig konung beskyddade
henne och hennes herre. Och den fordom mäktige
konungen var en flott man, som inte gned på
skil-lingen ... Se så, för tusan, nu kommer det någon!
. . . Då går jagi — Håll till godo! Välbekommetl
Går.ANDRA "TABLÅN
73
konungen
har rest sig och försökt ropa, men ej fått fram ett ord;
ringer igen.
*
hultman
in från fonden.
konungen
gnuggar ögonen.
Jag tror, att jag har sofvit! — Var det någon
här ?
hultman.
Jag såg ingen!
konungen.
Hultman! Gif mig rytteriets rulla från år 1709,
Taubes dragoner!
hultman
går till en hylla och letar.
konungen.
F-n blå folio med gul rygg!
hultman
kommer med den begärda folion.
konungen.
Slå upp numro femtiåtta på Taube!i o 74
CARL XII
hultman
letar i rullan.
Numro femtiåtta? . . . Numro femtiåtta står som
vakant sedan sjuttonhundra sju!
konungen
Was denn? — Sök dragonen Svält!
hultman
letar igen.
Svält? . . . Ett rart namn! . . . Finns inte!
konungen,
gnuggar ögonen.
Då har jag drömt! . . . Det var fasansfullt! . . .
Har du varit ute i staden?
hultman.
Ja, ers majestät!
konungen.
Tala om något roligt!
hultman.
Det är inte roligt i stån; det är oroligt!
konungen
Hvad säger folket?ANDRA "TABLÅN
75
HULTMAN.
Ja — hvad de säga vill inte jag säga efter 1
Inte ens jag!
KONUNGEN.
De äro onda på mig för att jag inte är död!
HULTMAN.
Åh, bevare oss väl!
KONUNGEN.
Och den här uppståndelsen har korsat många
planer!
HULTMAN.
Ja, det är ett som är säkert!
KONUNGEN
Jag tror Hultman också förlorat kuraget.
HULTMAN,
med rörelse.
Majestät! I sanning, ja!
KONUNGEN
Tror du min saga är slut?
HULTMAN
tiger.i o 76
CARL XII
KONUNGEN,
reser sig och gar på golfvet.
Du tror det alltså! . . .
Paus.
KONUNGEN.
Finns det några pengar i schatullet
HULTMAN.
Inga!
KONUNGEN
Hur går det med värfningarna?
HULTMAN.
Dåligt!
Paus.
KONUNGEN
lutad mot spiselkappan; döljer ansiktet i ena handen.
Svårigheter! Svårigheternas land!
Paus.
KONUNGEN."
Hultman! ... Gå ut i stån! Sök upp baron
Görtz! Och för honom genast hit!
HULTMAN
dröjande.
Baron Görtz?
KONUNGEN.
Baron Görtz! Genast!
HULTMAN
går.
Ridå.
*
TABLÅ III.
Ett torg med trädplanteringar och en brunn midt på. I
fonden ruiner af brända hus. Längst upp till vänster åt fonden
Görtz" hus med gröna luckor tillstängda; en svensk fana med
riksvapnet öfver porten. Detta hus bildar ett hörn mot fonden,
där en gränd mynnar. Längst ner till vänster en smedja. Till
höger i förgrunden krog med bord och bänkar utanför.
Mannen (från första tablån) och dvärgen sitta vid ett bord,
röka kritpipor och dricka öl. De äro dolda af flera andra gäster
samt ett slags löfsal.
DVÄRGEN.
Du klämde inte till honom ändå?
MANNEN.
Nä! Men jag läste lagen fören, så han blekna,
må du tro.
DVÄRGEN.
Hvarför klämde du inte till honom? Det skulle
jag ha gjort!
MANNEN.
Det är inte så godt att klämma, må du tro. —
För resten tyckte jag synd om honom.
6i o 82
CARL XII
DVÄRGEN.
Synd, om den?
MANNEN.
Han såg sjuk och ledsen ut — och han lär
inte ha så roligt; alla äro efter honom och vill ha
pengar!
DVÄRGEN.
Ja, men nu blir det väl pengar, eftersom Görtz"en
fått hand om finanserna!
MANNEN.
Ja, Görtz"en! — Kan du se, att luckorna är
stängda där oppe i hans hus?
DVÄRGEN.
Det syns nog, och hvad de ha för sig där inne,
det vet man inte.
MANNEN.
Det sägs, att han gör guld som Paykull!
DVÄRGEN.
Ah! Inte!
MANNEN.
Hvad de gör, men lump är det! Tänk, den
skurken är allrådande minister öfver hela SverigesTREDJE TABLÅN
IOI
rike, och bofven är inne hos honom hela dan! —
Han är där inne nu, kära du!
DVÄRGEN.
Tänk denna baron, om hvilken hela världen
vet, att han är falskspelare, äfventyrare, utvisad ur
alla Europas stater, och att han konspirerat för att
afsätta vår konung! Och det finns inte en redlig
svensk, som kan säga konungen det!
MANNEN.
Hvem skulle våga det?
DVÄRGEN.
Det fanns en, prosten Boethius, men han blef
satt först i fängelse, så på dårhuset! Det finns en,
och det är — Emanuel Swedenborg.
MANNEN.
Ja, den ja! Det är en man det! Och så lärd
sen! Den är lärd!
DVÄRGEN.
Vet du, att jag älskat denne konung, dyrkat
honom, jag har kysst hans stöflar en gång — men
nu: hade jag en tunna krut, skulle jag lägga under
huset där! Inte bara för att han slunga" mig på
landsvägen . . .i o 84
CARL XII
en missnöjd
fram till bordet.
mannen.
Sittl och förtälj!
missnöjd.
Skepparen på briggen Snapp-Opp är
arkebuserad därför att ishinder fördröjde hans ankomst till
Stralsund, och den ännu oskyldigare besättningen
har slitit spö!
mannen.
Mera!
missnöjd.
Hans dotter är i staden för att söka företräde
hos bofven!
mannen.
Mera!
missnöjd.
Studenterna äro utdrifna ur sina bostäder och
pressas till soldater!
mannen.
Bra!
missnöjd.
Landsbygdens pigor och drängar stryka kring
vägarne, emedan kronan tagit halfva deras lön i
krigsgärd.TREDJE TABLÅN IOI
MANNEN.
Utmärkt!
MISSNÖJD.
Borgerskapets hus undersökas, och allt
bord-silfver tillgripes emot kvittenser!
MANNEN.
" Storartadt!
MISSNÖJD.
Riksrådet och talmännen för de fyra stånden
söka fortfarande företräde hos konungen, som ej
tar emot. ..
MANNEN.
Höjden!
MISSNÖJD.
... Emedan han är inlåst med äfventyraren,
som är sysselsatt med att göra falskt mynt!
MANNEN.
Hvad ger ni mig, om jag sätter eld på det där
huset?
MISSNÖJD.
Det behöfs inte, för det kommer nog andra
att göra.i o 86
CARL XII
MANNEN.
Ar det mer?
MISSNÖJD.
Prinsessan Ulrika Eleonora har kommit för att
råka sin broder ...
MANNEN.
Det är tronföljden till på köpet! Bofvens!
DVÄRGEN
börjar stämma sin fiol.
Du får inte säga bof! — Ja, jag tycker bara
det är sorgligt att se en stor man sakta förfalla .. .
Sorgligt är det I
Spelar ett par takter af sarabanden.
MANNEN.
Hvarför spelar han alltid den där klagovisan?
DVÄRGEN.
Därför att jag brukade spela den för min konung,
då han var bedröfvad intill döden.
MANNEN.
Hör på den!
DVÄRGEN.
Och en konung har komponerat denna
sorgesång! Sebastian Bach, konungen i Sorgenland och
Smärtarike . ..
Spelar sarabanden.TREDJE TABLÅN
IOI
MANNEN
till Missnöjd.
Pass upp, det kommer folk!
MISSNÖJD.
Jag vill lofva det!
MANNEN.
Du skall förtälja, ty" jag har varit i dödsriket
och känner icke mer de lefvande.
Sorgklädda kvinnor af högre klasser in från höger; fram till
dörren på Görtzska huset. Stanna och rådpläga tyst.
MISSNÖJD.
De fångna herrarnes änkor — jag kallar dem
för änkor, ty konungen vägrar lösa deras fångna
män, lefvande begrafna i Ryssland och annorstädes.
— Änkorna Piper, Rehnsköld, Lewenhaupt,
Stenbock . . . och flera.
MANNEN.
Hvarför löser han icke fångarne?
MISSNÖJD.
Somliga säger: han vill inte; andra: han kan
inte! — Se på dem nu! — Slår vad att han icke
tar emot kvinnorna! Har aldrig kunnat klara det
där med kvinnorna. . .. Den som ringer är
grefvinnan Piper! Men det är mest synd om Stenbocks!i o 88
CARL XII
Måns Bock, som räddade Skåne! En härlig man!
Men kungen säger han förtjänte sitt öde, emedan
han icke lydde order!
Grefvinnan Piper ringer skyggt på dörrklockan.
MANNEN.
Intet svar från det tysta huset!
Kvinnorna draga sig skygga ner på torget i en grupp och rådslå.
MISSNÖJD.
Nya bidrag! .. . Änkorna Bjelke, Boethius,
Patkull, Paykull I
Fyra sorgklädda kvinnor gå fram till porten; en af dem ringer.
En liten lucka på porten öppnas och stänges. Kvinnorna draga
sig tillbaka och gråta i näsdukarne.
MISSNÖJD.
Pass opp! — Här komma de slängda
gunstlingarne. Se på dem bara! I går konungske, i dag
upprorske! — Rosen, Düring, Sparre och
Gyllenborg, Wellingk, Cederhjelm, De la Gardie, Mörner,
Dalbedyll, Schwerin, Wrede, Horn, Arvid Horn
den store ...
Tåg af herrarne mot porten. Horn ringer i klockan tre gånger,
hvarje gång häftigare.
MANNEN.
Den du! Den är inte rädd!TREDJE TABLÅN
IOI
MISSNÖJD.
Ty han har en nation bakom sig! Och en
framtid för sig!
HORN
rycker af klocksträngen, snurrar ihop den och kastar"n på marken.
Luckan på porten öppnas. Feif sticker ut hufvudet.
FEIF.
Hvem söks?
HORN.
Konungen!
«
FEIF.
Tar icke emot!
Smäller igen luckan.
Alla på torget sorla.
MISSNÖJD.
Nul — Riksrådet och talmännen för de fyra
stånden!
Riksrådet och talmännen in; fram till porten, men hejdas af Horn.
RIKSRÅDET.
Så långt är det- gånget!...
HORN.
Enväldets följder!i o 90
CARL XII
RIKSRÅDET
till talmännen.
Enväldets, som de här småherrarne påyrkade
för att krossa de stora herrarne! Där har ni det!
MISSNÖJD.
Tjufvarne slåss; bond" får igen sin ko! . . . Tyst!
Hästtramp på tullgatan . . . kurir!
#
En fattig kvinna med en böneskrift i handen går fram till
porten. Söker klocksträngen, och då hon ej finner den, bultar
hon. Då ingen svarar, trycker hon på luckan, som öppnas af
trycket. Hon sticker in böneskriften helt enkelt och sätter sig
på trappan att vänta med hopknäppta händer.
MANNEN.
Den förstod sig på att ta saken enkelt!
GREFVINNAN PIPER
fram till kvinnan.
Hvad söker kvinnan?
KVINNAN
enkelt, ödmjukt.
Jag söker nåd för min far!
GREFVINNAN PIPER.
Hvem var hennes far?TREDJE TABLÅN
IOI
kvinnan.
Han var skeppare på den skuta, som skulle
möta konungen utanför Stralsund. Men så blef det
ishinder — och fast han icke rådde för det, dömdes
han till döden!
grefvinnan piper
slår ihop händerna och beskärmar sig.
alla
som åhört samtalet, uttrycka ovilja.
sjömannen
fram till kvinnan.
Hvarför ska du sitta där?
kvinnan.
Joo, det ska jag!
sjömannen.
Nej, det ska du inte! För din far var en kältring.
kvinnan.
Ska man säga så om ens far!
sjömannen.
Han var inte min far, och efter han var en
kältring, så säger jag att han var. det!i o 92
CARL XII
KVINNAN.
Men han var min far. ..
SJÖMANNEN.
Men inte min!
Tar henne i armen.
Kom!
H*
GREFVINNAN PIPER.
Hvad vill han kvinnan?
SJÖMANNEN.
Det angår ingen, för det är min hustru!
Sorl.
Och hennes far, skepparen, var en förrädare,
som hissade falsk flagg åt danska fregatten och inte
alls hade några ishinder!
KVINNAN.
Tänk att kunna kalla min far en förrädare!
Sorl.
SJÖMANNEN.
När han var det! Och det vet jag, som var
med besättningen ombord ... Vi fick pisk, fastän
oskyldiga.. . men jag klagar inte, för det är strunt
till karl, som inte kan ta några rapp för sin kung.
Ja, strunt är det!.. .TREDJE TABLÅN IOI
Sorl.
Och ibland får man, när man inte ska ha, och
ibland slipper man, när man skulle ha!
Sorl.
Och här är många, som skulle dras ... ja!
KVINNAN.
Tänk en sån usel man, som kallar min far en
förrädare! Min far!
*
MANNEN
som lystrat och observerat.
Det var fan till oregerlig kvinna! .. .
Sträcker sig fram att observera.
MISSNÖJD.
Hvad stirrar han på?
MANNEN.
Nä, det är inte möjligt! . . .
MISSNÖJD.
Hva" är det? Hvad är det?
MANNEN.
Jag tyckte ... ja, det kan vara detsamma för
resten!i o 94
CARL XII
MISSNÖJD.
Hvad?
MANNEN
sätter sig.
Jag tyckte det var min aflidna hustru!
MISSNÖJD.
Håhå!... Kurir! Kurir! Nyheter!
*
Rörelse på torget. Alla se ut åt höger.
*
KURIREN
skyndar med stort buller öfver scenen och försvinner upp i
gränden vid hörnet af Görtz" hus för att nå bakporten.
*
HORN.
till riksrådet.
Stora nyheter!
RIKSRÅDET.
Anar ni?
HORN.
Jag anar!
De hviska.
Alla hviska ...
*TREDJE TABLÅN
IOI
KVINNAN
går till hörnet.
Jag tror minsann man kommer in bakvägen!
MISSNÖJD.
Det var själfva fan till kvinna!
MANNEN.
Och så lik Karoline!
‡
HORN
till Gyllenborg.
Hvad har händt? Det ringer i klockor där inne
och slås i dörrar!
GYLLENBORG.
Anar inte!
HORN.
Är det fred eller krig?
GYLLENBORG.
Krig förstås! Alltid krig!
*
EN LAKEJ
i rödt livré, ut genom porten.
MISSNÖJD.
Se på fan!
i o 96 CARL XII
MANNEN.
Hvad är det för en papegoja?
MISSNÖJD.
Görtzens lakej!
LAKEJEN
gar ner för trappan, vänder ryggen utåt torget och trampar de
närstående på tårna utan att be om ursäkt. Därpå firar han ner
flaggan på half stång.
HORN.
Hvad har händt?
LAKEJEN
med ryggen åt Horn.
Det vet jag inte!
IIORN.
Vet då hut åtminstone!
KVINNAN
har kommit igen och söker smyga sig in genom porten.
LAKEJEN
klämmer henne i porten.
Går du dän, du!
KVINNAN.
Jag ska in till kungen!TREDJE TABLÅN
97
. LAKEJEN.
Dän, käring!
KVINNAN
slinker in.
*
MANNEN.
Jag tror min sj"äls salighet det är Karoline!
MISSNÖJD.
Men hon är ju död!
MANNEN.
Fan vet!
I-IÄROLD
företrädd af pukslagare som slår.
I anledning af hans majestät, högstsalig
konungen af Frankrike, konung Ludvig den fjortondes
timade frånfälle, befalles dem det vederbör anlägga
fjorton dagars djup sorg.
‡
HORN
till Gyllenborg.
Där var det! . . . Suveräniteten är död!
7i o 98
CARL XII
GYLLENBORG.
Och Sveriges enda vän!
RIKSRÅDET.
Nu stundar nytt i Europa!
ADELSMANNEN.
Nytt ondt!
PRÄSTEN.
Och nytt godt!
BORGAREN OCH BONDEN.
Amen!
HÄROLDEN.
Folket utrymmer torget, emedan det skall skjutas
sorgesalva efter högstsalig hans majestät konungen
af Frankrike, hvarförutom kungsringning från
stadens kyrktorn eger oförtöfvadt rum!
Pukorna slås.
*
Grupperna upplösa sig och draga sig ut åt sidorna, pratande och
sorlande.
MISSNÖJD.
Enväldet är slut!
MANNEN.
Ännu icke! Men snart! Och sedan?TREDJE TABLÅN
IOI
MISSNÖJD.
Det rör oss inte I
&
DVÄRGEN.
Så blir det tisdagssoppa — samma som på
söndan, men med lite mera vatten, utan smör!
*
FEIF
Ht genom porten, ledande kvinnan.
Gå nu, min goda kvinna! Er far är af
domstol dömd som förrädare . . .
KVINNAN.
Kallar domarne också min far en förrädare?
FEIF
argt.
När han var en kältring, så!
KVINNAN.
Tänk såna domare!
FEIF
skriker.
Men er far har själf bekännt att han var en
kältring! Han har erkännt!i o 100
CARL XII
KVINNAN.
Det är osanning I
FEIF
in, slår igen porten.
KVINNAN
knackar sakta på porten.
*
Nu böljar dödsringningen i stadens kyrkor; pukor och
trummor slås.
SJÖMANNEN
in igen, ropar på sin hustru.
Karoline!
MANNEN.
Nej, nu blir jag rädd! .. .
MISSNÖJD.
Är det hon?
MANNEN
förfärad.
Jag vet inte!.. .
DVÄRGEN.
Suveräniteten är död! . .. Gud bevare
konungen! i alla fall, fastän han slunga mig!
MISSNÖJD.
I alla fall 1 — Tänk, jag kan inte heller bli
riktigt ond på den mannen!
DVÄRGEN •
i det han går.
Är det så nödvändigt då?
MANNEN.
Ja, det är absolut nödvändigt!
Ridå.
*
TABLÅ IVY.
En stor trädgård. Till höger i förgrunden synes ett par
höga gallergrindar ut till en gränd. Grindarne äro delvis dolda
af träd och buskar. Närmast ofvan är en tältformig veranda till
konungens hus; därutanför konungens skrifbord och stol.
Framfor står fältsängen.
Midt på scenen en toskansk kolonnbarrière af sten med tre
hvitblå fajanskrukor. Midt på bairièren en gammal hvit staty
af Venus.
Till vänster synes Görtz" hus med gröna luckor och veranda
med bänkar.
I fonden allé uppåt en trädgårdsmur med plankportar
försedda med spanska ryttare.
*
HULTMAN
städar på bordet.
PROFESSORN
knåpar med blomkrukorna.
HULTMAN.
Ar inte professorn medicinare?
PROFESSORN.
Jo, sannerligen är jag det.i o 6
CARL XII
HULTMAN.
Konungen är nämligen sjuklig, mest efter baron
Görtz" afresa.
PROFESSORN.
Ä", ä", ä" baron Görtz afrest?
HULTMAN.
Ja, han är öfver till Köpenhamn i
penningaffärer och annat; men han väntas hem när som helst.
PROFESSORN.
Hva, hva, hva är det med hans majestät?
HULTMAN.
Sömnlöshet, oro och retlighet.
PROFESSORN.
Ja, ja, ja! Och prinsessan ligger i stån och
väntar på företräde — hans egen syster!
HULTMAN.
Nå? Syster? Det finns många slags systrar;
jag har en som är ett rifjärn och ett hår . . .
PROFESSORN.
Sin egen syster! — Och nygift är hon också.
Hör nu Hultman, är det sant att konungen ämnar
gifta sig?FJÄRDE TABLÅN
ii 7
HULTMAN.
Nej, det har jag inte hört ... vi har inte tid
att gifta oss! . . . Men att det börjar vimla kjolar
här, tycker jag är oroligt!
PROFESSORN.
Aktning för kvinnan, Hultman! Aktning!
HULTMAN.
Aktning för barn, aktning för tjänare, aktning
för mig, alla ropa på aktning, men alla akta sig att
akta andra.
PROFESSORN.
Hultman är misogyn!
" HULTMAN.
Kör till för det, fast bara hälften är sant, som
vanligt: ... Se här kommer doktor Swedenborg
med sitt kjoltyg!
PROFESSORN.
Den store Polhems dotter Emerentia!
HULTMAN.
En inbilsk, högfärdig tossa, som svurit att hon
skall fa kungen för sina fötter! Därför att hon
brukar få studenter och fänrikar att dansa!i o 8 CARL XII
PROFESSORN.
Åh nej, åh nej! Men har hennes käresta
aning-om fästmöns högtgående planer?
HULTMAN.
Swedenborg? Nej! Han är blind och döf som
alla, hvilka gå i kärleksrus ... Se där är de!
Professorn och Hultman draga sig in i tältet till höger.
*
Swedenborg och Emerentia in från höger allé.
SWEDENBORG.
Älskade, jag måste lämna dig på en tid; min
konung och mitt land fordra mina tjänster.
EMERENTIA.
Men du hade lofvat att vi skulle få fira
ringväxlingen i morgon . . .
SWEDENBORG.
Jag hade lofvat under förutsättning att inga
högre plikter kallade mig. Nu måste jag resa i
denna afton . . .
EMERENTIA.
Då älskar du mig icke!
SWEDENBORG.
O ve! Hvad skall jag säga, hvad skall jag göra
för att visa dig min kärlek?FJÄRDE TABLÄN
109
EMERENTIA. "
Stanna till i öfvermorgon!
SWEDENBORG.
Jag får icke för konungen.
EMERENTIA.
Din konung, som hatar kvinnorna!
SWEDENBORG.
Nej, men hans tankar gå åt andra håll!
EMERENTIA.
Får jag bedja honom att du må stanna?
SWEDENBORG.
Nej, min vän, trupperna äro marschfärdiga och
man väntar på mig!
EMERENTIA.
Låt dem vänta!
SWEDENBORG.
Låt land och folk vänta — på en liten flickas
nycker!
EMERENTIA.
En liten flicka! Akta dig!i o 110
CARL XII
SWEDENBORG.
Du har hotat så ofta, att jag nästan längtar
efter slaget 1 Hvad skall jag akta mig för? Att du
går ifrån mig?
EMERENTIA.
Det är ju du som går ifrån mig!
SWEDENBORG.
Hm! Jag måste gå, men för att återkomma
och stanna! Men du vill gå för att aldrig komma
igen! Det är en skillnad!
EMERENTIA.
Är konungen där inne?
SWEDENBORG.
Ja, men du skall lofva mig, att icke söka komma
i hans närhet.
EMERENTIA.
Och hvarför så!
SWEDENBORG.
Han tar icke emot!
EMERENTIA.
Det blir min sak!FJÄRDE TABLÅN
ii 7
SWEDENBORG.
Och min! Ty han skall tro att jag skickat
dig, och då är jag vanärad!
EMERENTIA.
Det är icke skälet; du har ett annat, som du
ej vill säga!
SWEDENBORG.
Lofva att du icke söker konungen!
EMERENTIA.
Du är rädd!
SWEDENBORG
tiger.
EMERENTIA.
För en dröm du haft!
SWEDENBORG
tiger.
EMERENTIA.
Jag är inte rädd för drömmar!
SWEDENBORG.
Så sällsamt! Du säger att du älskar mig; jag
tror det ofta; men likafullt är hvarje ord du talar
som en giftig nål! Är det kärlek? . . .i o 112
CARL XII
EMERENTIA.
Du kallar mig en giftig nål . . . Du har aldrig
älskat mig! — Farväl!
Går i allén åt höger.
SWEDENBORG
bedröfvad.
Detta är kärleken! Den jordiska! — O himmel!
Går till vänster i allén.
*
KONUNGEN,
lit från tältet; ser sjuk och bekymrad ut.
FEIF
efter.
KONUNGEN,
sätter sig vid bordet.
Feif! — Kan Görtz vara igen snart?
FEIF.
Ja, majestät!
KONUNGEN.
Den underliga mannen! Närvarande finner jag
honom tilldragande, redbar, troheten själf;
frånvarande antager han i minnet de mest bisarra former ;
blir spöklik, afskräckande, hemsk.
Paus.
Tror du hans kalkyler äro riktiga?FJÄRDE TABLÅN
ii 7
FEIF.
Ers majestät är matematiker, jag icke I
KONUNGEN.
Hans beräkningar gå icke att lösa med kända
formler . . .
FEIF.
Hvad menar Polhem och Swedenborg?
KONUNGEN.
De tiga!
Paus.
Hela staden tiger; hela landet tiger! Det börjar
sluta sig en dödstystnad rundt omkring oss!
Paus.
Och så är jag sjuk!
Paus.
Gatorna äro tomma; ingen kommer på besök!
Ingen protesterar! — Ingen säger någonting!
Paus.
Säg någonting!
FEIF.
Jag har ingenting att säga, ers majestät.
KONUNGEN.
Ingenting? ... Är det inte middag snart?
. FEIF.
Ers majestät, det är redan eftermiddag.i o 114
CARL XII
KONUNGEN.
Kors, ja; jag minns ju . . .
Paus.
Hvarför ser jag aldrig Müllern, Sparre,
Gyllenborg mer?
FEIF.
De våga inte störa!
KONUNGEN.
Hvarför lämnar man mig ensam? Själfva
Hultman går undan och är trumpen! . . . Skickar jag
efter någon, är han sjuk.
Paus.
Och denna tystnad! Denna tystnad! . . . Jag
hade en gång Luxembourg, som spelade för mig,
men han försvann efter Stralsund. . . . Skaffa mig
en spindel att leka med!
Paus.
Tror du att landet tål tio millioner i
mynttecken ?
FEIF.
Baron Görtz menade att två millioner voro
maximum!
KONUNGEN.
Jaså! . . . Hvarför vill inte prinsessan komma,
när jag bjudit henne? Min syster menar jag?FJÄRDE TABLÅN
ii 7
FEIF.
Hennes kunglig höghet satte som villkor att
hennes gemål, landtgrefven af Hessen, finge följa.
KONUNGEN.
Han som väntar lifvet ur mig! För att få
tronen! . . . Det är allt fler som väntar lifvet ur mig!
Paus.
Feif! Gå upp i residenset och bed prinsessan
komma, i en för henne viktig angelägenhet. Utan
landtgrefven!
FEIF
går åt vänster allé.
#
KONUNGEN
ensam, förtviflad.
Ah min Gud! Gånge denna kalken ifrån mig!
*
EMERENTIA
synes i högra allén; hon bär en bukett med rosor; synes putsa
sig för att vara behaglig, och träder så fram för konungen. Men
när hon får se honom, ändrar hon ansikte och gripes af sympati
och vördnad.
KONUNGEN,
som haft ansiktet doldt i händerna, ser nu upp, och då han blir
varse Emerentia, tyckes han ej veta om det är en dröm eller
uppenbarelse. Därpå talar han med ett förläget uttryck.
Med blommor till mig! Hvarför ger du mig rosor?i o 6
CARL XII
EMERENTIA.
Min hjälte har fått nog af lagrar . . .
KONUNGEN.
Och törnen 1 Cypressernas tid kanske är
kommen!
EMERENTIA.
Ännu icke! Myrten först!
KONUNGEN
jollrar.
Du, lilla barn, hvad säger du?
EMERENTIA.
Jag säger? — Så sjunger den skönaste kvinna i
Europa, åt hvilken hjälten dock vände ryggen en gång:
»Karl! Er ståndaktighet besegrar alla hinder,
Det är en lek för er att bragd vid bragd sig binder;
Med tusen planers list man fåfängt ansträngt sig;
Ni blir, liksom ni var, oöfvervinnerlig.
Men, unge hjälte, då er lagrar hölja,
Då äran ständigt vid er sida går,
Syns endast sällheten för er sig dölja,
Och inga nöjen följa era spår.
Säg, hvi er sköna blick, er växt, som gudar danat,
En ljufvare belöning än ej fann?
Förlåt min djärfhet, då jag hemligt anat,
Att äfven hjälten älska kan.FJÄRDE TABLÅN
ii 7
Gifs någon skönhet än, som mäktar vinna
Den störste dödligs tro, hon sjunke till hans fot,
För henne våra altar skola brinna,
Blott öppna eder famn och tag gudinnan mot!»
konungen
liar betraktat henne med lysande blickar.
Tack, mitt barn! För att du väckte minnet af en
förgången lycklig tid — artigheterna lämnar jag åt
sitt värde 1 . . . Säg nu hvad du heter!
emerentia.
En liten flickas namn, hvad kan det bekymra
den store konungen?
konungen.
En liten flicka kan återgifva den bekymrade
konungen hans tillförsikt och hans lust att lefva.
emerentia.
Hvarför är den store konungen bedröfvad?
konungen
faderligt.
Du lilla bit! ... Kan du spela schack?
emerentia.
Ja, majestät! Det kan jag!i o 118
CARL XII
konungen.
Då skall du komma och spela med mig!
emerentia.
Men om jag gör konungen matt, så blir han
ond.
konungen.
Nej, barn, det blir han aldrig! Men det kan
du inte!
emerentia.
Säkert! — Jag har gjort den store matematikern
Polhem matt!
konungen.
Min Polhem! Du! — Känner du honom?
emerentia.
Lika bra som min egen far?
konungen.
Då känner du Swedenborg också? Drömmaren!
emerentia.
Lite!
konungen
fixerar henne forskande.
Tycker du om honom?FJÄRDE TABLÅN
ii 7
emerentia.
Han är tråkig!
konungen
gör en min af förvåning.
Hvem tycker du om då?
emerentia
slår ned ögonen.
konungen.
Skall jag gissa?
emerentia
håller händerna för ögonen.
konungen.
Låt mig se dina vackra ögon . . .
emerentia
smickrad.
konungen.
Jag vet intet så ljufligt som ett barnöga!
emerentia
grimaserar snopen.
konungen.
Ja, för du är ett barn gentemot mig . . .i o 120
CARL XII
emerentia
fattar konungens hand, som han drar undan.
Håll af mig då lite!
konungen.
Du skall få bli min vän . .. Kan du musicera?
emerentia.
Jag spelar klaver!
konungen.
Det har du lärt af Swedenborg.
emerentia.
Den fulingen!
konungen
med ett sällsamt uttryck i ansiktet.
Fy 1
emerentia
frågar med blicken.
konungen.
Fy! sa jag! ... Häller du af mig lite?
emerentia
döljer ansiktet i händerna.FJÄRDE TABLÅN
ii 7
KONUNGEN
mörknar.
Betyder det mycket?
EMERENTIA
tar konungens hand och kysser den.
KONUNGEN.
Är det barnet eller kvinnan?
EMERENTIA
faller på knä vid konungens fötter.
Det är kvinnan!
*
KONUNGEN
reser sig vred.
Emerentia Polhem! Stig upp!
EMERENTIA
ser upp.
KONUNGEN.
Nu ligger du vid konungens fötter ! — Res dig,
och gå! Du förtjänar icke den man, som älskar dig,
och därför skall du aldrig få Emanuel Swedenborg
till make!
Vänder henne ryggen.
EMERENTIA.
Nåd!122
CARL XII
KONUNGEN.
Onåd! . . .
EMERENTIA
smyger ut skamsen genom höger allé.
FEIF
in från vänster.
KONUNGEN.
Tala!
FEIF
tittar efter Emerentia.
Hennes kunglig höghet skall genast vara här!
KONUNGEN.
Utan landtgrefve?
FEIF.
Det förblef osagdt!
KONUNGEN.
Feif! ... Du har varit gift?
FEIF.
Ja, ers majestät!
konungen.
Nåå?FJÄRDE TABLÅN
ii 7
FEIF.
Tja!
KONUNGEN
ler.
Nåå?
FEIF
med en axelryckning.
Tja!
KONUNGEN.
Så säger ni alla; men jag får aldrig veta något!
FEIF.
Inte vi heller!
KONUNGEN.
Kanske det inte är något — att veta! . . .
FEIF.
Kanske!
*
Pukslag och vapenskrammel.
KONUNGEN.
Det är prinsessan! — Feif får gå! ...
Går upp mot höger allé.
FEIF
in i tältet.i o 124
CARL XII
ADJUTANTEN
in från höger allé.
Hennes kunglig höghet!
Paus.
ULRIKA ELEONORA
in från höger allé.
KONUNGEN
emot henne, bjuder handen och leder till bordet.
Välkommen, min hjärtans syster!
ULRIKA ELEONORA.
Tusen tack, min kära broder!
De sätta sig.
KONUNGEN. "
Här är lite skräpigt, men vi lefver på fältfot.
Samtalet föres med pauser och ömsesidig förlägenhet.
ULRIKA ELEONORA.
Krigsfot! Låt oss komma på fredsfot snart!
KONUNGEN.
Ar landtgrefven med?FJÄRDE TABLÅN
ii 7
ULRIKA ELEONORA.
Nej, min gemål är på jakt!
KONUNGEN.
Nåå? Du är lyckligt gift, syster?
ULRIKA ELEONORA.
Är baron Görtz bortrest?
KONUNGEN.
Det var längesen syster och jag råkades på tu
man hand.
ULRIKA ELEONORA
plockar på Emerer.tias rosor.
Rosor, tror jag!
KONUNGEN.
Hvad nytt i staden?
ULRIKA ELEONORA.
Är det sant att det skall bli fälttåg mot Norge?
KONUNGEN.
Intresserar det landtgrefven?
Paus.
ULRIKA ELEONORA
ger konungen en hvass blick till svar.126
CARL XII
konungen.
Mycket har förändrat sig på dessa år!
ulrika eleonora
tiger, leker med solfjädern.
konungen.
En särdeles vacker solfjäder!
ulrika eleonora.
Har min bror hört talas om den sista paskillen,
tryckt i Holland?
konungen.
Får jag slippa?
ulrika eleonora.
Det är det gemenaste jag har läst!
konungen.
Får jag lof att slippa?
ulrika eleonora.
Konung David gick på sitt tak och fick se
Uriahs hustru Bathseba; och så skickade han Uriah
j. kriget!
konungen.
Was denn?FJÄRDE TABLÅN
ii 7
ulrika eleonora.
Det är vackra rosor de här! Luktar så godt!
konungen.
Var god behåll dem!
ulrika eleonora.
Jag? Begagnade blommor? Nej, tusen tack.
konungen
kastar bort rosorna.
Tala rent språk, syster, men kom inte med
skvaller, ty det svarar jag inte på!
ulrika eleonora.
Jag hade trott — det vill säga — jag hade
hoppats att min kära broder hade så mycket
förtroende för sin syster, att han icke dolde sina planer
när de rörde andras — hans närmastes heligaste
intressen!
konungen.
Är det tronföljden?
ulrika eleonora.
Man skall inte vara brutal fastän man är
härskare!
konungen
reser sig.
Utan omsvep! Eller jag går min väg!128 CARL XII
ULRIKA ELEONORA.
Du går alltid du, när det gäller . . .
KONUNGEN.
Syster! . . . Man säger att du är olyckligt gift!
ULRIKA ELEONORA.
Jag! Nej då, jag är mycket lycklig, mycket!
KONUNGEN.
Man säger att din gemål är ett svin! Och vi
vill inte ha några svin på Sveriges tron!
ULRIKA ELEONORA.
Men fjoskar! Liksom inte din älskling Karl
Fredrik är en tosk. Men du tycker om toskar, till
exempel den här baron Görtz!
KONUNGEN.
Håll dig till ämnet!
ULRIKA ELEONORA.
Karl Fredrik af Holstein, som du vill ha på
tronen, är en odåga, regerad af sin kammartjänare
Ropstock. Det blir således en kammartjänare, som
skall styra Sverige efter din död!
konungen.
Kvinna!
ÆiFJÄRDE TABLÅN
ii 7
ULRIKA ELEONORA.
Ja, sådan är du! Du är mycket stor, men du
är dum! Ja det är du, men hvarför du är stor, det
vet jag inte! På de sista aderton åren har du bara
gjort dumheter, och jag kan inte namn på ett enda
fältslag mer än Pultava, där du flydde. Bara
nederlag och utan ära! — Det fick du för »kvinna», du,
kvinnohatare!
KONUNGEN.
Akta dig!
ULRIKA ELEONORA.
För hvad?
KONUNGEN.
Att icke mina sympatier öfverflyttas på din
gemål, hvilken måtte ha ett hett helvete — som
alla äkta män för resten!
ULRIKA ELEONORA.
Se nu blommade han! Jaså, dina sympatier gå
öfver till det kräket landtgrefven. Det kunde jag
just tro — den äreförgätne, som behandlar sin maka
... Ja — hvad — har — jag — icke, fått, lida...
KONUNGEN.
Du var ju så lycklig nyss?
ULRIKA ELEONORA.
Nyss? . . . Håhå! Nyss! Säger han . . .
130 CARL XII
konungen.
Erinra att jag icke är gift med dig!
ulrika eleonora.
Hur så?
konungen.
Att du behandlar mig som din broder och
monark, och icke ger mig sparlakanslexor som din
gemål!
ulrika eleonora.
Du, gift? — Ja, hvarför är du inte gift? Jo,
därför att du är rädd för kvinnorna! Hjälten är
rädd!
konungen.
När jag hör dig, blir jag verkligen rädd! Och
på denna korta stund har jag fattats af den allra
största sympati för landtgrefven! Jag älskar honom
nästan!
ulrika eleonora
gråter i näsduken.
Ja, ja, ja . . .
konungen.
Gråt inte för allt i världen — banna hellre!
Tårar är det rysligaste jag vet!FJÄRDE TABLÅN
ii 7
ulrika eleonora
turnerar.
Eftersom du älskar landtgrefven, så nämn
honom till tronföljare!
konungen.
Låt mig dö först! Tids nog då välja
tronföljare! . . . Syster, min bana är kanske snart utlupen
— det är kanske sista gången vi råkas?
ulrika eleonora
allvarligt, mildt.
Min älskade broder, mitt hjärta, hvad du talar!
konungen.
Ja, dig, min moders barn, vill jag bekänna, att
rikets ställning är hopplöst förtviflad.
ulrika eleonora.
Det har ju hviskats en längre tid, men man
trodde att Görtzen . . .
konungen.
Det trodde jag också, men . . . han har räknat
fel, eller förstår han icke finansen . . . Jag kände ju
mannens alla laster, men litade på hans öfverlägsna
förstånd och kunskaper . . . Men äfven dessa visade
sig . . . ihåliga . . .i o 132
CARL XII
ULRIKA ELEONORA.
Kära hjärta, är det så förtvifladt?
KONUNGEN.
Absolut hjälplöst! . . . Jag önskar jag vore död!
ULRIKA ELEONORA.
Kan jag göra något för min bror . . . har du
någon önskan ...
KONUNGEN.
Nej, min vän! — Och hvem som skall ärfva
tronen, lämna det i Guds hand! . . . Förlåt, jag är
sjuk . . . och måste lägga mig!
Lägger sig på sängen.
ULRIKA ELEONORA
på knä vid sängen.
Hvad har min bror, hvad är det, mitt hjärta?
KONUNGEN.
»Lidna äro lifvets stunder, leende vill jag dö!»
— Minns du hvad det är ? ... Det är Ragnar
Lodbrok i ormgropen 1
Paus.
De ansåg mig ogenomtränglig, därför att jag
icke pratade; och jag pratade icke därför att jag
icke var vindrickare; ensam vårdande mitt förnuft
bland rusiga, ansågs jag dåre . . .
Paus.FJÄRDE TABLÅN
ii 7
Ulla! Lägg din hand på min panna! Nu är
du lik min mor! Den enda kvinna jag älskat,
därför att hon var min mor, och följaktligen . . . icke
var kvinnan för mig!
Paus.
Det finns inte en handling jag icke kan försvara,
men jag vårdar mig icke! . . .
Paus.
Lärpojken kallar gesällen tyrann, och gesällen
mästaren despot. Alla förmän kännas som despoter.
De skulle så gärna vilja vara"t, alla, om de fingo,
om de kunde!
Paus.
Ja, ni kvinnor! Jag har stått utanför fönstret
och sett in i hemmen, därför såg jag mer än andra,
ty de som äro innanför se blott sitt. — Det
ljufvaste, det bittraste! — Kärleken på ett hår lik hatet!
Paus.
Nu somnar jag! Sömnen det bästa! Näst bästa!
Han somnar.
Sarabanden spelas i fjärran.
&
ULRIKA ELEONORA
reser sig; går upp mot fonden och vinkar en kammarherre.
KAMMARHERREN
in.i o 134
CARL XII
ULRIKA ELEONORA.
Taube, jag hyser obegränsadt förtroende till er,
på grunder som ni ensam känner! — Har jag rätt?
KAMMARHERREN
bugar sig.
ULRIKA ELEONORA.
Sök genast upp landtgrefven! Säg honom: att
ställningen är gynnsam, för oss, och att han håller
sig färdig resa till Norge!
KAMMARHERREN
bugar sig och går.
*
ULRIKA ELEONORA
går några steg efter, och kommer in med Katharina Leczinska
den afsatte Stanislaus Leczinskys gemål.
Katarina Leczinska! — Det möte ni aldrig fått
er beviljadt, beviljar jag er nu!
KATARINA.
Så får jag då se denne man, som lekt så med
mitt öde och de minas . . .
ULRIKA ELEONORA.
Tyst! Han sofver, men ni skall väntaFJÄRDE TABLÅN ii 7
KATARINA
smyger fram och betraktar konungen.
Är detta han?
ULRIKA ELEONORA.
Min stackars bror är sjuk . . . han lefver kanske
icke länge!
KATARINA.
Är detta han? Så djupt nere! — Lika djupt
som vi!
KONUNGEN
rör på sig och andas tungt.
ULRIKA ELEONORA
går uppåt till höger.
Han vaknar! — Låt mig vänta er på residenset!
Går ut.
❖
KATARINA
ställer sig med armarne i kors såsom om hon väntade på konungens
uppvaknande för att läsa lagen för honom.
KONUNGEN
vaknar; reser sig lugnt och värdigt och står upp.
Katarina Leczinska! Jag drömde om er, kanske
därför att jag väntade er! ... Var god tag plats!i o 136
CARL XII
KATARINA.
Sire, ni väntade mig ej!
KONUNGEN
vred.
Vill ni säga, att jag ljuger? — Hvad har ni att
förkunna?
KATARINA.
Jag vill fråga er, sire, hvar min man och mina
barn äro!
KONUNGEN.
Var god och stäm ner ton, när ni talar vid en
monark.
KATARINA.
Var god begagna en annan ton, när ni talar
vid en kvinna!
KONUNGEN.
En kvinna? Pah! . . . Den suveräniteten har
jag aldrig besvurit! — Emellertid för att hjälpa er
med audiensen, som jag älskar kort, skall jag
framföra ert ärende, så att det inte blir tilltrassladt med
snack! — Var så god och sitt!
KATARINA
rasande.
Detta skall jag höra!FJÄRDE TABLÅN
ii 7
KONUNGEN.
Ni skall höra, och konungen skall tala: —
Alltså: hvar er man och era barn uppehålla sig,
det rör mig inte! . . . Men, när jag en gång utsåg
Stanislaus, er gemål, till konung i Polen, trodde
jag honom vara född att härska — jag misstog
mig, ty han saknade mod att begagna den makt,
nationen gifvit honom. Han var född att lyda —
och därför fick han gå! ... Det gjorde han med
nöje för öfrigt, ja, han sprang! Sedan har jag
ut-anordnat subsidier åt honom och hans familj, årligen
inemot hundra tusen daler, utan någon skyldighet
likväl! Att dessa medel icke utfallit regelbundet är
icke mitt fel, ingen annans heller, ty det fanns inga
medel, och där intet finns, etcetera! Nu finns det!
Gå därför till räntekammaren och lyft!
KATARINA.
Konung Stanislaus . . .
KONUNGEN.
Stanislaus kunde icke härska, lika litet som
konung August, hvilken lät behärska sig af kvinnor...
Audiensen är slut!
Ringer.
*
ADJUTANTEN
in.i o 138
CARL XII
konungen.
Låt doktor Swedenborg komma!
katarina.
Det är en man!
konungen
till adjutanten.
Doktor Swedenborg! — Ledsaga fruntimret ut!
katarina
går.
*
konungen
tar sig för pannan, som om han hade hufvudvärk.
*
swedenborg
in; ser bedröfvad ut.
konungen.
Emanuel! ... Är du färdig att gå till Norge
med ingeniörskåren?
swedenborg.
Ers majestät!FJÄRDE TABLÄN
139
konungen.
I afton, denna afton? — Jag vet att du hade
ringväxling i morgon . . .
swedenborg.
Det gäller min lycka . . .
konungen.
Lycka? — En kvinna! Alltid kommer en kvinna
och tar bort min bästa man! . . . Emanuel! Ditt
land fordrar dig, din konung ber dig, följ oss!
swedenborg.
Mitt hjärtas plikter äro heliga . . .
konungen.
Har du inte hjärta för kung och land, först af
allt!
swedenborg.
Majestät!
konungen
med knät på en karmstol.
Det är Emerentia! Hör du, hvem är Emerentia
swedenborg.
Det är en ängel!i o 140
CARL XII
KONUNGEN
gungar med stolen.
Detta är mig den oförklarligaste af alla sinnets
sjukdomar! Kärleken! Ar hon en ängel?
SWEDENBORG.
Ja!
KONUNGEN.
Emanuel! Om det så skall kosta mig din
vänskap, men höra"t skall du! ... Emerentia var nyss
här!
SWEDENBORG.
Här? Trots mina böner?
KONUNGEN.
Hon är icke den kvinna du skall äkta! . . .
Man hade skvallervis förberedt mig att hon svurit
lägga mig för sina fötter. Nåväl hennes försök voro
något enkla — och det går jag förbi — men hon
nedlät sig tala illa om dig, förlöjligande!
SWEDENBORG
gråter.
KONUNGEN.
Se så, nu gråter han! . . . Vet ni, gossar, att
nu har jag nog af era kjolhistorier. . . . Gör det så
ondt då?
Klappar honom på axeln.FJÄRDE TABLÅN ii 7
Emanuel, ryck opp dig och var en mani . . .
Du, en nasir, född till höga värf och stora
drömmar, hvad har du med kvinnan ocn drufvan? Skall
du lägga ditt hufvud i ett knä och låta klippa din
styrkas hår!
SWEDENBORG.
Jag har lofvat henne min tro . . .
KONUNGEN.
Men hon har brutit sin, när hon var trolös. ..
trolös som en fruntimmersherre lik konung August...
Upp! Emanuel! Äran och plikten kallar dig!
Si
FEIF
in frän tältet.
Förlåt, majestät!
KONUNGEN.
Hvad är dat?
FEIF.
Baron Görtz har återkommit!
KONUNGEN.
För honom hit! ... Emanuel, gå in där och
vänta!
SWEDENBORG
går in i tältet.i o 142
CARL XII
KONUNGEN
till Swedenborg.
Få de dem inte, så gråta de, och få de dem,
så gråta de också! — En underlig lek, den där!
Tårleken eller dårleken! . . . Nej, vänta! . . . Stanna
här och hör på! ... Det som nu kommer är för
dig, Emanuel — Emanuel, det är uttydt: Gud med
oss!
SWEDENBORG
stannar.
‡
GÖRTZ
in hastigt från vänster.
Vid gallergrinden samlas nu folk, bland hvilka märkas Mannen
(från l:a tablån), Missnöjd, Kvinnan (från 3:0 tablån). De äro
tysta, men hemska att åse.
KONUNGEN.
Tala! Men fort!
GÖRTZ.
Allt är förloradt!
KONUNGEN.
I hvad afseende?
GÖRTZ.
Ruin, bankrutt! Landet i lågor . . , man höll
på att döda mig!FJÄRDE TABLÅN
ii 7
KONUNGEN.
Är det nödmynten?
GÖRTZ.
Nödmynten och dessas följder! Men hvem har
släppt ut tjugo millioner i stället för två?
KONUNGEN.
Tjugo? Herre Jesus! Jag trodde det var tio
bara! Sju har jag på mitt samvete sedan jag väl
räknat! Men hvem har släppt ut de tio andra?
GÖRTZ.
Hvem? Ingen vet det, men nu rinner den
gröna kopparfloden ut och ärgar och förgiftar hela
landet!
KONUNGEN.
Store Gud! Vi äro blifna falskmyntare mot
vår vilja!
GÖRTZ.
Mig hotar man redan med schavotten!
KONUNGEN.
Inte så länge jag lefver!
GÖRTZ.
" Men, hvad värre är: landets populäraste man
för ögonblicket? är landtgrefven af Hessen!i o 144
CARL XII
KONUNGEN.
Landtgrefven? Min svåger! Hur har han
blifvit det?
GÖRTZ.
Hatet slutar alltid med att älska — en annan!
Och han lofvar ut . . . frihet!
KONUNGEN.
Hvilket ord!
Ruskiga mans- och pojkfigurer börja garnera muren i fonden. De
dyka upp tyst, omärkligt och sitta dnr ett tu tre, men märkas
ännu icke af de på scenen.
GÖRTZ
orolig.
Det försiggår något här i närheten, som inger
oro, men som jag ej förstår . . . och det luktar som
fattigas kläder . . .
KONUNGEN.
Ser du något? Jag ser ingenting; men jag hör
denna förfärliga tystnad! . . . Vänta ett ögonblick,
får jag tänka!
Paus.
KONUNGEN,
sätter sig ner förtviflad.
Lofvar han frihet? «FJÄRDE TABLÅN
ii 7
GÖRTZ
fram.
Majestät! Öfvergif mig icke! Jag har ingen
skuld.
KONUNGEN.
Lite skuld ha vi nog, men viljan var ju redlig
— tämligen redlig den här gången! — Hvad
fruktar du?
GÖRTZ
ser sig omkring utan att se på något bestämdt.
Paus.
KONUNGEN.
samlar sig och ringer.
*
ADJUTANTEN
in.
KONUNGEN.
Min värja! Min kappa! Och min hatt! —"
ADJUTANTEN
går efter det begärda.
KONUNGEN
reser sig.
Görtz! Nu går jag till residenset och söker
land tgrefven af Hessen, som jag nämnt till
generalis-simus öfver armén.
1 oi o 146
CARL XII
GÖRTZ.
När skedde det?
KONUNGEN.
Nu! Just nul ... Därpå går jag redan denna
afton i fält . . .
GÖRTZ.
Och jag?
KONUNGEN.
Du följer!
GÖRTZ.
Det är mot Norge?
KONUNGEN.
Mot . . . fienden . . . hvem som vill . . . mot en
seger . . . eljes är nederlaget gifvet!
Till Swedenborg.
Nu följer du bestämdt?
SWEDENBORG.
Nu följer jag ers majestät!
KONUNGEN
pekar pä Venus-statyn.
Och inte den där gudinnan! . . . Görtz, led oss
ut, din väg! , . .
ADJUTANTEN
in med värja, hatt och kappa.
KONUNGEN
klär på sig; tyckes söka ord, som han ej finner. Drar på
handskarne.
Jag skulle ha sagt något åt Hultman . . . men,
det kan vara detsamma ... Så gå vi då!
Ut genom Görtz" hus följd af Görtz och Swedenborg.
Nu öppnas gallergrinden och ruskiga figurer smyga in, tysta,
spöklika, nyfikna, och fingra på allt; till dem sälla sig figurerna
från muren.
Ridå.
*
TABLÅ V.
Viel Fredrikstens fästning i Norge. Längst upp i fonden
synes en del af fästningen. Taket liknar en stor, svart sarkofag.
Nedanför i den terrassformiga terrängen löpgrafven med
bröstvärn. Till vänster i förgrunden längst fram ett enkelt bord med
två fältstolar; därinvid konungens fältsäng i blått och gult siden
under ett tälttak. Till höger om sängen en lägereld. Invid
sängen äro tända facklor.
Till vänster i bakgrunden en andra lägereld med stolar.
Till höger i bakgrunden en tredje lägereld med stolar.
Till höger i förgrunden sekreteraren Feifs bord — belyst af
en stor lykta.
Det är afton, månsken med jagande skyar och halfkallt.
Görtz sitter på en kanon ej långt från konungen.
Konungen ligger klädd i kappa på sängen och stirrar i elden.
Hultman sköter en gryta öfver brasan — med biträde af
kockpojkar.
Feif och Swedenborg sitta vid Feifs bord.
I bakgrunden spatsera officerare, högre och lägre.
Vid lägereldarne synas strykande folk och trossfolk.
Längst ner till höger i några skanskorgar i en grop sitta
Mannen, Missnöjd och Dvärgen.
SWEDENBORG
till Feif.
Är det icke som om alla väntade på något?CARL XII
FEIF.
Jo, de ämna visst storma mot morgonsidan.
SWEDENBORG.
Det menade nu jag inte! . . . Har Feif sett
hvad fästningstaket liknar?
FEIF.
Det här landet är bestämdt ointagligt.
SWEDENBORG.
Någon skyddar väl det också!
FEIF.
Äfven om vi får fästningen, hvad är vi hjälpta
med det? Fjäll kan man inte beskjuta, och för
öfrigt bor ju halfva folket på sjön! . . .
SWEDENBORG.
Konungen synes också föra kriget mera som
sysselsättning, medan han väntar på något. . .
FEIF.
Och Görtz tyckes vänta att få flyga i luften!
Se så han sitter — på kanon. Många skulle vilja
tända på fängkrutet! — Och i högkvarteret vänta
landtgrefven och hertigen på tronen; Arvid Horn
väntar på landtgrefven och friheten, Gyllenborg väntar
på hertigen och enväldet. . . . Hvad väntar
konungen på?FEMTE TABLAN
SWEDENBORG.
Säg det! ... Se hur han ligger och stirrar i
elden! Ett stort rikt lif drar förbi. . .
FEIF.
Har dragit förbi — en stor man!
SWEDENBORG.
Stor, icke stor! Kan man mäta en människa
med några så små ord? — Feif är trött?
FEIF.
Det är vi alla!
SWEDENBORG.
Ja, törhända!
FEIF.
Det är första söndan i advent i dag! Snart är
det jul!
SWEDENBORG.
Och nyår! — Stackars Görtz!
FEIF.
Han sitter med sitt ena öga som om han
siktade med en bössa. . . Det är ju underligt, att
konungen sista åren omgifvit sig med enögda!CARL XII
SWEDENBORG.
Åh nej 1
FEIF.
Jovisst! Frölick, Müllern, Grothusen och Görtz
se bara med ett öga!
SWEDENBORG.
Det skulle vara löjligt, om icke det låge en
dold mening under det!
FEIF.
Bah! Slumpar!
SWEDENBORG.
Nej, Feif. . . men det fattar han aldrig. . .
FEIF.
Drömmar, Swedenborg, fattar jag inte!
SWEDENBORG.
Tyst, här komma stora herrar! . . .
FEIF
ser sig om.
Horn och Gyllenborg!
*
Horn och Gyllenborg in i förgrunden frän höger.
HORN
ser åt konungen till.
Sofver han!FEMTE TABLÅN
i5S
GYLLENBORG.
Nej! Han har ögonen öppna och ser in i
elden!
HORN.
Gyllenborg! Vi äro icke vänner, men vi måste
för fäderneslandets skull hålla tillsammans.
GYLLENBORG.
Vapenhvila, Horn! Gärna!
HORN.
Det är ju ingen hemlighet att vår konung är
kroppsligt och andligt medtagen — med ett ord,
hvad man kallar — slut! Och egendomligt är att
man icke mer märker hans närvaro, eller bryr sig
om honom! Om det går några rykten i lägret vet
jag inte, men en tyst öfverenskommelse mellan alla
synes vara sluten att här måste ske något, att hit
ha vi gått, men gå icke längre. Man väntar en
blixt från himlen, ett järtecken, en jordbäfning,
ja det finns de som ha drömt om — ett skott!
. . . Och detta har man fatt så klart för sig, utan
rimlig anledning, att i högkvarteret stå hästar
sadlade och kurirer färdiga att sitta upp för att ge
sig af.
GYLLENBORG.
Hvart?CARL XII
HORN.
Till Stockholm, förstås!
Märker att han bommat och ger Gyllenborg en hvass blick.
Gyllenborg, missbruka icke mina förtroenden!
GYLLENBORG.
För ingen del! Min hand, mitt hjärta! —
Fortsätt!
HORN
hänförd af sin vältalighet.
Denne man, som nu ligger där, väntande på
sin griftefärd, ty han är död, han var en gång
försynens man och framgångar följde honom så länge
han gick på rättfärdighetens stigar. — Men sedan,
när han för aderton år sedan ville gå sina egna
vägar och själf styra mänskors och länders öden —
då tog försynen honom i örat och lekte blindbock
med honom! . . .
Och nu står han — eller ligger söndrad. mot
sig själf! Han har satt bort aderton år för att hålla
en ed: att Peter i Ryssland och August i Polen
skulle utrotas från jorden! Kring dessa två poler
vände sig hans lif. Och nu: nu underhandlar han
om släktskap med Ryssen — ena dan, och om
vänskap med Polen andra dagen — allt under det han
lagt sig i Norge! I Norge! .. .
Och denna paradox, som ser ut som en
kolossal drift. Han ville resa ett starkt Polen mot
Ryssland; men så upplöste han Polen och arbetade rys-FEMTE TABLÅN i5S
sen i handom! Ville ett och gjorde ett annat! Så
leker försynen med dem som vilja leka försyn!
GYLLENBORG.
Kan inte Horn, som är så vältalig, söka
föreställa konungen detta?
HORN
fixerar Gyllenborg och fortfar.
Nej! Jag vill inte tala vid honom; han har
skymfat mig och är mig osympatisk!
GYLLENBORG.
Hvad vill Horn tillskrifva alla dessa konungens
och landets olyckor?
HORN.
Enväldet, förstås!
GYLLENBORG.
Enväldet är icke så dåligt, bara det kommer i
rätta händer! Hva?
HORN.
Jag förstår inte . . .
GYLLENBORG
lömskt.
Inte?
i o 158 CARL XII
HORN.
Jag förstår inte alls!
GYLLENBORG.
Försök! Horn har ju så godt förstånd!
HORN.
Det är någon som sagt mig: med Gyllenborg
skall icke någon vara fiende, men själfva fan må
vara hans vänl
GYLLENBORG.
Horn svärjer? ■
HORN.
Ja, i Gyllenborgs sällskap 1
GYLLENBORG.
I godt sällskap kan man visa färgerna!
HORN.
Jag spelar icke kort!
GYLLENBORG.
Råkas vi i Stockholm då?
HORN.
Det lofvar jag! . . . Bara... det här spektaklet
tar slut!... En sån kung!FEMTE TABLÅN
i5S
GYLLENBORG.
Tyst!
HORN.
Han skäms för Görtz"en; vill inte tala vid
honom! Men törs inte låta honom gå!
Nu börjar scenen upplysas af då cch då kastade fyrbollar från
fästningen.
GYLLENBORG.
Nu börja de snart skjuta igen!
HORN.
För väl detl... Nu rör han på sig!
Horn och Gyllenborg draga sig upp åt fonden.
*
Konungen reser sig ur sängen; afvisar med en åtbörd Hultmans
tjänst. Går fram på scenen och betraktar fästningen. Närmar
sig sedan Feifs bord, där han sätter sig I
KONUNGEN
trött, likgiltig.
Posten I
FEIF
lämnar bref.
KONUNGEN
öppnar bref och ögnar i dem; stannar vid ett.
Det är eländigt! . . . Den rasande kvinnan, hvars
far blef arkebuserad som erkänd förrädare därför atti o 162
CARL XII
han förrådt sitt skepp, har lyckats öfvertyga franske
ambassadören ... Är det inte ibland som om
lögnen hade en skyddspatron!
Paus.
Och här! Katarina Leczinska påstår att jag
burit hand på henne!
Paus.
Och prinsessan . . . bara kvinnor hela vägen! . . .
och det var de som hatade mig därför jag inte
ville erkänna deras suveränitet . . . Det är för
mycket!
Paus.
Här är en lifräddare! Det intresserar Emanuel!
Tänk dig att jag får dagligen bref från okända
knektar, som begär pengar för att de räddat mitt
lif.. . När jag dör, kommer väl en hop och skryter
med att de tagit mitt lif!
Han läser vidare.
Nej, det är för mycket! ... Historien om
David och Uriah som sändes i kriget. . . Uriah skall
vara Emanuel. . . Hu!
Han rullar ihop korrespondensen i en boll.
Hela lifvet är som denna boll, en väf af
lögner, misstag, missförstånd! Fy fan! — Förlåt jag
svor!
Kastar bollen i närmsta eld.
Paus.
Jag kan icke slåss mot lögnen och lögnens
fader. . .
Min egen syster ...
Paus.femte tablån iöi
Inte var jag någon ängel, men så satans svart
var jag väl icke!
Låt folket roa sig! Sabbaten tog slut
klockan sex!
Sarabanden spelas.
Hvem spelar min sarabande?. . . Det är någon
bakom skanskorgen där?... Kom fram, spelman!
$
DVÄRGEN
fram.
KONUNGEN.
Luxembourg 1 Nej! Hvar har du varit
någonstans? Hva? Du rände ifrån mig efter Stralsund!
DVÄRGEN
på knä.
Majestät, jag gick icke, men jag blef afskedad ...
KONUNGEN.
Aldrig af mig! Jag har frågat efter dig flera
gånger, men det var så brådtom! — Har du trott
att jag kastat ut dig?
DVÄRGEN.
Ja, majestät.. .
KONUNGEN.
Där ser du! Emellertid har du gått och
förtalat mig, kan jag förstå . . . och kanske — kanske
organiserat ofoget med mitt hus nere i Lund?i o 162
CARL XII
DVÄRGEN.
Nåd!
KONUNGEN.
Det är eländigt! — Gå i trossen nu och spela,
ditt lilla fä! .. . Syllogismus perversicus: Jag har
icke slungat min spelande dvärg, ergo går han och
förtalar mig! Marsch!
DVÄRGEN
vill tala.
KONUNGEN.
Nej, du får icke tala! Marsch!
DVÄRGEN
går upp åt fonden.
*
KONUNGEN
till Swedenborg.
Sådant är lifvet; hurudan är döden?
SWEDENBORG.
Naturen gör inga språng!
KONUNGEN
ser sig omkring.
Skjuta de från fästningen, eller hvad är det
som susar om öronen?FEMTE TABLÅN i5S
SWEDENBORG.
Det är väl nattvinden...
KONUNGEN.
Nu sprack lyktans glas. . . Det måste skjutas...
SWEDENBORG.
Det borde höras I
KONUNGEN
reser sig i ångest.
Jag vet inte . . . men jag skulle önska ett glas
vin! . . . Hultman! ... Se så, nu är han borta,
när man skall ha honom!... Nej, gå inte...
Feif! . . . Låt det vara! . . .
ADJUTANTEN
in med en depesch.
KONUNGEN
läser och far tillsammans; går till Görtz och visar depeschen, som
han lämnar.
GÖRTZ
gör åtbörder af förtviflan.
Paus.
KONUNGEN
till Swedenborg.
God natt, Emanuel! Nu går jag till stormningen!i o 164
CARL XII
SWEDENBORG.
Majestät, för himlens skull...
KONUNGEN.
God natt!
Hälsar med handen och går upp åt fonden samt ut åt höger.
*
SWEDENBORG
till Görtz.
Hvad var det?
GÖRTZ.
Jag kan inte säga"t!
Han bestormas med frågor.
*
SWEDENBORG
går till Feif.
Hvad tror Feif?
FEIF.
Det är något galet igen!
SWEDENBORG.
Men hvad?
FEIF.
Se nu, bara han vänder ryggen till, så
upplöser sig allting! — Se bara! Trossfolk och strykare!
Riksråd och generaler!FEMTE TABLÅN
i5S
SPARRE
in, fram till adjutanten.
Hvar är konungen?
ADJUTANTEN.
Han gick upp i första löpgrafven!
SPARRE.
Herre Jesus!
Går ut till höger.
*
DE LA GARDIE
in, fram till adjutanten.
Har konungen gått?
ADJUTANTEN.
Konungen gick till första löpgrafven för att. . .
DE LA GARDIE.
Men de skjuta ju från fästningen!
Ut till höger.
■M
MÖRNER
in.
Hvar i Jesu namn är konungen?CARL XII
ADJUTANTEN.
Han är i första löpgrafven.
En fyrboll frän fästningen upplyser scenen i fonden. Nu synes
konungen uppe i löpgrafven, vinkande med sin gula handske nedåt.
Där synes konungenI
MÖRNER.
Gud i himlen bevare ossl
Ut.
*
FEIF.
Ser du honom?
SWEDENBORG.
Ja! Han ligger på knä som om han bad!
FEIF.
Bad? Hvad söker han där uppe?
SWEDENBORG.
Hvad han söker! .. . Den underliga mannen!
FEIF.
Har du förstått hans öde någonsin?
SWEDENBORG.
Nej", och vi får icke förstå"t kanske! Jag har
aldrig förstått ett människoöde, icke ens mitt
obetydliga.FEMTE TABLÅN
i5S
FEIF.
Märker du att vi stå och tala som öfver en
död man?
SWEDENBORG.
Han är död!
En fyrboll upplyser scenen och slocknar med en knall. Det är
dödstyst på scenen och alla se upp mot fästningen. Mannen och
Missnöjd stå och passa på Görtz.
FEIF.
Nu känner jag också att vi står och väntar
på något.
SWEDENBORG.
Icke stormningen dock?
FEIF.
Näh!
SWEDENBORG.
Ske Guds vilje!
*
Paus.
ROP
uppifrån.
Konungen är skjuten!CARL XII
ROP
nerifrån.
Konungen är skjuten!
*
SJÖMANNEN.
Sveriges allra största konung är död! Gud
bevare oss!
MANNEN.
Är bofven död?
MISSNÖJD.
Han är död! Och nu förlåter jag honom!
MANNEN.
Tänk att jag kunde inte bli riktigt ond på den
där karln! En helvetes karl var det i alla fall!
SWEDENBORG.
Gud vare hans själ nådig! — Men hvar kom
den kulan ifrån?
FEIF
pekar uppåt fästningen.
Där uppifrån!
SWEDENBORG
pekar uppåt himlen.
Där uppifrån!
FEIF.
Låt oss tro det!
SWEDENBORG.
Och kom den inte därifrån, så borde den ha
kommit därifrån!
Allt upplöses. Mannen och Missnöjd kasta sig öfver Görtz och
släpa ut honom. Alla rusa ut i villervalla; lägereldarne slockna;
facklor och lyktor bäras ut. Det blir mörkt på scenen. Men
nu synes en stor lykta uppe i löpgrafven.
Ridå.
SLUT.
^istortsfa Sfdbespel
af
2Iuguft Strinbberg
Solfun$aSa$an
Sfåbtspel t fem after pris Kr. 2:00
(Sustaf Vasa
Sfåbespei i fem after pris Kr. 2:25
€rif XIV
Sfåbespd i fyra af ter pris Kr. 2:00
(Sustaf 2foolf
SMbespel i fem aftcr pris Kr. 4:00