C. J. L. Almqvist. Hans lif och verksamhet
C. J. L. ALMQVIST,
HANS LIF OCH VERKSAMHET.
AF
ARVID AHNFELT.
——
(MED PORTRÄTT AF C. J. L. ALMQVIST).
STOCKHOLM.
F. & G. BEIJERS FÖRLAG.
C. J. L. Almqvist
C. J. L. Almqvist ,
Hans lif och verksamhet
(Med porträtt af C. J. L. Almqvist.)
FÖRORD.
*
Utdrag ur föreliggande arbete hafva blifvit allmänheten
delgifna, dels i form af föreläsningar, hållna i Stockholm
hösten 1875, dels genom ett par uppsatser i Ny Illustrerad
Tidrfing 1876 n:r 1 och 2 samt i detta års januari- och
februari-häfte af hrr Georg Brandes’ och Edvard Brandes’
tidskrift »Det nittende Århundrede».
Det porträtt vi meddela är utfördt af hr hoffotografen
Jaeger efter en gipsbyst från 1840-talet, formad af den
bekante frenologen öfverdirektör Schwartz, direkte på
föremålet, och följaktligen egnad att gifva den trognaste
föreställning om Almqvists anletsdrag. Bysten eges för
närvarande af hr direktör L. Höijer, som med den mest
förekommande välvilja stält den samma till vårt förfogande,
hvarjemte han meddelat oss hvarjehanda dyrbara
handskrifter af Almqvist. För de värdefullaste materialier står
författaren dernäst i förbindelse hos fröken Anna Hierta
och hr doktor Artur Hazelius. Till de många, som
dessutom genom råd och upplysningar underlättat författarens
svåra uppgift, hembär han ock sin lifligaste tacksamhet.
I. | Almqvists ungdomshistoria, verksamhet inom Manhemsförbundet och bondelif i Vermland. |
Om man tänker sig möjligheten af, att någon med en trollstaf berörde vår literaturhistoria på det sätt, att
det uppdiktade skildes från det faktiska rörande åtskilliga af våra mest berömda författare, skulle kanske en ganska oväntad anblick förete sig. På den politiska historiens område har det blifvit sagdt, att när stora män och deras bragder komma under den nyare kritikens synglas, påminner resultatet om hvad som eger rum, när man lägger en vacker flickas hårlock under mikroskopet
Hvad ser man deri? En knippa rostiga rör. Det är den gyldene locken. Utan tvifvel ligger det någon öfverdrift i
denna jemförelse, men också en god del sanning.
Säkert är, att då en ryktbar man är död, tages han gema på något sätt om hand af sägnen, i synnerhet om hans lefnadsförhållanden varit af den beskaffenhet som C. J. L.
Almqvists. Vid berättelser af detta slag fästes till en början icke stor vigt. Man läser dem i tidningarna, förvånar sig öfver vissa personers lättrogenhet och glömmer sedan bort hela saken. Men efter några år dyka sägnerna upp med anspråk på tillförlitlighet, de uppträda insmuglade i en eller annan bok, som för öfrigt ej far med fabel, och derpå blir det småningom ett högmålsbrott att tvifla på sägnerna. »Det står ju i den och den förträffliga boken», säger man, »icke kan författaren hafva tagit det ur luften». Så har det också redan börjat gå med Almqvist.
Då han som en biltog flykting 1866 afled i Bremen, efter
att hafva irrat omkring i Nordamerika, uppstod genast en mängd, märkvärdiga berättelser om hvad han företagit sig på de femton åren, som gått sedan han afvek från fäderneslandet. Man har sedan gjort honom än till trappistmunk, än till hvalfisk-fångare och än till presidenten Lincolns handsekreterare, och den sist nämnda uppgiften har redan blifvit inregistrerad som sanning, med det pikanta tillägget, att efter mordet på Lincoln blefvo Almqvists papper seqvestrerade af amerikanska regeringen, i följd hvaraf svenska literaturen gått miste om åtskilligt som kunde varit utmärkt intressant att ega. Denna notis har nu ingått i läroböckerna för ungdomen och likaså i de biografiska handböcker, som äro bestämda till nöje och nytta för de äldre, och mången anser det kanske ganska
vågadt att mot dylika myndigheter inlägga en reservation.
Att äfven åtskilliga andra kringlöpande historier om Almqvist äro uppdiktade eller utbroderade, kan ännu bevisas, men några år härefter skulle detta icke låta sig göra. Ännu lefvande personer med minne från Almqvists tidigare bana äro då döda; nu befintliga brefvexlingar mellan vederbörande äro då bortkomna eller glömda, och man begagnar med god aptit äfven ett nu högst misstänkt material.
Efter bästa förmåga må man väl söka hindra att det går så med Almqvist. Han var en alltför märkvärdig författare för att behandlas kritiklöst, och hans lefnad är verkligen
alldeles tillräckligt romantisk för att ej behöfva ytterligare utsmyckas på sanningens bekostnad. Hvad här kommer att först skildras, hans ställning till Manhemsförbundet och hans bondelif i Vermland, är för kännedomen om hela hans personlighet af ganska mycken vigt. För öfrigt är den egendomliga företeelse, som framträdde i Manhem, så litet bekant, att den redan i och för sig kan vara värd en utredning. Det som meddelas är hufvudsakligen grundadt på förbundets handlingar, i handskrift befintliga i k. biblioteket, samt på en bref-vexling från 1820-talet mellan Almqvist och Johan August Hazelius m. fl. vänner i förbundet. För att vinna alla de upplysningar, som ännu äro möjliga, har ock författaren på hösten 1875
trampat den klassiska marken: den trakt af Vermland, der
Almqvist och ett par Manhemsbröder åren 1824—25 idkade ett idealiseradt bondlif.
Manhemsförbundet stiftades 1815 af skalden Dahlgren känd såsom hög frimurare och i allmänhet fallen för ordens-väsen) och d. v. pastorsadjunkten A. J. Cnattingius.
Upprinnelsen till förbundet var helt enkel och stod i
sammanhang med en skola, som vid denna tid förestods af Arv. Aug. Afzelius
den uppgiften, att när Dahlgren och han på hösten 1815
öfverenskommo att inrätta detta sällskap, var dess ändamål
ingenting annat än att åstadkomma en närmare vänskaplig
förening mellan några af lärarne och de bästa lärjungarne i
skolan. Meningen var — säger Cnattingius — att »med
passande muntrande sysselsättningar upplifva och ur skolstoftet uppdraga några förhoppningsfulla gossar, hvilkas lyftning låg oss om hjertat». Man hade dervid särskildt för ögonen att stifta bekantskap med Skandinaviens allvarliga fornliteratur, dess mytologi, sagor och språk.
Just då regleringen af undervisningens och arbetenas gång skulle på allvar taga sin början inom förbundet, d. v. s.
i början af 1816, uppträdde derstädes den då tjugutvå-årige filosofie magistern Carl Jonas Ludvig Almqvist. Att
Manhemsförbundet skulle förvärfva Almqvists sympatier,
betingades genom hela riktningen af hans själsanlag och
begåfning. Liksom många andra ryktbara män inom den vittra
verlden, hade Almqvist i väsentlig mån mödernet att brås
på. Hans mormor (afliden 1822 vid hög ålder) lär i sin
ungdom hafva varit för sitt fina lefnadsvett omtyckt af
Gustaf III. »Äfven under hennes långt lidna ålder», säger
Almqvist i ett bref, »fann jag i hennes seder ett upplifvande
behag. Likväl tackar jag icke henne så mycket för detta, som
icke mera för det hon gifvit mig en mor, som jag aldrig skall glömma. Det är på denna bild jag så gerna vid ensliga
stunder låter min blick försjunka i ljufligt minne. Med sina
fel och fullkomligheter är hon den käraste gestalt, som bakom alla mina senare taflor reser sig upp i mitt minne. Hon vinkar mig kraftigt och vänligt till höga trakter.»
Almqvists mor, Brigitta Lovisa Gjörwell, en dotter af den
bekante bibliotekarien, tyckes varit en högt begåfvad, men
svärmisk och underlig qvinna.
»Hennes käraste nöje», säger Almqvist, »var att svärma i
parker och skogar, helst ensam eller med Rousseau.» Vid
sin mors död var Almqvist blott 13 år. Hans informator och
några andra bannade honom för det han ej sörjde, utan läste
romaner och dervid stundom skrattade högt, »men»,
tilllägger Almqvist, »i tysthet uppmjukade Gud mina ögon till många tårar, som jag ej aftorkade med andras, utan med
egna näsdukar, så att ingen visste af dem».
Hans far var krigskommissarie, och hos Almqvist fans,
enligt hans eget uttryck, tvänne själar, en kamreraresjäl, som han ärft efter sin far, och en poetisk själ, som han ärft efter modern. Personer, som noga känt Almqvist, hafva uti detta yttrande funnit en förträfflig nyckel till hans karakter. Almqvists fyndiga dialektik, hans paradoxkärlek och bittra, djupt liggande humor voro fädernegåfvor — krigskommissarien var bekant för en oemotståndlig processlystnad — deremot tyckes hvad Almqvist sjelf benämner sin »inre musik», hans väsens många ädla egenskaper, varit den tidigt från verlden bortgångna moderns testamente. »När mormor dog», berättar Almqvist, »fick jag min mors porträtt. Det visar ett
bond-aktigt ansigte med röda läppar och kindben, och ett par
ögon!» Hon hvilar i Gjörwellska familjegrafven på Solna
kyrkogård. Ganska troligt är, att Almqvist i »Amorina» i
Henrikas mor gifvit en idealiserad bild af sin egen moder, och likaledes att hans fabler i någon mån sutit modell för den grofkornige grälmakaren Libius i denna Almqvists
ungdomsdikt. Detta står ock i sammanhang med Almqvists gryende
fatalism, en anmärkning hvars riktighet de läsare, som äro
förtroligt bekanta med »Amorina», kunna bedöma.
Almqvist var född i Stockholm den 28 november 1793, men på det natursköna fädernegodset Antuna ej långt från
hufvudstaden hade han redan i gossåren tillfälle att lära
älska lifvet i skog och mark.
För öfrigt omtalar han att en så underbar glädje och
yrhet karakteriserade hans barndom, att han var allmänt
erkänd för att vara den odygdigaste i orten. I Upsala, dit
Almqvist i sinom tid kom för att studera, trifdes han just icke. Han kallar sitt akademiska lif »roligt i afseende på studierna men vämjeligt i afseende på Upsalaomgifvelserna». I Roslags nations matrikel har Almqvist inskrifvit sig som
student den 11 juni 1808. Redan följande år är han nämnd
som extra opponent vid nationens disputationsöfningar — utan
tvifvel vid denna ceremoniösa tid en stor djerfhet af en
nykomling. Man finner vidare, att han innehade
förtroendeuppdrag inom nationen och att han erhöll stipendium.
Från 1814 till och med 1820 innehade Almqvist
informatorsplats hos den i Stockholm bosatte finske godsegaren baron M. Hisinger och tillbragte under dessa år — med ett undantag, då han afslöt sin akademiska kurs — somrarna på Fagerviks bruk nära Eknenäs stad
vitsord
Hans gradualafhandling »Monumentorum veterum historiæ sueogothicæ prolegomena» (Fants presidium) är illegnad »monsieur Mic. Hisinger très-humblement par Louis A.» magister i Upsala och inskref sig omedelbart
derefter i n. v. ecklesiastik-departementet i hufvudstaden.
På Almqvists begåfning och kunskaper hade morfadern,
den gamle Gjörwell, redan åtskilliga år förut fäst allmänhetens uppmärksamhet. Han omtalar nämligen i sin tryckta brefvexling, åren 1806 och 1807, att han hade en dotterson Carl Jonas Ludvig, som var ovanligt hågad för historiska studier samt egde »ett denna vetenskap motsvarande snille». I förbigående kan nämnas, att ett mycket hjertligt förhållande tyckes ha rådt mellan Almqvist och Gjörwell. En akademisk afhandling af 1810: »De servatis sub barbarie medii aevi litteris» är af Almqvist tillegnad Gjörwell, och Almqvist säger der: »Under barnåren ledde du mig med dina mogna råd och undervisningar. Du tände i mitt bröst håg och kärlek för nyttiga vetenskaper. Vördade Morfar! Jag helgar dig tacksamt förstlingen af de frukter, du med egen hand utsått och vårdat».
Det var helt naturligt, att Manhemsförbundet med uppräckta händer skulle tillegna sig en sådan ledare som Almqvist.
Han blef omedelbart ordförande, och under hans presidium upprättades en provisionel stadga för undervisningens gång inom förbundet, hvarjemte han fick i uppdrag att utarbeta det vidlyftiga förslag till organism, hvarom längre fram
något mera skall meddelas. Den provisionela stadgan för
förbundets dåvarande fem grader bestämmer, att i första graden skulle inhemtas valda stycken af nordisk mytologi; dessutom förekommo der Öfningar i sång. I andra graden fortsattes med mytologi. Vidare tog man der särskild examen i Hervarasagan, så väl skriftligen som muntligen, samt läste
nordens geografi och förvärfvade sig någon runkunskap. I tredje graden lästes Björners kämpadater, första grunderna af nordiskt fornspråk och en kurs i svenska antiqviteterna. I fjerde graden sysselsatte man sig dessutom med nordiska historiens kronologi. I femte graden fulländades kurserna i mytologi, sagor och kronologi; och för det antiqvariska facket fins der en fordran så sträng, att i våra dagar torde ingen kunna reda sig med dess uppfyllande. Af lärjungarna i femte graden skulle nämligen hvar och en, som orden falla sig, fullkomligt känna alla svenska fornlemningar.
Till slut föreskrefs att lärarne borde strängt vaka öfver
att alla fordringar uppfyldes, och ordentlig examen var
nödvändig för uppflyttning i graderna.
Denna temligen drakoniska stadga är undertecknad af Almqvist såsom förbundets ordförande. Förutom honom
tjenst-gjorde Dahlgren oftast såsom innehafvare af denna funktion. Ordföranden valdes för en tid af två månader åt gången, men Dahlgren och Almqvist hedrades flera gånger med
förtroendet. Den mest nitiske sekreteraren tyckes varit P. A. Sondén; äfven denna plats bekläddes en tid af Almqvist.
Som embetsmän inom förbundet må för öfrigt framhållas
skattmästaren, förbundsstallaren och förbundsvårdhållaren.
Förbundsstallaren egde att vaka öfver ceremonielets
riktiga iakttagande vid nya ledamöters intagning och dylikt.
Förbundsvårdhållaren hade att taga vara på alla förbundets
tillhörigheter, bibliotek, arkiv, dekorationer o. s. v., vaka öfver medlemmarnes uppförande vid sammanträdena m. m.
Om förbundets ceremonier innehålla de handlingar, som ännu äro i behåll, ingenting synnerligt. Enligt muntligt meddelande af professor Fryxell brukade sammanträdena afslutas dermed, att alla medlemmarna uppstälde sig i ring och ordföranden uppläste slutstroferna af Geijers poem Manhem. Öfver hufvud tyckes Manhemsförbundet hafva egt en allvarlig prägel. Man hade dock åtskilliga besatta påfund för sig, såsom att de yngre förbundsledamötema skulle härdas mot spökrädsla. I denna afsigt klädde sig förbundets fader i hvita lakan och uppenbarade sig för noviserna uppe på en vind. Vid ett sådant tillfälle bar det sig icke bättre, än att en af gossame igenkände bataljonspredikanten Gravallius, nämligen på stöfvelskaften, som stucko fram under lakanet, och efter den betan, säger Fryxell, agerade aldrig Gravallius spöke.
1818 upphäfdes lexläsningen, i stället höllos blott
föreläsningar och statuterna antogo en mindre pedantisk form. Förut hade en sträng tukt iakttagits, och ynglingar, som ej uppförde sig väl, blefvo utvoterade.
Om ritualen vid förbundssammanträdena vitnar ett
förbundsprotokoll, fördt af Almqvist 1818. Graderna inom
förbundet hade då vuxit från fem till sju och
receptions-ceremonielet för sjunde graden var följande
»Salen är kristligt prydd. Af en äldre uppläses för
recipienderna ett tal, innehållande en för dem lämplig
beskrifning på hela förbundets beskaffenhet, hvad de hafva genomgått, hvar de nu stå, och hvad som än vidare väntar. De välsignas till kristna och erhålla till dekoration ett förgyldt kors i rödt band. Sång och en glädjefull måltid slutar det hela».
Beträffande afgifterna till förbundskassan, så voro de icke
just ruinerande. 1816 stadgades att hvarje förbundets
ledamot skulle betala en årsafgift af 1 rdr 16 sk. b:ko, som
borde qvartalsvis erläggas, efter vederbörligen utskrifna
debetsedlar. 1819 afskaffades årsafgiften för de yngre och
nedsattes för de äldre till 32 sk. b:ko, som dock nu, enligt
föreskrift, skulle betalas icke qvartalsvis, utan på en gång.
Att mötena stundom voro ganska talrikt besökta, tyckes
framgå af en tablå öfver förbundets skulder. Bland skulderna
finnes upptagen en ogulden summa för 50 stycken stolar,
men dessa stolar måtte hafva varit utförda i en temligen enkel stil, ty de kostade icke mer än 8 sk. b:ko stycket och
representerade således sammanlagdt ett kapital af 8 rdr 16 sk. b:ko. Under den förutsättning, att mat och dryck på den tiden voro jemförelsevis lika billiga som stolarna, så synes man icke hafva varit alltför obarmhertig mot sin kropp, ty det förekommer en uppgift om en skuld till källarmästar Simson, ungefär dubbelt så stor som räkningen på alla de 50 stolarna
Förutom de ryktbara namnen Dahlgren, Almqvist, Afzelius må ännu några af förbundsledamöterna uppräknas. Till dem hörde bland andra Börjesson. Johan August Hazelius inträdde i förbundet 1819 och utmärkte sig särskildt genom ett föredrag öfver Karl XII, hvilket väckte oerhörd hänförelse inom förbundet. Jonas Waern, sedermera statsråd och landshöfding, som tillsammans med löjtnant Gustaf Hazelius
vistades samtidigt med Almqvist i Vermland, inträdde 1820.
Anders Fryxell blef medlem af förbundet 1818 med den
särskilda uppgiften att vara ordförande för förbundets
afdelning i Upsala. Åtskilliga Upsalastudenter ingingo
nämligen till Manhemsförbundet med en ansökan att få upprätta en filial i Upsala och detta beviljades, med vissa inskränkningar, efter vidlyftiga öfverläggningar. Bröderna i Upsala stäldes på förknappning, de fingo blott ordförande och sekreterare, ingen vårdhållare, inga »märkismän», inga grader och följaktligen inga gradtecken heller. Receptionsformuläret för intagning i Manhemsförbundets Upsalaafdelning fins ännu qvar. Ordföranden höll ett kort tal och framstälde derpå följande frågor:
»Min broder, är det din fria och otvungna vilja, att bli
en medlem af Manhemsförbundet?
Så lägg handen på ditt hjerta.
Vill du lofva oss vid Gud, ditt samvete och svensk
manna-tro, att tyst hålla hvad enligt Manhemsförbundets lagar bör förtigas?
Hell dig! En annan förbindelse kräfver icke Manhem. Våra hemligheter äro ej stora. De vänta att af dig blifva kända. Men brinner ditt hjerta af nit för det ädla, sköna och hjeltemodiga, för Gud, för fosterland — då har du dem
redan inskrifna i din själ.»
Genom välvilja af en förbundets medlem, som numera bekläder en framstående plats i samhället, är tillfälle gifvet att bereda läsaren en klar inblick i förbundets allvarliga sysselsättningar och på samma gång i Almqvists utveckling och literära sympatier vid denna tid. Vid en sammankomst 1816 höll C. J. L. Almqvist nämligen ett föredrag om
poesiens dåvarande tillstånd i Sverige, en literär
trosbekännelse af minnesvärdt innehåll.
»Jag kommer på denna stund» — så inleder han sin
framställning — »att fästa eder uppmärksamhet vid ett ämne,
som är likaså vigtigt i anseende till sin egen beskaffenhet,
som i synnerhet för eder, unga medbröder, af stor vigt
att inse rätt, I som uppväxen i en tid, full af fördomar,
villomeningar och strider. Stora och ädla ämnen hafva alltid
sysselsatt oss. Vi hafva här kommit tillsammans i ett
brödraförbund, ej för att gyckla eller för att säga hvarandra meningslösa grannlåter — nej, utan för att med ett rent hjerta inför Gud och mannakraft inför menniskor bilda och lyfta hvarandra, för att blifva det vi borde vara. Och — mina unga älskade medbröder — kunna vi väl upptänka något större och verkligare nöje än sådana sysselsättningar? Sanningen skall jag derför tyda för eder i dag: en skarp och oväldig sanning.
»Poesien är den högsta och ädlaste af alla menniskans
sysselsättningar på jorden. Hur är väl detta möjligt? kunnen I med all rätt fråga, ty jag är öfvertygad, att många och de flesta bland eder fått inhemta den lärdomen, att med poesi förstås detsamma som verser. Dock kan jag försäkra eder, att det finnes i verlden obeskrifligt mycken prosa iskall och torr, som genom sin författares mekaniska behändighet blifvit satt på vers, och som således förtjenar namn af rimmad prosa, men visst icke af poesi. Då jag talar till er, unga vänner, så vet jag att I ännu icke nått den bedröfliga, så filade mogna ålder, då så många menniskor, i följd af deras skrumpna erfarenhet, djerft påstå att ändamålet med menniskan blott är att ata, sofva och kläda sig, att väl vetenskaper kunna hafva något värde, men blott såsom medel, hvarigenom man kan skaffa sig kläder och föda, och att de sköna konsterna, isynnerhet poesien, vore något rätt artigt, hvarmed man kunde roa sig, då man ej har vigtigare sysselsättningar, såsom t. ex.
att räkna pengar eller äta, men egentligen blott ett tråkigt
lappri. Jag är nu för heligt stämd, för att kunna skratta åt
dessa uslingar på mensklighetens graf, snarare skulle jag
förgås af smärta och sorg, om jag icke visste, att jag talade till er, som ännu hafva den obeskrifliga lyckan att vara barn.
I skåden ännu i den sköna, ljusa himmelen något mera, än
blåa dunster, och då åskan går, glömmen I så gerna sammanstötningen af elektriska flammor, för att derunder lyssna till Guds, eder Faders, röst ur molnen. Oskuld, sanning, godhet hafva ännu icke för er blifvit meningslösa, granna fraser, hvarmed djeflar smickra djeflar för att bli smickrade tillbaka. Och fantasien, menniskans inre heliga förmåga att lyfta sig öfver jorden och sig sjelf, inbillningskraften: den andas ännu inom er sitt glödande, sköna lif. — Nå väl! I kunnen då tro mig, eller rättare, begripa mig, om jag säger till eder: bevaren alltid inom er oskulden i sin renhet, hatet till ondskan i sin fulla kraft, inbillningskraften i sin glödande rikedom, och då skolen I känna hvad poesi är, och veta, att den är en lyftning från menniskan till Gud. Träffen I nu en skrift, som icke prunkar med ståtliga meningar, men som
lifligt och bildande målar taflor af oskuld, af hat och strid mellan det goda och onda, af naturen såsom en återspegling af det gudomliga, af glad och frimodig lifslust, af kärlek och trohet i nöd och lust, af vemodig förgätenhet af jorden för himmelens skull — då veten I, att en sådan skrift innehåller poesi och icke blott är en prosaisk sammanskockning af verser».
För att nu gifva sina åhörare hvad han kallar en sköld emot
rådande villfarelser och fördomar i afseende på poesien,
meddelar Almqvist en öfversigt af svenska diktkonsten. Till
en början framhåller han att det i Sverige vid i fråga
varande tid gafs trenne mycket olika slag af poesi. »Det
första slaget är en härmning från fransyskan, det andra en härmning från tyskan, det tredje utgöres af inhemsk svensk poesi».
»Då vi tala om skrifter, som nu bland oss äro gängse och läsas,» fortsätter han, »kunna vi icke gå längre tillbaka än
till v. Dalin, ty Fru Nordenflychts och Sofia Brenners poesier äro nu lika så sällsynta, som litet kända. Äfven Dalin läses nu sällan som poet, och utom sin förtjenst som historieskribent
hade han icke egentligt geni att sammansätta annat än det
slags versmakeri, som kallas satirer och som så mycket mindre är poesi, som det tvärtom mördar all poesi inom menniskan och blott går ut på att begabba allt i verlden utom sig sjelf».
Talaren öfvergår derefter till Gustaf den tredje, »den
stora perioden, då svenskarne endast skrefvo vers för att
imitera utländingar». Han påpekar huruledes Gustaf III hade
rest mycket i södra Europa, i synnerhet i Frankrike, och
»gripen af dess yttre glans, utan att fatta dess inre elände», uppgjorde den planen att också gifva sitt Sverige begrepp om bildning och smak. Så grundade han Svenska
Akademien, »en inrättning, lika vördnadsvärd i anseende till sitt namn och det ändamål den borde hafva, som den ännu
hittills illa utfört detsamma». Grefvarne Creutz och
Gyllenborg, vidare Kellgren och Stenhammar vore alla män, som enligt Almqvists uppfattning visade huru mycket snille de verkligen hade, men som bländade af den franska s. k. smaken, hellre ville vara eländiga efterhärmare deraf, än friborna Svenskar. Öfver den franska »smaken», som han ställer i samband med materialismen, utlåter sig Almqvist derpå med mycken skärpa. »Denna materialism», yttrar han, »detta djefvulska tänkesätt, hvarigenom menniskan göres till anförvandt, jag vill ej säga med djuren, utan rent af med stenar och träd var gängse i Frankrike och i följd deraf kunde den franska poesien omöjligen ana det gudomliga lif af oskuld, eller rikedom af den heliga inbillningskraft, som är poesiens egentliga lif. I menniskokroppens köttmassa eller i svartmyllan på åkrarna står väl detta icke att finna? Följaktligen måste den franska poesien icke bli någonting annat, än en ståtlig samling af klingande granna ordställningar, satta i ytligt
qvicka verser, men som inom sig bära det djupa eländet af
materialismens död, tomheten af ett meningslöst intet». Bland svenska skalder, tillhörande denna skola, nämner han,
förutom Creutz, Gyllenborg, Kellgrén, Stenhammar, äfven
Leopold, Oxenstjerna, Silfverstolpe, Franzén, Wallin och Valerius. Vid tanken på »flera innerligt skönasmåstycken af dessamän» kan
Almqvist icke annat än beklaga att de blifvit »uppfödda i den
franska andan och bedragna deraf*. Han ingår derefter i en
närmare redogörelse för dessa skalders verk och yttrar: »Grefve
Creutz har skrifvit många idyller eller poesier om herdar och
herdinnor, men utan att ana det herdelifvets oskuld också i
kristendomen och Sverige vore tänkbar, tvingar han oss bort
bland de grekiska naturgudarna, bland nymfer och menniskor
i Arkadien. Grefve Gyllenborg har gifvit oss ett högst
tråkigt poem, »Tåget öfver Bält», som skulle bli en
hjelte-dikt i samma form som Homeri, Virgilii och Voltaires, men
blef — intet. Kellgrens »Gustaf Wasa» är ett skönt stycke,
och måste vara det, ty Sveriges räddning af Gustaf I tillät
sig icke vara ful, och Kellgren liksom alla af detta slag gjorde
alltid vackra verser, fast icke alltid poesi. För öfrigt har
Kellgren författat en mängd smärre skrifter af mer och
mindre värde, men som alla andas den franska
materialismen. Detsamma gäller om Stenhammars små poesier. Den
som ger sig tålamod att genomläsa Leopolds stora arbeten
»Oden» och »Virginia», skall der lifligt finna sjelfva den
fransyska inre döden framträda i den kungligaste yttre pomp
af ord. Af samma halt äro de flesta öfriga så väl Leopolds
som de andras smärre arbeten. Grefve Oxenstjerna har
nyligen gifvit oss en mycket lyckad öfversättning af den
engelske Miltons stora poem, »Det förlorade Paradiset».
Oxen-stjema har äfven skrifvit flera egna arbeten, såsom
»Skör-darne», »Hoppet», »Ödet», »Dagens stunder», om hvilka man
kan säga, att de äro vackra nog, men hela deras lif är dock
en härmning efter den modema ytliga franskan. Likaså har
statsrådet Adlerbeth mycket lyckats i sina öfversättningar af Virgilius
och en del af Horatius, men om hans egna arbeten är det
roligare att tiga än att yttra sig, då man påminner sig hans
egen storhet såsom menniska».
Ordningen kommer nu till Nya skolan, och då det är af
stort intresse att se huru den samma uppfattades af sin
blif-vande Messias, så anföras här Almqvists ord oafkortade.
»Svenskarnes vana att imitera den tyska poesien — säger
Almqvist — började egentligen vid den tiden, då den namn-kunniga tidskriften Phosphoros ungefär för sex år sedan
började utgifvas. Om denna poesi i Sverige redan har det
stora felet, som den måste hafva, efter den är en härmning
från tyskan, att nämligen icke vara svensk, så har den
åtminstone medfört den nyttan, att den först bröt isen och böljade
den gräsliga strid med det franska tomma ordprålet, som ännu
icke är alldeles slutad, men som verkat fransyska härmningens
undergång hos alla tänkande menniskor. De svenskar som
arbetat i denna väg, som bland oss infört och imiterat
ty-skarne, behöfver jag här så mycket mindre nämna, som ehuru
namnkunnigt också deras företag är, deras namn dock till
stor del äro okända, äfvensom de sjelfva till en del dolt
dem. Blott en sak är af vigt för er att känna. Den
ryktbaraste af alla dem, som arbetat i denna väg, är
Atter-bom. Jag nämner hans namn, emedan det är lika kändt och
gängse i Stockholm, som han sjelf och hans skrifter till sin
halt här äro okända. Man anser också honom för en af dem,
som slafviskt härma den tyska poesien. Men I, unga
med-bröder, bören vara bättre underrättade i denna sak.
Atter-bom härmar aldrig, det han skrifver är originelt*. Alltså hör
han icke hit, utan till det tredje eller inhemska slaget af
poesi».
»Jag kommer nu till detta tredje slaget af svensk poesi,
som egentligen är vår egen, emedan den är svensk utan
härmning. Redan tidigt utmärkte sig på denna ädla väg ett af
Nordens största snillen. Hans namn var Bellman. Utan
tvif-vel är för er detta vidtbekanta namn icke okändt, äfvensom
I väl veten, att det slags poesi, han bearbetat, i allmänhet
kallas supvisor; sjelf har han till en del kallat sina arbeten
»Fredmans epistlar». För er kan jag icke nu utveckla hans
förtjenst. Det var måhända en olycka för Sverige att vinets
och icke svärdets ande blef gifven Bellman. Det kunna vi
dock med oväldighet säga, att Bellman var oefterhärmligt stor
i sin genre, men att hans genre hade ett ganska lågt rum i
* Eget är att se huru högt Almqvist vid denna tid värderade
Atter-bom, om hvilken han längre fram i förtroliga meddelanden uttrycker sig
temligen försmädligt.HYLLNING AF »GÖTERNA». 15
poesien. Samtida med honom lefde den store Lidner. Hans
ande är dyster och förskräcklig, liksom Åreskutan och bergen
i Nordlanden. Han har skrifvit tragedien »Medea», »Spastaras
död», »Året MDCCLXXXIII» och mycket annat som vitnar
om höjden och den svenska gången af hans ande. Ifrån Lidner
är en mångårig brist på snillen; och tyckes det som Sverige
allt sedan alldeles öfverväldigades af den franska tomheten.
Men nu uppträdde Ling, en man lika kraftfull och djerf i
sig sjel.f, som i sin poési *. Utom smärre stycken, såsom
»Eylif den gautske» och »Agne», har han skrifvit det stora
poemet Gylfe, som i ny blomma till oss återför alla det
gamla Nordens skönheter. Ett ännu större poem vid namn
»Asame» är nu under trycket och skall snart glädja äkta
svenskar. — Vid hans sida, ehuru i en annan genre, står den
originelt svenske Atterbom. Ibland hans egna arbeten
utmär-kd: sig genom obeskriflig skönhet bearbetningen af en gammal
folksaga från medeltiden vid namn »Fågel blå». Utom många
egna arbeten har han nyligen under namn af
»Nordmanshar-pan» gifvit oss en dyrbar samling af äkta svenska poesier från
medeltiden. — Slutligen finna vi i den för er välkända
tidskriften Iduna flera inhemska poesier, för hvilka vi hafva att
tacka Geijer, Tegnér m. fl. Och är det en glädje för oss att
med sådana namn sluta taflan af svenska snillen».
Som läsaren torde medgifva, har detta föredrag sin
märklighet i och för sig. Förutom detta aktstycke äro vi i
besittning af ännu några tal af andra medlemmar af Manhem.
Ett par smärre prof ur dessa föredrag må anföras såsom
belysande förbundets syften och beskaffenhet.
* Kärleken till Lings författareskap bibehöll Almqvist äfven på äldre
dagar, d. v. s. han beundrade hvad Ling velat utföra och kallade hans
>Asarne» dén »största svenska poetiska tankes enfant perdu». Ling
sjelf jemförde han, i några minnesord 1839, med Huss, den store
reformatorn.Tal p& förbundsdagen den 18 november 1819
af
H. J. Öfverberg. *
»Herre vår Gud, du allt lifs och all sannings källa,
som lefver i allt, röres i allt från evighet till evighet, vare
ditt underliga namn hördt ibland oss i dag och i alla dagar!
I dag? — ja väl, i dag, ty när kunna väl bönen och hoppet
saligare fly från jordlifvets qvalm till Jehova den högstes tron,
än då en ynglingaskara, i trofast slutet brödraförbund, med
hand i hand och hjerta mot hjerta, ännu oförderfvad, ännu med
vilja för det gudomliga har samlats för att visa hvarandra
tillbaka på den tid som varit hafver. — Herre! låt den vara
samlad i dig, nu och alltid, i det våra unga hjertan med
innerlig rörelse tänka tillbaka på den dag då du först förde
oss tillsammans, för att rädda oss undan tidens rysligt tomma,
helvetiska gyckelspel, in uti helgedomen af ett lif som består
i kärlek, tro och hopp i Herranom. Lofvad vare du af hela
mitt hjerta, oändliga kärlek! som låtit genom ädla mäns mun
komma till oss toner från din himmel, hvilka om du ej
öppnat våra öron, skulle hafva förklingat bland tomma, själlösa
varelser, men som nu, af oss förnumna, hafva låtit oss ana
den englamusik, som i aldrig slutande vexlingar skallar kring
din tron.
»Att väcka våra svenska ynglingar till förnimmelse af
detta höga lif, som består i from undergifvenhet och kärlek
till Gud, samt hat för allt annat som strider deremot, att
låta dem känna innerligt och brinnande, då de beundra den
namnlösa glansen* af framfarna hjeltar och riddersmän som
stridt mot det onda i tiden, att dessa varit blott af Gud
utsända till att arbeta i den stora vingården till fromma för deras
i mörkret irrande bröder; och att slutligen lära dem fromt
bedja det äfven de måtte, icke för eget pris och beröm,
* En af Almqvists ifrigaste beundrare, med tiden hofpredikant och
protokollförande i hofkonsistoriets ransakning angående Almqvists
af-vikning från fäderneslandet.utan för Guds ära och af kärlek till honom, blifva sådana
Guds förkunnare som föra många, många till salighet och
herrligen bevisa sitt ursprung; — detta är tvifvelsutan afsigten
med Manhem. — — — —---— — — — — — —
Här skola vi uppklarna minnena af de forna dagar och
dricka af Urdarbrunnens heliga vatten, att vi måge blifva
hvita och rena, här skola vi lära oss att vara fria och
sjelf-ständiga och dock i allt Gudi undergifna, här skola vi
förnimma att vi blott genom Kristus kunna ingå i detta glödande
lif i oskuldens och kärlekens helgedom, här skola vi bedja
honom gifva oss nåd att strida och manligen behålla segren.
Väl skola alla djefvulens härar sätta sig upp emot oss, men
de förmå intet, ty vi strida ju icke för vår egen sak, utan
för Guds och mensklighetens.
I skuggor af fordna tiders storhet, sväfven kring oss!
och låt oss i minnets trollspegel se hoppets morgonrodnad
och tro att Herren våra fäders Gud ännu vakar öfver oss.
Ja, vi hoppas på Herren Zebaot, att han blifver vårt fasta värn
framdeles som hitintills. Halleluja! Salighet och pris, ära och
kraft vare Herranom vårom Gudi från evighet till evighet!
(Afsjöngs: ps. n:o 124, Nya Sv. psalmboken.)
Tal hållet i anledning af H. M. K. Carl Johans kröning
den 12 maj 1818
af
Joh. Fridolf Hisinger. *
Herren vår Gud, folkens beskärmare, konungarnes fasta
stöd, vare lofvad, som åter skänkt oss en sådan dag! — Ja!
stor och märkvärdig skäll alltid den dag vara för oss, då en
hjelte blifvit krönt till vår laglige konung. En utländsk hjelte
var Bernadotte, men Carl Johan är svensk i mandom och
hjerta. Länge en stjerna för vårt hopp, har nu i honom tiden
blifvit fullbordad, att Herren korat honom till vår konung på
jorden.----------------
* Almqvists lärjunge.
Ahnfeit: C. JL. Almqvist.Ja, i sanning! den dag har kommit, att Carl XIII:s
milda ögon ej längre skåda öfver Sverige. — Gråtom, bröder,
— ja väl! en god fader var oss kung Carl! Dock tårar äro
ju genomskinliga? Låtom oss derför genom dem blieka upp
och skåda den herrliga tron, som nyss blifvit rest i
slotts-borgen i den gamlas ställe. — Ja, Gud vare lof. Carl
XIV Johan har nu blifvit krönt — krönt till vår konung på
jorden. Trohet af hjertat gifva vi honom! Lefve Han länge,
och må Han dö, som sin fader, välsignad! Men först — o
lefve Han lycklig länge!
Gud bevare fosterlandet och konungen!
Som antydts, fins det blott en del qvar af
Manhemsför-bundets handlingar, men ursprungligen egde man en ofantlig
massa aktstycken. Det befintliga är dock alldeles tillräckligt
för att, få en öfverblick af förbundets hela utveckling. 1817
undergick förbundet en ombildning, och dess förenklade
organism blef då vederbörligen stadfäst af öfverståthållareembetet*
Af ett protokoll öfver de äldres sammankomst 1818 visar sig,
att en öfverläggning egde rum om de mått och steg, som
borde företagas med alla de böcker och handlingar, hvilka
rörde förbundets förra konstitution. Vid anstäld undersökning
befunnos icke mindre än fyra folioband af den beskaffenhe
att de kunde till förbundets behof fortfarande användas,
hvarefter det öfriga »med åtföljande papper och handlingar»
genast på stället förseglades med samtliga medlemmames sigill.
Hvart alla dessa luntor tagit vägen, kunna vi icke upplysa och
förlusten af dem är kanske icke mycket beklagansvärd,
eftersom lyckligtvis sjelfva stommen finnes qvar. Troligen var det
Almqvist, som lemnade det hufvudsakliga stoffet till
diskussionerna och att döma af hans tryckta förslag till
Manhems-förbundets organism, så var han i stånd att förse sällskapet
äfven med ceremonier och allahanda mystiska
förbundssyssel-sättningar af det sällsammaste slag. Prof. Fryxell har
berättat att en söndring uppstod i förbundet, då nämligen de
båda ledame, Almqvist och Dahlgren, icke kunde kommaöfVerens. Almqvist hade utspekulerat en uppfostringsplan,
enligt hvilken Manhemsförbundets yngre ledamöter skulle de
tre första åren uppfostras som hedningar, derpå i tre år som
judar och slutligen i tre år som kristna*. Förslaget blef
imellertid ej godkändt, hvarken af Dahlgren eller af någon
annan. I egendomlighet kan det blott mäta sig med ett
annat påhitt af Almqvist sedan han blifvit lärare vid Nya
elementarskolan, äfven meddeladt af Fryxell. Almqvist föreslog
nämligen att till undervisningens grundval och utgångspunkt i
lägsta klassen borde man välja hebreiska språket och derpå
fortsätta med det grekiska. Förmodligen gaf han i
Manhems-förbundet medlemmarne fullt upp att göra med att vederlägga
hans äfventyrliga planer. Han var redan nu i besittning af
en vidunderlig dialektisk färdighet, och Fryxell har omtalat
att i en talareklubb, som bildades af honom, Dahlgren och
några andra, roade sig Almqvist med att först enligt alla
konstens regler försvara ena sidan af en sak och derpå den
motsatta åsigten, och båda delarna gjorde han fullkomligt
lika bra.
Det förslag till Manhemsförbundets organism, som
Almqvist 1816 erhöll i uppdrag att utarbeta, blef af förbundet
för-kastadt. Men märkligt är, att det några år derefter (1820) utgafs
icke af Almqvist utan af Manhemsförbundet sjelf jemte några
iå andra aktstycken som belysa förbundets historia. Troligen
fann förbundet Almqvists förslag mycket märkvärdigt och
min-nesvärdt och detta gjorde Almqvist förmodligen också,
eftersom han öfver tjugu år senare sjelf utgaf detta förslag i ny
upplaga. Det är sålunda lätt tillgängligt, och utrymmet bör
naturligtvis icke upptagas med att meddela längre utdrag
derur. Blott ett par karakteristiska ställen må anföras.
Sjelfva förbundets idé skildras af Almqvist sålunda:
»1. Måste de inkommande få en stark vink om det
allmänna behofvet af förädling.
* Möjligen åsyftas härmed Almqvists tryckta organisationsförslag,
hvilket med någon travestering fått af Wallmarks journal höra en liknande
tolkning, som den nu efter Fryxell anförda. Planen kan dock i en
ursprunglig form hafva varit ännu orimligare än i tryck.2. Skola de inandas ett herrligt asalif, gautisk kraft,
brinnande lust för fosterlandet och fulländad fysisk mensklighet.
3. Måste de erhålla en djup aning om himmelen, om
deras egen ringhet såsom ännu blott fysiskt kraftfulla, om
asa-lifvets genom sig sjelf tillkännagifna upplösning och om hoppet
af ett bättre.
4. Skola de upplifvas i kristendomens friska varma ande
och inse att de med ett sant bedömande af den fysiska
kraften, icke skola skatta den öfver själens, men att denna krafts
fulla bibehållande, försmältande och uppgång uti
kristendomen utgör fulländningen af deras bildning».
Manhemsförbundet ville Almqvist indela i nio grader, för
hvar och en af dem skulle finnas en sal, och med sin lågande
fantasi utmålar Almqvist för sig dessa salars dekoration.
»Vore Manhem ett palats», säger han, »skulle i den
första af de nio salarna krusflor • hänga i svarta vågor öfver
de hvitmenade väggarna. Ty verlden säger sig vara hvit;
men här skulle upptäckas att mörkrets dunkla vågor, i
osynligt svall, men dock med ganska djupa suckar, löpa öfver
det hela. Ett likrum i sjelfva verket. Såsom den vanliga
verlden lefver för att sluta med döden, begynner tvärtom
Manhems skådespel med att dö, på det att lifvet sedan må
komma utan slut. — Taflor skulle hänga kring alla väggar i
denna sal. På de norra och södra väggarna alla dårskaper
tecknade — på den norra alla löjligheter dansande i
triumf-drägter ofvanpå ett skört vulkanberg — på den södra alla de
späda anlagen, genom tidens narrerier förvridna till
karikatyrer, så besatta att man åt dem skulle skratta sig förderfvad,
så vida man icke först försjönk i tårar. På de vestra och östra
väggarna alla de gräsliga begär framstudsande för blicken
såsom genom Michel Angelos hiskliga penselmakt — på den vestra
all vildhet med ulfögon blixtrande ut genom fromma lams
hudar, som den tagit sig till täckelse, och åskor efter de
vildas behag lekande i deras händer, nedslungade på jorden
till skräck, dock derifrån återstudsande till förderf på dem
sjelfva, af hvilka de slungats; en ofantlig, en rolig förstörelse
— på den östra alla goda krafter halshuggna af mekanismensoch en falsk formalisms skarprättarsvärd; änglagestalter
utsträckta på marken, öfverhöljda af myror, ödlor, ormar,
sön-dergnagna af maskar och korpar, långsamt bestänkta med ett
förgiftadt vattens droppar, så att de gå till förruttnelse, men
icke fort, utan så att stanken väl hinner sprida sig —
grift-salens slutliga fullkomning».
Organisationsförslaget innehåller åtskilliga
fantasimålningar af lika vild beskaffenhet som den anförda och för öfrigt
mycket af barockt löjlig natur. Exempelvis låter författaren
i en receptionsceremoni nornorna uppträda och föréskrifver
att på afstånd skall höras en dånande hemsk musik,
vapengny och åska, och här har han en not som tar sig alldeles
befängdt ut: han påpekar nämligen att åskvädret kan lättast
åstadkommas genom en jemkulas rullande. Det bör alltså
icke förvåna någon, att kritiken med förlöjligande kastade sig
öfver denna skrift. »Denna bokunge», skrifver Almqvist sjelf
till Waern 1821, »har delat lustiga öden: den blef till
afgrun-den fördömd af Wallmarks journal och återigen ur afgrunden
lika högt uppdragen af Svenska literaturtidningen» *.
Man kan imellertid icke annat än instämma med
Literaturtidningen deri, att denna Almqvists skrift, med alla sina
galenskaper, bär stämpeln af en stor och sjelfständig genialitet.
Sjelf samlade Almqvist de omdömen, som blifvit fälda om
boken, och utgaf dem 1821 jemte en adress till allmänheten**.
Af de handlingar, som af Manhemsförbundet äro tryckta
tillsammans med Almqvists organisationsförslag, visar sig att
sedan förslaget undergått de öfriga medlemmarnes pröfning
* I Allmänna journalen 1821, januari, fins en mycket vidlyftig kritik
af Manhemsförbundets handlingar, upptagande större delen af åtta
nummers innehåll. Bland annat göras deri elaka anspelningar på en
Manhemsförbundets medlem, som blifvit galen. Almqvist svarade offentligen
härpå, att den unge mannen icke under sin vistelse inom förbundet
blifvit sinnesrubbad, utan att det skett i fädernehemmet, och att orsaken
var ett slags andlig förkylning.
** I slutorden i denna adress säger Almqvist att det utgjort hans
nöje att betrakta allmänhetens fysionomi efter det hans
organisationsförslag utkommit. »Den ringa boken», tillägger han, »må vara ett trätofrö
så länge. Någonting vidare vågar kanske framdeles visa sig».och flerfaldiga öfverläggningar, gjordes af förekomna skäl först
den ändring, att del tre sista graderna, den sjunde, åttonde
och nionde, alldeles uteslötos och sedermera förkastades äfven
det hela, hvaruti man tvifvelsutan gjorde ganska rätt. Det
gör ett egendomligt intryck, att se den i hög grad tama
organisationsplanen, som stadfästes af öfyerståthållareembetet,
tryckt tillsammans med Almqvists vilda fantasier. Man
af-svor i denna inlaga högtidligen alla försök till hyad man
kallade en »transcenderande syftning» och bedjfrade att man
var lifväd endast för fäderneslandet och för en dygdig lefnad.
Bland blifvande sysselsättningar nämndes årliga tal öfver
Gustaf I, Gustaf II Adolf m. fl. så väl som öfver »Hans
regerande Majestät», för öfrigt menlösa lekar, sång och musik,
m. m. Särskildt tillkännagafs att något slags resonnemang
öfver politik skulle aldrig få förekomma vid sammanträdena.
Manhemsförbundet upplöstes i början af 1820-talet på
förslag af Fryxell, efter det intresset blifvit så svagt, att ingen
ville åtaga sig att vara sekreterare. Imellertid erhöll
Almqvists verksamhet inom förbundet ett egendomligt efterspel i
Vermland *.
På ett ställe i sitt tryckta förslag till Manhemsförbundets
organisation skrifver Almqvist:
»Att blott lefva som idealiserad bonde vore det
allmännaste och högsta lefnadssättet. Detta ämne fordrade en egen
utveckling; det skulle måhända visa oss nya perspektiver.
Berättelsen om romerska diktatorer och konsuler, som från
plogen gingo till de högsta förrättningar och återvände dit
igen, är ingen dikt: Det enfaldiga umgänget med naturen
och skötandet af så enkla sysslor var det första lefnadssättet.
* Dock förtjenar det anmärkas, att det »naturlif», han der
tillsammans med ett par förbundsbröder företog sig, stod blott i ett yttre
sammanhang med sjelfva Manhem. Dess handskrifna urkunder innehålla
ingenting som tyder på att ett samfund i naturens sköte skulle varit ett
önskningsmål inom förbundet. Nordisk kraft i förening med kristligt lif
var hvad der eftersträfvades, utan någon ovilja mot det konventionela
samhället i öfrigt.INFLYTANDE FRÅN ROUSSEAU.
23
Det bör då äfven bli det sista, det högsta. Men lifvets inre sanna
bildning (idealiseringen) skall då förenas med denna enfald.
Så måla oss filosofer och skalder den egentliga lyckan: och
efter vi beundra dem i så mycket annat, böra vi ej tvifla på
dem häri. Och denna målning är äfven sann efter statens
teori, hvad vilja vi då mer?»
Till dessa sina ord i organisationsförslaget hänvisar
Almqvist i ett bref af 1821 till Jonas Waem. Almqvist omtalar
nämligen då, att han ämnade bosätta sig på landet i trakten
af Stockholm. Och han tillägger: »Om du läser
Manhems-boken, den och den sidan, så ser du ungefär hur jag menar.
Med den äkta bondlefnaden förstår jag ej en plump och rå
(o-idealiserad) bondaktighet, utan ett verksamt naturlif. Att
lefva som herre på landet är i grunden sedt ett oting. Kära
du, kan man tänka sig något våpigare både för karl och
qvinna, än att sitta i förmak på landet, konversera vid ett
tebord, spela kort, gå fint klädd, rita litet smått, gäspa om
qvällarna, ligga och latas om morgnarna, och omsider
ce-dera bonis?»
Fortsättningen af detta bref innehåller ett bland de få
ställen, hvilka antyda att det egentligen var Rousseaus idéer,
som lefde upp hos Almqvist. Den store samhällsfiendtlige
reformatorns tankar tyckas, så att säga, legat i luften i
Almqvists barndomshem, såsom visar sig af ett redan anfördt
uttryck om hans moder. Han tog dem icke omedelbart ur
källan och han uttalar icke i sina utgifna skrifter någon
beundran för Rousseau; tvärtom nämner han honom vid tillfälle
i föga smickrande ordalag, såsom i sin franska afhandling för
professur i Lund, deri han kallar Rousseau »ett hjerta som
resonnerar och ett hufvud som gråter».
I det nyss anlitade brefvet anspelar dock Almqvist på
Rousseau såsom sin andelige fader. Om det konventionela
samhällslifvet bland herrskapsfolk på landet säger han
nämligen:
»Detta kallas upplysning och bildning, och jag medger
det rätt gerna, ty det är det verkligen: nämligen en sådan
der upplysning, som Rousseau säger hafva störtat mensklig-heten i elände — hvilket också synes. Det är nämligen en
half* bildning. Men blif nu bildad i grund (idealiserad), så blir
du återigen förnuftig, nyttig, bondisk i zenitmening (till
skil-nad från de arma nadirbönder, vi se stryka på
gästgifvare-gårdarna), glad och frisk. Denna tendens böljar inom kort
ropa högt öfver hela Europa, och jag hörde häromdagen en
gammal baron naivt anmärka, att om det här går på 50 år
till, så blir ingen fröken eller mamsell i hela verlden gift.
Annars tycker jag det är synd, att just tadla de arma
fröknar och mamseller, ty man bör först uppräkna alla
slyngel-pojkar och lymmelkarlar. Jag gissar att om gossame taga
hvar-andra i hand och gå ut på åkern, så skola flickorna ledsna
att sitta för sig sjelfva i den fransyska parterren; de skola
omsider springa efter ut på åkern*.
Följande år (1822) skrifver Almqvist från Antuna,
fädernegodset i Upland: »Jag har nu ordentligt begynt mitt
landtlif för i år. Hittills har jag haft ganska roligt. — Jag är
nu mest på åkern. Likväl använder jag en del af dagen
inne med skrifva och läsa».
Imellertid var väl Stockholm alltför närbeläget för att
något bondelif skulle kunnat ordnas der han uppehöll sig.
Också var han ännu upptagen af embetsgöromål inom
ecklesiastikdepartementet, der han steg till kanslist. I slutet af år
1823 gjorde han derför processen kort och tog afsked ur
statens tjenst. Han skrifver då till Wsern, att »Stockholms tunga
luft kunde han inandas med lugn endast genom den
öfver-tygelsen att detta hittills kunnat vara honom nyttigt till
men-niskokännedom och afsmak samt under förhoppning om ett
skönare lif».
Detta sitt skönare lif började Almqvist i januari 1824.
Förbundsbrodern Jonas Waern, eller rättare sagdt hans far, hade
åtskilliga egendomar i Vermland, och det var dit Almqvist
styrde kosan. »Kom och blif vår patriark», — skref Jonas
Waern till Almqvist — »jord skall jag skaffa att bebygga». Om
Almqvists ankomst hafva vi fått åtskilliga underrättelser af en
gammal hedersman på ort och ställe, en f. d. spiksmed,
Jordan Korpy som berömmer sig af att hafva upplefvat sexkungar, sex prostar och sex brukspatroner. Han berättar att
när Almqvist och löjtnant Gustaf Hazelius anländt till den
Waernska egendomen Adolfsfors, några mil från Karlstad, så
klädde de sig tillsammans med Jonas i full uniform, nämligen
som timmerhuggare med stora förskinn och stora bilor och
gingo så ut att fälla timmer. I februari 1824 var Almqvist
bosatt på bruket Skillingsfors, en knapp mil från norska gränsen
i en skön fjällbygd *. Han skrifver från Skillingsfors och
omtalar med förtjusning att på platsen funnos endast smeder och
bönder, och han var genom 1 4 mils väg skild från
herrskapsfolk**. »Jag skrifver detta bref», tillägger han, »i en liten
landtlig kammare, en ansenlig brasa brinner på spisen, min
Maria sitter vid min sida och spinner; rätt nu sätter hon
fram vår aftonmåltid, som hon har lagat. Så länge vi blott
äro två, hafva vi ingen piga. Ingen domestik nosar i våra
saker eller stör vår trefliga ensamhet».
Den omtalta Maria var, förstås, Almqvists hustru och
eftersom man på fri hand har berättat åtskilligt om hans
giftermål, så må nämnas något härom. En mycket känd anekdot
upplyser att Almqvist skulle en dag hafva föresatt sig att fria till
det första fruntimmer han mötte och att han på det sättet skulle
råkat få en hustru ur tjenareklassen. Det är dock alldeles
ogrundad t. 1823 skrifver Almqvist till Waern följande:
»När jag var rätt ung, blef jag bekant med en landtflicka,
en naturgestalt. Hon var då 14 år. Vår kärlek knöts och
* Han bebodde ej här, såsom längre fram, en bondstuga, utan
begagnade som gift blott ett gafvelrum i bruksbygnaden, hvilket må
nämnas som ett drag af den anspråkslöshet, han nu gjorde sig till lag.
Under begynnelsen af sitt bondesvärmeri tänkte han sig en tjenareplats som
höjden af lycka. »Le icke, broder», skrifver han, »när jag säger dig,
att det ingått bland mina ljufvaste föreställningar, att se mig som
träd-gårdsdräng (-mästare, -arbetare) hela sommaren arbeta i växtrikets
fromma omgifvelser, under det min hustru (en lika så ringa tjenarinna
som jag) antingen arbetar i trädgårdssängarna bredvid mig eller sitter
och väfver i vår kammare (en dräng brukar hafva en kammare i trakten
af sina arbeten).--Ack, broder, hvad det är ljufligt att vara ringa
och få tjena!» ,
** Enligt uppgift af en person på stället fardades dock Almqvist
ofta, gående, till herrskapsfolket på Adolfsfors.uppväxte opåkallad, oansad, okänd, såsom en enkel ros i
en dunkel lund. Våra väsenden hafva vuxit tillsammans —
vi hafva aldrig haft någon annan kärlek och vi hafva sagt
hvarandra, att det vore ganska litet, om vi blott här skulle
vara hvarandras — vi vilja mena hvarandra väl för evig tid.
Såsom vi varit hvarandras i 11 års tid, står denna svala, rena,
goda eld såsom ett sken bakoih all den bildning, jag sedan
har kommit att få af tidehvarfvet — denna frid i mitt väsens
botten har hållit mig undan många förseelser*. Efter blotta
egennyttans kalkyl — tillägger Almqvist — vore Maria
fördelaktig att hafva hos sig på landet, emedan hon kunde i allt
vara en tjenarinna.
Almqyist for ensam till Vermland, men hans brud kom
inom kort dit, hvarefter deras vigsel egde rum i Skillingmarks
kyrka den 4 mars 1824 *.
Till en början var Almqvist utomordentligt belåten med
sin ställning. Han skrifver 1824 till sedermera hofpredikanten
Öfverberg:
»Om det medför någon glädje att se sin lefnad helt och
hållet utbilda sig i en enda stråt, efter en enda mening, så
har jag denna glädje och tackar Gud för det. Jag delar min
tid i tu. En del är arbete för vårt uppehälle, husets trefliga
ordning: den andra delen är för idéer, läsa och skrifva».
På Skillingsfors stannade Almqvist icke synnerligt länge.
Han köpte sig för 1,000 rdr en liten hemmansdel af
Jonas Waern och säger att han sjelf bebygde den. I
hvil-ken mån Almqvist möjligen i egen person lade hand vid
denna bygnad, kan icke nu afgöras. De brukliga
bondstugorna af trä nedtagas i Vermland helt behändigt och
flyttas från den ena platsen till den andra. Gamle Korp
tyckte sig komma ihåg, att blott någon dylik flyttning egt
rum, då Almqvist valde mark för sitt nybygge. Stugan,
* För att riktigt följa allmogens plägseder, bildade Almqvist hjonelag
ett par veckor innan den kyrkliga välsignelsen egde rum, men för öfrigt
var hans mångåriga förbindelse med den som blef hans hustru., Anno
Maria Andersdotter Lundström från Antuna i Upland, af oförvitlig
beskaffenhet.hvari Almqvist bodde, fins ännu qvar, men förändrad, så att
intresset vid reliken är icke stort, i synnerhet som den är
flyttad något från det ursprungliga stället. Deremot är
läget genom sin storartade skönhet verkligt öfverraskande. Vid
Grafsund, mellan sjöarna Ränken och Hugn, ej långt från
Eda skans och andra ställen med minnen af norska fälttågen
i detta århundrade och på Karl XII:s tid, valde Almqvist sitt
nybygge och han kunde omöjligen valt med bättre smak. Från
Arvika, som tack vare jemvägen ligger temligen i närheten,
medföljde 1875 en fotograf och tog en vy af platsen (införd
i Ny Illustrerad Tidning 1876 n:r 1).
Hemmanet tillhör Köla församling, och i Köla
kyrko-bok står Almqvist inskrifven såsom »brukaren» sekreteraren
Almqvist. För öfrigt finner - man af kyrkoböckerna, att han
till faddrar åt sin son, som föddes här i april 1825, jemte ett
par slägtingar, tog bönder och bondqvinnor. På sitt landtbruk
lär han väl icke haft stora förtjenster. .Bland inkomster, som
han skaffade sig, stod en i sammanhang med en passion som
han haft ända från sin barndom, nämligen för geografien.
— Han omtalar att han som helt späd ute på Antuna
»af-fattade hela orten på en stor karta och indelade den i
Österländska riken med 1,000 städer och med underbara namn af
egen uppfinning».
Som bonde i Vermland ritade Almqvist mot betalning
sockenkartor på uppdrag af hushållningssällskapet.
Hos pastorsembetet i Köla finnas ännu traditioner qvar
om Almqvists förhållande såsom församlingsmedlem. Han
brukade roa sig med att uppträda på husförhören och sätta
komministern på det hala. Som bekant, är det icke ovanligt
att presterna på landet vid husförhören utkasta en fråga i
högen af de församlade och låta den svara, som gitter. När
så, skedde, reste sig gema dannemannen Almqvist*. Han
* Det kan nämnas, att på sina bref lät Almqvist redan i Stockholm
kalla sig friborne dannemannen eller redlige och välförståndige
danne-Nwnen, och en tid skref han sig Love Carlsson Almqvist, eller blott
Love Carlsson, hvarjemte han önskade bortlägga sina titlar. »På
förhand gifVer jag dig en vink om», skrifver han till en af vännerna före
flyttningen från hufvudstaden, »att jag af innersta hjerta ber dig så lagasvarade på prestens husförhörsfrågor, men han svarade icke
alltid i enlighet med lutherska religionen. För honom, som
längre fram körde i ring med hela teologiska fakulteten i
Upsala, var det naturligtvis en småsak att med en dialektisk
dusch förvrida hjernan på en stackars landtprest. Detta
är den enda elakhet man i Vermland berättar om
Almqvist. För öfrigt har han lemnat ett godt minne efter sig
i orten. Den gamle Korp omtalade ännu med förtjusning
hans vänlighet, och förbindelsen med smeden Korp
underhöll Almqvist skriftligen, sedan han flyttat tillbaka till
Stockholm. Jemte Almqvist bodde löjtnant Gustaf Hazelius vid
Grafsund. Likväl hade de hvar sin stuga. Hazelius,
äf-ven till drägten mera idealiserad, d. v. s. bondklädd, än
Almqvist, var outtröttlig i att gå på åkern, berättar Korp —
Almqvist ledsnade snart dervid och satt mest inne och skref.
Gustaf Hazelius var för öfrigt tillsammans med Almqvist redan
på den första boningsplatsen, Skillingsfors. Almqvist skrifveri
juni 1824: »Från Gustaf skall jag helsa. Han har en tid
bott hos oss. Vi lefva tarfligt, arbetsamt, ganska tarfligt. —
Vi komma snart att upprätta små hem hvar för sig» *. Johan
att jag så väl inom ditt hem som annorstädes slipper det lika
förhatliga namnet sekreter som magister. I det lif jag ingår, är jag i sjelfva
verket ingendera, bör då ock befrias från dessa epiteter».
Vermländin-garna läto sig dock icke bestickas, utan kallade hr dannemannen för
kgl. sekter.
* Gustaf Hazelius slutade några år senare på ett högst egendomligt
sätt sitt lif. Berättelsen derom är temligen känd men förvriden. Det
bör derför vara på sin plats, att den här återgifves enligt uppgifter af
hans anhöriga och vänner.
I egenskap af sköterska åt Almqvists barn medföljde från Vermland
en ung bondflicka, som i Stockholm uppväxte till en skönhet. Almqvist
önskade utbilda de vackra själsanlag, som äfvenledes utmärkte henne,
och han uppdrog åt den numera gifte Hazelius — hvilken efter det han
tagit afsked ur krigstjensten och återvändt från Vermland blef kantor
i Adolf Fredrik — att gifva henne undervisning i musik. Följden blef
att kärlek upplågade mellan lärare och lärjunge, och då han insåg
omöjligheten af att få tillhöra henne i detta lifvet, tog han henne med sig till
en annan verld. Dels svedenborgska funderingar, dels en bekant scen i
Almqvists roman »Jagtslottet» bidrogo förmodligen till det förtviflade
beslutet, som äfven var dikteradt af fruktan för Almqvists planer med flickan.Aug. Hazelius var ej bosatt i Vermland, men han kom på
besök hos vännerna efter att hafva gjort en vandring från
Stockholm till Kristiania. Smeden Korp hade detta besök i
lifligt minne och berättade att när Hazelius kom fram till
Grafsund, hade han gående tillryggalagt 112 mil.
Utom Almqvist och Hazelius skulle också Jonas Waern
bli bonde, till stor förbittring för brukspatron Waern på
Adolfs-fors, som alls icke kunde finna sig vid denna idealisering*.
Då hade organisationsförslaget nyss utkommit, och den gamle
Waern hyste stor fruktan för hvad han kallade Almqvists
»feberdrömmar». Fru Waern tog saken mera humoristiskt och
förmanade sin kära son att hålla sig till lagen och evangelium
och »lemna Johannes’ uppenbarelse så länge».
Jonas Waern var gift, liksom Almqvist, men Hazelius ogift.
Almqvist hade utom sin hustru ännu ett fruntimmer i huset,
sin syster Lovisa. Till denna sin syster har han skrifvit
några verser som finnas intagna i Svenska skaldestycken för
ungdom, samlade och utgifna af W. (1845).
Detta stycke är i flera afseenden märkligt. Först och
främst visar det, att hos Almqvist verkligen fans mycken
hjertlighet och känsla, hvilket många numera tillåta sig
be-tvifla. Men det har intresse äfven ur en annan synpunkt.
Med Almqvist eger nämligen det egendomliga förhållandet
rum, att man i hans utgifna skrifter fåfängt skall söka några
fristående lyriska utgjutelser, hvad man kallar
tillfällighets-stycken eller dylikt. Dessa verser till systern äro af helt
och hållet enskild karakter, de skulle aldrig passa i en
antologi som prof på Almqvists skaldskap, men de visa honom
från en föga känd sida och derför må några strofer anföras **.
En dag i juni 1833 fann man deras lik i Edsviken, vid »Skansen». Vid
deras begrafning lär Almqvist, under de öfriga närvarandes djupa rörelse,
ensam hafva iakttagit ett iskallt lugn. Men den gängse berättelsen, att
han varit närvarande vid dödstillfället m. m. dylikt, är ej sanningsenlig.
* Att döma af ett bref till Jonas Wsern funderade man ursprungligen
på ett nybygge i Norrland (redan 1821).
** Gammaldagsverser till min syster.
Louise, min älskade, min goda syster!
Tag dessa rader, som mitt hjerta skref.Almqvist berättar sig haft »mycket yttre bråk» innan han
kommit i ordning. På Grafsund liksom på Skillingsfors hade
han hvarken dräng eller piga, men han tänkte sig att då han
iinge »mera kreatur och mera yttre göra», skulle han taga
något tjenstehjon. Jonas Waern bodde på Erlingsrud, också,
ett ovanligt naturskönt ställe, en mil från Grafsund. Om deras
gemensamma nybyggarelif skrifver Almqvist: »Vi råkas emellanåt
och öfverlägga om himmelska ting». Svedenborg tyckes, som
redan antydt, under Almqvists yngre år hafva gifvit anledning
till mycket grubbel för honom och hans vänner. Deras
vidlyftiga brefvexling är till stor del af religionsfilosofiskt innehåll.
Emellanåt uppenbarar sig Almqvists snillrikhet äfven här bland
många hvardagliga betraktelser. Det bryter fram då och då
liksom en blixt ur det sentimentala töcknet. I ett bref af
1822 säger han: »Kristus är det förfarligaste, ja det allra
förskräckligaste fenomen, som visat sig på jorden. Ack min
broder, vi äro vana att i honom se den fromme mannen, den
sig för andra offrande, den mildaste af alla som vinkat oss. Men
det är hiskeligt sant, som han säger: I skolen icke tro, att
jag är kommen att sända frid på jorden, utan svärdet! Hade
icke han funnits i verlden, då visste ingen af synd. Vore
icke solen, så hade icke jorden någon nattsida. — Vid detta
grufliga tankstreck har jag en gång under min lefnad stått, och
blott Guds dolda finger hindrade mig från sjelfmord. Nu kan
jag nämna om saken, emedan Gud fört mig ett steg längre.
Så mycket är visst, att det fins ingen huggorm bredvid det
arma menniskohjertat, som den välgörande naturen med vall-
Vår jord är kall, dess himmel tung och dyster,
en blomma blott här åt oss lemnad blef.
Det är den rena, varma känslans blomma,
som sås af vänskap i ett hjertas grund,
Och vattnas af ett trofast ögas fromma
förstulna tårar i en himmelsk stund.
Tack min Louise! tack för så många, många
bevis på kärlek, sanning, dygd och mod!
Du var min vän i dar, så mulna, långa!
min glädje du begrep, min sorg förstod.mofmgrar döfvat, den icke kristendomen uppretat till nytt och
oerhördt raseri; det fins ingen somnad plåga i själen, som ej
kristendomen väckt och äggat, ingen dualism och slitning, som den
icke drifvit till yttersta stränghet och ett qval, som ingen
pinbänk anat. Det är fåkunnigt när man tror, att Kristus satte en
sköld mot menniskoslägtets förbannelse, och så af höll den:
han lade dubbelt etter in i denna förbannelse, så att dess
gräsliga brand gick genom kött och ben in i märgen. Läs 18
seklers historia». Man må döma om det anförda huru man
vill. Man må finna det vildt och upprörande, men det lär
icke kunna nekas, att det ligger känsla och djupa tankar
inunder orden. Brefvexlingen flödar af bevis på att
religionsfilosofiska spekulationer lifligt sysselsatte Almqvist, och det var
ganska visst hans fulla mening, då han skrifver att på
Graf-sund hade han indelat sin tid så, att han hade »enhufvuddel
för himmelen och den andra för jorden».
Naturligtvis väckte Vermlandsflyttningen och
tillämpningen af Manhemsförbundets idéer mycket uppseende. I slutet
af 1824 säger Almqvist: »Man har i åtskilliga tyska och
svenska tidningar skrifvit om oss; utom flera osanna uppgifter
i detaljer, är det hela hvad de säga om oss rätt».
Då Geijer fått höra talas om flyttningen till Vermland,
skref han ett bref till Almqvist, som är ganska minnesvärdt.
Det heter deri: »Öfver ditt beslut har jag föga att säga, mera
än att jag ber Gud i hvarje belägenhet välsigna dig. Så
mycket kan jag likväl säga: jag önskar dig få efterföljare,
hvartill väl ock föga anledning torde finnas. Ej alla ega
hvarken din styrka eller din betänksamhet. Den borgerliga
sfer, hvari man är född och uppfödd, bildar kring hvar och
en ett slags naturlig atmosfer. Få gå utom den utan att
förlora andan. Snarare går det aij uppför, genom en
småningom kommen vana af bildning. Olyckans ihärdiga skola
kan äfven lära att uthärda fallet utför. Frivilliga språng i
ena eller andra riktningen lyckas sällan».
Dessa Geijers ord visade sig besannade.
Den som först tröttnade, var Jonas Waern. Han blef
antagen till disponent på ett bruk och lemnade då bondelifveti sitt värde. Almqvist sjelf var också uppenbarligen
ledsen åt sin belägenhet, då den drog ut på tiden, och åt
ödemarken var han icke längre glad. »Du kan väl finna hur
det står till med mig*, skrifver han på våren 1825, »när jag
säger dig att jag sedan i höstas knapt läst en tidning. Hvad
som* utkommit har jag alls icke sett, ej Komiska fantasier, ej
Babels torn, ej Spader Dame». Han påstår visserligen i
samma bref, att han allt mer fann sin lycka i att arbeta för sig
sjelf i enslighet och tystnad, men ofvanpå det anförda
beklagandet ser en sådan försäkring något tvetydig ut. Och strax
derefter yttrar han att det han saknade var umgänget med
bildadt folk. Han tröstade sig efter bästa förmåga med
diktning. » Jag gör sällskap åt mig», säger han, »af en hop
individer som jag roar mig med att framställa: dikter hvilka jag
låter utföra sina karakterer så godt de kunna, och med hvilka
jag så väl samtalar, som har till ämne för betraktelse och
umgänge» *.
Ekonomiska bryderier sällade sig till enformigheten och
Almqvist var hjertans ledsen åt hela Vermlandsflyttningen.
Märkvärdigt är, att han höll ut med bondlifvet så länge som
han gjorde. Först 1826 flyttade han från Yermland och hade
alltså varit bonde i fulla två år. Efter återkomsten till
Stockholm hade han först en bekymmerfull tillvaro som
korrekturläsare och notskrifvare, men hans lysande begåfning
bemärktes af general Lefrén och Hartmansdorff. Genom deras
åtgörande blef han vikarierande lektor vid Karlberg och utnämndes
* Det skulle varit alldeles otänkbart, att Almqvist under 1830-talet
kunnat utsända det ena bandet efter det andra af hvad han i ett bref
benämner sin Decamerone, så vida han icke redan haft den till en god del
liggande i sin skrifbordslåda. I ett bref, hvari han skildrar sin ungdom,
säger Almqvist till yttermera visso sjelf, att han då »skref mycket, men
som aldrig kom längre än bland några vänner», ty — tillägger han —
»trycka var aldrig min sak förr än långt senare, då en bekant snart
sagdt tvang mig att börja med utgifning». Och för hvad han icke
ned-skrifvit hade han dock i Vermland gjort vigtiga förstudier just på det
område, der han skulle vinna sin kanske vackraste lager: skildringar af de lägre
folkklassernas lif, icke såsom något lågt eller tokroligt, utan såsom i full
sanning uppenbarande allt det tragiska eller intagande, som
purpurmantel och guldbroderier kunna innesluta.1829 till rektor vid Nya elementarskolan. Han skref då till sin
vän Korp på Grafsund, att hädanefter skulle utanskriften på
brefven icke vara kgl. sekter, utan rektor vid Nya
elementarskolan. Korp blef då mycket ledsen, ty att vara kgl. sekter
anses i Vermland på bondlandet för någonting utomordentligt
ståtligt. Han gick till en ståndsperson och frågade, hvad den
beskedlige Almqvist kunde hafva gjort för ondt, eftersom han
blifvit degraderad från konglig sekreterare till rektor vid Nya
elementarskolan, och till sin tröst fick han då veta att det var
det förnämsta läroverket i riket och att alltså degraderingen
icke var så farlig.
*
II. | Almqvist som religionsfilosof. |
På detta område är det meningen att hufvudsakligen
med stöd af otryckta källor gifva en bild af
Almqvist, af hans gripande, storartade tankar och vyer.
Redan i förra kapitlet påpekades, huruledes
religionsfilosofiska spekulationer lifligt sysselsatte honom under hans
yngre dagar. Hvad nu kommer att meddelas, är ock
grun-dadt på hans anteckningar från 1820-talet. Det är de högsta
frågor, som här behandlas på ett lugnt, klart, från alla
dogmatiska funder frigjordt sätt, men dock med en värma och
en ädelhet, hvilka icke kunna lemna de läsare oberörda, som
våga att följa en sjelfständig tänkare på obanade vägar.
Hans syfte var, att med omdömeskraften, sådan som den
hos oss menniskor befinner sig, betrakta, sammanställa och
till ett afgörande helt bringa de höga och evigt vigtiga ämnen,
religionen och den heliga Skrift framställa. Han hade i detta
afseende funnit i synnerhet trenne föreställningar allmänt gängse
och antagna bland menniskoma, men hvilka tre äro af den
beskaffenhet, att de omöjligen låta förena sig.
Dessa tre föreställningar äro: 1:0 att Gud är ett
alls-mäktigt väsen, — 2:0 att Gud är ett godt och kärleksfullt
väsen, samt 3:0 att plågor (af något slag åtminstone) finnas.
Med ett allsmäktigt väsen vill Almqvist förstå blatt ett
sådant, som har all makt i ordets fullständiga bemärkelse,
alltså förmår allt (hvilken förmåga då naturligtvis måste vara
utan undantag; ty låter man någonting förekomma, som man
INLEDANDE SPÖRSMÅL. 35
anser detta väsen icke kunna, så har man i sjelfva verket icke
talat om ett allsmäktigt väsen, man mä för öfrigt säga hvad
man vill och benämna det huru som helst). -— Med ett godt och
kärleksfullt väsen måste vidare förstås ett sådant, som icke
onödigtvis vill att någon plågas. Med plågor förstås så väl själens som
kroppens (t. ex. förderf, elände), hvad som helst, hvarigenom
den lidande befinner sig i ett för honom svårt och ondt tillstånd.
När man nu öfverväger, huruvida de tre föreställningarna
svara mot verkliga förhållandet eller ej, så måste man
med-gifva, att den tredje (plågors tillvarelse) är otvifvelaktig.
Antingen dessa plågor äro straff eller pröfningar, eller
medel för kommande bättre tillstånd, det hör icke hit att
af-göra. Vi hvarken neka eller jaka det, men säga blott hvad
som ligger inom hvars och ens erfarenhet, nämligen, att
plågor (åtminstone af någon art) gifvas. Då detta är afgjordt
och onekligt, återstår att utforska, om Gud är allsmäktig, och
om Gud är god. Almqvist vill visa, att det är fullkomligt
omöjligt, att Gud kan vara b äggeder a, att då det är afgjordt
att plågor gifvas, kan med dessas tillvarelse icke förenas, att
Gud på en gång är både allsmäktig och god; han kan vara
ettdera med det andras uteslutande, men icke bägge.
Utan tvifvel är detta spörsmål af så djup vigt för alla
menniskor, att det fordrar en allmän uppmärksamhet, kräfver
den allvarsammaste och noggrannaste undersökning, så att
man före afgörandet häraf, icke kan fastställa någonting
hvarken om syndafallet eller andra frågor i religionen. Det synes
nästan öfver allt utan öfverläggning påstådt, antaget och
in-rotadt i begreppet, att Gud skall ega bägge dessa egenskaper
tillsammans, och likväl finnes det, enligt Almqvists åsigt, knapt
någonting, som renare motsäger sig sjelf än detta påstående.
Efter han sagt, att med plågors tillvaro låter förena
sig den ena af de tvänne ofvannämnda egenskaperna, med
dtn andras uteslutande, men icke bägge; "så tillkommer det
honom nu, att ordentligt visa detta. Hans åliggande är
såddes här, att framställa detta i tvänne afseenden: han måste
nämligen ådagalägga, att Gud, jemte plågors existens, kan
vara allsmäktig, men att han då icke kan tillika vara god.Detta är det ena. — Men han måste också ådagalägga, att
Gud, jemte plågors existens kan vara god, men att han då
icke tillika kan vara allsmäktig. Detta är det andra.
Klart är, att sedan han visat detta, måste det inses, att
Gud, jemte plågors existens, icke kan vara både allsmäktig och
god tillsammans; — icke kan vara ett väsen, som har den
konstanta (eviga och oföränderliga) beskaffenheten af förenad
allmakt och godhet.
Med alla de moraliska och fysiska eländen (eller
plågor af hvad namn de vara må), som finnas i universum, kan
Gud ganska väl tänkas allsmäktig. Han är då det väsen, hos
hvilket all makt befinnes, och annorstädes ingen. Han är
således den enda makt, ur hvilken eländet så väl som allt
annat har sin kraft att kunna vara till. Gud har då sina
orsaker, hvarför han vill att eländet skall vara. Antingen man
uttrycker detta så, att man öppet säger, »Gud vill det», eller
med en omskrifning säger, att »han tillåter det», så blir
grunden oförändrad, emedan han icke tilläte det, om han icke
ville det; i alla tänkbara fall vill han således det. Och. det
ögonblick han icke ville, att det skulle vara till, måste det
genast upphöra att vara det, emedan eländet, såsom allt annat,
ej kan existera, utan att hafva förmåga dertill, och denna
förmåga är ingenstädes till finnandes utan hos Gud, då Gud har
all makt. Så fort följaktligen Gud ej gifver förmågan,
existerar ej eländet.
Med Guds allmakt följer fördenskull, att det icke kan
vara någon slags nödvändighet, något tvång för Gud att
nödgas tillåta, nödgas vilja eländet. Om han blott behagade, så
kunde han hafva det annorlunda eller vara det alldeles
förutan, rent utrota det ur universum, efter han har all makt.
Då således hela det elände, hvarmed menniskorna och
verl-den i följd af Guds vilja plågas, icke alls för Gud är nödigt
att vilja, så vill Gud onödigtvis att någon plågas: är alltså
icke god.
I andra fallet kan Gud, med alla de moraliska och
fysiska eländen, som finnas i universum, ganska väl tänkas god.
— Han är då ett väsen, som antingen icke vill existensen afUNDERSÖKNING AF GUDSBEGREPPET.
37
något elände alls, eller, om han vill det, åtminstone icke vill
det onödigtvis. — Det förra vill säga, att i Gud ej ligger
den verkande kraften, hvaraf eländet har förmåga att vara
till: detta har då sin rot i någonting annat än Gud, och Gud
sjelf framställes tvärtom som ett väsen, hvilket så mycket det
förmår motarbetar allt elände. Klart är, att Gud icke här är
allsmäktig; ty efter eländets förmåga att existera nu icke har
sin grund i Gud, så har det sin grund i något annat: detta
andra har då någon makt, enär ingen förmåga kan komma ur
annat än makt; efter då detta andra har någon m%kt, så har
Gud icke all makt. — Den senare omständigheten, att Gud.
om han vill eländen, åtminstone icke vill dem »onödigtvis»,
innebär, att Gud, när han finner någon ej kunna förbättras,
upplysas eller frälsas utan genom lidande och plågor, han då
i sin godhet för detta ändamål vill, att någon genomgår det
elände som härför fordras. Klart är, att Gud icke heller
här är allsmäktig. Ty då behöfde han icke ginom något slags
lidande leda någon till det goda och lycksaliga. Han kunde
uträtta samma ändamål utan någon art af plåga, om han ville.
Ar han allsmäktig, så sker allt som han vill, utan att han är
nödgad till det eller det sättet: följaktligen, om salighetens
väg för många eller för någon går genom lidande och plågor,
är det då icke emedan Gud var nödsakad att här förordna
en sådan väg. Allt detta är »onödigtvis», om Gud är
alls-mäktig; det sker så emedan han vill så, men ingenting
tvingar honom att vilja så; han behöfver det ej, han kan uträtta
det samma på hvilket annat sätt som helst, om han allenast
behagar. — Om han i något fall icke kan uträtta det
annorlunda än genom den eller den metoden, då nyttjar han den
icke »onödigtvis»; men då är han också icke allsmäktig. Så fort,
derför, det tänkes, att han är god, och således, om han till
något ändamåls vinnande vill nyttja eländen, likväl icke
nyttjar dem onödigtvis, så innebär detta det samma, som att
han i det fallet icke kan vinna ändamålet annorlunda; han
är följaktligen då icke allsmäktig.
Utan afseende på några biomständigheter är det sålunda
ådagalagdt, att så snart Gud, tillika med plågors existens,antages vara allsmäktig, kan han med det samma
omöjligen tänkas vara god, efter han utan allt tvång vill plågorna:
och så snart han antages vara god, kan han derjemte
omöjligen tänkas allsmäktig, emedan han då icke behöfde tåla
plågorna eller nyttja dem som läkemedel, utan förinta dem
samtligen; hvarför deras fortfarande tillvaro i universum
tydligt gifver tillkänna, att Gud, ifall han är god, åtminstone icke
är allsmäktig, och tvärtom.
Det är en känd och vitnad sak, att man i dessa ämnen,
som kallas mörka och svåra — ehuru spörsmålet i sjelfva
verket är ganska klart och lätt begripligt — gjort många
distinktioner, afdelningar, undantag och reservationer, men dessa må
i sitt slag vara så märkvärdiga som möjligt, de kunna dock icke
hindra den stora, oundvikliga och klara slutföljden, som
uppkommer efter hvilket system som helst, efter hvilken
terminologi som helst, och hos hvilken menniska som helst, blott man
går ärligt och tent tillväga: »att ett väsen ej på samma gång kan
vara godt och förmå allt, samt ondt tillika dermed finnas till».
Om man vid den tusen gånger återkommande anblicken
af förstörd oskuld, af nedsmutsad skönhet, eller af en genom
lidande förtrånad varelse (menniska, djur eller växt); om man
vid blicken på allt detta ännu ej tröttnar att utropa: den
alls-mäktige är god! ehuruväl han då här bestämdt vill, att tusen
komma i ett förderf, som för hans styrelse icke behöfdes,
lida alldeles onödiga plågor, och utstå eländen (moraliska och
fysiska), som lika så väl kunde undvaras — vill man utropa
det, så må man; men enligt Almqvists öfvertygelse ligger
ingen sans, ingen mening i det uttrycket
Läran om den menskliga frihetens missbruk, såsom
orsaken till allt högre och lägre ondt, vill Almqvist i denna
undersökning låta vara gällande, men dermed kommer han dock
till samma slutsats. Ty antager man Guds allmakt, kan
man väl dermed förena den tanken, att Gud i menniskan
skulle vilja hafva en med full frihet skapad varelse.
Menniskan är då med sin frihet absolut oberoende, emedan Gud
så velat göra henne; och han kunde det, efter han är
allsmäktig. Imellertid står menniskan med sin absoluta frihetoupphörligt och beständigt på den punkten, att Gud genast
och när han vill kan förinta denna frihet; efter han antogs
kunna det. Så länge han derför vill, att menniskan skall hafva
den, så har hon den; och om han af sitt behag vill, att hon eger
den absolut för all tid, så sker äfven då det, emedan Gud
oupphörligt så vill, och så kan göra. Alla de möjliga
eländen, som kunna komma af frihetens missbruk, äro följaktligen
här innerst, emedan Gud ville så, och vill så. Ty hade Gud
ej i menniskan velat hafva en med full frihet lefvande
varelse, med hela den beskaffenhet (således äfven den att kunna
missbrukas), som tillhör denna frihet, så hade alla dessa
olyckor ej varit. Hela den natur friheten har, deruti inberäknadt
dess i många fall möjliga bruk till det onda, är följaktligen
endast till, emedan Gud så ville. Och icke blott, emedan
han ville möjligheten, utan äfven oupphörligt vill verkligheten
deraf. Ty hvartenda bruk och verkligt missbruk af friheten
kan alldeles icke ske, det ögonblick Gud icke vill att det
sker, efter han är allsmäktig. Och allt detta behöfdes för
ingen del, om Gud icke hade velat, och ännu vill det, — det
var för honom icke nödigt, utan onödigt, derest han ej så
behagat. Han är således här, med antagandet af allmakt,
icke god, emedan han genom den menskliga friheten tillstält
och oupphörligt tillställer onödiga qval.
Man må icke här invända, att hela den omtalade
friheten i sjelfva verket ej är frihet, emedan den alltid fortfar
att vara ett beroende, när Gud är allsmäktig. Detta är
endast halft tänkt. Ty man må föreställa sig friheten huru som
helst, oberoendet så absolut man någonsin kan upptänka det,
så är det tydligt, att Gud allsmäktig kan skapa något sådant,
sä vida han vill.
Antager man åter, å andra sidan, Guds godhet, samt att
han jemte den har en betydande och stor, ehuru icke all
makt, så kan äfven dermed den tanken förenas, att Gud i
menniskan skapat en varelse med frihet; och nu kan denna
varelse så mycket mer och lättare tänkas ega makt på egen
hand, som Gud sjelf i detta fall icke är antagen hafva all
makt. Menniskan kan således föreställas ega den öfriga, elleren del af den öfriga. Klart är, att Gud i detta fall, såsom
ett godt väsen, skulle vara angelägen, att hans älskling,
men-niskan, ej skulle blifva olycklig, och följaktligen förmana henne,,
att ej genom missbruk af sitt oberoende störta sig i elände.
En sådan förmaning var desto vigtigare, som det ankom på.
menniskan och hennes egen vilja, att icke förderfva sig;
Gud deremot kunde icke sjelf fullkomligen hindra det, med
mindre menniskan rättade sig efter hans föreskrifter. Följden
är den vi känna, syndafallet. Efter hvad här antagits, kunde
Gud, utan att förinta hela menniskan, ej förhindra
syndafallet, då menniskan ej aktade hans förmaning, samt hade en
af hans makt oberoende vilja. Men sedan olyckan var skedd,,
kunde det goda väsendet åter genom försoningen räcka den
fria men olyckliga menniskan ett medel till upprättelse, allt
under vilkor likväl, att hon ville emottaga och rätt begagna
det. Historien och sammanlefnaden visa oss en ganska mörk
tafla af menniskans tillstånd; och om vi vid öfverräkningen skulle
finna, att summan af allt det eländiga och usla med mer än
hälften öfverstiger det lyckliga och ädla, så komma vi, säger
Almqvist »nära den önskan, att Gud, såsom god, äfven varit
så god och icke skapat oss». Vi kunna så mycket mer
föranlåtas till denna smärtsamma önskan, som vi höra Gud
sjelf (i Mos. B.) ångra sig öfver hvad han i skapelsen
företagit. Vi finna utan svårighet, att då Gud sjelf icke egde
allmakt, var det företaget, att skapa en fullt fri varelse, icke
blott af högst olycksaliga följder för denna så skapade
varelse (menniskan), utan kunde äfven blifva högst vådligt för
Gud sjelf. Ty då det redan från början här var afgjordt,
huru mycket af hela makten Gud egde, men det deremot
nu visar sig, att det onda öfverstiger det goda, antingen det
är menniskan sjelf som i sin frihet är herre af detta ondas
makt, eller ett särskildt väsen, satan, besitter den, så kan
imeller-tid detta alltsammans på fullt allvar så slutas, att Gud i sin
godhet går fullkomligt under. — Likväl kunna vi häri
bedraga oss, det ondas öfvervigt kan vara blott skenbar; efter
detta lifvet kan en kedja af existenser komma, der vi åter finna
det godas öfverhand: fara är det dock, och det är oberäkneligthvarthän universum omsider störtar sig. Det må erinras, att
hela denna senare framställning stödjer sig på antagandet af
godhet hos Gud, jemte mer eller mindre betydande makt
men icke allmakt; emedan allmakt lika litet i frihetens
teori, som i något annat, låter förena sig med godhet,
såsom förut är visadt. Klart är, att alla de otaliga och
grymma händelser både af timligt och evigt förderf, som icke äro
mindre verkliga och förskräckliga, derför att de i teorien om
friheten stå såsom frihetens missbruk —- klart är, att i
afse-ende på alla dessa händelser kan Gud, om han är god, icke
vilja att de ske onödigtvis; vore han då tillika alismäktig, så
förintade han dem i följd af sin godhet — eller rättare, de
hade aldrig uppkommit.
Slutligen kan man göra denna invändning: hvarför kan
Gud icke vara både alismäktig och god ? Antag, att han först
är alismäktig, då kan han ju allt? Följaktligen kan han ju
der jemte, om han vill, vara god?
Alldeles rätt. Almqvist har också aldrig bestridt, att Gud
kan vara både alismäktig och- god, om han vill. Men frågan
är, om han verkligen är det. Det är just detta som visar
sig, att han icke är; och ifall han kan vara det, så vill han
det åtminstone icke. Ty plågor, ondt och eländen finnas.
Vore de icke till, så vore Gud utom all fråga både alismäktig och
god. Men nu är det ett faktum att de finnas; och hvarest de
finnas, der är i sjelfva verket Gud icke alismäktig och god: —
detta må då i öfrigt komma deraf, att han ej kan vara det,
eller ej vill vara det. Almqvist har blott åtagit sig visa, att
med plågors existens ej kan förenas antagandet af pä en gång
godhet och allmakt hos Gud, hvilket dock så många lärda
och olärda göra. Men då dessa två ej kunna förenas, kan
man lätt bli obeslutsam, hvilketdera vi må antaga med det
andras förkastande. Menniskan under sin lefnad här måste
tillstå, så vida hon är uppriktig emot sig och andra, att hon
har behof, ett djupt behof af tröst. Och hur skall hon finna
tröst? Är Gud alismäktig, utan att vara god, hvad hafva vi
då att hoppas af honom? Likasom han med sin allmakt här
i verlden onödigtvis, förmodligen då endast för ro skull, ömsomdränker oss i qval, ömsom gifver oss ögonblick af stor glädje
och derigenom förmåga att åter kunna djupt lida — hvad
går oss i borgen, att ej ett dylikt spel skall följa i en
existens, som kommer efter denna? Om också Gud jemte sin
allmakt ej är bestämdt ond, utan ointresserad, hvarken vill oss
väl eller illa, så kan häraf ändock visst ingen tröst komma
för menniskan. Hon vet då intet mer, än att hon lider eller
fröjdas nu ömsevis, och merendels oftare det förra: hon eger
intet skäl att i evighet vänta ro. — Om åter Gud är god, utan
att vara allsmäktig, hvad säker tröst hafva vi då, hvad lit
kunna vi sätta, huru mycket kunna vi för evigheten bygga på
ett välvilligt väsen, om hvilket vi ej känna hur långt den
förmåga sträcker sig, som det har? Dess makt kan kanske vara
stor nog; men då det ej är bestämdt gifvet huru stor, blott
gifvet att den ej är all makt som finnes; då är denna
qvan-titetsfråga för vårt väl högst fruktansvärd — och det
förfärligaste är, att då Guds makt icke i sig sjelf är absolut (är
allmakt) utan är inskränkt, kan det också hända, att det vissa
mått, hvartill den en gång belöpt sig, icke är pålitligt
konstant, utan går i af- eller tilltagande, hvarför, i fall det förra
eger rum, som historien ofta ej gör otroligt, Guds och det
godas makt - slutligen så kan aftaga, att Gud ej kan rädda
sin egen existens i universum, mycket mindre skydda alla
de tusen arma, som förlitat sig på honom. Huru
förhåller det sig då med vårt hopp? På hvad står vår tröst?
Hvilka utsigter hafva vi? — För en menniska, som vaknat
till full sans, som tydligt inser Guds och menniskans
förhållanden, skulle verkligen det egentligt kloka, det rätt
förståndiga steget vara sjelfmord. Almqvist vill väl icke säga,
att under ett ögonblick af glädje detta steg kan förekomma
klokt att taga. Men hvar är en glädje, som lofvar säker
varaktighet? Hvar är ens en glädje, som ej på något sätt är
mask-stungen sjelf? Åtminstone är den vanligtvis aldrig annat än
en dotter af något qval, och en moder till någon ny plåga.
Hvar är då ro? Ren och viss säkerhet för oro finnes verkligen
blott uti förintelsen. Det skulle således vara utom all fråga,
att sjelfmord vore det rätta och förståndiga för hvar och en,som vill vara säker och viss om sin frid; för hvar och en,
som ej tillfredsställes af ett oupphörligt vankande, tvifvel och
ömklighet, men som önskar ovanskeligt lugn. Dock, äfven
här är porten stängd, äfven här är visshet icke gifven, emedan
det icke är afgjordt att vi genom döden förintas. Tvärtom
är det af flera orsaker ganska mycket att befara, att efter den
en ny tillvaro förestår oss. — Våra utsigter äro, uppriktigt och
öppet taladt, ingenting annat än eviga ömkligheter; vi äro (utan
hopp om slut!) kastbollar i ett väsens hand, som ifall det är
allsmäktigt, spelar en ryslig lek med sitt rof; eller, ifall det
är godt, då är af samma bräckliga och tröstlösa halt som vi.
De mångfaldiga merendels högst vidlyftiga skrifter af
berömda män, som sökt förena dessa egenskaper hos Gud, sökt
förklara det onda, och lugna menniskan — Almqvists enkla *
omdöme om dem, ifrån Zendavesta till och med Teodicéen,
och sedan än vidare, är blott, att han finner deras författare
ej hafva uträttat annat, än först genom mängden af
godtyckliga ord och distinktioner förmörkat de hufvudfrågor, på hvilka
man borde rikta sig med all möjlig kraft, och slutligen synas
de till hälften sjelfva hafva trott och kommit andra att tro
att en utväg vore funnen, der ingen fans, och der någon minst
kunde uppfinnas genom orediga, halfva och konstlade
framställningar. Hafva deras skrifter uträttat något godt, så kunde
det endast bestå deruti, att de en längre tid hållit
mensk-ligheten ifrån att sansas, bibringat sömn öfver det rätta
förhållandet. Men äfven detta vill icke Almqvist anse för något
godt. Ty då målet är att finna säker ro till våra själar, kan.
detta ej vinnas genom dumhet, sömn och okunnighet; hvar
och en vet, att oro och beständigt vankande lika så troget
kan vara den okunniges följeslagare, som den väl underrättades.
Allt hvad nu yttrats i dessa ämnen, var beständigt
under förutsättning, att vi nyttja vår omdömesförmåga som
men-niskor, nyttja vår tanke blott. Gå vi nu vidare till den
heliga Skrift, så vill Almqvist lika öppet tillstå, att han äfven
der ej finner svar, ej ser någon upplösning på frågorna. Ville
han bruka den metod, som många antagit, att säga att en del
af skriftens utsagor äro utan slöja, rent och bestämdt ut-talade, en annan del deremot i behof af hvarjehanda
förklaringar, såsom lämpade efter omständigheterna och ej ett
direkt och pålitligt uttryck af saken — då kunde han väl finna
något svar. Ifall han då föresatte sig att antaga, att Gud vore
allsmäktig, så skulle han citera alla de otaliga ställen der
detta adjektivum tillägges Gud, samt härvid tillkännagifva, att
här vore orden tydliga, utan behof af förklaring, ingen
allegori, men sjelfva den rena, eviga sanningen. Alla händelser
då, der Gud berättas icke vara allsmäktig, utan lidande och
svag, ångrande, narrad, gråtande, öfvergifven o. s. v., skulle
sägas vara så beskaffade, att Gud likväl under allt detta var
allsmäktig, men hade sina orsaker att för tillfället visa sig så,
som berättelsen omtalar; hvaraf följer, att man på dessa
stäl-f len ser Gud endast oegentligt, i en slöja, som hans allmakt
naturligtvis kunde antaga, efter den kan allt. »Det är ett
slags gudomlig maskerad». — För öfrigt bör man lemna den
filologiska underrättelsen, att ehuruväl den heliga Skrift är
ett gudomligt ord, såsom från början till slut ingifven af den
helige Ande, har dock denna ingifvelse (teopneusti) gått
genom jordiska medel, gått genom de synliga skribenterna,
profeterna, evangelisterna och apostlarna; hvarvid det ej kunde
undvikas, att något i den heliga Skrift finnes af dem, såsom
språkegenheter, dunkelheter, måhända också någon gång ett
litet menskligt missförstånd, åtminstone det bruket att kläda
tankarna i tidens rådande smak och hvilket allt hvarken kan
tillskrifvas den helige Ande sjelf, ej heller gälla som gudomlig
och evig sanning. Huru långt nu detta jordiska
»skribentegna» sträcker sig i den heliga Skrift, huru mycket det
inkräktar af teopneustien, det är hvad som billigtvis tillkommer
teologen att gifva vid handen. När man då föresatt sig att
påstå, att Gud är allsmäktig, vore det väl alltför besynnerligt,
om man ej med sina rättigheter och kunskaper som teolog,
skulle kunna bortvisa och undanförklara allt, som strider emot
denna föresats. Detta allt var, om man ville antaga
allmakten. — I fall man åter föresatte sig att säga, att Gud vore
ett fullkomligt godt och välvilligt väsen, så följde man endast
en omvänd metod i citat och förklaringar. Man tog då förrent ut sagdt alla de ställen, der Guds godhet och
barmher-tighet så rörande och vackert omtalas; man skulle dermed
»slå hjertan» och underrätta alla menniskor, att dessa citater
vore de rätta speglarna, der Gud vore att skåda i sin sanna
gestalt Alla ställen åter i Gamla testamentet, der Gud
förekommer grym, hämnande, sköflande, stiftare af förderf, hela
nationers utrotare för att skaffa plats åt den fege och
be-dräglige Jakobs afkomma, mot hvilken afkomma dessa
nationer aldrig gjort något ondt — en mängd dylika fakta skulle
sägas icke egentligen höra till saken, dels böra betraktas
enligt den gamla verldens seder och egna art af moralitet, den
Gud på den tiden var så god och ville följa, dels slutligen
böra förstås med så många filologiska jemkningar, och med
så många förändringar i följd af motiv dem Gud härvid kan
hafva haft, och dem teologen efter behof lånar honom, att
resultatet omsider blir ett grumligt ingenting, så svagt och
oredigt, att det ej kan uträtta något emot den sats här är
frågan om att ganomdrifva, nämligen Guds eviga egenskap
af oföränderlig godhet — Men om också under
århundraden personer funnits, som drifvit ett så ömkligt
förtydnings-arbete, som vågat påstå att den heliga Skrift gifvit dem de
höga utsagorna om Guds beskaffenhet, under det endast de
sjelfva (visserligen ofta i god mening) af eget omdöme, i
följd af egen tankekraft, anordnat citat ur Skriften och deraf
fått ett system, som väl utanpå bär drägten af tusen
bibelspråk, men innerst är teologens eget menskliga begrepp —
om detta aldrig så ymnigt egt rum, vill Almqvist dock tillstå,
att han föraktar det Han bekänner öppet det som ligger
här för hvar ärlig och klart tänkande mans ögon, att den heliga
Skrift icke gifver oss någon bestämd uppgift om Guds
beskaffenhet^ icke lemnar oss någon så tydlig och viss
underrättelse om Guds egenskaper, att vi sedan finna dessa allt
igenom hålla stånd. Den är, klart sagdt, ingen teori, ej ett
system af vetenskap. — I den här väckta frågan, antingen Gud
är allsmäktig eller god, ställas vi af den heliga Skrift i
alldeles samma obeslutsamhet, hvilketdera vi skola antaga som
säkert.På denna svåra punkt fins det likväl ett sätt att reda sig.
Det är att anse Gud hvarktn för allsmäktig eller god, utan
för något annat som man då kan välja. Man kan t. ex. säga,
att Gud är rättfärdig, hvarmed man förstår, att en viss typ
af rätthet (så väl moralisk, som teoretisk) finnes, och efter
hvilken Gud sjelf måste rätta sig. Han är här hvarken fullt
allsmäktig eller fullt god. Ty han föreställes ieke kunna
handla emot denna sin rättfärdighet, om han också af någon
orsak (t. ex. i följd af sin barmhertighet och mildhet) aldrig
så gerna ville det: han är också mången gång hämnande och
förfärlig, emedan han efter sin rättfärdighet måste det. Ehuru
således man ofta under namn af rättfärdighet ansett sig finna
en egenskap hos Gud, som innehölle både allmakt och
godhet förenade, så eger den tvärtom ingendera. Snarare, om man
uteslöt godheten, kunde rättfärdighet komma att vara
alldeles detsamma som allmakt, när man nämligen antog, att
Gud aldrig af något skäl, af någon mildhet, bevektes att
vilja annat än hvad rättheten fordrade, men i det fallet vore det
blott en omskrifning af allmakten, och tjenade till ingenting*
— Men äfven sjelfva denna rättfärdighet (fattad såsom en
Guds beskaffenhet af blandad bruten allmakt och godhet, till
följd af rätthetens norm) är dock ingen viss permanent och
afgjord egenskap hos Gud, emedan den åter i sin tur bryts
genom försoningens heliga akt. Ty efter straff skola följa på
brott, enligt rättfärdighetens princip, så måste med det samma
följa, att den skall lida straffet, som gjort brottet. Att en
lider för hvad en annan gjort, och den senares sak
derige-nom godtgöres, kan förenas med hvad som helst, men ej
med rättfärdighet. Detta försoningsverk kan förklaras för ett
heligt, outgrundligt, ett mystiskt x — men rättfardigheten har
här sitt slut, när detta ord får tagas efter ordentligt språkbruk
och efter sitt begrepp. Och får det icke så tagas, då har
det mist sin mening; ett skiffer är då lämpligare att nyttja,
emedan det förvirrar mindre. — Äfven förekomma många
ställen i den heliga Skrift, i Gamla testamentet, der Gud icke
handlar efter hvad vi anse för rättfärdighet eller ens
moralitet; och här återstår då ej annat, än att anmärka (på sammasätt som man gör vid försoningen), att Guds rättfärdighet
icke är såsom menniskors. Detta går visserligen an att säga,
men man bör likväl påminna sig, att man dermed upphäft
sjelfva den egenskap man förut tillagt Gud; ty när man
yttrade, att Gud var »rättfärdig», var äfven detta yttrande
nödvändigt rättadt efter menniskobegrepp, yttradt med
af-seende på hvad menniskan anser för rätt: och vore det icke
så, kunde man lika så väl säga, att Gud hade den egenskapen,
att vara »orättfärdig», och saken blef den samma. Ty när
man anmärkte orimligheten och styggelsen af att antaga Gud
för orättfärdig, då man af honom har så uppenbara bevis på
rättvisa, så skulle man endast svara, att Guds orättfärdighet
icke är såsom menniskors, utan ofta kan visa sig i akter af
rättvisa; och detta måste då vara lika begripligt och
naturligt, som att Guds rättfärdighet ej är lik menniskors, utan
mången gång visar sig i hvad för oss är orätt. Fullföljer man
denna sista metod, så kan man säga, att Gud är god, men
hans godhet är ej såsom menniskors, utan emellanåt grym.
Gud är allsmäktig, men ej att förlikna vid nienniskors makt;
utan under stundom vanmäktig. Detta vore dock nästan
höjden af charlataneri. Man kan imellertid föreslå ett annat
sätt, som vore att antaga, att Gud har alldeles ingen
egenskap sjelf, det vill säga, ingen väsentlig permanent och evigt
fast karakter, utan att han i olika tider framstår med olika och
växlande egenskaper, allt efter tidens beskaffenhet. Man skulle
då t. ex. försöka detta: att Gud 1:0) i skapelsens tid var
alls-mäktig, men sedan lemnat det, 2:0) vid syndafallets tid var
mäktig och en god rådgifvare, dock utan lydnad och
efterföljd, 3:0) i Gamla testamentets tid var rättfärdig, 4:0) i
Nya testamentets god, och hvad Gud i kommande tider ännu
torde blifva, är hvad vi icke drista veta. — Detta synes väl
kanske ej slå så illa in med verkligheten; men vi måste
betänka, att om all karakter, all egenskap, all beskaffenhet hos
Gud är växlande och föränderlig, så hafva vi ingenting för
vår eviga tröst. På hvad skola vi hoppas, på hvad kunna
vi lita, om ingenting är säkert och konstant hos Gud?Det finnes ännu ett sätt, eget i sitt slag, mycket
populärt, och som blifvit begagnadt ej blott af hedningar, utan
till en stor del af kristna teologer, hvarför det må anföras.
Det består uti att förklara Gud icke vara en utan flere. Man
kan då antaga tre, sju, tolf, eller så många gudar, som man
finner nödigt att antaga gudomliga egenskaper; och saken blir
då förändrad på det sättet, att i stället för det man förut hos
en Gud såg flere oförenliga egenskaper, har man nu en
särskild gudomlig individ för hvar egenskap. Följden blir då
den, att alla dessa gudar blifva sins emellan oförenliga, eller
stå i strid med hvarann; men detta begriper man lättare,
emedan man är van att finna menskliga individer ömsom stå i
kontrast med hvarann, ömsom ingå vänliga föreningar. Man
kan då föreställa sig en Gud, som är allsmäktig; en annan
som är passiv och god; en tredje som är aktiv och god,
hvil-ken förädlar och förlyckligar allt hvad han förmår. Man har
egentligen alls intet skäl att efter denna metod sluta med den
tredje, eller med hvilket nummer som helst. Ty man har
ännu många gudomliga egenskaper att personifiera. Klarast
sagdt, är det här icke gudomliga beskaffenheter, utan det är
våra egna föreställningar, dels moraliska om godt och ondt,
dels teoretiska om ordnande vishet, dels också fysiska om
verkande krafter i naturen, som vi, för att få harmoni i det hela,
anse för centralkrafter i andlig och naturlig måtto, och i
sådant afseende deifiera. Hafva vi derför en gång kommit på
den metoden, att klyfva gudomens enhet, hafva vi intet
förnuftigt skäl att stadna, utan lika länge som vi kunna klyfva
våra föreställningar, kunna vi också antaga gudomliga
individer. När vi en gång gått ifrån Guds enhet, kunna vi äfven
af den heliga Skrift ej föranledas att stanna vid någon
nummer af individer. Ty i första skapelsehistorien nämnas
Elo-him, eller gudarne; huru många står icke. Den, som säger
att Gud blott är en, förklarar Elohim för en hebreisk
pluralis eller kollektiv språkform, som i alla fall ej betyder mer
än en. Men den som antar flere gudaindivider, har här ett
bibelcitat på sin sida, som han begagnar, likväl utan att veta
till huru många denna pluralis sträcker sig. Vidare omtalarGamla testamentet Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs
Gud; hvilket utan tvifvel kan vara tre namn på en Gud —
men som också kan anses för tre särskilda individer, så snart
man är inne på den metoden, att af hvaije egenskap och
namn på Gud föreställa sig en individ. Man har då vidare
Guden Jehovah (den som varit, är och skall blifva), Guden
Zebaot (krigshärarnas Gud), Messias, Kristus, Logos (Ordet),
A och O, Fadren, och många flera. Man vill gema ordna
dem samtliga till tre individer, af hvilka då några förklaras
hafva flera namn och egenskaper. Men härom gifver den
heliga Skrift ingen bestämd utsaga. Vi få då låta leda oss
af ett sundt omdöme, som säger, att antingen är det blott en
gudaindivid, som har alla omtalade egenskaper och namn
vid olika tillfällen, eller också är det lika många individer,,
som Skriften har uppgifter på karakterer och namn. Att Gud
består just af tre individer, säga Gud sjelf och den heliga
Skrift ingenstädes: teologen bör då vara så god och icke
heller säga det. Förnuftet yttrar också härom ingenting
vidare, än, att när man är stadd i klyfning af individualiteten,
kan man visserligen antaga tre gudar; men man har samma
skäl att gå längre i klyfningen och antaga tolf, eller tretio,
allt som tid och studier tillåta, att man allt mer och mer
abstraherar och personifierar.
Almqvist vill icke inlåta sig på denna metod och kan
icke råda någon annan dertill. Ty saken blir i grunden lika
ohjelpt. Vi hemta deraf lika liten tröst och lika litet ljus
öfver de framstälda frågorna. Den svårighet, som förut
bestod i att hos en Gud förena oförenliga egenskaper, består
nu uti att finna harmoni emellan oförenliga gudar. Hvart
skall den arma menniskan vända sig? Den, som i sitt elände
vänder sig till den gode guden, står likväl i en evig fara för
den allsmäktige gudens ljungeldar, emot hvilka den förre icke
kan skydda längre än den senare vill, och på den senares
vilja är icke att lita, då den icke är god — och god kan den
icke vara jemte sin allmakt, efter plågor finnas, såsom vi
förut sett. Skulle man antaga, att af alla gudarne ingen
vore allsmäktig, utan allesammans hvar för sig blott mäktiga,
Ahn/elt: C. J. L. Almqvist. 4samt för öfrigt hade sina andra egna karakterer, så blir saken
icke bättre. Ty den, som förorsakar allt ondt, allt elände,
har makt; han kunde annars ingenting förorsaka, — han må
för öfrigt vara hvem som helst. När nu^den olyckliga
men-niskan vänder sig till den gode Guden efter hjelp, så har
visst denne Guden någon "makt att hjelpa. Men striden
emellan den, som hjelper menniskan, och den, som plågar henne,
kan aldrig biläggas, enär bägge hafva makt; så vida ej den
ene har en så mycket större makt, att han utrotar den
andre. Men, om så är, hvad säkerhet hafva vi, att den som
vill oss väl, är just den, som har den större makten? Så
förestår oss en evig oro. — Och för frågorna om syndafallet
m. m. uppgår med den gängse teorien om flera gudar intet
ljus mer än genom någon annan. Ty vi skulle då framför
allt veta huru många dessa gudar äro, och hvilka sätt de
hafva att motarbeta hvarann; hvilket vi aldrig kunna med
något sken af visshet bestämma.
Slutligen gifves blott ett enda sätt, och som är en
ytterlighet. Det vore, om vi skulle antaga, att det i sjelfva verket
finnes ingen Gud alls. Men detta antagande vill Almqvist
icke framställa, emedan denna hypotes ingenting skulle
förklara om syndafallet, som vore ett nonsens både till uttryck
och innehåll, om Gud icke finnes. För öfrigt skulle detta
antagande icke för oss innebära mera grund för hopp och
tröst, än något annat. Om Gud icke finnes att lita och bygga
på, på hvem skola vi göra det i stället? — På oss sjelfva?
Men hvar och en som något lefvat i verlden, har väl af
erfarenheten fått lära hvilket svagt stöd han är för sig sjelf:
och för evigheten kan väl den icke vara ett stöd, som ej en
gång bestämdt vet om evigheten är. På andra? Men andra
äro till sin beskaffenhet lika usla, bräckliga och sköra som
vi sjelfva; och desto mera opålitliga än vi sjelfva, som vi
åtminstone vilja oss väl, men vi kunna ej vara säkra att andra
vilja det.
Hvem återstår då att lita på? På satan? Men rörande
satan finnes två möjligheter. Är han så ond och falsk, som
allmänheten tänker, så är det alldeles intet skäl att lita ellergrunda något hvarken teoretiskt eller praktiskt på honom. Skulle
man åter antaga, att han icke är så elak, falsk och opålitlig;
så är åtminstone hela hans natur så fullkomligt outredd,
oaf-gjord och oviss, att lika stora svårigheter och omvägar yppa
sig, att erhålla säkerhet om dem, som om Guds natur.
»Det är så till vida ännu svårare», tillägger Almqvist, »som
Gud gifvit oss sitt ord om sig, hvilket icke satan gjort. Det
kan också omsider lika så väl sättas i fråga om satan ens
är till, som detta kunnat sättas i fråga om Gud*.
Om Almqvist för femtio år sedan framlagt i tryck hvad
nu anförts med ledning af hans då författade handskrifter,
skulle han säkert framkallat ett större uppseende och en
häftigare storm, än genom något af sina utgifna arbeten af
teologiskt upprörande beskaffenhet. Omständigheterna hafva nu
så förändrat sig, att man kan redogöra för en tviflares strider
och qval, utan att frukta någon bannlysningsbulla. Med
hela sin glödande känslighet kastade sig för öfrigt Almqvist
i det öfversinligas, i religionens armar, då hans omedgörliga
logik ej kunnat skänka honom ro. Detta skall visas i slutet
af detta kapitel. Först dock ännu några anmärkningar.
De tvifvelsmål, för hvilka nu redogjorts, skulle enligt
Almqvists eget yttrande kunna vara högst farliga för
teologiens bestånd, om de blefve kända. Han vet ganska väl,
säger han, att teologien af gammalt såsom sitt stora
preroga-tiv förvarat åt sig den egenskapen att vara oförnuftig:
eller med andra ord, att icke stå på principen af förnuft,
såsom på någonting i och genom förnuftet sjelf visst; utan
på något annat icke genom förnuftet visst, nämligen på
bibelutsaga *.
Men för att läsa och välja bibelutsagorna, för att
systematisera den heliga Skrift, för att afskilja oförenbarheter, för
att sammansätta hvad som kan sammansättas — för allt detta
fordras att tänka. Teologen kan således icke undvika att
* Det må betonas, att med oförnuftig menar Almqvist här icke något
förklenande; det kan lika så väl vara högre än förnuftet som lägre. Det
är med ett ord hvad som icke står på det menskliga förnuftets eget
område.tänka, om han också icke står på förnuftet såsom princip.
När man derför nu en gång befinner sig i den ställningen, att
man måste tänka, så kan det väl af sina orsaker inträffa, att man
tänker dumt och påstår osammanhängande saker; men det kan
åtminstone icke göras till regel för en menniska när hon tänker,
att hon bör tänka orimligt. Det måste tvärtom vara någonting
berömligt, förträffligt och rätt, ej blott för menniskan, utan
äf-ven för teologen, att tänka rätt, efter det är frågan om att
tänka. Man kan ju annars låta bli tanken. — Man kan ju
låta bli att läsa Skriften för att systematisera den eller för
att lära sig inse Guds beskaffenhet. Man kan ju blott låta
den, för hvaije tillfälle man läser den, verka på- samvetet till
inrättande af en religiös lefnad, verka på sinnets förädlande
till fromhet, och på själens förvandling till godhet, säkerhet
och ro, utan att dervid begrunda om allt hänger riktigt
tillsammans i ett system, eller söka att komma under fund med Guds
egen natur. Med andra ord, man kan ju vara en gudfruktig
menniska; man är ju icke derför nödsakad att vara teolog.
Men om någon under läsning af Skriften kan bringas till en
art af öfvertygelse, inbillning eller tro, som gifver honom ro
och sällhet, så är detta rätt lyckligt. Men detta hör icke
hit. Här är nu frågan om teologien, om system, om
vetenskap, och der måste man tänka. Derför har ock Almqvist
i det förut anförda tänkt, tänkt ordentligt, och ärligt
upp-gifvit resultaten. Man kan tala om faror af tvifvelsmåls
utspridning, om teologiens slut o. s. v. Men han vill nämna
någonting om en verklig fara. Om allt som tillhör utgrundandet
af Guds beskaffenhet, om allt som kan få namn af system
och vetenskap nödvändigt lefver i tankens område, — och
till tanke hör att tänka rätt — och om man ej bestämdt vet
sig tänka rätt, utan att stå på förnuftet såsom princip — så
förefaller det såsom om ingen vetenskap vidare skulle kunna få
fortfara att vara oförnuftig. Det skulle då sväfva öfver
teologien det öde, att antingen nödgas varda förnuftig, stå på
förnuftet såsom princip, alltså icke längre vara teologi, utan
hvad man brukar kalla filosofi: eller fortfara att vara
oförnuftig, samt då åter icke längre vara en vetenskaps alltså ickeheller då teologi, utan hvad man brukar kalla religion. »Detta
vore verkligen ett sant slut på teologien. Antingen det
utsprids eller icke, är saken densämma. Låt teologien falla,
om det så skall vara hennes oundvikliga öde! Låt andra
namn och saker uppkomma — det rör icke min själ!»
Men det kan invändas: Om en så grundlig osäkerhet,
ett så fullständigt famlande verkligen eger rum i teologiens
ämnen, huru har man då kunnat fatta beslut på så många
möten, som varit till ifrån det i Kalcedon till det i Trident;
huru har man kunnat uppsätta bekännelser, system och
artiklar på så många sammankomster och synoder i hela
kristenheten ; huru har man kunnat tillförordna symbola och
normalsatser, för hvilka man gått så långt, att man vid deras
bestridande eller öfverträdande tillåtit sig att fangsla och
lands-förvisa menniskor, fördristat sig att halshugga och lefvande
bränna menniskor — menniskor, som då i sjelfva verket icke
kunde vara mera okloka i dessa ämnen, än deras
symbolförfattare? Är då allt i verlden en grym lek? Eller hur skola
vi anse det?
I afseende på dessa frågor, sofia i många fall äro af
förhärjande beskaffenhet, har Almqvist intet annat slutsvar, än
en påpekning af det märkvärdiga förhållandet, att hvarje god
och lycklig menniska bestämdt känner, att Gud verkligen är
både allsmäktig och god. Om hon också ej kan vederlägga
de anförda tankarna och om deras logiska framställning äfven
aldrig skulle kunna vederläggas, så känner hon det afgjordt
ändock.
»Skulle ingen teologi mer vara möjlig, så står dén heliga
odödliga fromheten qvar. Hon knäböjer i andakt inför
Herren sin Gud, den till hälften evigt obegriplige, den i sin
dunkelhet sköne.
»En from menniska har ofta erfarit, att allramest och
klarast upplågar hängifvenheten till Gud, när ingen jordisk
säkerhet, ingen på beräkning grundad visshet göra Guds
beskaffenhet eller vårt hopp om salighet fast afgjorda. Viskola blifva vissa på en annan väg. Den ensliga tanken skall
aldrig varda säker; ej köttslig fräckhet skall frodas, ej lättja
och flärd ingå i riket.
»Om den teologiska vetenskapen murknar, så skall
bredvid den fallnas stoft andaktens skära ros upprinna. Den är
svag?--Ja; hvem kan icke förstöra en blommas stängel
och blad. Men i Guds famn lefver rosens väsen med huld
skönhet i det land der inga mördare gå».
Dessa egendomligt gripande ord, som aldrig blifvit af
Almqvist offentliggjorda och utgöra ett af de mångfaldiga
ställen i hans efterlemnade papper, der hans inre gifver sig
luft på ett minnesvärdt sätt — dessa Almqvists fromt
Gud-hängifna ord skola, tillsammans med den föregående logiskt
förkrossande granskningen af teologiens dogmer, oemotsägligt
vitna att det fans lågande sanningskärlek, tro och förtröstan
hos denne sällsamme man, och de skänka en märklig belysning
åt hans utgifna uppbyggelseskrifter: »Menniskans stöd» m. il.,
på hvilkas uppriktighet man i senare tider ansett sig böra tvifla.
Ofvanpå sina mörka stunder — till hvilka hans i viss mån
förfärande själsanlag gåfvo honom anledning — lyfter sig
Almqvist ofta till verkligt sublima stämningar, såsom följande:
»Ack, sjelfva förhärjelsens grymma lia tackar jag, just
förståndets skarpt äggade svärd tackar jag, såsom ett dunkelt
men saligt under! — Ack, hvem kunde ej nalkas Skriftens
innersta och Herren Gud med det slemmaste sinne, utan att
tvätta sin själ, utan ömhet och eld, om Guds väsendes
krafter och Skriftens hjerta vore nedlåtna till köldens beräkning,
vore gifna i den ensliga tankens våld, vore satta i verlden
med en så beskaffad säkerhet, att hvar och en kunde gripa
dem, som förmådde uträcka sina smutsiga fingrar. Då skulle
man gå till Herrans helgedom såsom tjufvar gå till marknads.
— Men en mörk kerub står vid dörren!
»O du helige, men mörke engel? O du, det starka
förståndets engel, det är du som är denne kerub! — För dem, som
stå på den ovigda ensliga tankens säkerhet, öppnar din hand
af-grunderna? Vid helgedomens dörr står du, dina ögon äro
leende såsom lågor, men på din panna brinner vrede, du harplågornas skålar i din hand, och din mäktiga arm slungar bort
hvar oren skändelig vandrare, hvar kall våldsverkare och hvarje
yr vanvetting, som ville spränga helgedomens dörr.
»När dessa kalla, yra eller elaka af dig äro bortkastade,
och ligga i sina maskars grift, säga de slutligen under skratt
till hvarann i deras uselhet: »Se! Se! det var som vi anade,
helgedomen var ingenting — Gud var ett sladder, och
Skriften ett fånigt verk. — Hvem är nu den narr, som befattar
sig med dem? Vi hafva förstånd». —
»De veta ej i sitt armod, att det var just förståndets
engel, som slungade dem till djupet, der ingen sol är. De
säga till hvarann: se helgedomen var icke! — och de hade
aldrig stått på dess grönskande jord; ty deras tanke var icke
vigd. Det var ej en ödmjuk och tillbedjande tanke, utan en
öfvermodig och trångt granskande tanke, som ville hafva de
himmelska ämnena inunder sig.
»Men den sköna menniskans ande, som i sitt trofasta
och glada sinne knäböjer för Herren Gud, han får ett vigdt
tänkesätt, han finner vägen till helgedomen, och på
föustån-dets vreda engel, som står vid dess port, ljusnar anblicken,
när han kommer.
»Engelns blixtrande ögon gifva en vänlig helsning; dess
hand hvitnar och öppnar porten.--
»Säll är den ande, som älskande tillbedjer, han hoppas,
tror och hafver nog. Hans tankar gå icke som vandrare i
öknen, hvilka höra Sinai åskor blott, och törsta efter
vattu-källor. De äro fromma tärnor, med klara anleten och sköna
lockar. De äro kyska hustrur, och de hafva dem, med hvilka
de äro förmälda, i »andens hemvist».
*
III. | “Försök till Hektors lefnad“, “Hvad är kärlek?“ och andra ungdomsskrifter. «Amorina“ och “Det går anM. Den samtida kritiken. |
De skrifter af Almqvist, hvilka i första kapitlet
omtalats: förslaget till Manhemsförbundets
organisation m. m. utgjorde icke hans första framträdande på
författarebanan. Detta skedde i januari 1814 med
en qvick travestering af den homeriska "hjeltesagan *. Sjelf
säger Almqvist, att denna lilla pjes på 30 sidor var blott ämnad
till tidsfördrif i en sluten krets. Den blef tryckt, tillägger han,
»för att öka tillgången af papiljottspapper». En spansk hund vid
namn Hektor gaf anledning till författandet. För att roa dess
egare, skref Almqvist denna skämtsamma versifierade skildring af,
huruledes Hektor ursprungligen varit den ryktbare hjelten i
trojanska kriget, men genom själavandring blifvit först en mops,
som tjenade hos en mamsell, sedan en penna, som tjenade
hos en jurist, en poet och en fogde, samt slutligen en spansk
hund. Med afseende på detta själavandringsförhållande är
den lilla boken indelad i tre promenader i stället för kapitel.
Som ett tillfällighetsskämt är den onekligen lustig nog.
Ho-meros* skildring af trojanska kriget och af Hektor parodieras
i första promenaden. Det heter der:
* Försök till Hektors lefnad. (Stockholm 1814, tryckt hos A.
Ga-delius.)
Kung Priarn hade många barn,
mest vann dock Hektor tycket,
Ty Paris föll i Amors garn
och dugde se’n ej mycket. —
Då var det gubbens enda tröst,
då han fick trycka till sitt bröst
sin älskade son Hektor.
Dock ville det nog mycket till,
att öfver greker vinna,
i synnerhet som man Achill
var säker, främst att finna. —
Han ren i sina barndomsdar
i Stygens bölja doppad var; —
hvem kunde rå på honom?
Hvad hände? — Ack, en kulen dag,
bestämd för bistra öden,
går Hektor ut, med svärdets slag
att offra upp åt döden
en talrik mängd af fiender —
dock annorlunda ämnadt är
utaf de grymma parquer.
Just då med hjeltemod han vill
en tapper kämpe slagta,
så går den gruflige Achill
i bakhåll fram helt sakta.
Nu måttar han sitt tunga spjut
och skjuter af — och gör ett slut,
o ve! på hjelten Hektor.
Ack! Priatn tryckte sorgens" qval,
hans kinder tårar sköljde. —
och enligt ceremonial
hans hof exemplet följde —
Dock ståten vid begrafningen,
kalaserna och grannlåten
dem tröstade en smula.
Af medici en vitter tropp
kom upp att balsamera
och smörja hjeltens döda kropp,
sig sjelfva dock än mera.Historiografer kallades,
med hvilka ackorderades
om prinsens äreminne.
Efter döden blef han imellertid en mops:
Nu Hektor ödet lydande,
som aldrig vet att skona,
sig tåligt engagerade
som mops hos en matrona.
Vi skulle icke inlåtit oss på denna oaktadt sin qvickhet
obetydliga skrift, så vida den icke egt sin märklighet
såsom Carl Jonas Ludvig Almqvists första alster inför
offentligheten. Också företer den ett och annat drag, som antyder
i hvilken riktning Almqvists författareskap snart skulle gå.
Den innehåller nämligen, oafsedt påtagliga inverkningar af
Blumauer*, vissa bitande utfall mot det konventionela
säll-skapslifvet.
Efter det Hektor tagit anställning som knähund, begaf
det sig, (berättar han sjelf om sig och sin herskarinna) att
I
En dag vid fönstret suto vi,
jag gäspade, hon läste,
Då gick en herre oss förbi;
strax hon till pigan fräste:
»spring, skynda, säg: ej hemma än
jag är». — Ej denna meningen
mitt mopsförstånd kan fatta.
Men, att hon hemma var, jag vet
ty mig på golfvet dängde
hon bums, och i sin häpenhet
allting omkring sig slängde. —
Hon framgick till ett litet bord;
dock fåfängt söker jag nu ord,
att hvad jag såg berätta!
Eftersom på trojanernas tid ännu inga speglar, toaletter
m. m. voro uppfunna, så må läsaren icke undra på, att
Hektor gör en så besynnerlig berättelse om hvad som följde.
• * Ifr. Stjernstolpes, 1813 utgifna, fria öfversättning af Blumauers
parodi på Aeneiden.Der stod en fyrkant som gaf sken
mot soln, — men som horribelt
lär vredgat henne, ty mot den
hon grinade terribelt. —
Der stodo burkar rundt omkring,
och andra underliga ting,
hvars namn jag icke känner.
I nästa rum begaf hon sig,
att lika ifrigt stöka,
som här. — Jag nu ej afhöll mig
ifrån att undersöka. —
Jag såg i alla burkar ner,
men fann ej något dugligt der,
jag blott blef röd om nosen.
Hon återkom; en gräslig blick
på mig hon genast sände.
En varning jag på nosen fick,
som länge nog jag kände.
Jag då uppå den tanken föll,
att burken något innehöll,
som ingen borde veta.
Dock ändtli’n var affaren slut,
och jag ej önskar flera.
Men min mamsell såg konstig ut,
hon var ej lik sig mera.
Hon embellerat — men likväl
jag fruktade att någon del
förnuft från henne flyktat.
En stund derpå kom herrn igen;
nu var allt lugnt och stilla; —
han inslapp denna gången — men
jag tror han mådde illa
Han krökte sig och slängde sig,
hans min, den var så underlig;
dock, hvad förstå vi mopsar? —
»Ack», — sa’ hon — »hvad jag gått i sta’n,
förlåt, ni blef duperad,
jag sprungit hela förmidda’n,
och är så fatigerad».Nog var det sant! sa’ jag för mig;
ack, kunde mopsar yttra sig,
de skulle säga mycket.
Att i enskildheter följa Hektors lefnadsöden, skulle bli
oss för vidlyftigt, men eftersom den lilla skriften är för
allmänheten otillgänglig samt till och med af samlare nu mera
betraktas som en raritet, anse vi oss kunna påräkna läsarens
uppmärksamhet för ännu några drag.
Hektors vistelse hos mamsellen tog en ända med
förskräckelse. Han föll nämligen på det orådet att uppäta
hennes kanariefågel.
Ack, straffet bakom brottet stod,
mamsell i rummet träder--
omkring min nos hon märker blod,
på golfvet låg en fjäder!
O! Mollhem*, hvilken blick jag fick,
ej värre var Medusas blick,
som bringar folk till stenar.
Bland grymma hjeltar var Achill
den värste man kan finna;
dock han på långt ej hinner till
emot en vredgad qvinna.
Förgrymmad hon ett vedträ tog
och mig omenskligt dermed slog,
O! Mollhem, så jag dog — jag dog
som mops — om ej som hjelte.
Detta blef slutet på den andra promenaden. I den tredje,
då Hektor förvandlats till penna, hade han det till en böijan
drägligt nog hos en domare.
Men snart juristen ut mig slet,
och så blef jag kasserad —
I stället hos en herr poet .
jag nu blef engagerad.
Just icke han så mycket skref,
Men dock på annat sätt jag blef
af honom mycket plågad.
* Mollhem var enligt Hektors skildring ett egyptiskt andeväsen, som
ombesörjde själavandringarna.Rätt sällan jag i bläckhornet
fick stå beskedligt stilla.,
mig ofta han méd tändren bet
och tuggade rätt illa.
Än bakom örat mig han satt’,
än blef han alldeles besatt
och slängde mig på golfvet.
Jag aldrig rätt begrepp kan få
om hvad han skref — dock torde
det honom mer ha kostat på,
än det juristen gjorde.
Ibland han sig så ömkligt ref
och klöste, att jag ängslig blef
uppå herr auktorns vägnar.
Med tiden ledsnade poeten på att skrifva, och Hektor
tog derför kondition på landet hos en fogde, som uppförde
sig något tvetydigt:
Det vet jag, om i honom fast
min förste herre fått, i hast
han låtit honom hänga.
En gång han skref en lögn så stor
att ända upp i pannan
han rodnade — och sjelf jag for
af blygd i golf. — En annan ,
gång fann jag dock, jag mig bedrog,
ej skam hans rodnad sammandrog,
det var blott bränvinsrodnad.
Då räkna var hans profession,
han bort förstå det mera; —
han dålig var i addition,
fast flink att subtrahera. —
Om dock i alla räkningsfel
hans dumhet endast hade del,
derom kan jag ej döma.
Hektor retades af de knep, som bedrefvos, och gjorde
derför en vacker dag med flit en plump midt i bokslutet.
Men då blef fogden ond.
Ack knapt kan bli hans grymma min
af Hogarth kopierad,
hans kinders friska karmosin
med högblått blef melerad.Och mig i vrede slängde han
v i spisen; der snart upp jag brann,
och så slöt denna vandring.
Som belöning för det vackra skälet till denna död i
lågorna, förvandlades Hektor nu af sin vän Mollhem i en nobel hund
af spansk högaktad extraktion
med krusig, hvit beklädnad.
Och härmed slutas hans öden.
Såsom vi redan antydt, eger denna Almqvists ungdomsdikt
sin egentliga märklighet i huggen mot det konventionela
säll-skapslifvet.
Det heter på ett ställe:
Jag sig då upp och fann minsann
en samlad talrik skara,
som satt — och hette societé
och drack varmt vatten — kalladt té
och talte oupphörligt.
Detta »försök till Hektors lefnad» är derför i någon mån
äfven i afseende på innehållet en omedelbar föregångare till
Almqvists närmast utgifna alster*.
I fullständig öfverensstämmelse med de senast anförda
stroferna ur »Hektors lefnad» yttrar författaren i broschyren
»Hvad är karlek?» följande: »Här i Stockholm gjorde jag
sent en förmiddag en uppvaktning, för att lemna ett bref.
Den nådige herrn sjelf var ej hemkommen från nattens nöjen.
Hennes excellence, åter, var nyss uppstigen (rättare upphjelpt).
Hennes första göromål var att kasta omkring sig några
vresiga kudöljer — det andra att dricka en tasse té! Också
hade hennes utseende mycket tycke af tévatten. — En
annan gång var jag i en societé; der var, uppriktigt sagdt, ganska
roligt. Strax i början gjorde jag om den deri rådande
konversationen samma anmärkning, som jag der hemma plär göra
om min väderqvam: »Den är alltid bra, blott den går"*.
Allt annat är lappri, blott den går. Äfven är det i Stock-
* Hvad är kärlek? En vigtig fråga, till hvars utredande jag
föranleddes genom några reflexioner under mitt sista vistande i Stockholm.
(Tryckt hos A. Gadelius, Stockholm 1816; 36 sidor. Vignett med
smekande dufvor.)holm lika nödvändigt, att kunna entretenera, som der hemma,
att få mala. Dock maler jag aldrig mitt hvetmjöl så fint,
som här de minsta ämnen söndermalas.--Vid supén
återigen, roade det mig, att verkställa ett litet experiment, som
jag ofta gör på landet. Det består deri, att, då någon talar,
genom observation på hans röst och gester, utforska, om <}et
han säger, flyter ur hjertat, eller ej. Nu satte jag mig helt
tyst och lyssnade. I början hörde jag blott sorl. Men till
slut märkte jag dock två stämmor, som tydligen kommo ur
hjertat; den ena begärde litet mer steksås — den andra
utgjordes af ett *ack!» förenadt med en blick åt dörren.
»Hvad är kärlek» utkom i mars 1816 och är försedd med
tvänne motton, ett på franska: »Je crains Dieu et n’ai point
d’autre crainte», och ett på svenska, som derjemte utgör
bokens slutord: »Sanningen är större än menniskan; och äfven
det, att blott hafva syftat åt sanningen, är väl värdt en
men-niskas alla bemödanden».
Ett par tre årtionden senare fick Almqvist oupphörligt
höra af sina motståndare, att i sina yrkanden på reformering
af den äktenskapliga föreningen var han ingenting annat än
en eftersägare af George Sand. Dessa beskyllningar förfalla
genom afhandlingen »Hvad är kärlek?» eftersom den ryktbara
författarinnan ännu icke framträdt, då Almqvist i denna skrift
om den äktenskapliga kärleken tyckte sig från alla sidor höra
hvad han benämner »det kalla, tomma ljudet moral*. Låtom
oss en gång, säger han, »stiga ned i djupet af den mörka
håla, der denna siren döljer grunden af sitt väsen, för att
efterse om såsom den föregifver, den verkligen är
mensklig-hetens skyddsengel, eller om den är ett spöke från afgrunden».
Almqvists fiendtlighet mot den konventionela sedligheten
räknade sålunda sina anor ända från hans ungdom, och fröet till
»går an-literaturen» är, trots de skenbara olikheterna, att söka
i denna nu bortglömda lilla skrift.
Tjugu år förr än Almqvist utgaf »Hvad är kärlek?» hade en
annan lika ryktbar svensk författare, Thomas Thorild, utsändt en
skrift i samma ämne *. Man må gifva akt på, att vigseln är för Tho-
* Om qvinnokönets naturliga höghet. (Kjöbenhavn 1793.)rild, liksom för Almqvist blott en tom ceremoni, och Thorild
lefde flera år tillsammans med sina barns mor, innan han lät
förmå sig att begära den kyrkliga välsignelsen. Men med
den märkvärdiga divination, som under alla öfverdrifter och
förvillelser var för Thorild egendomlig, hade han i den
nämnda skriften inslagit på den bana, som troligen är den
enda rätta, den *väg, der Stuart Mill i våra dagar gjort ett
eröfringståg genom sin skrift om qvinnans underordnade ställ>
ning. Almqvist beträdde dess värre ej denna bana. Han ville
reformera äktenskapet genom att lösa alla band, i stället för att
göra dem likformiga för båda parterna; först då det opraktiska
i. »går an »-systemet blifvit af kritiken uppvisadt, förklarade
Almqvist i »Europeiska missnöjets grunder» *, att meningen
ingalunda varit, att »går an»-teorien skulle tillämpas isolerad, d.
v. s. utan sammanhang med andra samhällsförbättringar i
afse-ende på qvinnans bildning och borgerliga rättigheter.
Till Almqvists senare åsigter i ämnet är »Hvad är kärlek?»
-blott en antydan, han har ännu icke gjort klart för sig hvad
han åsyftade. Men säkert är, att grundtankarna i »Hvad är
kärlek?» användes längre fram af Almqvist, då han just ur
sedlighetens synpunkt ville försvara sina förslag i »Det går an».
Han är i sin ungdomsskrift missnöjd med det närvarande,
men påyrkar blott i allmänhet ett enklare, mera innerligt
förhållande mellan äkta makar. Hvad moralen angår är han
dock, enligt hvad nyss antydts, redan på det klara. Han
finner i moralen bland annat, som orden falla sig, »en af
egoismens starkaste grundpelare». Äktenskapet tyckes honom
vara under moralens insegel alldeles förfeladt **. Han brusar
upp i utfall sådana som detta:
»Lagen dömer den att hänga, som förfalskar sedlar;
visserligen nödvändigt för det helas framgång. Men, den som
förfalskar kärleken — det vill säga den, som af tusen andra
orsaker men ej af kärlek, förenar sig med en person, den han
* Imperialupplagan af Törnrosens bok (tredje delen, sid. 22).
** Att han förklarar sig angripa blott den konventionela moralen, är
en temligen elastisk sofism, ty om allt konventionelt skall borttagas,
blir troligen icke mycket qvar af moralen.icke älskar, och således bildar en oduglig huslig krets —
månne icke den begår ett brott, hvars egen storhet och
hvars oberäkneliga följder öfver samtid och efterverld sprida
långt förfärligare olyckor, än förfalskandet af millioner sedlar?»
I sin socialistiska skrift * Europeiska missnöjets grunder»,
som makulerades två gånger (1838 i Stockholm och några år
senare i Jönköping), men intogs i Tömrosens bok 1850,
framhåller Almqvist såsom den stundande europeiska revolutionens
kärnpunkt: att idéen om det konventionelas betydelse skall
utplånas och likaså auktoritetstron. Såsom läsaren torde finna, gör
Almqvi3t i »Hvad är kärlek» åtskilliga preludier till sitt
blif-vande grundtema, då han nämligen med utomordentlig
ringaktning utlåter sig om moralen, om häfdvunna system m. m.
dylikt. Men på samma gång önska vi betona, att han i sin
ungdomsskrift icke vill ställa qvinnan i social jemnbredd med
mannen. »Qvinnans hufvudsak», yttrar han i den ofta nämnda
broschyren, »är att med sin rena känsla och fina urskilning
bibehålla husligheten i sin helgd. En långt drifven
förståndsutveckling, lektyr, skön konst m. m. måste för henne vara
en bisak, nämligen blott i den mening fattadt, att de måste
anses" stå efter hufvudsaken, betraktas såsom medel till dess
fullkomligare ernående — till känslans förädling och
urskil-ningens skärpande». Dessutom böra vi anmärka, att
Almqvist i »Hvad är kärlek», likasom i »Det går an» och
»Europeiska missnöjets grunder» förklarar sig stå på religionens
grundval, och just af denna anledning anser sig kunna
förakta den konventionela sedligheten.
Inom pressen rönte »Hvad är kärlek» föga
uppmärksamhet. I »Allmänna journalen» (1816* n:r 90) förekommer dock
följande uttalande:
»Denna lilla pjes är riktad mot en i Stockholmsposten
införd artikel *, öfversatt efter Weisser, som rec. erinrar sig ha
läst i Das Morgenblatt under titel ’Rhapsodie eines
Sonder-lings iiber Liebe und Ehe\ Författaren synes icke ha för-
* i8j6, n:r 6. Jfr äfven Allmänna Journalen n:r 9, 22, 23 och 28,
der en skrift, hvilken Almqvist ock omtalar (»Ideal till en sann och
äkta qvinnobildning») är föremål för bedömande.
Àhnfelt: C. 7- L. Almqvist. 5stått att Weissers artikel är en ironi*. Huruvida han bättre
förstår hvad kärlek ärt derom må läsare af hans skrift döma.
Hvad man ej bör misskänna, är hans varma nit för sedlighet
och dygd; och detta nit är alltid aktningsvärd t. Se här ett
och annat af hans resonnementer: ’Sann kärlek är grundad
på religionen, men oförenlig med moralen och ännu mer
med djuriskt barbari’ — ’Samhällets väl beror egentligen
på den husliga kretsen’, men alla skrifter som ha för afsigt
penningebristens afhjelpandey jordbrukets och näringarnas
understöd m. m. anser han medföra ’alldeles intet gagn för
det hela’, emedan sjelfva de ämnen de afhandla i
hans-tanke ’så föga bidraga till vår sällhet’, mén kan hända någon
’Träkarls-filosof’ deremot invänder, att utom den rena
im-materiela kärleken fordras för en lycklig huslig krets äfven
två materiela lapprissaker, som ej heller äro så alldeles att
förakta, bröd och penningar. Han ber sina läsare behjerta,
’att då lagen dömer den som förfalskat sedlar, att hängas,
hvad straff den då förtjenar, som förfalskar kärleken — det
vill säga, den som förenar sig med en person, som han
ej älskar — ett brott tusen gånger förfärligare än
förfalskandet af millioner sedlar?’ Man måste medge, att om
det verkligen är så groft brott att gifta sig med den, man
icke älskar, ges det likväl intet, som så bär sitt straff med
sig som detta; i betraktande häraf torde förf., som ser
sakerna något för mycket i stort, kan hända åtnöja sig med
ett lika straff som för sedelförfalskningen». — Onekligen var
detta emottagande inom pressen icke mycket uppmuntrande
för Almqvist.
Utom de polemiska dragen har »Hvad är kärlek» äfven
ställen af en idyllisk stämning, som stundom ger sig färgrika
uttryck, såsom i denna korta men målande sats: »Kors jag min»
hemma, der springa våra enfaldiga landtflickor ut i sina
sysslor vid morgonrodnaden, och snödrifvorna äro dem lika så
* Almqvist skulle hafva kunnat svara härpå, att det är icke lätt att
förstå. Den ifrågavarande utgjutelsen af Weisser är ytterligt torftig, och
förmodligen har Almqvist yändt sig emot den blott för att fl något
uppslag att meddela hvad han sjelf i frågan hade på hjertat.angenäma som sängen. Också liknar deras hy snön,
öfver-stänkt med morgonens purpur».
Denna sin idylliska håg vid tanken på ett enkelt naturlif
utan all förkonstling gaf Almqvist inom kort luft i en novell:
Paijumouf, saga från Nya Holland (tryckt 1817).
I Rousseaus dröm om ett förhistoriskt naturtillstånd, med
hög och inom sitt eget område upphunnen lycksalighet, låg
idyllens frö, hvilket uppspirar hos Bernardin de Saint-Pierre,
då han i den älskliga berättelsen om Paul och Virginie leder
oss tillbaka från allt verldens förvillande larm till de
ursprungliga naturförhållandenas enkla enfald.
Samma stämning har utan tvifvel förestafvat »Paijumouf»;
utan att vi derför vilja påstå att någon efterbildning egt rum.
Författaren låter ett talrikt och lysande sällskap vara en
afton samladt hos en vinhandlare i Bourdeaux. Sedan
konversationen på åtskilligt sätt omvexlat samt öfvergått från
politiska till moraliska ämnen, kom man slutligen till den
öf-verläggningen: »Om oskulden inom sig, såsom sin egentliga
egendom, verkligen bär den mäktiga själsstyrka, och rådiga
fintlighet, som fordras till stora, handlingars utförande, eller
om den blott vore ett yttre bedrägligt sken, utan inre värde».
Såsom ett svar på detta spörsmål, berättar en af de
närvarande en händelse från Nya Holland: huruledes
naturbarnet Paijumouf genom sin inneboende oskuld uträttar
förunderliga ting, förenar tvänne älskande, som slitits ur
hvarandras famn, försonar två krigande stammar m. m. dylikt.
Språket är ofta varmt, friskt och naivt. Som prof på
enskilda partiers tilltalande beskaffenhet anföra vi skildringen
af den unga intagande Paijumouf vid hennes första möte med
europeiska främlingar.
»Genom sköna landskap vandrade vi några timmar, då
vi slutligen kommo in i en dyster lund. Den var beväxt
med det tjusande vackra trädslag, jag nyss nämnt, men som
ännu för naturalhistorien var okändt. Detta träd liknade till
en del palmen genom sin lummighet och höjd, till en
del cypressen genom sin dystra svalka och mörka fårg. —
Vi hvilade oss en liten stund, och som vi hörde en källaporla på litet afstånd, så beslöto vi att gå dit, för att släcka
vår törst.
»Vi gingo dit — men gripna af häpnad stannade vi
tvärt. En underskön flicka låg på knä framför källan och
tycktes vara försänkt i betraktande, antingen af vattnet eller
af sin egen bild uti vattnet. Hon var, efter vårt sätt att se
saken, mycket besynnerligt klädd. Håret nedföll från
huf-vudet i långa, oflätade lockar, men rund t omkring hufvudet
gick ett band, hvaruti fjädrar af de skönaste färger voro
instuckna, och hvilka utgjorde liksom en krona öfver hennes
hufvud. Halsen och brösten voro obetäckta; och, det som
vi här minst väntade, hennes hy och skinn af en bländande
hvithet Vi kunde alldeles icke begripa af hvad slags tyg
hennes kläder voro gjorda, men de syntes vara ganska fina.
På fötterna bar hon blott sandaler.
»Slutligen uppsteg hon. Jag nalkades henne vördsamt
och tänkte tilltala henne på samma språk, som de öfriga
indianerna tala, som vi förut upptäckt på andra sidan om Blå
bergen. — »Sköna flicka, sade jag, vredgas icke, om vi stört
dig i din djupa betraktelse öfver källans vatten*. —
»Hon förstod rätt väl hvad jag sade, och sedan hon
med någon liten häpnad betraktat oss bägge, svarade hon
mig småleende, men tillika med ett slägs ljuft allvar, som
jag svårligen kan beskrifva: ’Sköne främling, du har visst
icke begått något ondt, derigenom att du störde mig; min
betraktelse var nu slutad. Jag skådade blott i det klara
vattnet mitt eget ansigte för att efterse, om jag deruti skulle finna
något fult och afskyvärdt —- ty det skulle ganska mycket
för-töma Tiono. — Hon skyndade bort och försvann emellan löfven.
Vi stodo nästan orörliga af förundran, gjorde blott några
utrop öfver hennes sköna växt, och jag tilläde, att Tiono var
ett namn, jag förut bland de andra indianerna hade hört,
och hvarmed de beteckna det högsta väsendet, eller
himmelens Herre*.
Icke blott idyllens, utan äfven satirens frö låg hos
Rousseau, nämligen i hans sätt att mäta den politiska och sociala
verkligheten efter måttstocken af det nyligen eröfrade idealet:den naturenliga folkfriheten*. Utan fara för »konstruering»
kan man väl anse, att äfven denna riktning afspeglar sig hos
Almqvist.
Han stod i »Parjumouf» ännu blott på den Rousseau*
ståndpunkt, som Voltaire förträffligt tecknade i den bekanta
speglosan då han förklarade sig hafva fått en oemotståndlig
lust att gå på alla fyra, efter det han hade läst Rousseaus
skrift mot det konventionela samhällslifvet och uppmaning om
en återgång till naturen..
Imellertid gick Almqvist snart längre. Efter det han
ut-gifvit den nyss omtalade lilla idyllen, samlade han alla sina
krafter till ett anfall mot det bestående i samhällsskick, i
sedlighet, i religion — ett anfall så vildt, så genialiskt och
likväl så oförnuftigt, att kanske intet lands literatur har något
dermed jemförligt att uppvisa. Detta var det mellanting af
berättelse och drama, som bär titeln Amorina eller historien
om de fyra.
Den af allmänheten kända upplagan af detta alster
utkom icke förr än 1839, men dikten var nära nog
fullständigt tryckt redan 1822, ehuru den då icke utsläpptes i
bokhandeln, utan makulerades, med undantag af några få
exemplar**. Den ursprungliga titeln är »Amorina, den
förryckta frökens lefnadslopp och sällsynta bedrifter», och
boken är med särskildt datum af den 21 december 1821
till-egnad det stpra dårhuset. I enskildheter fins det olikheter
mellan den makulerade och den utgifna upplagan, men i stort
äro de hvarandra lika. Sjelf kallar Almqvist i sitt förord till
den nya upplagan denna dikt »en hvass värjudd, stäld på
mensklighetens ömtåligaste nerv», och han utsände* den bland
allmänheten samtidigt med » Det går an», hvilken också en gång
blifvit makulerad. Båda dessa skrifter utgåfvos nämligen året
efter det Almqvist misslyckats i sitt försök att vinna fast fot
vid Lunds universitet som professor i estetik och moderna
språk.
* Jfr H. Hettners skildring af Rousseau och Bernardin de
Saint-Pierre i »Literaturgeschichte des achtzehnten Jahrhunderts».
** Det fullständigaste af dem fins i k. biblioteket.Ungefår samtidigt med författandet af den ursprungliga
Amorina hade Almqvist för sig åtskilligt ganska olikartadt
skriftställeri, oafsedt Manhemsförbundet med allt hvad dertill
hörde. Tillsammans med Hammarsköld utgaf han i Hermes
en samling af handlingar, af hvilka, jemte något annat, en åt den
rena verkligheten egnad uppsats är af Almqvists hand,
nämligen Om brottsliges behandling. Det är ganska antagligt,
att denna uppsats, som är affattad i den anda att straffet bör
åsyfta den brottsliges förbättring, men ej vara ett uttryck af
hämnd, fäste dåvarande kronprinsen Oskars uppmärksamhet
på Almqvist. Som bekant, utgaf Oskar sjelf ett par årtionden
senare en skrift i samma ämne, och det låter sig tänkas att
han i någon mån fått väckelsen dertill af Almqvist. Säkert
är, att Oskar kände intresse för Almqvist, såsom längre fram
skall visas.
Åt Dahlgrens Opoetisk kalender för poetiskt folk (1822)
författade vidare Almqvist ett par smärre nyromantiska alster:
»Guldfogel i paradis», en novell af ungefar samma art som
Tiecks fantastiska berättelser* och »Rosaura, sagan om
behagets vingar», mera allegoriserande än Guldfogel i paradis.
Man kan icke gema påstå, att Amorina är af nyromantisk
beskaffenhet, ehuru den visserligen då och då till formen
närmar sig nyromantikens vildaste afvägar **. Som redan
antydts, står Amorina till innehållet ensam, utan
föregångare — ty att sammanställa den med den grekiska
ödestragedien torde ej vara riktigt — och lyckligtvis också utan
efterföljare. Almqvist har sjelf reserverat sig mot förklaringen
att Amorina skulle vara en afkomling af den antika
ödestragedien. Det gifves ett slags nödvändighet, säger han,
utanför menniskans vilja, och som derför icke är frihet tillika,
utan är tvång. Detta slags nödvändiga begagnades i
synnerhet af de gamla tragikerna. Så Sofokles. Hans Filoktetes
* »Guldfogel i Paradis» lär dock vara grundad på en rysk folksaga.
** Att Almqvist i Amorina skulle hafva plagierat de franska
nyromantikerna, är af de enklaste skäl en lika ogrundad beskyllning som att George
Sand skulle föranledt Det går an. Amorina är nämligen äldre än franska
nyromantiken.lider af ett sår, som han af en förgiftad pil fått i foten, och
han kommer ej från sin ö, der han gömmer på Herakles’
vapen. Oidipos dödar sin far och förmäler sig med sin mor,
förd härtill af okunnighet eller af en hemlig nemesis, dock
icke för brott som han begått öfver allt visar sig då här
ett öde, som är ett yttre. Det tvingar med jordiska bojor.
Det plågar, pinar och trycker menniskan, hjelten i skådespelet.
Men det förfärliga här är, enligt Almqvists uppfattning, af
samma slag som när en bödel torterar ett inqvisitionsoffer.
Enligt antikens verldsåskådning fattades hjeltens öde
såsom ett förut bestämdt, hvilket af honom ej kunde undgås.
j»I det antika dramat», yttrar Ljunggren *, »ligger ödet som
ett mörkt moln öfver handlingen och låter allt synas i den
bestämning på Amorina, så faller skilnaden mellan Almqvists och de antika skaldernas uppfattning genast i ögonen. Huf-vudpersonerna i Amorina hängifva sig med lust, om ej med glädje, åt sina medfödda förfärande själsanlag **. Almqvist söker ådagalägga att detta förhållande innebär en frihet i viljan på samma gång som en inre nödvändighet, hvilket påminner om ett ställe i Calderons »Lifvet en dröm», der det heter: »Ty änskönt hans sinnesart hfctar att förderfva honom, skall han motstå den måhända, då det grymmaste bland öden, lynne, om ock än så våldsamt, stjerna, om ock än så oblid, endast kunna viljan länka, icke kunna tvinga viljan». (Th. Hagbergs öfversättning.") * Svenska dramat, sid. 266. ** Nyligen har en roman utkommit på svenska, »En förskräcklig hemlighet», öfversättning från engelskan, deri författarinnan behandlar ett problem liknande Almqvists. Men en väsentlig olikhet visar sig der-uti, att i den engelska dikten hvilar den medfödda mordlystnaden hos bokens hjelte nästan som ett antikens olycksöde öfver hans lefnad, är ett föremål för hans egen afsky och fruktan. Icke så i Amorina.Dock förefaller det oss, som om Almqvists tankegång här vore insvept i ett visst dunkel. Om man strängt utdrager konseq vens erna, torde det oväldiga omdömet om den egendomliga dikten bli följande: »Amorina» går ut på att visa, att de i födseln bestämda själsanlagen äro sedlighetens egentliga förutsättningar. Man kan törsta efter blod, man kan vältra sig i gräsligheter och likväl vara utan skuld. Med andra ord, Amorina är en opposition mot läran om den fria viljan. Dock gör det väl icke till fyllest, att stryka öfver tendensen i denna dikt genom för* säkringar att menniskans vilja är fri. Skalderna hafva ofta klagat öfver det faktum, att menniskan ej sjelf bestämmer när eller hvar hon skall komma till verlden, om hon skall uppfödas i -siden och sammet eller uppfostras på gatan till brott och elände *. Amorina är icke någon allt igenom dålig bok, och man kan på grund af Almqvists begåfning och själsanlag förstå, huru han kom att skrifva denna sin fatalistiska trosbekännelse. Det bodde förfårande krafter hos Almqvist och han var medveten om dem**. »Kall, obeveklig, oförklarligt dunkel naturens hand oss fattar och oss leder, hvem löser gätan?» m heter det på ett ställe i Amorina. Totalintrycket af detta märkvärdiga alster — så mycket märkvärdigare när man betänker att det författades af en ung man, ännu ej trettioårig — är utan tvifvel motbjudande, men det eger ställen af en gripande poetisk skönhet och af en suverän humor. I humoristiskt afseende har dikten lidit något pä den omarbetning, den i den nya upplagan här och der undergått. Den bitterhet mot statskyrkans tjenare, hvilken sedermera hos Almqvist uppenbarade sig i andra former, har i Amorina tagit * Åtskilliga sådana uttalanden finnas anförda i Georg Brandes’ »Om begrebet: den tragiske skjäbne» (Ästhetiske studier. Kjöbenhavn 1868). ** I ett bref af 1820 skrifver Almqvist, högst betecknande: »Blott en enda hufvudsaklig bön ber jag, det är om oskuld. Gud gif oss oskuld!»*kroppslig gestalt i prosten och kyrkoherden öfver Danderyds församling, dr Libius, en oöfverträfflig typ för det medvetet men groteskt komiska. Det lugn, hvarmed han, enligt sitt eget uttryck, bär en skön sidenhatt i Guds församling, gör ett högst egendomligt afbrott mot hans fullständiga fritänkeri, och något bittrare hån öfver prestembetet, än hvad Libius har att bjuda på, låter sig svårligen tänkas. Det är dock icke blott humoreskerna, som i den nya upplagan af Amo-rina blifvit något afslipade. Den ursprungliga formen gör i allmänhet ett starkare intryck af vildt skapande, poetisk naturkraft. Exempelvis är den yngre Amorina indelad i fem böcker, men den äldre i fem tider, och hvarje tid har sitt särskilda motto. Dessa motton ur den makulerade Amorina må anföras, ty de äro minnesvärda. Försia tiden (motto). »Morgonens klara, heliga sken — o, friska, hvi flyr du? blid som våren du var, barndomens saliga lif.» Andra tiden. »Middagens häftiga, lågande brand står hög öfver lifvet, svalkar dig ej något bad, dör du af sommarens brand!» Tredje tiden. »Handlingar nu? dem aftonen pratsam samlar som hösten frukterna. Aftonens ljus slutar i midnattsskräck.» Fjerde tiden. »Nattens lusta har födt de ystra, de bistra gestalter, blunda, o engel, o sof! Nattsången manar ej dig.» Femte tiden. »Ny skall oss stunda en morgon, en vår, vårt eviga ena. Nämn hvar en i sitt namn. Der skall han hafva sitt hem». Det sist anförda mottot tyckes häntyda på något slags försonande afslutning af den ursprungliga dikten. Om ett sådant försök till disharmoniernas lösning verkligen funnits, kan nu ej afgöras, ty slutbladen af den äldre Amorina hafva aldrig blifvit tryckta, och slutet af 1839 års upplaga företer ingen annan försoning, än den som kan ligga i förstörelsen, i deo fullständiga upplösningen till det tomma intet.Det nämndes ofvan, att i denna dikt, på hvars många .gräsligheter vi icke vilja anföra något prof, finnas äfven ställen af smältande romantisk vekhet. Vi välja som prof ett litet temligen .fristående stycke, jemförligt t. ex. med Atterboms täcka visa om ungmön i lunden, men mera rikt, mera poetiskt skönt. Det är den i Amorina inflätade sägnen om namnet Edsvikens uppkomst: »---från England i forntida dar kom Edita hit. Tjenarinna hon var, en fröken så skicklig att rosorna sy, sin drottning hon följde till norden. Men Edita hölls utaf alla så kär, en riddare ung, som en jägare var så väldig, han vann hennes hjerta. Sist omtalar sagan: då jägarens pil kom flygande snabb genom Editas bröst, då nedföll hon här vid viken. Snart jägaren kom, hennes riddare kär, han menade nyss sig ett rådjur ha falt: nu såg han den sköna i suckan och qval, och ögonen ren genslutna. Då föll han på knä till Gud och han bad: »Ack fräls hennes själ, du mildaste Krist!» Strax slöt hennes barm att sucka, omkring af blodet på stranden upprunno små blad, af vinden de susade, hviskade tro: men upp flög en fjäril åt himlen. Då sänkte sig jägaren åter på knä: »Ack trösta mig nu, du mildaste Krist». Strax kom öfver viken en regnande sky, men han rodde ut, hof sitt anlete upp, så svalkande rann hvarje Editas tår, der rodde han middag och midnatt. Sist hände en afton, när fullmånen sken, att jägaren knäföll i båten och bad: »Låt nu mig få dö, o du mildaste Krist!» Strax tårregnet kom, och han vidöppen sig i båten vid årorna lade så glad. Han drack af de ljufliga tårarnas svall och båten förfyldes, i floden han sjönk,och jägaren log. P& botten än syns vid lugnväder kroppen. Hans själ sitter nu hos Eda i ljusblåa salar». Lika milda, vekt klingande fantasier stå att finna på åtskilliga ställen i Amorina, men vänder man bladet, så finner man kanske en scen vid Edsviken, der Granriskajsa bor, den för sina qvastar, sälvor och spådomar berömda utländska käringen. Hennes dotter Lotta ligger vid stranden och skurar tallrikar. Så kommer mördaren Johannes och utlåter sig på följande demoniskt hånande sätt: »Kors hvarför nyttjar du skursand? Tag några af de der granna orden. De göra ju menniskoma så rena — de måtte väl då kunna göra ett byttlock rent?» Detta bittra uttryck står att läsa äfven i den nya upplagan af Amorina; och man finner sålunda, att Almqvist låtit dikten stundom behålla qvar äfven de mest bisarra prof på hans förmåga i hånet Och om åtskilliga lika skärande sarkasmer blifvit utstrukna, så har Almqvist till ersättning försett den nya upplagan med ett förord, som utan tvifvel är bland det mest humoristiska han skrifvit. Det är derjemte ganska oförargligt och är delvis grundadt på verkligheten, d. v. s. på Almqvists egna personliga förhållanden. Bland annat omtalar han i detta förord, att såsom tjensteman vid ett af rikets största offentliga bibliotek var det hans pligt, att söka iord-ningsätta och på hyllorna ordna böckerna efter en helt annan plan, än hans företrädare iakttagit. Derigenom väns den fördelen, säger han, att om någon visste eller händelsevis hade i minnet hvar böckerna i förra tider stått, blef detta genom omsättningen utan nytta, och hans och hans tjenste-kamrats kunskaper måste derför oupphörligt, dem och deras förmän till heder, anlitas. Bibliotekets hemligheter lågo i deras hand. »Efter två år>, tillägger Almqvist, »kunde jag imellertid alla boktitlarna utantill». Han öfverlemnade derför åt sin sidobibliotekarius att fullända omhvälfningen af det tryckta, sjelf öfvergick han till manuskripten, säger han, och han uppgör nu en fantastisk berättelse om sättet hur hati påträffat manuskriptet till Amorina.För det anförda ligger något verkligt till grund. Almqvist var nämligen en tid e. o. amanuens vid k. biblioteket i Stockholm*. Förordet innehåller flera andra sådana personliga anspeglingar. Sjelf har Almqvist i ett bref omtalat hvad meningen är med den i förordet uppträdande klockaresonen Andreas Morin Andersson, eller förkortadt skrifvet A. Morin A« I denna person har Almqvist i viss mån skildrat sin egen ungdomshistoria. Som en lustig ödets skickelse må nämnas, att detta förord under sitt skämt med bibliotekstjenstemän och biblioma-ner gifvit anledning till ett, besatt misstag. En ämnesven i ett af rikets offentliga bibliotek skulle nämligen för icke så länge sedan katalogisera Amorina. Förordet tycktes honom innehålla värderika faktiska upplysningar, och han inskref i katalogen såsom Amorinas författare klockaresonen A. Morin A. De sista raderna af förordet äro icke skämtsamma. Almqvist säger här rent ut, att hvad han nu utsände stod i, strid med den nuvarande bildningens moralteser. Boken är ock i sin helhet ingenting annat,, än ett med kallt blod tillernadt dödshugg åt Almqvists gamla fiende, moralen, som dess värre omsider tog en fruktansvärd hämnd på sin be-spottare. Högst märkligt är, hvad Almqvist skrifver till sina vänner om Amorina, medan han höll på med diktens författande i dess första form. I bref till Jonås Waem af 1822 säger han:. »Om en liten tid blir ett stycke färdigt att utkomma* som jag för ett år sedan skrifvit och som jag tror jag nämnt någon gång. Det heter Amorina. Här står händelsen fullkomligt på jorden (anspelning på det motsatta förhållandet i Rosaura) och är satt i vår nuvarande tids former. Hufvud-ämnet är de genom" den nya tidens idéer uppkomna dårskaper * Af denna sin forna befattning begagnade han sig längre fram för att ostörd vistas i boksalarna, vid hvilka besök han medtog ett och annat utan att lemna qvitto. Härom gaf han sjelf underrättelse i ett bref från Newyork efter afvikningen från fäderneslandet, och uppgäf den plats i hans hem i Stockholm, der k. bibliotekets tillhörigheter voro att återfinna.(eller huru du vill kalla dem) sammanväfda med den äldre tidens dårskaper (eller hvad namn dig lyster — ty jag kallar ej någonting dårskap — Gud allena dömer): alltsammans utgör ett helt af omvexlande dramatisk och episk form. Det är en händelse, alldeles icke en afhandling». I ett annat bref af samma år till sedermera hofpredikan-ten Öfverberg uttrycker Almqvist sig på ett sätt som är ännu mera besynnerligt. Han tyckes i det ögonblicket icke hafva haft någon aning om att boken var hvad han längre fram kallade »en hvass väljudd, stäld på mensklighetens ömtåligaste nerv». Tvärtom synes han finna den i hög grad menlös. Han skrifver nämligen: »Jag håller mest på med tryckningen af Amorina. Denna dikt är frukten af många saliga ögonblick. Jag vet ej, om menniskorna skola bry sig om den, eller icke förakta den. Min fröjd var att bygga och safnmansätta detta huset. Jag vet af ■Gud, att det står på eviga idéer. Jag är nöjd, att det goda bamet fins i verlden. Jag vet, att det skall blifva till en glädje för många och till en galenskap för många. Det må gå». Han redogör derpå för innehållet och säger att hela boken är full af kloka och beskedliga personer, utom hufvud-personen, som är galen och ursinnig*. »Platsen är Sverige och till en stor del Stockholm. — “Tiden är den nuvarande med dess tänkesätt. Smedjegård, spinnhus och Danvik hafva alla rum i ett så brokigt och fånigt stycke som detta. Hufvudpersonen, Amorina, är ett •qvinfolk, som man tydligen finner är gemen, hon mördar folk, hon är ett afskum. Men hon får sin lön för allt detta. »Jag hoppas, min bok skall blifva en trumpet för mo-ralen. Amorina blir tillräckligt straffad, och några fa stackare, som hållit med henne, likaledes. Min mening är, att hafva skrifvit en moralsaga för vår tids unga flickor, hvari de få se vanvettets olyckliga följder och kunna taga sig * Till de beskedliga och kloka personerna räknar Almqvist följaktligen äfven bland andra den af oemotståndlig blodtörst och mordlystnad lidande Johannes, ty den i citatet ofvan omtalta galna hufvudpersonen är Henrika eller, som hon ock kallas, Amorina.till vara. Ty, min bror, för många unga flickor äro nu de fosforiska gossar högst farliga eldbränder; mer än ett hjer-tas trähus står i fara för att tändas. Detta måste i tid förebyggas. Tror du ej, att detta skall göra nytta. Åtminstone skola alla vältänkande hålla mig räkning för min ädla mening». Författarens farbror, biskop Almqvist, drog försorg om att man af bröt denna egendomliga kurs i sedeläran. Tryckningen hade då hunnit till inemot 400 sidor, och den nya upplagan är till sidtalet icke fullt så omfattande; alltså kan det icke hafva varit synnerligen mycket, som gick alldeles förloradt vid makuleringen. De få exemplar som räddades lära utan tvifvel gått flitigt i lån bland literata personer på i82o:talet. »Ditt besynnerliga opus», skrifver Geijer till Almqvist 1824 — »har jag väl hört omtalas, men ännu ej sett. Atter-bom och Gumaelius berömma partier af det; är det för öfrigt ämnadt att framställa die verkehrte Welt, så må det gerna, om det sker med maner, ställa allting på hufvudet». Gumaelius (Tord Bondes författare) hade haft Amorina till låns 1823, och han skref då till Almqvist: »Min hjertans broder, med filosofie kandidaten Nikander (poeten) får jag afsända din Amorina. Jag har läst den med mycket nöje, men äfven styckevis med misshag. Hela arbetets tendens förstår jag ej klart. Såsom jag fattar den, är den ingalunda moralisk». De komiska partierna finner han vara bäst, teckningen af kärleksförhållandet svagast Vid denna anmärkning af Gumaelius har Almqvist i brefvets marginal skrifvit några rader som antyda att äfven detta kärleksförhållande skall fattas i ironisk mening *. Almqvist säger nämligen, att Amorinas, eller som hon egentligen hette, Hen-rikas, älskare är en parodiering af de upsaliensiska romanhjel- * I förbigående kan det nämnas, att Almqvist vid äldre år skaffade sig åter de bref han fordom skrifvit till sina vänner, och tillvaratog dem tillsammans med svaren. Genom tillgång till dessa samlingar har det blifvit oss möjligt, att något litet lyfta på slöjan öfver åtskilligt som annars skulle stått likt gåtor i literaturhistorien.tarna, och att afsigten varit att visa, hur illa en sådan figur passar tillsammans med en frisk naturflicka. Det är ej positiv kärleksraålning, — tillägger Almqvist — utan negativ. Om så verkligen varit meningen, kan åtminstone ingen läsare på egen hand leta sig till denna uppfattning. Amorina tyckes 1821 hafva varit på väg att intagas af Atterbom i Poetisk kalender. Atterbom skrifver till Almqvist detta år och begär att få låna manuskriptet till dikten. Han nämner ej namnet Amorina, utan talar blott om ett af Almqvist författadt erotiskt epos, som möjligen skulle kunna passa för kalenderns publikum, men af sammanhanget är det tydligt, att frågan är om Amorina. »Sannolikt vill du ej gerna», säger Atterbom, »skicka ifrån dig hela manuskriptet, ehuru jag ej skulle lemna del deraf åt någon enda menniska, utan på sin höjd braminen * — i fall du annars tillåter det. Men om du ej anser de erbjudna tre första böckerna för tillräckliga till en afgjord föreställning om de följande, kunde du tillika skicka mig i afskrift just ett och annat af de kapitel eller ställen, der den kristliga nakenheten som bäst grasserar och öfver hvilka du således befarar kalenderläsarnes vidt uppspärrade ögon». Huruvida Atterbom verkligen fick se dikten i manuskript, och om han då blef förskräckt, äro vi icke i tillfälle att upplysa* Någonting af Amorina är icke tryckt i Atterboms kalender. På ett par af Almqvists yngre vänner gjorde Amorina intryck af en uppenbarelse från högre regioner. Till en del berodde väl deras förtjusning på den kärlek och beundran, de hyste för författaren. Almqvist tyckes också, i synnerhet i sina yngre år, hafva varit ovanligt älskvärd i vänkretsen. Till— gifvenheten för honom öfvergick till ett slags religion. Be-gåfvade och ädla unga män nästan dyrkade honom. 1820 skrifver J. A. Hazelius till Almqvist: »Jag ber Gud, att jag alltid måtte få behålla samma trofasta tanke om dig, att tron på dig ej någonsin måtte förkolna i mitt bröst». Det fins ett bref från Almqvist, som vitnar i hög grad fördelaktigt om hans förhållande till sina unga vänner. Det * Benämning på W. F. Palmblad med afseende på hans studier af österlandet.är skrifvet från Grafsund, den tiden då Almqvist var bonde, till Öfverberg, som då var student i Upsala. Öfverberg grubblade på någon ginväg att förvärfva sig vetande, han fann de elementära studierna torra och ledsamma och ville med ens kasta sig i visdomens sköte. Almqvist ger honom då i sitt bref en lektion,, som är alldeles förträfflig, på samma gång den vitnar om hans varma intresse för den unge studenten. »Du anser det öfverflödigt», skrifver Almqvist, »för en studerande nu, att genomarbeta förflutna tiders arbete: vi böra i arf få resultatet af hvad de verkat, och med detta resultat gå längre. Detta är fullkomligt rätt. Detta resultat ligger just i den filosofi som nu studeras. Men så mycket måste arftaga-ren göra, som att bemäktiga sig sitt arf. Om du har ett arf, men icke tager det, hvem kan hjelpa, att du då blir det förutan (så mycket måste den hungrige göra, som att äta, när man dukat bord med mat åt honom). Denna tagning, detta bemäktigande af hvad förgångna tider lemnat oss af sitt arbete, är det studium, som sker vid en väl inrättad akademi. — Att fl kunskaper genom inspiration förekommer dig vara något annat, än genom studium. Det är blott annat till drägten. Ty aldrig nedgår inspirationens stråle i annat än en luttrad själ. Men själen luttras ej utan genom helgelse. Detta är en omarbetning till helighet, helhet. Hvarje studium, äfven det akademiska, då det är äkta eldadt, går också ut på själens helgelse, nämligen tankarnas bringande till helhet ifrån okunnighetens massa (kaos). När nu själen på detta sätt äkta-akademiskt blifvit bringad till sammanhang och helhet, nedgå sådana underbara blixtar i själen, hvilka man brukar kalla inspiration». Ännu några rader må meddelas ur detta för Almqvists minne synnerligen hedrande bref. Från sin vermländska bondstuga gaf nämligen Almqvist sin unge vän en kort men ganska tillfyllestgörande populär utredning af en fråga, som i våra dagar gifvit Skandinaviens filosofer åtskilligt att tänka på, frågan om tro och vetande.»Du omtalar», skrifver Almqvist, »din rädsla för filosofi och tror dig föreslå en annan väg till samma mål. Så som du ser saken, har du förträffligt dömt och tagit ett godt beslut, att i Guds famn söka din fylnad. Du vill finna klarheten i den religiösa tron, i stället för i den filosofiska kunskapen. Du vill i och med denna tro fatta allt vetande såsom ett gifvet resultat, ett arf, en skänk. — Men det du och tusen med dig hafva djupt och förskräckligt orätt uti, det är detta skisma du uppställer mellan tron och kunskapen. Emedan detta skisma är hufvudkarakteren på den gamla kristna bildningen, alla seklerna bakom oss, så skall jag säga dig, att du tillhör den gamla tiden, så länge du ej lemnar bakom dig det. Glöm, gosse, att dessa hafva varit kallade fiender, var djerf nog, att fatta dig sjelf i ett sådant sinne, der tro och kunskap äro syskon. 1 det ytliga sinnet stå också kärleken och, döden som fiender mot hvarann, de frukta hvarann’ — men du mins, hur för ett inre högre sinne (Platon) de bägge stodo så broderligt lika jemte hvarann. De kunde knapt skiljas». »Man brukar skilja tro och kunskap på det sätt», tilllägger Almqvist, »att den förra ingifs af Gud i menniskan, den senare förvärfvas af menniskan genom hennes arbete. Denna distinktion är af ingen inre halt, den är ytans åsigt. Ty i sjelfva verket ingifs allt (så väl tron som kunskapen) af Gud, och är till genom menniskan. Detta af och genom eger rum i allt som fins. Denna förening af ingifvelse och individens arbete är alldeles öfver allt utan undantag. Det fins ingen verklig tro, som ej hos den religiösa till tro komna menniskan varit åtföljd af arbete (här kalladt frestelser): lika litet fins det någon verklig kunskap, om ej under studiernas ögonblick eld och lif (ingifvelse) gjutit sig i själen». Det är ju icke underligt, att då Almqvist, ett öfverlägset snille, så oförbehållsamt meddelade sig åt de unga, gaf dem ädla råd och anvisningar och öppnade för dem sin andes rika skattkammare — det är icke underligt, att de fäste sig vid honom med en hängifvenhet som gränsade till dyrkan, och när han då emellanåt lät sin fantasi utsväfva på vilda banor Ahn/elti C. J. L. Almqvist. 6så begärde man icke något bättre, än att få följa honom äf-ven der. Amorina blef ett slags uppbyggelsebok för Almqvistia-nemas sekt, en vishetsbrunn för troende själar. En af lär-jungarne säger helt uppriktigt, att Amorina gjort epok i hans lif. Och en annan skrifver 1823, att Amorina kommer att göra epok i literaturens historia.. Af brefvexlingen finner man för öfrigt, att Almqvist och hans vänner tillsammans läste Amorina, och det är icke svårt att ana; att Almqvist intalade både sig sjelf och åhörarne, att mellan raderna i denna dikt fans en hel mängd förträffliga saker, som numera ingen med bästa vilja i verlden kan se *. I vigt och värde för verldsliteraturen satte lärjungarne Amorina öfver Don Quixote, och Cervantes* odödliga dikt fick uttryckligen rang, heder och värdighet af att vara en föregångare, en prolog till Amorina **. Då Amorina ändtligen 1839 utsläpptes bland allmänheten, blef imellertid förtjusningen icke stor; dikten ådrog sig icke ens någon synnerlig uppmärksamhet. Visserligen skrifver Almqvist till sin hustru, då boken utkommit: »Nu har du väl läst Amorina? Elden är lös i alla tidningar derom. Dugtigt beröm och tadel också. Det är just så som det bör.» Den omtalta eldsvådan i anledning af Amorina är dock svår att numera finna spåren’ af. Derémot egnades, som bekant är, stort larm åt Det går an, som makulerades 1838, men utgafs året derefter, samtidigt med Amorina. Israel Hvasser, Snellman, Aug. Blanche m. fl. grepo sig an, som kändt är, med vederläggningar eller förlöjliganden af den skefva lära om en fri förbindelse mellan man och qvinna, hvilken med en onekligen öfverlägsen konstfärdighet i novell- * De allmänna samtalsämnena i den Almqvistska kretsen voro bland annat yttersta domen samt frågan om predestination eller frihet och nödvändighet. Äfven funderades mycket öfver satans egenskaper och natur. ** »Jag ville kalla Don Quixote en oförsont Amorina*, skrifver öf-verberg, »ty det som är helt och lagadt i Amorina är sönderbrustet i Don Quixote. När man afräknar detta och den olika tiden, synes mig dem emellan en förundransvärd likhet. Dock är Amorina, just genom försoningen, oändligt högre än Don Quixote».form förfäktades i Det går an*. Men Amorina lemnades temligen opåaktad. Sjelfva Upsala domkapitel, som tog så stor anstöt af äktenskapsfiendtligheten i Det går an och af dogmatikens sönderslitning i dramat Maijam — detta domkapitel hade ingenting* att anmärka mot Amorina. Naturligtvis blef dikten anmäld i tidningarna, men temligen lamt, med undantag af Lénströms tidskrift Eos. Hvad der skulle föreställa kritik af Amorina hade Almqvist dock sjelf skrifvit eller dikterat för tidskriftens utgifvare. Då författaren af Törnrosens bok mot slutet af 1830-talet, när hans beröm ännu stod att läsa snart sagdt öfver allt, fick kännedom om att C. J. Lénström skulle ut-gifva tidskriften Eos, kunde han icke motstå frestelsen att göra sig till herre öfver detta lilla organ för den literära kritiken. Numera prosten och kyrkoherden Lénström har för några år sedan till k. biblioteket skänkt åtskilliga bref, dem Almqvist vid nämnda tid skrifvit till honom. För svenska literaturhistorien äro dessa af stort värde och man stannar i oförneklig förbindelse till gifvaren, på samma gång man har något svårt att förstå hans sjelfförsakelse härvidlag. Brefven äro nämligen för båda parterna, om än på olika sätt, icke obetydligt graverande, och vi kunna knapt fatta denna gåfva till ett offentligt bibliotek annorlunda, än som ett slags frivilligt försoningsoffer för fordna literära synder. Märkligt är att se, huru Almqvist till en början nästan kryper för Eos-redaktören; men sedan tidskriften en gång tagit frestaren ombord och gjort Almqvists författarskap till ett af hufvudföre-målen för sitt innehåll, drager Almqvist hårdhandskarna på och behandlar sin lofsångare som en skolpojke. Ett inledande bref af den 15 jan. 1839 börjar så här: Älskade vän! » Återkommen ifrån landet, der jag tillbringat jul och nyår, återkom jag i går till staden, fick då del af literaturens se- * Uppgifter öfver »går an-literaturen* finnas i Hjalmar Linnströms boklexikon och i professor Lysanders kommentarier till den nya upplagan af Almqvists skrifter. Här, liksom på andra områden af vårt rika ämne, måste vi göra oss till regel att icke inlåta oss på sådant, hvarom läsaren lätt kan på annat håll skaffa sig underrättelser.naste Erscheinungen och deribland Eos (hvilken jäg redan i höstas såg annonserad). Såsom jag händelsevis hört, att hr magistern skulle vara, om icke ende redaktör, dock en medarbetare i detta företag, så får jag nu af hjertat önska lycka till en påböljad bana, som ser mig ut att vara en äf de allra svåraste och följaktligen förtjenstfullaste att väl utföra. Litera-turtidningen har slutat; af Mimer har jag icke ännu sett någonting. Efter allt hvad jag kan begripa, är hr magistern till följd af sin ovanliga beläsenhet och utomordentliga arbetsamhet, den till ett så herkuliskt företag, som detta, bäst utrustade i hela Sverige. Hvad som dessutom fägnar mig, är att hr magistern lika fullt låter sin egentliga produktionstalent fortfara öch utgifver arbeten sådana som Nero*. Är något mera å bane, så låt mig veta derom; de skola alltid i mig träffa en uppmärksam vän---» Redan tre dagar derefter afsände Almqvist ett nytt bref, hvari det heter: »Hr magistern är en högst älskvärd menniska genom den rena uppriktighet, den kärlek till sanning, som genomgår allt hvad jag varit i tillfälle att se af hr mag. Tack derför, för brefvet! Misstyck icke, att jag denna gång tänker utgjuta min själ. ganska mycket för hr mag. — jag har blifvit föranlåten dertill af en viss stor likhet, som jag funnit emellan hr mag. och mig. Det som skiljer mellan hr mag. och mig är, att hr mag. kommit att tidigare gifva ut saker, och sådant sliter man ofta ondt af, emedan man sällan blir sedd som man är. — Hvad åter, som gör oss lika, är det verkliga och oskrymtade nitet för godt, sant och skönt. Sådant* finner man högst sällan hos någon literatör.» Ett odateradt bref, tydligen skrifvet 1839, gifver ett nytt uppslag åt korrespondensen. Det innehåller inga smickrande utlåtelser, utan tydliga iförhållningsordres. Våra läsare må sjelfva döma: * »Nero eller hela verlden. Ett stort spektakel.» Då Lénström ut-gifvit denna dikt, fick han af en vän emottaga förebråelser för deri befintligt gyckel med kristendomen. Lénström svarade härpå, att det för-medta gycklet skulle föreställa humor. För öfrigt hafva vi hört upp-gifvas, att »Nero» är en anonym bearbetning från tyskan.»Bäste broder! Enligt löfte, då vi sist träffades här i Stockholm, sänder jag dig några i hast uppsatta tankar rörande personernas ka- rakterer i Amorina.--Det är utan tvifvel mycket begärdt, att en man, som du, hvilken har så mycket att utarbeta, skall genomläsa mer än en gång, eller, för att så säga studera det stycke (Amorina), hvarom vi talat Likväl bevisar du mig en vänskap, som jag hoppas kunna bevisa mig å min sida värdera, om du gör det. Ty i sjelfva verket sker i stycket ingenting förgäfves, eller utan nogaste symmetriska och organiska sammanhang, ehuru man kanske vid första blicken, eller under ett hastigt genomögnande, icke straxt märker det. Jag ville högst ogema från en man, som dig, läsa omdömen, hvilka jag nödgades offentligt vederlägga eller på annat sätt ledsamligen upptaga. Ville du, såsom du sade, före tryckningen låta mig se dina egna tankar, så ligger deri mycken ömsesidig kärlek. — Hela stycket är baseradt, ifrån början till slut, på en humoristisk grund; och man må akta sig att tro sig någonstädes hafva författaren sjelf. Inledningen (utgifvarens förord) är för insigten af det helas ande mycket angelägen; det är ett skämt med literatur, kritik och poeter i allmänhet, som jag hoppas icke skall stöta dig — och icke någon — helst det tillika innehåller icke mindre skämt öfver författaren sjelf (sjelf-persiflage).» De här omtalade af Almqvist »i hast uppsatta tankarne rörande personernas karakterer i Amorina» finnas ej att tillgå i den till kongl. biblioteket öfverlemnade brefsamlingen. Hvart de tagit vägén, upplyser följande bref från Almqvist. »Bäste broder! Tack så hjertligt för din recension öfver Amorina. Jag borde längesedan hafva tillskrifvit dig, men mina resor denna årstid lägga sig ofta i vägen för korrespondens. De ark, jag tillskref dig om personerna i Amorina, innehöllo blott mina tankar om dessa personer, så som jag såg dem. Jag trodde icke, att du skulle begagna dem, annars än som enskilda stycken af en författare, hvilka du naturligtvis sjelf kundenyttja för din egen uppsats om dem, följa eller förkasta, huru du ville; men att följa allt ordagrant var nog mycket. Några ställen förekommo mig besynnerliga, så att du skulle vara ganska god, om du vid tillfälle ville återsända mig dem, för att se.» — — Detta bref är dateradt den 16 sept. 1839 och i Eos för den 24, 28 och 31 aug. finner man mycket riktigt en vidlyftig recension öfver Amorina. Det är dock icke endast i denna tidskrift, Lénström låtit Almqvist sålunda recensera sig sjelf. Samma förhållande eger rum i Lénströms »Svenska poesiens historia* (2:dra delen, sid. 507 o. f.), der författaren visserligen på ett ställe nämner att det är Almqvists egna ord, »som vi någonstädes haft tillfälle att se», men på ett annat ställe, märkligt att omtala, hänvisar till Eos för en opartisk uppfattning af Almqvists författarskap. »Jem£ min karakteristik af Amorina i Eos»,- säger nämligen Lénström (Svenska poesiens historia II, sid. 528). Det gör ett högst egendomligt intryck, att helt genomläsa *de bref från Almqvist till Lénström, ur hvilka vi redan meddelat några utdrag. Många af Almqvists der befintliga anmärkningar öfver literära eller andra förhållanden äro slående och sanna, många hans försäkringar om ett godt och ädelt uppsåt med den skriftställarverksamhet han utöfvade, t. ex. genom »Det går an» och dylika arbeten, äro påtagligen uppriktigt menade, men stundom framskymtar en egenkärlek, så kolossal, i förening med andra föga lofvärda egenskaper, att man känner sig ganska illa till mods. Med hotelser och med lockelser förvandlade han Lénström till blott ett verktyg i sin tjenst, och en lust att vid första lägliga tillfälle bortkasta detta redskap gör sig hos bref-skrifvaren omisskänligt gällande. Till komplettering af hvad vi redan anfört, må det tillåtas oss att framdraga ännu ett par exempel på en konsiderationslöshet utan like i fråga om behandlingen af en literär ögontjenare. Ett långt bref af den 29 jan. 1839 innehåller mot slutet följande rader: »Saken är, uppriktigt och oss emellan sagdt, att jag numera måste anse min konst och mina stycken icke längre så-«om mitt enskilda blott, utan såsom fäderneslandets, sedan jag gifvit ut dem, och de med kärlek och tycke blifvit omfattade af all ungdom. De för några år sedan utgifna delarne äro mest utgångna, och dessa töfva, såsom jag ser, ej länge att blifva det. Jag finner således min pligt vara, att emot missförstånd eller halft förstånd försvara dem. Nu skulle det vara mig högst okärt och troligen också för hr magistern obehagligt, om jag tvangs att höja min hand emot Eos. Atterbom, så kunnig och så god, gjorde likväl flere högst enfaldiga och nästan obegripliga anmärkningar (angående »Skällnora qvarn»), som blott deraf kunde förklaras, att han var lika litet hemma i men-niskan (och hennes egentliga natur), som mycket hemma i en viss genre af böcker. Han har betydligt sotat för sin okunnighet om det menskliga samhället och lifvet i högsta mening {himmelskt är annat än doktrinärt)»--- Härpå följer en anhållan att få se L:s anmärkningar om A. innan de trycktes. Hvad resultatet af denna underhandling blef — att nämligen Almqvist var den som sände anmärkningar om Almqvist, och att Lénström tryckte dessa såsom egna alster ha vi redan förut framhållit. Nu ett prof på lockbeten! 19 juli 1839. »Bäste Lénström! Såsom jag förmodar det roar dig höra, skall jag berätta dig, att jag här om dagen var hos C. R. Tannström, då, såsom vanligt oss eihellan, talet blef om akademien, och sedan vi diskurerat om flere, kom också ordningen till dig, då han mycket berömde din intressanta bok »Konstteoriernas historia». Jag fick derigenom fömyadt tillfälle att framställa dig allt mera i din rätta dager, hvilket, då han är akademiens faktiske öfver-styresman, jag tyckte kunde vara bra att göra* då det var förenligt med sanningen, och du har många, som tala dugtigt illa om dig hos honom, som hos andra. Men N. B. förstår du väl, att allt hvad jag skrifver måste vara komplett oss emellan, ty annars kunde det komma tillbaka och lätt skämma din goda sak.»Vi hoppas att våra läsare ej tröttna, om vi nu gifva ett litet exempel, högst kostligt i sitt slag, på faderliga förmaningar från Almqvist till Lénström i afseeiide på den senares författarskap. »Tyck icke illa vara», skrifver Almqvist den 27 sept r839^ »hvad en redlig vän yttrar för dig: sök att göra din stil lugnare, vackrare, fylligare. Mången läsare tycker om sådant; förutsatt alltid naturligtvis, att innehållet pro primo är godt. I bref,. bekanta emellan, kan man skrifva mera rapsodiskt, eller om det vid den dramatiska skildringen af en persons sätt, att tala eller skrifva, just hör till saken, att formen så skall vara. Detta är hvad man ej sällan ser hos mig; det är då gjordt med flit och för skildringens skull, ehuru mången ytlig granskare inbillar sig, att det kommer af mitt eget sätt, som dock till sin natur är helt serent, och alls icke hvarken hastfårdigt eller oroligt.» Man torde med skäl kunna påstå, att detta smakar något af hvad man kallar drift, liksom då det en annan gång heter: »Tala i sin tidning helt och hållet utan fraser, så skall tidningen innan kort få många läsare, om nämligen hr magistern går ämnena på lifvet. Till oförskräcktheten lägg snille.» Nu misstänkte Lénström någonting och beklagade sig för Kiellman-Göranson i ett bref, hvilket också Lénström skänkt till kongl. biblioteket. Lénström drog den ganska logiska slutsatsen, att Almqvist ansåg honom vara i saknad af snille, eftersom han bad honom skafla sig det. Kiellman-Göranson frambar klagomålen och meddelade sedan Lénström följande hugsvalelse: »Almqvist helsar och säger: den gode Lénström har någorlunda orätt i sina underliga påståenden, men det kommer sig deraf, att hans lifliga diktkonst narrar honom att taga sina egna hjemspöken för foster af andras elakhet. Jag har aldrig ens kunnat säga att Lénström icke är något snille, ty jag vet icke hvad det vill säga, att vara ett snille, jag vet blott hvad det är att vara en menniska. Nu är Lénström ostridigt en menniska, och en som är värd att hållas af, derför tycker jag om honom. Jag bryr mig icke om att väga honom, om han har två eller tre alnar snille, fem eller sex tum förstånd,sju eller tre lispund lärdom o. s. v. — Lénström har ju visat på mångahanda sätt, att han har mycket snille, och icke kan jag taga bort ifrån honom hvad han eger.» Med denna förklaring tycktes Lénström hafva blifvit belåten, och han fortsatte sedan redligen att fylla sin tidskrift, så länge den lefde, med grannlåter åt Almqvist*. Eos var likväl — den rättvisan måste man göra Lénström — visst icke det enda ställe, der Almqvist på det mest lysande sätt skref och recenserade sig sjelf. Vi äro i tillfälle att anföra ett rätt lustigt bevis, att utpuffningssystemet var kändt äfven af samtiden. I Aganippiska sällskapets tidning: »Den helikonska vattenskopan», redigerad af Öahlgren, aldrig tryckt men i handskrift befintlig i k. biblioteket, infördes allehanda skämtsamma annonser. En af dessa är skrifven i Almqvists namn och har följande lydelse : »Som till min kännedom kommit, att en och annan tagit sig för, att mig oåtspord på ett mindre fördelaktigt sätt recensera mina arbeten och i synnerhet ett bland mina senaste, Det går an, så får jag härmed avertera allmänheten, att jag hädanefter sjelf ämnar författa och i dagbladen insända recensioner öfver mina skrifter, hvilket härmed till kollisions undvikande tillkännagifves.» Hvad Det går an beträffar, hade naturligtvis Almqvist, liksom för Amorina, bestämt hvad Lénström borde skrifva om den novellen i Eos. Dock anse vi oss böra nämna, att Lénström gjorde ett litet försök till klander, men detta upptogs onådigt, och i analogi med läran om den bokstafliga inspirationen ingaf honom derpå Almqvist icke allenast hvad han skulle skrifva, * För några år sedan hafva vi i Aftonbladet (1873 n:r 284 o. f.) behandlat skriftvexlingen mellan Almqvist och Lénström, men innan vi vågade oss på de till en offentlig manuskriptsamling skänkta brefven, iakttogo vi den ytterliga försigtigheten, att hos gifvaren förfråga oss huruvida det verkligen var hans mening, att de finge framläggas inför allmänheten; han svarade härpå jakande, utan alla förbehåll. Brefven omfatta nätt och jemnt den tid Lénström var redaktör af Eos och ega sitt enda intresse i det förhållandet, för hvilket vi redogjort.utan äfven huru han skulle skrifva detsamma. Sedan Lén-ström erhållit en skrapa för det han i en hastig vändning nämnt Almqvist och Det går an på samma gång som »Das junge Deutschland», fortsätter Almqvist: »Sätt icke den anmärkning, jag gjort, i någon not, utan om du icke vill taga in den såsom text, så låt bli den. Jag hade hoppats att du skulle förstå, att det alldeles icke .skäm* mer afhandlingen i Eos, ej heller utgör någon direkt apologi för Sara Videbecks åsigter, att i Eos-afhandlingen blott anmärka hvad som sannfårdeligen utgör den stora differenspunkten emellan dessa åsigter och de tysk-franska, nämligen att här är fråga om att se saken från sedlighetens horisont, då å de tysk-franska hufvudsakligen lyckans fråga tages i betraktande. Att redligt och helt historiskt redogöra för detta, kan alldeles icke strida mot Eos-afhandlingens intresse.» Lénström gjorde också denna åsigt till sin och tog in den i texten. Det heter nämligen i Eos (1840, n:r 9): »Det går an skiljer sig deri från alla dessa emancipationsteorier, att den, för att göra äktenskapet sedligare, önskar en förändring af äktenskapet, då Das junge Deutschland, G. Sand m. fl. vilja ha förändring, emedan äktenskapet så ofta är olyckligt eller hinderligt för fri kärlek. Det är alltså en stor skilnad dem emellan, ty Almqvist är i sina åsigter vida upphöjd öfver dem. * Sedan Lénström sålunda recenserat Det går an efter Almqvists recept, erhöll han också dygdens belöning. »Tack af hjertat», skrifver Almqvist då, »för allt det förnuftiga och goda, som står om äktenskapet och dess nödiga restauration i recensionen öfver Det går an. Har du skrifvit denna artikel, eller hvilken? Det visar bra mycket både mod och sundt omdöme, att skrifva så"om denna kinkiga sak. Man skall en gång lära sig veta, att det alldeles icke är frågan om att rifva omkull äktenskapet, nämligen det rätta, utan att bygga upp det» *. * I Upsala anade man sammanhanget med recensionerna öfver Almqvist, och Palmblad yttrade öppet i tryck, att Eos var »tummad» af Almqvist, på det redaktionen skulle genom‘hans åtgärd bli berömd i de stora tid-I Aftonbladet drog Almqvist sjelf, åtminstone till någon del, försorg om att Det går an blef behandlad såsom han önskade *. Dock ega vi ett bevis, att Almqvist fann sig föranlåten att iakttaga en viss grannlagenhet gent emot Hierta: ett bref rörande en recension af Törnrosens bok, imperial-upplagan. »Broder Hierta», skrifver han, »då du sjelf, utan att jag nämnt derom ett ord, haft den godheten säga, att du ville låta i A. B. införa en recension af Törnrosens Bok, får jag härmed på förläggarens vägnar sända ett exemplar deraf. Att också jag för min del derför skulle stanna i tacksamhetsförbindelse, behöfver jag väl icke nämna, men tillägger blott den önskan, att saken då måtte ske genom någon som utsätter sin signatur, för att så vidt möjligt förebygga det öfliga Söndagsbladssladdret.» Annars var, som läsaren haft tillfälle att se, grannlagenhet icke just Almqvists starka sida, och Dagligt Allehandas f. d. utgifvare kgl. sekreteraren Dalman, har meddelat oss ett drag, som i detta afseende är högst betecknande. Då nämligen D. A. emottagit ett profstycke ur en af Almqvists dikter, fann sig redaktionen föranlåten att utstryka några inledande berömmande ord, som Almqvist på förhand skrifvit i dess namn. När Almqvist fått kännedom härom, infann han sig, medan aktstycket låg under pressen, hos tryckeriets faktor och förmådde honom, under helsningar från redaktionen, att återställa grannlåterna i deras ursprungliga skick. Det språng vi gjort till den nya upplagan af Amorina har naturligtvis varit i sin ordning, eftersom arbetet egentligen tillhör Almqvists tidigare bana. Men äfven Det går an sammanhänger i så många fibrer med hela hans ungdom och kraftigaste mannaålder, att vi haft skäl att nämna denna beryktade skrift tillsammans med Amorina. Ännu mera, än fallet ningarne. Härpå svarade Lénström helt obesväradt (Eos 1840, n:r 20): "Denna vexelbeprisning var fosforisternas pia fraus, ej vårt» Och Almqvist förnekade äfven (i Monografien sid. 281), att något underslef egt rum. * Se Biografiskt Lexikon, uppräkningen af Almqvists tidningsartiklar.är med Amorina, står Det går an på grundvalen af Almqvists egna personliga förhållanden. Innan vi ådagalägga detta, må några ord yttras om den ryktbara novellen i förhållande till förmenta föregångare. Såsom vi redan i böljan af detta kapitel påpekat, är det icke från George Sand, som Almqvist i enlighet med en ofta upprepad förmodan * hemtat idéerna till sina angrepp mot det af den konventionela moralen helgade äktenskapet, all-denstund han i detta afseende var en okänd föregångare till den ryktbara författarinnan. »Liksom hos den» — säger Almqvist i sin ungdomsskrift** — »hvilken lämpar både sitt inre och yttre väsen efter religion, allting andas ett muntert, friskt och fullständigt lif — likaså äro ett evigt missnöje, köld, sjuka känslor och halfhet i tänkesätt säkra symptomer, som åtfölja den, hvilken lefver efter den iskalla moralens meningslösa principer. Såsom nu den norm, hvarefter menniskan lefver, utgör det högsta hos henne, så beror också allt och hvartenda hos henne der-utaf. Häraf följer, att sann kärlek, i sitt glödande, friska lif, endast kan finnas hos den, som andas religion; men att det, som den moraliske sjuklingen kallar kärlek, långt derifrån, antingen är sådana orimliga fantasier, som vi t. ex. finna i många böcker med det oriktiga namnet romaner — eller en viss söt ömhet, hvilken, lika obeständig som fjäriln, fäster sig vid hvarje föremål den möter och lefver sitt småaktiga lif i en otalighet pikanta ordvändningar, för att ändtligen förlora sig i det eviga intet af jolis riens — eller ock, slutligen, Blott den mekaniska föreningen mellan två personer af olika kön, som verkställes, emedan den medför politisk och merkantil nytta.» Som läsaren finner, har Almqvist i ungdomsskriften entusiasm för kärleken, lika visst som han redan der uttalar förakt för moralen. Men hans ståndpunkt i »Det går an» är väsentligen olika. * Ifrigast framhållen i Fahlcrantz’ vidlyftiga stridsskrift emot Almqvist. ** -»Hvad är kärlek?» sid. 17. \Det är icke äktenskapet, det. är vår tids lättsinniga sätt att fatta äktenskapet såsom en yttre, af alla inre bevekelse-grunder oberoende konvention, det är dett?, slags äktenskap, hvars dolda skuggsidor, hvars hemliga osedlighet George Sand skoningslöst afslöjar. Det är med hela sin samtids sorgliga erfarenhet för ögonen, som hon dristat att kalla äktenskapet >tme prostitution jurée», och det är i den kyska kärlekens namn, som hon yrkar på äktenskapets reform, ty hon känner sig öfvertygad att den slappa sedlighet, som genom äktenskapfets missbruk blifvit rådande inom familjen, är den smygande epidemi, som hotar att förstöra mensklighetens lif, då den ända från moderlifvet och vaggan förgiftar de generationer som komma*. Detta öfverensstämmer fullkomligt med hvad den tjugutvåårige Almqvist långt förut skrifvit mot dem som förfalska kärleken och således bilda en oduglig huslig krets, ett brott som tyckes honom öfver samtid och efterverld sprida långt förfärligare olyckor, än förfalskandet af millioner sedlar. Men tjugu år senare hade Almqvist i detta afeeende vuxit ifrån entusiastens ståndpunkt, ett faktum som gör påståendet, att Det går an skulle vara en afkomling af George Sands romaner, så mycket mera ohållbart. Dét är naturligtvis mycket möjligt och troligt, att Almqvist genom den snillrika författarinnans framträdande blifvit ytterligare styrkt i sina funderingar rörande det konventionela äktenskapets fördömlighet, men några citat skola visa, hvilken grund väsentlig olikhet som råder mellan de respektiva skribenterna, efter det Almqvist hunnit mogen ålder. »O kärlek, gudomliga låga!* — utropar George Sand i La Comtesse de Rudolstadt — »så mäktig och så svag, så plötslig och så flyktig! blixt från himlen, som synes hafva för ändamål att genomtränga vårt lif och hos oss släckas före dess slut, i fruktan att förtära och tillintetgöra oss! Vi känna alla, att du är den lifgifvande eld, som utgått från Gud sjelf, och att den af oss, som kunde fängsla i sitt sköte och qvarhålla * Jfr B. E. Malmströms uppsats öfver George Sand (i Litteraturhistoriska afhandlingar sid. 357 o. f).dig till sin sista timme evigt lika brinnande och fullständig, den skulle vara den lyckligaste och störste bland menniskor. Också skola idealets lärjungar söka att i sina själar bereda dig helgedomar, i hvilka det är dig godt att vara, på det att du icke må skynda att öfvergifva dem och åter uppstiga till himlen. Men ack! dig, af hvilken vi gjort en dygd, en af grunderna för de menskliga samhällena, dig har det dock ej behagat att låta fängsla dig af våra institutioner, och du har förblifvit fri, såsom fågeln i luften, nyckfull såsom flamman på altaret. Du synes le åt våra eder, våra förbindelser, ja vår vilja. Du flyr oss, i trots af allt hvad vi uppfunnit i våra sedvanor, för att hålla dig fast. Du bor lika litet i det omsorgsfullt bevakade harem, som i den kristna familjen, hvilken är stäld mellan prestens hot, verldsliga myndighe temas dom och opinionens ok. Hvadan kommer din flyktighet och din otacksamhet, o hemlighetsfulla trollkraft, o kärlek, grymt sym~ boliserad under den blinde gudens drag! Hvilken ömhet och hvilket förakt ingifva dig då dessa menniskosjälar, hvilka alla du upptänder med dina lågor, och hvilka du öfvergifver nästan alla, för att låta dem förgås af saknadens, ångrens eller den ännu förfärligare vämjelsens qval? — Hvadan kommer denna än sublima, än fanatiska dyrkan, som man egnat dig ända från mensklighetens gyllene barndom intill vår jernålder, om du icke är annat än en chimlrey det rusiga ögonblickets dröm,, den af sinnenas njutning hetsade fantasiens bländverk? O nej, du är ingen låg instinkt, intet lumpet djuriskt behof! Du. är icke hedendomens blinde gud, du är den sanne Gudens son och gudomlighetens eget element! Men du har ännu icke uppenbarat dig för oss annorledes, än genom våra villfarelsers töcken, och du har icke velat blifva vanhelgad. Du skall återkomma såsom i Astreas fabelrika tider, såsom i skaldernas syner, för att stanna i vårt jordiska paradis, när vi genom höga dygder gjort oss förtjenta af en sådan gäst som du. Huru ljuft skall detta jordiska lif då blifva för menniskorna, huru godt det skall kännas att der vara född! När vi alla skola vara bröder och systrar, när förbindelserna skola vara fritt slutna, fritt helighållna endast genom den kraft, som manhemtar hos dig; när — i stället för denna förfärliga, omöjliga strid, som den äktenskapliga troheten är nödsakad att uthärda mot vällustens, den hycklande förförelsens, det tygellösa våldets, den förrädiska vänskapens, det bildade förderfvets alla gudlösa frestelser — hvaije make ej skall se omkring sig annat än kyska systrar, vaksamma och grannlaga vårdarinnor af hennes lycka, som de gifvit honom till följeslagerska; under det att hvaije hustru skall i andra män se lika många bröder till sin make, lyckliga och stolta af hans lycka, beskyddare af hans lugn och heder! Då skall den trogna hustrun icke mera vara den ensliga blomma, som gömmer sig för att akta sin äras bräckliga skatt, det ofta öfvergifna offer, som förtäres i sin ensamhet och sina tårar, oförmögen att i sin älskades hjerta åter väcka den låga till lif, som hon sjelf bevarat ren i sitt eget Då skall brödren icke mera vara tvungen att hämnas sin syster, att döda den, som hon skall begråta, för att gifva henne ett sken af falsk ära; då skall modren icke darra för sin dotter, då skall dottren icke rodna för sin moder, då framför allt skall den äkta mannen hvarken vara misstänksam eller förtryckare; hustrun, å sin sida, skall icke erfara offrets bitterhet eller slafvens groll. Rysliga lidanden, afsky-värda orättvisor skola icke längre sköfla familjens leende och lugna helgedom. Kärleken skall kunna blifva varaktig; och — hvem vet hvad som kan hända — kanske en dag presten och embetsmannen, räknande med rätta på kärlekens varaktiga underverk, skola kunna i Guds eget namn helga oupplösliga förbindelser, med lika mycken vishet och omdöme, som de nu, mot sin vetskap, göra det med gudlöshet och fåvitskt.» Mot denna idylliska blomstermålning, hvari en högst sällsynt glöd i känslan dock förmäler sig med den inre sanning/ som kommer från hjertat, ställa vi ett stycke af Almqvists praktiska filosofi i »Det går an» *. Motsatsen kan knapt * Man må icke invända, att Almqvist talar der sina figurers, glas-mästardotterns och sergeantens enda naturliga språk, ty författaren till »Kapellet» m. fl. allmogeskildringar har visat att känslans värme är ej, bunden vid "samhällsställningen.vara bjertare. Almqvists hjeltinna talar och säger till sin älskare *: »Om jag lefver till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla handelsbod.» »Man går gerna in till en disk, der en så täck handels-maninna sitter och säljer», inföll han. »Men den tiden är det styggt att resa på marknader», fortfor hon litet bortvänd: »man råkar ut för — — ja. Blir jag åt femtio år, då tänker jag det skall vara öfverståndet; då tör deremot handeln bli klenare hemma i boden, och jag vill då försöka på marknader, om jag icke dessförinnan lagt ihop en summa, så jag kanlefva utan bysch, det jag hoppas." Ty en kan lefva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som--» (här sjönk hennes ansigte och uppsynen mörknade). »Nåväl, min Gud! hvad menar du?» »Åhjo, jag menar, så framt en aktar sig för att hafva en plågare, som äter upp och förskingrar i onödan och i slarf allt hvad en med möda och åhåga samlar. Hvad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig och frossar af den idogas arbete? Och huru kan en arbeta med lust och fröjd, när en ingen hjertans lust har, men ångsten sitter i halsgropen--» »Tag förstår dig icke.» »Så? Hm.» »För Guds skull berätta hvad du menar!» »Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en Mikaeliqväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes här for kring hufvan. I förtviflan lopp hon åt den stora stadsbron, som går öfver Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år och sprang efter. Jag tänkte, hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid broledstången och såg sig om. Der var ingen gångare ute. Tör * Det går an. (Separat-aftrycket ur Lysauders upplaga, sid. 34. o. f.).din skull vill jag låta bli det’, hviskade hon. ’Jag lefva och finnas, tills du blir ännu litet större. Men ve och förbannelse öfver den här! åtminstone den skall jag bli qvitt.’ Härvid såg jag fradga af raseri, tror jag, stå kring min mors läppar; hon ryckte sin guldring af fingret och kastade honom långt bort i Lidaån.-- »Din mor har fört ett olyckligt lif med din far; men tro icke derför, att allt ondt kommer ifrån karlarne.» »Det må jag väl veta», svarade hon; »jag känner ju svarfvarålderman Stenbergs. Hans hustru är en så svår ra-gata, att karlen kan förlora hela lefvernet för hennes skull. Och bättre är det icke hos Sederboms, der frun är småpjollrig, och karlen går fånig af sorg. Än hos Spolanders då? och Zakrissons? Det är likadant öfver allt, bara en kommer dem så när, att en får skåda dem i buren. Och de sluta icke förr än de gjort hvarann till riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig gilla.» Hos George Sand är det passionen som talar — hos Almqvist den nyktra förståndigheten, den kärfva verkligheten, sådan han varit i tillfälle att studera den under sitt lif tillsammans med allmogen. Reformförslagen i »Det går an» äro sålunda i viss mån förestafvade af ädla afsigter. Att utveckla detta skulle* bli för vidlyftigt och vi hafva med det anförda gjort till vårt egentliga syfte att uppvisa det ogrundade i påståendet, att Almqvists ryktbara novell skulle härstamma från George Sand eller tillhöra en på henne fotad skola. Återstår att tillse om Almqvist har någon verklig frändskap med »Das junge Deutschland», och om »Det går an» leder sina anor från Fr. Schlegels vanryktade roman »Lucinde». I arbetets ställe träder i »Lucinde» njutningen. Såsom Greklands gudar gå sysslolösa, så sträfva skalder, visa och heliga att deri likna gudarne. Sorglösheten och overksamheten segra öfver fliten, denna tomma oroliga drift, som verkar ledsnad och leder till apati. Flit är dödsengeln med det flammande svärdet, som hindrar återvändandet till paradiset. Man måste i tillvarons njutning höja sig öfver alla ändliga och följaktligen föraktliga syftemål. Derför kallar Schlegel Ahnfelt: C J. L. Abnqvist. " 7lätjan gudomlig (die göttliche Fäulniss) *. Detta geniets förhållande i motsats till det låga lifvets prosa betecknas än som den verkliga poesien, än åter, för att skilja den från ar-betets dystra allvar, såsom en munter lek, såsom qvickhet och humor. Det klassiska namnet härpå är ironi. Den är paradoxens form. Den är det friaste af allt sjelfsvåld, hvarigenom man sätter sig öfver allting. Här försvinna lifvets kantigheter, ty att höja sig till ironi, är att offra åt gratierna. Blott för den andelöse gäller något som lag, den anderike vet att ingenting är giltigt längre än han vill. Denna ironiska öfverlägsen-het är den egentliga sedligheten, hvars första rörelse är opposition mot den positiva lagligheten och den konventionela rätten. Pöbeln betraktar dem som förbrytare och osedliga, hvilka för den verkligt sedlige äro medborgare i hans rike. På denna ståndpunkt har Schlegel stält sig i sin »Lucinde». Denna roman, som icke utan skäl gjorde ett oerhördt uppseende, kan blott i den mån riktigt bedömas, som man har för ögonen den dubbla uppgift, Schlegel der stält för sig. Det var först och främst frågan, att bemöta den i början af vårt århundrade herskande förvända åsigt om könskärleken, enligt hvilken det sinliga elementet ansågs orena densamma eller på sin höjd vara ett nödvändigt ondt. Mot denna söndring mellan det andliga och det sinliga uppträder Schlegel i »Lu-cinde», och derför har Schleiermacher med rätta prisat såsom en stor förtjenst i denna roman, att här skildras kärleken såsom någonting helt, utan dissekering af dess beståndsdelar. Då det andliga momentets berättigande icke af samtiden förnekades, så låg det i sakens natur, att det sinliga stäldes i förgrunden. I våra dagar, då temat i »Lucinde» blifvit en trivialitet, förefaller tendensen otuktig, men i någon mån med orätt. — Dock är detta, såsom redan antydts, icke den enda * »Det högsta och fullkomligaste lifvet är intet annat än rent vegeterande», Växtlifvet är öfver hufvud det ideal, hvartill man sträfvar. Derför skrifver Julius till Lucinde: »Wir beide werden noch einst in einem Geiste anschauen, dass wir Blüthen einer Pflanze, oder Blätter einer Blume sind, und mit Lächeln werden wir dann wissen, dass was wir jetzt nur Hoffnung nennen, eigentlich Erinnerung war» (Lucinde, Zweite Ausgabe, s. n).uppgiftdi i »Lucinde». Den andra består deri, att i denna roman skall den genialiska, ironiska ståndpunkten framställas. Öfver allting, som förefaller en vanlig menniska såsom skrankor, skall geniet förnämt höja sig. Inför genialiteten blir allt en leksak. Framför allt skall man resa sig mot det konventionela samt i följd deraf förklara äktenskapet krig*. Denna sistnämnda punkt, föraktet för det konventionela, torde vara den enda beröringen mellan »Lucinde» och »Det går an», ty i Almqvists novell framhålles arbetsamheten som en kardinaldygd, och der är frågan om allt annat än ett overksamt försjunkande i känslan. Det är icke egentligen något köttets, men ännu mindre något lätjans evangelium, som predikas i »Det; går an». Men dock kan det sägas om Almqvists novell,"•hvad en utmärkt kritiker sagt om Schlegels. »Man kan ikke godt bare sig for att smile», yttrar Sören Kierke-gaard **, »når en så spinkel og svagbygget kjärlighedsforbin-delse vil inbilde sig at kunne trodse livets storme». — Dessa Kierkegaards ord om Lucinde kunde varit yttrade äfven om hufvudpersonerna i »Det går an»; i Almqvists novell är det icke ens fråga om en förbindelse i lust och nöd, utan blott om ett kontrakt så länge det bär sig väl. Och då en förlöjligande kritik vändt sig mot det ohållbara förslaget, drog Almqvist icke i betänkande att bland annat svara följande ***: »Man förutsäger, att menniskorna med denna frihet ej skulle göra annat än löpa ifrån hvarandra och ständigt ändra sig. Men ingen spådom har så liten grund. Att ändringar skola ske, är sannolikt, och någon gång ock ganska angeläget. Men öfver hufvud icke: ingenting är kärare för menniskan än menniskan, och ingen springer ifrån det bästa han eger. Gör man det ock stundom af misstag (!), så kommer mstn snart åter.» * Jfr J. E. Erdmann, Geschichte der neuern Philosophie. Band 3, Abtheil. I, sid. 690 o. f. ** Om begrebet ironi, sid. 319. *** Europeiska missnöjets grunder, sid. 21.»Det är i sig sjelf klart», yttrar han vidare i sin nämnda socialistiska skrift, »att inför det yttre samhället och i dess anteckningsböcker endast kan vara gifvet (och uppskrifvet) hvilken, som är ett barns moder. Hvem som är dess fader, utgör en helig hemlighet mellan modren och honom: i sjelfva verket angår det ingen annan *.» Almqvist vill icke upphäfva eganderätten, men arfsrätten (efter män, icke efter qvinnor) och införa »barnassuranser» **. I sina framtidsdrömmar tänkte han sig derjemte, att uppfostran skulle småningom komma att intaga brottmålslagarnas rum. »Grunden till den verldsrevolution», säger han***, »som förestår med kriminallagarnas förminskande, afskaffande och slutliga förvandling till uppfostran, är den: att en menniska väl kan råda och uppfostra en annan, men kan *tcke döma en annan. Omdöme och råd är annat än dom». Det går an kallar Almqvist på titelbladet »en tafla ur lifvet», och det är så; det är förhållanden i Almqvists eget lif, som bidragit att framkalla Det går an. Det är icke vår mening att afslöja Almqvists privatlif -J*. Men vi vilja påpeka * Dylika satser hafva blifvit framstälda äfven af reformifrare i utlandet, särskildt i Frankrike. ** Europ. missnöjets grunder, sid. 37. *** Anförda ställe, sid. 9. t Dock anse vi oss ej böra helt och hållet fördölja, att Almqvist för egen del lossade på den äktenskapliga troheten. »Almqvist är så ensidig» — skrifver Kiellman-Göranson till Lénström 1839 — »att han aldrig dricker punsch eller säger en equivoque». Han tillät sig enligt samstämmande vitnesbörd inga andra friheter än den antydda — karakteristisk för författaren af »Det går an». Men dylika förbindelser hade han äfven på äldre dagar. På en fattigförsörjningsinrättning i Stockholm åtspordes 1875 ett äldre fruntimmer med spår af försvunnen fägring rörande ett flerårigt förtroligt förhållande till Almqvist. Hon berättade, att han under det antagna namnet Carl Roman inledt bekantskap med henne £å Ladugårdslands kyrkogård år 1844 »strax efter det kungssorgen blef aflagd» och att han allt som oftast umgåtts med henne ända till dess han afvek från fäderneslandet. Först efter flera år anade hon hvem han var, genom samtal om hans arbete: »De dödas sagor». Då hon en gång bad honom om ett minne, skänkte han henne en psalmbok, hvari stod skrifvet: »Från vännen Carl Roman».det sammanhang mellan lif och diktning, som här är af verkligt literaturhistoriskt intresse och bidrager att ställa fenomenet Almqvist i en tydligare dager. Sådant är fallet med »Det går an», och vi äro i tillfälle att framlägga något som icke är moraliskt nedsättande hvarken för Almqvist eller för någon annan, men som i icke oväsentlig mån förklarar huru »Det går an» kom till. Våra läsare erinra sig omständigheterna vid Almqvists val af hustru, att han fäste sig vid en landsbygdens tärna, som tycktes honom kunna realisera drömmen om ett enkelt idylliskt lif i naturens sköte. Han hyste för henne icke egentlig kärlek, men hon passade in i det system han uppgjort för en lycklig lefnad och derför tog han henne till sin maka, samtidigt med det han som bonde slog sig ned i Verm-land. Almqvists hustru är död redan för flera år sedan, och det kan sålunda icke anses ogranlaga om vi omtala, att Almqvist bittert ångrade sitt val af den unga landtflickan, efter det han nämligen återvändt från Vermlands skogar till ett förfinadt hufvudstadslif. Han kände behof af en maka, som kunde följa honom i hans tankars flygt, men detta var icke fallet med henne: hon var honom i begåfning och bildning alltför underlägsen. Bland Almqvists sjelfbiografiska utkast fins ett märkvärdigt papper, hvars hufvudinnehåll vi anse oss böra meddela till bestyrkande af det ofvan sagda. Det lyder som följer: ^ Ett öde. Jag var icke före äktenskapet med min hustru genom någon art af större eller mindre med henne begången osedlighet förbunden, att hvad man kallar honorera ett fel, och gifta mig med henne. Jag hade icke heller vidtalat henne länge förut om äktenskap, eller hvad man kallar förlofvat mig med henne. Intet band mig i vanlig mening att taga henne — blott det, att jag talat om heliga och ädla ämnen med henne från barndomen, och visste att hon var så fästad vid mig att hon skulle vara osäll utan mig. Jag deremot värderade henne djupt för hennes många goda egenskaper, men kände likväl redan då de flere individuela olikheter i sätt att vara, somgjorde det för mig plågsamt att vara ständigt med henne. Och likväl utan annat band, än att jag visste detta om hennes tycke, ansåg jag mig böra bjuda henne min hand. Menni-skor som värdera gerningar efter deras uppoffring skola anse detta vara stort och ädelt. Men Gud vet hur det är. Jag vet åtminstone med mig sjelf, att jag gjorde det af innersta godhet för henne med åsidosättande af mitt eget jordiska väl, så mycket mer, som mitt hjerta känt likhet med en annan — men som jag ansåg orätt för mig att ens tänka på att få ega — efter jag visste att en annan hoppades det af mig. Andra skola kalla det en ryslig svaghet. I sjelfva verket var det hvarken ädelhet, eller svaghet — utan det var omöjligheten för mig att bringa öfver min själ den känslan att en annan varelse suckade öfver mig. Jag beslöt att heldre för min del svälja mina känslor och lida. — Utgången har visat hur orätt jag gjorde. Nu måste jag framsläpa mina dagar med en varelse som med mig är mycket olikartad. Jag högaktar inför Gud och värderar henne, jag älskar henne för allt det goda som hos henne finnes. Men den känsla emellan makar, som uppkommer af senterad hjertlig och själisk likhet, kan icke uppkomma, då denna likhet ej finnes. Det är alldeles icke hennes fel. Hon är sådan hon är; icke rår hon derför. Vi hafva olika tycken, olika känslor, olika tänkesätt. I början af vår sammanvaro led jag mycket; men när jag icke längre kunde dölja min smärta, öfver att se henne nästan i intet, äfven det obetydligaste, vilja godvilligt rätta sig efter mig, så försvagades småningom min sjal, dysterhet lade sig öfver hela mitt väsende, och sedan har jag nog också kunnat göra henne pinsamma stunder. Må hon förlåta mig det; jag råder icke öfver mig sjelf. —--Nog kan jag hvila i hoppet på Gud och evigheten: detta hjelper mig i det stora. — Men i hvarje enskildt fäll förvissnar rtiitt arma olyckliga hjerta, min ande faller tillsammans, jag har ingen lust till arbete, jag förmår knapt tänka. — — Jag kan icke en gång hafva den trösten, att mitt exempel kan vara en varning för någon annan. Ty huru skall menniskan göra? Är man god, och sjelfuppoffrar sig, så får man det djupa elände som blifvitmin lott: är man hård och icke efterfrågar en varelse, som fäst sig vid en oskyldigtvis, så bär man känslan af grymhet genom hela lifvet öfver sig. Detta är äfven så ohyggligt, som det andra är grufligt. — —> Det vore naturligtvis korttänkt, om man förestälde sig, att den kamp mot äktenskapets traditionela form, hvilken under hela vårt århundrade förts af de största andar i alla lands literaturer, icke skulle hafva någon annan real grund, än en personlig motgång, som några af banérförarna t. ex. George Sand och Almqvist haft att beklaga sig öfver. En förgudning af äktenskapet kan, liksom andra förgudningar, leda derhän, att man antingen ej sjelf vill tänka eller förbjuda andra att tänka. Man måste annars blifva varse de högst väsentliga förändringar, äktenskapet under tidernas lopp har undergått. Äktenskapets klassiska form under den kristna tiden var den, att det 1) var ett sakrament, 2) oupplösligt. Från ett sakrament har det blifvit kyrkligt, från oupplösligt har det blifvit åtkomligt för skilsmessa och slutligen har det i Europas mest civiliserade trakter förvandlats till 1) borgerligt, 2) jem-förelsevis lätt upplösligt. Om vi således gerna medgifva, att det legat djupa och segrande motiv i den strid, som utkämpats mot det konven-tionela äktenskapet, så anse vi dock att Almqvists tendensskrift* eger äfven sin icke minst märkliga psykologiska förklaring. Detta sträcker sig till äfven de minsta enskildheter i den namnkunniga novellen, hvarvid vi dock anse oss böra betona, att »Det går an» är ett litet konststycke i sitt slag, en ypperlig novell, hvari för ingen del någon fotografisk åter-gifning af Almqvists personliga omständigheter är att söka. Det är nu vår skyldighet att framlägga åtminstone något exempel på hvad vi skulle vilja kalla de psykologiska drif-fjedrarna till »Det går an». * Att »Det går an» verkligen är en stridskrift och icke blott en ka-raktersmålning, visar sig af förordet. Kommentarierna utgöras af »Europeiska missnöjets grunder».Som läsaren funnit af det anförda sjelfbiografiska stycket »Ett öde», kunde Almqvist ej trifvas tillsammans med sin hustru. Han lät henne derför tidtals vistas på landet, under det han sjelf var af sin verksamhet fäst vid hufvudstaden, och i fantasien uppgjorde han då en annan bild af sin hustru, än hvad originalet kunde föranleda. Det är påtagligt, att Almqvist bemödade sig att under sådana förhållanden finna sin hustru älskvärd. Han skref många och hjertliga bref till henne och gjorde uppenbarligen sitt bästa för att öfvervinna sin antipati. Må våra läsare sjelfva döma. I maj 1838 skrifver Almqvist: »Om du visste huru varmt och innerligt jag har dig och lilla Maria för mina ögon! Och kärleken oss emellan, långt ifrån att lida, är mycket varmare nu än förr, emedan du nog mins, huru ditt tunga humör jemte dagligt ekonomiskt bråk ofta förr gjorde mig så nedstämd, sjuk, ledsen vid lifvet och nästan förtviflad, att jag föga lust hade till arbete eller något. Det är visst nu ofta rätt tråkigt, på det sättet att det är tomt, men jag är mycket friskare till sinnes, och det som bör glädja dig allra mest är det, att hela din person beständigt står för mig i en älskvärd, god och kär dager, derför att jag# icke nu blir så nedtyngd.» Man jemföre härmed ett ställe i novellen, der det visar sig, att de båda älskande gerna ville lefva åtskilda emellanåt. Det heter*: »Kunna då aldrig menniskor hushålla ihop?» »De kunna ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortfara med den, likasom man fortfar med mycket annat som går bra. Går hon åter rasande, så är det ju välbetänkt att upphöra med den, likasom med annat rasande. Men kärleken emellan två, den bör främst af allt hållas fredad och i ro för sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende af en sammanboning eller hushållning, och huru den kan slå sig ut. Jag tycker det är bäst att de aldrig flytta ihop,, det får jag säga; emedan folk, som älska hvarann, mycket Det går an. Separat-aftrycket, sid. 86.snarare reta, förarga och slutligen förderfva hvarann, än andra, som icke räkna på hvarann och derför se mycket med kallsinnighet. Men vilja de då ändtligen försöka det onödiga nöjet att låta två hufvuden regera jordiska saker, som skötas allrabäst och blifva redigast, när de icke blandas, utan hafvas af hvardera personen för sig, hvilken styr bäst efter sitt huf-vud — — så må de åtminstone vara så kloka och sluta upp dermed innan deras kärlek förgår, som lätt kan hända; ty intet glas är vackrare än hjertats tycke, men ingen* emalj skörare. Det kan jag förstå.» »På det sättet vore ju allrabäst, att vi icke allenast läte bli att bo ihop, utan äfven icke såge hvarann alltför ofta?» »Du tänker ju också göra många resor, Albert?» yttrade hon med en blick, långt ifrån smärtsam. »Det måste jag. Jag kan ej undvika det.» »Huru glad skall jag tänka på dig, medan du är borta! Och så vacker, som jag då har dig i min själ, skulle du hafva svårt att vara, om du stannade hemma.» Vi tro oss härmed hafva gifvit ett bevis derpå, att Almqvists personliga förhållanden i ganska väsentlig mån bidragit att framkalla »Det går an». Det fins många samverkande omständigheter härvid: hans hat mot det konventionela, hans medkänsla för hustruns värnlösa ställning inom de lägre samhällsklasserna, och i viss mån äfven ett sedligt patos. Det ligger nämligen en oförneklig sanning i dessa Almqvists ord * i »Var öfvertygad, att den som föraktar religionen, han ifrar icke heller mot odugliga prest-institutioner, emedan sådana verkligen qvitta honom .alldeles lika, och den som föraktar samhällsordningen oroar sig icke med att fordra förbättrade lagar». Men att Almqvists olycksöde i sitt experiment för den husliga lyckan var en vigtig faktor för »Det går an»,, ligger ock i öppen dager. Det fins i denna novell, i fullständig öfverensstämmelse med Almqvists dagboksanteckningar* en glödande bitterhet öfver äktenskapet som en boja, en black * Europ. missnöjets grunder, sid. 12.om foten sid. 66 — »vet du hvad den här skogen heter?» »Jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig. Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag skall pina en annan ända innerst i helvete, eller att en annan skall köra mig dit in, det är onödigt. Hvad skogen heter, Albert? det bryr jag mig icke om. Men det vet jag, att Gud har gjort stjernorna och hela himmelens här, och allt hvad täckt och godt står på jorden, det har Gud gjort, och Kristus har kommit till vår frälsning. Fast jag icke är en läserska, kan jag väl förstå, att Kristus icke har emot det menniskorna hålla af hvarann på vackert sätt och fylla det första Gudsbudet; men att det tillgår så, att de göra hvarann till djeflar eller fånar, det måste han sjelf icke gilla. Men folk har hittat på mycket dumt tyg till hvarsannars elände; och det allravärsta är, när de fått i hufvudet på sig, att det skall tjena dem till gagn.». Och när det idylliska bondlifvet icke kunde tillfredsställa Almqvist, sökte han — möjligen till någon del sjelf omedveten om sina innersta motiv — att uppgöra en ny plan för både egen och andras lycka, med andra ord systemet i »Det går an». * Allmogeskildringarna.IV.
Almqvists glansperiod. Törnrosens bok. Förhållande till nyromantiken.
Då Almqvist återkommit från Vermland till Stockholm
(1826), sökte ett par af hans vänner att få honom
fäst vid Upsala universitet. Atterbom skrifver
härom till Wieselgren på sommaren nämnda år:
»Ingen i verlden kunde vilja hellre än jag, att Almqvist
finge min adjunktur. Men när docenten i teoretiska
filosofien magister August Schröder kommer hem från sin utländska
resa, ser jag efter nu gällande akademiska befordringslagar
ingen möjlighet att kunna fråntaga honom adjunkturen, i fall
han vill ha den. Se här det enda som jag kan göra för
Almqvist. Posito, att jag får Grubbes plats och Schröder min,
så nämner jag Almqvist till min docens och ger honom
dymedelst åtminstone en akademisk håll- och utgångspunkt.
Schröder kommer säkert att icke länge stanna i Upsala; då
är vägen för Almqvist till filosofiska adjunkturen och sedermera
(vid Aurivillii död, i fall vi öfverlefva honom) till sjelfva
professionen rak och öppen. Jag kan icke se, huru man skulle
hindra mig från att kalla Almqvist till docens, om icke
fakul-tetsgubbarna vid åhörandet af hans namn påminna sig
Man-hemshierofanten, författaren till Amorina, Vermland skolonisten
etc. och dervid resa sig mot mig i massa. Men om
Almqvist snart gifver ut det filosofiska verk, hvarpå han nu, så-
som jag till min stora fägnad hört, lär arbeta, — så blir
detta tvifvelsutan af den beskaffenhet, att det gör honom
ovedersägligt värdig en filosofisk läraresyssla icke blott i minay
utan ock i alla de yngre professorernas ögon*.
Geijer blef åtspord i frågan, men ville eller kunde icke
göra . något dervid; Almqvist speciminerade icke, Atterbom
utnämndes till professor först 1828 och Almqvist hade då
redan blifvit bemärkt på den pedagogiska banan *. I tryck
framträdde han nu icke på flera år, om vi undantaga ett litet
alster, som icke eger något annat intresse, än kuriositetens.
Dess titel är följande: »Förre statdrängen vid Antuna,
Johan Erik Lindströms i Smedjegårdshäktet dikterade och af
en bland hans medfångar upptecknade gudliga tankar och
ömma afsked från denna verlden, få dagar förr än han, som
begått mord på sitt yngsta barn den 31 januari 1827,
afrät-tades vid Sollentuna och Almarestäks skogs afrättsplats den
20 sept. samma år. Jemte en kort teckning af hans
lefnads-lopp. Säljes till hans efterlefvande barns förmån. (Stockholm,
Wennlundska boktryckeriet, 1827; 8 sidor. Säljes å 3 sk. bko
i tryckeriboden vid Tyska brunn)». — Den lifdömde var
dräng på Antuna gård hos Almqvists fader, då han begick
mordet; uppgiften att en af hans medfångar skulle gjort denna
uppteckning af hans sista tankar, är påtagligen fingerad, ty
den lilla skriften vitnar om stilistisk talang och religiöst patos»
sådant som Almqvist hade till sitt förfogande.
Almqvists första arbete, efter det han återvändt från
na-turlifvet, var en allmän språklära (1829), hvarpå följde
hans-allbekanta rättstafningslära (samma år), hans handledning i
* Vid Karlberg gjorde han sig icke omtyckt af sina lärjungar. Ma»
fann honom kall och hård, och då han en gång kastat en hund.
som inkommit i skolrummet, utför stentrapporna med den påföljd att
djuret dog, gaf man honom namnet dog-kill (hunddråparen). En näsvis
kadett frågade en dag Almqvist under pågående lektion, hvad detta
engelska ord betydde. Almqvist, som anade hänsyftningen, gaf det
egendomliga svaret: »dog betyder hund; hvad kill betyder skall jag omtala,
om herrn vill besöka mig enskildt». Detta drag är oss meddeladt af en
d. v. kadett, numera en i statens tjenst högt uppsatt man.linearteckning, hans svenska språklära och hans aritmetik*.
Samtidigt med en geometri (1832) började han (anonymt)
utsändandet af den stora diktcykeln »Törnrosens bok», hvars
mästerliga inledning är »Jagtslottet». Här stod nyromantikern
fullfjädrad **.
En blick tillbaka på rörelserna i vår vittra verld, alltifrån
Thorilds larmsignaler, kan ej vara synnerligt tillfredsställande,
om man fäster sig vid ensidigheterna och missgreppen å så
väl det revolutionära, som det konservativa partiets sida. I
literära fejder af större betydenhet sättes dock gerna alltid
den ena ensidigheten mot den andra, men efteråt har man
tyckt sig se, huru den historiska utvecklingen gått segrande
fram ur konflikten. Striden mellan nya och gamla skolan har
ofta och på olika sätt blifvit bedömd. Det skulle här blifva
alltför vidlyftigt att anföra och skärskåda dessa omdömen***.
Blott en anmärkning önska vi göra vid en sats, som förefaller
oss omöjlig att underskrifva. Författare, som annars icke göra
sig skyldiga till »Bucklianism» — för att begagna ett nyligen
uppfunnet uttryck — anse, att tiden i detta fall var mogen
I för en genomgripande förändring och att denna förändring
j skulle försiggått äfven utan Atterboms med fleras åtgöranden f.
! Det ligger häri, enligt vår uppfattning, ett orättvist
underskattande af det verksamma snillets ingripande kraft, och vi
undra om ej den af den ryktbare engelsmannen förgudade
intelli-gensen, såsom den literära utvecklingens häfstång, blir ett
tem-ligen abstrakt begrepp. Låt vara, att tiden var mogen; någon
ideel herskarnatur med kött och blod måste dock, tro vi,
| * Bland Almqvists efterlemnade handskrifter fins en outgifven läro-
bok i algebra, upptagande 167 sidor i qvart och sträckande sig till och
i med eqvationer af andra graden.
** Vi hafva i det närmast följande upptagit några anmärkningar ur
| en liten skrift i ämnet: C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker, akad.
af-handl. af Arvid Ahnfelt. (Upsala 1869).
*** Det mest opartiska synes oss vara hvad Thomander yttrat i
Svenska akademiens handlingar, inträdestalet öfver Atterbom.
t Så vidt vi känna, är Malmström den förste som uttalat denna
åsigt (Grunddragen af svenska vitterhetens historia. V, sid. 306), men
flera skriftställare hafva godkänt densamma.hafva lagt hand vid verket, för att det skulle bli någon
utveckling af. Och om man börjar att tänka sig hvad som
under vissa icke inträffade förhållanden skulle kunna hafva
egt rum, då är gärdet uppgifvet för alla möjliga hugskott.
Under antydda förutsättningar måste man väl lemna nya
skolan i oqvald besittning af åtminstone den förtjensten, att
hafva fullständigt brutit väg för hvad som komma skulle.
Man var ledsen åt »upplysningens» stolta tidehvarf, och alla
skrankor, som den föraktade »goda smaken» upprest,
nedref-vos öfvermodigt, för att bereda plats åt den antågande
nymantiken *. ,
Det kan sägas om den ifrågavarande generationens
andliga ledare, hvad som blifvit sagdt om deras tyska föregångare**,,
att blott en kort tid utgjorde de en egentlig skola, ett parti
i ordets trängre mening, och vid detta parti knyter sig
närmast begreppet romantik. Men stannade de egentliga
nyromantikerna, hvad angår det poetiska resultatet, till en stor del
vid fromma önskningar, så fingo de dock med tiden sin
Mes-sias i Almqvist. Han, som ingen annan, var en fullvuxen
ättling af den tyska nyromantiken; han ensam utdrog
slut-följderna af den nya verldsåskådningen. Den förhatliga
moralens bud bortresonnerades i filantropiska fraser och ironiska
utfall, och äro än olikheterna mellan »Det går an» och
»Lu-cinde» — såsom vi i föregående kapitel påpekat —
väsentliga, så är det dock ett märkligt faktum, att tyska
nyromantikens förnämste teoretiker och svenska efterblomstringens
rikaste snille båda sökt reformera gammalmodiga begrepp om
sedlighet i könsförhållandet.
Man måste dock vid en jemförelse mellan Almqvist och
vederbörande framför allt se saken i stort, ty denna
öfver-lägsna personlighet var ingen härmare, som kan inpassas
i en literär tvångströja. Han var på vissa områden sjelf
den förste att bekämpa romantikens idéer, och begreppet
* Som det mest talande uttryck af denna barnsligt förtjusta stämniDg. 1
hänvisa vi till Atterboms prolog i första årgången af Phosphoros.
** Jfr R. Haym, Die romantische Schule (1870).»reaktionär», som blifvit nästan oskiljaktigt från romantiken,,
träffar ingalunda in på Almqvist.
Ingen bör klandra fosforismen för dess uppträdande mot
den gamla, hos oss förstenade, åtminstone maniererade, franska
smaken. För kampen till dennas utrotande är man fosforisterna
alltid tack skyldig; likasom, i allmänhet, för svenska
ungdomens återväckande till ett högre, varmare och innerligare
poetiskt lif. Man kan väl icke säga, att fosforisterna
ensamt hafva förtjensten häraf; emedan väckelsen till ett nytt
lif i alla riktningar, den poetiska inbegripen, var gifven
genom 1809 års hvälfning, hvarförutan troligen hela fosforismen
sjelf blifvit qväfd i sin linda. Bekantskapen med den tyska
literaturen, som, genom den Bruzelianska editionen af så
talrika tyska mästerverk, hastigt spred sig öfver landet, gjorde
för öfrigt ganska mycket till saken. Man kan väl icke, af
öfverdrifvet begär att rosa fosforisterna, neka detta? eller
måhända påstå, att Bruzelius sjelf var en fosforist? Men då
man gifver fosforismens koryféer all den heder och tack, som
dem med rätta tillkommer, lär man likväl icke kunna
bestrida, att det stora misstaget vidlåder dem, att tro hela den
rörelse, hvartill de sjelfva hörde, kunna eller böra inskränka
sig till den blott och bart poetiska kretsen, utan att få öfva
inflytande på samhällets yttre förhållanden, eller, med andra
ord, tillika hafva sin nödvändiga, ja, sin oundvikliga politiska
sida. Det var denna politiska utveckling, som ifrån 1809
arbetade samtidigt med fosforismen, ehuru den ej kunde hinna
komma i dagen förr än omkring 1820 och i perioden
der-efter. När nu detta skedde, utbrusto fosforisterna i förargelse,
och väckte dermed den allmänna oviljan mot sig tillbaka.
De hånade samhällets1 kraf på social regeneration, icke
besinnande, att detta kraf måste vara lika rättmätigt som det af
en poetisk pånyttfödelse. De önskade endast sjunga om frihet,
kärlek och skönhet; men ville icke, att dessa skulle få ega
en bättre, djupare och sannare tillvaro, än hittills, inom
kretsen af det menskliga lifvets förhållanden i verlden. På
sådant nedsågo de med förakt. Hvar och en i landet insåg
detta; men när romantikerna näpstes för ofoget, att mot-sträfva den politiska uppfriskningen, hvilken i sig sjelf var
oskiljaktig från den poetiska, uppreste de sig allt mer emot
»tiden» (de tyckte dock ganska mycket om »tiden* från
1810 till .. 15 eller .. 18), och blefvo således reaktionära
mot sin egen tendens. Dermed var det — enligt den politiskt
kätterske romantikern Almqvists egen förklaring* — som de
föllo, och föllo för alltid.
Det kan väl icke antagas, att de beryktade engelska
skräckromaner (af fru Radcliffe, af Lewis m. fl.), som i slutet af
förra och början af detta århundrade sträckte sitt inflytande
till vårt land och blefvo införlifvade med dess literatur, voro
utan inverkan på Almqvist. Möjligen kan något sådant
spåras i hans ungdomsdikt »Amorina», som var tidigare än
franska nyromantikens skräckskapelser och alltså icke kan
hafva varit framkallad af dem. Men det är i Tyskland, man
har att söka de egentliga förebilderna: i Clemens Brentano,
i Hoffmann, i Zacharias Wemer och i många andra. Den
dunkla naturfatalismen var dessa författares älsklingstema, som
ock oupphörligt klingar igenom i Törnrosens bok, och den
beryktade nyromantiska ironien har aldrig egt en bättre
representant än Almqvist. Hela verlden är för romantikern en
marionett-teater, skådad genom ironiens synglas; man tänke
t. ex. på Almqvists dikt »Ormus och Ahriman», en det suveräna
geniets lek med lifvets gåta, med kampen mellan ljus och
mörker, som slutar med det skärande missljudet: »Hvarför
är den goda dum? Hvarför är den kloka ond? Hvarför är
allt en trasa?» — Och den estetiskt-kristliga hänförelse, som
hos de tyska nyromantikerna gaf anledning till så mycket
kokettéri och till och med vunnit proselyter åt katolicismen,
framtonar hos Almqvist i mångfaldiga modulationer, mellan
hvilka man ock kan möta sådana vidrigt naturalistiska
utbrott som brefvet »Ifrån Leonard» **.
Hufvudpersonen i den Almqvistska Decameronekretsen,
hofmarskalken Löwenstjerna, har en tid bortåt hört öster-
* Aftonbladet 1847, n:r 150, uppsatsen »Några ord om hr Atterbom»
** Törnrosens bok, imperialupplagan, der äfven de serafiska
grannlåterna till Jungfru Maria m. il. stå att läsa.ländska sagor, predikningar, jagthistorier och otaliga andra
saker; några teatraliska föreställningar borde nu arrangeras,
men ej på vanligt sätt. Ett slags sjungande tableaux vivants
anordnas bakom ett flor (af olika färg allt efter sångens
grundstämning). I dessa »Songes» deltager jungfru Maria, lyssnande
till öfverjordisk musik och sjelf qvädande:
Herre Gud, hvad det är vackert,
att höra toner af en salig ängels mun?
Herre Gud, hvad det är ljufligt,
att dö i toner och sång!
Stilla rinn, o min själ, i floden:
i dunkla, himmelska purpurfloden.
Stilla sjunk, o min sälla ande,
i gudafamnen, den friska, goda.
Scenen vexlar: madonnan försvinner, det stora blothuset i
Sigtuna skymtar fram; en sång till menniskooffret
uppstämmes. Deipå ledsagas vi till stranden af Eufrat. Repertoaren
lider just ej af enformighet. — Och knapt en mansålder låg
mellan såcjana fyrverkerier och reflexionspoesiens säfliga gång,
den tid då man med uppriktigt hjerta gladde sig åt Leopolds
Oden, Thilda och Pompé, eller andäkteligen lyssnade till
»Predikarens* förmaningar.
Men — som Kierkegaard säger" — »Verden gik i
barndom, den måtte forynges. For så vidt var romantiken
velgjörende. Der går en kjölig luftning, en forfriskende
mor-genluft fra middelalderens urskove eller fra Gräkenlands rene
äther gjennem romantiken; det löber spidsborgerne koldt ned
ad ryggen og dog er det nödvendigt for at fordrive den
dyriske uddunstning, i hvilken man hidtil åndede». Denna
»kjölige luftning», denna »forfriskende morgenluft» kan man
inandas i fulla drag i Törnrosens bok, en den nya kultens
oförfalskade kodex, der inspirationen glänser fram bland alla
hugskott. Och en fråga är, om icke den i vår tid berömda
realismen en gång åter kan bli gammalmodig, efter som
men-niskan lefver icke endast af bröd. Men kommer den fritt
diktande fantasien någon gång mera till sin rätt, än hvad nu är
* Om begrebet ironi med stadigt hensyn til Sokrates, sid. 323.
Ahnfelt: C. 7. L. Almqvist 8fallet, då skall ock Törnrosens bok komma till heders såsom
det märkvärdigaste skaldeverk, svenska literaturen eger.
Almqvists egenskap af romantiker blef naturligtvis af
samtiden snart bemärkt. Frändskapen med Victor Hugo, så väl
som med den tyska romantikens förkämpar, var allt för
påtaglig, för att ej af både vänner och motståndare framhållas
med beröm eller klander, och författaren af Törnrosens bok
visade sig i stånd att öfverträffa äfven de djerfvaste af sina
mönster. Redan Fouqué hade berömt »den edlen Thiersinn»,
och sedan började man uppenbart att, liksom egypterna, dyrka
allahanda kreatur. Exempelvis spelas i Victor Hugos
»Is-ländaren i Norge» en vigtig roll af ett fyrfotadjur. Med en
viss försigtighet hade hos oss de tongifvande, före Almqvists
tid, vidrört sådana snillefoster, liksom glödande kol, men man
kunde dock icke neka sig det nöjet att med välbehag
betrakta det röda skenet. Nu utgaf Almqvist sin roman
Drottningens juvelsmycke, hvari det bland annat heter: »Men
äfven det djuriska, naturiska, hvarför skulle det vara så gement?
Det djuriska, som står under oss i de flesta fall; står dock
öfver menniskan i ett, i synnerhet i en tid, då vi genom
otaliga stridigheter äro oense inom oss sjelfva. Det djuriska
sättet att vara, instinktlifvet visar den harmoniskt intagande
bilden af hög enighet med sig sjelf. Ni har väl hört
mystikernas tanke om animal coeleste? Menniskans sträfvande,
påstår man, skall verkligen vara att till slut blifva natur igen,
att blifva liksom ett djur*.
En af de som reste sig mot Almqvist, med anledning af
denna roman, var den man, som längre fram blef hans
lycklige medtäflare om en professur vid universitetet i Lund, C.
A. Hagberg. I sitt inträdestal i Svenska akademien öfver
den berömde Shakspeareöfversättaren nämner V. E. Svedelius
uttryckligen Hagberg såsom författare till ett uti den i Upsala
ut-gifna »Korrespondenten», tidning för politik och literatur 1835,
N:r 18, 19 och 21 infördt anonymt »Bref till ett äldre
fruntimmer om Azouras Lazuli Tintomara och Ramido Marinesco».
Denna Azouras Lazuli Tintomara är hjeltinnan i den roman,
som ock kallas »Drottningens juvelsmycke». Svenska Literatur-föreningens Tidning hade, kort förr än Hagberg tog till orda,
kallat boken ett »skaldeverk, som äfven med sina brister
höjer sig vida öfver det mesta af hvad Sveriges nyare
vitterhet frambragt», och recensionens författare (Atterbom)
tilllägger att, i fall den dermed beträdda vägen hädanefter
oförvilladt fullföljes, öppnar det oss en utsigt till en i
Norden uppstigande helt egen sångverld af sammangjuten
hespe-risk och skandinavisk fägring». Äfven ansåg Atterbom, att
romanen eger en »originel och intressant grundtanke, på hvars
framställande det helas plan är anlagd med en skarpsinnighet,
som snarare är för mycken än för liten» (!) Egentligen mot
denna grundtanke är det som Hagberg har skarpa
invändningar att göra, då nämligen Almqvist, enligt sina egna ord, ville
i hufvudpersonen i sin roman teckna en individ, som må
benämnas »en naturbild af den menniskoenhet, för hvilken den
vanliga söndringen och den vanliga återföreningen mellan
manlig och qvinlig mensklighet är främmande; det tillstånd,
hvari menniskan, höjd öfver alla bildningens och
missbildningens strider, är ett himmelskt — djur».
Denna varelse, Azouras Lazuli Tintomara är — såsom
våra läsare troligen känna, eftersom romanen är intagen i
det sedan 1873 under utgifning varande urvalet af Almqvists
skrifter — dotter af en aktris, som under Gustaf III:s
lättsinniga tidehvarf förglömt att gifva sin dotter hvad hon kallar
»döpelsens heliga — heliga — huru heter det? Scen, nej
akt, så är det!» och ehuru »döende, ångerfull och moderhuld»
ej tänker på att försona hvad hon brutit. Detta vill väl
författaren ej just rekommendera, men det är dock intressant.
Men intressantast af allt, utom Tintomaras obenägenhet för
kärlek, om hvilken vi skola tala längre fram, är hennes
fägring, smidiga växt, hvilken både män och qvinnor betraktade
med »särdeles ögon», vidare hennes »graciösa gest,
fullkomligt lik den man ser en ung häst göra, som vid minsta läte hajar
åt sidan». Men framför allt hennes vighet, att som en katt
klänga i trädtopparne, hvilket måtte hafva varit särdeles
pikant att åse. »När hon klättrade uppåt behändigt och vigt,
såg det ut som hon hade fyra händer och inga fotter; mennär hon stundom sprang nedlutad genom skogsdalarne, tycktes
det snarare vara fötter alltsammans och inga händer. — —
Harar hade hon följt från buske till buske; i dag såg hon en
ekorre klättra i ett träd — och si det hade Tintomara ej
ännu försökt».
»När ekorren först sprang förbi henne, hoppade hon åt
sidan för denna lilla bruna figur med lång, lång svans. Men
när ekorren tog sin väg upp i häggen, då såg Tintomara
efter. Ett skratt utbröt från hennes läppar och hon tittade
ifrigt på, huru den lilla fina skepnaden med sina fyra tassar
bar sig åt, för att komma uppför. Hon stälde sig i samma
ställning med sina, hon också, försökte på stammen med
händer och fötter. Åh! Det lärde hon sig som en dans.»
— Man bör således ej undra, om Tintomara stundom »roar
sig med att sätta sina händer bredvid fotterna, och så
jeinföra dem alla fyra», eller ock om hon tvättar sina fötter med
behändiga rörelser; »allt som de hvitna klarnar hennes blick;
med- leende betraktar hon fotternas skepnader, och sätter ofta
sina bägge händer bredvid dem, för att jemföra om alla fyra
ännu blifvit lika hvita». Qvickt säger härvid Hagberg, att en
recensent endast skulle bortönska tvättskålen, eftersom man
vet att både kattor och ekorrar nyttja naturligare och
behändigare metod vid tvättningen.
Förälskad i denna varelses förtrollande egenskaper, har
den unge Mannerhjelm gifvit sig döden genom att svälja en
perla, som hon burit i sitt hår, förälskad i henne har den
unge Hedensköld ridit mot Haga grindar och krossat sin
panna, och likaledes förälskad och förtviflad hr Nickols
kastat sig i Norrström. Fröken Josefine R., fröken-grefvitinan
Amelie S., och »allas beundran» Sara N. hafva äfven i förtviflan
öfver af Tintomara försmådd kärlek afhändt sig lifvet. —
Det bör således ej förefalla oss underligt att den svartsjuke
kapten Ferdinand för hennes skull mördar sin major, eller
att de förnäma och bildade fröknarna och systrarna Amanda
och Adolfine försöka att kasta sig ut genom fönstret efter
henne. »Tvänne hvita gestalter klängde i posterna med tydlig
afsigt att komma ut genom dem; men tjenarinnors armar, afmörkare färg, syntes bakom dem bägge ej olikt grofva kedjor,
som qvarhålla olyckliga djur i ett menageri.»
För att förstå dessa besynnerliga kärlekshistorier må man
veta att Tintomara är androgyn. »Jag vet likväl icke», låter
författaren en kirurg säga, »om med androgyn bör förstås
en varelse, som är ingendera könet eller bäggedera. Det
förra synes ytterst mellankoliskt; på det senare åter hafva
de gamle mycket tänkt». Hennes moder talar till henne
så här:
»Besynnerliga flicka, som älskar ingen. — — Och du
är så täck, hvad du skulle glädja n^gon, om du älskade en.
Besynnerliga ögonkast, med dem kunde du göra mången
delaktig af paradis och af en stor fröjd; och du kunde få
mycket igen, bli rik, bli präktig. Säg mig, sköna sky, skall du
fara bort öfver himmelen utan allt regn? Skall du lemna
intet dagg, ingen perla efter dig på jorden? Jag var klokare
än du, jag ville ej att min skönhet skulle vissna och
försvinna, jag födde dig för att hafva mig efter dig, ser du.
Du är bara jag sjelf å nyo, och på det sättet är jag nu qvar
i min blomning ändå! Se så skall man göra. Var bara icke
förmäten du: det ber jag, ty hos dig är ej en gnista, som
icke är jag sjelf, just jag. Ja se på mig med stora ögon, det
må du väl; de der ögonen, min kärä du, dem har jag haft i
mig, var icke stursk. O! hvilka lockar, hvilket bröst, hvilket
lif—hm, Gud vare lof, jag förstod min sak ej illa---»
Slutet på romanen är ytterst befängdt, och vi vilja
sär-skildt i afseende härpå hänvisa till en kritik i Aftonbladet
för den 8 december 1834. Almqvist hade då ej ännu sjelf
fatt insteg i tidningen, och uppsatsens onämnde författare,
som påtagligen är Orvar Odd, leker på det mest obesvärade
sätt med Törnrosbokens skald, men det är sanning och
innehåll i detta hans uddiga skämt. Läsaren inbillar sig
kanhända, att i »Drottningens juvelsmycke» finnes något slags
upplysningar om hvad som tilldragit sig före, under och efter
Gustaf III:s mord. Orvar Odd framlägger ett ganska enkelt
sätt som botemedel för denna inbillning. Boken kallas af sin
författare icke roman, utan med ett slags lån från engelskan,romaunt, och till romauntens natur hör först och främst
att den skall bestå af en mängd titlar*. Man bäre, enligt
Orvar Odds råd, boken till en bokbindare. Denne skall
naturligtvis böija med, att rifva bort det yttre omslaget, och
der-med har han äfven rifvit bort icke allenast dessa händelser,
utan jemväl sjelfva Azouras Lazuli Tintomara, så att
Juvelsmycket ensamt qvarstår i all sin glans. Med juvelsmycket
förhåller det sig så, att mamsell Tintomaras mor önskat se
ett dyrbart dylikt, tillhörigt drottningen. För att göra sin
mor detta nöje, tog Tintomara smycket med sig vid ett besök
på slottet — hon var nä*mligen Gustaf Adolfs lekkamrat, och
hvad mera var, på sidolinien troligen hans syster! — likväl
med föresats att följande morgon bära det tillbaka. Hennes
äldre bror, musikant vid gardet, tyckte imellertid att det kunde
bättre användas, han tog det derför i sin ordning och bar
det till en jude. Denna bragd hade sina följder, ty den
gamla aktrisen dog och Tintomara förklädde sig till betjent.
Hon förryckte derpå hufvudet på de ofvannämnda båda
fröknarna och deras älskare, fick en affär med Reuterholm,
råkade i åtskilliga äfventyr med en mannequin, blef
sällskapsdam och vän hos fröken Rudensköld, förföljdes åter af
Reuterholm, som likväl hyste mot henne de bästa afsigter; tog
för att rädda ?ig undan hans efterspaningar, tjenst vid hvita
gardets musikkår, och för att rädda sin oskuld och sin
naturlighet, flyttade hon- in i dess kasern. Här hade hon det
missödet, att begå ett subordinationsbrott och stäldes derför inför
krigsrätt, der hon dömdes till döden. Denna dödsdom skulle
dock endast bli ett stort skådespel, och det är beskrifningen
på detta skådespel, som utgör det egentliga praktstycket, den
sannskyldiga knalleffekten.
* I sin helhet lyda dessa, i bokens äldre upplaga: Fria fantasier,
hvilka, betraktade såsom ett helt, af hr Hugo Löwenstjernay stundom
kallades Törnrosens boky stundom en irrande hind. Bandet fjerde: Drottningens
juvelsmycke eller Azouras Lazuli Tintomaray romantiserad berättelse om
händelser näst före, under och efter konung Gustaf III:s mord. Romaunt
i tolf böcker.I Solnaskogen gjordes stora anstalter. En tribun uppslogs
för hofvet, och ett stort tält för »Konungen, hertig Karl,
Reuter-holm och fröken Rudensköld, alla i hofdrägter, och emellan
dem fången». Här skulle nu Tintomara först näpsas och
sedan släppas. Hertigen hade sjelf åtagit sig
exekutorsbefatt-ningen, och Reuterholm skulle fästa den röda fyrkantiga
lappen på brottslingens bröst, hvilken dervid tilltalade honom
på följande sätt: »Du, du vilda djur! du står nu och fäster
dödsmärket på mitt bröst — du är i mina ögon värre än ett
vildt djur! — mörkare än ett af skogens värsta djur.»
Tintomara ikläddes här en hvit fotsid kappa med vida armar, en
symbol af hennes båda kön, och till tecken af det
juvelsmycke hon borttagit, fästes på hennes hufvud en
blomsterkrans af konungen, som dervid gjorde den anmärkningen:
»Blommorna synas mig utmärkt små och ynkligt valda». Nu
bands hon vid ett träd och skulle skjutas. Soldaterna hade
likväl fått order att taga bort alla kulorna; Tintomara skulle
komma ifrån saken med blotta skrämseln, och sedan föras till
en för henne arrangerad vacker våning, för att der bo såsom
en täck dam vid k. baletten egnar och anstår. Men nu hade
den lede fienden sin händ med i spelet. Den ena af fröknarnas
älskare hade tagit tjenst vid gardet, var ibland den skjutande
plutonen, och hade fått spaning på den tilltänkta efterpjesen.
För att förekomma denna, sköt han med kula i geväret, och
farsen blef sålunda en tragedi.
Det är icke någon sund, icke någon estetiskt hållbar
lektyr, som i Tintomara bjudes åt läsaren. Hagberg har rätt
då han icke sällan finner skildringen gemen, han har framför
allt rätt deri, att just der missljuden egentligen skulle lösas,
i personernas etiska förhållande, eller det sedliga i allmänhet,
der bibehållas de, och Almqvist tyckes just med flit fästa
uppmärksamheten derpå, att strängaspelet är förstämdt.
Imel-lertid eger denna roman utan tvifvel sin märklighet såsom
vitnesbörd om Almqvists vidunderliga förmåga att på ett i
viss mån intresseväckande sätt behandla äfven det
vanvettiga och motbjudande. Det finns ganska fangslande partier
i boken, der är stundom en flägt af högst egendomlig natur-poesi, och vissa skildringar, såsom af Reuterholm, äro
onekligen ganska humoristiska och roande *.
Bland åtskilligt underhaltigt, skapade Almqvist under förra
hälften af 1830-talet ett drama, som alltid bör räknas bland
svenska literaturens märkligaste alster, Ramido Marinesco,,
kanske den praktfullaste dikt, vi hafva på svenskt tungomål,
oaktadt den visserligen icke är den mest fulländade eller bästa
af vår vitterhets prydnader.
Som Ramido Marinesco också är intagen i den nya
upplagan af Almqvists skrifter, så veta troligen våra läsare att
hjelten i Ramido Marinesco är egentligen Don Juan, den fordne
vällustingen, som blifvit ångerfull och botfärdig. Okänd och
under namnet Anselmo, har han en längre tid vistats som
munk i ett kloster på Majorca och uppfostrat i konster och
vetenskaper sin och donna Biancas son Ramido. Men
egentligen är han stadd i botöfning för sina synder och har i denna
afsigt uppsökt Donna Bianca, för att af henne, likasom sedan
af alla de qvinnor, hvilkas tillgifvenhet han missbrukat,
tillvinna sig hat, likasom fordom kärlek. Bianca uppmanar sin
* Till de mest berömda ställena i Drottningens juvelsmycke hör
hedningscenen i Klara kyrka, som ock åtnjöt den utmärkelsen att temligen
kort efter romanens framträdande bli i öfversättning intagen i en tysk
tidskrift, Magazin für die Literatur des Auslandes (1835, n:r 40), hvaijemte boken
i sin helhet der berömmes, påtagligen med ledning af recensionen i
Svenska literaturföreningens tidning. Hjeltinnan påminner, enligt den tyske
anmärkarens åsigt, om Goethes Mignon; andra hafva funnit Tintomara
vara något i slägt med Hugos Esmeralda. Först flera år senare utkom
»Drottningens juvelsmycke» fullständigt i tre särskilda tyska
öfversätt-ningar; dessa äro omtalade af prof. Lysander i noterna till den nya
upplagan af romanen. «
Nämnda tidskrift (1848, n:r 89 och 90) innehåller i öfversättning ännu
ett utdrag ur Almqvists skrifter, nämligen hans ypperliga humoristiska
betraktelser äfver djurfysionomierna, under titeln »Die Menschenähnlichkeit
der Thiere». I inledningen heter det: »Das hier nachfolgende
Bruchstück mag zugleich auf diesen Dichter aufmerksam machen, der in
Deutschland wohl nicht nach seinem vollen Verdienst geschätzt ist. In seinem
Vaterlande aber erstaunt man mit Recht darüber, wie ein einzelner Mensch
eine so grosse schriftstellerische Fruchtbarkeit und eine solche Fülle der
verschiedenartigsten Geistesgaben in sich vereinigen kann».son att resa till Spanien för att vinna kärlek och ära.
Ramido reser, förälskar sig tid efter annan i fyra unga qvinnor,
men lär i dem känna Don Juans döttrar och sina egna systrar.
Förtviflad återvänder han till hemmet och fäster sin kärlek
vid en tafla, som hans fader Don Juan under sin lättfärdiga
tid målat med ormgift. Betagen af kärlek, öfverhöljer Ramido
denna målade skönhet med kyssar, i hvilka han finner döden-
För påpekning af glansställena i denna dikt — som i
förbigående sagdt innehåller de ryktbara ord, som man så ofta
tillämpat på Almqvists hela diktning: »Så jag målar, donna
Bianca, ty så roar mig att måla» — kunna vi nöja. oss med
att hänvisa till en uppsats af Runeberg *, som knapt kan
finna loford nog starka för sin hänförelse. Den stränga
granskningen, också här representerad af Hagberg, har brutit stafven
äfven öfver detta stycke, men med mindre hållbara skäl än
hvad fallet är med Drottningens juvelsmycke. Må vara, att
författaren äfven i Ramido Marinesco gör menniskan till ett blott
fysiskt ting, lika underkastad lidelsens fullständiga förstörelsekraft,
som den vegetativa verlden är underkastad förruttnelsen, må vara
att Almqvist här, liksom på flera andra ställen, upphäfver
skil-naden mellan godt och ondt, i Ramido Marinesco är dock
framställningen så öfverlägset kraftig och målande, att vår
literatur kanske ej eger något motstycke dertill. I sedligt
af-seende vilja vi icke försvara denna dikt, vi medgifva att planen
ur denna synpunkt skulle varit mera tilltalande, om Don Juan
med fadershjerta och ångerfullt sinne såge huru hans
miss-gerningar hämnades på barnen och om det inginge i hans
bot-öfning, att hos sin son bevara själens renhet. Deremot skulle
bestämdt icke, såsom Hagberg har påstått, planen under
sådana förhållanden varit mera poetisk och sant tragisk. Den
antydda utvecklingen är ingenting märkvärdigare än hvad snart
sagdt hvar och en nybörjare till dramaturg skulle kunna hitta
på — ett slags botpredikan i dramatisk form. Att deremot,
som Almqvist, kunna i strid med sedlighetens vanliga förut-
* Först tryckt i Helsingfors" Morgonblad 1837. Intagen bland
Runebergs samlade skrifter.sättningar skapa ett drama, hvilket eger en så hög grad af
äkta poetisk skönhet som Ramido Marinesco, detta är
någonting mera beundransvärdt Att dock många barocka påfund
och formela felaktigheter finnas i stycket, vilja vi härmed
icke hafva förnekat.
Det följer af sig sjelf, att vi icke kunna åtaga oss att
karakterisera något större antal af Almqvists skrifter — vårt
arbete skulle då vexa alltför mycket på bredden*. Vår
mening är blott att fästa uppmärksamheten på ett och annat af
det verkligt ypperliga eller ock för Almqvist i synnerlig grad
betecknande. Ännu några anmärkningar önska vi göra rörande
hans dramer.
I »Svangrottan på Ipsara» klingar ett outsägligt melodiöst
språk; liksom burna på tonernas vingar öfverlemnas vi åt
känslornas fria lek. Inom den genre, der frånvaron af allt
objektivt, allt plastiskt ** var en kardinaldygd, ett oupphinneligt
önskningsmål, måste detta lyriskt-romantiska sagospel anses för
ett konstverk af första ordningen, ett genialiskt prejudikat mot
dramats grundlagar. En vacker tanke — kärlekens,
försonlighetens — kastar sitt skimmer öfver slutscenen. —
»Isi-doros af Tadmor» är en dialogiserad legend, späckad med
bibelspråk och sammansatt af mer och mindre besynnerliga
händelser, något som visserligen hör till legendens natur, men
ej till dramats. Isidoros, denne hedniske Esculapii-son, af-
* Förteckningen, i Biografiskt lexikon (nya följden), på Almqvists
verk, upptager 5 tättryck ta sidor, och de särskilda skrifternas antal
uppgår till inemot 150, hvartill kommer ett ännu större antal tidningsuppsatser.
I afseende på denna massa af skrifter må man väl erinra om Voltaires
uttryck, att det är icke med så stor ballast en författare går till
odödligheten. Men, enligt hvad Thomander anmärkt, är dock ett mer af
förträfflighet verkligen ett mer af förträfflighet ; hade inan icke annat af
Ho-merus än ett par fragment, så vore han icke Homerus. Man må i
afseende på Almqvist snarare förvåna sig deröfver att så mycket af hans
skrifter är utmärkt, än deröfver att det bland dem fins åtskilligt
miss-lyckadt.
** Ingalunda vilja vi härmed frånkänna Almqvist den förmågan, att,
när han så ville, just plastiskt teckna sina figurer. Någonting - mera
åskådligt än t. ex. vissa scener i Kapellet, torde man ha svårt att finna.
Så klar framstår hela den lilla församlingen med sin unge själasörjare.sväljer sin tro på de gamla gudarne, omfattar med hänförelse
kristna läran utan någon föregående kamp; ja, hvad mera är,
en hel församling uppstår i en förunderlig hast och utväljer
Isidoros till sin själasörjare. — Ett vigtigt supplement, ett slags
konstnärlig rentvagning finna vi uti Maijam. Var Isidoros af
Tadmor »een lijten andeligh tragoedia» i de gamla mysteriernas
anda, så synes oss Marjam hardt när som en parodi på denna
bamafromma, otympliga konstform. Var uppfattningen i förra
pjesen öfvervägande naiv, så är den här så mycket mera
ironisk. Ett dityrambiskt jubel deröfver att kristendomen kommit
i verlden hördes i Isidoros af Tadmor; i Marjam leker ett
sardoniskt löje på skaldens läppar. Grymmare har väl aldrig
dogmernas ofelbarhet blifvit bespottad, än i Marjam. En
öfver-dådig komik gör sig här gällande. Isidoros, proselyten,
inblandar oupphörligt hedniska begrepp i de mest
uppbyggligt-kristliga talesätt. Han uppdrager en parallel mellan Maria och
Demeter, han tager Egyptens gudaväsenden: Isis, Osiris och
Horos till hjelp för att åskådliggöra sin föreställning om
treenigheten, som han för öfrigt ovilkorligen vill sammansätta af
Fadren, Modren och Sonen; detta är enda naturliga
förhållandet, påstår den ärlige mannen. Mariakulten är ett af
hufvud-föremålen för ironien i Marjam; apostelen Pauli stundom något
svårfattliga dogmatik är ett annat; författaren låter honom med
den största salvelse framsäga den mest besatta gallimatias,
såsom följande: »Endels säger jag så. Fördenskull säger jag till
eder: gån in: När I derför gån ut, så säger jag eder ännu
icke: gån in! — Fem män gingo in genom porten. Ja, säger
jag eder, fyra voro de. När nu dessa tre hade ingått, så satte
de sig och sedan de bägge två spisat af honungen, började
regnet aftaga. — Hvarför skulle vi tvätta oss sjelfva? En är
som hugger qvistarne, en annan torkar blommorna, en annan
sofver. Men det är sannerligen visst att menniskan kan intet
göra. Derföre säger jag eder: arbetenl arbeten och låter icke
af. — En har gjort synden och en annan har lidit straffet,
det är rättvist. Så är den Mäktige nöjd. Ty ingen kan
undkomma rättvisan: alltså äre vi nu undkomae.» — Första seklet
efter Kristi födelse har betraktats och betraktas säkert ännuaf många såsom en gyllene ålder, då inga villfarelsens moln
fördunklade tron. Mot en dylik ohistorisk åsigt är Marjam
en bitande demonstration. Kristendomens rent andliga
innehåll tillämpade man väl blott i ringa mån under detta tidehvarf
af dyster asketism och obruten sinlighet. Dialogen i »Marjam»
mellan arabiske konungen Iwilek och Josef af Arimatia är
förkrossande för ortodoxien. I en handvändning tillegnar sig Iwilek
uppenbarelsens förmåner; han tror öch blifver döpt samt
tillfrågas derpå om sina familjeförhållanden. Sanningen till pris
upplyses, att han eger femtio söner, fyrtio döttrar, tjugosju hustrur
samt bland tjenarinnorna icke mindre än »sju och sextio
pe-lagschim, hvar och en såsom Abrahams pilegesch i Keturas
tält». Åt denna lilla anspråkslösa familj utlofvas utan prut
den evinnerliga saligheten. Konungen yttrar med anledning
häraf någon förvåning. »Tviflar du?» frågar Josef. »Nej —
nej — herre! Jag tror.» Plötsligen erinrar sig Iwilek alla sina
»kameler, åsnar och åsninnor, oräkneliga såsom sanden i
Dschid-das hamn vid Mekka.» Han får veta att de icke kunna komma
i Guds rike och spörjer då med en viss häpnad: »Hvad kött
skola barnen äta och hvad mjölk dricka, medan de äro
saliga?» Det må vi ej fråga. Ett vet jag: din boskap skall icke
se saligheten, Iwilek. »Jag sörjer det, herre, ty bättre åsnor
gå icke ifrån Wadi Musa ända intill Yamans yttersta land.» —
Kort sagdt: kärnan i Maijam är sund, oaktadt eller rättare
just till följd af den skarpa sälta, som smakat vederbörande
så illa *, då man deremot funnit stort behag i Isidoros af
Tad-mor. Anmärkningar ur formel synpunkt äro vi dock härvidlag
ingalunda hugade att bekämpa: ett svärmiskt försjunkande i
Gral-sagan, känslosvammel och löjen — allt om hvartannat
bildar en literär olla potrida af det bekanta slaget **. Dramat
»Signora Luna» har förledt en sangvinisk recensent *** till det
påståendet att, egde vi många sådana dramer, vore Shakspeare
* Se t. ex. i Monografien förhandlingarna mellan Almqvist och
Domkapitlet i Upsala.
** På sätt och vis bli vi påminta om Zacharias Werners Söhne des
Thales. Jungfru Maria *ar äfven der föremål för dyrkan. Isis likaså.
*** Se Slängkyss åt Törnrosens Bok, Linköping 1841, sid. 14.snart upphunnen i vårt land. Någon påminnelse om den
store engelske dramaturgen är dock svår att finna — utom
möjligen i namnet Porzia. Af »ödets bok, der lifvets
stormar vända bladen» *, är ej ett spår. Hvad som vänder
bladen i Signora Luna är författarens godtyckliga infall.
Imel-lertid hafva kritikens målsmän yttrat**: »detta skådespel är
till namnet tragedi mera berättigadt än något annat oss
bekant inhemskt försök i samma slag af skaldekonst, ty det
uttrycker fullkomligare denna diktningsarts innersta väsende».
Enligt vår uppfattning är det dock snarare lyriskt än äkta
dramatiskt, förefaller nästan som en operatext, så dunkel är
utvecklingen, så stor är bristen på individualitet. Och den
tragiska katastrofen, hufvudolyckan, slaget, som krossar, står,
enligt Almqvists egen uppgift, för Luna icke vid styckets slut,
utan vid dess begynnelse, händer henne straxt i början. »Sedan
går hon allenast fram som en lyrisk åder, en ringa sång, en
bön, midt igenom och emellan alla de öfriges tragiska spel.
Deras katastrof står vid slutet. För dem är det en tragedi.
För Luna sjelf är det lyrik — tycker jag — om min herre
tillåter». Författaren har i dessa ord ganska tydligt uttalat sin
opposition mot alla gällande regler. Han tillägger: »Signora
Luna heter mitt stycke, och jag har kallat det ett drama, icke
i mening att vara en teaterpjes eller att uppföras, utan såsom
en följd af taflor, af scener, af situationer, i hvilka de
handlande personernas karakterer dramatiskt röja sig, utvecklas allt
mer och framstå i händelserna. Det är denna inre dramatik,
som gifvit mig anledning till benämningen». Isidoros af
Tad-mor och Maijam försökte ej höja sig på den tragiska
kotur-nen; de nöjde sig med att vara episkt-lyriska* skizzer i en
tillfälligtvis dialogiserad form. Signora Luna har större anspråk.
Shakspeare, Sofokles, Aristófanes åberopas i företalet; man
begagnar icke gerna dessa namn till försvar för en anspråkslös
produkt. För att inse det omätliga afståndet mellan Almqvist
och Macbeths skald, behöfver man blott erinra sig första
* Goethes uttryck om Shakspeare i »Wilhelm Meister».
** Se Literaturfören. Tidn. 1835, sid. 821.aktens första scen i Signora Luna. Två andar stå
samtalande i ett grafkor,
»När dog du? — säg fort!»
I natt klockan tu.
»Hvar dog du? — säg snabb!»
I Mantis kapell.
»Hur dog du? — säg högt!»
För Brintos stilett.
»Gå in i din graf tillbaka igen!»
Jag ryser — och går igen i min graf.
Kommentarier torde vara öfverflödiga.
Hvad man sagt om Svangrottan på Ipsara, kan gälla
äf-ven om Signora Luna: »det är skrifven poesi, men låter som
musik». Man tycker sig nästan höra en klang af pukor och
cymbaler. Författarens egna ord härom äro rätt betecknande*.
»Jag kan säga, så besynnerligt det må låta, att det är det
musikaliska sinnet, som i hemlighet dominerat mig ända från
barndomen, i alla afseenden; utan att sjelf spela ett
instrument är det likväl en slags inre musik, som arbetat sig fram,
så väl i mina lefnadsomständigheter som i mina skrifter». —
Sällsam var musiken, sällsam dess kompositör; i ordets
egentliga mening var han icke dramatiker; hans oroliga ande
saknade det sedliga djup, som är ett af grundvilkoren for den
tragiske skaldens verksamhet.
Från Almqvists i fantasiens rymder fostrade dramer med
sin sydländskt förtrollande glöd vända vi oss nu till det
område af verkligheten, der han visat sig i stånd att
åstadkomma hvad man i nyare tid beundrat i Bjömstjerne
Björnsons skildringar ur folklifvet.
Vi skola imellertid icke inlåta oss på någon analysering
af Almqvists mästerliga taflor ur svenska allmogens lif! Vi
förutsätta, att läsaren känner »Kapellet», »Skällnora qvarn»,
»Grimstahamns nybygge» m. fl. äfven i utlandet berömda
berättelser**. Och den som ej känner dem, skulle icke genom
* Se Biografiskt Lexikon C. J. L. Almqvist.
** Kapellet är öfversatt, bland andra språk, på holländska: »De kapel.
Uit het Zweedsch» door C. L. Schuller (Utrecht 1844), hvilket må nära-vår åtgärd kunna få någon klar föreställning om den
beundransvärda friskheten, den osökta enkelheten och den rika
poesien, som en författare kan utveckla då han så här sitter
ned på arbetarens hårda bänk i stället för att hålla sig i de
konventionela kretsame. Deremot önska vi uppvisa, huru
dessa skildringar tillkommo, huru de voro grundade på
verkligheten och i ordets egentliga mening voro studier efter
naturen, hvilka studier författaren sedan adlade genom fantasiens
och det skapande skaldesnillets konst.
Ett bref från Almqvist till hans hustru, dateradt Ronneby
1836, innehåller sålunda uppränningen till Kapellet; Almqvist
beskrifver i korthet åtskilligt af hvad han sedan närmare
utförde i novellen*. Han var det nämnda året, 1836, ute på.
nas som ett tillägg till de- af professor Lysander uppräknade
öfver-sättningarna. I den af Orvar Odd, som bilaga till tidningen
»Fädre-landet» utgifna »Nordisk literaturtidende» (1846, n:r 42) omtalas, att ett
par af Almqvists berättelser blifvit tolkade på finska, och en till och med
på ryska språket, hvilken sistnämnda uppgift dock möjligen beror på en
förvexling med den 1846 utkomna finska öfversättningen af »Kapellet».
* »Jag slöt i mitt sista bref med Kalmar*, skrifver han, »och skulle just
tala om vägen derifrån till Karlskrona, då papperet tog slut. Jag skall
nu säga dig, att denna väg, som löper genom Södra Möre och en del af
Bleking, är den vackraste jag hittills farit. Skada blott, att min tid varit
så kort, att jag ingenstädes kunnat stanna, för att taga litet närmare
kännedom om folk och ställen. Nu ha nyttan och nöjet i de flesta fall blott
inskränkt sig till att åka. Det skönaste ställe, jag fann i Södra Möre,
är Värnanäs. Under det häst anskaffades på Värnaby, gick jag fram en
ginväg genom ängar och parker nedåt hafsstranden, der det förtjusande
Värnanäs ligger. Jag gick och gick, och träffade ingen menniska.
Slutligen inträdde jag i ett mycket gammalmodigt trähus utmed sjelfva
stranden; det var högst bofälligt. Jag trädde in och fann en som satt och
väfde. Jag fick då veta, att den nuvarande egentliga herrgården låg
längre fram bort i eklundarna, men att detta var sjelfva den gamla
bygg-ning, hvari den ryktbare Oxenstjerna, grefve af Södermöre, bott. Jag
gick nu min väg för att söka upp det nyare Värnanäs. Jag visste förut,
att en majorska Mannerskantz residerade här, men det var i sjelfva
middagsstunden, och jag ville ej stiga in. Jag tänkte således ensam och
på egen hand se mig omkring i hennes stora och vidlyftiga trädgård. Jag
nalkades allt mer. Nu gjorde händelsen, att jag på en sandgång nära
bron öfver till ett lusthus mötte en liten flicka, som drog en vagn, hvarien af sina vidsträckta resor i Sveriges landskap och njöt
der-under af naturen såsom en skald egnar. »En resande poet»,
yttrar han i sitt bref till hemmet, »kan utan skryt säga att
han rår om allt det vackra i hela landet, ty utan att på
minsta sätt besväras af alla dessa ställens ekonomi och
der-med följande svårigheter, är han oförhindrad att gjädjas och
inandas allt det idealiska, som menniskor och natur på hvaije
punkt erbjuda. Så mycket får knapt egaren sjelf, ty han lider
af skötseln till den grad, att han slutligen behöfver skötas
sjelf».
Bland andra ställen, som Almqvist då besökte, var också
Öland. Efter ett plötsligt beslut for han dit under natten
med en lots, i en båt liten som en ekstock. »Man reser
här oftast öfver hafvet om nätterna» — säger han, —
»emedan det då är svalast». Några timmar vid midnatt hvilade
de öfver på en kal klippa.ute i hafvet. »Lotsen utbredde
ett af sina små segel inunder oss och det andra öfver oss.
Så sofvo vi några timmar och hade imellertid hela Östersjön
öppen och ren några alnar bakom oss, liksom till hufvudkudde.
Sedermera, mot morgonen, foro vi ut, sågo solen gå upp ur
sjelfva vågorna, passerade den namnkunniga klippan
»Jungfrun» och kommo kl. 6 på morgonen till Öland»,.
Ur hans brefskildring af sitt besök på ön anföra vi några
målande drag:
»Öland är icke likt något land, som jag förr sett. Man
hade sagt mig, att det var utmärkt vackert, samt att folket
skulle vara ytterst elakt, slåss och mörda hvarann, kifvas o. s. v.
Allt detta gjorde mig naturligtvis nyfiken. Jag steg i land på
nordliga kusten vid ett ställe, som heter Horn. Sedermera
började jag åka i en socken vid namn Högby, och såg mig
om å ömse sidor. Hela ön är slät som ett golf*; längs utåt
en ännu mindre satt. Den beskedliga körsvennen var genast
beredvillig, att, dragande sin vagn efter sig, föra och visa mig alla herrlig*
heterna, gångarna och prydnaderna i denna lustpark, som väl kan
jem-föras med Haga i vidd och skönhet». — Man sammanställe det anförda
med inledningen till Kapellet. Äfven skildrar författaren i sitt bref
ankarsmedjan i Karlskrona m. m. som återkommer i novellen.midten finnes intet enda träd, utan blott en naken slätt,
besatt med ett omätligt antal väderqvarnar, af hvilka flera stå
så tätt, att de tyckas erna gripa i hvarann med vingarna, då
de gå. Men på sidorna om denna väderqvarnsslätt ligga de
behagligaste små lundar fulla med ekar, björkar, lind, hassel
m. m. Också är jorden här så bördig, att nästan alla
in-våname äro välmående, och kända för att äta alldeles glupskt. —
Sedan jag åkt en stund, såg jag vid landsvägen ett
promenerande par, ett ungt fruntimmer och en herre, bägge klädda
nästan på stockholmsvis, så fina. Detta stack af mot hvad
jag sett på länge. Jag fick då af min skjutsgosse veta, att
fruntimret var dotter åt fältprosten Gumaerus och herrn
förmodades vara hennes fastman. Såsom Gumaerus var en man,
som gjort sig ryktbar i sista finska kriget, tyckte jag det skulle
vara roligt att helsa på honom. Det gjorde jag också ganska
riktigt, och för att" döma efter emottagandet, måste jag hafva
blifvit obeskrifligt välkommen. Jag fick här ej blott se hr
fältprosten, hans promenerande dotter och hennes fästman, som
jag kört om och dammat ner på vägen, utan trenne döttrar
till, och framför allt prostinnan, en af de trefligaste och
beskedligaste gummor jag sett. Efter en liten stund proponerade
jag sällskapet följa mig upp i kyrkans torn, emedan jag hade
mycken lust att ifrån denna höjd se öfver Öland. Det skedde
också genast och flickorna funno ett stort nöje i att genom
den kikare, jag medfört, titta åt alla håll öfver sina hembygder
ifrån det höga vackra tornet.»
Följande år (1837) var Almqvist nere i Skåne, och i ett
bref till Johan Aug. Hazelius gifver han oss en ganska märklig
inblick i sitt sätt att studera svenska allmogens lif. Han gjorde
ett och annat besök på herregårdarna, men sin mesta tid under
denna resa tillbragte han i umgänge med landsbygdens
okonstlade befolkning. »Jag har haft en större lycka i år än de
föregående» — säger han — »att få lära känna tusentals
individer, som naturligtvis ibland de s. k. lägre klasserna erbjuda
en långt rikare skörd af variationer, än ibland de högre
stånden, der menniskoma nästan alla stå på en och samma
bild-ningsform. Men jag är alls ingen beundrare af det bondiska,
Ahttfelt: C. y. L. Almqvist. 9jag ser nog detta folks fel och olyckor: jag skjuter icke det
herrskapliga ifrån mig: min sak går ut på att söka fatta bägge
-dera. Det har någonting för mig högst pikant, att den ena
natten sofva i baronliga pösande ejderdunsbolster, den andra
på en dunkelgrå fersing stoppad med halm, der vanligen blott
ett lakan bestås — den ena middagen vid sidan af grefvinnan
N. N., född N. N., förtära söderländska orangeri-läckerheter,
såsom ananas, vindrufvor etc., den andra middagen sitta på
en svart spishäll och äta sura limpor (hvaraf i synnerhet Skåne
öfverflödar), omgifven af käringar, flickor, gossar, gubbar, som
imellertid sköta sina bestyr, lappa skor, byka kläder m. m.
Dock gillar jag icke, om lut stänker i min mjölkskål, såsom
det hände i Edenryd. — Dylika omslag känner du förut ifrån
din rekognosceringstid: jag rekognoscerar icke miiitäriskt, men
väl dramatiskt, och jag kan säga, att hela min resa utgör
dramatiska studier.» — Han var härunder obekymrad om alla
tillfälligheter och exempelvis låg han vid bästa humör två dagar
öfver i regnväder på en gästgifvaregård i Småland (Fröåsa)
och skref poesi.
Dock frambryter någon gång ett slags vemod öfver detta
kringirrande lif. Samma år som Almqvist skref det bref till
Hazelius, hvarur vi nu anfört några rader, gjorde han
tillsammans med Thomander och Wieselgren ett besök hos
prosten Ahnfelt på Bosarps prestgård i Skåne — ett tillfälle som
Ahnfelt i sina Studentminnen lifligt skildrat. Almqvist skref
just under detta besök till sin hustru ett bref, med hvars
innehåll vi gjort bekantskap i de många Almqvistska papper
vi haft tillfälle att genomgå. Detta bref är märkligt derför att
det antyder huru Almqvist af sin oroliga själ, så att säga,
jagades ut på irrfärder. Med en känslighet, som icke kan vara
annat än uppriktig, skrifver han i detta bref till sin hustru
följande: »Alla qvällar tänker jag mest på dig, Ludvig och
lilla Maria (hans barn), och jag öfverrasfear mig sjelf med
tårar i ögonen, som äro onödiga, ty Gud hjelper oss nog.
Dock önskar jag, att Ludvig och Maria, när de vexa upp,
komma att företaga sig ett mindre äfventyrligt lif än det
hvartill en inre drift tvungit och dragit mig. Jag är i sjelfvaverket en resenär och känner mig frisk och lycklig dervid, men
likväl önskar jag innerligt att våra barn icke blifva resenärer».
Från Skåne for Almqvist genom Småland upp till
Stockholm. »Den småländska vägen ifrån Markeryd till
Vema-mo», skrifver han till Wieselgren, »gjorde på mig ett
särdeles intryck: ett så naket och efter utseendet fattigt land, men
ett så gladt folk. De flesta fysionomier magra och bleka,
och klarblå ögon, uppspända och liksom på väg att springa
ur hufvudet — allt gaf bilden af hunger. Äringen hade också
i år slagit fel, men ljungen frodades, och de omätliga
slätterna framåt Bolmen sågo ut som en hafsbotten. Allt ger
här tillkänna, att i forntiden ett ganska stort vatten intagit
vestra delen af småländska höglandet, samt att den dystra
Bolmen utgör sista resten häraf. Det smärta, hungriga, raska
och snabba folket har tycke af fiskar. Alla talade om
missväxt, men ingen beklagade sig: flere berättade huru superiet
tog af samt stora ljungsträckor årligen gjordes till åker. En
ung bonde, som ej hade råd att hålla oxar, berättade huru
han brukade plöja med sina kor. Jag, som tyckte detta vara
oskickligt mot fruntimmer, frågade, om de icke för omaket
läto bli att mjölka. Nej, svarade han med en munter min.
Allt gör gagn, både folk och djur, och du skall få se,
Wieselgren, att om ett par hundra år äro alla ljunghedar
förvandlade till åkrar».
Samma år (1837) på våren och försommaren hade Almqvist
vistats icke på landsbygden, utan i lärdomssätet vid Fyris*.
Han aflade nämligén då profvet för sitt inträde i
prest-embetet, och detta skedde med en kanske exempellös snabbhet,
äfven om man tager i betraktande att fordringarna då voro
mindre än nu. Både dimissionsexamen och praktisk
teologisk examen samt äfven pastoralexamen blefvo undanstökade
på några veckor. I juni 1837 skrifver han till sin hustru
följande:
»När jag for till Upsala i våras, visste jag ännu icke hvad
mina kunskaper dugde till eller huru långt de kunde sträcka
* Vid ett besök der på våren året förut var han föremål för
studenternas hyllning.sig i pastoral väg; jag visste således då omöjligen huru långt jag
skulle hinna. Men sedan min första examen togs (dimission)
tyckte alla den förslog så bra, att man rådde mig att på en
gång afsluta detta arbete.
En underbar tid har detta varit!
Hvad tycker du, i onsdags tog jag prestexamen, i
söndags skedde vigningen, i går disputation, och nu har jag
händerna fulla af saker för den blifvande slutexamen, som
sker i denna vecka. En hel verld står för mig. Lemna
Henrik* inneliggande teser, som kanske roa honom att se.
De äro djerfva och en hurtig disputering egde om dem rum
i går med doktor Svanberg.»
I Upsala domkapitels och teologiska fakultets protokoll
visar sig, att Almqvist den 22 maj 1837 undergick
dimissions-examen med goda betyg**. Den 7 juni tog han praktisk
teologisk examen ***. Den 11 juni blef han prestvigd af
erke-biskopen J. O. Wallinf. Den 12 juni aflade han
disputa-tionsspecimen och den 17 juni tog han pastoralexamen med
cum laude i alla ämnen.
Följande år (1838) tillbragte Almqvist någon tid i Lund
för akademiskt specimen, nämligen för professionen i estetik
och moderna språk, men denna episod kräfver sitt särskilda
kapitel.
* Henrik Öfverberg, hofpredikanten.
** Tre cum laude, två non sine laude och två approbatur.
*** Fyra cum laude, ett non sine laude och ett approbatur. Bland
examinatorerna var professorn sedermera biskopen J. A. Butsch, som
anmärkte att examinanden ej haft tid att genomgå de vanliga
predikoöfnin-garna. Almqvist höll då på stående fot en predikan, hvarigenom alla
betänkligheter häfdes.
t Prestbref är samma dag utfärdadt för »Praeclarissimus dominus ad
scholam, quse dicitur elementaris Holmise institutam rector, magister
Ca-rolus Jonas Ludovicus Almquist Roslagus».
*
V. | Disputationen i Lund. “Inqvisitionen“ i Upsala. |
Planerna, att få Almqvist fäst i universitetets tjenst,
öfverflyttades mot slutet af, 1830-talet från Upsala
till Lund. Sjelf var han ej synnerligt benägen att
öfvergå till denna verksamhet. Han skrifver till
Wieselgren i april 1838:
»Hvad ytterst mig angår, skall jag nu snart definitivt
besluta mig, om jag skall söka Norbergska professionen. Den är
nyss annonserad. Skrupler uppkomma: 1) af lönens
otillräcklighet *, som kan räcka länge, 2) Testamentets fordran på språk*
mästerlig verksamhet, och faran att arfvingarne taga igen alltihop,
om detta ej uppfylles.» I samma bref gör han förfrågningar
om möjligheten af att få Wieselgren s pastorat, det ej långt från
Lund belägna patronela Westerstad till prebende **, i hvilket
fall han kunde hafva lust att åtaga sig professorsplatsen, men
han erhöll ett afstyrkande svar. Likväl häfdes Almqvists be-
* Den bekante orientalisten Norberg gjorde en donation till aflönande
(med icke fullt 1000 rdr bko) af en professor, som egde att föreläsa öfver
de tre moderna språken: franska, tyska och engelska. Då denna
befattning, efter förste innehafvarens, f. d. sjökaptenen Steckséns 1835 inträffade
död, stått ledig någon tid, förordnade Kongl. Maj:t, att den blifvande
professorn derjemte skulle föreläsa öfver estetik och derför åtnjuta ett
sär-skildt lönebelopp (till en början blott utgörande fylnaden till 1000 rdr bko).
Jfr Aftonbladet 1839, n:o 14.
** Wieselgren sökte vid denna tid Kalsenianska professionen i Upsala.
tänkligheter till en del, och han anmälde sig till professionen
jemte sju andra sökande, bland dem Lénström, hvilken dock
ej speciminerade *. I ett bref till Wieselgren af den i juni
1838 säger Almqvist: »Hvad nu mig och min ansökning
beträffar, så har jag sändt mina dokumenter till konsistorium i
Lund. Kan man under tiden (d. v. s. till specimenstiden i
höst) ställa det så, att professionen blir en verklig estetisk
profession, men ej ett språkmästeri (i tre språk t), så gör jag väl
allvar af ansökningen, men i annat fall anser jag tjensten bli
en sådan träldom (och för en lön som denna till), att jag,
genom att underlåta specimineringen, låter alltsammans
förfalla. Prebende-idéen är kanske oriktig, men då borde inga
prebenden gifvas. Nu gifvas de, och jag ser icke, att jag
skulle, sämre än en annan, sköta prebendet».
Hvilka förhållanden, som föranledt Almqvist att fullfölja
ansökningen, känna vi ej. Han for till Lund en af de första
dagarna i september 1838 och han tog vägen öfver
Karlshamn, der han träffade Thomander. Tillsammans med
honom och hans familj begaf sig Almqvist till den sydsvenska
universitetsstaden, och Almqvist kuskade de fjorton milen för
sällskapet. »Detta skedde till fleras stora förundran» —
skrif-ver han till sin hustru; — »man inbillade sig att jag var poet,
och fru Thomander ville att jag åtminstone skulle hafva ondt
i händerna efteråt. Detta har icke inträffat, men jag tillstår
att jag blifvit brun i .fysionomien*.
I Lund stälde Thomander sitt hem till Almqvists
förfogande; han bodde der, medan-han beredde sig för sitt
akademiska specimen **. Efter två månader hade han utgifvit och
försvarat en afhandling på latin, om Rabelais***, och en på
* I årgången för 1839 af tidskriften Eos är professionen flera gånger
föremål för omtalande, och de respektive sökandenas afhandlingar infördes
der i öfversättning. Jfr äfven Svenska Minerva 1839, n:o 14.
"** Troligen gjorde Upsala-triumfen föregående år Almqvist öfvermodig,
och han betänkte fgr litet skilnaden i fordringar till kompetens för den
presterliga och den akademiska lärostolen.
*** De vita et scriptis Francisci Rabelsesi. ^Dissertatio académica quam
publice proponit Carol. Jon. Lud. Almquist. In Auditorio majori D. VII
nov. MDCCCXXXVIII (Lundae Carolus Fr. Berling), 29 sidor 8:0.franska, om framtidens poesi* med åtföljande teser på tyska
och engelska **.
Om man blott tager i betraktande dessa afhandlingsprof,
måste man antaga, att ingen orättvisa blifvit begången genom
befordringsfrågans utgång. Äfven Almqvists bästa vänner
nödgades tillstå, att framför allt profvet på franska var i språkligt
afseende underhaltigt; de sökte likväl förklara det sålunda, att
det ej öfverensstämde med den gamla skolans fraseologi, men
att »de lefvande språken äro organiska vexter; att de vexa
till allt större frodighet, smidighet, glans och uttrycksfullhet»:
derför je mfördes det af Almqvists gynnare med språket i
Cousins »Platon», som förmentes vara någonting i Almqvists
genre ***.
Äfven medgifvet, att det ej kunde gå an att till professor
i lefvande språk utnämna en speciminant, som gjort sig skyldig
till grammatikalfel, visar det sig likväl vid studium af de
out-gifna handlingarna i målet, att Almqvist blef af konsistoriet
hårdt behandlad.
Sjelf hyste han till en början de bästa förhoppningar om
ett lyckligt resultat. I bref till sin hustru af den 11 november
* Essai sur le caractère principal de la Poésie présomptive de l’Avenir.
Lequel doit être soumis à la discussion publique l’avant-midi du 10 nov.
1838 par Charles J. Louis Almquist (Lund, imprimé chez C. F. Berling),
15 sidor, 8:0.
** Dessa äro till antalet fyra af hvardera slaget, sammanlagdt 4 sidor.
Vi anföra två prof, hvilkas innehåll är för Almqvist ganska karakteristiskt.
1.
Das häusliche Leben und die Familien-Verhältnissen sind in den
neuesten Zeiten eben das Feld epischer Dichtungen geworden, was der Krieg,
die Schlachten und die kühnen Thaten der Heroen bey den Alten waren.
2.
Prolixity and a diffuse style is not to be recommended in dramatical
compositions. The shortness of dialogues is often far preferable, since
it keeps up attention, and imposes upon the reader, hearer or spectator
the necessity to exercise his own judgment. The charm of a
description or the beauty of a sentiment, concisely exposed, will prove them
particularly efficient, • but on the contrary the narration may offend, tire
and displease, when protracted and enfeebled by a deluge of words.
*** Jfr tidningen »Skånska korrespondenten» (detta blad stod då under
Wieselgrens ledning), 1838, n:o 51.1838 säger han: »Jag tillskrifver dig detta med den glada
underrättelsen, att nu är allt öfverståndet och har ganska
lyckligt aflupit. Du kan nu gerna vara litet stolt öfver att du
har en man som aflagt det svåraste prof, som någonsin skett
i hela Sverige. Också må du tro, att i Lund har varit en
större uppståndelse än som man vet af i mannaminne. Först
disputerades i onsdags på latin, och i går på franska, tyska
och engelska, och allt hvad som öron hade i staden var
för-samladt ifrån biskopen till den ringaste. 1 går stod jag i
katedern åtta timmar och svarade alla på en gång så muntert
och käckt, att det väckte hela församlingens lifliga deltagande *.
Jag vet mig icke nyligen hafva varit så upprymd. När jag
efter slutad akt gick hem, hände mig den äran, som förr icke
med någon speciminant tilldragit sig, att studenterna i massa
följde mig till min port, ropade hurra och vivat och derefter
till min förvåning i korus afsjöngo en af mina visor (»Engelns
kallelse»), som de i hast lärt sig. Jag höll derefter ett litet
tal på extempore-svenska; jag kan icke neka att jag var rörd».
* Medsökanden, e. o. akademi-adjunkten S. Rydberg hade vägrat att
å fakultetens vägnar opponera på Almqvist. Då ingen annan stod att
uppträdde i denna egenskap universitetets rektor (A. O. Lindfors). I
af-seende härpå skrifver Almqvist till Wieselgren: »Ett par tryckfel höllo
på att blifva mig förargliga, äfvensom några utdrag ur påfliga bullor ocb
en latinsk lefvernesbeskrifning om Rabelais (den jag infort, och der latinen
ej var skön, naturligtvis) oroade gubben Lindfors. Men jag visade dem,
att det var verba formalia, och så vardt allt tyst».
Men helt oförmodadt begärde Rydberg att få opponera extra, derför
att han fann språket i Almqvists afhandlingar så vårdslösadt, att han »ej,
ansåg sig kunna undgå» att ådagalägga detta förhållande. Thomander
har till protokollet antecknat den häftighet, till hvilken Rydberg gjorde
sig skyldig, och Thomander slår honom der på fingrarna för oriktig
prononciation, anmärkande att han flerfaldiga gånger uttalat matière som
massjär, och plus haut som plyss hha. För sin ogrannlagenhet erhöll han
dessutom en skrapa, då Thomander öfvertagit rektoratet, nämligen
rektors-embetets utslag derpå, att han »i denna sak sig felaktigt förhållit». I
engelskan synes Rydberg hafva varit skicklig, men klen i tyskan, liksom
Hagberg. »Sökanden Almqvist», säger Thomandef, »uttryckte sig ledigt
på alla tre språken, och på det tyska, deri han var grammatiskt
ofullkomlig, öfverträffade han likväl bägge sina medsökande».Almqvists vänner hade sålunda goda skäl att föreställa sig
att han skulle komma att stanna vid högskolan. »Thomander
är utom sig af glädje», skrifver Almqvist*. Imellertid blef,
som bekant är, Almqvist förbigången och C. A. Hagberg
utnämnd till professor.
Det lär väl kunna antagas, att om man velat gynna
Almqvist, skulle saken kunnat ledas därhän, att det språkliga blifvit
skjutet något åt sidan för det estetiska. Detta borde man
visserligen icke hafva gjort, men att göra motsatsen, till förmån
för Hagberg, var heller icke rättfärdigt. Hagbergs specimen, en
af engelska och tyska teser åtföljd jemförelse mellan Cervantes
och Walter Scott (16 sidor, 8:0) är oförnekligen ingenting annat
än en språkligt framstående fransk kria af temligen torftigt
innehåll, hvaremot Almqvists afhandlingar förete åtskilliga
snillrika tankar bland det hvardagliga eller paradoxa.
I mars 1839 föredrogos ansökningshandlingarna, hvarvid
konsistorium stannade vid den mening, att Norbergska
professionen var att betrakta endast som en profession i moderna
språken — det estetiska uteslöts helt och hållet, ehuru
Thomander ifrigt framhöll detta förfarandes olaglighet, och yrkade,
i enlighet med billighetens fordringar, att professionen skulle
betraktas såsom en lärareplats i modern literatur **.
Rörande de sökandes befogenhet uppstod i konsistorium
en liflig diskussion, hvarunder prof. Nilsson ansåg både
Rydberg, Hagberg och Almqvist kompetenta (i denna ordning),
Almqvist på grund deraf, att han bland annat »från oktober
1826 till april 1828 varit förordnad att vid k. krigsakademien
bestrida lektioner äfven i engelska språket, hvilket
uppdrag han enligt generalmajor Lefréns intyg fullgjort med
utmärkt skicklighet». Hill förordade Rydberg, ansåg Hagberg
* Enligt berättelse af ett ögonvitne, kom Thomander vid nyssnämnda
tillfälle ned ur sin våning och tackade studenterna för denna
uppmärksamhet mot hans gäst — den största glädje, sade Thomander, som de
kunnat göra honom sjelf.
** Konsistoriets beslut synes heller icke hafva inverkat på
professionens beskaffenhet, ty att Hagberg som professor föreläste äfven öfver
estetik är en känd sak. Deremot bidrog utan tvifvel detta beslut att
möjliggöra Almqvists förbigående, för så vidt på konsistorium ankom.nätt och jemnt kompetent (afhandlingen för knapphändig), men
fann språket i Almqvists franska afhandling alltför vårdslösadt,
för att han skulle kunna anses »synnerligt berättigad» till
förslagsrum*. Bring underkände helt och hållet Almqvists
spe-cimen, på grund af hans »dåliga latin» ** och »bristande
kunskap i franska språket». Prof. Westman gaf Rydberg företräde
* Vi anföra ett profstycke ur Almqvists afhandling »Sur le caractère
principal de la poésie présomptive de l’avenir».
»II n’y a rien de si vague que la notion de la poésie. Qu’est ce que
la poésie. On dit: C’est le vers; la versification, voilà l’art poétique. —
Mais d’autres disent: Point du tout! la poésie, c’est l’assemblage dé tout
l’idéal du monde, c’est le tableau de tout le céleste: c’est une exposition
du vrai, mais caché sous un langage figuré et paré des plus belles
métaphores, dont le sens allégorique fait le suc, et la poésie elle-même ne
fait que la sauce.----*
La crainte que la poésie ne périsse et qu’elle ne s’éclipsera pour
jamais de la terre, resuite de la notion trop bornée, qu’on a de l’essence
réelle de la poésie. On ne croit pas qu’elle existe ou qu’elle puisse
subsister qu’en certaines formes et spus des conditions déjà limitées ; en sorte
que, ces formes une fois brisées et détruites, on suppose toute poésie
perdue, en voyant le genre se perdre qu’on a regardé comme l’unique
et l"exclusivement vrai.
Mais ce n’est pas ça. Les artistes écrivains de nos jours sont à la
montée d’un vaste palais; l’architecture en est charmante, mais la porte
est encore fermée : Us sont au commencement d’une époque littéraire, d’un
temps, né des siècles antécédents, et résultant d’une manière bien
organique des formes et des choses passées. La poésie va renaître : elle
sera d’une nouvelle trempe, elle se fera paraître dans un état moderne,
mais qui procède nécessairement de combinaisons anciennes. Il vaut bien
la peine d’observer le caractère de cette periode de transition.»
** För att gifva våra läsare tillfälle att bilda sig ett omdöme i frågan,
hafva vi ansett oss böra meddela några rader äfven ur Almqvists latinska
afhandling. Efter en kort öfversigt af den komiska poesien hos greker
och romare, skrifver han: »Graiugenis tamen ipsis, Romanis (quorum
opera epica comicæ indolis non pauca, inprimis Horatii in Sermonum libris,
Ovidii in Metamorphosewn fabulis, Persii, Juvenalis et Petronii eminuere),
aliisque prsetermissis populis antiquioris, medii et recentioris ævi, ad
Francogallos pergo, et ad virum inter eos, joci jam lepidissimi, jam
in-faceti et sordidi, sed acutissimi semper auctorem, quem gigantem sui
ge-neris immanem diceres: virum, ante Cervantem et Shakespearium natum,
quem artis ridendi sui temporis patrem, nobis non quidem imitandum, sed
insignem omnino et notandum censeam: François Rabelais.»framför Hagberg, och Hagberg framför Almqvist. Brunius
förenade sig med Hill, Schlyter ville ej gifva Almqvist
förslagsrum. Lindfors och Brag satte honom i andra rummet,
Bergqvist likaså. Thomanders anförande är mycket utförligt;
slutraderna äro minnesvärda, de lyda sålunda:
»Då jag bör besvara den frågan, hvilken af de tre
behöriga sökande bör med största fördel för akademien och
dess humanistiska bildning kunna till lärostolen i
underdånighet föreslås, så och i fall, såsom jag förmodar, fulltygade
snillegåfvor här böra förnämligast komma i betraktande, gör
jag mig derom förvissad, att ingen tänker här på någon
annan, än f. d. kanslisten Rector scholae C. J. L. Almqvist.
Sedan denna akademis stiftelse har här icke funnits mer än
en, hvilken visat sig kunna åstadkomma estetiska produktioner
med Almqvists jemförliga *. Han har producerat saker som
uthärda sammanliknandet med det bästa vår literatur har att
uppvisa. Stycken sådana som »Ferrando Bruno*, »Isidoros
af Tadmor», »Maijam» m. fl., för att icke tala om de
allmännare bekanta, äro af den beskaffenhet att icke blott en
Stagnelius, utan äfven en Hugo, en Lamartine, en Byron med
heder skulle kunna vidkännas dem».
I följd af ett kanslersbref, som bestämmer, att till
undvikande af all tvist böra förslagsrummen uppgöras icke efter
skicklighet, utan efter de sökandes rang och tjenstår,
uppförde Thomander Rydberg i första, Almqvist i andra och
Hagberg i tredje rummet. Förslaget upprättades imellertid i
den ordning, att Rydberg erhöll första, Hagberg andra och
Almqvist tredje rummet.
Med afseende härpå skrifver Almqvist till Thomander i
april 1839: »Att jag kom på tredje rummet, förundrar mig
så mycket mindre, som, uppriktigt sagdt, min förmodan
(sedan jag med egna ögon sett ställningen i Lund, der utom
Florman och Bergqvist, ingen enda professor är dig tillgifven,
och följaktligen alla, med undantag af dessa två, af all håg,
själ och kraft måste motsätta sig mitt inkommande i kåren
* Tydligen en anspelning på Tegnér.till förstärkning af dig) oupphörligt varit den, att jag skulle
bli utesluten».
Det förefaller verkligen af handlingarna, som om man i
Lund varit ängslig för att få ännu ett snille vid Thomanders
sida. Onekligen gjorde man ock sitt bästa för att
motarbeta Almqvist. Utgången var likväl, utanför Lundakretsarne,
högligen oväntad. Almqvist stod just då på höjdpunkten af
sin literära berömmelse och hade väl mer än tillräckligt
dokumenterat sig för en profession i estetik *. Man antog Almqvist
för sjelfskrifven, och Lénström sträckte (i bref till Wieselgren)
genast gevär **.
Almqvist anade oråd, så fort professionen blifvit
förklarad för ensamt filologisk. »Det är tydligt», skrifver han till
Thomander, »att då estetik utgjorde min öfvervigt och estetik
uteslöts från professionen, så var med det samma min
öfvervigt utesluten». Han anförde ock i laga ordning klagomål
öfver förfarandet samt satte i någon mån sina förhoppningar
till kanslerssekreteraren Tannström.
»Jag kommer direkte från Tannström», skrifver Almqvist
till Thomander den 8 april 1839, »som talat länge och
vältaligt om huru hufvudlöst konsistorium i Lund förfarit, som
sjelfmyndigt betraktat professionen blott såsom en
språkprofession. Jag har sällan hört honom så varm och förbittrad.
När jag talade om att jag ämnade klaga, för att derigenom
få bestämdt afgjordt, af hvad genus och species professionen
är, understödde han mig högeligen häruti och bad mig bara
skynda med nedsändande af mitt tillkännagifvande om
besvär. Detta sker således i dag».
I ett annat ungefar samtidigt skrifvet bref till Thomander
är Almqvist missmodig och säger: »För allt det goda och
vackra, som du, bäste broder, yttrat till mitt beröm i ditt
* Att professionen betraktades som estetisk af sökandena, tyckes framgå
t. ex. deraf, att skalden Nicander var en bland dem, ehuru han icke
speciminerade; för öfrigt hindrades han genom döden att komma i åtanka.
** »Almqvist blir professor, säger Hartmansdorfif» — skrifver Lénström
— »och Lundaboarna säga ja. Vi medsökande buga oss i stoftet for
den väldige».bref och, om jag förstått dig rätt, till protokollet, tackar jag
dig af innersta hjerta. Jag skall alltid högt värdera denna
din personliga utgjutelse. Såsom expeditionskarl vet jag
likväl, att förmodligen ingen annan än den blifvande
protokollsekreteraren kommer att hastigt genomögna det; så vida du
icke eger någon mig obekant utväg att förmå de personer, på
hvilka afgörandet beror, att genomläsa akterna: en sak, som
i svenska styrelseverket aldrig utan särskild vink sker.
Tann-ström kommer dock att läsa saken in extenso, det är sant,
och det är visst alltid något. Han är nu emot mig såsom
alltid mycket hygglig och talar gerna 6 ä 7 timmar politik
med mig, hvar gång vi råkas, som sker hvar vecka. Men
han är så absolut universel, att en jemförelse med Lamartine
dier med kanslisten Westmark säkert på honom gör samma
effekt.»
De klagomål, som af Almqvist anfördes, buro ej annan
frukt, än att en skriftvexling uppstod mellan konsistoriet och
kanslern (kronprinsen Oskar) och att det drog något ut på
tiden (till den 13 april 1840) med Hagbergs utnämning, för
hvilken mäktiga relationer i hufvudstaden lära varit i tysthet
verksamma.
Man kan naturligtvis icke afgöra nu, om Almqvists
lef-nadsbana skulle blifvit lugn och harmonisk — lika litet som
motsatsen nu kan bestämmas — i fall han blifvit fäst vid
Lunds universitet, men denna befordringsfråga blef dock en
afgörande vändpunkt i hans lif.
Man må betänka det för Almqvist demoraliserande i att se sig
förbigången af en person som nära nog i allt, utom det
gram-matikaliska, var honom vid denna tid ojemförligt underlägsen.
Bitterheten gifver sig ock på ett högst minnesvärdt sätt luft i bref
till Thomander. »Ehuru jag är lik alla menniskor deruti»,
skrifver Almqvist, »att bestå af en blandning af fel och
för-tjenster, så skiljes jag likväl från de flesta deruti, att man
hos mig hufvudsakligen fäster sig vid felen och hos andra
hufvudsakligen vid förtjensterna. Jag vet icke, hvilken bana
en nådig Gud för mig kan hafva utstakat: likväl saknar jag,
om jag bara vill, hvarken humor eller satir, så att det skullenog också en dag kunna falla mig in, att taga folk i svansen,
draga dem på land, sätta deras egenskaper till allmänt
skärskådande och bli en informator in extenso. Höflighet och
kärlek är hvad som roar mig mest, endast för nöds skull
kunde jag lemna dem.» Och på förbittringen följde ettslags
dyster likgiltighet: »Du skall icke höra mig klaga vidare»,
skrifver Almqvist. »Jag får nu förtäras, förstöras i uselt
kraft-ödande arbete utan värde, efter omöjligen någon hjelp, något
biträde kan finnas».
Han utgaf nu, sina vänners föreställningar till trots, Det
går an och Amorina, och för öfrigt forcerade han sin
produktivitet, med förakt för både kritik och publik. Han
utsände nu första häftet af Törnrosens Bok,
imperialoktavupp-lagän* som bär vitne om att vara temligen hoprafsadt, och
hädanefter var Almqvists stjerna — om man afräknar den
lysande segren öfver Upsala domkapitel — i ständigt
nedgående och hans vänner började draga sig undan honom**.
Han slog sig nu åf brödnöd på att skrifva romaner i vanlig
mening, och han gaf sjelfkritiken nästan alldeles på båten.
Ännu glänste hans snille då och då i tidningsuppsatser
eller på enstaka ställen i hans skrifter. Sådana glimtar
finnas t. ex. i den samling strögods af nytt och gammalt, som
han utgaf 1844—45 under titeln C. J. L. Almqvist,
monografi. Bland annat fins här en uppsats om statsreligion ***,
hvari författaren varmt, ädelt och slående betonar att de
religiösa åsigterna, likasom allt vetande för öfrigt, böra vara
underkastade utvecklingens begrepp och ej reglementeras i
statskyrkans dogmer. »Då alla tidens ojäfvade vitnesbörd
bevisa» — utbrister han här — »hvilken hög förkofran
vetenskaperna om allting i verlden vunnit genom att öfverlemnas
åt forskningens fulla frihet (hvilket är detsamma som att öf-
* Då den skulle utkomma, affischerades det på husknutarna i
Stockholm med angifvande af dag och timme.
** 1840 nödgas P. G. Ahnfelt, i bref till Wieselgren, gifva Palmblad
rätt i hans angrepp mot Almqvist. »Det är bra fatalt», säger han, »och jag
ser ej annan hjelp för vår vän än en uppriktig bekännelse inför hela
allmänheten, men det äpplet blir väl för surt att bita i».
*** Först tryckt i Aftonbladet 1843.v erlem nas åt Guds ohämmade inverkan på själen): huru kan
man då föreställa sig, att vetenskapen om det allrahögsta, det
allraangelägnaste, det för oss alla vigtigaste, käraste, bästa —
om Gud, om vårt eget lif och vår salighet — skulle
försummas, falla eller gå vilse genom en dylik frihet?--
* Det gifves ingen statskemi, ingen statsbotanik, ingen
stats-as tron omi o. s. v. (men en statsreligion) — —
»Man tror på historien och hyser ingen bäfvan för att
låta krifikea svänga sin fackla öfver alla århundraden. Man
tror på allt, blott icke på Gud och kristendom; derför måste
här reglementeras».
Förutom mycket annat * innehåller Monografien äfven
handlingarna i det ryktbara »inqvisitionsmålet», som började
i juni 1840 och fortgick ända till i februari 1843.
Domkapitlet i Upsala, representeradt af erkebiskop
Win-gård, Chr. Er. Fahlcrantz m. fl., fann sig den 10 juni 1840
föranlåtet att gifva Almqvist en varning i anledning af hans
skriftställeri **. Almqvist var icke förlägen för svar: han
inkom med ett genmäle, deri han på det mest obekymrade sätt
drifver gäck med patres conscripti och särskildt med
Fahlcrantz, som på ett högst obehagligt sätt fick hvad man kallar
* Det 1816 uppgjorda förslaget till stadgar för Manhemsförbundet
finnes här intaget.
** »Bland hr Rektorns ifrågavarapde skrifter», heter det i
domkapitlets första bref, »äro i synnerhet tvänne, hvilka genom den syftning, de
synas ega, väckt en allmännare harm. Deras titlar äro Det går an och
Marjam. I den förra har, under diktens form, en åsigt af äktenskapet
blifvit uttalad, som är i strid, ej blott med uppenbarelsens lära, utan med
tänkbarheten af ett samhälles bestånd och med en ovilkorlig
sedlighetskänsla, som blott af låga passioner kan öfverröstas. I den andra
fram-ställes en vansinnigt jollrande person, i hvilken — ehuru den historiskt
åsyftades namn ej tydligt utsäges — likväl ej blott enskilda i galenskapen
inflickade skriftställen, men ock andra hänsyftningar synas vilja tvinga
läsaren att se en af de högste förkunnare af den heliga lära, hvilken hr
Rektorn med oss och inför oss bekänt sig troende omfatta och med de
högtidligaste löften förpligtat sig att, ’enligt Guds ord predika till
visdom, till rättfärdighet, till helgelse och förlossning’, men hvilken lära,
försoningens lära, i denna dikt synes vanstäld till ett föremål för löjet
och otron».»äta upp» att han en gång i »Noaks ark» tillåtit sig skämta
med bibliska personligheter*. Ganska betecknande är, att
Fahlcrantz’ namn sedermera uteslöts ur antalet af de
kapitelledamöter, som uppträdde i skriftvexlingen med Almqvist.
Då Almqvist erhöll den första vamingsgraden, stod han
på resa till utlandet. Efter hans återkomst upptogs striden
i april 1841, och i oktober 1842, efter det Almqvist blifvit skild
från rektorsbefattningen vid nya elementarskolan ** och derför
ansågs mera omedelbart vara underkastad uppsigt af Upsala
domkapitel, såsom hörande till erkestiftet och der ordinerad,
kallades han att personligen stå till rätta inför den
teologiska senaten.
Han instälde sig ock inför domkapitlet den 2 november 1842,
men begärde att skriftligen få svara på de punkter, angående
äktenskapet samt åtskilliga andra frågor (sammanlagdt 12) inom
kyrkoläran, i hvilka man ansåg honom som en kättare.
Bland spörsmålen var ett af följande oförsigtiga lydelse:
»Erkänner Tit. så väl den heliga Skrifts sanning, som
vår bekännelses öfverensstämmelse der med t»
* »Mina Isigter om gränserna för den ’poetiska friheten’», skrifver
Almqvist i sitt svar af den 29 juli 1840, »har jag icke aktat nödigt
an-draga här, och det af två skäl: först, emedan jag i poesien icke tror
mig böra erkänna något domkapitel som domare; och för det andra
derför, att jag icke anser mina begrepp om den poetiska friheten vara för den
heliga Skrift eller sedligheten vådligare, än t. ex. den
konsistorieleda-mots, hvilken anses som författare till den, enligt sin afsigt, skämtsamma
dikten Noaks ark».
** Den 28 mars 1840 ingick Almqvist till direktionen med begäran
om tjenstledighet på ett år för utländsk resa i afsigt att studera
folkundervisningens tillstånd i andra länder. Den 27 mars 1841 förlängdes
tjenstledigheten enligt ansökan med sex månader. Den 14 sept. 1841
beviljades på begäran Almqvist afsked, räknadt från »den 1 instundande
oktober». Anledningarna dertill, att han oaktadt sin lysande förmåga
som lärare nödgades afgå, voro icke, såsom man sett uppgifvet, politiska,
utan berodde dels på åtskilliga föräldrars missnöje öfver att en person af
moraliskt anstötliga skrifter skulle handleda deras barn, dels på hans
plägsed att under lektionstimmarna författa, eller läsa korrektur på sina
arbeten, hvilket han, vid framstäldt klander, icke drog i betänkande att
försvara såsom prof på sin förmåga att sköta flera saker på en gång.Med anledning häraf tog sig Almqvist friheten att
utveckla inför de vördiga fäderna, huruledes på hvaije punkt
inom mensklighetens utveckling något element varit och bort
vara stationärt, något progressivt. »Erkänner man icke det
senare» —säger han — »så nekar man icke blott det
oundvikliga vilkoret för lifvet, sådant det visar sig i allt hvad Gud
har skapat; utan man måste till och med bestrida
rättmätigheten äfven af allt närvarande stationärt, emedan intet
sådant på någon punkt eller i något afseende blifvit hvad det
är, utan genom en förutgående rörelse. Och liksom
kristendomen utgjorde ett afgörande rörelseelement i förhållande
till judendomen, så var ock i senare tid Luthers uppträdande
emot katolicismen, ej mindre än hela den evangeliska läran,
en vigtig och stor progression, oaktadt den i sina
hufvud-påståenden gick tillbaka till de första kristnas ursprungliga
renhet i läran».
På denna grundval visar han, att en evangelisk-luthersk
prest kan, utan att bryta sina förpligtelser, stå på det
progressivas linie. Detta ådagalägger han genom utdrag ur de
symboliska böckerna och svenska riksförsamlingens dervid
fästa stadgar samt anför ett exempel på en faktisk tilldragelse,
då svenska myndigheter i staten och kyrkan infört
progressiva elementer.
I Augsburgiska bekännelsens artikel om dopet heter det
nämligen: »Här fördömas de vederdöpare, som ogilla det dop,
som sker med små barn, och föregifva, att barnen förutan
dopet kunna saliga varda». Men i svenska kyrkans, af
erke-biskop Lindblom »omarbetade och förbättrade» katekes
svaras det nej på frågan: »Blifva de barn osaliga, som utan
döpelse dö?»
Domkapitlet fann sig imellertid icke belåtet med svaren
på de tolf frågorna, för hvilka det skulle bli alltför vidlyftigt
att här närmare redogöra. I en ny skrifvelse af den 16
januari 1843 sammandrog den teologiska domstolen sina
spörsmål till tre kardinal frågor, på hvilka den begärde bestämda
svar. Bland dessa trenne frågor lydde en sålunda:
Ahn/elt: C. 7- L. Almqvist. 10»Erkänner hr Rektorn äktenskapet vara en gudomlig
stiftelse, samt den trohet, hvartill makarna, enligt församlingens
bruk, i alla tider genom vigsel sig förbinda* vara i full
öf-verensstämmelse med Kristi läras både ord och anda, och
denna trohetens beseglingsakt således vara en helig, nödig
och vördnadsvärd stiftelse?»
Nu lär Almqvist hafva råkat i förlägenhet, och det var
nu Thomander kom honom till hjelp med en anvisning, hvar
han borde hemta sina vapen*. Då Almqvist fått denna vink»
gaf han med öfverlägsen talang i ett bref af den 18 februari
1843 sina Upsala-fÖrmän en lektion i kyrkohistorien och
teologien. Ett i sitt slag mera fullständigt nederlag än
Upsala-teologemas låter sig icke tänkas.
»Rörande vigseln och den frågan», yttrar Almqvist bland
annat, »huruvida det efter vår kyrkas teologiska system är
renlärigt eller icke, att påstå vigseln vara nödig för
äktenskapet (den enda synpunkt, hvarunder Högv. Domkapitlet
såsom domstol kan upptaga frågan), får jag såsom min tanke
åberopa och anföra några ställen ur Joh. Ger har ds »Loci».
Jag citerar Gerhard, såsom den bland alla vår kyrkas
kärn-teologer, hvars grundlighet och rikhaltighet gör honom till
en af de hufvudsakligaste källor, derur, efter hvad Högv.
Domk. vet långt bättre än jag, alla hos oss gällande
dogmatiska läroböcker af högre och lägre slag hafva öst; och hvars
ortodoxi för öfrigt aldrig blifvit ifrågastäld, något som här —
då det skall afhandlas, huru vida yrkandet om vigselns
nödvändighet är ett renlärigt yrkande, eller ej — måste vara sjelfva
det vigtiga. Joh. Gerhard har icke betraktat ämnet ytligt
eller blott i förbigående. Han har, såsom vi veta, De
Con-jugioy Coelibatu et Cognatis materiis skrifvit en hel, egen tom
om 1168 sidor i qvart, efter Jenäupplagan af år 1623. Hans
framställning är lärorik och intagande derför, att han ärligt
anför allt hvad man i teologisk väg kan säga så väl för> som
* Detta har Thomander vid tillfrågan sjelf uppgifvit såsom rätta
sammanhanget med hans beryktade biträde i det Almqvistska
inqvisitions-målet. Jfr Göteborgs Handelstidning 1871, n:r 27.emot vigselns nödvändighet; hvarefter han slutligen kommer
till sin egen tanke. Saken förtjenar nog att ses ifrån bägge
sidorna, då man erinrar sig, att Kristus aldrig föreskrifvit
vigsel, samt att ingen sådan för makar i den äldsta kristna
församlingen egde rum under hela första århundradet, så vidt
historien känner; utan utgjorde då mannens och qvinnans
inbördes öfverenskommelse nog för äktenskapets afslutande.
Somliga påstå till och med, att vigseln ej infördes förr än år
174 e. Kr., under den romerske imperatorn Antoninus, af
den romerske biskopen Soter».
Förutom Gerhard, användes kyrkofadern Tertullianus till
vederbörandes krossande, och domkapitlet visste slutligen
ingen annan utväg, än den förklaringen, att, som orden föllo
sig, med Almqvist var för närvarande ingen åtgärd att taga,
och den Ijenstledighet han begärt, beviljades honom.
Jublet bland Almqvists vänner och anhängare blef
naturligtvis stort, och som ett af de egendomligaste profven härpå
nämna vi Ridderstads apoteos af segraren, ett i Östgöta
korrespondenten (1843 n:r 20) infördt skådespel i 5 akter, kalladt
»C. J. L. Almqvist». Exempelvis dömes här Almqvist, när
han kommer inför konsistoriet, att lägga sig på golfvet,
hvarefter domkapitlet »sätter sig helt beqvämt öfver honom».
Men snart »utväxa hr Almqvists prestkragar till tvänne stora
snöhvita vingar under hans haka», och i samma stund de
utbreda sig, höjer han sig som en örn upp med domkapitlet på
sin rygg och det bär af ut i fria rymden, hvarvid
domkapitlet ropar: »Hjelp! hjelp! voj! voj!»*
Det lidna dialektiska nederlaget sökte Fahlcrantz hämnas
genom en mot Almqvist utgifven mycket vidlyftig stridsskrift**,
som dock är mindre dräpande än ondsint ***.
* I Östgöta korrespondenten 1840, n:r 61, blef Almqvist, i anledning
af den då böljade striden med domkapitlet, jemförd med Engelbrekt, Gustaf
Wasa, Luther och Tell.
** »C. J. L. Almqvist, skärskådad såsom författare i allmänhet och
såsom teolog i synnerhet» (två häften, Upsala 1845—46)»
*** Då denna bok blifvit med ett visst erkännande omnämnd i
Post-och inrikes tidn., ehuru man fann författaren hafva »gått för långt*, dåMan skulle imellertid kunna tycka, att den presterliga
banan borde efter allt detta hafva blifvit motbjudande för
Almqvist, men hans ekonomiska ställning var brydsam. Redan
åtskilliga år före rymningen tänkte Almqvist på fullt allvar att
utvandra till Amerika, men planen afstyrktes af J. A.
Haze-lius. Anledningarna till missnöjet med hembygden voro dels
brödbekymmer, och dels, märkvärdigt att omtala, den skarpa
literära granskningen i Sverige, med hvilken författaren af
Törnrosens bok icke var belåten. För att reda sig ur de
ekonomiska bekymren begärde och erhöll Alfnqvist, ofvanpå
inqvisi-tionsmålet, rättighet att söka regala pastorat i hela riket.
Liksom man uppgjort berättelser för att svärta Almqvist,
så har man också, på sanningens bekostnad, stält honom i en
ljusare dager än han förtjenar. En sådan anekdot, som väl
en vacker dag skulle vinna burskap, om den ej i tid motades,
är den att Almqvist oegennyttigt vägrade att emottaga ett
erbjudet pastorat. Tvärtom gjorde han och hans vänner sitt
bästa, för att han skulle bli fäst i statskyrkans tjenst Då
Olmehärads regala pastorat i Karlstads stift år 1844 blef
ledigt, drog Almqvist icke i betänkande att inlemna sin
ansökan. C. A. Adlersparre (Albano) stälde i gång en petition
till K. Maj:t, hvari det framhölls att Almqvist genom sina
folkskrifter och sitt nit för en allmännare upplysning gjort sig
väl förtjent af en sådan befordran. Dessutom påpekades det,
att han under sin vistelse i Vermland lärt känna dess folk*.
Petitionen inlémnades till K. Maj:t den 29 mars 1844, men
vid valförrättningen (den 16 juni samma år) gjordes
anmärkning mot det olagliga i en sådan värfning. Några petitionärer
hade återtagit sina namn, och saken visade sig vara sjuk.
Detta framgår af handlingar, hvilka äro förvarade i riksarkivet
och till en del aftryckta af Almqvists dödsfiende, tidningen
han ville beröfva sin motståndare allt literärt anseende, tog Almqvist
(anonymt) sjelf till orda i Aftonbladet (1846, n:r 14.3) och recenserade
Fahlcrantz’ skrift.
* Motiveringen är egenhändigt skrifven af Adlersparre och
undertecknad främst af honom och dessutom af ett tjugotal tilltänkta
församlingsboar, bland dem ett par nämndemän och en f. d. riksdagsman.Svenska biet (1844; 9» 12 juli), som berättar, att Almqvist ett
par år förut inlemnade ansökan om Båstads pastorat. Äfven
afhandlades frågan i Aftonbladet (9 juli), som nu passade på
| att desavouera Almqvist såsom medarbetare, på det han ej
| måtte gå miste om pastoratet på grund af sin publicistiska
verksamhet. Enligt berättelse af statsrådet Waern % samme
j man som på 1820-talet var bonde i Vermland tillsammans
med Almqvist, ville konung Oskar hjelpa Almqvist till denna
befordran, men statsrådet Silfverstolpe lade sig deremot.
Som kändt, äro statsrådsprotokollen icke tillgängliga förr
än efter 50 år. Det kan sålunda icke bestämdt sägas, huru
det förhöll sig med saken. Ganska troligt är, att Oskar var
på Almqvists sida, ty att han kände intresse för Almqvist
visar sig redan af ett förtroendeuppdrag, som han gaf honom
i slutet af 1820- eller början af 1830-talet, nämligen
utarbetandet af en handbok i svensk historia, afsedd för knektar
och särskildt sådana som bruka fördrifva tiden med att »hänga»
i vaktrummet **.
Rörande sitt förhållande till konungen och hans
rådgif-vare skrifver Almqvist till Hierta i december 1845:
»Både konung Oskar, Waern, Silfverstolpe och flera som,
tillhöra regeringen, hafva gifvit mig de amplaste löften om
oefordran såsom belöning för de meriter jag inlagt i
lär-domsväg, och att dessa löften icke äro väder, måste jag
antaga derför att, när jag en och annnan gång satt dem i fråga
— efter mindre meriterade ett par gånger blifvit mig
föredragna — så har detta af samma vederbörande med mycken
värme upptagits som ett kort missförstånd af mig».
Den befordran, konungen slutligen gaf honom, var,
ekonomiskt sedt, ej mycket värd. Det berättas, att statsrådet
* Anförd i bref från Adlersparre till Hierta. I samma bref
anmärker Adlersparre det egendomliga i att »Norr» och »Söder» (Hierta och
J. A. Hazelius) voro de som ifrigast arbetade för Almqvists ekonomiska
räddning.
** Almqvist författade *ock en dylik »Historisk minnesbok» —
såsom titeln är — en öfversigt af Sveriges historia från äldsta till nyare
tid. Detta alster har imellertid, af anledningar som vi icke känna, aldrig
blifvit tryckt, men det fins i Almqvists handskrift i k. biblioteket.Wærn eti dag år 1846 gick upp till Oskar och yttrade: »Ers
Majestät, det går ej an, att Sveriges största snille svälter
ihjäl». Man utnämnde då Almqvist till regementspastor vid
kgl. lifbeväringen. Enligt hans egen uppgift i Aftonbladet (1849,
n:r 281) uppbar han ej i denna egenskap mer än omkring
170 rdr i årlig lön. Hvilka fördelar befattningen för öfrigt
möjligen kunde medföra, veta vi ej.
*
VI. | Almqvist som journalist och literär kritiker. Förhällande till samtida författare. |
Almqvists första kontrakt som medarbetare i
Aftonbladet undertecknades den 15 okt. 1839, och
enligt ordalydelsen skulle han lemna bidrag rörande
politik, literatur, skön konst och utkomna böcker.
För originaluppsatser betalte Hierta åt Almqvist 4 rdr bko
spalten (beräknad till 113 rader) och Almqvist fick sig
garan-teradt införande af så många artiklar, att summan skulle uppgå
till 666 rdr 32 sk. bko; infördes uppsatser öfver detta belopp,
skulle de ock betalas efter samma beräkning. Egendomligt
är att se, huru de båda fyndiga herrarna å ömse sidor togo
sina försigtighetsmått. öfversättningar skulle betalas med hälften
mot original, och större citat finge ej medtagas i
arvodes-beräkningen, men väl mindre. Hierta förbehöll sig rätt att
vägra införandet af sådana artiklar, som kunde strida mot
tidningens syfte, men Almqvist tillförsäkrade sig att ändringar
finge utan hans medgifvande ej göras i hvad som intogs.
Redan innan denna öfverenskommelse ingicks — som,
skrifven med Almqvists hand, ännu fins i behåll — hade han
uppträdt i Aftonbladets spalter. En af hans första
uppsatser* der (om Ling) finnes i numret för den 5 juni 1839,
* För så vidt man numera kan afgöra det, med ledning af en
samling som han sjelf gjort af sina tidningsartiklar. Denna samling ligger
m grund för förteckningen i Biografiskt lexikon, men han hade ej till-
undertecknad X, och är reproducerad i Törnrosens bok,
im-perial-upplagan. Ej långt senare* finner man honom i Dagligt
Allehanda under signaturen Z; han uppträdde der 1840
(n:r 6) med en uppsats om »episkt språk», ett kåseri, riktad t
mot smaken för det »pikanta», mot »ordlekar, spass, tournures,.
saillies & reparties». — »En så vanvettig smak», säger han,,
»hör till ett folks största olyckor i afseende på skön literatur,
emedan den förskämmer atmosferen och gör en sann konst
omöjlig att framstå i brist på andrum».
I båda de nämnda Stockholmstidningarna skref han
korrespondenser under sin resa till Frankrike och England 1840—41.
Det första af hans bref till Aftonbladet är dateradt 28 aug~
1840:
»Till en början», skrifver han här, »kan det vara alldeles
detsamma, hvad en turist är för slag. Men om han
också-icke är så god att definiera, om man icke alls skulle kunna
säga hvad han är i naturen, så är det dock säkert att han
kan göra sin sak på ganska olika sätt. En turist i Paris t. ex.
kan påhelsa muséer, biblioteker, teatrar och allt detta, som
tusen sett före honom, och han kan tala derom för att
upprepa för tolfhundranittionde gången hvad som hela verlden vet
och sett; han är då en dum turist. Han kan också göra sin
visit hos Casimir Delavigne, hos Victor Hugo, hos Alexandre
Dumas, George Sand, de la Mennais — för att betrakta så
märkvärdiga personer i ansigtet eller observera hvad tofflor de
bruka när de gå hemma. Detta vet väl icke hela verlden,
det är sant. Det kunde således förtjena att skrifva om, men
det kunde hända, att mången fann det tråkigt, enfaldigt, onödigt.
I en så olycklig händelse blir då turisten äfven en dum turist.» —
varatagit alla sina uppsatser. Ett par tillägg till listan i Biogr. Lex. äro
vi i tillfälle att göra. I Aftonbladet 1839, n:r 14, förekommer en »insänd»
uppsats, om Norbergska professionen, påtagligen författad af Almqvist,
som i bref till Thomander uppmanar honom att läsa densamma. Vidare
förtjenar hågko mmas, att i Heimdall 1832, n:r 29, fins ett genmäle af
Almqvist med anledning af en recension öfver hans svenska språklära. Och
i Svenska Literaturföreningens tidning 1837 förekommer en af Almqvist
undertecknad bilaga, hvari han bemöter en i n:r 39—42 af denna årgång
införd granskning af hans grekiska språklära.Härpå följer en skildring af parisiska teatrar och hvaijehanda
lokala förhållanden.
Under rubriken »Den allvarsamma sidan» tecknade
Almqvist i Aftonbladet parisiska oroligheter, politisk spänning och
dylikt. I Dagligt Allehanda gaf han en målande framställning
af Napoleons sista segerintåg i Paris (15 dec. 1840), då
»krigets genius lade sig till hvila i musikens» (Mozarts Requiem)
under det en million menniskor var i rörelse. I samma blad
gaf han ock läsaren en högst åskådlig föreställning om kyrkan
Notre Dame. Uppsatsen är förtjent att i sin helhet framletas
ur den bortglömda tidningsårgången, hvarför den anföres här.
»Den sannfärdlige Quasimodo.
Ingen literatör, af hvad slag och hvad skola som helst,
har väl i vår tid kunnat undgå att läsa den genom sina
för-tjenster och sina fel lika ryktbara romanen Notre Dame de
Paris af Victor Hugo; hvaraf med säkerhet följer, att om han
händelsevis af ödet råkar att föras till Paris, skall han utan
tvifvel bland sina första göromål uppsöka den berömda kyrkan,
hvarom han läst och hört så mycket.
Hvad som i Paris genast måste förundra en nordisk
re-sande, är, att icke se ett enda torn mäktigt skjuta upp öfver
hela den ofantliga staden. Han märker väl efter hand
åtskilliga domer af samma form, ungefär, som Adolf Fredriks i
Stockholm, och äfven andra tom af tvärhuggen skapnad höja
sig något öfver husen; men dessa talrika nålformiga götiska
kyrkspetsar, som synnerligen utmärka tyska städer, och sällan
saknas i någon svensk, hafva här alldeles försvunnit.
I böijan tror den resande, att Paris icke eger något enda
Guds hus, ty en emot skyarna djerft stigande syl har i hans
tänkesätt nästan oskiljaktigt sammangjutit sig med hans
begrepp om kyrka; och han påminner sig med fasa, att han
befinner sig i en stad och hos ett folk, utan all religion. Det
sista saknar kanske ej alldeles sin grund; men att Paris visst
icke lider brist på kyrkor, utan tvärtom har ganska många,
ehuru af annan form, upptäcker han snart. Det förargar
honom likväl, att Notre Dame icke genast vid ankomsten tillstaden skall slå hans blickar på samma sätt som Upsala
domkyrka (hvilken förmäles vara bygd efter den parisiska Notre
Dames mönster) tager honom i anspråk redan långt ute på
Kungsängen, och äfven Lunds två grå tom synas vidt och
bredt på sin kringliggande skånska slätt. Paris utsträcker sig
lika så plant som Upsala och Lund; ty Montmartre är ingen
upphöjning att tala om: men efter Notre Dame måste man
likväl fråga äfven då man kommit långt in i staden, så
undanskymd står denna skönhet. Till och med sedan man fått
anvisning på den ö i Seine, som upptages af la Cité, och der
Vårfrukyrkan ligger, stiga ännu hennes tvänne fyrkantiga, upptill
liksom afhuggna tom så obetydligt ofvanom de kringstående
husen, att man på ilere gator icke alls ser till henne, ehuru
man befinner sig endast ett stenkast ifrån henne. Ändtligen
framkommen stadnar man, och nu är det som man ändock
verkligen måste häpna!
Man hemtar sig efter en stunds andedrag, man ser sig
omkring och frågar sig huru allt gått till? och nu först märker
man, att det varit pariserhusens höghet, bland hvilka man
sjelf vandrat lik en pygmé, som gjort", att man icke kunnat se
den gigantiska kyrkan. Likväl är det ganska säkert, att om
hennes torn vore beväpnade med götiska spetsar, så skulle
de utan allt hinder synas för hvem som helst långt utom Paris.
Nu gör deras skapnad i förening med den askgrå färgen att
de icke afsticka från de andra bygnadema så mycket, som
man förmodat.
Ty fårgen är det andra, som på pariserkyrkorna förundrar
en nordisk resande. Han märker här ingen enda af denna
röda eller rödbruna kolorit, som så vördnadsbjudande och
vackert utmärker de stora kyrkorna i hans hemland *.
Pariser-templen bära icke heller sken af att en gång hafva varit hvita
i kalk-mening och sedan smutsats af tiden; utan tyckas
ursprungligen blifvit bygda af något grått ämne, ungefär som
den s. k. blå kyrkan i Wadstena; och hafva under seklerna
* Lunds domkyrka gör i Sverige ett undantag; hon har samma kolorit,,
som en pariserkyrka.antagit samma sotiga lavure, som en skorsten invändigt. Detta
i förening med arkitekturen ger alla, men isynnerhet Notre
Dame en högst spöklik anblick.
När man står på den sidan om Notre Dame, som vätter
åt Hôtel-Dieu, mot sydvestra hörnet, så att man på en gång
kan se bägge tornen och kyrkan sjelf utefter ena långsidan,
så tycker man sig verkligen hafva för ögonen ett Monster,
uppstiget ur oräknade seklers mörka natt, hemskt skrattande
åt våra dagars korta lif, och lofvande att ännu efter tusen år
stå här på samma fläck, och se likadan ut, och skratta på
samma sätt som nu. Hvarifrån en åskådare kan erhålla den
rysliga tanken, att detta Monster likasom skrattar, begriper jag
icke; men det är någonting taggigt och besynnerligt i formen
på de jättelika torngluggarnes ramar, som för en liflig
inbillning nästan tager utseendet af till hälften uppdragna käftar på
ett grinande vilddjur. Allt detta sammanlagdt kan verkligen
gifva en psykologisk grund till Victor Hugos ohyggliga
konception. Det himmelskt inbjudande, som vi äro vana att hemma
hos oss känna, då vi nalkas en stor kyrka: det mäktiga, men
heligt goda i gestalten, hvilket liksom anmodar oss att söka
skygd under Guds vingars skugga*, allt detta öfveijordiskt
sublima, som drager och intager oss — det fins icke, det
erfar man icke framför denna (åtminstone i mina ögon)
förfärliga Notre Dame. Den står visst sublim, men undeijordiskt;
den tycks ej vara en skänk ifrån himmelen, men uppstigen ur
jordens innanmäten och ännu bära mullens färg på rygg, axlar
och sidor. — Man kan förebrå Victor Hugo för att han i
personen Quasimodo skapade på en gång en ohygglighet och
en orimlighet: han har sjelf sagt, att han med denna varelse
menade Notre-Dame-kyrkans ande eller personifikation: jag
vill derför tillägga, att han häruti begått en onödighet — en
onödighet, af alldeles samma slag, som hela det andra,
vanliga allegori-, metafor- och personifikations-väsendet alltid gjort
och gör, detta, som utmärker den sämre tyska skolan, och
hvartill Victor Hugo genom sin Quasimodo ansluter sig. Notre
Dame behöfver icke personifieras: hon är tillräckligt sjelf hvad
hon är, och hon talar, minsann, utan att först behöfva för-vandlas till. ett slags menniska. Hon är sjelf den sannfär dliga
Quasimodo ibland kyrkor. Victor Hugos fel, efter min tanke,
består således deruti, att han icke nöjt sig med en kyrka rätt
och slätt, icke nöjt sig med hvad som här var natur, utan
derutöfver, likt alla allegorister och halffilosofer, ville skapa en
menniska, som skulle vara hvad kyrkan är.
Men hvad i sjelfva verket annars denna underbara kyrka
till stil, konstvärde, arkitektur, ålder, betydelse, och allt annat
är, må jag lemna osagdt. Jag vet det icke och har varit här
för kort tid för att kunna hafva utgrundat det. Att den är
hemsk, ansvarar jag för; men att den är så alldeles ful, säger
jag dermed icke. Till en början ser den så ytterst gammal
ut, att t. ex. Upsala Domkyrka har utseendet af en ung flicka,
när man tänker henne i bredd med Notre Dame de Paris.
Jag gjorde mitt besök en klar och vacker söndag, just i
slutet"af augusti. Invändigt är Notre Dame fin, snygg, ljus
och ser alls icke så gammal ut. Hon lyder direkt under
erke-biskopen af Paris, hvarför, när gudstjenst försiggår och det
är en söndag af utmärktare högtid, han sjelf visar sig i messan.
Detär en vacker man: hans porträtt i kroppsstorlek, väl måladt,
hänger i ett af sidokapellerna. Orgverket synes litet, altaret
icke (i mitt tycke) på långt när så vördnadsbjudande och
herrligt som altaret i Upsala Domkyrka; men för öfrigt visar
den inre konstruktionen både till former och proportionerna
mycken likhet emellan de bägge kyrkorna.
Det märkvärdigaste består imellertid i tornen. Jag
vandrade de 380 trappstegen (en kyrkfru, eller hvad jag skall
kalla henne, underrättar alltid redeboget de uppstigande om
trappstegens antal, då hon för dem öppnar dörren till
torntrappan, och medsamma i sin lilla magra hvita hand
emot-tager halffrankstycket, hvarför förmodligen de 380 stegen skola
utgöra valutan, ehuru man sjelf måste gå dem): jag vandrade
dem i sällskap med två engelsmän. Men uppe i trapporna
och på balustraderna mötte vi sedan mycket folk af alla
klasser, flickor, små barn, soldater, samt lärda med kartor och
kikare i händerna: här var en fullkomlig trafik. Man nöjer
sig icke med att stadna på den stora promenad, som utgören bred balkong midt emellan bägge tornen, och h varifrån
man har en lång utsigt utefter kyrkans kam eller takrygg, utan
man stiger in i ettdera af sjelfva de ofvanföre sig resande
tornen; och här beser man till en böljan de gigantiska klockorna.
Jag kan berömma mig af, att jag stigit in under samma
storklocka, och med egna händer tagit uti samma ryktbara
klock-kläpp, som omtalas i Victor Hugos roman, och som utgjort
Quasimodos kärlek. Jag kan lifligt försäkra, att denna klocka
till vidden icke är större än storklockan i Upsala domkyrkas
venstra torn, under hvilken jag också stått och skådat på
kläppen, såsom student Ifrån klockrummet vandrade jag och
sällskapet ännu en mängd trappsteg, vi kommo slutligen upp
på sjelfva torntaket, der man obehindradt går omkring såsom
på golfvet i en stor sal, och utan fara, ty allt är omgifvet af
en hög marmorkarm. Vi utgjorde denna dag en societé af
tio till tjugu personer deruppe. Dagen var utmärkt klar, vi
hade rundt omkring oss en omätlig utsigt, och af så skönt
slag, som det .möjligen står Paris i makt att skänka. Hela
staden låg åt alla håll utbredd under våra ögon som på en
matta; och en af våra engelsmän hade deijemte med sig en
karta. Vi sågo huru Seinen i vestra horizonten, kommande
från Boulognerskogen, förbi Passy flöt in i staden: vi sågo quai
efter quai huru vattnet gick förbi hvarje palats: huru floden
vid Pont-neuf delade sig och nu rann på ömse sidor om oss
sjelfva, norr och söder om la Cité, deri vår kyrka stod. För
att vidare följa Seinens lopp måste vi ock vända oss åt öster.
Vi sågo henne då återförena sina bägge armar på andra sidan
om den lilla med sköna trän bevuxna ön Louvois; vid
kanalen som blifvit gräfd i den nedrifna Bastiljens ställe. Vi
sågo henne slutligen taga afsked af förstaden S:t Antoine i
trakten, der fordom det gamla tornet Nesle stått, och hon
försvann för våra ögon i de omätliga slätterna österut, der
Vincenner-skogen tog våra blickar i sin famn.
Jag skall icke säga att Seine visar sig vid Paris som
någon utmärkt vacker flod: likväl är den nu i rötmånaden
uttorkad, liten, låg och smal. Deremot skall den vara alldeles
majestätisk, när den under regntiden, och derefter, kommer isitt rätt neptuniska skick. Vare härmed huru det behagar, så
är det visst, att för en, som rår om någonting som Mälaren,
betyder Seine intet stort: men tyst med det! När man står
på högsta tinnarne af Notre Dame, och skådar Panteon till
venster och Louvren till höger, då kan man icke vara ohöflig
emot Paris och dess najad. Äfven emot Victor. Hugo — han
må hafva förbrutit sig huru mycket som helst mot konsten i
och med sin Quasimodo — kan man icke vara ohöflig, när
man står på hans förevigade kyrka. Men om man slutligen
skådar dit ned — ned i de tusende svarta smala, likt ormar
sig slingrande gatorna, då mins man övilkorligen Esmeralda,
och man tänker med en tår: »fanns också du aldrig till i
verlden, var du blott en himmelsk tanke i en skalds själ, sår
är åtminstone visst, att mången — mången — går der nere nu
— just nu — icke så skön, som du, Esmeralda: men lika så
olycklig som du, och olyckligare». Det är svårt att säga, om
i Europa något mera degraderadt gifves än pariserqvinnan;
ännu. svårare är att säga, om det är hennes skuld. Helst när
man står i en kyrkas krets finner man sig djupt sinnad att
tänka på Frälsarens heliga ord, att endast den må kasta första
stenen, som vet sig sjelf hafva intet brutit. Det är lätt att
bele en grisett och förakta henne: låtom oss göra hvad som
är svårare: »gråta en stund.»
I Aftonbladet meddelade Almqvist från London ett ganska
egendomligt utkast öfver pauperismen. Det allvarligaste i det
närmaste af allt, som för tillfallet tog uppmärksamheten i
anspråk rörande europeiska samhällets utveckling, föreföll
honom ligga i frågan om fattigdomen. Skall den fattiges
tillstånd förbättras genom de närvarande samhällsformernas
jemk-ning och godvilliga förfogning? Eller skall han bringas till
den ytterligheten att nödgas förstöra dessa former, för att
hjelpa sig sjelf? »Vi önska af hjertat det förra», säger
Almqvist; »men det ser ut, som om många vilja det senare: icke
derför, att de önska sig en revolution öfver sina egna
huf-vuden — långt derifrån — men emedan de framkalla den,
och genom sekler arbetat på ett sådant framkallande».Man tänker sig fattigdomen blott under den materiela
skepnaden, såsom fysisk, kroppslig nöd. Men denna omfattar
dock blott den ena, mindre hälften af olyckan. »Själens
fattigdom utgör hos millionerna den stora nöden: det är bristen
på verklig värme och sant ljus i andan: bristen på den
lif-gifvande glädje i hjerta och sinne, som allenast ett skönt inre
lif skänker. Hvar för skall kroppslig och själisk nöd vara?
Den förekommer oss som vore den onödig. Vi tala alldeles
icke om# rättigheten till öfverflöd, men vi tro uppriktigt, att
skapelsen icke kan innebära en orimlighet, eller, med andra
ord, att någon varelse, som blifvit skapad med lunga och
andedrägt, icke äfven måste hafva en medfödd, en gifven och
oafytterlig rättighet till frisk luft för sin andedrägt. Vi tro
— för att tala utan bild — det hvarje menniska har rättighet
till värme, ljus och skönhet för sin själs frid och glädje, samt
rättighet till föda, kläder och hus för sin kropp. Vi tro, att
hvar och en har rättighet till religion och dygd, så att ingen
skall behöfva tvingas till köld, mörker och last.»
Efter dessa inledande betraktelser meddelar Almqvist
följande fantastiska berättelse.
»I sällskap med några vänner hade jag besökt den
herrliga trakt af London, som kallas Regents Park, och hvaruti
under namn af Zoological Garden bland annat en rik
förvånande samling visar sig af djur från jordens mest skilda
nejder, egande hus, hem och föda, lämpade efter deras olika
naturer. Vi gladdes der af ett par elefanter, den ena svart
och gigantiskt stor, den andra ljusare, mindre och sämre till
humöret. Vi hänfördes också af en sjöko. Snart derefter
kommo vi in i ett annat ljust och trefligt hus, der våra ögon
slogos vid anblicken af den skönaste tiger, eller tigrinna: hon
rullade ett par eldsprutande klot i sitt hvit- och brunrandiga
hufvud, höjde sin hotande nacke och slog svansen i de
fruktansvärdaste bugter. Imellertid låg hon stilla. Gallret, som
utgjorde hela stängseln, var fint, och säkert så svagt, att det
ej skulle hafva kostat den innestängda mycken möda att bryta
sönder. Men så stor är fördomens makt öfver djur, så fort
de befinna sig i fangadt tillstånd, att de icke våga eller icketro sig kunna krossa några spjälor. Imellertid hängde våra lif
på denna fördom. Jag gaf tigrinnan en liten nick till
afskeds-helsning, och vi kommo längre fram till ett lejon. Det såg
taggigt och förstördt ut; ögat dystert och infallet, visade en
brusten karakter; det fattiga djuret spatserade immerfort i
sin bur med melankoliska fjät, fyra steg till höger och så
samma fyra steg till venster igen: större utrymme egde ej ett
lejon. På våra frågor rörande detta djurs helsa, svarade
väktaren — en städad, hygglig zoolog, en engelsman
ijsammets-redingot — att denna fånge nu var gammal, och att man ej
borde undra pä dess mindre goda lefnadslust.
För att icke fördjupa mig i beskrifningen af Londons
under, som äro otaliga i närheten af Regents Park, Colosseum
och Dioraman, liksom öfverallt, må jag endast nämna, att
jag längre fram på dagen skildes från mina vänner och kom
att gå för mig sjelf. Jag gjorde, efter anvisningen på en
bjud-ningsbiljett, mitt besök uti ett sällskap i östra ändan af City,
der en religiös kommitté hölls, likväl ej af metodistsekten.
Jag kände åtskilliga af ledamöterna och lät anteckna mig.
Talet, som upplästes inför den talrika samlingen, afhandlade
nödvändigheten att till många, ännu hedniska, orter sända
för-kunnare af lifvets sanna lära. Sammankomsten slöts med en
psalm på en engelsk melodi af det enkla och sköna slag, som
jag redan en gång förut haft tillfälle att beundra vid
åhörandet af en hymn i den sublima Westminsterkyrkan.
Senare på qvällen gick jag ensam och kom, vid slutet
af Cheapside, förbi Newgates rysliga fångelse, samt derefter
in på den långa Holborn. Vid hvaije tvärgata oroas den
vandrande af ett slags tiggare, som förskaffa sig grundade
anspråk på att af honom bekomma penningar, derigenom, att
de åt honom sopa en pasage ren och fin midt öfver gatan
till trottoaren på andra sidan. Denna industri är okänd i
Stockholm. Den är utan tvifvel ganska nyttig för skoplaggen,
men minskar en menniskas tillgång på skiljemynt obeskrifligt,
emedan äfven under en måttligt lång promenad man stöter på
en så stor skara af dessa välvilliga gatsopare, den ena efter
den andra, alla med qvastar i ena handen och den andrahanden utsträckt, stämman gäll, och anhållande om ersättning
för den icke ombedda tjensten, merendels på ett sätt att man
icke kan undvika gifva ut sina pence, så länge man har
några qvar, och derefter finner man svårt nog att blifva
entreprenörerna qvitt.
Månskenet var denna qväll oändligen vackert; det
fördunklades af inga moln. Jag vek ifrån Holborn af vid
Dru-rylane, gick förbi den ryktbara teater, der Shakspeares
skapelser så många gånger förtjust Engelska folket, och försjönk
i minnet af hans ljuft intagande Midsommarnattsdröm, som
just dessa aftnar spelades vid Coventgarden. Jag kom ned
till Strand, och sedan denna väg rätt fram till Charing-Cross.
Hastigt stod mig här ånyo till mötes en gatsopare, som
alltid, men af särdeles stor vext och groteska, men magra
j anletsdrag. Jag såg mig omkring; trakten var i detta
ögon-| blick tom på andra vandrare. Jag betraktade den glatta och
i månskenet glänsande, artiga, smala stig midt öfver
tvär-i gatan, som min herkuliske entreprenör här hade rensopat för
min räkning, och som nu var ganska angenäm att beträda,
när de svartlagda slaskiga omständigheterna till höger och
venster togos i grundligt behjertande; men jag ryste vid
tanken på alla de haranger, jag skulle uthärda ifrån mannen,
och hörde redan i inbillningen huru han med tunga fjät och
klafsande träskor skulle förfölja mig, då jag inga pence hade
att gifva honom.
Imellertid steg jag på, gick karlen förbi, och var litet
haj — det tillstår jag — för hans gräsliga q vast, hvars mörka,
vidt utspärrade qvistar liknade håret på ett Medusehufvud.
Mannen sade likväl ej ett enda ord; han höll väl fram sin
stora, knotiga hand, och jag tyckte mig varsna en djup suck;
men icke det minsta yttrade hans läppar.
Då jag redan var ett par alnar ifrån honom, vände jag
mig om, ty hans tysta sätt att tigga hade förefallit mig högst
rörande och ovanligt. Hans godhet att icke stiga ett enda
steg efter mig, såsom hans gelikar annars ständigt gjort,
för-tjenade en tacksägelse. När jag derför såg mig om, stod
han ännu i samma skepnad med handen utsträckt efter mig,
Ahnfelt: C. 7. L. Almqvist. 11och månen kastade ett starkt skimmer öfver det stora,
melankoliska, gulbleka anletet. Jag kunde omöjligen neka mig att
gå tillbaka till honom. »Min vän», sade jag, »jag har icke
en penny, ej en gång en farthing att gifva er; edra kamrater
hafva denna afton uttömt min kopparkassa, men misstyck ej
i stället detta lilla silfvermynt». Jag gaf honom en sixpence
(24 sk.).
»Tis töo much, Sir» — — det är för mycket, min
herre; hörde jag en ihålig basröst sakta framstamma. Tonen,
ehuru grof, var likväl melodisk. Jag trädde mannen ännu
närmare och svarade: »det är tvärtom alldeles för litet, jag
vet det; det tjenar er till föga, men behåll det likväl».
Karlen drog sig tillbaka upp ifrån gatan in på sjelfva
trottoaren, och gaf mig en vink att följa efter. Jag såg mig
om och märkte en cab i största hast komma körande, jag
gick således ur vägen för den, och trädde öfver in på
trottoaren. Min gatsopare stod här i skuggan, visade en bister
och svart figur, lik sjelfva Caliban; men det lät nästan
fader-ligt, då han till mig yttrade följande: »min herre har icke
länge varit i London?» — Nej, jag är utländing, som ni hör:
jag har varit här blott några dagar. — »Lika godt», afbröt han,
»men akta sina pence, herre, för folk af mitt slag, och tag
icke upp penningpungen så här sent på gatorna.» — Ah
lappri, för fattigt folk är jag aldrig rädd. — »Alla som skrika
och ropa i gathörnen, äro, tro mig, ej så farliga som _____ Många
stå på lur, och herrn skall akta sig.» — Men här gå ju
po-licemen (polisbetjenter) utanför hvarje qvarter: jag behöfver
blott ropa en sådan till min hjelp. — »Såå, herrn vet redan?
nå, då har det ingen fara.» — Men, fortfor jag, hvilka äro
då fattigare" än ni och dessa, som ropa på betalning för en
sopning. af så obehaglig natur? jag tycker man kan knapt
sköta ett uslare yrke i fult väder, och i vackert väder
tjenar det till intet. — »Så, att herrn tycker det är så
ömkligt?* — Ja, säkert. — »Hm, ser herrn då der borta det
gamla fruntimret i hatt som nyss kom, och som stälde sig
att stå stilla på trottoaren der?» — Hon, som håller en ask
svafvelstickor i hand, dem hon bjuder ut förmodligen? —»Att sälja, ja.» — Deruti ser jag ingenting fasligt. — »Att
tigga är förbjudet, förstår herrn.» — Jag såg upp på min
Caliban, frågande. — Han fortfor: isjelfmord är förbjudet,
herre; tigga är också förbjudet; arbete finns icke, isynnerhet
ej denna årstid, för alla de hundratusen som gå i London;
kan herrn nu hitta på att säga mig om något fjerde gifves
bär i verlden?» — Jag teg, men förvånades i hemlighet öfver
en gatsopare, som yttrade sig med en logik, en viss
»elo-quence», tillkännagifvande undfången uppfostran. Mannen
fortfor: »se på den der ladyn eller missen, herre; tror herrn,
t att hon får niga eller åt de förbigående öppna sin mun om
en allmosa? tror herrn icke, att hennes yrke är uslare än mitt och
de våras? står hon icke tigande och stel med sina bara fötter
(jag märkte nu att hon var barfotad, hvilket fruktansvärdt
kontrasterade mot hufvudbonaden), står hon icke med sin
framräckta svafvelstickask lik ett spöke vid sidan af alla de
I förbigående, de lefvande, de talande, de rörliga? Hvar och
en, som har ett hjerta vet, att hon icke står der för att hon
vill sälja något, men att hon vill begära, fast hon icke vågar,
och att den lilla asken blott utgör ett skylt. Ser herrn, hon
är en Mumie ... af tvång! en Mumie redan före sin död.»
— Jag ryste och såg bort. — »Herrn märker nu, att det
finnes ett ännu svårare lif än gatsoparens; tag derför igen sitt
sixpencestycke och gif henne, som behöfver det bättre än
jag.» — Hvarför? jag kan väl hafva ett sådant till för hennes
räkning, svarade jag och såg på min Caliban, i hvars ansigte
jag i detta ögonblick tyckte mig märka ett flygtigt leende.
*Så mycket bättre», vidtog han, »gif henne då det!» — »Men
— fortfor han — efter herrn, som jag märker, är höflig nog
ätt inlåta sig i samtal med folk af mitt slag och kanske på
det hela icke är allt för rädd af sig — skulle icke herm
hafva lust och tid att följa hem med mig på en stund?» —
Jag betänkte mig något, men svarade snart: må göra; är det
blott icke för långt bort? — »Nej, nej.»
Detta äfventyr kunde hafva sina följder; men lika mycket.
Vi gingo, och kommo in i några mörka, smala, labyrintartade
stigar emellan PiccadiHy och Oxfordsstreet. Vi stannade viden trappa och stego, efter en dragning på klocksträngen,
alldeles som gentlemen bruka, in genom porten. Vi trädde i
ett rum och sedan i ett annat. Jag fann detta hem alldeles
icke så som jag väntat; allt såg rätt komfortabelt ut; ödet
har då en gång behagat föra mig till en välmående tiggare,
tänkte jag; det var ganska bra.
Min värd aflägsnade sig litet, hvarunder jag betraktade
väggarna, såg drottning Viktoria hänga vid sidan af den sköne
prins Albert, och litet längre fram lord Palmerstons porträtt,
med några underskrifna ord, som jag, till undvikande af
misssämja med främmande makter, icke vill återgifva. Lord
Melbourne satt också i ett hörn, vacker, men gammal nu,
och af artisten framstäld i en sofvande ställning. Inunder
stodo de ord, som ryktet förmäler, att han nyligen sagt åt
drottningen: »jag ber att få afgå ur kabinettet, ty i sista
parlamentet var min öfvervigt så liten, att jag förmodar det den i nästa
(som öppnas den 26 jan.) blir ingen. Och att styra England
emot parlamentet vore orätt, så vidt det ens vore möjligt.» —
»Words to everlasting memory», stod ristadt bredvid med dålig
engelsk stil.
Min värd återkom, omklädd i en tarfiig, men ganska snygg
och behaglig kostym. »Ni förundras?» sade han. »Jag är icke
sjelf så egentligen fattig, som icke mera de fattiges vän; och
det kommer nästan på ett ut. Jag går ofta omkring under
en förklädnad, såsom i qväll, för att uppleta menniskor. Jag
tror mig i afton hafva träffat en, som går något litet åt mitt
eget håll, och ber er vara välkommen.» — Jag tackade
honom för komplimangen, men tillät mig öppenhjertigt fråga:
min herre tillhör förmodligen någon af de talrika sekterna
här i England? — »Visserligen; jag tillhör en liten sekt utan
privilegier och utan särdeles inflytande: jag är menniskovän.»
— Min herre skulle tilläfventyrs vara Qväkare? — »Nej!» —
Metodist? — »För ingen del!» — Jag bedrar mig icke, min
herre är Socialist, en medlem af denna nyligen uppkomna
ryktbara sekt, för hvilken Edm. Owen står i spetsen? —
»Alldeles icke något af dessa småsaker,» utbrast han: »nej, jag är,
öppet och utan förbehåll, anhängare af det parti, för hvilketFrost nyligen lidit och blifvit deporterad till Sidney; jag heter
Qviticy Parrioty ett namn som ni väl aldrig hört?» — Nej,
svarade jag, men jag skall aldrig glömma det hädanefter.
Qvincy Parriot? Chartist således? eller kanske Radikalj3
»Icke radikal,» svarade han; »men namnet chartist må
vara, ehuru under vissa vilkor. Jag tillhör alls icke de
blodiga, icke klubbmännen. Jag förgudar icke John Frost, och
jag förliknar honom icke vid Jesus Kristus, såsom ni kanske
hört berättas från ett och annat af våra meetings. Jag vill
verka på öfvertygelsens väg, men hvarken genom vidskepliga
påfund, ej heller genom våld, eld eller svärd. Jag tillhör
allenast dem, som uppriktigt Önska en charta äfven för de
arbetande och nödstälda. Skulle den olyckan inträffa, att eld
och svärd falla öfver det älskade, gamla, herrliga England, så
är det allenast emedan lorderne tvinga oss dertill; men jag
vill det icke, och ingen af oss önskar i grunden annat än en
förnuftig reform. Och denna kommer endast derigenom, att
hvarje myndig man, åtminstone hvarje husfader, eger en röåt
med om det hela, ty först då skall det hela lämpa sig till
men-niskornas verkliga behof och samhället blifva en sanning.»
Han fortfor i utläggningen af sina åsigter, och han vann
genom den stigande värmen en vältalighet, en unction
blandad af entusiasm och ändock ljus i framställningen, som
säkert skulle hafva gjort honom med nöje hörd i hvilket
sällskap som helst, både på Travellers Club och sjelfva
Crock-fords. "Han talade mycket om huru England numera fann sig
bedTaget i förhoppningarna på Whigs, emedan dessa i de
djupaste frågorna lutade ungefär åt samma håll som sjelfva
Tories. Radikalerna hade han också mycket emot; han
påstod, att om de vunne, så skulle de uppkalla en framdeles
inbrytande kontrarevolution. Han röstade derför för en i
och med sjelfva lagstiftningens förbättring på lugn väg skeende
ombildning, som kunde lofva att hålla stånd. — Jag frågade
honom då slutligen, efter hvilket system han ansåg den fattige
(ej den lätjefulle) kunna upphjelpas ur sitt tillstånd och räddas?
»Detta utgör just nu ett af Englands och kanske hela
Europas hufvudproblemer,» svarade min värd, »men som måstelösas, eller vår civilisation går under. Vi hafva inom ett
decennium inbördes krig, om detta ej löses. Och likväl äi
solutionen sannerligen en gåta.*
Är gåtan omöjlig att finna ordet till? frågade jag. Lefva
vi då med hela vår civilisation i en så daedalisk labyrint, att
ingen enda ariadneisk tråd leder oss derutur? Och skall detta
missfoster, fattigdomen, likt Minotaurus, sluka oss och hela
vårt samhälle, emedan labyrintens alla vägar och gångar alltid
leda dit, men ingen enda derifråri?
»Låt oss icke tala hyperboliskt och bildrikt i detta fattiga
ämne,» sade han. »Visserligen har försynen häruti gifvit
civilisationen en svår gåta. Men Gud sätter aldrig menskligheten
förgäfves pä prof, och gåtan skall lösas*.
Låt mig höra huru?
Min värd såg på mig hemlighetsfullt, men glad, såsom
hvaije eldig och uppriktig teorist, då han funnit en åhörare,
hos hvilken han hoppas ett allvarsamt behjertande af det han
har att säga. Han gick derför till en låda, framdrog ett
koncept och satte sig att läsa högt. Emellanåt kommenterade
han sig sjelf muntligen. Jag lyssnade med spändt intresse.»
Qvincy Parriots föredrag är imellertid mindre pikant än
inledningen. Det handlar om privilegiernas och
näringsbo-jomas aflysande, om folkuppfostran m. m. tänkvärd t och godt,
men ingenting ovanligt originelt. Vi hafva trott, att de
meddelade utdragen kunna vara intressanta som vitnesbörd
om Almqvists sätt att röra sig inom den periodiska pressen.
Att för Öfrigt inlåta oss på en utförlig framställning af hans
publicistiska verksamhet, skulle icke vara lämpligt, ty helt
naturligt upptogs den till stor del af polemik rörande frågor för
dagen, hvilka nu mist sin tilldragande kraft. Men en
kortfattad öfversigt af de ämnen han behandlade anse vi oss böra
gifva.
I Aftonbladet (1842) skref Almqvist en varmhjertad
uppsats mot begreppet nationalhat, med särskildt afseende på
skandinavismen. I samma årgång af tidningen framlade han
oväldigt och frisinnadt de historiska grunderna för vår tids
religiösa sträfvande. Der sökte han ock utrota hvad han någotgroft benämnde »nationernas skabb», d. v. s. det
aristokratiska och prelatensiska elementet. Mot Fredrika Bremers
uppfattning af Strauss och evangelierna uppträdde han utförligt,
och behandlade vidlyftigt äfven politiska frågor, t. ex. den
ifrågasatta representationsförändringen, och historiska,, såsom
striden emellan Geijer och Fryxell rörande
aristokratfördömandet, hvari Almqvist stälde sig på Geijers sida *.
Bland Almqvists många literära kritiker nämna vi hans
anmälan af Fryxells Berättelser ur svenska historien, sextonde
delen (A. B. 1850, n:r 188). Bland de origínela
anmärkningarna i denna kritik anföra vi följande såsom något
minnes-värdt:
»Om vi säga, att Geijer och Fryxell komplettera hvarann,
är dermed icke menadt, hvarken att den förre ej egde
kännedom om de historiska tilldragelserna och penna för att också
skildra sådana, icke heller, att den senare saknar goda
tankar. Det är blott fråga om, hvad som hos hvardera utgör
hufvudsyftet. Aldrig i universum är idea utan res, ej heller
res någonsin utan idea; men en författare kan taga den ena
i skärskådande med förbiseende af den andra. Hvad har
nu den förnuftige läsaren att göra vid allt detta? Han fyller
under läsningen luckan hos hvardera af sina författare. När
han tar Fryxell i hand, så tänker han, d. v. s. han
kombinerar de i Fryxell undfångna berättelserna genom de ledande
sekel-idéer han bekommit på annat håll, eller må hända
tillsläpper af eget förråd. Men då han fattar Geijer, gör han
tvärtom: han producerar händelser och saker till substrat åt
idéerna, som gifvas honom här; och han söker om möjligt
finna, att Geijer har lika rätt i verkligheten som det låter i
hans böcker.
»Så vida detta öfver hufvud är riktigt, så skulle utan
tvifvel den lämpligaste metoden för hvaije läsare, som icke
* Af ett brfef från Hierta till Geijer visar sig att denne erhöll
af Aftonbladets redaktör anbud på honorarium, i fall han ville låta sitt
svar till Fryxell inflyta i tidningen, i stället för att utgifva det i
broschyrform.sjelf besitter alltför mycket i sin fatabur, vara att helt enkelt
på sitt bord lägga Geijer och Fryxell vid hvarandras sida
och företaga ett parallelt studium af dem bägge. Enda
svårigheten härvid skulle möta, om skiljaktigheter dem emellan
yppades, som gjorde parallelismen omöjlig, eller åtminstone
förorsakade afbrott deri. Detta inträffade, om på sina ställen
Geijers historiska idéer ej sloge in med Fryxells händelser,
eller tvärtom.»
Som vi redan antydt, på tal om »Det går an», var det
icke endast andra författare, som Almqvist i Aftonbladet
företog till granskning. Äfven åt sig sjelf och sina arbeten egnade
han ganska mycken uppmärksamhet och såg dem, helt
naturligt, i en så fördelaktig dager som möjligt. Till den nyss
nämnda ryktbara novellen återkommer han ilerfaldiga gånger
och kallar den (A. B. 1846, nr 143) »en af de mest fina och
eteriska skapelser af Almqvists fantasi». För öfrigt anmälde
han med loford dersammastädes t. ex. sina i sjelfva verket
icke mycket utmärkta romaner »Syster och bror» och »Tre
fruar i Småland». Vid dessa delikata uppdrag begagnade
han antingen alls ingen eller ock någon för tillfallet påhittad
signatur.
I Jönköpingsbladet skref Almqvist under 1840-talet ganska
mycket*: korrespondenser från Sveriges och Danmarks
huf-vudstäder, politiska artiklar, recensioner och annat. För en af
hans uppsatser der anse vi oss böra utförligt redogöra,
eftersom den belyser hans uppfattning af samtida författare och
författarinnor. Den bär titeln »Tråkigheten, stadd på
uppvaktningar», och sammanhanget är följande:
Tråkigheten, en äldre herre, försedd med många
kunskaper och med en stor mängd högre videtur öfver ypperligt
aflagda akademiska examensprof, hade likväl svårt att taga sig
fram i verlden, och förde ett bekymmerfullt lif. Han
resonne-rade med sig sjelf och fann att verlden gjorde honom orätt.
* Hans familj var åren 1843—45 bosatt nära Jönköping. Sjelf
vistades han dessa år dels derstädes, dels i Stockholm och Kjöbenhavn.
Flera af hans arbeten äro utgifna i Jönköping.Han var icke en man af det bästa hufvud, men sjelf påstod
han sig ega ett förträffligt hjerta, åtminstone var han alldeles
Yiss på sitt religiösa djup.
Hvad som i så hög grad verkade hans obestånd och
svårigheten i utkomstväg, var att en annan varelse, ett
fruntimmer som bar namnet Glädjen, vunnit ett för stort insteg
hos menniskorna. Det utbredde sig en fördom, att man ville
föra ett glad t lif; och hvad skulle Tråkigheten taga sig till
för att värna sin existens emot en sådan vildt kringgripande
inbillning?
Räcker det här länge, så går jag under! utbrast han för
sig sjelf, satte sig ned att raka sig fin, och pådrog sina bästa
svarta kläder. Derpå gick han ut och gjorde visit hos alla
menniskor, och främst af allt i de förnämas hus, der han var
mest hemmastadd och visste sig hafva mycket att säga.
»Mitt herrskap!» sade han och lade handen på hjertat,
»jag ber er för Guds och salighetens skull taga er väl till
vara för en här i landet inkommen, högst, dålig person, som
under sin vackra och intagande drägt förleder alla svaga och
ouppmärksamma sinnen. Hon är i grund ej annat än det
fördömda lättsinnet sjelft, fast hon ler med en så oskyldig och
oskrymtad blick. Men — tro henne bara icke! Allt som är
gladt här i verlden är ytterst farligt; det är infernaliskt i
botten; endast det tråkiga ärfver himmelriket, ty endast det har
en religion, som något duger; det tråkiga besitter allvar och
grundlighet; det tråkiga ensamt har ordning med sig.» Den
uppvaktande slöt: »Mitt herrskap! jag begär icke att ni skall
höra mig med nöje; tvärtom, det skulle just vara motsatsen
af hvad jag åsyftade: jag begär blott, att ni noga lägger på
hjertat hvad jag sagt er; att ni så mycket som möjligt
utestänger glädjen från edra familjekretsar, att ni betänker
huru-ledes ni framför allt måste lägga er till moral, hvilken, då den
är riktig och som jag vill, icke besitter en gnista af det
förföriska nöjet; samt att ni i all lektyr, isynnerhet
romanlektyren, hvilken ej alls är fördömlig när jag dikterat den, noga
vet att bortgallra alla muntra d. v. s. helvetiska böcker, menflitigt studera dem som ni på första sidorna upptäcker vara
inspirerade af mig!»
Han tog sin hatt och bugade sig. Herrskaperna tackade
mycket för besöket och gäspade öfverljudt. Detta tecken till
sympati med honom sjelf fägnade honom på det högsta, och
han aflägsnade sig med goda förhoppningar.
Nu skall jag göra min uppvaktning hos literaturens
he-roer, de tongifvande författarna och författarinnorna, sade ban
till sig sjelf; ty kan jag vinna dem på min sida, såskall snart
den förbannade Glädjen vara fördrifven från mitt gamla, goda,
älskade Sverige.
Af artighet gjorde han först sin visit hos damerna, och,
för att ej brista i aktning mot åldern, började han med
Mamsell Bremer. För att uppvakta henne med framgång, satte
han på sig sin mest gudliga uppsyn, steg in, bugade sig, falde
en gråblå tår och helsade från de fattiga. Denna helsning
var nog att röra den ädla Mamsell Fredrika. Hon bad
honom sitta ned i hennes egen emma. Tråkigheten såg sig
med giriga blickar omkring i hennes rum, synade hennes
halfskrifna ark, kastade slutligen sin blick på hennes
gestalt, och tänkte: få se om jag icke här skall göra ett godt
kap! — Med läspande och djupt intalande röst började han
nu ställa sina ord till den goda qvinnan: »Min nådiga
Mamsell Bremer!» sade han, »låt mig oförstäldt fä yttra min
mening öfver er verkliga ställning och er literära verksamhet.
Ni har skrifvit en liten roman, som ni kallat »Familjen H*,*
och ett annat litet stycke, som jag tror ni kallat *Brefvexling
emellan tvänne våningar», eller slikt, och hvilka gjort mig
ondt i själ och hjerta. Säkert hafva flere sagt er, att dessa
arbeten äro glada och qvicka. Med dessa ord hafva de
smickrat och förledt er: följ nu mitt råd, öfvergif denna bana
och låt inspirera ér af mig! Ni skall icke tillåta er s. k.
naiva skildringar, deri man ej spårar en hängande läpp, ty
sådana äro i grunden irreligiösa och lättsinniga.» — Mamsell
Bremer lofvade tänka på saken, utbad sig imellertid en liten
lektion i religionsfilosofien, betraktad ifrån hennes värde gästs
synpunkt, och lät honom icke gå utan goda tankar om henne.Hon kunde sedan aldrig glömma denna dyrbara interlokution.
Hon gjorde sitt bästa och lyckades mer och mer att tillegna
sig de råd hon fått. Hon skref Hemmet, hon utgaf
Morgon-väkterna. Hon tillät sig visserligen ännu några afsteg in på
det gladas och näpnas område i Nina, Grannarne, Dagboken
o. s. v.; men lagade att de uppträdande karaktererna blefvo
plagiater blott af sådana, som hon förut skildrat, och således
tråkiga åtminstone härigenom. Hvilken hög ståndpunkt har
jag icke nått! sade hon till sig sjelf.
Hr Tråkighet, som fann sig hafva lyckats så väl i sin första
påhelsning, beslöt att göra en dylik uppvaktning hos
Kusinförfattarinnan, Såsom detta lifliga fruntimmer genast fann
af-smak i den inträdandes figur, kunde hon ej afhålla sig ifrån
att genast gäspa honom midt i ansigtet. Denna entré förtjuste
den uppvaktande. Men det förargade honom att den ryktbara
friherrinnan icke bad honom sitta ned. Hon lät honom stå vid
dörren. Han böijade stamma sina vanliga haranger om
religion och sedlighet, hvilka ej skulle kunna vara till utan
honom; men dessa termer ville här icke slå an. Förundrad
fixerade han sin värdinna, för att finna om han ej hos henne
skulle kunna upptäcka ett enda drag af sympati för honom.
Men — omöjligt! Tvärtom ville hon blifva detta ledsamma
besök qvitt, och gick in i ett sidorum. Aha! tänkte han i
högsta förargelse. Listig som en orm, nalkades han hennes
skrifbord, tog bort det papper, hvarpå hon brukade författa,
och inlade i stället en bundt ark af sin egen tillverkning,
hvilka han alltid plägade medföra i fickan, för behöfvande
skribenters räkning. Derpå smög han sig bort. När
friherrinnan återkom, fann hon med glädje att hon blifvit befriad från
den värsta gäst hon någonsin lärt känna. Hon satte sig ned
att skrifva. Hon författade Vännerna, Qvinnorna, Illusionerna,
och en mängd annat på —ma. Hon höll ännu alltid samma
penna, hon brukade samma bläck. Hon visste icke, att
papperet, grunden, hvarpå hon nu skref, var af Tråkigheten
in-smuglad. Förargliga händelse! Hvad hon författade, innehöll
samma lifliga och pikanta ordvändningar, som i Kusinerna;
men alltsammans stod på en tråkig fond. I så stor vrede,som ett qvickt fruntimmer kan hafva, sprang hon upp och
lemnade sitt vanliga arbetsrum. I häftigheten kom hon ned
i understa våningen af sitt hus. Här lågo på ett bord en hop
grofva, simpla ark, förmodligen tillhörande inspektorskontoret
på gården. Genast fattad af sin kärlek att författa, satte hon
sig ned här och skref Torparen. Stil och utförande blefvo
mästerliga; endast grundidéen var inkonseqvent; en reminiscens
från hennes öfre våning. Glad öfver detta, likväl till en så
stor del lyckade arbete, lemnade hon rummet och förfogade
sig åter upp till sin vanliga kammare. Hon kom således att
ånyo skrifva på de olyckliga ark, som den uppvaktande herrn,
henne omedvetet, gifvit henne. Hon skref nu Följetonger och
Skizzer, och ännu mera Följetonger ... allt mer och mer i
det underliggande papperets smak.
Tråkigheten sade: här har jag vunnet spel! och så beslöt
han. göra vidare segrar. Han kostymerade sig på det bästa,
klädde sig i sjömanströja och vandrade af till Fru
Flygare-Carlén. Men här mötte honom straxt i tamburen den olyckan,
att kammarjungfrun förklarade, det hennes fru, upptagen i sitt
arbetsrum, ej kunde hafva äran taga emot ett besök, utan
hänvisade honom till hennes man. Den uppvaktande steg således
in till Herr Carlén. Denne bad vänligt den främmande sitta
ned. När han fick höra hvem den främmande var och hvad
hans ärende innebar, sade Carlén: min hustru är icke rätta
person för min herre att vända sig till; men hvad mig
beträffar, såsom redigerande Lagen och Författningarna, håller
jag besöket ganska kärt, och skall ställa mig min herres råd
aktningsfullt till efterrättelse. Den uppvaktande syntes icke nöjd
härmed. »Juridiken har jag redan längesen på min sida»,
svarade han; »men det är för menniskorna vigtigt att min
verksamhet sträckes vidare. Skrifver icke min högaktade herre
också vers?» afbröt han: »kunde det icke tillåtas mig, att,
åtminstone någon enda gång, få inspirera min herres poesi?» —
Hr Carlén steg upp med en afvisande åtbörd. Han ville icke
vara ohöflig mot en främmande. Han sade derför endast:
jag skall tänka på saken, men lofvar ingentirig; dessutom,
förlåt mig, men jag har göromål! — Den uppvaktande förstodmeningen, steg upp, tog afsked, och tänkte i sin själ: ett halft
löfte har jag väl ändå fått?
I denna förmätna inbillning grundade den kringvandrande
anden endast på nya och förökade triumfer. Nu, tänkte han,
gäller det att göra försök hos en ny klass personer — ty —
skall jag gå till flera damer? Ånej, det är icke värdt, svarade
han sig sjelf: Wilhelmina, och fru Altén, och enkan från
Norrland, och hon från Uleåborg, och —ånej, det behöfs icke; de
äro mina goda vänner i alla fall. Men — låt se? — jo, nu
skall jag besöka författarna. Med hvilka bör jag böija? Med
de akademiska? Det förstås, att dem tillhörde visst äran af
min första uppvaktning. Men tjenar det till något? Kan jag
väl billigen begära att dessa herrar skola blifva mina vänner
i högre grad, än de redan äro? Jag må icke begära det
omöjliga. Nej — jag vänder mig till Stockholmarna. Kunde jag
hos dessa lättsinniga och förd —da karlar vinna verkligt insteg,
sä vore det en triumf, hvars frukter hela landet skulle skörda
godt af. Jag talar härvid icke om Hr Carlén, hos hvilken jag
redan varit, och hvilken jag endast ser under synpunkten af
Fru Carlén, följaktligen räknar till damerna. Hm — jag går
till v. Braun!
Detta var ett djerft förslag. Men hvad kan afskräcka
Tråkigheten! Han passade på en timme af dagen, då man
sagt honom att det möjligen skulle kunna låta sig göra att
vexla några ord med Calles och Carolinas författare. Han
anmälde sig vid v. Brauns dörr. Stig in! hvem är ni? röt en ,
martialisk stämma. Den anlände sade sitt namn med en
sväf-vande och litet rädd ton. »Åh, vet hut! en sådan föhund
har jag aldrig tålt på min tröskel!» ropade den glade skalden
i brinnande vredesmod, tog eldgaffeln och jagade ut eh af
svenska literaturens förnämsta andar.
Nu vardt Hr Tråkighet het om öronen. Detta var en
gemen visit! tänkte han; men fälde dock icke modet. Jag
går, medan jag är finklädd, jag går — hm — posito till Mellin?
Han måtte väl vara human nog att icke köra mig på porten?
Den uppvaktande satte sig i båt och for till en af de
vackraste öarna i Mälaren, Adelsön. Han steg i land, gickupp, träffade verkligen Hr Mellin vid sidan af sin Blomma på
Kinnekulle, och började perorera med honom. För att icke
stöta, vågade han icke här rätt och slätt komma fram med
den begäran, att få inspirera hans penna, utan gaf saken en
annan vändning. Han bad få beställa manuskript af Hr Mellin,
sade sig vilja betala hvad han önskade; men fordrade då
billigen att bekomma det författade sådant, att det
öfverens-stämde med hans smak. Detta kunde Hr Mellin omöjligen
neka, emedan denna fordran var lika naturlig som hvarje
köpares.
Det här gick bra! hviskade den vandrande anden för sig
sjelf och reste hem från Adelsön. Återkommen till
hufvud-staden, beslöt han först stiga in hos Hr Crusenstolpe. Sedan
han här förestält sin person, fann han sig likväl litet besvärad
huru han bäst borde begynna, men hemtade sig. »Herr
assessor!* började han; »jag har väl ännu ej den äran att vara
rätt intim med hr assessorn ; likväl vet jag att ingenting roar
hr assessorn mer än att vinna nya bekantskaper. Får jag göra
ett litet förslag! Herr assessorn har omätligt att beställa!
Herr assessorn skrifver mer än han hinner; herr assessorn
är för närvarande förpligtad att författa Huset Tessin; låt
mig då under tiden sätta mig ned här vid bordet och skrifva
sista afdelningen af Carl Johan och Svenskarne\»— Herr
Crusenstolpe fann propositionen ej så rasande, emedan han då
slapp ett arbete, odiöst och redan betaladt. Men han
sva-. rade: vänd er till min förläggare! går han in derpå, så gema
för mig. »Han?» utbrast den uppvaktande. »Han har alltid
varit min bästa vän? Hans flesta andra förlager äro ju
dikterade af mig, hvarföre skulle han nu neka mig detta?» — Godt!
sade Hr C., sätt er då ned hos mig, här är pennan!
Den öfverlycklige anden satte sig och började redan se
allt framför sig i ljusaste dager. Sverige skall snart blifva
mitt helt och hållet! utbrast han i sitt hjertas svall. »Hör,
hr assessor!» sade han, »då vi nu blifvit så goda vänner, råd
mig hvart jag skall vända mig, för att vinna en komplett
se-. ger?» Hr Crusenstolpe rynkade mustascherna och svarade:
»Min herre skall söka lägga teatrarna och den periodiskapressen under sitt välde.» — »Ah, hvilket lappri!» svarade
anden. »För stora teatern har jag varit den egentlige
direktören allt sedan så långt tillbaka jag kan minnas. Beskow,
Backman, Hamilton hafva endast mig att tacka att de kunnat
retirera. Djurgårdsteatern är en motsträfvig kanalje, emedan
jag ej kan få rätt bugt på Fr. Deland; men om Farbror Mårtens
skådeplats gör jag mig det bästa hopp.» — »Men Lindeberg
ärderifrån, det vet herrn väl?» — »Strunt?» utbrast den andre,
»en stor mans ande lefver evigt i hans verk; och Lindebergs,
min utvaldaste väns, esprit skall icke dö inom hans teater.» —
»Nå, vi få se», sade hr Crusenstolpe. »Men hur står herrns
kredit hos tidningspressen?» — Anden tog sig om hakan med
synbar sjelffömöjelse. »Den har aldrig stått bättre!» hviskade
han. »Har assessorn nyligen läst tidningarna?» — »Nej!»
utropade herr Crusenstolpe; »de förb—de bladen hafva på ett
halft års tid, och mera, varit så satans tråkiga att ingen
men-niska kan stå ut med dem.» — »Bra! der ha vi det. Är det
icke som jag säger? Kan någon emotstå mig? I Post- och
Inrikes-Tidningen har jag inkarnerat mig; min älskade
fosterson Theod. Sandström har jag insatt i Minerva: i Dagligt
Allehanda och Aftonbladet har jag hyrt rez-de-chausséen, så
att jag kan anse mig som egare åtminstone af följetongerna;
landsortspressen tänker ej på annat än emancipation, och jag
skall snart emancipera den från glädjens och lättsinnets
öfver-välde, — och sedan — jag begriper icke hvad som sedan
skall kunna stå mig emot?»
»Har min herre icke tänkt på regeringen?»
»Ah, det är sant, det är också en makt här i landet! Låt
se, huru skall jag vinna den på min sida?»
»Derpå kan jag icke gifva svar», sade herr Crusenstolpe
leende, »ty numera har jag ingenting der att säga.»
I uppsatsens fortsättning och afslutning skildrar Almqvist,
huruledes Tråkigheten träffade tillsamman med Argus-Johansson
och i honom fann en verklig själafrände, i hvars sällskap han
tågade af till Minerva-tryckeriet.Bland Almqvists outgifna papper finnes ett slags
supplement till denna satir: en dialog rörande de förnämsta
representanterna af svenska pressen och literaturen på
1840-talet. Författaren böljar med den bedröfliga bekännelsen, att
han känner ingen tidningsredaktion, som arbetar för folkets
väl eller ens fortsätter sin egen bana.
»Nå, det måtte jag säga? Hvad gör då Aftonbladet
»Det har gjort sin sak väl — men —»
»Gör det icke sin sak lika väl ännu?»
»Jag tycker bara, att Aftonbladet, som sjelf bäst känner
sin öfverlägsna qvickhet, icke skulle tillåta sig för stora
dumheter. Det är synd; ty på Aftonbladet hafva många hoppats.
Hvarför då gå i Argi bana, när man har hans exempel så
färskt för ögonen? Hvarför taga denna öfversittarton, när man
vet att högmodet földe Argus? Hvarför blifva långdragen och
så olyckligt radoterande, när man gjort sin lycka genom snabba,
korta, hvassa sid ohugg? Låta icke sådana mera göra sig?»
»Sidohugg?» Men om folkets väl nu mera befrämjas
genom långa predikningar, än genom epigrammatisk fyndighet,
så bör väl folkets väl gå framför allt.»
»Visserligen. Men om Aftonbladet härigenom förlorar färg
och tycke, såsom det nu länge gjort, .så är det ännu värre.
Den, som är af naturen lång, såsom Argus, förlåter man dess
tråkighet hellre, och säger, när man lägger bort honom: han
är sig då alltid lik! — Men nu lägger man Aftonbladet å sido
med en suck, och yttrar med grämelse: tänk, att det icke kan
hålla i sig.»
»Hvar är då han, som slagtade biskopen? Fins icke
Palmar till längre?»
»Jo, visserligen fins Palmaer till. Men när han nu någon
gång sänder upp en artikel till Aftonbladet, så stryker
tryck-rådet ut det mesta och bästa af hvad han författat: huru skall
han då hafva mod att vara qvick och skrifva mera?»
»Det var ett inskränkt tryckråd. Hvad gör då Anders
Lindeberg/»
»Sedan han gick miste om att få halshuggas, har han
förlorat all popularitet Det var synd om den mannen; hankunde hafva blifvit någonting efter döden. Han som stod så
vacker . för svenska folkets imagination, är nu bara ful, och
ingenting mera.»
»Men gifs det icke en kongl. sekreterare Sturzen-Becker
att tillgå?»
»Han utmärkte sig mycket såsom arlekin *, Och ingen
tidningsredaktör har med så mycken energi, som han, visat
huru man utan omsvep kommer till sitt mål.»
»Sitt mål? Hvad hade den gode arlekin för ett mål?»
»Att sluta; såsom alla hafva, naturligtvis. Men ingen
gjorde sin sak raskare än han; han utförde på tre månader,
hvad Heimdall behöfde tre år till, och hvad Argus ännu icke
hunnit med, ehuru han säges snart hafva sitt färdigt.»
»Att sluta? Men om Sturzen-Becker nu icke längre är
en arlekin, utan blifvit en stadgad man i Aftonbladet, så har
han ju fått nytt och förökadt lif. Kan han då icke meddela
Aftonbladet samma raska fart, som hans eget blad hade?»
»Jo, Sturzen-Becker är mycket qvick, nästan den qvickaste
på Södermalm; men han skrifver nu icke så fort, emedan han
fått musiken på sitt departement; och för att veta hvad han
häri skall skrifva måste han först" gå och fråga på Norrmalm,
hvilket hvarje gång fordrar tid. För öfrigt låter han nu måla
af sig, hvilket har nedstämt hans lynne.»
»Det är förskräckligt med tidningarna! Så låt mig då få
höra någonting om bokliteraturens tillstånd, efter vi ej hafva
något mer att säga om tidningarna. Huru förhåller det sig
med våra yppersta författare?»
»Geijer älskas nu som alltid, och med rätta, ty han är
älskvärd. Att hans omdömen skola skattas som ofelbara i
allting, kan dock icke begäras; nämligen icke i roman-literatur,
emedan han sjelf ingen roman frambringat, icke i dramatik,
emedan han intet dramatiskt verk åstadkommit och saknar all
idé i den vägen; icke heller i den episka konsten öfver huf-
* Tidningen »Arlekin», utgifven af Sturzen-Becker, utkom blott en
kortare tid af 1834.
Ahn/elt: C. J. L. Almqvist.
12vud, hvarmed han aldrig befattat sig. I lyriken är han störst;
ty »Kolargossen» och »Vikingen» äro tvänne härmningar af
forntida tonarter, som aldrig skola dö. I Svenska historien
anses »Erik Gustaf» numera oskadlig, emedan de ensidigt
aristokratiska synpunkter och halfva tankar, hvarpå hans
häfda-teckningar blifvit bygda, af honom sjelf vid första lägliga
tillfälle skola erkännas och vederläggas, alldenstund han till
men-niskoslägtets bästa gjort ett betydligt affall. Fortfar han bara
i det, så blir han nog till slut riktig, men det svåra för
honom är att icke, af vana vid affall, affalla från sitt affall. I
politiken hålles han oaflåtligt och med största skäl för en stor
man, ty han öfvergår aldrig till ett parti förr än han ser det
vara segrande. Mest värderas han likväl i
embetsmanna-förhållanden, så ofta hans kollegiala yttranden och påståenden
icke råka i strid med sig sjelfva, hvilket aldrig inträffar under
ferierna.» *
»Det må så vara. Men hvad säger publiken om min
lilla älskling, mamsell Fredrika B remer P»
»Man önskar, att hon måtte lära känna karlar, för att —
hur säger man nu igen vetenskapligt? — för att i sig uppfatta
deras bilder riktigt och återgifva dem med sanning och
verklighet. Äfven ville man, att kretsen af hennes bekantskaper
icke måtte fortfara att vara alltför enahanda, på det att hennes
produktioner icke måtte stanna vid repeterade repetitioner.»
»Men man är orättvis och underlig. Jag håller utaf
mamsell Bremer och jag fruktar, publiken vet icke hvad den vill.
Fins då något angelägnare än att uppfostra publiken, hvilket
fordrar repetitioner.»
»Man är visserligen en vän af uppfostringsböcker, och
högaktar mamsell Bremer för hvad hon i den vägen lemnat.
Men emedan hon gifvit dem titlar, som likna romaner, så
skulle 1nan mera tyckå om, i fall de icke vore ledsamma, i
fall uppfostran i dem icke vore oupphörlig, och framför allt
* Möjligen innebära dessa sarkasmer en hårsmån af sanning. Den
vackra sidan i det beryktade »aflfallet» m. m. tecknade dock äfven
Almqvist med värme vid Geijers död i Jönköpingsbladet under rubriken »Sveas
sorg».i fall den icke vore så förfelad att den lärde ut falska pligter
som sanna.»
»Man vill då icke påminna sig, att det måtte vara heder
nog för oss att i henne besitta en miss Mary Edgeworth?
Vill man aldrig bli billig? A propos om fruntimmer, hvad
säger allmänheten om den anonyma friherrinnan Knorring?»
»Friherrinnan Knorring tror ännu mången icke vara
friherrinnan Knorring. Alltsammans har slutat i en illusion.»
»Så godt var det. Nå, hvad säger man om vårt lands
vackraste skald, Beskow
»Man säger att han är hofmarskalk.»
»Och det är också sanning.»
»Men hvad yttras om vår Ling?>
»Att han för alla tider är och blir svenska poesiens
största Ase.»
»Och om Tegnér?»
»Ja, är icke det besynnerligt, att om honom talar man
alls ingenting ?»
»Nå, om Atterbom då?»
»Atterbom har återkommit till sina blommor, ligger nu på
rosor och tackar Gud för det.
»Men så måtte då åtminstone Palmblad icke tacka Gud?»
-%Palmblad är den lyckligaste ibland menniskor; och den
som det är, behöfver icke mer.»
* Bottiger?*
»Honom önskar man lif.»
»Ja, jag vet, jag känner denna älskvärda, sköna men svaga
helsa, och ingen kan lifligare än jag önska honom att få lefva.
Men hur är det — om jag icke bedrar mig, finnes ju
der-emot en annan, alldeles för häftig och lif begärlig — hur heter
han nu igen? — Lem— lem— Lénströmh
»Honom önskar man döden.»
»Det måtte vara en onödig önskan. Vi böra blott
påminna oss svaret på de flesta bönerna i tredje hufvudstycket,
lilla katekesen *.
* Om läsaren möjligen icke skulle ega den förtroliga bekantskap med
»lilla katekesen», hvilken Almqvist här förutsätter, så nämna vi att svaret»Men — jag hade så när glömt! — Hvad säger man
om tvänne högst utmärkta män, vännerna Schröder och
Fahl-crantz?%
»Om Schröder säger man, med full tillförlitlighet, att han
är den klokaste menniska som finnes 2 trappor upp i
Auri-villiska huset. Kanske flyttar han, men påstås i alla fall
för-gäfves söka sin make.»
»Men han har väl någorstädes sin like?»
»Nej, ingalunda*.»
»Kors! Nå, säger man det också om Fahlcrantz?»
»Ja, äfven han är makalös.»
»I sjelfva verket skadar det just icke; det är händelsen
med nästan alla stora män. Jag har alltid älskat Fahlcrantz,
och önskar allenast att han måtte sluta sina arbeten.»
»Man har föga hopp, att han slutar Ansgarius; men väl
att han slutar som Ansgarius.»
»Som biskop? Det gör han, och det är också
hufvud-saken; det var det ordet som — se företalet — skulle sägas
i sinom tid. Tror man icke att till och med sjelfve Hvasser
en gång skall gilla detta slut på poemet?»
»Jo, vasserra.»
»Nåväl — hvad berättas nu för tiden om min gamle gode
frimurarvän, brödren Dahlgren?»
»Det sättes utom all fråga, att han är den qvickaste af
alla komministrar i Stockholm.»
»Vet man om Almqvist gör något numera?»
»Det är föga hopp. Han ligger i flussfeber, hvari han
fallit under skrifvandet på sitt arabiska lexikon, som han varit
upptagen med i tolf års tid oupphörligt. För öfrigt är han
en mycket elak menniska, så att det är bäst att icke få något
af honom.»
Det lär icke kunna nekas, att det sist anförda omdömet
i viss mån bestyrkes af hela dialogen. Den skälmaktighet
på frågorna i tredje hufvudstycket inledes gemenligen med orden: »detta
sker väl vår bön förutan» — —
* Professor Schröders favorit-uttryck var det bekanta: »Alldeles,
alldeles!» — »Ingalunda, ingalunda!»mot Sturzen-Becker, som här gifver sig luft, förskref sig kanske
ursprungligen från dennes recension öfver »Drottningens
juvelsmycke». Som medarbetare i Aftonbladet kunde Almqvist
aldrig draga jemnt med »Don Struzza», såsom han benämnde
Orvar O dd. Dock förekommo vänskapsyttringar dem emellan,
såsom när Almqvist blifvit regementspastor. Vid detta
högtidliga tillfälle författade nämligen Orvar Odd ett numera
förkommet stycke, som i Aftonbladet 1851 (1 aug.) benämnes
»det välbekanta, vänliga, täckt skämtsamma och qvicka poemet».
Under sin vistelse i Paris 1840 skref Almqvist ett ganska
märkligt bref till Orvar Odd i anledning af dennes recension
öfver hans roman: »Amalia Hillner». Vi anföra några utdrag
ur brefvet, som belysa Almqvists uppfattning af
romanförfattarens uppgifter.
»Grundidéen uti denna roman», skrifver han, »består uti
skildringen af det psykologiska faktum, att en person kan älska
flera än en på en gång, och göra det på ett himmelskt, varmt
och rent sätt. (Man nekar vanligen detta vara möjligt, och
anser en polygamisk kärlek endast kunna gifvas i oren mening.)
Att bevisa detta som en teoretisk sats, vore onödigt, helst
ingen skulle tro på ett så beskaffadt bevis. Men om
karakters-skildringen är sann, hvilket jag tror ingen skall neka, så är
ifrågavarande faktum praktiskt visadt i min lilla roman; om
detta faktum innehåller något orätt, så har då naturen sjelf
orätt, men icke en tecknare, som blott kopierat henne.
Likväl erkänner jag detta vara en så revolutionär idé (emedan
man fullt och fast antagit den polygamiska kärleken såsom
oren, hvilket den också i de flesta fall är, ehuru jag här visat,
att den också allför väl kan vara ren), att jag tackar dig
ganska mycket för att du i recensionen icke framstält denna
grundåder. Likväl är det klart, att om man ser detta vara
den genomgående tanken i stycket, finner man det hvarken
sakna enhet, helhet eller ett stort menskligt intresse.--
Hvad juridiken beträffar, så är den visserligen icke någon
hufvudsak i stycket. Den är likväl icke någon tillfällighet eller
parasitisk accessoar, emedan händelsens hela yttre eller
jordiska utveckling beror på en arfsfråga. Den utgör blott detprosaiska eller reela fundamentet för stycket; men alldeles
icke dess ideala och egentliga lif.
Uti all roman fins ett sådant prosaiskt underlag för den
poetiska händelsen, och ett dylikt måste der alltid finnas, enär
händelsen tilldrager sig på jorden och i de slags förhållanden,
hvari vi lefva. Frågas nu, min käre broder, hvad ondt du
kan se häruti, eller hvarför du anser en författare, som gifvit
sin poesi ett reelt underlag, hafva skapat någonting till den
grad prosaiskt-bondaktigt, att han derigenom bragt sig nära
den literära döden?
Jo, det har du gjort derför, att jag i detta stycke till
reelt underlag tagit juridiska förhållanden, som så till vida
är en nyhet, att man annars vanligen blott nyttjar till prosaiskt
fundament skildringen af rum, kläder, vapen, seder, bruk,
kalaser, . fruntimmerstoaletter, baler o. s. v. Men då en roman
alltid måste stå på jordiskt gebit, är det då ett fel att hafva
ökat detta gebit? Jag går så långt, så att jag tycker det är
en förtjenst. Juridik är visserligen en prosaisk affär, det skall
Gud veta, men för ingen del mera prosaisk, än allt hvad man
annars brukat till underlag eller fot för en romantisk händelse;
men den är så till vida mycket värdigare att dertill användas,
som den utgör en högst vigtig — och dagligen allt vigtigare —
ingrediens i våra jordiska förhållanden.
Körande denna vy öfver konsten trodde jag icke, att
du och jag skulle tänka olika. Ifrån fader Homerus ända till
pappa Goethe och farbror Walter Scott har man alltid varit
angelägen om att hafva prosa inunder sin poesi, för att stå
på någonting. För att ifrån så stora herrar komma till
någonting litet, har också jag publicerat flera småstycken, som haft
den egna lyckan att behaga både vänner och ovänner; t ex.
ett, der en granrisgumma förekommer, som reser till Hötorget;
i det stycket har man nästan på hvar sida granris, löfruskor,
timmer och dylikt trävirke. I en annan folkskrift har man
en vacker flicka, som säljer mjölk, förstår sig obeskrifligt väl
på kor, arrenderar en ladugård, och omsider blir förmögen.
Detta är visst prosaism, om man vill; men då innerlighet,
kärlek, glädje och klokhet lefva i det hela, så blir det poesiändock, och månne det icke är ganska nyttigt, att allmänheten
lär sig fatta, huru mycken verklig poesi och skönhet kan lefva
inne uti alla dessa våra små jordiska saker? Så t. ex. om
det är frågan om en målare — icke en stor och Rafaelisk
artist, utan en fattig sockenmålare — så är det väl icke någon
oriktig prosa, att ett antal hans yrke tillhörande farger
omtalas (indigo, ockra o. s. v.), hvilka också i sin lilla mån
tillhöra det skilderiets form, och i stycket kan ändock vara nog
mycken poesi, om det tecknar en inre kamp af menskliga
passioner och denna kamps utveckling till ett fridfullt slut
Det är också slutligen ganska säkert, att du och jag
ej tänka olika i dessa ämnen; men det är blott juridiken,
som stött dig i Amalia Hillner, ty af alla prosaiska underlag
tycker du minst om lagboken. Men tro mig, att i vår tid
spelar juridiken (med sina anfäll, försvar, pareringar,
skär-mytslingar o. s. v. inför domstolarna) samma roll
somkämpa-spelen, krigen och envigen innehade i antiken och i
medeltiden. Ordet (eller pennan) utgör svärdet nu, och lagen (ifrån
grundlagen ända ned till de minsta förordningar) utgöra
skölden. Denna liknelse är icke skämt; vår tids karakter är
{och blir allt mer) att stå på rätt (jus, juridik), i stället för
på våld (krig och lansbrytning). Månne då icke rättvisan
(med hela sin dom stolsapparat) är lika förtjent af att upptagas
i poesiens verld som våldsgerningarna (kriget, de blanka och
syperba vapnen), som så länge blifvit besjungna? Jag trodde
det och tog henne derföre till fundament i ett stycke» *.
Bland literatörer, som stodo i ovänligt förhållande till
Almqvist, var, såsom temligen kändt är, Aug. Blanche. Man
* I bref till sina vänner utlät sig Almqvist gerna vidlyftigt om sitt
författarskap. Flera dylika intressanta uttalanden äro tryckta af
P.Wiesel-gren i Biografiskt lexikon. Ett litet tillägg må göras.
En gång skref han: »Hvad som särdeles intager mig, är att skildra
personer och händelser från olika verldstrakter, då jag får måla
landskap och menniskor, allt med de olika nyanser i färg, ton och
uttrycks-fasoner, som till deras individualism höra». Som bevis härpå anför han i viss
mån med rätta Ramido Marinesco, men man får för öfrigt icke i Almqvists
alla skapelser taga den antydda förmågan för kontant. Den berömda
»lokalfärgen» t. ex. i Schems-el-Nihar förefaller oss mycket tvetydig.vet ock, att ovänskapen dem emellan utbröt på ett skandalöst
sätt, efter det Almqvist i Aftonbladet (1842) framkastat
anspelningar på en person, med hvilken Blanche var nära
befryn-dad, nämligen kyrkoherden Bergvald (Blanches fader) — detta
var det så kallade »Almqvistska dådet». Blanche beslöt att
på något minnesvärdt sätt uttrycka sitt förakt för smädaren,
och i Strömparterren gaf han en dag luft deråt genom att
spotta Almqvist i ansigtet, h var vid denne bleknade, men utan
att säga något blott tog upp sin näsduk och torkade sig *.
Blanche var ej nöjd med denna låga hämd för ett lumpet
angrepp, utan framstälde Almqvist i en så ofördelaktig dager
som möjligt, äfven sedan han ej längre kunde försvara sig,
sedan han gått i landsflykt. Vid sitt besök i Vermland 1875
hörde den som skrifver detta flera för Almqvist nedsättande
men ej tillförlitliga drag med Aug. Blanche till uppgifven
sagesman, hvilken under de senare åren af sin lefnad brukade
gästa just den trakt, der Almqvist en gång idkat sitt bondelif**.
Åren 1845—vistades Almqvist någon tid i
Kjöben-havn, der han under sina skånska resor på 1830-talet gjort
ett mera flygtigt besök; helt naturligt blef han med värme
omfattad af literatörerna derstädes. Han skrifver till Hierta
i december 1845 och berättar att han »så till sägandes blifvit
* Jfr Göteborgs Handelstidning 1871, n:r 27, der denna episod
skildras bland andra personliga hågkomster. Det omtalas här, att Blanche
först sändt Almqvist en utmaning, som blott med hån upptogs.
** Sålunda berättades det, att Almqvist såsom anstiftare varit med om
och, under utdelande af nattvarden, läst en presterlig välsignelse öfver det
romantiska mord och sjelfmord, hvarom vi i första kapitlet meddelat några
uppgifter. Vid denna tid var Almqvist ännu icke prest. — Och man
omtalade vidare, att Almqvist i Jakob Ekelunds sterbhus fått förtroendet att ordna
den aflidnes papper, hvarvid Almqvist skulle hafva olofligt tillegnat sig
manuskriptet till »Menniskoslägtets saga». Man har dervid icke betänkt det
besynnerliga i att Ekelund aldrig i sina under lifstiden utgifna verk fick
det infallet att vara snillrik, men skulle varit det i ett posthumt arbete,
ifall denna anekdot vore sann. Också är »Menniskoslägtets saga», med
sina fel och förtjenster, så äkta Almqvistisk, som man kan begära, och
för öfrigt var väl, bland alla svenska författare, C. J. L. Almqvist den som
minst behöfde stjäla andras arbeten, han som producerade så oändligt
mycket i tryck och dock vid sin flykt lemnade efter sig hela bundtar
out-gifna manuskripter.fasttrollad vid Danmarks hufvudstad genom ett trefligt och
artigt emottagande». — »I synnerhet hafva Orla Lehmans och
Bournonvilles familjer visat särdeles uppmärksamhet emot mig,
en person, som jag trodde vara dem obekant; inbjudningar
och kalaser äfven hos Fädrelandet, Corsaren m. fl. hafva
naturligtvis roat mig, oaktadt jag ej kan säga, att mat och dryck
öfverflödigt intaga mig.»
Under denna sin Kjöbenhavnsvistelse höll han (den 4
februari 1846) inför skandinaviska sällskapet sitt märkliga
föredrag om skandinavismens utförbarhet; af hvad han der
förordar: jemkningar i post- och passväsen, gemensamhet i
universitetsexamina, i mynt o. s. v. är nu ett och annat
ge-nomfördt.
Kort derefter kallades han till Stockholm genom anbud
från Hierta på fast anställning i Aftonbladet mot ett efter
dåvarande penningevärde ganska liberalt årshonorarium (minst
2,000 rdr rgs, möjligen denna summa i bko) i synnerhet som
han sjelf fick temligen bestämma, hvilka bidrag till tidningen
han skulle lemna. Hurudant Almqvists förhållande var till
Hierta, kunna våra läsare sjelfva någorlunda bedöma genom
hvarjehanda brefutdrag, som vi redan anfört eller i det
följande anföra; att detta varit synnerligen förtroligt — såsom
Hiertas fiender påstodo, efter Almqvists afvikning* —
framgår just icke af brefvexlingen, lika litet som att Almqvist
varit den egentliga spiritus rector i Aftonbladet. Sjelf
omtalade Hierta, att Almqvist 1842 vid pass tre månader under
Hiertäs frånvaro hade haft tidningens ledning sig anförtrodd,
och likaledes gjorde Hierta ett slags erkännande, att
recensionerna i Aftonbladet öfver Almqvists skrifter stundom varit
af alltför välvillig beskaffenhet. Dock är det alldeles
påtagligt, att Almqvist för Hierta, likasom för andra varit på djupet
oåtkomlig. Efter sitt besök i Skåne 1837, hos Wieselgren,
Thomander och Ahnfelt, skrifver Almqvist: »Det är ingen
vanlig lycka, att möta sådana vänner, då man kommer på
främmande ort; jag har väl i alla landsorter bekanta, men in-
* Mot dessa insinuationer tog Ridderstad till orda i Östgöta
korrespondenten för den 21 juni 1851.genstädes varmare. Kunde också jag visa er alla min värme
tillbaka! Men det står icke till, jag är såsom sluten». I
öf-verensstämmelse härmed iinner man, att Hierta, flera år före
katastrofen, anade tillvaron af mörka tankar hos Almqvist, men
fåfängt sökte förmå honom till en öppen bekännelse. »Om
du en gång, skrifver Hierta bland annat, skulle hafva den
tilliten till min vänskap, att tro mig om att vilja och kunna
ställa något för dig, i fall det ej är för rasande, så tror jag
att du skulle finna, det jag önskade motsvara ett sådant
förtroende*. Det var dock i sjelfva verket redan alltför illa
stäldt, och man må ej förtänka Hierta, att han drog sig för
att utbetala flera tusen rdr bko åt gången, hvarom Almqvist
gjorde framställning, efter den anförda uppmaningen. Att
Almqvist sjönk i en så svår ekonomisk ställning, kan förefalla
besynnerligt, då han väl, oberäknadt sin mångåriga lön som
rektor, bör haft ganska betydliga inkomster, nämligen på
Törn-rosens bok och andra literära arbeten *, i synnerhet läroböcker,
samt så vidt man känner, förde ett enkelt och sparsamt
lef-nadssätt. Imellertid hade han den vurmen, att företaga
talrika resor, hvilka förmodligen i längden blefvo kostsamma **.
De förbindelser, om hvilka vi talat sid. 100, kunna ock hafva
bidragit till ekonomisk ruin, och de flerfaldiga makuleringarna
af tryckta skrifter: »Det går an*, »Europeiska missnöjets
grunder» m. m. måste varit förenade med känbara utgifter,
hvar-till kommo förläggares fallissemanger och andra motgångar.
* Det får dock icke lemnas ur sigte, att Almqvist i sin
författareverksamhet aldrig hade att glädja sig åt en så stor publik, som andra
bland våra förnämsta skriftställare haft att berömma sig af.
** »Det är väl bekant», skrifver Hierta i A. B. för den 26 juli 1851,
»att Almqvist en gång for af från Kalmar med hela sitt hushåll och allt
sitt husgeråd till Hamburg, hvarifrån han likväl kom tillbaka om 14 dagar
samt, på sina bekantas fråga, svarade att han blott gjort en liten lusttur».
*
VII. | Flykten från fäderneslandet Almqvists sista lefnadsöden. |
Min Historia är följande, skrifver Almqvist i ett af
sina otryckta sjelfbiografiska utkast *. Ifrån min
spädaste barndom har en eld brunnit i min själ,
ett oändligt begär efter Gud, kärlek till det sköna,
och enkel konst. Skulle jag hafva varit i den ställning, att få
lefva för mitt innersta begär, så skulle det kunnat hafva blifvit
något af mig. Men oupphörliga lefnadsomsorger för mig och
i synnerhet för de mina, hafva delat min tid och mina krafter.
Jag har haft en stark och skadlig försynthet att beklaga mig
för dem, som skulle kunnat hjelpa mig och försätta mig i en
för min natur ändamålsenligare ställning. Jag har visst fått
befattningar, och väl dermed kunnat lefva; men jag har icke
kunnat sköta dem med annat vilkor, än att nedtysta mitt eget
inre kraf, min natur och den slags verksamhet, som mitt väsen
tillhör. Derigenom har jag varit mycket olycklig. Min själs
eld har förtärt mig. Rätt djup sorg kan icke omtalas. Jag
är ett offer. Ack, då så mycket finnes att utdela, hvarför
skall icke en menniska få lefva och arbeta i det hon djupt
älskar, och följaktligen kan göra bäst och skönast. Men man
måste bära det våldet på sig, att tala om allt, löpa till torgs med
* Delvis intog han i sina skrifter dylika anteckningar: detta är fallet
med »Skaldens natt». Men ofta gaf han sig luft i besynnerliga
utgjutel-ser, öfver hvilkas öde han ej sedan bekymrade sig. En hel packe
manuskripter bortskänkte han vid ett tillfälle åt en vän.
sig, charlatanisera och bråka, om man skall kunna vinna åt
sig en med sitt kraf öfverensstämmande ställning. Mitt arma
hjerta! i många fragmenter har du utgjutit dig. Ingenting har
jag fått rätt arbeta! — Det är svårt att förtvina».
Och vidare yttrar han:
»Evige Gud, förbarma dig! — Det är så underligt. En
enda sak här i verlden har jag satt ett stort, outsägligt värde
på. Detta har icke varit någon nyck ifrån gårdagen — icke
något, som förgått några dagar derefter. Det är mitt lifs
varmaste och innersta behof både om natten, och bor
hemligt inunder alla mina göromål om dagen. Detta mitt begär
är så inneslutet uti min kärlek till Gud, att jag icke kan
skilja det derifrån. Det är så oskyldigt, så fromt, så rent
menskligt, att (äfven om det vore möjligt) intet skäl är för
mig, att söka arbeta det bort utur mitt väsen. Om det vore
ett syndigt begär, då skulle jag genom bön och arbete kanske
kunna få det bort. Men nu är det icke en synd, utan jag
vet med mitt väsen, att det är förädlande.
Och detta enda har jag icke fått. Min heliga, vackra,
oskyldiga åtrå skulle just här blifva dömd till ständig hunger.
— Ack, i allt är jag så rik — i allt sådant, som jag ringa
aktar. Min inre förmåga är så tillräcklig, att jag med den
obetydligaste ansträngning med stor lätthet och hast kan
utföra många saker, som andra menniskor med mycken möda
svårligen kunna göra. — Och mig gör det ingen glädje. Mitt
väsens innersta hunger är lika stor. Hvarför fick jag allt —
utom det jag behöfde? - - Huru gerna skulle jag skänka
bort dessa för mig så tomma, glädjelösa yttre fördelar och
inre gåfvor. Men det är omöjligt. Min själ förvissnar och
mitt lif är förspildt. Ty det är icke nog, att jag nu ej har
mitt lifs oskyldiga enda önskan fyld — jag kan aldrig få den
— aldrig så länge jag lefver.
Denna min själs innersta slutlösa brist, har den verkan
att jag icke heller kan rätt begagna någon af mina andra
själsförmögenheter. Jag känner med mig, att hvarje särskildt
ämne, hvartill jag har lefvande förmåga, skulle jag kunna gå
så långt uti, att jag skulle blott för det kunna blifva en ut-
märkt man. Men jag ler deråt, föraktar det, och gör det
dåligt: — det är mig icke möjligt att göra det till mitt lifs
kärlek. Hvarför fick jag allt detta, som så litet gagnar, för
att sakna outsägligt det enda jag behöfver?
Månne kanske det, som är min enda önskan, är en
orimlighet för menniskor att begära? — Men hvarför är då en
sådan önskan lagd i själen? Icke har jag skapat mitt
underliga, arma, utfattiga hjerta. Hvarför fick ett väsen hunger,
när mat skulle förnekas deråt?
När en menniska är instängd uti en låg jernbur ända till
sin död; så är ju den menniskans åtrå att få stå rak, en
oskyldig önskan, ehuru den aldrig vinnes.
Då min enda, enda önskan är oskyldig, och tillika icke
orimlig (emedan det då vore mycket orimligare, att en
önskan skulle vara skapad i själen, utan mening att få fyllnad),
så hoppas jag att den en gång skall få blomma.
Men när skall en sol randas för mig? Ack huru många
solar finnas icke för oss — men deras sken är så ömkligt för
mig. Ingen rätt uppfriskande ljuf värme finnes — is är
öfver allt.
Flere afundas mig, och hvad de se synes nog
afundsvärdt för många. Jag har en ovanlig lätthet i sakers
bedrifvande, så snart jag endast ingjuter den minsta gnista af vilja
i företaget. Många hafva äfven sagt mig, att jag i åtskilliga
stycken har ett icke vanligt snille. Man påstår, att jag har
talanger, ehuru på mitt egna naturingifna sätt. Jag tror att
jag skulle kunna hafva något af allt detta i sanning, i fall
något deraf någonsin kunde omfattas af mitt lifs djupa kärlek.
Men af allt det myckna jag gjort, vet jag knappast något,
som jag gjort med en fjerdedel god vilja, derför ock
trefjerdedelar liknöjdhet, om icke förakt.
Se ut på gatan — se ut på alla gator i Sveriges område
— sök efter den allra armaste, den mest nakna tiggare.
Ingen finnes som ej är rikare än jag i sjelfva verket.
Helige Kristus! jag beder dig nu blott om en enda sak.
Att jag lider, gör intet. Men förbarma dig öfver min själs
blomma, att ehuru intet hopp finnes för mig i detta lifvet,
dock ej förtviflan angriper min blomma, utan att jag evigt
minnes dig och min fasta grund. Helige furste! gif mig blott
ett odödligt minne af det enda som är för mig och min vissa
tro på kärlekens ankare hos dig i Riket. Min sorg är icke
sorg».
Som ännu ett vitnesbörd om de själsstrider, hvilka plågade
Almqvist ända från hans yngre dagar, anföra vi några rader
ur en outgifven utgjutelse med titeln: »Kastanjeträdet». Den
är märklig särskildt på grund af ett slags förkänsla rörande
den utveckling hans naturanlag skulle taga.
»Jag sitter så förnöjd», säger han, »under mitt
kastanjeträds susande mörkgröna löfkrona. Jag får sällan vara ensam.
Men det är nödigt för mig, att vara det oftare, för att renas
från det myckna och åter mer innerligt älska det enkla.
Här kan jag tala till Gud, här kan jag tala om menniskans
verkliga nöd, hvad det är som rätt svider, utan att det illa
upptages. Här är trakten omkring mig så kysk, jag fruktar
ej att anses brottslig, om mina tankar naknas. Ack jag
behöfde en menniska att tala till. Likväl har jag träd, och
oskyldigt lutande örter stå omkring mig: de skola väl ej förstå
mig, men de skola ej heller göra det goda till ondt. En
gång skall jag få komma i ett landskap ej af stum natur.
Ack, försmån icke att bevaka mig, keruber, bevaken mig, mitt
sinne och mitt hjerta med ett klart svärd. Beskärmen mig
ifrån fall, att jag en gång måtte nå det lefvande landskap,
dit jag längtar».
Keruberaa synas ej hafva velat eller kunnat bevaka den
olycklige mannen, men i enlighet med Benjamin Höijers
uttryck, att om det än bär till helvetets portar, bör man söka
att komma sanningen på spåren, hafva vi förestält oss att
intet hemlighetsmakeri må ega rum i fråga om anledningarna
till Almqvists landsflykt. Det är ett sorgligt och nedslående
studium, att se huru djupt en man af Almqvists begåfning
och vetande kunde sjunka, men fakta få ej nedtystas. Dock
kan man säkert icke iakttaga en öfverdrifven försigtighet vid
bedömandet. Är än ett fjerdedels århundrade försvunnet efter
dessa händelser, så låter det sig tänkas, att någon ny
belysning i ett eller annat afseende framdeles kan komma i dagen.
Det förhållande, att det icke var den dålige Almqvist, utan
den öfverväldigande snillrike Almqvist, hvars fall på många
håll helsades med jubel, bör ej lemnas ur sigte. Att
ransakningen fördes blott med anklagelser, utan något försvar,
är ock skäl att påminna sig.
I Aftonbladet för lördagen den 14 juni 1851 står
följande att läsa;
»Man upplefver numera knappast någon dag, utan att
en olycka finnes att omtala, och vi frukta mycket att
någonting sådant af en sällsamt tragisk art är å färde uti hvad vi
nu hafva den sorgliga lotten att berätta. Regementspastorn
C. J. L. Almqvist har nämligen saknats från sitt hem sedan
sistliden onsdag tidigt på morgonen, då han hade gått ut
under uppgift till sina hemmavarande, att han ämnade resa
till Upsala samt att han ämnade om ett par dagar återkomma,
hvilket likväl icke sedan skett».
Derefter innehöllo tidningarna under åtskilliga veckor
nästan dagliga referat i målet (ej utageradt förr än 1854),
af hvilka vi imellertid icke begagnat oss, alldenstund
originalhandlingarna finnas bevarade, uppgående, oberäknadt bref och
andra bilagor, till öfver 600 foliosidor. Hvad anklagelsen
innebar, låta vi Almqvist sjelf berätta, i det vi, tills vidare utan
kommentarier, anföra hans egenhändiga skrifvelse till
polismästaren i Stockholm, daterad Göteborg den 14 juni 1851.
»Högädle hr polismästare m. m.!
Utan att hafva äran af en personlig bekantskap med hr
polismästaren, vågar jag, i anseende till sakens vigt, anhålla
om en särskild uppmärksamhet på de rader jag här ansett
mig böra meddela. Just som jag var på väg att för några
dar sedan företaga en för mig i ekonomiskt afseende
angelägen resa, underrättades jag om tillvaron af ett ohyggligt
rykte, hvarför jag ämnade personligen söka hr polismästaren,
för att, i fall hr polismästaren sjelf hört något derom, tillägga
hvad jag kunde veta. Jag afbördar mig nu i stället denna
skyldighet skriftligen, då den affär, hvarom jag nämnt, icke
tillät mig att återkomma så på dagen som jag önskat.
Saken rör en gammal ryttmästare v. Scheven, som någon
berättat vara förgiftad, och hvarför ryktet låter misstanken
falla på åtskilliga personer. Om någon förgiftning egt rum
och konstateras, torde följande möjligen lemna ett bidrag till
sakens utredande.
En särskild händelse har gjort, att jag de senare åren
kommit att vara i v. S:s sällskap; och han har ofta yppat sig
för mig ganska förtroligt. Såsom han dels för långt tillbaka
varit något bekant med min far och en af mina farbröder,
dels en gång för fleje år sedan bevisat mig en betydlig tjenst
i penningeväg, utan allt ocker (hvarför han eljest.var känd)
hyste jag ett visst attachement för honom, och ansåg honom
långt bättre än mängden bedömde honom. Sedermera råkade
vi blifva kamrater i en och samma konkurs, der jag slutligen
utsågs till en syssloman och härigenom blef gamle v. S:s
med-kurator. Från denna stund tillväxte v. S:s önskningar, att, om
möjligt, hvarannan dag taga mig till råds, äfven i sina egna
angelägenheter. Detta föll sig visserligen för mig besvärligt;
men den gamle mannen var icke god att afvisa för den som
han en gång fått tag uti; och jag tyckte äfven allt mer och
mer synd om honom, ju mera jag såg den ställning, hvari
han befann sig. Han beklagade sig ofta och djupt öfver sina
olyckliga familjeförhållanden, och den öfvergifna belägenhet,
hvari han kände sig, bragte honom i många stunder nära
för-tviflan. Då personer påhelsade honom, antog hans lynne en
gladare prägel, men försjönk strax derefter ånyo; och mig,
som han tycktes hafva valt till en mera förtrogen, än mången
annan, förtrodde han då och då de bedröfligaste saker. Han
yttrade sig fullkomligt oförsonligt om sin på annat ställe boende
fru, och om sin son, hr fabrikören Joh. v. Scheven på
Kungsholmen. Flere gånger gaf han mig i mörka ögonblick vinkar
om att han ville sluta sitt eländiga lif, såsom han kallade det;
men afbröt sådant talämne, så fort jag sökte leda honom till
ljusare åsigter. Också var han ganska vacklande i åsigter och
ofta minnesslö, så att han lätt kom ifrån ett ämne, men snartåter in derpå. En gång, då den mörka planen mer än
vanligt agiterade honom, och han gick fram och tillbaka i sitt
ena rum, kom jag händelsevis att falla med ögat på något,
som liknade en gråhvit sten med glänsande mellanrum, och
som låg instucken i en af hans bokhyllor, bakom några böcker,
hvaraf en för tillfället var uttagen och lemnade tillfälle att se
bakom de andra. Jag undrade hvad det var för en sten;
och en aning föranledde mig att taga bort den, för att fråga
någon kunnig derom. Jag fick den hemska upplysningen af
en apotekare (hvars namn jag kan uppgifva om det behöfves),
att stenen var arsenik; hvarpå jag med förskräckelse lemnade
honom det funna, på det deraf intet missbruk skulle kunna
göras. Detta tilldrog sig för 2 eller 2l/2 månad sedan; tiden
minnes jag ej precis. När von Scheven sedermera värre
insjuknade, först i katarr och sedan i en derpå följande feber,
misstänkte ingen, åtminstone icke jag, något ovanligt häruti.
Men om saken nu är hvad jag hört några säga, så vore det
skal att låta undersöka, huru vida kan hända mera arsenik
finnes i von Schevens gömmor och som sedermera begagnats
af den olycklige. Det bokskåp, hvarom jag talat, är det
närmaste intill kakelugnen i hans yttre rum.
Det är icke blott ledsamt, utan till och med
komprometterande att tala om intima förhållanden af visst slag; men
i ett bref till en embetsman af hr polismästarens höga
egenskap, och hvaraf man med full förtröstan kan hoppas, att det
meddelade ej leder till annat än godt resultat, bör jag icke
förtiga följande. Ryttmästare von Scheven hade tagit till sig
en flicka, bland teaterns körelever, och som bodde i hans
rum äfven om nätterna. Flickan är, som jag tror, ganska
beskedlig; men det hände en eller annan gång, att hon vistades
borta öfver natten, utan att gubben fick veta hvar hon var.
Han sade sig äfven hafva beträdt henne med en osanning i
detta afseende. Denna i sig sjelf obetydliga händelse grämde
honom likasom med svartsjukans brand, till den grad, att hans
sjukdom derefter betydligen förvärrades; och mig förekommer
ej osannolikt, att efter detta nya prof på menniskor, såsom
Ahnfeltt C. J. L. Almqvist. *3han misantropiskt brukade utlåta sig, han å nyo och mera än
förut föll på den olyckliga tanken att afhända sig lifvet.
Att härvid fatta misstanke på den nyssnämnda flickan
eller på andra af von Schevens omgifning och bekantskaper,
i fall förgiftning egt rum, synes alldeles olämpligt. Jag har
till och med hört mig sjelf nämnas bland dem, som härvid
kommit i fråga, ehuru orimligt detta än är. Jag har hört talas
om en soppskål, hvari en af von Schevens qvinliga betjening
skall hafva funnit arsenik, och med hvilken skål jag skulle
hafva stått i beröring. Någon soppskål påminner jag mig icke
och kan då så mycket säkrare förklara att jag ingenting lagt
deri. För öfrigt är klart, att för mig ej fans det ringaste
motiv att önska von Schevens död, men väl motsatsen. Hans
död skulle för mig varit ganska brydsam, emedan han ensam
alltid haft sysslomanskapets alla medel i sina händer; men
jag, efter hans frånfälle, om det timade före massans
utredning, kunde af massan fordras till ansvar för åtminstone
hälften, om det ej redovisades. Dessutom, om unge hr Joh. v.
Scheven kallas, kan han intyga, att jag flere gånger sökte
honom och enträget bad honom gå till sin gamle sjuke far,
försona sig med honom och taga boet om händer, innan det
möjligen vid gubbens plötsliga frånfälle förskingrades af
främmande. Skulle nu jag haft i sigte att vålla hans död, för
att sedan roffa hans bo, så skulle jag väl icke hafva sökt förmå
hans son att taga sig den gamle an, hvarigenom jag tydligen
utestängdes*.
Det torde nu vara närmast i sin ordning, att meddela
de upplysningar vi förskaffat oss om von Schevens person.
Huru han var ansedd af allmänheten långt före sin rättegång
mot Almqvist, hafva vi ansett oss böra ådagalägga genom att
återgifva en litografi som gick offentligen i handeln i
Stockholm i medlet af 1840-talet*. Porträttet lär gifva en ganska
god föreställning om originalet, hvars borstiga hår och i
allmänhet föga vackra utseende gjorde honom till föremål
* Såsom innehafvare af egendomen Siggestad, var han allmänt känd
under benämningen Siggestadbusen.för uppmärksamhet, i synnerhet då han såsom i den framstälda
situationen, befarade angrepp på sitt gods och guld. Hans
karakter är, vid en fullt opartisk undersökning af förgiftningsmålet,
af vigt att hågkomma,
ty då den gamle
procentaren såg sig på
väg att förlora
penningar, var han i stånd
att af hämnd tillåta
sig hvad som helst.
Ryttmästare von Scheven, värjande sig emot kraf.
Ledamot af Riddarhuset 1844—45.
Född år 1775, lär
Johan Jakob von
Scheven, som med
ryttmä-stares afsked afgick ur
krigstjenpten 1805
sin ungdom hafva varit
en briljant
salongshjel-te. Med tiden blef han
svedenborgare,
cyniker och ockrare. I en
högst besynnerlig
bref-vexling, förd på
1830-talet mellan v.
Sche-ven och den bekante
svärmaren Tybeck,
utlåter sig Scheven
någon gång 1 bunden
form, och utbrister till
försvar för sin cynism:
och äfven jag var petit-maître,
och kärnan var af skalet stödd.
Men sorgen kom, och sorgen fräter —
och med Arkadien jag förgäter
det skal, hvars kärna är förödd».
Bland motgångar, som drabbade Scheven, må nämnas
vådeld och upprepade dödsfall inom familjen, i det fem af
hans sex barn inom några år ailedo. Då han förlorat sin enda
dotter, det mest lofvande, *det mest hoppgifvande af mina
älskade. barn» — skrifver han till Tybeck — synes han hafva
blifvit öfverväldigad af en förstämning, som småningom
öfver-gick till menniskohat, yttrande sig äfven i fiendtlighet mot
hustru och son, mot hvilken han väckte rättegång förbodrägt.
Han försjönk i ytterlig melankoli, hvarunder han, långt före
bekantskapen med Almqvist, ansåg sig utsatt för mordförsök,
och enligt sin egen bekännelse 1851 hade han äfven för
Almqvist omtalat förmenta förgiftningsplaner, af hvilka han
hotats.
Redan 1830 yttrar Scheven följande inför sin andelige
fader, Tybeck: »Gäldfri man, med timlig egendom belastad
till vida utöfver hvad mitt tarfliga lif kan synas fordra, och
hvilket, onämdt de hvardagliga förargelserna, ådragit mig
nutidens nästan alla möjliga slag af otack, bedrägeri, försåt och
mordplaner på lif, ära — allt, är jag likväl nog svag eller
fördomsfull för att, hellre förkofrande än minskande vilja
bevara den åt mina bam; måhända ock åt. bättre tider, hvilkas
vildaste brytningspunkt icke tyckes särdeles aflägse».
På Siggestad förde Scheven ett högst egendomligt lif.
Han hade sjelf en tid legat i händerna på procentare,
hvar-igenom han såg sig tvungen att låta ställa sig under
förmyndare, föt att åtminstone jordegendomen måtte räddas genom
bättre förvaltning, än hvad som varit fallet mfed hans eget
sätt att sköta ett större jordbruk. Således hade förmyndaren
ditsatt en inspektor, som skötte det hela, och detta till
egendomens fromma, ehuru ryttmästaren aldrig ville erkänna detta,
utan gjorde allt hvad han kunde för att få inspektörens
handlingar misstänkta och ställa till oenighet mellan honom och
folket. Redan vid denna tid bidrog han genom ocker till
sin förmögenhets tillväxt, och bland hans panter lära funnits
så väl vigselringar som skodon.
Herrn och frun på Siggestad hade hvar sina rum på
ömse sidor om förstugan; och hände understundom att rytt-mästaren besökte fruns afdelning, så inträffade det deremot
aldrig, att nådig frun satte sin fot inom mannens område *.
Hon torde äfven hafva egt sina giltiga skäl d ertill. Någon
qvinlig domestik fick aldrig städa eller rengöra ryttmästarens
rum. I stället höll han sig med en manlig trotjenare,
nämligen en från Långholmen frigifven korrektionist vid namn
Dufva. Honom hade ryttmästaren för sin egen räkning, och
ingen i huset tordes säga något till honom eller besvära
honom med andra göromål än sådana som tilhörde honom
såsom betjent åt sin välborne herre. Borsta behöfde han
aldrig, ty ryttmästaren gick alltid oborstad. Men om denne
ämnade sig bort någon gång, ålåg det Dufva att bränna
honom i håret; likväl utkammades icke lockarna, utan sutto som
knölar kring hufvudet.
Midt på golfvet i ryttmästarens rum stod ett klavér, med
tumstjockt dam på tangenterna, ty Scheven rörde det aldrig,
ehuru han ursprungligen lär varit ganska musikalisk. En mängd
böcker i gamla skinnband stodo uppstälda på stora bokhyllor,
öfverhöljda med spindelväf. På skrifbordet lågo
Sveden-borgska skrifter, i hvilka egaren skall hafva varit ganska
bevandrad. Han hade i sin ungdom läst latin och kunde
der-för, med tillhjelp af Sjögrens lexikon samt stundom af sina
barns informator, reda sig rätt bra med den nordiske siaren.
Särskildt var han intresserad af Svedenborgs afhandling De
conjugio in coelo (om äktenskapet i himlen), och jemförde
dervid, till sin förargelse, sitt äktenskap med de himmelska
andarnas.
Scheven visar sig i brefvexlingen med Tybeck hafva
varit en i flera afseenden ganska kraftig och begåfvad natur,
som enligt sina egna ord »tillfälligtvis öfverkom Nya
Jerusalems himmelska lärä» och deri fann näring för sin lifliga
fantasi. Oafsedt Almqvists lutning åt svedenborgianismen, är
det möjligt att Scheven känt sig tilltalad af det mystiska i
hans skrifter, och af denna anledning för ett ögonblick glömt
* Från och med 1837 lefde makarna alldeles åtskilda. Sedan
ryttmästaren flyttat till Stockholm (gamla Norrbro n:r 5) förestod frun en
krogrörelse på Ladugårdslandet.sin procentarnatur. Det är nämligen ett bestyrkt förhållande, att
år 1845, ett tillfälle då Almqvist blifvit bestulen på större
delen af hvad han egde, försträckte honom von Scheven på
god tro, utan ocker, 500 rdr bko. Almqvists bref till honom
från denna tid andas ock en oförstäld tacksamhet och
till-gifvenhet.
Vi skola nu tillse, huru Almqvist ytterligare sjelf
framställer sitt förhållande till von Scheven. Detta egendomliga
dokument, som icke förr blifvit offentliggjordt, utgöres af en
vidlyftig skrifvelse, daterad Wangeroog (ön utanför Bremen)
den 24 juni 1851. Hierta har dervid gjort denna anteckning:
»Detta bref hitkom kort efter Almqvists afvikande och
för-tjenar gömmas såsom ett kuriöst bevis huru han söker
förklara sin resas anledning». Det Almqvistska brefvet lyder som
följer:
»Bästa Hierta!
Med den yttersta förvåning har jag sett ett Aftonblad
af den 14 dennes, som i en artikel på det förskräckligaste
nedsatt mig, nästan gjort mig till en skurk, och moraliskt
be-grafvit mig. Hvad i Guds namn har kunnat förmå dig till
ett så grymt steg, hvarigenom min existens så väl ekonomiskt
som i allmänna tänkesättet kan anses tillintetgjord, innan jag
fått upprättelse. Bästa Hierta — jag ber att fä tala lika mycket
till ditt hjerta som till ditt förstånd — skulle en gammal,
varm vän endast höra utsagorna från personer på den ena
sidan och genast omfatta dem, utan att först tillika afvakta
sakens sammanhang från dess sida, som med dig stått i så
mångårigt förhållande och på den grund väl åtminstone
för-tjenade så mycket undseende, som den sämsta — jag vet icke
hvem? Ponera också, att jag skulle vara saker till något af
hvad du i din artikel omskrifvit (hvilket du snart skall inhemta
att jag icke är) — skulle då du, min gamle vän! vara den
förste som i Sverige utbasunade mig? Åtminstone vet jag
med visshet, att skulle det någon gång hända dig att göra
ett fall, icke blefve jag den som främst af alla stötte dolken
i ditt bröst! Har du betänkt hvilken förkrosselse det måste
medföra för mina stackars hemmavarande, att i sjelfva Afton-bladet läsa en sådan skildring om mig? Hvad skola alla mina
talrika bekanta i Sverige tänka? förtjenade jag verkligen att
aflifvas så väl inför medarbetarne i Aftonbladet, som inför alla
andra menniskor? Icke kunde du förmå dig till en så grym
handling blott af den orsaken, att jag begått det förhastandet
eller ohöfligheten, hvilken jag redan i två bref afbedit, att
göra en liten resa, dig oåtspord*: det är klart, att det endast
är de bibringanden man ingifvit dig om mitt förhållande till
v. Scheven och den hiskliga skuld jag hos honom förments
hafva åsamkat mig, som bragt dig till denna ytterlighet mot
mig* Jag är denna person icke en enda rdr skyldig för
närvarande, och har egentligen aldrig varit det. Det enda jag
har att förebrå mig, är att jag ej längesedan omtalat för dig
det slags transaktion, hvari jag genom en händelse kom att
stå med denne besynnerlige man, men jag tyckte dig vara
tillräckligt öfverhopad för att äfven besväras med sådant som
ingen angick. Men då nu detta genom andras, med
förhållandet obekanta, utmålningar blifvit gjordt till ett mål för
offentligheten, måste också jag nödvändigt af din rättvisa begära
framställandet af det sanna species facti, såsom det i
hos-följande beriktigande befinnes, men hvarom jag tillika ber att
få berätta följande, endast oss bägge vidkommande, som gör
alltsammans ännu begripligare, utan att dock behöfva inflyta
j i Aftonbladet.
Troligen påminner du dig, att då för 4 å 5 år sedan du
och min bror Fridolf hade den godheten att arrangera mina
affärer, inflöt bland annat i öfverenskommelsen, att jag, eder
" oåtsporda, icke skulle göra någon ny skuld **. Detta har jag
* Då Almqvist afvek från Stockholm, skref han till Aftonbladets
redaktör dessa rader: »Bästa Hierta! Jag ber på det högsta, att du ville
ursäkta mig för att jag anhåller om några dagars permission från
Aftonbladet. Naturligtvis hade jag bort framställa denna anhållan innan jag
tog dess beviljande för afgjordt. Imellertid hoppas jag på din vanliga
godhet, att du ej räknar alltför noga. Du skall snart höra af mig.
Högaktningsfullt Almqvist.» I ett senare bref anhåller han om permission på
en månad.
** Det torde vara på sin plats att vi här lemna en redogörelse för
Almqvists affärsförhållanden. Som kändt är, var han innehafvare af entill den grad hållit, att jag icke allenast ej gjort någon ny
skuld, utan äfven afbetalat flera gamla; såsom t. ex. de 1,000
rdr rgs, som jag i fjol betalade dig sjelf på den öfvertagna
reversen, och hvarpå jag skall afbetala de återstående 1,000
i sommar, så vida jag icke genom denna oförmodade och
ohyggliga katastrof blir förstörd; vidare 750 rdr rgs till **;
vidare 1,000 rdr rgs till Hazelius, som jag betalade i våras,
och hvarigenom jag till honom nu icke står i en skillings
skuld. Vidare har jag ingen enda bodräkning obetalad. De
enda återstående skulder jag för närvarande har, utgöra: 2:0 till
dig 1,000 rdr rgs på den förut omtalade reversen, 2:0 en äldre
bok skuld äfven till dig, hvars precisa belopp jag nu ej kan
säga, men som lär gå till circa 500 rdr bko, 3:0 en revers på
1.000 rdr rgs till fru *, och hvilken egaren mycket gema vill
hafva stående, då räntan ordentligt betalas, hvilket till och
med alltid litet före dagen skett; 4:0 en revers på 1,000 rdr
rgs, som utgjorde det sista beloppet af den genom *
öfvertagna reversen; samt slutligen 5:0 en skuld till ** på 656 rdr
rgs, och hvarom jag vidtalade ** för ett par månader sedan,
så att han fullkomligt åtnöjes med inbetalandet deraf till hösten.
Summan af alltihop är alltså 4,406 rdr rgs, hvartill komma
circa 80 rdr till hr B * * *, som jag utfast att betala för en
annan, om en månad, eller icke fullt 3,000 rdr bko: allt hos
landtegendom i Stockholmstrakten. Det natursköna Antuna, beläget nära
Rotebro, hade tillhört slägten ända sedan 1796, då det inköptes af
Almqvists fader. År 1824 gjorde krigskommissarien Almqvist konkurs, hvarpå
C. J. L. A. jemte två syskon tillhandlade sig gården. Enligt
köpehandlingar, som ännu förvaras på stället, vandrade Antuna sedermera på ett
besynnerligt sätt fram och tillbaka ur rektor Almqvists händer. Stundom
egde han blott bråkdelar deraf, stundom det hela. År 1841 var han i
besittning af hela Antuna mot ett pris af 25,000 rdr bko (köpesumman
1796 var ej mer än 6,000 rdr rgs), men hade då inteckningar för 24,300
rdr bko, deribland 1,000 rdr bko till Hierta. I början af 1843 sålde
Almqvist för alltid Antuna till en person utanför slägten mot ett pris af
30.000 rdr bko. För att mera ostörd kunna egna sig åt sin literära
verksamhet, funderade han vid denna tid på att sätta sig sjelf under
förmyn-d erskap, men nöjde sig med att anskaffa en särskild förmyndare åt sina
barn, åt hvilka han då skänkte ett kapital samt möbler och andra
bohags-artiklar.personer, till hvilka jag med största trygghet kan göra
betalningarna efter råd och lägenhet, om de icke genom larm i
tidningarna uppskrämmas, och derför nu onödigtvis öfverfalla
mig. Säg mig, broder Hierta, förtjenar jag att störtas för
3,000" rdr bko?
Se nu här, huru förhållandet är med v. Scheven. Denne
ryttmästare utgör väl ett af Sveriges största originaler, och
kunde redan derigenom förtjena, att den, som har sinne för
målning af utmärkta individualiteter, gjort hans bekantskap.
Imellertid gjorde dessutom några andra ganska egna
omständigheter, att han och jag närmare sammanträffade. Han hade
varit något bekant med min far och farbror Erik (biskopen),
och gjorde mig flera gånger den äran att förtro mig åtskilliga
af sina intimaste händelser, äfventyr med personer, som lefvat
under förra tider och haft en viss ryktbarhet samt bedröfliga
familjförhållanden. Han bad mig ofta skaffa sig böcker inom
en egen literaturgenre, hvilket jag gjorde *. Han hade för
flera år sedan gjort mig en betydande tjenst genom försträckande
af ett lån, som dock betalades in efter några månaders
förlopp. Imellertid kände jag mig tacksam härför, och kunde
icke neka gubben att bevisa honom åtskilliga små tjenster, i
synnerhet som till hans karakter hör en stor efterhängsenhet,
så att personer, dem han en gång fått tag uti, ej hafva lätt
att undgå hans propositioner om ytterligare tjenster. När
slutligen händelsen fogade, att vi blefvo kuratorer i en och samma
konkurs, måste jag som oftast vara honom till hjelp med så
många råd och svar på frågor, än rörande ett och än ett
annat, att det väckte uppseende hos många, som förut
be-sutit hans förtfloende odeladt. — Till gubbens egenheter hörde,
att låna ut pengar mot hög ränta, ända till 40 proc. Men stundom
kunde han ock nöja sig med 12 till 15 proc., om summan
var större och han kände personen. I Stockholm existera flere
andra procentare, hvaribland ett bolag, som assisterade folk
mot 18 till 20 proc. Jag kände några af delegame i detta
* Antagligen åsyftas härmed Svedenborgska skrifter, ur hvilka
Almqvist brukade föreläsa för v. Scheven.bolag, som icke ville vara personligen bekanta, af begripliga
skäl, för den större allmänheten. Genom den särskilda
bekantskap jag hade med von Scheven, kunde jag af honom
mottaga penningar för 12 å 14 proc., hvilka jag lemnade
bolaget, som derför erlade till mig 15 å 17 proc., men sjelf
af sina kunder tog circa 20 proc., eller mera. Följden var,
att bolaget vann sina 3 proc., jag vann (som ett slags
mellanhand eller mäklare) mina 3 proc., och v. Scheven hade sina
12" å 14. Man kan fråga, hvad hade jag med detta att göra?
Men man kan också fråga, hvad var det då för ondt i att
emottaga denna lilla mellanförtjenst af några proc., då jag
genom min bekantskap på bägge sidorna kunde åstadkomma
det? — von Scheven visste af bolagets existens (ehuru ej
personernas namn), men ville, såsom ersättning för det
besvär jag hade för honom i öfrigt, låta mig erhålla nyssnämnda
mellanförtjenst af circa 3 proc., hvarför han icke omedelbart
gjorde någon transaktion med de andra, utan endast genom
mig. Således gaf jag honom mina reverser och mottog sjelf
af de andra reverser på samma summor. Härigenom kunde
jag väl säga, att jag icke skuldsatte mig, eller bröt den med
min bror och dig gjorda öfverenskommelsen. Jag kan så
mycket mera säga det, som gubben för några månader sedan
ville hafva dessa penningar (som uppgått till circa 18,000 rdr)
tillbaka, då jag följaktligen å min sida återtog dem, lemnade
honom dem, och återfick mina reverser af honom. Jag är
honom således nu ej ett öre skyldig.
Hvart gubben gjort utaf alla dessa sina återfångna
penningar, kan väl egentligen icke angå någon annan, och jag
skulle icke anse mig berättigad att ens derojn nämna hvad
han förtrott mig i den saken, om icke nu en särskild
omständighet gjorde det nödvändigt: von Scheven unnar icke
sina penningar åt sin son fabrikör Joh. v. Scheven på
Kungsholmen ; han har derför gjort allt för att expropriera sig. Han
förklarar sig i det offentliga ega alldeles ingenting, så att när
exekutionsbetjenter komma från rätterna för diverse små
fordringar, låter han det gå till utmätning. På det att hans
bröst-arfvingar ej måtte få något efter honom, lemnar han allt hvadhan kan åt sina brorsöner på Vermdön. Men gubbens
egentliga och största hemlighet är ett fruntimmer, som han för
många år tillbaka älskat, och om hvilken han ännu alltid talar
(nämligen för dem, med hvilka han talar intimt) med största
rörelse. Han har för mig beskrifvit sin händelse med henne
flera hundrade gånger, och han har skrifvit ett högst kuriöst
poem om henne, som han kallat »Karolineaden*, och som han
till och med låtit Crusenstolpe läsa. Hvad detta fruntimmer
heter i slägtnamn, har han aldrig velat säga mig, men
Karolina är den älskades förnamn; Hon lär ännu lefva i
Karlskrona, och i små omständigheter; von Scheven har flera
gånger förtrott mig, att han i hemlighet ville dotera henne,
och jag är öfvertygad om att han tänkt gifva henne hela eller
en del af den summa han från mig återinbragt. Troligen har
han redan öfverstyrt den till henne *.
Nu kommer katastrofen. Mot slutet af maj hade v. Scheven
till hela sin öfriga talrika husliga omgifning af hvarjehanda
folk (gummor, pigor, vaktmästare etc.) äfven lagt ett ungt
fruntimmer från teatern, som på lediga stunder läste högt för
honom, och som bodde i hans rum, till och med om nätterna.
Till den bättre delen af hans omgifning är att räkna hans
egen värd, hattmakaren L * *. Detta är i sig sjelft en ganska
hederlig man, men han vill gema låna gubben von Schevens
penningar, hvaraf han redan bekommit, tror jag, 6 å 7,0.00 rdr.
utan att på de utsatta tiderna återbetala något, von Scheven
har många gånger förtrott mig hur efterhängsen L * * är, att
få låna mera, och huru von Scheven begagnar sig af alla
slags förevändningar att komma ifrån hr L * *, icke derför att
han egentligen anser honom osäker, men derför att hr L * *
icke vill gifva von Scheven så många proc. han vill hafva.
Han har derför ständigt föreburit att han inga pengar har
inne, eller att han skall söka få in m. m. Mot slutet af maj,
då Amanda Brandt (teaterflickan) nästan ständigt var inne i
hans rum, hände likväl att hon en och annan natt var borta,
utan att för gubben redogöra hvarest hon var. Hans sjuk-
* Han sade sig nämligen ofta, efter sin tanke, vara nära döden, och
ej vilja dröja härmed.lighet ökades dagligen, och tilltog synbarligen genoiä den
ledsnad (måhända litet svartsjuka) han kände öfver Amändas
uppförande, som likväl förekom alla andra ganska ursäkligt, då
hon visade sig hafva varit borta och sytt hos bekanta. Nu
hände att gubben, som om dagarna ej gjorde annat än gick
och stökade med sina papper, klagade öfver att än det ena,
än det andra förkommit; men då man hjelpte honom att leta,
återfans det vanligen några da’r derefter i någon låda, der
han förlagt det. En gång sade han sig hafva förlorat reverser.
Då så mycket folk, ofta af den lägsta qvalitet, dagligen gingo
ut och in hos honom, der han ej sällan hade lådorna olästa,
skulle det väl ej vara så underligt om sådant skett. Mig
före-kommo dock hans utsagor om denna stöld mest likna en fabel
eller ett raljeri, hvarmed han ville amusera L** och andra
som ville låna af honom, och dem han ingenting vidare ville
gifva, och derför utgaf sig för för närvarande medellös.
Åtminstone är visst, att om stölden skolat bestå i mina reverser,
så var detta en ren omöjlighet, då de redan voro inlästa och
ej mer funnos hos honom. Att säga detta sistnämnda för
L * * eller sina andra bekanta, var likväl för v. Scheven omöj- .
ligt, emedan han då skolat erkänna sig hafva penningar inne,
eller ock hafva öfverstyrt dem till Karolina, hvilket han visst
ej för sin död skulle kunnat förmå sig till att omtala*.
Imel-lertid talades hit och dit om stölden, för hvilken von Scheven
sade sig misstänka än Amanda Brandt, än andra; och i sjelfva
* Att gubben von Scheven förhemligar hela denna afför, dömer jag
bland annat af följande, som styrker, att han för hr L * * och andra vill
göra troligt, att han ännu har penningar af mig att få. Det tjenar tillika
till bevis både på gubbens egenheter — en blandning af skämt och
dysterhet — och derjemte på hvilka slags underliga bekantskaper han till en
del har omkring sig, och som låta bruka sig till allehanda. Han visade
mig en dag under halft löje en revers, som någon roat sig att skrifva,
och som skulle föreställa en skuldförbindelse af mig. Jag anförde, att
detta skämt var dåligt och tillika dumt, då mina förnamn voro oriktiga
m. m., samt att jag aldrig hvarken behöfde eller skulle såsom min
erkänna en förbindelse, som jag icke skrifvit. Jag vet det, svarade han,
men det tjenar till att amusera personer här, hvarpå han log och lade
undan lappen.verket kunde han till mål för denna misstanke göra alla
men-niskor, som varit i hans rum. Något slags bevis — utom
gubbens egna tankar och föreställningar hit och dit — har jag
aldrig hört omtalas emot någon. Gäller stölden någonting annat
än de omtalade reverserna, då kan jag naturligtvis derom intet
yttra mig; men är frågan om dem, så är det ganska visst, att
frågan abuterar. till ingenting, enär det 1:0 från den von
Sche-venska sidan -omöjligen kan bevisas att det såsom bortstulet
påstådda fans i hans ego då det skulle hafva stulits, samt 2:0 det
då är lika omöjligt att bevisa hvem, eller ens det någon, skulle
hafva stulit dem.
Om, såsom din artikel i Aftonbladet påpekar, någon
polisundersökning skulle vara under hand, så anhåller jag på det
högsta, att du ville gå till herr polismästar Stråle och
kon-fidentielt meddela honom detta bref, eller det deraf som
angår von Scheven. Jag har redan från Göteborg tillskrifvit
hr Stråle sjelf ett bref, angående ett annat högst infamt rykte.
Han skall säkert meddela dig det brefvet.
Hvad som jag nu kan förstå egentligen ligga emot mig i
opinionen, är förmodligen, att jag kom att göra en resa i de
dagarna. Men då jag såsom en fri menniska väl hade rätt
att företaga en sådan resa, och då jag hvarken var kallad till
någon domstol eller rimligen kunde vänta att blifva det, så
kunde min utfart icke rättvisligen rubriceras som ett
undanvikande. Hvarför gjorde då Aftonbladet larm häraf? Jag
förstår väl, att du ville rädda Aftonbladets ära genom att kasta
mig öfver bord; men jag frågar, om icke Aftonbladets ära
ännu bättre räddats i och med min? och om du ej kunde
tycka litet grand synd om min familj, derest du ock ej
efterfrågade mig?
Det är sant att jag icke återkom efter de par dagar, som
jag hemma utsatt för återkomsten, såsom jag tänkte, och som
bäst bevisas af de högst få klädespersedlar jag medtog. Men
då jag under vägen fick den underrättelsen (hvarom jag i ett
föregående bref tillskrifvit dig), att jag en viss dag borde
infinna mig på ett möte (i Frankfurt am Mayn), hvarvid var
förknippad den för mig vigtiga omständigheten, att, om jaguppfylde uppdraget, få på stället lyfta en summa af circa
1,000 rdr bko i svenskt mynt, så hesiterade jag icke, utan
företog hals öfver hufvud denna något längre resa. Den kunde
icke tagas tillbaka öfver Stockholm, emedan på fredagen ratet
Liibeck-ångfartyg derifrån afgick. Jag kunde således ej träffa
er i Stockholm, utan måste, om jag skulle nå bestämmelsen,
oförtöfvadt fortsätta stråten och taga vägen öfver Göteborg.
I Helsingborg tillskref jag dig om min längre resa; och emedan
ingen post då afgick från Helsingborg, skickades mitt bref
öfver Ystad, för att med Liibeck-ångbåten derifrån komma till
Stockholm om söndagen (den 22). Samma dag, sedan jag
skrifvit och afsändt detta bref till dig, fick jag om aftonen i
Helsingborg se den artikel i Aftonbladet (af den 14), som
utgör målet eller rättare utgångspunkten för detta mitt bref. Att
den skar mig i.hjertat, är förlåtligt. Jag öfverlade ett
ögonblick om jag skulle hufvudstupa återvända till Stockholm att
rättfärdiga mig der, då jag måste försaka fördelarna i
Tyskland, eller om jag skulle fortsätta resan. Jag valde det
senare, då allt hvad jag kunde upplysa i den von
Sche-venska saken kunde ske skriftligen, och i sjelfva verket
innefattas i detta bref. Så deshonorerad som jag blifvit, upprörde
det också min känsla, att visa mig i Stockholm, innan
Aftonbladet lagt i dagen förhållandet. Var detta en svaghet, så
må det så vara.
Imellertid lyckades jag att på utsatt dag komma till mötet,
och bekom riktigt hvad jag skulle, och hvarigenom, till en
början, resan är väl betalad. Mera får jag oförtöfvadt, och
sättes derigenom i den belägenhet jag önskat. Du påminner
dig troligen, att då jag i fjol erlade de 1,000 rdr rgs till dig,
nämnde jag om intrader utifrån för mina arbeten och annat i
Tyskland, som satte mig i tillfålle till denna afbetalning. Samma
är förhållandet nu; och allt skall gå väl, derestjag icke under
tiden göres till en förlorad man i Sverige *.
* Huruvida Almqvist vid denna tid verkligen stod i förbindelse med
utländska förläggare, kunna vi ej afgöra. Men att han förut haft några
dylika förhandlingar, är otvifvelaktigt. Det fins ett bref, dateradt Stock-Bästa Hierta — jag ber dig som menniska och vän —
hjelp mig nu. Hvad jag anhåller om, är i korthet följande:
a) Att så fort som möjligt i Aftonbladet inflyter en
framställning, som rehabiliterar mig från hvad förut blifvit
allmän-gjordt. Jag ämnade först skrifva ett beriktigande af artikeln
af den 14 juni; men då jag icke känner om och hvad som
sedan kan hafva stått att läsa om mig, anser jag bäst att till
dig öfversända hela den species facti, som detta bref
innehåller, och hvarur du, med din kännedom och takt, kan taga
allt hvad du finner för godt.
b) Jag vill återvända så fort som möjligt, och så snart
jag kan göra det utan att vara utsatt för infamier i Sverige.
Under tiden måste mina hemmavarande se sig fredade. Jag
anhåller hos dig på det allra ömmaste, att vara deras vänl
Om jag någonsin här i verlden lyckats att i en eller annan
mån vara dig till nöjes, så afslå ej detta.
I ett ögonblick af djup ledsnad skref jag i hastigheten
från Helsingborg ett litet bref till Janne Hazelius, deri jag
bad honom om en åtgärd; men som dels kanske icke är rätt,
dels kanske icke låter sig göra, och dels icke alls behöfs,
om du vill vara vår vän.
I ett par dagar går jag öfver till England. Skrifver du
mig till, så ber jag att brefven adresseras till
Legationspredikanten Pastor Gust. Carlsson, London.
Högaktningsfullt
C. /. L. Almqvist.»
holm 1842, från Almqvist till bokhandlare Morin i Berlin rörande
öfver-sättning af »Drottningens juvelsmycke» och »Gabriele Mimanso»; i samma
bref erbjuder han sig att öfversända ett exemplar af »Det går an». I
november 1845 skrifver han från Kjöbenhavn till Hierta: »Jag höll just på
att i Jönköping afsluta De dödas sagor och uppresa till Stockholm, då
anledning, genom ett par utländingar som reste derigenom, gafs mig, att
på utrikes botten afsätta åtskilliga af mina saker i omklädd form. Jag
gör derför denna lilla tur öfver Kjöbenhavn och antingen Berlin eller
Hamburg». Samma år i december meddelar han von Scheven i bref från
Kjöbenhavn, att han var på resa stadd »för att genom mina literära
produktioner göra personer till viljes, som i utlandet uppmanat mig att lemna
dem del deraf.*c
Detta besynnerliga bref är påtagligen, liksom brefvet till
polismästaren, en blandning af dikt och sanning. Hierta
synes hafva funnit innehållet misstänkt, ty han nämnde det blott
flyktigt i Aftonbladet. Men öfver reverserna till von Scheven
sprider det onekligen ett visst ljus. Vi hafva, helt oberoende
af brefvet, fått kännedom om att Almqvist från gammalt
visade samma »egenhet» som v. Scheven, att låna ut penningar
mot högre ränta än den annars brukliga. Vi skulle icke
hafva fäst afseende vid denna uppgift, att nämligen Almqvist
brukade ockra med sättarne på ett af hufvudstadens
tryckerier, så vida icke hans egen öppenhjertiga bekännelse i det
anförda brefvet gifvit styrka åt denna sägen, som ock i sin
ordning är ett slags bekräftelse på sanningen af Almqvists
egen förklaring.
Almqvists påstående, att Scheven sjelf återlemnat
Almqvists reverser, är deremot ej hållbart, ty i sådant fall skulle
väl Almqvist icke hafva skrifvit nya*; men att Almqvist
i sjelfva verket ej var Scheven synnerligen mycket
skyldig, är ganska säkert. Det var falska reverser, på hvilka
Almqvist omsider förfalskade sitt namn — ett uppslag i
saken, som har sin psykologiskt förklarande vigt.
Antagligen låg Almqvist för någon erhållen summa i händerna
på den gamle, som förmådde honom till allt annat än
vackra transaktioner, hvilka omsider af Almqvist vändes mot
v. Scheven sjelf." Med reverserna (till antalet åtta, lydande
sammanlagdt på 18,000 rdr bko) hänger det så tillsammans, att
då v. Scheven märkte dem vara försvunna, fann Almqvist
detta »besynnerligt», men åtog sig att skrifva nya. På dessa
nya förbindelser skref han sig, i förlitande på den 77-årige
Schevens halfblindhet, Almgren. Härvid resonerade Almqvist
uppenbarligen sålunda: om jag skrifver gren eller qvist, kan
just komma på ett ut. Men någon tredje, för hvilken
Scheven uppvisat reverserna, märkte genast, namnets beskaffenhet.
* Inför Scheven förklarade sig Almqvist hafva besökt polismästaren
och ordnat saken så, att intet kraf skulle kunna göras gällande med de
gamla reverserna. Det utröntes dock, att Almqvist icke gjort något sådant
besök.Då Scheven meddelade Almqvist detta, svarade han: »Jag
brukar skrifva mitt namn så; men tycker farbror, att det ej
är nog tydligt, skall jag rätta det». Utan någon
öfverstryk-ning eller radering förvandlade han då bokstafven n till st
och satte en, prick öfver e, hvarigenom det ursprungliga
Almgren fick det utseende som detta facsimile visar:
C.J.L.Almqvist
Af bläckets olika färg i bokstäfvema på reversen är
det tydligt, att så tillgått, något som naturligtvis icke kan
åskådliggöras i ett facsimile; icke heller kunna vi visa
huru-ledes bokstafven g lika gerna kunnat på reversen tagas för
q, eller tvärtom, alldenstund ett skymmande sigill (märkt blott
med bokstafven A. i stället för C. J. L. A. såsom Almqvist
annars brukade) är befintligt under namnet
Vi öfvergå nu till den ransakning, som fördes rörande
förgiftningsanklagelsen. Denna ransakning är, såsom vi redan
antydt, ur opartiskhetens synpunkt långt ifrån tillfredsställande,
och funnes inga andra bevis på Almqvists brottslighet än det,
att arsenik ertappades i det bränvin och den soppa, som af
v. Scheven lemnades till medikolegal undersökning, så kunde
man anse möjligt, att Almqvist blott blifvit af sina personliga
\ ovänner inledd i en snara, hvarur han måste rädda sig genom
flykten, af det skäl som Voltaire anfört, då han sade: »Om
någon anklagat mig att jag stulit stora uret i Notre Dame och
stoppat i min vestficka, skulle jag genast rymma».
Om Almqvist som häktad blifvit förd genom Stockholms
gator, kunde detta gifvit anledning till något uppträde,
liknande Fersenska mordet. Stämningen hos Stockholms pöbel
var då sådan, hvilket tidningen »Folkets röst» förberedt
genom årslånga anfall. Det var under påtrycket af denna
opinion, man ransakade öfver Almqvist, som genom sin rymning
sjelf tycktes hafva förklarat sig skyldig. Man är i sådant
fall icke så noga med de lagliga bevisen.
Ahnfelt: C J. L. Ahnqvist. *4
På det sätt, som Almqvist anklagades för förgiftning, kan
man anklaga snart sagdt hvem som helst. Antag, att jag
besökt en sjuk vän och lemnat honom soppa eller me
dika-menter och han låter mig gå. Om nu denne »vän> vill krossa
mig, så lägger han gift i sin soppa och sänder den sedan
bort för att undersökas, med anmälan att jag velat förgifta
honom. Sä kan och får en anklagelse icke ens upptagas till
pröfning; men Almqvists rymning gjorde allt klart för
vederbörande och allmänheten, i synnerhet efter det man i hans
chiffonier påträffat vissa papper, deri han nedskrifvit tilltänkta
svar inför domstolen.
I afseende på dessa anteckningar hafva vi hört den
välmenta tolkningen att de skulle vara något af Almqvists många
romanutkast. För den som sett sjelfva dessa papper — hvilka
ännu finnas i behåll — förfaller genast en sådan tydning.
Men dock har detta fingerade förhör ej i och för sig den
fallande kraft, som Almqvists fiender tillerkänt detsamma.
Man betänke, att Almqvist var en fantasiens man, som ville
se allt i bild för att förstå det, och som sålunda kunde dikta ett
förhör och sina svar, utan att nödvändigt vara i allt skyldig
till den anklagelse, han fann ändamålsenligt att på detta sätt
inför sig sjelf utreda *.
Men härpå kom man ej att tänka i ögonblickets
upp-brusning. Man insåg i stället tydligt och klart, att Almqvist
var saker till allt.
* I dessa anteckningar fins ett slags bekräftelse på ett och annat i
det anförda brefvet till Hierta. Almqvist tänker sig nämligen, bland
mycket annat, skola svara följande inför domstolen:
»Dessa lappar är o falska. Men sant är, att jag hjelpt gubben att
få en summa insatt på ett ställe mot hög ränta, som han vunnit på, och
så snart han presenterar en min sanna revers härå, så får han den
liqvi-derad, då den är förfallen. Mer kan han ej begära. Men hvad detta
är, anar jag. Gubben är ej nöjd med liten, utan vill ha all möjlig vinst.
Detta har nu en kanålje velat hjelpa honom till, och emot erhållande af
mina reverser i stället pluggat på honom större, som de hoppades göra
gällande och sedan skulle dela vinsten. — Detta är ej första gången jag
ser dylika drag. För några år sedan ville gubben försöka begagna mig
till ändring af en revers m. m., afklippande af o. s. v.»Vederbörande intygade under edlig förpligtelse, att den
af v. Scheven sända soppskålen innehållit arsenik, och snart
var mald till den grad förvissad om Almqvists brottslighet, att
åtskilliga personer kommo i håg aningar, som de haft länge
sedan, att det skulle gå med Almqvist som det gick.
Sålunda spelade den gipsmask, hvaraf vi meddela en
afbild-ning, en roll vid ransakningen. En jurist berättade sighafva
för flera år tillbaka sett denna byst af Almqvist i ett
freno-logiskt museum och hade då dragit sina slutsatser, att
originalet skulle vara i stånd till hvad som helst. Och en
apotekare — hos hvilken Almqvist begärt att få köpa opium mot
sömnlöshet*, vid hvilket tillfälle han ock inlåtit sig på
gifters verkningar o. s. v. — hade varit så slug, att han, vid
Almqvists besök, af »försigtighet» lemnat dörren halföppen, så
att hans biträde skulle höra hvad som sades. Då detta skulle
hafva händt, var Almqvist icke ens misstänkt för något ondt
— det var den snillrike författaren, regementspastorn och
medarbetaren i landets dåvarande främsta tidning, som hr
apotekaren icke vågade tala med utan vitnen!
Och icke nog med dessa vitnesmål, som genom sin
naivitet gränsa intill det löjliga, skulle flera af vitnena hafva blifvit
beslagna med tvetalan, derest minsta afseende blifvit fäst
vid den anklagades bästa. Men denna troligen i åtskilliga
afseenden exempellösa ransakning, som börjades utan någon
anmälan, på grund af lösa rykten och sqvaller, fortsattes med
ett ideligt hopande af anklagelser och faktiskt omöjliga
påståenden. Vi skola med ett par prof ådagalägga detta.
Då von Schevens kokerska kom in till sin husbonde med
den beryktade hafresoppan, och dervid anmärkte, att den
»såg så besynnerlig ut», yttrade, enligt ett vitnesmål af henne,
denne Harpagons ättling utan betänkande helt generöst: »slå
ut soppan!» — enligt ett annat: »den är för tjock: späd ut
den!» Ettdera måste naturligtvis vara osanning. Och till
yttermera visso berättas af samma person en tredje sensations-
* Att Almqvist icke vid ifrågavarande tid lidit af sömnlöshet,
intygades af hans hustru.anekdot, att hon nämligen skulle vid inträdet hafva »gjort
tecken» åt sin herre, att han icke borde dricka af det hon
medförde. •
Samma vitne säger vid ett tillfälle, att då
arsenikblandningen skulle hafva egt rum, var von Scheven hemma; vid
ett annat förhör upplyser hon, att ingen annan än Almqvist
fans då i våningen.
Och detta samma, sin husbonde lydiga fruntimmer såg
saker, som hon enligt naturens vanliga lagar icke kunnat se.
Vi hemställa till herrar kemister, huruvida det är möjligt, att, :
utan föregående vetskap derom, se arsenikpulver i en
hafre-soppa; är soppan tillagad af gryn, så är det orimligt, och j
är den af mjöl, så skulle dock arsenikkomen för synsinnet |
endast framträda som små klumpar, liknande gryn, så vida |
man icke förut visste att arsenik fans i skålen. Men så fort j
vitnet fann soppan se ut annorlunda än hon tänkt sig, varse- 1
blef hon arsenik i den, såsom hon uttrycker sig, »föruttunna
och klara soppan». Härvid må anmärkas, att tunn kan
soppan hafva varit, men klar hafresoppa har hittills varit obekant
inöm kokkonstens mysterier. j
Det är i hög grad Öfverraskande, men det står imellertid i
att läsa i rättegångshandlingarna, att den försigtiga pigan till- !
sammans med en väninna efter läkarens exempel företog sig ;
en kemisk undersökning genom förbränning af de arsenik- j
kom hon hittat, och dervid kände hon en tydlig lukt af hvit- i
lök, såsom arseniken egnar och anstår! "
Alla utgingo från den förutsättningen, att Almqvist var i
en giftblandare, och sedan bevisade man, fullkomligt efter j
godtycke, hans brottslighet." |
Vi tro oss härmed hafva tillräckligt påpekat, med hvilken j
utomordentlig försigtighet man bör anlita rättegångshandlin- j
gama. Det är nu vår pligt, att framlägga hvad som talar i
för Almqvists brottslighet; vi göra det icke med hat eller
skadeglädje, utan med innerlig sorg öfver att äfven de högst ,
begåfvade bland menniskor äro så beroende af yttre och
inre omständigheter, så nedtryckta i stoftet, att de ej förmå
resa sig, när de en gång på fullt allvar brutit med sitt bättre jag.Men att af en missledd finkänslighet tillåta det vilsekomna
snillet förbli en helt och hållet olöst gåta, hvilken framtiden
kunde sätta i scen, öfverensstämmer ej med vår uppfattning.
Vi hafva redan på tal om Almqvists ungdomsskrifter
påpekat den fara som kan ligga i ett hat till den konventionela
moralen, ett begrepp som lätt uttänjes långt utöfver hvad en
reformator ursprungligen tänkt sig. Som bekant, hafva vissa
frisinnade författare i våra dagar hunnit derhän, att de ej
anse begreppet godt och ondt såsom något oföränderligt, utan
såsom någonting efter tidehvarf och åsigter vexlande. De
glömma, att en märklig utveckling till det bättre gör sig
gällande i Gamla och Nya testamentets sedelag, att moralen
luttras i de senare delarne af Gamla testamentet liksom i
Talmud, långt innan kristendomen gryr. Buddhisternas
sede-lärare komma i renhet de kristnas ofta mycket nära, och hos
Kon/utse finnas yttranden, som vunnit ett eko i Bergspredikan.
Hos hebreer, inder och kineser utvecklade sig alltså samma
eller nästan den samma uppfattning af det goda och onda,
hvaraf torde följa att det blott kan gifvas ett sant begrepp
för det goda. Du skall icke mörda, icke begå
äktenskapsbrott, icke aflägga falskt vitnesbörd — dessa och dylika
förbud hafva, enligt en skarpsinnig författares uttryck, vid
växande insigt och utveckling uppenbarat sig hos hvaije folk
lika säkert, som hvarje folk, efter någon öfning med
talstor-heter, tillegnat sig de aritmetiska erfarenheterna inom de fyra
lägsta räknesätten.
Från sitt hat mot den konventionela sedligheten
utvecklade sig Almqvist småningom till ett suveränt förakt för hvad
menniskor i allmänhet betrakta som den menskliga samvarons
förutsättningar. I sin roman »Jagtslottet» antyder han, att
mordet kan under vissa förhållanden vara en enkel och
naturlig sak, för att icke säga en pligt mot den som man
mördar, och i förordet till Amorina framhåller han liknande eller
ännu vildare idéer såsom frågor för kommande sekel. Enligt
meddelande af en bland Almqvists äldsta umgängesvänner,
var Bulwers förbrytareroman »Eugene Aram» på sin tid ett
älsklingsstudium för författaren af Tömrosens bok.George Sand har i ett bref till Sainte-Beuve skildrat sin
natur och skaldenaturen i allmänhet i några drag, som vi anse
lämpliga att i detta sammanhang anföra*. Frågan är om
filosofen Jouffroy, som önskat göra hennes bekantskap, men
hvilken hon fruktade såsom en alltför sträng och stel moralist, j
»Jouffroy», skrifver hon, »är påtagligen en man som, om talet i
föll på att äta menniskokött, skulle utbrista: ’Det har aldrig
fallit någon verklig menniska in, att äta menniskokött’: Ni
deremot med er mera omfattande blick skulle säga: ’Det lär
gifvas menniskor, som verkligen äta menniskokött’. Jag
deremot skulle säkert tänka: Huru kan månne menniskokött
smaka?» — djupa ord, anmärker den anförde danske kritikern, j
som i sig innehålla en definition på skaldens väsen i motsats
till iakttagarens och moralistens.
I likhet med många andra skalder, kände Almqvist ett
oemotståndligt begär att låta sin fantasi och reflexion frossa
på experiment, som menniskor i allmänhet frukta och afsky.
Det fins en anekdot om Byron, att han en gång med en liten
knif i handen utbrast: »Jag skulle bra gerna vilja veta, hur
man är till mods, när man begått ett mord!» På denna
anekdot har man bygt röfvarhistorier som gerna må förlöjligas,
enär inga andra bevis föreligga, att Byron skulle mättat sin
öfverretade fantasi med ett eller annat mord. Men om en
dylik förfärande lust uppträder under sådana omständigheter som
fallet är med Almqvist, så har man säkert starka skäl att taga
med i beräkningen detta fantasiens frossande i gräsligheter
och alldeles specielt i mord. Detta synes ock varit J. A.
Hazelii öfvertygelse, då han i afseende på Almqvistska
katastrofen yttrade: »Man spelar icke ostraffadt djefvul».
Att Almqvist i dagarna näst före sin afvikning från
fäderneslandet umgicks med förgiftningsplaner, är alldeles
ovedersägligt. Förutom de bevis härpå, som rättegångshandlingarna
förete, anse vi oss böra framlägga étt vitnesbörd, som hittills
icke varit publiceradt. Dr Herman Sätherberg, hvilken af
Almqvist plägat anlitas som läkare, men under ransakningen vi-
* Vår kännedom härom hafva vi hemtat ur G. Brandes’ »Hoved- j
strömninger», naturalismen i England, sid. 443.stades utrikes, har meddelat oss, att A. någon tid före
afvik-ningen infunnit sig hos honom och efter hvaijehanda preludier
framlagt sitt ärende, att nämligen dels få lära känna
stryk-ninets verkningar, dels erhålla en qvantitet deraf. Som skäl
till denna begäran, om hvars snabba uppfyllande han visade
sig angelägen, uppgaf han sig vara sysselsatt med
författandet af en roman, hvars ämne var en i Frankrike timad
förgiftning, hvarvid stryknin hade blifvit användt, och för att kunna
inlägga så mycket mera sanning i skildringen, ville han sjelf
se hur stryknin såg ut samt af dr S. få upplysning om dess
verkningar, för att kunna i romanen noga beskrifva det. Dr
S. svarade att det ej var tillåtet att utlemna sådant och
nekade att uppfylla A:s begäran, men då A. under samtalets lopp
fick veta att stryknin är en beståndsdel af räfkaka, förklarade
han sig för sitt ändamål belåten, om han erhölle det senare
ämnet, hvilket han dock ej fick.
Härvid torde den frågan tränga sig på de flesta: Huru
kunde Almqvist hos apotekare förfråga sig om gifter och deras
verkningar, då det ej borde vara en så boksynt man som
Almqvist obekant, att det gifves toxikologier i mängd, der han
kunde fått veta mer än ett dussin apotekare känna till? Och
vidare: huru var det möjligt, att han trodde sig skola kunna
genom läkare erhålla giftqvantiteter som verka dödande,
allden-stund han väl borde veta att för sådant ändamål (räf- eller
annan rofdjursfångst), åtkomsten deraf är förknippad med så
inånga säkerhetsmått och så öppet, att innehafvaren är
ansvarig för allt? — Det är onekligen den beqvämaste utvägen,
att inför detta och dylika spörsmål antaga att Almqvist varit
för tillfället sinnesrubbad, men vi tro att saken kan hafva en
enkel och psykologiskt tillfredsställande förklaring.
Redan 1850 vid jultiden började Almqvist sina
rådplägningar rörande gifters verkningar, och häri måste man spåra
en tydligen på förhand anlagd plan. Hans uppgift i brefvet
till polismästaren, att han, några veckor före afvikningen, för
en apotekare förevisat ett *stycke arsenik, som han påstod sig
hafva funnit hos von Scheven, blef under ransakningen
bestyrkt, men vid samma tillfälle intygades det, att Almqvistredan föregående år hos samme man förfrågat sig om
orsaken, hvarför arsenikförgiftning så lätt upptäckes och om
icke en sådan förgiftning kunde verkställas på sådant sätt,
att upptäckten deraf försvårades och gjordes omöjlig.
Det förefaller oss som om en reqvisition af
giftbeskrif-vande arbeten, genom bokhandeln eller1 i någon offentlig
boksamling, skulle varit för Almqvist nästan lika genant som
samtalen rörande dessa ämnen. Dessutom kunde han hoppas
att genom en skicklig manövrering under ett samtal icke
endast erhålla en beskrifning, utan äfven verkligen bekomma det
gift han önskade. Låt vara, att planen nu efteråt förefaller
svårfattlig — det är vanligen så med det som misslyckats, att
man nämligen efteråt förvånar sig öfver vederbörandes enfald.
Vidare har Almqvist sjelf och många med honom, efter
upptäckten, frågat hvad nytta han kunde haft af von
Sche-vens död. Skulle icke detta frånfälle fastmera skadat
Almqvist, i det hans reverser då genast borde blifvit af arfvingarne
upptäckta och lagligeri beifrade? "Men i detta som i andra fall
har Almqvist sjelf undanryckt stöden för dem som skulle vilja
tänka sig möjligheten af hans oskuld.
Den 25 maj 1851 besökte nämligen Almqvist von
Sche-vens son och meddelade honom då att hans fader nu mera
blifvit så försvagad till både kropp och själ, att han nära nog
kunde anses för »décrépit», hvilket uttryck Almqvist, på von
Schevens fråga, öfversatte med »sinnessvag»; vidare
till-kännagaf Almqvist, att fadren vore omgifven, såsom orden
föllo sig, af en mängd »slödder och figurer», som dagligen
gingo ut och in hos honom, och hvilka Almqvist knappast till
namnet kände, hvadan Almqvist ansett för en pligt att derom
upplysa sonen, emedan Almqvist fruktade att dessa personer
skulle utplundra fadren.
Den 31 maj besökte Almqvist åter unge von Scheven
och hade då synts häftig samt genast vid ankomsten yttrat:
»Nu står det mycket illa till med din far, nu är han sämre
både till kropp och själ; din far lefver ej länge, derför
kommer jag ännu en gång för att uppmana dig att taga vård om
honom sjelf och hans bohag. Samma figurer gå der ännu;jag kan ej ansvara för huru de kunna göra med hans
tillgångar, de kunna göra med gubben hvad de vilja». Sonen
beklagade detta förhållande och fann ledsamt äfven att ingen
vore i gubbens närhet, som kunde bevaka sonens intressen.
Detta erbjöd sig Almqvist då att göra, samt anhöll om
fullmakt. Efter Almqvists diktamen skref då von Scheven junior
en fullmakt, hvarigenom Almqvist berättigades att vid
rytt-mästarens dödliga frånfälle genast taga hand om boet. Då
Almqvist fått denna fullmakt, aflägsnade han sig genast, och
derefter besökte han icke von Scheven d. y.
Härmed är, på ett ganska tillfyllestgörande sätt, den
frågan besvarad, hvad fördel Almqvist kunde hafva af von
Sche-vens död.
Äfven hos ryttmästarens hustru gjorde Almqvist ett par
besök, som äro för honom i hög grad graverande. Han sökte
nämligen på de grunder, som han framstält äfven inför sonen,
förmå henne att flytta hem till mannen. Hon nekade, bland
annat af det skäl, att om ryttmästaren nu aflede, skulle hon
under sådana förhållanden kunna bli misstänkt för att hafva
tagit honom af daga, hvarvid Almqvist bleknade och strök sig
öfver pannan. Fru von Scheven drog ej häraf några
misstankar, utan yttrade åt sin omgifning, att Almqvist säkerligen
af fromhet häpnat vid tanken på möjligheten af ett sådant brott.
Icke heller misstänkte von Scheven junior något vid Almqvists
besök, lika litet som då de sedermera sammanträffade.
Det är ett kändt faktum, att då en menniska är i
öfver-hängande nöd af sådan beskaffenhet som Almqvists, ryggar
hon ej tillbaka för att genom nya förtviflade handlingar söka
tills vidare rädda sig undan upptäckt. Af ryttmästaren
ansattes Almqvist ideligen med bref och påminnelser om
uppfyllandet* af sitt löfte att skaffa borgen och bevitning på den
namnteckning, hvaraf vi meddelat facsimile. Almqvist gjorde
den ena undanflykten efter den andra och skyggade ej för
att ådraga oskyldiga personer misstankar.
I brefvet till polismästaren omtalar Almqvist en flicka,
Amanda Brandt, på hvilken den 77-årige ryttmästaren skulle
varit svartsjuk — en uppgift som icke förefaller mycket tro-värdigare än att von Scheven skulle velat sjelf förkorta sina
dagar och sålunda taga farväl af sina reverser, panter och
allt. Till denna flicka skref författaren af den lilla beundrade
läroboken i rättstafning följande bref med något förvriden men
dock lätt igenkänlig stil:
»Söta Amanda, gå för guds skull icke till gubben
ryttmästaren i afton, han har mycket ont i sinnet ok gjör dej
olyklig i polisen, efter du havt saker förr i Västerås, som
koma fram. Holl dig undan hoss andra nogra dar, bäst är
att du går till mamsel Malmström hoss Ekeros, der får du ett
brev med pengar, så du kan resa bort litet på ångbot, följ en
väns råd och akta dej, han vakar över dej, goda söta Amanda».
Enligt löftet i detta bref erhöll ock flickan io rdr sig
tillsända från Almqvist. Hvilka hans afsigter med denna
operation hafva varit, låter sig nu icke afgöras, men att de
icke varit goda, är blott alltför tydligt. Härfvan intrasslades
allt mer, och intet annat återstod än flykten. Imellertid fick
ryttmästare von Scheven dö sotdöden (1854), och i hvad mån
Almqvist sökt realisera de förgiftningsplaner, han bevisligen
hyste, kan med ledning af den förda ransakningen omöjligt
numera utredas. Vitnesmålen äro härtill allt för motsägande,
för att icke, i afseende på vissa af dem, begagna ordet falska;
och hela rättegången måste på den opartiske göra intrycket
af att vara förestafvad af förut fattade misstankar eller dolda
anläggningar. Fältet är till en god del öppet för allehanda
gissningar och antaganden, på hvilka vi ej vilja inlåta oss.
Efter det ransakningen i målet pågått under loppet af tre
år, dels i poliskammaren, dels i krigsrätten vid k.
lifbevärin-gen, k. krigshofrätten, Svea hofrätt och hofkonsistoriet, blef
■slutföljden egentligen ingenting annat än den, att sistnämnda
myndighet den 1 juni 1854 förklarade Almqvist yara från
prestembetet afsatt*. K. krigshofrätten gaf dock, i utslag af
den 29 december 1853, till känna, att den ansåg mer än
* Sina presterliga åligganden skötte Almqvist oklanderligt ända till
sin afvikning. Enligt uppgift af en då befälhafvande officer vid k.
lif-beväringen, höll han ännu ett par .dagar före sin rymning en ypperlig
predikan, men kom af sig i »Fader vår».half bevisning hafva förekommit rörande det, hvarför Almqvist
var anklagad, men öfverlemnade saken »åt framtiden, då den
kan uppenbar varda».
Sjelf förnekade Almqvist, oberäknadt de mera förtroliga
meddelanden våra läsare redan sett, helt och hållet sin
brottslighet. Sålunda läses följande i A. B. för den 23 juli 1851:
»Aftonbladets förläggare erhöll i går med posten ett bref
från regementspastor Almqvist, dateradt London den 3 juli
och innehållande nedanstående skrift, med anledning af hvad
som då hade kommit till Almqvists kunskap, angående de
mot honom framträdda anklagelser. Oaktadt i denna skrift
förekomma åtskilliga uppgifter och resonnemanger, som passa
mindre väl ihop med de upplysninga^ hvilka undersökningen
gifvit vid handen, och fastän det öfver hufvud deraf synes
tydligt, som om Almqvist icke känt till hvad gång ransakningen
skulle taga, hvaröfver han den 3 dennes ännu icke kunde
hafva läst protokollerna i London, så hafva vi dock ansett
för en skyldighet att meddela, liksom det kan vara af intresse
för" allmänheten, att få läsa hvad han andragit till sitt
urskuldande, och hvilket han bedt de utländska tidningsredaktioner,
som upptagit anklagelsen, att jemväl gifva rum i sina blad.
Skriften lyder som följer:
Förklaring:
1. I utländska blad, likasom i svenska, har jag här . och
der funnit de förskräckligaste och mest grämande
framställningar om mig, hvilka alla måste härkomma från det sätt,
hvarpå polisundersökningen i den von Schevenska saken i
Stockholm blifvit förd. Bland annat heter det, att då den
förfarliga förbrytelsen (förgiftningen) var sannolik redan förut,
har den slutligen blifvit satt utom allt tvifvel, genom ett vid*
visitation hos mig funnet papper. Jag kommer ganska väl
ihåg huru förhållandet är dermed. Unge von Scheven (sonen)
kom en dag till mig och sade, att ett rykte var i omlopp, att
jag skulle hafva bibringat hans far gift, och att må hända
polisundersökning derom skulle blifva. Då jag häröfver
högeligen förvånades, berättade han några detaljer, som någon afhans fars domestiker anfört, och som jag aldrig förut hört det
ringaste om. Ingenting var väl naturligare, än att jag måste
tänka mig om, huru jag skulle svara inför polisen för att få
saken klar, i fall en undersökning uppstode. Jag genomgick
de i min tanke möjliga punkterna, hvaromkring saken kunde
vända sig, efter den berättelse jag hört af unge von Scheven,
och jag uppsatte häröfver en promemoria. Det är den, som
blifvit funnen hos mig. Man måste hafva fattat denna
promemoria så, som skulle den utgöra en på förhand utkastad
plan till ett påtänkt brotts försvarande; eljest kan jag ej
begripa huru man deraf kunnat draga den slutsatsen, att
brottsligheten vore satt utom allt tvifvel genom denna promemoria.
Det innebär en grym godtycklighet, att utan all grund antaga
en skrift för anterieur, som lika väl kan vara posterieur, och
här i sjelfva verket så var. Och blott härigenom är det
likväl, som man fått sannolikheten förvandlad till visshetI Det
är dock förfärligt. Skall jag vara brottslig — och brottslig
ända till den grad att det är utan all fråga — derför, att
några personer först utspridt ett rykte om något som jag skulle
hafva gjort, och jag sedermera uppsätter en skrift, hvari jag
genomgår försvarspunktema emot ett så infamt rykte.
2. Jag har också sett i utländska tidningar, att
apotekaren Keyser i Stockholm berättat, att jag hos honom
efterfrågat opium, samt huru mycket en menniska kunde tåla deraf
utan att do, eller af hvilket qvantum hon doge, eller så bortåt
Sammanhanget med denna anekdot är den, att jag vid den
tiden (under april eller maj) var besvärad af sömnlöshet, och
då det i Roséns bröstdroppar (som jag brukade begagna)
befintliga opium ej verkade till sömn, gick jag till Keyser, som
jag personligen kände, för att få ett mera rent opium, men
hvarvid jag tillika gjorde mig underrättad huru mycket man
kunde taga utan skada för lif eller helsa. Denna fråga var
ju högst naturlig, och just beräknad för säkerheten. Nu ser
det ut, som om man vid polisundersökningen velat förstå
saken i alldeles motsatt sens, nämligen att jag önskat veta
qvantum satis af opium för att döda en menniska. Hvadberättigar till en så oerhörd godtycklighet i antagande af den
ena förklaringsgrunden i stället för den andra?
3. Vidare påstår man, att jag velat kasta misstanke på
den stackars flickan Amanda Brandt, för allt det hiskliga, som
timat hos von Scheven. Detta är en fullkomlig osanning.
Det är gubben von Scheven sjelf som från början misstänkte
henne, och ofta meddelade mig sina tankar derom. Jag hörde
vanligen derpå, utan att säga hvarken nej eller ja, emedan
jag ej visste huru det kunde hänga tillsammans. Flere gånger
försvarade jag henne, och då gubben blef för stygg emot
henne och hade i sigte att draga henne inför polisen, lät jag
genom hennes bekanta varna henne att ej gå hem till gubben
för att ej utsätta sig för" svårigheter. Är detta att hafva velat
skada eller kasta skugga på henne? Jag ville tvärtom hjelpa
henne. För min del tror jag att gubben gjorde henne orätt,
så mycket mer, som det han beklagade sig öfver för det
mesta var inbilladt, och till en del rent af imagineradt, såsom
det synes med flit. Hit hör t. ex. talet om den
»förskräckliga stölden*, hvarom jag skrifvit i ett föregående bref.
(Almqvist syftar här på ett bref, dateradt Wangeroog
vid Bremen den 24 juni, som kom hr Hierta tillhanda för 14
dagar sedan, och hvaruti Almqvist förklarat sin bekantskap
med gubben von Scheven och sina förhållanden till honom
på ett sådant sätt, som måste helt och hållet angå Almqvist
och von Scheven enskildt.)
(Anm. af Red. af A. B. *).
4. Också skall jag vara namnförfalskare. — Hvad det
är för ett namn, eller hvilka namn, jag skall hafva förfalskat,
det begriper jag icke. Om denna infama beskyllning kan jag
således icke vidare utlåta mig, än att den är komplett osann.
5. Slutligen må följande allmänna anmärkning tillåtas
mig. För att om polisundersökningens beskaffenhet döma af
de uppgifter jag sett i tidningarna, kan jag ej annat finna, än
att man, af förutfattad tanke eller fördom mot mig, i proces-
* Hvad Hierta antecknat på detta bref, visar att han ansåg att det
framdeles borde offentliggöras.sualen gått till väga på helt annat sätt än svensk lag bjuder
och menar. För antagande af en persons brottslighet (eller
ens sannolikhet dertill) erfordras antingen klara bevis, eller
ock tydliga anledningar (icke en motparts blotta påståenden).
— När nu de von Schevenska utskickade inför polisen
begärde undersökning, och det bland annat blef fråga om mig,
skulle man hafva tillsport dem:
»Har ni sjelf sett Almqvist göra det eller det, hvarom
fråga är?»
»Nej! —1 (De måste nödvändigt svara nej, om de ej äro
mened iska). >
»Finnes någon annan, som kan intyga att han sett
Almqvist göra det eller det.» — Nej. — (Detta svar är, utan
antagande af mened, lika afgjordt).
Alltså existera inga vitnesbevis eller andra klara bevis
(så fort man ej vill gå till väga med uppenbar godtycklighet,
såsom genom antagandet af den hos mig funna uppsatsen
såsom någonting graverande, hvilket den alls icke är; se ofvan).
Nu till anledningarna.
Härvid brukar man taga i betraktande om den
ifrågavarande personen gjort sig känd för sådant, eller annat
brottsligt förut? Är det fallet här med Almqvist? Nej. I fråga
om anledningar, är det sedan det vigtigaste att eftersinna
motivet. Existerar här, något motiv, något skäl för den ifrågasatta
personen (Almqvist), att hafva velat eller ens önskat von
Sche-vens död ?
Omöjligt. Jag kunde på denna död ingenting vinna, men
väl förlora. Hvilket motiv, eller hvilken annan anledning
kan då upptänkas, hvarför jag skulle vilja begå en så
hiske-lig gerning? Hämnd? Jag har aldrig haft något att hämnas
på gubben von Scheven. — Hat? Hvarför skulle jag hata
denne gamle man, som visserligen i åtskilliga fall är obehaglig
och ogerna tvättar sig, men derför omöjligen kan blifva mål
för hat. — Svartsjuka? Ännu omöjligare.
När följaktligen inga klara bevis och icke heller några
upptänkbara anledningar gifvas, huru kan man då, utan att
trampa lag och förnuft under föttema, ej blott hos mig finnaförgiftningsbrottsligheten sannolik, utan till och med satt utom
fråga? Det återstår i hela saken intet annat än det von
Schevenska partiets obestyrkta påståenden, förmodanden och
infall. Skulle jag vilja, så vore för mig ingen svårighet att
uppräkna personer, mot hvilka långt plausiblare misstankar
kunde riktas. Men jag nämner dem icke ens till namnet,
emedan jag anser dem oskyldiga; och jag tror, att i fall gubben
von Scheven verkligen kommit i beröring med gift, detta då
har den grund, som jag uppgifvit i mitt bref till herr
polismästaren Stråle.
Men hvad är då egentligen orsaken — kan man fråga —
hvarför man tagit mig så förfärligt för hufvudet i denna sak?^
Grunden härtill är ingen annan än den, att jag gjort en
utländsk resa, och ännu icke kommit tillbaka för att svara i
polisen, hvilket man tycker att jag borde.
Det är hufvudsakligen härom jag har att utlåta mig.
Första skälet till resan har jag i ett föregående bref omtalat:
det behöfver jag icke nu vidröra. Det vigtiga är, att säga,
hvarför jag icke sedermera brådstörtade, och äfven med
förlorande af andra göromål, återkom. Se här orsaken dertill:
Till en böijan måste man observera det vigtiga, hvarpå
man i opinionen alls icke synes tänka, nämligen att jag än i
denna stund ingen juridisk skyldighet har eller haft, att
inställa mig i polisen, såsom aldrig dertill kallad. Det är väl
sant, att man förmodligen, sedan jag afrest, skickat för att
kalla mig, men ej träffat mig. Sådant har ofta händt med
folk, och kan ännu oftare hända, så länge det ej är fria men*
niskor anbefaldt att enkom sitta hemma och vänta på kallelse.
Men då jag var afrest, utan att vara förut kallad, var jag
således alldeles icke afviken. Juridiskt att tala, berodde det
blott på mig sjelf att komma in till polisundersökningen,
eller icke.
Jag skall nu öfvergå till det moraliska eller högre skälet,
hvarför jag ännu icke infunnit mig.
Jag är fullkomligen öfvertygad, att så vida icke svensk
rättegångsordning skall brytas och en ny stiftas enkom för att
förderfva mig, så måste hela den von Schevenska undersök-ningen och ransakningen, i hvad den rör mig, abutera till
alldeles ingenting, såsom ej stödd på något. Detta måste
blifva slutet, så vida ej lagförtrampning skall förutsättas; och
detta slut måste lika väl, förr eller senare inträffa, antingen
jag är närvarande i polisen för att höra på alla de von
Sche-venska personernas obestyrkta och (såsom ogrundade)
obe-styrkbara påståenden; eller om jag icke är det, då herr
polismästaren lika väl af de nämnda personerna kan höra och
utröna deras brist på giltiga grunder.
Men se här skilnaden emellan om jag nu genast
hem-komme, eller ej. Emedan jag ögonblickligen blifvit utskriken
öfver hela landet såsom saker till giftblandning, stöld,
namnförfalskning och kanske ännu annat, som jag icke hört af,
men som man iätt kan påfinna när man har god vilja till
dylikt; så befinner sig för närvarande allmänna tänkesättet i
anseende till mig i ett slags raseri, ett rus, som för mig redan
haft de menligaste följder. HVad skulle hända, om jag genast
instälde mig? Då man i ransakningar vanligen rättar sig mera
efter den förfärliga rubriken, än efter sakens egen sanna grund
(som först utredes under målets gång), så skulle jag, såsom
citerad för de horriblaste brott, insättas i ransakningscell, och
der sysslolöst och gagnlöst, försmäkta så länge de von
Sche-venska personerna hade något att tycka, eller så länge
vederbörande funne för godt. Vore min person nödig för
utredningen, så borde jag underkasta mig det omtalade obehaget
att sitta som ransakningsfånge, gå mellan vakt o. s. v.; men
då jag, enligt det föregående, visat, att så icke är, torde jag
kunna göra någonting bättre.
När det hemska och förfärliga oväder rasat ut, som nu
ej blott i Sverige, utan, efter hvad jag finner i utländska blad,
äfven i en stor del af det öfriga Europa stormar emot min
person, vid hvars namn man icke skyr att fasta de mörkaste
epiteter: när hela detta rus afdunstat, och man upptäckt
grundens nullitet, hvilket ej kan dröja länge, skall jag återkomma
för att i min ordning blifva kärande part. Efter man tycker
så mycket om att draga folk för rätta, torde det icke vara
obefogadt af mig, att, när tider blir, instämma åtskilliga sombesinningslöst och Utan beyis skyllt sin nästa för tjufnad,
giftblandning och namnförfalskning, och som jdå lära komma att
stånda samma ansvar, som de sjelfva yrkat Detta är det
juridiska af saken. Det moraliska onda, som de beredt mig
och mina stackars hemmavarande, är oberäkneligt, och för
mycket upprörande att vidare nämna».
På det ohållbara i denna förklaring af Almqvist behöfva
vi icke inlåta oss. Genom sammanställning med hvad vi i
det föregående anfört, kan läsaren sjelf afgöra huru mycket,
eller rättare sagdt, huru litet som talar för Almqvists
skuldfrihet. Det fullkomligt obesvärade sätt, på hvilket han nekar
till allt, äfven till det, hvarpå bevisen äro solklara, vitnar
svårare emot honom, än någon annans intyg*.
Det var den 11 juni 1851, som C. J. L. Almqvist för alltid
lemnade sin födelsestad. Den dagen hade en hel mängd
raenniskor infunnit sig vid Skebäcks lastageplats utom Örebro
för att möta ångbåten från Stockholm.
»Hvad! Ni här, hr regementspastor?»
Almqvist var helt allvarsam, kanske också något besvärad,
men helsade väniigt och frågade helt plötsligt:
»Säg, brukar man omtala i Örebro tidning, att resande
så här komma till staden?»
* Blott inför Thomander kunde Almqvist icke helt och hållet
upprätthålla sitt mod. Det fins ett bref, dateradt London den 3 juli 1851,
som lyder sålunda:
»Detta bref sändes ifrån London med en Bremer sjökapten, som
lofvat befordra det fortare än med den vanliga posten. Bevisa nu en
f. d. vän den tj ensten att o fördröj ligen skicka inneliggande bref med
Göteborgsposten till Stockholm. Du måste lägga ut postpengarna härtill,
ehuru brefvet är drygt; men jag eger ingen enda svensk skilling-sedel
att lägga inuti härtill. Du är Domprost: jag vet att du gör hvad jag
ber dig om!
Love,
litei bättre ån sitt rykte.»
Underskriften skulle möjligen kunna tolkas som ett ironiskt öfvermod,
men vi äro benägna att i hela ordalydelsen se ett slags vemodigt
erkännande, att det var illa stäldt, om än icke så illa som man trodde.
Ahnfelt-. C. % L. Almqvist. *5»Naturligtvis, — svarade den tillfrågade, som dock nu
först tänkte på att häraf göra en »notis» — då så
märkvärdiga personer hit anlända.»
»Jag önskade att så ej skedde, emedan jag ämnar
öfver-raska några vänner i bergslagen.»
»Besöker ni mig då på återvägen?»
»Ja, det var min mening; men ingen notis i tidningen.»
»Välan, på vilkor, att ni håller ert löfte.»
Almqvist gick in i diligensen och lär der hafva satt sig
i den innersta vrån, likasom han på ångbåten hållit sig så
dold som möjligt. Då diligensen under vägen ett par gånger
stannade, lär Almqvist visat uppenbara tecken till oro
Han styrde kosan till Göteborg och instälde sig der hos
landshöfdingeembetet för att erhålla pass. Under namnet J.
R. Almqvist, lektor och föreståndare för en privat skola i
Stockholm, presenterade han sig samt erbjöd sig att låta sin
vän domprosten Thomander styrka identiteten, hvilket dock
af myndigheterna ansågs onödigt. Såsom sitt ärende uppgaf
han en badresa och begärde derför noggranna upplysningar
om förhållandena i Strömstad, Varberg m. fl. kurorter. Från
Göteborg tog han vägen till Halmstad och förskaffade sig der
nytt pass på grund af det som han bekommit i Göteborgc
Derefter gick färden vidare till Helsingborg.
Här besökte han sin gamle bekante Sturzen-Becker, som
då höll på att ordna sitt hus för sitt förestående giftermål
Då anlände på aftonen Aftonbladet med den första
berättelsen om det brott, hvarför Almqvist var misstänkt.
Sturzen-Becker gjorde intet annat än att han utklippte denna
berättelse och skickade den i ett kuvert till Almqvist, som bodde på
gästgifvaregården.
Efter någon timme ser han Almqvist komma skyndande
med sin nattsäck i handen, och häftigt klappande på dörren.
»Jag vill ta in hos dig».
»Men det är ju omöjligt: allt är här under reparation».
»Det kan ej hjelpas, jag kan lägga mig på golfvet, eller
hvar som helst».
* Jfr Göteborgs Handelstidning 1871, n:r 27.Sturzen-Becker aflägsnade sig. Återkommen till sin
bostad, fann han dörren stängd, och han bultade förgäfves på
för att få den öppnad. Då han omsider kom in från en
bakväg, syntes Almqvist ej till. Han satt gömd bakom de
uppstaplade stenarna af en nedrifven kakelugn.
»Jag tyckte ni voro två personer, och trodde att den ene
var någon, som kom för att gripa mig».
Från Helsingborg utpasserade Almqvist tidigt på
morgonen den 19 juni i en liten dansk färjebåt, som förde honom
till Helsingör, der han steg ombord på ångfartyget Ofelia,
färdigt att afgå till Kjöbenhavn.
Det var i sista ögonblicket, han lyckade* undkomma, ty
order om hans gripande hade hunnit till Helsingborg redan
innan han lemnat staden. Myndigheterna i Stockholm hade
icke beslutat att låta inställelsen bero på hans eget fria val,
utan meningen var verkligen att häkta honom. Då detta icke
raedhunnits, utfärdades lysning efter honom, som infördes i
Stockholms Dagblad omedelbart efter afvikningen och
sedermera i Posttidningen (i oktober och november 1851) samt i
Hamburger Correspondenten (1851; nr 242, 248 och 254). Af
bref från Almqvist till Hierta, dateradt Newyork den 22 sept.
1851, finner man, att äfven andra åtgärder varit i fråga.
»Bästa Hierta» — skrifver han — »kan det vara en
möjlighet, som jag läst i en utländsk tidning, att Svenska
regeringen låtit förmå sig till ett sådant steg, som det, att
tilJ-skrifva en annan regering (den danska o. s. v.) om mitt
’ut-levererande*.
Om man utgår från den synpunkten, att allt hvad en
regering gör, eo ipso är lagligt, så måste väl också denna
handling mot mig vara laglig; men att den varit förnuftig,
billig eller ens rimlig, betviflar jag. Att en dömd person
ut-levereras eller utfordras om han afvikit, är rimligt, att en,
som efter en börjad ransakning, hvartill han varit officielt
kallad och med kallelse anträffad, sedermera echapperat, blir
genom regeringens skrifvelse till ett ^nnat lands regering
reklamerad, torde också kanske under vissa omständigheter vara
rätt och rimligt; men kan det, som vederfarits mig, vara rätt,så är också ingen svensk, hvem som helst, som gör en
utländsk resa, fredad från att genom en så ohygglig blâme
blifva till hela sin personlighet på det grymmaste nedsatt och
stämplad. Tillåt mig en jemförelse, som oaktadt alla andra
olikheter, likväl i detta afseende är alldeles träffande. Du
gör en resa till Paris. Några dagar efter sedan du rest,
inkommer någon till polisen med en uppgift innefattande en
anklagelse, utan bifogande af bevis, eller ens bevisligen halfva
skäl. Du blir aldrig kallad till förhör, emedan du icke är i
staden. Ett slags ransakning företages, dervid blott den ena
parten höres. Du får i en tidning läsa derom, då du redan
är 60 eller 80 eller kanske 100 mil borta på resan. Denna
är för dig angelägen, och du finner dig icke befogad att
af-bryta den eller återvända, då du aldrig blifvit med kallelse
anträffad, således ej har någon officiel pligt att återvända, och
den omständigheten att läsa svenska tidningar aldrig är någon
juridisk skyldighet. Då utfårdar svenska regeringen en
begäran till ett annat lands regering, att, hvarhelst du må
träffas, du gripes och återsändes. Är detta rätt? Är det så, så
kan detta öde förestå alla menniskor, äfven de oskyldigaste.
Lagen talar åtminstone icke om en sådan processus juris.
Jag vet ganska väl, att i vissa enskilda fall (då en man
af-viker från sin hustru utan att låta höra af sig) en kallelse
att infinna sig inom natt och år, har den juridiska påföljd,
att, om den ej hörsammas, förlorar den sålunda kallade vissa
rättigheter som han egde förut. Men detta angår icke
rättegångs- och ransakningsordningen, som förutsätter, att ingen
skall som brottsling behandlas (reklameras) innan han är
lagligen dömd, hvilket, åter, han icke kan vara innan någon*
ting emot honom blifvit lagligen bevisadt. Detta är i sig
sjelft dagsklart.
Juristerna må nu se detta huru de behaga, så är
åtminstone visst, att jag för min del häruti funnit en så uppenbar
och afgjord partiskhet emot mig, att jag ansåg mig för
närvarande hemma ej hafva annat än orättvisor och partihat
att vänta. Jag tog mitt beslut att sjelf sätta mig i säkerhet
emot ett lejons klor. Utan tvifvel skall jag härför, liksom förså mycket annat, endast uppbära tadel; jag skall ses ifrån
den svartaste sidan. Jag är van vid sådant; jag kan säga,
att jag nästan ända från min barndom aldrig varit mål för
annat.
Men om du, bästa Hierta, ett ögonblick vill tänka vänligt
och humant om mig, torde du ej finna underligt, att jag
föredragit den utvägen att lefva fri Och kunna uträtta någonting,
framför den att sättas i grym overksamhet. — Vid
underrättelsen om nämnda förhållandet från svenska regeringens sida,
t0S j aS en tu* öfver Atlantiska hafvet, och är nu i
New-York. Huru länge jag blir här, beror på den rättvisa man
vill göra mig.
De förhandlingar jag hade i Tyskland, och hvarom jag
förut skrifvit, afbrötos grymt vid den ställning svenska pressen
| tog emot mig, och som till en del upprepades i den tyska.
| Imellertid fortsätter jag här med flere bekanta, hvilka, likt
I mig, rest hit.
! Aftonbladet finnes ej här, ej en gång hos sjelfva svenske
i konsuln. Så snart jag far det (man säger att det skall hållas
af några i Filadelfia), och läst det för det senaste qvartalet,
juni, juli,, augusti, skall jag hemsända en tillräckligt utförlig
försvarsskrift om mig*.» *
Vi återgå imellertid till några kortfattade notiser om
hans utresa.
Anländ till Kjöbenhavn, gick han upp på »Fädrelandets»
byrå, helsade Ploug från Sturzen-Becker samt sade sig — i
följd af några penningeförhållanden, som af hans vänner skulle
ordnas — hafva för afsigt att hålla sig dold någon tid. Då
Ploug svarade, att han kunde vara alldeles lugn i den danska
hufvudstaden, eftersom hans svenska kreditorer vid denna tid
icke kunde låta arrestera honom der, invände han, att han
fruktade för att polisen sökte efter honom, hvarför han
hvar-ken kunde stanna i Kjöbenhavn eller låta utskrifva sig med
diligensen till Hamburg. Han frågade derpå, om han icke
genast skulle kunna komma bort från staden och på någon
* Någon sådan försvarsskrift sände han aldrig.annan station stiga upp i diligensen. Floug gaf honom då
anvisning på ett jemvägståg till Roskilde, der han, utan att
tillfrågas om pass, kunde uppehålla sig till på aftonen, då
diligensen ginge till Flensborg, hvarifrån man hade jemväg
öfver Rendsburg till Hamburg. »Jeg tror ikke vor samtale
var länge re» — skrifver Ploug i ett meddelande af januari
1876. »Han tog strax efter sin hat, trykkede mig i hånden
og ilede ned af trappen, medens jeg meget forundret stirrede
efter ham, tänkende: har han nu begåt dumheder og skrevet
falske vexler. — Näste dag bragte Aftonbladet mig
oplösnin-gen på gåden; det stod endnu värre til, end jeg havde
formodet »
På grund af förhör med bärare och droskkuskar tror
man sig veta, att Almqvist samma dag vid middagstiden gått
med ångbåt till Kiel. Att han öfver Bremen och London
begaf sig till Nordamerika, är bekant, men hans vistelse der
är till en stor del insvept i dunkel. Så mycket angelägnare
är det naturligtvis, att icke lita på sägnerna. Hufvuddragen
af hans lif i nya verlden låta sig imellertid faktiskt utredas.
I ett bref af 1814 till en vän i Hernösand yttrade den
tjuguårige Almqvist:
»Menniskans öden äro mycket obestämda; det man
beräknar såsom visst, inträffar ofta alldeles icke. Men ser du
bror, derutaf* följer också en annan sak, nämligen, att just det
som man ansett omöjligt, händer helt oförtänkt. Derför är
det ju bäst att vara nöjd: glömma det närvarande, om det
icke är förnöjande, och föreställa sig framtiden såsom man
helst åstundar. Menniskans verld är icke sådan, som den
för hvaije särskild menniska förekommer. Ett landskap, som
jag t. ex. anser förtjusande, en menniska som förekommer
mig intagande, kan synas dig oangenämt, sträft och högst
medelmåttigt: hvarför? Jo, emedan du händelsevis i dag har
ondt i hufvudet, eller i går icke fick så mycket för dina
russin och fikon, som du väntat dig, och derför är vid
stingsligt humör. — Är det icke så? Lycklig den menniska, som
vid hvaije föremål kan sätta sig in uti den sinnesställning, som
gör det föremålet angenämast»Denna förmåga ådagalade Almqvist i en utomordentlig
grad efter ankomsten till nya verlden. Han kände sig fri
som fågeln i luften. Hvad betydde det, att ryttmästare von
Scheven påyrkade hans gripande och inför
Stockholmsmyn-dighetema erbjöd sig att, för efterspaningar i Amerika,
öfver-sända 50 exemplar af Almqvists litografierade porträtt samt
en engelsk öfversättning af krigsfiskalsembetets memorial?
Någon utlemningstraktat mellan Förenta staterna och Sverige
fans icke vid denna tid, och med hela spänstigheten af sitt
lynne gladde sig Almqvist åt sin sorgfria tillvaro, samt åt
den okända och rika verld, som öppnade sig inför honom.
»Råkar du Bauck» — skrifver Almqvist den 22
september 1851 till en vän i Stockholm — »så helsa honom så
hjertligen från mig, och säg att jag har för hans räkning
upptecknat några indianska melodier från trakten af Niagara, men
som jag icke nu kan sända».
På anledningarna till sin flykt ville han efter ankomsten
till Amerika icke närmare inlåta sig. Hans anhöriga begärde
upplysningar härom, men han svarade blott med skildringar
af lifvet i nya verlden. Ett mycket långt bref af detta slag,
dateradt S:t Louis den 4 okt. 1852, togs i förvar af
domstolen, och uppläsandet inför rätta bör hafva varit af ganska
stor komisk effekt, alldenstund det icke innehåller annat än
minutiösa beskrifniflgar på sådant som omöjligen kunde skänka
någon hugnad åt den svenska rättvisans tjenare, inför hvilka
¡brefvet — enligt hvad Almqvist utan tvifvel anade — skulle
komma att framläggas.
»Du yttrar i ditt bref», skrifver han här till en af sina
närmaste, »den önskan att jag skulle beskrifva huru jaglefver
och har det. Med några ord skall du få höra, att man här
alldeles icke svälter, om också maten är enformig och merendels
sämre lagad än den kunde vara. Man betalar i det hus,
der jag bor, 1 s/4 dollars i -veckan, hvilket gör ungefar 45
sk. rgs sv. per dag. Derför har man rum och kost. Om
morgönen mellan kl. 6 och 7 intages frukost: 2 koppar kaffe,
smörgås, kött och potates och hvarjehandå. Mellan 12 och
1 middag: soppa (alltid köttsoppa med risgryn, ägg och per-silja), kött af 2 slag, oxkött och kalf, som ätes det ena först
och det andra sedan, åtföljdt af en hel hop diverse, såsom
potates, rödbetor, gurkor, sallad, surkål, äpplemos. Aftonen ;
mellan 6 och 7 spisas qväll: 2 koppar té (eller kaffe,
hvilket-dera man önskar) jemte all den tillkost som vankas om morg- j
narna.» !
Hvilken intressant lektyr för kongl. krigshofrätten och hof- i
konsistoriet i Stockholm!
Att Almqvist verkligen haft för afsigt att drifva gäck med i
domstolens vördnadsvärda herrar ledamöter, då de med spänd j
nyfikenhet skulle kasta sig öfver hans bref, är påtagligt. Vi j
anföra ännu en profbit på hans sätt att i detta bref — hvilket i
uppgår till 16 tätskrifna qvartsidor — behandla de allra minsta j
småsaker liksom om de vore stora och maktpåliggande ting. j
»Hvad snyggheten i kläder vidkommer», skrifver han, j
»duger det icke här att gå för fin: då anses man för en sprätt,
en odåga, som ingenting gör, ingenting uträttar, ej arbetar,
hvilket synes på hans rara, exemplariskt ordentliga byxor och
väst m. m.; och att icke arbeta (lika godt med hvad, men alltid
något), det har om sig i Amerika den sämsta rekommendation
af allt. Men ännu mindre duger det Att gå snuskig. Nu frågas:
hvari ligger då den snygghet som fordras, och hvari ligger den
icke? Bland de engelska ligger snyggheten i klädsel, framför
allt i ren skjorta, hvilket synes kring halsén och i bringan (att
gå med nattkappa eller löskrage duger ej; det tydes såsom en
fason att dölja"en oren skjorta, hvilket vore ett högmålsbrott).
En äkta amerikan måste ömsa linne hvar dag, åtminstone hvar- 1
annan eller dock hvar tredje: den lägste arbetskarl och den |
rikaste bankir hafva skjortor af mycket olika finlek, men
ny-ömsade skola bägge hafva dem, hvarför också »the washes»
(tvätten) för arbetaren utgör en af de drygaste artiklarna.
Tyskame och i synnerhet tyskorna hafva ej så mycken
fallenhet härför; likväl, sedan de varit här några år, tvingas äfven
de af allmänna opinionen att byta om linne. Den emigrerade
irländaren är af alla den malpropraste, hvarför man alltid* bland
arbetare på skjortärmarna kan urskilja de engelska från de
irländska, n. b. om morgnarna, ty om qvällarna är det klartatt alla, till följd af dagsarbetet, äro 1—tiga. Nå väl! näst efter
skjortan kommer snygghetsfrågan till skägget. Bland
ameri-kanarne lides ingen skäggig haka, hvarken polisonger eller
mustascher! Och allting skall vara nyrakadt, eljest är det ej
comme il faut. Hela fysionomien måste vara glatt som en
spegel. Kommer en person bland amerikaname med
half-vuxet skägg, anses han vurmig eller nyss utkommen ur fängelset.
Bland tyskame deremot är skägg en rekommendation: ju
yf-vigare polisonger, ju större Schnurbart (mustascher), ju
gruf-ligare pipskägg, ju bättre; är ansigtet ända under ögonen hårigt,
är det allra bäst. Men allt detta får icke vara snyggt
kam-madt, ansadt eller fint ordnadt, utan ruggigt och tofvigt;
mannen anses eljest ej fullkomligt renhårig, utan en anhängare af
de europeiska hofven. Ju värre skäggets farg är, t. ex. en
blandning af grå strån med rödgula och svartgula, desto bättre
är mannen; af de grå märkes att han har ett »deutsches Herz*
(hvilket är någonting apart i skapelsen, och som, enligt
tyskar-nes mening, ej finnes till annorstädes än hos dem); på de
svartgula skäggstråna fömimmes att han är en äkta demokrat
af sjelfva Kinkels sort, och på de rödgula, att han är så
utmärkt tapper som sjelfva Hecker. Irländarne gå också ofta
med skägg, men icke långt, utan klippt med sax, emedan de
mången gång ej hafva råd att låta raka sig, och för öfrigt
af-sky tvål samt hvad deraf följer. Näst härefter kommer hatten
i snygghetsfrågan. Amerikanaren fordrar att denna skall vara
fullkomligt proper, om ej alltid fin, men af hvad former och
farger som helst. En gentlemän kan icke hafva en luggsliten
hatt, men hans hatt kan hafva de värsta bucklor, blott det
är en möjlighet att dessa bucklor skola anses för en fancy
(en fantasiform på hatten). Rocken, helst svart, bör också
vara fin till loggen, men kan gerna vara så dåligt sydd, som
man får kläder i härvarande, talrika skräddarbodar, der de
färdiggjorda med tyg, foder och allt, kosta tredjedelen mot
när man beställer dem hos skräddare. En amerikanare tål
icke hål på armbågen, så vida <^et är litet och således kan
anses uppkommet af en med tiden skedd nötning — hvilket
skulle vara ynkligt, emedaif det utvisade en rock som längevarit med! Men om hålet är mycket stort, så stort att skjortan
hänger ute, så tål han det, likasom om rocken är uppsluppen
under armarna, utan att för öfrigt vara dammig eller snuskig»
o. s. v.
Det lär icke gerna kunna antagas, att Almqvist blott för
sina anhörigas nöje gjort dessa i och för sig ganska utmärkta
miniatyrmålningar; med kännedom om Almqvists karakter,
erbjuder sig helt osökt den ofvan angifna förklaringsgrunden till
innehållet i hans bref.
Detta bref är imellertid märkligt äfven ur en annan
synpunkt, som vi redan i någon mån påpekat. Det visar
nämligen Almqvists belåtenhet med sitt nya fädernesland och den
lätthet, med hvilken han tog sig fram der.
Då den tjugutvåårige filosofie magistern Almqvist anlände
från Upsala till Stockholm, inbjöd han sina vänner att under
hans ledning genomgå en kurs i italienska språket — och vid
denna tid var nyeuropeisk lingvistik icke något studieämne vid
de svenska högskolorna. Man kan således lätt föreställa sig,
att den femtioåttaårige mannen icke behöfde söka efter orden,
då det gälde att slå sig ut i ett främmande land. Enligt sin
egen uppgift förtjenade han i Amerika sitt bröd som
språklärare samt genom uppsatser i tidningarna. Under namn af
professor Gustavi uppehöll han sig i Newyork, S:t Louis *,
Filadelfia (flera år), Chicago och Neworleans. »Jag kan
försäkra», yttrar han i det nyss omtalade brefvet från S:t Louis,
* På senhösten 1852 skrifver han från denna stad:
»Vid midsommarstiden, sedan jag expedierat mina senaste bref till er,
gick jag ifrån S:t Louis för att tillbringa den varmaste sommaren på någon
svalare ort. Jag satte öfver floden till det gent emot staden österut
belägna landet, Illinois. Litet upp från stranden möter man omnibusar, som
föra en till närmaste stad, Belleville.
Belleville är en småstad om blott 7 eller 8,000 invånare. För fem
år sedan hade den knappast 1,000, och man tror att den om nästa fem
år har 20,000, emedan nu som bäst en jernväg bygges, gående här förbi.
Belleville ligger alldeles omgifvet af skogsparker, af ek, alm, lind,
ka-stanie, sykomor och akacia; Mar således de slags promenader jag tycker
om. Jag har vistats här något öfver två månader, och bott i ett tyskt
boardinghouse.» v»att jag aldrig ankommit till någon stad, utan att inom ett
par dagar der hafva förskaffat mig så många bekanta jag nånsin
behöfver — icke intima naturligtvis, hvem kunde begära det
så i ögonblicket, men så pass bra dock, som behöfves för
vinnande af alla de underrättelser jag önskat, samt all den
# hjelp och det biträde som tarfvas på främmande ort.»
Och vidare säger han: »Det är i sjelfva verket ingen så
liten herrlighet, huru man, såsom främmande kommen till en
alldeles obekant stad, i ögonblicket der skall blifva så hemma
och kunnig, som man behöfver, för att lefva, taga sig
någorlunda ut, ej blifva uppskörtad samt ej förgås af tråkighet och
ledsnad såsom i en öken. Denna herrlighets lösen ligger i
sättet att alltid vara fullkomligt obesvärad, men tillika höflig
hvart man kommer; deijemte vara någorlunda snyggt klädd,
och framför allt icke ängslig, hvarken i fysionomien eller i
hjertat.»
Imellertid råkade han en gång ut för en stor motgång,
då han nämligen i Tejas blef utplundrad på hvad han egde,
och dervid äfven förlorade sina handskrifter. Som en
hjelp-behöfvande utländing vände han sig då personligen till
presidenten Lincoln och sökte förgäfves att genom hans
bemed-ling återfå sina tillhörigheter. Denna beröring mellan C. J.
L. Almqvist och Abraham Lincoln har med tiden befunnits
otillräcklig. Redan i Aftonbladets nekrolog öfver Almqvist
(den 19 oktober 1866) heter det, att han »med stora
personliga sympatier anslöt sig till presidenten Lincoln», hvilket ju
var hans obestridliga rättighet*. Men på 1870-talet har man
utnämnt den gamle romantikern till presidentens sekreterare
och, obarmhertigt nog, låtit amerikanska regeringen, efter mordet
på Lincoln, lägga beslag på sekreterarens roman-manuskripter **.
* Äfven omtalar Aftonbladet i sin franska veckorevy, att Ahnqvist
en tid varit trappistmunk.
** Notisen är införd i bokverlden af G. Claeson, hvilken icke tyckes
förstå, att möjligheten af tillförlitlighet i uppgifter vore fullständigt
tillintetgjord, i fall det ginge an att framlägga obestyrkta, sagolika berättelser
och bedja tviflarne bevisa att de icke äro sanna. Sitt meddelande om
qvarstaden har hr Claeson först ändrat och sedan helt och hållet
återtagit. Sin notis om sekreterskapet har han hittills blott ändrat, men viSjelf har Almqvist icke någon delaktighet i denna pikanta
notis; enligt hvad professor Lysander, som innehar materialier
till teckningen af Almqvists Amerikalif, meddelat oss, har han
icke omtalat något annat förhållande till Lincoln, än den lilla
beröring vi nyss nämnde. Men till och med om han roat
sig med att inbilla någon godtrogen, att han på detta sätt%
kommit sig upp i den nya verlden, borde man dock betrakta
denna uppgift med misstro, ända till dess den blifvit
bestyrkt
Mot slutet af 1865 lemnade Almqvist Amerika, enligt hvad
han sjelf berättat, på grund af den svårighet att försörja sig,
som uppstod i följd af inbördeskriget Efter fjorton ärs
kringirrande lif drogs han ock troligen af längtan till hemlandets
närhet, och valde för sina sista dagar den stad, der han
uppehållit sig något äfven på utresan från fäderneslandet* nämligen
Bremen. Han afled der den 26 september 1866, innan den
af hans närmaste (hans dotter), som farit dit för att vårda
honom i hans sista stunder, ännu hunnit fram.
Dödsfallet framkallade helt naturligt i svenska pressen en
mängd uttalanden om hvad den hädangångne en gång varit.
En af de utförligaste nekrologerna stod att läsa i Göteborgs
Handelstidning, och några der förekommande, på personliga
hågkomster beroende uppgifter äro intagna i K. Bremers Kurs
i svenska literaturens historia. De illustrerade tidningarna i
vårt land företedde då Almqvists porträtt *, och Nybloms lite-
hoppas att han återtager äfven den eller också bevisar dess
sannings-enlighet. Hittills är hr Claésons försäkran den enda källan, och för att
kunna komma på det klara med denna anekdot, som skulle vara högst
intressant, om den blott vore sann, är det naturligtvis nödvändigt att
nämna förste * sagesmannen, hvilket med tiden kanske skulle bli svårt nog.
Att hr Claésons kritiska förmåga i detta fall möjligen kommer att stå i
en föga fördelaktig dager, är en sak af alltför underordnad vigt, för att
kunna föranleda något undseende mot fabeln.
* Efter" en fotografi, utförd i Amerika. Här må erinras, att hans bild
från yngre dagar finnes i kalendern Nordstjernan 1843; om denna
litografi säger han sjelf i ett bref, att, likheten för öfrigt obestridd, voro
hans lockar icke i verkligheten så flygande, »utom i biåsväder», men att
man förmodligen tyckt att det skulle se mera poetiskt ut så der. — Alm-raturtidskrift innehöll en minnesteckning, författad af A.
Flodman. I Aftonbladet för den 23 oktober 1866 läses följande:
»Weser-Zeitung, som utgifves i Bremen, innehåller i sitt
morgonnummer för den 18 dennes en kort nekrolog öfver
Almqvist, hvilken inledes med dessa ord: »Enligt dödslistan dog
här den 26 sept. en professor C. Westermann, 73 år gammal,
en personlighet af något gåtlikt väsen och besynnerligt utseende,
men såsom man redan vid flyktig bekantskap lätt kunde märka,
af vidt omfattande lärdom och stor beläsenhet. Namnet
Westermann är, såsom vi erfarit, en pseudonym, bakom hvilken dolde
sig en svensk skriftställare, hvilkens antecedentier lätt förklara
det egendomliga i hans yttre företeelse.»
»En resande svensk», fortsätter A. B., »som samma dag
händelsevis på genomresa befann sig i Bremen, har i bref
meddelat oss följande detaljer: Almqvist hade varit i Bremen
sedan årets början och bodde på Seemansstrasse. En
bokhandlare i samma stad, hr Karl Tannen, sjelf författare och
mycket intelligent, hade meddelat den resande, att Almqvist
sedan januari detta år under namnet Westermann nästan
dagligen gjort långvariga besök i hans boklåda och der köpt icke
få böcker i synnerhet äldre antiqvariska saker, dem han
vanligen betalt kontant. Tannen och Almqvist hade deijemte
samtalat i de mest olikartade ämnen, och.Tannen förvånades
högligen öfver det snille, som röjde sig hos Almqvist, och
den djupa lärdom han röjde inom alla grenar af menskligt
vetande. Mer än en gång sade Tannen till sig sjelf: Men
hvad kan det vara för en man denne Westermann? Att något
stort döljer sig bakom det namnet, det är utom allt tvifvel.
Att han var född svensk och att han kom från Amerika, var
allt hvad Tannen kunde utforska. Först efter Almqvists död
fick Tannen höra, att hans dotter under namnet Almqvist
försålt hans efterlemnade bibliotek till antiqvariske bokhandlaren
Setzer, hos hvilken han öfvertygade sig om att köpekontraktet
af henne var undertecknadt: M. Almqvist. Då gick med ens
qvist var af medellängd, mörklagd, med krusigt hår och en blick, som
den, hvilken han företog sig att fixera, ej lätt kunde uthärda.ett ljus upp för Tannen, och han insände då till Weser-Zeitung
den förut nämnda notisen om Almqvists död, hemtande ur
Pierers lexikon underrättelserna om hans lif och öden. Alla
Almqvists manuskripter hade af dottern blifvit medförda till
Sverige. För öfrigt var det bekant, att han för egen räkning
flitigt arbetat å stora stadsbiblioteket i Bremen *. Almqvists
graf är belägeQ vid nordöstra hörnet af Bremens kyrkogård:
på densamma är rest ett enkelt kors af svart marmor med
inskrift Hier ruhet Carl Jonas Ludvig Almqvist samt
födelse-och dödsår.» Härvid må tilläggas, att i följd af
enjernvägs-anläggning är Almqvists stoft sedermera flyttadt från
nordöstra delen af »Herdenthorskirchhof» till den nordvestra.
Detta är oss meddeladt af en i Bremen bosatt landsman,
föreståndaren för svenska medico-gymnastiska institutet
der-städes, professor Axel Sigfr. Ulrich, som i ett bref af den
17 maj 1876 skildrar ett besök vid Almqvists graf, hvilket
han nämnda datum företagit sig. Korset af svartgrå marmor,
är oskadadt, men ett par cypresser, som stodo på hvar sin
sida om korset, äro utdöda; grafven är betäckt med högt,
vildt gräs. På denna kyrkogård få numera inga begrafningar
ega rum, och 29 år härefter tager sig Bremerstaten rättighet
att göra med platsen hvad den vill — att rasera och låta
bebygga densamma.
Om Almqvists sista dagar yttrar professor Ulrich vidare:
»Våren 1866 sade en af mina patienter till mig att en
svensk, en äldre herre, bodde ett par hus från honom; det
var en »professor Westermann», sade han. Jag betviflade att
det vore någon svensk, emedan mig veterligen ingen professor
Westerman var känd i Sverige. Jag tänkte icke vidare på
saken förr än några månader derefter, då jag till min stora
häpnad hörde att den sig sS. k. prof. Westermann hade dött
på stadens sjukhus och att då hade upptäckts att han vore
vår store svenske skriftställare Almqvist. Jag uppsökte det
hus och den familj, der han hade bott innan han några veckor
* Han lär här varit sysselsatt med studier af Talmud. Hans sista
blick i någon författares skrifter berättas hafva varit egnad åt Homerus.före sin död utflyttades till sjukhuset. Jag erhöll af frun i
huset följande upplysningar.
Hösten 1865 kom »professor Westermann» från Amerika
och hyrde sig rum hos skräddaremästaren Hencke,
Seemanns-strasse n:o 7, två trappor upp med utsigt åt trädgården.
Han sysselsatte sig nästan uteslutande med läsning och
skrif-ning, och gick sällan ut. Han hade icke det minsta umgänge
med den öfriga verlden, men var vänlig, godmodig och stilla,
samt visade mycken tillgifvenhet och intresse för sitt
värdfolk.
Almqvists utseende skildrade fru Hencke äfven. — Han
var mager och alldeles hvithårig, tycktes vara mycket frusen,
ville ha mycket varmt i sitt rum och drack gerna sin stora
kopp varmt kaffe, hvilket tycktes muntra upp honom.
Hans sjukdom (ett underlifslidande) varade ungefar 3
veckor — han dog på sjukhuset. Under Almqvists sjukdom
hade hans halfbroder, d. v. underståthållaren i Stockholm (n. v.
general-direktören) Almqvist varit här och besökt honom, samt
sörjt på bästa vis för hans behof.»
För det djupt tragiska i Almqvists sista ögonblick, då
han ensam och okänd gick till mötes sin dödskamp,
»och ej en vänlig hand hans öga lyckte,
ej till farväl en hemlandston han fick» —
hänvisa vi till ett vackert poem af Orvar Odd (intaget i
»Samlade ax»), hvilket dessutom eger sin literärhistoriska märklighet*.
Det var visserligen Sturzen-Becker, som bistod Almqvist att
under flykten komma öfver sundet från Helsingborg, men kort
derefter. uppträdde Orvar Odd med skärpa bland dem som
fördömde Almqvist, och hans framställning i »Grupper och
personnager» beträffande författaren af Törnrosens bok gör,
med undantag af några träffande anmärkningar, det intrycket
* Såsom vitnesbörd om de känslor af försonlighet och rörelse, hvilka
vid underrättelsen om Almqvists hädangång gjorde sig gällande i hans
fosterland, nämna vi ock några i Göteborgs Handelstidning (1866, 27 okt.)
införda versifierade minnesord öfver »den gamle siaren», undertecknade
Colmar (Eva Brag).att vara skrifven i förhastande och under personlig ovilja mot
föremålet. Men då den gamle landsflyktingen ej mera
tillhörde de lefvande, kände Orvar Odd ett förebråelsens stygn
och skref en gripande poetisk dödsruna, hvari han äfven gör
rättvisa åt Almqvists literära storhet.
Uppsatser om Almqvist. | —— |
Förutom de kritiker öfver Almqvist, till hvilka vi i det föregående
på åtskilliga ställen hänvisat, anse vi oss böra nämna ännu något af den
hit hörande literaturen. Att uppräkna hvarjehanda smärre tidningsartiklar,
torde vara onödigt, likaså att omtala hvarje särskild af de
literaturhisto-riska handböcker, konversationslexikon m. fl. in- och utländska arbeten,
der Almqvist mer eller mindre utförligt är föremål för bedömande.
Vid den s. k. »går an»-literaturen må anmärkas, att »Månne det går
an?* icke är författad af Palmblad, utan af fru Malla Silfverstolpe, f.
Mont-gomery. — I den af Fr. Barfod utgifna tidskriften »Brage og Idun», årg.
1840, läses en utförlig karakteristik öfver Almqvist, undertecknad
»Magister P —r»; enligt hvad vi hafva goda skäl att antaga, döljer sig under
denna signatur C. J. Lénström. — Såsom ett opartiskt omdöme om
Almqvist vid perioden kort före hans flykt nämna vi C. F. Bergstedts uppsats
i Frey (1850). — I Aftonbladet (1870, 11 juni) finnes en artikel af A.
Ahnfelt, hvari några jemförelsepunkter påpekas mellan Almqvist och
en annan prelatväldets fanatiske bekämpare, romantikern och filosofen
Sören Kierkegaard. — Genom ett egendomligt sammanträffande
uppenbarade sig i början af år 1874 på ömse sidor om Atlanten två i afseende
på tillförlitligheten likartade bidrag till kännedomen om Almqvist,
nämligen i Newyorktidningen Nordstjernan, der det skildras huruledes
Almqvist sällskapat med hvalfiskfångare i Polynesien *, samt här hemma i
Aftonbladet, der signaturen M. ** omtalade att han i 18 år varit en af
Almqvists intimaste vänner, att Almqvists Vermlandskoloni blott varit ett
»sommarnöje» m. m. dylikt — allt »till ledning för literaturhistorici». —
Hvad meningen var med Almqvists Vermlandsflyttning, belyste Artur
Ha-zelius genom aktstycken införda i Aftonbladet (20 mars sistnämnda år).
Rörande Almqvist och presidenten Lincoln hafva helt nyligen
uttalanden förekommit inom den engelska pressen med anledning af hvad
tidskriften »Det nittende Århundrede» innehållit. Öfver notisen om
sekreterskapet utlåter man sig föga vördnadsfullt och kallar den samma
* Berättelsen är återgifven i Ny Illustrerad Tidning 1874, n:r 5.
** Hvem den person är, som brukat begagna denna signatur, finnes uppgifvet i
Biografiskt Lexikon, nya reviderade upplagan, band 1, sid. 349.
AhnfeltC. 7- L. Almqvist. l6
en »befängd historia». Veckobladet »Academy» för den 25 mars 1876
yttrar nämligen: »Dr. Arvid Ahnfelt continues his whitewashing of the
great Swedish novelist and murderer, Almqvist, and demolishes the
absurd story that he became, under a feigned name, President Lincoln’s
private secretary». För öfrigt anmärker bladet träffande, att Almqvist är
nästan det enda exemplet på en skriftställare af första ordningen — »for
his genius was one of the most brilliant, certainly the most versatile,
which Sweden has produced» — som på samma gång var en stor brottsling.
Tillägg och beriktiganden. | —— |
Till sid. 17. Den af en Manhemsbroder nedskrifna uppgiften om
författaren till det tal, hvarur vi på nämnda sida meddelat ett profstycke,
beror — enligt hvad Almqvists f. d. lärjunge, kammarherre Hisinger,
sedan det arket redan var tryckt, benäget upplyst oss — antagligen på
något qui pro quo, som nu mera icke kan utredas.
Till sid. 32. Det var genom nitiska bemödanden af J. A. Hazclius,
som Lefrén och HartmansdorfT beredde Almqvist anställning först vid
Karlberg och sedan vid den då helt nyligen upprättade Nya
elementarskolan.
Till sid. 109. Begreppet »äktromantik», såsom en bestämning på
Tegnérs riktning, är omtäladt redan af Beskow och Fryxell, hvilka båda
författare dermed velat antyda, att svenska skaldekonsten för sin
utveckling icke behöft fosforismens framträdande; dock är Malmström den förste,
som formulerat satsen, att iiden var mogen.
Till sid. 174. Crusenstolpes arbeten utkommo på skilda förlag.
Alltså kunna vi ej afgöra, hvem Almqvist här åsyftar.
INNEHÅLL.
——
Sid.
Första kapitlet. Almqvists ungdomshistoria, verksamhet inom
Man-hemsförbundet och bondelif i Vermland....... i.
Andra kapitlet. Almqvist som religionsfilosof........ 34-
Tredje kapitlet. »Försök till Hektors lefnad», »Hvad är kärlek?» och andra ungdomsskrifter. »Amorina» och »Det går an*. Den samtida kritiken.............. 56.
Fjerde kapitlet. Almqvists glansperiod. Törnrosens bok.
Förhållande till nyromantiken. Allmogeskildringarna..... 107.
Femte kapitlet. Disputationen i Lund. »Inqvisitionen» i Upsala . 133.
Sjette kapitlet. Almqvist som journalist och literär kritiker.
Förhållande till samtida författare........... 151*
Sjunde kapitlet. Flykten från fäderneslandet. Almqvists sista lef- 187.