Bröllopet på Ulfåsa - skådespel i fyra akter

Bröllopet på Ulfåsa - skådespel i fyra akter

BRÖLLOPPET PÅ ULFÅSA.

AF

F. HEDBERG

BRÖLLOPPET PÅ ULFÅSA.

SKÅDESPEL I FY HA AKTER.

SYENSKT ORIGINAL

AF

F. HEDBERG.

Uppfördt på Kgl. Stora Thea tern företa gången d. 1 April i865.

STOCKHOLM.

ALBERT BONNIERS fÖKI.AG.

STOCHOLM,

IIÖBBERGSKA BOK T RYCK FRIE T, 1865.Fru ELISE HWASSER,

Sigrid den fagras snillrika

och älskliga framställarinna,

tillegnas detta arbete,

till hvars framgång hon så rikligt bidragit,

YÖrdnadsfullt och tacksamt

af

FÖEFATTABEN.

Personer:

BIRGER JARL till Bjelbo.

MECHTHILD, hans gemål.

BENGT LAGMAN, hans broder.

HÄRVED BOSON, jarlens höfvitsman.

MAGNHILD, hans husfru, jarlens syster.

KNUT ALGOTSON, riddare.

INGRID, hans husfru.

SIGRID, deras dotter.

BOTVID, prior i Wreta.

KOL TYNNESON, Bengts stallare.

SUNE, Bengts skrifvare.

BJÖRN, Knuts gamle väpnare.

INGA, hans dotter.

RIDDARE. TÄRNOR. SMÅSVENNER. KNECKTAR.

ALLMOGE.

———

Handlingen föregår i Östergöthland, dels på Bjelbo,

dels på och omkring Ulfåsa. Tiden 1261.

———

FÖRSTA AKTEN.

Daglig stugan på Knut Algotsons gård, med väggar af

timmer och tak med grofva tvärbjelkar. Till

ven-ster en med klumpiga sniderier utsirad trappa,

ledande till ett Öfver venstra långsidan utbyggdt loft,

der en därr vid tredje kulissen leder till Sigrids

kammare. Utefter hela loftet loper ett alnshogt

bröstvärn med samma sniderier som på trappan.

Under loftet på venstra väggen ett fönster med små

rutor. Till höger en stor spisel med en flammande

brasa. I fonden utgångsdörr, som då den Öppnas

visar en förstugusvale, samt derutanför gården. Midt

för spiseln ett stort bord; omkring bordet låga

bänkar, samt midt för åskådaren en hogsätes-stol med

utskuren karm. Till höger, bortom spiseln, sidodörr.

Vapen på väggarne.

Första eeenen.

KNUT ALGOTSON, INGRID, SIGRID, BENGT,

BJÖRN och INGA.

(Vid ridåns uppgång sitter Knut i hö g sätes-stolen, hållande i

handen ett gammalt svärd som han skurar. Ingrid till höger om

honom på bänken, vid sin slända. Björn, skurande en gammal

rostig hjelm, sitter vid nedersta bordsändan åt spiseln till, och

Inga, också spinnande, bredvid hmom. Sigrid sitter blyg, med

nedslagna ögon, till venster om fadr en, och framför henne ligger

hennes slända obegagnad. Bengt, klädd som väpnare, står till

venster om Sigrid, i orolig och afvaktande ställning, som

väntade han ett svar.)

KNUT (med förvånad och vredgad

blick ömsom på Sigrid och Bengt).

Nå vid S:t Erik! det var stor en nyhet! —

Guds död! har då mitt gamla vapenmärke$å;d]ujrt>*i att slik en junker,

Som än ej sporrar fått på hälarne,

Sig vågar hit att gilja till min dotter?

En simpel väpnare? Vid sankte Knut!

Om ej du riiddat hennes lif och ära,

Jag ut på dörren flux dig kastade,

Du djerfve sälle!

BENGT.

Stillen eder harm,

Herr riddare, och hören lugnt mig an!

Jag räddat jungfru Sigrid från att föras

Af stigmän bort, förliden, då hon gick

Att hjelp och tröst en stackars stafkarl skänka

Som djupt i skogen gömt sin bittra nöd ;

Men icke fordrar jag nu som betalning

För denna mannapligt emot den svaga,

Er dotters hand! — En bättre böneman

Jag eger i den hulda jungfruns rodnad,

I hennes blyga blick, mot jorden sänkt,

Och i den tår som svalkar kindens brand,

Der nu hon sitter, ljuf i sin förvirriug,

Och kanske ångrar att hon skänkt sin tro

Åt simpel väpnare som namn ej eger ...

Men, vid S:t Erik! namnlös kan eröfra

Sig namn och rykte; simpel väpnare

Kan ock en dag få bära riddarkedja!

Och gifven J mig henne, lofvar jag

Vid Gud och helgonen, att länge ej

Det töfva skall, forr’n jag är henne värdig!

KNUT (strängt till Sigrid).

När blef det sed att ungmö skänker bort

Sin tro och lofven, fader sin ohördan?

BENGT (leende\

När det blef sed? Jo herre, samma dag

Som yngling känslor fick och ungmö fägring,Och samma dag som ungmös kind fick rodnad,

Och ynglings längtan sökte sig ett mål; —

Och slutligen, just uppå samma dag

Som åldring glömde att han sjelf så gjorde!

KNUT.

Djerft ar ditt tal, och att med fadren gäckas

Är sättet ej att vinna dottrens hand! —

Men nog der om; jag tål nog vid ett skämt

Och kan väl ock med samma mynt det gälda,

När tiden läglig är till muntert glam; —

Men så är det ej nu! — Jag säger nej! —

Om tio döttrar, giftasvuxna, sute

Invid min härd, jag sade nej ändå:

Nu har jag endast en — och tiofaldigt

Som svar dig derfor drabbar fadrens nej!

INGRID (skyggt).

Men, käre make!

KNUT ([kär/t).

Kära hustru, tyst!

Här är det jag, och icke någon annan,

Som talar, tänker, råder och beslutar!

BJÖRN 0mumlar i skägget).

Hm! låter Btort!

KNUT (barskt till honom).

Hvad nu?

BJÖRN.

Hå kors, jag talar

Till hjelmen här, — han gammal är och gnäller

När man skall skura’n!

KNUT.

Skura sakta då,

Och håll din mund, till dess dig någon spörjer !BENGT.

Nåväl, herr riddare! ej annat svar

Än nej, J hafven att mig gifva?

KNUT.

Nej!

BENGT.

Och eder dotter?

KNUT.

Hon får trösta sig

Så godt hon kan; en annan gång hon skänker

Sitt hjerta ej åt förste, bäste junker

Som kommer smilande i hennes väg.

BENGT (sloll).

Ej smilande! som ärlig man jag kom.

KNUT.

Som sådan fån J också vända åter!

BENGT.

Men om Bengt Lagman sjelf för mig vill gilja?

KNUT.

Jag känner icke eder lagman Bengt,

Och gifver böfvelen den bönemannen!

BENGT.

Men han är broder dock till Bjelbojarlen,

Den mägtigaste man i Svea land!

KNUT.

Väl att du derom minde mig, min junker:

Här är jag lika väldig; Jarl som han!

BENGT.

Men hvarför gifven J mig ej er dotter?\

Helt säkert egen J ett hemligt skäl

Till edert afslag?

KNUT.

Så det är, och det

Jag här dig säga vill, min käcke junker,

Att ej för väld du mig beskylla må!

(stiger upp)

Ser du, den man som nu framför dig står

I grofvan vadmal, lutad, arm och bräcklig,

Var en gång rik på kraft och magt som få;

Och bjöd utöfver många hundra män,

Och hade gods och gull och slott och gårdar,

Och stolta söner, glada framtidslöften

Om glans och heder för hans gamla ätt!

Då köm en man, han hette Birger Månson,

Folkungaättens stolte hufvudman,

Och ville slå inunder sig allt välde,

All makt, all rikedom i Svea land! —

Jag satte mig till motvärn, jag som andra;

Men han var mera stark och slug vi,

Och derför vann med list och våld han seger!

Så randades den dag vid Herrevad

Som såg bland oss det bittra nederlaget,

Såg all Folkungaättens spridda makt

Af blod besudlad, röfvas ifrån tusen,

Att sättas stark uppå en endas hjessa! —

Jag stridde manliga, och mina söner

Som unga björnar slogos vid min sida,

Och föllo, kämpande ännu i döden! —

Och flygtig sonlös, sårad, drog jag hädan

Ifrån min sista strid, mer arm än den

Som släpar fram från gård till gård sin nöd,

Ty han har hopp om mättnad från sin hunger

När gästfri stuga han mot qvällen når;

Men jag har intet hopp att mättad se

Den hämdelust som lågar i mitt hjerta

Allt från den dagen invid Herrevad,

Hvars blod må falla tungt på Jarlens hufvud!BENGT (för sig".

När skall det minnets fläckar plånas ut?

KNUT (HJUgi).

I månget år har nu jag sutit här

I torftig stuga, seende min dotter —

Allt hvad jag öfrigt har af fyra barn —

Uppvexa herrligt till en fager jungfru,

Och icke fager blott, men vän och höfvisk,

Och lydig faders bud, tills nu i dag.

Hvem var väl fader och kan undra på

Att i mitt sinne jag på henne hoppats,

Se’n inga söner mer jag har på jord?

En dag, så tänkte jag, en riddersman

Skall föra henne till sin gård som brud,

Och så skall hon oss höja ur vårt fall

Och gifva framtid åt den sjunkna slägten,

Och hämna mig på Jarlen och hans ätt

I det hon fostrar söner som en dag

Åt Jarlens ättlingar tillreda mäkta

Ett blodigt Herrevad till hämd för vårt. —

Nu kommer du, en simpel väpnare

Hos lagman Bengt, min dödsfiendes broder,

Så ung till vett som han är ung till år,

Och räddar dotter min och stjäl dess hjerta

Och störtar så min framtidsdröm i grus!

Så hör nu här din dom: När riddare

Du blir, och eger gods och gård och makt

Och kan mig lofva hämd på Bjelbojarlen,

Kom åter då, och Sigrid blifver din!

BENGT.

Är det ert sista ord?

KNUT.

Det är mitt sista.

BENGT.

Och sväij en J derpå?KNUT.

Hvad gagnar det?

BENGT.

Hvem vet?

KNUT.

Nåväl, jag svär det vid S:t Knut!

BENGT (till Sigrid).

Så varen tröst, skön jungfru! Yäpnaren

Skall blifva riddare; den arme svennen

Skall vinna gods och gård och makt och ära;

Och innan vår med sommar byter skrud

Skall Sigrid fagra vara väpnarns brud!

(går hastigt genom fonden.)

AniBra scenen.

DE FÖRRE (utom BENGT).

KNUT (Ull Sigrid).

Vor’ han så stor på jorden, som han är

I orden, junkem, stode du väl brud

I morgon, tredska flicka! — Men jag hoppas

Det dröja skall forr’n hit han återkommer,

Den stolte fattiglappen, väpnaren!

Det finns ej skick och skam hos unga nu

För tiden! Tacka månde jag min ungdom,

Då var det... skäms du inte, gamle Björn,

Ler du din herre midt i synen, gubbe?

BJÖRN.

Jag tänkte på en viss herr riddar Knut

Som tog sig hustru mot sin faders vilja; —

J känden väl ej riddarn, J, herr Knut?KNUT.

Tyst, gråskägg! Alla ha*n J satt er samman

Att vara bönemän för väpnarpojken,

Som, vete böfveln hur han bar sig åt,

Har fångat eder alla i sitt nät; —

Ja, till och med min välbetänkta hustru

Är fästad i den lösa fjärilns garn!

INGRID.

Han räddade min dotters lif, minns det!

KNUT.

Än sen? Det kunde hvilken annan gjort

Som hade råkat vara när den trakten

Der jungfrun gick och svärmade i skog! —

Guds död! Uti min ungdom satt en mö

Den hela dagen still i jungfruburen

Vid sländan, eller sömmande i silke

Och rödan guld sin slägts och sina fränder6

Hugstora bragder; — nu hon springer kring

På sjukeplägning uti traktens kojor

Och möter stigmän, frälsas ifrån dem

Af simpla väpnare hospennehjeltar

Som denne lagman Skägglös, kommen nyss

Till gamla Ulfåsa, att männer styra.

Ej har jag honom sett, men mötte jag

Den bålde herren, visst med flatan af

Mitt gamla svärd jag honom jog på flygten!

BJÖRN.

Det sägs han låter ej så lätt sig jaga!

KNUT.

Hvem säger det?

BJÖRN.

Det säger Sune, skrifvarn!KNUT.

Godt vittnesbörd! Den är ju ock en mes! —

Vid alla helgon! det är synd och skam

Att Jarlen sätter öfver Östergöthland

Till lagman sådan pojke! — Men, förstås,

Den stora slägten skall försöijas ju

På lands och folks bekostnad! Kung är sonen,

Den äldste brodern bisp i Linköping,

Den andre lagman öfver Westergöthland,

Och så den här, nyss kommen utur skolan,

Herr Peders efterträdare! — Guds död !

Det är ett hyggligt regemente!

INGRID.

Gubbe!

Se, Sigrid gråter; har du ej ett ord

Till tröst åt flickan i den bittra stunden?

KNUT (sträft).

Hvad ? gråter hon ? Då är hon ej mitt barn!

Ty i min slägt var det ej sed att gråta

När pligt och ära säga nej, om ock

Enfaldigt jungfruhjerta klappar tungt

Och vill sitt ömma ja i vågskåPn lägga!

SIGRID (som under hans tal torkat

sina tårar, säger nu stolt och till det yttre lugn).

Jag gråter ej, — jag är ditt barn, min fader.

KNUT (ser skarpt på Aenne\

Kom närmre, får jag se.

SIGRID (afsides med fast uttryck).

Jag skall ej gråta.

(högt, i det hon ställer sig framför honom:)

Här ar jag, fader!KNUT.

Upp med hufvud, flicka!

Och se mig rakt i Ögonen!

SIGRID (försöker att le).

Så der?

KNUT (betraktar henne länge och

lägger sedan sin hand på hennes hufvud, sägande mera imidt).

Du stänger tåren in i ögonvrån,

Fastän den vill på kinden fram, — rätt så!

Att den som perla sitter der och skiner,

Det kan jag lida; ty en stannad tår

Bevisar viljekraft, — en tår som rinner

Må vara barns och svaga qvinnors tröst;

Men du skall vara stark, min Sigrid, du

Skall ensam mig ersätta trenne söner

Och vara mig en blidan dotter dock! —

Betänk det väl och bär med kraft ditt öde!

SIGRID.

Dqt vill jag, fader! Aldrig från i dag

Skall du se tårar fukta mina kinder! —

Det som har varit gaf jag nyss sin gärd,

Nu vill jag söka qväfva känslans stämma

Som talar högt uti mitt unga hjerta,

Och lyssna blott till din och pligtens röst.

KNUT.

Så tala höfves det en adlig jungfru! —

Skänk nu din far en bräddfall bägare

Af skummigt öl, som du med friska läppar

Kredensar sjelf — och så, ej ord härom!

SIGRID.

Strax, fader! Inga, följ mig du dit ned

I källaren att tappa ölet upp;Med svickan måste man försigtigt handskas,

Ty Ölet gäser herrligt!

INGA (tar en brinnande sticka från

spisdn).

Jag vill lysa!

SIGRID (tager från väggen en kanna).

Ja, det är mörkt der nere som i grafven!

INGA (i det de gå).

Min arma jungfru!

SIGRID»

Tyst, min Inga-lill:

Du får ej ömka mig, jag vill ej gråta!

(de gå genom fonden.)

Tredje seenen.

KNUT. INGRID. BJÖRN.

KNUT C*er efter dem).

Min Sigrid är en herrlig jungfru dock!

INGRID.

Du var för hård likväl emot den arma.

KNUT.

Den som man älskar agar man också!

BJÖRN (som hela tiden kämpat med

en stigande förtrytelse, bryter ut).

Nå i det fallet älsken J er dotter

Som Sjelfva böfveln, det är visst och sannt!

KNUT (ser på honom förvånad).

Hvad pratar du?BJÖRN.

Att det är synd och skam

Af fader att behandla så sitt barn! —

J sen, herr riddare, hur sedesamt,

Hur stilla sörjande hon sväljer tåren

Och hafven hjerta dock att bannas så!

J tron väl det är lätt att slita ur

Sitt unga hjerta jungfruns första tycke

Som deladt är utaf en ädel sven? —

Ty, J mån säga hvad J viljen, väpnarn

Som J afvisaden, är mera värd

Än mången riddare med gyllne kedja,

Och aldrig glömmer hon den ungersven!

KNUT (barskt).

Är nu den långa litanian slut?

BJÖRN llikaså \

Nej, ännu ej!

KNUT (ond).

Guds kors! så tala fort,

Förrän min vrede börjar gäsa Öfver!

BJÖRN (likaså).

Hå, ingen rädder här!

KNUT (hotande).

Hvad sade du?

BJÖRN (trotsigt).

Jag sade: Ingen rädder här!

INGRID.

Tyst, Björn!

KNUT.

Nej! låt du honom tala! Jag vill seHur pass den gynnaren kan glömma sig

Emot sin herre.

BJÖRN.

Jaså, tjenarn glömmer

Sig mot sin herre, när han sanning talar? —

Då tiger jag!

KNUT (slår svärdet i bordet).

Det var ditt bästa råd!

BJÖRN.

Jaså, J tron att jag ej vågar tala?

Då skall jag taga bladet ifrån munnen

Och säga eder hvad J gången för!

J sitten här och möglen i ert gamla,

Ert orättvisa hat mot Bjelbojarlen

Som är en stor man, säga hvad J viljen; —

Och lika hätsk J ären mot hans broder

Den ädle lagman, som J icke kännen,

Men lasten dock, och som, fast ung till år,

Har på den korta tid han lagman varit,

Sig älskad gjort, och fruktad i vår bygd. —

Och derför att nu väpnaren var stadd

Uti Bengt Lagmans bröd — så glömden J

Att edert barn han räddat från ett öde

Som värre var än döden sjelf: att, skändad,

Från stigmäns kula sändas till ert hem

Och blifva så ifrån er fröjd, en fasa

För sig och for de sina; — och J visten

På dörren räddaren som med sin bragd

Och genom sina ridderliga later

ErÖfrat jungfruns hjerta; — är det tack

Och riddarsed, så ger jag böfvelen

Det ena som det andra och är hellre

En fattig väpnare, om ock hos eder,

Än jag vill bära riddarsporrarne

Och kallas cnkors och de svagas stridsman!INGRID.

För alla helgons skull: tyst, gamle Björn!

KNUT (söker beherrska sig).

Nej, hustru, låt den lede satan tala;

Han är rätt lustelig att höra på!

BJÖRN.

Jag talar om jag vill; — nu tiger jag.

Nu har jag sagt min mening, dermed punkt!

KNUT.

Och nu så vill jag också säga min:

(reser sig upp)

Du är en skamlös, gammal niding du!

BJÖRN (lugnt}.

Med förlof, men nu saden J en lögn,

Ty någon niding har jag aldrig varit;

Men om J tröttnat på mig, kan jag gå!

KNUT.

Ja gå för böfvelen!

BJÖRN (stiger upp).

Det skall ej töfva!...

(går mot fonden der han möter Sigrid och Inga)

Kom dotter, kom! nu kör man oss på dörren!

Fjerde seenen.

DE FÖRRE. SIGRID och INGA {med ölet).

SIGRID.

Hvad vill det säga, gamle Björn?BJÖRN.

Jo, att

Byrackan Sanning kastas ut som vanligt

För det hon ej vill sloka svans och krypa

Tills hon kan köpa sig en knähundsplats! —

Kom Inga!... Kom!

SIGRID.

Tag först en dryck likväl

Ur bägarn här och klinga med min fader!

BJÖRN (motvilligt).

Med riddarn ?

SIGRID.

Ja.

KNUT (föraktligt).

Jag klinga med den der

Som vet så litet hafva tand för tunga?

SIGRID.

Och dricken båda två för gamla tider!

(sätter bägarn för fadren)

Se fader, se hur ölet skummar högt.

KNUT (ser begärligt der på).

Rätt mustigt ser det ut i bägarn der!

S1GKID (fattar Björns arm och för

honom ined halft våld åter fram till bordet).

Sätt nu dig här, min gamle Björn!

(sakta)

För min skull!

BJÖEN {likaså).

För er skull? Godt! (han sätter sig).SIGRID (fyller en bägare som Inga

räckt henne, och sätter den framför Björn).

Nu talar fader om

Den tiden då med Björn till strid han drog

Mot Esterna, och då han, illa sårad,

Af Björn till skeppet bars och räddad blef!

KNUT (glömsk af vreden, höjtr

bägarn).

Skål, gamle Björn! det var ett karlatag!

SIGRID (till Knut).

Som sen du gäldade vid skallet, fader,

Då Björn utaf sin namne krammades,

Och du med spjutet löste upp hans famntag.

BJÖRN (lifligt).

Herr riddare! jag minns det som i går!

KNUT (gladt).

Skål, vapenbroder!

BJÖRN (likaså).

Skål, min ädle herre!

(de stöta bägarne tillsammans och dricka.)

INGRID (undertiden. i det hon

omfamnar Sigrid).

Frid ger du andra, fastän fridlös sjelf?

Gud sigue dig!

SIGRID (gladt).

Så, moder, botas sorgen!

KNUT (half högt till Björn> sedan han

sett efter att ingen hör dem).

Hör Björn!BJÖRN (likaså).

Herr riddare!

KNUT {tvekande).

Vår träta nyss ...

BJÖRN.

Så barsk J voren!

KNUT.

Du var stursk, du äfven!

BJÖRN.

Ja, böfveln vet...

KNUT.

Jag sväljde mitt med ölet.

BJÖRN.

Jag ock!

KNUT.

Derpå vi taga än en klunk,

Och tala aldrig mera om den saken!

BJÖRN.

Får gå, jag plägar aldrig långsinnt vara!

(de stöta bägarne tillsammans och dricka i botten.)

SIGRID (leende till modren och Inga).

Seså! nu är den korta freden sluten!

INGRID.

I morgon drabba de nog åter samman.

INGA.

Far är så häftig!SIGRID.

Min är icke bättre,

Men båda bottenärliga som guld!

KNUT (stiger upp).

Seså! nu går jag ut och ansar om

De snaror som vi gillrat, gamle Björn,

För räf och mård och hare uti skogen!

Hvem vet, kanske vi fångat oss en stek,

Kanske ett räfskinn ock till vinterbräm

Åt dotter min!

BJÖRN.

Jag följer med, ty sitter

En räf i snaran, kunna två behöfvas

Att ej man lurad af den skälmen står!

KNUT (till qvinnoma).

Farväl så länge!

(muntert till Björn)

Sitter der en hare

Så får du ensam ta’n!

BJÖRN (likaså,).

Stor tack för det!

(de gå genom fonden.)

Wernle seenen.

INGRID. SIGRID. INGA.

(Inga sätter sig att spinna. Ingrid fattar Sigrids hand och för

henne fram på scenen.)

INGRID (ömt).

Nu i förtroende ett ord, min dotter.

SIGRID.

Jag hör dig, moder min!INGRID.

Är han dig kär,

Den unge väpnaren?

SIGRID (lutar sig till henne).

Mer kär än lifvet!

INGRID.

Och skall du aldrig glömma honom af?

SIGRID.

Nej, aldrig, aldrig!

INGRID.

Och kan afstå dock

Från lyckan af att kallas få hans brud,

Förutan att till döds din ungdom sörja?

SIGRID.

Det är min faders bud, — jag lyder det!

INGRID.

Men huru lyder du din faders bud?

SIGRID.

Med smärta moder! Lyda det med fröjd

Går Öfver mina grafter!

INGRID.

Det begär jag

Ej heller af mitt barn. Men ett, min Sigrid

Du lofva skall likväl din gamla moder,

Som har i dig sin ålders enda tröst:

Du får ej söija som förtviflan sörjer,

Ty om den bleks, din rosenröda kind,

Om dessa klara blickar skulle släckasOch denna blomstrande gestalt forbytas

I trånsjuk hamn som irrar fridlös" kring

Liksom en vålnad invid grafvens rand,

Det skulle krossa grymt din moders hjerta,

Och lägga henne tröstlös uppå bår!

SIGRID.

Hur skall jag sörja då? Lär mig, o moder!

INGRID.

Som barnet sörjer: med ett stilla hopp

På bottnen utaf sorgens bittra kalk;

Med löje uti tåren, fröjd i smärtan;

Så som man sörjer en försvunnen vårdag,

En vissnad blomma: glädjande sig åt

Att mycket skönt det finnes än i lifvet,

Fastän det skönaste försvann, liksom

Ett flygtigt stjernskott inför själens öga! —

Så skall min Sigrid sörja denna dröm

Som verklighetens vaka omildt störde.

SIGRID.

Ja moder, helgonen jag bedja skall

Om kraft att sorgen bära som min moder!

INGRID.

Så är jag trygg! Så kan ditt ungdomslif

Än smyckas utaf mången fröjd, fast denna

Bröts i sin knoppning af, och vissnade.

Ty, Sigrid, lifvets hela hemlighet,

Den gåtans lösning som de vise söka

I stjernors tecken, uti multna skrifter,

Bland siffrors tal i kabbalistisk krets,

Den ligger gömd uti de enkla orden:

Gör gladt din pligt, så blir du säll på jorden!

(hon går (ill höger.)SJeiie scenen.

SIGRID. INGA.

SIGRID (sätter sig tanlcfull vid

slän-lan, spinnande några ögonblick tyst; derpå återtager hon modrens ord).

“Gör gladt din pligt, så blir du säll på jorden!“

Det är då suraman af all lifvets vishot?...

0, huru kall och hård, hur glädjelös

Den synes dock i stunder såsom denna! —

Men sörja dig som en försvunuen vårdag,

En vissnad blomma, du som kom med sol

Och fröjd och hopp uti mitt tysta, stilla

Och obemärkta lif — det är dock skönt!

Ja, ja! så vill jag sörja dig, min älskling!

(lutar hufvudet mot handen, och låter sländan stanna.)

INGA (stiger upp från sitt arbete

och går fram till henne).

Ack jungfru! om jag finge trösta eder!

SIGRID (vänligt).

Det får du gerna, Inga-lill!

INGA.

Men hvad

Skall jag försöka? Tälja er en saga?

Eller kanhända qväda er en visa,

En ljuf och sorglig, — sådant stilla plär

Den bittra svedan uti eget hjerta!

SIGRID.

Ja, sjung en sång helt sakta vid din slända,

Så spinner jag och tänker och hör på.

INGA (sätter sig åter att spinna och

sjunger:)

Och ungmöu hon gick sig i fagraste lund

Bland rosor och dejeiiga blommor,

Der mötte hon svennen i morgonens stund,

Den lilla grön linden hon sörjer!

Brölloppet på Ulfåsa. 2Nu reser jag bort, allrakärestan min,

Från rosor och dejeliga blommor;

Men aldrig i verlden går dn nr mitt sinn! —

Den lilla grön linden hon sörjer!

Och jag stannar q var allrakärasten min

Bland rosor och dejeliga blommor,

Och aldrig jag blifver en annans än din —

Den lilla grön linden hon sörjer.

Och ungersven föll uti hedningaland

Bland rosor och dejeliga blommor!

Men ungmön i klostret hon täljer sitt band.

Den lilla grön linden hon sörjer!

Christ’ gifve dem båda en sällare ro

Bland rosor och dejeliga blommor,

När de ibland helgon i himlen få bo,

Mens lilla grön linden hon sörjer!

SIGRID (efter en paus).

Tack Inga, tack! — Min smärtas svanesång

Det var. I himlen träffas skilj da vänner,

Och då är ingen sorg på jorden tung! —

Hvem lärde dig den sorgligt glada sången!

INGA.

Den lärde Sune mig.

SIGRID.

Den unge skrifvarn

Hos lagman Bengt?

INGA (suckar).

Ack ja!...

SIGRID.

Du suckar, Inga?

INGA.

Ack ja!SIGRID.

Han kanske talt med dig om älskog?

INGA.

Det har han jungfru, men se far har sagt

Att männer skola föra svärd, ej pennor,

Och att han aldrig taga skall till måg

En pennefäktare.

SIGRID.

Så? också han ?...

INGA.

Ja, han tål skrifvarn lika litet som

Er fader, jungfru, tål den unge väpnarn!

Och dock är Sune en så höfvisk sven

Och lärd och kunnig uti mången ting

Som jag knappt mäktar fatta. Tanken, jungfru,

Att han kan skrifva, långa, långa blad

Med rigtig munkeskrift! Och räkna sedan

Och läsa fermt i bok, och teckna af

I hjerta färger hela skilderier

Af helgonen och heliga Guds moder

Så som de stå i Wreta klosterkyrka!

Och sådan man kan far dock hånfullt kalla

En pennefäktare!

SIGRID (går till henne).

Min Inga-lill!

Du ville trösta mig och är dock sjelf

Fullt lika mycket i behof att tröstas! —

Men trygga dig, allt kan ju än gå väl.

INGA.

Nej, det går aldrig väl! Far är så envis

Och häftig när det gäller frieri!

Han vill att jag skall taga långe HåkanI stället; han som slagit har så många

Till döds i strid, — men förr jag går i kloster.

SIGRID.

Man måste lyda faders vilja, Inga!

INGA.

Just derför suckar jag, ty far och mor

De kunna dock ej se med våra ögon!

När vi oss gifta skola, icke de,

Så borde vi väl ock få göra valet!

SIGRID (med en suck).

Du är en toka, Inga! — Låt oss spinna!

INGA (tyst, efter en paus).

Tänk dock om väpnarn komme snart igen

Som riddare!

SIGRID.

Du pratar tok.

INGA.

Och hvarför,

Slikt har man sett förut!

SIGRID.

Nej, Inga-lill!

I sagan kanske, ej i verkligheten.

Jag drömmer icke mer: han kommer ej! —

Sjunde seewnen.

DE FÖRRE. BJÖRN (från fonden).

BJÖRN 0brådskande

Fort Inga, fram med öl! Förlåten, jungfru

Att jag så brådstört kommer. — Skynda digMin Inga-lill, den fromme fader priorn

irån Wreta, kommer här förbi, och stannar

En stund att hvila ut. — Nå, pest och död!

Ar du ännu ej ute!

INGA.

Strax, far! — Priorn!

BJÖRN.

Ja, just herr priorn! Yill du skynda dig?

INGA.

Jag springer, far! (går under det följande ut och in, och

sätter fram en stor ölkanna och tvenne bägare på bordet.)

BJÖRN lnärmar sig Sigrid, vänligt).

Hur är det, jungfru Sigrid?

SIGRID.

Väl, gamle Björn; men jag vill ensam vara

Och går en stund upp på min kammare.

BJÖRN.

Rätt så. Jag sänder Inga efter eder,

Om J behofven något!

SIGRID.

Gör det ej,

Jag helst vill ensam vara med mig sjelf,

Och kanske sedan bikta mig för priorn!

Säg det min moder! {går uppför trappan.)

BJÖRN.

Skall så göra, jungfru!

SIGRID (för sig).

Hur svag jag är! Trots all min föresats

Jag känner likväl att jag måste gråta!

skyndar in i sin kammare.)BJÖRN (ser efter henne).

Nu brast det unga hjertats smärta lös,

Och sa är bäst, ty efter storm och regn

Så blir^ det solsken åter, likaväl

I menskosinnet som uti naturen!

(till Inga som inkommer)

Nå är allt redo?

INGA.

Ja.

BJÖRN.

Gå då din väg.

INGA.

Men...

BJÖRN.

Inga men; finns syssla nog derute!

INGA (afsides).

Och jag som trodde mig få höra på

Hvad priorn mäla skulle! Stygga far!.. .

(går genom fonden.)

BJÖRN (i höyra dörren).

Fru Ingrid! Priorn ifrån Wreta kommer

Allt med herr Knut hit in uppå besök! ...

Åttonde scent01»*

BJÖRN. INGRID, {sedan) KNUT och BOTVID.

INGRID (från vensier).

Herr priorn? det var kärt besök minsann!

Fort, Sigrid! men livar är hon då?BJÖRN.

Deruppe!

INGRID.

Så kalla henne!

BJÖRN.

Hennes önskan var

Att få allena blifva.

INGRID.

Jag förstår det.

BJÖRN.

Och ölet bjöd jag Inga ställa fram.

INGRID (klappar honom vänligt på

skuldran).

Tack, gamle Björn! du tänker för oss alla.

KNUT (med priom från fonden).

Så stigen in, herr prior!

INGRID (går emot dem).

Yar välkommen.

BOTVID (med höjda händer).

Guds frid härinne!

INGRID.

Fromme fader, tack!

BOTVID.

Och signe er Guds helgon!

DE ÖFRIGA.

Amen!BOTVID.

Amen.

(de göra korstecknet, hvarpå priorn träder fram.)

En rundlig tid har gått se’n sist jag trädde

Inom er tröskel, mina fromma vänner! —

Och helsan varit med er denna tid?

INGRID.

Stor tack, herr prior, och med eder äfven?

BOTVID.

Ja, Gudi prisadt L Fastän gammal vorden

Så är jag ännu både karsk och kry! —

Men sägen mig, hur går det jungfru Sigrid

Er kära dotter? Är hon vän och fager

Och frisk, mitt kära skriftebarn, som alltid?

INGRID.

Ja, fromme fader, hon är all vår fröjd,

Hon är Guds klara solsken i vår hydda!

KNUT (vekt).

Gud signe henne!

(hastigt som ville han dölja sina känslor.)

Men en bägare

Af helgdagsbrygden, neken J väl icke

Att smaka på som välkomst?

BOTVID.

Tack, herr Knut!

Jag vet ej af att Gud förbjudit någon

Af sina tjenare att läska sig

Med en af gästfritt sinne bjuden fagnad,

Och lång är stigen som jag har att träda!

(dricker)

Det smakar herrligt, edert Öl, fru Ingrid!

(de sätta sig vid bordet.)INGRID.

Kvart gäller färden, fromme fader?

BOTVID.

Hän

Att gifva sakramenten åt en dödssjuk

På ett utaf de trenne hemman, som

Vårt kloster nyss af Jarlen fått till gåfva.

KNUT.

En gåfva än?

BOTVID.

Ja, signe Gud hans själ,

Han är så from som han är stor och mägtig!

BJÖRN (*/wM.

Nu börjas det!

{går till fönstret med hjelmen och aätter sig der på en bänk,

sysslande med att skura den, i det han emellanåt ser utåt.)

KNUT.

Hm! slug och samvetslös

J menen säkert!

BOTVID {leende).

Börjen J igen

Er gamla visa?

KNUT.

Ja, om allt han ock

Kan köpa med sin rikdom, Bjelbojarlen,

Mitt bifall köper han för intet pris!

BOTVID (godmodigt.)

Han får väl nöja sig med landets bifall,

Och efterverldens!KNUT.

Ja, dess dom skall lyda

Att han en samvetslös tyrann har varit,

Som uti högmod under fottren träder

Allt hvad ej hän till Bjelboynglet hör!

BOTVID.

Herr Knut, er gamla hätskhet er förvillar:

*En stor och väldig man är Birger Jarl,

Af alla aktad, om ock ej af eder! —

En konungs fader, är han kung långt mer

Än sonen som bär namnet; nyss förmäld

Med konung Abels enka, håller nu

Han bröllopp åt sin son med dottren till

Den mördade kung Erik; hela norden

Han styrer; konung Christoffer i Danmark,

Och Hakon uti Norge lyda honom

Med glädje som en far!

KNUT {hånfullt).

Med hull och hår

Han tyckes eder köpt för sina hemman.

BOTVID {varmt).

För sina hemman ej, men sina bragder,

Sitt visa, starka, goda regimente

Som landet tacka fått för lugn och ro!

Ty tro mig, den är ingen vanlig man

Som gått med Kristi helga kors i handen

Att döpa hedningarnes vilda skaror

Bland skog och fjell i fjerran Tavastland.

Och hvem som helst ej byggt så godt ett lås

Som han, vid Lögarns utlopp, mot de horder

Som kommo östan hän med mord och brand!

*Och litet kunnen J med edert hat

Den mannen skada som har bjudit hemfrid

Och tingsfrid, kyrkofrid och qvinnofrid,

* Uteslutet vid styckets uppförande.Och som gaf qvinnan arfsrätt i vårt land,

Och vet att Öfver hela riket skydda

Med manlig hand de lagar dem han skref,

Och hvilka skola stråla genom sekler

Som minnesstoder på hans hjeltegraf!

INGRID.

Ja, fröjde Gud hans själ i lif och död,

Men aldrig glömmes han af nordens qvinnor.

KNUT (mörk).

Du äfven, hustru? Alla öfvergå

Till den som störtade vår slägt i gruset!

INGRID.

Rättvisa bör man ock en ovän göra!

BOTVID.

Rätt så,£fru Ingrid! Och jag vet att Jarlen

Vill gerna göra godt hvad bister tid

Och inre ofred stört och störtat om

I den enskildes lif och rättigheter,

Men sådant ej på en dag göras kan! —

Och rätt betraktadt: hade landet bättre

När en och hvar var kung uppå sin gård,

Och ingen ville lyda? — Är det ej

Med allmän nytta mer förenligt, att

En man bär tyglarne i starka händer?

KNUT.

Må ske! Men hvarför skall det vara han?

BOTVID.

Derför att Gud uti sin allvishet

Satt herrskartecknet på den mannens änne,

Och laggt uti hans bröst den styrka ned

Som skapar konungar och stora männer

På hvilken plats än födseln ställde dem! —

Men nog derom — jag hoppas tiden skall

Långt bättre än min svaga stämma, kunnaUtverka er omvändelse, herr Knut! —

Nu måste jag åstad; — på återvägen

Jag skall till lagman Bengt på Ulfåsa,

Som låtit kalla mig, — en ädel herre

Är denne ock, och värdig Bjelbojarlen!

KNUT (hånande).

Ja visst! de äro helgon allesammans!

För tusan böflar!

BJÖRN (som sett ut., rusar hastigt upp).

KNUT.

Hvad?

BJÖRN.

Åh! jag ser skrifvarn

Hos lagman Bengt, som kysser Inga-lill!

KNUT.

Har du då ej förbjudit honom komma?

BJÖRN.

Jo visst, men han är envis, han som väpnarn

Den J gaf afsked nyss! Men jag skall nog

Ett respass gifva ock åt pennefäktarn

Som springer här och tubba vill mitt barn!

(går hastigt ut genom fonden.)

IWionde seenen.

BOTVID. KNUT. INGRID.

BOTVID.

Hvad menade den gamle Björn om väpnarn?

KNUT.

Att Jian fick afsked!BOTVID.

Hvilken ?

KNUT.

Den

Som räddade vår Sigrid här förliden; —

J veten det ju ?

BOTVID (leende).

Jaså, den ?.. . Och han

Fick afsked, sägen J?

KNUT.

Guds död! hau ville

Till flickan fria, den skägglösingen!

BOTVID.

Jaså! — och hon?

KNUT.

Hon har fått lärt att lyda!

BOTVID [slugt).

Hm! känner jag den unge väpnarn rätt,

Så lär han säkert vara snar tillbaka.

KNUT.

Ja, han må våga sig!

BOTVID [leende).

Han vågar nog,

Det tör jag hålla vad om!

INGRID (afsides).

Priorn ler?...

Månn han vet mera än han säga vill ?...

KNUT.

Hvad menen J?BOTVID.

Jag menar ingenting;

Men väds, att om han kommer åter, kören

J icke mer den gynnaren på dörren!

KNUT.

Gör jag ej det? Topp! bägaren får gå!

BOTVID.

Är det ert allvar?

KNUT.

Jaså, J er åtren?

BOTVID.

Visst ej! er bägare mot en relik

Ifrån den helga grafven; — är det afgjordt?

KNUT (,fattar hans hand).

Topp! Ingrid länge önskat sig en sådan!

BOTVID.

Och "Wreta kloster ondt om silfver har!

INGRID (afsides).

Hvad skall jag tro? Tänk om han komme åter

Som riddare?

KNUT (för sig).

Nu är herr priorn lurad;

Så kan en munk ock öfver listad bli!

(man hör ljud af jagthorn på afstånd.)

Men hvad är det?

BOTVID.

Det lät som klang af horn! —

Tänk om herr väpnaren tog er på orden!...

»GoogieTionde seenen•

DE FÖRRE. BJÖRN, SUNE och INGA (från fonden).

KNUT (oroligt).

Hyad är det, gamle Björn?

BJÖRN (häpen).

Ack, käre herre!

Jag vet knappt sjelf, men skrifyarn här har bud

Till eder!

KNUT (stolt).

Skrifvarn ? Och från hvem ?

SUNE (stiger fram, bugande sig).

Från den

Som är min herre: Bengt, Ulfåsalagman!

KNUT (som förut}.

Ulfåsalagman? Och hvad vill han mig?

SUNE.

Det vill han säga eder sjelf, herr Knut,

Öm lejd J honom gifven till att träda

In på er gård.

KNUT (med synbar tillfredsställelse>.

Så? han begär min lejd

(afsides)

Det hade jag ej väntat af den sällen!

(högt)

Så sägen honom att han komma må.

SUNE.

Stor tack, herr Knut!

(sakta till Inga.)

Pass på! nu blir här gamman,

Och aldrig var du närmre att bli min!

(skyndar ut.)åBifte nce

DE FÖRRE. (utom SUNE.)

INGA (för sig).

Hvad menar han?

KNUT.

Fort hustru, manteln hit

Och brämemössan!

(Ingrid går till höger.)

Björn! spänn om mig svärdet! —

Fast arm, jag visa skall att jag är man

Och riddare! — Så skynden eder alla!

(till Ingrid)

Nå hustru, hvar är Sigrid?

INGRID (som utkommit från höger

med mantel och mössa med skinnbräm).

På sin kammar!

KNUT (under det de hjelpas åt att

kläda honom).

Der må hon blifva!

{Jtiil Botvid)

Hvad tron J han vill?

BOTVID.

Kanhända kommer han som böneman

För väpnaren!

KNUT.

Godt! då skall han få nej

Så det skall sjunga om hans stolta öron!

Du Inga, se i fönstret om de komma. —

Min hustru, bort med sländan! sätt dig rak

Och stolt bredvid mig. Björn! stå bakom stolen,—

Tag på dig hjelmen, gubbe!BJÖRN (tvekande).

Men...

KNUT.

Tyst du!

Fast fattig, måste man bevara skenet;

Det är det enda ju som man har qvar! —

J stannen ju, herr prior?

BOTVID ileende).

Ja, jag stannar!

KNUT.

Så kunden J ju taga plats till venst er

Om stolen, der på bänken!

BOTVID (som förut).

Hjertaus gerna,

Om det er likar!

KNUT.

Ja, ty så jag mottog

Förr gäster, med min huskaplan vid sida,

Och det såg alltid riddarmässigt ut! —

INGA (vid fönstret, slår ihop

händerna af häpnad).

Nu komma de! Guds helga moder, se

Så grann t, så grannt! En reslig riddersman,

Med guld och per^or prägtigt smyckad, rider

I spetsen! — Det är sÖkert lagman Bengt,

Ty han är ståtligast af allasammans!

Se’n flera svenner — och så ännu en

Fast mindre grann... nu stiger han utaf

Och kommer hitåt!...

KNUT.

Ser du icke väpnarn?INGA ("skyndar från fönstret).

Nej, han syns icke till!

KNUT.

Eätt väl för honom.

Nu gifvom akt, och förom stolt oss upp!

Vaifte scenet»,

DE FÖRRE. KOL TYNNESON. (derpå) BENGT.

SUNE. YÄPNARE och SVENNER.

KOL TYNNESON (från fonden, af mätt

och högtidligt i det han stannar tre steg från fonden).

Min herre, lagman Bengt, bär vänlig helsning

Till riddaren Knut Algotson, och spörjer

Igenom mig, hans stallare och marsk

Om han välkommen är?

KNUT (högtidligt).

Han är välkommen!

(sakta till priorn, medan Kol går till dörren)

Han vet att umgås dock med riddare

Så pennefäktare han är!

BOTVID (leende).

Jo, jo!

Han vet väl mer än så!

INGRID Ksom observerar priorn).

Hvad skall jag tänka?

(/ detta ögonblick inträder lagman Bengt från fonden, företrädd

af fyra småsvenner, och efterföljd af lika många väpnare; han

är rikt och präktigi klädd, går fram midt i stugan, bugar sig

höf-viskt men stolt för Knut och Ingrid, och säger raskt:)

BENGT.

Jag helsar eder och er ädla husfru,

Herr riddar Knut, med Gud, i allsköns frid!KNUT.

Stor tack herr lagman Bengt! Välkommen varen

Uti min låga stuga; ej min skuld

Det är, att ej en borg mottager eder!

BENGT.

Min heller ej, så vidt jag veta kan?

INGRID {som oafvändt betraktat Bengt,

sakta och häpet i det hon rycker Knut i armen).

Guds moder! se då, Knut!

KNUT {vresigt).

Hvad skall jag se på?

(följer Ingrids blick, och säger med samma häpnad i det han

betraktar Bengt)

Jag ser ... vid sankte Knut, min skyddspatron!

Jag ser i syne, tror jag!

BJÖRN {likaså).

Jag visst också!

BENGT Cleende).

Hvad sen J då?

KNUT (korsar sig).

Helt visst ett satans bläudverk!

(stiger upp och går honom närmare)

Men nej! ju närmare jag eder träder,

Dess större likhet finner jag med ... med ...

BENGT {som förut).

Med hvad ? Så sägen, riddare!

KNUT (ser honom skarpt i ögat).

Med väpnarn

Som jag på dörren visade i dag

För det han djerfdes gilja till min dotter!BENGT (som förut).

Rätt sällsamt!

INGRID (skyndar fram till Bengt).

Sigrids räddare J aren!

Ja, ja! J ären denne väpnaren!

BENGT (som förut).

Nej, jag Bengt Lagman är, Jarl Birgers broder,

Och jag är riddare, har gods och gård

Och kommer nu till eder, riddar Knut

Att kräfva hämd for det J visaden

Mig hånfullt bort ifrån er gård i morse !

KNUT (alldeles handfallen).

Det var då J, min dödsfiendes broder,

Som räddaden mitt barn!

INGRID (för sig).

Guds helga moder!

Nu först min Sigrid verkligt osäll är.

BENGT.

Ja, och nu fordrar jag upprättelse.

KNUT (slagen).

J hafven rätt dertill. Hvad fordren J?

BENGT (med framräckt hand).

Jag fordrar att J läggen eder hand

I denna öppna hand som bjudes eder,

Och att J fyll en upp ert svurna löfte

Och gifven Sigrid fagra mig till brud

Med ett: “Gud signe eder!u — det jag fordrar!

KNUT (häpen).

Det fordren J?BENGT.

Ja.

INGRID (med glädje).

Månne rätt jag hör?

BJÖRN (likaså).

Nåväl, herr riddare?

KNUT (häftigt).

Tyst! låt mig reda

De yra tankar!

(till Ingrid som vill tala)

Ingrid! ej ett ord !...

BENGT.

Och om J så beviljen mig min bön,

Jag skänka vill min brud i morgongåfva

Sex hela hemman, jemte gull och silfver,

Fem mark af hvarje; blifvande desslikes,

I fall jag dör förut, Ulfåsa gård

Med allt hvad dertill hör, dess enkesäte.

Dessutom lofvar jag^pom ärlig man,

Som trogen riddare och sveklös ädling

Att älska henne öfver allt i verlden

Och sätta henne in till aktad husfru

Att med mig råda öfver löst och fast,

Och ensam hållas kär uti mitt hjerta j

I lust och nöd, — och detta allt jag svär

Att troget hålla, så sannt Gud mig hjelpe!

BOTVID (sakta till Knut).

Nå, sämre måg kan man ju få?

KNUT (sträft).

Tyst, prior!

(till Bengt)

Med gods och gull blott, vinnes ej mitt bifall,

An fanns ett villkor qvar, om rätt jag minnes!BENGT (fattnr hans hand och fm

honom ned på scenen).

Och det var: hämd på Bjelbojarlen?

KNUT.

Ja!

BENGT (tager från sitt bröst ett per

gament).

Nåväl, så läsen detta permebref

Förr,n J besluten!

KNUT.

Icke kan jag läsa.

BENGT.

Nåväl, så låten priorn hjelpa er.

KNUT.

Herr prior! tyden J for mig det skrifna.

BOTVID (ser på brefvet).

Från Jarlen!

KNUT (vill rycka det från honom .

Ha!

BOTVID (lugnt).

J kunnen ju ej läsa?

KNUT (beherrskar sig).

Sannt!... Läsen J hvad Bjelbojarlen skrifver!

INGRID (som talat till Bengt, sald

till Inga).

Säg Sigrid till att ned hon komma må.

INGA.

Ja, ädla fru! (går uppför trappan till Sigrids kammare.)INGRID (till Bengt),

Han motstår ej dess glädje

Då hon i eder ser sin hjertans kär.

BENGT.

Men kunnen J förlåta mig att så

Jag förde eder alla bakom ljuset,

Blott för att skåda om jag kunde lyckas

En brud mig vinna for min egen skull?

INGRID.

Hvad får man ej en ungersven förlåta,

Och hvad förlåter ej en tacksam mor?

SUNE (till Björn).

Nu fader Björn, får jag väl Inga ock?

BJÖRN.

Ännu har ej din herre fått sin Sigrid!

BOTVID (som undertiden läst tyst för

Knut, nere vid avantxcenen).

Hm! hm! den höge Jarlen friat redan

För broder sin, — som härutaf J sen, —

Till dottren af den stolte Ivar Blå

På Gröneborg; — det kan förändra saken.

KNUT (eftersinnande).

Om derför brödren fösts på annat håll?

BOTVID (slugt).

Så skall den stolte Jarlen vredgas svåra

Yid att så trotsas i sin gifna makt

Som slägtens hufvudman.

KNUT.

Jaså, J tron

Att han ursinnig blir?BOTVID.

Ja, hjelpe Gud!

Och jag vill råda eder som en vän,

Herr Knut, att säga nej åt lagman Bengl,

Ty det går aldrig väl att trotsa Jarlen! —

Hvad ären J och lagman Bengt, att sätta

Er upp mot honom?

KNUT.

Hvad jag är? En man

Som kan få hämnas, och på samma gång

Sin dotters framtid trygga.

BOTVID.

Men betänken .. .

KNUT.

Jag allt betänkt! Att göra Bjelbojarlen

Ett sådant streck uti hans stora planer,

Mig fröjda skall!

BOTVID (afsides).

Det går ju af sig sjelft!

BENGT.

Nåväl herr riddare, hvad svaren J?

KNUT (fattar hans hand)

J hafven uppfyllt alla mina villkor,

Och derför fyller jag mitt löfte äfven,

Och helsar eder som vår käre måg!

INGRID.

Gud signe dig för ditt beslut, min make

BENGT.

Och aldrig skolen det J ångra få!KNUT.

Jag hoppas det! Men hvar är Sigrid ?

INGRID Kvisar uppåt loftet).

Der

Hon kommer!

KNUT.

Rigtigt som hon kallad vore!

Vrefianae »eenen.

DE FÖRRE. SIGRID och INGA.

SIGRID (kommer hastigt, tvekande och

upprörd från sin kammare)

Nej Inga, nej! jag kan ej tro ditt ord!

INGA (visar nedåt).

Så se då, jungfru, se!

SIGRID (ser nedåt, der Bengt, Knut

och Ingrid stå hand i hand, blickande upp till henne leende och

glada).

Guds helga moder!

Är det en dröm, så låt mig aldrig vakna!

KNUT.

Det är ej dröm! Kom dotter!

INGRID.

Kom, mitt barn!

SIGRID (skyndar ned och kastar sig

i modrens armar).

Min moder!

BENGT.

Sigrid!

Brölloppet på Ulfåsd. 3KNUT (lösgör henne mildt ur

*o-drens armar, och för henne till Bengt).

Gud välsigne eder!

BENGT (omfamnar Sigrid\

Ser du min mö! ej våren än bytt skrud,

Och dock är Sigrid fagra väpnarns brud!

BOTVID (till Knut).

Och min är bägaren!

KNUT.

Och hämd jag får

På Jarlen!

BOTVID.

På det sättet alla vinna!. ..

Men, fader, säg.

INGA (smekande till Björn).

SUNE (likaså på hans andra sida).

När blifver turen vår?

BJÖRN (halft sträft, halft skämtande).

Seså! J måtten väl för bofveln hinna!

BENGT (vändande sig till sina män).

Tre veckor än, och så mitt bröllopp står

På gamla Ulfåsa med lust och gamman!

BJÖRN (svänger sin mössa \

Och mera fagert par kom aldrig samman!

;Ridån faller under svenners och väpnares lefverop.)ANDRA AKTEN.

Riddarsalen på Ulfåsay med stora hvalfdorrar i

fonden, ledande ut till en terrass bortom hvilken man

ser sjön Boren och den motsatta stranden. Till

hoger, nära fonden, ett hogt fönster med målade

rutor. Till venster. nära avantscenen, en sidodörr.

På väggarne rustningar och vapen. Kring

väggar-ne bänkar, och till venster ett tungt bord med

dryckeskärl och pokaler, samt omgifvet af högkannade

stolar. Vapen och pelare äro omvirade med

blommor, och allt bär ett festligt utseende.

Först**

KOL TYNNESON. SUNE. SYENNER.

(Fici Hdåns uppgång står Kol midt på scenen, utdelande

befallningar åt svennerna, som ordna dryckeskärlen på bordet, och sedan

flytta det intill väggen, nedom dörren. Sune står vid det

uppslagna fönstret och blickar tankfull ntat.)

KOL.

Nu fy lien dryckeskannorna med spanskt

Och ungerskt dels, och dels med mjöd och pors,

Och väl sen till att allt i ordning blifver! —

Tillsägen sedan kökemästaren

Och skaffaren, att uppå borgens gård

De ställa ut öltunnorna åt folket,

Och att en hvar som närmar sig Ulfåsa

I dag, han komme fjerran eller när,Fri täring får, så är Bengt Lagmans vilja.

Om han är stafvakarl, så skall han forst

En vadmalsjacka hafva, sedan täring

Och nattherberge; är han danneman

Så pläges han dernere bland de andra;

Men är han riddare och adlig sven

Må han ledsagas höfviskt upp i salen!

Säg detta allt uppå vår Herres vägnar.

EN SVEN.

Skall ske, herr Kol!

KOL.

Men raskt! — från kyrkan snart

Den glada brölloppsskaran vänder åter!

(svennerna gå.)

inrli /i svenet*.

KOL. SUNE.

KOL {går till Sune och slår honom

på axeln).

Hvad sen J på så oafvändt derborta?

SUNE. (pekar utåt).

Jag ser uppå det mörka molnet der

Vid himlaranden! Sen J, hur det stiger

Allt mera fram utöfver klaran dag

Och sveper skogen fjerran i sin slöja?

Snart står det dystert midt i brölloppsjublet

Utöfver borgen här och skymmer solen.

KOL.

Än sedan? Regn i brudkrans lofvar lycka!

SUNE.

Men så ej storm!KOL.

J ären ensamt dyster

På denna dagen, mäster Sune, men

Jag gissar skälet dertill granneliga:

J haden yelat sjelf stå brudgum äfven

Med Inga-lill!

SUNE.

Sannt sägen J, herr Kol,

Men ej för mig blott jag orolig är,

Jag är det ännu mera för min herre

Som icke ser hur molnet mer och mer

Sig drager samman mörkt omkring hans hjessa!

KOL.

Bengt Lagman hotas af en fara då?

SUNE.

Ja, af en väldig fara: Jarlens vrede!

Han skrifvit ho tefulla bref, herr Jarlen,

Och strängt förbjudit detta giftermål,

Som korsar längesedan mogna planer! —

I förrgår sist ju kom en väpnare

På löddrig springare från gamla Bjelbo

Och förde med sig ett bestämdt förbud

Med Jarlens hand och hans signet beseglad t,

Och hotande i stolta, vreda ord!

KOL.

Och lagman Bengt, hvad svar gaf han derpå?

SUNE.

Han lät mig skrifva höfvisk bjudning till

Brölloppet här i dag, och satte sedan

Sitt namn med egen hand inunder brefvet.

KOL.

Bra svaradt!SUNE.

Bra kanske, men oförsigtigt,

Ty Jarlen är dock slägtens hufvudman,

Hvars vilja alla måste lydigt följa!

KOL.

Men lagman Bengt är ingen öfvermaga,

Han är fullmyndig att sig råda sjelf!

SUNE.

Må vara, men tills vigseln försiggått

Jag fruktar slemma följder af det brefvet

Som trotsade med bjudningen till svar!

(man hör klockringning på afstånd.)

KOL.

Så, nu är vigseln skedd! Spar nu er oro!

SUNE.

Men Jarlen kan det gjorda ogjordt göra.

KOL.

Han mäktar icke lösa kyrkans band.

SUNE.

Åh, kyrkans band de sitta lösa nog, —

Det har man sett, — när höga herrar vilja! —

Och tyckes det ej eder ock, herr Kol,

Att kyrkoklockorna så dystert ringa

Som om till jordafärd och ej till bröllopps

De klinga skulle ?...

KOL (skrattande).

Nej! det går för vida!

J kunnen skrämma upp den gladaste

Med edert skrock om klockeklang och moln!

Mig tycks de klockor pingla lusteliga.Och molnet ser ej heller farligt ut,

Ty klara solen skiner ju igenom! —

Men se, nu kommer brölloppsskaran ju,

Då måste jag dit ut att uppsigt hafva

Så att allt går på godt och höfviskt sätt,

Med bombare och pipare i spetsen,

Och skick och ordning i den vida kretsen!

(går genom fonden.)

Tredje seenen.

SUNE. (ifrån Kols utgång höres

utifrån en bröllopsmarsch, först på långt afstånd, sedan under det

följande allt närmare. Vid scenens slut intages terrassens sidor af

högtidsklädd allmoge af båda könen, som nyfiket skådar utåt till

höger.)

Herr Kol har kanske rätt; mitt sjuka lynne

Ger allt en främmande och dyster färg!

(går till fönstret och ser tUåt.)

Der kommer skaran... der går Inga-lill,

Min hulda tärna. — Nu är åter solsken,

Och onda aningar till hvila gå! —

{hastigt förfärad.)

Ha! bruderiddams fåle stegrar sig,

Han rusar in midt i den skrämda hopen! —

Nu är han tagen åter! — Alla helgon!

Det är dock intet lyckligt förebud! ...

Nu nalkas de, och nu går solen åter

J molnet in, just som de foten sätta

På borgens grund! — Så hjelpe Gud min själ,

Men aldrig slutar denna dagen väl! —

Ut måste jag för att mitt sinne lätta!

(han skyndar ut genom sidodörren, sedan han först genom fonden

kastat en blick utåt på det annalkande brölloppståget.)Fjerfte acettett.

BENGT. SIGRID. KNUT. INGRID. KOL. BJÖRN.

INGA. BOTVID. RIDDARE. TÄRNOR. SYENNEE.

VÄPNARE. CHORGOSSAR. KNECKTAR.

FOLK. BLÅSARE.

(Marschen har under det föregående kommit allt närmare, och

brölloppståget inkommer nu från fonden i följande ordning: i:o

Tvenne brudriddare i mångfärgade kåpor med blomster slafvar i

händerna, och höga mössor; 2:o åtta musikanter blåsande i pipor

och korn, samt efter dem en narr slående på trumma; .V:o fyra

chorgossar, svängande sina rökelsekärl; 4:o åter en brudriddare,

klädd som de föregående; 5:o Svenner och väpnare, två och två,

samt derpå tärnor två och två; 6:0 ytterligare fyra chorgossar

med rökelsekärl; efter dem Botvid i full omat, företrädd af

tvenne munkar, bärande hostian och monstransen; 7:o åter en

brudriddare, och 8:0 brud och brudgum hand i hand, under en

pell, uppburen af fyra riddare; brudens släp uppbäres af Inga

och ännu en tärna, klädda i hvilt, samt brudgummens vapen af

en rustning sklädd väpnare; 9:o Knut och Ingrid, hand i hand,

efterträdda af Björn, bärande Knuts vapen, samt en tärna

bärande upp Ingrids släp; 10:o riddare med deras fruar, hvar och

en med tärna och väpnare efter sig, samt slutligen knecktar två

och två. Tåget går en gång omkring scenen, samt ordnar sig

sedan på ömse sidor deraf \ så aft Botvid och munkartie, jemte

brudparet, intaga scenens midt, blåsare, svenner och väpnare,

fonden tillika, med allmogen, samt riddarne med deras fruar,

jemte tärnorna, sidorna.)

BOTVID (sedan musiken tystnat och

alla intagit sina platser).

Guds helga moder gifve fröjd och lycka

Åt brud och brudgum uti allan tid,

Och alla helgon hålle milda händer

Välsignande utöfver deras hus

Med ro och trefnad intill sensta ålder!

(med höjda händer)

Hell brud och brudgum!

ALLA.

Brud och brudgum hell!

(fanfarer och lejverop.)BENGT.

Jag tackar eder alle!

(till Sigrid)

Kom, min husfru!

(han bjuder henne sin hand och leder henne fram till bordet, der

hon stannar framför högsätes-stolen till venster och Bengt framför

den Ull höger.)

I närvaro af dessa gäster alla,.

De ädla riddare och väna fruar,

De sköna mör, de adeliga svenner,

Yår kyrkas tjenare och gårdens folk,

Tillsäger jag dig här, min kära maka,

Min tro och huldhet, liksom nyss för Gud!

J vänner, aren henne som min husfru!

I tjenare och underlydande,

Som matmor vörden eder herres maka!

ALLA.

Hell, hell fru Sigrid!

BENGT.

Sätt dig vid min sida

Som husets herrskarinna; blifve det

Din trygga plats i långa tiders skiften! —

Och nu Kol Tynneson! låt svennerna

Kringbära bägarne med vin och Öl

Att gammal »ed må lydas vid vårt bröllopp!

KOL (till svennerna).

Fort svenner! Fyllda bägarne kring laget,

Till önskan ljudelig för tomtelycka

Uti det ädla parets unga bo!

BENGT.

Herr prior, tagen plats vid brudens sida,

Och J min käre svärfar, samt er husfru

Intagen hedersplatsen mig till höger

Så som det höfs er ålder och ert stånd!KNUT (stolt\

Kom Ingrid!

(sätter sig till höger om Bengt)

Den som sig förnedrar, han

Skall upphöjd blifva!

INGRID (sn&a).

Tyst! förhäf dig ej!

BJÖRN {för sig).

Han hedersplatsen! Signe Gud Bengt Lagman!

(Undertiden hafva svennerna bjudit omkring pokalerna; riddare och

tärnor samla sig nu på tvenne led, tärnorna först, och gå sedan

ledvis fram till de nygifta, rörande sig dervid efter takten af

nedanstående sång, hvartill introduktionen uppspelas af blåsarne, som

jemte folket, väpname och svennerna qvarstå i fonden, också

delande sig på tvenne led.)

Bröllopps-lek.

1.

TÄRNORNA.

Den ädela brudgum, en riddare god,

Har vunnit sig jungfrun som fager der stod!

RIDDARNE.

Den fagra stolts bruden, en jungfru så skön,

Till riddarens bröst sluts som älskogens lön!

ALLA (taga ihop i ring).

Och derpå så taga vi alla i ring,

Och svänga oss sedan så lusteligt kring,

Och önska dem tomtebolycka!

2.

RIDDARNE (som förut).

Christ* gifve hvar riddare, stolt i sin skrud,

En gång i sin brudsäng så fager en brud!TÄRNORNA.

Och helgonen gifye hvar jungfru en vän

Så manlig och stolt som den adlige sven!

ALLA.

Med barn och med blomma i dygderikt spår

De sälla månd’ lefva till senaste år! —

Christ’ gifve dem tomtebolycka!

(de tömma nu under sirlig bugning tina pokaler, hvilka emottagas

af svennema; derpå fortsätter musiken med raskare rytm; den

förnämste af riddarne går fram till bruden, bugar sig för henne,

fattar hennes hand och för henne fram midt på scenen; likaså en af

tärnorna med Bengt, under af sjungandet af följande:)

RIDDARNE.

Och kom nu ungmor så fin och fager,

Och vi ska* dansa till ljusan dager!

TÄRNORNA.

Och kom nu ungfar, så stolt och fin,

Och vi ska’ dansa kring makan din!

(de taga nu i ring och dansa rundt om Sigrid och Bengt som stå

hand i hand midt inne t ringen.)

ALLA.

Må trogen älskog från gamla borgen

I allan tide bortjaga sorgen,

Och Sigrid fagra och lagman Bengt

Eå riklig tomtebolycka!

(Alla, utom Knut, Ingrid, Björn och Botvid indragas i dansen som

hvirflar i allt raskare fart, under omtagandet af ofvanstående kör;

just då dansen fortgår som lijligast, höres hastigt ljudet af ett

hom, med skarp och långt utdragen ton, utanför. Dansen stannar

och alla betrakta hvarändra med förskräckelse.)

BENGT.

Hvi blåser väktarn?SIGRID (smygande sig inbil honom).

Skydde oss Guds helgon!

Är ofärd nära?

BENGT.

Trygga dig, rain Sigrid!

Femte scenen.

DE FÖRRE. SUNE (från fonden} blek och häpen).

BENGT.

Hvad är det, Sune? Hvi är du så blek?

SUNE.

Ett bud ifrån ers nådes broder, Jarleri!

KNUT (springer upp från sin plats).

Från Jarlen?

BENGT,

Från min broder?

SIGHID (för sig).

Alla helgon!

Mig anar ir.tet godt!

SUNE.

Af knecktar följd

Han fordrar in att slippa!

BENGT.

Vindbron ned,

Och må min broders bud välkommen vara!

(Sune skyndar ut, följd af några svenner; Bengt säger med

an-strängd munterhet till de omkring stående som se häpna och råd"

villa ut)Hvi sen J väl så häpna ut ? Hvi kan

Ett bud ifrån min broder er förtara?

Han sänder mig lyckönskan på mitt bröllopp,

Hvad är det mera? Fatten bägarne

Och låten icke festens fröjd förstummas

Af slik en småsak!

(höjer bägaren)

Alla tärnor lefve! —

Kan sådan skål ej bota eder skräck?

RIDDARNE (tvunget).

Ja, lefve tärnorna!

(sinsemellan, oroligt)

Ett bud från Jarlen!.. .

BENGT (sakta till Sigrid, i det han

för henne tillbaka till stolen).

Yar stark, min Sigrid! endast glada anlet

Yi månde visa broder Birgers bud!

SIGRID.

Jag är ju glad, min Bengt!

BOTVID (för sig, oroligt).

Nu hjelpe Gud!...

SJeiie seenen.

DE FÖKRE. HÄRYED BOSON. SUNE. KNECKTAR.

SUNE (från fonden).

Jarl Birgers höfvitsman, herr Härved Boson!

HÄR VED BOSON (inträder från fonden,

stiger hastigt fram midt på scenen, bugande sig för Bengt och

Sigrid, medan hans knecktar qvarstanna i fonden. Hans utseende är

mörkt och allvarligt).

Jag helsar eder, lagman Bengt, med Gudi!BENGT (stiger upp och går emot

honom).

- Hvad, J det ären, käre svåger Härved

Välkommen på mitt bröllopp! Gladt det var

Att eder skåda fa! J kommen just

Midt upp i dansen och i munterheten,

Och derför lagom! Än en gång välkommen!

{räcker honom sin hand.)

HÄRVED (kallt, och utån att fatta den

erbjudna handen).

När J mitt bud fån höra, önsken J

Helt visst att ej till brölloppsgård jag kommit.

BENGT.

Hvad sällsamt bud kan då en frände föra

Uppå en glädjedag som denna är?

HÄRVED.

Jo, Jarlen sändt mig hit att lemna eder

Den enda brölloppsgärd som värd J ären!

BENGT (förnärmad).

J talen stolt, min frände!

BÄR VED.

Som det höfves

En ärlig riddare, till den som fläckat

Sin gamla sköld, som J det hafven gjort,

Då J vanbördig mö till äkta tagit!

BENGT (uppbrusande).

Guds död! betänken edra ord!

KNUT (stiger upp, och slår sitt svärd

i bordet).

Yanbördig?

Är det en dotter af Knut Algotson?BÄRVED.

Vanbördig, då det gäller Jarlens broder,

En konungs frände, är hon likafullt,

Om ock för adlig sven af mindre slägt

Hon vore god nog att till äkta taga.

KNUT.

Vid Sankte Knut! Den Månesköldska slägten

Var före Herre vad så lagom stor!

INGRID (sakta).

Tyst, gubbe!...

SIGRID (likaså).

Reta honom icke, fader!

HÄRVED (utån att akta på Knuts ord)

Och på det du, Bengt Lagman, veta månde

Hvad skymf med detta du har gjort din slägt,

Så lemnar dig din broder, Sverges Jarl,

Igenom mig en brölloppsgåfva här

Som månde dig för barn och barnbarn blifva

En bister varning, att ej de som du

Sin ärfda vapensköld befläcka månde,

Och glömma uti vekligt älskogs-smek

Hvad de sitt stånd och slägtens lagar skylla!

(han går till fonden, tager ur en af knecktames händer en

hoprullad klädning, går fram med den midt på scenen, rullar upp

den och visar en drägt af gyllentyg, iförd en grå vadmalsvåd,

håller den i höjden framför liengt och säger:)

Se här den brölloppsgåfva Jarlen sänder!

Som vadmalsvåden gyllne manteln skämmer,

Så skämmer ringa brud din äkta säng!

(allmän häpnad.)

BENGT (med stigande harm).

Ve öfver dig som tagit sådant bud

Och kommit hit att störa festens glädjeOch drifva blodet från miu makas kind

Med denna giftiga och usla skymf! —

Ser du hur blek hon sitter der, med tårar

Uti de sköna ögon, lutande

Sitt hufvud mot sin gamla moders" barm,

Hvars gråa hjessa ock af skymfen träffats! —

Kan du väl se det skönhets adelsbref

Som skrefs i ros och lilja på dess änne,

Och saga än att hon vanbördig är?

Guds död! när sådan skönhet är vanbördig,

Hvad är väl då det torra pergament

Som sveper in sig uti höga anor

Och intet menskligt har mer än sin afund,

Och likväl dyrkas vill såsom Guds afbild? —

Tag åter gåfvan! Jag den ej förtjent

Ty hvarje riddersman i hela landet

Med öppna ögon handlat så som jag; —

(Ull gästerna)

Ej sannt, J vänner?

RIDDARNE.

Ja! Fru Sigrid hell!

HÄRVED (

synbart osäker).

Din gåfvan är, jag tager den ej åter! —

(saktare)

Men ännu eger jag ett bud till dig

Som dock blott ämnadt är för diua öron,

Så var din höge broders, Jarlens bud!

BENGT.

Högt må du tala inför dessa alla,

Ty hemligt bud jag tager ej emot!

HÄRVED.

Betänk dig väl!BENGT.

Det är allt ren betänkt!

HÄRVED (utån att se på Sigrid).

Så säger dig din broder, Sverges Jarl:

Vill du af påfven låta lösa upp

De låga band som fästa dig vid henne

Som nu din maka är, skall han dig åter

Till broder taga upp, och hålla dig

Så kär som fordom du hans hjerta varit.

Om ej, så är han ej din broder mer

Men skall som din och allas herre, låta

Dig känna djupt hvem du har skymfat så

Som slägtens hufvudman nu skymfad blifvit!

BENGT.

Och har du mer från broder min att mäla?

HÄRVED.

Nej, uti dessa orden allt är sagdt.

BENGT.

Så helsa då den stolte Bjelbojarlen:

Förr skall han kunna skilja jord och himmel

Och strand och bölja åt, än han skall rycka

Min väna brud ifrån det varma bröst,

Vid hvilket hon i dag som maka bundits! —

Säg det, och far i frid ifrån min gård:

Jag är för lycklig att dig straffa vilja

För denna skymf uppå min brölloppsdag!

HÄRVED.

Så möt ditt öde, du har sjelf det skapat! —

Och låt till spe för landets riddarhär

Den gyllenduk med vadmalsvåden vara

Från denna dag det märke som du bär

Vid fredligt kämpaspel, i stridens fara!...

(kastar med föraktlig åtbörd klädningen framför honom på golf vet,

och går hastigt genom fonden, följd af sina knecktar.)^juuif6 scenen.

DE FÖRRE (utom HÄRVED och KNECKTARNE).

SIGRID (skyndar upp och fram på

scenen till Bengt).

Min ädle make! låt i vredesmode

Ej fränden lemna denna dag din gård!

Låt kalla honom åter! Osäll vore

Din Sigrid evigt vid den dagens minne

Som hennes sällhet gjort, — om denna sällhet

Dig skulle kosta slägts och broders kärlek!

BENGT (omfamnar henne).

Du är mig mer än slägt och broder, mer

Än allt i verlden! — Må han vredgad fara!

KNUT.

I tornet borde han fått plikta for

Sin fräcka lögn, den djerfve äfventyrarn! —

Guds död! om jag uti min välmaktstid

Fått slikt ett bud, nog vet jag hvad han vunnit

Till lön för bragden!

BENGT (tuppbrusande).

Än är han ej utom

Området för min makt! Kol Tynneson!...

SIGRID iångestfvlll).

För alla helgons skull, för min skull, Bengt!

Glöm icke sändebudets rätt att färdas

Orördan åter från det hvärf han burit!.. .

Blås icke gnistan till en vådeld upp,

Den torde nog ändå bli’ svår att släcka!

BENGT (stillad).

Ja, du har rätt: han fara må i frid.

KNUT (missnöjd).

För mycken flathet!INGRID {söker lugna honom).

Gubbe! var ej bister;

Vår (lotters ära häfdas ej af våld!

SIGKID (sakta Ull Bengt).

Och nu min ädle make, låt mig säga

Dig ensam här ett ord. — Se, våra gäster,

Af budet skrämda, önska säkert få

Från salens buller komma ut i luften, —

De äro brydda, låt dem hemta sig.

BENGT.

Ja, du har rätt! så må det bli’ min Sigrid! —

(till gästerna)

J riddare och tärnor, ädle gäster!

Förstämning hvilar som ett dystert moln

På allas pannor! Må det blåsas bort

Af vårens friska vindar utanföre!

En hvar sin frihet har, tills gästabudet

Oss åter samlar här i Riddarsalen! —

J väpnare och svenner! öppnen borgens

Urgamla salars dörr på vidan gafvel,

Till lek och skämtan, tärning och gulltafvel; —

Den det ej hugar, må till parken gå

Att lätta jagtens nöjen fresta på!

Den jagt ej älskar, må den korta stunden

Med tärnan skämta bort i gröna lunden,

Men ingen glömme här i sus och dus

Att gästen herre är i värdens hus!...

{alla, utom de nedan uppräknade, gå genom fonden.)

ÅftoÉ%€ie scenen.

BENGT. SIGRID. KNUT. INGRID. BOTVID.

BJÖRN. SUNE och INGA.

SIGRID (till Knut).

J ock behöfven hvila, käre fader!KNUT.

Så, tror du det? Jag känner mig ej trött!

SIGRID.

Men...

BENGT.

Nå, så mycket bättre, Sigrid min!

Jag hade just en vänbön till din fader.

KNUT.

Säg ut, son!

BENGT.

Att J måtten vara värd

Ett ögonblick derute, J som hafven

Från gamla tider lärt er höfvisk sed; —

Allt medan jag här talar med min husfru

Ett litet ord i all förtrolighet!

KNUT (ajelfförnöjd).

Det skall jag, son! Jag skall ditt värdskap sköta

Så bra som Jarlen sjelf, det lofvar jag!

Kora Björn! Hvad tror du gamle? Skola vi

Väl minnas än den gamla, goda tiden

Då man på Riseberga sjelf var värd?

BJÖRN.

Tror jag, för bÖfveln! slik sed glömmes aldrig

I Svea land, hur arm man också är!

KNUT.

Rätt taladt, Björn! Så länge någon finns

Som mera arm är än man sjelf, så länge

Kan Sjelfva stafkarln öfva gästfrihet,

Och derför glömmes ej den fagra seden!...

[de gä genom fonden.)JVian&e scenen.

DE FÖRRE (utom KNUT och BJÖRN).

SIGRID.

Du Inga. följ min moder!

INGRID.

Tack, min Sigrid!

Men Inga längtar nog till dans och lek

Bland folket uppå gården; jag går ensam! ...

(sakta)

Gud styrke dig i ditt beslut, mitt barn!

SIGRID (föitnrrad).

Hvad menen J ?...

INGRID (omfamnar henne).

Jag läst det i ditt öga

Och tackar helgonen som gifvit mig

Så stark en dotter!...

SIGRID.

Tack, o tack, min moder!

INGRID.

Blott den som mod har att försaka allt

Har himlens löfte om att allt få ega! .. .

(går till venster.)

BENGT {Ull Sune).

Tag dragten upp, och bränn den uppå spiseln

Tills endast aska är af skymfen qvar!

SUNE (tar upp dräglen).

Med glädje fullgör jag ett sådant värf!BOTVID (som hela tiden stått

tankfull vid fonden, hejdar Sune vid utgåendet och säger saktn \

Gå du till dansen! låt mig drägten få! —

Se! Inga väntar!

SUNE (tvekande).

Men ...

BOTVID (bestämdt).

I kyrkans namn!

SUNE (värker priorn ödmjukt

blödningen, och fattar sedan Ingas hainh.

Så kom då, Inga!

INGA (glad).

Signe Gud herr priorn;

Nu dansa vi! ...

SUNE (dystert).

Men dansa på en afgrund!

(ut genom fonden.)

BOTVID (med drägten på arme,n\

Änuu har ej din sändning tagit slut:

Det låg en tanke uti vadmalsvåden

Som tåler vid att tänkas än en gång!

(går sakta genom fonden.)

SIGRID. BENGT.

BENGT.

Vi äro nu allena, första gången

Uti vårt hem!... Min Sigrid, sätt dig här

Invid min sida! — Nej! kom till mitt hjertaOch låt mig säga dig hur kär jag har

Och hur jag glädes åt att du är min!

SIGRID (kantar sig i hans famrts.

Min ädle make!

BENGT (ser henne i ögonen).

Ädle blott? ej käre?

SIGRID.

Jo, käre! Kärast utaf allt i verlden; —

Men just derför — vi måste skiljas åt!

BENGT.

Vi skiljas? Yrar du?

SIGRID.

Nej, käre make,

Men ödets vilja talar ur min mund,

Och för dess stämma måste vi oss böja!

BENGT (leende).

Jag tystar ödets stämma — med en kyss!

(kysser henne.)

SIGRID (lösgör sig mildt ur hans famn

och säger med tillkämpadt lugn).

Min stämma kan du tysta så, — ej ödets!

BENGT.

Jo, när det talar med din fagra mund!

SIGRID.

Min ädle make, sätt dig här och hör

Hvad jag vill säga dig ur hjertats djup,

Och säkert skola vi förstå hvarandra!

(de sätta sig till venster.)Du vet hur jag dig älskar; hur jag älskat

Dig från den första stunden jag dig såg,

Och du kora till mig som en hjelpens engel

I nödens och förfärans bittra stund.

Du vet också att ingen annan man

Mitt hjerta kommit att slå fortare,

Att heller ingen mer på hela jorden

Skall nånsin kunna väcka upp dess känslor,

Och tända det med eldig kärleks glöd.

BENGT.

Så manar du mig icke upp att skiljas.

SIGRID.

Ack jo, ty huru än du är mig kär

Kan jag dock aldrig sätta egen sällhet

Så högt, att jag din framtids ära glömmer!

Hör mig, min Bengt! uppoffra ej för mig

En bana, lysande och full af ära,

Till broders väl och fosterlandets fromma!

Bortkasta icke för en qvinnas kärlek

Din stora andel uti tidens sträfvan,

Din rika vinst utaf den höga plats

Som ödet gaf dig vid Jarl Birgers sida! —

Än är du ung, än kan min fägrings makt

Dig hålla skadeslös för hvad du mister;

Men qvinnan är en ros som vissnar snart,

Och högsta kärleks vår har ock en höst

Då bladen gulna, och då froster komma

Och lägga is utöfver hjertats brand! •*—

Med ord väl vet jag att du aldrig skulle

Mig förebrå din svikna ärelystnads,

Din återväckta längtans bittra qval;

Men tror du ej att oron i din blick,

Att nattens vaka, dagens dystra drömmar,

Mig skulle förebrå min sjelfviskhet,

Och låta mig med bittra samvetsqval

Den sällhet gälda som hos dig jag njutit,

Förutan tanke p.å ditt högre lif?BENGT.

Är detta brudens tal på brölloppsdagen,

Då med sin make först hon ena är? —

SIGRID.

O, blicka ej så mörk; förstå mig, Bengt!

Du kan ej fatta nu att så det blifver,

Men qvinnans hjerta bär i högsta fröjd

Dock alltid sorgens aning i sitt inre. —

Låt mig försvinna från din lefnadsban

Som liten blomma, ställd på ängen, faller

Den djerfve fjellbestigaren ur sigte,

När han mot molnen träder an sin färd!

Att du fann liten blomma, fastän ringa,

Din älskog värdig, när förbi du gick,

Skall stråla som en solglimt i dess stilla,

Och obemärkta lif! — Och hon skall fröjdas

När hon deruppe ser dig stå i ljuset,

Och tänka stilla glad: det är mitt verk,

Och denna tanke, den skall trösta henne!

BENGT {ttiger upp).

Du svärmar, Sigrid! den skall döda henne!

Ty när den djerfve vandraren har gått

Och blomman ståndar ensam på sin tufva,

Hon tänka skall: “Han hade hjerta dock

Att lemna mig för att till höjden hinna,

Då var hans kärlek icke mycket värd!“ —

Och rätt jag henne ger, om så hon tänker,

Ty usel, feg och ömklig är den man

Som ej har mod sin kärlek att bekänna,

Och ej kan offra allt, att ega den

Som tändt deu helga lågan i hans hjerta!

SIGRID (som också stigit upp).

Men egen lycka måste mannen offra

För högre pligter!...

Brölloppet på Ulfåsa. iBENGT.

Skall han offra den

Hvars ljufva löje och hvars ömma smek

Kan ensamt sporra honom till att fylla

De högre pligter han i lifvet fått?

SIGRID.

Han allt skall offra för sitt fosterland!

BENGT.

Men intet för sin slägts uppdrifna högmod.

SIGRID.

Men lydnad kräfver slägtens gifna lag.

BENGT.

Och kräfva icke hjertats lagar lydnad?

SIGRID.

De måste underordnas pligtens röst!

BENGT.

För dig går pligten framför tro och kärlek!

SIGRID.

Ej framför, men vid sidan utaf dem.

BENGT (med låtsad köld, i det han

vänder sig ifrån henne).

Nåväl, så lyd då pligtens röst! Farväl!

SIGRID {med ett anskri af häpnad

och smärta).

Min make! Bengt! Guds moder! hvad var detta?

BENGT (som förut).

Du fått det svaret som du väntat på.

SIGRID.

Yäl skiljas ville jag ... men skiljas så...BENGT.

Så är det siikert lättast för oss båda!

SIGRID {nndergifvet).

Du vill det? Väl, så må din vilja råda! —

Farväl!...

(kon går stapplande några steg åt fonden, under det att Bengt

följer henne med ångestfulla blickar; hastigt vänder hon sig om,

kämpande med sig sjelf, dei"på skyndar hon ned till Bengt och kastar

sig gråtande i hans öppnade famn.)

Nej, så jag ej dig lemna kan!

En blick, en enda blott!...

BENGT (eldigt, i det han sluter henne

till sig).

Tror du jag fann

Den högsta skatt på jord: en ädel qvinna,

Som, ren som snö, likval som eld kan brinna,

Och ville kasta denna rika skatt

Af ljus och fröjd bort, för att ära vinna,

Och frysa sedan i en evig natt? —

• Nej! eden som jag svor för Gud och dig,

Den skall jag trogen till min dödsstund blifva;

Och liten blomma följer på min stig

Till magtens höjder, att mig sällhet gifva,

När storm och moln der ofvan hopa sig!

SIGRID hans famn).

Men Jarlens vrede?

BENGT.

Den får tiden släcka!

SIGRID.

Men om den icke släcks?

BENGT.

Så må den räcka

Till domedag! Hvad bryr hans vrede mig

När till mitt hjerta jag får sluta dig? .. .

(omfamning.)Biffe 9*enet%.

DE FÖRRE. BOTVID (från fonden).

BOTVID (Mfea\

Jag stör val icke?..,

(då de icke mår ka honom, går han sakta framåt, sägande med

ett vemodigt löje.)

Intet störer dem,

De sälla tu! — Nytt öl och litet drucket! —

Så var det alltid med hvar mensklig fröjd. —

Jag hade ock min gyllne tid som de,

Men döden kom och gjorde slut på leken,

Och klostret gaf den heta ungdomssorgen

En gömma — om den ock ej glömska gaf! —

(efter en paus)

Men nu så vill min gjorda dröm jag tälja

Och kanske så till ratta ställa allt!

(högt)

Herr lagman Bengt! förlåten om jag stör.

BENGT (vänder »ig vänligt till honom).

J prior, kunnen ej de båda störa

Som nyss till ett J bundit Iwp för Gud!

BOTVID.

Jag önskade med eder enskildt tala.

SIGRID.

Jag går, min fader!

(sakta till Bengt)

Än en gång, betänk!

BENGT (leende).

Betänk du sjelf, att jag har husbondvaldet,

Och att vid första ord du ännu yttrar

Om denna sak, så straffas du___SIGRID (likaså).

Med hvad?

BENGT (gladt\

Med munlås af den gamla, svenska sorten:

En kyss för hvarje ord!. ..

SIGRID (skälmskt).

Då tiger jag!

BENGT (ömt).

Gå nu till gästerna, och med behag

Yärdinna var uppå vår hedersdag!

(följer henne till dörren, hvarpå hon går.)

Tatfte scenen.

BENGT. BOTVID.

BENGT.

Nåväl, herr prior, sägen hvad J önsken?

BOTVID.

Omtala att jag räddat Jarlens gåfva!

BENGT.

Hvad? brändes den ej upp på min befallning?

BOTVID.

Jag vågade att trotsa edert bud.

BENGT (förvånad).

Och hvarför?

BOTVID.

Derför att i natt jag drömde

Om just en gåfva utaf denna art,Som till er från er broder kom, och den J

På annat sätt behandladen än så,

Som det i drömmen tycktes mig; och minnet

Deraf så lifligt stod för själens öga,

Att jag beslöt min dröm er tälja först,

Förr,n gåfvan öfverlemnades ål bålet.

BENGT (sätter sig).

Nåväl, berätten drömmen då, min fader!

BOTVID.

Ers nåde! det var framåt morgonsidan,

Då drömmen bultar allra lifligast

På själens portar for att slippa in,

Och då den första sömnens tunga virrvarr

Ej mera gycklar på dess spegelyta;

Men hviladt sinne tager bilden upp

Så skarpt som insjön speglar strandens träd

Se’n dagens stormar somnat uti qvällen! —

BENGT (otåligt).

Till saken då, herr prior!

BOTVID (lugnt).

Ja, till saken!...

Vi stodo här i salen; J med gåfvan

I eder hand, och blicken på er maka

Som bleknade, då liksom nyss, för skymfen! —

J ämnaden att sönderslita manteln,

Men med en ny blick på fru Sigrids fagra

Och herrliga gestalt, J ropaden

Till sist med raskt beslut till edra svenner,

Till tärnor, riddare och gäster alla:

“Jag vill min stolte broder Jarlen visa

Att hvad han anser lågt till börd och namn,

Jag högre sätter uti skönhets värde

Och hjertats adel, än vår hela slägt,

Och all hans stolta glans i hofvets salar!“Och dermed bjöden J de tärnor alla

Att 8ömma guld och tusen ädla perlor

På vadmalsvåden, så att inom kort

Den sken i vida större pragt än manteln

Den kostliga, af gyllne baldakin!

BENGT (med lysande blick, i del han

skyndar upp\

Vid helgonen! det var en herrlig dröm!

BOTVID.

Än är den icke slut! — När allt var redo,

J sätten manteln upp i vapensalen

På eder borg, att inför allas ögon

Den vittne skulle bära om hur högt

J älskaden er fagra husfru; samt

Hur ringa föreföll er Jarlens vrede

Mot sällheten att ega sådan brud,

Och tycktes mig att när nu Jarlen kom

Till eder borg att vredgad räfst der hålla,

Han, slagen af er kärleks fyndighet,

Sin hand åt eder till försoning räckte!

BENGT.

Och så var drömmen slut?

BOTVID (*lugt).

Nej, ej ännu!

Mig tycktes ock att J, i glädjen öfver

Den lyckliga försoningen, en gåfva

I mina händer lemnaden för klostret,

Som tack för himlens nåd.

BENGT.

Och denna gåfva,

Hvari bestod väl den?

BOTVID (som förut\

Tyvärr! jag hann

Det icke se, ty nu jag vaknadeOch det var ljusan dager i min kammar.

Få se, så tänkte jag i första stunden,

Få se om denna dröm kan blifva sann!...

BENGT (raskt).

Det kan och skall den! Skaffen manteln hit,

Min fromme fader! drömmen skall bli’ sann!

BOTVID.

På stunden!

(för sig, listigt)

Hvad en dröm dock verka kan,

När blott man passar rätta stunden för den! —

Först guld och perlor nu på våden, sedan

Med den en plan som jag har uttänkt redan!

(går till ven ster.)

Trettonde scenen*

BENGT.

Godt rådet är som drömmen honom gaf,

Och broder Birger skall ej fröjdas af

Att se utaf sin hvassa pil mig stungen!

Mot honom sjelf jag än mer slipar den,

Och denna tvekamp skall kanhända sen

Af älskogsvarma läppar bli’ besjungen!

En vadmalsvåd i gyllenduken är

Den fagra brud ej som jag håller kär,

Fast Jarlabruden bar en kungakrona

Och min har vuxit upp i hyddans famn, —

Nej! broder Birger! jag vid hennes namn

Ett minne faster att din skymf försona!

Så länge sång och saga finnas än,

Och tro och kärlek bo bland nordens män

Skall ej Bengt Lagmans hämd utaf dem glömmas! —

(går till fonden och ropar:)Hit, mina svenner!

(fyra svenner inkomma)

Utur kammarn min

J hemten gyllne skrin i salen in,

Att guld och perlor må på bordet tömmas!

(itvenne svenner gå till venster)

J andre, kallen mina gäster hit,

Och alla tärnor, att de må med flit

Den trägna nålen nu till qväller sköta!

(svennema gå genom fonden)

Och kommer sedan Jarlen till min gård

Skall gömda vadmalsvådens gyllne bård

Högt strålande hans häpna öga möta!.. .

Och flnna skall han att i allan tid

Bjöd kärlek frid der stolthet tände strid,

Och jemnade den lifvets alla öden!

Igenom den blir stafvakarlen kung

Och utan den blir kungakronan tung,

Och med den segrar man ännu i döden!

Wlfartonae seenen.

DEN FÖRRE. KNUT. SIGRID. INGRID. KOL.

BJÖRN. SUNE. INGA. BOTVID (med manteln). .

RIDDARE. TÄRNOR. SVENNER.

{Flera svenner inkomma från venster med gyllene skrin och lådor

fulla med prydnader och dyrbarheter, hvilka de placera på

bordet till venster. Alla de öfriga inkomma undrande och nyfikna

på hvad nu skall ske.)

KNUT.

Hvad är det, min måg, som nu slår på?

Hvad är det viil som skall hända?

BENGT.

Det skolen J alla snart skåda få

Förr’n dagen har gått till ända!(itill svennema]

Fort! tömmen ur skrinen nu rödaste gull!

(svennema tömma skrinens innehåll på bordet och flytta det fram

midt i salen, samt sätta fram stolarne deromkring)

J tärnor! den manteln beskåden!

ilager manteln af Botmd och håller den i höjden)

Nu månden J sömma af perlor full

Den gråa, yllene våden!

KNUT (gladt).

Ja det kan jag lida! det råd var godt!

SIGRID.

Men hvartill månde det båta?

BENGT (omfamnar henne).

Att visa det ädlaste brud jag fått!

SIGRID.

Men skall han dig nånsin förlåta? —

BENGT.

Sak samma! Nu sömmen, J tärnor små,

Behöfs det, månden J vaka,

Ty morgonens sol får ej lysa på

Den skymf som träffat min maka!

^medan tärnorna sätta sig att sömma, och Sigrid söker att förmå

Bengt att af stå från sitt beslut, lägger Knut sin hand gillande på

hans axel och säger gladt:)

KNUT.

Så firar du stolt din brölloppsfest!

BENGT.

Fort svenner, fyllen pokalen!

Och glädje och gamman nu vare gäst

Till ljusan dager i salen!

(medan svennema bära omkring pokalerna, och musikanterna

infalla med början till en lek i munter stil, faller ridån hastigt.)TREDJE AKTEN.

Ett torngemak på Bjelbo gärd. Till höger vid

avant-scenen ett bord med folianter och pergamenter. Till

venster ett smalt fönster. Dörr i fonden och på

hogra sidan. Vid ridåns uppgång sitter Birger

Jarl vid bordet, med hu/vudet stödt i handen,

begrundande en planritning som ligger framför

honom på bordet,

JFarsta seenen.

BIRGER» (ivaknar efter ett ögonblick

upp utur sin tankfullhet, och slår handen hårdt på pergamentet

framför sig).

Så skall det blifva! Der allsvåldig Gud

Har porten satt, der vill jag låset sätta!

Ej blott ett torn och några svaga murar,

Men se, en borg och deromkring en köpstad,

Så vill jag hafva det, så skall det blifva! —

Vill Herran sedan gifva grodd åt fröet

Så kan den staden vexa till och frodas —

Dock, det blir andra tiders, ej min sak! —

Det vigtigaste är för detta nu

Att lås sätts för den rika Lögardalen,

Så att ej österns horder plundra den,

Men att dess skatter kunna skeppas ostördt

Och lätt till fjerran stränder, och det hoppas

Jag hafva vunnit med mitt Stockholm shus!

(stiger upp och går fram och åter)

O! kunde jag blott vinna lika säkert

Det andra målet jag mig föresatt:Att löda Sverges krona så orubbligt

Fast vid min slägt, att inga tiders stormar

Den slunga kunde från dess hjessa ned!

Men ödet, som mig mycket gaf, har nekat

Mig bästa gåfvan dock: en värdig son

Som kunde taga vid der jag måst’ sluta! —

Ty, ve mig, Waldemar en vekling är,

Vällustig, flygtig, utan mannasinne

Och mannamod, — en flöjel, känslig för

Hvar stundens vindflägt, hur deu blåsa må,

Och färdig att bortkasta lif och ära

Och gods och välfärd för en qvinnas smek. —

Min andre son, min Magnus, lofvar mera,

Fast barji ännu, än denne Waldemar! —

Han har mitt sinne, junkern! O, att han

Min mannastyrkas förstling hade varit! —

Nu skall han kanske i en framtid taga

Hvad då han egt, ty örnevingar vexa

Helt visst en dag uppå den junkerns skuldror,

Och svage Waldemar får se sig for! —

Kanske skall dock min Waldemar sig stadga

Nu, sen han maka fått! Sophia är

Tillräckligt fager att hans sinnen fängsla,

Och hoppas jag att hon skall vara äfven

Tillräckligt klok att taga hjertat fast

Och hålla väl det q var, sen hon det fångat!

Så kan det kanske bättre sig gestalta

Än hvad min rädda aning målar sig!...

(efter en paus)

Men icke nog med detta: Broder Bengt,

Den yngste af de bröder himlen gaf mig,

Och hittills underdånig minsta vink

Från jarlens hand, — nu sätter djerft sig upp

Mot mig — bedårad också han, af kärlek!

Men leker han med mig på detta sättet,

Det kan den djerfve sällen illa gå!

{lugnare, i det han sätter sig vid bordet)

Dock, säkert han betänkt sig! Härved BosonÄnnu ej återkommit från hans gård;

Hans dröjsmål ger mig hopp, att Bengt ännu

Väl tveka tör förr’n allt på spel han sätter,

Och är det så — för alla desto bätter!

scenen.

DEN FÖRRE. MECHTHILD.

MECHTHILD (från höger).

God morgon, ädle herre och gemål!

Så arla ren vid arbetet? Du smugit ,

Dig från min sida utan att jag hört det.

BIRGER (kysser henne på pannan)

Skön, rolig morgon, väna husfrun min!

Du sofver ungdoms djupa morgonsömn,

Som gerna hvilar öfver blomstergårdar,

Men skyr den åldriges affallna höst! —

Mig håller oron öfver land och rike

Och slägt och barn, rätt ofta natten om

Så vaken som om det på dagen vore!

MECHTHILD.

Men hvarför då ej dela med sig åt

En älskad vän de frätande bekymren?

Har jag ej rätt till hälften af din börda?

BIRGER.

Rätt kanske, men ej kraft! Och utom dess,

Ej tog jag dig från Danmarks kungastol

Och satte dig på Sverges Jarlasäte,

För att dig vaka och bekymmer gifva!

Du har haft nog uti din första vår

Af sorg och pust, — nu må uti din sommar

Du njuta lifvet gladt invid min sida!MECHTHILD.

Min ädle make! Birgers Jarlasäte

Är mera högstäldt än kung Abels tron,

Som restes på ett skändligt brodermord! —

(rysande)

O! aldrig sof jag tryggt i kungasalen:

Mig tycktes att jag såg i hvarje vrå

Den mördade kung Eriks vålnad skymta!

BIRGER.

S:t Erik vare prisad! Salarne

Uppå mitt gamla Bjelbo, veta ej

Af brod er mord och dessa hemska dater

Som kläda samtiden i våld och blod!

Och kanske har de bleka skuggorna

Af kungabröderna, jag sonat redan

Då jag den enes dotter gaf min son,

Och tog den andres enka sjelf till äkta,

Och sökte så bereda bådas lycka

I nabolandet, fjerran från de nejder

Som skådat deras sorg, de andras brott!

MEGHTHILD.

Helt visst har så du gjort, min ädle make!

Och likväl — —

BIRGER.

Likväl? Tala ut, min Mechthild*

MECHTHILD (vemodigt).

Och likväl saknar jag mitt rika Holstein,

Mitt fagra barndomshem; — det sköna Slesvig

Med sina lunder utaf bok och ek.

BIRGER.

Som lockade till brodermord din make!

MECHTHILD.

Hans onda sinne gjorde det, — ej de.BIRGER.

Nog nu derom!

(går till fönstret, slår upp det och ser utåt)

Hvad Härved dröjer länge!

MECHTHILD (följer honom, och lägger

sin hand på hans arm).

Min ädle make! Kan du mig tillgifva

Att jag har dolt hans återkomst för dig?

BIRGER (vänder sig häftigt om).

Hans återkomst? Han är då återkommen?

MECHTHILD.

Ja, sent i aftons kom han hem igen.

BIRGER (mörk).

I aftons?

MECHTHILD.

Se då ej så bister ut!

Jag kunde annars tro att vred du vore

För det jag ville spara dig hans bud,

Att om det elakt var, det icke skulle

Få störa nattens lugna ro för dig

Som väl behöfver sömnens glömska njuta.

BIRGER {leendet.

Och det var skälet?

MECHTHILD.

Ja, hvad annars väl?

BIRGER (pröfvande\

Begäret ej att leda gamle Jarlen

Uti din skönhets fagra rosenbojor,

Hvarthän din qvinnonyck det vill?MECHTHILD.

Jag leda

Den som har nordens tyglar i sin hand

Och leder sjelf tre hela, vida riken?

Bevara helgonen och helga jungfrun

Mig från så djerf en tanke!

BIRGER (hotar med fingret).

Skalken sitter

I kindens grop och röjer dig! Vid Gud!

Om det jag märker, blir jag icke god

Att handskas med!

MECHTHILD.

Du skall det icke märka,

Det lofvar jag! — Seså, se god ut nu,

Så skall jag kalla in din kärfve svåger,

Och du får höra tids nog dock hans bud.

Men ett jag ber dig om, min ädle make,

Blif ej for mycket red uppå din broder

Om ock han trotsar dig; ty brödratvist

Kan aldrig slutas väl, hvad än den gäller!

BIRGER.

Men vet du hvad hans tredskhet kostat mig?

Don mannens vänskap kanske, som har varit

I bistra tiders storm, mitt säkra stöd!

Herr Ivar Blå till Gröneborg skall vredgas

Om broder Bengt försmår hans Ingeborg!

MECHTHILD»

Men kan väl hjertat låta sig befalla?

BIRGER.

I våra dagar, då allting beror

På slägtens enighet och slägtens lydno,

Så måste hjertat lära sig att tiga !j

Betänk hvad stöd han kunde i en framtid3?ör tronen blifva, för min Waldemar,

"Förmäld med Ingeborg, herr Ivars dotter,

Som forer med i brudstol trettio gårdar,

Det stolta Gröneborg med Enköping

Och makt utöfver Westmanland och Upland

Tillräcklig för en konung! Hilledöd!

Och när jag tänker på att detta allt

I spillror fallit för en tärnas joller,

Som listigt honom snärjt i sina giller,

Så böljar vreden sjuda i mitt bröst!

MECHTHILD.

Ej så, då rädes jag för dig! — Mig lofva — —

BIRGER.

Jag lofvar ingenting!

MECHTHILD (smeker hans kind).

För min skull, blott!

BIRGER (blidare).

Xiåt skägget vara!

MECHTHILD.

Hvad det blifvit grått;

Men hvad det böljar rikt på bröstet neder!

Det skägget vore mången ynglings heder,

Så fagert är det!

BIRGER (slår armen om hennes lif).

Skrämmer det dig ej ?

Räds vårens blomma icke vintrens drifva?

MECHTHILD.

Och blir du ej för mycket vredgad?

BIRGER (Uendé).

Nej!MECHTHILD.

Så vill med denna jag dig svaret gifva!

{kysser honom, och skyndar ut till höger).

Tredje scenen.

BIRGER efter henne med

strålande blickar).

Hon är en herrlig blomma i min höst —

Hon är en fager stjerna i min vinter! —

ihastigt allvarlig)

Men sakta! lyd din eftertankas röst

Du gråe gäck, att foten icke slinter

Få deuna hala is! Ungt vif minsann

Är ofta dyrköpt skatt för åldrig man!

Nöjs hon blott med att 8lingra sig kring stammen

Af åldrig ek, som ranka — allt är godt!

Men kan hon böja den som oböjcj stått,

Står som ett barn snart åldringen med skammen!

(efter en paus)

Men derifrån Jarl Birger skall gå fri! —

Yäl må hon molnen från min panna smeka, —

Gud signe henne! det är ondt ej i! —

Men med min spira får hon icke leka,

Och ej min äras bödel får hon bli!

(sätter sig åter vid bordet, från hvilket han stigit upp vid MechUlds

utgång).

FJerde scenen.

BIRGER. HÄRVED BOSON (från höger).

HÄRVED (afmätt och kallt).

God morgon, frände!

BIRGER.

Tack min svåger Härved!

Hvi fick jag icke edert bud i går?HÄRVBD

Man sade mig att J till hvila tagit;

Dessutom var det serla då jag hemkom,

Ty gångarn min blef sårad af en sten

I ena hofven, så att sista hälften

Af vägen haltande han framåt skred.

BIRGER.

Nåväl, hur emottogs min brölloppsgåfvä?

HÄRVED.

Som när en blixt slår ned uti ett lag,

Af ingen väntad, ifrån molnfri himmel.

BIRGER.

Så? Och hvad svarade min broder Bengt?

HÄRVED.

Att förr J skolen skilja jord och himmel,

Och strand och bölja åt, äq honom, och

Hans maka.

BIRGER.

Stora ord, vid Sankte Knut! —

Vi få väl se likväl, min bålde lagman,

Hvem som här dömmer, Jarlen eller du!

HÄRVED.

Jag förbereder eder på, min frände:

Han blir ej lätt att bringa till förnuft.

BIRGER.

Och hvarför icke?

HÄRVED.

Derför att han öser

Den galenskapen som han lider af, —

Så vidt det galenskap kan kallas, — ur

En herrlig källa.BIRGER.

Säg, hvad är din mening?

HÄRVED.

Jag menar att en hvar kan frestad blifva

För sådan brud att glömma slägt och namn,

Och skena öfver skacklorna som fåle

Om ock man skulle bryta nacken af.

BIRGER.

Hvad? är du ock förtrollad, svåger Härved?

HÄRVED.

Ja, det är ordet! Har ej hon med trollmagt

Er broder snärjt, så vare jag en mes! —

J veten att jag är mer sträng än någon,

Och ej tar mutor af en fager kind

Och klara jungfruögon, helst när det

Som här, går in på adlighetens, slägtens

Och ärans område; — der är jag kall

Och hård som Sjelfva stenen. — Sådan kom jag

Också till Ulfåsa, er broders gård,

Och sådan trädde jag i festgemaket

In med min gåfva, kastade den ned

För bruds och brudgums fötter, hånande,

Och talade de ord J bedt mig säga! —

Men i detsamma lyfte jag mitt öga

Och såg på bruden, — och det nära var

Att edert ärend fastnat mig i halsen.

BIRGER.

Hon stod der vred och stolt, jag tänka kan —

Och detta eldade och prydde henne?

HÄRVED.

Så hade jag ock väntat, men vid Gud,

Så blef det icke! Hon stod tyst och stilla

Med kinden rodnande och blicken sänkt,Och barmen böljande så tungt och varmt

På samma gång, att jag i hast betagen

Behöfde allt mitt barska krigarmod

För att det ljufva barnet låta lida

Den bittra skymfen som jag förde med.

BIRGER (med rynkade ögonbryn).

Hvad, skymfen? Väljen edra ord, min frände!

HÄRVED.

Jag kan det icke. Invid hennes sida

Den gamla modren stod, och rodnade

Och bleknade som hon. — Dess gamle fader

Grep vredgad om sitt svärd, — på allas pannor

Jag läste häpnad och ogillande.

Och det jag säger eder, Jarl och frände,

Hur kär jag håller eder, hur jag vördar

Er storhet uti allt, — med slikt ett bud

Vill jag ej mer min riddarsköld befläcka!

BIRGER»

Befläcka? Hilledöd! J talen djerft,

Och tron att svågerlaget skyddar eder!

HÄRVED.

Ett dristigt ord behöfver intet skydd

I nordisk sal, när det af sanning fodes! —

Jag är er man, min frände, när J viljen,

Och förer väl som hittills edra runor

Med all den ära som en krigsman höfs!

Men ett jag beder eder: sänden mig

Med svärd i hand att drabba eder ovän,

Ty man mot man> så är min krigarsed;

Men gå med sorg och skymf till svaga q vinn or,

Och sprida oro uti festens fröjd

Och kasta tvedrägts brand i huslig lycka, —

Till slika bragder är jag icke böjd,

Och illa lära de oss båda smycka!

(går uppåt fonden).scenen.

DE FÖRRE. MAGNHILD (från fonden).

BI&GBR (häftigt).

Således tager du min broders glömska

Utaf min rätt som slägtens öfverhufvud,

Uti försvar?

MAGNHILD (träder emellan dem).

Det kan min make ej!

BIRGER»

Lägg dig ej i hvad männer tala om!

HÄRVED.

Sannt ord, min frände!

(till Magnhild)

När om skämt och lek

Det fråga blifver, då må du bestämma;

Men uti denna sak som i en hvar

Af mera vigtig art, jag sjelf beslutar!

MAGNHILD (stolt).

Och detta säger du till Jarlens syster?

HÄRVED.

Nej, till min egen hustru, glöm ej det.

MAGNHILD.

Jag beder dig, min broder, sänd ej mer

Min tappre make hän till broder Bengt,

Du ser ju att han ren förtrollad är

Utaf vår svägerska, fru Sigrid fagra.

Han har knappt sofva fått en blund i natt

Af samvetsqval derför att vadmalsvåden

Han fört till den, som förr"n hon husfru blef

På Ulfåsa, väl knappast haft så mycket

Som grofvan vadmal att sig skyla med.HÄRVED.

Tyst, Magnhild!

MAGNHILD {häftigt).

Jag har intet annat hört

På hela deuna morgon, än beröm

Och fagra ord om denna tiggarbrud

Som, vete helgonen med hvilka konster,

Sig nästlat in uti vår gamla slägt.

BIRGER {leende).

Så, och nu är du svartsjuk uppå henne

Som broder Bengt, så glömsk utaf sin ära,

Till fränka gifvit oss?

MAGNHILD (stolt).

Jag svartsjuk? Nej,

Det kan jag endast på en like blifva,

Ty icke månde alla riddersmän

Som Bengt förglömma hvad sin ätt de skylla.

HÄRVED (med stigande vrede).

Ännu en gång: tyst, hustru!

MAGNHILD.

Du befaller

Och derför tiger jag; men ej min tystnad

Kan göra tiggare till adels like,

Om ock ett fagert yttre mutar dem

Som äro glömska af sin riddarära!

HÄR VED (med utbrott).

Guds kors! nog nu med dessa stora ord

Om adel och om ära! Äfven jag

Tror hafva visat att jag vet och känner

Hvad ära är. Men skymfa, håna den

Som genom olycksöden fallit från

Sin ljusa höjd till ädel fattigdom,

Och bär inunder grofva vadmalströjanSå godt ett ädlingshjerta som en ann

Inunder purpurkåpan — det må ingen

Så länge Härved Ulf bär svärd vid sidan!

(då hon vill tala)

Nej ingen, vore det än Jarlens syster,

Minns detta, Magnhild, till en annan gång!

(går vredgad genom fonden).

Gtietie seewen.

BIRGER. MAGNHILD.

MAGNHILD (häpen och upprörd).

Så aldrig förr min make till mig talat!

BIRGER.

Jag fruktar att han borde gjort det förr,

Så hade du ej talat så till honom!

MAGNHILD (utan att höra).

O, hvad jag hatar denna Sigrid fagra,

Som så sig tränger in uti vår slägt

Och, icke nöjd min broders sköld att fläcka,

Stjäl också ifrån mig min makes ömhet!

BIRGER,

Så som du nu har häftigt fört dig upp

Du bibehåller ej din makes kärlek!

Betänk att han har pröfvat mer än du,

Och att du qvinna är, och måste visa

Din make undergifvenhet och ömhet.

MAGNHILD.

Du tager hans försvar, då dig han trotsar,

Och förolämpar Jarlen uti mig?

BIRGER.

Ej förolämpas jarlen derutaf

Att mannen lexar upp en nyckfull hustru,Som plågar honom med inbillningar,

Af svartsjuk dårskap alla föranledda! —

Jag gillar icke svåger Härveds brådska

Att taga som han gjort, parti för henne

Som narrat broder Bengt sin slägt att glömma;

Men lika litet gillar jag att du,

Som borde vara mild och öm som maka,

Tar herrskarton och later mot din herre,

Och med surmulen min kör lyckan bort

Ifrån den härd hon alltid borde gästa.

MAGNHILD.

SSå kan du tala, du som qvinnan höjt

Från hennes slafveri till mannens like?

BIRGER (allvarligt).

Till like ja, men ej till herrskarinna!

Jag lyste frid utöfver nordens qvinna

Just derför att hon skulle öfva frid

Och vara älskande och god och blid;

Men icke derför att hon skulle skilja

Med barnslig nyck sin håg från mannens vilja

Och byta qvinlighetens blyga skrud

TJt emot trotsets harnesk; — nej, vid Gud!

Har så du fattat qvinnofridens lagar

Som skulle sjelfsvåld bli’ dess frukt, — beklagar

Jag att min egen syster kunnat så

Sin broder och sin herre missförstå!

MAGNHILD*

Blif dock ej vred: Hvad vill du jag skall göra?

BIRGER (mera mildt).

Du göra skall hvad alla qvinnor böra:

Försona felet med ett hjertligt ord

Och vara fridens budskap på vår jord!

(går till höger).

Brölloppet på Ulfåsa. 5scenen.

MAGNHILD, (sedan) MECHTHILD.

MAGNHILD (eftersinnande).

”Försona felet med ett hjertligt ord,

Och vara fridens budskap på vår jord!..

Men har då Härved intet att försona?

Han känner ju mitt misstänksamma sinne,

Hvi kan han icke skona mig ifrån

Att höra loford öfver andra qvinnor! —

Och hvarför taga denna stränga ton

När det hans maka gäller? — Lyda måste

Jag dock min broders ord, att mäkla fred! —

Men hon som vållat striden, skall det gälda!

(hon ämnar gå åt fonden).

MECHTHILD (från höger).

Hvart gån J, fränka?

MAGNHILD.

För att söka upp

Min make.

MECHTHILD.

Yiljen J en stund ej dröja?

Jag har en bön till eder.

MAGNHILD.

J till mig?

Min fränka, säkert tagen J der miste:

En drottnings bön är en befallning ju.

MECHTHILD (mildt).

En drottnings, ja! men ej en nära fränkas

Som icke mera någon drottning är,

Men är en älskad broders kära maka.MAGNHILD.

Som dock ej glömt att hon en gång var drottning

Om också åt en kung som vann sin krona

Med brodermord!

MECHTHILD (vänder sig för att gå).

J ären grym, min fränka!

MAGNHILD (skyndar efter och fattar

hennes hand).

Förlåten mig! jag vet ej hvad jag säger,

Ty sen J, fränka, man har sårat mig

Och jag ar hjertesjuk och djupt olycklig.

(kastar sig gråtande i hennes famn).

MECHTHILD (som förut, i det hon lutar

hennes hufvud mot sitt bröst).

Då finnes det en ting som herrligt tröstar!

MAGNHILD.

Och det är?

MECHTHILD.

Hjelp åt andra som ock lida.

MAGNHILD.

O ja, så är det!

MECHTHILD.

Bistån derför mig

Att bedja hos min stränge make, for

Er broder, lagman Bengt, och Sigrid fagra.

MAGNHILD (skyndar ifrån henne,

häftigt).

För henne! Aldrig! Ingen hatar jag

Så högt på jorden som den samvetslösa!

MECHTHILD.

Och hvarför haten J den arma så?MAGNHILD.

För det min svage broder hon förtrollat,

Och röfvat ifrån mig min makes kärlek

Med sina usla konster, tiggerskan!

MECHTHILD (varmt).

J gören henne orätt! Ädel dygd

Med höfviskhet och fägring lär hon para!

MAGNHILD.

Hon må en engel vara, ja! ett helgon!

Jag hatar henne dock, och aldrig lägger

Jag goda ord för henne hos min broder,

Om ock hon bad derom på sina knän!

MECHTHILD (med djup betoning).

Må ingen annan vara lika hård

Då sjelf en gång J kunnen hjelp behöfva!

Åttonde scenen.

DE FÖRRE. HÄRYED.

HÄRVED (hastigt från fondm).

Är Jarlen här?

MECHTHILD.

Nej frände! Hvad står på?

HÄRVED.

En märklig sak. Dernere står ett bud

Från lagman Bengt, herr Kol, hans stallare,

Af svenner följd och vill med Jarlen tala.

MAGNHILD (för sig).

Från Bengt!MECHTHILD {glad).

Kanhända kommer han med bud

Om vänskap och försoning?

HÄRVED.

Jag det hoppas.

MECHTHILD.

Jag skyndar glad att säga Jarlen till!

(af till höger).

JVionde scenen*

HÄRYED. MAGNHILD.

HÅR VED (af sides, betraktande

Magnhild).

Hon äger ej för mig ett ord! Nåväl!

Så må hon också stånda der!

(ämnar gå).

MAGNHILD {för sig).

Han går! —

Om blott ett enda ord han säga ville!

HÄR VED (som stannat tvekande).

Jag gör ej början!

MAGNHILD (för sig).

När min broder kommer,

Så måste likväl allt försonadt vara! —

Böj dig, min stolthet! Hon det gälda skall!

HÄRVED (nära fonden).

Nyckfulla qvinna!

MAGNHILD (vänder sig om, sägande

mildt).

Sade du ej något?Ej ord åt dig!

MAGNHILD.

Hvart går du?

HÄRVED (dröjande).

Ned till Kol.

MAGNHILD C går Ull honom och lägger

sin hand på hans arm).

Förlåt in1g; Här ved!

HÄRVED.

Är det allvar, Magnhild?

MAGNHILD.

Ja, hjertligt allvar! jag var nyss ett barn,

Men aldrig mera skall jag så mig glömma.

HÄR VED (omfamnar henne gladt).

vOch skall du också hålla ord?

MAGNHILD.

Jag skall det!

HÄRVED (varmt).

Tror du väl att jag nånsin för en annan

Kan glömma bort min fagra ungdomsbrud

Som djerft jag kämpade med trollen om

Få brölloppsfärden ?

MAGNHILD.

Jag är rädd om dig,

Du är mitt allt i hela, vida verlden!

(

DE FÖRRE. BIRGER och MECHTHILD

(från hoger).

BIRGER (» dörren, gladt).

Det likar mig att se, och er försoning

Är säkert godan varsel för det bud

Som väntar mig dernere från min broder!

HÅRVED.

Gud gifve det! jag önskar intet "hellre!

BIRGER.

Nu, käre svåger, fören budet hit,

Och säga mina svenner att de bringa

En bräddad välkomstbägare hit upp,

Att vi på gammal sed må budet ära!

HÄRVED.

Ett sådant bud kan lika mig att bära!

(går genom fonden).

BIRGER.

Nu är jag viss att allt skall blifva godt

Som förr, emellan lagman Bengt och mig!

Han var den stillaste af mina bröder,

Och skall sig foga äfven denna gång.

MECHTHILD.

Hvad menen J, min make?

BIRGER.

Att han skilj t

Från sig orsaken till vår tvist: sin maka!MECHTHILD.

Och skullen det J vilja att han gjort?

BIRGER.

Ja, Hilledöd! Ty lydnad, högre pligter,

Befalla honom det, och infor dessa

Må hjertats små betänkligheter vika; —

Så har det varit, och så skall det bli!

MECHTHILD*

Hvad hårdhet dock uti en sådan dom?

BIRGER.

Ej hårdhet, endast klokhet! Känslan får

Och kan ej någonsin regera verlden,

Då ginge allt på tok. Vi männer må

Se allting uti stort, ty om vi närsynt

Blott se de små och närmre föremålen

Så sjunka vi till handlingsarma krypdjur

Och gå i grafven utan minne ned! —

Dessutom ämnar jag på ridd arvis

Eullt skadestånd åt dennes fränder gifva,

Och då har ingen lidit orätt ju.

MAGNHILD.

Och mera kunna de väl icke fordra!

MECHTHILD*

Och detta skadestånd, hvad blefve det?

BIRGER.

Dess morgongåfvas värde uti silfver.

MECHTHILD»

Och du kan tro att hennes hjertas sorg

Af denna fördel skulle botad blifva?

Förlåt mig, ädle make, men hur ringa

Du känner qvinnans håg, om det du tror!BIRGER*

Jag känner lifvets gång, och ett jag vet

Som du bör stadigt på ditt minne lägga:

Att intet här på jord bär större våda

Än att med sjuklig känslighet betrakta

Det friska lif som rörer sig i allt,

Och fordrar uppfylld pligt och manlig handling,

Af en och hvar, för att slå ut i blomma

Som bärer frukt för tid, ännu ej sedd. —

Kan broder Bengt ej underordna sig

De högre lagarne för lifvet, är han

En usel man, och kan ej den han vunnit

För honom offra sig, så älskar hon

Sin egen lycka blott, men icke honom.

JEifte scenen.

DE FÖRRE. HÄRYED. KOL TYNNESON med

[FYRA VÄPNARE. SVENNER (med vin).

HÄRVED (från fonden).

Bengt lagmans stallare, Kol Tynneson!

BIRGER.

Han månde komma.

HÄRVED (vid dörren).

Stigen in, herr Kol!

KOL (inkommer från fonden, följd

af fy™ väpnare, bärande ett guldsmyckadt skrin).

Min herre, lagman Bengt, sin ädle broder,

Herr Birger Månsson, Sverges rikes Jarl,

Sin h »lsning sänder vördesamt med Gudi,

Och allsköns välgång.

BIRGER.

Tack, och var välkommen!KOL.

Och f&r jag också fara hän med frid

Från eder gård, hvad bud jag än må föra?

BIRGER.

Jag hoppas att J fören slika bud

Att ej min vrede kan utaf dem tändas^ —

Dock, hvad än hända må, vi vete skilja

Den sände ifrån den som budet sänd t,

Och derför gifve vi er lejd att fara

I trygghet härifrån, när eder lyster.

KOL.

Jag tackar eder derför, ädle Jarl!

BIRGER (ger sina svenner en rnnk;

dessa frambära till Jarlen en bägare, och räcker sedan en åt Kol).

Och nu en bägare tils välkomst tagen!

KOL (höjer bägarn\

Hell Jarlen! länge lefve han!

HIRGER.

Stor tack!

(de dricka och lemna bägame till svennerna, som gå genom

fonden).

Nu är jag redo edert budskap höra.

KOL.

Min herre, lagman Bengt, i känsla af

Att vara myndig man och herre öfver

En hvar af sina handlingar, mig sänder

Till er, sin broder, sägande så här:

Det äktenskap han ingått med fru Sigrid,

Född äkta dotter af Knut Algotson,

En ädel riddare, fast fattig vorden,

Och af fru Ingrid utaf Gälaslägten,

Kan ingen annan lösa upp än Gud,

Ty kyrkans helgd ren hvilar derutöfver.Och för att visa eder huru han

Sin fagra maka skattar hög och ädel

I dygd och börd, han sänder Ster här

Den skymfefulla gåfva hvarmed J

Hans glada brölloppsfest i häpnad bytten.

BIRGER.

Guds död! hvad sägen J?

KOL (vinkar åt en afväpnarne, som

kommer fram HU honom med skrinet, — han öppnar det, uttager

derutur manteln, vecklar upp den och visai" fram den af guld och

perlor betäckta vadmalsvåden, som nu fördunklar den öfriga

klädnaden).

Som vadmalsvåden

Nu gömmes under guld och ädla perlor

Och strålar rikare än manteln sjelf,

Så anser lagman Bengt sin hela slägt,

Dess stora makt och många rikedomar,

Dess gamla namn och dess medfödda stolthet

Vidt öfverstrålad af den makas dygd

Och rika fägring som han lyckats vinna.

BIRGER (vred).

Ha! vid S:t Erik! så han trotsa vågar!

MECHTHILD (bedjande).

Min make, stilla dig!

HÄRVED (för sig).

Rätt handladt, svåger!

MAGNHILD (bredvid honom).

Det galna påfund gillas då af dig?

KOL.

Och dermed beder han er manteln taga

Till evigt minne af hans brölloppsdag.

Och om en skymf J ansen häri ligga,

Så ärnar han ej om er vänskap tigga,Ty då det eder egen handling är

Som för er sjelf de bittra frukter bär! —

Men om J viljen frid och god försoning

Han bjuder er välkommen till sin boning,

Om ej — så skådar lugnt han tiden an

Viss att han handlat som en riddersman.

BIRGER (med ansträngning).

Är detta allt?

KOL (bugar sig).

Jag har ej mer att mäla!

BIRGER (utbrytande).

Så helsen lagman Bengt, att bittert skall

Han ångra detta Öfvermodets svall,

Och att jag visa skall en hvar hans like

Att jag är Herre uti Sverges rike,

Och att jag näpser detta öfvermod

Om det också skall: kosta broderblod;

Ty murkna grenar, tärande på stammen

Dem slår jag ned, — se der mitt ord och amen! —

Och nu, drag hädan, forr’n min harm dig slår! —

KOL (lugnt).

Er lejd jag bygger på, och trygg jag går.

Clägger manteln på en stol och gårt följd af våpname, hastigt trf

genom fonden).

Tatfie seenen.

BIRGER. MECHTHILD. HÄRVED. MAGNHILD.

BIRGER (går vredgad af och an).

Så långt har det då gått! Man trotsar mig,

Man tror mig redan stigen ned i grafven

För det mitt hufvud böjts, mitt hår är grått!

Guds kors och död! Men jag skall visa dem

Att ännu är det Jarlen som befaller!MECHTHILD.

Min make! sakta dig!

BIRGER.

Se der den broder

Som du fällt förbön for, min veka maka!

Och du, min svåger, — är jag skymfad nog? —

Har han kanske gjort rätt?

HÄRVED (frimodigt).

Jag kan ej hjelp’at,

Men i min tanka lagman Bengt gjort rätt!

BIRGER*

Vid Sankte Knut! det vågar du mig säga?

HÄRVED (går uppåt).

Jag tror att jag detsamma hade gjort!

MAGNHILD.

Hon är för mera då än Bjelboslägten,

Och denna skymf min broder smälta skall?

MECHTHILD (sakta).

Tyst, fränka! reten honom ej än mera!

MAGNHILD (med afsigt för att höras af

Birger),

Jag reta? Nej! jag skattar broder Bengt

Rätt lycklig som så snillrik husfru fått,

Ty visst är mantelsömmen hennes påfund! —

Och om jag vore man helt säkert rede

Jag strax dit bort att bringa henne tack!

HÄR VED (som hört det sista).

Men lyckligtvis så är du nu en qvinna!

BIRGER (som ståU rufvande i tyst

förbittring, skyndar till fonden, ropande utåt med stark stämma).

Hitåt! J Jarlens väpnare och män!MECHTHILD (stcyndar ångett/ullt fram

tUl honom)*

För alla helgons skull, hvad ämnar du?

BIRGER.

Hans djerfhet straffa, förr’n min vrede svalnar!

HÄRVED.

Men frände! gören icke hvad J ångren

Sen första vredens åskmoln tågat bort!

BlfeGER (skarpt).

Det kommer icke dig, ej någon vid!

(till svenner och väpnare, som hastigt inkomma)

Min bästa springare J sadla skolen,

Och göra eder redo att mig följa,

Inom en timma till Ulfåsa gård! —

Men snabbt! en hvar som dröjer skall i stocken!

(alla skynda ut, häpna och brådskande)

J följen, svåger! Det skall bli ert straff

Att skåda hur jag sträng en räfst vill hålla!

(till Mechthild, som vill tala)

Tyst! inga böner! Än jag visa vill

Att ingen annan här än jag befaller! —

Och den som glömmer detta, darra må,

Hur nära än han månde Jarlen stå!

(går i vredesmode till höger).

Vreiianae seenen.

MECHTHILD. MAGNHILD. HÄRVED.

MAGNHILD.

Han skrämmer mig!

MECHTHILD.

Så vred jag aldrig sett

Min make förr!HÄRVED (till Magnhild).

Der ser du, Magnhild, hvad

Ett obetänksamt ord kan ofard vålla!

MAGNHILD.

Tyvärr!

MECHTHILD.

Än finns ett sätt att göraU godt,

Om J det velen, fränka!

MAGNHILD.

Och det vore?

MECHTHILD.

Vi skynda efter Jarlen till Ulfåsa,

Att styra ofärd af, som lössläppt är!

HÄRVED.

Rätt så! Gud löne eder, ädla fränka!

Jag skyndar ned och sadlar gångarne,

Och låter så en sven dem hålla redo

it er i lönn, sen väl vi ridit bort! —

Min Magnhild, gör dig redo! Följer du#

Och vill det sagda ordet så försona,

I dubbelt mått blir du min kärlek värd!

(af genom fonden).

MAGNHILD (eftersinnande).

Hans kärlek dubbelt värd?

(raskt)

Jag följer, fränka!

MECHTHILD (fattar hennes hand).

Och må det lyckas oss på denna fard

Att hejda brödrastrid och väl allt länka!

(de gå till höger).FJERDE AKTEN.

Samma sal som i Andra akten.

Färsfa scenen.

KNUT. INGRID. BJÖRN.

(Knut och Ingrid sitta vid bordet till venster; Björn står, spejande

utåt, vid fönstret till höger).

KNUT.

Nu tyckes mig jag ville Jarlen skåda,

Nu har han gåfvan fått! Det fröjdar mig

Af hjertans grund att honom vred mig tänka.

INGRID.

Guds moder gifve blott att ej vår dotter

Uppbära får hans vrede!

KNUT.

Yid Sankt Kuut,

Han månde våga det! — Men solen står

Ren högt på himmelen och middag visar,

Och ännu ej herr Kol har kommit åter! —

Ser du ej någon ryttare i fjerran,

Min gamle Björn?

BJÖRN.

Nej, ännu ingen, herre!

Men det är ock ej nästgårdsväg till Bjelbo! —

Väl fyra mil, om icke ännu mer.KNUT,

Ja, men han red ju bort i soluppgången.

BJÖRN.

Nånå, han kommer väl i sinom tid!

KNUT (brummande).

I sinom tid!... Så är det alltid när

Man sjelf ej far: de taga öl för ärend,

De lata sällar som man föda skall.

BJÖRN (retad).

När tog jag öl för ärend i ert bröd?

KtyU,T (barskt).

När ?... JLh, rätt ofta!

BJÖRN.

Sägen mig en gång, då!

KNUT (stiger upp och går emot

ho-nom).

Det kan jag göra, gubbe, om jag vill!

Men ser du, nu så vill jag inte göra’t!

BJÖRN (envist).

Och hvarför icke!

KNUT (förargad).

För jag vill det ej!

INGRID (går emellan dem).

Seså! ej tvist uppå den första dagen

Som ser vår dotter på Ulfåsa gård

Som älskad husfru! — Frid för hennes skull!

KNUT (vänder om till bordet).

Rätt, hustru!BJÖRN (likaså till fönstret).

Jag skall tiga som en mur!

KNUT.

Men hvar är ungmor då? Har ren hon glömt

För nya lyckan sina gamla vänner?

INGRID.

Knut! vill du kanske hon skall sitta här

Och vakta på de gamla! Skall sin make

Hon kanske glömma för foräldrarne?

KNUT.

Ja, skall hon kanske glömma dem för honom?

INGRID.

Om icke glömma, likväl öfvergifva, —

Det är ju Herrans bud och verldens gång!

Man kan dessutom ej två herrar tjena,

Och alla har det gått som oss det går.

KNUT.

Det är dock hårdt att man skall ensam blifva!

INGRID.

Ej är du ensam, du har mig ju qvar!

KNUT.

Det är väl så, men se, jag visste ej

Hur mycket jag höll af det kära barnet,

Förrän jag mistat henne. Det blir tomt

Och mörkt och kulet nu i gamla stugan

Derhemma, sen vår solglimt har gått bort! —

Yår lilla fogel q vittrar nu sin visa

För andras öron, och hos oss är tyst! —

Hvem skall nu väcka mig ur morgonblunden

Med sitt ”god morgon” och sin barnakyss?

Hvem skall nu stifta frid, du gamle Björn,

När det blir tvist emellan oss derhemma?BJÖRN (vänder tig utåt för att dölja

tin rörelse).

raggen vete!

INGRID.

Gaf jag nyss ej frid?

KNUT.

Jo, kära hustru, men i hennes namn,

Och derför lyddes budet af oss båda. —

Ung q vinna mäklar bättre frid än gammal,

Det är bepröfvad sak, och du bör ej

Upptaga illa den upprigtigheten.

INGRID (leende).

J männer ären eder alla lika!

KNUT (likaså).

Så lär det vara med er qvinnor ock.

(till Björn)

Men ser du ännu ingen ryttare

Som spränger vägen fram vid sjöastranden?

BJÖRN.

Nej, herre, ännu ser jag ingen till! —

Men vänta! —

KNUT*

Nå?

BJÖRN.

Nu ser jag lagman Bengt

Som kommer med fru Sigrid ifrån parken,

Och hitåt styra de helt visst sin gång.

KNUT (muntert).

Jaså, från parken? — Hm! och jag som trodde

Att brudgemaket ej de lemnat än.INGRID.

Så du kan tala? När sof Sigrid länge?

" KNUT (som förut).

Hur vet du det? Hon har ju icke sofvit

I brudsäng förr? — Men att hon, förr’n hon gick,

Ej sad’ god morgon, — det kan reta mig!

INGRID.

Nu är du orättvis! Tänk bara på

Din egen ungdom!

KNUT.

Jaja, kan val vara;

Men se, just detta att en annan äger

Mer välde öfver dotter min än jag,

Det lär jag mig ej fatta uppå en dag!

ittclffi scenen*

DE FÖRRE. BENGT och SIGRID (från fonden).

SIGRID (skyndar i dörren från Bengt

och kastar sig i modrens armar).

Min kära moder!

INGRID (omfamnar henne, djupt rörd)*

Gud välsigne dig

Mitt älskade, mitt dyra barn!

BENGT (skokar Knuts framräckta

hand).

Er helsar

Den lyckligaste son god morgon, fader!

KNUT (söker dölja sin rörelse).

Jaså, så du är lycklig, lagman Bengt?Nånå, det skadar icke heller åt dig! —

Men ungmor der — — månn hon ock lycklig är ?

SIGRID (döljer hufvudet vid hans bröst).

Ja, fader!

KNUT.

Tack! Ser du, jag saknat har

Ditt barnsliga god morgon, kära dotter,

Och det har retat mig, — men jag skall vänja

Mig dertill snart!

SIGRID.

Det skall du icke, fader,

Om du bevilja vill min makes bön

Att stanna här och taga/ uppsigt öfver

Hans folk —

KNUT.

Hvad skall Kol Tynneson då göra?

BENGT.

Kol Tynneson är ej så välförfaren

Som J, svärfader, uti slika ting;

Dessutom är han ung och tåler gerna

En äldre öfver sig.

KNUT.

Stor tack, min måg;

Men det är bättre att vi gamla vända

Till stugan om, derborta uti skogen,

Der passa vi långt bättre än hos er

Här på den ståtliga och granna borgen.

BENGT.

J fån ej neka, fader!

KNUT.

Jo, jag nekar!Vi hafva våra vanor, skulle störa

Er unga glädje som vill rasa ut

Iblang, på ungdoms vis! — Det hände då

Att brummande jag trädde er i vägen

Och skrämde bort er fröjd! Nej låt oss gå

Tillbaka till vår gömda vrå i skogen.

INGRID.

Rätt, gubbe!... Aldrig hörde jag dig förr

Så visligt tala.

KNUT.

Bättre sent än aldrig.

BENGT.

Men denna vishet sätter jag mig mot

På goda skäl som snart jag vill förklara.

KNUT.

Nå, låt mig höra dina goda skäl!

BENGT.

Min tjenst och pligt" mig kalla ofta bort

Ifrån mitt hem att vidt kring bygden fara,

Och skipa lag och rätt, bilägga tvister

Och hålla frid och gammal sed vid lag.

Orolig skulle då min gård jag lemna

Och älskad maka, visste icke jag

Att hennes gamle fader skyddade

Med ridderlig och säker vaksamhet

Så härd som maka, och höll skick och ordning

Bland väpnare och svenner; derför beder

Jag eder, käre fader, stannen hos oss!

KNUT.

Jaja, det der kan låta höra sig,

Men--BENGT.

Inga men! Er gamle Björn derborta

Får sig ju ock en måg här på min borg,

Och han lär stanna, hör jag, hos de unga.

KNUT (går hån till Björn).

Hvad? gifter Inga sig med pennefäktarn?

BJÖRN.

Ja, så lär det väl bli!

KNUT.

Och du, du stannar?

BJÖRN.

Ja, om J stannen! annars går jag med!

KNUT.

Men hvarför stannar du?

BJÖRN (hdlfhögt).

Jo ser J, herre!

Min måg har lofvat mig en dotterson,

Och för att den ej ock skall föra pennan

Som fadren, stannar jag, att lära pilten

I stället föra svärdet som en man!

KNUT.

Ja, se det var ett skäl!

(räcker Bengt sin hand)

Jag stannar qvar!

BENGT (slår honom i handen).

Och tack och heder, fader, för det ordet!

KNUT.

Topp, det är sagdt!INGRID.

Men jag då, käre make,

livad skall jag göra?

KNUT (gladt).

Du skall följa mig

I lust och nöd, det har du svurit, gumma!

INGRfo.

Nå, så får det väl bli’ dervid!

SIGRID.

Tack moder!

Nu har jag intet mera att mig önska,

Och för all denna sällhet har jag, Bengt,

Näst Gud och helgonen att tacka dig!

BJÖRN (vid fönstret).

Nu komma några ryttare på vägen!. ..

(alla skynda till fönstret).

BENGT (ser ut).

Kol Tynneson är den på gråa springarn!

SIGRID.

Men hvarför hafva de så bråd t? Hvad bud

Medföra de så snabbt?

BENGT.

Godt, vill jag hoppas!

KNUT (gnuggar händerna).

Godt bud! Guds död, då rasar Bjelbojarlen!

INGRID.

Och öfver detta kan du fröjda dig?KNUT.

Ja som ett barn har fröjd af Juleljusen

Så fägnar mig min oväns lidna harm!

BJÖRN.

Nu öfver vindbron spränga de hit upp!

Se huru skummet yr af hästarne!

BENGT (för sig).

För ro skull ej så hastig ridt de gjort,

Det vill jag svälja på. Jag borde kanske

Ej priorn lydt ändå!

SIGRID (»om följt honom med orolig

blick)

Hvad fattas dig

Min ädle make?

BENGT (med tvunget lugn).

Mig? Mig fattas intet!

BJÖRN.

Nu kastar sig herr Kol af hästen. Priorn

Och Sune samt en mängd af gästerna

Från alla håll tillströmma; — nu de komma

Hit upp!... det var minsann uppståndelse!

BENGT (för sig).

Och mer uppståndelse det blifva kan

Om rätt jag känner broders Birgers lynne!

Treitje scenen.

DE FÖRRE. BOTVID. SUNE. RIDDARE. INGA.

TÄRNOR, (derpå) KOL TYNNESON.

(alla från fonden).

BOTVID (för sig).

Orolig är jag för det bud han medför!

Brölloppet på Ulfåsa. 6BENGT (*akta till priorn).

Nå, fån nu se om eder dröm slår in.

BOTVID.

Jag hoppas det!

SUNE (Ull Björn).

Herr Kol såg dyster ut;

Det står ej rätt till!

BJÖRN.

Tyst då, olycksfågel!

KOL (från fonden, neddammad och

uttröttad.

Guds fred här alle!

BENGT (otålig).

Nå?

KOL (hastar sig ned i en stol 0

venster, ock pekar utmattad på sin mund, hviskande:)

Jag kan ej tala!

SIGRID (till lnga\

Gå, hemta snabbt en bägare med vin!

(Inga skyndar ut till höger och återkommer om ett ögonblick med

en bägare).

BOTVID.

På himmelen står morgonsolen högt

Och bränner väldigt, — det är under ej

Om derutaf, och af den snabba ridten

Hans strupa torkat.

SIGRID (tar bägarn af Inga och

räcker honom).

Dricken, läsken eder!KOL (itömmer bägarn i djupa drag,

hemtar sedan djupt efter andan och säger i det han kysser Sigrids

hand).

Gud signe,er för drycken, ädla fru!

BENGT*

Nå, huru upptogs budet?

KOL (stiger upp).

Illa, herre!

Jag har väl aldrig Jarlen sett så vred,

Som nu han blef när han fick manteln skåda!

BENGT [lugnt).

Så, och hvad sade han?

KOL (undvikande).

Ej mycket just! —

BENGT.

Men jag vill veta det!

KOL (sakta).

Ja, sedan, herre!

BENGT (likaså).

J hafven rätt!

(högt, som om Kol sagt honom Jarlen» ord)

Jaså, det sade han?

Nåväl, vi rida väl till Bjelbo sjelfve

Om någon tid, att jemna saken ut. —

Jag väntade mig knapt så godt ett budskap!

(Ull gästerna)

Är täflingen ren slut på rännarbanan?

Om ej så vänden då tillbaka dit,

Och nog min kära svärfar föréträder

En stund mitt ställe som prisdomare, —

Jag har att ordna här till qvällens gille!Rätt gerna, son

KNUT.

(till Kol)

Blef Jarlen blek af harm?

KOL.

Ja, både röd och blek.

KNUT.

Då nådde pilen

Sitt mål! Det gläder mig af allt mitt hjerta!

(till gästerna)

Så kommen ädle riddare och jungfrur!

Du, Björn, skall följa med och hjelpa mig

Att räkna bollarne! Än blek, än röd,

Blef Jarlen, gubbe! Fägnar mig af hjertat!

{går genom fonden med Björn och gäster).

Wjerae scenen.

BENGT. SIGRID. INGRID. BOTVID.. KOL.

SUNE och INGA.

BENGT.

Nu finns här ingen främling. Sägen allt!

KOL.

Nåväl, herr Jarlen bröt i raseri

Emot er ut vid åsynen af manteln

Och sade att han eder visa skulle

Det han är eder och är allas herre

Om ock det skulle kosta broderblod!

Guds helga moder!

SIGRID (med ett anskri, i det hon

kastar sig i Bengts famn").BENGT.

Lugna dig, min Sigrid!

Hvad är ett flygtigt ord, i hettan fäldt?

KOL.

Och derpå visade han mig på dörren

Med vreda ord, och bad mig skynda bort

Förrän hans tunga hämd mig drabba skulle.

BENGT.

Och det var allt?

KOL.

Ja, jag ej säga lät

Mig detta tvenne gånger, utan satte

Mig upp i sadeln och hemåt red

Så fort som springarena löpa kunde.

BENGT.

Och intet hafven J att mäla mer?

KOL.

Jo, herre, ännu något. När på gården

Yi hade satt oss upp i sadelen,

Så kom herr Härved Boson skyndande

Till stallet ned och sade hasteliga:

”Mäl lagman Bengt att Jarlen vredgas svåra,

Och låter sadla springaren, att rida

Bort till hans gård att hålla strängan räfst!"1

BENGT {med utrop).

Han kommer hit?

KOL.

Inom en timma kunnen

J vänta honom, han har friska hästar!

BENGT C häftigt).

Nåväl, vi möta våld med våld! Må uppVindbryggan dragas! Mina svenner väpne

Sig alla raskt! Vill han mig trotsa här

Uppå min egen borg, så skall han mothugg

Ej sakna! — Skynden er, Kol Tynneson!

BOTVID.

Men mig det tyckes — —

BENGT.

Han J åter lust

Att inför mig förtälja nya drömmar?

BOTVID.

Nej, men J glömt det bästa af den gamla.

BENGT.

Nu är ej tid att drömma! Skynden, Kol,

Och gören som jag eder sagt!

KOL.

Ja, herre!

fgår genom fonden).

JVemte scenen.

DE FÖRRE (utom KOL TYNNESON).

BOTVID (försigtigt).

Tillgifven, herre, att jag än en gång

Mig vågar, trots ert misshag, eder varna;

Men möten härvidlag ej våld med våld.

BENGT (häftigt^.

Skall jag kanhända falla till hans knän

Och som en pojke der om tillgift tigga?

Mig tyckes bättre då det höfves mig

Att som en man försvara hvad jag vågat!BOTVID.

Men icke är försigtighet omanlig,

Och dertill endast vill jag råda eder.

S1GB1D.

Min ädle make! hören priorns råd;

Han är en fridens man, och välförfaren

I slika rådslag.

INGRID.

Så är ock min bön!

BENGT.

Nåväl, hvad råden J, min fromme fader?

BOTVID.

Först att J sänden upp på "tornets tinnar

En spejare som kan oss säga till

När Jarlen nalkas uppå afstånd redan.

BENGT.

Det gillar jag. Säg, vill du, Sune, göra

Mig denna tjenst ?

SUNE.

Af hjertat gerna, herre!

BENGT.

Men öppna ögon, Sune!

SUNE.

Skall ej fela!

(skyndar ut till höger).SJeife seenen.

BENGT. SIGRID. BOTYID. INGRID. INGA.

SIGRID*

Nu skyndsamt sägen oss ert råd, min fader!

BOTYID.

Nåväl, det låter kort och godt så här:

Bengt lagman dölje sig, och låte Jarlen

Utaf fru Sigrid tagas först emot

Till dess den värsta hettan väl gått öfver.

. BENGT {häftigt).

Ett herrligt råd! jag skulle lemna fegt

Min Sigrid, utsatt för hans vilda vrede

Och sticka sjelf mig undan i en vrå? —

Guds död, herr prior! gifven sådant råd

Åt träl, som icke vet hvad ära kräfver,

Men icke åt en man, som sporrar bär!

BOTYID.

Och lika visst som jag vill salig blifva

I hifnmelrik, jag håller på mitt råd! —

J ären båda heta, stränga herrar,

Och drabben J tillsammans nu i vrede

Så blir det eld och låga, kif och fejd! —

Men deremot, om Jarlens tända harm

Ser intet annat motstånd möta sig

Ån oskuldsblicken ur er makas öga,

Så tron mig att den hastigt slockna skall!

Och som i drömmen jag det såg, skall frid

Af detta alstras, jemte glad försoning!

Af hjertat ber jag eder, ädle herre,

Att följa detta råd utaf den manSom gaf er nyss uti en ädel maka

Det bästa fridsbud uppå jorden all!

SIGRID.

Och jag förenar mina böner med

Den fromme prioms: låt mig möta Jarlen!

BENGT.

Du vet ej, Sigrid, hvad du nu begär:

Min broder, retad, är ett väldigt lejon

Som krossar allt ursinnigt i sin väg.

Och dig, min älskade, min veka blomma,

Jag skulle sätta ut för denna storm

Af onda lidelser, så våldsamt väckta?

Nej, fordra icke det, jag kan det ej!

(går till fönstret och ser ut).

BOTVID.*

Och tiden skyndar!

SIGRID (skyndar efter Bengt och för

honom åter fram på scenen),

Bengt?... Jag kräfver detta

Som tecken af din kärlek och din aktning!

Se! jag är stark! min hand ej darrar ju,

Och icke rädes jag för Jarlens harm!

Jag är den orsak som har väckt den upp,

O! låt mig också söka att den släcka!

Det är min rätt som maka, och jag fordrar

Den i vår kärleks, i vår lyckas namn!

BENGT.

Tyst, tyst! så får du mig ej öfverflygla,

Det vore feghet ju att höra dig!

SIGRID.

Nej! kasta bort din fåfänga som man,

Som icke vill en qvinna tacka för

Den slutna friden! — Kan du känna dettaSom förödmjukelse, då mig det gäller? —

Hvad skall då jag, som egde ingenting

Och som för allt har endast dig att tacka?

BENGT.

Det är ej samma sak.

SIGRID.

Jo, ädle make,

Det blifver samma sak, om rätt du ser!

Dessutom, säg hvad vågar väl din Sigrid?

Det är ju icke priorns, ej min mening

Att du skall draga bort ifrån din gård

Och från din maka; du skall blott dig dölja

TJti mitt grannskap, för att skydda mig

Om så behöfs, och af min makes närhet

Skall mod jag hemtfy skall jag styrka få!

Seså, min älskade, min dyre make,

Du nekar mig ej mer min första bön!

BENGT.

Nåväl, jag måste väl för dig ge vika.

BOTVID.

Gud löne er!

SIGRID.

0, tack!

INGRID.

Tack, käre son!

BENGT.

Jag stannar således i det det gemak

Som stöter intill detta, och om Jarlen

Sig dristar att dig hota, träder jag

Emellan eder, och du lofvar mig

Att lemna resten åt din makes skön ?SIGRID.

Ja, blott du icke kommer förr’n jag kallar.

BOTVID.

Rätt har fru Sigrid!

INGRID.

Låten henne råda!

BENGT.

Det må så bli! Blott jag ej ångra får

Min eftergifyenhet för eder vilja!

SIGRID.

Det skall du ej min Bengt! Kom, Inga-lill!

Vi skynda till gemaket; du skall pryda

Mig hastigt nu, att jag må fager bli,

Så att jag finner nåd för Ja"rlens ögon!

INGA.

J ären fager nog, min hjelp förutan!

INGRID.

Nej, Inga-lill! Jag vill det smycke bära

Som Bengt mig gaf — det skall mig styrka ge!

(de gå till höger),

SJnnae scenen.

BENGT. BOTYID. INGRID, (sedan) SUNE.

BENGT (vid fönstret).

Än dröjer Sune, ingen synes till...

Tänk om min broder kanske ändrat sig?

Om allt ett misstag var af Här ved Boson,

(går ned)

Hvad tron J, prior?BOTVID*

Att hvad än må hända,

Så är det bast som sker, — det är min tro!

Den enkla satsen jag besannad sett

I alla lifvets skiften, ädle herre!

SUNE (hastigt från höger).

Nu syns ett väldigt dammoln uti fjerran,

Och vapen jag mot solen glänsa såg!

BENGT (skyndar till fönstret).

Det stiger redan öfver skogens toppar

Vid sjöastranden!

(raskt)

Skynda ned till Kol

Min raske Sune, och säg till att porten

Han öppnar strax och sänker vindbron ned,

Samt att hän mottar Jarlen höfviskt, följd

Af väpnare och svenner, mälande

Att jag på jagt med mina gäster dragit.

SUNE.

Ja, herre!

(går genom fonden).

BENGT (till Ingrid).

J, svärmoder månden gå

Till eder make och till gästerna

Samt hindra dem att upp till borgen komma,

Ty såge Jarlen nu herr Knut, så vore

Det visst ej bot för vreden som han bär.

INGRID.

Eätt hafven J, min måg, och jag vill söka

Att hålla gubben min och alla qvar,

Om priorn blott mig bistånd skänka lofvar!

BOTVID.

Ja visst, fru Ingrid!INGRID»

Och när Sigrid först

Jag fått omfamna!

BOTVID (visar åt höger).

Se, der är hon redan,

Och skön som heliga madonnan sjelf!

INGRID (går emot den inträdande

Sigrid och omfamnar henne).

Var stark, min dotter, visa hvad en qvinna

I kärlek mägtar! jag ber Gud för dig!

SIGRID.

Tack, moder!

BOTVID (höjer sina händer öfver

hennes hufvud).

Nu, mitt skriftebarn, låt Be

Hur herran mägtig är uti de svaga!

(de gå genom fonden).

Åttornie scenen*

BENGT. SIGRID.

BIRGER (vid fönstret).

;Nu nalkas ryttarskaran.

BENGT (likaså).

Ja, i spetsen

Jag Jarlen ser.

SIGRID.

Guds moder! se hur ståtlig!

Hur solen återkastas från hans hjelm

Och från hans blanka harnesk. Så jag tänkt mig

En konung just! —

(vänder sig från fönstret)Nej! ser jag ännu längre,

SS vågar jag ej möta honom ensam,

1 salen här!

BENGT.

Du fruktar? Låt mig stanna!

SIGRID.

Nej gå, min Bengt! Men först du trycka må

En hjertlig kyss på mina rädda läppar

Så få de mod att tala för vår lycka!

BENGT (omfamnar henne).

O! tusende, min ädla sköldemö!

Gud skydde dig! I denna stund jag känner

Hur djupt du vuxit fast invid mitt hjerta,

Hur hvarje droppa blod som brinner der

Jag ville spilla för att spara dig,

En tår — en suck, en enda skymt af smärta!

Och dock jag lemnar dig — o! feg jag är,

Som icke motstå kunde dina böner!

SIGRID.

Nej stark, som kunde segra på dig sjelf!

Gå nu!

BENGT.

Jag går!...

(omfamnar henne ännu en gång och skyndar vi till höger; men

stannar vid dörren, bedjande)

Men minns, du kallar mig

Om fara är?

SIGRID.

Mig hotar ingen fara:

. I Guds och ditt beskydd kan trygg jag vara!

(efter ännu en blick på Sigrid skyndar Bengt in till höger).IVionéte acenen.

SIGRID, (derpå) BIRGER. HÄRYED. KOL och

JARLENS SVENNER (från fonden).

SIGRD) (skyndar till fönstret).

Han rider Öfver vindbron in på gården!

(faller på knä, med knäppta händer)

Guds helga moder! stå mig bi i denna,

Den vigtigaste stund uti mitt lif,

Att seger jag igenom dig må vinna!

O! gör mig stark att mina ord må skaka

Ett stolt och vredgad t hjertas hårda grund,

Och tämja brödratvistens vilda bölja,

Att frid och glad försoning måtte följa

Min första dag invid den nya härd,

Och jag min makes kärlek blifva värd!

BIRGER (med vredgad stämma, utom

scenen).

Hvar är Bengt lagman?

KOL (också utom scenen).

Uppå jagt, herr Jarl!

BIRGER*

Du ljuger, träl!

KOL.

Träl var jag aldrig, herre!

BIRGER.

Guds kors och död! så kan du snart det bli!

(Vid ljudet af hans stämma har Sigrid stigit upp och ställer sig

nu till utseendet lugn och stolt nere på scenen, af vaktande hans

ankomst).

SIGRID.

Mod, mod!BIRGER (inkommer hå/tigt fr&n

fonden, följd af Härvéd och sina väpnade svenner; hans utseende är

vredgadi, hans stämma skarp och befallande; till Kol, som följer

honom).

Ännu en gång: hyar är Bengt lagman?

KOL.

På jagt, herr Jarl!

BIRGER {till sina svenner).

I stocken med den skurken,

Att sanning lära!

(får se Sigrid).

Hvem är qvinnan der?

HÄRYED (sakta).

Den ädla frun, fru Sigrid!

BIRGER (som förut).

Ingen fru

På Ulfåsa jag vet. Helt visst en tärna

Som utaf Bengt sig låtit locka hit

Att oblygt njuta utaf stulna fröjder!

SIGRID (stolt men lugnt).

Det ljugen J, jag är hans äkta maka.

BIRGER.

Hans äkta maka? Med hvems bifall då?

SIGRID (som förut).

Med Guds och med den helga kyrkans bifall.

BIRGER (ser på henne noga och

säger af sides).

Vid Gud! hon är mer fager än jag trott!

(efter en paus, häftigt)

Antagom att J voren den J sagt,

Hvem tron J väl, min sköna, att jag är?

SIGRID (som förut).

Jag känner eder icke!BIRGER {går henne närmare och ser

henne skarpt i ögonen).

Jag är Jarlen!

SIGRID.

J Jarlen?

BIRGER.

Birger Jarl till Bjelbo, ja!

Folkungaättens hufvud, rikets herre!

SIGRID {*om förut).

Det är ej sannt; J ären icke Jarlen.

BIRGER Cstudsande).

Är jag ej Jarlen?

SIGRID.

Nej, så sannt jag lefver!

HÄRVED (för sig).

I sanning, djerft!

BIRGER (för sig).

Det väntade jag ej!..

(till Härved, Kol och svennerna)

Begifven eder ut och tagen med

Den sluge stallaren, och söken borgen

Igenom uti hvarje vrå! Bengt lagman

J fören hit, död eller lefvande! —

Yill stallarn gäcka er, i stocken med’en!

Gån!

HÄRVED.

Han tycks slagen af fru Sigrids mod.

KOL (för sig).

Nog skall jag uppå villospår er föra!

{de gå alla genom fonden).Tionde seenen.

BIRGER. SIGRID.

[Dt mäta hvarandra några ögonblick med ögonen; derpå går

Birger fram till Sigrid, betraktande henne skarpt).

BIRGER.

Och hvarför är jag icke Bjelbojarlen?

SIGRID.

Derför att så han sig ej skicka kan.

BIRGER.

Kan han det ej när han rättmätigt vredgas,

Och vågen J ännu en gång mig säga

Det jag ej Jarlen är?

SIGRID.

Jag vågar det,

Och Jarlen skulle sjelf mig tacka, visste

Han att en lögnare här stjäl hans namn

Och ger sig ut för den som styrer landet

Fast han sig sjelf ej ens att styra vet! —

Jag aldrig sett den store Bjelbojarlen

Men illa vore det om förste stigman

Som träder i ett ärligt hus med våld,

Hans namn fick stjäla och bli trodd och ärad!

BIRGER.

Vid Sankte Knut! besinnen edra ord!

SIGRID.

Blygs, djerfve, att den mannens namn befläcka

Som äras rättvist utaf nordens folk

För hjeltebragder och för visa lagar! —

Du kommer in med larm uti det hus

Der herren borta är, och våldför dig

Uppå hans tjenare, och vill dock gifvaDig ut for den som hemfrid stiftat har

Och gjort till lag i nordens borg och koja? —

Du kommer okänd till en ädlings borg

Och skymfar groft hans maka, gifver henne

I dina svenners åsyn frillonamn,

Och hotar henne, våldsam uti ord

Som later, och vill likväl oblygt kallas

För Sverges Jarl, — den man som gifvit qvinnan

Rätt till att ärfva hälften emot broder,

Och skyddat henne med sin stränga lag

Om qvinnofrid för godtycke och smälek!

Och detta vill du att en nordens qvinna,

Som älskar och välsignar Birger Jarl,

Skall tro som om det vore sanning? Gå!

Att ej min herre, när han kommer åter,

Dig fängslar som eländig skändare

Och sänder dig i jern till Bjelbojarlen,

Att straffas for din låga, usla lögn!

BIRGER (af sides, betraktar henne med

häpnad och beundran).

Vid himmelen! hon öfverraskar mig!

Jag aldrig sett en mera fager qvinna,

Och modig är hon som en sköldemö!

(med förändradt sätt, till Sigrid)

Och huru föreställen J er Jarlen?

Tron J kanhända att han ej är vred

För det hans broder med hans vilja gäckats?

SIGRID.

Yäl kan jag tänka mig att vred han är,

Men då är vreden lejonets, — ej ulfvens! —

Yäl har jag föreställt mig att han kunde

Till brödren komma för att hålla räfst;

Men klädd i maktens, ålderns majestät,

Och icke med den vilda vredens åskmoln

TJppå sin panna, som en våldets man ! —

Yäl har jag tänkt mig att i lagens mantel

Se honom träda hög inom vår dörrOch förebrå mig arma, att jag vågat

Den mannen älska som mig räddat har

Från skymf och död, och som har lyftat mig

Från fattigdomens hydda upp till borgen.

Men om han kommit så, jag ville böjt

Mig för den store mannen, sägande:

”Förskjut mig icke från din broders härd,

Ty fritt jag ville afstå från hans kärlek

För att med dig försona få min älskling;

Och se! ej ensam drabbas jag af skymfen:

Jag har en fader och en moder, båda

Af ofärd böjda, darrande af år,

Och saknande med smärta än den tid

Då de i stolta salar suto rika

Och aktade, som nu Folkungarne;

Men störtades i grus och mörker neder

Utaf din segerdag vid Herrevad P

BIRGER Cför sig).

Vid Herrevad? Guds död! hvad säger hon?

SIGRID.

Och säkert skulle Jarlen hört min bön

Och skänkt min gamle fader uti gengäld

För trenne söner som han röfvat honom

I stridens tummel, — enda dottrens väl,

Och återskänkt sin broder tro och vänskap! —

Ja, jag är säker om att han ej kunnat

Stå mot min bön, om så jag fallit neder

För honom som jag gör det nu för er

Och bedt med knäppa händer och med tårar

Om tillgift för min make och mig sjelf!

BIRGER (rörd, fattar hennes händer

och vill lyfta henne upp).

Vid himlen, ädla fränka! stig då upp,

Ej höfs så fager brud på knä att ligga!SIGRID (delad mellan hopp och

fruktan).

J saden fränka?...

BIRGER (leende).

Ja, ty fast J skyllcn

Mig lögnare, så är jag Jarlen dock,

Om ock J haden rätt i att jag bättre

Än nyss förut, mitt värde akta bordt! —

Tron J mig nu?

SIGRID.

O ja, nu tror jag eder,

Ty sä har Jarlen jag mig föreställt!

BIRGER.

Så stånden upp! Hvar är min broder Bengt?

SIGRID (stiger npp).

Blott J ej vredgens mer, han komma skall.

BIRGER.

Jag lofvar intet än!

SIGRID.

Då vredgens J

Ännu, och jag tror åter att J icke

Den ädle Jarlen ären som J sagt!

BIRGER (med öppna armar).

Nåväl, om jag nu säger: Kommen hit

I mina armar, kära fränka! — Tron J

Mig då!

SIGRID (faller viom sig af glädje

ned för hans fötter).

O ja! då tror jag och välsignarBIRGER (lyfter henne upp i sin famn),

Yid Sankte Knut! Om ej min broder Bengt

Mig gått i förväg, ville sjelf jag hafva

Detsamma gjort som han, trotts alla Jarlar

Och alla slägtens lagar på vår jord!

1Elfte seenen.

DE FÖRRE. BENGT.

BENGT (som under de sista orden

utkommit från höger).

Min ursäkt, broder, ligger i de orden

Från eder egen mund! Hvem hade funnit

Så rik en skatt och icke gjort som jag?

BIRGER {lägger Sigrid i broderns

armar och fattar gladt hans hand).

Din lycka prisa, broder Bengt, som gaf

Dig sådan maka. Hennes rika fägring,

Och hennes klokhet, kärlighet och mod

Besegrat mig, till ditt och hennes väl,

Ty jag var mäkta vred på dig, — men nu,

Se här mitt öppna handslag till försoning!

BENGT.

Tack, ädle broder!

SIGRID.

Gud välsigne eder,

Herr Jarl! — O. Bengt, nu är din Sigrid lycklig

Som ingen qvinna mer på jordens rund!

BENGT.

Och ingen mer förtjent att lycklig vara

Än du, min älskade, min hulda brud!Tolfte »cetten.

DE FÖRRE. KNUT. (sedan) INGRID. INGA.

BOT-YID. BJÖRN. SUNE. RIDDARE och TÄRNOR.

KNUT (häftigt upprörd från fonden).

Är Jarlen här, och hotar han mitt barn?...

Vid Gud, då skall väl--

(stannar häpen vid åsynen af gruppen)

Hvad vill detta säga?

SIGRID (skyndar fram till honom).

Allt är försonadt! Jarlen vredgas ej!

BIRGER.

Är det er fader, fränka?

SIGRID.

Ja, herr Jarl!

Min fader, riddaren Knut Algotson.

BIRGER.

Knut Algotson? Af Bisebergaslägten?

KNUT (går fram).

Just den — som störtades vid Herrevad! —

Jag har det ej förgätit! —

BIRGER (Öppet).

Viljen J

Då räcka mig er hand, och låta mig,

Fast sent, godtgöra hvad en bister tid

Och landets nöd mig tvang tillfoga eder

Af sorg och skada ?...

KNUT (häpen).

Är det edert allvar ?BIRGER.

Ja, utaf hjertat! Ty den riddersman

Som fostrat i sitt armod sådan dotter

Som Sigrid fagra, är en- redlig man,

Och derför räcker Jarlen först sin hand

Åt denne man till vänskap och försoning.

KNUT {fattar rörd den utsträckta

handen).

Nu ser jag hvad förut, af hatet ledd

Jag icke velat, icke kunnat se,

Att stor och väldig man är Bjelbojarlen!

(till Ingrid, som jemte de öfriga inkommit under det föregående,

och med glad häpnad åskådat hvad som skett; i det han för henne

fram till Jarlen)

Min Ingrid! tjugoårigt hat har smält

För Jarlens blick, upptinad af din dotter

Till ädel mildhets och försonings solsken!

Gud löne dig som gaf mig sådant barn!

BIRGER (fattar Ingrids hand).

Jag helsar eder, fränka! Gifve Gud

Att så jag fostrat mina barn som J

Till landets heder och föräldrars fromma! —

(till alla gåsterna)

Min helsning eder alle! Nu vi vilje

Ta* del uti vår broders brölloppsfröjd

Och fira under munter lek och skämtan

I dagar trenne vår försoningsfest!

(man hör ljudet af ett horn)

Hvad bådar detta!

BENGT.

Säkert nya gäster!

{går till fönstret)

Er ädla husfru, broder, och vår syster!

BIRGER.

Hvad, Mechthild?

(för sig)

Nu förstår jag: frid att mäkla,

De kommit hit. Ett ädelt qvinnovärf!

(i det han ämnar gå uppåt, stannar han framför Björn, betraktande honom skarpt)

Hvem är du, gamle?

KNUT.

Björn, min väpnare!

BIRGER.

Mig tycks, jag känner dragen!

BJÖRN.

Jag var med

Jag också, i den stora dusten!

BIRGER.

Var du?

En stridskamrat alltså!

BJÖRN.

Från Tavastland

Och Estland äfven, herre?

BIRGER (räcker honom handen).

Hell den striden!

BJÖRN (kysser hans hand).

Hell Sverges Jarl som förde stolt oss an!

Trettonde scenen.

DE FÖRRE. HÄRVED. KOL. MECHTHILD och

MAGNHILD (från fonden).

KOL (från fonden).

Jarl Birgers husfru, Mechthild, och fru Magnhild!

BENGT (går emot de kommande, som ledsagas af Härved).

Hell och välkommen, fränka till vår gård,

Och J, kär’ syster, varen ock välkommen!

MECHTHILD (skyndar fram till Birger).

Är allt försonadt?

BIRGER (med förställdt allvar).

Hvarför kommen J?

MAGNHILD.

Vi ville lyda dina ord, min broder!

MECHTHILD.

Och vara fridens budskap mellan er!

BIRGER (för fram Sigrid till dem).

Pris vare himlen, frid är redan sluten

Och den som mäklat den, jag ställer här

För edra ögon fram som eder fränka,

Vår broder Bengts lagvigda, äkta vif! —

SIGRID.

Att stifta frid är lätt för den som älskar!

BENGT (leende).

Helst när en munk till hjelpare man har.

(till Botvid)

Vi skänka edert kloster fyra hemman

Min fromme fader, så är drömmen fylld!

BOTVID.

Stor tack, herr lagman Bengt!

(afsides)

Det lönade

Att lemna öppen plats för tacksamheten!

BIRGER.

Var priorn med? . . .

BENGT.

Hans tanken var att sända

Än mera präktig vadmalsvåden åter!

BIRGER.

En dristig tanke, vid S:t Kuut! Till lön

För den, vi vilja gyllenmanteln gifva

Som skänk åt Wreta kloster, att en skön

Och värdefull relik för alltid blifva!

Af den skall bredas ut från trakt till trakt

Den enkla sanning omkring hela norden:

Att för en skön och dygdig qvinnas makt

Sig böjer allt hvad välde har på jorden,

Och att en maka, rik på dygd och tro,

Är Guds välsignelse i mannens bo!

SLUT.

Jemlikt Kongl. Maj:ts nåd. förordning af den 20

Juli 1855, ega de Theater-Direktörer i landsorten

som vilja gifva denna pjes, att derom öfverenskomma

med författaren, under adress: Albert Bonnier i

Stockholm.

————

Poetisk tillegnan till konungen från författaren