Brantings på Norrtullsgatan

VERA von KRÆMER

BRANTINGS

PÅ NORRTULLSGATAN

BONNIERS

VERA VON KRÆMER

BRANTINGS

PÅ NORRTULLSGATAN

BRANTINGS

PÅ NORRTULLSGATAN

av

VERA von KRÆMER

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright. Albert Bonniers förlag 1939.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1939

I.

I hur många hem finns det nu en Edelweiss? Säkert ännu

i ganska många. Den skall ligga där, gråvit, luddig och

främmande, alltid förd från fjärran land, liksom de askar man såg

på en sträv furubyrå, en ask med små snäckor. Men

Edelweissen var något högre, många äro på, sjön, men blott få

komma upp på bergstopparna.

Den Edelweiss jag såg hemma på Norrtullsgatan 3 i min

nya pappas hem, i huset som professor Branting byggt, den

blev sakta och omärkligt en symbol för två ting, en undran över

det nya som man skulle börja få in med varje andetag och så

kanske också en symbol för mitt eget främlingskap. Edelweissen

betraktades med vördnad, man rörde bara lätt vid det mjuka,

tog den aldrig helt i hand. Om ett annat luddigt blad sade en

gång min morbror Edvard Jäderin att det hade "kommit från

månen". Han sade det åt min lilla halvbror Georg, som lika

tyst och undrande såg på bladet som jag vid hans ålder på

Edelweissen. En tant sade om bladet från månen:

— Man får inte ljuga för barn.

Om Hjalmar själv plockat Edelweissen vet jag inte, man

frågade inte, den bara fanns och han var inte talför. Men den

hörde ihop med Mont Blanc. Som ung, som yngling, hade han

varit i Frankrike och i Schweiz; det föreföll sedan som om de

intrycken hade ett rum för sig i hans minne, ett förverkligande,

en bekräftelse på något han redan visste. I Frankrike låg fröet

till den frihet han kände igen och sökte för andra, Mont Blanc

med sin alltid snöhöljda topp måtte ha varit något vackert för

honom. Han uttryckte sig aldrig så, men det kanske fanns en

underström, som meddelade sig till flickan, som under tystnad

betraktade Edelweissen. Mont Blanc har för mig stått som

världens högsta berg, evig snö var ett av denna världs under.

Var låg denna Edelweiss? Jag vet inte, i en ask, i en låda,

man lägger ned en sådan liten sak någonstans, med en viss

varsamhet, den följer med, ingen nänns kasta bort den, den dyker

upp igen, då någon rör i lådan. I en bok tror jag inte att den

låg. När jag såg den, vet jag inte, inte precis stunden då den

visades. Men den fanns, förnäm och anspråkslös, stilla och

oförstörbar. Och den stod i samband med Mont Blanc.

Mont Blanc har jag aldrig sett. Men nu har jag en egen

Edelweiss. Med den blomman är det alltid något säreget. Min

har jag fått i ett brev av en landsflyktig irländska, som sänt

den från sitt hem i Sydfrankrike. Jag tog den i handen och

minnet vaknade, ett minne som aldrig varit borta, men legat i

ett rum för sig, redo att förklaras en gång.

Min Edelweiss lade jag där jag tyckte att den hörde, i den

lätta resebibeln, slog upp den på måfå, som man gör, och

kastade in den mellan bladen och såg efter vad jag kunde finna.

Davids psalm, nummer trettio. "Hör o Herre, och var mig

nådig; Herre var min hjälpare. Då förvandlade du min klagan

i fröjdesprång, du klädde av mig sorgens dräkt..."

Edelweissen bär med sig sin hemlighet, den är ett bud om

något vi inte kan nå med ord. Men som en främling känner jag

mig inte mer, då jag ser den gråvita luddiga stjärnan. Även

jag har fått en Edelweiss, en Edelweiss som kan ligga litet

varstans i gömmorna i svenska hem.

*

Det finns hemma en teduk, vit med infällda små spetsrutor,

från en tid då man "sydde spets". I en av rutorna är insytt ett

datum: "84 — 4/4 — 09." Duken hade jag själv sytt till Anna

och Hjalmars silverbröllop. Då den senast kom fram var

mycket ändrat.

Men den där dagen, den 4 april 1884, minns jag delar av:

mamma hade på sitt bröllop vit sidenklänning med små

blommor invävda i sidenet, jag och min två år yngre bror Henry

hade skära klänningar med små volanger nertill och knäppta

hela vägen i ryggen. Jag var nyss fyllda sex år.

Mer levande och betydelsefull står den dag, då mamma och

vår unga jungfru Mathilda voro och besågo den våning de

nygifta skulle bo i, fyra trappor upp Johannisgatan 22. De hade

tagit mig med sig och jag var med hela mitt väsen medveten

om att detta var en vändpunkt — jag kände det så att jag denna

soliga förmiddag var stoj ande glad. Rummen voro stora och

förnäma, det ekade då man gick på de bara golvtiljorna, mamma

och Mathilda skrattade och planerade... Här skulle vi bo nu,

det gamla var förbi, ett nytt skede skulle börja. Mamma skulle

inte mera stå med huvudet bakåtböjt — som hon gjorde för att

inte tårarna skulle rinna nedför kinderna — Mathilda skulle

inte sitta med förklädet över huvudet och gråta och vagga

fram och tillbaka. Och mig skulle ingen skrämma mer — det

visste jag. Ty så hade man gjort förut — jag måste ha varit

ett obstinat barn. En ung man, som vistades hos mormor ibland

och hos oss, kunde gå ut i tamburen, sätta på sig min fars

uniformsmössa och komma in med den — då blev jag spak. Jag

var rädd för min far. Rädsla är mitt första minne, mitt allra

första tydliga minne i livet, en viss stämning av kuvad

förskräckelse, men säkert också trots. Stilla ensamhet, stilla

lekar, doften av ogräset utanför porten till Observator ieplan,

där vi bodde en tid, avbruten av stunder av denna rädsla.

Men nu var det slut. Nu gick jag nöjd och säker och

trampade på golvet och såg i alla skrymslen och skåp — denna

våningssyn står som en lång, lång dag, då intet hände, men allt

var mättat med innehåll och förväntan.

Om det var en vändpunkt för sexåringen, var den det också

för mamma och för Hjalmar, som nu skulle bli min nya pappa.

Han skulle nu bilda familj, två barn funnos redan att överta.

Han var då tjugutre år, skulle fylla tjugufyra i november

samma år.

Vår nya pappa lekte med Henry och mig en dag. Det

förefaller mig som om inga andra än vi tre funnos i våningen, det

var alldeles tyst. Leken bestod i att han gömde sig för oss. Han

fyllde oss med häpnad — hur vi buro oss åt och letade och

sprungo runt ur rum och i rum, så satt han alltid till sist på

samma plats. Ljudlöst hade han kilat in och satt på en stol i det

rum, varifrån hela leken utgått, satt där rak, med händerna på

knäna, småleende, utan att säga ett ord. Vi voro mycket

lyckliga denna mystiska lekstund, Hjalmar var märkvärdig och han

var snäll.

Det är enda gången jag kan minnas att han lekt med oss —

en förmiddag på ett sommarnöje rodde han med oss till en

holme som dignade av blåbär, det var också det ett under. Men

man skall besinna: vid sina tjugutre år hade han bakom sig

donationen till Arbetarinstitutet, som var en demonstration och

programförklaring, han var medarbetare i Tiden, han hade

lämnat sin redan påbörjade bana som astronom och definitivt

valt sin väg, han var med i styrelsen för Föreningen för

religionsfrihet och var medlem i Socialdemokratiska föreningen

och den av K. P. Arnoldson stiftade fredsföreningen.

Det där visste jag ju inte då. Men något visste jag: en dag

lekte jag på Johannis kyrkogård, jag brukade sitta på en av de

flata gravstenarna och läsa Bröderna Grimms sagor och jag

fann på mycket att bygga upp min tillvaro med under de

lummiga trädens kronor. Mamma kom förbi: vill du gå med? Ja,

svarade jag på det undfallande sätt, som förföljt mig hela livet

— att inte kunna säga bestämt ifrån, men ändå ha en alldeles

bestämd vilja. Hon tog mig med sig, vi trädde in i en stor sal,

som jag visste hette Arbetarföreningen, där stod Hjalmar på en

tribun och strax därpå började han tala. Salen var så ljus,

tyckte jag — den kan inte ha varit så bländande på dessa

gaslågornas tid — och fullpackad. Alla ansikten voro riktade mot

tribunen där pappa stod och talade och talade. Vad han sade

hörde jag icke. Annars hade kanske något bundit mitt intresse.

Ty då många år senare min egen lilla flicka av oss fördes till

Vanadislunden för att tidigt få inbränt ett minne av att ha hört

Hjalmar tala, kunde hon stolt göra reda för att hon förstod

många ord av vad han sade: ""arbetarrörelsen, solidariska, tidén

rinner fort, åldersstrecket" och så sa han "befängt!" "Jo" — då

vi skrattade — "och så hörde jag mycket väl att han sa

klasskampen!" Jag var något år äldre än hon då, men av de

sedermera välkända orden hörde jag inga, jag bara greps av en

växande förtvivlan i det starka ljusskenet, i hettan bland alla dessa

människor — vår Mathilda satt på en bänk längre bak. Till sist

grät jag sakta, mamma tittade ned och märkte det och med en

avbedjande blick åt grannarna lät hon mig passera ut i bänken

och så var jag fri.

Så att inte hade pappa tid med att leka med oss.

Men vi hade en underbar tillvaro på Johannis.

Den stilla kyrkogården med brandsoldaterna med sina små

fladdrande band på mössorna, ibland ryckte brandkåren ut

med de stampande hästarna, vi kunde stå och hänga utanför i

hopp att det skulle ske. Grunden till Johannis kyrka hade lagts,

vi hade suttit i fönstret och sett hur kungen höll en murslev

och invigde bygget, men när det väl var gjort kunde vi leka

nere i murarna, som voro många rum åt oss. Och så låg man

på knä på en stol och såg kyrkan växa. Det gick så till:

tegel-bäraren med ett av tegeldamm gulrött huckle nedför ryggen

lade på en bock först två tegelstenar en bit ifrån varandra, så

mellan dem ett rep. Sedan lade han en sten tvärsöver de två,

så två ut ifrån denna enda, så åter en som höll ihop och vägde

ned de två, och så vidare tills han hade en så hög trave han

kunde bära. Då tog han repet, vände sig om och svängde

tegelstenstapeln på sin rygg med hjälp av repet, som omfattade hela

traven, och så gick han långsamt uppför en lång trätrappa.

Många tusen tegelstenar har jag på detta sätt sett bäras upp

och muras vid och på varandra, där man låg på knä och lät

blicken följa arbetets gång.

IOII.

I vår tillvaro liksom i de flesta barns på den tiden spelade

köket en stor roll.

För alla de sysslor som alltid måste göras, behövdes det i

medelklassfamiljerna jungfrur. Ofta två, ibland, i rikare familjer

hade man tre, där hade man också ofta extra hjälp. Vedkarl

hade man, kokfru brukas ju ännu. Vi hade aldrig kokfru, men

mycket främmande. Vår Mathilda kunde allt, hon var ett geni

på mat, denna landsflicka, vilken som adertonåring kommit till

mamma, då hon var gift med löjtnant v. Kræmer och bodde i

Visby. Mathilda var av mycket fattig släkt. Så fattig att en

episod hon berättat står inbränd i mig: modern

vinterdag gå och köpa litet kaffe. Man bodde på landet — i Blekinge

— modern tog den lilla flickan med sig och på hemvägen blåste

det upp snöstorm. De arbetade sig fram i bitande köld, då de

kommo hem var barnets linne fruset högt upp — byxor använde

varken barn eller vuxna lantkvinnor på den tidén. En annan

sådan bild av hennes liv som barn. Hon hade fått en syssla hos

en friherrinna, den bestod i att sitta bakom friherrinnan och

klia henne i huvudet, kanske det hjälpte henne att somna. För

detta fick Mathilda i lön var gång en skorpa.

Mathilda var som sagt ett matgeni, hon smakade aldrig på

den mat hon lagade, men den var alltid utsökt, genom alla år

kunde hon laga delikatesser för växande anspråk och den enkla

IImat, som förekom i vårt och andras hem den tidén, då det inte

var bjudning, gjorde hon god. Jag fick följa med henne till

Hötorget, där man handlade kött och fisk, på närmare håll

fanns inte sådant. Mathilda hade då en torgkorg, en rund brun

korg med ljusa kanter, locket hade samma ljusa kanter. I den

rymdes allting, maten lades oftast in i tidningspapper. För

smärre saker gjordes strutar, som man själv snart blev skicklig

i att slå om fingret, man lekte ju gärna handelsbod. Vi hade

till pengar vid den leken pärlemormarker, som kommo från

morfars hem, det var vackra pjäser, tyvärr försvunno de så

småningom för detta lekandes skull. Köket och barnkammaren var

vår huvudsakliga värld. På Johannis fanns det vattenledning,

då däremot mormors jungfru Johanna var van att hämta vatten

vid Brunkebergspumpen. Det husliga arbetet var för övrigt tungt.

De stora golven skurades för hand med en rotborste. Då vi

badades på lördagarna i en balja framför spisen måste vattnet

kokas upp, spädas ut och efter badet tömmas i avloppet, vilket

inte var det minsta besvärligt. Henry och jag badade också i

samma vatten. Jag minns alltid Mathilda arbetande, skalande,

plockande fågel, fjällande fisk, bultande, hackande, med två

hackknivar i en hackho. Det var när man hade spenat eller

nässelkål om vårarna, fattiga kvinnor eller barn bjödo ut nässlor

vid dörrarna, det jämna hackandet hörde till söndagens ljud.

Kalvstek med brulépudding eller äppelkaka var vanlig

söndagsmiddag i hundratals hem den tiden. Vidare diskade hon, bar

bördor upp och ned för de fyra trapporna, tvättade fönster,

tvättade oss, flätade mitt hår om morgnarna, fäste min brosch

med rynkad panna och den vackra munnen sammanpressad,

stoppade strumpor, tände brasor. Jag kan ännu höra dunsen, då

vedbördan släpptes ned på stenarna framför kakelugnen, vilkens

IImässingsluckor skulle putsas med mässingsvatten, som stundom

vållade olyckor i fattiga hem, där barnen drucko giftet, som

man brukade ha i ölbuteljer. Kökets kastruller voro av koppar,

de skulle putsas, den stora syltgrytan desslikes. En jäktad eller

slarvig jungfru putsade bara den sida av kopparn, som syntes

på hyllan, antagligen var putsmedlet föga effektivt, krävande

hårda tag. Stora förråd av sylt kokades för vintern. Ordnad

ledighet fanns inte, Mathilda levde sitt liv med oss. I

jungfrukammaren, som det hette, togs emot besök. Då "herrskapet" var

borta, lade jungfrurna ofta beslag på matsalen för att där ha

sitt främmande, men annars var det jungfruns kammare som

representerade ledigheten — då man tittade dit, satt där

någon...

Mathilda fick snart fästman. Hon var vacker, ett förfinat

ansikte med stora ögon och ett långt hår, som Henry och jag

tiggde henne att bära utslaget. Hon var snar till skratt men

också till gråt. Jag minns också hennes tunga andetag då hon

sov, ty de få gånger, då jag var mörkrädd och såg ett benrangel

på rullgardinen, gick jag in till henne och lade mig hos henne.

Hon vaknade knappt, men jag kände mig trygg. Hennes

fästman fattade vi båda syskon genast en instinktiv avsky för. Han

var målare, ett romantiskt yrke, han hade lockigt hår — och

så lade han beslag på Mathilda. Och Mathildas val blev inte

gott, hon blev illa faren genom den långa Frithiof, som var en

skicklig yrkesman, då han hade lust. Hon gifte ,sig medan vi

ännu bodde på Johannis, och lämnade oss för att resa till

Småland, vi voro nere vid tåget, min bror sprang snyftade utmed

perrongen så länge han orkade.

Vår värld i köket befolkades nu med andra, som kommo och

gingo. Det blev slut med att dansa i nattlinnena för våra be-

IIundrare, Mathilda och hennes kamrat, som jag minns en tid

var hennes syster Emelie. Hur de lekte med oss och voro som

vi, gjorde sig löständer av apelsinskal, låtsade sig inte känna

igen oss då vi klädde ut oss, hur de månade om oss, hjälpte

oss, ursäktade oss och funnos till för vår skull — och hade sin

egen osjälviska glädje av det! Den första jul jag upplevde, som

stannat kvar i minnet, voro ännu vår barndoms vänner med oss.

Jag fick den julen en riktig spis av järn med en plättpanna

och en riktig gryta. I järngrytan hade Mathilda sedan svavel,

då det skulle rökas efter mig, när jag haft scharlakansfeber.

Mamma fick den samtidigt, därför minns jag inte henne från

denna pers, minns heller inte sjukdomen, bara hur grytan stod

med den gula svavelbiten mitt på barnkammargolvet, och att

Mathilda med sin favoritgest — förklädet över huvudet — av

någon anledning rusat in. Svavellukten sveper ut ett ögonblick

och rummet skymtar i en blågul dimma. Så blev våningen

smittofri. Jag sörjde över min gryta, men nämnde ingenting

om det, förrän så där en tjugu år efteråt, då Mathilda var hjälp

i mitt eget hem. Då gav hon mig en ny, likadan. Sjukdomen gick

oförmärkt förbi — men första gången jag kom ut i det fria står

för mig som en upplevelse av stor, stilla verklighet — en ny

och sakta vandring under de stora träden på Johannis

kyrkogård. Att jag ägde gravstenarna likaväl som gångarna och hade

dem till sittplatser, då jag gjorde min första bekantskap med

Bröderna Grimms sagor, det har icke varit något vanhelgande

av de dödas fred.

Denna överväldigande jul fick jag en docka, som var en

gosse. I en fatal stund fick han heta Frans, då det väl var sagt

kunde det inte ändras. Han hade nästan vitt knollrigt hår och

var klädd i smårutiga bruna herrkläder. Jag älskade honom,

IIdet fina vaxansiktet med den goda doften. Det var för mig då

som om jag fått dessa saker av Hjalmar, orättvisan mot mamma

ligger i att han blev ett med denna ljusa, stora, isagolika jul.

Våra jular blevo alltid fester alltsedan. Mamma måtte redan

på Johannis ha recenserat barnböcker, en gång råkade jag få

se en trave bilderböcker, som luktade så gott av färgen — jag

vek undan för en hemlighet, som fyllde mig med glad

förväntan. Fanns månne bland dessa böcker den gången förebilden

till Elsa Beskows böcker längre fram: Nanna Bendixsons

"Skogstomten"? Det var den första svenska boken i sin art,

åtminstone näst efter Jenny Nyströms "Barnbok" med "än slank

han hit, än slank han dit" och Skvallerbytta Bing Bång.

"Skogstomten" var emellertid till skillnad från Jenny Nyströmsboken

en hel saga, på vers och med tavlor, och det var en nyhet.

Denna jul lär jag ha varit vild av lycka, med glödande kinder,

har oran sedan sagt mig, jag tycker mig se hur Anna och

Hjalmar stodo och sågo på oss, arm i arm.

På juldagsmorgonen slogos Henry och jag. Henry tog den

docka han fått, i benen för att drabba mig med den — den hade

huvud av porslin. Han måttade fel, och huvudet gick i kras. Jag

förstod redan då hans bestörta min: man gör sig obotliga skador

genom eget förvållande. Men samtidigt triumferade jag grymt

för egen räkning — jag hade Frans kvar och skulle för resten

aldrig ha handskats så glömskt med något jag höll av. Ja, vi

slogos, Henry och jag. I vissa familjer ha syskon den

erfarenheten. Det fanns ingen vrede i slagsmålen, kanske det var ett

behov av kroppsrörelse, ett utlopp. Jag tror det. Ty jag slogs

på allvar, hårt, hett. Jag var starkare än Henry och mörbultade

honom, han fann sig tåligt. Det kunde hända att mamma

plötsligt stod i dörröppningen och bara såg på mig — då skämdes

IIjag. Men vi slogs alltjämt, tills vi voro utmattade och mätta

på det. En dag rådde Henry på mig. Sedan slogos vi aldrig.

Med en kusin, en gosse som var några år äldre än jag, slogs

jag på samma envisa, sammanbitna sätt. Vi lekte gladiatorer,

Henry som var liten, var kejsaren med tummen. Min kusin Karl

var från början stark och vida starkare än jag, men trots detta

måtte det för oss båda ha varit samma slags gymnastik i det,

aldrig vrede, en flämtande brottning, en vild kamp från min

sida att ge honom den givna segern så dyrt som möjligt, däri

blandade >sig en håg att vara värdig hans gillande, inte vara en

"käring". Karl brukade ta min hand och vricka knogarna tills

tårarna stodo mig i ögonen, men det gällde att inte förändra en

min och uthärda till slutet. Han lekte "läppjade katten på

mjölken" med mig på samma sätt, slutligen förmådde jag inte

ens dra undan mina röda svullna händer, men jag bad aldrig

att få bli fri. Jag beundrade honom över allting, men använde

min flicklist -mot honom då jag kom åt. Och där var jag hans

överman — att få honom att med skyldig hast resa sig från en

bok för ett "Mamma vill tala med dig!" utan att han läste i mitt

ansikte hur han blev narrad, det var mitt trick. Vi hade en

oerhörd respekt för mamma och jag njöt av att se hans

undergivna min, då jag skickade honom till mammas dörr. Jag är

ganska säker på att Karl med tidén höll ganska mycket av mig,

men han fick ingen möjlighet att visa det som vuxen. På den

tidens sätt skickades han till sjöss, hans far hade övergivit

hustru och barn och Karl, som icke hade ett eget hem, fick gå

ut som j ungman. Sedan försvann han ur vår synkrets, om han

är död nu, så ha vi icke fått veta det. Ingen romantik, bara

hårda tag, besvikelse och ensamhet fanns i j ungman Karls liv.

Den sommar då detta skrives, har jag farit med motorbåt på

16Anna Branting.

Hjalmar Branting.

Vera von Kræmer vid 6 års ålder.Mathilda på Hötorget.

Brantingska huset vid Norrtullsgatan som det nu ser ut.Trälhavet. Där låg Vårholma kvar, det höga berget, där vi

bodde, där låg Lagnö, där låg Ekholmen, där längst bort låg

Runmarö — allt etapper i ett långt, lyckligt sommarliv den

gången. Det delar icke upp sig i detaljer från denna första tid,

det var en obruten kedja av luft, frihet, ljus, kor och segling.

Bad också. Men av badet hade jag inte så stor glädje, det ansågs

nämligen att man skulle doppa huvudet under vattnet. Hjalmar

var noga med det, jag kom aldrig sedan att fråga honom

varför. Mitt långa hår blev vått och surt av saltvattnet, jag var.

inte modig i detta att med avsikt köra ned huvudet — det tog

alltid långa stunder att få mig till det. Hjalmar var skicklig

simmare, han brukade ta mamma med sig och simma ut, men

hon lärde sig aldrig simma. Man var rädd för korna, och livet på

landet var i egentligaste mening vad man kallar för sommarnöje.

Man var stadsbor som slogo sig lösa för en tid och verkligen

också betraktade denna parentes som årets stora paus och glädje

— tills julen kom som nästa fest.

Medan vi bodde på Johannis hände något märkvärdigt. Jag

var på teatern. Två under upplevde jag då. Det ena en pjäs

med svartklädda människor och en sjuk fru inne i ett

angränsande rum, man hörde ett dån, ett snöskred, sade man mig, så

kom den sjuka i dörren. Det var strängt och andlöst, dystert,

besynnerligt.

Men den andra pjäsen var det ännu mer. Där spökade det, en

kvast sopade för sig själv, en likkista stötte i golvet, en man

gick med en lykta och hade ett hjärta i handen, tingen levde och

bultade, en gosse och en flicka gingo där nere på scenen och

flickan var söt i kort bondkjol. Jag måtte ha suttit högt uppe

med Mathilda, medan mamma och pappa voro på parkett. Jag

2. —

v. Kr æ mer, Brantings.

17såg hur herrarna och fruarna där nere reste sig och ropade och

viftade och man stampade, det var upprört och stormande. Det

hörde väl till, jag fäste mig inte vid den saken.

Vad jag fäste mig vid var att i den pjäsen av en osynlig röst

sades ett ord, som då ljöd som den allvarligaste maning jag

hört: "Banna icke julen."

De två pjäserna äro nog de första jag sett i mitt liv. Sedan

kom "Jorden runt" och "På havets botten". Dessa fyra,

Björnsons "Över förmåga", Strindbergs "Lyckopers Resa" och de

förutnämnda har jag alltså sett i mycket tidig ålder. De skaffade

mig bilder för livet och vissheten att starka, äkta intryck inte

kunna komma för tidigt. Att komma sent i säng är en bagatell

mot det, ett pedanteri.

Men så förekom det ju inte ofta.

Min bror Henry hade strövarsinne; han gick en gång bort,

han kan då inte ha varit mer än fem—sex år. Han kom till

rätta, utan att jag minns att det var någon större oro — polisen

kom med honom, alla skulle till att gå och lägga sig, men hade

väntat att polisen först skulle göra sin plikt — så uppfattade

jag det. Henry hade varit vid Slussen, vilket var en lång väg

att gå. Men man gick trygg på gatorna den tiden, det var få

kärror, de som körde gjorde desto större larm på kullerstenarna.

Men på Johannisgatan var det alltid stilla och fint. Då en

tiggarflicka en gång kom och bad portvakten om två saker, att

få ett glas vatten och gå på gården, fick hon ingendera. Jag

lekte sedan tiggarflicka, klädde ut mig i någon sjal och trodde

att Mathilda inte såg att det var jag, då jag ringde på

tamburdörren. En tiggarflicka var en romantisk sak, mycket sorglig,

också helt naturlig.

18En kväll låg Henry förkyld, han hörde illa, det gjorde även

jag som barn, så pass att jag någon liten tid läste privat och

inte i skolan. Den där kvällen läste mamma något för mig:

"Mor, jeg har fisket en sjömann, mor!

Så har du det ?

Mor jeg har fisket en kjöbmann, mor!

Nå har du det?

Jeg har fisket en, præst skal bli.

Ej så dra i!"

Mamma läste mycket dramatiskt, moderns kalla "Nå har du

det" och hennes livaktighet då det gäller att hala och dra i —

och Henry låg och trodde att mamma grälade på mig.

Som man ser, steg den tidens dikt och teater in genom våra

dörrar och blevo icke främmande, men betydelsefulla saker för

oss, redan då vi barn inte förstodo dem annat än som realiteter.

Realitet var också Hjalmars gnolande då han satt i "salongen",

som iman sade, med de fina möblerna av svart päronträ och lade

"Envisa finn". Han småsjöng då alltid:

"Och flickan på Söder hon hette Fredrika.

Hon pläga i Dagbladet kika..."

eller någon enstaka gång:

"Kossan, sjunger buh,

säger ock buhu,

bättre kan ej kossan sjunga.

Men den det förstår

och till henne går

det är hennes kalv den unga."

IIJag började skolan medan vi bodde på Johannis, men hade

lärt mig läsa hemma. Att skolan var någon större uppenbarelse

minns jag inte, men väl att den bok, som jag fick öva mig i,

då jag kunde bokstäverna ur "Barnens första läsebok" var

hård-tuggad. Det var "Lufthavet", om människors försök att

bemästra luften. Jag minns bröderna Montgolfier^ färd upp i en

ballong, där de kommo så högt att blodet sprack ut genom näsa

och öron.

Det var en lycklig tid, fordrande, livlig, liksom vaknande

även för oss barn. Av föräldrarna sågo vi snart endast

betydelsefulla glimtar, barnkammaren var vår värld, inte så

mycket köket, då Mathilda rest. Skolan gjorde fortfarande inte

så starkt intryck, men utelivet började redan göra sig märkbart.

Jag fick ofta vara med —det måste ha varit besynnerligt tidigt!

Alla de människor som hörde till idéernas värld levde uteliv,

Anglais var en mötespunkt, Phoenix en annan. Där satt man

"i rök och damm" till hur sent som helst. Där var det taktik och

riktlinjer lades, där ventilerades händelserna, det var inte så

mycket "nöje" som en träffpunkt mellan likasinnade, det var

också ett sätt att leva.

En septemberkväll kom Mathilda sent hem, det hade hänt

något förfärligt. Hon hade gått ut för att höra Christina Nilsson,

eller kanske rättare se henne komma till Grand Hotel, där hon

bodde, efter en konsert. Sångerskan sjöng nu för den publik, som

inte haft råd eller kunnat få biljetter till konsertsalen och så

skedde Christina Nilssonolyckan. Mathilda räddade isig utan att

något ont vederfors henne. Någon dag därefter såg jag olyckan

avbildad i en liten illa känd tidning som hette Brevlådan, man

såg en rad kvinnor i långa linnen ligga bredvid varandra på ett

golv. Denna suddiga bild, klumpigt ritad och utan nyanser, utan

IIkarakteristik, var dock nog för att tillfredsställa ens fantasi och

ge en föreställning om vidden av vad som hänt. Att denna bild

ännu står tydlig för mig i allt sitt ålderdomliga och tekniskt

eländiga utförande, är signifikativt för hur denna katastrof

verkade på Stockholm. Denna olycka jämte ett par tre stora

järnvägsolyckor, den vid Lagerlunda, vid Malmslätt och

Gen-tofte i Danmark är sådant som förr eller senare alltjämt kommer

upp som samtalsämnen bland äldre, alltid med samma lågmälda

sinnesrörelse. Säkert var det riktigt att Christina Nilsson aldrig

mera sjöng i Stockholm efter denna kväll. Ingen kunde se

henne, till exempel då hon en gång åratal efteråt, ståtlig,

gammal, rik och juvelsmyckad, med hela sin svenska folkliga

karskhet kvar, satt som grevinna Casa Miranda i en loge på Svenska

Teatern, utan att bara säga sig detta enda ord, Christina

Nilssonolyckan. Hon förstod det, hon fick bära på den händelsen hela

sitt långa skiftande liv, en händelse som hon icke hade annan

skuld till än att hon ville ge av sina gåvor till folket på gatan.

Då Mathilda blev upprörd över något sorgligt och oroande

sade hon ordagrant: "Herre Jesus Kristus Gud i himmelen." Ett

annat av hennes uttryck fäste sig tidigt i mitt minne. Hon visste

ingenting om främmande ord, hon skrev mycket knaggligt, men

hon sade att hon blev "ängkiett". Är det en kvarleva från den

tid, Gustav III: s, då många fler människor hörde franska talas

än nu?

Att jag fick gå imed på Anglais redan vid åtta års ålder vet

jag av en sådan där episod, som man måste ha som stödjepunkt

för minnen, vilka annars förefalla otroliga: mamma hade ringt

hem och sagt att jag kunde få komma, de voro redan där, hade

antagligen ätit middag ute. Jag satt inne hos mormors jungfru

Johanna. Mormor var då nyligen död. Vi bodde alltjämt på

IIJohannis. Jag hade en läxa i geografi och lämnade läxan för att

gå. På vägen, i Snickarbacken, bodde en skomakare, på hans

fönsterbleck hängde en istapp, jag bröt den och sög på den.

Den smakade mystiskt illa. Nästa morgon kunde jag inte min

läxa och tog händelsen med den illasmakande istappen som en

varning, som jag inte beaktat. Som vi flyttade från Johannis då

jag var åtta år, var jag alltså på krog redan då.

Mamma "ringde", ja, vi hade telefon. Hjalmar var en av de

första i Stockholm som skaffade sig telefon, en L. M.

Ericsson-apparat. Det förvånade naturligtvis inte alis oss, vi togo det

legèrt. Men en dam har sedan sagt mig att hon, då vi lekte

tillsammans som barn, greps av häftig avund och på samma gång

blev mycket imponerad, då jag i förbigående nämnt om vår

telefon. Jag var också mycket viktig, ansåg hon, som skröt över

detta, Men mitt skryt var den gången helt omedvetet.

Något som däremot imponerade på mig, mera än vår apparat

med hörluren, det var att gårdskarlens pojke på Norrtullsgatan 3

kunde fånga flugor med handen. Och att han ville.

Men det hör till nästa skede.

IIIII.

Vi flyttade från Johannisgatan 22 till Norrtullsgatan 3,

pappas eget hus, som professor Branting byggt. Då han byggde

det, ansågs det ligga så gott som på landet och det låg ännu

långt ut. Det var ett litet palä, höga fönster, trappljusen buros

upp av keruber och fylliga damer. Men ändå ryckte livet

närmare här, i detta fina chateau. Johannis avskildhet och frid

försvann, med ens blev tillvaron mindre skyddad.

Johannis kyrkogård var då en lugn, skön och kär plats. I

Hedvig Svedenborgs memoarer berättas däremot om de vilda

bataljer som ägde rum på hennes tid mellan "busar" och

elementarpojkar. Även busflickor tycks ha varit med. Men det

var redan avslipat på vår tid. Från Johannis minns jag

ingenting annat än frid, innehållsrik stillhet, glättighet. Med

flyttningen till Norrtullsgatan 3, där mamma ännu bor, då detta

skrives, kom det dåtida Stockholms "bottenproblem" en inpå

livet, allt blev svårare, mera skiftande, allvarligare, hårdare. Nu

fanns det inte alla somrar pengar att bo på landet för, skolan

blev en makt och fick sitt skräckgrepp om en. Frans älskade

vaxansikte började smälta så underligt och jag lade honom i en

grav i en av min svartlackerade flickbyrås lådor.

Bottenproblemet var fulla gubbar, för att inte säga fula

gubbar, tokiga gummor (Trasfröken, ofarlig men dock tokig),

kor och råttor. Så ser jag bottenproblemet, sådant det kom in-

IIför min horisont och gjorde livet till en farofylld kampplats,

där man alltid riskerade något, men för övrigt naturligtvis

dessemellan glömde alltihop och tog saken som något ;Som skulle

så vara — vilket hjälper mycket.

De "fula" gubbarna kommo litet senare, de fulla funnos till

övermått. Vi lekte på Observatoriebacken, nedre delen, ty den

övre, den verkliga kullen, var avstängd. Där bodde professor

Gyldén med familj. Längre ned på Norrtullsgatan bodde fattigt

folk, gossar som hade koppartåhättor på sina kängor och kunde

konsten att slå gnistor mot kullerstenarna med dessa tår. Vissa

dagar i veckan såg man dem gå med små bleckflaskor, som man

utan vidare visste innehöllo -soppa av ett eller annat slag —

gratismat. Så var det anstaltbarnen, som litet emellan

marscherade förbi i skock, alla lika klädda och lika kortsnaggade,

flickorna voro också lika klädda, i tunga, långa klänningar. Ännu

så sent som då jag i min egenskap av journalist pliktskyldigas t

för Svenska Dagbladets räkning skulle glädas tillsammans med

fattiga barn, som fingo julhögar på Börsen av någon

välgörenhetsorganisation, medan de välgörandes vuxna unga söner och

döttrar festklädda stodo och väntade på att plikten vore

överstökad, så att de fingo dansa, voro barnen anstaltklädda, precis

lika och i kläder som man skulle växa i. Sedan upphörde denna

sed, som man vet, men till min barndoms självfallna,

förbiglidande intryck hör dessa grupper barn, som marscherade

gatan fram.

Vi voro mycket, ja vanvettigt rädda för en viss full gubbe,

som sades gå med en yxa under rocken för att hugga "elaka

ungar" med. Jag tror aldrig jag såg just denna gubbe, som nog

var vildsint, där han fanns, men jag såg andra. Raglande och

svärjande gingo de gatan fram — det var bara att rusa in i

IIporten. Ty jag var aldrig med om att springa efter och retas —

en mycket stor blyghet avhöll mig från att överhuvudtaget vara

med i någon klunga barn, ehuru man levde mittibland dem,

åkte kälke på Observatoriebacken, höll till på någon gård på

Parisergatan, gick ut i Haga på söndagarna. Mitt umgänge var

min kusin och så gårdskarlens barn.

De voro tre à fyra, men endast två voro så pass unga att de

bodde hemma. Det var Viran med sin vackra sångröst. Då hon

sjöng om höstkvällarna på vår gård, öppnades fönster på

när-gränsande gator och människor lågo där och lyssnade och

applåderade. Viran var äldre än jag och jag måste beundra

henne för hennes intresse för en mindre flicka vilken hon

behandlade som jämlike och jämnårig. Viran gick som de andra

folkskoleflickorna och knypplade på eftermiddagarna. I långa

rader kommo de med sina stora dynor och hon lärde mig udd

och stad. Så gick hon och tog sånglektioner och av hennes

beskrivning på, vad som då passerade, fick jag en aning om den

andra sortens gubbar, de fula. Saken gjorde föga intryck, livet

var sådant. Viran förde mig också in i en olycklig värld, ty hon

tog mig med på Eugeniahemmet, antagligen på en besöksdag. Det

hela uppfattades som ett levande vaxkabinett av hemskaste slag.

Gårdskarls familjens festmöjligheter uppfylldes av "logen" ty de

voro alla, utom husfadern, medlemmar av Godtemplarorden ;

men husfadern var en stillsam, nykter man ändå.

Inne hos familjen var jag aldrig, inte ens då Viran snart låg på

bår i den inre kammaren. Men jag kikade ibland in i det stora

köket, som även var vardagsrum, där Viran kunde ligga på

golvet vid sin mors knän medan modern letade löss med en lång

kökskniv i handen, då brukade Viran gå upp och slå igen

dörren. Dessa barns mor kallades "madam", hon fick snart i sin

IIvård ett barnbarn, som hon matade på så sätt att hon doppade

skorpa i kaffe, tuggade den och stoppade tuggan i den lillas mun.

Gårdskarlens hade svavelstickor, de med de gula topparna

som repade eld mot vad som helst, sådana hade vi inte i

gat-huset. De såldes i gråa, öppna karduspaket och luktade likadant

som då Mathilda rökte på Johannis för scharlakansfeber.

Frun hade hand om trapptändningen, hon gick med en

lång stege och tände, i nedre farstun brann en rovoljelampa

i en lykta, men i trapporna var det som sagt fina damer och

ungar, som buro lampor med kupor. Hon var inte blid mot

oss. Hon bemötte mig som en inkräkterska, förstår jag nu.

Men även sådant hörde till, man fordrade intet och tog vad

som fanns att få av mildhet och ljus. Gossen Axel var också

snäll liksom Viran, en blek pojke med mjuka fingrar. Han sades

vara lika musikalisk som systern, men också han dog tidigt.

Deras far var nattvakt, honom såg man alltså aldrig.

Det brukades på den tidén att gå ut i Haga i ottan på

söndagsmorgnarna och ha mat med sig. Vi hängde oss på gårdskarlens. Så

värst trakterade voro de kanske inte, men vi voro dock med,

ty att vara ute och "ha mat med sig" var en stor fröjd. Hela

Haga var strött med sådana grupper, som lågo och åto kring en

vit servett, i trakten kring Vasaslätten och ned mot

Koppar-tälten. Man försummade aldrig att titta in i grottan, med den

lust att söka "hemska" och farliga saker, man hade på den tidén.

Var sommar söndagskväll år ut och år in erbjöd samma syn på

Norrtullsgatan — trötta familjer, som vandrade hemåt med barn

och tomma matkorgar. De hörde inte till de farliga och fulla

gubbarna, det var en lugn, trivsam och gedigen anda över dem

alla och jag bevarar dessa söndagar i Haga, då jag parasiterade

IIpå gårdskarlens familj, i tacksamt minne. Längre fram var det

vanligt att min kusin och jag gingo på egen hand. Vi fingo då

tio öre var och för det köptes en sockerdricka och eventuellt en

gummigroda. Det gick en liten spårvagn från Trebackarlånggatan

och Stora Badstugatan till Haga, men det skulle aldrig fallit oss

in att använda våra tioöringar till något så sybaritiskt som

att åka.

En av gatans farligheter var korna. De drevos gatan fram ty

det måtte ha funnits några slaktmöjligheter neråt Norrtull.

Skräcken för korna var ständigt förekommande. Det gick en

lurvig och raggig karl vid kons huvud, hon ville alltid stångas

och slet i sitt rep, alltid rusade man med bultande hjärta in i

porten, då det kom en tjur, som man sade. Att karlen inte heller

hade det så bra, tänkte man inte på — "karlar" voro mäktiga

varelser, svärjande och hotfulla.

Och så råttorna.

Bakom den fina, söta gård som tillhörde Norrtullsgatan 3,

med en rund plantering i mitten med silverkula och hampa och

majs — majsen kunde verkligen ätas, då sommaren varit varm

— och små äppelträd och ett stort päronträd med de saftigaste

gråpäron i otroliga mängder, låg en vedgård. Det betydde hästar

och hästar betydde stall. I passagen till Fälts vedgård fanns den

vanliga längan spjäldörrar. Vid slutet av denna länga, där var

våning hade sin kabyss, stod en stor soptunna. Då man lekte

till exempel handelsbod och skulle städa efter sig, var det att gå

till soptunnan och lyfta på det stora locket för att kasta i sina

sopor. Då hoppade stora råttor ut. Då man skulle vattna sitt

lilla land, som alla barn ha där det finns litet jord, kunde det

hända att vattenstrålen med ett dovt ljud studsade mot en

död råtta. Pojkarna pinade dem genom att stoppa ned de

IIlevande de kunde få tag i i kloaken och sedan stodo de med

händerna på knäna och tittade ivrigt ned på råttans dödskamp

mot de hala väggarna, som den aldrig kunde ta sig upp för.

Pojkarna upptäckte snart min obotliga rädsla för råttorna, det

fanns söner till hyresgäster, som deltogo i detta hojtande

plågande av djuren och mig. Här rådde ingen skillnad på bättre

mans barn och andra.

Råttor funnos också med i det skrock man hörde: det fanns

barn som hade en hårig fläck på armen, den berodde på att en

råtta sprungit över moderns arm, medan hon gick med barnet.

Att leka på vedgården var en tjusning, doften av bark,

hästlukten, friden där under ljudet av sågmaskinerna, man satt på

huggkubbar och upprepade i oändlighet: Tänk på ett tal,

fördubbla det... Så plockade vi blommor — ja, det växte

maskrosor i närheten. Jag ville gärna ha dem, men blev mycket rädd,

då skomakarn, som hade sitt fönster helt nära marken, hötte åt

mig. Skämt i den vägen förstod jag mig inte på, det kan ju

hända att han inte menade det så allvarligt.

Man plockade blommor, det vill säga bara en sort, kamomill,

där nu Karlbergsvägen går fram. Viran hade med sig ett

paraply och vi kommo hem med det utspänt och fullt med

blommor —ogräs, men för oss var det blommor. Så att vårt liv var

enkelt och trots alla faror och mörka sidor hade det ännu

paradisets frid. De långa höstkvällarna höll man till på gården, det

blev mörkt, men man stannade ute i den ljumma luften och lekte

sina "sista paret ut" och annat, i fröjd och gamman, tills någon

ropade från fönstret att man måste komma upp. Päronträdet

klättrade jag i, jag var icke feg i sådant. Huset hade en

brandstege, som allt var tämligen murken, det kan jag nu förstå

eftersom jag kunde stå högt uppe på den och skaka den så att hela

IIstegen skallrade. Jag satte en ära i att kliva högre än pojkarna

vågade.

En gång fick jag följa med bagar Lindholms kusk, som körde

ut med bröd; jag hade en viss känsla av att det inte var så

alldeles "ståndsmässigt", ty så måste jag tyda mina känslor av

att det var något förbjudet. Det var ett stort nöje, inte minst

att höra hästens klamp och hjulens rammel mot stenarna. En

annan gång var jag med och kastade in ved i en främmande

källare — det var oerhört roligt. Stor blygsel gick jag och bar

på många år för att jag en enda gång sökt hänga bak på en

hyrvagn — jag lyckades inte och drog mig snopen undan. Då

hade pojkaktigheten gått en smula för långt. Bagarn hatade vi,

dels för hans råttors skull och dels för att hans rök långsamt

dödade äppelträden, som nog aldrig heller gödslades. Ingen hade

sinne för sådant. Bagarn representerades av bageriarbetarna,

som vi verkligen retade och hånade efter bästa förmåga, för

äppelträdens skull.

Men jag höll mig inte för god att köpa för två öre

bakelsesmulor hos samma bagare, då jag hade två öre.

Av allt detta ser man hur stilla Stockholm var, hur få våra

nöjen, hur alla i viss mån levde samma slags liv — ehuru det

var stor skillnad på bättre folk och sämre folk. Att "bättre mans

barn kan bära sig så åt", var en vanlig förebråelse på den tidén.

Men vi barn voro sams, utan att tänka på att det luktade fukt

hos gårdskarlens och att vårt ordval i sin tur var annorlunda

än deras.

Om ordval må det tillåtas mig att göra en reflexion. Av Axel

hörde jag ofta orden: "ä kyss mej i arsle". Det var

naturligt att han skulle uttrycka sig så, liksom att vi aldrig togo efter

IIdetta slags sätt att ge eftertryck åt ringaktning eller misstro.

Vi talade icke fula ord, vi "bättre mans barn", men de fula ord,

som "sämre folk" använde, voro icke direkt råhet, de voro

ursprungliga och så uppfattade vi dem också. Slang förekom icke

ännu. En tid senare kom man i skolan, då inträdde den speciella

flickslangen: stilig, snobbig, vådlig. Man var lyhörd för det slags

språk, som betydde en lägre, folkskolebarnens, värld. En liten

flicka sade på Norra Latins skridskobana: "Nu gå tubarnen

hem, vi äter inte förrän klockan fem, vi!" Jag fann flickan

högmodig och brackig, men i sak hade hon rätt. "Tubarnen"

voro sådana som åto — nej spisade middag klockan tu, vi andra

åto klockan fem, bildade människors och rikt folks klockslag.

Snart kom Strindberg med sitt nya och hänsynslösa ordval,

men i Blomstermålningar och Djurstycken skriver han ännu

t—n och f—n. Dock, snart skrev han ut dessa ord, som folket

använde i dagligt tal och som voro saftigare och innehållsrikare

än svordomar. Skillnaden var så stor i klasser på den tidén, att

orden ströko förbi på samma sätt som det inte skulle ha fallit

oss in att snyta oss i fingrarna. Detta tror jag är ett av skälen

till att för så många av oss de fula ord som regelbundet lästes

skrivna med krita på svarta "husfötter" icke brände sig in eller

ens väckte lust till efterforskningar.

Hos oss, i min familj, hade man därtill ett ännu känsligare

öra för ord. Mamma var och är expert på det området, vissa

ord finner hon så oestetiska att de omskrivas på franska, som

till exempel potatis, som i åratal kallades "pommes". Det är

kanske att gå litet långt. Ordet "tugga" var så omöjligt att man

bara inte tog det i sin mun, Hindhedes lära om matens tuggande

— liksom Gladstones vana att praktisera tuggande av var bit

sextiofyra gånger — ja, det kunde man ju helt enkelt inte ge

IIsig in på att diskutera, då ordet inte kunde användas eller

omskrivas.

Vad Virans hårvård beträffar, så voro vi alla i samma

fördömelse. Sådant kunde hända vern som helst av oss, åtminstone

medan vi voro något så när små. Mamma kammade mig med

finkam, det var ett oundvikligt ont, jag pinades mera av detta

än något annat i hela mitt liv. Att ligga med huvudet i ett varmt

knä, det var för mig en plåga, som hela mitt jag gjorde revolt

emot. Men det var att svälja och tiga, uppror förekom inte.

De somrar då det inte fanns pengar att bo på landet, hade

man ett särskilt sommarnöje — Köhlers. Den stora

badinrättningen i Strömmen.

Någon gång fick jag gå med mamma dit, det skedde då på

förmiddagen, det var en stor upplevelse, fint, förnämt,

privilegierat. Där sutto damer på bron och torkade sitt långa hår i

solen, det var något haremsaktigt över det, främmande och

vuxet över ali beskrivning. Att sedan ha fått gå på kaféet, som

låg där, och dricka kaffe, hade varit himmelen — men så hände

det heller aldrig.

Men min badning, den skedde efter klockan sex. Då kostade

det fem öre. Vi voro som sagt inte bortskämda. Jag tror att

mamma hade med sig från sitt hem något spartanskt, så som

alla levde då hon var barn, och på samma gång småborgerligt,

från den tid då morfar, poliskommissarie Jäderin, hade ett hus

med synnerligen många boningar i på Mästersamuelsgatan. I

det huset bodde alla slags människor, bland annat en fröken med

ett barn; hon tycks ha haft detta -barn öppet och varit fullt

respekterad. Som man blir, vad helst man står för! Men den

tidén tillhör inte mina minnen, om den vet jag ingenting, bara

en fras jag bevarar från Johannas begravning. Johanna var

IIsom nämnts mormors jungfru, en sällsynt människa, full av

sagor, infall och ordstäv, en mycket begåvad och självständig

karaktär, som gick bittert oförstådd av oss alla — det inser jag

nu, hur mycket än vi alla höllo av henne. Nå, Johanna dog, hon

ägde en vän, en fru Pettersson, som hon testamenterade allt vad

hon ägde, och i kvarlåtenskapen fanns väl en tre, fyra

klänningstyg, tänker jag, från jularna, tyg som Johanna inte hann

låta sy och inte behövde. Men ett klänningstyg skulle hon ha

varje jul.

Jag åkte i sorgetåget tillsammans med fru Petterson, på

hemvägen sade hon med en djup suck:

— Ja, nu vilar Johanna. Vad jag minns kommissarien väl, vi

bodde på vinden på Mästersamuelsgatan och kommissarien var

alltid så snäll och gemen, då han gick på klosetten.

Alltså jag badade hos Köhlers femöresbaden klockan sex.

Man stod i kö långt i förväg, det var folkskolebarn dessa billiga

bad voro ordnade för. Det är icke högfärd av mig, då jag säger

att luften i badinrättningen var tjock, fastän vi alla badade i det

fria. Man fick naturligtvis inte egen hytt — det hade nog kostat

en tioöring — utan man tog vad man kunde få, och då kom

man snart hem med pippor i håret.

Pojkarna badade på sin sida. Gårdens lekkamrat hade inte

alltid femöringen och vi kunde inte bjuda honom. En gång gick han

med på vinst och förlust, jag böjde mig plötsligt ned och hittade

en tioöring i spårvagnsspåret — då kunde Axel bjudas och vi alla

få karameller på köpet. Det var lika roligt som det vore att få

en lotterivinst nu. Att ta med sig kräftklor i en strut och äta

efter badet var också en stor delice.

Av föräldrarna minns jag inte så mycket denna tid — endast

IIUtsikt över Stockholm vid 1900-talets början. I mitten av bilden synes "Köhlers".från middagsbordet. Och middagsbordet var ingen glad

samlingens högtid.

Båda föräldrarna förde med sig från sina hem den nämnda

stora enkelheten i vanorna, som för dem då och då slog över i

fest. Matordningen i alla borgerliga hem den tidén var utan

ali flärd — antagligen också högre upp på skalan, i den vägen

rådde stor likhet, det ser man av memoarer från början av

nittiotalet. Då åt man ännu året runt varje torsdag ärter och

fläsk — det gör man kanske än, men man slipper vanligen

ärt-purén på fredagarna, med grumset i botten. Så hade man en

dag i veckan havresoppa, det var inga russin i vår, så hade man

ölsoppa, ideligen, ideligen. Så hade man välling. Vecka ut och

vecka in samma mat. Plättar också, men ölsoppan tog över. Ali

mat skulle ätas. Min kusin Karl och jag rusade en gång

samtidigt ut i köket och kastade upp ärtsoppan, som nog var för

tung många gånger för en barnmage, i synnerhet som jag så

tidigt jag kan minnas hade magvärk — så där strax efter 1914

upptäcktes det att det var det typiska magsårsonda — men då

gillades inga fasoner. Mat var gott och skulle ätas. Och det var

att ta en klunk vatten och så pressa ned en sked välling eller

ölsoppa; gick det inte, var det att komma fram till mamma, som

satt vid övre änden av bordet, och matas. Jag tycker mig ännu

känna skeden mot de in i det sista sammanbitna tänderna. Att

på detta sätt äta under vånda och tårar, gjorde nog inte magen

bättrte. Beträffande filbunke, som Hjalmar ätit som barn var

dag hela året runt, berättade han och som han tyckte om,

lyckades jag djärvt vädja till deras logiska förnuft: kan jag inte

få mjölken söt, skall den behöva stå och surna även åt mig?

Så den slapp jag — jag kan ännu inte få ner sur mjölk utan ett

bemannande av alla revoltrörelser från hals och magsäck. Men

3. —

v. Kr æ m er, Brantings.

33beträffande nässelkål, behövdes inga vädjanden! Den ansågs för

kalasmat, den sluppo vi. Den åstadkoms också med stort besvär,

då nässlorna skulle hackas i hackhon med de två knivarna,

liksom spenaten, som åts med hackat ägg över och var

främmandemat. Ägg fingo vi aldrig på den tiden. Då det var

främmande, fick man ett fjärdedels ägg — det kunde hända två

gånger på halvåret. Apelsiner förekom knappt, fanns det vid en

julbjudning, fick man en klyfta. De voro så ettersura, att

förlusten inte var så stor. Äpplen fanns ju bara på senhösten, fram

till jul. Men sylt fanns, det hade alla familjer mer och mindre

väldiga förråder av, i synnerhet lingon, som åts med mjölk och

hårt bröd som efterrätt. Lingonpäron var söndagsmat, det ilade

i tänderna på mig, då jag åt det, men det hade varit otacksamt

att knota. Bröd skulle ätas till maten. Det var en så utbredd sed,

att en liten värmländsk anekdot ger bevis på den: ett litet barn

sitter ute i gräset och äter välling, då kommer en orm ringlande

fram till fatet. Barnet slår ormen i huvudet med skeden och

säger: "Ät brö till maten, matken, annars slår jag dej i skallen

me sia!" I mammas barndom, har hon berättat, blev man stark

av mögel och sot — ett sätt att villa bort mögligt fläsk, grönt

smör och annat ur förråden. Skorpor förekom mycket, det var

i vardagslag enda kaffebrödet. Ville vi ha en härlig stund bådo

vi om skorpa med smör på — att ta det utan att be var

uteslutet. Det nekades aldrig, men man bad inte annat än då

man var extra begiven på något gott. Skorpa och mjölk var vår

kvällsmat i åratal. Sötsaker, "gotter", förekom inte alis, aldrig

choklad, annat än till födelsedagar, då voro ett slags stora

druv-knottriga kakor med lös vit fyllning den givna presenten, de

kostade fem öre. Men vi fingo ofta "äggula", det vill säga ägg

rört med socker, det var stärkande. Maltextrakt fick man för

IIa>tt man hade benägenhet för förkylning, det var gott, numera

är det tydligen ersatt av annat.

En dag fick jag besked att gå till "doktor Mick", en ung

läkare av romantiskt utseende, mörk med ett ärr över kinden

(han hörde till umgänget och hette Michaelson), och hämta

honom. Han följde genast med och tog en väska med sig.

Ty nu skulle Georg födas. Mamma låg hemma, det brukades

inte annat. På mig gjorde denna sak inte något särskilt intryck;

jag tog det naturligt, gjorde aldrig några storkfrågor. Det ingick

i teorierna att barn skulle upplysas, men tillämpningen av

teorien kom något senare... Vad jag däremot tog allvarligt var

det uppdrag Hjalmar gav mig någon dag efteråt, nämligen att

gå och köpa druvor åt mamma. Sådana kunde inte fås på

närmare håll än långt nere på Drottninggatan, i Sachs

blomsterhandel. Jag sprang hela vägen, dit och hem, uppfylld av vikten

att fort komma till sjukrummet med dyrbarheten. Georg som

dibarn gjorde starkt intryck på mig, jag bytte blöjor på min

Frans, ehuru jag var nio år fyllda, alla handgrepp jag såg

amman göra, gjorde jag efter. Frans upplevde en ny tillvaro,

kort före sitt vackra vaxansiktes sakta nedsmältande.

Ja, Georg hade amma. Då han inte kunde få modersmjölken,

var något annat inte tänkbart på den tidén och hemma hos oss,

ty mamma kunde inte förmodas värma flaskor och Mathilda

hade ju flyttat. Men seden förefaller dock egendomligt

gammalmodig och osocial. Fina hade ju ett eget barn, som man aldrig

såg till, antagligen dog det. Fina var på alla vis herre i huset,

hon skulle aktas och fick inte retas eller sägas emot, hon

älskade Georg med svartsjuk kärlek och var till på köpet en

ganska brutal människa. Vi voro alla rädda för henne.

Hemlivet började bli komplicerat.

IIIV.

Medan -allt detta pågick i den lilla lägenhet vi bebodde första

tiden på Norrtullsgatan 3, en av bottenvåningarna, medan vi

barn lekte på gården och jag,stekte biff på min lilla spis i längan

framför spjäldörrarna — kött fick jag av fröknarna i

kött-stånden på Observatoriegatan — ägde den första lockouten rum

i Sverige och herr Lennstrand sade, att det inte fanns någon

gud. Fast det visste jag för min del redan. Hjalmar höll tal och

satt och skrev på Social-Demokratens redaktion på Oxtorgsgatan

och det hände att jag fick gå och hämta manuskript — jag gick

mycket ärenden som barn. Och sommaren året därpå, då Georg

var nära två år och vi bodde på Runmarö, satt Hjalmar i

fängelse.

Vi måtte ha flyttat ut mycket tidigt till Runmarö, förmodligen

för att Hjalmar skulle få tid att vara där något, innan han

skulle sitta i sin cell. Jag minns en stor upplevelse: ett dån, som

jag inte visste vad det var, förrän jag fick se en bäck porla

fram, ett fält som var gult av gullvivor och ett dike med lera,

som jag gjorde grytor av. Allt detta på en gång, bäcken,

blommorna och leran, i stilla ensamhet och frihet, blev en stund så

mättad att den lever än. Att Hjalmar en gång, då han var ute

i det gröna gräset med oss barn, lät mig ta av Georg skor och

strumpor gjorde ett djupt intryck. Det var egentligen något

IIoerhört! Långt senare vågade jag själv någon gång ta av mig

barfota, det betraktades som en djärvhet och hade för mitt

eget sinne något av detta" samhällsupplösande", som familjen

sedan skulle få som en klick på sig genom åren.

Man steg upp klockan fem för att komma in med båten till

stån, eller lade sig redan på kvällen i en hytt, ty det var läng

väg. Vi reste in ett par gånger för att hälsa på Hjalmar i

fängelset. Jag skickades av mamma, som tydligen gick dit för

sig, till Munkbron för att köpa ett franskt päron och lägga i

väskan med rena kläder. Ett franskt päron var en stor lyx, det

kostade sina femtio öre.

Men då jag kom fram till Långholmen, slapp jag inte in till

det rum, där Hjalmar en föregående gång tagit emot Henry

och mig. Cellen såg jag aldrig. Han hade kommit ut i

besöksrummet med sitt skrank, och vi stodo förlägna på ömse sidor

om detta, bevakade av en konstapel. Vi hade fått nya kappor,

Henry och jag, av kläde. Hjalmar sade: "Så fina ni är, små

barn", på sitt litet frånvarande sätt. Men denna gång kom jag

inte så långt.

Jag fick sitta kvar i vaktrummet, där det fanns några

konstaplar, som talade om hur "hennes pappa sitter inne", jag svalde

gråt, inte för att fängelset skrämde, utan för att det var en

sådan besvikelse att inte själv få gå in med väskan med den

stora överraskningen, päronet bland linnet. Då jag kom hem och

berättade hur det gått, ringde mamma i telefon till direktören

och gav honom en regelrätt skopa ovett. Jag stod bredvid och

beundrade hennes mod!

Då Hjalmar frigavs fick jag vara med — alltid hängde jag

med, det måtte ha varit rätt besvärligt för alla de vuxna, men

nog var jag tyst och icke framfusig. Det var en tidig grå

IImorgon, vi åkte i hyrvagn och man såg ansikten vid

vagns-rutorna, hurrande människor, svängande hattar, leende munnar.

Det var frukost hemma, jag minns i detalj endast farbror

Sterky, en stor godlynt och fin man. Jag kan se dem alla gå runt

och äta av smörgåsbordet och se dem livliga och i stämning —■

löjligt nog har jag ett intryck från "denna morgon av att det

dracks snaps, ja, till och med att glasen voro immiga, men det

måste vara senare bilder... Det var emellertid högtid och

fest. Så pass omedvetet tränad var man redan, att man

begrep att det inte var frigivandet som var det viktigaste, utan

att något genomförts — vad visste jag inte. Men alltsedan den

tidén har jag bevarat en fullkomligt "medfödd" reservation i

mitt sinne för Viktor Rydberg. Den sitter i, jag må läsa honom

hur mycket som helst. Och man skall minnas att det aldrig

talades politik och åsikter hemma, aldrig docerades, aldrig

trycktes på med den eller den uppfattningen. Det kom i den luft

man andades, det sögs in, dag för dag, små stunder, vissa

intryck som beto sig fast allt under det man var upptagen av sitt

eget. Jag kan aldrig minnas att föräldrarna någon gång direkt

påverkat oss. Men indirekt och då med en min, en kort

vändning, som då jag sade till mamma:

— Mamma, jag har hittat på något så bra. Fina pojkar kallar

jag för gossar, fattiga pojkar kallar jag för pojkar.

— Jaså, sade mamma. Då är du en braGka då.

Jag var högst nio år då, men det brände så det sved i åratal,

det glödgade med ett enda fräsande bort en utväxt, det renade.

Ovanligt nog sade mamma ingenting mer, kanske för att vi just

då gingo på gatan. Annars talade hon gärna häftigt och

upprört, då det "var något"; det skapade en viss rädsla för att

väcka hennes vrede, på samma gång som vi hade djup respekt

IIför hennes intellekt — eller intelligens, som man sade på den

tiden. Det var ju också en epok för intelligenskult.

Så flyttade vi upp i >en av de större våningarna, aktuarien

Georgies åldriga, stela ämbetsmannagestalt sågs inte mer, inte

heller en fröken Georgie, lång och mörk med ett visset, stramt

ansikte. Hon hade tagit en kur i Marienbad, sade någon, för att

magra, och det hade gjort henne torr och gammal. Av dessa

båda, släktingar till Hjalmar, minns jag inte en blick, inte ett

öga som sänktes ned till mig — det var den frånskilda Anna

v. Kræmers barn, som betungade Hjalmars liv, ansåg man.

Och mamma själv var samvetstyngd av detta att hon fört två

barn med sig in i äktenskapet. Vi hette Branting från första

stunden, som en gärd av tacksamhet, mycket snart också som en

akt av solidaritet i den tillvaro som outsiders, som vi snart intogo

utanför familjens eget umgänge. Mamma var inte självsäker,

hon var tvärtom plågad av sin egen ovärdighet — det är helt

enkelt nödvändigt att här få ta hjälp av ordet

mindervärdighets-komplex, som förklarar så mycket. Mamma led ett tryck för

att hon inte hade samma kunskaper som Hjalmar, hon led av

att vara äldre än han—det var hennes livs stora komplex. Hon

led av att vara liten till växten. Alla långa människor

sysselsatte hennes fantasi, och hon fick aldrig frid för deras enbart

på grund av längden förmodade högmod och nonchalans. Hon

led av den dåliga ekonomi lilla hjälplösa mormor råkade ut för.

En notarius publicus som redde ut arvet efter morfar befanns

vara en av den tidens förskingrare och den unga mågen Hjalmar

Branting, ännu då en smula förmögen, trädde hjälpande emellan

vid någon kritisk punkt med tretusen kronor. Mamma led av

att inte vara blixtrande skön, enligt hennes egna, kanske

traditionella begrepp, men hon hade tidigt den förmåga som nu är

IIallmän egendom att göra det bästa möjliga av sitt yttre. Bland

annat kallades hon som adertonåring för "flickan med det

vackra håret" och "vackert" hår var den tiden också liktydigt

med stort hår. "Jag kunde konsten att burra upp det till en väldig

fläta", sade mamma sedan med ett skratt. Men det värsta vai"

nog att hon inte var lång.

Hemlivet präglades snart av vår speciella inställning att vara

olika alla andra. Av en annan sort och inte av en bättre, utan

en som stod som fiende mot de skikt, vilka rörde sig omkring

en. Vi trodde inte på Gud, vi ville spränga kungen i luften

påstod man om oss och att vi hade en Kristusbild i

kakelugns-nischen som vi spottade till måls på, trodde många. Vi hade en

liten hund, som redan vid födelsen fått ett bakben förlamat, det

var en whippet, en tunn sandfärgad liten en, som sprang bra

på sina tre ben, men var man gick på gatorna ropade alltid

någon äldre dam "djurplågare" efter en. Vi sågo inte ut som

andra. Mamma hade sina höga klackar, sina hattar, som voro

hennes stora hobby, vi barn voro dels fint och fantasifullt

klädda och dels slarvigt. Vårt hem var ett bohèmehushåll,

blandat med nedärvd borgerlighet och på samma gång präglat

av intelligens och nöje.

För mig personligen var allt detta en blandning, vilken satte

sina spår i en osäkerhet, som aldrig släppte. Att andra människor

också kunde vara outsiders visste jag inte, vi hade nog att klara

vår egen särställning. Att frälsningssoldater på den tiden sattes i

fängelse för att de höllo sina möten på tider, då det icke var

tillåtet, blev senare rön. Att dessa som vi kallade "läsare", på

samma sätt som bröderna i sina respektive skolor kallades

"socialistbusar", kände hånet svårt, anade man icke.

Ett häpnadsväckande gensvar på min egen rotlöshet fann

IIjag i Strindbergs Öden och äventyr, "En ovälkommen". Hans

"Blomstermålningar och djurstycken" fick jag till jul året

innan jag fyllde elva år, han hörde med till ens underlag, men

"En ovälkommen" blev en av de där stora uppenbarelserna

böckerna kunna skänka. Och vi hade mycket böcker, från golv

till tak. Både skolan och även delvis hemmet kämpade förgäves

mot ens läslust. Skolan sökte få en att vara ute i friska luften,

hemmet att "göra nytta". Båda delarna togs lika håglöst och

ovilligt. Om att göra nytta måste jag tala litet mer nedan, nu

först friska luften.

Man frös för att man var olämpligt klädd, kängorna sutto

för hårt åt, skridskoåkningen hämmades av stelfrusna fötter,

skridskorna surrades direkt på chevreaukängorna, man hade

visserligen muff, men det var bara de skickliga, som åkte

ytter-skär, som kunde hålla händerna i muff. Även kälkåkning

åtföljdes av dvalna fingrar och en slutlig drift att komma in för

att tina upp. Skidåkning förekom knappast ännu,

spark-stöttingarna började skymta, man gick till Fiskartorpet för att

idka denna "sport" — ett ord som inte fanns. I Humlegården

åktes kälke från Floras kulle, en lång isbacke med vallar. Nej,

lovdagarna satt man helst hemma, slapp frysa och fick litet ro

omkring sig.

Ro att läsa! Ellen Key lånade oss böcker ur sitt bibliotek. Där

fingo vi vad som till äventyrs icke fanns i hemmen. Jag för min

del läste genom henne Jonas Lies Kommandörens döttre,

naturligtvis på norska. Vi fingo komma på söndagsmorgnarna, alltid

var där fint och svalt, på en hylla stod ett venetianskt glas, hon

hade en liten soffa hon ägt som barn. Oftast var det intelligenta

människor hos henne, man neg för Karl av Geijerstam, och gick

så och letade fritt på hyllorna, tog sin bok, Ellen Key skrev på

IIsitt mysande sätt in den i det register, som var fäst vid hyllan.

Hon var noga, ordningsam, men aldrig pedant. "Hon är tokig",

sade föräldrarna, "nu sätter hon romaner i händerna på

flickan!"

Somliga av oss läste ju mycket. Så mycket att det väckte

allvarlig oro. En åtgärd från skolan var att en dag låta en av "de

stora flickorna" komma in till oss och på sitt mjuka sätt berätta

att hon som vi slukat böcker, "och vet ni flickor, då förlorade

jag minnet för lång tid!" Det var modern pedagogik. Vi hörde

på och föraktade minnesförlusten.

Skolan hade bibliotek, där funnos ock de gula böckerna med

röda ryggar. Anna Whitlock delade själv ut böckerna, det

skedde var lördag.

— Nej du Vera, sade hon en dag från stegen, nu ska du få

något annat än dina romaner. Var så god. Och på nästa

gemensamma lektion är du så god och håller ett föredrag om boken,

så att jag vet att du har läst den.

Jag höll föredraget. Boken handlade om "Växternas

blomning". En av de mindre flickorna, Gudrun Asp, sade efter mitt

så kallade föredrag, då vi alla drogo på oss kapporna för att

gå hem:

— Begriper ni inte, pistillerna det är flickorna och ståndarna

det är pojkarna.

Vi sågo på henne med fasa. Hos mig blandade sig också

retlighet för att hon förstått mer om växternas blomning än jag,

som hållit föredraget.

Men det var sista gången jag lånade något ur skolbiblioteket.

Det fanns ju böcker hemma.

I en enquéte i Social-Demokraten år 1936, "Fars bokhylla",

berättade en av tidningens läsare hur han hittade en lår på

IIvinden med osäljbara lampglas. "Den lådan upptäckte jag en

sommar", hette det. "Dit smög jag mig så snart jag kunde göra

det obemärkt, ty jag ville naturligtvis inte ha sällskap där. Jag

läste politiska artiklar, sagor och dikter. Särskilt minns jag hur

Ragnar Jändels dikt om Gorkis Danko grep mig. Även jag ville

bli som ynglingen, "som rev hjärtat ur sitt -bröst".

Vera Branting behövde ingen lår med emballage på vinden.

Jag ägde rikedomar, visste det också och taökade omedvetet.

Böckerna voro det bästa man hade. Tidigt var det vissa dikter,

som öppnade världen för en. Mamma läste om hur "Den

stackars Nellie satt och grät på moderns mull i graven" och om

den otäcka prästen som ingenting gav: "En slant, o kristen, mättar

mer än läxor ur katekesen!" Hon läste om fru Signild, som dog

och lämnade sina övergivna barn:

"Vid halvslocknad eldstad satt Lina och kved,

att söva i skötet sin gråtande broder.

Hon lullade honom och snyftande bad:

de snart måtte följa sin hvilande moder.

Och hastigt, och hastigt nu isas dess blod:

En vålnad i likdräkten för henne stod."

Det kramade ljuvt om hjärtat. Längre fram kunde man själv

skaffa sig samma ljuva vemod genom att i en liten antologi, som

Hjalmar hade med sig efter sin mor: Emérence Branting 1876

står det i den, läsa om hur det suckar så tungt uti skogen. Av

allt skrivet vet jag ingenting (Som så fyllde otaliga människor

med aningar och rytm, men obestämd oro och medlidande med

gossen, som dock fick svar på sin fråga. När Dårskapen och

Kärleken slogos i Olympen och Astrild fick sitt öga utrivet, då

IIvar det en sann berättelse om andra barn... Likaså var det

sanning att en liten gosse grymt sårade en gammal man med sin

pil, det var tacken för att den gamle mannen tagit till sig den

lilla Amor, som ute i hällregnet inte ens hade kläder — man

läste det hos H. C. Andersen.

En mycket underlig historia hittade jag, den måtte ha legat i

en lår, den med. En kvinna, som var stum satt och följde med

blicken en man och en kvinna, boken hette Therèse Raquin och

författaren Zola. Att de två burit sig illa åt var ganska tydligt.

I skolan var jag den enda som fick läsa "vad som helst".

(Fast jag inte skulle "läsa romaner". Alltid samma kastningar

att lotsa sig emellan.) Jag hittade en gång i min hungriga jakt

en hel rad böcker med fransk titel som befunnos vara på

svenska, "Les Miserables". Hjalmar satt den gången och skrev,

jag frågade om jag fick läsa boken?

— Du får läsa en bit, sade han, jag säger till då du ska sluta.

Så lutade han sig åter över skrivbordet och jag satte mig rätt

upp och ned på en högryggad stol i hans rum och började störta

igenom sidorna. Läste om Jean Valjean, hur han stal stakarna,

hur han trampade på slanten, biskopens ädelmod, jag läste

om Fantine, som studenterna drevo med, hur de kastade snö

innanför hennes klänning. Att det var Fantine jag icke borde

ha hunnit till, det förstod jag, men jag läste ohejdat. Hjalmar

glömde mig på timmar, jag hade kommit långt, då han slutligen

lyfte upp huvudet och sade:

— Ställ upp boken, du får fortsätta den om fyra år.

Och i fyra år väntade jag. Då fortsatte jag där jag slutat.

Den boken lånade jag efter de fyra åren min bästa vän, Maja

Leche, hon tog hem den och hela familjen Leche läste om Les

Miserables, professor Leche kallade mig "ädla Wohltäter" på

IIsitt roliga, chevalereska sätt. "Anna Karenina" var för Maja

Leche förbjuden läsning, självfallet då att hon fick den genom

mig. Vi svärmade mycket för Wronsky. Vi läste Fåfängans

marknad, jag tog mig så småningom namnet Dobbin, som

passade in på en flicka som aldrig uppvaktades och var till en

viss fjäskig grad tjänstvillig.

Men naturligtvis lästes flickböckerna emellan allt detta,

Louisa M. Alcotts och vissa tyska, "I pensionen", samt så raden:

Nathaly v. Eschtruth, Werner, Heimburg och Marlitt. "Polskt

blod" var den stiligaste av dessa — många filmer ha sedan

spelat på samma tema ...

Näst "Vi suckar det så tungt uti skogen" var "Mitt liv är en

våg" något, som fastnade och grep. Den var för oss flickor

förebådar en till de långa samtal vi sedan skulle ha om döden:

tror du på Gud, vart kommer vi sedan? då vi gingo ute på

Djurgården och hjälpte våren komma genom att trampa sönder

isskorporna och sparka på takrännorna, så att is rakade ned.

Mellan de stora dikterna vävde sig "Anders han var en

hur-tiger dräng", "Liten sparv, fattig slarv, ätit upp sitt

sommararv", "Om hösten är det nog så bra, då samla vi i ladorna",

"Petter Jönsson han såg i Fäderneslandet", "Min fader var en

ung soldat, den vackraste man fann", (däri blandade sig

intrycket av min fars officersmössa), samt "Anna lilla du, vill du

bli min fru, så blir jag din lilla herre. Men jag säger så,

kommer något på, blir du ond, så blir jag värre". Där blandade sig

återigen stämningen av rädsla från det första hemmet, då

Mathilda suttit med förklädet över huvudet.

"Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind..." brukade

mamma läsa för oss. "Att gå som en sol ur havet — och slösa

med strålar i koja och slott", skrev Maria Leche i mitt poesi-

IIalbum 1890. Allt detta hörde till det som kom in i ens

tankevärld utan att man sökte det.

"John var vit och Jim mor jan

klipp klapp, klipp klapp, klipp klipp klapp,

John blev massa och Jim bulvan,

John han åt både fågel och fisk,

Jim han levde utav bara pisk..."

Det kom från teaterversionen av Jorden Runt på åttio dagar.

Men det fanns dessutom något av slavhandel i visan, något av

"Onkel Torns stuga". Det var kanske därför Jim som levde av

bara pisk fastnade.

En visa som mina kusiner älskade var björkens:

"Vid den Mara rand

av en blommig strand,

sjöng en bjök en gång

sina gröna visor ..."

Men den var inte "litterär", vi hånade den, spillde mycket

krut på den, nu tycker jag inte den är farligare än vad

tusentals människor dansa efter, snarare är den täckare.

Det gavs också prosa som fick en betydelse man numera

med alla tidskrifterna icke skall kunna förstå. Jag vet att många

av min generation skola minnas detta:

"Han hade något stadsaktigt hos sig som skar Tom in i

själen... Tom uppdrog med sin stortå en linje i sanden och

sade:

"Gå över den om du vågar och jag skall klå dig tills du inte

orkar stå."

IIOch så detta:

.. för att däri uppfånga den dyrbara droppe, som föll en

gång var tjugonde minut med ett urverks enformiga

regelbundenhet, en dessertsked var tjugufjärde timme. En sådan

droppe föll när pyramiderna voro nya, när Troja dukade under,

när Rom grundlades, när Kristus korsfästes, när Erövraren

skapade det brittiska väldet."

Ni minns nog vem som sökte fånga upp den droppen på sin

tunga — Indian Joe, och kom ihåg att uttala det som det står:

indian joe!

En av de där uppenbarelserna om nya ord och uttryck, det

var detta, som också alla minnas:

"Nå, jag är säker på att du kan tala om för mig", sade

fruntimret. "Namnen på de två första lärjungarna voro ...

"David och Goliath..

Låtom oss draga medlidandets slöja över den återstående

delen av uppträdet."

Att Mark Twain drog en slöja fann jag tjusande, det var

kvickt, egenartat och så behagligt också. Ty jag trodde i många

år att det blev alldeles tyst om saken för Tom Sawyer. Själv

skulle jag icke kunnat tala om vilka de två lärjungarna voro,

ingen av dem visste jag om. Men att David var han med

slungan, det anade jag. Udden i episoden gick något förlorad

för mig, det var tystnadens slöja som blev mitt guldkorn.

Vi skulle inte bara vara ute i friska luften, vi skulle som sagt

också "göra nytta". Hos oss var detta belagt med samma

förunderliga inkonsekvens, ty man skulle både ha reda på sig och

"hjälpa till". Om detta att ha reda på sig har en episod bränt

sig fast, som må få komma in som en parentes. Jag läste en

IIdikt, som jag inte sedan kunnat hitta; den handlade om en ung

man som suttit i en gungstol och känt sig melankolisk, så tog

han en stor nyckel från spiken och då han kom in igen var han

glad och såg ljust på världen. (Stod den i "Lundagård och

Helgonabacken" ?) Dikten var på fri vers, den förekom mig

mycket torr och opoetisk. Jag sade till Hjalmar:

— Men i alla fall, en sån dikt! Det är väl inte vers!

— Det är parodi, sade Hjalmar. Förstår du inte det ?

Och så tillade han med den för honom karakteristiska

otåligheten, som var en rätt effektiv intellektuell uppfostran, "och

såna ska vittna!"

Så man skulle ha reda på sig och kunna skilja på ditt och

datt. Men på samma gång skulle man inte "sitta och hänga och

läsa romaner".

"Att göra nytta" i ett hem, där det enligt tidens sed i

borgerliga familjer — och i detta avseende hörde vi dit — fanns två

jungfrur, bestod i att duka och duka av. Möjligen hjälpa till att

dra lakan och så gå ärenden. Men utan att göra det klart för

oss i programmässiga ord kände vi f lickor på den tidén att denna

"nytta" var meningslös och som sådan blott ett intrång på vår

ro och vederkvickelse.

Man skall komma ihåg att den tidens hembiträden,

jungfrurna, voro okunniga, då de icke, som Mathilda och de

trotjänarinnor, som funnos i många större hem, voro medfött

skickliga och av hög moralisk standard. I intetdera fallet kunde

familjens döttrar vinna något på att sticka näsan ut i köket. De

icke trotjänande jungfrurna voro dessutom råa, ofta grova,

lata, de "maskade", ett slags vildar i hemmet, osolidariska i sitt

arbete — eller bara totalt villrådiga — och styrda av myndiga

IIfruar. Ofta voro de gladlynta, omväxlande med vredesutbrott,

som skrämde herrskapet inne i våningen att hålla sig undan,

eller de möttes med samma mynt och stora uppträden blevo

resultaten. De hemsysslor som sålunda kunde förekomma för

familjens döttrar voro rena chimärer, otillfredsställande, en

ironi. Vi kände det och reagerade med sura miner. Någon gång

kunde man ge sig ut i köket för att trilla deg, aldrig sätta degen,

aldrig vara med på allvar.

Jungfrurna hade "fästmän". Alla de jungfrur som en lång

tid avlöste varandra hos oss, sedan Mathilda rest och tills nivån

blev bättre, kåren blev medveten om sig själv och hemmet

bättre förstod den och sysslorna, hade barn. Men till skillnad

från utomäktenskapliga barn nu, visste man aldrig var dessa

funnos, man bara hörde den ena jungfrun efter den andra i

någon förtrolig stund berätta hur hon en kväll tagit om sig en

schal och velat "gå i sjön". Men de fingo nya fästmän. Han satt

inkrupen i jungfrukammaren eller kom hem om söndagarna, då

herrskapet var ute. Många sådana gånger hade våra jungfrur

främmande inne i våningen; vi barn blevo delaktiga i detta och

vi skvallrade inte. Därtill voro vi alltför beroende av dessa våra

tyranner och hjälpare — ty det var jungfrun som väckte en och

som alis lagade att man inte kom tom i magen till skolan,

vilket man gjorde, om hon försov sig. Det hände mig att vakna

i vintermörker och icke veta vad klockan var, stiga upp och klä

mig »till och med underkjolen och så lägga mig och sova vidare.

Då jag sedan väcktes var jag förvånande fort färdig och kunde

dricka kaffet och äta skorporna i något så när lugn. Naturligtvis

skola många förfasa sig över sådant — men vårt hem var ett

"litterärt" hem, föräldrarna hade arbetat till två—tre — ja, till

fem, på natten, nu sovo de. Hos oss gjordes natten till dag i

4. — v. Kr æ m er, Brantings.

49många år, föräldrarna blevo vaknare och vitalare ju senare det

led. På natten förde de sina mest vägande samtal, då lärde de

känna varandras meningar och tycken, då läste Hjalmar högt

för mamma, då hade de sina uppgörelser, oundvikliga i ett hem,

där det var mycket ont om pengar och hela tillvaron var nervöst

hetsad och alltid på högspänn.

Ett ord till jungfrurnas försvar än en gång — deras många

och ideligen återkommande fruktlösa sysslor! Alla husliga

sysslor äro ideligen återkommande, men då de äro lätt skötta,

blir det mening i dem och upprepandet spelar ingen roll — de

ta en viss tid, det är allt, äro en del av en uppgift, som avslutas

vid det och det "klockslaget. Men förr blevo sysslorna tunga av

flera skäl. Dels därför att jungfrurna voro otränade och dels

därför att fritiden var så nyckfullt ordnad, och slutligen för att

alla tekniska hjälpmedel voro så hopplösa. Man fick till exempel

inte gå på ett nyskurat golv då det var nyskurat — ty stegen

satte märken. Hemma hos Leches fingo Maria och jag en skur

o vett av jungfrun för att vi gått runt två stolar och nystat garn

— på det nyskurade golvet! Det var många steg... Vi böjde

oss fullkomligt för jungfruns vrede, vi insågo hur berättigad

den var, golvet skulle haft en viss tid på sig att bli verkligt

torrt.

Besinna hur mörkt det var överallt! I skåp och garderober

var det svart. Vedlåren, ur vilken den dagliga brasveden skulle

tas, var så djup att man inte nådde botten, om man så stod på

huvudet i den. Det fanns endast ett avlopp, det i köket, allt

"slask" skulle bäras dit ut och av bekvämlighet lät man hinkar

och annat bli så fulla som möjligt för att slippa gå flera gånger

— det betydde utspilt på skurgolven. Lamporna skulle fyllas,

IIdet var en sak. Men vekarna drogo upp sig och de kunde

stå och "ryka" i ett rum, där för tillfället ingen var, det brann

ju i alla rum på den tidén. Om en sådan veke dragit upp sig,

föll ett fint sot sakta och obevekligen, trängde in överallt; fick

det falla tillräckligt länge, trängde det ända in i byrålådorna

där de vita skjortorna lågo med sina stärkta veck och de

vitblanka lösmanschetterna. En någon timme bortglömd lampa

kostade timmars arbete! Allt diskvatten skulle kokas upp, tvätten

hängde på vinden och var frusen om vintern, mangeln var nere

i källaren eller man gick bort och manglade. Det var att hämta

kläderna fyra trappor upp, lägga dem inne för att få dem

upptinade, /bära ner dem i källaren — ett hus med egen mangel var

ett fint hus — och under tiden söka värma upp mangelboden

med en liten kamin. Det tog ett par timmar innan ens händer

blevo så pass rörliga att man kände att man hade dem. Och

dock hade vi det aldrig så kallt inne att tvättvattnet var fruset

i handfatet, något som inte var ovanligt i många goda hem. Man

hade till ali lycka kakelugnsnischen! Där fick det rum en liten

kanna, vattnet var ljumt på morgonen, tack vare den.

Än i dag äro tusende husmödrars sysslor på landet lika tunga

som de här uppräknade. Fanns det så småbarn, kanske sjuka —

vad det var vanligt med örsprång på den tidén! — så

komplicerades den dagliga tillvaron ytterligare. Men till och med de

hårt strävande husmödrarna på landet i våra dagar ha radio och

illustrerade tidskrifter (jag talar nu icke om de allra fattigaste,

som ännu finnas) och vinna alltmer förståelse för sitt trälgöra.

På vår tid var allt detta vanligt, det skulle så vara. Och i

betraktande härav måste man snarare förvåna sig över att

söndagsmiddagen var god, brödet färskt och rikligt, lamporna fyllda,

golven rena — och det måste de vara — lådorna fulla med

IItjocka, nystrukna nattlinnen och daglinnen, där varenda

brodyr-bit var slät, vart örongottsband krusat, de svarta yllestrumporna

stoppade, vatten i alla handkannor, ved i alla kakelugnar — och

över att man kunde gå ut i köket för att få sig en rolig stund,

höra en visstump, höra ett mustigt skämt, få en titt på gardisten,

som kanske till och med hade en strut karameller att bjuda ur.

IIv.

Hemmen på den tidén hade matsal i ek, sängkammare (som

vanligen var rätt mörk eftersom den låg åt gården), salong eller

förmak, barnkammare, för de större barnen, de mindre lågo i

sängkammaren, samt ibland " pappas rum". Hos oss möblerades

det om, mamma lekte med den stora våningen och fann aldrig

riktig ro i den, därför dyker det upp vissa rum från vissa

epoker, men inte detta fasta intryck av ett hem, som jag ganska

mycket saknade att inte äga. Jag kan mycket bättre se för mig

hur det var hos Leches, där jag jämt vistades, än hos oss, även

sedan Leches flyttade från Tegnérgatan för att sedan bo flera

år på Drottninggatan. Andra hem voro också de samma åren

igenom, naturligtvis vet jag precis var varje sak stod hos

kusinerna Jäderin och hos morbror Axel Jäderin. Men vi inte

bara möblerade om, vi fingo oupphörligt andra möbler, bättre,

undan för undan, men också andra, i samma stil. Vårt

matsalsbord i början var ynka ledsamt, av ek naturligtvis, som alla

hade, men tunt och med rätt spinkiga ben; sedan fingo vi ett

nytt på tunga ben med runda utväxter upptill. Vi fingo en gång

ny kamin, den var mycket fin med en landsknekt på det lock,

varigenom man hällde kolet. Det var en riktig händelse, då

denna pjäs kom och värmde upp sälen. Våra lampor voro

magnifika, vi hade lampvurm. En var trearmad, de tre fotogen-

IIhusen med sina kupor buros upp i klump av ett par fylliga

damer. Fylliga damer var omtyckta, det fanns länge på väggen

en väldig tavla — eller någon reproduktion? — av en stor

Venus, som svävade uppåt och pekade med fingret på en mycket

redig stjärna som hängde ganska nära henne. Det var en

tur-samt funnen symbol av Hjalmars övergivna astronomi, den var

en lysningspresent som jag tror av morbröderna. Morbror

Edvard var ju också astronom.

Den trearmade lampan var av metall, naturligtvis, någon mörk

vara, bronserad måhända, den var en best att vara tung, då main

skulle ut med den på köksbänken för att fylla de tre behållarna.

Men Hjalmar tog den på rak arm och lyste gäster ut i nattens

timmar, då han var på det överdådiga lynnet. Då stodo vi med

andan i halsen, men vi visste ju hur stark han var. En

golvlampa hade vi, med ett fotogenhus, som satt i en genombruten

skål av mässing. Kusin Karl inbillade mig att man tog ut denna

skål på den långa stång, varmed den var nedsänkt i ett rör, och

hackade upp isen utanför porten med spetsen och sedan

skyfflade undan isen med skålen. Jag tyckte det var ofantligt

praktiskt och hade gärna velat göra detta, om det gått an. Varje

husvärd hade ju hand om renhållningen framför sina portar.

Så hade vi vanliga lampor, på landet en med en blank plåtskål

bakom, så att ljuset reflekterades alldeles utmärkt. Mamma

hade en oerhört fin lampa av porslin med blommor och

herdinnor. Men vi voro olika andra, vi hade en gasarm i köket

ovanför spisen, den var vridbar, det var något mycket ovanligt,

och i salongen hade vi gaskrona! En period hade denna krona

röda glaskupor, då sågo alla människors läppar vita ut och

cigarrglöden var också vit, då det var främmande. Det skapade

en mystisk stämning.

IIÖver salsbordet hängde en hänglampa förstås. Då den osade

eller skulle släckas måste man på något sätt laga sig upp, det

skedde genom att stiga på en stol och stöda knät mot

bordskanten, då kunde man skruva ned veken. En gång skulle vi ha

julbjudning, det var dukat, vi barn voro färdigklädda, mamma

var färdig, då osade lampan. Mamma steg upp på stolen, som

man skulle, satte knäet mot bordskanten och hade glömt att det

var skiva i bordet. Det blev ett väldigt karambolage, de gloende

barnen stuvades hastigt undan, i en fart sopades de trasiga

tallrikarna upp och då gästerna kommo, var allt Mart igen, fast

mamma hade ett sår på näsryggen. Många år senare har jag

hört en major berätta hur hans mamma tappade i kras en av

hans kristallskålar som fanns i hans hem — sådana hade vi

inga — och hur den stirrande pojken körts ut, flinande. Jag

förstår båda parterna.

Vi hade hänglampa i barnkammaren eller i det rum man låg

i som större flicka. Den släcktes så att någon skruvade ned

veken, sedan fick den .slookna av sig själv. I åratal somnade

man vid detta flämtande, låg och kisade och undrade om lågan

nu var död, men så kom en liten glimt, en liten blå glimt, ett

sista svagt tecken på att det f anns liv —tills man domnade bort

då det blivit kolmörkt.

Antingen hade familjerna två valnötssängar eller en

tvåmanssäng. I de hem där man tittade in och dit man inte hörde

— som skomakarns på nedre botten, som hade ett vitt, fett

barn, som jag en tid bruikade få klä av och lägga — hade man

imperialsäng, det hade inte bättre folk. En tid låg jag i en divan,

som kunde vändas och det var också mycket bra. På dagen var

det en soffa med armstöd och tjock stoppad rygg, till natten

fälldes armstöden ned och man tog tag i nedre kanten och

IIbände tiill, då välvdes den tunga pjäsen runt och man hade en

färdig bädd inom ett fastspänt över skynke av markisväv, som

lades upp mot soff ryggen. Man låg väldigt mjukt i en sådan

där divan. På sommaren var det ibland vägglöss i den, men

sådant förekom aldrig på vintern, det var en årstidssak. Då jag

en gång var på teatern med flickorna Ahnfelt och skulle ligga

över natten hos dem på Brahegatan sade de:

— Du är väl inte rädd? De går upp i taket och släpper

sig ned.

Vad det var som gick upp i taket och släppte sig ned hade

jag ingen aning om, jag svarade hövligt nej, jag var inte rädd.

Och jag sov lugnt hela natten och begrep aldrig vad jag skulle

varit rädd för.

Leches måtte ha haft mörk ek i sin matsal, vanligen hade man

ljus. Georg Skånberg skulle en gång gå på middag hos August

Lindbergs. Han ringde på, jungfrun öppnade, han steg in, tog

av sig rocken, hängde den på en av krokarna i tamburen där

han hängt den tusen gånger, ty han var en nära vän i familjen.

Från tamburen redan kunde han se ett par vinbuteljer stå på

salsbordet, men dukat var det inte ännu. Han steg in, det kom

en herre emot honom, log och bugade sig, Skånberg kände

honom inte. Den främmande herrn såg frågande ut — han var

värd i den våningen. Georg Skånberg hade ringt på i våningen

inunder, där man också skulle ha främmande. Ingenting var

för Skånbergs ögon olikt Lindbergs, samma matsal, samma

tambur, vin skulle det också bli. Det var bara herrn i huset

som såg annorlunda ut...

Matsalsstolarna hade rotting i sitsen, höga ryggar med sirade

knoppar. Så var det en skänk. Då husets döttrar blevo litet

större sydde de i skolan en löpare till skänken, min var i bulga-

IIriskt broderi, ett hiskligt arbete. Skänken hade skåp med dörrar,

där stod porslinet och glasen, sedan kom det an på vad som

prydde skänken ovanpå. Vi hade en stor samovar, ett minne

från observatoriet i Pulkova, där Hjalmar varit och även

morbror Edvard Jäderin. Hos andra var det som sagt oftast

kristallskålar. Och silver förstås, en kaffeservis av silver.

Somliga hade speceriskåp, som låstes av husets fru. Hon fick inte

glömma ta fram sockret, ty då fingo dotterns kamrater, som

stannade till kvällen, inte socker i teet. Hos oss låstes ingenting

in, den tiden var förbi, det var också ett ämne för debatter och

något som gjorde de yngre jungfrurna harmsna. Hos Jäderins

fanns det ett golvur, ty morbror Edvard älskade klockor som

man älskade lampor hos oss och då han ville ha trevligt plockade

han sönder golvuret och lade upp allting på salsbordet, som blev

fullt av små hjul. Men han kunde sätta ihop dem igen och den

klockan går fint än i dag. Speglar hade man också rätt mycket,

vi hade trymåer, två stycken i salongen, mellan två av de tre

höga fönstren. Prismor fanns det i alla hem, de togos ned höst

och vår och diskades och gick det någon sönder var det att gå

i bodar och leta efter en make. Men vad man dock måste köpa

mest var lampglas. Det fanns dock i närmaste ved- och

fotogen-affär i hörnet, och som bodarna voro öppna till tio minst, så var

det ingen risk. Men då man krusade håret genom att sätta ned

tången i den brinnande lampan, gällde det att sätta den rätt —

och fort — ty det var ju hett. Satte man den ostadigt, vickade

den ofelbart sönder glaset. Det vill säga glaset kunde ju användas

spräckt ganska länge.

Vi ägde också en korsstygnsbroderad eldskärm med vad vi

kallade en "jägare" på. Denna skärm hade Hjalmar inköpt på

en auktion efter August Strindberg, då denne rensade ut och

IIordnade ett nytt hem efter sitt första äktenskaps katastrof.

Denna jägare hänger nu som en tavla på min vägg — jag fick

den till jul för ett par år sedan — och nu ser jag att den

kors-stygnssydda mannen är en grek, antagligen en frihetshjälte från

lörd Byrons tid. Vi hade icke något porträtt av lörd Byron,

men det fanns annars överallt, det sköna ansiktet med den i

halsen öppna kragen. Det är ju klart att vi inte heller hade

Karl XV på väggen. Men i brödboden i Kungsbacken, dit man

ofta gick för att handla, hängde ett Kristushuvud med

törnekrona, ett förvridet, fårat ansikte, som man stod och stirrade

på, medan brödet med påbröd lades in. Detta Kristushuvud var

mycket vanligt.

Att gå så pass långt för att köpa bröd var inte något

märkvärdigt. En droska ikunde inte hämtas på närmare håll än vid

Adolf Fredriks kyrka. Då vi en gång skulle flytta till landet,

skickades jag att hämta droskan. Men kusken missuppfattade

min blygt framviskade adress, han körde genast från början

fel, jag såg honom med fasa styra hästen bortåt

Luntmakar-gatan, vi irrade både länge och väl i de trakterna, tills han

slutligen vände sig om och frågade vart han skulle köra. Jag hade

inte vågat göra honom uppmärksam på att vi skulle åt rakt

motsatt håll, det var en förfärlig konflikt, ty jag visste ju

att man väntade på droskan och att båten snart skulle gå! I

Kungsbacken, dit vi äntligen kommo, mötte vi så en ny droska

med sängklädessäok och fågelbur och jungfru och familj, hur

bytet gick till vet jag inte, jag bara vet att jag tyngdes av

familjens himlastormande häpnad över den otroliga dumhet

man presterade — något som de flesta barn känna till. Att

väcka en kusk, som satt på fotsteget och sov, då man hade

plikten att hämta droska, var för mig något som krävde den

IIstörsta övervinnelse, skulle man peta på honom eller ropa på

honom ?

Hos Leches hade man en helt liten men mycket söt salong.

Där fanns en chaiselongue och en palm — jag kan inte tänka

mig annat! — och så fanns det en tavla på väggen, pendang till

vår Venus. Här var det en Amor, som tog en törntagg ur sin

överarm. Den tavlan hängde i ett brett rött sidenband med en

rosett. Vi hade två oljetryck, men de kommo så småningom ut

i barnkammaren, den ena föreställde en ångare ute på ett

svallande mörkt hav. Jag antog att det var Tjelvar, som gick till

Visby, där jag föddes på min riktiga pappas tid. Den andra

föreställde en vacker svartlockig gosse med en stav — Johannes

Döparen som barn ? I alla händelser såg mamma mycket på den

då hon gick med Georg för att han skulle bli vacker. Han blev

vacker ändå och inte svart.

Med tidén fingo vi grupporträtt på väggarna, kongresser och

partimöten, dem var det många av. En jul måste jag till min

skam bekänna att jag gav Hjalmar Toteninsel i julklapp, den

var modern då. Han lät snällt sätta den i ram och den fick

hänga där en tid, tills vi syskon en gång gjorde brutalt rent

hus, då föräldrarna voro på någon utlandsresa. Vi sopade bort

grupp fotografierna utan minsta tvekan och stodo på oss då

Hjalmar vid hemkomsten ganska vilt krävde att få upp dem

igen. Toteninsel dök lyckligtvis aldrig upp mer.

Hos oss möblerade vi som sagt om då och då. Än var salongen

matsal och sälen salong eller pappas rum och än lät mamma bygga

en liten kabyss i sängkammaren — det fanns gott om utrymme —

att ha som toalettrum, än hade vi en "upphöjning" i sälen, ett

hörn höjdes med ett extra golv och på det sattes smala bänkar

med skynken från Indiska magasinet. Här var det en palm-

59kvist i stället för gardin på ena sidan av det långa fönstret och

makartbuketten stod sig länge. Vi hade vackra vaser, bland annat

en stor av alabaster med druvornament... Det var

druvorna-ment på sockerskålen också och så hade man en syrtut, med

olja och ättika, som ingen rörde. Och vi hade atenienne, som

ailla andra. En sak av valnöt med tre hyllor och spegelglas

bakom. Nederst låg det böcker, bibeln av Doré, hade jag så när

sagt, samt Dante. Dessa Dorés illustrationer till bibeln gav mig

ett vetande om Den Heliga Skrift som sitter i. Den kom från

Hjalmars hem och hade ett av hans far börjat släktregister.

Men ännu kärare var Dante. Den måtte ha kommit från

mammas hem, ty jag lär som litet barn ha kallat den för "gubba

Dante", han såg ut som en gumma (eller gubbe, det var

liktydigt) med sina öronlappar, ungefär som Johanna, då hon blev

äldre. Dante var underbar, outtömlig, alltid lika vacker och

givande. Fast början var roligast, djävulen och de i isen

fastfrusna människorna, Paolo och Francesca, den högdragna

Virgi|lius som lutade sig ned och tog någon fördömd om hakan

för att fråga honom vad han gjort, de stora ormarna, hålen

i marken med ånga ur och halva kroppar i ångestkval. Slutet

med den stora rosen i salighet gick man mera flyktigt förbi.

Vad som annars fanns på vår atenienne har jag intet minne av,

tydligare står då för mig Johannas byrå med två gröna vaser

med dansande flickor i vitt, förmodligen var det böhmiskt. Alla

människor hade prydnadssaker, hos Jäderins fanns en liten

modell till ringmuren i Visby, hos en hyresgäst i vårt hus fanns

ett helt landskap under glas, som herrn i huset gjort medan han

varit sinnessjuk, hos morbror Axel fanns det ett porträtt av en

flicka som fått ett skönhetspris, hon var käck i stor

cowboy-hatt och en myckenhet burrigt hår. Visitkortsskålar fanns i de

60flesta hem, de hade oftast krusiga kanter. Vad man såg på då

man var på de stora släktbjudningarna var desserttallrikarna

som marängsuisseen serverades på; Jäderins hade en med olika

blommor, den som fick rosen var lycklig. Mormor hade nog

vackra saker, en röd ampel i sängkammaren, ett tekök av tenn.

En finare doft än det teet har aldrig något te haft. Tunga vita

tekoppar med bred guldkant hade mormor, de finnas ännu

hemma.

De där ommöbleringarna tog jag för min del med ungdomens

upproriska motvilja. Ett hem skulle vara så att man kände igen

det, även om somliga av de hem man färdades i voro dystra,

ointressanta och livlösa. Det fanns till exempel ofta rum med

"sekundärbelysning", skolan hade ett sådant, som användes till

kapprum, men som dock ursprungligen varit ämnat som ett rum

att bo i, ty skolan var inhyst i en vanlig stor våning. Hos den

familjen var det så, hos den så, naturligtvis med någon

variation beträffande salsmöbeln, salongen i empire och

sängkammaren, som kanske hade mahogny. Men så som hemmet en gång

ställts, så skulle det förbli. Den stora lavoaren i sängkammaren,

piedestalerna, somliga med dörrar, så att det fanns ett smalt

utrymme inuti, puffarna med sina lock att lyfta och lägga lappar

i, de smala kommoderna i barn- och jungfrukammare. Vi hade

en kommod av brunmålad plåt. Hos tant Whitlock såg jag för

första gången ett stort handfat med tillhörande stor handkanna.

Som flicka fick jag sedan efter något år till jul mitt eget

tvättbord med ett sådant där stort fat, det var uppskakande ståtligt

och hedrande.

Men hos oss ville mamma bäst som det var en kväll ha

soffan flyttad, den skulle stå på sned i hörnet, och så var

möbleringen i full gång. Då man blev större fann man nöje

61i det, det var som en av de intelligenslekar vi lekte. Då var

man mogen att ta del i det, föreslå, gilla, utdöma, skratta

ned ett förslag. Det var med detta som med mammas hobby att

ändra sina hattar. Det var ett tidsfördriv hon hade medan hon

väntade att Hjalmar skulle komma hem till middagen eller på

natten från tidningen eller sena plena. Hon ändrade hattar som

andra fruar sydde brickdukar. I många år närde jag ett hat

till det, såsom barn kunna gå och hata saker i hemmet, som stör

dem, jag såg ingen skillnad på om fågelvingen eller rosetten

satt litet mer bakåt eller på sned. Mamma hade ingen annan

att fråga än mig och jag mumlade ett fegt medhåll, som ju inte

tillfredsställde henne. Jo då, det tycker jag är bra. Jo då, den

kan sitta så där ... För att få gå tillbaka till min roman eller

brevet till min bästa vän. Dagboken skrevs på natten, så den

förblev ostörd.

Men så en dag slog det om. Plötsligt fick jag mål i mun

och mod.

— Så där kan mamma inte ha det, hette det helt

förbluffande.

Men detta var i alla fall något rörligt och nytt. Mamma såg

på mig med en viss rädsla, men jag visade ju intresse. Och en

v liss saklighet, man började se i tidskrifter: Möderne Kunst

fanns hos Jäderins. Modejournalen gav inga uppslag till kritik,

den godtogs utan vidare. Man valde en modell och sömmerskan

följde den strikt.

En dag kom mamma hem och sade:

— Inigen människa har tittat på mig eller vänt sig om efter

mig. Det måtte vara något fel på mig!

Och så ändrade hon sin hatt igen.

I vårt hem, där husets fru var självförsörjande, bröt sig en

62ny tid mot en gammal på ett så pass störande sätt att där alltid

rådde brus och svall.

Visst har det funnits "självförsörjande" hustrur i alla tider.

Det fanns ju också på den tidén magasinsfruar, som hemma hade

barn, det fanns tidningsbud, tvätterskor, torgmadamer,

mur-smäckor, ;som väl alla hade sina problem. Hur de skötte dem

vet jag inte.

Men problemen hos oss, Brantings, bestod i utearbetet för

frun (d. v. s. mammas teaterrecensioner) det livliga

intellektuella liv, som inte tålde några störningar, tidens problem som

upptogo sinnena, husmoderns obekantskap med de sysslor och

den matlagning, som jungfrurna heller inte behärskade. Därtill

kom vår speciella belägenhet som påpassade och kritiserade

människor, som alla i Stockholm kände till, en ansträngd

ekonomi, krav på böcker, skolgång för barnen i moderna skolor,

ty folkskolan på den tidén var icke tillfyllest, samt till sist och

inte minst: allas våra inre slitningar och upptäckter i en ny

värld. Där var den kastade handsken mot samhället, där var

kravet på frihet hit och frihet dit, Noraproblemet, vad få barnen

läsa, ska man sätta det i händerna på henne redan nu? "Du

får läsa Giftas om du lovar att hoppa över Dygdens lön"

(och jag hoppade över den!). Lilla Eyolfproblemet: jag bjöd

dig champagne och du drack den inte. Alltså behovet att hålla

romantiken uppe och så det stora sanningskravet: vi kunna

inte lova att älska varandra hela livet ut, det är en orimlighet.

Lova i stället att ärligt säga till då du tröttnat, så ska jag lojalt

låta dig få din frihet. ..

Det sista vet jag att mamma led av, där var hon inte frigjord

nog. Men så skulle det vara, man visste framför allt att man

63inte kunde lova vad förnuftet sade att man inte var säker på

att kunna hålla. Och ärlig måste man vara. Sann.

Så att vårt hemliv var rörligt, livligt, nervöst, ofta stormigt.

För mitt eget vidkommande kom att skolan nu grep in med en

överväldigande makt och skrämsel. Att man gått helskinnad ur

allt detta visar hur seg naturen är, då hon föresatt sig att man

ska leva.

Hos Strindberg kan man så väl se hjälplösheten hos den

tidens intellektuellt arbetande människor, saker som vår tids

kvinnliga självförsörjande med barn och hem klarat ganska bra.

Själv har jag klarat det längre fram: haft ett uppslitande

yrkesarbete som allroundjournalist, tagit ett fyraårs fosterbarn, haft

dåliga affärer, varit road av hemmet, haft främmande på

ledighetsdagar, lagat skapligt god mat, skött mina kläder, ja, sytt

dem i flera år... Och så ha mina kamrater också gjort, kunnat

det bättre än jag, nått längre, haft flera barn. Huvudsaken är

emellertid att vi behärskat problemet och inte slitit vårt hår över

det, utan fördomsfritt svept in över det hela.

Fördomsfritt, det är däri det ligger.

Ty "på den tidén" hade man fördomen att allt husligt var

neddragande. Därför tyngde det så, därför gjordes så vilt

uppror mot det, i stället för att man skulle ha gått rakt på

svårigheterna och sett dem i ansiktet. Säkert fanns det fruar i den

tidens intelligensvärld, som kunde sköta pengar och sköta

hushållet, så att det icke gnisslade. Men jag såg hem, där man icke

kunde det. Det läser man mellan raderna hos Strindberg så att

man numera måste le åt det, deras tafatthet inför enkla

frågeställningar, deras direkta förtvivlan, om de hindrades i vad de

ansågo vara det enda befruktande för sitt skapande: att träffa

människor. Läs "Dödsdansen"!

64Fördomen fanns mot till exempel sömnad. Att stoppa och

laga var trälgöra, det var också "borgerligt", det tyngde ned

anden. Endast de tomma, konventionella fruarna handarbetade

— vilket nog var sant — men de andra kunde inte bryta

slentrianen och stoppa strumpor och vara intelligenta på samma

gån g. Jag läser i mammas "Lena" hur fru Lena skall gå bort

på dambjudning och anser att hon för att inte stöta sig med

fruarna måste ha ett handarbete. "Ett kungarike för ett

handarbete." Hon vill låna sin jungfrus virkning, men då hon får se

hur den tar sig ut, avstår hon. Och kommer tomhänt och väcker

ogillande. Men hon har räddat sitt anseende som "begåvad".

Ett djupt rörande undantag vet jag: Anna Bugge Wicksell,

som till och med försökte sy sin mans kostymer!

Jag togs med dit en gång på ett barnsängsbesök. Fru Wicksell

låg i den stora tvåmanssängen med det nyfödda barnet på sin

arm och det guldröda, rika håret utbrett på kudden kring det

smala ansiktet. Knut Wicksell gick omkring i köket och sökte

vara nyttig, på köksbänken stod ett fotogénkök. Detta blev en

tavla som outplånligt etsade sig in. Wicksells voro icke vigda,

de ville visa världen att man kunde leva i trohet och ett äkta

förbund utan att någon bundit en med ord eller man tvingats

ge löften.

Att pengarna inte räckte till både det husliga och det enda

viktiga, det andliga, var inte hos oss husfaderns fel. Det arbete

han utförde betalades sämre, där han arbetade — i

Social-Demokraten — än vad det skulle ha betalats på andra håll och

det var beroende av förhållandena. Mamma har berättat att han

då han med sitt noggranna matematiska sinne — vilket är något

annat än ekonomiskt sinne — gjorde upp årets budget, en gång

sade henne att hon måste förtjäna fyrahundra kronor för egen

5. —

v. Kr æ m er, Brantings.

65del för att det skulle gå ihop. Av Hjalmars noggrant förda

räkenskaper i vanliga svarta anteckningsböcker ser man att huset

Norrtullsgatan 3 måtte ha givit bra litet! Bodde folk gratis där ?

Det kostade också, överskottet var väl på det hela taget att vi

bodde hy res fritt och det var mycket! Men hans inkomster av

arbetet voro små och splittrade —tidningen hade arbetarmetoden

att betala per vecka.

I ali denna oro, blandad med glättighet och alltid livaktighet,

står Hjalmar överskuggande i bakgrunden. Alltid stillsam,

vänlig och litet förströdd, men ännu är inte hans bild som senare

oupplösligt förenad med skrivbordet. Han måtte ha haft sitt

arbete på tidningen; jungfrurna kallade honom redaktörn och

älskade honom för hans anspråkslöshet, hans brist på

fordringar för sin personliga del. Han var ingen "uppfostrare", men

hans gillande eller ogillande verkade på avstånd. Någon gång

kunde det slå över för honom. Någon ren småsak, väckte då hans

oresonliga vrede — det var väl en ventil han behövde. Han

åskade då — vi lärde oss snart att dumt nog skratta åt det

och han skrattade med när han lugnat sig. Men efteråt förstår

man hur påfrestningarna togo sig detta uttryck, så sällan, så

ungt obehärskat, som då man slår omkring sig, innan man lärt

sig bemästringens svåra konst. Till denna maktlösa

självhävdelse hörde att han brukade säga att man stulit det eller det av

honom. "Vem har stulit min penna?" hette det. Det var ett

kraftuttryck, det sades ofta så gott som på allvar, det innebar en

reaktion mot oordning, en bön om arbetsro... Men så kunde

det goda lynnet och hemmets munterhet få honom att överdriva,

som då han en gång sade: "Vem har stulit min smörgås?" Den

smörgåsen fick han äta upp i åratal.

Ett sådant där vredesutbrott har jag ett dunkelt minne av:

66Georg hade väckts i sin vagn, han skrek och Hjalmar kom i

ursinne för att drabba den som väckt barnet. Jag tror att det

var Henry. Hjalmar jagade honom runt i rummet för att få

tag i honom, och daska till honom. I böcker ser jag att

socialdemokratiska partiet skulle ha sin första kongress år 1889, det

kan passa in med ett skrikande småbarn hemma, som inte var

starkt.

Då Georg skulle kläs av och läggas, gick det till så att han

rullade på golvet under motstånd, jag sprang efter och nappade

av honom i varven en sko, en strumpa, nästa strumpa, tills

av-klädseln var färdig. Begreppet barnpsykologi fanns inte. Allt

koncentrerade sig på samhälls frisinne och samhällsupplysning.

Individerna fingo ännu så länge ta sig fram bäst det gick. Det

var hårt mot hårt. Man gick inte fram med lämpor, att "tas

med vänlighet" funno vi vara närmast hyckleri — så rädda voro

vi för allt som smakade förljugenhet!

Vi älskade Georg. För det första var han Hjalmars son,

det betydde från mammas sida en alldeles speciell dyrkan. Men

vi två andra barn deltogo avunds fritt i den, fullt medvetna om

att det var något helt annat att vara barn till Hjalmar än till

"min riktiga pappa", som var "av bryggaradel", som mamma

egendomligt nog sade. Adel var något misstänkt, adel var

degenererad, det var en stor upptäckt många år senare att en

torpare kunde vara degenererad och en adelsman begåvad. Vi

älskade också Georg för att han var så vacker och mild, trots

sin häftighet. Han hade långa gula lockar, på den tidén var det

en mors smärtsamma stund, då de där lockarna till sist måste

klippas. Vi älskade honom för att han var så allvarsam, alltid

ett allvarligt barn, men mycket klokt och längre fram av en

obestridlig kvickhet och ridderlighet, då han så ville. Jag älskade

67honom högt, vallade honom, stred med hans egensinne, sonl

stötte ihop med mitt eget, åkte "varvet runt" med -honom från

spårvagnen vid Phoenix, gick med honom till den lilla ångslupen

vid Rörstrand, då vi skulle fara till morbror Axel på

Hummers-berg och höra reveljen och taptot från Karlbergs slott vid

stranden mittemot. Vad vi frösö, om båten dröjde! Vi sprungo av

och an för att hålla oss varma. Georg var rädd för

järnvägsspåren — och jag underblåste hans rädsla för att sedan få vara

den beskyddande.

Vi visste inte bättre än att spela på detta sensitiva barns

nerver. Mamma kunde berätta en saga, i ljus ton sade hon:

"Så kom det lejon i skogen till det lilla barnet" och vi hade

roligt åt att Georg inte förstod hur farligt lejonet var. Men så

fortsatte sagan: "Och så gick den lilla gossen längre och längre

och så kom det" — och nu gjorde mamma rösten djup och

mörk — "en ko.. ." och vi både häpnade och roades av att se

hur blotta stämmans mörka färg kunde få Georgs läppar att

darra och ögonen svartna i rädsla. Det var lustigt, menade vi,

tänk att rösten betydde så mycket.

Då inte vi i vår oerhörda okunnighet satte hans nerver i

dallring, gjorde han det själv. Det fanns bland alla planschverk en

bok över tavlor. En föreställde en sötare som kom med sitt svarta

ben ur en öppen spis. Denna drog Georg fram då han var så

liten att han nätt och jämnt kunde gå och såg på den och pinade

sig. Men skrämde honom uppenbart gjorde vi aldrig, tvärtom,

det visste man att man inte borde. Aldrig skrämma barn!

Jag var "småbarnens", Georgs och Sonjas, mentor ganska

länge, mån om min värdighet: "räcker du ut tungan så får du

peppar på den!" Och då tungan ofelbart räcktes ut, blev det en

nypa peppar, ty man är princip fast vid tretton, fjorton år. Och

68så klagomål från dem över mitt tyranni och från min sida över

deras olydnad och familjeråd: Vera ska lydas! Jag tog min

uppgift på allvar och menade väl.

Sonja var lätt att hantera, mjuk och kvinnlig, dessa båda

syskon lekte lugnt och fredligt. De hade egenheten att aldrig

kalla varandra för du, de sade varandras namn: i Georgs mun

blev Sonja "sna", men aldrig ett du. Båda skötte sig

exemplariskt i skolan, allt gick dem lätt i händer, de kunde sina ting

och gingo från klass till klass utan att man reflekterade över

det. Kvarsittare blev nu heller aldrig jag, men väl Henry, som

man inte begrep sig på. Att få hjälp med läxor ansågs som en

skam, då var man dum eller ihade svårt att fatta. Henry var

inte dum, men hans strövarsinne beredde svårigheter,

spår-vagnsstallarna var för den tidens pojkar en farlig fälla. De

kommo för sent till maten. Hos Leches gick det till så här:

Herman Leche kom försent, vi sutto redan vid bordet, jag med

som gäst. Professor Leche spände ögonen i sin son, en fast, kall

blick som varade i sekunder, så kom ett rytande: "Gå och lägg

dig!" och sekunden därpå hörde man ett par tunga snörkängor

slås i golvet där inne.

Hos oss: Henry kom sent omsider, stannade vid Hjalmars

plats, Hjalmar såg på honom, såg på mamma, "du kommer för

sent!" åskade han så gott han kunde. Henry stammade med

gråten i halsen, det var en kattunge i sjuan... Hjalmar svalde,

han blixtrade med ögonen och så var det tyst. "Que faire?"

vände han sig till mamma.

Hur det slutligen gick minns jag aldrig, obehaget var ideligen

förekommande och varierade med sönderrivna kläder. Vi, allra

minst Henry själv, förstodo inte att det hela var ren komedi.

För Hjalmar var det ett besvär att ta itu med detta ovidkom-

69mande, så mycket mer hindrande som han inte hade sinne för

pedagogik. Det låg i vägen, var saker som bort skött sig själv.

Hos professor Hasselbergs minns jag en annan scen: en

fotogenlampa hade slocknat på eftermiddagen, bevis för att den inte var

fylld. Båda jungfrurna inkallades, stodo i givakt inför

husfadern som i få, korta, sakliga ord skrupensade upp dem, de

svängde på klackarna ut, svarslösa, kuvade. På mig gjorde

denna disciplin ett nästan skrämmande intryck. I detta hem

stod på insidan av varje skåp en förteckning på dagens sysslor,

även på klo sett dörr en. Så att vissa hem hade perfekt ordning.

Inte så hos oss. Men vilket som var bäst är svårt att veta. I ett

annat kamrathem, där husfadern var rik grosshandlare av gamla

stammen, led hustrun år ut och år in av formlig skräck, då hon

skulle gå in till sin man och be om pengar. Och detta måste hon

för varje utgift! Hon var själv en tämligen barsk typ, det var

egendomligt att höra henne många år senare berätta om sin

rädsla och det i ett förmöget hem, där perfekt ordning rådde

och husets fru gick helt upp i hemmets skötande.

Men i dessa hem hade man inga "krav". Kraven voro en

verklig börda för oss. Nu efteråt har jag insett hur dock de

flesta hem på den tiden voro fulla av dov kritik, vare sig de

voro intellektuella eller — så föraktliga! — bara voro hem där

husets herre var grosshandlare.

Hos oss var det krav på mod. Krav på att ha en åsikt färdig,

eller på att kämpa för livet för att få den. Krav på visat

förtroende. Krav på att motsvara allt vad böckerna lärde. Krav

på bildning, som var en alldeles särskild sak. Krav på att stå

för allt som bröt mot vedertagen form. Krav på frisinne. Detta

kunde visa sig i smått: i sällskap med Leches gingo Mia Leche

och jag före professor och fru Leche på Skeppsbron. Så dök

70kung Oscars långa gestalt upp i förgrunden. Mia och jag sade

spontant till varandra:

— Vi niger inte, hör du det!

Och med samlat kurage att visa vårt förakt för kungadöme

och vårt beslut att inte förnedra oss gingo vi gatan fram med

näsorna i vädret ooh flätorna tunga och raka efter ryggen.

Gatan var så tom som den ofta var denna fridens tid. Kungen

kom närmare, flankerad av en herre på var sida, kanske en av

dem var Ankarcrona. Och då han kommit på lämpligt avstånd

lyfte han artigt på hatten. Och förvirrade och stukade stöpte

vi ljus, vi två flickor. Professorn och fru Leche skrattade

bakom oss.

Vidare var det kravet på den nya förtroligheten mellan mor

och dotter... De skulle vara vänner, inte stå i något köttsligt

förhållande till varandra. Skolan hade också detta krav, inte

respekt, utan "förtroende" för tant Anna. Och så kraven på

ärlighet, inte den vanliga att inte strala äpplen eller ta ur

portmonnäer, utan en ytterligare, en klarögd ärlighet, som skulle

ingripa i allting, den innebar framför allt att man skulle veta

hur svart livet var, inte en mörk skrymsla skulle undgås, i god

tid skulle allt läggas fram och allt skulle vetas. Det var mycket

bråkigt och man hade inte många stunder lösa att gå och

inbilla sig något trevligt. Men livsledan hade sin tjusning, det

medges» Och så var den ju så mycket förmer än att vara glad.

Sonja Kovalevsky, dotter till professorn i matematik, den

stora Sonja Kovalevsky, och jag bestämde oss för, eller

rättare rådslogo om, huruvida vi skulle inta endera av två

attityder mot en så påträngande värld som den våra ihem och skolan

erbjöd: antingen yster glättighet med skickligt döljande av vårt

vemod och vårt bittra vetande om alltings intighet och uselhet

71eller ett djupt, sorgset allvar, som ingenting kunde bryta och

som vore en bra sköld, det med. Sonja bestämde sig för det

nunnelika allvaret, hon var mera uthållig än jag och vida mer

dramatisk. Jag glömde alltsammans och var för lat.

Tillsammans med Sonja Kovalevsky upplevde jag för övrigt

för första gången fenomenet att våga kritisera min mor. Och

hon sin. Hittills ihade man vridit sig, men inte tänkt en tanke av

formulerad kritik. Nu hade professor Kovalevsky skickat sin

dotter något ärende och inte blivit nöjd med utförandet, men

hon hade tydligen inte givit klart besked, disträ och individuell

som hon var och dottern gav på sitt dova sätt inför mig uttryck

åt sitt ogillande av moderns sätt att handha tingen. Det blev för

mig en hel väckelse. Min mamma, som inte var professor och

som var svenska, ooh denna andra mor, matematiker och ryska

och en synnerligen märkvärdig person, dessa båda voro som

mödrar precis lika! Och likheten koncentrerade sig kring något

som ungdomar har svårast att smälta av allt, nämligen

inkonsekvens.

Personligen såg jag inte något fel på Sonjas mor. Hon

förekom mycket litet i sitt hem. Då hon var där, satt hon i ett

avsides liggande rum i våningen Sturegatan 56, ett rum som fylldes

så gott som helt och hållet av skrivbordet. Där satt hon med

ryggen vänd utåt rummet intill, som var en salong med sliten

röd sidenmöbel. Man såg hennes lockiga nacke, de smala

axlarna. Huvudet föreföll stort till den späda kroppen. Det var

kortlockigt på samma sätt som jag många år senare på en färd

genom Sibirien såg flera ryskor ha det — före shingelns tid.

Hon hade kluven haka och vänliga, vackra ögon, vackra händer,

med vilka hon brukade ge mig spårvagnspengar hem, ty hon

delade de andra mammornas oro för att jag skulle gå hem

72ensam, i synnerhet över den skumma Humlegården. Jag var van

att niga och säga: "o, jag kan så bra gå ensam . .." Att gå

ensam betydde att ingen jungfru kom och hämtade en. Då det

var bjudningar sutto jungfrurna i tamburen och väntade. Vuxna

kvinnor gingo inte ensamma hem om kvällarna och många

upproriska skisser skrevos om hur fula gamla fröknar läto hämta

sig av söta unga jungfrur. Men som mor hade som sagt ryskan

professor Sonja Kovalevsky samma fel som de ovetenskapliga

svenska: hon gjorde sin dotter förvirrad med motsägande

fordringar, släpphänthet och ett plötsligt åtstramande av tyglarna.

Den inkonsekvens som gjorde mig för min del allra mest

upprorisk var mammas plötsliga: "Svarar du din mor?"

Jag förmodar att dessa mammas avsteg från det teoretiska

frisinnet förekommo då svaren voro logiskt besvärande. Skratta

kunde jag inte, tyvärr, allt var ju så blodigt allvarligt. Men

mamma föll som sagt litet emellan in i den epok, sin egen

uppväxts, som vi borde avlägsna oss milsvitt ifrån, och erinrade

sig då föräldramyndighetens rätt till oemotsagd lydnad. Det

var förbryllande. Men egentligen trivdes jag mera med den

traditionella stilen än med den nya, förtroendefulla, som innebar

att man skulle få reda på så besvärande mycket, och att man

borde komma med intima förtroenden.

Man hade "tråkigt", på det sätt ungdom har, då ingenting

händer, då dagboken var full av "ännu en dag, ingenting har

hänt. Snart är jag sexton år. Skall mitt liv bli lika tomt och

händelselöst alltid!" Hemma gick man och hängde, satt

ogenomtränglig och teg, felet var också att man inte sysslade med

något, inte hade alla de divertissemanger, som proppa dagar

och kvällar för nutidens ungdom. Och så en kväll kom mamma

in med ett ljus, stängde dörren:

73■— Vera, vad är det ? Nu har vi sett hur du hängt med

huvudet dag efter dag, vad är det?

Det var ingenting, bara ledsnad och det kunde jag inte tala

om! Min hjärna letade efter något stort och starkt att ge till

svar på kravet om förtroende, men det fanns ingen tragedi,

inga dunkla frågor. Jag kunde bara stirra och ruska på huvudet:

det är ingenting mamma. Mamma tog sitt ljus och gick och en

mycket otillfredsställande stämning blev kvar.

Eller mamma kände att tiden var mogen för upplysning.

— Vet du hur det går till att barn kommer till världen?

frågade hon en dag.

— Mamma, jag vill inte veta det!

Jag värjde mig, jag hade inte den minsta lust... Bakom

denna förtroliga upplysning som jag frånbad mig med

desperation, vädrade jag hela Kvinnoklubben, starka livliga damer som

Ann Charlotte Edgren, tant Anna Whitlock, hela denna värld,

som var auktoritet och tvång — tvånget att veta, där de andra

hade tvånget att inte få veta! Och jag slog blint ifrån mig,

Kvinnoklubben skulle inte få bryta sig in i min integritet och

jag slapp. Upplysningen fick jag sedan av en kamrat, rätta

vägen. Den vållade en tids vånda, men man glömmer.

Eller också briljerade man med sin "upplysning".

Vi läste i Tegnérs Språken, om italienskan.

"Skada ändå,

i ditt land sjunga kastraterna bäst."

Halvsovande hade vi låtit alltihop gå ut genom andra örat,

men tant Anna Whitlock sade:

— Vad som menas med kastrat kan jag inte tala om för er,

74ni får fråga hemma, ifall edra föräldrar vill att ni skall få

upplysning om det.

Vi lystrade tvärt. Nästa dag var jag den enda som fått "veta"

det. Och jag berättade för de utvalda vad jag visste. Så hade vi

symöte på eftermiddagen i skolan — julklappar — och Sonja

och jag voro ovänner. Sonja satte ögonen i mig och sade på

sitt hånfulla, dystra sätt:

— Du är en riktig kastrat!

Så gick det när man berättade hemligheter för den som inte

var en sann vän.

Eftersom föräldrarna skulle vara sina barns vänner skulle man

också säga du. Att vara mor var "animaliskt", men tyvärr var

jag ett krångligt objekt, som sagt, ingenting gick med mig som

teorierna ville att det skulle gå. Somliga barn sade "far" ooh

"mor", det ansågo vi tillgjort, nu skulle man hos oss plötsligt

säga du. Det gav den bästa bilden av det öppna, förtroliga

förhållandet. Jag undvek skickligt några dagar tilltalsordet, men

så måste jag då hoppa på huvudet i det.

— Vilket tycker du bäst om, sade jag, rött eller blått?

På mammas min såg jag att detta inte var lyckat och föll

tillbaka i det vanliga. Jag fick en liten hämning i denna sak, tills

det imed ens slog ut, som med möblerna och hattarna, jag sade

med ens du. Vilket gav ett förfärande eftertryck, då jag inte

tyckte att hatten var lyckad!

Då vi blevo äldre ansågs det att överhuvudtaget "pappa" och

"mamma" var lätt komiskt. Mina yngre syskon sade tidigt

Hjalmar och Anna, jag "följde så småningom efter — jag sade

Hjalmar, men Anna har jag aldrig kunnat kalla min mor.

Mamima ville ofta, ja helst alltid ha sällsikap. Till Dramaten

måste hon gå ensam, eftersom man där inte fick mer än en

75biljett, och en kväll bad hon mig följa sig dit. Jag gick lydigt,

men då vi kommo fram, såg hon att jag hade tårar i ögonen —

det var samma känsla som den där gången, då jag var med på

Arbetarföreningen: livet var så oerhört rikt och ens privata ting

så värdefulla att ett offer på ett par timmar formligen sved. Jag

kände mig djupt besviken, med in fick jag ju inte gå.

— Tag och gå upp till Hjalmar, sade mamma, han sitter på

riksdagen. Fråga efter referentläktaren och bed honom visa dig

alla de märkvärdiga herrarna där nere!

Jag lydde fortfarande, traskade till Riddarholmen och gick

uppför trappan till referentläktaren, där Hjalmar satt som

referent för Dagens Nyheter. Han var samtidigt redaktör för

Social-Demokraten, som ännu blott var veckotidning, och i den

angrep han ofta och häftigt Dagens Nyheter. Men Rudolf

Wall, som då var Dagens Nyheters redaktör, sade, då man

frågade hur ihan kunde vilja ha Hjalmar Branting kvar som

riksdagsreferent med ali hans krigiska inställning till tidningen:

— Det hör inte hit. Branting är den skickligaste referent

som kan fås!

Till denna objektiva referent kom jag nu:

— Mamma sa att jag skulle gå hit och hälsa på pappa.

Så uttrycker sig ett barn. Hjalmar sade:

— Det var snällt, lilla Vera...

Och så stodo vi där en stund och tittade, han visste inte vad

han skulle göra med mig ooh jag längtade därifrån, den långa,

skumma salen där nere hade jag sett vid något tillfälle.

Sedermera förde oss Ellen Key till riksdagen för att vi som hon

trodde skulle inhämta något av hur Sverige styrdes. Nu giük

jag emellertid hem. Det var rätt långt, men man var van att

traska. Sedan sade Hjalmar:

76Sonja Kovalevsky.

Maja Leche.

Gamla riksdagshuset.— Varför talade du inte om allt vad Anna sagt, då hade

jag tagit dig med på läktaren!

Antagligen hade jag där nere fått utpekat för mig bland annat

P. P. Waldenström, som ständigt förekom avritad i

Söndags-Nisse. Det inträffade vid denna tid, har en journalist, redaktör

Bränder, berättat mig, en betecknande episod:

Det var just nu som affären Ångköksolle var på tapeten, en

nyvald riksdagsman hade inte betalt sin skatt utgörande elva

kronor och femtioåtta öre, och på grund av detta måste valet

upphävas. Detta omstörtade hela stockholmsbänken och i stället

för de utkorade vänstermännen kom in i riksdagen lika många

högermän.

"Bland dessa oförskyllt placerade", berättar redaktör Bränder,

"befann sig bokförläggaren E. W. Carlson. Tullfrågan var den

mest brännande frågan i riksdagen vid den tiden. I en tulldebatt,

vid vilken vågorna gingo höga, uppträdde också E. W. Carlson.

Han sade bland annat att protektionisterna absolut måste ha rätt

i den sak det gällde, detta så mycket mer som till och med

socialdemokraterna ger protektionismen sitt stöd, sålunda",

fortsatte herr E. W. Carlson, "uppträdde Karl Marx i tyska

riksdagen 1878 och uttalade sin anslutning i en viss tullfråga...

o. s. v.

Hjalmar Branting satt på referentläktaren och hörde på och

myste i sitt dåvarande helskägg. När E. W. Carlson slutat, sade

han på sitt lugna och stillsamma sätt:

— Det där var ju lögn vartenda ord.

Brantings kamrater bland referenterna tyckte att talaren på

Stockholmsbänken gjort sig väl förtjänt av en vederläggning.

Och Branting nedskrev också en koncentrerad sådan på ett

visitkort, som skulle skickas ner i kammaren.

77Men till vem? Jo, naturligtvis till Waldenström! Denne var

inte bara frihandlare utan också en frispråkare av oförfärad

kaliber.

Många gånger roade den berömde Gävlelektorn Andra

kammaren med sina anföranden, men såsom det skrattades, när han

vederlade herr E. W. Carlson, det var ändå något ovanligt. Med

Brantings sakuppgifter som grundval lagade Waldenström till

ett inlägg som var minst sagt nedgörande.

Bland annat utlät sig Waldenström i en passus sålunda: Och

vad herr E. W. Carlson på Stockholmsbänken tror sig veta att

Karl Marx yttrat i tyska riksdagen 1878, det måtte herr Carlson

ha hört i någon dröm, sannolikt natten innan utslaget föll

angående Stockholmsvalet, eftersom Karl Marx då varit

landsförvist i tjugufem år och bott och fortfarande bor i London."

78VI.

Det hände mig något, då jag var en tio, elva år, som satte

djupa spår i hela min uppväxt. Jag relaterar det, inte för sakens

skull, utan för att visa vad en sådan händelse — här var det

till och med flera händelser under en följd av år — kan betyda

för en flickas uppfattning om sig själv, och hur den kan

framkalla den där specifikt kvinnliga skuldkänslan över att ha i sitt

väsen förmågan att dra till sig en man, "Evalögnen", som Ebba

Kolare döpt den. Hos mig skapade det passerade en blygsel som

inte gick att slå bort, därtill hade det en alltför grym och

nedtryckande verkan.

I umgänget fanns en herre av det muntra, briljanta slaget.

Han var gift och antagligen en kvick och allmänintresserad

människa, om än inte av någon djupare kunnighet. Han hörde

till de där som stryka alla kvinnor över armarna, en närgången

charmör, ehuru ordet charmör inte fanns då.

En förmiddag var han hemma hos oss. Det var någon

frukost-bjudning, solen sken, det var sommar och det skulle vederfaras

mig den lyckan att få bada hos Köhlers på förmiddagen, inte

de kvalmiga femöresbaden. Då jag skulle gå, hade gästen, jag

kallade honom naturligtvis farbror, beställt en droska för att fara

till sitt arbete — man tyckte på den tiden att korta avstånd voro

långa i den lilla staden. Jag skulle få åka med. Men jag ville inte,

en riktig instinkt sade mig att jag inte ville. Men jag övertalades:

79var glad att du får åka! sade man och som jag inte hade något

skäl för min vägran och man hade i sig djupt inpräntat två

saker: tacksamhet och att icke vara ohövlig, följde jag med. Då

vi kom fram till porten till hans byrå, hade han inte växel. Jag

tillsades att följa med upp och vänta, medan en springpojke

sprang ned och växlade. Jag visste att nu var jag fångad i den

fälla jag så dunkelt velat undfly.

I den tomma lokalen satte han sig och tog mig i sitt knä och

började smeka mig — jag såg den långa filen av rum och snart

grät jag, i hjälplös väntan på den där springpojken som aldrig

kom. Men det var en "farbror", en av familjens mest

uppskattade umgänge, jag hade också sett honom karessera damer

på det där vårdslösa sättet, i allas åsyn, som en del män ha för

vana. Jag var gripen av respekt för en vuxen, för en av

föräldrarnas vänner. Jag satt kvar med tårarna strömmande. Men

det som skedde var av psykisk art. Det var vanligt att herrar

frågade små flickor om de kunde få en kyss, och jag var oklart

övertygad om att min gråt inte skulle ha förståtts. Slutligen var

gråten väl emellertid besvärande. Han lät mig gå med de

pengar den väntande kusken skulle ha och i dörren sade han

åt mig att vara en glad och snäll flicka: du är inte ond på

farbror nu? Nej, hickade jag och så var jag fri i den soliga

sommardagen, då jag skulle få gå och bada på lyxvis, i ensam

hytt, som vuxna damer badade.

Det gick någon tid, jag kan se mig själv gå där och bevara

min upplevelse, ha den liggande inom mig mitt i lekar och

läsning och det dagliga. Så en dag voro vi bjudna ut till deras

sommarnöje och man satt ute i en berså, där det rådde det

vanliga intellektuella glammet. Men jag hade tråkigt och för att få

en förevändning att resa mig gick jag för att "dricka vatten",

80tusende barns skäl för att få slippa tråkigt sällskap. I köket kom

han efter mig, ställde sig i vägen för mig och bad om en kyss.

Det var en vanlig lek att säga: "ingen kommer här fram förrän

han säger sin kärestas namn!" Nu stod han med händerna mot

dörrposten och hindrade mig. Jag pressade ihop läpparna och

han vände sig inåt rummet, där hans fru var och ropade på sitt

muntra sätt: tänk dig en sådan unge, hon vill inte kyssa mig!

Jag gick en annan väg ut, okysst. Men saken tog mig, den

rörde upp något inom mig, jag måste ha varit blek, jag mådde

illa och fick gå in i ett av rummen och lägga mig på en

soffa. Där låg jag tyst och försjunken i mig själv, såsom barn

göra — jag var ett barn! — då kom han in genom fönstret.

Antagligen ville han inte synas, han steg in genom det låga

fönstret och satte sig på soffkanten.

— Blir du sjuk hellre än du kysser mig? sade han. Vill du

inte kyssa mig?

Men jag ville inte. Han tvang mig inte, han vågade inte driva

saken för långt och som den erfarna man han var, visste han

att det oavgjorda kanske var mera värt än något avslutat.

Jag gick sedan till mamma och talade om saken, dumt nog.

Sådant skall man inte bringa i ljuset. Saken diskuterades

kanske, men han umgicks hemma som förut, var vänlig och glad

och alltid caressant, var han kom. Mellan oss var det en tyst

strid. Den varade så länge att jag blev femton år.

Då bodde vi på landet. Denna familj bodde på samma ö och

umgänget var alltjämt livligt. Vi seglade mycket, jag var

segelvan, aldrig rädd och kunde sköta ett fockskot. Han seglade

ensam och hörde för övrigt till de där som sitta och knalla med

en revolver över vattnet. Skrattade och sjöng och hojtade, var

alltid glad, alltid med en atmosfär av överdåd och spänning

6. —

v. Kr æ m e r, Brantings.

81Omkring sig. En dag hade vi seglat, någon tredje var med, det

började regna, han lade sin röck över mina axlar. Inför gesten

ryggade jag, min rädsla för honom var alltid levande. Han

skrattade och ville mig inget ont. Jag skämdes, var egentligen

djupt förlägen över att ha misskänt honom och över att ha "så

fula tankar".

Om igen en segling, denna gång var hans hustru med.

Föräldrarna voro vid detta tillfälle i England och jag hade ett slags

överinseende över hemmet, såg till småsyskonen och gick och

drev eller botaniserade. Jag gick nu i sjätte klass. Vid denna

segling var hans hustru mycket rädd. Hon pinades, varje våg

avlockade henne kvävda skrik. Jag fann detta "sjåpigt", och en

smula tröttsamt. Då vi kommo i land var det mörkt och hans

hustru gick hem; hon var antagligen nedstämd, ty hon hade

varit mycket tyst och antagligen svalt gråt av någon anledning.

Vi två blevo kvar för att ordna med båten och så följde han

mig en bit på väg och så blev jag kysst. Detta minns jag inte

längre så noga, det var ett slags utmattning efter åratals strid

oss emellan. Jag var den gången den svagare, försvagad också

av den där känslan: alltid ska du tro att han vill dig något!

Hans kyss var mycket påtaglig, det var för övrigt den första

jag någonsin fått, ty skolpojkskyssar hade jag aldrig varit med

om, så fière som jag var mot pojkar.

Då han kysst mig sade jag:

— Men tänk om ...

— Om vad? sade han.

Jag minns allt mycket väl, ty det satte djupa spår. Jag

svarade:

— Tänk om jag träffar någon som jag verkligen bryr mig

om! Då är han inte den första.

82Nu efteråt förstår jag vilken liten örfil svaret blev. Jag är

nu glad att jag gav den, i min som alltid otroliga naivitet. Men

han fann sig med sitt goda humör och sade att vi skulle gå

tillbaka och diskutera saken. Vi vände och satte oss på en bänk —

det var faktiskt månsken också — och så sade han på sitt käcka

sätt att när den dagen kom, då jag fann någon jag brydde mig

om, skulle han tala med denna man och säga honom att

"farbror" kysst den söta flickan och det var det inget ont i.

Jag blev lättad, var det

kysst ? Det trodde man nämligen... Och så vandrade vi åter

över gärdena. Vid grinden skildes vi och då han höll upp

grinden, sade han:

— Se på mig!

Jag vände upp ansiktet och han kysste mig. Det var jag inte

beredd på, ty min godtrogenhet var irriterande äkta. Men den

här gången gjorde det inte så mycket. Jag gick hem ganska

upprörd, men ändå lättad. Det hela var naturligtvis dramatiskt

och jag kände mig kanske litet betydande, kanske smickrad

över att vara så "söt".

Men jag bevarade inte hemligheten nu heller. Jag fick

samvetskval, jag fick inte ro. Man kan naturligtvis anmärka att jag

tog saken för seriöst, men så var det nu en gång. Jag gick åter

till mamma och hon talade med pappa och han skulle vända sig

till vederbörande. Det gick någon dag, så sade mamma:

— Vet du vad han sade? Jo, han sade: hon tyckte inte illa

om det.

Där stod jag. Man kunde skratta åt det, man kunde erkänna

att det dramatiska i denna långa "könsstrid", ty en sådan var

det väl, sysselsatte min fantasi för mycket. Och man kan med

fullt fog anmärka att jag skulle ha tegat. Det var något för-

83rädiskt i att gå och tala om saken •— om man nu kan tala om

förräderi mellan en flicka på femton år och en man på

trettiofem, en stor flirt och en vän i familjen.

Men för mig blev detta ett brännmärke som varade i många

år. Jag hade inte tyckt illa om det! Det var ett fult drag, det

var skamligt. Dessutom: om jag varit verkligt renhjärtad, så

hade han inte dragits till mig. Det vär något lågt att man ville

kyssa en flicka — en flicka borde inte vara sådan. Det var

flickans fel — det var min fasta övertygelse.

Han dog helt plötsligt. Jag såg honom aldrig efter den där

sommaren med seglingarna, då vi träffades några gånger till

under det vanliga nojset, men så var han borta. Han måtte ha

dött på hösten. Jag skulle vara med på begravningen, en mycket

ståtlig sådan. Mamma gjorde åt mig ett slags kosackmössa, ty

jag skulle "se bra ut", och då jag satt där med luggburret under

mössan grät jag.

Men det gjorde jag av konvenans. Jag trodde att man måste

gråta på begravningar, annars var man "kall". Alltså snyftade

jag, det var inte svårt att arbeta upp en bedrövlig stämning för

den som aldrig upplevt en begravning förr, utom mormors, och

av den förstod jag ingenting. Jag arbetade med mitt sinne: nu

är han död, hu, nu ska han i jorden, allt det där, och efter en

stund kom resultatet, en gråt, som togs som: jo jo, det känns!

Kontentan i denna historia är den, att jag gått omkring med

ett skuldmedvetande i så många år och till den grad att jag på

allvar räknat efter hur många av umgänget, som kunde ha reda

på denna skamliga historia som jag vållat, och att jag

mångfaldiga gånger tänkte, då något dödsfall inträffade i kretsen:

nu är en av dem borta! En mindre som vet. På en segling denna

besmutsade sommar var fru Nenni Geijerstam med jämte sin

84make Gustaf af Geijerstam, Karl Staaff, antagligen också

ingenjör Karl af Geijerstam och hans hustru. Föräldrarna minns

jag inte från denna seglats. Fru Nenni sjöng då en visa, som

gick ut på ungefär följande:

"Stör inte glädjen, bryt inte ringen, skingra inte de unga

flickornas krans..."

Jag satt i fören och hörde orden och tänkte: finns det någon

som vill mig väl? Menar hon mig? Ber hon för mig?

Det var stilla efter sången. Han som vållat alltsammans, eller

som inte borde ha stört ringen, satt tyst. För mitt sinne står

denna stumhet över sällskapet, ute på det solbelysta vattnet,

som måste ha varit ganska stilla, som ett dis över landskapet,

tillsammans med min egen vaga undran om någon kanske tänkte

väl om mig... Men jag vågade aldrig tala med fru Nenni, inte

låtsas om något. Och jag fortfor att vara en förbryterska, hon

dog inte långt därefter. Då och då kom under åren en

dödsruna igen, ofta avlägsna bekanta från denna krets — ännu en,

tänkte jag. Ska det snart inte vara slut på alla de där som vet ?

Tills jag greps av mina egna öden, allvarsammare och mera

ingripande ändå — så att jag glömde hur skuldbelastad jag var.

Hans hustru är död. Vi kommo alltid väl överens och vid ett

tillfälle fick jag ett tacksamt och vackert brev från henne. Men

jag var mycket vuxen innan jag förstod att min skuldkänsla

var en börda som jag kunde ha sluppit.

85VII.

På fullt allvar sade jag och tänkte ännu mer djupt Inne, som

ett medvetande: jag kan aldrig gifta mig, ty det finns ingen

mera man i världen som pappa. Som Hjalmar. Men det låg

varken någon sjuklig faders förälskelse i detta eller något

högmod, det låg ödmjuk beundran och därtill detta, att "pojkar"

var ingenting att öda sina tankar på. Vi hade inte något

umgänge med s. k. ungdom, de flesta av alla dem, som kommo

hem eller som föräldrarna träffade ute på restaurangerna, voro

barnlösa. Vi hade aldrig danstillställningar hemma, det låg inte

i tidén och hörde inte till våra kretsar. De unga "män" jag sett

uppmuntrade inte till svärmeri, de voro från början en smula

inställda på att se en apart varelse i mig, "kan en socialistdotter

vara så söt?" berättades att någon sagt. Jag fnös och berömmet

lockade inte. Det var heller inte meningen, det förstod jag.

Sålunda var jag frän mot pojkar, hög och benägen att driva

med dem, hela den näring jag sökte för mina mer eller mindre

drömmerier fick jag från dem, som voro många år äldre — nå,

Hjalmar var ju knappt så gammal att han kunnat vara min

far! I denna misströstan eller rentav uppriktiga resignation

(som lyckligtvis bröts ganska lätt, då det kom till avgörande)

låg också den intelligenskult som hörde tidén och våra kretsar

till. Pojkarna kunde visserligen tala om Helvetius och vara

skeptiska och citera Heine, men vad var det mot de män jag

86ständigt hörde tala, mot de män jag läste om, de "trætte mænd",

som gjorde ens horisont ännu mer resignerad, ali den

upplysning man fick på dessa vägar, utan att be om den, vad voro

sjundeklassisterna mot Hjalmar Branting?

Och så kom ännu en som kunde ställas vid sidan av Hjalmar,

ännu en som gjorde min framtid som gift berövad alla

möjligheter — det var Karl Staaff. Exakt när han dök upp i umgänget

kan jag inte säga. Men slutligen var lian där och han fyllde

vårt hem med just detta andliga nöje, som var dess essens, då

det var som bäst. Han satt ting i Hedemora, därifrån kom han

med presenter, ett skärp, en väska av ofödd säl, en märklig sak.

Karl Staaff var satirisk, det var mycket tjusande. Satirisk var

Hjalmar aldrig, hans ton var inte den. Han kunde avfärda, han

kunde draga upp ögonbrynen, man blev blixtsnabbt stukad blott

av den minen och det »korta:

— Hur sa du?

Om man uttalade ett ord fel. Rodnande kröp man tillbaka och

såg efter i vilken ordning bokstäverna stodo. Ibland voro ord

omöjliga att känna till: kråkel sade man, men då skrattade

Hjalmar. Det kunde hända att han blev ärligt förargad, jag

kom en gång med min engelska snobbism och talade om något

som jag kallade råppstn. Det låg mittemot Lidingö, Hjalmar

blev het. På sin städs och sin bygds vägnar, på sunda

förnuftets och på just det karakteristiska som låg i namnet:

— Det heter Ropsten, det är en sten man står och ropar på,

begriper ni väl! Sådana dumheter!

Umgängesvännen Karl Staaff var på ett annat sätt. Alltid

spydig, alltid ironisk, men innerst vänlig. Satiren var en förrn,

som roade oss oerhört, han var kvick. Alltid klar, alltid

slagfärdig, alltid torrt munter. Eftersom han inte var min pappa

87kunde jag kasta på honom den förälskelse, som pojkarna gingo

miste om. Jag beundrade honom absolut, därtill kom att man

kunde vara med i kretsen. Man avfärdades inte, man fick sitta

där och hänga i röken in på småtimmarna, man var aldrig i

vägen, man passade upp vid vardagsmiddagarna, som Kalkas en

tid ofta åt hos oss. Man fick ooh kunde svara, han kastade

glans över dagarna.

Men på sitt sätt stod han på Hjalmars plan, man "dyrkade"

honom i dagboken, ehuru han var en, den där utestängde alla

eventuella friare. Men det gjorde ingenting, man var högt lyft

över så triviala saker som danskavaljerer, de föraktliga

kadetterna och än mer löjtnanterna, som nu heller aldrig hade kastat

en blick åt mitt håll, om jag haft olyckan att bli bjuden på bal.

Det visste jag från en lördagsdans på Furusund, där jag fick

sitta hela kvällen. Hela kvällen. Hela tidén, med mammorna

runt väggarna (jag var på besök hos kusinerna Elsa och Maja

Jäderin). Sitta där som en utpekad. Jag hette Branting, det var

skälet, även om jag aldrig hade kommit att höra till de

om-svärmade som dansade väl eller kunde ge de glosor, som

brukades på den tiden. Jag bette Branting på denna

Furusunds-dans lika väl som jag bar namnet i Wallinska skolan och aldrig

blev bjuden på kamraternas tillställningar.

Att sitta en hel kväll i societetshuset på Furusund var en

pers, det kan inte nekas, som knappt kunde kompenseras med

Kalkas. Inte under de blygselfulla timmarna, ty sådant är för

en sexton års flicka en alldeles särskild pina. Men kanske sedan

och på det hela taget, ty försmädelsen satt inte djupt i.

På Blidö var nämligen Kalkas också ofta gäst. Vi lekte våra

vanliga intelligenslekar, som vi odlade sommar och vinter. En

av dem var att citera en versrad och låta de andra uppge vem

88Koppartälten i Haga.

Furusund.Edvard Jäderin.

Karl Staaff.

Kusinerna Elsa och Maja Jäderin.författaren var. Här märktes för övrigt generationerna,

Stagnelius och Wallin voro inte mina diktare. Både Kalkas och

Hjalmar hade briljant goda minnen, det flödade citat, och

mamma var lika styv. Inte jag, som hade svårt att lära mig

saker utantill. Då Longfellow vederbörligen var dragen, ("Tell

me not in mournful numbers, life is but an empty dream"),

körde jag ofta fast. En sådan glad sommardag fuskade jag i

leken. Mellan varven, då jag bytte tallrikar och gick in och ut

med mat och dryck, såg jag i min lilla bok, där jag skrivit upp

de dikter jag älskade och kom var gång ut med nytt förråd.

"Viel Vogel sind geflogen

viel Blumen sind verblüht,

viel Wolken sind gezogen,

viel Sterne sind verglüght..."

Det tyckte jag var vackert.

— Jag tycker nu att det mest är en samling starka verb, sade

Kalkas och där dog den dikten.

I min samling fanns också en visa i folkton "Evalisa" av

Mark Stern och parodisk ballad av Efraim Rosenius:

"Hon sömmade i silke,

hon sömmade i guld,

hon sömmade den riddaren

som var henne huld."

Riddaren var ute i drabbningar och miste en arm, skön

jungfrun sprättade upp den, han miste ännu en arm, hon sprättade

tålmodigt upp, han miste ett ben, han miste det andra benet,

"Vad gör mig en arm eller två", och så äntligen kom riddaren

89hem, då inte mycket fanns kvar av väven. Detta fann man

oerhört roligt, liksom Fliegende Blätters komiska ballader,

ehuru annars Fliegende Blätter ringaktades redan på den tiden.

En dag hade Kalkas med sig ett korrektur, han tog fram det

efter maten och var sällsynt allvarsam. Det blev en lågmäld

diskussion om Vera skulle få vara inne på verandan, då

korrekturet skulle läsas högt av Kalkas. Det bestämdes att Vera

skulle få höra på. Här var ett tillfälle till upplysning och

dessutom var det något mycket märkligt och vackert.

Det var Frödings "En morgondröm". Vi satte oss i ordning

och han läste, det är enda gången jag sett honom visa känsla.

Att han hade den tvivlade jag inte på. Förutsättningen för att

man njöt av hans ironi och skepsis var just att det låg känsla

bakom.

Han läste den långa dikten, hans rörelse och betagenhet och

även ämnets natur, för så innerst blyga människor som dessa,

gjorde att han läste mycket lågt.

Jag hörde inte ett ord.

Men jag begrep att det var något betydelsefullt nytt och

något ömtåligt. En eller annan stavelse dök visserligen fram,

men om diktens verkliga, ocensurerade innehåll, det som aldrig

sades i tryck, hade jag inte en aning. Det var denna dikt som

sedan gick ur hand i hand under bänkraderna i Norra latin.

Där antar jag att man tog den ungefär som en viss visa, vilken

gnolades ällmänt i skolvärlden, även av oss flickor — delvis.

"Es war einmal ein bon-vivant

und eine Dame du cour,

er war ein j unger courtisant

und sie comme faite pour Tamour,"

90Fortsättningen var rätt mustig, den hörde jag aldrig, man

tjusades mest av språkblandningen, som var så duktigt att kunna

svänga sig med. Så uppfattades emellertid Frödings

Morgondröm i pojkskolorna. Men för mig står kvar minnet av denna

förmiddag på en sommarnöjesveranda, då dikten lästes högt av

en mogen man och åihördes av mamma och Hjalmar, vilka alla

togo den som en uppenbarelse av vad dikt kan säga, då det

säges rätt och skönt. Och jag, som ingenting hade hört, hade

vett att sitta en stund tyst och allvarsam, som de andra, men

med sänkta ögon, i själva verket litet trött av spänningen,

förlägen att så illa ha motsvarat intentionen om hur jag skulle

föras in i renhetens och livets rike, i Pans nejder och få lära

mig vad kärlek var. Sådana där komedier kunde det hända att

man uppförde någon gång, det var av hänsyn, inte av

förljugenhet.

Som då jag inte ville svika morbror Edvard, när han skulle

hypnotisera mig.

Hypnotismen var i svang någon gång på 1890-talet, morbror

Edvard Jäderin var entusiastisk och experimenterade med vem

han kunde få till objekt. Han bad att få söva mig. Dörren

stängdes, jag placerades i ett soffhörn och morbror Edvard

började stryka i luften framför ansiktet på mig. Jag borde så

småningom somna. Men jag var vilt klarvaken. Slutligen blev

jag rent olycklig, morbror Edvard strök och strök och spände

ögonen i mig — detta gick inte för sig. Inte ville jag göra

honom ledsen. Så att jag slöt sakta ögonen. Han fortsatte ännu

en stund, så slog han triumferande upp dörren:

— Var så goda och kom och se, hon sover!

Min respekt och förskräckelse för bedrägeriet gjorde att jag

kunde hålla mig för skratt. Morbror Edvard befallde mig att

91sträcka ut armen, nå, det var ju inte så svårt att göra, jag hörde

ju vad han sade. Min kusin befalldes nu att söka bryta ned

armen på mig, men man har en viss motståndskraft då ens

arm är rakt utsträckt i luften och Karl ville väl inte heller

krossa illusionen, så min arm behöll den ställning hypnosen

försatt den i. Så viftade morbror Edvard allvarsamt framför mitt

ansikte och sade:

— Vakna!

Och jag slog långsamt upp ögonen.

— Vera, sade mamma sedan, hur kunde du bära dig så åt!

— Men snälla mamma, det dröjde så länge och jag var inte

ett dugg sömnig. Morbror Edvard kunde ha blivit ond . . .

Men då en släkting i detta hus hade tandvärk, då var det

inte tal om hypnos. Hon slog huvudet i väggen, drack iskallt

vatten, skållhett vatten, lade på gröt, rusade omkring i rummet

— allt utom gick till tandläkaren. Och detta furioso måste ha

sin tid, där var man maktlös.

Till sommarlivet denna tid hör den långseglats som herrarna,

inga damer, gjorde varje år. Den varade väl en vecka, mat

lagades och fanns, även dryck, det måtte ha varit mycket roligt.

Denna långsegling i skärgården var en institution.

Flickor lärde sig sällan segla, min yngre bror var mycket

skicklig och arrangerade dramatiska skeppsbrott till förlustelse

för lotsarna i Furusund, men jag kunde ro, det var ju alltid

något. Det föll på min lott att ro över Blidösundet för att

handla i Köpmanholmens handelsbod eller utföra någon av de

telefoneringar, som tog en halv dag i anspråk, jag var duktig,

det vet jag, hesiterade inte för något, rodde till och med en gång,

då jag nästan skurit av mig lång fingertoppen med en slö

bordskniv. Detta, att ro, var den sport jag kände till. Lawn tennis,

92som de välsituerade kamraterna lärde sig spela på Dalarö, var

för oss den borgerliga världens tomma förströelser.

Det hände att gifta par badade tillsammans på kobbarna ute

i skärgården, därom gick det rykten från strand till strand. Det

var djärvt och opassande, det tyckte nog också vi, trots våra

gemensamhetsbad med tvunget huvuddopp, men de där andra

badade inte familjevis, utan på tu man hand. Och våra bad voro

nog också chockerande. I andra kretsar gick det så till att då

man var ute och seglade, modern kunde säga:

— Om ni ser något skärt på kobbarna, små flickor, så vänd

bort huvudet.

Jag fick av en kamrat lära mig hur man skulle sätta sig på

en stol: inte så att kjolen svepte åt ena sidan, så att benets

kontur avtecknade sig — så gott det gick under alla

underkjolarna — utan så att man tog ett grepp med båda händerna i

sidvåderna och hastigt bredde ut kjolen åt båda hållen. Man

fick inte sitta med ena benet över det andra i en droska. Det

gjorde bara "ces dames", som man för resten kallade "damer"

eller om man ville vara bitter och djärv "hålldamer". Det fanns

en sådan dam över alla damer i Stockholm på min backfrschtid,

jag måste erkänna att vi voro uppslukande intresserade av

henne. Slutligen gjorde min bästa vän, Maja Leche, och jag oss

ärende till hennes lilla handskbod, som låg där Enskilda Banken

nu ligger, där bakom disken stod Sigrid Blücher och

expedierade herrar som hela Stockholm kände igen, och hade blixtrande

ringar på många fingrar. Hennes springflicka hade också ringar.

Fast de kanske voro mindre äkta. Hon var lång och smal och

böjlig, vi fruktade och avskydde henne och letade i zoologien

för att få en pendang till det lilla lodjurshuvudet uppe på den

eleganta gestalten. Den sortens damer hade flor efter åtta på

93kvällarna, det kunde andra inte ha. Det fanns en något enklare

sådan dam i Vasastaden. Hon var vitpudrad och att jag drog

slutsatser om hennes vandel måtte berott uteslutande på pudret,

men jag var säker i min dom. Ty hon var inte diplomat fru och

inte jockeyryttarinna, alltså...

Skönhetsmedel kände vi andra inte till. Den tvål man hade

var mandeltvål i stanniol, man borstade tänderna med tvål så

det stod som ett skum, man tvättade håret med såpa, fast inte

så ofta, blev man narig så var man narig. Min första

nagel-pasta minns jag mycket väl, det var 1902, den lilla burken kom

från Köpenhamn och hette Ungual, samtidigt började jag borsta

håret, inte bara krusa det med tång. Men parfym använde man,

om man så hava kunde. Efraim Rosenius" fästmö Helena

Björkman stod i Wiréns parfymhandel i Klarakvarteren och där fick

jag av henne bitte små flaskor Ylang-Ylang. Då man kunde

köpa sig parfym själv, blev det framför allt New Mown Hay

och Jockey Club, allihop med en liten lapp vitt handskskinn över

propparna. Litet längre fram en parfym som hette Corylopsiis

■— och så var man färdig för alla de sorter och de fina tvålarna

och pudret! Som mycket länge var mjölvitt och lades på utan

skyddande underlag. Det sades alltid att skådespelerskor fingo

förstörd hy för sminkets skull, jag vet inte. Men jag vet att då

vi en gång lekte våra vanliga lekar på Norrtullsgatan 3 och jag

och Georg spelade "Hadda Padda", en pjäs som då gick på

Dramaten, och hatade varandra och beto varandra av svält, sä

sved det i mitt ansikte hela natten för att jag strukit på vitt

puder på kinderna under det utslagna långa håret.

Sedan började hudcremerna och man kunde köpa dem litet

varstans. Länge var det annars blott en fin bod på

Drottninggatan, Stråles parfymaffär, dit man kunde gå, men handlandet

94där försvårades av att innehavarinnan var så vresig. På den

tiden var allmänheten till för butikerna och inte butikerna för

allmänheten, man stod rätt ofta i ett fientligt eller bävande

förhållande till dem bakom disken. I synnerhet om man var

barn! Som barn var jag gripen av djup rörelse över en gumma,

som sålde äpplen, och köpte av henne — tills hon beskyllde mig

för att strala. Och sammalunda greps jag nästan till tårar då

portvaktsparet utanför Observatoriet, ett äldre äkta folk, satte

upp en liten skylt. Det tog jag som en förtvivlans åtgärd att

tillkalla kunder till det lilla karamellstånd, som bevakade

trätrappan upp till GyIdéns och jag dristade mig dit för att köpa

lakrits, tills jag hotfullt jagades bort, misstänkt för att vilja

smyga mig upp till Observatoriet.

Dit kom jag för övrigt sedan, då Sonja Kovalevsky bodde

hos Gyldéns, medan hennes mor var utomlands och sedermera,

då modern dött. Gyldéns hade en S: t Bernhardshund, Bairry,

en väldig en som stötte omkull en då han lade sina tassar på

ens axlar. Han stals ett par gånger, liksom vår vinthund stals

och sedan fick återhämtas mot vederlag. Det fanns så få

hundar i Stockholm på den tidén, att jag inte på lång tid visste

om annat än följande två: Kjerrmans kloka dogg samt morbror

Axels strävhåriga någonting, dresserad att skälla, då man

frågade: "Vad säger frihandlarna till protektionisterna ?"

Gyldéns voro de finaste, älskvärdaste människor man kan

tänka sig. Det vill säga för professorn var man bävande

respektfull. Professorskan var mild och en dam av det fina vettets adel,

alltid smått skämtsam, man var à son aise i hennes närvaro, men

gripen av dämpad beundran. Den stora hunden fyllde det lilla

förmaket. Denna familj hade en estetisk julgran, intet glitter, den

var bara mörk och jämn och vacker. En vacker julgran var en

95mycket viktig sak. Julgranen togs ofta från sommarstället,

skärgårdsbon kom in med den och skulle bjudas på middag eller

kaffe.

Till sommarnöjet hörde Frälsningsarmén, inte för oss, men

för jungfrurna. Den hade sina möten på öarna, pojkarna gingo

dit för att driva med den och kasta sten eller söka kurtisera de

unga frälsningssoldaterna med deras

kyss-mig-om-du-kan-hattar. Och jungfrurna gingo dit för att se på spektaklet. Jag

gick aldrig med, det fanns en aktning för detta folk, som låg

omedvetet inne, en aktning för allt som rörde tro, detta gåtfulla,

som aldrig släppte taget. Man var på det hela taget ensam på

landet — ett år hade Hjalmar ett åtal för majestätsförbrytelse

och jag hade samtidigt fått lov att bjuda till mig en kamrat.

Hon fick inte komma, skrev ärligt att i mitt hus fick hon inte

vara, men jag fick däremot gärna komma till -henne. Så att ens

flickumgänge var ju begränsat.

Att vara ensam var inte illa, man hade naturligtvis

benägenheten redan i sin natur, annars hade man väl dansat på logarna

och blivit populär. I stället läste jag. Hamsuns Sult är en stor

upplevelse från en arla höstmorgon, då jag stigit upp för att

följa en nattgäst klockan fem och sedan satt i fred och läste

medan asplövet skalv för brisen vid soluppgången. Och man

sysslade med sitt inre, sitt behov av svar. Alltid samma behov,

som hos mig formulerades så: "Du som har gått och läst, vet du

vad som menas med det och det, som står i bibeln ?" Ty om man

än inte läste bibeln, läste man om bibeln och om de religiösa

frågorna. "Amsagorna" oroade mig alltid. Då jag flera år senare fick

läsa i en tidning att syndafloden hade sin grund, en översvämning

i förhistorisk tid i landet vid Eufrat och Tigris, blev detta en av

de slöjor som lyftes och gjorde en glad. Mycken melankoli hör

96tillsammans med dessa Blidösomrar, mycket självplågeri, mycken

"surhet", som familjen tog illa upp, mycket brevskriveri till den

enda, som förstod, den bästa vännen, på det hela taget ett

oavlåtligt sysslande med sig själv. Vad annat skulle jag göra?

Kafferep, handduks fällning, hela denna tillvaro av beskäftig, om

än obetydlig verksamhet, som jag fann "hemtrevlig", åtråvärd

på sitt sätt, existerade inte för oss. Därför var besöken hos

Jäderins med rodder till bryggan efter öllådan, skorpköp, bad,

att "gå till båten", där den borgerliga damvärlden infann sig

med långa stavar i händerna och till och med vitklädda, något

nästan med det otillåtnas tjusning.

På Furusund bodde Albert Ranft, på Isola Bella, där

någonstans gick Knut Lambert, som myste mot flickan, som rodde

över i alla väder för att gå till handelsboden på Köpmanholm,

och på Blidö, ett stenkast från oss, bodde Anna-Lisa

Hwasser-Engelbrecht och hennes man, William Engelbrecht.

Anna-Lisa Hwasser-Engelbrecht hade en olycklig böjelse för

sprit. Hon var stor och fet, rödmosig i sitt sällsynt vackra,

flickaktiga ansikte. De hade en liten vit raggig hund, fru

Hwasser-Engelbrecht brukade skämta om de olika hyllor den lilla hunden

fick ligga på, bysten under hennes redan fjuniga haka, magen,

eller knät. Hennes man lagade deras mat, han smorde formarna

med tummen, vi ryste i vår ovetenhet om hur de riktiga

köksmästarna göra, då det gäller att få maten god. William

Engelbrecht lagade säkert god mat, han var noga med inköpen, i

synnerhet av kött. De hade massor av romaner med sig, ett rum

i stugan där de bodde, var så gott som omöblerat, men det låg

böcker på golvet utmed väggen, jag fick gå där och ta.

Ibland var det tyst borta hos Engelbrechts, då hade det varit

7. —

v. Kr æ mer, Brantings.

97något nattligt uppträde. Anna-Lisa Hwasser-Engelbrecht hade

kommit ned i källaren och druckit vad hon fått tag i, eller inte

fått något, hon hade slagit sönder fönsterrutor med bara

händerna, i sin strid efter sprit.

Men så såg det åter ut som vanligt där på udden, där

Engel-brechts bodde, med undantag av att Anna-Lisa

Hwasser-Engel-brecht hade svarta halwantar på sig tills skråmorna på

underarmarna läktes. De hade en son, en pojke som alla andra pojkar

varnades för, på det sätt folk har då det är något fel på

föräldrarna. Då isoleras ett sådant barn. Den här gossen var ljus

och fräknig och blek och tunn, jag vet ingenting illa om honom,

tvärtom.

Och så sutto vi på udden, ty Anna-Lisa Hwasser Engelbrecht

läste högt för oss. Hon läste hela David Copper field för oss

Brantings, den sommaren. Hon läste utomordentligt väl. Inte

sonort, som hennes man talade, han hade den äkta

hjälterollstämman, som rullade fram i manligt mörka tongångar, vare sig

han talade om köttet eller smöret. Hans hustru talade varmt,

leende, mjukt, ungt. Att hon läste Dickens måste ha berott på

att hon förstod honom — vi älskade alla Dickens och Per Staaff

var i synnerhet expert på honom, kunde citera långa rader —

vi talade hemma alltid om "majorens hästhosta", som var ett

Dickenscitat via Per Staaff.

Och än i dag, så länge jag lever, skall jag höra fru

Anna-Lisas tonfall, då hon sade "lilla Davy". Än i dag kan jag inte

öppna David Copperfield utan att höra det. Jag har så rentut

berättat om hennes olycka, därför att när allt kom omkring den

var oväsentlig, utom för den tragik och den undergång den så

småningom skapade för henne och hennes familj. Kvar står för

alla minnet av hennes syften, hennes glättighet, hennes humor,

98detta speciella, som är en stor konstnärinna. Jag tyckte flicklikt

gränslöst mycket om henne, precis som hon var, med sina hyllor

och de svarta halvvantarna, fast jag aldrig kunde visa det. Ty

för mig levandegjorde hon Pegotty, Steerford, atmosfären hos

Dickens och "lilla Davy".

En dag var det teaterföreställning på Furusund, man gav en

pjäs som hette Gnistan ooh huvudrollen hade Ellen Hartmann.

Hon hade varit utomlands, rymt med någon, och nu kom hon

tillbaka. Hennes första uppträdande på Sveriges jord efter

exilen blev här, i furusundsladan i "Gnistan", där hennes första

ord var: "Nu har ni mig igen!" Och välkomst jublet brakade.

Men jag föraktade henne litet då, inte för att hon var en täckt

farlig kvinna, utan för att hon en gång svängde runt med mig

i en yr tillgivenhet, som hon självfallet inte kunde känna. Det

var inte enda gången det barnet blev smekt för ammans skull.

Vi seglade alltid, till somrarna hörde seglens slående, allvaret

då det bröt på och båten "lutade". Hjalmars båt hade vunnit

något pris och var av en enastående typ med två likadana,

mycket höga segel, Hjalmar var djärv och kunde inte segla, det

var ett under att det gick som det gick. Han måtte ha klarat

seglingen med något slags matematik. Alltid kom man hem i

gryningen, då det hade mojnat, sedan man förgäves kliat

masten: Blås Kajsa! och vi barn fingo ligga i ruffen. Slutligen

måste man ro och gnisslet av årtullarna vaggade en i sömn.

Ibland hände det katastrofer, en get stampade ombord på däck

medan herrarna voro och badade, mamma skrek och vatten

stänkt ur ett glas klarade oss för det förfärliga djuret. Så kom

det ösregn då man åt på en kobbe, vi älskade i hög grad att ta

med oss mat och med enormt besvär äta den en bit ifrån det

land vi bodde på och som såg likadant ut. Det var vackert att

99se solen gå ned från kobbar, man fick en skymt av havet 1

gattet — att se havet trådde man till.

Det hör inte till mina personliga minnen, alla de gånger

Hjalmar stod på grund. Men han redde ut det mycket enkelt:

han tog av sig och gick i och lyfte båten av grundet. Vilket lär

ha varit nöjsamt att se från stränderna, alltsammans.

Mittemot oss bodde ett farligt folk, lika konstiga som vi; det

var en bekant "läsarefamilj". Jag såg dem aldrig, men var alltid

medveten om deras tillvaro så nära oss. Det hade varit

spännande att få se så obetingat omtalade människor, som man gick

ut ifrån satt och ogillade en tvärsöver sundet. Men som lustigt

nog också trivdes på sommarnöje!

En morgon skulle Hjalmar resa in tidigt och hålla ett tal

någonstans ute i landet och var stadsklädd, vilket betydde

hög hatt och redingot. Han skulle ro sig själv över till Larshamn

och på sitt vanliga sätt hoppade han i roddbåten från bryggan,

båten kantrade och Hjalmar kom i. Mamma hade legat i fönstret

för att vinka adjö, klockan var väl fem på morgonen, nu låg

hon i stället och skrattade åt Hjalmars simmande i cylinder —

till på köpet som vattnet här var så grunt att han hade kunnat

gå. Han fick senare på dagen laga att han kom in från

Furusunds lotsstation på en Finlandsbåt. Det lär ha stått i somliga

tidningar att han undandragit sig föredraget — som bestod i

agitation.

En midsommar skulle Anders Hemming med fru komma och

hälsa på. Det var full storm och Hjalmar rodde ensam över

sundet för att hämta dem, men de kommo inte, hade stannat

på hotell i Furusund för att vädret var för hårt. Vi stodo på

vår brygga och sågo Hjalmar arbeta sig tillbaka i den lilla båt

vi disponerade, som var en rankig, murken, flytande likkista, lik-

IOOsom alla roddbåtar man hade att förfoga över till sommarnöjet.

Jag tror att rodden den gången var farlig. Men sedan fingo

vi äta hela den härliga midsommarmiddagen med den färska

potatisen ooh kanske jordgubbarna ensamma. Det sörjde vi inte

över, sommarmaten var frihet från vinterns ärter och välling

och ölsupa. Hjalmar njöt, han tog en färsk potatis som den var,

med skalet på, och liksom sög ut innehållet, som om det varit

en frukt.

Vi spelade mycket krocket, i synnerhet med Kalkas. Vi

spelade på en äng tills det blev så mörkt att man bara visste var

bågarna skulle stå, men inte längre såg dem. Dessa dagliga

krocketpartier voro fester av munterhet, skämt, älskvärt nojs,

allvar dessemellan, men framför allt en lössläppt pojkaktighet

i ordets egentliga mening, i synnerhet från Hjalmars sida. Han

var skicklig, här som i allt annat, och han for hårdhänt fram

med att krocka bort, det var en lek på skärpen. Att se de båda

herrarna stå med ena foten på sitt klot och svänga klubban för

att dänga bort någon av oss stackars svaga kvinnor eller se

dem måtta för att (krocka på svindlande långt håll och vanligen

lyckas, se dem triumfera över sin färdighet, ett slags

avkoppling, som man nu kallar det, i gladaste och lyckligaste form .. .

Omkring oss stod skogen, ute skymtade fjärden, vi voro i fred,

vi hade en sommar för oss, måneri glindrade i vattnet, snart

kom augusti, då vi rodde ut och Hjalmar visade oss stjärnorna.

Det var en lycklig tid.

Det kom en epok i familjens liv, som skakade den i dess

grundvalar, dess i allt bohemeriet och bekymren fasta grundvalar.

Det hände en gång att Mauritz Hellberg under ett samspråk

hemma sade :

IOI— Det var under folkriksdagen — då måtte du ha varit bra

överansträngd, Br. (Br. var vännernas namn på Hjalmar). Du

var dig inte lik.

Det gick en pinad tystnad över bordet. Mauritz Hellberg

rörde utan att veta det vid det mest brännande och smärtsamma

minne föräldrarna haft och vi som familj upplevt. Ty det är

så att en konflikt mellan ett par makar sträcker sig långt utöver

dem båda. För oss barn, hur små de yngsta än voro, var det en

katastrof, i synnerhet för den äldsta, som var jag. Makarna

försonas så småningom, men också barnen ha sina sår att växa

ifrån, om det går, sin skakning att söka hämta sig ifrån.

Plötsligt var det slut på glättigheten. Eller rättare — av glädje blev

det tragedi.

Den växte ganska långsamt fram ur en underhållande och

givande samvaro. I den högspänning vari de båda alltid levde,

denna rädsla för stillastående, behovet av hjärngymnastik, som

var det enda roliga, gärna utom hemmet, ur detta var det

katastrofen till sist växte fram.

Mamma hade i hög grad kravet att leva sitt eget liv. Hennes

insats var inte att gå med på möten och läsa korrektur på

artiklarna. Det var snarare motsatsen; att vara sig själv och

därigenom ge förnyelse och en vital avkoppling. Partiet var inte

hennes värld, partivännerna inte hennes valda umgänge. Och

i en ödesmättad stund dök det så upp en syskonkrets, där

allt fanns som skulle till: kvickhet, lysande begåvning, de

rätta åsikterna, intellektuella sysselsättningar, samt en

alldeles säregen ton, en egenartad prägel, gemensam för hela

raden, samt en skånsk jargong, som tjusade och roade den

stockholmska familjen Branting alldeles oerhört. Allt var nytt.

Därtill kom den speciella beundran, man kan gott säga förgud-

102ning, som Anna och Hjalmar voro föremål för och som de

besvarade med stor uppskattning.

Det blev ett liv i ideligt utbyte, ideligt nöje med musik, både

finare och skoj friskare. Jag, som nu gick i Wallinska skolans

gymnasium, kunde väckas av smekande fioltoner; det var

behagligt och intressant.

I månader pågick denna virvel. Familjen fördes som

förtrollad in i detta liv, dessa studentikosa påfund, adlade av den

atmosfär av begåvning, begåvning, som stod kring dessa

främlingar. Jag minns de mest förbryllande saker, egentligen

väsens främmande för oss, som då herrarna badade i

sommarnatten från ångbåtsbryggan på Blidö, medan damerna och jag,

skolflickan, stodo vid vägen och sågo herrarna som hedniska

vita "gudagestalter" dyka på huvudet i vattnet. Själv lärde jag

mig av en av de tre systrarna att bada i månsken; det var något

för mitt dels mycket blyga och dels ganska nyktra sinne

fantastiskt och uppryckande. Det fascinerande i denna epok

låg framför allt däri att alla samtal rörde sig på

intelligensplanet. Samhällsfrågor diskuterades självfallet, det sade aldrig

något dumt, aldrig något trångsint, skvaller och "prat" var

obefintligt. Men väl förekom i stället en viss makaber stämning

som krydda, också den ny och djärv.

— Jag har druckit fem absint och ändå har jag inga

sensationer, sade en gång en av damerna, då man spelade käglor på

Stallmästaregården, där var för övrigt Albert Engström med.

Ordet sensation var en nyhet.

Inte så sällan hör man människor av mogen ålder säga om

sina föräldrar: "Det växlades aldrig ett hårt ord mellan dem,

det ha vi barn aldrig hört". Så sade till exempel min make,

Hugo Lindblad, om sina föräldrar och då hade ändå hans far,

103länsman Lindblad, förälskat sig i hans mor då hon var fjorton

år! (Då hans kamrater förebrådde honom de hemliga möten

han -hade med en barnunge, gav han det typiskt värmländska

svaret: "Men har ni inte sett hur vacker hon är?") Hos dem

fanns en stor barnskara, där fanns skönhet, den där glödande,

ståtliga värmländska skönheten, där fanns officerarna på

Trossnäs fält, både fest, stor släkt och bekymmer, men aldrig ett hårt

ord mellan de två, inte så att barnen hörde det, elva barn av

alla åldrar!

Så kunde det inte vara i en familj där man levde i politik,

i banbrytning, teater, böcker, problem och i en så pass stor stad

som Stockholm var jämfört med till exempel Olsäter. Här, i

första hand, var borrandet, sonderandet, dissekeringen,

sargandet givet. Det var aldrig fråga om att söka återställa jämvikten.

De begåvade skåningarna försvunno så småningom från

horisonten, men efterdyningarna av kraschen gungade länge, innan

livet åter gick sin gilla gång. Hos mig, som då var sexton,

sjutton år, åstadkom denna period den inte ovanliga inställningen

hos flickor, som gå hemma: en i början nästan omedveten, men

ofrånkomlig drift att bara komma bort, komma hemifrån, som

orsakar tusende tidiga giftermål. För första bästa som träder

fram, är en sådan flicka färdig — var så god, jag är beredd.

104VIII.

Jag skulle slutligen skickas till Kristiania. Man såg att jag

for illa av oron och borde få komma ut.

Jag skickades till advokat Ludvig Meyer, ledare för

socialdemokratiska partiet i Norge. Under en upprörd stund en gång,

det gällde då utgifter — hade jag dragit mitt strå till stacken:

bett att få sluta skolan i andra ringen för att försörja mig själv.

Detta möttes i början med ett: "Vad kommer nu du med?" Men

jag höll en plaidoyer för min sak. Det hade blivit modernt att

flickor togo studenten, och då jag efter sjunde klass i

Whit-lockska skolan ingenting hade att ta mig till, hade jag föreslagit

att få fortsätta i gymnasium. Hjalmar sade: "Det gläder mig

att du tar så förnuftigt på saken", varpå han anmälde mig i

Wallinska skolan. Här fattades mig för inträdesprövningen ett

ämne helt och hållet, kristendom. Det skulle jag nu läsa på

sommaren. Hjalmar förhörde mig läxorna, förvånad, något sent,

över att Whitlockska skolan inte givit oss allmänna, historiska

insikter i ämnet. Jag hade bara haft "privilegiet" att vara ledig

de timmarna ... Nu måste som sagt ämnet inhämtas.

Wallinska skolan låg bakom Riddarholmskyrkan, dess

föreståndarinna, fröken Evelina Fahnehjelm, var som klippt ur de

Älcottska böckerna, lång, mörk, med en glidande gång på

filtsulor, alltid svartklädd. Det var en stilfull dam, som flickorna

inte förstodo sig på, för filtsulornas skull. Hon var en förnäm

105typ, sträng, men utan Anna Whitlocks ironi! Med henne hade

Hjalmar kommit bra överens och säkerligen roade det henne

mycket att stå öga mot öga med den enda socialisten i

riksdagshuset, som låg vägg i vägg med skolans gamla romantiska lokaler,

där vi skrevo om morgnarna med stearinljus på pulpeterna. Hon

fann nog att de voro av samma ras.

Kristendomsläsningen på sommaren gick smärtfritt. Mycket,

ty "sjätte budet", sade Hjalmar, "får du läsa på egen hand. Det

förhör jag inte." I synnerhet inte såsom det då ännu var

formulerat. Jag klarade mig och satte en ära i att kunna min

kyrkohistoria, men fick det oaktat efter första terminen underbetyg

i ämnet, ty "elevens allmänna insikter i kristendom voro

otillräckliga".

Kamratlivet i denna skola existerade egentligen som ett

tomrum. Klassen bestod av tjugu flickor, varav sexton från

landsorten och av dessa blev jag noggrant bojkottad. Då jag nalkades

blev det tyst, allt samtal upphörde, jag blev aldrig bjuden, det

stod en ring av främlingskap omkring mig — "du som vill

spränga kungahuset i luften".

Jag tog bojkotten snarast som en oförtjänt gloria, mina

intressen voro tyvärr alltför ytliga och personligt inriktade för

att jag skulle tänka något vidare på kungahuset eller gå i de

berömda nihilisters spår, som det fanns porträtt av hemma, Vera

Figner och Sofia Perovskaja. Men jag hävdade dock mitt

renommé med ett fnysande förakt för vår historielärare, doktor

Westin, för vilkens eldiga lektioner jag ofelbart hade ordet

"patentpatriotism". Benämningen var nog inte så oriktig, ty till

skillnad från Ellen Keys vidsynta, till vårt eget omdöme

vädjande lektioner i historia, drunknade vi här i svulst. Jag hankade

mig på det hela taget igenom, hade bra betyg endast i svenska,

106där jag försiktigtvis hellre skrev fria ämnen än om lökens

byggnad och Magnus Ladulås.

Ett enda ord till om denna skola. Här konfronterades jag

med fusk. Fusk hade aldrig förekommit i Whitlockska skolan,

lappskrivningen där var bara nonsens. Här var den fusket. Det

var en helt ny upplevelse. En sådan kamrathjälp blev upptäckt

och lektor Björkman höll ett strafftal för klassen. Nu skulle vi

alla få dela skolans misstro mot oss, sade han, alla för en och en

för alla. Det var första gången jag för egen del stod inför

begreppet solidaritet, solidaritet med en klass som från början

stött ut mig och för ett fusk, som jag aldrig deltagit i. Så måste

var och en alltid göra sina egna erfarenheter! Lektor Björkman

ansågs hatad, ingenting mindre, av pojkarna i Norra Latin; vi

flickor beundrade honom. Ännu kan jag höra hans sjungande,

myndiga tonfall, då han under fysiklektionen sade: "Allting är

i rö-relse."

Vidare konfronterades man med manliga lärare. De gjorde

på det hela taget ett melankoliskt intryck, jag med mitt mera

tränade sinne såg i dem män som voro tryckta av bekymmer av

olika slag, besvikelser i karriären och ständiga penningsorger.

Året efter det prästen Svensson givit mig underbetyg i

kyrkohistoria (jag skrev till honom då han fyllde nittio år och fick

ett vänligt brev till svar), hade vi en ny lärare i samma ämne.

En dag lästes det högt ur en bok om helgons liv. Jag hade varit

ute på Operakällaren med föräldrarna kvällen förut, kommit

hem så där vid tredraget på morgonen. Man måste stiga upp

en "kvart före sju för att hinna till Riddarholmen 7,45, då det

var bön. Av helgonens liv hörde jag inte mycket i det väldiga

klassrummet och slutligen somnade jag skönt och vaknade av att

jag nickade till •— och mötte lärarens blick. Den var full av

107vemodig förståelse, med ett litet leende. Han lat saken passera

och jag tror att mina ögon sade honom att jag var tacksam.

Denna man tog sedan livet av sig genom att hänga sig.

På det hela taget var dock denna skola ett steg fram i livet,

en ny atmosfär av mognad, en lättnad från det alltför

personliga tryck som den föregående privatskolan haft. En institution,

— där var man mera fredad. Under gymnasiets första år hade

jag för första gången uppsatt hår, sedan jag gått med fläta

så länge att det ansetts för ett ungdomligt koketteri. Mamma

satte upp mitt hår och krusade det. Jag såg förmodligen ut som

en rätt söt gumse.

Denna skola -bad jag nu att få sluta. Lokalerna hade varit en

upplevelse, stora, dystra rum med valv i taken och stengolv.

De tidiga vintermorgnarna gick man hemifrån i månsken och

såg småpojkarna slinka in på Norra latins gård som små

magra skuggor. Någon gång tog man bussen, som började vid

Öbservatoriegatan och hade sin ändpunkt vid Riddarholmsbron,

men det hände att jag hoppade ur för att springa sista biten —

det gick fortare. Väglaget var sådant och hästarna voro — inte

mer än hästar. Att komma ut ur Drottninggatans gatt nere vid

Fredsgatan och gå den ljusa Vasabron med fjärden framför

sig, det var varje dag samma skönhetssyn. Vägen tog tjugutre

minuter rask gång, att pressa ned det till tjugu minuter gick

inte i en tid, då man aldrig hört ordet rekord.

Jag skötte som sagt på det hela taget mina så kallade studier

illa. Dels var jag alltid i ett gränslöst behov av sömn, dels av

mat. Man skulle ha något med sig hemifrån, då det var för

långt att gå hem och ata frukost och om man då glömt sin

smörgås och inte hunnit mer än kasta i sig kaffet med två

skorpor, så gick man helt enkelt i ren ram undernäring och detta

108i en period av utveckling och läsning, som pressade hårt. Så

hade jag också alltid huvudvärk. Och kom slutligen till en

läkare. Han sade:

— Om jag skulle säga att den här flickan led av blodbrist, så

skulle jag bli utskrattad!

Det var den enda ordination den rödblomstrande, rundlagda

flickan fick.

Ofta gick jag ut i skolans långa korridorer och drev under

frukosten, därför att jag glömt de smörgåsar, som vanligen

bestodo av ett franskt bröd, understen och översten, med sällan

något pålägg emellan. Middagen åts klockan fem, med

väntemarginal på oftast en timme. Sötsaker förekom sällan, pengar

hade man ju knappast några och fruktätandet var ännu inte i

sin nuvarande form.

Men livet var ju i och för sig värt att leva. Mycket teater,

böcker och redan fick jag vara med på Publicistklubbens stora

årliga middagar.

En morgon, då jag som vanligt kommit in för att hälsa,

sade mamma:

— Tänk vad Hjalmar är ung! Vi blev bekanta med en

ingenjör Hjärne i går och då det blev titelbortläggning kunde

han omöjligt säga farbror, utan det blev Hjalmar med

detsamma.

Det var första gången jag hörde namnet Hjärne. Sedan

uppvaktade han mig på publicistmiddagen denna vår — jag hade

en tydlig instinkt av att det var den okonfirmerade dottern till

paret Branting som det var frisinnat att dansa med. För övrigt

dansade jag illa. Han var gift, hustrun skulle få ett barn och

ville inte vara med. Det förvånade mig litet att han var så nöjd

ändå, men sedan tänkte jag inte mer på honom.

109Ty jag kom som sagt till Norge, sedan jag slutat skolan på

jullovet, med framhållande för föräldrarna att studentexamen

var en onödig gest, då jag varken skulle bli läkare eller

lärarinna. Det var de kvinnoyrken som då voro mest på tapeten

för de läsbegåvade, docenten Elsa Eschelson undantagen.

Kvinnliga advokater talades aldrig om. Mitt yrke skulle bli att skriva.

Det formade sig så småningom till journalistik, men nu blev

det översättning, följetongen i Social-Demokraten. Hjalmar

valde böckerna, den allra första var Sienkiewietz "Quo vadis"

på engelska.

IIOIX.

Ludvig Meyer förde stort hus. Han var "rik", sade man,

levde elegant och bodde utsökt i eget hus på Bygdö Allé. Vi

bodde också i eget hus, men inredningen här var annorlunda.

Här funnos två salonger, en i förgylld stil, en i plysch och ett

vardagsrum gick genom två våningar. Matsalen var ståtlig,

herrn i huset hade sitt arbetsrum och sitt sovrum, frun hade

sitt sovrum, där det också fanns en nyfödd baby. En av Ludvig

Meyers systrar, fröken Nanna, måste också ha haft sitt rum, och

jag bodde i samma rum som Ludvig Meyers styvdotter Helma.

Så fanns det ett stort köksdepartement. I våningen under bodde

Edvard Brandes. Då de grälade, sade fru Meyer, hörde man

hennes röst i en gäll, bitter ström, som rann länge. Så blev det

en andhämtningspaus och en enda giftig glosa från honom, kall

och välberäknad. Så bröt hennes ordfors lös igen.

Fru Meyer hade varit vacker och skulle ha varit det än, om

hon inte varit för fet, även efter den tidens sätt att se. Hennes

ansikte var av en markerad skönhetstyp, mörk, mejslad, pikant.

De båda makarna voro djupt olyckliga — eller hon var det och

jag måtte ha kommit mycket olägligt. Eller det kanske redan

gjorde detsamma.

Fröken Nanna Meyer bodde som sagt i huset; hon läste på

fil. kand., men var gång hon skulle upp i tentamen, svek henne

modet. Sedan satt hon en tid framför kaminen och ruvade över

121sin ramp feber, en av pionjärerna som ju slutligen tog examen

och gick långt. En spenslig, nervös dam, klok och vänlig.

Förutom den nyfödda Lillegut och den sextonåriga Helma, fanns

det två söner och en dotter — numera gift med en av Norges

yngre dramatiska författare.

Familjelivet var stelt, dä husets herre var hemma, oregerlige

då han inte var det. Skilsmässoskuggan låg över hemmet och

fru Meyer var dödstrött, bortom alla scener. Annars var hon

en livsglad typ, frodig, med humor och en världsklokhet, som

rymde stor förmåga till tapper resignation, vilket kom fram

sedermera, då med ens alla pengar smälte bort i någon krasch.

Vi åto en middag med barnen klockan två. Då gick det livligt

till med sparkar och spottningar tvärsöver bordet, med fru

Meyers uppgivna försök att få fason på det hela, fröken Nannas

disträa försj unkenhet i sig själv och Helmas oberörda aptit på

livet. Jag tog det som självfallet norskt. Då man gav en

upplysning, kunde man få till svar:

— Du lyver!

Eller i bästa fall ett glatt:

— Det er ikke sant!

Båda delarna var broderlandets friska vakenhet att ta saker.

"Du lyver" var bara en komplimang åt det intressanta man hade

att komma med.

Men tråkigt hade jag i detta hus. Min lott var att sitta och

spela bezique med pojkarna och gå ut med fru Meyer på

Drammensvejen på söndagarna i sakta mak, en småstadstillvaro

utan småstadens trevnad. Så tråkigt som då, har jag nog aldrig

haft i mitt liv.

Ludvig Meyers typ av partiledare var vitt skild från allt jag

drömt mig. Hans väsen var kallt, han saknade humor, hans

112Wallinska skolans gamla lokaler på Riddarholmen.

Ludvig Meyer med sina barn.Gamla Operakällaren.

Ann Margret Holmgren.

Edvard Brandes.inställning till barnen var osäkerhet, som maskerades med att

ge dem slantar. Han serverades först vid bordet och var fru

Meyer ännu icke hemkommen, börjades den gentila middagen

utan henne. Alltid vin. Var dag ny, styvmanglad damastduk.

Frukt i skålar — en då för tiden magnifik syn. Konst på

väggarna, Heyerdahl med flera, men det talades inte konst. I

bok förrådet fanns inte en bok på utländskt språk, men jag läste

där Kiplings "Det Lys der svandt". Det är min enda

bokbehållning från denna tid.

Ludvig Meyer var heller inte populär, på det expressiva

norska sättet kallades han en "rangelfant" och gick alltid med

ena rockhalvan uppfälld så att siden fodret blänkte och med

käppen inkörd i fickan — en imitation på Carl Johans Gade

av Rezniceks maskeradherrar från Simplicissimus. Emma

Meyer hade varit gift med honom innan han nått sin vare

sig ekonomiska eller politiska position. De hade det fattigt

då, men Ludvig Meyer hade redan sina tag av seigneur, vilket

fru Meyer med sitt ekonomiska sinne klarade så att hon köpte

billigt vin och hällde på de fina buteljerna. Meyer kände inte

skillnaden men hans vänner grinade åt det bakom hans rygg.

Han förlät aldrig sin hustru detta. Det kan tyckas otacksamt

att inte ha varmare ord för gästfriheten, men Ludvig Meyers

eget väsen av total oförmåga till givande är skulden till det.

Med hans dåvarande hustru har jag sedan vunnit en vänskap

som räckt livet ut och det är för hennes skull jag ser honom

så kallt, som han själv var. Ändå äger jag ännu kvar ett litet

svart sidenförkläde, som jag fick av honom, då han kom hem

från en kort resa till Berlin. För Anna och Hjalmar hyste han

äkta vänskap. Hjalmar tyckte illa om att jag kom hem med

alla taggar ut för Ludvig Meyers vidkommande.

s. —

v. Kr æ m er, Brantings.

113Till umgänget här hörde Fernanda Nissen och Oscar Nissen,

nyss gifta med varandra efter skilsmässor på ömse håll.

Skilsmässorna voro då mera i svang i Norges intelligensvärld än de

hunnit bli i den svenska. Paret Nissen var lyckligt och älskade

varandra, de hörde ihop. Han var en typ à la Rudolf Steiner med

öppen krage, yvig svart halsduk och hade stora bleka händer.

Han var kvindeläge. Hon var en strålande uppenbarelse av själ

och humor, rättsinnig, förfinad, modig, snobbfri. Min tillvaro

i Kristiania tycks ha uppfattats som om jag skickats hemifrån

för någon pojkhistoria, det gick upp för mig vid ett tillfälle, då

jag fått följa med till Nissens. Doktorn tog mig om axlarna och

ställde mig vid fönstret så att dagern föll mig i ansiktet. Så

spände han sina ögon i mig, de borrade, men funno ingenting.

Och med ett leende och en klapp lät han mig gå. Hade det

varit blott ett par år förut, hade jag trott att jag skulle få barn

av den blicken.

Fernanda Nissen brukade berätta hur hon bott i Göteborg

under den svåraste perioden under skilsmässan. Förtvivlad,

förtalad, i ångest för hur det skulle gå. Så gick hon där snyftande

på gatorna med sin ena förlamade arm, slutligen upptäckte hon

att hon glömt näsduk och gick in i den enda fina butik

Göteborg hade och bad att få köpa ett lommetörklä. Men ingen

förstod vad lomimetörklä var och snörvlande och hickande måste

hon slutligen gripa till franska för att få något för sin näsa.

En syttende maj fick jag vara med om. Helma sydde åt sig

av glada trasor en klänning i rött och vitt, flaggans färger,

minus unionsmärket. Hela stån var i fest, från tidiga morgonen

gick man och drog genom gatorna, barnen med små flaggor.

På kvällen var det en kollation efter något möte. Björnson var

där och Edvard Brandes med fru. Fru Brandes var en lång,

114mörk dam med åttiotalslugg. Björnson ställde sig framför henne

med händerna i sidorna och frågade: "Vem är De?" Och det

förargade henne naturligtvis.

Helma Meyer sändes snart till en pension i Dresden. Det

kom klagomål över att hon, liksom alla norskor på den tidén,

kom för sent hem om kvällarna. Men det var ju bara norskt,

tyckte vi svenskor. För övrigt var Helma en generös natur, som

sedermera villigt erkände att hon varit "äkkel" den där tidén.

Det var något totalt ursprungligt över dem alla och jag gick

där stel och blyg och leddes, tråkade ut dem och gav ingenting.

Hela staden var som ett guldgrävarläger, alltid fullt av

hårresande historier om det vilda gatulivet med ty åtföljande

sjukdomar. På Carl Johan kunde man helt enkelt inte färdas om

söndagarna. Gatan var då upplåten åt slödder, medan den

borgerliga publiken gick och drog på Drammensvejejn till

måndagen, då man åter promenerade på Carl Johan och lyssnade på

musiken och hade tråkigt. Om det hördes en vagn, en kalesch,

på Bygdö Allé, rusade hela familjen ut på balkongen för att se

vem som var ute och åkte. Till och med Ludvig Meyer lutade

sig över räcket.

115IX.

Så reste jag slutligen hem från Kristiania. Fröken Nanna

Meyer gick kvällen förut ut och promenerade med den stela

svenska flickan. Det var en oändligt vacker dag. Vi gingo sida

vid sida och hade ingenting att säga varandra, den akademiskt

bildade fröken, som nog såg en del, då hennes förströddhet bröt

sig igenom hennes planers och drömmars töcken, och jag,

pinsamt medveten om hennes offer att valla mig, tacksam,

imponerad, uttråkad. Detta så mycket mer som naturen inte sade mig

något, fastän jag ännu kan minnas hur vackert det var — som

alltid, utanför och ovanför Kristiania.

Hemma bodde vi åter på Blidö och allt syntes gå i de gamla

gängorna, våra gängor av livaktighet, isolering, utlandsresor för

föräldrarna (jag tror att de voro i London den sommaren) och

för mig händelselöshet. Den unga flickans speciella brist på

händelser. Det hade dock hänt något på våren innan jag fick

fara till Kristiania. Ellen Key hade tagit mig med till Uppsala,

där Verdandi skulle ha en förmodligen större debatt. Jag fick

bo hos professorskan Ann Margret Holmgren över två nätter.

Själva debatten har jag intet minne av — naturligtvis. Hade

man inte hört debatter nog? Med dem var man uppfödd och

på dem var man proppmätt, diskussioner, allt om självfallna

saker. Tryckfriheten. Var satt själen? Ingen läkare hade hittat

den under sina dissekeringar. Vad menas med osedlighet?

116Malthus" förkunnande via Knut Wicksell — allt det där strök

en förbi, det var vad man alltid hörde och snuddade vid. Kring

det stora ljusa frukostbordet i professorshuset var det mäktigt

— där funnos rader, tyckte jag, av begåvade kvinnor som lågo

i Uppsala och läste och voro inackorderade hos Holmgrens. Det

var Gulli Rossander, Gerda Lundberg, sedan gift Hellberg, och

Lilly Paykull och de slogo mig med stumhet och vördnad. Vid

middagen samma dag blev det fråga om vad för slags grönsak

som simmade i soppan. Kand. Paykull sade:

— Nej lilla tant, det är inte spenat, det ser jag på

nervigheten i bladen.

Just så måste akademiska kvinnor tala, det var lika klart som

att de visste allt om Malthus, Gud och allt annat man talade om.

Efter den genomlidna diskussionen var det dans! Jag hade

aldrig dansat, med undantag av en enda gång förutom

dansskolan — en dyster upplevelse med nyp i vadorna i Palmgrenska

skolans högtidliga svarta sal. Den enda gången var en bal hos

polismästare Rubenson, där det inte varit pojkar, utan herrar.

En herr Mannheimer från Göteborg, en äldre herre som hette

Bruhn, och en ung man som hette Nils Strindberg och som

inom kort skulle följa med Andrée och Fränkel till Nordpolen.

Jag frågade herr Bruhn vad man skulle fara till Nordpolen

för? Å, sade han, då man kommer hem får man en orden. Så

var där en kandidat Pineus, en herr Fürstenberg, idel vuxna

herrar som talade om just sådant man skulle tala om och på

ett trevligt vis och man fick glace, som bjöds omkring på stora

brickor. Det var strålande. Därifrån foro vi i täckvagn, Mia

Leche och jag och kandidaterna hurrade för oss — eller för

henne. Jag dansade illa, var alltför krusig och hade gul

klänning med rysch kring den fyrkantiga urringningen.

117Så var det nu dans efter Verdandi med en ung fru Ester

Borge som förkläde. Där var en kandidat Heyman, en docent

Petrini som dansade polka baklänges på en fläck samt en blond

herre, som steg över golvet fram till mig och lugnande sade:

— Var inte rädd, jag ska inte bjuda upp er, jag ville bara

hälsa.

Han hette Starbäck och meddelandet att denna jätte inte

tänkte dansa med mig kom mig att få tillbaka den alltid livliga

färgen på kinderna. Jag hade vad som var den tidens blus, ett

gult liv över en blå kjol och livet knäpptes med hyskor och hakar

hela vägen ned. Kandidat Pineus sade:

— Det var rätt, nu har ni satt i en knappnål, där det satt en

ensam hake och dinglade i går.

Jag förtjustes över hans observationsförmåga och hans

läspande sätt att framföra sin iakttagelse. Hans tendenslögn sedan

att "hos Rubensons hade ni en röd trasa i håret som

demonstration", kom mig att explodera av lycka och skratt. Sedan satte

han min intelligens på prov med ett italienskt citat, vari jag

uppsnappade ordet esperanza och hade sinnesnärvaro att hugga

till med de berömda orden ur Gubba Dante — allt som allt,

det var den rätta sortens tillställning, laddad, frustande, spydig,

hela tiden flöt man ovanpå, buren på åsikternas långa

efterdyningar, som för en gångs skull förskaffade mig ära och

munterhet, inte isolering och bojkott.

Dessa två tillfällen äro de enda då jag haft vad man, då man

är ung, menar med "roligt".

På Blidö sommaren 1897 var det som vanligt, men för mig

var nu den punkten nådd, då det vanliga var för tungt. Dagarna

flöto fram i sol eller regn, jag hade gått på sykurs i Kristiania

och snörpte klänningar åt Sonja och lagade det jägerylle

118Hjalmar begagnade, rodde över sundet till handelsboden eller

gick den välkända vägen till Blidögård... Det hade intet

innehåll längre. Jag ville ha något för mig själv. Unga flickor på

den tidén kunde delas i två kategorier, de som voro sura och

"otacksamma" och de som voro snälla och husliga och ljuva.

Jag hörde trots jägeryllet utan tvekan till den första sorten.

Var fjortonde dag gjorde mamma uppror och frågade vad jag

var så sur för. Hade jag det inte bra, visste jag hur bra jag

hade det, trodde jag att hon hade haft det så bra, då hon var

flicka? Och då hon klagade för Hjalmar och hade fått till svar:

det är väl ingenting nytt att Vera är sur, då gick jag på

ångbåtsbryggans kant och sökte svälja i mig mod att kasta mig i.

Livet kunde man gott vara förutan. På hösten blev pappa den

första socialisten i riksdagen, där han förut suttit som referent,

så det kan ju hända att han inte hade tid att fundera över

varför Vera som vanligt var "vid dåligt lynne". Vera läste Heine

och så hade det kommit en ny författare, som skrev "Ja, du är

tung, men kärleken är stark", men inte ens det hjälpte. Eller

snarare — den stora befrielse som Heidenstam gav,

uppenbarelsen om att det fanns något vackert, om att man kunde

älska, att kvinnor voro åtråvärda och att det var högstämt och

inte fult, att det fanns mod och offer — han som mejslade bort

sitt namn »ur stenen — den ville man ha något av i sitt eget liv.

Eller — det vanliga, en ung flicka längtar hemifrån. En ung

flicka vill att man ska bry sig om henne. En ung flicka vill bli

eftertraktad — i synnerhet en som levde så pass isolerad som

jag, som aldrig blev uppbjuden, som inte kunde konsten att

nojsa, som inte hade erfarenhet av flirtation, som var för stel

och även för kritisk för att låta sig beundras av skolpojkar.

119En dag hade vi varit i stån, då vi foro hem var det full storm.

Det var på höstsidan, regnet öste ned, det gick stora vita gäss,

båten forsade fram mellan de våta bryggorna och så, i

Blidö-sundet sågs en seglare. Alla ställde sig att se på galningarna.

Det var en kutter, en ganska stor, intet segel revat... Den

kryssade före ångbåten och då vi lade till vid Blidögårds brygga,

försvann den ur sikte. Vid Blidögård stego föräldrarna i land

(de skulle gästa vänner), medan jag fortsatte till vårt. Och då

jag kom hem i den våta skymningen befanns det att segelbåten

låg vid vår brygga och att seglarna sutto hemma hos oss.

Det var ingenjör Boo Hjärne, som jag träffat på den där

publicistmiddagen, samt en notarie i Telegrafstyrelsen, Anders

Hemming. Herrarna voro genomvåta, jag letade fram torra

kläder och kände mig förlägen över att vara värdinna. Snart

kommo föräldrarna, de båda herrarna övernattade och på

morgonen steg jag som vanligt, då det var gäster, upp i ottan

och följde gästerna till båten. Båten var denna gången Boo

Hjärnes egen kutter. De skulle segla till staden och jag följde

med några bryggor och gick hem genom ön plockande svamp

på vägen.

Jag visste att det inträffat en vändpunkt, det hade "hänt

något", som man så ofta bett om i sin dagbok. Glad var jag

inte, utan försiktig och osäker. Det var också det att Hjärnes

hustru dött i barnsäng och att han hade en liten son på något

år. Då vi flyttade in, började han komma på besök. Man var

inte van att gå ut med en herre. Då det en gång hänt att jag

varit på teatern med en av familjens vänner, hade Karl Staaff

blivit upprörd och sagt att det hade "komprometterat" mig.

Sådant gjorde man inte. På vintern ville Boo Hjärne en gång

fara i släde med mig till Djursholm. Där skulle vi äta på

120restaurangen och sedan fara hem, men det fick jag inte, det

gick inte an. Till min förvåning sade jag:

— Men vad får jag då i stället?

Det var djärvt. Det blev ingenting i stället, men så

småningom promenerade jag med Boo Hjärne — restaurangbesök

har jag intet minne av. Vi levde i en konstlad värld av enkla

problem: kan inte en man och en kvinna vara vänner utan

förälskelse? Jag trodde nej, han förfäktade ja. Han lånade mig

böcker, något på franska, som besvärade mig mycket. (Engelska

däremot läste man obehindrat, tack vare svärmeriet för den

engelska lärarinnan fröken Lindegren i Anna Whitlocks skola

och sedan beundran för den engelska lärarinnan fröken Hélène

Philipson i Wallinska skolan.) Jag läste pliktskyldigast Bruyère,

men kände nog att det var ett spel, det där om "vänskap mellan

man och kvinna". Boo Hjärne hade villa på Saltsjöbaden, där

hade han hos sig sin lilla son, Eyvind, med en utomordentlig

rar och präktig ung sköterska, förlovad med en flottist, ett

hederligt och gladlynt ungt par. Så småningom hände det att

jag hälsade på i villan.

Första gången var en juldags förmiddag.

Vi hade firat julafton borta hos någon av släkten. Våra

julaftnar voro alltid oerhört sena, att man skildes åt klockan tre—

fyra var ingenting ovanligt. Denna gång skulle jag gå i julottan

i Nacka kyrka. Den började klockan sex och Boo Hjärne lät

hämta mig med hyrvagn, som skulle föra mig till tåget vid

Stadsgården. Jag sov kanske tre timmar och sedan stod i

vintermörkret vagnen utanför porten med två frustande hästar, som

det ångade av. Det var en egen känsla att stiga in i en täckvagn,

beställd enkom åt mig. Jag hade den tidén en fin klänning av

kläde, höghalsad och åtsittande. Så åtsittande att jag inte kunde

121dra andan ordentligt. Det visste vi då den provades, men det

fina var just att den -satt åt: vi kan nog ta in den litet till,

menade sömmerskan, och den blev intagen litet till och "satt

som en handske". I kyrkan var det föga stämning, egentligen

var det underligt att gå i kyrkan på julottan för stämningens

skull, då man aldrig satte sin fot där annars. Jag satt och

tittade in i ljuslågorna och såg en röd droppe i var och en av

dem, kanske för att min klänning satt så hårt.

Sedan foro vi hem till villan, där en stor frukost var

framdukad. Det var fint och gediget. Utom den söta barnsköterskan

fanns en hushållerska — lång, mager och mycket kritiskt

inställd mot den, som påtagligen skulle bli Eyvinds styvmor.

Frampå förmiddagen for jag hem och från och med nu var

det som om jag leddes av ett öde. Ty det var så mycket teori

i detta och så litet stark känsla! Vänskapsidéerna blev det så

småningom inte mera tal om, nu började det i stället dyka upp

tal om affärer. Föräldrarna blevo betänksamma och jag

började få höra ett ord, som inte sade mig mycket, men som sedan

skulle höras ofta: växlar. En dag kom jag hem och var

"hemligt förlovad". Boo Hjärne följde med hem och "friade", det

vill säga talade med Hjalmar, som var vänligt inställd. Mamma

däremot gjorde från första stund motstånd. Boo Hjärne hade

ett mycket svenskt utseende, ljus med blonda mustascher och

lysande blå ögon. Han var begåvad — A-student skulle jag tro

— och mycket musikalisk. Samt frisinnad! Han hade över sitt

väsen något rent, något troskyldigt, var ingen don Juan, men

verkade kanske litet nervös och var alltid hes.

Så gick tidén. Jag möttes av ett hemligt motstånd från den

lilla gossens släkt och även från Boo Hjärnes. Jag var

stockholmska, medan hans familj bodde i Göteborg. Han var av en

122mycket stor syskonkrets där fadern var sjökapten. Modern hyste

en viss rädsla för denna flicka, som hette Branting, inte hade

gått och läst och som skulle ta det lilla barnets hjärta ifrån

henne. Boo Hjärne hade icke låtit döpa Eyvind, det stred emot

hans åsikter, och detta hade gjort hans farmor så ont att man

knappt kan föreställa sig något sådant nuförtiden i fråga om

kval för fördömelse. Så att vår förlovning ingicks inte under

klingande spel. Och affärerna började hota mer och mer.

En vacker dag var villan borta. Jag förstod ingenting, och

hade dessutom den inställningen att jag drog ihop mig, blundade,

inte frågade, teg och grät då det var som värst. Ty nu skrev

Hjalmar på en och annan av de där växlarna och det var

inte roligt.

Vad jag lätt grät då det kom något tråkigt på! Med tårar som

strömmade hänsynslöst var det som om jag utestängt ett

avgörande, som jag visste nalkades. Jag satt och grät på Petissan

vid en kopp kaffe och en smörgås på varmt franskt bröd med

kalvstek, grät på Fenix, grät hemma i smyg, grät då jag gick

hem från patentkontoret... stod och grät vid Norrbros räcke

vid Strömgatan. Ibland tog ju ungdomen ut sin rätt,

utställningssommaren var sålunda en enda fest. Att sitta i "Gamla

stån", uppbyggd av kulisser med bodar och gavlar från ett

1600-tals Stockholm, sitta där på en lång träbänk hand i hand med

Boo Hjärne, det var en smula lycka.

Det är ofta så att människor inte gå rakt på den det gäller.

I familjer tillfrågas hustrun varför äkta mannen gör så och så,

svägerskan tillfrågas varför brodern beter sig som han inte bör,

svärdottern tillfrågas varför det festas så mycket i huset. Så blev

det också här, jag kunde inte svara på frågorna om växlarna,

varför de inte omsatts? Jag förde frågan vidare och fick ett

23svar — pengarna hade inte kommit fram, banken hade varit

stängd, han hade tagit fel på dag, det hade varit en sällsynt

otur med just denna sak. Och jag bar fram svaren och fann

att de voro otillfredsställande och en sakta förvissning om

bedrövelse kröp så småningom in i mitt medvetande. Men jag hade

att vandra min väg, det fanns ingen återvändo. Och gå hemma

efter en uppslagen förlovning? Nej. Jag har minnet av svaga

försök till brytning, brev av krampaktiga bestormanden, som

stötte mig innerst inne, ett ord: "Va la banque!" minns jag

berörde mig kallt och avogt. Men jag måste löpa linan ut. Och

man skulle ju ge sig helt åt en och koncentrera sig på kärleken.

"Koncentrera er, flickor", var den refräng som Ellen Key sjöng

för oss det sista mottagliga året. Man skulle stå sitt kast, man

skulle vara uthållig och man skulle inte vara ytlig.

Då Saltsjöbadsvillan gick på auktion med hela den

linne-utstyrsel som fanns där, sydd av Eyvinds mor, sändes den lilla

gossen ned till farföräldrarna i Göteborg. Och växlarna blevo

flera och så kom det någon rättssak, någon tvist med en

kompanjon. Bördan var tung, hemma var det strumpstoppning

och misstämning och dessa frågor som jag inte kunde svara på:

varför har han inte omsatt papperet, som han sagt att han

skulle? Och ibland var jag ute och kom för sent hem, klockan

kunde vara bortemot elva! Min följetongsöversättning i

Social-Demokraten hade jag denna tid, den följde mig alltid, så gott

som. Jag hade tio kronor i veckan för detta arbete, för dessa

tio kronor klädde jag mig delvis och däri ingick också

veckobadet i Klara Badinrättning. Den låg över järnvägsspåret nere

vid Klara sjö. Denna badtimme, då man låg i karet och borstades

och frotterades och allt var tyst och hett var något av det

skönaste jag hade denna tid.

124Jag minns en sådan episod då jag "alltid var borta och aldrig

var hemma". Jag kom hem vid tiotiden, slokörad, modlös,

skuldbelastad, fast växlarna inte voro mina. Mamma låg till

sängs. Hjalmar sade:

— Här är du borta och Anna är sjuk! Hon har mässlingen.

Och du, du är inte hemma!

Att mamma hade mässlingen var förfärligt. Jag stod slagen

och tafatt, det var mycket farligt då vuxna fick mässlingen.

Halvmörkt var det i rummen, alltid skumt i alla vrår,

fotogenlamporna nådde inte dit. Trist på alla vis.

Nästa dag hade mamma tröttnat på att ha mässlingen. Hon

steg upp från sjukbädden, till allas vår förfäran, pälsade på sig

duktigt och for i släde till Dramaten. Och sen så var hon

fullt kry.

Det har alltid varit så med mammas sjukdomar, hon blir

sjuk och lägger sig och sover och sover — och nästa dag är

hon bra.

125X.

Mamma skrev om teater och ofta fick jag följa med på

premiärerna. Det var nu som operetten hade sin festliga tid. Ali

teater var rolig. Kanske inte Dramaten, där man inte kände sig

hemma och det var litet unket; Gustaf Fredriksson gick där

och var fin, alla voro fina. En pjäs gjorde ett starkt intryck

bland alla salongskomedierna, "Herr Derblays giftermål". Den

handlade om ett elegant par, som hatade varandra utåt men

förgicks av kärlek inåt, han — om det var Georg Skånberg eller

Gustaf Fredriksson — satte på henne ett halsband, som han

knäppte om hennes hals. Det var spännande, man såg hon

bävade... Hon var Louise Fahlman.

Men de andra teatrarna voro så mycket roligare. På Svenska

teatern var det riktiga pjäser. "Vävarna" — den där pausen, då

allt är stilla på scenen och så ett ansikte tittar in genom en

glasruta i dörren i biedermeyersalongen ooh sedan hela upproret

brakar löst. "Bäverpälsen", Max Halbes "Ungdom", Harald

Molanders iscensättningar, där man såg hur gardinerna

fladdrade för fönstren... ! Att följa strömmen över Blasieholmstorg

till Svenska teatern var en spänning, att stå och vänta i

vesti-bulen och få vara med, att gå in på parkett sidan, inte upp på

någon rad, att sedan gå ut på mellanakten naturligtvis, sitta i

det lilla rummet med den rödglödande järnkaminen och tära

punsch, i en behaglig trängsel av intelligent folk, som andra

I2Ötittade på! Det stora kaféet där uppe var inte samma sak. Vi

sutto alltid i det lilla, tills det ringde och man kom in igen,

beredd på fortsatt upplevelse. Här, på denna scen dominerade

Anders de Wahl och Gerda Lundequist, på Vasan Svennberg

och Julia Håkansson. Dessa båda i "En omvändelse", där

Svennberg sade sitt "artig och uppmärksam och en smula

ironisk"! Som detta inte är någon kronologisk teaterrapport,

blandas väl det hela om en smula, ty ibland gavs modern dramatik

på Vasan och under en annan epok operetter.

Någon vårmånad var mamma utomlands med Georg, som då

var en elva år. Hon gjorde en av de där strapatsrika,

sparsamma resorna, som hörde familjen till (enligt teorierna skulle

man alltid själv bära sin kappsäck, både av hushållning och

av demokrati, detta har hypnotiserat mig i åratal så att jag

hållit på att stupa på mina strapatsrika resor, tills jag gjort

mig fri och anlitar en bärare). "Fru Inger till Östråt" kom

just då upp på Vasan och jag fick följa med Hjalmar. Jag

hade ny blus, som inte hunnit bli färdig, utan var hopfäst på

axeln med knappnålar (säkerhetsnålen tycks ej ha varit

uppfunnen). Men vad värre var — vi hade, jungfrun och jag,

vanskött Hjalmars stärktvätt till den grad, att det inte fanns ett

skjortbröst som var långt nog för smokingens urringning.

Nedanför syntes det grå jägeryllet, men Hjalmar tog inte

sådant seriöst. Han isatt med armarna i kors hela kvällen och

täckte på så sätt glappet. Vi hade mycket trevligt den kvällen,

det var en ljuspunkt i en tid, då det drog ihop sig för mig

ganska allvarsamt.

På Folkteatern gick man ibland denna tid, där satt folket och

åt äpplen på raderna och spottade kärnorna ned i den lilla kala

salongen. Då fina människor vågade sig hit skämtade de om

127att man borde ta med sig paraply. På scenen gåvos rörande

stycken, "Galèrslaven Rocambole" samt något som hette

"Savoyardflickan", en fattig flicka, som drogs som ormtjusad

genom hela Frankrike efter en ung herdes locktoner på positiv.

Steg för steg, över den lilla scenen, i diagonal, så blev det litet

flera steg. På parketten sutto enklare vivörer och bekikade de

unga kvinnorna. Jag minns en sådan som hade pincené, han

tappade ena glaset ur den, men blixtrade oförtrutet genom det

tomma hålet lika väl som genom det glas som ännu fanns kvar

— en föregångare till senare tiders monokelcharmörer. Vi

skolflickor hade roligt på denna teater och kände oss överlägsna.

Operetten var för oss Anna Norrie. Anna Norrie som bar

hela Vasateatern.

Mamma hade sina fribiljetter på andra bänk. På första och

andra bänk sutto annars bara löjtnanter och volontärer och en

och annan s. k. habitué, bland annat en rödhårig baron Falkman

med en ring med stor, grön sten. Det hände någon gång

skräckblandade, hetsande upplevelser tack vare, om man får

använda det ordet, alla löjtnanterna. Med mitt krusiga hår,

bruna ögon och rödblommiga fyllighet tycks jag ha verkat

inbjudande till, o hemska ord, lättsinne. Ty det hände att

mittunder föreställningen, då Anna Norrie sjöng "T en skog på

berget Ida" eller "... strull att laga, strull att laga" ur

Kolhandlarna eller "Tag denna sabel..." jag kände en

volontär-näve stryka utefter mitt ben. Stel av fasa var jag djupt

skamsen över att anses vara en så dålig flicka. Synd att jag

inte tog någon av mina knappnålar och stack i ett livgardesblått

lår! Vid ett läkarbesök en gång kom däremot en sådan tingest

mig till nytta. Man hade stora puffärmar, doktorn tog mig rätt

ömt om armen och drog med en svordom handen tillbaka. Min

128Anna-Lisa Hwasser-Engelbrecht.

Gustaf Fredriksson.

Louise Fahlman.

Julia Håkansson.

Olga Björkegren.

Anna Norrie.

Anders de Wahl i en revy på Södra teatern.brist på lättsinne var för resten oresonlig. Då jag hade

vatt-kopporna vid fjortonårsåldern och sökte doktor Anton Nyström

för att undersökas, tittade han på en koppa jag hade i ansiktet.

— Har ni fler sådana där? sade han. Ja, det hade jag.

Var då ?

— På halsen.

— Får jag se.

— De är likadana som den här i ansiktet, svarade jag.

Svaret var inte näsvist, det var bara kramp, jag ville inte

knäppa upp klänningen. Och doktor Nyström lät sig nöja.

Anna Norrie uppträdde visst också på Söder, där det tidvis

gavs operett ; "Lilla hertigen" med Emma Ekström — "inga

damer, inga damer!" — och Gasparone, där man sjöng: "Det

var en kolsvart natt, allting i mörker låg, jag kunde svära att,

alis ingenting man såg." På Olympiateatern uppträdde Anna

Norrie i en repris av "Sköna Helena". Det var

utställnings-sommaren, då man också gav "Ly eko flickan", "Mina får dem

håller jag utå ..."

Att gå på Södra teatern var roligt. Den långa

spårvagns-färden, kön framför hissen, den lilla rutschen upp — den enda

hiss som fanns någonstans — vandringen i blåst, regn eller

bitande kyla över den långa bron och så genom vändkorset. På

bron tog jag alltid av mig papiljotterna. Ty krusig måste man

vara, vad som än hände, hur livet än gestaltade sig, krusig lugg.

Den där luggen dirigerade och förmörkade och besvärade mitt

liv i åratal så där vid sidan av, helt mekaniskt, men

ofrånkomligt. Under kvällshatten hade jag lagt upp håret i papiljotter

och dem drog jag ur då man traskade över bron till Söder, man

fick stor färdighet i sådant. En period vande jag mig att ha

krustång i muffen, spritlampa fanns hos alla ens bekanta, det

9. — v. Kr æ m er, Brantings.

129var bara att lägga på tången och fiffa upp luggen. Det var inte

flärd så mycket som: spikrak kan man inte visa sig.

På Södra teatern fanns den präktiga fru Fornell, som

gjorde de beska svärmödrarna, Gustaf Bergström, en liten rund

rolig herre, en komiker som hette Hirsch, och två herrar

Wagner, far och son. Längre fram spelades där revy och Hel frid

Lambert sjöng "O du lilla Anders !" Anders, det var Anders de

Wahl i Geijerstams "Per Olsson och hans käring". Och där

var Anna Rustan, den sköna, snälla Anna Rustan, med

snörlivsfigur.

En av de för mig hotfulla episoderna inträffade den månad

då mamma var i Italien med Georg.

Min fästman bodde nu på Linnégatan, uppe vid kasernerna.

Jag var ofta där, och bland annat lärde jag mig att skriva på

en maskin, som han -hade tagit hem från sitt kontor. Han var

ofta "sjuk". Hur mycket av detta som var nervositet visste jag

inte och hade inte förmåga att bedöma. En sådan kväll satt

jag i hans sovrum, medan han låg ovanpå, och knagglade mig

fram på maskinen. Då ringde det på dörren, egendomligt nog,

ty klockan var nära tio. Han gick och öppnade och kom strax

därpå in och meddelade att kompanjonen hade kommit för att

tala med honom, de skulle gå ut och strax komma tillbaka. Jag

satt kvar med mitt intressanta handarbete, maskinskrivningen,

och tänkte inte vidare över saken, jag var en smula van vid

oregelbundna tider. Min fästman hade på sig min portmonnä

och min portnyckel, ficka hade jag ingen och väska var något

som inte kommit i bruk.

Då det gått en stund började jag undra — till sist förstod jag

att jag måste gå hem. Gå, från yttersta Östermalm till Norr, ty

han hade ju min portmonnä i sin ficka. Jag gick, inte sårad eller

130ond, därtill låg det dunkla hotet alltför vant över mig. Jag gicfo

och gick, vetande att porten skulle vara låst då jag äntligen

kom fram. Sedan jag väntat en stund på gatan i hopp att någon

skulle komma av de få hyresgästerna, gick jag ned till Bergs

bekanta cigarrbod i Kungsbacken. Den var känd av hela Norr,

den innehades av ett gediget och vänligt par, som hade väl reda

på Brantings, liksom alla. Jag steg in och bad att få telefonera

hem — på kredit. Att gå in i en cigarrbod, även en så

respekterad som Bergs, var på den tiden tämligen vågat. Men jag

hade intet val. Ringde hem, träffade Hjalmar, som satt och

skrev — nu var den tid kommen då man såg hans rygg vid

skrivbordet mer än förr. Så gick jag till porten och han kom

ned och öppnade.

— Det här var väl ganska onödigt, sade han endast torrt, då

jag slank in.

Förklara något kunde jag inte, så viss som jag var om att det

som hänt var ett led i alla växlarna.

Och på morgonen kallade Anders Hemming mig till

Publicist-klubben och förklarade: det hade inte varit kompanjonen, som

sökt min fästman, utan två detektiver. Han hade kallats ned

till polisen till ett förhör, föranstaltat av kompanjonen och med

sin krampaktiga optimism förlitat sig på, att det hela skulle

vara över på någon halvtimme. Men han hade hållits kvar hela

natten och man hade icke tillåtit honom att ringa till mig, än

mindre att på något sätt tillställa mig spårvagnspengar och

portnyckel. Om nu Anders Hemming tagit itu med saken resolut

och åtminstone de vuxna herrarna sett sanningen i ögonen!

Men Anders Hemming bagatelliserade det hela. Jag skulle inte

vara rädd, det hela var "ett misstag". Och min fästman ansåg

131att nu om någonsin skulle vi visa "Världen" att vi voro franka

och trygga. Varför vi nästa kväll gingo på ett sammanträde i

Fotografiska Föreningen.

Då de vuxna herrarna inte nu rensade upp det hela, gjorde

tabula rasa och sände Boo Hjärne till Amerika — på en tid då

det var lätt att komma dit och en summa av fyrahundra kronor

varit tillräcklig, så kunde ännu mindre jag i min bottenlösa

okunnighet och mitt trots allt sömngångaraktiga sätt att leva,

göra något. Jag följde med ödesvågen. Amerika hade jag utan

knot tagit emot. Slå mig fram där — gärna. Men det talades

aldrig på allvar om detta. Alla tycktes påverkade av Boo

Hjärnes bokstavligen blåögda förhoppningsfullhet — just om

hörnet skulle allt ordna sig, han hade bara otur just nu.

Något år senare såg jag Tor Hedbergs "Guld och gröna

skogar", som väckte jubel i salongen. Jag satt stel av

igenkännandets fasa — hur kunde människor skratta åt något som

detta? Åt den sinnesförfattning där man kommer hem med en

hummerburk, då ruin och vanära knackar på ?

Mellan Hjalmar och mig yttrades inga ord sedan om den

sena hemkomsten. Mamma fick, då hon varit hemma ett par

dagar, höra talas om min vandring hem på förnatten (eftersom

sista spårvagnen gick elva, och jag hade kunnat åka om jag

haft min portmonnä, måtte det inte ha varit så sent, men det

brukades inte att gå ensam så dags på dygnet). Och mamma

gjorde den vanliga föräldrafrågan:

— Men varför förklarade du inte för Hjalmar hur det var?

Sådant kan ungdom inte göra reda för, den tiger och sväljer.

För övrigt var det bra att mamma kom hem. Hjalmar hade

några dagar i sträck varit utan brev och sådan som då hade vi

132aldrig sett honom hemma. Han gick av och an, tigande, mörk,

och bara väntade på brevet, som då slutligen kom så att allt

blev normalt igen.

Och till mammas hemkomst hade han låtit möblera om i

sängkammaren och sätta en himmel av damast över sängen.

133XI.

Mem det blev allt bekymmersammare för oss alla. "Oturen"

blev större och kom tätare på, stämningen var alltid oviss,

tryckt, den glädje man ville känna, så ung man var och med den

optimism man hade i sitt sinne, den fick allt mera sällan slå

ut. Jag bara grät, tårar voro ventilen för allt, fastän de

ingenting hjälpte.

En kväll hade det varit ledsamt, jag minns mig stå i den

avlånga skumma tamburen och med ens var avgörandet där, nu

vill jag inte vara här mer. Ville komma hemifrån. Jag var

vuxen, jag ville komma bort, börja leva det öde som skulle bli

mitt, gå rakt ut i det, bara jag finge vara min egen. Jag sade

till min fästman:

— Du måste hjälpa mig i väg. Jag vill inte vara hemma mer.

Det var allt. Det brukades att sjökaptenernas släktingar foro

gratis på bolagets båtar mellan Stockholm och Malmö, man

betalade endast maten ombord. Det var lätt att låta mig få följa

med Svea till Malmö och därifrån fara till Göteborg, till min

fästmans hem. På kvällen packade jag, föräldrarna voro ju

mycket sena. Och tidigt nästa morgon kom ett av min fästman

per telefon beordrat stadsbud och hämtade mina kappsäckar,

som innehöllo allt vad jag ägde i klädväg, endast vinterkläder,

fast det redan var början av maj. Men maj är ju kall! Vår

jungfru var uppe, men sade ingenting, jag lämnade kapp-

wsäckarna och gick själv strax därpå hemifrån. Båten gick inte

förrän klockan två, jag måste fördriva tiden till dess, jag vill

minnas att jag tillbragte den hos Prytz. Så kom ett bud att Svea

råkat ut för maskinskada. Nå, då tog man en annan båt, alla

kaptenerna voro vänner och min fästman var ju son till en av

dem. Jag steg ombord på ersättningsbåten, gick ned i den hytt

jag fått och tog fram mitt sedvanliga handarbete,

översättningen, som var mitt bedövningsmedel, och började skriva.

Uppe på däck vågade jag inte vara.

Det visade sig sedan, fast jag inte visste det då, att

stadsbudet kommit hem på förmiddagen och meddelat:

— Eftersom Svea har maskinskada, har jag lämnat in frökens

kappsäckar nere på kajen.

Detta gjorde han av frivillig ordningssamhet och hygglighet,

så känd som familjen var av alla de tjänande i samhället! Men

hans besked slog ned som en bomb i den ännu morgonstilla

familjen. Hjalmar steg upp och gav sig i väg, han for till

Finnboda slip, dit Svea styrt för att få sin skada lagad. På

Svea fanns jag inte. Varpå han vände hem igen på ångslupen

på ingående mötande Aeolus, som jag for med. Underligt nog

hade ingen detektivsinne nog att tänka på någon annan båt än

Svea. Det berättades mig sedan att Karl Staaff mobiliserats för

att få tag i mig, men inte lyckats .. . Jag dolde mig inte, reste

stilla ocih lugnt till Malmö, men tog inte in. på hotell där, utan

for vidare till Lund.

Varför Lund? Jo, emedan jag alltid hört talas om den

intellektuella ungdomen där, som mamma måhända framhöll

en smula framför den genom sina penningbekymmer alltför

krasst materiella Boo Hjärne, som inte gjorde annat än sysslade

med de pengar han inte hade. Nu hade jag på mitt fantastiskt

135drömlika och trotsiga sätt velat slå två flugor i en smäll —

rymma och på samma gång få lära känna den unga kulturen!

I Lund låg som docent en fästman till en av mina flickvänner,

de båda unga voro hemligt förlovade. Hon var student, men tog

plats i stockholmstrakten som guvernant en tid, innan hon sedan

fortsatte sina studier, vi brewäxlade om vår tragik, för övrigt

på engelska och med blyerts. I många år hade jag en hel liten

låda full med dessa blyertsskrivna brev på engelska — det var

så mycket lättare att skriva på ett främmande språk, till

exempel: "Möblerna se mina tårar", än att säga det på svenska.

Hennes brev voro vackra, av ett säreget stilla patos, de gåvo

genklang i mitt sinne, fastän jag starkt kände skillnaden på

dessa två akademiska medborgare, som inte fingo varandra och

ledo skilda åt, och mitt eget som sagt vida mindre kulturella

framtidsperspektiv. Min vän hade också ett försteg framför

mig: hon hade kämpat sig bort från sin barndoms tro. Jag hade

inte kämpat alis, jag sade henne en gång:

— Det är ett fel hos mig att jag inte kämpat mig bort från

Gud, jag «har bara aldrig haft sådant, jag har ju inte lidit alis!

Så som du stritt för vad du nu anser vara det rätta!

Men jag led ju rätt bittra kval ändå. Och så kom jag då till

Lund och tog in på ett hotell, åt frukost på någon av de

berömda lokalerna, och såg Intelligensen. På hotellet, där jag

torde ha stannat två, tre dagar, bodde jag under mitt

fäderne-namn, som jag aldrig begagnat mig av sedan jag fick min nya

pappa.

Hjalmar fann några månader senare mitt stora engelska

lexikon, som jag bar med mig vart jag for, där stod namnet.

Han kallade på mig, pekade på namnet och frågade vad jag

menade med detta?

136— Eftersom jag for land och rike omkring, svarade jag,

tänkte jag att pappa inte ville att jag skulle heta Branting.

Jag måste erkänna att jag nu kände mig fri, glad, hela

världen låg öppen framför mig. En värld där det så småningom

skulle bli fråga om att arbeta, ty vad skulle jag leva av? Men

att arbeta var för en flicka på den tidén lätt: hon tog plats som

gå-frun-till-handa och så var den sorgen stillad. Tills vidare

hade jag min översättning, jag sände regelbundet manuskript

till Social-Demokraten; det var just en ny sak, som skulle börja,

jag vill minnas Thomas Hardys "Tess of the d"Urbervilles".

Jag lade alltid manuskriptbreven på tåget, men nog hade det

ändå varit lätt att spåra upp varifrån de kommit? Till mamma

hade jag skrivit ett brev då jag lämnade hemmet; det innehöll

bara något om att jag for och att de väl inte skulle sakna mig

utan att det var bäst som skedde. Det är mig än i dag en gåta

att jag kunde vara "försvunnen" helt lugnt, i många dagar!

Jag köpte Social-Demokraten, men följetongen kom inte in. Det

var bekymmersamt, jag sände i alla fall alltjämt mina sidor,

vecka efter vecka. Då föräldrarna slutligen så småningom fingo

tag på mig — då hade jag hamnat i Kristiania — frågade jag

om skälet och fick ett svar med Hjalmars fina, läsliga stil: han

hade inte litat på att översättningen skulle levereras regelbundet

från "en ung dam med så växlande adress". Familjens obotliga

tjusning och lust för att formulera en replik!

Emellertid fick jag alltså se Sveriges unga intelligens. En av

dem ställde sig genast på en stol på huvudet med fötterna mot

väggen på den restaurang, där jag åt frukost, och rusade ut

för att köpa sig en ren krage. Det var inte min väns fästman.

Han blev min beskyddare och ciceron under denna korta,

innehållsrika epok. Min väns fästman var astronom, vern av de

137unga akademikerna som var medicinare minns jag inte, men de

unga männen förde mig till asis. De ville se hur jag reagerade

■— med ens, utan minsta kringelkrokar. På asis låg en man som

tydligen nyligen blivit obducerad, han var tom, revbenen stodo

upp och på ena kanten var det redan en grön skiftning. Huvudet

var också tomt, men det var levrat blod i håret. På en annan

stenbänk låg ett avsågat ben. Och på ännu en annan en kvinna,

som dränkt sig. Hon var avskuren vid midjan, det var den

övre halvan jag såg. Jag kan inte hjälpa om detta låter rått.

Så var det; det var vad jag såg och de unga akademikerna

gingo på alla sidor om mig och spanade i mitt ansikte efter de

"sensationer" som man tydligen dagligen och stundligen sökte

i dessa kretsar. Nu var det så att vad jag fördes att se, inte

gjorde intryck. Det var så dött, så utan liv, att jag såg det så.

Jag undrade var de voro, dessa människor? De frågor man

alltid gjorde sig, inställde sig också här. Var voro deras själar?

Vart hade de tagit vägen? Vad jag såg liär var bara något

sorgligt kvarlämnat, den drunknade unga kvinnan med huvudet vänt

i profil och ett rakt hår hängande ned och med huden alldeles

grå, var inte ens en människa mer, var fanns hon?

Men sådant kunde jag ju inte säga! Jag gick där allvarsam

och teg och då de unga vetenskaparna ivrigt nästa morgon

frågade mig hur natten varit, svarade jag pliktskyldigast:

— O, jag har

Vilket var en synnerlig lögn.

Vidare fick jag titta i ett teleskop på stjärnor men av det

minns jag inte det allra blekaste. Vidare fick jag ett brev ställt

till "Lilla pliriga Svartöga", från en av dem: ville jag resa med

honom till Trelleborg, där vi av någon anledning skulle se på

"anemoner"? Den tycktes vara skåningarnas speciella blomma

138att dyrka. Jag svarade indignerat nej och min ciceron hjälpte

mig att spetsa till svaret kort. Samma unga man tog min

översättning för att muntert klara av en del sidor. Han lämnade

mig den efter de två dagarnas slut med ett litet brev: han hade

inte hunnit skriva något, emedan han "varit sysselsatt med

utsvävningar". Det hela var koncentrerat akademiskt skånskt. Jag

gick där läraktig och tyst, alltid lika tyst. En av docenterna, ty

så långt hade somliga hunnit, var Axel Herrlin, en fin och

blygsam man, olik de flesta andra. Han sökte konversera:

— Går fröken ofta på konserter?

— Nej, svarade jag.

— Går fröken på Operan?

— Nej.

Då blev han bet och min ciceron sade:

— Den här lilla flickan förstår sig inte på musik, hon förstår

sig bara på kärlek.

Vilket gjorde mig så ond, att jag inte talade till honom på

ett par timmar.

Hur många misstydningar jag utsatte mig för genom att så

där bo på "hotell och gå lös och ledig omkring, hade jag ingen

aning om! Tvärtom, jag trodde att var man "bildad" och

kandidat och docent, då skulle man förstå en sådan situation

bättre än "brackorna", jag trodde att akademiska studier ställde

en man i en särklass 1 hela mänskligheten. Jag hörde mer dessa

dagar än sedan på åratal, men min naivitet var så fabelaktig

att jag omskrev vad jag hörde för att inte få mina illusioner

krossade. Ett samtal — man gjorde ju inte annat än samtalade

från morgon till kväll — rörde sig om ett barn som begravts.

Den unga barnafaderns far hade bekostat det hela och den trista

episoden beskrevs rätt lågmält. Jag trodde att det var en

139studentikos omskrivning för en tuggning! Därför att jag inte

ville tro att en av de unga männen skaffat en flicka ett barn.

Sådana voro vi de flesta av oss unga flickor. Inte dumma, men

blinda och ogenomträngligt oskyldiga, hur det än tog sig ut utåt.

Bengt Lidforss gjorde jag bekantskap med på denna korta

odyssé; jag förstod inte honom och han inte mig. Det är genom

hans syskon jag lärt mig fatta bland annat det hjältemod som

doldes bakom hans yta, Hedvig Lidforss har i sin "Ur det

förgångna" berättat hur han talade om för henne, sin lilla syster,

att han visste att han snart skulle dö. På hans dödsdag far hon

varje år till hans grav med blommor.

Alla dessa unga män hade trassliga affärer, vilket var

välgörande för mig att veta. Alla hade växlar. De kunde göra en

växel och fara till Berlin över påsken, Köpenhamn var för

nära. Dessemellan gingo de i vånda för var brevlådorna kunde

innehålla av kravbrev och annat. De hade "brevlådeskräck" och

andra skräcker, och deras liv var gränslöst innehållsrikt. Och

där hade Strindberg bott, och den hade haft hans porträtt med

namnteckning och detta foto hade den och den stulit, och i

Malmö fanns en källare "Tunneln", som man skulle gå till, ty den

var den enda man kunde sitta och supa i. Jag fattade inte att

den var så särskilt stämningsfull, men det skulle ju så vara.

De lekte med allvaret. Bengt Lidforss lät sin lilla syster gå

med omsättningsväxeln och pengarna så i sista minuten att hon

hann in just som banken skulle stängas. Själv stod han vid

hörnet och tittade att hon kom in ordentligt — det var som om

han njöt att kugga banken med att växeln i alla fall blev omsatt!

Vad jag hann mycket på dessa två, tre dagar!

Sista kvällen satt jag hos min väns fästman tillsammans med

Axel Herrlin i min cicerons kula. De båda vännerna talade låg-

140malt om sitt. Vilken skräck som just nu var på tapeten vet jag

inte. Men så sköt min specielle vän över till mig en papperslapp,

på vilken han skrivit:

"Tala, för djävulen!"

Jag fylldes av ett gränslöst medlidande, bestörtning,

offersinne. Jag skrev tillbaka:

"Jag stannar gärna här i natt, om du vill."

Ty han led tydligen förfärligt, hela mitt jag bävade av den

ångest, som låg i luften.

Axel Herrlin gick så småningom, leende och mild, och jag

lade mig på min väns tältsäng. Själv satte han sig i rummets

knarrande korgstol. Jag tog inte ens av mig kängorna — något

så oskönt som att vara i strumpfötterna! Men slutligen måste

jag knäppa upp min höga stärkkrage — det var modernt just

då med valk, hög vit stärkkrage, blus och kjol, samt därtill

matroshatt på stup. Hatten hade jag dock inte på mig.

141XII.

Och så sov vi, rätt gott. Nästa morgon for jag till Malmö.

Min vän yppade på tåget en viss oro för hur hans fästmö skulle

ta mitt kinesande. Jag erfor en skymt av besvikelse och harm

över hans maskulina feghet. Men det gick bra — kära du, som

nu läser detta om mitt kinesande i din fästmans rum på den

smala Lundagatan, du tog väl inte illa upp? Det var så väl

menat, må du tro.

Så drog jag vidare till Göteborg, till min fästmans familj.

I Göteborg togs jag vänligt emot. I detta hem med de många

barnen fanns det alltid plats för en till.

Men jag kunde inte våldgästa för länge, jag for vidare. Vart?

Jag visste ingenting annat än Kristiania, som var som ett andra

hem, Norge, dit man hörde lika mycket som till Sverige. Jag

tog in på ett pensionat någon mil utanför staden, satt och skrev,

talade med ingen, gjorde inga bekantskaper, det var jag för

blyg till. Tiden stod stilla, mitt öde just nu kunde jag inte göra

något åt. För resten hade Hjalmar just i det draget hållit ett

tal i Köpenhamn och jag hade kunnat fara tvärsöver dit från

Malmö. Men det hade ändå inte varit tänkbart. Det var för

tidigt att komma hem.

En vacker dag öppnades dörren och fröken Nanna Meyer

steg in. Nu var jag slutligen uppspårad och hon hade sänts att

142hämta mig. Snäll, förströdd och taktfull. Jag kom till fru Meyer,

som nu var skild.

Hon hade hos sig tre av barnen, den äldsta gossen var hos

fadern. Den yngsta, Lillegut, var ett sällsynt vackert barn,

bortskämd som alla de norska, en bestickande treåring. Det blev nu

min helt naturliga uppgift att valla denna kloka, svårhanterliga

gosse, och så "hjälpa till". Fylla alla fru Meyers lampor, hon

hade lampmani, även hon, den lilla våningen var späckad med

fotogenlampor. Slarvade jag ifrån mig någon — och det gjorde

jag — så kunde jag vara viss om att just denna lampa skulle

tändas och lysa upp någon vrå i det rum, där fru Meyer och

hennes väninnor spelade priffe om kvällarna. Hon hade tre

väninnor, en av dem hette Sinding, en var väldig och glad och

hette Barbara; alla damerna gjorde livet behagligt åt sig, talade

fritt och frankt om världen och männen, det sista med lätt hån.

En av umgänget var en advokatfru, som fick barn på barn, hon

hade sex eller sju söner. Hon for till kurorter för att råda bot

för sin olyckliga disposition, men ingenting hjälpte. Och de

muntra fruarna tittade på mig och sade:

— Sån är det, Vera!

Men jag tänkte, nå än sen? Om jag får barn ska jag nog

klara det. Och först och främst bli en god styvmor åt Eyvind,

då jag väl finge ta hand om honom på allvar.

Fru Meyers dotter i ett föregående gifte, Helma, låg i

Dresden för att studera någonting, det brukades bland unga

flickor där man hade råd. Hennes styvfar höll henne med

rikliga fickpengar, han var generös. Sin forna fru brukade han

skänka ganska många buteljer lacrymae christi. Fru Meyer och

jag togo oss var kväll ett parti halma och ett glas av vinet, ett,

men inte mer. Så hade fru Meyer en jungfru, Tætte, som till-

143bad sin fru och fattade stark svartsjuka till mig för

halmapartiernas skull. Lillegut hade en söt päls, då den blev våt

hängde jag den omsorgsfullt framför den stora kamin, som i

Kristianiahemmen ersatte våra kakelugnar och snart osade det

och knastrade i det dyra skinnet. Jag hade aldrig hanterat

pälsverk förut och Tætte gick och log åt att jag förstörde pälsen.

Den måste skickas bort och få stora nya bitar isydda. Men fru

Meyer var både klok och snäll och sade ingenting. Allt var så

dramatiskt i Norge, Tættes gröna ögon i det bleka ansiktet med

det röda håret var inte mer än man kunde vänta i detta land.

De tårar jag så ofta gjutit hemma i Stockholm flödade här

mer än någonsin. Alla underrättelser hemifrån voro förtvivlade.

Min fästman hade givit mig en velociped, jag var föga

sportsmässig av mig och hade lämnat den hemma. Nu skrev jag till

honom: "Ack, tag velocipeden och pantsätt så får du väl alltid

några kronor!" Hans svar blev: "Mitt allt, min drottning, det

har jag redan gjort."

Skrev — jag hade ofta inte pengar till frimärken, då sände

jag breven ofrankerade. En vän till min fästman, en

patentingenjör Lahn, sökte jag då och då upp, de voro hjärtliga och

vänliga och bjödo mig på St. Hanshaugen och i sitt hem. Då

jag en gång kom upp på Lahns kontor på Karl Johan, såg jag,

medan jag väntade, en hel liten hög frimärken ligga där på

skrivbordet. Hade det varit nu, hade jag antingen stoppat på

mig ett par tre stycken, eller jag hade sagt, hör du, ge mig de

där! Precis som man tar en penna om så faller sig, eller en

tändsticksask på ett lunchställe. Men jag såg på frimärkena och

trådde efter ett enda och teg. Då man är nere, vågar man

ingenting.

Alla brev hemifrån voro sorgeposter, men jag klädde inte

144Familjeliv hos Hjärnes i Göteborgs skärgård.

I stärkkrage.mina förnimmelser i ordet ""bre vlådeskr äck"", jag bara grät. Fru

Meyer sade till Lillegut:

— Nu gråter hon, bär hit hinken åt henne att gråta i.

Då måste jag ju skratta i snyftningarna. Nu infördes

emellertid följetongen och jag fick några kronor — en del av dem

gingo tillbaka till Stockholm, men inte hjälpte de stort.

Vinterkläderna kunde jag inte gå med, nu hade det blivit sommar, jag

fick låna Helmas avlagda blå klädeskrage, som hängde på en

krok i tamburen. Och då jag en gång var bjuden till middag

hos Sindings köpte jag mig en blus, en av de första fina blusar

jag ägt. Vit med pipat kras, elegant.

Vintern kom och den var bitande kall i det dimmiga

Kristiania, tjugu grader var vanligt. Så nu togos vinterkläderna

till igen. Kläder var för övrigt av ingen betydelse, ingen talade

om dem, ingen brydde sig vidare om vad man hade på sig. En

hel upplevelse var Trikken, den elektriska spårvagnen — en

sådan hade vi inte hemma. Man stod framme hos föraren och

lät vinden bita sig i ansiktet på färden nedför Drammensvejen.

Det gick undan och det var en salig upplevelse att känna fart,

ännu starkare än kälkens och sparkstöttingens!

Till jul skulle jag resa hem. Jag steg upp mycket tidigt en

kall, dimmig morgon, och hade fått klenäter med mig överst

i kappsäcken. Gick in för att säga adjö till fru Meyer, som ännu

låg — jag tror att tåget gick i ottan, var det disigt och mörkt.

— Så må du ha det så gott da, ven min, var hennes hälsning,

det låg ömhet i den.

Fru Meyer var specialist på lampskärmar. Jag hade med mig

en åt mamma som julklapp, som Emma Meyer själv gjort. Den

var mycket stor, väl sextio centimeter i diameter och den av-

10. —

v. Kr æ m er, Brantings.

145slutades av långa rika fransar — allt av silkespapper. Skär var

den och mycket vacker, avsedd till stora salongslampan. Den

var ju inte svår att forsla med sig, vägde ingenting och papperet

flöt lätt ut igen, sedan det legat hoppressat. Jag for tredje klass

och aktade mig för damkupé, om av äventyrslystnad kan jag

inte säga, så pass stillsam som jag dock var. På den tidén fanns

det helt avstängda kupéer; jag hamnade i en, där det steg in

den ena bonddrängen efter den andra. Varje nykomling var

berusad och de innevarande blevo fullare och bråkigare för var

station. Vi stannade ofta, resan tog på den tidén många timmar

mer än nu. Jag hade fått lära mig en konststickning, som

praktiserades i svart strumpgarn — vad garner på den tiden

voro hårda! — och den stickade jag på alla timmarna. Den

blev mitt skydd, ty då ett par av pojkarna började göra sina

anmärkningar om den ena flickan i kupén, var det någon som

sade:

— Hon arbetar! Så låt henne vara, henne är det inte något

fel på.

Jag smålog verkligen inom mig, fastän jag då ännu inte hade

gjort klart för mig skillnaden på riktigt arbete och olika former

av tidsfördriv.

Min fästman mötte mig icke vid tåget, han var nu så pass

illa sedd att det inte gick för sig. I stället var en av familjens

vänner nere, en av de finare journalisterna, vän till föräldrarna,

men rätt ung. Att denna främling var nere vid tåget kylde och

kränkte mig, det förstörde möjligheten till en rätt

"konsolidering"" av situationen.

Julen blev nog heller inte så bra. Av den minns jag ingenting

mer än lampskärmen.

146Vi sutto kring julklappsbordet. Hjalmar delade alltid ut

julklapparna och vi hade russin och punsch. Efter allt jäkt och ali

oro hade det lugnat av. Hjalmar köpte alltid saker i sista

minuten, ty man kunde på den tidén springa ut på själva

julaftonen och köpa något helt sent. Som barn sprungo min bror

Henry och jag en jul på detta sätt vid tiotiden ut för att skaffa

något åt en av jungfrurna; vi funno vad vi sökte i Puttkammers

galanteriaffär på Drottninggatan: en fotografiram av pressad

metall, pris tio öre.

Men nu var tillfället inne då kvällens praktstycke skulle föras

fram, fru Meyers skärm. Jag smög mig ut för att sätta den på

lampan i fråga, som stod på salongsbordet, på så sätt skulle den

ta sig allra bäst ut från början.

Men som så ofta — jag var för lat att skruva ned veken.

Det brukade gå att med ett raskt grepp föra en skärm över

glaset, den här gången voro de yviga pappers fransar för täta,

det tog eld. Inom ett ögonblick stod hela pjäsen i ljusan låga.

Jag bar den ut i den smala tamburen, lade den på golvet och

började trampa i den för att släcka. Familjen blev nu

uppmärksam på att det blivit så starkt upplyst i tamburen och kom

skyndande. Då var emellertid nästan hela skärmen redan

förbrunnen, på golvet låg bara metallställningen, där jag gick runt

och "trampade. Min lugg var avsvedd och likaså det luddiga tyget

på klänningens framvåd. Skärmen kunde inte visas upp, den

fanns inte mer. Då vi sedan kommo in till julklappsbordet igen,

brast Georg i gråt av nervspänningen. Detta är emellertid det

enda eldsvådetillbud jag upplevt under hela fotogenepoken! Så

van var man att handskas med elden.

Efter jul syddes julklappstyg åt mig till klänning och åt-

147sittande kappa i kosackstil med tillhörande kosackmössa; tyge t

var blå cheviot, garnityret svart krimmel. Det var stiligt och

satt nästan lika hårt åt som den gröna klädesklänningen.

Och när klänningen var sydd — tyget var en gåva av advokat

Meyer, inspirerad av hans fru — kände jag att nu ville jag

bort igen. Stämningen var trist, affärerna voro lika otursamma,

jag kunde inte svara på frågorna varför växeln på fyrahundra

kronor icke blivit omsatt, trots löfte? En dag sade jag till att

nu reser jag tillbaka. Fru Meyer hade inte bett mig komma,

det kunde hon ju inte gärna, då hon inte ville ingripa i familjens

liv. Men jag bet ihop tänderna om detta faktum och gav mig

i väg, denna gång inte i hemlighet. Och uppenbarade mig utan

vidare på Elisenbergvejen igen. Jag minns så väl, hur jag bara

stod i rummet... Fru Meyer hade varit borta och spelat kort

hos någon av de tre fruarna och då hon kom hem fanns jag där.

Men hon tog gott emot mig, låtsades om ingenting, livet tog vid,

promenader med barnen, den styvfrusna tvätten som hämtades

ned från vinden för att manglas i källaren, barnens strumpor

som skulle stoppas, den mellersta gossen Rolf, som inte ville gå

i skolan utan snörde upp sin ena känga, medan man låg på knä

och snörde den andra tills tiden var förliden och han skulle

ha kommit för sent, fröken Nanna lika vänlig och takt full,

fruarnas små spelpartier, alltid den lampa att tända som jag

hoppat över att fylla, försök att sy ett klänningsliv åt fru Meyer,

den hårda styvnad man hade i kragarna och som det knappt

var möjligt att få en broschnål igenom.

Fru Meyer sade en kväll:

— Vera, kan du förstå att det är tomt att inte ha någon att

intressera sig för?

148Och jag teg. Jag vågade inte tänka den tanke ut som hennes

ord väckte — var det möjligt att denna äldre fru på fyrtio år

med alla barnen vill ha någon att bry sig om? Hon fick inte

ett ord till svar och ämnet föll.

Det vårades, man fick ett ägg till frukost. Under hela vintern

åts det aldrig ägg — att äggen döko upp var ett tecken på ny

årstid. Och en dag kom fru Meyer hem, andfådd och strålande,

hon skulle resa till England med sina fruar och stänga hemmet.

Så nu ... Jag skrev hem och förklarade att jag kunde gå i

hushållsskola. Där skulle man äta sin middag, så jag vore inte till

mycket besvär. Svaret blev inte entusiastiskt. Jag har sedan

många gånger undrat, hur det hade gestaltat sig för mig, om

jag gjort allvar av vad jag innerst tänkt, tagit en

gå-frun-till-handaplats i Norge och fortsatt mitt rätt ensamma liv. Nu for

jag dock hem, efter att ha varit borta nära ett år, gick i

hushållsskola —en fullständig chimär. Ty där serverades för gäster

den mat vi flickor lagade, varför maten måste vara ätbar! Vilket

betydde att vi elever voro köksbiträden under en erfaren

hushållsfröken, som såg till att allt gick som det skulle, och att vi

aldrig kunde lära av några misstag. Femtio kronor i månaden

betalade var och en för att få laga denna mat. Min fästman

mötte mig om morgnarna och följde mig till Humlegårdsgatan.

Han åt inte på skolan, men Ellen Key åt där.

Dessa halvskumma hushållsskolelokaler! Där man satt ensam

vid ett bord eller tio vid ett långbord och pliktskyldigast åt och

drack sitt vatten och tog sin hårda brödbit till. Allt under

ljudlös tystnad. Glädjelöst. Några år senare, då jag själv åt på

detta sätt, träffade jag fru Sigrid Elmblad, som i varma

ordalag berömde en viss hushållsskola på Smålandsgatan. Jag gick

dit — kanske där var annorlunda ? En brun åttiotalsvåning med

149höga fönster, bruna möbler, ledsam mat, plättos, dödstystnad.

Ofta gick min tanke sedan till Sigrid Elmblad, en intellektuell

och förfinad, livlig och spröd dam, som varit så anspråkslös att

hon prisat detta förfärliga ställe. Ellen Key var heller aldrig

bortskämd, där satt hon i sin grå klänning på hushållsskolan

och åt för att leva.

150XIII.

Ooh då jag gått en dubbel kurs på hushållsskolan kunde jag

ju lika gärna gifta mig. Innan vi hyrde våning iskulle vi bo i

Vaxholm, som ett slags sommarnöje, och där skulle jag lära

känna Eyvind. En jungfru engagerade jag från hushållsskolan.

Ty att ett ungt borgerligt hushåll skulle skötas av frun, det

hade ingen hört talas om. Jungfru skulle man ha, hennes lön

var femton kronor i månaden. Men innan vi flyttade till

Vaxholm foro vi med Svea ned till Göteborg för att hämta Eyvind.

Dessa resor längs kusten, som alla kaptens släktingarna gjorde!

En dag i maj 1899 skulle bröllopet stånda. Ett tyg till

klänning hade jag tagit efter katalog från Paris — ljust fint kläde.

Sylönen fick jag i present och så hundra kronor kontant. De

användes som första insats i avbetalningskontrakt på dels

möbler och dels köksutrustning. Så kallad utstyrsel hade jag

ingen. Jag kunde inte demonstrera min blivande lycka med att

sy och märka. Fru Meyer hade en dag gått med mig och köpt

ett par lakan, som jag sydde hålsöm på, det gjorde mig beklämt

tacksam. Men det var också allt i förväg av fästmösyende.

Annat än borgerlig vigsel kom ju inte på fråga. Jag var inte

konfirmerad, kyrklig vigsel tilläts icke för sådana och den

borgerliga vigseln var i varje fall det enda tänkbara. Men

lysning måste ske och för att få lysningsattest skulle man söka

kyrkoherde Heüman i Adolf Fredrik. Han var en dominerande

151personlighet som efterträtt den av sina konfirmander älskade,

vithåriga kyrkoherde Staaff. Kalkas hade en gång bjudit mig ut

på en fin middag, som förkläde var fru Matti av Geijerstam

med. Vi åto vill jag minnas i enskilt rum på Grand och det

hela var en tafatt tillställning. Om vi inte hade haft förkläde,

som Kalkas höll på, så hade jag kanske kunnat få fram något

ord. Det var inte den lilla vänliga fru Geijerstam som band min

alltid mycket bundna tunga, utan bara det faktum att hon skulle

vara med. På hemvägen åkte Karl Staaff och jag på tu man

hand hem i hyrvagn. Kyrkoherde Staaff hade nyss dött.

Hemfärden skedde under tystnad och först då vi voro nära

Norrtullsgatan sade Kalkas:

— Ja Vera, jag har mist min far. Det är mycket smärtsamt.

Med den egendomliga fördomsfullhet eller ensidighet

ungdom har, förvånades jag över att han kunde sörja sin far,

eftersom han brutit sig ut och inte trodde på vad hans far predikade.

En lång stund förvirrades jag av detta, sedan kom en ny

förvirring — måste jag inte säga något? Allra helst skulle jag ha

velat lägga min hand över hans som ett uttryck för deltagande

och som tack för att han bjudit mig och gav mig sitt förtroende.

Men intet blev gjort, jag kämpade med förlägenhet, undran och

beklämning. Och så stannade vagnen och jag steg ur, utan att

på något sätt ha gengäldat hans vänlighet.

Nu var det kyrkoherde Heüman som bestämde på

pastorsexpeditionen vid Adolf Fredriks kyrkogård.

Medan jag väntade i yttre rummet, kom han genom detta,

där det satt små gummor, som halvreste sig och nego, då han

passerade förbi. Han spred omkring sig en stämning av vördnad

från deras sida och berett trots från min. Han förde sig som

den börne prelaten, golvet gungade lätt under den ståtliga,

152ganska korpulenta, men raka gestalten, och han log (nedlåtande,

ansåg jag) mot de ödmjuka fattiga. En av de andra prästerna,

som satt där vid expeditionsgöromålen hade blanka naglar,

något sådant hade jag aldrig sett förr. Den med de blanka

naglarna var soignerad i alla andra avseenden och fullständigade

min föreställning om "prästväldet". Jesuiter och katoliker från

Fältskärns berättelser spökade i min hjärna.

Då jag kom in till den fryntliga Heüman, var han kordial,

munter och talade fritt och högt. Hade jag nu mitt prästbetyg

med mig ?

Nej, det hade jag inte. Hm, kyrkoherden begärde från

ytter-rummet de papper som rörde familjen Branting.

Och då visade det sig att Hjalmar, då vi flyttade från

Johannisgatan 22 till Norrtullsgatan 3 för många år sedan, inte

tagit upp mig och min bror Henry på flyttningspapperen. Vi

båda barn hade hängt i luften i så där tretton år.

— Nog visste jag, sade kyrkoherde Heüman då, att redaktör

Branting ogillar oss präster. Men att han utsträckt sitt hat till

rotemännen, det tycker jag ändå är litet långsökt.

Jag senterade repliken, hela mannen, det var kultur över

honom och även för mitt flickpsyke något betvingande. Då jag

kom hem med den lilla presenten om rotemännen skrattade

Hjalmar det där tysta invärtes skrattet, han hade då något

verkligen roade honom. Båda herrarna njöto säkert lika mycket

av situationen, som jag kom att förmedla.

Kyrkoherde Heüman skrev på rak arm ut ett frejdebetyg åt

mig, ty min dopattest från Visby, på min "riktiga pappas" tid,

hade jag heller inte.

— Jag skriver ut det här på edra egna uppgifter, sade han,

så var snäll och gå nu inte och tappa det! Jag har inga bevis

153på att fröken Branting är den ni säger er vara, men jag får väl

tro er på ert ord.

— Och, tillade han och höll min hand fast i sina båda, det

gör mig ont att inte få viga er. Om jag hade er i enrum i tre

timmar, sä skulle jag fä er att läta konfirmera er.

Jag tänkte : i enrum i tre timmar med kyrkoherde Heüman,

nej inte om jag så skulle släpas av de berömda vilda hästarna!

Konfirmera mig och viga mig kyrkligt, nej aldrig. Det vore

hyckleri, feghet, svek. Så nog skulle det där enrummet bli en

kamp... om det kunnat tänkas.

Jag mötte honom sedan några gånger. Han log mot mig och

jag tänkte alltid: i enrum med honom, nej. Hans andliga makt

gjorde ett så starkt intryck att den föreställningen fyllde mig

med försvarsinställning vid blotta antydan. Jag behöver kanske

inte tillägga att denna lilla episod var fullt just, det var hans

andliga kraft, hans säkerhet i sitt kall, som på detta sätt kom

mig att resa mig till ett motvärn, i vilket jag nu förstår låg

både respekt och en viss fascinering.

Så vigdes jag då inför borgmästaren. Det hela gick på tre

minuter, jag hade den beigefärgade klädesklänningen, en cape

och en hatt; sedan gingo vi till Svea där det visst dracks ett

glas champagne. Vi skulle direkt resa ned och hämta Eyvind,

som jag från och med nu var styvmor åt. I Göteborg var

stämningen en smula sval mot den borgerligt vigda — det ansågs

både då och långt efteråt att borgerlig vigsel inte var "riktigt".

Den var inte bindande, den var "på vissa år", den var inte

hedersam alis. En av Boo Hjärnes bröder hade i samma veva

gift sig i Ryssland med en finska. Hon kom till sin svärmor

med slöjan och orangekransen i en hattask att visa upp. Det var

något annat, det var som det skulle. En oerhörd fadäs gjorde

154jag mig också skyldig till i det jag gav en av mina vuxna

svågrar — det var inalles åtta barn i denna familj — den ask

cigarretter jag haft med mig.

— Jag röker så litet, sade jag, du kan gärna ta den.

Först nu råkade jag se på min svärmor. Hon hade ett par

skarpa röda fläckar på kinderna, jag rökte också! Och hade

krusat hår.

— Det kommer aldrig en tång i mitt hår, sade min svärmor,

som hade ett mycket fint, av naturen vågigt, ännu i

medelåldern askblont hår. Så jag visste precis var jag stod. Men jag

var besluten att vinna min mans mor och släkt, jag böjde av och

teg och med tidén upptäckte de att stockholmskan inte

motsvarade den skräckbild Göteborg på den tiden gjorde sig av

huvudstadsflickor. Tvärtom, alla voro snälla och vänliga, men

någon kontakt blev det aldrig.

— Att ni säger ischia mej, sade jag kritiskt till en av

umgängets söta flickor.

— Nå ni i Stockholm säger tvi vale, så det kan vara

detsamma, svarade hon.

Med Eyvind kom jag genast på rätt fot. Han behövde en mor

och någon som kunde leka med honom, och jag kunde det. I ali

hemlighet. Mamma ansåg att han skulle kalla mig Vera från

första stund, ty hon ville inte bli ansedd för att vara mormor.

En tid lydde jag, men så en dag sade jag:

— Du ska kalla mig mamma, jag är din mamma!

Och från den stunden blev det något ljust över det moderlösa

barnet, allt blev som det skulle. Han fäste sig vid mig med en

nästan svärmisk tillgivenhet; jag minns ännu med smärta, hur

jag nekade honom att följa med mig ut då jag en gång skulle

gå till en tidningsredaktion och ansåg att det inte gått an att

155komma dit med ett fyraårs barn vid handen. Han grät och

kastade sig mot dörren, men jag stängde den med ungdomens

hela bestämda obeveklighet.

Hushållet var inte svårt att sköta. För att få något att göra

sydde jag Eyvinds kläder. Han var en gång bjuden på

julgransplundring till August Lindbergs glada, gästfria hem, hade blå

sammetsblus och vit slät krage och var vacker med sin varma

färg och sina tillitsfulla stjärnögon. Rätt liten och mycket stadig

var han, alltid glad och mycket musikalisk. Hans far lärde

honom Kväsa,rvalsen, som han sjöng perfekt.

Den unga jungfrun från hushållsskolan slutade snart. Vi

flyttade till staden och bodde på Riddargatan, där min man

hade sitt kontor tillsammans med bostaden. Bostaden bestod av

tre rum och kontoret var ett fjärde, mycket stort med hyllor

för patenthandlingarna. Bostaden var spartanskt möblerad,

naturligtvis. Men det hade just då kommit upp en rörelse, väckt

av Ellen Key, att man skulle ha enkla, naturliga möbler. Hon

pläderade bland annat för att köpa billiga tapeter och vända

avigsidan ut, så att väggen fick en slät ljus beklädnad. Vi hade

grönlaserad furu, en soffa att ligga i, om så vore, ett bord och

fyra stolar med pinnrygg. De och soffan voro klädda med

blek-gult bomullstyg. Så ett slags skänk, som var röd inuti — det

var rent och nätt och gav sig inte ut för mer än det var, totalt

olikt vad man hittills varit van vid — samt ljusa gardiner av

moll, som hängde rakt ned. Bekvämt var det inte, men tallris

passade bra in i denna stil, och jag köpte alltid tallris på torget.

Med Eyvind gick jag i Humlegården, han frodades och var

röd och söt och de brungrå ögonen lyste.

Men en dag fick han svårt att gå, då vi skulle vända hem.

Ena foten ville inte följa med. Jag tog av honom skon, men

156han hade inte fått någon sten i den. Ont gjorde det inte, han

kunde bara inte gå. Då bar jag honom en bit, sedan var det bra

igen. Och jag visste inte vilket varsel detta var.

Vad jag har Boo Hjärne att tacka för var att jag kom på alla

konserter på den tidén. Musiken förstod jag mig inte på, men

romansaftnarna beredde mig verklig lycka. Det var underligt att

Boo Hjärne aldrig blev otålig på min brist på kunskaper och

insikt i musik, själv led jag av den som av ett lyte. Men han

tog mig med och fordrade inte att jag skulle kunna något.

Romansaftnarna höllos på Vetenskapsakademien, den

brungrå lilla sälen, och på Musikaliska akademien, ett kallt hav av

vitt starkt ljus där man förväntansfullt troppade ned för det

skarpt sluttande golvet. Men Musikaliska akademien var mest

för gäster, vanligen var det Vetenskapsakademien man gick till

i sin "kvällskappa", som på den tiden skulle vara ett diskret

hölje, och i sin "kvällshatt", som var en skrålla att ha för sådana

tillfällen. Så sågo vi ut alla, som sedan bänkade oss i den trista

salen och upplevde romantik.

Ty för mig var det, och säkert för många andra (ty varför

skulle annars sånger sättas i musik?), orden som betydde så

mycket. Publiken bestod då som nu av damer mest, och äldre

damer. Eller unga damer, som inte upplevde annat än sångens

färg över sitt liv. Jag har varit med en gång på K. F. U. M. då

publiken — av damer — stod upp och ropade och viftade med

näsdukarna åt Marseljäsen, så som den sjöngs då. Av vem minns

jag inte — Anna Lundberg? Hon föll på knä då hon sjöng

"Patrie, patrie chérie", jag såg mig om på alla dessa blygsamma

kvinnor från stilla hem på Östermalm, och som här sände upp

157sina hjärtan till estraden vid den blodiga revolutionssångens

maning ...

I några år pågick denna romanskult. Men före den kom den

stora sångarfesten 1897, då jag ännu blott var förlovad med

Boo Hjärne. Han hade en gång i musiksalongen på

Saltsjöbadens hotell spelat för mig på piano Griegs Fra Monte Pincio.

Han ville lära mig förstå vad den innehöll, se landskapet. Jag

var tacksam, stolt över förtroendet. Det stora rummet som

badade i förmiddagssol, min egen inbillning att jag hörde allt vad

musiken menade, det var en god förmiddag. Sedan en gång

spelade han en negersång, den första jag någonsin hört: "Daddy will

not give me a bow wow wow", den var ju lättfattlig.. .

Men så kom då den stora musikfesten, som hölls i en

uppbyggd paviljong inom utställningsområdet, den första konserten

den 6 juni på förmiddagen. Det finns bara en sak som står för

mitt minne då: jag var där med mamma och Laura Gundersen

läste med orkester Björnsons Bergliot.

"Da Einar Tambarskjaelves Hustru Bergliot, som sad tilbage

i Herberget i Byen, spurgte mandens og sönnens fald, gik hun

stråks op i Kongsgården, hvor Bondehären var, og ophidset

den meget til slag."

Och i den stora baracken ljöd den ståtliga stämman:

"Falden er herligste,

Hövding i Norden,

Norriges bedste

Bue brusten!

Falden er Einar

Tambarskjelve, sönnen ved Side —

Ejnride!

158"O bönder, hör mig! Min Husbond er faldén

mine Tankers höjsäde i halvhundrede år

Läg ham på karmen, ham og sönnen!

Kom, vi vil följge dem hjem.

Kör langsomt, thi sådant körte Einar altid —

og vi kommer tidsnok hjem."

Mamma lutade sig ned mot mig, hon hade tårar i ögonen, det

hade hon sällan.

— Det är som om det vore Hjalmar och Georg, sade hon.

Så kände hon det för dem. Og vi kommer tidsnok hjem.

Det var Dagmar Möller och Anna Norrie som främst

förmedlade romantiken till oss i våra kvällskappor och skrållor och

delvis hårfrisörskekammade hår. En del av det som sjöngs då,

har bitit sig så fast att jag kan orden ännu.

Ragnar Grevillius hade en konsert 1898. Han var en äldre

man, som då och då kom hem på Norrtullsgatan och sjöng,

alltid var det Adams julsång. Hjalmar var totalt omusikalisk

och sade en gång småleende, då vi sutto på Metropol (det gamla

Metropol vid Norrmalmstorg) och kafémusiken satte i "för

fulla muggar", att "då de tar i så där och rusar på, brukar

stycket strax vara slut". Men han hörde tåligt Ragnar Grevillius.

Kanske det var för att sångaren såg så tärd och fattig ut, det

var en anspråkslös man och utan braverande. Han sjöng den

gången Heidenstams "Min stamfar hade en stor pokal, en

jättepokal av tenn..." till den hade Boo Hjärne satt musik. Boo

Hjärne hade också en gång gjort en uppfinning, en

signal-apparat som användes på "Svea", men han stannade aldrig vid

en av sina färdigheter.

159Voro inte dessa romansaftnar svaret på allt vad man önskat,

när åttiotalets gråa realism lyfte sitt tryck? Heidenstam kom

för så många av oss som en enda befrielse. Men inte hemma.

Åttiotalet, som jag för min del började nära det hat till, som

kommer då man gör sig fri, var där höjt över bjäbb. Och så

var Heidenstam von Heidenstam och verkade arrogant. Han

hörde till det estetiska gänget — Tosse, Hjalle, de där som

Ellen Key skulle ha placerat på Åreskutan, om det blivit en ny

syndaflod, och där de skulle ha räddat kulturen. Men för oss,

som voro unga då, blev Heidenstam och romansaftnarnas sånger

en lyftning, en svängning, en gunga upp mot skyn. Och förde

oss ned i kärlekens blommande sköna dalar hem för mitt hjärtas

ro. Man fick vackra ord också att söka sig vid, man behövde

hämta sig litet. "Murlmendes Lüftchen, Blütenwind, der die

schöne Welt durchwandelt". John Forsell sjöng Ro ro

ögonsten .. . det var nästan alltid Emil Sjögren på den tidén. Då

Dagmar Möller sjöng:

"Allt hos mig som kärt honom vardt,

flätan som faller tung och svart

över min tröjas knäppen;

allt hos honom, min unga falk.

Pannans höjd och draget av skalk

över den krökta läppen",

då var det sig själv man tänkte sig i hennes ställe med flätan över

tröjans knäppen. Det var en annan glädje i det än att läsa om

alla sjukdomarna och allt elände i Geijerstams Uppsalaroman

Gråkalit och hans noveller om notarien som skulle vara så

folklig och äta ute på fältet och hittat en råtta i mjölkkrukan.

160Pastorsexpeditionen i Adolf Fredriks församling.

Modebild från 1880-talet,Svenska teatern.

August och A^g^ta Lindberg i "Johan Gabriel BorckmanDet är var ju sant, men just därför! Det var skönt, skönt att

slippa det som var sant!

Anna Norrie öste sång över Stockholm. Hon var glad också,

rolig, hon tog upp Maja X. — Och Kalle gick och vänta...

Och hon var smått och oskyldigt frivol så att det gick glada

kårar över våra ryggar. Men folkvisan tog hon även upp,

"Hvadan kommer du, käraste sonen min?" Hon sjöng franska,

Bonsoir madame la Lune var en av hennes favoriter, hon sjöng

engelska "in winter I get up at night, and dress by yellow candle

light", hon dansade fram med honom som ville ha en snevid

hest och honom som hängde guldringar på träden åt den

tyck-myckna jungfrun. Och hon sjöng Fröding. Och hon sjöng gamla

franska ballader, den om den svartsjuka drottningen som

förgiftade buketten: "Le roi a f ait bättre tambour — rata plan ...",

och så var det "lelle Karl-Johan".

Gäster hedrade oss, som Gina Oselio. Hon sjöng om "Synden,

döden, söstre to to" och "Syng mig hj em om I kan, jeg vil dö

i mit lann".

Det fanns sånger som kommo igen på många program, bland

dem var: "I drömmen du är mig nära, jag viskar hänryckt ditt

namn", översatt av Tor Hedberg och vackrare än originalet,

"Ich grolle nicht", "Irmelin, alt vad der er dejligt" och Erlkönig.

Den senare sjöng bland annat Aina Mannerheim. Bygdemål

fick vi av Marta Sandal år 1902, paret Lammers hade en

tjusande afton i den lilla grumsiga Vetenskapsakademien. Då

Cally Monard sjöng där, viftade man med näsdukarna, hon

sjöng bland annat också "Rosen sänker sitt hoved tungt av

Dug og Duft", samt vad hon själv diktat: "Hörer du mit Hjerte

synger? Elskede, du kjære du!"

11. —

v. Kr æ mer, Brantings.

161Det fanns ett par herrar också, utom Sven Scholander, bland

dem Naval (Battistini kom långt senare), kejserlig och kunglig

kammarsångare, han fick Musikaliska akademien. Han sjöng

über alle Gipfeln ist Ruh — men också något som utan vidare

stannat kvar i mitt minne: "Und schläfst du, mein Mädchen,

auf öffne du mir, denn die Stund ist gekommen da wir wandern

von hier —Fru Bacher-Gröndahl (fola fola Blakken), Adéle

Leander (sov du stormiga hjärta, sov), Ida Ekman (Als die alte

Mutter, mich noch lehrte singen) och Bokken Lassen, som sedan

uppträdde på Rolfs cabaret och sjöng "Jeg er i^ke beruset" så

att vi frösö. Men här sjöng hon "je me suis engagé pour Tamour

d"une blonde .. Davida Afzelius sjöng Heine, som man fick

så mycket ut av: "Lehn deine Wang an meine Wang, dann

fliessen die Träne zusammen", men denna oöversättliga visa

sjöng hon på svenska. M. M.-kören var en fest. Där fick man

Kornmodsglansen och Hör, hur härligt sången skallar samt över

allt annat: Brede Seil over Nordsö gaar. År 1899 var Yvette

Guilbert här — på la Salle de Conférences de 1"Academie des

Sciences, för så fint kan det låta. Hon sjöng den nästan perversa

visan om moderns hjärta, som rullat ut, då sonen slog ihjäl sin

mor, lon lan laire, lon lon la —. Sonen springer och faller

omkull och moderns hjärta frågar lon lan lair lon la: "T"es-tu

fait mal, mon enfant?" Yvette Guilbert kom hit många år

senare. Då hade hon inte mer de långa svarta handskarna, utan

var klädd i en sid guldklänning och påminde frappant om Ellen

Key. Hon var strålande då, långt mer än förr. Men perversa

voro sångerna nu med, som den om helgonet sankt Nicolas, som

gör levande igen ett par små fattiga barn vilka värdshusvärden

gjort till stuvning till helgonets ära.

Bland det ofta sjungna på den tidén var också Jacobsens:

162"Bliv o bliv

i dina drömmars rike.

Trå ej mot livets verklighetsbrus —

dör du och har levat,

död är du livets —

dör du som drömmare,

då dör du saligt."

Då Emil Sjögren var död och man hemma sökte hälsningen

att sätta på kransbanden, fann jag dessa ord, eftersom de

sjungits in i mitt sinne de år, då man så längtade att bliva i sina

drömmars rike. Och de orden etsades in på banden.

163XIV.

Återigen foro vi runt kusten till Göteborg, man steg i land i

småstäderna och gick litet och promenerade. I Trelleborg skulle

jag köpa en mössa åt Eyvind och vi kommo in i en mössalf är.

Där stod före oss ett par från landet, de skulle ha en

skärmmössa åt sin gosse. Gossen var blyg, han vred sig och tårar

stodo honom i de blå ögonen med röda ögonfransar.

— Ska du inte va glad, sade fröken i butiken, Jesus som har

låtit sitt blod för dej ?

Jag fick mössan jag skulle ha. Vi gingo vår väg och jag

tänkte: så de talar om Jesus! Hans blod ... Som den där tavlan

i brödbutiken i Kungsbacken där Mathilda handlade bröd, ett

lutande huvud med törnekrona och droppar i pannan, o huvud,

blodigt, sårat. Så underligt det var, så skrämmande, så

främmande. Men tänka på det måste man.

I Karlskrona kom det igen, det där att Eyvind inte kunde

stöda på foten. Det varade några minuter, så var det bra igen.

Vi stannade över en resa i Göteborg, det var visst så denna

gång att min svärmor följde med sin man tillbaka och vi bodde

i deras våning under tiden.

Jag har från denna tid ett minne om min dumhet, som är

mycket signifikativt. Allt som är tryckt vill jag tro, allt vad folk

säger till mig tror jag — och trodde ännu mera då. Där vi lågo

i göteborgsvåningen, alla dessa barn i rader i tältsängar, var

164det genant att min man snarkade och det störde mig också. I

Förgät-mig-ej hade jag läst ett botemedel mot snarkning och då

det en natt blev för svårt, ville jag ta det i bruk. Jag steg sakta

upp och trevade mig fram i den rätt främmande våningen,

passerade rader av sovande och gled fram till ekbuffén med

syr-tuten. Där tog jag peppardosan och hällde litet ur den i min

hand. Så smög jag mig tillbaka. Jag hade nämligen läst att om

man hällde peppar i mustaschen på en sovande, snarkande herre,

så skulle han upphöra att snarka.

Det stämde. Han upphörde att snarka, då jag varsamt i

nattens stillhet hällt ut mitt pepparförråd i den ljusgula

mustaschen. Men ond blev han inte, märkligt nog.

*

Nu blev varslet om Eyvinds lilla fot allvar.

Han var inte glad mera. En dag haltade han igen, då vände

jag mig till doktorn, det var Hugo Christian Andersson. Jag

hade en sommardag tagit barnet med mig till mitt kära Haga.

Vid Koppartälten sutto vi i gräset och jag ville låta honom rulla

ned för sluttningen. Han bad: låt mig slippa, lilla mamma.

Han slapp, men jag kände en undran och en oro, som

fick mig att be doktorn komma hem. Han kom, Eyvind satt på

det gula tyget på den gröna pinnsoffan i detta ljusa rum med

sina enkla blommor i en vas — vasen av brunt lergods hade

jag fått i lysningspresent av Ellen Key — och doktorn sade:

— Det är inte något fel på den här pojken! Han lyser av

hälsa, se på honom bara!

Jag visste — han är inte frisk.

Och så började det, hur kan jag inte längre säga, inte graderna

165och gången därhän. Han blev håglös, han sjöng inte mer, han

ville inte leka.

Slutligen måste han ligga. Mia Leche kom en dag och gav

honom en leksak, en ko som såg så riktig ut. Eyvind log — och

Mia vände sig bort och gick fram till fönstret, där stod hon

och grät.

Ännu kunde han dock äta och jag sade åt honom att han

måste säga till, då jag skulle ta upp honom, han var ju stora

gossen! Så en dag började han ropa. Han ropade på vatten,

vatten! Jag höll glaset framför honom, han stötte undan det

och ropade på vatten. Då förstod jag och tog upp honom, det

var det han velat, sedan blev han lugn. Jag förstod att hans

tunga inte längre lydde — så gärna som han velat lyda mig

ännu! Och så en natt ropade han i timmar. Jag såg den lilla

munnen öppen i skrik, stod lutad över honom, bar honom, han

bara ropade. Vi måste tala om för grannarna att ett barn var

sjukt, vi måste stänga fönstret, ty de förbigående stannade på

gatan. Om jag ringde efter läkare på natten minns jag inte mer,

men på dagen kommo de två stycken, Hugo Christian Andersson

och doktor Söderling och de förde ett tänt ljus framför hans

vidöppna ögon. Tysta vände de sig sedan ifrån sängen — jag

förstod. Då läkarna gått gick jag ut i köket, vi hade nu en billig

jungfru, en ung liga jänta, som stal av den lilla mat vi hade.

Till henne sade jag, för att ha någon att säga det åt:

— Eyvind dör.

Hon svarade inte, men jag hade dock fått ord åt vad jag vetat

så länge.

Föräldrarna voro utomlands men de komma hem just i dessa

dagar. Vi brukade alltid möta dem och de hade mycket presenter

med sig och alltid mycket att berätta.

166Jag ville inte gå, jag hade skrivit ett brev, som skulle nå dem

i våningen, att Eyvind var sjuk — detta som en förklaring till

mitt uteblivande. Men de ringde, då de kommit hem och läst

brevet, och bådo mig komma. Att Boo Hjärne gick var det ingen

glädje med. Våra förhållanden voro i ekonomiskt hänseende och

därmed följande alltid lika hopplösa. För att slippa göra så

mycket invändningar satte jag på mig Helma Meyers cape och

tog spårvagnen dit. Där satt jag och såg på hur presenterna

packades upp — åt Eyvind hade mamma köpt en liten käpp. Då

hon gick ut ett ögonblick, sade jag åt Hjalmar:

— Han får aldrig ha den.

Det var det enda. Kort därefter fick jag gå hem, det var en

lättnad.

Jag forcerade min översättning. Eyvind låg nu medvetslös;

de båda läkarna gåvo honom kloral, vilket jag är dem djupt

och varaktigt tacksam för — de äro nu båda döda, vid rätt unga

år. Jag skrev och skrev. Då han var död, tänkte jag, kanske det

bleve svårare att arbeta. En kväll såg jag på honom — man såg

till honom var halvtimme, så vit han låg under ett flor som jag

lagt över honom! Så gick jag till min översättning igen. Hans

pappa spelade en bit på pianot, så gick jag om igen och lutade

mig över honom — då hade han dött. Medan jag skrev och

hans pappa spelade. En fotogenlampa fick brinna hela natten

i rummet. Jag visste en sak — med mitt äktenskap var det nu

i realiteten också slut.

Han obducerades, det skedde hemma. Sedan stod kistan på

det grönlaserade bordet i det ljusa rummet, och jag hade

näckrosor i min vas. Eyvinds far hade sitt arbete, men jag var

hemma. Och så fort jag kunde, så fort tamburdörren smällde

igen och jag var ensam, gick jag in och satte mig i detta rum,

167som var ett likrum. Här var det frid. En välsignad frid och

skönhet. Över hans ansikte låg en näsduk, jag lyfte på den någon

gång och samma frid fick jag av det lilla ansiktet. Här kunde

jag bara sitta stilla, här var det tyst, här var det något, som

jag inte visste vad jag skulle kalla med för namn. Dessa stunder

voro stulna, ty man hade ansett att det varit överdrift av mig

att sitta här inne, men de gåvo mig vad jag så väl behövde

denna tid.

168XV.

Efter Eyvinds död i september 1900, flyttade vi, och då

fortfarande chimären om kontoret vidmakthölls, hamnade vi i en

väldig, dyster våning i Hamngatsbacken, en våning med breda

tiljor och sluttande golv. Rummet åt gatan hyrdes av Albin

Lavén, som hade det mycket vackert, med en stor matta över

hela golvet. Han spelade flöjt för sig själv om kvällarna, då

han inte var på teatern. Vi talades aldrig vid. Jag talade inte

med någon/det var inte lönt. Den jag brukade träffa var Anna

Aulin, som bott i Vaxholm samma sommar vi bodde där. Tor

Aulin hade fattat kärlek till fru Anna Reutersvärd, de gifte sig

och levde lyckliga i fullkomlig förståelse och gemenskap. Till

deras hem gick jag någon gång. Anna Aulin sade sedan:

— Varför kom du så sällan och varför var du så stel?

Och då kunde jaig säga henne:

— Förstår du, jag var folkskygg. Man blir sådan, då man

har det som jag hade det då. Och då man inte kan göra något

åt saken.

Mot detta par känner jag stor tacksamhet. Det var, såvitt jag

minns, det enda hem dit jag kom och satt och drack te och hade

det som annat borgerligt folk. Ty till Mia Leches bröllop hade

jag inte kunnat gå; jag hade en sorgklänning och ingenting

mer. Av mamma fick jag ett grönt kläde i sinom tid — ja, men

169det blev pantsatt. Först skulle det tas ut, sedan skulle det sys,

inte ens sy kunde jag. Och jungfru hade jag fortfarande!

Men så fattade jag att den posten kunde dras in. Jag fick

hjälp med städning, också det onödigt, men somligas klarhet

går i etapper. Vid denna tid måtte det ha varit slut med

patentbyrån; Boo Hjärne gjorde annat, jag vet inte vad, utom

musik-anmälningarna, men i alla händelser räckte det inte. Jag gjorde

en gång upp en lista på de företag han ägnade sig åt och som

alla gåvo en hopp — utan hopp om att någon affär en gång

skulle lyckas hade man inte kunnat leva på den tidén. Ty något

annat hade jag inte att hålla mig till än löften: det här är en

ny sak, den ska gå. Om en vecka har jag så och så mycket. Det

ska bildas ett bolag, jag ska träffa en prisse, som ska. .. Och så

vidare. Det enda av denna lista jag numera minns är ett nytt

material till pianotangenter.

För resten bodde i detta hus på Hamngatan en gammal kvinna

på vinden. Hon gick i hjälphus, fast inte hos mig, och hade hos

sig ett litet barn. Hon var mor till den söta lungsjuka

skådespelerskan Maja Johansson på Södra teatern, blev sedan gift

och tog till sig barnet.

Att Eyvinds farföräldrar sörjde den lilla första sonsonen är

utan vidare klart. Men i den värld där de levde, tog sig sorgen

ett uttryck som den säkert aldrig skulle göra i våra dagar. Då

vi nu åter en gång, den sista från min sida, ehuru jag inte visste

det då, foro längs kusten till Göteborg och sutto vid matbordet

med den stora brödraskaran, sade Eyvinds farmor:

— Ja, nu brinner lilla Eyvind i helvetet för att han inte

blev döpt.

Varpå Eyvinds far reste sig från bordet och gick.

Vi andra tego. Ingen kunde ta upp saken, ingen kunde söka

170finna reda i denna uppfattning, som jag inte vet om den ändå

var så djupt rotad? Man var van vid att det sades bittra saker

och man var icke van vid att resonera eller visa ömhet. Och

själv visste jag ingenting, kunde inte gå in på religiösa frågor,

hade ingen mening annat än den: äro religiösa människor

verkligen sådana? Hur kan man då tro?

Från min allra tidigaste ungdom har jag haft en fantasi: jag

skulle skriva en bok, som skulle handla om "Herren gav och

Herren tog". Det grymma i denna tes skulle boken handla om.

En ung kvinna skulle mista man och barn och hennes släkt

skulle lära henne att böja sig och säga "Herren gav och Herren

tog, välsignat vare Herrens namn". I åratal bollade jag med

denna tankegång. Vad jag aldrig kunde få klarhet i var, om den

unga frun /skulle mista mannen först och då göra uppror mot

ordet, eller om hon skulle mista barnet först och sedan, då

mannen dog, vara så krossad att hon lydigt sade efter: välsignat

vare Herrens namn.

Ty döden var hård, vad som än hände. I varje fall var döden

en grymhet, ett slut. Att det inte fanns ett helvete, det måste

man tro, men man trodde så litet på himlen, att man inte kunde

ge Eyvinds farmor en tröst, inte ta upp saken med henne och med

auktoriteten av en övertygelse om godhet i världen förbjuda

henne att tro att barnet skulle lida för att dess far i sitt

dogmatiska nit inte gjort henne till viljes och låtit döpa barnet.

Alltid kom samma fråga, vad är det de tro på, vad är det de

tala om? Mörkt och hårt syntes det vara.

Det var inte min idé att jag skulle försöka mig på mera

journalistik än översättningarna. Boo Hjärne förde mig en dag

till Svenska Dagbladet, inför redaktör Tengwall, och bad att

171jag skulle få skriva ett kåseri i veckan. Och till min häpnad nu

fick jag det, då tog jag det enklare, ehuru saken fyllde mig med

orolig glädje. Bitarna skulle betalas med tio öre raden, det blev

mellan sexton—aderton kronor i veckan, och det betydde mycket.

Att få ett utlopp för vad som rörde sig i en av melankoli eller

glättighet betydde ju mera. En sak hade jag däremot ingen

känsla av: att bli läst. Det fanns inte till för mig, jag skrev för

att skriva. Att någon läste det, föll mig egentligen aldrig in. Nu

efteråt förbluffas jag över den frejdiga naiviteten i dessa

kåserier, men man skall komma ihåg att de måtte ha varit en

smula nya för sin tid, i synnerhet som spegling av ett

fruntimmersgemyt. Ofta fick jag mig tillsänt brev och urklipp —

uppbyggande saker etc. — som svar, men ändå fanns för mig

inte någon läsekrets, hur underligt det låter.

Det kan bero på mina yttre förhållanden. Det gällde att hålla

huvudet över vattnet och det var framför allt vad jag, utan att

förstå det själv, var upptagen av. En oavlåtlig kamp för att inte

gå under, inte förfalla, inte förslöas, inte förtvivla. Eyvind hade

varit död några veckor och jag märkte hur allt gled isär. En

ensamhet, som snart skulle ställa mig helt och hållet inför egna

resurser, började så småningom, och med de erfarenheter, som

ännu inte voro mig riktigt begripliga, men som sammanlagda

bildade en ganska grym tid. Skrivandet, hur det än var, puerilt

och till synes självsäkert, var på samma gång en sund reaktion,

en arbetsförmåga, som fann sig utlopp. Ett av dessa kåserier

skrev jag på Kungliga Biblioteket. Dit hade jag gått för att få

en fredad plats, där kunde ingen komma åt mig, menade jag.

Där måste det vara tyst.

Då jag suttit där en liten stund och mitt ämne började stiga

i mig, kom en av båtsmännen från s/s Svea med en brevlapp,

172som han lämnade mig under den påbjudna tystnaden. Brevet

innehöll en fordran att jag måste be Hjalmar om hjälp till en

växel. Annars blev den protesterad. Inför det hotet fanns inte

mycket att göra. Jag har något minne av att jag vägrade — att

jag under den högtidliga tystnad som rådde i sälen, skrev ett

nej. Men vad jag säkert vet är att jag skrev ett kåseri, som man

nu efteråt väl kan rycka på axlarna åt, såsom sådant, men som

för mig blivit ett bevis på att jag kunde, att yrket hade makt

att tvinga mig — och att hjälpa mig.

Så en dag fick jag fast plats på tidningen. En stor sak, en

märklig sak.

Före mig fanns på redaktionen en "kvinna", det vill säga en

ung flicka, nyss sluppen ur skolan, en mycket begåvad flicka,

en plikttrogen, rätt överlägsen typ, som alltid satt på sin stol i

rummet före mig — jag kom nu gärna en kvart för sent. Men

Lotten Ekman och jag blevo vänner, vi funno en säregen form

för det, som passade i synnerhet henne. Vi kunde ha förtroliga

samtal, som rörde vid väsentliga saker för oss — vi tyckte då

båda att ett "adjö" eller "gomidda", som termen ofta lyder på

arbetsplatser, var trivial och avskärande. Så att vi sade

ingenting, utan skildes utan ett ord på middagarna. Just därför att

vår samhörighet hade varit så stor.

Jag minns mig själv i det stora bruna rummet. Där satt Lotten

Ekman, lång och blond, lutad över sitt flitiga och duktiga

skrivande, jag mera orolig.

Detta fula, stora, gråbruna rum lärde jag mig älska med en

djup, nästan svärmisk kärlek. Ty där kunde jag vara, där hade

jäg min stol, jag kunde till och med ringa och det kom en pojke.

Jag hade egna lådor och till detta rum kunde jag alltid komma.

Helt i fred var jag inte. Andra kunde ju komma hit, man kunde

173telefonera hit. Men på det hela taget var jag innesluten här, och

hade till på köpet en liten betydenhet. Och jag lyfte lön,

ett-hundratjugufem kronor i månaden. Av denna lön hämtade snart

Boo Hjärnes fordringsägare en del. Det var en viss skräddare

och en viss möbelhandlare (kontorsmöbler), som den första i

varje månad infunno sig för att få, jag tror inte det var mer

än var sin tia. Så var det växlarna. På resten levde jag, ensam,

och köpte mig eventuella ikläder. En gång kom han för att "låna"

av mig. Jag ville inte ge ifrån mig det jag hade, som inte var

mycket. Men han satt kvar, leende, viss om slutlig seger. Man

fick inte ställa till skandal — Olof Rubenson, som hade sin

plats i samma rum, mittemot Lotten Ekman, lutade sin sjukligt

kutiga rygg över papperet. Det var tyst, lika tyst som på

biblioteket den där gången. Jag tog ett glas fullt med vatten och

med en viss knyck, som lydde några fysikens lagar jag inte

kände till men manövrerade av kvinnlig instinkt, kastade jag

hela innehållet i Boo Hjärnes ansikte. Allt skedde utan att någon

märkte något. Han reste sig och gick. Jag började skriva — som

om ingenting hänt.

Tidningens verklige redaktör, Tengwall, måtte denna tid ha

gått igenom någon inre kris. Han var ofta orimligt häftig, han

svor mer än jag hört någon svära — min goda, fina morbror

Edvard Jäderin, hävdade alltid att "ingen bildad man svär!"

Men Tengwall var en underbar chef. Han berömde och det är

den enda chef jag haft som det gjort. Han sporrade,

uppmuntrade, piskade pä, var alltid vid vår sida, var alltid med. Alltid

stod han visslande vid lägget. Kom man tidigt, var han där.

Kom jag dit sent för att få en tillflykt vid mitt bord och mina

lådor, stod han där. När man gick stod han där, elegant, munter,

blixtrande, rak. Jag föreställde mig att Gustav III måtte ha sett

174ut som Gustaf Tengwall, de bruna ögonen, den fina näsan, den

värj likt smala och medellånga, sviktfulla gestalten, den vissa

hets som låg över honom, det spydiga sättet att ge sina snärtar:

"Jugement, lilla Jönslund, jugement!" Det gällde Sten Granlund,

som var av en sentimental sort, men mycket duktig och skrev

"vackert". Omdöme hade han nog, men det var hans dragning

åt det känsliga, som Tengwall på detta sätt retade honom för.

Arbetet tog han ut av oss. Svenska Dagbladet var den första

tidning som kom ut även om söndagarna. Följaktligen hade vi

ingen dag ledig i veckan! De andra tidningarnas medarbetare

hade lördagen, men eftersom vi fingo söndagsnummer, arbetades

även på lördagarna — och det gick veckor, kanske månader, det

minns jag inte, förrän man upptäckte att en dag i veckan måste

ges som ledighet! Journalistföreningen bildades på grundvalen

av denna bristande ledighet och sedan sorterades olika lediga

veckodagar ut på oss var. Tengwall kunde krama så mycket ur

oss dels för att han själv så gott som levde på redaktionen och

fick den att glänsa — (men det var roligt att ha honom där,

aldrig tryckande) och dels för att han kunde konsten att egga

oss på yrkets vägnar. Då jag ett par gånger fick ovett — man

lärde bara genom de fel man begick, aldrig genom direkt

upplysning — föll det mig inte in att harmas eller fyllas av

bitterhet. Jag bara grät. Så mycket förstånd hade jag, att det inte

skedde inför Lotten Ekman, utan jag gick ned i en port på

Karduansmakargatan. En gång stod jag där och snyftade mig

trött och mätt. Orsaken var — ja, det var verkligen orsaken! —

att jag tagit fel på Vingåkersdansen och Väva Vadmal, slarvig

och omusikalisk som jag var. Dagen därpå ven det om mina

öron av gissel, men jag bara böjde mig och svalde tills jag

kunde få släppa tårefloden lös — ack så mycket som jag lagt

175in i denna artikel om Folkdansens Vänner! Och så var det

misslyckat.

Åratal efteråt berättade jag för Tengwall om hur han skrämt

en och fått en att gå med skälvande hjärta. Det var en för

honom förvånande upplysning — att man tog det så hårt.

Samma förvåning hyste de alla. Över att man tog vid sig för

svordomar och dånande röster och rått — i betydelsen o

förklätt — ogillande. Det gällde att inte dra sin kvinnlighet med

sig på redaktionen och det satte jag en ära i. Inga blommor på

bordet! Kvinnligheten hörde privatlivet till. Fast alldeles tycks

den ju inte kunnat kvävas.

Mitt arbete denna tid på redaktionen bestod i att göra s. k.

C-notiser, samt då Lotten Ekman var ledig, översätta ut

rikes-ledaren. Fatalt var det allra första tiden, innan man vant sig

vid tidningstyskan, att behöva slå så mycket i lexikon. I skolan

hade man ju lärt sig tyska ur "Niebelungenring". Vidare för

mitt vidkommande kåserierna, en del referat och så allt

reportage, som kunde tas kvinnligt. "En känslig bit" kom på min

lott. Tidningen skulle vara "som en diversehandel", det var

Tengwalls maxim, och dit hörde känsliga bitar. Nu är sådant

så litet ovanligt att de amerikanska kollegerna ha ordet

"sob-sister" för detta, som jag excellerade i för trettio år sedan...

Utrikeschefen var då greve C. G. Wrangel, en ståtlig, lätt

korpulent man av hästkarlstyp med vaxade svarta mustascher.

Han var en verklig gentleman, det är än i dag en lisa att minnas

hans ridderliga, vänliga väsen. I synnerhet som utrikesledarna

beredde mig oändlig möda. "Varför kan ni inte skriva för mig

som då ni skriver edra kåserier?" sade greven, då jag kallades

in för några alldeles extra tunga vändningar. "Gör er fri, slå

er lös!" Man kan ju höra hur han turnerade sin form av kritik

176Ett sammanträde i Publicistklubben.

Greve C. G. Wrangel.

Emil Sjögren.Gustav Adolfs torg vid 1900-talets början.och man inneslöt honom i sin glödande kärlek till hela

redaktionen, till arbetet, till det stora bruna rummet.

En gång fick jag en C-notis av honom att översätta som

vanligt. Den var rätt egendomlig, den handlade om en tysk

småfurste, som hade otrevliga fasoner för sig, bland annat band

han småflickor vid en sängstolpe och piskade dem. Något jag

utan vidare hoppade över — sådant kunde inte stå i en tidning.

På morgonen kom greve Wrangel och redaktör Tengwall

två man högt, sida vid sida, den ståtliga Wrangel och den smala,

eldiga Tengwall, marscherande fram till mitt bord.

— Ni fick en C-notis av mig att översätta i går, har ni den

kvar? sade greven. Jag känner inte igen den.

— Nej, stammade jag, den — jag tyckte att det var så otäckt,

man kunde ju inte skriva sådant.

Jag hade den tyska texten kvar och räckte honom den. De

båda herrarna växlade en blick och gingo sin väg. Utan ett ord.

En stor triumf upplevde jag en gång — men då var jag

naturligtvis inte av det rätta journalistvirket.

Ellen Key firade någon större bemärkelsedag. Alla fina

kultiverade människor voro där, det var vad man kallar en

representativ samling och "huvudstadens spetsar". Jag hade köpt

mig en biljett, jag ville vara med då tant Ellen hyllades. Hon

som skrivit detta — i alla avseenden betecknande:

"För dem som älska mer än en gång kan ej finnas annat

sedligt mått än för den som älskar en: livsyttringens. Den som

genom en ny kärlek hör sinande källor sjunga, saven stiga i

nakna grenar, livets skapande krafter förnyas; den som blir

mer färdig till storsinne oöh sanning, till mildhet och ädelmod,

den som i sin nya kärlek finner styrka likaväl som rus, näring

12. —

v. Kr æ m er, Brantings.

177likaväl som fest — han har rätt till denna upplevelse." (Det

skulle behöva sägas och man tog det som en ny förkunnelse.)

Där voro Oscar Levertin, Hjalmar Söderberg, Tor Hedberg,

alla tre hörde ju till Svenska Dagbladets stora namn. Det var

en oförglömlig kväll.

På morgonen innehöll Svenska Dagbladet inte ett ord om

festen. Tengwall rusade till Levertin och Hedberg, vad fan var

nu meningen, vad i... och så vidare. Han fick ett svar, som

förde honom som ett skott fram till mig.

— Varför har ni inte gjort en rad om festen i går?

— Jag var där för mina egna pengar, svarade jag, och tillade

i uppriktig naivitet: Herr Tor Hedberg var där och herr

Levertin och herr Söderberg... Ingen hade bett mig gå, jag

köpte själv min biljett.

Hm. Alla herrarna hade sett "den där flickan" på

tillställningen och tagit för givet att hon varit skickad dit för att

arbeta. Då triumferade jag, mycket styggt, ty jag satte den

gången en ära i att vara med som "mig själv" och i någon mån

som Ellen Keys gamla elev. Ingen hade talat till mig på festen,

jag hade bara gått där och supit in alla de högstämda talen.

Jag hade betalt en dyr biljett, och där funnos alla Ellens vänner,

Tosse, Hj alle, Oscar... Kanske till och med Verner. Någon av

dem kunde ha gått upp på tidningen i en sen timme och plitat

ned något... Tengwall hade ingenting att säga, men ond var

han den gången.

Sedan redaktör Tengwall övervunnit en inre kris, blev han

en annan människa, lugnare och vänligare, mera i jämvikt.

Däremot övertogs hans parti av svärjande och äskande av

söndagsredaktören och söndagarna voro som om vi ännu sutto

178på skolbänken; vi vuxna bävade och andades ut, då

middagsrasten kom.

På denna tid hade jag hand om klichéerna till söndagsnumret,

själva metallstyckena skulle utan vidare sändas ned till sätteriet,

avdragen skulle klistras upp och förses med underskrifter.

Klichéanstalten var "oefterrättlig", det var alltid samma klagan

på att klichéerna kommo sent — tidningen hade inte sin egen

anstalt. Slutligen brukade jag gå ut ett par timmar, i stället för

att siitta dådlös och bara vänta på dem, ty de kunde -komma vid

elva- till och med tolvtiden på natten.

En sådan lördag gick jag på en teater, men lämnade den efter

andra akten för att gå och ta hand om mina klichéer. Då jag

kom till tidningen var klockan nyss tio. Klichéerna lågo inte på

mitt bord, men då redaktionssekreteraren hörde mig gå i dörren

ropade han på mig. Han hade dem hos sig och var i ett tillstånd

av skälvande, skummande vrede. I stället för att låta lämna ner

dem och lägga avdragen på mitt bord, hade han behållit dem

hos sig och menade nu att detta hindrat honom att gå hem. Jag

sände nu ned dem och tog in avdragen för att skriva mina

underskrifter — bland annat hade Svenska Dagbladet infört

en serie porträtt av bekanta döda, "In memoriam".

Medan jag nu satt med detta, kom han ut och fortsatte sin

storm mot mig. Jag såg på honom, det hela var så orimligt att

jag sade mig:

— Han är full fastän jag inte kan se det. Han vet inte vad

han säger.

Det låter ingenting för den som inte varit med om det. Men

det stora halvskumma rummet — ty som det fruntimmer jag

var, lät jag aldrig takbelysningen brinna i onödan — den

väldiga mannen, stormande och rytande, blodröd med "ögon som

179ville trilla ur sina hålor", den fullkomliga orimligheten i det

hela, omöjligheten att svara i det skrikande ordsvallet — allt

var groteskt och hemskt. Han fortsatte slutligen med att

förklara att jag tog in den ena novellen efter den andra under

strecket, samma novell om och om igen. Jag såg på honom —

"en sådan sak är ju omöjlig, redan ombrytaren skulle hindra det".

Då ropade han med dånande röst upp ombrytaren ur det heta

sätteriet där nere. Ombrytaren kom — nu voro de två män

i det stora skumma rummet, vid kanten av mitt älskade bruna

bord. Ombrytaren skrattade litet, det hela var ingenting —

han kunde inte göra alltför uppenbart motstånd mot sin

överordnade. Jag bara tänkte: han är berusad. Vad skall man göra

med en berusad karl? En sak, som jag aldrig kunnat förstå

mig på.

Slutligen gingo de båda — men då trädde en tredje fram ur

bakgrunden. Jo, menade han, det är riktigt, det där med

novellerna ... Men då samlade jag den sista rest styrka jag hade

kvar. Han är en hyena som kommer och sliter i vad de andra

lämnat, tänkte jag och högt sade jag:

— Ni vet inte vad ni talar om...

Och så kom gråten. Jag satte handen för ansiktet, jag ville

inte att det skulle synas, tårarna formligen plaskade ned på

läskpapperet. Inför tårarna blev denna man bestört, han

stammade något, men jag sade sammanbitet:

— Gå ut! Gå ut härifrån!

Han gick och jag satt kvar ensam, skakande, frysande. Ute

stod mörkret mot rutorna. Med skälvande händer gjorde jag

färdig mina klistringar och underskrifter på de döda

direktörerna och så äntligen fick jag gå. Då jag kom ut slog Klara

180kyrka tolv långsamma, klingande slag i den våta natten. Jag

gick till fots hem, till en ensam lya.

Epilogen är denna: efter några veckor började vår

redaktionssekreterare bli skygg. Han miste sin pondus. Man viskade att

han glömde manuskript, han hade befunnits gå med dem i

fickorna och visste inte själv av det. Och så efter en tid fördes

han bort. Han dog snart därpå. Och även den andra av de två

blev sinnessjuk, innan han befriades. Det var detta som

utspelades den där natten, det var upptakten till ett inte så ovanligt

drama på den tiden — en sjukdom, som skulle bryta ut i sinom

tid. Jag är glad att jag kunnat le mot dem efter vår

besynnerliga scen. Vi talades vid som om ingenting hänt och jag kände

intet agg — fastän jag ingenting förstod. Man stod dem ju

heller icke så nära att man gick och hatade.

Tvärtom, alla dessa män hade över sig något hjälplöst. De

flesta av dem föreföllo hemlösa, medan man själv drömde om

ett hem, och visste att man nog skulle ha makt att bygga ett

igen. Man ville snarare dela med sig av något, man visste inte

vad, något mera mänskligt än vad som kommit dem till del.

Ty mitt hem, det var det inte mycket bevänt med just då.

Slutligen var det kutym att jag åt mina middagar var jag kunde

— vanligen "hemma", de bestodo naturligtvis av te. Men oftast

åt jag på den automat, som fanns i hörnet av

Karduansmakar-gatan och Drottninggatan. Där var egendomligt nog matställe

f ör en kontingent puckelryggar och gamla prostituerade brukade

sitta där och dricka porter. Jag hade genomfört en viss regim:

jag åt en varmrätt, det kostade tjugufem öre på den tiden,

vatten fick man gratis och hårt bröd. Summa tjugufem öre.

Ibland kaffe — det kostade tio öre. Jag brukade leka att jag

var en figur i en rysk bok, à la Dostojevsky, att jag var i

181fängelse och att det var genom ett galler som tallriken med

kålsoppa — som jag tyckte ganska illa om men som var het och

mäktig —> sköts ut till mig. Nu vill jag visst inte göra mig

bättre än jag är och var — som kompensation köpte jag ofta

ett hekto choklad. Med det i fickan och en kaka till teet var

tillvaron ganska trivsam. Men mat, lagad mat och mattider,

lyckades jag bortse ifrån, så att jag ibland ertappade mig med

att känna mig egendomligt lätt — å, det var så sant, jag hade

glömt att äta middag. Allt vad jag på detta sätt sparade gick

till nödvändiga saker: tvätt och inköp av underkläder, skor, en

hatt. Av allt som "hänt mig i fråga om förkrossande ting, har

detta avgjort varit det värsta: jag hade sparat ihop så där en

tre à fyra kronor, avsedda att betala Boo Hjärnes stärktvätt

med, en absolut nödvändig sak för en herre. Pengarna

förvarades i en liten porslinsask. En dag fann han dem och stjälpte

ut hela summan i handen och stoppade i sin ficka.

Ett par gånger har jag varit mycket frestad i mitt liv och

ungefär vid denna tidpunkt inträffade en av dessa. Det gällde

minsann inte erotik. Sådant hade det väl funnits möjligheter till,

bland alla dessa många män, om man varit lagd åt att göra så

kallade erfarenheter. Men som sagt, det gällde något annat.

Barnmorskorna skulle ha basar och en elegant doktorinna

bad att tidningen skulle vädja till läsekretsens hjärta att

besöka basaren. Det blev självfallet jag som gjorde denna vädjan.

Det var inte svårt att sätta sig in i barnmorskornas hårda lott.

Hur var det för resten, brukade inte den som varit med då

Georg och Sonja föddes komma och få ett kuvert hemma? En

fet, svartklädd kvinna, vit i hyn, fryntlig och vänlig.

Ett par dagar därefter satt jag ensam i det stora rummet.

Dörren öppnades och en jungfru kom in, gick fram till mig och

182lämnade ett litet visitkortskuvert. Hon försvann lika fort som

hon kommit, jag bröt undrande kuvertet. Omkring doktorinnans

visitkort låg en tia.

Det var ju klart att jag inte kunde behålla den. Man tog inte

betalt på två håll. Man lät inte muta sig, man fick inte ha

några fördelar av vad man skrev.

Tio kronor — och ingen som sett att jag fått dem!

Naturligtvis kunde jag inte behålla tian.

Vad kunde jag inte få för den! Poletter på Hushållsskolan,

en halvsulning, ja, ett par handskar skulle det räcka till. Om

jag slopade de tråkiga poletterna kunde jag köpa mig något

gott och ändå få pengar över. En hel tia. Den kunde tänjas på

alla vis, jag vältrade mig i fantasier om vad den kunde delas

upp på, satt och antecknade en hel rad absolut nödvändiga saker

och summerade ned — det blev inte mer än tio kronor. Men

jag visste hela tidén att jag inte kunde behålla den. Fast ingen

sett att jag fått den.

Frestelsen var så stor att jag gick med den i en hel dag till.

Dumt nog vände jag mig inte till redaktör Tengwall och dumt

nog skickade jag inte tillbaka den på posten. Jag tog ett

visitkort, i min tur, och skrev några höga små rader, ett tack, jag

hade lön på tidningen, varför tian återgick. Och så skickade

jag ett stadsbud, det kostade dock inte mer än tjugufem öre.

Och jag såg för mig den eleganta doktorinnan och tänkte: "Om

hon haft vett att skicka mig choklad ändå." Mild var jag inte

till sinnes mot henne och är inte än.

Det hände en gång då Boo Hjärne och jag gingo över

Brunkebergstorg, att han hejdades av en man, som hade pengar

att fordra. Jag ville gå vidare, men den främmande mannen

lade handen på min axel och sade:

183— Stopp ett tag, det här rör er lika mycket!

Ty eftersom jag var den som hade inkomst, rörde allt sådant

mig lika mycket.

Under rösträttsrörelsens hetaste tid litet längre fram, var

kvinnans likställighet med mannen ett av de ord som hördes

oftast. Någon skrev en gång att de som ivrade för

likställigheten mest voro oberoende damer av överklass och Hjalmar

sade en gång om Carrie Chapman Catt med en viss spydighet:

"det är mäns pengar de ha att agitera för, äkta mäns eller

fäders, det borde de erkänna." Jag tänkte svagt att de ju kunde

göra sämre bruk av förmögenheterna, men ännu längre dröjde

det, innan det långsamt dagades för mig, att den likställighet,

jag visste av, denna hand som lades på min axel ute på gatan,

denna kö av karlar, som hade något att fordra av mig i

korridoren på Svenska Dagbladet, det vill säga att fordra av Boo

Hjärne, ty jag hade aldrig varit med om att leva upp det som

skulle betalas, den likställigheten kände jag väl till. När det

gällde föraktet för en makes dåliga ekonomi, den delade bördan

av hans bristande ordhållighet, ångesten för växlarna, då var

man fullt likställig. Man hade gärna där sett sig litet mer

skyddad, mera omhuldad, "buren på händerna", på det där

sättet, som de blott teoretiskt initierade damerna avspisade från

talarstolarna och i skrift.

Boo Hjärne blev slutligen åtalad för trolöshet mot

huvudman — tror jag, jag var fantastiskt okunnig i sådana ting. Han

dömdes till böter, och om de inte betalades, fick han sitta av dem.

— Sitt av dem, sade jag. Eller res till Amerika!

. Men det gick inte för sig —då skulle han aldrig mera kunna

göra en affär och inte betala igen vad han var skyldig Hjalmar.

Alltid samma skäl. Och åter lades en hand på min axel. En

184lång indrivare stod där i Svenska Dagbladets korridor — jag

var mycket olycklig över alla dessa manfolk, som sökte mig, ty

det såg ju illa ut — och sade fryntligt och vänligt:

— Nu får lilla frun ordna det här, vi väntar snart inte längre.

Det är som en saga, men samma dag då jag gick ut på

middagsrasten och tog den vackra vägen om Gustav Adolfs torg,

som man så gärna gick, förbi Hotell Rydberg, Stockholms

roliga, glada Strög, kom en fångvagn körande. Jag har aldrig

varken förr eller senare sett en fångvagn. Då Hjalmar gick i

fängelse var det väl inte per fångvagn och det hade ju heller

inte riktigt varit av samma art! Men det måste ha varit en

fångvagn, en grå vagn med en häst, inga fönster, bara en liten

galler-försedd lucka bak. Där fick jag svaret. Nu skaffar du pengarna

till hans böter.

Jag gick upp till tant Sofia Gumælius.

— Jag skriver inte på något lån, sade hon. Den där mannen

bär sig så illa åt, jag gör det inte. Och för resten tycker jag inte

om iatt lia mitt namn på så ,små papper.

Det gällde fyrahundra kronor, ty jag ville dela de åttahundra

det var fråga om, på två papper. Hjalmar måste skriva på det

andra.

— Kan inte tant Sofia låtsas att det är för mig? sade jag.

Ty ibland har man flykt i sina tankar.

Hon tog utan ett ord pennan och skrev på sitt långsamma sätt

sitt namn. Och det namnet gick i banker.

De åttahundra kronorna betalades och Boo Hjärne kom inte

heller till Amerika. Men jag höll nog på i så där fem, sex år

med att betala de böterna. Jag är mycket glad att den dag rann

upp då jag fick klippa ur tant Sofias namn ur omslagsreversen,

då sista avbetalningen — omsättning heter det ju — var gjord

185oc"h att hon ännu levde flera år till och kunde vara lika vänlig

som alltid. En kväll på P. K. flera år senare öppnade man ett

fönster för röken. Tant Sofia ställde sig bakom mig för att med

sin stora gestalt skydda mig mot draget — jag förstod ömheten

i rörelsen och visste vad hon menade.

Det är så sant, Karl Staaff lånade jag av en gång. Ingen

som inte erfarit det, kan förstå hur man kan drivas, tjatas,

tvingas att göra en sak, som är en så emot att man hellre vill

dränka sig än göra det. Men — man drivs, man övertalas, jagas,

hetsas, hotas. Och jag bad att få tala med Kalkas, fick tid på

hans advokatbyrå och stammade fram mitt ärende. Den

summan var mindre. Han sade skrattande:

— Ingenting annat, lilla Vera! Jag trodde minst att Anna

och Hjalmar skulle skiljas, så förfärad ser du ut.

De pengarna -kunde jag återsända efter några år. Jag skickade

dem på en postanvisning, han skrev och erkände mottagandet

och slöt:

"Det gör mig ont att du inte själv kom upp med dem." Men

— det hade varit mig omöjligt, och det där kunde jag handla

efter min fria vilja. Han förstod inte hur jag led av att ha

utnyttjat hans vänskap, och hans väsen hade nu blivit så pass

stelt, trots allt, att jag aldrig mer blev naturlig inför honom.

Några år därefter skickades jag att intervjua honjom. Han var

då statsminister och det var inte mycket att få ur honom, det

förstod jag — vare sig ur statsministern eller den alltmer slutna

och avvisande människa han blivit med åren. Hans inställning

var nu en smula spydig, litet främmande, där han satt i sitt

vackra hem i Lärkstaden.

— Fråga nu, sade han, antagligen road av den kvinnliga

journalisten.

186Intervjuen kom att röra sig om lotteri eller inte lotteri. Det

var något han ville och ansåg sig kunna uttala sig om. Han

fördömde skarpt lotteriet, det var en omoralisk sak, en svaghet,

en farlig sak, som förledde folk till att sväva ut och vansköta

sin ekonomi. Nå men ändå? stammade jag. Nej, han var

obeveklig på den punkten och jag fick en lång och inte så misslyckad

artikel i alla fall.

Ett mordförsök ägde rum på ett hotellrum i Stockholm, jag

vill minnas att det aldrig kom så långt som till mord. Det var

en indrivare som i desperation velat överfalla en man som tagit

in på hotellet — detaljerna minns jag inte, de voro inte så

dramatiska. Men mannen kände jag igen. Han hade en

indrivning också hos oss och fick sällan något. En lång ljus karl,

slutligen behövde han aldrig säga något, bara ringde på och stod

innanför dörren och jag sade:

— Ja> jag har inga pengar ... Jag tror om måndag eller så ...

Någon gång fick han väl. Men att det inte lönade sig att begå

mord på Riddargatan, det såg han granneligen. Och om han

litet fortare fått vad han där skulle ha, så rörde det sig dock

om så pass litet, att det inte hade gjort tillvaron mindre hetsig

för honom. Mitt liv på den tidén var kantat med detta slags

människor och förhållanden. Det svåraste, svårare än att be

Kalkas att få låna, var dock att begära uppskov med betalningen

av Eyvinds begravning.

Det gick veckor innan jag ens anade att ett sådant problem

förelåg. Jag trodde alltid att var penningsak var enstaka. Men

så måste jag slutligen konfronteras med denna räkning. Då

hade Eyvinds far fått den lämnad till inkassering (hos en juridisk

byrå. Jag tog det mycket hårt — det fanns ett starkt

känslomoment med i denna sak — och jag började betala av på be-

187loppet. Det kan inte ha varit mycket, en kista och likvagnen och

två droskor. (Hur det gick med obduktionen och graven hade

jag inte hört något om, alltså måste de två sakerna ha klarats.)

Det var mig absolut omöjligt att betala allt på en gång. Jag gick

upp på denna byrå, vars namn jag inte vill sätta ut, och

anticham-brerade i en beklämning och rädsla, som var fullkomlig grotesk.

Men de där nävarna på ens axel hade fått en viss förlamande

verkan. Så blev jag insläppt och bad att få anstånd. Det fick jag.

Det låter som om det inte vore sant, men det är det: var gång

jag gick upp och betalade tio kronor, drogos fem av "för

omkostnader". Likställighet med mannen. Jag fick på något sätt så

småningom veta att begravningsentreprenören var svärson till

den juridiska byrån.

188XVI.

På detta sätt kunde det inte fortgå.

Men tanken på skilsmässa var mig så otroligt främmande, så

avlägsen att den måste ges mig utifrån. Tvärtom, jag satte en

ära i att hålla ut. Av fri vilja hade jag givit mig in i detta, då

skulle jag stå mitt kast. Något självplågeri fanns det väl i det,

har jag sedan tänkt. Men man "skulle koncentrera sig", hade

Ellen Key lärt, man skulle leva med en man. Detta sista var ett

så strängt bud för mig, att då sedan Ellen Keys Livslinjer

hävdade att man kunde älska på nytt och göra det rent och äkta,

så var det en uppenbarelse. Må vara att jag var tröttsamt naiv,

jag hade ju värst ont av det själv, men i tidén låg ännu kvar

alla de där kraven, som gjorde varje sak till livsavgörande.

Skilsmässa fanns inte för mitt medvetande. Jag levde i ett slags

ödesbestämd resignation, en föresats att härida ut som det enda

rätta. Framtiden såg jag inte emot, jag hade ingen framtid,

bara ett nu, som det gällde att stå för var dag. Det fanns

ingen framtid — så ung var jag ännu att den var mig likgiltig.

Det är när mani blir äldre som man undrar, hur ens liv skall

bli, vad man kan vinna och hur pass mycket man kan ha kvar

att få. Men med ens bröts denna vandring i blindo. Det var

Sten Granlund, som en gång, då vi varit på ett uppdrag

tillsammans, sade:

189— Varför skiljer ni er inte?

Då revs bindeln från mina ögon. Av de enda orden. Man

kunde alltså skiljas? Man kunde det utan att hela världen skulle

missakta en? Det var inte ett svek? Dessa ord, "varför skiljer

ni er inte", av en man, som sedan bekände att han sett mycket

och mycket mer än jag själv av mina förhållanden, voro som

ett åskslag. Nog har jag varit "dummare" än de flesta, men jag

vill dock säga dem, som ännu inte tro att en skilsmässa är något

som värker fram, att även tanken på att göra slut på ett så

förrått äktenskap som mitt, var revolutionerande. Det var icke

slöhet att leva kvar i modden, det var "ärlighet" och man skulle

vara så ärlig. Det var lusten att bära en börda, kanske just det

kvinnosakskvinnorna efterlyste, villigheten att ta på sin rygg det

lass, som råkat finnas där och som man ingalunda sprang ifrån.

Men då tanken väl en gång var väckt, då åskan slagit ned

mitt i byggnaden, då gick allt fort. Jag framställde saken för

Boo Hjärne, han sade sitt:

— Vänta litet till, annars kan jag inte betala skulderna. Jag

har en plan, ännu kan jag inte säga vad det är, men det skall

göra mig skuldfri i ett slag!

Boo Hjärne såg att han mist mig, men med det lynne han

hade, sökte han ännu "utvägar". En av dem var att rikta ett

brev till mina föräldrar, som jag bar fram, utan att bryta det,

utan att kasta det i småbitar i Norrström. Där pläderade han

för ett års frist. Jag var också rätt mycket på villovägar, menade

han. Han var tyvärr inte den som skulle ta mig om hand, men

han bad bevekande dem göra det. Jag var sedd ute med en man,

som var "sjuk", "vaka över Vera".

Villovägarna bestod inom parentes sagt i, att jag plötsligt en

gång fick lust att ljuga. Såsom det ljögs för mig. Jag narrades

190i smått och stort, det blev en ren sport. I fullkomligt onödiga

saker ljög jag, sade svart om jag menade vitt, blått om jag

menade rött, vältrade mig i "lögner". Jag hade inte så mycket att

ljuga om, men det var en vederkvickelse, det som gjordes. Ett

överdåd, en befrielse, ett nöje av sällsynt art. Den varade ett

par dagar, smaken känns än. Det var ett "lätt rus", som det

brukar stå i böcker.

Att den man jag setts ute med var "sjuk" betydde att han

varit lungsjuk, legat på Sabbatsberg och sedan i en skogsbygd

i Värmland. I själva verket var det ett under att han gått

igenom det, ett bevis på glänsande fysik och god, sund hälsa!

Föräldrarna blevo skrämda och uppskakade och de sade efter

en lång tystnad:

— Du bör ge honom ett års frist.

Bör jag, tänkte jag. Hur så? Men gärna det.

Och så fortsatte livet ännu en tid, men på ett annat sätt. Jag

bodde för mig själv, men själva skilsmässoapparaten skulle

förhalas ett år. Den man han varnat föräldrarna för var den, som

jag sedan gifte mig med, vi levde i ett lyckligt, gott äktenskap

i trettio år, då han gick före mig till det land jag nu tror på.

Ett sådant äktenskap som är oupplösligt.

Ännu fanns Hugo Lindblad blott till i periferien, det var en

man, som då odh då dök upp, vi sågo varandra på

journalistföreningen, och en gång, då vi tre sutto på Blanchs veranda och

jag skulle ringa till en väninna för att hälsa på henne på kvällen,

följde han mig till telefonkiosken. Han gick med mig, han

eskorterade mig mellan raderna av kafébord, jag slapp gå

ensam — ännu på den tidén såg det inte bra ut att man på detta

sätt lotsade sig fram mellan punschborden. Det var en

förbryllande erfarenhet, något som långsamt fyllde mig med för-

191undrad tacksamhet. Och en aning om att en man kunde vilja

skydda en kvinna, skydda henne långt mer än han fick, då hon

överhuvudtaget valt ett yrke och ett, som innebar nattvak och

att gå gatlopp mellan de berusade herrar, som runnö ut ur

restaurangportarna efter midnatt. Men ännu begrep jag

ingenting, begrep senare än alla andra.

En lustig sak hände mig denna tid. Jag fick ett anonymt brev,

inte för något jag skrivit, vilket ju hände, utan ett privat. Det

vanliga kuvertet, det vanliga billiga papperet. På det stod det

vanliga: "Om ni vill veta vad er man har för sig, så fråga var

han var i går mellan tre och fem. En vän."

Min middagsrast inföll mellan tre och sex, men jag åt ju

alltid ensam på min hushållsskola eller drack mitt te, kokat på

spritköket. Då Boo Hjärne mötte mig av någon anledning —

som också var den vanliga — denna dag och vi gingo

Drottninggatan fram för att svänga om hörnet till Gustav Adolfs torg,

sade jag:

— Apropå, vad gjorde du i går mellan tre och fem?

— Det var fullt just, sade han fort. Fullt korrekt. Vi bara

musicerade! Hon är en fin flicka!

"Hon" var en ung operettsångerska, som uppträdde på

Olympiateatern, vacker och käck. Jag sade bara:

-- Ja> jag är ju inte musikalisk.

Det fälldes inte ett ord mer om saken. Men jag var befriad

från alla band, ty nu visste jag att jag hade ännu större rätt

att skilja mig. Och ett par dagar därefter skrev jag utan vidare

mitt flicknamn på avlöningskvittot i Svenska Dagbladets kassa.

Med detta var saken ett fait accompli. Ty man hade sett och

pratat om mina förhållanden, givetvis, och med ens löste sig

allt. Själva skilsmässan gick till på det då brukliga sättet —

192Hotell Rydberg vid 1900-talets början.

Interiör från Rydbergs bar.Unga damer på Strandvägspromenad.

Småstadsidyll från Östermalm med Olympiateatern i bakgrunden.ena parten for till Köpenhamn for att "förlöpa" den andra

maken. Eftersom jag hade fast plats, kunde jag inte resa,

utan det blev den manliga parten. Jag behövde inte infinna mig

inför rätta — en byrå skötte det, en sådan sak gick på den tidén

på mindre än fjorton dagar.

Boo Hjärne dog ett par år därefter av en vårdslösad

halsåkomma. Hans liv hade varit lättare, om jag förstått mera och

haft ett uns bohemeri i mig.

Kafélivet florerade alltjämt och man hade visst inte tråkigt.

Vi voro alla stamgäster, de olika kotterierna kände varandra

och man såg folk som det talades om. Ville det sig finare,

var man på det stora operakaféet, men Rydberg var liksom

mera hemvant. Med Hasse Z. var jag några gånger, det

vill säga satt i det lag där han var medelpunkten. Oscar

Andersson, O. A.: en lång vacker ljus gosse, som på sitt

stillsamma sätt sade de orimligaste saker. Alltid skrattade vi,

man hyllade också kvickheten på den tiden mer än nu, man ville

alltid "ha roligt". En del av journalisterna hade omkring sig den

speciella nimbusen att vara kvicka och följaktligen gick

samtalet vid kaffet och punschen inte ut på annat än repliker,

bollande med ord, vrängningar av ord, intellektuell virtuositet.

Egentligen hade jag ju inte alis roligt. Men det skulle så vara.

Och hemma — vad skulle man göra där ? Sitta ensam och välva

de hopplösa utsikterna i tankarna? Se sig, om i de tomma

rummen. Var hade jag mina böcker på den tidén? Jag minns dem

inte, egendomligt nog, ty jag hade böcker redan som flicka, egna

böcker, som fyllde en hylla med svarvade pinnar och inga stöd

i sidorna så att man måste binda snören för att böckerna inte

13. -

v. K t æ m e r, Brantings,

193skulle falla ut. Den måste ha funnits med, men för böcker hade

jag inte ro nog. Och tidskrifter fanns det knappt, musik idkade

jag inte — och vad skulle jag ha spelat på? Grammofon fanns

inte ännu, och det fanns inte bio! Jag kunde inte väva, inte sy

annat än laga, söka ändra, fålla upp de trasiga kjolkanterna,

eller sätta på nytt kantband. Att sätta på ny skoning på kjolen

betydde fyra varv runt en vid kjol, allt för hand. Men det var

ett trist, dammigt göra. En spetsutställning, den av fru Petrelli

ordnade, blev för mig en uppenbarelse. Jag begrep ingenting

då jag kom dit för tidningens räkning, men gick därifrån med

något nytt, med öppnade ögon. Man gick också och skrev om Tyra

Graf ströms och Selma Giöbels textilutställningar, men ack, det

var ju dyra saker. Åt mamma sydde jag alltid något till jul. En

gång omväxlade jag och sydde åt Hjalmar ett väldigt

dörrdraperi från Giöbels, med stiliserade tistlar, en gång en dyna

till en av munkstolarna hemma med stiliserade tomater. Det var

roligt, men det var ännu inte det där som lade beslag på en

och skänkte ett slags skaparglädje.

Vad man kunde göra i min situation, jag som dock var fri och

hade en slant att kalla min egen, det var att leva på restauranger.

Kaféet blev den klubblokal man behövde. Publicistklubbens

lokal förmörkades på den tiden av en grupp äldre män, som

dominerade och tyngde, Victor Millqvist, Papirius och några

till, skarpa hjärnor och tungor, som gjorde att man kände sig

ogillad och — ja, klubben tillhörde en ännu inte. Så dyrt med

det där utelivet var det kanske inte. Jag vet inte vad en kaffe

och ett glas punsch kostade. Men dyrt blev det förstås om man

satt där till långt in på nätterna och punschhalvorna blevo

batterier och dyrt var det att äta middag ute, men det gjorde nu

aldrig jag.

194Från en sådan där samvaro med Hasse Z. och O. A., minns

jag hur O. A. beskrev att han målat kulisser av de borgerliga

möbler han inte ägde. Han ritade en skänk, sade han, och en

fin bokhylla och annat som ska vara i ett hem, men det var

bara papp. Och genom skrattet skar det i mig, jag ryste, jag

fann det alis inte roligt. Det sved i mig av smärta för hans

skull, för min egen. För hela tonen och för hur vi hade det.

Jag var ingen riktig bohem, jag var när allt kom omkring bara

ett vanligt fruntimmer.

Rydbergs kafé och de andra kaféerna voro alltid fullsatta,

alltid var varje bord upptaget, alltid stod röken tjock och sorlet

brusade. Hela Stockholm satt på kaféer. Man kände igen

rock-vaktmästarna, en del av kyparna, vissa uppasserskor, odh var

naturligtvis själv mera igenkänd än man visste. Man kom in

som om man hörde hemma på stället, man var säker och litet

förväntansfull, det var ljust, varmt och livligt, en lång period

drack jag alltid grön curacao i ett vinglas med krossad is. Det

var inte bra för magvärken, som jag led av ständigt och jämt,

kaffet var gift, men det var vad man drack — kaffe och grön

curacao — då man inte tyckte att punsch var gott. Men då jag

blev litet mer självständig, brukade jag be om en smörgås på

mellanakterna på Svenska teatern och då det skulle rekvireras

in ett äpple för att man skulle få sprit, tog jag alltid äpplet och

åt. Arten röjdes: hemmänniskan, "borgardamen", som såg så

föga borgerlig ut för de mera besuttna.

Hade det funnits bio på den tiden så hade hela problemet

varit löst. Då hade man inte bara haft någonstans att gå — det

hade man ju nu med, men man hade fått något mera än dessa

rätt fruktlösa och uppjagade krogsamtal, som till sist lämnade

en så besviken... Ty det som var så kvickt gjorde mig så små-

195ningom ledsen på ett besynnerligt sätt. Man visade sig sådan

man inte var — åtminstone jag i denna samling och på dessa

krogkaféer. Ofta kände jag mig på ett egendomligt sätt

utlämnad. Att söka sin man på de smärre syltorna där man drack öl,

som Klosterbräu, där röken stod ännu tjockare och publiken

var blandad på ett annat sätt än på det vackra Rydberg var

grymt och fattigt, men blev enda utvägen. Hemma på tu man

hand eller ensam betydde inte trevnad. Till trevnad fordras mera

trygghet, det fordras något i skafferiet, om än inte på långa tag

så mycket som hos familjerna, som ännu hade kvar vanorna

från förr att ha salt kött att skära av, en skinka i en tygpåse i

skafferitaket, rader av syltburkar, turska bönor i små baljor,

kakburkar. En vävstol kan man sitta vid utan kakburkarna och

de turska bönorna, men den var en dröm som ännu inte trätt

fram på min horisont.

Arbetade gjorde man dock, ett yrke hade man och ibland gav

det man skrev en glädje, som lyfte en över allting, och en viss

självkänsla. Som fick tonvikt av att man blev medlem i

Publicistklubben 1902, vid tjugufyra års ålder ...

Det fanns bland bdhëmerna ännu en ung man, Sigurd Uhlén

som skrev underbar vers. Han gick under, det var ingenting

mer med det. Lång och ung, han med, hemlös och fattig och

inte hade man det så att man kunnat om man vågat, be dem

hem till ett uppdukat bord. Madame Sissack, en av de allra

första kvinnliga journalisterna, firade sin jul på det sättet att

hon tog upp till sig en fyra, fem stycken av de hemlösa,

begåvade och kvicka kamraterna och undfägnade dem. Men inte på

husmors vis, utan på kamratmanér och jag blev aldrig kamrat.

En viss kategori var notisj ägarna, som man stötte ihop med

i redaktionstrappan och någon gång vid enklare soaréer, då

196något teatersällskap gav en föreställning på National på

Regeringsgatan, eller på möten som skulle refereras. År ut och år in

gingo de där på Karduansmakargatan, aldrig snyggare, aldrig

varmare klädda; alltid sågo de lika sjuka och dödsmärkta ut. Det

hela var ett mänskligt brödraskap, men inte för mig någonsin

ett kamratskap.

Ack om jag haft en vävstol.

197XVII.

Gatuf riden i Stockholm kräver sin särskilda beskrivning. Det

är ingen överdrift att säga att kvinnor voro fågelfria efter tio,

elva. En del män, som ansågo sig representera samhällets solida

grundvalar, hälsade aldrig på en efter nio, vilket var förvirrande

innan man blev van. Flor kunde man inte ha sedan det blivit

mörkt. Men även utan flor, enkel och blickande rakt fram och

utan herrtycke, var det fåfängt. En kvinna fick finna sig i att

gå gatlopp i alla stadsdelar, så fort det blivit mörkt — ja, när

som helst. Stå framför ett butiksfönster! Sådant gjorde man

inte, då fick man skylla sig själv. Hålla upp kjolen för stramt,

det gjorde man inte, för att inte tala om ifall man råkat få ett

grepp, som kom vaden att skymta — då var kopplet färdigt.

Man talade sinsemellan om saken, upprört odh indignerat.

Det är alis inte sant att det låg någon spänning i förföljandet,

därtill var det för brutalt och kränkande, både för ens

mänskliga och kvinnliga jag. Hilda Sachs, som egentligen var ful, men

samtidigt ganska chic, upplevde att en herre ställt sig vid

husväggen då hon passerade förbi och tyst lyft på hatten — det är

enda gången jag hört talas om någon hövlig, för att inte säga

ridderlig form för detta slags förfrågan. "Frågan är fri", sade

den journalist som jag en gång nämnde ämnet för, jag kunde

inte ta upp det efter ett sådant svar; det blottade en sådan

198skoningslöshet mot kvinnor, som tilläto sig att ha sent arbete,

att jag inte ville söka få honom att förstå. Somliga av oss hörde

under detta förföljande vissa ord, som man aldrig annars kom

i "kontakt med, en »hel vokabulär. Själv hörde jag aldrig sådant,

men att bli duad, som ideligen skedde, gjorde mig alltid desperat.

Jag kom ju alltid från arbete, sent och utpumpande arbete,

sena referat över mötesdiskussioner, som minsann inte alltid

varit lätta, varken att följa med eller sammanfatta. Man var

trött, men ärligt och tillfredsställande trött, ofta befann man

sig i den där gungningen, som ett "skapande" har med sig i

timmar efteråt. Att då bli antastad av herrar, som kommo ut

från restauranger, där de suttit och haft roligt, var retsamt.

Opinionen var icke med kvinnorna. Polisen rekryterades ur

kasernerna och bestodo från början av unga bondpojkar, som

delade alla de andra männens uppfattning att kvinnor inte hade

ute att göra så sent. Där fanns ingen förståelse, och dessutom

var polisen aldrig synlig, då man rusade gatan fram med en

karl i hälarna. Varför var man egentligen så rädd? Man var

rädd för sin integritet, inte bara den kroppsliga, utan ännu mer

den själsliga, man ville inte kastas ur sina banor in på ett

tankeområde, som var främmande och närgånget. Men man var också

direkt rädd för att bli tagen i armen, bli knuffad, bli hånad, bli

gjord till föremål för allmän uppmärksamhet. Bilar fanns inte

på den tid, då jag var ny på Svenska Dagbladet, och även i så

fall hade jag inte haft råd att ta bil. En enda gång tog jag en

droska, den färden uppför Kungsbacken gjorde jag aldrig om,

ty det hängde slutligen ett par män som berusade bin i suff letten.

En kväll hade "Peléas och Mélisande" haft premiär på

Svenska teatern, man var i Maeterlinkfeber, det var mystik, det

var vördnad för det kvinnliga, de långa hårflätorna från torn-

199gluggen, det var stämning — ja, ni vet själv. Recensionen hade

tagit ett par timmar, klockan var mellan ett och två, då jag fick

gå hem. Yr och trött, men lycklig. Då dök det upp två män i

backen i Upplandsgatan. Uppför bar det, fortare kunde jag inte

gå; de båda männen dansade ett slags indiandåns omkring mig,

och jag blev så våldsamt uppväckt ur mina drömmar, att jag

greps av ett kallt ursinne. Slutligen stannade jag, hjärtat

hamrade, jag måttade ëtt slag åt den ena av de båda indianerna, men

som han var rätt lång missade jag. Jag måste bekänna att vad jag

ville träffa, med knuten hand, var hans näsrygg — mitt

slagsmålssinne var väckt. Jag förstod att nu stod min ära på spel,

måttade ett nytt slag och mera noga och överlagt. Nu träffade

det, precis där jag ville. Våld föder våld, mannen blev ursinnig

oah flämtade:

— Vad tar ni er till ?

Nu först öppnade jag munnen:

— Jag vill bara gå i fred!

Och nu ingrep den andra.

— Kom så går vi! Varpå jag blev fri och kom hem,

uppriven, skälvande, förfärad. Ty hade det blivit sak av detta, polis

och folksamling, så hade jag varit den förlorande parten, det

visste jag mycket väl. En kvinna som bar sig så åt klockan två

på natten på öppen gata, ingen Peléas i världen hade kunnat

ursäkta henne.

Ja, varför var man så rädd? Det går inte att skämta bort, det

var en hemlig könsstrid som tog sig detta skumma uttryck. Ä

ena sidan en kvinna som vill välja och som inte vill väckas i

denna form, och å den andra män som glada i hågen plötsligt

förbittrades, då man visade avsky... Ty jag kunde höra

fientligheten i den där marinens""vad tar ni er till ?" Situationen hade

v2bÖmed ens blivit allvarsam, den innehöll långt mer än litet slams

på gatan — ja, för mig blandade sig rent feministiska

synpunkter in: "jag kanske har större inkomster än den där

led-lösa pojken, som har rätt att kalla mig för du och antyda ett

slags samband oss emellan, som jag inte vill veta av."

I tidningskvarteren tog jakten sig mycket påtagliga uttryck.

En omtyckt sport var att langa ut käpparna så att den stora

kryckan tog en om armen man fördes baklänges — tills man

lyckades göra sig fri. Ännu då bilarna kommit, var det på det

hela taget ogörligt att ta en bil på gatan. Ofta stannade inte

chauffören — han var inte säker på att kvinnan kunde få tag

i en man, som betalade ... Eller också satt en man i. Chauffören

stannade då villigt och mannen stack ut huvudet ooh vinkade.

Vi, som hade det säkert och tryggt med vår självständighet och

våra inkomster, kände medlidande med den andra sortens

kvinnor, som voro ett byte. Och slutligen var det hela unket

och oskönt.

Så inte är det underligt att vi voro rädda, med allt vad detta

innebär av motvilja. En period av tre veckor före midsommar

var ali gatubelysning släckt i staden, vid mulet väder var det

mörkt, i .synnerhet på gator med alléer. Dessutom hade man

portar, som skulle låsas upp med en nyckel och ingen

trapp-belysning, porten skulle till yttermera visso låsas till inifrån,

allt saker som tog tid —då en mans fot satt emellan. Två gånger

har jag i sådana fall givit denna figur en skuff så att jag hunnit

låsa. Efteråt kan man tycka att det var mycket buller för en

bagatell, men det var ingen bagatell då, när nattvaket var

ovanligt för de flesta kvinnor och hela arbetsfältet var nytt — en

kvinnlig journalist ansågs rätt länge för att vara en slarva,

varför man hade fördomar att övervinna med sin person, sitt sätt

201och sitt uppträdande, allt under att man var ledsen inom sig

över misstron och missaktningen, som låg på lur.

Men visst kunde man ta det med det av herrarna så

efterlängtade behaget, då man fick .skymten av tillfälle. På ljusan

dag ha en gång två rallare gjort mig tydliga förslag på den

smala knaggliga Holländargatan. Herrarna voro så ståtliga

och så praktfulla — på annat sätt fulla med för resten — i sina

bredbrättade pikaresikhatitar ocsh deras erbjudanden voro så

älskvärt oförttydbara och gåvo en så hjärtligt menad antydan om

beundran och ömsesidigt nöje att jag måste rusa därifrån, kutig

av skratt.

Tyvärr blev jag aldrig antastad av Hasse Z. Det var så, att

Hasse och en av hans vänner, köpman Hugo Wahlström, delat

upp jakten i två etapper. Först kom Wahlström, som såg bra

ut och gör det än, och var och är välklädd och uppträdde

korrekt — och började kretsa kring den utvalda. Som vanligt

såg hon sig förtvivlat om efter hjälp och började snubbla fram

i den vanliga springtakten, men då var Hasse Z. där — på vilken

alla epiteten här ovan stämmer in! — och lyfte med ursökt

artighet på hatten och sade:

— Sköna dam, tusen faror hota, tillåt mig ledsaga er.

Detta "tusen faror hota" fick jag ledsamt nog aldrig höra.

Jag har sedan talat om för Hugo Wahlström a,tt det från vår

sida var fråga om verklig vettskrämsel, han log förläget odh

sade:

— Det var inte illa ment.

Nej inte alis av dem. Deras var en älskvärd lek i en idyllisk

stad, deras egen stad, och de förutsatte en humor, som kommer

en att le än i denna dag. Men vanligen var det som sagt en allt-

20 2för brysk upplysning om en ämnessfär, som man ville föras in

i på ett helt annat sätt.

Ute levde vi som sagt jämt. Somliga tålde litet, andra mycket,

somliga drucko inte alis, alla voro tillsammans och alla talade,

talade. Just nu var det bråkigt med Norge, som ville skiljas från

oss svenskar. Kungssången sjöngs ideligen och jämt var Hjalmar

ute och jämt kastade publiken sockerbitar på honom. I

spårvagnarna på den tidén spottade man efter honom. Även på

gatan förstås, men det var värre inom ett så litet utrymme som

en spårvagn. Och mycket socker flög över borden mot hans

håll, där han odh vi andra, som voro med, sutto i stället för

att stå när kungssången spelades.

203XVIII.

Man skulle tycka att jag inte borde haft råd att resa under

denna tid. Dels hade jag det inte, dels kom man gratis sjövägen

till Malmö och dels kostade det knappt mer än att leva hemma,

eftersom man inte hade hushåll. Och dels har jag alltid haft

ett slags resfeber. Så jag for till Kiel en semester, på fjorton

dagar inalles. En av mina vänner var nygift där och hennes

make docent vid universitetet. Det var Elis Strömgren och

Hedvig Lidforss-Strömgren. Dem våldgästade jag en vecka,

men ville passa på att se Hamburg, eftersom jag var så nära.

I Stockholm hade det varit en stor transportarbetarkongress,

där jag slunkit med. En av de tyska fackföreningspamparna

hade en förtjusande fru och hos dem var jag välkommen. Han

var en jätte med ett väldigt skägg och ropade så att det dånade.

Han trodde att jag bättre skulle förstå tyska då. Hon var liten

och söt, båda voro äldre och hade en vuxen dotter, som gick

igenom någon kurs i Mitweida. Den lilla fackföreningsfrun

samlade dockskor, som hon radade upp och visade mig. Det hela

var rart och gott, och jag kan aldrig förlåta mig själv att min

tafatthet och min dåliga tyska hindrade mig att sedan

upprätthålla kontakten med dem båda.

Han visade mig runt i Hamburg en förmiddag. Jag väntade

på honom på börstrappan, där jag stod i solskenet och njöt och

204åt körsbär och spottade kärnor bland alla bleka unga judar med

portföljer, som ilade upp och nedför trappan. Så kom då

partivän Störmer, vi tågade åstad och jag måste halvspringa för att

hinna med. Han visade mig hamnen och han visade mig på en

rak preussisk löjtnant med monokel, "sogar schneidig", sade han

med ett muntert sneglande ned till mig. Störmers voro

vegetarianer av den strängaste skola, medlemmar av föreningen för

drickspengarnas borttagande och hyllade principen att man inte

skulle ha strumpfötter. Fru Störmer klippte av alla

strumpfötter, så att de gingo barfota i sina kängor. Det var sunt och

i längden mycket billigt. Vi förtärde något på något

trottoar-kafé och jag smusslade fegt en femtiopfennig på bordet, då vi

störtade vidare på vår rundtur. Våra måltider hemma bestodo

av kall risgrynsgröt med blåbärssaft och så fick jag choklad, som

den goda lilla fru Störmer kokade enkom åt mig. Och jag

otacksamma, rusade till Zoo, och åt en väldig biffstek bland de

rytande djuren i sommarhettan. En annan fördom hade jag

också: då man var i en storstad, skulle man gå på varieté.

Hemma fanns det varieté, särskilt Sveasalen, där jag en gång

blygts så över Löna Barrison, hon med ringar på tårna enligt

Emil Norlander, att jag blundat. Gå min väg genom hela sälen

ville jag inte! Den trinda Lona hade lagt sig ned för att leta

efter något under en soffa och vänt bakdelen, klädd i något

slags uppslitsad trikå, ut mot herrpubliken. Men dock, till en

storstad hörde varieté, så jag gick ensam på St. Paul, och

Störmers sade ingenting om min smak. Där satt jag i en enorm lokal

och åt chokladkakor och hade trevligt och förvånade mig över

hur publiken strömmade till toaletterna på var sida om estraden.

Sådant gjorde man inte hemma — usch. Föreställningen var

205bred och trivsam och varade oändligt. Sedan gick jag hem och

studerade på kartan min väg vid skenet av gatlyktorna klockan

tolv på natten ocih ingen människa sade ett ord till mig. I

Hamburg gick man tryggare än hemma. Hamburg var för resten då

den stora staden, sådan man tänkte sig den: anslag på alla

knutar om ett nyss begånget mord, brandkåren som dånade över

alla broar och smågator så att trafiken stod stilla i rader,

konditorier med glace, allt saker som var fascinerande. Här

fanns också en "Judenmarkt", med stånd vid stånd på smala

gator och unga sköna och skarpa judinnor, som sålde. Jag

frossade i tygbitar, allting kostade en tiopfennig, allra högst

en Mark. I Kiel fanns också stora basarer, där man kunde köpa

vaser och broscher för tjugufem pfennig. För fem Mark kom

man lastad med gåvor! Nog var det roligt att resa.

Men då jag kom hem var osäkerheten lika stor. Och mitt liv

detsamma, en ständig, utåt inte så märkbar påfrestning.

Och sommaren därpå fick jag en varning. Det var på

semesterns första dag, jag bodde nu ensam, hyrde ett stort rum

åt gatan av fru Anna Wahlenberg i Hjalmars hus, en trappa

upp. Då mamma ville mig något stampade hon med klacken i

golvet över mitt rum, det var signalen.

Jag skulle resa till mitt Kristiania, ingen minut fick förloras

av den dyrbara friheten, jag skulle fara samma kväll. Men då

jag steg upp tumlade jag tillbaka, hela rummet dansade runt.

Mathilda, som av någon anledning var där, sprang förfärad

upp till mamma, som skickade henne att köpa en halvbutelj

champagne. Det fick man i Widforss kryddbod i

Observatorie-gatans hörn. Jag drack den, alltihop var bara, tänkte jag, att jag

slarvat med mina måltider. Så for jag och tog andra klass sov-

206vagn, för säkerhets skull. För övrigt reste man inte tredje klass

på den tiden. Den som for tredje klass fick heller inte gå in i

restaurangvagnen. Hjalmar, som alltid for tredje klass, blev

ibland hindrad av mycket plikttrogna konduktörer att gå in och

få sig någon mat på tåget.

Men då jag kom ut på perrongen märkte jag att jag knappt

kunde gå. Allt gick fortfarande runt för mig. Jag raglade Carl

Johan fram, hållande mig i lyktstolpar och fönsterbleck. Ingen

såg på mig, som väl var, och så nådde jag ett av alla de

syskonföretag, som Kriistiamia överflödade av. Detta var Söstrene Byes

pensionat, där jag steg in och bad om rum. Det fanns inte rum

att få. Men jag kan inte gå ut, sade jag till den ena av Söstrene,

ni måste låta mig få ligga ett tag och få äta litet. Ty, tänkte

jag, bara jag fick mat, så skulle det gå över. De läto mig få

disponera ett stort rum, som skulle bli upptaget på kvällen, och

jag lade mig och sov. Sömn behövde jag också, hur mycket som

helst. Sedan rekvirerade jag en kraftig frukost med stekt ägg

och annat så kallat närande. Den åt jag också och fick upp

den igen och nu först var det riktigt slut. Jag hystes in i en

kabyss, där det stod tvättsäckar. Här låg jag alldeles borta från

världen i två dagar. Mat var inte att tänka på. Sedan kravlade

jag mig upp och stapplade till fru Meyer.

Hon gav mig adressen på en skicklig läkare, men lagade först

choklad åt mig. I grannländerna dricker man mycket choklad.

Den stora byggnadskraschen hade just nu gått över Kristiania

och Ludvig Meyer. Fru Meyer hade flyttat och inskränkt sig.

Hon gick själv ned efter mjölk. Dels orkade jag inte gå och dels

var jag som vanligt för tafatt. Men jag beundrade hennes mod

och hennes alltid goda humör. Man lagade inte sin mat själv på

207den tiden och gå ned på gatan med en liten mjölkflaska! Nej,

det gjorde man inte i Stockholm, där kunde bättre folk inte gå

med en bleckflaska annat än då den innehöll soppa åt de fattiga.

Sina ringar hade dock fru Meyer kvar, i synnerhet en stor

klar diamant, som satt på en trådfin guldring. Den blixtrade i

alla skiften på hennes fylliga vita händer. Hos doktorn fick jag

medicin i en stor flaska, det skulle tas en matsked var timme.

Jag kan undra vad den innehöll? Jag levde på den ett par dagar

i min kabyss och sedan var jag så pass att jag kunde se mig

omkring.

Men denna svindel har jag sedan alltid fått behålla, fastän

det är mer än trettio år sedan. Då jag är trött kommer den.

Hemma sökte jag den präktiga Hugo Christian Andersson för

den. Han fattade inte varifrån den härledde sig. Undernäring

—• det var ett ord som inte var uppfunnet då ... Han sade

slutligen:

— Var inte rädd, ni faller inte! Det vet jag, jag är också så

där ibland och man ramlar aldrig!

Då syntes mig trösten klen, men det fanns dock något i den,

man lärde sig att ta yrseln lugnt. På parkettbänken tog det

alltid några svindlande sekunder, innan jag kunde sitta med

huvudet upprätt. Och aldrig har jag kunnat ligga utan

huvudkudde, det som man ska, för att inte få dubbelhaka! Snart lärde

jag mig att ta svindeln som en varning; nu måste du bromsa,

gå och lägg dig och ta det lugnt. Någon annan fara var det inte.

Doktor Ivan Bratt sökte jag även en gång för den mystiska

svindeln kort innan han lämnade läkarbanan. Han var frisinnad,

liksom doktor Anton Nyström, och därför gick jag dit.

— Hushålla med edra själskrafter, sade han

208"Herrbeväringar" 1892: Hugo Lindbla^ u™ * ir. v. i främre raden.

Hugo Lindblad.Hugo Lindblad och Gustaf Ljunggren.

Hugo Lindblad 1922.

Hjalmar Branting och

Hugo Lindblad.Men hur, det sade han inte. Gå och lägga sig och sova

middag, som ännu föräldrarna och alla av den generationen gjort,

det var bortlagt. Att lära sig koppla av var ännu inte

uppfunnet, beauty sleep inte heller, så vad skulle man göra? Jag

lät det gå som vanligt. Ooh Hugo Christian Andersson hade

rätt, man faller inte.

14. —

v. Kr æ m er, Brantings.

209XIX.

Planen utanför Ulriksdals värdshus. Publicistklubben hade

vårfest, eftermiddagssolen sken, de höga gamla träden voro ännu

bara ljusgröna, man var ute för att ha roligt och vara bland

sina kamrater, som man nu lärt känna och vilkas språk man

förstod; man skulle slå sig lös och man hade rätt till det.

Där på planen stod någon mitt framför mig och sjöng helt

lågt:

"Antag det fall

att jag av pengar hade inga.

Antag det fall

att jag till börden vore ringa..."

Tiggarstudenten gick i Stockholm den våren. Av resten av

den festen minns jag ingenting. Jag gick i en "molnsitod", detta

underliga ord, som Hugo Lindblad sedan använde. "Om det

sänkte sig en -moln-stod omkring oss", sade han och jag undrade

vad det var för ett ord, var kunde man läsa om en moln-stod?

Men jag gick i en skyddande aura, som bar mig och sken

omkring mig. Från och med då.

Det blev sent, som alltid. Vilket nattvak man kunde prestera!

Vi vandrade några stycken hemåt hela vägen, Norrtullsgatan

uppför. Solen kom fönstren på Observatoriet att blixtra och

glöda, som alltid då den just gick upp och man skulle hem och

2IOlägga sig. De andra skulle sluta hos Valfrid Spångbergs, men

jag följde inte med, utan dök in i min port för att vara ensam

hos mig. Sopvagnarna började skramla och jag visste att en rad

fönster tre trappor upp längre bort på gatan just nu brunno så

att man kunde tro att elden var lös. Men det var morgonsolen,

som vid tre- fyratiden föll just på den speciella fönsterraden.

Det kunde hända, då man kom hem så där dags och det var

ljust och man måste börja tänka på att försöka sova, att det föll

ett litet regn av aska förbi ens fönster, där man stod och såg

reflexerna av soluppgången. Åhå, nu hade pappa och mamma

haft främmande och mamma skakade ut cigarrkopparna — ja,

mycket riktigt, nu gick det i porten och en herre steg ut, ofta

var det den tiden Henning Berger.

Min skilsmässa var faktisk, men inte lagligt fullbordad,

eftersom Boo Hjärne bett om det där årets uppskov för affärernas

skull. Han var vid denna tid i Helsingfors, ooh spelade, tror jag,

piano vid ett svenskt teatergästspel i Brunnsparken. Han

spelade sedan piano som ackompanjatör vid en turné, som Cleo

de Mérode gjorde i Norge. Många förvånade sig över att han

ville göra det och då jag tillfrågades, hade jag ingenting att

svara. Cleo de Mérode hade jag intervjuat. Hon bodde på Grand

hotell och samtalet skedde under det att hon spelade biljard.

Intervjun var icke sådan att den skulle ha tillfredsställt nutida

smak. Jag tyckte illa om henne, hennes ovänlighet och den

osköna rösten. Det rådde Cleofeber i Stockholm, fast knappt

jämförbar med den Duncanfeber, som kom ett år senare, då

man för första gången fick se barfotadans. Isadora Duncan

var i grossess och inte ung, men hennes dans var vacker och

framför allt var den musik. Vilket inte hindrade att man

skrattade åt Gulbransons karikatyrer av henne i Simplicissimus.

211Jag fick varje vecka Simplicissimus och ett par andra

utländska tidskrifter uppskickade till mig på min lediga dag av Hugo

Lindblad, jämte en blomma och något gott. Han bjöd mig ut

då och då. Det var skönt att slippa gå på hushållsskola och jag

njöt mycket av middagen. Vid denna tid vägde jag fyrtiosex

kilo, vilket ansågs rätt litet för en människa på cirka

tjugufem år och med ett arbete att vidmakthålla. Visserligen rådde

någon gradskillnad mellan familjernas ideal för skönhet och

jungfrurnas, som alltid om de granna ölutkörarna sade att de

var "så tjocka och feta", menat som beröm, men vi andra

hyllade inte heller det spensliga.

På annat sätt än med dessa regelbundna budskickningar och

någon middag ute träffade jag inte Hugo Lindblad, sedan vi

blivit bekanta på Journalistföreningen.

Han hade nattjänst på tidningen Dagen, det betydde att hans

arbete började klockan nio på kvällen och varade till tre à fyra

på morgonen. Han bodde i Vasastaden tillsammans med tre av

sina fem syskon och tog för vana att gå förbi Norrtullsgatan 3

på hemvägen, alltid i sällskap med någon kamrat. De voro ännu

uppjagade av arbetet, som gjorde natten till dag och hade behov

av att tala av sig oron och bli trötta.

Slutligen fick jag något litet brev med sändningarna och snart

blev det så att jag vaknade automatiskt vid den tid, då han

skulle passera förbi fönstren. Jag berättar icke detta för att gå

in på något, som mer än annat hör privatlivet till, utan för att

visa, hur förtrogen man blev med sin stad på alla tider av

dygnet. Jag vaknade som om jag blivit väckt, det slog aldrig

fel. Klockan var nära fyra, jag steg upp och såg ut genom

fönstret, för övrigt utan att ha en aning om att man inte fick

se ut genom ett fönster, varken så dags eller överhuvudtaget!

212Det var ännu fulare än att dricka litet ur ett vinglas innan

någon sagt skål.

Men det förstod jag inte. Mittemot mina fönster hade jag

Observatoriebacken; gatan låg tom och öde, men nu kommo

sopvagnarna. De skramlade vant gatan utefter och det stod en

dammsky efter dem. Polisen gick där och vankade, det var en

förtrogen scen. En sådan morgon såg jag något underligt: en

man som gick i sicksack under träden vid trottoarkanten, än

dök han upp, än försvann han. Jag lutade mig nyfiket ut och

fick se att det var en poliskonstapel, som dansade för sig själv

ett slags krigsdans med sabeln svängande framför sig. Så mötte

han en flicka, som gick ensam, kanske hemåt. De två stannade

och talades vid, så gick konstapeln fram till byggnadsställningen

utanför Drottninggatan 97 och där ristade han hennes initialer,

kunde jag förstå. Men så med ens stramade han upp sig och

gick den vanliga lunken. Mycket riktigt — där dök en

inspektionskonstapel upp och fann ingenting att anmärka.

Men en sådan liten dramatisk episod hände bara en gång.

Nu dök det upp ett par herrar ett stycke förbi S. H. T., en av

dem, och det var ju Hugo, kastade en hastig blick upp mot mitt

fönster, då han passerade förbi. Och sedan lade jag mig och

sov vidare. På Blidö, då jag skulle följa gäster till båten, hade

jag också kunnat denna konst, att vakna precis då jag ville.

Jag ägde helt enkelt inte en klocka.

Samma sommar blev emellertid min skilsmässa klar. Det

valen mycket lätt köpenhamnsprocedur som berättats.

Min familj underrättades om skilsmässan med ett par ord.

Mamma sade vid något tillfälle ett ord av otålighet och jag

svarade:

213— Ja, nu är det slut, i nästa vecka är vi skilda.

— Å, sade hon, jaså, ja Vera, det var inte annat än riktigt.

Hjalmar hade börjat få missaktning för dig för att du funnit

dig i dina förhållanden så länge.

Så länge? Det var fem år, men ganska krossande år. Att man

kunde bli missaktad för att man höll ut, det kändes dock litet

smärtsamt. Och det kändes förvånande — den där förvåningen

man hela livet går igenom, att vad man trott var riktigt, ändrar

sig och inte är riktigt!

Nu var det så, att jag hade skrivit på alla växlarna och lånen.

Av någon idé, kanske bara lättja, ville jag inte påbörda någon

annan detta. På denna tid var en äkta man sin hustrus

förmyndare. Hon kunde som gift, såvida hon inte hade boskillnad,

icke skriva på några papper. Om jag gift om mig, skulle min

man alltså ha varit tvungen övertaga alla papperen. Men jag

resonerade nu som en gång i Norge: "Jag vill inte vigas av

präst", sade jag. Men om han vill det då? sade man. Jag svarade

nonchalant: "Då får det hellre vara." Vilket renderade mig

ett förargat svar: "Var inte så säker, lilla fröken!" Men nu

var jag "så säker". Jag tänkte inte direkt på nytt äktenskap,

odh ett visste jag — papperen skulle jag föra i land. Bakom låg

det där, som bestämmer så mycket av ens handling: att man

inte vill höra ordet: "Vad var det jag sa!" Om jag klarade

papperen, omsatte dem som hittills, så hade ingen något att

säga, jag ihade själv tagit konsekvenserna av detta olyckliga,

illa sedda gifte.

Nu träffades jag och Hugo regelbundet. Vi hade ju de mest

orimliga tider — han arbetade på nätterna och jag på dagarna

— men varje onsdag var jag ledig och vi gingo då på

förmiddagen ut på Nya Kyrkogården ett par timmar. Sedan åt jag

214vanligen middag hos föräldrarna på den lediga dagen. Men om

Hugo sade jag ingenting, på bra länge.

Genom det liv jag fört och genom alla de hårda åren och min

isolering, hade jag fått en, inte självständighets- utan

ensamhetskänsla, som kom mig att göra precis vad jag ville. Och

alltså bestämde jag oss för, om uttrycket tillåtses, att denna

semester skulle Hugo ocsh jag tillbringa i min älskade skärgård.

Ute på Norröra, dit vi seglat på oprickade farvatten, sommar

efter sommar, dit det ännu inte gick ångbåt, Norröra, där vi

landat den där gången då Hjalmar sakta och lågt sagt att det

var så vackert att se de rena vita gardinerna för fönstren och

de vitskurade golven, här ute i fjärdarna, där folket kunde

vara smutsigt och lojt — men inte var det. Hit skulle vi fara,

bestämde jag. Hugo hade ingen kännedom om skärgården. Han

var värmlänning och kände till den sidan av Sverige. Han hade,

som jag redan sagt, varit lungsjuk, så sjuk att då han legat på

allmän sal på Sabbatsberg, det lakan legat till hands, som skulle

bredas över honom snart nog, menade man. En sköterska hade

sagt åt honom, att nu vore det på tiden att han inför vad som

förestod började bli allvarsam och slutade skämta och sjunga.

Då vi gått ut till kyrkogården, hade det alltid skett i

långsam takt, han kunde ännu inte gå Kungsbacken annat än

steg för steg. Men det värsta var över, då vi lärt känna

varandra. Han var så stark, att han övervunnit vad lakanet vid

bädden förebådat. Genom sin lungsjukdom hade han

dock-mist flera dyrbara år av sitt liv i den ålder då en man skall

börja hugga in på allvar.

Vi foro på en Blidöbåt. Mathilda var med för att hushålla

för oss odh vi hade en hel liten lår med matvaror med oss.

Från yttersta Blidö skulle man sedan ros till Norröra och där

215stannade vi hela semestermånaden. Jag glömde faktiskt bort

att vi inte var gifta. Sedermera har jag frågat en av våra

journalistvänner, som råkade vara med på båten:

— Vad tänkte ni egentligen?

— Jag avundades er båda, svarade han.

Vilket var gränslöst snällt sagt. Men något låg det nog i det.

Och då vi gjort detta, levat en semestermånad som ogifta,

och jag hade alla växlarna, var det ju omöjligt att sedan låta

viga sig eller gå till borgmästaren! Ty det hade varit att

ställa Norröramånaden i en lägre klass. Alltså hyrde vi sedan

våning på hösten och levde ovigda i aderton år. Efter dessa

aderton år, kom andra synpunkter. Men inte en dag har

jag för min del haft obehag av detta ovigda äkta stånd, som

endast var att följa samma linje som Anna Bugge-Wicksell

gått före oss. En episod i en bank, då ett av papperen skulle

omsättas — det var ju ideligen, ideligen, ty de voro rätt många

och omsättningarna fantastiskt små — berörde mig blott helt

flyktigt/Bankdirektören, som skulle bevilja en sammanslagning

av två papper, vill jag minnas, erinrade mig om att min man

måste stå på papperet, eftersom han var min lagliga förmyndare.

— Men jag är inte lagligt gift, svarade jag, så det behövs inte.

— Å, är det så? Men då har ni inte rätt att kallas fru, då

ska ni heta fröken, raljerade han.

— Jo, sade jag, som jag är frånskild, har jag i alla fall rätt

att heta fru.

Detta var enda gången jag ställdes inför världens syn på

saken. Men notarien Stig Bendixson hade sedermera berättat

mig att man på Aftonbladet hade stört bestyr med att hålla

faktum hemligt för fru och professor Retzius. Hade de fått

klart för sig vad som i övrigt inte alis hölls hemligt, hade Hugo

216blivit avskedad. Han hade nu anställning där, sedan Dagen

blivit nedlagd. Att han blivit avskedad tror jag verkligen. Ty

då Georg var sex, sju år och skulle börja skriva staplar

tillsammans med fru Nanna Bendixsons båda barn, Stig och

Sonja, hade fru Retzius kommit till henne och förehållit henne

det upprörande i att släppa in på livet ett barn av Hjalmar

Branting. Fru Nanna Bendixson var syster till Aftonbladets

redaktör, Harald Sohlman och i deras barndomshem hade ju

Hjalmar gått som barn i huset. Men fru Nanna Bendixson hade

den gången sagt ifrån, och Georg skrev staplar tillsammans med

de båda barnen Bendixson.

Och denna sommar på Norröra, denna härliga månad, då jag

sydde gardiner, tvingade Hugo att höra Dickens läsas högt ocih

lärde honom att äta svamp, var år 1905. Men om

unionskonflikten visste jag bokstavligen ingenting. Sockerbitarna voro

för länge sedan kastade på krogarna — Metropol, Anglais,

Operakällaren. Varför kunde inte vi skiljas från norrmännen

såsom alla gifta par skildes? Det var så enkelt som helst. Hela

slutakten i unionskonflikten gick mig spårlöst förbi. Jag hade

annat som upptog mig. Jag började leva normalt och lyckligt,

O vigd — men kände mig tvärtom upptagen i samhället igen

och började trivas med tillvaron.

217XX.

Men först skulle ju Hugo presenteras i familjen.

Av hans syskon kände jag då blott Anna, bosatt i Värmland.

Hon hade blivit gift med en patron Larsson, en man som var

mycket äldre än hon, men en frisk, sund, god och glad

människa, en av dem inför vilka ordet kärnvirike fäller en på

läppen. På deras bröllop var jag bjuden, sedan jag till Anna

avgivit en deklaration om min inställning till mitt ovigda stånd

och fått en antagligen småleende sanktion. Anna skickade mig

sedan då och då sändningar av hembakta kakor och ett slags

ost, som var lagad efter ett hemligt recept. Dessa sändningar

voro för mig bud från en värld av trevnad och ömhet, som

gjorde mycket gott. Jag nämnde ingenting om dem uppe i

våningen ovanför, svartsjuk om mitt privatliv. Sonja, då ännu

en liten flicka, fick smaka på kakorna och upprördes över att

jag inte gick med dem till pappa och mamma. Hugo bjöd Sonja

på middag på Rydberg och hon skulle själv välja på matsedeln.

Till efterrätt tog hon något nytt, som hon uttalade på den

franska, hon börjat lära sig i Franska skolan: bananès. I sin

ytterliga förvirring skar hon dessutom kottet med fel sida av

kniven och allt var sött och stelt. Bananerna tyckte man inte

om, de smakade "kvalmigt", ansågs det, liksom en annan nyhet,

tomater.

218Hugo hyste en djup vördnad för familjen. En natt hade han

på hemväg från sin vakt sett paret Branting i en droska.

Långsamt hade han gått uppför Kungsbacken och långsamt i

gryningen hade hästen gått steg för steg och Hjalmar hade i

backen lagt armen om mammas axlar — den synen stod sedan

alltid kvar för honom som något vackert och mänskligt. Att vi

två, Hugo och jag, tillbragt semestermånaden på Norröra,

tyckte Hjalmar inte alis om. Jag fick veta det av syskonen, som

litet strävt gåvo mig del av det — jag var en flicka med

allehanda öden och fasoner. Men sådant kunde inte rubba mig.

Hjalmar hade skyldighet att förstå ett samvetsäktenskap, även

då det drabbade hans närmaste omgivning. Att han inte gjorde

det, bottnade i samma inkonsekventa konservatism, som kom

fram en gång, då jag anmärkte på att Publicistklubben bytte

ordförande vart halvår — ordföranden kunde på det sättet inte

hinna bli något för klubben. Han svarade:

— Det har alltid varit så och så kan det förbli!

Då skrattade man respektlöst och fick honom att litet murrigt

vända bort huvudet. Nu stod ju mera på spel. Vi gingo för

introduktionen även här omvägen via Rydberg, mamma bjöds

ensam på middag.

Mamma hade egenheten att kasta i sig maten och svälja

den hel så att hon alltid blev färdig före oss andra. Nu hörde

det fiskgratin till den fina middagen. Det hela var litet krystat

och tvunget. Mamma fann sig inte till rätta i rollen som blivande

svärmor åt en man, som stått ooh stirrat beundrande på henne

på klubbnachspielen och jag var angelägen att allt skulle gå bra

— och så satte mamma som vanligt ett fiskben i halsen. Hon

måste rusa ut, under tiden sutto vi två kvar och tittade ner i

tallrikarna. Men så kom hon in efter att ha klarat den inte ovan-

219liga situationen och nu var tvånget brutet, vi hade det bra. Och

så blev Hugo bjuden hem på middag.

Av den har jag intet minne. Kanske därför att det inte

behövdes. Hugo och Hjalmar, som voro rätt lika till

kroppsbyggnaden, långa och breda och en smula böjda över ryggen, funno

varandra och detta varade deras liv ut. För Hjalmar låg det en

stor vila i Hugos godmodighet och hans skämt, hans ordstäv,

hans glimt i ögat, hans chevalereska lek med mamma och hans

lugn. Dessutom var här ett nytt element. De värmländska

historierna, den lilla brytningen med de tjocka Fen, det specifikt

manliga och det maskulina samförståndet mellan de båda herrarna,

alltid blandat med djup respekt, kärlek och beundran från Hugos

sida, samt deras sätt att förstå med blott en växlad blick, allt

detta gjorde alltid samvaron mellan föräldrarna och honom

trygg odi god. Även då det skar sig mellan damerna, då våra

barometrar vibrerade och det kunde ligga kvinnligt motstånd

i luften, förstodo de varandra — de hade den typiskt manliga

solidariteten, trots att Hjalmar alltid och i alla skiften stod på

mammas sida, "höll med henne".

Hugo och jag skulle sätta bo förstås. Intet ägde jag, allt hade

gått i det stora karambolaget förra gången. Det blev att börja

på nytt och så var det också bäst. Jag var den som styrde.

"Hugo gör som Vera vill", sade mamma, "vill hon gå till en

präst, så säger ihan också ja."

Om präst var det inte fråga, men om möbler. Ottomaner

kunde ett par arbetande människor med för resten fantastiskt

olika tider inte ha. Ett rätt och slätt sovrum var det väsentliga

och nu var det modernt att ha allt så vitt som möjligt. Jag skrev

till Flinta i Hedemora och frågade om jag kunde få en

sovrumsmöbel på avbetalning av fyrtio kronor i månaden? Ja,

220svarade de den okända, tilltagsna stockholmskan, ty på den

tidén fanns inte avbetalningar på annat än symaskiner! Och

den vita möbel vi snart fingo, var perfekt, det bästa svenska

hantverk. Den finns än, fast i annan ägo, lika fräsch och solid

så namnet Flinta är värt en honnör. Vita mollgardiner, blått

tyg på de två stolarna, ingen matta. Så köpte jag en Singers

symaskin på avbetalning. Hugo var förfärad! Jag tog den

dyraste som fanns — det var riktigt tänkt, ty jag har den än,

efter mer än trettio år, och den är lika bra.

Vi hade hyrt två rum och kök i ett hus på Upplandsgatan,

högst upp, där det var strömmande sol. Men inte hiss. Det

visslade i Hugos bröst, då han väl kommit upp för de fyra

trapporna... Huset beboddes av hantverkare och småfolk,

solida människor, det var stilla och rejält. Andra rummet i vår

våning var absolut tomt. Tomt — fyra väggar och ett bart golv.

Men vad gjorde det? Vi skulle möblera det bit för bit. Nästa

inköp blev en lång låg bokhylla, vilket var en nyhet då. Min

rankiga hylla med de svarvade knopparna och de i sidorna

lindade snörena åkte upp på vinden — för att tas ned igen, då

böckerna blevo flera. Och så fick Hugo en födelsedag en

läderfåtölj, också den enligt dagens mod sådan att man halvlåg

på golvet. Vad jag fick av Hugo? Ringar. Smycken. Jag har

sedan hört att någon anmärkt på att en person, som skrev i

Social-Demokraten gick med ringar — ack, inte så dyrbara!

Men de representerade allt vad jag fick av en äkta man som

inte behövde köpa sin fru tyg till klänningar och viniterkappa.

Mycket snart fick jag för resten ett pälsfoder, hamster ni vet,

för att ha något varmt på mina sena vandringar hem från

referaten. Hugo ärvde en bäverpäls efter en morbror, en tung,

magnifik pjäs och vi ironiserade över att vi sågo ut som ett

221byggmästarpar, Hugo och jag. Hjalmar ansåg sig inte kunna ha

päls då, som ledare för arbetarrörelsen.

Men vi ville växla ringar. Det skedde på julen 1905. Vi julade

hemma på Norrtullsgatan, då och allt framgent. Vi hade köpt

var sin ring åt varandra. Breda skulle de vara och på Hugos

stod "Vera" graverat på utsidan. Vid kvällsbordet, vid lutfisken

och gröten, som åts vid matbordet i matsalshörnet med

väggfast bänk — ett långt bord där många fingo rum — togo vi

fram dem och Hugo satte ringen på mitt finger.

Jag brast ut i en hysterisk skrattblandad gråt — jag ville inte

gråta och var förlägen över dennia intima akt inför familjen,

men kände en djup, innerlig trygghet då Hugo drog mig intill

sig. Ingen sade något. Då jag äntligen kunde se upp satt Sonja

och snyftade och Hjalmar svalde och log och mamma likaså.

Nu var vårt förbund befäst.

En ring hade jag fått förut, den enklaste jag äger. Den gav

Hugo mig en av de dagar, då jag hade ledigt från tidningen och

vi brukade vandra på Nya kyrkogården. På en bänk på

Lindhagens kulle tog han fram den. Jag hade inte alis väntat något

sådant. Det var en orm av guld med ett par små safirer till

ögon. Jag har ålagt de mina att den ringen skall sitta kvar på

mitt finger när jag skall brännas i den stora ugnen.

I det tomma andra rummet på Upplandsgatan dristade vi osis

en gång att ha en klubb hemma, som bildats vid något tillfälle,

en samvaro- och diskussionsklubb, där Eliel Löfgren och hans

fru, Mia Leche-Löfgren, fru Hilda Sachs, Anna och Hjalmar

Branting, Hilda Sachs dotter Margareta, som var elev på

Dramaten, Valfrid ooh Ina Spångberg och ännu några fler,

voro medlemmar. Vi skaffade ett bord på bockar, stolar, ett

222batteri av dryckesvaror och smörgåsar och så hängde jag kulörta

lyktor i taket. Där sutto vi mittpå det kala golvet — absolut

misslyckat! Det är inte så att man trivs med bara andlig spis

och debatter och sedan ingenting. Även en ateljé är ett rikligt

rum, men detta var det inte. Alla voro snälla och diskussionen

flödade, men trevnad var det inte, jag lärde mig att det ska mer

till. Jag började vid denna tid experimentera med borddukning,

särskilt efter alla de amerikanska tidskrifter man läste och det

måtte ha kommit ett matsalsbord in i det tomma rummet ganska

snart ty jag har ett minne av många dekorationer, många

matrecept, som skulle prövas just till fester av vår Mathilda, som

skötte vårt hushåll, ehuru boende på annat håll. Vi fingo namn

om oss att vara ett mathus, dryck fattades inte heller. Då vi

skulle ha främmande, vanligen familjen, dukade jag alltid

kvällen före, ty dagen var ju upptagen av tidningsarbetet.

Men denna klubbafton fick dock en förblivande glans. Ty

det var den kvällen Eliel Löfgren berättade om

Östervåla-mordet.

Advokat Löfgren har sedan sikrivit en bdk om detta mord,

om dess förhistoria, om den tidens rättsväsende och sina

erfarenheter som ung notarie på ting i Östervåla, en märklig

och mycket rolig bok. Denna kväll berättade han så att vi

sutto fascinerade och frysande, om hur mördaren måste ha

stått bakom postkontorets dörr med en yxa och slagit ihjäl sitt

offer och hur en oskyldig var misstänkt, om aflla de små

länkarna till detta brott, som ännu är ouppklarat — ty den luffare

som bekände på dödsbädden, kanske dock inte begått dådet.

Ett annat mord hade en tid förut upptagit alla sinnen, det på

Broxvik, då Karl Staaff var Helga Fägerskölds

försvarsadvokat. Karl Staaff var en av de allra första som verkade för

223att en anklagad skulle ha en försvarare, vem han än vore och

hur misstänkt eller brottslig han än var. Karl Staaff blev mycket

förkättrad för detta, men i denna mordhistoria torde nog en

personlig sympati ha spelat in. Helga Fägersköld var en

fascinerande dam och Hugo berättade hur han gått och hört

en session och känt samma dragning till de grönskimrande

ögonen, som alla erforo — det vill säga alla män. En episod

i detta drama var den, då Helga Fägersköld blev knivskuren på

en enslig gata bakom Strandvägen. Det talades om saken hemma

ooh mamma sade:

— Det kan ni väl förstå, att hon har gjort det själv!

Hjalmar och Karl Staaff sågo på henne med tvivel, värjande

sig för den rent kvinnliga inställning mot den ståtliga Helga

Fägersköld, som de ansågo låg i yttrandet. Men mamma hade

rätt, hon hade gjort det själv, med en pennkniv.

Emellertid berättade Eliel Löfgren denna gång om

Östervåla-mordet, där också Yngsjömordet kom att spela in, då det var

samma domare i båda fallen. Eliel Löfgren var och är en

utomordentlig berättare. Han berättar en bok, som tjusat honom, så

att man blir lång i ansiktet när man sedan läser den, ty så

roliig och intressant som genom hans återgivande var den alls

inte . .. Men hans sätt att berätta är helt olikt till exempel

Henning Bergers var. Henning Berger fick sina åhörare att skratta,

det var alltid ett personligt syfte med berättandet, som aldrig slog

slint. . . En .av Bergers historier handlade om en döv major i

en järnvägskupé, till vilken någon säger att det regnar ute. Var

det inte den han drog den där gången på Du Nord, då en ung

studentbeväring med yvigt hår och pincené var med — en viss

kand. Sven Lidman? Vi gräto av skratt. Det låg dessutom något

grymt, makabert, i Henning Bergers sätt att berätta, en bitterhet,

224Anna Branting.Hotell Rydbergs matsal.

* > »; *

M

üi

Else Kleen och Vera von Kræmer på Stockholms-Tidningens redaktion.ett missmod. Det var barndomen och amerikaåren, som färgade

av sig. Hans hustru berättade, utan att göra det humoristiskt,

hur hon en gång, då hon skulle handla mat för de få ören hon

hade, sett en portmonnä ligga på golvet i den stora amerikanska

butiken. Hon kämpade inte ens med sitt samvete, hon bara böjde

sig ned och tog efter den — för att finna den tillhaka-ryckt och

höra ett pojkfnitter. Det gamla skojet med ett snöre...

Eliel Löfgren däremot är alltid rent saklig odh objektiv. Men

så småningom får berättelsen fantasi, djup och rytm. Man

njuter av att få del av den, bli lyft av den, man finner sig

begåvad och kunnig, precis som om man själv tänkt vad man hör.

Man går hem med den hedrande förnimmelsen att ha fått

hjärnan vädrad. Ingen bismak stannar kvar, ingen kvaddning,

utan man går ganska länge på skyar.

Jag undrar om inte detta sammanträde av vår klubb blev det

sista. Men jag hoppas dock att det kala, omöblerade rummet,

papperslyktorna i taket, det pretentiösa förlitandet på

själfullhetens bärkraft inte var det som gav den nådastöten.

Vid denna tid fick jag erbjudande att sköta en liten

månadstidskrift, "Mitt hem", som ägdes av Bröderna Lagerström.

Arbetet kunde mycket väl klaras vid sidan av det i Svenska

Dagbladet. Där fanns noveller, matrecept, allvarliga ting, dikter,

en handarbetsbilaga. Bland det allvarliga var en enquéte om vad

man skulle använda sin rösträtt till, då man fått "den och de

svarande damernas porträtt voro vackert infogade i små tjocka,

snirklade ramar. De svarande voro Anna Lindhagen, Signe

Bergman, Gerda Hellberg, Agda Montelius, alla dessa, som man

gick och refererade på rösträttsmötena.

Där fanns dikter av en pojke i Norra latin, kamrat med

Georg, han hette Bertil Malmberg och skrev gränslöst vackert.

15. —

v. Kr æ mer, Brantings.

225Där skrev Gösta Adrian-Nilsson noveller, Anna Elgström, som

hon kallade sig då, skrev om japansk konst. Hon hade legat i

Paris för konststudier och började sin bana i denna tidskrift,

innan hon sedan kom till Tengvall i Stockholms Dagblad.

Mycket betalade vi inte. En morgon hade jag sett en ljusgrå

vadmalspromenaddräkt i Meeths fönster. Så kom Anna

Elgström och fick sitt honorar — tjugufem kronor. På middagen

gjorde jag en sväng över Strandvägen och där mötte jag henne,

iklädd den grå dräkten. Sedan skrev hon en följetong, belönad

med första pris i en tävlan och denna berättelse av verkligt

litterär hållning ansågs mycket chockerande.

I Mitt Hem skrev signaturen Gwen modebrev. Hon hade

gjort sig bemärkt som en ny djärv och uppriktig ande i sin

dåvarande genre, i det att hon beskrev hur man kunde sy sig en

klänning för 11,98. Anna Branting förde där in ett föredrag hon

under vanvettig rampfeber hållit för Kvinnliga

Studentföreningen i Uppsala. Det slutade så här:

"Rösträtten — ja, jag har ju också varit med om att

underteckna petitionslistan. Ooh min åsikt är naturligt att man ska

ha rösträtt efter man är medborgarinna i samhället och absolut

då man är skattedragande. Men i mitt innersta hjärta, som är

mitt och där jag har rättighet att känna vad jag vill och där

jag känner det, om jag vill eller inte, så är det min tro att

rösträtten har föga betydelse, annat än naturligtvis som

rättfärdig-hetssak. Det viktiga, det räddande, det ovillkorliga ligger i att

kvinnan blir valbar. Då!

Då ska vi få se ett annat samhälle! Men det ska inte vara

kvinnor med skägg och glasögon och kort hår (med ali respekt!)

Det ska vara glansfulla representanter, som med makten av sin

personlighets inre och yttre företräden gör de tämda männen

226till proselyter. Å jag tror på kvinnorna! Jag väntar mig mycket

av de nya, de unga. Det är en helt annan typ nu än bara för tjugu

år sedan, det är en vacker och spänstig bro över från det

förlegade idealet till det nya, fria, härliga."

För resten hade socialdemokraterna hållit tillbaka den

kvinnliga rösträtten, de ägnade den en viss misstro tills vidare. Enligt

parollen att kvinnorna, då de fingo den, skulle "rösta som

prästerna ville". Arbetarna togo inte sina hustrur med i den

nya anstormningen och ledarna förhöllo sig rätt strama. Vilket

kom Hilda Sachs som övertygad rösträttskvinna att bryta med

Hjalmar, efter att ha hört till umgänget.

År 1909 lämnade Hjalmar Social-Demokraten som redaktör

för att ta ett steg vidare ut. Samma vår firade föräldrarna

silverbröllop, som inte firades utåt, man var ännu inte van på

den tiden i dessa kretsar att kännas vid sina årsdata.

Från min dagbok finner jag en kort skildring med delvis

nystavning, som nu var på tapeten, av den miljö Hjalmar lämnade

och den målar i sin korthet bättre än vad nya ord skulle göra.

"I dag var det extra sammanträde i Kontrahentförsamlingen

för att avtacka pappa. I B-salen (i Folkets Hus), mörkt och

smutsigt, kärnfullt, kraftigt och ärligt. Han fick ett skrifbord

och en stol och en liten hvit marmorstatyett, som lyste i lokalen.

Och det är sjuhundra människors tack i små slantar. "Solrosen"

lyste som ett litet skriik av glädje i B-salen ocih det var något

rörande öfver allas förväntan hur pappa skulle ta det. Han blef

glad, men höll ändå ett säkert och i formen oklanderligt tal,

hans sinne för språket är underbart! Och nu börjar det så

småningom dagas för mig hvad det har betytt att han varit i partiet

från början. Jag har upptäckt det själf och det är jag glad åt.

Det måste ha varit förfärligt. Och Kontrahent församlingen

227måtte vara något fasans fullt, stenhårt, hopplöst hårt. Att pappa

kunnat stå bi, måste mycket ha berott på att han vet, som en

öfverlägsen människa har rätt att veta det, att han står öfver

dem och har något inombords, som höjer honom över det

granithårda malandet. Hansen (dåvarande ekonomichefen)

förstår jag ooh det var inte farligt, men den medlem av

Kontrahent-församlingen som sedan tackade Branting och "högaktade" honom

på egna och allas vägnar, sedan han "följt" honom i många år,

den gaf mig en föreställning om hvad som menas med

Kontrahentförsamling. Och mitt framför mig satt en svart, sotig stor

karl, som oafbrutet höll sina blänkande bruna ögon fästade på

pappa, orubbligt, odh som svalde ett par gånger, när det talades.

Det var rörande och förfärligt på en gång, det hela, det var

barbarer, men begåfvade barbarer. Bara deras sång är

förskräcklig och pappas hela sätt att tala, ordval ocih röst bryter av

så att man andas ut och hvilar i det — och han talar ju ändå

så tydligt att ett skolbarn bör kunna följa med ooh undviker så

väl ord som kunna stöta deras öron, fastän det är kultur i

varje linje.

Erinras (mig själv) om den middag som red. höll för pappa.

Den var fin och stilig i ali sin enkelhet. Och socialdemokraterna

är i allt sitt hårda skämt så rena och bra människor, så fria från

allt platt och simpelt. Och så talade Carlesson, ett tal fullt av

poesi och charme, akademikern i nybyggarlägret. Men pappa

är en stor man och en hjälte och måtte hans barn inte göra

vägen tung för honom!"

228XXI.

Mamma var redaktör för en teater tidskrift, Skådebanan, som

utgavs av Paul Heckscher, innehavare av ett konstförlag. Den

trycktes på gott papper och hade vackra bilder, och mamma

skrev där en krönika var fjortonde dag. Märket René var

oerhört populärt fastän fruktat och skaffade sin tidning,

Stockholms-Tidningen, massor av läsare. Då man slår upp ett

av de första häftena i Skådebanan hittar man följande:

"Fråga: Hur kommer det sig att bland den tvätt, som

besörjes av Jeppe på Berget"s hustru, finns en vanlig modern

skjorta med stärkbröst?

Svar: Detta är åter ett av de många fall, som bevisa, att

teaterregissören har behov av kvinnlig, praktisk medregent. Det

existerar nämligen mellan himmel och jord en hel massa ting,

som en verkligt manlig man aldrig får upp blicken för eller

skulle kunna fundera ut."

Hjalmar Branting skrev där ett teaterbrev från Paris och

Köpenhamn. Däri finner man följande ord, skrivna med

anledning av "Den röde Hane" på Folketheatret: "Domarekåren här

hemma, mot vars gudalika rätt färdighetskänsla hos oss ingen

ens får hviska ett tvivel, kunde ha gott af att se en dansk kollega

i Albrecht Schmidts gestalt, ty sig själfva få de icke se, därför

sörja — våra teater författare. — Vad är det vi få af vårt eget

aktuella lif? Så illa står det till att dramatisk aktualitet hos

229oss för tillfället knappt återfinnes annat än i revyer och spex,

hos Wigforss och Norlander med efterföljare. Troligen ligger

just häri en god del af hemligheten med dessa konstarters

omåttliga framgång. Folk vill ändå se och höra hvad de känna

igen och känna litet till. Men våra dramatiker irra bort för

himlens alla vindar och tro, att ju mer fjärran, desto finare är

kråksången."

Lotten v. Kræmer besökte jag för "Mitt Hem" med anledning

av att hon just fyllt åttio år och skänkt en fana till

rösträttsrörelsen.

Nu, så långt efteråt, kan man berätta om detta besök sådant

det var.

En gammal tjänarinna öppnade dörren till huset på

Villa-gatan på glänt, det låg säkerhetskedja på. Jag slapp in,

skymtade en sliten, svart "slasktratt" i en skum korridor, kom så in

i Lotten v. Kræmers rum. Där stod en bar järnsäng mittpå

golvet, ett bord och ett par stolar. De stora träden vajade

utanför, hon var rädd för skuggbilderna och hon hade bacillskräck.

Varje finger var beklätt med en svart handsktuta, hon hade

hörlur med en lång slang, som man skulle sätta för munnen —

och man gjorde det med en viss respekt, ty den var klibbig.

Men Lotten v. Kræmer var en fin gammal dam. Den delvisa

förvirring som hennes själ led av, uteslöt inte att hon var klok

och verserad ooh varm. Hon hade bra reda på sig, var ytterst

älskvärd, uttalade franska ord med det nasalljud, som började

försvinna till ooh med på Dramatiska teatern. Hon hade läst

mycket och hade humor och munterhet. Då jag gick, fick jag i

present en citron.

Tyra Kleen både skrev och tecknade i "Mitt Hem", Gulli

Petrini skrev där, Greta Holmgren, Signe Garling-Palmér

256(paret Palmér var samvetsgift, men med annons), Mia v.

Friesen, Dan, Ebba Pauli, Hasse Z., Frigga Carlberg, Göran

Nyblom och fru Helena Nyblom. En av mina fasta medarbetare

var en ung officersfru från Falun, Mary T. Nathorst, som kom

resande med ett nästan nyfött barn på armen — eller snarare

under armen som ett paket. Hon for tredje klass och var på

alla sätt en representant för den kvinnotyp, som var både

självständig och demokratisk, utan att höra till något parti, och på

samma gång var hon maka och mor till flera barn. Hon var en

ny företeelse, allra nyast var hennes glättiga och fullkomligt

anspråkslösa inställning till sin vakna insats och sin verksamhet.

Tidskriftens fel lågo i öppen dag. Illustrationsmaterialet var

hip som hap. Att en sida skulle vara ett slags helhet hade jag

föga aning om och allt vad reklam hette var mig likgiltigt —

det skulle Bröderna Lagerström sköta, menade jag. Kunglighet

var heller inte så vanligt då. Men när den engelska prinsessan

Margareta kom till Sverige som prins Gustafs "brud", som det

måste heta, och stod och mötte Stockholm med sin stora hatt

med floret ooh vinkade från slupen på Strömmen, då hade man

dock detta foto av en gestalt, som väckte förtjusning hos alla.

Ett vackert foto hade vi av den ryska prinsessan Maria; hon

står med sänkt huvud och smeker nosen på en häst, det är

"thoroughbred" alltigenom. Hennes djupa bugning vid barriären

på galaföreställningen på Operan, då hon visade sig för svenska

folket och de gröna smaragdörhängena föllo framåt vid den

bysantinskt högtidliga hälsningen, var en syn. Då kung Oscar

dog klarade den lilla tidskriften reportaget med att få ett samtal

med en av de damer han brukade ha omkring sig på Marstrand,

genèralskan Abelin.

231Enquëter skulle man ha, det var rätt nytt då och ansågs

gränslöst roligt. I en sådan, med den tidsbetonade rubriken

"Vilken egenskap skattar ni högst hos kvinnan?" svarade till

och med riksmarskalken v. Essen, vilket ansågs mycket fint och

sattes med kursiv stil. Han skrev:

"Ombedd att nedskriva mina tankar om den Svenska qvinnan

(jo, det stod qvinnan) får jag uttala följande.

Den bildade Svenska qvinnan står enligt min tanke främst

bland alla — särskilt vill jag framhålla dem som blifvit

uppfostrade i våra gamla hem på landet. De medföra ofta ett drag

av älskvärd enkelhet och närmare bekantskap med sina

medmenniskor af olika klasser. De blifva derför goda husmödrar.

Vid besök i olika pensioner i Schweiz har jag hört det

omdömet om de unga svenska eleverna, att de äro de bäst

npp-fostrade af alla från olika länder.

Kanske man får till en viss grad erkänna att den ridderlighet,

som ännu finnes qvar hos våra män, i någon mån bidrager att

höja våra qvinnors ställning.

Jag känner ett hem, som under flera generationer åtnjutit

en sällsynt välsignelse ooh detta har förvisso berott derpå att

dess husmödrar led efter led varit en föresyn för sin familj

och sitt gods samt fostrat sina barn att hedra sina föräldrar,

och det hemmet är mitt eget föräldrahem.

Ka flås i november 1907."

Och nu först upptäcker jag ett korrekturfel i den ridderliga

excellensens bidrag! De unga svenska eleverna äro de bäst

nppfostrade stod det! Det vet jag, att skulle jag försörja mig

på korrekturläsning, skulle jag hastigt få avsked och svälta

ihjäl.

258I samma enquéte svarade, med den stavning som användes av

annat folk, Hjalmar Branting, vilken hyllade sin hustru — som

vanligt: "En egenskap är för litet att ge en säker kontur. Men

komplexen blir troligen fadd på längden, om där i väven av

mjuka händer saknas inslag av spirituella tankar."

Carl Lindhagen hade ingen föreställning om huruvida den

svenska kvinnan hade några särskilda egenskaper, Carl Larsson

skrev att hans hustru var bättre än han själv. Hasse Z. skrev

"Det säger jag inte!" ooh Carl Barcklind trodde på hennes

intresse för de olyckliga i samhället, det ansåg han vara den

svenska kvinnans bästa egenskap. Alla svaren voro i facsimile

och vackert inbäddade i spindelväv.

Genom "Mitt Hem" fick jag äran att göra bekantskap med

en redan då mycket gammal dam, som emellertid levde tills hon

var nära nittio år och hela tidén visade mig stor vänlighet —

fru Ebba Ramsay, född Karström. Som flicka hade hon hälsat

Karl XIV Johan välkommen, nigande med blommor. Hennes

dåvarande hem på Kammakargatan, som på den tid, då hon

bodde där som barn, nästan betecknade Stockholms slut mot

norr, var fullt av minnen. Hon beslöt snart att fördela dem

bland sin släkt, för att, som hon sade, göra sig fri från jordiska

band och rikta sig mot det som skulle komma. På Ebba

Kar-ströms ungdomstid fick namnet Jonas Love Almqvist inte

nämnas (han var släkt i familjen) och det röda Aftonbladet

inte läsas. Fru Ramsay förvarade utsökta teckningar hon gjort

— som alla andra på den tiden — från bland annat en resa i

Spanien, teckningar som ersatte fotograferingen. Hon var

erbjuden anställning vid British Museum — jag har i min ägo en

liten portfölj med av henne exakt efter naturen målade

blom-bilder — men hon ville inte lämna sitt land. Hon grundade en

233skola for vanföra vid Wilhelmsro ooh var en djupt religiös

natur.

— Det finns ett par människor jag mycket gläder mig att få

träffa, sade hon en gång, Birgitta och Isabella Catolica.

Att stöta på en så påtaglig tro på livet efter detta var för mig

en upplevelse. Jag förstod den inte, men den tjusade mig och

fyllde mig med vördnad. Fru Ramsay var stark, myndig, säkert

tyrannisik, i alda avseenden en karaktär. Påverkade mig i

religiöst avseende gjorde hon inte direkt, men jag har kvar en gåva,

en liten traktat, Step by Step, som jag läste. Hon var också

medlem av en över hela jorden utbredd förening, där alla läste

samma kapitel i bibeln på samma dag. Ett sådant kort gav hon

mig men jag förstod inte bibeln, tyckte den var svår och krävde

oupphörliga förklaringar, som jag aldrig kunde få. Rädd för

bibeln och för religiös anda, var jag dock ej. Den hade ju aldrig

tryckt ner mig.

Var gång fru Ramsay sedan sitt hems upplösning kom till

Stockholm och »tog in på K. F. U. M: s hotell, ringde hon till

mig — hon var bland annat fenomenal i att minnas

telefonnummer, och jag fick komma odh träffa henne. Vart ord hon

sade var ett guldkorn:

"Det roligaste jag vet är att plantera skog", hette det en gång.

"Och jag har levat så länge att jag fått. se skog väga upp, som

jag satt."

Hon lade en gång händerna på mina axlar och frågade mig

varför jag hette v. Kraemer och inte Lindblad?

Jag tänkte: jag kan inte göra reda för detta, hon måste tro på

min heder, jag kan inte nu ställa mig och återge mina teorier.

Så jag svarade undvikande — hon hade givetvis hört att jag

inte var vigd — och hon sade:

234— Jag förslår, det är ett nom de plume.

Och så fick ämnet förfalla, jag har aldrig känt mig som falsk,

jag hade kunnat förklara mig och fått hennes sanktion — liksom

jag fick Hugos syskons.

I Svenska Dagbladet kom jag aldrig längre än till det jag en

gång fått börja med och kände att jag behövde gå vidare. Ett

kåseri, "Det sorlar i Folkets Hus", bar vittne om hur det

brusade av handling på den stora gården med den pittoreska

Hamn-arbetaren och bakom A-salens upplysta fönster, högt uppe. Det

låg storstrejk i luften. "Den hade djupt liggande, länge

verkande orsaker", har Hjalmar Branting sedan skrivit. Det där

lilla kåseriet, så enkelt det än var, väckte morrningar hos

tidningens läsare, som skrevo ooh frågade om meningen var att

det skulle bli arbetarkurtis, men sådant skrattade Tengwall åt.

Han kunde ta var sak för vad den var. Trots den uppmuntran

jag alltid hade av honom, drev mig en oro och då han en dag

begärde "modebrev för barn", riposterade jag stillsamt med att

säga upp mig. Han blev sårad, med en viss rätt, ty han hade

varit en utomordentlig läromästare. Men jag fick ett snällt

betyg, slutade en lördagskväll, då klichéerna till "In Memoriam"

kommit för sista gången mycket sent, som vanligt. Det ösregnade

ute, på redaktionen fanns bara nattvakten, på mitt bord stod i

dricksglaset en ros, som jag fått av Gunnar Bjurman och med

den i handen for jag hem. Stod på främre plattformen på

spårvagnen, plattformarna voro öppna på den tiden, regn och blåst

prickade både föraren och passageraren i ansiktet. Från

Oden-plan och till porten följdes jag hack i häl av en berusad karl,

men kom lyckligen undan med min ros.

Det var bjudningar hemma för partivänner ibland. Men i vårt

umgänge fanns inte Kalkas mer, det hade blivit en kylig spän-

235ning mellan honom och föräldrarna, han var aldrig mer

densamma. På dessa partibjudningar förekom bland annat Erik

Hedén, stendöv, men intressant att höra, och där dök upp den

ena efter den andra av dem, som nu höra med i vårt offentliga

liv. Bernhard Eriksson var inte rädd för heta fat:

— Jag har varit smed, så nog kan jag ta i dem! sade han.

Carleson var ofta med, en "överklass", begåvad och kunnig

och artig, men han var en disharmonisk människa och hade

det inte bra. Där kom Karl Eriksson, ljus och vänlig, den

elegante Anders Sjöstedt, den jovialiske Hansen, ekonomichef

på Social-Demokraten, vaktmästar Josefsson, som Jiade något

metallstativ kring sin smala rygg, och den livshungrige C. G. T.

Wickman, som gift om sig med en högväxt blondin. Sven

Person, Gerhard Magnusson, fru Anna Sterky, fru Elin

Engström, Herman Lindqvist och många fler. Av dem som nu stå

i spetsen voro väl de flesta för unga då. Jag har inte något

minne av Z. Höglund eller P. A. Hansson. Hinke Bergegren

förekom nog hemma någon gång, men före denna tid. Det var

nu han började sina föreläsningar i sexuella ämnen. Då

Strindbergs "Kronbruden" gick på Folkets hus lilla teater, där man

den tidén hade en allvarlig repertoar, väckte den mera

axelryckningar än något annat; det unga paret bar sig dumt åt, man

behövde inte få en "oäkting" om man inte ville, menade den

unga arbetarpubliken.

Vid denna tid gjorde jag bekantskap med Maria Sandel, som

skrivit "Virveln" och ett par andra, en smula romantiserade

skildringar från arbetarvärlden. Hon bodde i nödbarackerna vid

Mariebergsgatan. Första tiden levde hennes mor, en dubbelvikt

liten gumma och de hade ett rum med kokspis. Maria Sandel

var stendöv, man måste skriva till henne i stället för att tala.

236Hon var vän med alla sina grannar och de unga anförtrodde

henne sina kärleksaffärer. Hon hade arbetat på fabrik och

en dag efter en middagsrast hade det varit alldeles tyst, då

hon kom in i fabrikssalen. Hon hörde inte mer, dånet från

maskinerna var slut. Hon brukade komma hem till oss ibland,

men umgänget var litet besvärligt. Inte för dövheten, utan för

att hon ett tu tre spände ögonen i mig och sade:

— Är du ärlig?

Hon hyste djup misstro till "överklassen", en sådan

klass-misstro som hennes har jag knappt någonsin mött. Hon trodde

att man levde i en annan värld, att det rent mänskliga inte var

gemensamt för alla och att varje sunt eller normalt uttalande

dolde ett frieri till proletärerna. Men vi umgingos dock ett par

år, brevväxlade också. En dag kom jag och hälsade på henne,

hon sade då:

— Jag har ingenting annat att ge dig än friskt vatten.

Och det bjöd hon mig i ett immigt glas. Jag tycker nu att

vatten är en härlig dryck och tog gärna glaset, som hon räckte

mig med verklig spansk stolthet. Men i längden var det

mattsam t att bli tillfrågad om man var ärlig för de enklaste fraser,

i synnerhet som jag var ärlig och ville henne väl och gjorde mitt

bästa. En artikel i en tysk tidning om henne, stort beröm och

en fin analys av hennes författarskap, förmedlad av fröken

Selma Giöbel, vållade en definitiv brytning. I artikeln, som jag

skrivit, hade tillagts att hon var döv och detta kunde Maria

Sandel inte smälta. Hon skrev ett strindbergskt brev och jag

tog emot skilsmässan. Sedan bad hon att återfå sina brev, så att

man inte skulle göra sig någon nytta av dem. Lyckligtvis hade

jag dem kvar och sände dem — mina fick jag ej igen. Efter

något år kom ett brev, men jag besvarade det inte. Jag var nu

237ännu mindre hågad att bedyra att jag var ärlig. Men

bekantskapen med ihenne var rik och givande, hon var en begåvad och

i synnerhet skönhetstörstande själ. Skönhet fann hon på alla

områden, det bleka, tärda, alltid spända ooh forskande ansiktet

hade något vackert och patetiskt över sig.

Jag fick den plats på Social-Demokraten, som jag hoppats

på — kanske Hjalmar hade svårigheter från

"kontrahentförsamlingen" av den orsaken, men vid denna tid fanns det ännu

knappt någon, som kunnat skriva om teater med så pass stora

förkunskaper, som jag dock hade. Gerhard Magnusson blev

inom kort redaktör för tidningen och det kom en generalorder

att teaterrecensionerna alltid och osvikligen skulle innehålla en

redogörelse för pjäsens innehåll. Detta för att läsekretsen skulle

få en berättelse i miniatyr till livs. Påbudet var litet svårt att

hålla då det gällde de sängkammar farser, som just nu

grasse-rade på Vasan, "Spökhotellet" och "Borgmästarinnan" med

flera, men jag sökte lyda order. En hosta som året förut sänt

mig till Leksand ville inte ge sig; en dag dömdes jag att

inom en vecka komma bort, till fjällen. Det blev Duved en

sommar, en mycket skön tid. Hugo fick semester och vi

levde båda där uppe ett säkert mycket nyttigt liv. Första

ty jag hade mycket av min blyghet kvar. En prostinna, vilkens

namn jag glömt, tog sig an mig. Folk har svårt att tro att

ensamhet kan vara skön. Genom henne lärde jag mig dock att det

finns vänlighet hos oliktänkande och så lärde jag mig en annan

viktig sak: att förstå vad det slags människor, som vi kallade

"läsare" fått utstå! Att några andra än socialister haft det

besvärligt, var mig främmande, men jag fick nu erfara att det att

"tro på Gud" inte bara gav en skyddad ställning, utan att läsarna

hade varit lika förhånade och förföljda som socialisterna. Detta

238blev en av de där lärdomarna, som öppnade ens ögon och

vidgade ens värld. Sedan jag kommit hem från denna lindriga

fjällkur, var det definitivt slut med förtätningen i lungorna. Den

hade nog inte varit så farlig, men alltid var det nyttigt att leva

litet i frisk luft.

En vän till mig, som led av samma sak, studerade vid samma

tid i Stockholm. Som hon inte hade tid att resa så långt,

ordinerades bon att bo i — Sundbyberg. Och det gick, det med.

Jag-tror att hon var vida klenare än jag.

Till Du ved fick jag mig tillsänt en liten Gallévas av min bror

Georg, som nu blivit så stor att han fått resa till Paris för

första gången. Han hade exercerat som reservofficer i Karlsborg

men vid storstrejken gjorde han sig fri för att ej riskera att bli

utkommenderad mot sina landsmän arbetarna. Detta väckte

mycket hån. Senare gjorde han om hela exercisen. Han var en

styv fäktare liksom Hjalmar då han var ung och då han

exercerade, gjorde han dét utan knot. Han har en stor förmåga att

finna sig — jag säger finna sig, ty de första nätterna kryllade

hans kudde av vägglöss. Men detta blev ändrat.

Så kom jag då tillbaka till Social-Demokraten och arbetet

tog vid.

"Hjalmar Branting talade aldrig med kursiv stil till sina

medarbetare", har Per Albin Hansson en gång skrivit. Nej, det

behövde han väl inte heller. Det som fanns att anmärka på bland

medarbetarna, berodde säkert mera på ovana än på bristande

begrepp. Från de år jag hade min plats vid ett skrivbord i

Folkets hus, kan jag aldrig minnas de vreda, våldsamma ord

som kunnat eka på Karduansmakargatan.

Men två gånger dånade det på Barnhusgatan och det var för

mig det talades med kursiv stil.

239Ena gången hade jag fått i min hand ett häfte, som hette "Ett

budskap till Garcia". Det var en äkta amerikansk puritansk

uppbyggelseskrift med en stil så stor som abc-bokens. Det

berättades där om ihur under kubanska frihetskriget en man fick order

att gå med ett budskap till Garcia. Han gjorde det, gick utan

att fråga och dröja, kom fram och levererade budskapet. Och

så tillämpades tesen.

Mig tilltalade detta i hög grad. Att göra vad man blev

tillsagd, att göra döt utan krångel oöh invändningar, att gå och finna

vägen själv, det var något som svarade mot mitt eget ideal för

handlande och såsom jag själv skulle önska bli bemött. Utan

omsvep, utan lögner (med de erfarenheter jag hade), så att man

kunde lita på det. Varpå jag skrev ett litet kåseri och prisade

den man som kunde gå med ett budskap till Garcia.

Och blev inkallad till Hjalmar för att få något av det mest

sjungande ovett som antagligen hörts inom Folkets hus" väggar.

Han hade naturligtvis fullkomligt rätt. Nu förstår jag inte att

jag på det sätt som man så ofta gör, sköt bort en varnande

inre röst, att jag icke stannade ett slag och tänkte efter. Ty den

lilla broschyren gick också ut på — det ser jag nu! — att

försvara avskedanden från arbetsgivarnas sida. Där talades i

traktaten om den kverulanta mannen som underblåser kamraternas

missnöje — han skulle inte kunna gå med ett budskap till

Garcia! Där pläderades för arbetsgivaren, som "i förtid åldras

under fruktlösa försök att förmå slöa odågor att ha tankarna

med sig i vad de företaga sig", och skildrades lians långa

tålmodiga strävan med "biträden", som lata sig så snart han

vänder ryggen till.

Hjalmar behövde i hög grad män som kunde gå med

budskapet till Garcia, han var själv en sådan man. År ut och år

240Folkets Hus i Stockholm.

Hjalmar Branting.Den välkända gesten: Hjalmar Branting talar vid maj demonstrationen 1909.

Studenter utföra renhållningsarbete under storstrejken 1909.in gick han rakt fram, utan att för tröttas med budskapet, som

en gång givits honom och som sedan blev hans uppgift, ledfyr och

plikt. Han behövde i tusental sådana män som kunde lyda

parollen, som kunde arbeta, som kunde göra en gärning fort och

utan knot så att inte så mycken kraft skulle förspillas. Allt det

där om den stackars arbetsgivaren sköt jag åt sidan, det var

krusidullerna kring det väsentliga: att man måste lära sig gå

med ett budskap till Garcia. Och så begick jag fadäsen. Jag bröt

mot parollen, den paroll att se bara ett för ögonen under dessa

strävandets år, nämligen den kämpande klassens strid, som intet

fick sudda ut. Och ovett fick jag också.

Den andra gången var jag under o vettet oberörd och trotsig

inom mig, ty jag kände mig inte övertygad om min egen dumhet

utan tyckte att jag hade rätt. Det gällde en recension av en bok

av Hugo Öberg. Jag fann boken svag, en rätt låg

Strindberg-efterapning. Men nu ville det sig så att mamma hade blivit

gripen av hans första bok, ■"Sonen", med dess krav på a priori

fysisk-renhet, vilken jag för min del fann överskattad och delvis

osund.

Och nu fick jag en skur inne på Hjalmars rum, men tog det

absolut oberört, ehuru alltid med den djupa respekt för Hjalmar

personligen, som aldrig klickade. Här var en isiida av hans väsen

söm jag väl kände till: han var mammas riddare, genom eld och

vatten. Det var inte åsiktsförtryck, det var mamma. En annan

gång hade jag brassat på om ett drama; då bara skrattade

Hjalmar och sade:

— Du gick illa åt min goda vän Forssner...

Det var de enda gånger han talade med kursiv stil till mig.

En reprimand fick jag en gång av Gerhard Magnusson, som

var rätt betecknande. Jag hade helt beställsamt skrivit något om

16. —

v. Kr æm er, Brantings.

241att man icke bör ge barn kaffe om morgnarna, utan helst

havregrynsgröt. Gerhard Magnusson var då redaktör, han sade mig

kort och gott:

— Man mästrar inte arbetarhustrurna!

Också riktigt för pionjärer. Den borgerliga kvinnovärlden fick

tidigare tåla uppfostran och mästrande.

En sak måste jag skryta med från denna tid; jag var absolut

den första, som skrev om biograf bilder. Det kom sig så att de

där små berättelserna, som teaterrecensionerna borde ge

anledning till, funnos här i rikt mått, varför jag började på eget

bevåg gå runt på biograferna och titta på filmer och skriva om

handlingen. Elma Danielsson gillade idén i Arbetet, vilket gjorde

mig glad. Man fick inga fribiljetter, bemöttes misstroget odh

snävt av vaktmästarna och av Hansen kunde man inte få någon

ersättning för biljetterna utanordnade. Så att det var att söka

trassla sig in gratis -med orden "jag skriver i en tidning" eller

också betala eller, om vakten var för ohövlig, gå till nästa

marknad. Till berättelsen sällade sig ett bedömande av spelet; det

var på den tiden då Clara Kimbali Young var ung och vacker

och hade en myckenhet hår ner i ögonen, liksom alla.

En annan sak är min egendom, nämligen uttrycket

"herrarnas tvenne språk", som jag ännu kan återfinna någon gång. En

anekdot, som avslöjat att en bildad man av god familj använt

ett rått ord för en viss kvinnotyp, ett ord som han aldrig skulle

ha använt hemma eller inför sina systrar, väckte idén hos mig

till ett kåseri i Svenska Dagbladet. Jag skrev att män hade två

språk, ett då de voro för sig själva och ett då de voro i sällskap

med bättre damer. Det slog an en kontakt, ty på den tiden var

det så.

242XXII.

Storstrejksåret blev för oss i familjen egentligen i sak

detsamma som alla andra år, det vill säga en kamptid för

överhuvudet. Men stod han inte alltid i kamp ? Såg man (honom inte

alltid numera lutad över sikrivbordet, var han inte alltid på ett

möte eller "på tidningen" och mamma väntade och lutade sig

ut genom fönstret för att se om han skulle komma? Och blev

inte middagen sen och var inte natten lång?

I vår krets gav storstrejken anledning till en brytning med

morbror Axel, som av sin stränga högeråskådning rätlinjigt

ansåg att han inte kunde umgås med Hjalmar. På andra håll

upplevde familjen liknande fall: folk "drog sig". I vilken grad visste

kanske inte vi yngre, som levde vårt liv ungefär som förut, men

sedan har man fått höra att under storstrejken gick en del

sympatier sin kos och Hjalmar blev mera isolerad. Han bar det tyst

och vänligt och tåligt. Sveriges arbetare älska honom och hans

minne, men de veta nog ändå inte vad det har kostat, hans

uppgående i deras sak, hans raka linje. Hjalmar blev nu berövad

mycket av den trevnad, som varit en sådan avspänning i hans liv.

En brytning i släkten, sådan som den med morbror Axel, en vän

och en fryntlig, kunnig människa, som vi voro vana att dela

julfestligheterna med, det kändes. Det kom en kall ring omkring

Brantings, men den fylldes just då av så pass mycken möda

och strid och arbete, att den inte kändes riktigt förrän senare.

243Under denna tid gick Hjalmar omkring med en annan .undran,

som nästan växte till förakt: det var .honom en besvikelse att

Sveriges diktare inte funno stoff till en enda rad av arbetarnas

stilla, stolta, ståtliga sätt att bära svälten och sysslolösheten.

Inte en dikt, inte en rad! Han kunde inte komma ifrån att det

var futtigt. Man invände att det skulle ta längre tid, att sitora

händelser inte spegla sig varaktigt och djupt förrän det gått år.

Men han bibehöll alltid sedan en axelryckning inför diktarna

och författarna, som inte märkte vad som skedde och inte kände

sig manade att ge svenska arbetare en honnör.

Efteråt har man förstått en sak — att det inite var nog aitt

kunna bära vännernas avståndstagande, deras kyla, detta att

"nu kan vi inte följa med längre, nu går det för långt!" som

de borgerliga vännerna i familjen demonstrerade. Man måste

också som Hjalmar kunna stryka över! Kunna glömma, kunna

förstå att hos de andra fanns betingelser, som han å sin sida

resignerade inför. Med morbror Axel försonades man i sinom

tid; man var där igen på juldagen eller nyårsafton i hans lilla,

lilla våning med den lilla, lilla soffan och de gamla

kristall-karafferna och det småvarma. Hela den mysande trevnaden

kom tillbaka! (Med morbror Edvard hade det aldrig varit

någon brytning, Edvard Jäderin var för mild till sinnes, ehuru

han hade sina synpunkter lika bestämda). Men detta

återknytande av de goda banden hade ju aldrig kunnat ske, om inte

Hjalmar varit försonlig. Inte på ett fryntligt, laisser-allersätt,

utan djupare, vänligare, mera förstående. Det var som om han

sagt sig: detta kors hör till den uppgift jag har! Isoleringen var

ett led i det stora hela, odh alis inte en obetydlig del, därtill var

han alltför tillgiven dem, som han en gång hyste tillgivenhet

för. Talade om sådant gjorde han aldrig, men man kände att

244ensamheten tog, att han pinades av en borrande saknad, som

han dock lade på verkets altare, utan agg och utan att räkna

sig den till godo, utan att beklaga sig ooh peka på varken vad

han fick undvara eller på vad han uthärdade. Mamma fick

ersätta förlusten av vänner, hon fick vara den som i ord sade

vad Hjalmar kände och den som fick visa honom hur solidarisk

hon var.

Att kunna vara försonlig — vad som låg i det, förstod man

inte då. Man förstod inte, hur mycket mer det var än

"kon-cilians". Vilket ädelmod det innebar, detta att ta emot dem som

en gång varit på tvären, vare sig i rörelsen eller i vänkretsen!

Hos Gustaf Möller läser man i en skrift, som utgavs då

Hjalmar tio år senare hade en bemärkelsedag, om Z. Höglund:

"Herr Z. Höglund har senare i spetsen för en ännu större skara

(än den Hinke Bergegren samlade) ooh med långt större

ihärdighet fortsatt samma trafik", det vill säga att "undervisa

arbetarna om vilken förrädare Hjalmar Branting var." Vid

Hjalmar Brantings grav i det dröjande febroiarimörkret år 1925

var det Z. Höglund som talade och vi tog emot det, vi visste

att det var riktigt så. Den som var borta fhade förstått hur

slitningar kunna uppstå och läkas, och lärt oss andra att förstå

när utjämningen är äkta och vis och inte en eftergift i

trötthetens tecken.

För övrigt hade i familjen hänt att Georg tagit studenten.

Det gjorde han utan att någon ett ögonblick oroade sig för a"tt

han skulle bli kuggad och utan nervositet. Han brydde sig inte

om att vara ute odh ihojta på Hasselbacfken utan tog idagen

mycket von oben. Sentimental var jag, stora syster, som gav

honom en liten virkad studentmössa, som funnits i hemmet

sedan Hjalmars studenttid. Fodret var rött ooh formade en

245börs. Det var ett litet fint precisionsarbete, och jag tror att

Hjalmars mor gjort den. Jag stoppade i hundra kronor i

guldtior och gav Georg. Då Sonja sedan ett par år därefter också

blev student, fruktar jag att det bara blev femtio kronor...

Men Sonja blev mera firad och bekransad och strålade i mössan

och fotograferades i kretsen av oss alla — med undantag av

Henry, som alltid var ute och for i världen, i Mexiko, i New

York, än som tramp och än något bättre. Hans upplevelser voro

alltid fantastiska och mycket bittra. Då han en gång stod

framför min Singersymaskin, sade han:

— Det kan mycket väl hända att jag gjort någon del på den

där skytteln.

Mamma skrev en liten tid förut en broschyr om kultur och

alkohol. Hon gjorde från alkoholen ett undantag, nämligen för

vin och i synnerhet champagne. Och så mycket champagne som

hon blev bjuden på den tidén har hon aldrig fått sedan, inte

ens under den högsta diplomattiden. Det flödade champagne

bara två journalister kom tillsammans med mamma emellan sig.

Jeurling i Stockholms-Tidningen hade dött och efterträtts av

Gustaf Gullberg. Han intog en avog inställning mot mamma

och då hon en gång skrivit en recension över Gerda Lundequist

i Antigone i form av en enda hyllning, utan att tynga det skrivna