Boken om Astrid - Den svenska prinsessan som blev belgiernas drottning

Astrid

belgiernas drottning

HUSMODERNS BIBLIOTEK

BOKEN

OM ASTRID

DEN SVENSKA PRINSESSAN SOM

BLEV BELGIERNAS

DROTTNING

UTGIVEN AV

HUSMODERN

STOCKHOLM

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

ALBERT BONNIER

Stockholm

Åhlén & Åkerlunds

Boktryckeri

1935

J

INNEHÅLL

Företal ................................. 7

Första kapitlet

De första barndomsåren .................. 11

Andra kapitlet

Soliga somrar på Fridhem ................ 30

Tredje kapitlet

En romantisk förlovning ................. 51

Fjärde kapitlet

Ett bröllop som blev två ................ 66

Femte kapitlet

Två lyckliga unga nygifta ............... 84

Sjätte kapitlet

När Astrid blev drottning ............... 128

Sjunde kapitlet

Den 28-åriga drottningen—landsmodern .... 141

Åttonde kapitlet

Den 29 augusti — en värld i sorg ........ 164

Nionde kapitlet

Drottning Astrids eftermäle ............. 178

FÖRETAL

Drottning Astrid är död ...

Drottning Astrid går till historien, till Belgiens

historia, som en stor människa, vars minne kommer

att leva. Och i alla fall komma hennes biografer icke

att behöva sysselsätta sig med många data. Det var en

ung flicka, en ung kvinna, maka och moder, en ung

kronprinsessa, därefter oförmodat en ung drottning

och därefter lika oförmodat döden. Drottning Astrids

liv blir den kortaste av alla biografier: en lycklig

barndom, ett lyckligt äktenskap, en oväntat tidig

upphöjelse — och så det brutala slutet. Hon hade älskat

och blivit älskad av sina föräldrar och syskon, av en

make, av sina barn, av två folk, beundrad av en värld.

Nu är hon borta.

Berättelsen om drottning Astrids liv kan inte bli

lång, men den är en verklighetsskildring, vackrare än

dikten.

Den handlar om hur Sverige lärde känna en blyg

liten prinsessa som, när hon förmält sig med den hon

höll kär, i ett slag lade bort sin blyghet, blev en stark,

verksam, lycklig människa, som delade med sig av

sin lycka.

Den handlar om hur Belgien upplevde en vacker

fesaga, en högrest, vitklädd, blåögd prinsessa, som kom

farande på ett vitt skepp över haven och i allt folkets

åsyn omfamnade sin make när hon landsteg på

Belgiens jord — ingen hovetikett, utanför all kunglig

konvenans, men så rörande mänskligt och okonstlat att hela

landet greps av hänförelse.

Snart lärde sig belgierna förstå, att det nya

fursteparets första möte hemma hos dem ej var en gest eller

en instuderad scen i ett i övrigt praktfullt och preciöst

skådespel. Det var denna kvinnas natur, hennes rika,

varma mänsklighet som med ens slog ut i blom, hennes

väsen, öppet, friskt, ärligt, rättframt, lysande av

glädjen att vara fri från varje hämning då det gällde

att vara sann. Drottning Astrid var ingenting annat — som

nygift prinsessa och sedermera som drottning —

än en varmt kännande och okonstlad människa. Men

okonstlad med takt och charm — just som en

drottning.

Som kronprinsessa var Astrid för belgierna

förebilden för en god moder — en moder lika öm och lika

enkel som en kvinna av folket. Snöprinsessan från

Norden blev föremål för folkets romantiska och stilla

tillbedjan. Den unga drottningen lärde de sig att

oförbehållsamt beundra och älska — för hennes praktiska

klokhet och outtröttliga godhet. Barnen och de fattiga

stodo henne närmast. Som ingen suverän före henne fick

hon kontakt med de minsta och de ringaste. Hennes

ödmjuka tacksamhet för all lycka hon tyckte livet skänkt

henne bjöd henne att personligen uppsöka och hjälpa

sämre lottade, att sätta in alla sina unga krafter på en

hjälpverksamhet, som lindrade hundratusendens nöd.

Något tack fordrade hon aldrig, tvärtom hade hon själv

med sin storslagna själs ödmjukhet ständigt en känsla

av att vara tack skyldig. Minsta vänlighet rörde henne

till tårar, mannens och barnens kärlek var för henne

den dyrbaraste bland livets gåvor. »Jag är så lycklig —

tänk en sådan underbar man jag fått och så rara barn

— alla äro så vänliga mot mig, att jag ibland bara vill

gråta av tacksamhet» äro ord som ständigt lågo henne

på läpparna. Hon tog emot lyckan på det rätta sättet

— hon isolerade sig inte med den, utan hon gjorde allt

för att kunna dela med sig åt andra.

Nu, då hon är borta, äro de belgiska och svenska

folken enade i samma sorg och samma saknadens

tanke: ingen var som hon.

DE FÖRSTA

BARNDOMSÅREN

Prinsessan Astrid föddes den 17 november 1905

uppe i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg

i Stockholm.

Liksom hennes liv blev ett lysande och värmande

solsken, kom hon som en efterlängtad och välbehövlig

solstråle en kulen novemberdag ett dystert år —

unionsupplösningens år, då »gamle kungen» fått se sin

farfaders verk falla i spillror efter en livslång strävan

att söka sammanjämka och förena det som icke kunde

hållas samman.

Det berättas att kung Oscar själv var en bland de

väntande i Arvfurstens palats då prinsessan föddes och

att han var den förste som talade om för de äldre

syskonen, på den tiden småprinsessorna Märtha och

Margaretha, att de fått en syster. De lekte i prins Carls

skrivrum, för tillfället glömda för den stora

händelsen, när kungen kom in glad och leende och sade:

»Kom med fram till fönstret, barn, och hör hur de

skjuter, för ni ha fått en liten syster.» Som vanligt vid

ett kungabarns födelse sköts salut från Skeppsholmen

i Stockholm — och från landets övriga fästningar för

övrigt, 42 skott som för det med kungafamiljen

väntände och deltagande folket förkunnade att en

prinsessa fötts, och då visste man att det var prins Carl

och prinsessan Ingeborg som fått en tredje dotter.

Gamle kungens glädje var tämligen oförställd och det

bekymrade honom ganska litet att det inte var en

pojke — att han på sin levnadsafton fått ännu ett

barnbarn var honom glädje nog. På kvällen samma

dag höll han konselj på slottet och tillkännagav, att

den nyfödda prinsessan i dopet skulle erhålla namnen

Astrid Sophie Louise Thyra samt kallas Astrid. Efter

konseljen fällde han i familjekretsen yttrandet att

»namnet Astrid, som betyder gud och frid, passar så

bra till en sådan liten himmelspresent.» Och

tacksägelsegudstjänsten i Slottskapellet lät han inleda med

den ljusa hymnen: »Jag lyfter mina händer upp till

Guds berg och hus ...»

Alla barn äro söta, men lilla Astrid var ett av de

vackraste barn man kunde se. Hennes hud var mjuk

och fin och utan en skrynkla och hennes små naglar

sågo ut att komma direkt från manikuristen. Visst är

att de två lyckliga föräldrarna i Arvfurstens palats

snabbt glömde att det var en son de egentligen önskat

sig. »Tre flickor måste man naturligtvis ha», sade prins

Carl, »pojken får vänta till nästa gång.» Och

prinsessan Ingeborg var idel stolthet över sitt nyfödda

välskapade barn.

Sällan har ett barn skrikit och kinkat så litet som

den lilla prinsessan under sitt första år — ett

karaktärsdrag, som utmärkte henne i livets alla skiften, att

vara nöjd och tillfreds, kom från hennes första dag

Lilla Astrid på mammas

arm vid nyår 1906.

till uttryck. Hon vårdades också med stor omsorg. Vid

nyåret 1906 började doktor Arthur Furstenberg hålla

en föredragsserie i barnavård för prinsessan Ingeborg

och några andra fruar till officerare vid Livgardet till

häst — prins Carl var då överste vid detta regemente

— i hertigparets hem, och de lärdomar som därvid

inpräntades tillämpades strikt vid prinsessans vård.

Varje föreläsning brukade förresten slutas med ett

besök i barnkammaren och en stunds beundran av den

lilla, som i regel sov sött på sin spetskudde.

Då Astrid var ungefär året kunde hon stödja på

sina ben och taga några stapplande steg — om hon

hade något att hålla i. Det var på sommaren 1907 hon

lärde sig att gå stadigt själv. Prins Carl tillbragte den

och nästföljande sommar med sin familj i en villa på

Särö. Här kunde man se lilla Astrid komma med sin

sköterska och skjuta sin vagn framför sig. Fick hon

åka gjorde hon alltid en helomvändning och satte sig

på knä i vagnen. Så fort ekipaget mötte någon gående

på vägen log lilla prinsessan och sade »doda, doda».

Att hälsa på alla var det roligaste hon visste, och

»goddag» hörde till de första ord hon kunde säga.

Långt innan hon lärt sig att tala rent bad prinsessan

Astrid varje kväll högt sin aftonbön. På knä vid sin

lilla säng och med händerna andaktsfullt knäppta läste

hon på sitt eget barnsliga språk sin bön: »Gud evala

Pappa, Mamma, Mageta, Mätta, alla fatta mensker

å alla fatta må barn.» (Gud bevara Pappa, Mamma,

Margaretha, Märtha, alla fattiga människor och alla

En kavat tvååring, Prinsessan Astrid,

knäppt utanför Charlottenlunds slott.

fattiga små barn.) Även sin bordsbön bad hon alltid

med stor andakt.

Lika tålig som hon var, lika lätt fäste hon sig vid

människor, som ömmade för henne och sysselsatte sig

med henne — fäste sig vid dem och glömde dem sedan

aldrig. Under sina sju första år hade lilla Astrid som

sköterska fröken Elisabeth Kjellin, »Nenne», som hon

alltid kallades av prinsessan. Det var en av dem som

prinsessan Astrid och sedermera drottning Astrid var

mest fäst vid. Bara »Nenne» var i närheten försvann

den oerhörda blyghet, som prinsessan Astrid hade

svårt att komma över som barn — och för övrigt

även som ung flicka. Det kändes så tryggt att

»Nenne» satt på kälken, när man i svindlande fart

susade nerför Skansenbacken om vintrarna, det var

härligt att hålla »Nenne» i handen framför

björnburarna på Skansen, eller då man skulle gå ned i det

kalla, öppna havet vid sommarbesöken hos mammas

släktingar på slotten vid Öresund. Men bäst av allt

tyckte prinsessan ändå det var, att »Nenne» satt i

rummet intill då hon skulle somna på kvällarna — då

försvunno alla stygga troll och fula gubbar som

annars kunde dolt sig i mörkret.

»Är "Nenne" där?» brukade prinsessan fråga litet då

och då inifrån sitt rum innan hon somnade. Ibland då

fröken Kjellin var ledig kunde prinsessan bli så utom

sig, att man blev tvungen att ringa efter henne och

be henne komma hem.

Prinsessan Astrid var som ett riktigt solsken som

liten. Aldrig kivades hon, och aldrig kinkade hon över

Tripp — trapp — trull — Margaretha, Märtha och

Astrid på planen framför Charlottenlunds slott i Danmark.

någonting. Hennes sätt som barn var obeskrivligt

mjukt. Timma ut och timma in lekte hon med sina

dockor, klädde av dem och klädde på dem, klädde av

dem och klädde på dem. Inomhus brydde hon sig just

inte om andra leksaker än sina dockor, men dem

ägnade hon otroligt; mycket tid och omsorg. Hennes

lynne, var som en aprildag: den ena minuten var hon

strålande glad för att nästa snyfta hjärtslitande — då

ofta av blyghet för någon främmande eller av rädsla

för någon förseelse.

Hur snäll och tålig hon var som barn, visade

prinsessan Astrid bäst, då hon i treårsåldern en sommar

på Sofiero fick en släng av tarmkatarr. Prinsessan

fick hålla den strängaste diet och aldrig smaka de

godsaker de andra barnen bjöds på. Aldrig hörde man

henne klaga eller undra, varför inte också hon fick

något gott. I stället brukade hon säga, när hon åt sin

alldeles smakfria mat: »Om Totsie äter sån"t här, blir

Totsie snart bra och får en bit "cla" av mamma.»

»Totsie» var ett smeknamn prinsessan Astrid hade som

barn inom familjen. Frågade någon henne, varför hon

kallades så kom svaret alltid snabbt: »Det namnet

har jag fått av mamma Thyra.» »Mamma Thyra» var

prinsessan Ingeborgs syster, prinsessan Thyra av

Danmark.

År 1912 flyttade fröken Kjellin från sin plats hos

hertigparet av Västergötland och började en

kompletterande kurs hos Barnavård. Prinsessan Astrid var

alldeles förtvivlad över att mista henne. Den första

tiden fick hon lov att ringa varje kväll strax före

sängdags och tala några ord med fröken Kjellin i telefon,

något som gladde henne mycket. Hon glömde inte

heller senare i livet sin gamla sköterska. Under alla år i

Sverige och i Belgien kom hon ihåg »Nenne» liksom

syster Gerda — en annan av prinsbarnens sköterskor

— med brev, hälsningar på kort,

En julhälsning från den barnkära

furstinnan till sin förra barnsköterska

födelsedagspresenter och julklappar. Sedan hon fick sina små, var det

ständigt dem hon talade med fröken Kjellin om i sin

korrespondens. »Jag är så hemskt glad åt mina barn.

Äro de inte söta, Tussebarnen? Tycker inte Nenne, att

vi har rara barn?» äro uttryck som alltid återkommer.

Senast i somras träffades fröken Kjellin och

drottning Astrid. Den tillgivna sköterskan fick då tillfälle

att se hur drottningen strålade av lycka och kärlek till

make och barn. En gång då kung Leopold gick igenom

rummet, där de sutto med barnen, tog drottning Astrid

»Nenne» i armen och utbrast impulsivt: »Titta på

honom ordentligt nu, Nenne, ser han inte bra ut?»

Alla som kommit i beröring med prinsessan Astrid

som barn vittna om vilket gott hjärta och älskligt sätt

hon hade redan då. Fick hon något gott, var hon alltid

ivrig att dela med sig åt sina systrar, och var det någon

av dem, som gjort sig illa, grät hon sonrom det varit

henne själv det gällt. »Nenne» och syster Gerda

överraskade hon ofta med att ha plockat små blombuketter

och ställt in i deras rum. Då hon lärt sig skriva, lät hon

blommorna åtföljas av små papperslappar, där hon

kluttrat några rara ord.

En som ännu i dag har ett synligt bevis på lilla

Astrids goda hjärta är fru Hulda Berger-Anderson, en

Sofiasyster, som var sköterska åt prinsessorna

Margaretha och Märtha under ett par års tid. En dag hade

fru Berger-Anderson, flera år efter det hon lämnat sin

anställning hos prinsparet Carl, tagit sin lilla dotter

Karin med sig och gått till Djurgårdspalatset på besök.

Då prinsessan Astrid kom in, berättade fru

Berger-Anderson, att lilla Karin dagen därpå skulle gå till

doktorn och opereras. Efter en stund försvann Astrid,

som då var i femårsåldern, in i sin barnkammare. Men

strax stod hon i dörren igen. I famnen hade hon sin

vackraste docka. »Får jag ge Karin den här», sade

hon vädjande. Och så började hon gråta. »För jag

tycker det är så tråkigt, att hon skall opereras.»

Prins Carls barn ha vuxit upp i Djurgårdspalatset,

i ett vackert och lyckligt hem. I övre våningen hade

småprinsessorna och lille prins Carl, som föddes i

januari 1911, var sitt sovrum i fil och ett gemensamt

lekrum. Men helst var hela familjen församlad i den

stora och underbart vackra hallen, som gick genom

alla våningarna. Prinsessan Ingeborg ville ständigt ha

Prinsessorna Margaretha, Märtha och

Astrid med syster Gerda i Skansenbacken.

Lilla prinsessan Astrid glömde

aldrig att tacka för en vänlighet.

sina barn omkring sig, och de fingo fritt deltaga i de

vuxnas samtal. Inte sällan voro de höga föräldrarna

inviterade på små middagar i lekstugan i parken; fick

prinsessan Astrid, fastän minst till åren och mest

försagd till lynnet, någon gång bestämma matsedeln, så

bjöds det på makaroner med tomatsås, som var

lillprinsessans älsklingsrätt.

Harmoni, samhörighet och en glad tillförlit var

denna furstefamiljs signatur. Den air av lycka och

livsglädje hos Belgiens Astrid, som så fascinerade

En lycklig familj.

alla, tillerkändes med rätta hennes så helt och fullt

besvarade kärlek till make och barn och till det nya

landet och de nya landsmännen. Men en del av

strålglansen kring hennes person var reflexer från

barndoms- och ungflicksår i Sverige, från de ljusa och

blomsterfyllda rummen i Djurgårdspalatset, från

soliga somrar på Fridhem i den lyckliga familjekretsen,

där alla voro kamrater. Den anda som härskade i

detta hem var inte beroende av eller en följd av

familjens höga ställning i samhället, något som ju långt

ifrån är någon garanti för familjelycka. Prinsessan

Astrid var från ett gott hem och skulle ha varit det, i

vilken samhällsklass hon än fötts. Genom eget exempel

och med förståndig uppfostran lärde prins Carl och

prinsessan Ingeborg sina barn ödmjukhet, hänsyn för

andra, godhet mot sämre lottade, kärlek till livets

vackraste värden. För att använda en kliché, som nötts

ganska mycket, sedan den präglades av Ellen Key, så

hade ju också Astrid i högsta grad »hjärtats

bildning».

Kanske prinsessan Ingeborg sysselsatte sig nästan

för mycket med sina barn, något som givetvis i viss

mån inskränkte på tiden för lekar, läxor och

jämnåriga. Prinsessan Astrids oerhörda skygghet bland

främmande människor var måhända delvis en följd av,

att hon nästan ständigt var van att »ha mamma med».

För Astrids skygghet som barn för allt främmande

finner hennes far de vackraste och mest målande

orden, då han berättar följande lilla sommarepisod:

En näpen trio i

Charlottenlunds slottspark

»Astrid badades en gång som helt liten vid

havsstranden av sin egen mamma och bannades smått, då hon

var rädd för de små skummande vågorna, som

kommo farande mot stranden. "Ja, men mamma glömmer",

sade Astrid gråtande, "jag är så liten och havet är så

stort."» »Astrid har även som vuxen», fortsätter prins

Carl, »varit snar till tårar; dels har hon ett ovanligt

känsligt hjärta, dels är hon, eller rättare sagt har

varit, mycket blyg. Det skulle därför icke förvåna mig

om Astrid då hon först kom till. Belgien och

förskräcktes över det stora okända, som låg framför

Prinsessan Astrid vänder ryggen mot

kameran men prinsessan Märtha är intresserad.

henne, någon gång tyst upprepat barnets ord till sin mor

vid havsstranden: "Mor, jag är så liten, och havet är

så stort."»

Prinsessan Astrid var inte mer än fyra år gammal,

då hon började skolan, d. v. s. till en början satt hon

Prinsessan Astrid, prins Carl j:r och

dvärgpinschern Kyoto åka kälke på Djurgården.

endast tyst som en liten mus och hörde på, när

prinsessorna Margaretha och Märtha undervisades.

Prinsessan Astrid undervisades sedan ensam av

flera olika lärarinnor. Till dem hör fröken Nancy

Sörensen som under en följd av år undervisade prins

Carls döttrar i franska språket jämsides med att

infödda tyska och engelska lärarinnor bodde i familjen

för att barnen skulle få tillfälle till ingående

språkstudier.

Prinsessans håg låg inte mycket för studier, men

hon var alltid uppmärksam och plikttrogen. Gick läxan

någon gång litet knaggligt, var hon otröstlig, även om

hon inte fått det ringaste bannor. Prinsessan Astrid

hade lätt att fatta och lätt att lära och var en

förtjusande snäll och lätthanterlig elev, men intresset

för studier vaknade ganska sent hos henne. Det

som däremot intresserade henne påfallande mycket

på lektionerna var — klockan. Hennes ängslan att

lärarinnan inte skulle vara nöjd med henne var

rörande, nästan jämt hade hon tårar i ögonen av

rädsla innan lektionen börjat. Men när klockan

däremot slog för timmans slut, då sken hon upp, och då

kunde hon på sitt älskliga och hjärtliga sätt slå

armarna om »frökens» hals och säga: »Tack för i dag — nu

skall vi ha roligt.»

Det finns en liten gripande episod från Astrids

tonår, i samband med hennes skolgång. Hon deltog en

termin i undervisningen i St. Botvid, den numera

nedlagda franskbetonade internatskolan i Saltsjöbaden.

En dag såg en av kamraterna prinsessan stå och

storgråta i porten.

»Vad gråter prinsessan för?»

»Jag är så rädd, för min bok har kommit bort i

flyttningen!»

Prinsessan Astrid tog endast lektioner i franska

under ett par år. Men hon läste tre kvart varje dag, även

på sommaren. Ibland sade fröken Sörensen till

prinsessan Astrid: »Tänk, prinsessan, om Han kommer

att tala franska.» »Usch, så fröken säger», svarade

prinsessan då alltid. När prinsessan Astrid många år

senare förlovat sig med kronprins Leopold, sade hon

vid ett tillfälle till sin lärarinna: »Tänk, fröken

Sörensen, om jag bara vetat...» Och tids nog lärde hon

sig ju för övrigt att tala en alldeles briljant franska.

Hennes uttal blev särskilt bra genom hennes

melodiska röst och den lilla skorrning på r:en, som hon

alltid hade.

SOLIGA SOMRAR PÅ FRIDHEM

År 1909 hade prins Carl låtit börja bygga Fridhem

efter modell av Parkudden, familjens gamla

sommarresidens på Djurgården. Och sommaren 1910 blev

den första i raden av alla de härliga och oförglömliga

somrar, som hertigparet av Västergötland tillbragt

med barnen på det älskade Fridhem. Den vackra vita

villan i den stora parken blev den plats som både

föräldrarna och barnen betraktade som sitt egentliga hem

— det var ständigt Fridhem drottning Astrid hade i

tankarna, när hon någon gång talade om hemlängtan

i Belgien, och mer än en gång sade hon till sina

närmaste och sina vänner att »jag skulle inte kunna

känna mig nöjd med min sommar, om jag inte fått vara

någon tid på Fridhem.»

Så var här också ett sannskyldigt paradis för

barnen. Mest höllo småprinsessorna till i sin lekstuga,

som låg i en vacker vrå i parken, och som var ett

fullständigt litet hem i miniatyr. I närheten av lekstugan

hade alla barnen var sin lilla täppa, och här var det

varje sommar ivrig konkurrens om vern som hade den

finaste odlingen. Prinsessan Astrid ville helst ha

blommor på hela sitt land, medan t. ex. prins Carl, när han

En solig vy från Fridhem.

blivit stor nog att kunna vara med, såg mer till det

praktiska och odlade potatis på sitt.

I lekstugan bakades det och lagades mat, och varje

gång prinsessorna stökat till, städade de så fint efter

sig, att det inte fanns ett dammkorn någonstans. Ibland

bjödos prins Carl och prinsessan Ingeborg på fest —

då stekte Astrid läckra kantareller som hon plockat i

skogen och tog de vackraste blommorna från sin lilla

trädgård och dekorerade bordet med.

Det är inte i alla hem nu för tiden man finner en

sådan samhörighet och en sådan hjärtlighet, som, den

som härskade på Fridhem. Aldrig hördes ett ont ord

fällas mellan barnen, deras vördnad för föräldrarna

Småprinsessorna rusta till kalas i lekstugan

under prinsessan Ingeborgs överinseende.

var oerhörd, och varken prins Carl eller prinsessan

Ingeborg behövde någonsin ens höja rösten för att

tillrättavisa något av barnen. Prinsessorna voro långt

ifrån bortskämda, de fingo ständigt hjälpa till med

litet av varje, och de arbetade alltid med glädje, antingen

det gällde att plocka ogräs eller att dammtorka

inomhus.

Nästan varje eftermiddag hjälptes hela familjen åt

att vattna i trädgården. De som gingo förbi på vägen

En leende fyrväppling i Fridhems park.

brukade vända sig om minst två gånger för att se, om

det verkligen var prins Carl och prinsessan Ingeborg

och de kungliga barnen, som gingo där och arbetade,

klädda i skinnförkläden och träskor. Men roligt var

det; arbetet gick som en dans under skratt och skämt

— och sedan väntade en trevlig stund vid kvällsteet.

Att plocka ogräs och plocka av bären var en uppgift,

som prinsessorna alldeles självklart ansågo som sin,

Prinsessan Astrid plockar bär i trädgården på

Fridhem, klädd i träskor och vaxduksförkläde.

Prinsessan Astrid med sina pärlhöns

utanför lekstugan på Fridhem.

och gick prinsessan Ingeborg någon gång förbi ett

land och sade: »Usch, så mycket ogräs», så togo de

det som en förebråelse, direkt riktad åt dem.

En dag väntades kungen till middag. Prinsessan

Ingeborg hade varit uppe och inspekterat majestätets

rum, och så kom hon ner och sade till sina flickor:

»Golvet i farbror Gustafs rum är så fult, kom så ta

vi på oss våra förkläden och gå upp och gnider av det

med litet sur mjölk.» Och så lade sig mor och döttrar

på knä bredvid varandra på golvet, som efter en stund

var blankt som en spegel.

Prinsessan Astrid var stor djurvän, och på

Fridhem hade hon många fyrbenta vänner och

lekkamrater. Två ponnies och två åsnor hörde till favoriterna,

de förstnämnda döptes av prinsessorna till Adam och

Eva, medan åsnorna hette David och Goliath. Åsnorna

voro envisa som synden, och prinsessan Astrid hade

mycket svårt att få dem att förflytta sig, när hon

spänt dem framför sin lilla vagn. En dag kom hön på

en ljus idé: »Kanske dom skulle gå framåt, om jag

backade med dom.»

En liten pekingeser lydande namnet Kyoto var

prinsessan Astrids särskilda älskling, som bara var i onåd

när han skrämt hennes dvärghöns. I timtal kunde

också prinsessan Astrid vistas i Fridhems stora ladugård,

hon visste vad alla hästar och kor hette, och var

det någon ny liten gris eller kalv som inte hade något

namn, så tröt aldrig hennes livliga fantasi när det

gällde att hitta på något. En dag hade Astrid en fråga

att göra sin pappa vid middagsbordet:

»Är det bättre att tvätta sig i mjölk än i vatten?»

»Varför frågar Astrid så?»

»Jo, för i dag så sade en av gummorna i ladugården

att "de är så bra, för när en mjölkar, så går all lorten

åv händerna, hur lorti en än ä."»

Prinsessan Astrid får hålla kossans svans,

medan prinsessan Märtha mjölkar.

Det blev allmänt skratt vid bordet åt lillprinsessans

härmningsförmåga, men några dagar framåt dracks

det mindre mjölk än vanligt vid frukosten.

Prinsessan Astrids sinne för humor och

situationskomik var utpräglat redan då hon var barn, nästan

varje dag hade hon något roligt infall eller inpass i

konversationen att roa sin omgivning med.

Att spela krocket eller tennis tyckte prinsessan

Astrid mycket om, däremot delade hon inte alls de

andras intresse för bad och fiske. Att fiska var det

Tre systrar.

Kongliga familjen gästar drottning Victoria på Solliden.

Vid kronprinsens sida prinsessan Astrid. Foto från 1921.

tråkigaste hon visste som flicka, men när hon kom till

Belgien lärde hon sig tvärtom att tycka mycket om

fiske — därför att hennes Leopold var ivrig

sportfiskare.

Var någon dag riktigt strålande vacker, så for hela

familjen ut på utflykt i bil — målet för färden var än

Vadstena eller Vreta kloster, än prins Eugens

Örgården eller kammarherre Printzskiölds Krusenhof.

Nästan varje sommar kom prinsessan Ingrid någon

tid på besök till Fridhem; prinsessorna Astrid och

Ingrid voro då nästan oskiljaktiga — de stodo ju

varandra också under kommande år mycket nära. Helst

lekte de båda små prinsessorna bröllop i lekstugan eller

»mamma, pappa och barn» med dockorna. Prins Carl,

prinsessan Ingeborg och barnen reste också varje

sommar på några dagars besök till kronprins familjen på

Sofiero och kungafamiljen på Tullgarn. Och när

hösten kom, var det tradition att fara till Danmark och

hälsa på prinsessan Ingeborgs släktingar, till

Fredensborg och morföräldrarna, till Egeiund och prins

Gustaf av Danmark eller till Charlottenlund och prinsessan

Dagmar.

»När jag vinner 200,000 på min premieobligation,

så skall jag ut och resa för alltihop. Och då skall jag

bjuda alla som vill att följa med.» Denna något

optimistiskt betonade försäkran levererades då och då före

någon premieobligationsdragning av prinsessan Astrid,

som redan som barn och ung flicka ansåg, att det var

underbart roligt och spännande att vara ute och resa

— om så målet inte var mer främmande och avlägset

En syskongrupp från 1922.

än Köpenhamn. Så snart någon resa var bestämd,

började prinsessan Astrid göra upp planer på, vad hon

skulle taga med sig, vilka böcker hon skulle ha i

kappsäcken och vilka kläder hon skulle ha på sig. Flera

dagar i förväg kunde hon gå omkring och fråga sina

syskon, hur många smörgåsar de ville ha i matsäcken,

och hur mycket frukt de tänkte äta »så att jag vet det,

så vi inte får med oss för mycket eller för litet.»

Prinsessan Astrid vann inte högsta vinsten på sin

obligation, men ödet hade bestämt, att hon ändå skulle få

tillfredsställa sin stora lust för att resa.

Prinsessan Astrid var ungefär sexton år gammal,

då hon fick börja vara med på de danstillställningar,

som ordnades för de kungliga ungdomarna på slottet

eller hos prins Carl. Att dansa hade hon lärt sig av

prinsessan Märtha, som dansade utomordentligt väl

och som var mest road av dans av de tre systrarna.

Astrid var musikalisk och blev snart förfaren i

danskonsten, men hon höll sig lika mycket i skymundan

på dessa baler som på julgransplundringarna på

slottet, då de andra prinsarna och prinsessorna stojat och

glammat, klätt ut sig och lekt kurragömma. Före sin

första bal var hon alldeles förtvivlad: »Tänk så

hemskt, om jag inte blir uppbjuden.» Prinsessan Astrid

bekymrade sig mycket litet om sitt utseende vid denna

tid, för kläder saknade hon nästan fullständigt

intresse.

»Margaretha och Märtha äro så hemskt söta, jag

ser ju ingenting ut, och så är jag så hopplöst

bortkommen», sade prinsessan en gång till en väninna.

Prinsessan Astrid som konfirmand.

Bortkommen var prinsessan Astrid egentligen inte

alls, trots att hon var så blyg för främmande

människor. I familjen och bland vänner var hon den

absolut livligaste av systrarna, pigg och slagfärdig och

otroligt snabb när det gällde att finna det komiska i

en situation. Och hennes underbart vänliga och mjuka

sätt gjorde henne redan då omtyckt av alla.

Och ändå är det för dem, som känt Astrid som

barn och som ung flicka nästan obegripligt hur den

gängliga, blyga flickan på så kort tid kunde utvecklas

till den strålande uppenbarelse, som var belgiernas

kronprinsessa och drottning.

Prinsessan Astrid uppfostrades liksom sina systrar

i en folklig anda, något som tillsammans med den

naturlighet och takt hon lärt i fädernehemmet

mycket bidrog till att hon så storslaget gick i land med

alla de ansvarsfyllda och svåra uppgifter som mötte

henne i hennes nya hemland. Ofta sade prinsessan

Astrid själv att »jag saknar alla talanger», vilket var

sant så tillvida, att hon inte odlade någon speciell

hobby, som tog det mesta av hennes tid. Men i stället hade

hon en förmåga att reda sig själv med allt hon tog sig

för, att intressera sig för allt och alla. Som flicka

ägnade sig prinsessan Astrid ganska mycket åt dans och

musik; hon var en graciös och försigkommen elev i

Anna Behles balettskola, och hennes spellärarinna

fröken Cederschiöld hade stor heder av hennes färdighet

på piano.

Sedan prinsessan Astrid år 1923 konfirmerats av

ärkebiskop Söderblom, inleddes de sista kapitlen i

hennes uppfostran med allehanda praktiska kurser.

Sömnad hade hon sysslat med mycket, ända sedan hon var

barn, och nu började hon under experters ledning bli

en riktig virtuos på att sy, sticka och brodera. Denna

utbildning fick hon i förbigående sagt mycket liten

användning för i Belgien, ty enligt vad en av Astrids

väninnor berättar, sade kronprins Leopold ofta att

»jag tycker inte om att se Astrid trötta sina vackra

ögon över ett handarbete». Och Leopolds vilja var

Astrids lag.

Att barn var prinsessan Astrids stora förtjusning

behöver inte särskilt understrykas. Men det kan vara

värt att nämnas, att prinsessan långt innan hon själv

blev gift och fick egna småttingar inte visste något

roligare än att syssla med små barn. Helt naturligt kom

syster Margarethas små pojkar att bli föremål för

hennes stora intresse och kärlek. Hon låter aldrig så

glad i brev till sina väninnor, som då hon antingen

väntar prinsessan Margaretha och barnen på besök till

Sverige, eller då hon själv skall fara till Danmark och

hälsa på. I ett brev från 1920 skriver lilla

femtonåriga Astrid: ». . . jag är så glad, för i dag kommer

Märtha hem. Och tänk nu snart kommer Margaretha

och hennes baby. Det blir gräsligt roligt, när baby

kommer. O, så söt han skall vara.» Och på sin

sjuttonåriga födelsedag skriver prinsessan Astrid och

tackar för blommor, som hon fått av syster Gerda

Berglöf : ». . . vet Gerda, om måndag fara vi till Danmark

för att vara med på Tante Dagmars bröllop. Vi skola

Prinsessan Astrid med sina

kurskamrater hos Barnavård.

bo hos Margaretha och Axel. Tänk, att få träffa deras

söta babys.»

Vid nyår 1925 började prinsessan Astrid en fyra

månaders kurs hos Sällskapet Barnavård. Tillsammans

med 34 jämnåriga unga flickor arbetade prinsessan

här varje dag från klockan åtta på morgonen under

överinseende av fru Alette Béen. Här var Astrid

riktigt i sitt esse, och fråga är väl om inte hennes speciella

skyddsling, ett åtta månader gammalt flickebarn vid

namn Britt-Mari, blev den mest omsorgsfullt skötta

Prinsessan Astrid byter kläder

på Britt-Mari.

och mest älskade av alla de små barn, eleverna fingo

vårda. Allt upptänkligt på området fingo flickorna

lära sig: tvätt, mangling, strykning, sömnad, tillagning

av barnmat m. m.

Och prinsessan Astrid gick med liv och lust upp i

sitt arbete. Själv sade hon: »Jag vet faktiskt inte

vilket som är roligast — att bada ett spädbarn eller att

leka med de större; i vilket fall som helst, så vet jag

inget ljuvligare än barn.»

Det finns en liten betecknande episod från denna

tid. En dag fick en av prinsessans kamrater, en ung

dam ur den norska societeten, se Astrid ligga och torka

på golvet. »Men vad gör prinsessan?» utropade hon

alldeles förskräckt. »Jag skurar, som du ser, tag ett

förkläde och lägg dig bredvid mig, det är så skojigt

så», kom svaret med detsamma.

Som var att vänta, hade prinsessan Astrid när

kursen var slut mycket svårt att skilja sig från lilla

Britt-Mari. När hon efter sista dagen hos Barnavård kom

hem till Villagatan, rusade hon direkt in i salongen,

där prinsessan Ingeborg hade främmande på te, slog

armarna om halsen på modern och snyftade: »O, så

hemskt att behöva skiljas från ett litet barn, som man

håller av.»

Matlagning var prinsessan Astrid mycket intresserad

av, och så blev hon också så skicklig på området, att

alla som smakade hennes anrättningar måste beundra

hennes kunnighet. Intresset väcktes säkerligen redan

i lekstugan på Fridhem, och färdigheten växte med

trägen övning. Hennes kurskamrater intyga också, att

prinsessan Astrid var så förfaren i matlagningens

svåra konst, redan när hon kom till skolan för att gå

igenom den långa kursen, att det förvånade alla.

Prinsessan Astrid var liksom sina äldre systrar och

också prinsessan Ingrid så praktisk och duktig, att

hon blev ett utmärkt föredöme för sina kamrater —

inte minst genom sin spontana hjälpsamhet och

villighet. Hade någon spillt på golvet eller sölat ned ett

bord eller en bänk var prinsessan Astrid alltid den

första, som kom med en trasa för att torka upp och

snygga till. Och inte var hon den, som drog sig för

grovsysslorna. En gång i veckan fingo skolans elever

diska och göra rent, och för prinsessan Astrid gick det

som en dans med disk, sopning och golvtvättning. Och

ett är säkert — prinsessan Astrid hade kunnat ta upp

tävlan med vilken mästerkock som helst, när det gällde

att laga mat.

Prinsessan Astrid hade med sig sin kokbok till

Belgien för att ha den till hands, om hon någon gång i

slottet i Bryssel liksom ibland i föräldrahemmet skulle

vilja lägga en hand vid matlagningen.

Det blev nu inte många sådana tillfällen som bjöds.

Själv sade Astrid en gång till en väninna, som var på

besök hos henne i den belgiska huvudstaden att »här

är det så fint, så här får jag aldrig laga någon mat.»

Men därmed är inte sagt, att inte prinsessan Astrid

någonsin blev i tillfälle att visa sin gemål, hur duktig

hon kunde vara i ett kök. En gång till exempel, då

kung Gustaf och prinsessan Ingrid i sällskap med

belgiska kronprinsparet hade gjort en utflykt till ett av

den belgiska kungafamiljens lustslott, lagade

kronprinsessan Astrid och prinsessan Ingrid hela middagen

och dukade ett festligt och vackert bord. Enligt vad en

av gästerna förtäljer, myste kronprins Leopold av

stolthet vid tillfället och sade: »Tänk ett sådant

praktexemplar till hustru, jag har fått, det är inte nog med

att hon är så söt och har en sådan charm, hon är också

praktisk och duktig som få.»

EN ROMANTISK FÖRLOVNING

En solig dag i mars 1926 kom en stilig fransk dam

till Stockholm i sällskap med sin son och tog in på

Grand Hotell — madame och monsieur Rehty stod

det i resandeboken. Ingen anade att det var Belgiens

drottning och kronprins, som gjorde Stockholm den

äran för första gången. Men som väninna till

drottning Elisabeth hörde prinsessan Ingeborg till de

invigda. Och redan samma dag voro de utländska

gästerna inviterade på te till prinsparet Carl. Drottningen

och prinsessan Ingeborg hade inte träffats på länge

och hade därför mycket att tala om. De andra deltogo

ivrigt i samtalet, men kronprins Leopold var förströdd.

Gång på gång sökte sig hans blickar till det hörn i

soffan, där prinsessan Astrid satt och sin vana trogen

försökte göra så litet väsen av sig som möjligt. Och

så hände det.

»Astrid, vill du hälla upp litet mera te», säger

prinsessan Ingeborg.

De andra fingo sina koppar, och kronprins Leopold

fick sin — uthälld i knät! Han skrattade, torkade av

sig med näsduken och tittade upp — rakt in i Astrids

mörkgrå, tårfyllda ögon.

Fästmannen — Kronprins Leopold av Belgien

Fästmön — Prinsessan Astrid av Sverige

»O, så jag bär mig åt, förlåt mig snälla. . .»

»Gör ingenting alls», log Leopold, »jag ville ändå

inte ha mera te.»

Och så var isen bruten. Prinsessan Astrid glömde

för första gången i främmande sällskap bort sin

blyghet och pratade och skrattade tillsammans med

kronprins Leopold, som om de känt varandra i många år.

Till kvällen dagen därpå klädde sig prinsessan

Astrid med särskild omsorg. Hon brukade ju annars

aldrig nöta mycket av tid och tankar på sitt yttre, men

i kväll ville hon vara så mycket som möjligt till sin

fördel. Leopold skulle komma igen med sin mor, man

skulle äta supé och dansa efter grammofon... En

gammal vän i prins familj en var medbjuden vid detta

tillfälle. Han hade naturligtvis ingen aning om, att

M:me Rehty var identisk med Belgiens drottning och

Monsieur med dess kronprins. När han någon tid efteråt

fick reda på, med vilka han haft äran att supera sade

han: »Egentligen borde jag anat mig till sanningen,

för jag minns att jag reflekterade över, att det var

ganska nonchalant av de borgerliga gästerna att lugnt

sitta kvar i sina stolar, även om de kungliga stodo.»

Snart for då prinsen sin väg, men han höll prinsessans

hand i sin betydligt längre än nödvändigt vid avskedet,

och hans »au revoir» lät mera betydelsefullt än en

vanlig fras. Åtminstone tyckte prinsessan det...

Nästa gång de båda unga möttes var i Paris, ungefär

en månad senare. Prinsessan Ingeborg hade då tagit

sina döttrar Märtha och Astrid med sig till ett barndop

hos sin kusin prinsessan Margrethe av Bourbon.

Kronprins Leopold var också bland gästerna, och han

framförde från sin far kung Albert en inbjudan till de

svenska prinsessorna att efter festligheternas slut

vistas några dagar på ett av belgiska kungaparets

sommarslott nära franska gränsen. Redan nu torde kronprins

Leopold ha träffat sitt val, och säkert är att han

styrktes i sitt beslut av sina föräldrar, som redan från första

stund intagits av prinsessan Astrids älskliga väsen. Med

glädje accepterade också Leopold en inbjudan att under

sommaren tillbringa några veckor på Fridhem.

Under en härlig högsommarmånad slog så den

romantiska kärlekssagan ut i full blom, och innan kronprins

Leopold vände åter till sitt land igen, hade han friat

till Astrid och fått ett jublande ja — ett faktum som

dock ännu så länge förblev en lycklig hemlighet mellan

de båda.

De soliga veckor som kronprins Leopold tillbringade

i lantlig ro och gemytlighet hos prins Carls familj 1926

stodo för både honom och prinsessan Astrid som

underbart lyckliga och oförgätliga. Märtha, Astrid och

Leopold sågos ständigt tillsammans, de badade och

spelade tennis, gjorde bilturer i omgivningarna och

solade sig, utsträckta på gräsmattorna i parken. En och

annan gång fingo Astrid och Leopold tillfälle att

träffas på tu man hand, då togo de metspön och drag med

sig och rodde ut på Bråviken och prövade fiskelyckan.

Men kronprins Leopold var inte van att enbart lata

sig, och snart nog fann han ett verksamhetsfält på

Fridhem, som både roade och intresserade honom —

att arbeta i trädgården. Han fann att parken och

trädgården behövde nya vägar, och eftersom han var i

högsta grad hemma på detta slags arbete — så röjde han

själv flera nya vägar kring villan. Prinsessan Astrid

hade svårt att dölja sin stolthet över det förträffliga

resultatet av kronprinsens arbete, och säkert hade hon

redan då på läpparna de ord, som hon i sin

äktenskapliga lycka ibland inte kunde hålla tillbaka: »Tänk att

jag har fått en så underbar man!»

Under hela denna tid på Fridhem lyckades det

kronprins Leopold och hans värdfolk att fullständigt bevara

den celebra gästens inkognito — liksom under sitt

första Sverige-besök dolde prinsen sin börd bakom ett

vanligt borgerligt namn. Inte ens tjänstefolket hade en

aning om, vem den ståtlige unge mannen egentligen

var — i all synnerhet som han själv valt att bo i ett av

de mindre gästrummen på vinden. När besökande

kommo till Fridhem presenterades han som en belgisk

löjtnant på studier i Sverige. Och fanns det gäster vid

middagen, så satt han nederst vid bordet i

Överensstämmelse med sin ungdom och löjtnants rang. Denna

kurragömmalek med andra roade både honom och

prinsessan Astrid mycket.

Just under denna tid, då banden mellan Astrid och

Leopold blevo starkare dag för dag, sysselsatte sig

svenska folket och den svenska pressen ganska mycket

med gissningar kring en eventuell förlovning för

prinsessan Astrid. Flera voro de furstenamn som nämndes

i sammanhanget — prinsen av Wales kanske oftast av

dem alla — men kronprins Leopold tycktes ingen tänka

på. Till och med i U. S. A:s press spred sig uppgifter

om en förestående förlovning mellan prinsen av Wales

och prinsessan Astrid av Sverige. Kronprins Leopold,

som nu vid slutet av sommaren åter befann sig i

Bryssel, hade all anledning att taga dessa uppgifter med ro.

Varje dag fick han brev från Astrid, och varje dag

skrev han själv till sin älskade i Norden. Hemma

gick prinsessan Astrid omkring som i ett glädjerus, hon

skrattade och log mot allt och alla, och ingen som

träffade henne kunde misstaga sig på vad som var i

görningen. Det enda som kunde göra henne nedstämd var

om Leopolds brev inte kommit som det brukade med

första posten. Med sin vana att alltid oroa sig för sina

kära, sade hon då ängsligt: »Vad är det nu med

Leopold, tänk om han är sjuk.» Och så kom det

efterlängtade brevet på eftermiddagen i stället, och då vart

prinsessan med ens idel solsken igen.

Ibland var dock prinsessan nedstämd och ängslig

vid tanken på det värv, som väntade henne. Då kände

hon sig liten och otillräcklig och ovärdig den ställning,

som Leopold erbjudit henne. Men fästmannens lugna

och kärleksfulla inflytande hjälpte henne att snart utan

oro se framtiden i ögonen. Redan nu började man ana,

vilken märklig utveckling denna unga kvinna skulle

genomgå. Hon bar sitt huvud allt högre, hennes

uppträdande blev säkrare med varje dag, samtidigt som

det lyckoskimmer som omgav henne skänkte hennes

gestalt något skirt och eteriskt.

Framåt mitten av september började den välbevarade

hemligheten emellertid sippra ut. Och så en vacker dag

hade tidningarna upplysningar att bjuda en intresserad

allmänhet, som hade trovärdighetens omisskänliga

prägel. »Förlovning eklateras i slutet av månaden mellan

Belgiens kronprins Leopold, hertig av Brabant, och

prins Carls yngsta dotter Astrid. Kronprinsen anländer

till Stockholm i sällskap med sina föräldrar omkring

den tjugonde september.» Dementi följde naturligtvis

från svenska och belgiska hoven i laga ordning, men

det var inte många som läto sig luras. Allra minst

naturligtvis tidningarna, som tagit reda på rätta dagen för

kronprinsens ankomst och skickat ut reporters och

fotografer i mängd för att föreviga den kunglige

fästmannen. Men högst densamme var dem för slug. I en

vanlig tredjeklassvagn gjorde han resan genom

Sverige, och i Södertälje hoppade han ur som vilken

resenär som helst och tog en bil, direkt till

Hovslagargatan och sin väntande Astrid. Klockan tolv samma

dag — det var tisdagen den 21 september 1926 —

eklaterades förlovningen uppe på slottet, och det officiella

meddelandet skickades ut, samtidigt i Bryssel och

Stockholm.

Redan ett par timmar efter ekfateringen kunde

stockholmarna få se det nyförlovade och lyckligt leende

paret på promenad i staden, fästmön i en nätt svart

sammetskappa med gråverkskrage och en grå filthatt

med briljantspänne, fästmannen i ljusgrå kostym.

Klockan tre infann sig paret tillsammans med

prinsessans föräldrar och syskon samt prins Eugen till te

dansante på Royal, och på kvällen var den kungliga

familjen församlad som kung Gustafs gäster vid

förlovningsbanketten på slottet.

Första kamerabilden av de nyförlovade.

Den första mer officiellt betonade presentationen

mellan den kunglige fästmannen och prinsessan Astrids

landsmän ägde rum dagen efter förlovningen vid en

festföreställning på Operan med »Nero» på

programmet. Ett par timmar före föreställningens början

började täta led av nyfikna att kanta gatorna kring

Kungliga Teatern. Alla voro ense om, att det var något

alldeles särskilt romantiskt med denna förlovning, en

säker instinkt hade sagt alla, att det här uteslutande

varit fråga om två hjärtans val, och nu ville man

nödvändigt se huvudpersonerna i den nyss begynta

kärlekssagan. Den blonde belgiske prinsen vann genast alla

genom sin käckhet och sitt samtidigt blyga och friska

uppträdande. Med chapeau claque"n i hand hjälpte

kronprinsen sin fästmö ut ur bilen, och sedan dröjde

de båda ett ögonblick på trappan och nickade leende

åt folkmassorna till höger och vänster. Ett par

minuter senare trädde de fram i den kungliga logen,

som dagen till ära prytts med rosor; kronprins

Leopold hade en stor vit nejlika i frackuppslaget, och lilla

fästmön var strålande i ljusgrön georgette med

famnen full av röda rosor. I hennes örsnibbar blixtrade

ett par utomordentligt vackert arbetade örhängen med

briljanter, en present som hon samma dag fått av

Leopold.

Under de veckor som kronprins Leopold stannade

i Stockholm, sedan förlovningen eklaterats, fullföljdes

ett rikhaltigt program. Först och främst visade

prinsessan Astrid sin fästman alla stadens sevärdheter, två

week-ends tillbringades hos greveparet Bonde på

De nyförlovade sola sig på en

bänk i Stadshusträdgården.

respektive Hörningsholm och Eriksberg, kapplöpningarna

på Järva hade besök av det furstliga fästfolket, som

sedan på kvällen syn- och hörbarligen roade sig åt

Harold Lloyd i »I sjunde himlen» på Olympia.

I mitten av oktober for så kronprins Leopold lika

stilla och obemärkt som han kommit tillbaka till

Bryssel, där han begav sig direkt till det kungliga slottet i

Laeken.

I Bryssel eklaterades som nämnts förlovningen

mellan Leopold och Astrid samma dag och på samma

klockslag som i Stockholm. Klockan elva på

förmiddagen anlände Belgiens kungapar i bil från Laeken till

slottet i Bryssel, där de mottogo konseljpresident

Jaspar och hovets dignitärer samt representanter för

pressen och själva kungjorde den glada nyheten. De

närvarande fingo genast klart för sig, att förlovningen i

allra högsta grad glatt kronprinsens föräldrar.

Konungen berättade om Leopolds besök i Sverige och om

hur de båda unga lärt känna varandra, och drottningen

prisade med många vackra ord sin blivande sonhustrus

skönhet och godhet.

»Vetskapen om att vår son förenar sina öden med

prinsessan Astrid i uppriktig kärlek gör oss, hans

föräldrar, särskilt glada», sade kung Albert bland annat.

Sedan Bryssels borgmästare Adolphe Max låtit

kungöra förlovningen genom anslag på stadens gator, var

nyheten snart spridd och folk skockade sig utanför

tidningarnas depeschbyråer för att få se en skymt av

den blivande kronprinsessans vackra och älskliga drag

från de utställda fotografierna. Tidningarnas

beskrivningar av den svenska prinsessan slukades, alla ville

riktigt övertyga sig om att den populäre kronprinsen

fått en värdig följeslagerska genom livet. Få anade

väl dock, att Belgien här fått en kvinna, som skulle få

dess stridiga och i ett otal skilda läger och åsikter

Kronprins Leopold

splittrade folk att för en gångs skull samlas i en stark

och gemensam känsla av kärlek och lojalitet.

I alla länder kommenterade tidningarna med sympati

och intresse den ingångna förlovningen. Tidens Tegn

publicerade en liten lustig vers, där skalden uttrycker

sitt vemod över att »prinsen ikke er vor», men i sista

strofen kommer trösten:

»Skuffelsen er haard. — Men aanden

kan vel finde haab endda!

Trösten ligger nær forhaanden:

Der er fler, hvor hun kom fra!»

Liksom Astrid hade kronprins Leopold genom sitt

sympatiska väsen och uppträdande lätt att finna vägen

till allas hjärtan. Det ljusa, humoristiska sinnelaget,

enkelheten och naturligheten i uppträdandet hade de

båda gemensamt — kronprins Leopold utmärkes

dessutom av ett medfött lugn och en värdig fattning i livets

alla skiften, som gjorde honom särskilt väl skickad att

hjälpa Astrid att få bukt med sin skygghet och

överkänslighet.

Sitt folks sympatier försäkrade sig Leopold om

redan vid 14 års ålder, då han blev det allmänna

samtalsämnet inte blott i Belgien utan i samtliga ententeländer

genom att som vanlig soldat i Tolfte Belgiska

Infanteriregementet medfölja till Yserfronten. Efter att ha

avslutat sina skolstudier vid Eton, vistades kronprins

Leopold under flera år huvudsakligen på resor — bland

annat fullföljde han sin strävan att knyta det belgiska

Kongo närmare till fosterlandet genom att ett helt år

vistas där nere.

Genomsympatisk är det rätta ordet för Leopold av

Belgien. Som intelligent, beläst och berest karl är han

givetvis en intressant och underhållande

sällskapsmänniska. Hans goda vilja och gedigna karaktär gör

honom till en utmärkt ledare. Alla bli intagna av hans

försynta och hjälpsamma sätt. En gång kom en av

prinsparet Carls vänner, doktor Furstenberg, bilande

till Fridhem, där kronprinsparet av Belgien var på

tillfälligt besök. På trappan stodo Astrid och Leopold arm

i arm. När kronprinsen fick syn på bilen, sprang han

genast ned för att möta. Och så sade han: »Ge mig

nu nycklarna, så kör jag in bilen, doktorn måste vara

trött efter resan.» Och efter fruktlösa protester fick

han sin vilja fram.

Sådan är han alltid, beredd att hjälpa och

uppoffra sin egen bekvämlighet, ett vackert drag som ju

också i högsta grad utmärkte hans maka.

En stockholmsdiplomat som känt Leopold i många

år förklarar, att »han är den mest sympatiske

medlemmen av den mycket sympatiska belgiska

kungafamiljen.»

ETT BRÖLLOP SOM BLEV TVÅ

Så gott som omedelbart efter förlovningens

eklaterande började både Belgien och Sverige att rusta till

bröllop, fastän den exakta tidpunkten för evenemanget

ännu så länge hölls hemlig. En mängd insamlingar

startades för bröllopsgåvor, och sällan hade väl bidrag

lämnats villigare än nu från de mest skilda

samhällslager. Tusentals personer voro i arbete med

förberedelserna för de festliga dagarna, inbjudningar skickades

ut till världens alla hörn, kommittéer arbetade febrilt

med planerandet av de båda huvudstädernas

smyckande. Efter söndagen den 17:de oktober behövde

ingen längre sväva i tvivelsmål om, att den stora dagen

nalkades; då kungjordes nämligen lysningen. På

porten till Bryssels rådhus spikades ett pampigt dokument

upp med en inte mindre pampig ordalydelse:

»Vi, Adolphe Max, statsminister, Bryssels stads

borgmästare och Louis, baron Steens, rådman i staden

Bryssel, förkunna i enlighet med lagens bestämmelser

lysning för dels det äktenskap, som kommer att ingås

i Stockholm (Sverige) mellan H. K. H. Leopold

Philippe Charles Albert Meinrad Hubertus Marie

Miguel, hertig av Brabant, prins av Belgien, löjtnant vid

Det kungliga brudparet efter vigseln i Stockholm.

I:a grenadjärregementet, innehavare av segermedaljen,

av medaljen till minne av fälttåget 1914—18 och av

åtskilliga utländska ordnar, född i Bryssel den tredje

november nittonhundraett och därstädes bosatt, äldste

son till H. M. Albert Leopold Clement Marié

Meinrad, belgiernas konung, stormästare av Leopoldsorden,

stormästare av afrikanska stjärnorden, innehavare av

belgiska krigskorset, av Ysermedaljen, av medaljen av

fälttåget 1914—18 och av segermedaljen, riddare av

Serafimerorden, och H. M. Elisabeth Gabriele Valerie

Marie, belgiernas drottning, hertiginna av Bayern,

innehavare av segermedaljen och medaljen till minne av

fälttåget 1914—18, sammanboende i Bryssel, och dels

H. K. H. Astrid Sofia Lovisa Thyra, Sveriges

prinsessa, född i Stockholm den sjuttonde november 1905

och därstädes bosatt, dotter till H. K. H. Oscar Carl

Wilhelm, Sveriges arvfurste, hertig av Östergötland,

general i svenska armén, överste i Kungl. Västgöta

regemente och i Kungl, livgardet till häst, medicine

hedersdoktor vid Uppsala universitet, president i

Svenska Röda Korset, riddare av Serafimerorden,

kommendör med stora korset av Vasaorden, riddare av

konung Carl XIII :s orden, kommendör med stora

korset av Leopoldsorden, och H. K. H. Ingeborg

Charlotta Carolina Fredrika Lovisa, Sveriges

prinsessa, hertiginna av Västergötland, född prinsessa av

Danmark, sammanboende i Stockholm.»

Ett sagolikt skådespel blev som väntat var den

borgerliga vigseln på Stockholms slott den 4 november

och en värdig upptakt till de oförglömliga

Mottagningen på Stockholms Slott efter belgiska kronprinsparets vigsel.

festligheterna i Bryssel. Vigseln ägde rum klockan 4

på eftermiddagen. Fyra konungar — Belgiens,

Sveriges, Danmarks och Norges — intogo sina platser i

rikssalen i spetsen för den lysande församling, som

antagit inbjudan att övervara vigselakten från alla

Europas länder. Med lustångaren Marie-José hade det

belgiska kungaparet och en ståtlig svit anlänt till

Sverige dagen före vigseln, och på skilda vägar och med

skilda färdemedel hade kungligheter från övriga

länder styrt färden till Sveriges huvudstad.

Stockholm var till sin fördel, då den stora dagen

kom, trots att vädret kunde varit vackrare, gatorna

voro blomstersmyckade och överallt vajade den

svenska och belgiska flaggan sida vid sida. Hela staden

var på benen omkring klockan fyra, och de gator där

kortegen skulle gå fram voro svarta av folkmassor.

I rikssalen väntade tolvhundra personer på brudparet.

Framme vid ett litet bord står borgmästare Lindhagen

i frack och utan ordnar. Och med ens, som Astrid och

Leopold långsamt komma gående i spetsen för sina

tärnor och marskalkar, så försvinner som genom ett

trollslag all tvungen stelhet över församlingen. Det är

bara två unga, förälskade, vanliga människor, som »få

varandra». Prinsessan Astrid är litet blek men

obeskrivligt söt i sin vita blanka dräkt och slöja av

brysselspetsar och med en stor bukett liljekonvaljer i handen.

Kronprins Leopold är lugn och rakryggad och klädd

i belgisk officersuniform. Tärnor voro först och främst

prinsessorna Märtha, Marie-José och Ingrid samt

Feodora av Danmark och dessutom fröknarna Alfhild

Ekelund, Anna Adelswärd, Margaretha Ståhl och Anne

Marie von Essen. Marskalkar voro kronprins Olav av

Norge, Prins Gustaf Adolf, prins Charles av Belgien,

prins Carl j:r, greve Folke av Visborg, greve Claes

Sparre, baron Sigvard Beck-Friis och baron Carl

Strömfelt. Brudnäbbar voro prinsarna Georg och

Flemming av Danmark.

Ett tydligt svenskt »ja» svarade brudgummen på

den traditionella frågan; brudens ord kom litet

tystare, men i stället såg man från de första bänkarna

hur hon förtroendefullt smög sin högra hand i

brudgummens, som han höll dold under uniformsmössan.

Galamiddagen i Vita Havet efter vigseln var som en

saga ur tusen och en natt, men festen hade inte blivit

vad den var trots all prakten, om inte de båda unga

sett så strålande lyckliga ut. Efter middagen for

brudparet i fyrspänd vagn med militäreskort genom

Stockholms gator, i den upplysta glasvagnen sutto Astrid

och Leopold som en levande illustration till en vacker

saga om prinsen och prinsessan.

Ett enda tal hölls vid middagen, nämligen av kung

Gustaf.

»Vi ha i dag bevittnat hur min älskade brorsdotter

prinsessan Astrid förenat sina öden med kronprins

Leopold av Belgien. Måtte Gud i rikt mått välsigna

deras förening. Våra varmaste förhoppningar om

lycka följer den unga bruden till hennes nya land.

Hon lämnar nu sitt gamla fädernesland för att grunda

sitt hem i ett nytt. Den plats som hon kallats att fylla

medför stort ansvar och betydande plikter. Jag

hoppas av hela mitt hjärta att hon skall vinna det folks

förtroende och kärlek, vars öden hon går att dela.

Min kära Astrid, vig dig helt åt den uppgift som

väntar dig, och du blir lycklig men ägna stundom en

kärleksfull tanke åt det land, som sett dig födas och det

hem, som fostrat dig. Måtte lycka och framgång i

dina strävanden följa dig genom livet.» Så ungefär

lödo kung Gustafs avskedsord. Med tårarna

strömmande utför kinderna kastade sig bruden i sin farbror

kungens famn och tackade honom för de vackra orden.

Så gick ridån ned för den del av skådespelet som kom

på Stockholms del och upp för andra akten i Bryssel.

Samma kväll som vigseln på Stockholms slott ägt rum

tog belgiska kungaparet och kronprins Leopold tåget

till Göteborg för vidare befordran till Belgien med

»Marie-José». Vid avskedet på Cetralen har

brudgummen fortfarande på sig sin khakifärgade uniform med

det breda blå serafimerbandet under bröstremmen,

men den unga bruden har bytt sin brudklänning mot

en tunn georgetteklänning, över vilken hon bär sin

vackra nya nertzpäls. En lång och öm omfamning,

och så ångar tåget ut, tårar blänker i prinsessan

Astrids ögon när hon impulsivt lutar sig fram och

kysser sin mor.

I Antwerpen bereder man sig under tiden för

mottagandet av Leopolds unga brud, som kommer över

havet med »Fylgia». Väldiga människomassor hade

samlats vid kajen i Malmö vid avresan för att säga

farväl till Astrid; skilsmässan från det älskade

fosterlandet gjorde bruden en smula vemodig i början av

»Vitklädd kom hon på en vit båt . . .». Fylgia

anländer till Antwerpen med furstebruden ombord.

resan. Men då det belgiska landet började siktas,

tändes strålglansen åter i Astrids ögon, hon älskade redan

öcksa sitt nya hemland - kanske ännu så länge mest

darfor att det var Leopolds.

»Som en strålande uppenbarelse stod hon där vår

kronprinsessa, helt klädd i vitt, på den vita båtens

»Kyssen på landgången». Kronprins Leopold

möter sin brud på Fylgias landgång.

Människomassorna bryta poliskedjan i Antwerpen vid Astrids ankomst

däck», skrev en belgisk tidning om Astrids ankomst till

Antwerpen. »När de som sedan timmar troget väntat

på kajen fingo syn på henne, utlöste sig ett spontant

jubel, som nästan blev öronbedövande, när

"Snöprinsessan" med oförliknelig grace sträckte upp sin lilla

hand i luften och viftade mot massorna». Det var

»Astridsgestens» födelse, som sålunda beskrevs. Så

snart landgången lagts ut, skyndade kronprins Leopold

sin brud till mötes, och så blev »kyssen på

landgången» ett oförglömligt minne för alla ögonvittnen.

Främst på kajen vänta kung Albert, drottning

Elisabeth, prinsessan Marie José, prins Charles samt

kronprins Olav av Norge. Bakom dem stå en mängd av

uppvaktande och på varje upptänklig ledig plats en

tidnings fotograf. Och hållen en smula på avstånd av

vakt och spärr står den jublande människomassan. När

kronprinsen kysser sin brud få alla tårar i ögonen, så

följer ett allmänt hälsande och omfamnande mellan de

kungliga, och Astrid mottager ur Marie Josés hand en

blomsterbukett med band i Antwerpens färger.

Musiken spelar, kanonskotten dåna som ackompanjemang

till Sveriges och Belgiens nationalhymner. Under

äreportar med »Välkommen» skrivet på svenska vandrar

så prinsessan Astrid vid sin mans sida, försvinnande

liten i den packade folkmassan, i vit sammetskappa med

viträv, vit klänning, vit hatt med briljantspänne och

vita strumpor och skor upp till »Hòtel de Ville».

Femton belgiska militär flygplan kretsa oavbrutet över

staden.

Inne i Antwerpens Hòtel de Ville håller stadens

Prins Carl för sin dotter in i

S:te Gudule katedralen.

borgmästare ett välkomsttal, och vitklädda flickor

sjunga »Ur svenska hjärtans djup en gång». Enligt

gammal sed i Antwerpen, när staden får besök av en

ärad furstlig gäst, överräcker en ung flicka i vit

medeltida dräkt med guldkrona på huvudet en röd och en

vit ros till kronprinsessan Astrid. När det unga

kronprinsparet och deras familjer åter stå på hotellets

trappa, ha folkmassorna om möjligt tätnat. Och när de

kungliga till fots bege sig till det väntande tåget på

kajen, sväller entusiasmen och nyfikenheten alldeles

över bräddarna. Poliskedjorna sprängas, och allt blir

en enda villervalla. Kronprins Leopold skyddar sin

brud så gott han kan från omilda knuffar och stötar,

och kronprins Olav formligen boxar sig fram för att

bereda väg åt damerna. Under ett fullständigt

öronbedövande jubel ångar så tåget ut från Antwerpen. Den

första bekantskapen är gjord mellan Astrid och hennes

nya folk.

Än mer lysande än högtidligheterna på Stockholms

slott blev den kyrkliga vigseln i S :te Gudule, då

Belgiens ärkebiskop fullbordade den furstliga vigseln.

Solen strålade över den festsmyckade staden, och en

ljum vårbris lekte i flaggskruden, då kronprins

Leopold och prinsessan Astrid den 10 november klockan

tolv blevo man och hustru. En oerhörd klädprakt

utvecklades av de furstliga gästerna, som tagit plats

framme vid altaret; genom de underbart målade

fönstren i detta väldiga tempel belyste solstrålarna den

praktfulla församlingen och lekte på

karabiniärregementets bajonetter.

Astrid står brud i Bryssel

Bild från La Grand Place i Bryssel

vid kronprinsparets bröllop

Det blir alldeles tyst i kyrkan, orgeln spelar upp

och fram mot altaret går kronprins Leopold vid sin

moders arm. Så följer prins Carl med bruden, vars

tio meter långa släp hålls upp av fyra vitklädda

pager. I dag bär bruden en magnifik brokadklänning.

Mellan skyldrande led av unga officerare — kronprins

Leopolds kamrater — gå de båda kontrahenternas

väg in och ur S:te Gudulekatedralen. Vid Blå

Prinsens hand går Astrid in till vigseln, litet blek men

förtjusande söt i sin skimrande dräkt. Vid brudstolarna

framför altaret kysser prins Carl sin dotters hand

och överlämnar henne därefter åt brudgummen. En

mängd vita krysantemum från kungliga slottet i Laeken

Belgiska kronprinsparet hyllas

efter Vigseln i Bryssel.

pryder högaltaret, där långa, smala ljus brinna med

skälvande låga. På franska ställer ärkebiskopen de

obligatoriska frågorna till budparet och välsignar

vigselringarna, som presenteras på ett gyllene fat.

Omedelbart efter vigselceremonien spelades

svenska kungssången och belgiska nationalhymnen La

Brabançonne på orgeln. När brudparet stego upp i den

blomstersmyckade sjuglasvagnen ute på Place Sainte

Gudule, hälsades de med en obeskrivlig hänförelse.

Sida vid sida åkte de så upp till slottet, där

mottagning anordnats.

På eftermiddagen avreste de nygifta i bil till

Första anhalten på bröllopsresan — Astrids och

Leopolds sommarslott i Ciergnon i Ardennerna.

kronprinsens slott i Ciergnon i Ardennerna, där de

stannade några dagar för att sedan fortsätta med bilen

söderut, närmast till Mentone.

Nästan varje dag skickade kronprinsessan Astrid

ett litet brev eller kort hem till de sina i Sverige från

bröllopsresan; det är mest några korta men vältaliga

rader, som alltid sluta med en försäkran om hur

obeskrivligt lyckliga de båda äro. Astrid njuter av att

ha det helt naturligt ganska tröttande bröllopet bakom

sig och av att äntligen få ha Leopold för sig själv,

men »ändå längtar jag hem — nu är det Bryssel som

är "hem" — och till att riktigt få lära känna mitt nya

land och mina nya landsmän», säger hon. Och säkert

var kronprinsessan också ivrig att få börja

iordningställandet av Stuyvenberg, det slott i Laeken strax

utanför Bryssel som kung Albert skänkt sin son och

sonhustru, och där de båda unga beslutat att bo, fast

de formellt skulle residera i västra flygeln av kungliga

slottet i Bryssel, som också reparerats och

iordningställts för deras räkning.

TVÅ LYCKLIGA UNGA NYGIFTA

Efter hemkomsten från bröllopsresan fick

kronprinsparet ännu en liten tid leva tillbakadraget och

stilla för sig själva, och Astrid fick tillfälle att

komma i närmare kontakt med sina svärföräldrar, som hon

lärde sig att varmt hålla av. För drottning Elisabeth

hyste kronprinsessan den djupaste beundran och

tillgivenhet, och hon talade alltid om den tacksamhet hon

kände för sin svärmor för allt hon fick lära av henne

om Belgien och om traditionerna vid hovet och

representationen. Kung Albert älskade hon som en andre

far; särskilt nära kom Astrid den belgiske monarken,

därför att mycket i de bådas sinnen stämde så väl

överens. Båda voro tillbakadragna, stilla människor,

som trivdes utmärkt väl i varandras sällskap, och som

nästan utan ord förstodo varandras tankar. Många

som sett dessa två tillsammans lade också märke till,

hur det liksom; rådde ett hemligt samförstånd dem

emellan; vid stora officiella festligheter glömde aldrig

kung Albert att allt emellanåt nicka och le mot sin

svärdotter, som gav honom ett strålande tacksamt

leende tillbaka.

Men i hela Belgien längtade man efter att få se den

Som nybliven kronprinsessa.

nya kronprinsessan på nära håll, och strax efter jul

började de nyförmälda resa kors och tvärs genom

landet. Överallt hälsades kronprinsparet med jubel,

redan vid denna sin Eriksgata lade Astrid grunden

till sin enorma popularitet. Och ändå gjorde hon så

litet för det, hon var bara sig själv, vänlig och

ljuslynt som alltid; och samma litet flickskygga men

naturligt hjärtliga sätt hade hon mot alla — mot

borgmästaren som med stor aplomb hälsade henne

välkommen till landet och sin stad, mot bondhustrun vid

vägkanten, som aldrig kunde glömma, hur kronprinsessan

sträckt ut armarna mot barnet hon bar i famnen och

sagt: »Får jag hålla i den lilla, bara ett litet slag?»,

mot arbetarna i gruvdistrikten, vilkas hjärtan hon

vunnit, långt innan hon med sådan energi gick i

bräschen för att lindra deras familjers fattigdom.

Nästan ett helt år togo dessa resor i anspråk, under

månader förelades kronprinsparet varje morgon ett

dagsprogram, där marginalen för vila och rekreation

var mycket minimalt tilltagen. Man skulle kunnat tro

att dessa plikter tyngde på kronprinsessan Astrid, som

från ett lugnt och tillbakadraget liv i Sverige plötsligt

kommit i en ny miljö, där hon var tvungen att tala ett

främmande språk med främmande människor, och där

hon nästan ständigt befann sig mitt i rampljuset. Men

till mångas förvåning visade det sig att kronprinsessan

Astrid inte bara med jämnmod fann sig i alla

representationsskyldigheter — hon tyckte om dem. Ofta

skrev hon i brev hem till Sverige att ». . . vi ha

visserligen hemskt mycket att göra, Leopold och jag, men

Nygifta hertigparet av Brabant på uppmärksammad

promenad i Ostende med kronprinsessan Märtha

det är bara roligt. Jag älskar Belgien och jag trivs

underbart med allt och alla. Alla äro också så snälla

mot mig, att jag ibland bara vill gråta av tacksamhet.

Jag hoppas bara, att jag verkligen skall kunna göra

någon nytta och hjälpa Leopold litet.»

Det hoppet fick Astrid infriat i oändligt rikare mått

än vad hon väl någonsin själv i sin anspråkslöshet

anade.

I december 1928 for det belgiska kronprinsparet ut

på sin första stora resa. Färden ställdes bland annat

till Ceylon, Singapor, Java, Bali, Borneo och Nya

Guinea. Kronprinsen, som var en intresserad geolog

och botaniker planerade långa och ofta strapatsrika

exkursioner i svårframkomliga trakter, och överallt

följdes han av kronprinsessan Astrid. Hon kände ingen

trötthet, och varken hetta eller insekter besvärade

henne. Det unga paret reste som två vanliga turister,

utan svit och med minsta möjliga packning. Det blev

maj månad och vår innan de åter beträdde Belgiens

jord.

Under år 1932 befunno sig Leopold och Astrid

nästan ständigt på resor, bland annat på ett tre

månader långt officiellt besök i Belgiska Kongo.

Tillsammans studerade de ingående förhållandena och

diskuterade med ledsagande experter vilka förbättringar

som kunde åstadkommas. Barnadödligheten i

kolonierna var det som mest upprörde kronprinsessan Astrid.

Ständigt när hon på sina resor ställdes öga mot öga

med sjukdom och nöd, utbrast hon med tårfyllda

ögon: »Kan man ingenting göra?» Och hon glömde

inte vad hon sett, när hon kommit hem till sitt land

igen. Outtröttlig arbetade hon med insamlingar och

kommittéer för att hjälpa de sjuka och fattiga i de

avlägsna domänerna.

På Stuyvenberg levde Astrid och Leopold ett stilla

och lyckligt familjeliv som vilket förälskat ungt par

som helst. Borta från stadens buller och jäkt — men

ändå så nära Bryssel, att Leopold med lätthet varje

Från den indiska resan. Landstigning vid Soembawa.

På utflykt i Siams djungler.

Stuyvenberg, Astrids älskade hem i Belgien.

dag åker in i sin bil till sitt arbete på slottet — ligger

den vita, två våningar höga herrgårdsliknande

byggnaden i en stor park med underbara rosengårdar. De

vackra rummen har Astrid ordnat själv efter sin egen

smak, en hel del av inredningen har hon också fört

med sig från Sverige. Så till exempel har en trevlig

förgylld matsalsmöbel med grön sammetsklädsel, som

nu pryder Stuyvenbergs stora men i alla fall intima

matsal, stått i prins Carls hem i Djurgårdspalatset, och

en förtjusande möbel i salongen är broderad i petits

points av prinsessan Ingeborg, något som Astrid alltid

med stolthet framhävde för sina gäster och som också

väckte allas beundran. I kronprinsessan Astrids

Matsalen på Stuyvenberg med ett porträtt

av Astrid mellan fönstren.

hemtrevliga och bekväma skrivrum är bordet belamrat med

fotografier av de närmaste; eftersom Astrid älskar

att ha mycket blommor omkring sig står det blommor

på varje upptänklig plats i rummet. Både här och i

matsalen och den stora ljusa hallen flammar varje dag

vintern lång en sprakande brasa i den öppna spisen.

En ny utbyggnad på Stuyvenberg, som Astrid och

Leopold planerat och själva varit med om att utarbeta,

har just i dagarna blivit färdig. Det är en flygel med

ett jättelikt, funkisbetonat arbetsrum åt kung Leopold

Drottning Astrids skrivrum på

Stuyvenberg.

samt en idealiskt inredd barnkammare och två ljusa,

glada gästrum i den övre våningen.

Det är säkert svårt att finna ett mer trivsamt hem

än det Stuyvenberg, som Astrid ordnade. Livet där

var fritt från all stelhet och onödig etikett. Vid

måltiderna pratades det glatt och muntert, och

drottningen serverade själv maten från ett rullande bord.

Från villans veranda har man en hänförande utsikt

över Bryssel — ända bort mot Justitiepalatset.

Framför villan utbreder sig en välskött gräsmatta, på båda

Drottning Astrid i sitt skrivrum

på Stuyvenberg.

sidor kantad av rosengångar och rododendronbuskar.

Åt höger nere i parken ligga drivhus, där härliga

vindruvsklasar och andra läckra frukter hänga i

frestande rader.

Det mesta av arbetet i trädgården har konung Leopold

gjort själv, på bara ett par år har han åstadkommit de

Ett favoriserat week-end-ställe

— villan i Le Zoute.

flesta av alla parkens vackra blomsteranläggningar.

Han har själv planerat och ritat omläggningen av

trädgården, och ofta när han kommer hem från sitt arbete

på slottet tar han på sig en overall och går ut och

arbetar härute.

Förbi några små dammar i parken kommer man så

till barnens lekplats, där de ha ett litet hus i miniatyr,

en liten trädgårdsmöbel och en gunga. Inomhus bär

allt prägeln av Astrids egen stilsäkra smak. På

barnens rum lade hon naturligtvis ner en alldeles

särskild omsorg. Det är två mindre sovrum och ett

mycket stort lekrum med väldiga fönster ut mot

parken. Överallt i huset står det blommor.

Kronprinsessan Astrid leker med

Joséphine-Charlotte på plagen i Ostende.

Drottning Astrid och kung Leopold gjorde allt för

att göra det så trevligt som möjligt för dem, som voro

gäster i deras hem. På kvällarna spelades ofta biljard,

som kung Leopold inom parentes sagt är mycket

skicklig i, och ibland något mera stillsamt sällskapsspel, då

lilla Joe fick vara med till sängdags klockan sju.

Belgiska kungaparet i S:t Moritz

Vid årsskiftet 1934—1935.

På Stuyvenberg trivdes Astrid utmärkt; men

kanske var hon allra lyckligast, då hon och Leopold i

fullständig avskildhet från världen kunde tillbringa

några lediga dagar på något av deras tre favoritställen,

villan i badorten Le Zoute, lustslottet de fått av kung

Albert vid Ciergnon, där de tillbringat de första

Mor och dotter äro lika roade av att åka kälke.

Tre små kungabarn.

dagarna av sin smekmånad, eller sommarvillan i Ostende,

belägen alldeles intill den stora, allmänna plagen. I

Schweiz hade kungaparet också ett sportställe, villa

Haslihorn — nära intill platsen för tragedien den 29

augusti.

De flesta av sina week-ends brukade kungaparet

resa till Zoute, där de då tillbragte ett par härliga

dagar som två sorglösa och lyckliga ungdomar på

ferier. Här lagade drottning Astrid egenhändigt små

delikata rätter åt sin man, blommorna som prydde

bordet hade hon själv plockat och ordnat. Villans

hela inredning och möblering hade hon också själv

styrt om och ordnat i minsta detalj. Klädda i

praktiska sportkläder och utrustade med alla upptänkliga

fiskegrejor brukade kungen och drottningen härifrån

Kronprinsessan Astrid på promenad

i Bryssel med Joséphine-Charlotte.

Kronprinsessan Astrid trängs med folket för att

Joséphine-Charlotte skall kunna se paraden på kung

Alberts födelsedag.

Prins Baudouin bäres till dopet av sin

gudmor Marie-José. T. h. kronprinsessan Astrid.

företaga timslånga expeditioner på sjön, och när de

kommo hem lagade Astrid en del av fångsten åt dem

båda till middag. Hade kung Leopold något särskilt

att beställa i Bryssel, kunde han ta sitt lilla öppna

flygplan och på 20 minuter kunde han vara i den

belgiska huvudstaden. I Zoute kunde Leopold också

agna sig åt att spela golf, som han anses vara ovanligt

förfaren i. Astrid själv idkade inte denna sportgren,

men annars ägnade hon sig med förtjusning åt all

utomhussport; hon följde sin man på långa

fotvandringar och krävande bergbestigningar, och varje vinter

Belgiens kungapar lämnar kyrkan S:t

Jacques efter minste prinsens dopakt.

Kronprinsessan Astrid med sin lilla

dotter Joséphine-Charlotte.

En förtjusande bild av kronprins Baudouin

och prinsessan Joséphine-Charlotte.

följdes föräldrar och barn åt till de schweiziska alperna

för att sporta och åka skidor.

»Jag vill ha sex pojkar och sex flickor», utbrast

Astrid en gång impulsivt under kursen hos Barnavård,

»tänk att ha egna barn att pyssla om och uppfostra!»

Hennes glädje var också rörande att se, när hon på

hösten 1927 väntade sin förstfödda. Hon hade svårt

att tala om annat än om den väntade tilldragelsen, så

mycket hon hann och orkade ville hon själv sy av

babyutstyrseln, trötthet och ängslan var henne

främmande, hon uppfylldes helt av en stilla glädje. Och

så kom lilla Joséphine-Charlotte till världen, ett piggt

och välskapat flickebarn. Den 7 september 1930 födde

Astrid sin make en son och Belgien en kronprins,

Baudouin, som redan nu i sina späda år avgudas av

allt folket. Och den 6 juni 1934, inte fyra månader

efter farfaderns tragiska och plötsliga död, såg Albert

av Liège dagens ljus.

Som en madonna stod Astrid för sitt folk, hennes

kärlek till de tre små barnen delades av alla. Och

Bryssel-borna tröttna aldrig på att berätta om, hur

Astrid »precis som en vanlig mamma» drog sina små

i vagn i stadens parker, hur gärna hon lät vem som

ville beundra dem på nära håll, hur hon tagit lilla Joe

med sig och stått och trängts med folket vid

gatkanten för att se sin gemål passera förbi vid en

trupprevy. Det finns inte många hem i Belgien, där

det saknas ett fotografi av Astrid med barnen, en ung

mor med strålande värme och kärlek i blicken.

Medan Astrid gick i väntans dagar ordnade hon en

Baudouin storskrattar av förtjusning då han får åka

med stora syster i leksaksbilen.

Drottning Astrid med Joséphine-Charlotte

och lille Albert av Liège.

Joséphine-Charlotte och Baudouin tävla om att

uppvakta lillebror.

liten del av den övre våningen på Stuyvenberg till

barnkammare. Sol och ljus strömmade in genom

fönster som täckte hela väggen i det luftiga rum,

där barnen lekte då de blivit litet större. Här hade

Joséphine-Charlotte alla sina leksaksdjur, där en stor,

sjungande teddybjörn var favoriten, och här hade

Baudouin sina byggklossar och sitt leksakståg. Men

hans älsklingsleksak var dockan Tomasine, som sov i

hans lilla säng om nätterna. Sedan Astrid fått sina

barn, hade hon ett outtömligt ämne att skriva hem till

Sverige om. Lilla Joe"s framsteg i skolan — i ett

ultramodernt klassrum, som inretts i kungliga slottet

i Bryssel, började Joséphine-Charlotte vid sex års ålder

undervisas tillsammans med några jämnåriga —

rapporterades hem till familjen och vännerna, och hennes

små reflexioner vidarebefordrades till morfar och

mormor. I ett av sina sista brev hem skrev

drottningen och berättade, att Joséphine-Charlotte hittat ett

par grå hårstrån på sin mor och sagt »nu lever mamma

inte länge». Det lilla barnets oreflekterade ord skulle

snart visa sig alltför sanna.

Sunda idéer om barnavård och barnuppfostran

hade Astrid fört med sig från sitt barndomshem, och

vid vården av sina egna visade hon att hon ingenting

glömt. Hon lämnade så litet som möjligt barnen i

främmandes vård, varje ledig stund ägnade hon dem

och sin make. De minsta sovo middag på balkongen

utanför Astrids skrivrum på Stuyvenberg, och Joe

drack sitt te med mamma, när skolan var slut, framför

den öppna spisen i vardagsrummet. Ändå voro barnen

Kronprinsessan Astrid, ett älskligt amatörfotografi.

långt ifrån bortskämda, föräldrarna fordrade och fick

absolut lydnad utan att behöva tillgripa den minsta

stränghet.

Mamma hjälper prinsessan-Joséphine-Charlotte

då hon skall låta ångaren

»Joséphine-Charlotte»

gå av stapeln.

»Tussemussiga» är ett adjektiv som Astrid tyckte

om att använda om sina barn, »Tussebarnen» kallar

hon dem också för det mesta, när hon talar om alla

tre på en gång. »Låter det skrytsamt om jag säger,

att jag har söta barn — men medge, att de äro

tussemussiga på det här kortet!» skriver drottning Astrid

Kronprins Leopold med Joséphine-Charlotte och Baudouin 1931.

I solen vid »Lilla utsikten» i Fridhems park.

Prinsessorna Ingeborg, Astrid och

Joséphine-Charlotte samt längst t. v. Dr. Fürstenberg.

till en väninna på ett vykort med de tre belgiska

kungabarnens näpna bild.

Som kronprinsessa och naturligtvis ännu mer som

drottning åtog sig Astrid med glädje en nästan otrolig

mängd representationsplikter. Hon var alltid lika

villig, och den egna bekvämligheten och vilan fick

ständigt komma i sista hand; det var bara en sak, hon

förbehöll sig — att få tid nog över för sitt hem och

sina barn.

Varje sommar tog Astrid sina barn med sig och

reste hem till Sverige och Fridhem på några veckors

besök. Då njöt hon av att uppliva minnena från sina

Mor och dotter plockar rosor på Fridhem.

Lilla Joséphine-Charlotte trivs bra på morfars arm.

barndoms- och uppväxtår. I lekstugan, där hon lekt

som barn lärde hon lilla prinsessan

Joséphine-Charlotte att göra »som mamma, när mamma var liten»

och laga mat åt dockorna, plocka blommor och ställa

på bordet, städa och damma. I kronprinsessan Märthas

små flickor fick Joe livliga och glada lekkamrater.

När hon var på Fridhem ville Astrid helst vid

måltiderna frossa på sill och potatis, köttbullar,

Joséphine-Charlotte och Baudouin på

båtresa mellan Belgien och Sverige.

kåldolmar och annan svensk husmanskost, som hon inte

kunde få hemma i Bryssel. Och med sig hem till

Belgien när hon for, hade Astrid alltid pepparkakor och

tunnbröd, som hon beställt från en gammal sköterska

i Dalarna.

Som kronprins och naturligtvis i ännu högre grad

som kung kunde Leopold inte taga så långa ferier,

utan han brukade resa tillbaka till Bryssel ett par

veckor tidigare än sin gemål. Varannan dag ringde

det då regelbundet interurbant, när man satt vid

kvällsteet på Fridhem. »Bryssel vill tala.» Astrid såg lika

På Fridhem sommaren 1933. Svenska och norska

kronprinsparen, prins Carl s:r, prinsessan Ingeborg,

kronprinsessan Astrid, prinsessan Ingrid, prinsessan

Margaretha och prins Axel av Danmark.

lyckligt överraskad ut varje gång det ringde, och när

hon kom tillbaka, brukade hon förkunna samma nyhet:

»Det var "Possen" — Astrids smeknamn på Leopold -

han hälsar så hemskt mycket till allesammans.»

Hur glad Astrid än var att få vara med sina

Kronprinsessan Astrid vid Tullgarn

på kung Gustafs 75-årsdag.

Prins Carl, prinsessan Ingeborg, kronprinsessan

Astrid samt prinsessan Margaretha och hennes

söner på Fridhems trappa.

Mammas lockar äro i oordning! En

idyll på Fridhem sommaren 1934.

En lycklig trio.

Prins Carl, prinsessan Ingeborg samt kronprinsessorna

Märtha och Astrid med gemåler utanför

Hovslagaregatan 5 på »Blå prinsens» 70-årsdag.

älskade föräldrar och syskon i barndomshemmet, så

längtade hon mot slutet av varje sejour mer för varje

dag hem till Stuyvenberg och sin make. Och han å

sin sida var så ivrig att så snart som möjligt få återse

maka och barn, att han alltid då hemfärden inte gick

per flyg, mötte de sina i Hamburg, och så åkte man

vidare med bil till Belgien.

När Astrid var hemma på Sverige-besök brukade

hon passa på att bjuda sina goda vänner ner till

Fridhem på några dagar, så att de riktigt fingo prata ut i

lugn och ro. Sista sommaren var »Nenne» på besök

ett par dagar, något som gladde drottningen mycket.

»O, vad det var roligt att träffa Nenne, det måste

vi göra om nästa sommar!» sade drottningen. »Det

är så hemskt roligt att visa Nenne, att jag som var så

pjoskig som liten har fått så käcka barn.»

Astrid var en flitig brevskriverska, och hennes

vänner betyga, att det alltid var så roligt att få brev

ifrån henne, därför att hon skrev så rappt och livligt.

I synnerhet berättade hon så målande om sina barn,

om vad de sagt och företagit sig i alla möjliga

situationer. Till sina föräldrar skrev prinsessan Astrid

långt och ofta, och hon var alltid ivrig att få svar

så fort som möjligt för att få höra, att allt stod väl

till med föräldrarna och syskonen. Ändå nöjde hon

sig inte med att av prins Carl och prinsessan

Ingeborg själva få höra, att allt var väl. När hon skrev

till d:r Fürstenberg brukade hon sluta med att be:

»Snälla, rara doktorn skriv och tala om hur det är

med mamma och pappa!»

Hur mycket prinsessan Astrid än njöt av att vara

ute på de många, och långa resorna med sin make,

så kunde hon aldrig riktigt låta bli att oroa sig för

sina små. Vid ett tillfälle, då kungen och drottningen

voro ute på sin stora resa till de belgiska kolonierna,

hade drottning Astrid ringt hem till Stuyvenberg för

att höra, hur det stod till med barnen, och så hade

lilla Joséphine-Charlotte fått komma till telefon ett

ögonblick. Drottning Astrid fick tårar i ögonen av

längtan efter barnen och sade: »Nej, nu far jag hem

Drottning Astrid med sina båda äldsta barn.

De två äldsta belgiska kungabarnen leka på badstranden i Noordwijk.

med detsamma.» Det gjorde hon nu inte, men i stället

studerade hon noga alla färdvägar och

transportmöjligheter för hemresan, som på kortast möjliga tid

skulle kunna föra henne själv och kung Leopold

tillbaka till Belgien och småttingarna. »Jag har inte en

lugn stund, när inte Tussebarnen äro med», sade

drottning Astrid ofta. Önskan att ständigt vilja ha sina

barn omkring sig hade gått i arv från mor till dotter.

NÄR ASTRID BLEV DROTTNING

Kung Alberts tragiska bortgång grep Astrid oerhört

djupt. Slaget kom så överraskande och så

orättvist. Kungen omkom den 18 februari vid en

bergbestigning i trakten av Namur — en händelse som grep

hela Belgien. Kung Albert var inte bara populär, han

var en älskad konung, som kämpat med sitt folk i

skyttegravarna och efter kriget energiskt arbetat för

sitt land — i ordets verkliga mening en landsfader, som

ömt och klokt vårdat sig om sitt hårt prövade folk.

För den blivande drottningen hade han snarare spelat

den kärleksfulle faderns än svärfaderns roll sedan hon

kommit till Belgien. Budskapet om kung Alberts

olycksdöd nådde kronprinsparet i Schweiz, där kronprins

Leopold och kronprinsessan Astrid uppehöllo sig på

ferier i Adelboden. I stället för att förkrossa den

bräckliga kronprinsessan tycktes emellertid

meddelandet sporra henne att bli sin make ett stöd i en svår

stund och för framtiden. Som vanligt gällde hennes

omsorger i sista hand henne själv, i stället försökte

hon på allt sätt skingra Leopolds stora sorg. »Det är så

förfärligt synd om Leopold, han avgudade onkel

Albert», skrev Astrid hem till Sverige. Själv fann hon

Drottning Astrid och hennes barn återvända

till Bryssel från Schweiz.

kanske en styrka i medvetandet om att hon om några

månader åter skulle bli mor.

Kronprinsparet skyndade till Bryssel till faderns bår

och till plikterna och ansvaret. Den 23 februari 1934,

dagen efter kung Alberts begravning, ägde kröningen

eller rättare »edsavläggelsen» rum i Palais Législatif

i Bryssel. Någon kröning i egentlig mening

förekommer nämligen ej i Belgien. Den nye konungen avlägger

i stället ed till folket, representerat av riksdagen, och

förbinder sig att iaktta Belgiens konstitution och lagar.

Representationen å sin sida försäkrar honom belgiernas

trohet.

Edsavläggelsen i Palais Législatif den 23 februari

var kanske en av de vackraste och största dagarna i

den under barna- och ungdomsåren så blyga och

tillbakadragna svenska prinsessans liv. Hon blev den

dagen drottning och tog på sina unga skuldror plikter

som fordrade en outtröttlig vilja och förmåga till

samling. Vid hennes sida stod denna dag hennes fader och

styrkte och hjälpte henne.

För alla som bevistade den unge kungens

tronbestigning framstod den enkla akten som något av det

vackraste de upplevat, berättar en av de närvarande.

Dagen efter en stor monarks och en stor människas

griftefärd, mötte hans son och dennes maka folkets

representanter under former, som icke fingo karaktären

av ceremoni utan av ett trofast möte mellan vänner med

gemensamma höga mål. Den ene svor med utsträckt

hand att han och hans gemål skulle ge sig helt åt sitt

Leopold III avlägger kröningseden.

land och sitt folk, de andra svarade med jublande

hyllningar, som inneburo lika bindande löften.

Högtidligheterna för »la joyeuse entrée» — kvällen

förut hade kronprins Leopold personligen hemställt

om att detta gamla uttryck icke skulle användas i

pressen dagen efter faderns begravning — började tidigt

på morgonen med uppvaktningar ute vid det nya

kungaparets palats i Laeken. Gamle borgmästare Max

hade, omgiven av Bryssels övriga borgmästare och

styrande män överlämnat stadens nycklar och hälsat

kungaparet med hjärtevarma ord. Generalstaben och

det högre militärbefälet hade uppvaktat sin nye högste

krigsherre och folkmassorna hade med leverop och

hand viftningar hälsat kungaparet och deras barn ute

vid Laeken och under kortégen genom staden. Kung

Leopold hade ridit främst, blickande framför sig i

djupt allvar. Drottningen, också hon blek och rörd,

följde efter i en praktfull galavagn med kungaparets

två barn, prins Baudouin och prinsessan

Joséphine-Charlotte vid sin sida. Kanske dessa två gladde sig

mest åt tilldragelsen. De logo och vinkade åt alla och

envar, och ibland såg det ut som om de helst skulle ha

velat stämma in i hurraropen. Kanonsaluten hade

dånat, och klockorna i stadens kyrkor sjöngo i kör.

I senatens sammanträdessal dominera purpur och

guld. Presidentens stol och taltribunen äro borttagna

och ersatta med en estrad, på vilken den kungliga

tronen uppförts under en baldakin av röd, guldfransad

sammet med små heraldiska lejon. Tre sammetsklädda

trappsteg leda upp till tronen och vid sidan ligger en

Lilla Joséphine-Charlotte hälsar på folket med

»Astrid-gesten» vid kortégen genom staden på

kröningsdagen.

sammetskudde, som lagenligt skall läggas under

konungens fötter. Till vänster om kungatronen reser sig

den kungliga tribunen, också den i purpur och guld

och med överstycket prytt med ett stort A och en

mindre krona.

Redan klockan nio på morgonen börja platserna i

den halvkrets formade salen att besättas, läktarna att

fyllas. Högsta domstolens ledamöter komma i lysande

uniformer, guldsmidda och ordensprydda diplomater

anlända, det högre prästerskapet i röda, vita och

violetta kåpor och parlamentsledamöterna i svart

högtidsdräkt. Damerna som snart besätta läktarna till

sista plats bära stor toalett. Ännu några minuter och

en från topp till tå guldsmidd vaktmästare stiger fram

och ropar:

»Drottningen!»

Alla resa sig. Sammetsdraperiet drages åt sidan och

drottning Astrid stiger fram med prins Baudouin vid

sin högra sida och prinsessan Joséphine-Charlotte vid

sin vänstra. Hon är helt klädd i svart med de svarta

slöjorna kastade över axeln. Barnen äro klädda i vitt,

prins Baudouin med korta halvstrumpor och bara knän.

Bakom dem ser man prins Charles i kaki, prins

Umberto och prinsen av Wales, prinsgemålen av Holland,

prins Carl av Sverige och de övriga kungliga gästerna

som ställa sig bakom drottningens fåtölj. Drottningen

ser sig omkring. Hon är hög och rank i sin svarta dräkt,

blek men i alla fall leende. »Vive la Reine». Ett oerhört

jubel bryter löst. Hela hemicykeln klappar i händerna

och ropar och viftar med hattar och vitbehandskade

händer. Det är då drottning Astrid niger mycket djupt

inför församlingen för att efter ningningen höja sin

svartbehandskade hand till sin gamla välkända

hälsning.

Klockan slår elva, utanför dåna ånyo salutskott och

den guldsmiddes röst hörs över jublet:

»Konungen!»

Leopold III träder in genom den mittemot kungliga

tribunen belägna portalen och går med raska steg och

rak hållning fram till tronen. Han är iförd

generalsuniform med Leopoldsordens violetta band över

bröstet. Åter bryter jublet löst. Denna gång gäller

hyllningen kungen, som nästan blygt bugande tackar för

hedersbevisningen.

När hyllningsropen äntligen tystnat sträcker kung

Leopold upp sin högra hand med pekfingret och

långfingret sammanhållna och uttalar med klar, varm och

fast stämma de bindande orden:

»Je jure — — —» — »Jag svär att iakttaga det

belgiska folkets konstitution och lagar, att upprätthålla

nationens självständighet och dess gränsers

okränkbarhet.»

Konungen upprepar eden på flamländska och så

bryter en ny storm av ovationer lös. Våldsamma applåder

och leverop för konungen och drottningen följa pä

franska och flamländska. Så sätter sig kung Leopold,

en statstjänare lägger sammetsdynan under hans fötter

och han börjar uppläsa trontalet, den ena gången efter

den andra avbruten av applåder och tillrop och varje

gång tackande med djupa bugningar. Alla bli rörda när

han därefter talar om den stora förlust landet, han

själv och hans familj lidit vid faderns brådstörtade

bortgång. Själv har konungen svårt att tillbakahålla

tårarna i detta ögonblick. Drottning Astrid sträcker

impulsivt fram handen mot sin svåger prins Charles,

som griper den och en lång stund håller den sluten i sin

under det att deras ögon tåras. En svallande entusiasm

griper slutligen församlingen när konungen med rörd

stämma förklarar:

»Jag ger mig helt åt Belgien. Drottningen stöder mig

av hela sitt hjärta i uppfyllandet av mina plikter. Vi

uppfostra våra barn i kärlek till fosterlandet».

En drottning.

Alla springa upp. Leve konungen! Leve drottningen!

Leve prinsen och prinsessan! Ropen dåna, näsdukar

vifta och hattarna höjas ovanför huvudena. Drottning

Astrid reser sig djupt gripen, gör ännu en nigning och

besvarar hälsningarna med sin svartbehandskade hand.

De små, prinsen och prinsessan, vifta med sina

näsdukar och le.

Konungen avslutar sitt tal med att uttala en

välgångsönskan för Belgien. Så tystnar han och trycker

sin näsduk mot läpparna, men fattar sig åter och

upprepar trontalet på flamländska, fortfarande den ena

gången efter den andra avbruten av livliga bifallsrop

och hyllningar.

Medan konung Leopold talar, lutar sig prins

Baudouin mot sin mamma, som trycker honom intill sig.

Han har svårt att sitta stilla. Han hoppar i sin stol,

stiger upp och går till drottningen som en kort stund

tar honom i sitt knä och sluter honom i sin famn. Så

klättrar han åter ner från mammas knä och upp i sin

egen stol för att efter en stund återigen gripa efter

drottningen och finna hennes hand sluten om sin. Han

ler och lutar sig emot henne — och församlingen

betraktar rörd den ömma scenen mellan mor och son.

Prinsessan Joséphine-Charlotte sitter värdigt i sin stol

och ser nästan ogillande på brodern. Ett ögonblick

glömmer hon sig emellertid och gripes av broderns

livlighet, men morfar Carl står bredvid och kallar henne

med höjt finger till ordningen. Hon sätter sig åter lugn

och ler upp mot morfar. När trontalets flamländska del

nalkas sitt slut reser sig prins Baudouin igen som om

han glömt något och vinkar med sin högra hand åt

församlingen, som just håller på att hylla hans far. »Leve

prinsen! Leve drottningen! Leve konungen!»

Församlingen gripes ånyo av yra, man skrattar och gråter om

vartannat.

Konungens trontal är slut. Han reser sig och

samtidigt med honom reser sig församlingen. Konungen

bugar sig länge och lämnar därefter salen med raska steg.

Tronen är tom, allas intresse vänder sig mot drottning

Astrid och kungabarnen. Återigen upprepas

hyllningarna, drottningen niger rodnande och vinkar leende med

handen, lille prins Baudouin vinkar med sin näsduk

och den lilla prinsessan ler som en riktig drottning.

Bakom dem står prins Carl med tårade ögon. Prins

Charles griper efter drottning Astrids hand och

trycker den igen. Så hälsar drottningen länge församlingen.

Man såg att högtidligheten gripit den nyblivna unga

drottningen djupt. Sedan akten var slut fick hon också

några minuter vara ensam med sin gamle far, gråta ut

och hämta mod vid hans bröst, innan hon anträdde

hyllnings färden genom Bryssels gator hem till Bellevue

vid Kungliga palatset. Prins Carl hade tröstat och

stärkt sin dotter — det var en allvarlig, men också

leende, medveten och högrest ung drottning som den

närmast följande timmen med sina barn i famnen eller

bredvid sig i galavagnen besvarade folkets hyllningar

och leverop med samma vackra handrörelse som hon

erövrade belgierna med, när hon som arvprinsessa

några år tidigare landsteg i Antwerpen.

Innan processionen satte sig i rörelse mötte

På väg till kung Alberts grav. Drottning Astrid,

prinsessan Joséphine-Charlotte samt kroprinsessan

Marie-José anlända till den kungliga kryptan i Laeken.

kardinalbiskopen konungen och drottningen i vestibulen och

drottningen mottog knäböjande hans välsignelse.

Vid kungliga palatset hade väldiga människomassor

samlats och när kung Leopold och drottning Astrid

trädde ut på balkongen togo hyllningarna

ovationsartade former. Massorna höja leverop, sjunga, jubla. Solen

tittar fram just i samma ögonblick som konungen och

drottningen ta sina barn i sina armar och håller upp

dem mot folket. Alla hälsa detta som ett gott omen.

Mot all tradition och all disciplin tar slutligen även de

vakthavande trupperna del i hyllningarna, blanda sig

med massan och vifta med sina gevär till dess

kungaparet drar sig tillbaka.

DEN 28-ÅRIGA DROTTNINGEN - LANDSMODERN

Den festliga kröningsdagen, omgärdad av sorgens

skuggor, blev inledningen till nya, tungt krävande

uppgifter för den nyblivna drottningen, ännu bara

tjuguåtta år gammal, och för den unge kungen.

Förunderligt fort hade Astrid vuxit med sin uppgift som

kronprinsessa, under hennes korta tid som drottning

blommade hon och hennes verk som aldrig någonsin

förr, och hon skrev in sitt namn och sin bild i det

belgiska folkets hjärta och i dess historia så att de

aldrig kunna utplånas. Det kom en ny och

fascinerande värdighet över henne, som dock inte hade något

att göra med medveten höghet; samma trohjärtade

vänlighet och godhet utmärkte henne nu som förr,

men vad hon förut utfört av frivilligt och av gott

hjärta blevo nu för henne plikter, vilka hon strävade

att fylla till det yttersta i medvetandet av sin höga

ställnings ansvar.

Dubbelt tung blev nu de båda ungas arbetsbörda,

tiden för vila och förströelse allt mindre. Belgien led

vid denna tidpunkt hårt under världskrisen, och det

blev i första hand den unge kungens uppgift att taga

vid och fullfölja sin så hastigt bortgångne faders verk

En 28-årig drottning.

Drottning Astrid i samtal med vår professor Forsell

vid ett möte i Bryssel för kräftsjukdomarnas

bekämpande.

— strävandet att lotsa industrilandet Belgien mot

bättre tider och bättre förhållanden. Klockan nio på

morgonen for kung Leopold i sin bil från

Stuyvenberg till slottet i Bryssel, där han satt vid sitt

skrivbord, ofta till långt fram på nätterna, i den mån hans

tid ej upptogs av konferenser och möten med sina

ministrar. Och drottningen värnade under denna tid på

sitt kärleksfulla sätt om sin make, sörjde för att

trevnad skulle beredas honom i hemmet när han hade

tid att vistas där, ordnade för sina barn, vårdade sig

kärleksfullt om dem. Detta, som anses vara mer än

nog för en maka, fick emellertid långt ifrån helt

uppta den unga, veka drottningens dag. Drottning

Elisabeth hade hårt slagits av sorgen vid kung Alberts

bråda död och drog sig helt tillbaka. Det blev

drottning¨Astrids plikt att ta vid, där änkedrottningen slutade.

Tunga och ansvarsfulla uppgifter lades med ens och

oförberett på hennes skuldror, ty drottning Elisabeth

hade i likhet med sin gemål alltsedan kriget aktivt

arbetat till landets fromma framför allt på sjukvårdens

område. Det berättas att drottning Astrid under sin

första tid i sin nya värdighet knappast hunnit följa sin

gemål till bilen och ägna sig några minuter åt barnen

förrän hon måste skynda till överläggningar och

sammanträden med styrelser och ledare för

sjukvårdsanstalter och välgörenhetsinrättningar eller ut bland det

enkla folket för att få en bild av hjälpbehovet, vilket

till följd av krisen visade sig bli allt större. I arv från

sin fader, prins Carl, hade hon fört med sig

pliktkänslan, som bjöd henne att själv sätta sig in i de frågor

ett fattigt och strävsamt arbetarhem i Courtrai blev den 5 april 19 35 en stor dag.

Då steg landets drottning helt plötsligt in genom dörren, log mot den långa

barnaraden och småpratade vänligt och uppmuntrande med föräldrarna.

Vid minnesutställningen över kung Leopold II av Belgien var det

Astrid som först skrev sitt namn i besöksboken/Datum: Juli 1935.

En drottnings officiella arbetsbörda är ingalunda lätt. Men till Astrids käraste plikter

hörde besöken på skolor och barnhem, och här se vi henne hos en festklädd och

lycklig flickklass.

hon hade att handlägga. De, som på nära håll följt

den 28-åriga drottningens dagliga liv, berätta om, hur

hon sedan hon återvunnit krafterna efter prins Alberts

födelse, energiskt ägnade sig åt att personligen

undersöka de arbetslösas och mindre lottades ställning. Det

hörde inte till ovanligheten att drottning Astrid på en

enda dag hann avlägga besök hos ett trettiotal fattiga

familjer, sätta sig in i deras hjälpbehov, ge mödrarna

vänliga och goda råd, smeka deras barn — och trots

detta hinna med att ägna sig åt sin egen familj och

representativa uppgifter. Vad som kanske mer än

något annat tilldrog sig belgiernas beundran var, att det

vid sådana besök i fattiga hem inte var en drottning

som kom — men i alla fall en drottning. Något sådant

hade belgierna förut icke upplevt, att en drottning

kunde vara som en av dem, kunde känna så lugnt och

okonstlat och ta del av deras bekymmer och

besvärligheter. Hon var en god fe, som plötsligt uppenbarade

sig och spred solsken och glädje omkring sig.

Betecknande för drottningen är följande berättelse: under

ett besök i Courtrai i Väst-Flandern, som särskilt hårt

drabbats av krisen, avlade hon en visit i en fattig

arbetarefamilj med åtta barn. Efter att en stund ha talat

med modern och ägnat sig åt barnen blev hon

förvånad över, att hon hur hon räknade inte kunde få ihop

flera än sex barn.

»Mina två sistfödda», förklarade modern då, »finns

uppe på vinden och för att komma dit måste vi gå på

stegen där.»

»Nå, men det är väl inte så farligt», svarade

Där hon älskade att vara. Drottningen bland

fattiga barn i barnhemmet »Prince Baudouin»

drottningen leende och skyndade upp till de minsta för att

därefter säga till modern: »Jag skulle också vilja ha

åtta barn. Jag har redan en pojke och en flicka och en

pojke till — och väntar en fjärde, en pojke eller en

flicka, det blir som Gud vill.»

Drottning Astrids fjärde barn skulle aldrig födas.

Vintern 1934—1935 blev särskilt betungande och

svår för industridistrikten. Arbetslösheten blev

överväldigande. Det var då drottning Astrid ingrep på sitt

särskilda sätt. Statsminister Jaspar, som fungerade

som president i Committé National des Secours liksom

i L"Oeuvre Nationale de l"Enfance har själv

berättat om drottning Astrids varma intresse och

självuppoffrande arbete för att hjälpa de ringa. När

bildandet av National des Secours skedde på

drottningens initiativ kallade hon honom till dess president. »Och

sedan höllo vi överläggningar på Stuyvenberg nästan

dagligen», berättar monsieur Jaspar.

»Sammanträffandena präglades av en hjärtlighet utan gränser.

Drottningen, som slagits av folkets ihållande nöd,

skickade ut en appell över hela landet, en

insamling startades, och själv tecknade hon sig först av alla för

en summa av en halv miljon francs. När drottningen

gick bort hade över tio miljoner francs insamlats —

och varje centime förbrukats till hjälp åt fattiga och

nödlidande.

Icke nog därmed, oavbrutet och oupphörligt

verksam skapade drottningen med provinsguvernörernas

hjälp två tusen lokalkommittéer i landet — hela

Belgien räknar 2,500 kommuner. Dessa lokalkommittéer

insamlade varor och kläder för utdelning bland de

fattiga, och damkommittéer bildade arbetsföreningar

som sydde eller ändrade om skänkta kläder. Chateau

Belleville blev för Bryssels vidkommande

uppsamlingsplatsen för frivilliga gåvor och tack vare drottning

Astrids outtröttliga iver inflöt oavbrutet så mycket,

att slottet nästan ständigt var fullt av lådor och paket,

Barn älskade hon och deras väl låg henne varmt om

hjärtat. Här se vi henne tillsammans med de två

läkarna på ett nyöppnat barnsjukhus i Bryssel.

Drottning Astrid hyllas av folkmassorna

efter ett besök i en gruvarbetares hem.

gåvor från bättre lottade som skänktes till de tusen

och åter tusen som ledo nöd. I sina memoarer berättar

prins Carl, att han någon gång på 80-talet fick

smeknamnet »Ångköks-Kalle», därför att han ledde

utdelningen av matvaror till de fattiga i Stockholm under

ett nödår. Drottning Astrid hann under ett kort år

som belgiernas drottning utföra sin egen faders verk

därhemma under våra värsta krisår lika energiskt, lika

effektivt och säkert med lika varmt hjärta. Sådant

hade man aldrig varit med om i Belgien tidigare, och det

förklarar varför varje man och varje kvinna sörjer

»Snöprinsessan från Norden», varför man är så mån

om att framhålla att hon icke kan ersättas och att ingen

varit och ingen kan bli som hon.

En liten pys får

julpaket av Astrid.

Drottningens popularitet växte, men själv gick hon

enkel och flärdfri omkring bland sitt folk, lille Albert

av Liège fick samma förmån som sina båda äldre

syskon — att dragas omkring i vagn i Laeken av mamma

själv, och personligen gjorde drottningen också sina

uppköp i butikerna i Bryssel. Alla mötande hälsade på

henne med stor vördnad och alla fingo samma glada

leende tillbaka. Ofta samlade man sig kring hennes bil,

och så snart den raka, slanka gestalten blev synlig,

bröt entusiasmen lös: »La Reine, vive la Reine!» Och

när den unga drottningen försvunnit utom synhåll,

Drottning Astrid frångick aldrig sin vana att

promenera på gatorna som vilken medborgare som helst.

Två små belgiska flickscouter hälsa sin drottning välkommen till

Liége på ett besök under sommaren 1935. Det blev det sista.

dröjde något av hennes ljusa leende kvar i allas

ansikten. Liksom stockholmarna för ett par decennier

sedan voro vana att prinsessan Ingeborg ständigt sågs

tillsammans med sina barn, så hade brysselborna vant

sig att glädjas åt anblicken av den lyckliga trion:

Astrid, Joséphine-Charlotte, Baudouin. Yngste

kungasonen hade de också sett. Det var vid kungaparets

Ett hittills i Sverige opublicerat porträtt av en strålande

vacker och lycklig ung mor med sitt barn — drottning

Astrid med lille prins Albert. Sommaren 1935.

Det belgiska kungaparet anländer till Bulltofta

vid sista Sverige-besöket i samband med

prinsessan Ingrids bröllop.

besök i Liége hon från rådhusets balkong räckte fram

sin sistfödde, prins Albert, hertig av Liège, till det

hurrande folkets beundran. Drottningen framstod den

gången för belgierna som »Madonnan med barnet», en

ljusgestalt i en svår tid.

Under sin första sommar som drottning vistades

Astrid som vanligt ett par veckor på Fridhem

tillsammans med sin gemål och sina tre barn.

Kungafamiljens yngste ansågs för liten för den långa resan,

varför drottningen tog honom med sig i flygmaskin

från Antwerpen till Malmö, medan de båda äldre

Belgiens kungapar utanför centralstationen, då

de anlände till Stockholm och prinsessan Ingrids

bröllop.

barnen färdades på sjön med »Belgia». I föräldrahemmet

gjordes det ingen affär av yngsta dotterns nya

värdighet. Men en gång, då det var gäster till middagen,

var det tal om att Astrid för etikettens skull skulle

placeras framför sina båda äldre systrar. Det var

drottning Astrid själv, som förhindrade ett sådant

arrangemang. »O nej, det kommer aldrig på frågan»,

utbrast hon alldeles förskräckt, »vi sitta naturligtvis

som vi bruka.»

Kung Gustaf och drottning Astrid vid prinsessan

Ingrids bröllop i maj 1935.

Ett förtjusande amatörfoto från sommaren 1935.

Drottning Astrid, prins Carl och minister

von Dardel på världsutställningen i Bryssel

Detta var det sista längre besök av inofficiell

karaktär, som drottning Astrid gjorde i sitt gamla

hemland. När hon kom tillbaka året därpå, var det som

gäst vid prinsessan Ingrids bröllop. Den söta, blyga

brud, som stockholmarna önskat farväl och lycka till

för nio år sedan, stod där plötsligt igen inför allt

folket på stora trappan till Centralstationen, klädd i

en magnifik nertzpäls och med famnen full av

blommor — drottninglik i varje tum. Men det hjärtegoda

leendet och den spontant vänliga hälsningen kände

man igen. Och så hyllades hon med en entusiasm och

en värme som ar mindre vanlig på våra breddgradef.

Då kom tårarna fram igen, och Leopold fick släppa

till sin näsduk. Astrid hade i Belgien blivit van vid

storslagna, hör- och synbara sympatiyttringar, och hon

gladde sig alltid åt dem. Men hon blev rörd till tårar

över, att man inte glömt henne i Sverige. Och här

gläder man sig nu särskilt över detta tillfälle att ha

fått visa Astrid en smula tacksamhet för vad hon

gjort för Sverige i främmande land, genom att vara

och verka som hon gjorde.

»Europas vackraste furstinna»

dansar med hertigen av York

under engelska

veckan i Bryssel 1935

Efteråt sade Astrid också, att detta varit en av de

lyckligaste stunderna i hennes liv. »Att det regnade!

Å, det gjorde väl ingenting. Det kunde i alla fall inte

ha varit underbarare än vad det var!»

Några få dagar efter danska kronprinsparets

bröllop dröjde Astrid och Leopold kvar i Sverige, dels på

Fridhem, dels hos några vänner på ett gods i Skåne.

Det blev som vanligt en fri och lycklig tid med

utflykter och hemtrevliga kvällar i familjens sköte. Den

sista dagen före avresan till Belgien tillbringades i

Stockholm. På kvällen gav prins Carl en liten intim

middag för belgiska kungaparet och prinsessan Märtha

i Saltsjöbaden, därifrån man åkte in lagom till

kontinentaltågets avgång. Kronprinsessan Ingrid träffade

Astrid igen — Bryssel och världsutställningen stod på

programmet för de nygiftas resa.

»Sent skall jag glömma hur strålande vacker

drottning Astrid var vid invigningen av

Bryssel-utställningen, säger en av deltagarna vid festligheterna. Den

raka och värdiga hållningen på hennes blomlika

drottninggestalt och hennes strålande leende kom allas

hjärtan att klappa i hastigare takt. Den blågula

flaggan hälsade hon med en djup böjning på huvudet,

med denna enkla och vackra hedersbetygelse för de

svenska färgerna uträttade hon mer för Sverige än

vad som skulle kunna åstadkommas under månader

med den ivrigaste propaganda.»

DEN 29 AUGUSTI - EN VÄRLD I SORG

Mot bakgrunden av världsutställningens

festsmyckade och livliga Bryssel framstår den ödesdigra

29 augusti än mer tragisk. Frampå dagen blir det

plötsligt så hemskt och underligt tyst i Tänkarnas stad.

Det hemska budet kom i korta telegram.

Drottningen är död. Fruktansvärd bilolycka på vägen mellan

Kiissnacht och Luzern. Kung Leopold skadad. Som

förlamade stirra människor på det ofattbara budskapet,

fattningsförmågan vägrar att göra tjänst. Det var för

absurt, för otroligt hemskt att deras unga glada Astrid,

som alldeles nyss gått omkring ibland dem nu inte

längre skulle tillhöra de levandes land.

Men så blevo referaten utförligare, mera detaljerade.

Det var alltså sant, det gick inte att tvivla längre.

Klockan 9,50 på morgonen hade olyckan hänt.

Kungaparet befann sig på väg i bil från sin villa, Hasli-Horn,

till Küssnacht, därifrån de skulle företaga en utflykt

i alperna. Kung Leopold körde själv sin

Packard-cabriolet, vid hans sida satt drottningen och i

baksätet chauffören. Efter följde en bil med den kungliga

sviten. Tre hundra meter från Küssnacht slirade bilen

på den breda asfaltvägen. Konungen som ett ögonblick

Olycksplatsen mellan Küssnacht och Luzern.

kåstat blicken på en karta, som Astrid höll i handen,

förlorade herraväldet över vagnen, som med full fart

for mot ett träd och rullade vidare ned i

Vierwaldstätersjön. Konungen och drottningen kastades ur,

varvid drottning Astrid slungades mot trädet och fick

huvudskålen spräckt. Kung Leopold som var obetydligt

skadad lade sig ned bredvid drottningen och ropade

förtvivlat: »Astrid, Astrid!» I sin makes armar

utandades drottning Astrid sin sista suck.

Nu bröt sorgen lös. Män, kvinnor och barn brast

i tårar på gatorna, högljudda snyftningar omväxlade

med ett mummel av böner, böner för Astrid den vänas

själ och för den ensamme konungen och de älskade

barnen. Under tiden leka de två äldsta kungabarnen i

Stuyvenbergs park. Kung Leopold ämnar själv tala om

för dem, vad som hänt. Men behärskningen sviker

honom. Det blir drottningens hovdam Roi de Blicqy, som

kallar in barnen. »Er mamma har farit bort på en lång

resa», säger hon. Och under djup rörelse tillägger hon:

»Kanske kommer hon aldrig tillbaka.» Nu förstår

Joséphine-Charlotte och börjar gråta hjärtslitande.

Sverige nåddes ett par timmar senare av dödsbudet.

»Jag har varit så lycklig, men en gång måste det

komma», sade prins Carl under tårar, då han fick

underrättelsen, mitt under ett sammanträde i Röda Korset

av generalsekreteraren friherre Stjernstedt och av sin

son prins Carl j:r. Med den största sorg och

bestörtning togo stockholmarna del av den hemska nyheten.

»Att det skulle hända just henne», sade man. »Hon

som var så söt och så god.»

Så rullas en film upp, som är storslagen och

gripande. Ett nattligt tåg för den döda till Bryssel. Kung

Leopold och hans uppvaktning och belgiske

statsministern, som skyndat med flygmaskin till kungens

sida, äro de enda passagerarna utöver den döda

drottningen. »Vi voro så lyckliga», var det enda kungen

kunde säga när han vid gränsen möttes av

medlemmarna av Belgiens regering. Genom oöverskådliga

människomassor, där många ligga på knä försänkta

i bön, föres drottning Astrids kista från

Nordbangården till kungliga slottet i Bryssel, där Astrid skall stå

på lit de parade. Blek och vacklande, med armen i

band och bandage om huvudet, står Leopold själv i

slottsporten, då likvagnen anländer. Han har stigit av

tåget vid en förortsstation och begett sig till slottet

för att där vänta sin döda gemål.

Så vit och vacker ligger hon där på sitt dödsläger, i

händerna har hon violer, och violer äro strödda på

det vita sidentäcket. En ung, ljuslockig man ligger på

knä vid båren. Han märker inte timmarnas gång. »Vi

voro så lyckliga, vi voro så lyckliga», snyftar han.

Innan dagen gryr har kön utanför växt, så att den når

runt slottet ett par gånger om. Man har fått lov att

säga farväl till Astrid, och ingen vill gå miste om

tillfället. En halvtimme varje kväll klaga klockorna i

Sainte Gudule, där Astrid om ett par dagar skall

jordfästas. Florbehängda fanor vaja från vart hus, Astrids

älskliga fotografi ser så gripande vemodigt ut med det

svarta floret omkring.

Obeskrivligt gripande blevo

begravningshögtidligheterna tisdagen den 3 september. En miljon sörjande

belgier följde sin drottning till graven. Under

trumpetsignaler och salut av kanoner lämnade Astrid för

sista gången slottet i Bryssel. Närmast hennes kista

gick kung Leopold till fots den en halv kilometer långa

vägen till den gamla gotiska katedralen S:t Gudule, och

sedan begravningsmässan ägt rum, över fyra kilometer

ut till kyrkan i Laeken. Kungen gick ensam nära inpå

likvagnen med fasta steg och sammanpressade läppar.

Det verkade som om han befunnit sig på pilgrimsfärd

mot ett okänt mål, sökt något som han icke kunde

finna, glömska från sorgen eller — kanske — undret, som

Drottning Astrid på lit de parade.

skulle ändra allt... Så kommo prins Carl, prinsessan

Ingeborg och syskonen och så de övriga kungliga

gästerna. När processionen svängde nedför backen mot

S:t Gudule, började katedralens klockor att sända ut

sina malmtoner. Männen blottade sina huvuden, och

kvinnorna knäböjde, intet öga var torrt.

Inne i S:t Gudule äro väggar och pelare helt

överdragna med svarta silverkantade draperier. De grå

stenväggarna från tolvhundratalet äro dolda av det

svarta klädet ända till fönstren högt uppe, vilka släppa

in ett diskret ljus. Endast de jättelika

apostlaskulpturerna uppe på pelarna äro synliga och förefalla i dag

allvarligare än vanligt. Från taket hänga svarta

draperier ned. Under kryssvalvet i kyrkans mitt står en

monumental katafalk i fyra avsatser, tre rader

meterhöga vaxljus omkransar den och högst upp täckes den

av belgiska flaggan, ovanpå vilken en jättelik

kräpphöljd guldkrona vilar. Katafalken prydes med kungliga

drottningvapen, alla med inskrift »Obit 29 Aôut 1935»,

den tragiska dag då drottning Astrid omkom. Koret

upplyses av fem pyramider vaxljus omkring altaret.

Detta är klätt med det belgiska vapnet omgivet av

belgiska och svenska flaggor. Även i Briissels dome har

i dag den svenska flaggan fått plats. På ömse sidor om

altaret resa sig två florbehängda baldakiner av purprad

sammet över svart kläde. Tronerna, den vänstra för

kungafamiljen och den högra för ärkebiskopen, äro

svartklädda. Silver fransade kläden överallt i det

väldiga templet, men inga blommor, ej en enda blomma.

Alla kransar och den överväldigande blomsterskörden

Närmast kistan. Kung Leopold samt prinsarna Carl s:r och j:r.

ha förts direkt till Laeken från Palais Royal. Långt

framme vid koret ligga sju nunnor på knä, försänkta

i bön. Det är Les Sœurs noires des pauvres, gamla

vänner till drottningen som sedan dödsdagen ha hållit

likvakt vid hennes bår. Begravningsgästerna börja

komma och slå sig ned på sina platser i kyrkan. Officerare

och högre ämbetsmän, än i lysande uniformer och

dräkter, än i djupt svart. Bland dem som taga plats främst i

långskeppet märkes kungens unge chaufför och dennes

hustru som slå sig ned bredvid de bedjande nunnorna.

Oöverskådliga folkmassor bjödo

drottning Astrid ett sista farväl

utanför S:t Gudule.

Från korläktaren klingar gosskören från Saint

Rombauts körskola, som velat vara med om drottning

Astrids jordfästning. Hon hade visat denna skola

Ett av de sista fotografierna av drottning Astrid.

särskilt intresse, ofta besökt den och ofta lyssnat till

elevernas sång. Just som de stämma upp den vackra

gregorianska sången Sub Venite börjar S:t Gudules

klockor ringa och strax därefter inträda de kungliga

damerna genom en sidodörr, gå upp till koret och slå sig

ned. Alla äro höljda i tunga svarta flor och man har

svårt att urskilja deras drag. Drottning Elisabeth

sätter sig på tronen under baldakinen och efter henne

kommer prinsessan Ingeborg med lilla prinsessan

Joséphine-Charlotte vid sin hand. Den lilla prinsessan är helt

klädd i vitt med vita skor och vit hatt. Om vänster

arm bär hon ett svart band, hon sätter sig vid

mormoderns sida och pratar med henne, flitigt och allvarligt.

Man ser att hon förstår allt omkring sig, och när hon

då och då faller i gråt, är det tydligt för alla att den

lilla upplever en tung stund. Men prinsessan Ingeborg

synes trösta henne, lägger sin hand om hennes skuldror

— kanske trösta de varandra. De övriga kungliga och

furstliga damerna slå sig ned i koret i rad, klockan slår

elva och flygeldörrarna till kyrkans huvudportal

öppnas, salutskotten höras in i kyrkan, klockringningen

övergår till långsamt, vemodigt flämtande,

hornmusiken blåser och trupperna gå i gevär. In skrider

processionen medan sångerna klinga från korläktaren. I

spetsen går prästerskapet kring ett gyllene kors. Deras

färggranna och guldbroderade dräkter lysa genom dunklet

och biskoparnas violetta kappor glimma, medan

processionen långsamt glider fram genom mittgången. Sist

kommer ärkebiskopen av Mâlines van Roye. Han har

följt drottning Astrid ända från hennes ankomst till

Belgien och förrättar nu begravningsakten. Det var han

som vigde henne, han som upptog henne i den katolska

kyrkan, han som välsignade henne, när hon vid makens

sida besteg Belgiens tron. Nu skall han anbefalla henne

i Guds hand. Ärkebiskopen bär för dagen till djup sorg

en vit mitra på huvudet och korgossar hålla upp hans

långa släp. »In honorem christi regis» sjunges från

korläktaren, medan kistan nedsättes på katafalken. Den

högtidliga katolska begravningsmässan följer med

omväxlande hornmusik och körsång, medan deltagarna i

processionen intaga sina platser. Kung Leopold tar

plats på tronen efter att ha bugat sig djupt framför

altaret och kardinalen. Han går tungt och vacklande.

Hans tärda anletsdrag och nervösa rörelser med

händerna säger tillräckligt om den smärta som

behärskar honom. Han blir sittande bredvid

Joséphine-Charlotte. När »Dies irae, dies illa» läses upp faller

kungen i gråt, och den lilla prinsessan delar hans sorg.

Med en vit näsduk i sina små händer torkar hon

tårarna ur sina ögon som en vuxen och vänder sig så åter

behärskad till pappa. Längst till vänster under

baldakinen befinner sig prins Carl. Han är klädd i sin blå

uniform, i vilken belgierna lärt känna den blå prinsen,

liksom svenskarna före dem. Även honom har sorgen

slagit hårt. Till vänster om kung Leopold befinner sig

drottning Elisabeth, en svartklädd, nästan orörlig

skugga, och vid hennes sida prins Carl j:r och prins Charles

av Belgien. Den unge svenske prinsens ögon vaka med

oro över modern och kung Leopold, liksom vore han

färdig att ingripa om sorgen skulle bli dem övermäktig.

Medan sångerna klinga från korläktaren, bönerna

läsas av prästerna, ärkebiskopen och prästerna knäböja

framför det heliga sakramentet, slår det en plötsligt

att alltsammans är overkligt och otroligt, en sorgsam

dröm ur vilken man snart skall vakna. Men ingenting

kan ändras, gudstjänsten skrider vidare och ur den

sällsamma katolska begravningsritualen växa nya

hoppfulla tankar fram. Vid offertoriet klinga hornstötar

genom templet och mässoffret följes av det underbara

»Benedicta» och De Rielands lika sköna »Agnus Dei».

De ljusa gossrösterna stiga klara mot de höga valven,

klinga fram under skeppen och stämma tankarna till

högtid. Det är som ljusnade de sorgtyngda dragen, som

om den dystra stämningen blir lättare och högre.

Så skrider den heliga akten vidare och slutar i en

högstämd andakt, när ärkebiskopen går ner från

altaret — en högrest, stor och stark gestalt — och följd

av prästerskapet stiger fram till katafalken och läser

»absolutionen», som följes av den jublande körsången

In paradisum.

Under tonerna av La Brabançonne i moll bäres

kistan ut ur templet. Utanför vänta guldsmidda kalescher

på gästerna, som skola medfölja till kyrkan i Laeken.

Med blicken i fjärran och med vacklande steg följer

kung Leopold ensam och barhuvad till fots efter

kistan den fyra kilometer långa vägen. Han verkar

alldeles förbi av sorg och trötthet, och alla bryta

oemotståndligt ut i hejdlösa snyftningar, när de se honom.

Nu vilar hon där vid sidan av soldatkonungen

Albert, i Vårfrukyrkan i Laeken. Valven skimra blått i

Kistan på väg genom Bryssels gator.

skymningen, Astrid har en vacker viloplats, blott ett

stenkast från Stuyvenberg, där hon haft sitt älskade

hem i Belgien, men långt borta från Fridhem och

barndomshemmet. Och framför hennes grav böja

belgierna knä och bedja för den unga drottningen, som

var alltför god för denna världen, alltför stor till

hjärta och själ för att få leva länge.

DROTTNING ASTRIDS EFTERMÄLE

»Hon var vårt hopps leende . . .»

Astrids minne ägnades en enastående hyllning i

hela världspressen. De blommor, som tidningarna i alla

länder lade på hennes bår, voro sällsynt vackra och

hade dessutom äkthetens friska doft.

Den franska tidningen L"Intransigent skriver:

»Världens mest intagande furstinna är död. Frankrike

sörjer henne, som om hon varit vår.»

Oavsett politisk färg och inriktning äro samtliga

belgiska tidningar fyllda av gripande ord över drottning

Astrid och av ord av medlidande med den ensamme

konungen och de moderlösa kungabarnen.

Le Vingtième Siècle skriver: »Folket älskade henne

för hennes småleende, det älskade henne för allt det

ljusa, unga, levande som det kände hos henne. Det

älskade henne efter att ha sett henne, en nordisk

prinsessa, kommen på en vit båt, som utan att bekymra

sig om ceremonielet kastade sig i armarna på sin prins.

Det älskade henne för hennes familjeliv, efter att ha

sett henne i kärlek böjd intill kungen, efter att ha sett

henne i outsäglig ömhet tryckt intill sina små.»

Belgiens kungapar på besök i England våren 1935,

då kung Leopold undergick en ögonoperation.

»Belgien har känt henne i nio år», skriver La Nation

Belge, »nio år av godhet, glädje, skönhet och vår.

Gruvarbetarna i Borinage, bönderna i Flandern,

gatpojkarna i Bryssel, alla lyfte de på hatten för henne,

smålogo och skreko av glädje. Nordens snö och blå

sjöar ersattes av Belgiens regn, och sportsmännen som

härstamma från vikingarna fingo erfara däruppe i

drottningens hemland, att hon erövrat det bråkigaste

folket på jorden. I Belgien äro miljoner människor

förkrossade, och de som skola skriva kunna icke hålla

i pennan utan tårar.»

»Man beundrar hos den älskade döda», skriver La

Dernière Heure, »modern, makan, drottningen, som

uppfyllde alla dessa plikter med samma solskenshumör,

med samma glädje och enkelhet, som gick oss alla rakt

i hjärtat. Hur väl hon förstod den belgiska karaktären

och hur belgierna genast räknade henne som en av de

sina.»

Socialisttidningen Le Peuple bjöd en lika varm

hyllning: »Denna sorg har drabbat två länder, Belgien

och Sverige. Vi mottogo drottningen som en

triumfator. Hennes obeskrivliga personliga egenskaper

förklara hennes stora popularitet. Denna unga kvinna, så

vacker och full av livslust fortsatte vid Belgiens hov

de enkla vanorna. Hennes lycka som maka och moder

måste tjusa även den mulnaste.»

»Den fruktansvärda nyheten», skriver Le Soir, »har

skakat hela Belgien. Den som genom olyckshändelsen

i dag ryckts ifrån oss alla var symbolen för en

respekterad auktoritet, en älskad ungdom och ett leende

Den sista bilden av drottning Astrid med

make och barn, tagen i Stuyvenbergs park

blott några dagar före 29 augusti.

moderskap. Hon blev vår skyddsängel, vårt hopps leende.

Med sin osvikliga takt visste hon att trösta de lidande,

att uppmuntra de trälande. I dag, då ödet vänt sig mot

henne själv, röras alla hjärtan och alla ögon fyllas med

tårar.

»Det är med en oändlig sorg, som det belgiska

folket mottagit detta nya slag av ödet, heter det i

L"Independence Belge. »Vi älskade och dyrkade denna unga

kvinna, som blivit vår tronföljares maka. Med en

oändlig grace fullföljde hon alla sina plikter.»

»Hela Belgien begråter sin dyrkade drottning»,

skriver L"Etoile Belge, »som på ett så oemotståndligt sätt

förkroppsligade alla dygder och behag. Hon var

barmhärtig, hon var generös. Hon gav sin konung och sitt

land vackra barn.»

Så ljödo rösterna från hela världen, och så ljuda de

ännu. Man glömmer henne inte.

Ärkebiskop Eidems minnesord

»Med djup smärta ha vi i dag mottagit det skakande

budskapet om att Belgiens unga drottning, vår egen

älskade prinsessa Astrid, plötsligt och oförtänkt

kallats bort från make och barn, från föräldrar och

syskon, från fränder och från en hög och rik uppgift,

många, många tillgodo», yttrade ärkebiskop Eidem vid

en med anledning av drottning Astrids frånfälle

anordnad minnesstund i svensk radio. »Tvenne konungahus

och tvenne folk stå böjda i tung sorg vid denna bår, en

sorg som ej kan tolkas i ord, i sorg över en förlust så

stor och så oväntad, att vi ännu knappast kunna tro den

vara verklighet. Ett ädelt och välsignat minne lämnar

drottning Astrid efter sig hos de folk, sorn blivit

hennes. Att hon genom sin okonstlade vänlighet och sin

soliga godhet i en alldeles sällspord grad förvärvat

sitt folks tillgivenhet och kärlek är till fullo styrkt och

betygat. Under de få år det beskärts henne att vid en

älskad makes sida fylla platsen som Belgiens

kronprinsessa och drottning, har hon vunnit ett rum djupt in

i sitt folks hjärta, hos hög såväl som hos låg, och för

oss, den bortgångne drottningens fädernefolk, känns

det outsägligt tungt och tomt att hon ej längre tillhör

de levandes land, ty hon var oss i sanning mycket kär.»

Drottning Astrids föräldrar tacka Belgiens folk

Drottning Astrids föräldrar, prins Carl och

prinsessan Ingeborg, offentliggjorde vid sin avresa från

Bryssel efter begravningen i de belgiska tidningarna

nedanstående tack till belgiska folket:

När vi föräldrar för snart nio år sedan följde vår

dotter Astrid som eder nuvarande konungs brud till

hennes nya fädernesland, uttalade hennes fader att vi

med glädje och fullt förtroende överlämnade vårt

älskade barn i hennes makes och det belgiska folkets

händer. — Detta förtroende har aldrig ett ögonblick

svikits. Ja, mycket mer än så. Allt sedan vår älskade

Astrid för första gången beträdde Belgiens jord

hai-hela den belgiska nationen omfattat henne med en

kärlek, som i styrka och värme vuxit med åren som gått.

Ingen vet bättre än vi föräldrar, att folkets kärlek och

folkets förtroende till hennes goda vilja att giva sig

helt åt sitt nya fädernesland styrkt henne och ökat

hennes lycka som maka och moder, och att denna lycka

varit obruten och ljus. Ingen kan väl då heller förundra

sig över, att det för oss och våra barn kännes som en

kär och bjudande plikt att ur djupet av våra hjärtan

bringa den belgiska nationen ett varmt tack för den

kärlek, den slösat på vår kära dotter.

Eder döda drottning från det nordiska hemmet

älskade Belgien. Nationens kärlek fann gensvar i

hennes unga varma hjärta. Vår sorg är gemensam, men

vida större än vår egen sorg är vår djupa medkänsla

med eder unge konung och hans små barn och vår

tacksamhet mot honom, för allt vad han varit för vårt

älskade barn och för den stora lycka han skänkt henne

i livet.