Blodet ropar. Skisser och ögonblicksbilder

Blodet ropar. Skisser och ögonblicksbilder

MARTIN KOCH

BLODET ROPAR

SKISSER CCH ÖGONBLICKSBILDER

STOCKHOLM - TIDENS FÖRLAG STOCKHOLM 1914

WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A-B. INNEHÅLL

Den Heliqa Elisabet............ ......... 3

Två världar ................. ......... 49

Symposion.................. ......... 62

Blodet ropar................

Nemesis Divina............... ......... 80

Det röda morgonljuset......... ......... 88

Ord i förtroende ... 102

DEN HELIGA ELISABET.

Om man lägger upp framför sig Europas

karta för medeltiden, ser man ett brokigt kalei-

doskop av små, små färgfläckar täcka konti-

nenten, där nu Tyskland och Österrike ligga.

De små fläckarna markera självständiga fur-

stendömen eller spridda besittningar. Ett litet

slott med kringliggande landsbygd var nog för

att bilda ett rike. En herreman, klädd i stål

och omgiven av några hundratals män, var nog

för att bilda en makt. Kaos rådde i världen,

allas kamp mot alla; en enda enhet fanns, och

det var kyrkan, Roms andliga herravälde. Kej-

saren i det heliga romerska riket av den tyska

nationen var kristenhetens världslige herre och

beskyddare, de övriga furstarne voro hans va-

saller. Men bland dem funnos många goda

män, som inte togo trotjänareskapet på allvar

längre än det behagade dem själva. 4

Där funnos samma bärg som nu, samma

floder runno sorlande mot haven, samma sjöar

glittrade i solen eller mulnade under tjockna-

de skyar. Men skogarna voro vidare, täckte

mångfaldigt större ytor och gömde i sitt storm-

brusande vilda mörker faror utan tal och fa-

sor utan namn. Stigmän smögo där, fredlösa

bärgade mödosamt sitt liv i jordkulorna, spet-

älska drevo omkring där i tjutande skaror,

rovriddare lurade med sina knektar utmed

handelsvägarna. Här och där låg ett kloster

med tjocka murar, där gavs äntligen en fristad

för andliga skatter, där bärgades i sirligt prän-

tade handskrifter minnen från längesen för-

gångna tider av odling och vett; vad som

gömdes på pergamenten var väl förvarat, det

skulle sedan strös ut över världen som en ny

sådd, av vilken vuxit upp till mognad hela vår

sena tids kultur.

Det var makten som skyddade anden i

dessa vargatider liksom än i dag. Det var kyr-

kans makt, som hävdades av många tusen goda

svärd överallt i världen. Vilket inte hindrade

att §värden oftast vändes mot varandra i kam-

pen om den världsliga makten. 1 skogarna och 5

på bergssluttningarne lågo herrarnes borgar,

tunga, grå och massiva. Kring dem skocka-

des små torftiga hyddor, bönders och hantver-

kares boningar, föga bättre än lerkulor täckta

av halm. Långt bort från herren och beskyd-

daren vågade sig ingen, åkerlapparna som buro

den glesa skörden måste skyddas med yxa och

svärd, hantverkarnes verkstäder måste läggas

tätt under borgmurarne, att inte eld, mord och

plundring skulle komma över den fattige mä-

staren och hans hus den dag eller natt någon

vildsint sälle så behagade.

Men beskydd ges aldrig för intet, den som

givit sig åt den mäktiges värn har givit sig

rättslös åt godtycket. De små i landet för-

trycktes, pinades, sögos ut, men livet kunde

de dock få behålla under borgherrns bistra

ögon och i lydnad under hans vilja.

Långt från varandra lågo städerna. De

flesta voro föga annat än den vanliga riddare-

borgen med anhopningen av kojor runt om-

kring och ytterligare en tjock ringmur runt om

kretsen av kojor. Ur sammanhopningen av de

små skygga husen reste sig då ett klosters gråa

stenmassa, en kyrkas tunga tornspira strävade6

att höja sig ur jordens mörka djup till soliga

rymders ljus. Om staden var märkeligt stor,

var den bland alla mot varandra i blindo käm-

pande makter en styrka att räkna med. Då

låg den vid en handelsväg, den största var

Donau-Rhen och förde från Levanten ända upp

till de nordliga haven; en bred och segelbar

flod skulle det hälst vara, som här och där

speglade i sina vågor en skog av torn och

spiror, höjande sig över halmtaken — och bar

vid sjöbommarna en mängd av breda, vaggan-

de handelsskepp. Och borgarefolket var rikt,

såg över axeln småfolket i gränderna och bön-

derna utanför murarne. Köpmännen i de stora

städerna böjde sig inte alltid ens för herre-

männen, men ställde makt mot makt, män i

stål från städerna mot krigareflockarne från

stormännens borgar.

För en makt böjde sig dock alla: för kyr-

kan, som genom tusentals präster och andlige

överallt styrde människornas själar och höllo

dem nere i ständig ångest och fruktan för dö-

den, djävulen och helvetet, straffet i evigheters

evighet. Det fanns ingen, som inte underkasta-

de sig vad som hälst för att undgå fasorna 7

som väntade efter ett syndfullt liv. Så upp-

stod i ångestsjuka hjärtan den vansinniga lusten

att tävla om offer, frivilliga plågor och själv-

uppgivelse för att kunna redan i detta livet

komma närmare och närmare Gud och säkra

sig för alla evigheter en oförgänglig salighet

i himmelen.

I det halvbarbariska konungariket Ungarn

stodo heta strider mellan de nationella och de

tyskvänliga i början på 1200-talet. De tyskvän-

liga voro ett litet fåtal, men de tycktes avgå

med segern. Bland dem var konungen, hette

Andreas II, av Arpadernas stam. Under hans

andra regeringsår föddes honom av hans drott-

ning Gertrud en dotter, kallad Elisabet. Det

var år 1207.

Drottning Gertrud var tyska, av huset Me-

ran-Andechs, en av Sydtysklands mäktigaste

furstefamiljer på den tiden. Både hon och kun-

gen sökte med tysk hjälp stödja den vacklande

konungatronen, och de hälsade med glädje ett

anbud, som kom år 1211 från lantgreve Her-

mann av Thiiringen, att hans elva-årige son

Ludwig skulle trolovas med den lilla ung;erskaprinsessan Elisabet. Det anbudet accepterades,

och Elisabet sändes från Pressberg, konung

Andreas’ huvudstad i norra Ungarn, till Wart-

burg, lantgrevens borg i Thiiringen.

Ett sällsamt bröllopståg rakt upp genom

Europa! Ett fyra-årigt flickebarn var brud och

blivande regentinna. Man tänker sig gärna, att

det var med bävan drottningen sände ut sitt

barn i den vilda, stormande världen, där allt

jäste och sjöd, där starka mäns liv hängde på

ett hår — eller på en svärdspets — och där

de svages var intet värt, där gränserna var dag

flyttades, svällde ut och krympte ihop i det

glittrande kaleidoskop, som var Europas karta.

Men modern offrade barnet på det politiska

altaret, lilla fyra-åriga Elisabet skulle vara en

underpant på tyskt herravälde över det unger-

ska folket.

Rikt och kungligt utstyrd som en liten

docka och omgiven av en glänsande eskort av

riddersmän, förnäma kvinnor, svenner och

knektar, fördes Elisabet livsfarliga vägar fram

genom mörka, vilda skogar, över berg och flo-

der, genom nya, ändlösa skogar upp till det

tyska landet Thiiringen, till slottet Wartburg 9

bland de granskogsböljande bergen. Där över-

lämnades hon lyckligt och väl åt sin nya fa-

milj, att fostras upp av främmande människor

tillsammans med sin blivande man liksom en

syster tillsammans med sin broder.

Det var annars inte något dåligt hem hon

fick. Det Thiiringska hovet var ett av de mest

glänsande i Europa under dessa år. Där fanns

allt vad tiden ägde av lärdom, konst och kul-

tur, förfining, prakt och ridderlig courtoisie.

Där lyssnade man, med det skeptiska leen-

det höviskt dolt så där till hälften, till lärde

teologers hårklyverier på latin; med mera

spännt intresse och hemlig bävan till magers

och mysticis hemliga visdom; men hällre och

med gladare leenden till vandrande minnessån-

gares kärleksdikter vid lek och strängaspel,

medan ölet och vinet flödade och facklorna

och ljusen spredo sitt röda, rykande sken i

salarna med brokiga tapeter, tunga möbler och

matt blänkande silvergeråd. Och det kunde ju

också hända, att de förnäma herrskapen under-

stundom släppte in till sig någon kringströvan-

de skara lekare, som med svärdsdans, knivkast-

ning och andra konster roade dem — eller läto IO

marknadstruppens gycklare hålla mustigt grov-

korniga haranger — eller lyssnade, halvt rusiga

av vin och älskog, ung styrka, liv och makt,

till den skorrande gigan, som ackompagnerade

den sjungande lekarens enkla, folkliga visa om

kärlek först och sist, men även om trohet, bragd

och ära.

Där satt då ofta nog i kretsen kring lant-

greven den ädle riddaren och odödlige kär-

lekssångaren Walther von der Vogelweide, hans

minne har ännu icke dött bland dem som älska

höga visor och fagert spel. Men han lyssnade

nog med förnämt löje och halvslutna ögon

till lekarens tafatta sång. Och där sutto två

konungabarn tillsammans, Ludwig av Thiirin-

gen och Elisabet, hans lilla brud — de lyss-

nade säkert med långt större andakt och all-

var än någon annan till allt som försiggick om-

kring dem.

Elisabet började redan visa, att hon var

en annan i sitt innersta väsen än de vanliga

människorna. Det var som om hon med sina

klara barnaögon hade skådat rätt igenom den

ytliga glans och prakt, som dolde i sitt skim-

mer all ondska; och tomhet i allas hjärtan. 12

siga sjuka, med hjälp och smeksam tröst! Hå-

net blev bittrare, hätskare — hon går ju i vä-

gen för regenten, hon vill styra folket med

blommor och inte med svärd — skall hon en

gång bli Thiiringens härskarinna?

Lantgreve Hermann blev betänksam, hans

lantgrevinna Sophie, en dotter till hertig Otto

I av Bayern, blev förbittrad i sitt sinne mot

det främmande barnet, vars allvar störde fe-

sterna och vars stränghet mot sig själv ankla-

gade de njutningslystna och lättfärdiga. Hovet

följde härskarinnan, det viskades i vrårna, det

tisslades och tasslades: Elisabet passar bättre

i ett kloster, aldrig skall hon bli Thiiringens

härskarinna! —

Då dog plötsligt hovets herre, lantgreven.

Det var år 1216, hans son Ludwig, 16 år gam-

mal, förklarades av kejsar Friedrich II vara full-

god man och herre över landet Thiiringen och

Sachsen.

Sorlet av ovilja kring Elisabet tystnade för

en kort tid — men hon förändrades inte. Hon

gick sin väg fram, upphörde inte att söka med

goda gärningar, barmhärtighetsverk och kär-

lekstjänster göra livet lättare för det förtryckta 11

När hon oroligt vände sig bort från världen,

fanns ingenting annat kvar än kristlig fromhet

och försakelse. Och den vägen gick hon utan

att tveka från sin tidigaste barndom. Än mer

skrämdes hon bort från världens stormande liv,

när hon, sex år gammal, fick veta, att hennes

mor blivit mördad av en ungrare där längst

nere i det fjärran första hemmet. Barnets

ansikte bleknade, ögonen vidgades av mörka

nätters ångest och fantastiska drömmar, hen-

nes hjärta öppnade sig som en liten vit, vit

blomma — och det spreds kring hennes barna-

gestalt en gloria av ljus från en annan värld.

När ett barn försakar sin egen glädje, sin egen

hunger efter goda och vackra saker för att få

ge åt de fattiga, trasiga, elända där utanför

murarna, då blir där snart ett litet helgon mer

för dem, som bo i kojorna. Men det är inte

säkert, att barnets familj tycker om sådant.

Det fick lilla Elisabet erfara. Hovet gav

akt på henne. Med häpnad först — med löje

— min Gud, vilken syn, vad menar den främ-

mande prinsessan? Löjet stelnade och blev all-

var — iskallt hån — hon springer ju bland

de fattiga jned mat, bland de sjuka, de smut- 13

folket och sitt eget liv rikare i anden. Då

vändes omgivningens hopp till den unge här-

skaren, han kunde ännu hindra att »helgonet»

blev drottning, han kunde svika sitt ord och

kärlekslöfte och sända sin trolovade hem till

Ungarn igen eller bort till något kloster, han

kuntle få en mäktig prinsessa till maka och

föra ett präktigt liv, likt fadrens, på Wartburgs

slott. Det gällde bara att vinna honom — huru-

dan var han?

Det visade sig snart. Han var som en bror

till lilla Elisabet, uppfostrad tillsammans med

henne, påverkad ända ner i botten av sin själ

av hennes andes makt. Han var därtill en rid-

derlig yngling av ädlaste hjärta, en tapper man,

dock fredsälskande som regent, sökande endast

försvara sin rätt och alla sina undersåtars frid.

Där fanns vid hovet en riddare, hette Wal-

ther von Vargula. Det var kanske bara för att

pröva Ludwig, sannolikt, ty Vargula var en

nobel man, men det kan också ha varit för

att fresta och locka honom bort från Elisabet,

han en gång i enrum frågade den unge regen-

ten, om förbundet med prinsessan skulle stå

fast ännu, sedan hon visat så föga sinne förmakt och herravälde. Den ädle riddaren hade

kanske ett annat intresse — han hade varit

med i den eskort, som fört Elisabet, fyra år

gammal, från Pressberg till Wartburg. — Prin-

sen pekade ut genom fönstret mot berget, som

reste sig därute, och svarade: om det vore gjort

av guld alltigenom, från dalen upp till högsta

toppen, och man bjöd mig den skatten mot

Elisabet — jag svarade nej och hölle fast vid

henne, som jag älskar. —

Ja, det blev äntligen bröllop, när bruden

var fjorton år gammal och brudgummen tjugo-

ett, barn ännu i den farliga världen, barn på

den farliga härskaretronen, två vackra konun-

gabarn, som älskade varandra.

Nu var hon frälst och lycklig, sorlet bland

hovfolket tystnade; förgrämd och bitter drog

sig svärmodern tillbaka, och den förnäme tru-

baduren Walther von der Vogelweide vände

sig bort med några hånfulla ord om den all-

varlige gossen på tronen och hans barnabrud.

Aldrig ihade man väl Isett en sådan regering som

dessa unga förde! Äntligen hade Elisabet myc-

ket att ge åt folket, Guds fattiga, de små brö- 15

derna och systrarna, som hungrade, fröso och

pinades i kojorna.

— Får jag ge? frågade hon sin herre.

— Lilla syster, ge så mycket du vill, du gör

rätt vad du än gör, men spara vårt slott, bara

slottet.

Han log mot henne, och hennes strålande

leende tillbaka var lön nog för hennes älskade

herre och broder. Och hon gav! Med fulla

händer slösade hon med kärleksgåvor av alla

slag åt de lidande. I de små byarna kring bor-

gen kände man henne väl, hon kom med sina

tjänarinnor, alla buro korgar fyllda av mat cch

dryck, det var Guds klaraste sol över alla hen-

nes vägar, och hon var för dem som levde i

mörka skuggorna en himmelens väna ängel,

det vin hon gav, det doftade som av rosor

— ja, som ett regn av blommande rosor strödde

hon ut med späda händer över sitt folk barm-

härtighetens, kärlekens himmelska gåvor.

Och det var frid i hennes hjärta. Nog vi-

skade dag och natt en röst i hennes inre, att

hon borde närmare Gud, högre upp mot det

gudomliga, genom försakelse och självuppoff- i6

ring gick vägen. Att vara rik och mäktig oro-

ade henne.

— Om vi vore fattiga! viskade hon en gång

i en stilla stund till sin älskade. Om vi ägde

bara så mycket jord som du kunde plöja med

en enda plog, och så två hundra får, som jag

kunde mjölka och klippa — då vore det bättre

- - då bleve vi kanske än lyckligare — då kan-

ske vi kunde älska varandra än mer?

Hon var ju så barnslig! Men han var klok!

Han undervisade henne:

— Om vi ägde jord att plöja med en plog

och därtill två hundra får, då vore vi inte fat-

tiga, kära syster, vi vore ganska rika.

Och ständigt skulle hon ändå ha haft en

massa att ge åt andra — ty hon var sådan,

att hon måste ge, dela ut av sig själv, sin egen

glädje, sitt eget hjärta, sin egen rika ande.

Vad hjälpte det att andra människor för-

vånades! Vad hjälpte det att man gång på

gång försökte bringa henne på fall, när man

tyckte att det gick över alla gränser för långt

med hennes barmhärtighetsverk! Den gamla

svärmodern, till exempel! Hon som levat ett 17

liv i förfining, njutning, behagliga synder och

stort överseende gentemot behagliga syndare

- hon blev indignerad! Fräsande arg! Och

understundom kom hon sättande, glödande av

iver att äntligen öppna ögonen på sin son. —

Kom, kom och se vad din hustru gör medan

du är borta — kom här, i sängkammaren!

Drag bort gardinerna från sängen ----- där lig-

ger en främmande man! En m a n, Ludwig!

Han ler åt modern.

— Ja, men en sjuk man, en smutsig, sårig,

sjuk! En pestsmittad, kanske, se vilka sår på

hans kropp, en spetälsk kanske, känn stanken

av ruttenhet! I din säng, Ludvig — vill hon

förgöra dig, liksom hon förgör allt som är

ditt?

Han ler åt modern! Han tänker på Kristi

ord, att allt som göres så, är gjort åt Kristus

själv. Och han vänder sig till lilla hustrubar-

net, som står där bredvid så tyst och stilla

— så förvånad över människornas ondska än,

Elisabet! Och han säger :

— Syster, käraste, när du ger mig sådana

gäster — då måste jag väl tacka dig! i8

Ungefär år 1226 hade det kommit en man

till Wartburg, som fått alltmer inflytande över

Elisabet och därmed även över Ludwig. Det

var en av den tidens förnäma teologer, lärd

och maktlysten, hård som flinta, men ärlig,

ivrig iör sin tro och kyrkans herravälde och

ära; grym mot kättare, skoningslös mot andras

tro — om han någon gång fann något sådant.

Det var magister Konrad von Marburg, och

man måste minnas att det var en ärlig man,

annars ville man gärna förbanna hans minne,

för det fördärv han i gudelig nitälskan lät över-

gå lilla Elisabets vackra, vackra barnasjäl.

Han var sannerligen inte som Franciscus,

alla fattigas broder, den forne vällustingen och

krigareynglingen, senare i frivillig och djupa-

ste fattigdom levande, alla religiösa dogmer och

ritualer föraktande predikanten från Assisi, vars

rykte just nu gick ut över världen, smyckat av

tallösa legender om hans ödmjukhet, fromhet

och guldrena, älskliga godhet. Med Franciscus

kom Elisabet också i förbindelse, men det var

på långt håll och utan särdeles stora följder,

annat än den inbördes uppmuntran de gåvo

varandra i samma barmhärtighetens arbete i 19

en vild och av våldsbragder genljudande värld.

Nej, magister Konrad var en man av annat

slag. Han såg, att i Elisabet fanns ett sällsynt

fullgott ämne till en av dessa heliga männi-

skor, vilkas liv och verksamhet ge ökad glans

och ökad makt åt den romerska kyrkan. Lik-

som en trädgårdsmästare tuktar, stympar och

beskär en ädel planta, för att därav forma en

sällsam växt, ett naturens under, så tog han

Elisabet i sin vård. Hon behövde en biktfar

— det blev han. Hennes ande, som blommande

höjde sig mot det gudomliga, behövde näring,

behövde kanske hets för att tvingas till ona-

turliga ansträngningar och samla alla sina kraf-

ter i en vidunderlig praktblomma av fromhet,

underverk, självuppgivelse — sådana som kyr-

kan älskade att draga upp i örtagården och

sedan hålla fram inför all världen som efter-

liknansvärda exempel på lydnad och undergi-

venhet under höga maktbud. Magister Konrad

blev för Elisabet den farlige själavårdaren, het-

saren, rådgivaren, frampiskaren på självuppgi-

velsens väg till Guds och kyrkans ära.

Det gick ju inte genast. Han hade att

strida mot en stark fiende: kärleken mellan20

man och kvinna. Tänk, lilla barnet Elisabet,

ännu långt ifrån tjugo år! Hon älskade, och

kärleken var hennes högsta glädje, den var

kanske lika stark ibland som begäret att öva

barmhärtighet mot andra, det kom ju för re-

sten alltsammans från samma kärlekens heliga

källa, som fyllde så till randen hennes hjärta.

Och nu fick hon bekräftat vad hon kanske stun-

dom anat, när exstasen höjt henne över jor-

den : kärlek mellan man och kvinna är synd,

smuts, brott mot Gud. Först trodde hon det

inte! Ville inte, kunde inte tro det, hon var

ung, hon levde ju, och det var sol över alla

hennes vägar, kärleken kunde hon inte genast

släppa!

När mannen var bortrest, klädde hon sig

till sorg, svart och dött var henne livet, inga

smycken ville hon bära. Tyst och stilla skulle

allting vara i slottet som i ett sorgehus. Men

när budet kom, att han skulle snart vara hemma

igen! Då ville hon ha ljus, fest, sång och spel,

då klädde hon sig i sina vackraste kläder och

smyckade sig med glädje att möta honom och

vara täckelig nog för hans ögon — annars

kunde han ju vända sig ifrån henne, och för 21

en sådan synd måste hon ju som hustru skydda

hans hjärta! Därför måste hon vara vacker,

därför måste hon vara hans älskade —- för

att han inte skulle frestas att begå den förfär-

liga synden äktenskapsbrott!

Så förklarade hon mycket allvarligt saken

för magister Konrad. Och han låtsades tro

henne, även om han kanske frestades att le

åt hennes iver att så kärleksfullt rädda man-

nen från just den synden. Men han lät sig

nöja — och vann med klokhet att hon i andra

stycken böjde sig fullkomligt för hans råd.

Han föreläde henne, att hon vid sitt bord

inte fick äta eller dricka något, som inte an-

skaffats på rättmätig väg, allra minst sådaftt,

som frånhänts kyrkan. Ordet rättmätig

tolkade han så strängt, att hon ofta inte fick

äta alls. Han gick längre, ville utsträcka lagen

att gälla även vad Elisabet skulle få äta vid

andras bord — men då gick han för långt och

måste upphäva påbudet. Slutligen gav hon en

formlig förklaring åt honom, att hon i allo

erkände honom som sin herre, under vars vilja

hon skulle lyda för att på bästa sätt tjäna Gud

— i allo, blott inte i sin kärlek till mannen ! Och22

hau, Ludwig, han tillät och bekräftade den för-

klaring, som lade Elisabets själ naken och värn-

lös i den gudelige, lärde mannens händer. Ja,

han såg nog med sorg att hustrun drogs ifrån

honom, att hon redan tillhörde en annan värld,

att hon var en sällsynt, en utvald, benådad

människa, i vars egen väg mot höjderna inga

stenar finge läggas, allra minst av dem som

älskade henne — men denna kärlek ville han

behålla! Bara den, allt annat gav han ifrån

sig.

Därmed var äktenskapet i alla fall sprängt.

Ingen kan lyda två herrar, en kvinna som Eli-

sabet allra minst, hennes själ delades mellan

mannen och biktfadern, det såg ut som om

allt skulle brista sönder för henne. Där gick

Ludwig, lantgreven, herren — tungsint, fridlös,

fast han försökte le och låtsas, att allt var

samma lycka som förr. Och där gick Elisabet

från den ene till den andre; den ene tuktade

henne "med hugg och slag och talade hårda ord,

men han förde henne vägarne uppåt till him-

melens ljus; den andre log med sorg i ögonen,

smekte henne och försökte väl stundom med

ungdomens brinnande heta åtrå hålla henne 23

fast, men han förde henne vägarne neråt till

jordens synd och smuts. Det såg han själv,

och han valde att försvinna, han offrade sitt

liv för hennes rätta liv.

En dag, kanske sutto de smeksamt tillsam-

mans, de båda barnen, kanske talade de mödo-

samma ord om pliktens bud för dem båda —

nej, säkert smektes de och rasade i någon un-

dangömd vrå, där inte paterns ögon kunde

övervaka henne, där de kunde känna sig fria,

likt skolbarn som fått oväntat lov, ty hur skulle

hon annars, i en allvarligare stund, kommit på

tanken att undersöka vad lille bror hade gömt

under jackan ? Och då fann hon där någon-

ting, som kom hennes hjärta att stanna av ån-

gest; vanmäktig och sanslös sjönk hon ner på

golvet, så slutades den leken.

Hon hade funnit ett kors av rött tyg. Det

skulle sys utanpå hans kläder efter regeln, men

han hade inte ännu vågat visa henne sannin-

gen. Korset betydde nämligen, att han åtagit

sig följa med i korståget mot hedningarne i

Jerusalem. Det betydde skilsmässa för många

år, kanske för alltid. Nu visste Elisabet san-

ningen. Och den var henne svår att bära, svårt 24

är att skiljas" från den ljuva leken i livets sol-

ljus, svårt är att gå den hårda vägen mot

höjderna.

Nu rustade emellertid Ludwig i en fart til)

avtåg — hon följde honom långt på väg, det var

i juli år 1227; slutligen måste de skiljas — den

sista tåren, den sista kyssen — och där red

han bort med sitt ståiglänsande följe på präk-

tiga hästar, medan trumpeter smattrade och fa-

norna vajade — hennes älskade, hennes unge

herre red bort bland korsmännen, att med jor-

diska vapen kämpa för samma drömmar, åt

vilka hon, den strålande stjärnekvinnan, vigt

sin ande.

Ensam vände hon hem till sin andre herre,

den hårde, stränge magister Konrad.

Tyst och stilla låg Wartburgs slott, svart-

klädda gingo där alla, Elisabet bar sorg. Så

gick sommaren, det blev höst, då kom i okto-

ber bud att herr Ludwig var död. Inte för

fiendens, svärd, aldrig kom han till det hedni-

ska landet att förblöda; bland korsfararna hade

pästen härjat och Ludwig sjuknade och dog

i Italien, i staden Otranto, år 1227 i september.

När Elisabet fick budet, skrek hon som för 25

kniven. Hon sprang ur rum i rum och ropade

hans namn, hon famlade med sina späda hän-

der utmed väggarnes tapeter och bonader, som

ville hon riva slottet ner över sitt huvud, sanslös

blev hon buren till sängs. Svårt är att skiljas

från den älskade, skiljas för alltid från livets

vackra och lustiga lek, svårt, svårt är att gå

den tunga, steniga väg, som för till höjdernas

kalla stjärnevärld.

Hon var 20 år gammal. Under hösten, me-

dan hon väntade dödsbudet från mannen, hade

hon fått sitt tredje barn, en dotter Gertrud,

som med tiden blev abedissa i klostret Alten-

burg vid Wetzlar. Men det blev ändå svårare.

Det första barnet hon hade med Ludwig, so-

nen Hermann, var ännu endast fyra år gam-

mal. Regeringen övertogs av Ludwigs yngre

broder, Heinrich Raspe, kallad den fjärde. Han

var av modrens sinne. De gamla hovstriderna

blossade upp, nu tillkom en strävan att ute-

stänga den lille prinsen från tronen, allt sämre

och sämre blev Elisabet behandlad, en vacker

dag drevs hon med våld ut ur slottet tillsam-

mans med sina barn. Portarna låstes efter 26

henne, och där stod hon. Magister Konrad var

bortrest, hon sökte hjälp hos dem hon en gång

själv hjälpt, hos folket. Hon kom till den lilla

Thiiringska staden Eisenach. Hur hade man

inte älskat henne där — när hon var rik! Nu

kunde man tyvärr ingenting göra för henne.

Hon stannade dock kvar, gick där i sitt elände

en månads tid som en levande förebråelse för

folket — det kunde man ju inte stå ut med,

så började man håna henne och slutligen kom

misshandeln från folkhoparne, de förut hung-

rande och av henne mättade, de förut sjuka

och av henne hjälpta. —

Nu måste hennes moders släkt hjälpa. Ma-

thilde hette en av hennes närmaste, abedissa

i klostret Kitzingen i Franken. På våren år

1228 lät hon hämta Elisabet till sig, medan

barnen sändes bort till främlingar på andra

håll. Från Kitzingen kallades hon av sin onkel

biskop Ekbert, till Bamberg, och fick upplåtet

åt sig slottet Pottenstein. Medan hon ännu

bodde här och biskopen förgäves sökte förmå

henne att ingå nytt äktenskap — det sägs att

t. o. m. själve käjsaren skall ha friat .- kommo

Ludwigs män och med dem Walther von Var- 27

gula år 1229 tillbaka från korståget, som de

fullföljt fastän deras herre dött. Från Italien

hade de på hemvägen hämtat den kista, i vil-

ken hans döda kropp blivit lagd, och återförde

honom på detta sätt till hemlandet. De togo

vägen över Bamberg, där kistan ställdes ner

i domkyrkan. Dit kom Elisabet. På nytt fick

hon kämpa med sin Gud; framför den älskades

döda kropp inför altaret stod kampen. De två,

som bevittnade den, ha talat därom med bävan;

det var hennes båda tjänarinnor, som på av-

stånd vakade över henne. Som en förstelnad,

dödsfrusen efter färden genom människors ond-

ska, böjde hon först stelt sitt huvud och pri-

sade Försynens rådslag. Men så gick det inte

längre, hon var inte bara Guds tjänarinna, hon

var också kvinna, tjugo år, och den döde var

hennes älskade! Som en storm av eld jagade

plötsligt sorgen och saknaden fram genom hen-

nes hjärta, och medan vaxljusen lyste stilla över

hans svarta kista och där utanför den lilla gyl-

lene kretsen av ljus gapade kyrkans svarta mör1

ker — då anropade hon i ångest och nöd sin

Gud.

— Du vet ju, Herre, att jag skulle ha satt28

hans liv och hans älskade, glada åsyn över

all annan fröjd och lycka på jorden, om så

varit din heliga vilja. Gärna skulle jag ha till-

bringat hela min levnads tid i fattigdom och

torftighet, om jag med din vilja hade kunnat

få glädja mig åt att vara hos honom.

Kanske mindes hon för mycket av den gläd-

jen, kanske närmade sig hennes tankar för myc-

ket den goda, glada tid de levat tillsammans;

så levande stod allt för hennes själ, att hon

förskräcktes för sig själv och sina egna begär,

och hon vek väl några steg tillbaka från hans

kista, när hon slutligen kastade sig inför sin

Guds fötter med orden:

— Men nu — nu befaller jag honom och

mig i din nåd och skulle mot din vilja inte vilja

räcka honom ett hår av mitt huvud, om det

kunde kalla honom tillbaka till livet!

När en tjugoårig kvinna lärt sig sådana

tankar, är hon långt, långt borta från världen

och hör själv inte längre livet till.

Hon hade definitivt kommit över den klyfta,

som skiljer jordens värld från de himmelska

ängderna. Blek, späd och böjd under tyngden 29

av sin kallelse, gick hon som i en ständig dröm,

genombävad av extasens vitglödande hänförel-

se och kämpande mot minnena, som ur djupet

av hennes medvetande reste sig — dock allt

mera sällan. Med stora, undrande ögon, brin-

nande av febern i hennes inre, såg hon ytter-

världen omkring sig, den doldes för henne allt-

mer av dimmorna i hennes omtöcknade själ,

av rökelseskyarna, som bedövande omvärvde

henne. Hon började få syner — och dessa hallu-

cinationer av det stackars själssjuka kvinno-

barnet antecknades omsorgsfullt, som om de

varit uppenbarelser av ett högre gudomligt

förnuft!

Det förefaller som om den ädle ridders-

mannen Vargula skulle ha försökt återföra

henne till förnuft. Det var han, som från kors-

tåget medfört Ludwigs stoft — han tog henne

nu med till Wartburg för att återställa hennes

rättigheter. Det lyckades också, men endast

för en kort tid. Det Thiiringska hovet ville inte

veta av henne, efter några månaders ny svält-

kur och nya förödmjukelser, ingrep magister

Konrad, förmodligen på föranstaltande av på-

ven Gregor IX. Med så mäktigt beskydd fick30

hon slutligen ut sin världsliga rätt, sitt livge-

ding som änka efter Ludwig. Hon var åter

rik, men hon orkade inte se åt skatterna. På-

ven ordnade sakerna vidare, han tycktes ha

fått upp ögonen för detta lovande ämne till

ett helgon: han förordnade — med Elisabets

givna samtycke — att magister Konrad skulle

vara hennes världslige och andlige förmyndare,

hennes med oinskränkt makt utrustade ledare

på törnevägen till helgonglorian; hon hade att

obetingat lyda honom i allt. Det tyckes som

om hon gjort ett sista försök till motstånd :

hon ville innesluta sig i ett kloster eller åt-

minstone gå som tiggare från dörr till dörr,

efter att ha avstått från all egendom. Magi-

ster Konrad tillät inte detta, och långfredagen

år 1229 firades i Eisennachs fransiskanerkyrka

den sällsamma ceremoni, då Elisabet högtid-

ligen avsvor sig all egen vilja och lade hela

sin själ"och sitt förnuft utan inskränkningar i

magister Konrads hårda händer — till Guds ära.

Han skulle göra ett helgon av henne, och

gjorde det också. Liksom nu för tiden en be-

römd sånglärare utbildar mästersångerskor, ut-

bildade han Elisabet enligt hennes naturliga31

begåvning. Alen utbildningen gick allt åtskil-

ligt emot naturen! Hon avsade sig först barnen,

förklarande att de för henne voro ingenting

annat än andra människors barn — vi måste

minnas, att hon var själssjuk och att magistern

»ville» på hennes vägnar — och följden blev,

att åtminstone kärleksbarnet, den först födde

sonen, blev förstörd.

Magistern ödeläde skoningslöst allt som

ännu kunde finnas kvar av hennes mänskliga

natur. Med käpprapp och gisselslag bestraffade

han henne, så fort hon handlade honom emot

i någon småsak. Hennes rygg blottades naken,

en »tjänande broder» slog, och magister Konrad

stod bredvid, sjungande Miserere. Och hon var

tjugotvå år — så långt, långt borta från värl-

den redan! Hennes gamla trotjänarinnor av-

lägsnades, i stället anställdes två gamla, utvalt

vedervärdiga käringar, med uppdrag att göra

henne livet surt för att sätta hennes tålamod

på prov. Hon böjdes djupt i smutsen, lilla

vackra Elisabet. Och än mer: hon förbannade

hela sitt föregående liv, hon förnekade sin kär-

lek till mannen, aldrig hade hon älskat honom,

mot* sin vilja hade hon tvingats att gifta sig32

med honom, men själv hade hon velat leva

sitt liv i försakelse och jungfrulig kyskhet! -----

Stackars Elisabet! Hennes liv är lyckligtvis

vackrare och sannare än hennes ord i den

stunden.

Han kunde tydligen sin konst, den gode

magistern. Hon hade nu ingått i Fransiskaner-

ordens år 1212 instiftade kvinnliga avdelning

— denna orden, som åtminstone ännu höll så

strängt på apostolisk fattigdom och apostoliskt

predikande, och vars medlemmar fingo leva en-

dast på egna händers verk och på allmosor —

och hon var hastigt mogen och färdig att ut-

öva — sin »konst» är man frestad att säga. Det

var fortfarande barmhärtighetsverk, nu inte

längre det vackra slöseri, som när solbarnet

lät sina gåvor rägna ner över de fattiga, hung-

rande, frysande och sjuka, den tiden var för-

gången, då var hon ju endast en naturligt flö-

dande källa av kärlek. Nu var hon så att säga

en officiell institution, hon bespisade fattiga,

hon stiftade hospital för de sjuka — utan att

riktigt veta vad hon gjorde, tydligen lydande

som ett själlöst djur en annans vilja. Det var

han, magister Konrad, som gjorde »barmhertig- 33

hetsverken», alltså, det var han, som var hjälp-

sam med hennes pängar. Elisabets nuvarande

verksamhet blev så fullkomligt korrekt, att den

när som hälst kunde annonseras i Posttidnin-

gen.

Magister Konrad var inte endast läraren,

han var även impressarion. Han skötte rekla-

men. Och det återstod bara att konstatera den

framgång hon vann. Ryktet om den välgöran-

de kvinnan i Warburg spred sig över hela lan-

det, och ryktet om hennes självuppgivelse, hen-

nes undergivenhet i alla lidanden och föröd-

mjukelser, som hon själv pålagt sig, väckte allt

mer häpnad och beundran. I en tid så ond, så

bister och vild, voro människornas hjärtan

svarta som natten — eller röda som blod —

eller skimrande vita som de renaste liljor. Nå-

got oerhört, något måttlöst måste det vara —

och på den vägen drevs Elisabet fram till sitt

oerhörda mål, hennes ande skars och stympa-

des och drevs att växa allt mer svindlande högt

och bära allt mer vidunderliga, onaturliga

blommor — tills den späda stängeln böjdes och

knäcktes under bödlarnes »vårdande» händer,

krafterna sveko henne äntligen, sedan hon dri- 34

vit det långt över mänsklig förmåga. Och sä

dog hon, 24 år gammal, den 19 november år

1231.

Redan i livet hade den stackars kvinnan

betraktats som helig. Det var alltså inte svårt

för magister Konrad att hos påven utverka hen-

nes kanonisering. Han kunde stödja sina an-

språk på den slutliga segerns krona med histo-

rien om den vanvettigaste och onaturligaste

misshandel till kropp och själ, och frivilligt hade

hon burit allt. Redan när hon sista åren gick

i Marburg som ett spöke efter sig själv, hade

legender uppstått om hennes underbara makt

att hjälpa i all nöd, kroppens eller andens

vånda. Och vid hennes grav skedde naturligt-

vis de mest skakande underverk. Kort tid efter

hennes död förklarade alltså påven att hon var

ett helgon. Det lilla konungabarnet, som fyra

år gammalt förts från mor och far och hem i

Pressberg, det unga hustru-barnet, som älskat

och fröjdat sig åt livet och velat se alla männi-

skor glada och lyckliga som hon och hennes

älskade — nu hade hon nått det mål magister

Konrad hetsat henne fram emot, hon hade bli-

vit den heliga Elisabet. 35

Den skrivelse, som av magister Konrad von

Marburg sändes till påven Gregorius IX angå-

ende Elisabets kanonisering, innehåller den för-

sta beskrivningen av hennes liv; den är nykter

och torftig, nämner ingenting om underverk,

som hon skulle ha gjort i livet, men väl. om

sådana efter hennes död. Den viktigaste och

rikaste historiska källan är Libellus de dic-

tus IX ancillarum S. Elisabethae, de

fyra tjänarinnornas berättelser, tagna på ed och

sammanförda till ett märkeligt mänskligt doku-

ment år 1234, då Elisabet högtidligen kanoni-

serades. Ett tredje historiskt dokument bildar

Vita Ludovici, beskrivningen över lant-

greven Ludwigs av Thiiringen liv. Den är för-

fattad av broder Bertold, munk i klostret Rein-

hardsbrunn och lantgrevens slotts- och reseka-

plan. Den innehåller speciellt en skildring av

förhållandet mellan Elisabet och hennes man.

Efter dessa ha under tidernas lopp följt en rad

av författare, som bättrat på sakerna undan

för undan, lagt till nya och åter nya legender,

tills sanningen om den stackars kvinnan blivit

alldeles begravd under välmenta, gudeliga fan-

tasier. Slutligen kom en man, K. W. Justi, som 36

ägnade 38 år av sitt liv, åren 1797—1835, för

att ta reda på hur allt det där kunde hänga

ihop. En tysk man alltså, protestant och svåra

förnuftig. Han nödgas, nästan motvilligt, ägna

henne sin beundran, även om han uttalar det

förnumstiga önskemålet, att hon fått leva i en

»bättre och ljusare tid.» Det kan man ju ge

honom rätt i, det gäller så många människor,

det gäller oss alla, även vi som få leva i nådens

år 1914. - Montalembert har skrivit en av my-

stik och rökelseskymning genomträngd upp-

byggelsebok om henne, Vie de Sainte Élisabeth,

vars 22:dra upplaga utkom år 1903! Slutligen

har den tyske historikern Frans Wegele skrivit

en utomordentligt intressant studie i Historische

Zeitschrift 1861, Bd I, sid. 351: Die hl. Eli-

sabeth von Thiiringen. Det är ur denna studie

ovan berörda biografiska fakta äro hämtade.

Och nu, Elisabet, skulle jag väl också tala

något om dina underverk, de sällsamma ting

du utförde, som gjorde dig stor och odödlig.

Men jag gitter inte tala mycket om sådant, var-

med klumpiga fast välmenande händer smyc-

kat ditt minne. Man kan läsa alltsammans i 37

den fastställda ritualen: hur du botade sjuka

bara m-ed ett ord, ett vidrörande; hur du gjorde

blinda seende, lama gående, halta friska och

hur du öppnade den döves öron — hur sorg,

olycka och nöd vek bort från den, som såg

dig eller vallfärdade till din grav eller rörde

vid minnen, som samlats efter dig.

Allt detta är säkert mycket vackert, myc-

ket stort och heligt — det visar också, hur

minnet av din gestalt och levande ande stannat

kvar bland människor, som inte fått ord nog

vackra och gärningar nog höga och underbara

att rätt vara dig värdiga. Den som mötte dig

en gång, du solbarn, du vars kärlek till alla

människor strömmade ut som guldljus från din

gestalt och omvärvde allt och gjorde natt till

strålande dag — hur skulle han sedan för an-

dra, fattigare, i skuggorna ännu levande, kun-

de skildra dig, kunna ge en föreställning om

den glädje, som fyllde honom vid din åsyn ?

Kom, alla vackra ord, allt ljuvt .och gott och

härligt och vidunderligt, kom och hjälp mig

berätta — så kände var och en, som måste

skiljas från dig och stiga ner igen till det van-

liga, mörka livet. Och därför ha folken, de 38

enkla, i anden fattiga, slösat på dig sina vack-

raste legender, att ditt minne pä jorden skulle

bli skönare än andra människors minne.

Det spordes ju vad du sagt om din unge

herre och man — honom hade du inte älskat,

tvingad hade du gift dig med greve Ludwig.

Honom hade du inte älskat! tänkte folket.

Och man undrade: hurudan var då den män-

niska, den enda människa på jorden, som lilla

mor Elisabet inte hade älskat? Elak, ful och

grym måste i sanning den mannen ha varit 1

Du älskade mer än allt annat ditt fattiga folk

- - då måste din herre ha varit en fasans man

för folket!

Sedan har man försökt tänka sig en sådan

herre, det blev en bild av folkets ångest inför

alla vilddjursgrymma härskare — liten, stic-

kande elak, luden på kroppen som en varg,

tjocka, grymt leende läppar, tunnskäggig, svart -

hårig, grym i ögonen under buskiga bryn —

så såg man honom stålklädd, yxbeväpnad gå

bland sina underhavande, pinande dem till van-

vett och fasansfull död. Men då kom du, vita

blomma, och tryckte till ditt varma hjärta alla

lidande -- för din renhet, din gudasända hög- 39

het måste till och med vilddjuret i lantgrevens

hjärta vika.

Där växte sagorna om den heliga Elisabet

och om de under, som ensamt hon bland alla

heliga män och kvinnor ha gjort — de vack-

raste under, om vilka helgonböckema ha att

förtälja.

Greven var säkerligen satan själv, han log

när kvinnor gräto och män vredo sig i döds-

kamp. Han ville se sitt folk hungra, det gladde

hans hjärta, han iyöt när han såg deras nöd.

Ingen fick hjälpa dem. Men du kom, Elisabet,

och på armen bar du korgen full av bröd och

vin. Då stod greven i din väg, hotande kra-

made han sin yxa och frågade vad du hade i

din korg. Du visste ingenting att svara, du

kunde bara säga: rosor, stränge herre, jag har

plockat rosor i min korg. — Och han log sitt

grymma leende: så låt mig se dina rosor, kära

syster! — Du visste att du hade ljugit, dar-

rande visade du fram för honom din börda

-~ och då hade undret skett, brödet var borta,

vinet var borta, och korgen var full av blom-

mande rosor!40

Visst var du gudasänd, du kära, som fick

en sådan hjälp!

Kristus själv var din vän. När du lagt den

spetälske mannen i din herres säng och din

elaka svärmoder drog gardinerna bort för att

greven skulle se ditt förfärliga brott — då lyste

ett stilla sken från den sjukes huvud på kud-

den, skenet blev allt starkare, och alla sågo

att det var Frälsaren själv som låg där och

såg på dig med sitt hemlighetsfulla leende.

Inga andra under, inga av dem du gjorde

när du dignade under de bördor som din

stränge magister lade på dig, inga av dina

många lysande kärleksverk ha stannat så i

folkens minne som dessa två från den tiden

du gick som ett knappast vuxet litet hustru-barn

på Wartburgs slott.

Från tid till tid, från århundrade till år-

hundrade ha dessa två legender gått från mun

till mun, från de gamla till de unga. Skönare

bilder av kristlig kärlek och barmhärtighet ha

aldrig uppenbarat sig för det ständigt utplun-

drade fattigfolket. Därför har man helgat så

många altaren i världen åt dig, och från din

bild, du heliga, har ett smeksamt, tröstande ljus 4i

fallit över den människoström, som böljat fram

förbi din stilla, odödliga höghet genom sekel

efter sekel. Om det så i längst förflydda tider

endast var den uslaste, kringdrivande lekare,

när han kom till din dammiga bild i nischen

invid vägkanten, då offrade han åt dig det

bästa han ägde; kanske var det bara något av

sin egen enkla konst, kanske kunde han bara

ta fram sin giga och låta dess skorrande toner

ge lyftning åt någon enkel visa — för att göra

dig glad, lilla mor, för att göra dig blid och

böjd att hjälpa i nöd. Och om det så var den

stoltaste riddare, den rikaste, starkaste man -

hur mången i världen har inte böjt knä för

ditt altare i guldsmyckat kapell och offrat hän-

derna fulla av skatter, när det var tröstlöst

svart för ögat och isande"kallt i hjärtat inför

någon sorg, som endast ett under av dig kunde

hjälpa!

Och ditt minne lever ännu i så många män-

niskors hjärtan. Din bild står ännu i dammig

nisch vid så många vägar i världen. Ditt altare

är rest ännu i så många tysta kapell i undan-

gömda vrår i så många städer, som bullra av

våra dagars liv eller sova och drömma vid 42

glömda handelsvägar, vid stilla sorlande gamla

floder.

När jag om kvällen kom ut från biblioteket,

där jag frossat av goda ord och vackra bilder,

som strålade fram likt stjärnor ur djupet av

gångna seklers natt, då ljöd i mitt öra den för-

tjusande romansen av Levertin, om blommas

och hvitblommas kärlek, om Florenz och Blan-

zef lor:

Det var två konungabarn som lekte

med spiror och äpplen av gull,

varandra som bi och blomma smekte

då våren av doft stod full,

och äppelblommornas snöfall blekte

all örtagårdens mull.

Elisabet, Elisabet — vitblomma, sol i fat-

tigmans liv - - vad jag älskar dig och ditt ljusa,

ljuva minne 1

Alla gatans gaslyktor och elektriska lågor

glimmade i disig luft, där spårvagnarna kläm-

tande gledo fram, automobilerna susade förbi

i mjuk flykt och människoströmmen sorlade

med hetsigare iver mot kvällen.

En tidningspojke på Kungsgatan gallskrek:43

- Kvällsupplagan! Den belgiska staden

Löwen totalt förstörd av tyskarna I

Naturligtvis! Varför skulle inte Löwen för-

störas? Och Briigge? Briissel, Antwerpen, Pa-

ris, Louvre, Versailles — bibliotek, muséer, kate-

draler, alla minnen av lärda, skönhetsälskande

eller fromma, självuppoffrande mödor och hjäl-

tebragder under människosläktets vandring upp

ur mörkret. Det är ju krig! Och krig är inte

något five å clock tea — man tycker sig höra

ur djupet av människodjurens innersta en lätt-

nadens suck uppstiga: äntligen! Det är krig!

Vi få göra allt vad vi vilja, vi slippa längre

bindas av denna besvärliga anständighet, vi få

mörda, stympa, skända, bränna, ödelägga, öde-

lägga först och sist! Vilken njutning — för

djuren i alla land! Äntligen är deras tid kom-

men igen, de tappra, präktiga, käcka männi-

skodjurens tid!

Jag har sett i tidningen att de små barnen

i Tyskland lärt sig en ny sång:

När det snöar ryska huvud och regnar frans-

mäns blod,

låt oss ha kvar det vädret, du käre Gud, så god!44

Du käre Gud, så god!

En obetalbar strof i barnamun!

/ ■

Deras fäder och mödrar ha en annan sång:

Fransoserna, de skurkarna,

hacka vi sönder bit för bit,

och sedan stoppa vi av dem

en präktig leverkorv!

Det är tysk nationalitetskänsla. Den fran-

ska är inte en bit bättre, den kom fram sär-

deles lysande under exempelvis Dreyfuss-pro-

cessen. Då skrev det goda franska folket i sina

tidningar, att Dreyfus och alla hans vänner

skulle kokas i olja, stickas ihjäl med glödande

knappnålar, flås levande och läggas i starkt

solsken — det präktiga franska folket har en

rik fantasi. Vad ryssarna gjort under senare

år är ändå styvare, inte bara i ord, men fram-

för allt i handling. Engelsmännens koncentra-

tionsläger skämdes inte heller för sig, detta

praktiska folk har äran av att ha uppfunnit

dum-dum-kulorna och river sönder internatio-

nell rätt för att dela ut tyska och österrikiska 45

patent inom det brittiska landet åt vem som

gitter använda sig därav.

Den gode, högförnuftige och lärde tysken

Justi har verkligen rätt: medeltiden var ruskig,

Elisabet hade förtjänat leva i en bättre och

ljusare tid. Då skulle hon hälst aldrig ha blivit

född till jorden, där hon dock behövdes så

väl. Vi le, vi sena tiders barn, så förnämt åt

det andliga barbari, som kunde driva en män-

niska så långt in i exstasens vanvett, som Eli-

sabet, den heliga, drevs för att komma när-

mare sin Gud. Sådant ha vi verkligen lagt bort

nu för tiden. Vi hinna knappast tänka på annat

än att samla krafter från det ena kriget till

det andra. Styvare krig än medeltiden kunde

visa! Vår utveckling har satt oss i stånd att

ödelägga och mörda i en fordom oanad om-

fattning.

Posito att det fanns ett litet Elisabet-kapell

i någon av Belgiens förstörda städer. Där står

det nu med nakna, sönderskjutna murar, ned-

fallet tak, sotsvarta, krossade pelare. Kanske

går där någon knekt och sparkar med foten

bland spillrorna — han ser ett sönderskjutet

träbeläte och flinar idiotiskt åt den i snart tu- 46

sen år dyrkade heliga Elisabet, barmhärtighe-

tens, kärlekens krossade symbolum, de fatti-

gas skyddshelgon. Knekten av landstormsbatal-

jonen Reuss är god protestant och sparkar med

stöveln undan bilden av Elisabet av Thiiringen

—- de ha ingenting att säga varandra. Och

naturligtvis måste man ödelägga helgedomen,

rest åt folkets solbarn, eftersom det var några

av folket därute på gatan, som vågade skjuta

på inkräktarne. Det räcker inte längre att döda

människor, man måste även döda deras dröm-

mar, deras tro, deras minnen från alla gångna

tider.

Kanske skulle människorna ändå kunna

bli en smula hyggligare, snyggare åtminstone,

om kristendomen infördes i den civiliserade

världen? Inte för att kristendomen i och för

sig är någon särdeles förädlad religion eller

bjuder på den högsta möjliga moral — men

kanske kunde den föra oss ett aldrig så litet

fjät högre upp ur barbariet. Man lär ha för-

sökt. Och det sägs till och med att man fort-

farande försöker, men ännu har man inte kom-

mit längre än att prästerskapet får tryggad av-

löning, allt annat är ogjort. En och annan from 47

själ lär dock gå till folket med underliga an-

dens gåvor, livlösa pappersblommor, som man

väntar ska förvandlas till bröd ©ch vin genom

något under. Den metoden är onekligen be-

kvämare än den heliga Elisabets.

Folket vägrade att tro på den ädle rid-

dersmannen greve Ludwig av Thiiringen. Han

var ju också ett lysande undantag, och folket

visste mer än väl hur den världsliga makten

vanligen är beskaffad. När kärlekens, barm-

härtighetens genius går tillsammans med jor-

dens höga herrar, då gäller det livet för det

späda jungfrubarnet, då kan endast ett him-

melens under rädda den väna undan mörda-

rens yxhugg. Numera erbjuder dock statsmak-

ten ingen nämnvärd fara för religionen och

riskerar inte heller att hjärtevännen bjuder Fräl-

saren som gäst till konungaborgen. På sin höjd

kommer en smilande präst in i sängkammaren,

där regenten och regentinnan, jordens och an-

dens makter, vila efter dageus gemensamma

möda. Och alltjämt råder den bittra nöden

bland folket utanför borgens murar.

Då är det gott att veta, att folket dock

inte längre är så värnlöst som fordom. Det 48

behöver inte ligga jämrande och vänta på den

enskilda barmhärtigheten, det har äntligen slu-

tit sig sammai; för att hjälpa sig själv, för att

själv skaffa sig rätt och inte nåd, given fendast

tack vare ett himmelens underverk. På höj-

derna är allt sig likt som för tusen år sedan.

På folkdjupen är det inte bättre, hjärtats råhet

och grymhet är densamma. Och dock är det

därifrån vi slutligen se den enda ljusningen,

föga klar, föga ren visserligen, men dock en

smula av bättre tiders ljus i jordens helvetes-

mörker. TVÅ VÄRLDAR.

Vivo antem, jam non ego;

vivit ver o in me Christus.

Galat. 2: 20.

Jag tänker på Böcklins kända tavla: Dö-

dens ö. Ett mörkt öde hav under en himmel,

tung av svarta skyar. Därute reser sig en ö

med vita, klippiga stränder, beskuggade av

höga, orörliga cypresser. En båt glider sakta

dit över havet — dit ut till ön, där de döda

samlas.

Och jag tänker på en annan ö, inte i kon-

stens värld, men i verklighetens: ön Molokai

i Sandwichsgruppen i Stilla havet. På 1840-talet

hade befolkningen där blivit hemsökt av civi-

lisationens gift, vita sjömän hade frikostigt

skänkt dem syfilis, från Kina kom den fruk-

tansvärda sjukdomen spetälskan, 1866 bör-

jade regeringen i Hawai samla ihop dem, som 5°

drabbats av denna obotliga levande förruttnelse,

de fördes allesamm ms till ön Molokai, där en

utspringande halvö, begränsad vid landfästet

av oöverkomliga berg, noga bevakade, erbjöd

dem en sista tillflyktsort före döden. Bakom

dem låg livets värld, för alltid stängd. Runt

omkring dem var öde hav. Framför dem vän-

tade det enda vissa: döden. Och denna ohygg-

liga död!

Ett hospital uppfördes, kläder och livsme-

del skaffades dit, men för övrigt ingenting, inte

ens kistor till de döda. Och där samlades ett

par tusen människor, alla dödsdömda. Ingen

frisk ville dit att vårda dem. De minst sjuka

fingo sköta de sämre. Ingen fick därifrån åter-

vända. Makar skildes, barn och föräldrar skil-

des, älskande skildes, ett svärd gick fram bland

befolkningen och drog en stålblank gräns mel-

lan friska och dödsdömda. Molokai blev dö-

dens ö, det mest bottenlösa eländets ö.

Vad gör då människan? Saken är klar:

där blev ett fruktansvärt leverne. Ingen ord-

ning, ingen lag, ingen religion, ingen vördnad

för sedliga gränser, som dragits upp där borta i

livets värld. Ett vältrande i alla lastens smut- 5i

sigä pölar — så levde de spetälska på Molokai

sina sista levnadsdagar, innan de ruttnade ner

fullständigt.

Liksom ett rytande ur de fördömdas hålor

i underjorden steg skränet mot Söderhavets

skyar från de bortjagades orgier under förban-

nelsen på Molokai. Ingen kunde hjälpa dem,

ingen ville, ingen vågade sig dit, det vore att

frivilligt avstå från livet för att* döma sig själv

till den hemskaste död.

Ingen ville det — intill år 1873.

Då kom — det var den 10 maj — en liten

båt roende i land, en ung man steg ur

den och tog farväl av sina följesmän, som

skyndsamt vände tillbaka till fartyget, lämnan-

de honom ensam under vajande palmer på de

dödas ö.

Vem var han? En präst, belgier till bör-

den, Joseph de Veuster hette han och kallades

gater Darni.e.D efter sitt inträde i Jesu och

Marie hjärtans Orden, stiftad 1792 i Frankrike

mitt under skräckväldet. Då han på detta sätt,

lik den gode herden, som ger sitt liv för fåren,

lämnade livets värld för att stiga »ner till döds-

riket på Molokai, var han 33 år gammal. Av 32

hans offergärning framgår, att han bekände

sig, inte till den religionsform, som lägger hu-

vudvikten vid läpparnes trosbekännelse, men

till den lära som bygges upp på satsen: tro

utan gärningar är döden. Han var romersk

katolik, alltså.

Och vad uträttade han ? Kanske betyder

det inte så mycket, det han gjorde. Att rädda

de dömda från den vissa döden kunde han

ju inte. Han kunde inte ge dem hopp om åter-

förening med allt det, som deras hjärtan träng-

tade efter. Men han kunde ge dem lugn, han

kunde lära dem att resignera under dö-

dens herravälde.

Detta gjorde han. När han verkat en tid

på Molokai, var den förtvivlans och vansinnets

ande, som förut rått där, fördriven. Med sitt

personliga offer fick han auktoritet inför de

redan offrade, med sin personlighets styrka,

eldad av den religiösa övertygelse som var hans,

vann han det förtroende som behövdes för att

förtvivlan skulle vika hos de åt döden över-

givna. Den tro han visat dem i gärning

skapade ordning, där blev lugn, där blev klar-

synt vård åt de sjuka, där blev en människo- 53

kärlekens tröst åt dem som gledo in i det eviga

mörkret. Och där spred sig bland dessa skaror

av besegrade i kampen om livet, en ny och

oanad känsla, vissheten om seger i ett kom-

mande liv; en illusion alltså, om man så vill,

men en den mäst barmhärtiga och kärleksfulla

av alla illusioner som kunna beredas de hopp-

lösa.

I sexton år härdade han ut med detta un-

liga, till synes så meningslösa arbete. Han syn-

tes oemottaglig för smittan, det viskades redan

om ett Herrans under till hans förmån — så

blev en dag saken klar, symptomen visade sig,

känseln försvann ur hans kropp. I det längsta

höll han sig uppe och hjälpte de andra, som

kvidande trängdes omkring honom i sin nöd.

Köttet föll av honom, han blev till slut för-

vandlad till ett enda stort, ruttnande sår, där

han låg på sin enkla bädd och under långa

nätter lät sina blickar irra vida bland* himla-

rymdens gnistrande stjärnevärldar, medan de

sista tankarne gingo hän till hemmet där uppe

i Belgien. Stilla som en ljuslåga slocknade hans

liv därnere, medan det ändlösa Söderhavets

vågor sakta sorlade mot stranden av dödsön 54

Molokai, som hans offergärning förvandlat till

ett resignationens och hoppets hemvist.

( * *

*

Jag tänker på denna glänsande missions-

bragd, säkert det ståtligaste, konkreta exempel

i vår tid på makten av en ärlig religiös tro och

en ärlig broderskärlek i kristen anda. — Jag

tänker på detta, när jag ser, hur de sannt krist-

na männen nu vända sig till folken och säga:

de fasor, som i dessa dagar övergå världen

komma därav, att ni inte äga den sanna bro-

derskärleken.

Ja, visst har den kristna broderskärleken

under seklernas gång åstadkommit glänsande

offergärningar, som stråla ur tidernas mörker

bakom oss som de mest beundransvärda levan-

de uppenbarelser av den anda, av vilken apo-

steln Paulus förleddes till sina ovan åsyftade

överord i Galaterbrevet: Jag lever, men icke

mera jag, utan Kristus lever i mig.

Men märk: denna Kristi anda har aldrig

fått plats att verka annorstädes än i dödsskug-

gans dalar. Den atmosfär, där kristlig barm-

härtighet blommat som rikast, har gärna varit 55

uppfylld av liklukt och kylig skymning som i

ett sjukrum. Vad den givit åt människorna är

en god gåva, så sannt det är ett gott att hug-

svala de lidande och hjälpa dem till den inre

frid, som gör de sista, flämtande andetagen

lugna. En sådan gåva, smyckad av underver-

kets vita rosor, har givits åt människorna av

många kristna män och kvinnor under tider-

nas lopp.

Men låt oss också slå fast: värdet av dessa

kärleksgåvor ha inte legat däri, att de givit

människorna kraft att leva friare, större, res-

ligare och stoltare. Där de spelande, ungdoms-

starka krafterna i människolivet drabba sam-

man, där ska vi inte söka den kristna andans

gärningar, där råder nu som alltid oförfalskad

hedendom. Men i ambulansen bakom stridslin-

jerna göras kärleksverken av de ärliga tros-

hjältarne. Varvid vi dock fått lära oss, att un-

der religionens tecken stryka också massor av

marodörer omkring i hela världen, plundrande

var de bäst kunna, hälst bland just de svaga,

som stupat i kampen för tillvaron.

* *

* 56

Men vi vilja söka oss bort från dödens ö.

Över vida hav, där solens eldiga ljus ger strå-

lande skönhet åt vågor, som skummande hävas

av stormen — så som Vilhelm Ekelund uttryckt

den levande ande, som möter oss i antikens

värld — där går vägen fram från dödsskug-

gornas skymning till den andra världen, livets

värld.

Även där livet härskar i stålblank spän-

ning och kamp mellan makter, som vilja här-

ska och förtrycka, och makter, som vilja be-

fria och utveckla, även där möta vi kristen-

domen.

Den förkroppsligas i livets värld inte av

något kärlekens brödraskap, men av »ecclesia

militans», den stridande kyrkan, lika hung-

rig efter makt, guld och glans som någonsin

ett världsligt hednavälde varit. Kyrkans fur-

star ha varit mördare, plundrare och slavjägare

liksom alla andra furstar. Med lömskhetens och

bakslughetens vapen ha de fört samma kamp

som världens herrar fört med brutalitetens oclj,

råhetens vapen. Och målet har för alla varit

detsamma: herraväldet över folken. 57

Vad knekten vinner med svärd, det vinner

prästen med munnen.

Han förmanar de kärlekslösa människor-

na, som inte vilja låta sig plundras, han före-

brår dem att inte vilja i verklig broderskärlek

offra allt och mer än allt, deras syndfulla själv-

iskhet ger han skulden för allt ont, som drab-

bar världen. Den stridande prästen använder

samma ord som den offrande, men de ord av

kärlek, som talas av båda, väga inte lika tungt.

Ty dött och maktlöst blir ordet utan gär-

ningar.

* *

*

Men när nu folken själva ej längre nöjas

med att fösas som slaktboskap i de mäktigas

strider om makten i livets värld? Och när de

ej heller nöjas med de barmhärtighetsverk, som

understundom göras av ärliga kristna, vilka fri-

villigt stigit ner i dödsskuggans dalar, till de

hopplösa som där dväljas? När folken själva

vilja leva eget, myndigt liv, njuta egen lycka

i frihetens fulla solljus, utan herrar, utan fö-

sare, utan hetsare, när man vill förhindra

eländet hellre än trösta de elända, när folk 58

vill möta folk, grova arbetarnävar förenas i

broderligt fasta handslag till en vänfast kedja

över hela jorden — vad säga då de sannt krist-

na männen?

Ingenting annat än det gamla vanliga, som

i detta sammanhang kan översättas: var bara

riktigt snälla, kära folk, så faller er sedan allt

annat till — vi ha så stora sympatier för era

strävanden, så det kan ni inte tro, men ni ska

inte vara så råa, ni ska vara ödmjuka och kär-

leksfulla.

Det var precis med de metoderna, kärlek

och ödmjukhet, socialismen började. Det var

utopisternas lära. I broderskärlek förena-

des de inbördes, ofta på kristlig grund. De väd-

jade till förtryckare och herrefolk: se ni inte,

hur gudlöst illa folken behandlas, för Kristi

barmhärtighets skull måste här hjälpas!

Och herrarne svarade med granna ord, som

de lärt av prästerna — varefter de gingo av-

sides och skrattade åt alla enfaldiga svärmare

och deras dimmiga utopier.

Därmed är saken klar: makt skall till.

I stället för att vidare lyssna till hjälplösa

drömmar, började folken vända sig lyssnande 59

till den väldige förkunnare, som över världen

slungade ut lösenordet: proletärer i alla

land, förenen eder!

Enighet ger makt, det lärde man sig, lik-

som man lärde sig förstå, att hela samhället

måste byggas om, den ekonomiska grundvalen

liksom den politiska och den ideologiska över-

byggnaden, för att där skulle lämnas rum för

folken att leva fria. Man enade sig, samlade

sig i mäktiga organisationer, kringspännande

alla land med Internationalens brodersband.

Vilken kamp ha inte dessa årtionden kostat!

En kamp, i vilken folken granneligen fått lära

sig skilja på fiende och vän.

Mångfaldiga gånger nersparkade från vun-

na positioner, nertrampade under triumferande

fienders järnhälar, belagda med undantagsla-

garnes bojor var så kunnat ske, ha dock fol-

ken sakta kämpat sig framåt till allt större och

större makt. Nu i dessa dagar hotar allt att

åter störta samman, och mången vänder sig

med bitter trötthet bort från denna de tusende

flitiga myrornas möda. Då klinga de sockersöta,

förledande orden i deras öron: vad hjälper er

all kamp om makten? det är på sinnets för-6o

ändring det kommer an! Det är hjärtats kär-

leksfullhet och broderskänsla, som skall befria

er, fattiga människor!

I dessa dagar av ovisshet och förlamande

maktlöshet bland folken under de oerhörda

krafternas spel är ingen stämma farligare att

lyssna till, än den, som sprider misstro mot

den målmedvetna socialismen och lockar till

återfall i den kvasikristliga utopismens dimmor.

Efter nära två tusen års det mest energiska

arbete med alla medel har kristendomen

inte kunnat förhindra det vansinne, som i nå-

dens år 1914 sker över hela världen. Den har

tydligen ingenting i livets värld att göra.

Längre än till den barmhärtige samaritens gär-

ning bland dem, som i kampen för tillvaron

blivit krossade — längre kom inte kristendo-

men. Och knappast ens därhän.

Skall kärlek och inbördes hjälpsamhet nå-

-gonsin komma längre än att vara en sista tröst

för de döende, ett svalkande plåster på de slag-

nas sår, skall broderskap kunna föras från

dödens värld in i livets värld — då kräves det,

att folken först åt sig erövra denna livets

värld.6i

Ingen önskar revolutionen för dess egen

skull. Men finns för folken ingen annan väg,

och kan den vägen föra oss till målet — då

återstår oss ingenting annat att välja på. Då

måste vi fram genom revolutionen — för

mänsklighetens skull, för livets egen skull! SYMPOSION.

Kapellmästaren verkade fruktansvärt arm-

stark, där han gestikulerade i kapp med sina

musikanters tappra böl och skrammel. Frack-

klädda gentlemän med instrument äro en trev-

lig syn i fullt elektriskt ljus på en trevlig krog,

lagom liten och ombonad. Hälst när man har

fått njuta ensamheten vid mat och dryck —

den rena ensamheten, fjärran från krigstele-

gram, politiska ledare, kannstöperier och blod-

skygga jeremiader.

Livet började gestalta sig ljusare — mörka,

skymmande töcken veko sakta undan. Jag kän-

de hur något i mitt inre log, ty en svag doft

av rosor kom emot mig från blomglaset på bor-

det. Rosor var det nu inte, men så kändes

det, och jag sträckte ut handen efter det vackra

vinet på bordet framför mig för att skåla med

mig själv och lyckönska mig till välbehållen

solitude. 63

Fy fan. Alldeles invid mitt öra lät en röst,

som påminde om ingenting annat än svettigt

kött. En kvinnoröst. Jag väjde — och såg

ett sällskap fina, feta bourgeois vid bordet bred-

vid. Kvinnor mest.

— Och kan man tänka sig, lät den svettiga

damen, så enfaldigt av belgierna att göra

motstånd! Det kunde dom väl tänka sig, att

tyskarne skulle vinna.

— De skulle ha sett sig för i tid, nu få de

svida, kom ett däst eko från en storsvensk

herre, röd och grann i hyn.

— Javisst! svarade ivrigt alla damerna på

en gång, den store herrn var tydligen en vörd-

nadsvärd man.

— Aldrig kan jag glömma hur hänfö-

rande det var att läsa om tyskarnes seger-

tåg genom Belgien. Och så manliga de ha

varit! Stränga, kallblodiga, säkra på sig själva.

Belgierna borde skämmas.

— Nå, men det är kanske för mycket sagt,

hördes en tveksam herre — en ung man, gömd

bland pösande kvinnor, som doftade starkt av

kött och luktvatten. 64

— Ah! De skulle skämmas ögonen ur sig

att ligga så där bakom buskarne och i fönstren

och skjuta på tyskarne — och sedan beklaga

sig, när tyskarne straffa, man kan vara sä-

ker på, att tyskarne varit så milda som möjligt,

tnen straff måste ju vara för sådana nidings-

dåd, som belgierna begå var dag. Franktirör-

kriget måste förbjudas, ingen makt i världen

skulle ju kunna föra ett verkligt krig, om

sådana förfärliga grymheter vore tillåtna. Och

så fegt det är sedan! Att ligga i bakhåll —

— Även linjetrupper läggas ju i bakhåll,

skickas fram i flanken eller i ryggen på fienden,

försökte den unge, blyge mannen att invända.

Damen blev eld och lågor:

— Det är ju en annan sak! Förstår inte

amanuensen det? Linjetrupper! Dom har ju

uniform! Och då är det tillåtet —

Doften av rosor var borta, endast den be-

klämmande atmosfären av tjock, dum bourge-

oisie böljade fram omkring mig. Glaset glitt-

rade ett vemodsfullt farväl — jag såg mig om

efter vaktmästaren, men [ingen fanns inom räck-

håll, jag måste höra mer. Den feta borgar-

damen var i tagena och föreläste till smörgås- 6.5

bordet, nu hoppade hon från de tyska seger-

hjältarne i Belgien direkt ner i vår egen sven-

ska försvarsfråga:

— Är det inte det jag alltid har sagt, att vi

måste ha ett starkt försvar! Gud, vad jag

hatar liberalerna — och socialisterna — det

är förresten precis detsamma.

Den store, däste herrn hade svalt sin sup

och släppte ner en sardin och sade betydelse-

fullt :

— Liberalerna äro ur spelet. !

— Men socialisterna! Pass på, säger jag,

dom vill ju inte ha något försvar alls!

Från fyra vippande kvinnohuvuden kom

ett indignerat fnysande. Damen fortsatte:

— Dom vill att ryssen ska ta oss, det är

alldeles tydligt. Dom vill ha krig, man för-

står nog hur det där hänger ihop, fast tidnin-

garne inte vågar säga rent ut, men nog för-

står man var deras pängar till sträjker och

valagitation och allt sådant kommer ifrån. Det

kan ingen få ur mitt huvud, att det är

ryssen som betalar, fast det inte kan bevisas

juridiskt, och då vågar inte tidningarne 66

skriva om det för tryckfrihetslagen, men den

skulle avskaffas —

Den unge, blyge herrn, som satt gömd

bland damerna, gjorde ett misslyckat försök att

få talet in på andra vägar. Han var en smula

tafatt, han kunde inte hitta på något annat

att säga än: skål! Damerna hörde honom inte,

och sällskapets store man svarade bara med

ett tyst förakt. Och damen gnodde vidare som

en ångmaskin.

<— Ska vi kanske låta tryckfrihetslagen tvin-

ga oss att tiga, medan liberaler och socialister

förråda oss till Ryssland och lägga landet öppet

för ett anfall när som hälst? Inte hjälper

det att bara vara neutral! Vi måste natur-

ligtvis försvara vår neutralitet också! Att

dom inte förstår det — men man kan inte be-

gära något förstånd av sånt folk, de äro ju

bara okunniga uppkomlingar, de förstå inte

att uppskatta vilken lycka det är att ha ett

försvar, så att man verkligen också kan skydda

sin neutralitet.

Tänk ändå, att den lille blyge herrn teg!

Jag riktigt beundrade hans självbehärskning.

Han påminde inte med ett ord om det honnyss sagt om belgiernas, enfald att försvara sig

mot en starkare makt. Stackars karl!

Nu måste ju damen äta en bit också. Un-

der tiden fortsatte en annan kvinna, gäll och

frän i rösten:

— Jag tycker synd om den som angriper

oss! Svenskarne k a rt slåss! Det blir inte roligt

för fienden att komma. Bakom varenda buske

utmed vägarne, i vartenda fönster utmed stä-

dernas gator kommer det att ligga en skytt.

— Just vad jag alltid sagt! inföll ivrigt den

feta damen.

Fortfarande teg den unge mannen. Bravo!

tänkte jag. Han steg undan för undan i min

aktning. Ty man byter inte ord med damer,

naturligtvis. Man tiger och skäms. Alldeles som

denne lille blyge gentleman, som tydligen inte

alls hade hjärta att säga ett ord om frank-

tirörkrigets nidingsdåd.

— Då ska vi lära dom stackars fega libera-

lerna och socialisterna vad krig vill säga! fort-

satte den första föreläserskan, glödande röd av

helig harm. Man ser hur rädda dom är ,nu

att det ska smälla. Men dom må streta emot

hur di vill och skrika aldrig så mycket om 68

neutralitet — en vacker dag har vi fienden

över oss — det har jag hört från säkra-

ste håll, och då är det synd om socialisterna.

Fast det är deras eget fel, ingenting annat än

deras eget fel. Och det förstår dom nu, där-

för är dom så rädda och gömmer sig och skri-

ker på neutralitet. Tänk så sluga di har varit

ändå I Man ska bara inte tro att det är dumhet

av dom. Nej, dom visste allt för väl vad

di gjorde, när dom höll sig väl med rys-

sen, då blev det pängar till både det ena och

det andra. Men nu har svenska folket

vaknat, och kungen —

— Kungen har väl alltid varit vaken? för-

sökte den stackars amanuensen att skämta.

Han blev genast dräpt av den store mannen:

— Vi ska inte bry oss om att försöka säga

dåliga kvickheter om Konungen.

— Och om jag hade den där David Berg-

ström och Jakob Larsson och alla dom där

herrarne häri gnodde den goda kvinnan på

i sitt anletes svett. Kan man tänka sig,

att dom där herrarne ville inte skaffa ut-

rustning åt landstormen, dom ville inte helt

enkelt! Riksdagen hade beslutat riktigt myc- i 69

ket pengar, för att landstormen skulle ha det

bra, men den liberala regeringen ville inte

använda pängarne! Nu efteråt har man

hittat alla pängarne oanvända, dom låg i

kassaskåpet där oppe i departementet.

— Nej, men i all världens namn, försökte

den häpne unge mannen.

— Joho, blev han avsnäst, just så står det

till, så att det är inte värt att ni försvarar

sådana människor, jag har hört det från a 11-

deles säkert håll, och i dag, då! I riksdagen!

När försvarsfrågan behandlades! Då ville ex-

cellensen Lindman och krigsministern och alla

verkliga fosterlandsvänner, att man skulle

anslå fem miljoner till den stackars landstor-

men, som nu ligger ute, för att de skulle få

riktigt bra utstyrsel och allting — men socia-

listerna ville inte! Kan sådant verkligen

tillåtas ? Dom röstade nej åt de fem miljonerna,

så att nu få våra stiliga landstormsmän in-

genting, medan de ligga ute på tjänstgöring.

Är det inte så att man kan —

— Ja men i tidningen står det —

— Jag har inte läst tidningen, men jag

har hört det av en som var m e d i dag. 7o

— Det måste vara ett misstag, det var fak-

tiskt precis tvärtom. Socialisterna föreslog pen-

garne, men högern röstade emot — och det

var högerregeringen med Lindman i spetsen,

som på sin tid vägrade att använda de medel

riksdagen anslagit till landstormen.

— - Hur vågar amanuensen påstå något

sådant ?

— Det är så —

Fyra par runda häpna kvinnoögon vädjade

till den store mannen, som satt och sög be-

tänksamt på en kräfta.

— Jo, naturligtvis, svarade han, natur-

ligtvis röstade högern i dag emot ett sådant

anslag. Socialisterna ville, att pengarne skulle

tas av värnskatten, som de förmögna ensamma

ska betala. Ett sådant förslag måste helt en-

kelt avslås.

— Ja, naturligtvis! ekade fyra trogna,

goda borgarkvinnor.

— Och förresten, fortsatte den ivriga foster-

landsdamen och böjde sig fram mot amanuen-

sen, skarpt fixerande honom, säg mig en sak; 71

var har amanuensen* sitt försvars-

märke?

Så svarar en kvinna/ en verklig kvinna.

Och hugget tog! Allas ögon sökte den unge

mannens rockuppslag — det var tomt! Han

var dömd! På ett ögonblick blev det så kallt

omkring honom, att till och med jag frös, där

jag satt på behörigt avstånd.

Stackars unge man, tänkte jag, om han

nu på något vis är beroende av den där fa-

miljen — om det är hans förman — om hans

sociala ställning fordrar ett sådant umgänge

— om det gäller hans ekonomi, hans bana i

livet —

Men just då kom min vaktmästare, så att

jag fick göra upp och gå.

Och åter var livet trist och grått och mörkt

i skymmande töcken. Men jag var åtminstone

alltjämt ensam, gud vare lov, jag hade det dock

bättre än den stackars amanuensen, vem han

nu kunde vara. Han kanske var tvungen att

stanna hela sitt liv i bourgeoisiens andliga atmos-

fär av virrig tidningsvisdom, i dag en fras, i 72

morgon en annan stick i stäv, alltsammans

lagrat på hög till högtidliga tillfällen.

Det behövs att dörrar och fönster öppnas

på vid gavel, att här må ske en vädring i

samhället! BLODET ROPAR.

Vi ha levat isolerade från Europa en liten

tid — men i dag ha de första utländska tid-

ningarne kommit, sedan kriget började ringa

med dödens tunga klockor över världen.

I posten lågo även några nummer av »Le

Peuple», våra belgiska partivänners tidning.

Dessa små tunna, smutsiga tidningslappar

— med vilken vördnad tog jag dem intel Bud

från det lilla tappra folket, de skälvde ännu,

tyckte jag, av den jagande hets, med vilken

pennorna skrivit, den upprörda iver, med vil-

ken sättarne slungat ner typerna och det tunga,

dova allvar, med vilken pressen manglat fram

dem, lapp efter lapp, att slungas ut till folket,

som med bleka ansikten och sammanpressade

läppar väntade i morgongryningens mörker på

gatorna för att få veta nyaste nytt från grän-

sen, från fränder och vänner vid Liége, där 74

de gåvo sig åt döden i det lilla svaga hoppet

att dock kunna rädda något mer, något större

än det egna livet.

Vad, kamrater? Vad ville ni rädda?

Vad väntade ni att få veta av dessa fattiga,

smutsiga tidningsblad, ni bröder där borta i

främlingslandet, när ni sleto dem ur försäljar-

nes händer, ryckte upp dem och läto ögonen

fara över spalterna för att se om —

Om vad ? Om bror var död i blodet ? Om

far levde än? Om vännen, den älskade, gjort

ännu det starka verk han talade om i den tysta

stunden hjärta mot hjärta — innan han reste

dit bort?

Eller väntade ni annat? Väntade ni att

se, om det dock trots allt var sannt, att er

egen fana ännu vajade över svartbrända, sön-

derskjutna fästningsverk? Om det dock trots

allt var sannt, att den store, väldige fienden

fått stanna med blodig panna framför några

modiga män med kalla ögon och goda gevär?

Nå, om så vore — vad sen, kamrater? Vad

kunde det röra er? Varför kasta ni med slö-

sarens stolta gest era liv i denna säkra, blo-

diga död ? 75

Vad rör er landets öde, bröder proletärer?

Vad ha ni här att älska?

Se er om? Det liknar på håret något for-

dom endast anat helvete, vi se det, vi känna

det, vi förstå, att Dante aldrig varit i djupaste

inferno, när han inte har sett detta.

Skorsten vid skorsten reser sig utmed ga-

tor, vägar och järnvägslinjer. Fabrik reser sig

vid fabrik som oändliga, hårt sammanbundna

rader av fästningsmurar — fattigdomens murar,

kamrater, eländets murar, den bittra, bottenlöst

tomma nödens murar. Över alltsammans sot,

sot, svart sot i massor, ingen himmel att se,

inga lysande stjärnor mellan lätta silverskyar,

ty stenkolsröken bolmar ut över fabrikernas

fästningar och fängelser, rökmolnen vältra över

jorden och gömma de små hatfulla bittra män-

niskorna under smuts och sot. —

Och därinne, där bodde våra belgiska brö-

der, de som nu ligga sönderslitna och stympade

på slagfältet utanför Liége. Där inne, där bo

så många av våra belgiska bröder, som ännu

leva, där arbeta så många av dem, som ännu

orka gå i dagens möda framför brinnande ång- 76

pannor och bultande maskiner under sotsvarta,

bolmande skorstenar.

Är detta ett land för proletärer att älska,

att dö för? Min gud, nej kamraterI Detta är

svartare, smutsigare, grymmare än helvetet —

ty här smyga, tassande lömskt i alla vrår, små

bleka, falska präster och jesuiter, de binda sjä-

larne, de mörda andarne, de suga must och

märg ur varje rak och levande människovilja

— se, detta är det djupaste helvetet, fyllt av

svart, blodsugande ohyra av varje slag, präster,

blekfeta borgare, kallögda, grymma pänning-

män, som pressa ur människors verk sin egen

välbehagliga profit.

Bröder proletärer, ni älska inte detta land,

ni hata det, ni förbanna det var dag, var natt

— och nul

Nu dö ni med jublande glädje för detta

land.

Varför?

Vem kan övara ? Med tystnad svara ni ■—

med en tystnad som blir allt kallare, och som

hårdnar till isigt förakt: män fråga inte var-

för de dö för sitt land. —

Nej. Män fråga inte, män tiga och slå så77

länge de orka, när fienden kommer; ty det är

blodet i hjärtat som ropar: där kommer en

man med vapen, döda honom — eller han dö-

dar dig och tar vad som är dittl

Vad som är ditt — har du något?

Ja, i smutsiga gråa kasärner av sten, av

hårdnat sot, kanske stinkande av fattigdom och

nöd och lidande — där hade du, broder, dock

något spm var ditt: ett hem, ett eländets hem,

men dock ett hem — ditt hem! Där hade du

samlat allt vad du kunnat med seniga armar

pressa ut av det magra liv, som bjöds dig; det

bästa fanns där, det borde varit oändligt större

och skönare, men sådant det nu var, det var

dock vad du erövrat åt dig i kampen för till-

varon.

Och där drömde du om framtida härlighet,

som skulle vinnas åt dina barn eller barnbarns-

barn i kampen mot samhällets förtryckare och

plundrare — din dagliga möda blev störd, dina

drömmar stördes, dina nätters ro blev förstörd

— ty vid gränsen började plötsligt falla skott,

främmande män gingo fram med vapen och

dödade — dödade de dina!

Då ropade blodet i ditt hjärta, mannens 7«

blod, vilddjursblodet kanske: förbannelse över

de främmande männen med vapnen —!

Ja, förbannelse över dem, som sände dem

ut att döda! Förbannelse över dem, som suttit

i Europas kabinett och spunnit trådarne sam-

man till ett dödsnät över världen! Förbannelse

över dem, som betyga sin kärlek var en till sitt

eget stora land genom att sända ut sitt folk

att döda och dö!

Men ärat, över alla dödens gränser ärat

vare ditt namn, du belgiske broder proletär,

som aldrig velat detta onda, som aldrig spelat

med i de stores vilda hasard om land och egen-

dom och liv, men som går man ur huse att

försvara ditt land — så snålt mot dig! — att

försvara ditt hem — så uselt och ringa det

blivit, sedan de rike tagit det bästa av din

kraft! — att försvara för dig och de dina den

frihet ni ännu ägde, det oberoende, som gav

er hopp att en gång kunna vinna åt senfödda

släkten ett bättre land, ett bättre liv!

Arat, över alla dödens gränser ärat vare

ditt namn, kamrat, du som nu av de mäktiga

rovmännens vilja drivits ut i krig som du inte

velat!79

Och vem ville? Kamraterna i Tyskland?

Nej! Kamraterna i England, i Frankrike, i

Österrike, i Ryssland — ? Nej, nej! Rovmän-

nen ville det, de tvingade alla fattiga bundna

trälar — förbannelse över dem, rovmännen med

djurisk vilja!

Blodet ropar över hela världen — och där

det nu samlas i rykande pölar skall det ropa

allt högre och högre tills äntligen skall höras

svaret som ett mullrande dån ur fjärran, ur

nattens djup, ur krutrökens svarta skyar — ett

mullrande dån, som skall rulla tyngre än åskans

dunder, mer skakande och förödande än jord-

skalvens rungande brak — ty det skall komma

ur folkmassornas djup, när de resa sig med

flammande röda fanor till strid, inte mot var-

andra, men mot den verkliga fienden på höj-

derna i alla land.

Det kommer redan, jorden skälver redan,

kanonernas dunder på världens alla slagfält blir

som ett eko endast — ty den väldiga makt,

som reser sig där folken samlats i vapen, den

makten är vår gamle vän och befriare: revo-

lutionen! NEMESIS DIVINA.

Det känns obehagligt att nödgas rikta sin

uppmärksamhet mot pressorganet Svenska Mor-

gonbladet. Inte bara därför att det är den re-

ligiösa enfaldens organ, men även därför, att

det är organet för mycken ärlig kristen tro

bland många små i landet, vilka man hälst ville

låta obemärkta tillfredsställa sina behov av

offentlighet vid religionens utövande. Men när

organet ifråga tillåter sig något så vedervär-

digt som den på ledarplats den 14 okt. funna

artikeln Nemesis divina, då måste några

allvarliga ord sägas i all enkelhet.

Den anonyme artikelförfattaren utgår ifrån

mottot: »Guds kvarnar mala långsamt men sä-

kert.» Han vill sedan visa, att det är männi-

skans ondska och synd, som är upphovet till

tidens fruktansvärda hemsökelser, liksom till

alla andra lidanden. »Men blind skall den vara,

som ej i det flammande skådespel, vi nu be-

\ 8i

vittna, ser ett utslag av Guds straffande rätt-

färdighet, av Guds vedergällande dom över fol-

ken för deras missgärningars skull».

Och författaren övergår till att tala om

dessa »folkens missgärningar».

Belgiens hemsökelse är nemesis divina, en

gudomlig hämnd — märk denna i sam-

manhanget vidriga term! — för de belgiska

synderna i Kongostaten. Alltså: för högtsalig

kung Leopolds, hans k 1 e r i k a 1 a regerings

och de belgiska kapitalisternas förbrytelser

bland negrerna straffar — nej hämnas! —

gud, de små kristna slavsjälarnes gud, på

det belgiska folket. Och vi skulle ha

att vördsammast applådera det himmelska skå-

despelet, vi skulle ha att åskåda det isåsom

vittnesbördet om en »straffande rättfärdighet».

Frankrike hemsökes av denne samme gud

på grund av.— tvåbarnssystemet! De små

kristna slavsjälarnas intelligensfrie gudom ar-

gumenterar inte i socialpolitiska spörsmål,

han tar hämnd för eventuella misstag genom

att anordna folkslaktningar! Och vi skulle ha

att vördsammast buga oss inför denna pguds

vedergällande dom». Man väntar sig härnäst82

av dessa guds själlösa kreatur en officiell förkla-

ring, att gud beslutat mörda några hundra tu-

sen man, stympa fyra gånger så många och

sätta eld på oräkneliga hem, kyrkor och kapell,

emedan damerna i Paris lära använda genom-

brutna silkesstrumpor i stället för de solitt he-

liga av ylle.

Ryska folket har retat gud med sin dryc-

kenskap, men än mer med det av greve Witte

införda brännvinsmonopolet. Därför mördar

gud ryssar. Och vi skulle ha att tacksammast

sucka: nemesis divina! Vi annotera endast att

även den mest fanatiska svenska nykterismen

använder snyggare och mer intellektuella argu-

ment i förbudsagitationen. Imbecilernas gud

kan inte övertyga, han kan endast mörda.

Han rär ingen nationalgud, vars makt skall

skänka det eller det folket seger, menar apolo-

geten i Svenska Morgonbladet. Han är fast-

mer »all världens Gud, vars rättfärdiga domar

drabba alla folk och som dömer efter den

eviga lagen: synd är ett folks fördärv, men

rättfärdighet upphöjer ett folk».

Men varför lider det tyska folket? Därom

upplyser inte den lille gudens sändebud. Kan 83

det inte möjligen vara D :r Peters gemena grym-

heter i tyska Afrika för åtskilliga år sedan,

som drivit gud att hämnas genom att mörda

tyska män och kvinnor och bränna deras hem

i Ostpreussen? — Och varför lider det engel-

ska folket? Förkunnaren tiger även på den

punkten. Är det inte god missionspolitik att

påpeka eventuella synder hos söndagsskolena-

tionen ?

\

Eller kanske kriget för folken i dessa båda

stater är en njutning, en gudomlig vällust?

Eller ha de båda den »rättfärdighet», som upp-

höjer ett folk? Har alltså apologeten en hem-

lig förhandskunskap, att Tyskland och England

skola segra, vilket han på detta sätt markerar

med sin tystnad rörande dem i all den övriga

fördömelsen? Segra båda — men de äro ju

i krig mot varandral Si de rättfärdigal

Den stora, förfärliga frågan är ju: vem skall

segra, Tyskland eller England? Förkunnaren

borde alltså säga oss, vilket av dessa båda folk

som låtit »synden» föra sig till fördärv, och

vilket som låtit »rättfärdigheten» leda sig till

upphöjelse. Men just inför denna avgörande

fråga tiger han, och hans världsförklaring säger 84

oss intet. Hur oändligt karaktäristiskt! Apo-

logeten föredrar, att från tinnarne av Kärleks-

lärans hemliga visdom spruta smutsig vredes

gift över de arma folk, som redan synas gå

mot nederlaget.

Uppriktigt sagt, vore det inte på tid, att

någon behjärtad människa inom det kristliga

lägret kraftigt lade sin hand över de låga,

feberheta pannor, där alla vedervärdigheter

kläckas ut, som just nu predikas såsom äkta

kristen åskådning med anledning av världs-

kriget? Visserligen förstår man, att imbeciler

och andra andligt svaga rota i sina sundare

medmänniskors liv för att hitta något, som de

triumferande kunna uppvisa såsom den »synd»,

för vilken imbecilernas och de andligt svages

gud har utkräft sin rykande, blodiga hämnd

över de friske — men kan det verkligen vara

skäl nog, att framhålla sådana synpunkter så-

som ledande för kristlig tro i nådens år 1914?

— Ett vämjeligt gyckelspel med höga symboler

synes det mig vara.

* 85

Ärkebiskop Nathan Söderblom har natur-

ligtvis ingen verklig auktoritet inför de små

kristna slavsjälarna. Jag annoterar dock för

dem det intresserar, att den svenska kyrkans

främste andlige man nyligen i en liten broschyr,

De två gudarne, gått i bräschen för åsikter,

helt motsatta Svenska Morgonbladets och den

andliga pöbelns. Han skriver där på tal om

»nationalgudarne»-:

»Icke längesedan förklarade tsar Nikolaus,

att ’Rysslands gud är en mäktig gud’. För-

modligen skola vapnen avgöra, vilken gud är

mäktigare. Det är en enkel religion. Motgång

betecknar gudens misshag eller vanmakt, med-

gång visar gudens gunst eller makt. Jag skulle

vilja förvisa gudsnamnet från alla officiella

segerbulletiner, vem som än avfattar dem.»

Utan att nedskriva namnet, karaktäriserar

där ärkebiskopen en sådan gudsdyrkan såsom

fet ischism. Och i själva verket är det ju

ingenting, som i s a k skiljer slavsjälarnas »re-

ligiositet» från negrernas vidskepliga tillbedjan-

de av sten- och träbitar, till egen hjälp och

fiendens skada.

»Men när Guds heliga namn blandas med 86

krigsnotiserna kännes det som en hädelse», för-

klara ärkebiskopen. »På sin höjd är det för-

enligt med vissa delar av Gamla testamentet.

Men vi skulle ju leva i det Nya.»

Klarare kan man inte säga ifrån hur mörk

och farlig den väg är, som de i enfald tro-

ende vilja ha oss att vandra.

Människors föreställningar om Gud äro så

skiftande. De små slavsjälarna, som älska att

kalla sig kristna, smickrande sig själva med

detta stora, vackra namn, ha ett gudsbegrepp,

som hör helvetet till. Det rör sig om en gud,

som är sämre än en förbrytare, han är en d u m

förbrytare; en ofrivillig avspegling av trälens

argsinta hundsjäl, omåttlig i allt, i rolösa be-

gär, i lysten makthunger och i aldrig stillad

blodtörst.

Se upp för detta, kamrater! Ty tiden är

farlig, mörkret breder sig hastigt vida omkring,

och där växer blixtsnabbt allt vansinnigt ont

just i dessa tider. I fredens kyliga lugn har

sådant som det ovan granskade inte så mycket

att betyda, men nu äro hjärnorna heta, andar-

na börja yra. Med örlog följer pestilentia I Se

upp, att ingen andlig farsot reser sig med svarta 87

vingar ur tidens kaos; se upp, att inte de små

kristna slavsjälarne få komma allt för långt

in i Upplysningens tempel, vars klara ljus de

vilja släcka. Bort med dem från mänsklighetens

ädlaste altaren, vilka hotas av nog många faror

ändå. Ingen eftergift för de kristna imbeci-

lernas grymhet! Inte med en stavelse få vi

ge dem rätt i deras av perverst ond landlig lusta

dikterade världsförklaring. Bort med slavsjä-

larna — kristna eller icke kristna — om det

så ska ske med piska! DET RÖDA MORGONLJUSET.

Diplomaternas hemliga spel under årtion-

den avbröts plötsligt, korten lades med en bril-

jant gest på bordet överallt, och allmänheten

inbjöds att omedelbart döma. Och det befanns,

att alla rikens statsmän »hade rätt»; så oskick-

lig hade ingen av dem varit, att han lät över-

raska sig med påtagligt och uppenbart falsk-

spel.

Under tiden hade järnridån gått ner, och

strax därefter small det. Genast kom en knall

till svar från andra sidan, de spridda, smatt-

rande skotten växte till -fulla salvor, som bra-

kade samman och tätnade alltmer från alla

håll, och nu genljuder hela Europa av de dun-

drande krevadernas dån. Vi stå där med di-

plomaternas gula, vita och gråa böcker i hän-

derna och försöka bilda oss ett omdöme om

saken. Det är hopplöst omöjligt. Ty vi få inte

veta mer om det föregående spelet än vad 89

man anser lämpligt att meddela. Och det som

är så oskyldigt, att spelarne kunna tala om det,

till och med ge ut det i tryck — det har inte

särdeles stort intresse. Det som vore värt att

veta, det förtiges samvetsgrannt av alla de när-

mast ansvariga.

Kort sagt: ingen utanför den trånga kret-

sen av invigda vet någonting av vikt, lögnen

har fritt spelrum, allt är lika möjligt och un-

gefär lika troligt. Hit till Sverige skickas en-

dast godkända nyheter, tvättade, kammade och

putsade officiella meddelanden, som endast

väcka leda och äckel, emedan de alltför tyd-

ligt avse att hyggligt föra de godtrogna bort

från den nakna sanningen.

Då vänder man sig till våra egna lands-

män utomlands och frågar dem. De äro ju

endast oberörda åskådare, kunna dock döma på

självsyn. Vad ha de att säga? Jo, högljutt

förklara de sig vara endast neutrala iakttagare,

som säga fulla sanningen, i enlighet med vad

de själva hört och sett. Och sanningen är,

säger svensken i London, att England har den

solklara rätten på sin sida. Svensken i Paris

säger, att han som sett hur det gått till, kan go

intyga Frankrikes oskuld. Svensken i Petrograd

förstår fullkomligt, att Ryssland gripit till vapen

mot den tyska faran. Svensken i Berlin är rätt

och slätt en tysk, liksom svensken i Wien är

österrikare till liv och själ. Alla deras olika

vittnesmål äro ingalunda ägnade att för oss

göra saken klarare, men väl än mer intrass-

lad på grund av de hetsigt ärliga tonfall, med

vilka de tala om sina vänner i utlandet. Av

deras skiftande utsagor kan man dock förstå

miljöns dominerande inflytande — även av-

läsa trycket av den stormtyngda andliga atmo-

sfär, som lagt sig över Europa.

På detta psykiskt atmosfäriska tryck ha

vi även en annan mätare. Vi se, hur andens

stormän uppföra sig i alla den gamla världens

gamla kulturländer. Enligt mitt sätt att se höjde

sig Romain Rolland resligast över dem alla

i sitt brev till Gerhard Hauptmann och i andra

öppna skrivelser. Men även han var bunden

av blodets makt; det erkände han själv. Han

visste, att han såg skeft. Dock gav han med

mera ridderlig opartiskhet än någon annan åt

motståndaren all rätt hau kunde ge. Men se

de andra! Vetenskapsmännen, konstnärerna, 9i

litteratörerna — allesammans ropa de från sina

hemlands höjder, och ropen äro ingenting annat

än mer eller mindre praktfulla, mer eller mindre

virriga omsägningar av de egna staternas of-

ficiella förklaringar. Att alla dessa sanningens

och skönhetens apostlar i hela Europa på en

gång skulle ha förlorat förståndet, eller åtmin-

stone de delar av förnuftet, där kritiken och

självkritiken äro lokaliserade, måste väl anses

osannolikt. Det vidunderliga fenomenet kan inte

förklaras på annat sätt, än att det starka and-

liga lufttrycket inom de olika länderna oemot-

ståndligt bryter ner även de mäktigaste och

klaraste andar.

Men inte endast konstens och vetenskapens

international ligger krossad i grus och spillror.

Även socialismens international har störtat sam-

man, det tjänar ingenting till att förneka det.

Det kan med så mycket större lugn erkännas,

som vi drabbats av en sådan katastrof en gång

förr. Och Internationalen framgick då endast

mångdubbelt starkare på nytt. Alla byggna-

der, som upprests på grundvalen av folkens

samhörighet, oberoende av nationella gränser,

ha fallit som korthus; även den stolta, ärorika 92

borg, från vars tinnar de röda fanorna vajade.

Men visar det, att socialismen var från grunden

felaktigt uppbyggd?

När jag besinnar, att våra socialistiska teo-

retici ständigt profeterat om världskriget —

Kautsky säger ju, att i det kommande världs-

kriget har proletariatet minst att förlora — och

framhållit, att vi kunna endast uppskjuta

det med hjälp av en stark socialistisk politik,

då kan jag inte finna, att nuvarande situation

desavouerar dem eller att socialisterna miss-

känt den kapitalistiska världsordningen. Jag

medger utan vidare, att den, som satt sin lit

till Internationalens fredsvänliga resolutioner,

nu har anledning att känna sig besviken, men

resolutioner äro oftast att förlikna vid böljans

skum och kunna i ingen mån identifieras med

själva böljorna därunder.

Den krossade Internationalen kommer att

resa sig på nytt, starkare än någonsin, och

socialismen såsom livsåskådning torde just ge-

nom nu pågående kris tillföras ett betydande

krafttillskott, detta emedan den av händel-

sernas naturliga g å n g h a r f å 11 r ä 11.

Märk väl: det är socialismen såsom sådan, som 93

fått rätt, icke enstaka, vackert fredsdeklame-

rande socialister.

Ty vad har socialismen förkunnat?

Individualismen, vars konsekvens är

anarkism, är en livsfara för all samhälls-

ordning och därmed för all statsbildning. Den

utplånar all samhörighetskänsla, driver varje

människa att sörja för sig själv och vara sig

själv nog, liksom de troll mot vilka Peer Gynt

hade att strida. Ju mer människorna hängivit

sig åt individualismen — liksom i Frankrike

— desto starkare och mer upprörande måste

de revoltera i tider, då själva fakta obönhör-

ligen kräva solidaritet.

Individualismen är upphovet, rent psyko-

logiskt sett, till liberalismen, vars frukt

är den fria konkurrensen. Delivsstarka,

vilka utgå såsom segrare ur kampen för till-

varon, sammansluta sig; på det ekonomiska

området kallas detta för trustbildning.

Konkurrensen upphäver sig själv, individerna

uppgå i högre enheter. Så länge dessa dock

alltjämt stå i det enskilda, omättliga intressets

tjänst, ha de ingenting med allmännyttan att

skaffa — annat än i vissa borgerliga national- 94

ekonomers teoremer — de äro nakna verktyg

för rovmännens rofferipolitik, som med alla

medel, listiga intriger och brutala våldsåtgär-

der, banar sig väg till makten, målet för

alla kvasireligiösa knytnävs-svärmares och re-

volverfilosofers drömmar.

Detta är den materiella grundvalen för

imperialismen, som är bourgeoisiens

sista, krampaktiga försök att erbjuda folken

någonting mer lockande än socialismen. Men

imperialismen är våldspolitik, maktpolitik och

erövringspolitik, den nationella själförhävdel-

sen såsom fortsättning av den individuella. Im-

perialismen måste gå fram med pansrad näve,

där ha vi m i 1 i t a r i s m e n. Av detta följer

allmän misstänksamhet och otrygghet, som

driva makterna att söka förbund med närbe-

släktade eller samintresserade; där ha vi alli-

anspolitiken. Stormakterna äro det poli-

tiskt-geografiska uttrycket för allt detta; när

deras skilda, sins emellan fientliga intressen,

komma i konflikt med varandra, måste följden

bli v ä r 1 d s k r i g.

Detta är den väg mänskligheten hittills

följt. Vi se i våra dagar resultatet, givande 95

verklighetens pondus åt de teoretiska slutled-

ningarne. Den andra vägen utgår icke från

individualism, men från solidaritet och le-

der icke till imperialism, men till socialism,

gemensam samhällelig produktion till ordnad

samhällelig konsumtion.

Här har jag nu i korthet upprepat, vad

verkliga socialistiska teoretici — jag tänker då

inte så mycket på våra sterila kompilatorer

här hemma — ständigt förkunnat. Och därav

torde framgå, att vi inte ha någon anledning

att känna oss särdeles överraskade av vad som

sker — i det som synes ske.

Inte utan ett förstående löje ha vi lagt

märke till de härskande klassernas försök att

maskera tingen. Man skulle tro, var menin-

gen, att det nu gällde ett heligt racernas

krig om rätten till livet, eller åtminstone om

den högre rätten. Kostar veta, om man under-

rättat de franska niggrerna, att de hade jatt

försvara gallisk kultur mot tysk vandalism?

Eller om de indiska sikhs och gurkhas dela

engelsmännens heliga indignation över neutra-

litetsbrottet mot Belgien? I de Niebelungen-trogna germanernas led kämpa en mängd mon-

goliska och slaviska och turkiskt-asiatiska regi-

menten — kostar veta, om de — jag tänker

särskilt på tjecker och rutener — ha fått klart

för sig, att de bekämpa slavisk råhet för ,att

försvara tyskheten i världen ? Eller vilka andra

lögner har man givit dem till uppbyggelse?

I själva verket råka vi ögonblickligen och

ohjälpligen mitt upp i det tjocka svamlet, så

fort vi släppa den hjälphypotes, med vilken

vi vant oss att arbeta: den materialistiska hi-

storieuppfattningen. Jag tillmäter den uteslu-

tande v^rde som arbetshypotes, men intill dess

man på förnuftsenlig väg övertygat mig,

dess. slutledning är falsk, när den förklarar

världskriget som ett led i ekonomismens ut-

veckling, bibehåller jag min övertygelse, att den

tränger djupare in i tingens verkliga samman-

hang än någon annan åskådning.

Ur tidens kaos kristalliserar den fram nå-

gonting fast och materiellt, som ingenting har

att göra med kristiänernas lösa ord om ne-

mesis divina eller Guds underliga vägar att

återföra förvillade människosjälar till kyrkans

sköte. Den låter oss i stället bevittna det mest 97

primitiva av allt: människornas kamp om livet

och livets materiella värden; inte Guds häm-

nande försyn, alltså, men den enkla, brutala

imperialismen; inte rasernas kulturkamp, men

kapitalismens kamp om handelsvägar, världs-

marknad och världsmakt.

Och jag glömmer heller inte — ty just

min arbetshypotes säger mig det — att även

kapitalismen är ett nödvändigt, ofrånkomligt

och välsignelserikt led i hela mänsklighetens

utveckling. Den har frigjort en oerhörd summa

av mänsklig kraft, av vars verksamhet vi dra

nytta. Även kriget i hela sin ohygglighet be-

visar på sitt sätt, att kapitalismens tidsålder

är ojämförligt överlägsen varje föregående i

anseende till organisation och materiella hjälp-

medel. Bourgeoisiens beundransvärda aktivitet,

vitalitet är kanske ett ännu riktigare ord, har

gjort oss socialister till arvingar av rikedomar,

varom ingen för hundra år sen ännu vågade

drömma.

Mer eller mindre medvetet känna folken

nu, att socialismen haft rätt i sin världsför-

klaring och i sina förutsägelser om vad som

skulle komma såsom följd av kapitalismen. Me- 98

dan de enkelt demokratiska talesätten om alla

människors förbrödring driva bort med krut-

röken från de gigantiska slagfälten, har socia-

lismen i all tysthet vunnit segrar, vilkas bety-

delse snart skall komma att visa sig. Vi stå

närmare statskapitalismen än någonsin.

Och ehuru statskapitalismen ännu på långt när

inte är socialism, är den dock ett nödvändigt

stadium i utvecklingen, en numera nära lig-

gande fast punkt på vägen till våra avlägsna

slutmål.

De, som ha trott på moral, borde vid det

här laget ha fått lära sig mores. Makt ska

bekämpas med makt och inte med ideella tal.

Demokratien borde komma till självbesinning.

Med vackra ord bekämpas inte individualismen

och kapitalismen. Det fordras någonting an-

nat. »Jag tänker på kulor och krut.»

Här stodo folken med de bästa avsikter.

De hade gjort de skönaste överenskommelser.

Men makten låg inte i folkens hän-

der, och spelet sköttes av diplo ma-

terna i hemlighet. Korten lades inte på

bordet förrän allt var färdigt, och då endast

de kort man ville visa. När järnridån plöts- 99

ligt gled ned och skilde folk från folk — då

visste man ingenting annat än att fienden

kommer; och mot fienden måste man försvara

sig, vilket namn han än bär, just emedan han

är fienden som annars dödar oss och de våra.

När järnridån gått ner, finns inte plats för

tal och resolutioner, det finns endast plats för

kulor och krut. Först mot fienden — sedan —.

Vi tro oss ha kommit sanningen så nära

som möjligt, när vi förklara, att det kapita-

listiska systemet har orsakat detta världskrig.

Historien visar oss andra krigsorsaker, vilka

så småningom neutraliserats. Även det kapi-

talistiska systemet, våra dagars krigsorsak, må-

ste oskadliggöras. Blir kriget därefter otänk-

bart?

Några svara: ja. De mena, att socialismen

innebär den eviga fredens förverkligande.

Det fordras, enligt mitt sätt att se, en oer-

hörd fond av optimism för att kunna tro så.

För en mera skeptisk blick ter sig även socia-

lismen tillräckligt jordbunden att kunna inne-

bära en krigsfara. IOO

Men här står tro emot tro, och diskussio-

nen om dessa ting blir värdelös.

Vi äro i varje fall skyldiga att först gripa

oss an med de fakta, som närmast föreligga.

Vi äro skyldiga oss själva, vår kultur, vår del-

aktighet i och medansvarighet för mänsklig-

hetens andliga utveckling att så långt som möj-

ligt motarbeta kriget. Därför: först och främst

bort med den nu rådande krigsanledningen.

Bort med imperialismen och militarismen, som

äro kapitalismens glänsande men mördande gif-

tiga frukter. Bort med den hemliga diplomatien,

som är statsmaktens farligaste redskap mot

folkviljan.

Detta är det första nödvändiga. Det får

bli en senare omsorg att reglera den krigsfara,

som möjligen kan ligga fördold i socialismen.

Eller i — folkviljan.

Vi leva i märkeliga tider, och ännu ha vi

säkerligen inte genomvandrat det djupaste

mörkret. Folken äro i vapen, de mäktiga leka

farliga lekar. De lysande segrarna skapa ingen

jordmån för revolution. Inte heller de förkros-

sande nederlagen behöva medföra en sådan

katastrof. Men den långvariga, segpinande IOI

dragkampen utan resultat — arbetslösheten,

nöden, vintern; hopplösheten i fält och i hem-

men — av sådant kan komma ett blodrött mor-

gonljus, länge väntat och hälsat utan bävan

av dem, som sträva att förstå vad som sker i

det som synes ske. ORD I FÖRTROENDE.

— Jag vill inte mörda små barn. Jag vill

intei

Det var unge Ove, som med gråt och harm

i rösten avgav denna försäkran. Sällskapet såg

så fredligt ut som hälst. De sutto tillsammans

om kvällen under några lövrika grenar av ett

lummigt träd; i en trång krets kring deras

huvuden lyste några finurligt anbrakta pappers-

lyktor, och på det festligt dukade bordet emel-

lan dem prunkade bland glas och buteljer två

gigantiska högar av röda kräftor, smyckade

med dill.

— Märk detta, bröder och systrar! sade

Mauritz Fock i det han nappade åt sig en kräfta

och behändigt öppnade den. Vår närvarande

vän Öve, vars själ är ingenting annat än en

vit blomma, avger här en bestämd förklaring,

att han inte vill mörda små barn. Det är in- 103

gen enfaldig paradox, tiden är sådan, att vi

måste ta honom på allvar och lyssna till hans

förklaring. Ty om några veckor kan det hända,

att här närvarande vännen Ove blir utan cere-

monier dödad av våra statsmyndigheter såsom

straff för det brott han begått mot staten, då

han vägrat att mörda små barn. Skål!

Mauritz Fock lyfte sitt skäggiga, glasögon-

prydda ansikte från kräftorna och höjde sitt

glas mot fru Gerda, som nickade indignerad:

— Mauritz ska inte överdriva, sådant kom-

mer aldrig att inträffal

Efter att omsorgsfullt ha strukit skägget

i ordning, svarade Fock, värden på stället:

— Så du pratar, lilla Gerda! Visst kan vårt

land komma i krig. Och den nyligen publi-

cerade officiella belgiska rapporten visar, att

på flera ställen i Belgien under detta krig

ha tio och tolv års barn, gossar och flickor,

blivit arkebuserade av de tyska trupper-

na. Någon belgier hade skjutit på tyskarne.

Barnen i byn infångades därför och uppställ-

des i rad. Ett led tyska män med gråa uni-

former och gevär ställdes upp tio steg fram- 104

för dem. En officer befallde dem att skjuta

ner barnen, och de sköto. Disciplinen är mön-

stergill i den tyska armén. Den belgiska rap-

porten har inte blivit motsagd. Man har en-

dast försökt hindra att den publicerades. Jag

finner det alldeles i sin ordning — lugna dig,

Gerda! Det är nämligen krig, och krig är inte

något five o’clock tea. I krig får man bära

sig hur illa åt man vill, bara man kan. Det

är just det som är så behagligt. Nu säger Ove,

att han inte vill — ja, du hörde själv. Ur

militär synpunkt är han en löjlig och djupt

underhaltig individ. Bleve hans förklaring be-

kant, skulle det vara ett förtjusande skämt av

en underlöjtnant att kommendera just honom

till mordet. Han vägrade — och blev ställd

inför krigsrätt för vägran att lyda order. Pang

— där ligger vår närvarande unge vän, död

som en avhuggen blomma.

Ofrivilligt bleknade unge Ove, tjugu år

gammal; hans svärmiska^ stora ögon lyste som

av feber, när han med späd, vit hand strök sin

svarta hårlugg ur pannan och sade:

— Hur skulle du göra, Mauritz? ios

— Skjuta! svarade Fock bistert.

— Barnet?

— Naturligtvis. Jag är ett djur som äter

och vill leva och har inte ringaste lust att bli

martyr. Därjämte har min religionslärare på ett

fullt tillfredsställande sätt én gång i tiden för-

klarat för mig, varför jag måste blint lyda sta-

tens auktoriteter, vilka inför högre rätt skola

ansvara för sina åtgärder. — Men säkert skulle

jag så mycket som möjligt påminna min befäl-

havare om det där mordet han befallde mig

att utföra. Kanske skulle jag fotografera liken

av barnen och sända en kopia till honom så

ofta som möjligt. Exempelvis på hans bröllops-

dag. Jag skulle bli en djävul mot den som

vid livsstraff tvang mig till en så vidrig ge-

menhet. Men jag skulle inte kunna vägra. Jag

är feg och grym. Jag är en enkel, flärdfri,

vanlig människa. Jag tror dock inte jag skulle

kunna leva länge eller behålla mitt förstånd

efter att ha utfört en sådan order.

Fritz, Gerdas man, den unge skåningen

med det skarpt markerade skägglösa ansiktet,

tog en ny kräfta och sade lakoniskt: io6 !

— Tala om något annat.

— Nej! sade Ove och sköt glas och tallrik

ifrån sig, jag vill veta klart och bestämt hur

ni tänker göra. Du, Fritz?

— Frågan är inte aktuell.

— Fritz I utbrast Gerda och lade ifrån sig

sin kniv, han skulle ställa sig framför barnen

och låta skjuta ner sig först. Jag känner ho-

nom. "

— Seså, avböjde han, ingen romantik l

Ove stirrade häpen:

— Menar du verkligen, att du också — ? Är

ni galna? Ha alla människor blivit galna?

— Akta dig, så att du inte själv blir galen I

varnade Fock. Tiden är överhettad, överspänd

och farlig, grubbla inte för mycket på eländet,

försök istället att f ö r s t å 1 Och kom ihåg:

människan är ett djur. Inte en på tiotusen är

född till martyr — som du. Tag för dig av

kräftorna i stället. De ha levat, vi ha dödat

dem för nöjets och njutningens skull. Tag för

digl De äro särdeles delikata, tack ska du ha,

Gerda, som hjälpt mig, stackars ensamme ung-

karl, att åstadkomma detta angenäma gille imin tysta, lantliga vråi Skål, pojkar och flic-

kor, välkomna I Drick, Ove, och grubbla intei

— Ingen skulle kunna tvinga mig att döda,

svarade Ove tyst, i det han nervöst fingrade

sitt glas. Om jag blir mobiliserad i morgon

— eller om några dagar — så vägrar jag att

gå ut. Jag vill inte döda någon människa. Det

är vidrigt att tänka sig, att jag skulle slita rött

blod ur en levande människas kropp. Aldrig!

Det kommer aldrig att hända. Min ärelystnad

ligger inte åt det hållet.

— Jag gissar du går ut i alla fall, svarade

Fock lugnt. Du ska inte överskatta dig själv

och inte ge några förhastade löften. Vänta

bara, tills krigselden en vacker dag flammar

upp i hela vårt folk. Då står du plötsligt i

eld och lågor invärtes, du springer med blod-

sprängda ögon iväg för att få ett gevär med

fast och slipad bajonett, och du vill finna en

fiende för att få njuta vällusten att döda. Du

har allt det där i blodet. Hela raden av fäder

och mödrar ha givit dig det i arv. Det är be-

undrat i samhället, det är god ton, det är mak-

tens vilja att folket ska vara sådant. Och det

har blivit så. io8

— Om jag inte kände dig bättre, Mauritz,

skulle jag tro att du menar allvar med dina

cynismer, utbrast Ove hetsigt.

— Om du kände mig ännu bättre, skulle du

förstå, att detta inte är cynism, men enkelt

allvar. Mais je suppose, que le diable n’y perde

rien. Du tillbringar din tid med att läsa ut-

sökta diktverk och förfinade filosofers dröm-

mar och ordlekar. Du tror, att alla människor

äro i hjärta och själ utsökta diktverk och för-

finade drömmar. Gosse lilla, du anar inte ännu

vilka rysliga lymlar och slynor människorna i

allmänhet äro. Det är inte för deras skull jag

ryser att mörda, det är helt enkelt för min

egen skull: mordet är en osnygghet, som stör

mig och irriterar mig. Men har du själv någon

gång varit på väg att bli mördad?

— Jag ? svarade Ove och stirrade förskräckt.

Ljusen i papperslyktorna flämtade och en stilla

vindfläkt gick fram i mörkret utanför dem. —

Nej, broder, jag har aldrig blivit utsatt —

— Nej, just det! föll honom Fock gemyt-

ligt i talet och lade ner sin drypande kräft-

kniv. Men jag har varit däran — lilla Gerda,

se inte så intresserad ut, det var inte alls ro- 109

mantiskt eller spännande — en man sköt efter

mig, kulan ven förbi mitt öra, knallen sjöng

i luften och — virrrr — kulan visslade i väg

och var långt fan i våld innan jag riktigt be-

grep saken. Vet ni hur det kändes? Det kan

inte beskrivas annorlunda än så: jag b 1 e v s å

blixt förbannat arg. Nu har jag svurit

två gånger, Gerda, tack för ditt överseende,

men jag blir het om pannan ännu, Här jag bara

tänker på, att en man ville döda mig —

han ville det — han gjorde sitt bästa.— lett

sådant ögonblick stannar allt tänkande, det är

som om livets förlåt rämnade framför ens ögon,

och man stirrar in i något ändlöst svart .— man

känner bara, att den som ville göra något så

ohyggligt ont som att döda mig, den måste

jag genast göra slut på, annars vore

ju mitt eget liv ingenting värt.

— Tja-a, sade Gerda förläget, och petade

meningslöst med kniven på sin tallrik, är inte

det just — blodtörst?

— Säkert är det så. Kan du ge mig en på-

litlig garanti, att jag aldrig blir hotad till livet

— då lovar jag försöka avrusta invärtes, vill

säga: försöka befria mig alldeles från mitt in-IIO

nersta vitala begär att döda min fiende. Men

inte förr, lilla Gerda I Det nakna, primitiva livs-

begär, som gömmes likt en svart hemlighet i

varje droppe av mitt blod, det avstår jag inte

från. Varning alltså: låt bli att stå mig efter

livet 1

— Vi ska inte göra dig något illa, försäk-

rade Fritz flegmatisk. Jag vill ha pilsner, jag

vill tala om något annat, vad är det här för

ruskiga saker?

— Fråga dem, som gjort de ruskiga sakerna

aktuella 1 Fråga Ove, som inte vill försvara sig

mot sin dödsfiende I För min del är jag ung

och stark och vill leva, och fan tar den som

vill hindra mig.

— Kanske skulle jag också vilja försvara

mig, sade Ove stillsamt, om jag bara vore

stark. Men nu äro de flesta människor star-

kare än jag. Liksom Sverge är svagare än alla

de krigförande makterna. Om vi bli angripna,

hur i Herrans namn ska vi försvara oss? Det

blir att gå rakt in i den meningslösa döden.

Det är just det, som är så förfärligt. Jag vill

inte dö på det viset. Kastas bort som trasigt

lik till inte den ringaste nytta. Sedan jag är 111

dödad, blir freden i alla fall sluten, och den

som angripit oss får precis så stor bit av lan-

det han vill ha. Är det någon mening i, att

bara för den granna teatergestens skull låta

döda femtio tusen unga svenska män?

— Det där är saker, som aldrig kan fattas

med vanligt förnuft och inte bevisas med van-

lig logik, invände Fritz. Jag saknar annars

alla nödiga organ för känslotänkande, men på

denna punkt har jag för mycket tradition i

blodet, jag bryr mig inte om att vårt försvar

är meningslöst, jag vill försvara mig.

— Jo, jag skulle tro det 1 utbrast Fock. Och

se bara på Gerda, så morsk hon ser ut, akta

er, pojkar, när hon får tag i ett gevär, som

någon kunnig människa hjälpt henne ladda!

Och du blir lika svår, käre Ove, du känner

dig knappt på ytan ännu. Vänta bara till dess

du får se en man, som kallblodigt står och

siktar på dig för att göra ett lik av det ego,

du själv förnimmer såsom något oändligt dyr-

bart. Då blir det fart på dig med, du kommer

att skjuta! öva dig i tid, så att du hinner skjuta

först i en sådan situation. Det är trevligast för

dig. Man glömmer alla goda teorier, när man 112

möter dödens kalla blick, tankemaskinen stan-

nar, man blir ingenting annat än djuret som

vill leva. Så är den enkla människosjälen

beskaffad. Och så är den ännu mycket enk-

lare, primitivare, mer summariska folksjälen be-

skaffad. Man ser en massa främmande, beväp-

nade män komma in i landet, de skjuta, de döda

— knallarna av skotten sjunga i luften och

kulorna komma vinande — och hela folket gri-

pes av samma svarta, vansinniga raseri: döda

de främmande männen, döda dem hur som

hälst, ut med deml Folket kan i fredstid tänka, "

att alla folk äro bröder. Men a-en «*iiK.trn Drister

som en såpbubbla inför det faktum, att den

som skjuter på mig, är inte min broder.

— Men de främmande soldaterna vilja inte

själva döda oss, de äro tvingade, förstår du

inte det! for Ove hetsigt ut. De äro tvingade

— liksom vi ska tvingas fram emot dem!

— Det rör mig inte, deras kulor döda lika

säkert, antingen de skjuta frivilligt eller av

tvång.

— Nu har jag dig fast ändå, käre Mauritz,

triumferade den unge idealisten. Nyss förkla-

rade "du, att du skulle skjuta, när du blev kom- H3

menderad. De främmande soldaterna skjuta,

när de bli kommenderade. Hur ska vi någonsin

bli kvitt ett sådant elände, om vi inte allesam-

mans vägra att skjuta, när man befaller

oss ?

— När alla människor bli lika ädla, lika

blomvita i själen som du, käre Ove, då kommer

säkert aldrig ett skott att lossas mer. Till dess

att världen så förvandlats föredrar jag att be-

finna mig på den säkra sidan — och skjuter.

— Även barni

— Vad är nu detta för sentimentalitet att

pjunka om barnen? Blivande lymlar och sly-

nor — de allra flesta. Menar du, att mordet

blir acceptabelt, om det drabbar en fullvuxen

man — kanske en nobel, förfinad, oändligt

nyttig mani — men icke under några omstän-

digheter acceptabelt, om det drabbar ett barn

— kanske en liten ligist, ett genomruttet skade-

djur? Pjoller! Befälet avgör vem som ska skju-

tas, det avgöres på grund av militära skäl. Jag

lyder, kan inte kontrollera de militära skälen,

emedan jag i fredstid har annat att göra än

att lära mig sådant. That’s all.

— Förresten, invände Fritz, är det ju inte T 14

alls säkert, att några barn ha blivit arkebuse-

rade i Belgien.

— Se där, ropade Ove, ni vilja bara se bort

från krigets rysligheter, ni vilja bara idealisera.

— Vi vilja inte förstöra våra nerver med att

frossa i grymheter; kriget är oundvikligt, åt-

minstone för många århundraden ännu, vi

måste göra det bästa möjliga av denna hem-

ska situation.

— Kriget ska bort! Det ska förhindras, det

ska omöjliggöras!

— Så vackert, vackert du talar, lille bror!

Men dina ord uppväxa in vita — mina in

morte di Madonna Laura. Ty i likhet med vår

gamle Petrarca har jag förlorat den kärlekens

genius, SQm gav mig kraft och mod att tänka

gott om människorna. Men, tro mig, broder,

bland de silverklingande sorgesångerna väljer

jag åt mig i mörka stunder gärna denna:

Ochi miei, oscurato é ’1 nostro sole;

Anzi é salito al cielo, ed ivi splende;

Ivi ’1 vedremo ancor, ivi n’attende,

E di nostro tardar forse li dole. H5

Orecchie mie, 1’angeliche parole

Suonano in parte ov’ é chi meglio intende.

Pié miei, vostra ragion lå non si stende

Ov’ é colei ch’esercitar vi sole.

Minns du den sköna musiken ? Det är

deri sjunde sonetten. Och Petrarca fortsätter :

Dunque perché mi date questa guerra?

Giä di perder a voi cagion non fui

Vederla, udirla e ritrovarla in terra.

Morte biasmate; anzi laudate lui

Che lega e scioglie e’n un punto apre e serra,

E dopo’l pianto sa far lieto altrui.

— Den sången, sade Ove, talar om en ännu

brinnande smärta och — märker du inte det?

— om ett ännu levande hopp, trots allt? Efter

det bittra mörkret kommer så äntligen trionfo

d’amore.

— Det är mycket vackert tänkt, men jag

deltar inte i så luftiga spekulationer, jag nöjer

mig med att avnjuta de skönt spelande orden.

När idealet dött för mig, då vänder jag mig

bort från rymdens höga stjärnor och vet ingen

bättre uppgift än att odla jorden efter måttet 116

av mitt förstånd. Medan jag väntar på den

gamla goda döden.

Kvällen var mörk omkring dem, lövverket

över deras huvuden hängde orörligt svart. I

den trånga, svaga ljuskretsen kring bordet syn-

tes deras ansikten — Ove blek och upprörd

med den ostyriga svarta pannluggen fuktig —

Gerda rundhyllt och blomstrande, men med hår-

dare allvar än annars i sina blida ögon —

Fritz lugn och oberörd — och Fock med bistert

rynkade ögonbryn, tydligen funderande på en

ny replik, mer förbluffande än övertygande,

— eller kanske lyssnade till någon gammal,

gammal, hemlig musik.

Fock vände sig till lilla Tea, fru Gerdas

fjortonåriga syster, som satt bredvid honom

med nedslagna ögon, sedesamt sugande en

kräftklo.

— Nå, Tea, är det inte stiligt med krig?

Hon såg upp, troskyldigt och blygt:

— Jag vet inte. “7

— Men hjältarne? Och hästarnei

— Ja — det förstås 1

— Och de fladdrande fanorna, de klingan-

de spelen, de blänkande sablarna, tänk, Breiten-

feld och Narva, Gustav Adolf och Karl XII och

alla andra unga, beundransvärda svenska

hjältar I

— Ja I svarade Tea med lysande ögon.

— Se där, fortsatte Fock, tror ni inte, att

Tea till slut har rätt? Krig är grannt, ståtligt,

beundransvärt.

— Du ska inte narra Tea så där, avbröt

Gerda, hon förstår ju inte alls ved du menar.

— Tea förstår mycket bra, och du själv be-

undrar ju revolutionshjältarna, de svarta, käm-

pande massorna, barrikadstriderna, de vajande

röda fanorna, de dova trumvirvlarna, som kalla

folket till vapen mot förtryckarna.

— Ja, det är ju någonting helt annat l

— Nej, kära lilla Gerda, det är precis samma

sak, våldet som yttersta argument för en dyr-

bar, livsviktig sanning. Är det inte besynner-

ligt — många unga män demonstrera möt kri-

get med bibelordet: du skall icke dräpa. Men

samma män drömma om att med kniv och re- 118

volver bana väg för sina idéer. Miljoner män-

niskor drömma nu om revolutionen — och

drömma med all rätt, den måste komma. Men

samma människor, som av våldet vänta sin fri-

het, drömma om tider, då våld aldrig får an-

vändas. Som om människorna någonsin skulle

kunna avstå från våldet som yttersta argu-

ment !

— Du vill alltså, att kriget alltid skall fin-

nas ? frågade Gerda indignerad.

— Vad har min vilja med den saken att

göra? Tänk efter: om jag — eller Ove — eller

Fritz — eller du själv, Gerda — eller vilken

människa som hälst har någonting att försvara,

ett barn, en hög och vacker idé, ett litet enkelt

hem, en älskad vän* ett dyrbart minne från

döda fäder, eller bara helt enkelt det egna

livet — och om så en främling kom och sade:

ge mig det där — ge mig ditt barn — din

höga och vackra idé — ditt lilla enkla hem

— din älskade vän — ditt dyrbara minne -

ditt liv! Ge mig det, jag har större rätt därtill

än du och du måste lyda mig! Vad gör man

då? Säger man som Ove: framför allt ingen

blodsutgjutelse! Försöker man att med kärlek r i9

och tålamod alltmer tillvinna sig fiendens för-

troende? Nej, man smäller till honom så att

han blir tyst. Om man kan. Det är tänkbart,

att först hållas underhandlingar. Man prövar

kanske rättsskälen, väger dem mot varandra.

Har jag rätt, vet jag det, och vill jag behålla

min dyrbara ägodel, då lägger jag alla tunga

skäl, som mitt förnuft kan skapa, i vågskålen

för att få rätten att luta åt min sida. Men kan-

ske håller fiendemannen lika styvt på sin rätt.

Då kommer slutligen det ögonblick, då liv står

mot liv. Han reser vapen, eller jag lägger mitt

vapen i vågskålen. Våldet får tala. Ty så länge

jag har liv, släpper jag inte det som är mig

dyrast, det som ger mitt liv värde, vad det

än vara må, en älskad vän, ett barn — ja,

vad som hälst. Vill man ta mitt käraste, så

ska det först stå strid. Jag säger inte: det är

fult att slåss, det är otäckt att döda, därför

ger jag mig. Ty har jag en gång kommit där-

hän att jag säger så — då har mitt liv inte

något värde, då är jag mjuk, sjuk, unken och

förmultnad i mitt innersta. Den dag får aldrig

komma, då jag inte med min kropps och själs

hela styrka försvarar vad som är dyrbart i mitt 120

liv. Den dag får heller aldrig komma, då* ett

helt folk med slappa armar låter främlingar

bara ta — bara ta----------

Den dagen är heller inte kommen för vårt

folk. Kärlek till kungen kan inte driva ut dem

i strid. Vem vet om fosterlandskärleken kan

det — begreppet fosterland är måhända för-

åldrat i vår tid. Men frihetskärleken le-

ver I Det finns ännu så oändligt mycket, som

vårt folk, de djupa massorna, ha att försvara,

för vilket de vilja ge livet — från det mest

primitiva, kärleken till livet, som kom-

mer att driva man ur huse, stora, vilda vikin-

gar, den dag främmande män börja skjuta på

oss — och till det högsta: frihetskärle-

ken, den härliga rätten att vara fri — för den

ska vi slåss mot vem det v^ra må, i krig mot

främlingar eller i revolution mot egna förtryc-

kare. Vi släppa inte det sista medlet, det sista

vapnet, det sista skälet: våldet, om det be-

höves för att slutligen försvara det käraste vi

äga.

— Nej, det är ganska klart, sade Fritz

betänksamt. Ingen människa avstår från det 121

våld, som är nödvändigt för att man ska kunna

leva.

— Är det socialism, det där? frågade Ove

förskräckt.

— En socialdemokrat begår verkligen inte

något högmålsbrott mot det heliga program-

met, om han resonnerar som Fock nu, sva-

rade Fritz, som började bli intresserad.

— Socialdemokratin är inte kyss och smek,

inte idealistiskt svammel i det blå, inte blöd-

sint självuppgivelse, med andra ord: social-

demokratien är inte kristend om. Kom

ihåg det, Ove! Vi äro inga romantiska kärleks-

hjältar, inga modärna, bleksiktiga asketer.

m

Fock började bli heti Han fortsatte:

— Socialismen är ett nationalekonomiskt sy-

stem, rör alltså jorden, materiella värden, detta

liv, som borde vara sol och varmt blod för alla

människor, men blivit skugga och förtvining

till kropp och själ för de flesta. Vi måste ge-

nomföra vårt ekonomiska system med tillhjälp

av demokratien, som ska göra folken myndiga

och driva bort alla främmande härskare och

oligarker. Om det blir nödvändigt, ska vi alla

använda revolutionens våld för att nå vårt122

mål. Varför tala då många av våra bröder

likt prästgårdsmamseller, de där ej tåla se blod ?

Vi vilja likaledes, att varje nation skall leva i

frihet. Men frihet får man inte gratis, den må-

ste erövras, den måste alltjämt försvaras.

— Men Internationalen då ? Den ska ju vara

frihetens och samförståndets symbolum för alla

folk?

— Ja, tack, tack. Men hälst med bättre

medel än resolutioner.

— Generalsträjk!

— Den sprängesav mobiliseringsorder! Vä-

grar du att mobilisera — pang, du ligger där.

För resten vägrar man inte att mobilisera, när

fienden marscherar över gränsen. Nej, när vi

med eller utan våld ha erövrat den fulla demo-

kratien i alla Europas stater och därmed in-

fört socialistiska produktionsmetoder överallt,

då måste också vår International ha maktme-

d e 1 till sitt förfogande att krossa eventuella

försök här eller där att samla makt hos några

oligarker. Samma gamla historia: våld är och

förblir yttersta argument för människor, som

leva starkt och som vilja leva! 123

Ove gjorde ett sista förtvivlat försök:

— När vi kommit så långt, då ska män-

niskorna ha nått fram till så stort förstånd, att

de inte döda.

— Svammel f fräste Fock. Så fort jag hör

någon säga, att människorna ska förändras, bli

helt vita och goda — då blir jag så himlaarg.

Det är vettlöst svammel, fullkomligt ohistoriskt,

ovetenskapligt, opsykologiskt, overkligt. Dra

för fan med sånt prat. Vi ska inte vänta med

socialismens genomförande till dess att män-

niskorna blivit gudar. Då få vi vänta en stund

för länge. Vi ska inte i morgon bittida förstöra

våra vapen i hopp att människorna snart ska

utveckla sin allmänna godhet. Då få vi innan

kvällen så mycket stryk, att vi bli förhindrade

närvara vid den eventuellt senare inträffade

stora himlafriden på jorden. Människans under-

liv hindrar henne från att bli en gud, påstår

Nietzsche. Och det är mer än underlivet som

hindrar! Vi ska inrätta oss efter verkligheten,

Stehen mit festen

markigen Knochen

auf der wohlgegriindeten

miitterlichen Erde,124

som Goethe säger. Stå med båda fotterna på

jorden, alltså, och genomföra våra praktiska

reformer i enlighet med behoven hos männi-

skorna sådana de nu en gång för alla äro.

Erfarenheten torde ha lärt oss, att inte lägga

vapnen allt för långt ifrån oss. Och att inte

försumma öva oss i vapnens bruk. Det går inte

längre att driva ut oss i slagsmål för kunga-

husens privatintressen. Men, kamrater, vi kunna

alltjämt bli angripna av främlingar, som ge

fan i vår ideella fredsvilja. Då ha vi att slåss.

Se vidare Belgien.

Nu blev Ove himlaglad!

— Ja, Belgien! ropade han. Där ha vi just

exemplet på hur vansinnigt ditt resonnemang

är. Belgierna rustade sig till försvar — och

vad ha de haft för glädje av det ? Sönderskjutna

städer, nerbrända byar, ett till hälften utrotat

folk, ett fasansfullt nederlag — och hat i de

levandes hjärtan för århundraden.

— Ove har rätt, sade Gerda. Belgien har

lidit alltför mycket för äran att ha ett försvar.

— Ja, där ha vi fått vårt exempel, fortfor

den mycket unge mannen. Hade belgierna 125

hållit sig stilla och tillåtit tyskarna marschera

genom landet —

— Så hade fransmännen levererat bataljer-

na i Belgien i stället. Slagfälten skulle i alla fall

ha legat vid Liége, Namur, Briixelle — ty där

går bästa vägen från Tyskland till Paris, och

fransmännen måste ta emot den första tyska

stöten så långt som möjligt från det stora fran-

ska landets hjärta. Hade inte det neutrala lilla

folket själv velat stänga porten, så hade Frank-

rike tvingats tillse att den blivit stängd. De

sönderskjutna städerna hade Belgien fått i alla

fall. Hur länge skulle det belgiska folket lugnt

se det eländet, innan de gått efter gevären för

att få ett ord med i laget? Och om de då

inte hade haft några gevär? Då skulle bön-

derna fått stå overksamma, medan deras byar

brändes. Den, som utan motstånd underka-

star sig främmande vilj?, har intet land, intet

hem, intet eget liv. Hans matbord är allas

matbord, hans sängplats är allas sängplats,

hans kvinna är allas kvinna. Var tyst, broder

skald, dina drömmar äro döden. Livet krä-

ver av oss annat än vackra tankar. Det

kräver starka handlingar också. Män ha ingen126

respekt för drömmare. Har du inte märkt det?

Tillvaron ligger inte alls på ett så högt plan

som du tror. Den ligger tvärtom mycket lågt,

och frågan rör sig helt enkelt ständigt om det

mest primitiva, aldrig om det mer invecklade.

Livets saga handlar bara om thé simple

things, thé true things, thé silent

men who do things — som Robert Ser-

vice säger, skalden från Klondyke.

Fock deklamerade så att han vart röd om

näbben som en tupp, och Fritz sade:

— Så länge Mauritz talar metafysik före-

drar jag kräftorna. Säg mig till, när han åter-

vänt till verkligheten!

— Jag vill ha pilsner, sade Ove. Mauritz

går för långt. Jag tycker att det är en sorts

andlig självuppgivelse, när en yngling behand-

lar idéer och intellektuella värden såsom något

mindrevärdigt. Jag tycker inte om revolver-

litteratur och fotbollsfilosofi. Tyst, Mauritz, du

är värd i afton, och med den ärade gästens

rätt ber jag dig inte längre prata krig. Vi ha

pilsner och vi ha ett rödvin, som du måste

ha köpt mycket billigt, och ,på väggen i din 127

kyska kammare hänger ett underligt instru-

ment, som lär användas på Frälsningsarmén,

men även till Rellmanssång —

— Alldeles riktigt I sade Gerda och reste

sig med iver. Mauritz skall vara hygglig nu, så

hjälper jag honom att koka kaffe åt de ärade

gästerna, och sedan ska vi ha sång.

Kvällen var höstmörk och oändligt tyst.

Hela himlarymden var översållad med stjärnor,

de tycktes skjuta vita gnistor ner mellan trä-

den till den lilla festligt skimrande ljuskretsen

kring bordet. Ett stycke därifrån blänkte sil-

verstrimmor på vattnet, där viken strök fram

tätt förbi stugan där Mauritz Fock bodde. Och

på andra stranden reste sig en tung, svart

massa, berg och skog, sammansmältande i

mörkret till en enda bister ram kring den lilla

vrå av världen, där några unga svenska parti-

kamrater sökte lista sig till en något klarare

uppfattning om vad som hände i den ohygg-

liga tiden.

Långt bortifrån kom över vattnet drivande

en svag återklang av danslystet trampande to-

ner från något handklaver vid någon plats där128

ungt folk dansade i stjärneljuset, utan att be-

kymra sig om kanondundret och blodbaden ett

stycke från landets gränser.

Högtidlig som en prästinna överräckte lilla

Tea åt farbror Mauritz guitarren, som hon häm-

tat i hans rum, och ingalunda var han den-

samme, som kunde hålla stånd inför hennes

förväntansfullt tindrande ögon. Och så lät han

Bellman komma i sång till det enkla gästabudet.

Och natten därute över det kärva svenska

landet blev än större, tystnaden högtidligare,

stjärnornas bleka ljus än mer silverlikt gni-

strande.

Just där, inom Torpets höjda gräs,

på granrisat farstugolv

steg Ulla ur sin gungande schäs

en söndag, så klockan tolv

vid pass> då Jofur åskan bestämt,

och Dandryds klockor pinglade jämt

och tuppen gol i källarsvaln

och svalan flög långt in i saln. —

Sångerna förklingade stilla under det

gamla trädets lummiga grenar. Och långt bort- 129

ifrån hördes alltjämt de danslystet trånande to-

nerna av en tung och hetsig vals, den tycktes

komma som en viskning ur unga levande hjär-

tan, gömda till hemlig lek i skydd av gråberg

och skogsmörker.

Fock tömde sitt vinglas efter sången och

sade:

— S ver ge.

De tego. De förstodo rätt väl och kände

detsamma. Han fortsatte:

— Hör ni det ? Att det är det gamla svenska

landet, som andas omkring oss. Att livet ännu

brinner på gott och ont i unga hjärtan, att blo-

det ännu går i samma takt, att vi ännu leva

i kött och blod lika starkt som vi leva i sån;

och saga. Bröder och systrar — hur länge än?

— Nu börjar han igen, sade Ove. Kan du

inte hålla dina tankar från kriget?

— Nej. Ty jag vill inte förskräckas och göm-

ma mitt huvud som en struts. Jag vill se. Och

jag vill förstå. Därför vänder jag mig inte bort

från den stora, ohyggliga tavlan förrän jag 130

listat ut hur den är konstruerad. Att jag därav

må förstå, hur linjerna dragas vidare ut mot

framtiden.

— Kaffet är färdigt, sade Gerda. Behöver

jag uttrycka mig tydligare?

— Nej, lilla älskvärda lady, men jag har ett

behov att tala tydligare. Var ha vi svenskar

vår framtid ? I det ryska riket ? Tillsammans

med det tyska? Eller i så kallat samförstånd

med det engelska?

— Keep thé neutralityl avböjde Fritz på

elegant skånska.

— Naturligtvis, svarade Fock. Här agitera

vi inte. Här tala vi förtroendefullt till varandra

om våra egna angelägenheter. Vår regering

har sagt ifrån, att vi absolut inte vilja anfalla

någon. Vi ha ställt vår landstorm och delar av

vår linje på vakt mot vem det vara må, som

vill angripa oss. Men vi ha inte avsagt oss vår

rätt att inbördes lidelsefritt överväga våra fram-

tidsutsikter. Man har så länge predikat för oss:

Ryssland vill ha krig med Sverge, Ryssland

väntar bara lägligt tillfälle att angripa oss för

att ta Norrland. Är det någon här, som vill

påstå, att detta aldrig blivit sagt? — Nej. Det I3i

är sagt. Det är förkunnat med en sällsam viss-

het. Det är framställt för oss alla såsom ödes-

bestämt och oundvikligt.

— Av Hedin ja.

— Och av hela hans anhang, hovpartiet,

militärpartiet och högern. Och nu frågar jag: är

det oundvikligt, matematiskt säkert

att Ryssland en gång snart nog skall

angriga Sverge? Den som tror det, må

uppställa för sig själv den frågan: är det så

— vad har då Sverge att göra i nuvarande

situation ? — Svaret är lika oundvikligt: Sverge

måste slåss. Det är enkelt, flärdfritt och klart

logiskt.

— Det är ett skurkaktigt resonnemang I ut-

bröt Ove hetsig. Vi vill inte ha krig, vi vill

inte mörda.

— Broder ska minnas, svarade Fock, att den

som inte lidelsefritt och utan glåpord kan di-

skutera förnuftsfrågor, har ingen rätt att be

nämnas förnuftig. Här agitera vi inte. Vi ana

lysera för att söka förstå.

— Men du talar ju alldeles som Hedin!

sade Gerda. Det tycker jag är otäckt att höra. 132

Han måste ju resa från landet, emedan han

inte kunde vinna gehör!

— Om djävulen själv påstår att två gånger

två är fyra, så tror jag honom, säger jag med

Waldenström. Även om mina käraste vänner

för mig predika den politiska nödvändigheten

att i denna stund förfäkta satsen: två gånger

två är fem. Kriget är en verklighetsaffär och

har ingenting med de påsmetade ideologierna

att göra. Kriget ligger på det enklaste, lägsta

plan — det, som för professor Kjellén är till-

varons högsta problem: några slaktaremästares

konkurrens om marknaden.

— Ja, Kjellén —

— Ove behöver inte skälla på den mannen.

Kjellén avslöjar själv con amore hela sin and-

liga misär. Vår gamle Geijer skulle för resten

bara i en handtryckning ha igenkänt den

historiske konstruktören i vår mo-

därne imperialistiska profet. Och jag behöver

inte hans argument för att förstå den nu så

fullkomligt isolerade Hedin. Jag behöver en-

dast tänka på de människor, som förlora livet

så mycket säkrare, ju mer de söka att i varje

ögonblick bevara det. Min syn på dessa ting 133

är uteslutande rent praktisk: preventivkrig!

Vi kunna inte slippa kriget. Ryssland ämnar

med första angripa, det har Hedin lärt oss.

Men nu är Ryssland bundet av två starka

stormakter. Hugg då in, Sverge! Det gäller

din framtid!

— Tror du, att du här i landet kan finna

en enda människa, som delar den åsikten?

frågade Fritz.

— Nej, och det rör mig inte. Jag är inte

politiker, inte agitator. Jag vill endast för

egen del förstå alla möjliga idéer.

För att eventuellt kunna lära mig hitta i laby-

rinten. Hela mitt resonnemang står eller faller

med hypotesen: är det oundvikligt att vi bli

angripna? då måste vi slåss nu, ty nu är den

för oss behagliga tiden.

— Svammel! sade Fritz och tände lugnt

sin cigarrett. Nu ska jag säga dig hur det

förhåller sig. Under krigets första dagar skulle

du ännu ha funnit gehör för ditt resonnemang.

Nu går det inte längre. Det fanns folk, som

talade om allians. Vad är en allians? Tysk-

land har lärt oss vad en internationell överens-

kommelse är värd, även då den garanterats 134

av en stormakts namn och ära — ett stycke

papper bara. England har lärt oss samma sak,

smidigare formulerat: när stormaktens eget

intresse så fordrar, då hållas garantiförbin-

delsens löften. Vad skulle en allians med Tysk-

land ge oss? Kaiserism, preussisk militarism,

hela systemet Potsdam. Vidare: krig, eld och

död — till vad nytta? Till tysk hjälp! Men

sedan? När Tyskland inte har intresse åt detta

håll — vad sen? Ingenting. Alliansen har bli-

vit en papperslapp. Är det klart?

— Papperslappen har skaffat oss en tryg-

gad ställning.

— Du är inte skåning, käre Fock, och

saknar därför verklighetssinne. Papperslappen

skulle i sinom tid utlämna oss hjälplösa åt den

mäktige fiende vi lättsinnigt utmanat i uppblåst

stolthet över att för en tid ha en stark bunds-

förvant. Vi veta för ögonblicket icke, huru-

vida det för oss existerar någon rysk fara.

Men om vi ingå en allians med Tyskland, då

har fiendskapen med grannen i öster blivit

akut! Ty då kommer Ryssland utan tvivel

att begagna första tyska trångmål för att kasta

sig över oss — och då stå vi där med vår 135

pappersallians. Enda förutsättningen för att

Tyskland i all framtid skall stödja oss med

hela sin makt är att Sverge blir en tysk

förbundsstat med låt oss säga Bayerns

ställning. Vilja vi detta? Fråga svenska fol-

ket, och du skall få höra ett rungande nej från

landets .alla vrår. Att inte tala om det nej,

som skulle komma från Tyskland. Antagligen..

— Tvingas vi en gång att välja mellan

Ryssland och Tyskland, så måste vi välja våra

germanska bröder.

— Nej. I varje situation komma vi att välja

— Sverge. Även om det ska kosta oss alla livet.

Vi underkasta oss aldrig godvilligt zarismen.

Men heller aldrig kaiserismen. Vi vilja vara fria

svenskar, ständigt arbetande på att öka fol-

kets frihet och självbestämmanderätt inom det

egna landet. Lyckligtvis behöva vi inte välja.

Det blir med var dag allt mer tydligt, att din

och Hedins hypotes är ohållbar och att slut-

satsen, preventivkriget, är falsk. Förutsatt att

Hedin verkligen vill preventivkrig, det veta

vi ju inte exakt. Ryssland hotar oss inte, dess

förberedelser voro riktade mot det svenska över-

fall, som Ryssland väntade. Ryssland trodde, 136

att svenska folket hade samma åsikt som du

och Hedin. Nu visar sig uppenbarligen, att vi

endast vilja fred. Varför skulle Ryssland an-

gripa oss? För den där hamnen vid Atlanten?

Det är ju rena metafysiken. Finns det någon,

som egentligen på allvar tror på det där? Ryss-

land har tillräckligt utlopp för sin industri.

Ryssland har inom det egna landet råvaror och

avsättningsmöjligheter tillräckligt för en oer-

hörd industriell utveckling under en oöverskåd-

lig framtid. Varför skulle det ge sig in i även-

tyret vid Atlantiska havet, där Englands intres-

sen möta? Att tyskarne predika för oss den

faran är solklart. Det tyska folket äger mycken

fallenhet för metafysik och politiskt historiska

konstruktioner, vilkas beviskedjor se alldeles

för bra ut för att vara pålitliga. Och när man

därifrån skriker till Sverge sitt tua res agitur,

då vill jag bara erinra, att vi ta inte instruktio-

ner i dessa ting från någon främmande makt;

parterna i målet, som ännu inte angår oss, må

sedan aldrig så väl maskera sina privata spe-

kulationer på vår bekostnad.

— Du förnekar alltså, att det för Sverge

existerar en rysk fara? 137

— Ingalunda, broder Mauritz. Jag påstår

bara, ätt din hypotes är ohållbar. Rysslands

krigsförklaring mot oss är inte så där absolut

oundviklig, liksom ett brev, redan inlämnat på

posten. Vår ryska fara är en tankekonstruktion

och som sådan ganska intressant. Men den är

inte något matematiskt säkert bevis. Vi kunna

dock inte bara på lösa misstanken börja ett så

vanvettigt äventyr som ett preventivkrig mot

Ryssland — för Tysklands räkning. Det är

detta hela vårt folk vet och känner, och där-

för skrattar man åt krigshetsarne. Vi prata

inte i tid och otid stora ord om fosterlandskär-

lek. Men vi vägra absolut att spela krona och

klave om fäderneslandet. Vi vilja ha svensk

fredspolitik. Och den ha vi redan. Varför i

Herrans namn bråkar du ?

— Skål Mauritz! sade Ove enkelt och flärd-

fritt. Och Gerda log! Och Tea lyssnade med

trånsjuka ögon efter dansmusiken, som alltjämt

hördes genom kvällens mörker långt fjärran

ifrån.

Fritz log en smula maliciöst mot det pils-

nerdrickande, vackra gossebarnet:

— Lägga vi ner vårt försvar, då riktas ‘38

genast kanonerna emot oss från alla håll. Då

kommer hastigt svenska frågan att bli aktuell

’i den europeiska politiken. De osynliga spin-

delnäten skola av utländska diplomater kastas

över oss från alla håll, kanske trassla in sig

i varandra och vålla strid om delningen, om

vem som ska överta den eller den biten av

landet, och om vem som ska vara förmyndare

för svenskarna i Norrland och för svenskarna

i västra guvernementet och för svenskarna i

östra. Märk Polen och Ukraina! Visserligen tro

vi inte, att Ryssland ligger på lur, färdigt att

störta sig över oss för att slita ifrån oss halva

riket. Men å andra sidan ha vi inga matema-

tiskt säkra bevis för att vi få leva i evig fred.

Den, som har gått och litat på kultur, godhet,

mänsklighet, förnuft och sådant, bör vid det

här laget känna sig ganska flat. Världen är

ond, människorna äro inga änglar, allra minst

de ledande herrarna i Petrograd, Berlin och

London. Vi måste vara på vår vakt.

— Skånsk politik är något märkvärdigt,

medgav Fock. Den har en bestickande klar-

het och enkelhet. 139

— Och verklighet! triumferade fru Gerda

obarmhärtigt.

— Även verklighet. Fritz motiverar åtmin-

stone sin fredspolitik på ett förnuftsenligt sätt.

Han är inte såsom skalden här, barnet Ove -—

si bara hur han dricker konjak som en kalv

dricker mjölk! Vilka tider, bröder och systrar!

Här är en tjugoårig gosse, som med ungdo-

mens hela glupskhet tär kräftor, pilsner, vin

— gott vin! — och konjak, dikt, sång, filosofi,

allt skönt och njutningsrikt; och under tiden

undervisar han oss gamla människor i den

växande generation ins elementära ideologi. Vi

gjorde detsamma i vår ungdom, broder, men

vi satte åtminstone en ära i att vara asketer.

— Det gick över, som du kanske minns,

svarade Fritz. Och Ove är måhända heller

ingen obildbar idiot. Bara de ideella molnbil-

derna fått regna ner, kommer även han att

se verkligheten klarare. Ännu kan han gärna

drömma om den eviga freden, det är en så

vacker dröm, och han får därmed mycket att

göra efter kriget. Säkerligen kommer mänsk-

lighetens kultur att under minst femtio år

framåt färgas av 1914 års blodsdåd. Vi, som 140

äro en smula äldre och förnuftigare än gossen,

få också mycket att göra. Vi måste lösa detta

svåra problem: hur ska Sverge kunna få ett

betryggande försvar. Med folket, inte mot

folket! För den rätta lösningen av det pro-

blemet ska kanske just vi en gång stå till an-

svar — låt oss säga: inför våra egna samve-

ten. Olyckan är, att vår försvarsfråga blivit

en partifråga. Vi skulle i stället ha lagt

pärtiskillnaden på en annan punkt: vilka

ekonomiska och politiska vederlag

får folket, när det åtar sig försva-

rets tunga bördor? Då hade politiken

varit sund, och vi hade fått se högerns svarta

hjärta naket. Jag skulle vilja föreslå —

— Eftersom jag har äran och nöjet att vara

värd här i afton, och jag ser, att ditt anfö-

rände uppenbarligen väcker vissa oroliga anin-

gar hos mina gäster, anser jag det vara min

plikt att tillfråga dig om du verkligen inte

skäms? Ämnar du nu hålla ett långt föredrag

för oss om vår hela försvarsfråga? För fan,

dét finns gränser för gästfriheten —

— Du ska få hela mitt program i telegram-

stil. Kastar du ut mig, så får du det i mor- 141

gon som telegram. Se så, var en man, finn

dig i ditt öde, när jag lovar att göra pinan så

kort!

— Mauritz gör bäst i att ge sig godvilligt,

sade Gerda, jag känner Fritz.

— Jag skulle alltså vilja föreslå, sade den

unge skåningen och såg klokare ut än två

vanliga människor tillsammans, att den nu fri-

villiga anslutningen till skytterörelsen blev obli-

gatorisk för varje svensk man i mogenhetsål-

dern. Det är grunden för armén. Linjen, ut-

sträckes till trettiofem års åldern. En första

övningstid på fem å sex månader, det räcker

mer än väl för detta skäligen enkla yrke. Men

övningarna måste upprepas, låt oss

säga i fjorton dagars tid vart femte år. Och

varje man behåller geväret som sin egendomi

Befordringsmöjligheterna hållas öppna från de

lägsta befälsgraderna till de högsta. Special-

vapnen bemannas hälst med värvade trupper*

verkliga yrkessoldater. Flygvapnet utvecklas,

flottans huvudvapen blir undervattensbåten.

Landstormen utser själv befälet i de lägre gra-

derna till och med kompanichefen. Den all-

männa rösträtten genomföres, bolagens rösträtt^142

1

och den graderade skalan slopas. Utrikesdepar-

tementets hela verksamhet underkastas riksda-

gens kontroll, så att den hemliga diplomatien

blir stoppad. Det är en hastigt skisserad svensk

tillämpning av det försvarsprogram som Jean

Jaurés i Frankrike lagt fram i sin bok TArmée

nouvelle.

— En sak gläder mig, sade Fock betänk-

samt. Vår vän Fritz kommer aldrig att bli

riksdagsman.

— Var lugn. Ska jag nödvändigt kandidera

någon gång, så blir det på ungefär detta pro-

gram. Då vet jag, att jag faller med ära.

— Emellertid, sade Fock och tog sitt glas,

min förläggare har absolut förbjudit mig att

vidröra inrikespolitiska spörsmål. Han påstår,

att jag inte begriper dem och inte har den

rätta vördnaden för sådant. Jag anser det vara

en hederssak att ge honom rätt, även i mina

privata samtal. Låt oss alltså tala om något

annat. Ditt program var för resten sådant, att

även vår gamle vän och lärofader, Nicolo Ma-

chiavelli, skulle ha gillat det. Han formulerade

i livet på ett förträffligt sätt många goda san-

ningar, däribland denna: de förnämsta grund- 143

valar för alla stater äro goda lagar och

goda vapen. Med glädje märker jag att

broder Fritz, vars själ uppenbarligen redan är

iförd röstsökarens vita toga, betraktar lika klar-

synt båda dessa grundvalar för staten. Skåli

— Jag vill skåla med Ove, sade Gerda. Han

har rätt, sedan må ni andra säga vad som helst.

För avrustning ska vi arbeta först och främst I

— För Sverge! sade Fock. Neutralitet och

fred är inte målet, de äro medel. Det gäller

Sverges oberoende, svenska folkets frihet.

— Den skålen dricker inte jag, sade Ove

och satte ifrån sig glaset. Inga nationella grän-

ser 1 Minns ni inte längre de vördnadsvärda

orden av Gaston Paris? Han stod å Collége

de France år 1870 och höll föredrag, tyskar-

ne lågo utanför staden, och kanonernas dunder

genljöd i salen. Predikade han nationalism?

Nej, bröder! Han sade: den inbördes motsätt-

ningen nationerna emellan har olyckligtvis allt-

för ofta fört till avund, hat och trångsinthet.

Den borde dock endast giva de olika folksla-

gen en känsla av deras varietet inom en h ö g r e

enhet. Och denna högre enhet är samman-

satt av det bästa hos varje enskilt folk, den ut- 144

gör vad vi kalla civilisationen. Och ci-

vilisationen, kamrater, den åsyftar hela mänsk-

lighetens frigörelse, alla människors lycka!

— Låt honom tro det! lugnade Fritz och

vände sitt amerikanskt slätrakade ynglingaan-

sikte leende mot Fock. Låt honom arbeta för

sina vackra idéer. Kanske vinner han en gång,

kanske segrar hans tro till slut. Vi andra, som

gå på jorden, få se till att inga obotliga olyc-

kor hända under tiden med de värden vi redan

vunnit.

— Jag borde egentligen bli förbannad på en

gosse, so*n vägrar att dricka en skål för Sverge

och det svenska folket, mullrade Fock och

strök sitt skägg. Men Ove är en ärlig idea-

list, och han ska ha sin fulla personliga frihet.

Vi kunna i alla fall förena oss. Vi kunna alla

höja våra bägare för det vårt hjärta älskar

mest — utan att vi kläda den kärleken i ord.

Under alla olika tankar och. talesätt — i grund

och botten mena vi ändå alla detsamma goda

för alla människor! Jag proponerar!

— Skålen accepteras!

Kvällen var höstmörk och oändligt tyst. 145

Hela himlarymden var översållad med stjärnor,

som sköto vita gnistor ner mellan träden till

den lilla festligt skimrande ljuskretsen kring

bordet. Ett stycke därifrån blänkte silverstrim-

mor på vattnet, där viken strök fram tätt förbi

stugan. Och på andra stranden reste sig berg

och skog i svart massa, sammansmältande i

mörkret till en enda bister ram kring Mauritz

Focks lika vackra vrå av världen.

Och lilla Tea satt och gnolade med tindran-

de ögon tyst för sig själv den dansmelodi, som

spelades på handklaver långt borta över vatt-"

net, från andra stranden, där unga levande hjär-

tan voro gömda till hemlig lek i skydd av grå-

berg och skogsmörker i det stilla sovande sven-

ska landet.

240

240

240

240

240

240

240

247

240

247

2