Bland sockenkungar och backstugusittare - historier från bygden

Vägsyn.

När de säga att allting går så hiskligt fort framåt nu för

tiden, så säga de inte precis hela sanningen.

Ty i åtskilligt gå vi allt baklänges ändå.

Det påstås, att Johannes Uppenbarelsebok ska" vara den

värsta bok, som finnes att tolka, och jag har hört karlar, hvilka

varit vådliga i lärdom, förklara, att detta beror därpå, att hon

skrefs för så ofantligt längese"n, då det inte var så värst väl

beställdt med lärdomen, och då man inte hade så stora pretentioner

på tydlighet i uttryck och klarhet i tankar, som man nu har det

inom den bildade världen.

Men uppenbarelseboken är klar såsom springkällovatten,

emot de författningar och lagar, hvilka nu för tiden skrifvas här

i landet.

Om de »sjuttio uttolkare» kunde väckas upp från de döda,

och om man förelade dem att förklara, t. ex. den nya väglagen

eller »lagen om krigshärens ställande på krigsfot», så skulle de

sjuttio, trots deras snillens skärpa, bli galna, innan de hunnit

läsa igenom dessa dunkla skrifter.

Och det underligaste och obegripligaste är, att hvarje ny

lag och hvarenda ny författning bara ställer till oreda, bråk,

krångel, kostnad och ledsamhet, där de egentligen skulle bringa

lättnad och reda.

*

Hur bra hade vi det icke fordom t. ex. med vårt

vägunderhåll, och huru trefliga voro inte då vägsynerna för såväl

underhållningsskyldige som läns- och nämndemän!

Åh, det minnas vi nog!

På den tiden höllos vägsynerna i de vackraste vårdagarne,

åtminstone här i orten, och jag, som var nämndeman på den

tiden, minnes grant, hur det gick till.

Folk hade kantänka i vårtiden inte tid att se till sina

vägstycken, men det gick ändå, gualof, galant.

Länsman svor, förstås, ämbetsplikten likmätigt, när kärran

höll på att stjälpa eller gå i kras.

Och vi nämndemän sekunderade honom, så godt vi kunde

samt lofvade, att det skulle bli andra bullar af för den

väghållningsskyldige.

Men när vi kommo fram till hans vägmärke och under

en liten rishög vid detsamma funno en ost och en flaska

brännvin, så stod det ju inte till att vara arg längre eller att skrifva

upp den beskedlige karlen, som så väl visste, hvad en

synenämnd behöfde och åtrådde.

På det viset gick det hela vägen utefter. Vid hvarje

vägmärke bereddes oss alltid någon öfverraskning.

Var det klent med grus på vägen, så fanns det så mycket

mera gudsgåfvor vid vägmärkena, så att vi behöfde gualof, inte

vara nyktra en minut, så länge vägsynen pågick.

Ju längre vi kommo, dess mildare blef länsman i själ och

hjärta, fast han röt och svor som en stolle, midt ute på

vägbitarna.

Och vi nämndemän gungade hit och dit i vårt vagnssäte,

och voro fulla af godhet, fast vi sågo myndiga och djädriga ut,

när vi mötte någon.

Och när vi återvände om kvällarne, hade vi häckarne fulla

af limpor, fläskskinkor, ostar, brännvin och fåralår.

Länsman tog naturligtvis det mesta, efter han var herre och

ordförande. Roligt och godt var det i alla fall.

Men skam tog den, som inte hade gjort i ordning med

förning vid sitt vägmärke.

Om han rätt hade sin sträcka aldrig så väl i ordning, tog

länsman upp sin bok och sa":

— Vi syna väl på 145 lass grus?

— Visst i attan göra vi dä" ! Och han kan va" gla", att han

slipper ifrån för så godt pris! svarade vi.

— Visserligen, men vi ska" inte vara några flåbusar! sa"

länsman och skref:

»Dikena rensas, hjulspåren igenkrattas och 145 lass groft,

godt grus påköres genast.»

Jojo, det var en rolig tid det där. Men hon är förgången.

Nya författningar, konstiga och obegripliga, hvilka skulle göra

vägarna bättre och underhållet lindrigare, ha" förstört och

fördärfvat alltsammans, både vägar och länsmän och nämndemän.

De gamle sucka nu och säga:

— Di vill förbättra allting, men tacka vill ja" den tiden, då

en kunde broa sin väg med en liten ost och ett halfstop brännvin

— eller om han var rätt led — med en fläskskinka!

*

Nu på sistone ha" de gjort en författning, som föreskrifver

att vägsynerna ska" hållas på efterhösten.

Det visste icke hundan om, att länsmannen skulle kånka

omkring härute i de dagarne, och för den sakens skull kommo

jag och ett par andra gubbar i elände en oktoberafton.

Vi hade varit inne i sta"n med skållingar samt voro inte

så värst absoluta på hemvägen, och vid Hallabo vägskäl skulle

vi skiljas åt och ta afskedssupen.

Det var jag och Sven i Gölen, Måns i Stigåsen, Manuel i

Sölje och Per i Nessabo.

Serratre, där ställde vi åkdonen på vägen och öppnade

matsäckarna samt spände till att äta sådan där välsignadt go"

kryddsill från Karlshamn, som vi köpte oss i kaggavis, Adel

Söderlunds sill, vet jag, som fått guldmedalj i Stockholm och

Norge. Smalt gjorde hon i munnen på oss som smör, men

simma ville hon ändå. Och så drucko vi och åto samt

oppsalverade inte, att solen höll på att gå ner. Men man har

ju inte mer roligt och godt än man gör sig, hvilket inte kommer

så ofta på nu för tiden.

Det var inte utan att vi också trallade och hojtade ett grand

vid vägskälet och voro stormodiga och vidlyftiga, så att vi märkte

inte, att där kom en skjuts i skymningen, förr än en karl ropade:

— Kör ur vägen, drumlar!

— Kör du åt helseke, för här ä" ingen, som tänker stiga

på sne för dej, rätt hvem du är, fast du är vider i truten. Vi

ä" nämndemän och körkevärdar allihop! genmälde Manuel i Sölje!

— Kör ur vägen, fyllebultar, ropades det än en gång.

— Reta oss inte, för då går dä" dej illa! Hade du kommit

som en mänska, skulle du fått bå" brännvin och Söderlundssill,

men nu får du tacka Gu" och slicka tummarna, om du får krafla

dig förbi oss som en hund på vägkanten! röt Måns.

Den resande blef väl stött, kan jag tro, ty han hoppade ur

sin schäs, sprang bort till oss samt började hölja på oss med

sin smällpiska, rätt så storgubbar vi voro.

Då blefvo vi alldeles förbaskade samt togo också slutligen

till piskorna. Men Per, som alltid varit en utstuderad karl,

dängde, så godt han i skummet kunde, en hel näfve snus i

ögonen på fienden, så karlen såg inte hur han slog, utan dräpte

till Svens fölunge i gölen, så att denne satte af som en raket.

Till all lycka satt Sven i häcken, och när vagnen skulle

förbi den ilskne resanden, ville Sven, gubevars, grabba håll i

karlen och gifva honom ett nyp. Och det måtte han ha gjort,

ty i detsamma skrek främlingen:

— Vell du ge" mig igen min mössa, din bandit!

Men Sven for af som en blixt.

Då tänkte jag, att vi väl borde ha reda på, hvem det var,

som kvalde oss i vägafriden, och ref fördenskull upp en

tändsticka.

— Godt folk, det var länsman, som vi skällt och kastat

snus i ögonen på. Han stod där utan mössa och peruk och

rööjd och ilsk som ett bi.

— Han kom från vägsyn, sa" han, och nu skulle hin onde

anamma oss, påstod han.

Vi stodo där som katoliker inför påfven i Rom och tiggde

om nåd och förskoning samt svuro på att vi inte kunde ana, att

nådig befallningsmannen var ute på vägsyn i oktober.

Till sist lofvade han oss likväl, att vi skulle få fara i fred,

om vi gåfvo 20 kronor hvar till de fattige. Detta fingo vi äfven

gå in på, ty det gafs ej annat råd, och Per fick därtill lof att

låna länsman sin skinnhätta.

Allt det här äro de förhärdade nya författningarna skuld

till, ty hade vägsynerna fått hållas som förr i världen, hade

detta elände naturligtvis aldrig händt.

Jojomän, sådana grannlåter och trefligheter ställa de till nu

för tiden.

Men det värsta af allt var ändå, att när Sven kom

hemskenande till Gölen och hustru hans kom ut och fick se honom

ligga full i häcken med länsmans mössa och peruk i näfven, så

fick hon, Gu" förlåte mina synder och skam till sägandes, inte

mer och inte mindre än missfall.

Så vägsynerna äro då i denna regeringens tid inte mycket

att hurra för, — det är då säkert och fulleligen bevisadt genom

denna redogörelse.

Källarmästaren i Skrikebo.

På de branter, hvilka leda upp till samfundslifvets höjder,

ser man dagligdags stora människohopar sprattla och klättra

och klänga sig fast och svettas och illfänas.

Alla vilja dit upp, ty där tro de all härlighet vara

tillfinnandes. Större delen når dock aldrig dit, utan ramlar tillbaka

under de fruktlösa klättringsförsöken. De hade inte nog

kraftiga och hvassa klor att hålla sig fast med, och därför falla de

åter antingen krossade eller svårt skamfilade till den enkla, men

lugna dalen därnedanför.

Men de oupphörliga olycksfallen förmå inte ändå att varna

och afhålla andra från att störta dit upp och utbyta det fridfulla

lugnet i de obemärkta dälderna mot stormarne och farorna på

lifvets höjder.

Att det emellertid inte är så godt däruppe som mången

tror, det har Isak Petterson i Skrikebo, minsann, fått erfara

och röna, sedan han krånglat sig upp till fjärdingsman här i

socknen.

Så länge han nöjde sig med att vandra fram utan äretitel

framför sitt namn, så länge han fann behag i sin låga och

anspråkslösa ställning som brukare i Skrikebo, hade han ro och frid.

Men sedan stormodigheten och högfärdsanden drifvit honom

att uppsöka höjderna kring länsmannen och i närheten af

kronofogden, har han fått känna på annat, stackars karl.

*

I denna tid, då synden öfverflödar, finnes det för de

exekutiva myndigheterna, bland hvilka fjärdingsmannen ingalunda

är den obetydligaste, ingenting, som är förenadt med större

vedermöda än att indrifva prästlönerna.

Folk bli galna, när man kommer och kräfver dem på

sådana medel.

— Si, min käre, sedan vi byggde missionshuset, har jag,

tack och lof, inte satt min fot i kyrkan; intet dödsfall har jag

haft, och broder Jonsson döper mina barn! Hvarför skall jag

då betala prästlöna? säger den på restlängden uppförde

»kristlige» personen.

— Ska" ja" betala 12 kronor te" prästen? Åh hut i helsefyr,

fjärdingsman! Jag var bara i julottan en enda liten vändning!

Det är den enda gång jag varit i kyrkan i år. Dra" in hakan,

fjärdingsman! För tolf kronor får jag flera stycken konsert- eller

cirkusbiljetter och flera halfvor punsch! Gå hem och lägg sig

och hölj nå"t varmt på sej, fjärdingsman. Nå"n valuta ska" en

väl ha för sina pengar. Tolf kronor för trefjärdedels predikan ä"

för styft! håna världens barn.

På sådant sätt blir fjärdingsmannen mottagen, när han

kommer ut i socknen med restlängden. Ovett men inga pengar

vankas i stugorna.

*

En dag kom Isak Pettersson bort till Fästampen med sin

restlängd. Maffig trädde han in i stugan, satte ut truten och sa":

— Hva" ä" Petter? Han ska" ut mä" prästskatten i dag,

annars tar skam honom.

Men Petter och hans käring hade naturligtvis sett Isak på

långt håll, och så hade de i hast gjort upp en syndaplan.

På Fästampen är det nu ställdt på det viset, att Petter har

en liten slöjdstuga, hvilken han fört upp vid gafveln. Och under

golfvet i den stugan ha" de sin potatiskällare, i hvilken man

kryper ner genom en lucka innanför dörren.

Så fort Petter fick se Isak komma, kilade han ut och tog

bort källarluckan samt bredde en mattstump öfver hålet.

— Säj honom att jag är därute, Lisa! sa" Petter till

hustru sin.

— Jaha, ja" begriper nock schäsen! Men när han kommer

upp igen! Hva" ska" ja" då ta" mej till?

— Åh dä" går inte så kvickt för honom heller. Ja" har

lagt undan källarstegen! Men säj se"n, att ja" har gått bort te"

Johannes i Poarp! grinade Petter och undstack sej på loftet.

Nå, allt gick efter uträkning.

När Isak, som sagdt, kom in och frågade efter mannen och

förkunnade sitt fruktansvärda ärende, nöp Lisa på mun och pep

med sorglig ton:

— Jo, han ä" la vesst ute i slöjdstuga" och täljer räfsepinnar.

— Då går ja" ut te" honom! lät Isak och masade dit så

gravitetiskt som hans myndighet fordrade.

Men när fjärdingsmannen kom inom dörren och började titta åt

vrårna efter sin man, trampade han snart på mattan och rakade

ner i källaren så fort som en blixt. Och det värsta var, att

han i fallet slog hakan mot gluggkanten och fick tungspetsen

så illa handterad, att han inte var människa att skrika på en

lång stund.

Men rätt hvad det var, fingo Petter och Lisa höra ett

grufligt väsen ifrån slöjdstugan. Fjärdingsmannen vrålade och

bölade och slog i källartaket med käppen samt hotade och

frambesvor tillika flera milliarder onda andar till anammande af icke

blott källaren utan hela Fästampen i gemen. Och när Lisa

lyssnat en stund och tråkat undan grinet, som ville kväfva henne,

gick hon dit ut och ropade i dörren:

— Hva" i Guss" namn gör ni i källaren karlar? slöss ni?

— Vi? Här ä" ingen mer än jag! tjöt fjärdingsmannen.

— Jo, visst ä" väl Petter med, för hva" i alla tider har

fjärdingsmannen ensam där nere att göra?

— Ja" dråsade ju ner igenom hålet som en torsk och har

fördärfvat bå" tänder och tunga. Gack efter en stege käringehäxa.

— Åh, han göcklar bara!

— Ja" ska" min själ ge dej för göckla jag, din gamla

benget, om du inte ror hit med en stege i rappet! röt Isak.

Men Lisa var måntro inte så bangen af sig utan stod och

trätte med fjärdingsmannen och »skymferade» honom en lång

stund, så att karlen blef allt argare och argare därnere.

— Hm, hm, — nu förstår jag! Han ska" kräfva

källarråttorna på prästaskatt också! Jaha, de ha min själ, bättre rå" att

betala än vi, för di ha" stulet hälften af våra potäter i vinter!

hånade Lisa.

— Håller du inte din synda- och tandlösa trut, så häktar

ja" dej för förgripelse på i ämbetsutöfning stadd tjänsteman, vet

du dä"! gnisslade Isak.

— Har ja" rört dej kanske därnere i din ämbetslokal? Ha

ja" förgrepet mej på dej så möcke" som må" min lillefinger en

gång? Nähä du, Isak lelle, ja" vell knappast ta" i dej mä" en

tång, rätt så hög ämbetsman du ä"!

På det viset bjäbbade käringen och till sist blef Isak så pass

att han rent af höll på att krevera af ilska, hvilket ingen kan

undra på.

När då Lisa tyckte, att han lidit nog, slängde hon ner en

byktafla och en såstång i källaren och menade att Isak, som vore

en sådan karl och matador och fjärdingsman, nog skulle laga

sig opp i ljuset medelst de sakerna.

Det gjorde han också. Men när han, blodig om munnen,

kom ut på gården, var han så anfäktad af ilska och förargelse,

att han bestämdt inte visste hvad han gjorde, utan högg

käringen i kalufven och började ramla på henne utefter ryggtaflan

med käppen, det värsta han förmådde.

Och det var ju inte mer än rättvist och bra och väl förtjänt.

Men olyckan var den, att grannkvinnan och hennes piga

stodo i sin kålgård och åskådade dansen. Och fastän de tyckte,

att det var roligt och godt nog åt Lisa, så voro de i alla fall

ett par goda vittnen.

Det var emellertid inte det värsta för Isak, att han, när

Petter kom med stämning för hemgång, nödgades muta ner

saken med femton kronor. Ej heller var det något att så

särdeles fästa sig vid, att han i tre veckors tid hade ondt i tungan

och gick och suddade på målet.

Allt det var ju rena bagateller. Men det värsta var, att

folket i hela socknen efter det där äfventyret i Fästampen tagit

sig till att kalla Isak Petterson i Skrikebo för —

»Källarmästaren» Och i vår tid och i vår ort har det ordet, gualof, en

förskräcklig klang.

Jojo, farligheterna och stormarna stryka fram på samhällets

höjder.

— Ja" vell hellre va" simpel bonne och kallas rackare än va"

fjärdingsman och skällas »källarmästare»! sa" också Per i Nyby.

Löftesbrytarens straff.

I vårdagarne, just när det var som allra brådast med

såningen, låg Greta i Runseryd och drogs med döden.

Mannen hann icke mycket med att se efter henne om

dagarne, ty han nödgades ju gno med vårarbetet det värsta han kunde

och passa sig väl mellan regnskurarna, om han skulle hinna få

ut allt rätter och vederbörlig tid.

Pigan måste hjälpa till ute på åkrarna, och så hade karlen,

den stackarn, tvingats att lega gamla Maja på Hörnet att se om

den sjuka och styra till med maten och andra affärer inomhus.

Mannen kunde sålunda icke vara annat än vid dåligt och

okristeligt humör. Ty Maja brydde sig just inte om att hushålla

med smulorna, utan for fram som en barbarisk och hednisk

kvinna med både sofvel och bröd och kaffe och hvetemjöl.

Medicinen kostade också slantar, så det var då inte underligt om

Jonas, när han gick och trälade, mumlade och brummade allt

ibland:

— Vräka sej sjuka medt i våren, dä" ha di håg te". Kunna

di inte göra"t på venterti"en, när en inte har så brådt? Men

fruntemmer ä" fruntemmer och dä" bli" di te" dess vär"a går om styr!

Tvi den dåli"e! Här går ja" te" förlust för hvareviga da", och dä"

står ingen annan hjälp te" buds än att ja" får lof söka repa opp

mina affärder mä" ett förmånligt gefte, äss Herren i sin nåd

skulle låta lifvet renna ur Greta!

På så sätt gick den syndabocken och grunnade öfver

antingen han skulle fria till den eller den samt gjorde öfverslag

öfver de fruntimmers ägodelar, hvilka möjligen kunde passa honom,

medan Greta ännu lefde och låg och våndades inne i stugan.

Ibland kunde Maja komma ut och hojta:

— Gack in en vändning, Jonas! Ho" jämrar sig efter er

och påstår att det lindrar henne, när I setter på sängakanten!

— Dä" ä" bara fruntemmersgriller! Ja" ä" väl ingen

helbrägdagörare eller doktor eller apetekare heller. Och inte har ja" ti"

å setta fånöttig, när potaterna ska i jor"a — utan in mä" dej du,

Maja, å logna henne och häf i henne meklament, så bättrar hon

se nock attan, äss dä" ä" Guss velje! svarade Jonas.

Men en afton, strax före solakvällen, kom Maja utrusande

på kornåkern till Jonas och skrek och stammade:

— Nu får I lof in lell, för nu ä" dä" på utspel mä" henne

rektigt ändå! Ho" själas bestämdt innan sol går i skog!

— Åh, dä" går nock inte så kveckt heller, mente Jonas.

Men Maja grep honom i tröjan och släpade in honom till

den sjuka, som verkligen låg i själatåget.

— A"jöss mä" dej, Jonas lelle! Lofva mig nu en ting, så

kan ja" gå bort i logn. Men lofvar du inte dä", så ä" ja" rädd att

ja allri" får ro i grafven! stammade den sjuka.

— Hva" ä" dä" då?

— Jo, lofva me" nu i dödsstunna, att du allri, allri" går och

gefter om dej!

— Ja, gubevars! lät Jonas. Men han tittade åt annat håll,

så man kunde då förstå, att han inte hade allvar med sitt löfte.

— Tack, tack för dä" ordet. Nu ska" ja" dö i ro! Och den

sjuka såg nöjd ut och tröt strax därpå.

— Ä" du inte vettig, Jonas, som ger så"na löften. Hvem

kan veta hva" du kan få för griller eller hva" du kan bli

tvingad te"! suckade Maja.

— En ska" aldri" neka en döende nå"nting. Kan en hålla"t,

så är det så, annars får dä" gå som dä" kan! genmälde Jonas och

började rådgöra med Maja om tillrustningen till begrafningen.

*

Det dröjde inte så värst länge efter det Greta var kommen

i jorden, förrän Jonas började titta sig omkring efter en annan

gemål.

— Den, som har ett hemmansbruk, kan inte undvara

fruntemmer! mente han.

— Men du kan väl reda dej mä" en piga, så slipper du

göra den aflidna emot i hennes yttersta vilja! Tvi dej skönliga,

som löper efter kvinna, när Greta knappt ä" kallnad! förmanade

Maja, som hade stannat kvar på gården en tid efter jordölet.

— Piger stjäla och runera husa. Ska" en kunna lita på och

ha" redi"t gagn utå fruntemmer, får en lof gefta sej mä" dom!

förklarade Jonas och fortsatte efter vårarbetets afslutande att

drifva omkring på frieri i trakten.

Men det gick jämt och ständigt olyckligt för honom. Än

drefvo fruntimren skoj med honom och gåfvo honom korgen, än

fingo pojkarne i byarne fatt i Jonas och gjorde honom

allehanda hyss och förfång, när han var ute och vandrade om

kvällarne. Han kom alltid långnäst och ofta sönderrifven och illa

handterad från sina giljarefärder.

— Dä" kan inte gå på annat vis för honom, när han ljög

och bedrog Greta i själfva dödsminuten! mumlade Maja.

Efter många om och men lyckades emellertid Jonas få Lena

i Sjöbo så pass på trafven, att hon stämde möte med honom

här och där i markerna, där de ostördt kunde få tala om sin

blifvande sällhet uppe i Runseryd. Men hur inpiskade och

försiktiga de voro, lurade dock de sabla pojkarne i Sjöbo ut att

kärleksmötena höllos i skuggan af ängsladan, som låg i

madkanten.

Och så drogo de dit neråt en lördagskväll för att föra nojs

med Jonas och Lena. Ty pojkar ä" ett illtyg, som knappt ha"

försyn för något heligt. Hur det var fick dock det förälskade

paret i god tid se pojkaskocken, och så gömde de sig och sin

kärlek inne i den tomma ladan.

Men pojkarne släpade i sin ondska fram en stor stock och

stöttade inne Jonas och Lena.

Lördagsnatten gick, söndagen likaså. I Sjöbo saknade man

Lena och i Runseryd fördes väsen efter Jonas. När dessa heller

inte under natten till måndagen återkommo, blef det oro i

bygden och på måndagseftermiddagen anordnades skallgång efter dem.

Man inringade alla ägorna, hojtade, vrålade och skrek, som

om domen kommit öfver bå" Sjöbo och Runseryd, och till sist

slöt sig ringen kring ängsladan, där man fann de tu, snopna och

skamsna och så uthungrade, att det var totalt förbi med

kärleken i dem.

Lena var topp tunnor rasande och fräste som en katta.

— Dä" ska" en hund och inte ja" gefta mej mä" en karl,

som ä" alle mans gäck! sa" hon och gick hem, medan Jonas,

öfvergifven och förskjuten, stapplade af åt sitt håll under allt

dreffolkets flin och homeriska grin.

*

Men tror ni att Jonas gaf sig efter den betan, så bedrar

ni er. Fjorton dagar efteråt hade han verkligen tjusat den tjocka

Mina i Brogård.

— En ska" få si, att dä" lockas för honom te" sist. Ja"

trodde, att dä" hvilade en förbannelse öfver hans friande efter

han ljög för Greta, men dä" töcks ge mä" sej! lät Maja, när hon

erfor huru väl det vurnade sig med Jonas och Mina.

Så en söndag var han hos henne igen. Dagen var stekande

het. Jonas och Mina gingo upp på gafvelrummet för att språka

i ro och skymundan, medan gubben i Brogård tog en tidning

och satte sig på »gongebrä"et» vid gafveln för att läsa lite grand.

Dagen var, som sagdt, het och tjocka Mina började svettas

på kammaren, så att hon satte sig i det öppna fönstret för att

svalka sig.

Jonas kunde förstås inte längre styra sig, utan satte sig

bredvid henne och försökte hålla henne om lifvet.

Så sutto de en vändning och mådde bra i tvärdraget.

Men så fick Jonas olyckligtvis i sitt hufvud att han skulle

kyssa sin tilltänkta ett spadtag.

— Styr de", stolle! Far setter ju här nere och kan få si"et,

log Mina och böjde sig undan.

Men Jonas var envis i det som i allt annat och ville inte

försaka det goda. De glömde nog också båda två, att de sutto

i fönstret. Mina böjde sig bakåt och Jonas följde efter med

spetsad mun. Och hur de konstrade, oviga och klunsiga som de

voro, dråsade de bägge två baklänges ut genom fönstret och

kommo öfver gubben, som satt i sin oskuld och läste sitt blad.

Han trodde, att en bomb eller granat var öfver honom och

började vråla och gallskrika, så att det hördes öfver halfva

socknen.

Och i hans skrän intonerade snart bå" Mina och Jonas.

Det var en härlig och osedvanlig syn, som tedde sig

sabbatsaftonen å marken vid Brogårds gafvel.

Tre förskrämda människor lågo där bleka, förfärade och

skrikande, så att de kunnat skrämma en fiendehär på flykten.

Gubben tittade på de båda älskande och vrålade och dessa

bligade på hvarandra och bölade.

Omsider kom en hel hop folk till, och då befanns det, att

olyckan var större än man trodde. —

Jonas hade slagit af sitt vänstra lår mot gungbrädan. Mina

hade brutit sin högra arm strax ofvan handleden och gubben

hade fått axeln ur led, när de älskande ramlade öfver honom

af höjden. Och allt folket förfasade sig öfver detta tredubbla

olycksfall.

Det var emellertid ingenting annat att göra än sätta för

oxarna och köra dem alla tre ner till lasarettet.

Och den foran såg sorglig och märkvärdig ut. Aldrig har

väl ett kostligare lass blifvit framkördt på den vägen. Tre

lemmalytta i samma häck, och så vidt plågorna det tilläto skällde de

tre på hvarandra hela vägen.

Sen lågo de i samma rum å sjukstugan och grälade.

Mina gaf sig katten på att hon inte skulle äkta en man,

som vred af henne armarna före vigseln, och Jonas påstod sig

vara lika nöjd om en hustru, som ville lära honom flyga.

Jonas blef på grund af den där manövern halt och illavuren,

hvarigenom hans giftermålsutsikter än ytterligare förminskades.

Men det kunde ju icke gå honom på annat sätt, när han

lögnade för Greta i hennes dödsstund. Vi se alltså, att vi böra

vakta oss för att bedraga våra hustrur, när de hålla på att dö.

Annars är det just inte så noga.

»I vettnes närvaro.»

På den tiden, då jag var en liten pojk, som rann upp till

vedermödor i en syndig värld, och var snäll samt kanske i

någon föga mån mera oskyldig än hvad jag nu kan vara, si då

gick äfven jag och förde skoj i en skola.

Ifrån dessa af inga hustrur eller växlar eller andra rackartyg

skymda och förmörkade dagar erinrar jag mig framför mångt

och mycket Kalle i Hagenborg.

Och han är mig ett ljufveligt och gladt minne, ty Kalle var

skolans driftkucku och syndabock, åt hvilken vi hade ogement

roligt.

Där växte förstås i den där byskolan vid min och Kalles

sida många frön till blifvande kyrkovärdar och nämndemän jämte

moror till dem, om hvilka det med föga fog kunde sägas, att de

voro födda snillen.

Men Kalle var i alla fall den dummaste i hela skolan, hvilket

icke vill säga så värst litet, när man tar i betänkande, att

jag var med.

Det skulle dock varit lättare, tusen gånger lättare för den

gamle skolmästaren, hvilken vi uti vår nedärfda synd kallade än

»Tassen» än »Vargen», att raka sig med ett gammalt stekpanneskaft

än att få lärdom och annan katekes till att bita ett dugg

på den gode och trogne Kalle i Hagenborg.

Jag vågar än i dag slå mig i backen på, att denne under

hela skoltiden icke gaf ifrån sig ett enda acceptabelt svar på en

lärdomsfråga.

För att nu göra denna inledning kort och med ens visa

hurudan Kalle var, vill jag bara anföra denna lilla katederblomma

från nu åsyftade småskola.

Det hände nämligen en gång, att »Vargen» ställde sig

framför Kalle och sporde:

— Hvaraf är katekesen tagen? Det blef dock löx, att den

tillfrågade fick sig af att gå in i något svaromål, utan han satt

där och glodde rummet rundt och ref sig i luggen.

Först efter det »Vargen» stampat i golfvet åtskilliga resor

och slutligen drabbat på Kalle med käppen öfver ryggen, lät

denne beveka sig till att öppna sin mun och tjuta:

— Jo dä" va" så sant! Snus-Jösse har, min själ, köpt henne

åt me" inne i Växjö!

— Är du alldeles galen och totalt vettlöser, pojke? skriade

skolmästaren.

— Dä" må va", men sanning talar ja", för dä" har mor allti"

bedt me" göra! genmälde Kalle och såg så belåten ut, som om

han gjort en välgärning.

*

Ja, sådan var Kalle i Hagenborg. Men om han inte hade

sådana anlag, att han kunnat stiga till kommunalordförande eller

biskop här i världen, så vardt han i alla fall en obegripligt bra

arbetare, som verkat så troget och sträfsamt i sitt kall, att jag

hoppas vår Herre en gång ska" se öfver med hans stapplande i

katekesen.

Kalle dängde och svängde alltså till den grad på åker och

äng, att han omsider snodde sig till en åtting. Och han betalade

honom också.

Han var, kantänka, alldeles för enfaldig att använda hvad

han förtjänade på annat sätt än till att göra rätt för sig.

Någon riktig nutidsmänniska var han alltså inte, ty dessa

nyttja sällan sina pengar till någon rättgörelse, förrän

lagkarlarne i förmåga af sin myndighet börja lirka med dem.

Men om det var något i denna värld, som föreföll Kalle

fasaväckande, så var det lagen och dess nattväktare.

För de senare gick han ur vägen och den förra trodde han

sig följa.

Men hans förstånd var ju inte så väldigt, och därför hände

det honom en gång ett sådant djädrans spektakel, att han

bestämdt mistat sitt vett för"et, om han hade haft något sådant

att mista.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Sven Månssons kor och stutar hade en sommardag brutit

sig in i Kalles hafregärde och åstadkommit en ganska bra

ödeläggelse därstädes.

— Du får lof betala mej skadan, för du har ovana kreatur

och gärdsgår"n var redig! sa" Kalle.

— Aldrig får du en styfver förrän du visat bå" dä" ena och

andra. Syn och domstol få lägga emella" oss, för ja" betalar

inte utan att ja" blir dömder te"t! svarade Sven.

Men domstolen ville Kalle inte till. Hellre hade han väl

anropat hin håken om hjälp än den, och därför gick han och

grubblade i sorg och själskval en långlig tid.

Slutligen fick då äfven han en dag en idé, och med den

gick han till Manne i Lunden, som anses för en klyftig jösse i

församlingen.

Men en skälm ä" han ju i bå" själ och hjärta.

— Undras om dä" skulle va" farligt, om ja" klådde upp Sven

Månsson rejält, för ja" får ingen frid inom mej, hvarken natt

eller da", så länge han inte fått sota nå"t för dä" där våldbetandet

i min hafreåker! frågade Kalle.

— Farligt! Nä" gubevars! Men du får lof göra"t ärligt,

och så är dä" tvång att du gör"et i vettnes närvaro! rådde

Manne.

Öfver det rådet blef Kalle så glad, att han gick hem mycket

bå" tröstad och vederkvickt.

Serradö, två dar efter tog Kalle med sig ett par bra karlar

och masade ner till Måns, som just gick och redde sin träda.

Kalle gick rätt på"n, och när han kom fram, klippte han till

Måns med sin staf, så att karlen blef både flat och förargad.

— Vet du inte hut? Ska" du slöss? röt Måns.

Men han fick intet annat svar än stryk immer badd tills

han nästan var fördärfvad.

Då sa" emellertid vittnena:

— Nu kan dä" va" nok, Kalle.

— Ä" I säkra på att dä" är lagligt gjordt, så är dä" er

ensak! flämtade Kalle.

— Vesst ä" dä" lagligt, sa" vittnena samt menade på, att

den utdelade stryken varit, fullkomligt giltig. Och så gingo de

dädan.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Nå, tinget därpå stod Kalle midt emot Måns inför dombordet,

men han såg just inte så ledsen ut. Det var lätt att se,

att han förmenade sig hafva rätten på sin sida.

— Har ni slagit käranden! sporde domaren.

— Ja, men lagligt och giltigt, så dä" kan ingen lag döma

mig för!

— Kan ingen lag döma er, när ni själf tillstår våldet.

— Nähä, för jag slog honom i två vettnes närvaro och dä"

måtte väl räcka!

— Får man slåss i vittnens närvaro? Nej, min gubbe, hos

oss tillåtas inga dueller! sa" domaren.

— Men ja" har allti" hört, att en inte ska" ge ut pengar

utan i vettnens närvaro, och då ska" en väl inte heller ge ut

stryk utan i vederhäftigt folks åsyn! lät Kalle.

Domaren tittade på"n bå" länge och väl.

— Antingen är du en dumbom eller söker du öfva dig till advokat!

Nu tror jag snarast, att du är det förstnämnda, och därför

vill jag säga dig, att man icke alls må slåss, vare sig i vittnens

närvaro eller ej.

— Dä" va" Manne i Lunden, som lurade mej till"et. Får ja"

då inte heller klå honom, om ja" tar ett par rejäla karlar mä"

mej?

— Du låter allt bli det! log domaren.

Så blef det utslag i slagsmålet mellan Måns och Kalle och

det blef djädrans så höga böter för den sistnämnde.

Kalle höll, som sagdt, på att bli galen, inte minst därför att

han inte visste, om han skulle våga lämna böterna till länsmannen,

utan i »vettnes närvaro».

*

Amerikanska björnen.

En efterhöst gick Anna-Greta i Fällan omkring uti hela grannhället

och visade ett bref, som hon fått från Kalle, sonen hennes,

hvilken för åtta år sedan »satte öfver pölen» och slog sig ner

i Norra Amerika.

Det var lite konstigt, det där brefvet, hvadan gumman väl

behöfde hjälp för att tyda det, och dels tyckte den stackars

änkan det var så behagligt att få gå omkring och tala om sin

ende pojk samt kunna nämna, att han nu skulle hem och hälsa

på till julen.

Ty sådant stod det i brefvet. Måntro, en större nyhet kunde

hon visst inte tänka sig, stackars goda själ, och därför ansåg

hon, att äfven andra skulle sätta värde på att få spörja den.

Hon hade därför ingen ro i kroppen, sedan hon fått brefvet,

utan trippade omkring hit och dit i roten med detsamma och

med sin nyhet.

Och det får ingen förundra sig öfver. Hvem som helst af

oss, som bodde ensam i en liten stuga, fjärran i en skogskant,

skulle nog af vida mindre skäl finna anledning att komma ut

för att få språka med människor.

— Jaha, nu kommer Johan hem emot helgen! sa" Anna-Greta

i stugorna.

— Åh färkelen! Dä" ska" bli roligt å se om en känner igen

honom. Har han skrifvet? lät folket.

— Ja, si här ska" I få läsa brefvet!

Och så räckte den stackars stolta och hjärteglada gumman

fram den skrifvelse, i hvilken »mister John Swansson» skref, att

han, som nu hade månny, tänkte" »go» hem till Sveden på en

»little trip», emedan han tyckte det skulle bli »bjuteful» å »spika»

med gamla »fränds».

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Vid sjutiden en söndags afton rådde mycken frid hos gamle

Karl Bengtsson i Granåsen.

En väldig brasa flammade och sprakade å den stora

hvalfspisen, så att Kalle måste sätta sig midt på golfvet för att inte

bli helstekt. Här satt han och vaggade på stolen och mådde

väl i värmen, medan han gnabbades med käringen, som satt på

soffan och predikade om hvad Kalle skulle köpa hem från stan,

dit han följande dag i ottan skulle fara för juluppköp.

Dottern höll sig på soffan vid bakfönstret, i hvilket hon

tittade och tittade ett par tre gånger i minuten. Hon bidade

kantänka, A"gust i Bjälkabo, och hoppades hvar stund få se

honom skymta nere vid la"gårdsknuten.

Och hon tycktes inte hafva bedragit sig på A"gust, ty rätt

som hon satt där och skrufvade och vred sig på soffan i älskogsfeber,

for hon upp liksom hade någon stuckit henne i benet med

en syl, slätade till håret, ordnade kjolarne, tog hufvudklädet och

slank ut genom dörren som en ål.

När de gamle sålunda blifvit ensamma, hämtade gumman fram

psalmboken och började läsa igenom »vangelet» högt och rent.

Och ju längre hon kom in i"et ju värre jäspade Kalle, där han

satt och duttade och nickade på stolen. Men gumman fortfor

att stafva, sucka och läsa, och det var blott en tidsfråga, när

Kalle skulle somna in på allvar och dråsa omkull med stolen.

Då, just som det var allra högtidligast, skramlade det till i

förstun, dörren slogs upp och in stormade Anna-Greta i Fällan,

blek, utan hufvudkläde samt med den förskräckligaste ångest och

bäfvan målade i hvarenda ansiktsskrynkla.

Mor i Granåsen hann knappast tappa psalmbok och glasögon,

eller Kalle vagga sig i jämnvikt på stolen, förrän Anna-Greta

störtade i famnen på gubben.

— Fräls mej, hjälp mej för himmelens skull ifrån lejonet eller

björnen! — stammade hon.

Och Kalle och Anna-Greta och stolen tumlade om på golfvet

i en röra.

— Hva", hva", hva", i Guss nam" står på! Ä" skam ella"

länsman ella" bägge två efter dej! mumlade Kalle, och satte sig

upp på golfvet, under det Greta fortfarande höll sig fast vid

halsen på"n och darrade som ett asplöf.

Mor på stället bara gapade. Hon visste inte hvad hon skulle

säga eller taga sig till i en sådan stund.

Och hvad skulle hon väl tänka heller. Måntro att sitta i sin

andakt och få se ett annat fruntimmer komma in såsom ett

yrväder och knyta sig om halsen på ens egen och endaste karl!

Hvilken hustru som helst skulle bli bå" förvånad och perplex

vid en sådan syn.

Kalle var emellertid inte människa att stiga upp. Så argt

höll sig Anna-Greta fast om halsen på"n och stammade:

— Kalle, Kalle, käre välsignade Kalle lelle!

Men när Inga i Granåsen hade sett på tillställningen en

vändning och hunnit sansa sig ett grand, blef hon het och ilsk,

fast det inte gått fem minuter se"n hon läst »vangelet» och

varit from.

— Släpp karlen, släpp honom på eviga momangen, för min

ä" han! Annars ska" ja" fresta, om inte mortlastöten kan hjälpa

karlagalenskapen ur kroppastollen på dej, ditt gamla laja och

evinnerli"a skrälle! fräste Inga.

För det är minsann skinn på den gummans näsa.

Men hon hade knappt fått det sista ordet ur sin mun, förrän

hon gaf till ett illvrålande, så att fönsterrutorna skallrade. Och

i detsamma föll hon framstupa på golfvet och började krypa på

händer och fötter bort under sängen. Samtidigt började också

Anna-Greta att hoa och illgrömma sig och suga sig fast som en

blodigel vid Kallestackaren.

— Si, nu ä" han i dörra! tjöt hon.

Och när Kalle tittade ditåt, fick han syn på en luden varelse,

luden från ofvan till nedan.

— Dä" ä" en björn, som går på bakbena! Och ingen bössa

har ja"! flämtade han, när han synat vidundret en vändning.

Och så började äfven han att krypa under den andra sängen

och stönade och pustade och stretade förskräckligt, ty han fick

lof att släpa Anna-Greta med sig. Hon släppte honom inte,

kan"veta.

Och där lågo de nu allesammans under sängarne och skälfde

samt hörde hur vilddjuret tassade fram på golfvet under ett

murrande, hvilket lät som ett människogrin.

De tordes inte röra en lem eller ge ett ljud ifrån sig.

Rätt som de så lågo där och höllo på att förgås af skrämsel,

fingo de höra liksom en karlaröst.

— Well, well, kom ni fram! Va" inte blyga för me". Ja" ä"

John Swansson from Fällan and är inte mer än en mänska, fast

ja" är from Nortamerika!

— Ä" du där, Joan lilla? Ja" töcker ja" känner igen dett mål!

Har du kört ut lejonet eller björnen! hviskade Anna-Greta.

— Yes! Kom I fram bara!

Och så kröpo de fram. Men om inte mister John Swansson

kastat af sig pälsen på en stol i detsamma de tittade fram under

sängbottnarne, hade där nog blifvit ett elände till.

Nu kommo de emellertid utkraflandes, dammiga och grymma

samt snopna och skamflata.

— Ä" dä" mänskligt att klä" ut sej på dä" viset, när en ska"

hälsa på mor sin! Sannerligen trodde ja" inte dä" var ett

vilddjur, som kom in genom stugudörra! Och så satte jag å som en

pil genom köket och hit för att söka hjälp och freda lifvet!

snyftade Anna-Greta, fastän dä" nu egentligen var glädjetårar hon

fällde.

— Ja" trodde, att dä" va" en björn! lät Kalle och borstade

af sig damm och spindelväf.

— Åja" trodde, att dä" va" hin onde, som gett sig ut efter

vanligheta emot jul! mente Inga.

— Oh not! men vi ha" dä" ludna ut på de fine pälsarne i

Union States, och dä" begriper ni inte i Sweden! kraxade mister

John, satte sig på framsoffan och kastade upp fötterna på

chiffoniersklaffen, som var nerfälld.

*

/chapter>

»Han slog» sig fram.

Aldrig i lifvet har jag blifvit så förbluffad, som när jag en

dag i tidningen såg, att Kalle Brokvist hade blifvit kallad till

fjärde profpredikant vid återbesättande af

kyrkoherdebeställningen i Ringåsa pastorat, som är af andra klassen och ger

fyratusen.

Och det var nära på att jag svimmat, då jag en tid efteråt

las i telegramafdelningen, att Kalle vid valet fått tre fjärdedelar

af alla rösterna.

Nog vet jag, förstås, att prästval är någonting underbart och

oberäkneligt, att till och med den störste profet inte kan ställa

horoskopet för ett sådant, men jag skulle då mycket förr trott, att

jag själf en vacker dag kunde utses till biskop öfver det halfva

Hernösands stift, ifall det delas, än att Kalle Brokvist skulle bli

vald till kyrkoherde och detta i en tid och uti ett land, där det

andliga lifvet är så pass högt uppdrifvet, som det gualof är i vårt.

Ty Kalle har hundingen så mycket mer skärpa i armar, rygg

och ben än i hufvudet.

När han gick i skolan, förstod han sig väldigt bra på

gymnastik, men inte ett dugg på vetenskapen.

Kalle Brokvist kunde på den tiden ge en hel klass den allra

yppersta smörj på mindre än tio minuter, men han skulle icke

på en vecka kunnat lära sig förstå det ontologiska beviset för

Guds existens eller skrifva en sida latinsk stil på folkavis.

Det hände en gång, att Kalle en kväll vardt öfverfallen af

åtta stycken gjutare. Inom fem minuter hade han hemburit den

härligaste seger.

Fyra af dem slog han ner och de öfriga fyra slängde han

hufvudstupa i hamnen samt gick därpå sin väg lugn och

majestätisk som en imperator.

Men blef det fråga om att sätta ihop en kria, så vardt han bet,

grufligen bet och stukad, såvida det icke gällde kalabaliken i

Bender eller den Viborgska smällen eller Bråvalla slag.

Men Kalle slog sig ändå igenom skolan och maturiteten, och

det gjorde han formligen med armstyrka och med sina näfvar.

Vi fingo hviska hvart eviga ord till honom och desslikes

skrifva hvarenda prick, som han skulle skrifvit, annars fingo vi

den hiskligaste smörj.

Och så fruktansvärda voro hans rapp, att vi af bäfvan och

räddhåga för desamma öfvade upp oss till ett sådant mästerskap

i hviskningskonst och annat »smitande», att de skarpsyntaste

lärare i världen sällan kommo underfund med underslefven.

I studentskrifningarna fingo vi löfte att bjuda Kalle på

bakelser. Det kunde ju icke förmenas.

Men i bakelset låg en kladd, och Kalle skref sig igenom.

Se"n hviskade vi till honom i den muntliga examen och

själfva censorerna märkte ingenting, så fint bedrefvo vi det. Och

på så sätt blef Kalle student.

Hur han vände sig vid akademien, det vete Herren, för jag

lagade mig utom örfilahåll för honom. Men efter tolf års sträfvan

blef han präst och allt sedan dess har han flackat omkring såsom

en skjutshäst i stiftet och predikat så att han kunnat spräcka

kyrkorna, ty han hade ett mål såsom en domsbasun. Och

koncept har han nog skrämt sig till af kamrater.

Men hvem i attan kunde tro, att han skulle få ett pastorat!

— En ska" få si, att han slagit sig till det med armkraft

och eröfrat det med knytnäfvarna, tänkte jag, då jag las notisen.

Och så började jag höra mig för uppåt Ringåsa, för att spörja

hur undret tillgått.

Jo, bevars, min tankegång hade inte varit så galen i detta

stycke, såsom den beklagligen är i många andra fall.

*

I Transjö by af Ringåsa församling hade ungdomen jämt och

samt gjort sig känd för råhet och oordentlighet.

Transjöpojkarna hade alltid varit en skräck för den

stillsammare befolkningen, ty om lördagskvällarne drogo de kring i

socknen som vilda djur, skränade och slogs och förgrepo sig på

hvad de kunde komma öfver.

Lekstugor och lottdragningar voro deras element och

slagsmål deras njutning.

Att nattetid fylla brunnar, spika igen stugudörrar och släppa

ut kreatur, bryta sönder fruktträd, bära bort grindar och rifva

ner stengärdesgårdar hade alltid utgjort obeskrifliga nöjen för

dessa Transjögossar. Hvarken kyrkorådet eller

kommunalnämnden eller länsman rådde på dem, utan de blefvo tvärt om allt

djädrigare efter hvarje varning och förmaning, som bestods dem.

Guds ord bet inte ett dugg på dessa vilda sällar, hvilka

tvärtom drefvo såsom en sport att störa andliga sammankomster,

hvadan de voro på vippen att både andligen och lekamligen

fördärfva hela socknen. Ty inga talare eller predikanter vågade

sig åt det hållet, emedan de aldrig voro säkra för stryk.

Så dog emellertid den gamle kyrkoherden i Ringåsa samt

vardt begrafven, och Kalle Brokvist skjutsades dit såsom vice

pastor samt började dundra fram sina gamla koncept.

Nu hade Kalle alla dar haft för princip att företaga långa

promenader om aftnarna. Hans herkuliska lemmar behöfde

verksamhet och det var en pina för honom att sitta stilla.

Fördenskull kom han ofta om kvällarne att vanka förbi

Transjö, och pojkarne fingo därför i sina hufvuden, att han gick ut

för att spionera på dem.

— Vi ska" nog vänja honom af med dä" och hålla honom

från knutarne! mente de samt kommo öfverens om att ge"

honom smörj, om de råkade på honom, när det var mörkt och

vette till.

De hade, förstås, ingen aning om hvad pastorn dugde till

utan trodde att de lätteligen skulle reda upp honom.

Så hände det sent en lördagsafton, att Kalle Brokvist, som

gjort en lång tur, på hemvägen fick höra ett grufligt stim

utanför Packebo, där hans kyrkovärd bodde. Och när han kom fram,

fick han se en hel skock Transjöpojkar göra sig redo att binda

kyrkovärdens dräng och piga vid hvar sin pelare i verandan.

Det öfriga husfolket hade de tydligen bommat inne i

byggningen.

Pastorn gick sakteliga fram till våldsverkarna. —

— Hvad ha"n I för er? sporde han.

— Dä" veta vi bäst själfva, genmälde en synddrypande

Transjöson.

— Gå"n nu hem med er! befallde pastorn.

— När vi bli tillreds! svarade pojkarna och började skocka

sig kring Kalle Brokvist. Det såg ganska hotande ut. Men

pastorn var lugn som en filbunke och tycktes mera i sitt esse än

när han stod i predikstolen.

Pojkarna trängde sig allt närmare in på"n.

De tycktes ha för afsikt att tråka honom bort mot verandan.

— Om vi rätt skulle ta" och surra fast honom också vid en

pelare, så kunde han ju uppbygga Packebo med ett litet tal! lät en.

— Likast vore väl å hifva upp honom på taket och surra

fast honom ve" pipa", så kunne han höras öfver hela söckna.

Höga herra ska stå höjt! inföll grinande en annan.

— Gå"n hem genast, dumnöt! röt pastorn, som började

ilskna till.

— Ja, kom så få vi sällskap! hånade den värste bjässen i

högen och skulle lägga sin arm om lifvet på pastorn för att draga

honom åt verandan till.

Men det tempot skulle han aldrig hafva gjort.

Ty i detsamma vardt han gripen af Kalle, lyftad i höjden

och slungad såsom utur en kanon öfver de andras hufvuden långt

bort åt en krusbärsbuske, där han blef liggande.

Och sen kom turen till de andra.

Smack, smack, smack! lät det på Packebo gård. Kalle

Brokvist kände sig grufligen lifvad och inspirerad af sitt ämne, och

det dröjde inte många minuter förrän allesamman syndaträlarna

från Transjö lågo där såsom strö på gården.

Men det var inte nog med det, utan Kalle Brokvist tog

dessutom upp sin käpp från marken och bearbetade ytterligare

hvarjom och enom af dem tills de knappt kunde röra en lem och till

dess hvars och ens lekamen var på det härligaste marmorerad.

Där lågo de nu tillintetgjorda och stukade och slagna sönder

och samman.

Pastorn öppnade dörren åt kyrkvärden, som kom ut på

gården och lofvade himlen med allt sitt husfolk, när han såg huru

fridstörarne vältrade sig stönande och vanmäktiga på hans gård.

— Pastorn är såsom Simson. Filisteerna äro till spillo gifna!

jublade kyrkovärden.

Därefter bäddades en höhäck med halm, Transjöpojkarna

lades upp däri och kördes dädan efter oxar i natten samt

levererades hvar i sitt hem.

Men när ryktet om denna prästerliga smörj och tuktan kom

ut i pastoratet, så stod det inte till att hejda folket.

De höllo Kalle Brokvist för en halfgud med förmåga att

göra underverk.

— Dä" ä" präst hela da"n, han kan föra en vettvillig ungdom

på rätta vägar. Honom ska" vi ha i evig tid! läto de.

Och så kallade de honom till »fjärde» och valde honom med

storm och förtjusning till sin »körkeherre».

Transjöpojkarna gå nu där och hänga sina hufvuden såsom

sjuka hönor samt våga ej lyfta händerna till slagsmål och illtyg

eller öppna munnen till vrål. De äro omvända och vordna som

annat folk.

Och Kalle Brokvist har alltså i sanning »slagit» sig fram

här i lifvet.

Gack du, min vän, och sök göra sammaledes.

Fårakullsdramat.

Man kan inte tänka sig ett gårdanamn, som låter mera fromt

och beskedligt än Fårakull. Det klingar blygt och förskrämdt,

menlöst och dumt för alla, som höra det och inte känna till

stället och folket, som bor där.

Men för oss, som ha" gården med alla dess mångfaldiga

röfvar- och kärlekshistorier midt i socknen, för oss har det en

helt annan klang.

Manuel i Fårakull var i sin tid en högfärdsande, hvadan

man jämt och samt spådde honom ofärd. Ty det kan man ju

veta, att när högfärden är inne i stugan, så står olyckan redan

och lurar ute i förstun.

Manuel var högmodig och stursk på det sättet, att han

ovillkorligen skulle ha" finare och grannare doningar än vi andra bönder.

Han tålte inte, att någon hade spanskare stutar, yrskare

hästar eller vackrare åkdon och grejor än han. Allting skulle

han ha" utaf prima, som man säger.

Och när hans hustru dog, så att han fick gifta om sig, tog

han minsann och letade ut åt sig den mest rödlätta och granna

och trindlagda tös, som fanns på långa vägar omkring.

När då vi andra sporde honom, hvad han, gamle karlen,

skulle med den flickslängan, grinade han, den högmodsanden,

och sa":

— Ska" en ha" nå"t, ska" en ha" dä" som sir nå"t ut. Man

ska" ha" smidig och granner don, och det kostar i alla fall inte

mer att föda en välfuntad än en led hustru!

Precis de orden hof han ur sig.

Men han fick allt se ändå, hvad det kostade honom; ty det

kan inte vara farligt att säga det nu: det kostade honom inte

mer och inte mindre än lifvet.

*

Kristin, flickan, som han tog till äkta, var just ingenting

att skräppa med. Det var det fina skinnet, förstås, som gaf

henne något värde, men ett skinn skrumpnar gunås snart. Annars

var hon full af dårskaper och en riktig hamsa och slampahej

både med pojkar och i sina gärningar. Men att förvrida

hufvudet på manfolk, det var hon inte oduglig till, och det hade hon

sin lust uti, det hjärtlösa stycket.

Alla pojkar i trakten sprungo såsom tosingar efter henne,

och grenadier Nords son, volontären, sköt sig tvärt igenom

bröstet med geväret, när det blef kunnigt, att hon skulle flytta

till Manuel i Fårakull.

Det hette visserligen, att det olyckat sig för pojkstackarn

på en älgjakt. Men de, som hittade honom i skogsbrynet, och

sågo hur han låg och allt det där, de begrepo, att han krånglat

med det själf, stackars barn. Men för föräldrarnes skull och

för att den arme volontären skulle komma som en kristen åt

jorden, rördes det icke i den saken.

Alla voro vi dock öfvertygade om huru det gått till, och

öfverallt växte oviljan mot Kristin.

— Hon får nog betala"t och det med ränta ändå! hette det.

Och det har hon också fått.

Nå, Manuel och Kristin blefvo gifta med stor gamman. Men

bröllopet var i alla fall kusligt, ty alla hennes gamle friare sköto

om kvällen så ilsket och vårdslöst utanför knutarne i Fårakull,

att de flesta fönsterrutorna i huset sprungo sönder.

Så gick det en liten tid, och allt var godt och väl, fast

Manuel började åldras och se orolig ut.

Rätt hvad det var spordes det, att han slagit sig till att

dricka och de, som vankade dit, påstodo, att Kristin lockade

honom till det.

— Man ska" få se, att hon vill ha" honom att supa ihjäl

sig! hviskades det.

Och det var nog inte så orätt det. Jämt och samt ställde

hon flaskan till honom.

— Ta" dig en knaber till, så lättar det lifvet! mente hon.

Och till sist gick det så långt, att hon satte kruset bredvid

sängen om nätterna och lurade Manuel att supa, så ofta han

vaknade. Drängen hjälpte och understödde henne i uselheten, ty

han och matmodern hade blifvit alldeles galna i hvarandra.

Det dröjde heller icke länge, förrän hon fick Manuel så slö,

att hon kunde purra af honom testamente på fastigheten, och

sen rent af hällde hon brännvin uti honom.

Det var klart, att karlen inte skulle stå emot ett sådant

ständigt fruktansvärdt drickande. Också dog han knall och fall

en dag.

— Där har hon en själ till på sitt samvete! sa" folket och

insinuerade, att hon nog på sista tiden inte skytt att till och med

i förbund med drängen krångla »lite hvitt» (arsenik) i hans

brännvinsglas.

Ifrån den tiden tyckte vi rent, att det var hemskt därnere

i Fårakull, och ogärna ville man vanka förbi där, sen det blifvit

mörkt.

Men ändå skulle det bli värre därborta.

Kristin hade nätt och noga gått ut änkeåret, när hon gifte

sig med drängen.

Det sades tvärt, att denne strax efter giftermålet tog

tömmarna i sina händer, och att Kristin fick dansa efter karbas ibland.

Hon hade varit så toseter efter honom — mente man — att

han väl omsider började bli ked och äcklas vid henne och

därtill hängde nog det, som de gemensamt utfört med Manuel,

såsom något naggande och kyligt dem emellan.

Lika medgörlig, som Erik varit, när han var hennes dräng,

lika katig och svår blef han som husbonde. Och det går ju så

till ibland.

Så kom Mina Fyr, husarens flicka, dit upp i tjänst en vår,

och det dröjde inte länge förrän denna fick mera att säga i

huset än matmodern.

Tidt och tätt hörde man talas om det ena spektaklet värre

än det andra från Fårakull.

— Kristin har börjat skörda nu, och det är då inte för

tidigt, efter allt hvad hon sått ut i sin dag! yttrade grannarne,

och de hade rätt däruti.

Kristin hade bedragit sin förste man i kompani med

drängen. Nu höllo denne, sedan han blifvit herre på täppan, och

pigan ihop emot henne.

På det viset lefde de i Fårakull värre än de laglösaste

tattare. Slagsmål och gräl voro hvardagsmat på det stället.

Kristins skönhet gick med ens all världens väg. Fräsande

som en katta och vårdslös sprang hon omkring och vakade natt

och dag på Erik och Mina. Men ju värre hon blef mot dem,

dess hårdare snörades syndabanden åt om de två.

*

Så dunstade det en morgon ut, att Kristin dött efter endast

en dags sjukdom.

I Fårakull förklarade man, att hon dött utaf kramp, som

kommit åt henne, och Erik tjöt och grät och låddes att han

aldrig skulle få en glad dag mer, bara för att det gått så kvickt

med Kristin, att han inte hunnit hämta läkare.

Det var på en torsdagsmorgon hon dog, och redan på

söndagen ställde han till grafölet och fick henne ganska hederligt

åt jorden.

— Det var märkligt, hvad han är bråd med det, yttrade

pastorn, när Erik bjöd till begrafningen. Ty på landet brukar

man annars taga tid på sig för att rusta till kalas.

— Ja, det är så"n väderlek, så en kan inte förvara ett lik

länge, suckade mannen.

Men på måndagen efteråt var det Måns i Grönelund,

närmaste grannen till Fårakull, som klef in till länsman och

bedyrade, att det inte stode rätt till med det dödsfallet.

— Visst fick hon sig tillmätt med samma skäppa, som hon

nyttjat, så det skedde henne bara rätt. Men lagen ska" väl

hållas i helgd ändå! lät Måns.

*

Ja, go vänner, se"n blef det den gamla historien, liköppning

och arsenik i mängd.

Men samma dag obduktionen verkställdes, dunstade Mina

Fyr och Erik af.

Och länsman for efteråt som ett jehu omkring i socknen

och letade och snokade i alla krokar. Ty han hade bestämdt

för sig, att de inte voro långt borta, utan att de gömde sig i

närheten, tills de kunde smita af litet tryggare, då pratet lagt

sig, och ordningsmakten börjat tröttna.

Nå, just som vi gingo ut på jakt vid tvåtiden en morgon,

mötte vi länsman och fjärdingsmannen i skogen.

— Det var bra, sa" han, följ med ett grand ner till Fyrens torp.

Ja, vi följde med och ställde upp oss i en kedja utom

synhåll från stugan, medan länsman smög sig fram och lurade kring

ladugården.

Bäst hvad det var, sågo vi honom stå en lång vändning

med örat mot väggen, och strax därpå vinkade han oss fram.

Vi gingo som om det gällt att smyga på en tjäderkull.

— Det snarkar däruppe på höskullen, här har jag fåglarna!

hviskade han.

Aldrig skall jag glömma den blekhet, som bredde sig öfver

ansiktena på Erik och Mina, när de fingo se oss komma

uppkrypande genom foderhålet.

Det var det hemskaste jag sett! Men länsman log och sa":

— Det är så godt som en bekännelse!

Aldrig sa" de ett ord, utan följde honom skälfvande på

gångstigen genom skogen.

Men i den morgonväkten darrade vi för häftigt på

manschetterna för att kunna skjuta någon tjäder, fastän det eljest

inte, gualof, var ondt efter dem neråt mossalaggorna bortom

Fyrens husartorp.

*

Ett öfverdådigt valgille.

Hjälten i den här beråttelsen, som nu gripes direkt ur

verkligheten, är hvarken mer eller mindre än en riksdagsman uti

den första kammaren.

Därför ska" jag ödmjukast anhålla att få slippa utsätta det

namn han har i mantalsförteckningen och möjligen också i lifsens

bok. Ty en riksdagsman är en matador med makt och

väldighet, och det duger inte för skribenter att ställa sig illa med en

sådan. Han skulle ju lätteligen kunna hämnas förmedelst

munkorgslag.

Och komme en sådan till stånd, skulle jag minsann snart

svälta ihjäl.

Jag ska" sålunda be att få kalla den förhandenvarande

hjälten för Jösse Svensson, så går jag klar, ty det finns så många,

många Jössar och Svenssöner bå" i lifvet och i riksdagen.

*

Den Jösse, som nu helt kort och flyktigt skall varda

föremål för vår betraktelse, var äfvenledes märklig och framstående

därutinnan, att han, före riksdagsmannaskapet, var nämndeman

och desslikes ledamot uti det välvisa och i allo djupsinniga och

hedervärda landstinget, hvars hufvudsakliga synd består i ett

jämt och stadigt höjande af landstingsskatten.

Men det är ju i alla fall för öfvandet af sådant, som de

utkoras och få lyfta sina reseersättningar och traktamenten.

Så begaf det sig vid ett tillfälle att Jösse Svensson, rik och

väldig som han var, helt oförhappandes slank med vid ett

förstakammarval.

Sir man på bara!

Jösse Svensson vardt själf högeligen förbluffad och glad

öfver denna utgång af saken, så glad, att han icke höll för rof

att bjuda halfva landstinget på tuting densamma aftonen.

Och det kan jag då till den nyutkorade riksdagsmannen

Jösse Svenssons heder och beröm säga, att ett storståtligare

toddydrickande hvarken förr eller senare blifvit spordt i den

goda residensstaden. Ty detta är säkert, och jag befarar intet

beriktigande med anledning af detta mitt påstående.

Landstingsmännen drucko alltså tuting å stadskällaren.

Låtom oss hålla fast vid detta faktum. Tuting efter tuting.

— Spä" på, spä" på, mina herrar! Här hvilar hvarken

knussel eller ledsamheter! skrek den nyutkorade riksdagsmannen,

som skinande af glans och ära och toddy gick omkring och

dundrade på de stackars kyparne, hvilka, i sitt anletes svett

framburo floder af skållhett vatten och konjak.

Men Jösse unnade dem ingen ro, utan jagade nästan andan

ur halsen på dem med stränga kommandorop.

— Fly di där herrarne sockerskåla! Ta" in mer konjak och

rör på dö"köttet, kypare!

— Si så, nu hof den vårdslöse drummeln ut kokhett vatten

öfver näfvarna på Johan Andersson i Marås! Smörj skulle han

ha! Skållade du dej, Johan Andersson? Kypare, gack på

öjenblinken ut efter rårifna potäter å lägg på Johan Anderssons

näfvar, så får han inga brännblåser! Skål i alla fall, mina herrar,

och tack för hedern och förtroendet, som ja" ska" söka uppfölla

te landets fromma och skyddets båtnad och jor"brukets

upphjälpande, som är tröckt och åsidosatt! Var go" och föll på lite

mer konjak, häradsdomarn, annars får han mask i magen utå

vattenslabbet. »Ehuru» står det till med vår or"förare i tredje

utskottet! Ja" tror han dricker inte! Ja, skål mina herrar för

hans majestät kong Oscar, Sverges, Norges, Vä... Vänerns och

Vättrens konung!

En sådan omtänksam värd och celeber talare var Jösse

Svensson den kvällen. Men det är då, förstås, ingen konst att vara

glad och gifrund och snillrik, när man drabbas af lyckan att bli

vald till riksdagsman.

Framåt elfvatiden på kvällen hade landstinget fått hvad det

behöfde, och endast Jösse och tvenne af hans häradsbor, hvilka

tillsammans med honom delade rum på stadshuset, voro kvar

på valplatsen.

Då hof Jösse upp sin röst:

— Kypare! skrek han.

— Hva" befalls, herr riksdagsman?

— Ehuru mycket är ja" nu sköldig?

Det dröjde inte länge förrän räkningen kom fram och hon

pekade på 270 toddar samt 1 (säger en) flaska vatten.

Den nyvalde riksdagsmannen tog fram glasögonen och

granskade räkningen, nickade bifallande, då han såg den första

posten. Men vid åsynen af den andra greps han af en

fruktansvärd vrede, om hvilken jag inte dristar säga, om den var helig

och rättmätig eller ej.

— Hvar i helvete har den förbanskade vassflaskan, kommit

ifrån? skrek han och slog i bordet som den förnämste talman.

— Hva" befaller riksdagsman? lät kyparen,

— Jag frågar hvar den förhärdade vassflaskan kommit ifrån!

Ho" kan väl inte höra te" mitt kalas heller? För här har inte

vankats nå"t så usselt som vatten.

Och riksdagsmannen var så arg för »vassflaskans» skull, att

det höll på att aldrig bli väl.

Då bekände i sista stund den ene af häradsborna, att han

fått in henne för att tvätta af sitt ena rockskört med vattnet.

— Dä" va" en i fjärde utskottet, som råkade hvälfva sin

toddy på mej, förklarade han.

— Hm! Jaså! Ja, har du inte haft henne te" annat, så

ska" ja" gärna betala för vassflaskan också! slöt riksdagsmannen,

och tog med högtidlig min fram sin plånbok och betalde de 270

toddarna och den ensamma »vassflaskan».

— Dä" kostar fläsk å bli riksdagsmani sa" den ene vännen.

— Dä" gör dä", dä" ä" sant. Men dä" här kalaset står sej i alla

fall i nie runda år, äss Gu" vell och ty"a håller, genmälde Jösse

Svensson. Och så stretade karlarne upp till sitt och till sina bäddar.

*

Vi få inte undra öfver, att den gode och väldige Jösse

Svensson framåt natten vardt het och varm samt att han fann

luften i rummet så kvaf och tung, att han längtade efter friska fläktar.

Han stod alltså upp af sitt läger för att öppna fönstret och

släppa in en smula af septembernattens svalka. Men hur han

stabblade omkring i mörkret, dråsade han emot rutan och

krossade henne med sin politiska axel.

— Ah! sa" han och drog in, såsom han tyckte, nytt och

friskt lif och väder. Ah, ah, ah, så skönt dä" ä"!

I detsamma vaknade kamraterna.

Har du öppnat fönstret? Dä" va" då djädran så godt! mente

de med en mun.

Och så blundade de ånyo.

Jösse stod emellertid båd" länge och väl kvar på sin plats

och drog luft, och rätt hvad det var vaknade de andra åter.

— Nä", stäng nu fönstret och lägg dig. Hu, nu drar här,

så att en kan få lunginflabbation i magen! huttrade de och

riktigt hackade tänder.

Det var naturligtvis inte godt att stänga ett utslaget fönster.

Men Jösse var ju politiker oeh smidigheten hade redan födts

i hans hjärna. Alltså tog han tyst och stilla sin hufvudkudde

och körde in honom i hålet efter rutan.

— Nu tror jag, du haft igen fönstret, för nu kännes här

varmt och lugnt igen! lät den ene af landstingsbröderna.

Jösse lade sig, och så somnade det höga triumviratet ånyo.

Men när de vaknade på morgonen och tittade sig omkring,

kunde ingen af dem begripa, hvadan dynan satt i —

bokskåpsfönstret.

De refvo sig i hufvudena och grunnade och funderade, och

den nyvordne riksdagsmannen allra värst.

— Och jag, som trodde att det var fönsterrutan jag knäckte

och att jag släppte in frisk luft! Jag kände ju »ehuru» det drog,

mumlade han.

— Dä" va" visst ett styft skålande i går kväll, kan ja" töcka

på"t? sa" han slutligen till vännerna.

— Dä" sir nästan så ut! suckade desse. Och alla tre glodde

med en viss bäfvande undran på dynan i bokskåpsfönstret.

*

Och nu får herrskapet själf dra ut moralen ur den här

berättelsen.

Massage.

Jag säger: djädrans stodenter! Men de äro i alla fall min

lust och förtjusning.

Ty hvar helst man träffar på en student af den rätta kalibern,

blir det alltid något roligt af, undantagandes när den

spelevinkern kommer och vill vigga pengar af en.

Vid sådana tillfällen är det nämligen icke mycket lif i

honom, utan då är han högtidlig, lägger ansiktet i asketiska veck

samt suckar och ljuger äfven något föga.

Är han en sådan student, som har för afsikt att bli en

pelare i statskyrkan, talar han städse i det högtidliga

viggnings-ögonblicket om huru afgjord hans kallelse är samt utbreder sig

så grufligen öfver huru han känner sig skickad att skrapa synder

af folk, att man blir rörd såsom af en predikan samt skäms för

att icke skrifva på hans lånepapper.

Kors, man gör ju hela landet och folket och religionen och

kyrkan och den högre moralen en dundertjänst därmed.

Men emellan dessa viggningsperioder är den sabla studenten

en glädjebringare och en solstråle ute i socknarne under

sommarmånaderna, fastän han, gubevars, härjar och ställer till

ödeläggelser och elände bland våra döttrar.

Dessa senare vilja emellertid ju själfva så ha" det, stackars

töser, annars ginge de väl ur vägen och passade sig för

hvitmössorna, något, som man dock aldrig sett exempel på. Tvärtom,

tvärtom, godt folk.

För egen del har jag då aldrig haft annat än glädje af

studenter och särdeles i somras var en sådan genom det spratt han

spelade min granne, Peter Israelsson, mig till mycken

välsignelse och vederkvickelse.

*

Allt sedan Sven Perssons son, kandidaten, som skall bli

lektor och professor, kom hem från akademien i maj, hade det

varit ett förbanskadt väsen inne hos Israelssons, för dottrens

skull, kan tänka. Gubben Peter, som ville gifta bort sin Jenny

med häradsdomarns son och redan gifvit skriftligt på"et, hade

varit som ett åskmoln hela sommaren, ty kandidaten hade inte

väl kommit hem, förrän Peter begrep, att det var något slags

maskopi mellan honom och Jenny.

Därför hade de aldrig haft en glad dag inne hos Israelssons,

utan där hade varit ofrid och gräl och gråt och skällande och

bråk, hvilket allt naturligtvis fröjdade mig i min egenskap af

granne.

Om kvällarna regerade Peter och gormade därinne som ett

vilddjur, och mer än en gång satt jag under min björk på

gårdsplanen och lyssnade med hjärtats förtjusning till ofriden i min

grannes hus.

Jag hörde Peter ryta:

— Siså, ska" du nu ut igen, di" förhärdade slyna å

nattblacka! Passar dä" sej för dej, som snart ska" bli häradsdomarns

sonkvinna? Vill du lägga mej i grafven mä" grå hår.

— Jag är väl ingen fästningsfånge heller, å inte ä" ja" geft

ännu mä" nå"n häradsdomareson, gualof, och inte blir jag dä" väl

heller i denne kongens ti". Å hva" grafläggandet beträffar, så

kommer ni nok inte dit mä" nåra grå hår, för di testarne ni har,

hinna nok ramla af, innan eran nådati" ä" ute, bjäbbade Jenny,

som är talför och kvick, som en liten vessla.

Och hade hon inte varit en sådan liten skälmunge och

etterbyting, skulle hon nog inte kunnat dåra den blifvande professorn

och lägga honom vid sina fötter.

Men när Peter och Jenny trätt och orerat så länge flickan

tyckte, att hon hade tid därtill, sprang hon alltid ifrån gubben

och fnittrade och jodlade som en liten fågel.

Och Peter stabbade efter ut på förstugubron och glodde

efter henne neråt ängen.

Där kunde han stå halftimmetals på bron och svära och

spotta, rifva sig i håret och känna sig förtviflad, hvilket allt

gjorde mig såsom granne godt att iakttaga.

Efter ett par veckor nöjde han sig emellertid icke med att

stanna på bron, utan han tog sig före att smyga efter tösen

neråt ängen med en väldig påk i näfven.

Men det var alltid stopp för Peter Israelsson att träffa på

de unga. Han visste, att han skulle ha" dem i ängen, ty där

låg en mad på ena sidan och sjön på de två andra.

Hur Peter dock snokade och letade timtals, som om han

velat leta upp en nål, råkade han dem likväl aldrig.

Och det var i alla fall ingenting att undra öfver, ty

kandidaten och Jenny höllo till högt uppe i kronan på en lind, som

var så lummig att det fordrats en stjärnkikare för att skönja

dem, som sutto bland grenarna.

Men jag visste nog hundingen hvar de hade sitt gömställe.

Och den tosete kandidaten, som visste, hur det stod till

mellan Peter och mej i fråga om grannsämjan, frågade mej en dag,

om ja" inte ville vara med om att göra Peter ett litet spratt, så

att han blefve led vid att springa och spöka och spionera om

nätterna.

Det var jag, förstås, bums med om.

Så en kväll, när Peter ånyo skulle stöfla af och vakta på

de unga, frågade jag gubben, om han inte ville vara med om

att dricka en kaffegök inne hos mitt.

— Hva" går åt dej, har du fått ett krestligare sinne nu? sporde

Peter, när han hörde mej tala höfligt och om kaffegök.

— Dä" har jag också fått, och för resten är ja" så gla" för

vår dråpliga grässkörd i år, att jag inte vet till mig! lät jag.

— Tack då, men dä" ska" gå kveckt, för ja" ska" ut och

skrämma undan en räf, som går här och vill stjäla höns om

nätterna! genmälde Peter.

Jag begrep nog hvad han mente med räfven.

Så knäckte vi till med gökarne.

Peter hade dålig ro och tittade gång på gång ut genom

fönstret.

Men så tidt han glodde ut, spädde jag på i hans kopp, så

att gubben blef inte så illa litet yr i skallen. Ja, till sist blef

han så pass, att han talade om hela affären mellan kandidaten

och Jenny och svor på, att han slutligen skulle spåra upp dem

och klå dem båda två, om de så rätt stämde sina möten in i

häcklefjäll, röt han.

— Dä" håller ja mä" om! Och äss ni vill, ska" ja" gå med

i kväll, så vore det väl besatt, om inte ett par så"na som vi

bägge skulle kunna ringa in dem, föreslog jag.

Det förslaget blef han glad åt, och så togo vi en reel gök

till samt drogo neråt ängen.

— Nu sätta vi oss under den här linden. Titta ni åt öster,

ska" jag kika åt väster, mente jag, när vi kommo till trädet, i

hvars krona kandidaten satt och vänslades med Jenny.

Peter lade sig på marken och tittade som en tjur åt öster

och brummade. Och det kändes så godt att veta att den sabla

stodenten kysste dottren hans rakt öfver näsan på"n.

Aldrig har jag erfarit en sådan själafrid, och underligt var

det, att jag och fästfolket bara kunde hålla oss för grin.

Om en halftimme somnade Peter som en stock. Gökarne

hade varit för styfva, kanveta.

Då kom kandidaten neder ur trädet och så bundo vi hop

benen på gubben och girade fast armarne på"n vid trädet. Jenny

hade inget emot"et, fast hon låddes, att vi gjorde synd. Och så

gingo vi dädan och satte oss hemma på gårdsplanen.

Men, du milde, ett sådant larm och skrik vi fingo höra

nerifrån ängen vid tolftiden på natten! Mycket vrål och mycken

solosång har jag hört i min dag, bå" på konserter och i

sångföreningar här hemma, men aldrig har jag hört någon drämma

till som Peter. Han fyllde nästan hela världen med sitt skrål.

Vi rusade dit och frågade hvad det gällde.

— Lefver ja? skrek Peter.

— Dä" hörs nästan så, men nog ä" det på utspel med er,

fader Peter, svarade studenten.

— Ja, jag kan inte röra en lem! Ben och armar ä"

förlamade på mej. Ja, har fått slaget. Aj, oj, oj! Skecka efter

barnmorskan och prästen, så att ja" får skrefta mej och bli

åderlåten.

— Dä" hjälper inte! Men jag kan bestämdt bota er med

massage, käre, gamle hederlige fader Peter, sa" kandidaten och

lät så trovärdig som en studerad doktor.

— Ja, om du gör dä", så att ja" kommer mej, så får du

fleckan för ti" och evighet och jag rifver upp kontraktet mä"

häradsdomarn, lofvade Peter.

Och kandidaten till att massera honom, hvilket han gjorde

så fint och behändigt, att han skar bort repen och skyfflade

undan dem, så att Peter i fyllan och förskräckelsen inte märkte,

att han bara varit bunden.

— Känner ni ingen lindring?

— Jo, tack och lof. Nu börjar lifvet komma te"baks bå" i

armar och ben. Du va" mej en välsignad massagerare! grät Peter.

— Ja, hade jag bara lite mer pengar, så att ja" kunde ta"

mina examina i rappet, skulle jag allt bli redig med tiden! lät

kandidaten och masserade Peter och strök honom och rullade

honom, så att det stod härliga till.

Efter 10 minuter reste sig gubben, och när han då kände,

att han mådde bra och var helfärdig i hela kroppen, erfor han

en sådan glädje och tacksamhet, att han tog den förbluffade

kandidaten i famn och sa":

— Du ska" få pengar utå mej te ett halft tjog examina, för

du blir ett ljus i lannet och en helbrägdagörare och en heder

för mej och sockna. Men ja" skrifver opp"et som förtida arf!

— Dä" är inte mer än rätt, genmälte kandidaten, som blef

så glad, att han tog till att dansa polska på vägen med Jenny.

Så fick den ynglingen det bra förspändt här i världen. Men

han har nog mej att tacka för åtskilligt härvidlag.

Djädrans stodenter!

Otur.

På jorden finnes inte och har inte funnits en älskare med

sådan otur, som skomakare-Joans gesäll Adolf, och inte heller

någon flickefader, som varit lyckosammare i sin riddarvakt öfver

sin dotters ära, än rusthållaren i Mogård.

När det började dunsta ut i socknen, att Adolf slog sina

slag för Mina i Mogård, så tyckte vi alla att det var synd om

rusthållarn, ty det tager sig ju alltid illa ut, när en rik

bondflicka af aktningsvärda föräldrar tyar sig till en lös person, som

inte har mer än sina tomma händer och inte så stor jordbit, som

han kan lägga sin tröja på. Åtminstone visar det, att föräldrarne

inte hållit henne i ordentlig tukt och spatsergång. Men talet

om Adel och Mina blef minsann snart afbrutet och det på ett

lifvadt och bra sätt ändå.

Rusthållaren visste förstås inte ett ord om, att tösen gått

och förgapat sig i den granne skomakaren.

Men så gick gubben en dag på sitt loft och letade och svor,

spejade och regerade efter sin vänstra långstöfvel, som han inte

var människa att hitta. Hur han då ref och trefvade uti bråten

däruppe, fick han händelsevis fatt på ett färskt bref, som han

inte kände igen. Men han såg, att det stod »Adolf» under det,

och då anade han bums oråd, stoppade det på sig, stängde in

sig i nattstugan och läste och läste samt blef grön i synen utaf

ilska och förtret. Och så underligt var inte det, ty brefvet var

till på köpet skrifvet på rim, adresseradt till Mina och lydde

så här:

Evigt ällskade vän och ungdomsflecka!

En liten strof jag dekta vell

Tell lella vännen min.

När far din låser dörren till

Hvar gång som jag vill in,

Så må jag sjonga med min röst

En stump, som tränger tell dett bröst.

Om far din hafver fä och gull,

Och kvarn och såg också,

Så kan dä" bli en dag te" mull,

Och du kan fattig stå.

Af högfärd ä" han styf å stor,

Men kärlek i mitt hjärta bor.

Du vet nok hvar jag väntar dej

Igen om lördag natt!

När gubben somnat, smyg te" mej,

— Det är ett ljufligt spratt —

Vår kärlekskalk förutan drägg

Den töms vid Linstads badstuvägg.

När göken gal i soluppgång,

Å munter sädesknarr

I daggigt gräs gör sina språng,

Ä" gubbaskam vår narr.

Han snarkar då å anar ej

Att du i badstun ä" med mej.

Ja, kom igen om lörda" kväll,

När gubben gått te" ro,

Så ä" du söt å rar å snäll,

Å natta ska" bli go".

Så vaksam som en and på ägg

Är jag vid Linstads badstuvägg.

*

Jess, hvad rusthållaren blef arg och förbanskad. Men han

låtsade inte om någonting.

När så lörda"n kom, skickade han hustru sin och flickan bort

till släktingar i en annan socken. Mina ville inte gärna följa

med, kantänka, men det hjälpte inte. Och rusthållaren var så

knepig, att han inte ställde till resan förr än det var så in på

tiden, att hon inte kunde skicka återbud till Adolfalufvern om

mötet.

Så fort fruntimren emellertid hade gifvit sig i väg, kallade

rusthållaren in sina drängar och tog fram brännvin och kaffe samt

talade om för dem, hvilka anslag »skomakare-Adel» hade emot

Mina och om mötet vid Lindstad.

— Vell i hjälpa mej, pojka", å spela den pleggande pojeten

ett spratt i kväll? sa" rusthållarn och lät flaskan gå omkring.

— Ja serratrecken! grinade drängarne, för sådant tyckte

de om.

Nå, när kvällen kom, hade en af drängarne klädt ut sig i

Minas kjolar och hällt utaf hennes osevatten på sig, så att han

liknade Mina såsom ett bär och osade såsom Mina på långt håll.

Sen togo de med sig så mycken ungdom där fanns i byn

och ringade så badstu"an och Adel, som om de skolat ringa

björn. Och rusthållaren och hans spanska rör voro med. Men

tyst gick det. Rätt som nu Adolf låg och väntade vid

badstuguknuten, fick han se tösa komma i skummet.

— Gu" välsigne dej, som kom, Mina lella! Gubbastöten

märkte väl inget? sporde han.

— Inte! pep den föregifna Mina.

— Nå, då kan vi gualof ha" oss en roli" stund! jubilerade

skomakaren och kösste tösen, så att det skräll i hela den tysta

naturen.

— Kors, ja" tror du supit brändevin? Har du en tår mä"

dej, välsignade Mina, sa" Adolf.

Han hade knappt sagt de orden förrän drängen högg honom

i kalufven och hojtade till, hvarvid hela högen kom framrusande.

Men främst kom rusthållaren själf med lyftad käpp.

— Jo, vesst ha" vi dröckjom te" dej! Du ska" nok tusingen

få tömma din »kärlekskalk förutan drägg», din drummel! röt

rusthållaren och började dalja den arma skomakarn, så att det

var en stor lust och verklig glädje däråt. Men Adolf skrek.

— Bola på vers, äss du kan, så låter de rarare! sa" gubben.

Och alla de andra grinade och tände på lyktor och hade så

besattandes roligt åt spektaklet, att Lindstads badstuga väl aldrig

i lifvet varit omgifven af ett sådant jubel.

— Ja" tror att du spelar »gubbaskams rull» i natt, för dä"

sir ut som om du vore narren! fortfor rusthållaren, allt under

det att han och pojkarne klente ner den arme skomakaren med

tjära och rullade omkring honom i skäktefallet, som hopats i

badstuförstugan.

Se"n roade de sig med honom så länge, att Adolf

ovillkorligen måste möta kyrkfolket, när han linkade hem i sitt

jämmerliga tillstånd.

Detta förskräckliga spektakel grep emellertid Adolf så pass,

att han hufvudstupa lämnade socknen och for i väg till Amerika.

Se"n hördes det ingenting af honom. Men skolläraren, som

har posten om hand, lät ibland förstå, att det då och då gick

bref emellan honom och Mina i Mogården.

*

Vi hade emellertid nära på glömt bort bå" Adel-Skomakare

och äfventyret vid Lindstads badstuga. Men så, serra dö, kom

Adolf minsann åter dagarna före pingst ett år.

Ni kan aldrig tro hur fin han var med guldkedja och rock

som en svalstjärt. Stöflar hade han alldeles som ett par

drögåsar och så vassa voro de i tårna som spetsarne på en hötjuga.

När rusthållarn fick syn på"n vid kyrkan pingstdagen, tänkte

han som så, att han väl kunde bjuda honom hem till middagen.

— Sådan fågelskrämma som han nu är, kan han inte vara

farlig för Mina, mente gubben och gick bort och sporde m:r

Adolf Swansson, om han inte ville svänga med upp till Mogård

efter tjänsten.

— Yes, döbbelju, well! sa" Adolf.

Men innan de satte sig till bords hos rusthållarns, ångrade

gubben på att han dragit dit amerikanen.

Ty han såg allt på Minas later och braskande, att hon

fortfarande var glad vid pojken.

— Flecka ä" blind, ho" måtte inte si hur den skrangelhanen

vetter i ben och hasor! murrade gubben och blef allt mer och

mer bedröfvad i sin anda.

Obegripligt fin var Adel emellertid och i allting vände han

sig precis som den värste herre. När han skulle äta dängde

han i öfverdåd från sig knifven, och gaf sig på köttet efter

Mogårds gamla skälleko med bara gaffeln. Men det var då

dumdristigt gjordt, och kunde inte aflöpa annat än illa. Ty just när

gubben vid ett tillfälle såg hur Minas ögon, alldeles vidöppna af

kärlek och beundran, hängde fast vid Adel, fick denne en

köttkluns fast i halsen. Han tråkade och sväljde och tråkade flere

hvarf, men det halp inte. Han blånade tvärt i synen och höll

på att dråsa af stolen.

— Slå"n i röggen, slå"n i röggen, far, ella" dör han! skrek

Mina. Och rusthållarn steg upp och klämde till amerikanen

mellan skulderbladen så att det ekade efter"et. Men köttbiten satt

där han satt, och inom en kvart var mister Swansson en död man.

*

Ja, ni ha nog sett händelsen omtalad i tidningarna.

Vi blefvo förbluffade och bestörta i hela socknen. Mina i

Mogård höll rent på att bli toseter. Rusthållarn tog dock saken

lugnt och på karlavis.

Men är det inte sant som jag sa", att Adolf hade en

grufvelig otur i sina kärleksföretag, samt att man inte kan tänka

sig en lyckosammare flickefar än rusthållarn. Nu ska" man få

se, att han ändå drifver flickan att ta" gårdbons vindögde och

linhårige Anners Johan!

En skinande nämnd.

Grötlösa häradsrätt sammanträdde till lagtima vinterting den

9 januari, som var en kall och bra dag, sammanträdde med

föreskrifven, öflig och sedvanlig pomp och ståt, med tingspredikan

och Gu" vete allt.

Komministern i Fårabo predikade om kärlek till nästan samt

om försonligheten samt röt och dundrade med knytnäfven i

dombordet, så att om t. ex. jag hade gått fram på det viset och

sagt sådana ord med en sådan röst, hade jag fått plikta minst

500 riksdaler för störande af tings- och kvinnofrid.

Men komministern talade likväl — gu"nåde en gång den

svenska juridiken — för ett ohörsamt och obotfärdigt auditorium.

Hans ord beto inte ett dugg på hvarken nämnd, åklagare,

»abekater» eller menighet.

Ogudaktigast och syndfullast på den stunden voro

naturligtvis åklagarne och nämnden, hvilka bara sutto och tänkte på den

middag, som skulle gifvas för dem af en ny nämndeman.

Hur ska" det väl gå med dessa en gång? Åt häcklefjäll

förstås.

Emot slutet af predikan slängde pastorn fram några

tröstefulla ord därom, att den, som på grund af det ofallkomliga i

mänskligheten icke vunne rättvisa här, han skulle dock för visso

komma till sin rätt en gång vid den stora öfverdomstolen.

När prästen yttrat de orden, inföll Hans i Backen, som satt

nere vid dörren med en hop smutsiga utslag i näfven:

— Nu skarfvar han så dä" brakar efter"et! Ja" har vräkt

in alla mina mål i Jönsepings hofrätt, som ju ä" en

öfverdomstol, men allri" fått rätt en enda gång, utan måst plekta eller

krypa i häktelse på köpet! Och detta skrek den gamle

processmakarn så högt, att det hördes öfver hela tingssalen.

Pastorn blef konfyser och hade nog kommit af sig, om han

inte varit en kvicktänkter och resoluter karl.

Så fort Hans emellertid sagt sin replik och tingspredikanten

såg, att »abekater» och notarier redde sig till att grina, knäppte

han ihop händerna och röt »amen», så att nämnden vaknade

därvid och gnuggade sig i ögonen.

Se"n »satte sig» rätten — som det heter — reelt och

ordentligt och i ärevördighet, och när den satt sig, skulle

»Nickodemus» i Rumskulla, som blifvit vald till nämndeman, fram och

svärja domareed.

Det begrips, att karlen inte heter »Nickodemus»; men han

kallas så, emedan han har spasmer, så att han tidt och tätt

nickar till med hufvudet. Och på karlar som ha" det lytet, är

Nickodemus ett djädrans så bra vedernamn, tycker jag.

När Nickodemus kom fram för domaren, nickade och svor

han alldeles välsignadt rent och bra, ty fast han inte är någon

öfverdängare i arbete eller andra affärer, så är han minsann

ingen dufunge, när det kommer an på att svärja och bravera

med stora ord och åthäfvor.

Se"n förekom där just ingenting vidare viktigt vid tinget å

denna första rättegångsdag, förrän precis kl. 3 e. m., då

Nickodemi första »mål», hans nämndemansmiddag, företogs till

behandling, och detta mål blef både vidlyftigt, hedersamt och långvarigt

samt synnerligen grundligt och väl utredt.

Ty när Nickodemus beställde middagen på gästgifvaregården,

och värden frågade, om det skulle vara det och det och vin och

champanj, så nickade förstås den nyvalde nämndemannen. Och

krögarn, som inte kände till Nickodemi spasmodiga egenheter,

vräkte fram med så mycken mat och så många flaskor, att en

annan korporation än en häradsrätt och en skock åklagare, hvilka

ju samtlige äro vana vid stora och intrasslade mål och

kompetente att knäcka kasus, skulle bäfvat tillbaka för så många

kraftiga argument.

Nickodemus blef lifvad och humoristisk samt var en

dråplig värd.

— Äten och dricken, gubba — nickade han åt sina

medbröder i trona och nämnden — äten bara och gån på, så att

magarne stå i treangel på er som rackarehattar! Dä" kostar lika

möcke ändå.

Och nämnden dömde bå" mat och vin till undergång, så att

gubbarne blefvo riktigt mätta och påstrukna framåt kvällen samt

rökte och bolmade och talade juridik och politik, så att

gästgifvaregården kunnat sjunka därvid.

Gu"vet, huru de bara kommo upp på nämndemanskammarn

i tingshuset den kvällen. Men dit kommo de i alla fall, ty de

vaknade där allesammans vid sjutiden i den kalla vintermorgonen,

och voro då samt och synnerligen rätt »illamåannes» efter den

genomgripande handläggningen af Nickodemi stora middagsmål.

Häradsdomaren steg först upp och gick och skrabbade i

mörkret på kammaren. Därvid kom han underfund med att det

inte fanns en droppe vatten i den stora handkannan.

— Hvem ha" druckit ut tvättevattnet? sporde han.

— Dä" vete hundan, och för min del bestrider ja"

påståannet! svarade hvar och en.

— Då får du, Nickodemus, såsom yngste nämndeman, gå

ner åt menighetens rum efter vattenkanna, som står te höger

inom dörren! komderade häradsdomarn.

Och Nickodemus laggade af i skummet. Men som han var

ny och obekant ännu med juridiska former fick han fatt i det

stora fotogenkruset och bar upp det.

— Häll handfatet fullt! sa" häradsdomaren. Och Nickodemus

gjorde så.

Se"n tvättade sig hela nämnden och gnodde sig det värsta

de kunde, två och två i sänder vid handfatet.

— Dä" va" helsefyr hva" här egentligen osar »fortisken»,

utlät sig häradsdomaren, när han torkat sig och stod och redde

ut sitt hår, som han äfven genomblött, för att skrämma undan

och afkyla kopparslagarna.

— Ja, dä" va" ryss rasande. Nå"n har bestämt vält ikull

lampa" i natt! Vi få lof ut i friska lufta", för här kväljer dä"

en! yttrade de andra.

Och så gick nämnden ut och fnyste i vintermorgonen. Men

det kvalmiga oset förföljde dem likväl.

— Tvi attan! Hela skapelsa ä" bestämdt förtiskendränkt!

suckade nämndemännen och illgrömmade sig. Ty hvart de kommo

luktade det lika besatt.

Och när de efter ringningen »satt sig» och domarn kom in,

fnyste denne också och tyckte, att domstolen luktade fotogen.

Han förvånades, men än mer förbluffad blef han, när han tittade

på sina nämndemän och fick se dem så skinande och blanka af

olja i ansiktena, att man lätteligen kunnat spegla sig i synen

på dem. Allra blankast var Nickodemus, ty han såg ut som en

nyförtent kastrull.

Domarn tittade på dem och undrade, hvi de voro så

skinande icke blott i ansiktet utan äfven om händer och i hår. De

voro såsom nyfernissade kyrkänglar.

Ja, granna voro de, men de luktade inte så värst ljufveligt.

Dock nämnden sken den dagen, och så unnerligt var inte

det, när den tvättat sig i — »förtisken».

Måla-Svens omvändelse.

Sven i Målen och jag hade varit ena vådliga bussar i

långliga tider.

Men nu är det slut med vänskapen och vi komma nog i

slagsmål och process också kanhända, hvad det lider.

När vi voro unga i världen, Sven och jag, och växte upp

tillsammans här i socknen, hade vi, gunås, mycket gemensamt.

Vi träffades alltid om lördagskvällarna och hade våra hyss

ihop i gårdarna.

Det var vi, som agerade spöken nere i Söndra och höllo på

att förskräcka samtlige fruntimmer i hela byalaget samt ställde

till ett sådant spektakel, att skolmästarn till och med skref om

det i tidningarna, och när det sedan blef upptäckt, fingo Sven

och jag gemensamt stryk för dessa bravader.

Men vi hade mycket annat gemensamt.

När Sven friade till Mina i Hult, så följde jag med honom

och stod på vakt utanför, medan Sven var inne och uppenbarade

sitt hjärtas tankar för Mina.

Och kom under tiden Justus i Ågård dit i samma ärende

till henne, ty Minas föräldrar ville, att hon skulle ha" denne

senare, så var det jag som tog en gapstång och höll Justus från

väggarna tills Sven kom ut och hjälpte till att döpa honom i

floddiket nedanför ladugården.

Och jag minns speciellt huru vi buro oss åt en pingstaftonnatt.

Sven var inne i Hult och jag stod utanför och skulle vakta

på Justus. Rätt hvad det var kom han också, och det bar ihop

med oss förstås. Den kvällen hade jag ingen gapstång, utan vi

barkade tillsammans och togo liftag, så att vi lågo och rullade

om med hvarandra på gräsplanen, när Sven kom ut.

— Håll honom en vändning, sa" Sven och sprang ner åt

ladugården.

Dädan kom han tvärt med ett par nya oxtömmar, med hvilka

vi snörade den arme Justus, så att han vardt maktlös såsom en

hösäck.

Sedan buro vi upp och lade honom på taket. Och där fick

han ligga natten igenom. Han vågade inte skrika eller röra på

sig, ty då hade han dumpit till mark och blifvit fördärfvad. Utan

där låg han och pinades och var nära halfdöd, när kyrkofolk,

som gick förbi framåt morgonen, varsnade honom.

Och när jag, min syndare, gick och slog mina slag för

nämndemannens Justitiana, så var det Sven, som låg bakom en

hasselbuske nere vid vägskälet och sprutade bläck och andra

otäckheter på länsmannens skrifvare, hvilken äfven gick och hoppades

få hemföra Justitiana såsom segerbyte.

Så vi hade mycket tillsammans Sven i Målen och jag. Denna

vänskap förband oss äfven sedan vi blefvo äldre och reela karlar.

När länsman var ute på vägsyn, passade Sven på vid mitt

vägmärke och begynte tala med befallningsmannen om en

process, som han tänkte anlägga mot svärfar sin, och lofvade

länsman en stor summa, om han ville föra saken.

Nå, befallningsmannen log och gladdes, lyddes och snusade,

så att han inte fick tid att kasta en blick på min eländiga vägbit.

Men när Svens stycke tog vid, stod jag och tog emot den

väldige med talet om en boutredning och ett par auktioner efter

döda släktingar på min hustrus sida, hvilket allt jag sade mig

vilja anförtro åt länsmannens visdom och redbarhet.

Aldrig kastade denne då en blick på Svens vägbit, utan den

blef sådan den var, gropig och eländig, ty Sven hade aldrig

gjort ett grand vid honom.

Jo-jo men, Sven och jag hade inte så litet ihop.

Men så, serradö, blef Sven väckt och omvänd i ett enda

tempo, och det gick så kvickt, att vi inte visste ordet af förrän

det var gjordt.

Ifrån den stunden gaf han mig på båten och vårdade sig

knappt om att hälsa på mig.

— Är du arger på mej, eller hva" i hundingen går det åt

dej, Svänte? sporde jag honom en gång, när vi möttes på

kvarnvägen.

— Nä", men nu kan ja" inte dra" i ok mä" dej längre; du

ä" inget sällskap för mej! lät han och dräpte i detsamma till sin

häst med piskskaftet tre resor utefter refbenen, på det att han

snarast möjligt skulle komma ifrån min syndiga närhet.

Men hans lass var tungt, vägen djup och hästen utmagrad,

så det gick inte fortare än att jag hann slänga i honom någonting

om, att »den rättfärdige plägar förbarma sig öfver sitt ök».

Men det ångrade jag se"n, ty jag hade icke kommit många

steg förrän Sven dängde en sten i ryggen på mej, så att jag

fick hicka efter andan en half fjärdingsväg.

*

Se"n träffades vi inte på vådligt länge, utan jag fick sköta

mej själf både med länsman och andra affärer.

Men en dag mötte jag honom likväl på Vernamo marknad,

och efter som jag, gubevars, var ett grand lifvad, som vanligt

är vid sådana tillfällen, när man vånglar med kreatur och får och

ger en hop köpskålar, så frågade jag Sven, om han ville dricka

öl. Han stod och funderade på"t en vändning till att börja med.

Men se"n hviskade han:

— Tack du, men ta" då med dej putellen till Molanders

stall, så låsa vi in oss och dricka!

Och det gjorde vi.

— Här inne kan en dricka välsignadt, utan att folk får veta

ett knyst om"et! lät han och drack och pustade inne i stallet, så

att det stod härliga till.

— En får lof va" försiktig, när en ä" blåbandist och, hör till

missionsförbundet! fortfor han och kastade tomflaskorna upp på

höskullen.

Se"n torkade han sig om munnen och vi gingo dädan.

Ifrån den betan blef han ett grand sällskapligare emot mig.

Och icke långt efter kom han själf och hämtade mig till en

predikan i grannsocknen.

När vi kommo in i Vernamo skog, sa" han till mig, att det

skulle vara nyttigt för mig, i fall jag omvände mig.

— Kanske det! lät jag.

— Själf har jag förkofrat mig betydligt se"n jag fick mitt

nya sinne. Ty se"n det blifvit bekant att jag slagit upp med

världen, behöfver jag inte lägga upp veden jag säljer, behöfver

inte väga mina smörtrillingar, utan folk tror på mig ändå. Och

det kan du allt tänka dej, hvad det gör under året för den, som

säljer litet i hvar vecka! förklarade Sven.

— Och tror du, — fortfor han, att jag i min lifstid hade

kunnat sälja min istadiga märr, äss jag lefvat i mitt gamla tillstånd.

Men nu trodde de mej, när jag sa", att hon hade alla dygder

och inte ett enda fel. Och tror du, att August i Bolet stigit i

borgen för mitt riksbankslån, om ja" fortsatt att lefva i köttet.

Men nu gick det som en dans att få dit honom.

På det viset predikade han för mig hela vägen, så att jag

var inte långt ifrån väckt, när vi kommo fram till missionshuset.

Och jag styrktes ännu mer under själfva mötet.

När det var slut och jag kom ut, tittade jag efter Sven och

då jag koxat en stund fick jag se, hur han gick afsides med

Johannes på Höjden, som är ledamot i bevillningsberedningen.

Nå, jag gick efter och lyddes på deras prat, och då fick

jag höra hur Sven tiggde och bad, att de skulle sänka skatten

åt honom.

Men den andre påstod, att det vore den största orättvisa i

världen och att det inte kunde gå för sig.

Då knäckte Sven till att gråta och jämra och snyta sig, så

det var rent ynkligt.

— Hörde du inte hvad pastorn sa" om mammon och annan

afgudadyrkan, och nu står du här och gråter för ett par snöda

kronor, som du med all rätt får betala till stat och kommun.

Hurdan kresten ä" du? mente Johannes, som i alla fall räknas

för en syndare.

— Kresten? Ja" ska" ge dej för kresten, jag, lät Sven och

började skälla ut den stackars gubben och fördöma honom, så

att jag rent hissnade, och till slut sparkade han honom på benen

och gaf honom till och med en örfil. Så ilsk blef den

gudsmannen för två kronors skull.

Men den, som inte gick i sällskap med Sven hem, det var

jag det. Jag hörde honom dock hela vägen, ty han kom efteråt

och sjöng Sankey så att det rungade i skogen. Men hade det

inte varit för skams skull och för att han hade en skock folk i

sällskap, så hade hans helighet fått smaka en orättfärdig mans

kyrkekäpp den aftonstunden.

Men han har det till godo.

Fördärfvad andakt.

Man har framhållit lifförsäkringsagenterna såsom de mest

rysansvärda och efterhängsna människor på denna jordens klot.

Men jag ska" säga er, att symaskinsagenterna äro inte ett enda

dugg bättre, utan jag vill snarare hålla dem ännu mera farliga

och ödesdigra för människor.

Ty deras verksamhet vänder sig hufvudsakligast mot

fruntimren, hvilka de rent af förkränga och förvrida, och då

kvinnorna börja krångla, är det förbi med hela vårt maskineri härute.

När en symaskinsagent hållit till i en socken under vid pass

en fjorton dagars tid, är tillståndet inom den församlingen inte

stort bättre än om skam varit framme där och huserat under

en lika lång tidrymd.

Pigorna vilja inte mjölka korna eller sköta sina sysslor

längre, utan knycka på nacken, säga upp sina platser och vilja

burdus flytta bort från de lugna odalhemmen.

Och spörjer man dem då hvad de skola taga sig till, bjäbba de:

— Jo, ja" har fått en maskin nu, så ja" vell inte slita längre

åt an"ra utan bli sömmerska.

Ja, den sabla symaskinskarlen är så pass, att han till och

med kan inbilla dem, att de förvandlas till fröknar precis i samma

ögonblick de underteckna ett köpekontrakt om en »Singer».

Vanligen står den rysliga människan äfven i förbund med

en hattaffär, hvadan han också för det mesta samtidigt med

maskinen levererar de oskyldiga varelserna ett förskräckligt

hattskrälle, hvarigenom de, som förut voro så söta i sina små

schaletter, få ett så hiskeligt utseende, att de skrämma oxar och

fölungar i sken samt blifva så vidunderliga och hemska, att man

kan stämma blod med dem.

Och i stället för att de fordom, när de träffades, talade om

sina »ungdomspojkar», om Manne, A"gust och Jo"an och Kalle,

rör sig nu deras prat hufvudsakligen om maskinerna.

— Du kan inte tro så grann min maskin ä" och hur lätt

han går se"n!

— Åh, han kan väl inte va" likare än min, för han ä" då

rent herradon!

*

Och det är då säkert, att ju fattigare folk är, ju vildare ä"

de att skaffa sig maskiner.

Nere hos Svens på Dalen är det så usselt, att det knappt

brinner i spisen för dem. Men tösa hans kom inte från den af

herranom fördömde agenten, förrän hon köpt sig en symaskin

medelst ett sådant där galgkontrakt, som satte Sven än mera

på kneken.

Härom sistens skulle vi gå ner till Svens med några täcken

och annan bråte, eftersom Jöns i Målen, som hade lösöreköp

med Sven, hämtat dädan allt hans bohag, den snålvargen, när

Sven för afbetalningarna å symaskinen inte kunde förmå betala

Jöns ränta längre.

Då vi kommit dit, sutto de allesammans på hvar sin

huggkubb kring ett grötfat, hvilket stod på symaskinen, det enda

»nöbel», som numera fanns i huset.

— Va" dä" inte en Guds nåd, att vi lade oss te" mä" den

här välsignade maskinen, annars hade vi inget matbord haft.

För maskinen tordes han inte på, den fähunnen! Och nu äta

vi vid dyrbarare bord än själfva Jöns, fast han ä" mäktiger!

grinade Sven och såg belåten ut.

*

Men pojkarne i grannhället voro samt och synnerligen

alldeles besatta på både agenten och maskinerna.

Och så underligt var inte det, ty flickorna kunde inte hafva

både en symaskin och en pojk i hjärtat på en och samma gång,

och när de nu skulle gå och fundera och grunna på

afbetalningarna och hatten och frökenskapet jämt och samt, så fingo de

ju ingen tid öfver att tänka på sina ungdomspojkar.

Thy gick agenten aldrig säker för smörj en enda dag, utan

det hände honom rätt ofta, att han fick sig ett dängande, när

han knallade mellan byarne, särdeles om han vågade sig ut i

mörkret.

En lördagskväll hade vi kommit tillsammans en hel skock

— ja, väl ett hundra personer — nere i Funtabo, där det skulle

blifva ett bra bönemöte. En talare från själfva Stockholm, som

under en åtta dars tid varit nere och hvilat sig hos sina

släktingar i Grönlid, hade lofvat gå fram till Funtabo vid sjutiden

på kvällen och göra ett tal, hvilket vi väl kunde behöfva,

eftersom ingen predikant varit på trakten under fjorton dars tid.

Kalle i Funtabo hade burit cirka fem tolfter bräder in i

stugan och lagt upp dem på stolar, så att där var bänk intill bänk,

såsom i det religiösaste missionshus. Han hade stöttat under

det stora slagbordet och satt upp en stol på detsamma för

predikanten, så att allt var rejält och passande ordnadt. Och

sömmerskorna i Skyafall sutto rundt omkring på slagbordskanten

med sina gitarrer öfver knäna.

Där var stor andakt, och vi visste inte, att pojkarne samma

kväll voro ute för att bota symaskinsagenten.

Och om vi det rätt vetat, hade vi nog inte lagt oss i det,

för agenten var ju egentligen en stor rackare.

Medan vi alltså sutto i Funtabo i andakt och gudlighet, lågo

pojkarne i dikena nedanför Grönlids brinkar och lurade på agenten,

om hvilken de fått veta, att han skulle fram där densamma kvällen.

Mörkt och ledt är det ju alltid därnere i skogsdungen, men

detta skedde i adventet och då är skummet därstädes, förstås,

tjockare än hafregröt.

Där lågo, som sagdt, pojkarne på ömse sidor om vägen med

ett rep mellan sig, och så hade de med sig Pelle skomakares

gamle maskin, den de hade för afsikt att binda på ryggen på

agenten, på det att han måtte få känna på, hur tungt

maskinväsendet tryckte dem själfva.

Nå, framåt half åtta-tiden fingo de skönja agenten komma

traskande med en cigarr i mun. Han trodde tvifvelsutan, att

alla människor voro på bönemötet och att han kunde gå trygg.

Men när han kommit midt emellan de svartsjuka pojkarne,

snarade de omkull honom med tömmen, så att det sa" smack efter"et,

och innan han i förbluffelsen hann krafla sig upp och löpa sin

kos, hade de fått fatt i honom och krängt skomakare-Pellens

tunga symaskin öfver skallen på"n", så att han hade själfva

bordet och mekanismen på ryggen, medan benen pekade ut rätt

framför bröstet på"n.

— I kväfver mej och bryter å nycklabenen på mej! jämrade

han sig.

— Dä" ge vi hunsingen! svarade pojkarne och snörde fast

maskinen på stackarn, så det ville till ett halft dagsverke att

få honom bort.

— Detta är inte mänskligt! grät agenten och knäade sig,

ty Pelles maskin var så tung som ett litet hästlass.

— Känn på, känn på, hur det smakar, når dom tvingar en

symaskin på en, grinade pojkarne.

Till sist knöto de på hans hufvud en gammal

fruntimmershatt, som de fått låna af Josefa-Britta i Sjöhagen och den de

försett med så många konstgjorda pappersblommor de kunnat skrapa

ihop i hela roten.

— Gif dej nu i väg! ropade de och kittlade honom i hasorna

med sina käppar.

*

I Funtabo höll vår talare just som bäst på att uttyda våra

rödglödgade synder för oss, när vi fingo höra ett fasligt stönande

och skramlande uti förstun. Det dunkade och dunkade och

fräste och fräste, så att talaren tystnade och vi alla bäfvade. Det

var ingen, som kunde utgrunda, hvad det var för ett dån, och

till sist lät det, som om man påtat mot dörren med fyra järnspett.

— Antingen det är skam eller hans sändningabud, så

öppnar ja"! sa" Kalle och började skjuta upp dörren.

I början sågo vi bara fyra järnhorn, och man kan tänka sig,

hur fruntimren togo till att svimma och hoa vid den synen. Men

färdigt blef det först riktigt, när vi fingo se en illröd hatt och

det förskräckligaste vidunder, man kan skapa sig i tanken,

indråsa i stugan och tumla omkull på golfvet med en vådlig skräll.

Agenten hade i sin olycka inte haft annat råd än att gå fram

till Funtabo och söka frälsning från sin börda, hvilken höll på

att döda honom.

Predikanten hoppade ut genom fönstret, och ett sådant

ropande och bedjande, som där nu blef i Funtabo under en

halftimmes tid, det har ingen hvarken förr eller senare varit med om.

Ty vi trodde alla fullt och fast, att det var den onde själf,

som kom på visit, och hvar och en misstänkte, att det just var

honom själf skam ville åt.

Men när vidundret inte högg efter någon särskild person,

blefvo vi omsider litet djärfvare, och till sist kände vi igen både

skomakare-Pelles symaskin och den olycklige agenten.

Men vårt möte blef fördärfvadt för den kvällen. Andakten

flydde tvärt. Men så fort Kalle snörat maskinen af agenten,

flydde denne hufvudstupa och syntes inte se"n dess i vår ort.

Hvilket var välsignadt.

I potatisgraf.

Landtborna ha" en felaktig uppfattning af lifvet inne i

städerna. Men stadsbofolket har inte heller redigt begrepp om,

huru vi lefva och röras härute.

Vi tro nämligen, att alla, som inte hafva »något utaf jorden»,

och det hafva ju stadsbor icke i allmänhet, sällan hafva något

reelt att äta, och stadens barn gå och inbilla sig, att vi hafva

det enformigt och tråkigt och dystert härute, synnerligast när

sommaren är slut.

Men se, det är alldeles på tok och uppåt väggarne, ty om

jag ska" säga som det är, så ha" vi allra trefligast just under

senhösten. Sommaren är, minsann, arbetsam och ansträngande.

Men när hösten kommer, och vi fått in grödan och slaktat lite

smått, så ha" vi det så godt och lugnt och trefligt, som en

människa kan önska sig. Vi ha" mat och välsignelse och långa

nätter samt få ha" humöret i fred ända tills fram på nyåret, då den

förhärdade skatten ska" ut.

Och så rasande enformigt ha" vi inte heller, ty alltid händer

här något stollastycke, som vi ha" att språka om under

kvällarne. Vi ha gualof våra sensationssaker, vi också, och det är

sådana som duga ändå. Åtminstone är det fallet i den här trakten.

Men vi nöja oss inte med att blott höra på eller berätta

paschasonia, utan vi begrunda och utlägga dem och hämta

mycken lärdom af dem. Vi behandla dem såsom en präst behandlar

en predikotext, och fördenskull räcker en liten paschasa eller

skandal rätt länge för oss.

Sålunda fingo vi t. ex. af efterföljande händelse ett nytt

bevis på försynens underbara skickelse härute. Det, som

inträffade, var så undervisande och lärorikt, att Sven Nilsson i

Bagghemmet använde det såsom omvändelsemedel på sin son, hvilken

varit i Stockholm ett par års tid och där fått sitt andliga lif platt

fördärfvadt.

Paschasan är också verkligen sådan, att den till och med

kan gagnas såsom tillämpning i en predikan, och då bör den

väl i all världens namn äfven in i en sådan här gudlig bok.

*

Under en långlig tid hade det gång efter annan kommit ut

dystra rykten om familjelifvet uppe i Käringanäs.

Rusthållaren Måns Jönsson därstädes hade förstås alla tider

varit en dumbom öfver alla dumbomar. Det var nu allom

bekant. Men det hade han då allra värst af själf, så för den skull

bör man ju inte häda honom. Dock ju längre han lefde ju

elakare och grymmare blef han mot de sina, emot bå" hustru och

barn. Det var det, som rörde upp oss, och för den skull tager

nog skam honom en vacker dag eller natt, om inte alla gamla

märken visa fel.

Måns ville, att allt skulle gå efter hans dumma och envisa

hufvud och precis efter hans order. Därför gick det också

vanligen så besattandes illa och åt häcklefjäll för Måns Jönsson,

alldeles som det gick den där kaptenen, hvilken skulle sköta sitt

jordbruk på militäriskt vis.

Kaptenen var en vådlig exerciskarl, och hans rättare fick

inte företaga ett dugg utan order. När kvällen kom, skulle

rättarn aflägga en ordentlig dagrapport.

Så hände det en dag, när kaptenen var borta på mötet, att

ett härligt bärgningsväder uppstod, och då tänkte rättaren,

såsom riktigt var, att han borde passa på tillfället och köra in

grödan, fast ordern därom inte hunnit fram.

Men när kaptenen förnam detta, blef han ryss evigt

rosenrasande och befallde, att grödan bums skulle köras ut på åkrarne

igen, och rättaren fick åtta dagars arrest i drängstugan för

orderbrott. Sedan blef det emellertid regn, evigt regn, och kaptenen

fick inte in sin säd det året.

Nänämen, det är inte värdt att samtidigt vara dum och hålla

på order här i världen. Det fick Måns Jönsson syndigt erfara.

Hur gick det inte med sonen hans?

— Gack bort och gift dej med Stina i Svinanäs!

kommenderade Måns en dag.

— Ho" ä" för gammal, och så har hon fel på ögonen!

invände pojken.

— Dä" ger jag attan! Ho" må va" så felaktig som helst

och hvar som helst, så gifter du dej mä" henne, begriper du det!

röt Månsgubben.

— Nä" si så aldrig i evighet, om I rätt blir aldrig så

himlarasande! lät sonen.

— Tösst pojk! Du hör väl, att du ska" ha" henne!

— Ja vesst, när dä" blir sju torsdagar i en vecka!

— Skäms du inte! Ho" ska" bli din, det är afgjordt och

så säkert som domen.

— Ja, om I kan trolla, med knäna! bjäbbade pojken, och det

var stopp för gubben att få honom till att lyda order härvidlag.

Men då körde gubben bort honom, och sonen drog af till

järnvägsbygge långt hundan i våld uppe i Norrland, ofvanför

Lule, där världen håller på att tryta.

Se"n hördes det aldrig ett knyst efter honom, förrän flera

år efteråt. Då fick Måns en dag bref ifrån länsman, att pojken,

som gått åstad och gift sig med nå"n finnflicka däruppe, råkat i

sådan fattigdom och så"nt elände, att han på fadrens bekostnad

nu skickades hem tillika med hustru och barn.

Måntro det var allt en hård nöt att knäcka för Måns. Men

vi grannar tyckte, att det inte var mer än rätt åt den

bråkstaken. Ty han hade inte varit för god att hushålla väl med pojken,

när han var hemma, och låta honom gifta sig efter sitt eget

hufve" här på orten, ty vi ha" gualof inte sådan missväxt på

töser, att man behöfver dråsa upp till nordpolen efter dylika.

*

Men nu komma vi till det värsta. Måns fick i sin syndiga

skalle, att han skulle reparera upp sina affärer och taga igen,

hvad han fått sätta till för sonens skull genom att gifta bort

sin enda dotter med Isak i Grythult, som var den klumpigaste

och dummaste pojk vi hade i länet, fast han hade ett grand

pengar. Men Måns hade alla dar tyckt om Isak, ty en dummer

tyar sig till en dummer, det ser man jämt, när folk stiftar

vänskapsförbund och bilda kotterier.

Tösen var däremot bå" rar och snäll och grann och inte ett

tecken lik sin far.

Måntro, hon hade inte torra ögon en enda dag, sen Måns

kungjort henne, att det skulle hållas bröllop för henne och

Grythultarn till hösten.

Stackars barn, hvarken tårar eller böner beto emellertid på

far hennes. Han låddes inte om hvad hon sa", utan styrde och

ställde med giftermålsaffären alldeles som om hon inte hade haft

något ord med i laget.

Själfva Isak yttrade också en gång, rätt så dum han var:

— Dä" ä" kanske inte lönt, att vi dra" te" med geftet, för

ja" sir bestämdt, att ho" inte vill vid mej!

— Vill! Hon ä" bara blyger, dä" tar sig nog, sa" pojken om

skrikannet. Ho" blir allt så gla" ve" dej som ve" smör, när saka"

blir klar! lät gubben.

Så en gång, just midt i själfva potatisplockningen, var Isak

nere i Käringanäs en kväll, och då kommo Måns och han

öfverens om hela tillställningen och satte ut dagen för lysning och

bröllop och hela kodiljen samt sutto i stugan och drucko

kaffegökar och voro rysliga bussar. Och Isak hade lofvat Måns ett

pengalån. Tösen gick i köket och grät, som om döden stått

för dörren, och tog inte tröst.

— Ge" dej inte så vådligt öfver! Törhända kan Gu" hjälpa

dej, fast det ser mörkt ut! mente mor hennes, ty i henne fanns

då lite reson.

— Ja, dä" finns ingen annan än Han, som kan hjälpa, bara

han ville! jämrade flickan.

Nå, sent omsider skulle då Isak ge sig i väg.

— Kors, så sent dä" ä"! Dä" å" bäst ja" lägger bena på

röggen och barkar rätt öfver gärdena, så ginar det en halftimme.

Annars tro de nock att ja" rymt därhemma! sa" Isak, tog hatten,

handslog med Måns och gaf sig ut i mörkret.

Hur han nu rakade i väg öfver åkrarne, kom han emellertid att

drumla ner i en ny potatisgraf, som Måns kastat upp för att

lägga ner sin skörd uti. Hade nu Isak inte varit en dumbom,

skulle han ha" begripit schäsen och förstått hvar han var. Fast

det i alla fall inte är så trefligt att rätt som man går falla ner

i underjorden.

Men Isaks tankegång blef alldeles omtöcknad i fallet. Säkert

trodde han, att han i hast blifvit tagen af skam, och han vardt

så förfärad, att han inte vågade röra en lem. Utan där låg han,

och hvad som försiggick i hans skalle, det får nog ingen veta.

När Måns kom dit följande morgon och fann Isak på botten

af sin potatisgraf, trodde han att det var kaffegökarne som bragt

honom i det läget. Men när de hade hissat upp honom och

började språka med honom, funno de, att han var alldeles rubbad

till sina sinnen. Måns försökte trösta sig med, att han bara var

lite gastakramad eller riden af maran, och att det skulle gå öfver.

Men det slog bom. Isak hade af den lilla tilldragelsen blifvit

så toseter, som en människa kan bli, och det finns än i dag

ingen i socknen som kan få ur honom, att han inte är både död

och begrafven.

Men på det viset blef Klara i Käringanäs räddad, när det

såg som mörkast ut för henne.

*

Af denna märkliga händelse hämtade vi lärdom under långa

kvällar, och Sven Nilsson i Bagghemmet begagnade densamma,

som sagdt, till ett omvändelsemedel mot sin son.

— Om du inte vore så djupt sjunken som du är, din hädare,

så begrepe du väl härutaf, att det i alla fall finns en försyn!

predikade Sven.

Och det var sanningsord han kom med den gången.

Trolofningen i Ormeshult.

Gamle Sven Månsson i Ormeshult hade klena ögon. Ja, man

kan nästan säga att han var mer än halfblind, ty han såg

hvarken på långt eller nära håll, och det hade varit tvärt omöjligt

för honom att få några brillor, som passade för hans syn.

En del påstodo, att en tattarkäring, mot hvilken han vittnat

i ungdomen, hade förgjort ögonen på honom och »satt ner» hans

syn. Andra åter ville minnas, att han såsom barn haft

»skerfvan (= engelska sjukan) i hufvudet och att den försvagat synen

på"n. Illa hade han alltid sett, men nu på gamledar var det

nästan rakt förbi med honom.

Om det var aldrig så stor stil i boken och hur han än höll

henne, så blef hela läsningen likväl som en gröt för Sven. Och

det var inte nog med det, utan hvad han skymtade såg han

ibland dubbelt, så alltid fick han en galen föreställning om"et.

Gick han fram emellan ett par grindstolpar, hände det

nästan jämt, att han tog dem för folk, så att han lyftade på

hättan och hälsade:

— Gu"s fre" karlar!

En gång då han gick ur kyrkan, kom han att gå bredvid

prästfrun och tog henne för hustru sin, som han är kavat och

sträng emot, emedan han tror, att hon lurar honom och säljer

och krånglar bakom ryggen på"n.

— Du kunde gärna lagat dej ur körka så fort den gamle

dö"dansaren snörflat amen, så hade du haft maten i ordning tills

ja" kommit hem, ditt latskrälle, för du har då inte med

kungörelserna att göra! Eller har du dä", din skvallerbötta? sa" Sven

till prästfrun.

Denna blef förstås, rasande och knäckte till att predika för

Sven, som å sin sida inte blef mindre förargad och snopen, när

han fick reda på sitt misstag. Men folket på kyrkogården fick

sej en rolig stund för omaket.

Sådan är Sven Månsson, hvad synen anbelangar. I sinnet

är han hård och snål, så att han unnar hvarken sig själf eller

andra något godt. Därför har han också blifvit en rik knase,

fast han lefvat uselt och knappt haft något roligt i sin dag.

Enda barnet, en dotter, hade också fått gå i alla tider hemma

och släpa fast hon gång på gång velat ut. Vid ett par tillfällen

hade det också varit frågsmål efter henne i giftermålsväg, men

det hade inte varit karlar, som passat för far hennes, det

blindstyret. Och därför gick hon där hemma och våndades.

— Ska" du gifta dej, ska" dä" bli med Pelles son i

Granåsen, för det kan bli fason på gifte. Han har lika möcke som

du, så ni kan passa ihop! Ja" har talt med Pelle om"et, och

pojken vänder sig nog efter oss med tiden! plägade Sven

predika, när dottern jämrade sig och pratade om, att det såg ut,

som om hon skulle bli öfver.

*

En vacker dag kom Sven ut på sin förstubro och hojtade

efter sina fruntimmer, som gingo och räfsade nere på maden.

— Kom in med er i rappet, för här har kommit ett bref

ifrå" Granåsen! skrek han och viftade med ett papper i luften.

Kvinnorna kilade in, och Sven flydde dottern brefvet:

— Läs opp"et högt och rent, så få vi höra, hva" dä" kan

innehålla! sa" han.

Och flickan stafvade och läste:

»Hedes Sven Månsson.

Jag fatar nu pennan i min hand för att säga dig att min

son Joan fått sitt vett igen, sen han fick si länsmans skrifvare

kössa Anna i Vråen, som förvillat hans förnuft. Herren har hört

våra böner te" sist, som vi uppsändt, så att nu säger Joan, att

han ger Anna hundingen, för han ä" nok så pass folk och så

välbärgad, att han inte behöfver slita fruntimmer ihop med nåra

herraslankar, säger han. Tänk tocken nådi Gu" vi ha" i alla fall,

och nu kan vi slå ihop barna och egendomen, som är oss be

skärd, och nu kommer vi i nästa vecka på fredag ner till er och

trolofva dem, för en ska" smi" mens järnet ä" varmt. Ta" då dit

prästen, så står trolofninga sig likare, äss de skulle vella krångla,

för ungdomen ä" vrensk och ostyrig i denna usla tid, tecknat af

en vän i hast. P. Israelsson.

— Sir du dä" att du inte blir öfver du, fast du har gått

här och gnällt! Nu kan du tacka Gu" och slicka tummarna, om

du har så pass vett, för nu får du en pojke, som har lite att

va" med! utbrast gubben och var så glad, som om han hade

hittat en pengapung.

— Ja, inte ä" dä" just nå"n vackerlek på"n, men han ä" väl

bättre än ingen, så ja" får väl ta"n då! lät flickan och smackade

med läpparne samt såg lycklig ut.

Se"n lades där råd, hur Granåsborna skulle tagas emot.

Reelt och hederligt skulle det bli och bå" prästen och hans fru

och fröknarna och sonen skulle bjudas.

— Nå"n gång får en väl slö sej lös! mente Sven.

Och ett förskräckligt rabaskande blef det hos Månssons.

Flickan och käringen sprungo, hvilken som värst var, kring

i bygden och lånade knifvar och gafflar, tallrikar och teskedar,

och de voro till och med hos nämndemannens och lånade deras

granna kaffekanna utaf porslin med målning på. Ty det var

stopp, att de fingo Sven att köpa en sådan.

Omsider kom trolofningsdagen och Pelle med sin son, en

linhårig och snusig drasut. Strax, efteråt kom prästens hela

familj och undrade hvad som skulle stå på i Ormeshult, dit de

aldrig förr blifvit bjudna.

— Gack ut i köket och köss flecka ett spadtag, så får du

si, hva" du töcker, innan vi knäcka åstad mä trolofninga, för en

ska" inte köpa grisen i säcken, du Johan! hviskade Sven åt den

blifvande mågen, medan man satt och väntade på välkomstkaffet.

Johan gick och kom igen efter en vändning.

— Nå, hur smakade dä"? sporde begge fäderna på en gång,

när han kom in.

— Åhjo, dä" vore synn" å klaga. Sämre har ja" vatt ute

för och för bättre mä"! svarade pojken och drog ett stråk med

tröjärmen öfver munnen.

— Dä" ä" som så, herr pastor, sa" därefter Sven, men vände

sej i följd af sin dåliga syn till prästsonen, bugade och

krumbuktade sig för denne — dä" ä" som så, herr pastor, att Pelle

och ja" tänkt gefta ihop våra barn och så velle vi, att pastorn

skulle trolofva dem åt oss, så att dä" blir reelt och bergsäkert.

Men vi ska" ha" oss en kopp kaffe först innan vi dra" te"!

— Jaså, ja" lycka till då! genmälde prästen från ett

annat hörn.

— Körs, setter pastorn där! Ja, ä"ke dä" ferkelen hva" mina

öjon grepera! Och Sven satte sig skamsen på den bortre soffan.

I detsamma bar gumman in småbrödskorgen och satte den

på bordet samt trugade gästerna att sätta sig ned kring

detsamma.

— Sitten nu ner, så kommer kaffet bums! bad hon, och

allesammans tråkade ihop sig kring bordet.

— Nå värden själf då, ska" inte han vara med! inföll pastorn,

när han såg Sven förblifva på soffan.

— Han drecker sin sleck, där han är. Han sir så dåligt,

att han skäms äta ihop med folk, för han vänder sej så illa!

inföll hustrun.

I detsamma hade fästmön satt nämndemannens rara

kaffekanna på bordet.

Men innan någon kom sig för att börja, fingo de se Sven

stiga upp och kisa med ögonen åt bordet och bita på tänderna.

— Ut din usling! skrek han.

Och ingen kunde begripa hvad han menade, utan de bara

glodde på honom.

Men Sven gick efter sin körkekäpp, tågade se"n rakt på

bordet och klippte till kaffepannan, så att hon gick i

hundratusen bitar, och så att det skållheta kaffet for i synen på hela

sällskapet, men mest på prästfrun och fästmannen. Ett farligt

skrål och skrik och jämrande blef där.

— Hva" i Herrans namn va" dä"? pustade Sven.

— Dä" va" ju kaffekanna, ditt blindstyre! svarade hustrun.

— Åh, åh, du min store skapare! Och ja", som töckte, att

det var den store hvitbrokete lagårdskatten, som fluget opp på

bordet! halfgrät Sven.

Aldrig har väl sådant någonsin händt vid en trolofning förut,

och hela affären hade bestämdt gått åt putten, ty Johan blef

nästan toseter, om inte pastorn jämkat ihop dem. Men

säkerligen hade inte ens han kunnat få affärerna till stånd, om inte

Sven i yttersta minuten hade ökat hemgiften med 500 kronor.

Det var ett dyrt rapp för honom.

Men att pastorn lade sig ut för Sven, det var då mer än

vackert, ty frun hans blef så illa skållad, att hon fick ligga under

doktorn i tre veckors tid, innan hon kunde visa sej, och den

ena fröken fick sin klädning förstörd för bå" tid och evighet.

Tidens tand.

Tiden är en öfverdängare att kunna skapa om mångahanda

af det, som finns här i världen, och han håller i med det där

omskapandet dag ut och dag in, år ut och år in.

Han hvilar inte en endaste liten sekund för att dra" andan

till sig, utan han knogar och går på i ullstrumporna jämt och

beständigt såväl natt som dag och blir aldrig trött. Han är alltså

en trogen och bra dagsverkare.

Sådana, som vilja störta sig i elände och giftermål, skälla

ut honom och påstå, att han skrider fram mycke" för sakta, att

han rör sig som ett kryp på en tjärsticka. Men hvad mig

beträffar, håller jag före, att han är allt för häftig i sina rörelser.

Jag skulle allra helst vilja ta" honom i vingen och hålla honom

tillbaka ett grand, ty efter som jag har så kallade

ackommodationsväxlar i banken, tycker jag, att han rusar på som ett vilddjur

och sätter i väg såsom en af gref Rosens kapplöpningshästar.

Och så grymt han far fram med saker och ting se"n.

Man vet knappast ordet af förrän han ruskat håret af hjässan

på en, utan att man känt det eller begriper, hur det gått till.

Och rätt som man går här och trallar och slår för flickor och

tycker, att man är såsom ett ungt lejon och såsom en pojk, finner

man en morgon, när man tittar i spegeln, att man helt hastigt

och lustigt börjat »gubba» till.

Anagga den tiden! Han har ju inte försyn för någonting.

öfverallt ränner han in sin tand och gnager, den filfrasen. Han

låter ej ens de vackra flickorna vara i fred och behålla sin skönhet

och tjusningsförmåga. Nä" gubevars. Han behandlar dem till och

med sämre än oss karlslokar, hvilka han stundom liksom i ett

anfall af godt lynne roar sig med att försköna, såsom fallet lär

vara med kungen och mig, som varda allt stiligare ju äldre och

gråare vi bli, så att vi äro till en svår hjärtepina samt

åstakomma gruflig ödeläggelse bland landsens kvinnor af alla klasser,

stånd och åldrar.

Men mot de unga och särdeles mot de allra vackraste flickorna

är tiden, med förlof sagdt, en stor drummel.

När han behandlat dem efter sin järnhårda metod ett par

decennier, tussar han dem på oss såsom de blågråaste och

hemskaste käringar eller svärmödrar, tandlösa samt fulla af galla

och etter och egoism.

Det är just för den skull, som vi karlar också med tiden

bli knarriga och djädriga i ord och åthäfvor.

*

Jag kom att tänka på dessa sanningar och tidens framfart

med människor och pantalonger och klädningar, när vi härom

aftonen voro ute på en liten morkulljakt bortåt Fästampahållet,

Pett"son och jag.

Vi sto" där i det gamla »draget» och lyssnade och glodde

samt tummade bösshanarne i längtan och förbidan, när vi

plötsligt fingo höra ett förskräckligt svärjande och illvrålande från

Fästampen. Det var en karl, som svor, och ett fruntimmer, som

vrålade och skällde. Det hörde vi tydligt.

— Det är bestämdt nå"n, som håller på att mörda en

stackars kvinna! sa" jag.

— Nä" gubevars! Dä" ä" bara Pelle, som daljar upp hustru

sin därinne. Och dä" ä" inte mer än hans rätt! sa" Pett"son.

— För resten kan vi gärna gå dit och syna dom efter

bataljen, när vi nedlagt morkullera! Dä" kan va" lärorikt nog,

fortsatte han.

Men det såg ut, som om det där väsendet i Fästampen skrämt

fåglarna och förmått dem att söka sig en annan plats för sitt

kärleksmöte den kvällen, ty vi fingo inte höra så mycket som

ett vingslag en gång. Ekorrar och igelkottar voro det enda

villebråd vi skönjde, och för den skull blefvo vi arga och svängde

ner öfver Fästampen på hemhållet.

Där stod Pelle och doppade ansiktet i vattenhon vid

brunnen. Det rann blod ur näsan på"n och kinderna voro svullna

och strimmiga och upprispade, som om man hade kastat en ilsken

katt i synen på karlstackarn.

— Har du varit fuller och ramlat omkull, Pelle? sporde

Pett"son.

— Nä" för all del! Här har inte vart en droppe i huset

sen jul. Men jag råkade lägga te" Stafva mä" spadskaftet i

röggen, och det tåldes inte kantänka, utan hon flög på mej å

började rifvas och slöss, så ja" blef tvungen å ge henne ett

par dängare till utå skaftet, innan jag kunde få henne ifrå"

kröppen på mej.

— Hvarför skulle du smeka henne mä" spadskaftet? lät jag.

— Åh, hon gick härute och tjatade och skällde och sa" som

vanligt, att ja" å" en lathunn!

Och Pelle frustade blod samt såg ut som om en granat

kreverat i skallen på"n.

Så gingo vi in för att se, hur det stod till med Stafva.

Hon hade allt fått några bra nyp, för hon gick krokig och

ömmade ryggen alldeles förskräckligt. Men arg var hon, och

när hon fick syn på oss och Pelle, knäckte hon till att skälla ut

allt manligt kött i en sådan tonart och med sådana ord, att de

inte af mig kunna utsägas. Och då kan man nog veta, att de

inte voro just så vackra.

— Skrömtare, lögnhalsar, svin och kreatur och

äktenskapsdjäflar ä" ni. I gör ingenting i världen annat än plåga stackars

osköldi"a fruntemmer och bedra dem och proppa dem fulla mä"

lögner och fördärfva dem! Här ska" I få si hurudana I ä"! fräste

hon och rusade efter ett papper, som låg i bibeln.

— Här ä" ett kärleksbref ifrå" Pelle, när han friade te" mej.

Nu ska" I få si hva" han lofvade då, och titta se"n på min rögg,

så få I si, hur han hållet dä"! Och vi läste brefvet.

Där stod bland annat:

»Evigt älskade hvän och kärleksblomba! Dej ska ja bära

på mina bare arma igönom hela lifvet änna te" evighetens port,

för du ä" snällare än en ängel i himmolan och miljoner gånger

grannare än drottningen af Saba. Om du refve ut mett höjra

öja, så kunne dä" inte göra annat än godt, och ja" skulle kössa

näfven, som du gjorde"t mä, så pass ällskar ja dej nu och in

till min sista pust. När ja" tänker på hur löcklia vi bli, så går

det omkring i skallen på mej, så att ja" vell ramla ikull, för du

smakar bättre än sötost, och di andedräkt osar skönare än

korfvakrydder.»

*

— Ge attan och läs längre i dä" där brefvet, som ho tar

fram och slår mej mä" hvar gång ho" ä" ilsk och besatt af den

onde. Ja" skrefve"t når ja" va" ong och dum! Men efter som

ho" inte vell ge mä" sej, markatta, så ska" I få läsa hva" ho",

dä" förhärdade falska etterboet, skref te" mej på den ti"en, afbröt

Pelle och tog fram ett papper ur sin chiffonier. Och vi läste:

»— — — lelle välsignade Pelle tror du inte, att ja" töcker

tusen gånger mer om dej än du om mej. Ja" får inte en blunn

i mina ögon en endaste natt, utan legger bara och tänker på

hur rolit och godt dä" ska" bli, när vi kommer ihop. Då ska"

ja" kössa dej da"n igönom och tvätta dej på halsen om

söndagsmorgnarna och smörja dina stöflar, och hvareviga kväll ska" ja"

baka pannekaka åt dej i stället för å koka gröt, så länge du

lefver. Och om du rätt skulle komma fuller ifrå sta"n, så allri

ett ondt ord ur min mun, bara klappning och kössning, hör du dä.

Och inte ska" du behöfva slita, utan ja" ska" hjälpa dig i

utegärningera och stå dej bi bå ute och inne natt och da" mä" hela

min store tjärlek änna tells ja" läggs i grafva för du ä" min — —»

Här ryckte Stafva brefvet ifrån Pett"son och slängde det på

elden.

När Pelle såg detta, ville han slita sitt bref från henne, och

innan Pett"son och jag visste ordet af, voro de åter i hals och

hår på hvarandra. Pelle frustade som en flodhäst, och hon

klämde i som en ånghvissla. Pett"son och jag blefvo förskrämda

och flydde ut ifrån Fästampen.

När vi så kommo till gårdsgrinden, fingo vi höra ett

förfärligt brak och klingande af glas, och då vi därför tittade oss

tillbaka, fingo vi se de såta makarna dråsa ut genom fönstret.

Pelle skulle kantänka häfva ut Stafva, men denna höll så ilsket

fast i skägget och kalufven på"n, att han måste göra resan ut

med henne han också.

Se"n fortsatte de att skrika, skälla, svärja och slåss nere på

marken mellan ett par krusbärsbuskar, som växte där.

Pett"son och jag flydde fortfarande.

— Men ä" dä" inte unnerligt, att folk, som hållit af

hvarandra så pass som Pelle och Stafva, till sist ska" kunna regera

med hvarandra på dä" viset! suckade jag.

— Dä" är den förhärdade ti"en, som gör"et. Hon förändrar

bå" sinnet och kroppen på mänskan, förklarade Pett"son, som är

en filosof.

En filur.

Per Kristoffersson i Ragnarök var en fasligt dålig människa,

och hustru hans var inte ett tecken bättre, fast hon gu"bevars

gjorde sig till och gick på bönemöten och ville hetas vara

gudelig, det leda lifvet.

Men hade det varit något bevändt med hennes

»religions-fyllesofi», som skolmästaren säger, så skulle hon väl inte hjälpt

Per med hans hyss och spektakel och orättfärdigheter, utan i

stället förmanat och förehållit honom, att bättra sig och vandra

ärliga såsom om dagen samt inte lura sin nästa eller drifva skoj

med länsman och fjärdingskarlar, utan i stället uppföra sig som

en annan respektabel och välaktad och betrodd man i socknen.

Men det gjorde hon inte. Tvärtom höll hon med honom

samt hjälpte och understödde honom i hans elakheter och

grinade och skräppte med honom, när han kunde göra nå"t riktigt

spratt för sin nästa, fastän hon, när folket hörde på, suckade

och stönade och beskärmade sig öfver Per samt bedyrade, att

hon låg och bad för hans förbättring minst två eller tre timmar

hvareviga natt.

Jo, jo, fruntimmer de kunna svänga sej, så att det vetter till.

De knep Per i Ragnarök utfört, och de spratt han spelat

oss socknebor äro legio, ty de äro verkligen många, och jag

håller nu icke längre för rof att basuna ut ett par af hans bravater,

ty han må gärna bli utryktad en smula, så att folk i andra orter

må få reda på, hvilken drummel han är, på det de må kunna

taga sig till vara för honom.

*

Per i Ragnarök hade en son, som reste till Amerika för

flere år se"n och han slog sig visst bra ut därborta, ty när han

var hemma en vinter, såg han ut som en herrekarl och skräppte

med Amerika, så att det var bå" synd och skam åt"et.

Här hemma var allt bara usselhet och elände, mente han, och

för att bestyrka detta, tog han fram och visade ett läkarerecept,

hvilket såg ut alldeles precis som en utländsk papperssedel. Ja,

receptet liknade för resten en pappersdollars så besattandes bra,

som ett bär liknar ett annat.

Vi tyckte, att det var ett högtidligt »receft», och Per för

sin del plirade med ögona och sa":

— Låt mej få det där reseftet, Johan, dä" kan va" löjeligt å

ha" ett så"nt i blann!

Per fick naturligtvis grannlåten, som han låste ner ganska

noggrant i sin chiffonier.

Nu vet ni och all världen för resten, att här i hela länet

inte finnes en snålare och girigare karl än Abram i Sonakull.

Han är så pass, att han inte låtit göra sig ett par pjäxor på 32

år, utan vankar i träskostöflar såväl heligt som söckent, både

till kyrka och marknad, fast han har tusentals riksdaler utlånta

i bygden.

Per var skyldig Abram fem riksdaler, och så fort sonen rest

tillbaka till Amerika, masade Abram ner till Ragnarök för att

kräfva ut sina pengar.

— Pojken har nok skjutsingen lämnat Per en hop medel!

tänkte girigbuken.

Och så kom han till Ragnarök en afton samt knäckte till

att kräfva Per det argaste han kunde. Han hotade till och med

med stämning, om han inte nu finge sin fordran på eviga

momangen.

— Ja" har inte en styfver! lät Per.

— Åh prat, Johan gaf dej nok inte så lite! menade Abram.

När de så hade gått på och dividerat en lång vändning,

erkände Per i tysthet för Abram, att han hade en tiodollars i sin byrå.

— När ja" växlat honom, ska" I få era pengar, Abram!

lofvade Per.

— Växla! Dä" ä" ja" karl te"! Ta" du hit sedelen på tie

dollars, så ska" du få tretti kronor te"bak"s på"n utå mej, och så

ä" vi kvett! sa" Abram.

Per låtsade, att han inte ville gå in på"t, men till sist lät

han öfvertala sig och tog fram det granna doktorsreceptet samt

gaf det åt Abram och suckade.

Och antingen ni tror mej eller inte, så är det dock dagsens

sanning, att Abram räknade upp trettio kronor och gaf Per hans

revers åter samt gick hem och grinade och trallade på vägen

och sa" för sig själf:

— Anagga mej, har ja" inte gjort i dag dä" ingen annan

skulle gått i land med, för här finns ingen, som kan säja, att

han fått ut nå"n fordran utå den filuren i Ragnarök! Och Abram

hoppade och kände sig så lycklig och säll som en brudgum vid

midsommartiden.

Men när han ett par dar efteråt kom ner till banken i sta"n

och bad att få växla den amerikanska pengen, och kassören

grinade och sa", att dä" inte var något annat än ett doktorsrecept,

då trallade Abram i Sonakull så lagom. Ja, föga fattades, att

han hoppat i kanalen.

En så"n djädrans fullvaggad filur är Per i Ragnarök.

Men han är ock en grömsing i humöret, hämndgirig, ilsken

och hjärtlös, hvadan han, gunås, i många hänseenden är en

vådlig människa.

Strax efter det folk ett år hade fått in sin råg, skulle Per

slagtröska tillsammans med Erik i Intagan hos Måns i Backen.

De bägge tröskkarlarne hade bytt klockor förr i världen, och

Per hade för sig, att Erik lurat honom.

När de nu stodo och tröskade, tänkte Per i sitt leda sinne

på det där bytet och ilsknade till så besatt, att han inte kunde

bärga sig, utan klippte till Erik med slagan i skallen, så att

denne stöp som en torsk. Man såg inte lif i honom på länge,

och det blef ingen annan råd än att skjutsa in karlen till läkaren.

— Ja" rådde inte; slagan slant i näfven på mej! jämrade Per.

Men eftersom slaget var utaf den beskaffenhet, att doktorn inte

kunde ansvara för lifvet på Erik, skulle Per naturligtvis häktas.

Men hur illfundig och rysansvärd vår länsman än är, så

lyckades han likväl icke få fatt i Per. Och Erik sväfvade

fortfarande mellan lif och död.

En kväll skulle då länsman göra ett reelt försök att knipa

Per. Just som mörkret föll på, kommo han och

fjärdingsmannen framsmygande som ett par kattor till Ragnarök. Ingen hade

sett dem gå dit, så att Per kunde inte blifva varnad. Men när

de såsom ett par blixtar slogo ner i stugan, har Per ändå

hunnit gömma sig i ugnen. Hustrun satt och spann och sjöng en

sång ur »Sabbatsklockan».

— Hvar har du din man? röt länsman.

— Ja, grät hustrun, om befallningsmannen kunde säga det,

skulle ja" bli så löckelig, för ja" har ingen ro, förrän han fått

sitt världsliga straff. Dä" kanske kunde böja hans sinne och

drifva honom te" sinnesändring och bättring. Han går väl nu

omkring som ett vilddjur i skogen och blir än mera förhärdad!

Och den leda käringen grät och suckade.

— Vi ska" titta på höskullen ett slag! lät kommissarien och

gick ut med sin fjärdingsman. Käringen följde med.

Just som de kommo på förstugubron, fick den sabla kvinnan

se deras svarta ko stå under en gran i skogskanten.

— Jesses, där sir ja" nå"t svart röra sig ve" den stora

granen. Dä" ä" bestämdt Per! Sir befallningsmannen, att dä" rör

sej därnere? hviskade hon.

Länsman kisade med ögonen ut i mörkret.

— Jaha, vid Jupiter, där ha" vi honom, och nu ä" han min!

Kom Johannes! skrek befallningsmannen och satte af neråt

skogen, skrikande:

— Stanna karl, annars skjuter jag!

Kon blef förstås rädd och barkade i väg inåt skogen.

Länsman och fjärdingskarl lupo efter. De hörde, hur det brakade i

grenar framför dem, och vägledda af detta ljud rusade de efter,

säkra om sitt rof. Och till yttermera visso sköt länsman af

ett revolverskott i luften. Allt vildare gick jakten. Länsman

slängde först af sig kappan och kort därefter kavajen, för att

han skulle bli ledig i språnget, ty han är grufligen tjänstenitisk.

Med uniformsmössan på nacken, i skjortärmarne och med

revolver uti näfven brusade han efter Pers i Ragnarök svarta ko,

så att det rungade i skogshagen, och fjärdingsmannen följde

efter. Äfven han hade slängt af sig rock och väst. Därjämte

hojtade de och skreko, så att folket i det närbelägna Rasmusbo

skulle kunna komma dem till hjälp.

Länsman vardt under tiden så arg och upphetsad, att han

sprang såsom en råbock. Och af brakandet och stampandet

framför förstod han till sist, att han vann på den jagade.

Och det var väl inte så underligt, för kon var tung på foten.

Så serradö, när de kommo framåt Rasmusbovägen,

skymtade länsmannen ett svart föremål bakom ett par furubuskar.

— Det må gå som det kan, men jag är i min fulla rätt och

nu skjuter jag! tänkte han och salade af ett par kulor så lågt

att de möjligen skulle kunnat råka en medelmåttig karl i benen.

Så fort skotten gått, tystnade stampandet därframme.

— Gudskelof, nu gjorde jag göken oförmögen att springa!

lät befallningsmannen och drog andan till sig.

I detsamma kommo Rasmusbokarlarne ner med en lykta

och sporde hvad det var fråga om.

Men de blefvo inte litet förvånade, när de fingo se sin egen

länsman i skjortärmarne, med mordvapen i handen och nästan

halfdöd af andfåddhet.

— Titta efter bakom buskarne därborta, hur dä" är med

Per i Ragnarök. Jag sköt i benen på"n, för han var på flyende

fot! pustade befallningsmannen.

Så gingo karlarne till det utpekade stället.

Men ni skulle sett länsmans min, när han kom dit. Den

synen var värd tie kronor, sa" Sven i Rasmusbo.

Där låg nämligen Pers svarta ko i dödsryckning, ty det

hade händt så olyckligt, att den ena kulan träffat henne precis i

det vänstra ögat.

— Tvy hundan! sa" länsman.

— Har kon gjort nå"t olagligt, efter ho" skulle häktas. I

så fall har ho" nu försonat sitt brott! lät Sven, som är en spjufver.

— Tvy fan! spottade länsman.

Sen måste hela karlaskocken in i skogen för att söka upp

länsmans kläder, hvilket icke var något lätt göra.

Men hela denna paschasa skänkte oss mycken fröjd och

fromma i socknen.

Ett par da"r efter denna katastrof gick Pers hustru med en

stämning och två karlar till länsman, och sen dess har det icke

varit något frågsmål efter Per i Ragnarök.

Han får nog vara i fred, men nå"n ersättning för kon får

han troligen icke. Och då har han i alla fall fått sota för

smällen, han gaf Erik i Intagan.

Så det se vi, att dåliga gärningar draga straffet med sig.

Indiansommarfröjd.

De tala visserligen och skrifva ännu mer om den grufliga

folkupplysningen här i landet. Men den är i alla fall inte så

stor som den borde vara. Ty det säger jag, att just på grund

af bristande folkupplysning höllo jag och ett par andra

ärevördiga och vördnadsbjudande personer på att en dag blifva

fördärfvade.

Och en stor nåd är det, att vi inte i detta nuet ligga antingen

lemlästade eller uti lunginflammation och andra svårartade

magkrämpor eller kanske i grafven.

*

Saken var den, att vi en söndag på efterhösten fingo för

oss att göra en liten utflykt till landet för att njuta af den

flyende sommarens sista solsken och vänhet.

Ty hur det är, fröjdas man med åren nästan mera åt höstens

än åt vårens behag. Det är bara poeter, pojkar och dårar, som

dikta vårvisor och besjunga knopp och kart. Det reela förståndet

tycker bättre om frukten, det är säkert det. Jag skulle alltså

inte vilja byta min mognande flicka mot v. pastorns fästmö,

hvilken bara är sjutton år, om jag rätt finge femtio kronor i

mellangift. Nej, indiansommaren är härlig, och om jag hade makt,

sinne och förmåga att skrifva vers, skulle det gå tusen gånger

lättare för mig att dikta en sång om Peter Svenssons slaktestut,

när han går i bet på det återväxande klöfverfältet, än om en

gänglig och oduglig sippa på en mager tufva vid bäcken.

En sådan skald är jag, gualof.

*

Nå, vi skulle alltså ut att njuta af indiansommarens behag.

Det var jag och patron Snuselin med fru samt tvenne bastanta

handlande med sina käringar. Vi skulle, gudbevars, åka i en

vurst och hoppades på en glad och angenäm dag. Matsäckarne

staplades och bundos vid kuskbocken. Flaskor hade vi inga, ty

fruarna voro nykterhetsvänner.

Men Snuselin, som desslikes är en blåbandist inför Herranom,

log och sa" strax innan vi satte oss upp:

— Var inte ledsna, pojkar, jag har en »liter» i kappfickan.

Och det anade jag nästan, ty han såg grufveligen

uppstoppad ut.

Så klefvo vi upp och stufvade oss samman i vagnen, och

sist skulle då Snuselin streta dit, hvilket mödade honom så, att

han vardt svartblå i synen.

Hur det var krånglade hästarne, så att den gode och ärlige

Snuselin ramlade af och slog bröstet något föga mot fotsteget i

bakändan på vursten.

— Kratsch! sa" det i kappan på"en.

— Hva" var det nu, som gick sönder? sporde frun hans och

tittade till som med ett par synålar.

— Åh, det var väl bara klockeglaset! mente jag och drog

med ett ryck upp Snuselin i vagnen.

— Kör! sa" fru Snuselin.

Men gubben hennes såg bedröfvad och anfäktad ut. Han

vred och vände sig samt ryste då och då till. Och rätt hvad

det var, begynte fruntimren att fnysa och skrika, att det osade

konjak i vagnen, så att inga människor kunde åka i honom.

Se"n började de äfven fördubbla sig på, att det blaskade

om fötterna på dem, och innan vi visste ordet af hade Snuselins

skarpsynta, aningsfulla gemål stannat åkdonet och fläckt upp

kappan på sin man.

Klock, klock, klock! ljöd det ur hans innerficka, och en

ljusgul konjaksström flödade ner utefter den store blåbandistens

lekamen.

Han hade, gunås, knäckt sönder buteljen mot fotsteget, när

han skulle upp i vagnen, och det kunde ju icke gå på annat

sätt, ty »den illa gör han illa far», heter det.

Om jag nu sökte referera det tal, fru Snuselin höll till sin

man på sabbatsmorgonen uti vagnen midt på vägen, skulle ni

bäfva. Och inte försämrades detta tal af den omständigheten, att

hon skar sönder trenne af sina rosendefingrar, då hon skulle

plocka upp buteljresterna ur fickan på gubben sin, hvilken stod

som ett saktmodigt offerlamm. Men slutligen tröttnade ändå

hennes tunga och hon slöt sin ljufliga framställning med dessa ord:

— Åhja, Snuselin, mej slipper du nog snart. Mina dar ä"

kvickt räknade. Ja" känner allt, att du snart inte ska" ha" mig

att plåga. Ja" står inte ut många dar till, — dä" tär och tär —

och se"n får du väl ha"t, som du vell: en butell i hvar ficka.

Och så grät hon och de andra fruarna också.

Men under det de tjöto och vagnen rullade fram i raskt

tempo, fick Snuselin tillfälle att hviska till oss:

— Varen inte ledsna, gubbar, utan vid godt mod; ja" har

gualof en till i böxefickan!

Och detta tal lättade våra sinnen.

Efter en sådan angenäm färd kommo vi ut till gästgifvaregården

i Bohr, där vi skulle äta och roa oss i naturens sköt.

Medan så fruarna med lust och gamman kokade kaffe och

dukade, gjorde vi gubbar en sväng utomkring och hade bakom

en klippa en treflig stund med den där flaskan, som Snuselin i

sin vishet undanstuckit i pantalongerna. När vi återvände, voro

vi alltså inte så blyga af oss eller rädda för fruntimren.

— Men ja" har tio halfvor öl i vagnslådan! Hur i hundingen

ska" vi få i oss dem? lät den ene patronen.

I detta ögonblick uppenbarade Snuselin vidden af sitt snille.

— Vi smyga in dem i förstukammaren, och så instruera vi

gästgifvaren, att han, när vi börjat äta, kommer in och ber oss

gå ut och bevittna en handling! log han.

Och på det viset gick det.

När vi ätit några bitar och började trängta efter ölet, klef

gästgifvaren in.

— Ja" får väl inte be herra" va" go"a å bevettna ett par

namn härute! sa" han.

— Jo, vars! mente vi och gingo ut och bevittnade, tills det

inte fanns en tår kvar i ölhalfvorna. Och fruarna anade

gudskelof intet ondt.

På det viset blefvo vi muntra och hade ogement roligt

därute. Och när fruntimren fått i sig fem koppar kaffe jämte ett

grufligt beröm för sin mat, var det ingen fara med dem heller.

Färden skulle alltså blifvit utmärkt bra på slutet, om inte

den ene patronen tagit med sig en hop bengaliska eldar.

Just som vi emellertid strax efter skymningen fått fram

hästarne och skulle stiga upp i vagnen, tog den sabla karlen till

att föreslå en hurrning för Bohrs by, och i detsamma tände han

på en bengalisk eld på gästgifvaregårdens förstugubro.

Vi hurrade och hojtade och därpå tände han eld efter eld,

så att det sken öfver hela världen därute.

Men när den sista var utbrunnen och vi väl i vagnen, fingo

vi höra ett förfärligt väsen.

Alla Bohrboarna kommo springande och flåsande med pyts- och

assuranssprutor, ämbar och båtshakar och skriade och flämtade:

— Hva" ä" elden lös?

De hade kantänka tyckt, att hela gästgifvaregården stått i

eld och flamma.

Vi sa" dem, hur det hängde ihop, hur vi tändt bengalisk

eld och hurrat till deras glorifierande, samt att vi inte kunnat

tro, det de voro så litet upplysta, att de inte förmått skilja på

ett sådant ljus och en brinnande byggning.

Men de ställde sig med sina sprutor och doningar rundt om

vursten, och när vi slutat tala till dem, ropade alla med en mun:

— Antingen dä" va" bajersk" eller bengalisk eld, så har I

ställt till honom och omakat oss, och därför bör I ha lite" för

besväret!

När de det sagt, begynte de spruta på oss, så att det pep

efter"et, och de dängde oss om ansiktena med blöta svabbar samt

skällde och grinade och slängde till och med hela ämbar kallt

brunnsvatten öfver oss upp i vursten, så att snart hela vagnens

innandöme vardt fylldt jäms med sitsarne.

Ett obehagligare äfventyr har åtminstone jag aldrig varit

med om. Och när de fått oss riktigt genomvåta, påtade de till

hästarna med båtshakarna, så att dessa foro af som en blixt

nedåt vägen, medan vattnet yrde och Bohrboarna i sin tur hurrade.

På det viset gjorde vi vårt intåg vid hemkomsten, förkylda,

rådbråkade och elända, emedan det lärda och mogna svenska

folket inte kunnat skilja mellan en bengalisk eld och en

brinnande gästgifvaregård.

En oskuld.

I världen och bland människor bedrager skenet så ofta och

fördenskull varna vi härute folk från att »skåda hunden efter

håralaget».

Men det är icke alltid så lätt att skilja mellan hvad som

är godt och ondt, mellan sken och verklighet, och på den grund

uppstå ganska svåra konflikter i lifvet.

Det skulle nästan fordrats en öfvermänsklig skarpsynthet

för att inte ta" vilse om Brittas i Hjälmaryd rätta halt och

beskaffenhet.

Sannerligen hon såg ut som en liten ängel. Så oskyldig, så

ren och så skär föreföll hon.

Det låg en sådan barnslig och oskuldsfull glans öfver hennes

ögon, att man alldeles bestämdt tvingades att både tänka och tala

försiktigt, rent och oskyldigt, när man kom i deras närhet. Det

var som om små osynliga skyddsänglar lagt händer på ens

skuldror och sakta hviskat: »grumla icke flickans hjärta».

Därför gick det alltid mera städadt och poleradt till vid

midsommardansen och på lekgillena, när hon var med.

Ty hurudana pojkarne än voro, ville de inte gärna visa sig

som tölpar för henne. Hennes skönhet och oskuld kufvade dem.

De grabbade inte tag i henne utan spörsmål och löfte, såsom

de eljest gjorde det med andra flickor, när de ville dansa, utan

de lyftade på hättorna, skrapade ett grand med fötterna och

bådo henne ödmjukt om en dans. Till och med själfva herrarne

nere vid bruket, i hvars omedelbara närhet Hjälmaryd låg, och

bland hvars ungdom hon oftast därför rördes, bemötte henne

mera som om hon varit brukspatronens än en åttingbondes dotter.

Hon var som ett mönster för flickor. Det tyckte alla

undantagandes bror hennes, hvilken ibland, när han hörde henne

beprisas och lofordas, grinande plägade yttra:

*

— Dä" hörs, att I känner henne inte riktigt! Hon sir så"n

ut, som I säjer, men »en ska" inte skåda hunnen efter håralaget».

Det var emellertid ingen, som fäste sig vid broderns tal.

Tvärtom blef han i stället ansedd för en drummel och stygging.

*

Det hördes aldrig af att Britta befattade sig med några

karlar eller med någon slags kärleksaffär. Tjogtals ynglingar

brunno halfvägs till döds för henne, men så fort någon med

rädda och darrande läppar försökte tala ett ord om älskog med

henne, blef hon alltid röd som en pion och sprang sin väg från

den stackarn.

Den ende man någon gång om aftnarne kunde se, att hon

spatserade med ensam, var kassören vid bruket. Men det gjorde

hon, mente man, därför att han lånade henne böcker, stämde

hennes guitarr och skickade kryddad punsch till far hennes, när

han hade för ondt af sin andtäppa. Och kassören var för öfrigt

en karl, som man inte ansåg vidare farlig för flickor, lång och

skranglig och svartskäggig som han var med stora glasögon,

ben som ett par styltor och fötter som plantland. Tyst och

tråkig och inbunden var han äfven, så det fanns då ingen, som

ansåg något skäl förefinnas till svartsjuka på honom.

*

Men ett, tu, tre spordes det, att den unge maskinförarn

Kalle Hjälm hade friat till Britta i Hjälmaryd och fått ja.

Han var nykomling till bruket, och han knep henne, ty allt

nymodigt är, som man vet, begärligt.

De andra gossarna blefvo alldeles öfver sig gifna, och hade

inte Hjälm varit den karl, som han var, hade han nog fått

rivalerna i hals och hår på sig.

Men nu tordes ingen på"n, ty liksom där inte fanns någon

vid bruket, som var så ståtlig och grannlaga, så hurtig, glad

och manhaftig som han, så gafs där heller ingen, som kunde

mäta sig med honom i styrka och mannamod heller.

Där hölls ett ordentligt förlofningskalas i Hjälmaryd,

alldeles på herrskapsmaner, och det var riktigt bå" vackert och

rörande att se den blyga och rodnande Britta luta sig till den

breda barmen på Kalle Hjälm, alldeles som en ranka klänger

sig fast vid ett bröstvärn.

*

Ni kan tro, att Kalle Hjälm var glad efter den betan. Han

bara trallade om dagarne och var som en kung.

En kväll hade några ynglingar i brännvin sökt dränka sin

förtviflan öfver att för alltid ha" mistat hoppet om att få äga

Britta, och så hade de i yrseln samlats att öfverfalla Kalle Hjälm,

då han skulle kila ner till Hjälmaryd.

— Dä" är inte mer än rätt, att han får svi"a lite för allt

hva" vi få li"a! mente de och lade sig i försåt för den lycklige.

Men det var dumt gjordt. Kalle Hjälm redde upp dem

allesammans och nystade ner dem, den ene efter den andre, i ån

som rinner där utmed vägen. När han så tyckte, att de svalkat

sig tillräckligt, hjälpte han upp dem och var så vänlig mot dem,

att de skämdes.

— Ja" ä" alldeles för löcklig att kunna va" arg på er, log

han. Men efter den dagen var det ingen, som hvarken ville

eller vågade anfalla honom. Tvärtom alla började unna honom

hans lycka.

— Han är värd henne, för likare och rappare och trefligare

karl finns inte i nejden, sa" hans brukskamrater.

Så gick en hel sommar och till hösten skulle bröllopet stå.

Men när septemberkvällarne började längas och mörkna,

var det som om Kalle Hjälms glädje också tagit till att

skumma.

Kärleken är, sägs det, så ytterst känslig, så aningsfull och

skarpsynt. Han tyckte att det började liksom lägga sig något

hemlighetsfullt kvalm mellan honom och Britta. Hvar gång han

tog henne om lifvet eller gaf henne en kyss, kom det en oförklarlig

känsla öfver honom, att någon, sedan han sist träffade Britta,

gjort samma manöver med henne. Han kunde inte förklara,

hvarifrån han fick den tron eller huru den kom öfver honom.

Men han kunde inte frigöra sig från de tankarna. Och hvar

gång de kommo öfver honom, skälfde hela hans inre, och han

betogs af en ängslande oro, som nästan ville jaga honom bort

från maskinerna och arbetet, så att han kunde springa hän och

se hvar hans älskling var och hvad hon gjorde.

Men hvarje gång han blottade sina aningar för henne, blef

hon missnöjd och berättade med den oskyldigaste och

trovärdigaste min om allt hvad hon tänkt och allt hvad hon gjort och

med hvem hon talat, sedan de sist råkades.

Och sedan började hon gråta och påstå, att hon vore så

olycklig, så fasligt olycklig, emedan han ej hade lit till henne.

Då trodde han henne, så länge han hade henne i sin famn, och

förbannade sin dårskap och dumhet.

Men så fort han blef ensam, kommo de ohyggliga aningarne

öfver honom igen.

*

En kväll strax efter det han kommit åt fabriken för

nattarbetet, och då han sålunda icke kunde gå ner till Britta,

stormade de mörka tankarne häftigare än vanligt på honom.

Han hade ingen ro och kunde icke bärga sig. Slutligen bad

han en kamrat passa på hans maskiner, medan han sprunge ut

några minuter.

Och så rusade han i skummet af neråt Hjälmaryd. Han

sprang och tänkte, att nu skulle det väl bli ett slut med oron.

Han skulle finna Britta hemma sorgsen öfver att det var hans

nattarbetsvecka.

Men rätt som han sprang, fick han syn på ett par personer,

hvilka smögo sig in bak" några lummiga hasselbuskar vid

stranden. Han tyckte sig känna dem bägge, och som en orm var

han efter — och där, där stod Britta, den där rodnande,

oskyldiga, eftersträfvansvärda Britta, sluten i kassörens famn, stod där

och lät sig kyssas af den utmärglade rouéens läppar.

*

Några minuter efteråt kom Kalle Hjälm tillbaka till sina

maskiner. Men kamraterna tyckte han såg ut, som om han

blifvit blind och drucken på en gång. Han bara stirrade och raglade.

En rem höll på att glida af sin skifva. Kalle Hjälm stirrade

på det precis som om han ej fattat, hvad som hvar på färde.

— För på remmen! skriker en af kamraterna till honom.

Först då vaknade han liksom om han fått en elektrisk stöt och

rusade på remmen.

I samma ögonblick sågo kamraterna, hur den kraftige unge

mannen greps af densamma och kastades upp mot taket med

en knastrande och ohygglig duns, och så följde han remmen än ett

hvarf, och slogs ånyo i taket, innan maskineriet kunde stanna.

Få minuter efteråt trängde hela brukspersonalen in i

maskinsalen för att se hvad som var å färde.

De närvarande hade tagit ner den lemlästade kroppen och

lagt den på golfvet.

Där rådde dödstystnad i salen och om en stund kommo

kassörn och Britta också ungefär samtidigt dit in.

Och hvad tror ni att den »veka, oskyldiga ängeln» tog sig

till, när hon fick se, hvad som var å färde?

Hon svimmade inte, hon skrek inte heller. Hon bara

bleknade och ryste till ett litet grand, raglade mot den gänglige

kassören och hviskade upp mot honom.

— Usch, så otäckt! Hjälp mej ut!

Och han halp henne ur fabriken.

Inför afgrundsfursten.

Jag vill tala om för herrskapet, att jag en gång gått igenom

någonting fruktansvärdt, någonting, som skakat min själ i dess

innersta rot, någonting, som för en kort tid öppnade mina ögon,

så att jag såg hvilken stor syndare jag är uti lära oeh lefverne.

Ja, mina vänner, stöten som jag erhöll var af den

allvarliga art och beskaffenhet, att jag i en blink beslöt att

hädanefter aldrig sysselsätta mig med någonting så lättfärdigt, som

sådant här skrifveri, hvilket under den tid min bättring pågick,

syntes mig utgöra min mest rödglödgade synd.

Ack, det var en svår stund jag hade och jag vill knappast

önska min värste ovän en dylik pröfning. Men jag är glad, att

det är öfver nu och att min sinnesändring inte blef så absolut,

att jag ännu finner det syndigt att skrifva annat än

predikningar, ty i så fall hade jag och barn fått svälta ihjäl i följd af

min bättring.

*

De hade gått och fört ut, att det skulle finnas en ofantlig

mängd tjädrar borta i Skrefbergaskogen, och det lät inte

otroligt, ty den skogen ligger då så långt från all ära och redlighet,

att till och med jägare sällan vanka där.

På den grund tänkte jag och min vän Johansson och

kamrern i vår sockensparbank, att vi rätt så gärna kunde slå oss

lösa ett dygn och knäppa en hop tjädrar däruppe i vildmarken.

Ty hemma omkring knutarna ha" de plockat bort nästan så

mycket fågel som funnits.

Och eftersom nu också Skrefbergaskogen ligger så afsides

och i skymundan, ansågo vi oss utan att mista äran kunna ställa

till med en liten skjutning vid bloss en kväll.

Sagdt och gjordt. Vi åkte dit upp så långt det var väg,

och på aftonen vore vi inne i illmarken och lyddes upp fågeln,

som också förekom i ganska stor myckenhet. Allt lyckades oss

nästan öfver förväntan och i skymningen, då vi voro färdiga

och visste hur vi hade det, sträfvade vi oss fram till ett litet

enstaka torp, som ligger däruppe i en uthuggning.

Vi skulle hvila där ett par timmar och värma oss, innan

skjutandet skulle begynna.

*

Här i detta torp var det pröfningen kom öfver såväl mig

som de andra.

När vi kommo dit, hade mannen och hustrun nyss gått bort

med en säck säd till kvarnen, hvilken ligger på en dryg half

mils afstånd nedanför backsluttningarne.

Endast fyra stycken barn lågo i sängen och kastade sig

och lekte med hvarandra såsom en skock kattungar, och en stor

och dråplig stockeld brann och flammade i den stora

vinkelspisen samt lyste upp stugan och sken på en hög potatis, hvilken

var inlagd på golfvet till torkning för att icke ruttna under

vintern i potatisgrafven.

Tillflykten var mycket treflig och mycket inbjudande för

trötta jägare.

Också slogo vi oss med stort välbehag ner i stugan.

Kamrern satte sig på soffan vid sidan af fönstret, Johansson vrok

sig ner vid spismuren och jag själf tog säte och stämma uti en

stol i närheten af potatishögen på golfvet.

Så sutto vi och kysste våra jaktflaskor samt pratade

historier och ljögo för hvarandra på jägarmanér.

Särdeles var kamrern alldeles förbanskad med sitt ljugande.

Och jag gaf honom, förstås, inte mycket efter, min syndare.

Men nu är det slut med den saken. Ty om jag inte blef helt

och hållet omvänd af det, som nu hände och som jag strax ska"

berätta, så hade det åtminstone så pass inverkan på mig, att

jag aldrig hädanefter, såvidt i min makt står, ska" låta något

ljugande komma mig till last.

Midt under det vi alltså sutto där i allsköns trefnad och

lugn, ty barnen hade omsider somnat i sängen, brakade fönstret

sönder och in genom detsamma flög ett vidunder, som liknade en

stor svart bock.

Kreaturet susade in såsom en rem med den benställning,

som en prima kapplöpningshäst använder, då han tar ett svårt

hinder. Men hufvudet höll det bakåtlutadt, så att de alnslånga

svarta hornen lågo utefter ryggen på"n!

Sådant kom vilddjuret in, under det glasskifvor yrade

såsom ett hagelväder rundt om öronen på oss.

Detta ögonblick var det högtidligaste i mitt lif och det skall

aldrig gå ur mitt minne eller sinne.

I första förskräckelsen tänkte vi nog på ingenting. Men

när vi efter ett par sekunder fingo se det svarta djuret stå midt

på golfvet och med vidöppna ögon glo än på den ene än på den

andre af oss, insågo vi genast, att det var den gamle pocker,

som i ett vilddjurs skepnad kommit i och för vårt snara

anammande. Och vi kunde väl inte tro annat.

— Välsignade skam, flämtade jag, låt dig nöja med kamrern

och med Johansson. De äro mera mogna än jag, som är gift

och har sex barn i äktenskapet. Kamrern djäklas alltid vid

ränteuträkningar samt lämnar handlingar till indrifning och kväljer

folk. Han är din man. Och Johansson nyper hustru sin och

kösser sin svägerska. Tag dem, tag dem och låt mig gå i fred!

ropade jag ur djupet i min själ och gjorde bättring.

Men när jag höll upp för att draga andan, fick jag höra,

hur kamrern och Johansson gräto och tiggde och skällde ut mig

under påstående, att jag vore den störste rackare i hela landet.

— Ta"n, ta"n, så får du en fet stek. Han gör inte annat

än drifver skoj med folk och lurar sin nästa. Ta"n, ta"n! Han

passar bra till muntrationsråd i helseket! lät kamrern.

Och Johansson instämde och sökte ställa sig in genom att

kalla den svarte behornade skam »högvälborne herr baron och

vasariddare» samt »högvördige herr ärkebiskop och ordensledamot»

med mera dylikt, hvilket syntes lugna och stilla afgrundsfursten.

Men åtminstone min räddhåga och bättring fortforo, så att

jag tiggde och bad och framlade de andras synder i så

förfärande dager jag kunde. På samma sätt gjorde de samt sökte

bevisa, att de voro änglar mot mig.

— Och det säger jag, — skrek Johansson vid ett tillfälle,

— att hela trakten undrar öfver, hvarför inte ers excellens och

serafimerriddare för länge sen" har tagit honom! Det var,

förstås, mig Johansson menade.

På det viset fortforo vi uti vår åkallan timma efter timma,

och aldrig har åtminstone jag varit så uppskakad i all min tid.

Den lede gick omkring med klamrande klöfvar och bara

långpinade oss. Då och då tog han en potatis ur högen på golfvet

och svalde den med stort välbehag. Men så fort vi började bedja

hårdt och skrika, gick han till en vrå och glodde på oss.

När vi nästan voro uttröttade, kom torparen åter, och då

han fick se, hur det stod till i stugan, blef han i början alldeles

förbluffad.

Så snart han emellertid undersökt fönstret, blef han arg,

grep den svarte i hornen och vrok honom ut genom dörren samt

gaf honom en spark i sidan, så att det sang i refbenen på"n.

— Har du en sådan makt med Hin? sporde kamrern.

— Mä" Hin? Nä"! Men bockarackarn har fördärfvat fönstret

för mig. Han har naturligtvis stått utanför och sett potatishögen

härinne i ljusskenet. Då har han inte kunnat stå emot lockelsen

att få sig ett räfvamål, och så skuttade han in. Det är inte

första gången. Bockar ä" djädrans illtyg! förklarade han.

— Var det en riktig bock? sporde jag.

— Visst, dä" såg ni väl. Ja" har sju stöcken häruppe! Hva",

trodde ni att dä" var? sa" torparen.

— Vi ha" legat här två timmar och trott att det var skam!

genmälde kamrern.

Jöss", så torparen grinade.

Men jag tog tvärt till att svära på, att jag genast begripit,

att det inte varit den riktige skam, ty då hade han nog, — lät

jag, — ätit kamrern till potatisen.

Det var rätt så nära att vi kommit i gräl, vi jaktherrar.

Men vi hade gått igenom för mycket. Våra sinnen blefvo snart

ödmjuka och det fortfar än hvad mig beträffar.

Om männens grymhet och synd.

När en hop karlar, särdeles om de äro något äldre och

mycket gifta, komma tillsammans och börja anförtro hvarandra

sina erfarenheter samt yttra sig i moral och i filosofi, så kan

man få höra rysansvärda saker. Om man inte visste, att de

merendels ljuga och färglägga, behöfde en ung man icke gärna

vara i ett sådant sällskap mera än under vid pass en half stund

för att varda en pessimist af första klassen och en

kvinnohatare.

Det ohyggligaste är, att dessa erfarna och filosoferande

gubbstutar vanligen, när de komma ihop, inlägga all sin kraft

och förmåga, all sin vältalighet och bevisningskonst uti att

svärta ner fruntimmer och upphöja sig själfva och sitt honetta

väsende.

För den skull skyr jag männens sällskap och håller mig

förnämligast till kvinnfolken, om hvilka jag slutligen funnit att

de äro mycket, ofantligt mycket bättre än de skräflande och

stortaliga männen. Och då jag här dristar uttala denna sanning

öppet och offentligt, hoppas jag, att denna berättelse skall blifva

väl upptagen af läsarinnorna. Men jag får nog smörj af

grobianerna.

Det är riktigt ohyggligt att höra männen tala om sina

»huskors», sina »harpor», »fotblock» och Gu" vet icke namn på alla

de pinoredskap, vid hvilka de förlikna sina hustrur, dem de

inpiskade krubbebitarna dock en gång i sin ungdomstid sprungit

toseta efter och svurit och förbanskat sig på att älska och klappa

och pussa

»i nöd och lust

intill lifvets sista pust.»

Men de ändra åsikter, de lufvarne, alldeles som vore de

riksdagsmän allesamman och icke vanliga dödliga. Thy känner

jag mig lycklig och glad på denna stunden, att jag icke är

såsom en at dem.

De gå till och med så långt i ondska och elände att de

till och med stämpla sina ömma och trofasta hustrurs förnämsta

kärlekshandlingar såsom yttringar af inneboende grymhet och

elakhet.

En kväll efter skymmet kunde t. ex. folk, som vandrade

på gatan i vår by, tydligen ända dit ut höra, hur handelsman

Snuselin regerade med sin stackars förtviflade husära inne på

kontoret.

— Käre, söte, rare, beskedlige och välsignade gubbe, gack

inte ut i kväll! snyftade frun.

— Tösst käring! Ja" menar du ä" ryss evigt

hospitalsmässig! Ska" ja" nu inte få gå bort till »Gästis» för te" å bevittna

en handling åt en vän! hördes Snuselin ryta.

— Bevittna! Jo, jag känner till ditt bevittnande. Du går

ju ut hvarenda kväll och bevittnar, så att pigorna få dra dej

uppför trapporna, när du kommer hemraglande. Du tål inte vid

det där bevittnandet, för om du går och bevittnar en tid till,

så får du slaget, så möcke du vet det, du toddytunna, och då

ligger du död, och hvar din själ då hamnar, det får du si dej

om, din punschtratt, för dä" är du, så möcke du vet det, Snuselin,

och hade jag vetat, att du skulle bli ett så"nt pimplande kreatur

och nattblacka och bevittnare, så hade jag inte tatt dej, för det

hade jag inte gjort, så möcke du vet det, din — — — — — —

— Håll truten! Du begriper inte, hvad det vill säja att

sköta en affär. Då duger det inte att ligga inne som en

stugegris! Vet du inte, att den flygande fågeln får något, men den

sittande inget, ditt förhärdade etterbo. Och nu tar jag på mig

rocken samt går ut och bevittnar midt för näsan på dig!

förklarade Snuselin och drämde näfven i »skriftulpeten».

— Ja, gack du och skäm ut dej, om du tycker det är

roligt! fräste frun och sprang sin väg i vredesmod.

Tio minuter efteråt trädde mannen in på Gästis med den

ena ärmen bortsprättad från rocken. Snuselin hade inte

observerat det i sin ifver.

— Hur sir du ut? grinade vi.

— Hur ja" sir ut? Som en karl hoppas jag! genmälde han.

Men när han strax därpå i ljushafvet därinne fick iakttaga,

att han blott hade en enda rockärm, blef han så besatt, att det

är ogörligt att beskrifva"t och det är likaledes omöjligt att tälja,

hur både han och de andra svärtade ner och förtalade fru

Snuselin, som af pur kärlek och omtanke, kantänka, sprättat bort

rockärmen, för att få sin herre och mästare att lefva familjelif

en kväll och spara sin hälsa.

*

Jojo, så går det till. Karlarne, som inte ha" förstånd nog

att sätta värde på sina kvinnors ömhet, tala jämt och samt

endast om deras fel och svagheter, men tiga så vackert med

hurudana de själfva äro.

Salomon i Hägnen har nästan den likaste hustrun i hela

socknen. Det enda felet med henne är det, att hon, efter hvad

hon själf säger, har försläpat sig och däraf fått en så fördärfvad

mage, att hon inte tål nå"n mat, utan är tvungen att till det

mesta lefva af kaffe.

Det där är emellertid Salomon rasande på.

— Dä" ä" kostsamt och förargligt att behöfva lägga ut så

många kaffepengar, når en har all möjlig reel föda oköpannes!

påstod han, och ville liksom låta påskina, att hustru hans var

mera full af »djäklastreck och kaffemani än af matleda och

magondska».

Det sade han flerfaldiga gånger, den grömsingen och

snålvargen, som i sin elakhet inte unnade den stackars kvinnan

hennes kaffefröjd.

Jo, sådana äro de sabla karlarne. Salomon gick dag ut

och dag in och grubblade på, hur han skulle vänja hustru sin

af med kaffedrickandet.

Nå, en gång när hon var på ett bönmöte, gjorde han sig

till och kokade själf kaffe åt henne tills hon skulle komma hem.

Men i stället för bönor vrok han ett par näfvar peppar och.

snus i kokaren, den syndabocken.

När nu hustrun återvände, stod han emellertid så rar och

smilefiner på förstugustenen och sa":

— Välkommen igen, Sanna lilla! Ja" har kokt en go" tår

åt dej härinne. Dä" kan du behöfva nu!

— Gu" välsigne dej för dä", Salomon. Jo, dä" ska" smaka,

för ja" ä" så matter, så ja" nästan kan schvemla!

— Si här, lät gubben och hällde upp en kopp. — Dä" ä"

minsann rejält och starkt som järnbindsle.

— Färgen har dä"! Gu" välsigne dej än en gång! myste

Sanna och sväljde några klunkar.

Men så sjuk som hon blef och ett så"nt lefverne, som där

uppstod i Hägnen den aftonstunden för mannens uselhets skull,

det trotsar all beskrifning.

Det var rätt så när, att Sanna strukit med på kuppen.

Men ifrån den dagen kan hon inte förtära kaffe vidare och

har sålunda ingen egentlig glädje längre här på jorden.

O, hvilka rysansvärda vilddjur äro icke männen! Prygel

och spö skulle de ha" samt och synnerligen.

*

Lena på Rydet fick en dag se hur hennes odjur till man

stod bakom en höstack och vänslades med änkan efter grannen,

som nyligen dött.

Må man gå hvar och en till sig själf och tänka efter hvad

Lena skulle känna. Dä" ska" nog ingen undra på, att hon

placerade grytkroken i hufvudet på sin Sven, när han kom in på

kvällen. Ty det gjorde hon i kärleken och gjorde rätt däruti.

Men han tog det icke såsom en nödvändig och hälsosam aga

eller såsom en tuktan till bättring, utan han förhärdades än mer

i sitt sinne och tänkte på hämnd. Ty sådana äro de eländiga

karlarne.

Fördenskull låddes han ånger samt gick och smekte Lena

och smilade och hade räfvastycken för sig.

Så en söndag yttrade han:

— Kom med ut, Lena lilla, så ska" vi äta kössebär en

vändning!

Hon följde med och var förskräckligt glad åt Svente, hvilken

tog och böjde ner hela det mellanstora körsbärsträdet.

— Lägg dig här öfver toppen en stund och håll säkert, så

skall jag skutta efter en korg, lät han. Ja bevars, hon vrok

sig öfver trädtoppen, och när hon det väl gjort, släppte Sven

sitt tag med det resultat, att trädet for upp och bar Lena med

sig åt höjden.

Där låg nu den stackarn i grenarne bland körsbär mellan

himmel och jord och tjöt och bölade och kunde ej komma ur

fläcken. Så fort hon rörde en lem, riskerade hon nämligen att

dråsa ner. Det förstod hon.

— Hjälp mig, hjälp mig för Guds skull, hojtade hon. Men

Sven rörde sig ej ur fläcken, utan log försmädligt och sa":

— Dä" brådskar inte. Ät nu bär och moja dej, mens jag

går åt hinstuan en vändning och språkar med änkan.

Vid det talet blef Lena så ledsen och förargad, att hon

damp ner och bröt benet af sig. Och se"n fick hon ligga på

sjukhuset och lida, medan hennes afgrundsande till man gick i

Rydets kohage och stollades med änkan.

Tvy attan hvad karlarne i alla fall äro ena odjur! Ve,

sjufaldt ve öfver dem!

Klangens Malena.

En sommarafton skred ett allvarligt tåg fram öfver

gångstigen, som ledde ner till Klangs husartorp under Rasmusbo.

Det var inte mer och inte mindre än trefjärdedelar af

socknens kyrkoråd, förstärkt med en fjärdingsman och den

tillförordnade länsmannen, som var på väg ner till Klangens.

Saken var nämligen den, att ett rykte spridt sig därom,

att husar Klang skulle fört ett hissnesamt lif i sitt hus allt

sedan han kom hem från mötet, och det hade till och med

sagts, att han höstat mer än hälften af lifhanken utur hustru

sin, Malena.

Föregående söndag hade de blifvit kallade till varning inför

kyrkorådet, men ingen Klang hördes af och ingen Klangesa

heller, utan rådet hade fått sitta där och koxa en hel timme

förgäfves i sockenstugan.

Till sist hade man då kommit öfverens om, att

»Klangarackarn» säkert tyckt bättre om att gå ut på jakt än att förfoga

sig till varningen och att Malena nog varit så sönderböstad, att

hon icke orkade gå fram.

För den skull hade man skilts åt och beslutat att istället

en dag under veckan gå ner till torpet och öfverraska Klangen

på bar gärning.

Detta var nu anledningen till det ärevördiga tåget ner mot

Klangens.

Rätt som de gingo där och hoppade mellan stenarne på

skogsstigen, harklade sig den ene kyrkovärden och sa":

— Det ä" i alla fall inte så värst underligt, att det gått åt

helsefyr för Malena, ty ho" har allt sått ut en hel hop dåligheter

i sin dag och såsom man sår får man skörda, det är då, besitta

mej, tvärsäkert det!

— Riktigt, kyrkovärd, riktigt! Men hvad har hon då i alla

fall gjort? sporde pastorn.

— Ja, språka om paschasorna, du körkevärd, som har

talegåfva och känner till"et! mente sexmannen.

Just i detsamma kommo de fram till en gärdesgård och på

den satte sig alla de allvarliga männen, medan de lyssnade till

kyrkovärdens tal om Klanga-Malenas ungdomsbedrifter.

*

Det hade, måntro, varit ett godt gry i Malena, när hon var

flicka, och grann och rödlett och sprittande glader var hon då,

så att det förslog. Alla pojkar i hela grannhället sprungo toseta

efter henne och friade till henne och slogos om henne.

— Friade inte du också te Malena på den ti"en, körkevärd?

sporde sexmannen.

— Jo, gubevars, och för den skull haltar jag än i dag!

— För den skull? undrade prästen.

— Jo visst, kronejägarn sparkade ju af mig benet för att

jag köpte en ylleväst åt henne nere på marknaden. Han var så

stollig efter henne, att han förlorade vettet till sist.

— Äh, di sa" att han fångade dej i en vargsax, när du

sprang efter henne och att det var saxa, som knäckt benet på

dej. Aldrig har jag hört, att han sparkades. Och Kalle på

Moen hittade ju dej halfdöer i vargsaxa en söndagsmorn, inföll

sexmannen, som var en stor filur och aldrig stack under stol

med något eller skydde storgubbar.

Själfva pastorn drog härvid ett grand på smilbandet.

— Om det inte vore för pastorns skull, hade du min

körkekäpp i din skalle på eviga fläcken! dundrade kyrkovärden,

som kände sig stött för vargsaxens skull, kantänka.

Men hur det var, lugnade han sig och fortsatte beskrifningen

öfver Malena.

— Hon drog åt sig så mycket manligt kött som fanns, men

själf bara stollades och gycklade hon samt var djädrig emot

alla och brydde sig egentligen inte om nå"n.

Kunde hon skrapa till sig en annans fästman, så tyckte

hon, att hon gjorde det besattandes bra och grinade, så att hon

kunde förgås åt den andras bekymmer. En faslig röra och ett

stort elände ställde hon förresten till här i orten bland

ungdomen på sin tid, och det såg nästan ut, som om hon inte hade

nå"t hjärta, ända till hennes tid kom.

Just när hon var i sina yppersta klangdagar, kom det en

landtmätare åt socknen och blef alldeles pin galen i Malena,

som då tjänade hos komministerns.

En lördagskväll lofvade hon möta honom utanför ringmuren.

Och det gjorde hon.

Landtmätarn, som var långt ifrån »oppslutist», ty sådana

funnos gunås inte på den tiden, allra minst ibland landtmätare,

kom och var glad och lycklig samt hade två punschbuteljer

med sig.

— Här springer så många och vakta på mej, vi gå rätt in

i sakristian! lät Malena, som hade smusslat till sig den heliga

nyckeln.

Det var landtmätarn genast med om.

Därinne lurade hon den stackars »stubbabytarn» att dricka

ur all punschen, så att han somnade, och sen smet hon ut samt

låste honom inne i kyrkan.

Man kan tro, att klockarn och stöten blefvo ett grand

förfärade, när de på söndagsmorgonen kommo in i sakristian och

fingo syn på den snarkande landtmätarn och de tomma

buteljerna och allt det elände, han i öfrigt ställt till därinne.

— Hon måtte varit besatt! utropade pastorn.

— Jo, jo men, och det riktigt ändå! lät kyrkovärden.

Året därpå tjänade hon i en bondgård hos ett gammalt

barnlöst folk, ty där det fanns söner i huset, vågade man aldrig

ha" henne. Hon rent förvildade pojkarne.

Denne hennes husbonde hade en bror i grannsocknen, en

stadig och reel karl, som var änkeman och hade en son hemma

till hjälp vid jordbruket.

På julkalaset fingo far och son se henne, och minsann for

icke skam i dem bägge två på en gång. Och tösastollen, som

tyckte att det var roligt, smilade med båd far och son.

Sen gingo karlarne hela vintern och voro kära som

klockarkattor i samma tös, fast ingen, förstås, visste om den andres

tankar.

På vårsidan hade den sabla tösen lofvat dem hvar för sig

att få hälsa på henne en och samma lördagskväll.

— Hvart ska" I ta" väga far, efter I gör Er så granner?

sa" pojken, när han såg gubben piffa upp sig just den där

lördagsaftonen.

— Åh, ja" ska" gå bort och tala vid domarn om en

inteckning! lät gubben och satte af utåt vägen.

Ett par timmar efteråt lommade, förstås, sonen äfven å stad

på giljarfärd.

Nå, gubben kom fram i skymningen, och Malena lurade

honom till att taga af sig stollar, rock och hatt samt förde honom

sedan opp på ett vindsrum, där hon satt och språkade med

honom, tills hon fick höra sonen hvissla.

— Vänta ett grand, mens ja" springer ner en vändning!

Här ä" visst ugglor i mossen! sa" hon.

Pojken fick kläda af sig, han liksom gubben, ute i förstugan,

på det att intet dånande skulle uppstå, och sedan fördes han i

sin stad till den andra vindskammaren.

När detta väl var gjordt, tog hon pojkens kläder och rusade

in till gubben, som satt i mörkret.

— Ta" på er i hast och skynda er ut, här ä" kommet

främmande, som ska" legga på rummet i natt! Kom igen i da" åtta

dar! hviskade hon.

Och gubben flängde på sig kläderna och satte i väg.

Framåt ottan tog hon gubbens grejor och flög in till pojken,

hvilken omsider somnat på sin kammare.

— Matmor ha" blifvit så illa sjuk, så att ja" kan inte få

språka med dej, och nu ä" doktorn i antågande! Klä" på dej i

rappet och spring ditt håll, så ingen får se dej, för då blir det

ett evigt spektakel! Kom igen i da" åtta dar!

Sonen kröp hasteligt in i sin fars kläder och rusade bort så

yrvaken och perplex, att han inte kände det hatten gick långt

ned mot ögonen på"n.

Just som solen rann upp, kom han hem och fick se sin far

ligga i sängen klädd uti hans egen rock och stöflar. Och hatten

stod på bordet. Gubben hade varit trött och kastat sig sådan

han kom in. Pojken stod och bara glodde och gapade.

Så vaknade gubben. Och när han fick se, hur pojken var

klädd, där han stod, tittade han som en fåne än på sig själf än

på sonen, som var så förbluffad, att han knappt visste om han

lefde eller ej.

När de så tittat på hvarandra en stund och funderat och

rifvit sig i hufvudena, begrepo de nog schäsen.

Men ifrån den stunden glodde de illa på hvarandra i alla

tider.

— Jo, jag skulle kunna hålla på en hel söndag med att dra"

fram sådana här bevis på Malenas syndighet, slöt kyrkovärden.

— Nå, när hon vändt sig på det viset, är det inte

underligt och inte mer än rätt heller, om hon får lite smörj på

gamladar! Ja" töcker, att Klangen gärna kan tukta henne denna

veckan ut, så få vi gå hem igen och köra in hafre, för solen

börjar skina! utlät sig den andre kyrkovärden.

— Då" sekonderas! Och ingen vet rätt heller, om det just

är värdt att drabba på Klingasvinet i hans eget hus! lät

sexmannen.

— Ske Eder såsom I viljen! sa" pastorn. Och efter det

beslutet vände kyrkorådet om samt brydde sig inte om något

varnande den gången.

Höst.

Sven Isakssons A"gust hade alla dar varit en konstig pojk

och städse i vettet framom sina år, så att gummorna i

grannhället hade beständigt hållit honom för ett vidunder och ett

underverk.

Han var inte mer än vid pass fyra månader gammal, då han

fick sina första tänder, och när modern höll undan läpparne på

den lille parfveln och visade rännaregummoma, som kommo och

sneko kaffe, de små korta pärlorna i bytingens nedre gom, så

slogo de ihop händerna, snörpte på sina egna tandfattiga gap

och skreko:

— Kors i alla dar! Den pojken ä" då så långt före sin tid,

att han blir då aldrig gammal!

Men han lefde ändå, trots gummornas förutsägelser. Han

kunde gå, när han var 11, talade rätt bra när han var 14

månader, och när han var 4 år, svor han så rent som den argaste

länsman.

När han var så där fyra och ett halft år, höllo de ett litet

midsommargille hos Sven Isaksson, och Magnis i Skripen var

där, förstås, med hustru och ett barn, en liten flicktossa kringsvid

fyra år. Hanna hette hon.

A"gust och flickan rullade om med hvarandra och hade fasligt

roligt i gräset, så att det äldre gästabudsfolket inte kunde annat

än grina åt de små.

— Töcker du om flecka, A"gust lelle? flinade Magnis.

— Ho" ska bli mi lella fättemö! sa" pojkavasken och rände

in en stor polkagris i munnen på den lilla.

— Ajiame, så"nt vett och förstånn" han har, den pojken, mer

än mången sjuttonåring. Jaja, ingen vet, hur dä" kan hampa sig,

ty före spå, ätter gå, plär man säga. Äss han bara får lefva,

förståss. Men kloka barn bli aldrig gamla, det vet en ju! suckade

Kajsa i Hult.

När se"n gästabudsfolket skulle äta sin aftonvard och hade

annat att göra än titta efter de små, buro A"gust och Hanna ut

alla gubbarnes hattar och käppar och roade sig med att låta

dem glida utför vattenfallet, som fräste och dånade ett stenkast

ifrån Sven Isakssons bostad.

Hi, hvad de grinade, när hattar och käppar skuttade upp

och ner i skummet och bränningen, och inte mindre roligt hade

gummorna, när de senare på aftonen fingo skåda sina herrar och

män ligga på magarne och söja efter sina don vid åns krokar i

maden där nedanför.

— Dä" kommer nok att slå in: den pojken tar vår Herre

snart, dä" ä" inte möjligt annat, så utstoderader, som han

allaredan är! mente gummorna, nu ytterligare styrkta i denna sin tro.

*

Medan sedermera A"gust och Hanna runno upp i världen och

gingo i skola och läste för prästen, såg man dem alltid tillhopa,

när ungdomen var samlad någonstädes, och gummorna i orten

sa" beständigt:

— Sir en dä" att det gick som pojken profeterade, när han

bara var halffemte år och inte större än en näfve gröt!

— Hva" profeterade han då?

— Att Hanna skulle bli hans fästemö!

— Kors, tänk så unnerligt!

Det sades också, att A"gust skulle blifva ett vilddjur och en

riktig stopastolle, om inte Hanna förstått att exercera honom så

väl. Han lydde emellertid henne i allting och tog sig aldrig

någonting för utan att rådgöra med henne om"et.

*

Under tidens lopp hade där kommit opp en stor ångsåg

borta vid Sven Isakssons.

Samma vågor, som en gång lekt med gubbarnes hattar och

hättor och kyrkokäppar, arbetade nu natt och dag med att sätta

åstad käkarne på denne fruktansvärde Moloch, som stod där och åt

upp den ena skogsparken efter den andra, utan att någonsin bli mätt.

Där arbetade nu A"gust och förtjänade en rätt vacker

dagspenning.

Ofta i våren sågo vi i skymningsstunden en ljus hufvudduk

fladdra mellan de gröna träden på kullen öster om sågen. Och

gaf man en stund akt på den företeelsen, fick man alltid rätt

snart se en smidig, af sågspån liksom pudrad gestalt ila upp

för backen åt det håll, där schaletten skymtade. Och stod man

på utkik än en stund, såg man snart, huru ett ungt par slagit

sig ned på någon klipphäll däruppe, och huru den ljusa schaletten

snart hvilade lugnt emot en manlig axel.

— Dä" ä" A"gust och Hanna, som sitta där och talas vid om,

huru de ska" ha" det, när de bli gifta te" hösten! sa" folket.

Man log så gärna då ett vänligt löje och önskade inom sig

all möjlig lycka och välsignelse åt de friska och

förhoppningsfulla två, som sutto däruppe med armarne om hvarandras lif i

vårkvällen och drömde ljusa drömmar om framtiden. Forsen

fräste och sågbladen raspade och raspade djupt under deras fötter,

plankor smällde och kubbar rullade, men de hörde endast

hvarandras smekande hviskningar.

Liljekonvaljer doftade från löfjorden under asparne rundt

omkring, men de unga kände endast hvarandras friska och varma

andedräkt; smultronblomman log åt dem, där hon stod mellan

stenarne, skinande hvit och fager, aftonstjärnan glindrade öfver

dem ett stycke ofvanför horisonten, men de sågo endast

hvarandras leende ögon.

Det var vår, frisk, aningsfull, glädjedrucken och

kärleksjublande vår.

*

Så kom hösten. Smultronblomman hade burit frukt och lagt

sig till hvila mellan stenarne efter den vedermödan. Konvaljen

hade doftat sig till döds och sof under de fallna asplöfvens gula

täcke, och svarta, trasiga moln hängde som liksvepningar framför

aftonstjärnan. Det var höst, och regnfylld vind drog fram öfver

de ungas mötesplats på kullen. Sågen raspade och fallet dånade

med ökadt raseri.

Men uppe på kullen sågs ändå en dag strax innan

arbetstiden slutade Hannas smärta gestalt. När månen stundtals

silade ner ett knippe af sin matta glans mellan sargade och

brustna skyar, kunde man skönja henne däruppe, gladt väntande

slutsignalen från sågen. Vinden ryckte i hennes kläder, schal

och kjolar, och regnet piskade ursinnigt hennes varma, rosiga

kinder, liksom vore alla höstens andar i raseri öfver, att de icke

kunde rå på denna friska vårblomma, som ensam stod där och

brann och glödde och liksom log åt och hånade och trotsade

deras ursinnes fåfänga kamp.

I kväll skulle hon få veta så mycket, så mycket och viktigt.

Under dagens lopp skulle A"gust hafva fått besked, om han finge

Per Jönssons stuga, där de hoppades få plocka in det bo, de

redan sträfvat ihop. Lyckades icke detta, skulle de få vänta till

våren med giftet, ty det var så ondt om bostadslägenheter i

närheten af sågen.

Det var icke underligt alltså, om Hanna, när så viktiga

underrättelser väntade henne, skyndat till mötesplatsen i mer än

vanligt god tid.

Där stod hon, som sagdt, i skum, kall och regnig kväll och

väntade glad på honom, som hon hållit af allt sedan hon var

barn och älskat allt ifrån den stund hon begrep hvad kärlek var.

Plötsligt stannade sågverket där nere en liten stund innan

timmen ännu var full, och Hanna förnam ett underligt sorl och

skrik från sågbacken.

— Något har gått sönder! tänkte hon och väntade att snart

få se A"gust vigt klättra upp för sluttningen.

Men det dröjde och dröjde. Ingen A"gust kom och till sist

kunde hon icke bärga sig, utan ilade ner till sågverket och

trippade fram mellan de stora brädstaplarne därnere.

Där stodo dystra grupper här och hvar.

— Gack inte in du! ropade en gammal man åt henne och

sökte hålla henne tillbaka.

Men det var någonting som mäktigt dref henne in i stora

såghuset. På dess tröskel sökte man ånyo hindra henne från

att gå ditin, men hon gled förbi väktaren, och om en sekund

stod hon i den dystra krets som slutit sig kring det af en

kanttrissa rysligt stympade liket af en ung man.

— Stackars, stackars barn! mumlade arbetarne.

Men själf sa" hon aldrig ett ord. Folket menade, att de

aldrig skådat någonting så blekt, som hennes ansikte blef, när

hon fick se den rysliga synen. Skrika kunde hon inte, gråta

inte heller. Hon bara såg en stund på de kära dragen.

Se"n gick hon.

— Hon fick hjärtkramp! sa arbetarne.

Men sedan dörrarne blifvit låsta om dessa sargade kvarlefvor

af ett för kort stund sedan så friskt, så vackert, modigt och

hoppfullt människobarn och långt efter det alla arbetarne aflägsnat

sig från den hemska skådeplatsen för denna olyckshändelse, satt

Hanna kvar på den vanliga platsen däruppe.

Och allt efter som minuterna skredo, saktade stormen af,

regnet upphörde och hösthimlen fick liksom ett blidare utseende.

Gladdes han måhända, den grymme sköflaren, öfver att den

fagra människoblomman, som satt där på stenen, allt mer och

mer förbleknade i hans dystra kväll?

Men när den stackars A"gust jordats följande söndag, sade

gummorna, som voro med i likbegängelsen, och hvilka ju alltid

ska" ha" sista ordet:

— Var dä" inte dä" vi allti" sagt. Han var för kvicker, han

kunde inte bli gammal!

En rasande man.

Det gifs många sätt, på hvilka ilska och annat ursinne yttra

och visa sig här i världen. En del hoppa och stampa samt svära

äfven något föga, en del ryta och skria som vilda djur, andra

åter blekna och tiga.

Hvad mig beträffar, så vill jag gärna skälla och slåss, om jag

någon gång, som dock så sällan händer, gripes af vredenes anda.

På hurudant sätt kvinnorna lägga i dagen, att deras små

sinnen i en eller annan mån blifvit bragta ur jämvikten, därom

behöfver man inte yttra sig, ty den saken är så vanlig, att alla

människor veta det. De gifta karlarne dock bäst. Men I, som

älsken, I veten det ock.

Ja, det finns alltså mångahanda afloppskanaler för

inneboende ilska.

*

Men ett sådant vredesmod som det, af hvilket

fjärdingsmannen Johan Månsson uti Intagan häromsistens var gripen, det

har jag aldrig tillförne skådat. Och aldrig vill jag heller se

något dylikt.

Ty karlen saknade allt aflopp för sin vrede, så att vi i hvarje

ögonblick trodde, att han skulle spricka, hvadan vi allvarligt

tänkte på att för säkerhetens skull gira honom med rep.

Hans vrede var dock innerligen befogad, ty det hade händt

honom någonting, som visserligen var förfärligt, men hvilket

ändå kom oss att grina, hvarigenom fjärdingsmannens

förskräckliga vrede än ytterligare stegrades.

Och detta efterföljande hade händt Johan Månsson under

tjänsteutöfning.

Karl Bengtsson på Skogen är, som man vet, en underlig

prisse.

Många tro, att han är en ganska framstående dumbom,

medan andra påstå, att han af ett eller annat skäl gör sig dummare

än han är, och denna senaste är nog den rättaste uppfattningen

af honom, ty tidt och tätt ställer han till något litet ganska fint

knep, som inte bevisar dumhet. Han har t. ex. inte så sällan

sysslat med lönkrögeri, utan att länsman kommit åt honom för"et.

Men omsider blef han fast i alla fall, oaktadt han var djädrig

inför rätten.

— Ja har inte sålt en droppe — lät Karl — för inte kan

jag rå för, om en person kommer in te" mig och lägger en krona

i fönstret och sen, när jag vänner ryggen te", stoppar på sig en

betäll, som stått på spishällen!

Men ingen illfundighet halp honom. Kalle blef svårligen

dömd till bra böter, och i tidens fullbordan skulle Johan Månsson,

i sin egenskap af fjärdingsman, införpassa honom till kronohäktet,

där Kalle skulle sitta af böterna.

De drogo åstad på vanligt sätt. Men det gick dag efter dag

utan att fjärdingsmannen kom åter. Vi undrade visserligen hvad

han tog sig till efter han inte återvände. Men vi fäste oss inte

stort därvid, utan tänkte som så, att han utan tvifvel var ute åt

länsman med röstlängder och stämningar. Men så, serradö,

uppenbarade sig fjärdingsmannen en dag såsom en rasande man

midt ibland oss.

Han var blekare i synen än det finaste herrskapslik, och

fradgan stod i mungiporna på"n.

Vi rent af förfärades inför vår eljest stillsamme och

beskedlige fjärdingsman.

När han sansat sig så pass, att han kunde tala, fingo vi

honom slutligen att berätta sitt elände.

— Jag drog af med Kalle — sa" han — på förmiddagen,

och vi voro goda bussar under hela tiden. Kalle var mycke

ledsen och ångerfull och bedröfvad, som inte underligt var.

Och jag, min stackare, bjöd till att trösta honom så godt

jag kunde och påvisade för honom, att han inte skulle sitta inne

te" evig tid och att han inte skulle unnergå annat än ett enkelt

fängelse, hvilket ju nu för tiden är en enkel sak.

I solnedgången närmade vi oss häktelset, och Kalle blef allt

mer bedröfvad i sin ande.

— Hva" var dä" för papper du fick, Jo"an, utå länsman, innan

vi dro" åstad? sa" Kalle, då vi voro så där omkring 300 steg ifrå"

häktet.

— Dä" va" fångförpassningen och de andra handlingarna,

svarade jag.

— Dä" skulle allt va" roligt att se, hur så"nt sir ut! Låt mig

titta ett tag i dem!

Nå, jag trodde honom inte om nå"t ondt, utan tog fram

papperen och lät honom läsa.

I det samma voro vi just komna till häktet.

— Ge mig te"baks papperen nu! sa" jag.

— Nä", låt mig läsa ett grand till och ring du på porten så

länge! suckade bofven.

Och jag mitt dumhufvud gjorde så.

Inom en minut flög dörren upp och Kalle slank in.

— Ja" ä" fjärdingsmannen Johan Månsson i Intagan, som

skall aflämna denne Kalle Bengtsson i Skogen till straff för brott,

som allt står i denna förpassning! förklarade den uslingen och

bockade och hoverade sig.

— Dä" ä" lögn! Dä" ä" jag som är" fjärdingsman och han

som är fånge! skrek jag.

— Nu hör ni, sådan bof han ä"! grinade Kalle och bad att

de genast skulle ta" hand om mej och ge honom kvitto på mej.

Ni kan tänka er, att det blef ett väsen på häktet! Befäl

och knektar höllo med Kalle, eftersom han hade papperen, och

jag blef så förbluffad och ilsk och altererad, att de äfven för den

skull trodde, att jag var bofven.

Kalle var lugn och sekterlig och anropade dem om att

genast häfva mig in i cell.

— Han ä" en vådlig person, den här lönkrögaren. I ett

nafs kan han flyga på någon af oss. Jag har, måntro, fått känna

mej i lifsfara för honom under hela vägen! yttrade han. Hvilket

gjorde mig ännu mera galen, så det var med knapp nöd jag

undgick tvångströjan. Och så häfde de in mig, grät

fjärdingsmannen.

— Och nu har du suttit af böterna Kalle? ropade vi.

— Vesst fasingen!

Nu kunde vi inte hålla oss för grin längre, ty saken var för

bra gjord af Kalle i Skogen.

Det var i det ögonblick, när skrattet skallade, som vi trodde

att vår arme fjärdingsman skulle spricka.

*

Men när man tänker lugnt på saken, är det allt märkvärdigt

ändå, att dylika ting kunna hända i vår upplysta tid.

Rekrytering.

För inte så länge sedan hade vi en ganska både brydsam

och rolig aftonstund.

Det var nämligen som så, att vår gamle knekt dött och gått

till det land, »där gamle Svärd» — för att begagna en viss

regementspastors ord — »för evigt skulle undslippa denna

syndfulla jordens vapenskrammel, trumhvirflar, skallande horntutning,

trängvagnars rasslande ljud, larmslagens sömnstörande dån,

vakttjänstgöringens vaksamma och maktpåliggande kall,

barackatmosfärens tjocka, förpestade luft, benbrytande klättringar i fästningar

och vallgropar, pontonvagnars med därtill hörande materiels

framsläpande å backiga och oländiga vägar, ångkokapparaternas

matluktande imma samt afståndsbedömningens och

målskjutningens ögonfrestande göromål, för att i stället under änglars

förgaddringsslag inrycka till ett evigt möte, där inga kaptener

ryta och inga arga löjtnanter svära».

Ja, Svärd var döder och regementspastorn hade vid hans

graf sagt ofvanstående fridsord.

Nu skulle vi rotehållare alltså skaffa oss en ny karl till

numret, hvilket ingalunda är så besattandes lätt som folk kanske

tror. Är det något till hufvud på en pojk, så är det nästan

omöjligt att få honom att taga ett nummer, ty han fruktar att

blifva uttagen till korpral och det vill nu ingen bli. Dessa få

nämligen ligga på skolor samt göra långa beväringsmöten och

kommenderingar, hvilket just inte inbringar dem något i vår tid,

då guld eljest rent af dråsar ner öfver kroppsarbetaren.

— Nej — sägs det — ingen har det bättre nu för tiden än

en soldat, som är så dum, att han inte duger te" korpral, för han

har ju sitt torp eller sin dryga lega bara för att göra det korta

regementsmötet!

Och detta är nog sant i alla fall.

Därför låg det nu makt uppå, att vi rotehållare fingo fatt i

någon dumstock, ty vi ville inte ha" någon, som kunde bli

korpral och fattig, så att vi framdeles skulle behöfva bistå honom.

Nej, man har nog hundingen många onera ändå. Och med en

dumbom kunde man ju dessutom ha utsikt att kunna uppgöra

ett litet sidokontrakt, så att man finge honom att taga någon

tiokrona mindre än lagen bjuder.

Omsider upptäckte vi en, såsom vi tyckte, lagom dum pojk

ock skulle kontraktera med honom.

Men den sabla gynnaren var i alla fall inte enfaldigare än

att han begrep att preja oss in på märg och ben, och det såg

i början mörkt ut för oss att få något sidokontrakt till stånd.

Vi prutade och han stretade, så att det blef ett grufligt

dundrande och svärjande och ett vådligt kakalorum uppe hos Jonas

i Fageräng, där denna viktiga händelse tilldrog sig.

Till sist, när vi länge dividerat och gormat, blef Jonas

ryssrasande och stampade till i golfvet, så att träskon sprack midt

i tu för honom.

— Vet du då ingen lefvande hut, du pojkavalp? Ska" du

vilja flå oss, din stockfiol, och ska" du inte ta" i betraktande, att

lärdomen, som du får på slätten, ä" värd tie gånger mer än legan.

Ta" du etthunratjugefem, annars få vi se oss om efter en annan!

röt Jonas och dängde träskobitarne i spisen.

— Nähä, inte en styfver under hunra banko. Dä må f—n

gå på slätten och äta ovett och kanske få stryk på köpet för

mindre än hundra banko! sa" pojken.

— Äta ovett! Tänker du då inte ett dugg på att du får

äta ärter också, så tjocka att du skulle kunna skyffla dom i dej

mä" en hötjuga. Tänker du inte på dä", du utsvultne och

backstugufödde spoling? Vattnas dä" inte i munnen på dej nu! Jo

du, vi och kongl. maj:t bjuda dej på tre veckors kalas och

betalning till. Si så, ta" nu etthunratjugofem. Hit mä" labben!

— Nähä, om ni vell predika allri" så djädrigt, släpper ja

inte efter ett runstöcke. Hunra banko ska"ja ha; annars ger ja"

numret attan! murrade pojken och grep sin hätta liksom för att

gå sin väg.

— Äss vi skulle mjuka opp sinnet på honom mä" något

föga smörj! hviskade Jonas och skelade bort åt vrån, där hans

kyrkokäppar stodo.

Vi tittade på hvarandra, och Gu" vet, om vi inte gått med

på förslaget, ty vi tyckte, att pojken var hård och i stort behof

af förbättring.

Men just som det började rycka i armarna på oss, och

käpparne vinkade, kom minsann käringen in med kaffebrickan. Tösen

trippade efter bärande ett fat med bullar så stora som Uppsala

högar och skorpor, hvilka mera liknade landgångarne till stora

oceanångare än goda Guds gåfvor.

Kaffeaffären lugnade oss emellertid och gjorde våra sinnen

blidare. Vi doppade och mumsade och stönade, befunno oss väl

och lofprisade bå" Jonas och hans hustru.

När Kalle Karlsson, som är en dängare att kunna dricka

skållhet kaffe fort, ty han glufsar i sig det som om han vore

förtent i halsen, slutat med påtåren, torkade han sig om munnen

med tröjärmen samt grep en tidning, som låg på »skeffanjeren»

för att titta i henne, mens vi slutade vår drickning.

Han hade emellertid inte läst långt, förrän han stampade

till i golfvet och svor en lång och syndig repris.

— Hva" nu då? Har stutapriset gått ner? sporde vi.

— Nä"! Men tösst ett grand, gubbar, så ska" ni få höra

hvad värre är.

Och så harklade Kalle och las om de stora rustningarna i

Norge.

Ju längre han kom i texten, dess mer rynkade vi

ögonbrynen och beto hop tänderna. När jag tittade på de andra

rotehållarne, såg jag hur ögonen gnistrade och näsborrarna vidgades

på dem.

De sågo ut precis som karlar se ut, när de tänka att slåss.

Jonas satt stilla som en målad bock på stolen, blek som ett

lik och glodde på sin bössa, hvilken hängde på väggen.

Ja, jag observerade att vi voro arga som bålgetingar

allesammans och Kalle darrade på målet, så att han knappt kunde

läsa.

Men allra underligast var det att se pojken, som vi skulle

städja till soldat.

Han hade rest sig upp och stod midt på golfvet och tycktes

svälja hvarteviga ord, som Kalle las. Voro vi bleka så var han

däremot röd i synen som en pion, och bröstet hof sig och

arbetade på"n, som om han kappsprungit. Han såg inte alls dum

ut i det ögonblicket. Hans ögon glänste och tindrade som ett

par ljus.

Flickan, som satt med det plundrade kakfatet i skötet, kunde

inte vända sina blickar ifrå" honom.

— Håller dä" streck hvad ni läst? flåsade pojken, när Kalle

lagt ifrån sig bladet, och vi andra af pur förtrytelse inte kunde

komma fram med ett enda ord.

— Visst är det sant! röt Kalle och dängde näfven i bordet.

Och nu är ja" galen öfver, att jag inte är tjugo år yngre.

— Då tar jag numret och tjänar för roten för hunra kronor,

för nu har ja" fått lust för knektaväsendet! Skrif sidokontraktet

tvärt! skrek pojken.

Jag vet inte hvad som tog åt oss i det ögonblicket. Men

vi stego upp allesammans på en gång och togo till att krama

och klappa och välsigna pojken.

— Nä hä, du! Är dä" sån"t gry i dej, så ska" du, min själ,

ha" hunrasjuttifem! Eller ska" vi inte ge honom det, gubbar!

sa" Kalle.

— Nej, han ska" ta" mej den dålie ha" tvåhunra och sex par

strumpor, om ja" rätt ska" lägga skillna"n själf! lät Jonas och

torkade bort nå"t vått ur ögonnästet.

— Dä" gå vi med på, för om en pojk tittar på det viset, när

det gäller, så är han pengar värd, om han annars inte är så

förhärdadt kvecker! utbrusto vi öfriga rotehållare.

Och så kladdade vi ihop kontraktet.

När det var gjordt, knäppte Jonas ihop händerna och sa":

— Gu"alof, att dä" än finnes oförfalskade pojkar kvar i dä"

gamla Svärget!

Aftonfrid.

Den gamle trädgårdsmästaren på Bergaholm hade många

underliga och många hemska saker att förtälja ur sitt herrskaps

släkthistoria.

— Det har fordom skett mycke däruppe, många stygga ting,

som icke komma i ljuset förrän på yttersta dagen, plägade han

säga, i det han pekade uppåt det gamla grefliga herresätets

slottslika hufvudbyggnad.

Det var mångt och mycket den gamle åttioårige trotjänaren

hade att tälja för oss unga. Mitt minne har väl nu tappat det

mesta, men jag kommer dock ihåg hans berättelse om ett par

dunkla tilldragelser, hvilka timat däruppe under »vilda

grefvarnes» dagar.

*

Gamle gref Hans hade blott en son. Hade fadern varit en

vildhjärna och en galenpanna, så hade dessa egenskaper ännu mera

utvecklade och markerade gått i arf till sonen. Och intet fanns,

som lade sordin på den vilda ynglingens sjudande böjelse, ty

modern hade gått bort, medan han ännu var späd.

Unge gref Rolf vistades icke mycket hemma på fädernegodset.

Han for omkring öfverallt i världen och förde ett stormigt lif.

Men mot hvarje jul kom han alltid åter och tillbragte några

veckor eller månader hos fadern. Bergaholm blef då

skådeplatsen för en mängd galna upptåg.

Ty unge grefven var inte som annat folk. Ofta kom han

insprängande på en häst i matsalen vid måltiderna. Stormade

det på julaftonen, kröp han upp på slottstaket, satte sig grensle

öfver takåsen med en champagnebutelj i ena och ett dryckeshorn

i den andra handen. Han roade sig med att skjuta till måls på

tuppen å kyrktornet, och var han riktigt i tagen, krusade han

icke för att till och med slänga in några kulor genom själfvaste

kyrkfönstren. Ett särskildt nöje fann han äfven uti att rida

omkull människor på vägarne. En sådan vettvilling var den unge

grefven.

Människorna i trakten bäfvade därför nästan för julen. Den

»vilde grefven» skulle ju då komma, och någon skadegörelse och

ledsamhet åstadkom han alltid.

*

Så kom han en vinter likväl såsom en förvandlad människa.

Han kom en natt i början af december, tyst och utan vanligt

buller och bång.

Ingen såg honom, när han anlände. Betjänten, som vaknade

och kom ut, körde han in samt tog sin våning i besittning utan

någons hjälp. För det mesta höll han sig sedan instängd i sina

rum och mottog ingen, icke ens far sin därinne. Sällan infann

han sig vid måltiderna, utan lät bära in maten i sitt

mottagningsrum. Men när han någon gång visade sig ute, var han så

saktmodig och stillsam, att ingen kunde känna igen honom.

Folket skakade också på hufvudena och sa":

— Han dör nog snart, det syns!

Ingen var dock mera förvånad öfver förändringen än gamle

grefven. Han spände ögonen i sin son som uti ett underverk,

frågade och svor, men den unge lämnade honom ingen

upplysning om hvad som åstadkommit sinnesförändringen.

Ortsbefolkningen gladdes emellertid högeligen åt densamma.

— I år ser det ut som om vi skulle få den lugnaste jul vi

haft på länge, och det tycks som om vi nu skulle slippa att bli

nedridna på kyrkovägen, lät folket.

Begripa förändringen kunde dock ingen.

En del höllo före, att gref Rolf blifvit sinnessjuk och led af

ett stilla vansinne. Men de, som träffat honom, förklarade, att

han talade vettigare än förr.

Till sist blef den allmänna åsikten att han begått något

rysligt brott, och att han dolde någon fruktansvärd hemlighet i sina

omsorgsfullt låsta rum.

Detsamma tycktes omsider också hafva blifvit gamle grefvens

mening, ty han började i smyg gå vakt både natt och dag och

lyssna utanför sonens dörrar, särdeles sedan kammartjänaren en

dag hviskat, att han tyckte sig se ett fruntimmersansikte

genomfönstret därinne.

*

Just i skymningen på julaftonen fingo domestikerna plötsligt

höra ett förfärligt larm i öfre vestibulen. De hörde hur den

gamle, gripen af sitt allra värsta ursinne, rasade och svor, hur

den unge i början fogligt, men sedermera med allt större hetta

förebrådde fadern att ha »brutit sig in» i hans rum. Det lät

som ett par titaner drabbat samman, och ingen vågade sig till

dem. Men enstaka ord och meningar trängde sig ner, och af

dem förstod man, att den unge ville gifta sig genast eller döda

sig, under det att den gamle hotade med förbannelse och

arflöshet samt nämnde något om en »gömd tatterska», som genast

»skulle jagas bort af betjäningen eller skjutas som en galen

hynda». Allt häftigare och vildare blef grälet däruppe, allt mera

högljudt. De flämtade som om lössläppta onda andar varit nära

att kväfva dem.

Men då, när stormen var som hårdast, fingo de förfärade

tjänarne höra, huru något började falla tungt och snabbt utför

den höga trappan. Det dunkade från trappsteg till trappsteg,

tills fallet afslutade med en duns mot golfvet därnere.

Och då de nu icke kunde hålla sig längre, utan sprungo ut

för att se hvad som händt, låg den unge grefven därute med

afbruten nacke.

— Han snafvade häruppe! Han har väl endast bedöfvats?

flämtade den gamle i det han skyndade ner.

Men innan han hunnit midten af trappan, kom ett ungt, blekt,

mörkt fruntimmer som ett spökelse och sprang förbi honom.

— Det korpsvarta håret fladdrade efter henne; ögon hade

hon mörka som en adventsnatt och vilda som en storm! yttrade

den gamle trädgårdsmästaren.

De, som redan fattat i den döde för att bära in honom,

släppte sina tag af förfäran öfver denna oväntade uppenbarelse,

och kvinnan kastade sig öfver den fallne som en lejoninna öfver

sin unge.

Men en blick och en åtbörd af den gamle jagade bort

tjänstefolket, och hvad som tilldrog sig därute mellan grefven och den

unga kvinnan blef en hemlighet.

Man tyckte sig likväl gång på gång höra den gamle ropa:

— Han snafvade, den olycklige! Men ännu oftare förnams

hennes hesa och hotfulla skrik:

— Du skuffade! Du skuffade!

*

Emellertid försvann kvinnan från Bergaholm lika

hemlighetsfullt som hon uppenbarat sig, och nyårsdagen sattes den döde

in i familjegrafven.

— Han dog som han lefvat, fort och våldsamt! lät folket.

*

Men ifrån den julaftonen — förklarade den gamle

trädgårdsmästaren — blef Bergaholm såsom ett förbannadt ställe. Den gamle

tålte hvarken sig själf eller andra. Fick man se honom, gick

man helst ur vägen. Inga gäster bjödos eller kommo. Det var

som om grefven dömt sig själf till fängelse och späkning.

När andra tände julljus släckte han sina, och slottet stod

som ett svart spöke, som en hemsk graf. Själf red han då städse

ut, åtföljd af den gamle stallknekten, red och red utan mål som

en fördömd mest å aflägsna ensliga vägar och stigar.

— Det ser ut som om han rede för att bli trött och kunna

sofva! hviskade den stackars karlen, som var dömd att följa

med på dessa julnattsridter.

*

Några år, fem eller sex, efter unge grefvens död hemsöktes

trakten vid själfva jultiden af ett tattarband, som tiggde, stal

och begick våldsgärningar i gårdarne.

Julaftonen hade de härjat i en aflägsen by norrut i socknen

och slutligen till den grad retat befolkningen, att dess tålamod tröt.

Gripna af ursinne hade en mängd karlar gått ut mot tattarne,

och dessa skulle säkerligen blifvit ihjälslagna, därest de icke

funnit för godt att hals öfver hufvud fly.

Samma kväll kom grefven under sin ridtur åt det hållet.

Tyst gick ridten på den öde vägen, då grefven plötsligen

ryckte till vid ett barns snyftningar från vägkanten.

Den gamle stallknektens förvåning blef gränslös, då han såg

grefven stanna sin häst och gifva akt därpå. Sådant hade förut

aldrig händt. Men han icke blott stannade, utan han lyssnade

till gråten, som om han tyckte sig förnimma en gammal kär och

känd musik. Än mera förbluffad blef tjänaren, då grefven sprang

af hästen och skyndade till en halft förfrusen ensam parfvel, som

satt vid vägen i skogskanten.

Men inga gränser kände hans förvåning, då han hörde

grefven med ett sådant tonfall, som han förut aldrig förnummit från

det hållet, fråga den lille:

— Hvarför sitter du här, barn?

— De ha" rymt ifrån mig!

— Hvem?

— Demetr och mormor!

— Hvar är din mor?

— Död är hon! Långt borta.

Din far?

— Mördad innan jag föddes, sa" mor!

— Hvad heter du?

— Ro-olf, heter ja"!

Drängen såg hur grefven skalf, hur han bar gossen ut i

månskenet midt på vägen, hur han synade den svarthyade

trasiga tattarpojken, synade hans mun, ögon, näsa och panna, såg

hur han lät sin hand, len och mild som en moders glida genom

barnets lockar, och slutligen såg han, hur grefven lyftade upp

pojken och tryckte honom intill sig, samt huru han med denna

börda i sin famn gick och satte sig på en sten vid vägen.

Och pojken var inte alls rädd, utan smög sig själfmant intill

den gamle.

Så sutto de länge och väl. Men stall-Klas, som höll hästarne,

nöp i armar och ben för att utröna, om han icke möjligen sof

eller drömde, ty han iakttog, att stora tårar tyst och stilla vällde

fram ur ögonen på den »vilde grefven» och förrunno i hans gråa

skägg, liksom när sol faller på is. Det tycktes som om gossen,

hvilken låg vid den gamle ädlingens barm, värmt upp något,

som förut legat hårdt och kallt och grymt därinne, så att den

gamle nu kände en obeskriflig lättnad. Ty det smärtsamma och

hemska draget öfver hans ansikte drog sig allt mer och mer undan.

Stall-Klas kände icke längre igen sin husbonde.

Omsider steg grefven till häst. Med gossen framför sig i

sadeln sprängde han af mot hemmet.

Och när han en stund efteråt stod i sin vestibul med gossen

i hand, blef den utskyndande lakejen blek af förvåning. Han

kände ej igen sin husbonde, han heller.

Men grefven ropade:

— Tänd ljus, ljus öfverallt i kronor och stakar, ljus i

hvarenda vrå, och bjud genast in allt gårdsfolket i stora salen!

*

Det var en bestört tjänarskara, som en halftimme därefter

stod samlad i Bergaholms stora sal, hvilken sam i ljus.

Och när grefven strax därpå inträdde, glad och strålande

med en liten gosse vid sin sida, höllo de på att få slaget.

— Kors, det är ju gref Rolf! Precis sådan som han var,

då han var liten! hviskade de.

Men grefven steg fram i salen, lyftade upp gossen och yttrade:

— Hvarför glädes allt kristet folk i kväll? Hvarför tända

de ljus, hvarför fyllas deras hjärtan af tacksamhet? Jo, emedan

ett barn är födt, ett barn, som kommit med förlossning och frid,

ett barn, som tände mänsklighetens hopp i dess hemskaste

skymningsstund.

Äfven till mig har i kväll på ett underbart sätt kommit ett

barn. Jag känner, att Gud, som omsider bevekts, skickat det

hit till förlossning och frid för mitt hjärta och för att sprida ljus

i detta, hittills det mörkaste af alla hem.

Därför har jag i afton låtit tända juleljus, därför vill jag nu,

att I skolen hjälpa till att tacka himmelen för den dubbla

välsignelse han i dag skänkt mig, sin son och min son. Från och

med denna stund skola vi bjuda gudsfruktan och dess dotter

friden att bo ibland oss. Detta barn, som jag håller i min famn,

och som af Guds finger förts hit öfver underliga stigar, är mitt.

Behandlen det som sådant.

*

— Ja, — slöt den gamle trädgårdsmästaren — ifrån den

stunden blef här lika ljust på Bergaholm, som det förut varit

mörkt. Välsignelse och trefnad kommo hit, kommo hit för det

att barnet kom. För sitt eget barns skull har Gud tydligen

välsignat alla de små. Och grefven fick frid i sin afton och gick

nog in i himmelriket, ty han vardt själf ett barn. Och det är

ju sådana, som få fara dit upp!

Ett tidningsbolag.

Anders Karlsson i Snipen gick och såg ledsen ut.

På söndagen satt han i kyrkan och suckade, som om

skepppundtals synder tråkat honom öfver bröstet. Tisdagen därefter

gick han på auktionen i Kramsäng och såg ut som om hans

stutar hade fått den här mjältbranden eller åtminstone som om

hustru hans hade blifvit nedlagd i den galopperande lungsoten,

och kvällen efteråt satt han i Stulebo kvarnkammare tillsammans

med mej och tre eller fyra andra, karlar och spottade i spiseln

och skrufvade sig på hanken precis som en karl, som befarar

och befruktar att få smörj på hemvägen.

— Hva" går åt dig, Anders, ä" du rädd, att ja" ska" tulla

för styft, när ja" häller din hafre på kvarna? sa" mjölnaren.

— Ja, hva" hundingen går åt dig, karl! Du har vankat

omkring i flera dar och sett ut som en förskrämder höna! inföllo

vi andra.

Anders suckade, spottade och såg så misskundlig ut, att

det var riktigt rörande.

— Jo, go"vänner, för mig ä" dä" illa ställdt och Gu" vet hur

det kan barka i väg te" sist. Ja" ska" inför tinget den 31 i denna

månad!

— Nå, det var värre. En går dit i dagningen som en fri

och rejäl karl, men på kvällen kanske de köra in en på

häktelset, — utlät sig Måns i Gölen.

— Men då får en väl lof att ha gjort nå"t så kalladt urbota

lell! inföll jag.

— Nä", gubevars! Jag kände Per Israelsson i Hagshult, och

han var den bästa och mest te"mötesgåanne mänska en kan tänka

sig. Ingen skulle kunnat förevita honom ett dugg annat än det,

att han kanske var lite fortfärdig. Han ville, att allt skulle gå

i ett huj, och därför gjorde han kanske inte allting så rasande

väl. Inte var det nå"t urbota inte. Men tror ni inte, att han

fick tre års fästning för"et ändå, när han kom te" tinget?

— Nu ljuger du igen, Måns, menade vi.

— Ljuger ja"! Nänämen! Per Israelsson tog sig en höst

för att göra sig lite pengar i sin fattigdom. Han hade inte råd

att göra dom utå annat än tenn, stackarn. Men han hade efter

vanligheten för brådt och glömde sätta helskägg på kongen.

För det fick han tre år, så det fordras inte möcke" för att fälla

ikull en karl, när han kommer inför tingsskifvan, suckade Måns

i Gölen.

— Men ja" har inte myntat nåra pengar eller förfalskat

kungaporträtt! sa" Anders Karlsson.

— Nå, hva" har du då krånglat med, efter du ska" inför

Pontius Pilatus? Nå"t ondt har du väl gjort! lät mjölnaren.

— Det är inte så väl heller! Ja" ska" dit och vettna.

— Vettna! grinade vi. Vettna ä" väl ingen konst. Inte

behöfver du se hängfärdig ut för det.

— Jojomen! En kan ju så lätt försvära sig. Men det är

då inte det värsta, utan se"n ska" en i all sin tid gå och vänta

på att få stryk utå den, som en vettnar emot. Aldrig en dag

går en säker, stönade Anders och ville gråta i kvarnkammarn.

Ni kan inte tänka er, hvad det gjorde oss ondt om

karlastackarn. Ty han hade ju verkligen rätt uti det han sade.

Och så bådo vi honom vackert och väl att tala om sin sak

från början till slut, på det vi möjligen skulle kunna grunna ut

något sätt att råda och hjälpa honom. Och det var verkligen,

såsom ni ska" få höra, ett ledt mål han kommit uti.

*

Bengt Nilsson i Fagerhult och Sven Kask i Österäng hade alla

da"r varit de bästa bussar i kristenheten. Det var knappt en

fjärdingsväg mellan deras hemman, och förty hade de ett

beständigt hopahang med hvarandra. De skrefvo på banklån för

hvarandra, och när de behöfde pengar dess emellan för något

särskildt momang, så svängde de ihop växlar och delade beloppen.

De bägge karlarne voro såsom ett. De lånade ärjkrokar och vagnar

och järnspett och flåhackor och snus och brännvin af hvarandra,

men kommo aldrig i gräl. Och om Raskens hustru blef kaffelös,

så behöfde hon bara smita ner till Nilssonskan i Fagerhult för

att bli hulpen ur trångmålet.

Det rådde med ett ord en obeskriflig vänskap mellan de

bägge fjärdingsbönderna. Bengts hustru hade flera hundratals

gånger åkt med Kasken till sta"n och sålt smör, eftersom Kasken

hade häst, hvilket Bengt inte hade, och många tjog gånger hade

de inte kommit hem förr än sent om kvällarne.

Men aldrig hade det fallit hvarken Bengt eller Kasken in

att skälla och vara svartsjuka för det. Så gick det i många

herrans år, och ingen kunde ana att Bengt i Fagerhult och

Kasken i österäng skulle bli okontanta.

— Men i år ha de blifvit de värsta dödsfiender på jorden,

och i detta momang skulle de inte ha" något emot att se

hjärteblodet rinna ur hvarandra, suckade Anders och snöt sej.

— Kom den förhärdade svartsjuka" emellan? sporde vi.

— Nej, men saken var den, att Bengt i julas sa" till Kask:

»Vi, som ä" så bra bussar och ha" så möcket annat hopahang,

vi kan gärna promenera på tidningen te"sammans, och så kan

mi" flicka ta" hem henne, när hon går hem ifrå" skolan. Så läser

ja" först, och så hämtar du henne här. Det blir ju billigt och

bekvämt.»

— Dä" har du djädrans så rätt i, svarade Kasken.

Därvid blef det också.

Kasken och Bengt salade ihop pengar och läste tidningen

och Bengts flicka tog hem henne om lördagskvällarne, när hon

vankade från fortsättningsskolan.

Men det blef inte galet, förrän de börjat med den ordningen.

Kasken, som var vurmer på läsning, kunde förstås inte styra

sej tills Bengt hade traggat igenom bladet, utan han kom ibland

på tisda"n och aldrig senare än onsda"n upp till Fagerhult för

att hämta avisan.

Och då kunde det ofta hända, att det fanns två eller tre

spalter i henne, som Bengt inte hunnit se igenom, hvilket

förargade honom rysligt. Han tyckte, att han blef lidandes på"t, så

mycket mer som Kasken ju fick ha" samlingen och när som helst

hade tidningen att ögna uti. Bengt tyckte, att Kasken var för

bråd på"t och trodde, att han inte unnade honom den valuta af

tidningen, som han hade rätt till. Och när det gått en tid, blef

sinnet så förändradt hos Bengt, att han aldrig kunde se Kasken

komma på vägen åt Fagerhult, utan att det klack till i

bröstet på"n.

— Siså, nu kommer det kreaturet igen för att ta" tidningen

ifrå" mej. Han unnar mej aldri" läsa henne till slut!

mumlade han.

Ibland kunde han i vredesmod säga till Kasken:

— Du får vänta ett par dar. Ja" har inte läst henne än.

Men då blef Kasken alltid rasande och gormade:

— Du har ju haft hele sönda"n på dej te" å läsa.

— Söndan! Tror du, att ögena stå" bi te" å läsa bå"

tidningen och »vangelet!» röt Bengt te"baks. Och så blefvo de

ordkastandes och bittra emot hvarandra.

Så en kväll, när Anders Karlsson gick förbi Fagerhult en

stund efter sedan det skymmat, fick han se, att ett ljus fladdrade

och flaxade därinne. Ibland flammade det nere vid golfvet och

ibland uppåt taket. Anders tyckte rent att det såg ut, som om

elden varit lös i stugan och ansåg sig skyldig att gå in.

— Och det var min olycka, suckade han.

Ty när han kom in, fick han se Bengt med en ljusstump i

näfven springa omkring som en tosing och lysa i alla vrår, ilsk

som en bålgeting, medan Kasken satt på en soffa och svor och

skällde.

— Hva" står på härinne? hade Anders frågat.

— Åh, den evinnerlige drummeln har vräkt bort tidninga

och ä" inte människa te" å" hitta henne. Men ja" går,

förbaskingen, inte ur fläcken, förrän jag har henne i handom, för innan

ja" lägger mej, vill ja" veta, om den usle fransosen har hämtat

Drefusen ifrån Djäklaön! skrek Kasken.

Bengt kröp än på händer och fötter under sängar och soffor

och dammade och klente ner sej, så att han såg ut som ett

kreatur, än klef han upp på stolar och glodde på hyllor och

skåp samt var så altererad och ursinnig, att han gång på gång

drumlade ner och slog vidöppen i golfvet. Men tidningen hittade

han inte.

— Nu ger ja" letandet attan! Du får tåla dig, Kask, och

ett tidningsbla" ä" väl inte hela världen heller! sa" han till sist

och satte ifrån sig ljuset.

Men då blef Kasken besatt och knäckte till att hojta och

stampa i golfvet för tidningens skull, och innan vi visste ordet

af blef han så desperat, att han nappade en stol och slängde

den emot spiseln, så att benen foro åt ett och styret åt ett

annat håll.

— Jaså, du gör hemgång på köpet! Då åker du ut och det

i ett enda tempo ändå, rasade Bengt. Och så flögo de ihop

såsom ett par racetuppar.

— Gu"vet hvem som var värst eller hvem som gaf eller fick

den mesta stryken. Men ledt såg det ut. Ibland stodo de på

benen, ibland rullade de på golfvet, ibland voro de vid dörren

och ibland framme vid skeffanjeren. Men till sist fick jag höra

Kasken gifva till ett illvrålande, och när ja" då titta efter, såg

ja", att Bengts käring böstade honom i synen med grytslefven,

som var full med het gröt. Karlen blef precis som en stolle och

skenade ut som ett jehu ända bort till brunnen, där han rände

ner hela skallen i vattenhon. Bengt hade näsblo" och tedde sig

som ett vilddjur. Bord och stolar lågo i en hög på golfvet, och

käringen fräste därinne som ett katta.

— Och nu ha de stämt mig te" vettne bägge två. Kasken

påstår, att ja" ska" vettna om, hur han blef fördärfvad af gröt,

med hvilken käringen ville förgöra ögona på"n, och Bengt säjer,

att i fall ja" inte vill försvärja mej, så måste ja" vettna, att Kasken

gjorde hemgång. Hur i alla tider ska" ja" nu vända mej, för

denna sak är så invecklader, att ja" nok inte kommer ifrån"et

med mindre än att ja" svär bort mej. Kan ni inte ge mej ett

råd, karlar? slöt Anders och torkade tårar ur sina ögon.

Men vi kunde ingenting säga, utan sutto och grunnade och

glodde in i elden, som brann i kvarnkammarspiseln.

När vi så suttit en god stund, sa" slutligen Måns i Gölen:

— Gu" hjälpe dej, Anders! Jag åtminstone sir inget ljus i

den saken och förstår inte, hvem du ska" vittna med eller emot.

Du får lof att slingra dej och göra dej dummer och låtsas,

att du är glömsker och döfver och andesvager.

— Ja, dä" ä" nok inte annat att göra, äss ja" ska" kunna

rädda min själ, suckade Anders Karlsson.

Ryttarbragder.

Så snart några kavalleri- och artilleriofficerare ridit en del mil

i ett sträck och lyckats fördärfva åtskilliga smalbenta

jakthundslika hästar med galla i bakhasorna, så skrifves det under veckor

en oerhörd massa granna saker om dessa bragder, och

tidningarna ställa till och med ut referenter här och där vid de vägar

och stigar, öfver hvilka kappridten företages.

Men i alla fall är det ju, när man tänker rätt på saken, inte

så fasligt mycket att göra väsen af. Ty att officerarne kunna

rida och sporra och ta" knäcken på hästar, det är ju något, som

hör till deras yrke, och därtill ha" de ju blifvit födda och

uppfostrade ifrån begynnelsen.

Men när karlar, hvilka blifvit fostrade för stilla och

saktmodiga, yrken, för andliga strapatser, när män, hvilka tränats

icke i ridhus och gymnastiksalar utan i studerkamrar och

sakristior samt utan föregående öfning och utan den ringaste afsikt

att vinna människopris och lagrar, likväl åstadkomma underbara

ting i ryttarväg, då är detta verkligen någonting, som i mitt

tycke förtjänar att granneligen beskrifvas.

Sportlitteraturen har förevigat minnet af mångfaldiga

gentlemänryttare och jockejer, hvilka dock icke ridit besattare och

vådligare än kyrkovärden i Rasmusbo och komministern i Sutaryd.

Därför anser jag det vara på sin plats oeh i sin fulla

ordning, att jag icke låter en större allmänhet sväfva i okunnighet

och mörker rörande dessa personens ryttarbragder, ty de äro

oöfverträffade och märkliga.

Om berättelsen om dem möjligen kunde mana andra kyrkans

män till att efterfölja dessas exempel, anser jag mig rikligen

belönad för min möda.

*

Det var som så, att kyrkovärden och jag en dag vid

midsommartiden kommo gåendes fram åt vägen mot Rasmusbo kyrka.

Kyrkovärden hade varit ute och kräft folk räntor, ty han

hade inteckningar till höger och vänster. Men eftersom man just

inte haft några penningar till honom, hade man i stället

spenderat tappert med kaffegök och konjak och frukostsupar på"n,

så kyrkovärden var lifvad och upplagd samt i den stämning, att

han skröt och skräflade öfver sitt hiskliga mod och sin

rysansvärda styrka och vighet.

— Vi få allt akta oss för prostens tjur, som lär gå här i

hagen! Han ska" inte va" att leka med, och dä" är unnerligt, att

han bara får gå lös vid en allmän väg, sa" jag rätt som vi gingo.

— Prostens tjur! Tvy sjutsingen! Dä" vore väl, om han

bara komme och åbäkade sej, så skulle jag min själ snart lära

honom veta hut, inföll kyrkovärden och tog på sig en myndig

och skräckinjagande min.

Rätt hvad det var uppenbarade sig också tjuren och glodde

och vrålade och ristade med ena hornet i marken samt skrapade

med framfoten, så jag lagade mig i ordning att likt en annan

Zakéus krångla upp i en ek vid vägen.

Men den sabla kyrkovärden gick minsann i sitt brännvinsmod

emot vilddjuret, och hur han slängde sig, fick han fast i svansen

på"n och snodde densamma omkring en liten björk.

Tjuren blef häröfver både snopen, ledsen och förargad och

slutligen ilsk. Men han kunde naturligtvis icke komma ur fläcken,

ty han var en stor kavaljer och rädd om sitt utseende, hvadan

han inte ville rycka af sig svansen för att komma åt kyrkovärden.

— Håll här ett grand, mens jag klifver upp och rider på"n,

så ska" du få se, hur grundstukad och beskedlig och flat han

blir! sa" kyrkovärden.

Och jag hade inte bättre vett, än att jag grep fast och höll

i det yttersta af den kring björken snodda svansen. Under tiden

krånglade sig kyrkovärden stönande upp på tjuren och satte sig

såsom en ryttmästare på"n. En ståtlig och osedvanlig syn var det.

— Håll bara fast, så ska" vi kujonera honom och ta" illvetet

ur honom! förmanade kyrkovärden och sporrade tjuren i sidorna

med stöfvelklackarna och böstade honom i ljumskarne med

kyrkokäppen såsom den värsta jockej.

Härunder blef tjuren så pass arg och altererad, att fradgan

yrde om munnen på"n och jag trodde att han skulle dö.

Då blef jag rädd och släppte svansen, som i ett ögonblick

ringlade sig af björken.

Och nu startade kyrkovärden.

Aldrig har en människa sett så ridas.

— Bu-u-uh! röt den ädle tjuren och flög af som en orkan

åt prästgår"n till, medan den ärevördige kyrkovärden flaxade upp

och ner på ryggen på"n, föga olik en hösäck.

— Bu-uh! tonade det öfver hela nejden, och knappast lägre

tjöt kyrkovärden efter hjälp.

Jag själf bäfvade.

Men tjuren rusade hem, och då han icke kunde komma in

i ladugården, sprang han hit och dit samt barkade till sist in i

trädgården.

Rabatter ramponerades, blomstergrupper ödelades, och när

prosten kom ut och fick se, hur hans egen tjur, riden af hans

egen kyrkovärd, huserade, kände hans bestörtning, förvåning och

förbluffelse inga gränser.

En sådan syn får väl en präst också sällan se.

Omsider fick tjuren ögonen på en berså, tät och lummig,

och utan tvifvel menade han, att han genom att rusa in uti den

möjligen skulle kunna sopa af sig ryttaren. Dit for han äfven

af. Och där var målet, där var gränsen. Kyrkovärden förlorade

balansen i bersåns öppning, hyfvades från sin plats af några

grenar samt dängdes midt upp på det där dukade kaffebordet,

hvilket krossades och tillintetgjordes, medan tjuren glad och

lättad stack i väg genom den motsatta öppningen.

Hvilka ord, som därpå växlades mellan prosten och den i

grädde, socker och sönderslagna kaffekoppar drunknande

kyrkovärden, har jag aldrig fått veta.

Men jag trotsar hvilken kyrkovärd som helst i universum

att göra denna manöver efter.

*

Hvad komministern i Sutaryd beträffar, så hade han en dag

köpt sig en gammal kasserad husarhäst samt öfvade sig då och

då i ridt. För motions och vederbörlig späknings skull.

Så fick han en dag för sig, att han skulle rida ned till

Skumpaslätt och hålla sig i skogskanten för att åskåda

husarernas exercis och ridning för att dymedelst söka inhämta något.

Och det gjorde han.

Men när ryttmästaren vid ett tillfälle lät truppen hvila, då

den stod uppställd på linje, fick han oförhappandes syn på pastorn

samt kände bums igen den gamle nummerhästen.

Ty ryttmästaren hade reda på hvarenda häst lika väl som

på hvartenda fruntimmer i hela orten.

Ögonblickligen for skam i den sabla ryttmästarn och så lät

han blåsa en piffig signal.

Nu vet man, att när en gammal nummerhäst får höra en

sådan signal, är det som om hin onde själf finge makt med

honom.

Innan pastorn alltså fick tid att blinka, rusade hans häst af

som en raket och ställde upp sig på skvadronens högra flygel.

Det hjälpte inte, hur den arme prästen stretade och drog i

tyglarna.

Men så fort den syndfulle ryttmästaren väl fått se den nye

husaren och flygelmannen på rättan plats, kommenderade han

svängning åt vänster.

Ni kan nu tänka er, hur de fingo rida på den högra flygeln,

särskildt prästen, som var allra ytterst, ty den gamle hästen stod

inte att hejda. Han höll rättningen och låg som en rem utefter

heden med prästen på sin rygg, och rundt gick det som en

svirra.

Husarerna blefvo förfärade och bleknade, när de helt

plötsligt på flygeln fingo se en präst rida såsom en ond ande, utan

att de kunde begripa hvarifrån han kommit. Hela skvadronen

höll på att få dåndimpen.

Men prästen grep sin häst om halsen och hängde med ända

tills det gjordes halt. Men då lomade han af och syntes ej mer.

Han bedyrade sedan vid änglar och härskaror och profeter

och kyrkofäder, att han icke vidare ville deltaga i någon

skvadronsexercis.

Gjorde han i alla fall icke sin sak så bra, att jag vill se

den präst i synen, som gör det efter?

Ja, här finnas många, som fått stora och indräktiga pastorat

för mindre och lättare bravader.

Västragårds guldbröllop.

En oktoberdag vordo bå" jag och ett par andra karlar bjudna

till Salomon och Inga i Västragård på kaffe. Vi blefvo snopna

lite till mans, ty vi kunde inte bepripa hvad som tog vid

Salomon, som slog sig lös midt i söckneveckan och ställde till kalas

vid den tiden på året, innan man ju har slaktat och då

sofvelbaljorna bruka vara tomma.

Och för resten har man därtill de förhärdade

tjänstehjonslönerna att lägga ut just i de dagarne, så man har minsann allt

annat att tänka på än kalas.

Salomon och Inga pläga heller inte bravera med bjudningar

annat än någon gång i juldagarna, så vi undrade och undrade

hvad som egentligen kunde vara på färde i Västragård.

Men belåtna va" vi i alla fall, ty dels tyckte vi, att det

kunde vara roligt att komma ut ett grand, och därtill visste vi,

att det skulle komma att gå hedersamt till hos Salomon, ty ska"

han bära sig vid och göra ett gästabud, så gör han det på

folkavis, och en hustru har han som är en riktig dunderkäring och

herradon, rätt så gammal hon är. Jaha, Salomon själf är heller

ingen spädgris, fast han inte egentligen ser ut som en Metusalem

och än i dag inte drar sig för hvilket arbete som helst.

Nå, vid sagder tid kommo vi upp till Västragård, där det

såg hundingen så pyntadt och reputerligt ut, som det dock

alltid gjort och gör för resten.

Men nu var det riktigt helgdagsgrant. Hvarken vagnar

eller potatishäckar eller annan bråte syntes på gatubacken och

midt framför förstugubron låg en stor granrisvase, hvaruti vi,

förstås, skulle ansa af oss om fötterna.

— Hit måtte komma bå" klockare och präst! lät Danjel i

Fageräng, när vi stodo och stampade i granriset och gnedo fram

och tillbaks med stöflarne långt sedan dessa voro så rena som

ett fruntimmershjärta, såsom man ju alltid förresten gnider

och skrapar för att visa sig kruserlig och kalasvan.

— Ja, dä" sir, min själ, inte bättre ut! suckade Magnis i

Stenåsen.

Därpå gingo vi in och hälsade: Gu"ssfre!

Mycket folk var där inte och egentligen inte heller några

gamla hjonelag, utan fastmer unga och medelålders mänskor.

Salomon var finklädd, nyrakad och blank i synen som en

apostel, och Inga stultade omkring i svarter klädning och ett hvitt

förkläde utaf sockerduk.

Rart var där. Allting var ställdt precis som efter

vattenpass, för ett större ordningsfolk än Salomons i Västragård

finns inte.

Ja, där är till och med så rasande nogställdt i stugan, att

en inte en gång vet hvar en ska" spotta, hvilket är svårt för

dem, som nyttja snus eller tobak.

— Välkomna! Å tack för ni velle gå hit! hälsade Salomon.

Så satte vi oss på stolar och soffor samt undrade hvad här

skulle bli för slags bjudning. Fruntimren knäppte ihop händerna

i sina sköten, hällde på hufvudena och krängde med ögonen. De

visste synbarligen inte antingen de skulle lägga an

begrafnings- eller barnsölsminen, utan de sutto och sjåpade sej och hviskade,

snöto sej och myste med munnarna samt försökte att se heliga

och rena ut, hvilket gick dåligt för dem. Vi kände dem för väl.

Så, serradö, kom kaffet in med åtta olika slags dopp till,

så en visste knappast, hur en skulle reda sig med kakhögen,

För fruntimren går sådant lätt, de ha" ju sina sköten att lägga uti.

Men för en karl, som sitter på en stol fjärran från ett bord, har

det sig ett grand svårare att reglera kakorna.

Rätt hvad det är ramlar ju en bulle och rullar hän öfver

golfvet. Hur i hundan ska" man komma efter honom när man

sitter med koppen i näfvarne och en stor kakhög på hvart knä?

Nå, efter mycket slit och mumsande fingo vi i oss kakorna,

och när vi satt ifrån oss kopparne samt bänkat oss igen i

väntan på påtåren, började Salomon harkla och svälja precis som

folk göra, när de tänka till att hålla tal.

— Kom hit Inga! sa" han. Och gumman gick och satte sig

bredvid sin gamle Salomon framme vid chiffonieren.

— Här är nok fråga om inbördes testamente! hviskade

Danjel.

— Eller om hemmanshandel mä" unnantags förmåner!

genmälte Johannes i Galtås.

Fruntimren hade tydligen för sig, att där skulle göras bön,

ty de ruskade kaksmulorna från sina kjolar, knäppte tillsammans

händerna kring sina näsdukar samt knepo ihop munnarna, så att

dessa sågo ut som skrynkliga strutar, såsom fruntimmer ska"

göra på bönemöten.

Allesammans väntade vi på hvad som komma skulle, ty det

syntes på Salomon att något var å färde.

Då lät han upp sin mun och höll tal:

— I dag, sa" han, är det skam te" sägandes jämt på dan

inte mer och inte mindre än femti hela och runda år se"n Inga

och jag sto" på den heta stenen och gifte oss!

Fruntimren började så småningom lipa, men vi karlar

hviskade emellan oss:

— Kors, där sir en hur länge en man ändå kan stå ut.

Tänk så underligt.

— Och så — fortsatte Salomon — har ja" bedt er hit för

att på denna da"n tala om för er, hur Inga och jag började vårt

hjonelag. I vår tid, när folket fördärfvar sig och sin framtid

med att ha" så stora fordringar på lifvet, kan det kanske lära

er, som inte gått så värst långt på vägen, ett och annat.

— Dä" kan, gunås, behöfvas, Salomon! inföllo vi och vordo

än mer nyfikna.

— Jo, när Inga och jag i da" för femti år sen gifte oss,

hade vi hyrt förstukammar"n nere i Snufvebo. Men vi ägde inte

ett dugg att möblera"n mä"! Vi hade inte mer än Ingas gamla

kista, som hon fått utå moster sin.

— Dä" va" allt bra klent! inföll Danjel.

— Vesst var dä" klent. När vi kommo ifrån prästen och

va" vigda, satte vi oss på kistan och åto lite fläsk och brö", som

Inga fått utå sitt förra husbondefolk. Dä" var vår bröllopsmåltid.

Men den smakade godt likaväl, bättre än risgrynsgröt tyckte

vi då. Så sutto vi och åto och grunnade och sa" inte ett ord.

Men när vi slutat och tackat Gu" för maten, dängde Inga te"

mej i röggen och sa": »gack nu ut i böjden, Salomon, och försök

å få låna en gammal säng eller en soffeskrump! Minns du dä",

Inga?

— Jojomen! lät denna. Och så tittade de gamla så godt

på hvarandra, så det liksom sken efter"et i stugan.

— Herren hjälpte mig och folk var beskedligt. Jag fick

låna en soffa i Gölsebo, två träpallar i Skåperyd och ett litet

bord i Mjöhult.

När jag se"n kom hemknekandes med det där efter Mjöhulta

enbetsstut, hade Inga varit på sitt håll och fått en hel del hon

också. På ett ställe hade de stuckit till henne en stekpanna,

på ett annat en gryta och en gnista fläsk. Hos klockarns hade

hon fått låna ett täcke och två råghalmsbukor så vi fingo oss

den raraste brudsäng, som man kan drömma sej. Ja, när sola

i da" för femti år se"n gick i skog, hade Inga och jag alltså lite utaf

hvarje. Vi tyckte rent af, att vi va" rika och hade det fint, för

intet på jorden kan måla upp och förgylla saker och ting så, som

kärleken i ungdomstid. Och så glada voro vi den kvällen, Inga

och ja", att vi bestämdt gått en polska i Snufvebo

förstukammare, om den inte varit så förskräckligt liten.

Men da"n därpå började vårt gemensamma dagsverke. Jag

laggade af åt mitt håll och Inga åt sitt. Hvad vi knogade ihop,

om dagen, det drogo vi till det gemensamma boet på kvällen.

Vi voro som ett par fåglar.

Året efteråt kunde vi tagas med ett torp och sätta upp med

ko. Några år efteråt var jag karl att arrendera ett

fanjunkare-boställe. Och när vi varit ihop i fem och tjugu år, hade vi

dragit te"sammans så pass, att jag vågade mej på att köpa det här

hemmanet Jaha, dä" är tjugufem år se"n dess — och i da" har

jag med Guds hjälp löst den sista inteckningen. Därför vill ja"

att ni skulle titta hit och hjälpa mej tacka Gu", hvilken i femti

års ti" vart så nådig emot oss stackars skråar, som inte ens

hade en egen pinnsoffa att lägga oss i, när vi gifte oss! slöt

Salomon och drog högra tröjärmen öfver ögonen. Inga snöt sig

i det hvita förklä"t, hvilket väl var oriktigt. Men hon kunde

synbarligen inte hjälpa"t.

Vi gäster blefvo också allvarsamma. Salomons ord gåfvo

oss mycket att tänka på. Vi visste inte hvad vi skulle säga,

och därför sutto vi länge tysta och tittade i golfvet. Men till

sist klef Danjel fram och tog de gamle i händerna.

— Dä" är inte så värst underligt, att det gått er väl i

världen. Ni började i ödmjukhet och i rätter ända. Nerifrån och

uppåt går den säkraste leden! sa" Danjel.

— Och när två troget gå densamma sida vid sida och stötta

och stödja hvarandra och inte ta" ginvägar eller bukta, så nå de

målet! inföll Magnis i Stenåsen.

— Amen! inföllo vi andra, för vi hade ingenting att lägga

till. Och »amen» är ett bra ord i så fall. Sen handslogo vi

allesammans med de gamla och klappade dem på axlarne.

Därpå undfingo vi två påtårar samt drogo omsider dädan. Men det

voro vi öfverens om, att vi aldrig varit med om bättre gille än

guldbröllopet hos Salomon i Västragård.

— Där vankades inte brännvin, dä" förstås, men vi fick allt

visdom utå Salomons tal, lät Magnis, när vi gingo åt våra hemhåll.

— Och ja" sörjer inte öfver det bytet, för di får säga hvad

di vill, så är visdom hundingen så mycket för mer än bå"

brännvin och schwensker rom! genmälde Danjel och lade in en viss

skärpa i rösten.

Lockout.

Just nu har jag för afsikt att tala om något lärorikt och

någonting som kan gifva sparsamhetsvännerna inom riksdagen

ett utomordentligt bra uppslag. Jag skall gifva dem idéer till

motioner, som ska" låta tala om sig i hela den civiliserade

världen, till motioner, hvilka, därest de med allvar och kraft drifvas

igenom, skola lösa en hel del af den sociala frågan och med ens

krossa all byråkrati i hela landet.

Detta låter ju någonting, sa" han, som trampa i klaveret.

Det förundrar mig blott på denna stunden, att ingen af

riksdagens andra snillen, att ingen af de politiska stjärnorna af

första eller andra ordningen, att inte ens något af de högt skinande

ljusen på Stockholmsbänken någonsin under tidernas lopp

kommit på dessa tankar, utan att de först skulle födas hos det enkla

men öfver all höfva kristliga folket uti Fånö socken.

Dock det är ju så, att en tanke föds till lif, när tiden

behöfver den. Och sedan kvittar det ju lika, om den födes under en

hundskinnshätta i Fånö eller under en sexton-kronors »stukis» i

Stockholm.

*

Ja saken var den, att under hela eftersommaren rådt stor

sorg och stort bekymmer i Fånö.

Hela skördeanden igenom gingo gubbarna i socknen

omkring på sina åkrar och sågo slokörade ut. De hängde ner

skallarne och rankade på dem och grunnade och grunnade så

att de kunde sig fördärfva.

De sörjde likväl icke och voro ledsna i följd af några

ogynnsamma skördeförhållanden. Ty de hade fått stor välsignelse af

både korn och kärna.

Nä" gubevars. De hade fått fullgod skörd, och när nu för

öfrigt alla landtmannaprodukter, undantagandes kaffe, stiga så

besattandes i pris, borde ju Fånöboarna egentligen gått och

trallat på sina tegar eller dansat polska och varit som folk.

Men det gjorde de inte. Utan de bara suckade och stönade

och menade på, att landets författningar voro sådana, att de

rent af fördärfvade riket i längden.

Hvad var det då, som på det viset tryckte Fånöboarnas

sinnen och jagade dem till förtviflans branter?

Joho, godt folk, det var inte mer och inte mindre än det,

att de omsider kommit underfund med, att deras

småskollärarinna tjänat församlingen uti fem år, och att hon nu hade rätt

till — femtio kronors ökning å lönen.

Det var detta, som pressade de stackars Fånöboarna till

marken. Hvar de gingo och hvar de lågo, sutto eller stodo, på

fält, i loge, i bönehus eller hos sina kvinnor, jämt och samt red

dem lärarinnan och de femti kronorna såsom en mara.

— Allri" ä" dä" annat än te" å kasta ut penga te" onötta!

suckade de och brydde sina hjärnor, huru de skulle kunna komma

ifrån saken.

De skickade deputationer till lärarinnan och sporde, om hon

inte ville vara tålig och låta sig nöja med det gamla arfvodet.

Men det ville hon inte.

— Allting ä" dyrare nu och jag behöfver mitt! svarade hon.

Då blefvo Fånöboarna rasande i sina sinnen och öfverlade,

om de inte kunde komma på henne med något fel i lära och

lefverne. Men inte heller det gick för dem.

Rätt så kristliga de voro, legde de till och med pojkar att

söka kyssa henne för att få något att sprida ut om hennes

vandel. Men hon slog omkring sig med parasollen och värjde sig

kvinnligen mot Fånöpojkarna. Inga upptänkliga knep hjälpte

alltså, och det såg djädringen så mörkt ut att kunna rädda de

femti kronorna.

Gubbarna voro förtviflade. Men när då nöden var som störst,

fick skolrådsledamoten och friförsamlingsmedlemmen Kalle

Bengtson ett, tu, tre en lysande idé.

— Vi säga upp henne; församlingen ä" ju inte vigd vid

henne te" evig ti", tänkte han en kväll, när han gjort sin

aftonbön. Och när han fått den tanken, blef han så skrofglad, att

han höll på att krevera samt gaf sig ingen ro förrän han

delgifvit de andra ledamöterna, undantagandes prästen, detta enkla,

men verksamma knep.

— Den ingifvelsen har du af höjden, Kalle! Vesst går dä"

för sig! Vi säga opp henne och annonsera platsen ledig med

den gamla lönen. Så få vi en ny och reda oss med henne i

fem år tills ho" ska" ha" förhöjning. Gu" välsigne dig, Kalle. Vi

byta om lärarinna hvart femte år och behöfva aldrig på det viset

öka nå"n lön. Hej, dä" var knepet! Utå" höjden ä" dä" kommet!

Och skolrådet, undantagandes prästen, var såsom pånyttfödt.

Jaha, mina vänner, när tiden var inne, drefvo de igenom,

att lärarinnan, den arma, som i fem år släpat med deras

illbattiga och föga snillrika afföda, blef uppsagd från platsen.

De öfverröstade prästen, annonserade tjänsten ledig, och

jublet var stort uti Fånö socken.

Kan man tänka sig mera knifviga gubbar?

Men ett litet spektakel hände dem ändå härutinnan.

När tidningen, i hvilken deras annons infördes, sände sin

räkning, hade de misstagit sig inne på tidningsexpeditionen om

annonsens rubrik. De hade väl tittat på fel rad i annonsboken,

kan jag tro, ty i räkningen stod sannerligen:

Dbt.

»Skolrådet i Fånö.

An. Annonsering efter en racetjur ... 6:50»

Hvilket gjorde att Fånöborna trodde, att redaktören efter

värdigheten blifvit besatt af en ond ande. Men prästen log i

sitt apostoliska skägg.

*

Nå, hvad finnes det då för lärorikt i denna historia, och hvad

gagn kunna riksdagens sparsamhetsvänner hafva af densamma?

frågar ni.

Jojomen, det finnes minsann mycket att stanna för i den

här texten.

Inom vårt arma betungade land härjar, gunås, en

hejdundrande skock tjänstemän, hvilka efter vissa snabbt flyende års

förlopp ska" ha" ålderstillägg, di kallar"t.

Skulle man då inte kunna göra med dem såsom de kristliga

Fånöboarna gjorde med sin småskolelärarinna, när hennes år

voro fullkomnade?

Landet är väl inte vigdt vid tjänstemännen heller.

Vore det inte ett bra knep och skulle det inte bli en

välsignad besparing, om man knäckte till att säga upp hvar eviga

en, så fort han kommer stickande och vill ha" ålderstillägg?

Vore det inte rättfärdigt! säger ni.

Ja, inte kan jag egentligen afgöra den saken, ty någon så

värst framstående lärofader eller teolog eller moralfilosof är jag

inte. Men det vet jag, att intet folk på jorden håller sig för att

vara så rättfärdigt som Fånöfolket, hvilket ju handterat sin

småskolelärarinna på det viset.

Och för öfrigt tycks någon vidare rättfärdighet inte ingå

såsom en nödvändig ingrediens i politik och ekonomi. Snarare

tvärtom.

Ty allt sedan parlamentarismen kom till och prygelstraffet

kom ur världen, har rättfärdigheten flytt och träffas numera

sällan i detta land.

Men en öfversvinnelig lust och gamman skulle det i alla fall

bereda oss skattetyngda och dignande landtgubbar bara genom

att skåda, huru långnästa tjänstemännen skulle bli, om vi, när

de begärde ålderstillägg, grinade och svarade:

— Stopp gubbar! Härmed säga vi upp er ifrå" tjänsten och

det i vettnes närvaro.

Hur helsefyrs rytande lejon de än annars äro, skulle de allt

mjukna, om de träffades af sådana karlaord.

Och inte vore det farligt att säga det heller.

Tjänstemännen kunna ej skrämma oss med en strejk, ty här finnes tusende

sinom hundrade att taga i deras ställe. Det synes bara en

länsmanssyssla blir ledig. Jesses, till och med juridiska doktorer

eller andra djädriga lärdomskarlar, som tro sig gå utanpå hela

gudomen, kan man få till länsmän.

Det vore alltså inte ett tecken riskabelt, om vi rätt ställde

till med en sådan där lockout, hvad tjänstemännen beträffar.

I dessa viktiga och maktpåliggande frågor rådgjorde jag

häromdagen med ett par karlar, hvilka rätt så när hade blifvit

riksdagsmän i höstas.

Johannes i Sölje sa", att han tänkt något i den vägen och

beklagade blott att han inte tog fram det vid valmötet.

— Anagga, att jag inte talade om den här saken. Men en

blir så konfyser, när en ska" ge sina löften, lät han.

Och Sven i Skräflinge utlät sig på följande sätt:

— Vesst hundingen ska" tjänstemännen sägas opp, när di

vell ha ålderstillägg eller annat tillskott till sina löner. Dä" vore

inte mer än rätt åt dem för deras djädrighet. Åt helsefyr mä"

dem! Eller ä" dä" rimligt, att ju äldre och stummare och

dummare och fulare och odugligare de bli, ju större löner ska di ha?

Dä" ä" ju emot naturen! Att inte riksda"n har tänkt på dä"! Tvi

den dålige en så"n riksdag! Och Sven spottade och glodde så

skarpt som en general samt svor och fördubblade sig på, att

han skulle köra vår riksdagsman att väcka motion om

uppsägning af alla tjänstemän, som ville suga landet på ålderstillägg.

— Gör han inte dä" — slöt Sven — så är han evigt

olöckelier och såld under synden.

Det ser därför ut, som skulle det stunda svåra dagar för

byråkratien. Psalmsångarens profetia »förminskas skall ditt välde,

du grömme Antikrist», tyckes vara på väg att gå i fullbordan.

Aftonsol.

Sven Petersson i Långasjö var en öfver höfvan hård man,

hård och nästan hjärtlös mot alla, men allra hårdast mot sina barn.

Huset var förmöget, det förstås, men icke ens torparbarnen

i socknen gingo så simpelt och dåligt klädda som Sven

Peterssons söner och döttrar i Långasjö.

Och dock var det egentligen icke snålhet och girighet, som dref

Sven att hushålla på det viset med sin raska afkomma — ty

rappa och duktiga voro de alla — utan det var ett hos mannen

ingrodt hat till allt hvad han, mången gång orättvist nog, kallade

denna världens fåfänglighet, som dikterade detta hans förhållande

till barnen.

— Di ska" hållas till reelt arbete ifrå" det di kunna lyfta en

yxa eller grep, och nå"ra modeapor ska" di heller inte bli, så

länge mitt hufvu" vetter opp! plägade han säga.

Och knoga och arbeta fingo de också nästan mera än hvad

mänskligt var, så att dagsverkarne framme på herregården, där

det dock alla dagar gått tämligen hett till, säkerligen aldrig

behöfde lägga sig så trötta någon kväll, som »rike-Svens»

barnungar i Långasjö.

De som riktigt i grund och botten kände Sven, det vill säga

de, som voro uppväxta tillsammans med honom, påstodo likväl,

att han i botten af hjärtat inte var så hård, som han

fastmer satte en stor ära uti att synas vara.

Han hade, sa" de, fått den falska föreställningen, att det

skulle vara så obegripligt karlaktigt att visa sig utan känslor

och medlidande.

Och fördenskull fick han nog många gånger lida mer än

någon kunde ana, fast han bevars aldrig lät förstå något sådant,

menade de.

— Han båtar minsann inte af sin grymhet! lät det tidt

och ofta.

Och det gjorde han inte heller.

Ty så fort en son eller dotter blef arbetsför och kom till

myndig ålder, bar det af till Amerika med den ena efter den

andra af dem.

Men tror ni, att han ens i afskedets stund, när de för alltid

drogo bort, visade en skymt af smärta eller ömhet, så att någon

märkte det? Nej bevars!

Då näst den yngsta flickan skulle i väg, observerade Sven

ett par dagar förut, att hon bland sitt resgods stufvat in en

liten fjäderdyna, som hon tänkte få nytta af på båten.

Sven tog ifrån henne den.

— Du kan skaffa dig en halmsudd i Göteborg och stoppa

den i varet; mot dä" sofver ditt flärdfulla hufvud lika bra! lät

han och läste in och gömde hvarenda fjäderkudde i hela huset, så

att inte modern skulle kunna hjälpa henne till att smussla undan

någon.

Man skulle kunnat tro, att en ungdom, som blifvit van vid

så mycket arbete och sådan försakelse och stränghet, skulle slå

sig dråpligt ut i det nya landet.

Men det är kanske icke allt för klokt att knappa in för

mycket på friheten för de unga, och i alla händelser gick det

då rakt icke bra i Amerika för Svens afkomma.

De hade ju under sin uppväxttid knappast som stöld fått

smaka det bittersta nöje, och därför begrepo de icke att måttligt

eller förståndigt begagna den frihet, som sedan i ett slag blef

dem beskärd.

Tidt och ofta kom det också genom bref från andra

utvandrade sockenbor underrättelse om, hur än det ena, än det andra

af Svens barn kommit på fallrepet.

Men Sven låtsade emellertid som om det icke rörde honom,

och om någon stack till honom ett ord om barnen, plägade han

alltid svara:

— Jag har inget på mitt samvete, för jag vet, att jag hållit

dom te" tukt, så länge jag hade dom i mitt våld!

Han gaf sig således icke, och folket i socknen tyckte, att

han blef allt grymmare och hårdare för hvart år, som gick, och

man spådde, att han nog skulle få för gammal ost, om inte förr,

så åtminstone när han en gång blefve kastad på dödsbädden.

*

Till sist hade han inte mer än Hedda, den yngsta dottern,

kvar i hemmet. Det såg ut, som om han tyckte mer om henne

än allt annat på jorden. Inte för det att han visade det så

särdeles, men drängen hans talade ofta om, att det såg ut rakt som

solsken i ögonen på Sven, när Hedda var i närheten.

Aldrig talade hon heller om Amerika eller att hon ville dit,

och det likade honom också godt, kantänka.

Allt gick således sin gilla gång i Långasjö, ända till dess

Hedda en söndagsafton kom in till gubben och omtalade, att Per i

Hjortlöpen ville tala ett par ord med honom.

— Låt honom komma in!

Per kom in och stod och skrufvade sig vid dörren.

— Hvad kan du vilja? frågade slutligen Sven.

— Jo, det är som så, att Hedda och jag kommit öfverens

att gifta oss, och ni behöfver allt nå"n, som hjälper er på gamla

dar med gården här! sade Per.

Jesses, hvad gubben blef ursinnig.

— Tror du, att sonen till en gäldbunden och usel

åttingsbonde ska" få lägga sig till det endaste barn jag har? röt han.

Och helt visst hade han slängt stöfvelknekten i skallen på friaren,

därest denne ej varit så flink att ge sig i väg.

Per visste, och Hedda också, att det inte vidare var värdt

att försöka gubben med godo, ty sedan han en gång sagt en

sak, så stod han fast som berg vid sin utsago.

Men ifrån den stunden blef där trist och dystert, värre än

vanligt uppe i Långasjö, och på sensommaren försvann Hedda

en natt.

I början trodde Sven, att hon gifvit sig af till Amerika, men

det begaf sig snart, att hon endast flyttat till Per, som tagit sig

an ett torp i andra ändan af församlingen.

Det blef naturligtvis ett stort spektakel af den paschasan,

och Sven måste för undvikande af skandal till sist medgifva

äktenskapet. Men ingen af dem fick visa sig för honom, det

sa", han bestämdt ifrån.

Så gick det ett par år. Sven blef liksom litet besynnerlig

i sin ensamhet, och hustrun hans omtalade en och annan gång,

att hon stundom om nätterna väcktes af att gubben låg och

suckade.

Så tycktes det en julafton som om någonting varit på tok

med gubben.

Han hade ingen ro utan gick ut och in hela dagen, tittade

gång på gång neråt vägen, som om han väntat någon.

När han trodde att ingen såg honom, smög han fram och

strök med handen öfver Heddas byrå, som ännu stod vid

sidofönstret i stugan, liksom för att smeka det gamla träbelätet.

Och i skymningen tog han sin mössa och gick ut.

— Jag vankar ut en vändning! Kanske luften hjälper undan

hufvudvärken jag har! sa" han till gumman.

Men sanningen var, att han inte kunde bärga sig den heliga

aftonen.

Han ville prompt, om äfven osedd och på afstånd, se hur

hans Hedda hade det, och därför hände det också, att den gamle

mannen mellan kl. 8 och 9 på aftonen stod utanför det lilla

torpets fönster och tittade in genom rutan.

Därinne var, trots det påtagliga armodet, så ljust, och

hemtrefligt.

Det unga paret hade nyss slutat sin aftonmåltid, och

grenljuset brann ännu på bordet.

Per satt där med en liten knubbig flicka i knä"t.

Där finnos inga innanfönster, så att gubben kunde höra

hvart ord som sades. Den lilla höll just på att sluta sin

aftonbön oeh modern stod bredvid med knäppta händer.

— Dud välsigna far å mor, mo"fa" å mo"mo", alla människor

å mej själf lilla fattiga barn! Do" natt! slöt den lilla.

Men hon hade inte väl hunnit sluta, förrän dörren for upp

och i öppningen stod gamle »Styfve-Sven» och grät och skakade

som ett barn.

Och måntro den, som inte kanske på bortåt sextio år fällt

en tår, den har en stor flod att ösa ur.

Där blef en vacker julafton firad i den torparstugan, en

glädjens, ångerns och försoningens fest, som ej kan beskrifvas. Och

det dröjde ej många dar efteråt, förrän det gick pengabref till

Amerika med hjälp till de två af Svens barn, som ännu troddes

vara vid lif därborta.

*

Dagen före julafton i fjol mötte jag Sven icke långt från

Långasjö.

Gubben kom och släpade på en stor julgran och såg så

genomlycklig och förtjust ut, att han var nästan oigenkännlig.

— Den ska" lilla-Hedda ha! Nu gualof har jag alla hemma.

Per har gården och jag behöfver inte göra annat än gå omkring

och ha roligt med lilla-Hedda! Herren har sändt mig en liten

ängel på gamledar. Underligt går det till. Förr ville jag

komdera och va" tyrann öfver stora, långa, fullvuxna pojkar. Nu är

här en liten flickbyting på tre och ett halft år, som gör precis

hvad hon vill med mig. Men dä" ä" roligare nu! log gubben.

Ja, jul, du välsignade jul, hur många hjärtan ha" icke veknat

i ditt ljus!

Per Israelssons skinnväska.

Det skall verkligen bli en lisa för själen att få sitta här en

stund och våga säga hvad man vill om Per Israelsson.

Så länge han fanns bland oss, var det minsann bäst att hålla

tyst och ta" af sig mössan och bocka sig och vara kruserlig

inför honom. Men nu, när både han själf och hans förhärdade

skinnväska, som innehöll våra skuldebref och auktionslappar,

gualof äro ur vägen, så ska" det verkligen göra godt ända in i

hjärteroten att få tala om, hvilken ärans rackare och blodsugare

Per var här i tiden.

Folk tala om dem, som äro snåla. Men om ni vill ha"

exempel på en snålvarg af extra prima kvalité, som landthandlarn

säger, så ska" vi ta" fram förre kyrkovärden Per Israelsson i

Skinnarbo. Hans make i den vägen har inte funnits i åtminstone

sju kyrkosocknar häromkring.

Det gick tusentals historier i bygden om hans snålhet, men

jag satte på länge icke tro till dem. Dock en dag, när jag kom

bort till Skinnarbo strax efter flyttningstiden på hösten för att

betala en auktionsskuld, fick jag se, hurudan han var.

Just som jag var inkommen i stugan, satte moran fram

några små potater och en otvättad sillbit till frukost åt den nye

drängen, som de fått dit. Drängen läste andäktigt till maten,

grep därpå en potatis och knäckte till att skala den med

tummen. Men så fort Per fick syn på den manövern, blef han

alldeles blek af harm och ilska, sprang fram och gaf drängsjåtern

en örfil, så att det sang i hufvudet på"n, och skrek:

— Skäms du inte, din slösare, för att skala potatera! Dä"

har ja" själf aldri" gjort! Ät du upp skalera med; de fylla nok

nå"n rynka i tarmarne på dej, din högfärdsande!

Hustru sin pinade och svälte han då ordentligt ihjäl, hvilket

ju så till vida är en märkvärdighet, att det eljest i dagliga lifvet

brukar vara hustrurna, som pina ihjäl sina män. Åtminstone

påstå gubbarne, att det är så.

Bara häraf kan man se, hvilken förfärlig människa Per i

Skinnarbo var.

Sedan han började hålla alla auktioner i trakten, hade han

fullt upp att göra med att gå omkring och kräfva pengar, och

därunder fick han själf alltid mat i gårdarna. Fördenskull

arrenderade han bort sitt hemman, sålde alla naturaprestationer, som

han fick af arrendatorn, hvadan det sällan fanns en matbit i

huset till hustrun, utan där fick hon sitta och svälta och fara

sämre än ett fattighjon, ända tills döden omsider förlossade henne

från världen och Per Israelsson.

Själf gick denne emellertid omkring i orten med sin

skinnväska under armen och fick kalas särdeles på de ställen, där

man icke hade pengar till hands åt honom, när han kom. Hela

hans väska svällde nämligen af auktionsprotokoll och lappar och

sammandrag, och i hvarenda stuga hade han alltid något att

fordra.

Ni vill kanske höra historien om, hur han doppade i grytan

hos Jösses i Lappebol? Jo, han kom dit ner en middagsstund

och skulle kräfva ut likvid för ett mindre auktionsinrop.

Jösse själf var ute i skogen och skrädde bjälkar, och

Johanna hade smitit bort till grannkvinnan för att prata och slamra

en vändning. Men öfver elden i spisen stod en gryta och

puttrade, och det såg ut som om det legat något sofvelaktigt i henne.

Per i Skinnarbo var hungrig efter vanligheten, och då han märkte

ett brödspett i taket, bröt han ur en kaka och gaf sig till att

doppa i grytan det värsta han kunde. Men så värst godt fann

han det i alla fall inte.

När han höll på som allra bäst, kom emellertid Johanna åter.

— Ursäkta, sade Per, att ja" doppar ett grand! Jag har

gått lång väg och är bra svulten, men dä" va" ett magert fläsk

du kokar! Dä" smörjer just inte brödbiten så särdeles!

— Tvi sjutsingen, inte kan I doppa där! Dä" ä" inte sofvel

i den grytan, hojtade Johanna och blef alldeles perplex.

— Hva" attan ä" dä" då? frågade Per och började blekna

— Dä" ä" Jösses böxer, som ja" får lof att koka och byka"

Han handterade dem så uselt i går, när han hjälpte landtmätaren

kränga en räf, som han skjutit!

Per slängde brödbiten och lofvade Johanna och Jösse 14

dagars anstånd med betalningen af deras auktionsskuld, om de

bara ville hålla tyst med hans festmåltid. Men det kom ut i

alla fall.

*

Man kan tänka sig hvilken mammonsträl Per var, när man

spörjer, att han inte kunde styra sig ens vid själfva

nattvardsbordet Ä"ke det rysansvärdt och nästan syndigt att bara tala

om ett sådant elände? Men sant är det i alla fall.

En sommar skulle han, bevars, en gång gå till skrift. Hur

det då bar till, kom han att ligga bredvid Måns i Gölen, som

han inte sett på länge. Så fort nu pastorn hade gått förbi dem,

påtade Per till Måns med armbågen i sidan och sa":

— Di femton kronorna, som du är skyldig för Skrikebo

auktion, vill ja" ha" nu efter tjänsten; annars får du stämning i

veckan!

Hisklig är en länsman, det är visst och sant, men aldrig

ha vi ändå sport att en sådan kräft och hotat folk vid själfva

Herrans bord.

Men det är kanske för det, att de aldrig bruka gå dit.

*

Nu är det emellertid slut med Per i Skinnarbo. Och hans

väska med auktionsprotokoll, reverser, inlagor och annan uselhet

har fått en snöplig, men särdeles passande ändalykt.

Patron på Broholm sålde sin gård vid midsommartiden, och

en tid efteråt vände han af allt sitt lösöre på auktion och

flyttade till Stockholm. Per höll auktionen, förstås, mot 20

procents provision, men då skulle han också betala hela summan,

så fort auktionen var slut. Densamma varade i två dar och den

sista dagen var det brådt med summering och pengaräkning.

Det blef fördenskull ingen tid att äta, ty patron skulle i väg

med tåget på kvällen, utan Per fick styrka sig då och då med

konjak, som stod i en flaska på bordet. Och det gjorde han.

Auktionen gick till öfver fyra tusen kronor, och dem fick

patron, med afdrag af provisionen, reelt af Per mot kvitto på

protokollet.

— Tack, Per, tag han konjaken, som är öfver! Nu måste

jag i väg! sa" patronen och for åt sitt håll.

Per i Skinnarbo stoppade ner auktionsprotokoliet i sin väska,

drack i sin snålhet ur det sista i konjaksbuteljen och gaf sig af

på hemvägen.

Men när han kom in i Klockebo bokhult, var det skumt, och

Per var inte riktig i skallen heller. Hufvudbryet och konjaken

och brist på mat under dagen, allt detta pröfvade den gamle

girigbuken, så att han kände sig knäsvag och i stort behof

af hvila.

Kvällen var vacker, och månen silade ner sitt silfversken

mellan de stora bokarnes kronor.

— Det är så godt att jag lägger mig och hvilar en

vändning! tänkte Per och kastade sig under ett bokträd samt lade

den digra skinnportföljen, som innehöll en god del af hans

jordiska håfvor, under sitt tunga hufvud.

Han somnade snart, somnade djupt och dvallikt samt

vaknade inte förrän framåt ottan, då han väcktes däraf, att ett af

Klockebo stora svin, hvilka släppts ut åt hultet för att äta

boknötter, stod och rotade honom i ansiktet med nosen.

Per blef förfärad och rusade upp som en raket.

Men då han grep efter sin väska, den kära skinnväskan, hans

lif, hans Gud, hans allt, så var hon borta. Håren reste sig på

hans hufvud, och han hof upp ett rysansvärdt vrål.

— Mi" skinnväska, hva" i himlens namn ä" mi" väska?

skrålade han gång på gång.

Men han fick bara ett »uff» till svar, och då han tittade sig

omkring, fick han se hur en stor sugga stod en bit därifrån och

mumsade på själfva klaffen till väskan, det enda, som återstod

af henne, medan de andra svinkreaturen här och där i buskarna

höllo på att förtära auktionsprotokoll, reverser, räkningar och

allt annat, som väskan innehållit.

Per for omkring som en galning, men ingenting kunde han

rädda. Allt var uppsvulget eller förtrampadt, och af de två sista

dagarnes auktionsprotokoll kunde han inte finna det bittersta spår.

Den arme Per i Skinnarbo blef såsom en besatt och ville i

sin hiskliga vrede och förtviflan döda svinen, sprang på än det

ena och än det andra, sparkade dem och skrek.

När Klockebofolket på grund af oväsendet kommo dit ner,

funno de Per så spritt galen att de måste binda honom. Af

papperslapparne, som lågo här och där i hultet, begrepo de hvad

som timat, men af Per fingo de inga vettiga svar. Han blef

allt värre och värre, och de nödgades samma dag köra honom

till dårstugan, där läkaren förklarade, att det inte fanns någon

bot för honom.

Men det blef inte så värst stor sockensorg för den saken,

och särdeles alla de, som satt sig i skuld på Broholms auktion,

gingo här och grinade och jubilerade invärtes.

— Hvem skall nu kräfva oss, när Per ä" ifrå" vettet och

protokollet uppätet utå" svin? myste de.

Inte var nu detta folkets jubel öfver den olycka, som

drabbat den arme auktionisten, bevis på någon så värst bra moral

eller rättskänsla. Men om man slängde fram ett ord i det

hänseendet, fick man alltid till svar:

— Dä" ä" ingenting annat än Herrens straffdom, på det att

det ordet ska" gå i uppfyllelse, som säger, att snål spar och

skam tar!

Manne på Mosastånnan.

— Att han är så farliga ful, våran Manne, dä" kan då inte

göra så särdeles, men att han ska" ha" ett så klent hufVu", dä"

kväljer mej! sa" Jöns i Klynnan en dag till hustru sin.

— Jaså, det gör ingenting, att han är ful, säjer du. Gör

dä" ingenting, att näsan vetter opp på"n, så att dä" rägnar ner

i henne, och att bena ä" kroketa och ögena sne"a på"n som på

en riktig kines? Gör dä" ingenting, menar du? Jo, jo, det hörs

nog, hur det är beställdt med ditt eget hufvu", din evinnerlige

snösock! gaf hustrun till svar.

Och så började hon orera och predika om, att en karl

egentligen inte är i behof af något hufvu" alls, bara han har en rejäl

kropp och annars ser ut på folkavis, så att flickorna kunde

vända sina ögon till honom.

— Ä" du då rent »spettalsmässig» igen, Mari? Säjer du

att en karl inte behöfver hufvu"! Det ä" väl karlarne ändå som

styra och ställa och regera lannet? svarade Jöns.

— Styra och regera! Ja" undrar hva" hundan du styrt och

regerat, se"n vi ble" gifta, eller hur? Nä", har en pojk bara så

pass utseanne, att han kan bli gift, så behöfver han inte ha nå"t

hufvu" alls. Se"n får han minsann nog den, som tänker och

handlar för sig, precis som ja" fått göra för dig. Så pojkens

dåliga hufvu" sörjer ja" inte tusendelen så möcke för som för

hans grömma näsa och hans skrangeliga lekamen!

— Men skolmästarn säjer, att han inte ä" kropp te" å lära

honom läsa. Hva" ska" dä" väl bli utå en tocken, som på samma

gång ä" så dum, att han inte kan lära sig tie Guds bu" och så

illavuren, att alla flickor en gång ska" slå i sken och springa åt

helsefyr, när de få syn på"n! suckade Jöns.

— En ska" inte skåda hunnen efter håralaget. Hvem vet

hva" Herren har utsett åt honom? Gack du ut och gör nå"n

nötta och stå inte här och illgrömma dej öfver ditt eget kött

och blo", för du ä" själf far åt honom, och han kan väl inte rätt

gärna va" dummare än hva" du är! fräste Mari och körde ut sin

Jöns.

På det viset plägade Jöns och hans gemål tidt och tätt

gnabbas och kasta ord, när det blef fråga om deras

gemensamme Manne.

Denne var också en »bortbyting» på alla sätt och vis, så

att där fanns nog många fler än far hans, som undrade, hvad i

all världens da"r det skulle bli af den fule och dumme pojken.

Skolmästaren höll på att bli gråhårig och från vettet för

den pojkens skull; ty det var egentligen inte nog med, att han

var så klent utrustad, utan han var så förhärdadt grym i sinnet

tillika. Stryk fick visserligen Manne till att börja med, så att

det var lust och fröjd däråt, men inte ens det hjälpte på"n, utan

han blef liksom värre efter hvarje särskild afbasning.

De andra barnen ville heller inte gärna ha något hopahang

med honom, som man säger, ty han var så vådligt osmaklig

och ovettig. Men på samma gång fruktade de honom; ty trots

sin dumhet var han grufligt lömsk, och han beredde sig en

ogemen njutning uti att ligga dold bakom ringmuren vid kyrkan

och kasta sten i skallarne på dem, som vankade förbi på vägen

utanför. Ju äldre Manne blef, dess vådligare blef han för

mänskligheten, och hvar och en i hela grannhället undrade hvad

sjutsingen det skulle bli af »det dumma krokbenta och stögga

spektaklet i Klynnan».

Nå"n utexamen ur skolan kunde han aldrig läsa sig till,

och dåliga vitsord fick han jämt och samt i seder och

uppförande.

Fördenskull hatade han allt hvad lärare hette och svor på,

att skolor voro de dummaste och onyttigaste tillställningar i

världen. Två år å rad fick han läsa för prästen, utan att han

ändå kunde få »gå fram». Men då slog han sig till

friförsamlingen i socknen och gick omkring och bedyrade, att kyrka och

präst måste bort, såsom varande djäfvulens tillställningar.

Så kom han i skomakarelära och gick omkring med gamle

»Plutläggen», som di kallade sockenskomakaren, under vid pass

20 månader.

Men så kommo de på honom med, att han inte var riktigt

snäll i fingrarna, utan stal litet till husbehof, så »Plutläggen»

fick knappt ta" honom med i gårdarne. Rätt hvad det var

knyckte han en klocka från pigan i Skytthemmet, och då blef

Manne lagförd och dömd till böter för snatteri.

Ifrån den stunden påstod Manne, att domare och alla slags

tjänstemän skulle motas åt helsefyr och det bums ändå.

— Nu har då, gualof, den förhärdade Klynnepojken »spelt

ut sin rull» här i trakta! mente folket, när Manne blef dömd

som tjuf.

Och det hade man väl också rätt i, ty ute på landet ha"

folk, som inte kan nå"nting hvarken i Guds ord eller andra

ämnen, ingen framtid för sig. Och hysa de därtill ingen aktning

för lag och rätt, utan stjäla och ställa till krångel och vilja

vända upp och ned på det, som är gammalt och vederhäftigt och

reelt och säkert, ja, då bruka vi anse sådana för banditer eller

åtminstone för stollar, ty endera delen äro de, det kan väl ingen

klok människa neka till.

*

Men det går mycket underligt till här i världen.

Hade Manne i Klynnan kunnat hålla sina syndiga klor och

vandrat någorlunda ärligt, så hade han kanske ännu gått här

och bytt sig till stryk i gårdarne för sin elaka tungas och sitt

stygga sinnes skull. Men just det, att han lade sig till med

Skyttehemspigans gamla klocka i ilska öfver, att pigan själf inte

ville vid honom, just det blef orsaken till att den ledingen kom

sig upp i världen.

Han måste kantänka till sta"n och tjäna af böterna på

fängelset. Nå, när han kom ut, gick han omkring därinne och sökte

arbete, ty han höll sig för god, sa" han, att vidare slita ut sig

ute på det dumma bondlandet, där det inte bodde annat än usla

slafvar, som underkastade sig katekes och ärlighet, gudsfruktan

och allmän lag, utan att spjärna emot.

Och det där Mannes tal, det slog minsann an på en faslig

hop därinne. Manne fick lite arbete, så pass att han kunde

nödtorftligen bärga sig, och det låter som osanning, men sant

är det, att han inom ett år vardt ordförande i en fackförening,

rätt så ung han var, och efter ytterligare två år var han hela

sta"ns argaste socialisttalare.

Ä"ke det bemärkeligt?

Häraf synes det, hvad man kan bli, om man skaffar sig

kunskap och vänder sig väl i ungdomen!

*

Nu voro vi benådade med en hackelseverksfabrik i den ena

kanten af socknen, och där hade de ibland litet kolifej för sig i

politik, för smederna hade lefvat litet öfver sina tillgångar och

satt sig i skuld till höger och vänster, så de voro ofta inte vid

godt humör, utan ville ha det ställdt på annat vis, se"n krediten

var slut för dem.

Så kom det en dag ut ett rykte, att dit skulle komma en

herre från sta"n och hålla föredrag om »nutidens slafhandel, eller

hur penningarne och åkerlapparne och inte människorna rösta.»

Ämnet lät så rasande lustigt, att vi gingo dit bort en

söndagsafton en vådlig hop båd" ungt och gammalt folk.

De, som hade ställt till talet, sutto där och småmyste,

liksom om de hade velat säga:

— Nu ska" I då få höra på själfvaste attan, bondkaniner!

Och rätt hvad det var ramlade en slinkfotad grömsing upp

på en gammal mosastånna, som de pyntat ut med ett rödt täcke

och skulle ha till predikstol.

— Nä", si ta mej den dåli"e, ä" dä" inte Manne i Klynnan?

Nu ä" pi"an geft, som du stal klocka" ifrå"! skrek Per i

Skyttehemmet, och vi andra togo till att grina, så vi kunde oss

fördärfva.

Gång på gång försökte Manne säga ett ord, men det var

inte möjligt för honom. Än frågade en, om han lärt sig att

läsa än, än ville de förhöra honom i katekesen, och än sporde

de hurudant »klockepriset» var i sta"n. Vi trodde bestämdt, att

talaren skulle spricka af ilska.

Till sist steg Johannes i Storänga upp och sa":

— När du aldrig kunde lära dig att lappa våra" skor, så ä"

dä" väl inte lönt, att du försöker dej på att halfsula våra lagar

å författningar. Det bär nok inte till för dej, utan skutta du

ner utå tunna och ränn ditt håll, det gör du säkrast uti!

Och Manne slank verkligen ner och haltade bort, och

bönderna och drängarna togo till att grina och stampa och klappa

händer.

Men hackelseverksmakarne blefvo rasande, så att

tillställningen afslutades med ett rätt bra slagsmål, hvadan vi fingo oss

en särdeles lifvad aftonsång på den sabbaten.

Men när Manne i Klynnan kom tillbaka till staden och hans

anhängare fingo veta, hur det gått för honom och att hela deras

riktning genom hans förvållande blifvit till spott och spe uti vår

stora socken, blef han platt förkastad af sitt parti och döptes

för eviga tider med vedernamnet »Manne på Mosastånnan», med

anledning af den estrad, från hvilken han tänkte förvåna folket

i sin hemsocken med sin muns vådliga tal.

Förlorade »bataljer».

Sven Månsson i Rasmusbo var den trägnaste och mest

energiske processmakare vi haft på långa vägar.

Det hölls icke ett ting hvarken i detta eller i grannhäradet,

utan att Sven Månsson fanns där ifrån första dagen allt intill

den sista, och hade han inte egna mål att föra, så uppträdde

han som »abekat» åt andra, i sådana ärenden, som läns- eller

nämndemännen inte för skams skull ville åtaga sig. Och då

kan man lätt tänka sig hurudana processer han förde.

Annars var det rätt underligt, att folk brydde sig om att

använda Sven, ty vanligen tappade han i häradsrätten, och när

han sedan skulle »vräka in hela bibban i hofrätten», så

förlorade han vanligen fatalierna eller, som han själf uttryckte sig,

»bataljerna».

Det hände då inte så sällan, att klienten blef ursinnig och

gaf Sven smörj i stället för annan ersättning för det omak

han haft.

Sådant hade alltid en ny rättegång till följd, uti hvilken

Sven Månsson uppträdde mot sin förre klient och yrkade ansvar

å honom för ärekränkning och öfvervåld samt ersättning för

sveda och värk.

Omsider gafs det ingenting, som Sven var så glad åt som

stryk. Han log knappast hälften så belåtet, om någon bjöd

honom en sup, som om han fick en bra örfil.

Och gick det därvid så lyckligt till, att hans näsa sprang

upp, så blef den gamle processmakaren rent af strålande, ty då

fick han ju litet blodvite att ståta med, kan tänka.

*

Och dock hade Sven Månsson en gång, sades det, varit en

hygglig och fridsam karl, han som andra, ända till dess han

förlorade de fatalier, vid hvilka han fäst sina största och bästa

förhoppningar.

När han var mellan tjugo och trettio år, hängde hans hela

själ fast vid rusthållarens Mari i Stampen, och det troddes

allmänt, att han skulle få henne, fast han aldrig kom sig för att

med ens göra slag i saken medelst ett ärligt giftermål.

Så kom den nye orgelnisten och skolläraren och stack

emellan, passade sin tid och knep henne.

— Men ja" hade ju ditt löfte i förväg? snyftade Sven, då

han träffade Mari efter hennes förlofning.

— Jaha, men du fullföljde ju inte, utan nu har du förlorat

dina fatalier! sade flickan.

— Jaså, har ja" förlorat mina »bataljer»? mumlade

Sven-stackarn och gick sin väg.

Ifrån den stunden greps han af illvilja och hat mot alla

människor och hade inte tanke på annat än att göra folk

ledsamheter och ohägn.

Orgelnisten, som anammade hans Mari, skaffade han

rysansvärdt mycket omak på halsen, samt förföljde honom i hvarenda

vrå han kunde komma åt.

Där hölls aldrig en stämma i socknen, vid hvilken någon

fördel tillerkändes orgelnisten, utan att Sven sökte öfverklaga

och vräka beslutet, ock om han rätt inte kom någon väg med

sitt krånglande, så förorsakade han likväl med det samma

tidsutdräkt, förargelse och till och med chikan.

En dag, när orgelnisten mötte Sven ensam ute på vägen,

tyckte han, att tillfället var särdeles gynnsamt att ge honom

betaldt för gammal ost.

Och så drabbade orgelnisten på honom med käppen och

kringböstade honom så argt han kunde i sitt vredesmod.

— Jag ska" ge" dej för ditt eviga krångel, jag! skrek

orgelnisten och hamrade och sparkade, som om han gifvit sig på ett

gammalt styfspelt orgelverk.

— Tackar så möcke! Vi ska" göra opp lekviden för

omaket vid tingsskifvan! svarade Sven i ödmjuk ton och lommade

i väg.

Nå, dä" blef naturligtvis en rättegång efter denna bastonad.

Det var en hygglig domare, som satt den gången, och han

proponerade, att parterna skulle ingå förlikning och lägga ned

målet.

— Ja, ja, dä" är jag visst fallen för! Jag är beredd att

räcka honom handen här framför dombordet! lät Sven ödmjukt

och undfallande samt gick öfver och gaf sig till att klappa sin

vederdeloman på kinden.

— Visst vell ja" förlikas! smilade han.

Men i detsamma rände han, midt för domarens näsa, in sina

klor i ansiktet på orgelnisten, som intet ondt anade, och släppte

inte sitt tag, förrän häradstjänaren kom och skilde dem åt.

Där blef minsann ett riktigt spektakel inför rätten.

Orgelnisten hoppade och sprattlade och vrålade af smärta,

ty Sven hade klor som en örn, och blodet rann i strömmar ur

kinden och neråt halsen på"n.

Domaren rasade, och till och med nämnden vaknade

därinne, och då kan man veta, hvilket väsen där måtte varit.

Men Sven lät sig ingenting bekomma utan log och sa":

— Si, så jag älskar honom!

Detta blef emellertid ett dyrt och ledsamt kalas för Sven

Månsson.

*

Se"n lät han emellertid orgelnisten vara i fred några år och

sökte till och med att ställa sig in hos honom och visa ånger

och ruelse öfver sin forna elakhet.

En dag gick orgelnisten förbi Rasmusbo, när han, hungrig

och utsläpad, återvände från en jakt.

— Ack, ja" får väl inte bju" på en kopp kaffe! kom Sven

ut och bad, bockade sig och såg så gudsnådig ut.

— Jo, ja" tackar! lät orgelnisten och gick in i stugan.

Hur nu Sven hade burit sig åt, det vet ingen, men säkert

är, att han smusslat in ett litet ilsket gäddedrag i en bulle och

orgelnisten fick det fast i munnen på sig.

— Jesses, ett sån"t spektakel! Men vänta så ska" ja" ta"

ut"et! hojtade Sven och låtsade att han ville gråta samt tog

ihop med att lossa draget ur läpparne på orgelnisten. Men han

bara ryckte och rände fast det ännu värre, så munnen blef

alldeles ihopnitad på den arme mannen.

Och sådan fick han återvända hem och forslas in till

lasarettet i sta"n. Han hade fått en krok genom öfver- och en

genom underläppen.

Orgelnisten har svåra ärr än i dag både efter Svens klor

och efter gäddedraget.

Om nu någon tviflar på det här, behöfver han blott fara

bort och se på karlen för att komma underfund med, hvilket

utmärkt sanningsvittne jag är, och hvilken stor rackare Sven

Månsson varit.

Varit ja, ty nu gör han nog inte flera skälmstycken, den

skråen.

Nu har han nämligen förlorat sina »bataljer» reelt och för

all tid.

*

På hösten flyttade orgelnisten åt en annan socken, och strax

före jul satte vi till en ny ung man i hans ställe.

Men innan valet var fullt lagståndet, gick denne och

förlofvade sig med en flicka från ett annat pastorat. Och det

förtröt högeligen en del af sockneborna.

— Han hade inte var"t för go" te" å fria här i söckna, den

fähunnen! Hade vi trott dä", så skulle han inte fått rösterna!

läto flera stycken af de argaste gubbarna, som hade döttrar att

afstå.

När Sven fick höra sådant tal, menade han på, att man lätt

kunde öfverklaga valet på den grund, att det hölls på själfva

frågodagen.

— Du säger nå"t, du Sven! Tror du att dä" kan gå?

— Vesst i helgotte, vi ska" vräka valet i ett nysande!

bedyrade Sven, som aldrig kunde lida orgelnister och skollärare.

Så gjordes det upp, att Sven skulle lägga i väg till

länsmannen och anropa honom att skrifva klagoskriften på uppgifna

grunder.

Men efter vanligheten blef Sven inte färdig förrän näst sista

dagen.

Då masade han emellertid i väg och för att komma fortare

gick han öfver gölen nedanför Svinanäs.

Där råkade han ner i en vak.

Genom öfvermänskligt arbete kraflade han sig likväl upp

på iskanten, men väskan, som innehöll hans papper och

protokollsutdrag m. m., försvann i djupet.

Själf blef han liggande maktlös på isen, och där funno

honom Svinanäskarlarne framåt aftonen och buro in honom i en

af gårdarne.

När han kom sig för så pass att han kunde tala, var han

dock inte många sillar värd, och det var med nöd han kunde

stamma:

— Nu har ja" förlorat mina sista bataljer! Gack efter

prästen, ä" ni snälla, godt folk!

Följande söndag stoppades den gamle processmakarn ner i

jorden.

Han fick ett annat sinne, innan han dog, så det är kanske

att hoppas att han inte ändå till sist förlorade sina »bataljer»

hos vår Herre. Och då vann han ju ändå den bästa processen.

Lätta bröllopskläder.

Hurudana böjelser stadsfolket har, det känner jag gu"alof inte

till, men med oss landtbor förhåller det sig nog så, att vi gärna

vilja gifta oss. Och väl är det, ty man blir i alla fall icke en

reel människa, förr än man kommer in i den klämman. Då först

blir det folk af vildbattingarna och yrskallarne, och därför gifva

alltid våra gamlingar dem, som ha illvettiga barn att dragas med,

detta råd:

— Gift dem bara, så hoppa de inte längre!

På höstsidan är det i allmänhet som vi helst vilja styra in

i den äktenskapliga hamnen. — Jag vet egentligen inte hvarför

det är så, men faktiskt är det i alla fall.

Visst är det sant, att det icke gifves någon dag eller stund

under hela året, då våra beskedliga fruntimmer inte äro lifvade

för äktenskapet. Men på höstsidan, då kvällarne bli mörka,

nätterna långa och då det blir ruskigt och kusligt utomhus, då

far giftermålsandan äfven in i det eljest mera kallsinniga,

förståndiga och praktiska manfolket.

Det är riktigt både komiskt och lärorikt att se, hur folk slita

och plita och härja och illfänas för att komma ihop framåt

höstsidan, och om man noga betraktar saken, så finner man snart,

att ju äldre delinkventerna hunnit bli, dess ifrigare äro de. Jag

har en paschasa att tälja om den saken också.

*

Det finnes alltid i hvarje bygd några personer, som äro hvad

man kallar klassiska, och här på orten ha" vi, måntro, flera

stycken sådana.

Men för momangen tänker jag hufvudsakligast på Fia Mård

och gamle landtbrefbäraren Johannes Isaksson.

Fia Mård hade allt sin lilla historia och sina stora minnen,

hon som andra.

Ifrån sin barndom och långt efter det hon redan börjat, såsom

man säger, lägga på gummefläsket, tjänade hon hos baronens

borta på Svanaholm. Men när den gamle baronen dog och den

unge friherren kom till väldet däruppe och ville ha yngre och

smärtare och grannare fruntimmer omkring sig, fick Fia för sin

lifstid stugan, som hon nu bor uti borta på utgården, jämte ett

reelt kofoder, ty hon hade varit en duktig trotjänarinna.

Hon hade det alltså mycket bra och lugnt på gamledar. Det

hölls inte ett bröllop, barnsöl eller en begrafning på långa vägar

i orten, utan att »jungfru Fia» skulle dit och laga maten och

styra och ställa, ty hon visste, hur det skulle gå till.

Och när man nu vet, att det här ute är så, att alla gästerna

vid kalasen lämna en viss part af sin »förning» till kokerskan,

så kan man allt tänka sig, att det ofta fanns många godbitar i

Fias skåp.

Men grann var hon inte att se på. Skam till sägandes hade

hon rätt försvarliga mustascher, som mången af socknens lejon

afundades henne, och i öfrigt liknade hon allt mera ett bykekar

än en sylfid, samt såg inte så litet rolig ut, när hon kom och

rultade på vägen, den goda Fia.

Sitt utseende rår då människan i alla fall inte för, utan det

är nog skaparens ensak. Men saken var den, att Fia var så

vådligt moralisk, att hon aldrig fick nys om, att en pojk och en

flicka tyckte om hvarandra ett grand, utan att hon styrde till

ett socknaspektakel. Och därför var hon just inte vidare omtyckt

af ungdomen, utan de förde kolifej med henne och diktade till

och med visor om henne, och dem sjöngo de om lördagskvällarna,

så att det skallade, när de gingo förbi hennes stuga.

Så, serradö, kom det ut i socknen, att hon själf blifvit

betagen i vår gamle landtbrefbärare, Johannes Isaksson, och däraf

blef det ett rysansvärdt rumor. Ty det kan man tänka sig, att

när kärleken flyttar in uti en så stor kropp som Fias, så får den

ett vådligt svängrum och lefver förfärligt.

Johannes Isaksson hade förut varit rättare och umgåtts med

inspektörer, så han kunde omkring fem stycken utländska ord,

dem han också flitigt använde, och det var det, som knäckte Fia.

En dag kom han sålunda ner till henne på Sjöhemmet,

bockade sig och sa":

— Får ja" lof obstruera jungfrun mä" denna postförsändelse?

Det talesättet gjorde hennes gamla hjärta godt. Hon tyckte,

att det lät liksom ett eko från Svanaholmstiden, så att allt det

finaste och bästa, som fanns i hennes skåp, kom fram, och det

vardt kalas för Johannes.

Ifrån den stunden skaffade han sig ofta ärende till Sjöhemmet,

där han städse mådde såsom en prins.

— Dä" ä" så angenämt att gå hit, ty när en har varit ibland

bildadt folk, är det alltid liksom upplyftande att träffa ett ekevågt

och cyniskt fruntimmer. Annars råkar en ju inte annat än rått

bondfolk härute! tyckte Johannes.

Fia myste med mun, kände sig smickrad, kokade kaffe,

bakade våfflor och proppade landtbrefbäraren så full däraf, att

han knappt kunde gå hem. Naturligtvis skulle Johannes varit en

stock eller en sten, om han icke låtit sig sådant behaga, och det

dröjde heller inte så värst länge, förrän Fia och Johannes hade

saken klar sinsemellan och kommo öfverens att lägga i väg efter

lysningssedel.

Men det visste de då bägge två, att om folk finge se dem

tillsammans på väg till prästen, så skulle de blifva utsatta för

spektakel och drift i gårdarna, särdeles från ungdomens sida.

Fördenskull funno de upp ett besattandes godt knep,

hvarigenom de ansågo sig kunna lura sockneboarne alldeles dråpligt.

De skulle nämligen ge sig åstad i sina hvardagskostymer,

hvar och en särskildt, och taga med sig helgdagskläderna i hvar

sitt knyte.

På det viset skulle då ingen kunna misstänka dem för att

vara på väg till prästgården, tänkte de.

Men på visst klockslag skulle de mötas i Boarps äng en bit

från vägen. Där skulle de ömsa kläder och se"n gå en liten

skogsväg fram till prästbostället.

— Hi hi hi, hvad vi ska lura de uslingarna, och så snopna

di ska bli! grinade de gamla tosingarna och pussades i glädjen

öfver det väl funna påhittet.

Nå, på öfverenskommen dag i början af hösten gaf Johannes

sig af med knytet under armen.

— Hvart ska" postmästarn lägga i väg så tidigt på da"n?

sporde de honom, när han drog igenom Stoarps by.

— Åh, ja" ska" göra en liten schväng! svarade Johannes och

såg vördig ut.

Men pojkrackarne hade sett en flik af hans helgdagsrock i

knytet och anade genast argan list. — Och så fick han spioner

efter sig, stackarn.

Det dröjde inte så värst länge efteråt, förr än jungfru Fia

kom, också hon med ett stort knyte i handen, och rultade, knyckte

på nacken och pustade i brinkarna.

Byafolket hade knappt fått syn på henne, förrän de begrepo

något så när, hvad som var på färde, och inom kort var hälften

af folket oförmärkt i hälarne efter henne.

Ty där bor, gunås, ett vrångt och ledt folk uppe i Stoarp.

Det ha de alla da"r haft rykte för.

Men Johannes och Fia anade intet ondt, utan träffades

gladeligt på den utsatta mötesplatsen.

— Nu ska" vi byta om kläder i rappet! myste Fia, och det

gick som ett huj för dem bägge två att ta" af sig

hvardagskläderna.

Johannes skulle just hoppa i sina söndagspantalonger och

Fia stod i underkjolen och dammade af samt rätade till bakvåden

på sin svarta klädning, när alla Stoarpaborna rusade fram och

skreko och tjöto värre än om de varit hedniska indianer.

— Skynna på och hjälp oss ringa in vargen! larmade de.

— Ä" här en varg? bäfvade fästfolket.

— Vesst i hundan ä" här dä"! Han kommer häråt allt hva"

han kan! hojtade folket.

Fia dängde sin klädning och började rulta af sådan hon var

det fortaste hon kunde åt prästgårdshållet, och Johannes

lämnade sina byxor i sticket, och sprang — skam att säga det —

i kalsongerna efter så argt han orkade.

— Nu komma gråbena! Tre ä" di! bölade Stoarpaborna, och

dess värre sprungo Fia och Johannes i förskräckelsen.

*

Pastorn hade just slutat att döpa Kristins flicka i Åboliden,

när dörren till ämbetsrummet slogs upp och Fia rullade in i sin

underkjol och utan hufvudduk. Tätt efter henne kom Johannes

hättelös och utan pantalonger.

Bå" präst och faddrar blefvo alldeles förfärade.

— Mina vänner, mina vänner, huruledes och hvadan kommen

I? Hafven I varit fallna i röfvarehänder eller har den onde anden

farit in i edra kroppar? frågade pastorn, medan fadder-gumman,

drifven af räddhåga och förskräckelse, vände barnungen upp och

ner tre gånger för att dymedelst motverka trollskottet.

— Nä", nå"n annan ande har inte farit i oss än den, att vi

skulle be" om lysningssedel, men så kom di och sa", att där ä"

tre vargar i Boarps hage! pustade Fia, medan Johannes kröp in

i ett hörn för att skyla sin nakenhet ett grand.

Pastorn blef allt mer och mer förbluffad, men när de talat

om en del af äfventyret, så var han inte dummare, än att han

begrep hela schäsen.

Han skref Ut lysningssedeln, och se"n ställde han dem framför

sig sådana de voro, och talade till dem om kärlekens sötma och

äktenskapets helgd.

När pastorn se"n kom in till sitt middagsbord, grinade han

som en vanlig syndare och sa", att väl aldrig någon präst haft

ett fästepar i sådan skrud framför sig förut vid en helig

förrättning.

*

Men ett sådant tjut och hurrande det hölls utmed vägen för

Fia och Johannes, när de sedan gingo hem, det kan inte omtalas,

och Johannes påstår själf, att det var det värsta han varit ute

för. Ty de synddrypande Stoarpsborna hade naturligtvis burit

undan och fördolt deras kläder.

— Ja" har aldrig varit så erkebuserad i hela mitt lif. Ja"

trodde i hvar stund, att ja" skulle få slag eller obstruktion!

sa" han.

Men gifta blefvo de se"n, fast det inte töfvade så länge,

förrän »postmästarn» ångrade på"t.

En upplyftad kommunalnämnd.

Kråkebo socken var ett helt år söndersliten af de mest

rysansvärda kommunala tvister och stridigheter, som man kan

tänka sig, och dess kyrkoråds- och dess

kommunalnämndsledamöter hade sådana ärenden att handlägga och så grufliga

vedervärdigheter att genomvandra, att det egentligen är underligt, att

de bara kunde lefva öfver det.

Redan strax efter julen ramlade den ena armen å

kyrkotornskorset sin väg, så att man började inse, att kostnad för

reparation och dylikt stod för dörren och hotade med nya utgifter, ty

en någorlunda bastant socken vill ju inte gärna, för folks muns

skull, ha" ett ramponeradt och bristfälligt kors på sitt kyrktorn.

På kyrkostämman i maj kom också korset på tapeten. Men

till något beslut kom man icke. Ty där fanns en hel hop

röstägande, som tyckte att kyrkan nog »stode bi», rätt om korset

inte vore så riktigt.

Där höllos sedan nio stämmor och sexton sammanträden,

men fortfarande stod det ramponerade korset på spetsen af

Kråkebo kyrktorn och skriade uppåt himla om socknemännens

split och gudlöshet.

Vid den nionde trätostämman framträdde Anders i Gladebo

och bad att få inlämna en motion.

— Till förekommande af den långvariga stridens biläggande

angåennes dä" fördärfvade korset, har ja" klarerat frågan i en

skreftlig motion, som ja" ska" be å få inge, äss or"föraren vell

framställa en preposisjon på"n! sa" Anders.

Ordföranden förklarade, att sådant inte lagligen kunde

förvägras Anders, och fördenskull mottog han papperet och läste

upp följande motion i ämnet:

»Alldenstund, förty och emedan Kråkebo kommun enligt

erfarenhet och statik är fattig och svårt behäftad med många

ringare omständigheter, så måste man fästa tankens

uppmärksamhet vid afsikten, så att man icke tager miste om sakens rätta

förhållande, utan hafver framtidens menliga följder för ögonen;

och då träkors på körketorn, iföljd af kajors förorenande, blåst

och tidens skarpa, uddhvassa tänder äfvensom maskars förekomst

i trä och guldförgöllningens obestånd, efter några år är ett

ogjordt arbete, som af efterkommande måste omgöras, och förty

aldrig blifver färdigt, hvadan träkors på körketorn alltid måste

blifva tvisteämne bland församlingsboar, som till och med äro

gjorda af ek, bok eller tjurig gran eller trävirke, så vell jag

föreslå, att församlingen beslutar uppsätta åt sig ett järnkors,

hvilket kan äga bestånd i lång tid och ett stöcke in i evigheten

för en visserligen dyrare kostnad, på hvilken ingen bör se, ty

om en församling kan bära hunden, så kan den bära svansen

också, enligt hvad statiken och erfarenheten, som sagdt, alltid

lagt i öppen dag.»

Denna präktiga motion i församlingens brännande fråga blef

naturligtvis föremål för en vidlyftig debatt, som varade i flera

timmars tid, och till sist var han på vippen att gå igenom.

Det skulle han också hafva gjort, därest inte ordföranden i

kommunalnämnden kort före diskussionens afslutande uppträdt

och lagt de närvarande på hjärtat att icke ge sig in i

äfventyrligheter.

— Skolhustaket behöfver späckas nu bums! Ska" vi så

dräpa te" mä" ett järnkors på körka i samma vefva, så få vi

många utgifter på en gång. Mej kan dä" kvitta, men jag vill

bara säga ifrå", så här inte blir för stort messnöje, när

debet-sedla komma.

I följd af detta inpass föll Anders" motion, och frågan om

korset uppsköts till ett annat år.

— En får inte vräka för stort lass på en kommun på en

gång, då kan han slå af sej oket! menade en del af gubbarna.

Men Anders och hans meningsfränder förde sedan ett hiskligt

väsen i Herrans församling.

*

Bättre gick det likväl med späckningen af skolhustaket.

Det arbetet lämnades bort till muraren i Stensabo och gick

bra för sig ända tills afsyningen skulle ske.

Då ville emellertid kommunalnämndsledamöterna dels visa,

hvilka förståsigpåare de voro, dels lägga i dagen, hur

samvetsgrant de handskades med kommunens medel.

Till den ändan sa" ordföranden, när både han och hela

nämnden stodo nedanför skolhuset och koxade uppåt taket med

kritiska blickar:

— Då" ä" inte riktigt gjordt ve" den norra pipan! — Vi dra"

af två kroner på arbetslönen!

— Dä" håller streck! Två kroner gå utaf! biträdde

ledamöterna.

Men då blef muraren ilsken och började svärja:

— Bättre hade ni inte fått späckadt, om I rätt hade vändt

er te" en murare ifrå" helseket, era snåljoppar och dumsnutar!

väsnades han, som egentligen var en ogudaktig karl och inte

frågade efter hvad han sade, fast han var en duktig och skicklig

murare.

— Du ska" veta hut och lägga dina ord på ett annat sätt,

när du ä" te"sammans med kommunalnämnden, din fattiglapp!

röt ordföranden och hötte med sin kyrkekäpp.

Men muraren släppte inte efter, utan hotade med process

och chikan och fordrade, att hela nämnden skulle gå upp på

taket och syna arbetet riktigt.

— Annars begär ja" gode män och det kostar fläsk! skrek han.

Nå, hur han vändes med dem, så beslöt nämnden att bestiga

taket, fast en af dem tyckte, att det var hissnesamt och vådligt,

ty det är, som man vet, ett tvåvåningshus.

Men de kröpo upp ändå, kraflade sig fram till pipan och lade

sig däromkring på magarne öfver takåsen och beskådade arbetet.

— Jag ska" kila ner efter en hammare, så få ni bösta på

späckningen och se, att han är rejäl, lät muraren efter en stund

och sprang ner på marken.

Men han var, som sagdt, en rätt gudlös karl, och när han

kom ner, vräkte han omkull stegen utan den ringaste hänsyn till

högheten hos de personer, som lågo på sina magar å takåsen.

— Är du ryss rasanne, häfver du ner stegen! Hur vill

du då att vi ska" komma te" mark igen? tjöt hela

kommunalnämnden.

— Dä" ger ja" attan. I kan stanna där och begrunda

afdraget! Så ajöss mä" er, gubbar! lät muraren och gick sitt håll.

Ni kan tro, att det blef ett vackert lif på Kråkebo

skolhustak i den aftonstunden.

De arma ledamöterna kraflade sig upp och ställde sig tre

vid hvarje skorsten samt höllo sig däri med darrande händer och

skriade alla på en gång efter muraren, så att de voro nära att

spränga sig.

— Det är din vektighet, som ledt oss i fördärfvet nu och

alltid, röto ledamöterna åt ordföranden. Och på så sätt råkade

de i gräl mellan pauserna, när de inte orkade hojta efter hjälp

och förlossning.

Fattigstugugummorna kommo ut vid skränet och när de fingo

se hela socknestyrelsen stå på taket och tjuta, flydde gummorna

hals öfver hufvud in och låste sina dörrar, ty de hade fullt och

fast klart för sig, att orena andar farit in i kommunalnämnden,

alldeles såsom uti en svinahjord.

Till och med vägfarande flydde, när de fingo se sex karlar

stående på takåsen och hållande sig i piporna samt hörde dem

uppgifva de hemskaste klagoljud, som någonsin tonat inom

kommunen, se"n danskarne gingo där och härjade och sköto mot

kyrkdörrarne.

Så länge kommunalnämndsledamöterna hotade och förbannade

muraren, som drifvit dem till en dylik spets, hörde de inte af honom.

Men när de länge stått där och kvällen började falla på,

bytte de om tonart och togo till att gråta och vända sig till

Herranom.

Då tyckte till och med muraren, att det var synd om dem

och nalkades åter.

— Äss I kasten ner en tvåkrona hvar, ska" ja" resa upp

stegen! ropade han.

— Låt oss i Gu"s namn göra det; vi debitera sockna" för"et

på omkostnadskontot, dä" ge vi attan! sa" ordföranden.

Och muraren fick sex tvåkronor till sina fötter, satte upp

stegen, och den skälfvande och förfärade kommunalnämnden kom

till jorden igen.

Men när man sedan skulle å extra kommunalstämma granska

räkningen å takreparationen, uppstod där förstås ett grant lif, ty

där fanns naturligtvis en del, som höllo med nämnden och

ansågo det rättfärdigt, att kommunen betalade de tolf kronorna,

eftersom det var i socknens ärende ledamöterna voro stadda, då

de tvingades till utgiften.

Men lika många andra socknemän förmenade, att om männen

ville göra några himmelsfärder, så finge de göra det på egen

bekostnad.

I voteringen segrade emellertid kommunalnämndspartiet, men

det påstås, att de tolf kronorna komma att göra ondt i socknen

under många Herrans år och utgöra fröet till osämja mellan

hedervärda släkter i Kråkebo uti långliga tider.

Hvart någon af de där ledamöterna kom på gille eller

färdaväg, fanns alltid någon, som frågade:

— Hurudan är utsikten i alla fall ifrå" skolhustaket?

Och så blef det genast gräl och elände samt en och annan

gång också stryk utaf.

Ett famntag.

— Stackars Anna Stina! Hon hade aldrig haft något

pojkatycke.

Det vill säga, att pojkarna hade aldrig tyckt om henne.

Men själf hade hon tyckt om pojkar i alla da"r, så att det rent

knakat uti henne.

När hon var så där krings vid tjugu år, blef hon för en tid

liksom fjantig för en kärlekshandels skull, och jag tror knappt

att hon repade sig fullständigt sedan dess, ty så fort det blef

fråga om giftermålsaffärer eller något, som stod i samband med

dylikt, gick det rundt för henne.

Hon var allt till naturen i ungdomen litet inbilsk af sig och

tyckte, såsom flickor i allmänhet bruka göra, att hon var grann,

och därför inbillade hon sig också, att ingen karl kunde se henne

utan att bums bli kär i henne.

Nu var Karl i Flahult, som var socknens raskaste och

grannaste pojk, tillika en stor stopastolle och han plågades heller

inte af något allt för godt hjärta, hvadan den vildbattingen och

syndaren hade en vådlig ro af att gyckla och stollas med töserna

och allra mest med den lilla Anna Stina i Fållen.

Det höll han på med en hel sommar och gick och intalade

henne, att fast största delen af de andra flickorna i socknen

hängde efter honom som ärtrefvor, så var det dock endast till

henne allena, som hans håg stod.

Och Anna Stina i sin enfald trodde honom.

Far hennes förmanade henne visserligen och försökte

öfvertyga henne, att Kalle inte hade någon mening med hvad han

pratade, — men det halp inte. Tvärtom blef hon allt mera etter

befängd.

— Men du kan väl begripa, att han, som kan få hvilken

helgårdsflicka som helst, inte tar dej, som ingenting har. Och

inte har du någon vidare vackerlek att bögga på! predikade

gubben.

— Dä" hjälper inte hva" I säjer, far! Han har sagt öfver

hundra gånger, att vi ska" gefta oss! mente Anna Stina och

knyckte på nacken och var så säker på Kalle som på domen.

Men framåt hösten begaf det sig, att Kalle likväl tog ut

lysningssedel med en annan tös i socknen, såsom ju också hvar

och en kunde tänka, att han skulle göra.

Då blef Anna Stina, som vid den där momangen var

omkring tjugo år, liksom en smula »vurmer» en liten tid.

Inte på det viset, att hon tog till att magra och tackla af

och önska sig döden eller dylikt, som är fint och modernt, utan

hon gick för sig själf och bet på tänderna och grunnade på,

hur hon skulle kunna göra Kalle ett reelt spratt.

Hon ville visst inte slänga svafvelsyra i ögonen på"n, ty så

långt äro vi inte komna ännu ute på landsbygden. Hon törstade

blott efter ett tillfälle att få chikanera och, som det heter, skälla

ut honom på folkavis midt ibland mycket människor.

Och på den saken funderade hon så skarpt, att folk trodde

att hon gick och var halftoseter.

Nå, omsider fick hon en plan färdig.

Söndagen före bröllopet gick hon till kyrkan och lagade, att

hon träffade på den trolöse, när han befann sig midt inne i en

stor folkskock på kyrkogården.

— Nä" si gu"da, menedare! sa" hon och gjorde sig till och

neg för Kalle samt var så ilsk, att underkäken darrade och skalf

på henne.

— Menedare? Hva" i hundingen menar du med dä"? sporde

Kalle. Och folket till att gapa och grina.

— Jo, dä" ä" just hva" du ä", och dä" ä" en ovanlig syn att

si en sådan här i sockna. Till och med di gamla ha inte sett

en så"n förr här på orten, så du kan visa dej för pengar, äss

du behöfde det! bjäbbade Anna Stina.

Kalle blef för en stund alldeles perplex och visste just inte

antingen han skulle bli ilsk eller grina.

Men till sist gjorde han det senare och frågade:

— Hva" i all sin da" har ja" då svurjet falskt på?

— Jo, du svor inte en utan tio gånger på, att vi skulle gefta oss.

— Ja, gubevars, hvad ja" det gjorde och dä" ska" vi väl

också göra!

— Ska" göra? Men nu är det ju allt utlyst för dej?

— Än se"n då? Ja" sa" vesst att vi ska" gefta oss och det

ska" vi ju göra, men hvar för sig lell, Anna Stina. På annat

vis mente jag inte, begriper du väl!

Det är onödigt att omtala, hur illa skamsen den stackars

tösen blef och hur vådligt de kringstående togo till att skratta

och flabba, alldeles som om de varit på en lekstuga i stället för

på en kyrkogård.

Men när den här paschasan kom ut i socknen, så bidrog

hon just inte att förskaffa Anna Stina något större pojkatycke.

Ty man älskar inte den, som folk grinar åt.

Så gick det år efter år, tiotal efter tiotal. Kärleken brann

inom henne och på giftermål tänkte hon, och hon kunde inte

begripa, hvad manfolket var af för slags materia, efter det inte

ville nappa. Ty jämt och ständigt inbillade hon sig, att hon var

föremål för dess längtan och tillbedjan.

Så fort någon bara tittade åt henne, tänkte hon alltid:

— Siså för katten, nu vill den ha" mej också!

En gång, när hon varit på potatisplockhjälpe, kom hon hem

till far sin om kvällen och sa":

— Te våren flöttar ja", så möcke kan ja" säga!

— Hvart då?

— Ja" ska" gefta mej med Kalle på Moen!

— Gualof! Har han sagt nå"t te" dej?

— Nä", inte precis direkto, men han har kastat sju potäter

i min rögg i da", så att dä" rent sjongt i skrofvet på me".

— Inte ä" väl dä" ett rejält frieri?

— Ä" dä" inte? Men hade han inte velat mej nå"t, så hade

han väl inte dängt potäter på me" heller!

Kalle ville henne dock ingenting, åtminstone inte i den vägen,

och Anna Stina fick gå där år ut och år in och lida och bida

och jäktas af sitt hjärta, ty kärleken är, som sagdt, vådlig.

Men en vår blef hennes granne, Johan i Hägnen, änkeman

och det började verkligen likna sig till, att gubbskrabben skulle

blifva vid Anna Stina till slutet.

På eftersommaren avancerade det verkligen så långt, att

de mer än en gång satte möte i Hägnens kohage, när sol hade

gått ner.

Låt mej nu tänka efter, så att jag inte ljuger. Jo, det var

en fredagskväll. Bra skumt var det, så det var rätt passeligt

väder, och Anna Stina och Johan skulle mötas på vanligt ställe.

Men hon kunde förstås inte styra sig till utsatt tid, utan

skumpade i väg en kvart förut och smet fram på fästigen nere

i hagen.

Rätt som hon gick fick hon höra, att någon kom maskandes

henne till mötes, och hon kunde naturligtvis inte tänka sig, att

det var någon annan än hennes gubbe.

Svårt har hon att se i mörker också, sjåtan, gammal som

hon blifvit under tiden.

— Jaså, du kommer allaredan, min lelle kelegris! lät hon,

bredde ut armarna och ilade att ta" Johan i famn.

Men det var så långt ifrån Johan, att det tvärtom var hans

enbetsstut, som Anna Stina rände på. Stuten kom i stilla fred

fästigen fram för att lägga sig öfver natten under den stora eken

vid stättan, — och han anade intet ondt, förrän gumman flög

på"n och ville kyssa"n.

Stuten kunde ju inte bli annat än både snopen och förargad.

Han slängde till med hufvudet, så att han rände hornet i

det vänstra ögat på Anna Stina och bölade. Denna tog också

till att tjuta i sin stad, ty ögat är en ömtålig lem. Så där blef

ett fasligt väsen i kohagen.

Anna Stina måste in på sjukhuset, och alla människor

ömkade sig öfver henne och tyckte, att det var stor synd om det

arma kräket, så att till och med komministern, som annars inte

brukar lägga sig i kärlekssaker, under tiden kallade till sig

Johan, förmanade honom och sa":

— När nu Anna Stina blir utskrifven från sjukhuset, så är

du väl snäll och gifter dig med henne, ty du var i alla fall

skuld till hennes olycka!

— Får si! Men blir hon enögd, så ger ja" henne attan!

genmälde Johan.

Stackars Anna Stina! Hon blef enögd.

Klockstapelsmålning i Gnidarum.

En dag, då jag kom upp till kyrkovärden i Skyaklämma af

Gnidarums församling, fann jag honom liggande på sitt yttersta

och hängifvande sig åt betraktelser.

— Hvad står på, kyrkovärd? sporde jag.

— Jo, jag närmar mig förgängelsen med stora steg!

— Åh, hundingen heller! Kyrkovärden ser just inte så

värst döalik ut!

— Men ja" ä" förgeftad i alla fall, blo"förgeftad och

fördärfvad för evig ti" och dä" har jag att tacka den förhärdade

utlänningen för. Dä" ska" verkligen bli roligt att se, hur länge den

rackarn kan få hålla på med att suga must och märg och hälsa

och matsmältning ur vårt gamla reela land! stammade

kyrkovärden.

Då detta egentligen för mig var ett dunkelt tal, som jag

inte kunde fatta, utan bara satt och gapade, anförtrodde mig

kyrkovärdamoran, att hennes herre och mästare ett par da"r förut

nere hos landthandlaren hängifvit sig åt ett allt för ymnigt

förtärande af utländskt vin, hvilket rent fördärfvat honom.

På grund häraf var han nu alldeles ursinnig på alla främmande

nationer och låg där och smutskastade dem alla, men

synnerligen den, som släppt till det vin, hvaraf han blifvit platt

förstörd, och hvilket han förmenade skulle lägga honom i grafven.

Och käringen hjälpte honom förresten härutinnan efter måttet

af sina krafter, ty rätt som hon gick där, sa" hon med djup

öfvertygelse:

— Tar inte skam rätt snart hvarenda utlänning, så sköter

han inte sin tjänst som en karl. Här locka de ifrån oss

våra grannaste krösen för 3 öre litern och göra vin utå dem

och lägga geft och andra läktyrer på"t, så att en rätt snart —

Gu" förlåte oss våra synder — inte kan gå te" skreft utan att

få den farliga maggitarren, äss mässevinet är derekt inpeteradt,

som handlarn säjer!

— Men man behöfver ju inte pumpa i sig deras vin, om

man inte vill! sa" jag.

— Nä", nä", köpa smörjan kan en ju låta bli. Men hvem

kan låta bli och drecka"t när en blir bjuden! inföll kyrkovärden.

Och så började han på nytt förfördela ryssen och tysken och

dansken och fransosen, så de till sist voro inte ens vatten värda.

Det enda som tröstar mej nu på mitt yttersta, det är, att

de allesammans fått smörj af oss i forntiden! tillade han

emellertid och såg litet belåtnare ut.

Men rätt hvad det var, tog han också till att på ett hetsigt

och om föga bättring vittnande sätt fara ut emot amerikanarne.

— De äro lögnandar! sa" han.

— Hur så?

— Jo, det har stått i en tidning att Chicagoboarna funnit

upp att måla hus med maskiner eller genom att spruta färg på

dem. Men det är en evinnerlig osanning, att Chicagoboarna

funnit upp det. Färgöfversprutningssystemet har sitt ursprung

härifrån Gnidarum, och det lönar sig inte för amerikanarne att komma