Bland rödskinn och cowboys. Berättelse från den amerikanska västern

Bland rödskinn och cowboys. Berättelse från den amerikanska västern

WILHELM BILLES UNGDOMSBIBLIOTEK

REDIGE RADT

AF

D:r K. A. MELINWill) elm ]3;ll es Øfn^dømsLiLliøfe^:

I. PIETER MARITZ, Boersonen från Transvaal af Aug. Niemann.

Pris kr. 4: 25, inb. kr. 5: —.

II. BJÖRNJÄGARENS SON af Carl May. Pris kr. y. —.

III. ÖKNENS ANDE af Carl May. Pris kr. 2:75.HUGH LÄR SIG SKJUTA MED REVOLVER.BLAND

RÖDSKINN och COWBOYS

BERÄTTELSE FRÅN DEN AMERIKANSKA VÄSTERN

AF

G. A. HENTY

MED 12 ILLUSTRATIONER

ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN AF ELIN BERGSTRÖM

STOCKHOLM

WILHELM BILLESTOCKHOLM, IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, 1893.FÖRLÄGGARENS FÖRORD.

jag för trenne år sedan, delvis under medverkan af

den både såsom skolman och författare kände doktor

K. A. Me/in, med Aug. Niemanns arbete »J^ieter JVIaritz, Boersonen

från Transuaah> började utgifvandet, af en samling böcker för

ungdom, afsåg jag att därigenom söka åstadkomma en

ungdom slitteratnr, som på samma gång den tillfredsställde

ungdomens obetvingliga smak för skildringar af bragder och

äf-ventyr äfven genom sin halt kunde uppfylla fordringarna på

en sund och uppfostrande läsning. Att jag i någon mån

lyckats häri, visar det välvilliga mottagande, de hittills utgifna

arbetena rönt af ungdomen själf, samt äfven de uppmaningar

att fortsätta på den hittills inslagna vägen, jag från många

dess målsmän och lärare erhållit.

För att ytterligare befästa det goda anseende, denna

samling förvärfvat sig, har jag med d:r Melin träffat

öfver-enskommelse om en ännu kraftigare medverkan vid

utgifvandet af dessa ungdomsböcker.

Från och med detta arbete har nämligen d:r Melin

öf-vertagit redigerandet af »Wilhelm Billes ungdomsbibliotek»,

hvaraf denna volym iitgör den 4:e i ordningen. Samma

utstyrsel och samma, ur hygienisk synpunkt valda, särdeles

nitida tryck, kommer fortfarande att bibehållas.

Stockholm i Nov. 1893.INNEHÅLL.

Första Kapitlet: Efterlysningen ______________________________ Sid. 1

Andra Kapitlet: Förskräckliga nyheter .......................... » 15

Tredje Kapitlet: Vandrarens hemkomst .......................... » 28

Fjärde Kapitlet: Ett våldsamt utbrott........................... s> 39

Femte Kapitlet: Öfver hafvet ..................................... » 50

Sjette Kapitlet: Ett hästköp ................................... » 62

Sjunde Kapitlet: Bland Cowboys --------------------------------- » 76

" Åttonde Kapitlet: Vid lägereldarna ........................... .. » 90

Nionde Kapitlet: Kreatursmärkning ................................... » 101

Tionde Kapitlet: En kapplöpning .........................—........... » 112

Elfte Kapitlet: En präribrand........................................ » 125

Tolfte Kapitlet: Ett indianinfall................................... » 138

Trettonde Kapitlet: Befriade ....................................... » 151

Fjortonde Kapitlet: Belägrade af rödskinn .......................... » 161

Femtonde Kapitlet: Med karavanen .................................. » 177

Sextonde Kapitlet: En grufexpedition--------------------------------- » 194

Sjuttonde Kapitlet: Bortröfvade .................................... » 207

Adertonde Kapitlet: Röfvarnästet .................................. » 222

Nittonde Kapitlet: Strid och räddning .............................. » 237

Tjugonde Kapitlet: Hämnaren ....................................... » 253FÖRSTA KAPITLET.

Efterlysningen.

Gulch var på 1850-talet ett blomstrande

guldgrafvar-r. De guldgräfvare, som först kommit dit, hade

t några goda fynd, och en rusning till platsen hade

rit följden. Mången gång visa sig de första

upptäckterna illusoriska, men sådant var ej förhållandet med

»Cedergruf-van». Marken var gifvande, och ehuru ej några utomordentliga

fynd gjordes, var skörden jämngod öfverallt, och få voro de, som

ej slogo sig väl ut.

Scenen var liflig. Flere hundra karlar arbetade styft på denna

sandbotten, hvilken på vintern utgjorde bädden för en betydlig flod,

som på sommaren torkade ut och blef en liten rännil blott mellan

klipporna, knappast tillräcklig för vaskningen.

Somliga arbetade vid vindspelen, andra tömde ämbarne, allt

efter som de kommo upp, i de på kedjor hängande vasktrågen;

åter andra hällde vatten i trågen samt svängde och skakade dessa,

bortskaffade de stora stenarna, som rörelsen bragte till ytan, under

det den blöta jorden och slammet runno ut vid vasktrågens lägre

ändar. Öfverallt lågo högar af sten och skräp, som följt med upp ur

schakten. Nykomlingar gingo och betraktade arbetet med begärliga

blickar samt med önskan, att de haft turen att komma litet förr,

och kunnat erhålla en »claim».* Nu var redan hvar fotsbredd

mark långt nedåt dalen upptagen, och det fanns ej längre någon

möjlighet att komma i besittning af en lott, annat än genom att

betala för att få en del med i en annans claim eller genom att helt

och hållet lösa ut den förutvarande innehafvaren.

En af de bästa gruflotterna innehades af tre män, hvilka

arbetat i kompaniskap under de två sista åren och hvilka varit bland

* Område, inom hvilket en person erhållit rätt att ensam idka guldgräfning.

Henty, Rödskinn och Cowboys. 1de första, som anländt till Cedar Gulch. De voro kända bland de

andra under namnen English Bill, Sim Howlett och Limping Frank.

Sim Howlett var måhända att anse som förstyret för dem. Han

hade varit en af de första guldgräfvarne och var en undersätsig,

groflemmad karl. Han talade ej många ord, men de, han talade,

hade kraft. Han var ej grälsjuk, och sällan hände det, att någon

brydde sig om att söka gräl med honom, till och med på en plats som

denna, där allvarsamma tvister hörde till ordningen för dagen, och där

revolvrarna smällde så ofta, att ett skott knappt väckte uppmärksamhet.

English Bill var en lång och senig karl, hetlefrad, men en allas

gunstling. Frikostig med sina penningar, alltid färdig att räcka

en hjälpsam hand till en hvar, hvilkens lycka var i nedan, var han

tillika en duktig arbetare och hade, trots sina grofva kläder och ett

språk lika simpelt som kamraternas, ett visst något, som röjde att

han i likhet med många andra i guldgrufvorna till börden var

herreman. Hvarför dessa båda män slagit sig tillsammans med Limping

Frank, förvånade alla, som kände dem. De voro båda i blomman

af sin ålder, medan han var minst tio år äldre. Hans hår var redan

grått, och hans ansikte, med det vänliga och nästan veka uttrycket,

var snarare en studerad mans än en guldgräfvares. Han var

spenslig till växten och föreföll nästan oduglig till kroppsarbete samt

haltade märkbart, i följd af en blessyr i höften. Och likväl funnos

män i lägret, som känt trion från andra grufvor, hvilka påstodo,

att de hellre ville gräla med både English Bill och Sim Howlett

än med Limping Frank, och då några af dessa voro vilda sällar

och berömda pistolskyttar, var deras utsago tillräcklig att ingifva

respekt för en man, hvilken i annat fall skulle hafva blifvit

betraktad med förakt eller medlidande.

En endast obetydlig del af det hårda arbetet föll på Franks

lott. Han lagade maten, såg till tältet samt tvättade och lagade

kläderna; emellanåt kom han ned och hjälpte kamraterna skaka

vask-tråget och sortera råämnet. Han gick under benämningen doktorn.

Icke därför att han besatt någon medicinsk kunskap, men därför

att han alltid stod redo att hjälpa, när någon blef sjuk, och mången

gräfvare hade genom hans vård och ordination genomgått

sjukdomar, hvilka dem förutan skulle haft en dödlig utgång.

»Jag begriper ej, hvad I menen med, att det är rådligast att

icke inlåta sig i gräl med den där lille gubben, som kallas Limping

Frank,» sade en stor, stark karl, som nyligen kommit till lägret.

»Jag är icke mycket noga, med hvilken jag grälar; men hvad i allvärlden det kan vara hos den där besynnerlige karlen, som gör att

man skall akta sig för honom, det är jag icke människa att begripa.

Kan han skjuta?»

»Jo, det kan du ge dig på», svarade en annan gräfvare. »Han

skulle kunna skjuta en kula i pannan på dig, rätt mellan ögonen, tio

gånger å rad från ena änden af stora salen där uppe till den andra.

Det finns ej en skickligare och flinkare skytt på hela sluttningen».

»Men han tycks mig ej kunna sjunga ut», sade den nykomne.

»Det gör han heller icke, när saken gäller honom själf, men vore

det någon, som dristade säga ett ondt ord mot honom, skulle hans båda

kamrater i dess ställe sjunga ut mot den, eho han vara månde. Det

finns ingen trätlystnad hos honom, utan han är alltid för lugn och

ordning. Han är ett slags lynchdomare och har rensat ett par läger,

vid hvilka jag vistats. När någon sälle blifver allt för vild och

börjar skjuta mer, än som är brukligt och tillbörligt, och i

synnerhet om han anfaller fredligt folk och blifver till en skräck, då

kommer Limping Frank. Vid Dead Man’s Gulch fanns en liga,

bestående af tre, fyra karlar, som utgjorde en fasa för platsen. De hade

fått sju, åtta stycken andra med sig, och hände så en dag, att Texan

Jack, den värste af dem, utan någon anledning, så vidt man hade sig

bekant, tar och skjuter en ung karl, som just kommit till lägret.

»Jag var händelsevis inne i salen, då Limping Frank kom in.

Där stod Texan Jack och drack med ett par kamrater, skrattade

och skrålade. Vid det tillfället hade du ej kunnat känna igen

den lille mannen. Han hade kvällen förut vårdat en af mina

kamrater, som var sjuk, och när jag då suttit bredvid honom,

hade jag tyckt, att hans ansikte var mildt som en kvinnas. Men

nu voro ögonen vidöppna och läpparna sammanpressade, och han

hade just ett sådant där hårdt uttryck i sitt ansikte, som jag

visste bådade olycka — jag hade sett honom en gång förr, då

sinnet runnit på honom — och jag stack ned handen i bakfickan efter

pistolen, ty jag visste, att det skulle blifva en strid. Han stannade

midt i rummet och sade med hög, klar röst, så att hvar enda en

lystrade till: ’Texan Jack, mördare och bof, vi hafva tålt dig allt

för länge. Är du en man, så drag din pistol!’ Texan Jack

stirrade häpen på honom.

»Är du galen, lille man?», sade han.

»’Fram med pistolen eller skjuter jag dig på fläcken!’, sade

Limping Frank, och texanaren såg, att han mente allvar. Frank höll

ej sitt vapen i handen, ty han är aldrig den, som skaffar sig någonfördel framför motståndaren. Texasmannen bar sitt vapen i ärmen,

men så flink han än var, liann Frank lika fort, och de två

pistolerna brunno af i samma ögonblick. Frank fick en kula i axeln,

men Jack föll ned död med en kula midt i pannan. Hans båda

kamrater drogo sina pistoler med detsamma, men Franks rovolver

brann af fortare, än man kunde räkna skotten, och där lågo nu tre

döda kroppar i en hög på golfvet. Därpå stack Frank in vapnet

i fickan och sade med sin vanliga lugna röst: ’Jag är ej för sådant

här, men vi måste ha lugn och ordning. Vill några af er tillsäga

de andra, att de lämna lägret!’ Och du kan vara säker om, att de

gåfvo sig i väg. Limping Frank sade aldrig ordet mer om saken,

han blott lagade, att han fick sin arm i band, och en half timme

efteråt såg jag honom helt lugn laga sina kamraters middag, under

det att dessa stodo och lexade upp honom, för att han gått åstad

utan dem till hjälp.»

»Hvad sade han då?», frågade nykomlingen.

»Jag hörde honom säga: ’Hvad tjänar det till, att I gån på

så där, kamrater? Haden I varit med, skulle han varit tvungen

att hafva sina vänner med sig, och då hade det blifvit en allmän

strid. När man har att göra med sådana där mördare, är det icke

en strid, som tarfvas, utan en afrättning, och som jag har ett

sär-skildt handlag med pistolen, åtog jag mig att blifva mästermannen’.

»En annan gång blef en kvinna mördad af en halfblodsmexikan,

ehuru detta ej hände vid det läger, där jag var. Jag hörde ej de

närmare omständigheterna därvid, men det var en fasansfull

tilldragelse. Hon efterlämnade ett barn, och hennes man, en liten

tysk, förlorade förståndet.

»Följande morgon saknades Limping Frank. Allt, hvad man

visste, var, att han köpt en häst af en karl, som anländt kvällen

förut, och gifvit sig af. Hans båda kamrater sökte honom

öfverallt, men sade slutligen att de gissade, att han skulle komma

tillbaka igen. Det dröjde emellertid nära två månader. Han förde

med sig ett ur och några nipper, som hade blifvit stulna från den

mördade kvinnan, och det visade sig nu, att han förföljt karlen

ända in i Nya Mexiko och skjutit honom där. Den, som berättade

mig detta, sade, att han aldrig talade om saken och arbetade som

vanligt igen redan nästa morgon. Det säger jag, att jag skulle

hellre vilja gräla med Sim Howlett och English Bill tillsammans

än förarga den där lille mannen. Han är därjämte en fridstiftare,

och mången tvist har han bilagt. Vid ett läger gjorde vi honomtill ett slags domare, och närhelst det uppstod någon tvist om

gruf-lotterna eller verktygen eller något, hvad det vara månde, gingo vi

till honom, och han afgjorde saken; och ingen domare hade kunnat

förstå bättre eller fällt rättvisare utslag, och ehuru naturligtvis de,

till hvilkas nackdel han fällde utslaget, ej voro förtjusta, måste de

likväl låta sig nöja. För det första stod hela lägret på hans sida,

och för det andra är det just ej lönt att disputera med en domare,

som kan skjuta så säkert som han och är redo att göra det, så

framt det behöfves.»

De tre kompanjonerna hade slutat sitt dagsverke och sutto

kring sin aftonvard, bestående af te, stekskifvor och majskakor,

som Limping Frank lagat till åt dem.

»Vi skola snart blifva tvungna att flytta härifrån», sade

engelsmannen. »Nästa vecka är det slut med guldsanden i vår claim.

Vi hafva i det hela taget ej gjort dålig affär. Nu är frågan den,

om vi gjorde klokare i att köpa någon annans claim och fortsätta

att arbeta här i stället för att gifva oss af till en annan plats.»

»Jag röstar för att vi gifva oss af», sade Sim Howlett. »Jag

vill visst icke säga, att det icke slagit väl ut för oss, men här

finnes ingen retelse. Guldet ligger regelbundet bland gruset, och det

är nästan som att arbeta för lön; man kan alltid på unset beräkna,

huru mycket det skall vara, när man tömmer vasktråget. Jag tycker

om litet omväxling. Ena dagen ingenting och åtta, tio uns den

andra.»

»Det kommer på ett ut i längden», sade engelsmannen. »Vi

blifva just ej något rikare. Maten kostar en hel hop, och hvad

som sedan är öfver, rinner genom fingrarne på oss. Spelborden

taga en stor del af mina penningar, och din svaghet för

champagne, Sim, när du en gång i månaden slår dig lös, gör hål i din

kassa, och hvad Frank angår, använder han hälften af sitt på

soppor, vin och läkemedel åt sina patienter.»

»Ja, hvad vill man göra?», sade Frank ursäktande. »Man kan

ej se folk dö af brist på det nödvändigaste. För resten gifver du

också bort en hop, Bill.»

»Men jag använder ej mina penningar så väl som du dina,

doktor.»

»Jag fruktar det.»

»Resultatet blir i alla fall detsamma. Jag bryr mig ej om

att samla penningar. Hvad skulle jag också göra med dem?»

»Du bryr dig icke om att samla, därför att du är frisk ochstark och kan hålla på i åratal ännu att förtjäna; och båda två

veten I, att om I haden hundra tusen dollar, skullen I slösa bort

dem på sex månader.»

Sim Howlett skrattade.

»Kanhända har du rätt, doktor,» sade English Bill. »Men

enligt ditt sätt att resonnera äro vi alltså dårar, som arbeta så

strängt.»

»Visst icke», sade doktorn saktmodigt. »I förtjänen ej mer

än I behöfven, livilket bevisas däraf, att I läggen af så litet och att

vi icke hafva mer guldsand i vår påse, än som behöfs för vårt

uppehälle en eller annan månad, om vi icke lyckas att strax få

in något i en ny claim. Nej, jag tror vi förtjäna alldeles lagom.

Om du finge in tre gånger så mycket, skulle du tre gånger så ofta

gå till det där usla spelbordet, hvilket skulle inverka menligt på

ditt lynne. Om Sim finge in tre gånger så mycket, skulle han tre

gånger så ofta vara på dryckeslag, hvilket,, vore skadligt för hans

hälsa. Om jag finge in tre gånger så mycket, finge jag tre gånger

så många patienter att vårda, hvilken möda jag ej kunde stå ut

med; därför, sen [, är det just lagom som det är», slutade han med

en nick åt kamraterna.

»Du är den konstigaste kurre att resonnera, jag någonsin träffat

på, doktor», sade engelsmannen, »och det vill säga mycket, ty det

är icke få egendomliga exemplar jag sett under de tjugu år, jag

flackat omkring i Staterna.»

Doktorn nickade, som hade det varit en artighet. »Jag vet det,

Bill,» sade han, »det är just hvad jag tänker själf ibland. Det är

en skruf lös någonstädes.»

»Visst icke, visst icke,» sade Bill ifrigt, under det att Sim

Howlett mumlade något om, att han ville höra någon annan säga så.

»Icke borta förstås, men litet lös, kära gossar», sade Frank.

»Maskineriet är en smula i olag. Det kan arbeta rätt bra ibland,

men det har fått någon törn; en eller annan kugge har måhända

blifvit böjd eller vefven snott sig. Det fastnar och skramlar och

maskinen arbetar icke riktigt jämnt emellanåt. Man må undersöka

den så noga som helst och skall ändock icke kunna märka, hvar felet är.

Man säger sig, att den behöfver smörjas, men om man än häller

hela smörjpytsen öfver den, blifver det icke bättre. Nu» — han

af bröt sig — »hålla de åter på där uppe i salen.»

Två eller tre pistolskott ljödo ut i aftonen.

»Här är icke allt som det borde vara», fortfor han lugnt. »Detär en annan maskin, som behöfver repareras. Det finns flere

dåliga karlar här i lägret, än det borde finnas.»

»Bry dig icke om det!», sade Bill hastigt. »Du kan icke

begära, att ett guldgräfvarläger skall vara ett slags paradis, doktor,

och att alla onda människor skola vara utestängda. Det har ju

varit rätt lugnt på sista tiden. Lägret har varit riktigt fridfullt.»

»Jag tycker icke om den där spelaren Symonds», sade doktorn

eftertänksamt och satte hufvudet litet på sned.

»Ja, han är ett dåligt subjekt», instämde Sim Howlett; »men

han skall bort. Jag hörde sägas i går, att han talat om att gifva

sig af till Frisko i slutet af veckan; och gör han det ej, skola Bill

och jag taga med oss ett dussin andra karlar och gå och säga

honom, att det är bäst han försvinner, ty annars kunde luften i lägret

lätt blifva skadlig för honom.»

»Nåväl, om det förhåller sig så, behöfva vi ej tänka mer på

saken», sade doktorn. »Jag drömde förliden natt, att jag såg honom

med en kula midt i pannan, men kanhända det var ett misstag.

Nog kommer det att inträffa förr eller senare», tillade han

tankfullt, »men kanske ännu icke på länge.»

»Men nu kommo vi ifrån ämnet», afbröt Sim Howlett. »Vi

talade om, huruvida vi skulle stanna här eller bryta upp.»

»Om vi bryta upp, hvart föreslår du, att vi gifva oss af, Sim?»

»Jag hörde i morse, att de lära slå sig väl ut på den nya plats,

som fått namnet Gold Run. Men återigen hafva vi ju alltid

fantiserat om att gifva oss ut på en månads exkursion till Yubas källa.

Guldet måste komma någonstädes ifrån, ehuru ännu ingen hittat

platsen.»

»Ja», sade doktorn, »jag följer dig gärna hvart som helst.»

»När jag tänker rätt på saken», fortsatte Sim, »är det kanske

klokast vi följa den ström, som, måhända inom veckans slut,

kommer att rusa till någon hittills ointagen plats. Aro vi färdiga att

bryta upp genast och komma dit med de första, kunna vi få oss

en gruflott, som är inbringande. Är man icke i tid på en ny plats,

kan det vara lika bra att vara därifrån. Hör posthornet! Posten

kommer sent i kväll. Jag skall gå och försöka få fatt i någon

Sakramento-tidning — i dem står allting om de nya platserna. Icke

för att allt är sant, ty om en enda blir rik, skrifva de, att

hvar-enda en i lägret tjänar sina fyra, ja, tio uns om dagen. Största

delen af de där lögnerna härröra, som jag tror, från butikägarne.

Det ligger i deras intresse att sätta i gång en rusning till de plat-ser, där de satt upp sina bodar, och om en tidningsman kommer

dit, lägga de grundligt an på honom.»

Därpå tog Sim sin slokhatt och skyndade ut. Efter en kvart

återvände han med tidningen. »Läs du, Bill», sade han, »jag har

kommit ur vanan, och doktorn utelämnar kanske just de bitar, vi

önska höra.»

Engelsmannen tog tidningen och läste de spalter, som handlade

om guldgräfvarlägren. En främling skulle vid genomläsningen hafva

trott, att hvar enda gräfvare vid Stilla hafvets kust gjorde sig

förmögenhet, så lysande voro berättelserna om det guld, som erhölls

vid hvart läger.

De tre männen förblefvo oberörda af dem; de visste allt för

väl, huru litet trovärdiga dessa uppgifter voro. Utom hvad som

blifvit sagdt om bodägarnes intressen, funnos äfven gräfvare, hvilka

voro angelägna att öfverlåta sina gruflotter åt nykomlingar och

själfva gifva sig af till mera lofvande trakter. Mycket litet

nämndes om de fabelaktiga prisen på lifsmedel, om febern, hvilken

härjade vid många läger, om att åtskilliga läger voro totalt öfvergifna.

Och likväl, ehuru arbetarne genom ständig erfarenhet visste, att

dessa uppgifter icke voro att sätta tro till, voro de genast färdiga

att klänga sig fast vid hoppet, att de denna gång voro sanna; och

vägarna vimlade af sällskap, hvilka misslyckats vid ett läger och

nu begåfvo sig till någon aflägsen plats, om hvilken de hört

lysande berättelser. Kanhända mötte de på sin väg andra sällskap,

hvilka kommo från just detta läger och ärnade sig till det, de

förstnämnda lämnat.

»Det där låter något», sade doktorn med ett lugnt småleende,

då läsningen var slut.

»Förbaskade lögner alltsammans», muttrade Sim. »Hvad står

det om vårt läger här? Läs det, Bill!»

»Det är svårt att gifva en exakt uppgift om förhållandena vid

Cedar Gulch. Personer, som förtjäna bra, äro alltid förtegna, då

det är fråga om deras inkomster; men det är ganska troligt, att

alla slå sig väl ut; under det att de, som arbeta i kompaniskap,

erhålla utomordentligt goda resultat, understiger likväl hela lägrets

inkomst i medeltal ej två ä tre uns om dagen.»

»Ja, lägret är icke dåligt», inföll Sim. »De äro mycket få här,

som icke förtjäna sin mat. Jag tror icke här finns någon, som

regelbundet får tre å fyra uns öm dagen. Naturligtvis om han

träffar på en urhålkning med klara guldet, kan han tjäna ett godtstycke däröfver, tio gånger mer kanhända; men i medeltal räknadt

ett uns eller allra mest ett och ett fjärdedels uns om dagen.»

English Bill nickade. »Jag säger, att ett uns är det högsta.

Här finnas tjogtals med sådana, som i regel ej tjäna ett halft uns,

och några finnas, som behöfva sätta sig i skuld för maten. Nej,

det är verkligen ingenting frestande i det där slags notiserna. Vi

hafva pröfvat på en hel del af dem under dessa sista åren, och i hvart

fall hafva vi en vecka på oss, innan vi behöfva besluta oss. Jag

förmodar, Bill, att det kommer att blifva på samma sätt som ett

halft dussin gånger förut; att vi skrifva alla namnen på

papperslappar, lägga dem i en väska och låta doktorn draga lott, och sedan

begifva oss till den sålunda utvisade platsen. Det är ett lika godt

sätt som något annat; doktorns tur har alltid hjälpt oss fram.»

Sim och engelsmannen sträckte ut sig på sina filtar och lågo

och rökte, medan Limping Frank slog sig ned vid det enda ljuset

och började ögna igenom den lilla del af tidningen, som var

anslagen åt allmänna nyheter. Det var snart slut, och då kastade

han en blick på annonserna. Dessa hade i allmänhet afseende på

sådana artiklar, som gräfvarne behöfva — patenterade vasktråg,

hackor och skoflar, revolvrar och bowieknifvar, förrådshus af järn,

tält, kläder, vattentäta stöflar och flanellsskjortor. Så fanns där en

spalt för stadstomter i Sakramento, annonser om ångbåtsturer till

San Fransisko, stulna hästar, utlofvade belöningar för gripandet af

beryktade bofvar och efterlysningar efter saknade vänner.

»Bill», sade han efter en stund.

»Hvad är det?», frågade engelsmannen och ryckte till. Han

hade just lagt ifrån sig pipan och slumrat in.

»Sade du icke en gång, att ditt namn var Tunstall?»

»Jo, så heter jag, ehuru jag nästan glömt af det. Hvad är det

med det?»

»Här står en efterlysning, som kanske rör dig.»

»Hvad kan det vara? Jag har hvarken sprungit bort med

någon häst eller skjutit någon sheriff, så jag förstår ej, hvad de hafva

att lysa efter mig för.»

»Fem hundra dollar i belöning. Denna summa skall

utbetalas af James Campbell, advokat i San Fransisko, till den, som kan

lämna honom någon upplysning angående William Tunstalls

vistelseort; denne hördes af sist för fyra år sedan i Kalifornien.

Be-mälde William Tunstall är berättigad att tillträda egendom i Eng-land i enlighet med testamente af hans broder, aflidne Edgar

Tunstall till Byrneside, Cumberland.»

»Det är jag, det», sade engelsmannen, i det han satte sig upp

och stirrade på doktorn. »Jaså Edgar är borta, stackars gosse! Det

gör mig ondt.»

Sim Howlett hade också rest på sig vid underrättelsen. »Jag

skulle just till att gratulera dig, Bill», sade han, »men det tycks

icke, som om du toge saken från den sidan.»

»Nej, jag tänker ej på penningarna», sade den andre. »Jag

kunde hafva haft dem för längesedan, om jag velat. Jag kom att

tänka på min bror. Det är nu tjugu år sedan jag såg honom, och

jag förmodar, att jag aldrig hädanefter heller skulle ha fått se

honom, men det är sorgligt att veta, att han är borta. Det var icke

hans fel, och jag är ledsen nu, att jag höll mig borta. Att det

skulle gå så här, tänkte jag aldrig. Det har kommit för mig ibland,

att när jag skulle blifva gammal och ej orka arbeta längre, skulle

jag återvända till hemmet och sluta mina dagar där, men aldrig

trodde jag, att han skulle gå före mig. Jag sörjer, kamrater, mer

än jag kan omtala.»

»Huru förhöll det sig, Bill?», frågade doktorn. »Men vill du

ej, så berätta ej för oss; saken angår oss ej. Här på platsen är

det mycket få, som tala om gamla tider. Allas ögon äro riktade

på framtiden och på det, som de skola göra med sin rikedom,

se-% dan de väl vunnit den; men ingen frågar den andre om hans

föregåenden. Svaret skulle under stundom blifva ett pistolskott. Vi

tre ha nu lefvat i hop öfver två års tid, och ingen af oss har

begärt att få veta, hvad de andra voro, innan vi träffades. Det är

en ren händelse, att jag visste ditt namn. Du nämnde det, när du

vittnade vid mordet på den gamle tysken, för hvilket vi hängde

Red Hugh. Det föreföll mig vara ett ovanligt namn då, men jag

tänkte aldrig sedan på det, förr än jag nu fick se det i tidningen.

Och så sade du en gång — det var på juldagen påminner jag mig

— att om du ville, hade du ett hem i England att återvända till.»

»Jag vill berätta er historien», sade engelsmannen. »I skullen

hafva fått höra den långt före detta, om det varit något att berätta.

Det var, hvad som händt tusen gånger förut och kommer att hända

tusen gånger härefter. Min far var en af de rikaste jorddrottarne

i Cumberland. Jag var hans äldste son. Vi kommo aldrig väl

öf-verens. Han var kall och högmodig, en hård egendomsherre och

en despot i sitt hem. Vi skulle hafva kommit i hop oss förr änvi gjorde, om jag icke blifvit skickad till Rugby och ofta ej kom

hem ens under ferierna, emedan jag hade många vänner på den

tiden. Jag kom hem, när jag var aderton år, och det var

meningen, att jag en eller annan månad senare skulle till universitetet.

Jag spelade narr, som gossar ofta göra, och inbillade mig vara kär

i en af våra arrendatorers döttrar.

»Någon beskäftig skvallertacka — jag hade alltid för mig, att

det var kyrkoherdens fru, ty hon körde förbi en afton, då jag sade

farväl åt flickan vid stättan — berättade saken för min far, och

det blef ett fasligt väsen. För en gång blef han ursinnig, och jag

förlorade också själfbehärskningen. Det var en helt oskyldig

kurtis, och hela kärleksaffären hade upphört af sig själf, när jag gifvit

mig af till universitetet. Emellertid, när min far svor på, att om

jag någonsin mer talade med henne, skulle han förvisa mig från

sitt hus, sade jag, att han kunde göra, som han behagade, och att

jag skulle gifta mig med henne, när jag blef myndig. Då befallde

han mig lämna huset och aldrig komma inför hans ögon, sade att

jag icke längre var hans son och kunde draga, så långt vägen

räcker, och annat dylikt. Och som jag på mitt vis var lika envis som

han på sitt, gick jag och såg honom aldrig mer. Naturligtvis gick

jag först till flickan. Hon var öfversiggifven, när hon hörde, hvad

som händt, sade att hennes far skulle blifva afskedad och allt

möjligt mera, och att hon ej vidare ville hafva någonting med mig att

skaffa.

»Sålunda begaf jag mig till Liverpool och tog hyra på första

segelfartyg till Staterna. Min bror Edgar, som var två år yngre än

jag, var vid denna tid borta. Vi hade alltid varit goda vänner.

Tio år senare, då min far dog, lyste man efter mig, och som vårt

namn är rätt ovanligt, visade någon mig på det, och jag svarade.

Han skref mycket vänligt och beklagade, att vår far dött utan att

förlåta mig samt ej allenast helt och hållet uteslutit mig ur sitt

testamente, utan, medveten om den tillgifvenhet, Edgar hyste för mig,

tillagt en klausul, som innehöll den förordningen, att skulle han

försöka omintetgöra testamentets ändamål eller genom skriftlig

handling eller annorledes öfverlåta åt mig någon del af egendomarna,

skulle förmögenheten genast öfvergå på en aflägsen släkting. Edgar

skref emellertid, att han rådfört sig med sina juridiska biträden,

och att de voro af den meningen, att denna klausul på intet vis

berörde hans rätt att disponera öfver den inkomst, han hade af

egendomarna, och han föreslog, att vi skulle dela den lika sins emellan.»Jag skref tillbaka, att jag var tacksam för hans anbud, men

ämnade likväl ej begagna mig däraf, ty, eftersom egendomarna ej

voro fideikommiss, hade vår far fullkomlig rätt att öfverlåta dem på

hvilken han behagade. Han hade lämnat dem åt honom, och därmed

punkt. Vi växlade flere bref, men jag var alldeles lika envis som far

min varit. Jag var alltför upptagen eller alltför lat att skrifva bref.

Af en eller annan anledning skrifver man icke här, och för öfrigt

är man beständigt på resande fot. Sålunda fick jag ett eller två

bref från honom, som jag aldrig besvarade. Det sista kom för en

tre, fyra år sedan. Och nu är han död och har lämnat mig en del

af den förmögenhet, jag ej ville taga emot, medan han lefde. Visst

var jag en galning och en envis galning hela tiden, men man

erkänner aldrig sådant, förr än det är för sent.»

De andra voro tysta en stund.

» Vet du, Bill, i alla fall borde du fara ned till Frisko och tala

med advokaten.»

»Jag skall tänka på saken», sade Bill, och sedan han åter tändt

sin pipa, lade han sig ned på sina filtar igen, »det brådskar ej på

ett par dagar.»

Intet vidare talades i saken, förr än deras gruflott blifvit

ut-gräfd, men den aftonen återkom Bill till ämnet. »Jag har tänkt på

saken och anser det klokast, att jag reser ned till Frisko. Jag tror

emellertid ej, att jag tar penningarna. I England skulle jag känna

mig som en fisk på land och ej kunna trifvas. Om jag tar

något, blir det måhända tusen pund eller så omkring. Med dem

skall jag köpa en jordlapp vid foten af kullarna, och så skall jag

låta någon odla upp marken och plantera fruktträd och vin, och

sedan, när jag blir för gammal att flacka omkring, slå mig ned

där; och inte behöfver jag väl säga, att mitt hem också skall blifva

ert, kamrater. Mer än en vecka skall jag ej dröja borta. Jag

kommer hit tillbaka, och är det så, att I fån höra af något, innan jag

återkommer, skrifven då en rad och lämnen åt handelsmannen, så

att jag får veta, hvart I gifvit er af. Min packning är i ordning,

och om jag ger mig af om en halftimme, möter jag

kvällsdili-gensen, då den passerar ofvanför grufvan.»

Sim Howlett gjorde inga invändningar, utan anmärkte rätt och

slätt: »Jag tänker du skall finna oss här.» Men just som Bill skulle

gå, lade doktorn sin hand på hans arm och sade: »Gör ingenting

förhastadt, kamrat! Mången, som vägrat mottaga ett godt, har

ångrat det sedan. Enligt din egen utsago har din bror handlat vän*ligt och rätt mot dig. Hvarför skulle du i högmod vägra att taga

det, han ämnat dig? Det är, hvad jag har att säga, Bill.» Därpå

gick han långsamt tillbaka till tältet, och Bill vandrade med fasta

steg uppför branten till högslätten ofvanför, öfver hvilken en af de

stora landsvägarna från Sakramento genom grufdistriktet strök fram.

»Vi skola komma att sakna honom, Sim», sade Limping Frank,

då han och hans kamrat tände sina pipor efter kvällsvarden. »Det

förefaller tomt efter honom, sedan vi nu i två års tid ständigt suttit

tillsammans.»

»Han är icke sin väg än», brummade Sim, »och jag tror icke

han kommer någon vart. Hvad Bill sade, kommer han att stå vid,

det kan du vara viss på.»

»Ja, nog menar han hvad han säger, Sim. Han har farit med

den föresatsen att, sedan han kommit till Frisko, skrifva ett eller

ett par bref, komma tillbaka hit och invänta sina penningar,

förvandla dem i en farm och därpå fortsätta att arbeta med oss som

förut; men, tyvärr, en sak är att fatta en föresats, en annan att

genomföra den.»

»Hvad skulle hindra honom att genomföra den, doktor?»

»En mängd omständigheter, Sim. När en person blir

inblandad i ett testamente eller något slags process, upphör han att

vara en fri varelse.»

»Upphör att vara hvad för något, doktor?»

»Upphör att vara sin egen herre. Bill tror, att det endast är

att gå in på advokatens byrå och säga: »Här är jag nu; jag är

den person, som menas i efterlysningen. Min bror har lämnat mig

en stor förmögenhet, men jag bryr mig icke om att taga den. Vill

ni vara god och skrifva och säga, att de sända mig fem tusen dol-

lar — det är allt, hvad jag vill hafva. I morgon reser jag tillbaka

till Sakramento. När penningarna komma, så deponera dem i banken

där åt mig! Sedan ämnar han taga sig en fridag i Frisko och

återvända med ångbåten följande dag.»

»Nå, hvarför skulle han icke göra det?»

»Det kommer icke att tillgå på det sättet alls, Sim. När han

kommer in och säger: ’Jag är William Tunstall’, kommer

advokaten att svara: ’Roligt att se er, min herre. Mottag min

lyckönskan!’ Därpå fortsätter denne: ’Naturligtvis kan ni bevisa, att

ni är den mr Tunstall, som är efterlyst’, hvarpå Bill svarar: ’Ja

visst, här är min brors bref!’ Härvid nickar advokaten småleende

och säger: ’Mycket bra, men är ni också i tillfälle att bevisa attni är den person, till hvilken dessa bref äro sända? Naturligtvis

tviflar jag ej därpå, men bref komma bort, som ni vet, och falla i

andras händer. I ett fall som detta måste man gå lagenligt och

affärsmässigt till väga.’ Då kommer Bill att svara: ’Det kan jag

visst bevisa. Mina kamrater Sim Howlett och Frank Bennet veta, att

jag är Bill Tunstall.’ ’De visste det, antager jag, innan ni kom hit?’

’Nej, men de hafva känt mig två år!’ *Känt er som William

Tunstall?’ ’Ja visst’, svarar Bill och börjar blifva het. Därpå kommer

advokaten att fästa uppmärksamheten på, att vi endast kunna vittna,

att han kallat sig Will Tunstall, och som det sista af de två bref ven

är dateradt före den nämnda tiden, kommer han till den slutsatsen, att

det endast är Bills ord, han har att hålla sig vid, och att lagen

fordrar mycket starkare bevis. Då blir Bill rasande och säger, att fan må

taga penningarna och att han visst ej skall besvära vidare.»

»Hur går det sedan då?», frågade Sim Howlett.

»Ja, det kan jag ej säga. Men du kan vara öfvertygad om,

att om Bill skall få ett öre af penningarna, måste han resa tillbaka

till England för att bevisa sin identitet, och det tör nog hända han

icke lyckas ändå, ty, efter hvad han själf sagt, var han ju knappt

mer än gosse, då han gaf sig af, och efter tjugu års kringflackande

på slätterna är det mer än troligt, att han ej skall blifva igenkänd

af en enda själ.»ANDRA KAPITLET.

Förskräckliga nyheter.

Jiilliam Tunstall återkom till Cedar Gulch samma dag, som

hans kamrater började vänta honom. De kommo

gående uppför kullen och mötte diligensen.

»Nå, kamrat, hur går det?», frågade Sim Howlett.

»Det går icke alls, Sim.»

»Hur då då?»

»Advokaten var nog höflig, förstås, men hade jag låtit honom

hållas längre, hade han visst lyckats få mig att tro, att jag ej var

Will Tunstall. Jag visade honom min brors bref, hvilka hade bort

öfvertyga hvar och en, men han antydde, att dessa på något annat

sätt hade kunnat komma i min ägo, att Tunstall kunde vara död,

och att hans kappsäck, inneslutande dessa bref, kunde hafva blifvit

stulna.»

»Alldeles precis som doktorn sade», utbrast Sim Howlett i

beundran öfver dennes skarpsinne.

»Det sade han väl ej, att han trodde, Bill?», frågade doktorn.

»Ah, han var nog klokare än så, doktor. Han gick på och

sade, att han nog var öfvertygad, men att det fanns andra, som

icke vore det. Så frågade han efter referenser. Kunde jag referera

till någon, som känt mig under namnet William Tunstall tidigare

än dessa brefs datum? Jag svarade, att jag ströfvat omkring på

slätterna och jagat och stridt med indianer under åratal, och att jag

gick under benämningen English Bill, och att det sannolikt ej fanns

ett halft dussin karlar, som någonsin hört mitt namn, och att, för så

vidt jag visste, hade dessa alla blifvit skalperade, skjutna eller hängda

för länge sedan. Då sade han, att i sådant fall måste jag fara öfver

till England och laga att jag där fick mina anspråk styrkta. Då

gaf jag anspråken på båten och lämnade honom.»Nästa morgon fick jag besök af advokaten på hotellet, där jag

bodde. Han sade, att det icke är godt att göra något i vredesmod.

Då svarade jag, att jag icke var ond, och vi höllo på att barka i

hop igen. I alla händelser ville han nu skrifva till de personer i

England, som gifvit honom uppdraget, och säga dem, att en herre,

som sade sig vara William Tunstall, hade gifvit sig till känna; att

jag under närvarande förhållanden vägrade att resa öfver till

England för att identifiera mig, men att han hade min adress och kunde

sätta sig i vidare förbindelse med mig, då han fick närmare

instruktioner från dem.

»Jag bad honom säga, att jag ej brydde mig om penningarna;

då anmärkte han, att han i mitt ställe ej skulle göra något

för-hastadt, hvarpå jag svarade, att det kvittade mig lika, hvad han

skulle göra eller icke göra, och som det just var lagom tid att

hinna till ångbåten, ämnade jag ej spilla bort den med att längre

orda om saken, och så skildes vi, och här är jag nu. Nå, har

här inträffat något?»

»Ja», sade Sim. »Hackett och hans kamrater komma ej väl

öfverens, och de ämna sälja sin claim. Doktorn och jag hafva just

tänkt, att vi göra bäst i att köpa den, 0111 vi kunna få den för

godt pris, och stanna här en tid ännu, 0111 du, Bill, går in på

saken.»

Efterlysningen i Sakramento-tidningen hade blifvit

uppmärksammad af andra än dem, för hvilka den var ämnad, och.

händelsen gjorde, att det bland gräfvarne fanns en, som varit med vid

den jury, där Bill nämnt sitt namn. Han blef emellertid icke varse

annonsen, förr än ett par dagar efter det tidningen kommit till

lägret.

»Jo, det här är just likt min vanliga tur», sade han till några

kamrater, som sutto tillsammans med honom kring elden,» här

hafva fem hundra dollar gått mig ur händerna, endast därför, att

jag ej kommit att se den här tidningen litet förut.»

»Hvad menar du, Jones?»

»Jo, här äro fem hundra dollar utlofvade åt den, som kan lämna

upplysning 0111 William Tunstall.»

»Nå, hvilken är det då? Jag har icke hört talas 0111 någon

William Tunstall.»

»English Bill, vet jag. Det är hans namn, ty jag hörde honom

uppgifva det vid en jury en gång. Jag sade honom då, att jag icke

hört det namnet förr. Därför kom jag nu att påminna mig det.»»Nå, hvarför är det för sent nu? Hvarför skrifver du icke

genast och säger, att han finns här, och gör anspråk på din

belöning?»

»Emedan han är sin kos, kamrat. Sim Howlett frågade i går

Black Johnson, när jag stod bredvid, 0111 han visste någon bra

karl, som kunde hjälpa honom med arbetet under en vecka,

emedan han var ensam; ty Limping Frank kan ju ej räknas, när det

är fråga om själfva arbetet. Då frågade jag, om English Bill var

sjuk, hvarpå han svarade nej, men att han hade farit ned till Frisko.

Då undrade jag, hvarför han hade rest just nu, men saken är nu

alldeles klar; han hade läst efterlysningen.»

Nyheten spred sig hastigt genom lägret, och man talade 0111

den man och man emellan under arbetet, vid spelborden på

värdshuset och i tälten, sedan arbetet var slut. Sim Howlett blef

tillfrågad, men var föga meddelsam; Limping Frank var det icke stort

mer. Han anhölls ofta, då han gick mellan tälten med sina soppor

och läkemedel, med ord som: »Nå, Frank, jag hör att din kamrat

fått en stor förmögenhet, och att han rest ned till Frisko. Jack

Jones läste det i tidningen.»

»Ja, om Jack Jones läst det, så stod det väl där,» svarade

doktorn med sitt lugna småleende. »Ja, Bill har rest. Det gläder mig

att höra, att det är en stor förmögenhet; jag visste icke det förut.

Det kommer att blifva en öfverraskning för honom, ty han väntade

sig ej mycket, ansåg knappt det mödan värdt en gång. Emellertid

är han nog här igen om en eller annan vecka, och då kommer han

säkert att berätta om saken för er alla.»

Det var en stor missräkning, för Cedar Gulch, då English Bill

åter uppträdde i sin vanliga röda skjorta, i höga stöflar och

gräf-varnes vanliga hatt samt redan följande dag började arbeta igen,

som om ingenting händt. Allmänna meningen hade varit den, att

han skulle visa sig i skräddarkläder och hög hatt samt kanhända

komma åkande i eget ekipage med fyra hästar, att han skulle bjuda

på champagne öfver lag, och att det skulle blifva en festlig tid. Han

själf slog antingen bort saken eller svarade på tillfrågan, att det

var ingenting värdt att tala om, att han icke kunde få det

ifrågavarande kapitalet utan att fara öfver till England och hämta det,

och att han hellre gåfve alltsammans på båten, än han gjorde sig

det besväret.

Den ende, till hvilken han sade mera, var den man, som höll

spelborden. Det hade varit lugnare där på sista tiden, och spelhus-

Hcnty, Rödskinn och Cowboys. 2värden hade uppskjutit sin afresa till San Francisko. Bill Tunstall

gjorde, efter hvad doktorn sade, af med rätt ansenligt af sin

förtjänst vid spelborden och hade inledt bekantskap med Symonds.

Denne var såsom många af hans klass en man med lugnt och

angenämt sätt att vara. Det fordrades för hans yrke nerver af järn, ty

pistolerna rycktes ofta fram af gräfvare, som blifvit ursinniga öfver

sina förluster och druckit sig öfverlastade, och spelhusvärdens lif

var ständigt hotadt. Anklagelsen: »Du har spelat falskt» var den

säkra signalen till ett eller två pistolskott, som följde tätt på

hvarandra, hvarpå en kropp bars ut och spelet åter togs upp.

Symonds hade icke sämre rykte än andra af hans klass. Det

antogs naturligtvis, att han skulle spela falskt, om han kunde; men

då ett dussin karlar se på och vakta på hvarenda rörelse af

fingrarna, måste äfven den skickligaste spelare spela ärligt. Sådana

män som han äro vanligen till börd och uppfostran mycket öfver

dem, med hvilka de spela. De hafva sjunkit ned från den

samhällsställning, de en gång intagit; hafva törhända själfva att börja

med varit offer för spelare, på samma sätt som andra nu äro offer

för dem; hafva blifvit utstötta nr samhällslifvet såsom upptäckta

falskspelare eller bedrägliga svindlare; men, tack vare mod,

dödsförakt och skicklighet i handen, kunna de nu samla en förmögenhet,

ända till dess en ruinerad gräfvares kula eller lynchrättens rep

af-bryter deras bana.

Symonds var icke impopulär bland gräfvarne. Han var

frikostig med sina penningar och hade mången gång skonat män,

hvilka i enlighet med gruflagarna gjort sig förlustiga lif vet. Han

hade ofta satt sådana på fötter igen, hvilka förlorat allt, de ägde,

till honom; och om det gick någon lista för en sjuk eller för någon

kvinna, hvilkens man blifvit dödad i ett af schakten, skref Symonds

alltid på en vacker summa. Och likväl funnos icke många så

fruktade. Ädelmodig vid somliga tillfällen, var han obarmhärtig vid

andra. Han sköt kallt och skötte sin pistol med blixtens hastighet,

hvilket i nio fall af tio satte honom i stånd att skjnta först, och

under det han i sitt förakt skonade en man, som hade blifvit galen

af förluster och supande, sköt han utan tvekan ned den notoriske

slagskämpen, lägrets skräck, eller den, som öfverlagdt sökte sak med

honom, i förlitande på sin skicklighet eller styrka. Under det han

själf var en farlig karl, rensade han lägret från ännu farligare.

Will Tunstall visste, att han var en farlig man och tviflade ej

på, att han var ytterligt samvetslös, men som han själf aldrig blefond, när han förlorade, och aldrig drack, då han spelade, hade han

intet skäl att frukta mannen, och Symonds hade alltid varit höflig

och vänlig mot honom och sagt, att det hos honom fanns något,

som behagade honom, något, som skilde honom från den simpla

hopen. En eftermiddag strax efter Bills återkomst kom han emot

honom.

»Ar det sant allt det här, som de prata om dig, Bill?», frågade

Symonds.

»Ja, så mycket är sant, att de lyste efter mig, och att jag reste

ned till Frisko för att där fråga mig för. Men naturligtvis är allt

det där, de prata om värdet, bara nonsens. Det är ett familjegods,

som skulle hafva tillfallit mig för längesedan, om jag ej hoppat öfver

skaklorna. Men jag skulle få både besväret och utgiften att resa

öfver till England för att bevisa, att jag är den rätte, och det ville

jag ej göra för tio gånger mer.»

»Kom, skola vi dricka ett glas champagne, Bill. Min egen

historia är mycket lik din. Jag skulle vara ägare till en bra

egendom i gamla England, om jag icke hade varit en svirare.»

»Det är för tidigt att dricka,» sade Will; »om jag skulle dricka,

får det endast vara en grogg.»

»Som du vill. Kan jag vara dig till någon nytta, så låt mig

veta det. Det kostar mycket att resa hem till England, och så framt

du skulle behöfva en tusen dollar, skulle jag kunna låna dig dem.

Jag har haft tur dessa sista tre månader. Du förstår, det vore

ju blott en affär, och du kunde betala mig ett par hundra för lånet.

Det är icke värdt att låta en god sak gå förlorad af brist på medel.»

»Tack skall du ha, Symonds. Men jag har 110g till resan, om

den blir af. I alla fall är jag dig tacksam för ditt anbud.»

»Affär blott och bart,» sade den andre liknöjdt, »för sådant

beliöf-ver man ej tacka. Om du ändrar tanke, låt mig veta det, och kom i

håg, att jag är skyldig dig en grogg nästa gång vi råkas på krogen.»

Spelaren gick. Will Tunstall såg efter honom, litet förvånad

öfver hans anbud. »Det är en välvillig handling», tänkte han, »att

erbjuda penningar, ty om jag reste till England, hade han ju ingen

annan nytta däraf, än att han finge ränta på sina penningar, och

den finge han högre, om han placerade dem i ett hus i Frisko.

Han är en underlig kurre och skulle passa bättre i New York än

i Cedar Gulch.»

Spelarens dräkt öfverensstämde i sanning ej med omgifningen.

Som de flesta af hans klass var han klädd med utomordentlig nog-grannhet; hans kläder voro välsittande, och han var den ende i

lägret, som hade hvit skjorta; han af höll sig från de

diamantknappar och ringar och den tunga urkedja af guld, som vanligtvis bruka

bäras af yrkesspelare. Han var lika lång som Tunstall, ehuru icke

så bred och så starkt byggd; men han hade vacker figur, och i hans

gång och hållning låg något lätt och spänstigt, och flere än en gång

hade han visat, att han ägde en ovanlig muskelstyrka.

»Det är skada på den karlen, att han är, hvad han är,» sade

Will Tunstall, sedan den andre aflägsnat sig. »En sådan soldat han

skulle ha blifvit med sin styrka och hurtighet och sitt

beundransvärda lugn!»

Detta lilla samtal följdes af flere andra. På ett eller annat sätt

träffades de oftare än förut, och en afton, då det ej spelades i salen,

frågade Symonds, om ej Bill ville komma in i hans enskilda rum

och prata en stund. Först talade de om likgiltiga ämnen. Symonds

tog fram en låda med utmärkta cigarrer och en flaska claret, sådan

som Will Tunstall ej druckit på åratal, och sade därvid: »Jag har

alltid mitt eget vin med mig; det skulle förstöra mina nerver att

dricka det gift, som tillhandahålles på sådana här platser.»

Efter en stund ledde han samtalet in på testamentet. »Jag har

tänkt på hvad du sade angående det att ej resa hem, och jag tror

du har orätt i det, om du ursäktar att jag säger så. Hvad har du

här för utsikter? Arbete och släp år efter år utan att komma ett

steg framåt och därunder ett lif, hårdare än den fattigaste

arbetares hemma. Nu går det väl an ändå; du är väl trettiosju eller

trettioåtta år — just vid min egen ålder, skulle jag tro — men

tio år härefter skall du ångra, att du lät lyckan gå dig ur

händerna. Med mig är det annorlunda. Jag kan icke återvända. Man

griper icke till det slags lif, jag för, utan att man har rätt fula

ante-cedentia,» sade han med någon bitterhet, »men så framt jag ej

blifver undanröjd innan dess, skall jag snart sluta med mitt yrke och

bosätta mig i Södra Amerika eller någon annanstädes, köpa en

egendom och uppträda som den rike och respektable engelsmannen,

hvil-kens eget klimat ej passar honom.»

Därpå bytte han helt likgiltigt om samtalsämne igen, men

återkom under aftonens lopp en eller ett par gånger till det nyss nämnda,

och innan Will gått, hade han sagt nog, för att hans kamrat skulle

fatta en hög föreställning om den förmögenhet, af hvilken han skulle

få sin del.

Några månader senare erhöll Will Tunstall ett stort bref frånadvokaten i San Fransisko. Det innehöll ett utdrag af hans

broders testamente och åtföljdes af en afskrift af ett bref, skrifvet några

dagar före hans död. Detta lydde:

»Käre Will! Du har flackat ikring länge nog. Det är hög tid,

att dn kommer tillbaka till hemmet, hvilket du aldrig bort lämna.

Jag kommer icke att få återse dig, ty jag har länge haft ett

hjärt-lidande, som enligt läkarens utsago kan sluta mitt lif hvilken dag

som helst. Jag har hört mig för hos de förnämsta auktoriteter,

och de förklara, att, tack vare ordalydelsen i testamentet, som jag

ej det minsta förstår, är förbudet att dela med dig endast bindande

under min lifstid, och att intet står där, som inskränker min rätt

att efter behag lämna förmögenheten vid min död. Förmodligen

tänkte sig vår far aldrig möjligheten af att du skulle öfverlefva

mig, och han antog nog, att du aldrig skulle höras af mer. Men

som du ser, har det gestaltat sig på annat sätt. Du har ströfvat

vida omkring och varit i faror af alla slag och är ändock frisk

och stark. Jag har lefvat lugnt och bekvämt och i all upptänklig

lyx och utan en dags bekymmer, om jag undantager den djupa

sorgen, då min hustru gick bort, och min ständiga saknad efter

dig; likväl är jag döende. Härigenom är jag dock åtminstone

iståndsatt att gifva dig upprättelse för den grymma orätt, du lidit.

Jag har lämnat dig halfva godset, och det gör mig lycklig att

tänka att du skall komma tillbaka. Du är insatt till ende

förmyndare för min son. Han är endast tolf år gammal, och jag ber dig

blifva en far för honom. Förmögenheten är stor nog för er båda,

och jag hoppas du vid din återkomst skall gifta dig och lefva

lycklig här; hvarom icke, tänker jag, att alltsammans vid din död

kommer att tillfalla honom. Min sista bön är, att du kommer hem för

gossens såväl som för din egen skull, och jag hoppas och tror, att

du villfar den. Du var alltid snäll mot mig, då vi voro barn, och

jag känner mig säker på, att du skall ersätta mig hos Hugh. Gud

välsigne dig, käre bror!

Din tillgifne

Edgar.»

Med dessa dokument följde ett bref från familjens juridiska

biträden, hvari de sade sig hafva hört från sin agent i San

Francisko, att William Tunstall inställt sig hos honom och svarat på

efterlysningen, samt att han framvisat aflidne mr Edgar Tunstallsbref. Det var till följd däraf, som de nu sände honom afskrifter

af testamentet och bref vet, och de bådo honom genast återvända

hem, emedan hans närvaro erfordrades. De togo för visst, att

de skrefvo till mr William Tunstall, och att han utan svårighet

skulle kunna vid hemkomsten bevisa sin identitet.

»Jag tror, jag är tvungen att resa, gossar,» sade han sedan han

läst sin brors bref tre eller fyra gånger. »Min bror har utsett mig

till sin sons förmyndare, så jag måste nog fara öfver; men icke

stannar jag, efter hvad jag tror. Jag ämnar, som jag sade, taga

omkring tusen pund och afstå resten. Det vore en slät figur jag

skulle göra som stor godsägare där hemma. Nej, här han I mitt

ord därpå, jag är tillbaka om sex månader på sin höjd. Jag skall

skaffa en medförmyndare åt gossen: kyrkoherden i församlingen

eller någon annan mer lämplig att uppfostra honom än jag. När

han blir sjutton eller aderton år, skall jag föra honom ut på resor

under ett par år; kanhända föra honom hit på ett ryck. Men det

är långt dit. Jag önskar, att jag sluppe resa, men jag ser ej, hur

det skulle gå till.»

»Visst måste du resa, Bill, det är din oafvisliga skyldighet. Vi

handla icke mycket af plikt här i guldgräfvarlägren, och det skall

blifva roligt att se någon göra det, han ej tycker om, därför att

det är rätt. Vi skola sakna dig naturligtvis — sakna dig

mycket. Men alltid får man förlora vänner och ingenstädes så mycket

som här, ty en stor procent sopas bort af superi, sjukdom och kulor.

Vi skola glädja oss, om du kommer tillbaka; men kommer du ej,

så veta vi, att det är, emedan du ej kan. Omständigheterna blifva

emellanåt människan öfvermäktiga.»

Arbetet fortsattes till slutet af veckan, och när den sista

gyttje-pannan blifvit vaskad, delade kompanjonerna behållningen. Hvarje

veckas inkomst hade skickats med veckans post till banken i

Sakramento, ty röfverier voro icke ovanliga, och de, som voro försiktiga,

behöllo hos sig endast så mycket guldsand, som fordrades för de

närmaste behofven. Sedan de tillagt sista veckans guldsand och

guldklimpar till det belopp, på hvilket de hade bankens kvitto,

funno de, att sedan de betalat alla utgifter, två hundra femtio uns

guld återstod dem.

»Icke så illa, doktor,» sade William Tunstall. »Min andel är

tillräcklig att skaffa mig tillbaka till England.»

»Ja, förutsatt att du icke förlorar alltsammans på någon

spelhåla i Sakramento eller San Francisko,» sade doktorn.»Det skall jag icke göra, doktor. Jag har förlorat stora

summor på en enda natts spel, det tillstår jag; men då visste jag, att

jag genom arbete kunde förtjäna dem på nytt. Men nu har jag

ett mål för mig.»

Om kvällen gick English Bill omkring i lägret och tog farväl

af sina bekanta. Ehuru det var mycket sällan han öfverlastade

sig, var den traktering, som han bjöd och bjöds på, för mycket för

hans hufvud, och det var med mycket osäkra steg han sent på

natten återvände till sitt tält. Sim Howlett, hvilken gått ut

tillsammans med honom, hade dukat under redan ett par timmar förut

och blifvit buren från krogen af några andra, hvilka knappast voro

i stånd att själfva stå på benen.

När William Tunstall vaknade på morgonen, hade han en

mycket oredig föreställning om den senare delen af aftonens tilldragelser.

Han påminde sig, att det hade förefallit många tvister, men hvad

dessa gällt, visste han icke; han kände sig likväl säker på, att inga

skott blifvit lossade. Han hade ett dunkelt minne af, att han gått

in i Symonds rum och druckit champagne och talat 0111 sin resa

till England och om människorna där hemma.

»Hvad i all världen kunde komma mig att tala 0111 dem?»,

undrade han i sitt sinne. Han väcktes ur sina tankar af doktorn.

»Orn du tänker fara med morgondiligensen, Bill, måste du göra

dig i ordning.»

»All right,» sade han och steg upp. »Jag skall nog blifva klar

och redig, blott jag får doppa ned liufvudet i ett vattfat. Jag

fruktar, att jag var mycket öfverlastad i natt.»

»Ja, du var drucken, Bill. Jag har aldrig sett dig drucken mer

än en gång förut, sedan vi blefvo kompanjoner; men jag tänker,

att aldrig någon brukar lämna ett läger, där han arbetat och haft

tur, utan att blifva rundligt förplägad, då han säger farväl. Hör

du, Sim, vakna! Bill skall resa 0111 en kvart. Jag har frukosten

i ordning.»

Sim Howlett behöfde icke någon ytterligare påminnelse. Det

var ingenting ovanligt för honom att vara drucken om kvällen och

ändå uppe och i arbete i dagbräckningen. Sedan han sträckt* på

sig och gäspat samt efter Wills exempel tvättat ansiktet, var han

genast färdig att med en förträfflig aptit slå sig ned vid frukosten.

Men Will däremot gjorde föga heder åt doktorns anrättningar, och

tio minuter senare gaf sig triumviratet i väg att möta diligensen.

»Adjö kamrat! Lycka till!», ropades åt Will af dem, som möttedem på sin väg ned till grufvorna. Icke många ord talades af

de tre vännerna, som gingo uppför kullen; det kändes påkostande

för dem att skiljas. Lyckligtvis var det blott ett par minuter, de

hade att vänta, innan diligensen var i sikte.

»I kunnen vänta mig tillbaka om sex månader, kamrater! För

öfrigt skall jag skrifva med samma jag kommer hem och tala om

för er allting. Jag adresserar hit, och om I flytten härifrån, så kan

ju någon annan få i uppdrag att sända brefven efter er till det

nya lägret.»

Ett sista handslag, och Tunstall klef upp på diligenstaket, hans

packning kastades upp till honom, kusken smällde med piskan, och

hästarna satte af i galopp. Sim Howlett och hans kamrat gingo,

utan att tala ett ord, åter ned till Cedar Gulch.

Tre dagar därefter, då de sutto vid sin frukost i tältet, inträdde

en gräfvare.

»Så, du är redan tillbaka från din lusttur, Dick! Nå, hur var

det i Frisko?»

»Jag kommer direkte från diligensen, ty jag har sorgliga

nyheter åt er, kamrater.»

»Sorgliga nyheter! Hvilka då?», frågade Sim Howlett.

»Det kommer att taga er mycket hårdt, kamrater, ty jag vet,

att I höllen af honom. Nåväl, gossar, det är väl icke värdt, att

jag gör långa omsvep; er kamrat English Bill har blifvit mördad.»

De båda männen rusade upp, Sim Howdett med en förfärlig

ed och doktorn med ett rop, som liknade en kvinnas.

»Det är sant, kamrater, ty jag såg liket. Jag skulle hafva

kommit tillbaka i går, om jag icke hade måst vänta på förhöret och

intyga, hvem han var. Jag var på väg till diligensen på morgonen,

då jag fick se några stycken karlar stå samlade kring en död,

som låg på trottoaren till en smal gata. Det är ju ingenting

ovanligt i Sakramento, och jag vet ej, hvarför jag gick dit och såg på

liket. I ögonblicket kände jag igen, hvem det var. Det var

English Bill. Han hade ej blifvit dödad i öppen strid, utan helt lömskt

fått en kula i nacken. Ingen hade hört skottet. För resten fäster

sig ingen vid ett skott i Sakramento. Ingen tycktes veta något 0111

honom, och förhöret drog ej fem minuter. Naturligtvis fälldes

dom för öfverlagdt mord öfver den okände gärningsmannen.

Sim Howlett lyssnade till berättelsen med knutna näfvar och

af vrede flammande ögon samt mumlade några afbrutna ord af

raseri och fasa. Doktorn tycktes ej höra på, hvad som sades. HanENGLISH BILL OCH SYMONDS.vandrade fram och tillbaka utanför tältet utan mål och kunde ej se

för tårar. Efter en stund stack han sin revolver i bältet, stoppade

sin påse med guldsand innanför skjortan och tog därpå sin hatt.

»Kom, Sim,» sade han i brådskande ton och tog sin kamrat i

armen.

»Komma hvart?», frågade Sim. »Hvart ämnar du gå?»

»Naturligtvis till Sakramento. Vi skola förfölja den, som gjort

det, och skulle det än draga år om, jag skall finna honom och

döda honom.»

»Jag följer med dig,» sade Sim; »men det går ingen diligens

förr än i afton.»

»Det är en diligens, som passerar Alta klockan tolf. Det är

femton mil att gå, men vi kunna hinna dit i tid, och på det sättet

äro vi i Sakramento vid midnatt.»

Sim Howlett fattade revolvern och snörde till sin guldpåse,

hvarpå han sade till den man, som medfört budskapet: »Se om

tältet, medan vi äro borta, Dick! Bäst vore, att du bodde i det själf.»

»Det passar bra, Sim, ty jag gjorde mig af med mitt, innan

jag for. I skolen finna allt i sin ordning, när I återkommen.»

De hade blott fyra timmar på sig att tillryggalägga den

besvärliga vägen till Alta, uppför backar och utför branter, men

ändock voro de framme en kvarts timme före diligensen; så hade de

skyndat.

När denna anlände, var den fullsatt, men doktorn ropade:

»Det är en sak på lif och död; vi måste med. Vi betala fem uns

hvar till dem, som vilja afstå sina platser och fara med nästa vagn.»

Två män mottogo med glädje anbudet, och vid midnattstid

anlände de två kamraterna till Sakramento. Doktorns styrka hade

gifvit vika, då ansträngningen var slut, och han hade svimmat.

»Kanhända någon har en flaska med sig?», frågade Sim

Howlett. »Min kamrat och jag hafva nyss blifvit underrättade om

mordet på en gammal vän till oss, och vi äro på väg att uppsöka

gärningsmannen och skjuta i hjäl honom. Vi hafva måst skynda

mycket, och det har varit för påkostande för min kamrat, som icke

är stark.»

Flere buteljer togos ögonblickligt fram, och litet whisky hälldes

i doktorn. Det dröjde ej länge, förr än han öppnade ögonen, ehuru

han ännu en stund förblef lutad mot Sim Howletts axel.

Det var ingenting annat för dem att göra, då de kommo till

staden, än att skaffa sig härbärge öfver natten. Följande morgonbörjade de sina efterspaningar. Det var lätt att få reda på

undersheriffen, som hållit förhöret. Men han hade obetydligt att berätta,

Han antog emellertid att mannen varit på något spelhus och vunnit

penningar samt blifvit förföljd därifrån och mördad. Deras första

omsorg var att fråga efter, hvar William Tunstall blifvit begrafven,

och ordna om att en sten blef rest på graf ven. Därpå tillbragte de

en vecka med att besöka hvarenda spelhåla i Sakramento, men

ingenstädes kunde de finna, att någon, som motsvarade beskrifningen på

deras kamrat, spelat där den kväll, mordet begicks.

De gingo därpå till det hotell, där han tagit in. Där upplyste

man, att han gått ut efter frukosten, kommit tillbaka till middagen

och sedan åter gått ut. Han hade sedan icke återvändt, och man

hade antagit, att han plötsligt rest sin väg, och som värdet af

de kläder, han lämnat kvar, betäckte räkningen, hade man icke

gjort några efterfrågningar. På banken inhämtade de, att han

under dagens lopp uttagit sin andel af den summa, de gemensamt

insatt. På ett annat hotell fingo de höra, att en man, som svarade

mot deras beskrifning, kommit in en kväll tillsammans med en herre,

som bodde där. De visste icke, hvem denne herre var, men han

var väl klädd, oeh de trodde, att han kom från Frisko. Han reste

redan följande dag. De hade icke lagt särskildt märke till honom,

men han var lång och mörk, och så var äfven den man, han var

tillsammans med. Denne var klädd i guldgräfvarnes vanliga dräkt.

De hade icke suttit i salen utan gått upp på främlingens rum, och

en butelj whisky hade blifvit uppburen dit. De sågo icke, när

guld-gräfvaren gick, ej heller om den andre gick ut i hans sällskap.

Hotellet var fullt med folk, och de besvärade sig ej med att hålla reda

på, hvilka som gingo in och ut. Det var en tysk uppassare, som

gaf dem dessa upplysningar, sedan de först förgäfves gjort

förfrågningar hos två eller tre andra af hotellets personal.

Då de lämnade huset, grep doktorn tag i Sims arm. »Ändt-

ligen hafva vi nyckeln, Sim.»

»Det tycker jag knappt, doktor. Något hafva vi dock att gå

efter. Vi måste efterspana mannen.»

»Tänker du återvända till lägret i kväll, Sim?»

»Nej. Hvarför frågar du det, doktor?»

»För att taga reda på, om Symonds är kvar där, hvarom icke

efterfråga, vid hvilken timme och hvilken dag, han gaf sig af.»

»Store Gud! Du misstänker väl ej honom?»

»Jag är säker, Sim, lika säker som om jag sett det med egnaögon. Beskrifningen slår alldeles in på honom. Hvilken annars

kunde Bill ha känt, klädd som en herre, som han vågat gå upp

till och sitta och dricka med, när han hade så mycket penningar

på sig. Du vet, att han blef förtrogen med den där skurken,

innan han lämnade lägret, och sannolikt lurade karlen ur honom,

att han skulle taga ut sina penningar på banken, och trodde, att det

var mycket mer än det var. I alla händelser far du och ser efter.»

Två dagar efteråt kom Sim Howlett tillbaka med den

underrättelsen, att Symonds hade gifvit sig af ett par timmar efter

Tunstall. Han hade sagt, att han fått ett bref, som kallade honom till

Frisko, och han hade hyrt ett åkdon och farit till Alta samt tagit

diligensen där. Han hade sedan ej återkommit till lägret.

»Där hafva vi bevis, Sim. När jag finner Symonds, spelaren,

finner jag Bill Tunstalls mördare. Det kan dröja månader, innan

jag träffar på honom; men han må nu hafva gifvit sig af åt öster

till Colorado eller åt söder till Mexiko, träffa på honom skall jag

och döda honom. Jag tror ej det är värdt, att vi förfölja honom

båda; det kan draga om månader och år.»

»Kanhända tror han sig säker och har ej begifvit sig långt

bort. Han tänker möjligen, att stackars Bill blifver omhändertagen

och begrafven, men att ingen blifver klokare på det. Vi hafva

naturligtvis tänkt, att han rest till England, hvilket vi verkligen

skulle gjort, om ej Dick händelsevis råkat få se liket. Rätt

sannolikt skall han dyka upp vid Cedar Gulch igen.»

»Han kan göra det,» sade doktorn tankfullt; »så mycket mera

skäl är det, att du stannar. Du kan kanske få höra, att han

kommit till något af de andra lägren. Men jag tror ej, han

kommer. Minns du jag drömde, att jag dödade honom?

Emellertid, om han kommer tillbaka, lämnar jag honom åt dig, Sim.

Skjut honom, som man skjuter en galen hund! Med en sådan

där karl behöfver man ej inlåta sig i tvekamp. När du berättar

händelsen för gossarna, skola de säga, att du gjorde rätt. Jag

skall skrifva till dig emellanåt och säga dig, hvar jag är. Om du

dödat honom, låt mig veta det. Jag kommer tillbaka till dig, så

snart jag funnit honom.»

På detta sätt afgjordes saken. Huru törstande efter hämnd

Sim Howlett än var, kunde han icke förlika sig med tanken på

åratal använda till fåfängt letande; han trodde äfven, att hans

utsikt att träffa Symonds var lika god i guldgräfvarlägren som någon

annanstädes.TREDJE KAPITLET.

Vandrarens hemkomst.

Jade William Tunstall mera nyligen lämnat hemmet, skulle

nyheten att han återkommit och slagit sig ned som herre

på Byrneside samt åtagit sig förmynderskapet för den

unge arfyingen till den öfriga förmögenheten väckt ett

lifligt intresse i grefskapet. Men tjugu år hade förflutit sedan dess,

och den omständigheten, att han då endast var en gosse, till stor

del obekant för hans faders umgänge, beröfvade saken allt dess

personliga intresse. Man hade allmänt ansett, att det var hårdt, att

han blef helt och hållet utesluten ur sin faders testamente, och den

klausul, som förbjöd brodern att dela egendomen, betraktades

sär-skildt så, då det var kändt, att Edgar var fäst vid sin broder och

gärna hade velat dela med honom.

Herrar Randolph & Son i Carlisle, hvilka voro juridiska

biträden åt halfva antalet godsägare i grefskapet, talade väl 0111 den

nykomne. De hade aldrig sett honom som gosse, men blefvo

angenämt öfverraskade, att den långa tid, han tillbragt att ströfva

omkring i Staterna tillsammans med obildade människor, ingalunda

inverkat ogynnsamt på honom. Hans sätt var angenämt och hans

utseende fördelaktigt; han var en äkta Cumberlandman, högväxt

och kraftfull som hans far och bror, ehuru något mindre groft

byggd.

Han var åtföljd af sin hustru. De hade sett henne oeh ätit

middag tillsammans med dem. De visste icke förut, att mr

Tunstall var gift, ty deras klient, mr Edgar Tunstall, hade aldrig för

dem nämnt denna omständighet. Något bestämdt omdöme om mrs

Tunstall kunde de ej afgifva. Hon hade talat mycket litet och gjort

intryck af att vara nervös; troligen kände hon sig främmande i

sin nya ställning. De hade, efter hvad de kunde förstå, inga barn.

Herrar Randolph & Son voro öfvertygade om William Tunstallsidentitet. Då han presenterat sig för dera, hade han framtagit de

bref, han fått från sin bror, jämte det utdrag af testamentet och den

afskrift af bref vet, hvilka de skickat honom.

Därvid hade han leende sagt: »Jag vet ej, om detta är till-

räckliga bevis, då jag ej är hemmastadd i den engelska lagen.

Om det behöfs, kan jag skaffa hit en hop vittnen från Staterna,

hvilka kunna intyga, att jag alltid varit känd som William Tunstall

ehuru jag vanligen varit känd under en mängd andra namn såsom

English Bill, Stiff Bill o. s. v. Det skulle naturligtvis draga om tid

och kosta mycket penningar att få vittnen hit öfver, synnerligast

som det för närvarande förtjänas bra i Kalifornien, men det kan

gå för sig, om det är nödvändigt.»

»Jag inser icke nödvändigheten däraf,» sade mr Randolph.

»För öfrigt skola vi utan tvifvel här hemma finna fullt upp med

folk, som kan känna igen er.»

»Det tror jag ej, mr Randolph. Som ni vet, var jag ju ej

stort mer än en gosse, då jag reste bort. Under flere år hade jag

varit i Rugby, och ofta hände det, att jag ej kom hem under

ferierna. Tjugu år hafva fullständigt förändrat mitt utseende, och jag

tillstår, att jag har ett mycket svagt minne af Byrneside. Nog minns

jag själfva huset och stallet och ägorna, men hvad grannarna

beträffar, kommer jag ej i håg dem. Hvarken min bror eller jag åt

i matsalen, när vår far hade middagsfrämmande; men bästa beviset

på min identitet är brefväxlingen med min bror, tyckes det mig.»

»Tvifvelsutan,» sade mr Randolph. »Det är det mest talande

bevis, som kan förebäras. Vi nämnde detta i vårt bref till mr

Campbell i San Francisko. Hans betänkligheter föreföllo oss orimliga.»

»Icke så orimliga, mr Randolph. Kalifornien har under de

fyra, fem sista åren blifvit alldeles upp- och nedvändt, och man

bör icke tadla honom för att han är misstänksam. Får jag fråga,

om ni kommit öfver mina bref bland min brors papper?»

»Nej, det hafva vi ej gjort. Er bror sade oss, att han ej gömt

dem.»

»Det var ledsamt, att han ej gjort det, mr Randolph, ty i

sådant fall hade vi haft ytterligare bevis på min identitet däri, att

jag skulle kunna säga er, hvad de hufvudsakligast innehöllo.»

»Det behöfs ej något mer bevis, mr Tunstall. Vi äro

fullkomligt tillfredsställda. Mr Edgars erkännande af er, de bref från

honom, ni har i er ägo, den omständigheten, att ni genast svarade på

efterlysningen i Kalifornien, er beskrifning på edra gossår i Rugbyo. s. v., allt medverkar till en fullständig bevisning; hvarken min

son eller jag själf har från första stund hyst något tvifvel. Jag

lyckönskar er af hjärtat till er återkomst, ty till en viss grad har

nu den orättvisa, som begicks mot er af er far, mr Philip Tunstall,

blifvit godtgjord. Ni fick endast ett kort utdrag af er brors

testamente. Byrneside — corps de logis och park — går till hans son,

men en motsvarande summa, placerad i goda säkerheter, tillfaller er,

så att ni antingen kan bygga eller köpa något lika godt som

Byrneside. Äfven vill jag meddela er, att ägorna blefvo utvidgade i

er fars lifstid och att er bror dessutom köpt andra gods, ty

allden-stund han till följd af sin hustrus död och sin klena hälsa förde

ett mycket indraget lif, nedlade han större delen af afkastningen

i landtegendomar. Följaktligen blifver er andel af förmögenheten

lika stor som den, ni under vanliga förhållanden såsom äldste son

skulle hafva haft.»

»Hurudan gosse är min brorson, mr Randolph?»

»Jag har sett honom ett par gånger blott, då jag varit ute på

Byrneside; jag lade verkligen icke mycket märke till honom, men

det är en begåfvad gosse, och han lofvar att blifva en bra karl. Af

hvad hans fader en gång lät undfalla sig, tror jag mig kunna

påstå, att han har samma anlag som ni. Han lär vara mycket

förtjust i allt slags sport, känner till hvarenda fotsbredd mark kring

Byrneside och skall, ehuru blott elfva eller tolf år gammal, vara

fullkomligt säker på hästryggen och en god skytt. Hans far talade om

honom som en varmhjärtad och ädelsinnad gosse, men beklagade

att han, liksom ni, var häftig till lynnet.»

»Edgar borde ej hafva insatt mig till förmyndare, mr

Randolph. »

»Jag anmärkte detsamma till mr Edgar, men han sade då, att

ni utan tvifvel öfvervunnit det där felet länge sedan och skulle

lämna honom mera frihet och bättre förstå er på honom än någon

annan.»

»Jag vill söka göra mig förtjänt af Edgars förtroende, mr

Randolph. Jag har lidit nog af mitt häftiga lynne och har verkligen

lärt mig råda öfver det. Frukta ej att jag skall blifva stygg mot

honom!»

»Reser ni direkte till Byrneside, mr Tunstall?»

»Nej, jag far till London i morgon bittida; jag behöfver en

ordentlig utrustning, innan jag inställer mig där. För öfrigt skulle

jag önska, att ni ville underrätta dem först på Byrneside om minåterkomst. Det är obehagligt att komma oanmäld och behöfva

förklara, hvilken man är.»

»Kanske ni vill se testamentet och bouppteckningen?»

»Nej tack, mr Randolph; det blir tids nog, när jag kommer igen.»

»Ursäkta att jag frågar, om ni behöfver penningar, mr

Tunstall?»

»Jag tackar er; jag har tillräckligt. Jag förtjänade bra i

guld-grufvorna, då ert bref kallade mig därifrån, och min kassa räcker

godt till för de närvarande behofven.»

»Jag hoppas, ni äter middag hos oss i dag, mr Tunstall?»

»Tusen tack! Det skulle vara mig ett nöje, men jag har min

hustru med mig. Hon är kvar på hotellet.»

»Jaså! Jag visste icke —»

»Att jag var gift? Jo, jag har varit gift några år. Jag brydde

mig ej om att omtala det för Edgar, emedan han sannolikt skulle

hafva ansett detta som ett skäl till för mig att mottaga hans

ädelmodiga anbud.»

»Min hustru och jag skulle hjärtligen glädja oss åt, 0111 vi

äfven finge se mrs Tunstall hos oss.»

Och mrs Tunstall kom. Hon var mörklagd, och mr Randolph

och hans hustru kommo öfverens om, att hon troligen var af

mexikanskt eller spanskt blod. Hon talade engelska med främmande

brytning. Sannolikt hade hon varit en skönhet, men var nu något

passerad. H011 hade ett trött, hårdt uttryck och gjorde ett mindre

gynnsamt intryck på herrskapet Randolphs, än hvad advokaten

ansåg lämpligt att säga åt dem, som gjorde förfrågningar rörande

henne. Hon talade icke mycket och föreföll litet nervös och

besvärad.

Mr Tunstall infann sig ej ännu på en tid på Byrneside. Han

reste till Rugby och besökte sin brorson, hvilken i enlighet med

sin faders önskan vistades där ett par månader efter hans död.

Ferierna skulle börja om en vecka, och Hugh blef förtjust, då hans

farbror sade honom, att han, innan han slog sig ned på Byrneside,

ämnade företaga en några månaders resa på kontinenten med sin

hustru, samt att de skulle taga Hugh med.

Gossen var mycket intagen af sin nya släkting. »Det är en

stilig karl», sade han till sina skolkamrater. »Han är rolig att tala

med och har varit med om allt möjligt: stridt mot indianer, jagat

bufflar och gräft guld. Han gaf mig ett par sovereigns. Jag är

säker på, att vi skola komma väl öfverens.»Under sommarferierna reste sedan Hugh med sin farbror och

tant i Schweiz och Italien. Men han tyckte icke mycket om sin

tant. Hon tycktes bemöda sig om att vara vänlig mot honom,

men han kände på sig, att hon ej tyckte 0111 honom. Hans farbror

förde honom omkring öfverallt samt berättade för honom långa

historier 0111 sina hjältebedrifter.

Julen skulle de tillbringa på Byrneside. Farbrodern hade varit

mycket intresserad af stället och aldrig tröttnat att höra Hugh

berätta därom. Gossen hade talat om den lilla insjön, där fadern

berättat, att de brukade fiska tillsammans som barn, och om Harry

Gowan, fiskaren, som brukade fara ut i sin båt och som var med

dem den gången, då stormen hastigt stack upp och båten slungades

upp på holmen, då de voro nära att drunkna allesammans. Mr

Tunstall gladde sig åt, att Gowan ännu lefde, och att James

Wilson, som i hans barndom var dräng och brukade se efter deras

ponyhästar, nu blifvit kusk, och att Sam, trädgårdsgossen, som

brukade visa dem fågelbona, nu blifvit trädgårdsmästare och att

mr Holbeach, församlingens pastor, ännu lefde, och äfven hans

syster, miss Elisabeth; ja alla, som funnits på stället i hans

barndom, kom han så väl ihåg.

När resan var slut, aflämnade de Hugh i Rugby och foro

ensamma till Byrneside. Mr Tunstall gjorde sig strax vid ankomsten

mycket populär. Han skickade genast efter kusken och hälsade

honom på det hjärtligaste.

»Jag skulle ej hafva känt igen dig, James,» sade han, »och

jag förmodar, att du ej heller känner igen mig.»

»Nej, sir, det gör jag ej. Ni var blott en po j k vasker då, ehuru

ni ej tyckte det själf. Nej, jag känner ej igen er en enda smula.»

»Tjugu år förändra mycket, Jim. Vi hade mycket fyr för oss,

på den tiden. Minns du den där dagen, då den stora höstacken

blef rifven och vi jagade råttor och en af dem bet dig i örat, och

hur du skrek?»

»Ja, jag minns det, sir. Mr Edgar skämtade ofta med mig

därom.»

»Och kommer du i håg, då bror och jag klädde ut oss i lakan

och höllo på att skrämma lif vet ur dig, Jim?»

»Jo, jo men, det gör jag nog, sir. Det var icke vackert gjordt.»

»Nej det var det icke, Jim. Men nu är man öfver sådant där.

Och jag gläder mig mycket åt att återse dig efter alla dessa år

och se, att du är frisk. Jag hör, att Sam är kvar här och harblifvit trädgårdsmästare. Vill du följa med mig, så skola vi gå ut

och taga reda på honom, medan min hustru packar upp.»

Snart fann man Sam, och han var lika förtjust som James åt

att mr Tunstall erinrade sig deras ströfverier efter fågelbon. Efter

ett långt samspråk med honom återvände mr Tunstall in, där nu

en måltid var iordningställd.

»Du behöfver ej stanna inne», sade han till betjänten, sedan

denne bjudit kring maten. »På tjugu år har jag icke varit van att

hafva en tjänare bakom min stol och kan äfven nu reda mig det

förutan.»

Han lade ifrån sig knif och gaffel med en känsla af lättnad,

när dörren slöts efter betjänten.

»Nå, allting har ju gått bra, Lola», sade han på spanska.

»Ja, jag hoppas det», svarade hon på samma språk. »Men

det är mycket tryckande; jag önskar, vi vore tillbaka i Kalifornien.»

»Där var du ju jämt missnöjd», svarade han rått. »Alltid

var jag borta, och du var den olyckligaste kvinna i världen. Nu

har du fått allting, en kvinna kan önska: ett slott, hästar och

vagnar, trädgård och park; hvad vill du mer?»

Hon gjorde en axelryckning. »Jag kommer väl att vänja mig

vid det så småningom», sade hon, »men hittills har jag ej tyckt om

det. Det är så stelt och kallt här. Hellre skulle jag vilja hafva en

liten hacienda där borta vid Del Norte, en hängmatta att ligga i

och en cigarett i munnen, en häst att rida omkring på, när jag kände

lust därtill, och bara dig till sällskap, än att lefva i det här tråkiga

palatset.»

»Liten, du skall blifva van vid det här med tiden, och en

hängmatta kan du få, om du vill, ehuru det ej ofta är så varmt

att man kan begagna den. Och cigaretter kan du få röka dagen

i ände. Det skulle stöta, i fall du vore engelska; men de skola

anse det höra till en mexikanska. Din guitarr har du ju med dig,

så att du kan få tillfredsställa nästan alla dina önskningar. I ett af

drifhnsen kunna mexikanska växter insättas, och så kan du sätta

upp din hängmatta där; och sedan vill det icke mycket inbillning

till för att du skulle tycka dig förflyttad till din hacienda vid Del Norte.»

»Ja, kan du ställa om det så, blir det trefligt», sade hustrun.

»I detta land kunna vi skaffa allt, sedan vi nu ha penningar

att betala med.»

»Emellertid blir det en tröst att veta, att du ej löper fara

att blifva skjuten här. Hvar gång du for ifrån mig, om det ock

Hcnty, Rödskinn och Cowboys. 3blott var på en vecka, trodde jag, att jag aldrig skulle få se dig

mer, och att du skulle blifva skjuten af någon af de där druckna

gräfvarne. Nu slipper jag det, och jag tillstår, att det var orätt af

mig att knota. Jag skall komma att blifva lycklig här tillsammans

med dig, och jag inser nu, att det var en lycka att du fann de där

papperen i fickan på den döde mannen i skogen.»

Hon såg stadigt på honom, när hon talade.

»Ja, det där skola vi icke tala om, Lola. Y7äggarna hafva öron,

och det är bäst, du försöker att glömma det förflutna. Minns blott

att jag är William Tunstall, som kommit hem igen, sedan jag varit

borta tjugu år.»

Hon nickade. »Du vet, att du alltid brukade säga, att jag var

en utmärkt skådespelerska, och mången galning med mera

penningar än förstånd lockade jag att spela med dig förr i tiden i

Santa Fé.»

»Nog, nog Lola», sade han, »ju färre minnen vi hafva, dess

bättre. Nu måste vi ringa på tjänarne, annars skola de börja tänka,

att vi somnat.» Och han knäppte på den klocka, som betjänten,

innan han gick ut, ställt på bordet.

»Har dn gått husesyn?» frågade han, då de åter blefvo

ensamma.

»Icke öfverallt. Den gamla kvinnan — hon sade, att hon var

hushållerskan — visade mig ett stort rum, som hon sade var

förmaket, och ett vackert litet rum, som varit hennes förra frus

boudoir, och ett rum fullt med böcker och ett galleri, fullt af fula taflor,

och den sängkammare, vi skola hafva, och flere andra rum, som

gingo ut från den.»

»Nu skall jag gå igenom rummen med dig, Lola. Naturligtvis

måste jag känna till dem. Jaså, det här är boudoiren! Nog

kommer du att hafva det behagligt här, Lola. Sådana här stolar äro

lika mjuka och bekväma som en hängmatta. Det här skall blifva

ditt sanktuarium, där du kan hvila och röka och spela guitarr efter

behag. Ett sådant vackert förmak! Men det är för stort för oss

två, ehuru jag tillstår att det på sommaren, då fönstren stå öppna,

måtte vara högst angenämt.» Sedan de gått igenom rummen,

kornmo de ned i vestibulen.

»Låt oss nn gå nt i trädgården», sade han. »Du kommer att

tycka om den.» Han tände på en cigarr och Lola en cigarett. Hon

visade en oförställd förtjusning öfver blommorna och gräsmattornasamt öfver den vackra utsikten från terrassen, där man såg sjön

glittra i solskenet.

»Här, Lola, kommer min gamle vän, trädgårdsmästaren, du vet,

som du hört mig tala om. Min hustru är förtjust i trädgården,

Sam. Hon har aldrig förr sett någon engelsk trädgård.»

»Det bästa är förbi nu, sir. Ni skulle sett den för två

månader sedan.»

»Huru skulle den kunna vara vackrare?» sade Lola. »I mitt

hemland finns ingenting liknande. Vi hafva trädgårdar med mycket

blommor, men icke sådana här fina, jämna gräsmattor. Växer

gräset icke högre?»

»Ah jo, det växer duktigt, och fortare än vi tycka om; vi

måste skära det två gånger i veckan.»

»Jag ser, att du är förvånad öfver att min hustru röker»,

sade William Tunstall leende. »I hennes hemland röka alla damer.

Visa henne drifhusen! Hon skall nog blifva ännu mer förvånad

öfver dem.»

Man gick igenom de långa drifhusraderna, och Sam blef

belönad genom sin nya matmoders förtjusning åt blommorna, af

hvilka hon igenkände flere, och ännu större åt frukterna: drufvorna,

som täckte taket med mörkblå och gula klasar, och persikorna och

nektarinerna, som klängde efter väggarna.

»De tidiga sorterna äro slut», sade Sam, »men jag försökte låta

dessa vara kvar, ehuru jag icke hade mycket hopp om, att något

annat än vindrufvorna skulle kunna hålla sig, då vi hörde, att

herrskapet ej skulle komma hem förr än till jul.»

»Vi ändrade vår plan, Sam, och jag är glad åt, att vi gjorde

det, ty annars skulle kylan och mörkret hafva förskräckt mrs

Tunstall. Jag skall säga dig, hvad jag önskar få gjordt, Sam. Detta

växthus närmast slottet önskar jag, så vidt möjligt är, få fylldt med

mexikanska och sydamerikanska växter. Naturligtvis kan du äfven

sätta in några palmer och andra växter, som tycka om värme.

Ställningarna skola bort, och det skall vara så dikt ett boningsrum

som möjligt, ty min hustru vill använda det till hvardagsrum. I

midten skola vi placera en fontän, omgifven af vattenväxter och

ormbunkar. För att dölja värmledningsrören kunna vi anbringa

några konstgjorda klippstycken.»

»Skall ske, mr William. Blott ni vill skaffa ett par murare,

som hjälpa till med klipporna och fontänen, svarar jag för det

öfriga. Men jag får be er om en del nya växter, ty vi äro ej såväl sorterade i fråga om sydländska arter, då mr Edgar ej brydde

sig mycket om sådana.»

När Hugh kom hem till jullofvet, blef han förvånad öfver att

finna sin tant gungande i en hängmatta, som var uppsatt bredvid

en spelande fontän, rökande en cigarett och omgifven af sydländska

växter.

»Nå, Hugh, hvad säger du om det här?» frågade hon leende,

då hon såg hans öfverraskning.

»Vackert!» sade han; »det är icke likt ett växthus; det är ett

stycke främmande land.»

»Det är just, hvad vi försökt göra det till, Hugh. Ser du där

på den väggen, som vetter åt slottet, hafva vi låtit måla en

mexikansk vy med blå himmel och berg och en by vid foten af

kullarna. Då jag ligger här, kan jag inbilla mig, att jag är hemma

i mitt land, blott jag ej ser upp på fönsterramarna i taket. O, hvad

jag önskar, att man kunde blifva af med dem och att det blefve

en hel glasskifva i stället!»

»Det vore bättre», tillstod Hugh, »men det är ypperligt i alla

fall. Hvad är det för slags blomster, som växa på klipporna?»

»Det är amerikanska agaver; de höra till våra nyttigaste växter,

Hugh. De hafva starka fibrer, som vi använda till snören, ocli af

saften beredes en jäst dryck, som kallas jpulque. Det är vår

nationaldryck, ehuru man på senare tid börjat använda spritdrycker

därjämte, hvilka äro skadliga, emedan de göra människorna trätlystna.»

Under ferierna öfvervann Hugh sin förra motvilja för tanten

och kom att tycka mer om henne än om farbrodern. Hon var alltid

vänlig och glad, men han fann snart, att farbrodern hade ett

mycket ojämnt lynne. Bristen på regelbunden sysselsättning och

frånvaron af allt, som kan kallas retelse, kändes tungt för en man, van

vid båda delarna. I början hade han haft sitt intresse af att spela

sin roll; att sammanträffa med folk, som känt honom i hans

barndom, att mottaga och aflägga visiter, af att undvika misstag och

rädda sig ur faror; men detta gick så lätt, att han snart tröttnade

därpå. Han hade bjudit till att göra Lola nöjd, och likväl retades

han af hennes lugna tillfredsställelse med omgifningen.

Hon hade gjort ett godt intryck på de damer, hvilka aflagt

besök på slottet. Hennes ansiktsuttryck hade blifvit mildare, och

den nervositet, som mr Randolph lagt märke till, var borta. Hennes

brytning och den utländska snitten på hennes dräkt väckte intresse,

och sedan hon på den första middag, som gafs till deras ära, upp-trädt i en matt guldfärgad klädning, rikt besatt med dyrbara svarta

spetsar, förklarade man henne förtjusande. Hennes man var ansedd

som en heder för grefskapet. Alla hade väntat, att han, efter sin

långa bortovaro, skulle återvända obildad och tölpig, men tvärtom

var hans sätt lugnt och artigt. Emellertid var han, till följd af att

han ej jagade, mindre populär bland de käcka godsherrarna än bland

deras fruar.

När sommaren kom, fick William Tunstall några nöjen efter

sin smak. Om det var en brottning någonstädes i grefskapet eller

i Westmoreland, var han närvarande, och han bevistade regelbundet

alla kapplöpningar i norra England. Han ingick ej vad. Till en

sportälskande granne, som alltid var färdig med en tiopundsnot vid

hvar kapplöpning, sade han: »Jag ingår vad, när chancerna äro

lika på båda hållen, eller när jag kan mäta min skicklighet med

en annans; men vid kappridten riskerar man sina penningar till

dem, som veta mer än man själf. Jag tycker om att vara med,

därför att det är spännande och därför att det vid de fiesta dylika

tillfällen blir spel på kvällen. I Mexiko och Kalifornien’ spela

alla människor mer eller mindre. Det är ett af de få sätt man

där har att gifva ut penningar, och jag tycker om att få mig ett

parti då och då.» Följden häraf var att mr Tunstall sällan var

hemma på sommaren.

När Hugh kom hem, sade hans tant: »Jag har talat med far-

bror om dig, och han tänker ej resa i år. Han har fått intresse

för kapplöpningar. Det är ju naturligtvis tråkigt för honom här,

sedan han i så många år fört ett verksamt lif, och jag är glad, att

han funnit något, som intresserar honom.»

»Är det icke enformigt för er, tant?»

»Jag är van att vara ensam, Hugh. I länder, där hvar och en

måste förtjäna sitt uppehälle, kunna icke kvinnor vänta att få hafva

sina män hos sig. De kunna vara borta en månad i sänder uppe

bland bergen eller i grufvorna eller på jakt ute på slätterna. Jag

är van därvid. Men jag ämnade tala om dig. Litet ombyte skulle

förnöja mig, och dn och jag kunna resa, hvart vi behaga. Icke

utomlands förstås, som förlidet år, men till något ställe vid kusten,

och du kan själf välja hvilket. Vi behöfva ju ej ens stanna på ett

ställe, utan kunna besöka tre eller fyra. Jag har nyligen fått några

böcker, som handla om dem, och för min del tror jag Devonshire

vore behagligast. Där tyckes det finnas en mängd vackra badorter,

och klimatet där är mildare"än i städerna på östra kusten.»»Det skulle roa mig mycket, tant, men gärna ville jag stanna

här en fjorton dagar först, om ni tillåter. Min pony behöfver

öf-ning, säger Jim; han har varit ute på bete nu i flere månader, och

för resten glömmer jag bort att rida, om jag ej öfvar mig.»

Sålunda var Hugh under de närmaste fjorton dagarna ute från

morgon till kväll, antingen ridande eller seglande, och sedan reste

han med sin tant söderut för att tillbringa den öfriga tiden af

ferierna i Devonshire och Cornwall. Det var en förtjusande tid för

honom, ty hans tant tillät honom att segla och göra utflykter

alldeles efter behag. Hon tog alltid rum med utsikt öfver hafvet och

hade sitt nöje i att hela dagen sitta vid det öppna fönstret; sällan

gick hon därifrån förrän framåt aftonen, då hon gjorde en

promenad med Hugh. Ibland var hon ute med honom på långa åkturer

i en pony vagn, men sällan föreslog hon dessa promenader.

Som Hugh litet emellan sammanträffade med skolkamrater och

alltid strax efter ankomsten till ett ställe inledde bekantskap med

båtsmännen och fiskarena, hade han aldrig tråkigt. I början tyckte

han nästan synd om sin tant och ville öfvertala henne att följa

honom ut, men hon försäkrade honom, att hon var nöjd med att

vara ensam och njuta af utsikten öfver hafvet och inandas den

balsamiska luften.

»Jag har ej haft så roligt, Hugh, sedan jag var flicka,» sade

hon en dag mot slutet af ferierna.

»Det gläder mig ofantligt», sade Hugh. »Jag har också haft

förskräckligt roligt, men jag har alltid tyckt, att ni, tant, skulle

hafva tråkigt.»

»I engelsmän förefallen aldrig lyckliga, 0111 I ej ansträngen er;

men det är icke vårt begrepp 0111 lycka. I de varma länderna

finner man sitt nöje i att sitta stilla, samt efter dagens hetta göra en

promenad och att höra på musik, just som vi gjort här. Dessutom

har det varit roligt för mig att se, att du varit lycklig.»

När sommarlofvet var slut, återvände Hugh till Rugby och

Lola till Cumberland.FJÄRDE KAPITLET.

Ett våldsamt utbrott.

der julen fann Hugh det icke roligt hennna. Det var

ingenting, som lockade farbrodern bort från Byrneside,

och ställets enformighet tyngde på honom. Därför

före-kommo hans utbrott af dåligt lynne oftare än under

föregående ferier, som Hugh tillbragt hemma. Han satt mycket

längre kvar i matsalen vid sitt vin, sedan hans hustru och Hugh

lämnat honom, och var ibland vresig, ibland surmulen, då han kom

in till dem. Emellanåt bröt Hugh också ut vid dylika tillfällen,

och det uppstod många trätor mellan honom och hans farbror, men

i dennes sätt låg något rått och vildsint, som skrämde gossen, så

att han småningom lärde sig tiga. Han började mer och mer tycka

illa om sin farbror, synnerligast då han såg, att denne i sin vrede

for nt mot tanten och talade vredgadt till henne på hennes eget

språk. Ibland kunde hon då brusa upp tillbaka, men vanligtvis

fortsatte hon lugnt att röka sin cigarett, som om hon ej förstode,

att det var hon, som tilltalades.

Så förflöto två år.

»Hvad har du för hästar i stallet, James?» frågade Hugh en

dag, då han kom hem från skolan.

»Jag har en uppsättning af de värsta odjur i hela landet, master

Hugh. Med undantag af de två ponyhästarna, med hvilka jag kör

för er tant, finns det i hela stallet ej en enda häst, som anstår

en kristen människa. De äro allesammans fina racehästar, men

omöjliga att styra. Er farbror tyckes finna ett nöje i att köpa

sådana kreatur, som ingen annan vill rida. Han får dem väl för

billigt pris, kan jag tro. Han bryr sig icke om, hur istadiga

de äro, och han tycker visst det är roligt, när de börja sina

krumsprång med honom. I början trodde jag, han skulle bryta nacken afsig, men aldrig såg jag en karl sitta så säkert i sadeln som han.

Han sade mig en gång, att den, som ridit in vilda hästar, kan sitta

kvar på hvilken hästrygg som helst, och att de engelska hästarne

äro som får i jämförelse med de förra.

»Det tjänar naturligtvis ingenting till att säga nej åt er, master

Hugh, men skall ni rida, måste ni hålla er på den där stora ängen

där borta. Ni måste sitta upp där och lofva mig att icke lämna

den. Jag har med tanken därpå låtit häcken växa dessa sista tre

åren, och ingen häst försöker nu att sätta öfver den. Marken är

mjuk, och ni skall falla lätt. Ni har tagit er i ridt under de sista,

åren och har suttit på mången svår häst, men på ingen så

bångstyrig som dem, vi nu hafva i stallet. Jag skall alltid följa med er

ut och taga en af stallknektarne med, i fall någon olycka skulle

inträffa, och jag skall varsko er för några af deras olater, innan ni

sitter upp.»

Hugh hade nu fyllt femton år och var lång och starkt byggd

för sin ålder. Han hade ridit rätt mycket, när han varit hemma

om somrarna och äfven om vintrarna, då marken varit bar, och

lärt sig att sitta kvar i sadeln; men trots alla hans bemödanden att

göra det nu, blef han afkastad flere gånger, och ett par gånger

förlorade han medvetandet. Men han höll ändå i, och vid ferierna»

slut smickrade han sig med att kunna rida den ostyrigaste

hästen i stallet.

Hans tant hade först på det bestämdaste motsatt sig, att han

skulle få rida något af djuren; och han måste gå efter James, som

försäkrade henne, att några bland dem ej voro värre, än dem han

ridit förut, samt att ett fall på det mjuka gräset ej vore mycket

farligt; men det var likväl ej förr, än han högtidligt lofvat att icke

på några villkor lämna ängen, som hon slutligen gifvit sitt samtycke.

När han sedan om julen kom tillbaka, var hans farbror

hemma och synbarligen vid ovanligt godt lynne. Det hade inträdt frost,

och sannolikt skulle den komma att räcka länge, och marken var

hård som järn.

»Jag hör, Hugh», sade hans farbror, »att du blifvit en

öfver-dådigt skicklig ryttare. Det gläder mig att höra. Där ute i västern

är hvarenda en en skicklig ryttare. Man kan säga, att man

tillbringar sitt lif på hästryggen, och det faller sig helt naturligt för

pojkar att sitta barbacka på första bästa häst. Naturligtvis är det

ej en lika viktig sak här hemma, ehuru äfven här den man, som

är en verkligt skicklig ryttare, har många företräden. För det förstajaga alla herrar här i England, och den, som kan rida öfver

hvilken mark som helst och behålla sin plats i första ledet, har

anseende bland sina grannar. För det andra kan han köpa sina

hästar för godt pris. En häst, som betingar sina tvåhundra pund,

om han är utan olater, kan man få för tjugu, om han har rykte

om sig att vara istadig, En annan färdighet, som alla förvärfva i

västern, är att skjuta med pistol. Eftersom vi nu icke kunna rida,

och man just ej kan taga sig till med något annat heller, skall jag

lära dig det, om du vill.»

Hugh mottog anbudet med liflig tillfredsställelse, obekymrad

om ett utrop af missnöje, som hans tant lät undfalla sig. När han

lämnat rummet, vände sig William Tunstall i raseri mot sin hustru.

»Hvarför blandar du dig i saken? Sköt du dina egna

angelägenheter, annars skall det bekomma dig illa!»

»Det är min egen angelägenhet», sade hon oförskräckt. »Jag

tycker om gossen och ämnar ej tåla, att något ondt vederfares

honom. Allt sedan du berättade mig, att, i enlighet med hans faders

testamente, hela förmögenheten komme att tillfalla dig, i fall Hugh

aflede innan han blifvit myndig, har jag varit orolig för honom. Jag

ämnar ej blanda mig i ditt görande och låtande för öfrigt. Gå på

med det lif, du för, slösa bort din del af förmögenheten, om du

behagar, gärna för mig; när det är slut, är jag färdig att gå

tillbaka till vårt förra lif — men jag tillåter ej, att något ondt sker

gossen. Jag antog din historia om huru de där papperen kommo

i din ägo utan att göra frågor. Jag vet, att du dödat mången i

hvad du kallar öppen strid, men jag visste ej, att du var en

kallblodig mördare. Du köpte hästarna, enligt min tro, i den afsikten,

att gossen skulle bryta nacken af sig. Det är icke din förtjänst, att så

ej skett. Nu har du erbjudit dig att lära honom skjuta med pistol.

Därvid händer så lätt en olycka, icke sant? Men jag varnar dig

på förhand. Om något händer honom, går jag direkte och

angif-ver dig för domaren, uppgifver för honom, hvilken du är och säger

honom, att jag är viss på, att det varit ett mord och ingen

olyckshändelse. »

Mannen var blek af raseri och gick ett steg närmare henne.

»Har du blifvit galen?» frågade han med sammanbitna tänder.

»Vid Gud »

»Nej, det skall du icke», afbröt hon honom. »Hota mig icke,

ty det skulle jag aldrig förlåta! Tror du, jag är rädd för dig? Du

är icke i Kalifornien eller Mexiko nu. Här kunna ej människorblifva ihjälskjutna, utan att clet blir dom och ransakning. Jag

vet, att du tänker som så, att äfven jag kan träffas af en

olyckshändelse. Jag vet, att den kärlek, dn en gång hyste för mig,

slocknat för längesedan, men mitt lif håller jag på. Därför har jag i

säkra händer deponerat ett dokument, som innehåller sanningen.

Det skall öppnas, om jag dör plötsligt. Däri säger jag, att, därest

min död uppgifves vara; förorsakad af en olyckshändelse, är det

ingalunda en olyckshändelse, utan mord; och att, så framt jag

dör utan synbar orsak, har jag blifvit förgiftad. Tror du ej,

jag känner dig, och tror du, att jag med den kännedomen skulle

våga lämna mitt lif i dina händer? Nu nog! Vi behöfva ej hota

hvarandra. Du känner mig, och jag känner dig. Låt oss gå hvar

och en sin väg!»

Hon gick nt ur rummet och lämnade sin man mållös af raseri

öfver denna oväntade upproriskhet. En half timme därefter körde

jaktvagnen fram, oeh han reste till London. Hugh blef förvånad,

då han vid sin återkomst från en spatsertur ned till Gowans stuga

fann sin farbror borta.

»Jag trodde, tant, att han skulle blifva hemma under hela

jul-lofvet och lära mig skjuta med pistol, som han sade.»

»Din farbror är ombytlig, Hugh. Jag skall lära dig skjuta i

stället. De flesta mexikanskor kunna begagna en pistol, i fall det

behöfves. Icke kan jag skjuta så bra som han, men jag kan visa

dig greppen, och sedan är det blott att öfva sig flitigt. Om du

kommer att resa, kan det vara nyttigt att skickligt kunna handskas

med en pistol. Där uppe ligga ett par stycken revolvrar och fullt med

patroner, så att, om du vill, kunna vi öfva oss i vinterträdgården;

det är för kallt att gå ut. Du kan bedja James om några

brädlappar att sätta upp till måltafla. Om han skulle hafva en järnplåt,

är det ändå bättre. Jag vill icke förstöra min tafla. Rummet är fyrtio

fot långt, och det är just ett lagom långt afstånd att börja med.»

En half timme därefter genljöd vinterträdgården af skarpa

revolverskott, och sedan fortsatte Hugh ända till slutet af ferierna att

öfva sig ett par timmar om dagen. Redan andra dagen lade hans

tant ifrån sig pistolen och tog plats i sin kära hängmatta,

hvari-från hon, under det hon knäppte på sin guitarr eller ögnade i en

bok, kunde iakttaga hans framsteg. När han återvände till skolan,

tyckte han sig själf vara en ganska skicklig skytt, ehuru hans tant

försäkrade honom, att han icke på långt när kunde kallas skicklig

enligt begreppen i västern.Ungefär ett år, innan det inträffade, som senast blifvit berättadt,

hade mrs Tunstall en dag farit till Carlisle och till mr Randolphs

förvåning sökt honom på hans kontor.

»Mr Randolph», började hon, »jag känner ej till den engelska

lagen och skulle önska göra er en fråga.»

»Var så god, min bästa fru.»

»Om en gift kvinna skulle lämna ett försegladt bref i en

lagkarls händer, kunde han då behålla det för hennes räkning, äfven

om hennes man komme och begärde dess utlämnande?»

»Det var en kvistig fråga, mrs Tunstall. Så framt lagkarlen

hade fått ett förtroendeuppdrag af en dam, skulle han naturligtvis

tillse, att hennes önskningar efterkommes. Huruvida han vore berättigad

att absolut förvägra mannen dokumentet,om denne fordrade det, är

en punkt, som jag icke är beredd att nu genast besvara. Vare

därmed huru som helst, finnes det emellertid sätt att kringgå lagen.

Han kunde t. ex. öfverlämna det åt tredje person, och i sådant

fall skulle han helt simpelt kunna förklara, att han ej i sitt förvar

hade någon sådan handling, och då voro ju mannen maktlös.

Frågar ni för egen del, mrs Tunstall, eller för någon väninna?»

»För min egen del, mr Randolph. Jag har ett skrifvet papper

här, men jag har ej undertecknat det, emedan jag trodde, det var

nödvändigt att underteckna skriftliga handlingar i vittnens närvaro.»

»Det beror på hvad handlingen innehåller, mrs Tunstall, men

i alla händelser är det en försiktighetsåtgärd, som förebygger allt

tvifvel om namnteckningens äkthet.»

»Och vittnena behöfva ej läsa innehållet?»

»Ingalunda; de bevittna endast namnunderskriften.»

»Nåväl då, mr Randolph, här är det dokument, jag önskar

anförtro er och hvilket torde öppnas efter min död, så vida jag ej

förut icke skriftligen utan muntligen återfordrat det. Jag vet ingen

annan, åt hvilken jag kunde lämna detta papper, hvilket är mycket

viktigt; frågan är blott, huruvida ni i egenskap af min mans

juridiska ombud vill taga mot det.»

»Uppriktigt sagdt, mrs Tunstall, skulle jag, då jag ej vet

innehållet, föredraga att ej åtaga mig ett dylikt uppdrag. Skulle det

förblifva i mina eller rättare i vår firmas händer — ty vi skola

väl hoppas, att det ej blir anledning att öppna det förr än många

år efter min död — kan det ju möjligen befinnas innehålla

för-hållningsorder, som icke kunna utföras af en firma, som intager den

ställning vi göra till mr Tunstall.»»Jag förstår, mr Randolph.»

Det uppstod en stunds tystnad; därpå sade advokaten:

»Reser ni till London snart, mrs Tunstall?»

»Ja, om en månad far jag genom London i sällskap med

Hugh.»

»Kan det dröja till dess?»

»Det kan det visst, det är ingen brådska; jag önskar blott,

att dokumentet kommer i säkert förvar, och att man öppnar det

i händelse af min död, så framt jag ej begär det tillbaka

dessförinnan. »

»I sådant fall, mrs Tunstall, skall jag lämna er adressen på

den firma, som sköter om mina affärer i London. Det är en

gammal, högt ansedd firma, och dokumentet kommer att vara i full

säkerhet hos den. Jag skall gifva er ett introduktionsbref till den.»

Följaktligen, när mrs Tunstall nästa gång kom till London med

Hugh, uppsökte hon den advokatfirma, mr Randolph gifvit henne

anvisning på, och sedan man läst hans bref, hvari han

omnämnde att hon var hustru till en af hans klienter, en rik man, blef

hon artigt mottagen. De gingo genast in på att åtaga sig att förvara

hvad helst för dokument, hon önskade placera hos dem med villkor,

att det, därest hon ej skriftligt eller muntligt begärde det tillbaka,

skulle öppnas, när de finge underrättelse om hennes död, då

innehållet skulle åtlydas.

»Ni blir på detta sätt vår klient, mrs Tunstall, och vi skola

göra allt, som i vår förmåga står, att utföra de önskningar, ni

uppställt, hvilka de än må vara. Det är icke något ovanligt, att

testamenten lämnas åt oss under liknande omständigheter.»

»Om denna handling kommer att öppnas under de

förutsättningar, jag nämnt,» sade mrs Tunstall, »skall ni ej ångra, att ni

åtagit er den, ty jag kan försäkra er, att det kommer att medföra

stora affärer för er. Men huru skall ni få veta om min död?»

»Mr Randolph eller hans efterträdare kommer att underrätta

oss. Vi skola naturligtvis anhålla om, att han gör det.»

»Och genast som ni fått underrättelsen», tillade mrs Tunstall,

»är det af högsta vikt, att dokumentet ofördröjligen öppnas.»

»Vi skola bedja mr Randolph underrätta oss per telegraf. Men

ursäkta: ni ser frisk ut och tyckes mig väl ung att göra dessa

noggranna förordningar i händelse af en katastrof, som bör vara

mycket aflägsen.»

»Den må vara aflägsen eller ej», sade hon, »så önskar jag emeller-tid af vissa skäl vara beredd. Jag skall nu skrifva mitt namn i

er närvaro, mr Curtice.»

Dokumentet var långt, skrifvet på sexton sidor. Två af

biträdena kallades in. Mrs Tunstall skref sitt namn, sedan hon på

mr Curtice’ uppmaning lagt ett stycke papper på sista sidans

innehåll, så att det ej kunde ses, och de tre herrarne bestyrkte

namnunderskriften. Ett sigill, köptes i en bod i närheten och af trycktes

under namnet. Mrs Tunstall tog därpå afsked, belåten öfver att hafva

lämnat sitt dokument i säkra händer.

Mr Curtice talade om saken med sin kompanjon. Denne

skrattade och sade:

»Kvinnor tycka om hemlighetsmakeri, Curtice. Jag förmodar,

att hon själf disponerar någon liten egen förmögenhet, som hon ej

vill låta öfvergå till mannen, och att hon är rädd, att han skall få

tag i testamentet och få reda på, åt hvem hon ämnat den.»

»Det tror jag ej,» sade mr Curtice, »ehuru det är en möjlighet

att så är. Hon var visst utländska, spanska eller italienska, ty hon

talade med främmande brytning. Det var skrifvet på sexton

skrif-arkssidor.»

»Nå, om hon skrifvit det själf, är ju det ej så underligt. Hon

har väl gått in i detalj och förklarat, hvarför hon handlat så som

hon gjort.»

»Det är möjligt, men jag tror det ej. Sanna mina ord, Harris,

om den där luntan blir öppnad en gång, skall den befinnas in-

nehålla sällsamma afslöjanden. Den kvinnan var ej någon toka,

och det lider intet tvifvel, att hon handlade på allvar. Hon sade,

att det skulle gifva oss mycket att göra, och jag tror henne. Jag

skall skrifva till Randolph och bedja honom om några närmare

upplysningar rörande den klient, han skickat till oss.»

När han fick mr Randolphs svar, hvilket i korthet redogjorde

för William Tunstalls lefnadsöden, blef mr Curtice mer öfvertygad

än förut, att det ej var något blott infall att anförtro honom

denna handling, och han slog vad med sin kompanjon om en ny

hatt, att dokumentet ej vore ett testamente, utan skulle komma att röja

något mycket sällsamt.

Mr Randolph lyckönskade sig för sin förtänksamhet, då ett år

efteråt mr Tunstall kom in på byrån. "

»Jag kommer för att lyfta ett par hundra pund i förskott på

nästa räntor», sade han.»Som ni behagar, mr Tunstall; men, som ni vet, har ni redan

tagit ut två hundra pund af dem.»

»Ja, jag vet; jag har haft otur på sista tiden och har åsamkat

mig en skuld, som jag önskar uppgöra. Det var sant», tillade han

i förbigående, då han lade in sedlarna i sin plånbok, »min hustru

bad mig hämta det bref eller dokument, hon lämnade i ert förvar.»

»Det måtte vara något misstag, mr ,Tunstall. Er fru har ej

lämnat något i mitt förvar.»

»Då missförstod jag henne väl. Det blef så hastigt beslutadt,

att jag skulle fara, och jag gaf ej så noga akt på hvad hon sade;

det var något om en skrifvelse, och hon nämnde ert namn. För

öfrigt gaf hon mig flere uppdrag att uträtta i London, så jag

blandade väl i hop dem. Det var väl ingenting af vikt, skulle jag tro.

Farväl och tack för penningarna!»

»Jag fruktar, att William Tunstall är en lögnare», tänkte mr

Randolph för sig själf, då hans klient gått. »Han har fått reda på,

att hans hustru åt någon lämnat en skriftlig handling och har helt

naturligt gissat på mig, och han gjorde ett djärft drag för att komma

åt den. Jag tycker icke om hans sätt att fara land och rike

omkring på alla kapplöpningar. Han har visst ej varit hemma två

månader på hela detta år. Och sist han var här, talade han om

att få ett hypotekslån på några tusen. Han sköter sig icke. När

han först kom tillbaka, trodde jag, att hans kringflackande lif ej

skadat honom; men nu är jag rädd, att ledsaraheter tillstunda på

Byrneside. Det var väl, att Edgar insatte mig som medförmyndare

för sin son, så att hans del af förmögenheten kan blifva räddad,

hvadhelst än händer den andre. Men det är mig vidrigt, att se

en person af gammal god familj vara på villovägar. Undrar

just, hvad det där mystiska dokumentet innehöll! Något mycket

viktigt måste det vara, eljest hade han aldrig kommit och ljugit

för att få det i sina händer. En besynnerlig sak är det.» 1

Hugh träffade icke sin farbror hemma under sommarferierna.

Hans tant tycktes betrakta hans frånvaro som något själffallet.

»Väntar ni farbror hem snart?» frågade han henne en dag.

»Jag väntar honom aldrig», svarade hon lugnt.

»Jag tycker det är skam, att han är borta på det här sättet

och lämnar er ensam, tant», sade Hugh med ovilja.

»Jag är så van vid det, Hugh, och i det hela taget, tycker jag

det nästan är bättre, att han är borta, medan du är hemma; I

kommen ej väl öfverens.»»Men, tant, jag vill visst icke ställa till uppträden.»

»Det säger jag icke, att du vill, men ändå blir det

uppträden. Ser du, han är häftig och du är häftig, och därför är det

mycket bättre, att I ären på hvar sitt håll. Hvad mig beträffar,

har jag, allt sedan vi gifte oss, varit van att han varit borta från

mig mycket, och det gör mig ej det minsta. Det är mycket kärare

för mig att hafva dig ensam. När du är hemma, är det en rolig

tid för mig; vi rida, åka och hafva skjutöfningar tillsammans. Det

är omväxling för mig; ty när du icke är här, kommer jag sällan

utanför trädgården.»

Hugh var verkligen öfvertygad om, att hans tant kände sig

lyckligare, då farbrodern var borta, ty han hörde af Wilson, att när

husbonden var hemma, var det jämna trätor mellan honom och

hans hustru.

»Han är icke lik er far, mr Hugh. Det var en gentleman af äkta

sorten. Icke vill jag därför säga, att er farbror är en dålig husbonde.

Han är häftig, om icke allt är i sin ordning, men vänlig att tala

med och lätt att komma öfverens med. Bland herrskapen är han

omtyckt, ehuru det på sista tiden blifvit en smula svalare likväl.

Det påstås, att de draga sig för att umgås med en man, som

tillbringar sin mesta tid på kapplöpningar och lämnar sin hustru ensam

hemma. Er tant är rätt omtyckt och skulle vara det mer, blott hon

fore omkring på visiter; men därför att hon ej gör det, har man

upphört att komma till henne. Det är ledsamt, men jag hoppas

att vi, då ni blir myndig, mr Hugh, skola få tillbaka de gamla

tiderna igen, då familjen Tunstall var en af de förnämsta i

gref-skapet och stod i spetsen för nästan allting.»

»Ja, det är fem år dit, Wilson. Jag är sexton år nu, och jag

ämnar, när jag blir myndig, resa en tid först, innan jag slår mig

ned som godsherre på landet.»

»Ja, jag förmodar det skall så vara», sade Wilson, »ehuru jag

aldrig kunnat begripa, hvarför folk har så brådt till främmande

länder. Emellertid hoppas jag, att ni ej kommer hem med en

utländska till fru, master Hugh.»

»Det har ingen fara», sade Hugh och skrattade, »åtminstone att

döma af mina nuvarande tänkesätt. Men jag antager, att det där

är något, som ingen kan bestämma, innan tiden är inne. För resten

är ju tant utländska, och jag är säker på, att ingen skulle kunna

vara snällare och sötare än hon.»

»Det är sant, mr Hugh. Alla människor tycka så med, det ärjag säker på, och likväl har det sina olägenheter. Hennes sätt att

vara är olika damernas här, och det skiljer henne från dem. Hon

hvarken åker omkring på visiter eller besöker de fattiga i byn. Det

är icke så, att hon är snål; ty jag vet, att, då kyrkoherden omtalar

något fall, där det behöfs penningar, hon strax är färdig med sin

börs, men hon går aldrig själf. Ja, mr Hugh, er tant är en

förtjusande kvinna, men lyd ni mitt råd och för hem en engelsk brud

att residera som slottsfru här.»

Vid julen var farbrodern åter hemma. Under den första tiden

gick det lugnt och bra. Mr Tunstall bemödade sig synbarligen att

vara vänlig mot Hugh, talade med honom om hans lif i skolan och

frågade, om han önskade komma till universitetet, då han slutat.

Och när Hugh svarade, att han mycket hellre ville resa och se

främmande länder, uppmuntrade han varmt denna plan.

»Rätt så, Hugh! Det är ingenting, som så vidgar ens begrepp,

som utländska resor. Men fastna icke i de stora städerna!

Naturligtvis behöfver du ett år att se Europa, men gör sedan upp en

själfständig marschruta. Om jag hade lifvet framför mig, skulle

jag fara till Centralasien eller Afrika eller någon annan dylik plats,

där man kunde vinna rykte och komma i äfventyr och faror.»

»Just det skulle jag tycka om, farbror», sade Hugh ifrigt, men

då han blickade bort åt sin tant för att få medhåll från henne, blef

han förvånad öfver att se henne med half slutna ögonlock stadigt

fixera sin man. »Hvad säger ni, tant?» frågade han.

»Jag vet ej hvad jag skall säga, Hugh», svarade hon lugnt.

Det kan sägas mycket både för och mot. Men vi behöfva ju ej

afgöra saken nu; du har ännu halftannat år kvar i skolan.»

Hugh gick nt och åkte skridsko, ty det hade varit stark köld.

Då han vid återkomsten gick genom vestibulen, hörde han sin

farbrors höjda röst i förmaket. Han stannade ett ögonblick, men kunde

ej uppfatta orden, emedan de sades på mexikanska. En minut blef

det tyst, och han föreställde sig, att tanten svarade. Sedan hörde

han ett högt utrop på mexikanska, därpå ett skrik och en duns. Han

rusade in. Hans tant låg på mattan framför kaminen, och

farbrodern stod öfver henne med knntna händer.

»Fege usling!» skrek Hugh och rusade fram mot farbrodern,

samt försökte skjuta honom bort från kaminmattan. Ett ögonblick

lyckades han däri genom häftigheten i sitt angrepp, men den

andres öfverlägsna styrka satte honom i stånd att skaka af sig hans

grepp, och med samma han blef fri, gaf han gossen ett så vildt slag iSAMMANDRABBNING.ansiktet, att han raglade baklänges. Utom sig af raseri, fattade

Hugh tag i eldgaffeln och rusade på farbrodern. William Tunstall

riktade i samma ögonblick en pistol mot Hugh. Men det var för

sent. Slaget träffade hårdt, och skottet brann af i luften. Då

mannen föll, slog han hufvudet i skåpkanten och blef liggande orörlig.

Hughs vrede var genast öfver; han ställde från sig eldgaffeln och

lutade sig öfver farbrodern. Blodet flöt från pannan, men skadan

i bakre delen af hufvudet oroade gossen mest. Han lyfte upp ena

armen, men den föll tungt ned igen; han knäböjde och lyssnade,

men kunde ej höra någon andning. Han steg upp och betraktade,

blek och darrande, kroppen.

»Jag har dödat honom», sade han, »men det var hans egen

skuld; jag gjorde det icke med afsikt. Det var mot skåpet, han slog

ihjäl sig. Kanhända han endast är sanslös. Om så är, skäll, lian

anklaga mig för mordförsök. Det är ej värdt jag stannar; om ett

ögonblick komma de in», och han såg mot dörren. Men tjänarne

på Byrneside voro så vana vid pistolskott, att de ej lagt märke till

detta. Hugh tog upp pistolen, som fallit ur farbroderns hand, och lade

den i sin ficka; därpå kastade han en blick på sin tant och

tvekade. »Hon kommer sig nog om en stund, och jag kan ingenting

göra för henne», mumlade han. Sedan gick han ut, vred om

nyckeln i dörren och stoppade deri på sig. Han gick direkte till stallet

och befallde, att hans häst skulle sadlas, hvarvid han stannade där

inne för att icke hans bleka ansikte skulle ådraga sig

uppmärksamhet. Hästen leddes fram, hän svingade sig upp i sadeln och

galopperade bort.

II en ty, Ruds Linn cch Cowboys.FEMTE KAPITLET.

Öfver hafvet.

Randolph satt vid sitt middagsbord, då betjänten korn

in och anmälde, att unge mr Tunstall önskade tala med

honom; han var i biblioteket och anhöll om ett par

minuter blott. Hugh gick fram och tillbaka i rummet,

då han inträdde. Den gamle juristen såg genast, att det var något

på tok.

»Hvad är det? Hvad står på, min gosse?»

»Det är mycket det, mr Randolph, men jag ber, fråga mig icke!

Efteråt skall ni vara glad, att ni ej visste det. Ni var min fars vän

och har alltid varit mycket god mot mig. Vill ni lämna mig femtio

pund utan att fråga, hvad de skola användas till?»

»Det vill jag visst, min gosse. Men gör för Guds skull

ingenting öfveriladt.»

»Det är redan gjordt, mr Randolph; vill ni vara god och gifva

mig penningarna genast? Ni vet ej, huru viktigt det är. Snart får

ni höra det.»

Mr Randolph öppnade skrifbordslådan utan att säga ett ord och

lämnade honom tio fempundssedlar. Derpå sade han: »Jag har

händelsevis guld, om du hellre vill hafva det.»

»Mycket hellre.»

»Mr Randolph lade tillbaka sedlarna och läste upp kassaskåpet.

Kanske du vill hafva hundra?»

»Ja, jag tackar, sir.»

Advokaten räckte honom en liten börs.

»Gud välsigne er, sir!» sade gossen; »och kom i håg, det ber

jag er, att det gjordes till själftorsvar.»

Och utan ett ord vidare öppnade han dörren och gick.»Kära du, hvad står på?» utbrast mrs Randolph, då hennes

man åter inkom i matsalen. »Du är blek som döden.»

»Jag vet ej något närmare», sade han. »Hugh har lånat

hundra pund af mig och gifvit sig af.»

»Gifvit sig af? Hvart?»

»Jag vet icke, kära du; jag hoppas uppriktigt, att han må

hinna ur landet, innan de gripa honom.»

»Hvad kan hafva händt?»

»Det vet jag ej, men det har varit ett mindre godt förhållande

på Byrneside under senaste tiden. Jag fruktar, att det varit någon

förskräcklig tvist* och att det kommit till handgemäng, ty han sade

sig hafva handlat till själfförsvar.»

»Store Gud! Du tror väl ej, att han dödat sin farbror, Thomas?»

»Jag tror ingenting; jag blott anför hans ord. Sannolikt dröjer

det ej länge, innan vi få veta sammanhanget. Kanhända har hans

farbror slagit honom och han gifvit igen. Jag vill hoppas det är allt,

min vän.»

Då Hugh lämnade mr Randolph, gick han till järnvägsstationen

och löste en tredje-klass-biljett till Glasgow. Han köpte en Bradshaw*

och satte sig på en bänk under en gaslykta och grep sig an med

annonserna om afgående ångfartyg. Under tiden kom tåget in. Det var

ett långsamt tåg, som stannade vid hvar station. Han steg ur vid

första stationen och gick tillbaka till Carlisle, hvarifrån han tog en

andra-klass-biljett till London på natt-tåget. Då han anlände till

Euston, gick han till skeppsvarfvet, hvarifrån han snappat upp, att

en ångare skulle afgå till Hamburg klockan åtta. I Hamburg skulle

han gå ombord på en transatlantisk ångare, som afgick följande

dag. Då han kom fram dit, gick han till ångbåtskontoret och löste

en andra-klass-biljett till New-York. Sedan han gjort det, köpte han

de kläder, han behöfde för resan, lade dem i en billig tysk koffert

och gick ombord på ångaren.

Nu trodde han sig vara lugn för efterspaning. Den timme, på

hvilken han skulle vara på bangården i Carlisle, kunde beräknas,

och eftersom tåget norrut afgick strax därefter, och en person, som

svarade mot beskrifningen, löst biljett till Glasgow, kunde man ju

antaga, att han ämnade gå med en ångare från hamnen där.

Efterspaningarna kunde ej taga sin början förr än morgonen därpå ; ja,

det var troligt, att det, innan polisen fått saken om hand, hunnit

* En resehandbok.blifva afton. Sålunda skulle man -ej förr än på tredje dagen

komma underfund med, att han rest till Glasgow, och söka honom där.

Om händelsevis den morgonen eller dagen förut ett ångfartyg

lämnat Glasgows hamn, skulle man antaga, att han gått med det,

och man skulle telegrafera till New-York, att fartyget vid ankomsten

genomletades. Om ingen ångare afgått, och de ej kunde få någon

spaning på honom i Glasgow, skulle de tro, att han farit tillbaka till

Liverpool, och skulle söka honom där på alla af seglande fartyg.

Näppeligen skulle de i något fall misstänka, att han gifvit sig af till

London och öfver till Hamburg för ait där gå ombord. Det skulle ju

ej kunna vara möjligt, om han först farit till Glasgow, som de måste

hafva antagit att han gjort.

Så snart fartyget lyckligt och väl kommit ut från redden,

började Hugh se sig omkring. Andra klassens passagerare utgjordes

hufvudsakligast af tyskar, som sågo välbärgade ut — mest bönder,

hvilka samlat ett litet kapital och foro öfver till Amerika för att

blifva nybyggare i västern.

Där funnos äfven några unga engelsmän, och med en af dem

vid namn Luscombe inledde Hugh inom kort bekantskap. Han

var omkring tjugu år, och Hugh visste snart, att han var son till

en stor godsägare i Norfolk. Han hade under några månader tjänat

vid ett husarregemente, men hade blifvit, som han själf uttryckte

sig, en förfärlig svirare. Fadern hade betalt större delen af hans

skulder, men hade vägrat att uppgöra några, som han ansåg vara

hedersskulder. Luscombe gjorde därför cession och var nu på väg

till Staterna för att flacka omkring där en tid, till dess hans far

»tog reson». »Ett par års ströfverier och hårdt arbete därtill skola

ej skada mig, och sedan skall nog farsgubben mottaga sin förlorade

son med öppna armar. Bäst som sker; vid regementet hade jag

aldrig kommit ifrån den gamla trallen.»

Hugh gaf ej sitt förtroende så hastigt, men innan resans slut

hade han likväl sagt Luscombe skälet, hvarför han lämnat England.

»Ja, ni gjorde alldeles rätt», sade Luscombe, »då ni knuffade

omkull den där råe karlen, och om ni knäckte nacken på honom och

gjorde er tant till änka, har ni ingenting att förebrå er.

Emellertid tillstår jag, att det är behagligare för er, om han kommer sig,

som jag tror han gör, ty annars kommer det att dröja om länge,

innan ni kan visa er i hemmet. Men det får ni veta, då vi varit

i New-York ett par dagar. Om tidningarna med nästa post ej säga

något om saken, kan ni vara säker på, att han kommit sig. "Egen-(lomsherre dödad af sin brorson’, skulle ju vara en sensationsnyhet,

och om detta ej står i bladen, kan ni med lätt hjärta gå till ert arbete.»

Resan utmärktes ej genom något slags äfventyr. När man

an-ländt till New-York, togo Luscombe och Hugh in på ett godt hotell,

där de ville stanna några dagar, innan de foro västerut. De hade

öfverenskommit att hålla tillsammans för en tid. Luscombe var flere

år äldre än Hugh, men han såg, att det hos gossen fanns förstånd

och beslutsamhet, och kände med sig att det skulle gå bättre för

honom att arbeta i sådant sällskap än ensam. Luscombes

sorglöshet roade Hugh, och ehuru han ej ansåg det sannolikt, att hans

reskamrat skulle hålla ut länge med hvad han företog sig, var han

emellertid glad åt hans kamratskap för en tid. Hugh kände sig

i sanning tacksam, då han vid en omsorgsfull undersökning af de

tidningar, som kommo honom till handa med nästa post, ej fann

dén ringaste antydan om händelsen på Byrneside.

»Jag lyckönskar dig, Hugh», sade Luscombe. »Det var jnst,

hvad jag väntade. Hade det varit en god gammal man, då hade

han nog strukit med, men ondt krut förgås icke så lätt. Så nu är

du redo, hoppas jag, att resa med rnig i morgon.»

»Det är jag visst, Luscombe. Här kasta vi blott bort våra

penningar i onödan.»

De hade gjort upp att först resa till Texas och taga mot första

bästa tillfälliga arbete, som erbjöd sig, till dess de hunnit se sig

omkring efter något, som skulle passa dem. Luscombe sade emellertid

uppriktigt ifrån, att han förr eller senare ämnade taga värfning vid

något kavalleriregemente i västern.

»Jag vet, att jag ej länge skall stå ut med att arbeta hårdt,

Hugh; jag har ej till mål att göra mig en förmögenhet, utan skall

endast vara borta ett par år, tills det lyckas mor och systrarna att få

gubben god igen. Han är en utmärkt karl, och jag undrar ej på

att han blef ond till sist.»

»Jag är i en liknande belägenhet, Luscombe. Ej förr än jag

blir myndig, ämnar jag återvända; då är jag oberoende af min

farbror. Jag har en mycket förträfflig förmyndare, som skall taga

vara på egendomen, och jag skall redan i kväll skrifva till honom

och låta honom veta, att jag mår bra och är mycket glad åt att se,

att farbror ej blef dödad, och att de kunna vänta hem mig, när

jag blir myndig, men ej förr.»

Följande morgon satte de sig på tåget och reste västerut till

sin första bestämmelseort, Norra Texas. Sedan de vidare fått färdasömsom med diligens, ömsom till fots, anlände de till M’Kinney,

som de hört skulle vara en ny stad i hastig tillväxt.

»Andtligen äro vi här nu», sade Luscombe, då de stannade

vid ett envåningshus, på hvilket med stora bokstäfver stod måladt

’The Empire Hotel’. »Låt oss gå in och få oss ett mål mat.

Sedan se vi oss omkring; platsen har sannerligen ej något imposant

yttre.»

Liksom på andra ställen, där de stannat, utgjordes måltiden

här af stek med potatis och kål i stor myckenhet samt en efterrätt

af kokt frukt. De hade kommit i själfva middagstimmen, och sju

eller åtta män kommo in i skjortärmarna och slogo sig ned. Teet

var bättre än det, de fått förut, och serverades med mjölk. Knappast

ett ord talades under middagen. Man betraktade synbarligen ätandet

som något högst allvarsamt, och hvars och ens hufvudsakliga plikt

tycktes vara att äta så mycket som möjligt på möjligast korta tid.

Sedan man slutat äta och de andra middagsgästerna gått ut,

öppnades samtalet af värdshusvärden, som satt vid bordets öfre ände.

»Tänken I stanna här, mina herrar?»

»Ja, om vi lyckas få något passande arbete», svarade Luscombe.

»Det är ett framåtgående samhälle», sade värdshusvärden och

tände sin pipa. »Här finnas två bodar och åtta nybyggda hus.

Staden har framtid för sig.» Luscombe och Hugh hade möda att

liålla sig allvarsamma.

»Det är den förnämsta staden i trakten», fortsatte värden. »Om

ett par månader skall man börja bygga rådhuset. Vår sheriff är

en rask karl och kommer ej med skräp. Vi hafva en ordentlig

befolkning. Förra veckan blefvo endast två män ihjälskjutna.»

»Det låter ju tillfredsställande», sade Luscombe kort. »Vi äro

också fredliga människor. Ar det två i medeltal?»

»Det kan jag ej precis säga», sade värden, »det vore väl

mycket begärdt. Veckan före den sista kom Buck Harris med tre af

sitt följe och sträckte upp staden.»

»Hvad vill det säga?» frågade Luscombe.

Värden såg förvånad på honom.

»Jo, de redo in i staden och rensade alla krogar och sköto på

alla, som voro ute, och så sköto de in genom fönstren på husen.

De hade gjort så några gånger förut också, men som flere blefvo

dödade, blefvo stadsboarna uppretade.»

»Det förvånar mig ej», sade Hugh.

»Sheriffen fick ihop några karlar, och stadsboarna började skjutafrån fönstren. Buck Harris och två af hans följe blefvo dödade

och fyra af stadsinvånarne. Sedan ha vi haft lugn. Och hvad är

det för slags arbete, I skullen önska, mina herrar? Kanske skulle

jag kunna skaffa er det.»

»Jo, vi önskade få arbete med hästar», sade Luscombe.

Värden skakade på hufvudet. »Då måsten I allt gifva er af

längre söderut till de stora ranchos. Här är icke något hästland.

Haden I varit snickare, vore ingen nöd. En duktig arbetare kan

nu förtjäna sina fyra dollar om dagen. Och så hafva vi James

Pawsons brädgård. Där antar jag, I skullen få arbete. En af hans

folk blef skjuten i den där striden med Buck Harris, och en

annan bröt af sig benet förra veckan.»

»Hvad tager ni i inackordering?»

»Sjuttiofem cent om dagen för tre mål mat, och en dollar, 0111

man bor hos mig. Men nu kan jag ej hysa er. Ett par rum måste

jag ha lediga för resande, och de andra äro upptagna. Men det

är ej svårt att få bostad. I kunnen få ett rum i staden för en

dollar i veckan.»

»Nå, låt oss försöka med brädgården, Luscombe!»

»Hvarför inte?» svarade Luscombe. »Det är något nytt.»

De gingo den enda gatan utför, till dess de kommo till en tomt,

där en massa bräder af olika storlekar voro uppstaplade. Namnet

Pawson var med stora bokstäfver målad t på grinden. En karl och

en gosse buro bräder.

»Här är det», sade Luscombe och öppnade grinden.

»Skall det vara arbete?» frågade mannen och såg upp, då de

närmade sig.

»Ja. Vi söka arbete och fingo höra att här möjligen vore

något att få.»

»Jag är James Pawson», svarade mannen, »och jag behöfver

arbetare. Huru stor aflöning begären I?»

»Så stor vi kunna få», svarade Luscombe.

Pawson betraktade dem noga. »Icke mycket vana vid styft

arbete, ser jag.»

»Icke mycket», sade Luscombe. »Men vi äro båda starka och

vilja göra vårt bästa.»

»Nå, då vill jag gifva er en och en half dollar om dagen första

veckan, och är det så, att I visen er dugliga, skall jag höja

aflö-ningen till två dollar sedan.»Luscombe såg på Hugh, som nickade. Därpå sade han: »Låt

gå för det då! Vi göra ett försök.»

Pawson drog en suck af lättnad, ty det föll sig ej lätt att få

hjälp. »Tagen af er rockarne», sade han, »och börjen genast. Här

är mycket att göra.»

Luscombe och Hugli efterkommo hans uppmaning och voro

strax i färd med att flytta och uppstapla bräder. När de hållit på

härmed en halftimme, hördes ett rop, och en vagn, tungt lastad

med bräder, körde in på gården. James Pawson själf hoppade

upp på vagnen och hjälpte formann en att lassa af bräderna, och

de andra buro bort dem och staplade upp dem. Båda två hade vikit

upp skjortärmarna för att mera obesväradt kunna använda armarna.

Solen gassade, och de badade snart i svett. De höllo på med sitt

arbete till klockan sex, men då voro deras ryggar så styfva, att de

knappast kunde stå raka, och deras händer voro fulla af blåsor.

Pawson var mycket nöjd med deras arbete.

»1 ären mycket raska, båda två», sade han, »jag ser, att I

passen för mig, om jag passar för er, och därför vill jag gifva er

två dollar i dagspenning med ens. Jag är icke den, som snålar in

en half dollar, då jag har villigt folk.»

»Nå, det är ju ingen dålig början, Luscombe,» sade Hugh, då

de satte på sig rockarna.

»Vi hafva tjänat en dollar», sade Luscombe, »och förstört våra

ryggar och fått blåsor på händerna, för att icke tala om, att vi

förlorat tre, fyra skålpund i vikt.»

»Det var dumt, att vi veko upp ärmarne», sade Hugh; »jag

hade ingen aning om att solen var så brännande. Mina armar äro

fulla af blåsor.»

»Mina med», sade Luscombe i jämmerlig ton, »och de börja

svida fruktansvärdt. I hvilket ljufligt tillstånd de måste komma att

befinna sig i morgon! Vi stanna på hotellet i natt. Jag är så

trött, att jag omöjligt orkar ut och se efter rum i kväll.»

Morgonen därpå voro deras armar bokstafligen flådda. Innan

de gingo till sitt arbete, fingo de litet olja af värdshusvärden och

smorde dem med. »Nog skall det dröja, innan jag viker upp

ärmarna igen», sade Luscombe. »Jag har brukat få blåsor efter första

rodden om sommaren, men aldrig har jag haft något, som kan

liknas vid detta.»

De arbetade till middagen, men då gick Luscombe fram till

Pawson, vek upp sin skjortärm och sade: »Jag tror ni får låta ossfå fritt i eftermiddag. Vi äro verkligen icke arbetsdugliga. Ehuru

vi ej våga vika upp ärmarna, svider det så, när yllet gnider mot

såren, att vi knappast kunna göra något. Och dessutom, som ni

själf sade i går, äro vi ej vana vid kroppsarbete. Vi äro så stela

i lederna, att vi ej kunna göra rätt för oss. Ar det något, som är

särskildt viktigt, skola vi naturligtvis komma efter middagen, men

annars äro vi hellre härifrån.»

»Edra armar äro svåra», sade Pawson. »Jag tänkte just i går,

när jag såg er arbeta, att, nybörjare som I voren, skullen I känna

det en smula. Visst fån I vara härifrån. Vi äro icke några

slaf-drifvare här ute, och jag begär ej det, som är obilligt. Om det

vore jag, skulle jag gnida in armarna med olja och sedan, då jag

tvättade bort oljan, strö mjöl på dem.»

När de ätit sin middag, gingo de ut oeh skaffade sig ett rum

och flyttade dit sina koffertar. Sedan gjorde de ett slag kring

staden och lade sig därefter i skuggan af en tjock kaktushäck och

sofvo hela eftermiddagen. Följande morgon kände de sig bättre.

Inflammationen i armarna hade gifvit sig, och de voro i stånd att

arbeta raskt.

»Hvad gör du med revolvern om kvällen, Hugh, då du ej bär

den på dig om dagen?» frågade Luscombe, då han såg Hugh stoppa

revolvern i fickan, då de gingo hem till sig, sedan dagsarbetet var slut.

»Jag tager af mig rocken om dagen, Luscombe, och bruket

må nu vara hvilket som helst här, tycker jag det ser löjligt ut

att se en karl arbeta i en brädgård med en revolver instucken

i byxfickan. På kvällen är det olika; pistolen synes ej under rocken,

och jag tror ej, det finns någon, som går utan här.»

»Jag tror,» sade Luscombe, »att man är lika säker utan pistol.

Ej ens de där gatubanditerna skulle väl skjuta ihjäl en obeväpnad

person.»

»Om de äro nyktra, nej», instämde Hugh; »men de flesta

ogärningar af detta slag föröfvas under rusets inverkan.»

Några dagar senare fingo de vid kvällsvarden höra talas om,

att tre kända bofvar kommit ridande till den lilla staden. »Jag

tror», sade sagesmannen, »att en af dem är en kamrat till Buck

Harris, som blef skjuten för tre veckor sedan. Jag har hört, att

han svurit på, att han skall förgöra en hvar här, som hade sin

hand med i det spelet. Sheriffen är borta. Han gaf sig af i går

jämte två andra karlar att söka reda på den där bofven, som

mördade en man och hans hustru någonstädes där nere i södern ochsom blifvit sedd i träskmarkerna vid East Fork. Undersheriffen är

hemma, det är sant, men han är just ingen styrpinne, ehuru han

kan slåss.»

»Men,» sade Hugh, »icke ämnar man väl låta terrorisera sig af

tre fattiga karlar?»

»Vi tåla sannerligen ej mer än någon annan sådana där

oroligheter; men det säger jag er, att då en af de tre är Dutch

Sam och en Wild Harvey och den tredje Black Jake, så är det

just ej saker att leka med för hvem det vara må, ty det är

dagsens sanning, att hvar och en af dem är god att nedlägga

fem, sex stycken, innan han gifver sig. Ni är ny på platsen, annars

skulle ni ej taga saken så lätt. När ni varit här några månader,

skall ni inse, att man är ursäktad, om man går ur vägen, när tre

sådana karlar äro på krigsstråt.»

I detta ögonblick hördes skrik och hojtande samt hästtramp

utanför. Därpå lossades skott, och de tre öfre glasrutorna

genomborrades samtidigt med små runda hål i midten. Alla höjde sig

ned öfver sina tallrikar. Nästa skott kunde komma genom den

andra raden af rutor, och i sådant fall kunde de, som sutto kring

bordet, blifva träffade. Då hördes ett gapskratt, livarpå hästarna

galopperade bort i vild fart.

»Det är bara skämt än», sade en af karlarna vid bordet. »Det

blir värre senare, när de druckit nog för att bli vilda.»

»Just ett snyggt skämt att skjuta in genom fönstren!» sade

Luscombe.

»Ah, det där var ett intet», inföll en annan. »Jag har sétt ett

tjugutal cow-boys komma in i en stad, och en half timme senare

fanns ej en fönsterruta, som ej var genomskjuten. De bruka skjuta

hattarna af folk; det är deras favoritnöje. För det första visa de sin

skicklighet som pistolskyttar, och för det andra skrämmer det nästan

ihjäl folk, hvilket roar dem ofantligt. Jag har sett cow-boys skratta, så

de nästan hållit på att trilla af hästarna, när någon hoppat till och

rusat in i ett hus. Men cow-boys blir ingen ond på, de äro godt folk.

Ehuru de kunna vara mycket hänsynslösa, när de äro ute på skoj,

mena de icke att göra skada. De gifva ut sina penningar frikostigt

och hata sådana där banditer, som de här utanför. Om icke

cowboys funnes, skulle »de onda», som vi kalla dem, blifva herrar i

Texas. Men cow-boys jaga dem som skadedjur, och jag har sett

dem skjuta ihjäl mer än ett dussin mördare och spelare på en enda

afton. De hafva understundom inbördes strider, som äro rätt hetaJag kommer särskildt i håg en, i hvilken öfver tjugu cow-boys

dödades och utom dem sex eller åtta stadsinvånare, som händelsevis

råkade komma i vägen för kulorna.»

Just som de slutat äta, kom en karl inrusande. Hafven I hört

nyheten? Dutch Sam och hans kamrater hafva brutit upp dörren

till undersheriffens hus, släpat ut honom och skjutit honom.»

Det blef ett utrop af ovilja. »Där sen I», sade Hugh, »om

undersheriffen gjort sin plikt och uppbådat alle man att

tillfångataga och nedskjuta de där karlarna, så fort de visade sig i staden,

skulle han ej behöft sätta till lifvet; men nu hoppas jag, att

of-vanpå allt det här det blir gjordt.»

»Det bästa, vi kunna göra», sade en af männen, »är att gå

ur hus i hus och uppmana hvarenda en att med bössa eller pistol

ställa sig i fönstret; och så skjuta vi dem, när de komma ridande.»

»Men det är icke öppen strid,» invände en annan.

»Öppen strid,» upprepade den förste föraktfullt. »Var det

öppen strid kanhända, då de mördade undersheriffen? Tror du,

de skicka en utmaning till den, de ämna skjuta? Kommer aldrig

i fråga. Och det säger jag, att vi måste göra oss af med dem.»

Det blef ett allmänt bifall härtill; och sedan en af sällskapet

öppnat dörren och försiktigt tittat ut samt därefter rapporterat, att ingen

af banditerna var inom synhåll, begaf sig sällskapet i väg.

Luscombe och Hugh stannade en stund och pratade med

värdshusvärden. Denne trodde ej, att befolkningen skulle anfalla bofvarna.

»Om sheriffen varit hemma och tagit ledningen», sade han,

»skulle de handlat; men som han är borta, tror jag ej det är

sannolikt, att någon kommer att afskjuta en kula mot dem. Sen I, ingen

är säker på den andre, och han vet, att om han dödar eller sårar

en af skurkarna, skola de andra två öfverfalla honom. Snart skola

de vara här och dricka ut hela min skänk, och jag får nog ej ett

öre för allt hvad de inmundiga; men det värsta är ändå, att de

sannolikt skola börja att kasta med buteljerna och slå sönder för

ännu mer, än de dricka ur.»

»Det förefaller mig verkligen vanärande», sade Hugh, »att en

stad med omkring hundra manliga invånare skall underkufvas

af tre karlar.»

»Det låter illa, om man resonnerar så», höll värdshusvärden

med; »men ni måste komma i håg, att hvar och en af dessa tre

män skulle kunna träffa hvart öga på ett spelkort på tjugu alnars

afstånd; de bära på sig två revolvrar hvar, hvilket vill säga såmycket som att de hafva tolf människolif i sina händer, och de äro

så kvicka med sina vapen, att de skulle hinna skjuta af alla tolf

skotten, innan en annan vanlig människa finge fram sin revolver

och knäppte af den.»

»Hvarför stänger ni ej värdshuset i kväll?» frågade Luscombe.

Då kunde de ju ej komma in och tömma er skänk.»

»Kunde de inte, ha, ha! Jo, de skulle stöta upp dörren med

sina pistoler, och om det vore så väl tillbommadt, att det ej

lyckades dem, skulle de tända på hnset. Det har händt många gånger,

det vet jag.»

»Kom, så gå vi hem, Hugh», sade Luscombe. »Ju förr vi

vi komma i säng, dess bättre, tycker jag. Vårt rum ligger åt

gårds-sidan, så de må skjuta, hur mycket de behaga, oss skola de ej ha

turen att träffa.»

Hugh satte på sig hatten, och de gingo båda gatan framåt.

De hade ej gått långt, förr än de hörde hästtramp.

»Nu kommer en af dem», ropade någon från ett fönster.

»Skyn-den er att vika om hörnet, bakporten är öppen! Jag har hört

pistolskott, och med all säkerhet kommer han att skjuta ihjäl er.»

»Skynda dig Hugh!» sade Luscombe.

»Gå du, Luscombe! Du är obeväpnad. Jag ämnar ej springa

för hvem det vara må», sade Hugh envist. »Men gå du, det är

ej värdt du stannar, som ej har någon pistol!»

»Jag lämnar dig ej ensam», svarade Luscombe lugnt; »för resten

kommer han nu.»

Hughs hand hade redan gripit pistolen bak i bältet och han

höll den i rockfickan. Ryttaren sträckte fram armen, och Hugh såg

månskenet glittra på en pistolpipa. I nästa ögonblick small det,

men Hugh kastade sig ned på knä, i detsamma han såg

mynningen riktas mot sig, och kulan träffade muren strax öfver hans

hufvud. Han lyfte upp armen och sköt på samma gång, som två

andra skott kommo från fönstren. Mannen slog ut med armarna

och föll baklänges öfver hästens länd i marken. Det väl dresserade

djuret stannade ögonblickligt, vände och ställde sig vid sin

herres sida.

»Kom, Luscombe», sade Hugh; »ju förr vi äro borta, dess

bättre.»

Innan de emellertid gått tjugu alnar, hörde de trampet af två

hästar bakom sig.

»Låt oss vända om hörnet på det här huset, Luscombe. Jagtror ej, de komma förbi karlarne i fönstren, men om de göra det,

skola de tänka på att rädda sig, då de rida förbi oss, och ej kom-

ma att lägga märke till oss.»

De hade knappt vikit om hörnet, förr än böss-skott blefvo

lossade, hvarpå följde några korta, skarpa revolverskott. Därpå kom

en man ilande i galopp förbi dem. Ena armen liängde slapp, och

tyglarna lågo lösa på hästens hals.

»Jag förmodar, de dödade den andre», sade Hugh, »och den

här är påtagligen träffad. Nu gå vi till sängs.»

Luscombe sade ingenting, förr än de kommit in i sitt rum.

Hugh strök eld på en sticka och tände ljuset.

»Du är en präktig pojke, Hugh», sade Luscombe. »Jag trodde,

att du alltid var emot strider och endast lugnt ville hålla på med

ditt arbete; och så får jag se, hur du kastar dig in i denna strid

och utsätter dig för att blifva ihjälskjuten såsom hade du stridt

mot banditer hela ditt lif.»

»Det var han, som anföll mig», svarade Hugh. »Jag sköt ej

först, ej heller utmanade jag honom; och att taga till benen, när

jag var beväpnad, ville jag ej. Men du är tadelvärd, som stannade,

när du var utan vapen. Det kallar jag att handla som en galning.

Och nu är det ingenting mer att säga om den saken, så nu gå vi

till sängs.»SJETTE KAPITLET.

Ett hästköp.

Ifter en veckas arbete funno Hugh och Luscombe detta

I jämförelsevis lätt. Deras händer hade hårdnat, och rygg

! och ben värkte ej längre af ansträngningen, då de böjde

I sig ned och upplyfte bräder och bjälkar. De hade nu

fått brädgården i ordning: de plankor, som voro af samma längd

och bredd, hade blifvit uppstaplade i högar liksom det timmer,

som skulle begagnas till husresningar. Deras arbete var nu mer

omväxlande. Lastvagnen skulle naturligtvis lassas af, när den kom

från sågen, och dess innehåll undanstufvas; men så snart James

Pawson fann, att han kunde anförtro sina nya arbetare att se efter

affären, lämnade han dem rätt mycket på egen hand och begaf sig

själf upp till sågen, i hvilken han var delägare. Då fingo de på sin lott

att föra räkning öfver det, som levererades, samt se till, att de bräder

som lämnades köparne, hade den rätta längden och grofleken, och

i annat fall att såga af timret i de längder, som rekvirerades.

Detta allt erbjöd litet omväxling ocli gaf dem intresse för deras

arbete, och så lärde de känna en hel hop folk, ej endast

stadsinvå-narne utan äfven nybyggare utomkring, hvilka kommo in till staden

med sina oxvagnar att hämta bräder och takspån till de simpla hus,

som skulle gifva dem skydd, till dess deras mark blef uppodlad och

Välståndet började växa.

Men redan efter tre månader började Luscombe ledsna vid

arbetet. Hugh märkte det genast.

»Jag ser, att du tröttnat», sade han en söndag, då de företogo

en fotvandring till en liten gård, tre mil från staden, hvilkens ägare

hos dem köpt trävirke till en ladugård och bedt dem komma och

äta middag hos sig. »Det har ej varit din mening att låta mig

märka det, men jag vet det ändå.»»Jag vet ej om jag tröttnat, Hugh, men jag känner någonting

oroligt inom mig.»

»Ja, för min skull vill jag ej, att du på något sätt skall känna

dig bunden här, Luscombe. Vi kommo öfverens till börja med, som

du minns, att hålla i hop, men nu sedan isen är bruten och vi

kommit oss i gång, kan hvilken af oss, som vill, taga renseln på rygg och

gifva sig af efter annat arbete. Vi äro icke nykomlingar nu längre.»

»Det är en militärstation vid Fort M’Kayett, och jag ämnar

utföra min plan att taga värfning», sade Luscombe. »Jag skall känna

mig lyckligare som kavallerist än som något annat. Det är sant,

att solden ej är hög, men det gör ingenting; det går fortare att

avancera här än där hemma, och man har för öfrigt ej tillfälle att

göra af med penningar ute på slätterna. Det påstås, att

indianerna äro oroliga, och lifvet där borta skall erbjuda litet eggelse,

under det att här ej finns någon alls. Men det"är ledsamt att lämna

dig, Hugh.»

»Låt inte det hindra dig!» sade Hugh. »Naturligtvis blir det

tråkigt, när du är borta; men då du har dina planer och jag icke

har några, skulle det ändå en gång komma därhän; och, som jag

sade, nu sedan jag öfvervunnit min känsla af att vara främmande

här, så är det troligt, att jag ej kommer att stanna länge efter dig.»

Följande dag tiilkännagaf Luscombe för Pawson sin af sikt att

lämna honom vid veckans slut.

»Jag är ledsen, att ni lämnar mig», sade denne, »men jag har

väntat det. Det är det svåraste här ute, att ingen stannar vid ett

arbete. Ni har ändå stannat längre än de bruka. Ger ni er också

af?» frågade han, vänd till Hugh.

»Icke nu», svarade Hugh, »men om ett par veckor. Ser ni, man

lär sig ingenting här.»

»Det är sant. Men hvad säger ni om att fara upp till sågen?

Det är annat slags arbete. En af karlarna klämde sin hand i

lördags och kan ingenting göra på en tid.»

Hugh mottog med glädje anbudet. Han skulle ha funnit det

mycket ledsamt utan Luscombe, men genom att få ett annat arbete,

kände han kamratens afresa mindre tungt. Han skulle få lära en hel

del och vistas bland nya kamrater och hafva mycket att passa på.

Vid veckans slut begaf sig sålunda Luscombe ut på sin långa

färd till Fört M’Kayett, och sedan for Hugh på måndagsmorgonen

till sågen med en lastvagn, som på lördagen kommit med timmer.

Spannet utgjordes af ett par vackra mulåsnor och ett par hästar»Sitt upp», sade formannen. »Vi skola köra fort, till dess vi

komma till kullarna. Så, nu äro vi i ordning. Framåt!»

Han smällde med piskan, och djuren satte af i traf; snart föllo

de in i galopp. Vägen var ingenting annat än ett hjulspår öfver

fälten, och Hugh höll sig fast i sätet, väntande hvart ögonblick att

blifva afkastad. Hjulspåren voro djupa, och Hugh tyckte, det vax

ett underverk, att vagnen icke stjälpte och sprang i stycken, såsom

hjulen först gingo ned på ena sidan och sedan på den andra, och så

som hela vagnen brakade och knakade af skakningen. Då de åkt

tre mil, saktade djuren farten till Hughs omätliga lättnad.

»Det är deras lilla lek», sade förmannen. »De veta, att de ej

mera i dag få tillfälle att taga sig en galoppad, och därför passa

de på, där vägen är bra.»

»Kallar ni det här en bra väg?» frågade Hugh förvånad.

»Visst gör jag det. Det är ju jämn mark och intet vattendrag

att passera. Ni kanske tycker, att det skulle vara en slät och pla

nerad spårväg?»

Hugh skyndade sig att säga, att han ej hyste dylika

öfver-drifna föreställningar.

»Den här vägen är ingenstädes verkligt dålig», fortsatte

formannen, »det vill säga icke för att vara en bergväg. Jag vill icke

säga, att det ej finns några svåra ställen, men de äro ingenting i

i jämförelse med andra vägar, där jag kört spann.»

Djuren hade nu fallit in i skridt, ehuru, så vidt Hugh kunde

se, vägen ej var värre nu än hitintills.

»De hämta anden», sade formannen och tände sin pipa. »De

ha nu fått ha sin egen vilja en stund och bereda sig till

dagsarbe-tet. De veta lika bra som jag själf, hvad som förestår dem. Gör

du ej det, Pete?»

Den tilltalade mulåsnan spetsade] det ena af Åsina långa öron

och vände litet på hufvudet.

»Det är vackra mulåsnor», sade Hugh.

»Större kan man få se, men Pete och Bob äro rara djur.»

»Aro de bättre än hästar?»

»Bättre än hästar? Jo, det kan ni lita på. Jag skulle hellre

vilja hafva ett par mulåsnor än tre par hästar. Hvad styft arbete

vidkommer och uthållighet och styrka, är det ingen jämförelse

mellan en mulåsna och en häst. De här två mulåsnorna äro värda

två gånger så mycket som det bästa par hästar, som kan finnas iSTRID MED BANDITER.Texas, undantagandes naturligtvis utvalda ridhästar. Hundra

dollar för en häst är ett högt pris här i landet, men två par

mul--åsnor vore icke för mycket betalade med åtta hundra dollar. Man

har icke något besvär med mulåsnor: de springa ej bort, om man

släpper dem lösa, och de sätta aldrig af i vild flykt som hästarna,

om de ej blifvit illa uppfostrade. Och det finns lika mycket

förstånd hos en mulåsna som hos ett helt tjog hästar, och det veta

hästarna själfva. Därför, om det är en mulåsna i en hel hjord med

hästar, tager hon ledningen, och hästarna följa efter henne.

Därtill fatta mulåsnorna tillgifvenhet för hvarandra, hvilket hästarna icke

göra. Vid ett kreatursmöte får man se, att parhästarna icke hålla

sig till hvarandra, utan blanda sig med de öfriga, men om det finns

-ett mulåsnepar bland mängden, håller det troget i *hop.»

»Jag hade den föreställningen, att mulåsnor voro envisa.»

»Nå ja, icke vill jag neka för att de ha sina lynnigheter ibland,

men för det mesta kommer det sig af att de blifvit illa behandlade.

Men behandla en mulåsna väl, och hon skall i de flesta fall

uppföra sig väl. Det vet du, Pete, gör du inte?» — och därmed gaf han

djuret ett lätt slag på halsen med piskan, hvarpå det svarade med

att helt lekfullt sätta bakdelen i vädret och sparka bakut, hvilket

kom Hugh, att hastigt draga in sina ben, som han haft hängande

fram på vagnen. »Du är en skälm, Pete», sade formannen. »Nu

han I fått pusta ut. Rycken upp er nu, till dess vi komma upp

bland bergen!»

Som om de förstått, hvad han sade, föllo de in i kort traf, och

smällen af piskan väckte hästarna till lif. Denna takt hölls ej länge,

ty marken började stiga. De kommo nu in i en dalgång mellan

två rader kullar och började snart att köra uppför en knagglig väg.

Denna blef brantare och brantare, och Hugh var glad åt att få

stiga af och gå framför. Ibland ledde vägen öfver bara klippan,

som var så slät och hal, att dragarna knappast fingo fotfäste. Sedan

slingrade den längs sidan af en kulle, där marken på ena sidan var

mycket högre än på den andra, så att det föreföll Hugh, som skulle

en lastad vagn oundvikligen stjälpa och rulla ned i dalen nedanför.

Ibland körde de ned i en brant hålväg och sträfvade så upp igen på

andra sidan. Höjderna voro här bevuxna med endast små träd och

buskar — de stora träden hade redan blifvit fällda. Slutligen kommo

de till en ström, som flöt genom en klippig hålväg.

»Nu äro vi framme», sade körsvennen, och femtio alnar längre

bort syntes sågen, en mycket primitiv byggning med ett vattenhjul.

Hen ty, Rödskinn och Coivboys. - 5Ett lågt blockhus stod bredvid. På andra sidan utbredde sig dalen.

Dalväggarnas öfre delar voro betäckta af träd, men de lägre hade

redan blifvit sköflade af yxan. En dam hade blifvit byggd tvärs

öfver strömmen, hvarifrån en ränna var dragen till vattenhjulet,

hvilket låg fem, sex fot lägre än den omgifvande marken; nedanför

vattenhjulet fortsatte rännan nära nog till mynningen af hålvägen,

hvarest vattnet åter flöt in i den ursprungliga flodbädden. Hjulet

var i gång, och bullret från maskinen inne i sågen var så starkt

att ingen hörde, när vagnen med mulåsnorna kom. Men en gäll

hvissling af formannen kallade ut en karl. Han nickade åt Hugh.

»Ni är, förmodar jag, den nya karlen, »gubben» talade om. Nå,

Clarkson, har dn köpt det, som vi behöfde?»

»Ja, jag tror icke att någonting felar; jag lämnade listan till

gubben, och han hade tidigt i morse lagt alltsammans i vagnen.

Plär är det: sex skålpund te, ett pund fläsk, en säck mjöl, en kagge

sirap och tjugu skålpund socker. Här är en låda med torkade

äpplen och de två stocksågarna. Han skulle fundera på en ny slipsten,

men han tänkte, att den gamla kunde duga litet till.»

»Den var redan utnött, när den sattes upp», muttrade

förmannen. »Den duger icke att slipa yxor på. Jag sade gubben

härom dagen, att den redan kostat honom tio gånger så mycket som

den är värd, emedan karlarna ej kunna få hvassa eggar på sina

verktyg på den.»

»Men som du vet, Ben, så växa icke slipstenar i M’Kinney, och

han får lof att skicka efter en från Missouri.»

»Äfven om han behöfde taga den från Kina, så borde den nu

varit här», brummade förmannen.

En neger kom nn ut ur blockhuset och började bära in

förråden, och Hugh följde förmannen in i sågverket. Där stod ännu

en karl. Sågverkets ena sida var öppen åt en bakgård, på hvilken

det osågade timret låg. Dessa timmerstockar lades på valsar och

rullades sålunda in i sågen. Ena änden af stocken lyftes då medelst

domkraft upp i jämnhöjd med sågbänken, på hvilken den lades.

Därpå förfor man på samma sätt med stockens andra ände. Hela

maskineriet bestod af en större och en mindre cirkelsåg.

Vattenkraften skulle ej varit tillräcklig att drifva ramsågar, hvarför allt

arbete måste göras med cirkelsågarna. Sågverket var ej stort, men

det förslog för M’Kinneys och kringliggande trakts behof, och två

vagnslaster skickades dagligen dit ned. För öfrigt funnos vid verkettre timmerhuggare, som fällde träden och kanthöggo virket, och en

forman, som med hjälp af fyra hästar forslade stockarna till sågen.

Hugh kom snart underfund med, att arbetet här var mycket

roligare än nere i brädgården. Det fordrades rätt mycken

skicklighet att handtera de tunga stockarna och få dem upp på sågbänken,

ehuru de förut af timmermännen blifvit afhuggna på tvären i

passande längder. Därpå sågades de till tre tum tjocka plankor.

Dessa fördes till den mindre sågen, som delade dem i tumstjocka,

halftums eller trekvartstums tjocka bräder, allt efter de mått, som

rekvirerats. Sågbänkarna voro mycket primitiva: stockarna lades

på fasta valsar och försattes i den erforderliga rörelsen af ett rep,

som gick igenom block och omkring en vals, hvilken, när den vreds

omkring, vindade upp repet och förde stockarna fram mot sågen.

Bullret från sågarna och vattenhjulet med dess maskineri

bedöf-vade Hugh i början, men snart upphörde han att märka det. Han

fick hjälpa till med litet af hvarje: att hala npp stockarna på deras

plats och lägga dem på valsarna, att fastgöra blocken, att flytta bort

plankorna, då de blifvit af sågade, samt att maka fram stocken, då

en ny planka skulle afsågas. Den mindre sågen beliöfde en persons

ständiga tillsyn, ty tretumsplankorna makades allenast med handkraft

fram till den, hvarvid de höllos i sitt rätta läge af ledstänger.

»Ni måste vara försiktig, när ni kommer nära änden», sade

förmannen till Hugh, »eljest kan det hända, att ni blir af med ett

eller ett par finger. En fot eller så mot slutet skall ni släppa plankan

och ej skjnta fram den längre, utan gå på motsatta sidan om sågen

och draga den till er i stället. Det är ett rätt tungt arbete det här,

men till följd af brist på skog kommer det ej att fortfara mer än

några månader. Pawson har köpt en annan plats, litet längre upp

bland bergen, och har skaffat bättre redskap dit; han beräknar, att

det skall vara färdigt och i ordning där, då vi slnta här. När den

här sågen anlades för två år sedan, fanns det mycket litet folk på

slätten häromkring, och en vagnslast i veckan var det mesta Pawson

kunde afyttra. Jag har varit här från första början. Då för tiden fick

man vara till reds med bössan, ty man kunde alltid vänta ett

anfall af indianer, men nu ha de dragit sig längre norrut och besvära

oss ej mer. Nu ringer Joe till middag.»

Följande de andras exempel, gick Hugh ned till strömmen och

tvättade sina händer samt torkade dem sedan på en handduk, som

hängde på en spik på dörren till boningshuset. Sedan gick han in.

Inom fem minuter var hela sällskapet samladt och intog sina plat-ser på bänkar, som stodo utmed ettlångt, smalt bord. Negerkocken

tog in skålar med ärtsoppa. Därefter fingo de kokt fläsk med potatis

samt till sist torra äpplen, kokta i sirap.

»Vi ha vår kost här uppe», sade förmannen, som placerat Hugh

vid sin sida. »Jag förmodar, gubben sade er det.»

»Ja, han sade att jag skulle få fyrtio dollar i månaden och

maten.»

»Just så. Det är större lön, än ni skulle kunna få på en farm

där nere, men det är styfvare arbete, och så är här enformigt; för

öfrigt löper- man mycket lätt fara att skada sig, såvida man ej är

försiktig. Atta eller tio karlar ha blifvit skadade, sedan vi började,

Det är hälsosamt här uppe i bergen, och vi få icke febrar; det är

också lagom svalt för att sofva om nätterna på sommaren, men om

vintern är det kallt, det kan jag säga er. Gubben gifver oss god

mat, och han är den bäste husbonde, som finnes här i trakten.»

Hugh tyckte om detta lif; den friska bergsluften kryade upp

honom, och för hvar dag, som gick, fann han sitt arbete lättare.

Männen voro i det hela taget trefliga karlar, och om aftnarna hörde

Hugh med stort intresse på de historier, de berättade, då de rökte

sina pipor. Det var förvånansvärdt, huru många sysselsättningar

de flesta haft. Två af dem hade varit guldgräfvare i Kalifornien,

innan de kommo till Texas; en af dem hade varit forman på Santa

Fé-vägen; en annan, vid namn Bill Royce, hade varit sjöman och rymt

från sitt fartyg i Galveston, hade låtit värfva sig och tjänat tre år

vid kavalleriet, hade återigen rymt och arbetat två år som cow-boy

vid boskapsgårdarna i Texas, hade några månader tjänat vid en

farm och slutligen efter mångfaldiga äfventyr hamnat i M’Kinney,

då där ännu blott fanns tre, fyra hus.

En annan hade också varit cow-boy, men hans erfarenhet af

detta slags lif var helt kort.

»Jag stannade en vecka», sade han, »men jag hade nog af att

blifva af kastad af en häst tjugu gånger om dagen, att ej tala om

arbetet och gossarnas sätt att gå tillväga I två strider mot

indianer hade jag varit med utan att känna mig rädd, men de där

cow-boys höllo på att skrämma lifvet ur mig. Flere gånger, när

jag helt lugnt sartt och rökte min pipa, small det, och en

revolverkula krossade pipan i tusen bitar. När jag då rusade upp ocli svor,

skrattade de sig nästan fördärfvade. En annan gång, då vi sutto

tillsammans kring elden, fick någon det infallet att kasta ett

brinnande vedträ, hvarpå de andra gjorde så med, så att elden for ialla riktningar; och hur det gick till, att ingen blef dödad, är

mer, än jag kan begripa. Jag härdade nt en vecka, men ej

längre, och jag hade blifvit så nervsvag, att jag hoppade till, om

någon hastigt rörde sig. Däraf slöt jag, att jag var olika skapad

mot cow-boys, och att det var bättre, jag lämnade dem och sökte

annat arbete.»

»Det gjorde du rätt i», sade Bill Royce. »Hvar och en, som

ämnar bli cow-boy, gör bäst i att först lära sig rida, kasta en snara

och draga sin pistol med blixtens hastighet.»

Följande dag bad Hugh formannen köpa i staden ett sådant

rep, som boskapsherdarna begagna.

»Det här duger nog», sade Bill Royce, då han undersökt det.

»Både cow-boys och mexikaner begagna rep ibland, men för det

mesta tillverka de själfva. sin lasso af smala remmar af oberedd hud,

hvilka de arbeta och smörja, tills de löpa lika lätt, som om de vore

gjorda af silke. Ja, det här är rätta längden, fyrtio fot. Några

begagna visserligen femtio, och jag har känt mexikaner, hvilka till

och med kunnat kasta en sextio fot lång lasso med säkerhet, men

en sådan längd är ej den normala; fyrtio fot är alldeles lagom. Jag

vill splitsa ena änden till en ögla, och därpå trädes den andra

igenom så det blir en rännsnara. När man kastar, är snaran tre eller

fyra fot lång. Naturligtvis, ju bättre man kan kasta, dess mindre

kan man hafva snaran, och ju mindre den är, dess fördelaktigare,

ty då kommer knycken så mycket hastigare, innan hästen eller

tjuren är beredd därpå. Du ser den där trästubben, som sticker

upp ett par fot öfver marken. Man gör rännsnaran i ordning och

samlar det återstående af repet i slingor i handen så här, och står

till börja med på tjugu fots afstånd, se’n kastar man snaran öfver

stubben — så här!»

Om aftnarna efter kvällsvarden gick Hugh ut och öfvade sig

med lasson, med den påföljd att han vid månadens slut kunde

på trettio fots afstånd säkert kasta den kring stubben. Han följde

äfven Royces råd angående pistolskjutning. Han skaffade sig

ett bälte af samma slag, som cow-boys begagna, och tog sig för

att bära pistolen oladdad däri samt vid alla möjliga tillfällen draga

den, lägga an och trycka af med] den största möjliga hastighet.

Det kunde tyckas en simpel sak, men han blef förvånad öfver, huru

det genom öfningen drog mindre och mindre tid. När han lärde

sig använda detta vapen i vinterträdgården på Byrneside, trodde

han ej, att en sådan färdighet skulle blifva af någon nytta för honom.Nu visste hau, att hans lif kunde bero af den, och förvärfvade, efter

hvad Royce sade, en skicklighet, som påminde om en taskspelares.

Skogen var nu nedhuggen, och sällskapet beredde sig att flytta

ned till M’Kinney öfver vintern. Timmerhuggarne skulle med

detsamma begifva sig till den nya platsen och börja fälla träd, och så

snart snön fallit tillräckligt, skulle dragarne skickas dit och föra

stockarna till det nya sågverket. På detta sätt skulle det finnas ett

stort timmerförråd i ordning, när sågen på våren åter sattes i gång.

Hugh sörjde ej, när arbetet i sågen upphörde. Han hade

be-slutit att stanna till dess och var glad, att han gjort det. Tiden hade

ej varit förlorad för honom. Han hade lärt sig känna egenheterna,

lefnadssättet och karakteren hos den klass af människor, med hvilken

han skulle komma att lefva tillsammans; af en och annan hade han

äfven inhämtat rätt mycken kännedom 0111 landet och visste

hvilka platser, som bäst lämpade sig att bryta upp ifrån, samt

äfven hur han skulle styra kosan för att lättast komma in i hjärtat

af boskapslandet. Han hade lärt sig kasta sin lasso nog skickligt

för att kunna reda sig bland boskap eller hästar, om han valde

att söka sin utkomst bland dem, och hans ständiga öfning med

revolvern ingaf honom själff örtroende och säkerhet. Han kände

sig med ett ord rustad att på egen hand lefva det vilda lifvet på

slätterna och i bergen.

Det första han gjorde, då han kom ned till M’Kinney, var att

se sig om efter en häst. »Var försiktig vid hästköp!», hade Bill

Royce sagt. »Man kan våga hvad som helst på, att den häst, som

här bjudes en till salu, är stulen, och man utsätter sig för den

värsta klämma, om man skulle råka komma på den trakt, där hästen

är igenkänd. Det bästa, 0111 man köper en häst, är att gå till en

domare eller sheriffen och få hans namnunderskrift, betala

penningarna och få köpet bevittnadt af honom. Det kostar ett par dollar,

men bättre kan man ej använda sina penningar, ty med ett sådant

skriftligt intyg kan man undgå en snara om halsen.»

Hugh tog in på hotellet, och sedan han sagt värden, att han

såg sig om efter en häst, omtalade denne en afton, då han

återvände hem från ett besök hos vänner på en farm, att två karlar,

som sade sig hafva en häst till saln, kommit till staden en timme

förut. Bill Royce satt i salen, då Hugh kom in.

»Jag har kommit för att tala med dig, Hugh. För en timme

sedan såg jag två karlar komma ridande på ett par hästar och

ledande ett annat par, af hvilket den ena tycktes mig vara den finastehäst, jag sett på länge. Det är en mustang. Jag tror ej, de

kommit åt honorn på hederligt vis, men det behöfver da ej bry dig om,

och du kan få den billigare, än om de hade det. Men var ej för

het på gröten! Låt ej förstå, att du verkligen behöfver hästen!»

Strax därpå inträdde två män. De voro iklädda bredbrättiga

hattar, röda skjortor, jackor med silfverknappar, byxor af mjuka

skinn och höga stöflar. Om lifvet buro de granna skärp.

»De se rätt obehagliga nt», sade Bill Royce, »jag vet icke, hvad

de kunna vara för något. De äro inga ordentliga cow-boys, men

kanhända hafva de haft arbete vid någon boskapsgård; de må nu

emellertid vara guldgräfvare, hästskojare eller gränsröfvare, så hafva

de en häst att sälja, vare sig de nu stulit den från någon rancho,

fått den af indianer eller dödat dess ägare. Därom skall man

nogsamt kunna döma af priset. Två hundra dollar är billigt, om hästen

är lika bra som han ser ut. Om de taga mindre för honom, är

det därför, att de ej våga behålla honom.»

Sedan karlarna en stund stått vid disken och talat vid värden,

kom en af dem fram till Hugh.

»Jag hör, att ni vill köpa en häst.»

»Ja, det vill jag, om jag kan få en för det pris, som passar

mig.»

»Jag har en häst, som skalle passa hvem som helst, och hvad

priset beträffar, få vi komma öfverens.»

»Kan jag få se honom?» frågade Hugh/

«Det går an, han står i stallet.»

»Ja, men jag skulle vilja se honom vid dagsljus, sitta upp på

honom och försöka honom.»

»Vi hafva brådtom, min kamrat och jag», sade mannen. Vi

hafva två reservhästar med oss, men vilja ej längre hindra oss med

dem.»

»Nå, då skall jag se på hästen nu», sade Hugh och gick,

åtföljd af Bill Royce, ut till stallet med mannen. Två hästar stodo

sadlade och i ordning, fästa vid ett par krokar utanför skjulet och

inrie i stallet stodo två. Den ena af dessa var en vanlig häst, mager

och knotig. En packsadel hängde bredvid på en spik. Sannolikt

hade hästen varit använd till att bära packning. Den andra var

en vacker skym mel, som frustade vredgadt, då de närmade sig med

lyktorna.»

»Det här är en häst, som heter duga», sade karlen: »fem år

gammal, stark, modig och finlemmad.»»Han är ondsint», sade Hugh, då hästen lade öronen bakåt

och gjorde ett hastigt och okynnigt försök att hugga mannen i

handen.

»Bara lekfull», svarade denne.

»Jag vill ej köpa honom, utan att försöka honom först; han

kan hafva alla möjliga oarter. Huru mycket begär ni för honom?»

»Den här hästen», sade karlen, »skulle vara lågt betalad med

två hundra femtio dollar, men som jag sade er: vi ha brådtom,

och därför skall jag sälja honom för ett hundra femtio. Hellre

skjuter jag honom, än jag släpper honom billigare.»

»Nåväl, låt oss gå in i salen och tala om saken», sade Hugh.

Den andre karlen stod ännu kvar vid disken, då de inkommo.

Hugh, som visste att det var något oerhördt, att man köpte en häst

utan att iakttaga den öfliga ceremonien att taga in dricksvaror, gick

fram till disken och sade till om whisky för fyra personer. »Om

jag köper hästen», sade han, »blir det endast på ett villkor. Jag

vet ej, hvarifrån han kommit. Den person, från hvilken ni fått

honom, kan ha stulit honom, och så kan jag råka träffa hans forna

ägare. Jag skulle ej alls finna behag i att blifva hängd som

häst-tjuf.»

»Ni vill väl icke säga, främling, att vi stulit honom?», sade en

af karlarna i vredgad ton.

»Visst icke. Han kan ha gått genom många händer, innan

han kom i edra, och ändå vara stulen. Naturligtvis om ni vet

någon här, som kan gå i god för, att ni födt upp hästen eller ägt den

ett par år, är jag nöjd; hvarom icke, kan ni näppeligen begära, att

jag skall nöja mig med ert ord, mer än jag kunde begära, att man

skulle nöja sig med mitt, om jag blef ve anklagad för att ha stulit

den. Icke sant, herr värd?»

»Däremot ser jag ingenting att invända», sade värden. »Det

är högeligen obehagligt att här i landet blifva funnen ridande en

häst, som blifvit stulen.»

»Se här mitt förslag», fortsatte Hugh. »Då dessa herrar ära

främlingar här, föreslår jag, att vi kalla in sheriffen och James

Pawson, som är domare, att de må bevittna köpet och gifva mig

skriftligt på, att de känna mig och att jag i deras närvaro köpt

hästen. Det är ju ingenting obilligt. Om jag då blir anhållen för

stöld, kan jag visa fram detta intyg, och skulle man ändock tviflar

går det an att skrifva till sheriffen och få saken bekräftad.»

De två främmande karlarna utbytte några ord i låg ton, ochdärpå sade den, som visat hästen: »Nåväl, vi anse förslaget billigt.

Vi veta ju, att vi på hederligt sätt fått hästen, men då vi äro

främlingar, är det rätt att ni är försiktig. Hämta hit er sheriff och låt

köpet bli uppgjordt!»

»Jag skall gå till sheriffen, om du går till Pawson, Hugh»,

sade Royce.

Fem minuter efteråt återvände de med två män. Sheriffen såg

skarpt på de båda hästmånglarne; han kände dem ej.

»Vill ni gifva mig mitt bälte?», sade Hugh till värden.

Denne gick ut och kom tillbaka in med bältet, som han haft

inläst i sin kista, allt sedan Hugh kom till staden. Hugh räknade

upp ett hundra femtio dollar i guld.

»Vänta litet», sade sheriffen. »Jag får lof att se hästen först

för att veta, hvad han har för märke. Jag kan ej beskrifva hästen,

om jag ej sett honom.»

Åter gick sällskapet ut i stallet med lyktor. Hästen var märkt

med ett inbrändt E. Något annat märke fanns ej på honom.

Sheriffen hade med sig något slags officielt papper, och, sedan han

åter-väudt in till disken, skref han därpå: »Jag intygar härmed, att»

— han stannade, — »Hugh Tunstall», ifyllde Hugh, »hvilken jag väl

känner, enär han sex månader arbetat här i staden och i

grannskapet däromkring, köpt en skymmel med ett inbrändt (E) af» —

»Jake Wittingham», sade mannen, »samt att han betalt densamma.»

Därunder skref han sitt namn och »Sheriff i M’Kinney» och James

Pawson tillade sitt namn och ordet »Domare».

»Nu är det i ordning», sade sheriffen. »Lämna penningarna,

och köpet är uppgjordt!»

»Jag släpper den andra för tjugu dollar.»

»Då tar jag den med», sade Hugh, och tillade denna summa

till den, han räknat upp, samt räckte alltsammans till karlarna.

»Vill ni komma med mig hem», sade sheriffen till Hugh, »skall

jag sätta mitt embetssigill under intyget. »Jag hyser intet tvifvel»,

fortsatte han, då de kommit ut ur salen, »att ej den där hästen

blifvit stulen. De skulle aldrig släppt honom för det priset, om de

fått honom på hederligt vis. Jag känner icke karlarna, ehuru jag

tämligen väl har reda på alla landstrykare på hundra mils omkrets;

därför, om de stulit hästen, ha de fört honom långt ifrån. Det

skulle ej förvåna mig, om de både mördat och röfvat. Om jag

kände dem, skulle jag tillfångataga dem och undersöka deras

kläder, men som jag aldrig sett dem förr, kan jag ej göra det. Detvar mycket klokt af er att kalla mig till vittne på köpet. Hästen

skulle kunna försätta er i allvarsamt bryderi, så framt ni ej kunde

bevisa, att ni på hederligt sätt kommit åt honom.»

De hade nu hunnit fram till sheriffens hus, och han satte det

officiella sigillet under köpekontraktet. »Nu är det så godt, att ni

också skrifver ert namn», sade han, »så skall jag bevittna

namnteckningen. Om man då skulle draga i tvifvelsmål, att ni är Hugh

Tunstall, behöfver ni endast skrifva ert namn, och de skola se, att

ni är den nämnda personen. Rätt så. Mitt arvode är två dollar.»

Hugh betalade med nöje penningarna och återvände till hotellet

med intyget i fickan.

»Karlarna hafva ridit sin väg», sade Royce, när han inträdde.

»Just ett snyggt par! Undrar, hvarifrån de fått hästen.»

Följande morgon steg Hugh tidigt upp för att undersöka sitt

köp. Hästen gjorde åter fientliga rörelser, när han närmade sig;

men Hugh talade lugnt vid honom, klappade och strök honom.

När han lugnat hästen, satte han på honom grimman och ledde

honom ut på gården.

»Dn är en skönhet», sade han, »det kan man ej misstaga sig

på.» Därpå fastgjorde han honom vid en stolpe och gick rundt

omkring honom. »Riktiga proportioner, starka muskler, fin

benbyggnad och de vackraste ben! En sådan jakthäst du skulle blifva

där hemma!» Värdshusvärden kom ut, då han stod och

beundrade hästen.

»En mustang», sade denne, »större än de vanligen bruka vara,

och vacker allt igenom; han är värd dubbelt mot hvad ni gifvit;

i södern skulle man hvilken dag som helst kunna få tre hundra

för honom. Jag tänker, att de där lymlarna voro rädda att föra honom

dit. För väl kända förmodar jag! Se här är ett intyg äfven från

mig, och om jag vore som ni, skulle jag taga ett betyg från

Paw-son, på att jag arbetat vid hans sågverk och är duglig och bra.

Ni kan ej hafva nog många intyg på hvem ni är, när ni rider ett

sådant där djur. Vill ni ha sadel och betsel, så har Jim Hoskings

det till salu; han talade om det för mig för en fjorton dagar

sedan.»

En half timme senare blef Hugh ägare till en sadel och

remtyg. Den förra var i den fason, som begagnas i Texas, mycket

tung och med höga sadelbågar.

»Jag kan ej förstå, hur någon kan blifva kastad ur en sådan

här sadel», sade Hugh, då han betraktade den.»Vänta, till dess ni kommer på en häst, som gör bocksprång»,

sade mannen leende.

Hugh sadlade hästen och satt upp. Han kände det

besynnerligt och obekvämt till börja med, ty stigbygelremmarne sutto

mycket längre bakåt, än hvad han var van vid. Stigbyglarna voro

mycket stora och breda, och remmarnas plats gjorde det

nödvändigt för honom att rida med raka ben.

»Jag blir väl van härvid med tiden», tänkte han, »men nu

kännes det, som om jag rede barbacka.» Han red långsamt gatan

i ände, men lät sedan hästen fatta galopp. Hugh var förtjust öfver

hur lätt han bar, och återvände hem efter en timme, fullt

tillfredsställd med sitt köp.SJUNDE KAPITLET.

Bland cow^boys.

hvad tänker du nu taga dig för, Hugh?» frågade Bill

^oyce efter frukosten, sedan de andra gått.

»Jag vet inte riktigt, Bill», skrattade Hugh, »jag

sulle tycka om att bli min egen herre en tid och

skjuta och jaga på slätterna; vidare att fara öfver till Santa Fé

och därefter taga det, som erbjuder sig; jag har tre hundra dollar,

och de räcka länge. Men jag vill ej ge mig ut ensam, ty jag känner

ej landet och sederna. Hvad säger du om att följa med mig, Bill?»

»Det är just, hvad jag själf har tänkt», svarade Bill. »Jag

känner till slätterna mycket väl och har jagat där flere månader;

jag är utledsen på arbetet här, men mina penningar äro slut, ty

dem har jag gifvit ut, allt efter som jag fått in dem. Därför tänkte

jag som så: om Hngh ville försträcka penningarna, skall jag visa

honom fram i landet, där han är obekant, så uppväger det ena det

andra. Vi hafva arbetat tillsammans, och jag tror, vi skulle

komma väl öfverens. Så, vill du, så vill jag.»

»Jag önskar intet högre, Bill. Här har du min hand på det.»

Efter tre dagar voro förberedelserna träffade. Bill visste en

häst, som kunde fås för fyrtio dollar; två bössor blefvo köpta,

sadel och betsel åt Bill och sadel väskor till den lediga hästen. Ett

stort förråd kulor och krut lades in i dem; vidare ett par pund

mjöl, några skålpund te och socker, fyra filtar och diverse

små-plock. Fjärde dagens morgon redo de bort från M’Kinney i sydlig

riktning, för att komma omkring höjderna. De första dagarne

passerade de några nybyggen, men därefter kommo de ut på vilda

slätten.

»Nu skola vi börja se oss om efter vil dt», sade Royce. »Du

kan väl skjnta, Hngh?»»Med kulgevär har jag aldrig försökt, men jag skjuter rätt

bra med hagelbössa.»

»Du kommer att lära dig snart», sade Royce; »den, som kan

skjuta så som du med revolver, kan bestämdt blifva mycket

skicklig med bössan.»

De första fyra månaderna ströfvade Hugh och hans kamrat

öfver slätterna, och Hugh njöt af lifvet i fulla drag. De hade styrt

kosa i sydöstlig riktning, ty vintern var i annalkande, då de gåfvo

sig i väg, och som kölden ofta är bister i norra Texas, ställde de sin

färd mot mexikanska gränsen, där de fingo glädja sig åt härligt väder.

De funno öfverflöd på villebråd och kunde hafva skjutit otaliga

hjortar, om de haft afsättning för dem; nu kunde de endast

använda dem till egen föda. Hjordar af vilda hästar voro emellanåt

synliga, och i lugna dalar hände det, att de träffade på halfvild

boskap, som sprungit bort från aflägsna boskapsgårdar. Det var

nytt för Hugh att efter eget behag få ströfva fritt; ibland tillbragte

de ett par veckor utan att se någon mänsklig varelse; ibland

stannade de öfver natten vid en lägereld, uppgjord af ett sällskap

cowboys; ibland bivackerade de med någon kringflackande jägare som

de själfva eller med någon boskapsherde, som var ute för att leta

bortsprungna kreatur. Under denna tid hade deras utgifter varit

så godt som inga, då utlägg endast behöft göras för mjöl, te och

socker, hvilka varor de äfven stundom erhöllo i utbyte för villebråd.

Hugh hade lärt sig kasta lasson med stor skicklighet äfven från

hästryggen, ty i detsamma han kom ut på slätterna, hade han börjat

öfva sig därmed. Första gången han pröfvat sin förmåga på sin

kamrat, höll han på att förorsaka denne ett häftigt fall af hästen,

om icke Bill hållit in sitt djur i samma ögonblick, som repet föll

öfver axlarna; ty Prins, som Hugh kallade sin häst, var inöfvad

till detta arbete. Med detsamma lasson kastades, stannade han och

tog stöd med framsträckta framben för att möta stöten, och det var

endast Bills påpasslighet, som räddade honom från att komma ur

sadeln.

»Blixt och dunder!» skrek Bill. »Tänker du bryta nacken af

mig, Hugh?»

»Det var icke mitt fel», protesterade Hugh. »Prins höll på att

^ kasta af mig; jag blef fullkomligt öfverrumplad af det spratt, han

spelade mig.»

»Vi borde hafva tänkt på att han var inöfvad till detta slags

arbete», sade Bill. »Det var ju naturligt, att han skulle vara det.Men det kommer att yppa sig många andra tillfällen för dig att

öfva dig, under det vi rida framåt. Här finns mycken boskap, som

ströfvar omkring utan ägare, och om vi träffa på vilda hästar, kan

du försöka fånga några af fölen; och så finns det prärihundar, som

komma att bjuda dig tillräckligt af detta slags idrott.»

Hugh hade sedan begagnat sig af dessa tillfällen och kommit

därhän, att han kunde kasta snaran öfver hufvudet på ett flyende

djur lika bra som Bill Royce själf; ännu var han likväl oförmögen

att med säkerhet kasta repet kring dess ben. Då våren kom,

föreslog Hugh, att de, i stället för att utföra sin plan att rida till

Santa Fé, skulle under en tid taga tjänst på en boskapsgård.

»Jag njuter ofantligt af detta lif, Bill, och skulle önska att

blifva fullt förtrogen med allt här förekommande arbete. Ännu är

jag hvad du brukar kalla en gröngöling, och skulle därför gärna

vilja tillbringa några månader bland cow-boys.»

»Så godt det som något annat», svarade Bill. »Där är nog

mycket att lära, men tro ej det blir lika angenämt, som det lif vi

hittills fört. En cow-boy’s lif är med det hårdaste, som gifs.

Emellertid behöfver det ej bli så hårdt för dig, som för de flesta andra,

ty du kan rida, ehuru det visserligen ej betyder mycket att kunna

sitta kvar på en sådan där häst. Men du förstår dig på hästar,

det ser jag, ty du har lärt honom komma, när du hvisslar, och

göra nästan allting som du önskar. Likväl skall du få se, att det

är någonting helt annat att komma upp på ryggen på en oinriden

häst; det är verkligen någonting att lära. Jag följer med dig; jag

har redan varit ett ryck bland cow-boys och har ingenting emot

att komma tillbaka; och så en sak — man kan ge sig af, när man

behagar.»

»Men hur skall jag göra med min häst? Jag skulle ogärna

skiljas från Prins.»

»Med honom får du göra som du vill. Hvar cow-boy har en

sex, åtta hästar — ibland ända till tolf — och han fångar en i

hopen och rider honom efter behag; du kan låta Prins springa med

de andra och begagna honom, när du har lust, eller ock lämna

honom kvar i hufvudkvarteret.»

»Hvartill behöfva de så mycket hästar?», frågade Hugh.

»De behöfva dem för. sitt arbete», sade Bill. »En karl kan v

hålla på nästaii jämt, men det kan icke en häst. Du skall få se, att

du kan trötta ut sex hästar på tjugufyra timmar, och sedan behöfva

de hvila en dag för att blifva arbetsdugliga igen. Gossarna skolanu snart ut på sin rund, så det är väl bäst, att vi rida åt

boskaps-gårdarna till för att kunna blifva antagna, innan antalet är fullt.

Jag arbetade i cirkeltriangeln för två år sedan; dess hufvudstation

är icke mer än hundra femtio mil häritrån. Gubben var en

hygglig karl. Det är kanske lika godt vi rida dit som någon

annan-städes.»

»Hvad menar du med cirkeltriangeln, Bill?»

»Det är deras märke — en cirkel i en triangel. Man kallar

dem alltid efter deras märken. Det skall bli roligt att komma bland

folk igen. Det blir enformigt i längden, när man bara är två.»

Hugh började känna på samma sätt. Deras samtalsämnen voro

för längesedan uttömda, och utom dagens jakt hade de just

ingenting att tala om, då de om kvällen sutto vid elden.

Tredje dagens afton ankommo de till boskapsgården. Den

bestod af en lång, låg byggning, som utgjorde förrådshus och

samlingsrum, vidare förvaltarens hus och bakom det barackerna för

karlarna. Ett stycke därifrån var ett staket, som inneslöt omkring

femtio acres jord. Här inom förvarades några af de dyrbarare djuren:

några granna tjurar och mellan tjugu och trettio förträffliga hästar.

Tre eller fyra vagnar stodo utanför husen, och en mängd hästar

betade rundt omkring. Barackerna lågo i en trädbevuxen sänka.

Ett tjugutal karlar stodo eller sutto utanför dem, och lika många

till kommo ut, då främlingarne redo fram. Ett par af dem igenkände

Bill Royce.

»Hallå, Bill!», ropade en af dem, »är du här igen! Jag trodde

du var död. Hvar har du varit hela den här tiden?»

»Nere i Mexiko och sedan uppe i nybyggena; utledsen på lifvet

där, och nu är jag här. Sista tiden har jag jagat. Här är min

kamrat: det är godt gry i honom, han är britt och hans namn Hugh.

Nu är du presenterad, Hugh.»

»Roligt att se er», sade mannen och räckte honom handen. »Ni

kommer och hälsar på oss, kan jag tro.»

»Nej, jag har kommit för att arbeta, om det finns något

arbete att få», svarade Hugh.»

»Ja, här finns fullt upp. Stig ni af hästen! Ett sådant

präktigt djur!»

Detsamma tyckte visst de andra cow-boys med, ty de

samlades kring Prins och gjorde sina betraktelser öfver honom. »Han är

för god för den här sortens arbete», sade en. »Hvarifrån har ni

fått honom?»»Jag köpte honom i M’Kinney», svarade Hugh. »Två karlar

kommo dit med honom och bjödo ut honom till salu.»

»Förmodligen hade han ej kostat dem mycket», sade mannen.

»Nå, nog går det för sig, så länge ni ej råkar ut för den person,

från hvilken han är stulen; men gör ni det, får ni alltid bereda

er på korsförhör. Jag gissar, han härstammar från någon

mexikansk rancho där nere i södern. Det är icke ofta man här får se

en sådan häst.»

»Här kommer gubben», sade Bill, »det är så godt först som sist

att tala med honom», och därpå gingo de fram till en man, som

just kommit ut ur förvaltarens hus.»

»Har ni plats för två karlar?», frågade Bill. »Jag var här

för ett par år sedan; min kamrat är nybörjare, men han kan rida,

skjuta och kasta en lasso.»

»Jaså, det är du, Bill? Ja, jag har plats för er båda. Fyrtio dollar i

månaden åt dig, och trettio åt kamraten, till dess han lärt sig arbetet.»

»Det äro vi nöjda med», sade Bill. »Dét skall icke stå på,

förrän han är nppe vid fyrtio.»

»Han kommer att finna arbetet tungt till att börja med, men han

ser icke ut att vara rädd för det.»

Bill och hans kamrat förenade sig nu med de andra »gossarne».

Hugh betraktade med lifligt intresse desse män, hvilka nu en tid

bortåt skulle blifva hans kamrater. De buro styfva filthattar med

stort brätte, och de flesta hade kring hattkullen en guld eller

silf-verkordong, i hvilken en länk af någon bjärt färg var insnodd.

Alla voro iförda flanellsskjortor och hade en silkesduk knuten kring

halsen; kring lifvet buro de ett kulört mexikanskt skärp. Byxorna

voro antingen, af mycket tjockt tyg eller af mjukt garfvadt läder,

och öfyer dessa sutto ett par mexikanska chaperajos — ett slags

ytterbyxor — med kulörta fransar i yttre sömmarna. Några hade

jackor på sig, och dessa voro också prydda med kulörta fransar i

ärmsömmarna. De flesta voro magra, rörliga män utan ett uns

öfverflödig fetma. Deras sätt var lugnt och man märkte hos dem

föga af den vanliga gränsmannens uppsluppna munterhet. Hugh

blef i synnerhet förvånad öfver den vakna blicken i deras ögon,

följden af långa vaktnätter och dagar, tillbragta på hästryggen, då

de letat bortsprungen boskap eller vaktat sig för faror, som hotat

från indianer. Alla buro revolvrar vid höften eller i bakfickan,

hade en lång knif instucken i skärpet och höga stöflar, urskurna

ett stycke bak för knävecket och flere tum högre på framsidan.»BOCKSPRÅNG».Hugh följde Bills exempel och sadlade af sin häst. »Spring nu

min gosse!» sade han och gaf Prins ett lätt slag, hvarpå denne

makligt promenerade af tillsammans med sina två kamrater, hvilka

alltjämt höllo sig till honom.

»Vi liafva ingenting att bjuda er på», sade en af gossarna till

Hugh. »Allt hvad sprit heter är förbjudet här. Det förefaller litet

tråkigt i början, men det är till allas vårt bästa.»

»Jag har ej smakat annat än te på fyra månader», sade Hugh,

»och för öfrigt har jag ingen smak för spirituosa.»

»Det vore godt, om ingen af oss hade det», svarade den

andre, »men man måste något roa sig med, när man kommer till en

stad.» I detsamma ringde en klocka. »Det är kvällsvard», sade

mannen.

Nu drogo alla till den stora baracken. Här voro långa bord

uppställda, på hvilka stodo fat, rågade med kött, och stora karotter

fned potatis. Hugh var begåfvad med en förträfflig aptit, men han

häpnade öfver att se, hur maten försvann. Måltiden afslutades

med nybakadt, mycket vackert bröd och te med mjölk.

»Ewart har några kor här hemma», sade mannen bredvid Hugh

till svar på hans anmärkning, att han ej sett mjölk på tre månader.

»Naturligtvis få vi icke det vid de bortre stationerna.»

»Hvem är Ewart?» frågade Hugh.

»Så heter gubben. Vi hafva inga herrar här; ’en ann är så god

som en ann’. Ni har just kommit lagom. Vi hafva i tre dagar

hållit på att drifva in hästarna, och i morgon skola vi börja tämja

dem. Flere af dem blefvo nog inridna i fjol, men det finns en

hel hop bronchos. Vi hafva fått hit en ’bronchotämjare’.»

Hugh visste, att en »broncho» är en häst, som icke varit riden.

»Hur gör ni med hästarna?» frågade han.

»Jo, hvar och en får på sin lott tre eller fyra af dem, som

blifvit inridna. Och om någon sedan önskar en ’broncho’, kan han

taga den och tämja den själf. Så kan man göra byte sins emellan.

Som man vet, rida somliga bättre än andra. Somliga tycka 0111

lugna djur, och andra bry sig icke om, hvad de sitta på, och ni

vet, att de bästa hästarna ofta äro fulla med knep. Man rider sina

hästar efter behag, men enhvar brukar gömma den lugnaste för

nattvakten, ty en häst, som då bråkar, skulle skrämma upp hela

boskapshjorden.»

»Sedan de blifvit ridna ett halft år, äro de väl lugna», sade

Hugh.

Hcnty, Rödskinn och Cowboys. 0»Visst icke,» svarade mannen. »Några bland dem tyckas blifva

bångstyrigare och bångstyrigare. Mot slutet blifva de litet bättre,

men sedan tager sex månaders frihet bort allt det goda. Jag skulle

lika gärna taga en nyss tämd ’broncho’ som en, som varit riden

förut. De äro vildare förstås, men icke så knipsluga. En gammal

häst tyckes använda sin mesta tid med att fundera ut, hvilka puts

han skall göra härnäst, och har man en, som går helt lugnt, som

hade han aldrig gjort annat än gått i lunk hela sitt lif, kan

man vara säker på, att i ett nu finna sig förflyttad sex fot upp i

luften, så vida man ej är påpasslig.»

Sedan kvällsvarden var slut, tändes piporna, och Hugh

lyssnade med stort intresse till det samtal, som fördes omkring honom.

Några af männen hade varit vintern öfver på denna rancho; andra

hade varit i nybyggena, åter andra i Nya Mexiko, där de tillbragt

tiden i städerna eller arbetat på någon mexikansk rancho. Hugh

var förvånad öfver det lugna sätt, på hvilket de talade, frånvaron

af alla dispyter och den uppmärksamhet, med hvilken man lyssnade

på den, som hade ordet. Han tyckte sig aldrig varit bland

fredligare människor och undrade, om dessa verkligen vore de cow-boys,

om hvilkas vilda bragder han hört förunderliga rykten.

Så småningom troppade den ene efter den andre af till den

hortre baracken, och Hugh och Bill följde snart exemplet. Den

utgjordes af ett sextio fot långt rum. En stor eld brann på en

eldstad i midten, ty nätterna voro kalla. Längs både kort- och

långsidorna gingo rader af afbalkningar eller bås, i hvilka det låg filtar,

som utvisade att de flesta voro upptagna. De utvalde åt sig två, som

voro tomma; i dem lade de sina filtar och öfriga persedlar, som de

tagit ur sadlarna, sköto upp sina tillhörigheter under hufvudet och

rullade in sig i filtarna samt voro snart djupt insomnade.

Det första de gjorde morgonen därpå var att lämna sina

återstående förråd af mjöl, te och socker åt den, som skötte

hushållningen. Värdet krediterades dem, och de togo ut sitt tillgodohafvande

i form af hvar sitt par chaperajos, två cow boyhattar och två par

liöga stöflar, hvarvid de erlade en mellangift af reda penningar.

Sedan gingo de ut till de andra gossarna. Dessa voro samlade i

en inhägnad, omsluten af ett mycket starkt staket, som låg alldeles

intill den omgärdade marken.

Några cow-boys redo nt, när de kommo, och efter en kvart

sågo de en massa hästar komma sprängande. Bakom dem redo

karlarna, hojtande och smällande med sina piskor. Grindarna öpp-nådes, och efter ett par minuter rusade hästarna in. De voro fyrtio

eller femtio till antalet, och två tredjedelar af dem voro

brännmärkta med cirkeltriangeln. De andra fångades hastigt med lasso kring

både hufvud och bakben. Fyra cow-boys drogö hårdt i repen, medan

en annan närmade sig med ettbrännhett järn, som han satte på djurets

länd, allt under det hästarna sparkade och sprattlade vildt. Så snart

operationen var verkställd, hvilket skedde på ett par sekunder, lossades

repen, och de förskräckta djuren skyndade till sina kamrater, hvilka

trängdes huller om buller i ett hörn af inhägnaden.

»Nu tager hvar och en, som hör till arbetslagen n:o 1 och n:o 2,

hvar sin häst», sade förvaltaren.

Hugh och Bill hade kvällen förut fått tillsägelse, att de skulle

tillhöra n:o 2. I likhet med de andra buro de hvar sin lasso i

handen och hade tagit med sig sadlarna. Hugh utsåg åt sig en häst,

som föreföll honom bra, och kastade sin lasso kring hans hals. En

af de män, som hörde till det andra arbetslaget, sade: »Det är en

mycket svår häst; om jag vore som ni, skulle jag taga en lugnare.»

»Jag har lärt mig sitta kvar i sadeln», svarade Hugh, »så jag

börjar lika gärna med en, som är bångstyrig.»

»Nå, låt gå då», sade den andre och tog tag i repet samt hjälpte

Hugh att hala in det. Djuret gjorde häftigt motstånd, men, nära

att kväfvas af repet, som drogs till allt hårdare och hårdare, måste

han lämna klungan och komma fram till dem. »Jag skall hålla

honom», sade Hughs medhjälpare. »Tag hit sadel och betsel!»

Det var icke lätt att lägga på dessa, ty djuret sparkade, slog

bakut och stegrade sig, och ej förr än en af de andra karlarna

kastat sin lasso om ett af hästens bakben samt dragit det stramt

bakåt, lyckades Hugh sadla honom.

»Sitt nu upp!» sade mannen, hvarpå Hugh samlade tyglarna

och hoppade upp i sadeln; så snart de båda männen sågo honom

väl uppe, släppte de repen. Ett ögonblick stod hästen fullkomligt

stilla. »Håll upp hans hufvud!» skrek en af männen, men innan

Hugh hann draga åt sig tyglarna, satte hästen hufvudet i bringan.

Därpå gjorde han ett språng, och innan Hugh kunde göra sig reda

för hvad som händt, befann han sig flygande i luften, hvarpå han

kom neddunsande i marken. Ett skallande skratt brast lös bland

cow-boys, men ett par af dem hjälpte Hugh, som för ett ögonblick

nästan förlorat sansen, på fötter igen.

»Det där var, hvad som kallas bocksprång, förmodar jag», sade

han, så fort han kunde andas.»Ja, just det», svarade en af dem, som hjälpt honom.

»Jag skall försöka en gång till», sade Hugh.

»Ni bör lugna er», sade mannen vänligt. »Det var ett tungt

fall och ni är uppskakad. Det vore bättre att binda honom vid

staketet och se er omkring en stund, innan ni försöker å nyo.»

Hugh fann detta råd godt, och sedan han bundit hästen, ställde

han sig och såg på den man, som de kallat broncho-tämjaren,

hvilken höll på att göra en af de istadigaste hästarna spak. Hade

han ej sett det med egna ögon, hade han aldrig kunnat tro, att en

häst skulle kunna utföra dylika konststycken. Han hade ridit mången

elak häst där hemma och hade trott, att han förstod sig på hästar,

men detta var något nytt för honom. Att hästen stegrade sig, slog

bakut och sparkade, var ingenting ovanligt, och som dessa hästar

voro mycket mindre än de engelska jakthästar, han var van vid,

kände han med sig, att, om dessa olater varit allt, han icke skulle

haft svårt att sitta kvar i sadeln; men bocksprång var något, han

ej gj°rt bekantskap med förr. För att göra detta fordrades att

hästen skulle få ned hufvudet. I samma ögonblick det lyckats, gick

han i vädret och gaf i och med detsamma ryttaren en så häftig

stöt, att denne kastades upp i luften.

När hästen kom ned på marken igen, höll han benen så styfva,

att den stöt, ryttaren nu fick, knappast var mindre än den

föregående, och innan han fick tid att något hämta sig, upprepade

djuret sitt konststycke med någon förändring, i det han ömse-

vis hoppade åt sidorna, bakåt eller framåt. Beridaren satt

fullkomligt rak och höll sig fast i sadeln med ett hårdt grepp af benen,

men litade, som Hugh tyckte, snarare på balansen än på dessa.

Ansträngningen var tydligen stor. Hatten hade blifvit afkastad, och

svetten stod mannen i pannan. Allt emellanåt satte han sporrarna

i djurets sidor och eggade det att fortsätta sina förtviflade

krumsprång, till dess det, till ytterlighet utmattadt, stod med hängande

hufvud, urståndsatt att göra någon vidare ansträngning. En storm

af bifall bröt lös bland de kringstående.

»Hurra för Jake!»

»Jag skall gifva honom en dufning hvar .dag hela veckan», sade

Jake. »Han är väl värd besväret. I morgon skall han galoppera.»

»Göra de bocksprång, då de galoppera också?» frågade Hugh

den cow-boy, som stod bredvid honom.

Denne nickade. »Icke när de sträcka ut som mest, ty då hinna

de ej, men under kort galopp. De vänta, till dess man ej längreär på sin vakt, och gå då i vädret samt komma ned kanhända tre

hela alnar åt sidan, och det är i högsta grad tvifvelaktigt, om man

sitter kvar på ryggen, då de komma på marken igen.»

»Jag förstår nu, hur det skall gå till, ehuru jag ej vet,

huruvida jag kan göra det», sade Hugh. »Men jag skall försöka en

gång till.»

Hästen leddes fram, och Hugh satt upp. Denna gång var han

beredd på hvad som skulle komma, men trots det att han höll sig

fast med benen af alla krafter, blef han af stöten lyft högt ur

sadeln. Han tyckte att nästa stöt kom, innan han var väl nere i

sadeln igen; den kändes som en elektrisk stöt, så häftig och

våldsam var den. Om och om igen kastades han upp i vädret,

ända till dess han kände balansen svika och blef slungad i marken

rätt öfver hästens hufvud. Som han emellertid denna gång var

beredd härpå, var fallet mycket mindre tungt än föregående gång.

»Bra gjordt! Bravo!» ropade flere af gossarna, då han reste sig

upp. »Ni kommer att lyckas och bli en skicklig ryttare inom kort.

Men nu är det nog för i dag. Jag skulle ej försöka en gång till»,

sade en.

»Jag ämnar försöka, till dess jag kan sitta kvar», sade Hugh.

»Jag har föresatt mig att göra] det, och det är så godt nu som sedan,

när jag blifvit stel i kroppen.»

Beridaren kom fram till honom, då han, efter att ha andats

ut en stund, åter stod i beredskap att sitta upp.

»Håll er ej så styf i ryggen, unge man! Låtsas som hade ni

inga ben i den! Jag har mer än en gång sett ryggraden brytas

vid sådana där bocksprång. Var ledig och smidig! Håll hufvudet

rätt, det är hufvudsaken. Det är ingen lätt sak, när man studsar

upp och ned som en boll, men allt beror på det. Och låt benen

sluta tätt om hästen hvar gång, ni kommer ned, om också blott

för ett ögonblick, ty det räddar er från att blifva helt och hållet

af kastad.»

Hugh hoppade npp på hästen, och striden begynte å nyo. Den

slutade som den föregående, men Hugh hade suttit kvar något längre.

Han gjorde nya försök om och om igen, och med hvart och ett hade

han något mera framgång. Femte gången kände han, att hästens

rörelser voro mindre våldsamma och att han började blifva trött på sin

förfärliga ansträngning. »Nu ditt odjur, är det min tur»,

mumlade han, och satte därvid sporrarna i honom. Ett hopp, häftigare

än något, han känt förut, följde på denna åtgärd, och under ettpar minuter blef hau alldeles vr i hufvudet genom styrkan oeh

häftigheten i djurets språng; men han var nu medveten om, att

han började vinna herraväldet, och i och med detsamma han fann

djurets krafter af taga, satte han åter sporrarna i det. Svaret var

mindre våldsamt än förut, och fem minuter därefter stod hästen

utmattad och kufvad. Ett jubel utbröt bland dem, som åsett striden.

»Väl gjordt, unge man! Ni är den styfvaste nybörjare, jag

någonsin sett», sade en af dem och skakade hand med honom.

»Jag tror ej, det finns tio karlar i lägret, som kunnat få bukt med

den där hägten, och ändå är det första gången, säger ni, sorn ni

suttit på en ’bucker.»

»Jag har mattat ut honom, men han har också mattat ut mig»,

sade Hugh. »Ni måste hjälpa mig ur sadeln, ty det känns, som om

ryggen vore af, och om det gällde mitt lif, tror jag ej, jag kunde

få benet öfver sadeln.»

Två cow-boys lyfte honom af hästen. »Det var en hård strid,

kamrat», sade hästtämjaren och kom fram till honom, »och ni har

bestått den väl. Ni är mörbultad, icke sant? Det bästa, ni kan

göra, är att gå; och sedan ni varit i rörelse en timme, lägg er då

insvept i ett par filtar och laga, att ni kommer i svettning! Gnid

och stryk er sedan och låt er kamrat duktigt gnida er rygg! Sedan

kan ni stiga npp och röra på er. Det viktigaste är att icke styfna

till, men nog kommer det att kännas några dagar.»

Hugh följde rådet, men fann det mycket svårt. Han var

alldeles förbi och kunde knappast sätta det ena benet framför det

andra. Oupphörligt kände han en stickande smärta i korsryggen,

och det var som om ryggraden varit nr led. Likväl gick han en

hel timme, och efter det kände han, som om rörelserna blefvo

mindre påkostande. Sedan gick han in och svepte omkring sig

Bills och sina egna filtar, lade sig och somnade genast. Ett par

timmar senare vaknade han och såg Bill stå bredvid sig.

»Nu är det bäst du stiger upp, Hugh, så jag får gnida dig.

Tag af dig skjortan! Jag har skaffat mig en klump svinister.»

Hugh reste sig med svårighet och tog af sig skjortan, och

under en half timme bearbetade Bill hans rygg, knådande den med

knogarna på ömse sidor om ryggraden och öfver korsryggen. »Nu

har du fått, så du reder dig», sade Bill slutligen. »Sätt nu på dig

en torr skjorta och kom ut!»

Hugh vandrade ned till kreatursgården. Han kände sig

märkvärdigt mycket bättre efter gnidningen och gick mjrcket lättare änförut. Scenen på gården var oförändrad. Nya hästhopar hade

blifvit indrifna, allt efter som de föregående hunnit blifva sadlade,

och när kvällen kom, hade hvar och en af karlarna blifvit försedd

med tre hästar. Hugh var högligen road af hvad han såg och

hörde, ty vaden voro många, och jubelropen och skrattsalvorna

oupphörliga. Följande dag började arbetet med att tämja de vilda

hästarna. Den ena efter den andra blef fångad och dragen bort

från hjorden. Betslet smögs på, och därpå blefvo deras ögon

förbundna, medan sadeln pålades och fastgjordes. Så steg Jake

upp. Klädet togs då bort från djurets hufvud, och striden tog sin

början. Hästarna försökte alla medel att kasta af ryttaren, men

förgäfves. Några underkastade sig efter en jämförelsevis kort strid.

Andra stredo länge och förtvifladt. Så snart den första segern var

vunnen, fälldes bommarna ned, och hästen fick göra en lång

ga-loppad utåt slätten, från hvilken han återkom kväst och darrande.

Därpå upprepades processen med ett nytt djur.

»Hur lång tid behöfver han för att tämja dem?» frågade Hugh

en cow-boy.

»Tre dagar i allmänhet; ibland måste han rida dem fyra, fem

gånger, men merendels är tre gånger tillräckligt. Sedan få vi

öfvertaga dem och afsluta arbetet.»

»Det måste alldeles förtaga deras krafter,» sade Hugh. »Det

vore bättre att göra det så småningom. De äro ju nästan ihjäl

-skrämda, innan man börjar med dem.»

»Han har ej tid», sade mannen. »Han får två dollar hästen

och stannar här fjorton dagar, och under den tiden tämjer han

godt ett hundra stycken. Sedan gifver han sig af till en annan

plats.»

»Det måste vara ett förskräckligt arbete för honom», sade

Hugh.

»Jo, det kan ni lita på. Han står sällan ut mer än två år.»

Så snart hästarna blifvit tämda, öfverlämnades de till cow-boys,

och Hugh, som varit urståndsatt att förrätta något arbete under två

dagar, började nu taga hand om dem, som skulle falla på hans

lott. Men han var kär i hästar och kunde ej tillåta sig begagna

samma våldsamma sätt som kamraterna. Den första lektion, de

gåfvo dem, var att lära dem stå stilla i det ögonblick lasson föll

öfver deras hufvud. Djuret leddes till en hög trästubbe och släpptes

därifrån; det rusade af i full fart, men då kastade ägaren

rännsnaran öfver dess hufvud och slog andra änden af repet ett slagkring stubben. .Rycket var fruktansvärdt, och hästarna kastades

ofta omkull på ryggen.

»Detta förfaringssätt, ett par gånger upprepadt, var nog att lära

hästen stå stilla, ej allenast när ett rep kastades kring hans hals,

utan äfven när tyglarna lades lösa på den, så att när husbonden

steg af, blef hästen stående fullkomligt orörlig, till dess han

återigen satt upp och tog tyglarna i handen, äfven om han stannat

borta rätt länge. Som man emellertid skulle bryta upp om några

dagar, var det omöjligt för Hugh att inöfva sina hästar på engelskt

vis, utan han blef tvungen att använda de medel, som hans

kamrater begagnade; men han mildrade dem betydligt. Det drog litet

längre tid visserligen, men i slutet af veckan hade han likväl

dresserat alla sju hästarna. Han hade haft flere svåra strider

med det djur, han först besteg, hvilket vida öfverträffade de andra

i elakhet, men för hvarje dag hade striden blifvit mindre hård, allt

efter som hästen fann omöjligheten af att kasta af sin ryttare. Hugh

hade lidit flere nederlag under inridningen, men var ändock i det

hela nöjd med resultatet.

Flere cow-boys hade rådt honom att använda de metoder, de

antagit, för att hålla sig kvar på mer än vanligt bångstyriga hästar.

En af dessa var att fästa en läderögla vid den höga sadelknappen.

Om man höll sig fast i den, var det nästan omöjligt att blifva

kastad ur sadeln, men det var den olägenheten med denna metod,

att om remmen brast, kunde ingenting rädda ryttaren från ett fall

än mer häftigt och tungt än det, som försiggår på vanligt sätt. En

annan metod var att kring hvardera knäet hårdt tillsnöra en rem,

som gick under hästens buk; men ehuru ryttaren härigenom hölls

kvar i sadeln, hade det den allvarsamma olägenheten med sig, att

i händelse hästen stegrade sig och gick öfver eller stupade, ryttaren

ej kunde lösgöra sig, utan nästan med säkerhet måste krossas

under hästen. Andra åter fastgjorde sig genom att sätta i hop fotterna

under hästbuken och sticka sporrarna i kors, ett sätt, säkrare än

det föregående, men mot hvilket lika mycket kunde vara att invända,

i ty att sporrarna, då djuret gjorde sina bocksprång, stucko in i

buken och sålunda ytterligare ökade häftigheten i dess rörelser.

Naturligtvis afhöllo sig de skickligaste ryttarna från dessa olika

metoder och litade endast på benen och balansen. Hugh beslöt

att rida på detta sätt, skulle det ock kosta honom än flere fall.

Han stod snart på mycket god fot med kamraterna. En

nybörjare är alltid föremål för ändlösa upptåg och förtretligheter, om hanlägger i dagen minsta rädsla eller nervositet; men om han å andra

sidan visar, att han har friskt mod, ihärdighet och godt lynne,

behandlas han vänligt och väl. Hughs mod och skicklighet i

ridkonsten tillvunno honom med ens deras vänskap och beundran,

och alla voro redo att räcka honom en hjälpsam hand, när så be*

höfdes, samt gifva honom anvisningar och råd. Det fanns några

andra nybörjare äfven bland sällskapet; ett par af dessa buro sig

bra åt och upphörde snart att vara skott-taflor; men de andra funno

före första veckans slut arbetet allt för påkostande och troppade

af, den ene efter den andre, för att söka någon mindre farlig

sysselsättning.ÅTTONDE KAPITLET.

Vid lägereldarna.

var nu i ordning, och en morgon foro fyra

proviantvagnar af. Cirkeltriangeln var en af de nordligaste

boskaps-gårdarna, och de fyra arbetslagen skulle därför fara

söderut samt afleta landet utefter hela dess bredd. På en

utstakad mötesplats skulle man sammanträffa med dem, som kommo

från boskapsgårdarna i söder och öster. Den landsträcka, som

tjänade till allmän betesmark för mellan åtta och tio boskapshjordar,

var omkring två hundra mil från norr till söder och nästan lika

stor från öster till väster. Östra delen af denna stora sträcka

bestod af slätt, ömsom jämn och slät, ömsom vågformig; västra

delen var afdelad i dalar och hålvägar genom utsprång från den

stora bergskedja, som kallas Klippiga bergen.

Boskapen från de skilda gårdarna hålles, så vidt möjligt är,

på de områden, som ligga närmast deras egen station, men under

vintern ströfva kreaturen stundom bort till aflägsnare trakter för

att söka bättre bete eller skydd. Ibland kan det hända, att stora

hjordar sålunda vandra hundratals mil, ända till dess de träffa på

något hinder.

Två af partierna från cirkeltriangeln skulle på sin del taga

västra sidan och genomsöka dalarna mellan bergen, och de andra två

skulle arbeta på slätterna i öster. N:o 1 och n:o 2 valdes för det

förstnämnda arbetet och de skulle hålla sig på ett af stånd af tjugu

eller trettio mil från hvarandra för att kunna hjälpa hvarandra, i

händelse indianerna komme att visa sig oroliga. Gossarna stego ej till häst

förrän på aftonen; de, som hörde till samma lag, samlade sina hästar i en

hop, och därpå bröt man upp för att begifva sig till den plats, där det

var öfverenskommet, att vagnen skulle stanna öfver natten. Platsen varbelägen vid en flod, och kocken hade redan tändt upp eld och satt

på sina pannor, dä de framkommo.

Hvart parti bestod af tio cow-boys, en man, som körde vagnen,

och en kock. Kockens plats var ingalunda någon sinekur. Han

hade att tillaga två mål om dagen, frukost och kvällsvard för alla

och middag för dem, hvilkas arbete tillät dem infinna sig till den.

Han skulle baka brödet, diska pannor, grytor och porslin samt

hugga ved till elden. I sistnämnda syssla hade han alltid hjälp af

dem, som först anlände till lägerplatsen. Brödet bakades i

järnformar. Degen gjordes af mjöl och vatten och uppblandades med

bikarbonat, som fick göra tjänst för jäst. Formarna ställdes i askan,

och aska packades äfven på det flata formlocket, så att brödet

bakades lika på alla sidor. Köttet höggs i stora stycken till stekar,

hvilka stektes i gryta; men de, som föredrogo det, skuro af skifvor,

hvilka de griljerade eller rostade på spett öfver elden. En eller ett

par gånger i veckan fingo de plumpudding.

Kocken var uppe långt före daggryningen och tillagade fru-

kosten, och männen redo bort, så snart det var dager. Genast efter

det måltiden var slut, diskades fat, koppar och pannor och packades

in i vagnen, hästarna eller mulåsnorna spändes för, och därpå for

han till den plats, som blifvit bestämd till aftonens läger. Här

hade han redan eld uppgjord och matlagningen i gång vid den tid,

då cow-boys anlände. Mera mat, än som gick åt, lagades till

frukosten, och hvar och en skar sig en skifva kött och bröd som han

tog med sig ut.

Hugh red Prins, hvilken under de sista tre veckorna liaft

riktiga fridagar. I början hade han hållit sig litet afsides från de

andra hästarna. Men nu hade han emellertid tagit seden, dit han

kommit, och så snart sadeln var aftagen, trafvade han med de

andra cow-boyshästarna ut till den öfriga hästhjorden på slätten.

»Nå, Hugh, hur tror ni, att ni kommer att tycka om detta

slags arbete?» frågade en af männen, som gick under namnet Långe

Tom, då de sutto kring elden efter kvälls varden.

* »Än så länge är jag förtjust», svarade Hugh, »men jag har

förstås endast sett den bästa sidan däraf. Jag har ännu icke haft

nattvakt bland boskapen.»

»Ja, det är det värsta», sade mannen. »En vacker natt, då

boskapen är lugn, är det naturligtvis ingen svår sak alls; men en

mörk natt, då man ej ser handen för ögonen, och vinden tjuter

och regnet strömmar och boskapen är orolig, då är det minsanningen lek. Jag har varit sjöman i mina dar, och det kan jag

försäkra er, att en vakt på hafvet en stormig natt är ett intet i

jämförelse med detta. Om kreaturen rusa i väg, måste man skynda

och på något vis mota dem; och det säger jag, att då man ej ser

öronen på sin egen häst och far fram i sträckt galopp och vet,

att om hästen sätter fotterna i någon grop, man kan blifva afkastad

oberäkneligt långt, och man hör hjorden väsnas omkring en, då

börjar man känna att en cow-boys lif ej är en dans på rosor. En

tröst är det likväl, när man måste rida på det viset, att man ej har

tid att känna fasa. Blodet sjuder i ådrorna, och det enda, man

tänker på, är att drifva tillbaka hjorden.»

»Skall det utställas en bästvakt i natt?»

»Ja, hästarna äro alltid mer benägna att springa bort i början

än sedan, och våra äro för närvarande en ganska vild hop; men

jag tror ej, vi få så mycket besvär med dem, eftersom vi medtagit

den hvita åsnan; hästarna bruka hålla sig kring henne. Det finns

ingenting, som så kan hålla dem i styr som en åsna. De tyckas

veta, att hon har mera förstånd än de, och så länge hon tager saken

lugnt, är det ingen fara för att de rusa sin väg.»

»Tror ni, att en åsna har mer förstånd än en häst?» frågade

Hugh förvånad.

»Fullt och fast», svarade mannen, »och mulåsnorna likaså.

Inte sant, kamrater?»

Alla instämde med en mun. »Jag hade ingen föreställning om

det», sade Hugh, »jag skulle trott, att hästarna sågo ned på en åsna.»

»Det var ett misstag», sade en cow-boy vid namn Broncho

Harry. »Man kan vara viss på, att en åsna hittar reda på det

bästa betet och det närmsta vattnet. Hon kan hålla lifvet uppe

där, hvarest en häst skulle svälta i bjäl. Hon blir icke skrämd

och tappar hufvudet för ingenting, såsom hästen gör. Om hon hör

något buller, lyssnar hon med ena örat och tager reda på, hvad

det är för något, under det hon fortsätter att äta, då däremot hästen

vid samma tillfälle bråkar och krånglar och är färdig att fty för sin

egen skugga; för öfrigt veta hästarna, att åsnan är dem öfverlägsön.»

»Ni vill väl ej säga, att en åsna sparkar värre än en häst?»

»Icke precis, att hon sparkar hårdare, men hon gör det dubbelt

så fort; men åsnan strider ej på det sättet, hon strider med

tänderna. Jag har sett flere strider mellan hingstar och åsnor, och

åsnorna hafva alltid varit de segrande. Vid Red Springs kommer

jag i håg, hur en stor, svart hingst med flere ston kom ned i dendal, där vi slagit läger, och jagade våra hästar ut ur dalen. Men

vi hade en åsnehingst med oss, och han tycktes ej bry sig mycket

om det, som tilldrog sig omkring honom, förr än den främmande

hingsten kom rusande mot honom, utan tvifvel i den tanken att

med ett enda slag af sin hof krossa pannan på honom; då gick

åsnan emot honom med öppen mun, undgick stöten genom ett

snedsprång, bet tag i hans hals och höll sig fast som en bull-dogg.

Hingsten stegrade sig och kastade upp bakbenen samt lyfte upp

åsnan tag på tag; men för hvar gång kom denna ned på fotterna igen.

Åsnan släppte aldrig tag och skulle säkert hafva dödat hingsten,

om ej denne slitit sig lös på sådant sätt, att ett stort stycke skinn

och kött blef kvarsittande i åsnans mun. Hingsten satte af med

blixtens hastighet nedåt dalen, och åsnan fortsatte att beta, som om

ingenting handt. Åsnor passa ej så bra i städer, men lämna dem

bara i frihet på slätterna, och de skola visa sig vara proppfulla af

förstånd. Men det börjar blifva mörkt, och jag har vakten först,

så jag måste gå.»

De öfriga tre, som blifvit utsedda att hålla vakt, hade ledt in

hvar sin häst och tjudrat dem, så att de kunde beta, men ändå

vara nära till hands, när tiden var inne att aflösa föregående vakt.

»Hur bär ni er åt för att vakna i rätt tid?»

»Det blir en vana», svarade Broncho Harry. »Om man ej

inom en kvarts timme efter den utsatta tiden är på ort och ställe,

får man allt veta af det. Då kommer en af vakterna inridande och

grälar, eller ock kastar han lasson om foten eller armen på en och

gifver en en sitt-upp, som förpassar en i väg tio alnar. När ni

ett par gånger blifvit väckt på det viset, ingen fara då, att ni

någonsin mer försofver er. Åh, där hör jag Svarte Sams harmonika.»

Svarte Sam var kocken, en glad, godlynt neger. Det parti, som

fick honom på sin proviantvagn, ansåg sig lyckligt. Cow-boys äro

mycket förtjusta i musik, och Sams harmonika hjälpte dem att få

aftonen att gå fortare. De följande två timmarna sjöng man solo

och i kör, och sedan svepte alla in sig i sina filtar och lade sig med

fotterna mot elden. Efter en kort stund var lägret försänkt i sömn.

Morgonen därpå i dagbräckningen redo cow-boys ut parvis;

tvåj]åtföljde vagnen för att hålla reda på reservhästarna, och de

andra gåfvo sig ut i olika riktningar för att jaga upp boskapen.

Innan aftonen kom, hade de hopsamlat mellan femtio och

sextio nötkreatur, hvilka de mest funnit i små hopar af tre och fyra

tillsammans. Åtminstone tredjedelen var kalfvar, som åtföljdemodern. En del kunde ej fångas förr än efter en lång jakt, enär

de sprungo med en hastighet, som Hugh aldrig gjort sig en

föreställning om vore möjlig för hornboskap.

Korna och tjurarna voro till största delen märkta, men några

voro utan märken. Sådana kallades mavericks. De voro djur, som

kommit undan vid föregående hopdrifning, hvarför det följaktligen

var omöjligt att säga, till hvilken hjord de hörde. När dagsverket

var slut, fångades de med lasso, kastades omkull och märktes samt

blef den boskapsgårds tillhörighet, hvilkens cow-boys upptäckt dem.

»Det är mången, som blifvit rik på att märka ’mavericks’»,

sade en af karlarne. »Förr i tiden var det en ordnad handtering.

Men så komrno alla boskapsägare öfver ens om, att hvar och en, som

märkte kreatur annars än vid den regelbundna ’round up’, som årligen

företages, skulle skjutas, och denna åtgärd har bevisat sig rätt verksam.»

Vid kvällens inbrott blefvo sex man utsedda att hålla nattvakten

hos boskapen, medan tre andra, bland hvilka Hugh var en, skulle

se efter hästarna. Hugh skulle taga första vakten, och sedan han

ätit kvällsvard, mottog han sina förhållningsregler af John Colley,

uppsyningsmannen.

»Det blir ej mycket att göra», sade denne. »Ni behöfver endast

hålla er i närheten af hästarna och ej ens sitta till häst, 0111 ni ej

vill. Så länge de beta lugnt, låt dem vara! Men skulle ni se ett par,

tre stycken vandra bort från de andra, skynda då att mota dem!»

Hugh satte sig upp på en af sina lugnaste hästar och red ut

några hundra alnar från lägret. Då han hvisslade, kom Prins

traf-vande från de andra, gick ända fram till honom och tog ett stycke

bröd ur hans hand.

»Gå nu tillbaka till de andra, Prins», sade Hugh och gjorde en

rörelse med handen, »nu har du ingenting annat att göra än beta.»

Hästarna voro allesammans lugna, och då mörkret inbrutit,

anslogs Hugh af slättens stillhet. Öfver honom lyste stjärnorna

genom den torra, klara luften. Bredvid sig såg han den mörka

hästhopen och var öfverraskad af hur väl det hördes, då de afbetade

gräset, hvilket ljud endast då och då afbröts af hofvarnas stamp.

Han kunde mycket väl höra harmonikan och sången borta i lägret.

När detta upphörde, hördes emellanåt braket af grenar, då

boskapen bröt sig igenom buskarna vid floden, och gossarnes sång, när

de redo vall i kretsar omkring dem. Tiden tycktes honom ej lång,

och han blef helt öfverraskad, då Bill Royce kom och underrättade

honom, att hans vakt var slut.Följande dag liknade den första, med undantag af att de vid

uppstigningen på en höjd sågo en liten hjord med hjortar på

omkring åttio alnars afstånd. Innan Hugh hann tänka, hade Broncho

Harry dragit sin revolver, och i det samma hjortarna gjorde ett

språng, fyrade han af. En af dem flög högt upp i luften, sprang

femtio alnar och stupade därpå. De andra flydde i vildaste fart.

»Det var ett skickligt skott», sade Hugh, »jag skulle ej ens ,

tänkt på att skjuta på ett så aflägset föremål.»

v »Ah, de här Colt-revolvrarna gå långt», sade Harry. »Jag har

sett en mah M^va skjuten med en sådan på mer än tre hundra

alnars afstånd; mö!*? sådant skott anser jag dock vara en

lyckträff. Men den är icke^nijeket till skytt, som ej på hundra alnars

afstånd kan fälla en hjort fyua gånger på fem.»

Broncho Harry red franiN^l den fällda hjorten och steg af

hästen. Därpå lyfte han upp sm jaktbyte och lade det bak på

sadeln. »Jag är icke någon synnerlig vän af hjortstek,» sade han,

»men det blir en liten omväxling med oxköttet.»

»Jag tillstår, att jag föredrar oxkött.», sade Hugh, »i synnerhet

efter att ha lefvat på vildt i nära tre månaders tid.»

»Björnstek är med det bästa man kan få här på trakten», sade

Harry. Det är nog litet segt, men det har fin smak. Om vi hafva

tur med oss, skola vi väl få några stycken där uppe i bergen.

Men för öfrigt är nästan allting ätbart; jag lej le en gång på

skaller-ormar en hel månads tid, och jag kan försäkra, att det ej är någon

så dålig föda.»

»Finns det godt om skallerormar på slätterna?»

»Mycket», sade Harry; »men mest finner man dem i bergen;

de tycka om att ligga och masa sig på klipporna i solen.»

»Blifva människor ofta dödade af dem?»

»Bevare oss, visst icke! Infödingarna äro rädda för dem,

emedan de ofta gå barfota; men ormarna kunna ej stinga genom våra

tjocka stöflar. Enda faran är, när man ligger på marken. De äro

förtjusta i värme, och om man slagit läger i deras närhet, bruka

de krypa ned till elden, och ibland får man dem i sin filt.»

»Deras bett är väl dödande», förmodar jag.

»Icke om man sköter det på rätta sättet. Om man blir

biten, skall man genast med en knif bortskära ett stycke kring

bettet, lägga färsk spillning på och binda hårdt omkring. Har man

något starkt till hands, bör man hälla på litet däraf med detsamma

och dricka så mycket man förmår; men saken är den, ser ni, attman så sällan har spritvaror med sig här ute. Jag blef biten en

gång. Här.» Och han pekade på ett ärr på högra handen. »Jag

sköt ormen i hufvudet med min revolver. Sedan tog jag fram min

knif och skar bort det skadade. Det fanns ingen spillning till hands,

och jag hade ingen whisky, så jag bröt upp en revolverpatron och

strödde krutet i såret och tände på. Det gjorde litet ondt

naturligtvis, men jag blef bra. Armen kändes som förlamad ett par

timmar, men det var allt. Hornboskap och hästar blifva

understundom stungna i hufvudet, då de beta, och det sväller då upp^dubbft1 a11^1

mot den naturliga storleken, men vanligtvis öfvervin,n^e

på ett par dagar. Nej, skallerormar äro ej så^arpga. men yigtas

man på ställen, där de förekomma i män^ kan man ju se sig för,

innan man sätter sig.» ^

»Men hur kom ni att lefva yfiå skallerormar en månads tid?»

»Jo, jag råkade ut för indj/aner, då jag en gång var ute och

letade efter en kreaturshjord, som vandrat upp i en canon. Indianerna

jagade boskapen, men lyckligtvis såg jag dem, innan de sågo mig,

så att jag hann sitta af, låta, hästen galoppera sin väg och gömma

mig i en bergsskrefva.

»Jag hade allt för brådtom att tänka på skallerormarna, som

lågo på klippan, då jag skyndade in i skrefvan, men när jag

sedan låg där inne och kände hungerns kval, började mina tankar

sysselsätta sig med djm. När natten kom, och jag kunde antaga,

att rödskinnen upphört att leta efter mig, gick jag ut och skar mig

en duktig käpp, ref af en remsa af mitt skärp, samt band min

bo-wieknif vid änden af käppen. Visserligen hade jag både revolver och

knif, men ett skott kunde hafva kostat mig lifvet, och knif är ej

rätta vapnet att angripa en skallerorm med. Sedan gömde jag mig

igen och somnade. Vid tiotiden på morgonen, då solen gassade,

antog jag, att ormarna skulle vara framme och tittade försiktigt

ut. Som inga rödskinn syntes till, vågade jag mig fram. Jag hade

ej gått många steg innan jag träffade på en. Han såg mig komma

men rörde sig ej från stället. Han endast ringde med sina skallror

och lyfte upp hufvudet, som ville han säga: »Det är bäst att lämna

mig i fred.» Men i detsamma slog jag till honom med käppen

så att hans hufvud skildes från kroppen. Jag tog kroppen, gick

tillbaka till mitt gömställe, flådde den, skar den i skifvor och åt

den, som den var. Och med denna diet fick jag fortsätta en

månads tid, ty att lämna mitt gömställe, så länge indianerna lurade

utanför, hade varit en säker död. Jag fann, att ormarna innehöllotillräckligt med saft för att släcka törsten, och där funnos äfven

några växter, som hjälpte mig i detta afseende.

»En vacker dag vid slutet af denna tid blef jag varse fyra

ryttare långt ute på slätten, och snart upptäckte jag, att det

var cow-boys. De redo mot bergen, och ni kan lita på, att jag

skyndade dem till mötes. De hörde till mitt eget kamratlag och

hade föresatt sig att, ej återvända, förrän de funnit min döda kropp.

De voro öfvertygade, att jag blifvit skalperad, och väntade endast

att få begrafva mig. De hade en reservhäst med sig med vatten

•och föda. Ja, det är historien om huru jag kom att lefva på

skallerorm ar, och ehuru jag icke har något emot dem som föda

och anser, att de kunna tjäna som omväxling med oxköttet, har

jag aldrig kunnat smaka dem efter den betan.»

»Hallå!» utbrast han efter en stund och drog in tyglarna, »där

ha vi en hel boskapshjord på sluttningen rätt framför oss. Nu

äro vi på orätt sida om dem, och finge de sikte på oss, skulle

vi få rida länge, innan vi hunne upp dem. Vi måste därför rida

omkring dem åt hvar sitt håll och mota dem från motsatta sidan.»

Hughs öga, som ej var lika vant på slätten, hade ännu ej

fått sikte på hjorden. »Huru långt borta äro de?» frågade han.

»Ungefär en mil. Om ni rider åt höger, rider jag åt vänster.

När ni kommer dit, där ni tror er vara bakom dem, stanna då, till

dess ni får se mig! Eller, vänta: ni har icke varit med förut, så det

•är kanske så godt vi följas åt, annars töra vi måhända förlora

hvarandra och följaktligen också rätt mycken tid.»

Med dessa ord sträckte han ut. Hugh, som red Prins, följde

honom. Han lyckönskade sig att ej hafva ridit på egen hand, ty

så som de redo upp och ned för sluttningarna och i en halfkrets

hade han snart förlorat allt begrepp om riktningen. Efter tio

minuters ridt drog Harry in tyglarna.

»Nu», sade han, »äro de i nästa sluttning, just bakom

buskaget där. Jag skall rida ett stycke längre och komma ned på andra

sidan om dem. Ni rider till buskarna och väntar där, tills ni ser

mig komma, och rider sedan framåt. Håll er på sidan om

kreaturen! Den där dalsänkan ligger i rak linie med lägret, så mota

dem den vägen!»

Hugh red fram till det buskage, som Harry utpekat, och höll stilla

där, till dess han såg denne komma ridande från motsatta hållet.

Harry gjorde en rörelse med armen, och Hugh red vidare. Några

steg af hästen förde honom till brynet, hvarest han blef varse

Hcnty, Rödskinn och Cowboys. 7mellan fyrtio och femtio nötkreatur, som betade. Broncho Harry red

allaredan utför den motsatta sluttningen. Kreaturen upphörde beta

och uppgåfvo ett frustande läte, som tillkännagaf förskräckelse, och

i detsamma Harry utstötte en gäll hvissling, rusade de nedåt dalen.

Litet bakom dem, en på hvardera sidan, redo de båda cow-boys,

och tre mil fortsattes vägen sålunda oförändrad t. Sedan minskade

kreaturen fart, ehuru de ännu fortsatte springa två mil. Därpå

öfvergingo de så småningom till lunk. En timme senare hade man

hunnit fram till lägret.

»Det är icke behöfligt att vakta dem», sade Broncho Harryr

när de voro en kvarts mil från vagnen. »De komma att gå ned

till flöden och dricka och sedan lägga sig i skuggan af buskarna.

De hafva sprungit nog för i dag »

»Tidigt tillbaka, Harry!» sade den cow-boy, som stannat kvar

för att se efter hästarna.

»Ja, vi hafva haft tur: drifvit in en hel hop. Hallå, Sam!»

»Hallå, Broncho Harry!» svarade negern och stack ut hufvudet

ur vagnen.

»Har du varmt vatten, vi vilja ha te?»

»Icke ännu hafva färdigt, men strax sätta på. Mycket eld i

askan. Icke vänta någon tillbaka så snart, klockan nyss vara tolf.»

»Ja, här äro vi nu emellertid, Sam. Hit med en stekpanna;

en varm middag är bra mycket bättre än en kall frukost. Jag har

en hjort med mig åt dig, Sam.»

»Mycket bra, Broncho; hjortstek vara bättre än oxstek.»

»För ingen del, Sam, men ombyte förnöjer; man kan ej hålla

på och äta det hvarenda dag som oxkött.»

»Skola vi ut igen efter middagen?» frågade Hugh, då de sutto

och vaktade på köttet, som stektes öfver den heta askan.

»Nej, i dag hafva vi gjort vårt dagsarbete. Vi hafva drifvit

in en hjord och därtill en ansenligt stor. Sedan vi ätit, skola

vi gå och se efter, om djuren lugnat sig och sällat sig till de andra,

och i sådant fall skola vi taga oss ett bad samt tvätta våra skjortor.

Det är icke ofta man får tillfälle därtill.»

Boskapen befanns vara i sällskap med den hjord, som drefs in

dagen förut, och planen sattes i verkställighet.

»Ni borde öfva er ined er sexpiping, Hugh; det är icke mycket

med en cow-boy, 0111 han ej kan skjuta flinkt. Ser ni plåten där

borta på den låga grenen? Den sitter kvar sedan vi voro här för*

lidet år. Nu skall jag skjuta bort den. Blixt och dunder!», utropadehan, då, i detsamma han lade an med pistolen, en hård smäll

hördes bredvid honom, och den lilla tennplåten föll i mark. Ett

skratt från Hugh åtföljde skottet.

»Hur i all världen bar ni er åt?»

»På alldeles vanligt sätt, vill jag tro», sade Hugh. »Jag drog

min pistol och tryckte af.»

Den andre mätte honom från hufvud till fot. »Ni är ej den

ni ger er ut för, Hugh», sade han. »Ni kommer hit som en annan

gröngöling, och så upptäcker man, att ni kan hålla er kvar på en

oinriden häst, kasta er lasso rätt försvarligt och skjuta som en blixt.

Hvar har ni lärt er allt det där?»

»Saken är helt simpel», svarade Hugh, leende åt den andres

allvar, »jag har öfvat mig. Jag uppgjorde min plan att blifva

cow boy för några månader sedan och öfvade mig därför med pi-

stolen och lasson, innan jag gaf mig i väg, och, som jag förut

omtalat, har jag jagat tre månader.»

»Nå, låt oss få se litet mer af er skjutfärdighet!» Han gick

till trädet och tog upp tennbiten. Hugh lade in en ny patron i

stället för den, lian nyss afskjutit. »Nu kastar jag den här tennbiten

i luften, och ni försöker träffa den. > Bill Royce hade sagt Hugh,

att detta var ett favoritnöje bland cow-boys, och då de ej haft något

tenn på slätterna, hade han kastat upp grästorfvor i luften och

låtit Hugh skjuta på dem. Harry ställde sig på tio stegs af stånd

från Hugh. »Nu», ropade lian. Hugh väntade, till dess tennbiten

var högst uppe, och sköt därpå. Den flög upp igen. Sedan kommo

de öfriga skotten tätt på hvarandra, och, sedan alla sex voro

af-skjutna, föll tennbiten i mark. Det var en konst, som ofta öfvades,

och Broncho Harry var den fullt mäktig; men icke dess mindre blef

han i högsta grad förvånad öfver att se den utföras af en nykomling.

»Träffa kan ni, det ser jag. Låt oss nu se er lägga an; er

pistol är tom, så det har ingen fara. Sätt den tillbaka i bältet igen!

Vi skola stå midt emot hvarandra och göra det på samma gång.

Håll armen rak vid sidan, till dess jag ropar: nu! Då drager ni

pistolen, spänner hanen och trycker af. Vänta ett tag, så jag får

taga ur patronerna! Man bör ej utsätta sig för fara. Nu är jag

färdig. Nu!»

Broncho Harry var stolt öfver sin snarfärdighet, men hann ej

få pistolen ur bältet, innan Hughs hane knäppte; gossen hade skjutit

från höften.

»Nå, jag må säga!» utropade Harry. »Jag förstår ej, liur nibar er åt. Nog brukar jag anses flink, men jag går ej upp mot er.

Gör om det igen!» Hugh efterkom hans begäran. »Det är

besynnerligt, att jag ej kan se, hur ni bär er åt. Gör det långsamt

en gång!»

»Det är bara vana», sade Hugh. »Jag har öfvat mig sex

månader.»

»Unge man», sade Broncho Harry högtidligt, »jag har tillbragt

tio år på slätterna och sett mycken skicklighet, men aldrig såg jag

något dylikt. Ni kan i hvilken tvekamp som helst vara viss om

segern. Jag skulle aldrig trott det, om jag ej sett det med mina

egna ögon — det går som en blixt. Det är bra att kunna rida en

otämd häst, det är bra att kunna kasta en lasso med säkerhet, men

det är femtio gånger bättre att kunna vara färdig med sin pistol

i blinken som ni. Nu gå vi tillbaka till lägret. Jag hoppas ni ej

har något emot, att jag talar om det för gossarna. Det vore hårdt,

om någon inläte sig i strid med er i den tron, att ni är ofarlig.

Och det kan spara er obehagligheter, ty jag tror ingen vill komma

i delo med er, om de veta, att det skulle vara en säker död.»

»Gör som ni behagar, Broncho, men det förefaller mig, som vore

det ingen fara för trätor; hvar och en tyckes vara så godlynt ocli

ej det minsta förargas öfver de puts, som spelas honom.»

»Ah, det är icke sagdt, att det alltid blir på samma sätt. Nu

äro vi efter den hårda vintern glada att åter vara ute i vårt arbete

på slätterna. Men ni skall få se, att detta tillstånd af lugn ej

kommer att räcka så länge.»

När om kvällen gossarna sutto tillsammans kring lägerelden,

omtalade Broncho för dem Hughs bragd, tilläggande att han ej

trodde att i lägret, ja, i hela Texas funnes en skytt, som kunde

skjuta så blixtsnabbt som han. Ingen satte i tvifvelsmål Harrys

ord, ty på slätterna anses det som en grof förolämpning, men det

blef ett mummel af öfverraskning. Hugh sattes åter på prof och

bestod det på ett hedrande sätt. Därpå berättades många historier

om sagolik skjutfärdighet.

Från denna dag bar Hugh i lägret allmänt namnet Blixten.NIONDE KAPITLET.

Kreatursmärkning.

3r hvar dag, som gick, svällde hjordarna ut allt mer, och

vid andra månadens slut började man draga sig mot

den allmänna samlingsplatsen. Hugh hade snart börjat

deltaga i nattvakten och fann detta förtjusande. Han

och Broncho Harry arbetade ofta tillsammans. Första vakten

föredrogs i allmänhet, emedan man fick sofva efter den; men å

andra sidan var arbetet då hårdare och besvärligare än under de

följande vakterna. Boskapen var ännu på fötter, när vakten tog

sin början, och när de två cow-boys, som skulle vakta den,

kommit fram, började de rida åt motsatt håll i en krets omkring den

En stund fortsatte kreaturen att beta, men småningom lade de sig

ned och slutligen voro endast en fem, sex stycken ännu på benen.

Vid denna tid var emellertid det minsta buller tillräckligt att jaga

upp dem igen, och vallarne fingo då börja sitt arbete på nytt.

Då natten var mörk, litade dessa mer på hästens syn än på

sin egen. Hästarna brukade då af egen drift lämna den tätt packade

kretsen och sätta af ut att mota in de kreatur, som begifvit sig utom

den. Slutligen, efter ett par timmar, kunde gossarne glädja sig åt,

att deras verk var fullbordadt. Men i ett nu hände det, att ett af

djuren rusade upp, måhända uppskrämdt* af någon nyfiken kanin,

som kommit för att undersöka, hvad som var å färde, och flytt, då

en af cow-boys närmat sig. Med ett högt frustande följde då hela

hjorden exemplet. Efter en stund hände det att den lade sig igen,

lugnad af vallarnes sång, hvilka alltid från det de inträdde i

vakt-göring forsatte att sjunga hela tiden, så fram t de ej trakterade

något biåsinstrument.

En annan gång kunde en allmän oro bemäktiga sig hjorden.

Då de kreatur, som voro ytterst, funno det omöjligt att lämna hopentill följd af sina väktares vaksamhet började de i stället vandra ut

efter kanten; oron meddelade sig åt de andra, och inom en kort

stund promenerade hela hjorden rundt. Som denna vandring, om

den ej hämmades, vanligen slutade i en vild flykt, ålåg det cow-boys

att så fort som möjligt göra ett slut på den, hvilket endast kunde

ske på sådant sätt, att de, skrikande och smällande med sina piskor,

redo in i hopen för att skingra den och hejda dess rörelse; detta

var emellertid en ytterst farlig åtgärd.

Ibland lyckades det, men åter en annan gång misslyckades det.

Midt under råmandet och hölandet blef det understundom ett dån

af klöfvar på motsatta sidan mot den, där de voro sysselsatta. Med

ropet: »De fly!» drefvo cow-boys sina hästar ut ur klungan,

hvarpå de i sporrsträck jagade fram på hvar sin sida om den

flyende hjorden för att mota den tillbaka. Så snart de hunnit i det

närmaste fram till de första djuren, skreko de och hojtade och

af-sköto äfven ibland sina revolvrar i luften, hvarigenom djuren på

flanken så småningom trängdes inåt, och hastigheten minskades,

till dess de slutligen möttes framför hjorden; detta lyckades under

stundom sedan de ridit endast ett par tre mil; men ibland kunde

hjordens vilda flykt ej hejdas förr än på morgonen, då de voro

mellan trettio och fyrtio mil aflägsna från utgångspunkten.

Om det visade sig omöjligt att hejda hjorden, gick gossarnes

sträfvan ut på att hålla kreaturen tillsammans, i hvilket fall inga

allvarsamma olägenheter härflöto från flykten. Kamraterna koramo

då på morgonen och hjälpte dem att drifva hjorden tillbaka. Men

om den skingrades, hvilket kunde inträffa, drog det många dagar,

och var ett svårt arbete att drifva i hop den igen. Om natten

lofvade att blifva stormig, så att det kunde anses troligt, att

boskapen skulle taga till flykten, utställdes en tredje man på post.

Han skulle hjälpa till att sammanhålla den, så länge som möjligt,

men lyckades det den att bryta sig igenom ringen, ålåg det honom

att genast galoppera tillbaka till lägret. De öfriga cow-boys voro

då uppe och i ordning på ett ögonblick, skyndade till de hästar, de

hade tjudrade i närheten, sadlade dem, kastade sig upp på dem

och galopperade i väg efter hjorden.

Askväder inträffade ej sällan; och då molnen drogo sig

tillsammans före solnedgången, och blixtarna började korsa hvarandra

visste boskaps vakten, att den hade att vänta en orolig natt. Långt

innan ovädret var så nära, att det förorsakade verklig förskräc-kelse bland djuren, visado de tecken till oro, därför att elektriciteten

i luften inverkade på dem. De kunde lägga sig, men reste sig

strax igen, och det aflägsna dundret besvarades med ett

oupphörligt råmande. En sådan natt behöfdes intet bud till lägret. Då

ovädret nalkades, och det af blixtarnes klarhet och mängd tydligt

märktes, att det skulle bl if va häftigt, lämnade männen, en och

en i sänder, elden, eller stego de upp från sina läger och gingo

ut till hästarna, samlade upp sina lassos och hoppade upp i sadeln.

Därpå sveppte de en filt omkring sig och galopperade bort till

hjorden. För att ej skrämma den på flykt, började de alltid sjunga,

innan de närmade sig den.

När ovädret var öfver hufvudet, steg boskapens förskräckelse

till sin högsta höjd, och allas förenade krafter förslogo knappast

-att hålla den i styr. De omedelbart på hvarandra följande blixtarna

upplyste ett haf af hufvud och horn, vilda ögon och vidgade

näsborrar. Dundret fortsatte oafbrutet, och så förskräckliga voro en

del af dessa oväder, att Hugh kände sig tacksam mot djuren

för det besvär, de gjorde honom, enär hans uppmärksamhet

därigenom drogs från det elementens krig, som rasade. En sådan

natt kunde man vara nästan viss på, att hjorden förr eller senare

-skulle gifva sig på flykten, och när den en gång kommit i väg,

voro vaktens ansträngningar snarare riktade på att hålla den

tillsammans än att mota den.

Om man motade den tillbaka, var det sannolikt, att den

komme att rusa sin väg än en gång, och det var ett mindre svårt

bestyr att galoppera vid sidan om den uppskrämda hopen, än att

hålla den kvar på platsen, sedan en gång dess förskräckelse nått

höjdpunkten. I vissa afseenden var ridten i ett sådant oväder som

det beskrifna mindre farlig än under en kolsvart, lugn natt, ty

blixtarna ej endast upplyste hjorden, så att man såg dess ställning,

utan minskade äfven utsikterna för farliga fall genom att upplysa

hela landskapet med alla hinder, som kunde finnas i vägen.

Hugh hade nu lärt sig inse, att ej ens tolf hästar per man

vore för mycket. Han satt i sadeln merendels aderton timmar om

dygnet och stundom tjugu; och fyra, ja, fem hästar voro helt och

hållet uttröttade, innan hans dagsverke var slut. Hade de blifvit

fodrade med säd, skulle nog ett mindre antal räckt till, men,

hänvisad som man var till det torra gräset på slätterna, behöfde de

en dags hvila, innan de åter kunde vara dugliga att göra tjänst.

Hjorden fick en ytterligare tillökning af tusen kreatur, innan manhann fram till den gemensamma mötesplatsen, ty hvar dag

genom-ströfvade flere karlar mellan tio och femton mil af den utstakade*

marschrutan och afdrefvo all den boskap, som de träffade på.

Slutligen uppnådde man den flod, på hvilkens stränder de stora

boskapshjordarna, sammanförda från alla håll, samlades, och fick

nu hvila ut fyra dagar, hvilken tid användes att tvätta och laga

kläderna, reparera sadlarna och sofva.

Femte dagen red en cow-boy in i lägret med ett bref till

upp-syningsmannen, och några minuter senare fingo Hugh och Bill

Royce befallning att begifva sig till centralstationen.

»Befallning» är knappast rätta ordet, ty cow-boys äro ej de,

som låta befalla sig. En cow-boy blifver ombedd att göra en sak

och ombedd därom på ett höfligt sätt. Uppmaningen har en

befallnings hela kraft och innebörd, men är ej uttryckt på samma sätt.

Den har till exempel denna form. »Jag skulle vara tacksam, om ni

gjorde det eller det», eller: »Var så god och sadla er häst och rid

dit eller dit!» Det finns inga så fria varelser som cow-boys,roch

de-känna sitt värde. En duglig karl vet, att han blott behöfver rida

till nästa boskapsgård för att få arbete, och följaktligen, ehuru han

är villig att arbeta allt, hvad i hans förmåga står, för sin

arbets-gifvare, betraktar han ingalunda denne som sin husbonde, utan de

stå till hvarandra fullkomligt som jämnlikar.

»Broncho Harry», sade uppsyningsmannen, »jag önskar att ni,.

Jack Johnson, Bowie Bob, Chunky Royce och Lightning* Hugh sadlen

edra hästar och riden ned till det ställe, där floden förgrenar sig, och

hjälpen till vid den gemensamma märkningen. Vagnen kommer att

stanna här, till dess man ger bud att vår hjord skall komma.

Det-finns folk från de andfa afdelningarna där, och gubben är där, och han

kommer att ordna om sakerna. Två proviantvagnar äro där äfven, så

det kommer ej att fattas er föda. Jag förmodar, I kommen att stanna

där ett par veckor, efter hvilken tid några andra komma att aflösa er.»

»Skola vi taga med oss våra andra hästar?» frågade Broncho.

»Nej, I behöfven ej hästar till annat än att rida dit fram.»

»All right!» sade Harry och gick att kalla tillsammans de

andra fyra.

Om några minuter voro hästarna framförda och sadlade, filtarna

hoprullade och fastsnörda bak på sadlarna; och sedan de i hast

intagit ett mål mat, gåfvo sig de fem utvalda af till

bestämmelseorten, som var belägen ungefär tjugufem mil därifrån.

* Lightning — blixt.KREATUREN MÄRKAS.»Nu, skall du få se på något muntert, Hugh», sade Bill Royce,

då de redo framåt.

»Ja», inföll Harry, »det är verkligen en liflig scen, då man håller

en sex månaders kalf, som skall märkas, och den rasande modren

gör sitt bästa att stånga en. Det går icke en dag, som ej någon får

sig en minnesbeta; men så länge man blott aktar sig för att låta

kon klämma en mot staketet, är det icke så farligt. Att blifva

slungad i luften eller stångad några gånger, kan man stå ut med,

men blir man klämd mot staketet af något af de där kreaturen, då

återstår det blott att blifva begrafven.»

Tre timmars ridt förde dem till sitt mål. Flere hjordar voro

synliga ute på slätterna, och ryttare svängde omkring öfverallt. På

ett ställe stodo tolf vagnar uppställda i en bestämd ordning med

mellanrum af ett par hundra fot. Lätta rökpelare, som uppstego i

närheten af dessa, utvisade att matlagningen pågick som bäst. Våra

ryttare skyndade på sina hästar och redo snart upp till den

proviantvagn, som tillhörde cirkeltriangeln.

»God dag, Pete», sade Broncho Harry, i det han hoppade af

hästen, till en neger, som jämte en mexikansk medhjälpare höll på

med maten.

»God dag, Broncho Harry.»

»Hvar hålla gossarna till, och hvad nytt?»

»De äro där borta», sade negern och gjorde en rörelse med

handen mot inhägnaden för hästarna. Irish vara i vagnen, hafva

brutet ben. New-York John blifva dödad för tre dagar sedan.»

»Det var ledsamt, Pete. Hur gick det till?»

»Gammal ko ränna hornen rätt igenom kroppen på honom.

Irish blifva kastad mot stolpar.»

»Jag förmodar gossarna från de andra matlagen också äro

hit-konma, Pete?»

»Ja. Fem af n:o 3, fem af n:o 4. N:o 4 komma in i dag på

morgonen. Nu när ni komma, det göra femton, och så hela vårt

eget matlag därtill; det vara för mycket för Pete att koka åt så många.»

»Ja, men nu har du fått hjälp, Pete, så det är ej värdt du

grumsar.»

Pete gjorde en grimas, som betydde, att han ej ansåg

mexikanens hjälp något värd. Mellan dessa båda racer var det en

ständig fiendskap, medan cow-boys sågo ned på båda och i regel

ej tilläto dem arbeta i sällskap med sig annat än i egenskap af

kockar.»Hvar ha vi hästarna, Pete?»

»Där borta», sade negern och pekade på en hästhop ute på

slätten. »Unge Nat se efter dem.»

»Då är det så godt vi rida dit ut med dessa också, gossar»,

sade Broncho Harry vänd till kamraterna. »Det är ej lönt vi tjudra

dem här, ty vi komma sannolikt ej att behöfva dem.»

»Jag skall rida ut med dem», föreslog Hugh. Sadlar och

betsel togos af, och Hugh dref ut dem till den andra hopen på

slätten.

»Nå hur står det till med dig, Nat?» frågade han en gosse på

femton år, som låg på marken, med hästens tygel kring armen.

»Tack bra», svarade gossen; »jag har varit här en vecka nu

och blifvit utledsen vid det här görat: att bara ligga på marken.»

»Du borde gå i skolan, pojke», sade Hugh skrattande.

»Ja, det skulle jag lika gärna göra som ligga här», sade gossen.

Det blir stiligt, när jag en gång blir cow-boy, men det här är icke

något skojigt.»

Sedan Hugh nämnt namnen på dem, han haft med sig, sade

gossen:

»Broncho Harry skäms icke för sig, men de andra är det

ingenting med.»

»Det borde du säga dem», sade Hugh leende.

»Det skulle jag också göra, om jag funne det lämpligt»,

svarade gossen i förargad ton. »Tro icke jag är rädd för dem!»

»Jag vet, att du är en mycket farlig karl, Nat», sade Hugh

med låtsadt allvar, »men jag hoppas, du ej kommer att göra dem

något.»

»Nej, inte, om de låta mig vara i fred, men någon

närgångenhet ämnar jag ej tåla.»

Hugh hade sadlat af Prins och gick nu tillbaka till lägret med

sadeln på hufvudet och tyglarna i handen. Han nickade åt gossen

till afsked. Prins sprang till de andra fyra hästarna, hvilka börjat

beta på något afstånd från de öfriga. Snart kommo några af dessa

öfver till nykomlingarna, och sedan de frustat några tag, igenkände

de dem uppenbarligen som gamla vänner från hufvudstationen.

Efter detta tillätos Prins och hans kamrater sälla sig till dem.

Det" fanns många gossar som Nat ute på slätterna, till största

delen sådana, som rymt från sina hem och nu utbildades till

cowboys. De användas att valla hästarna om dagen — en

sysselsättning, som hvarken fordrar skicklighet eller uppmärksamhet. Debetraktades gunstigt af det lag, till hvilket de hörde, ty cow-boys

äro i allmänhet tysta karlar, och pojkarnes lifiighet roade dem.

Dessa gossar växte vanligen upp till de mest hänsynslösa och

oför-vägna bland cow-boys, antogo de mustigaste uttryckssätt och

eftergjorde de vildaste galenskaper samt skulle blifvit till oerhördt

besvär, därest de ej ofta på det strängaste blifvit tagna i upptuktelse

af män, hvilka de visste ej voro att leka med.

Ej förr än skymningen inbröt, upphörde arbetet, och gossarna

lingo återvända till förrådsvagnarna. De hade utan afbrott arbetat

allt sedan dagbräckningen och nöjt sig med en bit bröd och en

skifva kallt kött.

»Jaså, gossar, I ären komna att aflösa oss?» frågade en af dem,

då de kommo fram till elden, där de nykomna sutto. »Vi hafva

hållit på en vecka, och det har i sanning varit ett tungt arbete.

Boskapen är mer än skäligt vild. Förmodligen har den blifvit

skrämd af åskan, och så äro vi nästan säkra på, att rödskinnen

jagat dem. Sågen I till indianerna?»

»Nej, inga spår syntes af dem på det område, vi genomsökte.»

»Längre söder ut syntes spår», fortsatte den andre. »Vi kommo

till två platser, där de slaktat en mängd boskap, och vi hafva hört,

att de gjort plundrande infall i Mexiko, och trupperna hafva ryckt

ut mot dem vid gränsen. Emellertid är boskapen vildare än vanligt.

Jag förmodar, man berättat för er, att New-York John blifvit dödad.»

»Ja, vi hörde det, och jag har talat med Irish. Han tycks

vara på bättringsvägen »

»Irish är en fördömd galning. Jag sade honom upprepade gånger,

att han skulle råka i fara, om han ej var försiktig. Men ingenting

kunde öfvertyga honom om att det är skillnad på en Kerry-ko och

en texansk tjur, och naturligtvis kom han i olycka. Jag skulle

trott, att New-York John skulle varit förståndigare än att låta stånga

sig på det där sättet; men det var emellertid ej helt och hållet hans

fel. Han höll en kalf och hade ögonen på den gamla kon, som råkat

i raseri. En af karlarna hade sin lasso kring henne, och New-York

John trodde naturligtvis, att han höll henne säkert. Han hade

därför omkull kalfven, och märket sattes på denne. Kalf ven råmade

till, och naturligtvis gjorde kon i detsamma ett nytt försök att

komma till honom. Repet brast, och hon var öfver New-York

John, innan han hann blinka.»

»Men hur kom det sig att repet brast? Den är mer än

dåraktig, som kommer till en ’round-up’ med ett gammalt utnött rep.»

\»Repet var nytt, men det hade blifvit afskuret till hälften på

ett ställe. Hvilken som gjort det, visste man naturligtvis ej, men

det fanns ett par stycken, som haft sina nappatag med ägaren till

repet. Naturligtvis kunde det berott på en händelse, men det trodde

ingen; och en storm af ovilja väcktes mot den okände

illgärnings-mannen, hvilken, om han blifvit upptäckt, mycket snart hade

dinglat i närmsta träd.»

»Hvad för slags arbete skola vi utföra i morgon?»

»Jo, I skolen deltaga i märkningen. Vi hafva nu fått ledigt,

ehuru vi naturligtvis skola vakta vår egen hjord.»

»Hur stor är den?»

»Ah, vi ha väl omkring sex tusen kreatur. Jag tänker, att

några af oss skola gifva oss af åt norden med en kreatursdrift

i öfvermorgon.»

Följande morgon gick Hugh strax efter frukosten bort till

kreatursinhägnaden. Det hade nyss blifvit dager, och medan han

väntade på, att hjorden drefs in, såg han sig omkring. Staketet

bestod af grofva, sex fot höga stolpar, som voro resta på tre tums

afstånd från hvarandra. Det var uppfördt för några år sedan på

denna plats, som ansågs vara den mäst lämpliga och centrala. Ett

par veckor innan kreatursdrifterna anlände, ditfördes några

vagnslaster med timmer med en uppsättning folk, som borttog alla de

stolpar, som visade tecken till röta, och ersatte dessa med nya.

Denna skyldighet ålåg i tur och ordning de olika boskapsgårdarna.

Staketet inneslöt en areal af omkring en acre.

Förutom Hugh och hans kamrater voro mellan fyrtio och

femtio cow-boys från andra ranchos samlade därinne. Flere eldar voro

tända i ändamål att vid dem upphetta järnen, med hvilka kalfvarna

skulle märkas, och den uppsyningsman, som hade uppsikten öfver

arbetet för dagen, skilde männen i partier, men så, att hvart parti

omfattade medlemmar af alla de olika boskapsgårdarna. Inom kort

såg man en ansenlig hjord nalkas, drifven af en mängd cow-boys

till häst. De stockar, som voro lagda i kors för den öppning, som

tjänade som port, togos bort, och de motsträfviga djuren, ur stånd

att motstå påtryckningen bakifrån, rusade in. Stängslet sattes för

igen, och de instängda djuren stodo i en packad hop, stampande

och hotfulla, då gossarna närmade sig dem.

Alla cow-boys voro försedda med lassos; några höllo dem

kastfärdiga i handen; andra hade dem liggande öfver vänstra axeln,

medan de i högra handen höllo sina grofva piskor. De, som skulleföra fram kalfvarne, närmade sig först. Ett halft dussin lassos

kastades, och kalfvarna drogos fram, under det de sträfvade emot och

bölade på hjälp af mödrarna. Deras rop voro ej fåfänga. Korna

rusade fram i vildt raseri för att hjälpa dem. Den cow-boy,

hvil-kens kamrat höll på att släpa kalfven till elden, höll hojtande upp

en eldbrand mot kon och smällde med piskan i luften eller använde

den, om det var nödvändigt, och dref sålunda djuret tillbaka in i

klungan, samt kvarhöll det där, medan kalfven kastades omkull och

märktes med samma märke som modren.

Hugh var bland dem, som skulle draga fram kalfvarna. En

annan cow-boy hjälpte honom att släpa kalfven till elden och hålla

i lasson, medan Hugh ställde sig bredvid djuret, lutade sig öfver det,

tog i det med båda händerna, lyfte det och kastade omkull det. Därpå

hjälptes de åt att hålla kalfven nere, medan en tredje kom med

det heta järnet och märkte honom. Järnet hölls endast kvar så

länge, att håret afbrändes och huden sveddes helt lätt. Ett dylikt

märke är nästan outplånligt.

Efter en timmes arbete afiöstes Hugh af en af de andra karlarna

och deltog därpå i det mindre tunga bestyret att hålla korna tillbaka.

När alla kalfvar blifvit märkta, öppnades stängslet och djuren

släpptes ut, hvarpå en ny hop drefs in i deras ställe. Så fortsattes

ända till aftonen, då omkring nio tusen kreatur varit inne i

inhägnaden och nära fyratusen kalfvar blifvit märkta. Ofverhöljda af

svett och dam, gingo gossarna nu ned till floden och badade samt

sedan upp till vagnarne och intogo sin kvällsvard.

»Hur står det till, Hugh?» frågade Broncho Harry, då Hugh

kastade sig ned vid elden.

»Ledbruten i hela kroppen, Hany.»

»Ja, det är ett hårdt arbete, till dess man blir van därvid.

Men det är handlag snarare än styrka, som fordras, ehuru det nog

behöfs styrka också, då man har att tagas med en yr kalf på tio

månader.»

>Jag har ej handlaget inne ännu», sade Hugh», men i sinom

tid tänker jag, att jag skall förvärfva det.»

Dagen därpå var en söndag, och Hugh kände sig i sanning

belåten med, att han hade en dag att hämta sig på från sin stelhet.

Söndagen hölls alltid som hvilodag, och ofta brukade gossarna då

hafva kapplöpningar med sina hästar. Vid de stora allmänna

mötena erbjuda dessa kapplöpningar en cow-boy det största intresse,

ty täflan skilda ranchos emellan gifver anledning till höga vad, ochman är färdig att hålla sin sista dollar på representanten för den

egna ranchon.

»Har ni någonsin pröfvat er hästs snabbhet, Hugh?» frågade

en af gossarna.

»Nej. Jag är säker på, att han är mycket snabb, men jag har

aldrig satt honom på verkligt prof.»

»Att vi ej tänkt på det förut», inföll Broncho Harry. »Vi

borde hafva låtit honom springa i kapp med någon af de andra

hästarna och gjort oss underrättade om hvad han duger till. Jag

antar, att du ingenting har emot att vi pröfva honom, Hugh.»

»Visst ieke. Men skulle det blifva fråga om en kapplöpning, är

det bättre att du, som är lättare än jag, rider honom. Huru långa

banor bruken I här vid edra täflingar, Broncho ?»

»I allmänhet rätt korta, ej öfverstigande en half mil, men ibland

ingår man vad på någon viss distans. När vi-ätit middag, taga vi oss

alltså en traf ute på slätten. Vi skola ge oss ut ett bra stycke och

förvissa oss om, att ingen af gossarna från de" andra ranchos är

inom synhåll.»

Följaktligen, när middagen var slut, gingo Broncho Harry och

Hugh ut till hästarna. Prins kom trafvande i detsamma han hörde

Hugh hvissla, och äfven Broncho Harry hade snart kastat snaran kring

halsen på sin egen häst. De lade på sadlarna, som de tagit med sig,

och redo bort i kort galopp. Sedan gjorde de tre eller fyra löpningar,

af hvilka det framgick, att Bronchos häst kom fortare i fart, sä att de i

en löpning på en fjärdedels mil voro jämngoda, men att på längre

distanser Prins var snabbare, trots den tyngre börda han bar.

»Den hästen kan springa», sade Harry med beundran. »Sutte

jag på hans rygg, skulle jag ej bry mig om, om jag så hade en

hel hord rödskinn efter mig. Det värsta är, att han ser så snäll

ut. Om han såge otäck ut, skulle man kunna länsa hela lägret på

pengar, men han ser så sedig ut, att jag är rädd de ej komma

att hålla några höga vad på honom. Men nu skola vi ej låta

honom deltaga i någon kapplöpning i dag. Säkert skall det blifva

täflingar, och då rider jag min egen häst. På det viset skall

jag få reda på livad för slags hästar de hafva i lägret och

huruvida det finns någon, som kan täfla med honom lika bra som din

häst. Låt honom nu springa med de andra, så att han ej blir

bemärkt! Om vi hålla honom i skymundan och ingen skryter med

honom, kunna vi få någon att sätta upp sin häst mot den bästa

af våra.»Såsom Harry antog, blef det en mängd täflingar på

eftermiddagen. Broncho Harry vann på två hästar, men förlorade, hvad han

vunnit och mera därtill i tredje täflingen, mot ett djur, som till

utseendet var mycket underlägset hans eget.

»Var det icke, hvad jag sade, Hugh», sade Harry, då han

efter att hafva sadlat af sin häst och låtit honom springa ut till

kamraterna på slätten, återvände till vagnen. »Jag var bra korkad,

ty jag borde väl hafva insett; att då den där T-mannen satte upp

en sådan ful krake mot min häst, var han styfvare än han såg ut.

Han rände åstad som en pil. Jag förlorade ingenting efteråt, men

lyckades aldrig taga in det försprång, han fick i början. Om vi inlåta

oss i täfling med honom, måste vi laga, att det blir minst en half

mils distans.»

Följande morgon återtogs arbetet i kreatursinhägnaderna och

fortgick sedan oafbrutet till veckans slut.TIONDE KAPITLET.

En kapplöpning.

t

et du hvad, Broncho», sade Hugh en afton, »om jag

vore i ditt ställe, skulle jag ej bry mig om den där

kapplöpningen; åtminstone borde man ej kasta nt

penningar på den. Det kan vara lika stort intresse med

en kapplöpning ändå, fastän ej gossarna hålla allt, hvad de äga, på

den. Den främmande hästen vann samma försprång på din, som

efter hvad jag tror Prins skulle vinna på honom på samma

väg-längd, men något öfvertag tror jag verkligen ej, att Prins skulle hafva

på de distanser, som brukas vid kapplöpningarna här. I en tjugu

mils galopp är jag säker på, att Prins skulle lämna alla hästar

i lägret bakom sig, men i en sådan ridt skulle jag sannerligen

ej vilja låta honom deltaga. Hade jag en hord indianer i hack

och häl efter mig, då skulle han nog få sträcka ut, vore det ock

femtio mil, men jag vill ej anstränga honom så, när saken blott gäller

att vinna penningar på honom. Din häst tappade, och naturligtvis

tycker ingen af oss om att erkänna, att T-männen hafva en

styf-vare häst än vi, så för ärans skull ville jag nog låta Prins täfla,

vore jag blott rätt säker på, att han skulle segra. Det är jag

emellertid ej, och det vore ledsamt för mig att se kamraterna förlora

sina penningar på honom.»

»All right, Hugh, det är din häst, och jag rättar mig efter

dig; men nog skulle jag bra gärna vilja stuka den där karlen en

smula. Han hör till de uppblåsta och vill anses som en farlig

person. Det påstås, att han är mycket ferm med sin sexpiping.»

På söndagsmorgonen kom ifrågavarande cow-boy efter

frukosten öfver till cirkeltriangel-männens vagn och hade med sig ett

par till från samma rancho som han.»Han I någon annan häst här som duger till att springa?»

frågade han Broncho Harry. »Några af de våra säga sig ha sett

en af er rida en vacker fux.»

»Ja, jag vill icke neka till att han är vacker», svarade Harry,

»och springa kan han också, men han kommer i väg långsamt, och

er häst är därvidlag allt för snabb, för att fuxen skulle hafva någon

möjlighet att hinna fatt honom på en fjärdedels mil. Men om ni

vill rida en längre bana, skall jag rida honom i kapp med er.»

»Gärna för mig en half mil», sade mannen; »och om. ni är

af den meningen, att hästen kan hålla ut i en lång ridt, är jag

.villig att täfla med er tio mil fram och tillbaka på det villkoret, att

vi å hvardera sidan göra en insats af två hundra dollar.»

»Hvad säger du om saken, kamrat?» sade Broncho Harry,

vänd till Hugh. ,

Hugh skakade på hufvudet. »Jag skulle ej tillåta, att han

deltoge i en löpning på tjugu mil, om man så gjorde en insats af

tusen dollar, men om du vill gå in på det andra anbudet, får du

rida honom.»

»Jaså, det är er häst», sade mannen, »hvarför rider ni honom

då ej själf?»

»Emedan jag är tyngre», sade Hugh; »om hästen skall täfla,

bör han hafva de fördelar, som stå till buds.»

»Nå, hur mycket skola vi sätta upp?» sade mannen till Broncho

Harry. »Vi hålla väl om samma summa? Hundra dollar på

hvardera sidan. Om ni är säker på hästen, gör det er väl ingenting.»

Några af de andra cirkeltriangel-männen inföllo då enhälligt: »Gå

in därpå, Broncho, vi skola alla lämna vår andel till insatsen.»

»Topp då», sade Broncho Harry. »Skola vi säga klockan fem?

Vi rida väl samma bana som förra gången? Jag går med detsamma

och mäter upp afståndet, om ni vill följa med mig.»

»All right», sade mannen och gick med.

De började genast uppmäta en längd af sjuhundra fot, som,

efter hvad båda voro öfverens om, motsvarade mellan en half och

en kvarts mil. En stör, kring hvilken Broncho band sin näsduk,

sattes ned i jorden till mål, och en buske utmärkte den punkt, från

hvilken man utgått vid mätningen. Nyheten spred sig genom

hela lägret, och många cow-boys från andra ranchos kommo för att

höra, hvad cirkeltriangel-männen tänkte om sina utsikter, och se efter,

huruvida de skulle hålla på deras häst eller ej. Hugh sökte förmå

Honty, Rödskinn och Cowboys. 8dem att ej våga sina penningar, enär han ej vore öfvertygad om

att Prins skulle taga priset.

Detta oaktadt togo tjugu af männen genast fram hvar sin

femdollar, och då några andra också önskade vara med, sade

Broncho:

»Nåväl, läggen hit edra femdollarssedlar I tre också, så hafva

vi, med Hughs och mina, femtio dollar. Sannolikt komma de

att ’lägga odds"* på sin häst, när de finna, att vi ej ingå vad,

och i sista stunden skall jag då antaga dem mot dessa femtio.

Vinna vi, skola vi lägga denna vinst till insatsen och dela summan

jämnt öfver lag.»

Förslaget mottogs med bifall.

På utsatt tid voro de båda medtäflarne på platsen. Alle man

i lägret hade kommit för att åse denna täflan och stodo nu

samlade vid målet. En cow-boy från en neutral rancho skulle

tjänstgöra som »starter». De två ryttarne hade aftagit sina tunga stöflar.

»Du måste pigga upp honom genast i början, Broncho», hade

Hugh sagt, innan Broncho satt npp. »Efteråt kommer han att

göra sitt bästa. Han tål ej att bli efter, och när han ser den» andra

hästen framom sig, sträcker han ut så mycket han orkar.»

»Nu», sade startern, då de två hästarna stodo i jämnbredd,

»går jag framåt femtio steg, så att I båda kunnen se mig; sedan

håller jag upp min sexpiping och skjuter. Ingen af er börjar, förr

än jag gör detta. Hållen ögonen på mig, och när I sen elden,

läggen då i väg!»

Båda ryttarne fäste sina sporrar på strumporna, och i samma

ögonblick pistolen sköts af, satte de hälarna i sidorna på hästarna.

Broncho Harry snärtade därjämte till Prins med ridspöet.

Öfver-raskadt af denna behandling, gjorde djuret ett språng framåt och

satte af i full galopp.

Den andre hade ej orsak att använda sitt spö: hans häst visste,

hvad som fordrades af honom, och, färdig att spränga af, stod han

och väntade på signalen samt var ännu hastigare i gång än Prins.

Han vann likvisst ej mer än en hästlängds försprång. De första

tre hundra alnarna bibehöllo djuren samma ställning till hvarandra,

men Prins kände ännu tygeln. Ehuru hans ryttare hojtade och

skrek åt honom som för att drifva på honom till den yttersta

möjliga fart, höll han i själfva verket ännu in honom. Den främre

* Yåga en större summa mot en mindre.ryttaren, som nu trodde, att Prins nått den största hastighet, af hvilken

han var mäktig, och kände sig säker på sin seger, satte sporrarna i sin

häst, hvilken nu med några hopp lade en ny hästlängd till det

försprång han förut haft. Men i detsamma gaf Broncho Harry Prins

lösa tyglar, och innan ännu hundra alnar voro tillryggalagda, var

hans liufvud i jämnbredd med den andres stigbygel.

T-mannen slog och sporrade, medan Broncho Harry satt helt

lugn och nöjde sig med att bibehålla den position, han förvärfvat.

Men då de hunnit målet så när som på hundra alnar, ryckte han

upp Prins och lät honom sakta känna sporrarna. Blixtsnabbt kom

denne då upp i jämnbredd med motståndaren och, störtande vidare,

upphann han målet tre hästlängder i förväg under höga jubelrop

från cirkeltriangel-männen så väl som från de allra flesta af de öfriga

cow-boys, ty ehuru endast få vågat ingå vad på hästen, var det en

allmän tillfredsställelse öfver att T-mannen blifvit besegrad. Utan

att säga ett ord red denne direkt tillbaka till sin vagn, hvarpå

»stakeholdern» öfverlämnade insatsen samt vinsterna af vaden, hvilka

blifvit deponerade hos honom, åt Broncho Harry.

»"två hundra femtio dollar», sade Harry, då han stoppade

sedelbunten i fickan, ty vaden hade hållits tre mot ett; »det kallar jag

ett lättare sätt att tjäna penningar än hålla på att märka kalf var.

Jag kan ej bjuda på någon traktering, gossar, emedan det ej finns

whisky i lägret, men kommen i håg, att jag är skyldig er en grogg

öfver lag första gången, vi träffas på en krog.»

Vid återkomsten till lägret skedde delningen, och alla tjugufem

männen fingo tio dollar hvar.

»Det skulle ej förvåna mig, Hugh», sade Broncho Harry, då

de sutto kring elden, »om vi råkade i delo med den där människan.

Han har ett svårt lynne, och det var med tungt hjärta han

förlorade sina penningar; jag har hört, att han gjorde hela insatsen

själf, och han lär ha ingått flere vad dessutom. Han vann tjugu

af mig i förra veckan, men nu har han förlorat godt hälften af

sin förtjänst under de sista månaderna. Du skall få se, att han

kommer att ställa till något spektakel.»

»Gör han det, så öfverlämna honom åt mig, Harry.»

»Det vill jag ej gärna, Hugh. Det var jag, som täflade,

och om han vill slåss, bör det vara med mig; men jag är rädd,

han kommer att söka sak med dig. Han vet, att jag är gammal

och van, men anser dig blott för en gröngöling, och den sortenskarl inleder alltid gräl med den, som är oerfaren, om han kan

komma åt.»

»Som du vet, Harry, så kan jag reda mig, och jag önskar,

det må blifva med mig och icke med dig, han söker gräl. Jag .vet,

att du är åtskilligt styfvare skytt än jag, men du vet, att du ej

är fullt så fortfärdig med ditt vapen. Och det behöfver ej gå så

långt att man skjuter, föreställer jag mig.»

»Det har du rätt i, kamrat; om du lyckas lägga an först, skall

du få se han veknar bums.»

Eftermiddagen förflöt emellertid utan att den besegrade visade sig.

»Han förstår, att det icke skulle gå an», sade Långe Tom.

»Hela högen skulle vara emot honom, om han komme och sökte gräl

för att han förlorat i en kapplöpning. En karl, som rider sin häst

i en täfiing, måste se glad ut, vare sig han vinner eller förlorar,

och många af gossarna sade, att de inte sett värre än det sätt, på

hvilket han galopperade bort, sedan Broncho kommit framom

honom. Jag tror, det flyter mexikanskt blod i hans ådror, ehuru

han säkert skulle skjnta den, som vågade säga det!»

»Det tror jag med», instämde Broncho Harry, »och en mexikan

hör till de värsta slag af hvita, om man ens kan kalla dem hvita.

Jag afskyr dem mer än rödskinnen.»

På måndagsmorgonen begaf sig arbetslaget n:o 1 norrut med

en hjord, bestående af 5,000 kreatur, och Hugh jämte hans fyra

kamrater började nu drifva in hjordarna i inhägnaden. Detta

arbete var mycket mer i Hughs smak än det föregående. Att draga

fram kalfvarna och drifva tillbaka korna förorsakade honom ej så

mycket obehag, men operationen på kalfvarna plågade honom.

Det var en nödvändig sak helt visst, men han afsk}7"dde att göra

det själf, och i allmänhet hade han lyckats få Bill Royce att göra

det i hans ställe.

Några dagar senare kom T-mannen, som gick under namnet

Flash Bill, fram till elden, kring hvilken de gossar, som tillhörde

arbetslaget n:o 2, sutto.

»Jag har kommit öfver hit för att säga, att jag är ledsen, att

jag red min väg så där tvärt den dagen, ni vann på mig, Broncho.

Jag erkänner, att det var nedrigt gjordt, men jag var till den grad

förargad; i alla fall borde jag ej gjort det. Det var ej rätt.»

»Det var det ej», sade Harry, »men nu då ni erkänner det,

är det slut på den saken. Sitt ned och rök en cigarr!»

En stund vände sig samtalet kring hästar. Några andra afT-männen kommo nu och slogo sig ned hos dem. Rätt som det

var, vände sig Flash Bill till Hugh, som ej deltagit i samtalet, och

sade: »Skulle ni vilja sälja den där hästen?»

»Nej, icke till något pris», sade Hugh. »Han passar mig

förträffligt, och jag skulle få svårt att få en lika god igen.»

»Det förefaller mig, som hade jag sett honom förut», sade

mannen. »Har ni haft honom länge?»

»Omkring åtta månader», svarade Hugh.

»Besynnerligt! Jag tycker, att jag känner igen honom.

Förstår ej, hvar jag sett honom; någonstädes i västern, förmodligen.»

»Jag köpte honom i M’Kinney*, sade Hugh.

»Jaså, ni köpte honom?»

»Hur menar ni, att jag eljest skulle fått honom?» frågade

Hugh kort.

»Ah, det finns en mängd hästar ute på slätterna, som aldrig

blifvit betalade», sade Flash Bill.

»Det kan väl hända», svarade Hugh. »Därutinnan är ni bättre

auktoritet än jag.»

»Hvad menar ni med det?»

»Precis hvad jag säger», svarade Hugh lugnt.

»Vill ni säga, att jag varit en hästtjuf?» skrek karlen i raseri.

»Jag menar precis, hvad jag säger», svarade Hugh.

»Då är ni en lögnare!» och mannens hand grep efter pistolen.

Men till sin förvåning fick han se Hughs revolverpipa riktad mot

sig, innan han ens hann fatta tag i kolfven.

»Släpp, eller skjuter jag!» ropade Hugh. Flash Bill släppte

pistolen.

»Nu tager ni tillbaka ert ord», sade Hugh.

»Jag tager tillbaka», sade Flash Bill vresigt. »Ni hann lägga

an på mig, ehuru jag ^j vet, hur ni ba.r er åt. Det är ingenting

mer att säga. Jag tager tillbaka.»

»Det är slut på det här då», sade Hugh, och satte tillbaka

pistolen i bältet. »Ni trodde, ni hade att göra med en oerfaren

pojke. Ni ser, att det var ett misstag.»

»Det är bäst ni går er väg, Flash Bill», sade Broncho Harry.

»Vi önska ej ert sällskap. Ni kom hit för att ställa till krakel, och

om jag ej vetat, att Hugh kunde göra upp sin sak själf med

er, skulle jag skjutit en kula genom kroppen på er, då jag såg

er gripa efter pistolen. Gå er väg, och om ni vill lyda mittråd, så försvinn från lägret! Nu kan ni ej spela rollen af dess

farligaste karl längre, sedan ni fallit till föga inför en så ung man.»

Flash Bill reste sig med en svordom och gick, åtföljd af sina

kamrater.

»Du redde dig förvånansvärdt bra, Hugh, då man betänker,

att det är första klämma, du varit i; men det var dumt af dig

att icke skjuta. Prärilagen säger, att om någon kallar en annan

för ljugare eller pultron, har denne rätt att skjuta honom, om han

kan lyckas lägga an först. Eller hur, gossar?»

Alla instämde i korus.

• »Man kan kalla en person för nästan allting annat, och det

räknas ej. Vi bruka just ej skräda våra ord här ute, men de två

orden lögnare och pultron, det är döden, och det hade varit rätt,

om du skjutit honom. Du får nog höra af honom igen.»

»Jag kunde ej skjuta honom, ty han var i själfva verket

obeväpnad», sade Hugh.

»Han skulle hafva skjutit dig, om han haft fördelen på sin

sida», sade Långe Tom, »och det finns ej en man i hela lägret,

som ej skulle ansett det fullkomligt i sin ordning, om du skjutit

honom, ty det är solklart, att han kom hit öfver i afsikt att döda

dig. Jag säger som Broncho. Du har varit allt för mild och du

kan få ångra det en dag. Flash Bill lär ha varit en mäkta svår

karl i sina da’r och jag gissar, att häststölder ej varit med det

värsta, hvartill han gjort sig skyldig. Förmodligen har han

kommit tillbaka till detta arbete af den orsak, att han kokat ihop någon

soppa åt sig i nybyggena. Det var verkligen skada, att dn ej sköt.»

Morgonen därpå, då de höllo på att sadla sina hästar, red

Flash Bill förbi. Han hade sina filtar och sin ränsel fastgjorda

bak på sadeln. Han höll in sin häst, då han kom fram till dem.

»Så mycket ni vet det», sade han till Hugh; »att när vi träffas

härnäst, skjuter jag med detsamma jag blip er varse! Och ni också,

Broncho Harry.»

»All right!» svarade Broncho Harry. »Vi skola båda vara redo.»

Utan ett ord vidare satte Flash Bill sporrarne i sin häst och

galopperade bort.

Detta var den vanliga formen för en utmaning hos cow-boys.

Stundom hände det, att vänner å ömse sidor kommo emellan; och

om tvisten ägt rum, då den ene eller andre druckit, eller om det

ej förefanns någon tidigare osämja mellan parterna, gjordes saken

upp i godo. Hade trätan emellertid varit af allvarsam natur ochendera parten ännu fann sig förolämpad, red han sin väg följande

morgon med det besked till motståndaren, att han skulle skjuta,

när han härnäst fick se honom; och antingen sammanträffandet

skedde på slätterna, på en krog eller på gatan, gåfvo båda parterna

eld, när deras blickar föllo på hvarandra.

Att Flash Bill blifvit tvingad att »taga tillbaka» af denne unge

man, väckte allmän häpnad i lägret, och som Flash Bill gjort sig

mycket förhatlig, blef Hugh i ett nu högst populär, Man hade hört

Hugh tilltalas med namnet »Blixten», men nyfikenhet är ej en

cowboys fel, och få voro de, som ägnat en tanke åt, huru han fått detta

namn. Ett par af gossarne från de andra arbetslagen hade frågat

därom, men Broncho Harry hade kvällen innan de redo till den

gemensamma mötesplatsen sagt till kamraterna: »Hör nu, gossar, om någon

frågar af hvilken orsak Lightning Hugh fått sitt namn, så upplysen

honom ej därom! De komma endera dagen underfund med det

själfva, och det blir en riktig teatereffekt, när han kommer att utföra

sin konst med revolvern. Hållen därför saken hemlig för de andra

gossarna!»

De få frågor därför, som i detta afseende blifvit framställda,

hade blifvit skämtsamt besvarade.

»I fån väl en vacker dag se», hade Broncho Harry sagt,

»hvarför namnet passar honom.»

Hugh sörjde ej, då den dag kom, på hvilken hans af delning

skulle bryta upp. Den hadé sig anförtrodd en hjord af åtta till nio tusen

kreatur, alla hörande till cirkeltriangeln. Det var bruket, att efter

det stora gemensamma mötet hvar och en rancho dref hem sin egen

boskap, för att på ett mindre besvärligt sätt kunna frånskilja de

oxar, som skulle skickas till marknaden, samt de kor och kalfvar,

som skulle säljas till personer, som hade för af sikt att grunda

nya boskapsgårdar i de ännu oupptagna områdena i Nya Mexiko,

Colorado, Dakota och Montana. Några af dessa boskapsdrifter hade att

tillryggalägga tusentals mil och behöfde månader för att komma till

sin bestämmelseort. Några af cow-boys ämnade taga anställning

vid dessa hjordars fraktande för att få göra bekantskap med de

olika förhållandena i de nordliga territorierna.

När oxarna och de kor och kalfvar, som förvaltaren af ranchon

önskade sälja, hade blifvit uttagna och afsända, blef den återstående

boskapshjorden försatt i frihet och fick ströfva, hvarthän den

behagade i hela landet, ända till dess den åter hopdrefs vid det

stora allmänna kreatursmötet, för så vidt ej under tiden någonannan afsättning yppade sig. I sådant fall skickades några gossar

ut att frånskilja och indrifva det antal, som blifvit rekvireradt.

Den mängd boskap, som sammandrefs till mötena, var oerhörd; många

af boskapsgårdarna ägde mellan fyrtio och åttio tusen kreatur, och

inalles uppsteg antalet till mellan två och tre hundra tusen.

Två tredjedelar af arbetet var slut, då arbetslaget n:o 2 af

cirkeltriangeln bröt upp.

»Vet du, jag är glad, att det är slut, Bill», sade Hugh, då de

gjorde halt efter första dagsmarschen.

»Jag är icke ledsen åt det jag heller», svarade Bill Royce;

»det är ett fördömdt hårdt arbete. Hela dagen i kreatursgården och

halfva natten på vakt hos hjordarna; det blir nästan för mycket

för en hvar.»

»Ja, nog var arbetet styft», sade Hugh, »men det var egentligen

ej det, jag menade. Det har varit tråkigare än vanligt. På aftonen

voro alla för trötta för att orka sjunga eller prata. Frukosten fick

man sluka i sig halfsofvande på morgonen, innan det var dager,

och middagen på stående fot, midt under arbetet; kvällsvarden var

man för trött att orka med.»

»Jag anser, att det varit en god Tound-up’», sade Broncho

Harry. »Endast fyra karlar hafva blifvit dödade af boskapen och

fem blifvit skjutna.»

»Det är fem för mycket, Broncho», sade Hugh.

»Ja, på ett sätt kan det vara det, Hugh, men, ser du, vi skulle

aldrig kunna reda oss utan att skjuta här ute.»

»Hur så?» i

»Emedan vi äro en lättantändlig, rå hop. Här finns hvarken

lag, sheriffer, polis eller trupper. Hur i all världen skulle det kunna

hållas någon ordning, om ej sexpipingen funnes? Det skulle aldrig

vara något lugn, och karlarna skulle gräla och kifva beständigt.

Just emedan de veta, att en träta är detsamma som en strid på

pistol, låta de bli att träta och tala höfligt. Ingenstädes i hela

världen grälar man så litet som här nte på slätterna. Men, ser du,

om vi icke alla hade sexpipingar och vore öfvade i att begagna

dem, skulle de argsinta eller illasinnade taga regementet, och stora

karlar, som du, skulle spela öfversittare öfver små karlar, som

jag. Vi skulle få hit ut alla bofvar från städerna, när de där finge

det för hett. Mördare, spelare och hästtjufvar skulle blanda sig

med oss. Nej, det säger jag dig, Hugh, att utan revolvern vore

det omöjligt att lefva här. Sexpipingen gör oss alla jämnlika ochingifver den ene respekt för den andre. När dessa slätter en gång

bli bebyggda och här bli farmer och farmare och sheriffer och

domare och allt sådant, då komma boskapsgårdarna ^tt försvinna

och sexpipingen med, men till dess kunna vi ej reda oss utan den.

Revolvern är sheriff, domare och mästerman på samma gång.

Den, som är lugn och fredlig, får emellertid ej ofta tillfälle att göra

bruk af den.»

»Det var icke långt ifrån att jag gjorde bruk af den härom

dagen, Broncho, och ändå räknar jag mig till de lugna och fredliga.»

»Jag vet inte det precis, Hugh. Jag vill visst icke påstå, att

du är begifven på gräl, tvärtom; men du föresatte dig, innan du

kom hit, att, så framt du råkade i osämja, skulle du strida, och

du öfvade dig oupphörligt, till dess du blef så kvick i fingrarna,

att du är alldeles säker på, att kunna hinna lägga an först på hvem

det vara må, som du kommer i ordväxling med. Så att, ehuru

du ej vill utmana någon, är du redo att taga upp striden, om någon

anfaller dig. Nåväl, hade det ej varit, som jag säger, hade inga

skjutvapen kommit fram härom kvällen. Flash Bill kom för att

söka sak, men hade du varit en alltigenom lugn karl, skulle han

ej lyckats få en tvist i gång med dig. Hade du helt lugnt sagt,

när han började fråga, huru du fått hästen, att Bill varit med, när

du köpte honom, och att du hade ett intyg i fickan från sheriffen

och en domare på att dn ärligt betalat honom, skulle inga flere ord

blifvit spillda på den saken. Jag vill visst icke påstå, att Flash

Bill, som sökte få en tvekamp i gång, ej skulle gått till någon

annan. Troligtvis hade han kommit till mig. Hade jag då också

varit en lugn och fredlig karl, skulle jag gifvit ett mjukt svar

äfven jag, och så kunde han då fått fortsätta, ända till dess lian

fått tag i någon, som ej hade lust att falla undan, då slutligen striden

utbrutit. Enligt min tanke är detta ej platsen för genomlugna

människor; men det vågar jag påstå, att om en sådan komme hit, skulle

han godt kunna vara här utan att behöfva råka i någon duell på pistol.»

»Men på det viset skulle en sådan karl som Flash Bill, hvilken

är känd som flink pistolskytt, kunna kujonera ett helt läger.»

»Ja, om alla vore fredliga människor, men det äro de ej.

Detta slags lif är ej godt för fredligt folk. Vi utsätta oss nästan

hvarenda dag för att på ett eller annat sätt få våra nackar brutna,

och under sådana förhållanden bryr man sig föga om, om man

skulle bli skjuten. För öfrigt tillåts det ej, att någon far fram allt för

vildt. Om någon söker gräl med en annan och skjuter honom,låt vara i ärlig strid, komma gossarna tillsammans och förklara,

att sådant ej får upprepas, och den mannen blir uppmanad att

begifva sig af. Följer han ej uppmaningen, vet lian, hvad han har

att rätta sig efter. Jag vill ej påstå, att allting här ute på prärin

är ordnadt så bra som i New-York, men det säger jag, att så som

lifvet lefves här, inser jag ej, hur det skulle kunna vara bättre

ordnadt. Det var en gång en pojke ute här, som läst en massa

böcker; han talade om, att det en gång i tiden var på samma sätt

i Europa: hvar och en gick beväpnad med svärd vid sidan, och det

var ständiga dueller, till dess slutligen kungarna blefvo nog

mäktiga att stifta lagar däremot och ordna förhållandena ändå. Då

lagen en gång är stark nog att straffa de onda och göra det så,

att det ej längre är af nöden för den enskilde att bruka sin

sex-piping till skydd för sitt lif, kommer sexpipingen att försvinna.

Men det dröjer länge än. Om icke vi cow-boys funnes, skulle det

icke finnas en lefvande varelse i nybyggena på gränsen.

Häst-tjufvar och banditer skulle husera som de behagade. Hvilka

är det vidare, som hålla rödskinnen i schack? Tror du, det är

Onkel Sams* trupper? Nej, åt dem skratta de endast. Det är

cow-boys.»

»Det är icke så länge sedan», inföll Långe Tom, »en utskickad

kom för att tala med infödingarna, gifva dem gåfvor och bedja

dem förhålla sig fredligt. Folk i östern, som icke känner till

indianerna, gör alltid någon dårskap i den där stilen. Höfdingen

lyssnade till sändebudet, och när detta slutat tala och frågade, hvilka

gåfvor han skulle tycka om, sade höfdingen att det, som mest

skulle behaga honom, vore några stycken kanoner och mycket

ammunition.

»’Men’, sade sändebudet, ’vi kunna ej gifva er vapen mot våra

egna trupper.’

»’Hvilken bryr sig om trupperna’, svarade höfdingen, ’dem kunna

vi köra bort, när vi vilja. Kanoner önska vi för att strida mot

cow-boys.’

»Den höfdingen visste, hvad han sade. Cow-boys är det, som

hålla rödskinnen borta, det är cow-boys, som förekomma, att ej

röfvare och hästtjnfvar uppfylla slätterna, och detta kunna de göra,

emedan hvar och en har sex människolif, om det gäller, i sin

revolver och lika många till, blott han hinner ladda om, och emedan vi

* Skämtsamt namn på Nordamerikas Förenta stater.ej värdera vårt lif så högt, då vi våga det hvarenda dag. Vi

veta, att det i alla fall ej blir långt. Man skall ej träffa på en

på tio, som är öfver trettio år. Det här arbetet är ej som andra

arbeten. Vi lämna det ej för andra yrken. Hvad skulle vi passa

till? En man, som lefvat på hästryggen och tillbragt sitt lif med

att galoppera öfver slätterna, hvad skall han taga sig till, då han

ej längre duger till detta arbete? Han kan hvarken odla jorden

eller blifva handelsman; hvarken blifva lagkarl eller skräddare eller

skomakare. Han vet, att tio år är det mesta, han kan räkna på,

om lyckan är god, och under sådana förhållanden håller han just

ej på sitt lif. Vi hafva hvarken hustru eller barn. Vi arbeta styft

för våra penningar, och när vi få ut dem, slösa vi mestadels bort

dem på ett dryckeslag; vi äro färdiga att dela med oss af dem åt

hvilken som helst af kamraterna, som kan behöfva det. Det kunde

vara bättre, men det kunde ock vara sämre. Vare därmed huru

som helst, jag ser ingen möjlighet att förändra det, så länge det

ännu finns plats i västern för boskapsgårdar. Om hundra år

skola landtbrukare hafva tagit jorden i besittning, och då komma

cow-boys att vara försvunna, men ej blir det någon ändring i

vår tid.»

Hugh var helt förvånad öfver denna skildring af en cow-boys

lif, uppdragen af en af dem själfva, men då han tänkte vidare på

den, fann han, att den var sann. Dessa män utgjorde Förenta

Staternas oförvägnaste folk. Hade de varit födda i Gamla världens

civiliserade samhällen, hade de antingen tagit värfning eller rymt

som gossar och gifvit sig till sjös. Deras lif liknade snarare arabens

eller indianens än den civiliserade människans. Deras yttre sinnen

hade blifvit öfvernaturligt skärpta: synen var underbar, och de

kunde höra det obetydligaste ljud samt utan att tveka säga, hvaraf

det härrörde. Det fanns ej ett uns öfverflödigt kött på deras kropp,

och musklerna tycktes vara af tåg.

De kunde uthärda trötthet och mödor som ingen annan, och

alldeles som den vilda hjorten kan springa ett långt stycke sedan

han erhållit ett skott, som skulle varit dödande för ett tamt

djur, kunde dessa män fördraga och öfverlefva sår och skador af

värsta slag samt tycktes i många fall nästan okänsliga för smärta.

De voro en alldeles särskild ras och hade många goda egenskaper

och jämförelsevis få dåliga. Ingenting kunde förliknas med den

ömhet, med hvilken de skötte hvarandra under sjukdomar, eller

med den frikostighet, de visade fattiga. De vore hängifna sinaarbetsgifvares intresse och underkastade sig, som vore det den

naturligaste sak i världen, de längsta och mödosammaste

ansträngningar. De voro öppna, gladlynta och vänliga i umgänget med

hvarandra, begifna på upptåg fullt ut så mycket som skolpojkar,

skrattande lika hjärtligt, när de själfva voro föremål för skämtet,

som när de voro tillställare däraf. Deras begrepp om heder voro

måhända något primitiva, men de följde strängt de lagar i detta

afseende, de uppgjort; och trots mödor och faror var det en

oemotståndlig tjusning i det vilda lif, de förde.ELFTE KAPITLET.

En präribrand.

flfter det hårda arbetet under den senaste tiden föreföll

färden norrut nästan som ferier. En afton togs kockens

harmonika åter fram, och man sjöng och dansade.

Hugh trodde det var ett skämt, när förslaget att dansa

kastades fram, men han blef snart varse, att det var allvarligt

menadt. Han hade afböjt kamraternas begäran till honom att deltaga

i dansen samt förklarat, att han ej dansat, sedan han var liten gosse;

och han hade nu mycket svårt att hålla sig för skratt, då han såg det

allvar, hvarmed åtta cow-boys dansade en kadrilj efter harmonikans

toner. Därpå följde valser och sist några mexikanska danser. Nöjet

räckte ett par timmar.

Dansen är ett af cow-boys’ älsklingsnöjen, och som de ej hafva

några fruntimmer att dansa med, dansa de med hvarandra och

blifva så vana härvid, att det förefaller dem lika naturligt som att

dansa med det andra könet. Vid de tillfällen, då de äro lägrade

en trettio, fyrtio mil från någon mexikansk by, bruka emellertid

några stycken rida öfver dit för att arrangera en danstillställning.

Dessa anordningar äro enkla. Mexikanerna äro musikaliska, och

det finns ej en by, där man ej kan träffa på sådana, som kunna

spela mandolin eller något annat instrument. Man träffar

öfver-enskommelse med dessa samt med värden på det lilla värdshuset.

Förplägningen är ej dyrbar: whisky för männen och kakor och

saft åt kvinnorna. Nyheten sprider sig som en löpeld, och på

aftonen infinna sig byinvånarne och landtbefolkningen, män och

kvinnor från när och fjärran i sin bästa stass, somliga åkande, andra

ridande. Musiken spelar upp, och dansen fortgår till morgonen.

En och annan gång sluta dessa nöjen med en duell, orsakad af

svartsjuka från någon ung mexikans sida öfver det välbehag, hvar-med hans käresta upptager en cow-boys hyllning, men sådant hör blott

till undantagen. Mexikanerna veta, att deras värdar äro borta på

morgonen och att de troligen aldrig mer komma att återse dem, och taga

därför i allmänhet sina flickors tillfälliga obeständighet helt filosofiskt.

För de mexikanska flickorna framstå emellertid cow-boys som

verkliga hjältar. De hafva hört berättelser i oändlighet om deras

mod. De veta, att indianerna, som förakta deras landsmän, frukta

dessa herdar. Det frikostiga sätt, hvarpå de utgifva sina

penningar, och den redobogenhet, med hvilken de skänka sina dyrbara

silkesdukar, sina verkligt vackra och värdefulla skärp eller

guld-kordongen kring hatten åt favoriten för aftonen bland de dansande

flickorna, fylla dem med beundran. De veta också, att när det

någon gång händer, att en cow-boy gifter sig med en mexikanska

och slår sig ned på någon liten rancho hos dem, blifver denna

hustrus lott mycket lättare än deras, som gifta sig med mexikaner,

och att hon blifver behandlad med en aktning och uppmärksamhet,

om hvilken det mexikanska landtfolket aldrig drömt; mexikanen är

i motsats härtill en despotisk herre efter brölloppet, trots den ödmjuka

tillbedjan han visat före det. Det är således icke förvånande, att

vid tillfällen sådana som det ofvan nämnda cow-boy-värdarna hafva

monopol på de vackraste flickorna på balen.

Kring lägereldarna om aftnarna hörde Hugh berättas om många

sådana aftnar, tillbragta i Nya Mexikos byar.

»Jag var illa däran en gång», sade en cow-boy, känd under

namnet Straight Charley. »Sex af oss begåfvo oss till en

mexikansk by, och där gåfvo vi en fin-fin danstillställning. Det var

mycket folk, och allt gick lyckligt och bra, ända till dess det

uppstod en träta mellan en af de våra och en mexikan. Jake var en

tämligen rå karl och vi tyckte just ej om, att han kom med oss,

ty han var mer begifven på att dricka än på att dansa och han hade

dåligt ölsinne. Jag vet ej, hur striden började, ty jag dansade just

då med den vackraste lilla mexikanska flicka, jag någonsin sett.

Emellertid är det min tro, att Jake hade orätt. Det första, jag erfor

om saken, var, när musiken tystnade och jag hörde högljudda röster.

Jag såg en knif blänka och släppte min moitié samt ämnade

skynda fram och lägga mig emellan, då jag i detsamma hörde ett

pistolskott. Rundt omkring voro i ett nu knifvarna dragna, och det

blef en häftig strid.

»Efteråt hörde jag, att då Jake sköt mexikanen — och jag vill

ej påstå, att det icke var hans rätt, när mexikanen först dragitknif, ty hade han ej skjutit, skulle han själf blifvit dödad — rusade

ett par andra mexikaner på honom, och naturligtvis rusade då två

af de våra på mexikanerna. Om det ej varit en sådan röra, kunde

vi sex godt redt oss mot hela bunten, men så där blandade 0111

hvarandra och med flickor rundt omkring, hade vi ej mycken

utsikt att komma ur spelet. Jag höll just på att försöka tränga mig

fram för att hjälpa de andra gossarne, då en sälle, som en lång

stund sett sur ut på mig, hoppade upp på min rygg som en

vildkatt och kastade omkull mig, och inom en half minut var jag

bunden till händer och fötter. Sedan jag fallit, försökte jag ej göra

motstånd, hvilket endast skulle förvärrat vår sak, det visste jag.

»När det lugnat af litet, fann jag, att fyra mexikaner blifvit

dödade och fem eller sex illa skadade. Jake och en till af våra

gossar voro döda; ett par af dem hade trängt sig ut, skyndat till

sina hästar och ridit sin väg. En annan af gossarne var fången,

och han hade fått sig ett par knifsting, innan han gaf sig. Det

var ett fasligt väsen, som man kan tänka sig, och så underrättade

de oss, att vi skulle blifva förda till staden på morgonen. De togo

af oss bältena och läto oss marschera till ett hus i änden af byn.

Det var ett hus, bygdt af bräder och i samma fason som deras

tegelhus, med två rum, det ena bakom det andra. Naturligtvis

hade de tagit från oss våra sexpipingar och knifvar, och så körde

de in oss i det inre rummet, hvarpå ett dussin karlar satte sig på

vakt och spelade kort i det yttre rummet.

»Huset hade blifvit uppfördt till ett slags polishäkte, och det var

galler för fönstren, liknande dem man ser på många mexikanska hus.

Man hade lämnat våra ben fria, men bundit armarna med rep; vi

visste emellertid, att vi skulle kunna frigöra dem lätt 110g.

Mexikanerna hade stängt dörren mellan båda rummen, men vi kunde höra

deras prat genom den och erforo sålunda, att, ehuru det var Jake, som

bragt saken å hane, skulle det i alla händelser hafva blifvit ett

slagsmål förr eller senare. Två hvite män hade kommit till byn fjorton

dagar förut; de hade varit klädda som cow-boys, men jag gissar

de voro hästtjufvar och banditer: alltnog, de hade ställt till ett

gatuuppträde och skjutit tre karlar, hvarpå de ridit sin väg. Då

hade mexikanerna satt sig i sinnet att hämnas på nästa sällskap,

som komme till byn, hvilket det än månde vara.

»Nåväl, det såg illa ut för oss. Finge de väl in oss i ett af sina

fängelser, komme deras domare att göra processen kort. Naturligtvis

skuile mexikanerna svärja på, att vi börjat striden och nedskjutit flereaf dem utan ringaste anledning, för hvilket vi helt visst komme att

hängas. Därför öfverenskommo Dave och jag, att vi på något sätt

skalle försöka komma undan. En strid var ej att tänka på, ty i

rummet utanför var det tolf karlar, hvilka alla voro väpnade med

bössor. Som våra knifvar voro tagna ifrån oss, hade vi ingen

möjlighet att kunna skära oss en väg ut. Vi höllo på att öfverlägga

om saken, då någon utanför fönstret sade: ’Ar du där, Charley?’

Det var en af de gossar, som flytt.

»’Här är jag, Ginger’, sade jag. ’Hur är det med er?’ ’Mycket

illa’, sade han; ’Jeffries är alldeles sönderskuren, och jag är sårad

på flere ställen och har svårt att krafla mig fram. Jeffries är med

hästarna en mil härifrån. Han är för usel för att kunna stå på

benen, men jag smög tillbaka hit för att se, hvad som blifvit af er.

Jag lyckades uppsnappa, att I voren instängda här och skullen föras

bort i morgon och med all säkerhet hängas. Därför kom jag hit för

att se till, om något kunde göras; här är min sexpiping, om den

kan vara er till någon nytta.’ ’Nej, den tjänar till ingenting’, sade

jag, ’de hafva bössor allesammans; men gif mig din knif, med den

kunna vi skära en öppning i brädväggen.’ ’Den har jag ej kvar’,

sade Ginger; ’den ryckte de ur bältet under handgemänget, och

värre än så, Jeffries har förlorat sin också. En af dem grep om

hans handlofve, så att han ej kunde göra bruk af pistolen; då drog

han knifven och fäktade med den, tills han fick ett hugg öfver

fingrarna, som nära nog tog med sig dem. Han måste släppa

knifven, men lyckades vrida sig lös och störta ut.’

»’Nåväl, vi få väl göra hvad vi kunna’, sade jag; ’men vi äro

i en förfärlig klämma. Hör du, Ginger, för hit hästarna till den

där träddungen! Dave är mycket illa sårad och kan ej springa

långt. Hafva vi ej kommit en timme före dagningen, så är det

icke värdt I vänten längre.’ ’All right!’ sade han och gick. ’Vänd

dig hitåt nu, Dave’, sade jag, ’så skall jag försöka taga upp

knutarna på dig med tänderna; det vore besynnerligt, om jag ej

lyckades lösa dem.’

»Verkligen, inom fem minuter hade jag löst upp en knut, och

sedan gick det lätt. Dave befriade i sin tur mig, och så pass voro

vi nu fria. ’Hvad skola vi nu göra?’ frågade Dave. ’Se oss

omkring’, svarade jag. Lyckligtvis var det månsken och tillräckligt

klart för att vi skulle kunna se föremålen i rummet. Där fanns

något möbler och ett par bäddar, jnst i det skick de blifvit

lämnade af dem, som blifvit utkörda för att lämna plats åt oss, menFLYKT UR ETT MEXIKANSKT FÄNGELSEingenting, som kunde hjälpa oss att skära oss en väg ut. ’Nå,

Dave’, sade jag, ’gå du till det där hörnet, så går jag till det här;

vi knuffa mot brädväggen och försöka, om vi ej kunna trycka ut

den i det här skjulet.’ Men den var för stark; jag tyckte den gaf

vika litet, dock icke så mycket, att det kunde vara till nytta för oss.

’Hvad säger du, om vi skulle bränna oss en väg ut, Dave?’

»’Hur skola vi då bära oss åt, Charley?’ sade han. ’Jo, jag har

min tändsticksask i stöfveln, och jag förmodar dn har din också.

Vi trafva upp några af dessa trämöbler mot hörnen, och halm finns

det fullt i bäddarna. Innan vi börja, hänga vi en af filtarna för

dörren, så att vi hindra röken att tränga ut genom springorna.

Förmodligen röka de alla där ute, så att de ej komma att känna röken

så snart.’ Vi rörde oss så tyst, vi kunde; stodo stilla, när de ej talade

mycket i rummet utanför, och skyndade oss, då de väsnades, hvilket

de gjorde mycket ofta. ’De här sakerna äro torra som spånor’,

sade jag, ’och den mesta röken kommer att gå ut genom fönstret,

men jag tror, att det ändå blir mera, än vi må bra af. Här står

en hink full med vatten, vi doppa lakanen däri, och sedan lägga

vi oss på golfvet och täcka öfver hufvudet på oss med dem. Nu!’

»Vi tände på några stickor och vidrörde halmen; inom en half

minut slogo lågorna upp mot taket. Efter ett par minuter blef det

ett skrik och ett väsen i andra rummet, hvarpå dörren slogs upp

och filten refs ned. ’De förbannade amerikanerna hafva tändt på

huset och ligga själfva ihjälrökta’, skrek en. Därpå rnsade de ut,

hostande och skrikande på vatten, och det blef en uppståndelse,

som om byn blifvit anfallen af rödskinnen.

»Vi väntade ännu tre eller fyra minuter, men då skrek Dave:

’Nu står jag icke ut längre!’ Jag hade hoppats, att de skulle ha lämnat

yttre dörren öppen, och att vi skulle komma ut den vägen, men den

stängde de efter sig. Förmodligen misstänkte någon, som var mera

slug än de andra, att vi bidde vår tid. Vi togo hvarandra i hand,

togo sats och kastade oss mot rummets ena hörn. Flere bräder föllo, och

ett par stötar till bröto bort ännu ett par, hvarpå vi togo till flykten.

»Det blef ett gräsligt tjut utanför, ty nu hade halfva byn hunnit

dit. Till vår lycka stodo de, som voro beväpnade med bössor,

kring dörren, och när de genom skriken kallades till motsatta sidan,

var det allt för många kvinnor och barn i mängden för att de

skulle kunna skjuta. Vi sprungo på och voro halfvägs till skogen,

innan skotten började smälla.. Dave vardt utmattad, innan han

hann fram till träden, och jag måste bära honom.

Hen ty, Rödskinn’och Cowboys. 9»’Här’, ropade Ginger. Jag lyfte upp Dave på hästen och hoppade

upp bakom honom, och vi hunno sätta i väg, strax innan

mexikanerna kommo rusande. Sedan gick det lätt nog. Vi redo till

den plats, på hvilken Jeffries blifvit lämnad, fingo upp honom på

Gingers häst och trafvade till lägret. Jeffries dog dagen efter, men

Dave kom sig.»

»Det var ett lyckligt påhitt af er att tända eld på huset», sade

Hugh.

»Jag hade en dust med dem i en af deras byar förlidet år»,

inföll en annan cow-boy. »Baltimore Rube och jag hade hållit på

att genomleta några dälder mellan bergen, och det hade tagit slut

på vårt förråd af socker och te. Nåväl, jag satt på en ung

’broncho’, som jag fångat ett par dagar förut, och djuret var så vildt,

man gärna kan tänka. När vi kommo ridande in i byn,

omringades vi af en massa hundar, hvilka bruka svärma omkring som

ohyra i alla mexikanska byar, och en stor best i synnerhet såg ut,

som ville han bita min häst i nosen. Hästen stegrade sig, och jag

trodde han skulle lyckas att kasta af mig. Många karlar stodo i

dörrarna och rökte, ty det var sent på eftermiddagen, och de hade

slutat sitt arbete för dagen. Jag ropade åt dem att locka på sina

hundar, men de endast skrattade och nojsade, så jag måste gripa

till det enda medel, som stod mig till buds: jag drog min revolver

och sköt hunden. Men det säger jag, att hade det varit en människa,

jag skjutit, kunde det ej blifvit en värre uppståndelse. Mexikanerna

rusade in i husen så kvickt som en hop prärihundar, som vädra

fara, och i ett ögonblick voro de ute igen med sina bössor och

började gifva eld. En kula svedde kinden på mig och en annan

träffade min häst; då blef vo vi naturligtvis uppretade och sköto igen.

Hvarken Baltimore eller jag bommade, det kan jag försäkra, och

sedan vi skjutit af våra tolf skott, redo vi vår väg.

»Baltimore hade ett skott i axeln och jag ett i benet, men vi

öfverenskommo att ej tala om det. Mexikanerna kunna svärja på

att svart är hvitt, och när det är en hel bybefolkning på ena sidan

och endast två personer på den andra, hafva dessa två ingen utsikt att

blifva trodda. Därför beslöto vi att lämna dessa trakter och redo

etthundrafemtio mil under de två följande dagarna, hvarpå vi slogo

läger för en vecka, till dess våra sår läktes.

»Fjorton dagar efteråt fick jag på stationen händelsevis se en

af mexikanernas så kallade tidningar, och där fanns en berättelse

om tilldragelsen. ’Två okända cow-boys hade,’ hette det, ’kommitridande in i den lilla fredliga byn Puserey och utan minsta

anledning börjat anfalla dess invånare. Sedan de dödat fyra och sårat

åtta, galopperade de bort, innan invånarne hunno efter sina vapen

att försvara sig med. ’En belöning af femhundra dollar var uttast

för deras gripande. Det var lögn, men Baltimore och jag

öfverenskommo att hålla saken hemlig, ty blef det tal om den, kunde rykten

tränga fram till någon af halfblodsmexikanerna kring stationen; och

när vi så en vacker dag komme in i någon by, kunde vi råka bli

tillfångatagna.»

»Ja, just på det sättet är det vi cow-boys få ett dåligt namn

om oss», sade Broncho Harry med ovilja. Artikeln trycks af i en

mängd tidningar, och folk, som ej känner till rätta förhållandet, säger:

De där cow-boys äro då ett riktigt pack, som borde utrotas.’ Så är

det alltid, när det uppstår en sammandrabbning mellan oss och

mexikanerna. De afgifva sin berättelse därom, och vi säga aldrig

ordet, och ingen bryr sig om att vederlägga lögnerna; det finns folk,

det vet jag, som tror, att vi icke äro en bit bättre än indianer, ja.

kanske värre ändå, och att vi rida omkring och skjuta ihjäl

människor för nöjes skull. Alla banditer och hästtjufvar och dåliga

karlar kring nybyggena kläda sig också likt oss, hvarför hvart mord,

de begå, hvar häststöld, hvar plundring, de göra sig skyldiga till,

skyllas på cow-boys, då däremot sanna förhållandet är, att för

hvar och en sådan skurk, som sheriffen får tag i och låter hänga,

är det tjugu vi rensa bort.»

Det hördes ett tillfredsstäldt: »Bra taladt, Broncho!» kring

elden. Den orättvisa, som tillfogades deras rykte, var en öm punkt

för gossarna.

»Vet du livad, Broncho», sade Hugh, »då jag en dag gifver

mig af härifrån — ty som du vet, har jag icke kommit hit för att

stanna — skall jag försöka skrifva en sannfärdig skildring öfver er

och edra bedrifter, så att folk må se, att frågan har två sidor.»

»Heder och tack, Hugh!» ropade Långe Tom; »och sjung då ut

riktigt! Det är minsann icke roligt, då man om vintern, när arbetet

här afstannar, kommer till nybyggena, att märka hur folk ser på en,

som vore man något vildt djur, som endast passar tillfälle att

försätta hela staden i oro. Jag har sett kvinnor rycka till sig sina

barn och rusa in, då jag kommit, som vore jag ett riktigt odjur,

som ämnade skjuta af min sexpiping på dem för nöjes skull.»

»Ja, jag måste bekänna», sade Hugh, »att jag i M’Kinney

hörde historier om cow-boys, som kommit ridande in i staden ochskjutit hattarna af invånarne, skjutit till måls på buteljerna på

värdshuset och vändt upp och ned på allting.»

Det blef tyst kring elden en stund, därpå sade Straight Charley:

»Nåväl, Lightning, jag vill ej precis påstå, att det var lögn,

och ej heller förneka, att jag själf deltagit i dylika upptåg, men ingen

människa har lidit skada därvid. Det har bara varit lek. Om vi

skjuta af buteljhalsarna, betala vi för dem, och det är så löjligt,

så man knappt kan hålla sig kvar i sadeln för skratt, att se en

gammal stofil hoppa högt i vädret, då man skickar en kula genom

hans ’skorsten’. Han får stå sitt kast, då han bär ett sådant oting,

som är en onaturlig uppfinning och borde afskaffas.»

»Vi nojsa verkligen,» instämde Broncho Harry, »det kan man

ej neka för. Då man varit ute på slätterna sina sex månader och

arbetat värre än en neger, och det utan att ha smakat en droppe

starkt, är det naturligt, att man lefver undan, när man med

penningar på fickan kommer till en stad. Men vi göra aldrig någon

verklig skada. Vi förstå att skjuta och veta, att om vi sikta på

hatten, har det ingen fara, att vi skulle träffa hufvudet. Det blir

en smula lifligt, men aldrig någon allvarsam ledsamhet, så vidt ej

någon är dåraktig nog att göra sak.»

»Jag vill visst ej påstå, att det är något ondt däri», sade Hugh,

»men, ser dn, folket i städerna vet ej, hur skickligt I skjuten. Om

I skjuten bort pipan nr munnen på mig, såsom I gjort ett par

gånger, skrattar jag blott, ty jag vet, att det ingen fara är för att

I skullen träffa mig; men, ser du, det veta ej alla. Och när då en

karl finner, att han har två hål i sin hatt en tum öfver hufvudet,

måste han tänka, att han på ett underbart sätt undgått att blifva

mördad.»

»Det kan nog ligga en viss sanning i hvad du säger, Hugh»,

svarade Broncho Harry, »men, ser du, misstaget kommer af deras

okunnighet. Emellertid måste man roa sig, och man kan göra

värre än skrämma några brackor, som hämnas genom att låta oss

betala dubbla priset på allting.»

Hugh blef ej öfvertygad genom denna bevisning, men han

kände, att det tjänade till intet att vidare fortsätta detta ämne.

»Huru känna korna igen sina kalfvar?» frågade Hugh en dag

vid slutet af en dagsmarsch, då några kor under högt råmande

kallade på sin af komma.

»På lukten», svarade Harry.

»Känna kalfvarna igen sina mödrars röst?»»Icke det minsta; det är lukten och ingenting annat, som för

dem tillsammans. Man skulle tänka, att korna hade något begrepp

om färgen på sina ungar, men det hafva de ej. Jag har sett en

ko, som hade en hvit kalf, springa till en svart kalf och nosa på

den, sedan till en brun och slutligen till en fläckig, under det

hennes egen hvita kalf stod och råmade några steg ifrån henne. Det

är underbart, huru de hitta reda på hvarandra; ofta kunna de dock

hålla på att leta i timtal. Stundom komma korna på den tanken, att

kalfvarna blifvit kvar på den plats, från hvilken man brutit upp

på morgonen, och då gifva de sig i väg tillbaka och skulle

fortsätta hela vägen, om man ej hindrade dem. Det kan ibland hända,

att de ej finna kalfvarna på hela natten.»

»Men hur går det då med kalfvarna?»

»Jo, då reda de sig själfva. De springa till andra kor, som

ha dikalfvar. Hvar ko låter dem få sig en klunk och kör sedan

af dem, och på det sättet få de nog, tills de på morgonen återfinna

modern.»

Efter en veckas färd upphunno de den plats, som blifvit

bestämd för hjorden att beta på. Gossarnas arbete var nu mindre

mödosamt. Två eller tre i taget kunde få ledigt en dag och göra

en utflykt till någon mexikansk by bland kullarna, eller gingo de

ut på en några dagars jakt i dalarna efter kreatur, som undgått

dem vid den stora afjagningen. En dag kommo tvänne cow-boys,

som varit frånvarande några dagar, ridande i sporrsträck till lägret

och berättade, att de sett en eld i norr.

»Då är ingen tid att förlora», sade förmannen. »Stannen här I

båda och sen efter boskapen. Jag skall rida ut med de härvarande

fyra gossarna, och bekämpa elden. När de andra komma tillbaka,

så kommen I efter oss. De sista två, som komma till lägret, måste

stanna här. Gif oss med. hvad du kan ha till mats, svarting;

vi bli nog borta några dagar.»

Hugh och Bill Royce hade dagen förut kommit tillbaka från

en utflykt i bergen. Broncho Harry och en annan cow-boy voro

också i lägret. Inom fem minuter voro hästarna sadlade, och de

redo bort i sträckt traf. »Det är lyckligt, att det ej blåser starkt»,

sade Colley, »annars skulle vi ha elden här, innan vi visste ordet

af, och här finns ingen plats, dit vi kunde drifva hjorden. Jag

förmodar, att de där välsignade rödskinnen ha tändt på.»

Hugh var mycket intresserad. Han hade hört många historier

af cow-boys om dessa förskräckliga eldar och visste, att de under-stundom utrota hela hjordar, hvilkas enda räddning ligger i att söka

hinna fram till någon flod, tillräckligt stor att kunna hindra

lågornas framfart.

Sedan de ridit tjugu mil, kunde de urskilja en svag röklukt,

och då de efter solnedgången hunnit toppen af ett berg, kunde de

se en lång ljusstrimma på af stånd.

»Det är en väldig eld», sade Broncho Harry, »det kan man ej

misstaga sig på.»

De förlorade ingen tid, innan de började sitt arbete, ty vinden

ökades. Under vägen hade de tagit en tjur från en kreaturshop, de

ridit förbi, och hade drifvit honom framför sig. De hade också stannat

och afskurit risknippor i ett buskage. Ett skott af Broncho Harrys

revolver nedlade tjuren, och under det Royce tände en eld,

sönder-skuro de andra tjuren i två halfvor från hufvudet till svansen.

»Nu, Broncho, rider du åt öster med Lightning, och Royce och

Jake rida åt väster! Fortsätten till dess I träffen några karlar från

de andra arbetslagen. Säkerligen äro de redan i färd med arbetet

utefter hela linjen.

Broncho Harry och Royce tände genast två af de långa knipporna

och bundo de öfriga bakpå sadlarna. Därpå knöto de änden af

sina rep kring de brinnande risknipporna och gåfvo sig i väg.

Hugh, som äfven fått sina instruktioner, fäste sitt rep kring ena benet

på den halfva tjuren och steg därpå till häst. Han red ej Prins

denna gång, emedan han fruktade, att denne skulle blifva bränd. Han

väntade, till dess Broncho Harry fått ett försprång af en fjärdedels mil.

En eldlinje strök fram i Bronchos spår; det torra gräset fattade

eld som fnöske, då den brinnande knippan öfverfor det. Elden hade

redan hunnit en bredd af omkring tjugu fot, hvarvid den hastigt

uppflammade åt läsidan, medan den mot vinden gick fram som en

smal röd strimma. Hugh skulle passa på läsidan. Han lät sin häst

fatta galopp, och följande den vägsträcka, öfver hvilken de båda

andra nyss ridit fram, släpade han efter sig den halfva tjurkroppen,

hvilken dels genom sin tyngd, dels genom den undre sidans

fuktighet ögonblickligt kväfde elden på läsidan. Han fortsatte tio mil

och fann då, att Harry stannat.

»Nu ha vi fullgjort vår anpart af arbetet», sade Harry; »men om ej

Smiths afdelning fått underrättelse i tid, är faran störst åt det hållet.»

Hugh såg nu ett eldhaf välla fram öfver slätten. Blåsten hade

tilltagit i häftighet, och luften var uppfylld af rök och aska. Längsden väg, de följt, reste sig en smal eldstrimma och framskred mot

vinden det böljande eldhafvet till mötes.

»Vi redo förbi några buskar en half mil härifrån», sade Harry.

»Dit rida vi tillbaka och släppa hästarna. De äro alldeles galna af

förskräckelse, och vi komma ej att behöfva dem längre.»

Så fort de kommit till buskarna, fingo hästarna springa, och Hugh

och Harry började afskära så många grenar, de förmådde bära. Därpå

drogo de sig tillbaka från den brända marken och inväntade lågorna,

hvilkas annalkande inom kort tillkännagafs af brinnande stycken.

Båda voro snart i färd med att slå ned lågorna, allt efter som de

tändes i lä om den brända jordremsan. Ensamma hade de ej lyckats

härmed, men andra cow-boys ankommo skyndsamt, och längs hela

linjen voro grupper af män sysselsatta att bekämpa elden. Stundom

fick den en sådan makt, att den endast kunde hejdas därigenom,

att man tände nya eldar på läsidan, samt kväfde dem på samma

sätt, som förut blifvit gjordt, och det dröjde trettio timmar, innan

elden var släckt utefter denna del af linjen.

Då kom underrättelse, att elden brutit sig igenom längre västerut,

hvarpå gossarne sutto upp på andra, uthvilade hästar, som blifvit

ditförda, samt redo bort att sälla sig till de kamrater, som stridde

mot elden där på platsen. Icke förr än efter tre dagars oaflåtliga

ansträngningar var faran ändtligen öfver vunnen. Under hela denna

tid hade gossarne ej fått en minuts hvila. Mat och vatten hade

skickats dem från vagnarna och en skyndsam måltid blifvit intagen då

och då. När allt var öfverståndet, voro de svärtade af rök, hade fått

hår och kläder svedda samt voro till ytterlighet medtagna.

Emellertid hade de räddat sina hjordar och voro mycket belåtna med sitt

verk. Så snart det var slut, kastade sig hvarenda en ned på den

plats, där han stod, och sof i många timmar. Vakt hölls af några

af de sist anlända gossarna, då det icke alls var osannolikt, att

indianerna skulle draga fördel af den allmänna förvirringen och

komma och stjäla boskap.

När gossarna vaknat följande morgon, redo de tillbaka hvar

och en till sitt, och Hughs af delning njöt af ett härligt bad i

floden. Sedan de äfven bytt kläder, samlades de kring en utmärkt

måltid.

»Jaha, Lightning, det här har varit en ny erfarenhet för dig»,

sade Broncho Harry.

»Ja, jag är glad att jag sett en präribrand», svarade Hugh,

»men jag känner ingen önskan att få se en till.»»Sen I, gossar», sade Harry, »där kommer någon galopperande

till lägret. Jag förmodar, han medför nyheter om rödskinnen.

Jaså, det är Tom Newport. Nå, hvad har du att meddela, Tom?»

frågade han, då mannen stannade.

»Ingen tid att förlora, Broncho! Stig genast till häst och tag

de andra med dig! När vi kommit i väg, skall jag berätta.»

På otroligt kort tid hade gossarna sadlat och gjort sig färdiga

att bryta upp. De hade fyllt sina läglar med vatten och af kocken

fått det bröd och det kalla kött, som var öfver efter frukosten.

»Hvilken väg skola vi rida, Tom?»

°

»At nordost. Indianerna hafva anfallit Gainsford. De hafva

dödat flere karlar och de flesta kvinnor och barn. Sex. flickor hafva

de bortfört, och Rutherfords Rose är en bland dem.»

Ett utrop af raseri hördes bland gossarne.

»Hvar ligger Gainsford och hvem är Rutherfords Rose?»

frågade Hugh.»

»Gainsford ligger vid foten af de berg, som sträcka sig söder

om indianernas område, och har omkring tjugu hus. Rutherford

var den förste, som slog sig ned där. Upprepade gånger sade vi

honom, att det var för nära rödskinnen, och att det förr eller senare

skulle blifva oroligheter, men Steve Rutherford är en sådan där

inpiskadt envis människa, sorn aldrig tar reson utan går sin egen

väg. Han fick en liten kreaturshjord i dalen där och en jordlapp,

och efter sin uträkning skulle han ej länge bli ensam på platsen.

Han hade rätt däri, ty, som jag sade, finns där tjugu hus eller

rättare fanns, ty det är icke sannolikt att något står kvar nu.

Rutherford var förr i tiden cow-boy och gifte sig och satte bo, och Rose

är hans dotter, den snällaste flicka väster om Missouri. Rutherfords

hem har alltid sått öppet för oss att taga in i. Naturligtvis ersätta

vi honom med en hjort- eller oxstek eller med några flaskor whisky,

om vi kommit från nybyggena, och om vi kommit öfver några

mavericks’*, märka vi dem med R. R.; jag tror Rose på sådant

sätt fått ett par hundra kreatur, hvilket kommer henne väl till pass,

när hon gifter sig en gång.»

»Händer sådant ofta?» frågade Hugh.

»Det kan du lita på. Det finns öfver tjugu flickor, hvilkas

fäder ha sina stugor belägna vid foten af kullarna och äro vänner

till oss, som fått en nätt liten kreatnrshjord ute på slätterna. Hvar

* Jfr s. 94, r. 5.och en, som bor i närheten af slätterna, kan naturligtvis skicka ut

sin boskap dit. Om då en flicka får tjugu märkta kreatur, ökas

denna lilla skara för hvart år, emedan de kalf var, som kommit till,

få samma märke som modern. Jag vet mången flicka, som, när

hon gift sig, haft en hjord på tre till fyrahundra kreatur. Det rör

oss alla, att Rose Rutherford blifvit bortröfvad, och vi måste föra

hem henne igen, så vidt det finns någon möjlighet. När var det

det hände, Tom?»

»I går afton vid tiotiden red jag åt det hållet och ämnade

ligga öfver natten hos Steve. Då fick jag se lågorna slå upp på

ett ställe och snart på två eller tre till. Jag galopperade det

fortaste jag kunde, förstår du, men innan jag hann fram, var det förbi

och indianerna sin kos. Af en gosse, som gömt sig bland några

buskar, fick jag höra hela sammanhanget och red direkte till er.»

»Då hafva rödskinnen sexton eller sjutton timmars försprång»,

sade Broncho; »följaktligen ha vi ingen utsikt att hinna fatt dem

förr än de äro tillbaka på sitt eget område. Jag förmodar, att

vi måste utstå en hård dust, innan vi få tillbaka flickorna.»TOLFTE KAPITLET.

Ett indianinfall.

cow-boys redo hästar, som ej blifvit använda på några

dagar. Hugh red Prins. De anlände redan före

solnedgången till den ödelagda byn. Tre män, sju kvinnor och

några barn stodo samlade där, då de redo in. Männen

hade varit borta, då öfverfallet föröfvades, och kvinnorna hade

kommit undan genom att rycka till sig sina barn och rusa ut genom

bakportarna samt gömma sig bland klippor och buskar, då de hört

indianernas tjut.

»Vi hörde, att I skullen komma», sade en af karlarna, »men

jag fruktar det är för sent; de hafva fått för långt försprång.»

»Ej en minut hafva vi förlorat», sade Broncho. »Vi voro i

sadeln tre minuter efter det Tom bragt oss underrättelsen, och vi

hafva ridit sjuttio mil sedan. Tom har tillryggalagt

etthundrafyrtio sedan förra natten. Hvar är Steve Rutherford? Har han

blifvit dödad?»

»Nej, han var ute efter några hästar, som sprungit bort. Han

befann sig tjugu mil hemifrån, då han blef varse skenet, och han

gissade genast, hvarifrån det kom. Han dref hem hästarna; ehuru

han kände sig säker på, att han skulle komma för sent för att rädda

befolkningen, trodde han, att de likväl skulle blifva nyttiga.»

»Den hedersmannen!» sade Broncho. »Hvar är han?»

»Han har ensam gifvit sig af efter rödskinnen. Några af oss

ville följa honom, men han tyckte det var bäst att vara ensam;

vi voro ej tillräckligt många för att strida; han trodde, att I, gossar,

skullen vara här snart, ty pojken här berättade, att Tom ridit till

eder med budskapet. Rube Garston och Jim Gattling redo bort en

timme senare, och jag räknar på, att de föra med sig några flere

innan morgonen, måhända förr.»

»Huru många hästar finnas här?»»Femton af gubbens, tror jag. De äro instängda i inhägnaden

bakom huset, och jag gissar vi andra ha lika många till.»

»Då finns det tillräckligt många för oss tio och tio till», sade

Broncho Harry. »Våra hästar äro ej dugliga för längre ridt i kväll.

Vi skola äta en bit och så gifva oss af. Huru många ären I?»

»Sex.»

»Så gör det sexton. Jag ser, att tre af er hafven kulgevär,

och fyra af oss hafva det äfven. Nu är frågan den: Hvilken

väg hafva de röda djäflarne ridit? Hafva vi ingen ledning,

lönar det ej att följa efter dem. Jag tänker, Steve är tillbaka här

snart. Han visste, att han ej ensam förmådde något, men han ville

utforska den saken. En tillräcklig styrka att inbryta i

indianterritoriet hunne ej vara samlad här förr än i afton; det kunde han

ju förstå.»

Han tog en lykta med sig», sade en af gossarne.

»Ja, det bevisar ju saken. Jag gissar, han följde dem till fots

till dagbräckningen och steg sedan till häst samt fortsatte på deras

spår, till dess han var i stånd att tämligen säkert gissa sig till, hvar

de slagit läger; sedan kommer han tillbaka och underrättar oss.

Så är min tro.»

»Du har nog rätt, Broncho. Han sade ej mycket, när han gaf

sig i väg, men när vi talade om att följa med, sade han: ’Stannen

I, där I ären, vi kunna ändå ej strida mot dem, förrän vi få hjälp.

Stannen därför här, gossar!’ Det var hårdt för oss, när våra

döttrar blifvit bortröfvade och våra hustrur dödade och hela byn

ödelagd, men vi visste, att Steve bättre än vi kände till indianerna,

och att han mången gång varit inne i hjärtat af deras land, hvarför

vi väntade. Men det upprepar jag, Harry, det var hårdt att sitta

lugnt stilla och veta, att de där mördarne och bofvarne aflägsnade

sig längre och längre för hvar timme.»

»Vi skola nog hinna upp dem», sade Harry förtröstansfullt.

»Om gubben ej är tillbaka inom en half timme, gifva vi oss af.

Vi skola följa spåret så godt vi kunna med lyktor. Komma vi

till något ställe, där spåret är afbrutet, hafva vi ingenting annat

att göra än att invänta Steve. Han I ätit? I annat fall är det

bäst att göra det. Att ge sig ut på ett dylikt företag fastande,

duger ej. Vi komma att behöfva all vår kraft, innan vi fullgjort

vårt värf, det kunnen I vara förvissade om.»

Ingen hade ätit något sedan föregående kväll, och de insågo

att detta var ett klokt råd.»Det finns några får där bakom min stuga», sade en af dem.

»Det är troligt, att de voro uppe på bergen, då indianerna kommo,

men jag såg dem gå in där i morse. Vi ha ej tid att koka något

nu, därför dela vi er mat, och så skjuter jag några får och skär

upp dem. De skola räcka för oss ett par, tre dagar.»

»Det var en god idé. Och finns det något mjöl kvar, som ej

blifvit bortstulet, är det bäst att dela det i några påsar på fem,

sex skålpund och taga dem med. Det skall komma till pass. Hallå!

Här komma några flere gossar.»

En minut därefter redo åtta cow-boys in.

»Hallå, Broncho, jag tänkte, vi skulle finna dig och din skara

här. Vi ha ridit allt livad tygen hållit för att komma i tid att följa

dig, om du drager ut.»

»Vi ämna oss åstad, så långt vi kunna, Ike, och hålla nu på

att byta hästar. Jag tror det finns så många öfver, att I kunnen

få hvar sin.»

»Han I hört, åt hvilket håll rödskinnen tagit vägen?»

»Icke ännu. Rutherford har följt efter dem, och han är nog

snart här igen; hvarom icke, skola vi möta honom. Det värsta är,

att de hafva tjugu timmars försprång, så att det ingen möjlighet är

att hinna upp dem. Hvad vi hafva att göra, är att skjuta ned

några af dem, gifva dem en minnesbeta och föra flickorna hem

igen, om vi kunna; samt göra detta så fort som möjligt för att

icke få hela indian territoriet emot oss.»

Inom några minuter voro de sist anlända försedda med nya

hästar. En häst togs med åt Rutherford, och, med en af de

öfver-lefvande efter indianinfallet i spetsen, gaf den lilla hären på tre

och tjugu man sig i väg. De redo fort, icke därför att man

egentligen behöfde skynda, men emedan hvar och en brann af begär att

komma till fienden. Sedan de ridit omkring tjugu mil, höllo de

in sina hästar, ty en eld blef synlig på ett icke långt afstånd

framför dem.

»Där ha vi bestämdt Rutherford», sade en af nybyggarne.

»Han väntar på oss.»

Då de kommo fram, reste sig en hög gestalt vid elden.

»Nå Steve, har ni kommit dem på spåren?» frågade Jim

Gatt-ling, den yngste af byinvånarne, ifrigt.

»De hafva gått öfver bergryggen ned i Springerdalen, därpå

genom den mindre canon och sedan upp till Pequinah Creeks

källa. Jag gick ej längre än genom canon för att se, hvart detogo vägen, och återvände sedan hit. Jag antog, att några af er

skulle hunnit fram hit då.»

»Redo de fort?»

»Nej, de rastade några timmar. Förmodligen hade de ridit

långt, innan de anföllo vår by. Om jag ej blifvit varse deras eldar

en stund förut, hade jag kommit alldeles inpå dem, ty jag

beräknade ej, att de skulle göra halt så snart. Jag lurade på dem, och

när de bröto upp i morse, tog jag reda på spåret. De färdades ej

mycket fort. De hade omkring ett hundratal kreatur med sig, och

sannolikt hafva de tre till fyra dagsresor framför sig. Så vidt jag

kunde se, höra de ej till denna trakt. De sågo obekymrade ut och

beräknade helt säkert icke, att de kunde blifva eftersatta. Det är

icke så ofta, man jagar dem, då de väl kommit upp i bergen. Jag

är glad att se er här, gossar, och jag tackar er allesammans. Det

var, hvad jag väntade af er, att I skullen komma hit, så snart I

fingen budskapet.»

»Vi hafva en uthvilad häst med oss åt er, Steve», sade Jim

Gattling. »Vi dref vo in en hjord på eftermiddagen, och de bytte

alla hästar där hemma, så vi äro färdiga att rida med ens.»

»Det var bra, Jim.»

»Huru många äro rödskinnen?» frågade Broncho.

»Öfver fyrtio.»

»Dem reda vi oss lätt med.»

»Ja, om vi hinna dem, innan de komma fram till sin by,

Broncho. Men det tviflar jag på att vi göra.»

»Var lugn, vi skola besegra dem, Steve, om de så vore fyra

hundra stycken», sade Harry. »Vi hafva dragit ut för att åter

hemföra er Rosie och de andra flickorna, och det skola vi utföra,

var säker på det.»

Rutherford fattade Harrys hand och tryckte den. Sedan steg

han till häst och satte sig i spetsen för skaran för att visa dem

vägen.

Det var en mödosam ridt öfver den bergås, som skilde de båda

dalarna åt. De kunde endast rida i skridt, och det dröjde fem

timmar, innan de kommo fram till den flod, vid hvilken de skulle

slå läger. Här släpptes hästarna lösa för att beta, och männen

kastade sig ned på marken och somnade genast, ty det var öfver

midnatt. Med dagen voro de uppe igen; en stor eld tändes, och

man kokade en del af fårköttet samt bakade något bröd. Så snart

de ätit, gåfvo de sig åter i väg.Hugh hade ej bytt häst i byn. Broncho Harry hade sagt

honom, att de sannolikt ej komme att färdas många timmar första

aftonen, och han visste, att Prins, som sprungit ledig sista tiden,

väl kunde stå ut därmed, hvarför han föredrog att rida honom, då

han förstod, att på en sådan expedition hans snabbhet vore af

största nytta.

En hastig ridt om tio mil förde dem till ingången af canon.

Denna, som var mycket vid i början, afsmalnade inåt till ett mellan

tio och tjugu fot bredt pass med lodräta klippor på båda sidorna.

Det framgick tydligt af den glatta ytan, att under regntiden en

väldig ström, som fyllde canon med trettio till fyrtio fots djupt vatten,

här forsade fram; men nu var den alldeles uttorkad, och långa

stycken kunde de rida raskt framåt. Här och där hade likväl

klippstycken fallit ned ofvanifrån, och på sådana ställen måste de stiga

af och låta hästarna på egen hand klättra öfver stenarna, så godt de

kunde. På dessa platser utvisade ripor i stenen, hvarest den trupp, de

förföljde, gått fram dagen förut.

Denna canon var omkring en mil lång, och den dal, i hvilken

den mynnade ut, låg några hundra fot högre än den, de nyss lämnat.

I detsamma de kommo ut ur passet, läto de hästarna fatta galopp,

då spåret efter indiantruppen var mycket tydligt framför dem. Då

de kommo djupare in bland bergen, blef sceneriet mycket vildt.

Bergen voro beklädda med skog; stora klippmassor tornade sig upp

öfver dalen, och stenblock lågo hindrande på deras väg. På några

ställen tog spåret af från dalbottnen och slingrade sig uppför sidorna

af bergen samt ledde emellanåt ut på klippafsatserna öfver bråddjup

och under branter. Ifriga som de voro att komma framåt, måste de

till fots färdas långa stycken, enär en stor del af hästarna, som

till-bragt sitt lif blott och bart på slätterna, voro rädda och oroliga på

denna för dem obekanta mark. Det erfordrades både lock och

smekningar att få dem öfver passen.

De fortsatte sin ridt till sent på eftermiddagen och gjorde då

halt. Nästa dags färd var af alldeles samma slag. De voro nu

högt uppe i bergen, och Steve sade dem, att de voro nära

bergskedjans högsta ås.

»Det är bäst vi stanna här», sade Rutherford vid tretiden på

eftermiddagen, då de kommo till en liten ström. »Vi få ej trötta

nt djuren; de hafva haft styft arbete allaredan i dag.»

»Vi hafva kommit rödskinnen närmare, Steve», sade Broncho

Harry. »Spåren äro nu färskare.»»Ja, vi hafva vunnit något på dem, men ej något att tala om.

Deras hästar, som äro vana vid bergen, gå nog fortare än våra, men

boskapen har väl hindrat dem. Skälet hvarför jag stannar här, är

det, att det finns ett slags klippmur ett par mil härifrån, och ehuru

jag ej tror, att de hafva någon tanke på att möjligen vara förföljda,

är det rätt sannolikt, att de lämnat en vakt kvar på toppen af

muren. Här skulle de aldrig kunna angripa oss, ty vi synas icke

alls. Jag önskar att få min dotter tillbaka, men att bortkasta vårt

lif därför, är ej rätta sättet. Varen försiktiga med elden, gossar,

så att ingen rök hvirflar upp! Hvar enda vedpinne måste vara

torr som spån.»

»Hur i all världen kunna indianerna lefva i dessa berg?» frågade

Hugh, sedan de tillagat och ätit sitt mål.

»Landet är olika på andra sidan», sade Jim Gattling. »Vi äro

nära toppen af åsen nu, och på andra sidan sluttar marken mycket

långsammare. De hafva flere områden, där hornboskap och får

kunna lefva. Men jag vet just ingenting om landet här. Steve har

varit öfver, men det är icke många andra, som varit det.»

»Ja», sade Rutherford, »det är som Jim säger. Där finns en

vidsträckt högplatå med rymliga dalar ned mot Rio Colorado. Vi äro

nu ej långt från Nya Mexikos gräns, och från bergstopparna här

kan man se de spanska topparna på etthundrafemtio mils afstånd.

Jag anser, att vi böra rida utför på den sidan. Här finnas en

hop indianbyar, och ehuru vi möjligen lyckas prygla den skara,

vi ha framför oss, skulle de andra inom kort samlas i mängd och

afskära återtåget för oss, ty de känna trakten bättre än vi, och

deras hästar kunna galoppera, där vi måste leda våra. Om vi rida

utför på andra sidan, kunna vi komma fram lika fort som de,

och väl nedkomna i Colorados floddal, skola vi få hjälp från de

ranchos, som ligga där.»

»Det blir allt den bästa vägen, Steve», sade Broncho Harry.

»På slätterna kunna vi bekriga så stort antal af dem som helst,

men det vore ej roligt, att bli innesluten i bergen här, utan någon

utsikt till undsättning. Vi skulle nog hålla dem ifrån oss i det

längsta, men till sist skulle de helt visst göra kol på oss. Men

hvad föreslår ni nu till att börja med?»

»Jo, jag tänker, att om de utställt en vakt på de klippor, jag

talade om, står han icke kvar där efter mörkrets inbrott, och att

faran ligger vid andra änden af passet. Antagligen kommer det

att finnas en eller ett par skiltvakter där. Enligt min åsikt är denbästa planen den, att jag, Jim Gattling och ett par till gå tyst och

lugnt framåt. Om vi då träffa på ett par af rödskinnen där, röja vi

dem naturligtvis ur vägen. Sedan vi gjort det, kunna de öfriga

komma upp genom passet. Det är icke någon plats för den, som

ej känner hvarenda fotsbredd, att gå där i mörkret, och I måsten

göra bloss i ordning att tändas, då en af oss kommer tillbaka med

underrättelse att passet är klart. Sedan vi skjutit skiltvakterna, skola

Jim och jag gå på utkik. Vi veta ju ännu icke, hvad det är för

ett band, eller hur långt bort deras by är belägen. Vi skola följa

spåret, och när de andra kommit fram genom passet, måste de

vänta, tills vi säga dem till. Efter som indianerna gått denna väg,

antar jag, att deras by ligger femton mil från passets högsta punkt.

Där finns en stor by, och jag förmodar, de höra dit. De hafva

kanske just nu kommit hem och ämna festa rätt ansenligt i natt.

Hvilken skada, att vi ej äro där! Emellertid kan det icke hjälpas.

Vi skulle förlora alltsammans, om vi försökte gå vidare, innan det

blir mörkt.»

»Hvilka tager ni med er, Steve?»

»Jo, er, Broncho, och Långe Tom, ehuru det just kan göra

detsamma, då I alla önsken klå dem.»

Så snart det skymde på, satte sig den lilla truppen ånyo i gång.

»Där är klippan», sade Rutherford och pekade på en lång, mörk

linje, som reste sig framför dem. »De kunna icke se oss här, och

jag antar, att om där stått en spejare, är han sin väg längesedan.

Nu tagen I andra våra hästar och skriden långsamt framåt. I sen

den där punkten, som höjer sig öfver linjen; den är belägen på

denna sidan om passet. Där stannen I, till dess en af oss kommer

tillbaka.»

Under rasten hade man iordninggjort blossen, till hvilket

ändamål ett par unga, kådrika granar blifvit fällda och sönderklufna.

De fyra spejarne gingo raskt framåt, och den öfriga skaran letade

sig långsamt och försiktigt fram till den punkt, Steve utpekat. De

hade någon svårighet att finna ingången till passet, men så snart

de lyckats, kastade de tyglarne på hästarnes halsar och stego af.

Tiden föreföll lång, ehuru ej mer än två timmar förflutit, då de hörde

ett lätt buller i passet.

»Ar det du, Broncho?» frågade Hugh.

»Nej, det är jag; men jag hade så när slagit ihjäl mig bland

dessa välsignade klippstycken. Det är så mörkt som i en graf, och

man ser ej handen för ögat.»ROSIE RÄDDAD.»Nå, hur har det gått, Tom?»

»Det har icke gått riktigt bra. När vi kommo upp ur passet,

sutto två rödskinn där vid en eld. Vi gingo så tyst det var

möjligt, men just som vi fingo dem i sikte, måtte de hört någonting,

ty båda två rusade upp och voro försvunna som blixten. En half

timme väntade vi utan att röra oss, och då kommo de tillbaka.

Vi kunde hafva skjutit, men Steve ansåg, att det var för stor risk,

hvarför han och Jim företogo sig att krypa framåt, medan Broncho

och jag skulle hålla oss färdiga att skjuta, i fall rödskinnen skulle

fly. Det dröjde länge om, eller åtminstone föreföll tiden oss lång.

Rödskinnen voro oroliga, och vi kunde se, att de lyssnade.

Slutligen rusade båda upp, men det var för sent. Steve och Jim sköto,

och båda föllo, hvarpå vi kommo fram. Det värsta af allt var, att

en af deras hästar slet sig och satte i väg. Steve sköt efter honom.

Kanhända han träffade honom, kanhända icke; i hvilket fall som

helst kom hästen undan. Så nu måsten I skynda er, så mycket I

kunnen.»

Blossen tändes, och ledande sina hästar, begaf sig skaran framåt

genom hålvägen. Den var brant och smal och belamrad med stenar,

men på en half timme uppnådde de andra änden. Broncho Harry

inväntade dem här.

»Vi skola taga af åt höger en half mil och stanna där. Där

står en träddunge, i hvilken vi skola vänta. Det var förbaskadt

illa, att hästen kom undan. Helt säkert skall han blifva orsak till,

att vi få indianerna öfver oss. Steve har ej gått långt. Han säger,

att det ligger en annan by omkring tre mil från den, han antager

att det skall vara; när han hunnit omkring fyra mil härifrån, ser

han, åt hvilket håll spåret leder, och när han fått det klart för

sig, kommer han tillbaka.hit till träden.»

»Tror du, att du träffade hästen, Harry?» frågade Hugh.

»Du kan väl icke tro, att jag skulle skjuta bom, om jag

siktade på en häst, Hugh. Olyckligtvis träffade jag honom nog. Om

jag skjutit bom, hade det ej betydt så mycket. Om han kommit

galopperande in i byn utan ryttare, kunde de ju trott, att han

blifvit skrämd på något sätt. Sannolikt hade de då skickat ut

fyra man att se efter, hur det förhöll sig; men när han kommer

sättande med en kula i huden, då förstå de ju, att det varit

en strid.»

»Hvad tror du de komma att göra i sådant fall, Harry? Ar

det antagligt, att de i sträck rida hit?»

Hen ty, Rödskinn och Cowboys. 10»Kanske och kanske icke. För min del tror jag, att de icke

göra det, utan jag gissar de ställa ut spejare kring hela byn och

vänta till morgonen. De veta icke, huru pass manstark vår trupp

är, och vilja ej utsätta sig för något försåt i mörkret.»

»Men kanske märka de ej under dans och festande, att hästen

kommer springande?»

»Åh, alltid finns det några pojkar, som skola se till hästarna;

för resten har det där packet alltid öronen öppna. De skulle på

en half mils afstånd höra en häst, som kom galopperande öfver

slätten, och mer än det. Med detsamma pojken ser, att hästen är

sadlad, springer han och omtalar det, hvarpå de föra hästen till

elden och betrakta den. Då de därvid blifva varse det märke, jag

gjort på honom, så kan du lita på, att det blir oro i lägret.»

Två timmar förflöto, och sedan hördes trampet af en häst.

»Nå, Steve, hvad nytt?»

»Hästen har rusat rakt in i byn — den by, vi trodde det var

— och alla andra spår leda äfvenledes dit. Det är ingen möjlighet

nu att öfverrumpla dem.»

»Hvad komma de att företaga, måntro?»

»De komma att hålla vakt hela natten, det är då visst, och på

morgonen sända nt ett par spejare. Här finns ej mycket träd, och

de räkna nog på att blifva oss varse lika snart som vi dem, och

de utskickade rida säkerligen de bästa hästar, de äga. Vi kunde

ju lägga oss ned vid ingången till hålvägen och skjuta ned dem,

när de komma; men jag ser ej, att det skulle gagna oss. Om de

ej komme tillbaka, skulle detta vara ägnadt att än mer egga de andra

att vara på sin vakt. Om vi ej skjuta dem, skola de finna våra

spår här och underrätta dem i byn, om huru många vi äro. Det

säger jag, gossar, att från hvilken sida jag än tager saken i

öfver-vägande, ser jag ingen utväg, och hvad som gör den än värre är,

att då de komma tillbaka och förtälja om de båda spejarnes död,

kommer man att förfara mycket hårdt med fångarne i byn. Nog

ger jag gladt mitt lif för Rosie, men jag kan icke begära, att I

skolen gifva edert, då jag ej ser någon möjlighet att befria henne.

Vet du någon råd, Broncho?»

»Nej, det gör jag ej, Steve. Men kanske någon af er, gossar,

har ett förslag att göra?»

Ingen svarade. Då sade Hngh: »Jag är endast en yngling

än, och jag vet ej, om mina tankar kunna äga något värde, menjag vill säga er dem. Det tyckes mig, att vi först och främst borde

lämna fyra man vid passet. Om fyra indianska spejare komma,

böra de skjuta eller tillfångataga tre af dem och låta en

undkomma. Om det endast är två spejare, skulle jag låta den ene

fara.»

»Hvarför det, Hugh?» frågade Broncho Harry förvånad.

»Jag skall strax förklara mig, Broncho. Alla vi andra, utom

de fyra, som ställas på vakt, böra genast gifva oss af, göra en lång

omväg och komma till byn från motsatta sidan samt stanna och

gömma oss en mil eller så därifrån; ju närmare vi kunna komma,

dess bättre. Skälet, hvarför jag föreslår att släppa en af spejarne,

är detta. Antag, att tre eller fyra sändas ut att spionera och ingen

återvänder; indianerna skola då vara öfvertygade om, att de fallit

för något försåt. De skola ej veta, huru manstarka vi äro, eller

om vi ämna göra attack på deras by, och de skola stanna hemma

och invänta oss under flere dagar kanhända och sedan skicka ut

nya spejare. Men om en kommer tillbaka med den underrättelsen,

att de ej sågo spår af oss, förr än de voro alldeles intill hål vägens

öppning, att tre eller fyra skott lossades öch att kamraterna blefvo

dödade, men att han själf flydde utan att blifva eftersatt, tyckes,

det mig, att de helt naturligt skulle föreställa sig, att endast en liten

afdelning befunne sig där — möjligen tre, fyra man från den by, de

anfallit, hvilka kommit för att hämnas — och sända ut en styrka,

bestående af deras tappraste krigare, för att anfalla den.

Naturligtvis skulle de fyra, som lämnats kvar vid hål vägen, med detsamma

de fullgjort sitt värf och indianen hunnit ur synhåll, stiga till häst

och följa samma båge, som vi gjort, för att så fort som

möjligt förena sig med oss. Vi skulle stå på vakt, och sedan vi sett

krigarskaran rida bort, genast infalla i byn. Då kanske hälften af

deras vapenföre män då vore borta, och de hemmavarande, sorglösa

i den föreställningen, att fienden befunne sig vid passet, ej [-fruktade-] {+fruk-

tade+} något anfall, skulle vi vara inne i byn innan ett skott blifvit

lossadt.»

»Här har ni min hand, unge man», sade Rutherford. »Det var

en vis plan, och om den ej lyckades, vore det underligt.»

Alla instämde.

»Det förvånar mig», fortsatte Steve, »att ni kunnat tänka ut en

dylik plan, medan jag, som legat i strider med indianerna i tjugu

år, stod alldeles rådvill. Ni har ej uppehållit er länge på slätterna,

Lightning — det är ju så de kalla er — men ni kunde ej hafva reson-nerat bättre, om ni vistats där femtio år. Det säger jag er, unge

man, om jag får tillbaka min Rosie, är det tack vare er, och

behöf-ver ni någon att lita er till, så räkna på Steve Rutherford.»

Därpå sade Jim Gattling, den unge nybyggaren: »Rosie och

jag skulle gift oss i nästa månad, och jag behöfver väl icke säga

er, hvad jag känner.»

»Hvilka af oss skola stanna, ocli hvilka skola rida härifrån?»

frågade Harry. »Ni är den ende, som känner landet, Steve, så ni

måste då rida med. Långe Tom och jag skola stanna, om ni så

tycker. Om ni beskrifver byns läge, hittar jag nog vägen efter er.

För öfrigt har man ju spåret att följa. Vill du stanna hos oss,

Hugh?»

»Nej, jag följer med Steve», sade Hugh med bestämdhet. »Ehuru

jag ej tvekar att deltaga i en strid, säger jag uppriktigt, att jag ej

med kallt blod kan sikta på och skjuta ned, låt vara fiender.»

»All right, Hugh. När du en gång lärt dig känna

indianerna så väl, som vi känna dem, och vet, att barmhärtighet är

något för dem alldeles okändt, att de kallblodigt mörda kvinnor

och barn och martera ihjäl sina fångar, skall du ej känna på

samma sätt.»

»Jag stannar hos dig, Broncho», sade Jim Gattling. »Jag har

nyss sett mitt hus nedbrändt, min bästa boskap bortröfvad och mina

vänner dödade och skalperade, så dn kan lita på, att jag skulle sikta

på ett rödskinn och döda det alldeles så, som jag skulle sätta

klacken på en skallerorm.»

Den lilla truppen steg till häst och gaf sig af, anförd af

Rutherford. »Vi behöfva ej brådska», sade han. »Vi ha god tid, och jag

antager, att när vi komma ett stycke längre fram, måste vi stiga

af och leda hästarna. De ha blifvit mycket ansträngda uppför

bergen, och komma säkerligen att i morgon behöfva all den

snabbhet, de besitta.»

Följaktligen steg man af efter att ha ridit en half timme, oeh

hästarna leddes en lång sträcka. Detta var en ny öfning för

cowboys, hvilka sällan gå till fots. En häst står alltid redo, och om

det blott gäller att hämta ett ämbar vatten nere vid floden, kastar

en cow-boy sig genast upp på hästen. Men alla insågo, att Steve

hade rätt. De visste, att de hade att rida minst hundra mil, innan

de kunde hoppas att träffa på vänner, och att de komme att

häftigt förföljas. Det var därför af högsta vikt, att hästarna skulle

vara så litet uttröttade som möjligt. Efter tre timmars vandringsutto de åter upp och fortsatte sin väg, till dess Steve Rutherford

sade, att han trodde, de nu hade tillryggälagt en tillräckligt lång

sträcka. Månen hade gått upp klockan tu, och hans sken hade

möjliggjort det för dem att färdas /ort, sedan de åter stigit till häst.

»Vid foten af dessa klippor ligger byn», sade Steve. »Nu,

gossar, kunnen I sofva tills dagen bräcker. Jag skall hålla vakt och

se till, att ingen af hästarna rusar bort.»

Efter några minuter var allt tyst i den lilla dalkjusan, om man

undantager det ljud, som åstadkoms, då hästarna afbetade det korta

gräset. Då solens första strålar glödde, väckte Rutherford en af de

sof vande.

»Jag skall på utkik», sade han. »Då de andra vakna, så säg

dem, att de ej lämna denna dalsänka, och att de noga akta, att ej

hästarna blifva synliga. Rödskinnen lära allt hålla ögonen öppna

i dag, och om de finge sikte på något af djuren, skulle detta

omintetgöra hela vår plan.»

Rutherford var borta två timmar. Långt före hans återkomst

voro alla männen uppe. Bill Royce hade gått litet längre framåt

dalen, som afsmalnade i en hålväg, och försiktigt klättrat uppför

klipporna, för att få en öfverblick öfver trakten.

»Byn syns icke, och inga rödskinn heller, så långt jag kan

se», sade han, då han kom tillbaka, »så jag tror vi tryggt kunna

göra upp en eld och koka vårt kött. Vi ha blott ett mål kvar nu.

Sedan måste vi taga till hästkött, antar jag. Snart ha vi nog Steve

tillbaka med tjugu rödskinn i spåren.»

Just som de hade maten färdig, återvände Steve.

»Vi äro ungefär tre mil från byn», sade han, »men om vi hålla

oss nere mellan bergen, kunna vi utan fara närma oss den på en

half mils afstånd. Hvad hållen I på med?»

»Vi laga mat.»

»Ja visst, man måste äta; men ju förr vi komma i väg, dess

bättre.»

Så snart de ätit, stego de till häst och höllo sig tätt intill foten af

bergen, ända till dess Steve sade: »Vi kunna ej komma öfver nästa

brant, därför måsten I taga af in i den här dälden. Jag tittade

in där nyss, och där finns godt bete åt hästarna. Men sen väl

efter, att det ej är något, som kan skrämma dem, ty om någon

af dem skulle sätta i väg, vore vårt lif ej mycket värdt. Bill Royce

och Owen skola följa mig. Från buskarna där borta på klippornakunna vi se lägret, och vi skola tura om med vakten. Om I andra

lyden mitt råd, försöken I sofva, tills vi komma tillbaka. Men

ställen för all del ut två vakter!»

»Tillåter ni, att jag följer ined er, Steve?», frågade Hugh. »Jag

känner mig icke det minsta sömnig.»

»Gå du i mitt ställe, Lightning», sade Royce. »Jag är icke

mycket ifrig att få se rödskinnen. Förmodligen får jag nog af dem,

innan det här är slut.»TRETTONDE KAPITLET.

Befriade.

fteve Rutherford, nybyggaren Owen och Hugh banade

sig försiktigt väg fram mellan klippstyckena längs foten

af de branta klipporna. Då de hunnit till den punkt,

från livilken man kunde se indianbyn, klättrade de upp

på de högsta klippstyckena, hvarpå de lade sig ned och försökte

att genom remnorna mellan dem få en öfverblick öfver byn. Ehuru

den låg nära en half mil därifrån, tycktes dem afståndet ej

fjärdedelen så långt i den klara bergsluften. Läget var väl valdt; berget

reste sig nästan lodrätt bakom byn, skyddande den från anfall från

ett håll; framför den och på sidorna sluttade marken och var fri

från småskog och ojämnheter, som kunnat erbjuda skydd åt

anfallande. Skuggande träd stodo i och omkring byn. En hop hästar,

vaktade af indianpojkar, betade strax utanför. Rök hvirflade från

wigwams, och mellan träden syntes män och kvinnor röra sig.

»Huru länge tror ni det dröjer, innan spejarne komma tillbaka

Steve?»

»En timme eller half skulle jag tro; förmodligen redo de ut i

dagbräckningen.»

Sedan tjugu minuter förflutit utropade Steve: »Där kommer

han!» De andra två blefvo indianen varse i samma ögonblick, då

först hufvudet och axlarna, sedan hela ryttaren och hästen, blefvo

synliga på krönet af en backe omkring fyra mil ifrån dem. Efter några

minuter kunde de märka, att det blef rörelse i lägret, därpå huru

några krigare skyndade ut ur byn, kastade sig upp på sina hästar

och galopperade bort att möta den återvändande spejaren. De sågo

dem sammanträffa med honom samt, utan att dröja ett ögonblick,

vända helt om och följa med honom in i byn, dit de anlände tio

minuter senare. Strax därefter genljöd luften af en vild veklagan.

»Nu veta de det», sade Steve, »de börja känna, hvad vi känna.Allt är godt och väl, så länge de äro ute och mörda och bränna

och komma tillbaka med skalper, men när det sker dem själfva på

samma sätt, då äro de ej belåtna.»

»Huru snart komma de att draga ut, tror ni, Steve?»

»Icke ännu på en stund. De skola rådslå först; indianerna

företaga aldrig något utan att rådpläga. Man ser endast kvinnor

och barn mellan träden nu. Säkert samla sig krigarne till en stor

rådplägning: först skall spejaren afgifva sin berättelse, och därpå

skola höfdingarna tala.»

»Vår plan måtte väl ej misslyckas!», sade Hugh.

»Det tror jag ej», sade Owen. »Någonting måste de göra, och

de våga säkerligen ej gifva sig nt två och två, emedan de ju då

kunna råka ut för försåt och blifva nedskjutna på samma sätt som

spejarne. För öfrigt hafva de förlorat flere man och måste utkräfva

hämnd. Ja, de komma med säkerhet att draga ut.»

En timme senare hördes vilda tjut.

»Det är deras krigsskri», sade Steve; »deras beslut är således

fattadt.» Efter några minuter sågos indiangossarna drifva in hästarna

i byn, hvarpå en mängd krigare redo ut.

»Det är en duktig klunga», sade Steve i tillfredsställd ton. »Vi

skola försöka räkna dem.»

»Trettiofem.»

»Lightning har de yngsta benen. Skynda öfver till de andra och

säg, att de hålla sig färdiga. De skola ej lämna dälden förr än vi

komma; det brådskar ej så mycket, ty vi kunna ändå ej göra attack,

förr än truppen är några mil borta. Om de bortridande hörde

skotten, skulle de vara tillbaka som en pil.»

Hngh gjorde som han blef tillsagd. Han gaf till ett rop af

tillfredsställelse, då han fick syn på Broncho Harry och de män,

som kvarstannat med honom; de hade kommit några minuter förut.

»Well, Harry, vi sågo, att allt gått efter uträkning, eftersom

endast en af spejarne kom tillbaka.»

»Har det lockat ut dem?», frågade Harry.

»Ja, ett band, trettiofem man starkt, drog ut för fem minuter

sedan.»

»Tur för oss!», sade Harry. »Då skola vi nog rå på dem. Jag

tänker, att det icke finns flere än trettio vapenföra män kvar i byn,

och då vi öfverrumpla dem, hafva de ingen utsikt gent mot oss.»

»Hnr gick det till, Harry?»

»Just som jag antog det skulle gå, gossar; tre stycken kommout. De voro mycket rädda för att komma nära och skreko åt sina

kamrater, men fingo naturligtvis intet svar; därpå galopperade de i en

krets, en och en i sänder, och kommo därunder närmare och närmare;

slutligen voro de förvissade om att platsen var öfvergifven och redo

fram. Vi läto dem komma så nära, att det skulle vara omöjligt

för oss att skjuta bom, och så sköto vi två af dem. Den tredje

red sin väg. Vi sköto efter honom, men aktade oss väl att träffa

honom, och, så snart han var borta, skyndade vi till skogen,

där vi lämnat våra hästar, och kommo hit ganska raskt. Det var

ingen svårighet att följa ert spår. Det tycks, som vi kommit

alldeles lagom. Här ha vi ju Steve.»

Man utbytte en hjärtlig hälsning.

»Vi skola låta dem vara tio minuter till», sade Steve. »Och

så är det bäst, Broncho, att vi nu på förhand bestämma, hvad hvar

och en af oss skall göra, då vi komma in i byn; eljest kan det blifva

villervalla, och fienden kan taga till tomahawken mot fångarna,,

innan vi hinna till dem.»

»Ja, det är bäst», instämde Broncho. »Nåväl då, vår skara skall

strida och ni med edra kamrater genomsöka wigwams. Och kommen

ihåg livad jag säger, gossar! Intet skott på kvinnor och barn! Vi

hafva dragit ut för att rädda de bortröfvade kvinnorna och hämnas

på männen för de våldsgärningar de föröfvat mot oss, men vi böra ej

handla lika illa som de gjort.»

Alla cow-boys samtyckte härtill, men ett par af männen från

byn muttrade: »De hafva dödat våra hustrur och barn, hvarför

skulle vi ej betala dem med samma mynt?»

»Emedan vi äro hvita och inga rödskinn», sade Broncho Harry.

»Innan vi våga vårt lif för er, måste vi hafva ert ord på, att ingen

skjuter på kvinna eller barn. Det är våra villkor, och jag tycker

ej, att de äro obilliga.»

Då cow-boys enhälligt instämde och de andra insågo, att det

var allvar med orden, samtyckte dessa, ehuru motvilligt.

»Det är rätt», sade Broncho Harry. »Nu hafven I alla gifvit

ert ord, och om någon bryter det, skjuter jag, och därmed punkt.

Nu måste vi gifva oss af, Steve.»

Männen svängde sig upp i sadlarna. »Långsamt till börja med,

gossar, till dess vi komma i sikte af byn, och sedan så fort det är

möjligt.»

Men alla voro ifriga att få slåss, och takten ökades så

småningom ända till dess de blef vo varse byn. Då satte de af i sträcktgalopp. Snart hörde de allarmropet, indianernas tjut, kvinnornas

■och barnens skrik och hundarnas skall. Skott lossades, men till

Hughs förvåning upphörde dessa, innan de hunno fram.

»Rödskinnen fly», utropade Broncho Harry. »Håll omkring

träden, afdelning 2, och sätt rakt öfver slätten efter dem! De hafva

kanske några af flickorna med sig.»

Indianerna, som blifvit alldeles hufvudyra vid åsynen af

fienden från ett håll, hvarifrån de ej väntat någon fara, hade, då de

sågo en skara af dessa fruktade cow boys komma öfver sig i galopp,

ryckt till sig sina vapen och på befallning af den hemmavarande

höfdingen rusat ut till sina hästar, suttit upp och ridit bort.

Deras anförare hade genast insett, att motstånd vore fåfängt.

An-griparne voro nästan lika många som de stridbara män, hvilka

blifvit kvarlämnade i byn; de voro väpnade med dessa

förskräckliga pistoler, hvilka utgjorde indianernas skräck, och de hade den

fördelen, att deras angrepp var en öfverrumpling. Det var således

ingenting annat att göra än att rida efter hufvudstyrkan.

Ett ögonblick hade höfdingens hjärna korsats af den tanken att

de borde döda fångarna, innan de flydde bort; men det var ingen tid

att hinna till den wigwam, i hvilken dessa förvarades, och han insåg

Mven, att deras död skulle föranleda indiankvinnornas och deras barns.

Kvinnorna hade icke varit mindre snabba i sina rörelser än männen;

vid det första allarmropet hade de tagit sina barn och flyktat längs

foten af berget till ett ställe, hvilket, ehuru brant, var tillgängligt.

En stig, som slingrade sig mellan klippblock och doldes af buskar,

ledde upp till toppen af klippan. Vid den tid, då indianerna först

slogo upp sina bopålar där, hade den af byns gossar blifvit anlagd

i akt och mening att sätta invånarne i stånd att fly, i fall de

oför-modadt skulle anfallas af en öfverlägsen styrka.

Steve och hans trupp blefvo förvånade, då de funno byn

öfver-gifven. Några gubbar stodo i ingångarna till boningarna, och fyra

eller fem gamla kvinnor stodo tillsammans framför en wigwam, som

låg midt i byn; då cow-boys och nybyggarne redo fram, kommo

fem hvita flickor ut från denna wigwam och skyndade under

glädjerop sina befriare till mötes.

»Alla välbehållna, Rosie?», ropade Steve.

»Ja, far», svarade Rosie; och ett jubel utbröt bland befriarne,

då de hoppade af sina hästar och trängdes kring flickorna, hvilka

Mia hade vänner eller släktingar i truppen.

»Tre af er skola skjuta hvar sitt skott», sade Steve, sedanhan omfamnat sin dotter. »Jag sade Broncho, då vi skiides, att

det skulle bli signalen, att vi fått igen dem alla. Sedan rida några

af er, så fort I kunnen, efter dem. I kunnen behöfvas, ehuru jag ej

tror, att indianerna komma att stanna. Sägen Broncho, att det är bäst

han kommer tillbaka; det är ingen tid att förlora. De öfriga af er

sticka wigwams i eld. Men sen efter först att inga småbarn äro

kvarlämnade inne i dem. Hvar äro kvinnorna och barnen, Rosie?»

Men Rosie var i detta ögonblick allt för upptagen af Jim Gattling

för att höra honom.

»Bry dig icke om det där nu, min flicka», sade Steve och gick

fram till dem, »det blir nog tid att prata sedan, då vi kommit ur

detta trångmål. Hvar äro kvinnorna och barnen?»

»Jag vet icke, far; vi veta ingenting om dem. Vi voro inne

i denna wigwam, då vi i ett nu fingo höra skrik och rop. Strax

därpå öppnade dessa gamla kvinnor dörren och gjorde tecken

åt oss att komma ut, och i detsamma vi gjorde det, blefvo vi er

varse mellan träden.»

»Hvar äro kvinnorna och barnen?» frågade Steve en gammal

gumma på hennes eget språk. Hon såg på honom med slö min,

som om hon ej förstode. »Det är lönlöst», sade han, »jag hade bort

förstå det Leten öfverallt, gossar, få se om I ej finnen några stycken!

De hafva ej kunnat gifva sig af ut på slätterna, det är då visst och

säkert. Ej heller hafva de kunnat komma upp för berget här.

Men kanhända det finns en grotta någonstädes. Skiljen er åt och

söken; kanske finns en gångstig på något ställe.»

»Hvad ha vi att skaffa med dem, Steve?», sade en af

nybyg-garne. »Vi voro ju öfverens om att ej döda kvinnor och barn.»

»Det är ej min mening att vi skola döda dem», svarade Steve.

»Jag är så glad öfver att ha fått tillbaka min flicka och de andra med,

att jag ej vill någon något ondt; men hvad Broncho och jag tänkte,

var att bortföra några af höfdingarnas hustrur och barn såsom

gisslan. Hade vi dem med oss, skulle indianerna ej angripa oss, tänkte

vi. Det kan gälla våra skalper, gossar.»

Flere ord beliöfdes ej, och alla, med undantag af några af de

räddade kvinnornas anhöriga, gingo åt skilda håll och letade. Inom

tio minuter funno de den lönliga stigen. Den man, som upptäckte

den, skyndade tillbaka till Rutherford. »Jag har funnit stället, Steve,

det är tre eller fyra hundra alnar till vänster härifrån. Alldeles vid

slutet af den där träddungen stå några buskar invid berget. Det

såg icke ut att finnas någon väg uppåt, men jag trängde miggenom buskarna, och fann då några trappsteg huggna i klippan.

Jag gick uppför dem och vände omkring ett skarpt hörn, hvarest

jag fann en öppning i klippan. Man kunde ej se den från slätten,

och en gångstig ledde rätt uppför där.»

»Det låter illa, Owen. De hafva således en kvarts försprång,

och då tjänar det till ingenting att förfölja dem. Det är ingenting

annat att göra än att rida sin väg. Jag önskar Broncho vore här

med sin af delning.»

»De äro här om några minuter», sade en af männen. »Jag var nyss

och tittade efter dem i skogsbrynet och såg dem komma galopperande.»

När Broncho med sin lilla skara kom ridande in i byn, stodo

alla wigwams i ljusan låga. De, som stuckit eld på dem, hade

först tagit ut det kött, de funnit där. Det var flere hjortstekar och

en mängd oxkött, tvifvelsutan härrörande från den hjord indianerna

bortröfvat. Där fanns äfven hela trafvar af skinn och hudar, ämnade

till utbyte mot bössor och hästar. Med undantag af boskapen

förstördes stammens hela tillhörighet, däri inbegripna de skalper, som

blifvit tagna från deras fiender i mången strid och månget blodbad.

Med några ord delgaf man de sist anlända, hvad som ägt rum, och

glädjen var stor öfver att man hunnit fram i tid att rädda

kvinnorna från det öde, som hotat dem.

»Hörde du böss-skotten, Broncho?»

»Icke ett enda. Vi höllo på att få en skärmytsling med

rödskinnen. De ämnade strida till börja med, innan de sågo de andra

gossarna komma. Vi jagade dem två mil och dödade sex af dem. Men

sedan tänkte vi det var bäst att rida tillbaka hit, då vi kunde se att ett

par af dem, som redo de bästa hästarna, blef vo skickade i vildaste fart

efter den första truppen. Vi skulle ej jagat dem så långt, som vi gjorde,

om vi ej velat fånga fem af hästarna åt flickorna. Så snart vi gjort

det, vände vi. Har ni fått tag i några af indiankvinnorna, Steve?»

»Dess värre icke. De hade alla flytt, innan vi hunno hit. Det

fanns icke en själ i byn, med undantag af dessa gamla gubbar och

gummor.»

»Men hvart i all världen ha de tagit vägen?»

»Det åtgick en lång stund att få reda på det, och nästan af

en händelse råkade en af männen på stället. Uppför klippan leder

en hemlig väg, på hvilken de flytt.»

»Nåväl, Steve, om ni ej tagit någon gisslan, är det ej en

minut att förlora. Det var bra att vi fått oss litet kött. Åren I färdiga

alla, så gifva vi oss af?»Tre minuter senare red den lilla truppen bort från den

brinnande byn. Kvinnorna redo indianernas hästar.

»Det där är vår boskap», sade Steve och pekade på en hjord

ute på slätten, »men det tjänar ingenting till att tänka på den nu.»

»Rätt så:», svarade Broncho Harry. »Nu är det icke tid att

tänka på djuren. Yi ha nog med att akta vårt eget skinn.»

»Omkring fyrtio mil härifrån resa sig ett par höjder, som kallas

’De båda bröderna’. Där skulle vi vara säkra, om alla rödskinn

i världen angrepe oss», sade Steve Rutherford. »De skulle kunna

svälta ihjäl oss, men aldrig komma dit upp. För den ena höjden

kan man ej klättra upp; den är lodrät på alla sidor, men uppför den

andra finns det en väg. Jag har sett boskap uppe på toppen där.»

»Känner ni vägen, Steve?»

»Ja. Jag var i sällskap med några stycken andra, som kommit

från Canadian* för att leta efter bortsprungen boskap. Vi funno ej

många af kreaturen. Indianerna hade fått tag i dem, förstås; men

vi stannade ett par dagar vid foten af kullarna och jagade. Tre eller

fyra af oss klättrade uppför kullen. Inte är det en väg, på hvilken

man skulle vilja köra spann, och jag skulle ej hafva trott, att boskap

kunnat gå uppför den, men nog duger den för oss.»

Man försökte ej sträcka ut, utan hästarna fingo gå i kort galopp,

den takt, som de äro mest vana vid.

»Där äro ’Bröderna’», sade Steve och pekade rätt framför sig i

dalen. De hade hela tiden småningom ridit utför.

»De tyckas ej långt aflägsna», anmärkte Hugh, som red vid

hans sida.

»Jag gissar, att vi ha femton mil dit, Lightning.»

»Jag skulle hafva sagt fem, om jag blifvit tillfrågad», sade Hugh.

»Det vore godt, om så vore. Förmodligen skola vi höra

indianerna efter oss, innan vi halfvägs hunnit fram till dem.»

»Men hinna vi fram först, kunna vi bjuda hela stammen

spetsen.»

»Ja, gosse, livad striden anbelangar, men det är en sak, som

är oss emot.»

»Där är brist på vatten, menar ni?», sade Hugh.

»Rätt gissadt! Nog för att jag tror, att det kan finnas något

vatten där uppe; annars hade ej boskapen kunnat stanna där flere

dagar, efter hvad jag hörde sägas, att den gjorde. Jag såg intet

* Rio Colorado.vatten, när jag var där uppe, men det är ju mycket möjligt, att

det på vissa tider finns. Toppen tycktes mig urhålkad i midten,

och i den fördjupningen kan det vara vatten. Kanske fyller den

sig, då det regnar, så att det finns nog för hästarna en tid bortåt.

Allting beror på det.»

»Jag har tänkt», sade Hugh, »att om jag rede direkte, skulle

jag kunna taga mig fram till närmaste rancho. Min häst är utmärkt,

och jag är säker på, att han skulle kunna tillryggalägga den

sträckan.»

»Om han hade hvilat ut ett par dagar, tviflar jag ej på, att

han skulle kunna springa hundra mil; men nu är händelsen den,

att han hvarken hvilat eller ätit mycket, sedan vi gåfvo oss af ut.

Om indianerna rede de hästar, de hade till Gainsford, tror jag ändå, "

att er häst skulle hinna undan för dem, men det göra de ej. Man

kan vara viss om, att de hästar, vi sågo utanför byn, voro andra,

uthvilade. Det första de skulle göra, när de sloge läger på kvällen,

vore att skicka några pojkar till betesmarkerna med de hästar, de

ridit, och hämta andra därifrån. För öfrigt komme nog flere

andra af stammen att deltaga i jakten, och dessa rede naturligtvis

då de bästa hästar, de äga, då de gissade att vi styrde kosan åt

Canadian. Nej, gosse, det kan aldrig lyckas. De skulle alldeles visst

hinna upp er. En arman sak är, att man måste känna hvar fotsbredd

mark för att kunna färdas om natten och hitta vägen. Det är min

sak det där. Jag känner bättre till indianvägarna än någon af er

andra, och om någon skulle kunna göra, hvad ni nämnde, är det

jag. För öfrigt är det min skyldighet. I hafven allesammans

dragit ut att rädda min Rosie ur rödskinnens våld, och därför bör jag

skaffa er ur det här trångmålet. Hör!»

Hela truppen höll in sina hästar samtidigt med att ett ihållande,

vibrerande tjut nådde deras öron, och då de sågo sig tillbaka, blefvo

de vid horisonten varse en oredig massa ryftare.

»Godt två mil, icke sant, Broncho?»

»Ungefär så, Steve, och vi ha tolf att rida. Nu måste vi låta

hästarna anstränga sig till det yttersta.»

Ryttarne hojtade, ryckte i tyglarna och satte sporrarna i sidorna,

och läto därmed hästarna förstå, hvad som fordrades af dem. Deras

takt blef genast en helt annan.

»Jag tror ej, de komma att vinna på oss nu vidare», sade Långe

Tom till Hugh, Ȍtminstone ingenting att tala om, ty de hafva ridit

mycket fortare än vi. Vi hinna fram till kullarna långt före dem,ehuru det visserligen förhåller sig så, att när en trupp förföljer en

annan, har den förföljande en stor fördel på sin sida.»

»Det förstår jag ej», sade Hugh.

»Jo ser du, Lightning, alla hästar äro icke lika. Somliga kunna

springa fortare än andra. Andra kunna hålla ut längre. Några ära

bra och några mindre bra.»

»Ja visst, Tom, men sådant är jn förhållandet å ömse håll.»

»Det är sant, men, ser du, det förföljande partiet rider i den

takt, som de snabbaste hästarna kunna springa; icke de allra

snabbaste, men i den takt, som de flesta kunna hålla. De, som rida

sämre hästar, få blifva efter; de andra bry sig ej om att invänta

dem. Men med det förföljda partiet förhåller det sig alldeles

om-vändt. De måste rida i de långsammaste hästarnes takt. De kunna

ej prisgifva några af sina kamrater åt rödskinnen: de hafva beslutat

hålla ihop och strida tillsammans och, om så måste vara, dö

tillsammans. Vi ha mycket olika hästar här i vår trupp; man fick

taga, hvad som fanns, då vi gåfvo oss ut, och alls icke välja. Det

fanns en häst åt oss hvar, god eller dålig. Vi rida ej så fort, som

din häst kunde springa, men ändock skall du snart få se, att icke

alla kunna följa med, och då måste vi sakta farten.»

»Jag tänkte icke på det, Tom. Men nu inser jag, att

för-följarne hafva en omätlig fördel framför de förföljda, förutsatt

naturligtvis att de förra äro mycket öfverlägsna till antalet. Ty

om de icke äro det, kommer den stund, då de bäst beridne ej

längre kunna rida i sträck för att ej blifva underlägsna till antalet

dem de förfölja.»

Under de fem följande milen tycktes ej rödskinnen komma

närmare inpå dem.

»Kunna vi ej sakta farten litet, Steve?», frågade Jim Gattling,

»Några af hästarna börja flåsa. Det är blott sju mil kvar nu mellan

oss och kullarna. Vi borde låta dem skridta fem minuter, så att

de få hämta anden.»

Steve vände sig i sadeln och såg på hästarna. Flere började

se medtagna nt.

»Vi skola rida litet långsammare», sade han, »men endast litet.

När vi komma fram till toppen där borta, där vi ha en bättre

öfver-blick, få vi väl se, hvad vi kunna göra.»

Hästarna höllos in litet, men tillätos ej falla ur galoppen till

dess man kom till backens högsta höjd. Härifrån sluttade mar-ken jämt och regelbundet ned till den dal, ur hvilken kullarna reste

sig på ett afstånd af sex mil.

»Jo, nu få vi att göra, det är då visst», sade Steve bistert.

»Där komma de från båda hållen; det var just det, jag fruktade.»

»Ett utrop af något, som liknade skräck, hördes från flere

munnar, ty två skaror indianer blefvo synliga, en på hvardera sidan,

och båda hade liksom de själfva höjderna till mål. Den skara,

som kom från vänster, kunde vara en mil aflägsen från dem, men

hade ett betydligt försprång. Den från höger föreföll att vara

dubbelt så långt bort och hade liksom de själfva just börjat rida utför

den långa sluttningen.

»Vi skola hinna om truppen till höger», sade Broncho Harry,

men den andra skall säkerligen afskära vägen för oss.»

»Det är sannolikt, Harry», sade Steve lugnt. »Men en lycka

i olyckan är, att denna senare ej är mer än fyrtio eller femtio man

stark, medan truppen på högra sidan är två gånger så manstark.

Hade denna varit den första, hade det varit ute med oss. Riden ej

för fort, gossar! Vi kunna ej komma om truppen till vänster, men

det är ingen fara för den till höger. Hållen samma takt som nu,

och hören på, hvad vi hafva att göra! Vi måste hålla tillsammans

och hafva kvinnorna i midten, ty vi skola rätt igenom indianhopen.

De nio af er, som hafva bössor, skolen hålla er närmast flickorna.

I samma ögonblick, vi lyckats komma igenom, riden I rakt fram

till foten af kullen med dem. Emedan jag och ingen annan känner

till hvar stigen börjar, måste jag följa med er. Då I kommen fram,

hoppen I genast af hästarna, fatten posto mot klipporna och gifven

eld på indianerna. Broncho med de öfriga gör ögonblickligt front

mot dem. Hejda dem en minut blott, det är nog! Därpå riden I

fram under skydd af våra bössor.»

Indianerna sågo, att det stod i deras förmåga att afskära de

hvite från kullarna, och de redo ej längre i carriére, såsom först

när de blefvo synliga, utan saktade fart. De kunde, om de ville,

börja striden på något afstånd från höjderna, men de hade ingen

anledning att göra det. De sågo den större truppen, som kom

från andra sidan och föredrogo att uppskjuta sammandrabbningen

så länge som möjligt, för att deras vänner då skulle vara nära till

hands. Steve märkte med tillfredsställelse, att de ej försökte rida

förbi hans trupp.

»De dårarna», sade han till Broncho Harry, »de skola icke

hinna målet mer än ett par hundra fot före oss och ej få tid attlossa mer än ett skott hvar, innan vi äro öfver dem. Hade de

förstått sin sak, skulle de ridit nära nog ihjäl sina hästar för att komma

fram och så hoppat af samt besatt vägen, som leder uppför kullen,

och behållit den. Då hade vi förlorat minst halfva antalet af vårt folk

under försök att bana oss väg upp. Och sannerligen vi med

kvinnorna kunnat göra det.»

Knappt ett ord talades mer, under det truppen galopperade

framåt. Mil efter mil hade blifvit tillryggalagda, och höjderna

tornade sig nu öfver dem. Då ryttarne kommit inemot en half mil

frän foten, intogo de så småningom de platser, som blifvit dem

anvisade. De, som voro väpnade med bössor, redo främst, därpå

kvinnorna och sist de män, som buro blott och bart revolvrar.

Den mindre indiantruppen gjorde halt och vände på hundra femtio

alnars afstånd från foten af kullarna. De hvita voro då ett par

hundra alnar ifrån dem. Den större indiantruppen var på ett

-afstånd af omkring en half mil. Indianerna framför inväntade icke

de hvites angrepp i medvetande om, att desses fart skulle bereda dem

en fördel, utan störtade med höj dt stridsrop emot dem och afsköto

på samma gång sina bössor.

Icke ett skott lossades af de hvite, förr än de båda fientliga

“trupperna voro på tjugu stegs afstånd från hvarandra; men då

smällde de tio första männens revolvrar. Flere af indianerna föllo.

Därpå uppstod ett förfärligt larm, då fienderna drabbade samman,

och så en kort, oordnad strid: indianerna stredo med tomahawk

och spjut, de hvite med de dödande revolvrarne. Men villkoren

voro för ojämna. Det fanns ej en bland de hvite, som ej siktade

säkert, och då de i sluten kolonn trängde fram, smälte indianerna

i hop som snö för dem. Det föreföll Hugh, som om endast en

sekund förflutit från det striden öppnades, till dess vägen framför

dem till klipporna var fri.

»Framåt!» kommenderade Steve. »Vi äro igenom dem, gossar.»

Under det Hugh ilade framåt, hörde han Broncho Harrys rop,

revolvrarnas smatter och indianernas tjut. Kvinnorna redo nu i

jämnbredd med dem.

»Brvn er ej 0111 flickorna nu», ropade Steve. »Alla spränga fram

tillsammans!»

Inom ett par sekunder hade den första skaran hoppat af sina

hästar och fattat posto bakom klippblock och buskar. Då de sutto

af, uppgaf Steve ett högt rop, hvarpå den trupp, som stridt under

Broncho Harrys anförande, gjorde helt 0111 och kom ridande fram

Hsnty, Rödskinn och Cowboys. 11till dem. Hade man endast haft att göra med den

indianafdel-ning, som försökt spärra vägen, skulle det ej varit nödvändigt att

söka skydd på kullarna. Halfva antalet hade vid angreppet fallit

för kulorna från de hvites front. Salvan från Broncho Harrys

afdel-ning hade fullbordat förstörelseverket. Hela drabbningen hade varat

blott en half minut, men under denna korta stund hade de dödande

sexpipingarna åstadkommit en förfärlig manspillan i indiantruppen.

Ej fullt hälften af den galopperade tillbaka att möta de

ankommande bundsförvanterna, och flere af dessa få öfverlefvande hängde

i sadlarna, påtagligen svårt sårade. Elere än tjugu lågo kvar på

platsen, där sammandrabbningen ägt rum. Några hästar stodo lugnt

bredvid sina döda husbönder, andra rusade i vild fart fram öfver

slätten. Höga jubelrop skallade å ömse sidor, då Broncho Harry

med sin afdelning red fram och satt af.

»Det har varit en duktig kapplöpning», sade Långe Tom, »men

vi rådde på dem ändå.» »

»Tom, låt nu stufva undan hästarna så omärkligt som möjligt

mellan klippstycken och träd, och kommen sedan och intagen ed ra

platser här nere! Vi skola försöka att komma ett stycke högre upp

sedan, men nu ha vi ej tid med det; vi måste gifva den andra

indiantruppen en vink om, att vi hafva bössor och förstå göra bruk

af dem. Nu, gossar, tagen I stadigt sikte på den där

rödskinns-hopen. Spillen ej bort ett enda skott! Så här!» Och Steve siktade

och sköt, hvarpå hans kamrater följde exemplet.FJORTONDE KAPITLET.

Belägrade af rödskinn.

n större indianstyrkan hade hållit in sina hästar på några

hundra alnars afstånd från kullarna, då de blefvo varse,

att de öfverlefvande af den andra truppen komrao

galopperande tillbaka och mötte dem. Ehuru de fått

bekräftelse på, att de hvite eröfrat en skyddad position, hade ändock

några af de mest ifriga ridit vidare och voro ett godt stycke i

förväg, då de angripnes bössor gåfvo eld. Fyra indianer föllo, tre

andra blefvo sårade, och dessa gjorde då jämte kamraterna helt om

och förenade sig med hufvudstyrkan, hvilken nu på anförarens

befallning vek tillbaka.

»Nu, gossar, kunna vi gå upp till toppen, men först skola vi

se efter, huru vår ställning är. Har någon stupat?»

»Ja, det fattas två», sade Långe Tom. »Jag såg huru två man

i första ledet stupade.»

»John Spencer blef dödad», sade Jim Gattling. »Han red

bredvid mig.»

»Boston var den andre», sade Broncho Harry. »Jag red bakom

honom och såg honom falla baklänges. Af det sätt, hvarpå han

föll, förstod jag, att han blifvit träffad i hufvudet.»

Fyra andra hade blifvit sårade, och en af kvinnorna hade fått

en bösskula i axeln.

»Rödskinnen äro ej skickliga i att handtera sina bössor på

hästryggen»» sade Långe Tom. »Om de ligga på marken och stödja

bössan mot en stubbe, kunna de skjuta rätt bra, men det är blott

att kasta bort krut och bly att försöka skjuta med bössa från en häst.

Jag har ej känt mer än två eller tre hvita, som varit något så när

säkra med sina gevär, när hästen varit i full fart. En sexpiping

är värd tio bössor, när man är till häst. Att galoppera och hållaarmen rakt utsträckt kan nog litet hvar, men att med båda händerna

hålla i en bössa och sikta, under det hästen är i rörelse, är begrip

-ligtvis ingen lätt sak. Om rödskinnen skyndat sig och hoppat af

samt stödt sina bössor mot sadlarna, tror jag, att de kunnat skjuta

ner hälften af oss, innan vi hunnit fram. Ja, Steve, ni och

kvinnorna och de flesta af oss andra kunna så gärna gå upp på toppen,

men Broncho och jag och två, tre till af gossarna skola stanna här

nere och se efter hästarna. Lightning, du kan gärna stanna här

nere med ett par andra karlar med bössor, och gifva dem en vink

att hålla sig på afstånd, så att de ej ge sig till att skjuta på de

andra, under det de gå upp till toppen.»

Men indianerna visade ej några tecken till att ämna oroa dem

för närvarande. De visste, att deras fiender sköto längre och

siktade säkrare än de själfva. De hade redan gjort allvarsamma

förluster och voro ingalunda hågade att göra något brådstörtadt. De

visste äfven, att de ej behöfde frukta för att flyktingarne skulle göra

något försök att undkomma. Efter att hafva rådplägat, drogo de

längre bort på slätten, och en kort stund därefter syntes rök

uppstiga från fiere håll.

»Det finns ingen anledning att dröja här nere längre», sade

Långe Tom. »Indianerna veta mycket väl, att de ej kunna intaga

denna plats, åtminstone ej utan en förlust af hundra man, och det

är ej rödskinns sed att spilla sina lif, i synnerhet då de veta, att

de endast behöfva vänta för att ernå alldeles detsamma utan strid.

Därför gå vi upp.»

Tre fjärdedelar af vägen upp till toppen var jämförelsevis lätt.

Det tycktes, som hade i förgångna tider antingen klippan vittrat

sönder på denna sida och sålunda en långsträckt sluttning blifvit

bildad, eller att vatten och stormar kastat upp en bank mot den.

Kullens höjd öfver dalen kunde vara omkring tre hundra fot, och

sluttningen var bevuxen med träd och buskar, till dess den helt tvärt

afslutade framför en klippmur femtio fot från toppen. Endast på ett

ställe var denna mur genombruten af en klyfta, omkring tre fot bred

på botten och lutande som ett hustak. Bottnen hade genom

århundradens regn blifvit affilad och slät, och Hugh måste kasta bössan

på ryggen och fatta tag i ojämnheterna i klippan på ena eller andra

sidan för att kunna komma uppför. När han nådde toppen, fann

han, att kullens öfversta del var nästan alldeles flat, ett par hundra

alnar lång och lika bred. Den var täckt af gräs, och flere träd, af

hvilka några voro ofantligt stora, växte här och där på denna slätt.»Nå, Bill,» sade han, då Royce kom fram till honom, »hafven

I funnit vatten?»

»Ja, det är en fördjupning i klippan där i midten vid det stora

trädet. Där finns vatten nog för oss och hästarna möjligen för en

veckas tid. För oss, utan hästarna, kan det räcka en månad eller

mer.»

»Hvad ämnen I göra nu? Föra upp hästarna hit?»

»Vi hafva ej bestämt den saken än. Jag förmodar emellertid,

att vi komma att leda upp de bästa. Det finns ej bete här uppe

för alla, och åt dem, vi lämna kvar nedanför på sluttningen, få vi

bära ned vatten i våra hattar.»

»Det finns väl ingen annan tillgänglig väg hit, på hvilken

indianerna skulle kunna komma upp, än genom den där klyftan?»

»Nej icke en enda, ty öfverallt för öfrigt stupar klippan brant

mot slätten. Kommer man ej genom klyftan, har man intet annat

sätt än att flyga för att komma hit upp. Men finns det något,

rödskinn aldrig tröttna på, så är det att vänta. Tiden har icke något

värde för dem. Där de ha något att vinna, stanna de, och sända då

och då ut några krigare att jaga, just som vore de hemma i sina

byar. Gossar komma och tillföra dem majs och samla bränsle, och

så länge vi äro här uppe, stanna de på slätten nedanför, om det så

vore sex månader. De veta hur många vi äro. En stor del af dem

har säkert varit här uppe, och då de veta, hvilken årstid det är, och

huru mycket regn som fallit, lider det intet tvifvel, att de på pricken

kunna räkna ut, huru mycket vatten som finns i pölen. Hvad

föda beträffar, reda vi oss nog. Vi hafva hästar att äta, och

hästkött är nästan lika godt som oxkött. En ung häst har till och

med betydligt mörare kött än en gammal ko.»

Hugh gjorde nu en tur rundt omkring kullens ytterkant. Kullen

bestod af en klippmassa, som reste sig lodrätt öfver slätten. Den

var skild från den andra kullen genom en hundrafemtio fot vid

klyfta. Det var tydligt att de i forna tider utgjort en enda massa,

ty mellan dem gick en ås, som förenade dem. Denna stupade

brant på båda sidor och afsmalnade uppåt i en mycket smal kant,

där den hängde tillsammans med den kulle, på hvilken de befunno

sig. Denna öfre kant låg femtio fot lägre än kullens topp, men

höjde sig så småningom mot den andra sidan, där den löpte i

jämnbredd med högplatån.

En eld hade redan blifvit tänd, och vid den kokade kvinnorna

en del af det kött, de tagit med sig från indianbyn! Efter en stundsamlades alla, med undantag af två, som ställdes på post att vakta

indianernas rörelse.

»Hör ni gossar», sade Steve, då måltiden var slutad, »det är

ingen tid att förlora nu, och det är bäst att jag gifver mig af i

kväll. Det är icke värdt att försöka resonnera bort, att vi sitta fast

här, och det blir ingen lätt sak att skaffa i hop en styrka, som kan

öppna väg för oss genom indianhopen där nere. Jag tror ej, jag

blir i stånd att få i hop flere än femtio cow-boys vid Canadian

och sedan skall jag rida till närmaste skans och få trupperna

till hjälp, och den ligger omkring två hundra mil från Canadian.

Det kommer att draga om tre dagar att komma dit, sedan jag

lämnat nyssnämnda ranchos. Vidare kommer det att draga om

minst fyra dagar, innan trupperna hinna dit. Två dygn behöfver

jag för att komma fram till boskapsgårdarna, eftersom jag ej kan

färdas om dagen. Således, om jag ger mig af i kväll, kunnen I

i lyckligaste fall ej räkna pä att ha mig här igen förr än om tio

dagar.»

»Ungefär så, Steve. Vi kunna nog hålla ut i fjorton dagar,

ehuru vi nog få lof att sätta hästarna på förknappning hvad vattnet

beträffar för att få det att räcka fjorton dagar. Och om vi finna

att det tager slut fortare än vi väntat, måste vi slakta ned hälften

af dem. Ja, det är nog bäst ni ger er af i natt, men se er väl

för, Steve, ty man kan våga sitt lif på, att indianerna äro som en

bisvärm kring kullen.»

»Hvilken väg ämnar ni gå utför, Steve?» frågade Hugh.

»Jag tänker att vi binda i hop repen. Lightning, och att I

hissen ned mig öfver kanten.»

»Jag har just varit och sett på den bergås, som löper mellan

den här och den andra kullen», sade Hugh, »och då kom jag att

tänka på, att, om ni blefve nedfirad till den, skulle ni kunna komma

öfver till den andra kullen. Två andra borde firas ner jämte er,

och så kunde ni sedan af dem blifva nedsläppt vid den bortersta

sidan af den andra kullen. Ni sade ju, att ingen någonsin varit på

den, och därför är det väl ej troligt, att indianerna äro lika tätt

kring den kullen, som kring den här.»

»Blixt och dunder, har ni ej rätt igen, Lightning! Jag vill

genast gå och se mig för. Snart är det mörkt. Broncho och Långe

Tom kunna ju följa med mig. Vi skola lägga oss ned, innan vi

komma fram till kanten, ty man kan vara viss på, att många

skarpa ögon bevaka en, och skulle de få se oss stå där och se påklipputsprånget, droge de genast sina misstankar. Medan vi äro

borta, kunnen I andra gå ned efter hästarna.»

Det drog tid att leda alla hästarna upp för sluttningen. Prins

och fyra till fördes upp på platån, men det var nödvändigt att

knyta remsor af filt omkring deras fötter för att sätta dem i stånd

att fatta fotfäste, då de klättrade upp genom klyftan.

»Jag skulle icke trott, att nötkreatur kunnat komma upp, där

hästar ej kunna det,» sade Hugh.

»Ah, boskap kan klättra nästan hvar som helst,» svarade den

cow-boy, som tilltalades. Jag har sett oxar och kor bestiga platser,

där man endast kunnat tro, att en get skulle kunna komma upp. Deras

klöfvar äro mindre hårda än hästarnas hofvar och få bättre fäste

på klippor. Men här skulle hästar utan mycken svårighet kunna

klifva uppför, om de ej vore skodda. Med skor är det däremot

icke lätt för dem.»

Under det hästarna blifvit förda upp, hade mörkret inbrutit.

Fyra man ställdes ut på vakt: två halfvägs upp på sluttningen, två

vid dess fot. Något angrepp väntade man ej, ty indianerna

för-stodo naturligtvis, att man höll skarp utkik, och att ingen

möjlighet fanns för dem att obemärkt smyga sig upp för kullen. Hugh

var ej med i första vakten och slog sig därför ned med de andra

kring elden.

»När ärnar ni ger er af, Steve?»

»Så snart det blir riktigt mörkt. Det tjänar till ingenting att

dröja. De äro på sin vakt nu och komma att hålla vakt hela natten,

så därvidlag blir det ingen skillnad, och ju förr jag kommer i väg,

dess längre hinner jag innan morgonen. Det är öfverenskommet,

att om jag blir tillfångatagen, skall Jim Gattling försöka efter mig,

och, om det går honom på samma sätt, Broncho Harry därnäst.

Sedan kunnen I själfva öfverenskomma sins emellan.

»Jag vill bli den nästa efter er», sade Hugh. »Om ett par

dagar är Prins färdig till hvad som helst, [ndianerna kunna ej hafva

många lika snabba liästar som han, och om jag blott väl

kommer förbi dem, kunna de sedan rida, så fort de behaga. Det är ej

många, som skulle hinna upp mig, och skulle de lyckas, har jag

min revolver och kan handtera den. I natt ville jag ej göra

försöket, ty många af rödskinnens hästar äro uthvilade, oeh Prins

be-höfver minst tjugufyra timmar, innan han åter duger något till;

men skulle ni vilja uppgifva er plan för i kväll, Steve, vill jag

försöka i morgon kväll.»»Nej, gosse, nej, vi skola göra så som vi öfverenskommit. Det

kan hända ni skalle lyckas, men kan hända inte också. Troligast

är, att ni ej skulle lyckas, ty antagligen skulle ni genast stöta ihop*

med ett dussin af dem och få en lasso slungad öfver axlarna, innan

ni hvarken såg eller hörde dem. För öfrigt är ni ung. Lifvet

ligger-framför er. Jag börjar bli gammal, och Rosie får sin Jim, som tar

hand om henne, så det betyder ej så mycket, hur det går med mig.»

En timme senare var det alldeles mörkt. Steve hade lagt sin

hatt på kanten af klippan rakt öfver klipputsprånget, då han

undersökte stället med Harry och Tom. Flere rep bundos tillsammans..

Medan man höll på härmed, aflägsnade sig Steve med sin dotter

och Jim Gattling från elden, och dröjde afsides fem, sex minuter.

Han kom ensam tillbaka.

»Jag är redo», sade han. »Farväl allesammans! Hoppas, jag

snart får återse er.» Han skakade hand med alla, därpå tog han

sin bössa och gick utan att se sig tillbaka, åtföljd af Broncho Harry

och Långe Tom. Denne sade till Hugh och två andra: »Kommen

I också! Vi komma att behöfva er för att fira ned oss och sedan

hissa upp oss igen.»

Man fann snart hatten. Alla tre togo af sig stöflarna. Broncho*

Harry band tillhopa Steves med en repstump och slängde dem

öfver axeln på sig, och både han och Tom lämnade sina revolvrar

och bälten kvar.

»Nu äro vi färdiga», sade Harry; »kom ihåg Steve att hålla

ansiktet mot klippan, så att bössan ej skrapar emot den! Man kan ej vara

nog försiktig, som ni vet.» En ögla träddes under armarna på Steve ~

»Lägg dig ned, Hugh, med ansiktet öfver kanten, så att Steve kan

säga dig, om vi äro på ena eller andra sidan om bergkanten. Den

såg ut att vara rakt inunder här, men kanske den ej är det.»

Harry hade till Hughs förvåning tagit sin filt med sig, då

han lämnade elden, men nu insåg Hugh hvad meniugen därmed

var. Den veks ihop och lades under repet i afsikt att förekomma

att detta möjligen skulle kunna genom nötning mot klippan blifva

af skuret.

»Nu skola Tom och jag hålla repet ett stycke ifrån oss,» sade

Harry »och I två halen ned det. Nu är det i ordning, Steve.»

Steve lade sig på knä vid kanten och firade sig ned till dess

repet blef spändt. Broncho och Tom höllo det så långt ut, de

kunde, och de andra två sänkte det lugnt och stadigt. Det var

så mörkt, att Hugh ej kunde se åsen och snart förlorade hanSteve ur sikte. Strax därpå hörde han emellertid honom säga:

»En fot ungefär mer åt höger.» Ett par sekunder därefter

upphördespänningen på repet.

»Är ni lyckligt nere Steve?» frågade Hugh.

»Jag sitter gränsle öfver åsen», svarade Steve. »Nu makar jag

mig framåt och I kunnen när som helst släppa ned Broncho.»

De andra båda männen sänktes ned, och så blef det en lång

tystnad. Det var ingen lätt sak, det visste Hugh, att krypa fram

på klippåsen, ty den var ingalunda jämn. Största faran bestod

dock i att det kunde vara lösa stycken, som rubbades och föllo

slamrande ned. När emellertid tio minuter förflutit utan att något

ljud förnummits, voro väktarne säkra på, att de tre männen

lyckligen nått toppen *midt emot. Det var ingenting annat att göra än

att sitta och vänta nu. Efter en och en half timmes förlopp lutade

sig Hugh åter ut öfver kanten och lyssnade ifrigt. Då hörde han

en röst nerifrån som sade: »Släpp ned det andra repet, Hugh, vi

äro båda tillbaka bär.»

Det kortare repet släpptes ned, ty det längre hade blifvit

an-vändt till att fira ned Steve från den andra kullen, och efter en liten

stund stodo Broncho och Långe Tom uppe hos dem.

»Jag tror gubben kom lyckligt och väl i väg», sade Broncho

Harry. Vi hafva stått och lyssnat hela tiden, men ej hört ett ljud

Det är alldeles fullt af det där slöddret här rundt omkring. Du

hör skallet af prärihundarna och uggleskriket. Det är rödskinnen*

som gifva tecken åt hvarandra, hvar de befinna sig; de äro som

en svärm kring foten af den här kullen, men vi hörde dem icke

på andra sidan, och där tror jag ej det finns många. Steve måsto

ha kommit förbi dem nu. Det var en ypperlig idé af dig Hugh*

han skulle aldrig kommit förbi fienden, om vi hissat ned honom här;

men det kan jag säga, att det ej var någon lätt sak att i mörkret

maka sig fram på den där smala bergåsen. Men vi äro ju vana att

hålla balansen i sadeln, och därför kunde vi göra försöket; på

somliga ställen var klippan nära nog så skarp som en knif.» •

»Tror du det är fara för ett nattligt angrepp, Broncho.»

»Man kan aldrig vara säker på det där slöddret, men jag tror

knappt det är sannolikt, att de ämna försöket; de veta ju, att de

ej kunna komma upp till toppen, och att det enda, de skulle kunna

göra, vore att döda några af hästarna och skjuta ihjäl skiltvakterna.

Och för detta anse de väl ej värdt att riskera flere lif; för resten

är det icke godt att komma upp här i mörkret. De kunna krypaljudlöst som ormar ute på slätten, men det är icke lika lätt att klättra

i mörkret mellan buskar -och klippstycken. Det kunde de ej utan

att höras. Det kan väl hända, Hugh, att en eller annan af ungtupparna,

som önskar att utmärka sig och fikar efter skalper, smyger sig upp

för att se efter, om han kan få tag i någon, som håller på att lura af

där nedanför på sluttningen, men det är också allt, och jag tror ej

ens man kommer att försöka det i natt. Säkert vakta alla på, att

ingen må kunna komma härifrån; det är deras största angelägenhet.

För öfrigt är det sannolikt, att höfdingarna i morgon bittida skola

försöka förmå oss att gifva oss, och det vore ej rådligt, att någon

dumdristig ungdom på egen hand äfventyrade ett försök, innan de

blifvit förvissade om, att vi ej ämna gifva oss utan strid.

Emellertid vill jag råda dig, Lightning, att, när vakten kommer till din tur,

icke lägga ifrån dig bössan samt akta dig för att somna.»

»Och jag känner verkligen ingen lust heller att våga försöket,

det kan jag säga dig, Broncho.»

»Det trodde jag icke heller. Jag menade endast, att det ej

vore tryggt att göra så. Steve har ej ställt ut tillräckligt med vakt

tycker jag. Det måste jag tala med de andra om. Jag anser att

vi borde dela oss i två vakter med tio man i hvardera: fyra nere

vid foten af kullen, fyra hos hästarna och två här uppe vid slutet

af vägen. Vi komma ej att få mycket att göra i morgon och

kunna då sofva så mycket vi behaga.»

»Jag håller med dig därom, Broncho. Nu, då Steve kommit

lyckligt igenom fienden, veta vi ju, att vi snart komma att få

undsättning, och det vore dåraktigt att utsätta oss för fara endast och

allenast af brist på vaksamhet. Jag skulle vilja gå längre och låta

femton man hålla vakt under natten och endast fem, hvilka sedan

under dagen finge hålla utkik, sofva.»

»Det skulle ej bli bättre, tvärtom sämre, ty det är svårt att

hålla sig vaken hela natten, i synnerhet om natt efter natt förflyter

utan fara.»

De hade im hunnit fram till de andra, och det blef stor glädje

vid underrättelsen, att Steve Rutherford kommit väl förbi fienden.

»Ar ni säker på, Harry, att de ej kunnat tillfångataga och

döda honom alldeles ljudlöst?» frågade Rosie ångestfullt.»

»Alldeles säker. Steves sista ord voro: Mag skall hålla min

sexpiping i hand, och om de anfalla mig med pilar, skall jag nog

skjuta ett eller par skott, innan jag stupar, var viss på det,

Broncho!’ Och det skulle han äfven hå gjort. För öfrigt är det ickeindiansed att döda någon utan att tjuta därvid. Et.t rödskinn

liknar en höna som lägger ägg; det måste skrika ut det för hela

världen. Nej, flicka, ni behöfver ej vara orolig. Er far har

kommit lyckligt och väl i väg, och nu antar jag. att han är tio mil

härifrån.»

Harry föreslog nu, att halfva antalet af männen skulle hålla

ständig vakt, hvartill de genast samtyckte. Sex af dem togo sina

vapen, lämnade elden utan att säga något vidare samt gingo att

intaga sina platser på sluttningen.

»Nu Rosie ger ni oss te och en bit mat, och sedan ju förr vi

somna dess bättre. Vi behöfva ha ögonen med oss, då turen sedan

kommer till oss att vaka.»

Klockan toll: voro de uppe igen och gingo ned för kullen. »Nu

Harry,» sade Långe Tom, »skola Lightning, du och jag gå ända

ned, tre andra hålla sig på ett afstånd af ungefär femtio alnar

bakom oss, två äro hos hästarna och två här på toppen.»

Då de intogo sina platser och de män, hvilka. de aflöst,

återvände upp till toppen, sade Långe Tom: »Hör ropen, Lightning!

Rödskinnen hafva hört, att vi flyttat oss, och uppmana hvarandra

att hålla skarp utkik. Jag tänker de äro som en bisvärm omkring

oss här, ty de veta att, om en af oss försöker rvmma på hästryggen,

är det härifrån han måste ge sig af; men de kunna knappast

antaga, att vi äro sådana dårar, att vi skulle försöka det, tycker jag.

Nu går du fem, sex alnar åt höger och ställer dig bakom en klippa.

Du måste se rakt framför dig, i fall det skulle röra sig i gräset,

och lyssna till hvart ljud där till höger, i fall något rödskinn skulle

ämna smyga sig upp till oss där mellan buskarna. Jag går åt

vänster, och Broncho kan taga plats i midten.

Hugh intog sin plats och höll vaksam utkik samt lyssnade

uppmärksamt efter minsta ljud. Framför sig kunde han urskilja

den vidsträckta slätten, på hvilken här och där några låga buskar

växte. Emellanåt föreföll det hans spejande öga, som såge han

någon dunkel massa röra sig, men han visste, att detta mycket väl

kunde bero endast på inbillning. Timme efter timme förflöt. Nu

kom Harry smygande fram till honom och sade: »Om en timme

gryr dagen, Hugh, pass på väl nu; om de ämna ett försök, är det

just nu, då himlen börjar ljusna.

Allt förblef emellertid lugnt, och Hugh kände sig i ej ringa

grad lättad, då det småningom ljusnade vid östra horisonten och

han insåg, att Harrys farhågor voro ogrundade och att intet anfallvore att befara. Vid soluppgången blefvo skiltvakterna aflösta, och

den afdelning, som hållit vakt, drog sig tillbaka upp på toppen,

hvarifrån man hade en öfverblick af hela slätten. Det var omöjligt

för indianerna att nu smyga fram till kullarna utan att blifva sedda.

Två timmar senare syntes en liten truppafdelning från indianernas

hufvudkvarter närma sig; de stannade på fem hundra alnars afstånd,

två indianer stego framom de andra och höllo upp sina armar för

att visa, att de icke hade några bössor med sig.

»Jag tänkte just, att de önskade ett samtal på morgonen»,

sade Broncho Harry. »Det är nog bäst, att två af oss gå ned och

möta dem.»

»Det är häst att du och Jim Gattling gå, Broncho.»

»Nej», sade Jim, »det är bättre Rason följer med Broncho; han

kan tala deras språk någorlunda, och det kan icke jag; det är icke

troligt, att någon af deras höfdingar talar engelska.»

»Det kan du ha rätt i, Jim. Ehuru det efter all sannolikhet

ej blir något resultat, är det i alla fall bäst att förstå, hvad de säga.

Tag sexpipingen i fickan, Rason, ty de hafva nog sina tomahawker

och knifvar gömda någonstädes i närheten; och så är det bäst, att

några stycken till följa med utför sluttningen. Icke för att det är

troligt att de rusa på oss, men då de finna, att vi ej ingå på deras

villkor, blifva de måhända uppretade.»

Hugh betraktade mötet uppifrån kullens spets. Det räckte blott

tio minuter, hvarefter de utskickade skildes åt och återvände till

sina respektive trupper. Resultatet var tydligt; ty när

indianhöf-dingarna kommo tillbaka till sitt folk, uppstämde de ett utmanande

härskri, hvilket upptogs och fortsattes öfver hela slätten.

»Just hvad jag antog», sade Harry. »Rödskinnen tycka alltid

om att öfverlägga, innan de börja strida, äfven då de veta, att

ingenting kan vinnas med det.»

»Hvilka förslag hade de att göra?»

»De sade, att de visste att vi skulle kunna hålla ut en tidT

men att vattnet snart skulle taga slut, och då blefve vi nödsakade

att gifva oss. Vi hade röfvat de hvita kvinnorna ur deras läger

och dödat deras unga män; men så framt vi ville lämna ut kvinnorna

och afstå våra vapen och vår ammunition, skulle de låta oss fritt

aftåga.»

»Hvad svarade du på det, Broncho?»

»Jag svarade, att vi hade det mycket bra här uppe, och att, om

vi hämtat kvinnorna från dem, så hade de först stulit dem från oss-Hvad vapnen anginge, vore de nyttigare i våra händer än i deras;

men om dø ville återvända till sina byar, skulle vi lofva att ej göra

dem något ondt, förr än de oroade oss på nytt.»

»Hvad var det för höfdingar, Harry?» .

»Den ene var Örnen. Han är en mäktig höfding; jag har ofta

hört honom omtalas. Den andre var Ugglan. Jag föreställer mig,

att Örnen är anförare i striden och Ugglan rådgifvaren. Ugglan

är en slug kanalje, och Örnen en smärt, högrest indian, med hvilken

jag ej gärna skulle vilja inlåta mig i en tvekamp på knif och

tomahawk. Han sade att det tjänade till ingenting att hoppas på

undsättning, ty ingen kunde komma fram därmed till oss, och

så framt vi ej kunde flyga, skulle vi ej lyckas komma förbi hans

krigare; att till och med, om vi kunde det, skulle våra skalper

hänga i deras tält, långt innan vi hunne fram till någon rancho.

Jag svarade, att han gärna finge våra skalper, om han kunde taga

dem; men att det blott kunde blifva af döda kroppar, han skulle

lyckas få dem, ty så länge en enda af oss hade styrka kvar att

trycka af sin pistol, skulle han ej komma upp på kullen. Det var

allt. Han visste mycket väl, hvad för svar han skulle få. Han

önskade se, förmodar jag, huru vi togo saken, och om vi voro vid

godt mod. Det var endast spel, och ingendera af oss hade lust

att visa sina kort.»

Denna natt hade Bronchos afdelning första vakten och blef

af-löst vid midnatt. Indianerna hade förhållit sig lugna hela dagen,

och Harry sade till Hugh, då de efter aflösningen återvände upp

för berget: »Det skulle ej förvåna mig, om de försökte göra ett

angrepp före morgonen. För det första hafva de varit underbart

lugna hela dagen, och för det andra tror jag, att höfdingen, då lian

erkände, att vi skulle kunna behålla vår position, ville ingifva oss den

föreställningen, att han ej ämnade göra anfall på oss utan betvinga

oss genom svält. Naturligtvis komma de att göra det sedan, men

jag tänker de försöka med en stormning dessförinnan. Yret du hvad,

Hugh, vi skola genast börja föra upp de öfriga hästarna till toppen.

Det är ej något bete att tala om, där de nu äro, och det kan vara

rätt så godt, de äro ur vägen, om det blir en strid.»

De tio karlarna hade snart fått upp hästarna på, platån och

därpå lade de sig att sofva. Morgonen grydde just, när ett gevärs

-skott ljöd genom luften. Det åtföljdes omedelbart af tjugu andra

samt af ett vildt tjut; hvarenda en for upp och skyndade fram till

stigen. »Hugh, du och två till fatten posto på klippans ytterstakant till höger om klyftan. Du, Tom, samt Stumpy och Rason

tagen plats till vänster om den oeh betäcken oss, clå vi vika tillbaka,

hvilket vi sannolikt komma att göra. De öfriga följa mig.»

Från klippans ksfnt, där Hugh hade sin plats, kunde han se

blixtarna från gevären mellan klipporna och träden vid foten af

sluttningen, och snart varseblef han dem högre upp. Det tycktes,

som skulle en skara indianer hastigt stormat framåt och skaffat sig

skydd, och att de nu med vapen i hand banade sig väg uppåt. De

anfallne hade retirerat, ty de mötande blixtarna från deras gevär

syntes halfvägs uppe på sluttningen. Smattret af gevärselden

tystnade aldrig, men likäl hördes indianernas tjut ännu starkare. De

hvite stredo under tystnad.

Det var ännu för mörkt för att man skulle kunna urskilja

figurerna, och Hugh och hans kamrater förblefvo overksamma.

»De våra draga sig tillbaka, Bill», sade Hugh till Royce, som

stod några steg från honom på andra sidan om klyftan.

»De äro tvugna därtill», svarade Royce. »Jag gissar det är

två hundra indianer där nere, och huru svårt det än är för dem

att bana sig en väg genom buskarna, skola de göra det. Snart,

skall du få se, är vårt folk här uppe.»

Fem minuter senare blefvo också verkligen några figurer

synliga. »Hvilka ären I?» ropade Hugh.

»Det är vi», ropade en röst tillbaka. »Dé äro för många för

oss, och Broncho har befallt oss gå tillbaka och hjälpa er att betäcka

de andras återtåg.»

Småningom aftog elden från försvararnes gevär bland klipporna,

samt upphörde slutligen alldeles. Då kommo i detsamma allesammans

rusande upp för fotstigen, följda i hack och häl af en mängd

springan-de figurer. De, som stodo på klippkanten, afsköto nu sina gevär.

Det blef ett allmänt skrik och tjut, och förföljarna skyndade

tillbaka in bland klippstycken oeh buskar, hvarifrån deras bössor gåfva

en förbittrad eld. Rason föll baklänges, träffad i hufvudet, och ett

skrik på andra sidan om klyftan gaf till känna att åtminstone en

där blifvit träffad.

»Läggen er ned», ropade Hugh, »och skjuten öfver kanten!»

Inom en minut var hela truppen samlad på toppen. Det ljusnade

nu hastigt; men ingen af de anfallande var synlig, ehuru

rök-hvirflar från klippstycken och buskar skvallrade om, huru tätt de

voro samlade där.»Tror du, de komma att företaga en stormlöpning?» frågade

Hugh Broncho, som tagit plats bredvid honom.

»Nej», sade Broncho. »Jag tror, att de ej väntade att finna

så många man på vakt på sluttningen, utan trodde sig kunna

intaga den i ett tag och därpå hinna hit, innan vi voro beredda att

mottaga dem och innan det var tillräckligt skjutljust. De kunna

ej samlas i tillräckligt stort antal mellan klipporna där nere för att

hafva någon utsikt att företaga en kraftig stormning.»

Påtagligen var detta också indianernas mening; de insågo snart,

att det var farligt att genom skjutande förråda sin ställning, ty

hvart skott besvarades ögonblickligt, och flere ljöto döden, då de

lyfte hufvudet för att skjuta sina skott bakom klipporna.

Gevärselden upphörde därför så småningom.

»Nu står det på samma punkt som förut», sade Harry, »blott

med den skillnaden att, ifall de ämna företaga en stormning i mörkret,

de äro närmare än hvad de vöro förut. Att vi ej kunde behålla

sluttningen, ifall de gjorde ett angrepp, det var ju klart. Det är

ingen fara, att de försöka löpa till storms så länge det är dager.

Sex man på vakt är för närvarande tillräckligt. Nu måste vi

rådgöra om, hvad vi böra företaga för åtgärder, som bäst kunna gagna.»

Sex man valdes ut till vaktgöring; de öfriga samlades till

rådplägning. »Vi måste på något sätt blockera klyftan», sade Harry.

»Om de storma i mörkret, kunna vi döda en mängd af dem, men

olyckan är, att de skola komma upp. Ja tycker det vore bäst, vi

dödade hälften af hästarna och trafvade upp kropparna där nere

vid ingången. Det blefve en skans, som äfven kommer att taga

emot för kulorna.»

Det blef ett allmänt instämmande. Men Hugh sade: »Din idé

förefaller mig mycket god, Harry, men vore det icke bättre ändå,

att vi gjorde ett bröstvärn midt i klyftan, och att vi skure af några

tjocka trädgrenar och satte för ingången. Eller om vi fyllde hela

klyftan med grenar? Då skulle det bli mycket svårt att komma

igenom, och ett par af oss med sexpipingar bakom forskansningen

skulle förekomma, att de toge bort den, isynnerhet som de andra

samtidigt kunde skjuta här uppifrån.»

»Förträffligt», sade Broncho Harry. »Därigenom blefve vi så

säkert skyddade, som funnes ingen klyfta alls. Heder åt dig igen,

Hugh! Vi börja arbetet genast.»

De hade ingen yxa med sig, och det tog hela dagen för dem

att med bowieknifvarna afskära fem, sex stycken väldiga grenar.Emellertid blef det till sist gjordt. Grenarna drogos fram till klyftan

och släpptes ned i den med storändarna inåt, och Broncho Harry

och ett par andra gingo ned i klyftan och ordnade dem så, att en

fast skiljemur utåt bildades af grenar och löf. Ett och annat skott

kom nedifrån sluttningen, men utan att tillfoga någon skada.

Slutligen voro alla grenarna isatta och en tät häck fyllde klyftan, tolf

fot i höjd.

»Vi kunna spara hästarna», sade Harry. »Genom den där

häcken kunna de ej tränga, då vi stå på andra sidan om den. De

skola ej ens göra ett försök. Sannolikt kommer en af dem att krypa

upp hit, när det blir mörkt, och se efter, hvad vi hållit på med

för något, och när han rapporterat saken, skola de förstå, att spelet är

förloradt för så vidt det gäller att intaga platsen med storm.»

Intet förnyadt anfall blef företaget. Indianerna behöllo

sluttningen, ty allt emellanåt, då någon af de belägrade kom tillräckligt

långt ut på kanten för att hans hufvud skulle blifva synligt,

af-skötos skott, men eljest var allt lugnt. Så snart den medförda maten

var slut, dödades en af indianhästarna, och Hugh fann, att dess

kött iiigalunda var dåligt. Med vattnet hushållade man försiktigt,

i det att både människor och hästar sattes på minsta möjliga ration.

Man tjudradé hästarna för att hindra dem att beta efter behag, och

gräset skars af och räcktes dem i små bingar, uppblandadt med

löf af träden. Med mycken sparsamhet skulle man lielt säkert kunna

hålla ut fjorton dagar, därom voro alla öfverens.STRID MED INDIANER.FEMTONDE KAPITLET.

Med karavanen.

p||||pj^|trax efter dagbräckningen tolfte dagen rapporterade vakten,

att två indianer kommo galopperande i sporrsträck inåt

dalen. Nu blef det jubel bland de belägrade på kullen,

ty de tviflade ingalunda på, att dessa två kommo med

underrättelse om, att undsättning nalkades. När ryttarne anlände

till hufvudkvarteret ute på slätten, blef det genasf lif och rörelse

där, och efter ett par minuter sågos indianerna rusa ut till de

betande hästarna, och gälla tjut genomträngde luften.

»De, som äro väpnade med bössor, böra komma till kanten»,

ropade Långe Tom. »Alla rödskinn, som hålla till här nedanför

på sluttningen, komma att om en liten stund störta ut på slätten

för att få höra nyheten, och några af dem måste vi på något sätt

hejda.»

Ett par minuter därefter rusade verkligen en massa indianer

fram från träden vid foten af kullen och styrde kosan till lägret.

De hvite öppnade genast eld, men en springande karl långt

nedanför är ett svårt mål, och icke ett enda skott träffade.

»Kallen I det där att skjuta?», sade Broncho harmset.

»Men du förstår väl, Harry», sade Hugh, »att en brun fläck

trehundra fot nedanför en och dubbelt så långt aflägsen ifrån en

icke är lätt att träffa.»

»Ja, det kan ju icke hjälpas», sade Harry. »Men nu skola vi

göra oss i ordning att tåga ut och bistå våra vänner. Hit med några

rep! Vi skola knyta dem kring grenarna och rycka upp dem, en

och en i sänder. Nu ha vi ej att frukta en stormning längre. Hör

du, Jim, du med några af din skara stannar här och vaktar

kvinnorna, och vi andra göra ett utfall.»

Henty, Rödskinn och Cowboys. 12Skiltvakten uppgaf ett rop. »Jag kan se dem», sade han.

»Huru många äro de?»

»Omkring åttio, tycker jag. Det är en tät hop i midten, som

jag förmodar är soldater, och mellan trettio och fyrtio, som rida

fritt; dessa äro förmodligen cow-boys.»

»Det är jnst rätta antalet», sade Harry, »vore de flere, så ville

indianerna ej strida. Jag vet ej huru de nu ämna, men då jag