Bitar af Snorre

Bitar af Snorre

BITAR

AF

[-SNORKE.-]

{+SNORRE.+}

FJÄRDE, BETYDLIGT TILLÖKADE UPPLAGAN.

STOCKHOLM

FAHLCRANTZ &

C2.STOCKHOLM

[-IVAK HÆGGSTR0MS-]

{+IVAR HÆGGSTRÖMS+} BOKTRYCKERI A. B., 1902.Till herrar kritici.

ds^m bland den andra skaldegrödan

Ni skulle se min lilla knopp,

Så tag den ej till granskning opp,

Jag ber — det lönar icke mödan.

Gunås jag ej publiken kniper

Med djup och gåtfull poesi,

Jag riktigt skäms, att allt häri,

Jag tror, att hvar och en begriper.

Och nu jag säkert därpå litar,

Att I, o lärde kritici,

Med rynkad näsa gån förbi

Och djupt förakten Snorres bitar.Hemmets tomtar.

mer i våra dagar man ser de tomtar små

Med sina lufvor röda och vadmalsrockar grå,

Den gamla, vackra, kända sagodräkten.

Men gråa tomtar pyssla dock kring oss litet hvar,

Kanske en gammal »dadda», som troget stannat kvar,

Kanske en gammal, grånad tant i släkten.

De gå så stilla bland oss, vi tänka ej därpå,

Hur tröttsamt deras dagsverk, hur många fjät de gå,

Hur villigt de ta’ på sig dagens tunga,

Hur vägen för oss jämnas på svår och stenig mark,

Hur gamla skuldror kunna, där kärleken är stark,

De tyngsta bördor bära för de unga.

Och dagens stilla trefnad och nattens lugna ro,

Den känsla utaf trygghet, som möter i vårt bo,

Ger tomten, som sig glömmer helt för andra.

Från tidigaste morgon till senan aftonstund,

När mor rundt om i huset gör än sin sista rund,

Hon är så van att höra tomten vandra.Så är det de, som gifva, och vi, som ständigt ta’,

Nog kunna vi väl säga, att tomtarne ä’ bra,

Men deras gärning blir oss lätt en vana.

Vi kanske dunkelt känna, där de ibland oss gå,

Den tack vi borde skänka, men som de aldrig få,

Och hur vår skuld är stor, vi knappast ana.

Men är vår tomte borta, hur ödsligt i vårt hem.

De kända, vanda fjäten, o! hvad vi sakna dem,

Den omsorg, som oss ständigt följt i spåren.

Då vakna alla minnen, då blir vår blick så klar,

Då först vi riktigt fatta, hvad tomten för oss var

Igenom lust och nöd de flydda åren.

Gud signe alla tomtar, som uti hemmen gå,

Och allra mest de gamla, de böjda och de grå,

För hvad de skänkt af trygghet och af trefnad.

Och må vi tacksamt vårda den skatten i vårt hus

Och göra deras afton så solig och så ljus,

Som de ha sökt att göra all vår lefnad.Min förste friare.

• •

JpäLn står han lifligt för mig i barndomsminnets ljus

Med skor och hvita byxor och randig sommarblus,

Med halmhatt längst på nacken och brynt af sol och vind,

Med klara muntra ögon och rund och rosig kind. •

Han kom till barndomshemmet i sällskap med sin far,

Som bjuden blef att stanna i prästgåln några dar.

Jag var en munter flicka, och kvick och morsk var han.

01 hvilka glada dagar vi hade med hvarann’1

När sist han skulle resa, då blef det sorg och gråt,

Min lilla bomullsnäsduk var riktigt genomvåt,

Då smög han sig intill mig så öm och rar och varm

Och om min nacke lade sin lilla runda arm.

Att icke mera gråta så hjärtligt han mig ber,

Vi kunde ju oss gifta och aldrig skiljas mer,

Då log jag genom tårar och lofte bli hans fru.

Af år han nyss fyllt åtta, och jag var bara sju.Så byggde vi små luftslott, och väl jag minnes dem;

Hos pappa och hos mamma vi skulle ha vårt hem,

Små gossar och små flickor vi skulle ha som de.

Jag föreslog just fyra, men han var nöjd med tre.

En ring han skulle skicka så fin och blank och rund,

Den skulle han beställa nu strax i Öregrund,

Och att dess storlek veta, han hittade på råd,

Omkring mitt vänstra finger han märkte med en tråd.

Sist lofvade han skrifva helt snart ett litet bref;

Och i sin pappas trilla min lilla fästman klef,

Jag stod på förstutrappan och nickade och log,

När han som sista hälsning en klatsch med piskan slog.

Men att på manfolk lita, man vet, är vansklig ting;

Och aldrig fick jag brefvet, och aldrig fick jag ring.

Men inte brast mitt hjärta, och ej blef kinden blek,

Min hjärtesorg den läktes så lätt i ras och lek.

Se’n råkades vi åter, när några år fått gå,

Men inga ömma känslor besvärade oss då,

Då ville inga »jäntor» han ha i leken med

Och ryckte mig i flätan och slog min hatt på sned.

Så blef jag ond och retad, vi flögo hop att slåss,

De andra lekkamrater nu måste skilja oss.

Och bäst är aldrig lofva att bli en gosses fru,

När han har nyss fyllt ålla och hon är bara sju.När herrskapet X. flyttade från orten.

^t^ll rykte sig sprider med ifver och fart,

Att X. ämnar flytta från staden.

Man undrar, man tviflar, man tror ej, men snart

Så står det att läsa i bladen.

Sitt hus och affären han sålt under hand

Och köpt sig ett gods uti Södermanland.

Nu blef det att undra, det kan man förstå,

Hur folk kan få så’na idéer.

Och vännerna tänkte med saknad uppå

Hans middagar, baler, supéer.

Det huset, det hade förstått föra stat,

Och tänk, hvad man där fått för ypperlig mat!

De flytta till landet, ty frun är så klen,

Får snart som förklaring man höra,

Men klart är, att de emot »societén»

Sin »plikt» skola veta att göra.

De därför så artigt sitt umgänge be

Att ännu en gång få på middag dem se.Man åt, oeh man njöt, och man smorde sitt krås,

Med vinet man gjorde sitt bästa.

Ibland kom en känsla af vemod förstås,

Men nog var man glad för det mesta,

Och snart var det glömdt af hvarendaste gäst,

Att här var en sorgens och afskedets fest.

Vid slutet utaf det lukulliska mål,

När glädjen var störst omkring bordet,

Det knackas i glaset: nu blir det en skål,

Herr borgmästarn tager till ordet.

Helt tvärt man tar på sig en ynkelig min,

Och vaktmästarn springer och häller i vin.

Och nu satt man häpen och hörde perplex

På saker, som förr man ej visste,

Att samhället just uti denne herr X.

Sin starkaste pelare miste.

Och själf såg han ut, som han visste ej stort,

Att sådana storverk han verkligen gjort.

Och om deras hem han så talte till sist,

Hur saknadt det blef utaf alla.

Och nu uti näsdukar utaf batist

Man damernas tårar såg falla,

Och när så den vackra harangen han slöt,

Fanns knappast en herre, som icke sig snöt.Och värden, af smickret och hyllningen rörd,

En skål vill för samhället tömma.

Af minnen, han säger, en rikelig skörd

Han städse i hjärtat skall gömma.

»Hur ljuft är att veta på aflägsen ort,

Att samhället minnes det lilla man gjort.»

Sen lefs alla dagar i sus och i dus,

All hvila man måste försaka,

Och kokfruar springa ur hus och i hus

Och koka och steka och baka,

Ty klart är, att ej man kan anses som vän,

Om icke man sett dem på middag igen.

Och männen ä’ alla vid dåligt humör

Till följe af »städningens» fasor,

Ty om de ej råka att titta sig för,

De stupa i ämbar och trasor.

Och frun går i halsduk, och uppsatt är kjol’n,

Och pengar försvinna som smör uti sol’n.

Men ändtligen har man det klappadt och klart,

Och allt är så blankt, så det skiner,

Och bordet står färdigt och vinkar så rart

Med silfver, desserter och viner,

Och herrn är så nyrakad, putsad och fin,

Och frun tar uppå sig sin ljufvaste min.Och rätterna äro desamma precis,

Som ätits hos alla de andra,

Och vågar nå’n ha det på enklare vis,

Ja, vips är man färdig att klandra,

Och »skålarna» komma, och höra man får

Precis, hvad man hörde på midda’n i går.

Fru X., stackars kvinna, beklagar jag mest:

Från packning och lådor och lårar

Hvarendaste dag skall hon vandra på fest

Och smickras och simma i tårar.

Och hennes herr man är så firad och »rörd»,

Att sömnen är dålig och magen förstörd.

Men ändtligen ned till stationen man går

Att bjuda farväl sista gången,

Och där med buketter i handen man står

Och visar sin sorg på perrongen,

Och nu hvilken klagan och jämmer blir hörd!

Det är så, att nästan en sten kan bli rörd.

Men sedan de rest, och man viftat sig mätt

Och torkat sig väl efter gråten,

Det nästan ser ut, som man andades lätt

Och kände sig nöjd och belåten.

Och fast man ej sa’ det, man tänkte helt visst:

»Hur’ skönt, att de ändtligen reste till sist».Balens drottning.

.k

Hg£on i societeten glänser,

Ung och vacker och af börd,

Fåfäng utan alla gränser,

Firad, konstlad och försnörd.

Ifrån fest till fest hon jagar,

Som om feber henne tär,

Och hur jämmerligt hon klagar,

Om en kväll hon hemma är!

Sina leenden de ljufva

Hon för balens lejon spar,

Och man kan sig riktigt grufva,

Hur hon snäser mor och far.

Ingen hvila hon sig tager,

Förr’n säsongen nått sitt slut,

Men hur ynklig, blek och mager

Balens drottning då ser ut!Fal är hyn, som förr var vacker,

Hälsan rent förstörd i grund,

Magkatarr och nervattacker

Och besök hos Westerlund.

Hon till allt förlorar lusten,

Glåmig, kinkig, gul och grå,

Och så skickas hon till kusten

För att nya krafter få.

Och där går hon nu och »svansar»

Ibland »gäster» utaf »ton»,

Uppå soiréer dansar

Och är med i direktion.

Uti ingenting hon felar,

Som kan vara comme il faut,

För »de fattiga» hon spelar

Och är med i en tablå.

Ingen tid till grubblerier,

Nöjet söks på alla vis:

Kafferep och skogspartier

Och seglatser och kurtis.

Och så kommer hon tillbaka

Och begynner sin säsong .. .

Hvilken präktig mor och maka

Bör hon icke bli en gång!»Har ni hört...?»

finns en dam, som rundt i staden ränner,

Som också du har mött uppå din stig.

Var viss därpå, om du ej henne känner,

Hon känner nog så mycket bättre dig,

Och rika, fattiga och gamla, unga

Ej nå’nsin undgått hennes viga tunga.

När allraförst du kom till denna världen,

Hon genast tog i denna nyhet fatt,

Och hur din mamma mådde efter färden,

Och hur du skrikit grymt din första natt,

Och kristningen och knusslet på konfekten,

Hon visste mera om än själfva släkten.

Se’n när du fick din "lilla första flamma

Med korta kjolar, »piskan» uppå rygg,

I smyg hon hviskade det till din mamma,

Se’n först hon satt därpå en färg så stygg,

Och så ditt glada, ljusa barnasinne

Af henne fick sitt första mörka minne.Hon öron har i alla väderstrecken,

Och ögon tror jag visst båd’ fram och bak.

Allt hvad som händer, vet hon strax på fläcken,

Och bygger stora hus af minsta sak

Och målar om och stryker på fernissa,

Tills man till första färgen ej kan gissa.

Allt skräp hon vet — hvad du har fått för versen

Du satte in i tidningen i sta’n,

Hur många ägg, som gingo åt till färsen

Du hade på kalaset härom da’n,

Hvad som till sonda’n steks i grannfruns gryta,

Och hvilka fruar skola pigor byta.

När du blir kär — att det för henne dölja

Ej lyckats än, nej, då du råkar ut.

Med lystna blickar skall hon dig förfölja

Och spionera ifrån hvarje knut.

Förr’n du dig för ditt hjärtas dam förklarat,

Så vet hon långt förut, hvad svärfar svarat.

Men värre saker på sitt skuldregister

Hon har än detta, som på skämt kan ta’s,

Och efter alla dina fel och brister

Hon spejar ifrigt med förstoringsglas,

Och är så nöjd och skadeglad i hågen,

När hon har fått en giftig pil på bagen.För all del akta dig att något göra,

Som sticker af mot hvad man blifvit van,

Ty då minsann kan hon på benen röra

Och löpa på en dag kring hela sta’n;

Så — för ått något kunna undgå stormen,

Är bäst att vara stöpt i vanda formen.

Hon vet om allting, hvad du gör och tänker,

Ja mycket mera, än hvad själf du vet,

Sitt varmaste intresse hon dig skänker,

Fastän för dig uti all hemlighet.

När du som bäst i frid och ro dig tyckte,

Hon trasat sönder uti sta’n ditt rykte.

Men icke alltid hon i kjol sig kläder,

Nej, kanske mera ofta, än du tror,

I rock och byxor utstyrd in hon träder

På banklokaler, ämbetsrum, kontor

Och trifs så väl hos snobben som hos gubben,

När de om kvällen samlas uppå klubben.

Ej glädjen henne ofta följt, men smärtan,

Ty hon den saken uti grund förstår,

Att söndra sinnen och att sarga hjärtan

Och pressa fram ur ögat harmens tår.

Och blir hon ansatt, hon sig lätt försvarar,

Det var ej illa menadt, hon förklarar.Kan alla andra du på flykten drifva,

Med henne kan du aldrig blifva af,

Jag fruktar, att hon knappt skall ro dig gifva,

När du en gång blir lagd uti din graf,

Och outtröttlig i det allra sista,

Hon räknat kransarna uppå din kista.

Nu närmar hon sig här så sur och trumpen

Och protesterar emot sitt porträtt,

Men småsint som hon är och feg och lumpen,

Hon får väl hämnas på sitt kända sätt;

Men jag vill säga, forr’n ridån nu faller,

Att hennes rätta namn är — småstadsskvaller.Kalaset.

rådslag det hölls uti paulun

Mellan herrn och frun.

»Vi ä’ tvungna», sa’ hon, »att vårt umgänge se

Här snart på supé.»

Och herrn han va’ sömnig och kinkig och led,

Som män ha’ för sed.

Och bad att få veta, hvar pengar ska’ ta’s

Till slika kalas.

Men frun hon höll tal för sin herre och man,

Att det icke gick an,

Hon hade just hört af en vän här om da’n,

Hur det pratas i sta’n.

Och för att få sofva och vara i fred

Så höll han då med

Och bad henne ställa till »eländet» fort,

Så det snart vore gjordt.

Och dagen knappt grytt, förr’n med brådska och fläng

Hon steg ur sin säng,

Och blåfrusen gnodde kring gator och torg

Med piga och korg.I huset där vände man rakt upp och ned,

Så allt gick ur led.

Där skurades golf och där piskades damm,

Att knappt man kom fram.

Och frun lånte silfver och hyrde porslin,

Och herrn köpte vin.

Se’n kokfruar kommo och — hu, hvilket stök

I herrskapets kök!

Där svedde man fågel och kokte gelé

Som åt en armé.

Men medan i köket så flott det gick till,

Åt herrskapet sill.

Ty för att ens vänner ska’ smörja sitt krås,

Själf spar man, förstås.

Och frun ifrån köket och stöket ej vek,

Så ansträngd och blek,

Och herrn gick där husvill och misslynt och tvär

Och va’ till besvär.

Men ändtligen blef det då färdigt en gång,

Och i sin salong

Stod frun så belåten på värkande ben,

Men ansiktet sken,

Och herrn, så polerad från hjässa till fot,

Tog gästerna mot.

Och småstadens finaste societé

Man bedt till supé.

Och där funnos herrar med stjärna på frack

Och med chapeau-claque.Borgmästaren var där, en väldig magnat,

Med sin magistrat,

Och doktorn i sta’n och en gammal major,

En sprucken tenor,

Och några magistrar, så tysta som mur’n,

I dörrn till tamburn.

Och damerna kommo i siden och släp

Med blommor och skräp.

Fru borgmästarinnan i soffan slog ned,

Så ståtlig och bred,

Bredvid en majorska af adelig börd,

Förtorkad och snörd.

Och rådmännens fruar se’n sutto omkring

Så snällt i en ring.

Och innan man hunnit slå språklådan opp,

Kom teet med dopp.

Och se’n alla herrar försvunno så fort

Till punsch och till kort,

Men hvar på sin plats sutto fruarna kvar,

Som brukeligt var,

Och se’n om allt skvaller och nytt pratats slut,

Dog samtalet ut.

Och så kom tenoren och sjöng och drog på

Med »Min lilla vrå».

Och när så en fröken man enträget bedt,

Det blef en duett.

Man talte förtjust om, hur vackert dä’ va’,

Men gäspade bra.Och sist, när man pinats och hört en sonat,

Kom ändtligen mat.

Och nu blef det lif i de domnade ben

Igen vid supén.

Där slamrades nu som »för brinnande lif»

Med gaffel och knif.

Och när man så ätit hvar endaste rätt,

Blef borgmästarn mätt

Och strålande stod där med glaset i hand

Och »hjärtat i brand»

Och höll, sen bland »lagret» han slutat sitt val,

Sitt vackraste tal.

Se’n värdfolket nu utaf grannlåten fått

Sitt fullaste mått,

Och sedan till ära för dem, som berömts,

I botten det tömts,

Stack värden gentilt ena hand i sin väst

— Hans finaste geste —

Och tog med den andra ett glas från sitt bord

Och sa’ några ord,

Om huru förtjust han sig kände i kväll

Och lycklig och säll

Att vännerna få i all enkelhet se

På en tarflig supé,

Och tackade dem, att de icke försmått,

Hvad huset förmått.När ändtligen gästerna hem sig begett,

Gick klockan på ett,

Och frun släckte lampor och blåste ut ljus

Och såg om sitt hus

Och sa’: »Det må varit så tråkigt som helst,

Men äran är frälst.»En ny uppfinning.

rXäDu kanske liksom jag har sport,

Att Edison — den trollkarln — gjort

En upptäckt, hvartill ej hörts maken,

Hur man, så länge man är vaken,

Kan lysa själf på något vis,

Som inte jag förstår precis,

Men det gör ingenting till saken.

Jag har mig tänkt den just så här,

Att när det lider emot kvällen,

Vi skola skina ungefär

Som de bekanta tändsticksställen.

En liten fråga dock jag gör,

Som Edison må själf besvara,

Om lågorna bli lika klara,

Fast det är dunkelt innanför.

Här finns ju folk, som hvar man vet,

Som hyser om sig höga tankar,

Och då hvad grym och stor förtret,

Om de med all sin viktighet

Ej lyste mer än simpla dankar?Och hvad besparing på kalas,

Ty fotogen och ljus och gas

Ej mera kunde man behöfva,

Och om man ville ha en fest,

Så bjöd man dem, som lyste bäst,

Det gick ju an förut att pröfva.

Men vansklig vore dock idén,

Ty tänk om ledsam blef supén,

— Man vet gunås att så kan hända —

Och alla lågor sjönke ned,

Ju längre det på kvällen led,

Fastän värdinnan sökte tända.

Jag lifligt tänker mig till slut

Den stackars arma fruns förfäran,

Då hon i köket en minut

Gått ut på kokerskans begäran,

Och henne når det fasans rop

Från pigan utanför i gången:

»Frun! dä’ ä’ kolmörkt i salongen,

Nu har dom slockna’ allihop!»

All aktning för det täcka kön,

Men jag den mening vågar hysa,

Att snart man göra får det rön,

Att herrarna långt bättre lysa.

Men märken väl, hvad grund jag har

Till dem att sätta denna liten:

Blir deras låga mera klar,

Så kommer det bestäm dt af — spriten.I gamla hemmet.

En julbild.

•amla fru prostinnan slutat stöket,

Kastar än en sista blick kring köket,

Ja, nu är det just i hennes smak.

Ångor utaf julmat luften fylla,

Kopparn glänser prydligt på sin hylla,

Allt är fejadt ifrån golf till tak.

Öfver allting hennes öga vakar,

Ljusen tändas uti blanka stakar,

Bordet uti sal’n re’n dukadt står,

Det är tydligt, att man gäster väntar.

Tidt och ofta hon på dörren gläntar,

Lyss om ljud af bjällror henne når.

Prosten sitter i sin lugna kammar,

Klart och lustigt björkvedsbrasan flammar,

Lyser på hans vackra hvita hår.

Tiden fåror i hans panna ristat,

Men sin forna kraft ej gubben mistat,

Rak och ståtlig än vid sjutti år.Nu är tyst i gamla herdetjället,

Men så var det lif förut i stället,

Innan barnen byggt sig egna hem.

Men när julen kommer, kring de gamla

Hvarje år sig barn och barnbarn samla

För att helgen fira få med dem.

Just nu skyndar gumman ut ur salen,

Öfver hufvudet hon kastar schalen,

Bjällror höras re’n vid förstubron.

Det är friskt och kallt i skymningsstunden,

Klar och stjärnbeströdd är himlaranden,

Frusna drifvan knarrar under skon.

Och ur kappor, schalar, fällar, pälsar

Gladt man gamla rara mormor hälsar,

Uti kylan står hon där så varm.

Hjärteglad hon likväl tårar gjuter,

När de små uti sin famn hon sluter

Och den minsta lyfter på sin arm.

Kunde med min penna blott jag måla,

Huru vackert morfars ögon stråla

Under mörka, tjocka ögonbryn!

Döttrarna i muff och schal och kappa,

Måste gubben krama om och klappa,

Dotterbarnen hissar han mot skyn.Och man pälsar af, man pratar, frågar,

Gubben skämtar gladt med sina mågar,

Gumman hand om barnabarnen ta’r,

Häpen slår hon händerna tillsamman:

»Nej, men hvad de vuxit allesamman,

Och hvad minsta pysen liknar far!»

När man sedan sig till bordet sätter,

Bjuder mormor på de gamla rätter

Barnen älskat uti forna da’r,

Lägger för utaf den bästa biten,

Känner inte alls igen aptiten,

Talar om, hur frisk den fordom var.

Nu högtidligt locket lyfts på kannan,

Öl som mormor brygger ingen annan,

Om den äran är hon själf så mån.

Morfar kannan omkring bordet skickar,

»Mormors stolthet», säger han och nickar,

Skalken lyser fram ur ögonvrån.

Efter maten se’n få barnen rasa

Uti morfars rum, och vid hans brasa

Stekas äpplen åt den unga släkt.

Brädspelsbrickor rulla kring så blanka,

Minsta pyrena få »rida ranka»,

Morfar trallar takt så gladt och käckt.Och en stund är allting lust och gamman,

Men så falla ögonlocken samman,

Lillen somnar in på morfars knän.

Döttrarna nu ta’ hans trötta gäster,

Och att tysta deras små protester

Morfar namnam har i chiffoniern.

Snart de små i sina bäddar hvila,

Mormor brådt till deras rum ses ila,

Ej en gudstjänst henne syns så skön,

Ej ett ljud så ljuft från hennes öra

Som att ifrån deras läppar höra

Stapplas fram en barnslig aftonbön.

Men hos prosten sitta nu hans mågar,

De berätta, gubben lyss och frågar,

Underliga ting han höra får.

Konstigt för den gamles öron susar

Allt det nya genom tiden brusar,

Och han känner sina sjutti år.

»På min ålderdom jag älskar friden»,

Morfar säger, »och allt nytt i liden

Kunde göra gubben hufvudyr,

Men till ängslan kan det mig ej fresta,

Allt skall säkert vändas till det bästa:

Det är alltid samma Gud, som styr»Så vid samspråk tiden hastigt ilar,

Och man skiljs, och tryggt och godt man hvilar

I det trefna, låga herdetjäll.

Och när åter nästa morgon bräcker,

Med det glada bud de små man väcker:

»Barn, i afton är det julekväll!»Förr och nu.

mina händer föll en dag

En nött roman från trettitalet

Utaf det gamla goda slag,

Där inte allting slutar galet.

Jag den en kväll vid lampan tog

Och såg igenom den och — log.

Se här ett litet nätt extrakt

Ur en roman från förra tider:

Ett ståtligt slott, en härlig trakt,

En måne, som på himlen skrider,

Beständigt färdig att ta’ till,

När helst författaren så vill.

I slottet bor en fager mö

Med lockar svartare än natten,

Med kind som ros och barm som snö

Och ögon blå som insjöns vatten,

Så himmelskt skön på alla vis,

En Eva uti paradis.En dag hon uti skogen går,

Där henne ljufligt tycks att vara,

Och möter så bland skogens snår

En käck och hurtig jägarskara,

Där skön och ädel rider han,

Och genast älska de hvarann.

En tid nu följer skön och säll

För dessa båda ädla unga,

Och månen måste fram hvar kväll,

Och jämt skall näktergalen sjunga,

Och i hvart träd i skogens famn

Han ristar sitt och hennes namn.

Att de i lugn nu fått hvarann,

Man tycker bort så enkelt vara,

*

Men denna sak författarn fann

För godt till andra delen spara.

Nu staplas hinder upp i mängd,

Att boken måtte få sin längd.

En hjärtlös far, en grym rival,

En bof, som sina ränker spinner,

I ändlös ångest, nöd och kval

Vårt unga par sig nu befinner,

Ett bråk och trassel utan slut,

Som räcker tolf kapitel ut.När det som mest är mörkt och svart,

Så — lika ledigt som jag rimmar —

Författarn reder på en kvart,

Hvad han har trasslat till i timmar,

Och på en enda sida nu

Förenar han de unga tu.

Snart i en vagn med grön sufflett,

Belyst af både sol’n och månen,

På scenen trillar in så lätt

Familjens hopp, den förste sonen,

Skön och välskapad, det förstås,

Han på sin ädle fader brås.

Sist rullas upp ett perspektiv,

Hur uppå barn och sällhet rika,

De föra ett lycksaligt lif,

Där aldrig några ungar skrika,

Och ingen sorg dem träffa kan,

När de nu ändtligt fått hvarann.

* *

*

Här ger jag min pegas en smäll,

Han skuttar af så lätt och gärna

Och hamnar midt i en novell

Utaf de unga och moderna,

Som tycktes min pegas så skön,

Ty långt ifrån den lyste — grön.Här ha’ de redan fått hvarann,

Men deras lycka kan ej prisas.

Att mannen är en rå tyrann

På första bladet redan visas,

Där han hörs fordra utan krus,

Att hustrun sköta skall sitt hus.

Ett högre idealiskt lif

Hon tänkt att med sin make dela,

Och nu han fordrar af sitt vif,

Att hon hans strumpor håller hela,

Och ej den sälla lott förstår,

Som njutas kan med bara tår.

Han kan ej följa hennes »flykt»,

Men troget sig på jorden håller

Och sitter där så lugnt och tryggt

Och skrifver långa protokoller,

Ty det må sägas först som sist:

Den grymme mannen är jurist.

Så kommer där och hälsar på

En stund emellanåt på kvällen

En herre, som vi kalla få

Den rätte hjälten i novellen.

Han lilla frun så väl förstår,

Och nu man anar, hur det går.

Bitar, af Snorre, 4:e uppl.Han är så upplyst och så fri,

Och blott för stora mål han sträfvat,

Hon snart ger honom rätt däri,

Att hittills på en lögn hon lefvat,

Och älskar hon ej mer sin man,

Hon i hans hus ej lefva kan.

Som fågeln längtar hon ur bur’n,

Och så en afton, när det skymmer,

Hon pälsar på sig i tambur’n

Och med den andra karlen rymmer,

Och mannen solo vardt på kvälfn,

Och det är slutet på novelfn.

Af denna profbit kan du se,

Hur skönt man i vår tid förtäljer.

Ät våra mammors smak vi le,

Men nu man skrifver, så det kväljer,

Och undras må vid sådan smak:

Går världen framåt eller bak?!Det första brefvet.

var uti den gamla goda tiden,

— Som nu, gunås, är längese’n förliden —

Då jag, som mer än halfva seklet sett,

Blott var en tös, nyss fyllda tjuguett,

Med fästman och med guldring nyss begåfvad

Och obeskrifligt viktig som förlofvad

Och tänkande på vännen »allt i ett».

Han rest sin väg, och ännu sista tåren

Satt darrande och tung i ögonhåren,

Då vid en tanke, som mig hastigt slog

Jag mina ögon torkade och log:

Jag skulle denna kväll till honom skrifva

Mitt första bref, långt förr än han mig bad;

Vid denna öfverraskning huru glad,

Hur inner ligen glad han skulle blifva!

Och sagdt och gjordt, in i mitt rum på stund

Med största skyndsamhet jag så begaf mig

För att med vännen, som så varmt höll af mig,

Få riktigt språka utaf hjärtans grund.Då, mina vänner, kan ni väl begripa,

Att bäst jag uti värsta farten var

Att skrifva rörande och fint, kom far

Så hjärtans treflig med kalott och pipa

Och kisade med ögonen och log

Och sa’: »har tösen ändtligt gråtit nog,

En duktig flicka ska’ väl inte lipa».

Med trygga steg han fram till bordet klef

Och sa’, när han fick se, till hvem jag skref:

»Det var då bra, ty jag, som ej plär slarfva,

Dock ett glömt be din fästman, förr’n han for:

I förra månaden en oxhud stor

Jag skickade till sta’n att låta garfva

Och vill med allra första ha’ den hit;

Bed honom ändtligt gå till garfveri’t

Och säga garfvarn till att snart den skicka!

Men hvad i alla da’r går åt dig, flicka?»

Hvem undrar väl, att jag förtviflad blef;

Jag vädjar till hvar fästmö, om det händt er,

Hur pass lyeksaliga ni skulle känt er

Att få en oxhud in uti ert bref,

Den första gång ni till er fästman skref.

Hur i all världen skulle den placeras

Att uti minsta måtto observeras 1

Och så hof gubben upp sin röst och sad’:

»Tag, skrif om det nu strax på nästa rad,Det är det bästa, att det står i början.

Du vill ej?! Känner dig generad for’t?

Slikt pjåsk jag aldrig i min lefnad hört,

Då det reelast är af hela smörjan,

Det skall där stå, så mycket du det vet!»

Och kära far, som nu vardt ond och het,

Gick så sin väg och blossade och rökte.

Och jag — jag grät och skref, och jag försökte

Att sticka huden in på något sätt,

Så där en smula lekande och lätt,

Men hvart försök blott mina kval förökte.

Allt mera tungt och hopplöst blef mitt sinn’,

Jag kunde ej med allra bästa vilja

1 brefvet »garfvaren» och »huden» skilja,

Och att dem båda så med smak få in

Stod ej i någons makt och minst i min;

Jag satte dem i början och på slutet,

Försökte sist på tvären i en kant,

Men öfveralll det stötte likadant,

Och jag var tvungen rent att stryka ut’et.

Först snyftade jag sakta och mig snöt,

Och in till far, när sist jag riktigt tjöt,

Sig banade de jämmerliga ljuden.

Med rösten darrande af dämpadt skratt

Han ropade: »är tösen rent besatt,

Låt bli och tjut — du får väl slippa huden /»Det lyckligaste paret.

^m^ar du sett dem, gamla Lasse och hans kära, äkta

vif?

Merä fagert har du säkert aldrig skådat i ditt lif.

Hon är surögd, utan tänder, rödt och stripigt hennes hår,

Näsan sträfvar emot höjden, fräkenprydd så det förslår.

Han är krokig, svart och snusig,både syn och hörsel klen.

Hvart hans Fia går, bakefter linkar han på skefva ben;

All sin lefnad lång de stretat, kämpande mot nöd och brist,

Och i fattigstugan hamnat uppå gamla dar till sist.

Och ej ens i den de äga för sig själfva någon vrå,

»Socknen» där »satt in» en annan gammal stackare

också.

Kallt och dragigt deras kylfe, mörkt och nedrökt vägg

och tak,

Det är klent beställdt med lyxen i ett fattigstu-»gemak».

Men för Lasse och hans gumma intet lyckan rubba kan,

Ty de tosingarne äro ju så »glada i hvarann»,

Att om Fia blefve bjuden dela kungens gyllne tron,

Tror jag, att hon valde Lasse och sin lott som fattighjon.Mera glädtigt och förnöjsamt såg man aldrig något par;

Fia går på hjälp i bygden, sträfvande för sig och far.

Hon var alltid den, som styrde, tyngsta bördan ock

hon drog,

»Far ä’ gamlare», sa’ Fia, »och nu har han slitit nog».

Skall hon hjälpa till i tvätten, är hon uppe före sol’n,

Kokar kaffe åt sin gubbe, och i snäfva underkjol’n

Flyger kring uti sitt kyffe som en myra i sin flit,

Att i ordning ha’ för dagen och åt far en »lagad bit».

Och med Fia rent försvinner, tycker Lasse, solens ljus,

Outhärdligt lång är dagen, fast han har båd’ mat och

snus.

Men när den mot afton lider, gör han brasa först på

häll’n

Och till möte med sin gumma vandrar se’n åstad i

kvåll’n.

För en annan, där hon kommer, trött och rufsig ifrån byn,

Är hon minst af allt i världen någon fin och fager syn,

Löjligt ful, så man kan skratta, bara senor,ben och skinn,

Armar slängande och smala, långa fötter, vända in.

Men för en i världen är hon dock så obeskrifligt kär:

»Kommer du nu, kära gumma, åh, så glad, så glad

jag är!»

Ropar Lasse, och att fägna henne på sitt bästa vis

Håller han tillreds i »nypan» åt sin skatt en duktig »pris».Att de väcka andras löje, dessa möten, man förstår,

Men nu har man vant sig vid det, vid att se dem år

från år.

Skämt och stickord, som man slänger, dem ej minsta

smula rör,

Allting studsar mot ett sådant oförbränneligt humör.

När det lider emot hösten, då är Lasses gyllne tid,

Då går mor »på lingonskogen», och han linkar stolt

bredvid.

Dit med tomma korgar vandra de i morgonsolens sken,

Och med tunga bördor åter komma de i kvällen sen.

Alltid Fia uti téten med den tyngsta korg på arm,

Lasse ansträngd kommer efter, flåsande och trött och

varm,

Men med solsken öfver dragen och så strålande förnöjd,

Att med mor i skogen vandra, — kan det finnas större

fröjd!

Varmt det blir mig omkring hjärtat, när jag ser de

gamla två,

Hur med allt sitt yttre armod rikedom de ha ändå,

Och de ord, jag en gång hörde, stannat i mitt minne

kvar:

»Där går», gamle prosten sade, »socknens lyckligaste

par».En dröm.

(I taxeringstiden.)

>§I®&an vet, att drömmar ofta kunna vara

Rätt konstiga och underbara,

Och själf jag hade en förliden natt

Högst underlig — ja, galen och besatt —

Som det just roar mig för er berätta,

Och därför vill jag den på papper sätta,

Kanske att nå’n bland landets vise män,

Lik Josef uti forna tider,

Kan tyda gåtor ut och så omsider

Ät drömmen ge den rätta tydningen.

Nåväl, det tycktes mig i natt,

Att djuret höjt sig så till mänskans like,

Att äfven uti djurens rike

Man skulle nu betala skatt.

En del af kräken först begynte skräna

Och höja några ilskna rop,

Men ack! hvem brydde sig väl om de fäna,

De voro ju så tama allihop,Oeh just som det hos oss plär ske,

Man satte till en kommitté

Utaf de visaste och de mest samvetsömma

Att öfver sina likars beten döma

— Och skillnaden låg endast däri, att

Af fän vår kommitté var sammansatt —

Men hör, hvad vidare mig hände:

Jag i en hast mig nu förflyttad såg

Bort till en äng, som grön och frodig låg

Uti en trakt, som jag förut ej kände,

Och utaf boskap var den ängen full,

Med hud så glänsande och präktigt hull,

Och ingen häller undra må däröfver,

Ty i den bördiga och feta ängd

Där växte uti riklig mängd

Båd’ Limotej och klöfver.

Men allt, som glimmar är ej gull,

Och ofta för en grästapps skull

De stångade hvarann’ omkull

Oeh hornen i hvarandra rände;

Men när nu vederbörande dem sände

Det bud, att skatten skulle tagas upp,

De bildade helt tvärt en sluten trupp.

Så goda vänner blefvo allesamman,

Och uti allsköns frid och gamman

De lade råd och tänkte ut

Ett ganska vist och klokt beslut:

En mur omkring sin äng de skulle bygga,Att ingen kunde utifrån den se,

Och se’n de utfört en så ljus idé,

De »struntade» i skatt och kommitté,

De skulle gifva, hvad de ville ge

Och så för resten gå fullkomligt trygga.

Och åter, forr’n jag knappast visste det,

Jag stod uppå en kal och stenig vret,

Där ock en massa fänad gick på bet,

Ej som de andra glänsande och fagra,

Nej, tvärtom ganska ruggiga och magra,

Och som jag det förstod af deras prat,

De voro tjänstemän i djurens stat.

När så till dem kom bud om skatt också,

Då började de kräken riktigt skratta

Och voro alldeles ur stånd att fatta,

Hur något sådant man kan finna på.

»Hvad i all värden ska’ hos oss de taga

Här, där vi själfva måste gå och gnaga,

Om vi ska’ hitta på ett enda strål

Vi ha gunås ej någonting att gömma.

Nej — de må komma hit och se och döma!»

Nu herrarne i kommittén

— Naturligtvis på fyra ben —

Sig närma allaredan,

Men, som förut man kan förstå,

De först till gröna ängen gå,

Till magra vreten sedan.Där utanför vid ängens mur

Nu stå de visaste bland djur,

Och djupt och länge de fundera

Och snusförnuftigt resonnera.

Att klifva öfver mur’n, därtill va’ de för trötta,

Dessutom ingen fanns, som hade lust

Med dessa djuren att bestå en dust,

Som kunde händt, ifall de blifvit stötta.

En gammal välfödd stut till ordet tog,

Hof upp sin röst och föreslog

Uti ett tal, som värdigt var hans snille,

Att fast man utanför fick stå,

Man kunde ju dra’ till ändå

Med denna skatten, som man ville.

— För kommittén min djupaste respekt,

Men den var allt en smula släkt

Med dessa feta, granna djuren,

Ty annars kan jag ej förstå,

Att icke någon fann uppå

Att stånga hål på muren. —

Ja, nu man stod där och höll granna tal

Om detta årets skörd, som varit skral,

Att det var skäl att vara liberal

Och icke göra skatterna för tunga;

Att där fanns rikligt bet, man trodde visst,

Men — någon gång det kunde ju bli hrist,

Och klöfverfälten voro än så unga.

En liten blygsam siffra ned man skrefOch gravitetiskt bort mot vreten klef.

En liten bit de hade blott att vandra,

Förrän den kal och bar framför dem låg,

Så klart och tydligt man hvart grässtrå såg,

De stucko upp så långt ifrån hvarandra.

Och kommittén nu i sitt anlets svett

Uti sin bok skref upp hvartenda ett,

Där fanns minsann ej någonting, som skymde;

Och samma kloka, gamla stut

Nu tappar ur sin hjärna ut

Den vishet han därinne rymde

— Och han var ansedd som geni —

Han skälen för sin dom nu ville gifva,

»Här», sa’ han, »kan det aldrig sämre bli,

Och därför är det skäl uti

Att större siffra skrifva,

Visst ha ni ganska magert jämt,

Men det är alltid någonting bestämdt*.

Se det var slutet det på »dansen»,

De stackars kräken sloka’ svansen

Och sågo ganska snopna ut.

Bäst jag mig grämde öfver saken,

Så låg jag där helt pigg och vaken,

Och drömmen — den var slut.På banad stig.

("§!(&) in vän, om du den önskan har

Att bli för mer än en ur högen,

Så laga först du har en far,

Solid och säker och förmögen!

Ty din seglats på lifvets älf

Gör rikedomen dubbelt härlig;

Visst kan du också samla själf,

Men det gör saken mer besvärlig.

Geni behöfver du ej stort,

— Den trösten kan jag dig då skänka —

Minsann det brukar gå så fort

För folk, som själfva kunna tänka!

»Med läsning öd ej tiden bort!»

Och skolor kan jag icke prisa,

Magistrar ä’ en konstig sort

Och jämt så grufligt orättvisa.När du växt upp, i rättan tid

Ur världen far din vandra borde,

Och där han slöt, där ta’r du vid

Och »gör» i det, som gubben »gjorde».

Se’n börjar du på blygsamt vis,

— Det lilla också ger valuta —

Du kunde ju exempelvis

Ge staden till present en — spruta.

Så blir det då din sälla lott

Att jämte sprutan stå i bladen,

För mindre orsak mången fått

Reputation och namn i staden.

Om tornet icke har en tupp,

Du kunde ju en gyllne skänka,

Hvar gång man skådar se’n dit upp,

Man måste ju på gifvar’n tänka.

När lägenhet så yppar sig,

Man på ditt val sig ej besinnar,

Du i en hast befinner dig

Bland stadens visa stöttepinnar.

Så håller du ett gästfritt bord

Med läcker mat och dyra viner,

Och så är re’n din lycka gjord,

Och nådens sol allt mera skiner.Nu går det, som det vore smordt,

Du ej behöfver bry din hjärna,

Du anmäld blir på högre ort,

På kungens namnsdag får du stjärna.

Så får du silfver i ditt skägg,

Och stadens fäder bli ej sene

Att hänga dig på rådstu’vägg,

I olja målad, nota bene.

Här på ett raskt och ledigt sätt

För dig jag stakat lefnadsfärden.

Med tupp och spruta och porträtt

Ditt namn skall gå till eftervärlden.Småstadslif.

V^ftti vårt fosterland, uti en viss provins,

Som ansetts allt för obetydlig

Att hertigdöme bli åt någon liten prins,

Där låg en liten stad, så snygg och nätt och prydlig.

Man lefde där på fädrens vis,

Hvart hushåll födde upp en gris,

Förutan något kink på rasen.

I sla’n fanns endast en polis,

Och blott borgmästarn hade vasen.

Att ibland fruarna man togs

Om pigor jämt och förde skvaller,

Sig ju så helt naturligt faller,

Det annars burit rent åt skogs.

Man gästfriheten fått i arf

Uti vår stad från sina fäder,

Och klädd i sina bästa kläder,

Hos grannarne man gick för hvarf

Och på kalaser kråset smorde.

I allt det var, just som sig borde,

Ibland man större bröllop gjorde,

Bitar, af Snorre, 4:e uppl.Då sta’n Var klädd i högtidsdräkt,

Fast det gunås var mera sällan,

Men fadderskap var tätt emellan

Med vin och tårta och konfekt.

De unga knöto ljufva band

Med möten uppå promenaden,

Allt så gemytligt var i staden,

Fast — det forstås — man dog ibland.

Men till en ständig frid bör man ej hoppet sätta,

En dag, som börjar lugnt, kan sluta med orkan.

Och så en vacker dag kom flyttande till sta’n

En gammal öfverste — f. d. —

Med ståtligt adelsnamn och ordnar och kraschan.

Vid sådant var man icke van,

Och gruflig vikt man därvid lade.

Här fanns ju icke en, som hade

Framför sitt namn ett litet »von»,

Men namnen ändades på »son»

Och »kvist» och »lund» och »ström» m. m.,

Som jag ej här så noga kan specificera.

Och själfva tanken er effekten

Af öfverstinnan, som till hållningen och dräkten

Sig bjärt från alla skilde här,

Det var, som från en högre sfär

Man kände fläkten.

Nu blef ett lif i alla hus,

I alla kronor sattes ljus,Gardiner tvättades och stärktes.

Man vände gammalt möbeltyg,

Men allt man gjorde som i smyg

Och trodde inte, att det märktes.

Och stadens sömmerska, som gått

Och haft så lugnt förut i tiden,

Pick i en hast så fasligt brådt

Att ändra alla »svarta siden».

Men ändtligen var allting klart,

Nu kunde de få komma snart,

Man gick uti en hemlig bäfvan

I söndagskjol till hvardags klädd

Och började så smått bli rädd

Att ej få lön för all sin sträfvan.

Men så till sist en dag så fort

På ryktets vingar sig i staden sprider,

Att öfverstens man sett omsider

Försvinna i borgmästarns port.

Och nu — hur alla hjärtan klappa!

Hvar fru bakom sin jalusi

Med döttrarna — ja själfva pappa

Bedrifver smått spioneri,

Och när de ändtligt gå — förbi,

Då skyndar frun så snabb som pilen

Att öppna i en hast ventilen

Och sticka hufvu’t ut och se

— Af harm och afund hjärtat stannar —

Dem sig begeTill deras allra närmsta grannar.

0 höjd af förödmjukelse!

Man är väl lika god som de.

Skall slik en skymf man kunna tåla!

Den seen, som följer nu, jag vågar icke måla.

Men husets herre dra"r sig helt förskräckt i vrån,

Och jag — jag skyndar mig att fälla ned ridån.

* *

*

Två veckor gått, och stadens frid

Ej mera det står till att rädda.

På denna lilla korta tid

Den redan hunnit få sig »grädda»,

Som uppå té hvarandra ber

Och skarfvar släp och går i siden

Och ömkansfullt tillbaka ser

På kafferepen förr i tiden,

Och djupt det mig i hjärtat skär

Att tänka uppå de förskjutna,

Som harmas öfver hvad som är

Och sucka öfver det förflutna,

Då ingen societet där fanns,

Och ingen öfverste med —

»svans».Hemma.

^Uf^untert morgonsolen skiner

Genom luftiga gardiner

I min lilla kammar in.

Ögonlocken börja rycka,

Och en känsla utaf lycka

Fyller helt mitt unga sinn’.

Bländad ögonen jag sluter.

Hur jag njuter, hur jag njuter,

Vakna hemma — hvilken fröjd!

Bort till staden man mig sände,

Men i går jag hemåt vände

Glad och lycklig och förnöjd.

Fönstret upp — i fönsterkarmen

Står jag — med den bara armen

Förs åt sidan lätt gardin.

Ljumma vindar kring mig leka,

Ljufligt dofterna mig smeka

Utaf rosor och jasmin.Utaf lefnadsfröjd jag spritter.

Surr och sus och fågelkvitter

Mina tjusta öron nå.

Som man jämt i prästgåfn brukat,

Ser jag frukostbordet dukadt

Nedanför i en berså.

Fin och krattad ligger gården,

1 ilom rabatter bilda bården

Kring ett gräs så saftigt grönt.

Genom trädens löf och hängen

Glimtar ån där bort på ängen.

O, hvad hemmet dock är skönt!

Prostfar själf, min egen pappa,

Sitter på sin förstutrappa,

Tittar upp till mig och ler:

»Lilla toka, denna dräkten

Är för tunn för morgonfläkten,

Kommer du då aldrig ner?»

Och jag lyder genast vinken,

På med kläderna i blinken,

Trappan i ett skutt jag ta’r.

Och jag skrattar, jublar, yrar,

»Aldrig, aldrig», jag bedyrar,

»Mera hemifrån jag far».Gamla prästgård bort på landet,

Glömma dig, jag aldrig kan det,

Lefde jag i hundra år.

Där jag rasat, lekt och sprungit,

Där jag svärmat, där jag sjungit,

Yr och glad i lifvets vår.En ny reform.

Jpl_lltse’n de sorgliga, bittra dagar,

Då Eva drefs utur paradis,

Att det är männen, som stifta lagar,

Vi få nog märka på alla vis.

För oss så innerligt väl de ställa,

Vi ä’ så »söta», vi ä’ så »snälla»,

De sjunga ständigt vårt lof och pris,

Och så de äro, I alla veten,

Så fasligt måna om »kvinnligheten»

Och vilja värna om den, förstås,

Men mellan raderna godt I läsen

De såge helst i det »hulda väsen»

En liten tam och beskedlig gås.

Men gåsen vaknar och börjar kackla,

Och lagar, skrankor och hinder vackla

Och brytas sakta och varligt ned,

Och männen ängsligt två sina händer

Och släppa fram oss ett steg i sänder,

Tills vi stå midt uti deras led,

Och säge därom, hvad helst man vill,Ett faktum är dock, I vise store,

Att om på jorden ej kvinnan vore,

Så funnes männen — rakt inte till.

Ja, detta var nu blott företalet

Till ett förslag om en ny reform,

Jag tycker icke, det är så galet

Och bör ej väcka så farlig storm.

Att männen trampa alltjämt i hälen

Ej kvinnan passar, vi nog förstå,

Men några »nådiga vedermälen»

Den stackarn borde väl kunna få.

För alla möjliga små förtjänster

En vacker stjärna hängs på till vänster

På männens »manliga» fria bröst,

Och granna ordnar i kedjor dingla,

Och gyllne nycklar på ryggen pingla

Till deras ständiga fröjd och tröst.

Men vi, som knoga och laga maten

Och träla så i vårt anlets svett

Och fostra dugande män för staten,

Hvad har man oss till belöning gett?

Jo — kan man blott med talanger pråla

Och drilla grannt uppå höga ciss

Och dramer spela och taflor måla,

Då kan man kanske få litteris.

Men mindre gynnade af Fortuna,

Som nitiskt skött något viktigt kall,

Få vara glada i alla fall,Om Idun ristar en liten runa,

Och därför — vore det så förmätet,

Ifall vi sände till majestätet

En liten älskvärd deputation,

Som sa’ helt blygsamt, hur fasligt gärna

Vi skulle önska att få en stjärna?

I stället lofva vi då att värna

Och stöda duktigt hans dyra thron.

Och om sitt bifall han ville skänka,

Hvad orden skulle oss passa bäst?

Månn’ vi på svärdsorden borde tänka,

Då vi Karlsborg nu ha’ snart befäst?

Därnäst för vasen jag ville rösta,

Ty högre våga vi icke gå,

Och få vi bara med den oss trösta,

Vi kunna nöja oss bra ändå.

Den största stjärnan på storkalasen

Till siden, sammet och bjäfs man har,

Den allra näpnaste lilla vasen

På kafferep blir så söt och rar.

Hvad det skall taga sig ut med tiden 1

Jag ser i andanom denna syn,

Då stjärnor lysa bland flor och siden

Och brytas skönt emot rosenhyn.

Tänk! när min gubbe, så grof i basen,

Ur skafferiet mig ropar fram

Och säger: »Mutter, du har fått vasen!»

Och ler och visar ett telegram;Dock kanske jag, som bar fram förslaget,

Med skäl kan vänta att nu i draget

Till evig heder för hela sta’n

Bli kommendörska med stor kraschan.En husmors bekymmer i sommarvärmen.

Jptck! hör nu mitt bekymmer — häromdagen

Jag fick ett bref, och brefvet lydde så,

Att några vänner tänkte hälsa på.

Ni kan förstå, jag blef af fröjd betagen,

Ty jag på ensligt sommarnöje bor

Och umgås mest med grisar, får och kor.

Och därför tyckte jag »di va’» så snälla,

Och fast jag husmor är af rätta sort,

I glädjen höll jag på att glömma bort

Det, som man kallar det materiella.

Hur skulle med trakteringen man ställa?

Med rysning såg jag mina tomma fat:

I sommarvärmen drar man ej hop mat,

Och jag och gubben äta mest spenat;

Han är ej af den sortens män, som kinka,

Och äter nöjd sin spickesill och skinka,

Men jag har märkt, när stadsbor komma hit,

De ha en rent af hiskelig aptit.

Och aldrig har jag nå’nsin kunnat drömma

Därom, hur lätt de ha att allt berömma,Ty ifrån morgon och till kväll man hör:

»O ! hvilken präktig mjölk, hur läckert smör,

Hvad dessa smultron äro sällsynt sköna,

Och hvilken stek, hur saftig och hur mör,

Och hvad det smakar bra uti det grönal»

Och som man för beröm är svag, gunås,

Man bjuder till så godt man kan, förstås.

Och som nu skyndsamhet var största dygden,

Så gaf jag tvärt mig ut att gå i bygden,

Och utan all försyn och utan krus

Jag snodde där omkring från hus till hus.

Ackl människan är lika grym som djuren.

I hvarje litet lamm på ängen låg

Och njöt uti all oskuld af naturen

En liten mör och saftig stek jag såg.

Och när jag viken såg, hur klart den blänkte,

Jag blott med mordisk håg på gäddan tänkte.

Och sist jag lyckades att snoka upp

I byn en riktigt präktig hederstupp,

Som gick och gol så gladt bland sina kära

Och ante ej att slutet var så nära:

I dag så stolt och styf, och ett, tu, tre

I morgon stufvad hop till frikassé!

Och innan jag hann gå på alla ställen,

Så kom jag inte hem förr’n sena kvällen.

Och hvilka dagar se’n — hvad bråk och stök

Från morgon och till kvällen i vårt kök!Där ordnades och kokades och baktes

Och kryddades och lagades och smaktes,

Och gubben gick och puttra’ hela da’r:

»Det var då ett välsignadt bråk ni har!»

Så randades till sist den stora dagen,

Och bordet färdigdukadt stod i hagen

Inunder björkars skygd, med blommor prydt.

Och glas och silfver glittrade som nytt,

Och smultronskålen lyste grann i solen.

Själf var jag klädd i ljusa sommarkjolen

Med spetsprydt förklä’, stråhatt, lätt och hvit,

Och gubben själf i prydlig ljus habit.

Man kunde skåda genom fönsterrutan,

Hur han vid spegeln stod och på allt sätt

Försökte få peruken sitta rätt,

Ty här till hvardags går han annars utan.

Jag trallade och sjöng af hjärtans grund

Och var så glad, så innerligt belåten,

Och när nu allt var klart, i sista stund

Vi traskade till sjön att möta båten.

Och båten pep och kom — hur flat jag blef,

Det kan jag aldrig i min lefnad glömma,

Men om min häpenhet man väl kan döma,

Då inga gäster kommo, blott ett bref,

I hvilket man med mycken ledsnad sade,

Att något litet hinder vållat hade,

Att resan blifvit inställd denna gång.»Men for att ieke våra vänner gäcka

Så skall er väntan icke blifva lång:

Vi komma nog om en och annan vecka,

Det gör er ju detsamma, då man vet,

Att ni ta mot oss i all enkelhet.»

Så löd epistelns slut — jag kunnat svimma:

Det hade jag till tack för allt besvär.

Hemåt jag vandrade som i en dimma,

Och gubben gick och fräste, arg och tvär,

Och allt jag lagat till — den myckna maten!

Med rysning ser jag nu de fulla faten,

Ty om vi också åte hela da’r,

Så blir det alldeles för mycket kvar,

Och färsen surnar, lammet skäms, och tuppen —

Skall man nu rent till hvardags äta upp’en.

Och när till sist vi trugat ner hvar bit

Och ända gjort på all den läckra maten

Samt återgått till sillen och spenaten,

— Då komma våra kära vänner hit!Solsken.

JEfj^ur man kinkar, hur man klagar,

Intet är till lags bevars.

Och man knotar öfver mars

Med dess grå och tunga dagar,

Tycker hela världen trist,

Ynkar egna lilla jag’et,

Blir modern och pessimist,

Kommer riktigt uti taget

Att se idel vank och brist,

Svart i svart att allting måla.

Men livad gör det, kära ni!

Bara sol’n behagar stråla,

Är ju allt det där förbi.

Borta dysterhets-attacken

Och den sura, trumpna min,

Om, när man drar upp gardin,

Solsken ligger öfver backen.

Allt hvad dumt man tänkt förut,

Hvad af mörkt man låtit hopas,

Af det klara solsken sopas

Ledigt bort på en minut.Allt hvad förr i dusket sof

Väcka strålarna på färden

Öfver skog och äng och gärden,

Och jag jublar: »gudskelof,

Att det finnes sol i världen!»

I den klara ljusa dag,

Glömsk af åldern och af åren,

Af den snö, som strötts i håren,

Ung och lycklig vandrar jag

Ut att hälsa våren.

Och jag ser i drifvan spåren,

Där den gått bland sten och stam,

Gröna mossan lyser fram,

Bäckar porla uti snåren.

Mellan grenar, öfver topp

Gjutes det ett gyllne glitter,

Och ett sakta, lyckligt kvitter

Stämma skogens fåglar opp.

Smittad utaf deras kör

För att dagens glädje prisa

Trallar äfven jag en visa

I ett strålande humör.

Och det tycks mig, där jag går,

Glad i håg och frisk till sinne

Att jag stängt i hjärtat inne

Solsken för det hela år.

Och jag ville, att det lyser

In i alla mörka vrår,

Bitar, af Snorre, 4:e uppl.Där man lider, där man fryser,

Väcker hopp och lindrar smärtan

Med den gyllne rikedom,

Som får gamla trötta hjärtan

Att slå ut i blom.En dröm.*

r^^et var så tyst i skymningsstunden,

»Fru Lenngren», uti guldsnitt bunden,

Ur handen sjönk så sakta ned.

Allt i sin slöja mörkret gömde,

Och tanken slappades — jag drömde

I kvällens djupa ro och fred.

Då stod där genast vid min sida

Med drag så vänliga och blida

Den milda, ljusa drömmens fé.

Hon med sitt trollspö lätt mig rörde.

Det tycktes mig, som om jag hörde

En sakta hviskning: »Kom och sel»

Den fantasin gett fria tömmar

Och far med féer kring i drömmar

Af ingenting förvånas må.

I aningsfull och glad förbidan

Jag såg mig snart med fén vid sidan

Framför en scen med fälld ridå.

* På sjuttiofemte årsdagen af Fru Lenngrens död.Med trollspo’t gör hon nu ett tecken,

Och mjukt draperad uti vecken,

Ridån mot höjden sakta dras.

Vi sorl af glada röster höra,

Och muntert surrar i vårt öra

En nyckelharpas grofva bas.

Här spelas nu »Den glada festen».

Vi se den gamle, fromme prästen

Med barnablick och silfverhår,

Så vänligt prästmors ögon stråla,

Och bakom dem kaplan i Våla

Förnöjd med barn och maka står.

Men vackra visor äro korta,

Snart är »Den glada festen» borta,

Och tom står scenen en minut.

Med friska kinder, lockar ljusa

In »pojkarne» så glada rusa

Med stoj förutan hejd och slut.

Så muntert leka de »ta fatfen»

Med granna fjärdarne i hatten

Och hälsans purpur uppå kind;

Om vreden flammar upp och blossar

Emellan ett par raska gossar,

Den blåses bort af sommarns vind.Och än i friska barnaleken

Ej falskhet känna de och sveken,

Som se’n så bittra sorger ge.

Vi hoppas, att som män i staten

De icke skola slåss om maten

Än mindre då om titlarne.

Men redan snabba uti benen,

Sin väg de sprungit öfver scenen,

Och larmet hörs på afstånd blott,

Och jag har knappast hunnit tänka,

Förrän en skinntorr, greflig änka

Vi se uppå ett gammalt slott.

I saln, beklädd med gyllenläder,

Den gamla dricker te på fläder

Och kältar uppå drag och gikt,

Förglömmer aldrig sina anor,

Är högförnäm till skick och vanor

Och — dråpligt ämne för en dikt.

»Porträtterna» där uppå väggen

På sista skrumpna ätteläggen

Ur ramen blicka mörkt och trist,

Nu är hon ständigt dömd att tiga,

Se’n hennes stackars kammarpiga

Sin matmor grufligt sårat sist.Men snabbt som tanken cle försvinna,

Båd’ slott, porträtter och grefvinna,

Ty det går undan som en dans,

Och forr’n vi tänka eller ana,

Så se vi fröken »Juliana»

Framför oss stå i all sin glans.

På vapnet tänkte hon i koret

Och lyfte ej för oss på floret,

Som hon var lärd af söta mor,

Men henne dock så väl vi kände

På fotterna, hon inåt vände

Med kippade, förslitna skor.

Där ljuf och älsklig vid rabatten

Log Nella under sommarhatten

Och rosor i »buketten» band.

Och där en menlös släkt på bygden

Ännu ej glömt den gamla dygden

Att be till Gud för kung och land.

Där dansar björnen till musiken

Och aktar ej en smul kritiken,

Men knäcks vid bifall af en so.

Där gudaskaran i all gamman

An sitter helt gemytligt samman

Framför sin brasa uti ro.Grefvinnan i det vackra väder

Med ett besök sitt prästfolk gläder

Och äter middag där i dag,

Och prostfar bugar under linden,

Och nigningar bestås vid grinden,

Af underdånigaste slag.

Där »Betti» kind mot handen stöder

Och bort med läsning tiden öder,

Förgätande de råd hon fått,

Dock tyst — hon läser ej »Gazetten»

Nej, hon studerar efterrätten

I Iduns lilla bihang blott.

Där smickrar katten papegojan,

Och där »i slottet och i kojan»

Förnöjsamheten utslag fällt.

Där gråter »Nelli» invid grafven,

Där vandrar »Gumman», stödd mot stafven,

Där leka barn på blomsterfält.

Och bilder komma ständigt flera,

Förtjust jag ropar: »mera, meral»

Och ser dem sväfva lätt förbi,

En del så tjusande och täcka

Och andra blixtrande och käcka,

Men alla fulla af geni.Och än jag ler, och än jag gråter,

Men bilderna förblekna åter,

Ridån så ljudlöst glider ner.

Ur drömmen vaknar jag och klagar:

»Hvem målar så i våra dagar?

Föds aldrig en fru Lenngren mer?»Sådant händer.

landtman, som omkring på sina ägor klef,

Just häromdagen öfverraskad blef

Att se en gentleman, som han ej kände,

Omkring hans gärde ta’ en promenad.

Och som nu detta sällan hände,

Så blef vår landtman riktigt glad

Och artigt sig till honom vände.

»Ni tycks mig», sade han med höflighet och takt,

»En främling vara uppå denna trakt,

Och om jag till er tjänst kan vara

Och något slags upplysning ge,

Så vill jag blott er vänligt be,

Att ni mig tar i anspråk bara!

Och vill ni veta någonting

Om denna trakten rundt omkring,

Så fråga blott, och jag skall svara.»

Af denna artighet sig fann

Vår gentleman

I högsta grad trakterad.

»Min herre», svarar han uti förbindlig ton,

»Ni uti mig ser en person,

Högst intresseradAf allt, som till ett landtbruk hör.

Förlat därför,

Att jag en fråga genast gör:

Se åkern där, längst bort vid grinden!

Hvad är det väl för yfvigt gräs den bär,

Som gulnadt är

Och vajande för vinden?»

Vår landtman häpen ditåt såg

Och sa’: »dä där, dä ä’ ju råg».

»Aha — jaså — och de där underliga djuren,

Som ännu längre bort jag ser —

Hvad är det väl för namn, som ni dem ger?»

»Men kors bevars, dä ä’ ju kossorna och tjuren»,

Vår landtman ännu mer förvånad skrek.

Så fick han en idé, blef helt förskräckt och blek,

Nej detta, tänkte han, är dock för galet,

Den där kan aldrig vara klok,

Helt visst är han en stackars tok,

Som rymt sin väg från hospitalet.

Men som han var en sansad man,

Han klokast fann

Att helt försiktigt gå tillväga.

»Min herre», hörs helt lugnt han säga,

»Jag hoppas, att det strider ej mot takt och vett

Att göra er en fråga bara:

Hvar kan väl edert hemvist vara,

Då dessa ting ni aldrig sett?»

»Det skall jag säga», hörs den andre svara,»Jag helt och hållet står till er disposition

Och vill nu allt, som rörer min person

Och eder dunkelt syns, förklara.

Nå väll så hör:

Till yrket är jag redaktör,

Se där, min herre, har ni grunden,

Hvarför jag aldrig landet ser,

Ty vid den tidskrift ut jag ger

Jag hela året om är bunden,

Ni här skall få ett häfte se,

Det är en tidskrift för landtbrukare,

Med tusentals prenumeranter

På alla håll och kanter

— I parentes om ni den äga vill,

På närmsta poststation ni säger till —

Med all min kraft jag dit vill syfta

Att landets modernäring lyfta.»

Vår landtman, utaf häpnad stum,

Ej rörde sig ur fläcken,

Men stod där gapande och dum,

Ett riktigt frågetecken,

Och som jag tror, vår stackars vän

Står lika dum och gapar än.Likvagnskusken.

il

► varje dag jag från mitt fönster såg

Dystra, sorgliga begrafningståg,

Vagnen med den svarta fjäderbusken,

Och på vagnen troget alla dar,

Körande sitt säkra, svarta par,

Satt den samme gamle likvagnskusken.

Grånad, trött och tungsint såg han ut,

Aldrig för en endaste minut

Röjdes i hans drag af lif ett tecken,

Rakt framför sig blickade han slött,

Och hans ansikte var blekt och dödt,

Stelnadt i de samma dystra vecken.

Uti solsken som i ur och skur

Ständigt samma sorgliga figur

Satt där i den nötta svarta rocken.

Fast med åren mera trött och böjd,

Satt han troget kvar uppå sin höjd,

Sammanväxt, det tycktes mig, med »bockenSå en dag, jag minns det som i går,

Solen sken, och det var ljuflig vår

Efter alla skurarne och rusken,

Ifrån fönstret såg jag i allén,

Hur från kyrkogården smått i sken

Emot vanan körde gamle kusken.

Och jag såg så underbar en syn:

Älsklig, blåögd, ljus och skär i hyn

Satt en liten flicka med på »bocken»,

Varsamt armen han om henne slöt,

Och en flod af ljusa lockar flöt,

Som förgyllde rent den svarta rocken.

Ifrig, strålande och varm och glad

Kanske första gång en promenad

Efter hästar fick den lilla ungen.

Om i likvagn, det var samma sak,

Glädjen aldrig högre »stått i tak»,

Om hon uti gullvagn åkt med kungen.

Lycklig, tacksam att hon åka får,

Mellan slingorna af gullgult hår

Hon sin klara blick* mot gubben vänder,

När de svarta sättas i en traf,

Som de aldrig förr ha’ vetat af,

Klappar hon förtjust i späda händer.Hos den gamle i ett enda slag

Ljusnat upp hvart tungt och dystert drag,

Och hans ansikte är som förklaradt.

Fenomenet jag med häpnad ser —

Likvagnskusken riktigt hjärtligt ler,

Se’n den lillas blick han ömt besvarat.

Snabbt har synen ilat mig förbi,

Men en glimt utaf dess poesi

Ristade sig in uti mitt minne,

Och det tycks mig åter, att jag ser,

Huru barnet jublar, gubben ler,

Och den taflan värmer än mitt sinne.

Dag på dag jag åter honom såg

Uti spetsen af ett dystert tåg

Krupen in i vanliga fodralet,

Men nu höll jag gubben hjärtligt af,

Ty jag sett, när masken fallit af,

Lif och värme bakom döda skalet.Ett kafferep.

^Ji^an ni tänka, hvad jag hörde

Haromda’n.

På ett kafferep det hände

Här i sta’n,

Några snälla fruar sutto

I en krets,

Och de virkade så ifrigt

Hvar sin spets.

— Tänk hvad moder Eva måtte

Tråkigt haft!

Hvarken virknål fanns i Eden

Eller skaft,

Och fast kaffet växte ymnigt

Stora snår,

Eva aldrig i sin lefnad

Fick en tår —

I »all enkelhet» värdinnan

Bjöd i dag,Därför finns blott utaf »sorter»

Femton slag.

Och nu dricker man och pratar,

Det förstås,

Utaf kaffet brukar mun ej

Gå i lås.

Inte vet jag, hur sig talet

Föll till slut

I den högre stilen — se’n man

Skvallrat ut —

Om hur lögnen sig har nästlat

In på jord,

Att man knappast utaf sanning

Hör ett ord.

Och i korus alla fruar

Höllo med,

Lade sina söta hufvu’n

Smått på sned,

Och den kvickaste bland dem fick

En idé:

»Borde vi ej ett exempel

Världen ge,

Att vi sanning tåla höra

I vårt lag.

Ack, vi borde genast börja,

Tycker jag.»

Sagdt och gjordt, ej första början

Gick med fart.Men det tog sig obegripligt

Lätt och snart,

Ena ordet gaf det andra,

I en blink

Fick man sanningen att veta

Utan smink.

Och nu gick det i crescendo:

Skrik och rop

Snart blott hördes — sist så gräto

Allihop,

Och värdinnan, ond och retad

Som en tupp,

Lät dem veta, att de kunde

Bryta upp.

Men så älskelig är kvinnan

Af natur’n,

Att det se’n blef stor försoning

I tambur’n,

Och där kysstes de bland alla

Ytterplagg,

Lofvade att icke hysa

Något agg.

Tyst som muren skall man hålla,

Hvad som händt

— Kan nå’n människa förstå, hur

Det blef kändt? —

Sist så kommo alla fruar

Öfverens,

Bitar, af Snorre, 4:o uppl.Att det ändå borde vara

Någon gräns;

Därför bör man hädanefter

Ta’ för sed,

Tala sanning blott om dem, som

Ej ä’ med.Ett märkligt fynd.

Ö^är satt en konung någonstädes

I krona och i hermelin —

Bestämdt att säga hvar jag rädes,

Då jag är skral i geografin —

Nog af — den kungliga personen

Nu hade ledsamt med besked.

— Och säkert hade vi så med,

Ifall vi sutte uppå tronen —

Just nu han för en liten stund

Hört upp att land och folk regera

Och gäspade af hjärtans grund,

Tog då och då en liten blund,

Se’n skulle bladen han studera.

Allt ondt hans folk och fänad sker,

En konungs hjärta djupt bedröfvar,

Och läsningen ej hugnad ger,

Då uppå hvarje spalt han ser,

Hur landets boskap mer och mer

Får ondt i mular och i klöfvar.

Han kors och tvärs i bladet ströfvarÄn en notis, än en annons

Och än en bit ur »rättegångs»

Hans majestät syns hastigt sluka,

Då ändtligt han helt tvärt gör halt.

Där står med fetstil tryckt en spalt

Om fyndet af en märklig kruka.

Han läser, känner sig besviken,

Ej uti hans, men grannkusinens riken

Den underbara upptäckt gjorts,

Som vida kring i världen sports,

Och hvarom nu de lärde tvista.

Af afund kan hans hjärta brista,

Helt säkert i hans land också,

Om blott man ger sig tid att leta

Och djupt i alla högar peta,

Man ännu bättre fynd skall hitta på.

Med kronan uppå sned

Och mäkta mörk i hågen,

Han ringer, grufligt vred,

På hofarkeologen.

Han kommer, bugar sig till jorden

Och står som naglad fast af skräck

På samma fläck,

Då af sin kung han möts med dessa grymma orden:

»Dig, som jag föder år från år

Och skänkt så många vedermälen,

Du borde blygas djupt i själen,

Då du ej alls din sak förstår.Hvad gör du väl mitt land för nytta!

Då närmre jag på saken tänkt,

Du knappast mitt museum skänkt

Så mycket som en gammal bytta.

Gack ut, tag med dig små amanuenser

Och leta intill landets gränser

Och ej för mina ögon kom,

Förr’n du ett fynd har funnit, som

Allt annat kan i skuggan sätta D

Och när monarken talat detta,

Han gör en geste — med foten blott och bart —

Och utför trapporna med fart

Den vise mannen kom, kan jag berätta.

Nu blef ett bråk, ett lif och väsen,

Ur kungens stall togs rymligaste schäsen,

Och spett och skyfflar i parti

Man lassade där inuti.

— Från hvilken firma ej jag minnes,

Min glömska är ibland infam.

Tänk, hvilken lämplig plats här finnes

Att sticka in en nätt reklam,

Som nog renderat mig så mycket

Att den betalat hela stycket! —

Sist klef’ de vise männen i,

Och det bar af långt ut i världen,

Dit vi med litet fantasi

Så ledigt följa dem på färden.

Hvar de ett misstänkt ställe sett,I minsta lilla hög och kulle

De stackrarna nu påta skulle

Och gräfva i sitt anlets svett.

De gräfde nätter, gräfde dagar,

Jag deras grymma lott beklagar,

Då de ej skymt af något sett,

Som minsta lön för mödan gett

Och hem till kungen kunde föras.

Af svåra drömmar deras nätter störas,

Att ständigt böjd och krokig gå,

Så öm och full af värk blef ryggen,

Och som det sommar var, man kan förstå,

Att högst gemena voro myggen.

Döm då om deras fröjd en dag,

När i den genomgräfda kullen

Ett föremål stack fram ur mullen,

En urna visst af något slagl

Den lärde stod där glädjedrucken:

Först stack ett öra fram — blott ett —

Han jorden krafsar bort så lätt,

Och urnan står där gul och sprucken

Och lofvande på alla sätt.

Af fröjd hans tärda anlet lyser:

»Den här var grufligen antik,

Och ej en urna denna lik

Ett land i sitt museum hyser.

Ett kan mig dock bekymmer göra:

Hvar finns månn’tro dess andra öra?Ty efter hvad jag kan forstå,

En riktig urna bor ha två».

Och åter de i mullen gräfva,

Men hur de stackrarna än sträfva,

Det andra örat finns ej till.

»Ja kungen säge, hvad han vill;

Men som en hvar af eder minnes,

En Venus utan armar finnes,

Och ansedd lika skön man vet,

Och när den dock så dyrbar skattas,

Om på en urna örat fattas,

Man kan ej hänga sig för det».

Amanuenserna sa’ amen

Till hvad herr arkeologen sagt.

Och se’n uti en lår man lagt

Sitt fynd, så skref man telegrammen

Till rikets råd och landets kung:

En urna funnen, skön, antik och tung.

Det blef en fröjd i hufvudstaden,

Med fetstil stod det tryckt i bladen

Beskrifning på dess form, dess färg och dess fason.

Och i det skick, som den togs upp ur mullen,

Den genom landet förs i ståtlig procession,

Och kungen mötte själf vid tullen

Och hängde längre fram på da’n

För att den lärde mannen ära

Omkring hans hals en stor kraschan,

Att uti gyllne kedja bära.Och som hans gunst och nåd ej kände några gränser,

Så fingo ock de små amanuenser

Med högstdensammes varma tack

En liten trissa på sin frack.

Och nu på alla håll och kanter

Där skrefvos tjocka folianter

Om detta öra, som ej fanns.

En ung poet i skaldeyra

Sig drömde det i form af lyra,

En ann’ i form af lagerkrans.

Hvar vis och lärd sitt vittra snille

På detta öra pröfva ville

Att öka så sitt ryktes glans.

Och lärda lagrar, förr ej skurna,

Så vunnos uppå denna urna.

Men så fick kungen en idé

— Och hufvu’t slog han jämt på spiken —

Den dyra, härliga reliken

Också hans trogna folk bör se.

Och sagdt och gjordt,

På vidan gafvel slottets port

Slås upp för kungens undersåter,

Och från museet hämtas urnan åter.

Månn’ scenen du ser tydligt för dig?

Enörad, trind och ärevördig

Står urnan där på en estrad

Uppå ett täcke af brokad,

Att folket henne må betrakta.Soldater uti full parad

Den kostliga klenoden vakta,

Och i en krets står hofvets skara

Förtjust, beundrande omkring.

Den simpla plebsen tittar bara,

Men säger inte någonting;

Då fram till sist en käring stiger

Förutan bildning, hyfs och vett,

»Nej sannerligen om jag tiger!»

Hon skriker, se’n hon urnan sett,

»Hur kan ett sådant lif man föra

Om detta kärlets andra öra!

På tockna där finns aldrig mer än ett!»

Ni kan förstå,

Det blef tablå.När vi få vingar.

]H?^är jubelropet hördes skalla:

»Snart vetenskapen vingar ger!»

I skrifvande små fröknar alla,

Då flög min tanke först till er.

När med en enda liten »penna»

Så bra I flaxen i det blå,

Tänk, hvilken »flykt», när I fån spänna

Två riktiga små vingar på!

Hur upphöjd se’n er syn på tingen:

Hvad förr var stort, så smått sig ter,

I med en enda fläkt af vingen

Fördunklen Snoilsky och Tegnér.

Att här på jorden gå och larfva

Se’n ingen enda af er vill,

Sin papperskorg får Idun skarfva,

Ty annars räcker den ej till.När man går ut, är bäst man sätter

Strax öfver hufvu’t paraplyn,

Ifall en skur utaf sonetter

Det kommer regnande ur skyn.

I menen, det har ingen fara,

Att af er vers man skada tog,

Men jag har märkt, de kunna vara

Minsann rätt ofta — tunga nog.

Här få vi gå och eder sakna,

Men kanske en och annan gång,

Om luggarna bland molnen rakna,

I sänken er att hämta tång.

Hvar mamma ses med längtan blicka,

Dit hennes dotter far mot sol’n,

Och kanske kommer hennes flicka,

När ny garnering tarfvar kjol’n.

Om vid en »titt» I skullen råka

Att se den vers jag er bestått,

Så är jag blott en gammal kråka,

Som mycket skrala vingar fått.

Jag därför mig på jorden håller

Och sträfvar icke mot det blå,

Och tror — med litet mindre pj olier

Sig reder världen bra ändå.

---»S—ä-5—S--Ett barndomsminne.

all den spindelväf, det damm,

Som hopats samman utaf åren,

Ibland ett minne växer fram

Ifrån den första barndomsvåren,

Som, fast i åratal förglömdt,

I själens djup dock ligger gömdt.

Till lågt och trefvet herdatjäll

Jag i en hast tillbaka föres,

Där uti ljum augustikväll

Ett stim af barnaröster höres,

Där själf jag uti leken går,

En liten tös på åtta år.

Mig minnet sviker till en del,

Hur det nu allt tillsammans hängde, •

I leken jag begått ett fel

Och med en liten lögn mig svängde,

Och fastän upptäckt, ej bekänt;

Det minns jag, som om nyss det händt.Se’n man mitt knep förstått till slut,

Det nu blef klagomål för pappa,

Som utaf larmet kallats ut

Och stod där mörk på prastgåln’s trappa,

Dit utaf bröderna med skam

Jag trots mitt motstånd föres fram.

Och stränga ord jag höra får:

Att lögn är lögn också i lekar,

Att synden blir än mera svår,

Om till sitt fel man trotsigt nekar.

Jag blygs och gråter djupt förskräckt,

Men ångern är ändå ej väckt.

Då störd af några sockenbor

Min far sig i sitt rum begifver,

Och bakom honom jag min mor

Helt öfverraskad varse blifver,

Hon gaf mig blott en sorgsen blick

Och vände långsamt om och gick.

Mitt hjärta, trotsigt förr och kallt,

Den blickens sorg ej kunde glömma,

Det onda vek, det hårda smalt,

Jag började mig själf att döma,

I trådgåln’s ensligaste lund

Jag grät mig mätt af hjärtans grund.Vi hade gäster till supén;

Med barnen föga tid man hade,

Vid timme mer än vanligt sen

Vi trötta i vårt rum oss lade,

Där bjudande till hvila stå

En rad af hvita sängar små.

Med gamla »dadda», öm och rar,

Vår aftonbön vi läste stilla,

Ty mamma själf ju hindrad var

Af främmande och af »den lilla».

Snart hördes lugna andedrag,

Och alla sofvo utom jag.

Jag kastade mig af och an,

Af sorg mitt hjärta ville brista,

Månn’ mamma mig förlåta kan

Den lögnen, som skall bli min sista?!

Och Gud så innerligt jag bad

Att åter göra henne glad.

Jag hört att gästerna ha’ gått,

Hur allt är tyst och lugnt i huset,

Af sken, som fäller in, förstått,

Att mor uti sitt rum tändt ljuset,

Och fattad af ett sista hopp

Jag sätter mig i bädden opp.Som om min längtan hon har känt,

Jag hennes steg hör i detsamma,

Hon skjuter dörren upp på glänt,

Och snyftande jag hviskar: »mamma!»

Och stilla i sin nattdräkt klädd

På knä hon faller vid min bädd.

Och på mitt hufvud, i mitt hår

Jag hennes varma tårar känner,

Sin lilla tös hon väl förstår,

Den sorg och oro henne bränner,

Hon hviskar, att hon längtat så

Att med sin flicka språka få.

Jag biktar allt, hvad ondt jag gjort,

Med hennes hand emellan mina,

Det minsta fel mig syns så stort,

Min lögn i dag är mig en pina,

I morgon skall jag gå till far

Och tala om, hur stygg jag var.

Min aftonbön jag hviskar tyst

I hennes famn, se’n slut är gråten,

Och omsvept, smekt, välsignad, kysst,

Jag ligger lycklig och förlåten,

Och mamma i sin hvita dräkt

Med änglarne mig tyckes släkt.Det ljusa minnet är en skatt,

Som följer barnet i det sista,

Bland mörka minnens dunkla natt

En värmande och himmelsk gnista,

Bland hopad sorg och synd och fel

En klar och gnistrande juvel.Trotjänarinnan.

irt

SM Jon tjänat i familjen

I öfver tretti år,

Och silfverstrimmor blänka

I hennes mörka hår.

Hon hos sin matmors moder

Har haft sitt hem förut

Och följde se’n den unga,

Som flög ur boet ut.

Hon blef den goda tomten

Uti de ungas hem,

Och aldrig ens en tanke

Hon haft att lämna dem.

Hur än i stök om dagen

Det räckte till att gå,

Hon kunde hela natten

Dock vaka hos de små.

Snorre, 4:e uppl.Fast barnaskaran växte,

Ej tålamodet tröt,

Och lika ömt den sista

Hon till sitt hjärta slöt.

På barnens muntra lekar

Hon ser med stilla fröjd,

Om blott de små ha roligt,

Är också hon förnöjd.

På hennes köksgolf ofta

Små pysar slå sig ned,

Och tennsoldater resas

I långa, täta led.

Då är det hon, som gifver

De små ammunition,

När ärterna de flyga

Ur deras tennkanon.

Ej kan hon nännas störa

De kära barnens lek,

Fast hon har svårt att komma

Och se om spis och stek.

Små flickorna hon tröstar,

När dockan går i kras

Och hjälper dem att koka,

När dockan har kalas.Hon mammas oro delar,

När sjukdom kommer på,

Och aldrig syns hon tröttna

Att pyssla om de små.

Och när så dödens ängel

I deras hem blir sedd,

Hon fäller bittra tårar

Vid »lillans sista bädd».

Och älskande och älskad,

Hon går sin stilla stig,

Hon tänker för dem alla,

Blott aldrig uppå sig.

Ej någonsin hon tager,

Men ständigt blott hon ger.

Snart finnas hennes likar

Uti vår tid ej mer.»En mänsklighetens välgörare. *

ji ny profet vårt land har fått,

Som i sin visdoms öfvermått

Vill allting reformera,

All gammal fördom rensa bort

Och mänskligheten inom kort

Betydligt reducera.

Åt dem af mina läsare,

Som äro nog okunnige

Att ej den store mannen känna,

Må några rader af min penna

En liten svag upplysning ge.

Nåväl, han är vårt lands välgörare

Och vill på alla sätt vårt lif förljufva.

Tänk dig, min vän, du får en gräslig snufva,

Som värre blir för hvarje dag.

Med ögon sura, näsan svullen

Du orkar icke gräla mer om tullen

* Från år 1886.Och blir helt visst till obehag

Båd’ för dig själf och för de dina.

Då säger han: »din plikt det är

Att icke vara till besvär

Och med din åsyn andra pina,

Gör därför slut på "lefnadsfärden"».

Du får ett pulver, sött och nätt,

Och på ett högst behagligt sätt

Förpassas ett, tu, tre ur världen.

Mot åldringar med silfverhår

Och trötta ben och böjda ryggar

Oss samma medel säkert tryggar,

Och snart oss endast återstår

Det »unga Sverige» — tänk hvad lycka —

När det de gamla blifvit kvitt,

Hur’ skall det icke andas fritt,

Och hvilka sköna saker trycka!

Men då som äkta patriot

Han för vår sällhet lofvat strida,

Han heller ingen idiot

Kan bland oss andra snillen lida.

— Men, ack, få se då, hur’ det går,

Om »unga Sverige» lefva får. —

De lumpna små begrepp om hem, familjelif

Och kära barn och troget äkta vif

Han lofvar skola snart försvinna.

Din hustru se i hvarje kvinna,

Som råkar bli dig till behag!En för i går, en ann’ i dag

Och så för morgonda’n en tredje.

Tänk, hvilken härlig harmoni

Och hvilken ständigt ostörd glädje

Bör då ej man’skans lefnad bli!

Och dessa oförskämda små,

Som våga komma då och då

Att mänsklighetens trefnad störa;

Man bygger upp till deras värn

En enda kolossal kasern,

Där ett lycksaligt lif de föra.

Att gifva spenabarnen di

Hvar kvinna sig förnedrad tycker.

Nej, allt går med maskineri,

På några fjädrar blott man trycker

Och vrider sedan på en kran,

Så rinner mjölken hela da’n.

Och aldrig mer man nödgas höra

Från barnaläppar böneljud,

Och ej med fånigt prat om Gud

Skall någon moder dem förstöra.

Du här en liten vink har fått

Om hvad han velat stort och godt

Till mänsklighetens gagn och nytta,

Och hur han uppå detta vis

Har lofvat till ett paradis

På själfva jorden oss förflytta,

Där ingen trängsel mer generar,Och ingen högre makt regerar,

Hans visa skrifter man studerar

I hvarje stad, i hvarje by.

Till resandet af hans staty

Sist hela landet subskriberar.io4 —-

Vinteridyll.

,j2fjur man på landet trifs, du ej kan fatta,

När vintern kommer, skref du härom da’n.

Ack, kära lilla du, jag måste skratta,

Ty ni begripa ingenting i sta’n!

Ni skänka oss ert medlidsamma löje

Och frukta, vi ha’ några skrufvar loss;

»Ack, landet är ju hra som sommarnöje,

Men vintertiden — åh, bevare oss!»

Ja, om gunås så visst uti »kulturen»

En smula vi på efterkälken bli,

Så lefva vi dock närmare naturen,

Och hvarje dag har här sin poesi.

Se landet nu, som det i snöskrud glimmar,

Så gnistrande, så snöhvitt öfverallt,

På folk och fä’n och hus och trä’n det »rimmar»,

Och termometern visar bistert kallt!

feDå sprakar här vår brasa gladt på härden,

Och hemmet känns som allra trefnast då,

Mot ingen plats i hela vida världen

Vi ville byta bort vår lugna vrå.

Där sitta vi och maka våra bränder,

Båd’ far och jag i lugn »kontemplation».

Och bäst vi sitta, ofta nog det händer,

Alt bjällror höras invid forstu’bron.

Då blir det fröjd — man rusar ut och hälsar

— På landet gästfriheten aldrig brast —

Och glada grannar krypa fram ur pälsar,

Och kaffepannan kommer på i hast.

Och lampor tändas, brasan påfylld sprakar,

Ett trefligt slammer man af koppar hör,

Och när så kaffet kommer — hur det smakar

För dem, som pröfvat kylan utanför!

Och allas »dräkter» ä’ i socknen kända:

En har »sin bruna» och en ann’ »sin blå»,

Och den resursen har man ju att »vända»,

När det blir lite’ skafvigt utanpå.

Här resonneras ej med kraft och skärpa,

Om Strindberg eller Ellen Key är störst,

Men undras, om ej hönsen snart ska’ värpa,

Och stolt är den, hvars hönor börja först.Så under prat om landets allehanda

Förlöper sedan uti trefnad kvall’n,

En vill ha’ råd, hur hon skall mattor randa,

En annan smått bekymmer har för dräll’n.

Pianot öppnas villigt till musiken.

En livar, som kan det, drar sitt lilla strå,

Och herrarne, som dryftat politiken,

Nu komma in så snällt och höra på.

Och som här allting njuts med sans och måtta,

Det gäspas aldrig uti timme sen,

Men hyggligt — just som klockan slagit åtta —

På bordet står den landtliga supén.

Så går det till — men du, så fin och »kräsen»,

Nog finner »tonen» något trivial,

För det att vi om »allra sista pjäsen»

Som ni ej kunna hålla granna tal.

Nej, hvad om Ibsen man må ha för mening,

Här med hans gåtor vi ej ha besvär,

Ty inte passar han på »syförening»,

Den enda gång, då man är »litterär».

— Jag skulle vilja lyssna till kritiken

Om hvad i »När vi döda vakna» bor,

Och få i hast förklarad »symboliken»

På enkelt, drastiskt sätt af »Per Ols mor». —Men Idun ha vi, fastän många gånger

Den tanken högst betydligt tryckt vårt sinn’,

Alt aldrig våra landtliga salonger

Vi ha förhoppning om att få därin.

Att oss med våra lifsbehof fournera

Här ingen K. M. Lundberg rest sin tron,

Men mat, porslin och tyg och snus m. m.

Det finns i ljuf förening ner i »bo’n».

Och aldrig sägas kan, att något skvaller

I denna trakten någonsin man fört,

Fast det förstås, att af sig själft det faller,

Att man kan tala om, hvad man har hört.

Och om min lilla målning nu kan duga

Alt ge dig håg för landets lugn och frid,

För dig en liten varm och treflig stuga

Till nästa vinter timra vi bredvid.Farfars klagan.

länstoln i sin vrå

Farfar sitter böjd och grå

Och sin tidning läser,

Men med harm han inom kort

Slänger bladet från sig bort,

I hans bröst det jäser.

»Jämt om brott man läsa får,

Det blir värre år från år»,

Så den gamle klagar.

»Ingen tro och heder finns,

Ack! hur’ olikt, hvad jag minns

Ifrån forna dagar.

Högt man lefver på kredit,

Äger oftast ej en bit

Utaf hela ståten,

Och hvad njuter man därvid,

Då man lugn och samvetsfrid

Måste ge på båten?Rutten kärna, granna skal,

Falskhet bakom fagert tal,

Svek, där ingen tänkte.

Den man litat på som berg,

Där fanns endast rost och ärg

Bak’ det guld, som blänkte.

En, tills han blir lagd på bår,

Uti många, många år

Skammen dolt och nesan,

Med beröm hans minne höljs,

Och af hela sta’n han följs

Vid den sista resan.

Sorgsna miner, hvart man ser,

Flor på fanor och banér,

Granna tal vid grafven,

Kransar, ståt och elegans,

Sedan upptäckt och balans,

Barn vid tiggarstafven.

Hvart man skådar, strid och kif,

Ingen tanke på ett lif

Sedan efter detta.

Om man någon motgång mött,

Om man blir på lifvet trött,

Själf man punkt vill sätta.Skall det usla, som jag ser,

Växa till allt mer och mer

Och förpesta tiden,

Eller törs jag tro uppå,

Att det goda dock skall gå

Segrande ur striden?»

Och sitt rum med stora steg

Farfar mätte än, men teg,

Ej ett ord han sade.

Men, som om han fått ett svar,

Öfver pannan hög och klar

Sig en ljusning lade.

Sommarlif.

I^är ljum blir luften och sommar stundar,

Mig griper längtan till gröna lundar

Och landtlig stillhet och frid och ro.

Med far och barnen jag ryggen vänder

Åt stadens gator och torg och gränder

Och flvttar ut till vårt sommarbo.

Bland trefna hyddor är vår ett mönster

Med sneda dörrar och dito fönster

Och höga trösklar och lågt i tak;

Men fast med lyxen jag ej kan skryta,

Jag vill vårt landtliga bo ej byta

Emot de grannaste stadsgemak.

Hur skönt i landsbygdens dolda gömma

Att hela stadslifvets tvång få glömma

Och handskar, snörlif och onatur!

Nej, under sommarens glada dagar

Jag fritt vill »flaxa», som jag behagar,

Tids nog man åter blir satt i bur.Ja, lefve friheten! Strunt i lyxen!

Hvad gör det här med en lapp på byxen,

Det ta’r man icke så noga just,

Och hvad gör det med en skarf på kjolen,

När frisk är tösen och brynt af solen

Och full af sjudande lefnadslust!

Ej klippta häckar och stela parker

Vi ha, men ängar och gröna marker,

Där alla blommor nu stå i flor.

Mot grannar ej på hvar stig man stöter,

Jag nästan hellre om sommarn möter

En rad af brokiga, feta kor.

Och insjön ligger så klar och stilla,

Och, Gud ske lof, ej en enda villa

Man ännu byggt på dess täcka strand,

Men in i vikar, där björkar buga,

Ibland det skymtar en liten stuga,

Med »kryddgål», äng och potatisland.

Och kring de grönskande, vackra holmar

Ej någon rökande ångbåt bolmar,

Som stöter fram sitt gemena tjut;

Men invid vassen, där fiskar leka,

Man ser en fiskare i sin eka,

Det ser så innerligt fridfullt ut.Och syns en vindkåre krusa vågen,

Då blir min gubbe så glad i hågen

Och ropar: »Pojkar, ä’ båten klar?»

Och boken slänger herr kandidaten,

Och mamma packar i korgar maten,

Och ungdomsflocken till stranden drar.

Nu har det blifvit en gammal regel,

Att gamla fruar och fyllda segel

Ej passa samman så bra precis,

Och far hörs brumma, och stött blir gossen,

När mamma rädd bugger tag i trossen,

Så fort det kommer en liten bris.

Men ifrån skräcken hon snart sig hämtar

Och skrattar med, när man tappert skämtar

Med hennes tilltänkta mästerkupp,

Hon nästa bris vill med lugn förbida,

Men lägger båten sig då på sida,

Hon kryper gärna i lovart upp.

När på seglatsen man är belåten,

Ta’s seglen ned, och se’n glider båten,

Tills vid en holme man lägger till.

Snart under granar och björkar sköna

Så härligt frossar man i det gröna

På färsk potatis och smör och sill.

Bitar, af Snorre, 4:e upp].Och skogen susar, och solen skiner,

Och muntra ä’ vi förutan viner,

Det vill jag lofva — så det förslår,

Och när man se’n sig i gräset sträcker,

Förutan alla »likör-avec’er»

Så ljufligt smakar vår kaffetår.

Vi gamla skönt oss i skuggan moja,

De unga skratta så friskt och stoja,

Och aldrig tar det på glädjen slut,

Och hvita mössor och ljusa kläder

Uti det härliga sommarväder

Mot gröngräs ta’ sig så festligt ut.

Och ungdomsblodet sig ej förnekar:

Snart springer skaran i muntra lekar,

Tills saften dukas på gråstenshäll,

Se’n plockas blommor i stora buntar,

Och far och pojkarna sjunga »Gluntar»,

När vi ro hem i den stilla kväll.

Orn evig fred vi här ute drömma

Och världens buller och oro glömma

Och norska frågan ocli allt slags kif.

Allt sådant mäktar oss här ej röra,

Och inga »frågor» för oss få störa

Vårt fria, lyckliga sommarlif.En fest i hönshuset.

Fabel.

■31 största hönsgåln uti byn

Var stort kalas i dag,

Och hönsens Jörgen skref menun,

Allt var af prima slag.

I tuppens kök,

Så fjädern rök,

De stackars hönsen flängde,

Och husets herre, tuppen, stod

På vanlig treflig tuppmetod

Uppå ett ben och hängde

Och stolt omkring sig blängde

Och talte om, att han bestod.

Så fejadt var i hvarje vrå,

Det fick ej finnas minsta strå,

Som skräpade därinne,

Men mest fru Hönas sinne

Den tanken ängslade ändå,

Att hvarje gäst placerad få

Uppå hans rätta pinne.

Det fordrades esprit och takt,Hon gärna ville med all makt

Förhindra kif och träta.

Det rashöns fanns med tofs på knän,

Men också simpla fjäderfän,

Som voro mera täta.

Men ändtligt tycktes gåtan löst,

Och väl placerad »grädden»,

Och hoarna man fulla öst

Med mat och dryck till brädden.

Fru Höna nu sig vända fick

Från husliga bestyren,

Och ägna några ögonblick

Att piffa opp paryren,

Och stod i blinken nätt och fin,

Fast hönsen ej ha nå’n Lundin.

Snart hördes det ett skrockande

Och prat om vind och väder

Och sågs ett ifrigt plockande

Och glättande på fjäder.

Fru Höna sken liksom en sol,

Och artigt tuppen stod och gol.

Där kom bland andra en kalkon

Med mycket stora vanor,

Till börden var han minst baron

Och kunde räkna anor.

Med polityren var det smått,

Men blodet var förskräckligt blått.

Kring denna dryga bördsmagnatDe andra tuppar trippa,

Och åt hans skräfvel och hans prat

På stjärten artigt vippa,

Och hönsen äflas att bli »du»

Med herr kalkonens stolta fru.

Och nu i alla vrår och hål

Man kacklar, och man stimmar,

Förrn tömd var hvarje ho och skål,

Det dröjde flere timmar,

Ty bröt man mot så vanlig sed,

Man stått där ju med skammen.

På tupparne, som festen led,

Allt rödare blef kammen,

Och galandet allt mera gällt,

Mer muntra deras sinnen,

Tills hönsen smögo bort så snällt

Och flögo upp på pinnen

Och förde där konversation

Utaf den allra bästa ton.

En gammal höna utaf ras,

Den främsta uppå hönskalas,

Höll fram med mycken skärpa,

Att hönan främst bör skåda upp

I blind beundran till sin tupp,

Därnäst ordentligt värpa

Och rufva troget på sin kull,

Som draken uppå skatten,

Sen hålla den vid ans och hullOch akta den för katten.

Då har en höna fyllt sin plikt,

Allt annat är af föga vikt.

Men bland de yngre hönsens flock

Sig lifligt skrock hörs blanda,

De blifvit smittade de ock

Af denna tidens anda

Och tycka, att man bör ta’ del

Också i dagens frågor;

Mot tidens lyten, vank och fel

De snart bli eld och lågor

Och mena, att man bör se till,

Att inte världen rakt står still.

De sist på näpna nackar knycka

Och tala som sin åsikt ut

Förutan jämkning eller prut,

Precis hvad deras tuppar tycka.

När var en tupps kukeliku

Ej idel vishet för hans fru?

— Förstås, bland hönsen ingen går

Som ensam mö och vankar,

Man därför sällan sig består

Med några egna tankar.

Att hönans frihet skada tar,

Det händer nog på kuppen,

Men den, som lefver lugna dar,

Det är helt säkert tuppen. —

Men lätt från ämnet hoppa juSmå hönor, som I veten,

Och kycklingarna kommo nu

Förstås uppå tapeten,

Och hon, som kacklat först bland dem

Och var så mån om tupp och hem

Och fast uti principen,

Hon nu sin sak i grund förstod

Och lät dem höra sin metod

Allt från de första pipen,

Hur hon dem gett edukation

Och aldrig tappat modet,

Hur de fått hållning och fason ...

»För somliga», pep fru Kalkon,

»Det ligger uti blodet.»

Nu — fast det visar sämre smak —

Till tupparna vi vända,

Och där står glädjen högt i tak,

Och fjädern uppå ända,

Tills slutligt någon föreslår,

Att man bör tacka, förrn man går.

Och äldsta tuppen stod en stund

Och ref med klon bak örat,

Och så han gol af hjärtans grund

För dem, som ville höra’t,

Och gjorde sig till allas tolk,

Precis som det går till bland folk.

Se’n gingo höns och tuppar hem

Att taga lilla luren,Och det var kinkigt nog för dem

Att hitta in i buren.

Och hönan rent höll på få kramp

Och bli från sina sinnen,

När midt i natten tuppen damp

På golfvet ned från pinnen.

Och när på morgon sol’n gick upp,

Gol ej i byn en enda tupp.En saga.*

Är inte lång

Och börjar som en riktig gammal saga:

»Det var en gång».

Det var en gång en park, så stor och skön,

På blomster rik och sköna rosenhäckar,

På friska källsprång, glittrande små bäckar,

Och marken var så frisk, så saftigt grön,

Och sekelgamla träd, fäst evigt unga,

Där bildade en sval och skuggrik lund.

Hur ljufligt för den trötte att en stund

Få hvila ut sig där från dagens tunga

Och blommor se, som aldrig förr han såg!

Och när han åter måste ut i världen,

Hur skönt att kunna styrka sig till färden

Med vatten utur källans klara våg!

En dag, bäst man om intet vet,

En skara valpar sluppit in i parken

Från år 1886.Och foro rundt omkring och snokade på marken

Och gjorde mycken skada och förtret.

Så vildt de krafsade i blomsterkullen,

Med hvassa tänder betos blomstren af,

Och snart den låg där dyster som en graf,

Och stygga maskar krälade i mullen,

Och under ilsket gläfs, som valpar ha’ för sed,

På allt de ville vända upp och ned

Och trifdes bäst att få i smutsen rota.

En i en ruskig trasa ref och slet,

En i en möglig gammal »hasa» bet,

Och en sög musten ur en multnad knota.

Allt styggt och orent, som man förr ej sett,

Det drogs nu fram och lades midt på vägen,

Och vandrarn stod där ofta helt förlägen

Och knappast kunde tro, att han gått rätt.

Snart allting sköfladt och förhärjadt var

Af detta unga, oförskräckta släkte;

Dock stodo än de höga träden kvar

Och emot himlen sina kronor sträckte.

»Se barken murken är!» en liten skrek,

»Den där är ingen konst att fälla»,

Och alla nu i korus skälla

Och göra anlopp mot en ståtlig ek,

Och tänder liöggos in i trädets stam,

Men då kom safven frisk och kraftig fram.

De märkte snart de små, att de ej rådde

Att komma denna jätte uppå fall,Och åter höjde de sitt gälla skall

Och väsnades så godt, som de förmådde,

Och den af dem, som skällde värst och gällast,

Han prisades som skickligast och snällast.

Och här min saga får ett snöpligt slut,

Ty valparna ha änn’ ej drifvits ut.Den gamla valsen.

‘et var en söndag fram på hösten,

När regnet emot rutan slog,

Jag håglös gick, en bok jag tog,

En stump jag sjöng, men hes var rösten,

Jag kunde intet hitta på,

Och dagen ville aldrig gå.

Som jag där satt, så föll mitt öga

Bort på en hylla uti vrån,

Fullpackad ända ofvanfrån

Med noter uti trafvar höga.

Längst ned jag mindes, en gång sagts,

Att mormors gamla noter lagts.

Det föll mig in, jag ville veta,

Hvad mormor spelt i forna dar.

Vid hyllan i en hast jag var

Och började i packen leta,

Då ur en notbok, som jag höll,

Ett gulnadt blad till golfvet föll,Det skrifvet var. Så fin och tydlig

Stod skriften, fastän bleknad nu;

»Vår egen vals, ack, minnes du?»

Stod utanpå med stil så prydlig.

Den stilen hade förr jag sett,

Hvem hade mormor bladet gett?

Fast rädd att hennes hvila störa,

Då vanligen vid denna tid

Hon tog sin lilla lur i frid,

Jag måste gamla valsen höra;

Så sakta, som man spela kan,

Dess första toner slog jag an.

Det tycktes mig, jag knappast rörde

Tangenterna, men när till slut

Jag hela valsen spelat ut,

Jag mormors milda stämma hörde,

Som med en darrning underlig

Mig ropade dit in till sig.

Jag smög mig in, där hon vid stolen

Af gikten bundits många år.

På hennes vackra, hvita hår

Föll just en matt reflex af solen,

Som, dold förut i många dar,

Nu emot kvällen lyste klar.Och jag såg tår på tår så stilla

För mormors kinder droppa ned.

Månn hon var ledsen? Månn hon led?

»Blif ej förskräckt, du kära lilla!»

Hon log med öga och med mund,

»Sitt här, så språka vi en stund!»

»Ser du, det slumrar ju härinne»,

Hon sad’ med rörd och bruten röst

Och lade handen på sitt bröst,

»Så månget kärt, välsignadt minne,

Som, fastän doldt af årens damm,

Så friskt och ungt kan bryta fram.

Ett sådant minne hos mig väckte

Den melodi du tog så skyggt,

Och tanken, genast spänd till flykt,

Emot min ungdomstid sig sträckte,

Emot dess första ljusa vår,

Då jag som du var sjutton år.

Jag med föräldrarne hos släkten

Var bjuden på min första bal,

Jag ser mig själf i ljusprydd sal

Uti den nya hvita dräkten

Stå gömd uti en fönstersmyg,

Så ovan, rodnande och blyg.Dit mina manliga kusiner

Från första stunden rent mig skrämt

Med ogeneradt prat och skämt

Om mina landtligt blyga miner,

Och litet felades det, att

Mig gråten rent i halsen satt.

Den tår, som svällt i ögonfransen,

Beslutsamt jag på flykten dref,

Rundtorn mig på program man skref

Och engagerade till dansen.

Det tycks, att ingen åt mig ser,

Skall jag bli utan kavaljer?

Då närmade sig kusin Gösta,

Som nyss mig gjort så brydd och varm.

Jag tänkte blossande af harm:

Ar det nu meningen att trösta,

Så skall jag låta dig förstå,

Att jag kan reda mig ändå.»

Men vid hans sida kom en annan,

En vacker, ståtlig kavaljer.

Jag tycker ännu, att jag ser,

Den klara, öppna, höga pannan,

Hans min så strålande och glad,

Då han om första dansen bad.Snart sväfvade jag nu i valsen

Så barnsligt lycklig och förnöjd

Med blicken strålande af fröjd

Och lockar fladdrande kring halsen,

Och ännu hör jag, när jag lyss,

Den gamla vals, du spelte nyss.

Det var ej sista gång den kvällen

Vi dansat till den valsens takt,

Men förda hop af ödets makt

Vi träffades på flera ställen;

Och så — du anar det helt visst,

Att han din — morfar blef till sist.

Se’n har han själf åt mig den skrifvit.

Bland andra noter blef den gömd

Och gammal, gulnad och förglömd,

Tills du den nu mig återgifvit,

Och melodiens friska fläkt

Min ungdomslycka återväckt.» —Mammas Pelle.

t,är först vår Pelle föres in på scenen,

Har han ännu ej hunnit fyra år,

Är tjock och fet, har gult och knollrigt hår

Och skära strumpor på de runda benen.

Hans mamma fått besök af några tanter

Och ville nu, så högst förtjust och stolt,

Uti ett litet underverk till kolt

Sin gosse visa ifrån alla kanter.

Och han beundrad blef, det kan man veta,

Med Ack! och O! man skrek sig hes och trött,

Ja, aldrig såg man väl ett barn så sött,

Och »ängel», »sockergryn», allt fick han heta.

Om hans förstånd nu mamma loftal håller,

Och alla äro ense däruti,

Att tydligt röjs ett blifvande geni

Uti hans barnsliga och näpna joller.

Bitar% af Snorre, 4:e uppl.Och så till sist hans mamma tar för gifvet,

Att han en gång blir snillrik, skön och kvick,

Men för att visa, hur till sluts det gick,

Är detta lärorika stycket skrifvet.

* *

*

O! hur föränderligt är allt på jorden!

Ja, man kan knappast fatta det en gång,

Men »ängeln» uti början af min sång

Är nu en ful och drumlig pojke vorden.

Ej längre byxorna få vara korta,

Men i en klunsig dräkt af korderoj

Med andra pojkar ses han »föra skoj»,

Och poesin den är ohjälpligt borta.

Och huru allting växlar färg med tiden!

Hans hår, som förr var så »gudomligt sött»,

Har fått en tydlig skiftning uti rödt,

Och näsan tycks en smula vänstervriden.

Af ödet grymt förföljd, vår stackaas Pelle

Är aldrig utan lyten och skavank,

Får pannan sönderskrubbad mot ett plank

Och byxan sprucken på ett ledsamt ställe.Och snillet sedan — ackl hvart tog det vägen?

Han troget kuggad blir hvartenda år,

Och lärarn säger, att han är ett »får»,

Och mamma känner sig så högst förlägen.

* *

*

Ej barnens horoskop för högt man ställe,

Det rådet hvarje mamma af mig får,

Ty det kan hända, att till sist det går

Så grufligt ledsamt, som det gått med Pelle.Till julen.*

^H^tt år har åter flytt på snabba vingar,

Och snabbt vi tända våra juleljus,

Och samma fröjdebudskap julen bringar

Till nödens koja och den rikes hus.

Må vi ej glömma blott, när ljusen lysa

Och brasan sprakar i vårt trefna hem,

Det finnes de, som hungra och som frysa

Som vore julen icke till för dem.

Där sitter nu så mången stackars änka

Med sina små i fattigdom och nöd,

Som vore hulpen, om du ville skänka

En liten smula af ditt öfverflöd.

Du kan ej hjälpa alla dem, som lida,

Men drag till stacken blott ditt lilla strå,

Och du kan hjälpa till att glädje sprida

Och göra ljust i någon liten vrå.

* Skrifvet till en aftonunderhållning till förmån för fattiga.Ja, låt oss lysa upp de mörka tjällen

Och bjuda glädjen in — en sällsynt gäst —

Och låt oss tänka på, att julekvällen

Är framför alla andra barnens fest!

Lär dina små på andra små att tänka,

Som icke deras glada lycka fått,

Och hvilken hjärtlig glädje det kan skänka

Att glädja andra och att göra godt.

Säg ej, små barn, ni intet ha’n att gifva,

Om icke annat, så en leksak blott.

Ack, månget fattigt barn skall lyckligt blifva

Att få den lilla småsak ni försmått.

Sen efter, ni och edra små kamrater,

Bland gamla skatter, hopade i vrån,

En gammal docka, några tennsoldater,

En tafvelbok, som ni ha vuxit från.

Vi alla, höga, låga, unga, gamla,

Som i den fattige vår broder se,

Allt hvad vi kunna, vi tillhopa samla,

Och så till jul’n med fulla händer ge.

Vi vilja lätta de betryckta sinnen

Och skänka tröst i fattigdomens natt,

Så att de arma små bland mörka minnen

Dock ha’ ett minne, som är ljust och gladt.Och i den kärlek, hvarmed vi dem värna

Och tända juleljus i deras hem,

De skola strålar se utaf den stjärna,

Som en gång lyste öfver Betlehem.Moster Beatas jeremiader.

£JL^.an kan ju rent förtviflad bli

Åt modets makt i våra dagar.

Med obevekligt tyranni

Det styr oss efter sina lagar.

Det växlar utan rast och ro,

Vi sträfva med så godt vi hinna;

Men bäst vi oss moderna tro,

Vi oss på efterkälken finna.

Nej, fordom var det annat slag:

Då dugde kjol’n, af mormor lånad.

Nu — hvad vi skaffa oss i dag,

Ju knappast duger nästa månad.

Visst höja vi väl då och då

En svag protest mot galenskapen,

Men inför ett: »det brukas så»

Vi genast sträcka våra vapen,Hur fult ett mod sig än må te,

Var viss att du det efterapar,

Om än, när du det först får se,

Du står "där helt förskräckt och gapar.

Ja, Darwin har nog rätt däri,

Att ifrån aporna vi stamma,

Ty vi ej värre kunde bli,

Om vi en apa haft till mamma.

Med modet följer blindt vår smak,

Om ock vi åt vår dårskap skratta:

Än sätta vi en kudde bak,

Än ä’ vi som ett bräde platta.

Nu med ett släp, som godt förslår,

Vi hålla torg och gator rena,

Och så kanske till nästa år

Skall kjolen sluta midt på bena.

I omkrets som en mindre sal

Ibland i krinolin vi sväfva;

Härnäst liksom i klockfodral

Vi streta fram i kjolar snäfva.

En flora öfverdådigt rik

Ibland vi lasta uppå hatten.

En annan gång med fågel-lik

Den pryds, till ögonfröjd för — katten,Än tornlikt hög, än låg och platt,

Än stor, än mikroskopiskt liten,

Den ofta synes mer besatt

Än all den öfriga habiten.

Än af båd’ sitt och andras hår

Man uppå hjässan reser stacken,

Och än helt anspråkslöst man går

Med blott en liten lök i nacken.

Ej fler exempel nu jag ger,

Fastän jag kunde tusen gifva.

Jag öfverlämnar det åt er,

Som därom bättre kunna skrifva,Gamla Anna.

jjipag ser henne för mig så smal och så lång,

Med ryggen i kut och med vaggande gång,

Hon var inte fager,

Så knotig och mager,

Men kan nog ändå vara värdig en sång.

Hon var väl så där bortåt sextio år,

Och gråsprängdt och tunt hennes stripiga hår.

Men ögonen lyste,

Och munnen den myste,

Jag minns henne klart, som det varit i går.

När jungfrun fått lof alt gå bort på besök,

Då kom gamla Anna som hjälp i vårt kök.

Då var det en längtan,

En ifver och trängtan

På barnen, att snart hon fått sluta sitt stök,Och kom hon i barnkammarn in se’n som gäst,

Ja, då var där glädje, och då var där fest,

Vi ungar, vi hängde

Kring henne och slängde,

Och var det då skymning, så var det som bäst.

Vid eldbrasans sken jag så tydligt oss ser,

När glöden så småningom falnade ner,

Berättade Anna,

Och ville hon stanna,

Vi ropte: »berätta, berätta oss mer!»

Hon kunde förtälja om spöken och troll,

Som många hon själf hade skådat »på håll»,

Om vättar i skogen,

Om tomtar på logen,

Om skogsfrun i silke med pärlsömmad fåll,

Om jungfrun, som narrats i bergkungens slott,

Om skatten af silfver och guld, som hon fått,

Som blefvo till blånor

Och stickor och spånor,

När åter hon fram uti dagsljuset nått.Hon visste, hvar trollena vädra sin skatt,

Hon sett, hur den blänkte i skogen en natt,

Hon hört, huru Näcken

Har spelat i bäcken

Och sett, hur i månljuset sorgsen han satt.

Så kunde hon sjunga så konstig en trall,

Hon hört utaf trollen från fäbodens vall,

En underlig polska,

Med toner så trolska,

Som ljudit i skogen bland granar och tall.

För längese’n brasan var falnad och grå,

Oss tycks, att det tassar i vinkel och vrå,

En ljuflig beklämning,

En underlig stämning

Vid sagan och sången sig smyger uppå.

Vi lyssna till Näcken i skogsbäckens brus,

Till trolldansens låt ibland furornas sus,

Tills dörren omsider

På gångjärnen glider,

Och mor träder in med ett brinnande ljus.Med ljuset det trolska i stämningen brast,

Och Anna var glad, att hon fick sig en rast,

Oss skakade af sig

Och hastigt begaf sig

I köket att slamra i spisen med hast.

*

För längese’n hvilar hon gömd i sin vrå,

Slikt prat våra barn icke lyssna uppå,

Så mycket de fatta,

Ät ammsagor skratta ...

Månntro vi ej hade det bättre ändå!En husmoders vårvisa.

|pa, nu blir våren så skönt besjungen

Utaf poeter från land och stad;

Hvar svärmisk tärna — gu’ signe ungen! —

Nu nästan känner sig nödd och tvungen

Att rimma samman en liten rad.

Det är en likhet, som rent förvillar,

I detta slag utaf poesi,

Den lika ledigt som ärter trillar,

Och blommors kalkar och fågeldrillar

Ha’ hedersplatsen alltjämt däri.

Och så hvarendaste en i kören

Vill se sin visa, förstås, i tryck;

Man skickar in den till redaktören,

Och guld och ära man väntar för’en

Och undrar blott, hvad han ger per styck.Men efter hoppet så kommer sorgen,

Det är i lifvet en vanlig sak.

Att visan kryper i papperskorgen,

Därför jag nästan kan gå i borgen,

Ty redaktörer ha ingen smak.

Jag sträfvar ieke så högt mot Pinden,

Min visa saknar allt broderi

Af fågelns drill och af västanvinden,

Och därför kanske jag kan få in den

Just för dess brist uppå poesi.

* *

*

En husmor kan icke prisa våren

Och får ej lyssna till näktergafn,

Ty knappast vintern blir lagd på båren,

Förr’n utaf pälsarne ryka håren,

Ifall man icke får bukt på mal’n.

Och utan husmor det bara slarfvas,

Som alla fruar så väl förstå,

Och barnens kläder behöfva skarfvas,

Ja, öfverallt hennes händer tarfvas

Och hennes öga i hvarje vrå.Ej västanvindarna hör hon hviska,

Men rotting smattrar i hvarje hörn.

Och medan pigorna mattor piska,

Så får hon roa sig med alt diska,

Om jag skall skvallra för redaktörn,

Och hon ska’ städa, och hon ska’ stöka,

Och hon ska’ fäkta från tu till sju,

Och där gå herrarna lugnt och röka,

Men, ack, nog borde de få försöka,

Hvad det vill säga att vara fru.

Ja, kung och riksdag må snart bestämma,

Att också de få sin dryga del!

Nu gå de bara och kinka hemma,

Och frun ser ut som en »fågelskrämma»,

Och »hela bråket» är hennes fel.

Jag borde nog ej så svårt mig grufva,

Ty våren kan ju ha sitt behag,

Men när en stackare dras med snufva,

Så bli ej känslorna just så ljufva,

Helst när man ständigt ska’ gå i drag.Dock ej förutan allt hopp jag klagar,

Det skall väl ljusna ändå en gång;

Ibland jag drömmer om gröna hagar,

Där jag skall vandra i sommardagar

Och kanske dikta en bättre sång.

Bitar, af Snorre, 4:e uppl.

10Kommissioner.

Att få så där hvarannan dag

Ett bref från dina kära vänner,

— För att ej tala om din släkt —

Som haft den Ijufliga effekt,

Att ständigt du kring staden ränner.

De börja ungefär så här:

»Förlåt, alt jag dig gör besvär,

Men jag ditt hjärtelag ju känner

Och vet, att du är snäll och rar

Och ingen större glädje har

Än hjälpa dina stackars vänner.»

Det är det socker, som bestås,

Förutom några ord förstås,

Till ursäkt i det allra sista,

Och däremellan följer så

Med prof af garn och tyg uppå

En obeskrifligt treflig lista.Först kommer proflapp af en kjol,

Som köptes »någonstans» i fjol.

»Var snäll och köp en våd af samma,

Ty kjoln från början blef för snäf;

Så garn, som fattas i en väf,

Och så en vinterhatt åt ’mamma’.»

Den har man tänkt sig just som så:

Af sammet och med plymer på

Och blommor af en färg som »kläder»,

Och af en »passande» fason

Och fin, men utan pretention,

Och »lämplig» uti alla väder.

Om detta underverk till hatt

En annan män’ska kan få fatt,

Så vill jag henne gratulera,

Ty jag har varit illa fast,

Då alltid något villkor brast,

Den hatten köper jag ej mera.

— Att man på smicker icke spar

Och höga tankar om mig har,

I parentes jag medger villigt,

Ty allt hvad jag nu skaffa må,

De tyckas tro, att jag kan få

Så sagolikt, otroligt billigt. —Se’n kommer det en liten vink,

Att baljan, som jag köpt, af zink

Var inte riktigt bra i botten,

»Och som den inte mycket tål,

Är bäst, forr’n det blir riktigt hål,

Om du vill byta, tycker Lotten.»

Af obehag du icke vet,

Forr’n denna sortens treflighet

Du riktigt fått i grunden smaka,

Då sakerna, som man har sändt,

Om några dagar återvändt

Att med protester gå tillbaka.

Först får du bref i missnöjd ton,

Så bli de rasande i »bo’n»,

Helst om det krånglas skall med priset.

Jag har en hatt och en kastrull

Ett våffeljärn och ett schatull

Jag fått behålla på det viset.

Och när det närmar sig till jul,

Man har ej ro en enda smul,

Och tålamodet rent jag tappar.

Min värsta ovän är det undt

Att springa hela staden rundt

Och skaffa alla sorters »klappar».Men allra värst det är ändå,

När jag blir ombedd »hitta på»

Och man på mig allt ansvar lassar.

»Du, som så mycket vackert ser,

Det är nog bäst, att jag dig ber

Att köpa, hvad du tycker passar.»

Och så ifrån ett annat håll:

»Ät pojkarne köp hvar sin boll,

Så ha de litet roligt hemma,

Ett stiligt skriftyg se’n åt far,

Åt flickorna ett album hvar,

Här innesluter jag en femma.»

I olyckssystrar, som jag har,

Oss ingen ann’ resurs står kvar,

Som andra vi en strejk besluta,

Ty jag har tröttnat på att gå,

Och jag har tröttnat »hitta på»,

Och jag har tröttnat på att pruta.Bland fjällen.

I^ar upp i fjällen är godt att vara,

Här ha vi byggt oss ett sommarbo.

Men här att vakta en munter skara

Är ej det lättaste, må ni tro.

Jag dväljes nere i backar gröna

Och vandrar rådvill omkring med »far»,

En gammal skrockande kycklinghöna,

Som saknar ungarna hela dar.

Ej hjälper locka med kaffebrickan,

Ej hjälper jämt vara glad och snäll;

Än rymmer ena, än andra flickan

På upptäcktsfärder i snöigt fjäll.

Och intet stängsel och inga hinder

Och inga bannor dem hejda kan,

Men till min glädje på bleka kinder

För livar dag färgen blir mera grann.Och litet ängslan får man väl tåla,

Fast ingen vet, hur ibland det känns;

När munnar le och när ögon stråla,

Att riktigt gräla man aldrig nänns.

Visiten redan är gjord hos Näcken,

Ty vid en vändning en smula rask

Från murkna giirdsgål’n direkt i bäcken

Den yngsta fröken damp ner pladask.

Och toaletten blef gjord i solen,

En hvar ett plagg fick den arma ge,

Med bara ben och i lånta kjolen

Här hemma gjorde hon sin entré.

Hur man ser ut, det gör just detsamma,

Och allt man äter med frisk aptit,

All omsorg kastar man lugnt på »mamma»

Viss, att hon alltid består en »bit».

Men sist i aftonens ljusa timmar

Vi samlas alla ett glädtigt lag,

Och fjällen lysa, och insjön glimmar,

Och allt är lugnt — och då njuter jag.

Bakom oss reser sig höga jätten,

Den mörka »Skutan» med snöig topp;

Vi barn af ramaste Upplandsslätten

Med tjusning skåda mot höjden opp.Och mörka granen i backen susar,

För vinden svajar båd’ björk och rönn,

Och ifrån höjden en fjällbäck brusar

Rakt ut från stupet dit ner i sjön.

Och get tren beta långt upp i liden,

Och bocken vandrar så stolt bredvid;

Vi glömma hvilan, vi glömma tiden

I sommaraftonens ljusa frid.

Och allt som tryckte ett gammalt sinne,

Som gjorde lifvet ibland så tungt,

Nu kännes blott som ett dunkelt minne,

Och hjärtat klappar så friskt och ungt.

Ja, här är Ijufligt och godt att vara

Och fritt och härligt, det må ni tro.

Och Gud bevare vår glada skara!

Och Gud välsigne vårt sommarbo!

Oppgården, Are, i juni 1899.En hönas sorger.

En fabel.

»ti en by nå’nstans hvar helst man vill,

Ty namnet gör ju ej en smula till,

Det fanns en höna, olik alla andra.

Man genast såg, hon var af »bättre slag»,

Hon rörde sig med ett förnämt behag,

I hennes hållning intet fanns att klandra.

Hon gick så stolt med näbben emot skyn

Ibland de »lägre» hönsens skara

Och njöt vid tanken på att vara

Förnämsta hönset uti byn.

Hon sina höga anor kände

Och visste, att hon blifvit kläckt

Uti en »spansk» och nobel släkt,

Fast henne den malören hände,

Att uti hennes ungdoms vår

Man henne bort till landet sände.

Hon fäller mången bitter tår

Vid tanken uppå forna tider,Men lugnar sig, då hon omsider

En ståtlig tupp till make får,

Som, efter hvad man allmänt säger,

En sådan präktig sophög äger

Och ymnig tillgång hvarje dag

Till läcker spis af hvarje slag.

Men högst af allt det henne gläder,

Att från de andra skild hon är:

Så. nobel färg på hvarje fjäder

Ej någon annan höna bär.

Att därför deras afund väcka

Hon går ibland på vägen ut,

Och någon gång till bondbyns slut

Sin promenad hon brukar sträcka.

En dag, då solen sken så grant,

Alt hennes fjäderdräkt förgylldes,

Af stolthet hennes hjärta fylldes,

Och hon klef ut på vägens kant.

Hon bligade till gärdsgåfn upp

Och sade till sin kära tupp:

»Jag tror, att jag en stund mig vädrar

Och visar mina sköna fjädrar.»

Och tuppen, artig mot sin fru,

Höll med och sa’ »kukeliku».

Och så en stund i ro förflutit,

Och tuppen på sitt ena ben

På gärdsgåfn uti solens skenUtaf naturens skönhet njutit,

Då hastigt skrämd vår kära tupp

Ifrån sin hvila flaxar upp,

Det är hans egen fru, som kacklar

I full förtviflan, som han hör,

Hon ropar: »Ack, jag dör, jag dörl»

Och utåt vägen fram hon vacklar.

Man tuppens ångest nog förstår,

Han rifver fjädern af — i hrist på hår —

Och skyndar ned på vägen till sin maka.

»Ack», jämrar hon, »hur snart den flyr vår fröjd 1

Nyss gick jag härifrån så glad och nöjd,

Och nu jag vänder full af harm tillbaka.»

Och förrn han hindra det förmår,

Till stackars tuppens skräck och fasa

Hon handlöst faller som en trasa

Omkull på vägen, där hon står.

Från diket tar han i sin näbb små skvättar

Och blöter henne duktigt gång på gång,

Tills ändtligt från en vanmakt lång

Hon kvicknar till, med benen sprättar

Och för sin häpna tupp berättar:

»Du vet», hon säger, »att jag vågat hysa

Den tanken, att i hållning och i grace

Så tydligt röjts min högst förnäma race,

Att jag var född att bland de andra lysa.

Om mina fjädrar har man alltid sagt,Att ingenting kan likna deras prakt,

I detta har jag satt min högsta ära.

Ifrån de andra skilde jag mig bjärt,

Hos dem hvad simpelhet från näbb till stjärt,

Hur tarflig är den fjäder, som de bära!

Men hör, hvad fasligt, som i dag mig händt,

Jag darrar än, så fort jag därpå tänker.

Så snart där borta jag om hörnet vändt,

Jag något ser, som grant i solen blänker,

Jag närmar mig — hu! hvad förskräcklig syn —

Ty där framför mig står en annan höna

Med fjädrar lika lysande och sköna.

Jag är ej mer den grannaste i byn!

Hvem undrar väl, att jag af vrede lågar,

Då detta oförskämda djur

Båd" uti fjädrar och figur

Mig likna vågar?

Jag ingen glädje mer på jorden har.»

»Min pulla, lugna dig!» blef tuppens svar.

»Du har din "ställning’ och din sophög kvar.»I sommarvärmen.

^!§>räset kittlar mig i nacken,

Vinden smeker mild och ljum,

Och jag ligger uti backen,

Nöjd och lat och sommardum.

Ser utöfver äng och gärden

I den varma julidag,

Tycker, att i hela världen,

Ingen mår så godt som jag.

Knappt jag orkar — himlen vete —

Sätta hop en rimmad fras,

Lättjefullt på sommarbete

Gå båd’ jag och min pegas.

Hur jag njuter, du ej anar:

Marken är så mjuk och len,

Skuggan utaf höga granar

Dämpar solens klara sken.Sommarmoln som lätta segel

Gå på himlens blåa ring,

Insjön ligger som en spegel,

Fåglar kvittra rundt omkring.

Bortom ängar, fält och kullar

Skymta bondbyns mörka tak,

Och ett väldigt hölass rullar

Vägen fram i sakta mak.

Där en ko i sol’n sig gassar

Under ljufligt drömmeri.

Kära kossa, hvad du passar

Dråpligt i min poesi.

Nedanför syns hela svärmen

Utaf fjäderkolonin,

Tuppen uti sommarvärmen

Gal, jag tycker, med sordin.

Hvilka sköna sommardagar,

Hvilken ljuflig frid och ro!

Stackare! jag er beklagar,

Som i torra staden bo.

Du, som än ej flytt till landet,

För din tröghet själf dig skyll,

Då du kunde, som jag kan det,

Lefva midt i en idyll.Vid målet.

Jpi-ndtligt, ändtligt kan han andan draga,

Ändtligt räta böjda ryggen ut.

Klingar det ej nästan som en saga,

Alt de långa åren äro slut!

Att på en gång böckerna få hvila,

Att han dock sig ser vid målet stå,

Att hans tankar glada våga ila

Mot den framtid, som han hoppats på.

Icke drömmer han om guld och ära,

Men i tanken timrar han ett bo,

Dit han vill på starka armar bära

Henne, som han en gång skänkt sin tro.

Aldrig har hon tröttnat på att vänta,

Glad och hoppfull stärkte hon hans håg,

Fast hon hittills knappast vågat glänta

På den framtid, som så fjärran låg.Och hvad jubel att den fröjd få smaka,

Då hans år af sträfvan fört dem dit.

Och hvad gjorde, om af »statens kaka»

Se’n de få den allra minsta bit.

Klokt och välment folk på alla kanter

Sökte bringa paret till förnuft,

Fåfängt sporde släktingar och tanter,

Om de tänkte lefva utaf luft.

Intet hjälpte; leende och trygga

Sitt »förnuft» de gåfvo gladt till pris,

Och sitt hem de vågade att bygga

På sitt eget, ej på andras vis.

Huru många rum jag ej törs säga,

Det går knappast an att säga »file»,

Och jag fruktar, att de inte äga

Något möblemang, som »går i stil».

Dock de våga i sin enfald tycka,

Att förtjusande det hemmet blir.

Och — hvem vet — kanske ej lifvets lycka

Hänger uppå möbler i empire.

Villiga med glädje att försaka,

Om blott sträfvandet de dela få,

Se de modigt framåt, ej tillbaka,

Vetande den väg de valt att gå.I, som ofärd spån — ack tigen, tigen!

Grumlen ej de ungas hopp och tro!

Kanske är det just invid den stigen

Lyckans blyga blomster vackrast gro.

{+Bilar, af Snurre, 4:e uppl.

11+}Ett julkalas på landet.

(För tretti år sedan.)

MEJet är bjudning på jul’n hos den rike patron,

Och släde vid släde hörs stanna vid bron

Uti kvällen.

Och herrar med pälsar och fruar med tross

Nu landtliga pigor försöka ta’ loss

Utur fallen.

Och detta är socknens förnämaste hus,

Så ståtligt de lysa af lampor och ljus

Alla fönster.

Och herrn har sig skaffat ett namn på sin trakt,

Och frun uti husliga dygder, man sagt,

Är ett mönster.

Patron har de grannaste oxar och fän,

Och mycket beröm han i hela sitt län

Fått för rasen.

Och rundtorn på möten med kräken han for,

Och se’n han fått priser för oxar och kor,

Fick han vasen.Och där ser man sonen, ett frö till patron,

Och dottern, som nyligen lämnat pension

Uti staden.

För honom re’n flickorna göra sig till,

Och fröken kan välja, det sägs, hvem hon vill

Uti raden.

Och nu i salongen hvad hälsning och krus!

Där fruarna sitta som nytända ljus

Uppå stolar.

Och en »hennes nåd» och en adelig tant,

De sitta i soffan och lysa så grant

Liksom solar.

Och där är artisten, som kommit från sta’n,

Som hundrade gånger ur pannan om da’n

Stryker manen.

Af kropp har han just inte någonting alls,

Och hufvudet bär han på gängliger hals

Liksom svanen.

Han målat patronens och frökens porträtt,

Som sitta i ramar i fruns kabinett

Öfver släkten.

Och älsklig är fröken, patron är kavat,

Och vasen han bär uti största format

Uppå dräkten.Och flere patroner man ser här, förstås,

Fast icke så prima som värden, gunås,

Men sekunda.

Och fruarna ge som värdinnan ej »ton»,

Men alla de äro i samma fason

Af rotunda.

Och där sitter länsman så rak på sin stol,

Och klockarn, som spelar så bra på fiol

Och på harpa.

Och klockarens fru sitter bortglömd i vrån,

Men ögonkast skickar hon ut därifrån,

Som ä’ skarpa.

Där skrifvare ser man från närmaste bruk

Med snodda mustascher och oljad peruk

Uti salen.

De dofta så skönt utaf mysk och essens

Och tänka sig föra med stor elegans

Uppå balen.

Och där står så munter och glad ingeniörn,

Som vågat sig fram uti fröknarnas hörn

För att skämta,

Och två kandidater så lärda från sta’n,

Som artigt patronen förut under da’n

Låtit hämta.Och jungfrur nu komma med te och med dopp,

Som staplats så skyhögt på brickorna opp,

För att bjuda.

Och sedan man druckit i ordning och tur,

Från salen en dans i den muntraste dur

Börjar ljuda.

Och flickornas hjärtan så vildt börja slå,

Fast liknöjdt de alla, hvaren ur sin vrå,

Söka titta.

Ack, hellre de kommit på balen ej alls,

Om de denna första förtjusande vals

Finge sitta.

Men ändtligen blir hvarje tärna så nöjd,

Och mammorna nu utaf döttrarnas fröjd

Kunna njuta.

De mönstra så ifrigt de dansandes led,

Men gubbarna dra sig till smårummen ned

För att tuta.

Och dansen den fortgår så muntert och gladt,

Där blanda sig utrop och klingande skratt

I musiken.

Men fruar kring salen sig satt som en krans,

Och där skall jag säga det går som en — dans

Med kritiken.De unga sig roa på ungdomens vis,

Små skrifvare visa, att de för kurtis

Ha begåfning.

För dottern i huset slår skarpt ingeniörn,

Och fruarna hviska i vråar och hörn

Om förlofning.

Och långt fram på natten serveras supén,

Då gubbarna komma på sviktande ben

Och a röda.

De äro så glada och fulla af skämt,

Men konstigt mot väggar och dörrar alltjämt

De sig stöda.

De skina — af sällhet och lycka en bild —

Och döttrarna få sig en hälsning så mild

Utaf pappa.

Och mamma, som låtsas, att intet hon sett,

Men glad och belåten mot gubben sin lett,

Vill han klappa.

Och bordet det dignar af rätter och mat,

Där julskinkan tronar så stolt på sitt fat

Bredvid steken.

Och julölet skummar i kannor och glas,

Så nog går det lätt att på sådant kalas

Bli på kneken.Så bordet tas bort, det blir afröjdt i sal’n,

Och nu ännu muntrare fortsätter bal’n,

Se’n man hvilat.

Hur tiden den flyger — snart klockan är tre,

Och ungdomen blir helt förvånad att se,

Hur den ilat.

Och papporna komma så sömniga nu,

Och hvar och en söker ta rätt på sin fru,

Om han kan det.

Och flickorna trötta sig ena däri,

Ej någon sig tänkt det så gladt skulle bli,

Som hon fann det.

Och bort fara slädar i ilande fart,

Och gubbarna nicka och falla så snart

Uti drömmar.

Men Brunte förstår nog, hur roligt man haft,

Han känner, att husbond’ ej håller med kraft

Sina tömmar.

Men ändtligt, när visaren pekar på fem,

Man stannar så frusen och trött vid sitt hem

Framför trappan.

Och pappa far upp, efter piskan han ta’r,

Men lugnt ligger denna på landsvägen kvar,

Där han tappa’n.ieö

Hos klockarfar.

^ibland när skymningen sig kring mig sänker,

Och tanken går tillbaks till flydda dar,

En bild står ofta för mitt minne klar,

Jag än med vemodsblandadt nöje tänker

På aftnarne hos gamle klockarfar.

När mina bröder kommit hem från staden

Till jul’n, se’n slutad var en dryg termin

Vid skolan eller vid akademi’n,

Vi glada syskon gingo hela raden

Att hälsa på vår gamle vän Bladin.

Vår väg gick öfver kyrkgål’n; trädens stammar

Och kala grenar väl jag minnas kan,

Jag korsen emot snön så hemska fann.

Oss dubbelt treflig tycktes gubbens kammar,

Där brasa sprakade och talgljus brann.Där satt så lugnt och fridfullt invid härden

Det gamla fryntliga och trefna par,

Han var så nöjd med mor och hon med far.

Se’n alla barnen kommit ut i världen,

De gamla voro nu allena kvar.

Allt var oss kärt och vandt allt intill lukten

Af blandad kaffedoft och tobaksrök,

Och när nu gumman fått så kärt besök,

Sköts brillorna tillbaka uppå »bukten»,

Och så försvann hon i sitt lilla kök.

Och gubben språkade med »prästgårdsbarnen»

— För honom barn vi blefvo all vår tid —

Han var så munter, skämtande och blid.

Det jämna surret ifrån kaffekvarnen

Så tydligt hördes genom dörrn bredvid.

Och nu om världens alla land och riken

De unga herrar hålla lärda tal,

Vår ungdom då som nu var radikal,

Och sist man kommer hop i politiken

Om ortens sista riksdagsmannaval.Och gumman kommit in och muntert blinkat

At herrarne i stridens rök och damm,

Att bli så heta tycker hon är skam.

De gamla kopparne, som gubben sinkat,

Hon prydligt sätter på en bricka fram.

Af kära drycken släckes stridens låga,

Och nytt från socknen nu man höra vill,

Och nu, må tro, kan gumman hjälpa tilll

Minsann hon svarslös blir på någon fråga,

Och kan af ifver knappast sitta still.

Och förr’n till slut man hunnit påtår’n dricka,

Så vet man, hvilka som i socknen dött,

Och hvilka »morar» tvillingar ha’ födt,

Hur stiligt rik’sla bond’ gift bort sin flicka,

Och hvilka granna grisar länsman gödt.

Mot nyckelharpan, som på väggen hänger,

Med längtansfulla blickar vi nu se,

Och gubben låter sig ej länge be,

Så vandt han remmen öfver nacken slänger

Och börjar stryka öfver strängarne.Han liksom söker med de första tagen,

Jag glömmer ej, hur underligt det var,

Hans blick blef drömmande och underbar,

Och som förklarade de grofva dragen,

Nu var han vacker, gamle kloekarfar!

Och så för oss från nyckelharpans strängar

Han genialiskt trollar bild på bild,

Än störtar forsen ifrån klippan vild,

Än älfvor dansa öfver gröna ängar,

Där månen lyser strålande och mild.

Det spelet tränger ned till hjärterötter,

I andlös tystnad lyssna vi därpå.

Men mera muntra toner ljuda så,

Och snart det spritter uti unga fötler

Vid polskan, känd alltse’n vi voro små.

Så dör den bort; oss stilla toner draga,

Af vemod full en underström där går,

På kinden smyger sakta fram en tår,

Och mången halft förgäten barndomssaga

Som fram i nya färger för oss står.Och när den slutligt upphör se’n musiken,

En tystnad andaktsfull en stund det rår,

Så stryker gubben upp sitt gråa hår

Och hänger harpan åter uppå spiken,

Och vi ta’ afsked, och man hemåt går.

För längese’n han nedlagt vandringsstafven,

Men ibland minnen från min ungdoms dar

Står än hans bild så lefvande och klar.

Och må min dikt nu som en ros på grafven

Få bli ett tack till gamle klockarfar!Våra pojkar.

XilJönga herrn i första klassen

Vill jag presentera här:

Tvifvelaktigt ren är »tassen»,

Knappar ur båd’ här och där.

Mössans skärm på sned han bryter,

Plumsar i hvar smutsig grop,

Sig i högsta nödfall snyter;

Det ta’s ledigt alltihop.

Stackars mamma djupt hörs sucka,

När hon granskar hans habit,

Tänk, hur mången »lapp på lucka»

Jämt hon måste sätta dit.

Och när han klär af sig, ramlar

Öfver golfvet med en skräll,

Hvad i fickorna han samlar

Ifrån morgon och till kväll.Underliga ting att skåda

För en häpnande publik:

Småsten, snören, knäck och kåda,

Karameller, nubb och spik.

Lugnt han ta’r det första åren

Med att nå »de vises sten»,

Ofta gläder han om våren

Far och mor med några C’n.

Sagan mycket mera lockar,

Än de läxor skolan ger,

Temabokens röda bockar

Med heroiskt lugn han ser.

Och när sagan blir för mager,

Nu åt andra håll han styr

Och med vilda rödskinn drager

Ut på djärfva äfventyr.

Morskhet ur hans öga lyser,

»Karin» slår ut i all sin prakt,

Och för alla »jäntor» hyser

Han ett suveränt förakt.

Skickas han att hämta syster,

Skäms han fasligt, stora karl’n,

Och hon får, bäst henne lyster,

Gå på andra trottoarn.Men så randas andra tider,

Märkligt ändras skick och sätt,

Unga herrn nu, hvad det lider,

Stöter lite’ smått på sprätt.

Skroflig röst och fjun på haka,

Spegeln mera eftersökt,

Klumpiga försök att raka,

När »mustaschen växer trögt».

Ljusa, fina halsrosetter

Börja köpas uti gross,

Och i smyg af cigarretter

Drar han sina första bloss.

»Könet» småningom benådas.

Mången afton i allén

Bredvid korta kjolar skådas

»Gymnasistens» långa ben.

Nu framåt i klarhet går han,

Och uti all hemlighet

Uppå lyran näpet slår han,

Drömmer om att bli poet.

Sist den långa nötta stigen

Han i skolan trampat ut.

Och så står han ändteligen

Som en glad student till slut.I telefon från Mars.

Idun häromda’n jag läste

Förtjust, hur det går till på Mars,

Min gubbe indignerad fräste,

Det stötte på patrull bevars.

Men jag låg hela natten vaken,

Den tanken gaf mig ingen ro.

Hur skulle man få ljus i saken,

Då dit ej leder någon bro?

Men snillet intet hinder stäcker,

Jag funnit upp en telefon,

Som ifrån Mars till jorden räcker,

Med liten »anhalt» uppå mån’.

Så snart jag ej har annat göra,

Gunås — det räcker till, man vet —

Så lyssnar jag med lur för öra

Till nytt ifrån en ann’ planet.Här om vårt »prat» jämt männen bråka,

Och vi få finna oss däri,

Men lika lifvade att språka

Ä’ fruarna på Mars som vi.

Där kvinnan tagit hand om staten,

Som är ett hushåll ju i stort,

Hon hinner ändå laga maten,

Ty där går allt så lätt och fort.

Och männen våga aldrig kinka,

Men ta’ så tacksamt, hvad de få,

De mest få äta spickeskinka,

När fruarna på riksda’n gå.

Så fromma sitta de och nöjda

Förutan både punsch och kort

Och så hjärtinnerligt sig fröjda

Åt allt, hvad deras fruar gjort.

Där hvarje man är öm och trogen,

Arbetare såväl som prins,

Och aldrig går han uppå krogen,

Därför att ingen krog det finns.

Och på teatrarna i staden

Blott idel storverk männen se,

De skulle svimma hela raden

Vid synen af vår varieté.

Bilar, af Snorre, 4:e uppl. 12Jag sporde, om de finge röka

Sin pipa och sin cigarrett.

Det svartes, att de tänkt försöka,

Men måste tvärt slå till reträtt.

Men ändå slippa de ej lukten,

Den kommer från vår jord, man vet,

De undra, hur det är med tukten

Bland herrarna på vår planet.

Jag teg, som godt man kan begripa,

Mot männen ökades mitt groll,

Där låg min gubbes gamla pipa

Och doftade på långa håll.

Att pengar sköta de ej passa,

Af dem de knappast se en skymt,

Och därför ej med någon kassa

En herre uppå Mars har rymt.

Och när med fru han sig »fournerar»,

Omyndig blir han samma dag,

Hon med hans egendom huserar

Och råder efter sitt behag.

Men läsa får han och studera

Och bilda sig på alla sätt,

Och därför har han säkert mera

Än våra herrar utaf -- vett.Där endast kvinnor ordnar bära;

De ville männen ge, bevars,

Men sägas må till deras ära,

Då skämdes herrarna på Mars.

* *

*

Nu höras orden mer ej klara,

Det surrar blott i telefon,

Det måtte några fruar vara,

Som stå och slamra upp’ i mån’.Stackars gamla ungkarl.

j^SGackars gamla ungkarl, jag dig djupt beklagar,

Där du ensam vandrar på din gråa stig,

Skjorta med skavank och gula, »stötta» kragar,

Stroppen sticker upp i nacken idelig.

Och ditt »hem» se’n, dessa kala, trista rummen,

Tobaksdoftande och fulla utaf damm,

Där, som souvenir, ett aftryck utaf tummen,

På karaffen lämnat har din skurmadam.

•

Inga varma färger i ditt lif sig blanda,

Kanske ingen sorg, men heller ingen fröjd,

Allting är ett grått och tråkigt enahanda,

Och din stackare — du tror, att du är nöjd.

Men jag bättre vet, nu kommer jul’n — du känner

Gamla, glömda minnen vakna upp därvid,

Och så går du bort till dina gifta vänner

För att få en glimt af deras julefrid.Glädjen där — ja visst — du tar ju del uti den,

»Farbror» är förstås vid ypperligt humör,

Ler och skämtar gladt, men känner hela tiden,

Att i själfva verket står han — utanför.

Och, fast du ej tror det, lätt jag märker äfven,

I ditt hjärta känns så underligt ibland,

När helt vänskapsfullt i din, den stora näfven,

Smygs en liten mjuk och knubbig barnahand.

Lillan på ditt knä med späd och barnslig stämma

Menlös frågar: »Farbror har du nu i kväll

Ingen vacker gran och inga ljus där hemma,

Inga barn som här och ingen mamma snäll?»

Lillan ej förstår, men känner i sitt hjärta

Underliga klangen uti »farbrors» röst,

Och, som för att trösta mot en okänd smärta,

Smeksamt hon sitt hufvud lutar mot ditt bröst.

Stackars gamla ungkarl, jag dig djupt beklagar;

Innerst i mitt hjärta hyser jag det hopp,

Kanske att ännu på höstens kulna dagar,

Blomstra kan för dig en senhöstlycka opp.I råväder.

det hemmet var så gladt,

Inga sura miner.

Här, jag tänkte i mitt sinn’

Solen ständigt skiner.

Strålande förnöjd var »far»

Med sitt hem och alla.

Lilla frun vid sitt bestyr

Hördes glädtigt tralla.

Allting gick med lif och lust.

Barnen muntert rasa,

Och på hemmets trefna härd

Sprakar det en brasa.

Glädjen lyste i hvar vrå,

Värmde själ och sinne.

Hemmets bästa tomtar små

Pysslade därinne.Till det samma hem en dag

Mina steg mig förde,

Intet glädtigt tal och skratt

Denna gång jag hörde.

Herrn gick dyster, mörk och tvär,

Intet föll på läppen,

Hatten fanns ej på sin plats,

Inte heller käppen.

Frun försökte hålla stånd,

Visade sig tapper,

Tills hon blef beskylld att ha

Slarfvat bort ett papper.

Knappast något, som man vet,

Fruar mera sårar.

Nu protester kom i mängd,

Snyftningar och tårar.

Barnen in till mor och far

Smått förskrämda titta,

Gripas också småningom

Utaf samma smitta.

Gräl och kif och gråt och skrik,

Lj ulligaste toner,

Ljuda snart där inifrån

Barnens regioner,Uti hemmets alla vrår

Något grått som lurar.

Själfva brasan tar ej fart,

Ligger där och surar.

In i köket så till sist

Sig det gråa tvingar,

Husets pigor slänga argt

Uti spiselns ringar.

Afkyld, häpen och förskräckt,

Tar jag på mig kappan.

En af husets tomtar små

Möter jag i trappan.

»Hvad i alla dar har händt?

Kan ni det förklara,

Hvarför är ert hem så grått,

Som så ljust kan vara?»

»Jo», sad’ tomten, som i skratt

Nära var att brista.

»Lätt det tändas kan en eld

Ulaf minsta gnista.

Mannen klok och stor och vis

Lätt humöret tappar;

Han i morse saknade

Uti skjortan knappar.»Ett par små skor.

mina gömmor jag en dag på våren

En liten ask fick fatt uti en vrå,

Som stått där gömd och glömd de sista åren

Med snöre lindad om och locket på.

Nu togs det af och mina ögon sågo

En gömd relik, blott dyrbar för en mor,

Där samman bundna uti papper lågo

Ett par små bruna och förslitna skor.

Allt annat gifvits bort och spridts med åren,

Men som ett minne dessa tagits kvar,

Och varm på skrumpna tingesten föll tåren,

Min äldsta gosses allra första par!

Där satt jag, gamla farmor, uppå vinden

Och drömde mig tillbaks till tid, som flytt,

Hans skälmska ögonpar, hans grop i kinden,

Hans runda lilla arm jag såg på nytt,Och far for bort från oss, jag minns den stunden,

Då ej som förr jag kunde följa få.

Nu satt jag hemma kvar, ty jag var bunden

Utaf den lilla skalk med ögon blå.

På landet voro vi, i gröna hagar,

I doflrik skog den lille med jag bar,

Och gladt vi jollrade i sommardagar,

Om gåfvorna vi skulle få af far.

En gyllne skallra trodde vi han ville

Nog allrahelst sin hjärteskatt bestå,

Men om ej far det kan, så får den lille

Ju lofva mor att vara nöjd ändå---------

Så dagen kom, vi gömde oss vid grinden

Bak buskarne att spela far ett spratt.

Nyss vaknad upp, så rosigt frisk om kinden,

Så klarögd på min arm den lille satt.

Och när den kom, den lämpliga minuten,

Då steg jag fram med gossen sträckt i höjd,

I nästa ögonblick, så var han sluten

Intill sin far, som strålade af fröjd.

Och om en stund så kommo då paketen,

Små skänker vänligt valda åt enhvar,

Och allra sist den stora hemligheten:

Den lilles första gåfva ifrån far,Och som ej lillen det förstår, så gifver

Till öppnande paketen far åt mor,

Och rodnande af glädje och af ifver

Hon tager fram ett par små bruna skor.

Så blef det fröjd och profning med detsamma,

Då själf den lille intresseradt log,

Och längre fram i dem och stödd af mamma

De första stapplande små steg han tog.

Se’n ha de blifvit manliga och fasta,

De stegen, lillen långese’n är stor,

Men än i kärlek de till hemmet hasta,

Där grå och gamla sitta far och mor.

Jag därför sörjer ej de flydda vårar.

Att ljusa minnen ha, den fröjd är stor,

Och därför är det endast glädjetårar,

Som falla på ett par små nötta skor.Gamle orgeltrampar’n.

►åtsraan var han i sin ungdom, men fått afsked

längesedan,

Orgeltrampare i socknen var han i min barndom redan,

Bodde i en liten stuga borta längst vid skogens bryn,

Dit en liten trampad gångstig slingrade sig bakom byn.

«

Liten välskött, ansad täppa hade han omkring sin hydda;

Mejram odlade han gärna, ty »det är en biblisk krydda»,

Sade gubben — »Uti bibeln står om vise männen tre

Guld och rökelse och mejram Jesusbarnet skänkte de».

Af hans barn de flesta rycktes i sin barndom bort af

döden,

Och de andra lämnat hemmet för att pröfva skilda öden,

Men i stugan drogs med gikten svårt hans gamla äkta

skatt,

Och på tröskeln uti solen låg en ålderstigen katt.Gubben, fast till åren yngre, var så öm emot sin gumma,

Och jag minns, hur gamle klockarn började förtretad

brumma,

När en gång i sista versen »vädret» på en gång var slut;

Gumman dålig var, och »Vanten» sprang sin väg en

stund förut.

Under vintern med sin åsyn han oss barn hvar söndag

glädde,

När med svart schalett om hufvu’t värdigt han i kyrkan

trädde.

Bättre bröd- än rådlös vara tyckte Vanten på sitt vis,

På den kala hufvudknoppen annars kylde det som is.

När i sakristian värmde sig vid brasan kyrkoväktarn,

Gamle orgeltramparn stod där i sin kalla skrubb på

läktar’n

Och tog ifrigt del i »tjänsten» ifrån början och till slut,

Alla böner prästen läste, läste han en rad förut.

Ganska kinkigt var att veta, när man kom bredvid den

kanten,

Om man skulle följa prästen eller skulle följa Vanten,

Än af ena än af andra stämman drogs man stundtals

med,

Och det kändes, som om bönen vreds på något sätt

ur led.Samma sak när klockarn sedan skulle börja psalmen

sjunga,

Vanten kunde aldrig läras hålla styr uppå sin tunga:

Förrn preludiet förklingat, och förrn klockar’n kom i

gång,

Var han längese’n i farten med sin falska, gälla sång.

Sedan kröp han fram på läktar’n, och det var oss jämt

en gåta,

Hur han kunde vid predikan ständigt hvarje söndag

gråta,

Och man såg att mera ymnigt ur hans tårekälla rann,

Om han mera observerad utaf grannarne sig fann.

När det sedan led till julen hade man besök att vänta,

Ty en dag, det var man viss om, skulle Vant på dörren

glänta.

Lönen »in natura» upp han rundtomkring i socknen tog,

Tung och lastad var hans kälke, när han hem om

kvällen drog.

Och respekt han hade med sig, där han gick omkring

i husen,

Duktig skulle bullen vara, hvita hemmastöpta ljusen,

Tjock och mullig färska korfven, kött och skinka mört

och fett,

Ty se’n kunde han berätta uti bygden, hvad man gett.Bättre gifva litet mera, än han skulle ha’, man tyckte,

Än att sedan få för snålhet uti socknen namn och rykte,

Därför blef han så trakterad, att det ofta gick på tok:

Både Vanten och hans kälke slingrade sig hem i krok.

Var det trist förut på året, och var hösten mörk och

kulen,

Några riktigt glada dagar gjorde han sig före julen,

Under helgen i hans koja fanns »Guds lån» i hvarje

vrå,

Och hans gumma liksom kände mindre utaf gikten då.

Och på julekvälfn det lyste ståtligt i hans lilla stuga,

Ty då skulle Vanten profva, om de skänkta ljusen duga.

Och se’n trampa’ han i ottan, sjöng sin psalm i him-

melshöjd,

»Nu det märkes», tyckte folket, »att i år är Vanten

nöjd».

Och när ottan se’n var slutad, han på rara helgdags-

maten

Så blef bjuden upp till prästgåln med den andra

»kyrkostaten »,

Det var kronan på det hela, då var Vanten säll förvisst,

Höll ett vackert tal för prosten, grät en liten skvätt

till sist.I sjukhemmet.

^L; början af den stora vackra parken,

Där gräsets fina mattor täcka marken,

Där smäckra björkar bland buskager stå,

Där stora gamla popplar ljufligt susa,

Där nedanför en å så friskt hörs brusa,

Där står ett hus med ordet »Sjukhem» på.

Hur många gånger i de fivdda åren

Jag stått där i den tysta korridoren

Och njutit af den frid, som där mig mött,

Och tackat Gud och fröjdats i mitt sinne

Åt detta lugna hem, som bjuds här inne

För den, som uti lifvet gått sig trött.

Är dagen också mörk och tung och kulen,

Där är det gladt ändå i vestibulen,

Där kungens bröstbild mellan växter står,

Och samlingsrummet, där de sjuka gamla,

Som kunna det, om aftnarna sig samla,

Blir mer bekvämt och prydligt år från år.Som om jag för hvart buller vill mig akta,

Jag omedvetet smyger mig så sakta

Till dorr’n längst bort, där lätt jag knackar på.

Ett svagt »stig in» mig genom dörren hinner;

Jag öppnar den och genast mig befinner

I hemmets allra ljufligaste vrå.

Mig tycks, att genom luftiga gardiner

Där inne allra varmast solen skiner,

Och alla blommor blomstra vackrast där,

Och hon, som sitter blek och tärd i solen,

Så väl ombonad i den gamla stolen,

Är hela hemmet obeskrifligt kär.

Ja, hennes rum — ser man sig kring där inne,

Hvar möbel är ett gammalt älskadt minne

Från längesedan svunnen barndomstid.

Oeh aldrig, hvart jag mig i världen vände,

Som uti detta rum jag nå"nsin kände

En sådan atmosfär af ro och frid.

Jag henne känt se’n längese’n tillbaka,

Sett henne sträfva, kämpa och försaka

Att trygga mors och mormors sista da’r;

Fast späd och klen hon aldrig hördes klaga,

För sina »gummor» kunde allt fördraga

Och dagens tunga gladt och tåligt bar.

Bitar, af Snorre, 4:e nppl.Så minns jag henne uti tid förfluten.

Nu är hon gammal själf och sjuk och bruten,

Och här se’n några år hon fått sitt hem

Och blifvit hemmets sol, den milda, klara —

Hvad i sin svaghet allt hon kunnat vara

För andra gamla sjuka — fråga dem!

Den rika kärlek förr hon gaf de kära,

Som uti lifvet stodo henne nära,

Med fulla händer än hon gifmildt ger.

Hon skänker glädje, och hon lugnar smärtan

I alla dessa gamla trötta hjärtan,

Som utaf lifvet icke hoppas mer.

Ej länge vi på tu man hand få sitta,

Forr’n gråa hufv’en genom dörren titta,

Fast vid min anblick de dras bort igen.

»Kom in! Kom in!» vi ropa till de gamla,

Som efter vanan här sig vilja samla

En stund i ro att hälsa på sin vän.

För alla dessa gummor, blinda, lytta,

Hon i sin svaghet är till tröst och nytta,

Hur varma ord och kärleksfulla råd;

När hennes stora tålamod man prisar,

Hon leende med blicken uppåt visar:

Hon fått ju röna själf så mycken nåd.Här synas alla glada och förnöjda,

För knot och klagan inga äro böjda,

Och endast loford man om hemmet har.

Dess lugna ro och frid man tacksamt prisar,

Porträttet af »vår doktor» stolt man visar,

Han, som för hela hemmet är en far.

Så går jag åter, och de sista åren,

När vi ha’ skilts för sommaren om våren

Och hon allt mera tärd vid fönstret satt,

Jag trott hon skulle hämtas innan hösten,

Men ännu ljuder där den milda rösten,

Och ännu flämtar lifvets låga matt.

Men när den kommer, hennes dag, den sista,

Och där bärs ut en blomstersmyckad kista,

Då blir det sorg uti de gamlas hem,

Men utan hopp de icke skola klaga,

Ditupp hon vill dem med sig alla draga,

Hon gått förut och manar godt för dem.Iduns frågor.

fcDen klagan hörs båd’ först och sist,

Att i vår tid är faslig brist

På hvad man kalla plär förmågor,

Men döm ej tiden ohörd blott,

Ty jag en annan tanke fått

Vid läsning utaf »Iduns» frågor.

Jag funnit där en verklig skatt,

Och därför jag i rim dem satt,

Förr’n tiden dem i glömska höljer,

Och fast en annan form de ha,

Är innehållet lika bra

Och lyder ungefär som följer:

Jag är uti så stort behof

Att få ett riktigt mönsterprof

På mellanspetsar, vackra, breda.

Ack! den som ömmar för min nöd,

Jag vore tacksam till min död,

Om hon vill sända det till

Beda.Jag draperier ville ha

För fönstren, men det går ej bra,

Och jag har gjutit tårefloder.

Kan någon råda mig på fläck,

Hur jag skall ordna deras veck,

Så skrif till

En bekymrad moder.

Min fästman skall en julklapp få,

Men jag han inte hitta på,

Hvad jag till honom kunde skicka.

Bland Iduns läsare kanske,

Att någon kan ett råd mig ge

I bref till

Nyförlofoad flicka.

Jag nyss ett täcke stickat ut,

Men vet ej alls, hur jag till slut

I kanten väl det skall ornera.

Jag grubblat hela veckan mest,

Om spetsar eller frans är bäst.

För svar så tacksam vore

Vera.

Jag spruckna, röda händer har,

Och ingen salva på dem tar,

Hvar skall väl någon bot jag finna?

Och därför jag så varmt skall be:

Om någon ett recept kan ge,

Så skrif till

Bittert pröfvad kvinna».Fast ännu allt är godt och väl,

Jag fruktar och med största skäl,

Min fästman ämnar svartsjuk blifva.

Gif råd, om blott uppå en rad;

Ej mera tacksam eller glad

Kan någon därför bli än

Viva.

Får jag om en beskrifning be

På något klart och godt gélé

Och någon billig sockerkaka,

Och så mot vårtor någon kur,

Och emot hår, som faller ur!

Skrif svaret till

En lycklig maka.

Mitt barn, som annars är så sött,

Har hår, som är så grufligt rödt,

Säg, kan man väl bli af med färgen?

Skall lungmos lagas till med smör?

Hvad heter den kompositör,

Som skr ef »Min lilla vrå bland bergen?»

* *

*

Ja, ännu mer af samma slag

Jag kunde gifva er i dag,

Om blott jag orkade och ville.

Hvad fröjd att göra få det rön,

Att ännu hos vårt täcka kön

Man träffar på så mycket snille,Jag ägna vill min poesi

Till dem, som med så stort geni

I »Idun» frågor ständigt gifva.

De roat mig af hjärtans grund

Och skänkt mig mangen munter stund

Och — inspirerat mig att skrifva.Vargen och vipan*.

Fabel.

långt tillbaks i tiden

Som tanken knappt kan gå,

När djuren kunde tala

Och tänka och förstå

Och voro goda vänner,

Fastän af skilda slag,

Och fullt ut lika kvicka

Som män’skorna i dag:

Då hände sig, man säger,

En ljuflig aftonstund,

Att skogens djur sig samlat

I paradisisk lund;

Dock blott det täcka könet

Man där församladt såg

— Det andra spelte vira

Och lade tull på råg —

* Föregående stycke, »Iduns frågor», som från tidningen Svea

infördes i »Damernas egen tidning», Idun, framkallade flere svar, bland andra

ett på vers af »Anna-Lisa>. Ilufvudinnehållet af detta är återgifvet i vipans

strafftal till vargen i slutet af fabeln. På »Anna-Lisas» svar följde ett

genmäle på vers af Snorre. Förevarande fabel, som var ämnad att vara en

resumé och afslutning af striden, har endast varit införd i tidningen Sve$.Och midt i klungan satt där

En snäll och vänlig fé,

Och goda råd den arma

Åt alla skulle ge.

Fru Spindel ber om knytning

På någon stilig väf,

Och om recept på hönsragout

Ber hennes nåd von Räf.

Om råd ber Hönan, ty herr Tupp

Är ju så grymt jaloux,

Hon får ju icke ta’ emot

En enda billet-doux.

Han kunde, tycker hon ändå,

Ta’ saken mer på skämt,

Ty något roligt bör man ha,

När man skall värpa jämt.

Hur man skall få sin lilla päls

Rätt silkeslén och fin,

Och hvad slags borste man skall ha,

Det vet ej Fru Kanin.

Om råd Fru Hare ber, hvad hon

Skall ha till middagsmål,

När masken är så svår i år

Att vilja gå på kål.

Och Råttan ber att veta få

En sak, som henne kvalt,

Hon vet ej alls, hvad hon skall ge

För gammal ost betalt.Fru Kråka kraxar till så hest

Och ber, att hon nå’n gång,

Om någon har dem, noter får

Till fröken Lärkas sång.

Fru Sparf ej vet, hvar hon sitt bo

Skall bygga på för kvist,

Ty kanske nu är annat mod,

Än när hon byggde sist.

Fru Mygga för sin verksamhet

Ej vet sig något fält,

Och om ej män’skan skapas snart,

Så dör hon utaf svält.

De täcka damer sladdrade

Helt ifrigt om hvarann,

Och att nu fén blef trött till sist,

Man ej förtänka kan.

Men bakom busken lyssnade

En gammal grånad varg.

I början skrattade han godt,

Men sist så blef han arg:

»Nej aldrig», sa’ han för sig själf,

»Jag tänkt mig något slikt,

Men när man ej kan tänka själf,

Ar fråga mycket vigt.»

Så steg han fram och hälsade

Helt prydligt och korrekt;

Han brillor hade på sin nos

Och gråmelerad dräkt,Han bockade och harskade

Och höll en nätt harang.

Men inte kan jag säga just

Det var en komplimang.

Det honom rent omöjligt var

Att kunna låta bli

Att säga dem sin mening ut

Med artig ironi.

Men knappt han hade slutat

Sitt lilla nätta tal,

Förr’n ibland alla damer

Gick hviskning om »skandal».

Då sjöng en liten vipa

Så näpet ifrån gren:

»Var tyst, du gamla bitvarg,

Hvad är väl du för en?

Blott bitter afundsjuka

Dikterar dina ord,

Ty ingen maka har du,

Som sitter vid ditt bord.

Du ingenting begriper,

Fastän du vis dig tror,

Där ensam bort i skogen

Du i din kula bor.»

Hon var så stolt den lilla,

Och gjorde sig så rar;Hon hade söta ungar

Och liten vipefar.

Så gick hon på och drillade

Och lade ut så grant.

Och alla damer tyckte, att

Hon talade så sant.

Vår varg var högst generad

Att med en dam få gräl,

Han visste ju, han ville

Så innerligen väl,

Och se’n han nu förklarat sig

På allra bästa sätt,

Och det ej heller hjälpte — då

Så slog han till reträtt

Och brummade, när bort han sprang

Igen till sina snår:

»Så går det, när man tala vill

Till folk, som ej förstår.

Och aldrig mera i mitt lif

Jag gör mig väl så grön

Att tala ett förnuftigt ord

Till detta täcka kön.»Råd till en klagande fru.

jilf: ert bekymmer del jag tar

Er harm vid mannens fula vanor,

Men dessa felen, som han har,

Ha’ nog från Adam sina anor.

Med alla mänskors första far

Det var nog på det samma viset,

Och Evas första göra var

Helt visst att städa Paradiset.

Dock hennes nöd var ej så stor

Att vålla hjärtesuckar djupa;

På Adams stöflar eller skor

Behöfde hon då aldrig stupa.

Ej någonsin blef hans servet

Hopskrynldad uppå bordet funnen,

Han blott ett blad af busken slet

Att därmed torka sig om munnen.Och aldrig hittades en kam,

Där den ej treflig var att skåda,

Och aldrig stucko skjortor fram

Utur en öppen byrålåda.

Ej sågs en tidning vårdslöst slängd,

Ej lampan på en bordskant vägde,

Och i den ljufligt sälla ängd

Ej mannen ännu skrifbord ägde.

Och aldrig Eva var på jagt

Att efter något papper leta,

Som aldrig låg, där han det lagt,

Och som »dom tagit», kan man veta.

Men att han ändå var en slarf,

Därom är man förvissad vorden,

Då dessa anlag gått i arf

Till nästan alla män på jorden.

Lyd ni mitt råd: tag saken gladt,

Det tjänar intet till att pipa,

Ty ordning skall er äkta skatt

Dock aldrig lära sig begripa.

Ack, mannens dumhet är så stor!

Han ej förstår ert kval och kvidan.

Och därför är det bäst, jag tror,

Att ta’ det från den glada sidan.I tio år ni ägt ett hem

Och denna pröfvosamma maken;

Men håll ni på i — tjugufem,

Så vänjer ni er nog vid saken 1En midsommardag.

vDanila höga vagnen med sufletten

Körs högtidligt fram till förstubron,

Lasse dräng i dag vid toaletten

Pyntat fint sin »trifliga» person.

Där han sitter högst på vagnens »tinnar»,

Är han stolt och stram, så det förslår,

Ränder efter alla kammens pinnar

Kan man räkna i hans vätta hår.

Hufvu’t kan omöjligen han vrida,

»Fadermördarn» är för styf och stärkt,

Men han sneglar litet åt den sida,

Där sitt husbondfolk han redan märkt.

Prosten, vördnadsvärd och silfverhårig,

Med sin husfru klifver varsamt opp,

Och en liten dotter, trettonårig,

Skuttar efter se’n med glada hopp.Lasse snärtar sina feta kampar,

Intet vanligt lunk i dag han tål,

Öfverallt på vägarna det trampar,

Kör och rullar emot samma mål.

Gröna bågar öfver alla grindar,

Hög och ståtlig majstång midt i byn,

För midsommarns ljumma, milda vindar

Fläkta ljusa vimplarne mot skyn.

Helgdagsstämning är det i naturen,

Grann och blomsterklädd står åkerns ren,

Och emot oss uppå vinden buren

Slår den ljufva doften af syren.

Vid den minsta, fattigaste hydda

Är i dag med grönt det slöseri,

Skrindor skramlande och björklöfsprydda,

Fyllda utaf folk man kör förbi.

Skilda grupper ser till fots man vandra,

Gladt förväntansfulla se de ut,

Under skämt och samspråk med hvarandra

Går den långa vägen fort till slut.

Skogen glesnar, man ser vägen kröka

Till det stora, vackra bruket fram,

Och de vandrande med ifver söka

Att befria sig från vägens damm.

Bilar, af Snorre, 4:e uppl.Hvilken tafla! Mellan trädens stammar

Ogeneradt gör man toalett,

Utaf regnet bildade små dammar

Ju till tvättfat lämpa sig så nätt.

Nya skorna, burna nyss på armen,

Nu på hvita strumpan trädas på,

Tyllhalsduken fästes öfver barmen

Med en brokig schalnål eller två.

Här en mor som hjälp vid toaletten

Med en spegelbit i handen står,

Sätter se’n till rätta själf schaletten,

Stryker ännu slätare sitt hår.

Men förbi den glada taflan rullar

Vagnen fram till början af allén,

Gallerportarna vid brukets tullar

Väcka redan vördnad vid entrén.

Tystnat ha de dofva hammarslagen,

Rasslet ifrån smedjor och från härd,

Hammar’n hvilar på midsommardagen,

Litet helgdagsro är smeden värd.

Midt i allt det grönskande och lätta

Hammarsmedjan står där tung och mörk,

Öfver sotig dörr den dock med rätta

Fått i dag en äreport af björk.Uppå brukets gator täta leder

Myllra utaf folk af alla slag,

Ljusa bondetyper, mörka smeder,

Med de kända, skarpt wallonska drag.

Upp till herregården invid parken

Glada helgdagsklädda skaror gå,

Där på bryggor lagda uppå marken

Skall i kväll midsommardansen stå.

Re’n på afstånd höres folket hurra,

Tåget växer, där det framåt drar,

Hattar svängas, nyckelharpor surra,

»Glada festen» nu sin början tar.

Spelmansplatsen är på höga stolar,

Takten säkert stampas med all makt,

Snart kring bryggorna af ljusa kjolar,

Som en krans det står vid polskans takt.

Ifrån hufvu’t halkar ned schaletten,

Flickan dansar glödande och varm,

Kavaljeren torkar af sig svetten

Tidt och ofta med sin ena arm.

Brukets herrar tränga in bland leden;

Små mamseller svängas längese’n

Rundt omkring vid stadig arm af smeden,

Som i dag har skurat sig så ren.Ut ur unga ögon lyser glansen

Af en glädje så naturligt fri,

Utan skrupler njöt man då af dansen,

På den tiden låg ej synd däri.

Längre bort där bänkar stå och bräden,

Fyllda stånkan rundt kring bordet går,

Stora ölfat ligga mellan träden,

Det är excellensen, som består.

Här de äldre smederna sig samla,

Som så småningom ur dansen gått,

Och här sitta ock de böjda gamla,

De som öfver sjuttitalet nått.

Hvilken samling utaf gamla hattar,

Kostliga till färg och till fapon,

Man kan icke hjälpa, att man skrattar,

Fast man nog är rörd på samma gång.

Se på Bertram Giljam där i fracken!

Krokig som en båge ryggen står,

Långa skörten sopa nästan backen,

Färgen skvallrar om en rad af år.

Gamle Monie sitter böjd och skrumpen,

Men vid dryckjom älskar han ej söl,

Minen, som till hvardags är så trumpen,

Klarnar genast vid en stånka öl.Efter några klunkar hastigt lossar

Tungans band, de gamla språka fritt,

Minnas från den tid de voro gossar,

Och »Ex’lensen» hör man nämnas tidt.

Men nu öppnas herrgål’ns gallergrindar,

Midt i talet görs det genast halt,

Ty uti allén af gamla lindar

Skrider långsamt fram en hög gestalt.

»Excellensen 1» går ett sorl bland hopen,

Alla hattar strykas genast af,

Och sordin det läggs på fröjderopen,

Där han kommer, stödd emot sin staf.

Ståtlig är han än i ålderns dagar

— Bildskön, säges det, han var som ung

För sitt folk han ensam skrifver lagar,

Och på sina bruk han är en kung.

Mellan hälsande och böjda leder

Fram han vandrar till de gamles bord,

Skakar hand med sina mästersmeder,

Säger gubbarne ett vänligt ord.

Ser på dansen se’n med trötta blickar,

Där bland bryggorna han vandrar om,

Så till afsked ger han några nickar

Och försvinner stilla som han kom.Dansen fortgår länge in på natten,

Och allt halare blir bryggans golf,

Öfver bruket ljuda muntra skratten,

När vi resa litet efter tolf.

I den trettonåras friska minne

Dagens intryck stannat troget kvar.

Och från Uppland hon ett barndomsminne

Här har letat fram på gamla dar.Kristin.

JEf^ar du nånsin känt Kristin?

Blank och snörd och rund och fin,

Brändt buskage i pannan,

Till humöret tämligt hvass,

Är ej länge på en »plass»,

Förr’n hon tar en annan.

Fruar sköter hon med »tjangs»,

Kläder sig med elegans,

I »colonger» fråssar,

Doften tror jag gratis fås,

Granna flaskor, som bestås

Af »bekanta gossar».

Album tjockt med gapigt lås

Hon på byrån har förstås,

Pinfullt med porträtter,

Fröknar uti sidenblus,

Herrar liksom tända ljus,

Anlagdt på manschetter.På ett särskildt litet ställ

Sätts vid sängen hvarje kväll

Den förnämsta flamman,

Bilder växla nu med fart,

Så jag tror de stått där snart

Turvis allesamman.

Men en dag är glädjen stäckt,

Ty Kristin har blifvit »väckt»

I en hastig vän’ning,

Luggen minskas lite grand,

Blott i smyg den får ibland

Utaf tången känning.

»Nya sinnet», som hon fått,

Tycks hon dock begagna blott

Uti ensamheten,

Ferm som förr till gräl och bråk,

Fast hon nu har vackra språk

Satta på tapeten.

Albumet får ny publik,

Uppå predikanter rik,

»Bröder» från kapellen,

Annars ingen skillnad stort,

Bilder växla lika fort

Uppå stol’n om kvällen.Prästerna, som ta’s i bunt,

Det är riktigt bara strunt

För vår vän Kristina,

Tacka vet hon då förvisst,

Karlsson, Larsson, broder Kvist,

Det är ljus, som skina.

Nästan dömes utan krus,

Och hon sätter ej sitt ljus

Under ena skäppa,

Och en älsklig broder kär

Hennes styfva fingrar lär

På gitarren knäppa.

Annars vandrar hon då mest

Uppå te- och kaffefest

Med eskort om kvällen,

Lägger hufvudet på sned,

Vet, när hon skall mumla med

På de rätta ställen.

Sist, när det på tiden drar,

Hon en »riktig» fästman tar

Och i brudstol träder

Med en blek, svartmuskig bror,

Som affärer gör i skor

Och i garfvadt läder.Se’n hon skiner som ett ljus,

Har »förening» i sitt hus

Af kapellets tanter,

Förmak med en fikus i,

Där hon bjuder på logis

Resepredikanter.

Snart affärn om hand hon fått,

Mannen som ett bihang blott

Längre fram betraktas,

Hon som förr tar munnen full

Emot »världen», men dess gull

Inte alls föraktas.Telegram till Zacharias Topelius

på hans sjuttionde födelsedag.

" Be/iT

,Jl^n hälsning vi dig sända

Uti din ålders höst.

Tack för hvar ädel tanke

Du tändt i unga bröst!

Tack för de rena fröjder,

Du våra barn beredt

För alla ljufva stunder

Du oss och dem har glädt!

Och fast de sjutti åren

Den käre skalden nå,

Vi tro, att han bär våren

Inom sitt bröst ändå.

Så gif af sång och saga

Oss mången pärla än!

Gud skydde och bevare

Vår finske barnavän!

----«««----

Epigram.

• •

jpL barnen kvicka, då är saken klar,

Då brås de då så visst på kära far,

Men råka de bli dumma,

Ja, då är skälet lika klart och visst,

På syndabockar är det aldrig brist,

Då brås de på — »min gumma».

-----------Så går det till.

^El^an tog ett ömt farväl utaf sin lilla skatt:

»Min älskling, om det händer, att

Jag ute blir i kväll, ett bref jag hem skall skicka»

»Min vän», hon svarar, »gör dig ej besvär,

Det helt och hållet öfverflödigt är,

Jag brefvet redan sett uti din ficka.»

»Sanna kvinnor.»

®vå damer af koleriskt slag

I träta råkade en dag

Om något viktigt, kan man veta.

Och när de blifvit duktigt heta,

Så häftigt ut den ena for:

»Jag ville ej i dina skor

För allt i världen vara!»

»Nej» —hörs den andra genast svara —

»Den saken kan man lätt förstå

Utaf det enkla skälet bara,

Att du dem aldrig finge på.»Innehåll.

De med * betecknade styckena förekomma ej i samlingens båda

första upplagor.

Sid.

Till herrar kritici.................................... 3

*Hemmets tomtar........................................ 4

*Min förste friare..................................... 6

När herrskapet X. flyttade från orten ............... 8

Balens drottning ..................................... 12

»Har ni hört ...?».................................... 14

Kalaset .............................................. 18

En ny uppfinning...................................... 23

I gamla hemmet ....................................... 25

Förr och nu .......................................... 30

*Det första brefvet................................... 35

*Det lyckligaste paret ............................... 38

En dröm i (i taxeringstiden) ......................... 41

På banad stig ........................................ 46

Småstadslif........................................... 49

*Hemma ............................................... 53

En ny reform.......................................... 56

En husmors bekymmer i sommarvärmen.................... 60

* Solsken ........................................... 64

Sid.

En dröm ............................................. 67

Sådant händer........................................ 73

*Likvagnskusken...................................... 76

Ett kafferep ........................................ 79

Ett märkligt fynd ................................... 83

När vi få vingar..................................... 90

*Ett barndomsminne................................... 92

* Trotjänarinnan ................................... 97

En mänsklighetens välgörare ........................ 100

* Vinteridyll ..................................... 104

Farfars klagan...................................... 108

Sommarlif .......................................... 111

En fest i hönshuset................................. 115

En saga............................................. 121

*Den gamla valsen .................................. 124

Mammas Pelle........................................ 129

Till julen ......................................... 132

Moster Beatas jeremiader ........................... 135

* Gamla Anna ...................................... 138

En husmoders vårvisa................................ 142

* Kommissioner..................................... 146

* Bland fjällen.................................... 150

En hönas sorger..................................... 153

I sommarvärmen...................................... 157

*Vid målet ......................................... 159

Ett julkalas på landet.............................. 162

*Hos klockarfar .................................... 168*Våra pojkar ........................................ 173

I telefon från Mars ................................. 176

*Stackars gamla ungkarl!........................... 180

*I råväder........................................... 182

*Ett par små skor ................................... 185

*Gamle orgeltramparn............................... 188

*I sjukhemmet........................................ 192

Iduns frågor......................................... 196

Vargen och vipan .................................... 200

*Råd till en klagande fru............................ 205

*En midsommardag .................................... 208

*Kristin ............................................ 215

*Telegram till Zacharias Topelius ................... 219

Epigram.............................................. 219

Så går det till ..................................... 220

Sanna kvinnor........................................ 220