Bilder ur verkligheten

BILDER

UR

VERKLIGHETEN

AF

EFRAIM WÄSTBERG

STOCKHOLM

CARL LARSONS FÖRLAG.

STOCKHOLM,

P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE

1906.

NINA.

I sin första ungdom hade Nina varit vid

teatern, som hon själf kallade det.

Rätteligen hade hon varit statist, men se, det

hade varit vid operan! Och det var ändå

något, det.

Nina hade, som sagdt, icke hunnit längre

än till statist, då guden Eros kom i hennes

väg i form af en ung och kraftig bondson,

som gått på borgarskolan och kallade sig

ingeniör.

De där ingeniörerna bruka vara lifvade

gossar, som taga dagen som den kommer.

Men den ingeniör, Nina fäst sig vid, var

allvaret och lugnet i så hög grad, att han

verkade allt annat än intelligent.

Nina fick veta, att ingeniören hade sitt

föräldrahem långt uppe i Roslagen, och själf

hade hon talat om, att hon var en fattig

föräldralös flicka. Och så gifte de sig, med

några af Ninas kamrater som vittnen och

efteråt en enkel sexa på »Runan».

Bland det unga parets bekanta undrade

man mycket på, huru den vackra, graciösa

Nina kunnat fästa sig vid denna allvarsamma

och tråkiga man. Säkert är, att Nina

väntat sig ett helt annat lif än hon fick vid

sin makes sida. En ung och vacker fru

brukar vanligtvis kunna skapa om sin man

på de två första månaderna redan. Men

Nina lyckades icke alls. Och en dag sade

hennes man, att de skulle bosätta sig på

landet. Det var för dyrt att lefva i

Stockholm.

Han hade nämligen en afton vid sen

hemkomst funnit hela huset fullt af

sjungande, pladdrande och allt annat än nyktra

gäster; bland hvilka värdinnans, hans hustrus

stämma hördes öfver alla andra. Det var

Ninas gamla vänner, som kommit på besök.

Flytta till landet! Kanske aldrig mer få

komma till Stockholm, aldrig mer få träffa

ungdomsvännerna!

Nina grät både dagar och nätter. Hon

var förtviflad, hon var lamslagen. Och inte

kunde hon häller säga, att de reste på

»sommarnöje», ty flyttningen skedde på

hösten. En kulen dag i september lämnade

de med ångbåt hufvudstaden. Ingen visste

om deras resa, det var bättre så. Och efter

åtta timmars färd kommo de till sitt nya

hem, långt, långt uppe i Roslagen, gård

vid gård med mannens föräldrahem.

Ingen var dem till mötes, men

»kommissionären», som tog emot fånglinan,

hälsade hennes man som en gammal bekant.

De gamla sofvo, sade han. Och så hjälpte

han dem med att köra upp flyttsakerna och

skaffa en brasa i den provisoriska

sängkammaren.

När Nina efter en sömnlös natt på

morgonen tittade ut, såg hon i den

sparsamma, regniga höstdagern några stugor,

litet skog, några bergknallar och längst

bort en flik af en hafsvik, men inte en

lefvande varelse. Hon sjönk på knä och

brast i gråt.

Fram på dagen fick hon första gången

se sina svärföräldrar. De voro veritabla

bönder, och hon förstod nu, hvarifrån

mannen fått sin tröghet. De hälsade på henne

som på hvilken annan kvinna som hälst,

och svärmodern frågade, om Nina trodde

på Herren Jesus. Sedan vände de sig till

sonen.

»Ja,» sade svärfadern, »ja’ köfte jordbiten

’är breve, som du skref. H’å stuga följde

mä på köpe. Där kommer h’i nog te h’å

trifs. Potäter ’ar ja’ lagt ner hi källar’n,

snart ’ar vi slakt, så får h’i fläsk, som ’o

där får salta ner. H’å h’ärter h’å mjöl

finns där å.»

»Det är bra,» sade sonen helt kallt.

»I öfvermorgon reser jag in till staden igen

för att köpa maskiner. Jag skall ha

mekanisk verkstad här, som jag talade om i

mitt bref. Det där lilla vattenfallet blir

utmärkt. Precis som jag önskade. Tack

ska I ha, far.»

***

Några månader därefter hade mannen

sin fabrik i gång. För att ingifva mer

respekt hos bönderna anlade Ninas man

titeln »fabrikör», fastän alla grannarna sins

emellan aldrig kallade honom annat än »Per

Olas pojke». De kände honom från

barnsben och tyckte inte om några nya fasoner.

Fru fabrikörskan förde en jämmerlig

tillvaro. Alla grannar voro bönder. Hon

hade ingen att tala med, utom, förstås,

svärföräldrarne, som sprungo titt och tätt

för att se efter att ingenting sköflades. Och

för dem bad hon himlen bevara sig. Mannen

sade inte många ord. Den lilla smula

elegans, han haft i Stockholm, hade totalt

försvunnit. Han tillbringade sin dag på

fabriken, kom hem på klockslag och åt, och på

kvällen kröp han, svart och smutsig, i sin bädd.

Det kunde gå veckor, innan han använde

någon tvagning om ens händer och ansikte.

Så småningom upphörde

svärföräldrarnas besök, och Nina blef alldeles ensam

Städning, matlagning och tvätt samt

stoppning och lappning — så förflöt Ninas dag

den ena på pricken lik den andra.

En frukost kom mannen hem. Han såg

glad ut och talade om, att han uppfunnit

ett nytt utväxlingssystem, som han tänkte

använda i maskineriet för motorbåtar.

Nina hade inte hört honom tala så

många ord på länge.

Men hon satt stum, hon hade ingenting

att svara.

»Du ser så blek ut, Nina! Du har

bestämt ingenting att göra, och då går tiden

nog långsamt, jag förstår det.»

Men då for hon upp:

»Du borde blygas! Har jag ingenting

att göra, som arbetar hela dagen? Min

Gud, min Gud, hvarför blef jag så olycklig!»

»Så du pratar!» Han skrattade. »Du

har väl allt hvad du behöfver.»

»Jo, det är just en snygg man. Hvad

har jag? Inga vänner, intet sällskap, ingen

förströelse. Fortfar det på detta sätt, blir

jag tokig. Jag är ju endast 23 år gammal.

Är det meningen att jag skall stanna här

hela mitt lif?»

»Tokig sa’ du! Det är du redan. Du

har ju mig, din man. Och så har du ditt

hus att sköta. Hvad vänner och sällskap

beträffar, har du sådana rundt omkring,

bara du ville veta af dem. Men du är för

stursk, det är alltsammans. Minsann du

har något att vara stursk öfver, allra minst

öfver ditt förra sällskap.»

Nina kokade af harm. Hon såg på sin

man med outsägligt förakt.

»Det sällskapet var millioner gånger

bättre än du, dina föräldrar och alla grannar

i denna fördömda trakt.»

»Jaså», sade fabrikören leende, »du

tycker det? Det där går öfver med tiden.

Om ett år eller så kommer du att trifvas

här utmärkt.»

»Du sade, att du var ingeniör,»

fortsatte Nina, utan att värdigas bemöta hans

senaste profetia. »Du har ju icke ens tagit

studentexamen. Den där »ingeniören» är

allt hemmagjord, liksom allt annat här.»

Fabrikören hade blifvit mörkröd.

»Det där begriper du inte — —»

»Jo bevars väl, en verklig ingeniör skulle

icke behandla sin fru såsom du behandlar

mig. Du är en bonde helt enkelt, en dräng,

som inbillar sig ha anlag för mekanik, eller

hvad den där smörjan heter.»

»Om du vore karl, så skulle du få litet

extra för de där orden.»

»Genera dig inte. Det vore ju lämplig

dessert på all denna rara maten af sill och

fläsk och ärter och gröt, med långa

bordsböner af svärmor. Åh, fy!»

Fabrikören skakade i hela kroppen,

och han skyndade ut för att stilla sin vrede.

Han gick ned i sin fabrik, där han snart

blef sig själf igen.

Och när han kom upp till middagen

för att äta ärter och fläsk, låtsade han som

om ingenting händt.

Men Nina glömde ingenting. Hon visste

nu, hvad hennes man gick för. Att känna

hat till en sådan man var omöjligt. Leda

och förakt voro de känslor, han väckt till

lif. Och hennes hjärna sysselsatte sig endast

med en plan: att bli honom kvitt.

Att komma från hemmet nu på vintern

var otänkbart. Hon skulle vänta till våren,

när båtarne började gå. Och då — —

***

En dag i slutet af våren hade Nina

försvunnit, hvart visste man inte. Vid

stränderna af hafsviken lågo ännu isarne kvar.

Folk hade sett henne gå dit nedåt, och

man antog att hon drunknat. Man draggade

men fann intet. Hemma hade Nina icke

lämnat några meddelanden. På hennes byrå

låg endast ett paket, adresseradt till

mannen. Men det innehöll endast en kilo såpa,

ingenting annat, icke en rad. Fabrikören

hade rodnat, då han såg paketets innehåll,

men han hade ingenting sagt.

Men medan man draggade som bäst,

steg Nina ombord vid Skeppsbron i

Stockholm. Hon var icke ensam, hon hade ett

helt sällskap af stojande, skrattande vänner

och väninnor, samtliga anställda i den

teatertrupp, som på sommaren skulle ut

och gastera, med början i Hälsingfors.

ETT LIF.

Hela matlaget i Uppsala visste, att

»glada Gustaf», som han kallades, hade

lungsot. På den tiden, något öfver 20 år sedan,

hade man icke hunnit så långt, att man blef

halfgalen af skräck, så fort man befann sig

i närheten af en lungsiktig. Och några

sanatorier hade man icke heller. Och inte

var smittan så farlig som den blifvit på

senare tiden, då man snart har en läkare

på hvar hundrade person. Åtminstone blef

ingen af vårt matlag smittad af »Glada

Gustafs» sjukdom.

Men smittade blefvo vi i alla fall —

af hans oförbränneligt goda humör. Jag

tror ingen af oss kunde skryta med att ha

sett honom ledsen — mer än enda gång.

Ty »Glada Gustaf» resonnerade som så:— 14 —

Jag vet, att jag har lungsot och att jag

skall dö, långt innan någon af er blir hängd,

men hvad spelar det egentligen för roll?

Det här lifvet är ju endast ett

övergångsstadium till något bättre, större, mera

för-finadt och ideellt! Låtom oss då lefva lifvet

så godt vi kunna. För min del ämnar jag

söka nöjen och förströelser hvar jag kan

finna dem och — så länge slantarna räcka.

Ty fattig vill jag inte bli. Det är att vara

lefvande död.

Med undantag af de hektiska rosorna

på Gustafs kinder tydde ingenting på, att

han hade något sjukdomsfrö inom sig.

Endast en gång märkte vi kamrater, att

sjukdomen skred säkert och raskt framåt.

Efter middagen var vanligen vår dag

spolierad, och vi »höllo salong» innanför

matsalen i ett stort rum, de aftnar, som vi icke

gingo på värdshus. Vi hade till vårt

förfogande ett godt pianino, och hvem af oss

som kunde utfyllde tiden med musik och— IS —

sång. Gustaf hade en hög baryton och

föredrog »Non è ver». Men i det sista »non»,

som skall hållas ut en god stund, »tappade»

han rösten och hann aldrig sjunga ut »è ver».

Luften i lungorna hade tagit slut, och han

kippade efter andan.

»Glada Gustaf» hade »ärft pengar efter

sin far och lungsot efter sin mor», som han

sade. Hur stort kapital han ägde, det visste

ingen mer än han själf,men det måtte inte

ha varit så litet, ty nästan hvarende afton,

som vi »stego ned till utvärdshusen», bjöd

Gustaf på »champagne und bordeaux», d. v. s.

bordeaux var det inte, utan bourgogne,

härligaste chambertin, och de bålarne hostade,

minnes jag rätt, 25 kronor stycket.

På Gillebalerna var Gustaf en af de

främste och outtröttligaste dansörerna. Han

var dessutom särdeles representativ med sitt

mörka helskägg, som vi alla afundades

honom, sin smärta figur och sin välsittande

dräkt, sydd hos Militärekiperingsbolaget iStockholm. Till serenader sade han aldrig

nej, vare sig de skulle hållas »im schönen

Monat Mai», då luften var mängd af kärlek

och poesi, eller i blixtrande kalla

vinternätter. Alltid densamme, alltid impulsiv,

outtröttlig och vid brilljantaste lynne.

På en Gillebal blef Gustaf kär, absolut,

brinnande, heligt kär. Så hans ögon

strålade! Föremålet var en liten fröken från

Stockholm, en ung, vacker flicka med krona

öfver namnet på sitt visitkort.

Men morgonen därpå, sedan Gustaf

följt sitt hjärtas drottning till stationen och

kom upp för att äta frukost, var han mycket

olik sig, Han såg verkligt ledsen ut.

»Fy tusan, en sådan idiot man kan vara!»

sade han. »Ja, ni såg själfva i går. I den

stunden var det ingen föreställning. Det

är det icke nu heller. Men jag har funnit

mitt lifs »bete noire» — jag har icke

rättighet att gifta mig. Hela mitt inre reser sig

vid tanken på att jag skulle skaffa en lung-siktig afkomma till världen. Där ha ni det,

ser ni gossar. Där är det där spöket, som

jag så länge sökt gripa och identifiera.

Lyckliga ni!»

Han förde handen öfver ögonen och

gick in i salongen. Alla voro vi djupt

rörda.

Men efter en stund kom han ut igen:

»Är det någon, som har lust att

fördärfva sin dag? Så resa vi i hyrvagn till

Eklundshof och dricka den rena kärlekens

skål!

Behöfver jag omtala, att han fick

sällskap ?

* , *

Efter några års kamratskap skildes våra

vägar. Minnet af »Glada Gustaf» lefde dock

kvar hos mig i oförfalskad dagar, men jag

tänkte sällan på honom, möjligen någon

gång i dystra timmar, då jag tyckte, att

»Glada Gustaf» hade det bra, som låg

Bilder ur verkligheten. 2— i8 —

6 fot djupt och slapp en jäktande,

förbrännande tillvaro. Ty jag trodde naturligtvis,

att han var död.

Men 15 år sedan vi skilts, fick jag ett

bref från »Glada Gustaf». Han låg på

Katarina sjukhus och bad mig titta upp.

Han hade en spegel framför sig, då

jag kom in i hans half-enski!da rum.

»God dag, vänligt att du kom», sade

han, precis som om vi skilts dagen förut.

»Du känner väl icke mycket igen af mig?

Vet du, det skall bli riktigt skönt att få dö.

Se, hur jag ser ut. Är det här en

människa? Fy tusan ett sådant ansikte! Man

ser ju hela kraniet genom huden. Och min

kropp skall du se. Då skulle du hålla dig

för gapskratt — — Ser du, nu är bara

själen kvar. Jag är gränslöst matt, men

några plågor har jag egentligen icke. Och

snart skall själen flyga ut ur sitt gement

vanställda omhölje.»

»Hör du» — han vinkade mig när-— 19 —

mare och hviskade i mitt öra — »hvad som

gör det dubbelt kärt för mig att få dö,

det är, att mina pengar äro slut, Och ser

du, att lefva fattig ---»

Han fick en fruktansvärd hostattack,

och sköterskan skyndade fram.

En vecka därefter var »Glada Gustaf»

död. Af det gamla »matlaget» funnos icke

mindre än åtta i Stockholm, och vi gingo

alla till grafkoret med kransar. Sedan prästen

med sedvanliga ord invigt stoftet af vår

kamrat till den sista hvilan och vi vände

oss om för att gå, föllo mina blickar på

en kvinna, som stod i ett hörn af kapellet

med nedfälld slöja. Hennes klädsel tydde

på »the upper ten». Idéassociationerna äro

märkvärdiga ibland. Jag kom ihåg en

Gillebal för många år sedan och en ung

vacker flicka med krona öfver namnet

på sitt visitkort,EFTER TIO ÅR.

Fredrik L. var en lefnadsglad och

kärnfrisk student, som tog dagen som den kom.

Uppfostrad i ett hem, där maten icke alltid

räckt till, hade han inga slösande vanor i

skolan. Aldrig hade han under hela sin

skoltid, med undantag af examensdagarna,

då han fick premier, haft ett öre till

karameller och äpplen. Sista åren i skolan hade

Fredrik »matdagar» i några välvilliga

familjer, hvilkas barn han hjälpte med

läxläsning. Modern, som var änka, hade nämligen

gått bort, när Fredrik var i 6: 2.

Begåfvad med ovanlig intelligens, fick

Fredrik efter aflagd studentexamen ett

stipendium för att fortsätta vid akademien.

När han med pengarna på fickan, —

så mycket pengar, som han aldrig sett förut— kom till Uppsala, vaknade vilddjuret

inom honom. Alla goda råd, förmaningar

och föresatser voro bortblåsta. De hade

börjat krypa i skrinet redan i Stockholm,

då Fredrik i Strömparterren tog sig en

ordentlig florshufva, den första i sitt lif, af

»Cederlunds gula».

Sedan han i Uppsala betalt sitt rum

för terminen, började han »lefva». Han

ansåg, att en yngling efter tio års sträfvanden

vid boken kunde behöfva litet hvila och

förströelse. Det vore en galenskap att direkt

efter studentexamen börja plugga till ett

brödyrke. Litet roligt måste man ha. Och

så måste man tillägna sig sällskapstalanger

och konsten att föra sig.

Fäktning och ridning, dans och säng

upptogo Fredriks första termin — och äfven

den sista, ty pengarna, som skulle räckt

två år, voro slut.

Det är stipendiegifvarens fel, tänkte

Fredrik. Skall man hjälpa, skall man aldrig— 22 —

göra det delvis. Skall man ha stipendium

vid akademien, bör man åtnjuta den

förmånen så lång tid, som den bana, man valt,

rätteligen kräfver.

* f *

Terminen var slut. Kamraterna hade

massvis lämnat Uppsala. Det var endast

några »original» och bröd- och rådlösa

ynglingar, som »glömt» sig kvar och nu sutto

på »Flustret» och drucko punsch en af de

första dagarna i juni. Fredrik satt ensam

vid ett bord.

Han funderade, ty i hans portmonnä

funnos endast tvä femmor kvar. Men i

hans tankegång fanns ingen melankoli,

därtill var hans kropp för frisk. Han kände

sig fri som fågeln, och han hade årets

härligaste tid framför sig. Garderoben var

också i godt skick. Middagen hade varit

både kraftig och god, och nu njöt han af

kaffe och punsch och en god cigarr, från— 23 —

hvilken lätta moln, lätta som hans tankar,

ringlade sig upp mot den ljusa himlen.

»Ursäkta, min herre!

Fredrik såg upp. Bredvid honom stod

en välmående herre, som lyfte på hatten.

»Ni blir nog förvånad, antar jag»,

fortsatte den främmande. »Men saken är den,

att jag är "resande på sta"n", resande i

dubbel bemärkelse, och känner inte en kotte

här och vore så tacksam för litet sällskap.

Jag har forskat här på verandan efter ett

gladt och intelligent ansikte, och min blick

har stannat på er. Får jag slå mig ned?»

»Oändligt gärna.»

Presentationen var snart gjord. Den

främmande hette Gustaf S. och reste i

kortvaror, men hade icke varit Uppsala förr.

Fredriks tanke om »profryttare» hade

aldrig varit särdeles hög, men under dagens

lopp fann han, att man lika litet inom den

kåren, som inom andra får räkna alla öfver

en bank. Gustaf S. var en treflig karl med_ 24 —

godt hufvud, var propert, men icke pråligt

klädd, hade fint och vårdadt uppträdande

och en välförsedd börs.

Sådan hade Fredrik aldrig tänkt sig en

profresande,

Det har i Uppsala-luften alltid legat

något magnetiskt fludium», som gjort och

gör, att befryndade själar i den goda staden

ha lätt att finna hvarandra, och

vänskapsbanden knytas då vanligen för lifvet. Man

behöfver inte heller sondera en själsfrände,

innan man bjuder honom famnen.

Misstroendet är borta, i blickarna ligga

lefnadslust och glädje, och lifvet ter sig som en

leende vårhimmel.

Gustaf S. och Fredrik blefvo de bästa

vänner. Efter supén och sedan man

pun-schat några timmar, följde Fredrik sin tio

år äldre vän till hotellet, där denne tagit in.

Till långt fram på natten sutto de

uppe. Gustaf invigde Fredrik i sitt yrkes

hemligheter, talade om, hur stor provision— 25 —

han hade på det eller det och visade

slutligen med siffror, att han på förmiddagen

förtjänt omkring 100 kr.

»Då går du bara från firma till firma

och bjuder ut?»

»Ja, naturligtvis, till firmor inom

branschen.»

»Och det är allt hvad du behöfver göra?»

Gustaf log.

»Ja, min vän, det är allt. Men det är

icke så lätt som du tror. Man måste ha en

talande tunga och aldrig vara förlägen. På

somliga ställen vill man ingenting ha, på

andra kan man bli både snäst och visad

på dörren. Ibland kan det gå flere dagar,

då man inte förtjänar ett enda öre.

»Och du är alldeles fri och får resa

soin du vill?»

»Ja, naturligtvis.»

»Men det där är ju härligt!»

Det var icke Fredriks magra kassa,

som med sitt tysta språk nämnvärdt inver-— 26 —

kade på hans beslut. Han såg en framtid

af oberoende, blott man arbetade, oberoende

genast, pengar alltidl

»Vill du hjälpa mig in på din bana?»

frågade han.

Gustaf var en samvetsgrann man. Han

tänkte en god stund, innan han gaf sitt

svar.

»Har du ingenting bestämt för

framtiden?

»Ingenting. Och så är jag lattig, som

du hört.»

»Ja, jag skall hjälpa dig. Men jag

öfver-talar dig inte. Det finnes oändligt många

bekymmer och faror på den här stråten, för

att inte tala om, att vi snart äro inne i den

döda säsongen. Men jag skall hjälpa dig

med både det ena och andra, tills du

kommer i gång. Hur är det, har du några

skulder?»

»Nej.»\

— 2 7 —

»Det är den bästa början af

alltsammans. Skulder, min vän, det är helvetet

på jorden.»

* * *

Tio år efter detta samtal, då Fredrik

redan i fyra är varit den förnämste

resanden för en större kortvarufirma i Stockholm

och reste på Norrland, beslöt han stanna

öfver en dag i Uppsala. Han var

ekonomiskt välsituerad och tänkte om några år

etablera sig.

Huru det kom sig, att han just i dag,

efter tio år, kände sig dragen till den plats,

där han left studentens glada dag för en

termin, visste han icke själf.

De första åren i Stockholm hade varit

en sträfvandets och kampens tid, under

hvilken det uppbrusande studentlynnet tum

för tum fått vika och under hvilken

yng-ingen mognade till man. Tack vare sin

utmärkte vän Gustaf hade Fredrik lyckligtgått igenom ekluten, särskildt beträffande

»festliga lag», i hvilka han alltid iakttagit

måtta. Han skötte sig utmärkt, höll sig

alltid bland de aktade inom kåren och blef

snart en af dess prydnader.

Lusten att slösa hade försvunnit, så

snart Fredrik måst själf förtjäna sina

pengar. Han hade blifvit sparsam, men icke

snål, och en ordentlig kamrat, som

tillfälligtvis var i knipa, sökte aldrig förgäfves hans

hjälp.

När värsta tiden var öfver, började

nämligen förtjänsterna gradvis blifva goda.

Gustaf sade, att Fredrik var en ovanlig

förmåga inom branschen, och öfver det

omdömet var denne stolt.

Han mindes så väl, där han satt i

kupén, på väg till den eviga ungdomens stad,

huru bland hans forna kamrater särskildt

militärer och hofrättsnotarier alltid fått

brådtom, när de mött honom i Stockholm,

och hur de vändt bort blicken för att slippa— 29 —

hälsa på en karl med profkoffert. Det hade

till en början harmat honom, att »knektar

och advokater höllo sig så strama. Men

efter några år skrattade han åt dem. Och

ofta, när han var i godt humör, kunde han

icke låta bli, att, äfven tvärt öfver gatan,

skrika ett »Goddag på dig» — och så hela

namnet på den förbiskymtande förre

kamraten, som då alltid fick dubbelt brådtom.

Det var endast de första åren, som han

varit så där okynnig. Nu fingo de gå i

fred.

En söndagsmiddag, då Fredrik tog en

promenad upp till Vasastaden och gick

Drottninggatan upp, mötte han i hörnet af

Stora Vattugatan en hofrättsnotarie, en f. d.

klasskamrat. Denne bar i ett snöre ett litet

paket mellan tummen och pekfingret på sin

behandskade hand. Då han gick öfver gatan

för att slippa möta Fredrik, stötte han mot

en annan person, och paketet föll i gatan

med en smäll. Till de passerades munterhet— 30 —

blottades en pilsnerbutelj, hvars innehåll

rann ut i rännstenen, och två smörgåsar.

Fredrik skrattade så att han grät. Och

inte blef han allvarsammare af att se

notarien, dödligt generad, göra en

språngmarsch uppåt Brunkebergstorg.

Tåget stannade. Man var i Uppsala.

Klockan var endast half elfva på f. m.

Fredrik styrde sina steg till »Gästis» för att

äta frukost.

Det var på höstsidan, just samma tid

på året, som han själf för första gången

kom till den minnesrika staden. Men inga

minnen slogo honom till mötet. De tio

åren hade ingenting förändrat. Det hade

endast kommit nya ansikten. Skräflande

öfverliggare och »original» — en vacker

benämning på ofta försupna studenter —

funnos nu som då. Och nu som då gick

man efter frukosten in till kaffe och punsch!_ 3i —

Harmen vaknade inom Fredrik, när

han såg dessa ungdomar, af hvilka så få

lärt sig arbeta och af hvilka de flesta lefde

på de pengar, andra skrapat ihop. Han

tänkte på den termin, då han festat upp

sitt stipendium, och han intogs af en känsla

af äckel.

På kvällen gick Fredrik till »Rullan».

Samma lif som vanligt, samma skrän och

skrik och skratt, samma vansinniga

stormande på ungdom och hälsa.

Han gick tidigt hem, missbelåten och

vred djupt inne i sin själ.

Men när han dagen därpå ångade i

väg med Krylbotåget, kände han det inom

sig, som hade han mist något af sitt eget

jag — på en gång och för alltid.EN KARL MED TUR.

Hyrorna i Stockholm hade stigit till

den grad, att de lämpligast kunde betraktas

som hutlösa. Skulle man med små

inkomster ha en lägenhet, som lämpade sig för att

taga emot den umgängeskrets, dit man

hörde, blef det knappast pengar öfver till

»salt till vällingen».

Så där hade det gått med notarien

Holgerson. När han gifte sig och fick några

större slantar med sin fru, hade han hyrt

en anspråkslös bostad för 500 kr. Och när

Holgersons äldsta pojke blef 10 år, kostade

den fordna femhundrakronorslägenheten 800

kronor.

Notarien hade tigit och bitit i det sura

äpplet. Lägenheten låg så bra till, och de

kunder, som han förhjälpte till rätt — eller— 33 —

orätt — vid rådhusrätten — voro ganska

många.

Men när året därpå värden ville ha

900 kr., var det slut med Holgersons

tålamod.

Nästan värre var, att Holgersons

pengar också i det närmaste voro slut. Som

så många andra stockholmsfamiljer hade

man left för dagen, och af det lilla

kapitalet, på hvilket man ständigt naggat för

att komplettera Holgersons inkomster,

återstodo nu endast ett par tusen kronor.

Det var i medio af april, som värden

varit uppe en morgon och gifvit del af

sitt ultimatum. Han hade fått till lifs en

hel mängd af det slags ord, som en

sakförare inte gärna använder i vittnens

närvaro, och så hade han gått. Holgerson

satt nu vid frukostbordet och läste

morgontidningen, röd och varm ännu af sitt och

värdens tankeutbyte.

Sedan han läst den stora, dubbelnum-

Bilder ur verkligheten. 3— 34 —

riga tidningens tre spalter text, tänkte han

just »hifva» den och förnöja sin stofthydda

med en god biff och en flaska pilsner, då

hans blich fastnade i en annons om ett

mindre landtställe med jord, som fanns till

salu i Stockholms närhet.

Den där annonsen var enkom för

Holgersons räkning, det kände han på sig. Han

hade genast fått en idé. Familjeråd hölls

på stället, och det beslöts, att familjen skulle

anförtro sina lif åt en ångslup och gifva

sig i väg åt annonseradt håll.

Barnen, makarne hade två pojkar —

jublade högt öfver utsikten att få komma

till landet. Den äldste bad om att få en

ridhäst, och den yngste ville vara med om

att »köra in höet».

Stället i Stockholms »närhet» låg 5

timmars ångbåtsresa från hufvudstaden. Det

tillhörde en svensk-amerikanare, som icke

längre trifdes i »old Sweden», där hans

sparade slantar gått åt. Nu ville han ha- 35 —

respengar till Amerika och litet dazu, så att

han fick tid att söka arbete.

Och så fick Holgerson stället för 1,200

kr. — ett litet trefligt boställe med ett par

rum och kök på nedra botten och ett

vindsrum. Till tomten hörde äfven två tunnland

åker.

Det där var ju så godt som till skänks.

4 */2 procent på 1,200 kronor, tänkte

Holgerson, gör 54 kronor. Kan jag bo härute

året om, har jag ren förtjänst på 746 kr.

Det kan jag resa och äta upp, och så slipper

jag göda en fräck hyresvärd.

Man tog med sig endast de

nödvändigaste möblerna, när man i slutet af maj

gaf sig ut till det nya hemmet, hvars förre

ägare för länge sedan var borta i

yankestaten för att förtjäna pengar till en ny

tripp till »old Sweden».

Holgerson hade fått nytt lif därute. En

del af åkern afskildes till köksträdgård. På

den öfriga delen satte man potatis. Hol-- 36 -

gerson och hans pojkar gräfde, sådde och

satte. Pojkarna fingo hvar sitt land att

syssla med. Det var mycket bättre än en

häst, sade Holgersor. All ved hogg

Holgerson själf. Han hade skaffat sig en

roddbåt, och på långref fick han ganska

rikligt med fisk. Slaktaren kom en gång i

veckan. Våtvaror hämtade man från

Stockholm.

Under en hel månad hade Holgerson

varit befriad från sitt vanliga knog med

protokoll och papper. Han hade inte varit

i sta"n på hela tiden. Men från tidigt på

morgonen till sent på kvällen hade han i

alla fall varit sysselsatt. Bland annat hade

han målat sin stuga hvit, kantskurit och

grusat gången ned till grinden och utanför

ena långsidan af byggnaden, där en af stora

askar skuggad gräsplan fanns, rest en

flaggstång.

Både hans hustru och han själf kände,

hur hälsan kröp in i kroppen på dem.Ett par månader efter utflyttningen kom

en dag med båten en gammal vän och

hälsade på.

»Hvad betalar du för den här kåken?»

frågade han.

»Kåken? Åh hut! Jag har köpt den

här egendomen.»

»Nå, det förändra! saken. Egendomen

är ju förtjusande. Hvad har du gifvit?»

»Lyckas inte», sade Holgerson med ett

knipslugt leende.

»Jag frågar bara därför, att du kanske

kunde göra affär.»

»Affärer! Här! Nej, hör du »

»Har du inte reda på, att den nya

järnvägen skall gå här förbi?»

»Nej, min sann jag det har. När ska"

det bli?

»När som helst. Koncessionen är

beviljad, och aktiekapitalet är fulltecknadt»

»Nåja. Men på hvad sätt skulle det

bli affär för mig? Menar du, att jag skulle- 3s -

sälja min lilla trefliga egendom? Jag trifs

här alldeles utmärkt.»

»Sälja? Ahnej. Du skulle köpa så

mycket du kan komma öfver.»

Holgerson for upp som en raket.

»Tag mig midt om lifvet, gamla

hedersvän, du har alldeles rätt! Och det där visste

jag inte om alls. Jag skall verkligen tänka

på saken.»

* * *■

»Femhundra kronors kapital, det är inte

mycket,» sade Holgerson till sin fru. »Oeh

värre är, att om jag lånar upp rörelsekapital

och så affären icke lyckas, så äro vi

komplett ruinerade»

»Det kan ingen hjälpa. Vi äro ju båda

unga — jämförelsevis.»

»Du är en modig liten hustru. Jag

vågar försöket.»

Holgersons ställe låg vid en vik, som

löpte ut i hafvet. Klart var, att strand-— 39 —

partiet skulle blifva det mest eftersökta.

Och så köpte han den ena biten efter den

andra af strandpartiet, små och stora bitar

af olika ägare, som tack vare sin tröghet

och brist på smak för tidningar icke voro

varskodda. De hade visserligen på

kommunalstämma hört något om en järnväg,

men de hade icke begripit sig på det.

På kort tid var Holgerson ägare till

ett strandparti nära en fjärdedels mil långt

och ungefär 50 à 100 meter bredt. Han

hade för somliga sträckor icke betalt mer

än 50 kronor.

På mindre tid än 6 veckor hade

Holgerson realiserat tomterna. Han hade betalt

inalles 3,000 kr. Han sålde dem för 20,000

kr. Hans egen lilla stuga var äfven såld.

Han hade glömt både trefnad och landtluft.

Och nu satte penningbegäret åt honom.

På andra stranden, som med en bro öfver

viken var förbunden med den sålda, funnos

många ägare, som icke önskade bättre än— 40 —

att få sälja sina små strandremsor för

kontanter.

Holgerson hade nu öfver 17,000 kr.,

och han köpte. Men nu hade bönderna

vaknat, och när Holgerson köpt för 15,000

kr. af andra sidan, hade han icke fått på

långt när så stor sträcka som förut för

3,000 kr.

Men hvad gjorde det. Köparne skulle

nog få betala! Det nya strandpartiet var

delvis bredare och hade fläcktals skog.

Men si! Det kom ingen köpare, icke

ett enda anbud. Bönderna, som sålt, sågo

innerligt belåtna ut, icke endast därför att

de kunnat lura en »stassabekat».

Holgerson flck ingen sömn om nätterna

och ingen ro om dagarna. Familjen bodde

nu på andra sidan i ett tvåvåningshus, som

följt med i ett köp. Men där var ödsligt

och dystert, de flesta rummen stodo tomma.

Glädjen och trefnaden hade flytt. Och hösten

var inne med regn och rusk.— 41 —

Men fru Holgerson log i sitt stilla sinne.

Kvinnan kallas icke för ro skull hemmets

goda ängel. Det var äfven här kvinnan,

som räddade situationen.

»Min kära gubbe», sade hon en dag.

»Hvarför sörjer och klagar du egentligen?

Du äger ju mer än vi någonsin i vårt lif

haft. I en framtid kanske en del kan säljas

— om det behöfs. Låt oss till dess sköta

hvad vi ha. Låt oss bosätta oss här. Nu

är du ju egensdomsägare. Slå dig på

landtbruk och tag en ordentlig rättare. Om några

år är din egendom värd en förmögenhet.»

Holgerson stirrade på sin hustru en lång,

läng stund. Det ryckte nervöst i hans trötta

ögon.

»Så sant jag lefver, gumman lilla, du

har rätt. Herre Gud, jag har ju ingenting

förlorat, tvärtom, jag är ju välbärgad, det

tänkte jag aldrig på. Du har visat mig

vägen. Jag börjar få lif och mod på nytt

Vi ska försöka.»- 4* -

Men det stannade icke vid försöket

denna gång. Holgerson sålde sin praktik

i Stockholm och drog sig tillbaka till landet.

Det stora tvåvåningshuset, som möblerades

med både komfort och elegans, kallas

numera »herrgården» och är det trefnaste hem

i världen, järn fördt med hvilket det i staden

var »bara boch». Och notarien tycker inte

alls illa om titeln »patron», när han någon

gång gör en titt in till staden och hälsar

på gamla vänner.

Och äldsta pojken hade fått lära sig

rida på gårdens bästa häst. Och om

sommaren hjälpas bröderna och drängarna åt

att köra in höet.FREDLIGA DARAR.

Oerhördt många människor, särskildt

af de bildade klasserna, äro monomaner,

d. v. s. ha en utpräglad abnorm böjelse

för eller åtrå efter något visst, och

böjelserna härvidlag äro nästan lika många

som individerna. I det ögonblick,

monomanien griper dem, äro dessa människor,

hos hvilka eljes den mest psykologiskt

praktiserade läkare förgäfves skulle forska efter

något abnormt, icke fullt normala.

Monomanien, en af de många bevisen på det

nervösa släktets degeneration, är något så

ofta förekommande, att den sällan beaktas,

och dock är den en själssjukdom, ett stilla

vanvett, som med längre eller kortare

mellanrum kommer till utbrott.

Ur den talrika mängd af exempel på— 44 —

monomaner, som står oss till buds, anföra

vi här några, godtyckligt valda ur den digra

samlingen.

En ung student, numera afliden, hade

i främmande damsällskap ingen ro, innan

han fick se händerna på hvarenda ung kvinna

i sällskapet. När man kom på honom med

hans »besynnerlighet», rodnade och bleknade

han om hvartannat och sade, att han fann

handens studium af alldeles särskildt

intresse — en nödlögn naturligtvis. Denne

student hade på Centralstationens i

Stockholm perrong fått se en förtjusande vacker

kvinna, som skulle resa med tåget till

Göteborg. Som en absolut galning »snodde»

han rundt omkring henne för att få se

hennes händer, och då detta icke lyckades,

reste han med samma tåg som hon. Det

var ett dagsnälltåg, och vid middagen på

en af de större järnvägsrestaurangerna fick

han ändtligen sin önskan uppfylld. När

X— 45 —

han dagen därpå kom tillbaka, var han

sig själf igen.

När en person står i flere minuter och

stirrar framför t. ex. en större byggnad, är

det icke sagdt att han är vare sig arkitekt

eller byggmästare. Det händer ofta, att

han är monoman. Han ser inte på

byggnadsstilen, han räknar, räknar våningarnas

antal, fönstrens antal, ja, gör ett öfverslag

af huru många tegelstenar som finnas i

fasaden och hvad teglet till denna går till

efter t. ex. go kr. pr. 1,000. I detta

ögonblick hör han ingenting och ser icke annat

än hvad han räknar, allt under det hjärnan

arbetar med nervös fart, som vore han

rädd att icke hinna.

Men slår någon honom på axeln då och

säger t. ex.: »God dag, gamle vän!», blir

han blodröd, men är genast framme med

ett: »Ett vackert hus det här», eller något

dylikt. Och mycket ogärna går han ifrån

sin plats, om han icke hunnit räkna allt- 46 -

som kunnat räknas. Det händer äfven, att

denna ouppfyllda plikt förföljer honom och

drifver honom att vid första tillfälle gå

tillbaka till platsen för att räkna hvad som

felas.

Och dock är han i det dagliga lifvet

fullt klok och sköter sina åligganden

oförvitligt.

Ett eklatant exempel på monomani är

samlarvurmen, hvilken, trots den »officiellt»

kallas »förkärlek» för det eller det, icke

desto mindre är ett slags bevis på

abnormitet. Samlaremonomanerna hafva ett

vidsträckt fält. I »våra öfverliggare» nämnes

en student, som t. o. m. samlade — gamla

strumpor!

Bland monomanerna påträffa vi äfven

de olyckliga kleptomanerna, som äro helt

i klorna på sin själssjukdom och hos hvilka,

när denna kommer till utbrott, en

fullständig begreppsförvirring inträder angående

mitt och ditt. Liksom vissa fåglar, t. ex.— 47 —

skatan, fika de oftast efter glänsande

föremål. Hur många gånger har man icke sett

personer liksom smeka en dem förevisad

sak af guld eller silfver. De stryka den

med händerna och lämna den högst ogärna

ifrån sig. Sådana personer äro vanligen

kleptomaner eller bära sjukdomsfröet inom

sig, och därest icke detta på ett eller

annat sätt oskadliggöres, skola de mot sin

vilja en dag blifva tjufvar.

Nervositeten, denna ett jäktande

tidehvarfs frukt, som så rikligt vattnas af

sorgernas och lidandets tårar, har fått en

oerhörd utbredning i nästan alla samhällslager,

ehuru den sjukdomen förr nästan var ett

slags kriterium på »bättre folk». Säkert är,

att nervositeten har en fruktansvärd mängd

brott på sitt syndaregister och att äfven

de fredliga dårarnas numerär tack vare

nervositeten sprungit upp till en

häpnadsväckande siffra. Att här anföra de olika

sätt, på hvilka nervositeten uppträder, skulle— 48 —

vara ett löjeväckande försök, ty de nervösa

abnormiteterna äro oräkneliga såsom

hafvets sandkorn. De oftast förekommande,

som nog litet hvar sett exempel på eller

kanske varit utsatt för, äro exempelvis

torg-och tunnelskräck, fruktan för att färdas på

ångbåt eller pä järnväg, fruktan för höjder

och fruktan att bestiga dem, fruktan för

höga rum och fruktan för låga etc.

De, som äro behäftade med torgskräck,

s. k. agorafobi, eller fruktan för att gå

öfver en öppen, större plats, smita alltid

utefter husraderna; skulle de försöka gå

öfver en öppen plats, vägra benen att

tjenstgöra, hela kroppen börjar skaka, och

vanligtvis faller den sjuke i vanmakt. På

samma sätt förhåller det sig med offren för

tunnelskräck. I båda fallen ha

stimulan-tia, fysisk smärta, stora bekymmer,

bullrande sällskap etc. visat sig som utmärkta

afledare.

De fixa idéerna äro äfven alster af ner-— 49 —

vositeten. En medicine studerande i

Uppsala funderade alltid öfver hur det skulle

kännas att dö genom hängning. Han hade

en gång lyckats få tillträde till Newgate"s

fängelse i London dagen före en exekution

af icke mindre än 4 brottslingar, hvilka

alla skulle aflifvas genom hängning.

Kl, 8 på morgonen, just som sista

slaget från närmaste kyrktorn förklingat,

rycktes luckorna undan, på hvilka de dömda

stodo, och de fyra dinglade i luften. Den

svenske studenten hade fått närvara vid

likbesiktningen, och den synen, i samband

med hvad han sett vid exekutionen, hade

bitit sig fast i hans hjärna. Alltsedan

återkomsten från England var han besatt af

den fixa idén, att det skulle vara »rysligt

intressant» att få veta, hur det kändes att

hänga sig.

Han kom sedermera till Stockholm, och

en dag smög han upp på ett vindskontor

Bilder ur verkligheten. 4— 5o —

i det hus, där han bodde, och — hängde

sig. Ingen kunde begripa hvarför, ty han

var eljes hvad man kallar en glad själ och

hade godt om medel.

Hand i hand med nervositeten går

genom vårt tidehvarf denna öfverretningens

skötebarn, degenerationen, som en röd tråd.

Kulturhistoriskt sedt är denna urartning

en gifven följd, liksom nervositeten, af

öfver-civilisation. Man har öfvergifvit det

förnuftiga, det smakar inte längre, och slagit

in på stråkvägar, som äro så snedvridna,

att en klokt tänkande människa endast

undrar, »hvar allt detta skall sluta». Historien

visar oss alldeles tydligt, hvilka följder

öfver-civilisationen haft förr. Vi behöfva inte

gå så långt tillbaka som till romarnas och

grekernas fall, vi ha närmare exempel i

Frankrikes historia i slutet af 1700-talet och

största delen af 1800-talet, att icke tala om

närvarande tid. Revolutionsstormarna i detta

land, de blodiga striderna, senast 1870-71,— SI -

ha icke förmått rycka upp denna urartade

nation, hvars hufvudstad äfven är centrum

för den vesteuropeiska degenerationen

särskildt på sådana områden, att om några

hundra år Frankrike hvarken har mödrar

eller fäder.

Men det är visst icke endast det

syndiga Europa, där degeneration af individerna

florerar. Den sträcker sina polyparmar till

världens alla länder, äfven till den »fria»

yankeestàten i väster. Hvad skall man t.

ex. säga om, att en dam i New Yorks

högsta kretsar ställer till en bal, där

del-tagarinnor och deltagare skulle vara

kostymerade som — barnungar!?

Sporten är, där den bäst florerar, nästan

en typisk bild för fullständig deganeration,

stilla galenskap. Vi ha exempel på

hastig-hetstäflingar »på alla fyra» på sträckor om

flere mil. Det kanske inte behöfs något

annat exempel. Och last but not least, ha

vi de stackars »globe-trotters». Deras åkom-- 52 —

ma är äfven rent nervös. De likna den

irrande anden, som sträfvar efter alltings

ursprung, och, när han tror sig finna ett spår,

märker, att det är — ett af hans egna!EN NYÅRSAFTON.

Sigurd Herman Julius Nord hade för

längesedan kommit öfver den period af

lifvet, då man finner högtidsstämning i till

och med blotta orden julafton och

nyårsafton. Man bör dock ej fatta det sä, att

Sigge Nord var sämre än andra. Han var

tvärtom en präktig karl, nu omkring 35

år, men litet utbränd af en enformig kamp

för tillvaron, det var allt. Han visste, att

efter julafton kom det några hälgdagar och

att efter nyårsafton gick ett nytt år in med

sitt vanliga slit och släp och knog.

Sigge hade ännu inte hunnit längre på

rangskalan än till stationsbokhållare vid en

bibana. Men han visste mycket väl, att om

han skötte sig så som han gjort hittills,

skulle han en dag bli egen stins och slippa54

låna stinsens mössa, när han i tidig

morgon gick ut och »motade» tåget och blåste

af det igen.

När han vid 18 års ålder kom in vid

järnvägen, var han den gladaste bland glada

ungdomar och såg allting i rosenrödt, som

man gör vid den åldern Han smidde rim

och var med på serenader, och dans var

hans hjärtas lust. Han svor öfver slafgörat

på expeditionen och stal sig fri så ofta han

vågade.

Men en dag blef det honom klart, att

det yrke, han valt, var detsamma som

lefve-bröd. Och det kom sordin på lifsglädjen.

Så gick det honom som så många andra:

han blef kär i en flicka, som han aldrig

kunde få, och därefter gick han med

welt-schmerz i fem hela år. Men ungdomen tog

ut sin rätt. Han reste sig åter efter hvad

han trott vara ett dråpslag. På sätt och

vis var det så, ty den, som stod upp, var

inte ynglingen, utan mannen Sigge Nord._ 55 —

En gång om året reste Sigge till

Stockholm och festade om och kom hem igen

pank och med beslutet att aldrig resa dit

mer.

Det där beslutet hade naturligtvis

kommit på skam hvartenda år. Men i år såg

det ut som om han skulle kunna stå fast

vid det. Dock var detta icke hans egen

förtjänst: han hade blifvit bortbjuden,

bjuden att tillbringa sina två ledighetsdagar

på vintern, nyårsafton och nyårsdagen, hos

en gammal köttslig farbror, som Sigge inte

sett på öfver 20 år.

Till den ändan gjorde han sig i ordning

dagen före nyårsafton för att med sista

tåget resa till farbrodern. Han rakade sig

och smetade kosmetik i mustascherna och

lät äfven håret vid tinningarna undergå en

liten metamorfos, ty det hade redan börjat

gråna. Ögonbrynen fingo äfven en släng

af kosmetiken. Och när Sigge Nord på

kvällsidan kom ut i päls och hög hatt, var-56-

det knappast Brandström, gamle

konduktören, kände igen honom.

»Till Stockholm?» frågade Brandström,

i det han kisade med ena ögat.

»Nei, Pedersen! Je vais à mon oncle,

mr. Nord à —holma. Da werde ich den

Neujahrsabend feiern. And I hope my uncle

will be very glad to see me.»

Gamle Brandström tittade på honom,

och så sade han:

»Herr Nord är då alltid lika galen,»

Sigge mindes farbrodern som en

välvillig gammal herre, som ibland hälsat på

hans föräldrar och då alltid tagit Sigge

med till konditoriet och låtit honom stoppa

i sig bakelser så mycket han orkade. Och

då farbrodern reste, hade lilla Sigge alltid

fått en 25-öring. Föräldrarna — nu länge

sedan döda — och farbrodern hade alltid— 57 —

talat om »Gerhard», och då hade Sigges far

sett så dyster ut, och modern hade gråtit.

Sedermera fick Sigge veta, att Gerhard var

hans »stora bror» som gått till sjös och

aldrig låtit höra af sig. Sigge hade inga

minnen af honom.

Om farbrodern var eller varit gift, det

var Sigge icke säker på. Men han hade

liksom en hågkomst af, att farbrodern en

gång haft med sig två små, små flickor.

Sigge hade inte varit i familj på de

senaste tio åren. Stinsen hade ingen familj,

endast en gammal hushållerska, som

förestod den enkla matlagningen och vid

högtidliga tillfällen kokte toddyvatten och

bryggde punsch. Stinsen lefde på sina minnen.

Hvarje julafton drog han fram ur en

chiffonier en gammal lunta; den innehöll bref

från »henne», som gått bort i ungdomens

vår. Och så fick Sigge höra alla hennes

förtjänster, och mellan orden och

toddy-klunkarna grät stinsen.Så hade det varit i alla år, så äfven

i år. Och Sigge kände sig alltid, när han

ändtligen på juldagsmorgonen kom i säng,

som om han varit med på begrafning.

Hvarför farbrodern bjudit honom till

sig just nu, efter så många år, kunde han

inte förstå, hur mycket han än grubblade.

Och nyfikenheten höll honom i spänning

under de tio mil, han hade att färdas till

—holma station, en bit in på en annan bana.

Tåget sackade. Han var framme. I

skenet från stinsens lykta upptäckte Sigge

endast en person på perrongen. Det var en

ung dam. Och så snart Sigge hoppat ur

med sitt lätta bagage — en väska med

rakdon, kragar och nattskjorta — kom den

unga damen fram till honom.

»Är det herr Nord?»

»Alldeles, min fröken. Med hvem ——?»

»Jag heter Klara Nord och är er kusin,

men pappa säger, att vi aldrig sett hvar-~ 59 —

andra. Pappa bad mig gå hit ned för att

visa er vägen och hälsa er välkommen.»

»Tusen tack, snälla frö ... kusin. Det

var utomordentligt angenämt att göra er

bekantskap.»

»Den där har minsann blifvit väl

instruerad, tänkte Sigge för sig själf. Det är

rutsch i den flickan.

»Angenämt?» sade Klara, »Ja, det vet

ni inte än. Ni får kanske inte så trefligt

hemma som ni är van vid. Vi äro endast

min tvillingsyster och jag, och så pappa

förstås!»

Sigge tänkte på, hur »trefligt» han var

van vid.

»Jag garanterar er på förhand, att just

i den miljön skall jag trifvas utmärkt.»

Efter några minuter voro de framme.

I salen, där de först kommo in och där

bordet efter gammal julsed stod dukadt ännu

sedan julafton, trädde dem till mötes en

hvithårig reslig gubbe och en ung kvinna._ 6o -

Gubben tog Sigges hand mellan båda sina

och såg länge och stadigt på honom

»Ja», sade han slutligen. »Det är du,

lilla Sigge, din far upp i dagen. Kommer

du ihåg mig?»

>:>Ja> jag minns att jag alltid fick kakor

och slantar, när farbror hälsade på hemma.»

»Minns du det, min käre gosse! Ja, jag

var ung den tiden. Nu är jag snart 70.

Tiden går, ser du. Välkommen, min käre

brorson. Här har du mina små flickor,

Klara och Anna. Och nu hoppas jag, du

gör dig hemmastadd.»

Det hade kommit något så varmt inom

Sigge Nord, som han aldrig förr känt. Han

var djupt rörd, när han hälsade på sina

köttsliga kusiner. De nalkades 30-talet, men

det lugna lifvet i hemmet, lifvet utan

egentliga sorger och motgångar, hade bevarat

anletsdragens friskhet, och de sågo ut som

vackra flickor om några och tjugo år.

Sigge hade mist sin vanliga talförhet.— 6i —

Han kände sig både försagd och blyg i

detta trefna hem, där allt talade om kärlek

och harmoni. Sigge hade aldrig fått göra

bekantskap med den gudomlighet, som

kallas hemmets ängel, och som kan finnas i

både palats och koja.

Klockan var emellertid nära tio på

aftonen. Den nye gästen välkomnades med

glögg, och så satte man sig till bords. Efter

aftonmåltiden skildes man nästan genast, ty

flickorna hade mycket att ställa om nästa dag.

När Sigge sade godnatt till farbrodern,

sedan flickorna gått, sade denne:

»Du undrar, förstår jag, hvarför jag

bedt dig komma hit. Du skall få veta det

i morgon. Jag vill dock förbereda dig på,

att det är något lyckosamt. God natt

nu, och sof godt under din gamle

farbrors tak.»

* ... *— 62 —

Först fram mot morgonen slumrade

Sigge in. Han drömde, att gamle

Brandström stod och skrattade åt honom och

sade: »Jag visste väl, jag, att herr Nord

skulle till Stockholm den här tiden.»

Han vaknade vid en värmande brasa,

som jungfrun lagt in.

Nyårsafton! Besynnerligt! När han

tänkte på det nu, låg det nästan som ett

jubelrop i det ordet. Det hade förändrat

form och betydelse. Var det för nyheten,

han väntade, eller var det därför, att han

kommit till ett verkligt hem?

Just som han lagt sista handen vid sin

toalett, ringde det till frukost.

Först vid dagsljus märkte Sigge, hur

skära och vackra kusinerna voro. Och de

voro hans släktingar! Och han hade i går

fått rättighet att dua dem. Han hade helst

velat taga dem båda i famn, men han

vågade icke.- 63 —

Efter frukosten gingo farbrodern och

Sigge in i farbroderns arbetsrum.

»Sätt dig, min gosse, det är viktiga

nyheter.»

Och så kom det där lyckobringande.

Farbrodern hade fått meddelande från

utrikesdepartementet. Gerhard, Sigges

längesedan glömde broder, hade aflidit i San

Francisco och efterlämnat 10,000 dollars,

hvilka skulle tillfalla hans yngre och ende

broder, Sigurd Herman Julius!

Sigge satt en lång stund tyst. Det

susade och brusade i hans hufvud, han ville

både skratta och gråta.

»Tio tusen dollars!!»

»Det är visserligen utmärkt att ha», sade

farbrodern; »men kom ihåg, käre gosse, att

i dessa tider är det icke någon egentlig

förmögenhet. Men det kan bli, om man

sköter pengarna väl.»

»Så mycket pengar har jag aldrig sett

på en gång», sade Sigge, som hastigt kryat_ 64 —

till sig och inom hvilken det sjöng af

lefnadslust.

»Jag skall följa med dig till Stockholm,»

fortsatte farbrodern, »så skola vi legitimera

dig och ta ut pengarna. Du vill väl, att

jag följer med, säg?»

»Käraste farbror, jag är både glad och

tacksam för det. Men får jag inte lof att

bjuda Anna och Klara på en tripp till

hufvudstaden på samma gång?»

»Det får du visst, det. Det är länge

sedan de voro där--Sin far upp i

dagen — hjärtat i handen,» mumlade gubben.

Det blef en nyårsafton sådan Sigge icke

ens kunnat konstruera den i sina djärfvaste

fantasier — för tio år sedan, eller så, ty

han hade längesedan lagt bort att fantisera.

Men med den stora lyckan och i umgänget

med de vackra kusinerna hade han blifvit

som föryngrad. Han började känna och

tänka som för många, många år sedan.- és -

Och lifvet syntes honom så oändligt rikt,

fyldt af rosenrödt hopp med guldvingar.

— Kusinerna gingo som i glädjerus

hela dagen vid tanken på Stockholmsresan.

På aftonen dansade man, och Sigge fick

ordentlig motion att tura om med de båda

systrarna.

Man inväntade tolfslaget på natten. När

det förklingat, reste sig gubben, fattade det

kristallglas med portvin, som Klara

serverat, och sade:

»Tack, gode Fader, för det år som gått,

välsigna det som nu börjat, håll Din hand

öfver oss alla!»

De voro alla djupt rörda. Men Sigge

var därjämte så uppfylld af glädje och lycka,

att han måste gifva känslorna luft. Förr

skulle det blifvit ett långt, svassande tal,

nu blef det endast:

»Jag dricker för den ädlaste bland

farbröder och för de älskligaste af alla

kusiner. Godt nytt år!»

Bilder ur verkligheten. CRedan nyårsdagen for Sigge hem. Den

4 januari skulle man göra sällskap till

Stockholm och stanna där, tills arfshistorien

hunnit klareras.

Stinsen fick ett »grinigt» drag af

öfverraskning, när han fick se sin kamrat så

hastigt hemma igen.

»Hvad i helsike nu då», skrek han.

«Hvad har du här att göra? Du slipper

inte in förrän i morgon.»

»Är farbror i det humöret, kan jag inte

önska god fortsättning.»

»Ah, tig, pojke! Kom in, så ska" du

få fortsättning, ska" du se. Långa, långa

tabeller— och så en grogg, förstås. Kom nu.»

»Du ser så glad ut», sade stinsen, när

de kommit in. »Har det händt någonting?

Du har väl aldrig gått och lofvat bort dig?»

»Lofvat bort... ?»

»Nåja, förlofvat dig då?»

»Neej, inte än!»

»Se så där, nu är det slut med den!»- 6; -

»Slut! Tvärtom, jag tänker börja nu.

Jag har fått pengar, gamle farbror, mycket

pengar, bortåt 38.000 krisch!»

»Åh hut! 38,000! Du?!»

»Det är sant. Och nu vill jag ha ledigt

en hel vecka för att hämta dem.»

Stinsen fick samma röda färg som

bandet omkring mössan.

»Herre Gud!» sade han, och så sjönk

han ned på stolen framför »kaffekvarnen».

»Inte ska" farbror ta"så illa vid sig---»

»Nej, lycka till med dina slantar», fräste

stinsen. »Vår herre delar bara så

besynnerligt. Här har jag gått och släpat ett

helt lif utan en dag af glädje, och så skall

en sådan stor lycka komma på din lott,

utan att du gjort ett skapande grand, ty du

är den lataste, försumligaste och

högfärdigaste på hela linjen--»

»Farbror! — —»

»Ja, det är du! En vecka, sa" du. Ja,— 68 ~~

res gärna, res ända in i helsike. Jag sköter

nog om det här, som jag alltid fått göra ...

38,000 kronor! För en sådan där ohängd

kanalje. Åh hut, säger jag!»

Och gubben for ut och smällde igen

dörren. Han gick upp till sig och kom inte

ned på hela dagen.

Men några dagar därefter reste Sigge

till Stockholm.

Sigge har längesedan fått rödt band

om mössan och har ett präktigt hem, där

hans fru, den väna Klara Nord, född Nord,

för spiran, och där moster Anna hjälper

till att leka med de små.

Hvarje nyårsafton kommer det alltid

fram: »Minns du, minns du--h Och

när tolfslaget klingar in det nya året,

dricker man en skål för framtida lycka och- 69 —

för minnet af de kära, som slumra på

kyrkogården.

Och nu är icke nyårsaftonen för Sigge

endast inledningen till nytt slit och släp

och knog. Det är hans största högtidsdag

på hela året.FÖRSTA BÅTEN.

Uppe i Roslagen, vid Ålands haf,

ligger vintern länge, och i vikarne åt hafvet

skulle den ej komma bort förrän vid

midsommartid, om icke människan, naturens

betvingare, funnit upp sättet att forcerade

mäktiga ismassorna och få dem att segla i

väg utåt hafvet.

Att »lärkan slår i skyn sin drill» är

därute visst icke detsamma som att våren

har kommit. Att svalorna komma

sträckande och söka upp sina gamla bon och

börja reparera dem, det betyder där icke

sol och vår.

Men när isbrytaren kommer, då är

våren nära.

Angbåtskaptener, styrmän, maskinister,

skut- och pråmskeppare och eldare och— 7i — " ■

gastar, alla sträcka de på sig efter den långa

vinterdvalan.

»Ändtligen!»

Med isbrytaren följa vanligtvis bref från

rederierna i Stockholm, och om några

dagar är allt hvad vuxet sjöfolk heter

försvunnet från hemmen — om det nu bär tili

främmande länder eller om det endast

gäller en enkel tjänstgöring mellan t. ex.

Stockholm och Trosa.

Isbrytaren är således det första

événe-ment för vår- och sommarsäsongen, men

det är icke det största.

Det är när första båten kommer.

Tack vare telefonen — det enda

»samfärdsmedel» vintertid därute, ty till

järnvägsstationen är det långt — vet man, hvilken

dag första båten skall komma. Och man

kan på den båten med en liten ändring

tillämpa skaldens ord om svalan:

> Och hvar jag sträcker mina färder,

där börjar allt på nytt att gro--»,- 72 —

Så är det också. När första båten

hunnit förbi Vaxholm, börjar dess rätta mission.

Öfverallt i fisklägena sprider den glädje och

intresse. Och när den hunnit till Ålands

haf, har den satt vårlif i ett femtiotal små

samhällen i Roslagen.

»Jag kommer med första båten nästa

år.» Det hade varit den glade ingeniören

Ragnar L:s afskedsord, när han på

höstsidan tog farväl af sitt värdfolk och deras

täcka dotter Karla. Han hade vistats

därute i norra skärgården ända sedan maj och

skulle nu in till Stockholm för att lägga

sista handen vid de kartor, han ritat under

sommaren.

Hans värdfolk voro båda barnfödda i

Roslagen. Karlas far var en gammal

sjökapten, som »lagt upp» för flere år sedan

och nu lefde »på pengar», som det kallas.— 73 ~~

»Med första båten nästa år». — Ja, de

båda gamla hade egentligen icke fäst sig

vid ingeniörens ord, men så hade Karla

gjort det så mycket mer.

Hon var nu 20 år, hade endast vanlig

folkskolebildning, men hade på vidsträckta

resor utomlands, medan hon ännu var barn,

fått erfarenhet mer än mången flicka vid

den åldern.

Hon var inte bildskön, men hon var

vacker och hade denna härliga hy, som

borgar för hälsa och krafter.

Af kärleken hade hon hittills varit

oberörd. De få bondsöner, som »krumbuktade»

sig för henne, måste hon skratta åt. Deras

fasoner voro så klumpiga.

Så hade ingeniören kommit som

inackordering öfver sommaren.

Så roligt Karla och han haft

tillsammans denna oförgätliga tid. Det var endast

under regniga dagar, som ingeniören

-arbetade, men var det vackert väder, hade— 74 ~~

han och Karla varit ute på sjön hela dagen.

Ibland, tidigt på sommarmorgnarna, just

som solen tittade fram, hade de hjälpts åt

att taga upp den långref, som de på

aftonen, vid stiltje och månsken, lagt ut i viken.

Ibland, när dagen skymde på, kunde

Karla och han taga en skogspromenad.

Inne i skogen fanns en bergås. Där

klättrade de upp, och därifrån sjöng ingeniören

några stämningsfulla bitar.

Karla hade fäst sig särskildt vid en af

dem: »På Roines strand». Hon tyckte den

passade så bra in på henne själf.

»Ensam är jag som hedens ljung,

blommar ensam och vissnar ung» -— —

Hon lefde sitt lif därute i skärgården

ensam och öfvergifven. Mötte hon sol på

sin stig, var det blott för ett ögonblick.

Molnen kommo snart. Härute skulle hon

drömma sin ungdoms fagraste drömmar,

blomma, vissna och — glömmas,Karlas far såg vanligen genast på en

person, hvad han gick för. Han såg i

ingeniören en glad, ofördärfvad man med

hederlig karaktär, och han lät de unga hållas.

Själf hade han såväl som hans gumma

mycket fäst sig vid den unge mannen, som

alltid hade godt humör och som alltid spred

sådan trefnad i hemmet.

Det var först några dagar efter

ingeniören afresa, då Karla gick och hängde

hufvudet, som fadern smekt hennes kind

och sagt;

»Du behöfver inte vara ledsen, min

flicka, du har pengar på banken.»

Det var allt hvad han sagt. Nog sågo

Karlas föräldrar, hur det var fatt med henne.

Men aldrig yttrades ett ord om den saken,

och aldrig gjordes några frågor. Landets

folk är i det fallet betydligt mer

hänsynsfulla än de s. k. bildade klasserna. Karla

lämnades ensam med sina tankar.- ;6 -

Första båten hade signalerat. Karla

klädt sig som till fest. Det sjöng och

jublade inom henne, fastän modern sagt:

»Inte kan han gärna komma med första

båten, inte.»

Hon nästan dansade ned till

ångbåts-bryggan. Strax sedan hon kommit dit, lade

båten till. Hon hade genast upptäckt

ingeniören på akterdäck.

»Goddag, Karla, goddag!»

»Goddag. Hjärtligt välkommen!

Hon var pionröd i ansiktet.

»Ska" jag hjälpa med sakerna?»

»Tack, kära hjärtanes, men inte nu. I

år skall jag längre norrut.»

»Jaså.»

Det kom tonlöst, men det sköt fram en

blixt ur Karlas ögon och hon blef helt blek.

»Farväl då», sade hon helt bestämdt,

snurrade om på klacken och gick.

»Men, Karla lilla, vänta litet, jag

kommer snart och hälsar på.»- 77 —

Hon hörde honom icke. Harmen sjöd

inom henne, hennes blod kokade.

»Försmådd! En lekboll, ett tidsfördrif!»

När hon kommit halfvägs hem, stannade

hon. Båten hade lagt ut.

Hon knöt händerna. Hon skulle velat

klösa ögonen ur ingeniören.

Men efter en stund kom det öfver henne

ett onaturligt lugn, ja, nästan glädtighet.

Och med spänstiga steg gick hon den korta

biten hem.

* *

*

Men när ångbåten lagt ut, betedde sig

den dittills städade ingeniören som om han

varit kollrig. Han gick fram och tillbaka

på akterdäck, trampade passagerarna på

fötterna och bad om ursäkt, sparkade då

och då till en kappsäck eller väska och bad

om ursäkt och slutligen rusade han upp till

kommandobryggan för att slå sig i

samspråk med rorgängaren.- 78 —

Han blef afsnäst, och det verkade litet

afkylande. Hans pulsar slogo, som i feber,

han kände inom sig en vild, jublande glädje,

som hotade spränga hans bröst--

Till nästa brygga var det långt. När

båten ändtligen hunnit dit, steg ingeniören

i land. Han fick tag i en gammal

pråmskeppare, och snart satt han i dennes

ök-stock, inklämd mellan sitt bagage — på

återväg.

*

*

Det var afton. Karla hade gått ned

till »sin» brygga för att reda sina tankar.

Hennes bitterhet, hennes harm hade lagt sig.

Månen hade nyss gått upp. Hon såg

lidande ut i dess ljus, där hon satt med

tårdränkta ögon och stirrade utåt vattnet.

Hon hade för föräldrarna helt kavat

talat om, att hon hälsat på ingeniören, som

farit förbi.

Men på den stämman bedrogo sig icke— 79 ~~

de gamla, och de hade sorgsna sett på

hvarandra. Och när Karla på kvällen gick

ned till stranden, hade modern sagt:

»Stanna inte länge ute, mitt barn.»

Åhnej, hon skulle inte stanna länge. Hon

skulle bemanna sig. De skulle nog få se,

att hon inte sörjde — —

Hon reste sig för att gå.

Just i det ögonblicket såg hon två

år-blad glänsa i månskenet en bit ifrån.

Hon blef nyfiken. Hvem kunde det vara?

Men när båten kom närmare och hon såg,

att den höll rak kurs på »hennes» brygga,

började hennes hjärta klappa våldsamt.

»Hvem--h

Förnuftet sade: »Inbilla dig inga

dumheter!»

Men hjärtat sade: »Det är han i*

* *

*

Båten stötte emot.

Hur det gick till, det visste Karla icke.

Hon såg ingeniören hoppa i land, såg pråm-— 8o —

skepparen langa öfver bagaget och så fo

tillbaka.

»Är det, är det--?» stammade hon

som i en dröm.

Hon kände sig famnad.

»Ja, älskade, älskade, det är jag.

Förlåt mit afskyvärda knep. Jag ville ha

visshet, förstår du — —»

Hon både skrattade och grät, allt under

det hon tog emot och gaf kärlekens första

varma kyssar.

En timma därefter var Karlas hem

festligt upplyst. De ungas välgångsskål dracks

i gammalt äkta portvin, och när de båda

gamla önskat de unga allt tänkbart godt

på jorden, sade Karlas far, halft för sig själf:

»Det är för märkvärdigt med första

båten hitut. Alltid för den glädje med sig.»NÄR MAN ÄTER ANDRAS BRÖD.

Rentier Brolin var ursprungligen

farmaceut, men hade vid 26 års ålder träffat på

en ung kvinna, som hade mycket kärlek

och ett icke så litet kapital.

Farmaceutlifvet i Stockholm var

visserligen jämförelsevis angenämt, mycket bättre

än 1 andra fack, men någon framtid hade

en fattig karl sällan inom det yrket. I

bästa fall kunde han, när han var så pass

gammal, att han knappast orkade trilla

piller, få något medikamentsförråd i någon

afkrok af landet, där hufvudsakliga

förtjänsten inflöt genom försäljning af Hoffmans

droppar och slagvatten.

Bättre då att få en unghustru med

pluringar.

Och så gifte sig farmaceut Brolin med

Bilder ur verkligheten, 6— 82 ~~

dygdädla Bertha Broman. Genast efter

bröllopet flyttade de nygifta till landet, där

Brolin blef »rentier».

«Rentier» vid 26 år! Det smakar det!

Rentier Brolin och hans hustru hade

förkärlek för hufvudsakligast en sak- färskt

hembakadt bröd. Och det var ju oskyldigt.

Två gånger i veckan bakade fru Brolin.

Hon var en duglig liten hustru och hade

absolut frånsagt sig någon piga — än så

länge åtminstone. Rentierns yrke kom bra

till pass: han stötte kardemumma till degen.

Men i den trakt, fem mil från

Stockholm, där Brolins slagit sig ned, funnos en

mängd familjer, som äfven idkade den

väl-lofliga sporten att baka hemma.

Första veckan fick fru Brolin ej mindre

än sex bèsök af grannfruar. Och alla

medförde de en färsk hvetebulle eller en

krydd-limpa »som prof».

Och fru Brolin kokade kaffe dagen i

ända. Och fruarne pratade och hade tref-- 83 —

ligt, allrahelst sedan Brolin bjudit samtliga

på hallonlikör (tillagad af 24-gradig sprit

och koncentrerad hallonsaft, jojo, de där

farmaceuterna ha många knep!) samt tackat

dem för vänligheten att titta till hans hustru,

som var så ensam.

»Präktigt folk!» sade Brolin, sedan

fruarna, den yngsta 40 år, traskat i väg. I

dag har jag verkligen fått mitt lystmäte på

färskt bröd. Jag har ätit, så att jag är

riktigt sjuk. Och sådant härligt bröd sedan!

Men den där fru Grossmans bröd tycker

jag inte om.»

»Den rara bullen!» sade hans fru

indignerad.

»Jo, ser du, den smakar anis.»

»Nå, det är ju godt?»

»Nej, jag tycker inte om det. Ser du,

anisolja användes mycket till att utrota —

— ja, det gör detsamma.»

»Utrota hvad?»

»Parasiter.»— 84 ~~

»Nåja, ohyra då, ohyra i kläderna.»

»Usch! Då ge vi bort den där bullen.»

»Ja, gör det. Men akta dig, så att inte

fru Grossman får veta det. Då äro vi

förlorade.»

»Ah, för all del, jag har bott på landet

förr; jag känner dem nog, må du tro.»

• * *

Dagen därpå vaknade rentier Brolin

kl. 5. Det var ljus tändt i sängkammaren.

Hans hustru höll på att hläda sig.

»Käraste lilla hjärtat, hur är det nu fatt?»

»Jag skall upp och baka.»

»I dag? Inte behöfver du det. Du har

ju så mycket färskt bröd därute.»

«Jag måste baka till grannarna, förstår

du väl. Alla de, som voro här, måste ocksål

ha ett prof af mig.»

»Är det nödvändigt i dag?»

Jojomen. Lugna dig du, gubben illa,-85-

snart skall du få kaffe. Jag skall ut efter

mjölk och sedan sätta degarna, och om du

sedan vill stöta litet kardemumma och socker

och lösa upp litet saffran, så vore du

riktigt rar.»

»Klockan 12 var baket färdigt, åtta

granna limpor med smör och socker och

allt möjligt godt uti, och så ett par stora

saffransbullar. De lågo på en filt på

kökssoffan och svalnade.

Röd och varm rustade sig fru Brolin

att gå ut. I en stor korg plockade hon ned

bröden, 4 limpor och så saffransbullarne.

»Ska" du ge bort safiransbullarna?»

frågade Brolin.

»Jojomen. Jag fick ju en saffransbulle

af fru Hellgren och en af fru Wallin, och

då så--»

Och så kysste hon sin gubbe och

trip-pade i väg.

Brolin satt kvar vid frukostbordet, som

denna gån g dukats i köket- 86 —

Nu skulle han öfverraska sin lilla gumma

och koka kaffe tills hon kom igen, tänkte

han.

Vid l-tiden hade han kaffebrickan i

ordning. Och så slog han sig ned och

började läsa tidningar. Vid 2-tiden blef

Brolin dyster. Han drack kaffe och åt

färskt bröd till och tog sedan en stor konjak.

Kl. 3 hade ännu icke hans lilla Bertha

kommit tillbaka. Brolin tog en konjak till

och gick ut på verandan, som vette åt

skogen.

Hur härligt landet var! Hur härlig den

tysta, mörka furuskogen! Långt därborta

gick vägen till Stockholm, där hans gamla

kamrater knogade vid recepturen.

Brolin flyttade ut en stol på verandan

och slog sig ned med armarna öfver

balustraden och somnade.

När han vaknade, var det mörkt. Han

frös erbarmligt.

Han gick in, klockan var half 7 på- 6; -

kvällen. Dà blef Brolin rasande. Och just

som han tänkte gå ut och söka reda på sin

äkta hälft, öppnades dörren, och in kom

en kvinna med en korg på armen. Hon

dängde korgen i väggen och nästan föll ned

på soffan.

»Herre min gud, hur är det med min

lilla älskling!»

»Ah, jag tror jag dör! Tänk dig, fjorton

koppar kaffe! Jag tror jag spricker.»

»De fördömda käringarna!»

»Se så, det går väl öfver. Värst med

dig, som blifvit utan middag.»

»Ack, kära barn, hvad gör det — —,

och jag, som kokte kaffe åt dig!»

Båda brusto i skratt.

»Hvad du varit rysligt länge!»

»Tror du inte, att jag längtat hem!

Men det var omöjligt att komma ifrån.

Kaffe öfverallt, kaffe och småbröd och vin.

Gud bevare mig!»

Stackars min lilla gumma! Nu skall du— 88 —

hvila dig. Jag skall laga i ordning middag,

ska" du se!»

Onsdagen veckan därpå knackade det

på herrskapet Brolins dörr. Fru Brolin gick

och öppnade.

Det var fru Wallin, som ville lämna en

färsk limpa. Hon hade bakat samma dag.

Strax efter henne kom fru Grossman, som

också hade bakat, och så undan för undan

kommo fruarna, den ena efter den andra.

Men denna gång voro de åtta. Och alla

hade de färskt bakbröd med sig, och en af

dem, som haft slakt, hade med sig två

stora fläskkorfvar dessutom.

Så blef det kaffe och »likör» i långa

banor, för att inte tala om färskt bröd. — —

Det blef så besynnerligt tyst inne hos

Brolins, sedan främmandena gått. De unga- 89 —

makarna sutto i hvar sitt soffhörn, trötta

och uttråkade. Slutligen bröt Brolin

tystnaden.

»Och du skall väl upp och baka i

morgon igen?»

»Jag är väl tvungen. Du skall veta,

åtta stycken . ..»

Ja, jag vet. Och så få vi lof att skaffa

oss en gris, som vi måste slakta snart, så

vi kunna få fläskkorf. .. Nej, hör du, min

älskade lilla gumma, det här går inte. Du

skulle inte stå ut ett halft år. Du skulle

släpa ihjäl dig — för grannarna. Deras

bröd är väl dyrt. Vill du som jag, så resa

vi redan med första tåget i morgon till

Stockholm och hyra oss en lägenhet

nånstans uppe på Söder. Här kunna vi inte

vara.»

»Ja, men hvad ska" grannarna säga?»

»Grannarna? Vi ha sett dem sista

gången i dag. Se"n vi ha rest, få de säga

hvad som helst,»Och därvid blef det. Herrskapet Brolins

reste till Stockholm, och där trifvas de

utmärkt. Och rentier Brolin får själf äta

upp det härliga bröd, hans lilla hustru bakar,

och slipper äta andras.

Men på hans visitkort står det nnmera

icke »rentier», utan »exam. apotekare.» Det

passar bättre i Stockholm.VÄNNERNA.

Sigismund Larson hade i mänga år gått

och stretat i Stockholm som »extra ordinarie

i verken». Som de flesta kamraterna hade

han dragits med bekymmer för kläder, föda

och husrum, och åren hade gått utan någon

nämnvärd ljusning. Och nu var Sigismund

40 år.

Han var en »sångarbroder» af

framstående rang och hade ett oförbränneligt godt

humör. De där båda egenskaperna hade

nog gjort, att han aldrig fått någon

framgång på sin bana. Senare tiden hade han

försökt sig som advokat, och som sådan

hade han då och då kunnat få in en hacka.

»Kommer dag, kommer råd», sade alltid

Sigismund. Han satt just i sin ensamma

kammare uppe på Norr och funderade, nä— 92 ~~

den där »dagen» skulle komma, då det

knackade på dörren.

Vid hans »stig in» blef en ung kvinna

synlig. Hon ville tala med advokat Larson

i en arfsangelägenhet.

* * *

Sigismund Larson hade genast kommit

underfund med, att hans klient var en

vacker och intelligent flicka, och när han haft

arfsmålet om hand några veckor, kom han

öfverens med sig själf, att han själf var

långt ifrån afskräckande. Visserligen hade

han några grå stripor i sitt mörka hår, och

visserligen hade han fästat om åtskilligt,

men de grå hårstråna endast »förhöjde

effekten», och sprit och nattvak hade icke

lämnat några spår i hans" ansikte. Snyggt

klädd, såg han fortfarande ut som en fin

karl.

Och så begaf det sig, att Sigismund

Larson och hans klient, fröken Elna Ander§-- 93 —

son, en aftonstund vid en kopp kaffe uppe

i notariens rum fingo klart för sig, att

arfs-angelägenheten var lika viktig för dem båda.

Bortåt 100,000 kr. att vinna! Och så

en vacker hustru utan närmare släktingar!

Det blef luft i luckan. Advokat Larson

som, domaren ovetande, talade i egen sak,

skötte målet så utmärkt, att han ett halft

år efter sin klients första besök bodde i en

nätt lägenhet i Vasastaden, hade sin vackra

klient som fru och ett kassaskåp, som gömde

både depositionsbevis och kontanter. I

innerfickan på sin eleganta bonjour med

sidenuppslag hade han en checkbok.

* %

De nygiftas hem blef en sannskyldig

gästgifvaregård, där gamla fattiga kamrater

kommo och gingo, där man sjöng och drack

till ljusan dag och lefde om igen den vår,

som alla deltagarne — med undantag af

husets unga fru — haft en gång förut._ 94 -

Sigismund klädde upp flere gamla

vänner och gaf handtryckningar till höger och

vänster. Hans hjärta var för fullt, det

hotade att brista.

I längden blef dock detta fästande med

gamla kamrater en gift man både ovärdigt

och intresselöst. Och Sigismund funderade

öfver, hur han skulle bli af med denna hord

af uthungrade och törstiga själar, som

trängdes kring hans bord.

En afton vid slutet af våren, när

Sigismund och hans fru kommo från teatern

och intogo en härlig supé — à deux för

en gångs skull — i sin nätta matsal,

anförtrodde unga frun sin man en stor hemlighet,

hvilken kom Sigismund att kasta sig på

knä för henne och bedja henne öfverse med

allt fästande. Hädanefter skulle allt bli

annorlunda. Redan i morgon skulle han

ut oeh se efter en sommarlägenhet, långt,

långt från både kamrater och sta"n. Där

skulle de få vara i fred och ro i landsbyg-_ 95 —

dens olympiska lugn, De skulle inrätta så

trefligt, ha en båt och ro ut i, och en

veranda, där de kunde se, när både sol och

måne höjdes och dalade.

— Det skall bli härligt, min älskling.

— — Det dricker vi ett glas champagne på!

»Lilla älsklingen» var snart tillfreds.

Hon hade icke tänkt förebrå honom, hon

hade ju själf haft så rysligt roligt, men

ändå---

*

Några veckor därefter reste Sigismund

och hans fru till landet. Väl ett tjogtal

vänner hade infunnit sig vid ångbåten vid

strandvägen, och de hyllade i toner sin vän

och hans unga vif.

Sigismund var rörd till tårar. Han

hade inte varit utom sta"n på 17 år.

Två fyrfaldiga hurra"n, hattsvängningar

och viftningar — och ångbåten försvann

bakom Kastellholmen.En sommarstuga hade de fått vid skog

och sjö, precis som de önskat den, med

undantag af veranda. Men strax utanför

stugan fanns en bergsplatå, lagom för bord

och stolar, och den friluftsverandan var

utmärkt.

Första frukosten i det nya hemmet

blef högtidlig som en gudstjänst. Den stora

tystnaden 8 mü från hufvudstaden, den

klara, härliga morgonen med värmande sol,

och så all den doftande grönskan i sin

nyaste, finaste skrud, sådan en stadsbo

sällan får se den — allt var så nytt, så

underbart, att makarna sutto alldeles tysta

och njöto i fulla drag.

Eget nog gick aptiten hand i hand

med de etiska känslorna. Sigismund och

hans fru åto som vargar, och af skakningen

från Stockholm återstod snart ingenting

annat än några tomma konservburkar —

med undantag af de flytande varorna, ty— 97 ~~

af den sorten hade Sigismund tagit med

en hel låda.

Under dagens lopp orienterade man

sig, köpte ägg, fisk och mjölk och letade

reda på en bagare.

I den nya omgifningen blef lifvet så

oändligt varmt och rikt och stort. Tingen

och människorna framträdde i en helt annan

dager. Man fick intresse för allt. Och det

fanns hundratals småsaker att ägna sin

tid åt.

När kvällen kom, glömde man

solnedgången. Tröttheten hade tagit ui sin rätt.

* *

En hel vecka hade makarna tillbrakt i

ett sannskyldigt himmelrike.

Det var på förmiddagen. Sigismund

hade satt upp en hängmatta i en

björkdunge, där man äfven, för skuggans skull,

dukat kaffebordet. Lilla frun låg i

hängmattan, och Sigismund vittjade en bundt

Bilder ur verkligketen. 7- 98 —

huvudstadstidningar. Icke ett enda bref

fanns med posten; inte ens ett vykort med

krystade dumheter.

»Man har glömt oss i Stockholm,

Gudskelof», skrattade Sigismund.

Han talade för döfva öron. Hans

hustru hade somnat, med leende på

läpparne efter den senaste anekdoten, han läst

upp för henne.

Öfver Sigismund sänkte sig liksom en

slöja af härlig sinnesfrid, och äfven hans

ögon höllo på att lykta sig, då han mellan

trädens galler och brutna solstrålar fick se

något, som liknade en människa af det

slaget luffare.

— »Och han såg och såg, ett minne

vaknade från forna da"r: Dessa drag hade

han skådat, men säg när och hvar» — —

»Tjänixen på dixen, gamla

heders-pascha, sade »luffaren», som nu kommit

fram. Jojo, jag sökte upp dig ändå. Har

gått landsvägen, må du tro, ett vad? förstår— 99 ~~

du, 25 krischl Kojat här och hvar i

gårdarne. Uff, det var ett sabla schå.

»Gamle Ville, är det verkligen du»,

sade Sigismund, i det han räckte honom

handen. Men det låg inte någon vidare

glädje i stämman.

»Jojomen, hedersvän, jag glömmer icke

mina vänner. Tack för senast i sta"n. Det

var en härlig tid. Ser du, jag utgör

egentligen endast förtruppen. Vi startade fyra

stycken från Stockholm för 5 dagar sedan.

Den som kom först skulle få 25 kr. af de

andra. Det var »Antipas» och »Höga C»

och så Lundgren och jag. Som du ser ha

vi inte glömt dig och din väna fru--

Aj, för tusan, där ligger hon ju och sofver,

ser jag.»

»Välkommen, sade Sigismund så vänligt

han kunde. Du är väl hungrig, gamle vän?»

»Sa" du hungrig? Jo, ta i där! Och

törstig se"n--Du ser ledsen ut---

Jag kommer väl inte till besvär?»— lOO —

»Nej bevars, men jag bara funderar på,

hvar jag skall göra af fyra stycken. Vi

ha hvarken sängar eller sängkläder för mer

än oss själfva.»

»Ah, vi få väl logera i någon

bondgård de här veekorna, sade Wille gladt och

obesväradt.»

# *

%

På eftermiddagen hade »Höga C»

kommit in som »siste man».

Glädjen stod högt i tak. Den ena

sången aflöste den andra, och skålarna under

aftonens lopp voro otaliga. Man drack för

värdinnan, för värden, för båda gemensamt,

för kamratlifvet, för solen, för naturen, för

det friska, härliga landtlifvet och för — en

nämndeman, som jämte hustru och dotter,

i egenskap af värd för de 4 stockholmarne,

blifvit inbjuden.

Man glömde denna kväll icke

solnedgången. »Höga O klämde i med »Dig jagsjunger en sång, du högt strålande sol», och

fick applåder af alla utom Sigismund, som

sade, att den sången passade endast för

soluppgång. Det skulle han aldrig ha sagt,

ty »Höga C» replikerade genast: var lugn

du, du skall få höra den då också.

Han höll sitt löfte punkligt kl. 3 följande

morgon.

Några dagar hade gått. Sigismund och

hans hustru voro uttröttade och förtviflade.

»Hur i Herrans namn skall jag bli af

med dem», frågade han sin hustru en afton.

»Hur länge tänka de stanna?»

»Jag vet inte, antagligen tills jag ber

dem resa sin väg.»

.Åh,

det var förfärligt, det stå vi inte

ut med •--och vi, som hade så trefligt —»

»Det är så man kan bli galen. Du

behöfver ju lugn och ro, stackars liten.

Inackorderingen hos nämndeman är 8 kr.om dagen, som du vet, Jag skulle betala

hvad som hälst för att bli de här

kamraterna kvitt. De har ju inte en smula takt

Sådana ha de aldrig varit förr.»

»Då var du ungkarl, kära Sigismund.»

»Ja, du har rätt, min älskling, jag såg

dem från det hållet då--Men vänta,

jag har en idé — utmärkt, jublade han, i

det han sprang upp. En vild idé! Men det

kunna de gärna ha.»

Och Sigismund anförtrodde sin hustru

en plan, åt hvilken de båda hade

utomordentligt muntert.

*

En vecka hade gått, den ena dagen

lik den andra, d. v. s. under ständigt

fästande. Vännerna trifdes mycket väl och

skeno af välmåga.

Unga frun hade redan på eftermiddagen

klagat öfver illamående och dragit sig

tillbaka, och Sigismund var dyster. Kamraterna— iö3 —.

som sågo, att han längtade bli ensam, togo

med sig våtvaror och gingo till

nämndemans.

Men en stund efteråt smet nämndeman

öfver till herrskapet Larson. Unga frun

var frisk och kry och höll på att packa in

litet af hvarje.

»Så säger nämndeman», sade Sigismund,

sedan de pratat en stund, »att min hustru

blef så illamående, att vi måste resa in till

sta"n. Det är ju kl. 5 båten går».

»Jo, dä ä så.

»Och sedan, när vi ha" försvunnit, så

låt de där gossarne gärna bo kvar en vecka

till. Nämndeman förstår.»

»Ja, när en vell ha fre" och ro, så kan

inte tusan själf vara kropp te ha så moe

gäster.»

»Här är nu pängar,» fortfor Sigismund.

»Och så hjälp oss med sakerna till båten i

morgon bittida. Och så, tyst som grafven

— tills i morgon.»IQ4

»Förstår väl dä, sade nämndeman,» i

det han stoppade sedlarna på sig.

* *■

När Sigismund och hans fru nästa

förmiddag sutto på ångarens däck vid en

kopp kaffe och kände sig som om de rymt

för ett brott. Det blef också en verklig

flykt. Genast vid ankomsten till

Strandvägen på eftermiddagen en droska upp till

hemmet. En hastig titt där, och så middag

på Continental och därifrån ned till

Centralen, för vidare befordran till Göteborg

och Lysekil.

* *

Då vännerna kl. 8 på morgonen kommo

ned till Sigismunds stuga, funno de denna

öde. Dörrarne stodo på vid gafvel. På en

bricka på köksbordet stod en karaffin

bränvin och fyra glas, smör, bröd, en burk

hummer och några flaskor öl. Bredvid låg

en skrifven lapp. På den stod:- io5 -

»Farväl, go" vänner! Tack för

vänligheten att titta ut till oss. Men vi måste

resa helt brådstörtadt, ty hustru min blef

hastigt sjuk. Luften har nog varit för

stark för henne. Jag har betalt

nämndeman för en hel vecka till.

Sigismundus.»

De fyra tittade på hvarandra.

»Fy, för tusan», sade Lundgren.

»Det där var skamligt handladt», röt

Antipas.

»Hutlöst», sjöng »höga C».

»Äh, ni ä" dumma allesammans», skrek

Wille. »Karlen är kär, det är alltihop.»NÄR HJÄRTAT TALAR.

Det är en dumhet att från barndomen

lära människorna, att det är något alldeles

särskildt med julen, sade notaren Lönner

för sig själf, där han på julaftons förmiddag

satt hemma vid sitt skrifbord och tittade ut

mot en husgafvel, hans enda utsikt sedan

många år tillbaka. I handen höll han ett

bref.

Man hypnotiseras som barn, fortsatte

han. Då får man 24 december julgran och

snask och klappar. Och så småningom

gräfver det där in sig, att julen är något

alldeles speciellt rart. Denna tanke, eller

snarare detta medvetande, blir slutligen en

del af en själf. Hvarenda jul samma dumma

tankar om, hur man hade det då och då,

d. v. s. den eller den julen.— lo/ —

Och nu sitter jag här, gamla karlen, och

är utsatt för den där hypnotismen, tänker

på år som flytt och »hur jag hade det då».

Ja, det är verkligen löjligt, så bedröfligt

löjligt, att man både kan skratta och gråta

däråt.

Han lutade hufvudet i handen.

— — ja, vacker var hon, Maria, det

är nog sannt, alldeles för vacker för mig.

Men så fick jag henne icke heller. Det var

1880, således längesedan nu. Och så kom

den där grosshandlaren, Linderkvist, och

tog både flickan och pängarna. Jaha, mycket

riktigt, det var julafton 1880, som

förlofningen firades.

Åh, hvad jag led! Jag var för obetydlig

och för ful, det har jag varit hela mitt lif.

Aldrig något själfständigt, något storartadt

och skildt från mängden. En

hvardagsmän-niska, en sådan där genomsnittsfigur, som

intet värde har egentligen.

Och så kommer det här brefvet och— log -

drar in mig i gamla minnen, bref från

honom, hennes man sedan öfver 20 år

tillbaka!

»Broder»--

Jaha, vi lade visst bort titlarna. Att

de bodde här i Stockholm, det visste jag

inte. Och de ha bott här flere år!

Besynnerligt!

Han läste igenom brefvet från »vännen

Linderkvist». Genom detsamma gick en

röd tråd af skriande elände och nöd.

Han tänkte icke på mannen, han tänkte

på hustrun. — — De hade 4 barn, de äldsta

20 år.

--»Jag kan icke se de mina denna

jul, såvida icke någon hjälp kommer. Jag

kan icke se dem lida brist på det

nödvändigaste. Ack, om någon ville komma hit

och af barmhärtighet slå ihjäl mig. Jag

saknar mod för den sista resan».

Så slöts Linderkvists bref. Notarien

förstod, att det icke var tomma ord, som— log -

nedskrifvits. De voro mer förfärande än

om det stått: »Jag tar lifvet af mig, om

jag ej blir hjälpt.»

Och hustrun och de fyra barnen

väntade sig alla något af julen. Oet var det

allra värsta, Den där inrotade vanan var

ett oting.

»En jul, som går oss spårlöst förbi, är

som en gammal vän, som går förbi utan att

hälsa!»

Hvem gaf honom denna tanke just nu?

Dumma tankar. Julen var en mat- och

dryckesfest, det var alltsammans.

»Men om man hade hvarken mat eller

dryck?»

»Så gick man till sängs och sof öfver

hela hälgen.»

»När man var ungkarl, ja. Men när

man hade familj — —»

»Nej, néj, det här duger inte, inte,

infe!» skrek notarien med en så hög röst, att

han själf blef skrämd.Det var icke blott hans stämma som

skrämde honom. Han var rädd för sig själf.

Han såg i tankarna en jämförelsevis ung

kvinna, maka och mor, som bar »hennes»

drag, sitta med sina barn på julafton, blek

och gråtande--och den synen dref upp

liksom en propp i hans strupe.

Han gick ut för att äta frukost. På

vägen gick han upp i en bank och sedan

till sitt stamlokus »P. B.», därifrån han sände

ett stadsbud med bref till Linderkvist.

Efter frukosten gick han in i

schweize-riet och började där, alldeles emot sin vana,

dricka glögg på blanka förmiddagen, han

gamla nyktra karlen.

Spriten satte hans blod i hastigare fart

Han tog några skämttidningar och letade

förgäfves efter en kvickhet.

Ingen människa att tala vid. I dag

voro då alla som bortblåsta.

Men det var ju sannt, det var julafton —Brr! Han slog handen i bordet, så att

uppasserskan kom springande

»Herr notarien knackade. »

»Gjorde jag? — — Javisst. — —

Mera glögg! — Vänta, se här, liten.»

Och han stoppade en tia i handen på

henne:

»God jul!»

»Tack, snälla, goda notarien. Och

god jul igen!»

Flickan neg och rodnade och sprang

så efter glöggen.

God jul, sa" hon. Jaha, det gjorde hon

rätt i. Hvarför kan inte jag också få ha

roligt om julen? Om jag har samlat litet

pängar, så har jag väl rättighet att göra af

dem hvar jag vill.

Och notarien blängde ilsket omkring

sig i kaféet.

Just då öppnades dörren. En

medelålders man kom in. Han såg litet »ovan»— 112 —

ut och såg sig omkring. Så gick han rakt

fram till notarien.

»Notarien Lönner — »

»Stämmer. Och du är Linderkvist.

Hvad du förändrat dig! Sitt ned, gamle

gosse.

»Ett glas till, fröken! — — När vi

druckit glögg, hviskade notarien till

Linderkvist, gå vi hem till mig. Där ska" vi talas

vid. Ryck nu upp dig och se inte så

häng-färdig ut.

• « *

En timma därefter sutto de båda i

Lönners arbetsrum.

»För att gå i ordning med frågorna»,

böljade notarien, »är hyran betald?»

»Ja, men till nästa kvartal ser jag mig

ingen råd. Det är ju endast en vecka dit.»

»Och huru mycket behöfver du utom

hyran? Hur stor är den?»

»125 kronor i kvartalet. Ja, dessutom- tl$ -

till — allt, kan jag säga — Jag är

fullständigt slut. Nu säljer jag litet af hvarje och

har min provision, som, om det lyckas bra,

kan gå ända till en femma pr dag. Men

för det mesta kan jag ingenting sälja, och

det är liktydigt med nöd, naken, grinande

nöd. Jag kan icke få fram orden. Det

sitter som en klump i bröstet på mig, jag

kan icke prata för varan som förr — jag

vet ju att hemma sitta de och vänta och

tro att jag förtjänat något. Och så kommer

jag vanligen utan ett öre. Det kan icke

kännas värre att gå in i själfva helvetet än

att gå fullständigt utarmad hem till sina

svältande, frysande kära---»

Och Linderkvist föll i gråt.

Det måtte inte stått mycket bättre till

med Lönner, ty det dröjde en stund, innan

han fick fram med något så när stadig röst:

»Du skall fatta mod. Jag skall hjälpa

dig. Jag skall göra än mer, jag skall skaffa

dig plats.»

Bilder ur verkligheten. 8- m -

»Ack, öppna icke himlens port för att

blott låta mig titta ini»

— Nej, seså, var karl nu. Du skall

få »en treflig jul och ett godt nytt år», som

det heter i tillönskningar, men jag gör det

endast på ett villkor.»

»Jag går in på precis hvad som hälst.»

»Du får icke med ett ord yppa för din

hustru, att hjälpen kommit från mig.»

»Det var precis det värsta, du kunde

begära. Hon vet ju, att jag ingenting

förtjänar.»

»Du har fått plats på nyåret och fått

i förskott, förstår du.»

»Men hvar och af hvem.»

»Af en advokat, som du skall hjälpa

med skrifning.»

»Men hustru min blir så hjärtans glad,

att jag är öfvertygad om, att hon själf vill

se och tacka den där advokaten. Hennes

natur är nu en gång sådan--Tillåter

du mig ett förslag?»_ n5 _

»Låt höra!»

»Kom till mig och tillbringa den här

julafton. Det blir rent spel. Du behöfver

inte vara rädd att du inte är välkommen

--när jag nu, tack vare dig, kan få jul

hemma!»

Lönner kämpade en inre strid. Han

hade gladt sig åt att i afton få somna med

tanken att i afton hafva gjort den enda

människa godt, vid hvilken han under sitt

kärleksfattiga lif varit fäst med hela sin själ.

Hon skulle icke vetat, hvem som hjälpte,

det hade varit bättre för dem båda. Och

nu skulle han se henne och hennes barn,

och minnena skulle kanske öfverväldiga

honom och komma honom att bära sig

dumt åt.

»Det har sig så svårt», började han.

»Du mins väl--»

»Ja, visst mins jag. Det gör min hustru

också — —»

»Nej, hvad säger du, mins hon mig?»— iö6 —.

»Förlåt mig, om jag dolt det tills nu.

Det är hon, som uppmanat mig att anropa

dig om hjälp».

»Jag kommer, jag kommer», ropade

notarien och sprang upp. Han var alldeles

pionröd i ansiktet och såg i en hast tio år

yngre ut. »Men ---hur kunde din fru

veta, att jag hade pengar?»

»Hon sa som så: "Notarien Lönner med

sitt sträfsamma punktliga lif, är naturligtvis

bärgad karl, när han praktiserar här i

Stockholm. Och skulle han inte ha pengar, har

han så godt och ädelt hjärta, att han ovill

korligen gör någon utväg — såvida han icke

förändrat sig".»

»Nej, gamle gosse, jag har inte förändrat

mig. Och pengar har jag. Se här har du

en hundralapp så länge. Hyran betalar jag

den siste, d. v. s. du kan hämta den här då.

Gå nu och se om de dina — Hur dags får

jag komma i afton?»

»Käre vän», sade Linderkvist rörd, du— "7 -

är familjens räddande ängel — — du är

välkommen kl. 7.

— Godt, du hade 4 barn. Huru stora

äro de? Är det flickor allesamman?

— Nej, 2 gossar och 2 flickor. Maria,

äldsta flickan, 20 år och sin mor upp i

dagen, går på handelsinstitutet. Därnäst ha

vi Hjalmar. Han sitter i 6:2. Sedan är

det Selma. Hon går på seminarium och

skall bli folkskollärarinna. Och så den yngste,

Axel, som sitter i andra klassen.

»Utmärkt! Nå, ha de goda hufvuden?«

»Ja, vet du, verkligt briljanta.»

»Nåja, du är inte dum, och din lilla fru

var då alltid fyndig.»

— Kan du tänka dig, hon har blifvit

författarinna?»

Notarien gapade af förvåning.

»Jo, det kan du tro. Hon har förtjänt

många tior på skisser i tidningarna. Det

är hon, som uppehållit familjen.

»En sådan präktig liten hustru!— n8 —

»Ja, hon har icke sin like i hela världen

— — Emellertid, det är bäst jag går nu.

Jag längtar hem så jag kan bli tokig. Tänk,

hvad de skola blifva glada — Om det finns

någon Gud — och det tror jag nu — må

han då i sin barmhärtighet öfverhopa dig

med allt godt på jorden!»

Och två stora klara tårar banade sig

väg ned för Linderkvists af sorger och

umbäranden fårade kinder.

* * *

På slaget 7 e. m. ringde Lönner på hos

Lindekvist. När dörren öppnades, bländades

han af ljuset, men hvad som förbländade

honom var åsynen af den, som öppnade.

»Är herr Linderkvist hemma», stammade

notarien. Han såg framför sig sin tillbedda

för öfver 20 år sedan, om möjligt fagrare

än då, och det gick alldeles rundt i

hufvudet på honom. Hennes dotter!

»Åh, sjöng en behaglig kvinnostämma,— 119 ~~

som gick rakt in i hjärtat på notarien, då

är det notarien Lönner! Pappa, mamma,

notarien är här! Stin in, stig in!

Och ut i tamburen kom hela familjen,

och notarien fick det hett. Tack vare

glasögonen, som immade sig, såg ingen, hur

tårarne glänste i hans ögon. I en hast fick

man af honom hans stora päls, nu dubbelt

tung af »klappar», och så bar det af i triumf

in till det dukade bordet i salen där en härlig

julskinka doftade bland andra Guds gåfvor,

och där i ett hörn julgranen var sirad och

tänd.

»En välkomma före maten», gamle

redlige vän», sade Linderkvist.

Och den däjliga Maria kom snart in med

rykande glögg. Och man skålade och drack.

Lilla frun var dock så blek, och notarien

hade icke heller sin vanliga färg.

Men tack vare Linderkvists »välkomma»,

som han själf tillagat, blef det snart färg

på kinderna och lif i blickarne, och man— 120 ~~

satte sig till bords i verklig

hälgdagsstäm-ning. Snart flöt konversationen ledig och

behaglig, tack vare värdinnans fyndighet att

leda den in på rätta stråkvägar. Notarien

blef »du» med värdinnan — som en gång

förr, och barnen fingo en ny farbror.

Vid kaffet blefvo snart notarien och

hans värd ensamma. Man skulle dela ut

julklapparna och höll på att samla ihop dem.

Maria, hvilken notarien visade en påfallande

farbroderlighet, hade fått i uppdrag att

tömma pälsfickorna och lägga innehållet till

de andra klapparna.

»Du har det riktigt genomtrefligt, bror

Linderkvist», sade notarien.

»Ja, en ovärderlig hustru och*snälla barn.»

»Ja, och så själfva hemtrefnaden. Jag

känner mig riktigt varm om hjärtat. Ett

hem är i alla fall ett hem, när kärlek och

frid finnas där.»

»Ja, hade jag icke ägt ett hem, hade

jag varit gatslusk för längesedan--- Vetdu, jag sökte plats som kusk hos

spårvägs-bolaget härförleden».

»Nå?»

»Jag var för gammal och fick ingen

anställning.»

»Det visste bestämt inte Maria om.»

»Nej, men--»

»Nej, jag kunde just tro det. Väl att

det inte lyckades.»

Dörrarna slogos nu upp till ett inre

rum, och in bars en klädkorg, fylld med

paket. Den sattes midt för pappa. Mamma

slog sig ned vid notarien i soffan, de öfriga

rundt omkring, och så börjades utdelningen.

Här var ingen glömd. Maria fick den

dyrbaraste presenten, ett guldarmband. Hon

förstod varans stora värde och rodnade

och bleknade om hvartannat

»Det kan inte komma från mer än en^,

sade hon.

Och hon gick fram till farbror notarien

och gaf honom stora famnen,— 122 ~~

»Tack, hjärtefarbror!»

»Tack, kära barn», hasplade notarien

fram, men rösten lät mycket osäker.

Man hade hunnit så småningom till

slutet. På botten i korgen lågo två små

paket, de sista. Det ena var till pappa och

hade en värs:

»Det är inte så klart som att två och två

äro fyra,

Att hvem som hälst kan ett par hästar

styra.»

I paketet låg en leksakspjäs af måladt

tenn — en spårvagnskusk.

Notarien och fru Maria brusto i

gapskratt, och pater familiæ blef purpurröd och

vände sig till sin hustru:

»Hur visste du? ...»

»Mig undgår ingenting, gubben lilla —

Seså, du blir väl inte stött?»

»Stött? I dag? Nej, det bryr jag mig

inte om. Tack för påstötningen, älskade— 123 ~~

lilla huskors!--Men här är ett paket

kvar.»

Det var till notarien, den enda present

han fått. Utanpå stod:

»Jag har en bön: Mig öppna icke här,

Men vänta tills du ensam är!»

»Den bönen beviljas», sade notarien, i

det han tog emot paketet. »Jag är glad

att det alltid ger mig rättighet att komma

tillbaka och tacka.»

»Tyst med dig, hedersvän», sade

Linderkvist. »Hit är du välkommen när du

vill, ja t. o. m. midt i natten. Jag skall

själf gå och öppna.»

»Jo, jag tycker mig se pappa, som man

knappt kan få vaken», sade Maria.

»Näspärla, gack ut och se efter fisk och

gröt.»

»Åh, vi hålla ju på och glömma maten»,

ropade mamma. Och så bar det af ut i

köket och snart satt man återigen vid det

dukade bordet.— 124 ~~

»Akta er», sade mamma, »det är en

mandel i gröten, Den, som får den, kommer

det att hända något betydelsefullt nästa år.»

Besynnerligt nog fick notarien mandeln.

»Gratulerar, gratulerar», hördes det

uppsluppet från alla håll.

»Tack, tack, tack--- Skall man

behålla mandeln?»

»Tror jag det.»

Och notarien svepte in mandeln i ett

papper och stoppade den på sig, i det han

kastade en lång, egendomlig blick på Maria,

äldsta dottern, som blef röd som en pion.

• * *

Så var han då egentligen hemma igen,

hemma i sitt ungkarlsrum.

Han slog sig ned i sin skrifstol och lät

aftonens minnen passera revy.

Han erfor en känsla af obeskrifligt

kroppsligt välbehag, ja, äfven det immatriella hos

honom var tillfredsställdt. Han hade på- 125 —

nära håll sett kärlek och lycka, en lycka,

en lycka, som han själf varit med om att

belysa med sol, hans hjärta var varmt ännu

Det hade varit inkapsladt så länge. I afton

hade det sprängt sina fjättrar. Och mäktigt

och varmt flöt blodet i hans ådror. Han

kände sig alldeles föryngrad.

Hvarför skulle icke äfven han kunna bilda

ett hem och slippa detta dystra

ungkarls-lif? Han var ju inte mer än 45 år, hade en

respektabel styfver sparad och hade vidsträckt

praktik som jurist.

Gifta sig — ja, men det funnes i så fall

endast en, på hvilken han kunde tänka. Hon

var älskvärd, huslig, vacker och dygdig.

Men om Maria inte ville ha honom?

Ty det var naturligtvis på henne han tänkte.

»Åhjo, det skall nog lyckas», mumlade

notarien. Då jag inte fick modern, lagar

hon nog så, att jag får hennes dotter. Man

har ju ingenting emot mig. Det är bra

redan det att börja med.— 126 ~~

Han kom plötsligt ihåg sitt paket. Icke

utan nyfikenhet bröt han det.

Han lindade af väl tio papper, innan

han påträffade innehållet, ett litet kuvert.

Inne i detta låg en papperslapp på hvilken

stod: »Gud välsigne dig!»

Ingen underskrift. Nej, det behöfdes

icke. Han förstod ändå. Maria hade

sammanfattat allt hvad hon kände af

tacksamhet mot den fordne vännen i dessa enkla,

betydelsefulla ord, i hvilka han samtidigt såg

liksom ett svar på sina frågor.

»Ja», hviskade han, djupt rörd, »jag

känner, att så bör ske. Maria, jag skall bli

din dotters make.

Och när han gått till hvila, och sömnen

höll på att sluta hans ögon, var hans tanke:

»Jag undrar hurudan nästa julafton skall bli.»SPÖKET.

För några och tjugo år sedan var jag

som ung »fil, stud.» i Uppsala af en

gammal vän och farbror inbjuden att tillbringa

höstterminen och julen i hans familj. Han

arrenderade ett större adelsgods nere i

Södermanland. Jag kunde, hade farbror skrifvit,

läsa lika bra på landet som i Uppsala, när

jag inte hade några praktiska öfningar. Däri

hade han ju rätt. Kom så därtill, att

inbjudningen kom särskildt läglig för min

kassa.

Och en septemberdag gaf jag mig i väg.

Efter en i allo angenäm resa genom

trakter, som skiftade i höstens alla härliga

färger och belystes af strålande sol, hade

jag från en station 2 x/2 mils skjuts till min

nya hemvist. En tvåspänd droska väntade— —

mig. Jag kände mig nästan som brukspatron,

där jag låg makligt utsträckt i droskan och

blossade på en cigarr. Färden gick genom

lummig skog på en bred och jämn landsväg.

Af kusken fick jag med möda veta

namnet på de ställen, vi passerade. Men det var

allt. Han såg dyster och sluten ut, och det

var omöjligt att få något samtal i gång.

Slutligen måtte jag ha somnat, ty jag

vaknade vid en häftig stöt.

???

»Ja, se», sade kusken, »vi ä" hemma nu.

Det är bara det där grafkoret, som står

där. Han pekade på ett litet stenhus invid

landsvägen. »Hästarna skygga alltid, när

de skola förbi det »

»Hvad kommer det sig af?»

»Det vet ingen», sade kusken med djupt

allvar och såg ohyggligt hemlighetsfull ut.

»Det är en lång historia», tillade han.

Jag var förvånad öfver att han blifvit

talför i en hast. Men jag hade ingen lust— 12g —

att höra på honom. För öfrigt svängde

droskan nu upp till hufvudbyggnaden, där

farbror och tant med »barn och blomma»

välkomnade mig redan på trappan.

Efter en härlig middag — vi voro nio

personer: tant och farbror, 2 stora söner,

4 flickor och jag — gingo farbror och jag

in i hans rum, där vi drucko kaffe. Och

så kom brädspelet fram.

När jag första gången blifvit

»spräng-jan», togo vi oss en rastare.

»Nä, det var sant», sade farbror

plötsligt, skyggade hästarne i dag också?»

»Ja, men hvarpå beror det?»

»Åh, det är en berättelse, hemsk som

få. Jag skall tala om den för dig, medan

vi sitta och »gassa» oss. Du får nog erfara

sanningen af berättelsen, om du stannar uppe

i natt till framemot l-tiden.

Bilder ur verklighetens 9— 13° —

»Usch, det låter riktigt hemskt. Tro

ni på spöken härnere?

»Dja, jag vet sannerligen inte hvad jag

skall tro snart. Det är för sorgligt med den

där historien. Folket häromkring blir så

uppskrämdt och vidskepligt...

»Men hvad är det då för historia?

Farbror sätter mig riktigt på halster.»

»Jo, ser du, för omkring 25 år sedan

ägdes den här egendomen af en ung baron,

som var nygift. Han hade gift sig med en

ung, strålande vacker flicka af s. k. ofrälse

börd. Och svärmodern, som var änka, var

mycket ogynnamt stämd mot sin sonhustru.

Svärmodern tog genast regementet om hand

här, de unga hade så godt som ingenting

att säga. Och så ofta hon kunde komma

åt att förolämpa den unga baronessan, gjorde

hon det. Hon var hennes sannskyldiga

plågoris.

Nalkades så för den unga frun en af de- i3i —

mest kritiska perioderna i en kvinnas lit:

hon skulle bli mor.

Men en dag, strax efter frukosten, just

som man rest sig från bordet, segnade unga

frun ned på golfvet. Hon hade varit frisk

och kry dagen förut. Man förde henne till

sängkammaren, och läkaren eftersändes.

Denne förklarade helt snart, att den sjuka

visserligen lefde ännu, men sannolikt icke

skulle lefva dagen ut, såvida hon ens

vaknade någon gång mer. Hon låg nämligen

ännu som sofvande. Det vackra ansiktet

var blåblekt, men dragen voro lugna. Hon

hade råkat ut för en affektion åt hjärtat, och

i hennes närvarande stadium kunde man

icke rädda henne. Visserligen hällde man i

henne dricksglas med champagne, blandadt

med cognac, men intet hjälpte. Innan

aftonen var hon död.

Det blef en förfärlig uppståndelse.

Baronen fick ett slaganfall och bars upp på— 132 ~~

sitt rum. Tjänarne sprungo om hvarandra,

gråtande och kvidande.

Endast svärmodern bibehöll sitt lugn.

Hon ville på inga villkor vistas i samma

hus som den döda. Och med hård och fast

stämma befallde hon tjänarna att bära den

döda ned i grafkoret.»

»Hennes nåd är ju knappast kall ännu»,

sade en af jungfrurna, som låg gråtande

vid hennes bår.

»Tig och lyd! Svep om filten här, seså,

skynda på nu bara!»

Det var i januari. Man lade den döda,

osvept som hon var och med endast några

filtar omkring sig, på en till släde apterad

likvagn och förde henne till grafkoret

därborta vid landsvägen. Där placerades liket

på katafalken tills vidare.

Härom hade baronen ingen vetskap. Han

hade visserligen vaknat efter slaganfallet,

men låg som i dvala.

Vid 4-tiden på morgonen väcktes emel-— 133 ~~

lertid hela huset af bultningar på porten.

Ingen vågade gå och öppna. Men gamla

frun hade kurage. Hon kastade i hast på

sig litet kläder, tog ett ljus i handen och

öppnade.

"Hvad är det här för någonting? Är

elden lös?"

Utanför på trappan stodo två bönder,

med fasa och förskräckelse målade i sina

anletsdrag.

»Herre Gud, ers nåd, herre Gud, så

ohyggligt. Det skriker och jämrar sig

så —»

»Hvad menar du? Är du full, eller hvad

går åt dig? Tala karl, hvad är det?

»Det ropar och skriker i grafkoret

därnere. Det är en människa därinne, det är

alldeles säkert.»

Den gamla föll mot väggen och hade

så när tappat ljuset. Tjänarna, som i hast

samlats bakom henne, fingo, några af dem,

bönderna i sällskap, och så sprungo de ned— 134 —

till grafkoret. Att något gräsligt inträffat,

förstodo de. Men hvad?

De kommo in.

I skenet från en lykta sågo de den lilla

baronessan, iklädd blotta linnet, uppkrupen

i en fönsternisch. Hon var död. På golfvet

nedanför henne låg ett nyfödt gossebarn,

äfven det dödt.

»Jag har gråtit många modiga tårar,

när jag tänkt på den där fasansfulla

händelsen och den arma lilla baronessan», sade

farbror. »Jag förvånar mig icke alls öfver,

att baronen blef vansinnig och dog på dårhus.»

»Seså, min gosse, blygs inte för mig

att visa dina tårar», fortsatte han. »Det

bevisar, att du är en god människa.

»Alltnog, efter baronens död härskade

den gamla ensam här. Hon hvilar nu i

kistan näst intill sonhustruns. Hon dog för

ett par år sedan och fördes på samma

likvagn som den unga till grafkoret.»»Nå, men spökerierna, då?»

»Jo, ser du, det är det besynnerligä.

De hästar, efter hvilka du åkte hit, forslade

gamla baronessan på hennes sista färd. Och

alltsedan den dagen skygga de, när de skola

förbi det där grafkoret.»

»Så besynnerligt.»

»Naja, det är inte allt. Hvarje natt, så

där mellan 12 och 1, hör man 4 à 5 tunga,

döfva slag, ungefär som man slår på en

tomlåda. De komma från ett lider, där den

gamla likvagnen står. Kan du förklara det?»

»Men är det icke någon hallucination»,

vågade jag anmärka. »Man tänker på

historien, och så sitter man och hypnotiserar sig

själf---

— Ahnej, vi ha allesammans hört det pà

samma gäng, gårdsfolket har också hört det,

och om du sitter uppe med oss i natt, skall

du äfven få höra det.»

»Jag har en plan, farbror.»

»Nå?»— 136 ~~

»Får jag taga en af drängarna med mig

i natt, så skola vi gå ned till lidret och

invänta spöket. Kanske är det någon som på

kif eller något särskildt intresse gör det där,

och då behöfs det nog två för att fånga

in honom — eller henne, ty på några andar

tror jag inte. De döda tala inte.»

»Gärna för mig — om du kan få någon

af drängarna med. De gå ogärna förbi

lidret t. o. m. på dagarna. Och för öfrigt, om

det skulle vara någon, som spelar puts där,

hur förklarar du det där med hästarna? De

ha väl intet spöke i sig häller?»

»Af hvem har farbror hört den där

förfärliga historien från början?»

»Det var af kusken. Han är gammal i

gården, och jag öfvertog honom som ett

inventarium. Men berättelsen om scenen

i grafkoret är sann, det vet jag.»

»Hm, hm, ja, jag får i alla fall ta" en

af drängarna med mig?»

»Ja, försök med Anders Rask, det skall— 137 ~~

vara den ende, som möjligen skulle våga

det. Ser du, folket här har för sig, att den,

som stör spöket, den skall dö innan årets

slut och aldrig få någon hvila i sin graf.»

»Har farbror någon cognac hemma?»

»Jo, bevars väl. Vill du ha?

»Ja, får jag taga med en plunta, så

skall farbror få se, att resultatet blir godt.

Det sätter mod i barmen för tillfället äfven

på den fegaste.

»Nåja, men gif honom inte för mycket.

Det finns därborta i hörnskåpet. Mina drängar

äro nämligen präktigt folk. Att de ta en

tår därnere i drängstugan och draga en

spader, det bryr jag mig inte om. De äro

emellertid aldrig berusade —»

När jag från supén gick ned till

drängkammaren för att preparera Anders Rask,

följdes jag af beundran från de unga, menmed ett tviflande, fastän godmodigt leende

af de gamla.

»Den ungdomen», sade farbror, »den är

sig lik i alla väder!»

Jag hade tur, när jag kom ned i

drängkammaren. Anders Rask var nämligen den

ende som var vaken. Ja, d. v. s. han satt

och halfsof mot en bordskant.

Bekantskapen var snart gjord. Jag hade

tittat in för att se, hur det såg ut, förstås.

Jag bjöd Anders på en cigarr, och då

vaknade han. Fastän han behandlade min 8-öres

cigarr som en dito tobaksfläta.

När jag föreslagit en »tolfva» för 25

öre partiet, blef det lif i Anders. Det

begrep han sig på. Och när Anders håfvat

in sin första 25-öring, slog jag mitt stora

slag.

»Det blir torrt i längden det här», sade— 139 ~~

jag. »Lyckligtvis tog jag med en plunta i

kylan. Ska" Anders ha en cognac?»

»Det var då riktigt kalas i kväll», sade

Anders med ett förnöj dt leende.

Socker och glas fanns, och Anders fick

sig en försvarlig sats, som jag, med mycket

moderation då och då förnyade.

När jag förlorat andra partiet, började

Anders bli talför. Och snart voro vi inne

på mitt älsklingsämne.

»Ja, nog vet jag, hvart den lea käringen

kom», sade Anders, »men så går hon igen också.»

»Ah, det är sant?»

Och så kom hela historien, som jag hört

förut af farbror, fastän den här och där var

åtskilligt färglagd.

»Jaså, Anders tror på spöken?»

Jag hade alldeles slagit ur hågen att

med min djupa(l) fond af vetande imponera

på honom.

»Spöken», skrek han, »inte finns det

några spöken, inte.»— 140 ~~

»Men det där med hästarne då ?»

»Ja, se det, se det — —»

»Och ingen har brytt sig om att se

efter någon natt därborta i lidret?»

»Inte har någon vågat det, inte?»

»Och Anders vågar naturligtvis inte

heller?»

»Bevars väl, nog är jag karl för min

hatt. Men om det är elakt folk, som ställer

till det där spektaklet, så borde det allt

vara två, som passade dem.»

»Då gå vi två! Hvad? Nu i natt?

Följer Anders med? Så ska" vi nog taga

reda på eländet.»

»Ja, det gör jag visst det. Det ska bli

lifvat!»

»Hur dags ska vi gå?»

— Åh, klockan tolf, tänker jag. Vi

hinner allt några tolfvor till», sade Anders,

1 det hans blickar smekande foro öfver de

2 vunna 25-öringarne och pluntan._ I4I _

Natten var becksvart. En lätt susning

drog igenom de åldriga lindarne, när vi

kommo ut på gården. Det var det enda

ljud som förnams.

Vi smögo oss som tjufvar till ort och

ställe och satte oss ned i ett hörn af lidret

bakom en upp- och nedvänd skrofkärra.

»Där står det gamla skrället», hviskade

Anders och förde armen ut i mörkret. 1

Klockan slog kvarten öfver tolf från

herrgårdsbyggnaden.

»Besynnerligt att ingenting hörs», sade

Anders.

Vi började redan nu kunna skönja

föremålen ganska bra. Jag såg den där

likvagnen. Jag tyckte den liknade en

jättespindel.

Strax efter klockan slagit x/2t kände jag,

huru Anders började skaka i hela kroppen.

Han hackade tänder. »Se, se», sade han

sakta och pekade mot ingången.

»Tyst för allt i världen», hviskade jag.— 142 ~~

I mörkret framskymtade en manlig

individ.

»Se Anders, där ha vi spöket. Det är

ju en människa med kött och blod», tutade

jag i örat på Anders. »Låt honom nu börja

klämta bara, så ta vi honom se"n.»

Mycket riktigt skred gestalten fram till

likvagnen, och snart hördes ett

öronbedöf-vande slag därifrån, åtföljdt af 3 andra,

med korta uppehåll.

Men efter det fjärde slaget ljöd ett skri,

så vildt och förfärligt, att jag aldrig hört

maken ur en mänsklig strupe.

Vi hade nämligen skyndat upp, och

just som fjärde slaget dånade, lade vi

van-tarne på spöket, som vi mera dödt än

lefvande släpade ned i drängkammaren. Där

befanns spöket vara — kusken. Han var

alldeles blå i ansiktet och käkarne slogo

mot hvarandra.— 143 ~~

När jag trefvat mig fram till

hufvud-byggningen och kommit in i förstugan,

möttes jag af hela familjen och drogs in

till en varm brasa och doftande kaffe.

»Du ser blek ut, min gosse, sade

farbror, var det du som skrek till så

förskräckligt?»

»Jag? Nej, det var kusken.»

»Kusken? Allesammans sågo ut som

ett frågetecken.

Och så kom berättelsen om den stora

händelsen. Att den väckte jubel hos

allesammans, var ju klart. Farbror tog mig i

famn och sade, att jag räddat hela gården

från en sannskyldig mara. Och jag skulle

minsann inte ha gjort det för inte.

Åtminstone behöfde jag inte tänka på utgifterna

för vårterminen, när jag efter jul reste

tillbaka till Uppsala.— 144 —

Dagen därpå var det stort förhör på

farbrors kontor, i närvaro af allt hvad

tjänstehjon, gården med utgårdar hade. Och

kusken fick afgifva en fullständig

bekännelse. Han hade tyckt, att ett gammalt

adelsgods utan sitt spöke inte var något

bevändt med. Det där med hästarne var

ett knep, han använde, ett häftigt ryck i

tyglarne. Och sedan hade han underhållit

tron på spöket genom de där

»klämtnin-garne» på likvagnen, frambringade med en

potatisstöt. Han erkände äfven, att han då

och då förtjänat en hacka på att berätta

historien.

Farbror, mild och förlåtande som alltid,

behöll dock det gamla inventariet, som dock

degraderades till ladugårdsskötare. Anders

Rask skulle få lära köra ordentligt och sedan

få gamle kuskens plats.__ Hi _

Och nu skygga aldrig hästarne mer,

när de se grafkoret. Och i likvagnen har

det upphört att spöka. Det kan inte spöka

där — ty dagen efter förhöret höggo

farbrors gossar och jag sönder den till småved.

Och allt folket i trakten har fått sin

alldeles särskilda uppfattning om andar och

spöken.

Bilder ur verkligketen.ETT BARNDOMSTYCKE.

Han stod vid sina önskningars mål i

dubbel bemärkelse: Han hade tagit

medicine licentiaten och några dagar därefter

firat bröllop med sin ungdoms älskade

Det var två af de stora vägmärkena i

hans lif, och han kände inom sig en

fruktansvärd kraft, samtidigt som han var glad

och tacksam i sitt hjärta, ty han var en god

människa.

Hans hustru och han voro lika gamla,

30 år. I den lilla idylliska landsortsstaden

gränsade deras föräldrars trädgårdar intill

hvarandra, skilda endast af ett staket. Och

i ett hörn af trädgårdarna, under en väldig

lönn, hade han redan som ung ofta i

verkligheten uppleft en del af Pyrasmus" och

Thisbes kärlekssaga, ungefär samtidigt som— 147 —.

han studerade den i Ovidius, d. v. s. i 6:e

klassen. Så länge han mindes tillbaka hade

han hållit af henne, som nu var hans

hustru. Så småningom hade synkretsen

vidgats, och »det afundsjuka staketet» icke

längre lagt några hinder i vägen för de två

unga att utbyta smekningar, och när

me-dikofilen var aflagd, firades förlofningen.

Förlofvade studenter plär det sällan bli

något af, d. v. s. om de fortsätta vid

akademien. Den professor af Värmlands nation

i Uppsala, som sade, att förlofvade

studenter voro en styggelse, hade nog inte så

alldeles orätt. Ty tråkigare ungdomar får

man väl leta efter. Men det är synd om

största delen af dem, jag menar alla dem,

som äro mycket fattiga och som se

framtid och giftermål i ett sådant hopplöst

fjärran, att de stundom betagas af verklig

förtviflan. »Hon väntar! Arma, älskade flicka,

tänk så länge hon skall vänta. Kanhända

skall hon tröttna och när han tagit sin exa-— iö48 —.

men och står redo att hemföra henne som

brud, kanhända hon vändt sin håg åt en

annan». Med dylika osunda meditationer,

varierade i det oändliga, utfylles under de

första terminerna större delen af en

förlofvad students dag. Brefskrifning ta"r den

återstående delen.

Men det finnes äfven förlofvade

studenter i hvilka det är kärna, hur fattiga de än

äro. De tänka på examen som en kär plikt

och låta ovilkorligen de erotiska känslorna

underordna sig ända till den dag, då de ha

rättighet att träda i förgrunden. Det är

pliktens, sanningens och rättskaffenhetens

präktiga, härliga män. Den unge läkaren

var en af dem.

Ären gingo. Läkaren hade redan

ordinarie plats och fick räkna tjänsteår. I sin

syssla fick han ofta sätta nerverna på hårda— l49 —■

prof, ty han var mycket omtyckt af

allmänheten, och hans praktik var mycket stor.

Men doktorn hade alltid ett dystert

drag i sitt ansikte. Det låg liksom ett moln

på hans panna. Om man icke vetat, att

han blef mer förmögen för hvarje dag,

skulle man misstänkt tryckande ekonomi.

Han hade varit gift i fyra år. Ibland

kunde han, den hyllade läkaren, stora, friska

karlen, gråta öfver sig själf, ty han märkte,

hur han höll på att degenereras. Eller var

inte det degeneration, när en äkta man, efter

fyra års barnlöst äktenskap, tycker att hans

oförvitliga hustru förefaller mera som en

gammal väninna än som maka? Han visste,

att han var gränslöst otacksam, men han

kunde icke hindra tankarna att komma:

hans hustru var för gammal.

Något nytt hade de egentligen aldrig

att säga hvarandra. Man går icke ostraffadt

förlofvad i åtta år! Det enda, som

disputerades, var matfrågan, ty doktorn tyckte- iso —

om att lefva godt. Han gick till sitt arbete,

hon till sitt kök, där hon tillbringade större

delen af sin dag. Man träffades vid

måltiderna, och när kvällen kom, gick man till

sängs efter ett hvardagligt »god natt».

Efter flera å rad genomvakade nätter

hade doktorn blifvit hypernervös, och vid

en frukost kom det där fram, som han länge

gått och burit på. Hon fick veta, att hon

var »bra gammal». Hon gaf lika godt igen

och upplyste honom om, att han icke

lämpade sig för äkta man och att hon kände

sig ytterligt besviken i sitt äktenskap. Det

ena ordet gaf det andra. Båda refvo de

ned allt hvad de i ungdomen byggt upp,

men samtidigt växte där upp en mur

emellan dem, hög och stark.

Efter morgonmottagningen lade sig

doktorn att hvila en stund i sitt

mottagningsrum. Han kände sig fysiskt alldeles förbi,

och, hvad nästan värre var, han kände, att

han betett sig oändligt lumpet åt mot sin— i5i —

stackars hustru. Han var denna dag så

ytterligt känslig, att han reagerade för det

allra minsta. Under mottagningen hade en

fattig kvinna varit uppe och bedt om

pe-kuniär hjälp. Hon hade beskrifvit sitt elände

så, att doktorn måst vända blickarna ut

genom fönstret, och när han gaf henne en

summa pängar, vågade han icke se upp, ty

hans ögon voro tårade.

Men den där goda gärningen uppvägde

icke de naggande kvalen. När en hederlig

och präktig karl begår en öfverilad

handling, som han efteråt inser vara lumpen,

betages han af en outsäglig leda vid och

ringaktning för sig själf. Ja, man har ju

sett exempel på, att dylika ovärdiga

handlingar hos känsliga naturer satt

själfmords-vapnet i deras hand.

Han ringde--

»Bed doktorinnan komma hit.» Hon kom.

Och fem minuter efter hennes inträde föll

den höga och starka muren i grus, och- ij2 —

doktorinnan låg, gråtande af lycka, i sin

makes armar. Och doktorn upptäckte, att

hans lilla hustru ännu hade gropar i

kinderna.

* *

#

Men allmänheten är svår att

tillfredsställa. Nu säga doktorns patienter, att han

inte på långt när är så artig och snäll som

förut. Han ser inte heller så allvarlig ut

som han borde som läkare När man

kommer in i hans mottagningsrum, kan man

ibland få höra honom gnola en melodi och

slå takten på bordet. Är det fasoner det?

Ja, den gode doktorn är nog inte så

alldeles helt inne i sitt mottagningsrum, ty

ibland är hans själ på annat håll. Hans

tankar gå till hans lilla hustru. Och det

är jubel i de tankarna, ty de sia om

verklig lycka, som snart skall slå ut i full

blomning.KAMRATERNA.

Karl och Anders Trulsson voro

handlande i samma stad. För bekvämlighets

skull kallade man dem rätt och slätt »herr

Karl» och »herr Anders» n. b. när man

talade om dem. Annars hette det »herr

grosshandlaren».

Herrarna Trulsson voro icke släkt. Men

de hade växt upp tillsammans, gått i

samma skola och blifvit studenter på samma

dag. De hade »studerat» i Uppsala 4

terminer, lämnat akademien i hvarandras

sällskap, gått genom handelsinstitut i Göteborg

och sedan ingått som kompanjoner i

fädernas gamla firmor. Efter en följd af år hade

de blifvit chefer för hvar sitt gamla

handelshus. Och kort efter hade de, med en

veckas mellanrum firat bröllop. Nu vid— T54 —

några och fyrtio års ålder, voro de båda

stadsfullmäktige i den lilla landsortsstad, som

sett dem födas och i hvars jord antagligen

deras kroppar en gång skulle multna.

Till herrarna Trulssons lugna och säkra

framåtgående i lifvet hade naturligtvis

mycket bidragit, att de haft burga föräldrahem,

ty när de sändes till Uppsala — icke för

att taga någon examen, ty »det behöfde

de icke», utan för att få lite polityr — voro

de lika de flesta andra studentpojkar i »seder

och bruk». De festade och hade roligt i

två år. »Gubbarna» hade ofta varit uppe och

hälsat på, och hade då delat sönernas

roligheter, utan att gifva några »varningssignaler».

Och när två år gått, blefvo Karl och

Anders helt enkelt hemkallade för att

prepareras för affärslifvet. Och hjärtligt blefvo

de emottagna i hemmen. Där var ingen så

enfaldig, att fråga efter »examen». Det hade

man ju aldrig begärt.

De två blifvande affärsmännen höllo om— 155 —

aftnarne ofta till på »stadshotellet», stadens

enda värdshus. Kanske »polityren» från

Uppsala — eller kanske det var

föräldrarnas stora förmögenhet? — gjorde, att de

båda ungdomarna kände en obetvinglig lust

att flyta »ofvanpå». Allt nog de frotterade

sig sällan med gamla bekanta. De togo

sitt bord för aftonen, och där fingo de sitta

i fred. Det var ingen som vågade störa

dem.

De reflekterade aldrig öfver den

omständigheten att de fingo sitta i fred. De

trifdes så innerligt väl på tu man hand. De

lefde på minnena från Uppsala och

Stockholm och från den korta vistelsen i

Göteborg. Där den enes minne svek, kom den

andre fram med en rolig historia:

»Ja, men du minns väl! Minns du inte —

Och så kom historien fram, och de

skrattade, ett sådant där hjärtligt, lugnt

skratt, som svär emot allt hvad bekymmer

heter.- i56 -

När de bildat egna hem, såg det illa

ut för de glada kamrataftnarna. Vid

bjudningar familjerna emellan fingo dock

männen alltid några timmar för sig själfva.

Men skrattet lät icke riktigt så otvunget.

»Man var ju i ett hem», och hemmet måste

hållas i hälgd. Och när man var inne i ett

af de »dyrbaraste» ögonblicken, kunde man

helt oförmodadt bli störd, just som frågan

»minns du, minns du?» kom som inledare

till en rad af hundratals gånger omtalade

historier.

När några år gått, började det rycka i

de gamla trådarna af längtan att något

oftare få komma tillsammans utom hemmet.

Som män med växande anseende kunde

dock herrarna Trulsson icke tillåta sig detta

i den lilla »landsortshålan». Men tidt och

tätt fingo de »affärsresor», besynnerligt nog

alltid på samma dag och alltid med

Stockholm som mål.

Utelifvet i Stockholm hade dock icke_ 157 -

någon eggelse för dem. De togo in på ett

anspråkslöst hotell och hade utomordentligt

roligt vid sina besök på gamla källare,

»Piperska muren» och till och med »Freden»

och den numera slopade »Flaggen». Där

kände dem ingen, och de lefde om sitt

ung-karlslif de få dagar de voro på sin

»affärsresa». De slutade alltid vid några stilla

toddar på Bährs kafé, i ett litet rum, där

ingen störde dem och där »minns du

?»haglade tätt på småtimmarne.

Efter en sådan där utflykt kommo de

stora gossarna tillbaka liksom föryngrade

och med sol i blickarna. »Konjunkturerna

voro ganska gynnsamma», hette det, när de

träffade sina fruar.

Men i längden gick det inte med

»affärsresor». Fruarna Karl och Anders

Truls-son voro skarpsynta och hvad de möjligen

icke sågo, det sågo de rara »tanterna», af

hvilka hvardera familjen väl hade ett halft

dussin. Så blef det uppträden i familjerna,— 158 ~~

och de äkta männen, som voro filosofiskt

anlagda — kanhända därför att de i

Uppsala aldrig blifvit annat än »fil. stud.» —

resignerade. Och så gick det en lång tid.

De träffade hvarandra dagligen, men de

förtroliga, »minnesrika» pratstunderna voro

förbi. Visserligen kunde hr Karl efter

middagen säga helt hastigt till sin äkta hälft:

»Jag springer öfver till Anders ett slag»,

men en timma därefter var äfven fru Karl

där, och lugnet var stördt.

* *

*

Mandadet för stadens riksdagsman hade

gått ut. Han kunde icke omväljas, ty han

var död. Han hade dött strax efter

riksdagens slut, just som hans period också var

slut. Men så hade han också alltid varit

så punktlig!

Att nyvalet skulle falla på hr Karl eller hr

Anders var en så gifven sak, att några fler

kandidater icke uppställdes. Och platstid-— 159 —.

ningen, som naturligtvis ville hålla sig väl

med båda styrpinnarna, framhöll bådas

förtjänster och uttalade som sin åsikt, att valet

af den ene eller den andre ovillkorligen

komme att bero af en ren slump, då de

båda hade lika stora sympatier i samhället.

Fruarna Karl och Anders visade vackra

prof på kulinarisk konst vid de talrika stora

och små tillställningar, som nu löpte af

stapeln i de båda grosshandlarefamiljerna.

Fruarna hade alltid varit »de bästa vänner

i världen», men riksdagsmannavalet stod

nu som ett ofridens spöke emellan dem. Och

fanns det något att tadla väninnans man

för, använde man tanterna som språkrör.

De gamla älskliga kvinnorna kunde ju icke

hjälpa att de icke hade— »tand för tunga».

Endast kandidaterna togo det hela med

lugn. De voro för gamla vänner för att

kunna hysa en så lumpen känsla som afund.

I början af hösten stod det stora

slaget. Herr Karl hade afgått med seger.— i6o —

Herr Anders var den förste att

gratulera sin gamle vän. Men fru Anders grät

af harm.

»Där har du för all vänskap mot den

där gemena människan, som jag aldrig

kunnat tåla», sade hon. Kunde just tro, att det

skulle gå så. Alltid skall han vara den

förste, fastän du har långt mera kunskaper(!)

än han och alltid varit vänlig och

förekommande mot alla. Jag är så ond på Karl"s,

jag kommer aldrig att tåla dem mer. Och

så mycket du vet, i det här huset slipper

ingen af dem mera in.»

»Kära du, om tre år det nytt val igen.

Och då kanhända ...»

»Jaså! Jaså. Nej du, den de valt en

gång kunna de gärna behålla. Jag skulle

hålla mig för god, om jag vore som du,

att efterträda honom.»

Sedan hr Anders fått till lifs detta

praktexempel af kvinnlig konsekvens gick

han ut. För första gången efter sitt äkten-skap gick han ned på »stadshotellet». Den

förste, han då fick se, var den nyvalde

riksdagsmannen, som stod på ett bord och höll

tal för en intresserad åhörarekrets.

* *

*

Januari var inne. Hr Anders hade just

följt sin gamle vän till stationen. Hr Karl

skulle upp till Stockholm för att inträda i

senatorernas led.

I den kalla vinteraftonen traskade hr

Anders hem, dyster i sitt sinne. Han kände

det som om han följt sin gamle vän till

grafven. Omedvetet uppdrog han en

jämförelse mellan kärlek och vänskap. Och han

fann, att verklig vänskap är kärlek i sin

renaste, finaste form. Nu var han ensam i

fyra långa, tråkiga månader. ..

Men plötsligt stannade han och tittade

upp mot den stjärnströdda himlen. Stadens

poliskonstapel passerade just förbi och gjorde

en ståtlig honnör. Men herr Anders ob-

Bilder ur verkligheten. 11observerade honom icke. Det hade kommit

något af tjufpojksglimt i hans ögon.

»Visst sjutton», mumlade han. »Ett

sådant nöt jag var, som inte tänkte på det.

Och med spänstiga steg gick han hem.

Och hans uppsyn var så vänlig och glad,

att när han trädde in, blef hans fru alldeles

förvånad och fick sina alldeles egna tankar

om vänskapen.

Några dagar efter var bokslutet klart.

Och då reste herr Anders till — Stockholm.