Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustaf ...

Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustaf ...

Inledning.

Då Erik XIV i början af år 1561 sände en

beskickning under Claes Christerson Horn till staden Reval för

att förmå denna stad att underkasta sig Sveriges rike,

lades första stenen till grundläggande af ett svenskt

östersjövälde. Detta är dock ej så att förstå, som om

målet redan denna tid varit klart och bestämdt

uppfattadt af Sveriges statsmän. Först under Gustaf Adolfs

regering sträfvar Sverige medvetet efter ett »dominium

maris baltici». Vid denna tid voro dock dessa planer i

det närmaste sammanväfda med och beroende af de

religiösa intressena, så att det är endast och allenast

under Karl X Gustafs korta och lysande regering, som

Sveriges yttre politik med fulla skäl kan kännetecknas

såsom uteslutande riktad på att åt Sverige skaffa ett

oinskränkt välde öfver Östersjön.

Sveriges utvidgningsplaner mötte redan i begynnelsen

motstånd af de makter, som ägde kuster vid Östersjön

eller som önskade förskaffa sig sådana på spillrorna af

det ramlade ordensväldet. Ryssland, Polen, Danmark,

kejsaren och flere tyska stater, alla uppträdde såsom

Sveriges fiender tid efter annan och sökte efter tillfällen

att motarbeta de svenska planerna och att själfva

utvidga sitt inflytande vid Östersjön. Alla ledo de dock

större eller mindre förluster genom de svenska vapnens

framgångar och måste i högre eller lägre grad gifva

vika för de svenska fordringarna. Det konsekventa

genomförandet af Sveriges östersjövälde fordrade Danmarks

och Polens undergång, och Sverige var nog mäktigt efter

Westfaliska freden, för att en konung med Karl X Gustafs

egenskaper skulle kunna våga ett så djärft försök. Flere

samverkande orsaker räddade dock dessa makters

själfständighet, stäckte för alltid de stolta svenska planerna

och återstälde jämnvikten i norden.

En af dessa orsaker och ej den minst viktiga var

det inflytande, som Nederländerna till Sveriges skada

utöfvade vid de nordiska angelägenheternas afgörande.

Ingen af de makter, som innehade eller innehaft

kuststräckor vid Östersjön, hade nämligen större intresse af

jämnviktens upprätthållande vid detta haf än den vid Nordsjön

belägna nederländska republiken, vanligen under

1600-talet känd under benämningen Generalstaterna, och ingen

makt hade ock med större uppmärksamhet och med större

inflytande följt händelsernas utveckling i norden, än hvad

den gjort. Ingen stat kunde därföre också med mera

kraft och afgörande ingripa i ett ödesdigert ögonblick.

Viktiga voro de skäl, som tvungo Generalstaterna

att med uppmärksamhet följa den nordiska politikens

utveckling, ty frågan om östersjöväldet hade för dem ej

endast den allmänna betydelse, som jämnviktens

upprätthållande alltid har för en sjömakt. Generalstaterna hade

ju sin handel att tacka för sina rikedomar och sin makt,

och en betydlig del af denna handel gick på länderna

kring Östersjön, hvilka dessutom hade en särskild betydelse

för Staterna därigenom, att det var från dem, som man

hemtade större delen af det för skeppsfarten nödvändiga

materialet, såsom skeppstimmer, tjära och hampa Några siffror angående denna handel kunna vara upplysande.

Franske ambassadören i Haag Buzanval skrifver den 4 jan. 1599:

Förleden vecka kommo 600 skepp från Östersjön till Amsterdam; d.

14 okt. 1601: 8000 mastträd ha anländt från Östersjön. Se Vreede:

Nederland en Zweden, sid. 72. — År 1617 var det enligt holländska

ständernas register 4000 holl. skepp i Östersjön, och 1634 var det

6000 därstädes. Se Vreede: Inleiding tot eene Geschiedenis der

nederlandsche diplomatie II; 1, 327 och II; 2, bil. 28. — Inkomsterna

af frakthandeln på Östersjön ha beräknats till 36 tunnor guld. Groen

van Prinsterer: Handboek der Geschiedenis van het Vaderland III

366; »Omkring 2000 skepp fara af dessa länder på Östersjön,

nämligen tre resor dit och tre tillbaka varandes sex resor och görandes

altså tillsammans tolf tusen resor, hvaraf i Holland millioner

människor lefva». Se Bref från Sveriges resident i Haag H. Appelboom d. 24

jan. 1656. R. A. — Fridericia: Danmarks ydre politiske historie

1635—1645; II afd. sid. 207 påpekar, att sundstullsräkenskaperna tyda på

lägre siffror än de af nederl. förf. anförda. Sålunda skulle nederl.

skeppen i Östersjön 1532 uppgå till 510 och 1640 till 1600. Jämförd

med Vreedes siffra för 1634 visar denna sista uppgift af Fredericia

en skilnad af 4400 skepp. Bägge stödja sig på samtida handlingar.

De vid denna tid talrika bedrägerierna vid tullvisitationerna, samt

den oreda, som uppkommer genom sammanblandad beräkning af

skepp och antal resor, förklara ej fullkomligt denna stora skilnad.

Men upplysande är, att då enl. Vreede sist anf. st. 6000 nederl. skepp

foro på Östersjön, uppgingo alla de öfriga nederl. skeppen till 8850., så

att man kunde med fog, såsom en 1600-talets författare

gör, kalla handeln på Östersjön »grunden och själen, för

hela den nederländska handeln i de öfriga delarne af

verlden» Wicquefort: Histoire des provinces unies depuis 1648 del. II

sid. 359. Wicquefort skref på de Witts uppdrag på fransyska en historia

öfver sin tid, hvilken ånyo och fullständigt utgifvits 1861—1874..

Enär Generalstaternas inflytande på Sveriges yttre

politik har varit af en så afgörande betydelse under Karl

X Gustafs regering, kan det ej vara utan intresse att

följa i dess närmare detaljer de underhandlingar, som

fördes emellan de bägge makterna under ofvannämde

konungs regering. Dessa underhandlingar gå visserligen

ofta liksom vid sidan af de stora händelserna och rörde

ibland skenbart obetydliga frågor, men bakom dessa stodo

alltid viktiga intressen, och slutligen, då det gälde,

visade sig Generalstaterna äga makt att lägga den

afgörande vikten i vågskålen — och det svenska

östersjöväldet förblef en politisk dröm.

Det är en gammal sanning, som här knapt

behöfver påpekas, att hvarje historisk tilldragelse får sin rätta

belysning, då den betraktas i sitt historiska

sammanhang såsom en följd af förut gifna orsaker. Så bilda de

svensk-nederländska förbindelserna under 1500- och början

af 1600-talet en sammanhängande kedja af

underhandlingar, hvartill underhandlingarne under Karl X:s tid

omedelbart sluta sig. Till sitt innehåll och sin

betydelse framstå dessa därföre tydligare, om vi kasta en

blick på de föregående tidernas förbindelser.

Redan under medeltiden hade de nederländske

köpmännen idkat handel i Östersjöns farvatten och där

uppträdt såsom lübeckarnes medtäflare. Det var dock först

med den nya tidens början, som Sverige trädde i en

mera direkt förbindelse till Nederländerna och dessa

grundlade väl ej sin handel, men sitt handelsvälde på

Östersjön.

Det första skedet af Sveriges och Nederländernas

diplomatiska förbindelser kan räknas emellan de bägge

förbunden af 1525 och 1614. Detta skede är i

jämförelse med de följande en grundläggningens tid. Det

kunde ej vara något mera, ty den europeiska politiken

var ännu i många fall outvecklad och begränsad till

hvarje lands grannstater. Sverige och Nederländerna voro

dock bägge framåtsträfvande protestantiska makter med

gemensamma handelsintressen och kunde därföre ej gärna

undgå att komma i beröring med hvarandra. I den

gamla hansans krossande ägde de dessutom ett

gemensamt mål. Sveriges beroende af Lübeck hade länge

varit tryckande, det var förnedrande efter

öfverenskommelsen i Strängnäs af den 10 juni 1523, då lübeckarne

lade beslag på Sveriges snart sagdt hela handel såsom

belöning för den hjälp, som de lemnat under

befrielsekriget. Det blef därföre naturligt, att Gustaf Vasa

sökte främja Nederländernas handelsintressen Gustaf I:s Registratur II del. sid. 18, 25, 43, 47 m. fl. st.. Det var

dock en politik, som fick drifvas med stor försiktighet,

ty, utom att Lübeck ännu var en ganska mäktig stat,

kunde svenskarne lätt, ovana som de voro vid handel

och sjöfart, blifva lika beroende af Nederländerna, som

de nu voro af Lübeck. Slutligen tillkom en viktig

omständighet. Kristian II uppehöll sig i Nederländerna och

dref därifrån stämplingar för att återfå sina förlorade

kronor. Gustaf lyckades dock att lotsa sig igenom alla

dessa svårigheter, och en handelstraktat utan någon

politisk betydelse afslöts på tre år i Lübeck emellan

nederländska och svenska utskickade den 17 augusti

1525 Allen: De tre nordiske Rigers Historie V sid. 188—191.

Fördraget fins endast i sammandrag i ett bref från Gustaf I af d. 18 april

1527, tryckt i Åkerblads disputation 1782 samt i Gustaf I:s

registratur II 262—266; på bägge ställena med orätt angifvet såsom själfva

traktaten. Se Allen anf. st. V 358 not. 47., hvarigenom åt de nederländske köpmännen

tillförsäkrades fri handel på flere svenska hamnar, rätt för

köpmännen af vissa nederländska provinser att erhålla,

om de så önskade, svensk lots och konvoj till skydd mot

sjöröfvare i den svenska skärgården m. fl. bestämmelser,

egnade att värna deras handel.

Förhandlingar om förnyande och ytterligare

utvidgning af detta förbund Enligt Vreede: Nederland en Zweden var det endast fråga om

ratificering af 1525 års traktat. ägde rum under de följande

åren, likväl utan att något positivt resultat erhölls.

Nederländarne fordrade att blifva behandlade såsom

konungens »egna undersåtar och förbundskamrater» samt att

erhålla tullfrihet för vissa varor, hvilka fordringar

konungen ej ville erkänna Om dessa underhandlingar, hufvudsakligen förda af Olaus

Magni, se Vreede: Nederland en Zweden, Allen anf. st. V sid. 194—199;

Gust. I Reg. IV sid. 428 och Olaus Magni minister relation, tryckt i

Skand. Handl. I., och en viss obestämdhet i

förhållandet makterna emellan fortfor till följd häraf.

Att Nederländerna genom sina utvidgade förbindelser med

nordens riken förr eller senare skulle råka i strid med

den makt, som förut haft nordens handel i sina händer,

var lätt att förutse. Striden utkämpades under den s. k.

grefvefäjden, hvilken strid, utom många andra

betydelsefulla synpunkter, erbjuder den att utgöra en vändpunkt

i den nordiska handelns historia. Likväl fortfor efter

grefvefäjdens slut en viss osäkerhet i handelsförhållandena

att råda, enär en formlig fred ej afslutits mellan

nordens makter och kejsaren, Nederländernas dåvarande

herskare. År 1544 slöts slutligen mellan Danmark och

kejsaren fred i Speier, hvarigenom sundstullsförhållandena

för en lång följd af år ordnades. Sverige inneslöts i

freden, såvida densamma inom 6 månader ratificerades,

hvilket Gustaf Vasa dock ej fann för godt att göra, då

han blifvit temligen förnämt behandlad vid fördragets

afslutande, så att det var först 1550, Sverige slöt fred

med kejsaren Altmeyer: Histoire des relations commerciales et diplomatiques

des Pays-Bas avec le Nord de l’Europe sid. 474 o. följ. och Tegel:

Her Gustaffs Historia II 279..

Under den följande tiden antogo förhållandena i

Nederländerna en så allvarlig karaktär, att man där ej

gärna kunde tänka på att utvidga sina handelsförbindelser.

Förtryckets dagar hade börjat för de förut så

blomstrande och lyckliga Nederländerna. Nordens makter syntes

ligga alt för långt från de stora strider, som utkämpades

mot det habsburgska huset, för att de skulle blifva

indragna i dessa förvecklingar. Religionens band kändes

dock vid denna tid så starkt, att Wilhelm af Oranien

ej tvekade att söka efter hjälp, hvarhelst den

protestantiska tron bekändes. Till Johan III sändes därföre en

beskickning 1571 Se Vreede anf. st. sid. 10 och följ. I spetsen för

beskickningen stod Didrik Sonay, en i det nederländska frihetskriget berömd

man. Se Motley: History of the rise of the dutch Republic, passim.. Men vårt land hotades vid denna

tid af den katolska reaktionen, understödd af själfva

konungen, som således ej kunde känna sig böjd att hjälpa

förtryckta protestanter, så att beskickningen blef utan

resultat. Den har dock sin märkvärdighet, i det att

då för första gången framhålles, att Sverige och

Nederländerna ej blott äga gemensamma kommersiella utan

äfven gemensamma politiska och religiösa intressen, en

synpunkt som sedermera under en följd af år hålles i

sikte.

Nederländerna hade under Johans tid förgäfves

begärt Sveriges hjälp. Under hertig Karls tid blef det

Sverige, som gång efter annan förgäfves sökte hjälp hos

de nu genom sin nyförvärfvade frihet uppblomstrande

Nederländerna. Karls politik var liksom Nederländernas

protestantisk och anti-habsburgsk, likheten i intressen

kunde man ej förneka, men oviljan i anledning af den

förut visade likgiltigheten tillika med Sveriges stora yttre

svaghet och inre partisplittring gjorde de förenade

provinsernas ledande män likgiltiga för de framställningar,

som upprepade gånger gjordes från Sveriges sida. Nästan

hvarje år afsände Karl en beskickning till Nederländerna,

men det oaktadt fick Sverige ej ens deltaga i de

pågående fredsunderhandlingarna med Spanien Se Vreede anf. st. sid. 21 och följ..

De nederländske köpmännen voro dock ej likgiltiga

för de fördelar, östersjömarknaden erbjöd. Efter

befrielsekriget hade nämligen de fria provinserna utvecklat sin

förut ganska aktningsbjudande handel till en förut icke

anad höjd, och, såsom redan förut nämnts, af denna

handel var den på Östersjön den viktigaste. Till de

förenade provinserna förde denna handel rikedom och makt;

till norden kom med de främmande skeppen och varorna

en märklig kulturströmning och en icke obetydlig

invandring, som lemnat djupa spår i flere af våra sociala

inrättningar, i vår konst och i vår industri. Denna

nederländska kulturströmnings inverkan på vår inhemska

odling är ett till största delen oskrifvet blad i vår

historia och därtill ett af allra största intresse Såsom exempel på Nederländernas inverkan på vår kultur i

början af 1600-talet erinra vi om Göteborgs grundläggande, se

Odhner: Sv. Städernas och borgerskapets hist. före 1633 sid. 70; om

de många svenskar, hvilka såsom Jakob de la Gardie och N.

Stjernsköld lärde krigaryrket i Nederländerna, och om de nederländska

värfvade trupper, som understundom voro i svensk tjänst se

Lodewijk de Geer, eene bijdrage tot de handelsgeschiedenis v. Amsterdam

(1834) sid. 126 och följ. Louis de Geers namn talar tillräckligt om

nederländarnes inflytande på vår industri. Våra handelskompagnier

påverkades af nederländska författningar, den svenska statens

penningetransaktioner gingo genom nederländare, och det svenska

myntväsendet ordnades efter nederländskt mönster. Se Carlson: Karl

XI:s Historia I sid. 57, Odhner: Sveriges inre Hist. under Drottn.

Krist. förm., Hallenberg: Gustaf Adolfs Historia V 212, samt Wiberg:

Louis de Geer, Liège 1876. — Äfven vår lärda bildning påverkades

från Holland. Se Annerstedt: Upsala Universitets historia sid. 260.. De

diplomatiska förbindelserna bilda nästan endast en

utansida till denna viktiga historiska företeelse, men visa sig

dock alltid såsom en säker mätare af den större eller

mindre lifligheten i förbindelserna länderna emellan.

Den tilltagande östersjöhandeln måste dock förr eller

senare framkalla förvecklingar, som skulle uppfordra den

nederländska republiken att närma sig Sverige. År 1610

finna vi ock omtalad en nederländsk beskickning till

Sverige, hvilken dock i flere afseenden hade en enskild

karaktär, då den bekostades af några köpmän i

Amsterdam, som lidit förlust under det pågående svensk-polska

kriget, ehuru ett bref från den nederländska regeringen

medföljde. Något förbund hade denna beskickning dock

ej uppdrag att afsluta.

Under dessa förhållanden utbröt det s. k. Kalmarkriget.

Redan ryktet om detta krig föranledde afsändandet af en

ny beskickning från Generalstaterna för att mäkla fred

i Norden. Kriget hade likväl redan utbrutit, då den

dit anlände. Mottagandet i Danmark var kallt. Karl

IX gjorde däremot alt för att vinna nederländarne och

för att öfvertyga dem om, att de hade gemensamma

intressen med Sverige Om dessa beskickningar se Vreede: anf. st. 29—41; 45—49;

Hallenberg: Gustaf Adolfs Historia I 92—98; 360.. Något förbund blef dock ej häller

nu afslutet, men Danmarks hållning såväl angående

sundstullen som gent emot Spanien väckte stor oro i

Nederländerna och närmade dem till Sverige.

Redan den 3 mars 1613 sökte Generalstaterna

därföre genom förbund med sin gamla fiende Lübeck ett

stöd mot det tvång, som Danmark hotade genom

sundstullen att utöfva på östersjöhandeln. De föreslogo sedan,

att Sverige skulle biträda detta förbund, men då Gustaf

Adolf härvid gjorde svårigheter, afslöto de med Sverige

ett särskildt förbund den 4 april 1614.

Generalstaternas gamla handelsfriheter bekräftades och nya utlofvades,

dock skulle Sveriges öfverhöghet öfver Östersjön blifva

okränkt. Nederländarne skulle äga rätt att handla på

Riga och andra vid Nord- och Östersjön belägna städer,

äfven om dessa af svenskarne belägrades. Dessutom

lofvade hvardera parten att, om så fordrades, bistå den

andra med 4,000 man. Underhållet skulle bestås af den,

som lemnade hjälpen. I stället för manskap kunde hjälpen

utgöras af skepp, krigsförnödenheter eller något dylikt.

Detta förbund slöts på 15 år och ratificerades den 28

juli 1614 af Gustaf Adolf och den 6 febr. af

Generalstaterna Hammarstrand: Försök till en historisk framställning af

förhandlingarne om Sveriges deltagande i 30-åriga kriget sid. 16, 17..

Från detta förbunds afslutande och till 1645 kan

man räkna det andra skedet af de svensk-nederländska

förbindelserna. Under denna tid utvecklade sig så väl

Sverige som Generalstaterna ojämförligt snabbare än

under den föregående och erhöllo en ej förut anad

betydelse i det europeiska statssystemet. Ett vänskapligt

förhållande emellan dem var befästadt, och de fleste

af deras framstående statsmän insågo den stora

betydelse, ländernas förbindelse ägde. Fruktan för

Danmark och intresse för sundsfrågans lösning utgjorde

medelpunkten för de bägge makternas förhandlingar. Men

äro beröringspunkterna emellan tvänne land många, så

kunna, låt vara att intressena i de fleste fall äro

ensartade, lätt nog orsaker till split och söndring uppstå. Så

ock här. Den nederländska republiken var skarpt

söndrad i tvänne partier, det aristokratiskt-monarkiska, i

spetsen för hvilket trädde huset Oranien, och det

byråkratiskt-provinsiella. Det var detta sistnämnda parti,

som under den store statsmannen Olden Barneveld hade

afslutit 1614 års förbund. Blott detta kunde hafva varit

tillräckligt, för att det oraniska partiet skulle betrakta

detsamma i en mindre fördelaktig dager. Andra skäl

tillkommo. Oraniernas politik var endast i en ringa grad

en handelspolitik, och de voro därföre utan agg till

Öresunds väktare, Kristian IV. Snarare sågo de i honom

de tyska protestanternas naturlige beskyddare. Det blef

ock detta parti, som kom att försvaga det svenska

intresset i Nederländerna Arend: Allgemeene Geschiedenis des Vaderlands III 3.. Det första beviset på denna

ändring i republikens politiska uppfattning finna vi i det

förbund, som i maj 1621 ingicks med Danmark, hvilket

förbund visserligen skulle lemna föregående allianser

orubbade, men med kännedom om Sveriges och Danmarks

förhållande vid denna tid, blef den naturliga följden däraf,

att en viss köld inträdde emellan Sverige och Staterna Arend anf. st. III 3; 586—590; 592—612..

Emellertid hade den stora strid utbrutit bland

Tysklands makter, som mer och mer skulle ådraga sig den

allmänna europeiska uppmärksamheten. Sveriges unge

konung såg klarare än någon, huru alla strider

uppgingo uti en enda, protestantismens strid mot

katolicismen, och önskade uppriktigt befordra en nära

sammanslutning af de protestantiska makterna. Talrika

underhandlingar fördes till detta måls förverkligande, och

Sveriges och Nederländernas förbindelser under denna tid

utgöra blott en integrerande del af dessa allmänna

protestantiska underhandlingar. Gustaf Adolf var särskildt

mon om nederländarnes deltagande i ett allmänt

protestantiskt förbund och försummade intet tillfälle att vinna

dem. »Haag är teatrum för alla handlingar och actien i

Europa», sade Gustaf Adolf till den nederländske

diplomaten i Sverige, Gaspar von Vosbergen Vreede: Geschiedenis der Nederlandsche diplomatie I 1.. Något

förbund emellan de protestantiska makterna kom likväl ej

till stånd, hufvudsakligen genom den gamla misstron

emellan nordens konungar, och Gustaf Adolf egnade som

bekant i stället alla sina krafter åt det polska kriget Schybergson: Underhandlingarne om en evangelisk allians,

1624—1625..

I och för utförande af detta krig blef han dock

nödsakad att föra en handelspolitik, som på det ömmaste

berörde de nederländska handelsintressena och mer än

något annat skulle försvaga de svensk-nederländska

förbindelserna och de politiska skäl, som för desammas

bibehållande förefunnos Schybergson: Sveriges och Hollands diplomatiska förbindelser

1621—30. Särskildt om Danzigs betydelse för staterna se i ofv. anf.

arbete Camerarii bref af d. 20 juli g. st. 1626. — Danzigs kornutförsel

år 1649 var 99808 läster, se Löschin: Geschichte Danzigs sid. 397.. Gustaf Adolf fann sig nämligen

föranlåten år 1626 att bemäktiga sig tullen i Danzig,

och denna stad förbjöd då själf all handel, på det att

Sverige ej skulle draga någon fördel af tullen. För

Generalstaterna, hvilka i Danzig hade en af sina allra

förnämsta handelsplatser, kunde detta icke vara annat än

i hög grad oroande, och de sökte beveka Gustaf Adolf

att afstå från detta företag Arend anf. st. III 4; 219, 223—226, 230.. Gustaf Adolf försökte

visserligen fortfarande att på underhandlingens väg och

med erbjudande af förmånliga vilkor vinna

Generalstaterna, men förgäfves.

Med år 1629 var 1614 års förbund tilländalupet, och

protestantismens beklagliga ställning under detta år

tycktes tydligt tala för ett förnyande af detta förbund

emellan tvänne af hennes hufvudmakter. Förmonligt var ock

det förslag, Gustaf Adolf genom Camerarius framstälde.

Generalstaterna skulle få rätt att handla på städer och

hamnar vid Nord- och Östersjön, belägna inom svenska

fienders område, med blott undantag af Danzig. Gustaf

Adolf lofvade uppsätta 28,000 man och en flotta af 50

segel att skydda Östersjön, mot att Staterna understödde

konungen med 50,000 rdr i månaden och däraf betalte

på förhand 150,000 rdr samt lemnade 12 skepp, hvilka

skulle ställas under den svenske konungens befäl.

Dessutom fick Camerarius i uppdrag att, om detta förslag ej

antogs, skulle han föreslå en förnyelse af 1614 års

förbund, likväl med iakttagande af de förändringar, som

de förändrade tidsförhållandena kräfde. Staterna skulle

erhålla lättnad i de besvär, som tryckte deras handel i

Preussen, men med den betydliga inskränkningen, att

eftergiften ej skulle gälla Danzig, Memel och hamnarne

vid Curische Haff, och handelsfriheten skulle ej få

utsträckas till misstänkta eller till krigsbruk tjänliga fartyg.

Generalstaterna, om ej obenägna för förbundets

förnyande, ansågo dock, att deras hotade handelsintressen

fordrade stor försiktighet vid emottagande af Gustaf Adolfs

förslag. Redan i april 1629 framlades desamma af

Camerarius, men först i mars 1630 utsågo Staterna

deputerade för att härom öfverlägga. De kunde dock ej

besluta sig för att afsluta ett förbund med Sverige, och

klagomålen öfver tullarne i Preussen fortforo Schybergson sist anf. st. LXXXVII och ff..

Under det dessa förhandlingar pågingo,

underrättades Staterna den 26 juli 1630 af Camerarius om, att

Gustaf Adolf landstigit med en armée i Tyskland, och

till trots af alla misshälligheter makterna emellan väckte

Gustaf Adolfs segertåg i Tyskland den lifligaste

genklang hos Generalstaterna Arend anf. st. III 4, sid. 517..

Förbundet blef ej häller under den följande tiden

förnyadt, ehuru väl Sverige med freden i Stumsdorf

förlorade de preussiska hamnarne och således detta tvistefrö

upphörde. Ifrån 1635 är det dock mera Sverige än den

nederländska republiken, som är likgiltig för ett

förnyande af förbundet Odhner Sveriges inre Hist. under Dr. Kr.s förm. sid. 80.. Försök gjordes vid denna tid att

skapa en svensk handel och en svensk industri, och man

ville ogärna genom ett nytt fördrag binda sig vid sina

gamla förlagsmän, Staterna. Dessa å sin sida hade fått

erfara, att äfven andra länder än Sverige kunde utöfva

ett tryckande tullsystem i Östersjön Fridericia: Danmarks ydre politiske Historie 1629—1645. —

II sid. 50., och dessutom

önskade de nya tillfällen att kunna öfvervaka och om

möjligt hämma den svenska utvecklingen. Driffjädern,

som slutligen sammanförde de båda makterna i ett nytt

förbund, var nu liksom 1614 fruktan för Danmarks alt

för oinskränkta välde öfver Sundet, med ty åtföljande

tullar.

Sundstullen räknar sin upprinnelse från förra

hälften af 1400-talet och hade alltid afgifvits, om ock ej

utan protest, af de sjöfarande nationerna Fridericia anf. st. I sid. 4.. Det var

först 1600-talets nederländske rättslärde, som började i

fråga sätta rättmätigheten af denna uppbörd vid en

allmän vattenväg, och detta samtidigt med att Kristian IV

på det mest godtyckliga sätt ändrade tullsatserna och

förordningarna för visitationerna af fartygen Fridericia anf. st. I 180, och II 210.. Det

finansiella trångmål, hvaruti Danmark genom sitt

deltagande i trettioåriga kriget råkat, nödvändiggjorde till

en viss grad dessa åtgärder. Det trots och den

nyckfullhet, som på alla områden utmärkte Kristian IV,

framträdde dock särskildt här, därigenom att sundstullen icke

stod under riksrådens kontroll, så att Anf. st. II 193. under åren

1629—1639 sundstullen underkastades icke mindre än åtta

förändringar van Hoeven: Der Sondtoll sid. 64.. År 1635 infördes nya, stränga

visitationsregler Fridericia anf. st. II sid. 212., hvarigenom den förut mycket brukliga

förfalskningen af svenska certifikat försvårades. Under året

1638 höjdes tullen, och ytterligare tillkommo 1639 en

förhöjning samt nya, tillskapade afgifter 1639 års tull var lika med 1628 + 1629 årens tull; 1629 års tull

= 2 gånger 1628 års tull + 1 % på alla varor. V. Hoeven anf. st.

sid. 66.. Förbittringen

var allmän i Nederländerna. Kvarhållna fartyg i

Danmark, tillika med ett högst onådigt emottagande af en

dit afsänd ambassad Fridericia anf. st. II sid. 227—229., voro omständigheter ej egnade

att förbättra stämningen emot Danmark i Nederländerna,

lika litet som den ambassad, Kristian IV vid denna tid

afsände till Spanien.

En ambassad till Sverige med uppdrag att afsluta

ett nytt förbund, kraftigare än det af år 1614, var

en lika naturlig som nödvändig åtgärd. Redan i augusti

1639 var ambassaden påtänkt, i juli 1640 anlände de

nederländske sändebuden till Stockholm. De emottogos

väl, och deras förslag om förbund framkallade långa

öfverläggningar i rådet. Axel Oxenstjerna tillrådde vid

detta tillfälle en förnyad sammanslutning mellan de bägge

makterna. Förmyndarregeringen sökte att begagna

tillfället att göra Göteborg till en nederlagsplats för den

nederländska handeln, och äfven ett förslag om en kanal

genom Sverige för att undvika Sundet framstäldes Odhner anf. st. sid. 292—293. — Fridericia anf. st. II 236..

Af alla dessa planer blef dock intet, och man

inskränkte sig till ett i mera allmänna ordalag affattadt

fördrag, hvilket afslöts i Stockholm den 1 september

1640.

I fördraget Tryckt hos Dumont: Corps Diplomatique VI 1, 192 och hos

Aitzema: Saken van Stat en Oorlogh V 57. — Nordinska Saml. Ups.

Bibl. (afskrift). åberopas först förbundet af 1614,

hvilket blifvit ingånget till sjöfartens försvar och

ömsesidigt skydd, och hvilket nu borde förnyas, likväl med

ändringar lämpade efter de förändrade

tidsomständigheterna. Fördraget utgöres sedan af 18 punkter. Uti 1 art.

talas i allmänna ordalag om ömsesidig fri sjöfart. Uti

2 art. framhålles, att om någon främmande makt

hindrar eller oroar den ena parten i dess fria sjöfart, bör han

därom underrätta den andra, och man skall sedan genom

fredliga underhandlingar söka satisfaktion. Endast om

dessa misslyckas, får man gripa till vapen, hvarvid

den ena makten skall hjälpa den andra efter förmåga

till lands och sjös, likväl med tillbörlig hänsyn till den

hjälpande partens egen fördel. Hvarken Sverige eller

Staterna (6 art.) äga rätt att bistå den enes fiende

med penningar, skepp, folk eller någonting annat.

Likväl skulle, om den ena partens krig var oberoende af

detta fördrag, den andra ha fri sjöfart och handel med

fienden, med undantag af undsättning till belägrad stad

(7 art.) Denna sistnämda artikel hade varit länge

omtvistad, men den mening, som af de svenske

underhandlarne förfäktades, hade slutligen blifvit den gällande. —

Fördraget gälde för 15 år och ratificerades inom 6

månader, såsom bestämdt var.

Underrättelsen om det svenskt-nederländska

förbundet förmådde Kristian IV att något hofsammare behandla

tullspörsmålet, och en förlikningskongress emellan

Danmark och Staterna ägde rum i Stade. Men spänningen

emellan Sverige och Danmark ej endast fortfor utan blef

som bekant är så skarp, att 1643 års danska krig ansågs

af den svenska regeringen såsom en nödvändighetsåtgärd.

Sveriges plan var onekligen att tillintetgöra det

danska väldet i sundet, och både Danmark och Sverige

uppfattade denna strids betydelse för Generalstaterna, och

huru viktig Staternas ställning i striden skulle blifva

för dem själfva Om dessa förhandlingar se Fridericia anf. st. II 368—524. —

v. Hoeven anf. st. 77—89. — Hammarström: Om freden i Brömsebro

1645.. Sverige hade genom det plötsliga

infallet i Holstein brutit emot 1640 års fördrags 2 och

3 artikel, och det var först den 20 december 1643,

som man från Stockholm befalde den svenske residenten

i Haag att begära Staternas hjälp enligt 1640 års

fördrag. Oberoende af dessa åtgöranden kom dock en

nederländsk flotta till svenskarnes hjälp och ingrep på ett

afgörande sätt i stridens utgång. Utrustandet af denna

flotta var dock en enskild mans verk, Louis de Geers,

för hvilkens enskilda intresse krigets lyckliga utgång för

Sverige var af så stor betydelse, och som därföre af all

makt sökte bidraga därtill. Staterna beslöto i stället

att afsända en förmedlings-ambassad, som dock i Sverige

sågs med oblida ögon. Svenskarne ansågo, att de vid

fredsunderhandlingarna kunde handla alldeles oberoende

af Generalstaterna, för så vidt ej dessa ville förnya det

af Sverige brutna 1640 års fördrag och aktivt deltaga

i striden. En del af sändebuden återvände till Haag för

att där framställa dessa svenska förslag. De gillades

af Holland och Amsterdam, men ogillades af Zeeland och

ståthållaren. Beslutet drog som vanligt i detta land ut

på tiden. Slutligen bestämde man sig för en utrustning

mot Danmark, och sändebuden skulle återvända för att

förena sig med svenskarne vid fredsunderhandlingarna.

Innan dessa sändebud hunno återvända till norden,

hade svenskarne afslutit med Danmark freden i

Brömsebro, enligt hvilken de, utom några landvinningar,

förskaffat sig tullfrihet i sundet för alla sina besittningar

utom de tyska äfven som tullfrihet för svenska varor å

främmande skepp, hvilka bestämmelser naturligen voro

i hög grad menliga för den nederländska handeln och

kunde ej annat än hos Staterna väcka den djupaste

förbittring mot Sverige. Ställningen i Europa var dock

sådan, att Staterna funno rådligast att förnya 1640

års förbund den 15 augusti i Suderokra, hvilken traktat

fått namn af garantitraktaten Tryckt hos Dumont anf. st. VI 1 sid. 321..

Med 1645 års fred inträda de svensk-nederländska

förbindelserna i ett nytt skede (det tredje). De

allmänna drag, som utmärka de politiska förhållandena

från denna tid, kvarstå under Karl Gustafs, de endast

ytterligare skärpes, och vi skola därföre egna dem en

något utförligare uppmärksamhet.

Sverige hade i det danska lika väl som i det tyska

kriget visat sig hafva segern på sin sida, Danmark var

däremot i hög grad försvagadt, och sundstullen hade

efter det fördrag, som Generalstaterna i Kristianopel

kort efter fördraget i Suderokra med Danmark afslutit,

ej samma betydelse som förut. — Afunden mot Sveriges

makt och frånvaron af fruktan för Danmarks inverkan

på sundstullen, se där två faktorer egnade att försvaga

förbundet af år 1645.

Äfven andra tillkommo. Sveriges finansiella

ställning, som fordrade en total omstörtning af det

bestående systemet eller utifrån inflytande medel för att kunna

upprätthållas, den krigslystna adeln, de lysande minnena

från trettioåriga kriget — alt detta tydde på, att

Sveriges politik skulle blifva en krigspolitik, blott det fick

en konung, som kunde föra det an i striden. Men krig

vid Östersjöns kuster kunde ej för de nederländske

köpmännen vara ett angenämt perspektiv, lika litet som nya

eröfringar af svenskarne. Därmed följde nämligen ett

utvidgadt område dels för de förhatliga licenterna dels

för de förordningar, hvilka till den svenska handelns

befrämjande under denna tid utfärdades.

Men karaktäristiskt för denna period, är den ifver,

hvarmed Nederländarne söka värna sin handel. Denna

ifver var ej obehöflig, ty de fleste makter sökte vid denna

tid genom nya förordningar, på Generalstaternas

bekostnad, skapa sig en egen handel. Särskildt är det nu,

som deras farlige medtäflare England börjar framträda Laspeyres: Geschichte der volkswirthschaftlichen

Anschauungen der Niederländer sid. 124 och följ.,

och bilda för de europeiska makterna en välkommen

motvikt mot Staterna. Äfven detta är ett karaktäristiskt

drag för denna tidrymd.

Det kan här vara stället att betrakta de olika

partiernas ställning i Nederländerna till den nordiska

politiken. Det var hufvudsakligen provinsen Holland

och särskildt staden Amsterdam, som var orolig för en

politik, som kunde störa freden vid Östersjön eller

utvidga Sveriges välde därstädes, enär det var denna

provins och denna stad, hvilka företrädesvis hade sin

handel på Östersjön. Såsom sjöstat kände ej Holland de

östliga staternas fruktan för ett anfall från landsidan,

hvilket möjligen en brytning med Sverige kunde

framkalla, ej häller kvarlefde där så starka protestantiska

sympatier, såsom händelsen var i provinsen Zeeland,

hvilka bägge omständigheter gjorde Holland på ett helt

annat sätt de andra staterna hänsynslös i sitt

förhållande till Sverige. Men i och med detsamma som

Holland var Sveriges fiende, så voro Generalstaterna det

också. De öfriga provinserna kunde väl försvaga och

fördröja, men ej omintetgöra de holländska planerna Se Arend anf. st. passim.; Appelbooms bref 1655—59 passim.

m. fl. st.. Äfven

de bägge partier, hvari Staterna voro söndrade, det

oraniska och det republikanska förhöllo sig olika till Sverige.

Det förra partiet hade alltid mera lutat åt Danmark och

var, sin tradition troget, det mest utprägladt

svensk-fiendtliga. Det närmande, som snart ägde rum mellan

Sverige och Englands protektor, var egnadt att i en än

högre grad aflägsna detta parti från Sverige genom den

slägtskap, som förefans emellan de oraniska och stuartska

husen. Hvad det republikanska partiet angår, så

representerade det alt för starkt handelsintresset för att endast af

opposition mot oranierna stå på Sveriges sida, men den

man, som snart blef detta partis chef, Johan de Witt,

en af sin tids mera framstående statsmän, sökte i det

längsta hindra en öppen brytning Om de Witts förhållande till Sverige se flerstädes i

Appelbooms bref R. A. Hollandica; särskildt hans bref af 12 jan. 1654 i

Oxenstjernska Saml. R. A..

Den skarpa motsättning mellan Sveriges och

Nederländernas intressen, som vi här sökt framhålla, trädde

väl endast småningom tydligt i dagen, och Staternas

fredskärlek, den gamla traditionella vänskapen, uttryckt

i förbundet af 1645, och de många enskilda personer,

för hvilka de bägge ländernas vänskap var af vikt,

fördröjde brytningen; efter 1645 var den dock endast en

tidsfråga.

Närmast efter Brömsebrofreden sysselsatte sig den

europeiska politiken hufvudsakligen med den westfaliska

fredskongressen. Det var af alt för stor vikt för

Generalstaterna att erhålla en varaktig fred med Spanien och

en erkänd ställning i Europa, för att de under dessa år

skulle träda i en mera direkt förbindelse till Sveriges

fiender.

Efter freden ingicks dock ett fördrag mellan

Danmark och Generalstaterna i februari 1649, hvilket väckte

stor anstöt i Sverige. Enligt detta fördrag, den s. k.

redemptionstraktaten, skulle sundstullen aflösas och de

bägge staterna ingå ett defensiv-förbund. Det var Korfitz

Ulfeldt, som genom sin intagande personlighet och genom

sin bekantskap med flere framstående män i Amsterdam

lyckades icke blott att afsluta traktaten, ehuru flere af

provinserna voro däremot (Zeeland, Utrecht och

Overyssel), utan att vinna sinnena i allmänhet för Danmark

och att utvidga det danska inflytandet Se Appelbooms bref passim..

Det engelsk-nederländska sjökriget af 1652—1654

antog ej en sådan vändning, att gamla förbund kunde vara

likgiltiga för Staterna. Med Danmark bekräftades och

utsträcktes därför 1653 försvarsförbundet, på samma

gång som sundstullfrågan fick ytterligare en ny lösning.

Till Sverige sändes de Witts vän, rådspensionären i

Amsterdam, den kraftfulle och begåfvade Conrad v.

Beuningen. Man ansåg, att hans goda hufvud och stora

kunskaper, särskildt i den cartesianska filosofien, skulle göra

honom omtyckt af den unga drottningen och bidraga till

att återknyta förbindelsen med Sverige. Han skulle

påminna, huru som Sverige enligt 1640 och 1645 årens

traktater vore skyldigt att i kriget bistå Generalstaterna.

I alla hänseenden borde regeringen hindra sina

undersåtar att till England införa kontrabandsvaror enligt 2

art. i 1645 års förbund. Slutligen skulle han

bevisande framställa, att det låg i Sveriges eget intresse att

skydda den nederländska handeln Se v. Hoeven anf. st. 106 och följ.; Arend anf. st. IV 1, sid. 455..

Van Beuningens emottagande i Sverige var dock

ytterst kallt, synnerligast å Oxenstjernornas sida. Vid hans

anhållan om hjälp i det pågående kriget svarades, att

man ej ansåg sig förpligtad att bistå Staterna, sedan de

afslutit 1649 års förbund med Danmark. Det dröjde

till och med länge, innan Axel Oxenstjerna emottog v.

Beuningen. En svensk köpmans, vid namn Storjohan,

behandling i Holland uppgafs såsom förevändning för det

ovänliga emottagandet. Verkliga förhållandet var, att

Sverige misstrodde Nederländerna och ansåg det onödigt

att längre krusa med denna makt, då de hade att i

England påräkna en mäktig och tacksam bundsförvandt Se Beuningens bref till de Witt 12 okt. 1652, 19 april 1653,

23 jan. 1654 m. fl. i de Witts Brieven V del.; samt Wicquefort anf

st 179..

Cromwells ställning i Europa var sådan, att han ej

kunde annat än med glädje emottaga Sveriges anbud om

ett förbund Ranke: Englische Geschichte III 285.. I och för detta ändamål sände han i

slutet af 1653 en framstående jurist, Sir Bulstrode

Whitelocke, såsom ambassadör till Sverige. Dennes

emottagande var på ett slående sätt olika Beuningens, och

efter några månaders uppehåll i Sverige afslöts en allians

emellan Sverige och England i Upsala den 11 april

1654 Whitelockes Dagbok, sid. 589.. v. Beuningen ansåg, att han ej längre kunde

uträtta något för sitt land i Sverige, allra hälst som

det engelskt-nederländska kriget afslutats i april, och

afreste han därföre d. 11 maj n. st. 1654 till Nederländerna.

v. Beuningen hemkom missnöjd och förödmjukad af sin

misslyckade ambassad och med hatet i hjärtat till den

regering, som så föga gått hans önskningar till mötes Redan den 13 febr. 1654 skref v. Beuningen till de Witt, att

han ville resa hem, att han var mer än trött af den svenska

ambassaden, och att intet kunde vara för honom mera motbjudande än

att slösa bort landets penningar 60 grader nordligt. — I ett bref

af den 27 mars 1654 säger han, att han ville lemna Sverige före

afsägelseakten, på det att han ej vid detta tillfälle skulle komma i

delo med riksråden om platsen. Se anf. st..

Han var ej den man, som glömde lidna oförrätter, han

gömde dem och lät dem förräntas på ett för Sverige

olycksbringande sätt, ty utan tvifvel har hans kraftiga

och inflytelserika personlighet bidragit till den

svensk-fiendtliga stämningens styrka i Nederländerna under de

följande åren. Några veckor efter v. Beuningens afresa

uppsteg på Sveriges tron Karl Gustaf, om hvilken v.

Beuningen hade skrifvit till Haag, »att han var en duglig,

modig och mycket företagsam konung» Arend anf. st. IV 1, sid. 456.. Generalstaterna

visste således, hvilken riktning Sveriges politik skulle

antaga.

*

I.

Sverige var i förbund med England, Generalstaterna

med Danmark. Att Generalstaterna dock skulle anse

Danmark såsom en alt för svag hjälp för att skydda

deras östersjointressen, var klart, och vi finna dem ock

vid denna tid stadda i underhandlingar med andra

makter, hvilka voro liksom de själfva afundsjuka öfver

Sveriges framgångar.

Genom hemliga resolutioner af Hollands stater af

d. 11 nov. n. st. 1653 och af d. 26 febr. n. st. 1654 samt

af Generalstaterna af d. 4 mars n. st. beslöts, att man

skulle närma sig Polen såsom ett stöd mot Sverige.

Ett förslag till förbund uppsattes samtidigt och

öfverlemnades till den polske residenten i Haag, de Bye, med

uttryckligt förbehåll, att det endast fick uppfattas såsom

ett förslag. De Bye gaf de bästa löften för sin

regerings räkning och afreste med detta till Polen. Där

tycktes man dock hyst misstro till förslaget om förbund,

då enligt detsamma Generalstaterna skulle sända 20

örlogsskepp till Östersjön, hvilka skulle underhållas af

Polen, eller lemna Polen en penningesumma af 427,500 rdr,

som skulle utbetalas i tre terminer Generalstaternas resolution finnes i Handlingar rörande

Nederländernas historia 1654—1666, Oxenstjernska Saml. R. A. I

densamma åberopas ofvannämda resolutioner af Hollands stater..

När sedermera det svensk-polska kriget utbröt, blef

man i Polen ifrig att erhålla en så mäktig

bundsförvandt, som Generalstaterna voro, och de Bye å sin sida

förnyade nu förslaget med någon förändring.

Generalstaterna skulle skicka till Östersjön trettio skepp, och af

dessa skulle Polen bekosta femton. Den svenske

residenten i Haag förestälde Staterna i ett memorial, att

Polen ej kunde uppfylla dessa vilkor. Vid närmare

öfvervägande insågo de också, att ställningen i Polen ej

var sådan, att ett fördrag med detta land kunde med

fördel afslutas, och något sådant afslöts ej häller Appelbooms bref (R. A. Hollandica) t. K. M. af den 26 juli

1655. — Pufendorff: De rebus gestis Caroli Gustavi Liber I § 47.

Synes ej vara fullt säker om, att förbundet utgick från Holland, och

sammanblandar två skilda underhandlingar.

Wicquefort anf. st. sid. 346. Droysen: Geschichte der

preussischen Politik III ii 200. Carlson: Carl X:s Historia sid. 42 säger,

att ett fördrag afslöts, men endast ett konceptfördrag omtalas.

Ryktet om detta fördrag anföres såsom ett skäl till det polska

kriget i Karl X:s relation t. Ständerna i Göteborg 1659 (Ups. Bibl.).

Att Staterna på kongressen i Lübeck 1653 försvårade en freds

uppgörande mel. Sverige och Polen är troligt. Wicquefort anf. st. sid.

266 nekar detta, men Appelboom säger i ett bref, att på den nederl.

ambassadörens i Köpenhamn, Kejsers, inrådan en hemlig instruktion

af olika lydelse mot den offentliga meddelats de afresande

fredsmedlarne, innehållande att endast mot handelsförmoner understödja Sverige

och med »all drift verka därhän, att ingen fast och evig fred afslöts».

Se Apbms bref 10 jan. 1653 t. Erik Oxenstjerna. (Oxenstj. Saml.).

Af större betydelse blefvo de underhandlingar, som

fördes emellan Staterna och Brandenburg. Flere gånger

under de förflutna åren hade afslutandet af en allians

emellan dessa makter varit på tal, men flere af

provinserna hade motsatt sig densamma, emedan man

ansåg, att den endast skulle bidraga till att stärka det

oraniska partiet genom den nära slägtskap, som förefans

emellan det oraniska och det kurfurstliga huset Urkunden u. Actenstücke zur Gesch. d. Kurf. Fr. W. III del.

3—80. Kurfursten var sedan 1647 gift med en syster till den 1650

aflidne Wilhelm II..

Förhållandena ändrade sig dock, i och med

detsamma ett krig emellan Sverige och Polen efter Karl Gustafs

uppstigande på Sveriges tron syntes oundvikligt, och en

allians med Brandenburg började for Staterna framstå i

en annan dager, hvartill ej litet bidrog Sveriges önskan

att med sig förbinda nämnda makt. Kurfursten, som

ville ha alla vägar öppna, inlät sig i underhandlingar

med Sverige i Stettin, hvilka han dock uppgaf, då

Generalstaterna slutligen bestämde sig för att med

honom afsluta ett fördrag, den 27 juli 1655 Droysen anf. st. 209—215, 217; fördraget, tryckt hos Dumont

anf. st. IV ii 108—113; tryckt s. å., se Kongl. Bibl. Saml. Utl.

makter.. Enligt

detsamma skulle Generalstaterna försvara kurfursten,

om han blef angripen, med 4,000 man, hvilkas

underhåll de ock skulle bestå eller betala hvarje månad

16,000 thlr. Å sin sida skulle kurfursten försvara

Generalstaterna med 2,000 man mot hvarje angrepp på

deras område, på deras handel och sjöfart. Båda

parterna skulle se till, att hvarken den enes eller andres

handel betungades genom licenter, skatter eller andra

»innovatien». Denna artikel var påtagligt riktad emot

Sverige. Likaledes en annan artikel, enligt hvilken

kurfursten ej skulle äga rätt att höja tullar för

Nederländarne, förpanta någon af sina hamnar eller öfverlemna

åt någon rätt och makt öfver desamma. Dessa punkter

kallade de Witt, som jämte det brandenburgske

sändebudet Weiman, afslutit fördraget, för »själen» i

detsamma. Kurfursten ratificerade genast fördraget Skulle endast ratificeras inom 2 månader. En strid uppstod,

hvem som skulle signera först. Generalstaterna hade alltid förut

signerat sist, men nu (efter 1648) ansågo de sig i rang stå närmast

efter Venedig, som endast gaf vika för konungar. Wicquefort anf.

st. 366. och

återsände Weiman till Haag med en ny instruktion,

enligt hvilken han skulle framhålla svenskarnes hotande

politik och begära utom den utlofvade hjälpen ett lån

af 200,000 thlr mot 6 % och tullen i Pillau såsom pant.

Denna kurfurstens begäran blef ej väl upptagen af

Generalstaterna. 48,000 rdr utbetaltes i förskott, men

längre ville man ej gå. Brandenburg hade obetalta

skulder sedan 1616, och Staterna begärde därföre någon

säkerhet Se resol. af Generalstaterna d. 24 febr. 1655; Appelbooms bref

10 jan. 1656. »Saken manieras med stort bruit och väsen, man är

rädd kurf. ej kan subsistera allena». Apbm den 24 jan. 1656.. Det var det anti-oraniska partiet, som gjorde

svårigheter vid kurfurstens underhandlingar, på samma

gång som det lyckades fördröja fördragets ratifikation.

Emot Brandenburg arbetade också Sverige, så att den

brandenburgska alliansen undergräfdes småningom Se konungens bref t. Apbm 26 maj och 16 juni. Riksreg. —

Att Brandenburg likväl hade ett stort och mäktigt parti, visa

Weimans rapporter t. kurf., tryckta i Urk. und Actenstücke VII.. Det

ofvannämde partiet stod efter freden i Westminster, till

trots af alla omtvistade handelsfrågor, till en viss grad

på vänskaplig fot med Englands mäktige protektor, tack

vare den slägtskap, som förenade huset Oranien med

Stuartarne.

Att den nederländska regeringen icke var i

England utan inflytande, detta visade sig bäst vid de försök,

som Karl Gustaf, genom sitt sändebud Krister Bonde,

gjorde 1655 att knyta en ännu fastare förbindelse

mellan Sverige och England, hvilka försök hufvudsakligen

misslyckades genom den nederländske ministern i London

Niewports åtgöranden Krister Bondes ambassad 1655, akad. afh. af Schröder 1851..

Förslag framstäldes i stället från Generalstaternas sida

att bilda ett förbund mellan dem, England och Danmark,

dock utan framgång Pufendorff anf. st. II § 84; Schröder anf. st. sid. 20; Fryxell:

Handlingar till Sveriges historia IV 287. — Fryxell talar på samma

sida om ett fördrag, som afslutits i maj 1655 med Danzig, enligt

hvilket Staterna skulle sända 10 à 12 skepp till Östersjön. Hvarken

Arend, Aitzema, Pufendorff, Wicquefort anf. arbeten eller Gralath:

Geschichte Danzigs, omnämna ett dylikt förbund. Beror antagl. på

ett misstag. Härom se längre fram.. Äfven Frankrike sonderades i

fråga om den ställning, det ämnade intaga till

Östersjöfrågan. Denna makt såg dock ej med blida ögon

förbundet mellan Staterna och Brandenburg Se Nederl. sändebudet Borels bref från Paris i de Witts

Brieven I sid. 245, 252 m. fl..

Ett annat tillfälle att motarbeta Sverige hade erbjudits

Generalstaterna, då svenske och nederländske sändebud

sammanträffat, under loppet af 1654 på kongressen i Stade där

tvistigheterna emellan Sverige och Bremen skulle afgöras.

Bremen hade sökt hjälp hos Staterna, men kunde ej erhålla

någon sådan, enär provinsen Holland ansåg hvarje landkrig

oförenligt med sina intressen. Någon direkt hjälp lemnades

således ej, endast pänningeunderstöd. Dessutom beslöt man

att afsända en förmedlingsambassad, och den från Sverige

återkomne v. Beuningen sattes i spetsen för densamma.

Å svenskarnes sida fördes underhandlingarna med

Bremen af Shering Rosenhane. De nederländske sändebuden

blefvo af honom temligen snäft emottagna; han fann

anmärkning mot deras kreditiv och titlar, deras medlarkall

ville han ej erkänna, men uppträdde de endast såsom

bremarnes rådgifvande vänner, ville han ej förmena dem

detta. I denna egenskap deltogo de också i

förhandlingarne och i det fördrag, som i nov. 1654 kom till stånd

emellan Bremen och Sverige Vidare härom se Pufendorff anf. st. I § 34 och följande;

Wicquefort L’ambassadeur et ses fonctions sid. 64—66..

Men det var ej blott genom att hos andra makter söka

motarbeta Sverige eller bland dem vinna bundsförvandter,

som Staterna under åren 1654 och 1655 visade sin

vaksamhet gent emot Karl Gustafs krigiska planer. Redan

den 13 juni n. st. 1655 faststälde Generalstaterna, att

tvänne mindre armékorpser skulle sättas på fältfot för

att skydda den östliga gränsen. I och med detsamma

som Königsmark öfvergick Elbe för att förena sig med

Wittenberg, garnisonerades trupperna åter, ty man fick

då klart för sig, att Bremen ej skulle blifva en

utgångspunkt för det svenska eröfringskriget Wicquefort anf. st. 360. Man fruktade näml. att konungen

såsom phalzgrefve af Zweibrücken skulle kunna göra gällande vissa

rättigheter i Cleve och Jülich och understödja dessa genom

krigsfolk från Bremen och Verden. Se Arend anf. st. sid. 458.. Samtidigt

skickade Staterna en eskader af 8 fartyg, kommenderad af

schoutbynacht Cornelius Tromp, till Östersjön för att

intaga en observerande ställning Wicquefort anf. st. 370; Durels bref af den 28 juli 1655:

»Tromp blef väl emottagen i Danmark. Har 6 skepp, såsom det heter,

för att konvoyera en kofferdiflotta». Becker: Saml. t. Danmarks Hist. I.. Man rådslog äfven om

en större flottas afsändande för att där skydda handeln.

Gent emot ofvannämde åtgärder var ej Karl

Gustaf overksam. Han uppfattade till fullo vikten af att ej

af Generalstaterna motarbetas vid utförandet af sina

planer och sökte därföre om möjligt vinna deras

bevågenhet. Huru ifrig konungen i detta hänseende var,

bevisar bäst hans memorial för den svenske residenten i

Haag, Appelboom, af den 4 april 1655 Riksreg. Se ock bref t. Apbm af d. 19 och 26 maj och 16 juni., hvaruti denne

uppmanas att på alla sätt betyga konungens vänskap

för Staterna. I detta ändamål afsändes också till Haag

Gustaf Sparre såsom utomordentligt sändebud på våren

1655, med befallning att för Generalstaterna betyga

konungens af Sverige oafbrutna vänskap samt för att

erhålla en bekräftelse på Generalstaternas välvilja för

Sverige. Han anlände i juni månad till Haag, blef

mycket artigt emottagen; lysande fäster gjordes till hans

ära, och långa, granna tal höllos på bägge sidor, men

något af verklig betydelse blef ej uträttadt.

Generalstaterna afhöllo sig försiktigt från hvarje närmande,

och Sparre återvände hem med oförrättadt ärende, för

så vidt beskickningen gälde att vinna Generalstaterna

för Karl Gustafs Sparres bref R. A. Hollandica Instruktion af den 4 april.

Sparre besökte också på både hem- och bortresan drottning Kristina

i Brüssel. Hade näml. i uppdrag att officielt meddela henne

änkedrottning Maria Eleonoras död. politik.

Residenten Appelboom klagade i sina bref till

konungen öfver, att han så litet kunde uträtta till

Sveriges fromma, då han saknade pänningar, hvarmed de

deputerade ofta kunde värfvas. Med en penningesumma,

skrifver han, skulle man vid dessa »occurentier mycket

kunna så direkte som indirekte göra och utverka till

Kongl. Maj:t tjänst och alltså i tid præveniera och

förebygga, hvad denna staten så hos sig sjelft som hos

England och andra emot Kongl. Maj:t attentera och

företaga månde» Apbms bref 26 juli 1655. Samma klagan i hans bref passim..

Under augusti månad kom den ena underrättelsen

efter den andra från konungen af Sverige så beskaffade,

att inga memorial, huru fint tillsvarfvade de än varit,

hade kunnat lugna Staterna. Konungen förhöjde tullen

i Riga samt befalde Karl Gustaf Wrangel, d. 8 augusti

att lägga sig med flottan utanför Danzig Riksreg. Pufendorff anf. st. § 18 anger ingen dato. Vid denna

tid sept. 1655 föröfvade holländarne en våldsbragd emot Sverige,

i det de borttogo den sv. kolonien i Amerika. Detta hade dock

föga inflytande på händelserna i Europa. Se därom Sprinchorn:

Kolonien Nya Sveriges Historia, Historiskt Bibl. 1878. för att

där upptaga tull. Det synes, som om Sveriges

konung misströstat om att vinna Staterna och därföre

beslutit att på lämpligaste sätt, dem till trots, öka sina

inkomster, ty han syntes hafva haft för afsigt att

upptaga en mindre tull för engelsmännen än för

holländarne Se Riksreg. Den 11 oktober skref Appelboom: »Ers Majestät

hafver intet annat till att förvänta än all hostilitet och fiendskap

af Holland eller denne Staten allena, ty ingen annan nation eller

stat sätter sig så emot Sverige som denne». Se Handl. rör. Nederl.

Hist. 1654—66 Oxenstjernska Saml.. Hela denna sista åtgärd visade sig till alla

delar misslyckad. Karl X Gustaf gjorde staden Danzig

till sin oblidkelige fiende, uppretade och förskräckte

Generalstaterna, och den ekonomiska fördel, som han hade

väntat sig, uteblef nästan alldeles. Danzigarne upphörde

nu liksom 1626 med sin handel, hällre än att erlägga

tull till Sverige, och holländarne uppsökte andra hamnar.

Några dagar innan befallningen till Karl Gustaf

Wrangel utfärdades, inbröt Karl X i Polen (4 aug.)

Då dessa underrättelser nådde Haag, steg missnöjet

och oron i hög grad. Farhågorna hade förverkligats,

ett handeln och jämnvikten vid Östersjön hotande krig

hade utbrutit Se Appelbooms bref för aug. och sept.. De ofvannämde underhandlingarne med

Brandenburg kunde ej lugna Staterna, och nya förslag

framsattes.

Det brandenburgske sändebudet Weiman hade enligt

sin instruktion haft i uppdrag att verka för

afsändandet af en ambassad till norden Urkunden und Actenstücke VII sid. 9., och Staterna funno

ock, att det var ett lämpligt sätt att göra sin mening

hörd. Olika åsigter gjorde sig dock gällande om denna

ambassads beskaffenhet. Provinsen Zeeland rådde till en

medlingsambassad mellan Sverige och Polen Apbms bref 24 aug. 1655; 27 aug. s. å. »de vilja en deputation

per puram viam mediationis»; — »några af staterna, specialiter

Zeeland sustinera och råda att man intet måtte handla seclusive utan

pari passu såväl med Sverige som med Danmark»., och flera

provinser förenade sig med Zeeland i att man skulle

underhandla gemensamt med Danmark och Sverige. Andra

ville en deputation till Danmark för att förmå denna makt

till krig. Det var den f. d. nederländske ambassadören i

Sverige, Conrad van Beuningen, som var upphofsman till

detta förslag, men den instruktion, som han uppsatte,

funno till och med Hollands deputerade för hård Apbms bref 27 aug. 1655., och

frågan uppsköts för en tid. Man uppgaf ej planen att

utrusta en flotta, hvilken skulle gifva större

eftertryck åt ambassaden. Det mötte dock svårigheter att

få passande skepp, och ej häller hade man någon

amiral att tillgå, som var van vid Östersjöns farvatten Wicquefort, anf. st. 370; Apbms sist anf. bref. Opdam vågade

man ej sända. Tromp var återkallad, likaså Ruyter, som varit vid

Gibraltar. Äfven de Witt återkallades. Apbms bref 3 jan. 1656.

Amiralitetet i Amsterdam hade fått färdigt 16 skepp..

Äfven i detta fall var provinsen Zeeland försigtigare, och

Holland, särskildt staden Amsterdam, ifrig. En

instruktion för flottan blef verkligen utarbetad i största

hemlighet, och Hollands stater beslöto sig för utrustandet

af en flotta d. 12 aug. n. st. 1655, som under Jakob v.

Wassenaer, herre till Opdam, skulle segla till Östersjön.

Man tänkte sig ej härmed någon fientlighet, utan endast

att skydda sjöfarten, gifva kraft åt blifvande

underhandlingar, och man hoppades, såsom residenten Appelboom

skref, »att konungen af Sverige skall spara sin

örlogsflotta och lida, att den holländska flottan ginge och

spatserade till en tid i Östersjön» Apbms bref 27 aug. 1655..

Den outtröttlige och nitiske Harald Appelboom

ingaf till Generalstaterna ett nytt memorial den 23 aug.

n. st., i hvilket han framhöll konungens ledsnad

öfver det misstroende, Generalstaterna visade Sverige,

ansåg, att afsändandet af en flotta till Östersjön måste

väcka missnöje därstädes, liksom alliansen med

Brandenburg redan gjort. Generalstaterna hade ej skäl

att klaga, men väl konungen af Sverige för under

de sista åren lidna oförrätter. Detta memorial lästes

med stor »intention», och i den öfverläggning, som

följde, visade sig den allmänna oviljan, som herskade

emot Sverige Wicquefort anf. st. 366; Pufendorff anf. st. nämner ej detta

memorial. Apbms bref till K. M. 24 aug. 1655; Memorial tryckt i

Delft. s. å. se Kongl. Bibl. Saml., Utl. makter..

Emellertid fortsatte Karl Gustaf sitt segertåg

genom Polen. Den 23 augusti stod den första

träffningen, vid Sobota, den 30 s. m. intågade konungen i

Warschau, den 15 september stod han utanför Krakau,

och den 8 oktober kapitulerade den ende duglige

general, Czarnecki, som Polen visat sig hafva, och konungen

hade nu fria händer att vända sig mot Brandenburg,

polska kronans mäktigaste vasall, Generalstaternas

bundsförvandt, innehafvaren af de kuststräckor, som för Karl

Gustaf voro de begärligaste, lika visst som de voro de

områden, som Staterna sist sågo i svenskarnes händer.

Underrättelserna syntes så otroliga Underrättelserna om konungens segrar »anstå och behaga ej

synnerligen denna staten, särdeles de af Holland». — Apbms bref

27 aug. 1655., att man i Haag

väntade bekräftelse på dem innan allvarliga beslut

fattades.

Svenska regeringen upphörde dock ej att observera

Staterna. Konungen hade ånyo den 18 augusti

tillskrifvit Appelboom Riksregistr. och befalt honom att iakttaga en

fast, men välvillig hållning. Appelboom framlemnade också

ett nytt memorial till Generalstaterna den 27 sept. n. st.,

däri han framhöll, att deras klagomål öfver den svenska

flottan framför Danzig voro öfverdrifna, ty Sverige var

härvidlag i sin fulla rätt, och de själfva hade ju under

det sista kriget stängt de flandriska hamnarne, så att i

detta åtgörande kunde de ej säga, att konungen ville

oroa dem Memorialet, tryckt i Delft, fins i Kongl. Bibl. saml. anf. st..

Planerna om en ambassad till Sverige och

Danmark fortsattes emellertid till trots af memorialet. Den

2 okt. n. st. tillsattes en kommission för att utarbeta

en instruktion för den tilltänkta ambassaden Apbms bref 11 okt.. En

instruktion för den danska ambassaden blef undertecknad

den 26 nov. n. st. 1655. Den innehöll Wicquefort, anf. st. 418, 419; tryckt hos Aitzema, anf. st. VIII,

36 sid., 492. endast, att

sändebuden skulle försäkra Danmark om Generalstaternas

vänskap och tacka för bemedlingen i det

nederländsk-engelska kriget. De skulle omtala det intresse, man i

Nederländerna hyste för Danmarks väl, söka framhålla

det orättvisa i Sveriges utpressningar utanför Danzig,

öfvertala danskarne till en ambassad till Sverige samt

söka göra dem benägna för en trippelallians mellan

Danmark, England och Holland, med ett ord, uppmana dem

till medverkan vid en allmän beväpnad intervention till

förmån för handelsfriheten i Östersjön. I och för detta

ändamål skulle de begära konungens af Danmark hjälp,

om den nederländska flottan blef anfallen, liksom de

skulle hjälpa danskarne, om deras flotta angrepes. Till

den danska ambassaden utsågos den meromnämde Conrad

van Beuningen, Godard van Reede van Amerongen, adelsman

från Utrecht, och Mattias Viersen, justitieråd från

Friesland. Det följdrika vid valet af dessa män var, att

Conrad v. Beuningen, Sveriges oblidkelige fiende, hörde till

deras antal De afreste den 10 jan. n. st., togo vägen genom Tyskland och

ankommo till Köpenhamn efter en 5 veckors besvärlig resa. Se

Arend anf. st. 477—479. — Observera det något oegentliga i

Pufendorffs uttrycksätt i III § 93, hvarigenom tidsföljden ej blir klar.. Hvad angår ambassaden till Sverige, så

var man samtidigt färdig med instruktionen för

densamma. Sändebuden skulle erbjuda sig att medla mellan

Polen och Sverige, och klaga öfver Danzigs

inneslutning Se Wicquefort anf. st. sid. 413. — Hollands hemliga

resolution af den 26 febr. 1656. Fins såsom bilaga t. Apbms bref.. Man kunde dock ej besluta sig för att låta

dem afresa. Flottans utrustning uppsköts också, enär

årstiden var altför framskriden, för att något med

densamma skulle kunna uträttas.

Residenten Appelboom fortsatte sina protester. Ett

nytt memorial framlades den 4 januari n. st. 1656 Tryckt s. å. (Kongl. Bibl. saml. anf. st.); Apbms bref 17

januari 1656.,

hvaruti Karl Gustafs segrar, hans vänskapliga

förhållande till Nederländerna och begär att gå deras önskningar

till mötes framhöllos Appelboom anför såsom ett prof på konungens nåd

tillåtelsen att utföra »canons». — Enligt en skrifvelse till

riksskattmästaren af 21 april 1655, förbjöd konungen all utförsel af »stycken» och

gjorde »styckehandeln» till ett regal. (Kammar Arkivet). Någon

förordning, som lofvade undantag för Holland, har jag ej funnit, så

huru det förhöll sig med denna konungens »nåd», är svårt att inse.. Under sådana förhållanden kunde

residenten förstå de nederländska rustningarna och

begärde angående dem en förklaring.

Detta memorial framkallade en liflig ordväxling

bland de deputerade, och först den 11 jan. n. st. blef ett

svar uppläst Apbm. 17 jan. 1656. Här liksom vid flera tillfällen var det

en holländsk deputerad af framstående rang, van Gent, som var

Sveriges ifrigaste motståndare.. Appelboom hade nämnt i sitt memorial,

att några grannar fördröjde en öfverenskommelse

emellan Sverige och Brandenburg. Detta väckte missnöje,

men Appelboom tog ej tillbaka sina ord, blott beklagade,

att Staterna ej ville inse, huru konungen af Sverige var

intresserad för deras väl Apbms bref 17 jan..

Samtidigt som Appelbooms memorial dryftades i

Haag och som man där förbittrades öfver, att den

brandenburgsk-nederländska alliansen medförde de ofvannämda

obehagliga penningetransaktionerna, så bröts densamma

af kurfursten, i det att han ingick fördraget i

Königsberg med Karl X Gustaf, den 7 januari Droysen anf. st. 239—250.. Kurfursten

hade länge tvekat och sökt att vinna tid, i förhoppning

att det svenska segertåget skulle stäckas, men Karl Gustaf

stod i hans land och fordrade med segrarens kraft ett

förbund, Staterna visade sig såsom ohjälpsamma vänner,

och ingen flotta kunde komma under vintern till hans

hjälp. Kurfursten gaf vika, Preussen blef ett svenskt i

stället för ett polskt län. »Underrättelsen om detta

fördrag hafver osägligen altererat och försatt kompassen

och konsilierna här,» skrifver Appelboom. Staterna

ångrade nu att, de ej afslutat penningetraktaten och

fruktade att kurfursten skulle höja tullarne Apbms bref 1 febr. Urkunden u. Actenstücke VII sid. 26..

De brandenburgske residenterna i Haag, Weiman

och Copes, fingo uppbära Generalstaternas hela ovilja mot

Brandenburg till följd af det ingångna svenska

fördraget. De sökte förgäfves rättfärdiga sin herre i ett

memorial af den 17 febr. n. st., i hvilket framhölls det svåra

läge, hvaruti kurfursten råkat samt meddelade någon

del af fördraget Tryckt s. å. Se Kongl. Bibl. saml. utl. makter.. Generalstaterna emottogo snart ett

nytt brandenburgskt sändebud, v. Bonin, men det goda

förhållandet kunde ej återställas så lätt. Den

brandenburgske ambassadören fick snart sitt afsked »Afskedet var slätt nock, ehuru greffiern hafver det något

façonneradt och opprunkadt». Apbms bref 22 maj 1656., och

Weiman klagar i sina bref till kurfursten Arend anf. st. 482. Urkunden und Actenstücke VII sid. 29

och följ. Kurfursten ville värfva i Cleve och föra trupper öfver

Staternas vattendrag för att undsätta Danzig, efter hvad man trodde,

och det blef honom tillåtet. Staterna hade äfven varit betänkta

på att afsända en ambassad till kurfursten, men denna plan uppgaf

man efter Königsbergerfördraget. Se anf. st. sid. 40, 46. öfver

sinnesstämningen i Holland mot Brandenburg.

Polen var underkufvadt, Brandenburg förbundet med

Sverige, underhandlingar å bane att äfven binda

Danmark och England till Sverige. Sådan var i början af

år 1656 den politiska ställningen. Det var därföre

nödvändigt för Generalstaterna i deras isolerade läge att

ej längre uppskjuta med ambassaden till konungen af

Sverige för att få insteg i de vigtiga förhandlingarna.

Det var Holland, som föreslog såsom den klokaste

åtgärden denna länge afhandlade plans verkställande Apbms bref 24 jan. 1656. Hollands heml. resolution af den

26 febr. Bilaga t. Apbms bref.,

då någon flotta ännu ej kunde afsändas. En

kommission tillsattes för att utarbeta en ny instruktion till de

afgående ambassadörerna, enär den, som blifvit uppsatt

föregående år, ansågs alt för skarp. Den nya

instruktionen är daterad den 3 mars (n. st.) och affattad i

mycket allmänna ordalag Fins ss. Bilaga t. Apbms bref..

Ambassadörerna skulle på den väg, som syntes dem

bäst, och så fort som möjligt afresa till den svenske

konungen, de skulle ej under vägen uppehålla sig hos

några furstar, regenter eller städer. Vid den första

offentliga audiensen hos H. M. konungen af Sverige skulle

de på ett artigt och lämpligt sätt gratulera honom till

hans »ankomst till kronan» och till den unge

kronprinsens födelse. De skulle försäkra honom om en

upprigtig vänskap, hvarvid de kunde tillägga något, som för

tillfället vore passande, samt dess utom anhålla att få

underhandla med konungen eller några kommissarier.

Sedan skulle de gå och hälsa på herr rikskanslären,

herrar riksråd och andra herrar, som omgåfvo konungen.

I den följande audiensen med konungen eller

konferensen med kommissarierna skulle de påminna om den gamla

vänskap, som alltid varit mellan Sverige och Staterna,

och som erhållit ett fast uttryck i 1640 och 1645 års

förbund. Generalstaterna hade alltid »med stor

sorgfällighet sökt att uppriktigt och allvarligt iakttaga

ofvanbemälde allians». De skulle oförändradt förblifva vid

den samma, önskade nu endast att förnya och

ytterligare tillknyta förbundet, på det att handeln må blifva

i sin gamla »vigeur» och utan extra pålagor. Vidare

skulle ambassadörerna i hemlighet söka utforska konungens

planer, äfvensom ställningen i Polen och Brandenburg,

samt söka medla fred mellan de krigförande makterna.

Till medlemmar af ambassaden utsågos pensionären

från Dortrecht, Govert van Slingelandt, rådsherren ifrån

Holland, Fredrik van Dorp, herre till Maasdam, Pieter

de Huybert från Zeeland och Johan Isbrants. De

afreste från Vlie den 15 mars n. st. sjövägen till

Hamburg. Från denna stad foro de öfver Lübeck, Wismar

och Rostock till Stettin, dit de anlände den 3 april n.

st., och där de sammanträffade med den svenske

rikskanslären Erik Oxenstjerna Om deras resa se: Arend anf. st. IV i, sid. 479 och följ.

Deras resa till Danzig omtalas ej i deras instruktion, utan ang. den

hade de antagligen erhållit senare hemliga ordres, ehuru de ej

omtalas i af mig begagnade källor. Genom ett beslut af den 28 mars

erhålla de utförligare ordres. Se Aitzema anf. st..

Deras afsigt var att öfver Neustadt fara till

Danzig, men på denna del af vägen blefvo de uppehållna

vid den lilla fästningen Löwenbourg i Kassubien.

Kommendanten därstädes hade af Erik Oxenstjerna fått

tydliga ordres att ej låta dem fortsätta resan, enär man

önskade, att de först skulle besöka konungen, innan de

begåfvo sig till Danzig Wicquefort, som genom sitt arbete: l’Ambassadeur et ses

fonctions, torde anses såsom en auktoritet i frågan, anser svenskarnes

åtgörande rättmätigt — Sist anf. arbete I, 406; Bref t. de Witt fr.

Slingelandt 3 maj 1666, se De Witts Brieven V, 392.. De blefvo dock temligen

snart lösgifna och tyckas ej själfva så mycket förvånat

sig öfver detta korta kvarhållande. Men i Haag blef

man ytterst förtörnad, då underrättelsen härom dit

anlände, och det ropades öfverljudt, att våld mot

folkrätten blifvit begånget. Man hade dock ej något skäl att

klaga, ty Danzig var en belägrad stad, och sändebuden

hade dess utom aldrig för kommendanten visat sina

kreditiv.

Den 24 april n. st. ankommo de till Danzig och

blefvo där med stor artighet och många

vänskapsbetygelser emottagne. Danzig hade i febr. s. å. till

Generalstaterna afsändt en underhandlare, då det ansågs, att

de skulle vara mera beredvilliga än andra makter att

hjälpa staden mot Sverige. Man var ock i Nederländerna

förvånad, öfver att man ej långt förut hört något från

Danzig. Till sammans med de Bye sökte nu det

danzigske sändebudet, subsyndicus Christian Schröder, förmå

Staterna att skicka trupper till Danzig, att lemna

staden ett tillskott af tolfhundra tusen thaler månatligen

och dessutom ett lån af en half million gulden. Staterna

voro dock ej hågade härtill utan att förskaffa sig

motsvarande fördelar för sin handel på Danzig. Därom

underhandlades nu ifrigt fastän utan resultat Apbms bref 22 maj, 12 juni, 20 s. m. 1656. Man sökte fastän

förgäfves skaffa staden enskilda lån. Se äfven: v. Gralath anf. st.

558—562. Schröder lemnade Haag i nov., utan att något var

afgjordt; lika litet kom hans efterträdare Wüstenhof till något resultat.. De

nederländske sändebuden tyckas däremot ej hafva afhandlat

något af vikt uti Danzig och de lemnade staden redan

den 9 maj n. st. för att uppsöka den svenske konungen

i Marienburg Om deras emottagande i Danzig se relation i de Witts

Brieven. De afhandlade äfven där med sv. resid. Koch och skriftl.

med E. Oxenstjerna. Se bref fr. dem t. E. Oxenstjerna 15 april.

(Oxenstjernska Saml.)..

Karl X hade visserligen i början af året erhållit

en mäktig, om ock opålitlig bundsförvandt i

Brandenburg, men misslyckade krigsoperationer och polackarnes

nyvaknade mod och frihetskänsla gjorde hans ställning

i Polen, om ej svag, dock långt ifrån så trygg, som

man efter sommarens och höstens framgångar kunde

hafva förmodat.

Ej minst bevisande för det osäkra i svenskarnes

ställningen var den lätthet, med hvilken man satte tro

till de utspridda ryktena, att konung Karl Gustaf lidit

på sitt polska tåg ett afgörande nederlag och själf

omkommit. Denna underrättelse väckte stort uppseende

vid de europeiska hofven och framkallade olika känslor.

I Nederländerna väckte den allmän glädje Apbms bref t. Erik Oxenstjerna 5 maj 1656. Underrättelsen

orsakade Apbm »stor ångest och perplexitet», men genom bref från

Elbing 25 april 1656 hade han blifvit något »soulagerad och

tröstad.» Inlemnade ett mem. i anledning af ryktet 21 april n. st., hvilken dock

ej blef långvarig. Den 23 april skref Slingelandt från

Danzig, att han hört omtalas konungens nederlag och

död. Den 9 maj emottogs han och de öfrige

nederländske sändebuden af samme konung i Marienburg De Witts Brieven V, 392, 397..

Ännu innehade Karl Gustaf Polens bägge hufvudstäder

och stod med obrutet mod, beredd till nya strider och

till nya underhandlingar.

Den 3 maj hade de nederländske sändebuden

anländt till Marienburg. Sten Bjelke hade i uppdrag att

mottaga dem officielt med alla öfliga formaliteter. Den

5 framlemnade de sitt kreditiv, och den 9 emottogos

de af Karl Gustaf på ett så lysande sätt som

omständigheterna medgåfvo Berättelse på holländska om deras intåg, tryckt s. å. Kongl.

Bibl. anf. Saml.; Slingl. bref t. de Witt 19 maj. De Witts Brieven 398.. Han sparade intet för att visa

dem sin välvilja och, om möjligt var, på det sättet vinna

dem. I sina bref hem uttalade de också sin fulla

belåtenhet med emottagandet, och konungen syntes på dem

hafva gjort ett särdeles fördelaktigt intryck, hvilket ej

väckte ringa förargelse i Holland Apbms bref under juni månad passim.. Förberedande

underhandlingar ägde flere gånger rum under maj månad,

och sändebuden inlemnade den 18 en deklaration

angående förbundens förnyande Erik Oxenstjernas bref till rådet 23 maj 1656, R. A.

Deklaration finnes ss. bilaga.. Den af dem framstälda

önskan att få uppträda som medlare mellan de

krigförande makterna afböjde konungen på det bestämdaste

och föregaf såsom skäl, att man ej visste, om Johan

Casimir var benägen för fred, samt att, då

Generalstaterna ej gärna kunde vara de ende fredsmedlare, skulle

antagandet af deras anbud endast fördröja fredsverket.

För deras förslag om en förlikningsallians var han dock

ej obenägen, utan han utfärdade en instruktion, dat.

Strassburg d. 23 juni för Erik Oxenstjerna, Shering

Rosenhane och Sten Bjelke, att underhandla med de

nederländske ambassadörerna Instruktionen se R. A. i Handl. rör. Elbingertraktaten.

(Hollandica). Puff. anf. st. § 95. Pufendorff anger Gustaf Banér i st. f.

Rosenhane såsom utsedd underhandlare. Rosenhane var det dock i

början, men reste antagligen sedan hem, så att Banér har

undertecknat traktaten.. Enligt den samma

anmodas de svenske fullmäktige att genast börja

underhandla med Generalstaternas ambassadörer och att,

äfven om det skulle visa sig, att desse icke hafva så

mycket allvar med sitt närmande, söka »hålla dem vid godt

humeur och hvarken med förevitelse af brått eller andre

theres praejudicerlige desseiner uthi otid stöta dem för

hufvudet.» »Kongl. Maj:ts nuvarande konjunkturer»

fordrade, att man på alt sätt sökte vinna deras vänskap.

De skulle därför begära ett förslag till förnyande af

alliansen, på det att man skulle kunna komma underfund

med Generalstaternas »intention, opsåt och gravaminibus.»

De förra traktaterna skulle undersökas, och svenskarne

skulle visa, hurusom de voro riktade mot Danmark. Man

skulle äfven nu »trängja förbundet på den scopum och

emot det landet» men undvika, att holländarne insågo

detta. Angående anmärkningar mot höjda licenter skulle

de svenska underhandlarne hänvisa på 1 art. i fördraget.

De borde påminna sig, att Sverige var i förbund med

England och Danmark, så att de måste akta sig för, att

det första af dessa förbund ej lede någon men, och att

ej låta märka, att det andra förbundet blefve brutet,

om ock det nya fördraget riktades emot Danmark.

Slutligen skulle de, i det fall att vilkoren tycktes blifva

mycket fördelaktiga, »trainera verket thet längsta the

kunna, så att sjöfarten är slut.»

Utom det allvarliga i konungens ställning, som var

en följd af ofvannämnda förhållandena i Polen, hade han

ännu en orsak att om möjligt vinna Generalstaterna för

att förekomma en ny fara.

Man hade, nämligen i Nederländerna med

afsändandet af ambassadörerna till svenska konungen,

återtagit de af den annalkande vintern en gång afbrutna

utrustningarna af flottan. De gingo dock långsamt som

hvarje allmänt företag därstädes, och de olika städerna

och provinserna motarbetade hvarandra af afund eller

snikenhet, ehuruväl utrustandet af fartyg gick relativt

lättare än andra företag, enär det alltid var många af de

styrande, som förtjänade därpå Puff. anf. st. § 96; Apbms bref flere ställen.. Denna utrustning

synes dock hafva erbjudit flera svårigheter, ehuru amiral

Opdam använde mycken energi på företaget Förtalet påstod, att han var så ifrig, ty han ville erhålla

Elefanterorden, liksom Tromp, hvilken fått den det föregående året.. Man

hade svårt att kunna värfva tillräckligt med folk Apbms bref passim under mars, april & maj; särdkildt 15 maj:

Opdam lät trumman gå i städerna, men det hjälpte ej. »Om

kanoner se not sid. 33.,

liksom man äfven led brist på kanoner, och ej kunde

sådana denna gång erhållas från Sverige. Ej häller

kunde man enas, i hvad mon flottan skulle ställas till

Danmarks förfogande. Detta sist nämnda förhållande

bestämdes dock slutligen genom Generalstaternas

instruktioner för amiral Opdam af 12 april n. st. Apbms bref 17 april. Resolution om flottan 1 april. Se Aitzema

anf. st.. Enligt

denna skulle flottan förhålla sig stilla, så länge

Danmarks politik förblef fredlig.

Flottan afseglade i två afdelningar; den ena

afreste från Vlie sista maj under de Ruyter, den andra i

början af juni från Goeree under Opdam Arend anf. st. 484. Opdam gjorde ett besök i Köpenhamn

och fick verkl. Elefanterorden.. Förgäfves

sökte den svenske residenten i Köpenhamn, Durel, förmå

danskarne att häjda flottan. Konungen af Danmark

ville i stället nu anfalla Sverige, men hindrades af sitt

råd, och den 10 juli gick flottan genom sundet Puff. anf. st. III, 84. Becker anf. st. 110..

Den nederländska flottan väckte stor bestörtning i

Sverige Carlson anf. st. 262., och förgäfves sökte Appelboom att i sina

rapporter hem framställa densamma i så gynsam dager som

möjligt. I ett memorial till Staterna däremot

protesterade han mot flottans afsegling. Memorialet framkallade

en liflig diskussion, och flere af provinserna yttrade sig

skarpt mot Holland, som för sina intressen möjligen

skulle inveckla Staterna i ett farligt krig Apbms bref 16 juni 1656..

De till norden afskickade ambassaderna ådrogo sig

ock den allmänna uppmärksamheten i Haag. Hvad den

till Danmark afsända angick, tyckes den ej genast

inverkat på Danmarks hållning, ehuru väl rapporterna

därifrån lugnade Staternas farhågor Durels bref 22 mars 1656. Becker anf. st. 92.. Ett förbund till

Danzigs skydd ingicks dock den 16 aug. 1656 mellan

Danmark och Staterna Carlson anf. st. 163.. Den till svenske konungen

afsända ambassaden visade under flera månader ej några

resultat. Sparsamma voro till och med de

underrättelser, som från densamma anlände till Nederländerna De Witts Brieven 18 aug. 1656..

Den 8 och 20 maj hade hållits konferenser mellan de

nederländske sändebuden och rikskanslären, sedan hade

underhandlingarna uppskjutits, emedan nederländarne ej

hade nog utförliga ordres. Sedan de erhållit sådana,

och konungen utfärdat ofvannämda instruktion, inträdde

åter ett uppehåll, förorsakadt af att rikskanslären

måste resa till Thorn och af att Isbrants insjuknat. Den

11 juli ägde ändtligen i Marienburg ett sammanträde rum,

hvarvid man beslöt att underhandla i Elbing.

Rikskanslären kunde ej längre uppskjuta förhandlingarna, då

såväl konungen som ambassadörerna yrkade på deras

begynnande Handl. rörande Elbingertraktaten R. A..

Under denna tid hade förbundet mellan Sverige och

Brandenburg förnyats den 15 juni 1656, hvarvid

farhågorna och oviljan mot Sverige ytterligare växte, ej

blott hos Staterna, utan äfven hos Österrike, som

fruktade, att Sveriges krigståg nu skulle sträckas åt

Tyskland Droysen anf. st. 251—271..

*

II.

Först den 14 juli anlände sändebuden till

Elbing Redogörelse för förhandlingarna i Elbing äro hemtade från

de rapporter öfver förhandlingarna, som finnas i R. A. med

påskrift: »Handlingar, rörande Elbingertraktaten». — Carlson anf. st.

183 säger underhandl. börja 10 juli., och den första konferensen hölls den 17 samma

månad. Förhandlingarna inleddes såsom vanligt var

med en ordväxling angående fullmakterna, och de

anmärkningar angående titlarne, hvilka återfinnas i alla

underhandlingar från denna tid, uteblefvo ej häller här.

Man enades dock i dessa punkter temligen snart och

visade å ömse sidor en ovanligt god vilja, så att man

redan samma dag kunde börja med själfva

underhandlingarna.

De svenske underhandlarne skulle enligt sin

instruktion utgå från 1645 års fördrag. De nederländske

sändebuden ville däremot utgå från af dem själfva

uppsatta punkter, i hvilka dock, enligt Slingelandts

förklaring, de föregående fördragen lågo »implicite», om ock

ej »explicite», ty, »i såväl det ena som det andra var

foederis scopus, kommerciernas frihet», och på denna

förklaring gingo svenskarne in.

Dessa nederländarnes »postulata», i kring hvilka

öfverläggningarna sedan vände sig, voro: 1) Sjöfartens

fullkomliga frihet på Östersjön. Inga tullar, licenter

eller hvad det vara må, skulle påläggas, hvarken i

flodmynningar eller i hamnar, som ej voro konungen af

Sverige underdåniga. 2) Frihet att efter behag köpa

och sälja i Sveriges städer och af alla Sveriges

invånare. 3) Tullarne skulle blifva lika stora, som de voro

1640 och »multis annis sequentibus». 4) Att

Generalstaternas undersåter skulle få njuta samma fördelar som

de egna, om tullförhöjning vid ett eller annat tillfälle

blefve en nödvändighet. 5) Att de alltid skulle

behandlas såsom de mest gynnade nationer.

Betrakta vi dessa »postulata» närmare, finna vi

hvar och en af dem riktade mot missbruk, enligt

Generalstaternas uppfattning åtminstone, som tillkommit

sedan 1640 eller 1645 och som ej genom dessa traktater

kunnat hämmas.

§ 1 är tydligen närmast riktad emot den tull, som

svenskarne upptagit utanför Danzig, och som möjligen

kunde utsträckas till andra preussiska städer Sverige upptog ock licenter i de under kriget intagna

hamnarne. I hvad mon dessa licenter tyngde på den nederl. handeln

kan ses däraf att i Elbing betaltes 1657 för inkommande nederl.

fartyg 8219 Rthr och för utgående 10,855 Rthr. — Fartygen utgjorde

omkr. 37 % af alla fartyg. — Se Licent-lista i Kam. Arkiv.. Den

7 art. i 1640 års förbund erbjöd vissa kryphål för bägge

makterna, den hade också endast motvilligt antagits af

Nederländerna och skulle utan tvifvel förlora mycket af

sin udd, om § 1 nu genomdrefs. — Äfven mot den tull,

som svenskarne upptogo i Warnemünde, och som redan

under 30-åriga kriget rönt så mycken motsägelse, och

som dess utom var ett så farligt prejudikat, var

paragrafen riktad Se Odhner: Sveriges deltagande i Westf. fred 337..

§ 2 gälde utan tvifvel de inskränkningar, handeln

led genom åtskilliga nya privilegier och monopol, som

utkommit under drottning Kristinas regering, hvarigenom

man trodde sig kunna höja den inhemska tillverkningen

och få handeln att uppblomstra. Åtskilliga af dessa

privilegier, såsom för väfvare, spelkortsfabrikanter m. fl.

voro utan betydelse, ehuru man möjligen ej i

Nederländerna hade detta klart för sig. Andra däremot voro af

ganska stor betydelse, såsom »Octroy och Privilegium för

Participanterne af det till Africam, Asiam och Americam

anstälte handelscompagnie» af 15 dec. 1649 Stjernmans saml. af ekon. författn. II: 615.,

Tjärkompagniet af 31 mars 1648 Anf. st. II: 526., kompagni för

masthandel och monopol för utskeppning från Göteborg 20

juli 1642 Se Sveriges officilla Statistik; Skogsväsen sid. 117. — Äfven

inskränkande förordningar om skeppstimmeragien af 15 nov. 1652,

8 juli 1653 samt plakat om tullfrihet på furuskepp 24 mars 1654

kunna hiträknas. Äfven nya förordningar om konvoj m. m. torde

väckt anstöt. Se Stjernman anf. st.. Denna andra paragraf var ock, såsom

det synes af följande förhandlingar, riktad emot vissa

inskränkningar i handeln, hvilka voro en följd af

stapelstädernas olika privilegier och nederlagsfriheter,

tolagen m. m.

§ 3 gälde särskildt den förändring, som stadgades

1645, hvarigenom man gaf en tredjedels lindring i tull

åt s. k. monterade skepp d. v. s. skepp, som voro

bygda så, att de kunde användas i krig.

Fartygen skulle genom denna förordning vara

underkastade tre olika grader tullbesiktning.

1) Ofria voro alla utländska samt mindre och

svagare inhemska fartyg. För dem aflades fullkomlig tull.

2) Halffria voro inhemska »transportskepp och

lastdragare», hvilka åtnjöto befrielse till ¹/₆ af

tullumgälderna. 3) Helfria voro inhemska s. k. monterade skepp,

hvilka endast betalade ²/₃.

Enligt tullordningen af 1638 och de följande, till

och med den af 1643, funnos icke mindre än fyra olika

grader af tull. Högst beskattades främmande gods på

främmande skepp, lägst svenskt gods i svenskt skepp.

I förra fallet kunde tullen uppgå till 8¼ % af värdet,

då den i det senare uppgick till 2¾ %. — Detta

gälde endast vid intull, vid utskeppning däremot

gjordes endast afseende å fartygets beskaffenhet Se Odhner Sveriges inre Hist. Drottning Kristinas förm. 288.

Palmén: »Den Svensk-Finska handelslagstiftningens utveckling» sid.

85—86.. — Det

kan synas underligt, att dessa tidigare förordningar skulle

varit så mycket angenämare för Staterna, ty med

undantag för skeppsredare borde knappast den förstnämde

förordningen af 1645 känts mera tryckande. Möjligen

hade man ej häller vid detta fall de svenska

förhållandena fullt klara. Det synes nämligen så af de

följande förhandlingarna.

Äfven i andra fall hade den svenska regeringen

sökt befordra sina handlande undersåtars bästa. Så t. ex.

finna vi en förordning om, att säljaren och ej köparen

skall erlägga tull på salt (30 aug. 1647), en lindring

i salt-tullen för svenska skepp 27 juli 1646, 4 maj

1650 Stjernman anf. st. II, sid. 493.. Flera andra sätt hade äfven styrelsen

användt för att skänka den inhemska rörelsen lindring,

såsom att uppbära tullen i olika myntsorter, unna

restitutioner och decourteringar, hvilket alt antagligen

väckt förtrytelse hos holländarne Palmén anf. st. sid. 87..

§§ 4 och 5 voro riktade mot vissa tillfälliga

tullförhöjningar, såsom den i Riga af 1655, eller mot att

den ena nationen gynnades framför den andra, hvarvid

man särskildt tänkte på engelsmännen och på den

undfallenhet, man genom fördraget i Upsala 1654 visat

denna nation. Äfven utanför Danzig hade, såsom nämndt

är, Karl X varit betänkt på att gynna dem framför

Staterna. Alla dylika försök var det godt att i tid

förebygga.

Innehållet af paragraferna kan således

sammanfattas i en önskan hos Staterna att förblifva vid 1640

års förordningar, så att Slingelandts omdöme om, att

1640 års förbund låg i dem »implicite», var alldeles

riktigt.

Vid andra sammanträdet mellan sändebuden, som

ägde rum den 21 juli, hade svenskarne tagit ofvan

nämnde »postulata» i begrundande. Vid denna

konferens voro endast två af de nederländske sändebuden,

Dorp och Isbrants, närvarande. De andra två hade

begifvit sig till den utanför Danzig liggande nederländska

flottan. Något afgörande af frågorna kunde således ej

nu äga rum, allra hälst som Slingelandt var ledaren

af den nederländska beskickningen.

Man upptog dock frågorna. Svenskarne förklarade,

att hvad den fria handeln angick, var den ett »arquum

utriusque petitum», så därom kunde ej disputeras. I

denna frihet kunde dock aldrig licenterna på tyska

kusten inbegripas, enär de voro beroende af särskilda

fördrag, som ej kunde godtyckligt upphäfvas. Svenskarne

önskade således ett undantag just för det, som

Generalstaterna afsett med sin fordran. En längre diskussion

utspann sig sedermera i följd af den af Sverige

utanför Danzig upptagna tullen, hvarmed sammanhängde

den allmänna statsrättsliga frågan, huru man skulle

förhålla sig vid en belägrad stad i afseende å tull och

licenter, hvilken fråga ej var af tidens rättslärde afgjord,

och hvarmed man ej kunde komma till något resultat.

De svenske hänvisade på 6 och 7 art. i 1640 års

förbund såsom det lämpligaste sätt att afgöra tvisten.

Emot nederländarnes fordran att behandlas såsom

den mest gynnade nation kunde svenskarne ej invända

något, blott de ville påminna sig, att de privilegier,

som vissa städer och personer ägde, ej kunde genom

främmande fördrag ändras. Isbrants förklarade, att

några statuter, som inskränkte handeln, ej funnos i

Nederländerna. Svenska sändebuden medgåfvo, att

förhållandena i Sverige kunde vara i detta hänseende bättre,

än de voro, men att det dock var svårt vidtaga

ändringar. Konungen skulle dock gärna »gratificera» denna

nation, så långt det vore möjligt. De borde ock

ihågkomma, att det var månge nederländare, som

dragit stor fördel af särskilda privilegier, som de erhållit

af svenska regeringen. Äfven här vid lag hänvisa de

till 1640 års traktat såsom den bästa möjliga emellan

länderna. De nederländske ambassadörerna förklarade,

att de ville »specialia» vidare »öpna» vid deras

kollegers återkomst. Förhandlingarna denna dag slutade med

en demonstration af svenskarne mot den nederländska

flottans ankomst till Östersjön. Nederländarne

förklarade, att det ej förundrade dem, att den väckte

»ombrage och kom dem främmande före». De kunde

dock ej gifva annat svar än det, som blifvit gifvet åt

svenske residenten i Haag, att flottan var skickad

endast för att skydda handelns frihet. De hoppades dock

att efter sina kollegers återkomst från Danzig kunna

gifva bättre besked.

Den tredje konferensen hölls den 28 juli, då

Slingelandt och Huybert återvändt från sin utflygt.

Under denna och de följande underhandlingarne var det

hufvudsakligen Slingelandt, som förde ordet å den

nederländska sidan, och Erik Oxenstjerna å den svenska Slingelandt skref om honom till de Witt, att han var en man

med ovanliga gåfvor, men något långsam i sin expedition. Bref af

den 1 sept. 1656. De Witts Brieven 433..

Bägge ådagalade stor fyndighet och slughet, så det var

ingalunda en lätt sak att bringa ett slut på

förhandlingarne.

Vid konferensen den 28 juli utspann sig mellan

desse herrar en längre diskussion, angående den första

af de nederländske fordringarna. De skäl, som

anfördes af rikskanslären mot antagande af denna punkt, voro,

att man kunde därigenom åsidosätta andra makters rätt;

att 6:te och 7:de art. i 1640 års förbund hade på ett

lämpligt sätt afgjort den stridiga punkten, hvarigenom

Staterna ej hade någon rätt att lägga sig ut för

sjöfarten i Danzig, att ingen kan för »jus naturæ» eller

»tertio incommodo», som nederländarne önska, afstå från

sin rätt och nytta; de själfva skulle akta sig för en

teori, som kunde en gång för dem själfva blifva

ganska hinderlig, och hvad angår upptagandet af tull i

flodmynningar, så upptogo de själfva en tull vid

Scheldes mynning.

Slingelandt å sin sida fasthöll, att man ej hade

rätt att, för att skada sin fiende hindra »tertium» i

hans förehafvande. Att upptaga tullar och licenter »in

ipso mare», som svenskarne gjort (syftar på Danzig),

eller vid flodmynningar, som ej hörde dem till (syftar

på tullen vid Warnemünde) kunde ej jämföras med

tullen vid Schelde, som var en urgammal rätt för

Zeeländarne och på hvilken man aldrig gjort anmärkning vid

föregående fördrag.

Nederländarne talade äfven något om lika

handelsrättigheter med svenska undersåtar endast med undantag

af några »pacta municipalia» såsom stapelstädernas.

Rikskanslären upplyste, att med undantag af Riga

och Reval funnos inga städer med dylika särskilda

privilegier såsom i Nederländerna, men att det funnos andra

inskränkande bestämmelser, hvarefter de främmande

måste rätta sig, hvartill de ock förklarade sig villige, om

blott tullarne blefvo måttliga såsom 1640. Därmed

afslöts sammanträdet.

Den fjärde förhandlingen ägde rum den 30 juli

1656. Rikskanslären öppnade sammanträdet genom att

angifva, hvad som var hans uppfattning rörande det

föregående mötets resultat.

Tulltagningen i främmande hamnar skulle ej få äga

rum, om den ej berodde af särskilda traktater Svenskarne gåfvo väl vika i fråga om tullen vid Danzig; den

hade äfven visat sig mindre fördelaktig; däremot höllo de fast vid

att ingen hjälp finge lemnas en belägrad stad; de vidhöllo äfven de

tyska licenterna, som de stödde på fördrag, enligt hvilket dock det

rättmätiga i licentupptagningen vid Warnemünde var teml.

tvifvelaktig. — Se Odhner anf. st., men

däremot skulle 7:de artikeln i 1640 års fördrag

bibehållas. Vidare skulle man anse æqualiteten i tullar var

tillräckligt garanterad i 1640 års fördrag.

Slingelandt gaf ock i något obestämda och

tvetydiga ordalag sitt bifall till de två första punkterna.

Däremot ansåg han det alldeles nödvändigt, att

Generalstaterna i andra ordalag skyddades mot förhöjandet af

tullar, än hvad fallet var i 1640 års fördrag, hvarest det

visserligen står, att de skola behandlas såsom »gens

amicissima» och »conjunctissima», hvilket dock ej

hindrade tullförhöjningar framför de infödde, utan han ville

en behandling lika med svenskarnes Enligt internationella rätten fins det tre behandlingssätt

mellan nationerna vid dylika frågor. 1) Likställighetssättet (l’exacte

et parfaite réciprocité), den ena nationen behandlas af den andre

liksom denne af den första. 2) Såsom den mest gynnade nation,

ingen förmån får tilldelas en nation utan att ock tilldelas den mest

gynnade. 3) Såsom landets egna undersåtar (le traitement national):

Ingen fördel får tilldelas landets egna invånare utan att ock

samma fördel tilldelas den främmande nationen, hvarmed man under

sådana vilkor är förenad, och förordningar af alla slag skola gälla

alldeles lika. Se Cussy: Causes célèbres du droit maritime I, 74, 75.

— Detta sista behandlingssätt önskade tydligen Generalstaterna..

Oxenstjerna afgaf sin insaga mot denna

uppfattning, och angaf såsom skäl, att gjordes ingen åtskilnad

mellan in- och utländske, skulle följden blifva en stor

ojämnhet och orättvisa, »enär undersåtar draga andra laster

för sin öfverhet, och de utländske allenast söka sin egen

profit». Privilegier, som konungen gifvit åt sitt lands

undersåtar, kunde han ej genom något fördrag med

utländingar borttaga. Ifrån 1636 hade inaequaliteten i

tullar funnits och denna inaequalitet var nödvändig till

följd af vår aflägsenhet och de svenska skeppens dyra

tillverkning. De få privilegier, som voro gifna åt

enskilda personer och sällskap, graverade ju icke mera

Staterna än de svenskar, som ej hade fördel däraf, och

kunde icke upphäfvas. Tillräckligt skydd vore enligt

Oxenstjernas mening gifvet åt den nederländska handeln,

om man gåfve den försäkran, att man »skulle

accomodera vectigalia ad provehenda mutua commercia».

Ehuru det af denna diskussion egentligen icke

framgår, att de bägge parterna kommit till en bestämd

öfverenskommelse, lemnade de nederländske ambassadörerna

dessa frågor och öfvergingo till den del af instruktionen,

som rörde inneslutandet af Danmark, England,

Brandenburg och staden Danzig i den blifvande traktaten; äfven

framkommo de ännu en gång med sina

fredsmedlingsförslag, hvilka likväl bestämdt afböjdes af svenskarne.

Hvad inklusionen angår hade de intet däremot, så vidt

det rörde Danmark och England, då de lågo i

underhandlingar om förbund med dessa stater; detsamma gälde

Brandenburg, med hvilket de redan ingått fördrag. Hvad

Danzig angår, så vägrade de däremot bestämdt dess rätt

till inklusion, ty därtill hade denna stad ej mera rätt

än Elbing eller Thorn, ty det var ingen själfständig

stat. Staden låg dess utom i fäjd med Sverige och hade

afböjt de fredsförslag, som samma land gjort staden.

Frågan om Danzig var dock på sitt sätt den för

Generalstaterna vigtigaste, och en förbindelse, däri ej

Staternas handelsfrihet på Danzig, genom stadens

inklusion garanterades, var för dem af föga värde. De voro

dessutom i denna fråga bundna af den i augusti

ingångna traktaten med Danmark. Ett nytt sammanträde

hölls därföre också den 4 aug., då frågan om Danzig

särskildt afhandlades, dock utan resultat.

Äfven de öfriga frågorna dryftades, men några

nya inlägg gjordes ej, och man stannade vid samma

obestämda, tvetydiga punkt, som vid det föregående

sammanträdet.

Någon traktat kunde dock ej på dessa sväfvande

öfverenskommelser uppsättas. Också förgingo öfver 14

dagar, innan nästa allmänna sammanträde ägde rum.

Under denna tid sökte man på enskild väg komma till

en öfverenskommelse, och enskilda samtal ägde rum,

särskildt mellan Oxenstjerna och Slingelandt Denne skref till de Witt 29 aug., att han varit hos

rikskanslären för att diskutera traktaten, då rikskanslären hade ondt i ett

ben och ej kunde gå ut. Fördröjde sjukdomen möjligen

underhandlingarne?.

Först den 27 aug. finna vi, enligt protokollen, ett

nytt sammanträde. Själfva uppsättandet af traktaten

skulle då ske. Svenskarne voro nämligen nu ifriga att

bringa uuderhandlingarne till ett slut, och Oxenstjerna

talade med utförlighet om den svenska konungens begär

att tillfredsställa Generalstaterna. Staternas gesandter

voro ej så ifriga att afsluta saken och önskade alltid

ytterligare ordres för att besluta sig Se Slingelandts bref 25 aug., 5 sept. till de Witt. Möjligen

var Oxenstjerna vid denna underhandling ensam med Slingelandt.

Åtminstone önskade Slingelandt, att det ej vore så många

underhandlare. Han säger sig gå till verket med »tröga steg och tunga

fötter». Se de Witts anf. st. 424, 434.. Utom ett

Generalstaternas beslut den 28 mars n. st., hvilket rörde

allmänna föreskrifter angående fördraget, och ett beslut af

den 23 maj n. st., som angick vissa tullbestämmelser,

hvilka bägge beslut skriftligen meddelats ambassadörerna,

hade de nu erhållit ett koncept till traktaten af d. 7

aug. n. st. Det koncept, som blef uppsatt öfverensstämde

ock i det väsentligaste med det från Haag erhållna De Witts Brieven V 433 och följ..

I konceptet inflöt mot de svenskes vilja orden

»fluminibus» och »majora vectigalia», hvarigenom själfva

fördraget protesterade mot Warnemündetullen, och konungens

rättighet att höja tullarne borttogs.

Vid ordet »privilegia» önskade rikskanslären infläta

ordet alia för att åt det samma gifva en mera bestämd

betydelse, men måste i denna punkt gifva vika.

Följande dag genomlästes förslaget utan diskussion,

till dess man kom till punkten om Danzigs inklusion,

därvid ingen af parterna ville gifva vika.

Alla bref, som de nederländske ambassadörerna

erhållit hemifrån, uppmanade dem att ej öfvergifva sin

fasta ståndpunkt i detta afseende Se de Witts bref till Slingelandt 8 juli, 18 aug.; senast 1 sept.

1656. Se de Witts Brieven V.. Rikskanslären

framstälde den möjligheten, att Danzig icke skulle vilja låta

sig inkluderas, enär det då ej kunde understödja Polen.

Man hade nämligen i denna fråga också i hufvudsak

utgått från förslaget ifrån Haag enligt hvilket Danzig

skulle befrias från den svenska belägringen, men

förbjudas att understödja Polen Karl X hade genom Apbm anmält för Staterna, 7 juli, att

han börjat Danzigs belägring. Detta föranledde Staterna att fatta

följande beslut angående stadens inklusion i den blifvande traktaten:

»Urbs cum omnibus juribus privilegiis, consuetudinibus atque

immunitatibus et libertatibus inde promantibus, salva incorporatione

atque integra illibataque fide quam sua facta civitas regi poloniae

debet sine ullo ejus detrimento. Se de Witts Brieven sid. 423. —

De nederländske sändebuden hade tänkt, att dess trohet mot Polen

skulle vara »in suspenso». I själfva fördraget utlemnades nu orden

»salva incorporatione», då det skulle kunna misstydas af svenskarne,

i stället infördes på Karl Gustafs särskilda önskan »ita ut cesset

inter sacram regiam majestatem civitatem gedanensem hostilitas. —

Se de Witts Brieven sid. 460. — Vi påminna om, att det danzigska

sändebudet vid denna tid gjorde alt för att vinna Staterna och

lyckades till och med afsluta ett förbund, som dock ej antogs af Danzig.

Aitzema anf. st. VIII 646.. De nederländske gesandterna

svarade på denna Oxenstjernas anmärkning, att det var

dem alldeles obekant, hvad Danzigs uppfattning i frågan

var. Rikskänslären ansåg, att gesandterna borde hafva

tagit reda på detta förhållande förut, och att Danzig,

om det fortfore att vara Sveriges fiende, ej kunde

inneslutas i förbundet. Man beslöt att lemna saken åt

Danzigs eget afgörande, men antaga att svaret skulle

blifva jakande och innesluta staden i traktaten. De

nederländske gesandterna hade redan förut i sina bref till

Haag framhållit möjligheten af Danzigs vägran, ehuru

de vid detta tillfälle låtsade vara obekanta om

sinnesstämningen i staden Bref fr. Slingelandt 18 och 29 aug. 1656 (anf. st.) I ett bref

från de Witt till Slingelandt 8 sept. säger sig de Witt efter ett

samtal med danzigske residenten i Haag vara öfvertygad om att Danzig

går in på inclusionen. — Generalstaternas ambassadörer hade ock

varit i Danzig för att taga reda på sinnesstämningen därstädes och

hade haft sammankomster med stadens styrelse den 31 juli och 2

aug. Se Slingelandts bref till de Witt 1 sept., de Witts Brieven V

sid. 430. Aitzema anf. st. VIII 560; Wicquefort anf. st. sid. 424. —

De hade sålunda fullkomligt reda på sinnesstämningen, ehuru de,

antagligen för att bringa ett slut på traktaten, tego därmed..

Den 1 september afslutades verkligen traktaten

emellan Sverige och Nederländerna. Man måste förundra

sig öfver denna brådska med slutet af förhandlingen,

ty den 26 aug., således 7 dagar före traktatens

undertecknande, sände Slingelandt en copia af traktatkonceptet

till Haag utan att däri omnämna, att underteckningen

skulle ske med det allra första. I stället skref han, att

de ej vågade underteckna, då de ej visste, om Danzig

ville inkluderas eller ej.

Möjligen påskyndade den utbrytande pesten

fördragets afslutande, ty redan den 8 september lemnade

nederländarne af denna orsak Elbing Slingelandts bref till de Witt af den 12 sept. 1656..

Elbingertraktaten kan ses ur två synpunkter, den

politiska och den kommersiella I den af Ehrensten skrifna relationen till ständerna i

Göteborg 1659 angifves följande uppfattning af Elbingertraktaten,

antagligen konungens egen: »Generalstaternas innerliga intention med

Elbingertraktaten var endast att studera K. M. successer i Polen och

adoptera så de gamle förbund till dessa tider, att de skulle dragas

ifrån deres rätta förstånd och rätta bruk och blifva helt enerverade

och kraftlösa. Salig rikskanslären hafver likväl med så stort

förstånd och dexteritet trakterat denna konfirmation och adoption, att,

om den traktaten som slöts hade blifvit ratificerad, hade man haft

någon förhoppning om vänskap». — (Se Ups. bibl.). Man kan nämligen om

denna traktat säga, att, i sin helhet sedd, är traktaten

hufvudsakligen politisk, i sina detaljer däremot

kommersiell.

Då Sverige sträfvade efter ett Östersjövälde, som

ingen stat hade en större förmåga och ett djupare

intresse af att motarbeta än Generalstaterna, så var det

klart, att Sverige skulle, då Generalstaterna erbjödo en

underhandling, visa sig så tillmötesgående, som det var

möjligt utan att göra några reela offer för att binda

vid sig denna makt eller insöfva den i fråga om halten

af de svenska planerna. Det var Sverige angeläget att

påminna Staterna om de gamla förbunden, om den

gemensamma roll, de förut spelat vid afgörandet af den

nordiska politiken, och att binda dem fortfarande vid

Sverige genom upplifvandet af dessa förbund.

Med de gamla förbundens upplifvande, kunde dock

icke de gamla förhållandena återkomma, som en gång

voro förändrade, och ingen svensk statsman kunde

undgå att inse det svaga bandet i ett fördrag, som hvilade

på föråldrade förutsättningar, gent emot de mäktiga

intressen hvilka de nya förhållandena framkallat.

Se vi återigen på hvad Generalstaterna åsyftade

med Elbingertraktaten, så var förhandlingarne om dess

ingående ursprungligen endast en förevändning att

komma svenskarne in på lifvet, att göra sig mera förtrogne

med de svenska planerna och söka utforska i hvad mon

de verkligen kunde skada Generalstaterna. Svenskarne

visade dock så stor eftergifvenhet vid underhandlingarne

och tillika en sådan kraft och framgång i sina krigiska

företag, att man i Haag fann det säkrast att hafva

Sverige till bundsförvandt, när man kunde få det med

drägliga vilkor. Ett svenskt östersjövälde kunde

visserligen aldrig behaga Staterna, men det hade ej varit dem

olidligt, för så vidt Sverige hade afstått ifrån en för

dem tryckande handelspolitik. Då Sverige nu visade sig

tillmötesgående, var det bäst att gripa de fördelar, som

man kunde få, man kunde ju sedan möjligen begära

flere. Hade man däremot afbrutit underhandlingarne,

hade man fått Sverige till fiende och om dess segertåg

fortfarit, kunde ställningen blifvit obehaglig nog, enär

det då ej fuunits någon gräns för det tryck, den svenska

handelspolitiken kunnat utöfva på Staterna. Med ett ord,

för Sverige var Elbingertraktaten ett sista försök att

under nya förhållanden förmå Generalstaterna att förblifva

vid den gamla vänskapen; för dem var traktaten

däremot en lämplig hvilopunkt i förhandlingarne, hvarifrån

olika vägar sedan stodo dem öppna.

Hvad de kommersiella bestämmelserna angå, som

utgöra en annan sida af Elbingertraktaten, så skola vi

här, ehuruväl vi af själfva förhandlingarne lärt känna

dem, meddela en öfversikt af desamma. Alla

bestämmelserna i 1640 och 1645 års fördrag förnyades och antogos

liksom om de varit ordagrant upptagna i traktaten. Man

hade dock ej funnit skäl att endast förnya de gamla

förbunden, dels emedan de varit riktade emot Danmark,

dels emedan vissa bestämmelser i desamma varit så

otydliga, att de kunde hafva gifvit anledning till

missförstånd. Nya regler uppstäldes därför, egnade att

undanrödja alla hinder för traktatens fullgörande. —

Sålunda förklarades att nämda traktaters första paragraf

skulle vara riktad emot hvarje makt, som oroar handeln

och sjöfarten i Nord- och Östersjön, och att icke

närvarande eller blifvande oroligheter skulle kunna hindra

de bägge makternas handel och sjöfart i Nord- eller

Östersjön, eller i de derstädes utflytande floderna. — Då

erfarenheten visat fördelen af måttliga tullar, skulle man

hålla sig ungefär vid den måttliga taxa, som förefans,

då de båda fördragen afslötos Promittimus et spondemus, quod uterque foederatorum, salvis

regalibus et juribus suis circa vectigalium constitutionem et

dispositionem, ad parem circiter modum et taxam, atque tum temporis

constituta vectigalia fuerunt, eadem dehinc in suis respective regnis

provinciis ac ditionibus, quas nunc possidet, vel imposterum

possessurus est, accommodabit, adeo ut quam moderatissimo vectigalia,

telonia et onera commerciis et navigationi utrinque imponantur.. — Ingen nation skulle

kunna erhålla förmonligare handelsprivilegier än Staterna

och blefve en förhöjning af tullarne af en eller annan

orsak nödvändig, så skulle den dock ej blifva större för

främlingarne än för de egna undersåtarne, hvarvid dock ett

undantag gjordes för vissa sällskap och enskilde

personers privilegier — — quod si vero contingat, certas ob causas et urgente

necessitate nova, majora gravioraque vectigalia in alterius foederati

dominiis imponenda esse, tum, eo casu majus graviusque a foederato

aut ejus subditis non exigetur, quam ipsi proprii incolae aut

subditi pendunt. Sub qua tamen aequalitate nullatenus intelligi debent

pecularium societatum et subditarum personarum specialia

privilegia.. — Slutligen innehöll fördraget

bestämmelser om Danzigs, Frankrikes, Englands, Danmarks

och Brandenburgs inklusion Fördraget finnes tryckt hos Aitzema anf. st. VIII sid. 569

och Dumont anf. st. VI 2 sid. 147—148..

Sådan var betydelsen och innehållet af den mycket

omordade Elbingertraktaten, som under fyra år, för att

ej nämna de följande åren, som ligga utom den tidrymd

hvarmed vi sysselsätta oss, var ett ständigt föremål för

de diplomatiska förhandlingarne emellan Sverige och

Generalstaterna och äfven anfördes såsom en faktor i den

märkliga brytningen år 1658.

*

III.

Den svenske konungen befann sig vid

Elbingertraktatens afslutande ännu i Preussen, och Polen var

böjdt för fred, äfven med betydliga afträdelser, men det

afhölls derifrån af kejsaren, som fruktade, att Sverige

skulle vända sig mot honom, om fred var sluten med

Polen. Brandenburg var ännu Sveriges bundsförvandt,

men endast dyrt lät kurfursten köpa sin tvetydiga

vänskap, det fick Karl Gustaf erfara vid den nya traktaten

i Labiau i nov. 1656. Frankrike och England erbjödo

sin allians, men med vilkor, att Karl Gustaf vände sina

vapen mot Österrike; för en uteslutande svensk politik

ville de ingenting offra. Underhandlingarne med

Danmark ledde ej häller till något resultat, och med v.

Beuningens ankomst till Danmark upphetsades

sinnesstämningen därstädes ytterligare mot Sverige Se Durels bref fr. denna tid i Beckers Saml.. En ny fiende

hade dessutom Karl Gustaf under sommareu 1656

erhållit i Ryssland Rysslands förhållande till Sverige iakttogs noga i Haag, och

man spådde redan nu, att Ryssland skulle blifva Sveriges farligaste

fiende. Se Apbms bref för denna tid, passim., och denna fiendskap kunde ej

motvägas af förbundet med Siebenbürgen. Karl Gustafs

ställning var sålunda långt ifrån så fast, att han ej var

högeligen intresserad af, att förbundet med

Generalstaterna genast trädde i kraft och ratificerades.

Konceptet till Elbingertraktaten anlände till Haag

den 17 sept. (n. st.) och afhandlades genast i

Generalstaterna. Köpmännen från Amsterdam ansågo dock, att

tillräckliga garantier däri ej blifvit gifna emot

förhöjande af tullar, men det oaktadt beslöts, att

ambassadörerna borde med det första underteckna traktaten Bref fr. de Witt till Slingelandt den 22 sept. De Witts

Brieven V sid. 438. — De Witt ansåg traktaten bättre än han hade

hoppats. Se hans bref t. Slingelandt 19 sept. anf. st. sid. 437.. Den

24 s. m. (n. st.) anlände till Haag underrättelsen om

traktatens afslutande, således förr än man hade väntat

den. Redan följande dag tillsattes en komité i och för

de svenska angelägenheternas afgörande, såsom bruket i

dylika fall var. De Witt var medlem af denna komité,

som underkastade fördragets punkter en noggrann

granskning De Witts bref t. Sling. 29 sept. (anf. st. sid. 441). De Witt

yttrar sin tillfredsställelse öfver fördragets afslutande., och flere anmärkningar gjordes mot desamma,

hvilka de Witt meddelade ambassadörerna. Den 25 sept.

n. st. förklarade komitén traktaten vara enligt instruktion.

Uti uttrycket »ad parem circiter modum et taxam

atque tum temporis constituta vectigalia fuerunt» gjördes

anmärkning mot ordet circiter såsom i hög grad

förrädiskt, då det kunde möjligen borttaga all den garanti,

paragrafen medförde. Vidare anmärkte man mot det,

äfven vid förhandlingarne af nederländarne bestridda

undantaget för æqualiteten, nämligen enskilda personers och

kompaniers privilegier. Missnöje hade ock försports, att

bestämmelserna om den ofria, halffria och helfria tullen

icke i någon mon ändrats, samt att alla den svenska

regeringens åtgöranden sanktionerats genom

bestämmelsen »salvis regalibus et juribus» etc. Men angående

dessa sista klagopunkter begärdes ingen »elucidation»

På dessa förfrågningar svarade sändebuden, den 9 okt.

(n. st.) Se bref fr. de nederl. amb. i Preussen af d. 15 nov. Bilaga

t. Apbms bref., att de handlat enligt sin instruktion och

erhållit bästa möjliga vilkor.

Karl Gustaf visade däremot sitt allvar med

traktaten, i det att han icke blott tillbakavisade genast de

nederländske ambassadörernas framställningar, utan äfven

befalde sin resident i Haag att begära det understöd,

som traktaten påbjöd gent emot Ryssland Bref af den 5 sept. g. st.: Riks Reg.. Denne

förklarade dock med bestämdhet, att detta var en

omöjlighet Apbms bref 2 okt. 1656., ty utgången af Rigas belägring afvaktades af

Staterna, innan de ville taga ett beslut i en eller annan

riktning Apbms bref 9 okt. Många ansågo, att om Riga kom i

Rysslands händer, kunde handeln på Archangel flyttas dit och såge det

därföre ej ogärna. Detta oaktadt ansåg Apbm, att Sveriges

anseende i Haag skulle betydligt vinna på att Riga höll sig. Se Apbms

bref 6 okt. och 30 s. m.. Appelboom ansåg det dock rådligast, att

konungen påskyndade å sin sida ratifikationen och

begärde därföre af honom så fort som möjligt ett

ratifikationsinstrument Apbms bref 24 okt..

Konungen hade dock redan, före ankomsten af

Appelbooms bref, den 7 okt. i Frauenburg utfärdat ett

dylikt, därtill föranledd af att ambassadörerna i Preussen

vid sitt besök hos honom förklarat, att Staternas

ratifikation vore för handen. Appelboom erhöll ratifikationen

d. 5 nov. (n. st.) Apbms bref 24 okt.; Apbms bref 6 nov.; Konungens bref af

den 20 sept. Riks Reg.. Kort förut hade residenten underrättat

de Witt om, att ett ratifikationsinstrument från Karl

Gustaf var snart att förvänta. De Witt blef högeligen

förvånad och förklarade, att, hvad Generalstaterna

anginge, kunde de ej ratificera, förrän de erhållit

vederbörlig upplysning i åtskilliga punkter, hvilket Appelboom

genast förklarade vara orimligt, då traktaten en gång

var sluten Apbms bref 30 okt..

Resultatet af den ofvannämda komiténs

förhandlingar framträdde slutligen i det bref, som afsändes till

ambassadörerna i Preussen, enligt Generalstaternas

resolutioner af den 26, 28 och 31 okt. Bref från Nederl. gesandterna af den 15 nov. 1656. Fins

såsom bilaga till Appelbooms bref. Se äfven Apbms bref 6 nov. s. a., däruti man begärde,

utom de ofvannämde I de Witts ofvan anf. bref af den 29 sept. elucidationerna, äfven

uttryckligen, att det 1645 utfärdade privilegiet skulle

upphäfvas, hvarigenom de svenskar, som bygde sina skepp så,

att de dugde till krigsskepp, befriades från ¹/₃ af tullen

så väl för skeppen som för varorna. Tullarne

reducerades »exacte ad taxam anni 1640», och tull-listorna på

bägge sidor öfversågos och såsom »pars tractatus»

bekräftades Se Staternas resolution af d. 28 okt. cit. af Apbm i hans bref

6 nov. 1656.. Slutligen skulle de enskilda, som voro

delägare af privilegierade kompagnier, icke betala mindre

tull än Generalstaternas undersåtar, då det gälde varor,

som icke ingingo i kompagniets, och dessutom skulle de

kompagnier och enskilda personer, som privilegierades,

uttryckligen namngifvas. Generalstaterna hade samtidigt

med Elbingertraktatens afslutande låtit sin flotta

hemsegla men däremot kvarlemnat en besättning i Danzig,

hvilket ej af svenskarne väl upptogs Se Gralath anf. st. sid. 566..

Generalstaternas ambassadörer befunno sig i

Frauenburg Se ofvan anf. bref fr. sändebuden; jämte ett af den 27 okt.

från d. s. Den 6 nov. anlände de till Danzig. Slingelandt hade rest

hem efter traktatens afslutande, och Dorp förestod nu beskickningen.

Se de Witts Brieven. vid emottagandet af underrättelsen om Staternas

resolutioner. De hade där haft audiens och blifvit

särdeles väl emottagna Se Bilaga t. Apbms bref. Bref fr. Frauenburg 27 okt.. De voro ock välvilligt stämda

emot Sverige, hvilket tydligt framgår af det sätt,

hvarpå de besvarade Generalstaternas ofvanmälte bref.

Ambassadörerna svarade nämligen, att bättre vilkor

hade ej kunnat erhållas än de, man fått uti traktaten,

och att Staterna borde påminna sig, att ambassadörerna

icke gått utom sin instruktion vid fördragets

uppsättande. De anmärkningar, Generalstaterna gjorde, voro

ingalunda af den betydelse och det värde, som dessa

förestälde sig.

Oaktadt privilegierna af 1645 angående byggandet

af monterade skepp, funnos ej mer än 20 à 30 dylika

skepp Riktigheten af denna ambassadörernas uppgift har ej varit

möjligt att konstatera, då tull- och skeppslistor för denna tid

saknas. Att förordningen om helfrihet å de s. k. monterade skeppen

ej ansågs uppfylla sitt ändamål. Se Palmén anf. st. 90—92.. Däremot fans det små skepp, som åtnjöto

frihet från ¹/₃ af all tull, och som gingo mellan hamnarne

i Östersjön. Upphäfvandet af privilegiet, angående dessa

svenska skepp, var en sådan orimlighet, att ingen stat

kunde gå in derpå, så att Generalstaterna kunde anse

sig ha gjort en ganska stor vinst därmed, att dylika

privilegier ej skulle i framtiden få utfärdas. — Att

Staterna ej voro nöjda med år 1645 såsom utgångspunkt

för tullbestämmelserna visade endast okunnighet om

svenska tullförhållanden, då det var ett ytterst gynsamt

år, emedan 1645 års förordning endast gjorde afseende

på fartygsägarens, ej på fraktägarens nationalitet, och att

den n. v. delningen i tre kategorier af tullsatser var att

föredraga framför den gamla i fyra. — Ambassadörerna

protesterade äfven mot att ordet »circiter» skulle kunna

lemna en dörr öppen för de svenska tullförhöjningarne.

Tvärtom, de voro förvissade om, att konungen skulle lika

troget hålla dessa fordringar, som han skall vägra att

göra några eftergifter i ett redan slutet fördrag. De

redogjorde äfven i sina bref för kompagniernas ställning

i Sverige och anmärkte, att det endast fans ett,

nämligen tjärkompagniet, som var af någon större

betydelse Ambasadörerne säga, att till och med tjärkomp. endast

tillverkar 84 läster. Ett eget misstag, ty tillverkningen uppgick 1657

t. 6,300 läster tjära och 760 läster beck enl. Fyhrvall:

Tjärhandelskompagnierna sid. 13. Skulle möjligen till Staterna endast utförts

84 läster? Äfven det otroligt.. Andra privilegier, som kunde angå

Generalstaterna, voro stapelstädernas, men någon ändring

angående dem var ej möjlig att erhålla. De varnade

slutligen Staterna för att emot traktaten lemna Danzig

någon hjälp. Slutligen förklarade de, att de icke veta,

med hvem de skulle underhandla, ty rikskanslären hade

aflidit I fältsjukan i Frauenberg den 23 oktober., och de öfriga svenska diplomaterna voro

skingrade Bjelke hade rest på en ambassad till Sachsen. Banér och

Rosenhane till Sverige. Se ambasadörernas ofvan anf. bref.. Oaktadt förklaringen uppsköto Staterna

ratifikationen. Äfven Appelboom hade upphört att yrka därpå,

anseende det vara den klokaste politiken Apbms bref 20 nov. 1656. »Ju kallare jag håller mig, ju bättre

effekt lärer det hafva»..

Frågas kan nu, om man verkligen ville komma

ifrån ratifikationen och om de framstälda elucidationerna

medförde så stora handelsfördelar, att de en gång

erhållna, skulle göra Staterna till Sveriges trogne

bundsförvandt.

Att dömma af residenten Appelbooms rapporter

torde uppfattningen häraf i Nederländerna varit delad. En

del, och däribland de ledande statsmännen, sågo

ingenting hällre, än att ratifikationen kunde på ett någorlunda

hederligt sätt uppskjutas, ty Sveriges ställning var på

en gång så fruktansvärd och så svag, att ej den

skarpaste politiker kunde uträkna händelsernas utveckling.

En stor del af den nederländska köpmannaverlden

brukade ej se politiken i stora drag. De tänkte på sin egen

fördel och hade väntat större fördelar af en traktat med

Sverige, än Elbingertraktaten erbjöd. Kunde de

genomdrifva sina tillägg och förklaringar, hvarigenom den

svenska handelns utveckling hämmades, och Sveriges

benägenhet att gynna Englands handel kväfdes, lemnade

de den nordiska jämnvigten och de svenska

utvidgningsplanerna åt sitt öde och sågo med nöje ett

förbund afslutas, som försäkrade dem om fred och ökad

handel.

Vid elucidationerna framträda de olika intressena i

Generalstaterna än klarare än vid själfva fördragets

afslutande. Det nederländska parti, som af politiska

skäl ville uppskjuta traktatens ratificering, visste dock i

början att dölja sina verkliga önskningar under skenet

af ett allvar och en ifver för ratifikationen, väl egnad

att göra den politiska ställningen för mången oklar.

Till och med Appelboom trodde i början på

Generalstaternas önskan att ratificera fördraget, och uppfattade

först sedermera rätta halten af deras elucidationer. Det

var provinsen Holland, särskildt staden Amsterdam, som

motsatte sig ratifikationen, Zeeland samt städerna

Rotterdam, Leyden och Dort stå däremot i det längsta på

Sveriges sida. De Witt visade sig i hög grad opartisk

och ville genomföra traktaten, ehuru med de

förändringar, som han ansåg så väsentliga för den nederländska

handelns bestånd Apbms bref passim 1656, 1657. Zeeländaren Huybert, nederl.

amb. i Preussen, var en varm vän till Sverige och åtnjöt ett stort

anseende, så att han bidrog tvifvelsutan till sin provins hållning

gent emot Sverige särskildt vid sin återkomst från Preussen. (Apbm

22 juni 57). Hans svåger, Marignan, var en af Apbms vänner,

likaså en rik köpman, Lambsen, och presidenten från Gröningen, Herr

Schuylenborgh. Apbms bref 7 sept. 1657 m. fl. ställen. Om de Witt

se Arend anf. st. 539 och Wicquefort anf. st. 428.

Upplysande i afseende å Amsterdams och Rotterdams olika

handelsintressen är, att då från Elbing 1657 gingo 59 fartyg till

Amsterdam (de fleste med säd) gick 1 till Rotterdam. — Se

räkenskapsboken för licenterna i Elbing 1657 i Kam. Arkivet.. Då meningarne i Nederländerna voro

så delade, kunde de olika makternas residenter i Haag

utöfva ett betydande inflytande på händelsernas

utveckling. Det är måhända därföre här på sin plats att

nämna några ord om den man, som under alla dessa år

var Sveriges ombud i Haag.

*

IV.

Harald Appelboom till Forsmark, född 1612, blef

svensk kommissarie i Nederländerna 1645 och resident i

Haag 1652. Man kan om honom yttra, hvad han själf

sade om landtgrefvens af Hessen resident i Haag, Joachim

Wicquefort, att han var »courant, odorant et pénétrant

dans les affairs» Utdrag af bref från Appelboom, tryckt hos Vreede: Inleiding

tot eene geschiedenis etc. II 2; bilaga sid. 138.. I hans brefväxling med konungen

och rådet, med Oxenstjerna och Bjelke, kan man se,

huru många personliga vänner, han lyckats förskaffa sig

i Holland, och hvilken fientlighet han ägde att för sin

regerings räkning utforska den nederländska regeringens

görande och låtande. Då han endast hade helt

obetydliga penningemedel Klagomål öfver brist på penningar för att muta, särskildt

»medlemmar af den holländske vergaderingen» förekomma ideligen

i hans bref, tillika med försäkringar, att Sveriges sak skulle äga

afgjord framgång, om blott penningar erhöllos. »Memorial kunna ej

ha någon verkan, då de ej understödjas af reala medel». (2 okt. 56).

I samma bref säger Apbm, att konungen visserligen frikostigt nog

föreslagit honom att hugna de svenska anhängarne med löften om

gods i Preussen, men Apbm anmärker, att Holländarne äro alt för

sluga för att lockas af dylika löften. »Med 6000 rdr däremot är

det intet tvifvel, att E. M. skulle vinna reel och god effekt».

Pufendorff nämner, att Apbm en gång fått en större summa till utdelning.

När det skett, kan jag ej af Appelbooms bref inhemta. Där fins

endast klagomål öfver penningebrist, äfven för egen räkning, ty hans

egna affärer voro dåliga, och han begär ofta hjälp af konungen. till sitt förfogande, måste man

antaga, att det hufvudsakligen var genom sin personliga

älskvärdhet och öfvertalningsförmåga, som han lyckades

förskaffa sig vänner och Sverige anhängare så väl bland

Generalstaternas deputerade som bland de utländske

ambassadörerna. De mest sekreta resolutioner och bref

lyckades han erhålla i afskrift Beuningen varnar redan i ett bref af den 13 febr. 1654 de

Witt (se anf. st.) för Appelbooms nyfikenhet, ty han relaterar alla

particuliere samtal (»Apbm werdt geseidt in geen saecken neerstiger

te syn als in’t overschryven van alle particuliere discourssen»). Ett

exempel på den tidens samvete anför Apbm på ett ställe: En

deputerad från Holland hade med största skyndsamhet infunnit sig hos

Apbm för att meddela honom en hemlig skrifvelse, innan han begaf

sig upp i vergaderingen för att svära dess hemlighållande (!).. Särskildt egendomligt är

det, att Appelboom stod väl med det oraniska partiet,

men den gamla änkehertiginnan af Oranien, som var

själen i detta parti, synes hafva funnit ett stort behag

i hans sällskap. Hon sade sig ofta vara en stor vän af

Sverige, ehuru väl graden af hennes vänskap växlade,

då den hufvudsakligen berodde på förhållandet mellan

hennes måg kurfursten och Karl Gustaf.

Hvad de andre sändebuden i Haag beträffar, så

synes det, att döma efter Appelbooms brefväxling, som

om de danska residenterna Charisius och Rosenvinge ej

ägt någon större diplomatisk förmåga och, att

Beuningens rapporter ifrån Danmark inverkade mera till detta

lands förmån i Haag. Hvad de fransyska och engelska

ambassadörerna de Thou och Downing angå, så voro de

personliga vänner till Appelboom, hvilket antagligen

bidrog till den vänliga stämning, de i det längsta visade

emot Sverige Se Apbms bref passim. — »Man är här nu så inklinerad för

de danske att fast de än allenast sända en oxe hit, så skall den väl

kunna göra deras affaires». (Om Rosenvinge). Apbms bref 5 okt. 1657.

— Om de Bye säger Apbm: »qu"il passe pour un homme pas trop

sage et capable, se souciant peu des affaires de sa charge». Se Vreede

anf. st. bil. 34, där Apbms omdömen öfver flere samtida är anförd.

— Weiman, som af utgifvaren af Urk. u. Act. anses ss. kurfurstens

af Brandenburg skickligaste diplomat, nämnes eget nog sällan af

Apbm..

Intet bättre bevis finnes för det anseende,

Appelboom åtnjöt bland de samtida diplomaterna i Haag och

för vikten af de tjänster, han där ansågs göra sitt

fädernesland, än den ifver hvarmed man grep det tillfälle,

som vissa i Danmark under våren 1657 anhållna bref

erbjödo, för att söka förmå Appelboom att lemna Haag,

eller konungen att återkalla honom.

Den diplomatiska notvexling, som uppkom genom

dessa i Danmark intercepterade bref, var ej utan

betydelse för de svensk-nederländska förhandlingarnes

utveckling, men den har ock, i sina detaljer sedd, ett eget

intresse genom det ljus, som den kastar öfver

Appelbooms ställning uti Haag. Af detta skäl meddela vi

här i dess sammanhang denna episod af de

svensk-nederländska förbindelserna.

Danskarne lyckades, sedan kriget utbrutit våren

1657, uppsnappa några bref, som Appelboom skrifvit

till svenska rådet daterade Haag 1, 4, 8, 12 och 15

juni 1657 Bref af Apbm. R. A. af den 26 juni; häri nämnes ej brefvet

af 1 juni. Pufendorff säger att det var ett bref.. Dessa bref, eller åtminstone några af

dem, öfversattes och öfversändes till Nederländerna Bref af den 1 och 4 juni finnas i Kongl. Bibl. anf. Saml.

tryckta i Leyden s. å. och öfversatta till tyskan »med flit».. Det

var möjligen Conrad von Beuningen, som var

upphofsman till denna åtgärd. Brefven innehöllo åtskilliga

yttranden om den holländske falheten »Es sind Personen die man nun mit einem geringer zu E. M:s

Devotion und Dienste beibehalten kann». — Se bref af den 1 juni i

Kongl. Bibl. anf. Saml., hvilka, då de

upplästes i Generalstaternas församling och sedan de blifva

kända i Haag, uppväckte en storm af ovilja mot

Appelboom, hvaraf naturligtvis det land, som han

representerade, fick sin beskärda del. För att skaffa sig ett stöd

i sitt kinkiga läge, skref Appelboom till Karl Gustaf

med begäran, att han skulle försvara sin minister liksom

Gustaf Adolf vid ett liknande tillfälle försvarat

Camerarius Apbms bref 2 juli och 27 aug. och ej lyssna till Staternas fordran, att han skulle

återkallas från Haag.

Appelboom inlemnade flera memorial till Staterna

för att urskulda sig för brefvens innehåll och påvisa det

orättmätiga, som låg i danskarnes tilltag Pufendorff anf. st. IV § 93. Apbms bref 20 och 24 aug.. Han

urskuldade sig med, att det endast var kopior af kopior och

därtill öfversättningar, som de deputerade läst, och att de

således ej hade rätt att döma hans bref såsom de gjorde.

Appelboom hade sagt, att man skulle kunna vinna många

med penningar, och att de danske och spanske kunde

mycket uträtta, därför att de hade sådana, men att gifva

penningegåfvor, det var ju en sak, som brukades öfver

hela verlden.

Appelboom klagade, att man ej ville »agnoscera

honom såsom publik minister» Apbms bref 3 augusti.. Det fans dock ett parti,

som ogillade danskarnes åtgärd att borttaga brefven, och

till detta parti hörde själfva de Witt Apbms bref 29 juni 57.. Flere personer

misstänktes för att vara de af Appelboom omtalade, ock

oron var allmän Så måste Appelboom skrifva och begära ett skyddsbref för

Leo di Aitzema (historieskrifvaren), som för sina tjänster åtnjutit

pension af Sverige sedan Kristinas tid. Apbm bref 6 juli. Aitzema

erhöll och ett dylikt (se Apbm bref 20 aug. 1657)..

Den 16 augusti n. st. förevar saken i Generalstaterna,

och följande dag utfärdades en resolution, enligt hvilken

man ej skulle emottaga något memorial af Appelboom inom

en månads tid, så vida det ej skulle på ett mera

inflytelserikt sätt beröra Sveriges och Generalstaternas

intressen, och sedan affärdades härom en skrifvelse till Karl

Gustaf Generalstaternas bref, Hollandica. R. A. — »Harald Apbm,

die injuriense ende schandaleuse Brieven van haer en haere

Republiche soude geschreven hebben, hem naemen de onbequam tot vordre

onderhoudinge van de oude vriendschap, ernstlich deswegen

versoekende, dat K. Maj. den selven alderersten van der macht nemen ende

behoorlich straffen.». Ordalagen i resolutionen voro således

temligen obestämda, och det memorial, som Appelboom

inlemnade den 15 sept. n. st., blef verkligen, ehuru efter

några protester, antaget Apbms bref 17 sept. Apbm inlemnade ett försvar 17 aug. n. st.. Appelboom klagade dock i

sina bref, att han nu fått många fiender, som intet

försummade för att »göra honom odieux» Apbms bref 28 sept. — Bland dessa fiender, nämner han

Vosius Beuningen, Heinsius, Silvercrona och le Blom, hvilka han

säger sig hafva varit till sammans med i Stockholm och hvilka

redan under drottn. Kristinas tid hafva olofligen läst hans rapporter.. Karl X ansåg

sig ej behöfva gifva vika i denna punkt för det

nederländske missnöjet. Ett bref från honom, dateradt

Flensburg den 6 sept., ankom till Haag den 19 sept. Apbms bref 1 okt. Konungens bref, tryckt s. å. både på

svenska och latin. Finnes i Kongl. Bibl. anf. Samling. Brefvet är äfven

dateradt Fredrikssodde 28 aug..

Det var affattadt såsom svar på Generalstaternas

ofvannämda skrifvelse och konungen förklarar däruti, att han

ärnar afbryta alla underhandlingar med de nederländske

sändebuden i Preussen till dess Appelboom blifvit

återinsatt i sina rättigheter, och att han anser, att

Appelboom vid alla tillfällen endast handlat enligt sin pligt

och fullgjort sina skyldigheter såsom Sveriges resident.

— Efter detta brefs ankomst beslöt man emottaga

Appelbooms memorial, ehuru dock ej utan att olikhet i

meningarne därom uppstod. Ej häller ville man ur protokollet

borttaga anklagelserna emot honom, enär det ansågs,

att man därigenom erkände sanningen af Appelbooms

påståenden Apbms bref 1 okt..

Röster höjde sig ock för att låta de nederländska

sändebuden i Preussen hemresa utan afsked och ej lemna

det minsta afseende vid konungens bref. Småningom

tog denna antisvenska sinnesstämning öfverhand hos

Generalstaterna, och den 19 oktober n. st. 1657 Brefvet fins i Riksarkiv. bland Generalstaternas bref,

Hollandica. afläto de

en ganska skarp skrifvelse till konungen, däri de klaga

öfver Appelboom »Residentem minus commodum, minusque idoneum sibi videri

existimant». och öfver att deras oskyldiga

sändebud få lida för den andres opassande uppförande, och

att Appelbooms mottagande i Haag skulle alldeles bero

af det emottagande ambassadörerna hade rönt hos

konungen.

Karl X Gustafs ställning hösten 1657 var

temligen trygg, men en förbindelse med Generalstaterna

ansåg han sig dock ej kunna undvara. Ännu mindre

kunde Staterna vara utan förbindelse med konungen. Han

svarade ock på de nederländske sändebudens föreställningar

af den 15 november genom att tre dagar senare mottaga

dem i audiens i Wismar Arend anf. st. 536. Ambassadörerne tillbringade den tid, de

voro i onåd hos svenske konungen, i Lübeck. Karl Gustafs bref

till Apbm af den 19 nov., g. st. (R. A. Hollandica). Enligt Aitzema

hade de erhållit ett nytt missiv af Staterna af den 15 nov. n. st.. Detta åtgörande tillika med

hans segrar under vintern och Staternas behof af

förbindelse med Sverige sköt frågan om de tagna brefven i

bakgrunden, och Appelboom återfick sin forna ställning

i Haag.

*

V.

Vi återgå nu till förhandlingarna angående

Elbingertraktatens ratifikation.

Den 22 jan. n. st. afhandlades ratifikationsfrågan

i Generalstaterna tillika med ett af Hollands ständer

uppsatt elucidationsförslag. De deputerade från Zeeland

hade ock inlemnat ett förslag, i det allra närmaste likt

Hollands. Frieslands och Overryssels deputerade förklarade

däremot, att de ej hade någon order från sina

kommittenter angående denna fråga. Endast Gröningen

ratificerade traktaten utan vilkor. De öfriga provinserna

sade sig ej vara färdiga med sina »avis» Apbms bref 22 och 26 jan. 1657..

Den 24 jan. n. st. beslöto dock Generalstaterna,

att man skulle afsända v. Slingelandt till konungen

med en högtidlig anhållan om de elucidationer, som af

Holland blifvit uppsatta, v. Slingelandts resa instäldes

likväl, men elucidationerna utan bifogad ratifikation

afsändes till konungen Apbms bref 26 jan. och 5 febr. Generalstaternas resol. finnes

ss. bilaga t. Apbms bref..

Friesland biföll likväl kort därefter traktaten »pro

ut jacet» och yrkade ifrigt, liksom Utrecht och Geldern,

på en ratifikation utan elucidationer Apbms bref 26 febr. och 5 mars. »De andre voro perplexe».. Appelboom hade

i det längsta icke velat tro, att Staterna skulle på

allvar fordra elucidationer utan att ratificera, men, när så

syntes vara fallet, råder han konungen att gå Staternas

önskningar till mötes, ty därigenom skulle de »bättre

förstå och observera traktaten samt evitera all dispyt

och missförstånd och förtaga all jalousi samt gifva god

konfidens och förtrolighet» Apbms bref 22 jan. Appelboom rådde förut konungen att

göra Staterna »perplexe» med motpunkter, såsom att Sverige skulle

få fritt trafikera i Ost- och Väst-Indien, att 7 art. i

Stockholmsfördraget noga skulle iakttagas etc. Se Apbms bref 5 jan..

Till Danzig ville dock ej Staterna lemna några

subsidier, ehuru därom alt fortfarande underhandlades Apbms bref 19 jan. De danziske deputerade rådde därföre

med understöd af de Witt Danzig att inkludera sig i traktaten..

Äfven ett af v. Beuningen utkastadt alliansförslag emellan

Danmark och Generalstaterna vågade de Witt själf ej

uppläsa i Hollands »vergadering» Bref fr. de Witt 27 febr. Se de Witts Brieven; Apbms bref

29 jan.. Man var dock

betänkt att iordningställa flottan i fall den kunde behöfvas Apbms bref 23 febr..

Emellertid förhandlade de nederländske sändebuden

med Karl X om de från Nederländerna komna

elucidationspunkterna, efter att de förgäfves sökt enligt sin

regerings önskan medla fred Enligt resol. af den 18 nov. 1856. Se Aitzema anf. st. VII sid.

687. — Dorp skref den 27 mars 1657: »Konungen af Sverige skall

med alla medel söka bibehålla sig här och aldrig komma, efter hvad

han själf säger, att sluta en stumsdorferfred». Se de Witts Brieven

sid. 488..

Dessa elucidationspunkter voro de första, som

formligen framlades inför Karl Gustaf, men i själfva verket

voro de, såsom vi sett, de andra i ordningen, som af

Generalstaterna blifvit uppstälda. De innehöllo en

begäran: 1) att få utgå från 1640 års tulltaxa och att

få densamma, jämte reglemente för tullvisitationerna

insererade i fördraget; 2) att Staterna uttryckligen skulle

förklaras såsom den mest gynnade nationen; 3) att

kompagnier i allmänhet och särskildt tjärkompagniet skulle

upphäfvas; 4) att Danzig med eller mot sin vilja skulle

inkluderas Apbms bref 5 febr. (g. st.?) Pufendorff anf. st. IV § 87

framställer punkterna något utförligare, och ej alldeles lika. Ingenstädes

har jag funnit dem in extenso. — Ratifikationen skulle äga rum inom

fyra månader enl. traktaten.. Jämförda med föregående anmärkningar

finna vi att såväl mom. 1) som 3) blifvit något skärpta.

Elucidationspunkterna ansåg emellertid konungen

omöjliga att antaga. Det vore något inom den

diplomatiska verlden oerhördt och kunde gifva anledning till

»främmande spekulationer och gissningar». Ville blott

Staterna ratificera, skulle elucidationerna sedan kunna

tillfogas Se Huyberts och Isbrandts rapport, dat. Marienburg den 20

febr. (n. st.?). Bilaga t. Apbms bref. — Sändebuden hade förhandlat

dels med konungen, dels med Bengt Oxenstjerna, Björnclou och Coyet.

— Rapporten innehåller en vidlyftig redogörelse för den ordväxling,

som uppstått i anledning af Staternas begäran om tjärkompagniets

kassation och om Danzigs inklusion. — Af de nederl. sändebuden

var Dorp i Danmark, de andra bägge hade varit hos kurfursten i

Königsberg en tid. Se bref fr. Dorp 3 jan. Bilaga t. Apbms bref.. Tjärkompagniet ansåg konungen stod

alldeles utanför Elbingertraktatens område och var dessutom

alldeles omöjligt att upphäfva; hvad Danzig angick ansåg

han, att staden inneslutits i förbundet, ej blott för att

skydda handeln såsom Staterna påstodo, utan för att

iakttaga neutralitet i kriget.

I en skrifvelse af den 27 febr. förklarade slutligen

konungen, att han ville vara så tillmötesgående som

möjligt och ville ej sätta sig emot, att man utgick vid

tullsättningen från 1640 års taxa, blott man ej

insererade ordinantien och taxan i fördraget, ty dessa ansåg

han nu vara olämpliga, sedan danskarnes tullfrihet hade

upphört genom freden i Brömsebro. Uti ofvannämnde

stadga förekom nämligen, att inga främmande, som

utskeppade gods, skulle betala tull, utan allenast svenska

borgare, som försålde godset. Denna förordning, ehuru

alltid betungande, hade dock haft något skäl för sig, så

länge danskarne hade tullfrihet, nu däremot skulle den

omintetgöra verkan af den olika tullen på svenska och

utländska skepp. Förordningen om certifikat, som däri

förekom, vore ock nu mera alldeles onödig, liksom såväl

listan som ordonantien erbjöd en hel mängd andra

ofullständigheter och brister, hvaraf en del kunde vara

menliga för nederländarne själfva. Konungen skickade dem

likväl listan af 1640 och ordonantien med nödiga

förändringar. Hvad Danzigs inklusion angick, ville ingen

den hällre än konungen, dock förordade han, att staden

skulle ersätta honom för de utgifter, dess fiendtligheter Angående dessa se Gralath anf. st. II sid. 566 och följ.,

sedan fördragets afslutande, förorsakadt honom. — De

öfriga frågorna bevärdigade konungen ej med svar Se konungens bref t. Appelboom dat. Marienburg d. 27 febr.

Riksreg.; Apbms bref af den 26 och 27 mars. I det sistnämda brefvet

omtalas ett instrumentum elucidationis, som Appelboom erhållit af

konungen. Antagligen af lika innehåll med brefvet af den 27 febr..

Det sätt, hvarpå konungen besvarat 1. och 4.

punkterna i Staternas elucidationskoncept, fann man i Haag

tillfredsställande. Däremot kände sig holländarne svikna

i sina förhoppningar rörande de andra frågorna, särskildt

hvad tjärkompagniet beträffar Apbms bref 27 mars. Inlemnade ett mem. 12 mars n. st. om

ratifikation..

Zeeland ratificerade likväl nu fördraget med de

erhållna elucidationerna Apbms bref 30 mars.. Hollands deputerade kunde dock

ej förmå sig härtill. De föreslogo, att man skulle söka

utverka, att tjärkompagniets privilegier ej skulle få

förlängas, efter som man ej kunde erhålla deras kassation Tjärkompagniets privilegier voro utverkade på 20 år, från 1648..

Angående »terminus a quo» hade Karl Gustafs

upplysningar framkallat en reaktion. Året 1646 var

verkligen bättre såsom utgångspunkt än föregående år, och

förargelsen var allmän, att man af brist på svenska

tullistor bråkat onödigtvis Apbms bref 9 och 16 april; de Witts bref 6 april. Se de Witts

Brieven V..

Danmark var ej utan skuld i dessa Staternas försök

att undanskjuta ratifikationen. Denna makt var lika

angelägen om att motarbeta ett svenskt-nederländskt

förbund, som Staterna voro angelägna, att ej ett

svenskt-danskt förbund, hvarom underhandlades i Köpenhamn

under Brandenburgs bemedling, komme till stånd. v.

Beuningen var med sina bref och rapporter outtröttlig,

i att motarbeta Sverige både i Köpenhamn och Haag Se Apbms bref 29 jan., 12 febr., 2 och 6 april; v. Beuningens

bref i Becker anf. st.

Något nytt förbund ville Staterna dock ej, såsom ofvan

anmärkts, afsluta med Danmark. Däremot läto de

danskarne under hela våren 1657 obehindradt värfva och

utrusta skepp i Nederländerna. Skeppen erhöllos af

enskilda personer i Amsterdam, hvilka i sin tur uppköpte

dem af amiralitetet, ett fintligt sätt att kringgå en öppen

brytning med Sverige Apbms bref 4 maj. Ammunition fingo dock ej danskarne,

såsom de begärde, utföra tullfritt. Se Apbms bref 9 april. — På sina

protester mot rustningarne fick Apbm det svar, att det stode

svenskarne fritt att göra sammaledes. Apbms bref 4 maj.. Genom dessa rustningar, hvarpå

de holländske köpmännen hade stor förtjänst, stärktes ej

obetydligt det danska inflytandet Apbms bref 4 juni. Redan ryktet om att danske konungen

skulle rusta i Holland stärkte det danska partiet derstädes. Se

Apbms bref 19 jan., och det hade varit

förmonligt för Karl X, om också han hade kunnat vid

denna tid beställa fartyg i Holland Appelboom uttrycker sin sorg öfver, att han ej kan befordra

sitt lands intressen af brist på penningar (Apbms bref 7 maj). »För

300,000 rdr kunde en flotta erhållas» (27 juli). — Konungen begärde

i en skrifvelse af den 20 juni t. Appelboom underrättelse om, huru

många svenska fartyg funnos i nederl. hamnar. Konungen ville gärna

förhyra dessa, men några nederl. fartyg hade han ej råd att beställa.

— Han hade äfven den 4 juni skrifvit och frågat Laurens de Geer,

Louis de Geers son, om han ville på samma vilkor som fadren

utrusta en flotta. De Geer gaf ett undvikande svar (2 juli), och

härvid tyckes saken hafva stannat. Apbm fick dock 13 juli 3,622 rdr

till värfning.. Penningar, som

danskarne önskade låna, kunde de dock ej erhålla, men

i stället fick den skicklige amiral Tromp tillåtelse att

gå i dansk tjänst och föra befäl öfver de af Danmark

förhyrda 12 skeppen Apbms bref 14 maj..

Förgäfves inlemnade Appelboom den 31 maj n. st.

ett memorial mot utrustandet af skepp och värfvandet af

folk för Danmarks räkning Finnes ss. bilaga t. Apbms bref.. Han förklarade däri, att

det stred såväl mot forna allianser som mot

Elbingertraktaten. — Appelboom började dock nu på att

misströsta om nämde traktats ratifikation och Staternas

förhållande till Danmark tyckes hafva öppnat hans ögon i

detta hänseende »Elucidationerna äro endast illusioner för att vinna tid och

därunder favorisera Danmark, men Eders Majestät gör mycket väl

till att alta mente simulera och dirigera det: artem arte deludendo»,

skrifver Appelboom den 14 maj till Karl Gustaf. Han ansåg dock

att en ratifikation var möjlig »per pluralitatem votorum»..

Såsom sagdt är, Generalstaternas flotta hade då

den afseglade från Östersjön, lemnat en besättning i

Danzig. Dess återkallande borde naturligen vara första

steget, hvarigenom Generalstaterna skulle visa sitt allvar

i förhandlingarne med Sverige. De provinser, som voro

vänligt stämda emot Sverige, hade ock flera gånger yrkat

på återkallandet af trupperna Apbms bref 14 maj. — »Prov. Zeeland, Friesland och

Gröningen vilja ej bestå någon garnision i Danzig». Apbms bref 21 maj.. Holland satte sig dock

med bestämdhet däremot, och flere officerare ditsändes

samt en ny anförare efter den förres, Percivals, död Apbms bref 6 mars och 27 april..

Elucidationsförhandlingarne fortsattes emellertid. En

ny instruktion afsändes till Marienburg, daterad 16 maj

n. st., hvari utom de gamla, nya elucidationspunkter

framstäldes Apbms bref 18 maj. Instruktion tryckt hos Aitzema VIII, 895..

Staterna begärde nämligen nu 1640 års taxa för

till Sverige inkommande varor, samt rättighet för

Generalstaternas undersåtar att begagna sig af forordningen

om de monterade skeppen, eller ock att denna förordning

upphäfdes. — Staternas första begäran var väl uttänkt,

ty 1640 års taxa var egentligen fördelaktig för utgående

varor; däremot var 1645 års förordning i andra fall

mera tidsenlig.

Samtidigt hade ambassadörerne i Marienburg

hemsändt ett svenskt ratifikationsförslag, som afhandlades af

Generalstaterna, hvilka dock funno det dunkelt, särskildt

angående Danzig Apbms bref 21 maj. Konungen fasthöll att Danzig

fiendtligheter borde upphöra..

Den 28 maj framlemnade de nederländske

ambassadörerna till de utsedda svenska underhandlarne, Bengt

Oxenstjerna och Björnclou, det erhållna

elucidationsprojektet. Den 18 uppsatte Karl X ett ratifikationsprojekt

med elucidationer. Mot Staternas sista begäran anfördes,

att en »terminorum divisio», aldrig varit påtänkt vid

fördragets afslutande och att den medförde en mängd

svårigheter. Den 22 juni kollationerade bägge parterna

ett förslag, men något resultat kunde ej uppnås, enär de

ej kunde enas rörande de monterade skeppen. De

nederländske ambassadörerna önskade att uti det i elucidationen

förekommande uttrycket: »sed immunitates et privilegia

talibus navibus concessa in pleno suo vigore manebunt»,

skulle orden »talibus navibus concessa» bortfalla. Äfven

önskade de, att det särskildt skulle stipuleras, att äfven

nederländske undersåtar skulle få åtnjuta fördelarne med

de monterade skeppen. Detta motsatte sig Karl X

bestämdt Det svenskt sinnade partiet i Haag bad dock konungen att

ratificera och gå in på Staternas fordringar. Apbms bref 26 juni.. »Cederade vi dem dette, skref han till

Appelboom, skulle nederländske inbyggare sätta sig i hop och

uthugga våra skogar, med myckenheten af sina

monterade skepp segla våra skepp ur farvattnet och göra dem

alla onyttige; de nederländske monterade skeppen åtnjuta

den förmon uti tullfriheten som armatis navibus är

förunnad och vi mista däraf vår tull, och äfven i krigstid

blifver det högst betänkligt» Karl Gustafs bref t. Apbm 4 juli (R. A. Hollandica) och Apbms

bref 26 juli. — Underhandlingarne fördes i Thorn..

När Karl Gustaf skref detta bestämda bref till Haag

var dock ej hans ställning lysande. Polen var till stor del

förloradt, Brandenburg visade sig såsom en tvetydig vän,

och den lättnad kejsarens död medfört hade motvägts af

den köld England och Frankrike visade Karl Gustaf, då

han ej ville vända sina vapen mot Österrike. Dessutom

hade han sedan i juni månad fått en ny fiende uti

Danmark. Underrättelsen om det dansk-svenska krigets

utbrott väckte ingen förvåning i Haag. Staterna hade

väntat på detsamma och de viste, att deras sändebud i

Köpenhamn arbetat i detta syfte. Kriget ökade

lifligheten af de danska underhandlingarne i Haag.

Rosenvinge skulle nu återigen söka att upplåna penningar Apbms bref 30 juli, 13 aug., 17 sept. Danmark begärde 800,000

Rdr mot 4 proc. och sundstullen i pant..

Han erhöll dock endast resterande subsidier Åtminstone låntes penningarne under detta namn. Apbms

bref 26 Okt. — På enskild väg lånade Danmark dessutom 1,000

gulden. Se Apbms bref 28 sept., och icke

en gång detta beviljades honom utan protester från

städerna Leyden, Harlem och Rotterdam Apbms bref 8 Okt. »De danske ministrar löpe omkring såsom

rytande lejon, ropande alt om secours och hjelp». Apbms bref 5 okt..

Den allmänna meningen var, att Holland och

Amsterdam i hemlighet lofvat att ej öfvergifva Danmark.

Säkert är, att några af det sammankallade amiralitetet

redan nu ville skicka en flotta till Danmark mot

Sverige Apbms bref 13 juli., och att det endast var därför att man var

öfvertygad om, att de östra provinserna skulle bestämdt sätta

sig däremot, som frågan fick förfalla Apbms bref 6 juli.. Det danska

sändebudet lyckades verkligen den 17 juni, att afsluta

den s. k. ampliationstraktaten emellan Danmark och

Nederländerna. Denna traktat var lika med dem som förut

blifvit emellan nämda länder afslutade, utom att

understödet var ökadt ifrån 4 till 7,000 man Apbms bref 6 juli. Tryckt hos Aitzema VIII 812.. Efter denna

traktats afslutande ansågo Hollands ständer, att

sändebuden i Danmark kunde återkallas, men denna deras

uppfattning ledde dock ej till något åtgörande å

Generalstaternas sida Bilaga t. Apbms bref. Hollands staters resol. 11 och 12 juli..

Det blef nu Appelbooms uppgift att förhindra

ratificerandet af denna traktat liksom de danska residenterna

arbetade på att Elbingertraktaten ej ratificerades Apbms bref 17 sept..

Staterna ansågo, att det bästa medlet för att kunna

uppträda såsom medlare emellan Sverige och Danmark

— och ju svagare Danmark visade sig vara, desto

ifrigare blef man, att kriget ej skulle fortsättas — var att

Elbingertraktaten med dess elucidationer var afslutad.

Hollands stater inbragte också ett »avis» till

Generalstaterna om elucidationerna, däri de låtit frågan om de

monterade skeppens likställighet med andra skepp falla Apbms bref 6 och 13 aug. Apbm ansåg att nu var deras

önskan att ratificera, allvarlig.,

och skrefvo Staterna till sina ambassadörer den 3 aug.

n. st., att de utan uppskof skulle ratificera traktaten för

att sedan med kraft medla mellan de stridande Apbms bref 6 och 13 aug..

Redan i en Generalstaternas resolution af den 28

juni n. st.Bilaga t. Apbms bref. Likaledes i en resol. af d. 27 mars n. st. hade de uppmanats att söka medla mellan de

stridande makterna i norden, och samma befallning hade

afgifvits till ambassadörerna i Danmark Apbms bref 6 aug.. De

nederländske sändebuden i Preussen hade dock stått

vanmäktige i sina försök, allra hälst som det dröjde innan de

erhöllo nya ordres i afseende å ratifikation och

elucidationer Bref fr. amb. i Preussen af d. 24 juli (n. st.). De voro då

oroliga för att de ej erhållit några bref, enär tillfälle då erbjöds

dem att underhandla med Björnclou i Stettin. Bilaga t. Apbms bref. efter juni månads fruktlösa underhandlingar. Då

dessa slutligen anlände, reste sändebuden öfver Lübeck

för att uppsöka konungen Bref fr. amb. i Preussen, Danzig 28 aug. (n. st.) Bilaga t.

Apbms bref.. Ratifikation mötte dock

nu rent formella svårigheter, enär provinsen Zeeland

genom sin ofvannämda resolution förenat traktaten

med elucidationer, olika de holländska, och två af de

andra staterna ratificerat utan elucidationer. I annat

fall är det möjligt, att såväl Staterna som Karl Gustaf

i detta nu ratificerat Apbms bref 17 sept. för att känna ett ögonblicks lugn.

Något egentligt inflytande på händelsernas utveckling

torde dock en ratifikation under dåvarande förhållanden

knapt utöfvat. Vissa yttranden i Appelbooms ofvan

omtalade i Danmark tagna bref hade gjutit olja i elden

och förbittrat ytterligare sinnesstämningen i Haag mot

Sverige under sommaren 1657. Dessa yttranden hade

tagits såsom en kärkommen förevändning af det

danskvänliga partiet, som ej vågade komma fram med nya

elucidationer. Ratifikationsunderhandlingarne afbrötos dock

ej genast. Den 4 juli, 3 aug. och 15 sept. (alt n. st.)

inlemnade Appelboom memorial.

Helt annat blef förhållandet, då konungen i sin

redan nämda skrifvelse af den 6 sept. förbjöd de

nederländske sändebuden tillträde till sin person Ankom d. 29 sept. n. st. »Rätt och solid, men något för skarp»,

skref Apbm 1 okt.. Detta bref

framkallade i Haag en allmän oro, att man ej skulle få

deltaga i blifvande fredsunderhandlingar. Ett mäktigt

parti önskade af denna orsak en ratifikation och till detta

parti hörde den försiktige de Witt De Witt hade förut för Appelboom uttryckt sitt ogillande af

danskarnes uppförande, framhållit sin fredskärlek, samt visat sig

ytterst artig mot den svenske residenten. Apbms bref 29 juni och

3 aug. — Många voro dock förbittrade mot Sverige i anledning af

att konungen kunde jämföra en resident och tre extra ordinarie

ambassadörer, »hvilka, såsom de sade, intet peccerat utan skrifvit

rapporter, som kunde varit dikterade af konungen själf». (Apbms bref

5 okt). Appelboom anmärker häremot, att en konungs minister måtte

väl vara mycket för mera än republikers ambassadörer. Apbms bref

19 okt..

Genom en resolutiou af den 5 okt. n. st.

återkallades trupperna från Danzig Apbms bref 8 okt. och den 15 okt. n. st.

beslöto Generalstaterna att afsända en skrifvelse till

konungen af Sverige, i och för hvars framlemnande deras

ambassadörer skulle söka audiens hos konungen Apbms bref 22 okt.. De

anhöllo om traktatens ratificering, likväl med det tillägg,

att traktaten först skulle träda i verket vid

undertecknandet af elucidationerna, att den skulle binda för

framtiden, men ej för de förhållanden, som redan inträdt före

undertecknandet. — Staterna skulle genom dessa

bestämmelser få deltaga i en blifvande fredsunderhandling, men

ej tvungna att bistå Sverige emot Danmark. Appelboom

råder ock konungen att »dissimulera» och skrifva artigt

till dem, viss om att de nu kunna vinnas Apbms bref 19 okt.; 9 nov. Appelboom råder konungen att

begagna sig af de hjälpsändningar, som staterna ernade åt Münster..

Dessa råd upptog ej Karl Gustaf nådigt. I ett bref,

dateradt den 19 okt., förklarade han, att det var

oförenligt med Sveriges värdighet och politik, att konungen

krusade för Staterna, och ej kunde han yrka på

ratifikationen af en traktat, på hvilken de satte så litet värde Riksreg. — Apbms bref 9 nov..

Med ambassadörerna ville ej konungen underhandla Apbms bref 12 nov.,

och det svar, som han slutligen lemnade dem, den 18

nov. i Wismar, var äfven alt annat än hugneligt.

Konungen fordrar ratifikation utan alla förbehåll. Om

elucidationerna kunde de sedan vid tillfälle enas, och någon

medling skulle de aldrig tänka på, om de ej förut

ratificerat Apbms bref 10 dec.; Riksreg..

Dessa svar ökade oron i Haag. Nu var man lika

villig där att ratificera, som konungen af Sverige varit

det vid traktatens afslutande Apbms bref 5, 12, 16, 20 nov.; 14, 17, 21 dec. Med lifliga

färger skildras oron hos Staterna..

Karl X kunde föra ett stolt språk, ty hans krig i

Danmark var ett oafbrutet segertåg och väckte ett stort

uppseende i Haag Apbms bref under hösten 1657. — Redan vid underrättelsen

om infallet i Holstein skref Appelboom. »Den dagen hafver jag haft

fler visiter än fast här på ½ år. Apbms bref 10 aug..

Ifrån v. Beuningen i Danmark ingingo sorgliga

bref till Staterna Apbms bref under hösten 1657, passim.. Det ansågs dock uti Haag, att

hans ifriga yrkande på deras deltagande i kriget var i

hög grad äfventyrligt för Staterna, och att v. Beuningen

därföre kunde skada deras sak De Witt sade åt Appelboom, att han klandrade Beuningens

»pernicieusa consilia», och att »han sitter där i Danmark och skriker

såsom en uggla, varandes au bout de son latin». Apbms bref 14 dec., hvarför man till och

med ock hade varit betänkt på att återkalla honom Apbms bref 21 sept..

Staternas ställning till det öfriga Europa var egnad

att öka deras oro för jämnvikten vid Östersjön.

Visserligen stodo de i underhandling med de fleste makter,

särskildt med England och Frankrike, men det oaktadt

voro de i sin politik ganska isolerade. Med protektorn

hade vänskapen aldrig varit varm, nu fruktade man, att

han, som i tid stält sig på Sveriges sida, skulle vid de

blifvande fredsunderhandlingarna, draga hela

östersjöhandeln till England. Den engelske residenten i Haag,

Downing visade sig vid alla tillfällen ifrigt befordra

Sveriges intressen Se Apbms bref passim, Thurloes Collection of State Papers

VI, VII och Urkunden u. Actenstücke VII.. Hvad förhållandet till Frankrike angick,

hade äfven det sina svaga sidor. Visserligen hade

Ludvig XIV sändt i april 1657 den skicklige diplomaten de

Thou för att vinna Staterna och hindra deras anslutning

till Spanien, hvilket senare fransmännen fruktade, emedan de

lagt beslag på nederländska skepp, lastade med spanska

varor, samt inskränkt den nederländska handelsfriheten I fråga om de tagna skeppen visade Frankrike mycken

undfallenhet. Appelboom klagar (den 6 aug.) öfver, att Staterna

härigenom blifva så smickrade och uppblåsta..

Men å andra sidan voro England och Frankrike i förbund

sedan den 23 mars 1657, och de Thou visade städse

den svenske residenten den största välvilja och sökte att

så mycket som möjligt förena sina egna och Sveriges

intressen Apbms bref 14 maj, 30 juli, 20 aug. m. fl. ställen. Pufendorff

anf. st. V 68, är af en annan mening om de Thous förhållande till

Sverige under denna tid. Appelboom kan dock i sina bref ej nog

ofta och i nog starka uttryck uttala de Thous välvilja emot Sverige

och anför flere af hans yttranden och äfven åtgärder i detta syfte.

Efter freden i Roskilde svalnade dock något hans intresse för

Sverige. Se Apbms bref 22 mars, 22 juli m. fl.. Något förbund afslöt han ej häller med

Staterna, och såsom skäl därtill angaf han bland annat

önskan att se händelsernas utveckling kring Östersjön Apbms bref 30 juli och 6 aug. — Karl Gustaf skref den 20

juli till sekreteraren Courtin och anhöll att blifva innesluten i en

möjligen blifvande traktat mellan Frankrike och Staterna..

Äfven Spaniens hållning manade Staterna till försiktighet.

Det talades nämligen om, att spaniorerna skulle

öfverlemna Dünkirken åt engelsmännen, hvarigenom Spanien

skulle vinna Englands vänskap. I Haag motarbetade

dock den spanske ambassadören Gamarra med framgång

Sverige och närmade sig Danmark Särskildt motarbetade han Sverige hos änkeprinsessan af

Oranien. Se Apbms bref 22 juni. Carlson anf. st. 186 not.. Stridigheter, som

uppstått emellan biskopen i Münster och hans undersåtar,

sysselsatte också politiken i Haag och ökade spänningen

mellan provinserna »De münsterske oroligheter äro för E. Maj:t lika goda som

subsidier.» Apbms bref 26 okt.. Likaledes var förhållandet spändt

mellan Staterna och Portugal, och en nederländsk flotta

hade afsändts till den portugisiska kusten Apbms bref 12 o. 16 nov.. Staternas

gamla bundsförvandt Brandenburg stod dem visserligen

åter, men misstron till det oraniska partiet gjorde alltid

kurfursten misstänkt hos ett stort parti, och ej kunde

häller Königsbergerfördraget så lätt glömmas Om de olika makternas ställning vid denna tid se Arend anf.

st. IV 1..

Ej underligt under sådana förhållanden, att

meningarne voro delade uti Haag, huru man skulle förhålla

sig i den nordiska politiken. De försiktige ville, att

man ej skulle lägga sig i de nordiska angelägenheterna

och öka antalet af sina fiender, då man ej hade några

säkra vänner att påräkna. De djärfve däremot ville en

kraftig inblandning, på det att den ifrån alla sidor

hotade handeln ej måtte vid Östersjön få en obotlig skada.

Alt skarpare framträda under hösten 1657 dessa bägge

partier Apbms bref 7 sept. m. fl..

Den 10 dec. n. st. inlemnade Appelboom ett

memorial, däri han betygar Sveriges vänskap för Staterna.

Äfven Rosenvinge inlemnade den 18 dec. n st. till

Hollands ständer, där han hade sitt egentliga parti, ett

memorial, i hvilket han yrkade på hjälp för Danmark

under förevändning af, att det var Generalstaterna, som

lockat denna makt till krig Apbms bref 21 och 24 dec.; Weimans bref t. kurf. af den 25

dec.; 8 och 15 jan.; 5 febr., tryckta i Urkunden u. Actenstücke VII.

— Rosenvinges yrkande på sändebudens återkallande fr. Preussen

hade man dock ej velat bifalla. Apbms bref 16 nov.. Ständerna föreslogo ock

att sända en flotta och 6,000 man till Danmarks hjälp,

om Sverige ej ville gå in på en allmän fred på

brömsebro- och stumsdorfer-fredernas vilkor under Staternas

medling, men beslutet kunde ej genast genomdrifvas, enär

Dort och Rotterdam motsatte sig detsamma. Småningom

lyckades man dock häfva deras betänkligheter, och den

28 och 29 jan. n. st. framstälde Holland en resolution

i angifna syfte till Generalstaterna Urkunden u. Actenstücke VII 121..

Men hjälpsändningen till Danmark skulle blifva

dyrbar, och ett krig vid Östersjön var alltid en förlust

för Staterna; man var därföre ock betänkt på andra

utvägar. Den skicklige diplomaten van Beverningh De Thou skref t. Mazarin 14 juni n. st. 1657: »La personne

qui a le plus de part auprès de M:r de Witt, et sans l’avis et

conseil duquel il fait peu de choses est M:r de Beverningh; c’est un

esprit prompt et hardi». — Archives de la maison d’Orange 2:ième

série V 177.

uttänkte en plan af den beskaffenhet att, om blott Sverige

ville gå in på densamma, den skulle enhälligt antagas

af de olika provinserna. Karl Gustaf skulle antaga

Generalstaternas mediation, erhålla af dem en stor

penningesumma, men i stället sluta fred med Danmark och

Polen samt återlemna de gjorda eröfringarne. I freden

skulle dock ej huset Österrike inneslutas, utan skulle

konungen använda de erhållna penningarne för att kriga

emot nämda land och dymedelst befordra »det evangeliska

väsendet» Apbms bref 4 jan. 1658.. — v. Beverninghs plan sammanföll således

med de förslag, som utgått från England och Frankrike och

redan före danska krigets utbrott upptagits af Karl X själf Carlson anf. st. sid. 287; se äfven sid. 167..

Dessa framställningar kommo dock nu alldeles för

sent för att uppmärksammas af Karl Gustaf, då hans

framgångar i Danmark öfverträffade, såsom kändt är, hans

djärfvaste förväntningar.

Sveriges ställning till Staterna hade med det nya

året 1658 blifvit sådan till följd af dessa framgångar,

att några förlikningsförslag eller elucidationspunkter ej

längre kunde utöfva något inflytande, och holländarne

uttalade öppet, att de ej ansågo sig skyldiga att

ratificera en traktat, som blifvit ingången före det danska

kriget, hvilket hade omgestaltat de politiska förhållandena Apbms bref 11 jan. och 4 febr..

Såväl de Thou som Downing, såväl Rosenvinge som

Appelboom inlemnade under februari månad memorial

till Generalstaterna, däri de uttryckte sina respektive

makters stora kärlek till freden i norden och önskan, att

den måtte snart realiseras. Det var dock endast i dessa

vackra fraser, som enigheten emellan dem bestod, ty att

deras önskningar och syften föröfrigt högst betydligt

divergerade, det skulle snart visa sig Kongl. Bibl. anf. Samlingar..

Sådan var ställningen i de förenade provinserna,

då underrättelsen om freden i Roskilde dit anlände.

Den 21 febr. skref konungen från Kjöge till Appelboom

och anmodade honom att för Staterna notificera den

afslutade freden och att uppmana dem »att ej genom någon

passion ifrån den gambla vänskapen sig förleda låta» Riksreg..

Konungen ansåg det möjligt, att Generalstaterna ännu

skulle önska Elbingertraktatens ratifikation, hvilken önskan

konungen dock ej ville efterkomma, såsom sakerna nu

utvecklat sig. Likväl beder han, att Appelboom skulle

»entretenera de herrar Generalstaten i ett godt humeur

och visa dem all vänskaps kontestationer».

*

VI.

Roskilderfreden innehöll tvänne punkter, som måste

på det ömmaste beröra de nederländska östersjöintressena.

Såväl Sverige som Danmark lofvade afsäga sig de

förbund, som kunde vara den andra parten till skada, och

Östersjön skulle af bägge parterna stängas för fiendtliga

flottor. Freden tyckes dock ej gjort det intryck i

Haag, som man af nämda vilkor kunde ha rätt att

förmoda. Efter underrättelsen om freden blefvo visserligen

underhandlingarne lifligare och Staterna än angelägnare

att skaffa sig bundsförvandter för att upprätthålla

»balancen» vid Östersjön, men det förefaller nästan, som om

den omständigheten, att Staterna ej fått deltaga i

fredsunderhandlingarne, väckt minst sagdt lika starkt

missnöje som själfva fredsvilkoren. Roskilderfreden uppfattades

nämligen i Haag liksom annorstädes såsom en

vapenhvila »Konungen af Danmark hafver än intet låtit göra denna

Staten någon notifikation om freden, hvilken de för den skull håller

vara branlabel och ostadig». Apbms bref 12 april. — »Ehuruväl

östersjöhandeln, som genom danska kriget temligen är vorden

hindrad, nu borde sedan freden tilltaga igen och förbättras, befinnas

likvisst östersjöhandlarne ännu like scrupuleuse, hålla sig stilla,

indraga utestående skulder och försända åt de qvarteren inga varor,

förväntandes allena utkomst på många dem mycket farliga

förekommande handlingar». Se bref från svenske kommissarien Martenson dat.

Amsterdam 2 juli n. st. 1658 R. A. (Hollandica)., som manade till verksamhet i och för att kunna

med kraft deltaga i blifvande nya fredsunderhandlingar,

v. Beuningen, som var ytterligt uppretad, för att han ej

deltagit i fredens afslutande Apbms bref 22 mars., fick befallning att

fortfara med sina bona officia vid det danska hofvet Apbms bref 27 maj. Beuningens mem. t. konungen af

Danmark af d. 6 april. Se Becker anf. st. sid. 405. Beuningen skulle

hindra ett svenskt-franskt förbunds afslutande. — Staterna erlade t.

Danmark 200000 gulden i resterande subsidier. Se Apbms bref 3 juni..

Redan den 29 mars n. st. beslöto Hollands stater, att

man skulle söka med allvar närma sig Frankrike och

England för att gemensamt med dem kunna skydda

sjöfarten i Östersjön. Till Boreel i Paris och Niewport i

London skulle gifvas nya order i denna riktning, liksom

nya underhandlingar inledas med de Thou och Downing

i Haag Apbms bref 27 maj.. Den 1 juni n. st. bekräftade Generalstaterna

detta beslut Resol. af 1 juni. Bilaga t. Apbms bref.. Att så ej skett förut, var en följd af

den starka spänning, som var rådande mellan de olika

provinserna. Huybert hade nu återkommit från sin

ambassad i Preussen och stält sig i spetsen för Zeelands

opposition mot Holland. Han ansågs såsom upphofsman

till ett skarpt memorial mot Holland af den 29 mars

n. st., däri Holland beskyldes genom sina elucidationer

vara orsak till att något förbund ej blifvit afslutadt med

Sverige Apbms bref 29 mars, 1 april. Isbrants var skickad till

kurfursten. Se Urkunden u. Actenstüke VII 129.. Äfven emellan Amsterdam och Rotterdam

hade spänningen tilltagit, och denna sistnämda stad

liksom Leyden och Dort visade sig efter freden såsom ifriga

svenskvänner, till en del af fruktan för England Apbms bref 15 april. Hvad särskildt Dort angår, hade

Appelboom på eget bevåg för att vinna denna stad lofvat den

åtskilliga förmoner i handeln med Sverige. — Staden beslöt sig ock för

att urgera på en skrifvelse t. Dorp om ratifikation utan alla

elucidationer. Apbms bref 12 juli..

Den enda makt, Danmark naturligtvis undantaget,

som fullt uppfattade Staternas oro och önskade en

sammanslutning med dem, var Brandenburg, och

underhandlingar drefvos både i Haag och Berlin i detta syfte, mot

hvilka Appelboom förgäfves inlemnade memorial af den

18, 25 juli och 3 aug. (n. st.) Bilaga till Apbms bref af den 26 juli. Urkunden u.

Actenstücke VII..

Äfven flottans utrustning fortgick altjämt, ehuru

amiral Opdam, som var en ifrig dansk vän, tyckte, att

det gick väl långsamt Apbms bref 14 juni. — Karl Gustaf var under våren 1658

betänkt på att värfva i Nederländerna och där utrusta skepp, hvilket

dock genom brist på penningar gick långsamt, så att innan

utrustningen var färdig, hade konungen ändrat sitt beslut i denna fråga.

Uppdraget var hufvudsakligen anförtrodt åt kommissarien Peter Trotzig

i Amsterdam. Åtta »kompagnieskepp» skulle utrustas till krigsfartyg,

en del folk skulle man erhålla i England. En viss major Speck hade

i uppdrag att ordna värfningen. Redan i febr. hade Trotzig fått

avis om 60000 rdr, som han skulle erhålla från residenten Snoilsky i

Frankfurt. Först i maj erhöll han 35000 däraf. Emellertid hade

konungen den 2 april tillskrifvit Appelboom (Riksreg.) om, att man

skulle inställa med utrustningen och gömma penningarne »seither

den facies rerum jahrlich verendert und unss der gn. Gott wie die

cron Danmark frieden bescheert». Krut (900 centner) sändes dock

med Speck till Landskrona. — Om dessa utrustningar se P. Trotzigs

och Martensons bref 1658 R. A. (Hollandica) och Apbms bref för febr.,

mars, april s. å..

Underhandlingar om en ratifikation af

Elbingertraktaten hade fortgått, och Staterna voro ej emot en

ratifikation, tydligen med fästadt afseende på, att

Roskilderfreden ej var en fast fred, utan att nya underhandlingar

kunde bringas å bane, hvarifrån de blefve uteslutna.

Huybert hade aflemnat en rapport den 6 febr. n. st.,

genom hvilken det blef för Staterna uppenbart, att Karl

Gustaf ej skulle tillåta dem att uppträda såsom medlare,

ej häller vilja höra talas om några elucidationer, utan

att de lemnade en ratifikation af traktaten åt sina

ambassadörer. Konungen ansåg sig vid förhandlingarne i

Thorn uttalat sin mening och vid den ville han förblifva.

Däremot hade han talat om att låta frigifva sundstullen,

mot hvilket ambassadörerna dock haft allehanda

invändningar Se Huyberts rapport af den 6 febr 1658. Bilaga till

Appelbooms bref.. Redan den 18 mars n. st. hade Overyssels

ständer framstält ett avis om freden i norden. Den 28

mars n. st. inlemnade Appelboom ett memorial till

Staterna Aitzema anf. st. IX 204. Thurloe State Papers VI 873., däri han underrättade dem om freden och

framhöll konungens benägenhet att ej inskränka deras

handelsfrihet. Den 23 mars n. st. beslöto Hollands stater,

att en skrifvelse skulle afsändas till Dorp, däri denne

skulle beordras att yrka på att få uppträda såsom

medlare i en allmän fred. För att underlätta

underhandlingarne skulle till honom sändas ett

ratifikationsinstrument jämte elucidationer. Det förra skulle dock ej få

framlemnas, förrän konungen antagit de senare Aitzema anf. st. IX 204. Thurloe State Papers VI 873.. Den

29 mars n. st. bekräftade Generalstaterna detta beslut Resolution af den 29 mars. Bilaga t. Apbms bref af den 12

juli. Se Thurloe State papers VI 874. Enl. Apbm var resolutionen

endast fattad för att behaga »gemene man», som fruktade ett krig

med Sverige..

Dorps försök hos konungen misslyckades. Konungen

ville ej ratificera, då han ej hade säkerhet för, att

Generalstaterna ej skulle hjälpa Danzig, Österrike eller

Brandenburg. Hollands ständer ansågo dock, att Dorp

fortfarande borde yrka på en ratifikation samt påvisa

det orimliga uti Sveriges fordringar, hvilka icke kunde

beviljas, förrän holländarne voro säkra på sin sjöfart Apbms bref 15 juli. — Appelboom ger under denna tid

allehanda råd angående ratifikationen. »Om E. M. ratificerar utan

elucidationer, så kunde E. M. bemäktiga sig Danzig; möjligen måste E. M.

härvid bruka våld. Staden finge då kanske hjälp af Generalstaterna,

Elbingertraktaten blefve då bruten och ställningen blef klar». Apbms

bref 12 april. »Man anser att E. M. skulle kunna genom flere

skrifvelser särskildt till sina vänner i Zeeland, Friesland och Gröningen

samt genom en ratifikation hindra Generalstaterna från desperata

konsilier». — »Man tror ej på Elbingertraktaten; man kunde gärna

sluta en ny och då minnas Nova Svæcia». 3 juni..

Den 12 juli n. st. instämde Generalstaterna i Hollands

beslut. Rådspensionären de Witt talte nu som alltid

om sin benägenhet att ratificera, likväl med

elucidationer Apbms bref 16 aug. Resol. bilaga till Apbms bref..

Karl Gustaf yrkade på en ratifikation ej blott för

att uppehålla den diplomatiska förbindelsen med Staterna,

utan hos honom framträder vid denna tid en bestämd

önskan att komma på det klara med Sveriges ställning till

Generalstaterna. I sina bref till Appelboom af den 29

juni, 14 och 22 juli Riksreg., skrifver han, att han är fullt

bestämd att ratificera Elbingertraktaten, men med det

vilkor, att Staterna lofva att ej hjälpa Brandenburg eller

Danzig, utan på allvar blifva Sveriges vänner. I intet

hänseende ansåg konungen några »elucidationer»

behöfliga. Konungen ville därföre, att Appelboom skulle

inlemna memorial till Generalstaterna, däri han uttryckte

konungens bestämda fordran af ett kategoriskt svar från

Staterna.

Underhandlingarne med Dorp togo således ej någon

allvarlig karaktär. Isbrants, som ledde underhandlingar

med kurfursten af Brandenburg, sökte förgäfves att

understödja Dorp Man skylde i Haag på Dorps långsamhet. Apbms bref 26

juli. — Den 31 maj hade Dorp kommit till Wismar. Samma dag

kom Isbrants dit från Berlin.. Schlippenbach förde underhandlingarne

å den svenska sidan. Den 9 juli n. st. hade Dorp audiens

hos konungen i Flensburg. Schlippenbach framhöll

särskildt de svårigheter, som Danzigs fientligheter förorsakade

svenskarne Aitzema anf. st. IX 174.. Ambassadören följde sedan Karl X, men

fick endast det svar, att först skulle konungen erhålla

traktatens ratifikation, sedan kunde elucidationerna

afhandlas. Huru konungen tänkte sig om denna senare

fråga, framgår af hans ofvan anförda bref till

Appelboom. Dorp, som fått ytterligare order att påyrka

ratifikationen Apbms bref 25 juli, Generalstaternas resol. af d. 12 och 25 juli., envisades att erhålla ett annat svar.

Konungen hänvisade honom då till Appelboom. Dorp for

därefter till Hamburg, hvarest han emottog underrättelse

om det danska krigets utbrott Isbrandt hade återvändt till Berlin. Se Aitzema anf. st. IX 177..

Appelboom hade emellertid i juni framlemnat ett

memorial betygande konungens goda vilja Konungen måtte ha ansett Apbms första memorial alt för

undvikande och obestämdt. Apbms bref 9 aug.. Det följdes

af ett af den 22 juli n. st., däri konungens uppfattning

angående Staternas fordringar med bestämdhet uttalades Se Aitzema anf. st..

Staterna väntade en ratifikation, i stället kom

underrättelsen om Karl Gustafs fredsbrott Underrättelsen anlände genom ett bref från Korsör af den 8

aug. (Se Apbms bref 30 aug.) — Att v. Beuningen understödde

danskarne i de svårigheter, de gjorde vid uppgörelserna efter freden

i Roskilde, är bekant, och att det ej skedde utan hans regerings

goda minne. Ytterligare upplysande härvidlag är följande utdrag ur

Appelbooms bref af den 3 jan. 1659: Beuningen har för några dagar

sedan bekänt för de Thou att hafva förhindrat exekutionen på den

Roskildske traktaten, nämligen angående passerandet af örlogsskepp

i Östersjön, samt renunciationen af traktaten med andra makter,

hvaruppå de Thou honom svarade: »Vous justifiez donc l’action du

roi de Suède».. »Konglig

majestets descent på Zeeland har väckt själf hos de franske

och engelske ministrarne en sådan alteration och

confusion, att jag det intet nogsamt utskrifva kan» Apbms bref 30 aug..

Sundet kunde nu komma i svenskarnes händer, ty Danmarks

svaghet var känd, och följderna häraf voro oberäkneliga.

Den 25 aug. n. st. beslöts, att skrifvelser skulle af

sändas till amiralitetet i och för anskaffande af fartyg Aitzema anf. st. IX sid. 88. Redan den 24 juli hade Staterna

fattat ett beslut om utrustandet af fartyg, se konungens bref af den

30 aug..

Den 31 aug. n. st. samlades Hollands ständer talrikt (50

personer) för att rådslå om de svenska angelägenheterna.

Rådspensionären framhöll den fara, som nu hotade

Holland, och att Danmarks öde lätt kunde blifva Hollands,

samt att östersjöhandeln var nödvändig för Staterna i

allmänhet. Det var därföre af stor vikt, att man skyndade

till Danmarks hjälp. Dorp hade underrättat Staterna

om fredsbrottet och på samma gång meddelat dem, att

han skulle resa för att ratificera traktaten. Detta väckte

åtlöje, men detta oaktadt ville man om möjligt komma

öfverens i ratifikationsfrågan »för ärans skull».

Ett »avis» blef uppsatt att förse Glückstadt och ett

par andra platser med några nödtorftigheter, såsom att

ditsända 12,000 rdr i varor och en penningeförsträckning

af 20,000 rdr. Vidare skulle 19 skepp göras färdiga

och små fartyg uppställas i kanalen, samt besättningar

utses af landkompagnierna (6,000 man) Apbms bref 2 och 6 sept.. Flere af de

andra staterna funno det något djärft att öppna

fiendtligheter emot Sverige, ty därtill syftade onekligen

Hollands resolution, om ock de Witt förklarade, att det

endast var för att hjälpa Danmark, ej för att bryta med

Sverige, som dessa åtgärder vidtogos Apbms bref 16 sept. — Detta de Witts yttrande, som flere

gånger uttalades, strider emot denne statsmans annars så uppriktiga

och bestämda uppförande gent emot Sverige, hvarvid han afböjt i

det längsta en »ruptur», liksom han insett, att en ratifikation af

Elbingertraktaten måste förbinda Staterna att ej hjälpa Danzig, en

uppfattning, som många af hans parti ej delade (se Apbms bref 23

mars 1657 m. fl.). »De Witt, en honorabel och förståndig person»,

som Appelboom uttryckte sig (23 juli 1657), var ej den enda, som

konungens fredsbrott vände ifrån Sveriges parti. »Nu hafven I

äntligen fått ögonen öppna», lär Beuningen yttrat (Apbm 2 sept.) vid

sin återkomst. En person, som under denna tid närmar sig det

anti-svenska partiet för att följande år uppträda såsom svensk fiende, är

sändebudet Huybert. — De Thou likaledes aflägsnar sig från Sverige.

— Se Apbms bref.. Särskildt var

fruktan för England allmän bland de förenade

provinsernas befolkning.

Provinsen Friesland ankom omedelbart med sitt avis

i frågan, och den 4 sept. n. st. instämde Staterna i

Hollands resolutioner Generalstaternas resolution af den 4 sept..

Detta var ovanligt hastiga beslut i detta land, och

bidragande härtill var tvifvelsutan den omständigheten,

att Sveriges oförsonlige fiende v. Beuningen återkommit

till Haag den 1 sept. n. st. Det sades, att han lofvat sitt

hufvud eller hjälp åt konungen af Danmark Apbms bref 6 nov. — Beuningens ankomst kunde ej motvägas

af ankomsten af den nederländske residenten i Helsingör, som blifvit

väl emottagen af Karl X och som lugnade holländarnes fruktan i

afseende å sundstullen, hvilken konungen nedsatt, samt berömde

såväl konungen som Wrangel. Apbms bref 4 och 6 okt., och ingen

möda lemnade han ospard för att pådrifva rustningarne.

Att Karl Gustaf vid sitt nya danska fälttåg ville,

så vidt möjligt var, undvika att ej Staterna skulle komma

till Danmarks undsättning, framgår af hans bref till

Appelboom af den 30 aug. Han lofvar, att Appelboom skulle

få utdela en 10 à 20,000 rdr för att vinna anhängare

och afvända en undsättning till Danmark. Han beder

honom noga taga reda på de nederländska fartygen, huru

många och huru stora de äro, för att, om möjligt är,

kunna sedan bifalla Generalstaternas handelsanspråk Riksreg. Dessutom tillägger konungen egenhändigt: »skall

Holländarne eller uthj Amsterdam någon particulier Persohn

vinnass igenom thet iagh them antingen uppå Norschehandeln af

Träwärcke eller Tiahra Item om kopparen och järnet, som ther finnes

att inkjöpa, någon special frihet gjöra eller och under prætext

uthaff åhrlig Tullfryhet giffva någon en honorabel pension åhrligen att

kunna föra varur uthi mina länder och någon tull eller helfften så

mycket därföre giffva som andre, fast det till 10,000 eller 20,000 Rdr

alltid löpa kunde.».

Han befaller ock Appelboom ha en »galliot» i ordning,

hvarigenom konungen hastigt kunde underrättas om den

nederländska flottans utlöpande.

Den 15 okt. skref konungen ytterligare ett bref,

däri Staterna lofvas tullfrihet i sundet, halffri

skeppsfrihet i de nyförvärfvade provinserna, upphäfvande af

tjärkompagniet 1668 och handelsförmoner i Norge. Äfven

kunde skeppsfriheten utsträckas till alla svenska hamnar Riksreg. Den halfva skeppsfriheten gälde ej handeln mellan

svenska hamnar..

Det var förgäfves. En instruktion hade blifvit

uppsatt åt Opdam den 7 sept. n. st.; den innehöll positiva

order att hjälpa Danmark till att förblifva en själfständig

stat Urk. u. Act. VII sid. 138; Apbms bref 16 sept.. På uppmaning af de brandenburgska sändebuden

skärptes ytterligare dessa order, och flottan skulle ställas

till kurfurstens af Brandenburg förfogande Urk. u. Act. VII sid. 137, 140, 142. De brandenburgske

sändebudens memorial af d. 11 okt. n. st., besvaradt genom

Generalstaternas resol. af den 2 nov. n. st..

Flottan lemnade likväl till följd af motvind ej Vlie

förrän den 17 okt. n. st. Den var icke endast ibland

de största, som utgått från de förenade provinserna, den

var ock hvad utrustning och manskap angår ett föremål

för beundran och stolthet Se Aitzema IX, 170. — Man var dock mycket orolig, när den

skulle afsändas. — »Man delibererar än och flottan utlöper ej; själf

de af Holland önska ibland att med bonne grace och godt maneer

kunna innehålla deras flotta, som i Vlie ligger färdig.» Apbms bref

18 okt. — Weimans bref t. kurf. 14 okt. Man var bekymrad öfver,

att dröjsmålet med flottan kunde tydas som likgiltighet af Staterna..

Brandenburg var nu den makt, som stod högst i

Staternas ynnest, och man hoppades att genom denna

makt kunna upprätthålla »balanceverket i Östersjön» Se ofvan anf. bref t. kurf. Urk. u. Act. sid. 187..

Deras önskan att af Danmark i Glückstadt bekomma

en fast plats afböjde dock kurfursten Kurf. bref t. Weiman af d. 8 nov. Sist anf. st. sid. 146.. Staterna å sin

sida ville ej så nära förbinda sig med Brandenburg, att

de skulle ingå i dess allians med kejsaren. Många,

däribland de Witt, fruktade dels kurfurstens äregiriga planer,

dels att detta kunde föranleda en öppen brytning med

England och Frankrike Se sist anf. st. sid. 150, 172 m. fl. st. Under hösten hade det

kejs. sändebudet Fricquet anländt till Haag, men rönte föga

uppmuntran. De Witt fruktade för »gemene man» en anslutning till

kejsaren, liksom han af fruktan för det oraniska partiet ej ville alt för

mycket befordra kurfurstens planer. Det oraniska partiet var nu i

hög grad uppretadt mot Sverige. — Se Apbms bref hösten 1658 passim.. De Witts uppfattning af, att

en hjälpsändning till Danmark ej var ett fredsbrott med

Sverige, kunde ej uppfattas af Karl Gustaf med hans

djärfva och bestämda politik, och då han ej kunde

erhålla Staterna till vänner, var han betänkt på att

förekomma deras fiendtligheter och förklara dem krig. Saken

debatterades i rådet, men Sveriges fiender voro så många,

att man ej fann det rådligt att öka deras antal.

Appelboom hade den 22 okt. erhållit order att lemna Haag.

Han ansåg dock sin närvaro därstädes så behöflig, att

han djärfdes motsätta sig konungens befallning och

kvarstannade, hvilket åtgörande sedermera af konungen

godkändes Se Pufendorff anf. st. V §§ 108—110. — Se konungens bref af

den 22 okt., 29 nov. 1658, Riksreg.; och Apbms bref 10 jan. 1659..

Karl Gustafs ställning var, oaktadt de många

segrarne, ej utan sina bekymmerfulla sidor under hösten

1658. Danskarnes hjältemod hejdade hans framgångär

i Danmark, de eröfrade provinserna gjorde uppror,

Brandenburg, Österrike och Polen bildade en fruktansvärd

koalition. Englands inre svaghet efter Cromwells död i

sept., Frankrikes opålitliga politiska planer under

Mazarin kunde ej annat än göra dem till svaga

bundsförvandter, äfven om ej Karl Gustafs själfständiga karaktär

och politik alltid hade varit egnad att göra honom till

en mindre värderad allierad. Frågan gälde, om

Köpenhamn i längden kunde hålla stånd emot konungens

anfall. Karl Gustaf intågade likväl ej i Köpenhamn.

Staden blef undsatt af den nederländska flottan, som

ankrade vid stadens redd den 29 okt. efter en ärofull strid

med den svenska flottan.

Denna omständighet visar tillräckligt sanningen af

det påståendet, att det var Staterna som i främsta

rummet omintetgjorde Karl Gustafs planer om ett svenskt

östersjövälde. De underhandlingar, som nu följa, äro

egnade att ytterligare bekräfta detta uppfattning Utan att redogörelsen för de föregående underhandlingarne

kan göra anspråk på fullständighet, måste likväl af flere skal de

följande underhandlingarne blifva knapphändigare behandlade,

särdeles då dessa mer än någon af de föregående äro talrika och nära

sammanhängande med den allmänna europeiska politikens många

förvecklingar..

*

VII.

Genom den af Generalstaternas flotta vunna

sjösegern var ett omslag i den europeiska politiken i mer än

ett hänseende skönjbart.

Generalstaterna, fullt medvetna om segerns betydelse,

voro beslutna att med kraft och själfständighet fullfölja

den inslagna vägen. Nya hjälpsändningar skulle skickas

till norden. Sverige skulle om möjligt tvingas att antaga

fredens i Brömsebro vilkor Apbms bref 25 okt., 18, 25 nov. 1658 samt 13, 20 och 24 jan.

1659., och underhandlingar, redan

inledda med Danmark om erhållande af ersättning för

den lemnade hjälpen, fortsättas Generalstaterna önskade Tronhjems län, se Daae Nordmaends

udvandr. t. Holland sid. 13: Thurloe anf. st. VII sid. 506 m. fl.;

Pufendorff anf. st. Apbms bref 20 jan.. Å andra sidan ville

ej Staterna öfverföra kurfurstens trupper till Danmark

och närmare sluta sig till det brandenburgskt kejserliga

partiet Droysen anf. st. sid. 425; Apbms bref. Aitzema anf. st..

Redan under sommaren 1658 hade beslut fattats

att söka förmå England och Frankrike samverka till en

för alla parter tillfredsställande fred vid Östersjön. Först

efter sjösegern vid Köpenhamn lyssnade dessa makter

till förslaget. Voro Staterna oroliga för, att den

engelska flottan, som utlupit, skulle vålla dem afbräck Apbms bref 3 och 6 jan. 1659. Den 27 jan. skickades ock

befallning, att flottan i sundet skulle återvända, hvilken befallning

dock genast återkallades. Apbms bref 31 jan. Urk. u. Actenst. VII

173. — Staternas resol. af 1 juni, 12 juli 1658., var

England i ännu högre grad oroligt för, att Staterna nu

skulle vilja ensamma spela herrar vid Östersjön och sluta

sig till kejsaren och Spanien. Frankrike delade denna

oro, och de bägge makterna sammanslöto sig den 3 febr.

i och för ordnandet af angelägenheterna i norden Apbms bref 24 febr..

Boreel ifrån Paris och Nieuwport ifrån London meddelade,

att de franska och engelska ministrarne närmat sig dem

och begärt att få underhandla angående den nordiska

politiken Apbms bref 17 febr. och 17 mars.. Likaledes fingo de Thou och Downing order

att underhandla i Haag i samma ändamål Om alla dessa underhandlingar fick Apbm noga underrättelse

genom Downing. Se Apbms bref passim.. En

särskild komité tillsattes på deras begäran för att å

Staternas vägnar föra dessa underhandlingar Apbms bref 18 april.. Dessa

mötte dock allehanda svårigheter. Downing ville

uppskjuta med ett beslut och motarbetades af de Thou; de

Witt var orolig, för att intet beslut blef fattadt;

Charisius var missnöjd öfver det beslut, som var påtänkt Frankrike och England hade näml. fasthållit vid

Roskildertraktaten med modifikationer såsom utgångspunkt. (»Den de nog

kunde fått makterna förutan», sade Rosenvinge. Apbms bref 3 jan.

1659). Apbms bref 4 och 7 april.,

och Brandenburg var missnöjdt med hela underhandlingen Apbms bref 21, 28 april. — Urk. u. Act VII passim..

Ibland de fordringar, som framstäldes for Karl

Gustaf, var en ratifikation af Elbingertraktaten De Thou gjorde förfrågning hos Appelboom angående

densamma, hvarvid denne meddelade, att han ansåg konungen nu lika

litet angelägen om traktaten som om dess elucidationer. Apbms

bref 12 maj..

De tre makternas förhandlingar ledde dock slutligen

till afslutande af traktaten af den 11 maj, känd under

namn af konserten i Haag. Roskilderfreden skulle gälla

med undantag af dess 3 § om flottornas utestängning.

England hade i och med denna öfverenskommelse afsagt

sig de frestande anbud, Karl X gjort denna makt, och

den flotta, som det afsändt till sundet, var således där för

att bevaka den holländska flottan, som kommit dit, och

ej för att hjälpa Sverige. Det oaktadt ville ej Karl X

gå in på makternas vilkor, lika litet som Fredrik III Om konserterna i Haag se Urk. u. Actenst. VII sid. 192 och

följ. Carlson anf. st. sid. 409. — Den nederl. flottan utlöpte den 20

maj under Reuter, hvars instruktion var liksom Opdams riktad mot

Sverige. Se Apbms bref 18 april och 19 maj..

Frankrikes krig med Spanien var ock nära sin

afslutning, hvilket minskade denna makts svenskvänlighet.

Med Rikard Cromwells fall i England försvagades ock

det svensk-vänliga partiet därstädes, och en större

endrägt blef rådande mellan Frankrike, England och

Staterna. Denna endrägt uppenbarade sig i den andra

konserten af den 14 juli och än mer i den tredje af den

4 aug. — Sverige skulle återlemna Tronhjems län och

Bornholm och tvingas att antaga Elbingertraktaten med

alla elucidationer.

Utom dessa underhandlingar och den ofvannämda

flottan hade äfven Staterna genom afskickandet af

sändebud till danske och svenske konungen vetat att bevaka

sina intressen. Den 5 april n. st. framstäldes en

instruktion för bemälte »extra ordinarie deputerade,

Huybert och Slingelandt», till Karl X Finnes ss. bilaga t. Apbms bref. Apbm 4 april: »När jag

tenterade att bekomma bemälte instruktion, svarades mig, att det skulle

nu falla mäkta svårt och farligt, efter Dorp hade här åtskilliga

gånger berättat, att vid E. M. hof intet hölles sekret, och att E. M.

finge sådane sekrete akter härifrån». — Icke desto mindre sänder

Apbm instruktionen den 21 april. — Slingelandt skulle sändas, ty

man ansåg honom vara behaglig för konungen.. De skulle söka

medla mellan de stridande, se till, att handeln ej genom

något fredsslut blef lidande, och i detta hänseende

ingenting underlåta för att erhålla de bästa möjliga vilkor.

Elbingertraktaten med elucidationer skulle gifvas dem i

handom Den samma ratifikation som Dorp haft., och kurfursten och Danzig skulle inneslutas

enligt en resolution af den 9 aug. förra året.

Slingelandt afreste den 19 maj n. st., och

underhandlingar inleddes mellan svenske kommissarier Därtill utsågos Rosenhane, Coyet, Soop och Ehrensten. och

de nederländske deputerade i Croneborg.

I frågan om Elbingertraktaten ville nederländarne,

att man skulle börja, där man slutat förra året i

Preussen. Karl X motsatte sig detta bestämdt. Konungen

ville, att fördraget skulle föregås af en »reconciliatio»,

Staterna ansågo det alldeles onödigt, då de ansågo sig

aldrig varit Sveriges fiender Se K. M. bref t. Apbm 16 juni i K. M. bref t. Apbm

1654—1669. R. A. Nederländarne rådgjorde med sina embetsbröder i

Köpenhamn, hvilket ej underlättade förhandlingarne. Konungen klagade

öfver Opdam. I Haag sade man ock, att man ej hade honom i sina

händer, hvilket vore enligt Apbm »belle raillerie». Apbms bref 21

april..

Emellertid underkastade sig Fredrik III de sista

Haagerkonserternas bestämmelser, och Karl Gustaf,

omgifven af faror på alla håll, såg sig nödsakad att

underkasta sig makternas önskan. Karl X ville dock göra

ett försök att vinna Generalstaterna, sedan alt hopp om

att vinna England strandat. P. J. Coyet afsändes till

Haag såsom extra-ordinarie ambassadör Om Coyets beskickning se Cronholm: Den europ. polit.

inflytande etc. 1657—1660 sid. 188 och följ. — Äfven danskarne skickade

särskilda underhandlare till Haag för att motarbeta Coyet. —

Cronholm följer danska ministerrelationerna i sin utförliga framställning.

Hans instruktion är af den 27 aug., men först i nov. anlände han t.

Haag.. Alla de

lysande vilkor, konungen erbjudit England, erbjödos nu åt

Staterna. Dessa ansågo dock planerna för äfventyrliga,

litade ej på Karl Gustaf och fruktade England.

Ambassaden blef således utan resultat.

Den 25 aug. sammanträdde också utanför

Köpenhamn danska och svenska underhandlare, med de

nederländska, engelska och fransyska medlarne. Vid de

vidlyftiga underhandlingar, som nu följde och som

fortsattes, ehuru ej utan afbrott, efter Karl X:s död, till

den s. k. freden i Köpenhamn 1660, visade sig de

nederländske sändebuden såsom ifriga befordrare af

Danmarks intressen och underläto ingenting, som kunde

undergräfva den svenska makten Om dessa underhandlingar se Pufendorff anf. st. VI §§ 46 och

följ. Granlund: Guineakompagniet i Historiskt Bibliotek 1879 och

Cronholms anf. arbete. Ingenstädes finnes dock en utförligare

relation öfver dessa förhandlingar, för såvidt de rörde Elbingertraktaten..

Äfven särskilda underhandlingar fördes mellan

Staternas underhandlare och de svenske enligt de förras

instruktion. Då Karl X ställning efter hans nederlag

på Fyn blifvit ytterligare tryckt, sökte han att vinna

Staterna genom att gå deras önskningar till mötes i

afseende på Elbingertraktaten och elucidationsfrågorna.

Staterna å sin sida, hvilkas medlarkall ej var fullt

erkändt af de andra makterna, önskade ock ifrigt ett

afslutande af bemälte traktat och visade sig därföre i så

måtto tillmötesgående, att de först uppsatte såsom

konungen begärde ett »instrumentum reconciliationis,

hvarefter konungen, som då befann sig i Helsingör,

undertecknade Elbingertraktaten och de elucidationer Finnas tryckta hos Dumont anf. st. VI ii 293—295. af

densamma, som blifvit uppsatta af Staternas ambassadörer i

Thorn, med undantag af punkten angående de monterade

skeppens likställighet med de öfriga. Genom dessa

elucidationer blefvo nederländske köpmän gynnade framför

alla andra utländingar, de tullumgälder, som tillkommit

sedan 1640, skulle erläggas till lika belopp af svenskar

och af Generalstaternas undersåtar och intet undantag

kunde härvidlag gifvas. Hvad kompagnierna angick

skulle ej deras privilegier utsträckas till varor, som ägdes

af medlemmarne af dessa kompagnier. Staternas friheter

skulle gälla i alla svenska provinser. Skeppsafgiften

bestämdes för införseln till Sverige efter 1645 års taxa,

hvarigenom utländskt gods förtullades med en dukat mera

för 100 dalers värde, än hvad som erlades, då varorna

infördes på monterade svenska fartyg. Omonterade

betalte för samma varuvärde ½ dukat mindre än

utländingar. Utförseltullen skulle ock på liknande sätt

graderas. Tullistan af 4 mars 1640 jämte tillägg

insererades i fördraget. Danzigs inklusion blef obligatorisk.

Elucidationerna utjämnade dock ej det spända

förhållandet mellan makterna. Nederländarne motarbetade

fortfarande svenskarne, och regeringen i Haag dröjde

ännu ett par månader med ratificerandet af traktaten.

Elucidationerna väckte de andra makternas afund, tryckte

på den svenska handelns utveckling och blefvo äfven

under följande tid föremål för vidlyftiga underhandlingar.

Karl Gustaf hade till fullo insett det ofördelaktiga

i nämda elucidationer, endast af tvång underskref han

dem, och vi veta, att de få månader, som han ännu lefde,

sökte han att fullfölja en kraftfull svensk krigspolitik,

hvilken skulle frånrycka de europeiska makterna, särskildt

Staterna, de fördelar öfver Sverige, som de under den sista

tiden vunnit.

*

Förteckning å i afhandlingen

anförda källor.

Tryckta handlingar.

Archives de la maison d’Orange. Deuxième série.

Becker, P. W., Samlinger til Danmarks Historie under Kong

Frederik III:s Regiering af udenlandske Archiver.

Kjöbenhavn 1847.

De Witt, J., Brieven, s’Gravenhage 1725.

Dumont, Corps diplomatique.

Fryxell, A., Handlingar rörande Sveriges Historia.

Gustaf I:s Registratur.

Handlingar rörande Skandinaviens historia.

Kongl. Bibliotekets Samlingar rörande utländska makter

1656—1658.

von Stiernman, A. A., Samling utaf kongl. Bref, Stadgar

och Förordningar angående Sveriges rikes

commerce, politie och oeconomie. Stockholm 1750.

Sveriges Officiella Statistik år 1879. Q. Skogsväsen I.

Thurloe, J., A Collection of the State Papers. London

1742.

Urkunden und Actenstücke zur Geschichte des Kurfürsten

Friedrich Wilhelm von Brandenburg. Berlin.

Äldre och yngre bearbetningar af källor.

van Aitzema, L., Historie of Verhael van saken van Staet

en Oorlogh. s’Gravenhage 1664.

Allen, C. F., De tre nordiske Rigers Historie. Kjöbenhavn.

Altmeyer, Historie des rélations commerciales et diplomatiques

des Pays-Bas avec le Nord de l’Europe.

Annerstedt, C., Upsala universitets historia.

Arend, Allgemeene Geschiedenis des Vaderlands, (Na diens

overlijden achterensvolgens bewerkt door O. v.

Rees en W. G. Brill.)

Carlson, F. F., Sveriges historia under konungarne af

Pfalziska huset.

Cronholm, A., Den europeiska politikens inflytande på

kriget och underhandlingarne mellan Sverige och

Danmark under åren 1657—1660.

Cussy, Causes célèbres du droit maritime. 1856.

Daae, L., Nordmænds udvandringer til Holland og

England i nyere Tid. Christiania 1880.

De Geer, Lodewijk de Geer, eene Biidrage tot de

Handelsgeschiedenis van Amsterdam. 1834.

Droysen, I. G., Geschichte der Preussischen Politik.

Fridericia, I. A., Danmarks ydre politiske Historie i Tiden

fra Freden i Lybeck til Freden i Prag

(1629—1635). Kjöbenhavn 1876.

— „ — Danmarks ydre politiske Historie i Tiden fra

Freden i Prag til Freden i Brömsebro

(1635—1645). Kjöbenhavn 1881.

Obs. Dessa båda arbeten äro i afhandligen

angifna med I och II.

Fyhrwall, O., Bidrag till Svenska Handelslagstiftningens

historia I. Tjärhandelskompanierna. Stockholm

1880.

Gralath, D., Versuch einer Geschichte Danzigs. Königsberg

1790.

Granlund, V., Svenska Afrikanska kompaniets historia.

Stockholm 1879.

Groen van Prinsterer, G., Handboek der Geschiedenis van

het Vaderland. (Van den Vrede van Munster tot

den Vrede van Utrecht.) Leiden 1843.

Hallenberg, Svea Rikes Historia under konung Gustaf

Adolf den stores regering. Stockholm.

Hammarstrand, S. F., Historisk framställning af

förhandlingarne om Sveriges deltagande i trettioåriga

kriget. Upsala 1855.

Hammarström, Om freden vid Brömsebro 1645. Lund 1873.

van Hoeven, Bydrage tot de Geschiedenis van der

Sondtol. 1855.

Laspeyres, E., Geschichte der Volkwirthschaftlichen

Anschauungen der Niederländer und ihrer Litteratur

zur Zeit der Republik. Leipzig 1863.

Löschin, Geschichte Danzigs.

Motley, History of the rise of the dutch Republic.

Odhner, C. T., Sveriges inre historia under Drottning

Kristinas förmyndare. Stockholm 1865.

— „ — Sveriges deltagande i Westfaliska fredskongressen.

— „ — Svenska Städernas och Borgareståndets historia

före år 1633.

Palmén, E. G., Historisk framställning af den

svensk-finska handelslagstiftningens utveckling från

Gustaf Wasas regering till 1766. Helsingfors 1876.

Pufendorff, S., De rebus gestis Caroli Gustavi. 1697.

Ranke, L., Englische Geschichte vornemlich im sechszehnten

und siebzehnten Jahrhundert. Berlin 1861.

Schröder, Christer Bondes ambassad till England 1655.

Schybergson, M. G., Underhandlingar om en evangelisk

allians 1624, 1625.

— „ — Sveriges och Hollands diplomatiska förbindelser

1621—1630.

Tegel, E., Her Gustaffs Historia. 1622.

Wiberg, Louis de Geer et la colonisation Wallonne en

Suède . 1876.

Whitelocke, B., Dagbok öfver dess ambassade till Sverige

åren 1653 och 1654. Öfversatt från engelskan.

Upsala 1777.

Wicquefort, A., Histoire des Provinces unies des

Pays-Bas. Amsterdam.

— „ — L’ambassadeur et ses fonctions.

Vreede, G. W., Nederland en Zweden in Staatkundige

betrekking. Van Gustaaf Wasa tot Gustaaf Adolf

(1523—1611). Utrecht 1841.

— „ — Inleiding tot eene Geschiedenis der Nederlandsche

diplomatie. Utrecht 1856.

Otryckta handlingar.

I Riksarkivet.

Riksregistraturen, 1655—1658.

Erik Oxenstiernas bref till Rådet.

Handlingar hörande till Elbingertraktaten (Hollandica)

Svenska Residenten Appelbooms brefväxling

med Konungen och Rådet åren 1655—1659,

18 volymer („)

Bref från Appelboom till Magnus Gabriel de

la Gardie, 1655—1660. („)

Bref från Appelboom till Sten Bjelke,

1655—1660. („)

Konung Karl Gustafs bref till Appelboom („)

Gustaf Sparres bref 1655. („)

Generalstaternas bref. („)

L. de Geers, P. Trotsigs och Martensons bref („)

Handlingar rörande Nederländernas

historia, 1654—1656. (Oxenstiernska saml.)

Bref till Erik Oxenstierna („)

I Kammararkivet.

Kongl. Bref från år 1655.

Licent-lista från Elbing år 1657.

I Upsala Universitets Bibliotek.

Nordinska samlingen.

Konung Karl Gustafs relation till ständerna 1659.

*