Berättelser af Onkel Adam

PFEFFERKORNS

RESEMINNEN

AF

ONKEL ADAM.

NORRKÖPING, Östlund & Berling, 1854.

"Vare du mig helsad, du min odödlighets morgonland, du

aldrig nog besjungna Skråköping!”

Så sjöng jag, Jeremias Pfefferkorn, då jag en vacker dag för tre

år sedan, som en Svensk författare egnar och anstår, sittande på

en så kallad Rapphöna med en häst för, guppade fram vägen till

Skråköping.

Vare du mig helsad, min odödlighets morgonland!

Vid detta är att bemärka, att en iörfatlare här i Sverige nära

nog är tvungen alt skrilva purt och bart för sin odödliga ära. I

England blir han populär, i Frankrike vinner han penningar, i

Tyskland får han beröm — intet af allt detta vinner han här. Med ett

ord sagdt, han har ingenting annat att få än ett odödligt namn, och

det får han; ty vi nordboar likna barnen, som ej sätta värde på en

blå postlinstallrick så länge den är hel, men deremot år ut och år in

singla med bitarna af en sådan. • •

Det var i Skråköping min sol gick opp, det var der jag först

fattade pennan för alt tjeua menskligheten och först sedan bildade

jag med mitt kotteri ett slorl helt.

Brödren Kiickling, hvilken skall gifva ut en Litteratur-Historia,

är den, som lofvat mig odödlighet; han låter Geijer, Tegnér och

andra dylika blott fa några rader, hvaremot Jeremias Pfefferkorn får

hela fyra sidor.

Nu är del naturligt att ingen blir riktigt odödlig förr än det

språk, på hvilket han skref, blifvit urmodigt och endast kan läsas af

en och annan lärd herre, som ensam sitter vid urkällan och öser

opp herrliga ting, hvilka han menar på ej finnes make till i hela

verlden. Då först kommer odödligheten och jag vill hoppas att det

ej blir så långt till, då jag på detta sätt vinner målet. Jag hoppas

att om hundrade år skall man, tack vare Tryckeriernas flit, i hela

Sverige ej förstå ett ord vanlig Svenska, utan i stället begagna den

”bildade rotvälskan,” som i vårt land är ett bevis på boksynthet

och kännedom om andra länders litteratur. Utom denna ulsigt har

jag äfven en annan, den nemligen att mina skrifler egentligen aldrig

blifvit lästa, det vill säga redan inneha ett eget klassiskt värde, och

dessutom att just derigenom tillräckligt antal ouppskurna exemplar

återstår åt efterverlden.

Vare du mig helsad, stad! der min odödlighet randades; med

helig bäfvan träder jag inom dina murar.

Skråköping har väl inga egentliga murar, men är dock så alt

saga skyddadt af trädmurar — redan i detta ligger någonting

klassiskt — Skråköping är genom sina trädmurar skyddadt och räddadt

undan olyckan att flyta ut på landet.

Jag hade knappt anländt till staden och tagit in hos

Klarman-skan, på den förra så kallade Skojarkrogen, som nu öfver porten i

stora, granna guldbokstäfver har inskriften: Hötel Bohemiéme, förr än

ett rop gick öfver hela staden: ”Pfefferkorn är kommen!”

Den tacksamma staden återbördade sin son, slöt honom åter

inom sina murar. Stadens lejon skyndade till mitt möte — alla ville

se mig, alla ville höra min röst, få en blick af mig, som skrifvit

samlade dikter och en större roman, ”Kålfjärilen,” förutan en stor

mängd följetonger i våra mest lästa Tidningar.

”Nåh se bror Pfefferkorn från Stockholm!” yttrade en.

”Mycken glädje,” sade en annan.

”Hvar är han, att jag må få se honom?” hörde jag en tredje

fråga sin granne. Med ett ord, jag var dagens hjelte och delta — der*

före att staden ingen bokhandel har och troligen intet exemplar af

mina verk. Med ett ord, jag är i Skråköping en auctor classicus,

som ingen läst, ingen förstålt, men alla beundra. Dessutom är jag

stadens barn.

På aftonen samma dag gaf man till min ära en soirée.

Alla stadens honoratiores voro närvarande der och jag

adresserade mig synnerligast till damerna, som sett en Julkalender,

bunden i maroquin med guldtryck och guldsnitt samt försedd med

Tyska stålstick, öfver hvilka jag skrifvit en text af en alns och tjugutre

tums längd, tryckt med dubbelmittel och mellanslag.

Ja^ har i någon Tysk filosof läst att snillet är omätligt, att dess

produktioner icke kunna jemföras genom något mått o. s. v. —

Karlen skref i gamla tider — han visste icke, han, huru en nyare tid

skulle kunna förmå att begränsa det oändliga. Jag, Jeremias

Pfefferkorn, vet det — jag kan vara snillrik på ett ark, på tio, med mittel

eller perlslil, allt som man vill — jag kan tjena verlden med

någon-ling nytt till jul, påsk, pingst och midsommar. Jag har af mina för-lägsare lått veta huru man mäler snillet, som i Frankrike drifves

fa-briksmessigt, men i Sverige ännu så till vida är en husslöjd eller

lyder under skrå, alt ingen associationsanda ännu synts till utom

inom mitt kotteri. Men nog derom — nu till staden.

Midt i raden af damerna sutto en liten mager gumma och

bredvid henne ett stort fruntimmer, prydt med blommor. Det var ingen

annan än mamsell Rachel Prejare, dotter till f. d. stads fiskalen

numera ekonomiaj-direktören Pehr Prejare.

Mamsell Rachel var lång och ganska starkt byggd, en motsats

till mamma. Hon var stadens mest belästa fruntimmer, ty hon hade

varit i pension i Stockholm och lärt sig franska, tyska, engelska och

italienska prononciationen. Hon hade till och med uppträdt som

författarinna af små noveller och en stor roman (hennes pseudonym är

”Liljan i dalen”). Del var naturligt alt jag först vände mig till henne.

”Ack, Herr Konglig Sekreterare!” sade hon, ”jag har med

förtjusning läst ert sista arbete: "Krukan."

Ber ödmjukast.

”0, det är obegripligt att kunna skrifva så! Jag och mamma

voro alldeles förtjusta — eller hur, mamma lilla?”

”Jaha — jaha, det var så vackert angående den blinda.”

”Den blinda? Nej, mamma!”

”Jaså, jag trodde att det var Syrsan vid Spiseln, den har ju

konglig seklern skrifvit?”

Nej, den är af en engelsman, som heter Dickens.

”Kors, så man kan missminna sig!”

”Nej, mamma,„jag talade om Krukan (stötande sin mor i sidan),

mamma minns väl Krukan?"

”Ja bevars — åh Herre Gud — vi höllo på att skratta oss

för-derfvade.”

Eljest är det ett allvarligt stycke, yttrade jag.

”Ja i högsta grad rörande, gripande, skakande själen i sina

fogningar,” genmäl le Rachel afbrytande.

Jag ber ödmjukast!

”Ja, vi greto begge två,” tilläde fru Prejare.

”Ack ja,” återtog mamsell Rachel, ”men hvarföre låta Emilia

dö? hon var så ädel och så söt.”

Hm, det var alldeles nödvändigt för — för handlingen.

”Ack, det gjorde mig så ondt; hon hade förtjent etl bättre öde,

den arma Emilia, hennes karakter var så fulländad, stod der i

objec-tiv åskådning — det var en bild af kött och blod och ej en af dessa

dimgestalter, dessa fantomer, som halfsnillet producerar. Ni, herr

konglig sekreterare, uppträdde der en sjelfsländig skapare af en ädelqvinna — det är i sanning en Gudagnista, som besjälar herr konglig

sekreteraren, då han fattar pennan och kaslar sina än sorgliga, än

lekande bilder på papperet.”

Hm, mycket smickrande, hm!

”Men hvårföre skulle Emilia nödvändigt dö? — det behöfdes

icke; hon borde lyckliggjort verlden, hon borde famnat den ädle

Alexander Knotterling — blifvil hans maka — hans allt. Säg,

hvar-före skulle den arma varelsen dö?”

Det var en kinkig fråga och jag besvarade den undvikande.

Orsaken till detla ömkliga dödsfall var nemligen, oss emellan,

följande: Min förläggare begärde ett manuscript på två ark och detta

skref jag. Emilia utgjorde hufvudpersonen och blef på slutet en

lycklig mor och maka, och dermed voro nu två ark färdiga. Så

kom förläggaren och ville ha manuscriptet.

”Hur myckel blir det här?” frågade han.

Två ark, om nemligen icke hvart kapitel börjar på ny sida,

eljest blir det två och ett halft; jag vill ej vara egennyttig mot Titulus.

”Två ark? — jag behöfver knappt ett — har inte utrymme för

mer än ett; ty på de öfriga har jag något om myrornas lefnadssätt

och några historiska skildringar.”

Hm, jaså.

”Ja, det kan jag inte ta — konglig sekreteraren har satt mig i

en förbannad klämma — hur skall jag nu få mig en romantisk

skildring?”

Hm, men herrn begärde två ark!(

”Ja, det är klart; men det skulle varit två särskilta slumpar —

käre Herr Pfefferkorn stumpa af — det är f-n så lät och dryg stil

herrn har. (Bläddrande i manuscriptet). Ja, det blir förbanna mig

öfver två ark — men korta af — gör den ett drygt ark kortare.”

Jag tog saken i öfvervägande och således ändrade planen så till

vida, att hufvudpersonen, Emilia, som skulle lyckliggjort Alexander

Knotterling och varit ett exempel af en ädel qvinna liksom deras

hus af ett lyckligt hem med barn och allt — måste sluta opp. Jag

skref således ihjäl henne på en liten lapp, som klistrades med

munlim i ena kanten och fortsatte sedan att i korthet måla Knotterlings

1"örtviflan, hur han satte en kruka på grafven och en morgon fanns

död med krukan i sina armar och fästade den stela blicken på det

dyra namnet. Sedan denna lilla förändring var gjord, omdöptes

barnet och kallades Krukan i stället för Hjertats sympathi, som

den förut hette.

Delta kunde jag ej omtala för mamsell Rachel, som derföre

förebrådde mig min hårdhet alt döda en så skön skapelse som Emilia.Uppriktigt sagdt, jag var alldeles oskyldig; det var en hård natur*

nödvändighet, hon måste dö; ty liksom den verkliga menniskan

be-höfver kläder och föda och tid och rum för att kunna lefva, så måste

en romantisk skapelse ha några ark att fortsätta sitt Hf på — tar

arkena slut, så är också alla lifsvilkor slut. Det var således icke

mitt godtycke, utan rent af en naturnödvändighet, som lade Emilia i

en förtidig graf.

Jag stod mig verkligen icke mera än jemnt, då jag kände någon

klappa mig på axeln.

Jag vände mig om och såg ingen annan än lilla kamrer Hoppenroth.

”Mjuka tjenare! mycken fägnad att återse herr konglig

sekreteraren,” yttrade den lilla mannen och lät sina små men klotrunda

ögon antaga ett glädtigt uttryck; ”jag minns herr konglig

sekreteraren som en liten pilt, då han gick i skolan — trodde aldrig att i den

lilla Jeremias en gång få helsa en af vårt lands celebraste celebriteter.”

Mjuka tjenare, yttrade jag en smula förnämt; ty kamrer

Hop-penroth var i min tid en ganska obetydlig och löjlig person, som

ingen umgicks med. Han bodde den tiden ute vid tullstugan och

födde sig med renskrifning, hvarjemte han författade namnsdags- och

begrafningsversar samt deviser alt sälta i minnesböcker.

Nu var han oppklädd och såg i högsta måtto sjelfbelålen ut.

”Det är en fägnad,” ålertog kamrern med en sorts

beskyddare-mine, ”alt se huru ett stadens barn inom litteraturen tagit sig ett

rum — med tiden blir troligen herr konglig sekreterarn en af de

aderton. Akademien skulle vara både blind och döf, om den icke

bördade till sig en så — verkligen celeber celebritet som konglig

sekreteraren Pfefferkorn.”

Mycket smickrande, sade jag, mycket smickrande.

”Som herr Pfefferkorn kanske vet,” återtog kamrern och salte

händerna i byxfickorna, ”så har jag i fordna dagar då och då roat

mig med alt tjena sånggudinnorna och offra en och annan blomma

på deras altare.”

Jaha.

”Jag har dock aldrig velat uppträda i det allmänna; ty det

saknades mig mod dertill — och i Skråköping kan ingenting ske

anonymt — emellertid njuter jag oändligt af alt läsa goda stycken,

och, i sanning, herr konglig sekreterarns skrifter inlaga den

förnämsta platsen i mitt bibliothek.”

Jag höll på att falla till stoft, då han sade: ”mitt bibliothek”

— det var något, som han aldrig haft; men mamsell Rachel inföll:

”Ack ja, den som hade ett så dyrbart bibliothek som kamrer

Hop-pcnrolhs!” ”Åh, endast vittra stycken och romaner,” återtog kamrern; ”men

ganska fullständigt — jag gör mig en heder ar alt ha våra skalder

fullständiga ända från Stjernhjelms Herkules till närvarande tid, Jullen

på Verldshafvet af vår Beckman — men herr konglig sekretern har

ej gjort bekantskap med ännu" en notabilitet, som staden för

närvarande eger inom sina murar.”

”Ack ja,” inföll mamsell Rachel, den herrlige Attanskoj, den

olycklige polske ädlingen, som flytt från sitt land och funnit en

fristad här!”

Attanskoj? frågade jag.

”Ja,” tilläde kamrern förnöjdt, fingrande på sin urkedja,

”monsieur Charl Attanskoj, som fordom i polska arméen innehade graden

af tambour-major hos Chlopichi. Har ni ej hört hans namn? — Ack,

det är en herrlig menniska — Bror Attanskoj! Bror Attanskoj!”

ropade kamrern till en liten herre med stora mustacher och svart

skägg, ”kom man hit zu parlementiren mit dieser erlaucte Herr! —

Ja, min Attanskoj kan svenska, fastän jag helst uttrycker mig på den

tyska munarten,” tilläde kamrern.

Herr Attanskoj närmade sig och helsade. ”Är det,” sade han

på lemligen god svenska, ”är det . .

Konglig sektern Pfefferkorn, sade jag bockande mig.

”En af våra celebriteter,” tilläde kamrern, ”in dieser stadt

geboren.”

”En af våra största skriftställare, en svensk Victor Ygå — en

Dickens — en Kuuper — vår Sy,” tilläde mamsell Rachel Prejare,

med ett ömt ögonkast, som delades mellan mig, kamrern och Charl

Attanskoj.

”En glädje,” sade herr Attanskoj, jag såg genast att ni var en

utmärkt man — er panna är bred, höghvälfd — edra tinningar

liksom intryckta — ni har ganska säkert en stor knöl midt opputi

hufvudet, det svarar mot den religiösa känslan, utom hvilken en

författare ej kommer långt — och en stor knöl i nacken, det är

kärlekens organ — jag är . . .”

”Herr Attanskoj är frenolog,” anmärkte mamsell Rachel.

”Ja, en verklig stor frenolog,” tilläde kamrern.

”Ack ja, mitt herrskap,” sade den polske herrn, ”det finnes

ingenting lättare än att genast se att min vän kamrern är skald, af

naturen danad att tjusa verlden med sin bildningsgåfvas foster. Jag

är g jaloux om min konst — se här blott (nu trefvade han i

kamrerns hufvud) här sitter skaldekonsten så stort som ett gåsägg.

Schiller hade den knappt så stor, den nyktre Göthe nästan icke —

också var Göthe aldrig skald, utan endast gjorde sig till.” ”Det är också min tanke/’ tilläde kamrern och iordningsatte sin

rubbade hårtur.

”Mitt herrskap, jag är också magnetisör,” började åter herr

Attanskoj, ”jag ville magnetisera hvem som helst — det är ett

helso-medel öfver alla andra, det är ett andligt medel och liksom anden i

annat beherrska naturen, så gör den äfven vid dess afvikningar.”

”Magnetisör — ja, min vän magnetiserade mig häromdagen/"

sade kamrern, ”och jag lär ha talat endast på vers.”

”Herrliga verser,” återtog herr Attanskoj. ”Se då blir den

bundne anden fri och verkar på egen hand.”

”Ja, det är märkvärdigt,” började fru Prejare, ”det är

märkvärdigt — ack, Rachel, du borde tala vid herr majorn att han ville

ha den godheten magnetisera dig.”

”Mig, söta mamma?” sade mamsellen med ett småleende. ”Nej,

för min sjuklighet hjelper ingen mensklig konst.”

”Magnetismen, min nådiga,” inföll majoren, ”är icke en

mensklig utan en gudomlig konst. Det är ej annat än animal magnetism,

som gjorde alt till exempel grefve Cagliostro genom händernas

påläggande botade sjukdomar — det är ej annat än samlingen af alla

naturkrafter, ljus, värme, magnetism, electrieitet, nervfluidum och alla

vegetabiliska och animala botemedels innersta lifs förökande elixirer,

som sammansluta sig i en enda handling, springer genom mästarens

fingrar, genomtränger, genomborrar, electricerar och uppväcker hvarje

nerv, hvarje fiber i hela organismen.”

”Men, söla Rachel! du borde ändå — min Rachel är mycket

sjuk, herr major.”

”Ja, jag ser alt så är, jag ser hennes inre — der ligger en

nervknut på hjertat, som sammanklämmer det.”

”Ack ja! jag har verkligen ibland stark bjertklappning,” suckade

mamsellen, hvars frodiga kämpegestalt, för menskliga ögon att se,

tydde på allt utom ohelsa — hennes något framskridna ålder

naturligtvis; men trelliosex år är väl ändå ingen egentlig ålderdom.

”Bästa mamsell Rachel,” började kamrern med ett sjelffornöjdt

småleende, ”om ni följer mitt råd, så låt min vän Attanskoj

magne-tisera er. — O! det är någonting herrligt att liksom dö bort under

inflytelsen af hans viljas allmakt — för all del —”

”Ja, lör all del, lilla Rachel,” sade modren.

Ni bör försöka, yttrade jag.

Efler någon öfverläggning beslöts alt öfverlemna sig åt monsieur

Charl Allanskojs försök. Men, min Gud! frågade jag borgmästaren Ijocka Balkman, som

jag några ögonblick derefler råkade, men min Gud! hur kommer det

sig att den gamla narren kamrer Hoppenroth kommit med i societeten?

Borgmästaren, en fet, mycket märkvärdig person, betraktade

mig högst förundrad, under det alt han knäppte på sin snusdosa.

”Kamrer Hoppenroth,” började han, ”är en ganska respektabel,

allmänt aktad man, en man med kunskaper, ovanliga kunskaper i

åtskilliga vetenskapliga grenar, en verklig talang — med ett ord, en

älsklig omgängesvän och så vidare, så att brors (jag kallade honom

farbror) fråga Mer sig något besynnerlig. Min vän kamrern har hela

stadens aktning för sina solida egenskaper.”

Men när fick han dem alla? När jag sednast var i staden, år,

låt se — 1840, så var han allmänt ansedd för en narr — han bodde

den tiden i gamla besökarstugan vid Vester Tull och skref rent —

och ingen menniska — när blef han en sådan karl, så upplyst och

så vidare?

Borgmästaren tog sig en pris. ”Jo, min bror, för fyra år sedan,

det vill säga 1845 — han hade en gammal tant, en mycket bra

menniska, som . . .”

Jaså, som gaf honom ledning, som öppnade en ny bana för

honom?

”Ja, som öppnade en ny bana för honom.”

Det är verkligen någonting, som jag allestädes sett bekräftadt,

att det skall vara en ädel qvitina, som skall ge vårt lif en ny rigtning.

”Jaha.”

Det är någonting så klart i hela deras framställningssätt,

någonting så bjert gripande, att de kunna omvända en syndare från lasten

och göra en klok menniska af en narr.

”Hvad menar bror?”

Jo, att det är qvinnans herrliga privilegium att upprätta den

fallne — att — (jag var inkommen i fantasiens verld och höll en

lång föreläsning öfver qvinnan).

”Jaha — sant nog! sant nog!” pustade borgmästaren; ”men •

min vän Hoppenroths tant —”

Ja, hon log honom om hand, hon upplyste hans förstånd, hon

bildade hans hjerta — ack! jag fattar allt, hon offrade möda och

varm qvinlig gödhet på honom.

”Hm, bror är en riktig skald, en poet, hä hä, det kan höras,

hä hä, på resonemanget.”

Hur då? jag tycker att det är sundt och rikligt.

”Jaha, kan så vara, kan så vara; men bror Hoppenroths tant

tog en myckel ginare väg.” Och den?

”Hon dog och efterlemnade sextiofemtusende Riksdaler Banko

kontanta penningar på säkra händer med sex på hundradet.”

Jaså, han fick ärfva?

”Ja — och han köpte min gamla gård, bror vet, vid torget och

betalade ganska hederligt — dessutom gör han ett godt bruk af sina

af Gud honom förlänade gåfvor. Han har hvar vecka små goda

middagar — bror skall dit i morgon, man får viner der, som ingen i

staden har maken till; ty han lar sina desserter utifrån. Dessutom

kan han som gammal ungkarl depensera på allmänt nyttiga föremål.

Han är den ädelmodige gifvaren af en ny Rådsiuguklocka, emedan

den gamla ibland hakade fast sig vid slagverket, så all det emellanåt

var rent af omöjligt att förlora fatalierna i vår stad. Då hon till ett

exempel oförmärkt och utan att någon deraf vet sladnar på tre qvart

till tolf, så att de inför Rådslugu-Rätlen rättsökande kunna begagna

detta fel hos besagde fatalie-ur sig till förmån och rättvisas vinnande

tvärt emot skrifven lag och kongliga författningar och . . .”

Ja, jag finner, afbröt jag borgmästaren, som, då han en gång

kom till tals," hade en egen förmåga alt Uttänja ämnet. Ja jag finner...

”Och påbud,” fortfor borgmästaren, ”så finner bror, att det

gjordes behof af en annan klocka eller rättare ur, emedan tiden i vissa

mål är af högsta vigt.”

Och en sådan klocka är nu skänkt af kamrer Hoppenrolh,

jag förstår.

”Hm — verkligen,” återtog borgmästaren med ett högst

märkvärdigt uttryck, ”verkligen, om man skall genom någon mätare iå

veta höjden, bredden och djupet hos en menniskas själ och

hjerte-lag, så finnes inga andra än de goda gerningarne, fastän visserligen

tron allena gör salig; men det är en annan sak och angår icke

stadens itiagistrat, som åter måste bedömma mannen efter hvad han

gör i omkostnader och så vidare, af sitt goda till stadens och de

enskiltes nytta, och är derföre min oförgripliga mening att vår vän

Hoppenroth har alla anspråk på så väl samtidens innerligaste

högaktning som efterkommandes tacksamhet och pris på sin döda mull.”

Ändtligen trodde jag borgmästarens försvar vara slut; men han

återtog: ”Och för att fortsätta, har vår vän Hoppenroth skänkt

kyrkan, till Guds namns pris och ära, en ny skrud, beslående af en

skjorta af finaste hollandslärft, eller battist, hvad det egentligen heter,

och en dyrbar messhake, som för efterverlden skall förkunna hans

namn, helst midt under ett gyllene kors, som pryder dess bakre

del, också namnet G. H—roth pryder densamma midt under korset,

samt årtal. Man kan icke neka att sådana ädelmodiga gerningarskola värderas af hela staden, så att vi alla glömt hvad han fordom

möjligen ansågs för, och endast hålla oss till det han nu är, en

aktad, ja allmänt aktad medlem af detta vårt samhälle.”

Jag medgaf allt, ty jag fann att jag burit mig dumt åt, då jag

ej kommit att tänka på den alldagliga företeelsen att en dålig karl i

hast blir en bra och ädel menniska; man kan till och med, om man

genom ett uppenbart skälmstycke vinner penningar, helsas som den

”ädelmodige gifvaren” om man skänker ett par nya håfvar till en

kyrka, att man genom ett oförmodadt arf från narr blir en vis; från

dumhufvud snille och från pultron hjelte.

*

En Bal.

Några dagar derefter var bal på stadshuset, det vill säga en

trädbyggnad vid torget, der borgerskapet hade klubb, drack toddy,

spelade kort och rökade Tuppen, som serverades på ett par djupa

tallrickar. Delta var dock i nedra våningen; den öfra öppnades blott

vid högtidliga tillfällen, då en liten bur i ena hörnet intogs af stadens

trenne musikanter.

Allt hvad Skråköping hade lysande var der församladt. Främst

bland alla lyste borgmästaren Balkman och hans älskvärda familj,

bestående af sju flickor alla i samma format och så att säga häftade

i lika band, emedan alla flickornas klädningar voro skurna ur ett stycke.

Dernäst intog direktör Prejare nästa platsen, med sin enda

dotter. Man hade börjat glunka om att direktörens affärer icke voro

de aldrabästa; men detta kunde ej märkas på dottren, hvars drägt

var den mest utsökta.

Som hon var stadens mest bildade unga fruntimmer,

kringsvärmades hon ej af ungherrarne, som både i Skråköping och

annorstädes har synnerlig respekt för bildade fruntimmer och heldre slå sig

ut för de obildade.

Det var dock ett par, som omgaf mamsell Rachel; men begge

gjorde sjelfve anspråk på bildning, om inte precist på ”snille och

smak,” och desse voro en ung vice häradshöfding från grannskapet,

den der suttit två extra ting öfver ett par tjufvar, och utom honom

kamrer Hoppenroth.

”Om,” sade kamrern sockersöt, som en fjäril, hvilken sugit

honung ur en blommas kalk, ”om jag kunde dansa med smak, så

skulle jag gerna uppträda; men jag vågar icke — en viss

blygsamhet håller mig tillbaka.”

”Kamrern är alltför blygsam,” yttrade mamsell Rachel. ”Det

är mer än säkert att kamrern skulle dansa med både smak och

lätthet”

”Hi hi — ber ödmjukast — hi hK är allt längesedan jag trädde

tiljan med någon ung skönhet — hi hi; men om ni, min nådiga,

vågar, — så — en vals, nästa vals. — Man kan,” fortsatte kamrern

vändande sig till mig och häradshöfdingen, ”bli ung på nytt — hm

(halfhostande) vi gå ner och ta ett glas punsch under tiden, om

her-rarne så tycka — hvad svar, min nådiga?”

Mamsell Rachel smålog och sade: ”Ja, min bäste kamrer, det

skall vara min heder att ha omvändt er.”

”Hi hi — ja, omvändt mig — ja, jag är en gammal hedning i

danskonsten.”

Med dessa ord troppade vi af.

”Hm, en sådan här afton blir man upprymd — åh min Gud,

hvad herr häradshöfdingen är lik sin salig farbror — min gamle vän,

Söderqvist.”

”Min farbror? jag har ej haft någon farbror,” blef den unga

mannens svar.

”Jo visst, min vän Söderqvist, han var jurist han också, ganska

skicklig sakförare här ute i lagman Appelstads domsaga — hm —

förde andras talan.”

”Nej, vi äro inte slägt; min far var kapten.”

”Hm, jaså; men verkligen mycken likhet — det måste

otvifvel-aktigt varit en slägtinge ändå. — Mina herrar, varen goda — hm —

jag är äldre än herrarne begge två, en lustig kurre, gammal ungkarl,

blir aldrig gift — hi hi — ”en ungkarl gör hvad han behagar” — är

en gammal glad garcjon. Är punschen god? ett glas till — hör på,

go herrar; ni tycker väl att jag är en glad gubbe, hm? en treflig

gosse, när jag kommer ut — kan vara allvarsam också förstås, när

vigtiga ting äro före — med ett ord, jag är allt — kan jag få den

" äran, konglig sekter Pfefferkorn — åh, jag minns honom (klingar)

minns bror som lilla gossen, då bror gick med skinnkaschett, hi hi,

och pjexor — hi hi — mjuka tjenare herr häradshöfding, (klingar)

bror kan och bör göra mig den äran i min lilla våning vid torget,

för detta Balkmanska gården — är hemma alla dagar.”

”Jag tackar, bästa farbror!”

”Farbror? Onkel? är jag då så lastgammal? — Nej mina bröder

— bror skall det vara — bror. Nåh, hvad säger bröderna öm vår

lilla societet?” ”Ganska intressant,” försäkrade vi begge.

”•Ja, är det inte? verkligen man vid första påseende kunde tro

det om det lilla Skråköping — nej verkligen inte; men har är en hel

mängd bildade familjer, i synnerhet är fruntimmerssidan utmärkt. Jag

kan säga er, mina bröder, att flickorna Balkman, alla sju äro rätt

hyggliga flickor — de spela fortepiano, i synnerhet Stina, hon

spelar — min Gud, ni skulle höra henne spela mazurkan, det riktigt

rycker i benen, så god takt — en sådan takt — och sedan mamsell

Prejare, hvilken finhet i urskiljningen — hm — hon har känsla,

verklig känsla, och jag läser alltid opp mina små lekverk — jag är

inte författare ex professo, som bror Pfefferkorn — hm — och vet

bröderna, hon urskiljer alla finare ställen — ställen, som det vill en

qvinnas sylfidiska själ att fatta — hon är ibland verkligen sublim.”

”Nu slås det an till vals!”

”Jag kommer igen, käre Löfstedt; nu må jag skynda!” utropade

kamrern och var som en blixt ute, oppför trapporna och i salen.

Valsen började då vi anlände. Vår nya bror svängde om med

sin sublima dam, ungefär som månen svänger om med jordklotet.

Kamrern trippade omkring henne med en alldeles obegriplig

hastighet, då hon svängde omkring och med centrifugalkraften skulle

slungat honom ur sin bana, om han icke hållit tag. Kamrern svettades,

så att stora klara dpoppar tillrade på hans panna, och hade nära

mistat andan, då paret ändtligen stannade.

”Ah!” yttrade mamsell Rachel, ”jag är så matt — kamrern

valsar alltför häftigt — ah!”

”Hur är det, min nådiga?”

”Jag tror jag måste sätta mig, det var aJltför angripande —

mamma, jag blef så matt.”

”Kors, Rachel! kors, barn! du skall dricka vatten,” sade modren.

Kamrern skyndade efter vatten. ”Min nådiga, gå in i ett

sidorum — hm — att rörelser . . .”

”Ack!” sade gumman, ”det är kropps- och själsrörelser på

en gång.”

Kamrern tittade opp med sina små runda ögon. ”Hm, jaså —

själsrörelser — själsrörelser, inte kan jag begripa hvad för själsrörelser.”

”Ack, bäste kamrer! mamma har sina idéer,” sade mamsellen

med ett sjukligt leende, ”det går nog öfver.”

I det sökta rummet brann ett ljus med lång veka, det såg

hemlighetsfullt ut.

”Ack, att vara så svag! stöd mig, jag håller på att digna!

Mamma, akta! mamma orkar ej.”

”Min Gud, gode kamrer! jag tror att flickan dör.”Min Gud gode Kamrer, jag tror att flickan dör.

”Min Gud, dör! hm, det måtte väl ej vara döden i blomman

af lifvet?”

”Ah! — blomman brytes lätt af dödens kalla hand. — Hvem

sade det, bästa kamrer?” frågade Rachel och neddignade, understödd

af kamrern, på borgmästarns hatt, som stod i en soffa.

”Hur är det, bästa mamsell Rachel?” frågade kamrern, som af

alla krafter understödde den skönas hufvud, hvilket hvilade mot

hans bröst.

”0, låt mig slumra — låt mig hvila så!” mumlade Rachel

liksom drömmande.

”Ack, mamsell!”

”Låt mig hvila vid ert klappande hjerta!”

”Hm, ja bevars, ja; jag blef så veritablement förskräckt, att

hjertat sitter så att säga i halsgropen.”

”Jag skall gå ut efter droppar, som jag har i min pirat,” sade

fru Prejare och försvann.

Der satt nu kamrern. — ”Hur är det?”

”Bra! det blir bättre — ack, om jag fått dö!”

”Gudbevars — hm, det vore fasligt!”

”Ack! ack! om jag finge dö och endast hade det medvetandet

att ega en enda, som fällde en tår på min graf!”

”Herre min Gud! ack! — hm — ni får inte dö, bästa

mamsell Rachel!”

”Vill ni att jag skall lefva?”

”Ja verkligen, ja, vid Gud!”

”Ack! då är jag ändå ej så ensam här på jorden.”

”Men direktören och fru direktörskan?”

”Ack, kamrer Hoppenroth! de äro mina föräldrar; jag älskar

dem varmt, innerligt i min själ; men . .

”Men?”

”Men, de förstå mig icke, de fatta mig icke, de lefva i sin

verld, jag i min — kanske på en annan strand; der oppe i

stjerne-landen skola lifvets alla gåtor lösas — ja då skola vi alla förstå

hvarann.”

”Ja, i stjernelandet skola alla gåtor lösas.”

”Och der, ack! der skola vi återse hvarann.”

”Jaha, jaha, i förklarad skepelse,” svarade kamrern och

lösgjorde sin ena hand, för att rätta hårturen, som skred framåt och

hotade att som en lavin falla öfver näsan.

”Ni,” suckade Rachel och uppreste hufvudet, ”ni tror på ett

återseende, bästa kamrer?”

”Ja, ja bevars, vi mötas alla på andra sidan det gröna huset.”

Teckningar med Text. 2

”Säg om det der!”

”På andra sidan om det gröna huset.”

”Ack ja, hur sannt — det gröna huset.”

Nu inträdde direktörskan med droppflaskan; men den behöfdes

icke. Kamrern fick afträda. Rachel ordnade sina lockar framför en

gammal lampett och inträdde snart lika ungdomlig som förut.

”Ni är mycket känslig,” sade kamrern ömt, ”ni måste låta

magnetisera er af min vän Attanskoj — ni kan inte föreställa er huru

välgörande det är för nerverne. Min gamla piga, som haft svåra

krämpor i halsen, hvilken liksom velat gå igen på henne, särdeles

då hon blef ond eller altererad, har Attanskoj botat — ja — det är

ett nervmedel — verkar på ett hemlighetsfullt sätt.”

”Nej, herr kamrer! det vill jag ej — kanske jag blef

klärvojant — och . . .”

”Och?”

”Ack, bäste kamrer! i hjertats djup ligger något begrafvet, som

aldrig någon menniska får veta — i en annan verld, på andra sidan

det ”gröna huset” — blir det tids nog.”

Balen afslöts klockan tu på nallen och alla aftroppade under

det musiken spelade opp marschen ur Gustaf Wasa.

*

Magnetisk Sömn.

”Ni har öfvertalat mig, herr kamrer — mamma har gråtit och

bedt mig — pappa har befallt — alla bestorma mig.”

”Och således låter ni magnetisera er? Ack, det är en herrlig

konst! Min vän Attanskoj har lärt mig handgreppen. Min gamla piga

somnade i går afton som en kräfta, hvilken man ställer på näsan.”

”Vi ha bjudit hit kamrern och herr Attanskoj; flere få ej vara

närvarande; min far har rest åt landet, så att det ej blir mer än

mamma och vi.”

”Jaha, jaha — magnetismen är just af denna enskilta art —

den lyckas ej annat än inom en sympatelisk krets af sanna vänner.”

Rachel utsträckte handen. ”Och ni är vår sanne vän,

Hoppenroth — kamrer, förlåt — kamrer Hoppenroth?”

”Skadar inte, skadar inte, hm, ja jag är en sann vän — en vän

i alla väder.”

I detta ögonblick inträdde Herr Attanskoj, svartklädd från lopp

till tå — svarta kläder, svart halsduk och skägg, svarta slöflor och

polisonger. Det var någonting spöklikt nied heia den lilla gulbleka

mannen med sina långa händer och smala fingrar. Hans svarla ögon

irrade kring de närvarandes krets. ”Jag vet hvarföre jag är bjuden,”

yttrade lian med en lätt bugning för direklörskan. ”Nåh väl, ni skall

bli räddad från edra lidanden, mamsell Rachel. Sält er — lägg en

sidenschal inunder på stolen och en på golfvet, så att det

magnetiska fluidum ej må försvinna genom att gå en cirkelgång genom

ledaren.”

”Min Gud, söf mig blott ej för hårdt!” bad Rachel och salte

sig i stolen.

Herr Attanskoj började sina strykningar; men huru länge han

än höll på, somnade ej Rachel, utan såg honom stint i ansiglet.

”Besynnerligt! eljest bör väl det lyckas; men ni kan ej komma

i rapport med mig,” sade magnetisören något brydd. ”Det är, mitt

herrskap, någonting ännu outredt huru det kommer till alt vissa

naturer icke kunna komma i rapport med vissa andra — hm — detta

är ett högst intressant fall, om hvilket jag skall gifva den Animala

Magneliska Kommissarien i Paris fullständig underrättelse.”

Han försökte om igen; men förgäfves. ”Hur känner ni er?”

frågade han.

”Jag känner mig endast orolig — hvarje gång ni för edra

fingrar öfver milt ansigte, kännes det som om en spindelväf drogs deröfver.”

”Jaså — hm — högst intressant.”

”Men, kan ingen annan?” frågade direktörskan.

”Jo, det är möjligt att polariteten är fullkomligare mellan en

annan och mamsell.”

”Hm, bror Attanskoj har lärt mig något,” sade kamrern, ”hi hi

— om jag skulle försöka!”

”Ja gerna, det kanske lyckas.”

”Får jag, mamsell?”

”Ack, bäsle kamrer! inte kan jag somna, då jag ser er,”

yttrade mamsell Rachel med ett ömt småleende.

Kamrern ställde sig i posilur och gjorde några kringelkrokar i

luften. O, under! mamsell Rachels ögonlock lillslölos sakta och snart

hade hon försjunkit i en skön magnetisk sömn.

”Det är sympati, en sann magnetisk sympati,” yttrade herr

Attanskoj. ”Fråga henne nu, om hon sofver.”

”Bästa mamsell Rachel, sofver mamsell?” frågade kamrern

helt nära.

Intet svar. Herr Attanskoj anmärkte att det andeliga jaget ej begrep titlar,

utan så alt säga hade druckit brorskål med hela verlden.

”Sofver du?” frågade kamrern åter.

”Ja, men jag drömmer.”

”Hm, mån tro hon är klärvojant?” frågade kamrern sin vän

Atlanskoj.

”Det ser så ut — högst intressant — fråga henne.”

”Är du klärvojant?”

”Ja.”

”Hvad ser du?”

”Honom.”

”Hvilken honom?”

”Ack! honom, som är min enda tanke.”

”Hvem är den lycklige?”

”0!”

”Min Gud!” suckade direktörskan, ”hon röjer sig visst. —

Rachel! Rachel!”

”Hm, direktörskan kan inte väcka henne,” inföll herr Attanskoj.

”Tala mera, ädla själ!” bad kamrern.

Rachel fortfor: ”Han lefver i drömmen inför mitt andliga öga;

men han skall ej fatta mig förr än på andra sidan om — om . .

”Hvad om?”

”Om det gröna huset.”

”Hi hi, der ha vi ägget — kan han ej förstå dig i detla lifvet?”

”Nej — ack nej! han kan aldrig här fatta mig — jag kan

knappt fatta mig sjelf — men nu vill jag inte sofva längre — min

mor är bekymrad.”

”Jaså.”

Kamrern gjorde nu väckande manipulationer och mamsell Rachel

vaknade med ett ljuft, smärmiskt småleende i sina gråspräckliga ögon.

”Ack! jag har varit så lycklig,” sade hon ”jag känner mig

styrkt — mamma, älskade mamma! tacka Gud — din dotter är frisk.

Ja, mamma, tacka Gud och hans utvalda redskap, kamrer Hoppenroth!”

Kamrern var glädjen sjelf — bjöd på thé med sockerbröd och

pepparkakor, vid hvilket tillfälle han sjelf bjöd Rachel korgen,

sägande: ”Ni, som är vand att taga hjerlan, tag ett till,” hvilket belönades

med en talande blick.Är du Klärvojant? _ Ja.

Slut-Scenen.

Allt var på god väg. Kamrern kunde ej sofva påföljande nalt.

Det var klart alt mamsell Rachel var kär i honom sjelf, och alt

något sådant hände en man om femtiåtta års ålder var icke allenast

smickrande utan äfvenledes sällsynt; men historien kom ut och

kamrern hade vänner, som tyckte bäst om att ha honom bland

ungkar-larne. Påföljande morgon besöktes han af några sina

ungkarlsvän-ner, glada gossar allihop, riktiga rummelkultar, som gerna åto goda

frukostar hos bror Hoppenroth och reguliert hvarje qväll drucko om

på Hotel Bohemiéme hos fru Klarman.

”Nåh, det var en förbannad kuriös historia,” yttrade vice

härads-höfdingen Rummelberger, en pussig herre med finnar på näsan. ”God

morgon likväl förut, bror Hoppenroth — men hur f-n bär du dig ål?”

”Jag?”

”Hoppenroth ser ut som en pensionsmamsell,” tilläde

bokhållaren Fyrkling, en mera fet person med slappa ögonlock. ”Jo det är

en vacker historia — men hör på, Hoppenroth! om skalkar vilja

locka dig, så följ icke, slår der i katekesen — ha ha ha, du är väl

inte förbannad och gifter dig?”

”Jag? — nej — hm — hvem har sagt det?”

”Hela staden, hela staden säger att kamrer Hoppenroth skall

ingå ett chrislligt äkta förbund med dygdädla mamsell Rachel Prejare.

Du en liten rar och glad ungkarl — en riktig lustig kurre — fy f-n,

och med det der långa skåpet. På baletten i förrgårs lär det blifvil

bör-jadt — mamsellen sall på Balkmans hatt, så att den blef platt som

en pannkaka — i går lär du magneliserat henne och hon blifvit

genomskinlig, så alt Ju såg hvad hon tänkte med maggropen. Och så

friade det långa åbäket sjelf — är allt det der sannt?”

”Hm, ingalunda — jag endast gaf henne några strykningar, som

genast verkade och hon är nu frisk igen. — Tack vare Gud, sade

hon, och hans utvalda redskap.”

”Hvad för redskap?”

”Hm — jag — Gud gaf mig krafter att bota hennes inre —

ja, det var högst förunderligt, sade min vän Attanskoj.”

”Attanskoj! jaså — skall helsa så mycket från honom.”

”Tack, tack! det är en utmärkt man.”

”Ja visst — han rymde i natt och Prejare är der och

inventerar qvarlåtenskapen.”

”Rymde? rymde? hvad säga ni?”

”Jo, att vår goda vän Attanskoj har packat in och farit sin kos

sedan efterlysningen kom.”

”Efterlysning?”

”Ja, han är ingen Polack, utan bara en förrymd herre från

Hamburg, som stulit en smula från sin principal.”

”Och Attanskoj skulle vara ...”

”Ingenting annat än en tjuf, föröfrigt en satans treflig karl —

skulleivarit riktigt förargligt om man fått tag i honom, sedan vi nu i

fjorton dagar druckit om med den hederspaschan.”

”Kors! kors! — jag blir rikligt altererad.”

”Nu är det så här, du, alt du är dragen vid näsan, bror Hoppenroth.”

”Dragen vid näsan? nej mina bröder, jag låter inte äraga mig vid

näsan,” yttrade kamrern slött; ”jag insåg nog att den der Attanskoj

var en dålig karl i anseende till moraliteten; men förunderliga krafter

hade han i magnetismen och kranioskopien — ja — hm — jag låter

ej dra mig vid näsan.”

”Delta yttrande var ett missgrepp af kamrerns ungkarlsvänner;

ty det är ingenting en narr tål mindre än alt man förmodar alt han

är en narr. Det blef således ingen beräknad frukost af den dagen;

vännerna måste bestå sig den sjelfva, om de hade råd och lägenhet

— kamrerns kassa och hjerta voro begge tillslulna, som en postlucka

efter klockan sju.

Knappt hade vännerna aflroppat förr än direktör Prejare och

borgmästaren inträdde.

”Vi hafva,” yttrade borgmästaren mycket högtidligt, i det han

beqvämt satte sig i soffan, ”kommit hit, min bror, för att af din egen

■mun höra orsaken till alla de rykten, som cirkulera i staden — bror

Prejare är på det högsta altererad icke allenast för den skurken

Klogenfucls (Altanskojs) skull, som har rymt undan hans nitiska

efterspanande och blolt lemnat en lom nallsäck qvar på Hölel

Bohe-miéme — det är något, som ännu närmare rör honom, sårar, hm,

genomborrar bror Prejares fadershjerla.”

”Ja,” iniöll Prejare, ”milt arma barn.”

”Bror Prejares fadershjerla,” fortfor borgmästaren, ”hm, delta är

en öm punkt, en, der smärtans pil tar djupast och farligast, ja till

sjelfva lifvet, och i sanning, om någon af mina sju flickor skulle få

den aldra minsta fläck på sitt rykle, så . . .”

”Men jag förslår ej bror Balkman,” sade kamrern i högsta grad

förundrad och altererad.

”Jo, min bror,” började direktör Prejare, ”jag har med öppen

brodersfamn alllid mött dig, vårt hus har stått öppet för dig, allas

våra hjertan ha tillhört dig — men ett förskräckligt rykte har spridt

sig om dig och mitt enda älskade barn, Rachel.” ”Hvaba?”

”Du har magnetiserat henne, du har haft ell téte å téte med

henne på stadshuset.”

”Och förderfvat en splitt språng ny hatt af Söderströms fabrik,”

tilläde borgmästaren, ”mig tillhörig.”

”Hm, hon sjuknade i valsen — hm.”

”Ja, bror Hoppenroth, jag vill tro på din oskuld — icke kan

en hederlig man, som du, vilja intränga i ett aktadt hus som en

förförare af det enda, det dyrbaraste vi ega, vår enda dotler — nej

vare långt derifrån; men du har emellertid genom ditt snille, dilt

hjerta, dilt utseende (fruntimren fusla sig vid ytan och du ser rätt

bra ut efter dina år) och din magnetism inlagit min dotters hjerta —

ja, hon lefver endast i dig — men detla må då gå; hon må gerna

dö, blott hon ej öfverskrider dygdens råmärken — och det vet Gud

hon inte gör; ty hon har fromma föräldrar, som gifvit henne

exempel af dygd, skam att tala om’et — men hennes rykte — en flickas

rykte är som en spegel, man får ej andas på den utan alt der blir

fläck. Du har förderfvat hennes förut så ventaliskt rena rykte, du har

varit skulden i att min stackars Rachel nu ligger i hela stadens mun.”

”Hm — högst ledsamt.”

”Ja,” sade borgmästaren, ”det är din pligt att reparera ditt fel

— bli en stadgad och gift man — med ett ord, njuta äktenskapets

himmelska lycka, som jag i tre äktenskap pröfvat och befunnit vara

den högsta af alla lyckor på jorden.”

”Långt ifrån,” inföll direktör Prejare, ”att vi vilja bli af med vår

dotter — hon utgör vår glädje; men ser bror, del är ej nog med att

vår dotter ligger i hvar mans mun, utan till på köpet är den

förbannade Pfefferkorn här, och om ej saken uppgöres, så få vi se hela

historien i tryck en vacker dag. Han sade sjelf i går alt han hade

sexton och trettiotvå för hvart ark han skrifver, och en sådan der,

som skrifver romaner och sådant, lar gerna tjugofem riksdaler för att

göra vår Rachels skam landskunnig. Dylika menniskor ha inte

samvete och ingen hut i sig — eljest ha vi gjort middag för honom för

att slippa att komma in i hans romaner; men hustru min såg att han

ganska skarpt betraktade medvursten på bränvinsbordet, och vi kunna

slå oss i backen på att han tyckte att fläskterningarne voro för stora.

Och se — vi få väl se om vi inte få oss en pik i någon af hans skrifter.”

”Ja, fasan är öfverhängande,” tilläde borgmästaren, ”bror

Hoppenroth gör hvad hans heder fordrar — han kan ej annat”

Följden af alla dessa omständigheter blef, att mamsell Rachel

Prejare ett halft år derefter hette kamrerskan Hoppenroth och bodde

i f. d. Balkmanska gården vid torget. Huruvida hon mera inslumrade i en ljuf magnetisk sömn,

huruvida hon fann sig lycklig med honom eller som man, då man ville

uttrycka allt, säger: honnom, vet jag ej; men att kamrern har

ekipage och alt frun åker — att kamrerns har främmande och frun

representerar, att kamrern skrifver vers och frun är snillrik — allt

detta är säkert.

Sedan vi nu med benägen tillåtelse af författaren fått göra

förestående utdrag ur Herr Sekreteraren PfefTerkorns Reseanteckningar,

kunna vi med godt samvete sluta. En författare behöfver icke följa

sina hufvudpersoner längre än till kullerstolen för att se dem väl

gifta — och det kommer sedan an på dem sjelfva att anse sig för

väl gifta eller tvärtom.

Så långt herr PfefFerkorn.

På det hela taget ser herr PfefTerkorn allt från den löjliga sidan

och har äfven så sett den Animala Magnetismen. Det finnes

ingenting, hvilket menniskor en gång ordnat eller trott sig ordna, som de

ej sedan generation efter generation söka att bibehålla i den en gång

gifna formen. Denna för det sanna framskridandet skadliga

conver-sationen yppar sig nästan mera inom vetenskaperna än inom Theo-,

logien och Politiken. Vetenskapsmännen hafva alltid låtit det

allmänna vettet gå förbi sig och hafva i århundraden förnekat facta, endast

derföre att det ej fingo rum inom deras trånga systembyggnader.

Under hela denna tid har det nya tillägget, som ändå en gång måste

upptagas inom den verkliga vetenskapens område, fått ligga i

händerna på okunnigheten. På detta sätt fortfor Kemien att vara

Alche-mi, Astronomien Astrologi, Medicinen Qvacksalfveri i århundraden,

innan de lärde ville begripa att detta allt var värdigt deras

uppmärksamhet, och när detta ej mera kunde förnekas, försökte de att

intränga allt det nya inom den gamla formen, genom att förklara

fenome-nerna på sitt sätt — d. v. s. förklaringar, som i sig voro ännu

obegripligare än sjelfva saken.

I detta stadium står nu den såkallade Animala Magnetismen,

hvars namn skulle utgöra en förklaring om nemligen vi visste l:o

hvad animal verksamhet, 2:o hvad magnetism egentligen månde vara.

Vi hafva fått oss två oförklarliga ord för att förklara det vi ej ännu

förmått ens till sina aldra yttersta conturer varseblifva.

Det som emellertid synes troligt är, att om Animal Magnetism

verkligen är något (hvarpå vi ej tvifia), så låter dess fenomener på

intet sätt inklämma sig i den gamla formen, utan i stället, förr eller

sednare, spränger den och skapar en ny.

MINNEN

FRÅN MINA INFORMATORS-ÅR

AF

ONKEL ADAM.

NORRKÖPING, Östlund & Berling, 1854.

Hvart skall du gå så svartklädd? Bevars! så gentil! hvit halsduk!

nej se på Alexej, som har hvit halsduk och fadermördare på sina

fina kinder.

— Jo, jo, professor Ekeberg har skickat bud till mig, svarade

jag min vän Wimmerkant, som i sällskap med en mängd vänner —

(ty han var rik han) — mötte mig på gatan.

— Jaså — nåh hvad ville han dig?

— Jag vet verkligen icke, sade jag, men jag förmodar något.

— Hvad då?

— Ah, det hör inte hit — adjö med er! Saken var att jag på

en bjudning slagit mig en smula ut, för öfnings skull naturligtvis, för

guvernanten hos professor Ekeberg — inte var jag kär inte; men

jag var tjugufyra år gammal, oöfvad i sällskapslifvet; visste detta

sjelf — försökte nog att lägga mina ord både försigtigt och bra; men

var ej säkrare på min sak än alt jag efteråt alltid kom i en sorts

samvetsqval.

Hvad var det egentligen du ”hamsade,” länkte jag dagarne

efter. — Du sade säkert mycket dumheter, kanske man skraltar åt

dig, — kanske man anser dig för en pratmakare. Saken är den,

att detla fel ofla vidlåder falliga gossar, som börja sin bana i

sällskapslifvet. De komma så sällan dit att ett sker af två — antingen

tiga de som muren, låsa in sina sällskapsgåfvor — af fruktan att de

w ej kunna slå prof — elles också öppna de hela förrådet — ^och

man kan väl föreställa sig huru mycket fattigdomen, hvars tillgångar

ofta äro endast drömmar, samlat ihop på en eller två terminer. Som

ur ett ymnighetshorn på medailler — ur hvilket kronor, svärd,

riks-och vanliga äpplen, rosor och päron, böcker, barnleksaker och

eng-lar falla i en förvirrad blandning — så flödar ordet från läpparna på

en fattig student, som en gång om året eller så omkring kommer i

sällskap och skall lära sig att lefva som och bland folk.

^ooQ ie

Så mycket mindes jag, att jag just lagt an på att behaga

mamsell Mellén, guvernanten, och som jag ej hade, någon skala att mäta

mina artigheter med, så kunde del ganska lätt ha händt alt jag

framställt sakerna så, som att jag velat fria; — och af en roman, som

jag läst, visste jag att det icke fanns i hela skapelsen någon varelse

som så lätt klibbade vid, som en guvernant. Således kunde det nu

hända, att mamsellen, för att taga fasta på min arma person, omtalat

och utlagt saken för professorn, som åter, för att skydda sin

guvernant för prat bland stadens fruarj och flickor och sitt huses ära,

kanske funnit bäst att lägga vantarne på gunstig herrn och låta

mamsell Mellén taga första inteckningen i min förut ograverade person.

Dessa voro nu mina funderingar, som på intet sätt voro glädjande, ty

först och främst så ville jag vara en fri man, för det andra var

mamsellen äldre än jag och långt ifrån vacker, hvarlill kom att hon

var lika fattig som jag; — men för det! tredje skulle jag bli magister,

och professor Ekeberg skulle med tiden bli min svåraste examinalor,

och sträng var han alldeles tillräckligt förut, att man just icke behöfde

framställa sig som hvarken pratmakare eller förstörare af en flickas

frid — för att bli differerad, hvartill kom alt professorn var en

”kink-blåsa,” ”lunegod” (för att ej nyttja ett utländskt ord: journalier) och

att han ibland, som man sade, differerade en stackars passabel

menniska blotl derföre, alt han sjelf hade tandvärk eller atl hårluren

blifvit illa bränd.

Jag var verkligen icke i den allralyckligaste sinnesstämning

när jag inträdde i professorns nedra förstuga och putsade mig för

alt gå upp till honom på öfra botten. Det var straxt före jul — full,

kallt, regnigt och snöslaskigt. Trappan upp, mörk som ingången till

tartaren, gapade emot mig — men jag gick frusen naturligtvis både

till kropp och själ. I öfra förstugan skurade man till helgen.

— Är professorn hemma?

— Ja, det tror jag nog — svarade en gumma, som såg

förargad ut — herrn skall trampa på viskan och slå på den der Irasan,

tilläde hon. Jag lydde och knackade, stående på en disktrasa, på

en dörr, på hvilken der å en papperslapp stod att läsa: ”professor

Ekeberg träffas hemma alla förmiddagår mellan åtta och nio — och

kl. 11 hvarje söckendag å kongl. akademiens mindre lärosal.” Högst

gemena boksläfver, snedt skrifna dessutom på groft säckpapper. —

Min Gud! de professorerna!

— Slig in — hördes en röst. Jag upplät dörren för att artigt

träda in; men professorns rop: ”stå inte der och söla, så att

skurluften kommer in” — påskyndade mitt inträde, och knappt stod jag

ett halft tum inom dörren förr än den knäpptes igen bakom mig af

Således ”mellan, två eldar” skulle jag sagt, om jag egentligen stått

emellan en skurbalja och en Professor i filosofien.

skurgumman, som också var vred. Således mellan två eldar skulle

jag sagt om jag ej egentligen stått emellan en skurbalja och en

professor i filosofien.

Professor Ekeberg var en temligen gammal man, mager och

liten, men med qvicksilfver i ådrorna. Han gick fort fram och åter

på mattan och bar en servett knuten om kinderna. Ganska

fägne-samt, han hade tandvärk!

— Hvem är herrn?

— Milt namn är . . .

— Ja, det är herrns namn jag vill veta, yttrade professorn

stad-nande; — när man frågar — hvem ar herrn? så är det ingenting

annat än namnet man vill veta — hvad är herrns namn?

— Alexej Al.

— Alexej — ja det är nog — hör på min kära Alexej! han

är en ung man.

— Jaha.

— Jaha det vet jag sjelf — hm, när man är ung så bör

man tänka på framtiden — har han tänkt på framtiden?

— Ja — jaha på framtiden.

— Ja ser han, om han får lefva så (år han en framtid, det är

väl klart — vet han någon bot för tandvärk?

— Nej!

— Det var skada — denna skurningen gör mig alltid sjuk —

jul, påsk, pingst och midsommar — tdndvärk reguliert — det är ju

besynnerligt?

— Jo.

— Nej alldeles intet besynnerligt — min vän professor Leoson

säger att fuktighelen täpper porerna om man är känslig — hm —

min kära herr Alexej, ni är ung — och som jag kan förslå, så har

ni en egen gåfva att ställa er in med personer af det läcka könet.

Nu lopp en rysning genom mig — hvad skulle jag svara?

— Jag är kanske något.--

— Nej ännu ingenting, men han kan bli — om han är flitig så

kan han en gång sätta fötler under eget bord och gifla sig.

— Ja — det vågar jag inte länka på.

— Tänka på? hvad? är det heder i det der?

— Min fattigdom.

— Fattigdom, hvad har det med den saken att göra. — Ser

herrn, den som inte gifter sig är antingen en narr, som tror att hans

e©el jao* hans eget förstånd, hans egen förträfflighet är nog att hålla

x honom oppe hela lifvet igenom — eller en dåsig menniska, som kan

silla som en groda ensam i bollnen på en brunn och ändå må väl,eller en vindspelare som tror att qvinnan är en leksak. — Herrn

skall gifta sig, så vida herrn är en hederlig karl.

— Ja — ja.

— Nu är saken den, att vår guvernant —

Jag höll på alt falla, men lyckligtvis stod jag med ryggen mot

dörren.

— Vår guvernant, som herrn känner, hon har talat om alltihop.

— Jaa—så!

— Ja det är klart, jag är liksom far för henne, vi hålla af

henne som vårt eget barn — med ett ord mamsell Mellén har

bedt mig — —

— Ja — jag försäkrar, afbröl jag professorn — (det måtte gå

som det ville) — jag försäkrar, att om jag — om jag skulle.

— Jo visst skall herrn. — Herrn sade ju att han var fattig.

— Ja just derför.

— Ja just derför så har mamsell Mellén rekommenderat herrn.

— Mycken godhet af mamsell Mellén.

— Ah det är en rar menniska — skada alt hon måste från oss.

— Skall hon?

— Ja visst, när hon gifter sig.

— Är det afgjordt?

— Ja visst afgjordt, så vida den som friat till henne icke är

en skurk, en ärelös bedragare; ty Alexej, vet han, det finnes intet

värre odjur i skapelsen än e?i karl, som med fagert snack bedrar

en stackars värnlös och svag qvinna — och blir hon bedragen så

får han med mig ^alt göra. Professorns små ögon sprutade eld!

Men vidare, hon är förlofvad med en häradshöfding Gyllenarm.

Jag drog en djup suck.

— En ganska hygglig karl, hvarlill lagmanskan Thorsson på

Träskälla — vet herrn hvar Träskälla ligger?

— Nej. . Det ligger trettio mil härifrån nära Waldemarshamns

stad — vet han hvar den ligger? Ja.

— Det var bra. Nu behöfver lagmannen en informator för sin

son och mamsell Mellén har rekommenderat herrn, emedan

lagmannens bo så ensligt och således behöfva en menniska i huset som

kan prata och slå upp språklådan. Jag har hört mig för hos herms

inspector nationis och fått vackra intyg om herrns conduit och

kunskaper och alt herrn är fattig — således om herrn vill ha en god,

beqväm konditon, med hundra banko lön och allt fritt samt blott en

discipel — så

— Jag tackar Ödmjukast — ja. — Hör på nu, hm — stig litet fram, han står ju rent af

fastklist-rad vid dörren — hör på — nu kunna vi tala om annat. Tror han

att jag är en narr?

— Nej bevars!

— Nåh hvarför klutar han ut sig som en narr, då han skall

komma till mig — tror han att jag sätter värde på de der

löskra-garne eller den der otäcka hvita halsduken eller hans gamla svarta

frack?

— Nej — men det brukas.

— Brukas? hvarför brukar ni sådant der när ni går till en

professor — hvarlör slår ni der som en stackare vid dörren och

skrapar — skall det der vara vördnad — vet ni! en professor är

en lärare och en vän, är han gammal så är han en far för de unga

— herrn ser mig ut att begripa sådant — herrn ser inte så platt ut

som många andra — herrn är en menniska, som gerna öppnar sitt

hjerta. Mamsell Mellén har berättat ert samtal — och se en ärlig,

barnslig själ visade sig deri. — Så der pratar man ej utom

munnen ulan att antingen vara en narraklig idiot eller en barnafrisk

glad själ.

— Men om jag vore det förra, sade jag småleende.

— Det förra är han icke och således är han det sednare —

hör på — till nyår skall ni vara på Träskälla och således skall jag

lemna honom respenningar.

— Jag tackar — men —

— Men han är skyldig för mat och rum?

— Ja.

—• Nå det skalL betalas, gör opp sina räkningar nu och kom

igen. Adjö med honom, kära Alexej.

Således var allt väl aflupit. Ack! du min Gud hvad den

beskedlige mamsell Mellén var älskvärd — jag blef nästan jaloux på

den lycklige häradshöfdingen Gyllenarm, som skulle få en sådan skatt.

Att hon ansett mig tala bredvid munnén, som en narr eller ett barn,

skulle väl förtryta mig, men hon hade rätt — så var det.

— Nåh, nu ser han annorlunda ut, vår hederlige Alexej, yttrade

brödren Wimmerkant, som under det jag stod på hela stenen, varit

på källaren och ätit frukost. Så olika äro ödets »lotter — han åt nu

en delikat frukost under det att jag stod inklämd vid dörrn hos en

professor och han svor på kyparen och var missnöjd med vinet

under det alt jag höll på alt blifva yr af glädje öfver något — som

han skulle ansett rent af för en olycka — nemligen att mottaga en

kondition på bondlandet, som han alltid uttryckte sig. Vi skulle

begge varit olycklige om vi nödgats byta. Jag ville ej för helaverlden lefva på värdshus och med ett tjog dussin vänner på släp

— han skulle fått tvinsot om han nödgats flytta från kamraterna.

*

Min första kondition.

Det var den 12 Januari år 18—. Året må vara onämndt, ty

det är så vanligen med märkvärdiga händelser, att man vet dagen

men icke året. Således var det den 12 Januari för många år sedan

en glad ungdom, nemligen jag sjelf, sittande grensle på en kappsäck

åkte vägen fram till Träskälla herregård. Det hade varit en svår

resa — hvar och en, som är något vand vid ”comfort,” isar af fasa

då jag nödgas omtala att jag endast hade en tunn kappa, icke några

botteforer, ej en gång galoscher, att jag åkte än på släda, än på

kärra, att jag vältade några gånger på vägen och fick ligga i oeldadt

rum, ty att några vedpinnar till min heder sattes in i kakelugnen och

der pepo till dess jag somnade, anser jag icke alls böra räknas som

värme.

Om femtio år härefter då man sitter i en jernvägsvagn och far

med pilens hastighet åstad, då man hvarannan qvart träffar en

restauration der man åker in i förstugan och der i skänkrummet bordet

står dukadt med alla möjliga rara saker — då kan man ej föreställa

sig huru man färdades i min ungdom. Men allt det för inbillningen

herrliga, som ligger i begreppet om afstånd, försvinner också. Det

var något att komma ut på landet då det skedde först med

uppoffringar af tid och möda — man beredde sig på en dylik resa som till

ett äfventyr, inbillningskraften hade fritt spelrum, ty en dylik resa

aflopp aldrig utan händelser, och då man kom till ort och ställe,

huru välkommen var ej den fjerran gästen, som hade rest hela trettio

milen — trettio mil, det var ett afstånd.

Allt det der försvinner med de hastigare och beqvämare

kommunikationerna — man blir snart icke i stånd att bli ett föremål för

uppmärksamhet och omvårdnad, om man icke minst kommer från

Hobart Town, Nova Zemlia eller Nukahiva.

— Äro vi snart framme? frågade jag allt emellanåt min

skjutsbonde, som, klädd i vadmalsrock och räfskinsmössa, satt bredvid mig.

— Åh, än är det ett stycke.

— Jaså.

— Nåh — hur långt är det nu?

— Åh det är bara ett par gårdar och en äng och så se vi

Träskälla.

Så fortforo vi. — Gud vet huru länge, meri det der lilla stycket

ville ej taga slut och detta oaktadt jag redan länge frusit om fotterna.

Om någon menniska tycker att tiden går långsamt, så är det en

resande, som fryser om fotterna eller har snöslask med motvind.

Någonting ditåt var det den 12 Januari.

Ändtligen skymtade vi några tegeltak öfver och genom en hop

aflöfvade träd, och skjutsbonden berättade, att det var Träskälla.

— Hm! skall herrn dit?

— Ja.

— Känner han herrskapet?

— Nej.

— Skall han bli der länge?

— Ja, minst ett år.

— Jaså — hm.

— Det der lät mig misstänkt. — Hvarför frågar du så noga?

— Ah ingenting, men annars så kallas lagmannen för kungen.

— Jaså, hvarför det?

— Jo, si han är så menskligt rik och mäktiger.

— Och hans fru?

— Frun? Jo visst har han väl en fru, det förslås, men hon

synes aldrig lill hon — hm.

— Nåh!

— Hm — herrn vet väl huru det är?

— Nej verkligen icke.

— Jo di säga -— inga ord efter mig — att hon inte är .rätt

slug — men si det tror jag icke — för si hon gör mycket godt —

och då skall man inle vara galen.

— Nej det tror jag; men komma vi aldrig fram?

— Åh jo, men si vägen går i en ”rundal” kring gårdarna, så

att man nära nog får fara rundl omkring gården innan man kommer dit.

Nu voro vi inuti en skogsdunge, derefler kommo vi ut på ett

gärtle, som syntes evigt och om hvilket bonden berättade, att

lagmannen hakat upp det helt och hållet ur ett kärr; för si Träskälla

var förr ett torp, som låg midt i en pöl. Man kunde också icke

ännu finna stället vackert. Naturen hade gjort nästan intet — men

konsten desto mera. Den långa, alléen, de planterade lundarne, de

stora lindame på gården gåfvo Träskälla ett prydligt, men icke

desto-mindre enformigt utseende. Hufvudbyggningen var ett tem ligen stort

tvåvåningshus af rappadt träd, enkelt och utan alla prydnader. Jag

blygdes för att svänga upp på gården i min ”rapphöna” utan lät

bonden hålla utanför grindarne och gick upp till mitt blifvande hem.

Teckningar med Text. 3 Det var afton och det lyste blott 1 fem fönster. Två i öfra

våningen genom ett par täta gardiner, två i nedra våningen, som

blott voro försedda med jalusier — och en fladdrande belysning,

som bevisade, att det femte ljusa fönstret tillhörde köket.

Nu stod jag i en mörk förstuga och hörde’ en hund skälla

inifrån rummen. Efter några ögonblick öppnades dörren och ett par

personer kommo ut. — Se så, gare ön, lig nu! sade den ene, en ung

man, af snart sagdt ett ståtligt yttre.

— Hvem der?

— En främmande, sade jag. (Det är rasande svårt, att,

inpackad i en snöig kapprock och nära förfrusen, presentera sig med

värdighet.) Jaså, välkommen, yttrade den unge mannen; men den

andre, en prest, nalkades honom och hviskade något.

— Ah, pastorn drömmer ej om annat, yttrade den unge. —

Hör på, min herre! säg rent ut, fortfor den unge — är herrn, som

pastorn påslår, en slrålröfvare, så var så god och säg till.

— Bevars jag? sade pastorn med förlägen min.

Jag kunde ej underlåta alt skratta, synnerligast som kappan var

upphängd, och jag stod der temligen hygglig. — Stråtröfvare — nej

— jag skall bli informator här i huset.

— Nå för f-n — högst roligt — kom in, magister — se så,

pastorn tar kappan, och så marsch.

Man kan ej neka alt mottagandet var något kuriöst. Vi

inträdde emellertid i ett väl upplyst rum — en liten sal, prydd med

ett forlepiano, på hvilket noter lågo, och en hel hop blomkrukor

framför fönstret. Nu börjar presentationen. ”Jag är, yttrade den

unge, löjtnant Thorson — magisterns ödmjuka Ijenare — och delta,

pekande på preslen, är pastor Fikonlöf, vår själasörjare och

disponent af ett andeligt Dylla med eld och svafvel, som aldrig hinner

alt brinna opp.”

— Herr löjtnanten behagar alltid raljera, yttrade pastorn,

skakande på hufvudet, det är icke mitt sätt att sålunda tala —

välkÖm-men herr magister, måtte Herren välsigna er en gång i denna

kristliga boning.

— Se så, sitt nu ner tills morbror kommer — jag skall säga

till honom, yttrade löjtnanten. — Pastorn kan emellertid hugsvala

vår nye magister med litej andligt manna.

Således var jag ensam med hr Fikonlöf.

— Magistern, började hr Fikonlöf, förundrar sig troligen öfver

sill mottagande?

— Ja.

Det är vårt enda återstående barn af sex.

— Ni har kommit in, min baste magister, i ett hus, der

himmel och helvete strida om herraväldet — med ett ord, der Guds

ord föraktas i ena våningen och odlas och begrundas i den andra.

— Jaså.

— Jag hoppas att vi skola bli vänner, tilläde pastorn och

grinade ganska sött; men, sanningen att säga, jag just fick förtroende

för mannen.

— Jag har varnat er, min baste, Gud lede edra fjät. Vår

löjtnant är en lättsinnig menniska, med ett samvete så rymligt som det

plär vara hos herrar militärer oclr —

I detsamma öppnades dörren och löjtnanten steg in. — Morbror

ber magistern stiga in till sig — vi begge, lilla pastor, skola under

tiden tala om andliga ting.

— Jag tackar, sade herr Fikonlöf, men går opp till hennes nåd.

— Ah ja, det går också an, svarade löjtnanlen och kastade sig

i en soffa — gå ni in käre magister.

Inom några ögonblick var jag inne i lagmannens kammare.

Lagmannen kom emot mig. Han var en äldre man, med gråsprängdt

hår, men med ett utseende, som ingaf förtroende. Någonting mildt,

nästan svärmiskt hvilade öfver hans drag — som tillika förrådde

ka-raktersfaslhet och förmåga. Vid bordet, lutad öfver en bok, satt en

gosse, troligen min blifvand® discipel.

— Välkommen magister. Mamsell Mellén, som eger mitt och

min hustrus odelade förtroende, har talat godt om er. — Professor

Ekeberg har berömt ert uppförande och edra kunskaper — således

välkommen! Det der är vårt enda barn, vår Felix, tilläde lagmannen

med ett sorgligt leende, och pekade på gossen, som rest sig och

stöd framför mig. Någonting spädare, vekare, hade jag aldrig sett.

Hos denne gosse tycktes anden vara allt, den skimrade genom

kindens rosor, den brann i hans djupblå ögon, den tycktes leka med

de ljusa mjuka lockarne, som böljade kring halsen. — Det är vårt

enda återstående barn af sex, sade lagmannen och lade sin hand på

gossens hufvud, i det han med andra handen pekade på fem

barn-porträtter på väggen. Der äro de andra fem i olja — de sjelfve

slumra i frid.

Jag blef rörd — det låg någonting så outsägligt vemodigt i

denna hänvisning — der låg en aning och en bön tillika i fadrens

bliclj;, då han visade de öfriga porträtterna.

— Jag hoppas, sade jag — att lilla Felix och jag skola trifvas väl

tillsammans. — God afton, Felix, se på mig — jag är den der magistern.

Gossen smålog och räckte ut handen. — Välkommen, sade han,

jag skall nog läsa. — Ja, det tror jag nog, sade fadren. — Gå du nu ut, Felix,

och sök opp Emilie och bed henne spela för oss en stund, det är

ännu en stund till qvällsvard.

Så snart gossen gått, återtog fadren: Ni har sett gossen, min

bäste magister — ni behöfver ej tvinga honom att läsa — här är ej

så mycket fråga derom, som alt låta honom läsa litet. Ni förstår

mig icke?

— Nej, verkligen.

— Jo, ser ni, jag har arbetat mig fram ur intet — jag har

varit fattigare än ni — jag måste, om jag ville eller ej, afsluta en

viss lärobana inom en viss tid. — Detta har gjort att min bildning

är ringa och detta lilla ensidigt. Jag inser det bäst, då min gosse

frågar mig om mycket, och jag öfverallt finner luckor, så att jag

måste hänvisa honom till böcker. Så får det ej vara — han är

svag, han är på flykt ifrån oss, han liksom syskonen; han är lärgirig

— han skulle förtvina ännu snarare, om han ej fick lära — men

detta måste ske samtals vis — kan ni det? — jag kan det icke.

— Jag skall försöka, sade jag.

Nu anslogos toner på pianot der ute.

— Vi skola gå dit ut; — det är min hustrus brorsdotter, Emilie,

som spelar; barnen roa sig om aftnarne med musik; — det, tilläde

han med en suck, var äfven min hustrus glädje fordom, är det ännu

ibland. Kom nu.

I salen satt min löjtnant bredvid pianot, och betraktade en ung

flicka, som spelade. Musiken tystnade, ty hon steg opp. Det är,

sade lagmannen, en slägting, fröken Emilie Gyllenarm — detta är

magister Alexej — sätt dig, Emilie, och spela för oss.

Emilie var en ganska vacker flicka — hon liksom gossen

ljus-lockig och vek; men med friska kinder, och ett leende kring

munnen. Alla öfriga utom löjtnanten hade någonting dystert. Flickan

spelade bra. Efter en stund öppnades dörren försigtigt och pastor

Fikonlöf inträdde. Ett lindrigt moln tycktes flyga Öfver lagmannens

ansigte; men han teg.

Pastorn trädde fram till Emilie och hviskade några ord.

— Skall det bli en psalm af? frågade löjtnanten.

— Ja, så vida fröken Emilie vill göra sin älskade tant en glädje.

- Löjtnanten mumlade någonting och strök mustascherna, och

lagmannen sade med en suck: J skolen väl göra mamma till viljes.

Pastorn satte sig bredvid pianot, snedt emot Emilie, på hvilken

han fästade sina små ögon, hvilkas färg jag aldrig förmådde utforska.

— Emilie slog an några ackorder, och Felix, hållande sin arm om

hennts hals, började att sjunga, under det att pastorn, blinkandemed ögonen, sammanknäppte händerna och vid vissa ställen liksom

neg med kroppen:

Hvarthän skall jag dock fly

Ur syndens djupa dy, m. m.

Jag har aldrig hört något djupare gripande än denna duett, då

man visste att en förkrossad varelse deroppe med tårar deltog i

sången, – Jag glömmer aldrig detta intryck af den första aftonen

på Träskälla.

Sedan sången var slut, budades till soupén. Den var tyst,

enstafvig, ledsam. Sjelfva löjtnanten, som på tu man hand gjorde

allt för att förarga pastor Fikonlöf — var tyst och blott lät sina

blickar berätta hvad han tänkte. — Min hustru är sjuk, sade lagmannen,

derföre kommer hon icke till bordet.

*

Förtroende.

Löjtnanten och jag skulle tills vidare bo i samma rum, helst

pastor Fikonlöf intog det som var mig ämnadt. Dessa rum voro

belägna i ena flygeln, med utsigt åt fruktträdgården, hvars tvinande

träd visade konstens vanmakt mot en viss bottensyra.

— Nå, sade löjtnanten, sedan han iklädt sig nattrock och tofflor

— hvad sägs om pastorn?

— En ganska religiös man.

— Religiös? dermed vill väl magistern förstå en hederlig karl?

— Ja, det är naturligt.

— En menniska, som lefver som han lär?

— Ja, det är klart.

— Men se, denne här han bara tror — det är en läsare, ser

magistern — en karl, som tror och beder och ligger i syndaånger

utan hof och måtta och föröfrigt är lömsk, hård, snål — en falsk

figur, som smyger som en orm och fiskar som en katt i grumligt vatten.

– Ganska vacker målning.

— Men hör på nu. — Den der karlen upptogs på gatan af en

fattig borgarenka i Waldemarshamn — han gick och tiggde — då

förbarmade hon sig öfver barnet och tog det till sig. Hon höll

honom i skolan, hon arbetade för hans räkning, vakade och led brist

— hon höll honom vid akademien. Då voro hennes tillgångar

uttömda — hennes syn förmörkades. Fikonlöfvet fick sig en god

kondition, som huspredikant hos baron Gyllenarm — tants gamle

far. Då bad enkan, hans ungdomsvän och enda hjelp, om en skärf

— han löste in henne på fattighuset och ser aldrig om den gamla —

ty nu bevars är hon icke af Gudi — nu finner han, att hon varit en

mammons träl, att hon varit verldslig — med ett ord, han bryr sig

ej om henne — är det kristligt?

— Nej.

— Och allt det der hjelper han med att han tror. — Item: i

Waldemarshamn bodde hän hos en annan borgare — han förlofvades

med dottren i huset — äfven dessa hulpo den beskedlige Fikonlöf

för hans fromma tal — men fadren dog, der blef konkurs — då

öfvergaf han de fattige, och flickan dog af lungsot och sorg — är

det bra?

— Nej visst inte.

— Ja, ser magistern, det der hjelpes alltihop bara man tror.

— Och här?

— Här? märker ni intet?

— Jo något, men vet ej hvad.

— Jo, ser ni, tant är en förträfflig menniska, men vek till

lynnet — vet ni, det är en kuriös historia. Då hon var förlofvad —

men derom en annan gång.

— Nej nu, löjtnant!

— Men, det är ju nu mörka natten, ser ni, och historien är

en smula ruskig, liksom vädret här utanför — hör hur snöslasket

6lår på rutan — har ni stark inbillningskraft?

— Ah ja, men tala om historien ändå.

— Jo, ser ni, magister, fem mil härifrån ligger en gammal

gård, som heter Sunnanhäll — en gammal stenbyggnad, som blifvit

hundrade gånger ändrad och rappad och förnyad, men ändå har

qvar sina två alnar tjocka murar, sina djupa fönstersmygar, sina

kuriösa smårum, sina tvenne salar, prydda med porträtter och taflor.

Jag har många gånger varit der — ty nu bor der ungt folk — men

aldrig har jag haft någon ro der — f-n vet hur det kommer sig. Den

tiden tant var flicka, bodde der en gammal grefvinna Lausan, enka

efter en landshöfding af detta namn. Det var en besynnerlig varelse

— en liten gråklädd gumma, som hvarje söndag for till kyrkan i ett

gammalt skramlande vagnskräp, förspändt med två smäckfeta, svarta

hästar; men oaktadt all sin kyrksamhet kunde den goda gumman

aldrig öfvertyga folk om att hon icke hörde hin onde till. Då hon kom,

drogo barnen sig tillbaka, de tystnade — ty grefvinnan på

Sunnanhäll kom, och det var, som om ett spöke kommit.

— Nå, var hon elak? frågade jag. — Långt derifrån, den beskedligaste raenniska i verlden, hon

hade blott två fel, nemligen sin lilla hopskrumpna figur, klädd i den

eviga stålgrå sidenrocken och den eviga gammalmodiga, äfvenledes

grå, sidenhatten med sina svajande, svarta hägerfjädrar. Detta var

ett fel, som hon till en del ej rådde för, men som hon ökade genom

sin antika, evigt enahanda drägt. Då man oupphörligen ser en

men-niska i samma habit, förefaller det som om hon kom upp ur grafven,

spökande i sin oförstörbara gestalt.

— Och det andra felet?

— Jo, detta var, att gumman var så genomgod, att hon icke

unnade någon menniska blifva lycklig, utom precist på det sätt, hon

i sitt envisa hufvud uppgjort. Det fanns ingen menniska så frisk, att

hon ej ansåg sina kalmerande droppar nödvändiga, ingen så klok,

alt han ej behöfde hennes råd, ingen så lycklig, att hon ej skulle

kunna skapa en ännu större lycka.

— Således en envis, högmodig gammal nåd?

— Nej, långt derifrån — hon var varmt religiös på sitt sätt och

gjorde ej med vett och vilja en mask för när.

— Och vidare?

— Jo, tant hade fattat tycke för morbror här — (det är en

särskild historia) — och detta var ej mot hennes föräldrars önskan,

utan tvärtom; men grefvinnan Lausan, som burit tant till dopet, hade

en annan tanke. En gång om året gjorde tants föräldrar elt

ordentligt besök på Sunnanhäll. Försigtiglvis, för att ej få spleen, valde de

den ljusaste årstiden för sitt besök; men en höst sjuknade gumman

och bad då alt hennes guddotter skulle få komma dit på en tid.

Kallelsen åtlyddes, och en mulen Oktoberdag intågade min stackars tant,

som då var aderton år gammal, skön, ungdomsfrisk och glad — in

i det gamla ugglenästet. Hon har ofta omtalat sina känslor då hon

kom in i den första salen med de stela porträtterna kring väggarne,

huru de tycktes nicka då ljuset i pigans hand flämtade, under det att

de passerade rummet. Derefter följde ännu en sal och der blef det

ännu värre. Gud vet hvem som gjort samlingen, troligen en

dygde-vän eller en som fann nöje i att rysa. Nog af — der fick man se

Virginias mord — en slor tafia. Item Lucretia i silt blod, Carl I:s

af England halshuggning, och Holofemes’ dotter med Johannes

döpa-rens hufvud på elt fat. Dessa taflor voro detta rummets prydnad.

Sålunda vederbörligen förberedd, inträdde hon i gummans

sängkammare. Aldrig hade delta rum förefallit henne hemskare än nu,

be-lyfct af en nattlampa, som brann på kaminhörnet. De tunga

sängom-hängena, som uppburos af en hvitmålad träd-engel, som på ett tjockt

groft rep var fastad i taket — de högryggade stolarna med sina tax- hundsben — det gamla bordet med sina vridna pelarfötter oeh

slutligen en så kallad bordstudsare af gammal fason, som pickade

outhärdligt hård t och hastigt, med en sväfvande messingsfogel,

spökande innanför en glasruta, fullbordade prydnaderna. Dertill kom nu

gumman sjelf, i sin stora hvita nattmössa och sina magra armar

fram-stickande ur en vidlyftig svepning af kambrik.

Emilie var naturligtvis mycket välkommen; men gumman,

välmenande in i det sista, började snart tala om giftermål och att hon

(gumman) utsett en passande make. Detta var ingen mer eller

mindre än en gammal gråhårig baron Stjerneskatt, hederlig man för

öf-rigt, men försedd med två kullar barn, ty det var nu i tredje

äktenskapet han skulle inträda. Sannt var väl, att baron lika litet anat

gummans välvilliga tänkesätt, som lilla Emilie Gyllenarm (nemligen

tant, som hette så förut); men detta hindrade alldeles intet,

emedan gumman omöjligen kunde tänka sig annat än att förslaget å

ömse sidor skulle mottagas med förtjusning; ty baronen kunde ej

önska sig vid fyllda femtiofyra år något bättre än en ung, vacker och

väl uppfostrad flicka — och Emilie kunde ej gerna önska något bättre

än en allmänt aktad och stadgad man, med förmögenhet och ett

ganska trefligt och välförsedt hem.

Förslaget gjordes första qvällen, under det att Emilie, bredvid

tant Lausans säng, ur en stor blåmålad kinesisk kopp drack

någonting som på Sunnanhäll kallades thé.

Tant trodde först, alt gumman på sitt sjukläger roade sig med

att raljera, så befängt föreföll henne förslaget; men dag efter dag

fortfor samma visa. Gumman blef sämre och sämre; ty hon botade

sig sjelf med en sorts lifspanacé, som kunde lägga hvem som helst

i grafven. Hon märkte det sjelf, men tycktes ha mod nog att se

döden i anletet. Deremot fördubblade sig hennes ifver att ölvertala

Emilie — men omöjligt. Slutligen måste min stackars tant fram med

sanningen.

— Vill du ha den usla menniskan? sade gumman, men albröts

af hostan — en — en vallpojke, en tiggarunge — en----

— Söta tant!

— Jaså, skulle jag i min graf ha den skammen, rosslade

gumman, att ha burit en gemen lyckoriddares hustru till det heliga

dopet? — När Gud frågar mig och säger: Emerentia Catharina Isabella

von Lausan, hvar har du dina gudbarn? så skall jag svara: Nästan

allihop äro hos dig, Herre! välsignadt vare ditt namn, men en,

Emilie Gyllenarm, har vanärat sig och mig och hela sin ädla slägt

och gitt sig med en landstrykare. Detta ord bragte tants blod i svallning — hvad hon svarade

vet icke; men nog af, hon har tusende gånger ångrat det och

följden blef att gumman, samlande de sista gnistorna af sin kraft,

reste sig upp i sängen och sade: Så svarar du mig på min

dödssäng; men gift dig — förnedra dig — men kom ihåg, alla dina barn

skola, innan de äro tolf år, dö ifrån dig — det är — (hon föll

tillbaka) — det är, upprepade hon — en Gud — som — Det sista

ordet kunde hon ej ultala. Ögonen voro glasartade, det magra

an-sigtet antog inom få ögonblick detta dödens egna uttryck — och på

natten afled grefvinnan Emerentia Catharina Isabella von Lausan i en

ålder af åttatiotre år, fyra månader och tretton dagar.

Denna händelse står outplånligt för min stackars tants minne.

Också har olyckan velat att fem barn af sex, vid fyllda elfva år, gått

till Gud. — Felix är den ende som är qvar; men ni ser, bäste

magister, huru svag han är, huru lätt det tyckes att äfven hans lifstråd

brister. Med hvarje dödsfall har tants lynne sjunkit djupare — hon

har i det längsta kämpat, men krafterna stå ej bi. — Nu bor hon

der oppe i ett mörkt graflikt rum och läser och beder — hon firar

dagligen sin sista gosses likbegängelse, fastän han är i lifvet ännu.

Under allt detta arbetar hon natt och dag för att skydda honom för

döden — så har hon gjort med de andra, allt sedan den första dog"

— och denna klemiga uppfostran har troligen förstört dem från början.

— Det är kärlekens barnamord, anmärkte jag; det är ändå

underligt — jag har sett flera dylika fall, att varmhjertade, gudaktiga

menniskor, som tro och hoppas allt af Guds nåd — likväl ej våga

lila på Gud i frågan om barnens lif och helsa. Der gå de ifrån

förtroendet till Hans allsmäktiga hjelp och försöka med menniskopåhilt

att uppehålla, att stärka och skydda dem, som Gud aldra bäst

skyddar — barnen. Det är en psykologisk egenhet, som ej rätt kan

förklaras.

Min löjtnant var en bra berättare, men brydde sig ej

synnerligen om reflektion.

— Åh ja, kuriöst är det.

Jag kan ej neka att min första afton på Träskälla — (som

egentligen hette Träskkållä) — fällde milt glada mod. Jag hade ej

väntat att vid mitt första inträde i verlden blifva ulan alla

förberedelser invigd i en familjs öden — och allraminst så sorgliga och så

hopplösa som dessa.

Felix, med det milda englaansigtet tycktes verkligen vara

färdig att när som helst fly från både far och mor och mig, stackars

informator till på köpet. Jag kunde ej begripa hvarför mamsell

Mellén rekommenderat just mig, men troligen hade min öppenhjer-tighet behagat henne, kanske också någon idé, som följt med

ordströmmen.

Både jag och löjtnanten tego: vi hade begge att länka p5T

Plölsligen bröt hap tystnaden och sade: Och den förb—nåde

prestsjälen till på köpet.

— Pastor Fikonlöf?

— Ja, ser magistern, nu i tants bedröfvelse, så har han fått

makt med henne och gör henne splitter galen. Han talar om alt

hon ådragit sig himmelens förbannelse, att barnen derföre straffas

med sjukdom och död — han kunde åtminstone veta alt barnen höra

Guds rike till — men si, de äro alla födda med synd och kunna

tio, elfva år gamla inte ha tron naturligtvis så komplett i ordning,

som han har den i sitt hjerta — det måste se ut som en

kautschucks-pung, svart och läderartadt allt igenom.

— Men kan icke lagmannen... ?

— Hvad kan han här? ingenting; — hvad kan mannen göra,

hvad hjelpa hans böner och föreställningar, hvad hjelpa barnens

tårar och böner, hvad hjelper husets undergång och olycka, då en

läsarprest får lag i en svag, kärleksfull och ångrande qvinnas hjerta?

Han talar i Guds namn — han påbjuder sånger och böner, ånger

och ruelse, i stället för elt verksamt lif, i stället för uppfyllelsen af

en makas och mors skyldigheter — ty hon skall allena Ijena Gud.

Jag undrar hvad läsarpresten sjelf skulle lefva af, om alla gingo in

på hans lalhundslära; men det behöfs icke, — han har sina far, som

ingenting behöfva göra, — och gellerna, som ej ha lid att sjunga och

bedja från morgon till qväll, få föda sällskapet.

— Men har då ej ni, bäste löjtnant, eller lagmannen, upplyst

henne om att herr Fikonlöf är en ganska vanlig menniska — för att

tala lindrigast — eller en dålig menniska, för alt lala rent ut?

— Det? — det? alt han burit sig åt lömskt, trolöst, otacksamt

och lågt är tvärtom en förtjenst — han har en hel hop att ångra —

det är just allt det der, som ledt honom på andra tankar — nej

bevars, herr Fikonlöf gör sig rent af en förtjenst af att han burit sig

gement åt då han lefde i köllet — det stör ej hans kredit på något

sätt, ty han gråter ihop med tant öfver syndens makt, — hans är

verklig — hennes inbillad, men desto värre. — Hon är sjuk, stackars

tant; men vår gamla landsdoktor, som vågade säga herr Fikonlöf att

hennes melankoli kom af sjukdom, förklarades genast för en Belials

man, som icke kunde begripa att det var en sann syndaånger.

— Således omöjligt att bli af med hans hjelp?

— Alldeles omöjligt — här är han oupphörligt, och far han

bort, skickar lant expres efter honom — han regerar hela huset; ty morbror fruktar att göra sin Emilie emot. Magistern kan ej föreställa

sig huru mycket han älskar henne och hon honom — men detta är

nu en synd — hon vågar ej älska honom — ty, säger herr Fikonlöf,

det är en jordisk lusta — men si, det han tror, det blir dock aldrig

af i tiden — han må lipa så mycket han vill.

— Hvad?

— Ah jo — såg ni inte hur hans små ögon liksom en basilisk

betraktade Emilie?

— Den vackra fröken?

— Ja — hon har en tiotusen riksdaler, mycket lör en framtida

komminister, eller prost i tredje klassen; ty han har, säger man,

mycket skrala jordiska betyg, han tillhör icke det förbannade släglet,

som har verldslig lärdom, han — han är andeligen upplyst och kan

ej sy i en knapp, i rocken eller säga mig om Sten Sture den äldre

styrde Sverige före eller efter Sten Sture den yngre.

— Nå, sade jag småleende — då inser jag att löjtnanten har

dubbelt skäl.

Min löjtnant hade kunnat sitta under det att han omtalade herr

Fikonlöfs makt öfver tant Emilie; men när fröken Emilie nämndes,

steg han opp och gick med starka steg fram och åter på golfvel.

— Ja — så är det — och om presten försöker att genom tan t

tvinga sig till flickan, så pryglar jag honom sönder och samman —

ja — fastän det är skamligt som att slå en käring — det är knappt

något att ta i — han är nära blott och bart ande.

— Bevars, hvad löjtnanten är het!

— Het? ja, det skall magistern se — men, ser magistern —

han har genom tant begärt flickan hos morbror. Han ryser och vill

naturligtvis inte — men jag vet bot. — I morgon dag tar jag herr

Fikonlöf hit in — ni skall vara närvarande, för blir jag ensam med

honom, så får han stryk — ni skall vara liksom en försoriare och

lägga er i leken, om ni ser att jag håller på att gå för långt.

— Nej, bäste löjtnant, det kan jag icke.

— Ja, då får han stryk — välj, magister — var vittne till ett

colloquium familiare mellan mig och herr Fikonlöf eller bered er på

att få se honom med en arm eller ett ben mindre.

— Men, bäste löjtnant, bad jag i verklig ångest — ni finner

väl att jag i min ställning ...

— Nå, så finner ni väl att jag i min ställning ... invände

löjtnanten uppbrusande — nej, slut med kurtisen skall det ta — en ända

med förskräckelse; — använder han andliga medel för alt få henne,

så skall jag förebygga den saken med lekamliga. Har har han nu

ett helt år — ett helt år, magister! salt sig på näsan på oss alla: —min hederlige morbror, mig — alla med ett ord. — Allt lyder hans

vink, ty han talar vid tant — och hon är sjuk, mjältsjuk nära till

galenskap, och man fruktar . . . .

— Men lugna er — nu är klockan 1 på natten. Vi skola

sofva på saken. — Se så, löjtnant, låt mig lugna er med den försäkran,

att jag skall hjelpa er hvad jag kan. Säg! tror ni att han älskar

fröken Emilie?

— Älskar? nej bevars — han skulle gifta sig med morbrors

gamla medevivagn om der låg tolf tusen riksdaler i sits-lådan.

— Nå godt, då är ju allt bra.

— Jo vackert — vackert, mumlade löjtnanten — vet ni,

magister — min mor lärde mig, då jag var barn, att bedja hvarje qväll

— den vanan har jag — men det svider i mig att jag i detta skall

likna Fikonlöfvet. — Således, magister! vi skola ej tala om saken —

vi skola lugna oss — jag skall läsa en psalm för er.

Den raska, häftiga ynglingen läste en af våra herrliga

psalmer, med en tonvigt, som tillkännagaf att han kände hvarje ord.

När han slutat, sade jag: Och det är ni som kan hata en

menniska?

Löjtnanten teg några ögonblick. — Ser ni, magister, det ligger

i blodet, han har nog rätt, Fikonlöfvet — det behöfs en hård kamp

att lugna sig.

— Men då ni finner detta, så bestå den kampen — det är den

första fiende mot hvilken ni träder i fält, tappa icke edra vapen —

er mor har ju i bönen — i kärleken — gifvit er vapen nog —

kämpa, min unge vän — det vore pultroneri, att ej vinna er första

seger — en emot en, löjtnant! — fruktar ni en sådan strid?

Han betraktade mig uppmärksamt, hans öppna, skönt manliga

anlete liksom strålade, då han räckte mig handen och sade: — tack!

magister, för det ordet — ni är ju med mig?

— Ja — men en bättre hjelpare ändå — Gud är med er.

— På det hela taget, återtog han efter några ögonblicks

tystnad, på det hela vore det skam om jag vore sämre än Fikonlöf. —

Godnatt — nu behöfva vi begge ro.

*

Lagmannen.

Allt förflöt lugnt och stilla en vecka bortåt. Visst såg jag, att

min löjtnant emellanåt hade en hård kamp; men så snart han märkte

att jag betraktade honom, smålog han och blef ogenerad som vanligt.

Den enda möda jag hade med min discipel — (han var tio år

gammal) — var att då och då gå ut med honom på en promenad.

Han var naturligtvis inpelsad och med ytter-stöflorj men så mycket

hade dock pastor Fikonlöf hulpit lagmannen, alt gossen fick gå ut.

På det hela visade pastorn mig mycken uppmärksamhet — jag

nästan gissar, att han, som bodde rum om rum med oss i flygeln,

lyssnat och i sitt sinne ansåg mig som sitt lekamliga skydd emot

löjtnanten, hvars båda skuldror och kämpalika händer visserligen

skulle kunna hålla hvad tungan lofvat.

Under dessa åtta dagar var det nog för alla i huset, att lära

känna min hedervärda person — det kan vara både bra och illa att

ha hjertat på tungan — men då man intet ondt tänker, så är det

ändå icke så farligt som man tror.

En dag suto lagmannen och jag vid fönstret. Snön låg öfver

fälten och den aflägsna skogen på bergåsen afbröts här och der af

ett snöfält.

— Ser magistern, sade lagmannen och pekade åt det

skogbe-växta berget — der borta är socknens allmänning.

— Jaså.

— Den är märkvärdig för mig, återtog han småleende, ty i de

der backarna gick jag vall i min barndom.

— Ni?

— Ja — och icke en gång åt mina föräldrar utan åt granname.

Vi hade intet lefvande djur mer än en katt.

— Och ni har ändå? frågade jag förundrad, fastän jag af

löjtnantens berättelse väl visste att lagmannen ej var af någon hög börd.

—- Och ni har ändå?

— Icke jag, bäste magister, utan Gud har länkat händelserna,

så att jag, i stället att blifva på sin höjd torpare — kanske med ett

helt dussin, snart sagt, odödliga barnungar — blifvit häradshöfding

med lagmans titel — och i det närmaste utan barn.

Lagmannen återkom alltid på detta sorgliga ämne.

— Ja — vet ni, bäste magister, man talar om att en barnlös

fältherre tröstat sig med två segrar — att stora vetenskapsmän icke

efterlemnat barn, men stora upptäckter — ack! magister — det är

likväl något i hjertat som säger, att barnen ändå äro de bästa af

alla Guds ^åfvor, och alt vi lefvat utan ändamål, vegeterat i

okunnighetens mörker, eller på bildningens höjder, om vi ej efterlemna

någon, som är en fortsättning af oss sjelfva. Derföre är

äktenskapet en gudomlig stiftelse. Jag nämnde med vilja min barndom. —

Nå väl, ni är redan vår vän, jag ser del, jag vet det, så väl, som

om jag kännt er i många år — ni har hjertat på lungan. Se sä, tänkte jag, der har jag det igen.

— Således har jag omtalat allt för er — vi måste känna

hvarandra; ty om Gud vill, så skall ni göra oss en stor tjenst.

— Herre Gud! om jag kunde! men fortsätt.

— Jo, började lagmannen — jag var tio år gammal, rådig och

utvecklad som vildmarkens barn alltid äro — ett slags älskligt

instinkt-djur, som röjer tecken af ett utveckladt förstånd. Hade jag

blifvit hvad jag var, hade denna fyndighet, denna snabbhet i att finna

utvägar aldrig utvecklat sig högre än till instinkt — förståndet hade

troligen ej tilltagit. Vi se detta ofta vara fallet med armodets barn

— hpru tidigt äro de ej kloka — och med tiden, huru qvarbli de

icke i råhetslillståndet. Det förefaller mig som en vild törnros —*

— huru kraftig skjuter hon ej opp just på grund af sin kamp mot

yttre inflytelser — men hon är och förblir enkel — skall hon bli

dubbel, måste hon underkastas kultur; hon växer svagare, hon blir

vekare, bladrikare och i vårt tycke skönare. Nog af — jag gick

der i bergen och blåste på näfverlur och ansåg mig för en stor

konstnär; ty jag tog tre rena och fem falska toner — lefde för öfrigt

i godt förstånd med skogens träd och mina får, men hade alltid ondt

öga till det stora kärret — mitt barnahem, — ty mina föräldrars

backstuga är just den lilla kojan som står vid bakgården.

—* Den? jag har ofta undrat huru ett sådant, förlåt mig! ruckel

fick slå qvar.

Lagmannen smålog. — Jo, ser ni, magister, det der ”rucklet”

täcker jag om emellanåt, så att det ej må skadas — der inne i den

låga stugan hafva alla mina barn haft sin lekstuga — det var deras

fäderne-borg. Men vidare. Jag gick så der, en vacker dag, i

skogen och tänkte just på ingenting, då jag fick höra ett förlvifladt

barnskri: — mamma! mamma! Jag skyndade dit, och fann till min

förundran en liten grannt klädd flicka i grönrulig rock, som likväl var

sönderrifven bland björnbärsbuskarne. Hon kunde ej göra reda för sig

mer, än alt hon helte Milli — lilla Milli — hon var fyra år gammal.

— Huru länge har du varit här?

— Hela natten — var så kallt — hvar är mamma? Milli vill

gå till mamma.

— Jag, fyndig och hemma i ortens topografi, gissade genast

att flickan tillhörde något resande herrskap och tog derfjjr flickan i

famnen och bar henne öfver berg och backar ner till Krångemåla,

der jag förmodade mig få en slant. Delta var den verldsliga

belöningen, hvarjemte jag tyckte mig liksom ha godt samvete också;

men då man är tio år, känner man ej så synnerligen af något

samvete — om nemligen ingenting gått illa. När jag kom fram, mötte mig en piga och två betjenter. Min

Gud, Milli är här! skreko alla på en gång och ville ta henne ifrån

mig. — Nej tack, sade jag, hon skall till sin mamma. Så skedde

också, och jag minns än huru underligt det föreföll mig att Millis

mamma gret och skrattade på en gång och bar sig åt som en

förryckt, derför att flickan gått i skogen en natt. Det föll mig icke in

att någon skulle vara så dum, att man icke skulle hitta ut igen i

skogen, eller att man skulle kunna hoppa i vid qvarndammen eller i

Krångeåri, som snabb och svart strömmar förbi.

Jag för min del tyckte att man gjorde alltför mycket bråk för

alt en barnunge kom hem igen från skogen — hade hon gått rätt

fram, så hade hon antingen kommit till Träskälla eller också till

Krångemåla eller utåt Sventorpsvägen eller åt Sunnanhäll till — det

var det simplaste i verlden.

Sedan kom ordningen till mig, man började med att gifva mig

en sorls brun soppa med smått, smått bagarebröd till — det var

kaffe. — Sedan förhöll man mig och bad mig vänta lills dess baron

skulle komma igen, ty han var gången nedål ån och hade sändt

betjenter och folk åt alla håll för alt få1 reda på Millis lik — nu satt

hon der lefvande. Man hade skickat efler henne.

Snart kom hon — ny glädje. Flickan hade på qvällen smygit

ut och försvunnit. Ingen kom alt tänka på möjligheten alt hon gått

till skogen som låg temligen aflägse, men alla antogo för säkert att

hon fallil i ån.

Jag för min del tyckte dock ganska litet om dröjsmålet —

om nu bjellföraren begifvit sig ner i gungflyet — och otäck var han

alt springa vild — så kunde det gå vackert hos Ola Persson i qväll

— inga slantar sågos lill och visst hade jag hellre velat ha en ärlig

" smörgås än den der bruna soppan och småbrödet. Dröjsmålet blef

dock långvarigt — ändlligen kommo mina föräldrar — jag trodde

för att taga reda på mig och underrätta mig om något ofall med

bjellförarn — men intet af delarne. Baronen lofvade alt draga

försorg om mig — med ett ord — om eftermiddagen satt jag

baklänges i en stor vagn — min mor gret och jag såg också röd ut —

men jag gaf* min mor uppdrag att för all del se till bjellförarn. En

framlid öppnade sig för mig, men det märkte jag knappt, så bundna

voro mina idéer vid min befattning som vallgosse. — Historien är

snart afslutad, forlfor lagmannen. — Jag röjde anlag, man lät mig

läsa tillsammans med Adam — enda gossen, lika gammal som jag.

— Jag blef allt mera känd för mina välgörare, den gode, älsklige

baron Gyllenarms. Jag försökte alt löna dem genom flit — det

lyckades — och då jag fick domsaga — då lefde likväl blott friherrin-nan — s& — med ett ord — min stackars Emilie är just den der

lilla flickan jag fann i skogen.

— Jag har redan gissat det förut.

— Nu vet du mina barndomsöden, sade lagmannen. Jag

erkänner att jag envisades att bygga just här, att fruktbart göra detta

här, som jag i min banidom tyckte så ängsligt — just som jag då i

tankarne lät träd vexa bland mossan, just så har jag låtit planterat

dem — men stället är fuktigt och osundt — kanske, tilläde han, mina

barn lefvat — om icke — men jag har aldrig förut kommit att tänka

på denna möjlighet — jag sjelf och min syster vuxo upp här i en

låg fuktig stuga, till ett par starka, friska menniskor — men det kom

väl deraf ätt vi minst af allt voro inne. Emedlertid, min bäste

magister, så önskar jag att Felix skall vara borta härifrån, till dess han

fyllt tolf år — lefver han öfver sin tolfte födelsedag, så är min

hustru botad — då är den gamlas förbannelse tillintetgjord och bevisar

sin orimlighet — men dör han innan dess, så —--

Pastor Fikonlöf har i denna sak hulpit mig. Han har ett

alldeles obestrid t inflytande öfver min hustru — han har öfvertalat henne

— det var en tjenst för hvilken jag bör tacka mycket.

— Men förlåt herr lagman — skall han då för alltid fortsätta

detta inflytande, som förstör hennes nåds lugn och dödar all trefnad

i huset?

— Jag hoppas att han snart måste bort — han har sökt ett

litet patronelt pastorat och alldeles förtjust en gammal fru, som

innehar jus patronatus. Hans lycka har vägt på ett hår, emedan det

blifvit process om patronatsrättigheten; men fru Mätzinger lär vinna.

I fall detta händer, så tillträder han i Maj, emedan nådåret förlupit

under processen. Således kan jag hoppas; men sedan — kan min

hustru vara utan hans trät? Ni skall i eftermiddag gå upp Ull min

hustru, hon är förberedd på er ankomst.

Jag hade mina egna tankar om frun, henne i all ära; men huru

öfverraskad blef jag ej, då jag fann ett fruntimmer, visserligen blekt

och af elt sjukligt utseende, men del oaktadt verkligen skönt. Ett

par så milda, svärmiskt sköna ögon hade jag ännu ej sett — hon

tycktes vara en varelse från en bättre verld. Det var omöjligt alt ej

älska henne — oaktadt hon plågade oss alla. Hon förrådde ett varmt

hjerta — hon till och med smålog — men pastor Fikonlöf inträdde

och hennes gryende glädje släcktes i ett nu.

Han såg ner dyster framfor sig, liksom om han syndat genom

att tala vid oss.

Hvilket välde egde ej denne man, som talade i Guds namn till

en sörjande moder och som med obarmhertig hand ref upp, om

något sår ville läkas i själen!

*

När April kom anlände pastor Fikonlöf till Träskälla — för att

taga afsked. Genom ”Guds nåd” hade han fått Talleberga patronella

pastorat af tredje klassen och — skulle inflytta den 1 Maj. Nu

talade han vid lagmannen angående sina afsigter på Emilie — men fick

ett tvärt nej. Han talade vid hennes nåd och fick tröst, men ej

mera. — Det tycktes nästan, som äfven hon kände sig lättare om

hjertat, när han skulle flytta. Således blef visiten icke lång —

löjtnanten var borta — ty han vistades der endast under högtiderna —

och således behöfdes inga äfventyr.

Pastorn reste sedan han underrättat hennes nåd om att han

sörjde öfver att lemna en så öm själ, som hennes i ett sådant hus.

Fram i Maj reste Felix och jag. Hennes nåd var beundransvärd

då hon omfamnade sin siste — hon gret ej — utan sade blott — huru

det går Felix, så råkas vi.

Jag tog gossen med mig till akademien.

Enligt lagmannens önskan fick han gymnasticera och fäkta —

han ämnades också till officer; ty, sade fadren — något sittgöra

passar ej en natur, som behöfver att härdas.

*

Läserskan.

Två och ett halft år förlupo. Af bref från lagmannen hade jag

fått veta, att hennes nåd allt mer och mer återgått till sin rol af en

god husmoder — och då hon ändtligen fick ett bref från Felix, dateradt

den 16 Februari eller åtta dagar efter hans tolfte födelsedag,

vardt hon på en gång liksom förvandlad. — Således, således, sade

hon, antingen gällde ej förbannelsen, eller är den borttagen — och

nu blef hon lika ifrig för de sina, som förut förlamad.

I Maj då vägar och väder blef vackert skulle vi resa hem och

med detsamma skulle min kondition taga slut. Felix skulle i en

pension i Stockholm för att sedan gå in på Carlberg — en uppfostringsanstalt

— den enda, der man kommit ihåg, att barnet och ynglingen

har en kropp, som icke bör tillintetgöras, om själen skall vara frisk.

När vi kommo till Träskälla voro grindarne klädda med löf och

blommor och föräldrarne kommo oss till möte vid egornas gräns.

Den förut så bleka varelsen hade fått rosor på kinderna, de

engla-goda ögonen brunno af glädje. — Ser du, älskade Felix — vi

råkas igen.

Gossen hade utvecklat sig i växt och styrka, han var ej mera

den veka, klemiga barnaengeln, som förr — han var nu en rask

pojke, öppen i bröstet och barhalsad, vig som en ekorre och stark

— ja, ganska stark efter sina år. Och ändå var han samma goda

själ som förr; men härdad, glad och förtröstansfull.

— Åh ödmjukast — ropade löjtnanten mot mig då vi kommo

fram. Hör på magister, kan magistern skrifva vers?

— Nej — hur då?

— Jo se eljest vore det tillfälle.

- — Nåh?

— Emedan löjtnanten välborne herr Gustaf Thorssen är

forlof-vad med välborna jungfru Emilie Gyllenarm.

— Nå jag lyckönskar.

— Tackar förbindligast — det var ändå hjertinnerligen väl att

jag icke frikasserade presten.

— Nåh, hvar är han nu?

— I Talleberga patronella pastorat naturligtvis. Församlingen

ville inté ha honom, fastän gumman satte honom i embelet — nu

ligger han i process med församlingsboarne och har förlidet år räknat

kärfvarne åt dem och lagsökt, så att länsman Tranberg svärjer ve

och förbannelse öfver både prest och församling. Det är ett hyggligt

lefverne. — Lagmannen smålog och gick in i sitt rum — se här,

sade han, är en ny sida af lifvets bok. Det var ett bref från herr

Fikotilöf, derulinnan han, framställande sina många besvär med

hennes nåds själavård, begärde trehundrade trettiotre riksdaler sexton

skillingar banko, hvilket han dock Öfverlemnade åt lagmannens

samvete att betala eller icke.

— Och han? •

— Jo, han fick penningarne, men det brefvel fullbordade min

hustrus kur — eller huru, goda Emilie?

— Jo, jag lärde mig all det icke är någon menniska som kan

leda oss till Gud — till Honom måste vi stappla fram sjelfva så godt

vi kunna. — Jag har lärt mig, att det finnes en hjerlals gudstjenst,

som ej albryles af de verldsliga bestyren, jag har lärt mig, att vi

hafva pligter mot andra, som ej få afbrytas af bekymmer för vår

egen skull, äfven om det rör vår salighet — den är dock endast vår

sak och derför böra ej andra lida — jag har lärt, att Gud icke är

en vredens Gud, som glädes åt att straffa, utan som lefver och

verkar som Gud blott i kärlek — straffa oss, tvingas vi att sjelfve göra— med elt ord, jag har lärt mycket, jag har lärt mig alt ej tro på

skrock, ej låta min inbillningsgåfva spela öfver — och hvem är det som"

hulpit oss alla — hvem är den vännen, som i dag återskänker oss en

rask gosse i stället för en drifhusplanta. — Hennes ögon tårades. —

Jo, ni magister, ni hederliga menniska, som har hjertat på lungan

— ni och ingen annan. — Tack magister — tack, evig tack!!

Jag hade verkligen icke haft hopp om en så glad dag på Träskälla.

Jag förblef der hela sommaren öfver. Om jag någonsin skulle

bygga mig ett hem, så skulle det vara sådant som della — ett stilla

hem, fullt af lif och verksamhet, — och öfver allt detta kastade en

sann, lefvande tro, en innerlig och fast förtröstan sin milda dager.

Jag såg en husmoder, som lefde i och för sitt kall, tjenande Gud i

det att hon vårdade de sina, lika långt aflägsnad från en ängslig

fruktan, som från egenkärlekens stolthet. Hon visste alt hvad hon

var, och hvad hon kunde vara, var hon endast genom Honom, från

hvilken all god gåfva kommer, kraften hos de svaga och förtröslan

hos dem som hoppas.

Hon hade under dessa begge sednare åren, sedan hon frigjort

sig från allt tvifvel om Guds godhet, allt ängsligt stormande på

himlens porlar — lärt sig att sjelfva hvardagslifvel både kan och bör

vara en gudstjenst, och att det föga tröstar hjertat att i en

overksam lefnad förnöla sin tid med böner, — hon hade med ett ord lärt

sig att bedja och arbeta.

Hvarje afton samlades husfolket, de gamla och de unga, i stora

salen, der hvar och en i sin ordning läste bönerna och alla

gemensamt uppstämde en psalm. Då lagmanskans ordning var, kunde jag,

under det hon läste, icke låta bli att betrakta denna qvinna, som

genomgått så svåra pröfningar, som i. åralal nedsjunkit i nära

hopplös förtviflan, nu styrkt af den eviga kärlekens kraft, ungdomlig, som

del evigt goda alltid är, läsa för de sina, sedan hon hela dagen

verkat för deras trefnad och lycka.

Nu är hon sig åter lik, som förr, sade lagmannen en gång —

och hade hon små barn, skulle hon som då vårda dem sjelf, kläda

dem och lära dem sjelf allt. — Sådan var hon innan Försynen slog

oss så hårdt, innan våra barn hvarje år föllo undan, det ena efter

del andra — alla omkring elfva år gamla. Med hvarje barn, som

bars ur husel, bortbärs också en förhoppning, och en ny farhåga

smog in i stället; — men nu — nu är hon sig lik igen, densamma

som förr, men bättre, skönare, herrligare än någonsin.

På hösten firades löjtnantens bröllop. En gammal bondgumma,

hans mor, salt bredvid bruden. — Jag och Felix föreställde

marskalkar. Sedan gästerna rest, höllo vi alla bön, som vanligt.

— Nå väl, bäste magister, sade lagmanskan till mig, som skulle

resa några dagar derefter. Ni ser — jag är ännu en läserska —

ni kan ju ej med läsare, är det ej så? Hon smålog då hon gjorde

mig denna fråga.

— »Förlåt mig, blef mitt svar: Jag bär djup vördnad för läsare,

men jag kan ej tåla hycklare — låtom oss väl skilja dessa begge slag, af

hvilka det sednare söker att intränga bland det förra, förnedrar det

heligaste genom öfverdrifter och låter lära och lefverne gå i olika banor.

Hon tryckte min hand och sade: Tack, magister, att ni ej

dömmer alla lika — del finnes dock ett läseri, som man icke kan

nedsätta — som man icke kan undvara.

Några dagar efter for jag åter ut i vida verlden; men jag har

ännu icke glömt den ädla makan, den verksamma husmodren, de

fattiges välgörarinna, de oupplystes lärarinna — Läserskan.

*

Min andra kondition.

Jag var, då jag återkom till akademien, på sätt och vis en

förmögen man. Jag hade en liten besparing och dessutom ganska

vackra presenter af silfver och annat. Lyckligare kunde man ej

vara. Det dröjde dock ej länge förrän jag stod på samma punkt

som förut.

Min mor, den enda jag egde och som egde mig, bodde på en

liten utbruten lapp ifrån stomhemmanet; ty min far var komminister.

Det blef fråga om att detta ej var lagligt, och den nya innehafvaren

af bostället ville ha en rund summa för att låta gumman bo qvar.

Följden blef ett jämmerbref på fyra tätskrifna sidor från min mor,

som i sin fattigdom trodde, att hennes son, kandidaten, hade allt

hvad han ville ega. Jag kom i en svår strid — skickade jag

penningar, så gick hela mitt kapital och några år af mitt lif bort — gaf

jag intet, så hade min mor ej tak öfver hufvudet. Sade jag ja, så

var det dumt, sade jag nej, så var det dåligt. När man har dessa

tu ting att välja på, är det alltid det klokaste att bära sig dumt åt,

ty all bära sig dåligt åt är verkligen det oklokaste man kan göra.

Jag gjorde några undersökningar, för att ej rusa åstad i ogjordt

väder, och vidare några förbehåll, för att betrygga min mor för

framtiden, och skickade min skatt. Jag tyckte att jag blef lättare till

sinnet när brefvet väl var på posten, och utan att se hvarken till

höger eller venster, gick jag till professor Ekeberg — knackade på

och steg in. Den sträfve mannen låg på golfvet och kröp för att

hjelpa sin minsta gosse att rulla en trissa. Välkommen, kandidat

Alexej, sade han, genera sig intet, sitt ner. Professorn steg upp,

satte sin gosse på en stol och sade:

— Nå, hvad står på? — Kandidaten ser just inte glad ut.

— Sanningen att säga — jag behöfver åter en kondition.

— Se så ja — åh ja, man lär sig att känna menniskan på det

sättet — det är ett erfarenhetsstudium, det lär man sig icke ur

böcker. Således vill kandidaten ha en kondition?

— Ja.

— Hm — han vill väl ha god lön — och det skall han få —

fastän saken icke beror på mig ulan på professor Ljungqvist — han

frågade mig för några dagar sedan efter en passande person till

informator hos en patron — patron — jag minns inte hvad den goda

patron heter — skulle tillträdas vid vanliga pigflyttningen, den 24

Oktober — vi ha nu September — passar bra — är ekiperad,

allt i ordning?

— Ja.

— Men hör på, hade kandidaten ingenting öfver från Träskälla?

— Jo.

— Och är ju god hushållare vet jag?

— Åh ja.

— Om kandidaten inte är sjelf hushållare eller förstår sig på

penningar och sådant, så skall han skynda att gifta sig. — Min

hustru sköter allt det der, jag vet inte om jag har penningar eller icke

har — det är det allra beqvämaste. Se hon ställer om allting —

hm, der är ett par nya slöflor, dem har hon skaffat mig — inte

visste jag att boltnarne voro hål på, visst kylde det om fötterna,

men ser kandidaten, resonen — resonen, den kom jag icke att tänka

på. Nej, gör som jag, skaffa sig en hustru, som tänker i hans ställe,

som sköter honom som ell barn — det är det allra beqvämaste.

Jag kunde ej underlåta att småle åt den hederlige mannen, som

verkligen var ohjelplig i det allmänna lifvet och en odrägligt kinkig

menniska, då hans hustru ej kunde hjelpa honom.

— Jag skall gå upp i konsistorium, sade han, kandidaten

tycker väl som> jag, alt jag ändå kan kläda mig — då han sitter här?

— Ja.

— Hör bit någon (stampande i golfvet), se så — se så — nu

höra de inte der ner i köket (stampande om igen). — En piga kom

hastigt upp på trappan.

— Skall det domsbasun till innan någon kommer?

— Söta lilla professor.

— Se — är hustru min hemma? — Ja bevars.

-- Nå Gudskelof — säg till henne att jag inte har någon halsduk.

— Den ligger der på bordet.

— Hm — jaså — så bed henne komma upp ett ögonblick.

Professorskan kom. — Det var någonting glädtigt och tillika

lugnt i hela hennes utseende. — Nåh, sade hon, sedan hon helsat

mig — nå, hvad vill du mig?

— Jaså är du der, Hedda, det var väl, hm — jag skall i

konsistorium.

— Ja, det är den vanliga dagen.

— Nej, det är inte den vanliga dagen; ty vi skola inbetala

af-giften till bilden af förra kanslern — excellens — hvad det var —

trettiotre och sexton, sa’ vaktmästaren —• kära, lägg penningar i

fickan, så att de komma med.

— Du har ju i din byrå.

— Nå! började professorn* med jämrande ton — tycker du att

jag, som skall klä mig, har tid alt räkna penningar? — och sexton

— nej trettiotre och sexton — om det är riksgäld eller banko

frågade jag icke.

Den goda frun smålog och sade,* liksom för alt ge mig en

förklaring.

— Min man har så mycket annat att länka på ibland.

— Hedda du! afbröt professorn, som nu skulle ha på sig

halsduken — söta vän, slå den här knuten — låt bli mig, Pär — se så

— är du nu på min rock.

— Tack skall du ha, min kära gumma! se så, tag Pär med dig

— så, nu är det ingenting mera — jag skall tala vid kandidaten,

som silter här och vänlar på svar angående — nej, vänta Hedda!

— angående en ny kondition. — Jag tycker att han kunde ta

Ljung-qvistens — eller hvad tycker du?

— Jag kan icke gifva något råd — jag har ju aldrig hört

omtalas hvarken konditionen eller något annat, goda man.

— Jaså! så nu minns jag, du var ej tillslädes då Ljungqvist var

hos mig. Se så, nu är jag färdig, yttrade professorn slutligen och gick.

Det finnes menniskor, som flyga högt och skarpt i tankens

grunder, men som omöjligen kunna reda sig med hvardagsbestyr. —*

Det finnes svalor, som flytta från polar-länderna till tropikerna, som

flyga skarpast af alla — men som ej kunna hoppa en aln fram på

gräsvallen som en sparf.

*

Ett giftermål af kärlek.

—* RäU roligt, yttrade brukspatron Socius — det var min nya

patron — sedan jag omkring fjorton dagar varit på Gyllebo bruk —

i min nya kondition.

-r- Rätt roligt att ha i huset en man med studier. Nu skall

jag säga, alt del var så att jag väl hade lust för boken — hm och

hade lätt alt fatta, mycket tätt — för si jag har ett spekulalift

huf-vud — det må magistern tro, alt i min barndom så kallade man mig

lilla qvicka Petter, och min gudfar, kammarherren och riddaren af

kongliga nordsljerne-orderi, samt St. Johannis af Jerusalems orden

grefve Sljerneros — kallade mig lilla Pierre — Pierre — ja — är

inte dum, sade salig kammarherren och gaf mig konfekt; ly del gaf

han alltid åt barnen. Min far var eljest inspektor på Arpinge,

magistern vet kanske hvar det ligger?

— Nej, det vet jag icke.

— Lik godt, men det är en god egendom, endast något slyf

jord —- ej ondt om skog; men i lagom år så — jag menar då det

hvarken regnar för mycket eller torkar öfver all höfva, så ger den

god afkastning. Si nu har magistern sett oss alla — mig -—

naturligtvis, som är herre i huset — min lilla hustru — hon är af en

ganska respektabel slägt — min svärmor mina begge svägerskor,

— min svåger, för hvilken magistern läser.

— Högst märkvärdigt, min bästa magister, alt jag — jag, som

genast från pojkåren kom in i det praktiska, ändå utfunderar elt och

annat som kan vara nylligt för landet. Se magistern, bland annat

så — förstår magistern sig på tegel?

— Nej, ej betydligt.

— Det är verkligen någonting högst vigligt — en upptäckt som

kommer alt nedsätta tegelpriset och som gör att man om femtio år

härefter har idel stenhus i hela Sverige. I morgon skall magistern

följa med mig till Trångskalla der vi godsegare i häradet sammanlyst

en sammankomst, såsom förberedelse till landlbruksmölet. Min vän

här borta, tjocka Knottersten, har uppfunnit en invenliös plog — en

plog, som plöjer, harfvar och väller på en gång — en slor

uppfinning, om bara den vore möjlig att få fram i allmänna opinionen, ty

den fördrifver ogräset totalt. Vi alla possessionater skola dit — der

skall utdelas premier för oxar och andra kreatur, hållas föredrag —*

jag skall hålla ett; kan magistern gissa?

— Jo om tegel.

— Rikligt! om tegel — och hvarulaf?

-- Af lera* kan jag tro.

— Jo, deri ligger just det fina. Jag har upptäckt sättet att

göra tegel af jäslera, — brukspatrons ögon tindrade af glädje — af

jäslera! hör magistern! — Men nämn ej ett ord derom — för

frun-timmerna — de förslå ej våra göromål. — Tyst, nu kommer

svärmor, det hoslar derute.

Fru rådinnan steg in. Det var ett litet fruntimmer, ungefär

jemnårig med brukspatron, sin måg och en af dem, som har ögonen

med sig. En skarp, tunn näsa klyfde väg i luflen för ett kantigt

ansigte med tunna läppar, lång haka och deruppå en vårta.

— Jaså, du sitter här du, kära Socius — sade hon. Älskade

måg, din stackars hustru! . . .

— Hvad — hvaba — är Lina sjuk?

— Sjuk? skall ett känsligt fruntimmer nödvändigt vara sjuk för

att intressera männen — ja, hon har ondt i hufvudet.

— Hu! har hon det? Då skall hon lägga kallvåta omslag.

— Vill ni döda mitt barn?

— Nej, bevars, kallvåla servetter, mamma lilla.

— Nej, så länge jag lefver skola mina barn icke underkastas

cn så barbarisk behandling — att lägga kalla servetter på ett

sensibelt fruntimmers hufvud — det är ju fasligt — uff! Varmt bad skall

hon ha, min stackars Lina.

— Hm, jag skall väl gå in till henne.

— Inte nu, min kära måg — när man på hela dagen . . .

— Jag har varit vid tegelbruket.

— Ganska möjligt, men kom ihåg, jag har i edra händer

lem-nat en späd ros — vårda henne ömt — var en far för henne.

— Jag är väl hennes man ändtligen, yttrade brukspatronen

och steg upp.

Jag har ej förut skildrat hans figur. — Nåh väl: patron var en

starkt byggd, mycket undersältsig man med hängande kinder,

hakpåse, en lilen päronformad näsa, ett par grå frågvisa ögon, som

uttryckte sjelfbelåtenhet, en klolrund panna och tillbakakammadt hår.

— För öfrigt något för frisk färg och en viss heshet i rösten.

— Ja, min bäste måg, men det kan ni väl finna sjelf, att en så

gammal man måste visa en så ung hustru någon artighet —

uppmärksamhet — ni skall lefva endast för henne. Så var det mellan

min salig man och mig — kunde han se på mina ögon —• genast

— ack! ett så lyckligt par fanns ej i hela verlden. Och han gick

ifrån mig — tilläde rådinnan, sättande sig — ack! jag ryser i mitt

hjerla — lilla goda Socius, gå in efier min flaska.

— Genast, mamma lilla — genast! pustade patron och

skyndade ut. —■ Ack, magister, jag ångrar många gånger alt jag öfvertalade

Lina. Magistern kan ej föreställa sig det ansvar, som hvilar på en

mors hjerta — och fastän Socius är en ädel och god menniska,

så bör man ändå betänka att han är fulla trettiofem år äldre ä»

sin hustru.

— Så mycket? yttrade jag för att säga något.

— Ja, verkligen trettiofem år äldre — aqk! Socius var gift då

min Lina föddes, ty delta är Iredje giftet — och dessutom,

skillnaden i bildning. — Socius är en hederlig man, men han förstår icke

huru en späd, sylfidisk qvinna bör behandlas — kom jag icke hit

emellanåt, så vet Gud hur det ginge.

— Jag tycker att patronessan ser både frisk och stark ut.

— Ja, herr magister — ett skal — hon är egentligen mycket

svag — nervös — ack! om hon inte hade kalmerande droppar,

skulle hon dö många gånger i veckan — de uppehålla hennes lif. —

Och magistern kan aldrig tro hvad det barnet var svagt då hon var

liten — hon hvarken åt eller drack och salig Klementson sade ofta:

— älskade Fanina—vår lilla Lina blir snart en riklig engel — men,

Gudi lof, hon fick lefva, sin mor till tröst och glädje.

Så talade rådinnan Klementson.

Efler allt hvad man hört skulle man tro, att den goda fru

svär-mor blott tidtals såg om sin Lina och sin kära måg; men delta var

ej så egentligen händelsen; ty en visit på sex, sju månader i stöten

kan anses nästan som en bosällning och rådinnan hade nu varit på

Gyllebo sedan Maj — och nu var det November. Naturligtvis kunde

hon ej underlåta att dela barnens julfröjd, och sedan blef det så

kallt, halt i backarne eller krakigt, att det ej kunde komma i fråga

att resa på vintern. — Hon hade redan nämnt, att hon på läkares

råd nästa sommar skulle genomgå mjölkkur på landet och hvad

kunde passa bättre än hos sina barn på Gyllebo?

Patron hade således allt möjligt hopp, alt få behålla sin älskade

mamma qvar minst ett år — om ej för alltid — och dessutom två

svägerskor — Mamsellerna Alexandra och Napoleona Klementson —

samt sin svåger, unga Napoleon Fiasco, min discipel.

Sanningen att säga, jag just fann mig väl med min Napoleon

Fiasco; han, liksom hela slägten, hade, oaktadt en frisk kropp, en

mycket delikat natur och fina nerver. Arbete var något, som

synnerligen hemsökte hans nervsystem — han fick ondt i hufvudet af

läsning — kunde skada ögonen genom atl se på kartor och så vidare.

Mer än en gång, under den månad jag varit i huset, hade det hållit

på all bli uppträden mellan mig och mamma, som dock ej ännu

alldeles på allvar gripit verket an, utan endast kortare eller längre tidvarit tyst och kort i sina svar, då unge Napoleon fiasco varit inne

och sqvallrat, att han fått en för lång lexa.

Rådin nan ombytte ofta uppförande och således hände det att

jag ett par dagar var i verklig onåd, men straxt derpå invigdes/ jag

i alla förtroenden. En ganska intressant ställning for en informator.

Patron återkom — han syntes något förlägen. Posten är kommen.

— Ack! är der bref från Soresla? Mina barn täfla i kärlek for

mig» yttrade rådinnan.

— Nej, inte så egentligen — men, hm — om nu Lina inte

blir frisk — det var en faslig hufvudvärk hon har — jag var inte

menniska alt få henne att tala.

— Och vidare, min måg?

— Jo, se — hm, ett mycket artigt bref — och patron tog upp

brefvet och läste:

— ”Bästa hr brukspatron! (Det är från lagman Thimjander —

landssekreteraren här). — Bäste herr brukspatron I Soin länels nye

höfding, hr generalen och kommendören m. m. grefve Adlersijerna,

låtit mig veta, alt han den fjerde (4:e) December ankommer inom

lånegränsen för alt mottaga sill län, samt då det är för långl för

be-mälle landshöfding och kommendör, att på dagen hinna till

residenset, helst han hvilar under natten på stora Grummelslunda, som

ligger åtta mil på andra sidan om Gyllebo; samt då

gästgifvaregår-darne i denna del af länel äro i elt synnerligen dåligl skick, hvilken

brist (oakladt alla embelels bemödanden) troligen icke kan afhjelpas

förrän under en kraftig höfdings styrelse, så begagnar jag mig af —

hm — hm — begagnar jag mig af —”

Med ett ord — hm — landshöfdingen skulle ligga öfver nallen

här — hm.

— Min Gud! landshöfdingen med hela sin svit — låt mig

se brefvet.

Patron lemnade brefvet, men bet på lumnaglen, synbarligen

förlägen.

— Hvad ser jag? Ni har bjudit hit honom — ”så begagnar jag

mig (säger lagmannen) af patrons gunsliga erbjudande och får

således underrätta om, all jag skrifvit till grefven och landshöfdingen

och sagt honom, alt han skulle visa hr brukspatron Socius den äran

att soupéra den 4:e och ligga öfver natlen på del vackra Gyllebo.”

— Ja — inte så egentligen — inte, slammade patron, det är

ett misstag — hm —

— Vackra misstag — om ni nu, min kära måg, som jag, icke

en utan tio gånger, sagt er, hade qn hushållerska!

— Ga-gamla ma-mamsell Stafva, hva-hvad är hon? — År det en hushållerska? — Gud sig förbarme, ja all koka

rotmos och slufva potatis med persilja och steka fläsk; men, min

kära måg, med en hushållerska menar man en menniska, som kan

laga mat åt folk — mat som icke är blott bondmat — mat som kan

slällas på kungens bord. — Nu har ni — som vanligt, förlåt

uppriktigheten — ställt väl till för min arma Lina. — Det är hon och

icke ni, som far skammen. — Har ni porslin nog, har ni

silfverpje-ser — har, ni knifvar med silfverskaft ? Har ni annat än en hop

servetter, som äro brutna i vecken — har ni ens en smörask af

marmor eller porfyr? — nej, platt intet!

— Men, mamma lilla!

— Har ni silfverstakar, eller vill ni sätta en kontorsstake på

bordet? har ni stearinljus — har ni en snygg ljussax — en

ljussaxbricka mer än den mitt arma barn sydde i stramalj åt er i fjol julas,

men der glaset är sprucket? — Hvem skall passa upp? — har ni

här på bondlandet en enda vaktmästare? — Min Gud! i Stockholm

behöfver man blott slampa med foten, så har mån så många

vaktmästare man vill, med frackar och i strumpor och skor, om det så

skall vara.

Rådinnan hade kommit i extas. Brukspatron deremot stod der,

som om åskan slagit ner.

— Men, ma-mamma, hm, man kan väl göra saken enklare, jag

tror att grefven nöjer sig med . . .

— Sådant här är? — gerna för mig — om del icke vore min

stackars dotter, som finge vanäran. — Tror ni verkligen, alt ni fått

min dotter — kammarrättsrådet och riddaren Klementsons dotter, den

firade, afgudade Lina, till er maka, för att genom era

hushållsprinciper — er snålhet — ja, det synes ej passa att så tala i en

främmandes närvaro; men sanningen måste fram — genom er

sparsamhet göra min dotter till ett åtlöje — mig till elt ållöje; ty hvem är

det, som uppfostrat henne? hvem är del väl, som burit henne under

sitt hjerta? — hvem är det, som ingifvit henne ”prängsiper” och

som lärt henne gudsfruktan och sättet att skicka sig bland folk? —

jo jag, min kära måg, — jag. Med dessa ord skyndade hon ur

rummet.

Patron tiltade rätt framför sig — slutligen kom hans blick på

mig. — Nå, hvad tycks? — Det var ju en förbannadt vacker historia?

— Men — det måste väl storma öfver, yttrade jag, som nästan

icke förmådde återhålla ett skralt, då jag såg patronens trinda ögon

fulla af begrundande; ty det finnes ögon, der en allvarlig tanke icke

kan visa sig ulan alt göra dem löjliga. Détla sorgliga, djuptänkta

allvar, som nu visade sig i patronens synorganer, förföll som då en ekorre plötsligen sticker opp hufvudet ur en västficka; Det ser

roligt ut.

— Det var en förbannad historia, upprepade patronen, eller

hvad säger magistern? Och att mamma skulle få tag i brefvet — nu

är det ett spektakel derinne.

Den förste, som visade sig, var min discipel, unga Napoleon, en

rödhårig ungdom om sexton år, grof, axelbred och stark — fräknig

öfver näsan. — Nåh du, sade han till sin gamla svåger — nu har

du gjort ihop en vacker soppa åt syster Lina, — hon dånade då

mamma sade henne hvad du gjort.

— Då-dånade hon? — hm —

— Ja, men mamma gaf henne droppar.

— Jaså — det var bra.

— Men så fick hon konvulsioner.

— Hva-ba, konvulsioner?

— Och skrattar derinne alldeles fasligt.

— Jo — blickande på mig — det der är ju grannt, det der

—■ nu får jag ett lazarelt till på köpet.

Knappt hade han yttrat dessa ord, förrän vi hörde ett

förskräckligt pratande i yttre rummet.

— Du bör ej se den ovärdige, ropade en. — Han förtjenar ej

din kärlek, sade en annan. — Mitt arma barn, tag åtminstone en

shawl om dig, öfverröstade rådinnan sina döttrar. Dörren slogs

upp, och nu hade vi hela familjen der.

✓ Patronessan, som verkligen såg bra ut när hon var klädd, var

nu i negligé. Hennes bleka ansigte, hennes darrande läppar,

visade arten af hennes känslor. — Du har, började hon, synbarligen

sökande alt vara lugn — du har bjudit hit främmande utan att

säga mig till.

— Söta . . .

— Låt mig tala — utan att säga mig till — jag tackar dig —

jag, tackar dig, ädle make. — Godnatt med dig, godnatt. — Och

med dessa ord spuang hon ut skrattande.

— Ni ser hvad ni gjort — hon blir galen — hon förlorar

förståndet — ni är en lumpen menniska! — ropade rådinnan utom sig.

— Ja, stackars Lina, sade Napoleon — och dermed troppade de af.

Patron stod der, ännu mera tillintetgjord än förut — hade han

kunnat falla till stoft, så hade han gjort det.

Han betraktade mig, utan att säga ett ord; — slutligen sade

han: — Se så, magister, nu är då f—n rikligt lös, jag hänger mig.

— Låt bli det, svåger! yttrade en röst och en mager hand

fattade patronens. Det var mamsell Alexandra, den fulaste, den enda olyckliga af

dem alla.

Alexandra var en liten varelse, som just ingen tålde — hon var

ett oupphörligt mål för sina systrars satirer; ty hon var krokryggig

— en krympling — och kallades på bruket, man och man emellan,

aldrig för annat än ”knytet.”

Som vanligt hade Tådinnan en lång historia om en amma, som

släppt barnet — den vanliga ursäkten för att mamma sjelf vårdslösat

sitt barn, och, som vanligt med dylika, fick barnet på många sätt

umgälla sin olycka. Det är vauligen rågan på bördan att

vårdslösheten qvittas med hårdhet.

Alexandra var således, oaktadt sitt vackra namn, utskjuten af

mor och syskon, en varelse som modren dags dagligen bad Gud taga

till sig — emedan hon sjelf icke hade någon glädje af sin ”stackare.”

Vanligen vill man transportera på Gud del sämsta man har — det

anser man godl nog. Sålunda bad patron ofta nog att Gud måtte ta

den kära svärmodren till sig. Patronen hade troligen i sjelfva

brudstolen tänkt på en snar möjlighet af alt Gud skulle laga palronessan

— med ett ord — alla ville blifva befriade från någonting obehagligt

och bådo så der. Det kallas ej att missbruka Guds namn — men

hvad är del?

— Låt bli det, svåger, sade den stackars flickan och försökte

att höja opp sitt mellan axlarne nedpressade hufvud. Olyckan är ju

icke så stor — låt mamma och syslräme råda — upplåt kassakistan,

låna ihop hvad som behöfs för rummen. — Ack, svåger — jag skall

hjelpa er. — Magistern der hjelper också, det är jag säker på. —

Så bär får det ej vara.

Den lilla vanlottade figuren tycktes mig så ädel, att jag nästan

ville tro det allt, puckeln, det lillgamla ansigtet, de spindelmagra

händerna, var en förklädnad, och att innanför ett ungt, ett godt, ett skönt

barn gömt sig.

— Mamsell Alexandra har rätt, yttrade, jag, som hittills nära

nog varit tvungen att vara ett stumt vittne. — Mamsell Alexandra har

rätt — vi skola hjelpas åt — jag skall göra allt hvad ni önskar,

patron , blott vi få sakerna i ordning.

— Nå, godt — nu skall magistern gå opp med svåger på hans

kammare och afvakla att stormen lägger sig — och i morgon, svåger,

så få vi annat att länka på. — När var det han skulle komma?

— Den fjerde.

— Nå, det är ju åtta dagar dit. — Godnatt, svåger! — och med

dessa ord försvann den vänliga själen. — Ser magistern! det der lilla välsignade knytet — hon är bäst

hon, sade patronen lugnare — nu gå vi opp på milt rum och ta ett

parti bräde.

— Jaså — Jan — åh ja — får gå, sade patron, som den

qväl-len ej kunde spela sill gamla spel med samlade tankar. — Vet

magistern — tre gånger har jag stått i brudstol. Första gången gifte

jag mig med en enka — det var en duktig hushållsmenniska, men

hade ej ett rundstycke. Det der ställdes ihop af mor min — åh ja,

det gick bra — men vår Herre kallade henne. — Sedan tänkte jag:

— nej, Socius, nu skall du ha penningar och så gifte jag mig med

min andra salig hustru. Inte var jag kär inte, men jag var klok —

hm — emedlertid så gingo åren, vi samlade ihop några fyrkar och

jag köpte det här bruket. — Nu dog min hustru och så tänkte jag:

Du har aldrig fått gifta dig efter tycke. Så såg jag mig omkring bland

landsens döttrar, men ingen föll i smaken, utom en majorsdotler —

fröken Betty — en mycket söt flicka. Jag anmälde mig, men si hon

sade uppriktigt: jag vill inte ha brukspatron, jag är för ung och ni

för gammal — ni skulle endast bli olycklig med mig. Gud välsigne

henne för det ordet.

Kom såsom revisor vid bruksegares hypotekskassa upp till

Stockholm och fick rum i bagar Davids backe. Råkade så hos min

värdinna — fru Prack — min nuvarande hustru. Vacker flicka,

tju-gutre år gammal — fri.

— Nåh, jag blef bekant med familjen — bjöds på thé, trakterad

med musik — bjöd igen på operan, reste med dem till Gripsholm —

bjöds på alla tillställningar; men jag var bränd på att fria. Då sade

mamma en qväll: Brukspatron tycks vara så ensam i verlden.

— Ja, visst är jag ensam, sedan salig hustru min dog.

— Nåh, skall ni ej utse er en annan?

— Men ingen vill ha mig.

— Ingen? — tror ni då att ej en ädel man kan bli gift?

— Men jag är så gammal.

— Aldern gör ingenting — en god flicka gör ej afseende på

ålder och utseende — hon ser endast till själen. —■ Sök efter en ädel

maka, som passar er — och ni skall säkert finna.

Jag tog Gud i hågen och fjorton dar efter friade jag till mamsell

Lina. Hon begärde betänketid, hon ville rådfråga sitt-hjerta. — Hon

hade aldrig känt kärleken, hon hade aldrig drömt om att bli en mans

maka och så vidare. Åtta dagar efter så fick jag ja och så blef det

bröllop och så reste vi hit ner, nemligen sedan både mamma och

Lina vid afskedet fått konvulsioner. Det är fasligt med de der ner-verne, men aldrig hörde jag talas om nerver förr i verlden. — De

måtte ha lagt sig till det otyget på sednare tider.

— Och herrskapet kom hit?

— Ja — min svåger Napoleon Fiasco följde med.

— Hvarföre har han fått namnet Fiasco?

— Jo, se den roliga Hjortsberg stod fadder, och hade ritat det

namnet på lappen, så att pojken, till sina föräldrars förundran, döptes

till Fiasco.

— Det var löjligt.

— Jaha — ja, så lefde vi som ett par turturdufvor i

fem.månader; men så började Lina längta efter mamma och skref bref på

. bref och så kom mamma och hela släpet — och sedan har hon

blif-vit qvar och med hvar dag värre. Det säger jag magistern — om

magistern gifter sig, så om frun längtar efter mamma, så låt henne

resa till mamma, men inte mamma till henne — spegla sig i mig.

Om vår Herre ändå ville kalla mamma, hon har ingenting här att göra

annat än ställa till förargelser.

Som ”knytet” sagt — påföljande dag var allt lugnt igen. Bud

skickades åt alla håll för att rådgöra med socknens alla fruar, på

eftermiddagen stod bakgården full af vagnar, och fru efter fru

troppade in i huset.

När elden blir lös i London, tar brandkorpsen hand om huset

— egaren har ej ett ord att säga — hans effekter räddas af

främmande händer — han får ej ta något. Så var förhållandet nu på

Gyllebo. Man utsåg rum, man ordnade allt, utan att låtsa om att en

patron fanns.

Man kan ej, ulan att ha sett det, tänka sig en sådan Jerusalems

förstöring som nu anställdes. Alla patrons möbler, som voro

gammalmodiga, utflyttades i mangel- och vagnbodar eller på vindarne,

och grannarne läto föra dit en he.l hop nytt, grannt, men som icke

passade ihop. Expresser gingo dagligen till staden, en kokfru kom

ut, det slagtades, bakades, bryggdes, allt på en gång, ty man skulle

göra ett stort kalas, för att visa hvad länets patroner kunde då de

ville. Med ett ord — under åtta dagar gafs ingen rast eller ro —

helst som syjungfru kommit och hela den qvinliga delen af familjen

fick nya klädningar.

Ändlligen den tredje på eftermiddagen var allt lugnt, alla

skrynk-lor jemnade, allt groll förbi. Min discipel hade varit fri hela tiden

och gjorde ohägn i köket, besökte syltburkarne, smakade på

konfekten och satte i oordning, samt fick tillrättavisningar af pigorna.

— Gud ske lof och tack, sade rådinnan, nu kunde vi taga emot

hans majestät — bjudningarne äro affärdade — mat och vin ha vi Gudi lof. Vi voro som i ett Arkadien. — Fru patronessan beklagade sin

lilla gubbe, som haft så mycket besvär, och patron var glädjen sjelf

fastän allt détta slagit ett djupt hål i hans kassakista.

— Bref med posten, svåger, sade Napoleon inträdande,

kastande ett bref på bordet.

— Det är från lagmannen, yttrade brukspatronen — troligen elt

toud. — Bryter brefvet.

”Högädle herr brukspatron!

Med 3agens post har jag fått den sorgliga underrättelsen, att hr

grefven och landshöfdingen i anseende till sin svärmoders hastiga,

frånfälle, uppskjutit sin resa och efter all anledning begär permission

för att först i vår mottaga sitt län. Jag hoppas alt herrskapet icke

gjort sig alltför mycket besvär och förblifver etc. etc.” ■

Brukspatrons ansigte, eljest rundt och välmående, förlängdes

ungefär, som det ser ut då man speglar sig i bottnen på en silfversked

— hans runda ögon tittade på fru svärmor, sin hustru, svägerskorna

och på mig. Ingen af oss hade till en början just betydligt alt säga.

Del blef en tystnad på en half stund.

Slutligen började fru svärmor: Således äro vi dragna vid näsan

af min kära mägs lagman. — Min kära måg har en egen förmåga att

ställa till trefligl för sina fruntimmer. Nu ha vi hela huset fullt af

mal och viner, lånade möbler, lånadt silfver, lånadt duktyg, kokfru —

symamsell -— bjudna främmande — ack! du himmelens Gud,

hvar-före skulle jag öfvertala dig att ta en menniska, som du bör hala. —

Ack, förlåt, Lina, förlåt din mor!

En högst rörande scen uppstod, under hvilken mor och dotter

höllo hvarandra i famn ‘och blandade sina tårar.

Patron, som tyckte att han ändå borde göra något, steg upp och

sade: Det gör ingenting, ta mej f-n det gör någonting — kostar gör

det; men det får gå, sa’ Trasman — tyst nu, mamma — tyst nu,

min egen Lina — tilläde han och ville skilja dem åt.

— Låt bli mig, vilddjur! vill du hindra en mor att trycka sin

egen dotter till sitt klappande hjerta. — Du är ingen menniska, du är

en varelse från afgrunden. — Du göder dig och du gläder dig åt

vår ångest.

— Men, sade jag, bästa rådinna!

— Jaså, jag skall kanske få moral af min kära mågs domesliker

också, skrek gumman, skummande af raseri.

Jag var lemligen lugn; men höll på alt bli förargad — det der

ordet ”domeslik” slack min lilla fåfänga — men jag tog det klokaste

partiet, fattade patronens arm och sade: Nu, herr patron, är det bäst

att vi begge gå.Låt bli mig vilddjur! vill du hindra en mor att trycka sin egen dotter till sitt klappande hjerta.

Patron lät leda sig, som ett viljelöst barn — och således blef

den heliga synoden ensam igen med sin smärta.

— Nu ser magistern, sade patron när vi åter sutto på hans

kammare, huru elemenskadt dumt den gör, som gifter sig af kärlek.

Det bör herrn icke göra — nej, räkna så här: Flickan är vacker eller

ful — det gör detsamma, god eller elak — också nästan detsamma;

men se till — primo, ha föräldrarne förmögenhet — är den säker —

äro de gamla eller mycket sjukliga — eller rent af döda, som är det

allrabästa — men gift sig inte af kärlejc.

— Åh ja, det kan väl gå an, blott man ser sig för.

— Såg jag mig inte för — är inte Lina en beskedlig menniska,

fastän svärmor kollrat bort henne?

Patron talade länge, men det blef ej bättre.

Den svåraste dagen var den fjerde December. Jag glömmer

aldrig den dagen — Barbaradagen. Under det att Bricolisterne

firade sin högtid, så hade vi också en. Om någonsin ställningen var

generad, så var det då vagn efter vagn kom och gästerne, hvarje i

sin ordning, frågade: Är landshofdingen kommen? och patron, som

tog emot, måste berätta nederlaget. Fruntimren skulle hålla god min,

men de märkte med grämelse huru husets olycka väckte skadeglädje

hos grannfhiarne, som varit så hjelpsamma några dagar förut, men

nu i Sin ordning tyckte, att det var rätt åt ”David Bagares nobless”

(som den qvinnliga personalen kallades i orten) att den misslyckats.

De £gamla fruame kunde derföre aldrig nog utbreda sig öfver det

ledsamma, som hade händt de älskade vännerna på Gyllebo, och

hoppades alt grefven väl någon gång skulle helsa på. Emellertid läto

de allt sig väl bekomma — och kalaset var ypperligt. Det enda som

kunde sparas var viner, som tagits på öppet köp, samt stearinljus,

som till en del ersattes med talgljus.

Den påföljande veckan gick åt med att packa in och bortföra

allt det lånade. Mer än en anmärkning gjordes på skadade effekter,

och några dussin slipade glas måste beställas för att få lika med

några få sönderslagna. En bordsfot hade blifvit afbruten för

prostinnan — en soffkudde hade blifvit fläckig för patronessan på

Kråk-hvilans bruk — en serviette med bokstäfverna S. S. hade kommit

på ett ställe, der allt linnet märktes med F: S:, o. s. v.

Med elt ord, detta kalas hade gjort en revolution af den mest

genomgripande art. Patron, som förut styrt med råds råde, hade

förlorat all sin makt. Mamma nyttjade namnstämpeln utan att fråga

sig för. Af alla ex är verkligen en ex-husbonde och ex-man den

ömkligaste.

*

En Friare.

Liksom en vulkan, sedan den utgjutit sin lava, uttröttad, ej

förmår att kasta annat än aska och rapilli ända tills dess lugn åter

inträder, så slocknade småningom vredens glöd och allt återgick i sitt

gamla hjulspår. Undervisningen gick oändligen trögt, fastän

Napoleon, liksom sin namne, långtifrån icke var dum. Han hade tvärtom

den sort af godt hufvud, som är alldeles oåtkomligt af det verkliga

vetandet, men deremot har rikedom på uppfinning, som vanligen

uteslutande rigtar sig på att tillställa oro och förstörelse. Han var en

af dessa, som ej vilja inhemta något, men desto mera verka utåt,

och följden blef ofta kännbar nog för Gyllebo drängar och pigor,

hvilka voro de, som ungaf Napoleon vågade sig på.

Än hade Napoleon nära skrämt ihjäl ladugårdspigan genom att

spöka — än var det någon katt, som fick en blåsa med ärter på

svansen och sprang som rasande, eller någon skata, som fick en

med fogellim bestruken strut öfver hufvudet och flög sig till döds

liksom många af oss stackars menniskor, som med fördomarnes strut

öfver ögonen försöka att nå höjden — än felades en lös trappa, så

att en och annan höll på att bryta halsen af sig — eller sydde han

ihop några gummor, som voro inbegripna i sqvaller, eller igen ärmen

på någon kapprock — eller en smula fågellim på en haltrem —

eller något dylikt; — hans uppfinningsrikhet var utan gräns. Jag

försökte att rälla honom, men omöjligt; ty rådinnan tog honom i

försvar — och jag trötlnade.

Tid efler annan besökle oss en af våra grannar, nemligen

kong-liga sekreteraren Slutzer — en äldre man, som i sin ungdom varit

i något verk i Stockholm, sysselsatt sig med litteratur och konst,

men plötsligen genom en slägtinges död kommit i besittning af

Har-peryd två hela mantal, med vackert corps de logis, nödiga uthus,

trädgård med fruktbärande träd och så vidare — alldeles som det

står i auktionskungörelserna.

Konglig sekter Slutzer var nu en man af fyllda fem och femtio

år, lång och smal, närsynt och behäftad med klenhet i benen. Hela

verlden såg att konglig sektern stod på svaga ben. För öfrigt var

han en man, som fullt och fast trodde, att man kunde plocka ihop

snille ur en mängd böcker på alla språk. Han ansåg det snillrika

för en sorts mosaik — då deremot andra tro att det finnes endast

gediget och i ett stycke, huru rått och oslipadt detta än må vara.

Hans bokhyllor voro således öfverfyllda med belles lettres från alla

länder och hans omdömen, hans infall, hans vilda produktioner skulle

alla rättvisligen kunnat förses med citationstecken. Han hade ej

begrepp om någonting ursprungligt, någonting individuelt.

Han var ungkarl och tycktes finna mycket intresse i mamsell

Napoleonas sällskap.

Napoleona Klementson var ett mycket vittert fruntimmer, fastän

jag ej förut omtalat den omständigheten; — hon var sina trettiotvå

år gammal och således just kommen in i den åldern då man börjar

måla känslor, som man förut haft nog med att blott ega. Då

förhoppning efter förhoppning slår fel, blomma efter blomma vissnar, och

inga nya åter vilja slå ut, så lägger man in dem i en bok. Detta

hade väl icke Napoleona gjort, men hon hade utgjutit sina känslor i

verser, som långt ifrån voro dåliga. Om jag icke sett uppträdet då

landshöfdingekalaset beramades och aflystes, hade jag funnit dem

vackra; men gudnås, jag kände menniskan alltför noga att kunna

värdera författarinnan.

Detta var ej fallet med konglig sekreteraren.

En vacker dag kommer patron in till mig, glad och upprymd.

— Ser magistern, sade den beskedliga karlen — nu börjar det

bli bättre.

— Hur då?

— Jo se Stiilzer har friat till svägerskan — Gud vare lof! nu

blir mamma der ena halfva året — vi få draga halfva bördan hvar.

— Stutzer — men blir han väl lycklig?

— Lycklig? hvem f-n talar om det; men han gör som magistern

sade häromdagen — han fäster sig vid själen — han blir kär i

själen och fäster sig icke vid den förgängliga ytan; ty oss emellan sagdt,

så är svägerskan inte just skön — eller huru?

— Åh jo, hon ser inte —

— Så rasande ut. Gud ske lof emellertid — jo jo — min

hustru är en beskedlig menniska hon, endast hon ej ingifves sattyg

— men, hm, hon, Napoleona, det skall magistern se — det är —

ja rent ut sagdt ett hår af hins fru mamma. Det riktigt fägnar mig

hvad vännen Stutzer med sina böcker skall må. —

— Men när ni vet det der, så borde patron varna honom.

— Varna? nej jag är väl inte rasande, och dessutom så tror han

så fullt och fast på sin egen vishet, att det ej lönar mödan. —Nej tack!

Efter denna tid blef det ett fasligt fjäsande för den ”snillrike

Stutzer.” — Mamma smickrade den gode mannens fåfänga, log åt

hans lånade infall, beundrade hans kunskaper — blef rörd, hänryckt

åt hans verser — och konglig sekreteraren lät sig allt väl bekomma.

Han hade funnit menniskor, som kunde fatta honom.

*

Sorg.

Det var påföljande vår.

Rådinnan började att frysa och må illa och det blef frossa. —

Hon blef alltmera sjuk. Läkaren kom och läkaren for — och det

dröjde icke fjorton dagar förrän han förklarade att konsten hade

uttömt hela sitt förråd. — Med ett ord — fram i Maj utandades hon

sin ande; Gud tog henne, sade åtminstone patron. Detta var

visserligen en sorg och bitter ändå; men det var drägligt.

Jag för min del lyckönskade patron och den lilla Alexandra; ty

begge kunde nu lefva lyckliga. Patron höll af Alexandra sedan den

stormdigra dagen, och om någon sökte att försona, var det hon.

Som det redan var utlyst för konglig sekreteraren och

Napo-leona, så läto de viga sig i all tysthet både i anseende till sorgen och

derför att konglig sekreteraren ville vara originel. Han lät viga sig en

söndagseftermiddag i klockarens stuga, skänkte penningar till de

fattige och reste hem med sin brud.

Detta gick så tyst att patron ej en gång visste af sin lycka,

förr an en parvagn kom från Harperyd för att hemta för detta

mamsell Napoleonas dragkista och öfriga effekter.

— Jag är, sade patron, vet magistern! som jag vore tvättad om

hufvudet. — Gud har sina outgrundeliga vägar, ja det har han.

Denna lycka fortfor i Qorton dagar; men den gemena posten

kom och patron fick underrättelse om att handelshuset Foxlieu et

Söner gjort cession, att cessionanten A. Foxlieu rymt—att der fanns

rätt och jemt intet.

Alla medel patron egde voro insalta hos Foxlieu et Söner och

dessutom slod han i borgen för betydliga summor.

Detta var ett slag, som nära förkrossat honom; men Alexandra,

lilla knytel, sökte att bevisa honom att man kan vara lycklig utan att

vara rik. Patronessan, som under hela sitt äktenskap lefvat i

inbillningens verld och läst romaner, blef utom sig af fasa — men hon

dånade icke och fick inga spasmer. Nu var nöden för dörren. Jag

hjelpte patronen med att afsluta hufvudboken for att få se ställningen,

och del befanns att Gyllebo kunde bibehållas, men med så stora

inteckningar alt den besparade inkomsten skulle bli ringa.

Detta skedde — man lånade penningar och betäckte sålunda

bristerna.

I familjerådet beslöts att man ”för skenets skull” ville behålla

Gyllebo — kosta hvad det kosta ville.

Mitt år nalkades sitt slut. Jag, som varit patrons ende vän,

hade just derlöre ej fatt något förtroende eller någon vänskap från

palronessans sida. Den gemensamma olyckan sammanjemkade oss,

alldeles som olyckorna sammansluta ett splittradt grälaktigt folk.

Pa-tronessan blef dock mildare till sinnes — hon var bunden vid sin

man, egde sjelf ingen förmögenhet, saknade mammas modeHiga råd —

hon berodde nu endast på om patron kunde hålla affärerna uppe — och

för att göra det måste hans lynne, nog tryckt förut, uppmuntras.

Patronessan måste således ändra uppförande mot honom —hon

måste till och med afskeda sina många jungfrur, sin köksa och en

stor del af personalen. Hon var nästan i förtviflan.

• Unga Napoleon kunde ej längre få en kostsam och på det hela

onyttig uppfostran. Han önskade sjelf också att med det snaraste

komma från boken och ut i det praktiska lifvet, han önskade komma

till sjös, såsom mest passande för hans lynne, ojemnt och nyckfullt

som hafvet och de vindar, som stryka deröfver.

Då jag flyttade om hösten, var allt stilla i huset. —

Palrones-san gick i sitt hushåll, fastän det gick tråkigt. Patron satt på sitt

kontor, fastän också det gick tråkigt — men han gladde sig dock åt

att han hade husfred, det föreföll honom alldeles som i hans första

hustrus tid. Man måste arbeta upp sig igen, sade han, tröstande sig sjelf.

— Sextiosex år gammal och börja på nytt — det är hårdt och hopplöst.

När jag tog afsked för att resa, tryckte den beskedlige patron

min hand. — Se magistern, med mitt tegel gick det inte — den

spekulation kan ej realiseras af brist på kapital; nu är jag egentligen en

fattig man på mina kreditorers~Gyllebo — men Gudilof — min hustru

har blifvit så snäll och beskedlig och sköter sig rätt bra. — Titta

hit om magisterns vägar gå hit åt — titta hit!

Åtta år hade förflutit, då mina vägar lågo åt Gyllebo-hållet. Jag

tog en liten omväg för att återse den goda patron och skåda hans

lycka, om han hade någon.

Då jag kom, var han borta på flera dagar, men patronessan

tog emot mig. Hon var vänlig och, som det tycktes, glad, och hade

fått detta trefliga utseende, den stämpel af frid och verksamhet, som

utgör kännemärket på en husmoder.

Jag såg tydligt att der fanns trefnad i huset — fastän der var

tyst — inga barn bidrogo att öka lifligheten.

Jag yttrade min glädje öfver att återse det gamla Gyllebo, lika

vackert och trefligt som förr, och kunde ej underlåta alt yttra några

ord om patronessans förmåga att göra hemmet lugnt och gladt.

— Ja, herr magisler, sade hon — hvad skall jag väl annat

göra? Min hederlige man är gammal, han kan ej hålla ut så länge.

— Gud låle honom få lefva! Vi kunna väl icke afbetala på skuldenbetydligt, men dock något — och när min gubbe dör och jag blir

enka, så är det lilla, som kan bli öfver, min hela förmögenhet. När

man har sådant att tänka på, så måste man hjelpas ål att arbeta. Gud

låte min gubbe endast fa lefva, vara glad och kry, så har det ingen fara.

Således var det egoismen, som sammanslöt den unga med den

gamle, liksom det förut varit egoismen, som skiljt dem åt.

Jag träffade brukspatron i närmaste stad.

— Nå, se på, förbanna mig är det icke min gamle magister! —

nå, tack för sist! kom nu med till Gyllebo.

— Der har jag redan varit.

— Jaså — nå, var det inte trefligt och är inte min gumma en engel?

Jag kunde ej neka.

— Hör på, nu gå vi in här på hörnet hos konditorn och dricka

ett glas punsch — det är inte alla dagar man råkar en så gammal vän.

Det skedde, och då vi sutto ensamme i en liten konditoribur,

satte patron begge armbågarae på bordet, och, hvilande kinderne i

hän-derne, betraktade han mig med sina trinda ögon, som glänste af fröjd.

— Vet magistern, jag trodde aldrig att det skulle gå så väl —

herrn menade på, att en gammal och en urig . . . bara prat, goda

vän! bara prat! Hustru min är, förbanna mig, ordentligen kär i

gubben sin. Hon pysslar om mig. Får jag snufva, så genast droppar

och fläderthé; åh hon håller af mig alldeles förskräckligt — och det

var endast mamma, Gud fröjde själen! — som ställde till ondt och

afkylde hennes kärlek.

— Jag lyckönskar hjertligt.

— Ja, skål för det, magister! — Herre Gud! hvem kunde tro

sådant? hon ung och jag gammal — hä — ser jag äldre ut ändå? hä?

— Nej, patron har bibehållit sig ganska oförändrad.

— Ja, se magistern, det är frukten af en sann kärlek å ömse

sidor — vi lefva som ett par englar. Jag ser efter mitt, hon efter

sitt, och så om qvällarna så läser hon för mig — Guds ord och

annat! det är så trefligt, och så ber hon hvar qväll till Gud och slutar

alltid med: ”Gud skydde min lille, snälle, beskedlige gubbe!” — är

det inte smånäpet det der? och snällt?

Patron var, med ett ord sagdt, den lyckligaste bland män. Han

var innerligt och fast öfvertygad om alt hans hustru älskade honom

lika mycket som han henne.

. Gode gubbe! måtte du länge njuta af din inbillade lycka — den

är så god som någon annan.

P-P-P.

DRAMATISK SKIZZ I EN SCEN

AF

ONKEL ADAM.

ORRKÖPING, Östlund & Berling, 1854.

Dramatisk Skizz i en scen.

Ett källarrum med många småbord. Vid ett sitter en

herre som läser i en tidning; vid ett annat en herre som

nyligen kommit från landsorten.

Herrn med tidningen (utan att se opp). Kypare!

Kyparen. Hvad befalls, herr Kongl. Sekter?

Kongl. Sektern. Gif mig ox-oxstek med p-p-p — hm — p-p —

Kyparen. Potatis?

Kongl. Sektern (häftigt). Nej, med p-p —

Kyparen (infallande). Pickels?

Kongl. Sektern. Ri-riktigt, mi-min vän, med p-p — ja riktigt.

Herrn från landsorten, som tyckes ha kommit till Stockholm

blott för att observera, har med mycken uppmärksamhet åhört Kongl.

Sekreterarens samtal med kyparen, och då denne passerar förbi

honom, vinkar han honom till sig och hviskar:

Hvem är den der herrn som stammar?

Kyparen. Det är Kongl. Sekreteraren som ger ut ”Sanningsvännen.”

Landsortsherrn (för sig). Förunderliga stad der man ej kan gå

ett steg utan att träffa på utmärktheter! Hvem skulle väl tro att

”Sanningsvännens” redaktör, detta jättesnille som förstår allt, bedömer

allt, skulle se så liten ut; men se, en stor ande dväljes inom det

bräckliga skalet. Hm, man måste närma sig honom; de skola

derhemma i Falkenberg falla i förundran då jag säger dem: Jag har ätit

vid samma bord som ”Sanningsvännen, Tidning för Politik, Moral,

Litteratur, Konst och Vetenskap.” (Han stiger opp och nalkas Kongl.

Sekreteraren.) Högt: Förlåt om en främling ...

Kongl. Sektern (ser opp). Be-ber ödmjukast.

Landsortsherrn. Mitt namn är Quaderqvist från Falkenberg —

eger ett litet bruk, hm —

Kongl. Sektern. Mjuka tjenare, herr bruksp-p-p-atron!

Brukspatron. Vi nere i Falkenberg läsa ingenting annat än

”Sanningsvännen,” ingen annan tidning — för si, i ”Sanningsvännen”

få vi veta allt och hvad man bör tänka om allt — hä hä — detta är

min enda rekommendation; — och som jag händelsevis fick höra, att

herr Kongl. Sekreteraren var den som åtagit sig den otacksamma

mödan att upplysa oss, så — ja jag ber om förlåtelse — men om

jag finge samtala en stund —

Kongl Sektern (förbindligt). My-mycket gerna! Ja så, ma-man

läser Sanningsvännen dernere i Fa-Fa-alkenberg och ingen annan

ti-tidning?

Brukspatron. Nej, ingen annan. En Tro, en Kung och en

Tidning — det är vår enfaldiga lära.

Kongl. Sektern. Åhja, åhja, de-det ka-kan vara nog hvad

an-angår tid-tidningen.

Brukspatron. I vårt grannskap ges ut Handelstidningen.

Kongl. Sektern. Ja ha, de-den ko-kommer ut i Gö-Götheborg.

Brukspatron. Som jag ser af Sanningsvännen har Handelstidningen

föreslagit att de olika partierna skulle vänligt räcka hvarandra

handen; men Sanningsvännen anser det för omöjligt. Nu är det väl

så, att vi inte vanligen befatta oss med att tänka, då Kongl. Sektern

haft den godheten — hä hä — men denna gång så föll det mig in

den frågan, hvarför icke herrar publicister kunna vara vänligt sinnade

mot hvarandra. — Får jag bjuda (presenterande vinlistan). Hvad

behagas?

Kongl. Sektern. Jo, ta-tackar, ett glas p-p —

Brukspatron. Portvin?

Kongl. Sektern. Ja, P-p-portvin — ja jag tackar.

Brukspatron. Kypare! En half butelj Portvin och två glas! —

Men jag återtar tråden. — Hm, hvad kan väl hindra?

Kongl. Sektern. Jo se bästa herr p-patron, det är en

ga-galenskap — ha ha ha! — en ga-galenskap att fö-föreslå så-sådant; ty ty!

det går inte an då frågan rör p-p-p-p —

Brukspatron. Politiken? Ja det är ett kinkigt ämne; men man

kunde oaktadt olika åsigter —

Kongl. Sektern (rodnande af harm att ej kunna få fram ordet).

För-förlåt, de-det va-var inte de-det jag me-menade, utan då

frå-frågan, såsom jag sade, rör p-p-p-p-p —

Som sagt är, pr pr principerna ger jag f-n, om de em ä dä ingen fråga.

Brukspatron (underhjelpande) Parti-strider? Ja visserligen äro

partierna uppretade mot hvarandra; men det oaktadt kan enligt min

tanka —

Kongl Sektern (afbrytande). Lå-åt mig få tala u-ut! Jag sade

att den der ar-artigheten var omöjlig, då frågan är om p-p-p-p —

(Kongl. Sektern dröjde). Jag säger då frågan rör p p p p —

Brukspatron (underlättande). Rör polemik — ja visserligen är

det svårt att i en polemik iakttaga detta lagom, som —

Kongl. Sektern (rodnande af harm). Jag säger, då det är

fr-fråga om p p p-pr pr...

Brukspatron (infallande). Så dum jag var! Förlåt, då frågan är

om principer — ja, på dem bör man ej ge efter en hårsmån.

Principen bör stå qvar i —

Kongl. Sektern (utan sig af vrede). Pr-pr-pr — Nej! Jag

sä-säger nej! Jag ger f-n herrns pr-pr —

Brukspatron (försonande). Tillåt mig få dricka ett glas med

herr Kongl. Sekreteraren och tacka för Sanningsvännen och alla de

lärdomar den utbreder! (De klinga.) Men jag kan inte förstå hvarom

herrar publicister skulle kifvas och liksom en smula skälla ut

hvarandra, då detta ej behöfs i den politiska diskussionen — icke

partierna emellan, icke en gång i polemiken, och som Kongl. Sekreteraren

nyss sade, icke i frågan om olika principer. Hvarom är det då

herrarne gräla så häftigt, och kan ej den striden genom ömsesidiga

små eftergifter utjemnas?

Kongl. Sektern (något lugnad). Små-små eftergifter? De-det är

inte fråga om små ef-eftergifter; ma-man kan inte a-afstå en enda.

Brukspatron. Men vore det ej möjligt ändå, och hvilken fråga

är det då som gör all försoning omöjlig?

Kongl. Sektern. Ti-tillåt mi-mig ta-tala till punkt.

Brukspatron. Mycket gerna.

Kongl. Sektern (som liksom af vinet fått tungbandet lossadt).

So-om sagdt är, pr-pr-principerna ger jag f-n, de-derom är ingen

fråga. Men frågan rör sig omkring pr-pr —

Brukspatron. Hvad då?

Kongl. Sektern. Pr-pr-prenumeranterna — ka-kan det hjelpas

det?

Brukspatron. Ah förlåt, det kom jag inte att tänka på! Nej, det

är klart, då är all försoning omöjlig.

Kongl. Sektern. Ja-jag ämnar u-upphöra me-med Sanningsvännen

till nästa år.

Brukspatron. Hvilken skada!

Kongl. Sektern. Ja de-det inbringar in-ingenting i ka-kassan

all vara sa-sanningsvän. Jag upptrader i ett ny-nytt stort mö-mönsterblad,

en jättetidning på imperialark me-med to-tolf spalter på på

si-sidan och bö-börjar med en föl-följetong — Boa Constrictor — som

va-varar he-hela det året och ett sty-stycke in på det a-andra.

Brukspatron (klingar om igen). Den tidningen skall jag ha.

Hvad namn får den?

Kongl. Sektern. Jo den skall he-heta: "Hund på hötappen.”

Brukspatron (skrattande). Det är att i titeln ange hela tendensen.

Kongl. Sektern. Ja, är det inte!

(De klinga, dricka ut och gå. Ridån faller.)

TANT MARGARETAS SOIRÉER.

GENREMÅLNINGAR

AF

ONKEL ADAM.

NORRKÖPING, Östlund & Berling, 1854.

Första Aftonen.

Det finnes icke många nu, som minnas min tant Margreta. Eljest

var hon en ganska respektabel menniska i tiden, och vi visste

ingenting roligare än att gå till henne och sitta vid en kopp kaffe,

som hon kokade mycket godt, och vid det susande teköket om

aft-narne, och höra hennes många historier. Tant Margreta var ett

lefvande lexicon, och aldrig utan ämne. Jag minnes så väl hennes

två små rum, det inre grönmåladt i oljefärg, prydt med några gamla

taflor och ett par uppstoppade kanariefoglar, som tillhört en af

hennes matmödrar, ty tant Margreta hade i sin ungdom varit en sorts

sällskapsdam hos baron Ridderstjernas, och följt dem på deras resor.

Utom denna befattning hade hon länge vistats i en småstad, der hon

lefvat genom att gifva undervisning i musik. Tant Margreta spelade

ännu i ålderdomen ganska bra; men hade ett slags inrotadt hat till

pianot, och påstod det vara ingenting annat än skrammel. Hon hade

små egenheter den goda tanten, men var på det hela treflig, och då

vi som barn samlades hos henne, eller som äldre helsade på, var

hon alltid densamma, alltid förnöjd med sin verld, fastän Gud skall

veta att hon ej var rik, utan i stället hade nätt och jemnt hvad hon

behöfde. Hon hade öfverskridit den åldern, då gamla flickor ännu

vilja vara unga, hon bar sitt gråa hår sådant det var, och nyttjade

negligé — ett säkert tecken på att hoppets tid är ute. Emellertid

var tant Margretas lilla våning en samlingsplats för hennes vänner,

och af dessa egde hon många. Hon var en af dessa anspråkslösa,

glada, men ändå icke ytliga menniskor, som ej söka att vinna någon,

men likväl vinna alla. Ett drag af lugn glädtighet utmärkte henne —

de ärliga ögonen talade om, att det ännu i den gamlas själ fanns

rum för barnafröjd, med ett ord, def fanns ingen, som vi hellre

besökte än tant Margreta. Man hade der visserligen icke hvad man

vanligen anser för nöjen; toen man kunde alltid påräkna en treflig

^ooQ ie

afton, ty tant Margreta och hennes gäster täflade om att meddela

hvad hvar och en hade i sitt förråd af berättelser, sagor, minnen —

allt, hvad som helst föll oss in, och som vi kunde förmoda skulle

roa de närvarande.

På detta sätt blef tant Margretas våning en slags klubb för hela

vår slägt och dess vänner — vi möttes der om aflnarne,

särdeles om vintern, och vofo ganska nöjda med den nätta te-supén,

som var det enda den goda tanten kunde bjuda, och vi väntade.

Utom mig bestod det vanliga sällskapet af en vår slägtinge, kapiten

von Röbbelen, en man eller snart sagdt gubbe, i hvars hela

utseende röjdes att han var en glad själ, som uppfattade och återgaf

ögonblickets intryck med naturtrohet — han hade, som det heter, varit

med, och ägde således ett rikt förråd af glada, roliga eller sorgliga

minnen, som han framställde på sitt sätt, alltid under formen af

muntliga meddelanden. Tant Margreta deremot gaf en något mera

romantisk anstrykning åt sina berättelser. Den andra gästen var en

torr och mager kusin på manssidan, assessor Berger — en man,

som mest lefvat på sin kammare och sett verlden genom sitt

fönster. Han var den torraste och den tystaste i hela sällskapet, men

då han föll in, skedde det på ett alldeles eget torr-roligt sätt, som

endast för afbrottets skull hade sitt behag. Desse voro våra

hufvud-pelare; men utom dessa hade vi mera tillfälliga bidrag, då någon

annan helsade på och deltog i våra aftonnjutningar. Jag vill, om det

roar er, låta er vara med på några af dessa soiréer, som vi, för att

gifva våra samqväm ett klingande namn — kallade soiréerna hos tant

Margret. Det var en evigt lång höstdag, som behagade låta det bli

mörkt klockan 3 eftermiddagen, fastän almanachan lofvat oss, att

solen skulle bli uppe till klockan 4 och 18 minuter. Vi hade

således god tid — men då jag kom till tant Margret, sutto redan både

kapitenen och assessorn der och ändå några andra vänner, och

assessorn afslutade med den torraste min, man kan tänka sig, en

historia, åt hvilken kapitenen skrattat så, att hans glada ögon

vattnat sig.

— Se så — se så — det var godt, sade kapitenen, nu skall

kusin tala om en spökhistoria.

— Jag?

— Ja just du, Margret — tala om någonting troll-likt, något

spökaktigt, för si, Berger här har nu haft oss att skratta, och nu

skulle det vara roligt att bli litet rädd efteråt — ha ha ha, det skulle

just bli kuriöst om gamle kapiten Röbbelen blef mörkrädd, när han

gick hem i mörkret. Ja, en spökhistoria, ropade vi alla — en riktig

spökhistoria, tant, vi vilja blifva rädda sdm barn. — Jag minnes ingen, sade den goda tanten — och dessutom,

tilläde hon, ären J alltför upplysta att tro dylikt.

— Nej, tant! vi lägga bort vårt högre ljus för en stund, sade

jag — vi skola ej invända ett enda ord, till och med om tant låter

andarne leka med murkalk och sten, eller dricka ut öl eller sparka

ut en spilkum rakvatten, som så trovärdigt berättas i ”Blätter aus

Prevorst.”

— Nej, mina vänner — jag talar ej om dylikt nu. Du är blott

en otrogen Thomas, som ej tror på annat än det de fem vanliga

sinnena fatta — dessutom minnes jag ingen — åtminstone ingen som det

lönar mödan att tala om för dig — kanske en annan "gång.

— Men. tant, något måste ni berätta oss.

— Något, svarade tanten småleende. Hvad då?

—• Helst något spökaktigt — jag tror allt hvad tant säger.

Hon skrattade.

— Nå, vill ni höra historien om ”Den grå mannen?”

— Har ni väl ett begrepp om en gammal magister, sådan en

dylik presenterade sig i min ungdom? så började tant Margret.

Vidare, ha’n J i den nya tiden sett ett exemplar af en riktig gammal

hemtjenare, sådan som jag minnes många? Nej, det ha’n J icke —

de voro originaler, och sådane finnas ej nu för tiden, lika litet som

skalder. Tiden är sjelf originel och vill vara det, den är sjelf skald,

sjelf hjelte, sjelf statsman — sjelf allting, och derföre finnas inga

personer, som äro något annat än alla andra.

Fordom kunde man få se en vacker sax af stål; men den var

ensam i sitt slag, frukten af ett långt arbete, en oafbruten möda, ett

mästerstycke — nu får man se alldeles likadana små saxar; men de

äro gjorda i machin tusendubblade, icke några mästerstycken, men

vackra nog, för godt pris — och ingen menniska bryr sig om att

göra ett verkligt mästerstycke. Så är det i all ting, barn, och

således är det slut med originalerna. Jag* beklagar dem som taga

ämnen ur, vår tid till behandling — deras bemödanden att måla olika

karakterer måste slå fel och bli osanna; ty det finnes ej någon

enskild karakter. Man är ej riktigt bra och ej rikligt dålig, man är ej

mäktig af synnerlig dygd, men ej heller af stora brott, man är

hvar-ken glad eller olycklig, hvarken hvit eller svart — man är grå. Så

var det ej i min ungdom, man kunde då få se figurer, hvartill

maken ej fanns på hela jordrunden — och en sådan var magister

Gerhard.

Han var ett sorts inventarium på Remminge, och var redan då

jag kom dit en gammal man. Folket kallade honom aldrig något

an-Teckningar med Text. 6nat än ”den gråe mannen,” och aldrig såg jag honom i någon annan

drägt än en skiffergrå frack, lika färgade benkläder och långa stöflor

med tofsar, således en sorls ”gentilhomme” från en långt försvunnen tid.

Remminge är en gammal gård, en lemning från en af dessa

kolossala egendomar, som den gamla adeln hopade i sina händer,

och som, besynnerligt nog, bibehållit sig till trots för sjelfva

reduktionen, som mindre träffade Malmersköldska slägten än någon annan

af den tidens högre familjer. Remminge, fastän småningom stympadt

och förminskadt, var likväl när jag var der ännu en stor egendom.

Det gamla huset, bygdt i sjuttonde seklets franska smak, med

ofantliga tak och snidverk öfver porten, bär ännu hela stämpeln af

sextonhundratalets stela prakt och tyngd i byggnadsstil. Sådant det yttre

var, så var också det inre. De stora djupa "rummen saknade

tillräcklig dager att vara glada, men nog för att vara högtidliga. Ännu voro

i de så kallade statrummen på andra bottnen de gamla

marmorkaminerna qvarstående med sina bilder på hörnen, dessa Iråkiga symboler

af oegennyttigheten, ädelmodet, fosterlandskärleken och så vidare,

som den tiden voro på modet, och på hvarje målning skulle angifva

konungar och hjeltar, köpmän och possessionater, med ett ord alla,

som kunde betala målaren mödan att skänka åt den lycklige ett litet

kotteri af dygder — i olja.

Då jag kom till Remminge, var det dels för att tillse hushållet,

dels hafva uppsigt öfver barnen och dels att vara sällskap åt

friherrinnan Ankarstjerna. Jag var således på sätt och vis ett allt i allom

i huset, och blef snart vän med den trefliga familjen, som bestod af

baronen, hans friherrinna, en son och en dotter. Till denna familj

slöt sig helt kuriöst också gamle magister Gerhard — ”den grå

mannen,” hvars verksamhetssfer jag aldrig kunde utfundera. Han läste

icke för gossen, han vislades mest i det gamla bibliotheket och sågs

aldrig ute om dagarne. Han talade mycket sällan, var alltid städad

och på sitt sätt fin i sina skiffergrå kläder; begärde aldrig någon

uppassning, städade sjelf sitt rum, dit ingen oinvigd, det vill säga

ingen annan än baronen fick inträda, och hade sina rum innanför

bibliotheket tilläsla och riglade, då han var ute eller inne. Det tycktes

som man ej haft någon makt öfver honom; han kom och gick när

han ville, åt vid bordet när han så ville, i sitt bibliothek då han ej

ville gå upp; med ett ord, magister Gerhard var en fullkomlig gåta.

Oaktadt allt detta bemöttes han med utmärkt artighet och vänlighet

af mitt husbondefolk, och den första föreskrift jag fick af min

matmor var: ”ni får ej på något sätt försumma magistern, han skall i

allt ha sin egen vilja.” Delta var oändligen lätt att efterkomma; ty

magistern begärde ingenting utom att slippa uppmärksamhet. Han

Goo^lekunde likväl ej annat än väcka nyfikenheten; men denna stadnade,

hos husfolket och grannarne, vid det enkla, att magistern var en

besynnerlig menniska eller på sin höjd att han var Sved enborgare, en

benämning, som man ansåg innebära allt hvad som var dunkelt och

gåtlikt, orimligt och besynnerligt.

— Nå tack, tant, nu äro vi inne på _andeskåderi, sade jag —

nå vidare.

— Jag kan ej neka, återtog tant Margreta småleende, alt detta

just var min tanke då; — jag kunde ej låta bli att med en sorts

barnslig fruktan betrakta den grå mannen, hvars gulbleka skrynkliga

ansigte, lutande och liksom smygande gång, allvarliga hemlighetsfulla

sätt att vara, jemte hans tystnad och lefnadssält, var så olikt från

alla andras. Men jag fann ingenting mera besynnerligt än att den

gamle aldrig om dagarne gick ut, det måtte vara så vackert väder

som helst. Deremot hvarje afton mot tiotiden gjorde han ensam en

promenad i den gamla af murar kringstängda trädgården. Han,

ensamt han hade nyckeln till gallerporten, som ledde dit, och hvarje

afton klockan tio, när alla i huset hade dragit sig tillbaka, hördes

denna port knarra, och den lilla grå mannen smyga in samt åter läsa

den med rigeln. Denna trädgård var, som man lätt kan veta,

vanvårdad. Blott några gånger om året fick trädgårdsmästaren med en dräng,

(blott eri) gå dit in för att skyffla gångarne, klippa bersåerna och så

vidare; men någon plantering gjordes der aldrig, och huru der såg

ut vet jag ej mera än hvad jag såg genom gallerporten; ty det var

bibliotheket och magisterns rum, som med sina fönster vettade dit,

och dessa rum voro lika väl riglade som gallerporten, der man

genast möttes af en ofantlig hög häck, som stängde utsigten inom

ungefär tjugu alnar.

Vid dessa sällsynta besök i trädgården af dess goda genius,

trädgårdsmästaren, fick denne dock ej vara ensam, magistern var

alltid närvarande och sade, huru det skulle vara. Det enda som

planterades var stora rader af hvita liljor, som förträffligt vuxit i

skuggan under de väldiga träden, men af ingen plockades.

Trädgårdsmästaren sade mig, att längst in i trädgården nära muren låg

elt lusthus af sten, i kinesisk stil och med i sandsten uthuggna

kineser, placerade på ömse sidor om trappan; men ända dit fick

aldrig trädgårdsmästaren gå, emedan magistern alltid gaf honom

arbete åt annat håll. Detta är allt hvad jag vet om den

hemlighetsfulla trädgården vid Remminge. Men allt detta retade min nygirighet.

Från milt fönster i flygeln såg jag hvarje afton magistern skymta

vid trädgårdsporten, och då månen ej sken, såg jag en lykta smyga

in derigenom och försvinna bakom häcken. Det måtte vara hvilketväder som helst; magistern var alltid ute på sin qvällsvandring; när

det var mildt i luften eller blåsten hvinande snodde omkring

knu-tarne, alltid var han der.

Husfolket trodde att han i den der trädgården hade möte med

vålnader och spöken, och man gick till och med så långt, att om

någon vågade följa magistern eller klifva öfver muren, skulle ställets

gast vrida om hufvudet på honom. Man påstod till och med att så

händt, men när, hvar, huru — och hvem som blifvit offret, visste

ingen. Detta skadar dock icke fastheten af en folktro; det är ofta

just bristen på alla skäl och bevis, som tillskapar en tro som intet

förnuft, ingen bevisning kan rubba.

Men huru hänger det ihop med den der magistern, tänkte jag

tusen gånger och ämnade att fråga friherrinnan derom. Jag blef

snart vän inom den älskvärda familjen. Baronen var en glad, öppen

menniska, som dock ej tycktes ha varit god hushållare, ej ens nu

var det. Han roade sig mycket gerna, såg gerna sina grannar,

reste gerna bort på nöjen och var med ett ord en af dessa, som ha

hjertat på tungan, en glad själ, som lät dag komma och dag gå.

Efter all anledning hade han köpt Remminge på skuld; men detta

tycktes icke besvära honom. Hans första fru hade varit en fattig

fröken, han en lika fattig kapiten, då han gifte sig, och några år

der-efler köpte han Remminge med underlydande. Äfven detta hade i

början förefallit underligt, särdeles som baronen långt ifrån ej var road

af Jandtbruk.

Gamla trädgårdsmästaren Hansen, som nu var pensionerad, hade

om baronens ditkomst en egen historia. Herrskapet hade kommit

och knappt varit der fjorton dagar, redan första dagen hade de tagit

nyckeln till gallerporten och låtit omgöra låset med dubbla riglar. —

Detta hände för omkring femton år sedan — en liten tid derefter

uppenbarade sig en afton den ”grå mannen,” som sedan haft

nyckeln. Så mycket är säkert, att ingen kan röra vid gallerporten utan

att af en osynlig makt kastas tillbaka. Magistern såg då han kom

dit, menade Hansen, lika gammal ut som nu, åtminstone hade han

icke märkt någon skillnad, lika blek, lika mager, lika grå i hågen

och — det är mycket det. Friherrinnan hade död t och sedan

baronen gått enkling ett år, gifte han sig med én ung flicka, som varit

gamla friherrinnans förtrogne och vän, på långt håll slägt — en god

husmoder, en förekommande vän, och en klok hushålls-menniska.

Hon hade sjelf hand om allt, och jag var endast biträde i allt. Jag

funderade hit och dit; när är ej ett fruntimmer nyfiket och en nitton

år6 flicka allra mest? Den der gallerporten var mig förhatlig,

magistern utgjorde min fasa; med ett ord, jag måste veta det, men huru?En gång då baronen var synnerligen upprymd, vågade jag fråga:

Baronen kunde väl ändå säga mig hvem denna magister egentligen är

— han är så . . .

Baronen blef plötsligen allvarsam och sade: Bästa Margret —

magistern är en hederlig karl, en utmärkt menniska — litet kuriös,

han är en min ungdomsvän.

Svaret var tydligen undvikande. Jag vände mig en gång till

friherrinnan; men fick der ett lika undvikande svar och en allvarlig

blick med det tillägget: magistern tillhör oss, är en vän, är det ej så?

— Jo.

— Kom då ihåg vår första bön, bry er ej om magistern, låt

honom vara obemärkt, det är detta han vill — och låt vara att det

är besynnerligt — det är väl ändå det minsta en menniska kan

begära att få lefva för sig sjelf och i sina egna tankar, då han ej

dermed besvärar någon. Trädgården, den der som ligger midt för hans

fönster, är hans; vi hafva afstått den åt honom, der har han sitt Eden.

Margret, Margret, sök ej intränga dit i hans stilla rike.

Jag blygdes för min nyfikenhet och frågade aldrig mera.

Med dessa ord tystnade tant Margret.

— Nåh, min bästa tant — mera.

— Hon småskrattade. — Jag vet ej mera.

— Hvad?

— Kära du, du ville ju höra en spökhistoria, något, som kan

reta inbillningen — nu har du fått en sådan.

*

II.

— Men, tant, började jag, har jag verkligen så illa försyndat

mig att jag ej kan få veta mera om den ”grå mannen,” så straffa ej

alla för min skull.

— Nej, tant, gör ej det, bönföllo de andra. Tant Margreta

skrattade, som hon plägade då hon var glad, och det var hon ofta.

— Nej, sade hon, jag vet ingenting mera om den grå mannen; men

neka mig, om ni kan, att det der låter en smula spökaktigt; dessutom

så — emellertid, barn, (hon kallade, då hon var riktigt god, alla yngre

för barn), emellertid, barn — det är långt qvar på qvällen, ty så här

på hösten och i dessa klimater går solen tidigt ner, och natten inbryter

här, när det ännu är soligt på Lombardiets slätter och är full dag på

Alpsluttningen. Jag vill i stället berätta för er om Flickan från Milano.

I medlet af förra århundradet, innan Napoleon skapat och tiden

förstört ett Italienskt konungadöme, var i det nu så olyckliga Milano

en fest till firande af romerska kejsarens namnsdag. Hela staden var

i rörelse, guldprydda vagnar, förspända med hvita hästar, på hvilkas

hufvuden strutsfjedrar svajade, körde sakta meiian en dubbel rad af

schweizergarde till domen, der högtidlig gudstjenst skulle firas.

Deras rullande hördes ej på de släta gatorna och under folkets sorl då

det strömmade ål samma håll, som ståthållaren och hans svit. Alla

klockor ringde; musik-korpser, placerade på alla Milanos öppna

platser, läto höra glada marscher, allt jublade och sjelfva solen, som

eljest bränner på stadens marmorberg, hade betäckt sig med lätta

sil fverskyar, som långsamt seglade på det blå, och skyddade folket

för värman, alldeles som sidentälten öfver åskådarnes hufvuden på

Roms gamla arena.

Nära domen, på det irreguliera torget, som utgör dess öppna

plats, stodo tvenne män, som tydligen voro främlingar. Den ene var

en högväxt yngling. Redan hans ljusa hår, som oaktadt tidehvarfvets

barbariska bruk icke var pudradt, bevisade att han var en nordens

son, om också ej hans smidiga gestalt, hans spänstiga" men dock

fasta muskelbyggnad, de blå ögonen och hela detta uttryck af frisk

trotsighet, som utmärker nordbon, röjt, att han ej tillhörde södern.

— Tack, tant, nu äro vi inne på historien, inföll jag — och den

andra var — var . . .

— Den andra, fortfor tanten, var en helt annan gestalt; han

var flera år äldre än sin följeslagare — han egde hvarken dennes

friska och lefnadsglada utseende eller hans utpreglade nordiska drag.

Han tycktes mera tillhöra klimatet, passande bättre på den taflan än

den andra. I hans, visserligen ej svarta, men gråa allvarsamma ögon,

såg man ej en gnista af ungdomsglädje — tvärtom ett drag af smärta,

blandadt med svärmeri — något som ofta paras.

Folket, som strömmade förbi främlingarne, fäste sin

uppmärksamhet på den unge, som, klädd i en lika lätt som elegant drägt,

genom sin längd och sitt utseende gjorde sig bemärkt.

Det är ändå underligt, yttrade den unge skrattande, att se detta

glada, lustiga folk; — de äro i samma ställning som vi under

Kalmarunionen, kanske ännu sämre; ty språkolikhelen är större — och

ändå leker del, lefver det ett gladt ögonblickslif. Jag föreställer mig

just om våra uppländningar, "dalkarlar eller hvad vårt envisa,

sjelf-ständiga folk heter, skulle i sådan yr glädje följt en dansk ståthållare,

som man här följer en tysk. Sjelfva schweizergardet är ju en

förolämpning; man tror ej mycket sitt eget folk, då man bildar garden

af främlingar.

Den äldre såg upp. — Ni dömmer rätt, bäste Felix — det är

dock en stor skillnad mellan nordens och söderns folk, mellan ihär-digheten och häftigheten, mellan en frihet som utgör ett nationeN

grundbegrepp, och friheten som en flyktig idé. Vi derhemma tåla

ingen yttre tvingqpde makt, vi lyda blott oss sjelfva och den

regering som är vår. — Italienaren deremot kastas hit och dit, än

herr-skande öfver en hel verld, än slaf under några ia, tål intet eller allt

— det beror på omständigheterna. HÖr vivatropen för ståthållaren

när han träder ur sin vagn. Det är ett beskedligt, men barnsligt folk.

Skola vi gå in i kyrkan?

— Ja.

De begge främlingarne fortsatte sin gång. De behöfde ej, som

de infödde, tränga sig fram, ty folket lemnade rum för de ovanliga

gästerne, fastän en och annan rättrogen mumlade mellan tänderna

någonting om kättare, som oskärade templet.

Desse resande nordbor voro — jag vill nu erkänna sanningen,

tilläde tant Margreta, unga baron Ankarstjerna, och . . .

— Och magister Gerhard, tilläde jag, t— se så, Gudskelof, nu

ha vi honom igen.

— Nå ja, magister Gerhard, som var den unge mannens

följeslagare, informator, guvernör, om man så vill kalla det; men framför

allt hans bäste vän.

Emellertid blef denna role honom ganska svår; ty unga Felix,

nu tjugulvå år gammal, hade vuxit ifrån informatorn och guvernören,

och endast vännen återstod. Också hade de olika sysselsättningar;

den unge uppsökte alla konstens skatter — den äldre lärdomens.

Under det att den unge hela timmar stod försjunken i betraktande

af den då ej ännu förstådde Leonardo da Vinci’s nattvard, satt den

äldre fördjupad i forskningar i Boromeiska bibliotheket, der han ur

handskrifterna gjorde utdrag. Sålunda voro de verkligen ej så

mycket tillsammans, som deras vänskap och deras landsmanskap skulle

gjort troligt. Begge ville på sitt sätt hemta frukter af resan, och

dessa plockade från olika träd. Dock, en punkt fanns der de

sammanträffade, och det var i jesuiternas kollegium, dit både böcker och

konstskatter lockade dem begge.

Unga baron Felix kunde dock aldrig vänja sig vid

jesuiter-brö-derna; men deremot tycktes magister Gerhard mycket nära sluta sig

till en pater Lonarus, en lärd jesuit, som med snillets ljus och trons

värma förmådde upplifva hvarje föremål han hade för sig. — Hör

på, Gerhard, yttrade en afton Felix till sin vän, jag kommer från

la Scala.

— Och der? frågade denne enstafvigt.

— Ack ja, började ynglingen, det är emellertid förargligt, att

du är så prosaisk af dig, så genomfprståndig, så klok — hm — — Och vidare, Felix? frågade magistern, läggande sin bok ifrån

sig — och vidare? Ett nästan omärkligt drag af smålöje spridde sig

öfver hans ansigte.

— Jo, ser du, började Felix om igen och ställde sig midt emot

sin för detta lärare; förstår herr filosofie doktorn, nec non artium

liberalium magistern Anton Gerhard sig på? . . .

— På hvad, Felix? Den der början är högtidlig.

— Jo, på — på kärlek?

— Kärlek? är Felix kär?

— Ja, min bästa magister, ungefär någonting ditåt.

— Men för Guds skull, akta dig, Felix — i detta land — der

dolk och gift . . .

— Jaha, jag vet — nå väl, inte mördar man mig derför att

jag är kär, endast jag icke besvärar någon annan dermed; —

dessutom så är den sköna icke gift, har ingen Cerberus, som bevakar

sig, utan en hjertans beskedlig förmyndare, en hjertans treflig karl

— hm — med ett ord — jag har lof att vara kär och jag är kär.

— Men, bästa Felix, hvad skall gamla baron säga derom?

— Pappa?

— Ja.

— Jaha, det har allt sina sidor; men om jag nu blir förtjust i

en italienska och hemför en — ack, Gerhard — vakna, du hederliga

trädbeläte, och hör då — en engel — så . . . — Nå, så

besynnerligt har händt förr, att norden har eröfrat södern. — Ostrogoterna,

Normanerna, Vestrogoterna, alla ha tittat hit in och ströfvat här

omkring — ja, Longobarderna voro icke några sydlänningar de heller:

— men för att tala litet förnuft, — tror du väl att pappa skulle ta

så rasande illa vid sig att få en vacker sonhustru, eller hur?

— Jag tviflar på att den underrättelsen blef honom välkommen;

dessutom är du för ung, Felix.

— För ung? ödmjuka tjenare, tjugutvå år gammal. — Det är

verkligen ett klingande skäl; man skall bli gammal och grå, en

half-gubbe, innan man får lyckliggöra en maka — det är verkligen en

klok inrättning.

—• Du öfverdrifver allt, bästa Felix; men likgodt, det är väl en

af dina vanliga fantasier; när vi byta om plats byter du väl, som

vanligt, om föremål — vi skola snart resa från Milano.

— Jaså, guvernörn säger det — nej, min bästa Gerhard, vi

resa icke, kanske du, men unga baron är sjelfmyndig.

— Kära Felix, var ej dåraktig; men tala om, huru du nu

fastnat £å la Scala. Felix kastade sig vårdslöst i en ländstol och började: — Jo,

ser du, jag besöker la Scala — jag finner det lika roligt som du att

sitta i jesuiter-kollegium eller i det Boromeiska bibliotheket och

studera böcker och jesuiter, begge lika inbundna — nå väl, jag hade

min vanliga plats; men jag observerade i nästa loge en flicka

skönare än alla de sköna jag sett i Europa. Jag vill ej jemföra henne

med våra blyga blomiiior der uppe, blåögda och söta; nej, du, svarta

lockar, svarta, blixtrande Qgon", en bländande hvit hy . . . alabastern

ser grå ut, och snön — likgodt, om snön kan jemföras — och

der-till rosor på kinderna, runda läppar som svälla af kärlek, en vext —

men du sitter ju så tvär och stel, som då jag i tiden deklinerade

Mensa för dig — hör du inte, hon är en engel.

— Jaså.

— Jaså! nå det är ett godt svenskt ord, jaså.

—- Var det ingenting vidare?

— Jo, ser du, en liten, mycket svart herre i samma loge

började tala med mig och slutade, då det var ganska trångt i vår, med

att inbjuda mig i deras loge. Jag gick naturligtvis, blef presenterad,

eller rättare sagdt presenterade mig sjelf — och flickan rodnade och

jag märkte att hon, så snart jag såg bort, betraktade mig — nå,

inin kära Gerhard, är nu detta icke början till någonting?

— Jo, till en olycka.

— Men är du då befängd? Att en beskedlig karl ber mig gå

in i sin loge, att jag der träffade en underskön flicka, att jag blef

kär — ä’ allt det der en olycka?

— Det blir, — nå flickans namn?

— Ja, ser du, känner du historien, så vet du att det fordom i

denna goda stad varit flera stycken herrar Sforza.

— Ja.

— Och flickan är en afkomling af dessa i rätt nedstigande linie;

hon heter Fransisca Alboni — är rik, vacker -— en främling här

liksom jag — rest hit för sitt nöje, för att se Domen, la Scala — allt

med ett ord, och dessutom för att andas samma luft som sina förfäder.

— Och vidare?

— Jo vidare, jag lår besöka dem.

— Lyd mitt råd — låt bli.

— Vi få se — god natt med dig, yttrade Felix, tydligen utan

att bry sig om sin väns varning, och gick in i sitt rum.

Gerhard satt länge försänkt i tankar; ändtligen steg han upp,

gjorde några slag på golfvet och suckade: Gud låte oss en gång

åter komma hem; detta slutar aldrig väl.

*

III.

De begge resande, Signor Albonl — den sköna Fransiscas

farbror — och hon, hade inlagit några rum i ett af stadens tomma

palatser, som nu uthyrdes, under det att egaren i Wien uppvaktade,

vid kejsartronen, och sökte lyckan på norra sidan om Alperna.

I den stora salen brann en alabasterlampa i taket, och spridde

ett halfdunkel öfver rummets tunga prakt. De begge unga voro

ensamme, ty Felix hade mutat portvakten och betjeningen, och fick

derföre veta när Signor Alboni var borta. Det första besöket hade

förskräckt Fransisca; men då detta aflopp lyckligt, så fruktade hon

mindre än förr — och när fruktar väl kärleken? Felix var ock alltför

mycket ridderligt sinnad att gifva den unga flickan orsak till

misstroende eller fruktan, och hon, ännu blott ett barn, fader- och

moderlös, utan stöd i hela verlden, utan förtroende till sin farbror, som

var lika inbunden som artig och förekommande, slöt sig derföre

med hela oskuldens hängifvenhet till den öppne, hjerteglada nordbon,

som i rang var hennes like.

— Men ni är ej glad i afton, bästa Felix, yttrade hon vid ett

af dessa hemliga möten, ni ser så sorgsen ut, — säg Fransisca

orsaken till er förstämning.

Felix smålog: Jag vet ej någon orsak, men en har jag; säg,

älskade Fransisca, vill ni följa mig till mitt land?

— Jag far icke, man skall aldrig tillåta det.

— Men hvad hindrar?

— Min tro, sade den sköna flickan, och slog ned ögonen.

— Er tro, sköna Fransisca? Jag vill ej tvinga er tro,

undantagandes om ni icke tror mig.

En blick blef svaret — en blick full af tro och kärlek.

Felix tryckte hennes hand till sina läppar. — Således ej -er tro —

hvad hindrar er att bli en baronessa Ankarsljerna, fastän namnet är

svårt att uttala?

Fransisca dröjde med svaret; men Felix såg en tår långsamt

bana sig väg under de långa ögonhåren.

— Hvad, Fransisca, för Gud, för alla helgons namn, tala —

tala då.

— Min Onkel — jag är rik, han fattig — han tillåter ej.

— Ni rik? — i^å väl, jag har nog, låt honom behålla sin

rikedom.

— Nej, nej —• nej — upprepade flickan och kastade en af fasa

blandad blick på Felix.

— Hvad?

— Jag kan, Jag kan ej tillhöra er, ädle främling, sade hon och

uppreste sig — nej, jag kan ej — jag får det ej — nej — nej —

hvarför bär ni denna blå uniformen, hvarföre?

— Det är min uniform, jag måste vara blåklädd — det är vår,

det är Sveriges nationalfårg.

— Ha! — nej — nej — gå, fly — tänk ej på mig, återtog

hon och höll handen för ögonen — nej, fly, ni gör mig — er —

nej, fly — här vakar en olycka öfver oss, ett hemskt öde.

Felix studsade; det var ej mera Gerhards kalla förstånd, det

var en älskande, oskyldig, barnsligt glad flicka, som nu med fasa

uttalade samma spådom. — Men ni gör mig förtviflad — tala,

älskade — tala — drif mig bort — gå, jag skall fly er; men säg

orsaken, säg: hatar ni mig?

Fransisca smålog bittert — hon darrade häftigt. — Nej, suckade

hon slutligen.

— Hatar ni mig icke?

— Felix! Felix! hvarföre frågar du mig så? — fly, jag älskar

dig--evigt, hviskade hon långsamt och ville gå.

— Nej, Fransisca, så skola vi ej skiljas — ni dödar mig genom

det dunkel, i hvilket ni lemnar mig — gif mig ljus — låt mig

åtminstone få veta, hvad som på en gång stöter mig tillbaka i

hopplöshet — och detta just när jag hoppades som mest?

Fransisca studsade — hon besinnade sig och satte sig åter. —

Felix knäföll framför henne — hon var blek — men hon tycktes

lugnad. Ni skall le åt det skrockfulla barnet, sade hon; men så är

det ändå. — Har ni sett familjen Sforzas vapen?

— Ja.

— Hvad föreställer det?

— En blå orm, som slukar ett rödt barn.

— Ja.

— Skulle jag vara den blå ormen, frågade Felix leende — och

ni, sköna Fransisca, det röda barnet?

. — Ja.

— Men betänk ....

— Bästa Felix — det är ej möjligt att betänka en gammal

slägt-sägen; antingen är allt gyckel eller också återstår möjligheten — jag

vet ej; men, ser ni, sagan lyder så här: — Ar efter Christi börd

1476 blef Galiazzo Maria Sforza, min stamfar, mördad. Han trodde ej

på ammsagor; men eljest var han spådd att dö för mördares hand.

— Det var ej svårt att spå, inföll Felix, han var ....

— Låt vara, afbröt Fransisca, att han förtjent sitt öde; men vi,

vi, hafva vi, som följt honom, förtjenat samma förbannelse som han?

— Nej — den är också nu slut.

— Nej — nej! Ett af offren för hans grymma vällust mördade

sig i hans egen närvaro; — då dolken satt i hennes bröst och hon

rosslande kämpade med döden, sade hon: — Galiazzo, kom ihåg den

blå ormen i ditt vapen — den skall en gång sluka ett blödande barn

— den sista Sforza, den sista, i hvilken ännu en droppa af ditt blod

flyter — först sedan är förbannelsen löst.

— Och detta tror ni?

— Ja — och nej; men jag fruktar det — farväl, Felix —

farväl! ropade hon halft förtviflad och störtade i hans armar.

I detta ögonblick upptäckte de att de ej voro ensamme — den

gamle hustjenaren Marco, som mottagit Felix’ guld och släppt honom

in, väckte med ett slag på axeln dem begge ur berusningen, sägande:

Marchesen är nära — fly!

*

IV.

Tant Margreta tystnade några ögonblick, under hvilka vi

bemödade oss att utfundera utgången. Nu är det då temligen säkert, tant,

att Felix Ankarstjerna helt simpelt enleverar den vackra fröken och

så vidare.

Tanten återtog tråden af sin berättelse. Efter detta ögonblick,

fortfor hon, var det ej mera möjligt för Felix, att åter få träffa

Fransisca. Han vandrade hvarje afton ut ensam, ty han vågade ej

anförtro Gerhard en enda stafvelse om hela saken — han gick således

ensam; men han kunde ej märka ens en skymt af ljus i det gamla

marmorpalatsets höga fönster. Det tycktes vara utdödt.

— Äro de borta, har hon flytt och hvar äro de väl? ty att de

skulle göra resor, det berättade man mig. Han fortsatte dock hvarje

afton sin vandring omkring det stora palatset; men utan att vinna

något annat än då och då en regnskur, hvars slut han måste afbida

i någon portik. Det var en mörk afton han af denna orsak hade

insmugit sig i portgången till en hög mörk byggnad, hvars bestämmelse

han ej hade reda på. Intet enda fönster sågs åt gatan, och det

djupa porthvalfvet var lågt och nedtryckt samt stängdt med en

jernbeslagen port. Regnet prasslade ned från rännorna på gatan, som stod

som en sjö. Felix hade stått der länge för att afbida det obehagliga

naturfenomenets slut, då hans uppmärksamhet plötsligen väcktes af

steg innanför porten. Straxt derpå vreds en nyckel i låset och

porten öppnades. Tvenne personer, begge insvepta i kappor, kommo

ut och låste porten. Låt oss få ljus, hviskade den ene, och i ett nu

upplystes gatan af skenet från en blindlykta, hvars lucka blifvit

öppnad. Bra, tänkte Felix — det är rätt godt att ha en gnista ljus då

man skall vada i vattnet — alt vänta här längre lönar ej mödan.

Tänkt och gjordt, och han följde den lilla ledstjernan, hvars ljus

afspeglade sig i vattufloden. Han gick tätt bakom de begge mörka

figurerne utan att höras, emedan vinden och regnet lågo emot och

hindrade detta.

— Planen har således lyckats? yttrade den ene.

— Ja.

— Och hon måste således —

— Hvem? och hvad? tänkte Felix; ty han var nu uppmärksam på allt.

— Således i öfvermorgon kommer hon till de fromma systrarne,

och medför en god hemgift i juveler.

— Men guldet?

— Delas naturligtvis, eljest så.

— Naturligtvis — hon blir emellertid en ganska skön kyrkans

brud. — Hvad säger hon?

— Hon gråter; men den heliga jungfrun skall styrka henne.

Nu igenkände Felix rösten, det var signor Albonis. Det är hon,

tänkte han, således i morgon — i kloster — jag förstår.

— I morgon afton stannar vagnen utanför er bostad.

Nu voro de vid palatsets port.

— Kom ihåg, tre pisksmällar är signalen, då för ni himlens brud

ner, — brudskatten bör vara med, enligt förteckning.

— Ja.

Porten gled upp, och den ena gestalten försvann. Den andra

fortsatte sin väg, och Felix följde efter på afstånd för att ej bli röjd.

— Det bli vi två om, mumlade han vid sig sjelf, då gestalten

försvann i jesuiterkollegium.

Felix gick hem, han talade om likgiltiga ämnen med Gerhard,

som lånat hem manuskripter och satt fördjupad i deras studerande.

De skiljdes åt, utan att knappt ha vexlat ett ord.

*

V.

Påföljande afton stod, så snart det blifvit mörkt, en vagn vid

hörnet af nästa gata. — Så snart ett riktigt mörker inträdt, körde

den fram för dörren, och tre skarpa pisksmällar hördes klatscha, så

att det gaf eko i byggnaden. Efter en stunds väntan öppnades

porten, och ett par personer kommo ut.

— Lösen, min vän? frågade den ene.

— Den heliga jungfrun — S:ta Maria immaculata.

Den frågande ryggade tillbaka.

— Hvilken landsman är du?

— Född i Schweiz.

— Godt, stig in, Fransisca — det lönar ej mödan att göra

motstånd, mumlade Signor Alboni — då ni vill fly med en kättare — så

— in. Han upplyftade den halft vanmäktiga flickan i vagnen, och

steg sjelf in efteråt. Knappt hade han lyckats att draga in benet,

förrän vagnen satte af i starkt traf utåt gatan — i ett nu var den

förbi den heliga obefläckade jungfruns mörka helgedom, och skyndade

genom Milanos gator under ett ovanligt buller, som hindrade alla rop

att höras, särdeles som kusken sjöng en visa, och en karl bakpå

en annan.

Så fortsattes resan öfver en timma. Då vagnen stannade, ville

den deruti sittande herrn stiga ut; men hindrades af en karl, som

ställt sig på fotsteget och tilltäppte hans mun med en näsduk. Snart

voro nya hästar förspända, och nu bar det af uppåt bergstrakterna,

— då det dagades, sågos Alperna nära. Midt i farten, då de

resande voro ute på vida fältet, stannade vagnen, den okände kusken steg

fram och slog upp vagnsdörren. — Se så, bäste signor, gå nu till

ert kära Milano och berätta så väl de heliga fäderna, som alla de

obefläckade jungfrur, att ni fått taga er en liten motion. Den talande

var Felix, som med dessa ord fick tag i Albonis arm och något

ovarsamt drog honom ut. — Se så, herre — gå nu, eljest vet jag

ej om det blir allvar af — se så. Signor Alboni, blek af fruktan och

raseri, sade ej ett ord; han fann ej ens mödan värdt att vädja till

Fransisca, som lik en döende satt och stirrade framför sig, som det

tycktes, utan medvetande.

Efter detta korta afsked, kastade Felix sig inuti vagnen, och

kusken körde. Om aftonen stannade vagnen vid det sista värdshuset

på södra sidan om Alperna. En vägvisare och mulåsnor anskaffades,

och resan fortsattes. Felix hade småningom lyckats att förklara

händelsen för den förskräckta Fransisca, som nu öfverlemnade sig åt sitt

öde, och satte sig upp på mulåsnan, med en djerfhet och säkerhet,

som förvånade och gladde Felix. Jag har som barn fått lära mig styra

dessa beskedliga djur, sade hon, med ett fogligt småleende, och

under samtal fortsatte de vägen uppåt bergen; men en annan än den

vanliga.

Solen var ännu uppe på bergshöjderna; men mörkret började

sprida sig öfver Lombardiets bördiga slätter. Då stannade Fransisca

sin mulåsna och kastade en afskedsblick på sitt herrliga fädernesland,

der allt andas lycka — utom menniskorna. ”Farväl, Italien! farväl,

minnenas land!” suckade hon och betraktade med tårade ögon för

sista gången sitt fädernesland. — Ack! den blå ormen har röfvat med

sig ditt blödande barn; men, tillade hon modigare, tärningen är

kastad. — Huru långt är det till Schweizergränsen?

— Knappt en half mil, signora, svarade föraren.

— Således äro vi der fria.

Det var midnatt då de resande nådde gränsen, hvilken följde en

bergbäck, som slingrade sig genom en vild dal, som uppåt

begränsades af ett gletcherfält. När de öfvervadat bäcken, föll hon på knä

och bad; — det varade länge — ändtligen steg hon upp, kastade sig

i sin älsklings armar och sade: Felix, för mig nu hvart du vill —

jag följer dig till polens isar, i lifvet och i döden — jag är ej

italienska längre, jag är din — jag är svenska.

Påföljande dag voro de i ett schweiziskt värdshus i säkerhet

för alla efterspaningar.

— Men hvar har du kläder? frågade Felix bekymrad sin fästmö

då han nu först märkte att hon alldeles icke var klädd för en resa.

— Kläder? — jag har inga — jag har endast med mig ett litet

skrin, sade Fransisca — det är låst — det är klostrets; hon kastade

en frågande blick på Felix. Jag trodde, sade hon, att det var mitt

juvelskrin.

— Det måtte väl vara dina juveler, om jag förstår rätt, yttrade

Felix och bröt upp skrinet med en knif. — Riktigt, det var fullt af

juveler, alla tillhöriga Fransisca.

— Här är min hemgift, Felix, ropade flickan och tog i handen

elt dyrbart halsband, som glittrade af ädelstenar; — ser du, det har

tillhört min mor, är ett arf i Sforzas slägt — den sista skall bryta

ut juvelerna, — ser du det blödande barnet af rubiner och den blåa

ormen af safirer — ser du — de skola först sprängas sönder ifrån

hvarandra, blodets och trohetens färger skola ej vara tillsamman.

— Men kärlekens och trohetens, Fransisca, anmärkte Felix och

slöt henne i sina armar.

*

VI.

— Och magistern, han satt och läste i godan ro, anmärkte jag.

— Det varade ej länge; han reste så snart han fick veta af

händelsen, som blef en saga i hela Milano, i hela Italien, och väckte

en alldeles förskräcklig harm hos hela presterskapet och i sjelfva

den Romerska Curian.

Han hade röfvat, hette det, bort ett henne i from afsigt lemnadt

heligt relikskrin, i hvars lock, under glas, en bit af krubban i

Betlehem var förvarad tillika med en af Frälsarens skoremmar. Hela den

rättrogna kyrkan kom i harnesk, och pöbelns raseri, hade troligen

brutit ut öfver den stackars magisterns oskyldiga hufvud, om han ej

i hast rest. Som man vet är presthat det ilsknaste af allt hat, och

man stadnade således ej vid blotta klagomål; man tvärtom gjorde allt

för att, om möjligt vore, uppfånga den flydda, och således utgick bref

och lysningar efter den brottsliga helgerånerskan Fransisca Alboni.

Följden af alla dessa bemödanden var, att Felix och hans maka tvärt

igenom Tyskland flydde till Holland och derifrån till England, för att

der gömma sig undan den första stormen. Der, i verldshandelns

hufvudstad, der det rörliga lifvet och framåtskridandets hastighet lemna

allt grubbel, all dimma, som hvilar öfver kontinenten, efter sig,

liksom den lysande kometen, hvilken, sjelf klar, skyndar mot solen,

blåser sig sjelf ren i den skarpa vinden, men lemnar en svans af

rök bakom sig; — der voro de i lugn.

Den gamle baronen, som missbilligade sin sons obetänksamhet,

måste ändå göra nödvändigheten till en lag; men han hade likväl

den smärtan att berätta sina barn, att de ej kunde vara säkra i

Sverige. Regeringen der var då som bäst beroende af franskt guld,

och franska ministern hade anmält förhållandet och å hans

alldrakristligaste majestäts vägnar begärt upprättelse, ifall den brottsliga

skulle anträffas i Sverige. Detta förhållande fortfor tills Gustaf den

III anträdt regeringen och lyckats genom ett slag förstöra den usla

styrelsen, som i frihetens namn förtryckte kung och folk. Vid

samma tid afled gamla baronen utan att hafva återsett sina barn. Den

ende, som var närvarande vid hans dödsbädd, var magister Gerhard,

som förseglade hans testamente och mottog, som en trogen vän, den

gamles sista befallningar. Öfvergif dem aldrig, Gerhard — var deras

stöd, deras förstånd, deras vän, och — tillade den gamle —

uppfostra äfven Adolf, min yngsta son, lär honom gudsfruktan,

måttlighet och mensklighet. Detta var den gamles sista bön.

— Det var en slug beräkning af signor Alboni, sade Felix. Det

var han som inledde vår bekantskap, för att sedan få ett skäl att

sätta dig i kloster, älskade Fransisca; nu är all fara förbi, vi flytta

hem till mitt land, der en ädel och kraftfull kung fattat spiran. Felix

var en af dessa, som med värma tog del i allt, och som hans far

tillhört det undertryckta partiet — det vill säga det, som alltid blir

undertryckt af passionernas kamp om herraväldet, det fosterländska

och ärliga partiet, så hade han från barndomen fattat ett djupt hat

till partivälde i allmänhet och ett svenskt isynnerhet.

Han ökade således vid sin hemkomst massan af Gustaf den III:s

blinda beundrare; men fick en vink att ej visa sig vid hofvet,

emedan Gustaf ej ville öppet trotsa sina vänner i södern.

Felix och Fransisca satte sig således ner i en aflägsen provins,

och lefde några lyckliga år i glömska och tysthet.

*

VII.

Stöten i Fahlu grufvor var klart upplyst af mångfärgade lyktor,

som i festoner och klasar hängde öfver djupet. En ofantlig

menniskomassa hade samlat sig omkring grufvan och i grufstaden; öfverallt

sken eller ljus, öfverallt hvimlade det med festligt prydda menniskor,

som under skratt och skämt strömmade upp och ner eller tyste stodo

och betraktade uppfordringsverkets oupphörliga arbete; men de

gnisslande hjulens buller öfverröstades af folkhvimlet.

— Jag ville ändå en gång se den store konungen, sade en

yngling stödjande sig på Felix Ankarstjernas arm.

— Tyst, din röst röjer dig, Fransisca, — oaktadt din

förklädning; — äfven din utländska accent gör, att man fäster

uppmärksamhet på oss.

— Ja, du har rätt, Felix, hviskade Fransisca, som förklädd vid

sin mans sida trängde sig fram genom de böljande hoparne för att

se den konung, som då afgudades, sedan hädades och ännu på långt

när icke fått rättvisa. — Tyst, kungen kommer! hörde man i hopen,

och alla trängde sig närmare gruföppningen, der man uppställt en

spalier af soldater för att lemna plats åt majestätet. Han steg af och,

följd af sin svit och ställets auktoriteter, nedsteg han under folkets

hurrarop och musikkorpsernas musik i schaktet.

— Jag är gammal vän med gruffogden, sade Felix, och har så

lagat, att du skall få se det inre af grufvan; men jag kan ej följa

dig dit ner i den klara belysningen; man skulle igenkänna mig —

och du vet att . . . .

— Konungen ej kan se oss, inföll Fransisca. Nå väl — vår

hederlige Gerhard blir nu mitt beskydd, tillade hon hälften sorgset,

hälften skämtsamt — och nu lemnade hon sin arm åt den trogne

vännen, som för tillfället hade klädt sig efter dåvarande mod, — en

drägt som långt ifrån illa klädde den magra mannen.

Gerhard gick fram till stigarn, som hade vakten vid

gruföppningen och uppvisade en lapp, hvarpå gruffogden skrifvit: ”unga baron

Lichten med sin informator har mitt tillstånd att nedgå i grufvan.”

Spalieren öppnades och Gerhard och Fransisca skyndade att laga

plats i en gruftunna, som för tillfället var klädd med siden och prydd

med blommor. Det väldiga uppfordringshjulet började gå och de

resande sjönko allt djupare ned i schaktet.

Under sig sågo de en hel verld af mångfärgade ljus och öfver

dem slöt sig småningom dagöppningen, och de lampor, som prydde

väggarne i ”stöten,” blandade sitt ljus med hvarandra till utseendet

af en brokig vintergata. Nedifrån grufvans djup hördes bergskott

efter bergskott dundra genom gångarne och söka en utgång till den

öfre verlden genom schaktet. Ändtligen slannade tunnan på fast

mark och nu skedde nedstigandet på stegarne ända till djupet af

gruf-van. Hvilken anblick! de långa gångarne, de stora salarne, som

århundradens flit utholkat i klippan, voro upplysta af lampor och

facklor. Öfverallt, på vissa afstånd, stodo grufarbetare med sina facklor,

som stenstoder i de djupa gångarne. Från alla sidor strålade ljus,

och i bottnen af kungssalen glimmade ett kolossalt G., ensamt

upplysande det stora rummet med sina genom kronglas brutna strålar.

Konungen och hans svit tågade genom de vidlyftiga gångarne, och

blott få menniskor rörde sig i kungssalen, då våra begge vandrare

kommo dit. Fransisca stannade hänryckt och betraktade det

praktfulla rummet i klippans inre. Hon hade sett St. Peters döme full af

lampor, hon hade sett vaticanen strålande af ljus, hon hade hört den

påfliga sångarskaran sjunga hymner; men allt delta var ett intet mot

den enkla prakten i delta rum och ljudet af en fullstämmig kör, som

sjöng en för tillfället författad sång. Dessa röster kommo som ur

an-deverlden, man kunde ej säga hvarifrån; de tycktes vara öfverallt,

men ingenstädes kunde man upptäcka, hvarifrån dessa högtidliga

koralsånger kommo, från hvalfvet, från jorden, från berget. Fransisca

stannade, betagen af en högtidlig andaktsfull känsla — en som lättare

uppväckes hos katoliken, hvars hela religiösa kult verkar på sinnena,

än på den nyktra lutheranen, som pröfvar mera än han känner.

Plötsligt väcktes hon ur sin berusning af en röst, som på

italienska yttrade: Är du der, Fransisca?

Hon såg upp och signor Alboni stod framför henne, klädd i en

guldsmidd uniform.

Fransisca stirrade på honom, men var liksom fjeltrad af hans

lurande blick, som oaflåtligt betraktade henne.

Magister Gerhard ville bortföra henne; men hon stod qvar —

det var skallerormen, som tjusade sitt offer,

— Och er herr man, hvar är han? frågade ändtligen den

grymme farbrodern — tro ej Fransisca, att jag vill dig illa — nej — jagvet, att din man är af en ansedd svensk slägt — jag finner det

alldeles icke omöjligt, att en ung flicka öfverger sitt land, sin tro.

— Nej, svarade Fransisca med värdighet — icke min tro.

— Nå väl, sitt land och ett tråkigt kloster, för att följa en

hygglig, rik och förträfflig ung man.

— Jag ber er, signor, inföll Gerhard, upphör med edra förebråelser.

— Förebråelser, ack nej — Fransisca vet ej, huru högt jag

älskar henne — hon vet ej huru jag, för alt rädda hennes frihet,

hennes framtid, hennes rykte, ville blott för en kortare tid gömma henne

under den heliga jungfruns beskydd. Således, jag förebrår dig intet,

barn; jag endast vill vara din vän; jag är ju ändå din fars enda bror,

den enda slägtinge du har, den enda i hvilken en droppa af ditt

blod flyter.

Fransisca föll ur sin spänning. I dylika ögonblick vexlar

känslorna så hastigt, att man ej förut kan ana deras gång. Det var

också för första gången efter flera år hon hörde sitt eget språk, det

vackra, herrliga språket, som englarne skola tala. Det var sannt —

den mörka figuren som stod framför henne, var ändå hennes enda

slägtinge — med elt ord, hon lutade sig mot Gerhards axel och

började gråla. — Det går ej an, hviskade Gerhard.

— Ack! sade hon, sedan hon sansat sig — ni förlåter mig?

— Ja, af allt hjerta — jag har åtagit mig en mission till detta

land endast för att försona mig med dig och din man; jag skall helsa

på er — tillåter du det, Fransisca — din farbror?

Under de fester, som följde efter konungens besök i Fahlu

grufva, träffade åter signor Alboni sin brordotter och hennes man.

Det är omöjligt för en i sig sjelf Öppen karakler att länge bibehålla

misstroende och allraminst hat. Felix antog derför hastigt Albonis

förklaringar och att han sjelf till stor del haft orätt, att blott på några

afbrutna meningar döma en menniska som brottsling. Han fann

ganska naturligt, att Alboni af ren tillgifvenhet för sin pupill, velat

undandraga henne en förbindelse, hvars art han omöjligen kunde känna,

och det föreföll alldeles icke ens sårande, om en sträng katholik skulle

hysa mer än betänkligheter i frågan om ett giflermå] med en kättare,

något, som enligt dennes begrepp måste vara både syndigt och olagligt.

Herr Alboni hade framställt alla dessa skäl och tillagt många

andra, som fordom tvingat honom, alt på en tid, inom elt kloster söka

en fristad för Fransisca, och hade blandat dessa framställningar med

så många försäkringar om vänskap, så tydliga tecken på att han

numera ansåg sig upplyst nog att glädja sig åt förbindelsen samt erbjöd

sig att, så snart han återkom till Italien, redovisa för Fransiscas arf,

alt så väl Felix som hon trodde honom. Delta blef dock aldrig för-hållandet med magistern, som varnade, besvor och bad; men allt

förgäfves. Felix skrattade åt hans djupa misstroende, och Fransisca

till och med hade svårt alt tåla, att magistern skulle kunna så

kränkande Ivifla på en Albonis ord.

När således de trenne vännerna reste från Fahlun, följde dem

Alboni på vägen.

— Ack! utropade han ofla; huru skönt är ej delta nordliga land

— hvilken mild värma, hvilka kullar och skogar och sjöar! — Om

jag ej vore gammal ville jag flytta hit och dö i eder närhet — i mina

sista ögonblick omhuldad af min Fransisca, som en gång misskände

mig och ej förmådde inse, hvilken kamp jag måste utslå för att finna

skillnaden mellan Hvad jag ville och borde göra. — Morgonen var

skön; man hade beslutat att tillsammans spisa frukost i det gröna.

Vagnen stannade i en skogsbacke, och man dukade fram, på den

lena mossan i skogen, den lilla måltiden. När allt var i ordning kom

Alboni leende med ett par flaskor i handen. Ser ni? mina vänner,

här äro ett par vänner från Italien, Salernervin, äkta på min ära.

Vi skola dricka försoningens skål i dem. Glas framsaltes — alla,

utom magistern, voro i den gladaste sinnesstämning. Alboni slog i

tre glas, ett för Fransisca, för magistern och sig ur den ena buteljen

och det fjerde för Felix ur den andra. Ingen, utom Gerhard, märkte

denna omständighet, och han kunde ej med skäl yttra något.

— Nu, mina vänner, började Alboni; en mörk misstanka, ett

missförstånd, som hotat slita sönder alla band mellan oss — allt är

nu förbi — vi känna hvarandra bättre, älska hvarandra innerligare än

någonsin förut; — lålom oss i botten tömma en skål för en innerlig

och evig vänskap mellan oss alla; — en skål för er lycka, er frid

och er kärlek. Han klingade med Felix och Fransisca. Då Felix

skulle lyfta glaset till munnen, ropade Gerhard, som det tycktes i ett

öfvermålt af känsla: — Låt den gamle vännen vara med! och med

dessa ord klingade han med Felix så häftigt att glasen sprungo

sönder.

Alboni bleknade; men Felix skrattade och fattade buteljen och

drack ur den.

— Min goda Gerhard tyckte att ett glas var för litet, då jag

drack en så glad skål, sade han muntert och kastade buteljen mot

en sten, så att glasbitarne flögo omkring. Nu alla glas i kras, så

var den tidens lösen — och så skedde också här. — Gerhard har

gifvit exemplet — lefve vår hederlige Gerhard; men du är så blek,

Gerhard — nå, mår du illa?

— Herr Gerhard gick miste om vinet, yttrade Alboni, — jag

försäkrar alt ett glas vin, äfven i dessa klimater är godt. Man skäm-tade länge, tills ändtligen Alboni återvände till Fahlun, och våra

resande fortsatte sin väg hem.

— Huru smakade vinet? frågade Gerhard Felix då de på aftonen

vid första nattlägret voro några ögonblick allena.

— Bra Gerhard, hur då?

— Du bör fråga en läkare — jag misstänker.

— Der ha vi det — kanske gift? Nåh, del är kostligt, ha, ha,

ha! — nej, bäste Gerhard, nu yrar du; — det är godt och väl att

du håller af mig, men min Gud, du vill vara en riklig far för mig —

en förmyndare — och jag mår förträffligt.

— Det är möjligt, att jag misstar mig, — Gud låte så vara,

sade Gerhard.

— Ja, käre Gerhard, du misstar dig — du är beständigt full af

mörka aningar. Du sitter för mycket slilla, blodet blir ijockt och

stockar sig; — du skall ta dig rörelse, gå på jagt, fiska, promenera

och umgås med menniskor i stället för med böcker; — men för all

del, röj ej dina misstankar för Fransisca; —ack! nu först är hon

rikligt lycklig.

*

VIII.

Påföljande vår hördes en entonig ringning från Götlunda

sockenkyrka — det var på qvällen och dess alla fönster voro upplysta —

orgorne brusade och en procession fyllde långsamt kyrkan, der i det

slarkt upplysta choret en kista stod på ett utbredt bårkläde.

Alla bänkar voro uppfyllda af nyfikna menniskor, som skulle se

på högtiden.

— Det var ändå, yltrade en bondgubbe, synd om vår baron;

han var beskedlig och gladlynt han, utom på sista liden.

— Ah, Herre Gud, han var som en rigtig hamn — som en

skugga, han rent af tärdes bort och förtorkade som en blomma, som

vissnar. Fort nu — hm, hvilka äro de som bära?

— Officerare, vet jag, med plymer i hatten — och släpande

sablar — och den der — jaså, det är bror hans, löjtnanten, som går

i sorgen, och den andre?

— Jo det är magistern.

— Hvad är han för en, egentligen så att säga?

— Jo si, menade en gumma, visst säges något.

— Hvad då?

— A jo, hade lyckan varit god, så hade han varit baron,

han också.

— A för tusan, inte är det så.

— Ja, inte vet jag; men inte vore han så godt som herre i

huset, om han inte vore slägt.

Processionen nalkades altaret. Magister Gerhard gick med

blicken häftad på golfvet, men ingen tår fuktade hans allvarliga öga.

Löjtnanten deremot gret som ett barn.

Ceremonien var höglidlig, då presten till den eviga hvilan

invigde stoftet efter baron Felix Ankarstjerna, som dödt vid trettio års

ålder, i blomman af sitt lif, af svaghet, förtorkad, utmärglad som en

gubbe. ”Underlige äro Guds vägar,” suckade några fromma åhörare

— ”underliga och outransakliga.”

Friherrinnan satt stum af sorg — hon talade intet, tänkte intet,

kände nästan ingenting. Hon hade hoppats allt af vårluften — den

hade kommit, svalorna qvittrade redan på takåsen, vildgässen hade

flyttat lärigre åt norr, alla träd stodo i sin första grönska — och just då.

Sorgen verkar som elektriska slag, hvilka, då de gifvas i små

stötar, kännas och göra smärta hvart och ett för sig; men då ett

enda häfligt gifves, tillintetgör det för någon tid all känsla, allt

medvetet lif. I en sådan ställning var nu Fransisca.

Magister Gerhard, denna menniska, som aldrig vetat, hvad fröjd

ville säga — bibehöll dock, äfven i de förskräckligaste ögonblick, hela

sin själsnärvaro.

Han föranstaltade genast om, att friherrinnan skulle resa utrikes

för sin helsa — han lemnade de för egendomens försäljning nödiga

dokumenterna, undertecknade af friherrinnan — hon lät behandla sig

som ett barn, och han begagnade hennes halfmedvetna tillstånd, för

att skydda henne för förföljelse från Albonis sida.

Den redovisning, som Alboni lofvat, hade ej ännu blifvit färdig,

och i sanning, den skulle blifva svår att göra. — Emellertid var det

nödigt att fly undan så väl hans förföljelser som hans smicker.

Sålunda, en månad efter dödsfallet, reste friherrinnan från sin

fristad, och vägen togs till kusten. Stackars friherrinna, sade folket,

då den tillslutna vagnen rullade bort — här kunde hon ej längre

blifva, sedan hon mistat det käraste, hon hade.

Vid denna tid köpte då varande löjtnanten, baron Ankarstjerna,

Remminge med underlydande — och elt år derefter uppenbarade sig,

straxt efter herrskapets hitflyttning, den ”grå mannen.”

*

IX.

Jag var på Remminge i tio år, fortfor tant Margreta, jag var der

i tio år, utan att blifva invigd i hemligheten. Emellertid hade man

troligen på denna tid lärt alt känna min karakler, eller också behöfde

man mig: — med elt ord, friherrinnan intog mig i hemligheten, och

berättade ofvanslående om sin olycklige svåger och svägerska. Jag

har ofla velat berätla er det; men Gerhard har förbjudit det ända

tills nu. Händelsen är följande:

— Del måtte väl ej hänga ihop, inföll jag, med hvad en gosse

påslår sig hafva selt?

— Jo.

— Du har således hört det, bästa Margreta?

— Ja och nej.

— Huru lyder din saga?

s— Jo, en gosse, Petters i Hullet vildbasare till son, hade

observerat ett skalbo i en af de höga almarne, som slå straxt innanför

trädgårdsmuren. Visst fruktade han spöken, men älskade mera alt

få skalägg, och vågade försöket. Han klättrade med stor möda

uppför muren, fick tag i en gren och lyckades alt få fotfäste i trädet.

Han triumferade som bäst, då han på afslånd fick se tvenne

svartklädda fruntimmer, som, åtföljde af Magister Gerhard, promenerade i

trädgården. Nu gällde Gerhard för en slags trollkarl, och pojken

trodde att han spatserade ihop med några redan aflidna personer —

gaf till ett anskri, och nära nog störtade ur trädet på muren, och i

ett hopp i marken utanför. Han skadade sig icke, och man Iror nu

alt gasten ställt till allt del der.

— Godt, ingenting vidare — men del är ändå nödigt, säger

Gerhard, att ej låla trädgården vara en så mystisk ort som förut. Vi

skola gå dit in, så att folket ser det — och Margreta har sett —

en vanlig trädgård, ingenting annat.

— Men — lefver friherrinnan ännu?

— Ja — ja, barn, men — men, snart måste ändå gallerporten

öppnas och den gamla gästen flytta derifrån — hon är mycket sjuk.

Enligt öfverenskommelse spatserade friherrinnan och jag

dagligen i den lilla trädgården, och ryktel om de tvenne fruntimmerne i

sällskap med Gerhard reducerades snart till, att vi begge gått der,

således inga spöken.

— Men hvarföre, frågade jag, behöfde väl friherrinnan Fransisca

på detta sätt gömma sig?

— I början derföre, atl Alboni verkligen arbetade på att få

henne tillbaka och troligen lyckats, om ej Gerhard undandragit henne

alla forskningar. Eli helt år reste han och hon på Kontinenten, i

England, Skottland och slutligen Irland. Under delta år förlorade

Alboni alla spår, och märkte, att man ej lät ertappa sig — han nöjde

sig således med alt slippa göra reda. De resande dröjde länge iIrland — det är ett katholskt land, och Fransisca återfick småningom

mera själslugn inom en rättrogen, fattig familj, der hon bodde. När

hon reste, medtog hon elt af deras barn, en flicka, som alltsedan

varit hos henne. Fransisca ville helst gå i kloster; men kunde ej, som

helgerånerska, göra det i den katholska kristenheten, utan all få

in-dulgens af den helige fadren — nog af, hon ville lefva osedd, glömd,

endast sysselsatt med andaklsöfningar och betraktelser — och Gerhard

beredde henne här en sådan fristad — stackars gubbe! han har

förspillt ett helt lif endast för att tjena två menniskor, endast för alt

vara trogen i döden.

Mot vintern, då redan snön låg på marken, fann jag en dag

friherrinnan i lårar och baronen sysselsatt att trösta henne.

— Tacka Gud! att hon fått frid, sade han, tacka Gud! men

stora tårar i ögonen visade att han var djupt rörd. Jag stadnade utom

dörren.

— Kom, Margreta, snyftade friherrinnan — det är slut — slut.

— Således?

— Ja — det ur slut — och vi fingo ej kalla läkare — nej —

hon förbjöd det.

Alta dagar derefter voro baronen, friherrinnan och jag, sent på

aftonen, samlade, då vår hederliga själasörjare inträdde.

— Välkommen — tack! evig tack för er tystnad, bästa prost,

— bästa vän, sade baron och omfamnade honom — nu skall ni

inviga henne till grafven. — Hon trodde väl ej som ni, men hon

älskade och bad; — tror ni ej alt hennes böner gingo till Honom

der-uppe, som dömer kärleksfullt öfver sina barn?

— Ack, baron, yllrade prosten — låtom oss ej sirida om

denna fråga — den döda vet nu bättre än vi, huru det verkligen är —

ack! hon inser nu den oändligt lilla skillnaden, som finnes mellan tro

och tro, mellan hopp och förtröstan. Lålom oss gå.

Med dessa ord gick han ut, och vi gingo efter. Den tröga gal- .

lerporten knarrade. Under djup tystnad vandrade vi genom den

gamla trädgårdens mörka gångar, der nu de gulnade löfven kastades

omkring af höstvinden, och nalkades det gamla lusthuset, hvars

fönster voro upplysta af elt malt sken.

Vi inträdde (det var första gången min fot beträdde tröskeln),

och kommo i ett slags förmak, svarlklädt med kläde, broderadt med

hvila stjernor och kors. Delta var ett egenhändigt arbete af gamla

friherrinnan. Längst framme i rummet stod en öppen kista och i den

en sofvande qvinna, med det silfverhvila håret i lockar omkring den

bleka kinden. Ännu kunde man, oaktadt ålderdom och död, röja

spåren af den sorts skönhet som aldrig förgår. Vid kistans fölterstodo gamla friherrinnans sällskapsfruntimmer: Jacoba 0’Maccy, en

blek, temligen lång gestall och, bredvid henne, magister Gerhard, i

sin skiffergrå drägt, sina blanka stöflor med loffsar.

Prosten verkställde jordfästningen, och Jacoba, med tillhjelp af

Gerhard, tillskrufvade locket. Jag kunde ej märka ett drag af

svårmod på den grå mannens ansigte. Så säker var han om elt återseende.

Några veckor derefler rullade en likvagn vägen fram till

Göt-lunda kyrka. Vintervinden hven skarp och hotande, och blotl

albru-tet hördes de små landtklockornas klagan. I en efterföljande vagn

åkte baron, magistern och Jacoba. Den olyckliga Fransisca Alboni,

den sista i hvars ådror en droppa af Galiazzo Sforzas blod flöt,

hvi-lar på Götlunda kyrkogård bredvid sin Felix, och på grafstenen, som

baronen låtit sälta på grafven, står: Hår hvilar Felix Ankarstjerna och

hans maka Fransisca Alboni — men under namnen står symbolen i

Sforzas vapen, en orm, som slukar elt barn; — dock, öfver den står

der ett ankare, hoppets, och öfverst en stjerna, ljusets symbol.

— Men hvar blef magistern af, tant Margret? och den

irländska flickan? frågade litet hvar.

— Den irländska flickan återvände hem till Irland och magistern

fick ett litet torp att bo uppå. Der lelde han i några år, lika

obemärkt och indraget som förr, men ändå beständigt ett föremål för de

kringboendes uppmärksamhet, som dock ej tycktes besvära honom;

— tusende historier gingo i svang om honom, att han var i lörbund

med hin onde, alt han var Svedenborgare, katholik eller någonting

dylikt; ty det kan verkligen för massan af folket vara detsamma. Den

gör sig ej reda för skillnaderna, utan ålnöjer sig alldeles förträffligt

med ett blott namn — ett ljud, som den sätter i stället lör ell

begrepp, en åsigt.

— Men var han icke kalholik? frågade jag.

— Jag vet icke; när han dog, fann man i hans gömmor ett

krucifix med underskrift: ”Kristus är mitt lif och döden är min

vinning,” skrifven med magisterns ordentliga, fina, petiga stil; men om

han varit katholik så--

Tanten tystnade.

— Hvad då?

— Jo, — tilläde hon — då hade han blifvit landsförvist om han

ej velat hyckla sig vara lutheran, — ty, sade hon skrattande, dygden

belönas och broltet straffas här i landet. — Det der skulle kunnat bli en hel roman, började en.

— Nå, är det icke? —

— Men en roman skall vara lång, flera delar och häflen, bör

upptaga en bouppteckning öfver hvad hvarje förekommande person

eger, är och kan blifva — med ett ord en teckning icke ur lifvet,

ulan om lifvet — och gudnås den, som målar sill eget land, han har

afsigler, han har tendenser bevars, hvaremot, om man målar andra

länder, man icke har någon tendens; man trampar då ej sina egna

värda medborgare på tåspelsarne — utan andra, och det kan tålas;

det förstör ej konsten, det afbryter ej den äkta konslnjutningen att

ligga baklänges i en soffa och läsa, utan. att igenkänna en enda

sanning, — men likväl, tant, ni med er erfarenhet — tala om något dylikt.

— Ja, — anmärkte kaptenen, — kusins berätlelse har satt oss i

ett dystert sinnelag — vi behöfva få något gladare.

Tant Margret, som långt ifrån var dyster, skrattade och sade:

— Nå, då skall jag tala om för er om

Mimmi.

— Jag hade nyss flyllat till W—stad der jag icke kände .mer

än några få familjer, började tant Margreta. Jag var der i samma

egenskap, som förut på Remminge, hos öfversle von Sallern.

Öfver-sten var omkring fyrliofem eller femtio år, hans fru blott några och

tjugu. Det är klart att när en gammal ungkarl inträder i giflermål —

har han mycket qvar, som påmiuner om hans vilda lillslånd. En

ungkarl vexer fri i marken, och då han gifter sig, inflyttar han i en

trädgård, der han måste underkasta sig en viss uppulsning, som

der-utanför ej var nödig, till och med skulle skadat hans originalitet.

Öf-versten hade sina vanor, som lilla frun hade svårt att få bort, och

dessa försök, som dels lyckades, dels strandade, hade med sig både

obehag och löje — både vedermöda och glädje. Öfverslen var en

rättfram karl, utan verklig bildning, men med en hjertlig godmodighet

i hela silt sätt alt vara. Då han nu falt fru och våning och dessutom

penningar med frun, så måste hans lefnadssätt förändras. Han var

förut en stark rökare och brukade gulaktiga gardiner i sitt rum; nu

måste de vara hvita. Han blef oupphörligen besvärad af pigor, som

skurade, satte upp gardiner och torkade damm, fastän han hundrade

gånger på sin salighet försäkrade icke allenast alt han sjelf mådde

mycket bra med gula gardiner, dammiga tafvelramar och ett golf som

ej var snöhvilt — hvarom dessutom ingen, som förul känt honom,

tviflade, — ulan att del ganska väl gick an att en f. d.

öfversl-löjt-nant, som fått öfversle afsked, utan alt blygas kunde bebo sålunda

utslofferade rum. Men allt delta halp icke det allraminsta. Öfversten

befann sig som om han flyttat in i ett maschineri, der hvarje pjesgjorde sin tjenst och arbetade till trots mot alla protester, och ändå

var han lycklig och skrattade åt sina små besvärligheter; ty, på det

hela taget, öfversten tyckte rätt mycket om alt ha prydligt omkring

sig, endast delta kunnat gå på samma lättj* melhod som i tusen och

en natt, att osynliga féer, utan buller, utan bång och rumförvisning

för herrn i huset, gjort allt det der, som nu, verkställdt af menniskor,

blef en smula besvärligt. Öfverslinnan var en treflig och glad

menniska. Hon egde förmågan alt styra och ställa allt på det bästa,

göra allt lätt och så litet obeqvämt som möjligt, och detta gjorde att

öfversten, då han kom med full föresats alt brumma, vanligen blef så

tvärt afbruten, att han skrattade i stället. Detla var visst en

dekon-fityr, som borde sårat hans manliga stolthet; och i sanning, öfversten

fann det sjelf och kunde efteråt förarga sig öfver att han var ”för

god” — men allt detta ändrade icke förhållandet.

Jag hade varit i huset omkring fjorton dagar, och var redan, ty

jag har lätt derför, invigd i alla husets små mysterier och var

dessutom gammal vän med öfverslinnan, så alt jag ganska noga kände

detta vänskapliga gnabb, denna menjngsstrid, som faller sig så

hjer-tans rolig att betrakta på närmarcr håll; då en hustru, endast och

allenast för att göra sin gubbes lif behagligt, måste göra tvertemot

hvad han vill och bära alla hans anmärkningar, eller då hon kör ut

honom att laga rörelse för helsan, faslän han vill vara stilla och hon

sjelf helst såg honom hemma.

Öfversten å sin sida var i yttersta grad rädd om sin hustru;

— han ville neka henne att sjelf sköta barnen, ty det kunde skada

hennes helsa och dessutom, det hade han läst i en bok, uttråka

henne. Att hon sjelf läste för barnen, alt hon skölle en

guvernants-tjenst, var honom isynnerhet en nagel i ögat; men della skedde ändå

ända till dess jag kom i huset, då jag fick hjelpa till; men

hufvud-bestyret hade dock frun.

— Goda mamsell Margreta, sade öfversten, då vi voro

ensamme; — haf Emma ifrån den välsignade undervisningen — hon riktigt

magrar, Emma; — jag tycker alt det riktigt pinar ut henne — hm

— hon får inte fortfara, ty hon har nog ändå att sköta. — Han

suckade. — Jag vill inte lala om mig; ty jag sköter, Gudi lof, mig sjelf,

om jag får; har skött mig i trettio år på egen hand — hm — men

si hon har ett stort hushåll — och se pigorna bara — del är en

förbannelse alt ha en hel stat med pigor — tacka vill jag gumman

Håberg, som skötte mitt hushåll förut, hon var den enda — då gick

det an — men nu — tre pigor — tre pigor — det är fasligt, och

dessutom så se vi nu folk här — och allt skall Emma beställa —det går inte an. Derföre blef jag så hjertans glad då Emma föreslog

alt mamsell skulle till oss — hjelp henne nu, stackars Emma.

Öfverslinaan var en på en gång bildad och prakiisk menniska,

något, som ej ofta är tillsammans. De bildade tro sig nedsänka sig

om de deltaga i husliga göromål, de blifva lärda i stubb, som så

myckel sysselsätter själen, att kroppen rent af kommer i hvila; och

de så kallade praktiskt dugliga slå sig ofta på alt vara så renl

praktiska, all de låta själen hvila och blolt ”läkla i hushållet” och natt

och dag fundera på inslag och randning, på steksås och pickles.

Mellansorler äro de, som äro på det sätt bildade att de sysselsätta

själen med praktiska tankar, t. ex. de nyaste moderna, hvad man bör

ha då eller då, hur man bör pryda förmaket, hvad som brukas och

icke brukas — men tillika äro rent af overksamma i allt annat än i

alt — befalla och sätta en hel verld i rörelse.

En afton sutto vi med barnen, — en gosse om åtta år och

en flicka om sex — i vanliga rummet. Det låg på nedra bottnen

och var rymligt, högt och hvad man skulle kalla hvardagslrefligt.

Elt piano, en bokhylla förrådde öfverslinnans smak i denna

riktning; — en liten båge i en vrå, en spinnrock i en annan, en stor

fågelbur vid ena fenstret och blommor vid dem alla, en liten vagn

för barnen, ett dockskåp, som noga eltersågs af mamma, en

gunghäst, en trumma, elt litet trädgevär, visade att barnen här hade sin

frihet. Här samlades vi ofta, och öfversten läste tidningarna för oss;

ty öfversten var en ifrig politikus, som trodde, som sanningen är, att

allt skulle gå bra om endast alla ville och förstode det rätta. Delta

hade han dock funnit icke vara fallet och han väntade derföre

beständigt någon politisk Messias eller rättare en kinesisk engel, som

skulle ta menniskorna i hårpiskan och helt enkelt upplyfta dem till

etl bättre tillstånd, naturligtvis i den förulsättningen att de icke skulle

trilla ned igen. Napoleon, som den tiden förvånade verlden med sina

under af snille, var således hans hjelte — han och ingen annan

skulle rädda verlden — göra den till hvad den aldrig förut varit och

införa en ny ordning.

Han hade fördjupat sig i de mest lofvande beskrifningar huru

det skulle blifva då allt kom i ordning; vi sutto och sydde, barnen

lekte, då i etl ögonblick allt förstenades. Öfversten afbröt

mensklig-hetens utveckling på midten; öfverstinnan gömde undan ett linneplagg

åt barnen och framtog en krage, som legat till brodering i en låda

— Gud vet hur länge — och jag fick, mig ovetande, en bok i

handen. Allt delta skedde blolt derigenom att öfverstinnan, efter en

blick genom fönstret, sade: ”Se så, nu ha vi Mimmi här.” Inom nå-pra ögonblick var allt i ordning och öfversten försvann, som om han

blifvit borttagen af en osynlig mnkt.

Jag visste ej hvad som stod på; men höll helt beskedligt min

bok i handen och såg att den hade guldsnitt, samt undrade i mitt

sinne hvem den der Mimmi kunde vara.

Min undran häfdes snart, då ett litet fruntimmer inträdde och

med upplyftade armar ropade: Ack, Emma, nu är jag åter hos

dig. Gud, hvad jag längtat att åter komma in till er, gode vänner.

— Hon omfamnade Öfverstinnan, som sade: välkommen, tusen

gånger välkommen, lilla snälla Mimmi — ack, vi ha hvar dag talat om dig.

Delta var dock, i parenihes sagdt, ej sannt, jag hade ej hört

hennes namn på de fjorlon dagar jag varit i huset.

— Ack ja, gode, älskade vänner, forfor mamsell Mimmi,

lösgörande sig ur öfverstinnans armar, det är ändå något att ega sanna,

innerliga vänner. — Hon iordningsatte en lång lock, som fallit fram

från örat, bakom hvilket den haft sin plats, ty mamsell Mimmi

brukade ej håret som andra menniskor. — Ack, och se de englabarnen;

kom hit, lilla Otto!

Gossen tvekade.

— Otto, känner du inte igen tant Mimmi? Ack jo! låt den lilla

skälmen göra som han vill — kom hit, lilla Amor — kom hit, Otto!

— Tant Mimmi har på landet tänkt på er, älskliga barn, och —

klappande öfverstinnan — du förslår huru. — Se — (nu drog hon fram en

väldig pirat och satte sig på huk på golfvet) — kom nu hit, lilla Olto!

— Se så, tilläde öfverstinnan med en allvarsam blick på gossen,

som ej tycktes ha lust alt gå. — Otto, gå fram till snälla tant

Mimmi — och du, Adelaide — nå, barn.

— Ack! låt dem komma, se här har jag en drufklase, som jag

bröt af stammen derute på Berndlstorp — och der är ett skönt

orangeri. — Och med dessa ord drog hon riktigt nog upp en strut,

som såg lemligen genomblött ut. Ack! oaktadt all aktsamhet, så ha

några drufvor gått sönder — se så, Otlo (stoppar etl par drufvor i

gossens mun), och du, lilla Adelaide — (likaledes i hennes mun), vi

skola akta mammas hvita golf — åter uppstigande och åter rättande

lockarne. — Men förlåt — hon neg för mig).

Öfverstinnan presenterade mig.

— Öfverstinnan presenterar icke mig, sade mamsell Mimmi

— men det är detsamma, jag heter,Mimmi Qvislbäck och är

husets bästa, innerligaste*; sannaste vän — ja, jag är allas vän, som

fatta mig; — vi, tilläde hon och klappade mig, vi begge

skola snart förstå hvarandra, vara något för hvarandra. — Hvad,

mamsell läser? — Ah! herrligt — (det var en ffänsk roman,det såg jag nu först), ja, det är endast här man ser en sådan

läsning — en sådan odling af själen, af känslorna, — men hvar är

öf-verslen? — man sade mig derule att han var hemma.

— Ja, han kommer väl snart; men slå dig nu i ro, söta Mimmi.

— Du förlåter alt barnen skräpat ner.

— Ack! låt barnen leka — deras oskyldiga nöjen ha aldrig

besvärat mig.

Det är tid alt beskrifva husets innerligaste, sannaste och

bästa vän.

Det var en liten figur, klädd i en alldeles egen drägt både till

snilt och färg; — man såg att mamsell Mimmi på samma gång ville

vara både modern och egen, tvenne saker, som ej passa ihop. För

öfrigt var hon liten, mager och blek och försedd med ett par ljusa

ögon och hade, då hvarje menniska måste bära hamnen af elt djur,

i allranärmasle måtto likhet med en fisk, då ännu färgorna skifta

på ryggen.

— Du kan icke, lilla söla Emma, föreställa dig huru välkommen

jag var på Berndtstorp hos de söta menniskorna — Ack! hvad gamla

rådinnan är för en ädel menniska, och min söta, goda Emerence —

Ack! vi hade förtjusande dagar tillsamman — kom hit, Adelaide, och

sitt i tants knä!

Med dessa ord fick hon tag i den arma ungen, satte henne i

knä’t, och öfverhöljde henne med smekningar och kyssar, som barnet

dock, på allt vis, sökte undvika.

— Ack! hvad ändå jag älskar barn, och de förslå också mig

— hör på, lilla Adelaide, du fattar säkert huru oändligt tant — sitt

stilla, lilla engel — huru oändligt tant Mimmi håller af små, snälla

barn — de höra Guds rike till. — Apropos! det var sorg derute på

Berndtstorp, lilla Betty stod ej ut längre — ja, om jag icke varit,

hade Emerence dött af sorg; men jag gaf henne ingen ro, jag

sysselsatte henne oupphörligt med andra tankar. (Sitt stilla, lilla Adelaide).

— Hon rent af skrynklar ner din klädning, bästa Mimmi,

anmärkte öfverslinnan, som tycktes liksom jag beklaga barnet, som

för-gäfves arbetade att göra sig lös.

— GÖr ingenting, söta Emma — Adelaide håller nog af tant

Mimmi — se så, omfamna mig, se så, den ena lilla armen så här,

den andra så der — se så — jo, vi bli nog vänner — men för att

fortsätta: Så snart jag fick höra att lilla Betty var sjuk, skyndade

jag till Berndtstorp och hjelpte Emerence — jag salt inne hos barnet

hela tiden och gaf det in hvarenda sked af mixturen. Ack,

Emerence ville inle, hon blef ond på mig; men jag tillät henne aldrig

vara ensam. Man måste tåla sina vänners små ojemnheter, och hvem kan undra på en mor — en mor, att hon lider, då barnet

håller på att dö? Ändlligen hade den lilla engeln (silt nu stilla, lilla

Adelaide, medan jag talar med mamma) ändlligen hade den lilla

engeln (vi skola leka sedan och roa oss, lilla Adelaide-; nu har jag icke

tid, se på min broche emellertid), den lilla engeln kämpat ut — jag

höll henne i mina armar — Ack! du kan icke föreställa dig huru

Emerence tog vid sig — men jag sansade henne och påminte henne

om alt hon borde sörja med förnuft, och så vidare, och talade om

Guds heliga ord och så vidare. (Du har väl en kam, söla Emma,

ty Adelaide har redt till mina lockar — åh, gör ingenting).

— Söta Mimmi! Adelaide endast besvärar dig.

— Mig? nej gudbevars, jag är aldrig besvärad af små söla barn.

— Gud hora barnen till, sade jag; nej, barnen höra Gud till,

sade jag till Emerence; det går på ett ut för öfrigt — nu är hon en

engel och skall en gång laga emot sin stackars mamma, sade jag,

lade barnet ifrån mig och föll i Emerences famn, blandande mina

tårar med hennes. Du skulle sett den scenen, söla Emma — en vän,

en hjertlig vän, som gråter ut sin sorg vid vännens hjerta.

Rådinnan tog saken förnufligare och kaptenen sade ingenting, men han

sörjde, och sörjde djupt, det såg jag. Sedan nu Emerence blifvit

något lugnad, och på min begäran (du må tro det stod hårdt) tagit

in hjerlstyrkande droppar, som doktor Hallberg skref åt mig, då jag

blef förskräckt vid eldsvådan hos kopparslagare Ergolins i Tufåsen,

och som jag alltid för med mig — samt druckit vatten och så vidare,

så lemnade jag Emerence åt sin kloka mans omvårdnad. Den

stackars kaplenen, jag fann honom i hans eget rum gående fram och

åter, vridande händerna. Nu är han, som du vel . . . kom hit, lilla

Otto, och gif tant en kyss — nå, kom! — Tant håller så mycket af

sina barn — nu kan Adelaide inte längre iå sitta hos tant. — Otto

har sina små anspråk. Med dessa ord släppte hon Adelaide på

golfvet och fångade helt behändigt unga Otto och lyftade honom i

knät, oaktadt en och annan protest med benen.

— Gossen är för tung åt dig, lilla Mimmi.

— Tung, nej Gud bevars — lilla Otto orkar jag med ännu —

ack, så söta barn; tror du inte tant Mimmi har litet drufvor qvar,

— (tagande ur struten och proppande i gossens mun) jo ser du, tant

Mimmi tänkle på de små jollrarne derute på Berndtstorp.

— Och vidare, söta Mimmi? afbröt öfverstinnan, som ej ville

alt Mimmi skulle alltför mycket sysselsätta sig med lilla Otto,

hvilken under fasliga grimaser, och endast till följe af en vink från

modren, sväljde ner de Berndtstorpska drufvoma, som lära varit

ovanligt syrliga. — Och vidare, sola Mimmi?

— Ja, kapten är myckct häftig; — det finnes lynnen, fortfor

Mimmi, kastande en märkvärdig blick på oss, lynnen, som i lifvels

förhållanden icke kunna finna detta rätta lagom, som endast tillhör

harmoniskt ulbildade sinnen. Nog af, kaptenen var ej allenast

sorgsen, ulan häftig. Han insåg min afsigt, men, liksom barnet, som

skjuter ifrån sig det herrligaste medikament, som till exempel

lefver-transolja, som räddat så många — så gick han ut då jag kom. Då

tänkte jag: det är din pligt, Mimmi, alt äfven i dessa förskräckKga

ögonblick, då sorgen salt alla passionens vågor i rörelse, vara hans

vän, hans innerliga, tillgifna vän — hans goda engel, och jag följde

honom. I andra rummet gick han på samma sätt, och nu sprang

han på dörren och slog henne igen så att huset skakades. Det var

klart alt hnn förskjöt en väns tröstande ord — men jag tröttnade

icke; jag, som var lugn och sansad, borde känna min pligt, icke

allenast som vän, utan som menniska och kristen. Ändlligen kunde han

ej undvika mig. - Jag sade: Låt ej detta slag förkrossa er, bästa

kapten, barnen höra Guds rike till, och dessutom så ären J unga

begge två, och förlusten ersätles väl framdeles.

Han stirrade på mig.

Jag fortfor: ersättes väl framdeles, om Gud så vill, och om Gud

icke så vill, så få vi tåla det och ta vårt förnuft till fånga; ty det

bjuder oss vår pligt som menniskor och kristna.

Huru jag talade, så bevektes han och sade: nu är jag lugn —

Mimmi lilla, lemna mig, så blir det bättre.

— Men är det säkert? gå nu inte längre i gagnlös förlviflan;

lofva mig att vara lugn.

— Och han blef lugn? frågade öfverstinnan.

"— Ja bevars — åh, endast en varm själ tränger sig in på en

annan, om man blotl ej förlorar modet så . . . Ack, alla blefvo

lugnare! man talade ej nu om lilla Betty.

Emellertid svepte jag och Rådinnan lilla Betty — hon var så

söt med hvit nättelduksklädning, med ljusröda sniljor längs efter och

en liten myrtenkrans på hufvudet. Eljest så bäddades der

ordentligt i kistan med fina lakan af kambrik med breda spetsar omkring,

och en liten kudde, likaledes med spetsar omkring, under hufvudet,

samt en törnros-guirland på locket. Jag blef hela fjorton dagar efter

begrafningen qvar på Berndtstorp, och du må tro, söta Emma, att

man var tacksam för min vänskap. Ack min Gud, hvilka samtal —

hvilka idéer, som vi utvecklade öfver själens odödlighet och så

vidare, om ett återseende på andra sidan om grafven, — (se så, nu

käns lilla Otto tung, tänk han har rikligt vuxit på den månaden jagvarit borta; — ack! hvad jag längtade att åter få träfFa er, trefliga,

goda menniskor), — och om att Gud är barnens rätta fader.

— Men hvar är öfversten? — jag har inte godt samvete om jag

ej har träffat honom.

Öfverstinnan bad mig gå in och se till om han hade tid.

Då jag kom in, salt öfversten uppkrupen i ett soffhörn och läste

tidningarne. — Nå, är hon inte- gången än?

—.Nej tvärtom, hon kan ej gå förr än hon råkat öfversten.

— Jag tror att f-n sitter i menniskan, kan hon inte gå — hvad

vill hon mig?

— Det vet jag ej.

— Nå, det var en dum fråga, mamsell Margret — hon vill mig

platt ingenting annat än plåga mig med sin förbannade vänskap och

sitt hjerta, som är tomt som en kasserad tobakspung — nå! kunde

ni inte sagt att jag var ute?

— Nej, det glömde vi.

— Ja, är det inte förbannadt —• (strykande sig om hakan)

orakad, — nå — får gå då — jag följer, sa’ Jon — sitt öde kan ingen

undgå.

Med dessa ord följde öfversten med och stod snart midt för

mamsell Mimmi.

— Nå, ändtligen fick man se vår goda öfverste. Ack! jag hade

ansett mig gjort en förlust om jag icke fått se en sådan man, en man,

en man som ....

— Välkommen från landet, Mimmi lilla! yttrade öfversten

fryntligt, sedan han funnit sig i sitt öde. Jag var så fördjupad i politiken.

— Ja, de männerna — det är deras privilegium att beherrska

verlden — qvinnan rör sig inom hemmets lilla krets, och endast

vissa, såsom t. ex. jag sjelf, ha tid öfrig att offra på mensklighelens

altare. Ack! men ni talar ju ej om det?

— Nej, bästa Mimmi.

— Jag besöker ofta armodets hyddor. Gud har gifvit mig mer

än jag behöfver och detta är det min pligt alt meddela åt min

lidande nästa. — Bästa mamsell Margret, vi skola bli vänner, vi skola

följas åt till dessa de fattigas kojor, der nöden i så afskräckande

gestalter möter våra blickar, men, mina vänner, som skulle förkrossa

mitt hjerta, om det ej lifvades af en kristlig anda. Kanske, Margret

— tillåt mig att säga endast så — jag ser på edra ögon att ni skall,

att ni måste bli en af mina innersta vänner. ---- Gudskelof jag är

rik på vänner, — ty, icke sannt, öfverste, ni håller af mig?

— Ja bevars.

Teckningar med Text. & — Ja, så är det när hjerta träffar hjerta; nej, nu har jag inte

tid — jag märkte att gamla kamrerns såg mig då jag gick förbi —

jag skulle såra dem, om jag ej ginge dit, de skulle tro att jag endast

umgås, endast känner de mera förmögna, och kallsinnigt gick förbi

den fattiges dörr — men, det skall Gud veta, jag är lika öm mot alla.

— Skall du gå? det var en fransysk visit, yttrade öfverstinnan.

— Fransysk — åh nej, jag har suttit här längre än jag borde;

men då man på en hel månad, en hel månad — ej råkat sina bästa

vänner, så . . . Dock Margret — vill ni följa mig till en usel familj

här i bakgatan? — ni kunde bli mitt lilla ombud i det huset, omhulda

dem, råda, förmana, leda det arma folket till dygdens öfning, till

kristligt mod och kristlig försakelse.

— Myckel gerna, yttrade jag, som såg att öfversten önskade det.

Efter många lal om föräldrar och barn fick Mimmi på sig hatten och

shawlen, stoppade de sista drufvorna i Ottos mun och försvann

under löfte att titta in då och då.

— Bästa Margrela, började mamsell Mimmi, då vi gått ett stycke.

— Öfverstens är ett högst estimabelt hus.

— Ja.

— Ack, hvilken skada, att Emma ej är fullt förstådd — hon

måste lida mycket.

— Nej, det vet jag ej af.

— Ni är delikat, bästa Margret; men det är gifvet att hon, en

person med fin bildning, med talanger och så vidare ....

— Ja, dem eger hon.

— Ja, men det är, säger jag, gifvet, att hon måste lida — det

var väl alt , ni kom dit — att hon har någon i sitt grannskap, som

kan fatta hennes inre, bli hennes förtrogna, bli hennes allt.

— Men öfversten?

— Öfversten ja — åh, en herrlig menniska; men han är en

annan natur, en gammal militär, en menniska med mera kärfva och

torra nerver — som ej kan fatta det silkeslena, det mjuka, det graciösa

hos sin hustru. Ack, bästa Margrela, sällan, oändligen sällan träffar

det så, att tvenne själar sammangjutas till en — och — äktenskapet

är en olycka då detta ej händer — också låter den bli, som är klok,

som kan beherrska sina känslor eller rättare deras berusning. Här

bo de olycklige, afbröt hon tvärt, stannande framför en koja. Här

skall ni få se en ädel, uppoffrande qvinna, som aldrig tänker på sig,

utan blott på sin ovärdige make — en tyrann, ett vilddjur — men

jag har lalat vid honom, jag har rört hans hjerta och sist jag var

här föregick en försoning, som — men lålom oss gå in. När vi kommo in, satt der en i högsta grad smutsig qvinna i

kretsen af några likadana barn. De hade framför sig ett fat potatis

och tyektes äta med god aptit. — Åh, herre Gud, se mamsell Mimmi!

ropade menniskan och rusade upp, fick tag i Mimmis brokiga ärm och

tryckte en kyss derpå.

— Kära Fiolrotska! jag är inte mer än en menniska, som ni —

jag vet att Fiolrotskan håller af mig — jng har sett Fiolrotskans hjerta.

— Jag har sett Fiolrotskan i lifvels allvarligaste, förskräckligaste

ögonblick. — Ja, Margreta, jag har sett denna arma menniska blödande

i hufvudet af ett slag, som hennes man tillfogat henne, jag har

skaffat henne plåster, jag har sjelf förbundit hennes yttre sår och efter

min förmåga helat hjertat. — Hur är det nu, lilla Fiolrotska ?

— Å herre Gud! det kan inte vara bra; visst har Fiolroten

arbete, men inte få vi mycket, och om inte mamsell Mimmi vore, Gud

välsigne lilla söla, goda mamsell och löne henne på ändan.

— Ja, Fiolrotska, tacksamheten är en dygd — Gud hjelper

alltid den, som med tacksamhet väl och förståndigt använder hvad goda

menniskor, i hans namn, gifva åt den arme och förskjutne. Här är

en min vän; hon skall, då jag icke har tid, se om Fiolrotskan, hon

skall vara en syster åt Fiolrotskan, en mor för Fiolrotskans barn och

så vidare — lofva mig blott att med ödmjukt sinne lyda hennes

förmaning. — Inte sannt? Margret! vi skola hjelpas åt, vi skola upplyfta

denna arma varelse ur eländet.

Jag lofvade hvad jag kunde.

— Se här, Fiolrotska, återtog Mimmi och tog upp en sedel ur

piraten, se här, min goda qvinna.

— Gud välsigne och bevare min lilla välsignade, söla, goda

mamsell, som Gud ulsändt till de fattiges välfärd! ropade den

smutsiga menniskan och kysste min nya vän på klädningsärmen.

— Låt nu se, Fiolrolska, alt hon använder den ringa skärf jag,

ledd af Guds kärlek, skänkt henne — använder, säger jag, denna

ringa gåfva till sin och de arma barnens sannskyldiga bästa, och

(dragande upp några skrifter ur fickan) läser och betraktar dessa

se-dolärande och nyttiga berättelser om huru en sannt religiös menniska

bör handla och vandla; låt mig se, kära Fiolrotska, att hon i alla sina

lifsdagar genom flit, redlighet, ett sannt, för sanningen öppet sinne,

genom qvinnlighet och moderlig kärlek, icke förbiser sina dyra

plikter — jag vill ej säga endast som maka, ly det skall Gud veta, att

Fiolrotskan är ett exempel för en öm, förlåtande hustru, utan som

mor. — Jag anser bäst att Fiolrotskan sammansparar den ringa skärf

jag gifvit och sålunda skaffar sig en liten samlad summa.

v^ooQle Under hela detta tal hade menniskan, nigande vid hvaije

komma, stått framför Mimmi och sett under lugg, tydligen tänkande: nåh,

när tar det slut?

— Se så, min goda gumma, lef väl, yttrade Mimmi och höll på

att gå; men stannade åter och fortfor: — Låt mig nu se, Fiolrotska,

att du använder den ringa skärf, som goda menniskor gifvit dig, på

ett sätt, som på en gång kan tillfredsställa deras önskningar, hvilkas

billighet du väl ej nekar, samt ger sann tillfredsställelse åt ditt eget

hjerta. Den arma menniskan kysste åter sin välgörarinna på

kläd-ningsärmen, och vi gingo.

— Ack, yttrade Mimmi, det är ändå en glädje att se det goda

folkets innerliga tacksamhet — och man kan genom förmaning göra

mycket, blott man inte tröttnar; men, min Gud, de fleste tröttna att

tjena menskligheten, och förstå ej att i den olyckliges hjerta

uppväcka tacksamhetens känslor. Farväl, bästa min nya vän, afbröt sig

Mimmi — jag måste hit upp; man kunde bli orolig om man såg mig

gå förbi, — farväl, titta ti’l der nere hos Fiolrotens.

— Nåh? frågade öfversten skrattande, då jag kom hem från min

expedition, nåh! är den der välgörenhetsresan gjord?

— Ja, herr öfverste.

— Det är då en förbannad egenhet med Mimmis välgerningar,

att hon alltid skall ha med sig, minst ett vittne, att se och höra på.

Nå, fick käringen något?

— Ja.

— Hur mycket?

— En sedel.

— Jaså, och en hel laddning med moraler; det är min själ inte

för inte de få sina penningar — när de få en skilling, så få de tio

råd på köpet och så vidare.

— Men, kära Sallern, anmärkte öfverstinnan, Mimmi är ändå en

mycket beskedlig menniska, hon är öfverallt till tjenst — vill alla så väl.

— Ja, hon vill rent ihjäl dem — det är en allt förkrossande

vänskap, det der.

Öfverstinnan sökte försvara sin vän, men försvaret, det kan ej

nekas, var temligen lamt. — Mimmi, sade öfverstinnan slutligen,

liksom för att upplysa mig, har sjelf kännt fattigdomen, ända tilldess

hon fick ett temligen betydligt arf, som gjorde henne oberoende. Nu

är hon, som Margret ser, redan äldre.

— Ah ja, inföll öfversten, hon är nära fyratiotalet.

—■ Ja, kära du, derför har hon sitt värde; men deri har Sallern

rätt, visst är hennes vänskap ibland litet besvärlig, särdeles om man

råkar få sjukt; ty då måste, hon vara med. — Det är väl annars, inföll öfversten, förbannadt klart, att om

man har sjukt och behöfver hjelp, så ber man sina vänner att

lem-na den; men det tycker Mimmi ej är nog — hon och sjukdomen

komma in i huset på en gång, så alt det blir en riktig pestilentia ihop

— och begge komma lika objudna. Jag kan inte begripa dylikt folk,

som anse sig så rent af oumbärliga, att de ej lemna en menniska i

fred på sjuksängen en gång, utan öfva barmhertighet och ömhet på

en stackare, ända till dess de väl få nöjet deltaga i svepandet.

— Men, Sallern, hon menar ändå så innerligen väl, det bör man

ändå belänka; hon offrar tid, mödor, hon vakar, passar upp,

uppoffrar sig sjelf för att vara andra till nöjes, för alt göra andra en glad stund.

— Ja, dermed lyckas hon alldeles förträffligt — då hon går sin väg.

— Käre Sallern! del låter ju alldeles fasligt — och ändå, hvem

vet, om inte ni begge blifvit elt passande par? — Min gubbe har en

lid inte lyckl så illa om lilla Mimmi.

Öfversten strök sig om hakan. — Hm, det var också f-n så

längesedan — ja bevars, för en, låt se, tjugu år sedan, såg hon inte så

galen ut, och jag dansade med henne på balerna, och —

— Och höll på att fria, skrattade frun, jo jo, Sallern. Mimmi

har ej så orätt när hon talar om karlarnes obeständighet och huru

deras tycken ändras med hvar minut och att den är en dåre, som

någonsin tror på en karl.

— Ah, det lär väl ingen bedragit henne heller.

— Men, Gud vet hvad du sagt till henne en gång då ni dansade

”fria valet.”

— Fria valel? frågade öfversten, har jag dansat fria valet med

henne?

— Jo visst, gode gubbe — ja, ja, herrskapet må ha sina små

hemligheter mellan er, jag har ej sökt utforska dem, fastän Mimmi

hundrade gånger gifvit mig anledning. *

— Skäms hon inte den papegojan! Har jag sagt något till henne

som kunde tas för frieri, har jag någonsin tänkt ditåt?

— Käre Sallern, du blir orolig — men det var ju för ljugu år

sedan, lugna dig -- jag är inte jaloux — inte det allraminsta.

— Hm — ja ja, men det är ändå f-n med sådana der gamla

välgörarinnor — de hafva alltid haft dussintals tillbedjare; men ingen

menniska vel när; — de hafva alltid gifvit korgar, men ingen

menniska vet till hvem, och äro alltid rika på dygder, som ingen räkna

kan. Pass på, att gamle kamrern, han är väl sjuttiotre år, men —

— Ack, du talar, Sallern — tyst med dina hislorier.

— Ja ja, han är väl inte mer än sjuttiotre år och icke enkling

än; men det är remarkabelt hvad gumman hostar förhoppningsfullt ochvackert — få se om han inte lår bädda ner sin tredje äkta hälft —

han har haft en förbålt stor tur med hustrur.

— Nu talar du rent af hädiskt, Sallern; är det alt ha tur, att

mista den ena efter den andra?

— Nej, säg den ena före den andra, skrattade öfversten, men

det är ej så jag menar; men ser du, han har, så säger han sjelf,

varit lyckligt gift alla tre gångerna, älskad, alldeles förbannadt älskad

alla gångerna — den karlen är rent af skapad att gifta och gifta om

sig — och få se, tralala lala.

— Men det är endast historier, man bör ej utbreda dylika, det

är icke beskedligt.

— Hm —aj bevars, intet ligger det något ondt i att Mimmi

omhuldar först kamrerskan, tills hon hunnit hosta ihjäl sig, och

sedan tar hand om kamrern, stöder och tröstar honom då han, af brist

på öfning att mista hustrur, vill digna till jorden af onämnbar smärta

och så vidare; om han söker och finner någon, som fattar honom,

hvars själ sympatiserar med hans och så vidare, så är det väl inte

ondt i —

Öfversten var kommen i sitt glada lynne och uppgjorde de allfa

briljantaste planer för vännen Mimmi, som vi verkligen höllo af,

fastän vi omöjligen kunde undgå att erkänna henne vara i högsta grad

besvärlig med sin vänskap.

Åtta dagar derefter var, enligt öfverslens spådom, kamrerskan

Görlander icke mer. Gubben kamrern, som i sina dagar varit vid

kommissariatet och egentligen hade titel af hofkamrer, tycktes ta

saken temligen lugnt. Han var nemligen temligen vand vid dylika

olyckor och hade hvarje gång en sådan inträffat, årsdagen efter den

förra hustruns begrafning, fått ut lysning till ett nytt kristligt äkta

förbund med en annan. Hela skillnaden blef således den, att sex par

lakan, i stället att ligga hoprullade i linneklädskåpet, fingo utveckla sig

i hela sin längd och bredd och hängde för fönsterna till allmän

åskådning, och att förmaksmöbeln af gult schagg, som eljest år ut och år

in, under alla styrelser, var öfverdragen med hemväfdt tyg, under

några dagar bekläddes med servietter, samt alt man beställde

sorge-konfekt och likvagn, för att hedra den kära bortgångnas jordiska

lem-ningar. Nu hade han två derute i kyrkogården redan, den tredje

skulle snart dit också — och han sjelf var sjuttiotre år gammal."

Under de första sorgens dagar sågo vi ej till vår Mimmi. — Under

denna tid uppenbarade sig en gäst i vårt hus, nemligen öfverstens

systerson, en ung konglig sekreter Bergin. Jag har sällan setl enmenniska, som mera tydligt tillkännagaf ett skälmaktigt lynne. Hans

ögon lyste af fröjd då han omtalade några studentäfventyr, några af

dessa oskyldiga pojkstreek, som man tycker äro så roliga att höra

berättas. Han var en förnyad och förbättrad upplaga af öfversten,

som i sin ungdom varit, som mamsell Mimmi påstod, en stor skälm,

opålitlig, så att hon aldrig trott att han skulle fästa sig vid någon,

eller någon våga att taga honom.

— Jag undrar alt inte Mimmi kommer hit? sade öfversten ofta

och trummade med fingrarna på bordet eller fönsterrutan. — Alfred

bör se stadens unga fruntimmer och Emmas bästa, intimaste vän, ja,

det bör du, Alfred!

Öfverstinnan ville ej stöta sin mans barnsliga fröjd öfver huru

flat Alfred skulle bli, då han en gång stod ansigte mot ansigte med

lilla Mimmi.

En afton anlände Mimmi — vi voro då, som vanligt, samlade i

hvardagsrummet, och Alfred, som spelade bra piano, spelade för

barnen, med hvilka öfversten, öfverstinnan och jag dansade. Med elt

ord, när Mimmi kom in, stod glädjen högt i taket; men i elt nu

stannade vi alla i gruppen, som skulle varit högst intagande på

en theater.

— Nå, se Mimmi, ropade öfversten hjertans glad.

Mimmi kasiade sina ögon kring rummet och sade: Hvilken

glädje, hvilken fröjd — och nära vid är der djup sorg — så är

lif-vet, — godafton, mina söla, goda vänner, det var fasligt längesedan

jag tittade in; men, herre min Gud, gumman Görlander — hvilka

bröstplågor — ack! hvilka lidanden — ack! Emma, hvad har jag ej

lidit under dessa dagar — men det vet jag, att jag ej lemnade

henne ett ögonblick, att jag intill det yttersta gjorde min pligt.

— O, hon dog väl ordentligt, yttrade öfversten; — jag får

presentera min systerson, konglig sekreteraren Alfred Bergin från Stockholm.

— Ödmjukaste tjenarinna! Ah, herr konglig sekreteraren vet

väl redan hvem jag är? — vänskapen är så sällsynt här i verlden alt

antalet i vänskapens trånga ring snart är räknadt. — Ack! det är en

verklig lindring att få tillbringa några ögonblick inom en lycklig

familj och se små snälla barn. — Hur är det, Otto? i dag har tant

icke några drufvor, men hon har samma varma hjerta, som alltid.

— Nå sitt, lilla Mimmi, bad öfverslinnan.

— Tack, gode, käre vänner; — du må tro, Emma, att den

slackars gubben lider förskräckligt — han står nu vid grafvens brädd,

ulan en vän, utan ett stöd, en förtrogen, intill hvars bröst han kan

luta sitt trötta hufvud. Det är emellertid obegripligt med menniskor,

som rikligt pina andra med sin vänskap. — Hur då, lilla Mimmi? frågade öfversten.

— Ack jo, inte bör jag säga något om de inre förhållandena i

ett hus, der jag åtnjutit så mycken vänskap, som inom hofkamrerns

familj; men, mina vänner, den här fru Qverthal, som lär vara salig

kamrerskans kusin på mödernet — ni känner fru Qverthal, som är

enka efter aflidne kassören Qverthal?

— Ja, blef öfverstens och öfverstinnans svar.

— Nå, hvad tycks, fastän jag var der, fastän hon tydligen såg

att hon var öfverflödig, ty två kunna ej göra en syssla, så var man

ej i stånd att bli henne qvitt, utan hon hängde vid som en

kard-borre. Den stackars döende hade ingenting annat att tänka på än

att kaffet skulle räcka. — Herre min Gud! jag sade rent ut till fru

Qverthal: — Min bästa fru Qverthal, jag inser det nit, den

kärleksfulla ömhet, sade jag, som drifver er hit; men med Guds hjelp så

orkar jag ensam med alltihop. Den döende bad och besvor mig, att

något hvila mig, att gå hem och sofva; men jag sade: tala ej så,

hvem kan sofva i denna vigtiga stund? Kamrern bad mig ej offra

helsa och lif; jag svarade: milt lif är till för att offras åt mina

med-menniskor — med ett ord, jag blef qvar, intill dess förlossningens

slund skulle komma. Allt hade aflupit lugnt och stilla, om inte fru

Qverthal, som, oss emellan sagdt, är en rå, känslolös menniska, men,

såsom sådana äro, ganska högljudd i sin sorg, då salig menniskan i

frid fick lemna det usla jordiska, hade börjat att skrika och beklaga

sig, så att hofkamrern blef ännu mera altererad. Ni må Iro, jag hade

att syssla med att trösta begge dessa, isynnerhet som fru Qverthal

var otillgänglig för förnuftets och sanningens röst och endast skrek

och lamenterade, så att man kunde bli döf. Men detta kan ej

intressera herr konglig sekretem — emellertid så — nu är gubben

lugnare, och jag sprang hitöfver för att fråga dig, goda Emma, om vi

kunde få några qvistar af din slora cypress, att sätta i handen på den

hänsofna, som fru Qverthal åtagit sig.

— Nå, bästa Margret, har ni varit hos Fiolrotens? jag har hört

att der återigen varit uppträden. Samma qväll då vi voro der, hade

den arma qvinnan fått besök af några vänner. — Ack! äfven den

fattigaste har en och annan vän på vägen; — men mannen hade

kommit hem och kört ut dem allihop — är det inle fasligt — alt

vara så brutal, så vild, så häftig?

— Nej, blef mitt sanningsenliga svar.

— Jaså — åh ja, men vi skola ej tröttna. Med dessa ord steg

Mimmi upp och gick under många försäkringar om vänskap och

mycken tacksägelse för löftet om cypressqvistarne. Sedan kamrerskan väl kommit i jorden, helsade Mimmi på oss

flere gånger i veckan.

Vår kongl. sekter syntes synnerligen intresserad af hennes

sällskap, och många märkliga ting talades dem emellan.

Emellertid fick det ej någon riklig fart, emedan öfverstinnan

beständigt var med och afbrot deras filosofiska samtal, väl vetande alt

hennes kära man och konglig sektern voro i maskopi mot stackars

Mimmi, för hvilka planer de emellanåt fingo förebråelser, dock utan

verkan.

Olyckan ville emellertid att öfverstinnan och barnen, sedan

längesedan, lofvat att på några dagar resa ut på landet till lagman

Leon-hardsson på Walleberga, och en vacker dag stod ekipaget från

Wal-leberga för dörren med ett bref från lagmanskan, innehållande, att

man nu hemtade öfverstinnan med ijenliga medel, då eljest resan

troligen aldrig blef af den sommaren.

Öfverstinnan tog barnen med sig och reste.

Samma afton kom Mimmi — hon hade nu mig att helsa på.

— Ack, sade hon, vi få då en ensam stund tillsamman, en

stund som jag länge längtat efter; ty lilla Emma — det är

besynnerligt, med hennes förträffliga hjerta, — förstår ändå numera icke hvad

en sann vänskap emellan flickor vill säga, detla ljufva band, som så

lent slingrar sig kring tvenne systerliga själar.

På detla förslag var nästan ingenting annat att svara än ja —

och jag svarade ja.

— Ja — du, sota Margret, har pröfvat mycket, fortfor hon, du

har varit på det dystra Remminge. — Ack! hvad du måtte ha lidit

bland sådane menniskor.

— Sådane? de voro i högsta grad älskvärda menniskor, inföll

jag med någon hetta.

— Kan väl vara; men huru uppförde de sig ej mot sin arma

svägerska! — ty det kom ändtligen fram att den så noga gömda

personen var deras svägerska.

— Bästa Mimmi, den saken skall du ej lala om; — så mycket

kan jag säga, all de bemötte henne så, som hon ville bemötas.

— Ja, kära Margreta, vi skola ej tvista, men alt stänga den

stackars menniskan inne, att göra den der lömska magistern till

hennes fångvaktare, att ej tillåta den arma varelsen ens att spisa vid sitt

eget bord, ulan låta henne förgås i brist, i osnygghet och elände . . .

— Hvem har sagt det?

— A, det vet hela verlden — låt vara, atl de ej kunde låta den

galna menniskan äta vid bordet, till och med ej bo i huset.

— Men hon var ej galen. — Kära du — man har dragit dig bak ljuset — hon var galen

— egendomen var hennes, och ej deras; det goda herrskapet lefde

på nåder, och behandlade henne på det mest ralfineradt grymma sätt

— det vet hela verlden — ja hela verlden.

— Men hela verlden misstar sig, som den så olla gör — blef

mitt svar, du måste väl tro mig, Mimmi?

— Ja, jag vill tro det — jag kan också ej begripa att du

kunde, i så många år, ovetande deltaga i den långsamma tortyren, men

låt vara — saken är emellertid besynnerlig; — men till annat — är

öfversten hemma?

— Nej.

— Jaså, — ack, det är visst en ädel menniska, nemligen så

pass, som det är möjligt för en karl alt vara — åldern har väl afkylt

hans blod, släckt hans vankelmodiga hjerta; men ändå, jag begrep

icke, och begriper icke ännu min lilla, goda Emma, au hon tog

honom och lefver tillsammans med honom — delta utan att förtala honom.

— De lefva lyckligt.

— Ja — jag tviflar icke; men, Margreta, många gånger, då vi

suttit förtroligt tillsammans, har det olyckliga ordet: Jag är oförstådd

hållit på att halka öfver hennes läppar; många gånger, jag är viss

derpå, har hon velat kasta sig i min famn och gråta riktigt ut sin

smärta, om ej blygseln hållit henne tillbaka. Jag sade henne hvad

hon hade att vänta — jag afrådde henne, som en vän, att gifla sig

— en rik flicka, oberoende — hvarför skulle hon taga oket på nacken

och bli en slafvinna — en barnsköterska, en hushållerska åt en man,

som, oaktadt alla sina goda egenskaper, dock ej på tusen mil nära

kan rätt uppskatta en ädel qvinnas uppoffrande hjerta — eller fatta

detta haf af längtan, kärlek, saknad och salighet., som inneslutes i

hennes själ, då hon offrar allt, namn, förmögenhet, frid och ro — och

trogna, bepröfvade vänner, för att vara sluten i bojor, hvilka endast

döden kan lossa — med elt ord, om hon ej blygis öfver, att, tvärt

emot milt råd, hafva störtat sig i en afgrund, så skulle hon fallit i

min famn. O! hon visste ej, huru gerna jag skulle utbredt mina armar

och ropat: kom, syster, uttöm hela din själ — lätla det betryckta hjertat.

— Men ....

— Men — hon förstår att beherrska sig — hon skämtar med

sin smärta.

— Men, bäsla Mimmi — hon är lycklig.

— Hon är — ack! det vet jag bättre — men likgodt vi förstå

hvarandra — hon vet att hon i mig har en vän i alla öden, i helsa,

i sjukdom, i lif och död, i rikedom och i fattigdom. — Men är kongl.

sektern hemma? — Ja.

— Han spelar ju alldeles herrligt piano?

— Ja, ganska bra.

— Om du kunde slälla så till att han spelade något.

— Gerna, Mimmi.

Med dessa ord skyndade jag ut och bad Alfred gå in för att

sysselsätta Mimmi, under det jag lagade till supén.

Kongl. sektern inkom nu, och helsades med ett långt tal af

Mimmi, som slutade med en bön, att han ville spela för henne.

Alfred, den skälmen, satte sig ned, och fanliserade. Jag hörde,

ända ut i köket, de ljufva moll-ackorderna, dessa förtviflade

dissonanser, som slutligen upplöste sig i vemod. Mimmi satt stum af

beundran. Alfred fortfor, i en drömmande stil, att endast fantisera;

ändtligen slog han några starkare klagande ackorder, steg upp och

gjorde några slag öfver golfvet, ulan att låtsa märka vännen Mimmi.

— Kongl. sekterns musik förråder en djup känsla, sade Mimmi.

Liksom vaknande ur en dröm, stadnade Alfred och sade, med

en suck, som jag hörde ända ut i köket: — Ja — kanske.

— Ni är så tankspridd, bästa konglig sekter.

— Ni har en fin känsla, att attrappera allt, sade denne — ja i

sanning, jag är ung; hela lifvet ligger framför mig som en olöst gåta.

— Ja, lifvet är en gåta, endast döden kan lösa den.

— Endast döden, mamsell Mimmi? — nej, säg ej så —

kärleken kan det också.

— Ja, möjligtvis, möjligtvis, om man träffar ett hjerta, som

förmår uppfatta hela vidden af själens heligaste behof.

I detta ögonblick stack öfversten in hufvudet i köket, från ett

kontor, der han hade gömt sig, och som endast med en tunn

brädvägg var skiljdt från hvardagsrummet. — Tyst! hör på, Margret, nu

är det i gång.

— Men, öfverste, del der är inte beskedligt; jag skall gå in

och upplysa Mimmi att ni...

— Låt bli, Margret — hon måste väl få trösta Alfred, om hon vill.

Scenen var verkligen till den grad löjlig, att jag ej ville al bryta den.

— Tyst! — Kontorsdörrn får stå öppen, så kan jag sitta här

och röka på min pipa — låt bara inte den förbannade pigan stanna

och hålla spektakel, så höra vi hela herrligheten.

— Men hvad skall öfverstinnan säga?

— Bry sig inte om hvad hon säger; nu lefver jag som

ungkarl, (lände pipan och satte sig).

— Ni gör rätt i, hörde vi Mimmi säga, som låter er känsla

brusa ul i toner. — Men tror ni, alt det är nog lör mitt hjerta? — ingen

deltagande vän hör dessa toner.

— Hvem är då jag, bästa konglig sekter?

— Ni?

— Ja.

— Oh! det är ej möjligt, jag är dömd att lefva oförstådd, ingen

vill, ingen kan fatta . . .

— Ack jo, kanske klarare än ni sjelf.

— Vore det möjligt — vore det möjligt att jag, som förut letat

efter en deltagande menniska, och aldrig funnit någon, skulle här

möta en främling?

— Främling! säg ej så — jag är ej främmande för lidandel.

— Att ni, bättre än min onkel . . .

— Er onkel, ack! han fattar ej hjertats qval, lika litet som

hjertats fröjd.

— Det var f-n till käring, mumlade öfversten.

— Så går det med dem, som lyssna, anmärkte jag, nästan

qväfd af skratt.

— Men han är eljest så öm, sade Alfred, så god.

— Ja, på sitt sätt, på sitt vis, men, det är omöjligt, alt en

gammal militär kan begripa hjertats mystér; uppfostrad i ett läger, under

kanonernas brak, trummornas hvirflar och soldaternas råa skämt,

kan han icke intränga i lifvets helgedom, som endast står öppen för

— för . . .

— Civilstaten, kan jag tänka, mumlade öfversten.

— ... för dem, som kunna fatta . . .

— Bästa Mimmi, ropade Alfred utom sig — var min vän —

förlåt — mamsell Mimmi, skulle jag sagt; men min känsla . . .

— Ack! det göres ej behof af ceremonier — jag är er syster.

— Jag eger då en syster! en deltagande syster? — Ack! jag

har aldrig egt någon syster, jag har aldrig fått hvila vid en

moders bröst!

— Nu ljög han som en borstbindare — syster min lefver, min

själ, än i dag och hafver sin varelse, anmärkte öfversten.

— Ej en mor — ej en syster—ack! ni vet ej då hvad lifvet är?

— Nej — min goda syster Mimmi.

— Säg allt — säg allt!

— Ja, jag älskar.

— Jag kunde förstå det — men föremålet?

— Ack! min ädla syster — hon är ung, mycket ung, hon kan

ej fatta elden af den känsla, med hvilken jag omfattar henne.

— Är hon mycket ung? — Ja, hon är sexlon år.

— Sexton år, således blott ett barn. — Ack, Alfred, ni skulle

ha en qvinna, som funnit klarhet med sig sjelf.

— Men ack! hon är så skön.

— Bästa kongl. sekter, tro en syster, denna skönhet, som ni

män så högt värderen, är ett intet mot själens skönhet, och det är

långt ifrån alltid det materiella omhöljet motsvarar den anda, som

omger sig dermed.

— Men är då ej ögat själens spegel?

— Det var en näsvis fråga, anmärkte öfversten hviskande, ty då

skulle Mimmis ögon vara själen af en lake eller en annan skinnfisk.

— Jo Ögat är själens spegel; men kan också stråla i falsk glans.

— Men jag ser, hvad ni, min syster, tänker.

— Ja — ack ja, hela min själ uttalar sig i min blick, inföll

Mimmi, och fästade sina platta synorganer på den olycklige.

Denna blick kunde han ej uthärda, utan frustade till i ett skratt.

— Ni skrattar?

— Nej — ha, ha, ha — nej, det är ett spasmodiskt anfall. —

Ack! det är spasmer, ha, ha, ha, hi, hi, hi — ha, ha — mina

spas-mer — snart komma konvulsioner också, ha, ha, ha.

— Lugna er, en syster står vid er sida — lugna er! jag är

genast tillbaka. -r- Med dessa ord rusade hon ut till mig. — En sked.

Margrela, och en bit socker!

Jag lemnade genast det begärda. — Hvad står på?

Men hon gaf ej svar. — Se här, började hon, i det hon

framträdde till den arme — se här — det är doktor Hallbergs stillande

droppar, 30 stycken på en sockerbit.

— Nej! nej! nu är det bättre.

— Ja, kan väl vara; gapa — det är en öm syster, som bjuder

er elt herrligt helsomedel — spasmerna kunna komma igen — en af

mina ungdomsvänner skrattade ihjäl sig af förskräckelse — se så,

gapa — en syster bönfaller.

Kongl. sektern hade, utan att röja förhållandet, ingen annan

utväg att slippa den ominösa skeden, som hans nya syster höll för

hans näsa, utan tänkte: — Bevars! inte äro väl de der dropparne

farligare att ta in, än att det får gå, för alt komplettera historien.

Under dessa lankar åt han sockerbilen och drack en klunk vatten

ofvanpå.

— Se så — hur är det med er?

— Bra, endast en smula matt.

Mimmi, som var försedd med hvarjehanda räddningsmedel, och

i frågan om själens sjukdomar, med ty åtföljande nervatlacker, var envandrande släckningsapparat, drog nu fram sin Eau de Cologneflaska

och gned kongl. sekterns tinningar med denna kostliga balsam.

— Se så, bästa Mimmi, yttrade Alfred, obegripligen styrkt, se

så — hvad råd ger ni mig?

— Öfvergif den otacksamma, hon lär sig aldrig att uppskatta en

sann kärlek — dessutom är er känsla alltför helig, alltför himmelsk

för henne — hon begriper den ej — hon skall aldrig begripa den.

— Och det säger ni, min syster?

— Ja — ja, er syster.

— Min vän?

— Ja, er sanna, innerliga vän.

— Tack, evig tack — en annan gång mera — min onkel

kunde komma.

— Han har slagit sig ner i köket och sitter och språkar med

Margret. — Ack! hvilken hårdhet, han såg min fasa — han kunde lätt

gissa alt det var ni, som led; men han rörde sig ej från stolen —

och jag! . . . Om ej en deltagande syster varit er så nära, hade ni

kunnat dö, utan att er onkel .... han är en barbar — och Margret,

jag begriper henne icke.

— O! det är få, som äro så deltagande som ni.

Mimmi suckade.

— Nej, nu får det der spektaklet ta slut, mumlade öfversten,

som hela liden hulpit mig att skratta tyst. Jag erkänner, att det var

orätt att ställa till, lika orält att lyssna, men det var alldeles omöjligt

att falla på idéen att afbryta den ömma scenen, och ännu omöjligare

att ej uppskjuta samvetsqvalen till längre fram, men nu skratta åt

hela historien.

— Gå in mamsell — hm — och afbryt dem.

Jag gick, och då jag kom in, hade samtalet aftynat och Alfred

satt sig vid pianot för att åter fantisera. Mimmi satt tyst och

märkvärdig och ritade namn på fönsterrutan, som i qvälIskylan började

rimma sig. Ett stort M. i alla möjliga skrifarter ritades der.

Då jag gick ut, vände sig Alfred om och sade: Det är ej endast

på rutan ni tecknar den bokstafven — och så föll han in i de

Ijuf-vaste fantasier.

— Nej f-n, det går inte an, mumlade öfversten; inte skall den

slyngeln inbilla henne, att han är kär i henne heller— och med

dessa ord gick han in.

— God afton, hur f-n står här till?

— Jo, Gudi lof, bättre — väl, ganska väl; hr kongl. sekreteraren

mådde något illa, men det gick snart öfver. — Jaså, det var bra det — nu kan du sluta upp med det

evm-nerliga qvinlilerandet.

— Men, herr öfversle, själen behöfver ibland tala genom toner.

— Ja, då bör en sådan der pojksjäl tala genom en polska eller

galoppad och icke i psalmtoner, som: ”Dagen ifrån oss skrider och

kommer igen i morgon qväll.”

— Bäste öfverste — man måste erkänna, att ni med hård hand

griper in i det heligaste en menniska har.

— Jaså! åh ja, jag vet hur pass mycken helighet, som besticker

sig på en sådan der slyngel.

— Jag må säga, efter allt hvad jag kan finna, kan konglig

sektern göra anspråk på att kallas en man — det fordras blott mera

erfarenhet — litet mer härdning mot lifvets stormar.

— Se så, stormar det nu — det vet väl f-n hvad herrskapet

kucklal ihop här inne, men förbannadt ömt måtte det varit.

— Ja, onkel! sade Alfred med pathos, mamsell Mimmi har för

mig löst en del af lifvets gåta, skafTat mig klarhet med mig sjelf, reda

med mitt eget hjerta.

— Ha, ha, ha, ha! skrattade öfversten, — men nu allvarsamt,

Alfred — nu hålla vi munnen om det der — det passar inte längre.

— Jag skulle tro, inföll Mimmi, att det skulle passa sig om kongl.

sektern fick utgjuta sina känslor för sin evigt saknade moders bror.

— Evigt saknade? är hon . . .?

— Ja, 4et är hon, afbröt Alfred, ja, det Ur hon.

— Jaså för f-n, det var sannt — det hade jag glömt.

— Det vill mycket till att glömma en älskad syster, anmärkte

Mimmi med en talande blick på Alfred, — det är väl ej alla, som

hafva så lätt att glömma, som öfversten tycks ha.

— Hör på, kära Margreta, sade( öfversten till mig när vi

råkades ensamme, — hör på — det här går rent f-n i våld. Den slyngeln

har inbillat henne så mycket klister, att hon kan bli galen — kära

Margreta — det var förbannadt dumt gjordt; men vrid hufvudet rätt

på henne igen — och säg rent ut, om ingenting annat hjelper.

— Men, öfverste, det var del jag fruktade.

— Jaha — ja, qvinnan är ett svagt käril; men straxt vi ha ätit

så gå vi vår väg, och då kan Margreta på lämpligt sätt — hm, på

lämpligt sätt . . .

— Ja, uppgif mig sätlet!

— Hm — på hvilket sätt som helst; men bevara oss Gud, när

Emma kom hem och Mimmi föll i förtviflan och så vidare.

Måltiden var tyst — öfversten förargade sig öfver sig sjelf — den kära brorsonen begrep att han gått för långt, Mimmi funderade

på hjertats mystér och jag på det der ”lämpliga sättet.”

Som sagd t var, aftroppade herrarne, och jag och Mimmi skulle

nu talas vid.

— Bästa Mimmi, du talade länge med Alfred, hvad talade niom?

— Vi? — jo vi talade om hans mor.

— Nå, hvad då?

— Jo, ser du — öfversten är kallare än jag trott honom om;

— att så kallt, så hårdt slita sönder själens fina väfnad!

— Hur då?

— Alfred är en helt annan menniska än man skulle tro om

lians ungdom.

— Alfred är en stor skälm; man hör honom aldrig tala allvar.

— Ja, man döljer ofla hjertats djupaste sår under skämtets yta.

— Men han har intet hjertsår, och om han har sagt dig något

sådant, så är det osanning, skämt, icke illa menadt, men ...

— Jaså.

— Men han har verkligen skämtat om han inbillat dig något sådant.

Mimmi reste på sig.

— Bästa Mimmi — han är en stor skälm, du bör ej tro ett ord

af allt som han sagt.

— God natt, bästa Margret.

— Du blir väl ej ledsen på mig?

— Nej bevars — men jag känner dig nu tillräckligt.

— Ja, det vore väl, du inser således . . .?

— Ja, jag inser att jag blifvit bedragen.

— Nej, nej, det var ej hans mening.

— Nej, inte hans; men, Margret — jag trodde mig i dig hafva

träffat en vän, en väninna, i hvars hjerta jag någon gång kunde töm-

, ma mina känslors öfversvall; men nej — du är af is — du kyler —

kom ej när mig — du känns som ett af polens isberg — hu! jag

ryser — jag ryser öfver en själ, en ande — (hon tog på sig hatten.)

— Men, Mimmi . . .

— För en ande så svart, så djefvulskt kall som din. — Med

dessa ord störtade hon på dörren.

— Nå, hur gick expeditionen? frågade öfversten.

— Jo, så att vi blefvo hufvudovänner.

— Ja, det var elt vackert spektakel — den förbannade slyngeln,

nu har han ställt till tills Emma kommer hem.

— Men, onkel, hon är bara min syster — det är väl inte farligt.

— Ja, det gör ingenting, du må ha tio dussin gamla käringsystrar;

men det der M:et på rutan — är det rimligt att säga till en treltisju

v^ooQieå treltiåtta — snart sagdt fyratio års flicka, att hon ritat sitt namn i

ditt hjerta? — del är ju rent af hutlöst — och det felades ju intet

mera än< alt du skulle friat.

— Men, onkel . . .

— Ja, ser du, jag skulle ej bry mig om hela historien, om inte

menniskan på det hela vore en beskedlig menniska — den

förbannade rutan!!

— Men, onkel, jag skall hjelpa alltihop — låt mig råda — åh,

det går förträffligt.

— Nåh hvad?

— Låt mig råda, jag svarar för resten, ha, ha, ha, det måste

lyckas.

— Ja, det säger jag, ställ det der i skick igen, pojke; ty eljest

var det inte ledsamt, ha, ha, ha.

Och så ändades den dagen.

Påföljande middag, sedan posten kommit på förmiddagen,

afsän-des en piga med ett på rosepapper skrifvet bref, så lydande:

”Bästa syster Mimmi! Med posten iick jag i dag bref från den

jag håller kärare än mitt lif — allt är bra, hon förstår mig — deltag

i min lycka, ber Den tacksamme

Alfred”

Efter en lång stund återkom pigan med samma bref, endast

med ändrad utanskrift och då det bröts läste man:

”Med deltagande mottog jag underrättelse om er lycka — om

den någonsin icke håller hvad den nu lofvar, så tänk på

er öfverflödiga syster

M—P

— Den spiken drog, sade öfversten — den spiken drog — hm,

det var en god sak, att få slut på den förbannade historien.

Mimmi sågs ej till under hela tiden öfverstinnan var borta, och

först långt efter, sedan Alfred var rest, kom hon.

— Man kan misskänna sina vänner, yttrade Mimmi till mig, då

jag bad henne icke misstaga sig om min välmening. Man kan

misskänna sina vänner — vi hafva gjort det, jag erkänner det, gjort det

å begge sidor.

— Ja, ganska möjligt.

— Stackars konglig sekler Alfred, fortfor Mimmi med en djup

suck — stackars yngling, han vet ej vid hvilken afgrund han nu

står, han håller på att störta deri; men han inser icke att hans egen

Teckningar med Text. 9lättsinnighet tvingar honom dit. — Ack, Margreta, denna lätlsinnighet,

som nu råder bland de unga karlarne — ingen har några fasta

principer, ingen fast tro och förtröstan — det var annorlunda fordom.

— Gud vet, sade jag tviflande.

— Kan du tvifla derpå? Du har då aldrig kånnt min far —

ack! min vördnadsvärde gamle tor, hvilken fromhet, hvilken djup

känsla af sedlighet — ack!

— Men han var gammal.

— Jaså! Du måtte väl ej vilja kasta skugga på min saliga

faders ungdomslif. — O! jag är säker att det var rent, herrligt —

religiöst och sedligt i strängaste måtto — men, Margreta — allt

sträf-vande är låfängt, jag ville rycka den olycklige ur det haf af elände,

i hvilket hans obetänksamhet skulle störta honom — han har ett vekt

hjerta — mina ord grepo honom djupt — men det var att rita i

sanden vid hafsstranden, der påföljande våg bortsköljde hvarje spår

— han fick ett bref, och alla hans känslor, som jag lyckats rena,

blefvo i ett nu åter grumlade och han störtade medvetslöst i armarna

på en varelse, som ej förstår honom; ty det finnes mycket i Alfreds

hjerta, som kunde bli något af, — ja mycket, om han endast haft

en klok handledning.

Hösten — vintern kom, och allt gick sin gilla gång.

Mimmi fortfor att, då och då, helsa på hos hofkamrern, för att

tala tröstens ord. Dessa tycktes ha en förträfflig verkan; ty gubben

blef med hvarje dag kryare och muntrare, och fastän Mimmi påstod,

att hans hjerta ännu led, kunde man ej se det utanpå. Dock

utanskriften på ett bref säger ej, om det innehåller bjudningen till ett

bröllop eller en jofcspost, och hofkamrern gick, sade Mimmi, genom

lifvet, som ett obrutet bref — ingen af hans tre saliga hustrur hade

lyckats att bryta detta envisa insegel, som förvarade ”hans bättre jag.”

Mimmi hade ensamt lyckats att något knäcka sigillet, och kasta

en ”systerlig blick” på innehållet — och hade, ganska säkert,

alldeles brutit det, om ej fru Qverthal så ofta, genom sin närvaro,

hindrat henne.

— Jag kan ej begripa den menniskan, sade Mimmi, hvad vill

hon? hvad ämnar hon? Hon måtte väl finna, att hon ej kan vara

nog, för honom — emellertid plågar hon honom, pinar ut den ädle

barnarena själen; ty när hon är der, är han tillsluten för mig —

han är då en gåta, som jag förgäfves söker reda.

Så klagade Mimmi.

i^oosLe Våren kom — det var det allraherrligaste väder, men litet

smutsigt, då Mimmi en dag kom till mig, lör att åter medtaga mig på en

af sina välgörande utvandringar. Vår kosa ställdes till den arma

Fiolrotskan. som nu dock fått ett litet arf, hvilket likväl borde väl

förvaltas, om det skulle räcka. Det var för att gifva några råd vi nu

vandrade ned i bakgatorna. Snart stodo vi vid huset. Ack! om

mina råd, sade Mimmi, kunde verka på henne — hon är vek som

ett vax, hon har tusende gånger gråtit — ja, gråtit strida tårar,

alldeles varit upplöst i tårar — ja, hon — men hvad kan hon, den arma?

Vi inträdde.

Rummet var fullt af andra qvinnor, smutsiga och fula som

värdinnan sjelf.

— Se så för f-n, hörde vi en röst, som jag tyckte vara sjelfva

Fiolrotskans; men vi sågo henne icke i högen af menniskor, som

sutto, drickande på bit.

— Är madam Fiolrot inne? frågade Mimmi.

— Kors, är det min goda mamsell — åh, herre Gud! ja, Gud

ske tack och lof till evinnerlig tid för all hans godhet och nåd mot

den fattige — så att vi icke längre behöfva ligga till last, utan ha

vårt uppehälle utan att behöfva tigga våra smulor.

— Ja, rätt, Fiolrotska, tacka Gud.

— Ja, det gör jag visst, lilla mamsell, att f-n en gång tog och

for af med den rackarn, min morbror.

— Så bör ni inte tala, Fiolrotska, det är rent af hädiskt att

önska fördömelse öfver sin nästa.

— Ja, det kan väl vara så, lilla mamsell; vill inte mamsell sitta

och ta sig en kopp? mak åt er, gummor.

— Nej tack, kära Fiolrotska! jag har allaredan druckit kafife.

— Åh, mamsell håller sig för god, inföll en annan käring, att

dricka i vårt sällskap — annars så skall jag, fortfor hon med någon

häftighet och gestikulerande med händerna, skall jag säga lilla goda

mamsell, att vi, fastän fattiga, det ingen rår för annat än herren i

himmelen, som så olika skiftar, förslår lilla mamsell? — eljest så är

vi hederligt borgarfolk, och min man skattskrifven som pumpmakare

— ja, han gör läster också och är borgare i staden, så att det inte

är värd t att vara stor.

Detta tal framfördes med en sådan hastighet att del ej kunde afbrytas.

— Ja bevars! inföll Fiolrotskan, vi äro väl inga tjufvar och

skälmar heller, som lefva på nåder.

— Nej, Gud ske lof! ärlighet varar längst, fortsatte

pumpma-kerskan; ärlighet varar längst och det beror icke på rikedomen det,

men! .... — Min goda qvinna, 6ade Mimmi, jag hyser intet högmod, det

skall Gud veta att jag är ödmjuk; men jag vill gifva Fiolrotskan

några råd . . . .

— Åh ja, på dem sparas inte, sade pumpmakerskan.

— Om användandet af de medel, som arfvet gifvit henne,

fortsatte Mimmi.

— Ja — så — började Fiolrotskan, jaså. — Tackar ödmjukast;

men så f-n i mitt skinn, lilla söta mamsell, kan jag inte sköta min

egendom sjelf.!

— Ni är ryslig, Fiolrotska — ni mins då inte huru ni

behandlas af er man?

— Åh ja, det händer öfverallt, att äkta makar ibland bli litet

hurr i fnurr på hvarandra och byta ord och ordkastas, och kan

komma i litet krakel; men Gud ske lof både jag och Fiolrot hafva vårt fulla

förstånd, och det är ingen fara med Fiolroten — hm, hm, (madamen

hostade) och rent ut sagdt, då Fiolroten blef litet häftig och kunde utan

att mena precist något illa, ty det skall Gud veta, Fiolroten är på det

hela taget en hederlig karl och väl liden bland sina gelikar . . .

— Ni stöter således . . . började Mimmi.

— Ja, jag stöter och stöter, ja det gör jag, herre Gud! hvarför

blef Fiolroten häftig? jo, det förargade honom alt jag behöfde hjelp

af mamsell, ja, det gjorde det, och hade jag inte varit, så vet Gud

hur det gått, ty Fiolroten sade ofta: F-n i mig — Gud förlåte mig

att jag svär; — skall jag inte passa på och vräka ut henne, och så

kallade han mamsell för både elt och annat; ty då du, ditt våp, sa1

han till mig, får en af hennes hopkrympade adertonskillingar, så skall

du höra förtal öfver din äkta man för minst två riksdaler. — Men då

sade jag alltid:

— Söta Fiolroten! blif inte häftig, ty menniskan är allt

beskedlig och menar väl, ja det sade jag — och menar väl, — men det

måste väl en gång ta slut på denna pinan, då gubbsaten hinner alt

få näsan i vädret och en torfva på henne — ja, det sade jag.

Fiolrotskan var tydligen retad, och om min lukt ej bedrog mig,

hade kaffet en tillsats af bränvin, hvilket i sin mån torde bidragit till

hennes öppenhjertighet.

— Detta är då den tacksamhet, som ni svurit mig, Fiolrotska —

jag föraktar er.

Med dessa ord drog Mimmi sig tillbaka. — Förakta, förakta!

skrek hela högen, ja, det skulle du just göra; tror du att vi inte

kände din far, gamle Qvistbäcken, det kräket, och mor din, som

ingenting bättre var än vi — tvy f-n. Så aflopp vårt filantropiska försök att utströ goda råd i

Fiolrotskans hjerta.

— Det är fasligt, yttrade Mimmi — fasligt — och jag hade

henne ändå på god väg, ja det hade jag.

— Men hon har bedragit dig, hycklat ånger och bättring, gråtit

krokodiltårar.

— Jaså, du tror då verkligen att ett varmt hjerta kan misstaga

sig? nej! evigt nej! hon har ej bedragit mig; men den onda

principen, ovännen, har sått ut ogräs i mitt hvete.

— Åh det är ett verkligt nöje bästa kamrer, yttrade Mimmi Ull

sin vän hofkamrern — ack ja.

— Mamsell Mimmi är då road af att meta?

— Ja — och så vi skola sitta vid sjöns strand, i vassen, och

meta tillsammans, ja ....

— Hm, det var roligt — jag har alltid varit en stark* metare och

får alltid napp, mamsell Mimmi.

— Det är någonting så idylliskt att i oskyldig glädje sitta på en

klippa vid det spegelklara vattnet och kasta ut refven och draga upp

små silfverfiskar ur djupet.

— Ja — men om de äro mindre än en half mark, så lönar det

inte mödan att lägga dem i korgen — de andra kastar jag.

— Ja, återskänker dem lif och frihet.

— Ja — eller också, om det rent af är ”gli,” så sätter jag dem

på långref — kan mamsell Mimmi fiska med långref? — det är

lönande der som är större vatten.

— Nej.

— Hm, det skall bli kuriöst — kusin Qverthal vill också vara med.

— Jaså — jaså — ja då kan jag icke.

— Jaså — hå! ja då bli vi väl ensamma — hon är inte så

nyfiken af sig hon.

— Ja, vi två, det är nog.

— Hm, det är ändå inte strunt af en sjuttiotre års man att orka

alt gå ut till Pålraden och sitta der och meta — hm, — jag mins att

det der har sig lätt, min salig hustru — min första salig hustru

metade mycket gerna; men den andra ville inte meta — men så fick

jag den tredje och hon metade excellent; vi sutto halfva dagen och

togo upp fisk, ibland rätt försvarligt, så att vi hade flere kok.

— Det måtte varit herrliga stunder.

— Ja när det gick bra; men ibland kan det rent af vara

mot-gjordt — då kommer fisken och smakar och rycker i masken ochäter kroken ren och blank, men nappar inte, del är riktigt förargeligt,

och hustru min — den sista, ty min första hustru var ett beskedligt kräk,

Gud fröjde själen, — och hustru min, sade jag, blef ordentligt ond

och menade på att det var min skuld, så att vi ibland flyttade från

hvarandra långa stycken.

Ungefär elt sådant samtal hade Mimmi haft med sin vän

hof-kamreraren och nu såg man hofkamrern mycket bittida om

morgnar-ne, — ty han gick upp med och som solen, — vandra utåt gatan åt

sjösidan till, bärande två metspön, hvaraf det ena var prydt med

sil-kestoffsar. Han stadnade utanför* Mimmis boning och inom några

ögonblick var hans väninna vid hans sida och vandringen fortsattes.

Hela staden menade på, att Mimmi skulle fånga hofkamrern och bli

hans Q er de hustru, och öfverstinnan fann skäligt att afråda Mimmi Isån,

dessa löjliga vandringar.

— Jaså, du är också en af dem, som hata ett oskuldsfullt

na-turlif — ett lif i den goda, herrliga naturens sköte, ett tillfälle att se

naturen i all sin prakt, huru solen går upp och förgyller stad och

land, sjön och skyn. — Du fruktar att höra foglarnes melodiska

drillar — du sätter värde på menniskors omdöme — så svag är icke jag.

— Men man skrattar åt dig, Mimmi.

— Låt dem skratta.

— Man uttyder det illa.

— Att jag i sällskap med en ädel gubbe vill njuta

morgonsval-kan under lärorika samtal. — Ha, ha! kära Emma! jag trotsar alla

giftiga tungor; jag föraktar alla dem som illa uttyda mina handlingar.

Det finnes dock en, som vet huru rent, huru sannt delta förhållande

är — jag vädjar till en högre domstol, ty verldens dom sätter jag

mig Öfver.

Detta utsädes med en sorts häftighet, nära lik den, som röjde

sig då jag ville gifva ett godt råd.

— Du skall ej missförstå mig, bästa Mimmi, — återtog

öfverstinnan i försonande ton, — du skall ej missförstå mig. — Ingen tviflar

på renheten af dina afsigter — eller det oskyldiga uti att på ljusa

dagen ....

— Ja, jag behöfver ej dölja mina gerningar för verlden.

— Nej bevars, — på ljusa dagen med en utlefvad gubbe . . .

— Utlefvad? hvad är del? Hans själ är lika ung som min, som

ett barns — en ädel menniska blir aldrig gammal — den eviga

ungdomens behag sprider sig öfver hela hans gestalt.

Detta föreföll rätt roligt; väl möjligt att Mimmi hade rätt; men

att se den eviga ungdomens behag utspridt öfver en gestalt i

knäbyxor och peruk — kunde endast en så idealisk person som Mimmi, se. — Bästa Mimmi, återtog öfverstinnan, man tror att du vill gifta

dig med honom, att du söker fånga honom.

— Fånga? nej, om — jag säger om, — det vore så himlens

vilja, så vore det ingenting annat än en sann sympati; — jag kan ej

neka att vi sympatisera, ej allenast i åsigter, utan — hvad mera är

— i tycke och böjelser — detta betyder väl ej mycket; men —

oaktadi jag aldrig länkt ditåt, så — vore det himlens vilja ....

— Nå väl — då lyckönskar jag.

— Kära Emma — som sagdt är, jag har aldrig tänkt ditåt; och

huruvida hofkamreraren gjort det, vet jag icke. Han har åtminstone

aldrig antydt något närmare förhållande oss emellan, och i sanning,

jag känner mitt värde som qvinna nog mycket, för att hålla honom

på afslånd. — Jag tviflar på att han ens vågar väcka en dylik fråga,

om ej händelsen kastar tillfället i hans väg — således kan jag ej

mottaga några lyckönskningar till annat eller mera än att en gång i

milt lif hafva funnit en, som uppfattar mig, som förslår mig, som med

vänskapens hela värma sluter sig till mig.

Eller della samtal, sågo vi ej till Mimmi på Gud vet huru länge.

Påföljande annandag Jul voro vi i kyrkan, och som ett åskslag

från en ren himmel dundrade från predikstolen följande:

”Lysning förkunnas för första gången mellan konungens

trotje-nare, hofkamreraren Samuel Petter Görlander och enkefru

stadsfiskal-skan Qverthal, född Lunterman, och önskas” m. m.

Öfverstinnan och jag betraktade hvarandra med stum häpnad —

och då vi kastade en blick åt karlsidan mötte vi öfverstens leende ögon.

Det var nemligen han, som, oaktadt köld och yrväder, den

dagen prompt velat ha oss till kyrkan. — Vi funno nu att han af

pre-sten lått veta den stora hemligheten på förhand.

Kamrern hade förbehållit sig att ingen, förr än lysningen

förkunnades, skulle få veta saken — han liksom blygdes att fjerde

gången blifva lycklig.

Nyheten kom alltför plötsligt för alt icke verka på Mimmis

hel-sotillstånd. Hon hade qvällen förut suttit länge hos hofkamrern och

gjort betraktelser öfver sljernorna och naturens eviga harmoni — om

motsvarigheterna i lifvet och så vidare — och hofkamreraren hade

hört på, hållit med och bedt henne ej glömma bort en gammal vän.

Och så —!!

Mimmi var länge sjuklig — och började nu på alt nyttja medicin.

Hon hade lyckan att gång efter annan Iräffa ädla läkare, som både

förslodo hennes lekamliga lidanden och kunde fatta dem, som sårade

t^oosLehennes själ. Emedlerlid blef ej denna förvillelse långvarig — hon

fann idel tomhet, idel materialism och okunnighet hos stadens tre

läkare. Sommam derpå reste hon till en brunn. Brunnsläkaren der

var genast en ädel, känslig själ; men var alltför mycket upptagen och

tankspridd. — Doktorinnan var också en älsklig varelse; men hade

en riktig uppsjö af vänner. — Mimmi kunde ej blifva allt för

någondera och fann snart, att den der brunnsläkaren var sämre än sitt

rykte, att han hvarken hade kunskaper eller erfarenhet och — var

renonce på hjerta.

Lika olyckligt gick det påföljande år vid en badort. Hon

träffade der många ”söta älskliga menniskor,” men alla hade förbindelse

förut, egde vänner, hustru och barn — med ingen lyckades det för

Mimmi att utgöra allt — och detta var just det hon i hela sin lefnad

velat vara. För detta, alt vara allt för en annan, hade hon uppoffrat

sin hela tid, hade lidit försakelser och mödor, ledsamheter och

nederlag; men hade ändå aldrig trötlnat. Nu, sedan hon nalkas sextionde

året, har hon ändlligen funnit, att menniskoma äro så inrättade, att

de älska frihet äfven i vänskap, och att, om man söker klofbinda

vänskapen, det stackars cjjuret strypes i klofven.

Mimmi har nu rigtat sina tankar till en bättre verld, der ej

sådane vexlingar finnas, som i denna; — hon hoppas på att hon der

skall finna en syster eller en bror, för hvilken hon kan blifva allt —

här nere har det ej velat gå.

— Stackars Mimmi! tilläde tant Margret — vi hafva skrattat åt

henne, åt det löjliga skimmer, som ofta kastar sitt trollsken på en i

bollnen god böjelse och gör den till ett mål för gäckeriet — vi hafva

beklagat hennes blindhet att slöta tillbaka sina verkliga vänner, de

nemligen, som voro del så uppriktigt, att de ville leda hennes

uppmärksamhet på henne sjelf — vi hafva insett alt denna egenkärlek

just var den, som gaf hennes hela lif dess sorgliga missrigtning, och,

tilläde tant Margret, Mimmi borde vara en varning för goda,

välmenande, till och med ädla menniskor, som med våld tränga sig in med

sin välmening på andra, de vattna vänskapens och välgörenhetens

blomma så flitigt, alt hon antingen utdör eller endast skjuter

vatten-skott, som vissna vid den första tillstöt.

— Men, frågade vi — lefver hon än, Mimmi?

— Ja visst lefver hon — och ännu har hon samma lust som

förr, men hon har öfvergifvit menniskorna, med undantag af pastor

Fikonlöf som för närvarande är liksom mer än en menniska, och lilla

Amie, den lurfviga knähunden, som är mindre än en menniska. Hon

delar nu sin tid mellan dem och gläder sig åt när Amie siller och

fäktar med framtassarnc. För honom är hon verkligen allt, ty Amieär så gammal och ful, atl hvar och en annan skulle låta skjuta den

gicktbrutna stackarn — hon ensam älskar honom, smeker honom, och

ger honom sockerskorper — men Amie hviftar på svansen och sitter

äfven för andra än sin välgörarinna; — otack är verldens lön — och

vare detta slutet på den historien.

Assessorn såg på klockan, hon var ej mera än sju.

— Tack, goda Margreta, tack — men vi ha godt om tid — hm,

von Röbbeln, nu är det din tur.

— Min? — hm, jag vet inte — jag minns inte.

— Ah jo, kära Röbbeln, ropade vi litet hvar. — Bror Röbbeln,

onkel Röbbeln, käre Röbbeln, så regnade titlarne — tala om något

— Hm, låt mig fundera — låt mig blott få tid — inte har jag

något urval af historier — jag har inga hertigliga slägter att tala om, inga

blå ormar och röda barn — och, till på köpel, inga Miminier —hm (han

tystnade några ögonblick) — ja, vill ni höra ord förord en bondhistoria?

— Ja.

— Hm — ja, men det är bara en bondhistoria, sådan som jag

hört den af en skjutsbonde — och är fördenskull inte egentligen en

historia, utan en hel hop sammanrörda i hvarandra — det blir en

sak att hålla reda derpå.

— Ja, det skola vi.

Och kaptenen sade: Berättelsen kan kallas:

Ett skjutshåll.

Det var, började kaptenen, för många Herrans år sedan jag en

vacker dag var på vägen till Sördala gästgifvaregård. Jag hade på

Sördala fått ett par raska hästar och en ung rask bonddräng, som

skulle köra. Vi sätta oss i, hästarne rycka till — nu äro vi i farten.

— Han är väl från Stockholm? frågade min skjutsbonde, för

att inleda samtalet.

— Ja, någonting ditåt, blef svaret.

— Jaha, inte angår det mig licka; men si, jag frågar alltid

her-rarne hvar de äro ifrån, för si det är så roligt att veta, när jag

kommer hem till husbond-häradsdomaren, som sitter i stuga och inte kan

gå två steg, för si provincialen har varit derule och alla doktorerne

i sta’n och inte få de lemma i gång på gubben, fastän de både brännt

honom och annat — men si det gör ingenting, för si gubben är rik

han, som ett troll, och behöfver icke kunna hvarken gå eller stå —

det är hans hästar — dem köpte han i fjol på fastan i Lund och

gaf åtta hundra för hvardera — ja, så äro de också komna af

Sultan på Fliinge — det var kreatur det, som kungen fått till skänks af

kungen i rika Arabien eller Spanien eller något dilut i södra

länderna vet jag — bortomför Danmark.

v^.ooQLe — Jaså.

— Ja, det är sannt hvart eveliga ord, som jag säger, och den

ena heter Docka och den andra har jag kallat Bolla efler syster min.

I den der stugan skall herrn — med förlof, jag vet inte hvad herrn

skälls för och derför säger jag rätt och slätt herrn, om herr inte

blir ond.

— Nej bevars.

— Annars så skulle jag väl veta hvad han är.

— Löjtnant.

— Jaså — nå, lyflnanten skall vela att jag i förrfjol exercera

beväring och slod under fanjunkaren Källander, ja, Källander, annars

så är han gift med prostens dotter dernere — hm, ja del är på

slätten — och fick, när gubben dog, lolftusen i arf — ja sådana

förnäma herrar kunna få rika giften de, då de lika väl föra sig upp som

folk och ta allting med reson, så att säga — inte tycker herr

lyft-nanten illa vara att jag talar en smula medan det rullar af — för si

hästarne ser jag nog efter ändå och om inte lyflnanten tar illa, så...

— Nej bevars, lala du.

— Ja, si annars är det så olika med herrarne — somliga tycka

om att silta och spekulera och säga inte ett ord — ulan titta som

tjuren på köttmångeln, och lysta en då man klyfver näbb, men si

andra herrar äro så lusliga att tala med — mest de som fara enbel;

men ta de två hästar så äro de ordkarga — och derföre efter

lyft-nanten log paret, så tänkte jag vid mig sjelf — der får jag nog ett

lik igen, som hvarken talar eller svarar, för si somliga menniskor

äro så inrättade, för si, det är som häradsdomaren säger, både si

och så med menniskoma, somliga äro inrättade så och andra så.

— Hm — i den der stugan bodde förr gamle Rapp.

— Jaså.

— Ja, gamle Rapp var en hel karl, annars så var han korpral

— och en duktig karl se’n, må lyflnanten tro, och grann se’n var

gubben med sina äretecken på bröstet — för si han hade varit med

i krig och då han i fjol begrafdes, så sköt di vid grafven för honom,

för si gumman hans bestod krutet — för si inte beslår kronan så

mycket som ett skott krut öfver en som med lif och blod försvarat

kung och fädernesland. — Del har stackars kronan inte råd till

det, kan vela.

— Jaså, lian fick skoll vid grafven.

— Ja, det förslås, för si enkan menade på, alt Rappen var så

god att han nog förljenat skoll innan han blef nedmyllad, för si han

hade varit i krig, vet, och hade stålt för kulor och krut vet jag, och

slagits såsom elt lejon och hade dessutom fått sig lapperhetspennin- gen af kungen i Sverige och så ett kors af ryssen; för si ryssen

tyckte så mycket om Rappen och ryssen sade: Rappen skall bära

min egen orden, sa’ ryssen, och så hängde han på Rappen en

grannlåt och sade: Slit den med helsan, gamle Rapp, sa’ han, för si

den dagen var ryssen god i ögona., Men det hände sig i det stora

slaget vid Leipzig, en stad i Tyskland, så hände sig alt Bonaparlen

var illa ute och inte visste hvar han skulle taga vägen — för si der

stod gamle Rappen med sitt korpralskap utanför dörren och menade

på att om Bonaparten ville krypa ut, så skulle de nog ta honom död

eller lefvande.

— Det var märkvärdigt!

— Ja, visst var det märkeligt om Rappen kunnat få tag i den

menniskan, som ingen annan kunde få tag i, för det alt han

försvurit sig — men jag har hört det af många, fastän Rappen aldrig ville

tala om del, för si det gick inle bättre, än att f-n lille kom ut ändå

och sprang ifrån Rappen, så att den gången stod han der med

lång näsa.

— Men, kära du! del der är väl ändå aldrig sannt? ,

— Sannt? jo serra ko tricken är det så, ty det vet hela

socknen, och häradsdomaren säger alltid när något går baklänges: det

gick som när Rappen tog Bonaparten, det säger häradsdomaren, och

inte springer häradsdomaren med limslången, vet jag.

Jag hade nalurliglvis ingenting all invända mot häradsdomarens

auktoritet, utan bad endast Pål (så hette drängen) fortsälla.

— Jo si, det är alt tala om gamle Rappen. Nu var det så,

(men del talade han om sjelf), att svenskarne derute i Tyskland hade

slagit läger och lågo i vida fältet. Då hände det sig, alt Rappen, när

han skulle sälta upp flaggan midt för kompanigalan, så märkle han

alt en lilen lärka flög upp ur en Jjunglufva, och när han tittade eller

hade hon der sitt bo, och fyra små ungar, som inle kunde flyga, i

boel. Det der tyckte jag, sa’ Rappen, var ömkligt, och så satte jag

en käpp vid boet och sade till kompani-kamraterna om huru det var,

att der lågo små ungar i boet och att ingen skulle klifva dit. Och

ser lyftnanten, ingen enda själ gick dit annat än för att titta på de

små som lågo der. Så blef der slag utaf, fast det vet jag inte så

noga; men visst blef der oro och så skulle de draga sin väg. Hvem

skall akta min lärka? sade Rapp, och så gaf han några skilling åt en

gumma i gården bredvid, att hon skulle akta på att inte elakt folk

skulle trampa i boet. Och så bröto de upp och marscherade några

mil. Men några dagar derefler kommo de igen lill samma slälle, och

vipps var Rappen der och såg om sina foglar. Modren var borta,

men ungarne lågo ihjältrampade i boet. Rappen satte sig ned bred- vid och han blef så genomledsen att han började gråta. Då kom

gumman. — Har du sett efter foglarne? — Åh, sade hon, det har en

ryss gjort, jag visade honom boet och bad honom låta bli det; men

han slog ihjäl ungarne han. — Jaså, sade Rapp — jag kunde väl

veta, alt det inte var en svensk soldat, en som har bo sjelf och

hustru och barn i det boet, och så blef han arg på ryssen i alla sina

dagar, så inte hade det lönat alt ryssen och fransosen kommit in i

vår socken så länge Rappen lefde.

— Hvad är detta för ett fält? afbröt jag Ivärt min munvige

skjutsbonde — här har troligen stått ett stort slag. Fältet var

öfver-sålladt med bautastenar i så stor mängd, alt man icke behöfde vara

antiqvarie för att fasta sin uppmärksamhet på dessa stumma vittnen

från en långt försvunnen tid.

Jag kan ej neka, att alla dylika minnesmärken starkt verka

på min inbillning. — De äro menniskoverk, men från tider, i seder,

i tro och i bruk himmelsvidt skilda från våra, i vissa fall möjligen

bättre, i andra, ganska afgjordt, sämre än våra.

— Hvad kallas detta fält? det har varit ett slagfält.

— Hä — jo, här ha visst stått ett stort elt slag, men inte ha

det skett hvarken under min fars tid eller farfars heller, fast

gubbarn e voro gamla begge två; men si de talade bara om alt i deras

förfäders tid så var det en kung, som hette Klack och han blef

ihjälslagen här ute — annars så ligger han der borta i backen, med

stenen på; för si det är klacks hög som det kallas. — Annars så

ha de en vers om hela saken:

Då Wättery blef Jättery’

Hördes ett gny

Allt opp i sky.

Ty slaget stod mellan Gunnarp och Medelby, eller Melby som

det nu kallas.

— Det har visst varit ett stort slag?

— Ja, det kan lyflnanten lita på, mång tusende sinom tusende

menniskor slogos ihjäl på en dag, från solens uppgång till dess

ne-dergång, talade farfar om, och så blef kung Klack mördad eller

ihjälslagen likasom af de sina egna, som del står i visan om den saken.

— Kan du sjunga?

— Åh inte så mycket, skrattade min skjutsbonde.

— Vill du sjunga den visan om kung Klack — bad jag, som

verkligen var nyfiken att höra om någon så gammal tradition fanns

i trakten.

— Hm — ja det kan väl ske. — Och efter några hostningar

började min slfjutsbonde, med säkerheten hos en bravursångare, somväntar applåder och da capos, följande visa på en af dessa för vårt

land så egendomliga toner:

Kom mördaren så grym mer, just in i kungens rum

Och sade: du skall dödas i denna samma stund,

Och du skall döden dö allt för min högra hand,

Så kunnigt blir ditt slut för hela Svea land.

— Men, inföll jag, då stupade ju inte kung Klack i ett fältslag,

då han mördades i sina rum?

— Hm — det var väl på kongsgården kan jag tro, för si inte

vet jag; men ihjälslagen blef han, och ligger der borta i klackshög.

— Lyflnanten ser väl stenen?

— Ja godt, sjung vidare.

— Ja bevars, men si det är bara en visa om kongen, som blef

ihjälslagen af en menniska, som inte fruktade Gud eller hans straff, då

han med sin mordiska hand kom åt Herrans smorda — annars så

heter det så, att kung Klack blef rädd och ledsen för sitt lif, förstås,

och så sade han så här:

Om bara jag får lefva i trenne dagar till,

Jag många tunnor gull i lösen gifva vill;

Mitt halfva land och rike jag genast gifver dig,

Men, grymme Ankarström, du skona skall mitl lif.

— Men, det der rör ej kung Klack.

— Ja, inte vet jag; men si den visan sjunga de om densaken,

blef min sångares svar, i det han gaf hästarne ett piskrapp, för att

slippa vidare undersökningar i historien. Med all aktning för hans

historiska kunskap, så var den ej besvärad af någon kritik, tilläde

kaptenen *)•

Min skjutsbonde tycktes blifvit antingen modfälld eller sårad af

mina anmärkningar vid saker, som han, som bodde på orten,

naturligtvis borde känna bättre, än hvilken herre som helst, han måtte resa

enbet eller med paret.

Emellertid dröjde detta moln icke länge på horisonten.

Vi mötte nemligen en illa klädd karl, som kom vägen fram,

bärande en knippa ris och vedpinnar.

Denne helsade på min skjulsare, som med en min, midt emellan

vänlighet och afsky, sade: god dag, Andreas!

— Hvem var den der Andreas? blef min fråga; ty jag ville ej

gerna att Pål och jag, för våra små meningsskillnader i svenska

historien, skulle skiljas ål som ovänner.

*) Författaren har på en resa, under färden öfver Wettery hed, nästan

ordagrannt hört denna berättelse af skjutsbonden, och har upptagit den som ett prof

af traditionens sätt att sammanbinda historiska händelser med hvarandra. — Han der?

— Ja.

— Jo, han har varit min läskamrat, då vi gingo till Herrans

bord första gången — men si sedan gick det illa för stackars Andreas.

— Hur då?

— Jo, ser lyflnanten, det är så, att galna tankar ibland kommer

på en, förslås, när den lede fienden får insteg i ens hjerta — och så

är det med Andreas.

— Och vidare?

— Jo, se, han var i min barndom min lekkamrat och riktigt en

beskedlig gosse, och rask sedan, och oförvägen, och si vi voro

myckel goda vänner, och Gud skall veta, annu i denna dag håller jag af

honom, för ser lyftnanten, han har — men det är likagodt hvad han

har; men det säger jag rent ut, om jag hade makt som jag har vilja,

så skulle inte Andreas behöfva gå sådan der — för det är synd om

Andreas.

— Hvad har han gjort?

— Jo, si hela hi&lorien är så här: Der borta i Gunnarp bor en

rik enka, en snål sate, som inle unnar den fattige en skärf, nej det

gör hon inle. Hon unnar dem inte en gång tak öfver hufvudet. —

Nu är det så, alt hon flyttat ut från byn, och se det hände sig i

tu-årse’n — kommer herrn ihåg den svåra Onsdagen?

— Ja.

— Det var en smula blåst och snö här på Weltery, snön

yrade, så att ingen kunde se hand för sig, och hvar och en, som satt

inne, och som var som en menniska bör vara, och sådan som

Herren befallt henne vara, då han säger: du skall älska din nästa som

dig sjelf — ja, till och med som Frälsaren säger: älsker edra

ovänner, (men si den der gamla hexan hatar hela verlden, och blott

tänker på att hon skall ha det bra här i tiden) — ja, alla som inne

sutto tackade Gud, att de hade tak öfver hufvudet, och bad till

Herran att ingen skulle komma i olycka på vägar och stigar. Så hände

sig att en faltig tiggeman hittade fram till enkans hus och kom in.

Han bad om husrum till dess yrvädret tagit slut; men så mycket

godt hade hon inle i sig, ulan hon körde ut honom igen — och så,

när det blef klart igen, så hiltade de gubbstackarn uppkrupen bakom

en slen; men ihjälfrusen och död.

Inte brydde hon sig om det, och intet straff fick hon, för si,

på sådanl finnes intet straff, utan en sådan en, som är skyldig i sin

nästas död, den skrifver sig i kyrkan och är stor på, alldeles som

hon var en är% menniska, eller hade gjort hvad Guds ord befallt.

Och, Gudbevars, efler hon är rik kantänka, så krusa de för henne ihela socken; men si jag— jag tar aldrig af mig hatten för det arga

stycket, som aldrig gjort så mycket godt, eller gifvit så mycket, som

ligger på min flata hand.

— Men, hvad har del med Andreas att göra?

— Ah jo, nu var saken den, att Andreas var en lustig pojke, och

vi andra voro ofta ute med honom på rolighet och på dansar och

sådant. Ja, Andreas var liksom förlofvad med en flicka i byn — den

grannaste man kunde se, fastän hon var fattig. Så hade Andreas och

många andra en höstnatt varit på en lekstuga och vi hade alla så

hjertans roligt och dansade intill det började dagas, men då skulle vi

gå hem. Vi voro sex — åtta lustiga pojkar, för si det var i tuårse’n,

— och gingo sjungande vägen fram — då hände sig alt vi gingo tält

förbi enkans gård. Han må tro att hon har en trädgård med både

äpplen och päron i, men så har hon också en häck omkring som

heter duga, så hög och stark och med grafvar på ömse håll. Inte vet

jag; men en sade: Käringen har stängt in sina äpplen, så att ingen

knappt kan se dem.

Vi hade just inte godt öga till henne, ty hon var ett rikligt troll;

och så blef det förslag, om vi inte kunde försöka komma in i

paradisets lustgård. I det der voro vi alla lika skyldiga — ja, det säger

jag rent ut — orätt var det inför Gud och menniskor; men si, man

kan bära sig illa åt när man inte länker efler. Meningen var inte att

la något från det trollet, utan bara visa henne att hur hon stängde

så — för si hon var för oss alla en förargelseklippa, och Andreas

hade särskilt agg till henne emedan hon fört ut rykten om hans

gamla mor, alt hon kunde trolla och sådant, som visst var en osanning,

fastän det nog finnes folk, som kunna mer än andra och skaffa igen

stulet gods och sätta sjukdom på folk och kreatur och sådant, det

vet man nog, men Andreases mor hon var oskyldig i sådant. Men

si, de hade varit i delo om ett arf, som snålsaten ville ha i sig —

hon hade inte nog förut, men si vid häradsrätten blef det topsit och

så gick det längre och ända till kungs; men allt blef del topsit —

så atl rättvisan hade sin gång, det kan ingen klaga; men sedan så

ville hon åt Andreases mor på allting, vis och sätt och då hon inte

annat hade alt hitta på, så spridde hon ut, att gumman kunde trolla

och mjölkade hennes kor på en knif som hon satte i fähusväggen

och sådant, som trollpackor bruka. Sålunda begaf sig att vi pojkar

sprungo öfver yttre grafven, arbetade oss genom häcken och in i

hennes lustgård. Men inte var meningen att stjäla heller. Men så

sade vi: vi skola märka efter oss, så att käringen ser att här ha

varit främmande. Och så klef både en och annan upp i trädena och

plockade ner äpplen och lade i en stor hög — och visst var det välnågon som smakade på — det förstås, men inte ville vi spjäla — jag

säger vi, för si vi voro alla lika skyldiga. Emellertid så skällde en hund

och vi sprungo vår väg och skyndade åt hvar sitt håll, för si

samvetet var inte rent kan lyflnanten förstå. Men inte visste vi att

Andreas, då han skulle ur trädet, vrickade sin fot och sålunda blef

qvar, så alt de fingo tag i honom. Nu så fick del elaka stycket

något att komma med för att hämnas på Andreases mor och hon for

till länsman och så togo de Andreas fast.

Herre Gud! det var ömkligt, och vi lade råd om vi inte alla

skulle gå fram vid tinget och säga: vi uro alla lika skyldiga — men

då hade vi blifvit tjufvar allihop för den der äpplehögen. Dessutom

så talade vi vid Andreas och han sade: Låt bli! det gagnar inte mig,

ulan jag tar på mig alltihop. Emellertid så gingo vi till käringen och

ville lösa Andreas och betala äpplena tio gånger om, — men si, det

ville hon inte höra, utan svor och förbannade sig på att hon skulle

hellre gå ifrån gård och grnnd än atl släppa IroNpackans pojke denna

gången. Hon var riktigt glad, oläckelset, åt all få göra den stackars

pojken olycklig. Del var inte värdL

Så ville vi betala vid rätten, men si det var urbota, för si det

var tjufnad ule på marken, och så blef Andreas dömd till vatten

och bröd.

Han skulle sett honom inför domstolen huru han såg lugn ut,

men visst sågs del att det grep honom om hjerlat; men då

lagmannen sade: Det ser ut, som om du ej varit ensam, — så sade Andreas:

jo, jag var alldeles ensam, ingen var med mig — del sade han för

atl vi skulle gå fria.

Och så fick han sitt straff, vet herrn — det der kommer atl

stå oss andra dyrt på den yttersta dagen; men visst skall

snålkäringen stå bredvid och få sin dom, hon också.

Ja — men det gick väl an; men så kom Söndagen och då,

herre, då — ja, jag glömmer aldrig den dagen — då slod han på

pallen inför hela socknen — och si — del allravärsla, hans fastmö

var i kyrkan, ty hon tänkte aldrig på alt några äpplen skulle bli så

dyra, att en menniskas hela lefnad skulle förstöras; och då hon fick

se Andreas på pliktpallen, dånade hon och bars ut ur kyrkan. Och

så fick han aflösning.

Men inte begriper jag om del kan vara rätt; ty en tjuf är ju

aldrig sluten ur kyrkans gemenskap och behöfver väl inte upptagas i

ett samfund, som aldrig uteslutit honom, för si om han begär

nattvarden så får han och dessutom så predikas det i sjelfva häktelset,

så alt inte begriper jag hvad den der högtiden skall tjena. Vet

Jyftnanten? — Jag kunde i detla fall icke upplysa någonting, tilläde kaptenen.

— Sedan, fortfor min skjutsbonde, sedan var det slut med

flickan, hon fick sådan blodhosta att hon strök med på samma våren

och Andreases mor dog också af sorg och elände. Men, må tro, då

var snålkäringen deruppe litet glad i sin själ och tyckle att hon slällt

väl till.

Vi alla tyckte alt det var synd om Andreas, som lidit oskyldigt

och ensam för allas vår dårskap och dumhet, och derför blef han väl

upptagen af alla och vl ville ha honom med oss, men Andreas var

mörk i hågen och ville inle vara med. Då sade jag en dag: käre

Andreas, kom med oss, vi veta ju alla alt du inte är elak eller en

tjuf, fastän lagmannen var tvungen att dömma dig så efler lagens bokstaf.

Men då sade Andreas: — låt mig vara — då jag slodpåpallen

och Märta skrek till och dånade, så tänkte jag: Nu är det slut med

hela leken — och nu blir jag en slorljuf i alla mina dagar — så har

man ställt till med mig.

Det var ju fasligt, men si Andreas menade på att han inte hade

att lefva för, för si det skulle, om han blef hundra år gammal, stå i

prestbeskedet att han var en tjuf, en oärlig menniska — ja — och

då, menade Andreas, kunde han lika väl vara oärlig som ärlig.

Jag bad honom så vackert och sade: det der glöms bort,

Andreas — men han sade: det får aldrig glömmas då det skall slå i

milt besked, om jag också blef så gammal som Methusalem — sådant

blir aldrig förlåtet och, tilläde han och skar tänderna, då de aldrig

vilja förlåta mig mitt fel eller brott, så behöfver jag inle vara rädd

om de ställa mig dit några gånger till, sade Andreas. Herre Gud! så

faslig menniskan ändå är — och ser lyftnanten, sedan dess, så stals

der litet emellan hos den der gumman så länge hon lefde — och

alla visste ock att det var Andreas, men si nu var han för slug och

så fick de lof att släppa ut honom, fastän han ofla var fast — och nu

är Andreas den fräckaste tjuf som finnes, han har bitit hufvudet af

skammen, som man säger, och Gud vet huru länge folk går säkra

om sina lif. Så ser lyftnanten att det blifvil en stor eld af en liten

gnista; men hvem blåser på att det blir så rasvildt? — inte vet jag;

men visst blåser det på, och det tyckes liksom folk riktigt skulle

frukta för att icke brottslingarne blefvo så förhärdade, som de nu

blifva. — Det felar inte, utan ser lyftnanten, af litet rök gör man en

stor eld, som bränner oss inne allihop till slut. Der ser herrn huru

det är med stackars Andreas; men si i våras så blef käringen sjuk

och kantänka hon var rädd om lifhanken — och så skickade hon

efter kloka gubbar och gummor och de både gjölo bly öfver henne

Teckningar ned Text. 10och hade henne ut och drogo henne genom en jordvall och annat

som brukas när folk äro illa sjuka — meu ingenting halp, utan det

blef allt värre och värre. Ändtligen var det så långt kommet, ott

det var rent ute med henne, och då så for de in till en doktor i

staden och han skref en lång nota, som kostade sju och tjugu daler

på apoteket, och det var både droppar och små hagel, och så tog

hon i sig utaf alla slagen; men si, inte kan menniskor rå på när

Herren har räknat våra dagar, det förstås, så att det lutade utför och

lackade åstad med hvar timme, så alt visst hade en kunnat klippa

af doktorsnotan midt på och hon lått nog ändå; men hon hade ändå

god råd, så att det gjorde just ingenting. Emedlertid så låg hon der

och kämpade och kämpade och kunde inte dö, fastän mor — hos

häradsdomaren — både läste öfver henne och annat; men så kom

mor att tänka så: Hon har alltid varit så näriger af sig, att hon nog

sytt på någon söndag under predikan och derför tog mor tre synålar

och bröt tvärt af öfver henne så alt hon skulle få dö — men det

gick inte för sig, hon dog inte ändå; — ändtligen så tänkte mor som

så: kanske den der domen öfver Andreas qväljer henne, och så

letade hon upp papperen om Andreases brott och ref sönder dem i tre

bilar öfver henne, och brände bitarne till aska och gaf henne att

dricka — och se då blef hon förlossad och dog.

En sådan ända tog den menniskan; men stackars Andreas

emedlertid, som genom kyrkoplikten blifvit en brottsling för hela

lif-vet. Det är med skampallen i kyrkan, som ordspråket säger: ”Der

vår Herre har sin kyrka har också skam sitt kapell,” för si, skall

hin onde få makt med en fattig syndares själ, så är det då man

sätter skampallen midt i Guds hus och liksom vill säga: Du ville ingen

syndares död; men vi vilja förderfva honom rikligt. Stackars

Andreas — hm — ja ser lyflnanten, det var en ledsam historia — jo

var det så — annat — hoppsan, Docka, du skall inte dra benena

efter dig — se så — annat är det med resande herrskap, ser lyftnanten.

— Jaså, hvad då?

— Nå! just ingenting, men ibland så händer det både si och så

att se och höra.

— Nå, kära Påhl, tala om hvad du har sett och hört.

— Nå ja, se det är bara om enbet och tvåbet och en trehästavagn.

— Ja tala om enbet, tvåbet och en trehästavagn, bad jag, —

och Påhl började:

— Jo se, jag var bara en liten pojkvasker; men jag tjenade då

som nu hos häradsdomaren, för si der har jag varit från det jag var

liten, derför att far min var liksom torpare under gården, men så

drunknade han på ån och så dog mor min inte långt efter och såskulle jag gå på socknen kantänka; men så sade häradsdomaren: ”jag

skickar ingen af mitt folk på socknenoch så kom jag dit — och

der har jag varit alltsedan, förut utan lön, och se’n med både

penninglön och småkläder och elt par tyska stöflor till helgdags och ett

par svenska till hvardags.

— Det var duktigt det.

— Ja, visst är det bra — derom är ingen frågan. Men då jag

var en liten pojkvasker, så fick jag skjutsa, ty ingen hade, menade

häradsdomaren, sådan hand med hästarne som Påhl Persson. Jag var,

som sagdt är, en liten pojkvasker och då skjutsade jag ofta Schinjören

(Ingeniören), ty han for här och racklade enbet både sent och bittida

och låg i byarne söderut och mätte; men inte hade han mer saker

med sig annat än en liten kappsäck af skälskinn, och den var nog sliten

i hörnena den, och så en lång låda med sina tillställningar i, och ett

stort bleckrör, som såg ut som en kanon, med karteverket uti. Eljest

hade han en gammal resväska på bröstet med sina penningar uti;

men inte var det mycket.

Hå, jag minns nog att jag skjutsat honom många otaliga gånger

i ur och skur, och tyckte i min skinnrock att det rätt var synd om

lilla Schinjören, som inte hade mer än sin snäfva kappa. Jag var

den tiden pratsam som nu — ty det kan aldrig skada att man talar;

— och så pratade vi, jag och Schinjören, om hvad det kunde vara

som var märkeligt. Och så sade jag en gång: — Nu har

Schinjören rätt kört som en turk och hedning, — ty hästen var rent hvit.

— Har jag? sade han.

— Ja det har han, sa’ jag.

— Der har du sex skilling, sa’ han.

— Tack, sa’ jag, men det är allt synd om Schinjören att ge

mig så mycket.

Då skrattade Schinjören och sade: det skall en rik flicka betala,

sa’ han.

Jo serra tre, året derpå så kom han med egen vagn och tog

paret och hade fått sig en ny resväska med grannt namn uppå och

en stor hund, liksom utsydt. Och jag skjutsa honom och körde sjelf

och Schinjören satt bredvid i en ny grafm klädesrock med snören på

och var rikligt grann.

Då sa’ jag: — nog synes det att Schinjören fått sig en rik

flicka, som han sade i våras.

— Nej, inte än.

— Hvem kan det vara, med förlof? sa’ jag.

— Jo det är en brukspatrons dotter, sa’ Schinjören.

— Och hon ur väl alldeles fasligt rik? sa’ jag. — Åh ja, när far hennes dör.

— Jaså, sa’ jag — är han gammal?

— Nej, inte så gammal, men mycket klen. Och så sa’

Schin-jören att gubben rest både till Tyskland och de påfviske länderna för

att få sin helsa igen af vatten, som finnes derute — men inte kan

en menniska bli bra utaffvatten.

— Jo, det är visst möjligt.

— Ja, då skulle nog häradsdomaren blifvit bra för sin gikt, ty

här borta i prestegårds äng är en generalkälla, och dit rådde de

honom att resa och dricka sig till helsa, och gubben for, men inte blef

han bättre, fastän han låg der en hel vecka och drack — jag törs

inte säga huru många kannor om dagen, men det var alldeles orimligt

hvad gubben hällde i sig mycket vatten. Ja — emellertid så var nu

Schinjörens svärfar ute och drack vatten i de påfviske länderna.

Må tro Schinjören var litet fin och så gaf han mig en tolfskilling

och sade: ser du, Påhl — nu har jag råd, för en rik flicka skall betala’1.

— Ja, det tror jag, sa’ jag — sådana förnäma herrar kunna fa

sig en rik flicka; men en fattig pojke, som jag, lår tacka Gud om

han med sin brud får sig två kistor — den ena med linne och den

andra med fjäderkläder, och en jernkakelugn att sätta i stugan.

Aret derpå, vet lyftnanten, så kom han med ett stort åbäke till

vagn, så att vi fick sätta tre hästar för och då hade Schinjören med

sig sin unga fru; men tvi valingen var hon inte rätt ful och visst

hade han tagit trollet för guldet. Men begge voro svartklädda och

hon hade ”floder” på hatten, och de sågo rätt ledsamma ut. Men då

hade Schinjören kusk sjelf och så en stor hundracka med

silfverhals-band, som skulle sitta på kuskbocken, så att då fick Påhl Persson

hänga sig bakpå och sitta på hösäcken. Och det bar af; ty det var

en hund att köra, den kusken; men bra körde han; ty han hade

blifvit inlärd på Fliinge och fått sig många kok stryk innan han lärt

sig på del viset hålla tre hästar i tömmen. — Jag skall eljest säga

att vi den liden hade en sprakfåle till fråhäst — så alt det nog ville

karl till; men visst höll han honom, jo det gjorde han. Schinjören

var nu, tyckte jag, duktigt förnäm och stor af sig och hade guldring

på fingret och guldkedja om*halsen och blanklädersslöflor på

fotterna, så nu var han annorlunda än förr. Men han och frun talade inte

mycket med hvarandra utan de sutto begge och hade, sanningen alt

säga, för menskliga ögon atl se, alltid tråkigt ihop.

Framme vid Sördala ville de ha mjölk; men inle var

gästgifva-rens glas godt nog, utan de hade slipade, kruserliga glas med sig —

och allt var så stort, att jag inte fick tala vid Schinjörn, utan kusken

betalade och gaf mig tre skilling i drickspenningar. De andre stop-pade nog han i sin ficka, kan jag tro. Hvart år kom herrskapet

resande vägen fram och alltid med tre hästar; än bar det, sadekuskpn,

till Ramlösa, än skulle de resa utrikes, eller skulle de till Stockholm

och lefva stort, så att visst lossade Schinjörn på de fångar arma.

Emellertid så kommo de igen för en fyra fem år se’n och hade

bara två hästar och jag fick sitta på kuskbocken, alldeles som förr.

— Då kände Schinjörn igen mig och sade: heter du inte Påhl?

— Jo, det skulle väl vara mitt namn, sa’ jag.

— Kors, då har du skjutsat mig förr, sa’ han.

— Jo, råkar nog te’, sa’ jag.

— Hör, mamma, sade han till hustru sin, vi ha väl litet

brän-vin i kantinen alt ge Påhl för gammalt; ty nu var han liksom litet

gemenare än då han körde med tre hästar; men ser lyftnanten, i

tuårse’n så låg jag en natt på håll och så kom der en enbet. Det

var en sådan der liten sate, som kallas för norska schäsar, eller en

sådan der karniol, och så kom der en liten herre och skrek: är det

försatt än?

— Jo, det är säkert det, sa’ ja.

Det var min lilla Schinjör.

— Kors, är det Schinjörn? sa’ jag.

— Jaså, det är du, Påhl, sa’ han.

— Kors, nu far vi som i fordna dagar, sa’ jag.

Då svarade Schinjörn inte.

— Hvar är frun? frågade jag.

— Jo, hon är hemma; men hör på, Påhl, vet du någon liten

lägenhet, som man kan få arrendera för godt pris?

— Åh jo, det kunde väl hända.

— Jaså — det var bra.

— Har Schinjörn sålt bruket?

— Ja.

— Hvarför del?

— Ah, det bär sig icke nu för tiden att ha bruksegendomar,

det är dåliga konjuntare.

— Hm, jaså, sa’ jag.

— Jag bryr mig inte om att drifva det der, ulan tycker att det

är säkrare alt mäta igen, som i fordna dagar.

— Hm, sa’ jag — för si jag hade just ingenting annat att säga.

Men nu fick jag inga drickspengar, utan han bara lofvade mig

— när han kom igen.

När jag kom hem, berättade jag hela passagen för

häradsdomaren. — Jaså den, sa’ häradsdomaren — ja, ser du, Påhl, sa’

häradsdomaren, den lilla skärf man sjelf tjenar ihop, sparar man på; men

får man pengarne så der, så smälta de som snö i solsken.

— Och Schinjörn?

— Jo, han trodde att arfvet aldrig kunde taga slut och så lefde

han som en prins, i stället att lefva som en brukspatron, och så strök

hans förmögenhet åt lika lätt, som den kommit, och, sade

häradsdomaren, det är hela historien.

Men ser lyflnanten, det der är hvad jag ville tala om enbet,

två-bet och Irehästavagnar. — Se så, nu äro vi framme vid Sördala —

det gick ju inte dåligt, hvad är lyftnantens klocka?

Med dessa ord drog kapten upp silt ur och tilläde skrattande:

jag har uppehållit er på det skjulshållet så länge, att klockan är tio

— nu bryta vi upp.