Året. Teckningar ur barndomslifvet

Året. Teckningar ur barndomslifvet

Året

TECKNINGAR ur Barndomslifvet

hämtade och utgifna

af TEKLA KNÖS.

\

■Vid Hafsstranden.

(Se Juli månad.)

a

Året

TECKNINGAR ur Barndomslifvet

hämtade och utgifna

af TEKLA KNÖS.

ÅRET.

TECKNINGAR UR BARNDOMSLIFVET

SAMLADE OCH UTGIFNA

AF

TEKLA KNÖS.

MED 17 FOTOTYPER.

STOCKHOLM

PÅ J. J. FLODINS FÖRLAG.

1868.

Till de läsande barnen.

Käre barn!

Detta är en verklig historia, en sammanfattning af några

vänners erfarenhet af de olika månaderna, ett år på landet, ett minne

af förflutna barndomsdagar. När vi samlade dessa våra minnen

och erfarenheter, ansågo vi det icke nödvändigt att säga hvilken af

oss som valt att skildra den eller den månadens egendomliga lynne.

Men jag ber Er, läsen litet i sender, annars tröttnen I snart.

Naturen ger oss icke allt på en gång. Det är bäst att först läsa i dess

bok och se efter hvad den närvarande månaden just nu har att

bjuda Er. Säkert är det roligare och nyare saker än som stå i denna

tryckta bok, fastän den kan visa Er på åtskilligt. 1 förhoppning att

kunna glädja Er och liksom påpeka huru mycket godt det finnes, som

vi ej hunnit nämna, lemna vi den i Edra händer och önska Er

djupare allvar och gladare lekar än I kunnen finna deri! Alla våra

fröjder ville vi gifva Er, alla goda tankar, som lyst oss, då vi voro

små. Med varma önskningar för Ert väl året igenom, förblir jag,

käre barn, Er vän

Tekla K.

Innehåll.

Sid.

Januari ................................. 1

Soldatgossen och hans farfar ........ 9

En Carlsdag.......................... 9

Februari................................ 17

Sparfven............................ 23

Striden på isen..................... 24

Mars ................................... 31

Om Drottning Ulrika Eleonora ...... 35

April .................................. 39

Påskmorgonen ....................... 52

Maj .................................... 53

Liljekonvaljen ..................... 59

Om Elin............................. 60

Lofstunden.......................... 65

Hör!................................ 65

Kungsängsliljan .................... 66

Juni.................................... 67

Sid.

Millefolieblomman.................. 76

Nyponbusken ........................ 76

Juli................................... 77

Hvad som berättades mig om Linné... 83

Mitt duskap......................... 90

Augusti................................ 91

På fältet .......................... 98

Skördeflickan ...................... 99

Ett besök vid en fyr .............. 100

September ............................ 103

Om björken som ville vara af guld ... 105

Hvi suckar det så tungt uti skogen? 107

Oktober............................... 109

Yid en kolmila .................... 113

November ............................. 119

Lilla Norrlandsflickan ............ 123

December.............................. 129

Januari.

Hvarje historia har en början —

och årets historia börjar naturligtvis

på Nyårsmorgonen — egentligen på

natten i detsamma klockan slår tolf.

Men fastän de äldre kanske stannade

uppe för att se det gamla året taga

afsked och för att helsa det nya

välkommet, så måste vi barn gå och

lägga oss, och således började vårt

nyår i sjelfva verket icke förrän på

morgonen, då det redan var några

timmar gammalt. Vi funno det alltid

mycket grymt och orättvist att

sålunda snöpligen förvisas till

barnkammaren och försökte städse en liten

protest, med många försäkringar

att vi icke voro det ringaste

sömniga m. m., m. m. Jo, Jo, ni

minnas det nog, hafva säkert sjelfva

kännt på det många ganger, icke sannt? Det är så hederligt att få sitta

nppe med de stora, äfven om man måste hålla ögonlocken uppe med

fingrarna, på det Jon Blund icke skall blifva oss öfvermäktig. Men mamma

är förståndigare än så, åtminstone var vår mamma det; ty hon visste att

detta, af oss så högt åstundade nöje, endast skulle medföra sura och griniga

ansigten i barnkammaren dagen derpå; små ögon, som vakat på natten,

äro fallna för att gråta på morgonen — och för oss hjelpte inga böner; vi

måste taga godnatt och följa vår beskedliga Maja, med många suckar och

Iängtansfulla blickar tillbaka på den trefliga brasan och de lyckliga äldre

syskonen och kusinerna, och farbröder och fastrar, som — med farmor och

farfar i midten — sutto omkring densamma och knäckte nötter, och

skalade äpplen, under det vinglasen, hvarur det nya årets skål skulle drickas,

glänste sä inbjudande der borta på bordet under lampan. Ack, ack, huru

många utmärkta historier skulle de nu icke berätta, huru många roliga

infall, huru många minnen från farmors tid — (när var den tiden? undrade

vi alltid —) skulle vi icke gå miste om! Stort folk tro aldrig, att barn

kunna ha roligt af sådant. Men hvarför skickar mamma icke hellre

magistern i säng? Han sitter ändå bara och nickar och hör ej ett ord af

hvad som säges, men han är stor, han, och derför får han vara uppe. När

vi bli stora, skola minsann våra barn få sitta uppe hela natten, om de vilja!

— Ja, vänta bara till dess, säger mamma och skrattar i det hon följer

oss ut.

Men i barnkammaren brann också en brasa, och der stodo de små

hvita sängarna så inbjudande och mamma satte sig i ländstolen framför

elden; och när vi vid hennes knä läst aftonbönen och hon kysste oss och

sade: tack för detta år, mina älskade ungar! — och vi kramat henne så

hårdt, som endast en mamma tål att kramas — och Lillan i förtroende

frågat henne om det väl kunde vara sannt livad farbror vid thébordet

försäkrat oss: att vi ej skulle få någon mat mer förrän nästa år, och således

borde förse oss med en bastant måltid — en möjlighet, som tycktes oss

alla betänklig, men hvaröfver vi lugnades genom mammas förklaring — när

allt detta försiggått och vi lågo i våra små bäddar väl omstoppade och

mamma gifvit hvar och en sin afskedsklapp och gått sin väg, då funno vi,

att det i alla fall icke var så dumt att lägga sig och skänkte en försonlig

tanke åt magistern, som ännu nickade derinne vid brasan, men säkert

mycket hellre följt vårt exempel, och medan det beslutet, som ett par af oss i

största hemlighet fattat, att nemligen i trots af alla de storas åtgärder icke

somna före klockan tolf, antog en alltmer obestämd karakter. Visserligen

hade vi en stor nyfikenhet och många dunkla och stridiga åsigter angående

det sätt och den skepnad, hvari det nya året skulle uppenbara sig. En

gång hade vi frågat Maja härom, men hon svarade endast, att det tog hon

sig icke af —- och så stodo vi der lika när i vår okunnighet. Men vi kunde

ju alltid vänta — och — sä somnade vi så småningom under det oredigatankar på morgondagens nöje, då alla grannar ocli deras barn voro bjudna

och vi skulle leka, dansa och roa oss af hjertans grund, blandade sig med

minnet af de nya leksakerna, hvaraf några särdeles framstående voro

uppställda så, att vi med lätthet kunde beskåda dem från sängen. Det sista,

som vi påminte oss, var den gamla obestämda undran hvårföre Maja aldrig

hann läsa ut katekesen, huru mycket hon än studerade den — och så sågo

vi hvarken Maja, katekesen, eldbrasan eller leksakerna mer, utan upplefde

i drömmen de märkvärdigaste äfventyr.

Allt det här sagda hör väl nu egentligen till Nyårsaftonen, men det

gör ju ingenting att det är sagdt.

På Nyårsmorgonen var det alltid en kapplöpning för att först få

önska de andra ett godt nytt år. Maja hade de strängaste befallningar af

livar och en att väcka just honom eller henne furst, men som detta

påtagligen var omöjligt, löste hon svårigheten med att icke väcka någon alls.

Men vi vaknade dock alltid tidigt af oss sjelfva. Jag minns så väl huru

jag brukade ligga halfvaken i mörkret, utan att just tänka på något, eller

någon menniska — och så på en gång: »Godt nytt år! Godt nytt år! ■—

Ser ni, jag var ändå först!»

Och så stormade vi alla — mycket lätt klädda — in till pappa och

mamma, som alltid voro så förvånade öfver att blifva väckta och aldrig

hade tänkt på att det var Nyårsmorgon förr än vi påminte dem derom.

Sedan kröpo vi i egna bäddar igen och berättade historier för hvarandra

under det Maja tände ny eldbrasa och lagade söndagskläderna i ordning.

Det var en stolt känsla att hafva vaknat först af alla, man tyckte sig nästan

hafva gjort nog för hela dagen och hade ingen lust att stiga upp, än mindre

att kläda sig. Det var sedan mycket behagligt att dansa omkring med

bara fötter i eldskenet och så för hundrade gången beskåda dockorna och

tennsoldaterna på byrån, tills mamma kom klädd in med tillsägelse att

skynda oss. Då blef det fart. Då frukostklockan sedan ringde, rusade vi

utför den stora stentrappan öfver hvarandra och ner i matsalen; nu gällde

det att önska farfar och farmor godt nytt år, och då ville ingen blifva den

sista. Det var en munter frukost; alla voro samlade och hvar och en hade

något nytt plagg på sig; ty det skall man alltid hafva om Nyårsdagen, det

för lycka med sig och vi hade också med flit gömt våra nya skjortkragar,

halsdukar och förkläden till dess. Hvilket omfamnande, kyssande,

välön-skande och pratande och skrattande var det icke, då alla kommit

tillsammans. Vi barn kunde dock aldrig förstå hvarför tanterna hade tårar i

ögonen: det var intet att gråta åt. Men sä tänkte vi icke på det mera; ty vi

fingo nu färska stora saffranskringlor och bullar med våra namn på och —

o under! nya, praktfulla julbockar och förlofvade par af pepparkakor,

förgyllda och utsirade med färgadt socker och med ögon af korinter, vida

vackrare i våra ögon än dem, vi fingo på julbordet; — men minnet är

bedrägligt — särdeles minnet af pepparkakor. Aha, nu begrepo vi kvarförfarmor och hushållerskan sett så listiga ut i går och i förgår och hvarför

vi ej fått komma in i kökskammaren och som vanligt studera matlagning

och få russin. Ingen hade dock sådana pepparkakor som farmor och ingen

njöt så mycket som hon, när vi nu med glädjestrålande ögon beskådade

våra skatter.

Nu har jag berättat huru Nyårsmorgonen var för mig och mina

syskon; något olika är den naturligtvis för andra barn; men Ni kunna ju

gerna höra huru vi hade det. Jag önskar blott jag hade tid att beskrifva

för Er huru roligt vi hade det hela dagen; huru vi gingo på skridskor på

förmiddagen och hade så många äfventyr, att det var obegripligt vi kommo

hem lefvande; huru grannarna kommo till middagen och vi då voro litet

högtidliga och tysta i början, men sedan så mycket muntrare, då vi

kommit till vårt egna lilla bord, ja, så muntra till slut, att farfar fann sig

föranlåten att tysta på oss; huru, när.farfars och farmors skål druckos, vi fingo

riktigt champagne i våra glas och klingade med dem, hvilket var en

oförgätlig heder; huru alla menniskor berättade roliga historier, utom

mamsellerna från prestgården, men de skrattade så mycket mer. Allt detta var

mer än roligt.

Äfven denna dag på aftonen samlades man kring eldbrasan i

förmaket och vi fingo konfekt och drufvor och äpplen och nötter, med ett ord

allt möjligt godt, hvilket dock icke förhindrade att vi barn så småningom

insomnade i våra stolar under det dubbla inflytandet af skymningen och

eonversationen. Jag misstänker, att vi ej voro ensamma härom, utan att

en och annan af tanterna också begagnade tillfället att taga en lur, under

det de gamla herrarna talade om oroligheterna i Italien, eller livar det var,

ty alltid hade de några oroligheter att öfverväga, och de yngre hviskade

med hvarandra livar i sitt hörn. Yi barn kunde aldrig fatta att de hade

så mycket att säga, då de hade varit tillsammans hela dagen. Vi visste på

förhand, att de ej voro tacksamma om vi alltför mycket intresserade oss

för deras angelägenheter. Jag glömmer aldrig i hvilken olycka och onåd

jag en gång kom genom att helt oskyldigt sätta min stol emellan min äldsta

syster och kusin Fredrik, studenten, för att bättre kunna åhöra deras i mitt

tycke särdeles lärorika samtal. Kusin Fredrik, som eljest var så vänlig

emot mig, förklarade nu utan omsvep, att jag var den odrägligaste unge i

verlden — och från den dagen aktade jag mig väl att höra något, utan

slumrade oskadlig och oantastad på min pall vid kakelugnen, tills betjenten

kom in och tände ljusen i kronan och öppnade dörrarna till salongen, hvarest

Mademoiselle, kusinernas guvernant, redan satt vid pianot och spelade upp

en munter dans.

Då var det vår tur! De stora syskonen, ja, till och med farbröderna

och de främmande herrarna voro så vänliga emot oss och angelägna att vi

skulle dansa riktigt af hjertans grund. Och nu beskrifver jag ej mer om

Nyårsdagen, — jag har redan uppehållit mig för länge dermed; men liafvao

Ni sjelfva en snäll farfar ocli farmor och många glada, vänliga slägtingar

—• och det önskar jag Er af allt bjerta — så skolen Ni säkert icke undra

på att jag ej kan sluta upp i rättan tid med att prata om dem och den

glädje, de beredde oss ungar.

Det är minsann väl att det icke är Jul och Nyår mer än en gång

om året, ty annars blefve vi alla i grund bortskämda •— för att icke tala

om hvilka följder det skulle medföra att ofta förtära sådana qvantiteter af

russin och mandel, fikon och pepparkakor, som dem, med hvilka farmor

förser oss under dessa gyllene dagar. Men vi barn hafva en fäst

öfverty-gelse att man vid julen tål cdlt, både nöjen och slisk — och som vi äro

lyckliga i denna tro, så bryr jag mig ej om att granska dess giltighet.

Det händer väl, att det kännes något platt, att börja den gamla,

hvardagliga verlden igen efter alla dessa herrligheter. Det kostar några

suckar att lägga bort de nyå böckerna och taga ned den gamla, odrägliga

grammatikan igen från hyllan, der hon stått och njutit ett välförtjent och af

oss hj ertligt unnadt jullof. Artalen i svenska historien hafva rent af flugit

ur våra hufvuden och vi känna ingen lust att proppa dit dem igen. livad

angår det oss när Karl den elfte föddes? Tråkiga menniskan, hvarför skulle

han födas alls, om det icke var för att plåga oss — och att veta hvad sju

gånger nio gör, det kunde vi så godt aldrig ha hört talas om! — Och så

bläcka vi ned våra fingrar och kröka våra ryggar och tycka att verlden är

tung och att, rätt inrättadt, borde det vara Jul ena hälften af året och Påsk

den andra. Men småningom komma vi in i den gamla ordningen igen; de

invecklade historiska förhållandena reda sig åter och multiplikationstabellen

börjar ljusna för våra blickar. Dessutom blir det nästan icke fullt

hvardagslag under hela Januari månad, ty fastän mamma anser det bäst för oss

att få något annat att göra, än äta konfekt och leka, drar man dock gerna

ut Jul och Nyår så länge som vi hafva våra studenter, skolgossar och

kadetter qvar. Hos oss hette det alltid, att till Trettonhelgen skulle

julgästerna stanna; men när den helgen väl kom, så var det bara en vecka till

Tjugondedagen och då var icke värdt att bryta upp dessförinnan. Och

sedan — ja, sedan var det ej stort mer än fjorton dagar till månadens slut,

då kusin Fredrik och de andra nödvändigt måste resa. Hur det var, blefvo

alltid dessa extra helgdagarna nästan de roligaste, åtminstone för oss barn

— och detta nöje kom just deraf att vi nu icke hade det till vår

uteslutande sysselsättning att roa oss. Ack, hvilka eftermiddagar på isen, när

himlen stod röd och blank i solnedgången och viken låg som en spegel af

stål mellan de mörka granklädda stränderna! Kallt var det, kallt så att

det knakade i träden och sjelfva andedrägten nästan blef till is, men hvem

tänkte på det? Icke vi, det är säkert.

Men fastän vi väl ofta hafva en ordentlig skridskofrost i Januari,

händer det dock ännu oftare att snön lagt sig öfver både land och vattenså att ingen isbana kan liållas fri. Jag väntar derfor att tala om våra

skridskonöjen till mera passande tid.

Medan vi kunde påräkna lijelp af bröder, kusiner ocb farbröder med

starka armar och långa ben, passade vi på att få oss en riktigt ståtlig

snögubbe, och till och med en snöfästning. Detta är, hvad man kunde kalla, ett

vetenskapligt nöje, så mycken omtanka och insigt fordras det dertill, och i

detta som i många andra fall gäller i synnerhet den satsen, att endast genom

enighet kan man åstadkomma något; det går icke an, att hvar och en går för

sig och vill liafva sin vilja gällande, eller sin lilla privata snögubbe; utan bäst

är, att utvälja en ordentlig komité, en bestyrelse bland de äldre och mera

konsterfarna, hvars befallning man sedan fogar sig efter. Det säger sig sjelft,

att icke alla kunna styra, huru bestämd öfvertygelse man än må bafva om

bästa sättet. Och nu ett ord om våra konstprodukter: snögubbarna.

Man kan göra snögubbar af flera slag, nationer och skepnader, det

förstås. Jag har sett sådana så fina och väl formade som någon

marmorstaty. Den julen, då farbror Georgy, målaren, var hemma, hjelpte han oss

med en snöfigur, som i åratal qvarstod i våra minnen såsom ett ideal af

allt skönt; det var lilla Rödhättan, helt naturlig med sin mössa på hufvudet

och korgen på armen; vi målade till och med hennes kinder röda med färg

ur vår nya färglåda — och ville försöka äfven på kappan, men mamma

afstyrkte det — och med skäl —- ty första solskensdag smälte all den röda

färgen bort och Rödhättans lilla fina näsa föll af, oss till mycken sorg. Men

sådana olyckor äro oundvikliga. Fastän vi sedan många gånger sökt att på

egen hand åstadkomma en afbild af Rödhättan, eller någon annan af

farbror Georgys skapelser, stannade vi dock till slut vid den gamla, hederliga,

erkändt bästa snögubbmodellen, hvilken jag endast kan beskrifva som ett

bastant, uppåt afsmalnande, rundt torn, utan anspråk på plastiska förmer,

och med ett ofantligt klot till hufvud. Vi gåfvo honom alltid en dugtig

näsa, som kunde tåla något, om den just icke var efter konstens regel

skapad, och ögon och mustascher af kol. När han var färdig var det också

något att vara stolt öfver och ett verk att beundra för lång tid; och var

han rätt hopfogad, så stod han vintern ut; ja — ännu i Maj kunde vi då

se en liten snöfläck midt på den grönskande planen och minnas, att detta

var just vår hedersvän, snögubben sedan i vintras. En snöfästning, det är

dock än mera storartadt och dertill behöfvas vida mer krafter, eftertanka

och erfarenhet. Också började vi en sådan aldrig utan att först hålla ett

riktigt krigsråd, der våra resurser noga öfvervägdes och en plan uppgjordes,

efter hvilken arbetet sedan fortgick. Vi små ålades att skaffa ihop

bygg-nadsmaterialier och arbetade röda och svettiga med både händer och fotter

i den våta snön, ju våtare ju bättre, ty töväder måste det ju vara om snön

skall duga.

Det var då en täflan hvem som skulle fä ihop de största »lavinerna»;

men det hände ofta att ärelystnaden i detta fäll bedrog visheten, och att endjerf äfventyrare, som slagit in en alldeles ny riktning och ej rätt beräknat

afståndet, fann sin lavin höja sig både öfver hufvud och krafter, och måste

nesligen tillkalla hjelp för att icke blifva på platsen. Under tiden arbetade

de äldre — en utvald kärntrupp, på fortifikationerna, som så småningom

höjde sig till allt aktningsvärdare dimensioner. Det fordrades en hel dag

att fullborda detta verk, och vi måste till och med arbeta sedan mörkret

in-trädt, men då var det också färdigt, må ni tro! Yi kunde knappast somna

för längtan till morgondagen, då fästningen skulle invigas med »batalj» —

och jag vill minnas att detta storverk äfven åstadkom oreda i våra

gramma-tikaliska och historiska begrepp den första förmiddagen. Men allt har en

ända här i verlden, ehuru vi visst tyckte lektionerna höra till de saker, på

hvilka denna erkända sanning kunde betviflas — och då läsningen slutat

och böckerna voro inlagda i sina skåp och lådor — huru ordentligt lemnar

jag derliän — då blef arméen snart slagfärdig och garnisonen organiserad.

Herrliga snöbollskrig hade vi. Men hvem har icke varit med om sådant?

Jag behöfver ej beskrifva dem, anhåller blott att i all ödmjukhet få inlägga

en protest mot ett i min tanke föga angenämt och efterföljansvärdt bruk,

nemligen att inlägga stenar eller hårda isbitar i snöbollarna, såsom vissa unga

krigare med stor förkärlek hafva för plägsed. Må vara att man dermed

snart drifver fienden på flykten — och det är ej att undra på — men nog

är det, lindrigast sagdt, hyggligare att icke utsätta sina medmenniskor för

flera blånader och skråmor än som äro oundvikliga. När segern var afgjord

firades af alla en storartad försonings- och segerfest på fästningsvallen,

hvar-vid en festmåltid af stora smörgåsar och morötter intogs under Majas

upp-sigt. Vänner och fiender blandades i broderlig endrägt förenade af hungern,

och Majas korg blef blott alltför snart tom. Hurra för Maja! Ett dugtigt

trefaldigt hurra! Maja tillbjöds plats som marketenterska vid arméen, med

skyldighet att jemt följa dess marscher; men betackade sig för det ärofulla

uppdraget. »Det vill inte mer till», sade hon, och dermed hade hon uttryckt

sin mening om saken. Vi förläto henne; hon var ju icke en krigares dotter

— och man kan icke begära att enhvar skall hafva känsla för det stora

i verlden.

För dem, som möjligen icke hafva reda på vårt sätt att illuminera,

vill jag nu till sist redogöra derför. Först hade vi naturligtvis snölyktor,

små torn af snö med ett ljus uti — sådana äro alltid vackra, men de äro

ganska allmänna, enhvar af Er, som varit med om en ordentlig

snöbolls-period, känner nog till dem; men mindre allmänna torde ett annat slags

lyktor vara, hvilka vi också sjelfva fabricerade. Jag vet just icke om vi

sjelfva uppfunno dem äfven, eller om någon lärde oss konsten. Har ni hört

talas om »roflampor»? Det låter icke vackert, men ni skulle se dem. Man

väljer härtill vackra, stora rofvor af hvad färg som helst; de hvita lysa bäst.

Dessa urhålkas nu forsigtigt, sedan man afskurit öfversta delen till lock;

med noggrannhet måste allt ske —- och genom öfning kommer man till får-dighet. Kusin Fredrik, såsom general, kommenderade nu hela sin armé i

köket efter middagen, Maja försåg oss med andra förkläden, handdukar och

knifvar, eller skedar och så gräfde man och arbetade förskräckligt. Maja

kallade detta ett »grisnöje», och det kan väl hända, att hon hade rätt —

men hon lade inga hinder i vägen för det nöjet ändå — utan lade fastmer

sjelf hand vid verket, i synnerhet hjelpte hon på ett välgörande sätt

småbarnens, nog mycket planlösa sträfvanden.

Det svåraste vid hela processen var att få skalet så tunnt som

möjligt, ty knifven slinter så lätt, och ju tunnare det blir, ju bättre är det,

förstås. Vi hittade ock på att förfärdiga sådana lyktor af rödbetor och

morötter, och dessa voro de allra grannaste, men det var svårt att få nog

stora sådana rötter.

När nu en dylik lampa var färdig, så kom den mera artistiska delen

deraf; nemligen att pryda den med genomskinliga teckningar. Vi nöjde oss

oftast med blott streck och stjernor, men andra figurer med omsorg gjorda

blifva naturligtvis ståtligare. De violetta rofvorna blifva de vackraste.

Teckningen göres med en fin pennknif, och ser hvit ut pä den mörka botten,

och när ljuset så tändes inuti rofvan liknar allt äkta chinesiskt porslin. Då

farbror Georgy, eller syster Elisabeth ville hjelpa oss med denna del af

vårt arbete, så förklarade vi att deras lampor bestämdt borde komma på

expositionen i London — der skulle de nog få första priset. När så aftonen

kom och alla lyktor tändes i trädgården på och omkring fästningen och

utmed de snöiga gångarna, och rimfrosten glindrade på träden, då kunde man

gerna icke begära att se något vackrare. Då bjödo vi de stora ut att [-beskåda-] {+be-

skåda+} vårt verk och fingo både beröm och beundran tillräckligt. Uppe i

träden sutto domherrar och undrade storligen hvad detta var för upptåg,

och en gång minns jag att en gammal skata, helt yr i hufvudet och

skandaliserad öfver oväsendet och ljusen, kom tumlande ned midt på en af våra

snölyktor, som genast instörtade så att skatan nära på blifvit stekt på

kuppen om vi icke tillstörtat och räddat henne.

Och nu slut på min Januari-historia. Den har blifvit längre än jag

ämnade — och ändå har jag icke sagt allt hvad jag hade att säga. Jag

tyckte först att denna månad ej erbjöd något att tala om, men ju mer jag

tänkte mig till minnes, ju mer fann jag. Vi komma säkert alla öfverens

om att något roligare än snöbollstiden och Nyåret knappast kunna finnas

till — men så kommer en annan månad, och så en annan — och så

kommer sommaren och så vidare hela året om! — Ja, när är då roligast —

allting är ju roligt — det är svårt att bestämma hvad som är bäst.

*

Soldatgossen och hans farfar.

Gubben der med silfverhår

På de forna dagar tänker —

Se hur upptänd gossen står,

Hur den klara blicken blänker.

Farfar, farfar tala om

När du detta svärdet förde,

När du först i kriget kom,

Ännu allt jag icke hörde!

Barn, jag nyss fyllt femton år

Då jag följde landets fana,

Men hur då ett hjerta slår

Kan du ännu icke ana.

Jo jag kan det, tala mer,

Tala! Mina kinder glöda,

Ack, jag ung och rask dig ser

Glad för fosterlandet blöda.

Äfven jag, som du en dag

Strida skall för Gud och Kungen.

Än jag liten är och svag,

Men det blir en man af ungen.

Blif en man — ditt lands försvar

— Löftet ser jag i ditt öga —

Farfars gamla svärd du drar.

Jag skall se det från det höga.

Tag min bibel — slå den upp —

Bistånd du af höjden röner.

Segra glad, mitt unga hopp,

Med mitt svärd, med mina böner!

*

En Carls-dag.

Då snö betäcker den vida marken och det smäller i husknutarna af köld,

nog är det då skönt under skymningsstunden att i ett varmt ocli tretiigt rum få

krypa intill sidan af en mamma eller en pappa och åhöra någon rolig berättelse

om det myckna och märkvärdiga, som förekommer i verlden! Jag minnes från

min barndom mången sådan skymningsstund med sin berättelse — och jag vill på

dessa blad anföra en af dessa.

Det var det klaraste månsken en 28 Januari — således en årets Carlsdag;

hela himlahvalfvet glittrade af stjernor; tjock, nyfallen snö låg utbredd öfver

marken så långt ögat kunde nå och många graders köld derute gjorde eldbrasan väl

behöflig inom hus. I min fars arbetsrum blandade sig skimret från den ännu

lågande glöden i kakelugnen med det utifrån inströmmande månljuset, hvarigenom

en egendomlig belysning uppstod, som omhöljde hvarje föremål i rummet, alltifrån

messingsknappen på den i vrån stående eldgaffeln, hvilken liknade ett stirrande,

blågult öga, och till min far sjelf der han satt tillbakalutad i soffhörnet, rökande

sin »skymningspipa» såsom lians vana var. Den höga pannan, det tjocka håret

tycktes nästan försilfrade af månljuset, den resliga gestalten tycktes än resligare,

ja, den hade fått ett omfång och en höjd, som kunnat anstå en hel jette.

Sådana voro nu mina iakttagelser, då jag sakta öppnade dörren till detta rum

— dit min håg städse stod under denna tid af dagen, ty om jag än ibland utvisades

såsom en obehörig och störande gäst, så fick jag dock oftast tillträde •— och fick

jag tillträde, då var jag också säker om en roande berättelse till undfägnad.

— Får jag komma in, pappa? frågade jag forsigtigt vid dörren, och

genast gladdes mina öron med det lyckliga svaret: ja, kom, så skola vi roa

hvarandra en stund!

Ett par dugtiga skutt •— lika snabba, som »ograciösa», såsom min

guvernant städse benämnde alla mina rörelser — voro tillräckliga för att hinna öfver

golfvet, och så ett litet skutt till, och jag satt bredvid min far i soffan, förtjust

redan på förhand öfver hvad som komma skulle.

— Berätta mig nu något om kungen! bad jag begärligt, viss om, att detta

ämne var det käraste jag kunde föreslå. Söta pappa, något om kungen, låt oss

fira hans namnsdag i dag på det viset!

Uppmaningen emottogs med ett leende, hvilket betydde det samma som: med

stort välbehag ■— och min far började öfvertänka hvad han skulle föredraga.

Carl XIV Johan var denna tid Sveriges regent ■— och jag tror knappast,

att denne ädle konung i hela sitt rike egde en mera tillgifven, ja, hängifven och

beundrande undersåte, än min far var det. Huru blef icke denne sednare lifvad

och varm om hjertat, då han talade om Carl Johan, hans högsinta karakter,

hans hjeltebragder och tapperhet, huru ifrig försvarare om någon mot dessa

konungens egenskaper vågade en invändning eller anmärkning! »Den min

landsman, som icke ärar och älskar Carl Johan» ■— så hörde jag honom flera gånger

tyäga ■— »han är icke värd att kallas svensk, han har hvarkeu begrepp om ära

eller om fosterland, han har hvarken förstånd eller hjerta!»

Hvad min far nu efter några minuters eftersinnande och med den

skil-dringsförmåga, som var honom egen, för mig berättade, var ett drag af Carl Johan

såsom kronprins, hvari afspegla sig på ett talande sätt denne furstes kraftiga ande,

hans varma kärlek till det folk, som valt honom till tronföljare, och hans

allvarliga syftemål att för detta folks bästa uppoffra sig sjelf och hvad hans hjerta

hade dyrbarast.

Se här berättelsen på mitt ofullständiga sätt återgifven:

Det var år 1814, kort före den strid, hvari svenskar och norrmän sista

gången ansträngde sina krafter för att »upprifva hvarandras välfärd», och således

äfven blott några månader före den förening, som sedermera af de båda

nationerna afslöts till ömsesidig fördel och lycka. Några mil från norska gränsen låg

vid denna tid och vid foten af en skogbeväxt bergås en torftig, men snygg liten

stuga af den mest underordnade byggnadsstil. Det hade fordrats mindre

timmervirke att uppbygga sjelfva stugan än det hade fordrats näfver och torf att täcka

det högresta taket, hvilket sednare pryddes af en oformlig skorsten, i längdmått

täflande med de omkringstående höga barr- och löfträden. De små

fönstergluggarna voro dertill af olika storlek, men så låga, att knappast den raggiga, grå

bergkatten kunde i någon utaf dem finna en riktigt beqväm sittplats.Den frid ocli stillhet, som så behagligt talade till sinnet utomkring den

lilla stugan, hade dock icke sin fulla motsvarighet inom densamma. Vid

spinnrocken derinne satt en sextioårig gumma, som med nästan feberaktig häftighet

trampade det surrande hjulet, under det hon med snabba fingrar skiljde och

utdrog ett silkeslent lin till den finaste tråd. Den gamla kastade härunder då och

då en ängslig blick på den vid spiseln, med slöjdarbete sysselsatte sonen, en

yngling om 21 års ålder med vackra, nordiska anletsdrag och hvars hela utseende

tillkännagaf friskt mod och ungdomlig hurtighet. Efter hvarje sådan blick gick

foten snabbare och tråden blef, om möjligt, än finare, ja, så fin att den ofta brast

utaf och måste lagas. Det syntes tydligt att stor vigt låg på arhetet, så väl i

att få det snart färdigt — som väl gjordt. Hade mor fin nia varit vidskeplig,

så skulle hon tagit denna trådens ohållighet för ett elakt förebud och uppgifvit

de planer och tankar, som korsade sig i hennes lijerna; men mor Gunla var

icke vidskeplig.

Ynglingen på hyfvelbänken vid spiseln var den gamlas enda son, hennes

ålderdoms glädje ocli stöd. En gång i lifvet hade hon egt ännu en son, tillika

med en god man, men 1809 års krig hade borttagit dem båda; de voro båda

soldater och hade stupat för fiendtliga kulor. Nu var denna enda sonen, med de

öfriga af årets beväringsynglingar, beordrad att hålla sig marschfårdig och — ifall

af påkommande krig mot norrmännen — vid första vidare order förena sig med

svenska hären. Det var denna omständighet, som gjort moderns hjerta och

blickar så sorgsna. Skulle hon väl i ett nytt krig mista äfven denne son? Var det

möjligt, att den för sin godhet så berömde kronprinsen, som påföljande dag skulle

passera trakten på resa till Norge, kunde — om han kände hennes förhållande

och bräckliga ålderdom — vilja, eller ens tillåta, att detta enda stöd skulle henne

frånryckas af ett mördande krig? Väl hundra gånger gjorde hon sig dessa frågor,

och lika många gånger svarade hennes hjerta nej derpå; och då borttorkade hon

med tröjärmen tåren från den skrynkliga kinden, och så blef det

förhoppningsfullare en liten stund, och så — fick sonen återigen en ängslig blick och — så

gick tråden af.

— Det var det värsta spinnande, jag nå’nsin sett med er, mor lilla,

började nu sonen Johan, sedan lian slängt den stora, ljusa luggen ur pannan och ett

ögonblick betraktat modern. Jag menar att ni fåktar rent ihjel er, så har ni

väl aldrig gått på förr, som i dessa da’r; är det så brådt med det der gamla

linet nu, sedan det legat ospunnet ett helt år — tror jag? Vet ni, mor, jag är

riktigt rädd att det är något på tok med er! Sätt bort spinnskrället en stund

och livila er, så är ni snäll — ni behöfver det mer än väl!

Johan visste nog hvar skon klämde; han visste, att sorgen öfver hans

ut-kommendering var stor inom det gamla modershjertat — och hans eget hjerta

ömmade för moderns skull dervid — men lian anade ingalunda sammanhanget

mellan denna sorg och det lingarn, som med så mycken noggrannhet och ifver

förfärdigades.

— Jag har stora tankar, jag, må du veta, svarade mor Gunla och nic-kade menande med hufvudet; men dem säger jag dig ändå icke — för då skulle

du bara lägga dej i vägen för dem, det vet jag förut! Vi få väl se i morgon

hur det går! Om jag tiger i dag — så tör det »skapa sej» dugtigt i morgon

när prinsen kommer, så mycket kan jag säga dej, Johan.

— Ska’ ni sta’ och titta på honom kanske, fortfor Johan, utan att vidare

tänka på moderns ord. Det skulle jag med vilja göra om jag inte vore befalld

till trossboden för munderingens skull. Nå, nå! Jag tör väl snart få se honom;

bland kulor och krut tör jag få se honom — och då ska’ han få se mej också,

det ä’ säkert det, tillade Johan med en militärisk rätning på ryggen.

— Trösta mej för dej, barn lilla, om du ska’ ut i detta kriget, suckade

modern — och återigen gled en tår utför den vissnade kinden; hvad blir det af

mej då? Hjertat svider så jag kan gå åt, bara jag tänker härpå: du har alltid

varit mej en så lydig och go’sint son!

— Åh, ruska upp er mor! Inte ska’ ni sörja så här i förtid — och inte

ska’ ni vara så krukaktig heller, så ni är rädd för ett litet krig, ni, som haft en

soldat till man och en soldat till son.

—• Men det är just kriget, som tagit dem ifrån mej, gosse; förstår du

inte, att det då är förskräckligt? Och nu ta’r det väl dej också ifrån mej, om

inte prinsen -— den gamla hejdade sig och tystnade.

-— Om inte prinsen? upprepade Johan med någon förvåning.

•— Jag vet hvad jag vet, svarade mor Gunla och nickade åter. En ska’

väl mte slamra om allt, hvad en tänker och har för sej, heller! Vidare besked

gafs icke.

— Då vet ni väl åtminstone, mor lilla, fortfor Johan med barnslig

fromhet, och återgående i sina tankar till moderns klagan öfver kriget, att vi ha en

Gud, som styrer våra öden efter Sin vilja och vishet — ni har sjelf alltid lärt

mig det. Vill Han, så kommer jag igen till er efter kriget; vill Han det icke,

så är för er och för mej bäst, att jag icke kommer igen!

— Jag vet det, Johan, jag vet det väl, svarade den gamla, men jag kan

icke hjelpa, att mitt hjerta hänger så vid dej — och jag tror allt också, att du

bar känsla för mor din tillbaka, min gosse!

— Ja, det är säkert, mor, att jag det har, återtog Johan och blinkade till

med ögonlocken litet hårdare än vanligt, — och, tillade han gladt uppmuntrande,

vi ska’ hålla i med våra känslor, begge två — och så ska’ vi låta Gud styra och

ställa med oss som Han vill — då blir det bra, riktigt bra, mor!

Dessa sonens ord voro en stillande balsam för det svidande gamla hjertat;

gumman blef lugnare och i hennes blickar öfvergick småningom det ängsliga

uttrycket till ett af undergifvenhet och förtröstan.

Först sent på qvällen den dag vi omnämnt fullbordades mor Gunlas

arbete, och »spinnskrället» bortsattes för att kanske aldrig mer begagnas till spånad

af eget lin. På bordet under fönstret lågo då några linnetrådshärfvor, så fina och

välspunna, som hade de utgått från den bästa fabrik; dessa härfvor voro nu hvad

den stackars enkan sträfvat och arbetat på under många dagar.Påföljande dag uppgick så med solsken och värma. Ungefär på en kalf

mils afstånd från det lilla hem, vi skildrat, låg en större bondgård, eller

gäst-gifvaregård — jag minnes icke hvilketdera. Stora landsvägen strök här tätt förbi,

och fram på förmiddagen denna dag, sågos skaror af menniskor församla sig hit,

menniskor af alla stånd och åldrar — och ibland dessa församlade saknades icke

heller mor Gunla; hon stod der iklädd sina kyrkokläder, gröna till färgen och

grofva och torftiga till beskaffenheten, men vittnande om en god omvårdnad; hon

stod tyst, hlek, allvarlig, och då hon någon gång förde den hoprullade, af ålder

gulnade näsduken till sin panna, var det för att aftorka den fuktighet, som en

inre ångest och oro frampressade derpå. Sveriges kronprins, Carl Johan, skulle

med sin femtonårige son på resa till Norge passera stället , och här ombyta hästar,

hvarför man naturligtvis från alla håll skyndade hit att beskåda de båda furstarne.

Snart var en stor folkmassa sammanskockad; men man hade kommit för tidigt,

— man fick vänta, trängas och knuffas minst ett par timmar innan några prinsar

syntes till. Den svenska nyfikenheten — i synnerhet då det gäller att begapa

kungliga personer — har en förvånande uthållighet, och den har säkerligen i alla

tider, såsom nu, kommit för tidigt, aldrig för sent.

Äudtligen började en starkare rörelse bland folkhopen och från alla sidor

ropades: kronprinsen kommer! — Se, der kommer han! ■— hej, så dä’ går! —

lilleprinsen är med! — far, löft opp mej, så ja’ får se’11! — mor, tåk’ på er, ni ä’

så tjock, så ja’ kan intnå’ se! o. s. v.; man hörde härtill en och annan honde

profva sin strupe med ett dämpadt hurrarop, man hörde barn- och hundskrik

framtvingade af trängsel och skoningslösa sparkar; det var väsen och villervalla som

vanligt vid dylika tillfällen tills slutligen »klatsch!» »klatsch!» de väntade

vagnarna körde fram och stannade midt i folkhvimlet.

(Vid detta ställe i berättelsen klatschade min far till med både ord och

händer så högljudt och eftertryckligt, att jag hoppade högt i luften af

förskräckelse, hvaråt han hjertligt skrattade.)

Så snart den kungliga vagnen stannat strömmade folket jublande

deromkring. En vackrare tafla kunde man icke se, ett hjertligare jubel icke höra.

Solen stod högt på den klarblåa himmelen och belyste under full glans den med

väldiga bergshöjder, med skogspartier och sjöar beprydda trakten; allt var i

högsommarskrud, grönt, rikt och herrligt. I den öppna vagnen satt Carl Johan med

prins Oscar vid sin sida; hans högresta gestalt, hans starkt markerade anletsdrag,

hans eldiga blick, livarur framlyste såväl snille och kraft, som den lijertligaste

vänlighet; hans förbindliga, värdiga sätt då han med hatten i hand helsade åt alla

sidor, allt uppväckte öfver hela hopen den största beundran och hänförelse.

Lef-’ veropen tycktes aldrig vilja upphöra, de skallade i luften, de återskallade från de

kringomliggande bergshöjderna, och man kunde i bokstaflig mening säga att öfver

denne furste jublade i denna stund både hans folk och hans land.

Prins Oscar var en bildskön yngling med de ädlaste drag. Den mildhet

och godhet, som städse utgjorde ett så fängslande uttryck i denne furstes hela

personlighet, framstodo vid denna tid så att säga i sin skäraste och ljufligastefärgton. Att nn se honom vid sidan af sin höge fader, var som att se ett ungt

rosenträd öfverhöljdt af hoppfulla, lofvande knoppar bredvid en kraftfull ek, som

pröfvat stormarna, visste hvad de inneburo, och stod färdig att möta så många

som helst. Folkets entusiasm behagade och fågnade synbarligen den unge

prinsen; han smålog deråt, men han drog sig blyg och förlägen tillbaka inåt vagnen

då han hörde sitt eget namn ljuda bland jubelropen och kastade en frågande blick

på fadern, liksom ville han säga: får äfven jag taga åt mig dessa kärl eksyttringar,

får jag helsa och tacka? Carl Johan märkte genast denna blick och besvarade

den med en annan — det var som om en elektrisk tråd hade gått dem emellan.

Hvad som egentligen frågades, och hvad som svarades, visste väl ingen, men det

visste man, att prins Oscar — helsade icke.

Då jublet sent omsider lagt sig och under det nya hästar förspändes

åkdonet framträdde en gammal bondgumma till vagnsdörren. Hon var synbart

brydd och liksom förskräckt öfver sin egen djerfhet. Det var mor Gunla. Med

darrande hand räckte hon Carl Johan sina trådhärfvor och bad om nåden att få

skänka honom dem.

Gummans ord öfversattes genast på fransyska för kronprinsen, som med

verkligt rörande vänlighet emottog gåfvan ur gifvarinnans hand. Han betraktade

trådhärfvorna, log och nickade flera gånger åt den gamla i det han på svenska

med sin utländska brytning sade: »tack! tack!» — På Carl Johans befallning

lem-nades sedan till henne en specieriksdaler för hvarje trådhärfva.

Men mor Gunla hade ännu något mer att andraga, hon ville bedja om ännu

en nåd, — och hennes röst darrade nu, hennes knän, hennes hjerta darrade.

Carl Johan, som märkte detta, såg mildt ned på henne under det hon

talade, blickade så frågande på sin tolk — han syntes angelägen att få höra hvad

gumman vidare hade att anföra.

Men hofherren, som var hans tolk, tvekade att säga det — och dröjde.

— Qu’est ce qu’elle a dit? frågade kronprinsen med någon häftighet.

— Ers Kongl. Höghet, svarade nu den tillfrågade på fransyska, hon

omtalar, att hennes ende son, det käraste hon eger i lifvet, är bland årets

bevärings-ynglingar utkommenderad att deltaga i krigsoperationerna ifall dessa komma till

stånd, och hon bönfaller nu, att Ers Kongl. Höghet nådigast täcktes befria honom

från denna skyldighet.

Mörkare, mera hotande är icke åskmolnet, än Carl Johans ansigte blef då

dessa ord nådde hans öron; starkare ljungar icke blixten, än det uttryck af

missnöje och sårad känsla, som flammade ur hans blickar; han reste sitt vackra

huf-vud och såg ut öfver menigheten, han ryckte upp sin unge son på stående fot i

vagnen och sade med häftighet, men med värdigt allvar dessa gripande ord: »Se

här, detta är också min ende son, som jag älskar af hela mitt hjerta, — men jag

skonar honom icke, han skall ut i kriget, han skall strida för folk och land.

Komme ingen och begäre af mig befrielse från skyldigheten att göra detsamma,

— jag fordrar icke mer, än jag sjelf vill gifva!» Derefter tog Carl Johan denyss undfångna trådhärfvorna, kastade dem åt gumman tillbaka och tillade: »Tag

ditt garn! Jag beviljar ej din bön!»

Kronprinsens ord öfversattes noggrant på svenska för de kringstående.

Hvilken plötslig förändring med den store mannen, lians hela utseende ocli

sätt! Men hvad innebar väl denna förändring om icke den varmaste kärlek för

folk och land, den varmaste känsla af trohet och pligt?

Nära nog förkrossad drog sig mor Gunla tillbaka från vagnen; hvilket

dunderslag hade icke träffat henne och hennes planer; — ett sådant slut på dessa

sednare hade hon icke kunnat föreställa sig, — väl ett möjligt afslag på sin bön,

men icke denna stora scen, icke trådhärfvorna tillbaka. Och silfvermynten, hvad

borde hon nu göra med dem? Hon hade fått dem för sin gåfva, men då nu

denna blifvit henne återlemnad, så borde ock hon återlenma silfvermynten. Mor

Gunla var framför allt rättrådig — och derför beslöt hon, att — gånge det hur

som helst — återigen framgå till vagnen och lemna prinsen penningarna tillbaka.

Och mor Gunla gick.

Då Carl Johan såg silfvermynten i hennes framräckta hand, förstod han

genast meningen; han slog åt henne med hatten, hvilken han alltjemt höll i

handen och ropade med hastiga ord: »va t’en, Je ne les veux pas!» (gå, jag vill ej

hafva dem!) Derefter befallde han lifkusken att köra —• och då nu vagnen åter

sattes i rörelse, bröt en storm lös af de lifligaste hurrarop; man kunde ej nog

ropa och visa hvad hjertat kände för den bortfarande ädle kronprinsen. Carl

Johan hade gjort ett djupt intryck på alla närvarande och minnet af denna stund

lefde länge och varmt — lefver kanske ännu — i mångas hjertan.

Hvad emellertid den gamla soldatenkan efter sitt svåra nederlag gjorde,

det skulle säkert ganska få i hennes förhållande och med hennes bildningsgrad

hafva gjort. Hon öfvertänkte noga sin handling, öfvertänkte hvad hon af

kronprinsen begärt och hvad han hade svarat, och ju mer hon detta gjorde, ju mer

såg hon saken i annat ljus och fann, att hon sjelf var den, som handlat orätt,

ocli kronprinsen rätt. Carl Johan framstod för henne mer och mer sådan han

var: stor och ädelsinnad. Kanske just hennes kärlek för den egna sonen var det

synglas, hvarigenom hon betraktade ocli uppfattade Carl Johans kärlek till land

och folk, ty egentligen det, att han så villigt var beredd att uppoffra sin ende

son för landets bästa, var det, som så mäktigt anslog henne, och allt framgent

kom henne att ångra och blygas för sin bön till »den väldige prinsen», som hon

ständigt kallade honom.

Kriget kom. Den unge prins Oscar deltog deri; han »skonades icke».

Afven Johan, den utkommenderade bevaringsynglingen, var med; — och »Gud,

som styrer folkens öden», Han ville, att mor Gunla skulle återfå sin son. Johan

kom tillbaka lika lydig, lika godsint som han bortgått, men tapprare och mera

krigiskt sinnad, ty nu ville han blifva soldat, ingenting vore bättre —• och lian

blef det också med tiden. Med den så snart och fullständigt ingångna föreningen

Sverige och Norge emellan var emellertid vår Johan icke så alldeles belåten; »vi

borde allt ha’ rumsterat med norrbaggarna litet mer, innan vi tagit dem till vän-ner på lifstid», sade han ibland. Den unge krigaren var mera stridslysten och

morsk än han var broderlig och vis.

Moderns glädje öfver den återkomne sonen var naturligtvis öfver måttan

stor. De samtalade med hvarandra mången stund om det lyckligt öfverståndna

kriget, om Norge, om »den väldige prinsen». Johan hade mycket att anföra om

denne sednare, hur »styf och dugtig» han var, bur »gemenNedlåtande emot soldaterna», hur

af hållen; en gång hade Carl Johan sett honom (Johan) »stint midt i syna», och

sagt några ord, som icke var svenska, till en bredvid stående officer, hvilken

derefter också hade sett honom »stint midt i syna». Carl Johan hade således

bemärkt honom; detta var en oförglömmelig ära, hvarom den gamla modern aldrig

för ofta kunde påminnas.

De silfvermynt, som Carl Johan skänkt den gamla, voro af timliga

egodelar det hästa hon egde; de fingo aldrig röras, knappast med händerna, de voro

i ordets mening skådepenningar. För desammas skull uppsattes slutligen ett

testamente, hvari gumman förordnade, att dessa silfvermynt skulle i arf tillfalla

hennes son och äldsta sonsöner i rätt nedstigande led, — och hon bifogade

härtill den önskan och uppmaning, att hvarje arftagare skulle i dopet erhålla

namnet Carl Johan, och — om möjligt — vid fullmogen ålder ingå såsom soldat i

svenska arméen.

*

Sådan var den lilla berättelse jag hörde under skymningsstunden en 28

Januari -— på Carlsdagen. Den fäste sig lifligt i mitt minne. Min far hade

sjelf varit närvarande vid mötet emellan Carl Johan och den gamla soldatenkan,

och livad som före detta möte, och efter detsamma, tilldragit sig i den lilla

stugan vid foten af bergåsen, det hade han också, dels varit med om, dels hört flera

gånger omtalas af moder och son, med hvilka han egde samma hembygd och

var personligen bekant.

*

Februari.

Februari skiljer sig föga från

Januari, endast deruti att dagarna äro

litet längre, men det är så litet, att om ej

almanachan försäkrade det, skulle det

aldrig falla oss in att så är. Almanachan

är en förundransvärd bok; hon är så

bestämd och säker förstås, och så har hon

så många tecken och under att uppvisa.

Jag tröttnade aldrig att beskåda henne

och hyste en djup tro påp alla utsagor,

till och med om väderleken, oaktadt de

oöfverstigliga svårigheter, som mötte mina

försök att försona verkligheten med hvad

almanachan sade. Lika godt. Var det

solsken då det stod ”mulna dagar” och regn, då det stod ’Idart”, så var

det vädrets fel, eller någonting annats, möjligen barometerns, ty den

byste jag alltid misstro till; men almanackan var ju efter Hans Kongl.

Majestäts nådiga stadgande, och var icke det säkert, hvad var väl då? Det

var någonting snart sagdt hemskt i almanackans allvetenhet och på samma

gång högst intressant. Vi hade många och djupsinniga funderingar angående

betydelsen af den mystiska solen pä titelbladet med sina tre bokstäfver K.

V. A. — men uttydde det slutligen på ett lika sinnrikt, som för oss

tillfredsställande sätt, nemligen med: Kan Veta Allt. Mer kunde ju ingen begära. Att

de små konstiga djuren m. m. längs midten af livarje sida voro stjernbilder,

hade någon sagt oss, och derför ansträngde vi våra ögon livarje stjernklar

afton för att fä syn på dem, men det gick icke, och vi kommo då öfverens

att detta kom sig deraf att vi icke hade någon tub, och längtade storligen

efter en sådan. När vi så ändtligen fingo denna önskan uppfylld och ändå

icke sågo till kvarken Lejonet, Skorpionen, Jungfrun eller Tvillingarna —

dessa tyckte vi alltid synnerligt om, de sågo så vänskapliga och eniga ut —•

så kände vi oss visserligen nedslagna, men tröstade oss i alla fall med att

de måste finnas der, när almanackan hade deras porträtter; det var tubens

fel, den hade icke varit nog skarp att urskilja dessa utmärkta

himlakroppar, som naturligtvis voro för förnäma att gå bland de vanliga stjernorna —

och trodde vi allt framgent på almanackan.

Nu har jag lärt mig att det icke är värdt att vänta sig få se Lejonet

och Väduren i kroppslig djurgestalt marschera på himlahvalfvet, och det

kostade något på att för alltid uppgifva denna förhoppning; men de verkliga

stjernorna äro fullt ut lika märkvärdiga som någonsin dessa vidunder. Om

ni kunna skaffa er en karta öfver himlahvalfvet och någon som undervisar

er derpå, så kan jag icke föreslå er något större nöje än att studera

densamma. Ni behöfva alls inga tuber, eller teleskoper, ty ni få mer än

tillräckligt att göra med blotta ögonen; sedan, när ni en gång blifvit stora —

då kunna tuberna vara behöfliga, ty dä hafva edra kunskaper också

blifvit stora.

Himlahvalfvet är aldrig så vackert som om vinterqvällarna, det har

ni nog sett; då är det som om många tusen stjernor kommit hem i

säll-skapslifvet — men länge varit borta — och som om alla de vanliga

hemmavarande gladde sig deråt och helsade dem välkomna; det lyser och

strålar och blinkar så vackert och vänligt, att intet i verlden är likt någonting

sådant, och allt emellanåt ser man ett stjernskott, som om man fore i famn

på hvarandra. Det är roligt att sitta och genom fönstret vänta på

stjernskott; ju kallare det är, ju flera får man se och då skall man fort önska

sig något, sä slår det in. Det värsta är, att stjernan alltid slocknat innan

en önskan hunnit bli tänkt. För livarje stjerna som försvunnit, så tänkte

jag: nu, nästa gång skall jag då riktigt passa på! Och så satt jag omkring

fem minuter med vidt uppspärrade ögon och vågade knappt andas; men säkom den nya stjernan farande och jag hann icke få någon önskan färdig

— alldeles som förut — och så betraktade jag de små isblommorna på

fönsterrutan, hvilka glänste i månskenet som de förunderligaste trädgårdar med

träd, blommor och blad af bara silfver och — ja så föll stjernan igen innan

jag visste ordet af och jag hade ingenting önskat. Försök ni, om det går

er bättre, mina små vänner!

I Februari har man ingen jul och inga muntra julgäster — då måste

man roa sig sjelf på egen hand; men vintern, den gamla präktiga vintern

är qvar och han förskaffar oss barn nöje så länge han lefver. Han skakar

sin stora björnskinnspels och snöflingorna dansa fram så stora och så tätt,

att man knappt kan se framför sig, man blir som yr i hufvudet vid att se

uppåt luften. Jag minnes en gång en snödrifva hemma på gården, som väl

var bortåt fem alnar hög; den drifvan arbetade vi icke litet med; en hel

vecka fordrades innan vi hunnit urhålka den till en koja; i den kojan

bosatte vi oss och lekte att vi voro Eskimåer; det var mycket roligt; men då

vi tände upp eld för att koka vårt vildbråd, så hände oss den olyckan att

taket smälte och ramlade ned på oss, att vi måste uppgräfvas nästan

lialf-döda och sedan lekte vi aldrig Eskimåer mer. Mycket undrade vi huru de

verkliga Eskimåerna buro sig åt med sina tak, ty att dagligen begrafvas,

det funno vi hvarken angenämt eller helsosamt, äfven om man vant sig

der-vid; och att ständigt lefva på kallmat föreföll oss betänkligt i så nordliga

trakter; jag vet ännu icke huru dermed förhåller sig.

Men om vi blifvit afskräckta för att lefva Eskimåernas husliga lif, så

togo vi skadan igen genom att följa deras exempel i afseende på publika

nöjen. Vi åkte kälkbacke dagen igenom; detta, tänkte vi, vore väl deras

förnämsta lustbarhet, en sak som dock torde vara ganska oviss. Så snart

vi hade en ledig stund, användes den att åka kälke; ju mer man åker, ju

roligare blir det, ty snön blir halare och hårdare. Nog händer det ibland

att missöden inträffa, i synnerhet för nybörjare, som ej styra rätt; men man

får vara forsigtig och icke otålig, så går det bra äfven i början. Någon af

oss stjelpte nog med flit som oftast, då den jemna framgången blef för

enformig; det var muntrande att få ombyte, tyckte vi.

Jag minnes en gång, medan vi sutto vid frukostbordet, huru lilla Erik,

trädgårdsmästarens son och vår älskade lekkamrat, inrusade i matsalen i ett

tillstånd gränsande till vanvett, och vi kunde förstå att något ovanligt var

på farde. Eriks gula lugg hängde vildt öfver pannan och de ljusblå ögonen

stirrade; — han glömde helt och hållet att helsa på pappa och mamma, utan

ropade andlös till oss: »hela backen ä’ frusen, J ha’ aldrig sett tocket, — de’ ä’

änna rakt som sjungande glaset!» Här greps Erik dock af en aning om det

opassande i sitt uppträdande och rusade så lika fort ut, som han kommit

in. Vi följde honom efter så snart som möjligt, utan att tänka och höra på

Majas jemmerskri öfver sådana ostyriga ungar; men hvem kunde vid en

dylik underrättelse tänka på ytterplagg och Maja. Backen stod verkligensom ett glasberg af den yppersta is. Vi hade händelsevis den dagen lof och

ville genast utan vidare besinning springa in i vedboden efter kälkarna och

börja åkningen; men Maja uppenbarade sig som en hämnande engel och vi

måste, ehuru motsträfvigt, följa henne in och underkasta oss en omsorgsfull

vintertoilette, för att icke tala om ett längre moraliskt föredrag öfver det

orätta i att springa i snön med tygkängor. Andtligen voro vi då färdiga,

och kunde sätta i väg till backen, der Erik stod väntande på kamraterna,

medan vinden slängde hans ljusa lugg hit och dit.

Men här mötte oss en svårighet. För att komma ned för backen,

måste man börja uppifrån och att komma upp var ingen lätt sak. Vi

kraf-lade och kröpo, men åkte tillbaka för hvarje steg vi togo — och dermed

vanns intet. Till slut tog Lillan, som efter många deliberationer fått följa

med, öfverbalansen helt och hållet och rullade hufvudstupa och

gallskrikande ned på Erik, som var närmast under henne, med den påföljd, att båda

foro af ett långt stycke ned åt vägen — och vi andra trodde att de slagit

ihjel sig. Det hade de dock icke. Ett annat sätt måste utfunderas för att

komma uppför isbacken; vi beslöto nu att göra en stor omväg genom

skogen, men det var svårare än vi anat, ty snön var öfver en aln djup och

våra ben icke långa den tiden. Vi ströfvade genom snön såsom snöplogar,

den ena steg i den andras fotspår; det var en besvärlig vandring, men vi

visste hvad vi arbetade för och läto oss icke förskräckas. När vi ändtligen

kommo fram röda och varma, då hade vi också belöning för våra mödor,

ty cn sådan kälkbacke har ingen sett make till; den drömde vi om många

år efteråt. Hade vägen räckt till, så hade vi väl åkt ett par mil i ett sträck,

men nu slutade vi med att fara upp på förstugutrappan — och det var

ändock något. Kälkarna funno vi slutligen något för vanliga; vi ville ha

någonting nytt, ett nytt sätt att färdas på utför den förträffliga backen. Vi

funno i vedboden stora barkbitar; genast tänkte vi försöka med dem, huru

det skulle gå. Ja, det gick — men sanningen att säga, så gick det klent

— dock hade vi åkt på barkbitar — och det kunde icke en livar berömma

sig af. Sedermera hittade vi på att taga stora isbitar; det var just icke så

varmt att sitta på, men jag råder er dock att försöka detta sätt att åka

kälke, ty ingen kälke i verlden går så lätt, så fört, så säkert och långt som

en sådan iskälke — tag isbiten dock bra stor och urhålka den något, så

sitta ni säkrare.

Att vara i skogen en vacker vinterdag är äfven ett stort nöje; ty den

är aldrig så vacker som under en sådan, då granarna stå öfverklädda af

snö och rimfrost och solen lyser så klart emellan grenarna och det glindrar

och blänker som tusentals diamanter. Man känner knappt igen sig och kan

lätt föreställa sig att man är i ett förtrolladt land. Vi sprungo som barn

ofta i skogen; att vi blefvo våta om fotter och kläder, det förtog icke nöjet,

snarare ökade det. De sagor, som mamma berättat oss lekte vi i skogen;

träden voro af silfver och de små granarna i hvita pelsar voro alla slagsunderliga troll och vidunder. En gammal stubbe minnes jag, som var

uppryckt med rötterna och lämpade sig särdeles väl till drake. Vi bekämpade

honom på det tappraste med våra lansar, men det gjorde icke det ringaste

intryck på honom, det var en seg, gammal best. På ett annat ställe hade

vi Mosendruntas stuga; har ni hört talas om Mosendrunta, som bodde i

pau-kakshuset och lockade små barn till sig för att äta upp dem? Nog har ni

hört talas om den historien — var den icke faslig? — Bröderna ville alltid

att jag skulle vara Mosendrunta; jag gret, men tröstade mig med att jag

också skulle äta upp dem, då jag åt dem. Ännu oftare lekte vi vildar; vi

spårade ekorrar i snön och låtsade att de voro hjortar och bufflar och då

fick den gamla draken åter göra tjenst som vildbråd, ty ekorrarna kunde vi

icke komma så nära, dertill voro de för snabbfotade, så vildar vi voro, och

jag tror verkligen icke att vi heller velat skada dem, om vi än fått tag i

dem. Vi försökte väl att fånga ekorrar, men lyckades aldrig. En liten unge

skänktes oss en gång till present; den hade vi ett stort nöje af. Numera

tycker jag att det är synd om en stackars ekorre i sin bur, men då begrep

jag icke att friheten var honom kärast af allt. Vår ekorre-unge blef stor

och vacker med tiden och vi hade honom i flera år. Slutligen, då man skulle

tro att han bort vara förståndig nog att förstå sitt eget bästa, visade han på

ett sorgligt sätt att ålderdomen förslappat hans omdöme: han nemligen sprang

sin väg. Vi hade då flyttat till staden, der kurres lilla erfarenhet af verldeu

kom alldeles till korta bland stengator och hus. Vi sörjde vår kära kurre

ganska djupt.

En annan favorit hade vi, som var fullt ut lika älsklig som kurre,

och det var en gammal domherre benämnd Puttan. Vi hade en vinter en

mängd domherrar, hanar, med praktfulla röda bröst, men de dogo, eller

flögo sin väg allesammans, och endast Puttan blef qvar. Iion var icke

vacker och hade genom någon olyckshändelse brutit benet af sig, så att hon på

det hela var en sorglig gestalt; men vi barn älskade henne, och saknade

henne i proportion sedan hon var död. Hon dog af ålder och skröplighet.

Om vintern kan man hafva stor glädje af små foglar. De stackrarna äro

vanligtvis så hungriga då, och om man vänjer dem att finna korn eller

brödsmulor på någon bestämd plats, så blifva de snart rätt tama. Domherrar,

som vi matade på vårt fönsterbräde, blefvo slutligen riktigt oförskämda och

frågade ej en gäng efter om vi knackade på rutan, utan fortsatte sin måltid

med största lugn. Domherrarne äro allt litet dumma foglar, men vackra

äro de emot den hvita snön. Talgoxen är en liten liflig och qvick fogel,

som finner sig väl hos oss älven om vintern; han lär vara grym och elak,

men det tror jag icke; vi tyckte mycket om talgoxar och sågo dem med

förtjusning komma till vårt fönster. Sparfvarna kommo jemt, men det är

nu ett så simpelt folk. Kom någon gång en sidensvans för att spisa en

brödsmula, då vågade vi knappt andas för att ej störa honom.

Sidensvansen är vackrast af alla vinterfogdar, men mycket rädd och skygg. Yi före-ställde oss, att vi kunde känna igen hvar och en af de små gästerna, som

kommo till vårt fönster, men det betviflär jag nu att vi kunde. Att

menni-skor verkligen kunna ha hjerta att göra illa små foglar, det är obegripligt.

Att fånga dem, såsom gossar bruka göra, i snaror och dynor, är grymt och

hjertlöst; de små kräken dö icke genast, utan få hänga och sprattla och

flaxa och plågas timtals. Jag hade nästan lust att hänga upp dc unga

herrarna sjelfva, så kunde de få känna på huru det smakar. Det skall vara ett

nöje detta, men nog är det ett besynnerligt nöje.

Och nu farväl, små barn! Jag kan ej önska er något bättre, än en

så glad och lycklig barndom, som jag sjelf har haft; de ljusaste minnen

följa mig från barndomstiden; måtte ock så ske för er!

*

Sparfven.

Öppna på fönstret — sparfven är här.

Kommer du nu din slarf.

Var inte rädd, du är mig kär,

Qvittrandc lilla sparf!

Tigger du, ser du ynklig ut?

Stackars min lilla vän,

Långa vintern är än ej slut;

Kan du väl hoppas än?

Visste du hlott det glada ord,

Som jag dig säger still:

»Icke en sparf ens faller till jord

Om ej vår Herre vill.»

Qvittra då lilla vingade bud,

Jaga all misstro hort;

Äfvcn för dig sörjer Herren Gud,

Och det blir vår innan kort.

*

Striden på isen.

En vacker vinterafton samlades omkring trettio skolgossar på en liten insjö

uti en mörk skog i närheten af staden C***, belastade med skridskor. Några buro

äfven kälkar och yxor på ryggen. Sedan skridskorna blifvit påspända, skyndade

alla till midten af sjön, der en så kallad slängbana var inrättad. En lång och

mager gosse framträdde nu, harklade sig och upphof sin stämma:

»Jag föreslår, att vi genast utvälja en president. Jag har en blyertspenna

och en papperslapp med mig. Hvar och en kan komma till mig och rösta på

hvem han vill, jag uppskrifver rösterna, och den som fått de flesta anses vald.»

Detta tal åtföljdes af lifliga bifallsrop. Man trängdes om att komma fram

och rösta. Efter en stunds förlopp reste ordföranden sig upp från kälken, bjöd

tystnad ocli uppläste med hög röst:

»Eduard Welén har fått 25 röster och är således i afton vår president.

Lefve han, lefve Welén! Hurrat!»

Alla instämde i hurraropet. Den nyvalde presidenten, en blek gosse med

stora, bruna, blixtrande ögon, steg nu fram och yttrade:

»Jag tackar er mina herrar för ert nästan enhälliga val. Jag utnämner

Hjalmar SeJlder till min medhjelpare och uppdrar åt honom att räkna kälkar

och yxor.»

Sellder fullgjorde genast denna befallning och återkom med det besked, att

kälkarnes antal var sex och yxornas åtta.

»Godt», återtog presidenten med vigtig min, »vi äro här trettioen personer

utom jag och Sellder. I fån nu fördela er i sex rotar med fem man i hvar rote,

utom i en, som måste bestå af sex. Hvar rote tar en yxa och en kälke samt

beger sig åt olika håll af skogen för att hugga enris till ett bål. Något annat

bränsle får ej nedhuggas, ty det är strängt förbjudet af skogens egare. Två yxor

qvarlemnas för mig och min medhjelpare. Förstån I mig?»

»Ja, ja, ja», hördes från alla kanter. Inom några minuter såg man sex

små afdelningar med hvar sin kälke och yxa skynda bort åt hvar sitt håll af

skogen. Presidenten och hans biträde utstakade emellertid platsen, der bålet skulle

upprättas samt roade sig sedan med att hugga namn i isen och rådgöra med

hvarandra.

Efter en qvarts förlopp återkom den ena kälken efter den andra lastad

med bränsle. Detta uppstaplades i en hög, som antändes af presidentens egen

hand. En tjock, gulaktig rök uppsteg långsamt i luften, men klöfs omsider afen

klar, lysande låga, som spridde sitt sken öfver sjön och de unga skridskogångarnes

lifliga och glada ansigten. Som det på alla håll var långt till stranden, var ingen

fara för att elden kunde anställa någon olycka. Icke desto mindre befallde

presidenten, att en vakt skulle posteras vid bålet och för hvarje qvart aflösas af en ny.

Stora skaror skyndade nu till stranden och gjorde af säfven, som der växte

i ymnighet, qvastar, som sedan antäudes och antingen höllos i handen som de

voro eller också uppsattes på störar och sålunda bildade ett slags facklor. Det

var en vacker syn att se hela sjön full af ljus, hvilka hvimlade och flögo om

hvarandra som kometer och utsände gnistor rundt omkring. Öfver allt hördes rop och

skratt, som återskallade in i skogen. Här såg man en visa sin skicklighet i att

slå öglor, andra gjorde misslyckade försök i samma konst och tumlade ofta omkull,

men reste sig strax och fortsatte som om ingenting händt; några gingo på

ytterkant, andra ilade framåt i kapp, med facklorna upplyftade, en del roade sig med

att draga de uttröttade på kälkarne. Allt var lif, munterhet och glädje, utom

vid hålet, som ännu flammade och sprakade. Der gick den stackars skildtvakten

trumpen och sur samt väntade otåligt på qvartens slut. Men också, hvilken fröjd,

då han ändtligen blef aflöst! Med hvilket jubel skyndade han ej till sina

kamrater, gjorde de djerfvaste språng och njöt med fulla drag af sin återvunna frihet!

Hastigt afbröts larmet och stojet af en sång. Fyra unga skridskogångare

kommo hand i hand framilande öfver isen och läto höra den vackra sången: »O

låtom oss svärja ett fostbrödralag etc.». De klara och friska rösterna klingade

rätt behagligt i aftonen och gjorde ett angenämt intryck. Basen var visserligen

något tunn och svag; men hvad gjorde det? Några stränga konstdomare funnos

ej hland ungdomen, och presidenten förklarade efter sångens slut sitt nådiga

välbehag med densamma. Han lät sedan förstå, att han ämnade ta sig en liten

motion på slängkälke och beordrade några pojkar att ställa en sådan i ordning vid

banan, samt sätta den i gång. Detta var snart verkstäldt. Den bästa kälken

fastbands vid banan. Weléu blef i triumf ditburen och nedsatt på kälken, som

snart dansade omkring med en verkligen hisnande fart. Men presidenten

tröttnade snart på nöjet och begaf sig derifrån. Flere gossar täflade sedan om att få

åka och förlustelsen fortsattes länge.

Rätt som det var fick man se en skridskogångare komma med andlös fart

mot banan. Det var ingen mindre än Sellder, presidentens medhjelpare, förtrogne

och kusin.

»Presidenten befaller er sluta», ropade han flämtande, »och genast samlas

vid bålet, för att besluta om krig.»

»Krig, krig» hördes från alla munnar med högljudd förtjusning. Platsen

vid slängbanan var i ögonblicket tom och hela krigsrådet snart församladt.

Presidenten uppstod då och talade följande:

»Presidenten, som alltförväl vet, att folket i en stat genom långvarig fred

blir vekt och förslappadt, liar beslutat krig. Församlingen må derföre dela sig

uti två hopar, så lika som möjligt i styrka. Hvarje hop väljer sig en anförare.

Pq ett gifvet tecken af mig drabba härarne tillsammans och slåss som det anstår

äkta svenskar. Hvarje soldat skall med glädje offra lif och blod för sin general

och framför allt beskydda och försvara honom. Den här, som mistat sin anförare,

har tappat slaget och måste genast upphöra med striden. Den fångue ges sedan

till pris åt segrarens godtycke. Skulle så hända att ingendera anförarn blir till-fångatagen, så anses den här ha vunnit, som tagit de flesta fångarne. En

er-öfrad fana anses i värde lika med tio fångar. Presidenten kan för öfrigt när han

vill förklara striden slut.»

Denna anordning kan förekomma något besynnerlig, men bland ungdomen

fanns ingen, som ej fann den förträfflig. Då härarne voro uppställda vände sig

Welén till den ena och frågade:

»Hvem välj en I till anförare?»

»Wallsteu, Wallsten», sorlade de om hvarandra.

»Godt, Anders Wallsten, du är nu denna härs anförare.»

En mörk gosse med svarta, dystra ögon och stark kroppsbyggnad

framträdde. Han drog upp en röd näsduk ur fickan, fastade den vid sin stång som

fana och ställde sig i spetsen för sin här, som af fanans färg fick tillnamnet

»röda hären».

Presidenten vände sig nu till den andra hopen.

»Min vilja är, att I begagnen en livit näsduk till fana för att skilja er

från den röda hären. Hvem viljen 1 ha till general?»

Härpå hördes på länge intet svar. Wallsten var hållen för den starkaste

slagskämpen i skolan, och de hvite visste ej hvem de skulle anse jemngod med

honom. Slutligen röstade de på Kjellner; men denne förklarade, att han ej ansåg

sig duglig. Presidenten föreslog flere, men alla undanbådo sig. Ingen tordes

våga en dust med den fruktade Wallsteu. De röde började drifva gäck med sina

fiender, som voro alldeles rådlöse. Då hördes ljud af skridskor på isen, en fackla

lyste på afständ, och snart stod en smärt gosse med ett bildskönt ansigte, blåa

modiga ögon och ljuslockigt hår bland de andre. Med ett skallande utrop af fröjd

mottogs han af de hvite, och den röde anförarn betraktade honom med vredgad

uppsyn. Denne gosse och Wallsten voro nemligen ej de bästa vänner. Wallsten

hade en gång varit nära att bli förvisad ur skolan för hans skull, och ehuru

Stjernefeld (detta var den nykomnes namn) var alldeles oskyldig häruti, hade dock

Wallsten blifvit högligen uppretad på honom och tålde knappt se honom.

»Hvem väljen I till general?» hördes ånyo presidentens röst.

»Sjernefeld, Carl Stjernefeld», skreks det i chorus. Sedan Stjernefeld fått

veta stridsvilkoren, förklarade han sig villig att bli den tappra hvita härens

anförare. Med den hvita fanan i sin hand stod han nu framför sina soldater,

presidenten gaf ett tecken och striden begynte.

Den blef kort men blodig. De röde voro alltjemt öfverlägsne. Stjernefeld

uppmuntrade och hotade om hvartannat de sina, men ingenting hjelpte. 1 stridens

hetta kommo de båda anförarne midt emot hvarandra. Wallsten uppgaf ett

glädjeskri, då han fick se sin fiende och störtade på honom. Men den hvite gaf ej

så lätt vika och striden blef ganska skarp. Till slut tycktes den röde uttröttad

och sänkte ned sina armar. Glad skyndade den hvite fram för att afväpna honom.

Det var på detta Wallsten väntat. Med en skicklig rörelse sträckte han ut benet

och Stjernefeld stupade omkull samt blef genast tagen till fånga.

Då presidenten märkte detta blåste han genast i sin h visselpipa och stri-

den slutade. De röde förklarades för segrare och deras anförare släpade sin fånge

hunden med sig. I närheten af hålet, som nu var nedbrunnet, nedlade lian honom

forsigtigt. Alla samlades kring segraren och den besegrade. Wallsten betraktade

med hån sin fiende.

»Erkänner du att du är en feg kruka?» frågade lian slutligen.

Stjernefeld het ihop tänderna och svarade ej.

»Se blott på den uslingen. Han vågar visa sig trilsk. Och du ville mäta

dina krafter med mig. Ha, ha, ha! Nu ser du följderna af din oförskämdhet.

Hvad, du törs inte en gång tala, din stackare. Kommen hit så skolen I få se,

hur en äkta mes ser ut.» Och Wallsten ryckte facklan ur handen på en af

gos-sarne och lyste på sin fånges hleka ansigte. Denne låg alldeles orörlig och fäste

lugnt sina blå ögon på den röde generalen.

»Vill du erkänna, att du är en kruka», skrek denne ännu en gång och

bortkastade facklan.

Intet svar.

»Jaså du vill ej svara. Nå då skall du i stället få känna.»

Yid dessa ord böljade Wallsten, ännu mer uppretad af fångens tystnad, att

ge honom några slag i ansigtet. Förgäfves gjorde presidenten, Sellder, ja till och

med några af de röde, invändningar mot denna grymhet. Wallsten åberopade

Weléns egna ord, att han som segrare hade rättighet att behandla sin medtäflare

hur han ville. Han uraktlät ej heller något medel att reta och plåga denne.

Han gaf honom örfilar och näsknäppar om hvartannat. Då han märkte, att allt

var fruktlöst, gaf han fången en spark och steg sedan upp och befallde en af sina

soldater att lösgifva honom. De öfriga fångarne befriades äfven från sina band.

Lekarne skulle nu börja igen, men det ville alls icke gå. De hvite

härmades och voro modfällde öfver sitt nederlag. Deras olycklige anförare gick tyst

och ensam för sig sjelf, ingen ville störa honom; han tycktes vara mycket

nedslagen och satte sig på en sten vid stranden med ansigtet gömdt i händerna. De

röde syntes ej heller vara vid godt mod. Kanske tyckte de, att de ej hade

mycken ära af sin seger eller voro de missnöjde med sin anförares elakhet.

Presidenten gick förargad af och an och bet sig i läppen. Han ångrade

måhända, att han gifvit de segrande för stora rättigheter och kom troligen först

nu under fund med, att hans anordningar före striden ej varit så kloka, som han

då ansåg dem. Då Sellder händelsevis gick förbi honom vinkade han denne till

sig. De språkade länge tyst med hvarandra och kastade emellanåt en blick åt

det håll, der den hvite generalen ännu satt.

På en gång hördes presidentens hvisselpipa. Innan kort var hela

ungdomen samlad kring honom.

»Jag och Sellder», började han, »ha beslutat, att striden skall begynna på

nytt. I fån derföre välja er nya anförare eller, om I önsken det, behålla de

gamla.»

De hvite började lifvas vid dessa ord, och Stjernefelds ansigte klarnade

märkbart. Båda de gamla anförarne återvaldes. Snart var allt i ordning. Weléngaf ett tecken och åter störtade härarne mot hvarandra. Denna gång stridde de

hvite med stor tapperhet. Den röde generalen kämpade med vild häftighet och

tog med egen hand två fångar. Den hvite sökte beständigt komma i lians

närhet, men lyckades ej. Han såg utmattad ut, men bemödade sig att ej visa det,

ehuru han flera gånger var nära att sjunka ner. Presidenten och hans förtrogne

afvaktade på afstand med oro stridens utgång samt kastade medlidsamma blickar

på den hvite fältherrn, hvars svaghet de sågo, men som de ej lingo hjelpa.

Det hade emellertid mörknat, men nu steg månen upp, stor och blodfårgad

och kastade sitt sken öfver krigsskådeplatsen samt belyste den röde anförarns

kraftiga gestalt och den hvites allt mer bleknande drag. Nu stannade den senare

ett ögonblick för att liemta andan. Då han åter ville kasta sig in i striden, hörde

han ett triumferande skratt, vände sig om och märkte att han var omringad af

fem fiendtliga soldater. Med ett utrop af förskräckelse började han fäkta med

armar och ben och gjorde förtviflade ansträngningar att komma lös. Det lyckades

äfven, men de röde trängde inpå honom, och han kände att han ej längre kunde

hålla stånd. Fåfängt ropade han på sina soldater; de voro upptagne på annat

håll och märkte ej sin anförares fara, ej heller hörde de hans skri. Han stod

således ensam midt ibland fienderna och kände sina krafter sjunka för hvar

sekund. Ännu stridde han med vacklande hen, de röde voro honom tätt inpå lifvet

och hade till råga på olyckan fått förstärkning. Det susade för öronen,

tiunin-garne bultade, blodet brände i ådrorna som eld och han märkte hur det

småningom blef svart för ögonen och hela kroppen darrade. Med tårar af harm sjönk

han hälft afsvimmad ned på isen. Nu jublade de röde. Fm af dem tog fram ett

tåg för att binda fangen. Då hördes från andra sidan ett utrop: »Hurrah, hurrah!»

Stjernefeld sprang upp. Skulle han tro sina ögon? Var det ej hans egna

soldater, som kommo der med den röde generalen hunden emellan sig? Jo

verkligen; det var ingen synvilla. Att beskrifva de känslor som nu intogo honom är

omöjligt. Presidenten hade ej förr sett, att Wallsten var fången, än han framtog

sin pipa och blåste, till tecken att striden skulle sluta. Sedan skyndade han till

den hvite generalen, tryckte hans hand och lyckönskade honom till segern.

Den öfvervunne fördes bort till bålet. Alla krigarne, hade röda och hvita,

följde efter, tillika med Welön och Sellder samt bildade en krets kring den

lycklige segraren och hans fånge. Hvar och en väntade med otålighet på det,

som nu skulle följa.

Med facklan i hand stod Stjernefeld en lång stund stilla och betraktade

den röde anförarn, som låg med tillslutna ögon. Flera gånger var han nära att

gå fram, men hejdade sig. Hans bröst häfdes våldsamt, hvart enda drag var

spändt i det vackra ansigtet. Ännu tvekade han, man kunde se att många känslor

stridde i hans hröst. I nästa ögonblick var han framme hos fången, löste hans

band, uppreste honom och räckte honom sin hand. Annat hade Wallsten väntat.

Han stirrade med häpnad och förundran på sin fiende, men, då han mötte blicken

från dennes blåa, lugna ögon, rodnade han starkt och slog ned sina.

»Se så Wallsten», yttrade Stjernefeld vänligt med en något darrande röst,»räck mig din hand och låt allt vara godt. Det är ju på lek och ej på allvar vi

varit ovänner!?»

»Rätt så, min gosse», hördes en röst bakom dem.

Stjernefeld vände sig om och varseblef — rektorn. Denne hade för en

stund sedan ankommit, obemärkt af de fleste, och af Welén fått veta hur allt

hängde ihop.

»Du har handlat som det anstår en rask och bra gosse», fortfor han

hjertligt och omfamnade med rörelse sin unge lärjunge. »Du kan vara ett föredöme

för dina kamrater, och dina föräldrar böra vara stolta och lyckliga öfver att ega

en sådan son. Segern öfver andra är lättare än segern öfver sig sjelf. Det är

en stor konst att kunna förlåta, och det vittnar om ett godt hjerta att visa

ädelmod mot en fallen fiende.»

*

Mars.

Mars med silfverkägg

Lockar barnen utom vägg.

Ja, när han är vid solskenslynne, då

kan visst ingen motstå hans lockelser att

spring ut. Silfverskägg glittrar då på

granarna, snön lyser som hvar dag vore

den sista, man kan tro att våren klädt ut

sig till vinter och leker med oss.

Vårmånad, står det också i

almanachan. Mars är ombytlig, än

vresig och stormig som

krigsguden han heter efter, än klar,

solig och leende. Kommer han

frisk och glad i sin uniform af hvitt, blått

och silfver — alldeles som en husarofficer

— nog är han då bra vacker!

Nu skall jag tala om för er hvad jag

såg här om dagen. Det var en solig

förmiddag vi stodo vid fönstret i salen och

sågo på huru snön smälte på gården och huru på en fläck sanden blifvit bar.

På den fläcken voro många små fördjupningar liksom små thefat i sanden,

och h varje sådant var fyllt med klart vatten af ny smällt snö. I en hast

sågo vi huru en mängd småfoglar, de allra sötaste små foglar, grågula,

gröna och spräckliga, slogo ned på den bara sandfläcken. De plaskade sig

i de små vattenreservoirerna, flaxade med vingarna deri, så att vattnet stänkte

högt omkring dem och lyste i solskenet som ett perlregn. Lekfullt doppade

de näbbarna och med en knyck på de små pigga hufvudena slängde de

droppen långt bort, så hoppade de qvittrande och doppade sig ånyo. Det

var ett jubileum, det var den friskaste, liffullaste vårhelsning man kan tänka

sig. Jag var så förtjust åt dem, att jag velat kyssa hvarenda en af de små

älskliga varelserna. Men just som det var som allra roligast — klump —

klump, klump — tungt, långsamt, buttert kom gamle rättaren klifvande, med

luggen i pannan, mörk som ett åskmoln, grå från topp till tå, grå i synen,

grå till lynnes, liksom ingen solstråle funnes till för honom, — och — hui!

flög fogelskaran långt, långt bort och deras badsejour på vår gård var slut.

Säg, var det inte vackert? hvad är vackrare än små foglar? Menniskan

visade sig icke till sin fördel den gången, och föreföll alls icke som skapelsens

krona, utan fastmer som en fogelskrämma. Men det finnes så olika

exemplar! Rättaren är visst bra han också, när han är vid godt lynne.

I hvarenda månad förekommer någon födelsedag eller namnsdag som

det är ett nöje för någon att fira ... när jag ser i almanachan och betänker

att alla dessa namn äro kära för någon, att dessa dagar äro vigtiga

minnesdagar för den ena eller den andra, då få de alla så stor betydelse. Jag

vet en födelsedag i Mars, ja — hade icke den varit så hade aldrig dessa

berättelser fått några teckningar, nej de hade icke ens blifvit skrifna. Men

jag vill lemna alla de stora, minnesvärda firningar jag upplefvat oclf bara

helt enkelt berätta vår sista enkla fest.

Redan klockan tre på morgonen vaknade lille Rudolf och ville icke

sedan lägga ned sin hufvudknopp på kudden af fruktan att försofva sig, det

var ju pappas födelsedag!

Tidigt väckte gossen sina syskon. I hast klädde vi oss och derpå

satte sig processionen genast i rörelse till pappas kammare. Främst

marscherade lille Knubbenubb röd i synen, rak och belåten, med ett ljus i

hvardera handen, derefter vår fanbärare Uno, med en lång stång, hvarpå hängde

tre ark skrifpapper, barnens gratulationer, af dem den föregående dagen

superbt utmålade med englar, rosor och krumelurer, gula och röda

inskriptioner.

Derefter trippade lilla Eva med en barntrumpet i munnen och en

annan gallskrikande leksak i handen. Sedan kom mamma sjelf, bärande

på ett sammetshyende sina ståtliga presenter af oumbärligaste slag med egna

händer sydda plagg och nystickade strumpor. Sist kom den hederlige

pudeln, Monsieur le Marquis, gravitetiskt viftande med sin yfviga svans ochframbärande i dag som alla dagar, den bästa gåfvan, ett troget, välmenande

hjerta, fastän fördolt inom en sv^irt lurfvig bringa.

Och sedermera, vid kaffebordet, hur storståtligt! Kring pappas kopp

och kring den russinspäckade högtidsbullan prunkade, mellan gröna rankor

af frisk vintergrönt, diverse gula ringblommor och blåklockor, hvilka i tjol

af barnen pressades och skrinlädes, men nu, högtiden till ära, uppstego ur

sina grifter och firade uppståndelsens fest midt i vintern.

Men vinter, det är väl orätt att säga. Nyss var ju himlen hög och

vårblå, luften mild och snödrifvorna smälte och ilade med makt utför

bac-karne. Vi berättade hvarandra en historia, om »Snö den gamles dotter

Drifva», som en vacker dag försvann och strödde blåsippor efter sig — man

hade alltid sagt att hon var kall, men bara solen såg på henne smälte hon

i tårar, nå ja det var en lång historia, den kunnen J fortsätta sjelfva.

Saf-ven började gå upp i vissa träd, och småfoglarne plockade qvittrande på de

svällande knopparne, liksom ville de egga dem att leka tittut, och spela

grönt med dem.

Väl var det dock att knopparne ej läto narra sig, ty näsbränna hade

hoppets färg då fått af den stolte Martius, hvilkens krigiska lynne ånyo

blifvit uppväckt, troligen af fruktan att snart blifva afsatt.

En nyckfull blåst vräker tung mot knutarne så att det knakar i dem,

rusar sedan storträtande och hväsande öfver gården och försvinner i skogen

bakom ladubacken. Knappt har den kåran försvunnit, så kommer en annan

sättandes öfver viken, pipande, hvinande liksom med svajande kjortlar och

flaxande vingar, slänger sig med en duns mot väggen, gör höger om kring

knuten och tar samma kosa som den föregående. Dyster och mulen är

himmelens skepelse. Ibland sönderslites likväl en molnbädd mot aftonen och då

tittar månen fram derofvan och strålar som ett vänligt försonande öga ned

på det barnsliga tumultet här nere — men bums drar den vresiga stormen

igen för gardinen, han tål icke se det lugna ögat, han vill rasa efter godtycke

utan uppsigt af höga öfverheten.

Efter dagjemningsstormarne blir det allt vackrare. Ingen ispigg, vore

den än aldrig så spetsig och hård, kan stå emot solens blickar. Puppan

börjar rycka på sig och ge tecken till lif. Marskråkan bygger bo i stora

lönnen. Det går en aning om vår, genom skog och mark. Jo nu kommer

han snart — tänk när isen är bruten!

Uppe i en bergskrefva i skygd för blåsten, men öppen för solen, är

en fläck som vi dagligen besökte. Hvad vänta vi der? Jo vi vilja möta

Draba Verna, »vår-älskling», vårens första helsning. Och se der står hon,

tumshög med små hvita stjernblommor och aflånga rotblad. O livad vi

älskade henne! Det var ju en blomma för elfvor, nästan för fin för menniskors

barn. När nu allt annat var vinterligt, var det ju en glädje, nästan som en

ljuf hemlighet, att Draba Verna var kommen och bodde i vår bergskammare

helt inkognito.Hade det blåst om natten, så gingo vi att se hur hon mådde, och

började yrande snöflingor flyga, satte vi u.pp ett litet tält öfver henne och

togo ned det vid första solblick. Då log hon emot oss så frisk och vacker

och — liksom af tacksamhet för beskyddet hade hon alltid nya blommor att

ge oss då. Tänk er nu den lilla gröna fläcken i snön — då minnes jag så

väl att pappa sade »en oas» och lärde mig hvad en oas är. Jag trodde

alltid att lärkan jublade så gladt för att himlen var så blå och för att hon

der uppifrån fick syn på Draba Vernas gröna kammare, med stenväggar och

sammetsmatta. Ibland bar jag också dit en bägarlaf med röda kanter, som

tog sig väl ut, full af klara droppar. Men lärkan såg nog ändå mycket

annat, ty det ville icke taga slut med hennes sång, hon hade så mycket att

fröjda sig åt, och att tacka Gud för.

En högtidsdag var för oss Vårfrudagen, eller »Våfferdan», som

bönderna säga. Vi trodde som många andra att det betydde Våffeklagen, ty vi

trakterades då alltid med utmärkt goda våfflor. Detta var likväl ett stort

misstag och vi visste snart att vår fru (Notre Dame) var den katholska

benämningen på jungfru Maria. Det säges att tranan kommer hit hem till

Sverige på Mariebebådelsedagen och att hon då kör små barn i säng, som

vilja vara för länge uppe. Den dagen åts första gången aftonmåltid vid

dagsljus. De små ville i det längsta stanna uppe, för att få se denna

storkens slägting komma hem från sin vistelse i de södra länderna, men voro

tillika rädda att hon skulle komma och bita dem, om de icke i rättan tid

lågo i sina små bäddar. En gång då de envisades att vara uppe — hvad

hände! En stor trana inträdde, framklef med majestätiska steg och sträckte

ut sitt näbb, hvarvid barnen skrikande flydde till sina sängar och drogo

täcket öfver sina hufvuden. Några påstodo väl att det var en guvernant,

som klädt ut sig, men om tranan varit guvernant, eller guvernanten trana,

förblef outredt. Med fasa och fröjd berättade de små att de sett henne.

Äldsta systern berättade sedan om allt hvad tranan sett i främmande land,

och vi fingo sjelfva se tåget af dem, som ännu kommo och höra deras

hels-ningsrop. Men det herrligaste var ändå tranbären, de stora röda, klara

tran-bären som tittade fram under snön i långa rankor och voro så vackra och

smakade så godt. Andra sade att de voro sura, men det sade ju räfven

också om rönnbären, som han ej kunde komma ät. Hvem kunde söka rätt

på dem som vi? Ja, snön, färgad med bärens sköna röda saft, blef den

bästa glass jag någonsin smakat. Den serverades på små klara isstycken

— våra kristalltallrikar — och såg mycket bra ut.

En Mariebebådelsedag — jag tror nästan att vi då varit litet snällare

än vanligt, hände oss något, som ingen af oss kan glömma. Vi hade om

aftonen ätit tidigt, ty det skulle ju ske vid dager. Det var skymning,

det sista skenet af solnedgången hade bleknat och det mörknade starkt.

Mamma satt och spelade, vi hade krupit ihop i ett hörn och talade om hvad

vi i dag hört och läst. Då föll hastigt ett sken in i rummet och en hvitkläddengel med stora vingar och strålande ljus, stod midt i rummet. Det var

bebådelsens engel, som talade till oss på vers om det tilltagande ljuset, om

vårens ankomst, om nästa jul. Han hade en liten gåfva till oss hvar och

liknade mycket lilla Lisa i torpet, fast mycket vackrare. Jag tyckte ej att

han var Hk något pä denna jord. Snart var han försvunnen och allt som

förr. Dessa Marsaftnar brukade mamma ofta spela för oss och vi dansade

i ring efter måltiden, eller ock satte pappa sig att berätta oss något i

skymningen. En stor Calla Æthiopica och ett par Hyacinter blommade vid denna

årstid alltid i fönstren hemma. De kommo mig att tänka på den liljestängel

engeln Gabriel alltid bär då jag sett honom afmålad. När Callan sett sina

skönaste blomningsdagar fick jag den, det vill säga — jag fick lof att måla

på blommans hvita sammet. Guldlockiga englar, med de blåaste ögon tittade

upp ur kalken. — En gång minnes jag, att jag målat en fjäril, som mamma,

till min fröjd, i en hastig vändning ansåg för verklig. Det var min konsts

högsta triumf. Men den stackars Callan slöt sig vissnande och gömde mina

mästerverk i sin trogna famn.

Innan vi visste ordet af, var äfven Mars försvunnen.

Draba Verna, Draba Yerna

I)u vår älskling, du vårt liopp,

Tittar ej din hvita stjcrna

Snart ur gröna mossan opp!

Ja der är du — står och niger,

Glad på dig nu helsar jag.

Mig du säger, fäst du tiger:

Skönare blir nu hvar dag.

Fruktar du ej vintern stränge,

Är för Mars du icke rädd?

Andra blommor sofva länge

I sin lilla hvita bädd.

Oss du säger, Yerna fromma:

När från Er jag skyndar bort

Skola blåa sippor blomma,

Göken höras innan kort.

*

Om Drottning Ulrika Eleonora.

Ni kunna väl undra hvarför jag just som bihang till Mars månad kommer

att berätta er om denna milda och älskliga drottning, Karl den tolftes moder.

Om henne kan man visst berätta näv som helst, men jag hörde just talas om henne

en vacker dag i Mars och det gjorde på mig så starkt intryck, att jag, när himlen

var klar, blå och vänlig, med glädje sade: »Nu få vi en riktig Eleonoradag,» eller

»i dag är det ett strålande drottningväder»; men kom då en stormig dag strax efter,

hette det: »Ja så, nu ha vi Karl den elfte här, nu bli våra nöjen reducerade.» Eller

»nu är den barske kungens ande öfver oss». Vår far talade då förebrående om

hur småfolk ej skola tadla store, och framhöll kungens goda egenskaper, som vi

lärde hafva aktning för — men drottningen älskade vi. Allt livad vi hört om

henne var förtjusande. När hon, som ung dansk prinsessa, sålde sina smycken och

dyrbarheter för att hjelpa de svenska fångarne som då qvarhöllos i Danmark, när

hon sedan som drottning använde sina penningar att lindra deras lott, som blifvit

utarmade genom reduktionen, alltid var hon solskenet, godheten, friden. Jag gret

af rörelse då jag läste huru konungens faster Maria Eufrosina, måste sälja sitt

dyrbara perlband, och den unga drottningen redan tagit fram penningar för att

köpa det. men hastigt kom att tänka på huru många olyckliga kunde blifva hjelpte

med denna summa. Hon afstod från sin prydnad och skickade penningarne att

utdelas bland de fattiga. Men knappt var detta gjordt förrän hon påminde sig hur

ledsen furstinnan skulle bli att icke få sälja sitt perlband. Hon tog ånyo fram

4000 Rdr och köpte för dem perlbandet. När hon nu profvade de vackra äkta

perlorna, än på sina bruna lockar, än på sin hvita hals, föll det henne in hvad

furstinnans unga dotter skulle tycka om sin mors perlor. Till henne sände hon i

tysthet det sköna halsbandet och hade mera nöje af att vid fester se det pryda

den vackra flickan, än af att bära det sjelf. Jag ser det bättre nu. sade hon då

den unga fröken tackade med tårfulla ögon.

Den sista till drottningen riktade böneskrift, var från en gammal soldat

och lyder så: »Eders majestät vår älskliga moder, af Gud gifven åt oss fattiga,

svenska blod. Jag är också en bland edra ringa och fattiga barn och har varit

soldat vid Helsinge regemente och Majorens kompani allt ifrån 1662. Nu har

jag hvarken hus eller hem, utan måste med hustru och barn på min ålderdom

vandra från den ena orten till den andra. Min bön och mitt enda hopp är. att

hennes majestät hjelper oss sina barn. Gud varder ock eders majestät förhjelpande

till helsan igen. Gud bevare eder ingång och utgång i detta lifvet och gifve efter

detta lifvet en evig salighet! Amen». Den 21 Juli fick soldaten sin nådegåfva

och den 26 Juli gick välgörarinnan bort att njuta den belöning som den enfaldige

krigaren och många tusen nödlidande öfver henne nedkallat.

Hur kraftigt hennes minne verkade på mig kan en liten händelse bevittna,

■lag hade fått följa med mamma till staden och medan hon handlade, beskådade

jag oafvändt en glittrande rad af glasperlor som lyste i fönstersolskenet. Sådana

hade endast prinsessorna i våra sagor, de lyste som kristall, som is, som diamanter

kanske, ty sådana hade jag aldrig sett. Då vi skulle gå, vågade jag fråga hvad

de kostade, och väntade att få höra en ofantlig summa. Jag blef högst

öfver-raskad då svaret blef — en summa som genom sparsamhet verkligen fanns i min

nyss sönderslagna sparbössa. Jag såg på mamma med frågande blickar, tärd af

spänd förväntan och hopp. — Då sade hon blott: Ulrika Eleonora. Nu ville jag

icke mera ha det, frestelsen var öfvervunnen, jag sprang ut ur boden och tyckte

att slantarne i min lilla börs klingade af glädje. Mamma gick in i en annan bod

och köpte grönrutigt ylletyg till en liten klädning, nog förstod jag hvad hon tänkte

— det kostade lika mycket som glasperlbandet. När vi voro hemma frågaderaamma hvad jag ämnade göra med mina penningar. »Hjelpa en fattig», svarade

jag, ty så hade ju min älskade drottning gjort. Mamma tog mig i handen och

vi gingo in i en stuga, der modren legat länge sjuk. De små barnen der voro

trasiga och bleka. De fingo följa med oss hem och äta middag. O hvad de

tyckte mycket om ölsupa, som jag aldrig ville ha! Jag såg med beundran huru

de åto två tallrikar hvar. Mamma klippte till det grönrutiga tyget och profvade

på den lilla flickan. Hur gerna jag ville ge henne den klädningen. Det fick jag

också — jag köpte tyget och jag fick sy den. Och medan jag satt och sydde den

läste mamma högt ur en bok, det som ni nu skall få höra.

»Man firade år 1688 konung Karl den elftes födelsedag i närvaro af flera

furstliga personer och rikets högsta embetsmän. Ulrika Eleonora blef af sjuklighet

qvarhållen på sina rum. Hon ville dock bereda kungen en angenäm öfverraskning

och barnen ett litet nöje. På aftonen klädde hon ut sina barn och två andra till

att föreställa de fyra årstiderna; prins Karl skulle vara vintern och prinsessan

Hedvig sommaren, deras lekkamrater våren och hösten. Sedermera skickade hon dem

allesamman att lyckönska konungen. Barnen kommo in och framstammade sin

lilla lyckönskan. Kungen, som aldrig förstod sig på sådana tillställningar, antog

genast en trumpen uppsyn. Han svarade dem icke ett ord, utan gick ifrån dem

och ställde sig att tala vid några bland herrarne. Barnen kommo efter, hvarvid

prinsen behöll sin lilla mössa qvar på hufvudet, ty den hörde till vinterns drägt.

När lian nu om igen visade sig i samma utstyrsel för kungen, blef denne stött

öfver att mössan satt qvar, liksom hade sådant skett af bristande vördnad.

Häftigt vände han sig till gossen och frågade: vill du taga af dig mössan? Prinsen

lydde genast och drog sig tillbaka. Sedermera blefvo de kungliga barnen

betraktade af det öfriga sällskapet, hvarefter slutligen aftonbön förrättades. Nu skulle,

enligt drottningens föreskrift, Märtha Sparre återvända med de kungliga barnen för

att äta qvällsvard hos deras mor. Prinsen och prinsessan sprungo då till konungen

för att taga godnatt, hvarvid den sexårige prinsen återigen glömde att blotta

hufvudet. Konungen, häröfver mycket uppbragt, afryckte nu sjelf den olycksbringande

mössan, slog till gossen med den och kastade den sedan på golfvet. Prinsessan

befalldes att qvarstanna. I detsamma kom en kammarherre med bud att de skulle

skynda till drottningen. Befallningarna korsade hvarandra och förorsakade

missförstånd. Kungen som redan var retad, blef ond på grefvinnan Sparre och sade

skarpt: Grefvinnan behagar låta bli, att utdela befallningar åt mina barn.

Förskräckt flydde hon till drottningen och den glada festen slutade med bedröfvelse.

Den lille vintern såg sig förvånad omkring med sina klara blå ögon, sommaren

smälte i tårar och tappade sina blommor, båda flydde till den milda modren, som

menat så väl med allt detta». Mycket mera lästes om den kära drottningen,

hennes godhet, välgörenhet och gudsfruktan, men denna lilla historia fäste sig i

barnens minne. När följande dag stormen hven, sågo vi på hur en liten gran på

berget bugade sig, den hade blifvit pudrad med snö och hade en hvit mössa på

toppen. Med ens ryckte stormen af den och vi kallade sedan den lilla granen

»Kung Karl den unga hjelte» och gladde oss när sedan sent på sommaren kungs-ljusen tändes framför den. Vi lekte Karl den tolfte och prinsessan Hedvig, men

ingen annan än mamma var värdig att föreställa drottning Ulrika Eleonora. På

henne tänkte jag, när jag klädde den färdigsydda klädningen på den lilla

torparflickan. Ja, säkert är, att en god menniskas minne lefver genom tiden, lefver

länge på jorden och hon verkar godt, ännu sedan många år gräset vuxit och

vissnat på hennes graf.

*

April.

»April med sitt brokiga skinn

Kör barnen än ut och än in!»

Så lyder en gammal svensk folksägen och vi

kunna ju förstå hvad som menas? De tunga

molnklarblå himmelen, snöfallet, tövädret,

regnskurarne och solskensstunderna, allt detta, som

omvexlar så tätt under April månad, är »det brokiga

skinnet» — och I små gossar och flickor, som

hugnen dessa rader med eder uppmärksamhet, I ären

just de, hvilka »köras än ut och än in»

deraf. Är det icke sannt att fröjden är stor,

då man kommer ut i den herrliga

aprilluften? Våren, våren kännes deri —

och i alla små hjertan blifver

öfvermått af lif — och i alla små

hufvuden gå tusende planer

omkring. Man måste hit och man

måste dit, och så bär det af öfver

gård, öfver berg och backar, utan hatt, utan mössa, utan schal och

öfver-rock. Men gamla Stina, den omtänksamma trotjenarinnan, hon lunkar efter

så fort hon förmår med de erforderliga plaggen i hand, sjelf barhufvad och

utan schal; hon vinkar och ropar: vänta, barn små, ni ska’ ta’ på er, ni

förkyler er blankt! Men då ropas tillbaka: ack, Stina, det behöfs icke alls,

det är så varmt i solen, så förskräckligt varmt, och så fortsättes den vilda

jagten ånyo, det är omöjligt att följa med. Endast Lillan, hon med de

sil-kesfina lockarne, de förtjusande ögonen och de treåriga små benen, hvilka

gå såsom trumpinnar och ändock ej hinna undan, endast hon gripes af

Stinas trofasta hand och hemföres såsom ett skönt segerbyte, sittande på

Stinas arm och gömmande det lilla ansigtet mot Stinas axel på det att tårarne

icke skola komma i dagen. Men syskonen, de hinna under tiden ända ned

till dalen; i dalen är en sorlande bäck och vid bäcken är så mycket att

bestyra. Här skola stenarne läggas så, att vattnet forsar litet bättre; der

vid den utskjutande alroten skall ett hammarverk byggas med pålar och

drifhjul, der åter under björkarna stå utslagna sippor, hvita och blå, de skola

plockas åt mamma — och så arbetar man, planerar, funderar och bygger,

plockar sippor, hvita och blå, och märker icke, att solen försvunnit, att

vinden kastat om och att ett stort svart moln kommer med stormsteg och

slagregn för att göra slut på alltsammans, göra slag i saken. Och så är

störtskuren här. Hu, så våt den är; hu, så kall! I ett nu bryter

syskonskaran upp och rusar hemåt, likt skrämda lamm. 0, så dumt att icke taga på

sig något, då man springer ut i ett försåtligt aprilväder! Nu blir det

snufva och bröstverk af och då måste man hålla sig inne. Ja, så har det

ofta gått i verkligheten, mina små vänner. Gamla Stina hade nog rätt hon:

ytterplagg behöfvas väl i April månad — och den gamla folksägen hade

också rätt:

»April med sitt brokiga skinn

Kör barnen än ut och än in!»

De vise lära oss, att namnet April kommer af ordet aperire, som

betyder öppna, börja. Under det romerska kalenderåret, då ännu icke

månader och dagar voro så ordentligt indelade som nu, bestod året endast af tio

månader; Januari och Februari funnos då icke till. Af dessa tio månader

var April den andra i ordningen och med den ansågs våren börja: aperire.

Efter Carl den Store, en romersk kejsare på 800:talet, och som var född i

April under påskveckan, kallades denna månad i Italien PåsJmånaden, men

troligen äfven derför att påskhelgen, då såsom nu vanligtvis, inträffade i

samma månad. I England, Holland m. fl. länder kallas April, såsom hos oss:

Gräsmånaden. Allt detta kan ju vara roligt att veta.

Låtom oss nu betrakta hvilka bestyr och glädjeämnen små barn

kunna hafva i April månad! Glädjeämnen äro åtminstone många, ty den

gode Guden gifver oss alla årstider, alla månader och dagar nådefulla

gåfvor.I alla trädgårdar är det vanligtvis mycket lif och rörelse i April.

Arbetsfolket gräfver, krattar, skyfflar, skrapar mossan från träden och

pratar först och sist öfver hela trädgården; man sår spenat och morötter, sätter

ärter och potates, planterar träd och buskar. I orangerierna ser man de

vackraste blommor —- ja till och med jordgubbar och smultron, en ljuflig

syn för små barnögon, men påkostande nog om man blott tär se, men icke

röra. Stor concert höres från alla träd och häckar, vårfoglarna uppföra de

herrligaste symfonier man kan höra. Staren, bofinken, löfsångarn, alla hafva

kommit, och syssla med sin bosättning för sommaren. Och lärkan, hon

flyger ned till ängstufvan för samma ändamål, och så högt, högt upp i luften

igen under jubel och sång. O hvilken sång -— en så liten strupe och

sådana drillar! Huru underbart! Men så är också hela lilla lärkan ett verk

af Honom, som heter Underlig och har allmakten i sin hand.

Som barn hade alltid April månad för mig ett obeskrifligt behag; den

har så ännu. och icke minst för de barndomsminnen den medför. Dockorna

och jag började då våra samfälda promenader på gården, der vi kunde sola

oss bäst i solskenet. Jag blef alltid mycket snart solbränd, men de hade

flor och handskar och bibehöllo ständigt sin hvita hy; de voro fina, förnäma

prinsessor förstås, och det var icke jag. Oaktadt den furstliga rangen,

sträckte sig också rätt ofta våra samfälda promenader till hönshuset,

hvar-est värphönsen — de enda, som voro inne om dagen — skulle efterses. De

öfriga hönsen sprungo fria öfver alla backar och krafsade i den lösa

vårjorden efter någon välsmakande mask, frökorn m. m., och små sandkorn

dugde förträffligt såsom mellanrätt. Bland denna hönsskara befann sig en

stor, spansk höna, som blifvit utkläckt i ett skatbo af en moderlig skata;

den hönan var min, och jag hade fostrat henne alltsedan hon utkröp ur

ägget. Ingen höna värpte så stora ägg och så mycket, som hon. I April

började hon sin lofvärda rörelse och fortsatte dermed ända till Augusti

månad utan uppehåll. Mor Lisa, hönsgumman, trodde att hon skulle värpa

ihjel sig; men det gjorde hon ändå icke. Ankorna hade jag också mycket

roligt af, då de började simma i den isfria dammen och stodo på hufvudet

med stjerten rakt i vädret. Det var en stor konst i mina tankar, som ingen

menniska kunde göra — åtminstone icke jag sjelf.

Men roligast af allting var dock att få ställa i ordning mitt lilla

trädgårdsland; gräfva det sjelf, så och sätta sjelf, samt att med pappa eller

mamma få gå ut på åkrarne, se på plöjningen och harfningen och gifva oxar

och hästar bröd; men litet rädd var jag alltid då de behornade hufvudena

sträcktes mot mig och jag kände pusten af de flåsande, stora näsborrarne;

brödbiten föll dä ofta till marken i den kritiska stund den skulle tagas och

jag vågade visst icke böja mig ned för att upptaga den igen och lemna min

nacke till pris och munsbit åt en oxe.

Ibland var April månad så mild och god af sig, att åkermannen

äf-ven tilläts beså sina åkrar. Första såningsdagen vankades då alltid en sär-skild traktering för allt folket. Den stora »vörtekakan» ined sina många djur

och underliga ornamenter, som om julqvällen stod som skåderätt midt på

hordet, togs då fram och bultades sönder, hvarefter bitarne lades i söt, god

»kallskål» och alltsammans bars ut till folket på åkern såsom aftonvard.

Man kunde nästan hisna vid att se torpardrängarne gapa öfver de tjocka

brödbitarne, så stort gapade de; men det gjorde mig godt att se deras

förnöjelse; de tackade så uppriktigt då måltiden var slut — torkande sig om

munnen med rockärmen. Då vårsådden var lyktad egde en annan fest rum;

den s. k. »lyktegröten» bestods då och intogs af allt folket vid dukadt bord

om qvällen. Afven nu var aptiten förträfflig. De öfverfyllda hornskedarna

inmundigades ända till skaftet; ölkannan tömdes gång efter gång och den

ena »klengåsen» försvann efter den andra, hvarvid tummen ofta begagnades

såsom knif, ifall smöret var ojemnt utbredt. Att rimma på gröten hörde till

lag och ordning. Jag minnes ännu några rim, de lyda så här:

»Denna gröten ligger i fatet och inte i krukan,

Derför går det lättare att slukan.»

»Jag äter gröt oeli öl jag dricker

Så jag menar, att jag spricker!»

Sjelfva rättaren rimmade så bär:

»Jag äter lyktegröten gerna

Och önskar sådden må få kärna.»

Detta grötrim tycktes mig vara ett mästerstycke och jag ansåg

rättaren sedermera för en utmärkt och framstående poet; jag visste blott en

bättre och det var — Tegnér.

Men icke blott i trädgårdar och på ängar och åkrar ser man lif och

rörelse i April månad; det är så äfven i skog och betesmark. I skogen

spelar orren flitigare än vanligt och ropar så fort sitt: »min fru sitter

hemma och kokar korngröt och sjelf äter hon opp’n», såsom hans läte blifvit

öfversatt på svenska; der hoppar haren i sin bruna vårdrägt sedan han

aflagt den blågråa vinterrocken; der skriker tillkråkan och skrattar åt allt

livad hon ser, eller då hon väntar regn och oväder, — hon är aldrig så

skrattsjuk som om våren; — och der stå granarna så lefvande och gröna

med sina små knoppande kottar i toppen, hvilka i Maj blifva röda som

smultron och, då de komma i barnahänder, förvandlas till kalfvar, får

och kor.

Nå, men talltrasten har jag så när glömt, nordens näktergal, som han

kallas. Denna fogel sjunger helst och mest i skogen; det är ett

egendomligt litet ting, mån I tro. Han har små olater, som äro just icke af

rekommenderande natur; jag vet ej om jag törs omtala dem för er, ty en af mina

vänner, som högt älskar talltrasten, har en gång förbjudit mig att om honom

utsprida ofördelaktiga rykten; men jag tror att jag talar om dem, ändå;det är rena sanningen och den kan gerna komma i dagen. Jo, sen I, det

är så, att talltrasten är den största fråssare af alla foglar med undantag af

sidensvansen, som kan häri mäta sig med honom; han äter nemligen så mycket

för hvarje dag, som han sjelf väger, det är ju alldeles förskräckligt. Och

så är han mycket kokett, vill gerna spegla sig i små klara vattenpussar och

vrider då och vänder på sig för att se hvilken ställning, som kläder honom

bäst, alldeles såsom egenkära herrar och fruntimmer göra framför spegeln.

Medan jag nu talar om foglar, så vill jag passa på att ombedja alla små

barn, i synnerhet små gossar, att icke plundra och förstöra fogelbon om

våren! Tänken, om en grym hand skulle rycka er sjelfva från pappa och

mamma och förstöra edra hem, hvilken svår och bitter sorg skulle icke det

blifva! Jemförelsevis är förhållandet detsamma med foglarne.

I beteshagar, der hafva vi våra gamla bekanta kor och oxar och får

utsläppta på bete, notabene om gräset har hunnit växa något tills April

månad kommer. De små lammen, de hoppa och dansa då kring sina mammor

och hafva mer än roligt, tycka de, och mammorna se förtjusta ut deröfver,

fastän bra fåraktiga, det kan icke nekas; men det har nog sina naturliga

orsaker.

Jag vill nu berätta er en liten berättelse om mig sjelf; vid tanken på

får och lamm står den så lifligt för mitt minne.

Då jag var sju eller åtta år gammal fick jag af min pappa och

mamma ett helt stort får, af hvilket jag också skulle få all ullen och alla

lamm-ungarne. En vinter, strax efter jul, fick detta får två små ungar på en

gång; det var en öfvermåttan stor glädje. Sötare lammungar kunde i mitt

tycke icke finnas på jorden. Hvilken fin, lång och rik ullbeklädnad hade

de icke! Med särskildt afseende härpå, kallade jag den ena »Ullrik» och

den andra »Ullrika». Jag sydde på stramalj med rödt sefirgarn små

halsband och band om deras halsar, till tecken att de voro mina, och för att

åtskilja dem ifrån hvarandra, så hängdes en liten pingla på Ullriks band.

Då de i April första gången släpptes ut med de öfriga fåren på bete, så var

jag naturligtvis med, fröjdande mig åt deras förvåning öfver allting i den

stora vida verlden, en beteshage med björkar och småskog. Min

morgonskorpa delades alltid med mina fyrbenta vänner, som nu i April voro stora

och ovanligt tama. Så snart min lofstund kom, kl. 12 på middagen,

skyndade jag i väg till dem och kommen inom grinden ropade jag ifrigt:

»Ullrik! Ullrika! livar har jag mina små ungar?» Bää! Bää! svarade de mig —

en ljuflig musik i mina öron — och så kommo de springande af alla krafter

emot mig. Jag satte mig då på marken, tog fram skorpan och måltiden

började. Ullrika var alltid snålast, eller kanske för mig kärast, åtminstone

fick hon alltid största delen af skorpan. Hon var också näsvisast, ty hon

klef upp i mitt knä, nosade mig på näsan, nafsade mig i håret och en

gång-bet hon mig i örat så att det blödde; men jag förlät henne allting, jag tog

henne om halsen och pussade henne.En dag- kom jag som vanligt till grinden med längtan i hjertat och

skorpan i tickan — och ropade som vanligt. Blott ett enda litet bää! kom

mig till svar och blott Ullrik kom springande mig till mötes. Jag ropade

på nytt: »Ullrika, Ullrika lilla!» Intet svar, ingen Ullrika! Jag sökte bland

fåren, jag ropade tills jag icke kande ropa mer; tårar qväfde min röst —

och slutligen måste jag äfven upphöra att söka, ty Ullrika var borta och

hon förblef borta — vi återsågo hvarandra aldrig mer.

Min saknad var verkligen bitter; jag kunde knappast äta de första

dagarne och jag var så oförståndig att jag önskade få dela samma öde som

Ullrika om jag blott kunnat komma till henne der hon var. Min önskan

härutinnan hade det varit föga angenämt att få uppfylld, ty några veckor

efter olyckan upptäcktes, att min Ullrika af en elak gumma i grannskapet

hade blifvit stulen, slagtad och uppäten. Underrättelsen härom förtegs dock

för mig att börja med, men slutligen tog saken en allvarsam vändning

der-igenom att fjerdiugsmannen i socken, som fått reda derpå, ville afgöra

densamma medelst gummans häktande och bestraffning. Det ansågs — den

tiden åtminstone — för ett stort brott att stjäla »under bar himmel», som

det hette. Alltnog, fjerdingsmannen kom till min far och ville höra hans

åsigt, såsom varande den afgörande i affären. Min far, som vid alla tillfällen

var så intresserad då det rörde lians barn, fann för godt att vädja till mig;

ty jag hade ju varit egare af det stulna. Ullrikas öde berättades mig nu af

min far, och jag baxnade dervid; stulen, slagtad, uppäten, det var det mest

barbariska jag någonsin kunnat föreställa mig, och jag ville visst icke dela

ett sådant öde.

»Hvad beslutar du väl nu», frågade min far? »Skall gumman häktas

och straffas, eller vill du höra hennes bön, taga de 10 Rdr som hon bjuder

för lammungen och låta henne gå fri?»

Ja, hvad skulle jag besluta? Jag var som förvirrad af allt hvad jag

hört. 10 Rdr, det var en mäkta stor och lockande summa, men jag kände

ändock motvilja för att taga emot den, hvarför, det visste jag icke. »Skulle

pappa vilja taga dessa penningar»? frågade jag slutligen för att få en

ledning i mitt bryderi.

»Nej!» var det bestämda svaret.

»Jag vill heller icke taga dem», instämde jag.

»Du vill då, att gumman skall straffas?»

Jag stod stum. Detta ville jag väl icke heller, ehuru jag bekänner

att i denna stund ett visst agg kändes i mitt hjerta emot henne. »Huru

skulle pappa göra i mitt ställe?» frågade jag, åter vädjande till den

fader-liga klokheten: »Skulle pappa straffa henne?»

»Nej, nej, mitt barn, det skulle jag aldrig hafva hjerta att göra! Men

det finnes ännu en utväg för dig. kan du ej komma på den?»

Jag tänkte och tänkte, —■ nej, i min förvirring kunde jag icke finnavätt på den utvägen. »Säg mig, hvad skulle pappa göra då», fortfor jag

enträget.

»Jag skulle förlåta», svarade min far, läggande särskild vigt på detta

ord i det han fäste en pröfvande blick på mig. »Gör nu som du kan och

vill — och gif sedan gumman ditt svar.»

Jag hörde aldrig min far säga till mig, då jag förorättat någon: »bed

nu om förlåtelse!» eller i motsatt fall, om någon brutit emot mig: »förlåt

nu den och den!» Han visste väl, att förlåta är det egna hjertats sak

och måste utgå derifrån — icke på befallning — om det skall vara något

annat än ett tomt ord, vara annat än skrymteri. Han sade icke heller denna

gång: förlåt nu gumman, utan: gör som du kan och vill; Deremot talade

han alltid med mig om huru den ena menniskan alltid bör förlåta den

andra och detta med hjertat innan hon säger det med munnen, och att vi

alltid skola vara dertill villiga, om vi böja våra hjertan efter Guds vilja.

Följande dag kände jag, att jag kunde förlåta min lilla Ullrikas

grymma mördarinna och jag vill minnas, att jag skriftligen underrättade den

brottsliga härom och på rosenrödt papper.

Ullrik fortfor att lefva och blef med tiden en stor, ganska ful

stall-bagge med krokiga, skrofliga horn, hvarmed han otacksamt nog en och

annan gång stötte omkull sin trogna vårdarinna, som dock aldrig blef stött

deraf. Han återgäldade min vård egentligen med sin myckna ull; deraf hade

jag sköna varma vinterklädningar, som min mamma lät väfva — och deraf

stickade jag mig sjelf strumpor. Med dessa strumpor på fotterna tyckte jag

mig liksom gå och stå på sjelfva Ullrik, ty det var ju hans ull. Hvilken

ändalykt han slutligen fick, det minnes jag nu icke, men sannolikt blef

yttersta resultatet deraf detsamma som för Ullrika, nemligen att uppätas. Och

så var det slut med den berättelsen.

Det är en gammal sed i vårt land att narra April, som det kallas,

och den seden känna säkert alla små barn till; men veten I väl också

hvar-ifrån den kommer? Orsaken dertill är en sorglig, en betydelsefull

tilldragelse i verlden och man måste storligen förundra sig öfver, att deraf kunnat

uppstå ett narrspel, som till på köpet inkommit i sjelfva kristenheten. Då

vår Herre och Frälsare under sista dagarne af sitt lidande här på jorden

ställdes inför rätta, förhördes och dömdes, så skickades Han, såsom I

kanske veten, fram och åter — från Hannas till Caiplias, från Pilatus till

Hero-des utan att man vann något dermed, ty »man hade intet det man kunde

anklaga honom för». Detta vår Frälsares fram- och återskickande blef sedan

för hans motståndare och fiender ett ämne till gäck och begabberi. H varje år

vid samma tid uppfördes sceniska föreställningar härom och så småningom

under tidernas och århundradens lopp hafva nu dessa föreställningar ändrat

form och innehåll tills de slutligen blifvit hvad vi hos oss mena med ett

aprilnarri.

1 små barns förargelsefria verld är visserligen detta skämt ocksåskuldfritt; der känner man vanligtvis icke till det betydelsefulla, allvarliga

ursprunget och der är det lifvande att få skämta och göra små puts. Jag

minnes väl mig sjelf en l:sta April vid nio, eller tio års ålder. Den dagen

går aldrig ur mitt minne. Hvilken fröjd att börja med, och hvilken sorg att

sluta med! Min framgång i att narra alla i hemmet på morgonen, stötte

nästan i mina egna ögon på underverk; alla föllo offer för mig, allt ifrån

mamma och pappa ända ned till Hektor, den svartlurfviga, stora

bandhunden på gården, som, då han, gläfsande till med sina väldiga käftar, trodde

sig få en välluktande mjuk bakkaka ur min hand, fick i stället en rå

pota-tes, och hvarefter ett obegripligt april! april! hånade hans öron. Särskildt

minnes jag ett af dessa mina aprilskämt, näst det sista, och som just

bildade öfvergången till den motgång, som denna dag drabbade mig. I mitt

föräldrahem fanns en gammal, gammal man, nära 80 år, tror jag, men rask

och rörlig för sin höga ålder; för lians vistande derstädes vet jag ingen

annan orsak än mina föräldrars godhet, ty det fanns ingen bekantskap sedan

fordna dagar dem emellan. Den gamle mannen, som af alla kallades

»Magistern», emedan han under verksam ålder varit prest och troligen aldrig

hunnit till högre befordringsgrad än en stackars »hjelpprests» på landet,

stod ensam i verlden likt en sköflad tall på heden, var mycket fattig och

mycket fromsint. I timligt hänseende egde han icke mer än en gammal

yt-terpels, fodrad med fårskinn, sina hvardags- och söndagskläder, hvilka

sed-nare bestodo af en åldrig kaftan och ett par rutiga, fordom svarta, nu

bruna sammetsbyxor, samt några hebreiska böcker i citrongult skinnband, i

hvilka böcker han läste, och läste och läste. Det silfverhvita vackra

skägget föll på patriarkaliskt vis långt ned öfver hans bröst; ansigtsdragen voro

fina och ädla och på den kala hjessan tronade städse en svart kalott af

något outgrundligt slags stoff, midt emellan sidensars och skinn. 0, du gamle

käre magister, hvad jag höll af dig och livad du var snäll emot mig!

Tidigt på förmiddagen nyssnämnde l:sta April uppsnappade mina

ö-gon den gamle, gående i alléen och återvändande från en af sina vanliga

morgonpromenader. Strax fick jag infallet att narra honom April. Huru

det skulle tillgå, var också i ögonblicket beslutadt. Jag skulle föreställa

råtta och sätta mig i hans garderob, knapra och krafsa derinne tills han

öppnade dörren och då skulle jag springa upp och ropa: April, April! I ett

nu sattes planen i verkställighet. Jag ilade ned till flygelbyggningen, der

gubben i öfra våningen hade sitt rum, så vidare uppför trappan och in i

rummet; nyckeln satt alltid i dörren. Först öppnades nu garderobsdörren

på vid gafvel och jag tittade forsigtigt in i garderoben för att undersöka

om några farligheter för mig sjelf kunde finnas derinne. Det var en mörk,

lång skrubb, och sådana hafva oftast respekt med sig. Yid denna

rekogno-sering fästes min blick egentligen på och omkring golfvet, ty det var der,

som min råttroll skulle utföras. Ingen fara syntes till; endast en

pappers-sudd satt nedstucken i ett råtthål, och, sedan jag förvissat mig om, attdenna satt riktigt fast och säkert — ty jag" ville minst af allt bafva en

sannskyldig råtta till medtäflare på scenen — drog jag igen dörren, satte mig

derinvid och — väntade.

Snart hördes de stapplande stegen i trappan — han kom, han kom!

Jag tordes knappt andas. Dörren lästes upp och magistern var inne i

rummet. Men huru beskrifva min bestörtning då gubbens steg genast hördes

komma mot mitt gömställe; — hjertat bultade nästan hörbart -— skulle han

väl komma in till mig? visste han af mig? dessa tankar flögo genom min

lijerna med blixtens snabbhet och jag hann icke längre förrän dörren

verkligen öppnades: — gubben skulle ställa in sin käpp i garderoben. I detta

ögonblick kastade jag mig hastigt tillbaka och tryckte mig emot väggen för

att ej synas. Detta var min olycka. Någonting föll ned öfver hela min varelse,

någonting tungt, ludet, qväfvande; livad det var, det var omöjligt att tänka

på, jag tänkte blott att jag skulle qväfvas; jag slog med armarne, men de

liksom höllos fast, jag skrek, men hörde knappt min egen röst. Slutligen

fick jag armar och hufvud fria, och rusade ut genom dörren, emot

magistern, under det mest ljudeliga skrik. Det var fårskinnspelsen som fallit

ned öfver mig och som blifvit nedryckt af mig sjelf, då jag kastade mig

baklänges mot väggen. Den hängde nu på min rygg, då jag rusade ut emot

gubben, och ofvanpå pelsen hängde de rutiga sammetsbyxorna. Magistern

tog baksteg och blef verkligen skrämd; men då förhållandet blef honom

förklaradt, så skrattade lian så godt på sitt dämpade, drillande sätt och

sade, i det han klappade mig på hufvudet: »Jo, jo, lilla sockerpulla, så går

det, när man vill narra gammalt folk!»

Med min far gjorde jag sedan sista försöket, och han lät mig narra

sig. Han smålog godt då segerstunden kom, men sedan tog han mig intill

sitt knä och berättade mig just livad jag nyss berättat er, mina vänner, om

aprilnarrits upphof. »Jag vet nog», så slutade han, »att det hos er barn är

ett oskyldigt skämt, men jag tycker ej om det; vill du göra mig till viljes,

så lägg bort det nu, sedan du vet hvarifråu det kommer; dessutom kan ofta

ett skämt sluta med ledsamhet, i synnerhet då det innehåller osanning!»

Huru fick jag ej besanna dessa sista ord några ögonblick derefter!

Jag hade en fosterbroder, något äldre än jag sjelf — som jag mycket lekte

med och mycket höll af; han hette Theodor och var en snäll och liflig

gosse. Han, som af mig blifvit narrad förut, hade nu beslutat att narra mig

igen och hade icke ännu hört den faderliga uppmaningen till mig. Theodor

sade sig hafva fått till skänks en liten ekorre och ville nu i sin tur skänka

den åt mig; »men», sade han, »du får hämta den sjelf i Sotebyn», en

bondgård några bösshåll från mitt hem.

»Hvem har honom der?» frågade jag, helt upptagen af ämnet och

glömmande dagens sed.

»Hök-Olle», svarade Theodor — »du. säg ju Hök-Olle sjelf här i

morse?»Ja, jag- hade sett Hök-Olle, det var således intet tvifvel om

sanningen. Och sjungande af glädje var jag snart på vägen till Sotebyn, från

hvilket ställe jag på återvägen skulle få sota så dyrt för min lättrogenhet.

Det första som mötte min blick vid framkomsten till Sotebyn var

Hök-Olle i egen person, och bredvid honom i en bur — ganska riktigt —•

den mig skänkta ekorren. En så förtrollande ekorre hade jag naturligtvis

aldrig förr sett; han var för söt der han satt med svansen uppefter ryggen

och knaprade på sin nöt. Ack, hvad Theodor var snäll, och hvad Hök-Olle

också var snäll.

»Jag skulle hämta min ekorre», sade jag nu, när hejsningen

försiggått; »jag har fått den af Theodor.»

»Hvad vill ho’ med ekurren», frågade Olje i bondsk ohöflighet och

såg förvånad ut, »det är min ekurre.»

»Men du har ju gifvit honom till Theodor?»

»Nej, det har jag då visst icke, jag bara frågade honom om han

ville köpa ekurr’n, men det ville han inte, och derfor är det falle min

ekurre, vet jag.»

Samlingen stod nu klar för mig; jag var narrad April. Det var en

verklig pröfning, att göra denna upptäckt. Hvad Theodor var obeskedlig!

Hvad Hök-Olle var odräglig — men ekorren, ack, han var om möjligt ännu

sötare än förut.

»Hvad kostar ekorren, Olle?» frågade jag, och det låg en liten

vibre-ring i rösten.

»2 Rdr, för det är han värd, det vet jag!» svarade Olle.

1 min sparbössa funnos endast 24 skilling, således fattades mycket

för att kunna afsluta handeln. Hvilken trotsande makt, som i denna stund

bemäktigade sig mig, kunde jag ej göra mig reda för, men inom ett par

minuter var handeln afgjord och ekorren i verkligheten min. Buren var

dock ej med i köpet.

Nu skolen I få höra, små barn, huru det går, då man ieke tänker sig

för, då man öfverstiger sina tillgångar och afslutar affärer utan att rådfråga

pappa och mamma; tagen varning af mig!

Både Hök-Olle och jag voro nog enfaldiga att tro det ekorren kunde

bäras hem af mig i händerna. Jag tog det lilla djuret ur Olles händer och

i mina, och så långt gick det förträffligt.

»Släpp’en nu bara inte!» förmanade Hök-Olle, då lian lemnat mig sin

försålda vara, »för han tör nog bli bångstyrig på vägen.»

Vid denna uppmaning klämde jag hårdare till med fingrarna och

-----gick.

Huru kunna nu betala min ekorre? se der livad som låg mig tungt

på hjertat för hvarje steg. Jo, jag skulle bedja mamma låna mig en

riksdaler, hvilken jag till sommaren ville återbetala henne med ärter, spenat och

jordgubbar af mitt trädgårdsland, och sä skulle jag bedja pappa skänkamig 24 skilling, det gjorde han nog — och så var ekorren ju betaid. Så

ungefär besvarades betalningsfrågan inom mig.

Slåpp’en nu bara inte! ljöd det åter i mina öron, ocb återigen

klämde jag hårdare till med fingrarna. Ekorren började härvid att sprattla. Jag

klämde än mer, han sprattlade än mer. Så der ökade vi å ömse sidor våra

ansträngningar tills min motståndare slutligen blef vred — blef alldeles

ursinnig och började att bita med sina sylhvassa tänder till höger och

ven-ster, vridande sig rundt omkring mellan mina händer. Nu var min sista

tillflykt — icke att släppa honom, ty dertill hade jag icke råd — utan att

kasta mig ned på marken, trycka ekorren ned i knäet och med ena handen

så fort som möjligt svepa förklädet omkring honom, och derofvanpå

kläd-ningskjorteln, samt sedan tillvrida denna sistnämnda tätt omkring lifvet. På

detta sätt skyndade jag nu hemåt, snyftande högt, uppskakad och med

sön-derbitna händer, hvilka svullnade mer och mer, såsom vanligt är efter dessa

små djurs bett.

Hemkommen flydde jag till mamma, berättade för henne min nöd

och hela sammanhanget dermed. Resultatet af denna tilldragelse blef

slutligen det, att min far, sedan han föreställt mig min obetänksamhet, mitt

lättsinne att afsluta köp utan att hafva betalningen och utan mina

föräldrars vetskap, skänkte den lilla ekorren sin frihet tillbaka och betalade

Hök-Olle min skuld. På så sätt fann han för godt att förmedla

svårigheterna, och ansåg mig böra blifva den lidande parten.

Min far släppte ekorren i en syrenhäck i trädgården och då den lilla

orostiftaren med största skyndsamhet, lätt och glädtigt hoppade bort för

mina ögon från gren till gren, kände jag mig både bedröfvad öfver och

smått förargad pä honom. Teck! teck! teek! lät han, och hoppade längre

och längre bort.

»Hör du, han tackar dig för friheten», sade min far och klappade

mig på hufvudet.

Jag teg, tårarne hindrade mig att svara, men jag såg på mina

sargade fingrar och tänkte som så: han borde allt ha’ bedt mig om förlåtelse

förut. Ännu en blick på min borthoppande skatt — ännu ett skutt såg jag

honom taga — det sista — han var försvunnen.

Då min händelserika dag slutade hade jag således i vinst deraf:

mycken fröjd, mycken sorg, sönderbitna lemmar och kraftiga varningar för

framtiden.

Innan vi nu skiljas ifrån hvarandra, mina små vänner, vill jag till

sist gifva er en skildring om påskhelgen, sådan den framställde sig för mig

i min barndom. Julhelgen och påskhelgen höra tillsammans, för den

betydelse de innehafva såsom löfte och fullbordan, — jag kan säga — Gud och

kärleken. Honom, som om julnatten föddes, om Långfredagen dog och på

Påskdagens morgon uppstod, böra alla små barn lära känna och älska, ty

Han älskade dem så högt under sin lefnad på jorden och älskar dem ännu

4alltjemt i sin himmel, och allt godt som I åtnjuten, det minsta som det

största, kommer genom Honom. I veten hvem jag menar!

Påskaftonen var en öfvermåttan njutningsrik dag för mig. Jag

kallade den alltid »lilla julaftonen». De brukliga påskbrefven, med sitt dyrbara

innehåll, som då vankades, voro riktigt hjertskakande foreteelser n. b. af

glädje och fröjd. Dessa bref skickades vanligtvis från vän till vän, men

vännens namn var och förblef alltid en hemlighet; man visste aldrig från

hvem eller på livad sätt ett påskbref kom; rätt som det var, så fann man

det på golfvet, i kronan i taket, i servietten vid qvällsbordet, i sängen, ja,

till och med i ens egen klädningsficka utan att veta huru det kommit dit.

Detta mysterium var obeskrifligt lifvande. En liten den allra sötaste dyna,

med tofsar i hörnen, låg inuti hvarje bref. Denna dyna var gjord af kulört

sammet eller siden, och i kors öfver den lågo »sopan» och »rakan», gjorda

af silkesvirade vispqvistar; midt öfver korset satt ett litet »smörjehorn» af

guldpapper och deruti en grann, lysande fjäder. Allt detta var emblemer

af högsta betydelse och vigt.

Traditionen med påskbrefven är nemligen den, att påskgummor, eller

liexor, afsända sådana bref för att förskaffa sig följeslagare till »Häcklefjäll»,

bexornas hemvist, dit de om påskaftonen återvända efter besök i

mennisko-verlden. Hvarje påskbref började mestadels så kär:

»Sopa, raka jag dig sänder,

Samt ett litet smörjehorn;

Tag det mot med egna händer,

Nyttja det till resedon!

Ees fort, min vän,

På se, om du kommer igen!»

I förstån väl, mina vänner, att sådana liexor icke alls finnas till i

verkligheten! De äro blott inbillningsfoster af vidskepliga och oupplysta

menniskor.

Hvar och en, som kände sig rädd för de i luften farande

påskgummorna — livilka naturligtvis aldrig sågos till — skulle på påskaftonen

af-lossa ett böss-skott, så var han trygg och utan fara. Jag aflossade

vanligtvis två å tre böss-skott — det minns jag — och måtte således hafva varit

mycket dum och rädd.

Då thétiden kom, kl. 6 på aftonen, samlades alla medlemmarne af

familjen i förmaket, och efter théet skulle man skrifva på påskäggen.

Pappas verser voro de roligaste för oss barn. Se här en:

»En kyckling har du mördat uti mig,

Jag skall minsann i magen knipa dig!»

Vid bordet en påskqväll fanns bland de då skrifna äggen ett,

hvarpå stod:

»Den, som detta ägget får,

Sedan aldrig riktigt mår!»

Detta ägg ville min mor icke tillåta någon att äta upp; «det är

barnsligt af mig», sade hon, »men I kunnen ju nu låta mig vara barnslig»

— och så tog hon ägget, gaf det till Karin — kammarpigan, med tillsägelse

att gå ut och kasta bort det.

Karin tog ägget med ett visst, småförnuftigt leende och gick ut

dermed. Vidare visste vi icke.

(I parentes vill jag härtill nämna, att påskdagen tillagades i köket

en duktig pepparduk, med gråpapper, bränvin, peppar och senap; — den

lades på Karins mage. Och köksan såg på brygghuspigan och

brygghuspigan såg på köksan och man frågade: »mån’ Karin har fått ondt för det hon

åt opp det der ägget i går qväll, tro?»

»Der ha vi’t», sade mor Lisa — hönsgumman — och slog högra

handen i den venstra så »det small som flugsmälla mot vägg» — »jag ba’

henne låta bli ägget, jag! — Tocke elände om ho’ nu te straff ska’ bli äggsjuk

i all sin da’r!»

Men det hade ingen fara! Karin blef snart frisk igen och mådde

fortfarande väl, efter livad jag vill minnas.)

Då hvilotimman slutligen slog och man skulle skiljas åt, tog min far

sin bibel och gjorde aftonbön. Alla i huset församlades då omkring honom.

Godt somnade man derpå in; gladt vaknade man åter upp, och den stora,

herrliga dagen var kommen, på hvilken döden blifvit uppsvulgen i segren,

och pä hvilken predikas om Segerfursten, Hjelten, som slagit sig igenom:

vår uppståndne Frälsare!

*

Påskmorgonen.

På Påskens morgon hvilken sång!

Det griis och örter märka;

De stå nu upp ur dvalan lång,

Du väckt dem, glada lärka!

Se natten flyr,

Nu dagen gryr —

Och hvita lammen glada må

På gröna ängen gå. *

Det var ett heligt påskalamm,

Som gick att för oss blöda

På Golgatha, på korsets stam;

Det kunde döden döda.

Ej mera, graf,

Ilan makt dig gaf.

Nu slår i hvarje hröst ett hopp

Att stå med Honom opp.

Och lifvets träd, som stod så torrt,

Det nu ånyo knoppas,

Det skall ej mera vissna bort,

På blom och frukt vi hoppas.

När Han är vår,

Allt väl oss går;

Till paradiset Han oss för

Och evigt sälla gör!

*

Maj.

Vakna, det är första Maj! Så ropa

vi åt hvarandra, och när man då ser

upp, är det som om solskenet hade

högre glans än förr, som om

grässpetsen blifvit grönare under natten, som

om himlen aldrig varit så blå förr. Det

är som skymtade Majs vingar förbi

våra halföppna ögon, bebådande all

sommarens herrligket. Ja, det är första

Maj, den skall firas! Huru? Hvar och

en gör det efter sitt sinne. I

hufvudstaden fara de ut i granna

equipager och visa sina nya

vackra sommarhattar, om

det är aldrig så kallt, eleganta herrar galoppera på vackra hästar, damer,

lysande som fjärilar, flyga förbi i glänsande vagnar, och i Upsala — ja der

jubla studenterne, och fanor fladdra och vårsånger ljuda och ett brokigt tåg

af hjeltar och amazoner, gudar och gudinnor visar sig på gamla Fyris vall.

Der ha de roligt! Nu blommar kungsängsliljan, nu har pilträden guldgula

fransar, nu är det tid att lefva! Men på landet, livad gör man der? Ack ja,

der är ju Maj riktigt hemma och regerar i sitt eget rike. Första Maj är

öfver allt en fest, en lofdag. Ingen skolgosse kan arbeta då, ingen flicka

sitta och sy.

Omöjligt! — Då måste man ut öfver backar och berg. Blåsipporna

slå upp sina blå ögon och helsa på oss, alla knoppar svälla, allt lefver och

rör sig. Daphne står der rödblommig och bararmad, hennes gröna drägt är

ej färdig än. Lilla tussilago beströr hela fältet med sina gyllne stjernor.

Maj är ej sparsam att utdela ordnar. Nu händer det väl ibland att vintern,

den isbjörnen, brummande vänder om och säger: »jag lefver än, akta er bara!»

och så snögar han öfver hela herrligheten, men det är bara som han

sockrade åt oss, ty hans makt är bruten. Vinter och vår brottas emellanåt på

lek. Ibland skiner solen upp och då framtittar litet grönt ur syrenträdens

bladknoppar och de säga: »Se så, nu ha vi segrat». Men bums kommer

frosten och en kuslig vind hviner sitt »halt, stå der ni stå». — Och detta

slagsmål, pockande och stretande kan räcka dag ut och dag in om det vill

sig illa, helst om vintern icke varit riktig vinter när han borde, utan nu

vill komma på efterkälken. Sens moralen häraf är påtagligen den, att man

skall vara hvad man bör, när man bör, eljest blir man aldrig hvad man bör.

Under sista snöfallet satt en liten fogel midt i snön och sjöng af

hjertans grund, han sjöng så som om hvarje ton ämnade sig direkte till solen,

som om ingen köld, inga vidriga vindar funnes på jorden.

Hur underligt glad och förvånad blef jag af att se och höra honom.

Jag trodde knappt att det var en riktig fogel, det var kom om en profetisk

ingifvelse lifvat honom, han tycktes veta att våren dock slculle komma, att

förnyelsen måste inträda, att ljuset och friden dock skall segra och derföre

aktade han ej ovädret omkring sig.

Följande dagen var vacker och vårlig. Sedan, hvar gäng rusket

återkommit, verkar det ej mer så nedslående pä mig, jag tänker på den lille

profeten i snön.

Och alltid vill jag tänka på honom under allt möjligt, både synligt

och osynligt rusk. Jag önskar att alla misströstande, bekymrade menniskor

sett och hört den lille fogeln, ty ingen predikare kunde på vältaligare sätt

framkalla förtröstan och hopp.

Det är roligt att bo på landet, ty då får man tillfälle att någon gång

uppfatta ett ord af naturens lefvande bildspråk.

Käraste barn! lären att klart uppfatta många ord deraf; J skolen få

mycken glädje deraf. Blifven ej bland dem, som gå i skapelsens tempelsåsom döfva och blinda, de der med seende ögon icke se och med hörande

öron icke höra.

Men, vi skulle ju tala om Maj och om första Maj. Som sagdt, då

måste man ut pä en lång vandring i skog och mark, plocka blommor och

rulla sig i den mjuka mossan. Då måste man lyssna till bäcken och

fog-larne, taga de gamla träden i famn och lyckönska dem.

Så sjunga vi! Sånger enkom inlärda till första Maj, och den hingste

af oss bär en fana, hvarpå Maj lyser i gyllne bokstäfver framför tåget. Man

gör sig kransar af lingonris och dricker vårens skål — i björklake om

möjligt — eljest ur källan. Det är en dryck som ingen fogel och ingen blomma

försmår, ej heller törstiga barn. När vi komma hem med våra skatter, så

få vi grönkål med förlorade ägg och nypa hvarandras örsnibbar så röda som

rosenblad, ty det är det första gröna man äter på året. Då dricka väl också

föräldrarne märg i benen och vi klinga med våra glas och äro så förnöjda

att Maj är kommen, glädjen och lekarne räcka tills vi somna. När man

sedan åter vaknar så var det ingen dröm, det är Maj, den sköna,

mångbe-sjungna månaden. Om man ännu ibland bemötes litet kallt så gör det

ingenting, hastigt blir det solsken och värmen kommer och alla löf få brådtom

att spränga sina knoppar. Det är ett lif, en verksamhet! Alla myror springa

om hvarann som om de voro yra och skulle berätta den stora nyheten:

Våren är kommen! Insekterna surra, nyckelpigan visar sig i samma slags

prickiga kjol som hon bar i fjol. Majnycklarne äro ännu alltjemt gyllne, annat

brukas ej.

Det säges att en hederlig bonde en gång fick se kungens slott, med

all prakten, taflorna, bilderna och herrligheten derinne. Han förundrades.

Någon frågade honom då hvad han trodde att allt detta vore värdt? Men i

detsamma började det regna. Det var efterlängtadt, alla åkrar voro törstiga

och drucko med välbehag, dropparne glittrade på träden och en regnbåge

lyste öfver molnen. Bonden knäppte ihop sina händer och stod tyst. När

frågan upprepades svarade han: Icke så mycket som detta Majregn öfver

kungens rike. Så gick han hem i sin koja och fröjdade sig åt den rikedom

som föll ned från himlen och tackade Gud.

Ja Majregnet, det är något ljufligt! Hur brådtom vi barn alltid fingo

att bära ut de stackars blomkrukorna, som tycktes få nytt lif, och hur vi

sprungo med utslaget hår, för att få de klara perlorna till prydnad deri,

allt skulle ju växa af Majregnet, och vi få långt, långt vackert hår. Visst

tyckte jag, när det om aftonen flätades, att det förbättrats betydligt.

Kom sköna Maj och blicka

Med milda ögon ner, etc.

det var en visa, som sjöngs mycket och ej blott sjöngs, utan efterlefdes.

Nu fick man hvar dag nya leksaker, sälgen gaf oss gåsungar och

granen kor. Hvar ny blomma helsades med förtjusning, vi togo ständigt

emot främmande och ropade: välkommen! hurra! när backsippan stod der såforsigtig i sin ljusgrå kofta ocli liljekonvaljen kom alldeles hvitklädd ocli

med en doft! Alla skulle naturligtvis presenteras för mamma. Hon lärde oss

göra gyllne kedjor af guldvifvor och armband af maskrosstjelkar i ringar —

när de redan voro afbrutna, ty hon tyckte eljest mest om när de fingo stå

i fred.

Guldvifsbollar! — kunnen I göra guldvifsbollar som vi brukade?

Eljest vill jag lära er det. Två af er ställa sig och hålla i livar sin ända af

en bastant tråd, liksom ämnade ni sno en snodd. Men ni stå bara stilla.

De andra springa och plocka guldvifvor, taga af stjelken och hänga den

greniga blomklasen på tråden, till dess den är alldeles fullsatt och blommor

sitta trångt. Då håller någon i midten och sakta, forsigtigt knytas de båda

ändarna ihop, dragas till, som i en knut, — och se en rund, guldlysande

välluktande boll, som kan flyga högt mot det blå och fäller i gräset så lätt

och så vacker som en stor blomma. Maken till boll har ingen sett.

Nå, första gången man hör göken, det är också en festdag. Man

lyssnar efter från hvilket väderstreck han höres och bondfolket säger:

Östangök är tröstangök. Vestangök är bästagök. Södergök är dödergök och

Norrgök är sorggök. Ja rimligt låter det visst, men vi tyckte alltid att

göken spådde oss bara glädje och det äfven om hans rop komrno från norr.

Sorgen trodde vi ej mycket på, den var som Majsnö, snart förbi.

Nu får granen de allra vackraste små röda kottar. Alldeles som

smultron lysa de bland de veka ljusgröna barren, som ej kunna stickas än.

Sådana långa vackra hängen björkarna ha, och häggen är redan grön med

hvita blomknoppar som perlklasar. Lärkträden äro så fina och ljusgröna

med både han- och honblommor, de förra ljusgula men damerna klädda i rödt.

Den 15:de Maj komma svalorna frän de södra länderna; man påstår

att de äro så precisa och sällan försumma sig, men de måtte väl ändå icke

hafva reda på dato.

Nu börja fjärilarne flyga omkring. Den svart- och brandgula

nessel-fjärilen, den hvita kålfjärilen med ett par små svarta fläckar, den granna

ljusgula och den vackra aurorafjärilen. Ingen Apollofjäril ännu — de komma

senare och de små blå också.

Har du någonsin sett en fjäril flyga ur sin puppa? Jag glömmer aldrig

när jag först såg det. Jag var liten dä jag hade sett dem begrafva min

lilla syster och satt och funderade på hur hon kunde vara en engel hos Gud

som de sade, när jag så tydligt sett dem sänka henne i den djupa grafven.

Hur hade hon kommit upp? I fönstret låg en puppa som varit död hela

vintern, nu sken solen på den — och den rörde sig. Jag tog den i handen.

Då öppnade sig skalet och ut ur den mörka likkistan kom en vacker fjäril.

Han satte sig på kanten, rullade långsamt ut sina skimrande vingar — och

så flög han upp, ut mot den blå himlen. Sedan gret jag aldrig mera öfver

lilla syster.

Pappa berättade oss mycket om insekternas förvandlingar, det varsom att lefVa midt i en saga, vi sågo de underbaraste ting, som vi aldrig drömt

om. Till och med grodorna som på sitt plumpa sätt i yr glädje jublade i

träsket, kunde ej låta bli att skråla och fröjda sig att de blifvit till. De

små grodorna hade lagt af sin lilla svans, ungefär som när en skolflicka

lägger bort att nyttja små byxor, uppträdande i modern ldädning, som en

liten dam. De fullbildade små grodorna roade oss mycket, i synnerhet de

gröna, nätta som kallas källfrö. Pappa berättade oss om ett slags grodor

som finnas i Tyskland och sjunga blott en ton, men fälla in efter hvarandra,

så det låter som klockklang. Dessa små vackra djur brukas som

termometrar. Ett sättes i ett vattenglas hvaruti står en liten stege. När det blir

regn sitter den lille profeten på glasets botten och ser dyster ut — men

stundar solsken stiger han till stegens topp, sticker sitt lilla hufvud öfver

vattenytan och qväder gladeligen.

Löfgrodan, som sitter i träden, lär vara smaragdgrön och rätt vacker,

finnes i Skåne.

Vår far hade rest mycket, och på långa promenader brukade han

berätta oss om hvad han sett och hört i främmande land. En gång stodo

vi och sågo på huru de plöjde — i den långa fåran frisk, svart,

genomfuk-tad jord ströddes sädeskornen och vid livar ny fåra hörde jag den plöjande

sakta hviska A.......men! Frågande såg jag på min far, som stod tyst och

betraktade arbetet med andakt. Då vi gingo inåt skogen, sade han:

När jag reste i Schwartzwald, märkte jag att bönderna der hviskade

något vid livar handfull säd, de kastade ut i jorden. På min fråga svarade

en gammal man. Ei das Säespruch! I förstån väl? Såningspråket, det låter så:

Ich säe diesen Samen

Hier in Gottes Namen

Fiir mich und die Armen

Amen.

Detta rörde mig och när jag kom hem talade jag om det för en bonde

här, men försökte säga det på svenska:

Här sår jag nu i Herrans namn

Mitt korn i mörka jordens famn.

Må det af nåd igen uppstå,

Mig och de arma nära få.

Amen.

Nu händer det ibland att jag hör dem mumla något, när de så —

och jag är glad att hafva sått en god tanke i deras sinne. Det minsta frö

kan bära frukt.

Vår far hade två goda vänner, som han ofta tog med sig på våra

lustvandringar. Jag sprang alltid och tittade efter om lian hade Claudius

eller Riickert under armen. När vi kommo till en vacker plats satte han sig

gerna och läste en bit för oss, men på svenska så att de små skulle

förstå det.Jag minnes tidigt en vacker pingstmorgon. En sådan pingstfest har

jag aldrig sett. Alla fruktträd stodo höljda af blommor som hvitklädda,

rodnande brudar; unga, skimrande fjärilar flogo omkring pingstliljorna och

dufvorna hvilade i flygten på vingen, som om de ej kunde välja emellan att

flyga upp mot den strålande blå himlen eller ned till den blommande

doftande jorden. En trast lät höra några toner och i hvar buske qvittrade och

jublade småfoglar, medan göken då och då ropade ett ku-ku. Min far satte

sig, såg sig omkring, bläddrade litet i Riickert och läste:

Trastens pingstsång’.

Eli trast i vårlig pingstfröjd qvad

Och drack af daggen klara,

Upp sippan såg och tänkte: Hvad

Kan nu på färde vara?

Kom, alla, sjöng han, stora, små,

Ni vårens glada gäster,

Nu blickar himlen klar och blå

På våra sköna fester.

Nu känner sig hvar enda en

Körd af Guds ande milda,

Nu hörs från skog och fält och gren

De tungomålen skilda.

Det är ej nu på mark, på träd

Så litet blad utsprucket,

Att det ej också talar med,

Af söta vinet drucket.

O, 1 apostlar, skyndcn ut,

Prediken öfver jorden

Med ljud, med sång, till vcrldens slut,

De underbara orden.

Lägg’ ut hans Evangelium

På blomsterängar skrifvet,

0 talen, ingen vare stum,

Ty kärleken är lifvet.

Ja, talen högt om kärleks makt,

Om glädjen, nåden, ljuset,

Och om de boningar han sagt

Yi få i fadershuset.

Den gladt sin vård det närmsta ger

Med trofast, ödmjukt sinne,

Han eger hela verlden der

1 busken Gud vi tinne.

Jag har på pingstens helga dag,

Då äppleträden blomma,

Min maka sjungit till behag,

Vårt bo till fröjd och fromma.

Det blef alldeles tyst en stund, vi lyssnade till trädens tungor, till

foglarnes ljud, man hade kunnat höra knopparna sprängas och hjertat slå.

Ingen vågade säga ett ord förrän min far sade: Kom, nu gå vi hem.

Frukostbordet stod festligt dukat och vi undfägnades med färska

skorpor och mycket godt som smakade förträffligt efter promenaden. Äldsta »

syster som konfirmerats förra qvällen och i dag skulle gå till Herrans bord,

satt lycklig, tyst och tankfull. Klockorna började ringa och vi gingo till

kyrkan. Vår unge informator upprepade under vägen:

»Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den landtliga kyrkan

Stod hvitmenad i morgonens sken.» etc.

Dessa veckor mellan påsk och pingst äro kanske årets skönaste tid.

Det är som naturen mindes när Frälsaren vandrade här och stode högtids-klädd och väntade honom. Hvem tänker ej om våren — pånyttfödelse! Vi

trädde in i den löfvade kyrkan och sjöngo med glädje den sköna

pingstpsalmen. Oförgätlig är en sådan dag! Måtte aldrig någon af oss kunna

glömma den.

När församlingen ocli de rörda, nyinvigde unga, trädde ut ur kyrkan,

i naturens stora tempel, helsades de af allt detta mångstämmiga

sommar-jubel, dessa varma solstrålar och blomsterdoft som kommer oss så ljufligt

till mötes. Denna sköna, minnesrika dag var den sista Maj — ännu skönare

varmare och andaktsfullare än den första.

*

Liljekonvaljen.

Blomsterbarn du Ijufva, rena,

Bladet i sin famn dig bär;

Vårdar troget dig allena,

Barndomsvän, för mig sa kär.

Ingen blomma så kan dofta

Som ditt hvita perleblom

Och din milda ande ofta

Gjort mig tålig, god och from.

»Skåder liljorna i dalen»,

Sade en gudomlig röst.

Menskor, mer än allt I talen,

Gläder detta ord mitt bröst.

Oskuld, frid konvaljen andas,

In i hjertat kännes det ’•—

Hur ditt doft med ömhet blandas

Är en liljehemlighet.

*

Om Elin.

Det var en liten flicka som var mycket fattig och mycket god. Hon ville

så gerna göra andra glädje, hon var så gifmild, att hon kunde ge bort sin enda

brödbit, fast hon var hungrig. Grannasmor brukade säga: »Elin ger väl bort sina

ögon till slut, när hon inte annat har att ge.» Ja när Elin såg den blinda

gumman vid grindstugan, då hade hon nog haft lust att göra så, om hon kunnat.

Elin bodde hos sin mormor; far och mor voro båda döda.

När Elins mor lefde brukade hon alltid säga:

Om man bara riktigt vill

Och så beder Gud dertill,

Sin välsignelse han ger

Och hans goda vilja sker.

Det var lilla Elins arf, det språket, och det litade hon på, ty en moders

ord äro säkrare än kungsord.

Elin hade haft en bror, men han var till sjös och ingen visste om han lefde.

Mormor hade en skatt och det var hennes stugugris. Det var också en snäll,

munter och ovanligt snygg gris, alls icke svinaktig. Bara mormor sade Nasse,

Nasse, kom han i galopp och ropade: Oui, Oui med den bästa fransyska accent.

Ingen hade tänkt på att han skulle slagtas — det skulle varit hungersnöd om

Nasse skulle slagtas — bara en sådan tanke kom Elin att storgråta. En vacker

dag, knackade det på dörren — hvem brukade väl knacka? det var främmande

manér. När Elin öppnade stod der en lång gosse med sjömanshatt och tröja.

Hvem är ni, frågade mormor. Jag är Erik, ditt barnbarn, ropade han, och det

blef en glädje, ett omfamnande, ett skrikande så taket kunde lyfts af stugan. Men

när de sutit vid spiseln en stund och pratat, tänkte mormor på att Erik måste

vara hungrig, och just i dag hade de blott en brödbit att äta. Då tänkte hon,

Nasse skall dö. — Han skall en gång dö, han som andra grisar. Hon slipade en

stor knif... men Elin såg det och rusade upp. Vänta, ropade hon utom sig och

sprang med flygande hår till herregården. Småherrskapet der fick se henne när

hon kom springande så och ropade lijelp! Är det röfvare efter dig, frågade en

gosse. Nej, men de vilja döda Nasse. Knappt kunde barnen förstå hur det var

förrän de togo en korg och packade in ett välkomstkalas åt Erik, och hunno stugan

just i det ögonblicket då mormor lockade den godtrogne Nasse till bakgården.

Han blef räddad och aftonen blef en högtid. Men efter ett par dagar reste Erik

åter till sjös.

Elin öppnande grinden.

I skolan hörde Elin talas om svår nöd uppe i norra trakterna, der det

blif-vit missväxt. Alla de andra barnen gåfvo slantar, gåfvor af sitt öfverflöd, men

Elin hade intet att gifva. Hon gret bittert när hon tänkte på de små, hungriga

barnen och så bad hon att få gifva dem något. Då började det sakta smattra på

rutan och sucka i träden. Det blåste och regnade, ty det led mot hösten, men

Elin tänkte på de små barnens gråt och suckan. Hon somnade slutligen med

tårar på kind och väcktes af en solstråle som kysste hennes ögon, så att hon

vaknade. Hon sprang upp — allt såg så gladt ut, solen sken och dropparne

glittrade och allt såg vackert och muntert ut. »Förtrösta på Gud» tyckte hon att

sparfvarne qvittrade. Hon sprang ut i hagen barfotad och lyfte på sin korta kjol

för att den inte skulle bli våt af gräset. Hvad såg hon i hagen — hon gnuggade

ögonen och trodde att hon drömde. Den gröna gräsmattan var öfversållad med

champignoner, fullt af små hvita mössor! Ack hvad det luktade godt. Elin plockade

och plockade. Der hon satt och gret i går växte de mesta. Hade de vuxit upp

af tårarna? Nu skördade hon med glädje och hade hela sin lilla korg full, då en

fin fröken och en fin herre kommo ridande på vägen. Elin sprang och öppnade

grinden. .

Hvad har du der, mitt barn, frågade den vackra fröken, under det herrn

kastade en silfverslant på vägen, just vid Elins fot.

»Svampar, nådig fröken», svarade hon och rodnade af glädje.

»Elle est tres jolie», sade herrn, men det förstod hon icke.

Äkta champignoner, utropade fröken. Gå fram till herregården med dem,

vi köpa dem, och så trafvade de bort.

Elin gick till herregårdens kök, der köpte de hennes svampar och hon fick

se på så mycket grannt och rart, att hon glömde gå hem. Men rätt som det var

hon stod och såg på en springbrunn, kom fröken och hennes ledsagare ridandes,

de stego af sina hästar och talade vid den lilla flickan.

»Very nice indeed», sade nu. fröken, men det förstod hon heller icke; men

så fick hon en stor kringla och det förstod hon sig på. Mjölk fick hon också i

en så vacker kopp och skorpor till. Om hon bara tordes gömma en hem!

Hon skulle passa till modell åt mig, sade fröken och förde Elin in i ett stort

rum som såg högst besynnerligt ut. Taflor stodo der kring alla väggar och dagern

föll in ofvan ifrån. Det var hennes atelier, det rum der hon målade. Fröken satte

sig framför en hög ställning, hvarpå en påbegynt tafla hvilade, och tillsade Elin att

sätta sig framför henne och sitta alldeles stilla. Men livad tror ni? Hon knäppte

upp Elins grofva kläduing så att ena axeln blef bar, band en stor hvit svanvinge

vid den, och kastade en lätt ljusblå schal öfver den bestörta flickan. »Var nu

glad», sade fröken, »ty du skall bli en engel och de se aldrig ledsna ut,» och så

berättade fröken vackra historier för Elin under det hon såg på henne och målade

flitigt. Men rätt som det var började flickans små läppar att darra, stora tårar

svällde i ögonen ocli runno slutligen hejdlöst ned för kinderna. Hvad går åt dig?

frågade fröken. Ack, snyftade Elin, jag är så rädd att Gud blir ond på mig. Han

ser nog att jag inte är någon engel, bara en fattig, stackars flicka, jag vill intenarras — och så gret hon så, att fröken måste taga bort vingarne och knäppa ihop

hennes Madning och låta henne springa tillbaka till mormor. Men du skall komma

hit igen i morgon, sade fröken. Då skall jag vara i skolan, sade Elin. Så kom

när du går ur skolan. Elin neg och sprang.

Mormor hlef glad att se henne, ty hon började bli ängslig när hon dröjde

så länge. Hur förvånad bl ef hon inte när hon såg hur rik Elin blifvit. De 25

öre som den fine herrn gifvit henne vid grinden, köptes kaffe för åt mormor, och

gumman tyckte att hela stugan doftade bättre än någon ros, när det brändes,

sådant hade hon ej kännt på länge. De pengar Elin fått för svamparne bar hon

till skollärarinnan, ty hon trodde fullt och fast att Gud låtit dem växa upp den

natten för hennes böns skull.

När Elin kom ur skolan fick hon åter sitta midt emot fröken i det [-underliga-] {+under-

liga+} rummet. Tyst och orörlig satt hon der, men nu hlef det inte fråga om vin-

gar, hon fick vara som hon var, och så talade fröken om så roliga saker, att Elin

måste le, och då syntes små gropar i kinderna och hennes ögon lyste af glädje.

Så gjorde Elin frågor, som narrade fröken att skratta så hon måste lägga ned

penseln, ja de hade riktigt roligt. Den fine herrn kom in och såg på dem och

då sade fröken att hon ämnade börja en söndagsskola, ty små bondbarn äro ej så

dumma ändå.

Sent på dagen slutade målningen; nu skulle fröken äta middag.

Elin trakterades och fick en bulle hem till mormor och så fick hon en silf-

verpenning. Hvarför det? frågade Elin och gjorde stora ögon. För du satt så

snällt. Nå aldrig i verlden har jag hört någon få betalt för att man sitter stilla,

ropade Elin och ville knappt taga emot sin lön. Du skall få plocka guldvifvor

åt mig i vår och springa dig varm, sade fröken, tag nu. Elin neg och kom hem

med bullen och silfverpenningen, rik som en prinsessa.

Sitta, tänk, så kunde också jag förtjena pengar, sade gumman.

Så gick det bra en tid bortåt, men vintern nalkades, söndagsskolan slutade,

fröken reste till staden och det värsta af allt, mormor blef sjuk.

Nu fick stackars Elin svåra dagar och nätter, men hon arbetade och bad

oförskräckt. Hon passade mormor så snällt som någon diakonissa, hon kokade

fläderthe och läste i bibeln för henne. Rent och fint höll hon i stugan. Det

svåraste var att mormor aldrig kunde sofva, utan suckade och klagade om natten.

När det led mot midnatt blef lilla Elin så sömnig, hennes ögonlock blefvo så tunga.

Hon mäste sofva. Men bara mormor aldrig så sakta nämnde hennes namn, sprang

hon upp och gaf henne dricka, eller stoppade täcket om henne. En natt had hon

så innerligt att mormor skulle få hennes goda sömn. Hvarför kunde inte John

Blund sätta sig på mormors stackars trötta ögonlock? Alltid just på Elins, fast

hon jagade bort honom. Hur hon tänkte på detta, så blef hon klarvaken — ja

han var borta... månen lyste in i rummet — hon såg på mormor — aldrig hade

hon sett så vacker ut, hon låg stilla med hopknäppta händer och ett mildt leende

på sitt bleka ansigte. Hon sof! O livad Elin blef glad! Måntro hon skänkt henne

sin sömn? Ja visst var det Elins sömn, hon sof som ett barn.Elin klädde pä sig så tyst, så tyst, hon gick på tå. Morgonsolen lyste in,

men mormor sof. Elin gjorde upp eld, ty stugan var kall. Frampå dagen

vaknade mormor alldeles svettig och sade: Ack hvad jag sofvit godt, jag har drömt

att jag stod vid himmelrikets port och hörde sången derinne, och såg en strimma

af ljuset, men att Petrus sade: vänd om, dröj ännu litet dernere, sedan får du

komma hit.

Elin, nu blir jag hos dig — har du litet mjölk att gifva mig? Elin var så

glad att hon inte kunde tala ■— hon kokade upp mjölk och mormor drack litet,

och sade att det var godt, hon hade icke ätit på tre veckor. Så blef hon allt

bättre, fast det gick långsamt. Elin lekte nu att mormor var hennes barn, hon

matade henne, klädde henne, och fick snart lära henne gå. Det var en glädje!

Men hur skulle Elin få riktigt bra fin mat åt sitt stora barn?

Det satt hon och funderade på en morgon då hon kammade sitt långa,

vackra hår. »Du har guld i håret flicka», sade mormor — ja det sken som bara

guld i solen. Men hvad hjelpte det, hon var lika fattig ändå. Då bad hon: »Du

rike Gud som strör silfverglitter i snön och guld i fattiga barns hår, du som

matar foglarne och kläder liljorna, gif mig i dag mitt dagliga bröd, och gif mig

något godt åt mormor. Amen.»

Så bad hon mormor sofva litet, och ut sprang hon för att bedja grann

as-mor om litet mjölk, det kostade på, ty hon hade intet att betala med. Hennes

tårar runno — men bäst det var, fick hon höra ett förfärligt kackel — Mickel räf

sprang förbi och hade en motsträfvig höna med sig, som han bet i vingen; men,

knapps var hufvudet af, och hönan teg. Elin skrek då till så gällt, att räfven

förskräckt flydde och lemnade den liufvudlösa hönan qvar. Med den gick Elin

fram till herregården, och hönsgumman var så beskedlig, att hon skänkte Elin

hönan och lärde henne hur hon skulle koka den. Ja, det blef en hönssoppa skall

jag säga — du har aldrig kännt maken och aldrig hade mormor det heller. Af

dunet blef en liten kudde, nej, det blef hopp om en kudde, när Elin hunnit samla

flera dun, men det var alltid en början. Så hade räfvens dåd blifvit vändt till

det bästa. Nästa gång Elin var ute — hvad hände väl då? Det var solsken, men

blåste litet. Elin stod och såg på rimfrosten — då kom ett grannt sällskap

ridande och åkande på vägen, med präktiga slädnät, frustande hästar, granna slädar

och ännu grannare damer. Hon skyndade att öppna grinden. O, se der var hennes

älskade fröken som ropade: god dag, Elin! och stannade litet, de andra stannade

med. Fröken frågade och när hon fick veta att mormor varit sjuk, gaf hon henne

en hel riksdaler. Som Elin neg och tackade, tog en väderil hennes halsduk af

hufvudet och der stod hon barhufvad och solen sken på hennes hår. Då skrek en

af damerna: Ah les cheveux d’or, a Paris cela vaut... Men Elin tog fatt sin

halsduk och hästarne sprungo, slädpartiet försvann. Efter några dagar knackade

det på dörren, Elin lade bort sitt arbete och öppnade. Det var frökens

kammarjungfru och en främmande man; så grann han var! Elin trodde att det var en

prins, han hade guld på rocken och gröna snören. Nog hade de ett underligt

ärende. Den fransyska damen, som åkt förbi, ville köpa Elins gyllne hår om hon

oville sälja det. Den granne herrn var hennes betjent och tog upp pengarne.

Kammarjungfrun tog fram saxen; nu gällde det. Du har guld i ditt hår, hade

mormor sagt. Ja, hon skulle hafva guldet. Knips knaps, der låg det. —

Kammarjungfrun tog farväl, satte en liten sammetsmössa på Elin, betjenten lemnade

pengarne i en liten börs. Nu voro de borta. Elin gick med den mössan hon

fått af fröken, och mormor visste ingenting, bara att hon mådde godt och fick

allt hvad hon önskade. Hon blef frisk. När Maj löfvade träden och luften blef

mild, då tog Elin af sin mössa, ty nya vackra lockar krusade sig kring hufvudet

och lyste som guld i solskenet.

Nu kunde man hvar dag vänta Erik. Och nu var tiden kommen då Elin

fick gå till fröken med guldvifvor och bli hennes söndagsbarn.

*

Lofstunden.

0, hvilken dag, se hur skön!

Kommen, o kommen J små!

Himlen är strålande blå

Jorden så leende grön.

Du kan din lexa så snällt,

Derfor i susande lund

Yilja vi leka en stund

Under de blommande tält.

Mellan de ljusgröna blad

Solen sjelf leker tittut;

Bäcken också livar minut,

Fisken der hoppar så glad.

Gif mig Aklej an — se så,

Ser du af dufvor ett par?

Ser du den gungande cbar

Gjord utaf Stormhatten blå!

Hör, »sista paret skall ut»,

Foglarna leka i lind,

Blomman med rodnande kind

Gömmer sig — finnes till slut.

Hit då! Jag fångar er, jag,

Gör eder tusende spratt,

Hör hvilka klingande skratt!

Skynda — i flykten mig tag!

Stilla i skuggan en stund

Låten mig hvila i ro.

Hvarför? O hvarför mån tro?

Fråga de små med en mund.

Än ej min lexa jag kan!

O den är lång, den är svår,

Derfor ej leka jag får,

Derför min glädje försvann.

Stundom du tankfull mig ser;

Kanske att du det ej tror,

Lifvet, just när man blir stor,

Tungare lärdomar ger.

Ack, men en lofstund nu ler

— Barn vill jag åter nu bli —

Njuta den lycklig och fri.

Kom, jag vill leka med er!

*

Hör!

Hör!

Det susar i lind

O hvilken chör!

Sugande vind

Tystna och hör,

Vingade små

Gladt i det blå

Svinga sig om.

Kom!

Jublande skalkarne

Dricka ur kalkarne

Blommornas vin,

Bin!

Herrlig är ängen, dalar och höjd

Lifvet är sällhet, arbetet fröjd.

Surrare, svärmare

Kom litet närmare

Sitt på ett blad,

Hvad!

Har du re’n sommardrägt

Nå livad det der var täckt!

Ljusgula ben

I vårsolens sken!

Hör!

Jo nu är det brådt

Myggor och knott

Dansa i ring.

Spring!

Är du så flitig du

Samlar du lioning nu.

Hör!

Det susar i lind

O hvilken chör!

Susande vind

Tystna och hör,

Vingade små

Gladt i det blå

Svinga sig om.

Kom!

Nu ska vi dansa, sjunga också,

Trampa blott icke sipporna blå.

La, la!

Nu går det bra!

*

Kungsängsliljan.

Fyris barn, du höga lilja,

Får jag dig från ängen skilja,

Der så säll du stod?

Skall jag röfva dig förvägen,

Fast du, enligt gammal sägen,

Är af kungligt blod.

Nicka nådigt, min prinsessa,

Böj din blyga, stolta hjessa.

Forna segrars blom!

Stilla uppväxt efter striden

Står du, som en bild af friden,

Leende och from.

Kan du kämpatiden sakna?

Får i Maj ju lycklig vakna

Från en sömn så lång.

Ser du, ännu öfver slätten

Går med jubel Ynglingsätten,

Väcker dig med sång.

Mången ser ditt hufvuds lutning,

Drägtens fina skära rutning

Och dig med sig för.

Kungadottren, röfvad vorden,

Skild från minnesrika jorden

Vissnar bort och dör.

Såg du der ej Oden rida?

Såg du Freja sjelf den blida

Och Valkyriors tropp!

Högre du din stängel höjde,

Djupt du dig för Nornanböjdc,

Öppnande hvar knopp.

Hjeltars dotter, sångens lilja,

Ingen skall dig från oss skilja,

Blomma, du är vår!

Oss du ej din anblick nekar,

Vid hvar Majfests glada lekar

Kodnande du står.

Fritillaria Meleagris (Kungsängsliljan). Enligt en gammal sägen skall denna

blomma efter en strid på Fyrisvall upprunnit ur kämparnes blod — röda af den

ena hären, hvita ur den andra. Sådan är sagan. Blomman påstås af senare

utsago blifvit hitförd af Olof Rudbeck. Den låter ej gerna omplantera sig i

främmande jord. Blommar rikt på ängar kring Upsala.

*

Juni.

Juni du herrliga månad,

då sommarens engel ännu är

ett barn. Då allt är så friskt,

så blommande, så grönt; då

skogen och hela luften har röst, och talar

till oss med tusende toner och ljud, då

naturen hvarje dag liksom tömmer ut ett

ymnighetshorn af sköna gåfvor och alltjemt

har mera qvar; huru skall jag kunna

skildra dig eller de fröjder du bereder barnen

i synnerhet? Då jag sjelf var barn, fångade

jag ofta blott spridda glimtar af din

fullhet, som genom springorna af ett fängsel.

Någon gång tog du äfven mig med

dig på dina vingar och satte mig nästan

yr och berusad ned midt ibland gräs och

blommor i ett förtrolladt land, der stora

sjöar blånade, forsar skummade, de

gröna björkarnas hvita stammar blänkte och höjderna stodo mörka och

allvarsamma med sina furor. Här såg jag då den unga sommaren, ej som en

förtrolig barndomsvän, utan som en ny bekantskap, en glänsande skönhet,

om hvars forntid och framtid man ingenting visste och som man på en gång

älskade, ej med barndomsvännens lugna känsla, utan med hänförelse och

smärtsam styrka. Viljen I hålla till godo, mina kära små vänner, att vid min

hand göra hans bekantskap, än i den torftiga skepnad hvarunder han oftast

uppenbarade sig för mig och än hur han stod för mina blickar då jag

lös-släppt ur stadsfångenskapen såg honom strö sina rikedomar öfver jorden?

Ären I som jag och mina syskon voro, stadsbarn, kanske I ock veten hur

man längtar på landet då Juni månad inträdt? då midsommar stundar, då

alla ängsblommor stå utslagna och göken och andra foglar låta höra sina

ljufliga toner? Ären I så lyckliga att I ären landtbarn, så ha’n I redan

njutit af vårens alla framsteg under Maj och Juni, och midsommar sätter

blott kronan på alla edra vårfröjder. Då kunnen I knappast förstå en gång

huru de små stadsbarnen, som leka på instängda gårdar, aldrig få se en

doftande vårblomma eller ett grönt strå, och huru lyckliga de bli då de få

skåda sommaren, ansigte mot ansigte, på landet!

Vi, jag och mina syskon, hade det dock bättre än många, ty vår

gård var stor och ej helt och hållet stenlagd utan till en del beväxt med

fint gräs. Ej sådant der långt och blomsterrikt gräs som på edra ängar

och i skogen, men småväxt, spädt och ljusgrönt; just som stadsbarnen

se ut bredvid landtbarnen. Här var vårfröjden för oss; ty i detta gräs

gräf-de vi små gångar åt våra dockor, gjorde kanaler, som snart torkade, och

broar af små stickor. En stor sjö fanns också; nemligen en bit spegelglas,

som vi hittat och användt i dockparken. Dockorna hade här sitt landtställe,

och lyckligare än vi, fingo de ofta flytta ut på landet redan i Maj månad.

Vi hade väl också en annan sommarglädje, som var temligen blandad,

emedan man njöt den, med sinnen delade mellan fruktan och förtjusning. På

vår gård fanns nemligen en hög stege från hvilken man kunde öfverskåda

grannens trädgård om man gick temligen högt upp, och här brukade vi

sitta uppflugna som kycklingar på livar sin pinne och se på ett blommande

päronträd, som stack sin snöhvita krona öfver planket, och räkna huru

många röda och gula tulpaner, som fanns på den största gången. Men nog

klappade hjertat och svindlade hufvudet emellanåt, när man tittade nedåt

och tänkte på återvägen. Ännu en annan landtlig utflygt brukade vi göra,

som var förbunden med större faror, men derför kanske så mycket roligare

också: vi kunde från ett fönster i en byggning som vette utåt bakgården,

krypa ut på ett större torftak som täckte en ladugård. Med hvilken

förtjusning sutto vi ej här och öfverskådade" tak och gårdar, plockade händerna

fulla med gräs och gjorde förunderliga blomsterbekantskaper. Jag minnes

ännu hur hänryckt och förvånad jag var öfver den stora taklöken, som jag

här för första gången såg. Värden, en gammal ungkarl, hade en mycketSommarnjutning på torftaket.

knarrig piga, som med onda ögon såg våra lekar på taket. Innan man

visste ord af, kom hon uttittandes i dörren på ladugården och ropade: »A’

ni der nu igen, edra stygga ungar! ja, ja, jag skall nog tala om tor lian-

delsman jag, huru ni förstör hans tak!» Jag tyckte alltid hon var som

den onda liexan i sagan om barnen i skogen, när hon kommer ut och [-frågar:-] {+frå-

gar:+} »Hvem ä’ det som knaprar på mitt tak?» och då hukade man sig ned

och ryste af hemlighetsfull fruktan. Vi hade också verkligen en trädgård,

som låg tvärsöfver gatan, men på alla sidor omgifven af höga hus,

illaluktande bakgårdar och plank. Sådan den var, var den dock ett paradis för

oss och man fann sig i en ljuflig hamn, sedan man lyckligen passerat

gatan med alla sina åkande och gående. Ett enda stort träd fanns i denna

trädgård, en kastanie, och aldrig kan en skönhet vara mera beundrad och

tillbedd än detta träd af oss. Det första tecknet i Maj, till att dess ljusbruna

kådiga knoppar skulle öppna sig, helsades med jubel och huru gladde man

sig ej åt de små ljusgröna parasollerna som bladknopparna i sin första

utveckling visade. Så kommo de herrliga blommorna i Juni, då trädet stod

som en ofantlig mångarmad ljusstake, och slutligen frukten, de brun- och

hvitfläckiga kastanierna, hvaraf vi befolkade hela stora ladugårdar med kor

och kalfvar.

De fula plank, som begränsade trädgården åt ett håll, hade mamma

beklädt med rödblomstrande bönor, som slingrade sig upp på långa käppar.

Jag hade en gång läst en saga om en gosse som på en sådan bönstjelk

kunde klättra upp till månen och många funderingar hade vi om huru detta

skulle gå till. Gubben i månen tycktes mig ibland se vänlig och

uppmuntrande ut, att jag tyckte det var synd att ej våga försöket. Gjordt blef det dock

aldrig, ty då sutte jag ej här och berättade er blott mina öden nere på en

liten fläck af jorden. I ändan af trädgården förde en hög gallerport in till

en gård, hvars egarinna hyrt ut trädgården åt mina föräldrar. Det var en

gammal fröken, som har ett inom vetenskapen högt berömdt namn. Hon

gick aldrig ut, men då vi tittade genom gallren kunde vi se henne i sin

stora stärkta mössa sitta orörlig vid fönstret och se i en dunkel

reflexionsspegel som var uppsatt utanför. Vi undrade ofta livad hon såg i denna spegel.

Ofta hade vi i vära sagoböcker läst om trollspeglar hvari man kunde se

kära frånvarandes gestalter då man med ifrig önskan fastade blicken på

dem. Satt hon der och såg sin fäder, den store blomsterkungen? — Den

gård han egde hade enligt gammal sägen i staden varit en del af ett

kloster under katolska tiden och vår trädgård begrafningsplats åt den

bredvid liggande klosterkyrkan. En gång, vid en något djupare gräfning för en

gurklists anläggande, kom en hel samling menniskoben-i dagen. Vi barn

tyckte oss sedan vara på helig grund och den gamla vänliga bleka fröken

liknade säkert en af nunnorna i klostret.

I städerna händer ibland att man får se konstridare och lindansare

och vi hade en gång varit bjudna på ett sådant nöje. Vi grepos sedan afcn stor lust att göra efter allt detta; vi voltigerade på stolar och

gungbrä-den, på tvättstreck och alla möjliga och omöjliga saker. Vår far, som

ansåg- alla gymnastiska öfningar nyttiga för vår helsa, lät i trädgården

uppsätta en lina, på hvilken vi lärde oss att gå med balanserstång i handen.

Den stod dock just öfver der man funnit menniskobenen och en qväll som

jag länge i skymningen dansat fram och tillbaka på linan, greps jag

plötsligt vid tanken på platsen, af en sådan fasa öfver livad jag tyckte vara ett

hädiskt tilltag, att jag som jagad flyktade in i huset och aldrig satte min

fot på linan förrän den blef flyttad på ett annat ställe i trädgården. Der

ha’n I nu en liten bild af ett stadsbarns nöjen under den sköna Juni, då

ni vandra fria och lyckliga på berg och i lundar, se narcissor, tulpaner och

syrener prunka i trädgårdarna och tusende färgrika blommor utveckla sig i

skog och på äng. Om det gör edra vänliga hjertan ondt om stadsbarnen

så vet jag också att I skolen glädja er med dem, då nu resvagnen

fram-drages och putsas och man får veta att man skall fara på landet! — på

landet! till kära slägtingar och vänner, långt, långt bort från gator och

gränder, instängda gårdar och rännstenar. Ack huru vi plågade vår kära

mamma med frågor om huru många dagar till vår resa ännu voro qvarV

och slutligen, hunne till den sista före afresan, huru vi njöto af allt bråk

och bestyr, allt upp och nedvändande på gamla vanor. Huru vi vandrade

mellan kappsäckar och högar af kläder, som skulle inpackas; öfver allt i

vägen, utkörda ibland af pigorna, som tyckte vi gjorde oreda, men använda

af vår snälla mamma, som ville lära oss göra nytta. Då bar man med glädje

på några par strumpor eller en liten klädning och fick tro sig lijelpa

mamma. Andtligen randades den stora dagen. Tidigt var man på fotter och

iförd sin rena resdrägt. Matsäckskorgens instufvande följdes med stort

intresse. Mamma satte sig upp i vagnen med gamla Greta, barnpigan, och vi

instufvades efter rum och lägenhet. Pappa satt sjelf på kuskbocken och

gjorde cn grann klatsch med piskan då vi körde ut genom tullen som jag

alltid öfversatte med »Far väl stad! jag vet det som är bättre!» En stund

kunde man sitta stilla och njuta af blotta tanken att man reste; kunde ropa

åt hvarandra vid åsynen af nyponbuskarna fullströdda med blommor, men

snart blef detta ej nog för våra lifliga sinnen och ben. Jag tror att

mamma och gamla Greta hade det temligen hett med oss derinne i vagnen, tills

pappa hittade på att lära oss, att låtsa att vi rådde om alla kor och kalfvar

vi foro förbi. Snart hade vi så stora hjordar livar och en, att vi nästan som

Abraham och Loth ej visste huru vi skulle rymmas i landet tillsammans.

De svartfläckiga långbenta grisarna, som ofta uppenbarade sig på

vägen, voro också föremål för en uppmärksamhet af egen art. Pappa kunde

nemligen aldrig emotstå att köra från den ena dikeskanten till den andra

för att ge dem en liten snärt med piskan, som framkallade en kort och

arg-grymtning samt ett plötsligt galopperande af den långbenta fyrfotingen. Detta

var nog roligt, men vagnen fick genom dessa zig-zag-farter en svajande rö-relse, som ej var behaglig för mamma, ty bon var ingen bjelte dä det

valfråga om åkning. Vi voro således vid åsynen af en gris på afstånd, alltid

delade mellan begäret att den skulle få sin släng och deltagande för

mammas förskräckelse. Begäret tog vanligen öfverhanden, äfven bos pappa, som

så länge grisen syntes i fjerran, körde stadigt och med uppsåt att undvika

frestelsen, men när den var nära och inom häll för piskan, gaf vika och

plötsligt gjorde en sväng ät dikeskanten, som var mer än vådlig och

framkallade ett högt rop från mamma.

Nu kom man in i en skog och skulle utföre en längre backe. Nu

kom mammas försigtighet vid åkningen oss väl till pass, ty nu fingo vi

hoppa ur och springa in i skogen medan hästarne, sträfvande och stretande att

hålla tillbaka vagnen, förde den utföre backen. Ack, lutr här doftade!

Smultronblommor kantade vägen och mossa och lingonris voro mjuka som en

matta att trampa på. Åter upp i vagnen och ut på slätten, der man for

förbi hvita kyrkor och små vänliga rödmålade bondgårdar, der katten satt

i dörren och slickade tassen och barnens lilla hylla med de sönderslagna

porslinsbitarna lyste på den rödmålade väggen. Hvithåriga, solbrända barn

vid grindarna till livilka man fick kasta slantar nr mammas lilla skinnpung.

Skattmästaren kände sig stolt må ni tro.

Så foro vi i flera dagar; ty inga jernvägar funnos då, tills man en

qväll, efter att ha genomfarit en stor skog der det luktade milrök, var

framme vid sin bestämmelse. På afstånd hördes redan hammarens slag från det

stora jernbruket; nu hörde man forsen brusa, for öfver bron, och svängde

upp på gården der de stora kastanietråden och syrenerna blommade. Intet

barn, uppfödt på landet, kan känna den öfversvallande glädje och berusning,

med hvilken vi stadsbarn, funno oss midt i sommarens herrligheter. Den

stora trädgården (ej en liten inskränkt fyrkant, som i staden) stod full med

hvitsnöade fruktträd, der bi och humlor kalasade. Gångarna voro alla

kantade med granna tulpaner, högröda pioner och blåa svärdsliljor prunkade på

rabatterna och man tänkte sig redan hvad glans de skulle ge åt majstången.

På ängarna lyste de vackra röda tjärblommorna, smörblomstren,

blåklockorna och det fina ängsdunet. Gick man utåt vägen mellan den höga rågen

så vinkade blåklinten och åkervallmon och lärkan sjöng sin outtömliga drill.

Ur björklundarne, som stodo så ljusgröna och ur skogen, prydd .med nya

skott på granarna, hördes bofinkarna locka hvarandra och talltrasten ropade

sina klara toner, tills sent i den ljusa natten. Hur svårt var det ej att gå

och lägga sig, då ännu allt lefde, doftade och fröjdade sig. »Blott en gång

till, söta mamma, få vi springa sista paret ut!» Man hade svårt att somna

af bara glädje och hvilket uppvaknande på morgonen! I de lätta

nattdräg-terna skyndade man till fönstret för att se sjön stå spegelblänk och lugn

och den muntra elfven ba brådtom att föra sitt vatten till de stora

smedjorna. Färdigklädda rusade vi ned på den fint krattade gården, der dufvorna

spatserade med nickande liufvuden och der under de blommande trädenkaffebordet stod dukadt med bullar så svällande oeli grädde så tjock, som

— ja! — som stadsbarnens dristigaste drömmar. Vid de många bikuporna

pä gafveln af det stora buset var brådtom, nya blommor bade slagit ut

under natten och boning och vax skulle tillverkas i stor skala. Flitiga

arbe-terskor flögo in med benen fullastade af frö-mjöl; andra stodo på flustret och

viftade med vingarna för att svalka sig sjelfva och göra luftdrag inåt

kupan, ty solen sken allt varmare och arbetet blef allt ifrigare.

På verandan utanför byggningen hade en liten rotgel eller

rödhake-sångare byggt sitt bo i ena hörnet på en stolpe i skygd af

kaprifolieran-korna. Man såg det lilla hufvudet med de kloka svarta ögonen betrakta

menniskorna, som dernere läste, sömmade, pratade. Men intet störde den

ömma modren i bevakandet af sina ägg och hennes make sjöng för henne

och matade henne flitigt med flugor och mask, då hon ej alltför ofta ville

aflägsna sig från sin skatt. Hvilka förbud och förbehåll gjorde ej flickorna

med bröder och kusiner att ingen skulle få störa den lilla rotgeln och med

hvilket intresse följde vi ej familjens historia dag efter dag. Snart voro

äggen utkläckta och nu blef det ett flygande och ett arbetande af både far

och mor att föda alla de små skrikhalsarne. Gerna hade vi velat hjelpa

dem, men de unnade ingen annan besväret, utan sutto rädda och onda,

skrikande i en buske, om vi klättrade upp att lägga en mask åt ungarna. En

vacker dag var rotgelboet tomt och vi sågo mamma och hela familjen i en

persisk syrenbuske. Första dagen vakade hon ständigt kring de ännu svagt

och klumpigt flygande ungarna. Hon flög sjelf en liten bit och kom

tillbaka, som hon ville säga: »se på mig — så här går det till». Andra dagen

voro de alla försvunna.

Efter frukosten svärmade vi ut genom trädgård och björklundar,

genom skog och öfver berg och backar och kommo hem, då

middagsringningen ljöd, med fladdrande hår och glödande kinder. Visst runkade mamma

litet på hufvudet och gamla Greta såg mörk ut vid åsynen af sönderrifna

förkläden eller en lucka pä jackärmen. Men ingen hade ändå rätt hjerta

att banna de lyckliga barnen.

Att sednare på qvällen få följa mjölkpigorna ner till den stora

kohjorden var ett älskadt nöje. De feta bruna korna gingo så förnöjda i den

sköna klöfvern eller lågo sakta mumsande, på ett för oss outgrundeligt sätt.

De påminte oss alltid om våra älskade hjordar af bruna kastanier hemma i

trädgården. Den hederliga Ko-Lars med sin luggslitna bruna kappa, cn staf

i handen, och den kloke fä-hunden Manér voro kära vänner att åter råka.

»Hvarföre heter han ManérV» frågade vi en gäng. »För det han är så

man-nerlig», svarade Lars, och intet vanligt hundförständ blickade ur Manérs

bruna ögon. Med forskande blickar öfverskådade han fältet och de åt hans

värd anförtrodda djuren och upptäckte ibland plötsligt att Majros eller

Fröken gjorde något brott mot de af honom och Lars stiftade lagarna. Som

en pil var han åstad och gaf den obetänksamma en varning. Tillbakakom-men såg han på Lars med vigtig min och viftande svans, som om han ville ha

bekräftelse på att han gjort det bra. Hur roligt var det ej att få sätta sig

på Britas eller Stinas mjölkpall och försöka att mjölka och sedan åka hem

på mjölkvagnen bland de till brädden rågade mjölkflaskorna, medan hela

regementet af ladugårdspigor vandrade efter sjungande någon munter visa.

En annan gång packades den muntra barnskaran i en liten vagn dragen af

allas favorit, ölänningen Pony, och det bar af ned till sjön att bada eller

ro. Eller också skörtade man upp klädningen eller byxorna för att barfotad

och barbent vada i elfven och under stenar och trädrötter uppsöka och

fånga kräftorna hvaraf den öfverflödade. Vid de vågade hoppen från sten till

sten kom oss den på linan förvärfvade skickligheten ej illa till pass och de

raska laudtbarnen måste tillstå att vi ej voro så dåliga, för att vara

uppfostrade i staden.

Ännu ett af våra käraste nöjen måste jag berätta er! Våra vänner

och lekkamrater hade i parken en liten ljusröd lekstuga med kök och

skafferi och drifbänk och potatisland utanföre. Uc hade af sin pappa länge haft

löfte om denna glädje och en vårafton tog han dem med sig till parken,

just der alléen svängde upp på gården och elfven sorlade ett stycke

nedanför. Han visade dem en liten modell af papp, ett miniatyrhus, som han

sjelf förfärdigat och sade åt barnen: »Nu skola vi plantera detta här i

jorden, så få vi se i morgon, om det under natten växt upp någonting deraf.»

Emellertid var den lilla ljusröda stugan färdigbyggd och transporterades

om natten till sin plats. När morgonen kom var barnens första tanke:

»månne det växt upp någonting af det underliga frö vi i går planterade?»

och åtföljda af sin far styrdes kosan med klappande hjertan ned i parken.

Hvad ser man stå der? — En vänligt inbjudande liten stuga med

fönster och dörrar, ja till och med skorsten och den lyste i morgonsolen sä

rosenfärgad som barnens glädje.

»Men pappa», inföll en af de små, »det huset vi i gar planterade var

hvitt, och detta är rödt?»

»Ja, mitt barn», svarade den fyndige fadren, »det vi planterade, var

ju ej moget!»

Med fröjd invigdes Barne-lund, så skulle stugan heta, och här stekte

man potatis, gräddade pannkakor, ja bjöd på filbunkar ur skafferiet och

pappor och mammor, kusiner och tanter smakade och beundrade.

Nu nalkades midsommar och åtföljda af en hel skara barn från

skolan vandrade vi ut på ängar och åkrar att plocka blommor och bryta löf till

majstången. Den gamla stången var nedtagen och låg och väntade på sin

nya skrud. Den stora tuppen af jernbleck, som satt i toppen, hade redan

vandrat till smedjan att repareras. Vi bundo långa, långa kransar af

blåklint att vira kring stången och livar flicka gjorde sig en liten krans att

sätta på hufvudet, som skulle taga sig bra ut till den hvita klädningen.

Några af barnen kommo med urblåsta äggskal, som voro förgyllda och somnu, uppträdda på majstångens armar, blefvo till lysande perlband. I

trädgården plockades pioner och gula liljor att fullborda stångens toilette med.

Midsommaraftonen randades klar och varm. Ej förrän klockan 8 eller

lialf 9 skulle den stora stången för folket resas ocli detta var en lång tid

att vänta för oss. Men vi klädde ofta en liten stång åt våra små syskon

som ej orkade vara med på qvällen och den tingo vi sjelfva resa upp på

en af gräsplanerna på gården.

Andtligen blef klockan 7 på aftonen. Inspektoren reste ned med den

stora öltunnan som folket skulle ha till undfägnad. Herrgårdspigorna fingo

lof att vara med om klädnaden af stången och tågade ned med stora

tråd-härfvor och i helgdagskläder. Stora troppar af glada och välklädda barn

från bruket började gå öfver gården och slutligen hörde man på afstånd

violers och klarinetters ljud och såg på vägen en skara ungdom parvis

komma tågande med musiken i spetsen. De togo också vägen öfver gården och

ämnade sig ned till majstången. Den skulle stå på en slät plan mellan

alléen och sjön och här var ett lif och en rörelse. Alla hjelpte till vid

stångens prydande och hvart barn kom med sin förning af kransar och

blommor. Öfver den stora grinden som förde upp till herrgården var en

ståtlig-äreport och godsets drängar hade midt i den sjelfva anbringat en sorts

transparent med husbondens namn uti. Hela godsets qvinliga befolkning

var samlad. Gamla gummor som knappt kunde gå och lindebarnen dragna

i vagnar eller burna på armarna. Alla snygga, vänliga och glada och det

var ett helsande och igenkännande utan ända.

»Ah hvad lilla fröken har växt!» och »se god dag, mor Stål!» »små

herrarne bli större för hvart år!» Så pratade man och hjelptes åt tills den

herrliga stången var prydd och färdig. Nu kom herrskapet ned genom

alléen, pappa och mamma, farbröder och fastrar och nu skulle stången hissas.

Man fastade långa tåg i den, alla handfasta karlar stödde under med

stänger. Farbröderna, pappa, bokhållaren, inspektoren, alla skreko ocli

kommenderade om hvarandra och slutligen reste sig stången grann ocli prydlig

med tuppen så stolt i toppen. Karlarne hurrade, musiken spelte upp och

nu började en polska af små och stora som i stora krokar ringlade sig kring

stången på planen. Skratt och munterhet ljödo vidt omkring och öfver den

lugna sjön strålade qvällsolen med glödande guldfärg och majstången

svängde sina blomsterprydda armar, som om den sjelf ej kunde stå stilla af bara

glädje. När solen gått till hvila i sjön fingo vi barn återvända hemåt, men

innan herrskapet skildes från sitt folk hurrades än en gång ocli svängdes

med hattarna och jag undrade alltid livarföre rättaren började först ocli höll

i längst. Gamla mor i Haktorpet gjorde oss sällskap uppför alléen ocli

talade om alla sina lidanden med den svära hostan; fick löfte på en kopp

boning och bjöd småherrskapet komma och smaka på hennes hallon när de

blefvo mogna.

Vi små kröpo ned i våra mjuka sängar, trötta af glädje, men på lo-gen dansade folket till klockan 5 och man hörde plötsligt midt under sin

söta sömn, den glada skaran draga öfver gården med musik och sang. Nu

började smultronen mogna och vi gingo ut med små näfverskeppor eller

korgar och hemkommo alltid med riklig skörd. Lilla syster kunde lära sig

träda upp de vackra röda bären på ett grässtrå och bära dem så, då hon

ej orkade med korgen. Smultron lyste på bordet morgon, middag och qväll

och vi tyckte oss aldrig få nog.

Lien började meja af det vackra gräset och blommorna och sedan

vi sörjt öfver deras död, kunde vi ej låta bli att fröjda oss åt de stora

hö-stackarna, der man kunde bygga sig så präktiga små kamrar och sitta så

godt. Så fick man åka på toppen af de doftande hölassen och tumla om i

den snart fulla höladan.

Pappas namnsdag fingo vi alla kläda ut oss till bondgossar och

bondflickor. Ja till och med mamma, farbröderna och fastrarna voro förvandlade

till bondfolk och räfsade och stäckte hö. När sedan farfar tog pappa med

sig att se på höbergningen blef han ej litet förvånad att se så hyggliga

gossar och flickor i färd med höet. Mamma talade på vers, såsom ingen

bondgumma nånsin gjort — vi sjöngo en visa som faster Sophi lärt oss,

och så drack man kaffe i höet, hvarvid vi hörde gamla rättaren förtro

Zet-tersten, som kommit ut med kaffet, »att herrskapsfolk har underliga påfund.»

»Här ha de sprattlat i sär höet så vi ha en half dags göra till, och så ska’

de sitta och stå i hö för att få gudslånet i sej, som de kunnat få inne i

huset bättre!»

»I finge väl se underligare saker än det om I lefde med dem som

jag», anmärkte Zettersten, och jag funderade länge på hvad han kunnat se

för underliga saker.

På qvällen åkte vi hem i de stora hövagnarne och pappa körde

öfver så stora diken att vi livar gång tänkte lasset och vi alla skulle ligga

der. Ni skulle ha sett huru vi skrattade och huru skälmaktig pappa såg ut.

Snart, alltför snart, flögo dessa sköna sommardagar förbi och

resvag-nen stod åter för dörren. Nu satte man sig ej med så gladt mod deri som

sist, ty nu bar det af upp till staden igen och hur instängd och torftig

förekom oss nu den lilla trädgården! Torftaket lockade ej mer, dockparken

såg småaktig ut och från stegen såg man ingenting intressantare än

gesällerna på sadelmakareverkstaden i nästa gård. Vi kände oss nedstämda och

vilsekomna. Men skola och spellektioner började och vi fingo åter mycket

att göra. Uet dröjde ej länge innan vi förtrodde hvarandra att hemma var

ändå bäst och att vi skulle vara nöjda och glada om vi aldrig finge komma

på landet blott vi hade mamma, pappa och syskonen.

Lyckliga barn om I hafven ett hem der gudsfruktan och kärlek

blomma året om! då har man sommar och en evig Juni månad med frukter och

blommor i hjertat, om hemmet ligger inom stadsmurarne eller på den sköna

fria landsbygden.

*

Millefolieblomman.

Den smärta växt mig sjunga lyster

Bär enkel drägt,

En ljusgrå, blyg, barmhertig syster

Af Floras slägt,

Hon böjer sig i morgonvinden

Så from i håg,

Och ofta öfver bleka kinden

En rodnad låg.

Hon föddes blott att lindra smärta,

Hon är ej skön,

Blott läkdomskraft, ej färger bjerta

Var blommans bön.

Den dagg på henne himlen gjuter

Blir balsamsaft,

Den blyge tyst inom sig sluter

En mäktig kraft.

I hvita hufvan ser den lilla

Omkring sig from

Och bjuder åt hvar sårad stilla

Sin läkedom.

*

Nyponbusken.

Tornets dotter, enkla, fromma

Ros, som vaggas af en vind,

Rodnar ej din friska blomma

Som en nordisk flickas kind!

Våra skogar du förskönar,

Klär i rosor granens stam

Med din vackra krans, du lönar

Skyddarn hög och allvarsam.

Solens bild i gyllne strålar

I ditt öppna inre står,

Morgonrodnad kinden målar

Stänkt utaf en glädjetår.

När det fina bladet faller

Ned på mossans gröna bädd,

Glänsa frukternas koraller,

Du är ej för hösten rädd.

Luftens lätta sångarskara

Näres af ditt gyllne frö,

Nya rosor, sånger klara,

Skall du glad omkring dig strö.

Fritt må vinterns flingor snöga,

Fruktlös ej din blomning ler.

Hoppas! ännu himlen höga

Mången rosenkrans dig ger.

*

Juli.

När jag var liten

hörda jag ofta midt i

sommaren menniskorna

säga: Nu är det Juli!

Jag tänkte, är det jul om sommaren också? —

och då jag såg mig omkring fann jag träden

— väl ej granarna, men klarbärsträden, fulla

af sköna röda bär, och buskarne fulla af rosor.

Höga, hvita liljor blommade nära dem och

spridde ljuflig vällukt. Naturen stod i

högtidsdrägt.

Sedan sade man mig väl att

månadens namn icke hade något

med jul att göra, utan att den

hette Juli efter Julius Cæsar, men

det tyckte jag var mycket

orimligare. Hvad hade denna vackra,

varma, blommande tid att göra

med den romerske kejsaren? Var det kanske för att kejsarkronorna och

svärdsliljorna då blommade? Ali nej — det var mycket troligare att

månaden hette så derför, att hvar buske, hvart träd denna tid hade färdigt livad

det ville gifva och att gåfvornas mängd var stor, som om julen. Hvart man

såg, en angenäm öfverraskning!

Nu äro smultron och blåbär mogna. Ack, hvilken fröjd att plocka

dem, träda dem på strån och föra en hel näfverskeppa full hem!

Nu strålar det höga kungsljuset och lyser vidt omkring, man ser

ringar i gräset der det säges att elfvorna dansa omkring det. Kung Carls spira,

kallas också denna blomma. Sedan man sprungit sig trött och varm hur

skönt att hvila i gräset då väpplingen sprider sitt doft och gräshopporna

sjunga så förnöjda. Det är som om hela ängen fått lif, och hvar blomma en

röst. I slutet af Juli ha vi en fest, det är att plundra ärtåkrarne på de

första släpärterna. Den dagen gjorde vi en lång lustvandring. Ofta lekte

vi att vi kommit på en obebodd ö, och skördade ett rikt fält, fullt af

okända herrliga växter. Yi skaffade oss en gryta hos infödingarna, gjorde upp

eld på berget och höllo en festlig måltid. Par om par marscherade vi fram

och så började släpandet. Stora ättehögar af skal vittnade snart om den

nordiska kraften och förmågan. Ändå fanns mera qvar i grytan och de

små barn som skulle hämta den, ställde sig i ring och släpade, och sedan

släpade de ända hem.

Men det märkvärdigaste af allt under Juli månad var när så hände

sig, att vi fingo fara till någon badort. Tänk bara till Gotland eller

Marstrand! Till hafvet. Det är så stort, så mäktigt, så underbart. Jag gick

första dagarna bara och såg på det, sedan vågade jag mig ned till stranden

för att göra närmare bekantskap, men rädd sprang jag undan för de stora

vågorna som jag tyckte ville komma och taga mig. Det var en helt ny

verld för mig, denna klippiga trakt med sina framskymtande blomstrande

dalar. Att få komma i en segelbåt var ju som att fä vingar, man sväfvade

öfver djupet så lätt och fri. Ack, när skummet perlade kring stäfven, så

herrligt det var!

Stranden var rik på de vackraste snäckor, så fina, så omsorgsfullt

prydda, att livar och en tycktes mig en skatt, ett naturens mästerverk.

Perlor fann jag en gång i en ostra, de voro cj stora, men dock två äkta

perlor, jag gömde ostran med och kallade henne aktningsfullt perlemor.

Tittade man ned i vattnets djup, då var det som den brokigaste saga

dernere. Tång och sjögräs summo i långa festoner och på den fina

sandbottnen promenerade en vacker sjöstjerna, grann som en förtrollad prinsessa.

Så kom hastigt en ful krabba sättande på sned och skrämde den stackars

stjernan så den gömde sig under tångens grenar. En manet solade sig på

vattnets yta och drog ihop eller spände ut sin genomskinliga, glaslika kropp.

Fiskar med röda fenor, simmade fram och sågo på mig med klara,

förvånade ögon och vände tvärt om. Deraf slöt jag att de icke tyckte om mig.Jag kunde sitta timtals ocli titta ned i vattnet och se på de skådespel, som

der uppfördes. En gang hade några badgäster rott ut i en båt. En af dem

ropade: »nej se hvilken stor grann fogel der sitter, röd och hvit, se bara,

kan ingen af er skjuta den?»

»Gör inte det», svarade roddaren lugnt, »det är ingen fogel, det är e’

lita massell.» Den hederlige roddaren, han räddade mitt lif! Der gick jag

okunnig om mordplanen och betraktade fiskar och snäckor, utan att ana att

jag ansågs för en fogel.

Om morgnarne var det lifligt i Marstrand, då kom folket i sina båtar

från de kringliggande öarna och förde hvitling, makrill, helgflundror,

hummer och ostron till staden. Då var det roligt att se på handeln och alla de

olika slagen af besynnerliga silfverfjälliga fiskar, som glittrade i solskenet.

De olika timmarne på dagen gjorde stor förändring i öns utseende,

det var som när man vrider på ett kaleidoskop — alltid nya figurer. Först

den brokiga morgontaflan med båtar, som i täflande fart komma med

grönsaker, lamm, tuppar m. m., men framför allt med fisk. Då syntes solbrända

sjömän, vackra fiskarflickor, kraftiga, handfasta lotsar, fattigt, men friskt och

muntert folk. Efter ett par timmar är allt detta försvunnet, och fina, bleka

damer i moderna kläder, trötte herrar, och svaga, sjukliga barn, vandra

stilla till baden.

Sedan stå stadens gator tomma, ej ett åkdon, ej en häst, ingen

vandrare, intet spår till lif — en utdöd stad. Men klockan slår och med ens

hvimla gatorna af elegant klädda menniskor, som gå i parken och åt

stranden, musik ljuder, skott knalla, ångbåtar komma, allt är lif, rörelse,

mångfald.

På eftermiddagen blir det åter tomt en stund, men sedan synes

grupper af menniskor och lekande barn, de stiga i segelbåtar, lustpartier

uppgöras, flera slags nöjen vexla till sent på aftonen. Ännu i månskenet glida

båtar öfver vattnet och sång höres.

Hvad en sådan badtid var rik på äfventyr och hvad jag i min barndom

var lycklig att få klättra i de underliga bergen, prydda af murgrönsrankor

och vild caprifolium, gå vid den sköna hafsstranden och bada i det klara

vattnet. Den rikedom af främmande personer man här såg var förvånande.

Jag beundrade en blek flicka med stora mörka ögon, hon var som

prinsessan i sagan, så vacker och vänlig. Jag lekte med två svartlockiga barn, som

talade ett främmande språk, och vi blefvo, utan ord, rätt goda vänner.

Jag hade tusen små förtjusande äfventyr och älskade Juli månad högt

för all den glädje den skänkte mig.

En gång kom en gubbe och ett barn en morgon för att sälja fisk.

Flickan hade ingen mor — det syntes nog på henne, hon var som ett litet

hafstroll, håret hängde vildt och okammadt kring hennes hals, hon var höljd

i trasor, endast de små bara fotterna, som plaskat i vattnet, voro hvita och

rena. Jag fick lof af gubben att låna flickan en timme medan han såldefisken i staden. Nu badades hon, kammades och ikläddes rena, snygga

kläder. Ingen kunde tro att det var samma flicka. När gubben kom åter satt

bon på en liten stol med en bilderbok i handen. »Hvar är Inga?» frågade

gubben. »Här!» svarade jag. Hvad han såg förundrad ut. »Vill du följa

med mig nu när du blifvit så fin?» sade han sorgset. »Ja då», svarade hon

och ögonen lyste af kärlek till gubben. Raskt tog hon den tomma kassen

ur hans hand och så gungade de bort på hafvet till sin ö. Men ofta

återsåg jag sedan om Lördagarne lilla Inga. Jag undrar om hon ännu kan den

psalm jag lärde henne!

Den vackra, bleka damen som jag förut nämnt och som jag vill kalla

Julie, lärde mig mycket om blommor, snäckor och hafvets under. Hon kunde

leka som ett barn och lära som en moder. Ännu minnes jag hennes små

visor, som hon sakta sjöng vid hafsstranden.

Lilla täcka

Fina snäcka,

Hvem har byggt ditt hus så nätt?

Hvem det målar?

Taket prålar

Af skulptur, om jag ser rätt.

Ä’ ni dyra?

Får man hyra

Sådant litet sommarhus?

Om jag knackar —

Nej, jag tackar,

Se, nu stängs din dörr burdus.

Ej i cellen

Hela qvällen

Skall du sitta rädd och gömd,

Promenera

Litet mera,

Till arrest du ej är dömd.

Lilla täcka

Fina snäcka,

Den som prydde så ditt ho,

Skall mig vårda,

Kalla hårda

Stormar, rubba ej min tro.

Kan du lära

Mig att bära

Liksom du min börda lugnt?

Må en hydda

Blott mig skydda,

Lifvet skall ej bli mig tungt.

Och hon besåg och beundrade de vackra snäckskal jag lade i hennes

knä, och väntade, som vi barn, tåligt att snäckan skulle öppna sin dörr och

sträcka ut sina känselhorn i solskenet.

När badtimman kom, då fröjdade vi oss. Det var så skönt att få

plaska i det klara vattnet, så roligt att lära simma och leka fisk. I bergen

sökte vi sedan rätt på nya slags blommor, den ljusröda, bärlika ljungen,

hvita stjernblomster och björnbärssnår. Hvilket nöje att ligga i en

bergs-skrefva och se utåt det stora blåa hafvet, der segelbåtar och stolta skepp

ilade, att se hur måsarne och tärnorna flögo öfver vattnet och satte sig på

strandens stenar. Men när det blef storm, då må ni tro att man måste bäfva.

Sådana vilda, hvitskummiga vågor och hvad vinden tjöt! Man kan icke

föreställa sig en storm, man måste se den. Sedan när det lugnade och solen

gick ner och skyarna rodnade och hela hafvet glimmade, då blef det så herr-ligt att man i hela sitt lif ej kan glömma en sådan sjm — man måste tänka

på honom som näpste hafvet och vågen att det blef stilla och lugnt.

Hvad som också gjorde Juli månad särdeles kär för mig var, att då

kunde jag vara säker att i den mörka granskogen få råka min lilla vän

Linnæa borealis. Första gangen jag säg denna fina, älskliga blomma följde

jag min far på en lång vandring. Dagen var het och jag var trött. Vi

gingo genom vilda skogen. Utmattade satte vi oss att hvila på den mjuka

mossan som betäckte stenarne. Solstrålarne bröto in i den djupa skuggan,

ormbunkarne nickade, och ett stilla men mäktigt sus hördes i kronorna af

de höga träden. Jag låg med hufvudet i min fars knä, ingen af oss talade.

Jag såg upp mot den klara, blå himlen, som lyste fram mellan grenarna.

En ljuf doft andades nära mig. det var som en engel med paradisets

blommor osynlig varit närvarande.

Då sade min far sakta: »innocue vivito: Numen adest. Jag förstod ej

orden, men fäste en frågande blick på honom. Då började han berätta mig

om Carl von Linné, om hans kärlek till blommorna, om de stora upptäckter

han gjort och hur man i aflägsna främmande länder blott kände Sverige som

Linnés fädernesland. Många sköna ord af Linné sade mig min far och

berättade om hans fattigdom som gosse, hans flit och gudsfruktan. De latinska

ord han nyss yttrat hade den store blomsterkungen skrifvit öfver sin dörr

för att alltid påminna sig, att Guds blick hvilade öfver honom.

Dessa ord blefvo mig oförgätliga. När jag reste mig upp för att söka

orsaken till den obeskrifligt ljufva vällukt, som omgaf oss, fann jag rankor

af fina klocldika, rodnande blommor. Min far visade mig med ett gladt

utrop: Linnæa!

Det var eget med min far. Han hade en förmåga att upptäcka och

fä fram allt godt i sin omgifning. Fanns det en marmorart i ett berg,

hvilken ingen anat, han upptäckte den; fanns det en sällsynt blomma, eller en

ovanlig fogel — det var som om naturen yppat sina hemligheter för honom.

Men hvad som mera var, hos den vanligaste menniska upptäckte han

något godt, som ingen annan blifvit varse. Det var ett eget slags

skarp-synthet. Allt gjorde han mig uppmärksam på, och tålte ej att män

föraktade någon. Hur trifdes ej allt omkring honom! Han påminde mig

Skriftens ord: De gå omkring i jemmerdalen och göra der källor. Källor till

glädje och tacksamhet fann han öfverallt. Och han visade dem för

kno-tande och missnöjda. Om jag klagade, sade han: »Icke vara öfvergifven,

utan undergifven.» I hans sällskap var det ej svårt att alltid vara nöjd

och glad.

Han steg nu upp. Jag hade händerna fulla af Linnæarankor, som jag

skulle föra hem till mamma. Jag hade varit så lycklig — men nu märkte

jag att jag var hungrig och törstig. Min far förde mig på en genväg mot

hemmet. Just som jag utropade att törsten var olidlig — visade han mig

en liten risslande vattenstråle under gräset, och snart stodo vi vid källan.Jag drack med förtjusning och Linnæorna fingo ock vatten, och höjde sina

lutande hufvuden. Jag såg nedåt gångstigen — det var min mor med en

kruka i handen; hon kom sjelf för att hämta vatten, eller var det kanske

för att möta oss? Hvarför bar hon eljest denna lilla korg med nybakade

kringlor och skorpor nyss komna ur ugnen? Jag sprang till hennes möte

och snart sutto vi alla tre på stenen vid källan. Så de kringlorna smakade

mig! Aldrig har jag kännt något så godt! Leo satt framför och följde med

uppmärksamma intresserade blickar hvar bit jag tog — han fick också litet

med, förstås.

»Hvad mamma var snäll»! utropade jag.

»Hvem tror du njuter mest nu, du eller Leo?» frågade min far.

»Jag», svarade jag förnöjd och tuggade pä en skorpa.

»Hvarför det?»

»Ah jag ser hur vackert allt är, jag hör livad vi tala, och tänker på

hur snäll mamma var — det gör Leo intet, men nog sätter han värde på

godbitarna.»

»Vet du», sade min mor, »hvarför pappa alltid är så glad äfven när

bekymmer trycka? Han njuter som du, ej som Leo, han smakar och ser jemt

Guds godhet genom hans gåfvor — det glömma vi andra ofta bort, derför

smakar det oss ej hälften så bra.»

Vi stego upp och gingo hem — men jag tänkte sedan oftare än förr

på Guds närvaro och på hans godhet.

*

Hvad som berättades mig om Linné.

Carl von Linné föddes den 13 Maj 1707 i Råshult i Småland, just i

vackraste våren, då göken utropat sommaren. Hans föräldrar voro ett fattigt

prestfolk. Fadren som älskade blommor, hade på sitt pastorsboställe anlagt en

liten trädgård med många vackra växter och utvalda träd, der växte också Carl

upp ibland blomstren, till hvilka han — som han sjelf yttrar sig •— »med sjelfva

modersmjölken fattade så stort nöje, att det sedermera af ingen nöd kunde

utplånas.»

Medan gossen var helt liten, brukade modren, så snart han skrek och blef

otålig och på intet annat sätt kunde blidkas, sticka honom en blomma i handen,

då han strax tystnade och hlef snäll.

Då Carl knappt var fyra år, följde han sin far på en bjudning till

Möckla-näs under den vackraste sommartiden, och då gästerna mot aftonen hvilade sig på

en grön äng föreställde pastorn för sitt sällskap hur hvar blomma hade sitt namn, samt

berättade åtskilligt märkvärdigt och underligt om växter och visade rötterna af

Tormentilla, Orchides med flera. Gossen ser på detta med hjertans nöje och nu

vidrördes just den sträng som var mest spänd i hans geni.

Sedan fick fadren ingen ro för pilten, som frågade långt mera än fadren

kunde svara. Men då han efter barns sätt också ofta glömde namnen, blef han

en gång hårdt tilltalad af sin far, som sade sig aldrig mera skola gifva honom

namn på örter om han dem förgäter, hvarför gossens hela håg och tanke sedan

var att komma allt väl ihåg, att han icke skulle gå miste om sitt käraste och

angenämaste nöje.

Carl fick en sträng informator, som ej förstod att gifva honom kärlek till

boken, och i Vexiö skola hade läromästarne ett sätt att gifva barnen håg för

vetenskaperna, så att håren måste resa sig på deras hufvuden och de för studier

fingo den största fasa. Gossens nöje var endast att få gå bland blomstren och att

lära sig känna örterna, så att, då han årligen reste från Stenbrohult till Vexiö flera

gånger, och derigenom att han följde blomstren vid vägen med ögonen, var han i

stånd att säga hvarest hvar ört växte på hela dessa 5 milen. 1724 blef vår Carl

flyttad till gymnasium. Han fruktade dock icke för alla vetenskaper"—ty om han

var en af de sämsta af sina kamrater, under Eloquentiæ, Græcæ et Hebraicæ

Lektoren, så var han en af de bästa för Matheseos och Physices Lektorerna. Pilten

hade skaffat sig åtskilliga botaniska böcker, dem han natt och dag läste ocli

kunde på sina fingrar. Med ett ord, gossen hade fått en innerlig håg för en

vetenskap, som på det stället och den tiden låg gömd i barbari — han hade gått så

långt, att lärare ocli kamrater kallade honom »vår lille botanicus», ehuru hans

läroböcker ej svarade mot hans håg. Han var ämnad att bli prest.

Denna så till sägandes medfödda lust för örter ökades genom att gossen

hörde fadren tala om växter och att han fick vistas ständigt i den trädgård fadren

anlade i Stenbrohult, och hvilken var den förnämsta i landskapet; samt att gossen

fick göra sig en egen trädgård i miniatur, der han på en liten plats hade ett stånd

af allt det, som fanus i den större trädgården.

Fadren kom till Vexiö för att höra efter sin käre son, då alla lektorerna

med enhällig röst styrkte fadren att i tid sätta sin son till något handtverk (till

snickare eller skräddare) då de voro öfvertygade att han med boken ingenting

kunde uträtta. Detta var ett dunderslag för fadren, som nu i 12 år användt allt

hvad han kunde på sitt käraste barns uppfostran. Under det han skulle besluta

till hvad handtverk han skulle använda sitt barn, går han sorgsen till Doctor J.

Rothman, som var Physices Lektor, att rådföra sig med honom om en krämpa,

som några veckor besvärat honom. Under det han för doktorn berättar sin

sjokdom, kommer han äfven att nämna den sorg han nyss fått af sitt käraste barn.

Doktor Rothman företog sig att kurera begge plågorna och försäkrar fadren heligt,

att bland alla der studerande djeknar vore ingen enda, som gåfve det hopp om

sig, som hans Carl. Men ens vittnesbörd mot så mångas, kunde ej gälla hos

fadren.

Då sade doktorn, att om icke fadren ville underhålla sin son, så ville han

taga honom i sitt hus, föda honom och läsa med honom, det år som återstod

innan gossen med sina kamrater skulle flyttas till akademien. Lektorerne, menade

han, hade rätt uti att han ej kunde bli prest, men han kunde bli en namnkunnig

doktor, och föda sig ändå. Fadren blef tröstad, och doktorn läste för sonen privat

hela året; examinerade gossen och fann honom ha fattat till pricka, allt hvad

han läst.

Tiden var nu inne att Carl skulle^ resa till akademien. Han fick bo i

doktor Stobei hus. Här fick vår student se ett artigt museum af allahanda

naturalier: stenar, snäckor, foglar och herbarier af inlagda örter, sådant han aldrig

sett. Ynglingen behagade oförlikneligt detta sätt att pressa växter och han inlade

snart i sin egen samling allt som växte kring Lund.

Doktor Stobeus hade tagit i sitt hus en tysk medicine studiosus, som hette

Koulas, hvilken der lefde som son och hade tillgång till’ doktorns bibliothek.

Lin-neus lärde nu denna Koulas, livad han sjelf af doktor Rothman lärt i physiologi,

hvaremot Koulas alla nätter utlånade böcker åt honom ur Stobei bibliothek. Men

Stobei gamla moder, som icke kunde sofva om nätterna, ser ljuset i Linnei fönster

och varnar sin son för smålänningen, som hvarje natt somnade från ljuset och

satte hela hans hus i äfventyr.

Ett par dagar derefter, när Linneus sitter klockan 2 om natten i fullt

arbete med doktorns böcker, kommer denne med sträng uppsyn, sakta instigande, i

tanke att finna Linneus somnad från ljuset, och frågar hvarför han ej sofver om

nätterna, som annat folk? Men då Stobeus stiger fram till bordet och får se sinaböcker, frågar han hur lian fatt dem, då Linneus måste berätta sakens

sammau-hang. Stobeus befaller studenten strax förfoga sig i säng och sofva, som annat folk.

Sedermera gaf doktor Stobeus Linneus nyckeln till bibliotbeket och lät

honom der få uttaga och sedan återställa lrvilka böcker han behagade.

Linneus fick sedan spisa vid Stobei eget bord och sändes till hans

patienter. Han försäkrade att om Linneus fortfor så, som han begynt, ville han göra

honom till sin arfvinge, emedan han ej sjelf hade några barn.

Under det Linneus eu gång var på besök hemma vid Stenbrohult, kom

doktor Kothman dit och talade så mycket om Upsala, att Linneus, som var ung

och snart intald af den som gjort honom så mycket godt, verkligen reste dit. Der

funnos ju den store Kudbeck i botaniken, den lärde Roberg i medicinen, ett

ståtligt bibliothek och en vacker akademisk trädgård m. m.

När Linneus kommit till Upsala (1728 om hösten) blefvo hans penningar

snart slut och ingen kondition, hvarmed fattiga ynglingar kunna draga sig fram vid

våra akademier, kunde anförtros Linneus som medicine studiosus, ty att studera

medicin var den tiden ingen heder. Linneus måste sätta sig i skuld för maten,

och hade icke penningar att sula sina skor utan måste gå på bara foten, med

något papper som han lade i skon.

Han hade önskat få komma igen till sin hulde Stobeus, men den långa

vägen förnekade honom det, och han fruktade att doktorn skulle bli förtörnad, då

han återsåg en yngling för hvilken han fattat så mycket tycke, och som lemnat

honom.

1729 om höstetiden sitter Linneus i den förfallna akademiträdgården för

att beskrifva några blomster, då en vördig prestman kommer in i trädgården och

frågar Linneus hvad han skref, om lian kände örterna m. m.

Denne hedersman var doktor 0. Celsius, som hade i sinnet att utarbeta ett

verk öfver Bibelns örter och derför slagit sig på botanik och med all flit uppsökt

vildt växande örter. Linneus måste strax gå efter sitt herbarium, hvaraf doktorn

blef än mera öfvertygad om hans insigt i vetenskapen.

Efter några dagars förlopp, då han såg Linnei torftigliet, lemnar han

honom ett rum i sitt eget hus och låter honom spisa vid sitt bord, under hvilken

tid Linneus flitigt uppspanade örter som växte kring Upsala i sällskap med doktor

Celsius. Han fick nu tillfälle att vidare förkofra sig sjelf. Åtskilliga begynte

taga undervisning af Linneus och han fick mat och skor och kläder. Den som

kläder liljorna på marken glömde honom icke.

Linneus tyckte bland sina kamrater mest om en som hette Artedi.

Med honom ingick han en förtrolig vänskap, ehuru de båda till yttre som

inre voro mycket olika. Artedi var lång, stilla, allvarsam. Linneus liten, yr,

hastig, qvick. Artedi älskade kemien, ja alkemien, så mycket som Linneus

växterna. Artedi hade någon insigt förut i botanik, liksom Linneus i kemien. Men

som de sågo sig icke kunna hinna hvarandra, lemuade de hvarandras göromål.

De begynte begge samtidigt med fiskar och insekter. Artedi arbetade på

amfibierna och Linneus på foglarne. Det var mellan dem en täfling att hållahemligt hvad de funno, som dock aldrig kunde stå mera än tre dagar, förrän de

måste skryta för hvarandra med sina upptäckter.

Linneus började nu fundera öfver ståndare och pistiller som de

väsendtli-gaste delar af blomstren.

Han fick håg att göra en ny metod och skref några ark »om plantornas

kön». Detta manuskript gaf han doktor Celsius; det kom sedan i professor Olof

Rudbecks händer och behagade honom så, att han fick lust att lära känna den

yngling som skrifvit det.

Den gamle Rudbeck fick frihet att upphöra med sina föreläsningar, och

ehuru det hölls för äfventyrligt att taga en ännu icke tre års gammal student till

docens, valde han Linneus att offentligt föreläsa i trädgården.

Om våren 1730 begynte Linneus sina botaniska lektioner för en

myckenhet åhörare. Rudbeck tog honom i sitt hus som informator för sina barn. Nu

användes dagarne på arbete med disciplarne och nätterna på utarbetande af det

nya system och den reform Linneus begynt i botaniken. Han begynte skrifva

flera arbeten och åsidosatte ingen minut, så länge han vistades i Upsala.

Det blef beslutadt att Linneus nästa år skulle resa till Lappland. Först

for han likväl till sin gamla, älskade Stobeus i Lund. Men han kunde ej länge

qvarstanna der, utan anträdde resan till Lappland. Under denna fård var han

flera gånger i lifsfara-, men fortsatte resan öfver fjellen, alltid till fots, intill dess han

uppnådde norska Finnmarken, der han seglar utåt Hellerön. Han hade flera äfventyr

då han sökte örter och stenar. Från fjellen begaf han sig på återväg igenom

Luleå-floden. Yintern tvingade honom att från Torneå resa tillbaka genom Uleå,

Car-leby, Vasa, Björneborg åt Åbo. Efter ett kort uppehåll i Åbo begifver han sig

åt Åland, Grislehamn och Upsala. Således hade han i detta år rest öfver 1000

mil, och när han hemkom, lemnar han vetenskapssociteten berättelse derom och

vinner dess bifall samt 112 daler silfvermynt.

Linneus fick sedan ytterligare göra en resa till Dalarne. 1 Fahlun tager

han med sig sju qvicka ynglingar, och med detta följe beger han sig till Österdalarne

och dalska ijellen allt till Rörås koppargrufva i Norge, och derifrån åter genom

Vesterdalarne till Fahlun. Han ville få ett system öfver stenarnes natur som

aldrig kunde bättre läras än vid bergslagerna, och då han fått det i stånd, löste

han det, till grufvobetjeningens stora nöje. Slutligen stiger Linneus som simpel

student fram och friar till den ansedda, rike doktor Moreii dotter och får ett prompt

ja, till sin egen och alla andras förundran.

På nyåret reser Linneus åt utrikes orter tillsammans med en ung

medicinsk student. Linnei trogne kamrat Artedi hade nyligen rest till England.

Linneus besöker sin födelseort, der han saknar sin moder som förlidet år afsomnat.

Han reser till Liibeck och Hamburg, här upptäckte han att en hydra med sju

hufvuden som förevisades, icke var naturens utan konstens verk, och måste fly till

Amsterdam för att undvika egarens hämd.

Linneus besökte den store Boerhaave och fick se hans sköna trädgård och

röjde der sin insigt i botanik så, att Boerhaave ber honom nedsätta sig och lefvai Holland. Den rike bankiren Clifford inbjuder honom att bese sin landtegendom

och förblifva lios honom. Der får Linneus lefva som en prins, får den största

trädgård till sitt öfverinseende, får förskrifva hvilka böcker ban vill, ocli arbeta

så, som lian önskar.

En dag då Linneus rest till Leyden råkar ban der oförmodadt sin vän

Ar-tedi, som just var kommen från England. Artedi beklagade att lians pengar voro

åtgångna i London och att han nu beböfde mynt till kläder, böcker, promotion

och hemresa, men visste till allt detta ingen tillgång. Men Linneus tröstade

honom att allt skulle blifva godt. En tysk apothekare Seba, hade af Linneus begärt

hjelp till tredje delen af ett lärdt verk. Men Linneus, som då var hos Clifford,

kunde ej mottaga anbudet, dessutom skulle det handla om fiskar, dem Linneus

minst älskade. Derfor tager lian nu Artedi med sig till Amsterdam och

rekommenderar honom hos Seba som den störste fiskkännare (Icthyolog). Artedi arbetar

flitigt och mår väl.

Endast sex fiskar återstodo att omnämna då han en afton under hemvägen

från Seba, faller i kanalen och ynkeligen drunknar. Linneus blef mycket

bedröf-vad och for till Amsterdam för att rädda hans manuskripter, som han sedermera

ordnade ocli utgaf på trycket.

Linneus reste på Cliffords bekostnad till England, hvarest han besåg

träd-gårdarne i Chelsea och Oxford, skaffade sig en mängd rara och okända örter samt

gjorde sig bekant med dervarande lärde, af hvilka han rönte stor välvilja.

Linneus återkom till Holland och riktade Cliffords trädgård med många

lefvande örter och hans herbarium med många torkade. Boerhaave sökte öfvertala

Linneus att lefva och dö i Holland, men denne längtade hem. Förgäfves erbjöd

man honom en resa till Amerika, respengar och professorsfullmakt. Men han

försakade allt detta och ville återvända till Sverige. Starkt arbete och luften i

Holland hade medtagit hans krafter.

Förrän Linneus tog afsked i Leyden, var Boerhaave så sjuk, att han

förbjudit att ingen skulle insläppas. Linneus var den ende som fick komma in och

kyssa sin store lärares hand, med ett sorgligt farväl, då den svage gubben ännu

hade så mycket krafter, att lian förde Linnei hand till sin mun och kysste den,

sägande: »Jag har lefvat min tid, samt gjort hvad jag förmått och kunnat. Gud

bevare dig, för hvilken allt detta återstår. Det verlden af mig äskat, har hon

fått, men hon äskar långt mera ändå af dig. Farväl min kära Linneus.» Tårarne

tilläto ej mera.

Linneus reste till Paris, der han såg och lärde mycket. For sedan till

Rouen ocli seglade med strykande vind ocli storm till Kattegat. Han landsteg vid

Helsingborg, hvarifrån han reser för att besöka sin ålderstigna far i Stenbrohult och

sedan till Fahlun, der hans käraste väntade hans hemkomst. Han firade sitt

bröllop.

Stockholm mottog Linneus som en främling. Han ärnade som doktor

försörja sig, men ingen vågade förtro sitt kära lif, ja icke ens en hunds, uti en

oförsökt läkares händer. Han som allestädes utomlands blef ärad som en blomstrenskonung, var hemma som en skugga, kommen från den underjordiska verlden, så

att om Linneus nu icke varit kär, hade han ofelbart åter utrest och lemnat

Sverige.

Småningom ljusnade det dock. Linneus lät trycka tvänne för hans

vetenskap vigtiga arbeten och erhöll tvänne guldmedaljer.

Han anträdde sin vestgötha-resa. 1748 utgifver Linneus sitt naturliga

system och drifver naturkunnigheten högt, så att den i intet annat rike i Europa

var så långt kommen som i Sverige. Då han årligen botaniserade sommartiden,

hade han ett par hundrade åhörare som samlade örter och insekter. Sedan de

ifrån morgonen klockan 7 till aftonen klockan 9 botaniserat (onsdagar och

lördagar), återvände de till staden med blomster i hattarna och följde sin anförare

med pukor och valdthorn genom hela staden till trädgården. Och var det dem

en glädje att upptäcka Skaparens under.

Linneus utnämndes till arkiater, åtnjöt sin konungs nåd, adlades m. m.

Han byggde sin gård Hammarby och lefde lycklig, nyttig ocli hedrad.

Mycket vore ännu om Linné att säga. Han dog den 10 Januari 1778.

En liten blomma i våra skogar bär ännu hans namn och hans rykte har

flugit öfver verlden.

Grefve Tessin yttrar om honom. »I hans ögon och förstånd ligger all den

qvicka eld, af hvilken den bör upplysas som vågar sig in i naturens mörka

irrgångar, att dem utreda till andras vägvisande.

Han kunde icke förställa sig och hyckla;

Hatade i hög grad allt hvad högfärd heter;

Lefde måttligt;

Sof om sommaren från 10 till 3;

Sköt ej upp hvad han borde förrätta;

Uppskref strax hvad han observerade;

Skref kort och kraftigt;

Hade alltid stor vördnad och beundran för sin skapare och sökte leda sin

vetenskap till alltings upphofsman;

Hade öfver sin sängkammardörr skrifvit:

Innocue vivito: Numen adest.

Lef oskyldig, Gud är närvarande.»

Om Linnés lycka m. m.

Gud sjelf har fört honom med sin egen allsmäktiga hand;

Har låtit honom uppspricka ur en stubbotan rot, omplanterat honom på en

fjerran ort härligen och låtit honom uppväxa till ett ansenligt träd;

Gud hav ingifvifc honom en så brinnande håg för vetenskapen, att den

blif-vit honom det allra behagligaste;

Gifvit alla medel att främja hans framsteg;

Fört honom så, att det han önskat sig och ej vunnit, blifvit hans största

förmän;

Gifvit honom en god, hederlig tjenst;

Gifvit honom den hustru han mest önskade, och som hushållade medan

han arbetade;

Gifvit honom barn, som blifvit beskedliga och dygdiga;

Gifvit honom sin son till efterträdare;

Förlänt honom det största herbarium i verlden, hans största nöje;

Bevarat hans lif i faror;

Gud har låtit honom skåda in i sin hemliga rådkammare, låtit honom se

mera af sina skapade verk än någon dödlig före honom;

Herren hafver varit med honom hvart han gångat hafver och utrotat alla

hans fiender, och hafver gjort honom ett stort namn såsom de storas på jordene.

*

Mitt duskap.

En afton blef jag, tänk då hvilken lycka!

Helt oförmodadt med fru L—n du,

Man må ej undra på jag skulle tycka,

Det vara roligt med en vacker fru

Få ett så der fortroligt duskap göra,

Ja, maken till det får man sällan höra.

Om morgonen långt innan vi blcf klädda,

Jag tror jag knappt var riktigt vaken än,

Jag ropade med glädje: Hedda, Hedda!

I minnet af den förra aftonen;

Men mamma sade: »Hon är mycket äldre

Än du, och derför säg tant Hedda heldre.

För mycken ära är till hälften skam,

Tänk om bland fruar, fina, högtidsklädda,

En elfvaårig flicka trädde fram

Och kallade fru L—n för sin Hedda,

Nog blef det löjligt, är det icke sannt,

Säg derför icke du, men heldre tant.»

Man kan väl tänka sig att det var hårdt,

Att ej sin nya vän få Hedda kalla,

O, hvad jag tyckte det var rysligt svårt.

Farväl min stolthet, mina planer alla.

Mitt första luftslott föll — nyss så brillant,

Och af »min Hedda» blef till slut en tant.

*

Augusti.

Juli har flytt, Augusti, skördemånaden, är

kommen! Sommaren är icke längre ett

lekande barn, poå hvars leende ansigte solsken

och tårar vexla om så snabbt under vårliga

himmelen: icke heller den strålande unglingen,

lefnadsfrisk, glad och lofvande, såsom under

Juni och Juli månader. Han har mognat till

man, och väl strålar ännu hans öga af glädje

och kraft liksom i ungdomens tid, men åldern

har lagt ett visst allvar öfver hans drag,

och arbete och möda ha börjat att rynka

hans panna. Hans lefnads middag är förbi,

och hans lifsarbete börjar mogen till de

herrliga skördar, hvilka skola finnas qvar

och sprida välsignelse till stora och små

äfven sedan hans kind liar bleknat och de rika lockarne glesnat till en

snö-hvit krans kring- den kalnade hjessan.

Ja, Augusti är fullbordans, fruktens tid, då alla vårens och

sommarens löften nå sin fulländning; den är liksom kronan på verket. Då börjar

inhöstandet af allt hvad den gode Guden låtit växa på åker och äng, på

trädgårdsland och bärbuskar och fruktträd. Den tiden är ju full af

glädjeämnen för både gamla och unga. Och väl må då glädjesånger och

tacksägelse höjas till fadren i himmelen, som sä rikligt skänkt oss det dagliga

brödet, då så många våra arma syskon deruppe i norden bedröfvade stå och

betrakta sina bortfrusna tegar. Men icke blott det dagliga brödet har Han

låtit åt oss växa, utan äfven så mycket, mycket annat, som visst icke

be-höfdes för att ej lida brist. Tänk, alla sköna bär och plommon och päron

och äpplen, och hvad de allt heta alla de der goda sakerna, som Augusti

strör ut med falla händer och som i synnerhet i små barns ögon lysa så

underbart — nog kunnen I lefva och vara mätta dem förutan, men I fån

dem ändå, små barn, efter Gud är så god. Ha’n I någonsin tänkt på, mina

kära små vänner, hur mycket det är, som Gud har gjort till och med bara

för vår glädje? Han kunde ju hafva låtit alla vackra blommor vara grå och

alla träd och gräsmattor blacka och den sköna himmelen utan någon färg

alls. Nog hade menniskorna kunnat bo på jorden ändå, och träden kunnat

duga lika bra till bränsle, och gräs och säd till föda. Men tänk hur tråkigt

det hade varit, hur enformigt, fult och dystert! Hu då!! — Tanken er

riktigt in uti hur det skulle vara, om verkligen inga vackra färger funnos uti

sommarens drägt och alla hans foglar voro stumma eller bara skreko som

skatan, och alla bär ocli frukter voro beska som medikamenter — hvad

skullen I tycka om det, små vänner? Sen I, huru hela naturen talar om

Guds kärlek, och hur den sjunger Honom en ny visa för hvarje månad, ja

för hvarje dag. Kanske ha’n I aldrig prisat Honom så bra?

Huru många nya glädjeämnen i Augusti som man icke haft förut på

sommaren! Särskildt bruka små barns fötter dä gerna springa ned i

trädgården och många noggranna observationer på livad buskar och träd månde

innehålla anställas. Nog minns jag huru vi som barn redan långt innan

Augustisolen fått tid på sig att mjuka upp de gröna krusbärskartarne,

började de flitigaste efterspaningar i buskarne, om der ej möjligen skulle finnas

ett eller annat bär på solsidan eller i toppen, som vi med godt samvete

kunde kalla moget, och huru förnöjda vi voro, om vi lyckades att finna

några, hvilka vi hoppades kunde hos mamma och pappa gälla som bevis

för, att krusbären nu verkligen voro mogna, och således den efterlängtade

tillåtelsen om fritt tillträde till buskarne skulle utdelas. Vanligtvis blef denna

vår förhoppning först åtskilliga gånger gäckad, emedan det var bra stor

olikhet emellan våra och pappas och mammas åsigter om hur ett bär bör

vara beskaffadt för att kallas moget. I synnerhet tyckte vi att gamla Hanna,

som var mycket rädd om våra små magar, hade förfärligt stränga åsigterdervidlag; men det kom sig, tänkte vi, bara deraf, att den gamla

trotjena-rinnan icke hade några tänder att bita sönder de tjocka pelsarne med, hvilka

små hvassa barntänder och god vilja nog kunde vinna seger på, och vi

tyckte allt att gumman var litet tråkig, då hon sade: »Det var då en faslig

brådska på er, barn; det går väl an att vänta en 14 dagar till»! Men

gumman hade respekt med sig, och i sjelfva verket liöllo vi ock så mycket af

henne, att vi försökte att vara tåliga; men icke kan jag ansvara för, att vi

icke ändå sågo litet afundsamt på »Murre», vår stora lurfviga lekkamrat,

som icke behöfde be någon om lof, utan när han behagade promenerade

ned i trädgården, lade sig under en buske och nafsade i sig af de frestande

kartarne. Men snart kom också vår tid att göra honom sällskap, och innan

dess hade vi många andra nöjen, som I, små vänner på landet, väl kännen

till. Med hvilken förtjusning vi hoppade i de doftande hövålmarne och

klättrade upp på den allrastörsta för att genast rulla utför den igen,

huf-vudstupa öfver hvarandra, eller lekte »kurra-gömma» i dess innandöme, tills

rättaren rynkade samman sina hotande ögonbryn och puttrade öfver att vi

förstörde hans vackra vålmar. Och hur roligt, när man fick vara med på

logen och hjelpa till att ta emot de gula sädeskärfvarne, eller att sitta

bredvid Anders högt uppe på lasset och få köra, tills vi höllo på att stjelpa

omkull med alltsammans i grinden om ej Anders varit flink nog att taga

tömmarne i sin kraftiga hand, ty den ena oxen hade fått ett surt öga och

alla bromsar svärmade kring detsamma så att det var ej så godt för honom,

stackarn, att gå lugnt och ordentligt rakt fram. Men mamma kom och satte

en gammal grön florshufva på honom och knöt fast den omkring hornen

och under nosen, så att bromsarne ej längre hittade till hans sjuka öga.

Oxen såg sedan mycket belåten ut då han lunkade i grön slöja framför

lasset. (Florshufva borde visst höra till en oxes toilette under den heta

skördetiden!) Hans kamrat, en stor mörkbrun oxe, var min särskildta

favorit, och han hyste visst samma vänskapliga känslor för mig, ty han

hel-sade alltid med ett vänligt »bu’u» på mig så snart min gröna halmhatt

visade sig på afstånd, och besvarade mina rädda klappar med att räcka ut

en ofantligt lång, hvass tunga, hvarmed han med sådant eftertryck slickade

mig på hufvudet, just när jag böjde mig ned för att plocka några stora

väplingar åt honom, så att jag trillade omkull och trakteringen uteblef, ehuru

han väl just då bäst fortjent att få densamma.

Jag undrar just om I ha’n hittat på någonting, som man så bra kan

göra just vid denna tid på året och som förskaffade oss många roliga

stunder. När säden var inbergad, brukade vi springa ut på åkrarne och plocka

ax, som blifvit qvarlemnade, så många som vi kunde bära i händerna, och

begåfvo oss dermed till ladugården, der det fanns en hel mängd små

kycklingar, som förut på sommaren blifvit kläckta ur ägget. De små stackrarne

sprungo och skreko när vi kommo dem nära, men vi gnuggade sönder våra

ax och kastade kornen till dem för att försöka att tämja dem. Sådana dersmå djur äro alltid hungriga, så att när de sågo kornen på marken,

stannade de, glömde bort att vara rädda längre och kommo och hackade dem

i sig med stor ifver. Så fortsatte vi dag efter dag — vi togo helst hveteax,

ty den sorten tycka de bäst om — och de blefvo för hvar dag allt mindre

rädda, vågade sig allt närmare, och snart åto de kornen ur våra händer;

ja, om vi satte oss ned på marken och togo ena ändan af ett långt hveteax

i munnen, hoppade de upp i våra knän och hackade helt behändigt ut

kornen, och då jublade vi. Slutligen blefvo våra små vänner så tama, att de

sprungo oss till möte, läto fånga och bära sig i händerna. Och att vår

vänskap blef ganska fast och varaktig, kan ni förstå, om jag berättar er

någonting ganska märkvärdigt om en af våra skyddslingar, hvilket borde kunna

höja hela hönsslägtet i allmänhetens omdöme.

En af gossarne hade särskildt utvalt en af tuppkycklingarne till sitt

skötebarn, hvilken han särdeles omhuldade och denne blef den tamaste af

dem alla. Han växte tills han blef en präktig storståtlig tupp, som lyste i

alla regnbågens färger och fick namnet »snälltuppen». Ständigt på

lofstun-derna såg man gossen och tuppen tillsammans såsom goda vänner och trogna

kamrater, tills den förre på vintern reste in till staden för att intagas i

skolan. Då såg tuppen honom icke mera, förr än han vid påsklofvet återkom

till hemmet. Första dagen sprang han omkring och helsade på alla gamla

lekplatser, och säkerligen gick icke snälltuppen miste om ett besök. Detta

blef ock det sista, ty dagen derpå nedlades gossen i en sjukdom, som efter

några veckor slutade hans lif. Men sista förmiddagen han lefde blef

snälltuppen helt besynnerlig, kom och hoppade upp på ett staket, som stod

strax utanför den sidan af byggningen, hvarest sjukrummet var beläget en

trappa upp, och på detta staket satt han flera timmar, oafbrutet galande,

men icke på vanligt sätt, utan han hade ett besynnerligt oroligt läte, som

nästan liknade ett ängsligt skrik. Gossen hörde honom, och hviskade:

»tuppen»! På eftermiddagen, när han var död, tystnade tuppen, gick in i

ladugården, flög högt upp på en pinne, satte sig der på ett hen med det

andra uppdraget, såsom ni vet att höns bruka göra när de sofva, och på det

sättet satt han orörlig i tre dagar utan att vilja äta eller gala det minsta,

och dog. — Hade det varit ett klokare djur än en tupp, t. ex. en hund

eller en häst, som förhållit sig så, då hade man strax sagt: han sörjde sig

till döds öfver förlusten af sin vän och vårdare. Men vi äro just icke vanda

att tänka så högt om förståndet i en hönshjcrna. Derföre förvånade man

sig öfver tuppens beteende och undrade om och hur lian kunde hafva. aning

om livad som tilldrog sig i sjukrummet. Men hvem vet! Om det än icke

fick rum många begrepp och slutledningar i den stackars tuppens hjerna,

— måhända hade han mera af hjerta, och kärleken är ofta mera

genomträngande än förståndet. — Jag tänker att vi menniskor en gång skola blifva

bra förvånade, när allt det myckna blir klart och afslöjadt för vår själs blick,

som nu icke är oss gifvet att begripa. Kanske få vi då också förvånas der-öfver, att vi trodde djuren om att förstå och känna så litet, emot hvad de

ändå verkligen gjorde.

Men medan vi nu äro midt i Augusti och dess glada sysselsättningar,

kommer jag ihåg en sak, som vid denna tid på året är många små gossar

och flickor till bra stor fröjd, ja kanske roligare än alla deras lekar och

öfriga företag under alla de andra månaderna på året. Jag menar:

skördandet af de s. k. »missionsfälten». Hafven I hört talas om hvad det är?

Det skolen I få höra, men då måste jag först berätta för er en historia, och

det är en sann historia, som hände i verkligheten för några få år sedan:

Det finnes ett stort vackert gods i en bördig trakt af Sverige, som

en grefve rår om. På godset finnes det en hel mängd underhafvande, och

några af de underlydande bönderna arrendera delar af egendomen. En dag

på våren kom en prest resande till herregården, och på eftermiddagen höll

lian missionsbön i skolsalen, hvarest många af godsets befolkning voro

församlade. Han talade mycket om hedningarne och deras nöd, och

uppmanade de församlade att söka så mycket som möjligt bidraga till deras

frälsning. Och han kunde tala så, att det gick till hjertat på hans åhörare, ty

han hade sjelf varit derute i hednaländerna och sett med egna ögon huru

de arma hedningarne gå till sina stygga afgudar, som bara äro gjorda gudar

af sten eller trä och hvarken kunna se eller höra, tala eller gå. Men de

tro att dessa döda afgudar skola hjelpa dem om de bara ropa riktigt högt

och länge, och slå och pina sig sjelfva, samt offra både djur och menniskor

åt afguden, ty de tro att han tycker om sådant. Ja det har händt otaliga

gånger, att far och mor hafva tagit sina små barn och mördat dem och

kastat dem åt afguden för att blidka honom, om de tro att han är ond på

dem, och så göra de allt möjligt ondt och syndigt för att göra sina afgudar

och sina onda hjertan till viljes. De stackars, stackars menniskorna, de

veta ju ej livad rätt och orätt är, ty ingen har lärt dem det. De hafva

ingen bibel, inga kyrkor, inga skolor, der de få höra talas om den ende

helige och kärleksrike- Guden och om den käre Frälsaren, som älskade oss så

mycket att han ville dö för att frälsa oss från allt ondt, göra oss till sina

lyckliga barn och låta oss få komma upp till Gud och alla englarne i

himmelen när vi dö. Tänk, alla små hednabarn få aldrig höra talas om den

store Barnavännen, om himmelen och englarne, utan de få i stället genast

från början lära sig att vara rädda för afgudarne och för alla stygga

menniskor rundtomkring dem, tills de blifva lika stygga sjelfva och dö utan

hopp om uppståndelse och evigt lif. Och när de skola bedja till sina

afgudar, få de lof att visa sig riktigt glada och muntra om de än äro aldrig

så ledsna, ty annars blir guden ond och låter någon olycka komma, tro de.

Hvart skola då alla sorgsna och bekymrade taga vägen för att få

liugsva-lelse! — Och tron icke, att det endast är några få ställen på jorden, der

menniskorna äro så olyckliga. Ack nej, största delen afjordens folk gå

ännu i hednamörkret. Yeten I, huru många menniskor det finnes på jorden,alla olika folkslag sammanräknade? 1,260 millioner. Ock veten I, huru

många af alla dessa det är, som känna den ende sanne Gudens namn? Blott

300 millioner. Således finnes det ännu i dag 960 millioner hedningar på

jorden. Hvilka otaliga skaror, som just nu i denna dag böja knä för af-,

gudar, och huru många, som längta efter något bättre, men icke kunna finna

det, utan dö i förtviflan! Så fortgår det tills de kristna komma till dem

och läsa bibeln för dem.

Detta och mycket mera talade presten på skolsalen, hvilket jag nu

icke hinner berätta för er; men viljen I höra mera om hedningarne, så

bed-jen er pappa eller mamma att berätta mera, eller läsen sjelfva derom i

missionstidningarna.

När presten slutat sitt tal och gått ut, steg en af de förnämsta

bönderna upp, hvilken arrenderade 2 hemman af godset, och sade till sina

kamrater: »Vill ni hjelpa mig, go’ vänner, så ska’ vi odla opp den der stora ön

härutanför, som hör till mitt arrende, och hvad som sedan växer der, ska’

vi sälja och lemna pengarne åt missionen, så att de stackars varelserna

kunna få prester och biblar till sig, som lär dem bättre»? En hel mängd

af röster svarade: »Ja, jag vill hjelpa dig att arbeta för hedningarne»! Och

så komrno de öfverens om när de skulle begynna.

Tidigt en vacker solljus morgon såg man en mängd båtar skjuta ut

från stranden och styra kosan till den omtalade obebodda ön i sjön.

Bonden med hela sin familj och en hel skara af det öfriga folket sutto i båtarne

med spadar, flåhackor och räfsor i händerna. Grefven sjelf var med och

hans små barn, samt några andra. En morgonpsalm uppstämdes i kör med

ljudeliga röster under det att båtarne gledo fram öfver vattnet i den friska

morgonstunden, och de vaknande foglarnes qvitter svarade från skogklädda

stränder. Så steg man i land, fastband båtarne och grep verket an med

muntert mod. Och ni må tro, det var icke ett så litet företag att förvandla

den vilda ön till åkrar och ängar. Der voro så många stora stenar, som

rullades bort ända ned i sjön, och så mycket gammalt ris, som räfsades

ihop och brändes upp med alla gamla stubbar. Och så tog man till hackor

och spadar och gräfde i jorden mellan bergen, och se! der var präktig svart

mylla, som såg lofvande ut. På andra sidan af den bergiga ön var en

naturlig ängsmatta, full af stora ekar och andra löfträd ända ned mot

stranden. — Så arbetade man hela dagen, grefven i spetsen med flåhackan och

hvar och en af de öfriga efter sin förmåga, både stora och små. Afven

barnen fiugo vara med. De plockade bort risqvistar och småsten, som lågo

i vägen för spadarne, och de som icke kunde göra detta, hämtade vatten

och buro omkring till de ifriga arbetarne. Middag hade man medtagit. Den

dukades upp på gräsmattan under en lummig ek och smakade förträffligt.

Så hvilade man sig en stund i skuggan, och stärkte sig med att sjunga

sånger till Hans pris, som gifvit oss så mycket bättre än de arma

hedningarne. När qvällen kom var verket nästan fullbordadt — mänga händeroch god vilja hade gjort arbetet lätt. Då slog man sig ned i gröngräset

för att livila ut efter dagens möda. Grefven tog plats på en mossig sten

midt i kretsen, tog fram sin fickbibel och föreläste derur för den lyssnande

skaran Joh. 10 kap., om huru den gode Herden vill församla sina får från

alla folk, tills det blir ett fårahus och en herde. När solen sjunkit ned

under horisonten gledo båtarne åter fram öfver vattnet mot hemmet. Sånger

ljödo, och tonerna sväfvade sakta bort, långt bort öfver sjön i det nattliga

lugnet och kommo tillbaka igen från de slumrande stränderna. På allas

an-sigten lyste förnöjelse och glädje, och alla kommo öfverens om att de haft

en bra rolig dag. Och vi vilja hoppas, att bland denna skara funnos några,

som i sina hjertan älskade Herren Jesus och således särskildt fröjdade sig

öfver att hafva fått arbeta något litet för Hans skull.

Sedan blefvo åkrarne besådda med vårsäd och potatis, och när

hösten kom, och allt som växt på den s. k. »missionsön» blifvit inbergadt och

försåldt, hade de rätt många riksdaler att lägga i missionsbössan; jag tror

att det var omkring 60 rdr. Och de följande åren har man fått in ännu

större summor.

Nu har det uppstått flera sådana s. k. »missionstalt» i socknen, och

särskildt blef det många små sådana i grefvens egen trädgård. Ty barnen

ville ock ha »missionsfält», och gåfvo pappa och mamma ingen ro förr än

de skänkt hvart och ett af dem sitt eget lilla land i trädgården, livilka de

sjelfva fingo gräfva upp om våren och derpå sätta ärter eller bönor, potatis

eller morötter, allt efter som hvar och en trodde skulle löna sig bäst.

Kanske fingo de ock några krusbärs- och hallonbuskar att sätta på sina land

— det minns jag ej så noga. Huru de sedan vattnade och pysslade om

sina plantor, så att solen icke skulle bränna dem eller maskar skada dem!

Och när ändtligen Augusti månad kom, då var det en fröjd att få plocka

af bönorna, sprita ärterna, draga upp morötterna och putsa och tvätta dem

riktigt fina, och så bära hela skatten till pappa och mamma, som köpte

deras varor, — och sedan att räkna många gånger om huru många slantar de

fått, och räkna ut hur många biblar de skulle kunna få för dem att skicka

ut till de stackars hednabarnen. Sedan drömde de om huru de sågo dessa

deras små svarta bröder och systrar derute sitta under de stora palmträden

och läsa i de biblar de skickat dem, och deras hjertan klappade vid tanken

på huru glada de skulle blifva när de läste om huru Jesus älskar också alla

små svarta barn på jorden och vill församla dem till den »stora skaran af

alla hedningar och slägten och folk och tungomål», som en gång skola »stå

inför Lammets thron, klädde i sida hvita kläder med palmer i deras händer»,

och sjunga Guds och Lammets sång för evigt. —

Käraste mina små vänner! Vore det ej roligt att också få hafva

sådana der små missionsfält, som jag nu har berättat för er om, och få skicka

biblar till hednabarnen? Frågen er pappa eller mamma om I icke kunnen

få en liten bit af ett trädgårdsland, och försöken på! Jag tänker att I nogkommen att hålla med mig om, att icke någon af alla edra lekar liar skänkt

er så mycken glädje, som edra missionstalt. Men skolen I kunna på det rätta

sättet göra något för Herrens sak, så måste Han först få sköta om edra egna

hjertan. De äro de missionsfält, de åkrar, som Han vill plöja och rensa och

beså med sitt ords goda säd. Får den säden der slå rot, växa och bära frukt,

så fån I vid den sista stora skördetiden församlas i de himmelska ladorna

såsom goda livetekorn. Men alla agnar bortföras af stormen!

Och nu, farväl med er! Nu är Augusti slut, och September,

sommarens aftonstund, är inne.

*

På fältet.

Smärta ax, för sommarfläktar

Du ditt blonda hufvud böjer,

Dricker daggens friska nektar

Öfver blåklint lätt dig höjer.

Står du i din fulla blomma

Hur du andas kan och dofta!

Många böner, varma, fromma,

Gå för dig till himlen ofta.

Stån J der i täta leder

Bidande en framtids öden.

Kärntrupp, landets hopp — för eder

Flyktar snart den bleka nöden.

Axen till hvarandra hviska

Om sin fröjd, sitt mål, sin ära,

Detta folk, det enkla, friska,

Få de gläda, få de nära.

Män, som nu för dem arbeta,

Riklig lön de stilla lofva.

De som burit dagens heta

Tyst välsignas när de sofva.

Skäggiga om kind och mogna

Djupt sig böja axen alla,

Skänka sina vänner trogna

Guld och bröd när nu de falla.

Ej att döda, men att lifva

Denna friska här oss sändes;

Ej att plundra, men att gifva,

Nu vårt hopp i glädje vändes!

Intet ax sig höjer ensamt,

Fridsamt sina korn do blanda;

Deras mål är ett gemensamt,

Ty de tjena lifvcts anda.

Ax, som J jag ville vara;

Tack för livad jag nu fått lära!

Krafter ringa, trogna bara,

För mitt land skall frukter bära.

Tomt blir fältet, åkren härjad,

Men det ingen tycks förfära.

Snart är gyllne skörden borgad,

Axen falla nu med ära.

*

Skördeflickan.

Hvad fader sådde, hvad lian uppskär

Så nöjd jag bär.

Ren aftonens skyar sig färga

Och mörk står skogen och sval blir lund

I qvällens stund,

Snart sluta vi säden att berga.

Jag tar Gudsgåfvan så glad i famn

Och för i hamn

Den gula höljande rågen.

Med blanka lian Sven före går

Och i hans spår

Jag skyndar så lätt i hågen.

Ja, Gudskelof för vår vackra skörd!

Vår bön är hörd,

Nu foglarne med, få föda —

Gud sände båd’ regn och solsken ut,

Och så till slut

Fick bonden lön för sin möda.

Jag böjer mig ned, som ett ax för vind,

Röd blir min kind,

Och trött min svigtande midja;

Men modet är friskt, fastän arbetet tungt,

Mitt lif är ungt,

Stark är jag, fast vek som eu vidja.

Och bjuder mig sedan Sven till dans

I blåklints-krans,

Nog svänger jag om vid hans sida.

Ej sömnen i qväll skall sitt vallmofrö

Bland axen strö,

Först sent, de derhemma mig bida.

Framåt, med fart! Ja vår seger vanns

Och det med glans:

Do borgade fälten stå tomma.

Så högt upp i tak tändas ljusen opp,

Sjung raska tropp!

Ty fröjd är mödornas blomma!

*

Ett besök vid en fyr.

Yi seglade två mil ut i Kattegat för att bese en fyr. Den är belägen

på en ödslig klippa, den yttersta förposten mot det gränslösa bafvet. På ett rundt

torn af granit är den vackra, rörliga blänkfyren byggd. Stor ocli herrlig är

ut-sigten från den — öfver himmel ocli haf, nedanför ser man den lilla klippön ligga

på vågorna, som en redlös skuta utan segel och tackling, intet träd, ingen buske,

intet grönt ger lif och färg åt de gråa, flata hällarna. Men man ser ett litet

trefligt rödmåladt boningshus, med h vita fönsterbågar och klara fönsterrutor, bakom

livilka fina, bvita musslinsgardiner tyckas vifta ett »välkommen». Det är

fyrmästarens boning. Kär man nalkas den, mötes man af riktiga vågor af

blomsterdoft från reseda, löfkojor, nejlikor och en mängd andra slag af blommor. Man

tror icke sin egen näsa — det är som ett trolleri! Och man tror icke sina egna

ögon, det är som ett trolleri när man bakom byggningen får se en yppig

blomstergård, liksom den grannaste turkiska matta utkastad på glatta gråberget.

Fyr-mästarens hustru har med otrolig möda sammanskrapat jord och pulveriserade

snäckskal ur bergsskrefvorna, ditfört dem och deraf bildat ett trädgårdsland af

ungefär 30 alnar i fyrkant, hvaraf hon skapat ett riktigt altare åt Flora, här så

oväntadt, att man tror det en god fée slagit med sitt trollspö på klippan. Det

är ju lustigt att den frun i höstas sålde blomsterfrön för 10 rdr. Hon har likväl

intet orangeri, ingen drifbänk, ej en blomsterkruka en gång. Men hon, derute på

bafvet, samlar ändå blomsterfrön åt dem som bo här inne på landet. Här är

der-emot ganska ondt om en blomma; »de kunna icke växa för den skarpa hafsvinden»

— säga de.

Men för henne, som ej har något skydd mot stormen och knappt någon

jord till rotfäste för sina blommor, för henne växa de. — Är det icke roligt att

se hvad ömhet och värd är för en stor makt?

Tänk om vi alla, alla använde så kärleksrikt och ihärdigt cdl vår förmåga

till att verka det goda, hvar och en inom sin krets, som hon användt sin förmåga

i sin blomstergård, hur välsignelserik skulle då allas lefnad blifva!

Vet du, i ett besök på den fyren ligger mera väckande kraft än i många

postillor.

Du måste höra mera om fyren, ty nu, sedan vi beskådat blommorna,

mörknade det litet och vi gingo upp i fyren för att se den tändas.

Mången qväll hade vi sett den på afstånd, en besynnerlig rörlig stjerna,

som lyste, försvann och åter blänkte fram än med rödt, än med hvitt, än med

grönt sken. När vi nu landstego funno vi ett torn hvaruti vi stego uppför en

trappa. Vi kommo till två små rum, der olja förvarades och nya glas i händelse

något skadades. Äfven signaler af alla slag att nyttjas vid dagsljus. Allt var

så snyggt och prydligt. Slutligen kommo vi i fyrens topp, »lanternan», och blefvo

så bländade af ljuset, att vi ett ögonblick ej kunde se något. Men småningom

blefvo vi varse den ofantligt stora lampan med silfverskinande speglar omkring,

lysande som solar; det var knappt rum att gå omkring dem — och man ville

knappt gå, ty vi kände oss som stackars flugor, som kommit in i en lampkupa.

Rummets väggar voro af glas ända ned till våra fötter. Ehuru vi för glansen

derinne icke kunde se något annat utanför än kolsvarta mörkret, kunde vi höra

vågornas brus nedanför — och tänka hur det måtte vara vid midnatt eller under

en storm på denna ensliga fläck midt ute i hafvet.

Der sutto nu två männer på vakt — de måste vara goda vänner. Tänk

er ett par menniskor som grälade i en fyr! Nej, de skola förelysa andra — tänk

hur vaksamma och noggranna de måste vara natt och dag, då några minuters

vårdslöshet kan förorsaka att ett ståtligt skepp går vilse, stöter på farliga klippor

och kanske förgås och sjunker i djupet med hela sin besättning.

Vi lyssnade till männernas berättelser utan att våga draga andan; de

talade om stormar, om underbar räddning och ädla, tappra sjelfförsakande

handlingar af folk på dessa stränder. Hur önskade vi icke att sjelfva vara stora, att få

upplefva något sådant, simma ut till en strandande båt med ett rep i munnen,

eller vara med i en räddningsbåt och fara ut till ett sjunkande skepp — följa en

lots eller hvad som helst, om vi bara fingo göra något och rädda någon. Kanske,

om vi bibehålla denna varma längtan, detta deltagande hjerta och oförfärade mod

— hvem vet? kanske få vi det med tiden.

Vi gingo nu ned. Månen steg upp med blekt ljus, snart i nedan. Den

vänliga frun. gaf oss blommor och en af hennes bekanta kom att fara med i vår

båt. Hon berättade på hemvägen fyrfruns öden.

»En stark och varm själ bor inom den oansenliga ytan. Hon var en rik

och omtyckt flicka i en småstad och hade hvad man kallar bildning; men en kuriös

fras, som kallas kärlek, kom henne att förkasta många goda anbud och taga en

handelsbokhållare till äkta. Han var en dålmåns, henne i allt underlägsen och

inom kort förstörde han all hennes egendom och slog sig sedan på att supa.

De flyttade till kusten och efter många trassliga öden blef han slutligen

fyrmästare. Derute på den öde klippan blef hon bortglömd af hela verlden,

ingen af hennes fordna vänner och bekanta besökte henne der och nästan aldrig kom

hon i land. Ensam med sin olycklige man gjorde hon likväl deras boning treflig

och behaglig oaktadt fattigdomen och den bedragna ungdomskärleken. Ofta skötte

hon fyren i mannens ställe och vägledde de seglande.

Då — efter många barnlösa år — fick hon en tröstens engel, ett litet

barn, en liten söt flicka som blef hennes enda sällskap och enda glädje. Så lycklig

var hon med henne, att hon tyckte den ödsliga klippan vara ett riktigt paradis

för barnets skull. Och så var det i fem år. Sjöfarande kunde med tuben sehuru grenljusen lyste genom fönstren på det lilla huset, huru der illuminerades

de mörka qvällarne för den lilla flickan och ingen prinsessa kunde ha ljusare

julafton än hon.

Men en tid derefter var det så mörkt derute på klippan, det var som om

det lilla huset hade försvunnit — lilla flickan var död — och modren nästan död

af sorg och förtviflan. Nu var måttet öfverfyllt och korset för tungt. Men tror

du att hon gick under? Nej, hon reste sig åter upp på Guds kraft och blef

densamma starka, verksamma qvinnan som förr — fastän hennes lif nu är

fullkomligt glädjelöst.

Om våren såg man åter med tuben huru den lilla fruns kjortlar svajade i

blåsten, som ett litet segel på klippön, då hon gick lutad öfver sina blommor och

byggde små barnhus af stenar öfver de ömtåligaste plantorna.

Aldrig klagade hon. Med sorgen i hjertat gör hon ändå, alltid outtröttlig,

just hvad hon bör. Hon spinner och väfver, gör fina hår-, perl- och papparbeten,

uppehåller huset med sin flit och hyfsar upp sjelfva sin gubbe, fastän han ofta

är röd som en stormig aftonhimmel. När någonsin någon välvillig menniska

kommer dit, smakar det henne som ett glas friskt vatten smakar en törstig.

Kanske att den beständiga åsynen af det vida himlahvalfvet och hafvet, känslan af

det oändliga gör det lättare att se tidens sorger i deras rätta dimensioner.

Jag-ville ofta fara hit och få de dubbla utsigterna öfver en stor horisont och ett stort

menskohjerta. Huru mycket ha icke vi lyckliga att lära af denna olyckliga»!

Hon begåfvade oss rikligen med blommor och goda tankar. Vi foro hem

med händerna fulla af buketter och våra hattar bekransade, då vi återkommo från

en seglats utåt hafvet.

*

September.

Är det möjligt att sommaren

ämnar taga afsked? Rosor och

liljor äro redan borta, men hur

vacker är icke September. Väl skiftar

löfven på ett och annat träd i en matt

guldfärg, väl rodna några blad

i lunden, men allt är ännu så

skönt. Aldrig är luften så ren,

som nu sedan den starkaste

hettan flytt, aldrig var himlen

så klar och blå som nu, när

den blickar fram mellan glesare

löf. Endast hvita fjärilar dansa

nu öfver den gröna ängen som

förlorat sin bomstevprakt. Jag har alltid haft en särdeles kärlek för

September. Men skulle jag riktigt säga er hvarför, så skulle ni kanske icke

förstå mig. September med sitt milda leende, sin vemodiga skönhet,

påminner mig om en vän, som visste att hon snart skulle dö, och tog farväl af

blommor, solsken och lekar. Men de sköna blå ögonen strålade allt klarare

och leendet blef mera själfullt ju blekare hon blef. Vackra September med

din asterkrans, du påminner mig om henne.

Men, kära barn, det här tinnen I icke roligt. Hvad gören I i

September? Ni se efter om astrakanerua blifvit klara än. Ja stora, klara

astrakaner har September med sig åt er, och andra frukter med.

I min barndom hade vi en högtid i September, det var nötplockningen.

En hel skara gossar och flickor brukade tidigt en morgon begifva sig bort till

Hassel-ängen. Vi hade korgar med oss både fulla och tomma. Gossarne

klättrade upp och plockade, flickorna mottogo nötterna i sina förkläden.

Det var ett lif, ett skratt och en munterhet. Sedan framtogs matsäcken —

ingen middag på Hasselbacken har smakat så som vår. Taffelmusik saknades

icke, och icke skålar och sång. En stund låg man sedan i skuggan och såg

daggdropparne glindra på den tina spindelväf som sväfvade öfver gräset, så

fln som om elfvorna lagt sina slöjor ut att blekas. Vi talade om sagor och

småpratade, och så upp i hasselbuskarne igen.

Denna skörd af nötter skulle bli vårt vinterförråd, de skulle knäckas

vid brasans glöd och försköna julhelgen. Ack, nötter — bättre bli de, ju

äldre de bli, ännu äro de litet för unga. Den stora nötknäpparen hemma

med sitt gråa skägg, han skulle grina något förnöjd, när han fick dem i

munnen, men han knäppte sällan åt oss.

Först sent kommo vi ur hasselskogen, ett gladt sjungande,

jublande tåg.

En annan fest i denna månad var biskattningen. Det sattes en ny

krans till kuporna och en mängd honingskakor borttogos. Hvad jag var

förtjust i dessa fina åttkantiga vaxceller fulla af boning lik flytande guld. O,

så godt det var!

Det fanns en gammal gubbe i trakten, han kallades bikungen, och

till honom fingo vi ofta gå och äta honingskaka. Han hade så många kupor

och var så god vän med alla bin. Aldrig blef han stungen, bien satte sig

på hans händer och panna; ingen fara! Så väl han förstod sig på dem, han

småpratade med dem, och aldrig flög någon svärm ifrån honom, hur

frihets-lystna de än voro.

Hans lilla koja var omrankad af humla, så hade han allt livad som

fordras att brygga mjöd och det gjorde han också. Ett och annat bi, som

blef berusadt, drunknade som kung Fjolner i ett mjödkar, men sådant

hände mest bara drönare. »Lägg dig aldrig i andras affärer», sade gubben då

och sökte hjelpa upp sina objudna gäster.

När jag satt vid gubbens lilla bord, vid den öppna dörren och sågutåt trakten, bäcken, ängarna och den blå skogsranden, bredde han en liten

hvit duk och framsatte på bordet hvetbröd och ett mjölkglas, sedan kom

han med det förnöjdaste leende frain med honingskakorna på sin bästa

rosiga äkta porslinstallrik. Den var visst något sinkad, men det förhöjde i

mina ögon dess värde, det var som ärr, hvilka visade att den varit med.

Gubben satte sig bredvid mig och emedan jag njöt långsamt, brukade han

berätta mig någon historia, under det hans fingrar med den

beundransvärdaste skicklighet bildade de finaste saker af vax. An en ekqvist med ollon,

än hallon, än en ros — ja, en liten gumma med käpp i hand och kjolen

öfver hufvudet. Hvad jag var lycklig. Ett och annat bi flög surrande in

och helsade på oss, satte sig på kanten af tallriken och deltog i måltiden.

Till och med en grann apollofjäril hade vi en gång till gäst. Utanför •—

ett stycke från kojan stod en liten smärt björk med hvit stam och

guldglänsande blad — den var så vacker. Berätta, sade jag; han begynte.

Om björken som ville vara af guld.

Det var en gång en smärt, mycket vacker ungbjörk, som alla

men-niskor tyckte så mycket om. Alla som gingo förbi sade, hvad den björken

är vacker! Solstrålarne kysste honom, vinden smekte honom, sipporna

skockade sig omkring honom, och sågo beundrande upp med sina blå ögon.

Foglarne höllo serenader — det var verkligen för mycken hyllning. Också

blef han bortskämd. Han började inbilla sig något om sin skönhet och blef

fåfäng. Det var skada på den vackra björken! Först gjorde han sig grön,

så godt han kunde, sedan prydde han sig med fransar förr än något annat

träd. Han speglade sig i en regnsjö mellan tufvorna och nickade belåten åt

sin bild.

En gumma som gick efter vatten tog han mössan af då hon lutade

sig ned, och höll den triumferande upp i luften på en gren. Hon blef ond

och sade: »Du kan då bli ett riktigt plågoris»; och så bröt hon af qvisten och

gick hem och basade sin stygga gosse, ty det hade hon länge ämnat, men

aldrig kommit sig för med.

Safven gick upp i den unga björken och den visste sig ingen råd, så

öfverdådig var den. En afton hvilade en ung vandrare under träden.

Aftonsolen förgyllde den unga björken, som var vackrare än någonsin i denna

belysning. Vandraren tog några kopparslantar ur sin ficka, räknade dem

och sade suckande: hvad förslår det? Ack om denna björkens löf voro af

guld — så gick han och kastade knappt en blick på den vackra ungbjörken.

Om mina löf vore af guld, tänkte björken — ja, se det kunde något

vara, och den susade natt och dag: ack om mina löf vore af guld! Så kom

den tid då sommarens engel skulle taga afsked. Redan voro rosor, liljor och

förgät mig ej inpackade, det blef allt glesare i lundarne och skaror af sva-

nor, vildgäss ocli tranor foro som forbud till de södra länderna. Sommarens

engel satt på en sky ocli tog ett ömt farväl af hela trakten. Tårar föllo som

dagg på gräset och många träd fällde rörda sina blad. Så kom han till

den unga björken, men han var ej tacksam för allt skönt och godt han fått

af sommarens engel — han sade: »Ack om mina löf blott vore af guld, då

kunde du gerna fara och aldrig komma igen, då hjelpte jag nog mig sjelf.»

»Fåfänglige!» sade sommarens engel och rörde trädet lätt med sin

spira, »till straff skall du få din dåraktiga önskan uppfylld.»

Och trädet kände sina blad stelna, en isköld lopp igenom det, och då

sommarens engel försvunnit, stod trädet der, ej mera grönt, men skimrande

i guldfärg. Vinden smekte ej mer, den ville röfva honom och de brottades,

alla blommor hade flytt, det var hemskt, kallt och ödsligt.

Den unge vandraren kom tillbaka, med vildt begär plockade han åt

sig de gyllne löfven, han tog en vxa och högg ned silfverstammen, och gick

bort med sin skatt och förde ett vildt öfverdådigt lif. Så gick det björken!

Men ännu var det lif i roten. Det var som om han tillbragt hela

vintern i en stilla bön om förlåtelse. Han suckade under jorden. Snön

bredde sitt hvita täcke öfver marken, men ingen visste mera hvar

ungbjörken stod, han spred ej, aflägsen, värma i någon stuga, han hoppades ej som

de andra träden på vår. Men våren kom — sommarens engel nalkades åter

på ljusblåa skyar, sipporna vaknade vid björkens rot. Det rörde sig i

honom, han ville så gerna lefva. O sommarens engel, bad han ödmjukt, se på

mig med dina englaögon, rör vid mig, gif mig af ditt lif, och han sträckte

upp en liten qvist som ett barn räcker upp fingret när det har något att

säga. Då smälte snön omkring roten och sommarens engel rörde

välsignande vid trädets rot.

Ett nytt ungt träd växte upp, skönare än det förra, men också

mycket ödmjukare. Alla qvistarne lutade nedåt och när det nu såg sig i

vattenspegeln, tyckte det att det kom allt djupare ned, ju högre det växte; det

synes så för de ödmjuka. Men foglarne kommo och sjöngo till Guds ära på

björkens qvistar och menniskorna hvilade i trädets skugga och trädet växte

och var lyckligt och tacksamt och önskade aldrig mera att vara af guld.

Nu ville det blott vara livad Gud ämnat det till. Men hvar höst drömde det

en hemsk dröm om sin dårskap. Det såg bara ut som om det blifvit guld.

Det somnade och drömde om våren.

Gubben tystnade. »Ar sagan slut?» frågade jag. »Ja visst.» »Men

hur gick det sist med den snälla björken?» »Jo, när en storm kom föll den,

och blef trefliga aftonbrasor och spred värme. Den räckte stora famnen åt

en fattig bonde och hela hans slägt värmde sig. Ja, han var med hos

herrskapet i stora slottsspisen och lyste på de gamla taflorna, Derute växte nya

telningar upp kring roten, och af dem blef så mycket, så mycket.» Jag tog

nu afsked och då jag gick förbi tog jag några gyllne blad af björken och

sprang sä hem till mamma och talade om livad jag hört.Det mörknade allt mer och jag satt på en pall vid hennes fotter.

Vinden susade, det var som om skogen suckat. »Hvarför suckar det», frågade

jag och blef underlig till mods.

Då började min mor att sakta sjunga en vemodig melodi. »Hör nu»,

sade hon, »jag skall svara på din fråga»:

Hvi suckar det så tungt uti skogen?

Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll

Och leker tyst inunder gula linden:

Han ser hur ljusen brinna uti Gud

Faders tjell

Och hör hur löfven prassla under vinden.

Men huru länge pilten i sina drömmar satt,

Allt mörkare blef lunden uti

Septembernatt.

Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti

sitt mod

Och började att springa utåt leden.

Han tänkte stygga tankar och skrämde

upp sitt hlod

Och vilsegick på ljungbeväxta heden.

Han tänkte uppå fader, på mor och

syskon kär;

»Gud nåde mig, som liten är, om väl jag

vore der!»

Då suckar det så tungt uti skogen.

Men månen träder stilla ur sönderbrusten

sky

Och kastar silfvertäcket öfver jorden.

Och skuggorna förskräckta till bergens

fotter fly,

Och trollena de flyga uppåt norden:

Och bergens toppar glimma; men skogen

han är mörk,

Och ufven sjunger sorgesång i

regnbegju-ten björk —

Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han löpte utöfver vidan hed

Och tänkte uppå mången gammal sägen.

Och himlens stjernor skredo, och natten

led och led,

Men ej sä träffade han rätta vägen.

»I blida stjernor alla uppå den höga stig,

1 vissnade små blommor, o sägen, sägen

mig:

Hvem suckade så tungt uti skogen?»

Men alla stjernor tego och lilla blomman

teg’

Och pilten många bittra tårar fällde.

Så kom han till små elfvors tjell. — Med

vingesnabba steg

Han midt i deras lätta ring sig ställde.

»O I, som träden dansen på ljungbevuxen

stig,

I skönaste små syskon, o sägen, sägen mig

Ilvem suckade så tungt uti skogen.»

Och liten elfvadrottning med fagra läppar

log

Och smekte liten pilt på röda kinden.

»Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse

drog,

Fastän du blef så hemsk inunder linden.

Men sätt dig här på tufvan å

ljungbevuxen stig

Och torka dina tårar, så skall jag säga dig

Hvem suckade så tungt uti skogen.

»Här natten sakta stiger utöfver land och

sjö,

Och dagens sorl begynner att försvinna,

Och vågen går till hvila inunder grönan ö,

Och alla vackra stjernor börja brinna;

Då blifver himlens hage så ren och

spegelklar,

En här af goda englar så tyst derunder tär

Och gråter silfvortårar öfver jorden.

»Då ser i himlens spegel sin bild den

arma jord

Och finner sig så dyster och förkastad:

Hon täljer alla synder, all lögn och flärd

och mord,

Hvarmed hon är se’n tusen år belastad.

Då far en dödens rysning igenom hennes

märg,

Då bedja alla dalar, då bikta alla berg,

Då suckar det så tungt uti skogen.»

»Haf tack, du elfva-drottning! — det

glömmer jag ej mer,

Ej heller fruktar jag att hemåt vandra.

Se der! i månens strimma min rätta stig

jag ser:

Farväl! vi glömma icke brådt hvarandra.

Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods

och gull;

Men Herren vill jag lofva, att aldrig för

min skull

Det sucka skall så tungt uti skogen.»

Det lofvar också jag, ropade vi, och glömde aldrig den vackra sången.

*

Oktober.

Hu, så mycket gula löf, som

blåsa ned, och hvad träden börja

glesna. Frosten kommer och de stolta,

granna dahlierna sänka sina

hufvuden. Vi brukade hölja öfver dem

med våra schalar om nätterna, men

det hjelpte icke stort. Många

blommor ha frusit bort, men astrarne

stå tappra, friska och

rödblommiga. De små ljusblå argusfjärilarne

äro försvunna, men stora

macao-fjäriln vaggar sina utslagna vackra

vingar öfver höstblommorna och suger

den sista honingen med sitt

långa sugrör. Nu blir det

äppleskörd. Det var en frostig

morgon en frisk klar

Oktoberdag, jag minus så väl hur vi alla brukade stå omkring äppleträdet, medan

en gosse uppe i toppen skakade af alla krafter så att det regnade frukt ned.

De stora rosenhägrarne som sedan lyste på julbordet, plockades ned hårda

och röda, mera vackra att skåda än goda att smaka, de torkades väl och

förvarades till vintern, då de blefvo alldeles förträffliga. Så till ett annat

träd, hvad vi skreko och sprungo undan, rädda och förtjusta, när det

haglade äpplen om öronen på oss. Och de stora präktiga rödpäronen, plommon

och livita gyllen. Det var en mängd olika sorter, som vi alla kände så väl.

Golfvet i äpplekammaren var som en brokig karta öfver ett paradisiskt

fruktbärande land, hvars alla provinser buro olika färger. En mängd frukt

inlades i fjerdingar och tunnor.

Så kom en förmiddag, då vi flickor sutto i stora salen med hvita

förkläden framför oss och skalade äpplen och päron till torkning och syltning.

Då berättades historier och vi brukade be mamma att hon skulle

berätta om när hon var liten. Det var redan förtjusande att tänka sig henne

så liten som en af oss. Hvad hon måtte varit söt, lydig, vacker och snäll!

När hon då berättade om sina lekar, sina äfventyr, sin mor och far, då

klappade hjertat, då var den lilla vi hörde om, och den stora vi sågo, oss

lika kär. Pappa hade ju också varit liten, hur tro han såg ut? lian var

rask och hurtig, det är säkert. Pigorna gingo ut och in med fat rågade af

skalad frukt, och kastade ibland leende ett ringlande skal öfver venstra

axeln för att få se hvad fästmans namn skulle börja med för en bokstaf.

När det nu var slut och vi sutto vid lampan derinne och brasan

tändes medan stormen tjöt ute, då hade vi en förkänsla af vinterqvällarnes

tref-nad, slöto oss nära tillsamman och begynte tänka på qvällsarbeten.

Så en morgon kom lingonens dag, den stora rensnings- och

syltnings-dagen, då stora blanka malmgrytan lyste och puttrade i spisen, och vi

gjorde nytta och tittade tyst och blygsamt efter dygdens belöning och flitens

mål. Vårt hopp kröntes om aftonen, då pannkakor och nytt sylt visade sig

på bordet.

En af oss rimmade så för sin del:

När en kaka kommer nu

Som en stor och prydlig fru,

Syltet uti hennes spår

Likt en näpen tärna går.

För små flickor som hafva lust att gå i hushållet är Oktober en

gyllne månad, med äppleskörd, bakning, frukttorkning, syltning, lcorfgöring och

beständiga vandringar med förråder in i handkammaren, dit man får följa

med, hjelpa till litet och belönas med pepparkakor, päron eller torra

körsbär. Man får också förtroende att i skymningen hugga socker, och det är

ett särdeles nöje, ty utom de sockerbitar man kan få att bränna karameller

af, är sjelfva huggningen det sötaste fyrverkeri, ty det blixtrar till för hvart

hugg. Hur det kommer sig får ni fråga någon lärdare, men säkert är det.

Yi kände tre slags blixt. Askans ljungeld, den tysta kornblixten och den

lilla sockerblixten som vi sjelfva kunde framkalla.

En sak, som de stora funno så otreflig, roade oss mycket. Det var

insättningen af dubbelfönstren. Då flyttades alla möbler fram på golfvet och

man fick de små trefligaste vrår, kabinetter och egna rum i hörn emellan

soffor och byråer. De möblerades i hast med pallar och stolar, och vi

ropade till hvarann: »vill du komma till mig? här bor jag!» Fick man då

sitta och karda, som väl hände att de större kunde, så såg det så husligt

ut — klippa pappersremsor var heller icke ett arbete att förakta, det

fordrade mycken ordentlighet. Alla blommor som eljest stodo i fönstren stodo

nu i grupp på salsgolfvet och med en liten spruta fick man ge dem

regndusch, tills alla blad voro rena och blanka. Denna lilla park försummade

dockorna icke att promenera uti fastän de ofta blefvo våta om fotterna.

Aldrig glömmer jag med hvilka känslor jag såg min sockerherde med alla

lammen inmuras mellan dubbelfönstren och stå och se på mig, med sin flöjt

vid munnen — och den vackra herdinnan i halmhatt och ljusblå kjol — hon

skulle gå i kloster och ej komma ut förr än till våren! I andra fönster

ställde bror Fritz upp ett regemente, och äldsta syster prydde den vackraste

mossa eller bomullsdrifvorna med eterneller och konstgjorda blommor.

Mattor lades på, och vi gingo så tyst och mjukt. När nu allt stod så ordentligt

och städadt, då sågo de stora så nöjda ut, men då var vårt förnämsta

nöje slut.

Så hände sig ibland att vi fått någon bok som roade oss särdeles, och

då lästes — i fönstret till sista skymt af dagen, och framför eldbrasan, och

förmaningen att »akta ögonen» var icke alls välkommen. Yi kunde utantill

verser och historier och gjorde skuggspel som uppfördes med stor framgång.

En märkvärdig tilldragelse i denna månad var flyttningen. Maja

flyttade naturligtvis aldrig, hon hörde oss till, men Stina skulle försöka sin

lycka i hufvudstaden; hon hade aldrig varit i stad, och berättelserna om alla

hemligheterna der hade gjort henne alldeles yr, så hon drömde vaken, slog

sönder thekoppar och satt hela timmar framför spinnrocken med händerna i

kors. Brita som icke förstod narri, höll köket blankt, men regerade så, att

alla tallrikar dansade på sina hyllor; hon skulle till prestgården, »der inga

barn funnes», och Karin — tänk! hon skulle gifta sig med Matts. Nog hade

* vi hört honom sjunga: »Och hör du liten Karin, säg vill du blifva min», men

inte trodde vi det hade så mycket att betyda.

»Mitt halfva kungarike det vill jag gifva dig», — hans halfva rike, det

måtte vara qvarnen, ty han skulle bli mjölnare. Karin kläddes till brud

med den gyllne kyrkkronan och såg så bra ut. Kyrkan var klädd med

kransar af lingonris och rönnbär, vi gingo med i tåget som brudtärnor, i

våra bästa klädningar med röda fladdrande band. O livad det var roligt —

hela bröllopet — då spelman kom och det dansades. Ännu morgonen eftervarade högtidligheten. Bröllopståget kom marscherande upp till oss med

ungmor och Matts i spetsen. Karin var nu klädd i liten bindmössa och bjöd

hem till sig. Det var så snyggt och fint i hennes hem och för livar rätt som

bars in ljöd en fanfar. Till grisstekens ära spelades upp med fart, han bars

in under musik, helstekt med äpple i munnen böjde han knä på fatets rund.

Tårtan var god, men mycket bastant och brynosten förträfflig, men mäktig,

man kunde ej äta mer den dagen. Väderqvarnsvingarne svängde om som i

högsta fröjd, allt var glädje och förnöjelse.

Men, nu skulle de nya pigorna komma. Med en blandning af

förlägenhet och skygg nyfikenhet helsade vi på Lotta och Lisa. De sågo vänliga

ut och bekantskapen var snart gjord till ömsesidig belåtenhet. När den

blå-målade kistan med ros på locket öppnades fingo vi se hufvud- och

halsdukar, psalmbok med mera och en visa »tryckt i år». Lisa hade dragkista

hon, bevars. De blefvo snart hemmastadda. Lisa var af ett mildt sinnelag,

kunde baka ypperliga pannkakor och var vänlig mot alla djur. I synnerhet

fastade hon sig ömt vid köksgrisen, som frodades under hennes spira långt

mer än under Britas. Det tror jag, Brita bara kastade maten till honom

utan ceremonier och uppmuntrande ord. Men Lisa, så hon klappade och

berömde sin nasse! En gång förklarade hon med tårar i ögonen att hon fått

ett helt annat humör, sen hon fick den grisen, »så jag kan riktigt säga att

grisens Jcärleh är min belöning». En af bröderna gjorde henne en medalj af

guldpapp och på den var afbildad huset Nassau och på andra sidan var den

försedd med de betydelsefulla orden; annars ej så olik en fördomdags

sex-styfver i guld.

Något som jag ber att få förbigå är slagten .. . den har kostat mina

barnögon många tårar, fastän vi visste bra litet af den. Köttskärning och

korfgöring roade många, icke mig. »Allting har en ända, men korfven har

två», brukade Lisa säga, och det ordspråket besannades, den tiden tog

en ända.

Storbaket var roligare. De små rundlar som tagas ut, för att kakorna

skulle kunna hängas upp, blef mitt dockknäckebröd och fick sitt hål medelst

fingerborgen. Hur mjölig och lycklig man gick i vägen för folk som hade

brådt-orn, hur roligt det var när degen höll på att gäsa öfver, och med hvilket

nit vi skuro pomeransskal till kryddskorporna. Våra egna små bullar, hur

de smakade!

Det blef nu rätt ruskigt väder emellanåt. Flyttfoglarne hade alla

be-gifvit sig af och höststormarne tjöto. Ugglan lät höra sig om aftnarna. En

gång, bäst vi sutto och läste, fingo vi höra ett hiskeligt brak; förskräckta

sprungo alla upp, gossarne rusade ut, och se vår kära gamla lönn låg der,

fallen i sin strid med stormen. Vi sörjde den uppriktigt. Bedröfvade sutto

vi om morgonen på den fallna stammen och gjorde den sista kronan af de

guldgula bladen. Sä buro vi den murknade stammen med Matts hjelp uppi skogen och lade den i mossan. Bror Carl höll tal och lönnen fick en

kunglig begrafning.

Den qvarblifna stubben gjordes till en slags stol, en hedersplats, och

af lönnens friska armar, som afsågats, lärde vi oss skära vackra saker i trä.

Så gjorde vår gamla vän oss nöje äfven efter sitt fall. Vi talade om de

många glada stunder vi uti hans skugga berättat historier och gjort korgar

och kronor af de gröna bladen. Sic transit gloria mundi, suckade Carl, som

var en stor latinare. Jag målade blommor på trä och har ännu en sylåda,

der ett fogelbo bland blommor är måladt på mörk botten. Den är ett minne

af gamla lönnen och kallas lönnlådan. Några påstå att det är mera papper

än söm i den, men det är förtal. Likväl vill jag lägga ned detta blad der

så länge. Farväl nu, kära Oktober!

*

Vid en kolmila.

En kolmila! Hvad i all verlden kan det vara? Nog vet jag hvad koleld

och kolos och stenkol är — men en kolmila? Ja, det kan hända att jag

förutsätter alltför stor okunnighet hos läsarne, om jag tror, att en och annan af dem ej

skulle veta det. Men det skulle dock kunna vara möjligt, och jag ber då den der

en och annan att följa mig för en stund t. ex. till Småland och der till en trakt,

der det finnes jernbruk. Vi lemna vägen och begifva oss in i skogen på en liten

gångstig. Den slingrar sig fram mellan träden, som spänna sitt lätta och sköna

hvalf derofvan. Genom kronornas brutna tak faller dagsljuset ned och mellan

stammarne framskymtar den blåa himmelen. Marken är beklädd med grönskande

lingon- och blåbärsris, men vackra blommor finnes det ej så många, ty det är

höst. Vi hinna slutligen fram till en uthuggning och träffa der på hvad vi sökt.

Ty vi få genast syn på en underlig tillställning. Ett slags byggnad reser sig der,

liknande till exempel en afhuggen kegla. Den är bildad af trädstammar ställda

i ring och något lutande inåt. Och en svart rök stiger upp derur och en viss

behaglig lukt af kåda och enris och hvad det för öfrigt kan vara, träffar vår näsa.

Ty derinne brinner en sakta eld och vid den förvandlas stammarne så småningom

till kol. Så ser en kolmila ut, och rundt omkring den går en svart och nerrökt

smålandsbonde och vaktar på elden dag och natt och makar ihop träden, när det

är utbrändt innanför. Men han ligger väl någon gång och det gör han väl icke

i milan eller på bara marken? Åh nej, se der stå vid sidan fyra eller fem störar

nedslagna i jorden och förenade i en spets; mellan dem är det flätadt ris och

qvi-star, och ofvanpå ligger jord och torf och bark. Men på den sålunda bildade

väggen finnes ett hål, och derur ser man det ryka ibland, ty innanför är en spis

utaf några stenar och vid den spisen något slags bädd, på hvilken kolaren kan

hvila sig. För öfrigt finns också en dörr på den enkla kojan, som torde ha något

slägttycke med menniskornas första försök uti byggnadskonsten. Men egendomligt

och måleriskt, för att begagna ett besynnerligt ord, tager sig det hela ut, der det

ligger midt i skogen, ensamt och afskildt från menniskoboningar. Nog är der

tillfälle för en drömmande natur att sluta sig inom sig sjelf och lefva på sina inre

skatter, ifall han eger några sådana, och nog husera deromkring i ensamheten både

elfvor och tomtar och hålla vid friskt lif sägner och sånger om allt underbart i

naturen, och hur dess vilda makter ofta drifva sitt spel med menniskan sjelf;

åtminstone funnos de der, men kanske de redan flyktat för nutidens goda och

nyttiga, men prosaiska ande, som intet förbarmande har med dylika gagnlösa och

lättsinniga varelser.

Men derpå tänkte ingalunda den glada skara af barn, som skyndade

vägen framåt genom skogen till kolmilan för att helsa på den gamle kolaren Måns.

De hade fått lof att, följda af äldsta syster, göra utfärden en eftermiddag i

Oktober. Solen började sänka sig mot vestern och hennes sneda strålar glänste på de

i rika färger skiftande löfven. Det var skönt, såsom det endast kan vara en

höstdag under dess genomskinliga, klara och rena himmel, då man tycker sig lättare

andas än under sommaren och med blicken kunna tränga längre fram i den blåa

rymdens oändlighet. Men vinden höll just också på att beröfva träden deras

glänsande höstdrägt, ty det ena bladet föll efter det andra ned till marken och höljde

den med sin förgångna fägring för att snart i sin ordning begrafvas i skimrande

snöbäddar. Men barnen sprungo muntra framåt, och när de kommo till bron

öf-ver ån, som sorlande rann genom skogen, ville nödvändigt en manhaftig pojke

ibland dem klifva upp på ledstången och promenera der i stället för att som de

andra gå ordentligt på bron, och med möda kunde äldsta syster förmå honom att

komma ned och få honom att förstå, att han hade nog tyngd i sin kropp för att

lätteligen kunna falla ner i ån. Sedan stupade han omkull i en myrstack och

skrämde med sina rop nära nog ihjel ett par vackra ekorrar, och lyckades äfven

trampa ner sig i ett träsk, men slutligen kommo de fram till milan. Der gick

gamle Måns rundt omkring och makade in stockarne, men han som velat gå på

ledstången rusade genast fram och skrek: »nu ä’ vi här Måns, nu ä’ vi här! Nu

ska’ jag hjelpa Måns, för de andra vilja bara höra en saga, men det bryr jag mig

inte om, utan jag skall se om milan». Och nu fick han tag i en lång stång,

som ofelbart skulle tagit öfverbalansen och dragit omkull honom, om icke Måns

tagit den ifrån honom. »Jo, han skulle just hjelpa mig, han», sade Måns. »Nu

vill vi höra en saga», skreko de andra, »en saga, en saga!» »Ja få vi det», bad

också äldsta syster, »Måns kan så vackra.» »Ja, vill hon också», svarade Måns, »skall

jag fälle försöka tota till en», och sedan han skött om milan gingo alla in i

kojan. Der tände han sin pipa och satte sig, och barnen satte sig rundt omkring

pa marken, och deras ögon voro stora af väntan att fä höra någonting roligt. Men

han som velat gå på ledstången ville icke sätta sig; först höll han på att stötaomkull väggarna, och sedan drog han ned kol ifrån spisen och var nära att tända

eld på alltihop, slog ut Måns näfverdosa med snus och gjorde allt annat ogagn.

Men Måns berättade:

»Det var en gång en mö, både fin och vän. Men hon såg och förstod

mera än många andra, ty när hon var liten, hade hon blifvit bortröfvad af elfvorna

och varit hos dem ett helt år. Der hade hon legat på elfgräs, druckit ur

dagg-skålarne och sett elfvorna rida på guldbaggar och åka efter tomdyflar, och hon

lekte och dansade med dem uti gröngräset och badade i solskenet. Men en natt

-— nu kom också han, som velat gå på ledstången, och satte sig — höllo de just

på att dansa, och gräshopporna voro speleman, medan blommorna doftade mycket

skönare än om dagen, och de daggstänkta spiudelväfvarne glimrade i månskenet;

och de trådde dansen så ifrigt, att ingen märkte, hur några menniskobarn kommit

helt nära. Då fingo elfvorna brådt och som de ej hunno hem, kröpo de in uti

blomsterkalkarna, och der sutto de snart allesamman och tittade skrämda ut. Men

det kunde ej hon göra, ty hon kunde icke bli så liten, och så träffade

menniskor-na på henne i gräset och buro henne hem och gåfvo henne namn, men i dagligt

tal hette hon elfvebarn, ty dagen efter sågo de ringar i gräset, der de funnit

henne, efter elfvornas dans. Men hos dem hade hon lärt sig att förstå, hvad träden

och blommorna sade, ty der bor det också små elfvor, fast de ofta äro ute och

dansa om nätterna, och då sluta också blommorna till sig och luta sina blad och

stjelkar mot jorden. Necken kunde hon också se och hafsfrun och deras barn och

förstå hvad de hade att mäla, när de lekte i de gröna vågorna. Men när

elfve-barnet växte upp, blef hon mycket fager och smal om lifvet och snabb på foten

som ingen annan. Som hon kunde ingen dansa, ty det gjorde hon lättare än

vinden, och röda rosor runno upp i hennes spår. Men när hon gick ute, trådde hon

marken så lätt, att icke ett grässtrå eller en blomma krossades. Och blommorna

älskade hon öfver mättan; i sin blomstergård hade hon de fagraste af alla, både

de rödaste rosor och de hvitaste liljor, och bland dem brukade hon vandra långa

stunder om dagen och höra, hur de talade sinsemellan. Men om hon såg någon

trampa sönder en blomma eller rycka upp den ur jorden, sörjde hon i sitt sinne,

ty hon visste att, om den lilla elfvan, som bodde der, ej inom qvällen fick en

annan blomma, som hon kunde flytta in i, måste hon dö. Och i skogen gick hon

ofta och lyssnade till foglarues sånger och trädens samspråk med vinden och till

vågornas sorlande i bäcken och sjön och hörde de elaka hafsfruarnas och neckens

falska qväden. Så blef hon aderton somrar och fagrare mö kunde ingen se. Glad

var hon också att lefva, ty det var solsken och vår i hennes barm, och de flydde

ej utan bodde der ständigt. Många voro de friare, som drogo till henne från

ö-stan och vestan, stolta och myndiga voro de. Men elfvebarnet ville ingen välja

och gäckades blott med deras älskog, ty ingen fann behag för hennes ögon och

hon ville ej öfverge sina fagra rosor och liljor. Men fri arne läto sig ej förskräcka,

utan blefvo bara enträgnare och giljade allt fort.

Så kom der ock en dag en ungersven på en svart häst, rak som en gran

och stark som en ek och själen log ur hans blåa ögon. Men hos elfvebarnetvände sig hjertat och det blef varmt, såsom det aldrig varit förr, vid hans åsyn,

och slog så underligt och oroligt, så snart svennen kom henne nära. Men då

hände det sig, att han började synas mera sällan, och sades det, att han plägade

på sin svarta häst rida kring stränderna vid sjön från sol gick upp och långa

stunder sedan på dagen. Ty hafsfrun hade en gång lått se den vackra

ungersvennen och sökte genast få honom i sina garn, ty hon hatade de ljusa elfvorna och

menniskorna, som de beskydda och hjelpa. Men ungersvennen lät sig dåras af

hennes falska sång och drogs allt oftare till stranden för att lyssna derpå. Och

så blef han borta en dag och kom ej mera tillbaka, ty nu hade hafsfrun lockat

honom ned i sina kalla armar och till sin sal som var prydd med granna perlor.

Men det visste ej elfvebarnet, och hon undrade och i sitt sinne sörjde öfver att

han ej kom igen. Då gick hon en qväll vid stranden och hennes tankar voro åter

hos ungersvennen, som var borta. Men månen sken och vinden susade sakta. Och

på en gång förnam hon en underlig brusning från sjön; klagande röster stego upp

derur, och hon såg alla dem, som hafsfrun fångat, stirra på henne ur vattnet med

sina stela ögon. Men till sist såg hon ock ungersvennen, som försvunnit, rida upp

på sin svarta häst ur sjön och han var hlek som en död. Och snabb som vinden "

for han fram genom skogen (rundt omkring sjön) och det suckade djupt i hans

spår. Men när han vände åter, stannade han en stund, liksom han bidat på

någon, men sedan störtade han åter ned i vattnet. Och elfvebarnet stod förfärad.

Då såg hon, hur hafsfrun steg upp och fastade på henne sina gröna ögon, och

hörde hur hon sjöng en sång full af ondskefull glädje och hån, öfver att hon

fångat svennen. Men elfvebarnet flydde hem och kunde ej glömma synen hon fått

se. Ännu mer än i fordna dagar tänkte hon på honom, som hafsfrun lockat från

henne ned i sin kalla omfamning. Alltid runno henne i sinnet de tunga suckar

hon hört och hafsfruns gäckande sång. O, ju mer hon tänkte greps hennes unga

bjerta af sorg. Och till honom vände hon nu helt sin älskog, som ingen af de

andra friarne lyckats vinna, och om nätterna visade sig i hennes drömmar

ungersvennen på hans svarta häst och störde hennes ro och framlockade hennes tårar.

Så tänkte hon på, hur hon skulle kunna lösa honom från hafsfrun, och för att finna

råd vände hon sig till sina fordna leksystrar, de vänliga elfvorna; hon trädde en

qväll inom deras ljusa ring och bad dem om hjelp. Men elfvorna vände sig

sorgsna bort och tego, och deras drottning svarade: Yi kunna ej hjelpa dig, väna mö,

ty hafsfrun har honom i sitt våld och öfver henne förmå vi intet. Då frågade

elfvebarnet bedröfvad, om ingen i hela verlden kunde frälsa honom; hon ville så

gerna gifva derför det käraste hon egde. Och elfdrottningen svarade: Jo, han

kan frälsas, men det är tungt och kostar så mycket, ty den som vill göra det

måste af frivillig lust och kärlek ge derför sitt lif. Hvar gång fullmånen åter

glänser på himmelen, får han stiga upp ur sjön, och om någon mö då vill kasta

sig i hans armar, eller när han åter rider ned, så löses han ur hafsfruns makt,

men mön kostar det lifvet. Då gret elfvebarnet öfver ungersvennens hårda öde,

och förgäfves sökte elfvorna trösta henne. De dansade omkring henne sin lättaste

dans och smekte hennes hand och aftorkade med sina tunna slöjor hennes tårarKolaren gamle Måns’ saga.

ocli bragte henne de fagraste och doftrikaste blommor de visste. Men det stillade

ej hennes sorg och elfvebarnet vände åter hem, der friarne undrade i sitt sinne,

hvi den glada mön blifvit så sorgefull i hågen; den ena menade ett, den andra

ett annat och ingen menade det rätta. Men elfvebarnet hade beslutat att frälsa

ungersvennen med sitt lif, och när fullmånen åter lyste på himmelen, begaf hon

sig ner till stranden och väntade der. Stormvinden tjöt högt uti träden och

bådade olycka, tungt suckade vågen vid stranden om sorg, och ugglorna skreko om

ofrid i skogen. Men modigt stod elfvebarnet qvar och väntade. Och månen dolde

sig i svarta moln. Då hviskade alla luftens andar och trädens och blommornas

till henne, att hon skulle vända om, och de vänliga elfvorna vågade att komma

dit ner och slöto kring henne sin ljusa ring och ville draga henne tillbaka, men

hon stod modigt qvar och väntade. Tyngre och tyngre suckade vågen, och

slutligen höjde sig åter ungersvennen ur vattnet och den svarta hästen bar honom

åter kring sjön. Och elfvebarnet hade genast velat kasta sig i hans armar, men

hafsfruu hade nog utsändt några af sina stygga tjenare, som höllo fast hennes fot,

ty hon kunde ej röra den. Snabb som vinden for ungersvennen kring sjön och

snart kom han åter tillbaka der hon stod, men hon kunde ej röra sig; och åter

sprängde han med hästen i djupet, och hafsfruns ondskefulla sång började

återigen höras. Då slet hon sig lös med all sin makt, och innan han sjönk, kastade

hon sig i sin älsklings armar och vågorna omslöto elfvebarnets väna kropp. Men

då tystnade hafsfrun med sin sång, stormvinden teg, och månen framglänste klar

och rund ur de bortflygande molnen, genom luften hördes på en sakta nattvind

sköna ljud, ljufva och liksom af vackra kyrkoklockor långt i fjerran, och rundt

omkring biel det stilla frid.

Men då dagen kom, drogo friarne ut för att söka rätt på elfvebarnet, och

de kommo också ned till stranden, men funno der ingenting; blott två hvita

duf-vor sågo de sväfva öfver vattnet och sedan på lätta vingar flyga upp mot

himmelen. Men det visste de ej hvad det betydde, och så drogo de sin väg och friade

till en annan mö, men hon var ej så fager och fin, som elfvebarnet varit.»

Elden hade nästan slocknat, när Måns slutade sin saga. En vindstöt

skakade kojan, och barnen, som suttit hopknipna, foro upp, liksom de väntat att få se

någon ryttare på en svart häst med ögon af eld och med flygande man komma in

genom dörren. Men då ingen kom lugnade de sig åter, och han, som velat gå

på ledstången, satte näsan i vädret och frågade: »Ja men, Måns, hur fick du veta

den der sagan, då ingen af friarne förstod hur det gick till och kunde tala om det

för dig?» »Jo, det berättade elfvorna en qväll för mig här i ensamheten»,

svarade gubben allvarsamt. »Elfvorna! nej, ha de verkligen talt om det för Måns»,

ropade pojken helt häpen; »kunna inte elfvorna också komma och tala om något

vackert för mig med?» »Jo, om han blir en snäll gosse», sade Måns, »och inte

ställer till så mycket ofred, när han kommer hit.» •— »Jaså, Måns har varit, en snäll

gosse, efter» — »Tyst nu», sade äldsta syster, »nu skola vi gå», och så tackade

hon Måns och de gingo ut ur kojan. Derute sken nu månen klart, och

gångstigen låg en sträcka liksom i ett haf af magiskt ljus, och de nerfallna löfven glitt-rade. Men träden kastade långa fantastiska skuggor ocli liknade stora jättar, som

sträckte långa och knotiga armar i vädret, och när någon vindfläkt kom susande,

såg det ut som de nickat och skakat på sina lurfviga hufvuden åt barnen. Men de

skyndade framåt och tordes knappt tala. Men när de komrno till bron, ville alla

hålla äldsta syster i hand, men det kunde bara två få, och derföre höllo de andra

hvarandra i handen och sprungo, ty de voro rädda för att få höra hafsfrun sjunga

och att hon skulle draga dem ner till sig. Men de blefvo åter lätta om bjertat,

när de kommo ur skogen och sågo ljusen lysa så gladt i fönstren der hemma och

hörde hunden skälla på gården. Och så kommo de hem; och det var historien om

kolmilan.

*

November.

Välkommen, välkommen November! —

Dokomsluten, regnbegjuten ter du dig för

vår blick. Liksom en barmhertighetssyster

går fram genom skymning och mörker och

gör godt i det fördolda, stillar oro, skaffar

hvila, löser tryckande band och iskänker

stärkande dryck åt den uttröttade, så

kommer du och hugsvalar vår invärtes

menniska. Allvarlig och sorgsen är din

uppsyn, dyster och ful din förklädnad, men

en god och rik välgörarinna är du.

Innerligt efterlängtad, mottages du icke med

jubel, men med stilla och djup tacksamhet.

Till stadsbor säges ej detta: de förstå det

ej, ty i staden är alltid »travelt», — det

är ju då bättre att i vackert

väder gå på torra gator, än i slask

på slaskiga, det är hela skillnaden

der; bullret, affärsverksamheten

och sällskapandet äro desamma antingen solskenet blänker mot fönsterrutan

eller regnet piskar den. Men landtboarne kännas vid min beskrifning, i

synnerhet husmödrarna.

Oktober är slut med alla dess bestyr, dess omsorger om mångahanda,

dess sträfvan för kroppens uppbyggelse. Alla korfvar äro nu stoppade, alla

brödspett i kökstaket digna af kakor, källare och vistbus äro fyllda. Afven

till den torftiges koja bar något af höstens välsignelse influtit, der är en

paus i bekymren, sommarens sträfvanden äro öfverståndna och vinterns

be-kjunmer ännu aflägsna. Huru ljuft för alla då de jordiska omsorgerna icke

kräfva så mycken tid och uppmärksamhet! Det känns som om ett fängsel

lossnade af själens vingar. Hon får i frid och frihet lyfta sig dit bon trår

och hvila ut der bäst är att vara; bon får, när bon det vill och behöfver,

utvälja den bästa delen, och ingenting förmenar henne det. Oktober och

November kunna benämnas efter systrarne i Betbanien, den förra är

Marthas månad, den senare Marias. Den förra är den yttre, den senare den

inre samlingens tid. Detta kan tagas mer eller mindre djupt, mer eller

mindre rent och skönt, men maningen gifves, tillfället gifver sig, ovärderligt

dyrbart, vederqvickande, välsignelsebjudande åt familjen i dess helhet och

åt hvarje enskild dess medlem. Afven naturens yttre skepelse stämmer

sinnet till kontemplation och manar till stilla husliga sysselsättningar.

Ingenting lockar utåt. En ovanlig tystnad råder hela dagen bär utanför, ej ens

ett löf prasslar, de äro alla ej blott fallna, men äfven samlade och bortförda.

Nakna, mörka, våta, sträcka sig trädqvistarne mot den mulna, tunga

rymden, hvilken mera liknar ett gammalt bomullstäcke än ett bimlahvalf. Allt

i trädgården är utplundradt, stubbåkern är omplöjd och svart, den afbetade,

frostbitna ängen ser ut som fattigmans utnötta klädnad. Död och förödelse

tycks hafva öfvergått hela naturen och öfverallt efterlemnat blott denna

inskrift: »det är förbi — förbi — förbi». -— Den tröstlösaste ödeläggelse vore

fullständigt representerad om ej en flik af höstsädesåkern derborta framtedde

en liten protest i hoppets färg. — Färglös och tung, som smält bly i sin

degel, ligger insjön mellan klippiga barrträdbevuxna stränder. Hvar äro nu

dess lifliga skiftningar, hvarmed den gladde oss, då den låg som ett barn i

sin sommarvagga och log sympatetiskt mot det nedblickande himmelska

ljuset? — De äro förbi. Allt är förbi! Dödsslumren råder. Blott som en

fantastisk dröm uppstår ibland mot aftonen af dessa dimmiga dagar en vind,

och då får man se huru han levererar batalj med alla Ossians töckenhjeltar

öfver skogstopparne, huru de retirera öfver sjön och åter rangera sig i

slagordning öfver motsatta strandens kullar, och sist, huru under den täta dunkla

töckenhären framspringer, liksom ett blodigt slagfält, en mörkröd strimma,

hvilken från vester drager sig alltmera mot söder, förkunnande för den ödsliga

jorden att den fördolda solen nedergått. Sådan är taflan för våra fönster.

Af menniskors verksamhet utomhus synes ingenting, blott tröskande

slagors ihärdiga, taktmässiga ljud förnimmes från logen, doft genombrytandemen icke afbrytancle den vida tystnaden och förökande den mulna, korta

dagens enformiga karakter. Och inomhus, der har sjelfva fliten ett tycke

af ro. Spinnrockarne surra så jemnt och vinterkläderna sys. Barnens

lektionstimmar löpa så ostörda efter uppgjordt schema, och livad man lärer

det läres så väl. Böckerna blifva så roliga för både stora och små, de

komma fram och blifva hufvudpersoner, blifva ljusbärare och ljuständare i

andelig mening och skingra sä de inre töcknen, just mest och bäst då de

yttre tätna. November är en kontrasternas tid mellan naturen och

fämilje-lifvet. När det är som värst derute, är det som bäst härinne, som vildast

ute, som lugnast inne. Den, som har ett trefligt hem, håller det nu som

kärast, omisskänneligt finnande sig vara i en ljuf oas midt i en ogästvänlig

ödemark. Ar det icke roligt att just på trots mot det omgifvande mörkret,

blåsten och ruskigheten skapa en liten ljus, lugn och glad fristad mellan

fyra väggar? Aro de icke trefliga öfver all beskrifning dessa stilla

Ijus-qvällar inomhus? Besökande komma ej på de dåliga vägarne, man är

ensam med de sina; förtroendet växer, föreningsbanden bli mjukare och

varmare; årets blomsterlösaste månad är familjens skönaste blomstringstid. Allt

tidigare inbäres aftonlampan, kring hvilken man så gerna samlas, och med

den kommer in en hel skörd af litteraturens skatter; man plockar rosor och

binder buketter i poesiens Armidasgård; man bär fram nytt och gammalt ur

betraktelsens djupa fatabur, och från verldshistoriens vida fält framkallas

hela folk och tider till revue, och under allt detta går handarbetet så lätt

och fört. Småbarnen steka äpplen vid glöden af den nedbrunna

skymnings-brasan, sedan uppmarschera tennsoldaterna pä divansbordet,

målningsböc-kerna och blyertspennorna komma fram, och sist kommer »Jon Blund så

sakta på tå och blåser de små i nacken så att hufvudena bli tunga», och

gamla barnjungfrun tittar i dörren och säger hvad klockan är slagen.

Roligt är det också att tänka på, huru alla dessa enstaka

mennisko-boningar, hvilka i vårt glest bebodda land ligga spridda mellan skogar och

sjöar som björniden, likväl midt i det tjocka mörkret och ensligheten kunna

vara — observatorier, Nb. i andlig mening, der innevånarne medelst böcker

och tidningar, liksom genom tuber, titta ut på det rörliga verldsdramat och

följa det med lifligt intresse, fastän de sitta i god ro i sina lugna bon.

Men icke sitter man inne hela November. Månaden har ock ett

annat skifte: vinterns introduktion, då det hvita börjar kampen mot det grå.

— Frostbunden och hård ligger all mark, trädskeletten se ut som om de

vore ritade med svartkrita på gråpapper. Men — hast du mir gesehn!! Så

grannt i trädgårdshäcken! Der hoppa domherrarne och lysa med sina röda

fjädrar. De hafva infunnit sig vid menniskoboningarne för att båda snö.

Barnen jubla: »Nu få vi snart kälkföre!» — Och snön kommer. Breda, sköna

flingor, granna snöstjernor lysa så vackert mot de rödmålade byggningarne,

betäcka så mjukt de kala trädgrenarna och breda ett tunnt hvitt lakan öfver

marken. Bums äro pojkarne ute ocli kasta snöboll. Nu är höstens stock-mörker brutet; äfven i djupaste nedan och under molnbetäckt natthimmel

är mörkret icke fullständigt. »Det är snöljust», säger den fattige vandraren

helt förnöjd, »nu är det icke svårt att hitta till bus». — »I morgon få vi

åka kälkbacke och göra snögubbar», säga barnen. Men — i morgon! Hvar

är snön? Dess ljus är släckt, dess glada löften svikna. Det grå har

besegrat det hvita. Ett surmulet luftdrag har stulit det bort under natten,

och små ilande rännilar sqvallra om den historien pä morgonen. Men Bore

blir vred, han kommer att hämnas med dånande fart och kring honom, ystert

och vildt, flyger »det hvita». — »Trindsnö» kallas det nu, faller ej mjukt,

täcker ej jemnt, har ej bestånd. Men smälter den ned eller yr den bort,

så har dess kalla ande dock i förbifarten underkufvat vattnet. Om barnen

ännu icke få slå kana på sjöns tunna is, så hafva de dock roligt på

»in-sjöarne». Jag tycker mig ännu se dem, dessa blanka, mångvikade, stora,

bottenfrusna vattenpussar i skogsmarkens alla fördjupningar, genomskinliga,

visande hvarje sten och mossa, gräs och ris på bottnen och afspeglande de

öfver ytan uppstickande tofviga holmarne och de omgifvande frostbeströdda

tufvorna. Der slogo barnen sina kanor öfver »Stilla Oceanen» från den ena

archipelagen till den andra, foro öfver »korallrefven» (de röda lingonbären

under isen), och upptäckte nya öar och delade verlden sig emellan, och

rundt omkring stodo granträden och sågo på leken som allvarsamma

väktare; i synnerhet minns jag en stor, gammal, yfvig, långdcäggig gran, hvilken

hade en särdeles beskyddande uppsyn och såg ut som allas farfar.

Vid denna tid får man ofta ganska sköna stjernqvällar.

Stjernhim-meln lockar blicken och tanken uppåt med en mera odelad och sublim makt

än under någon annan årstid, emedan jorden nu icke äger en enda skymt

af någon årstids behag. Man går gerna upp på närmaste berg för att

beskåda himlen, och emedan kölden ännu icke är mycket sträng få barnen gå

med. De få roa sig att uppsöka polstjernan, lära känna de större

konstellationerna och taga reda på de planeter som äro uppe på synfältet. Med

villiga öron och vaket intresse lyssna de då till beskrifningen om vårt

solsystem, samt dess förhållande till vintergatan, man talar om

dubbelstjernorna, ja, man vågar till och med en gissning om nebulosorna. Tanken

svindlar vid aningen om skapelsens oändliga mångfald och storhet; men

ehuru vid den betraktelsen vår lilla frusna torftiga jord tycks försvinna som

ett stoftgrand under våra fotter, så gripes man dock af osägelig fröjd att

likväl få vara med i den chor af tal-lösa varelser, som från de otaliga

verl-darne tillbedjande lofsjunga Skaparen. — Och när man så går ned från

berget till den anspråkslösa boningen vid dess fot och samlas derinne till

aftonbönen och det heliga Ordets betraktande, då känner man att Guds

kärlek och nedlåtande frälsande ömhet är likaså stor som Hans vishet

och makt.

*

Lilla Norrlandsflickan.

Längs utmed den snöbetäckta landsvägen flög vinden kall och häftig;

snöflingorna dansade hit och dit, skarpa och hvassa i luften, och himlen — så mulen

och grå — tycktes ej vilja bestå jorden en solglimt den dagen. Det var tomt

på vägen, öde och tomt; icke en gång gråsparfven syntes till — och de höga

tallarna, de susade och knakade af vinden, det lät nästan hemskt.

Slutligen hördes knarrande ljud såsom af menniskosteg; ja, der kommo

menniskor! Det var en fattig qvinna med två små barn, som vandrade sakta

framåt mot nordanvinden; de gingo mycket sakta.

— Gå litet fortare med er, barn små, bad qvinnan; det börjar snart

skymma, tror jag -— och vi veta ej hvar vi kunna få nattlierberge här på

främmande mark.

— Hm •—• hnr — lim! snyftade ett af barnen, en liten flicka om fem år,

som i sin ena lilla hand höll en frusen rönnbärsklase och med den andra hade

fattat modern i klädningskjorteln, på hvilket sätt hon mer släpades framåt vägen,

än gick sjelf. Jag är så trött, mor, då! Hm — hm!

Utan att yttra ett ord tog qvinnan sitt barn på armen, livarefter hon

ökade sin gång.

— Gå fortare, Zachris lille, bad hon åter efter en stund, jag menar vi

aldrig komma ut ur skogen.

Gossen, vid pass åtta år gammal — sträfvade med sina små fotter att

göra modern till viljes.

—• Jag kan knappt se upp för isbitarna flyga i ögonen på mig, började nu

gossen med halfgråtande röst.

■ — Ja, de stick’s så — instämde den lilla på modems arm.

— Jag är så trött, jag med, mor, och så svulten, har ni ingen brödbit

mer? fortfor Zachris med samma gråtröst.

— Hu, jag fryser så, klagade flickan och kurade ihop sig, i det hon

in-stack de små rödfrusna händerna tillika med rönnbärsklasen under moderns slitna

bomulls-sehal.

— Ah, inte ska’ ni vara så otåliga, barn, uppmuntrade den stackars

qvinnan med modig stämma, inte går det an! Nog har ni varit ute i värre väder

hemma i Norrland ■— och svultnare har ni också varit, det vet jag.

Den modiga stämman var endast låtsad. Orden voro knappt uttalade

förrän en tår glänste i qvinnans öga. Hon bortströk den hastigt med den magra

handen; det var som om hon velat dölja den för sina barn. Men det kom ännu

en tår — och så en till — och snart en för hvarje steg; alla dessa tårar kunde

slutligen omöjligt döljas •— icke heller upphöra; den arma modern gret högt

och bittert.

— Ah nej, inte ska’ ni gråta, mor, bad nu gossen i sin tur uppmuntrande,

nog blir det väl alltid, inte är det lönt att ni gråter — far gråter inte, han!

9

— Det vet du icke hvilket han gör, der han går med Olle och fattigdom

på sitt håll, invände modern i det hon svepte sin slitna schal kring flickans

fotter; det är nog icke bättre för honom än för oss, tänker jag.

Men misströstan måste förr eller sednare stäckas, den hjelper icke i

nödens stund, den hjelper aldrig. Endast hopp, tro och förtröstan till Gud, kunna

hjelpa — och likasom om denna sanning nu ilat igenom den betrycktas hjerta,

sade hon hastigt, i det hon tog gossen vid handen: Ja, nog blir det väl alltid!

En blick uppåt den mulna himmelen tillkännagaf på hvilken hon tänkte, och till

hvilken hon kanske bad.

Och det blef väl!

— Se mor, det ljusnar der borta i skyn, sade Zachris, sedan de

tillrygga-lagt ett stycke väg. Han sträfvade och gick, han kämpade med trötthet och

hunger, men han klagade icke mer med gråtande röst, det gick ej an — för mors

skull, det hade han sett.

— Ja, jag ser att det lättnar på, min gosse, svarade modren •— om vi

bara vore ute ur denna långa skogen.

Länge dröjde dock ej förrän skogen var slut och en herregård plötsligt

visade sig för de vandrandes ögon. Det var en stor, grann herregård.

Öfver qvinnans ansigte flög ett leende vid denna syn — och hon blickade

än en gång upp mot Mmlahvalfvet; kanske hon nu tackade. Under tiden hade

det klarnat mer och mer upp; till och med solen skickade fram en stråle — det

var nästan vackert väder.

På den granna herregårdens stora gård sprungo fyra små flickor, glada

och rödblommiga, omkring i full lek, medan tvenne små gossar voro sysselsatta

med att köra en ståtlig bock för en liten släda. Det var icke första gången den

bocken kördes, det kunde man se, ty lian gick så lydigt åt det håll, han styrdes,

oaktadt de otaliga svängningar och krumbugter han derigenom måste göia; och

de små körsvennerna voro så skickliga i att sköta tömmarna och så snälla i att

sköta piskan, ty med denna klatschades blott i luften; bocken hörde, men kände

aldrig smällen.

— Nej se, mor! utbrast Zachris af förtjusning och pekade på

bockekipaget, då han med modern tågade framåt vid ena sidan af gården. Så roligt de

pojkarna ha!

— Det är små herrskapsbarn, ser du väl. förklarade modern i låg ton.

— Hvad är det för slags barn, frågade lilla Kerstin på moderns arm, ty

äfven bon var nu blott öga och öra för hvad som förekom.

— Det är sådana barn, som slippa frysa och svälta, svarade qvinnan, [-sådana-] {+så-

dana+} som ha allt hvad de behöfva, ja, mer till ändå och som icke bry sig om

fattiga ungar. Det låg en viss bitterhet i dessa ord. Arma qvinna, hon

luttrades svårt i bedröfvelsens och pröfningens ugn, och må vi ihågkomma, att endast

den är en fullkommen man, som icke felar på ett ord, — således ingen!De lekande barnen hade bemärkt de kommande och samlat sig i en klunga

för att betrakta dem såsom barn vanligtvis göra. Till och med bocken och hans

båda styresmän voro med.

Den fattiga qvinnan gick fram till dem, berättade hvarifrån hon var och

bad om nattherberge för sig och sina barn.

•— Vi ska’ fråga mamma, ja, vi ska’ be mamma, ja, det får ni säkert,

vänta litet! Så hördes de små rösterna svara om hvarandra, och så ilade hela

lilla barnaskaran in för att fråga mamma.

— Men herrskapsbarn bry sig ju ändå om oss fattiga, mor, sade Kerstin,

som nu blifvit nedsläppt från den moderliga armen, och blickade frågande upp

på modern.

•— Ja, jag har sagt det som icke var rätt, erkände denna — och hon

erkände det gerna.

Emellertid framställdes bönen om nattlogis för de vandrande af husets små

barn. Mamma lilla, de se så fattiga ut, de se så snälla ut, lilla flickan är så

stor som jag, få de bli qvar i natt, mamma? Så hördes åter de små rösterna

om livarandra.

Frun i huset, ett vackert fruntimmer i sina bästa år och med ett

kärleksfullt hjerta, åhörde denna petition med nöje och ihågkom de minnesvärda orden:

»Förgäter icke att herbergera, ty dermed hafva somliga fått englar, ovetande,

till herberges».

— Ja, gerna, mina barn! svarade hon. I Norrland är stor nöd; säkert

har den drifvit dessa fattiga ut för att söka sitt lifsuppehälle annorstädes.

Barnaskaran rusade så ut igen med det lyckliga svaret till de främmande.

Att se alla dessa barn nu stående inför livarandra, var en tafla i den mest

kontrasterande färgton. De ena betraktade de andra och tänkte på nöden, som

drifvit dem ut att tigga, men visste ytterst dock icke hvad nöd ville säga, ty

erfarenheten hade icke lärt dem derom; dessa andra åter betraktade de förra och

tänkte på lyckan, som förskonade dem ifrån köld och hunger, och gaf dem allt

livad de behöfde, och detta var för dessa fattiga små ett oklart begrepp, eller

åtminstone ett oerfaret förhållande. De ena hade frodiga, rödblommiga ansigten,

de andra aftärda och frostbitna. Men den ena barnablicken söker den andra,

lif-var och lockar; det är som en dragningskraft dem emellan — och det var så

äfven här. Snart hade de små tiggarbarnen vunnit de andra barnens hjertan.

Man täflade om att visa dem till köket, att bedja hushållerskan gifva dem mycken

mat och god mat — och så kunde man ej nog betrakta dem under det de åto af

den myckna maten.

Då morgondagen kom inbjödos de fattiga att stanna öfver densamma på

herregården. Den godlijertade frun i huset, som sjelf funnit att hon herbergerat

snälla barn och en stackars mor, som ingalunda hade till yrke att stryka landet

omkring, efterkom med nöje sina små flickors anhållan liärom. Och på gården

lekte man ånyo — och bocken kördes. Den fattiga gossen fick köra, såsom de

andra gossarna och den fattiga flickan fick åka såsom de andra flickorna; roligarehade de aldrig i sitt lif haft. Kerstin satt i den lilla slädan så glad och förnöjd

med rönnbärsklasen i handen, ty den tycktes hon ej kunna skilja sig vid. En

prinsessa kunde ej känna sig lyckligare.

— Tycker du så mycket om de der bären, Kerstin, frågade henne en af

lekkamraterna, det är ju gamla, vissnade, otäcka rönnhär, inte är det något vackert!

— Men jag tycker om dem ändå, jag, svarade Kerstin, och svängde

klasen i luften med strålande blick derpå, som om hon haft alla Perus skatter i sin

hand. Jag leker att det är röda perlor, de se ut så, säger mamma.

Ett fruntimmer i familjen, hvars hjerta Kerstin också vunnit, hade

några små röda korallperlor, hvilka hon uppträdde på en snodd och knöt Kerstin

om halsen.

— Se här får du röda perlor, som äro verkliga och aldrig vissna, min lilla

Kerstin, sade hon, dem kan du hafva så länge du vill.

— Åh, så grant, utropade flickan och släppte rönnbärsqvisten; — den hade

nu mistat sin magnetiska kraft och de riktiga perlorna hade segrat.

— Det der passar illa till dina trasiga kläder, Kerstin, förklarade modern,

de perlorna äro för granna för dig.

Hastigt höljde Kerstin sin lilla slitna halsduk öfver halsbandet, liksom

ville hon säga: det behöfver ingen se mina perlor; jag har dem och det är nog.

Och ingen fick heller mer se de röda perlorna; de gömdes alltjemt under den

slitna halsduken.

Kerstin skulle äfven bese barnkammaren och alla dockorna och leksakerna;

detta var en förbluffande syn; ögonen kunde knappt hinna med till allt, och

tankar och begrepp blefvo långt efter. -En af de fyra små systrarna gaf också

Kerstin en pepparkaka, ty traktat måste det naturligtvis äfven bjudas, man lifvas

betydligt deraf.

— Hvad är det? frågade Kerstin, och tog pepparkakan med varsam hand,

duger det att äta?

Alla små systrarna skrattade högljudt. Visst duger det att äta, det är ju

pepparkaka, ser du väl! Smaka, får du känna — är det inte godt?

— Jo, så godt det var! Får ni sådant bröd, ni?

— Inte är det bröd, Kerstin, — så dum du är! — Det är ju småbröd,

sådant som vi få till kaffe och thé!

— Säll vard’t er, som får sådant! — och Kerstin åt och njöt af

pepparkakan.

— Åh, vi få mycket mer än det, må du tro; vi få russin och mandel, och

fikon också ibland, det är bättre, det.

— Det vet jag inte hvad det är! Hvad ni får mycket! Ni måtte tacka

Gud bra mycket! — fortfor Kerstin.

— Hur då, du?

— Jo, när ni får så mycket godt!

— Ja, vi läsa våra böner både morgon ocli qväll, förstås!

— Än när ni intet får något, tackar ni Gud då också? Men det är sannt,

ni får aldrig intet, ni får alltid mycket?

— Återigen skrattade de små systrarna; skulle vi tacka, när vi inte får

något också, frågade en af dem, nu är du dum igen, Kerstin!

— Ja, det ska’ ni visst, det! Min mamma har sagt, att vi ska’ tacka

Gud både när vi få, och när vi inte få det goda, för Gud ger hvad som är oss

bäst, har min mamma sagt!

Kerstins visa ord fingo nu gälla; man sade ingenting deremot — och

skrattade icke heller. Och så lekte man med dockor och leksaker, och det var så

grufligt roligt att hafva Kerstin med.

Om qvällen, då små barnen gjorde sin aftonbön och deras mamma var

inne hos dem i barnkammaren, berättades hvad lilla Kerstin sagt, att man skall

tacka Gud både när man får det goda och när man icke får det. Är det sannt

det, mamma, frågade ett af barnen.

Moderns ögon fuktades, i det hon svarade: Ja, det är fullkomlig sanning,

mina barn, och vi vilja ofta påminna hvarandra om den sanningen; det är ett

skönt minne vi i den hafva fått af vår lilla Norrlandsflicka, och i henne hafva vi

verkligen haft en engel till herberges. Gud bevare det lilla barnet!

Återigen vandrade den fattiga qvinnan med sina två små barn på den

snö-betäckta landsvägen, men nu med ett lätt, nästan gladt hjerta. Kerstin hoppade till

af fröjd vid hvartannat steg — och Zachris trallade och sjöng. Ålla hade blifvit

varmt klädda, matvaror hade blifvit dem medskickade och till och med en summa

penningar förvarades af modern till framtida behof. De voro nu så lyckliga.

Så var berättelsen om den lilla Norrlandsflickan. Ämnet, som skildrats,

är taget ur verkligheten. Måtte alla små herrskapsbarn bemöta sina fattiga likar

på samma sätt, som de, hvilka med dessa rader blifvit skildrade; de skola då

kanske också få en gyllene sanning till minne derigenom — och säkert: sin Guds

välbehag och synnerliga kärlek!

*

December.

Ack, ack, så roligt! Nu

kommer December i glänsande

adventsskrud! Beskrifningen af den förra månaden

fick passera som en interfoliering af

mammas tankar, men nu äro vi, barn, åter

ordförande. Kunde vi nu bara få ord för allt

hvad vi ville berätta! det vill säga:

tillräckligt få ord, så att man ej drunknar i

svallet. Ett ord vore visst tillräckligt; att bara

nämna: »julmånad» är att nämna

dess hela innehåll, syfte och

karakter. Men det vore ett alltför

sammanträngt uttryckssätt för oss, vi,

som så gerna vilja språka. Alldeles

på enahanda sätt går det väl

också icke till på olika ställen och i

olika familjer; derföre, kära små

vänner! kunna ju vi nu få berätta

för er huru vi hafva det och

hoppas att I en annan gång låten oss veta huru det ser ut hos er. Alla halVa

vi säkerligen den åsigten gemensam, att alltifrån December månads första

timme har hvarje dess dag och stund blott ett egendomligt intresse, det

nemligen att föra oss närmare till jul, hvilket vi riktigt otvetydigt Icänna,

på samma sätt som då man om sommarn sitter i en båt på rinnande vatten

och märker huru den liksom sjelfmant glider mot ett önskadt mål, en grön

udde omgifven af hvita neckrosor eller något annat vackert och ljufiigt.

Alltså: låt oss då bara tala om julen! Vi kunna ändå börja med den första

December, ty är det redan då så mycken snö i skogarne att timmer och

ved hemforslas, så göra vi genast upptäcktsresor på de nya vintervägarne

för att speja efter riktigt vackra julgranar. Alla arbeten och alla

uträkningar hafva afseende på julen. Huru ofta i denna månad tömmes på bordet

små sparbössornas innehåll, hvilket räknas och omräknas, och storartade

planer uppgöras om julgåfvor till pappa, mamma, syskon och tjenare,

beledsagade af både tveksamma och förhoppningsrika undringar huruvida

slantar-ne månde räcka till allt detta. Går någon för sig sjelf och ser knipslug ut,

så är det säkert att han tänkt ut något puts till julen. Rota sig några

tillsammans, hviskande, och yttra sig sedan i mystiska ordalag, så må de

andra vänta sig någon surpris, hvilken man fåfängt må försöka utgrunda före

jul. Ar någon sjuk, så tycka vi att »det gör ingenting bara han blir frisk

till jul». Den som varit sparsam, tittar så belåten i sitt lilla skrin på alla

under årets lopp samlade granna karameller och konfektbitar, mönstrar och

skrinlägger dem ånyo till julafton då han vill traktera hela huset. Med

ånger och ruelse öfver egen glupskhet betraktas den flinthårda delikatessen af

dem som uppätit sin andel i dess första tillstånd och nu hafva ingenting att

bjuda. Vid denna tid ingifver allting en känsla af festlig förbidan, till och

med åsynen af spillångorna der de ligga i en stor så och tjockna af idel

förnöjelse att få bli julmat. Och huru »rysligt roligt» är det när det blir brådska

i huset: tvätt till julen, brygd till julen, slagt till julen, hakning till julen,

i synnerhet den sistnämnda som sker dagen- före julafton, då får man riktigt

begrepp om hvad ett så kalladt »bakelse-kolorum» är för någonting. Allt

hvad lif och anda har fantiserar i mjöl och deg. Alla tårtor, kakor, kusar,

kringlor, julboAar m. m. skola nu tillverkas, och hela husets personal vill

vara behjelplig i bagarstugan. Också finns ingen så vidunderlig figur i

naturen som man ej söker afbilda. Så bakade en gång en af gossarne ett

ångfartyg, med hjul och skorsten af saffransdeg, samt rök och ånga af

korinter. Till och med vår långe närsynte magister fick ett köksförkläde för

sin tunna mage, och åstadkom efter ett omåttligt mjölande och många

besynnerliga åthäfvor, slutligen en slags bulle, som omöjligen kunde förliknas

vid någonting annat än en gråsten och den så natursann, att sjelfva

Hum-boldt kunnat blifva lurad att anse den tillkommen i rullstensperioden. Och

mot aftonen, då alla våra händers verk voro färdiga, lågo uppradade på långa

bord, brickor och fat, ack, så roligt att gå ocli se och smaka, samt beundra

huru de växt till sig i ugnen!

Sedermera hela qvällen fordras ifrigt brådskande flit för att hinna

klippa alla granna pappersremsor, guldstjernor, m. m. till julgranars och

kålrötters utstyrsel. Det klädes nemligen mer än en julgran, ty med

mjölkbudet på julaftonsmorgon skickas alltid, såsom julhelsning från landtbarnen till

deras vänner bland stadsbarnen, en eller flera granar, som derföre aftonen

förut måste vara i ordning. Af kålrötterna skall göras julljusstakar åt de

barn i grannskapet, som af sjuklighet eller annan orsak icke kunna komma

fram till oss på julafton. Emedan de bo midt i skogen så tycka de att

granar icke är någonting rart, men en grann kålrot väcker deras förtjusning.

Präktiga äro också dessa när de blifvit tillbörligt behandlade: man tager

nemligen stora kålrötter, afskär något af ena ändan så att de kunna stå,

och gräfver ett litet hål i den andra att sätta ljus i; de beklädas med

brokiga papper, hvarpå klistras gyllene stjern or och krumilurer och öfverst en

ringkrage af finkrusadt hvitt papper till ljusmanschett; så se de rätt

ärevördiga ut, hafva vålnad af någon tjock katolsk biskop i sin grannaste kåpa.

Efter alla dessa dyra pligters skötande gå vi naturligtvis mycket

trötta till sängs, förmå blott, innan vi djupt insomna, att med lycksaligt

leende hviska: »i morgon är julafton».

På morgonen väckas vi af pappa, som står på barnkammartröskeln,

så vänlig att skåda, och utropar halfsjungande: »Vaken upp barn! nu är det

jul och jul och jul!» Genast lyfta vi våra lmfvuden från kuddarne och

instämma på samma melodi: »nu, nu är det jul och jul och jul!»

När vi blifvit klädda och komma ut i förmaket i den bleka gryende

morgondagern, blifva vi så högtidliga; det ser så festligt ut,

hvardagsöfver-draget är taget af möblerna och de rena hvita gardinerna skina så

utomordentligt vackert, tycka vi. Det är så tyst och stilla, allt stök är slut;

hög-tidsfriden har trädt in i huset. Det första, som fäller oss i ögonen utanför

fönstren, är en stor sädeskärfve, på en lång stång fästad vid

trädgårdsstaketet. Så bjudas alla små foglar att dela vår fröjd. Hvarföre skulle icke

också de få veta af att det är jul?! Så snart det blir full dager komma de

allt flere och flere tills hela kärfven blir som en bukett af foglar, och vi äro

nära att glömma vår frukost af deltagande för deras.

Ladugårdsmor kommer in och ber mamma gifva henne en stor

guld-pappersstjerna att fästa i fähuslyktan; ty på juldagsmorgonen vill hon att

korna skola få se stjernan. Då lyser hon på en ko i sender, sticker en

brödbit i hennes mun och hviskar i hennes öra: »Majros! du skall veta att

nu är det jul. Brunetta! du skall veta etc.» och så hela raden igenom.

På förmiddagen lijelpa vi med prydandet af vår gran, hänga den full

med äpplen och annat godt, binda på dess qvistar många små kulörta

ljuspipor och sätta ljus i dem. (Icke förglömmande ljusen till kålrötterna, hvilka

nu tillika med bullar och småböcker afsändas dit de skola.) Då middags-bordet skall dukas, makas granen från midten af golfvet till det sydvestra

salsfönstret, der han i sin fulländade ståt ställes att vänta på belysning af

en klar solstråle. Just vid solnedgångens tid äta vi middag på julafton och

vår uppmärksamhet är då riktad på granen »om han skall få någon

solstråle». Och tänk! det är visserligen sannt, att intet år af alla de som vi

kunna minnas, har denna uteblifvit. Om dagen varit än så mulen, så har

dock aldrig solen gått ned på julafton utan att sända något, om än snart

förgående skimmer öfver vår gran. Icke blott vi barn, äfven de äldre lägga

då ned knif och gaffel och se med innerlig förnöjelse derpå; vi känna det

som ett tecken till välsignelse öfver vår barnsliga fröjd och en vink om en

ännu högre.

Så snart det blifvit riktigt mörkt på eftermiddagen samlas hela

familjen i förmaket omkring ett uppdukadt kaffebord, på hvilket, mellan två

ljus, ligger en alnslåug julkuse, som kallas »familjekusen» emedan den icke

hör till någons »julhög» utan skall vara den gemensamma inledningen till

julspisningen. Mamma lemnar oss snart och reglar igen dörrarna om oss.

Der sitta vi nu i fängsligt förvar en timmas tid. De äldre läsa i all

tran-kilitet om oroligheterna i Europa, uti de nyss ankomna tidningarna; men vi

barn lida svårligen af hjertklappning, dock — gunås! — icke af medlidande

deltagande för verldens jemmerliga oro, utan af längtan efter hvad samma

afton komma skall. Emellertid rustar mamma i salen; och som hon hvarje

julafton varierar med tillställningen, så måste vi nu välja en särskild sådan

afton till vår beskrifning. Denna nemligen, då förmaksdörrarna öppnades

med utropet: »julengeln är kommen!» Ögonblickligen hörsammades

kallelsen, fångarne rusade ut, tvärstannade på tröskeln, förbländade och litet

häpna. Der stodo tvänne julbord, med julhögar åt hvar och en, ett vid öfre

ändan af salen åt oss, och ett vid den nedre åt alla torparbarnen.

Julgranen stod midt på golfvet. På långväggen mellan två fönster, framför en

spegel, var anbragt en upphöjning öfverhöljd med ett rödt guldkantadt

kläde, derpå stod julengeln i egen hög person. Ett vackert sju års barn i långa

hvita kläder, stora hvita vingar, murgrönskrans på de ljusa lockarna, derpå

en liten guldkrona med ljus i spetsarne, och i handen en grön palmqvist.

Bredvid honom på upphöjningen stod, i form af en afhuggen pelare, ett litet

hvitt rundt altare, på hvilket några böcker lågo, omgifna af en yfvig krans

af vintergrön i hvilken, i stället för blommor, många små hvita

genomskinliga ljus voro instuckna. Många ljus brunno på julborden, i taklampan, i

julgranen, i julengelns krona och i kransen på altaret. Sedan vi några

minuter i stilla förtjusning beskådat allt detta, tog engcln några små

psalmböcker af altaret, men emedan han blott kunde tala himlaspråket, hvilket

var för etheriskt att af oss jordemaskar förstås, måste mamma stiga upp på

ett trappsteg nedanför upphöjningen och på fattigt men begripligt

mennisko-språk tolka hans mening sålunda:Lyssnen, julengeln talar!

Sjelf ett barn, jag till barnen mig först med kärlek nu vander,

Bringar en helsning till er från barnavännen den bäste,

• Hvilken all skapelsen bär, så lätt som ett barn vid sitt hjcrta,

Fastän en gång äfven lian barn var på jorden som I.

Gåfvor derfor hvar jul till barnen på jorden han sänder

För att dem påminna så, hur han dem älskar ännu.

Tagen hans gåfva emot och bruken den enligt hans vilja;

Gommen i minnet ej blott, gommen i hjertat den varmt.

Bruken den flitigt alltjemt, ej endast i dag och i morgon:

Andaktens heliga eld slocknar af bristande vård,

Men som ett ljus af ett annat tändes och tilltar i klarhet

Så, vid den gåfva han ger, tänden er andakt alltmer! —

Sen här en krans af vintergrön och af flammande julljus.

Hvad gör oss mörker och snö? Grönska och ljus ha vi här.

Så uti lefnadens mörker andaktsstunderna bringe

Värma och ljus i er själ, herrskar än natt deromkring.

Äfven när åldrens tid, när lefnadens vinter 1 hinnen

Vintergrön blifve för er heliga sångernas krans!

Derefter fingo vi gå uppför trappstegen och mottaga psalmböckerna af

i engelns hand. Derpå erhöll Elise, en tjugu års flicka, på samma sätt Au-

gustini ”Ensliga Samtal med Gud". Med dessa ord:

Fastän till barnen allenast gäller mitt budskap i afton

Menar med barn jag dock ej endast de yngste bland er.

Icke på åldern beror det himmelskt barnsliga sinnet,

Hellre med åldern alltmer må vi bli barn inför Gud.

Den, som är äldst i de helgas eviga samfund i ljuset,

Den, som är visast och bäst, han är dock barn framför allt.

Nu en helsning till dig från Sanct Augustinus jag bringar.

Högt bland Serafcrnas tal är han ännu lik ett barn.

Dcrför han blickar så djupt i visdomens heliga källa,

Derfor hans hjorta så varmt flödar af himmelens frid.

För att dig gifva en vink hur oförvissnelig ungdom,

Barnslig oskuld och frid evigt i själen bli qvar

Sänder han dig nu ett minnesblad, som han skref här på jorden,

Blifve ditt lif, liksom hans, städse ett samtal med Gud!

- Derefter erhöll magistern Luthers ”SlcattJcammare”, med följande ord:

Anse för ringa dock ej min oansenliga gåfva,

Om än i julljusens sken ytan är dunkel och ful.

Allt är ej guld, som likt guldet glimmar och glänser för ögat;

Allt är ej torftigt för det värdet ej utanpå syns.

Ofta i enfaldig form det enkla och oprydda ordet

Famnar en himmelens son, krabban i Bethlehem likt.Så af den gåfva, som här med vänliga händer jag frambär,

Musslans torftiga skal ter sig nu blott för din blick,

Skön är dock perlan deri och ovärderligt dess värde,

Lätt af en sökande själ låter hon finna sig dock.

Sök den med forskande blick och göm don i älskande hjerta,

Sä en »Skattkammare» skön blifver ditt hjerta förvisst.

Derefter lingo pigorna biblar, nattvardsböcker, etc. Sedan allt detta

med thy åtföljande förmaningar var expedierad!, hördes harposlag utanför

dörren och in trädde en hög forn-nordisk kämpagestalt i full rustning med

nedfaldt hjelmgaller. I handen bar han en harpa och sjöng dertill på en

mycket gammal folkmelodi följande visa:

Ännu i nordanlandcn

Kung Heimer går igen.

Ej ro har stolte anden

Han irrar allt än.

Men stjernorna de tindra öfver skogen.

Så mörkt det är i skogen,

Men mörkare min håg

Ty sorgen är trogen,

Ej trognare jag såg.

Men stjernorna de tindra öfver skogen.

Dock än jag älskar Norden;

Till Valhall ej jag trår.

Ett Fridhem på jorden

Jag söker och går.

Men stjernorna de tindra öfver skogen.

Men stjernorna de lysa

Så fjerran och så svalt,

Om friden de hysa,

Till mig den ej talt;

Ty stjernorna de tindra öfver skogen.

I afton dock jag skådat

En stjerna underbar,

En stråle som mig bådat

Att friden han har;

Ur fönsterna den tindrat ut i skogen.

Och derför in jag träder

Och stadnar vid ert bord,

Kung Heimer sig gläder

Åt julengelns ord,

Ät ljusena som tindra i hans krona.

Och orons sånger skarpa

De tystna i mitt bröst,

Jag lägger ned min harpa,

Vid julengelns röst,

För ljusena som tindra i hans krona.

Sagt och gjordt. Harpan nedlades på trappstegen. Kung Heimers

vålnad helsades välkommen, lofvades bättre gästvänskap än fordom på

Span-garhed; man tackade för äran af besöket och persvaderade honom i

underdånighet att visa oss sitt ansigtes ljus. Majestätiskt lyfte sig den kungliga

jern-beklädda handen, hjelmgallret uppslogs — men — o ve! — majestätet! —

hvart tog det vägen? det sjönk och försvann och reducerades till en — liten

kunglig sekter, Elisas fästman. Intet jordiskt majestät kunde dock

välkomnas med större förnöjelse än den stackars sektern, som ingenting högre för

tillfället önskade än att ju förr dess hellre fä krypa, som puppan, ur det

tunga skalet. Medan nu den afsatte konungen behagade slä sig ned vid

thé-koppen och fästmön, undersöktes den nedlagda harpan, emedan man

förmodade att någonting skönt nödvändigt måste framkomma ur Kung Heimersharpa. Bottnen öppnades, och ut kom — väl icke prinsessan Aslög, men

hennes egenskaper, splittrade, personifierade, representerade. Så

uppenbarade sig nemligen hennes qvickhet och vett i Kellgrens skrifter, hennes

jungfruliga behag och älsklighet representerades af Franzéns sånger, hennes

nordiska friskhet och kraft af Runebergs, och så vidare. Slutligen framkom

äfven harpans egen harmoniska ande koncentrerad uti Beethovens »Adelaide».

Allt utdelades så, att hvar och en fick den souvenir af Aslög, som för

honom eller henne bäst passade. Emellertid hotade det att bli eldsvåda i

jul-engelns ljusa tupé, han började se något sclmckmatt ut, måste nedlyftas från

sin höga position, uppqvickas med kakor och kringlor, samt befann sig

sedan rätt väl bland menniskors barn i det låga gruset. Nu inkom allt

stat-och tjenstefolket med barn, gubbar och gummor, för att önska och önskas

»god jul». Det skulle talas, trakteras och drickas skålar. In kom sjelfva

tomten. Enligt diverse käringars försäkran, hvilka förut förmenat sig hafva

sett »gårdstomten», skulle det vara en liten gubbe klädd från topp till tå i

svart lurfvigt skinn. Och tänk! de hade nog sett rätt, ty precis sådan

uppenbarade han sig nu då han drog in julbocken, en långhornad bestia af

halm, hvilken släpade efter sig en kälke, lastad med julgåfvor åt folket.

Jovialisk och välmenande var tomten, allestädes var han ock närvarande den

qvällen; en gång kom han in och berättade, att han varit i hönshuset och

hört ett rysligt kackel, ty der pågick som bäst ett representantval, så

lifligt som trots något sådant i norra Amerikas förenta stater, hvilket

(höns-representantvalet nemligen,) hotade att spränga hela unionen. Tomten såg

rätt bekymrad ut. Men en stund sednare inkom han triumferande,

beprisande den oinskränkta rösträttigheten, bärande i en korg den allraprydligaste

af alla tuppar, hvilken stursk och hetlefrad såg sig omkring, kacklande åt

höger och åt venster, och slängde en papperslapp, som var fästad om hans

hals; det var hans fullmakt. Adresserande sig till de unga, talade hans tolk,

tomten, och sade:

Vi, tuppar och hönor och kycklingar små,

kuckeliku!

Vi ville så gerna hos er helsa på

i julstugan nu,

Och önska er alla en jul så glad

kuckeliku 1

Men kunna ej komma så lång en rad

som femtiosju.

Mig derför de valde till representant,

kuckeliku!

Jag lofvade också lyckönska galant

båd’ herre och fru.

Till ungdomen har jag dock mest sympati,

kuckeliku!

Handgriplig min önskan till eder skall bli.

Den mottagen nu!Och härvid reste tuppen sig stolt i korgen, och se! han hade värpt;

der lågo brokiga handtvålar i form af hönsägg.

Derpå dansades polska kring granen och pappa spelade. Sedan fingo

statbarnen taga sina julhögar af julbordet, hvarefter de beordrades ut i

köket till sötgröten, och alla bjödos återkomma följande morgon.

Sedan vi nu blifvit mera för oss sjelfva började julklappar hagla in

genom dörrarna och vi tumlade om på golfvet efter de rullande paketerna,

hvilka, ehuru ingalunda dyrbara, likväl åstadkommo omätelig fröjd.

Kostligast var dock att åskåda när magistern fick Schillers »Sämmtliche Werke»;

han visste ej hvad han sade för glädje, sjönk först ned på en stol och

utropade: ”det är nedrigt”! flög sedan upp och sade: ”Jag han ej säga

någonting bättre”. Gick sedan nästan hela qvällen och bar sin tyska lunta i

famnen; såg förtjust på sin älskade Schillers porträtt och bevärdigade sina

öf-riga små julklappar knappt med en blick. Nog tro vi barn, att ingen kan

vara mera glad åt julen än vi, — och det ser väl så ut för den högljudda

glädjens skull, — men om vi någon gång midt i glädjen gifva oss ro att

titta far och mor riktigt in i ögonen, så veta vi icke hvad vi skola tro om

den saken.

Efter aftonmåltiden kom husfolket åter in, tacksägelsebön hölls och

julpsalm sjöngs. Derefter: godnatt!

Särdeles lång blef dock icke hvilan: bittida måste man upp, för att

ställa i ordning till julottan, hvartill alla voro bjudna, som kunde begifva

sig till kyrkan.

Det första rummet, hvaruti man från förstugan inkom, hade ingen

annan belysning än från en transparent tafla på hvilken stod att läsa: »Ara

vare Gud i höjden och frid på jorden och menniskorna en god vilje.»

Derunder, på ett bord, stod en öppen hydda, i hvars fond satt en liten målning

föreställande Jesusbarnet i krubban, Maria, Josef och alla herdarue, belyst

derinne af en liten i mossan fördold lampa. I salen står julgranen mörk i

en vrå, blott ett ljus i takkronan brinner. Men i förmaket är strålande ljust;

det skall nu föreställa kapell, der samlas man och sjunger: »Var helsad

sköna morgonstund», och pappa håller en liten ottesångspredikan. Derefter

allmänt kaffekalas. Och sedan behagar ändtligen den gråbleka dagen gry.

Huru skön och högtidlig var en sådan julotta i hemmet för oss, små

barn! Huru stodo vi den stilla tidiga högtidsmorgonen så andäktigt

drömmande om Bethlehemskrubban, betraktande den lilla kopia af Correggios

Natt, som lyste derinne; och huru läste vi och läste om igen, med gryende

aning om något oändeligt stort, englahelsningens skinande ord på

transparenten derofvanföre! Den släckta granen i den skumma salen erinrade oss

om profetians upphörande vid fullbordans anbrott; och det starka ljusskenet

i förmaket, der vi samlats med allt gårdens folk, tycktes oss vara en

afbildning af predikans text: »Det folket, som i mörkret vandrar, ser ett stort

ljus, och öfver dem som bo i mörko lande skin det klarliga». Vi sutto påvåra små pallar vid mammas knän och lyssnade med andaktsfull förnöjelse

till pappas läsning om Frälsarens födelse och huru vi skola blifva delaktige

af dess välsignelse. Och visserligen var Han då nära, som lofvat: »att kvar

några äro församlade i Hans namn, der vill Han vara midt ibland dem».

Likväl har en sådan hemmagjord julotta en alltför inskränkt privat

karakter, är blott en nödfallstillställning när stark vinterköld eller andra

omständigheter hindra kyrkofärd.

Huru mycket bättre och fullständigare firas den stora

högtidsmorgo-nen då man får resa till kyrkan! Då känner man sig vara ett med hela

kristenheten, och i föreställningen sammansmälta tider och afstånd till ett

stort helt.

Så minnes jag en stjernklar julmorgon, då slädan ilade tyst på mjuk

snö "genom en enslig skogig nejd; tysta sutto vi och intet ljud förnams på

vid omkrets, blott bjellrornas klang. Då upphof plötsligen en liten flicka

sin röst och sade: »undras om hjordarne på Bethlehems äng brukade

koskällor och fårpinglor?» Dessa ord, i den stunden sagda, sammandrogo i min

inre förnimmelse på ett förunderligt sätt två årtusenden. Jag satt just

försjunken i stjernornas betraktande och tänkte på, huru i Frälsarens

födelse-natt herdarne skådat upp till dessa samma stjernor och huru kort — från

universi synpunkt fattad, en tidrymd af ett par tusen jordår är, hvilken

förefaller oss, kortlifvade varelser så lång. Nu blandade sig, tycktes mig,

klangen af våra bjellror med ljudet af hjordarnes klockor på Bethlehemsängen

den första underbara julnatten. Huru ringa den tidslängd, som sedan dess

förflutit, efter Herrans mått, för hvilken tusen år äro som en dag och en dag

som tusen år! Och huru obetydlig är den yttre olikheten mellan herdarnes

vandring under palmer på Palestinas grönskande ängar fram till

Bethlehems-stallet, och vår vintriga färd under snötyngda granar till en liten landskyrka

i Sverige, huru obetydlig är denna yttre olikhet jemförd med den inre stora

likheten, som så nära förenar oss och dem på ett öfver all tid upphöjdt sätt!

Samma budskap om Guds eviga kärleksrådslut kallar oss och dem, samma

englahelsning förkunnas oss och samma Frälsare gå vi att i anda och

sanning tillbedja, och detta vårt gemensamma mål förblifver i all evighet vårt

gemensamma glädjeämne.

När vi hunnit ut på stora landsvägen sågo vi slädar och vandrare

både före och efter oss, och andra kommande från alla håll på skilda vägar

och stigar, ju flere och flere dess närmare kyrkan. En bild i smått af hvad

denna morgon föregår i stort. Man kastar, om jag så får säga, en

deltagande juldagsblick ut öfver jordens alla kristna länder; från de gamla herrliga

kathedralerna, der klockorna dåna, orgeln brusar och festprydda skaror

intåga, och allt hvad veriden eger af storhet, vishet och makt knäböjer för

gudabarnet; till det snöhöljda kapellet inom polarcirkelns natt, dit några

torftiga, skinnklädda menniskor söka sig väg öfver frusna vatten och vida

ödemarker. Der sändes dem från de små kapellfönstren en vänligt vägvisandeoch inbjudande ljusstråle, påminnande om Honom som sade: »Kommer till

mig I alle som arbeten och ären betungade och jag skall vederqvicka eder».

Denna verldens sol går ej upp öfver deras nattliga juldag, men gladt

skynda de genom mörker och köld in i den lilla upplysta och fridlysta

helgedomen och med innerlig liugsvalelse och hjertans fröjd få de erfara att

»Rätt-fardighetens Sol» äfven för dem »gått upp med salighet under sina vingar».

Och på Indiens brännande kust, till den kristna missionens sednast

uppresta bambutempel ila glada skaror af nydöpta för att fira sin första

jul-otta, »glädjande sig såsom man glad är i skördeandene», prisande Gud som

»sönderbrutit deras bördors ok och deras skuldrors ris och deras plågares

staf», och sjungande med jubel: »Oss är född ett barn, en Son är oss gifven,

hvilkens herradöme är på hans axlar och han heter Underlig, Råd, Gud,

Hjelte, Evig Bader, Fridsförste».

Och när man så under färden till julottan sträckt ut sin själsblick

öfver jorden och utvidgat sitt hjerta till deltagande för hela kristenheten,

och så inträder i den vänligt strålande välbekanta kyrkan, då känner man

sig fira gudstjensten icke blott med den närvarande lilla församlingen, icke

heller blott med den fosterländska kyrkans medlemmar, man känner sig och

dem vara en del uti ett stort helt af alla slägter, folk och tungomål, och

med dem alla sjunger man:

»Statt upp, var ljus, o mensklighet!

Ditt namn skall vara Kristenhet,

Din ära och din själaro

Att uppå Herran Kristum tro.

Högtlofvad vare Herrans nåd,

Hans makt, Hans underfulla råd!

Högtlofvad i all evighet

Den Eviges barmhertighet!»

Nu, kära små vänner! skulle vi vilja sluta; men ännu en gång skola

vi mötas en högtidsqväll i hemmet, ty nyårsafton, det borgerliga årets

afskedsstund, egnar sig bäst att firas inom sluten familjekrets. Det är en

minnets och tacksamhetens fest som har afseende på tid. och speciella

omständigheter. Den manar till sjelfpröfning, påminnande om tidens vigt och flygt,

dess förgänglighet och oförgängliga värde, samt vår ansvarighet för dess

begagnande. An en gång tändas många ljus i salen, föräldrar, barn, tjenare

och underhafvande samlas der på årets sista aftonstund för att tillsammans

tacka Gud för allt godt, andligt och lekamligt, som Han under det flydda året

gifvit dem, för alla faror och sorger som Han afvändt eller lindrat och hulpit

att bära, och för att de nu alla i kärlek och frid få sluta detta tidskifte med

hvarandra. Hvilken skön och ljuflig stund är detta! Huru känner man sig

på en gång upplyftad och ödmjukad af innerlig tacksamhet, känner sig

o-värdig all Guds godhet och dock upplyftad af Hans kärlek.

Och nu farväl, kära små vänner! året är slut.

*

Pris 3 Rdr Rmt.