Arbetet adlar mannen

Arbetet adlar mannen

ARBETET ADLAR MANNENARBETET ADLAR MANNEN

av

MARIE SOPHIE SCHWARTZ

»Det finnes intet mänskligt tillstånd, som ej

är en triumf över oräkneliga svårigheter.»

Gei jer.

I TVÅ VOLYMER

VOL. i

GÖTEBORG

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

»Stödd mot relingen av ångfartyget Gauthiod, som

återvände från en av sina turer till Lybeck, stod ett ännu ungt

fruntimmer med ädelt utseende. Hon betraktade det vackra

inloppet till Birgers stad med en blick full av rörelse.

»Ert fäderneslands huvudstad har verkligen ett

underskönt läge», yttrade en man om några och trettio år, som

stod bakom henne.

»Obestridligt! Om mitt dyra och kära fosterland kan

man säga: ’det är fattigt men skönt’. Då jag nu återser

det, efter så många års frånvaro, känner jag mig djupt

rörd.»

»Ja, för er, fröken Helfrid, bör det vara en sann glädje

att återvända till hemmet. Var helst vi än må bygga eller

bo utom fäderneslandet, så givs det alltid någon hemlig vrå

i vårt inre, som längtar till den plats, där vår vagga stod.»

»Då längtar ni, herr Lange, till Amerika?»

»Stundom gripes jag av en önskan att återse de platser,,

där jag tillbringade min barndom; men det är och förblir

en ouppfylld önskan.»

»Varför? Ni är ju tillräckligt rik att kunna

förverkliga den.»

»Och om jag uppfyller denna min åtrå, vad

verklig-njutning och tillfredsställelse skulle jag vinna därmed? —

För det första slösade jag helt ändamålslöst bort mycken

tid, och detta är ett kapital vi äro anbefallda att hushålla

med. För det andra skulle jag icke återfinna någon av

dem jag i barndomen älskat och vilka gjorde hemmet

dyrbart och kärt. Det vore en vallfärd till det förflutnas grift.

Vi böra i allmänhet icke giva vika för andra önskningar

än dem, som hava nytta med sig.»

»Åren ha icke förändrat er», sade Helfrid leende. »Ni

är i dag samme spartanske republikan som för åtta år

tillbaka.»

»Jag hoppas att alltid förbliva sådan.»

En paus uppstod, den Helfrid Romarhjärta bröt med de

orden:

»Vilken besynnerlig ödets nyck att vi, efter så många

års skilsmässa skulle sammanträffa ombord här. Hur

mycket har icke under denna tid förändrats?»

»Och ändå kan man säga, att allt är sig likt.»

»Minns ni, herr Lange, ett av våra sista samtal före

min avresa, då vi båda utsatte ett bestämt mål för vårt liv?»

»Ganska väl, och jag älskar tro, att vi var för sig

fortfarande söka att uppnå det. Ni är i dag icke samma

fröken Helfrid, som då jag för åtta år sedan skildes vid er.

Ni har använt denna tid att utvidga ert kunskapsförråd och

bilda hjärta och förstånd.»

»Icke kan jag ännu säga att jag uppnått mitt mål.»

»Det är ett mål, som ni hela ert liv bör sträva till —

emedan vi aldrig här på jorden kunna säga: "Nu har jag

ernått moralisk och intellektuell fullkomlighet’. För varje

steg vi taga framåt på denna bana, komma vi till en tydlig

kännedom om nödvändigheten att fortgå på densamma. Vi

få aldrig tröttna eller tro oss hava gjort nog. ’Den, som

icke går framåt, han går tillbaka’. Detta är en lag, gäl-

lande i hela naturordningen.»

»Ack ja, det är ju ändå så litet vi kunna verka, emot

vad vi äro skyldiga. Ni, herr Lange, har emellertid lyckats

att genom arbete och duglighet ställa er i ekonomiskt och

socialt oberoende, samt göra er till en nyttig

samhällsmedlem.»

»Detta var för mycket sagt. Jag har endast genom

mitt arbete vunnit vad varje redlig arbetare måste vinna:

oberoende och aktning.»

»Varje arbetare, säger ni. — Nej, den som förvärvat

det anseende jag hört att ni med rätta åtnjuter, måste

ovillkorligen härstamma från föräldrar, vilka tillhört en

bildad samhällsklass.»

»Fröken! Ni är ännu lika stor aristokrat som förr.»

»Jag hoppas att i detta fall aldrig förändra tankar.»

»Ni föraktar således folkets barn?»

»Förakta kan icke komma i fråga, men jag anser dem

tillhöra en oförädlad ras. Råa till sina tycken, tankar

och känslor, kunna de icke framte något högt, ädelt och

stort.»

»Men deras naturanlag äro dock lika med våra. De äro

av Gud begåvade med själar, sammansatta av enahanda

element. Det är blott deras olyckliga ställning i livet, somförhindrar dem att, i likhet med den lyckligt lottade, bliva

förädlade och uppodlade. Kom ihåg, att ifrån torparkojan

och bondstugan hava flertalet av våra största snillen

utgått.»

»Vi skola här icke tala om dessa fenomen inom snillets

värld, vilka utgöra undantag, utan om dem, som genom

arbete skola bryta sig en väg. I begreppen om

samhällsklasserna lära vi för övrigt aldrig komma överens», sade

Helfrid leende. »Vill ni t. ex. påstå, att om ni varit en

simpel arbetares barn och icke haft föräldrar, som givit

er uppfostran, ni kunnat, blott och bart genom ert arbete,

göra er till en man så ansedd som ni är?»

»Möjligtvis har det nu gått betydligt fortare än det då

skulle gjort; men om Gud givit mig samma anlag, skulle

dessa ovillkorligt, så framt de icke genom dåliga vanor

blivit förstörda, hava gjort sig gällande. Genom mitt

arbete hade jag ändå alltid förr eller senare förvärvat

oberoende.» ^

»Det bestrider jag icke; men detta oberoende hade

avpassats efter edra mindre anspråk och ej blivit vad det

nu är. Dessutom hade ni såsom en redlig människa

visserligen varit aktningsvärd; men ni hade icke såsom nu

adlat arbetet.»

»Fröken Helfrid, huru kan ni våga uttala en så oriktig

åsikt, som att människan adlar arbetet, då det är just

genom detta hon fått sitt värde. Efter er åsikt skulle ni

frånkänna arbetet förmågan att adla.»

»Att giva något högre människovärde åt den simple

arbetaren, bör ni säga.»

»Har då åtta års vistande i Frankrike och England ej

förmått rubba edra klassfördomar?»

»Det är icke några fördomar, blott ett enkelt faktum,

att människan behöver genomgå en förädlingsskola för att

hennes anlag och arbete skola äga kraft att i moraliskt

avseende höja henne.»

»Däruti har ni rätt; men om i den fattige torparens

bröst finnas anlag till en högre utveckling, skola dessa

även tvinga honom att arbeta så, att han träder ur sitt råa

tillstånd.»

»Enstaka sådana exempel finnas visserligen, men utgöra

ej någon regel, utan avvika alldeles ifrån den vanliga

ordningen. Gud vet om icke även i dessa

undantagsmänniskors inre något rått element kvarstannat, som gör att deej äga den genom flera generationer förbättrade klassens

medfödda ädelhet.»

»Det är just dessa fördomar, som varit och äro

mänsklighetens olycka. Genom dem uppkommer den förvända

åsikten, att mannen kan genom sin ställning i livet, sina

relationer etc. höja det yrke han väljer, ifall detta tillhör någon

av näringarna. Hantverkaren ringaktas såsom tillhörande

ett lägre släkte i samhället.»

»Men, min Gud, ni vill väl icke, att den, som arbetar

med händerna helt maskinmässigt, skall ställas lika med

den, som sysselsätter sig med tankens arbete, eller den,

som ...» Helfrid hejdade sig och Lange inföll, utan att

giva akt på hennes avbrott:

»Varhelst en människa gagnar genom arbetsamhet, bör

hon aktas, och det ännu mera, ifall hon haft att strida

med yttre motstånd. Ja, jag är fullt förvissad, att ifall

en av mina arbetare genom ordning och flit en dag skulle

komma så långt, som jag, en var borde högakta honom

långt mer än mig, som fått uppfostran och ägt företräden,

vilka underlättat mina bemödanden. Jag är icke något

passande exempel för att bevisa det arbetet är mannens

adelskap, emedan jag haft ekonomisk hjälp och

härstammar från visserligen ringa, men ändå icke utfattiga

föräldrar. För att övertyga er om riktigheten av min åsikt,

måste ni söka en man, den där, arm och föraktad till sin

börd, genom sitt arbete och kraften i sin själ höjer sig

till en aktning, mera värd än den ärvda.»

»Ni skall få svårt att finna en sådan man», sade Helfrid,

varefter hon gick ifrån Jakobo. Denne kvarstod en stund

och blickade ned i vattnet, mumlande för sig själv:

»Det sunda förnuftets seger är svår; men det måste

vinna i striden med gamla, förrostade fördomar.»

Några minuter senare landade ångfartyget vid

Skeppsbron, där Helfrid Romarhjärta och Jakobo Lange hälsades

välkomna av den förras bror, greve Herman, och hans

hustru Stephana.

I den vid Kaptensgatan befintliga smedjan, stod en

grovlemmad och starkt byggd smed, hållande ett järn i den högt

flammande elden, vars lågor underhöllos av en pust, vilken

sattes i verksamhet av tvänne lärlingar. Den ena av dessa

var en smärt gosse om sexton år. Ett stycke därifrån vid

städet stodo tvänne gesäller.

»Hör på, din kanalje, varför låter du Erik ensam draga

pusten?» röt den grovlemmade smeden, som höll järnet

i elden.

»Åh kors, käre mästare, jag bara föll i tankar», svarade

den smärte gossen oförskräckt.

»Ja så, du tänker. Jag har lust att en gång lägga dig

på städet och hamra dig platt som ett spikhuvud, så må jag

väl slippa höra talas om dina tankar. Varför tänker du?

En smed behöver armar och nävar, det är allt.»

Mäster Thorsson hade nu fått järnet glödgat och gick

därmed till städet. De andra båda arbetarna började smida,

så att gnistorna yrde omkring. Under tiden stod gossen

med händerna innanför förskinnet och betraktade dem. När

järnbiten var färdigsmidd, vände sig mästaren till

lärlingen med de orden:

»Vad står du nu igen och gapar efter, din lätting?»

»Jag funderar på någonting.»

»Det är Ivars vanliga dagsverke», inföll en av

gesällerna.

»Håller du ut därmed, så lär du allt få svälta ihjäl»,

menade den andre.

»Jo de’ ska ni se. Nej, pass på att jag icke en dag blir

ett strå vassare karl än ni, Stångbom», svarade Ivar och

räckte lång näsa bakom ryggen på honom.

»Du är visare karl än jag?» Stångbom vände sig till

Ivar med ett stolt utseende. »För de orden förtjänade

du ett slag, så att du mindes det; och ser du, aldrig skall

du ändå vara människa att smida en så vacker bit, som

jag. När jag var smed på Institutet, sade direktören där,

som eljest hörde till de kinkiga, att han aldrig haft maken

till mig, så vackert och väl smidde jag.»

»Och ändå körde han dig på porten», inföll mäster

Thorsson.

»Hi, hi», flinade Ivar, »det skall han icke göra med mig,

ifall jag kommer dit.»

»Nu tiger du och går till pusten igen, så att jag får

elden att brinna», sade mästaren. Ivar lydde, men han

skötte sitt åliggande som en stackare, så att kamraten

återigen fick draga hela tyngden av arbetet.

»Jag tror pojken blivit tokig», utropade mäster

Thorsson. »Du sköter ju icke vad du har för händer.»

»Ni har rätt, mästare, det är därför att jag oupphörligen

kommer på samma tanke.»

»Nå, vad är det då för en tanke? Fram med uselhetendu har i huvudet, så kanske du sedan kan arbeta.»

Mästaren satte armarna i sidorna och ställde sig framför Ivar.

»Åh, käre mästare, jag tyckte bara att pusten var så

rysligt dumt inrättad, att ni var dum som hade ett sådant

där enfaldigt ting, och att hela smedjan var ett eländigt

kyffe.»

»Vill du ha smörj? Är jag, din mästare, dum?»

»Jo jo men, ditåt lutar det allt, eljest hade ni ej i alla

edra dagar låtit er nöja med den här uselheten. Ser ni,

mästare, om ni hade varit klok, skulle ni icke ha trott att

allt förstånd låg i armarna.»

»Var det därpå du tänkte, din lymmel?»

Mästaren gjorde en hotfull rörelse.

»Åh nej, inte var det just det, utan jag funderade på

att man nog skulle kunna få pusten att gå på ett helt annat

sätt, utan att man stod och släpade på’n, så att man kan

mista andan. Ja ja, hos mig sitter arbetet i huvudet, jag

kan förstå huru det skulle kunna bliva annorlunda; men

det där begriper ni icke, mästare.»

»Nå, hur skulle det då bliva. Du ville väl att pusten

sattes i rörelse av sig själv, så att du fick stå och se på.»

»Nej, det skulle vara på annat vis; man kunde ju t. ex.

draga den med en vev.»

»Galenskaper, pojke, vill du nu gå till ditt arbete?»

»Herre jemeni, se där kommer en likprocession. Jag

får då ackurat lov att springa ut och se på den. Stångbom

står och gör ingenting, han kan just draga pusten.»

I blinken var Ivar ur verkstaden och ut på gatan.

»Det är då visst och sant, att mästarn är fan så flat

emot den där pojken», menade Stångbom. »Han gör ju icke

ett skapande tecken om dagarna, och ett tocket där barn

borde väl arbeta mera än en annan ärlig människa.»

»Vad säger han, Stångbom? Gjorde jag rätt, så märkte

jag honom för de orden. Pojken sköter jag, sköt han sitt

och håll styr på sin syndiga tunga, det säger jag, eljest

kunde jag få lust att göra som direktören vid Institutet.»

Mäster Thorsson var nu uppbragt; och då visste hans

arbetare mer än väl att det icke gick an att säga ett enda

ord, emedan det då hände, att mästarens tal beledsagades

av något ännu eftertryckligare. Under djup tystnad

fortgick arbetet. Mästarens hammarslag ljödo starkare och

hastigare, än då han var vid sitt normala lynne. Efter

en timmes förlopp kom Ivar tillbaka. Han såg nu heltsorgsen ut och gav icke akt på att i mästarens ansikte låg

vrede och hot.

»Är det skick och reson att löpa bort på det här viset?»

frågade mästaren och fattade tag om Ivars nacke. »Vad

tänker du bliva för en usling, som tror att du får slösa

på tiden, som du gör. Jag skall min själ klappa både tankar,

lättja och springsjuka ur dig.»

Mästaren fattade tag om en käpp, som stod bredvid

honom, och lyfte den just för att rätt grundligt ramla på

Ivar, då denne sade:

»Mäster Thorsson, ni har aldrig förr slagit mig, och ni

vet nog att jag lyder er ändå. Låt bli att göra det nu, så

lovar jag att icke så snart förarga er.»

Mästaren släppte gossen, sägande:

»Varför skulle jag icke aga dig nu?»

»Därför att jag kommer ifrån en grav. När jag gick

hem, tyckte jag mig vara en odugling, som icke gjort er

stor glädje och nytta, fast ni varit så gruvligt god emot

mig, och så ...»

Gossen tystnade.

»Nå-å?»

»Och så kom jag ihåg att det i dag är min sextonde

födelsedag.» Gossen såg upp till mästaren med sina stora,

klara, blå ögon, vilka nu stodo fulla av tårar. »Det är

tio år i dag sedan ni tog mig till er.» Ivar fattade smedens

stora, breda hand: »Gud välsigne er för det ni varit så

beskedlig emot mig.»

Thorsson slängde käppen långt ifrån sig och skakade

Ivars hand, den han något oblitt kramade, med de orden:

»Du är ändå en bra pojke, och jag skall göra en duktig

arbetare av dig. Se så, gossar, jag ger er fritt för

återstoden av dagen. Det vore underligt, om icke jag och Ivar

skulle fira hans födelsedag som sig bör.»

*

I samma hus, där mäster Thorssons smedja var belägen,

hade han även sin boning, bestående av två rum och kök;

dit vilja vi nu införa läsaren.

Det yttre rummet var tämligen stort, hade två fönster,

men var bra lågt i taket. Dess möblering bestod av en

brunmålad soffa med skinnöverdrag och dylika stolar.

Emellan fönstren satt en lampett, i stället för spegel och

därunder hade ett brädspelsbord sin plats. För övrigt fanns

där en stor förgylld pendyl över soffan och på väggen mittemot en björkchiffonjé. Golvet var belagt med hemvävda

lappmattor och över det hela vilade en anda av snygghet,

som gav däråt hemtrevnadens prägel. Det inre rummet

var litet och hela dess möblering utgjordes av en vitmålad

säng och dito soffa, ett par gammalmodiga länstolar och

en dragkista med en liten fällspegel på.

När mäster Thorsson, åtföljd av Ivar, trädde in, satt

en äldre, snyggt klädd kvinna och spann i det yttre rummet.

Gumman såg upp ifrån sitt arbete och sade med skarp ton:

»Det är väl icke aftonvardsdags än, skulle jag tro.»

Därvid såg hon på klockan.

»Åh nej, kära Greta, vi kunna väl komma upp ändå»,

svarade mästaren och tog av sig träskorna vid dörren.

»Det är så, skall hon veta, att Ivar i dag blir sexton år,

och därför så tänker jag spendera litet extra roligt för

honom och mig.»

»Är det då en så viktig sak om en töcken där pojke blivit

född eller icke. Mig tycks som den dagen vore bättre att

glömma än komma ihåg, så skamfull är den.» Greta

kastade en föga vänlig blick på Ivar. »Skulle tro det varit

bättre att han aldrig sett dagen, och aldrig må han tro,

Thorsson, att jag tänker giva er en smul annat än sill och

potatis till kvällen. Det är icke värt att han inbillar sig att

jag skall göra mig omak för slik affö...»

»Nu tiger hon, Greta, eller ta mig så många som åker,

flyger och far, blir hon icke utan den där nya klänningen,

hon fått löfte på. Jag har sagt henne, att hon skall låta

gossen vara i fred, och jag vill bliva åtly"dd.»

»Ja, det förstås, er salig hustrus kusin skall alltid hava

orätt för den där tiggarungen; så har det nu varit i tio

år och så blir det så länge...»

»Greta kan icke hålla sin elaka tunga. Ja det kan hon

lita på, för se, jag tål icke den låten hon ständigt håller!

Nej, det gör jag ej. — Gå ut i köket, Ivar, och tvätta

sotet av dig och sedan gå vi vår väg. — Fred, det kan

man då aldrig få för kvinnfolken.»

»Ja så, men det blir då aldrig i tiden av att han skall

gå i köket och tvätta sig», skrek Greta, vars huvud genom

vreden kommit i en viss nervös ryckning, och sprang upp

från spinnrocken. »Jag har väl icke legat och skurat där

för att den lättingen skall skaffa mig samma besvär igen.

Hör på, Ivar, du vågar dig icke dit, för då skall du få

med mig att sköta.»»Är jag icke herre i mitt hus, va’sa?» röt Thorsson

uppbragt.

»Icke i köket, för där är det allt jag som rår. Eller kan

han laga sig en matbit själv? Kan han tvätta en skjorta

åt sig? Kan han lappa ett plagg eller göra något som är

dugligt? Det vill jag just fråga. Men se nu är det på

det viset, att så länge han har mig i huset som får draga

tyngsta lasset, blir det icke av att den där pojken mitt på

vardagen skall gå och tvätta sig i mitt renskurade kök.

Just som jag icke fick släpa och arbeta nog, utan att

behöva draga smörja efter en dylik odåga.» «

Greta hade talat med den gällaste diskant, vid slutet blev

den mera svävande och gråtmild.

»Det var då ett fasligt väsen den käringen för; men se

nu låter jag icke skrämma mig av ugglelåt, därför skall

Ivar genast gå ut i köket och göra sig snygg. Se så, min

gosse, gå du bara! — Jag tror, min själ, att pojken gråter!»

utbrast mästaren, vars ögon föllo på Ivar, som satt sig ned

på stolen med händerna för ansiktet. »Vad är det för

dumheter, ge du på båten vad Greta i sin elakhet säger.»

»Han säger att jag är elak!» skrek Greta och förde

förklädet till ögonen. »Jag, som vårdat och skött hans hus i

tolv år. Jag som ...»

»Nu skall det vara slut», röt Thorsson och slog sin

knutna hand i skänken. »Nu är det nog, säger jag. Låt

mig och Ivar vara i fred och giv honom bara köksnyckeln.

Begriper Greta att jag nu vill bliva åtlydd?»

»Nej, mästare, jag går nog ned i smedjan och tvättar

mig. Låt Greta behålla köket för sig.»

Innan varken Thorsson eller Greta visste ordet av, var

Ivar utom dörren, klappande med träskorna utför

trapporna. Thorsson gick, utan att säga ett ord, in i det inre

rummet, vars dörr han slog igen efter sig.

»Om jag en gång fick den pojken i mitt våld», muttrade

Greta, »skulle han få betala mig alla förargliga stunder

jag haft för honom.» Hon trampade med så förtvivlad

fart på spinnrocken, att den fina ulltråden oupphörligen

sprang av, och detta blev för henne en ny anledning att

utgjuta sig över Ivar och alla de lidanden hon utstått för

hans skull.

Efter en timmes förlopp öppnades dörren till det inre

rummet och mäster Thorsson kom ut helgdagsklädd och

rakad. Han gick fram till Greta, sägande med en röst,

som alldeles icke var mild:»Jag skall underrätta henne att jag känner att mitt

tålamod är slut och att jag alldeles icke står ut med hennes

regemente längre. Om hon ej vill bliva människa och

behandla mig och mitt folk så som jag befaller, så får hon

draga dit pepparen växer. Det vill säga att jag skaffar

henne in på fattighuset och ger henne dessutom litet att

leva av, men hos mig har hon allt talt ut. Nu har hon hört

mitt ord, och jag lägger därtill, att om hon vågar vara

ovettig på Ivar för det han är ett barnhusbarn, så skall

hon få se att det går som en dans att komma på

fattighuset. .Och för resten undrar jag just vad hennes kusin

var gift med för en annat än ett barnhusbarn, och vems

bröd hon själv äter, om icke ett barnhusbarns.»

Med de orden gick Thorsson ur rummet och ned till

smedjan. Då han från gårdssidan trädde in i den, fann

han Ivar stående i samma skick som då Gretas ordsvall

körde honom på dörren, otvättad och i sin verkstadskostym

framför pusten, med vilken han bråkade. På gossens

ansikte syntes friska spår efter tårar, ehuru det för

ögonblicket bar prägeln av ett spänt intresse. Han var sa ivrigt

sysselsatt med pustens rörelser att han icke gav akt på

att mästaren trädde in.

»Vad, Ivar, är du icke klädd och vad gör du där för

slag?»

»Åh kors, mästare, ni är redan färdig!» sade Ivar, som

vid Thorssons röst spratt till och blev helt förlägen.

»Men vad har du gjort, som icke hunnit bli ren?»

»Käre mästare, när jag kom hit var jag icke glad.

Gretas ord, som jag eljest icke bryr mig om, gjorde ont.

För första gången tyckte jag att det var hårt att höra

dem. När jag då satte mig ned att tänka på huru konstiga

människorna äro, som tala ut så mycken ondska, var jag

liksom litet ledsen, tror jag.»

»Jo jo men, jag ser nog det, och så grät du, din

stackare.»

»Inte är jag en stackare för det; men nog grät jag,

och det skäms jag icke för. Det gick också fort över, för

när jag fick ögonen på pusten, kommo de där tankarna över

mig, huru man skulle kunna sätta den i rörelse på ett lättare

sätt, och ser ni, mästare, när tockna funderingar komma,

då glömmer iag allt annat och blir glad.»

»Hm, hm», sade mästaren och såg fundersam ut. »Kläd

dig nu fort, så skola vi hava en rolig afton», tilläde han

efter en paus.En stund senare vandrade Thorsson och hans lärgosse

till Claes på hörnet. De gingo i början tigande vid

varandras sida. Slutligen yttrade Thorsson:

»Jag vet icke hur det är; men det vill icke gå rätt bra

att komma i glatt humör. Jag tror min sann att käringen

där hemma så förargat mig, att jag blivit helt yr i huvudet.

Huru är det med dig, du ser icke heller så särdeles munter

ut; och ändå har jag beslutat att vi skola hava en glad

kväll. Nå, din gök, skall du gå och hänga läpp så där.»

»Käraste mästare, jag har alldeles tappat bort mitt

överdåd, och det känns i bröstet på mig, som om det vore så

fullt därinom, att det icke fick rum.»

»Nå, då är det väl bäst att du sjunger ut vad det är.

Låt höra, kanske bliva vi gladare sedan.»

»Ni vet, mästare, att jag icke är någon så faseligt stadig

gosse av mig och icke heller synnerligen arbetsam. Jag

har alltid varit munter och icke lagt varken andras ord

eller mina egna pojkstreck på sinnet, utan skrattat åt

alltsammans.»

»Nå nå, inte ont i det, också har jag tyckt om dig för

ditt hurtiga lynne.»

»I dag, när jag stod och hörde på prästen som

jordfäste den döda, och han talade om de barn, som denna

lämnade efter sig, huru ensamma de voro, och mycket

annat, — då kom jag att tänka på er, huru övergiven

jag varit utan er, och så klack det till i bröstet på mig, när

jag mindes huru liten nytta jag gjorde, huru lat jag var

och huru otacksam...»

»Vad är det för dumt prat, Ivar?»

»Mäster Thorsson, det var allt sant, och när jag då

kom ihåg att det var min födelsedag, beslöt jag att säga er,

att ni hädanefter skulle få mera glädje och gagn av mig.»

»Och då mötte jag dig med käppen, stackars gosse.»

Thorsson såg helt medlidsamt på Ivar.

»Jag hade förtjänat rammel, och Greta har nog rätt, då

hon påstår att jag är en odåga.»

»Nej, det är lögn!»

»När ni så ville fira min födelsedag, var det liksom om

någonting vänt sig i hjärtat, och jag hade velat...»

»Vad?»

ȁh kors, tagit er i famn. Ni har alltid varit god emot

mig ; och när Greta i dag trätte, då begrep jag riktigt, att

om jag gav mitt rödaste hjärteblod för er, så vore detinte mera, än vad ni hade rätt att begära. Maken till

mästare skall jag aldrig träffa i livet.»

»Vad pratar du för persilja, pojke, har jag varit god,

jäg?»

Mäster Thorsson var upprörd.

»Jo, har ni så. När jag kom ned i smedjan, frågade jag

mig vilka som möjligen kunde vara mina föräldrar och

varför jag aldrig känt dem. Vid den frågan började

tårarna rinna. Det var allt dumt; för min rätte far hade

ändå aldrig kunnat vara bättre än ni, mästare.»

»Prat, din slyngel!»

»Säg mig nu, mästare, en sak, varför är ni så bra och

god emot mig, ehuru alla andra äro motsatsen. Därtill har

ni alltid hållit mig till att ära och älska Gud, sanningen

och det rätta.»

»Det skall du få veta när vi äta vår sexa därinne på

Claes på hörnet; men för att säga sanningen, tycker jag

icke du haft några sötesbrödsdagar hos mig.»

»Har jag icke!» Ivars klara blå ögon blixtrade. »Jo

jo men, och den, som annat säger, han ljuger. Jag har

mått som en prins.»

»En svart prins», menade mästaren skrattande.

De gingo in på Claes på hörnet, där Thorsson begärde ett

ensamt rum och en ståtlig sexa för två. Under det

mästaren och lärlingen med frisk aptit angrepo rätterna, sade

Thorsson:

»Du vill veta, varför jag behandlat dig mindre strängt

än de andra. På det du må få det i huvudet, vill jag

berätta min levnadshistoria. Den är visst icke mycket

storståtlig; men du och jag skola sedan förstå varandra bättre.

Var jag egentligen tillbringat början av mina levnadsår,

vet jag icke. Det första, som står rätt klart för mitt minne,

är att man en dag förde mig till en stor stad och in uti

ett högt hus. Jag var då sjuk och kvarstannade där. Man

förde mig in i en sal full med flera sängar. Sedan kom

en lång tid, varav jag icke kan påminna mig någonting,

emedan jag låg i feberyrsel. Då jag åter blev frisk, var

jag tillsammans med en hel hop barn, alla lika klädda. Så

kom julen och i de många och stora salarna dukades

julbord, då vi alla fingo någon leksak jämte julbröd. Vi

dansade och glädjen stod högt i tak. Mycket främmande

folk kom och såg på oss. Detta var den enda glädje min

barndom erbjöd. Strax efter julen kom en gumma ochhämtade mig ifrån de stora varma och rymliga rummen,

där jag hade haft det så bra. Hon förde mig med sig

till ett litet eländigt och uselt kyffe. Det var strax på

nyåret. Jag var väl då sex år, kan jag tycka. Det är icke

mycket att säga om huru jag hade det. Jag frös, svalt och

fick bra med stryk. Min fostermor hade till födkrok att

snatta ved vid hamnar, och dit följde jag henne för att

hugga oss ett och annat vedträd och släpa hem, även gick

jag på torgen med en korg på armen och tillbjöd mig att

bära åt dem, som behövde få hemburet. Mitt egentliga

ärende var att stjäla av månglerskor och fiskköperskor. Så

gick några år, och jag hade under dem farit så illa och

sett så mycket dåligt, att alla utsikter funnos för mig att

själv bliva en lika stor usling, som dessa människor, vilka

omgåvo mig. En vacker dag fick min fostermor besök av

polisen. Hon hade begått någon stöld och avfördes till

häktet Jag återlämnades på barnhuset. Endast tvenne

dagar var jag där, då en starkt byggd karl förde mig åt landet.

Han var smed på landet. Jag hade då fyllt elva år, men

såg klen och uslig ut, kunde icke läsa och dugde till rakt

ingenting. Mäster Broms var hårdhänt och sträng,

avstraffade alla fel med ett kok stryk, men gav sitt folk därjämte

tillräcklig föda. Om söndagarna kördes jag i skolan.

Arbeta fick jag, så att jag ofta nog var alldeles övergiven

av brist på krafter, och säkert hade han, som själv aldrig

visste vad trötthet var, ansträngt mig alldeles för mycket,

om han icke haft en gesäll, vilken kände medlidande med

mig.

»I början stal jag av mästaren och gesällerna; men då

fick jag så mycket stryk, att jag icke kunde röra mig på

flera dagar; och en gång då jag tagit några äpplen, höll

han på att slå ihjäl mig, så arg blev han. Gott gjorde det

emellertid; ty ifrån den stunden tog jag aldrig vad som

icke tillhörde mig. Sällan talade han vänligt, utan röt och

skrek för beständigt, men rättvis var han. Detta gjorde

att jag, som endast såg hans stränghet, fruktade och nästan

hatade honom. Jag tyckte att han var en riktig dj-1 och

önskade rätt mången gång att jag i min tur skulle få klå

upp honom. Tiden gick. Ifrån att vara en liten stackare,

hade jag genom strängt arbete och tillräcklig föda blivit

en stor och stark yngling. Så skulle jag beredas till

Herrans nattvard. När mäster Broms och jag gingo från

kyrkoherden efter att ha skrivit upp mig, sade han :

»’Nu skall du gå bort två dagar i veckan och under dem

2 B Arbetet adlar mannen I.skall jag ändå föda dig, så att du får allt röra på spelet

de andra fyra dagarna för att kunna arbeta dubbelt.’

»Icke var jag van vid någon vänlighet; ty smedens

hustru var icke bättre än han; det vill säga: båda gå vo

mig ordentlig mat och kläder; men lika frikostiga voro de

med stryk och gräl. Jag hade likväl året förut hört huru

de med tårar och förmaningar ledsagat dottern, då hon

skulle beredas till nattvarden, och huru de talade om

Herrans ord med henne. Detta gjorde, att jag tyckte att

mästaren och hans hustru voro riktigt elaka människor, som

icke den dagen hade ett enda sådant ord för mig. På

hela hemvägen gick jag och funderade därpå, och när jag

kom hem, sade jag åt gesällen, långa Olle, han som ofta

räddat mig undan att bliva sönderpiskad:

»"Vet han, Olle, när jag en gång blir karl, så märker

jag allt mästaren, så att han skall minnas det, för all hans

elakhet.’

»’Vad, Tor, kommer du med slika tankar ifrån pastorn

och det när du skall beredas till skrift?’ inföll Olle.

»’Det är detsamma. Jag har aldrig lärt akta skriften’,

sade jag.

»Om aftonen, sedan arbetet var slut, och Olle och jag

skulle lägga oss på loftet över smedjan, satte sig Olle

vid min bädd och läste ur bibeln. Det kändes konstigt i

bröstet på mig. Jag hade väl hört både prästen och mästarn

läsa bibeln, men se Olle gjorde det helt annorlunda, och

sedan han läst en stund, talade han med mig om Guds

ord. Jag tänkte ända tills jag somnade över vad jag

hört, och dagen därpå arbetade jag med mera iver än

van-tigt. Olle smidde, sjöng och var glader. Jag hade för

mästaren en sådan fruktan och bitterhet, att jag aldrig kände

någon glädje av arbetet, och ofta förundrade det mig att

Olle var så belåten med livet att han alltid gick och sjöng.

Då jag den dagen hörde Olle sjunga, fick jag lust att göra

så med, och bäst jag stod och glödgade ett järn, instämde

jag helt djärvt i sången. Mästaren vände sig tvärt till mig

med de orden:

»’Tag tror Tor sjunger.’

»Det gick såsom kallt vatten utåt ryggen, och jag tänkte:

»Nu blir det väl smörj av, och därmed tvärtystnade jag.

»’Åhå, kära Tor’, sade Olle, ’icke menade mästaren att

du skulle tiga, han vet nog att arbetet går som en dans,

när en sjunger.’

»Mästaren sade ingenting, men från den dagen sjöng jaghelt oförskräckt, när jag arbetade. Detta åter blev icke

mera en tung börda, den jag av fruktan för stryk släpade

på, utan något som jag fann mig rätt väl av. Olle, som

såg den goda verkan hans ord och bibeln gjort, gick efter

den dagen aldrig till vila utan att läsa ett kapitel ur den

Heliga Skrift för mig. Ser du, Ivar, om jag är en redlig

och bra arbetare, så har jag allt den fromme Olle att tacka

därför, som lärde mig gudsfruktan och förnöjsamhet. Det

märkvärdigaste av allt var, att mästaren och hans hustru

även började bliva hyggligare. Ju mera glädje och fröjd

jag fann i arbetet, ju lättare blev det även, och när det

blir lätt, då går det också fort; något som mästaren, själv

en styv arbetare, satte värde på. Sedan läste jag fram

mig till Herrans nattvard, stannade jag några år kvar

hos mäster Broms. Under denna senare tid var det, som jag

lärde mig att den hårdhänte smeden var en bra karl och

att han haft mycket otyg att piska ur kroppen på mig.

»Du var sex år, när jag tog dig från den hustru, som

uppammat dig. Du hade farit duktigt illa hos henne, men

det kom sig mera av hennes stora fattigdom, än av elakhet.

Nu min käre Ivar, vet du varför jag varit skonsammare

än andra. Det kommer sig därav, att du och jag äro barn

av samma olycka. Jag är visserligen blott en simpel

arbetare, men det oaktat har jag ofta med saknad åesett huru

en mor smekt sitt barn, eller hur en far om söndagarna

tagit det vid handen och gått för att skaffa det ett nöje.

Det kännes bittert inom en, då man säger till sig själv: du

har aldrig haft varken far eller mor, släkt eller namn -—

och ser^ du, därför hade jag väl varit minst en dj—1, om

jag icke sökt att ställa så för dig, att du icke skulle hava

det lika svårt, som jag i barndomen har haft.»

Under det Ivar lyssnade till mästarens ord, glömde han

att äta och satt med huvudet lutat i handen, fördjupad i

tankar. När Thorsson slutat, såg Ivar upp på honom och

framstammade med upprörd röst:

»Ni är en riktigt duktig karl, mästare, både rättvis och

god. Ja, det säger jag för visso, att blir jag icke en lika

bra karl som ni, så har jag aldrig varit värd er godhet.

Herre Gud, mästare, huru skall jag kunna välsigna er

tillräckligt för det ni behandlat mig så beskedligt. Jag

förstår nog att det är därför, att ni har ett gudfruktigt hjärta.

Säg, mästare, vad skall jag göra för att bliva er till glädje

och nytta.»

»Arbeta! Vi barn utan föräldrar, utan namn och utanhem, vi hava en vän, en tröstare, en räddare, jämte

Herren, ser du, och det är — arbetet.»

Ivar satt en lång stund tyst, liksom begrundande dessa

ord, därefter sade han:

»Ni har rätt, mästare, men det är något bra konstigt

med mig. För när jag går ned i smedjan om morgnarna,

är jag fast besluten att vara mycket flitig. Men se det går

alltid på tok med den föresatsen. Hjälper jag till att sko

hjuldonen på ett åkdon, så tänker jag på huru det hjulet

skulle kunna göras annorlunda, eller huru det skulle kunna

användas som drivhjul, och så tänker jag på ångmaskinen

och mycket sådant, som rycker mig från arbetet och för

mig långt bort från smedjan. Vet mästaren, det är

acku-rat som jag icke kunde tänka på något annat än mekaniker

och maskiner. Om sådant drömmer jag både natt och dag,

och jag kan på lediga stunder sitta och rita upp alla de

där besynnerliga funderingarna. Nu skulle jag allt vilja

bliva kvitt dessa dumheter, så att jag blev en lika galant

arbetare som ni; men jag vet icke huru jag skall bära

mig åt. Kan ni hjälpa hig?»

»Nej, icke jag, men jag har hört talas om en herre, som

bör säga oss ett råd. Du är född att bliva ett stycke bättre

arbetare än din mästare, kan jag tänka, och det skulle göra

mig en glädje. Dock därom i morgon, nu skola vi äta.

Lägg ett på minnet, Ivar, att arbetaren skall hava ett glatt

sinne och friskt mod, eljest bliver han en drönare.»

»Åh, vad det anbelangar, så har jag ingen brist»,

försäkrade Ivar skrattande, och borta voro alla allvarliga tankar.

*

Följande morgon vandrade mäster Thorsson

helgdags-klädd, åtföljd av sin lärling, till Teknologiska Institutet,

där han hade ett långt samtal med chefen; men detta förde

ej till något gynnsamt resultat för Ivar, emedan han

omöjligt kunde få inträde där, utan att först hava kunskaper,

dem han alldeles saknade. Thorsson kände sig helt

nedstämd till sinnes; men under det han och Ivar gingo hem,

funderade mästaren ut att han, enligt direktörens råd,

borde söka få gossen in på en mekanisk verkstad.

När Ivar och mästaren ömsat kläder gingo de ned i

smedjan. Det första Ivar gjorde, var att ställa sig i

dörren och se upp till hftset mitt emot. Uti ett av fönstren

en trappa upp syntes en flicka om nio å tio år. Hon satt

lutad över en bok, varuti hon läste med uppmärksamhet.»Nå, Ivar, vad gapar du på?» frågade Stångbom.

»Det angår dig icke?» snäste Ivar och rusade av till

pusten, vilken han med stor iver satte i rörelse.

»Ha, ha, ha», skrattade Stångbom, »har mästaren känt

någon galnare än Ivar? Se bara på honom huru han

arbetar, utan att det finnes en gnista eld.»

Något skamflat gick gossen sin väg, och mästaren sade

bara:

»Låt Ivar vara, han blir icke länge er kamrat i smedjan.»

»Tänker mästaren göra sig av med honom?»

»Jag tänker skicka honom till en bättre verkstad, där

han kan få lära något.»

Under hela dagen hade Ivar mycket att bestyra i

smedje-dörren, och alltid flögo ögonen upp till fönstret, där barnet

satt och läste.

»Herre Gud, att hon skall läsa så flitigt», tänkte Ivar.

»En kan ju inte få se ansiktet på henne, och ändå gör

detta en så gott. Hela sommaren har hon varit borta, och

nu hänger hon ständigt huvudet över den odrägliga boken.

Undrar just om hon alltid skall sitta så där. — Kan också

vara detsamma, efter jag icke mer kommer att vara här.

Det är nu fem år som de bott mitt emot, så att hon och jag

äro gamla bekanta, fast vi icke känna varandra; för hon

har aldrig en gång vårdat sig att se på mig.»

»Ivar!» ljöd mästarens röst, »kom hit och gör mig en

handräckning.» Ivar lydde. »Stod du nu också och tänkte

på ångmaskiner?» frågade mäster Thorsson.

»Nej, det gjorde jag icke.»

»På vad då?»

»Åh kors, på fröken där mitt över, som sitter och läser.>

»Nej, se det blir då ingenting utav! På flickan låter du

bli att tänka. Sådant tål jag icke.»

»Käre mästare, icke är det farligare än att tänka på

gossar. Det är icke förbjudet i Skriften.»

»Men jag förbjuder dig det, i synnerhet på en töcken

där fin tös, som hör till de förnäma. Med sådant folk är

det bara skräp.»

»Så mästaren talar.» Ivar blev blossande röd. »Är

hon skräp, hon?»

»Nu gör du bäst att tiga, skall jag säga dig. Hon heter

Callenstjerna, och tillhör således en klass, som du icke

en gång äger rättighet att se åt, så tycka de. Nej, pojke,

belamra dig icke med dylikt smide i dina tankars verkstad,

ty då går det olyckligt för dig.»Om middagen, när de sutto till bords, klagade mäster

Thorsson över stark huvudvärk, och i stället för att, såsom

vanligt, genast efter måltiden gå ned i verkstaden, gick

han in och lade sig, sägande åt Ivar:

»Får jag sova, så går det nog över.»

Ivar hade aldrig hört mästaren hava något ont, och detta

gjorde att gossen kände sig helt beklämd då han lämnades

allena i salen, såsom det stora rummet kallades. Han blev

stående i fönstret, och underliga tankar uppstego i hans

själ. Begravningen, den han föregående dagen åsett,

återkom för minnet och uppkallade föreställningen om att

mästaren även kunde dö och han (Ivar) sålunda bliva lämnad

allena. Ur dessa sorgliga betraktelser väcktes han av en

tung kropps fall i golvet. Ivar spratt till: det var inne i

mästarens rum. I nästa ögonblick var han vid dörren,

den han röck upp. Mästaren låg utsträckt på golvet

framför dragkistan. Ivar störtade fram och ropade honom vid

namn. Thorssons ansikte var draget på sned och han såg

förfärligt vanställd ut. Vid gossens rop och skrik kom

Greta inrusande, och då hon fick se smeden ligga så där

livlös, glömde hon alldeles bort att gräla på Ivar, för det

han skrämt henne, vilket var egentliga orsaken, varför hon

kommit in.

»Spring efter doktorn här bredvid», sade Greta »och

skicka så upp arbetarne ur smedjan, att man kan få honom

i säng. — Han har fått slag.»

Vid dessa ord störtade tårarna ur Ivars ögon. Han

skyndade ut ur rummet. Under det han sprang till läkaren,

upprepade han oupphörligt:

»Mästaren har fått slag. Gud i himmelen hjälpe mig!»

Stackars Ivar, tre dagar därefter stod han vid sin

redlige husbondes bår; denne husbonde, som varit honom en

så god och huld fader, av vilken han aldrig rönt annat än

den mildaste behandling, och i vars hjärta fanns så mycket

rent och gediget guld. Huru hade han icke lärt Ivar att

sätta hela sin lit och förtröstan till Gud, huru hade han

icke föregått honom med exempel i att vara arbetsam,

rättrådig och redlig. Aldrig hade Ivar sett honom överlastad,

aldrig hade han givit Ivar annat än goda föredömen

genom sitt eget nyktra och gudfruktiga leverne.

Thorsson hade under sin korta sjukdom varit utan sans,

så att han icke kunnat göra något testamente. Några

ögonblick innan han dog, fick han igen målet, och då begärde

han att man skulle skicka efter en lagkarl; men innan den-ne hann komma, slog Thorssons sista timme. Han hade

givit Ivar sitt guldur, som hängde över sängen, i det han

med matt och otydlig röst sade:

»Stackars gosse, förlåt din fosterfar, som aldrig tänkte

på ... att han kunde dö så snart... och nu lämnar dig ...

som han gör. Gud vare ... med dig ... Glöm ej din .. .

mästare ... Hedra honom ... genom att bliva en ...

duglig arbetare.»

Ensam, utan hem, utan namn, utan beskydd, utan alla

tillgångar, fann den ödsliga novembernatten, samma dag

mästaren jordades, Ivar ännu kvar på fosterfaderns grav.

Greta, Thorssons enda lagliga arvinge, hade på ett ganska

bestämt sätt givit Ivar tillkänna, att han icke fick stanna

i huset längre än till begravningen var förbi.

Bekymmers-lös om vart han skulle taga vägen, hade hon blott en

önskan, den att bliva av med honom och sålunda taga hämnd

på den förhatliga »barnhusungen».

Vinden tjöt kring gravarna och ruskade de avlövade

trädkronorna på kyrkogården; men Ivar var känslolös

därför och satt kvar på den igenkastade graven, med huvudet

stött i händerna, alldeles försjunken i sin sorg, glömmande

allt, utom den. Hur länge han hade blivit sittande så,

ät ovisst, om ej ett kraftigt slag på axeln och dessa ord

återväckt honom ur det sorgsna grubblet:

»Icke går det an, Ivar, att sitta längre här på graven och

i ett sådant väder.»

»Åh, är det ni, Stångbom», sade Ivar och reste sig upp.

»Visst är det jag, fastän du och jag icke varit

synnerligen goda vänner, så tycker jag nu att det är stor synd

om dig», sade Stångbom med ett illslugt leende, som skulle

föreställa medlidsamt. »Jag skulle gärna göra dig en

tjänst, och därför ville jag fråga om du, som är utan hem,

tills vidare ville dela mitt kyffe. Jag skall själv höra mig

om efter en plats, och då kan det ju hampa sig så, att du

kan få en med på samma ställe. Nå, se så, säg fort, anstår

dig mitt förslag?»

Ivar räckte Stångbom handen, utan att kunna svara, så

upprörd var han.

»Det är skam att du, en pojke, skall pipa och sörja som

du gör. Kom nu så gå vi och taga oss en duktig sup, det

brukar stärka kroppen och liva själen.» Stångbom tog

Ivar under armen och drog honom med sig.

*Trenne dagar därefter lästes i tidningarna följande:

Torsdagen den 14 november har ogifta

kvinnspersonen Greta Sjöberg befunnits mördad i sin

bostad, nr o vid Kaptensgatan å Ladugårdslandet.

Efter all sannolikhet har mordet blivit begånget

mellan klockan tio och ett på natten. Ur den

mördades gömmor hava, enligt skedd undersökning,

försvunnit följande nipper, nämligen: en guldklocka,

två silvertumlare, ett halvt dussin silverskedar,

märkta med T. T., en guldring med röd

karneol-sten, två släta guldringar samt en mindre summa

penningar. Mördaren har vid sin flykt kvarlämnat

en träsko samt en dyrk, förfärdigad av en krökt

spik. Med anledning härav samt för att befordra

mördarens ertappande har Ö. S. E. härigenom

utlovat en belöning av sextiosex rdr trettiotvå

skil-lingar banko till den eller dem som kunna lämna

tillförlitliga upplysningar, ledande till mördarens

upptäckande.

Någon tid därefter läste man åter:

Man har nu, tack vare polisens verksamhet och

iver, lyckats komma gärningsmannen till det

gräsliga mordet vid Kaptensgatan på spåren. Mördaren

är en sextonårig smedsgosse, vid namn Ivar,

vilken varit fosterson hos den mördades släktinge,

smedmästaren Thorsson.

Den på lastens bana allaredan, tyvärr, så långt

komne ynglingen, har inför poliskammaren med

vanlig fräckhet samt under låtsade tårar förnekat

sitt brott, oaktat ganska bindande skäl och bevis

vittna emot honom. Han befanns nämligen

innehava en blodig kniv och en dyrk; dessutom voro

hans kläder blodfläckade. Då ingen närmare

upplysning denna gång kunnat vinnas, uppsköts målet

i och för vittnens hörande till morgondagen, och

den unge, men förhärdade mördaren återfördes till

fängelset för att ensam med sitt samvete, lida

ång-rens och fruktans kval.

Polisförhören och den därpå följande rättegången rö-rande mordet på Greta Sjöberg sysselsatte under några

veckor stockholmspubliken och även den tidningsläsande

allmänheten i landsorten. Den för detsamma anklagade

Ivar blev ett föremål för allas avsky; ty då de närmare

detaljerna blevo kända, var det något förfärligt uti att han,

ett barn till åren, skulle kunna var delaktig i mordet på

en kvinna, som i tio år varit såsom en fostermor för

honom. Den olyckliga döda beskrevs i alla tidningar såsom ett

mönster av godhet och fromhet, under det man uppbjöd

hela sin förmåga att utmåla Ivar såsom en vanartig och

från barndomen illasinnad gosse. Snart bleknade likväl

intresset, då man, oaktat alla undersökningar, icke kunde

få något rätt fällande bevis mot Ivar, eller kunde komma

förre smedgesällen Stångbom — som nu försvunnit — på

spåren. Man talade icke mera därom, men under tiden

fortfor Ivar att sitta arresterad. Slutligen, efter ett års

förlopp, sedan han genomlevat alla graderna av lidande och

misshandel uti fängelset, blev han, av bristande bevis

förklarad oskyldig och ställd på fri fot, men med tillsägelse

av domstolen att söka sig tjänst å landet, så att han icke

kvarstannade i huvudstaden.

Samma dag Ivar sluppit ur arresten, finna vi honom

sittande på Thorssons grav. Utför de bleka, nästan gula

kinderna runno ymniga tårar, och hela hans utseende bar

vittne om fängelsets elände och en inre hopplös smärta.

Hans händer vilade sammanknäppta i knäet, och huvudet

hade sjunkit ned emot bröstet. Ljudet av en frisk

barna-röst, som tilltalade honom, kom Ivar att rycka till och se

upp.

»Varför gråter du så mycket? Är du hungrig?»

Framför honom stod en flicka om tio år, liten till växten

och mager. Hennes drag voro outvecklade och saknade

all prägel av skönhet, om man undantager ett par livliga

och uttrycksfulla ögon samt ett mörkbrunt hår, vågigt av

naturen. Flickan var väl klädd och åtföljd av en äldre,

kvinnlig domestik, vilken stannat ett par steg bakom henne.

Vid flickans åsyn reste sig Ivar hastigt och avtog

mössan, den han med stor förlägenhet vände mellan fingrarna

då han svarade:

»Fröken är mycket god, som frågar efter min sorg, den

är mycket stor, för min fostermor är död och jag har

därigenom blivit mycket olycklig.»

»Vad heter du?» frågade flickan.»Jag heter Ivar och har flera gånger varit och satt fast

lås hos frökens föräldrar.»

»Kära du, icke kan jag minnas vem du är för det. På

smedgossar ser jag aldrig», sade flickan och smålog.

Ivar blev blodröd, han hade så ofta glömt sitt arbete och

allt, för att sitta på smedjetröskeln och betrakta henne, där

hon lekte eller arbetade vid fönstret, eller när hon gick

förbi, att han tagit för avgjort, att hon ovillkorligen borde

känna igen honom.

»Vem var hans fosterfar?» inföll den gamla tjänarinnan.

»Thorsson, vars smedja låg mitt emot herrskapets

fönster.»

»Herre Jesus, fröken Olga, det är den där lärlingen

Ivar, som mördat jungfru Greta», utropade tjänarinnan

och fattade flickan förskräckt om armen och drog henne

från honom, liksom rädd att han skulle göra henne något

ont. Olga ryste vid dessa ord och såg på Ivar med ett

uttryck av barnslig fasa och följde tjänarinnan.

Ivar visste icke själv huru det var med honom, så ont

gjorde det i hjärtat. I stum förtvivlan sammanknäppte

han händerna över pannan och mumlade:

»Gud Fader, hjälp mig, olycklige!»

*

Följande dagen vandrade Ivar med sitt knyte på ryggen

ut genom en av tullarna, lika mycket vilken. Hans forna

glättighet var försvunnen. Med tunga steg och skygg

blick fortsatte han sin väg. Varest han skulle få sitt bröd,

det visste han icke, han h?de blott en klar tanke, att han

ville långt, långt bort från huvudstaden. Vi vilja icke följa

honom steg för steg, icke redogöra för alla de motgångar,

som mötte den stackars, av hela världen övergivne gossen.

Under tvenne veckors tid hade han irrat kring utan att

finna någon plats såsom smedlärling. Blyg och ovan att

begära allmosor, hade han endast, då hungern drev honom

därtill, anlitat den allmänna välviljan. Nu hade han

vandrat hela dagen utan mål och utan att hava begärt något.

Det var en klar och blid decemberdag, något före jul.

Solen var gången till vila, och den korta vinterskymningen

låg utbredd över jorden. Ivar, alldeles tillintetgjord av

trötthet och hunger, hade satt sig på en sten. Bredvid

honom låg hans lilla knyte. Armarna stödde han emot knäna

och ansiktet var gömt i händerna. Fullkomligt sinnesslöför den tavla han hade framför sig, var Ivar försjunken

i en total hopplöshet både till själ och kropp.

Framför honom låg en stor slätt med åkrar, vid vars

slut reste sig en massa byggnader, varibland åtskilliga med

höga ångskorstenar. Hela denna lilla stad, köping eller

by var omgiven av skog.

Oförmodat hördes raska steg i skogen, och en frisk och

munter röst sjunga:

Stor sak, låt sorgen fara!

Den är en börda blott.

Kan du förnöjsam vara,

Du har en lycklig lott.

Vid ljudet av den glada visan spratt Ivar till, men rörde

sig för övrigt icke eller förändrade ställning. Under tiden

hade sångaren kommit närmare. Plötsligt tystnade han och

en klar röst utropade:

»Hollah! Vad är du för en gynnare? Sitter du och

väntar på älvdrottningen?»

»Jag är en kringvandrande smedlärling, som söker

tjänst», svarade Ivar och lyftade upp huvudet. Det var

något i den tilltalandes röst, som ingav gossen förtroende.

»Den där söker, han finner», svarade sångaren. »Du

tycks likvisst icke ha funnit vad du sökt. Du må heller

icke tro, att en spik är färdig vid första hammarslaget;

den får allt vändas på städet rätt många gånger. Nå,

varför satt du och lipade?»

»Jag visste ej vart jag skulle vända mig att få tak över

huvudet.»

»Satte du till vattenverket för det? Är det ingen annan

sorg än den, så kom till mig; nog kan jag giva dig litet

till livs och en säng för natten, om det kniper. Se så,

marsch nu, så gå vi in till mitt.»

Därmed började han gå raskt framåt, fortsättande sin

sång:

En smed ej några sorger har;

Ty bort med gnistorna de far.

»Nå, pojke, är du med?» ropade han och vände sig om,

tvärt avbrytande. »Vad, jag tror du icke orkar få benen

med dig. Du är min själ icke överfödd, kan jag märka.»

Han hade gått fram till Ivar, som med största möda

förmådde taga några steg. Innan Ivar visste ordet av, hadeden hurtige smeden tagit honom upp på sina skuldror,

varefter han fortsatte vandringen med lika raska steg, i det

han helt muntert sade:

»Det var ett skralt smide i dig; du väger ju icke stort

mera än en fyrtumsspik. Kan just undra huru ett dylikt

kräk skall kunna sköta en slägga. Du har väl aldrig gjort

annat än dragit pusten, kan jag tro. Nå, nå, det blir väl

bra med den saken, bara dli får dig en omhamring med

fläsk och potatis. — Jag tror den slyngeln dör», utropade

han och stannade. Ivar, som han bar på ryggen, hade

förlorat all muskelspänstighet och vilade tung och slapp på

de breda skuldrorna. »Aha», mumlade smeden, sedan han

känt på gossens puls, »han har förlorat sansen. Kan tro

att han icke fått något till livs, utan är så där all av bara

svält. Den saken står till att hjälpa.»

Därmed gick han rakt framåt till de många husen, som

syntes på andra sidan om slätten. Uti ett nybyggt hus gick

han in med sin börda, den han nedlade i sängen, som stod

i den rymliga stugan. Därefter drog han eld och lyste

på Ivar.

»Usch, så den ser ut! Alldeles som ett lik. Han måste

hava en styrkare, så att en kan blåsa liv i stackarn.»

Sagt och gjort; ögonblicket därefter hade smeden hällt

uti Ivar ett helt glas malörtsbrännvin, vilket hade

önskad verkan. Gossen kvicknade till och gjorde därvid så

löjliga miner, att den muntre smeden började skratta.

En timme senare lyftades en panna potatis av elden,

varefter Ivar och hans värd slogo sig ned vid spiseln, och båda

åto med god aptit. Sedan de ätit sig mätta, tog smeden

fram en mugg öl, tände en liten snugga och sade, i det han

räckte Ivar ölet:

»Nå, drick nu, och berätta mig sedan vad du egentligen

är för en gynnare, huru du kommit på villoväg, och vad

du tänker taga dig till. Ser du, jag heter Bengt och bor

ihop med mor min, en from gumma, som nu farit in till

staden för att proviantera. För övrigt är jag smed och

arbetar vid Langes fabrik, så att om du är en bra gosse, kunde

du kanske få tjänst där. Vi ha en dråplig husbonde, må du

tro. Han ger gärna arbete åt den, som kan sköta sådant.»

Ivar berättade helt sanningsenligt sina levnadsöden. När

han kom till mordet på Greta, mulnade Bengts ansikte och

han satte ett par skarpa ögon i Ivar, sägande:

»Det är en ful historia och lämnar alltid ett märke på

din karaktär. Hör på, pojke, har du haft en slarva medi det nedriga byket, så kan du aldrig begära att en hederlig

människa skall fråga efter dig.»

Ivar såg på Bengt med en så ren och öppen blick, att den

vittnade om verklig skuldlöshet; så tyckte denne.

»Aldrig skulle jag så kunna handla på min döde

mästares mull. Nej, Gud allena vet, att jag är fullkomligt

oskyldig», sade den stackars gossen.

»Hm, hm!» Bengt rökte och teg en stund, allt under

det han hade ögonen häftade på Ivar. Slutligen utbrast

han :

»Du ser mig icke ut som en kanalje, och dess värre för

dig, om du är det. Jag vill tro motsatsen. Bättre tänka

gott än ont om nästan. Gå nu och lägg dig i sängen där,

Jag ligger i natt på bänken. Se så, inga invändningar.»

Ivar lät icke säga sig detta två gånger utan kröp till

sängs. Sedan han tyst framstammat en bön till Gud,

insomnade han tungt.

Bengt satt kvar länge och stirrade på den nedbrunna

elden. När det sista kolet slocknat reste han sig upp,

sägande för sig själv:

»Patron skall få säga sitt ord om pojken.»

Hans ögon föllo på Ivars bleka, avtärda, men barnsligt

rena anletsdrag. Gossen sov helt lugnt.

»Patron själv skulle icke kunna låta bli att tycka synd

om stackarn. Jag har icke hjärta till att jaga honom ifrån

mig; gå hur det vill, skall han stanna hos mig.»

*

Några dagar därefter var det julafton. I Bengts snygga

men ytterst torftiga stuga var det granrisat och fint. En

äldre kvinna sysslade vid spiseln, där en brasa sprakade och

kastade sitt sken över hela rummet. Stund efter annan

flögo hennes blickar till klockan och sedan till sängen,

varifrån hördes en sovandes andedräkt. Ute föll snö, men

utan köld och blåst.

»Undrar när gossen min kommer», talade den gamla

gumman för sig själv och rörde i en stor gryta. »Han ska väl

stiart vara här med meklamenterna åt stackarn där i

sängen. Då skall han också få en riktigt god kvällsmat på

denna välsignade afton.»

En suck hördes från bädden. Gumman smög sig dit.

Ivar låg där försänkt i djup sömn, men med ett ansikte

blossande av feber.

»Stackars barn», sade Inga, Bengts mor, och betraktadegossen medlidsamt. »Den där har icke haft något hem,

han, och inga ärliga föräldrar, som bett till Gud vid hans

vagga; därför har det gått så illa för’n.» Gumman

sammanknäppte händerna och framviskade en bön, varefter

hon återgick till spiseln.

Utanför ljöd en klar röst, som sjöng:

Till hemmets sköte ilar jag

Från arbetet var kväll,

Och lön jag finner för min dag

Vid spiselns härd, så säll.

Innan sången var slut, öppnades dörren av mor Inga

med ett:

»Gud ske lov att du är hemma igen, käre Bengt, så att

vi‘kunna få vara tillsammans på denna Herrans dag.»

»Tack, mor!» Bengt klappade gumman hjärtligen. Hon

såg glad och förnöjd ut. »Huru är det med gossen? Skulle

just ha känt mig lätt om hjärtat, ifall han varit frisk.»

»Åh, Gud hjälper’n nog, bara han får in vad doktorn

sagt.»

Bengt gick fram till sängen. Då han böjde sig ned över

den sjuke Ivar, såg gossen upp.

»Huru är det med dig?» frågade Bengt och klappade

Ivar med så innerligt deltagande, som om gossen hört

honom till.

»Åh jo, jag tycker det är som om jag vore bättre»,

svarade denne.

»Orkar du sätta dig upp och taga in?»

Sedan detta var gjort, lade mor Inga Ivars kudde så,

att han skulle kunna sitta, varefter hon dukade ett julbord

med bröd och grenljus. När detta var verkställt, satte

sig Bengt och mor Inga vid bordet, då den förstnämnde

slog upp ett kapitel ur bibeln, vilket han med klar och

lju-delig röst läste. Under läsningen runno tårarna långsamt

utför Ivars kinder. Han tänkte på sin avlidne mästare,

och det föreföll honom, när han såg och hörde Bengt,

liksom han hade hört och sett den hädangångne. Efter slutad

läsning sjöng Bengt en psalm, och sedan detta var gjort,

framsattes fisken och gröten.

Mor Inga vårdade Ivar med en ömhet, som hade han varit

hennes eget barn, och under helgdagarna satt Bengt hemma

och läste för den sjuke Ivar och modern. Det var något

vackert och enkelt rörande i det sätt, varuppå den simplasrnedfamiljen firade julhelgen. En ande av frid och

välsignelse vilade över det lilla hemmet, där förnöjsamhet,

flit, endräkt och fromhet tycktes hava slagit upp sina

bopålar.

Ivar tillfrisknade småningom, så att han, när nyåret

kom, hade lämnat sängen; men han var så blek och mager,

att mor Inga brukade säga, det ett halvt år skulle gå om,

innan han blev så pass försigkommen, att han kunde hålla

i en hammare. Medan krafterna återvände skulle han få

stanna hemma och hjälpa henne inomhus. Om aftnarna

brukade han slöjda och då gjorde han små kvarnar, vagnar

och dylikt. När Bengt fick se vad Ivar roade sig med,

sade han:

»Du har gott handlag och skall allt bliva en skicklig

svarvare med tiden.»

En dag när han skulle bära in litet bakved åt mor Inga,

väntade hon länge förgäves på hans återkomst. Rädd att

han åter blivit sjuk, gick hon ut i lidret för att se vad som

blivit av honom. Hon fann honom sittande på en kubbe,

sysselsatt med att i mullen rita upp konstiga figurer.

»Kära barn, vad tänker du på, som sitter och leker, när

jag väntar», sade mor Inga missnöjd.

»Ack käraste mor, bliv inte ond, men jag glömde mig.

Om Bengt ändå ville taga mig med sig bort till den stora

verkstaden, skulle jag bliva bra glad.»

»Åh, nog går det an; men se doktorn sa’ att du var en

så klen stackare, och därför ville Bengt och jag att du

skulle stanna vid stugan så länge medan det är kallt. Du

är icke en sådan där duktig gosse du, som min Bengt, och

därför får du vara aktsam om dig.»

Huru nu Ivar ordade med Bengt, när denne kom hem,

fick han följa med till fabriken. Några dagar därefter bad

han Bengt så bevekande skaffa honom arbete där, att han

slutligen lyckades erhålla dennes löfte att han skulle tala

vid patron Lange.

Middagstimmen var just inne, och Åkersnäs fabriker

erbjödo en ganska livlig tavla. Dess gårdar voro uppfyllda

av folk.

»Hör på, Bengt, kom och sjung en av dina visor för

oss», ropade några sotiga smeder åt Bengt, som hade

avtagit mössan och med den grova handen slätade över håret.

»För den får ni allt draga veven i dag», svarade Bengtoch log, så att han visade hela sin rikedom av friska och

vita tänder. »Jag ämnar sjunga för patron och därför ger

jag katten att låta för er.»

Sedan han givit detta besked, gick Bengt med säkra steg

över gården och tog vägen upp till fabrikör Jacobo Langes

vackra boningshus.

»Skulle be att få säga patron något särskilt», sade Bengt,

-då han stod framför Jacobo på kontoret.

Lange gick in i ett rum, som låg till vänster om kontoret,

och nickade åt Bengt att följa sig. Helt oförskräckt

framförde smeden sitt ärende och berättade huru han träffat

Ivar och allt vad Ivar själv sagt honom om sina

levnadsöden. Jacobo avhörde honom tigande. Då smeden slutat,

yttrade han:

»Din skyddsling, Bengt, är icke någon välkänd gosse, då

han kunnat bliva inblandad i en så ruskig historia, som

mordet på gumman. Fråga blir om jag, bland mina

väl-frejdade lärlingar, kan antaga en sådan yngling. Du själv

kan alldeles icke gå i borgen för gossen, därtill har du känt

honom för litet och sett honom endast under så olyckliga

förhållanden, att hans egen fördel fordrat, att han visat

dig en god sida av sin karaktär.»

»Patron, gossen må ha varit medveten eller icke om

mordet, så har han i värsta fall blivit tubbad därtill, och så

pass har jag sett in i hans hjärta, att nog är det i gott

skick. För övrigt är han värnlös och olycklig, det vill

säga, att en icke får taga handen ifrån honom och kasta’n

ut i världen till fördärv för sig och andra. ’Om en

rättfärdig sju resor faller, står han upp igen’, säger Skriften;

men ingen rättfärdig kan stå upp om alla förskjuter^.

Därför syns det mig att jag må behålla pojken, efter han

kommit i min väg, och så tycker jag att patron bör giva

honom arbete.»

»Så-å!» Jacobo smålog. »Men är du säker på att

arbe-tarne vilja hava honom bland sig, ifall de få veta att han

varit inblandad i ett dylikt ohyggligt brott? Jag fruktar

att de, som alla äro mer eller mindre stolta över sin goda

frejd, skola bliva så illa stämda mot gossen, att de låta

honom känna hela tyngden av deras ovilja. Med bästa vilja

i världen skall jag icke kunna skydda honom för utbrottet

därav.»

»Skulle eljest tro, herr patron, att Bengt Bengtsson har

tillräckligt gehör med sig att kunna försvara pojken, då

jag förklarar honom för min tillhörighet. Jag ville jus;se den i syna, som hade lust till någon slängdans med mig.

Ingen fara blir således med den saken, och har patron

icke värre att anföra, lär väl Ivar få arbete, tänker jag.

Kristligt vore det nu ackurat icke att säga nej, det är min

resonering, patron.»

Jacobo funderade en stund. Bengt satte sig ned på en

stol vid dörren för att avvakta vad beslut hans husbonde

skulle fatta. Innan Lange bröt tystnaden, inträdde en av

bokhållarne, sägande:

»Baron Axelhjelm önskar att tala vid patron.»

»Baron Axelhjelm, vem är det?» frågade Jacobo och såg

förundrad på bokhållaren.

»Det är eleven från Teknologiska Institutet, som greve

Romarhjärta rekommenderat.»

»Ah!» Ett uttryck av missnöje for över Langes ansikte.

»Låt honom komma in.» Bengt satt kvar och tänkte:

»Få nu se om icke baronen gör att Ivar får komma på

verkstaden; ty känner jag rätt patron, så blir han efter

samtalet med den gynnaren bättre stämd för mina ord.

Skall lysta mig höra huru den förnäme fågeln sjunger. Nog

vet jag, huru patrons visa lyder.»

Längre hann Bengt icke i sin tysta monolog; in trädde

en ung man, väl klädd, med säkerhet i hållning och sätt

att föra sig. Han uppbar sitt huvud på ett sätt, det han

själv säkert ansåg fullt överensstämmande med en ädlings

skick och hållning. Han gjorde för Lange en artig

bugning och kastade på Bengt en sned blicka.

»Välkommen, herr Axelhjelm», sade Jacobo och räckte

honom handen. »Romarhjärta önskar att jag skall

emot-taga er på min verkstad, och av vänskap för honom har jag

avvikit ifrån en antagen regel att icke hava herrebarn till

arbetare, emedan de sällan äro dugliga och ännu mera

sällan vilja eller kunna vara goda kamrater med de andra. Jag

bar likväl lovat att med er göra ett undantag, och hoppas,

herr Axelhjelm, att ni icke kommer mig att ångra det.»

»Så patron smider om den där fina herrn. Han ser då

ut i ansiktet alldeles som om han kom ur elden.»

»Min onkel, greve Romarhjärta, sade mig att jag skulle

bliva verkstadsföreståndare», inföll den unge baronen, vars

ansikte vid Langes tal hade fått en högre färg.

»Det har han icke gärna kunnat säga, emedan jag lovat

taga er endast såsom elev, utan att ni behövde erlägga

betalning; ni skall tvärt om erhålla sådan, när ni fått vana

vid arbetet. Ni är för övrigt endast en yngling om tjugu

3 B Arbetet adlar mannen I.år, och kan således icke göra anspråk på att få

verkmästar-befattning vid en så stor fabrik som min. Därtill fordras

kunskaper, insikt och vana, som först måste förvärvas. Om

den plats, jag lovat, icke anstår er, så får ni därom

underrätta er onkel. I annat fall kan herr Axelhjelm tillträda

den när som helst.»

»Vad min onkel för mig antagit, kan icke annat än anstå

mig», svarade den unge ädlingen.

»Som ni behagar. — Har ni besökt Kungsborg?»

»Jag kommer därifrån och skall åter dit till middagen.»

»Gott! Vi träffas då i afton, och i morgon torde ni

vara tillräckligt utvilad att kunna arbeta på verkstaden.»

Jacobo räckte honom handen och gjorde en

avskedshälsning med huvudet. Axelhjelm bugade sig, och då han

lämnade rummet, slungade han på Bengt en blick av

verkligt hat.

»Jo, den han blir en ful fisk att fjälla», tänkte Bengt.

»Mig tyckte han icke om, det syntes grannt på ögonkastet

jag fick; men det rör mig icke. Jag kan nog vara karl

att försvara’n, den vettvällingen, om han råkar i klammeri

med kamraterna, som icke alla äro att leka med.»

»Vad tänker du på, min kära Bengt?» frågade Jacobo,

som nu stod framför smeden.

»Åh kors, jag bara tyckte att patron bra lätt tog an

grevens skyddsling, då det däremot ännu är oavgjort vad öde

min får; men se, jag är icke herre till Kungsborg, jag,

och därför så får väl Ivar gå utan arbete. Men det säger

jag för sant, att nog är pojken där hemma hos mig en

smula bättre än den fina baronen, och patron får nog själv

spörja’t. Jag spår att den där förnäme arbetaren kommer

att göra mer förargelse på fabriken än alla de övriga

trehundra.» Bengt reste sig.

Jacobo hade under smedens något fritaliga dialog gått

upp och ned i rummet. Då han fortsatte vandringen under

tystnad, återtog Bengt:

»Med förlov, herr patron, får jag taga Ivar med mig

på verkstaden? Jag skall nog sköta’n så, att han gör

heder åt min rekumdation.»

Jacobo stannade och sade nästan strängt:

»Varför sade du att jag skulle neka gossen inträde,

därför att du icke var ägare till Kungsborg?»

»Jo si, jag ville bara att patron skulle erinra sig, att

den som smeden Bengt tagit i sitt beskydd var mera synd

om, än den greven förordat.»»Vad gossen angår, skall du få mitt svar i afton, innan

du går hem.» Jacobo nickade åt Bengt, men icke så

vänligt som vanligt.

»Herr patron är väl icke ond?» frågade Bengt och

såg på husbonden med en öppen blick.

»Nej!»

»Missnöjd är patron bestämt, och se det gör ont, för

nog vet patron, att jag vill giva ut sista livsgnistan för

honom. Om Bengt därför sagt något dumt, så...»

»Borde jag vara van därvid», inföll Jacobo leende. »Du

har blivit alltför frispråkig på en tid, och därför

farväl!» Lange gav arbetaren ett lätt slag på skuldran,

varefter han lämnade rummet.

*

I den stora kaminen uti nedra salongen på Kungsborg

sprakade en munter brasa och spridde sitt sken över detta

rum, där Stephana så många gånger smärtsamt drömde om

sina sorger, och där hon sedan fann en så rik belöning

för sin kärlek och sina lidanden.

I samma lilla soffa, som hon satt, då greve Herman

gjorde sitt första besök, finna vi henne även nu. Fröken

Helfrid Romarhjärta hade tagit plats i en emma ett stycke

ifrån Stephana och blickade tankfullt i den flammande

brasan. Greve Herman vandrade upp och ned på

golvet.

»Axelhjelm var icke särdeles belåten med sitt besök

hos Jacobo», yttrade Stephana, som med ögonen följde

Herman under hans promenad. »Han har bönfallit att

jag skulle lägga ett gott ord för honom hos hans stränge

onkel, och gossen såg så bedrövlig ut, att...» Stephana

höll upp och smålog. Greven stannade framför henne och

inföll skrattande:

»Att du kände dig frestad att gå över på hans sida.

Akta dig, Stephana», tilläde greven och höjde hotande

fingret, »jag kunde ju eljest få skäl antaga att du endast var

sträng republikan, då det gällde att plåga mig.»

»Tyst, min vän, du vet ju icke vad jag ämnade säga.

Du avbröt mig mitt i meningen.»

»Nå, låt höra.» Greven satte sig bredvid Stephana och

lade armen om hennes liv. »Du avbröt vid ett att.»

»Han såg så bedrövlig ut, att — jag började...»

»Gråta!»»Alldeles icke, jag skrattade och bad honom icke göra

sig löjlig.»

»Alltid samma grymma kvinna.» Herman höljde hennes

händer med kyssar.

Här avbrötos de av Jacobo Lange, som nu inträdde.

Sedan han hälsat, sade greven skrattande:

»Du är en människa utan hjärta och känslor, min käre

Lange! Betänk, att på ett så grymt sätt behandla en

baron Axelhjelm, som du har gjort i dag. Gossen var

nära nog kvävd av harm, då han kom hit tillbaka.»

»Vad skulle jag göra? Då du ovillkorligen vill hava din

protegé hos mig och ibland mina smeder, måste han även

tåla vid att betraktas såsom en av oss. Kom ihåg, att

stålet måste härdas.»

»Och högmod böjas», inföll greven allvarligt. »Det

är bättre att Axelhjelm redan i ungdomen får lära sig att

arbetet icke är någon skam, än att han, såsom jag, skall

behöva inhämta den kunskapen, sedan han blivit man. I

lämpligare händer än dina har han således icke kunnat

komma.»

»Ganska smickrande», inföll Lange leende, »men jag

fruktar att den adlige arbetaren kommer att göra mig rätt

mången förtret.»

»Det betyder mindre, blott du gör karl av honom»,

inföll Stephana skämtsamt.

»Vad tycker fröken om dylika vänner?» frågade Jacobo

och slog sig ned hos Helfrid. Den ene narrar på mig

en högmodig yngling, vars utseende vittnar om allt annat,

utom sunt förnuft, och den andra lyckönskar mig till

obehagen, blott jag lyckas få gossen till en bra karl.»

»Det bevisar endast att de känna ert bemödande att

vilja gagna. Jag kan emellertid icke gilla min brors

handlingssätt med avseende på Evert Axelhjelm.»

»Ah! Ni finner det orätt att han gjort en baron till

hantverkare.»

»En annan bana hade verkligen kunnat väljas åt

Axelhjelm», svarade Helfrid.

»Och vilken då?» frågade greve Herman. »Evert äger

icke någon förmögenhet och har icke fallenhet för

studier, men däremot verkliga anlag för det mekaniska. Jag

är fullt säker, att han pä den vägen skall göra en vacker

karriär ocn själv skapa sig oberoende, vilket han såsom

militär aldrig kunnat göra. Medgiv, Helfrid, att något meraförnedrande än att leva av släktens nådegåvor finnes väl

icke för en ung och frisk människa.»

»Det är sant, men nog borde han vara befriad ifrån

att arbeta på verkstaden.»

»Och varför?» Jacobo fäste sina klara ögon på

Helfrid med ett eget uttryck, som kom denna att skifta färg.

»Man måste själv förstå arbetet för att kunna ordna det

för andra.»

»Med er till motståndare måste jag ju alltid giva vika,

av brist på argumenter», sade Helfrid skrattande. »För

övrigt hava vi delinkventen här», tilläde hon, då den unge

baronen trädde in.

Jacobo hälsade vänligt på Evert Axelhjelm sägande:

»I morgon lär jag få tvenne nykomlingar på min

verkstad, er och en annan yngling, den jag just i dag antagit.

Jag hoppas att få all heder av mina nya arbetare.» Det

sista ordet uttalades med en egen tonvikt och framkallade

en högre färg på Everts kinder.

Då Jacobo åter satte sig hos Helfrid, sade hon med sänkt

röst:

»Ni är obarmhärtig !»

»Och på vad sätt? Var det ordet arbetare, som utvisade

min obarmhärtighet?»

»Ja! Varför just begagna uttryck, som ni vet

förödmjukar?»

»Emedan jag icke kan förstå, att detta ord bör kunna

förödmjuka. Den som känner sig sårad därav, är en

oförståndig dåre, vilken icke har något begrepp om livets

verkliga värde.»

Under tiden hade Stephana gått fram till Jacobo och

Helfrid. Då den förre höll upp, inföll hon:

»Min käre Jacobo, det är fåfängt att du söker förlika

Helfrid med våra republikanska åsikter. Hos henne äro

begreppen om adelns högre värde så rotfästade, att de blivit

romantiska idéer, dem hon hyllar såsom sanna och riktiga.»

»Och jag vördar alltför mycket varje människas

övertygelse att vilja rubba den», svarade Jacobo, steg upp och

började samtala med greve Herman. Helfrids blick följde

honom, och Stephana tänkte:

»Bakom sin aristokratiska stolthet söker Helfrid

för-skansa sig för en kärlek, den åren icke förmått utplåna.

Vilket fåfängt försök!»

»Nå, jag kan berätta en nyhet, som säkert kommer att

intressera er alla», utropade greven. »Jag har i dagavgjort köpet av baron R—s egendom, Sturesjö, för

fröknarna Callenstjernas räkning. Redan i vår komma de att

flytta dit.»

»Det blir ett angenämt grannskap i alla avseenden», sade

Stephana. »Den äldsta av flickorna, Constance, är ju,

enligt faderns testamente, förklarad myndig redan vid

tjuguett års ålder.»

»Ja, så lyder general Callenstjernas förordnande.

Gubben var en ganska originell människa och hade högst egna

idéer. Han kunde omöjligt förlika sig med att det äldsta

barnet var en flicka, och därför gav han henne samma

företräden och rättigheter, som om hon varit gosse. För

övrigt har han låtit giva barnen en briljant uppfostran,

och vad Constance vidkommer, har hon en mångsidig

bildning.»

»Är den äldsta redan myndig?» frågade Jacobo.

»Nej, hon är ännu endast nitton år, men deltager

redan i förvaltningen av sina egna och systerns räntor, så

att hon må erhålla vana vid affärer. Jag har, som I veten,

lyckan att vara deras förmyndare.»

»Något maskulint i sitt sätt måste cn sådan flicka

ovillkorligen få», menade Helfrid.

»Och varför? Är det då så kvinnligt att vara

fullkomligt okunnig i vad som rör det praktiska livet?» frågade

Jacobo.

»Vi tänka oss åtminstone icke ett milt och ljuvt

kvinnoväsen sittande vid pulpeten framför en kassabok,

sysselsatt med att beräkna räntorna av sitt kapital och

avkastningen av sina egendomar, upptagen helt och hållet av

affärer, pekuniära fördelar och dylikt.»

»Men ni älskar att i henne se en oförståndig toka, den

där icke har begrepp om huru penningar skola förvaltas,

och av idel okunnighet låter bedraga sig.»

»Herr Lange, edra frihetsidéer vända slutligen upp och

ned på all bestående ordning», utropade Helfrid.

»Icke på ordningen, men väl på fördomarna. Om nu

t. ex. fröken Constance Callenstjerna icke är en

masku-lin kvinna utan helt enkel en klok och praktiskt förståndig

flicka, då, fröken Helfrid, har jag rätt och ni orätt.»

»Må göra! Men jag fruktar att just Constance

kommer att giva mig rätt.»

Samtalet erhöll nu en annan vändning, och efter en stund

tog Jacobo avsked.

*Morgonen därpå gjorde Evert Axelhjelm sin debut i

filverkstaden på Langes fabrik. Arbetarna betraktade den

fina herrn med sneda blickar, och de yngre av dem tycktes

hava en särdeles förnöjelse av hans stolta och högdragna

utseende, men ingen yttrade ett ord.

Nere i smedjan åtföljdes Bengt av en blek, spenslig

gosse, som med nyfikna blickar betraktade allt omkring sig.

»Vad är det för en gynnare du har med dig?» frågade

en av smederna.

»En lärling, den patron antagit och som skall vara

under min uppsikt», svarade Bengt.

»Den ser just icke ut som en grovsmed. Varifrån är

han?»

»Ifrån Stockholm.»

»Jaså. Men smedlärlingarna i Stockholm lära vara

riktigt ljusblå de, eftersom de redan vid sexton års ålder

bliva mördare. Jag kan undra vad det blev av den

ka-naljen, som tog livet av sin fostermor. Man fick aldrig

någon vidare reda på saken.»

»Han blev frikänd», svarade Bengt.

»Frikänd!» ropade flera av smederna.

»Det är väl icke möjligt», menade en av de äldre, »för

si då skulle det icke finnas lag och rättvisa i landet. Vad

lönar det mödan att vara en ärlig människa, om sådana

där skurkar skola få gå fria?»

Under detta tal ställde sig Ivar emot städet. Han

skiftade oupphörligt färg.

»Gå du till ditt arbete, Lång-Anders», inföll Bengt,

»och låt den stackarn vara i fred, som på blotta misstankar

blev anklagad och hållen i fängelse ett års tid. hörnen

icke, så bliven I icke heller dömde V»

Bengt åtnjöt allmän aktning av sina kamrater och var

dessutom mästersmed, så att hans ord vanligen åtlyddes

av de andra.

På Ivar hade deras yttranden gjort ett nedslående

intryck, så att han med skygg blick betraktade arbetarna.

Mot middagen kom Jacobo ned i smedjan. Han gick

fram till Ivar, som stod vid eldstaden, sägande, i det han

fästade en genomträngande blick på gossens ansiktet:

»Du får tills vidare arbeta här under Bengts uppsikt,

och om du uppför dig bra, skall jag sedan giva dig en plats

på filverkstaden där uppe, efter jag hört att du är

händig.»

Ivar såg upp i Jacobos ansikte, och det var ett något igossens öppna blick, som behagade Lange, då han med

osäker röst svarade:

»Nog skall jag försöka att vara patron till nöjes.»

Ivar höll ord. Han arbetade flitigt och använde sina

lediga stunder med att se sig omkring i verkstaden. En

vacker vårmiddag satt han på gården i akt och mening att

äta; men i stället sysselsatte han sig ivrigt med att rita i

sanden. Gossen var så upptagen med detta sitt arbete,

att han alldeles icke gav akt uppå att någon med

uppmärksamhet stod och betraktade honom. När han ritat några

figurer stödde han hakan i handen och betraktade dem

mycket noga, varefter han åter gjorde några nya streck.

Så fortfor han ända tills klockan kallade folket tillbaka till

arbetet. Vid ljudet därav spratt han till och såg upp.

Framför honom stod Jacobo. Gossen reste sig genast

och avtog mössan.

»Varmed sysselsätter du dig?» frågade Lange och

fästa-de blicken på den i sanden utförda ritningen.

»Ah. herr patron, det var bara en tanke, som ... som . ..

jag länge haft», stammade Ivar och ämnade med sin träsko

utplåna figuren, men Jacobo hejdade honom.

»Förstör icke ditt arbete, utan säg mig hellre, vilken

tanke det var du givit en så besynnerlig form.»

»Åh, jag tänkte blott på att man allt skulle kunna för

en liten smedverkstad göra en pust, som drevs med vev.

Då tyckte jag att den borde se så här ut.»

En tystnad uppstod, under vilken Lange hade ögonen

häftade på ritningen i sanden.

»Din mat ligger orörd», sade Jacobo och pekade på

middagen. »Varför har du inte ätit?»

»När de där tankarna komma, då"glömmer jag allt

annat», svarade Ivar och såg upp i husbondens vackra

ansikte, »därför händer det ofta att jag är lat.»

»Ivar! Var håller du hus?» ljöd Bengts välbekanta

röst.

»Gå nu till ditt arbete, och när det är slut för dagen,

kan du komma upp till mig på kontoret.»

Jacobo tog vägen till filareverkstaden. Han inträdde

där helt obemärkt och hörde verkmästaren med tämlig

häftighet tilltala en av arbetarna. Lange stannade, för

att erfara, varom frågan var.

»Tror du verkligen att patron tycker om att du på

mel-lantimmarna står och fuskar åt den där Axelhjelm och

att denne sedan narrar patron med att han gjort vad somär ditt arbete. Begriper Jönsson icke att det är

bedrägeri han gör sig skyldig till. Jag ämnar därför omtala

hela saken för patron.»

»Åh, om herr verkmästaren bara tiger i dag, så skall

jag icke göra så mer», menade Jönsson, »men se,

verkmästaren skall veta, att herr Axelhjelm har betalt mig bra,

och då tyckte jag att det ändå var på ärligt sätt, som jag

förtjänade de styvrarna. För resten är ju herr

Axelhjelm herre, och det är allt oresonabelt av patron att vilja

det en töcken skall arbeta lika med oss andra.»

»Men på det sättet lär sig icke Axelhjelm att arbeta;

och för övrigt tycker jag att han borde blygas att stå

och få beröm för vad Jönsson gjort.»

»Åh, käre verkmästare, han gör alldeles som patron.

Han får ju även beröm för vad vi arbeta. När man säger:

’Vad Lange gör för vackert arbete", så ljuger man; ty

det är hans arbetare som gjort det.»

»Gå nu till sina göromål, Jönsson. Jag skall söka upp

patron för att tala om, vilket fuffens blivit begånget». De

båda samtalande vände sig om och befunno sig mitt för

Jacobo, som sade åt Jönsson:

»Låt du bli att börja med dina gamla knep och konster;

ty då går det fortare än du tror att komma härifrån. För

din hustrus och dina barns skull har jag haft fördrag med

ditt viiigleri, men lita icke alltför mycket på mitt tålamod.

Hädanefter skall jag hava ett vaksamt öga på dig.»

Axelhjelm fick en stark förebråelse för det han tillåtit

sig ett dylikt fusk.

Följande dag erhöll Ivar en plats uppe på filverkstaden.

Snart var han genom sin flit och det intresse han visade

för sitt arbete en favorit hos Lange, till icke ringa harm

för Axelhjelm, den Jacobo höll mycket strängt.

Ivar, tillika med de skickligare arbetarna, gick vissa

timmar i veckan på ritkontoret för att lära sig rita för den

där anställde läraren. Sällan hade någon lärling utmärkt

sig genom mera flit och intresse för arbetet än Ivar gjorde.

Aldrig var han med om något pojkstreck, aldrig deltog

han i några lekar eller följde med till dansstugorna. När

Bengt var ute och muntrade sig, satt Ivar hemma, lutad

över en ritning eller läsande i en bok. Ibland gjorde han

sina modeller av trä efter ritningar, dem han fått av

patron. Tyst och stilla, sökte han icke de andra lärlingarnas

sällskap, utan var alldeles för sig själv. Av det hurtiga,

ofta överdådigt glättiga lynne, som utmärkte honom, dåhan var hos mäster Thorsson, fanns nu ingenting kvar.

Förlusten av den älskade fosterfadern och de därpå

följande ohyggliga händelserna samt det långa vistandet i

fängejset hade alldeles förändrat Ivar från en glad,

obetänksam och odygdig pojke till en tyst, skygg och

enslighets-älskande drömmare, som levde endast för sitt arbete och

sina outredda idéer.

Så förgick tiden, och våren avlöstes utav sommaren,

utan att Ivar eller Bengt gåvo akt uppå att ju mer den

förre steg i gunst hos patronen, ju mindre tåldes han av

de andra lärlingarna, som med avund åsågo de företräden

den där nykomlingen åtnjöt. Småningom utbredde sig oviljan

emot Ivar ända till arbetarna, så att även de betraktade

honom med fientliga ögon. I spetsen för dem, som fattat

verklig illvilja för »patronens gullgosse», såsom de

kallade Ivar, stod Jönsson.

Axelhjelm, som varken utmärkte sig genom flit eller

duglighet, blev deras favorit, och då de i tysthet sökte göra

Ivar all möjlig förtret, uppbjödo de däremot allt för att

underlätta den förres arbete.

Ivar, allt för oerfaren och upptagen av sitt arbete, gav

icke akt på sinnesstämningen omkring honom. Den enda,

vars fientlighet han märkte, var Axelhjelms, emedan denne

alltid sökte skaffa honom ledsamheter av verkmästaren.

Så stodo sakerna, då en tillfällighet skulle lämna

arbetarna ökad anledning att giva luft åt sin ovilja mot

Ivar.

*

En vacker förmiddag under försommaren besökte

Ste-phana och Herman Åkersnäs. De hade gått upp på

filverkstaden, och under det greven talade vid Axelhjelm,

hade Stephanas uppmärksamhet blivit fästad på en av de

unga arbetarna. Det sorgbundna och milda i hans drag

uppväckte intresse, och då han någon gång såg upp, låg det

ett eget, intelligent uttryck i blicken.

»Vem är den där gossen?» frågade Stephana

verkmästaren.

»Det är en ung lärling, vid namn Ivar, som varit här

endast några månader svarade verkmästaren.

Om aftonen kom Jacobo över till Kungsborg, åtföljd av

Axelhjelm. Fruntimren sutto under lindarna i trädgården.

Sedan man en stund pratat om diverse olika ämnen, yttrade

Stephana, vänd till Jacobo:»Varifrån har du fått den där unga gossen, som

arbetar på samma verkstad som Evert.»

»Du menar Ivar», svarade Jacobo.

»Ja. Hans utseende har något ovanligt.»

Evert pratade med Helfrid och höll just på att tala om

fröknarna Callenstjerna, då Ivars namn, uttalat av

Stephana, väckte hans uppmärksamhet. Han lyssnade med

spänt intresse till vad Jacobo skulle säga.

»Det är också en ovanligt händig och klok gosse»,

svarade Jacobo. »Han har haft ganska besynnerliga öden och

blivit inblandad i en mycket ruskig historia.»

»På vad sätt då? Varifrån är han kommen?»

Jacobo sänkte rösten, men Axelhjelm uppspärrade

öronen för att uppfånga hans svar.

»Han har kommit från Stockholm», hörde Evert Lange

säga, »och det är icke någon annan än samma smedgosse,

som arresterades för delaktighet i mordet på den där

gumman, varom lästes i alla tidningar.»

»Jacobo, det var dig likt att taga den olycklige i din

vård. Mig har det alltid förefallit som han varit

oskyldig.»

»Förtjänsten därav tillkommer icke mig utan min

mästersmed, Bengt, som upptagit honom, och sedan lämnade mig

ingen fred förrän gossen kom på verkstaden.»

»Drog du verkligen i betänkande att giva honom arbete?»

Stephana såg leende på Jacobo. »Tillåt att jag betvivlar

detta.»

»Du har orätt, jag kände en verklig obenägenhet för att

låta Ivar komma bland mitt folk, med den höga tanke de

hava om sig själva. Tvivel, i avseende på hans oskuld,

vilar alltid över honom, och ovisst är om jag har gjort rätt.

Gossen är, såsom främling och nykomling, icke omtyckt av

de andra. Därtill bidrager icke ringa det han av naturen

blivit utrustad med ett ovanligt mekaniskt förstånd, vilket

ställer honom framom kamraterna. Finge de nu reda på

att han är samma lärling, som varit med om mordet, så

fruktar jag att de allt för dyrt läto Ivar uppbära sin

avsky.»

»Men detta kan du med din klokhet förebygga. Betänk,

om du en dag av det där naturgeniet skulle komma att

göra något ovanligt! Vilken tillfredsställelse skulle det

icke vara.»

»Det är visserligen sant, men icke för ty har, sedan

någon tid, en egen jäsning rått i arbetarnas sinnesstämning.Bengt, Ivars beskyddare, som förr var allas favorit för

sin redbara kraktär, sitt glada lynne och sina sånger, har

ävei}, blivit föremål för en dold ovilja. Icke allenast jag,

utan även verkmästaren har märkt detta. Sedan jag

började såsom egen fabrikant har icke något tecken till ett

dylikt missnöje visat sig. Detta är första gången jag

märker det.»

Greve Herman, som kom in i detsamma, avbröt

samtalet. Han yttrade:

»Jag har haft brev, som underrättar mig att vi i

dag-kunna vänta hit Kurt Axelhjelm, Everts bror. Han skall

såsom byggmästare övertaga hela reparationen och sedan

uppförandet av brukets byggnader.»

*

Senare på aftonen stannade nere vid gallerporten en

skjutskärra, varifrån en ung man nedhoppade. Han gav

åt skjutsbonden order att köra fram till Sturesjö med hans

kappsäckar m. m. Själv tog han en enkel nattsäck i

handen och ämnade begiva sig upp till stora byggnaden på

Kungsborg, men möttes på gården av den gamle

hovmästaren Eklund, som hälsade honom med hatten i hand,

sägande :

»Förmodligen är det baron Axelhjelm, som herr greven

väntat hit i afton.»

»Byggmästar Axelhjelm», rättade den unge mannen.

»Kanske får jag föra herr baron till sina rum och sedan

anmäla baron för nådig greven», sade Eklund och

vinkade åt betjänten att taga baronens nattsäck, men denne

avböjde det med ett leende, försäkrande att han mycket

väl stod ut att bära den lätta bördan.

När Kurt blev lämnad ensam i sina rum i vänstra

flygeln, kastade han sig i en soffa och tänkte:

»Min Gud, så mycket ceremoni; och jag som hade tänkt

att morbror Romarhjärta blivit klok nog att leva som andra

människor, utan hela det där anhanget av bättre och sämre

drängar. Nu skall man väl kläda sig i svart frack och vit

halsduk för att avlägga ett besök hos "nådig greven och

grevinnan’.» Han började rätt hjärtligt skratta. »Nej,

det blir då aldrig i tiden av.» Därmed sprang han upp, tog

fram en svart bonjour, och sedan han gjort en efter

resan erforderlig toalett, skulle han just ikläda sig dettaplagg, då dörren öppnades och greve Romarhjärta inträdde

till honom.

»Välkommen, min kära Kurt! Har du nu hunnit få

dammet av dig, så följas vi åt upp till min hustru.»

Några ögonblick därefter inträdde greven, åtföljd av

Kurt, i nedra salongen, där alla voro samlade.

Kurt Axelhjelm var en ung man om några och tjugu år.

Hög och starkt byggd, med breda skuldror och välvt bröst.

Hans ansiktsdrag voro mera djärva än vackra. Det

korpsvarta, släta och blanka håret var tillbakastruket från den

höga pannan. De djupt liggande mörkbruna ögonen hade

ett skarpt, livligt uttryck, som i förening med det stränga

draget omkring munnen gav åt hans hela utseende en

prägel av köld och hårdhet. Han hade varken skägg eller

mustascher, endast polisonger. Hans klädsel och hela hans

väsende utmärkte sig för den högsta grad av enkelhet.

Han saknade all likhet med sin yngre bror, Evert, som hade

nästan kvinnliga men bildsköna anletsdrag.

Sedan greven presenterat den äldre Axelhjelm för

Stephana, sade han, vänd till Helfrid:

»Du, som icke sett Kurt sedan I voren barn, har visst

svårt att känna igen honom.»

På denna presentation följde å ömse sidor några

höv-lighetsfraser, varefter den unge byggmästaren hälsade på

Jacobo och brodern. När detta var gjort, gick han helt

ogenerat att taga plats hos Stephana, sägande, med ett

leende, som lik en solstråle upplyste hans ansikte:

»Jag kan hälsa från Amerika. Det är endast två

månader sedan jag lämnade republikens land. Kanske en

hälsning därifrån numera icke är välkommen för grevinnan

Romarhjärta, som troligen glömt sina sympatier för

frihetens hem?»

»Jag är i dag samma republikens barn, som då jag för tio

år tillbaka lämnade Amerika, och vad mera är, jag har en

man, som delar mina4 åsikter.»

»Verkligen; min mors släkt var eljest icke känd för fria

tänkesätt.»

»Sant», inföll greven skrattande; »men då de

aristokratiska idéerna råka i strid med förnuft och hjärta måste de

rymma fältet.»

»I synnerhet om de äga en så skön motståndare som min

tant.» Kurts blick vilade på Stephanas vackra ansikte

med ett omisskänneligt uttryck av beundran.»Ni har endast en kort tid vistats i Amerika», inföll

Stephana.

»Varför tror ni det?»

»Därför att ni smickrar.»

»Sanningen är icke något smicker. Jag vill strax

bevisa det. I Boston hade jag hört er så mycket omtalas,

att jag fattade den övertygelsen, att ni alldeles icke var

någon så intagande kvinna, som man påstod. Vanligtvis

är det med berömmet som med tadlet — det överdriver.»

»Ganska sant. Lämnom likväl detta och berätta mig

något ifrån det kära Boston!»

»Strax, blott jag får sluta mitt försvar med avseende

på smickret. Då jag stod framför tant, fann jag för

första gången i mitt liv att berömmet sagt alldeles för litet.

Efter denna förklaring är jag till tants tjänst, för att

meddela nyheter från Boston.»

Under det man ganska livligt samtalade om Amerika

och alla syntes intresserade därav, satt Evert tyst och

tillbakalutad i en emma. Hans ansikte hade ett uttryck av

triumf.

Aftonen förflöt ganska angenämt, och när det lilla

sällskapet åtskildes, hade Kurt och Jacobo, trots den senares

något tillbakadragna väsende blivit särdeles goda vänner.

Vid supén sade greve Herman åt Stephana:

»Varför, Stephana, säger du ej du åt Kurt?»

Innan Stephana hunnit svara, inföll Kurt:

»Bästa morbror, jag fruktar att det bleve mig alltför

varmt om hjärtat ifall min unga tant sade du.»

»För att pröva sitt mod måste man motstå faran»,

svarade Stephana skrattande, »och därför får du lov att hålla

till godo med att jag lyder din morbrors råd.»

Greve Herman yttrade till Stephana, då de befunno sig

allena i salongen:

»Du har på Kurt gjort alldeles samma intryck, som då

jag såg dig första gången här, i denna samma salong.

Tänk, om han får lika svårt att undfly ditt magiska

inflytande över både hjärta och förstånd.»

»Omöjligt, Herman, dig älskade jag, och mitt mål var

ju att vinna ditt hjärta. Allmakten av min trogna och

starka kärlek var det, som gav mig inflytande över dig.

Det var mitt hjärta, som talade till ditt.»Tyst och fördjupad i tankar hade Evert tillryggalagt

vägen ifrån Kungsborg och Åkersnäs. Jacobo hade yttrat

några ord av beröm om Kurt, på vilka Evert givit endast

helt enstaka svar, och sedan förföll samtalsämnet alldeles.

Vid hemkomsten åtskildes Jacobo och hans elev. Den

förstnämnde gick direkt upp på sina rum, men i stället

för att göra detsamma begav sig Evert på en biväg till

arbetarnas boningar. Aftonen var så långt framskriden

att natten räckte handen till avsked. Också rådde det en

fullkomlig stillhet överallt omkring fabriken och i

boningarna. Den arbetande befolkningen hade, trött av dagens

mödor, gått till vila. När Evert på alla möjliga sidovägar

hunnit fram till filaren Jönssons boning, som låg på andra

sidan om fabriken, klappade han helt varligt på

stugfönst-ret. En svag kvinnoröst frågade vem det var.

»Bed Jönsson komma ut, en av hans kamrater har något

angeläget att säga»; svarade Evert med låg röst.

Några ögonblick förflöto, varefter Jönsson syntes i

dörren.

»Åh, kors herr — herr — baron», stammade arbetaren.

»Kom med mig inåt skogen, jag hade något att tala vid

dig om.»

Efter en timmes samtal återvände Jönsson till sin boning

och Evert till Åkersnäs.

Den första av arbetarna, som om morgonen infann

sig vid fabrikens yttre grind, var Jönsson. Han hade

kommit en halv timme före de andra; och sedan han

övertygat sig att verket ännu ej var öppnat, satte han sig på

en sten utanför dert stora gallerporten, som förde till den

inre gården. Han visslade sorglös en visa och såg ut som

om han av en tillfällighet infunnit sig litet för tidigt.

Smånigom syntes på den breda gatan, som förde upp till

fabriken, den ene arbetaren efter den andre.

»Vad, är du redan här?» sade de åt Jönsson, när de

fingo se denne.

De ord, som följde till svar, kom dem att stanna. Några

ögonblicks överläggning följde, varefter de begåvo sig till

arbetet, men över deras eljest glada och frimodiga drag

vilade nu ett uttryck av starkt utpräglat missnöje.

Om aftonen, sedan arbetet var slut, samlades arbetarna i

grupper på gården och talades vid med sänkta röster. Att

något särskilt var på färde kunde man lätt märka. Den,

som likväl ej gav akt därpå eller syntes ibland de andra,

var Bengt, som genast hade begivit sig hem, såsom vanligt.Efter en stund åtskildes arbetaregrupperna med den tysta

överenskommelsen att träffas vid stora slätten i skogen ett

par timmar senare.

Vid nattens inbrott syntes tvenne personer lämna

Åkersnäs. Den ene smög ut ifrån flygeln, den andre kom från

huvudbyggnaden. Den sistnämnde följde på avstånd den, som

kommit ifrån flygeln. Båda togo vägen till skogsslätten,

såsom samlingsplatsen benämndes. Den begagnades eljest av

allmogen till dansplats om sommaren. När de båda

vandrarna hunnit fram, funno de den uppfylld av arbetare. Den,

som hade gått först, trädde mitt i kretsen av församlingen;

den andre höll sig dold bakom en buske. En något svag

röst hördes därefter tala till arbetarna; men den tysta

observatören bakom busken stod alltför långt ifrån att kunna

höra talaren. Ett och annat ord nådde likväl hans öron.

Dessa gåvo tillkänna att talets syfte var att visa folket, det

deras principal egentligen var den, som stod i förbindelse

hos dem och alldeles icke de hos honom, m. m. Några ord

om illa kända kamrater och dylikt uppfångade lyssnaren

även. När talet var slut, uppstod ett oredigt mummel,

varefter de åtskildes.

Talaren och tvenne arbetare stannade likväl kvar några

ögonblick, sedan de andra gått. Emellan dessa tre

fördes nu en tyst rådplägning, som slöt med dessa ord,

vilka uttalades högt av den som fört ordet.

»Laga nu så, Jönsson och Erik, att I fån den uslingen

ifrån verkstaden; eljest kan jag på förhand säga er, att

han om några månader ätit ut er båda, som äro de

skickligaste filare Lange har. I sen väl själva, vilket ovanligt

handlag han har och huru mycket företräde den

galg-fågeln åtnjuter. En vacker dag skall han erhålla lika stor

dagspenning som I. Jag tycker att I låtit behandla er

efter godtycke, då I icke länge sedan yrkat högre avlöning,

vartill I båda ägen full rätt. Nu är det tid att I icke tålen

att man till en kamrat givit er en korrektionist, vilken en

vacker dag skall rycka brödet ur händerna på er.»

»Var lugn, herre», svarade den, som hette Erik.

»Patron skall, min själ och Gud, få dansa efter vår pipa

hädanefter. Har ni upplyst oss om sanningen, så ska vi

allt taga ut vår rätt, och att börja med måste pojken bort.

Nog ska jag få de andra att sjunga samma melodi som jag.

De enda som äro svåra att få med, äro smederna; men

Jönsson åtager sig väl dem.»

»De ska’ icke fallera att jag ska’ fila om dem. Det ärjust som så, att jag har ett litet horn i sidan till patron,

sedan han gjorde den där ordningen med min avlöning,

att hustrun skulle utbekomma hälvten av veckopenningen.

Om jag ibland gör mig en glad stund på krogen, så är fälle

de min ensak och angår icke patron, skulle jag tro.»

»Vad mig anbelangar, så kan jag icke förlåta att patron

gav Bengt rätt i tvisten mellan honom och mig; och så

är jag gramse på honom för det han gjort den där bängeln

Bengt till mästersmed; ä’ de’ kan just icke skada att herrn

och smeden bliva näpsta. Skulle eljest tro, att den, som i

likhet med mig, har ärvt egen gård och grund, med jord

därtill, är för mera än en sådan där släggförare som Bengt,

vilken har blott vad han förtjänar för dagen.»

»Rätt talat! Också litar jag på, att I icke fördragen

sådana där landstrykare, som Ivar, till kamrat.» Med dessa

ord åtskildes triumviratet.

De båda arbetarna togo vägen var och en hem till sig,

och den de titulerat för herre vandrade genom skogen

tillbaka till Åkersnäs. Han hade likväl icke gått långt, förrän

han erhöll ett lätt slag på axeln. Han vände sig hastigt om

och utropade:

»Herr Lange!» Jacobo, ty det var han, stod framför den

unge mannen med ett utseende, som om han ingenting hört

eller sett.

»Varifrån kommer ni, Axelhjelm?» frågade han med sin

vanliga röst. »Jag trodde att ni vid det här laget sov lugnt

på ert öra. En arbetare bör icke försaka vilan för att

svärma ute om nätterna i månskenet.»

Evert hade alldeles förlorat koncepterna. Han visste

icke huru han skulle taga Jacobos ord, om de inneburo en

ironi, bakom vilken han sökte dölja vad han visste, eller

om han verkligen var okunnnig i avseende på vad som

passerat. Då Axelhjelm av överraskning och villrådighet

icke svarade, återtog Jacobo:

Ni tycks vara förlägen över att finna svar på frågan

var ni varit. I sådant fall lämna den obesvarad; men i

egenskap av er principal vill jag giva er det rådet: att en

ung man aldrig bör tillåta sig att gå på sådana nattliga

äventyr, som sätta honom i förlägenhet att redogöra för. Nattens

gärningar böra vara sådana att de ej sky dagens ljus.»

»Jag försäkrar att...», stammade Evert.

»Ni behöver ingenting försäkra», inföll Jacobo. »Ni är

mig ingen räkenskap skyldig; men jag fordrar av en var

utav mina arbetare för ett sedligt och ordentligt liv. Dessa

4 B Arbetet adlar mannen I.fordringar bliva större ju mera bildning som fallit på

individens lott. På den råa människan kan man icke göra

samma anspråk på omdöme och urskillning, när frågan

gäller rätt och orätt, som hos den uppfostrade.»

En paus uppstod. Evert hade gärna velat fråga Jacobo

vad som gjorde att han själv var ute så här mitt i natten.

Efter att en stund hava övertänkt detta och i hopp att

kunna sätta honom i förlägenhet om svar, sade han

slutligen helt dristigt:

»Ni själv, herr Lange, har gjort en nattlig promenad,

och min kan ju vara lika oskyldig som er.»

»Därpå tvivlar jag», svarade Jacobo med en egen skärpa

i rösten, »och säkert skall ni medgiva det, när jag säger

er, att min promenad uppkommit av er.» Lange tystnade

och visslade på en marsch.

Evert hade blivit alldeles förbryllad. Hade Lange följt

honom? — Hade han varit närvarande vid arbetarnas

sammankomst? Om så vore, huru var det då möjligt att han

kunde tala med detta lugn, och icke säga Evert ett enda

ord, vilket antydde därpå.

Jacobo bröt tystnaden.

»Orsaken varför jag sökte er så här sent var, att jag

erhöll ett brev från brukspatron X— om den där

ångmaskin som i morgon skall avsändas. Jag kom då på den

tanken, att ni skall följa med för att deltaga i uppsättandet

därav. Ni erhåller på detta sätt vana vid dylikt arbete

och får lära er hur det går till. Klockan fyra i morgon

bittida reser ni och återkommer om ett par veckor.»

Dessa sista ord uttalades med ett eget befallande

uttryck i rösten.

»Men jag ...»

»Ni skall säkert hålla mig räkning för det tillfälle jag

ger er att fästa tankarna på något praktiskt nyttigt.

Arbetet är den bästa avledare för våra sämre känslor. Ni

är redan tjuguett år och bör därför med allvar tänka på

den bana ni har framför er. Endast då leder ett yrke till

lycka och oberoende, när vi med iver och sant intresse

omfatta det.»

Återstoden av vägen tillryggalades utan att ett ord

växlades. När de framkommo till Åkersnäs, såg Jacobo på

sitt ur och sade:

»Ni har två timmar att göra er i ordning på. För i natt

måste ni försaka vilan. Klockan fyra sker avresan.»Morgonen därpå företedde den yttre verkstadsgården vid

Åkersnäs en högst egen anblick. Den var uppfylld av

arbetare, som skockat sig där, i tydlig avsikt att invänta

någon. Deras väntan blev icke lång, ty vid ljudet av

en vacker och klangfull röst, som sjöng en munter sång,

mumlade de:

»Nu kommer han.»

Och in på gården trädde Bengt, åtföljd av Ivar.

Mumlet förvandlades vid deras åsyn till ett hotande sorl.

Filaren Erik, kallad Stor-Erik, emedan han var den

förmögnaste av arbetarna och därför åtnjöt stort anseende ibland

dem, steg fram och ställde sig i vägen för Bengt och Ivar.

»Vad nu, kamrater, håller ni rådslag om någon

rolighet, varöver ni viljen höra min tanke, efter ni så här

församlat er?» utropade Bengt och såg sig omkring med en

frimodig blick.

»Å hå, kära Bengt», tog Erik till ordet, »det är icke

värt, att du är så stor i mun. Nog kunna vi hava

dans-stuga och dylikt, utan att du behöver säga din mening

däröver. I alla fall ska jag säga dig att det nu ä’ fråga om

annat. Det lyster oss göra upp räkning med dig. Stäm

därför ned tonen, det råder jag till.»

»Jaså, du sjunger på den där tonen. Nå, icke mig

emot. Jag tror mig vara av lika fullgott smide med dig,

Erik, så om du nu igen vill komma i delo med mig, är jag

nog karl till sköta dig såsom jag gjort förr en gång.»

»Det är icke om dig och mig det nu är tal, utan om

dig och den där fästningsfången du skaffat in vid

fabriken. Tror du att vi, alla redliga och hederliga arbetare,

vilja vara kamrater med en mördare, en spetsbov, sådan

som pojken, du prejat på patron.»

»En mördare!» upprepades av dem, som stodo bakom

Bengt, och vilka utgjorde hans kamrater i smedjan.

»Jo jo men, kamrater, Ivar är just samma lärpojke, som

på ett så rysligt sätt tog sin fostermor av daga. Bengt

har väl delat rovet me’n, kan jag. . .»

Meningen fick icke talas ut, ty Bengts muskulösa hand

föll ögonblickligen ned på talaren. Detta blev signalen till

allmänt tumult. De på Ivar uppretade och avundsjuke

arbetarna och lärlingarna skreko vilt:

»Bengt har slagit Erik för den där galgfågelns skull, vi

skola, min själ, klå upp den uslingen! Och Bengt även!»

»Hollah, vad är det för väsen!» hördes en stämma mitt

ibland det uppretade folket, som från alla kanter trängdesig på Bengt och Ivar. Den senare hade redan fått

åtskilliga rapp och den förre hade utdelat flera för att

försvara sig och gossen. Ljudet av den vackra, men stränga

rösten verkade ögonblickligt. De till slag lyftade armarna

sänktes, sorlet och skriket tystnade, ty deras husbonde

stod mitt ibland dem.

»Vad vill detta säga?» frågade Jacobo och såg sig

omkring. »Är det Åkersnäs’ arbetare, som tillåta sig ett

angrepp, där så många anfalla enf»

Till svar på frågan höjde sig allas röster. Att urskilja

ett enda ord ibland detta sorl, var omöjligt, också ropade

Jacobo med kraftig stämma:

»Tyst!» Befallningen åtlyddes genast. »Kom fram du,

Erik Mattson, som nyss förde ordet, och säg varom fråga

är. I andre tigen.»

»Ja, herr patron», yttrade Erik och steg dristeligen

fram, avtagande sin mössa. »Vi vilja fråga patron om vi

icke alltid gjort oss kända för god frejd?»

»Det haven I. — Och var och en av er vet mer än väl,

att jag icke vill hava annat folk, än dem, som äga sådan.

I detta avseende har jag varit sträng.»

»Vi veta, att så varit, herr patron, och därför äro vi

rädda om vårt goda namn. Överallt i socknen åtnjuter

Åkersnäs’ arbetare anseende; därför vilja vi icke hava

ibland oss någon illa känd», svarade Erik och satte på

sig mössan med en trotsig min.

»Nå, vem vågar stiga fram och säga att Bengt är illa

känd», utropade Jacobo med sträng röst. »Få ibland eder

kunnen berömma sig av att i allo vara så oklanderliga i

sina seder, som Bengt, eller föra en så ordentlig levnad

som han, och likväl var ert anfall riktat emot honom.»

»Därför, herr patron, att han till fabriken skaffat den

där pojken, eller rättare spetsboven, som setat i fängelse

och begått mord.»

»Om vem talar du?» frågade Jacobo och såg stadigt på

Erik.

»Jag menar Ivar, som begått dråpet på sin fostermor.

När nu Bengt rekommenderat honom, har han gjort sig

till en dålig människas försvarare och är följaktligen lika

dålig. Den som umgås med mördare, är lika med dem;

och nu är det så, att vi icke vilja hava dylika kamrater.»

»Har du talat slut?» frågade Jacobo och lade helt lugnt

armarna i kors över bröstet. Langes eljes milda och friska

ansikte hade blivit blekt. Det veka i uttrycket hade för-svunnit. Ur de strålande ögonen lyste en fast och orubblig

beslutsamhet, och på den höga pannan vilade en prägel

av stränghet. Erik, som blickade rakt in i husbondens

ansikte, såg att patron nu icke var vid lynne att leka med,

varför han på Jacobos fråga svarade i något nedstämd ton:

»Jag har talat ut min och kamraternas mening, men

jag vill säga patron, det vi nog förstå, att patron aldrig

vetat vad för en kanalje Ivar var, utan att Bengt bedragit

patron.»

»Bengt har nu som alltid handlat redligt; således visste

jag att Ivar varit anklagad för mordet på den där gumman;

men jag visste även att han av lagen blivit fullt frikänd.

Gossen var således oskyldig, och därför har jag tagit

honom. Olyckan är icke detsamma som brott, och detta

har förmått mig att försöka av honom göra en bra

arbetare.» •

»Vi tro icke på hans oskuld! Vi vilja icke hava honom

ibland oss! Han måste bort från fabriken!» skreks runt

omkring Lange.

»Tyst!» ropade Lange åter med stark stämma. »Jag

har nu förklarat mig för er och fordrar att I gån till

ert arbete. Den förste, som yttrar ett ord av missnöje,

avskedar jag. Har jag varit en rättvis husbonde, så vill

jag även bliva åtlydd.»

»Men, herr patron, vi vilja först veta...» inföll Erik

och tog ett steg emot Lange.

»I haven hört mitt ord. I afton skola vi vidare talas vid.»

Vana att lyda gingo de, men missnöjet stod att läsa i

varje drag. Bengt följde smederna till smedjan. Ivar

kvarstod ensam, orörlig och likblek.

»Du kommer med mig upp på kontoret», sade Lange.

Ifrån smedjan hördes icke den dagen Bengts muntra

sång; icke heller något glam ibland de hurtiga smederna,

icke ett ord växlades mellan honom och kamraterna. När

klockan ljöd och gav tillkänna att middagstimmen var

inne, rustade Bengt sig att lämna smedjan, men hejdades

av en utav smederna, som sade:

»Bengt, du är icke vid gott sinnelag emot oss, men

du har orätt. Nog vilja vi vara kamrater med dig, fast

den där ohängda pojken icke anstår oss; men är det så,

att patron går i borgen för honom, så må han gärna

stanna. Vi veta alla, att du är en bra karl och kamrat,

som av medlidsamhet tagit dig av den där eländiga bytin-gen, därför tycka vi som så, att du icke bör hava något

horn i sidan till oss.»

»Nej, se med vänskapen oss emellan är allt slut, ska jag

säga er. För då Stor-Erik skyllde mig för att hava delat

rovet med Ivar, tegen I, och när de anföllo gossen och

mig, stodo ni stilla. Det glömmer icke Bengt så snart.

Det kunde nu alltså hända att jag icke vill vara kamrat

med tockna karlar, som se på huru två angripas af så

många.»

Bengt slängde mössan på huvudet och gick. Detta var

mera än de kunde stå ut med. Att förlora Bengt, som

sjöng och gjorde visor, som alltid var den gladaste och

hjälpsammaste, det kunde smedjans befolkning icke

fördraga. De samlade sig därför omkring ett stort städ och

rådslogo. Under denna rådplägning inträdde Jönsson till

dem och frågade:

»Nå, gossar, gören I gemensam sak med oss andra och

besluten att icke gå på arbete förrän patron skickat Ivar

åt fanders. Vi hava kommit överens att verket får stå,

om patron icke gör sig av med den tjuvstrykern.»

»Med den saken vilja vi ingenting hava att skaffa. Har

Bengt tagit sig av pojken, så är han oskyldig. Vi lita på

patron och Bengt i det fallet», svarade en av smederna.

»Så tänker du, din åsna», sade Jönsson; »men jag, som

ser längre in i saken, vet att patron genom den där pojken

vill att man skall tro, att alla hans arbetare äro

korrek-tionister, och då skola vi icke kunna få plats annorstädes,

utan äro tvungna arbeta åt patron för en ringare

dagspenning. Si det är så, att han ämnar sätta ned

avlöningen. Jag säger er därför, behåller patron Ivar, så ligger

det djävulens list därunder, och det klokaste vi göra, är

att tvinga honom att foga sig efter vår vilja. Skall vi

så låta förtrycka oss av en husbonde, som blivit förmögen

genom vårt arbete? Nej, han bör lära sig att han är

skyldig giva efter för vad rätt och billigt är.»

»Gott och väl det där; men se, vi tro icke på vad

du säger. Vi skola höra Bengt.»

»Jaså, ni har mindre ambition än vi andra på verket.

Jag trodde icke att smederna skulle låta huttla med sig.»

»Vad ambitionen angår, så äro vi lika måna om vår

heder som ni, och därför hålla vi oss till patron, som

alltid varit på det rättas sida.»

Och därmed blev det även.

*Sommarsolen lutade till nedgång då Åkersnäs’ arbetare,

enligt tillsägelse av Lange, samlades på yttre stora

gården. Över de mer eller mindre energiska ansiktena

vilade ett uttryck av trots, som tydligt gav tillkänna ett

fattat beslut. Skilda ifrån de övriga stod Bengt och smederna.

När alla voro samlade, trädde Jacobo mitt ibland dem.

Den unge husbondens ansikte hade ännu samma stränga

och fasta uttryck som på morgonen. Med stark röst

frågade han dem:

»I haven förklarat att I icke viljen arbeta

tillsammans med Ivar, är det icke så?»

»Jo, herr patron, det är sant; och fastare än någonsin

är dett vårt beslut nu. Har patron fordrat ett gott namn

av oss, som alla äro gamla vid fabriken, så fordra vi

detsamma av de kamrater, patron ger oss.» Det var Erik

som förde ordet.

»Om någon ibland eder ägde en son», återtog Jacobo

lugnt och allvarligt, »som genom olyckliga förhållanden

bleve invecklad i en dylik rättegång, skulle ni då anse

mig handla orätt, ifall jag gav honom arbete.»

»Det är icke samma sak med en sådan där

landsstry-kare, som aldrig ägt några hederliga föräldrar och vars

vandel är så skamlig, att ingen velat taga honom i tjänst

på den ort, varest han varit.»

»Om han är i saknad av föräldrar, är det ju ett skäl

till att ömma för honom, i synnerhet som jag är fullt

förvissad, att han är oskyldig. Såsom kristen och människa

är jag pliktig att giva den av hela världen övergivne och

olycklige ynglingen arbete och beskydd. Så länge Ivar

ådagalägger ett gott uppförande, en redlig och gudfruktig

vandel, skall han stanna hos mig. Detta är mitt fasta

beslut.»

»Patron har rätt», utropade smederna.

»I sådant fall får patron allt se sig om efter annat

folk», inföll Erik. »Vi hava föresatt oss att, ifall patron

icke avskedar Ivar, vi icke arbeta på fabriken. Antingen

skall gossen genast bort, eller få verkstäderna stå. Detta

är vår vilja.»

»Följen den», svarade Jacobo med oförändrat lugn.

»Det rubbar ingenting i mitt beslut att behålla Ivar.»

Ett doft mummel av ogillande och missnöje gick igenom

de församlade arbetarnes leder, men utan att låta

skrämma sig däraf, ropade Lange åt verkmästaren:

»Fabriken stänges och förblir stängd till dess jag skaf-fat mig nytt foik.» Därmed gick han emot gallerporten,

som förde till inre gården. Några av de djärvaste trädde

fram och ville stänga honom vägen, men Jacobo såg helt

lugnt på dem, endast sägande:

»Giv plats!» — Ett uttryck, som upprepades av

smederna. Bengt öppnade porten och Jacobo gick helt

långsamt igenom den.

»I morgon få ni er innestående avlöning för de dagar

ni arbetat på denna vecka», sade Lange och vände sig om.

Mumlet hade tystnat.

»Skall även smedjan stängas?» frågade en av smederna

och avtog mössan.

»Nej ! I ären välkomna till arbete i morgon», svarade

Lange.

Gallerporten till inre verkstadsgården lästes i dubbelt lås.

Vid denna rörelse hördes ett dovt mummel, vilket

likväl snart dog bort. Erik höjde sin röst och talade till de

andra:

»Låt oss nu gå hem. Jag tänker att patron allt besinnar

sig tills i morgon. Nog vill jag se hur han skall bära

sig till, ifall han tager hit främmande arbetare. Jag

hoppas att vi nog skola lära patron förstå, att det icke går

så lätt att behandla dylikt folk, som vi äro, på det här

sättet. Kan han vara utan oss, kunna vi allt vara utan

honom; för si, andra arbetare skall han icke våga att

taga.»

Därmed återvände var och en till sitt hem.

*

Natten gick ganska tyst till ända, utan att något, som

liknade en orolig sinnesstämning förspordes. I arbetarnas

boningar rådde stillhet och lugn.

Om morgonen upplästes de båda stora gallerportarna

till yttre och inre verkstadsgårdarna liksom vanligt. Bengt

och hans smedjekamrater infunno sig, men måste

återvända, emedan Jacobo förklarade att hela fabriken var

stängd för dagen. Mot middagen kommo de andra

arbetarna uppmarscherande på gården. I spetsen för dem gick

Stor-Erik. Jacobo satt på kontoret och skrev. Vid det

buller de gjorde, kastade han en blick ut genom fönstret

och sade åt verkmästaren, som var inne på kontoret:

»Var god, herr Åsbrink, och hör efter vad de vilja.Säg till att så många som få rum komma in i sänder för

att erhålla avlöningen.»

När verkmästaren trädde ut på den breda trappan,

ropade arbetarna emot honom:

»Vi vilja tala vid herr Lange själv.»

»Då får ni gå in på kontoret», svarade verkmästaren.

Stor-Erik, som sedan gårdagen ansåg sig vara en högst

betydande person och huvudman för de andra, svarade

helt trotsigt:

»Nej, vi vilja icke gå in på kontoret, utan må patron

komma ut till oss. Det är fälle icke för mycket begärt

skulle jag tro.»

Verkmästaren återvände in på kontoret; men till Eriks

och de församlades förvåning återkom han, utan att hava

Lange med sig, förklarande, att den, som ville tala vid

patron, finge gå in till honom.

»Håller sig patron för god att komma ut till oss, det

vore väl nog; skall han stoltsera över dem, genom vars

arbete han lever. I så fall få vi väl gå in till’en och tala

reson vid honom. Jag går först för att säga vad I viljen.»

Därmed klev Erik, åtföljd av dem, som jämte honom stodo

i spetsen för opinionsyttringen, uppför trappan.

När de trädde in på kontoret, satt Lange framför en

hög pulpet och skrev. Han såg upp ifrån arbetet och sade

med lugn röst:

»I kommen att hämta eder avlöning.» Vändande sig

till kassören, fortsatte han: »Här äro listorna; var god

och betala vad de skola hava.»

»Vad den saken angår, så bliva vi väl klara med den»,

svarade Erik, »men se, vi hava allt ett ord dessförinnan

att säga patron.»

»Jag skulle tro att mellan eder och mig är det

slut-talt. När I utbekommit vad I haven att fordra av mig äro

vi skilda. I skolen därefter erhålla betyg av mig.»

»Åhå, herr patron, det går icke så lätt att avskeda

oss. I den saken vilja vi hava en röst med.»

»I vilken sak?» Jacobo reste sig upp och stod framför

dem med allvarligt utseende och högburet huvud.

»I det, som rör vårt avskedande.»

»Sedan I alla erhållit eder avlöning, skall jag giva er

del av vad jag beslutit. I gåven i går tillkänna eder vilja.

Till dess var och en fått sin rätt, har jag ingenting att

säga. I kännen mig tillräckligt, för att veta det jag står

fast vid mitt ord.»Ett doft mummel hördes ibland dem, som voro inne på

kontoret, och kunde sägas utgöra oroshuvuden; men

såsom Lange själv sagt, de kände honom allt för väl att icke

veta, det han ej skulle göra något annat än vad han sade.

Erik ansåg sig likväl mäktig nog att våga fram med ett

försök att förmå Lange rätta sig efter honom. Efter

några sekunders tystnad, yttrade han:

»Men se nu är det på så vis att vi först vilja hava det

klart mellan patron och oss, innan vi mottaga vår

avlöning.»

»Det vill säga du vill det; men min kära Erik, jag är

icke av samma tanke, och därför lär du väl denna gång

få lov att foga dig efter omständigheterna. Tag du din

avlöning nu, och tro icke att du varken med trots eller

hot får mig en tumsbredd längre än jag vet vara rätt och

billigt.»

»Patron borde icke vara så storordig», inföll Erik, »för

si om det kniper, skulle vi allt kunna tvinga patron att

stämma ned ton, vi äro många och patron baraste en.»

»Nå, vad mer? Skulle jag väl behöva frukta något

våld av eder?» Jacobo gick fram och ställde sig mitt ibland

dem. »Tror du att det givs en enda av dina kamrater,

som skulle kunna förmås därtill. Nej! Hade jag ansett

er för våldsverkare, då hade jag även tagit mina mått

och steg för att skydda mig. Nu kände jag eder allt för

väl för att ett ögonblick frukta något. Beviset på mitt

förtroende ser ni bäst däruti, att jag och kassörn äro helt

allena här.»

Jacobo tystnade, och de församlade arbetarna gingo fram

till kassören, en och en, för att emottaga avlöningen. Erik

blev ännu stående orörlig, under det han med ett eget

halsstarrigt uttryck i blicken betraktade Langes vackra och

lugna ansikte. Utan att giva akt på Erik återtog Lange sin

plats. När alla hade erhållit sin avlöning, räckte kassören

Erik sin, sägande:

»Se så, Erik, kvittera nu på listan.»

»Nog kan jag göra’t för att visa det jag icke vill vara

bättre än de andra ; men icke skall det här hjälpa stort,

när vi nu komma till förklaringen. Jag är allt karl att

stå på vår rätt, när det sätter till. Icke äro vi sådana

stackare heller att vi icke veta huru den ser ut.»

»Hava alla fått vad de skola?» ljöd Jacobos röst.

Kassören bejakade frågan. Lange steg upp och gick ut på

trappan, hela gården var upfylld med arbetare, som vän-tade på vad vidare skulle komma. En stor del hade redan

börjat övertänka att de möjligen låtit råda sig till det,

som var oklokt. Åsynen av Jacobo, som alltid varit god

och rättrådig emot dem, framkallade hos dem, som helt och

hållet låtit förleda sig, något liknande ånger.

Lange frågade de församlade arbetarna om de hade att

anklaga honom för någon orättvisa eller om han i något

avseende såsom husbonde brutit emot dem. Dessa frågor

besvarades med ett allmänt erkännande att de icke ägde

något att anmärka emot honom. De enda, som däruti icke

instämde, voro Erik och Jönsson. De iakttogo tystnad.

»Nå väl, om jag i allo uppfyllt mina plikter emot eder,

så haven I ingenting att förebrå mig, och likväl haven I

förklarat er icke vilja arbeta på mitt faktori. Orsaken I

uppgiven är, att jag såsom arbetare antagit en olycklig,

övergiven och utblottad yngling, vars ställning i livet är

i högsta grad beklagansvärd. Jag är fullt förvissad, att

en var av eder, som i likhet med Bengt, träffat Ivar

döende av hunger och ett rov för förtvivlan, skulle ha handlat

som han. Det vill säga sökt skaffa gossen arbete. I haven

velat tvinga mig att kasta ut den stackarn på landsvägen,

därför att han varit inblandad i en ohygglig rättegång. I

haven därvid icke givit er tid att undersöka om Ivar var en

till sina seder och sin karaktär bra eller dålig människa.

Jag har en gång sagt åt honom: "Så länge du uppför dig

redligt och hederligt, skall du få stanna hos mig.’ Detta

mitt löfte skall jag även hålla. Vad som förvånat och

smärtat mig är, att mina arbetare, efter att i så många

år varit hos mig, visat så litet förtroende till en husbonde,

som aldrig förverkat det. Som icke någon frid eller

endräkt kan finnas där, varest förtroendet upphört, måste jag

nu förklara eder mitt beslut att stänga fabriken, till dess

jag hunnit skaffa mig nytt folk. I går villen I icke hava

mig till er husbonde, därför att jag utövat en handling av

barmhärtighet, i dag är det jag, som icke kan hava eder

till arbetare. I haven låtit uppvigla er emot mig, och jag

skall aldrig mer kunna hysa tro på eder. Vi äro således

skilda.»

Jacobo ämnade avlägsna sig. En gravlik tystnad

härskade under några sekunder ibland de församlade

arbetarna ; men vid Langes rörelse utropade flera ibland

arbetarna :

»Patron, vi hava i flera år varit vid verkstaden, ochicke fötjäna vi att avskedas så här, för det vi icke vilja

hava gemenskap med den där illa kända gossen.»

»Patron, det kan icke vara allvar att patron skall taga

nya arbetare, vi hava ju uppfört oss redligt och flitigt?»

Sorlet, som nu uppstod, gjorde det omöjligt att urskilja

ett enda ord.

»Tyst, kamrater», skrek Erik, »jag skall nog få patron

att ge gehör åt vad vi vilja. Det vore djävligt riktigt om

vi för den galgfågeln Ivar skulle gå ifrån arbete. Nej, se

det blir då anamma mig ingenting utav.» Erik klev nu

fram till Jacobo och ställde sig i vägen för honom.

»Patron», började Erik och satte båda händerna i

sidorna. »Vill patron taga oss i arbete och avskeda Ivar?

Vi fråga det nu för sista gången, och jag tillråder patron

att göra vad billigt är, eljes så ...»

»Hot duger icke med mig. Du har fått vad du skall

hava, och du behöver icke föra någon annans talan än

din egen. Var och en må tala för sig. Vad dig och

Jönsson angår, kommen I aldrig, förstår du, aldrig på min

verkstad mer. I haven gjort allt för att vilseleda edra

kamrater. Gå därför ur vägen, innan mitt tålamod är slut.»

Jacobo betraktade den grove arbetaren med sträng blick.

»I andre gån hem och övertänken var för sig huru I

handlat. Märken väl: det är I själva som önskat erhålla

avsked.»

»Nej, patron», ropades runt omkring Jacobo, »vi önska

ingenting högre än få stanna hos patron; vi vilja blott

veta, om det är sanning att patron ämnar sätta ned

dagspenningen.»

»Har jag någonsin gjort det?»

»Nej, det har patron visst icke, men ...»

»I sådant fall hade ni kunnat gå ifrån mig, när jag

det gjort.» Jacobo gick in på kontoret.

»Det säger jag för sant», utropade en arbetare och

gick uppför trappan. »I andra må gärna lyssna till vad

Erik och Jönsson säga, men se jag gör det ackurat icke

längre, utan går till patron och ber honom förlåta att jag

varit med i romolet. Rätt hade han, att om jag, som

Bengt, sett Ivar så där eländig, så hade jag nog hjälpfen

vånne han slagit ihjäl tio käringar. En kan väl inte vara

hårdare än järn heller. När patron säger att han äir

oskyldig, så är det klart att så är. En duktig och bra

gosse är dessutom Bengt, som aldrig legat i maskopimed herremän och lyssnat till vad de viskat ont om

patron. Jag för min del säger: Gud välsigne patron!»

Detta utrop upprepades nu av ett stort antal arbetare;

varefter så många som kunde det trängde sig in på

kontoret för att bedja Lange återtaga dem i sitt arbete och

glömma vad som passerat.

Jacobo svarade att de skulle noga betänka sig. Han

själv behövde övertänka saken, etc.

»Jag stänger hellre fabriken på en hel månad, än jag

behåller arbetare, som låta uppvigla sig», var Jacobos

sista ord till dem.

Tysta och förstämda vandrade de av till Bengts

boning, utan att låna öra åt Erik och Jönsson. De flesta

hade hustrur och barn samt visste allt för väl, att de

skulle få vandra långt ifrån hemmet för att erhålla

arbete, och ändå svårligen få en sådan husbonde, som Lange,

vilken var så väl känd, att han åter med största lätthet

skulle erhålla annat folk.

Summan av det nyktra förståndets vaknande till

besinning var ånger över tilltaget. Den uppväckta avunden

emot Bengt och Ivar var försvunnen för det egna intresset,

som talade ännu mäktigare. Bengt hade nu, när de behövde

honom, stigit i gunsten. Erik, Jönsson och de mest

hårdnackade, som nu utgjorde minoriteten, skilde sig ifrån

de övriga för att rådpläga. Det blev likväl icke länge, ty

den egna fördelen stod på spel.

Följande dag kommo Åkersnäs ’ arbetare helt ödmjukt

och båda om tillgift. Bengt var nu deras förespråkare.

Jacobo lät öppna verkstäderna, och det kom åter på den

gamla foten. Erik och Jönsson hade icke varit synliga.

*

Dagen efter den, då stridigheterna på Åkersnäs blivit

bilagda och allt där återvänt till sitt gamla skick, erhöll

Jacobo ett besök av greve Herman, som kom för att

underrätta sig om sakernas ställning. Han hade varit

bortrest under själva oroligheterna och vid sin hemkomst fått

höra talas därom av Stephana och Helfrid. Jacobo

nämnde icke ett ord om den del Axelhjelm haft däruti.

»Du kommer väl i eftermiddag över till Kungsborg»,

sade greven, då han tog avsked. »Jag har nu mina pupiller

där. Dessutom äro min hustru och syster högst angelägnaatt få träffa dig. Helfrid i synnerhet har svävat i en

icke ringa oro över utgången här.»

Jacobo lovade att komma. Om aftonen infann han sig

också ganska riktigt. I salongen funnos tvänne

främmande personer. Den ena, en ovanligt högväxt flicka, på en

gång smärt och ändå starkt byggd, stod vid pianot och

bläddrade i några nothäften. Hon uppbar sin kropp och

sitt hufvud med en högst egendomlig värdighet. Om

man skulle ha dömt hennes utseende efter konstens regler,

så var hon alldeles icke vacker, och likväl hade dessa drag

något på en gång fängslande, originellt och intagande.

Hon kallades också allmänt den vackra fröken

Callen-stjerna. Pannan var icke hög, men full; ögonen av en

obestämd, gråblå färg, lågo djupt och voro icke särdeles

stora, men hade ett både svärmiskt och trofast uttryck,

att de kunde kallas sköna. Näsan, rak och något stor, gav

en nästan manlig prägel åt de övriga dragen. Den lilla,

vackert formade munnen tillkännagav en beslutsamhet,

som likväl helt och hållet försvann, då ett friskt,

ungdomligt leende krusade läpparna. Håret var ljusbrunt och

hyn frisk. Hela hennes yttre frapperade redan vid första

anblicken och fjättrade uppmärksamheten vid hennes

person.

Allena vid ett af fönstren stod en flicka eller rättare

ett barn; liten till växten med outvecklade anletsdrag och,

såsom alla flickor vid hennes ålder, mera ful än vacker,

0111 man undantager ett par livliga, spirituella blå ögon,

som skvallrade om en själ, rikare begåvad än andras.

När Eklund, enligt sin gamla, inrotade vana, anmält

herr Lange, vände sig Constance hastigt om, lade ifrån

sig nothäftena och kastade en forskande blick på den

inträdande.

»Se här vår närmaste granne, när Sturesjö blir i

ordning», sade greven till Jacobo och presenterade Constance.

»Fröken skall om ett par år ensam sköta det stora bruket

med tillhörande ägor; därför måste hon nu stanna hos mig

här på Kungsborg en tid för att lära sig järnhantering.»

Greve Herman smålog skälmaktigt.

»Onkel behagar skämta», inföll Constance leende. »Jag

ämnar endast konsumera avkastningen af Sturesjö. Att

den utfaller så fördelaktigt som möjligt, kommer att bliva

min förvaltares omsorg.» Hon satte sig i en liten soffa.

Jacobo tog plats på en liten stol bredvid. »Är

byggmästaren, som skall skapa om Sturesjö, herr Langes elev?»»Nej, det är brodern, och han skall bliva mekanikus.»

»Jaså. Även han skall väl resa till Amerika för att

lära sig sitt yrke.» Ett fint, ironiskt leende krusade

Con-stances läppar och gjorde henne obeskrivligt intagande.

»Han behöver icke göra en så lång resa», svarade

greven, »emedan han arbetar hos en amerikanare.»

Greven avlägsnade sig.

»Det är ju sant, baron Axelhjelm arbetar hos herr

Lange?» sade Constance, vänd till Jacobo.

»Jag förstår sannerligen icke varför fröken med ett

uttryck av ironi yttrar sig om att Axelhjelm skulle resa

till Amerika. Jag tror att det för personer med höga

begrepp om sig själva, sitt namn och sin rang, icke gives

någon bättre skola för att bliva fria ifrån alla dessa gamla

fördomar, än Amerika; där gäller endast duglighetens

adelsskap.»

»Och detta borde gälla över hela världen; men just

därför tror jag, att den, som verkligen äger ett sådant

adelsbrev, icke bör övergiva sitt fosterland för att i ett

främmande söka en lycka, som han med dessa egenskaper

kan vinna i sitt hem, på samma gång han gagnar där. Den

verkliga förtjänsten har plikter emot fäderneslandet och

äger icke rätt att bestjäla detta därpå. Men», tilläde

Constance, »ni skall kanske få svårt att avhålla er ifrån att

le åt mina fantastiskt fosterländska idéer.»

Här avbröts samtalet av Eklunds röst som anmälde:

»Baron Kurt Axelhjelm!»

Constance vände på huvudet för att taga den anmälde

i skärskådande, men knappast hade hennes ögon fallit på

honom, förrän hon skiftade färg. Jacobo märkte att en lätt

skiftning gick igenom hela hennes varelse, och att hon

under några ögonblick var alldeles oförmögen att behärska

sin rörelse.

Kurt hade, utan att kasta en blick varken åt höger

eller vänster, gått fram till Stephana, vars hand han med

synbar livlighet kysste. Först sedan han hälsat på Helfrid,

vände han sig till Constance, vilken greven presenterade

för honom. När Kurts blick föll på den unga flickan, som

stod framför honom, syntes hennes åsyn göra ett

överraskande intryck, liksom han känt igen hennes drag, utan

att kunna rätt klart erinra sig, när eller var han sett henne.

Kurt var likväl icke av dem, som älska ovissheten, varför

han även nu med det allra första sökte övertyga sig, var

han sammanträffat med Constance.»Det förefaller mig, som vi träffats förr», sade han,

»ehuru jag icke kan erinra mig när.»

»Ni har rätt, vi hava verkligen sett varandra förr.»

Constances röst var kall och stolt.

»Var?» Kurt betraktade henne skarpt. »Det är som

edra anletsdrag ville återföra någon särskild händelse i

mitt minne, och likväl.. .»

»Kan ni ej återfinna den.» Constances utseende var

oförändrat.

»Nej ! Jag letar förgäves bland alla de tilldragelser jag

genomlevat. Skulle ni ej vilja hjälpa mitt minne till rätta

genom att säga, när vi sågo varandra?»

»Gärna. Det var i Berlin för två är sedan. Mera

behöver jag väl icke bifoga.»

Nu var det Kurts tur att skifta färg, och han

svarade kallt:

»Ni behöver verkligen icke bifoga: ’Unter den Linden

och Hotel de Rome’, ty ordet Berlin var mig tillräckligt.»

En paus uppstod.

»Sjunger ni?» frågade helt plötsligt Constance med

återvunnen fattning.

»Nej!»

»Vilken skada. Varmed skall man då fördriva tiden i

vinter?»

»Jag med att uppföra bruksanläggningar vid Sturesjö

ni med att ställa till baler och fester. Jag är ju för övrigt

byggmästare och icke sångare.» Kurt talade med sin

vanliga, något vårdslösa ton.

»Herr Lange är fabrikör, men det hindrar honom icke

att vara sångare.»

»Därför att naturen givit honom röst. Hade den varit

lika frikostig emot mig, skulle jag även ha förkortat tiden

med sång, men likväl icke på Sturesjö.»

»Ni är ej särdeles artig.»

»Med er tillåtelse, var min avsikt endast att säga, det

jag där hade viktigare att göra än att sjunga.» Kurt reste

sig upp, fattade sin hatt och stod framför Stephana för

att säga farväl.

»Så snart! Stannar du icke kvar?» frågade Stephana.

»Icke i afton.»

Ögonblicket därefter sprängde han av i fullt karriär

på vägen till Sturesjö. Det såg oroligt ut i den unge

mannens bröst.

»Varför skulle åsynen av den unga flickan återkalla imitt minne en tiildragelse, som jag nästan förgätit och

vilken påminner mig om en dårskap, som — lika gott

vad. Jag är just vid lynne att vilja krossa allt, som

erinrar om det förflutna och visar mig hur stor dåre jag

varit, vilken erbarmlig narr jag ännu är.» Hans tankar

fördes nu på Stephana. »Är jag icke så intagen i Stephanas

hela väsende, att hon verkar på mitt hjärta mera än någon

tillförne. Bort därför ifrån tjuserskan och till arbetet!

Om ödet fört i min väg en fattig flicka, lika hänförande

och sant kvinnlig, skulle jag gjort guld av mitt arbete,

för att kunna kasta det till hennes fötter. Nu gör jag

ära därav.»

»Älska, rent en dårskap är,

Ty åt fanders rakt det bär,

Om du lyss på flickans pjoller,

Om du tror på kärleks joller»,

sjöng en frisk, munter stämma, och en högväxt smed [-åtföljd-] {+åt-

följd+} av en gosse kom gående Kurt till mötes. Smedens

friska och öppna ansikte anslog vid första ögonkastet. När

han passerade förbi Kurt, avtog han mössan med ett:

»God afton!»

Kurt höll stilla hästen.

»Är du arbetare på Åkersnäs?» frågade han.

»Jo jo men ä’ jag så», svarade Bengt.

»Du tycks vara glad och nöjd med din lott, efter du

sjunger så muntert.»

»Å, arbetaren ä* alltid förnöjd, när han har god vilja

och gott arbete. Missnöje och sorger trivas icke rätt gott

i mitt sinne.»

»Vad heter du?»

»Bengt. Se, där ligger min koja; den är just icke något

slott; men får jag leva, skall den allt bliva större med

tiden.» Bengt lyfte åter på mössan och fortsatte sjungande

sin väg.

Kurt lät hästen gä i sakta trav. Borta voro alla tankar

på det förflutna, på kärlek och på Stephana. Hela hans

själ var åter fästad vid det liv, som låg framför honom,

den bana han beträtt,, det mål han önskade vinna. Då

han red förbi Åkersnäs, föllo dessa smedens ord honom

i minne: »Min koja är icke stor, men den blir väl större

0111 jag får leva.» Denna fabrik hade ifrån början varit

obetydlig, och nu låg den som en liten stad, där hundra-

5 B Arbetet adlar mannen /.tals människor genom flit och arbetsamhet hade sin

utkomst.

Då Kurt red in på gården till Sturesjö och möttes av

de förfallna byggnaderna, smålog han föraktligt,

mumlande :

»Åkersnäs har fliten och industrien byggt upp.

Sturesjö har yppigheten och lättjan förstört. Det givs blott

en storhet, varför man kan knäböja, och det är arbetets.

Genom detta skall det här ugglenästet omskapas till en

plats för liv och verksamhet. Men i vems händer

överlämnas det sedan? I en kvinnas, som ingenting annat

begriper av livet än att hava roligt.»

♦

Under det Kurt gjorde dessa betraktelser över livet hade

Bengt och Ivar trätt in till mor Inga, som höll på att sätta

fram aftonvarden.

»Herren välsigne dig, käraste barn», utropade mor Inga

emot Ivar. »Du kan icke tro vad en utstått för

hjärte-ångest de här dagarna. Jag riktigt tyckte att det var

tomt efter dig, under den tid du stannat hos patron. Nå,

nu är allt gott och väl igen förstås.» Gumman klappade

Ivar hjärtligt.

»Ni är nog för god emot mig, mor Inga», sade Ivar,

»och se det tror jag, att om Gud icke visste att jag är

fri från all del i Gretas död, skulle han aldrig låtit mig

komma i så goda händer som edra och patrons. Ack, mor

Inga, det har varit en svår tid denna; för se det känns så

tungt att bliva ansedd för en utböling, som gjort det ont

är. Den här prövningen har lärt mig vad jag är Gud,

Bengt, eder och patron skyldig.»

»Tala icke om det nu, utan låt oss läsa ett Herrens

ord och så äta vår kväll; sedan kan nog Bengt bestå en

sång att fröjda oss med. Du skall alltid lägga det på

sinne, Ivar, att en varken har rätt till mat eller glädje

förr än en böjt sitt hjärta inför Gud.»

Under måltiden måste Bengt göra reda för hur allt

avlupit på fabriken.

»Nå, Gud vare lov att det är ordning igen», sade mor

Inga med en andäktig suck.

»Vad det anbelangar, så tror jag att det icke ännu

är så alldeles helt, som det varit. Det finnes flera av

arbetarna, som fått dumma funderingar i huvudet. Sålänge det givs någon som blåser under elden, slocknar

den icke.»

»Men aldrig har jag hört på tocket förr. Fabrikens

folk har ju i alla tider älskat och ärat patron, som den

bästa av alla husbönder.»

»Det skulle allt var endaste själ göra ännu, om icke...»

»Kära gosse, sjung ut!»

»Jo, se det är någon som sätter i dem enfaldiga

tankar, och så länge den där någon får vara på verkstaden,

blir det alltid illa. Icke vill jag spela angivare och därför

namngiver jag ingen.»

»Men om något ledsamt händer, har du alltid haft

orätt, som icke sagt vad du vet», menade modern.

»Å, jag tror att patron har väderkorn åt samma håll

som jag, och han tager allt reda på hela härvan. Då

blir det ett fasligt romol, skall jag säga. Patron kan

vara rätt sträng när han vill. Nu, mor, tala vi icke mera

om den saken.»

Måltiden var slut och Bengt satte sig utanför stugan.

Ivar hade lagt sig raklång på marken och blickade i den

klara aftonhimmeln under det Bengt sjöng följande vackra

och hurtiga ord av Dahlgren:

»Min älskling, hur skön

Han hammaren svingar!

Det dånar, det klingar,

Och fjärran det ljuder,

Likt klockan, som bjuder

Till andakt och bön.

Den sotiga häll

Har tjusat hans sinne,

Han trivs så därinne

När bälgarna knaka

Och gnistorna spraka

För släggornas skräll.»

Mor Inga lyssnade på sonen och smålog varje gång

hennes ögon föllo på hans öppna och vackra ansikte.

Ingen hade nrårkt att ett helt sällskap kom gående

ifrån Kungsborgsvägen.

Det var en ovanligt härlig afton. Solen hade gått

till vila, och den praktfulla aftonrodnaden kastade en

purpurskimrande dager över smedens boning, med sin

lilla kåltäppa och sitt prunkande rosenkvarter. De pro-menerande stannade vid ljudet av Bengts stämma.

Naturligt och med liv återgav han de målande orden. När

sången tystnade, sade en av damerna, en ung och högväxt

flicka:

»Jag måste tacka sångaren.» Hon skyndade före de

andra.

»Tack för sången», sade hon vänligt. »Ack, sjung om

den än en gång.»

»Å herrskapet på Kungsborg!» utropade mor Inga och

reste sig hastigt.

»Bliv stilla, mor», sade Stephana och nickade åt

gumman. Ivar hade rusat upp med sådan fart att han nära

nog fallit omkull igen.

»Nå, Bengt, vill du icke sjunga om din sång?»

frågade Jacobo.

»Det går allt för sig, patron.» Och Bengt sjöng än

en gång smedens visa.

Ivar blev stående som förstenad. Hans ögon hade fallit

på Olga och han stirrade på henne, liksom hon varit ett

vidunder. Olga åter hoppade lätt som en liten elva

omkring i gräset och plockade blommor. Huru Olga nu

hoppade, kom hon Ivar allt närmare. När hon slutligen

var honom helt nära, såg hon upp. Ivar drog sig åt sidan

och gjorde en bugning. Ett ögonblick blickade Olga på

honom, varefter hon med en rysning sprang bort till

systern, ropande:

»Constance, Constance, gossen som mördat gumman är

här, så rädd jag är.» Olga hade kastat armarna om

systern och tryckte sig hårt intill henne.

»Vad fattas dig, min lilla Olga?» frågade Constance

och klappade flickan.

»Ser du gossen där, han, som mördat gumman», Olga

kastade åter en blick på Ivar, därpå släppte hon

Constance och började springa sin väg.

Olgas flykt föranledde de andra att efter några

vänliga ord till mor Inga, Bengt och Ivar genast återvända

till Kungsborg.

Ivar stod stödd emot ett träd. Då de främmande voro

borta, strök han med handen över pannan och vände sig

tvärt till Bengt. Det sorgbundna och vekligt drömmande,

som vanligtvis låg i hans ansikte, var försvunnet. Ett

drag av trots och energi återspeglades där. Han sade till

Bengt:»Jag undrar just, om jag i alla mina dagar skall bliva

ansedd som Gretas mördare.»

»Det glömmes nog, om du eljes blir arbetsam och

galant», svarade Bengt.

»Ja* Ja£ skall visa dem, att jag är en ärlig människa,

och hädanefter skall jag arbeta, så att jag en dag kan

bliva en riktigt aktad karl, och det av samma

människor, som nu förakta mig.»

»Topp! Du talar nu som det ägnar och anstår en

hurtig pojke med rent samvete.» Bengt gav honom ett

handslag.

*

Tre veckor förflöto utan att Kurt syntes till på

Kungs-borg, ehuru han nästan dagligen inbjöds dit. Han

urskuldade sig med att lians tid icke tillät honom göra några

utflykter o. s. v. Det såg också verkligen ut som Kurt

beslu-tit att icke lämna sig en enda stunds vila eller förströelse,

så oupphörligt var han sysselsatt från morgonen till sent

pä aftonen. Någon enda gång hände det att han red

över till Åkersnäs; men även detta hörde till undantagen.

Han var fastväxt vid Sturesjö, där han tvingade allt

omkring sig till verksamhet.

På tredje veckan, en vacker julimorgon, medan Kurt

höll på att utdela några befallningar åt sitt folk, hördes

hovslag i allén, och strax därpå galopperade tvenne hästar

in på gården, bärande var sin ryttarinna. Det var

Stephana och Constance. När Kurt kastade ögonen på dem,

skiftade han färg, men skyndade fram för att hälsa.

Stephana yttrade skämtande till honom:

»När berget envisas att icke vilja komma till Mahomed,

så kommer Mahomed till berget. Du har glömt Kungsborg,

och därför uppsöka vi dig.»

»Det bevisar fruktlösheten av att undfly en fara, den

man måste duka under för», svarade Kurt leende och

hjälpte Stephana ur sadeln. »Den uppsöker oss, när vi

äro som säkrast att hava lyckats undkomma den.» Kurt

vände sig till Constance för att hjälpa henne, men det var

för sent. Den unga flickan stod redan på marken.

»Om vilken fara talar du?» frågade Stephana, som tagit

Kurts arm och gick uppför gården.

»Faran av att se tant. Jag har velat fly den, och nu ...»

Kurt talade med låg röst och en varm blick. Båda

und-föllo dock Stephana, som vänt sig om efter Constance, vil-ken stannat och betraktat den under reparation stående

byggnaden.

»Vad tycks om Sturesjös unga ägarinna?» frågade hon.

Kurts blick riktades på Constance.

»Hon har ett ståtligt utseende», svarade han helt

likgiltigt.

»Det förefaller mig alltid som ett profanerande av de

åldriga byggnaderna, när vi söka giva dem ett nytt

utseende», sade Constance, som nalkades Stephana och Kurt.

»Det skulle ha behagat mig bra mycket mera, om detta

gamla Sturesjö fått behålla sitt åldriga yttre. Det är ju

till hälften en ruin, och det hade varit riktigt romantiskt

att få bebo den såsom sådan.»

»Men om denna fantasi blivit uppfylld, hade hela slottet

om ett par år varit en fullkomlig ruin, den fröken icke

alls kunnat bebo. För att bevara forntida byggnader, måste

de underhållas», svarade Kurt.

Han förde damerna uppför den förfallna trappan med

sina skyhöga steg, och in uti en med söndriga

gyllenläders-tapeter försedd sal — det enda rum i huvudbyggnaden, som

var oantastat av reparationen. Möbleringen bestod av

några gammaldags stolar med malätet överdrag och en

soffa i samma skick. De höga, med små rutor försedda

fönstren, vilka lågo åt den täta parken, insläppte en högst

sparsam dager i det stora och dystra rummet.

Constance stannade på tröskeln och såg sig omkring,

sägande, halvt leende, halvt allvarsamt:

»Detta ser ut som ett spöknäste.»

»Ja, i synnerhet om man ihågkommer att hela Sturesjö

ursprungligen varit ett kloster.»

»Vad säger ni?» Constance vände sig hastigt och fäste

ögonen på Kurt.

»De egentliga lämningarna av klostret, som lågo i slutet

av parken, dem har jag låtit rasera.»

»Min herre, det fanns således ruiner kvar, då ni började

reparationen?»

»Ja, och de, som icke voro obetydliga; men nu äro de

jämnade med marken. På den solida gråstensgrunden

skola vi uppföra masugnsbyggnaden.»

»Ah, herr byggmästare, det är att riktigt profanera ett

sådant ställe! Jag är djupt bedrövad över att man berövat

mig glädjen av att äga en klosterruin på mina ägor.

Sannerligen jag förstår, huru man skall vara beskaffad för att

kunna förstöra något, som på ett så magiskt och fängslan-de sätt talar till vår inbillning. Helt säkert är ni

materialist», tilläde hon föraktligt.

»Fröken, jag är byggmästare och ingenting annat»,

svarade Kurt kallt.

»Då är ert kall att bygga upp, icke att riva ned.»

Constance gick till ett av fönstren och öppnade det.

»Ofta fordras det att man skall riva ned för att kunna

bygga. Det gamla måste giva plats åt det unga, en

ändamålslös ruin för en nyttig och vinstgivande masugn.»

»Fantastiska drömmerier för verklig nytta.» inföll

Stephana. »Det hela vinner alltid på en dylik omvälvning.»

»Emedan nyttan är för mer än nöjet, och därför hoppas

jag damerna tillåta, att jag på några ögonblick lämnar er.

Jag måste utdela befallningar åt folket, eljest stå de

sysslolösa.»

Constance förblev stående orörlig en god stund, sedan

Kurt lämnat rummet.

»Nå Constance, vill du ej att vi göra en rond i detta

gamla ruckel, för att se hur det tager sig ut, innan det

antager ett förnyat utseende.»

»Vet du, Stephana, vad jag just nu tänkte?» frågade

Constance och vände sig om.

»Förmodligen på spökande nunnor, som tågade i

procession, och på borgfruar och riddersmän, vilka klockan tolv

om nätterna hålla gästabud i detta dystra gemak, på . . .»

»Du är för svår», utropade Constance skrattande, »som

oupphörligt skall bele min vurm för spöken. Så är det att

i likhet med dig vara uppfostrad i ett land utan historia;

man förlorar då all aktning för...»

»Spöken, alldeles riktigt; men vi komma ifrån föremålet

för dina tankar. Nå, vad tänkte du på?» ,

»Att min byggmästare är den odrägligaste människa på

jorden. Att din man är den enda hyggliga karl jag

träffat sedan min ankomst hit.»

»Det var mycket att börja med. Varför är Kurt odräglig?»

»Därför att... han har aktning för ingenting. Åsynen av

den karlen är mig förhatlig.» Constance kastade sig ned

på en stol och förde handen över pannan.

»Det är en fantasi, som försvinner lik alla andra. Nå,

om han nu fallit i onåd, så hava vi ju en hel svärm av

unga män, vilka uppvakta dig på Kungsborg.»

»Säg hellre, att de uppvakta mina pengar,*^ kommer du

sanningen närmare.»

»Icke kan du säga så om Jacobo Lange?»»För honom är jag ett kuriosum, st>m han vill studera.

Tala icke om den karlen. Han är en pedant, ett slags

full-’komlighet, som tillber sig själv. Jag avskyr

fullkomligheter, emedan de icke finnas i verkligheten, utan spela en

•roll. Han är dessutom så förståndig, att han är ledsam, så

oförarglig, att han är odräglig, så oåtkomlig, att han är

avskyvärd.»

»Du tycks ha gjort allt för att pröva hans tålamod och

förstånd, efter du gjort en så rik erfarenhet», svarade

Stephana skrattande. »Du har dessutom kapten D—, baron

G— och greve I—, vilka alla tre göra anspråk på att vara

älskvärda karlar.»

»Bästa Stephana, sluta för all del! Om dessa herrar

själva göra anspråk på att vara karlar, måste väl du aldrig

giva dem namn därav. De äro ju ingenting annat än

narrar. För övrigt skola de allesammans få vara tokar,

pedanter och tölpar; jag saknar allt intresse för skapelsens

herrar. De förefalla mig som de vore till endast för att

dupera oss. De utgöra våra naturliga fiender.» Constance

skrattade rätt hjärtligt.

»Akta dig, att du ej en dag kommer att ångra dina

tankar om männen.»

»Du menar att jag skall bliva kär.» Constance såg på

Stephana med ett utmanande uttryck.

»Alldeles.»

»I så fall lär det icke bli, medan jag är här på orten.

Förr kan solen förälska sig i dessa gamla tapeter, än jag

i de praktexemplar, vi talat om. Ack, Stephana», tilläde

hon sorgset, »en gång har jag hållit en människa så kär,

att jag säkert aldrig skall kunna älska någon man så högt

som henne.»

»Du menar Anna Wielki?»

»Ja!» Constance förföll ett ögonblick i djupa tankar.

Det syntes på hennes ansikte, att de voro dystra. Efter

några minuters förlopp skakade hon på huvudet, för att

jaga bort de mörka bilderna. Hon sprang upp och

utropade glatt:

»Låt oss bese rummen! Jag förmodar att vi komma att

knuffas med murarställningar och översållas utav

kalkdamm ; men vad mera! Det blir en hop av små obehag att

övervinna. Dessutom får jag det nöjet att förarga mig

åt min byggmästares geni. Säkert ämnar han inreda dessa

djupa och sfora rum efter nutidens smak, med franska

tapeter, lätta och eleganta ornamenter, vilka se ut som omde helt oförhappandes förirrat sig hit och med ett

bedrövligt utseende fråga: varför äro vi här? Så mycket bättre,

jag erhåller därigenom något, som oupphörligen retar mig

under den långa vintern. Fruktan att ledsnaden skall

infinna sig och bliva mitt hems dörrvaktare, utebliver

därigenom.»

»Du är en högst egen sammansättning, min kära

Constance», sade Stephana, under det de anträdde promenaden

genom de under reparation stående rummen. »Nyckfull,

ombytlig, ofördragsam och självrådig i...»

»Alla mina handlingar, vill du säga. Stephana, icke

skämmer du bort folk med artigheter.»

»Du avbröt mig, eljest skulle du fått se att porträttet

blivit likt.»

»I så fall ber jag dig fortsätta. Du slutade med att jag

var självrådig i...»

»Ditt tal och yttre skick, men till ditt inre är du

uppriktig, god och anspråkslös.»

»Gud vet om du icke smickrar», svarade Constance milt.

»Jag är icke god och på långt när icke så anspråkslös jag

borde vara. — Ah! Vad är detta?» Constance befann sig

i ett litet hörnrum, vars väggar bestodo av panelningar,

inlagda i fasoner av kulört träd. I detta rum var en ung

arbetare sysselsatt att laga den kostbara boaseringen.

»Detta är ett rum, som varit begagnat till —

sängkammare av baron X—, stamfader», svarade Kurts röst bakom

Constance. »Boaseringen är ett konststycke sedan Erik

XIV :s tid, och därför har jag ansett att den borde

restaureras. Ni finner härav, att jag icke är en sådan vandal

ni behagat föreställa er.»

»Denna sängkammare blir ett minne om det förgångna,

och där får jag drömma 0111...»

»Förtryck och adelsvälde», inföll Kurt.

»Talar ni emot adeln?» Constance såg förvånad på

honom. »Ni, en baron Axelhjelm», tilläde hon med tonvikt.

»Ni behagar skämta; ibland arbetare finnes icke några

baroner, och jag är till själ och hjärta arbetare.»

Constance började tala om hur hon skulle inreda detta

rum och möblera det efter forntida mönster. Hon var så

helt och hållet upptagen därav, att hon icke hade tankar

för någonting annat. Sedan Stephana och hon, åtföljda av

Kurt, besett rummen, parken och den plats, där ruinerna

stått, framfördes hästarna, och de båda damerna begåvo

sig på återvägen till Kungsborg.»I afton räkna vi på ditt sällskap», sade Stephana. »Du

vet att vi hava främmande, och att ungdomen skall dansa.»

»Jag skall komma.»

»Välkommen!» Stephana gav hästen fria tyglar och den

satte av i full karriär. Constance var redan före henne.

»Besynnerliga lek av ödet», tänkte Kurt och såg efter

dem. »Den ena tjusar min själ under det den andras åsyn

på en gång plågar, retar och intresserar mig. Jag skulle

önska att jag besatt förmågan att kuva denna stolta flicka,

som tror sig äga rätt att förakta mig, och för vad?» Kurt

utbröt i skratt. »För det jag i tjugufyra timmar varit

förälskad i — hennes vän.»

*

När Kurt något sent om aftonen ankom till Kungsborg,

var där fullt av främmande. Ungdomen dansade redan.

En yrande vals var i full fart. Han stannade i salsdörren

och betraktade de dansande. Ibland denna flock av

blomstrande och leende flickor, som flögo förbi honom, fästes

hans uppmärksamhet vid ett barn, vilket, lätt som en sylfid

och med ett uttryck av den sannaste glädje, svävade i dansens

virvel. För henne tycktes allt vara glömt, utom den fröjd

ögonblicket skänkte henne. Det var Olga Callenstjerna.

»Vilken olikhet och ändå vilken likhet emellan dessa

bägge systrar», tänkte Kurt. I detsamma var valsen slut.

Den dansande flocken svärmade av ut på terrassen för att

svalka sig.

»Du dansar väl?» sade Helfrid, som kom fram till Kurt.

»Med själ och hjärta, därför tänker jag bjuda upp den

ibland damerna, som är mest road därav.»

»Det vill säga mig.» Helfrid smålog. Kurt betraktade

henne ett ögonblick, därefter svarade han skrattande:

»Du är allt för majestätisk för en dåraktig glädje.»

Därmed gick han ut på terrassen. Han hälsade i förbigående

på Constance, som stod och samtalade med Jacobo, varefter

han uppsökte Olga.

Vi vilja lyssna till vad Constance och Jacobo säga. Den

senares ansikte hade ett ovanligt livligt uttryck.

»Ni vill således påstå att det icke är pedanteri, som gör

att ni ej dansar?» frågade Constance.

»Det vill jag visst; jag smickrar mig med att i intet

avseende var% pedant», svarade Jacobo, vars strålande ögon

voro fästa fel den unga flickans fängslande ansikte, där

en rörlig sjals alla skiftande känslor återspeglades.»Tillstå, herr Lange, att ni anser er själv vara utan fel!

Som nu pedanteri är ett fel, kan ni naturligtvis icke vara

behäftad därmed.»

»Ni tror mig således vara egenkär?»

»Ja, ofantligt.» Constance sade detta på ett skämtsamt

och ändå eftertryckligt sätt.

»Av vad anledning? Är det något i mitt uppförande,

som giver skäl därtill?»

»Allt! — Ni är ju en fullkomlighet i egna och alla

andras ögon, utom i mina.»

Jacobo skiftade färg, men kunde icke avhålla sig ifrån

att le.

»Jag försäkrar att ni misstager er, vilket även framtiden

skall bevisa, då ni närmare lär känna mig.»

»Framtiden har alltid det för sig att icke hava passerat;

därför vädja vi till den, då det närvarande sätter oss i

förlägenhet. Att vara egenkär är ett stort fel, således

omöjligt för er att erkänna.»

»Tillåt att jag försvarar mig mot er anklagelse, att jag

av pedanteri icke dansar.»

»Gärna! Men jag vet redan, vilka skäl ni kommer att

uppgiva. Det blir något löfte, någon ädel föresats, något

stort offer, etc.»

»Misstag. För det första är jag icke road av dans, och

för det andra har jag aldrig lärt mig dansa. Det senare

är en följd av det första; eller ock tvärt om. I allmänhet

gör jag icke gärna, det jag finner tråkigt.»

»En aktningsvärd vana, som bevisar att ni är egoist av

själ och hjärta!»

»Denna dans är min», ljöd baron S** röst bredvid

Constance; och i nästa ögonblick var hon åter med i dansens

virvel.

Jacobo kvarstod, lutad mot ett träd, utan att giva akt på

att två par ögon betraktade honom uppmärksamt» Det ena

paret tillhörde Helfrid. Hennes blick hängde fast vid hans

drag med ett sorgset uttryck, liksom om hon gjort en

smärtsam upptäckt. Det andra paret ögon tillhörde Evert, som

stod vid ett av salongsfönsterna och såg ut på terrassen.

I hans ögon låg harm och avund.

Då Constance åter trädde ut på terrassen, fann hon

Jacobo ännu kvarstående på samma plats. Hon gick fram till

honom, sägande:

»Herr Lange är djupt förnärmad?»

»Genom vad?»»Genom mina ord. Jag, en obetänksam flicka, vågar säga

er, en man om några och trettio år, med ett av

allmänheten utfärdat diplom på fullkomlighet, att ni har fel, att ni

är egenkär, pedantisk och egoistisk. Detta kan icke annat

än harma.»

Nu smålog Jacobo, såsom man småler åt ett bortskämt

barns ord.

»Fröken har varken kunnat eller kan förnärma mig med

dessa beskyllningar. Det är en nyck att sysselsätta er med

min ofullkomlighet och att 0111 möjligt reta mig. Ni skulle

vilja vinna den triumfen att hava sårat min egenkärlck. Jag

åter skulle giva sanktion åt ert påstående, ifall edra ord

hade den önskade verkan. Endast den harmar sig över ett

anfall, som känner sig träffad därav.»

»Vet herr Lange, vad ni nu bevisar?»

»En sanning, den ni finner mindre behaglig.»

»Alldeles icke, utan blott att allt hos er är kall

beräkning. Därför att det skulle se ut som om ni kände er

träffad av mina ord, upptager ni dem med skenbart lugn.»

»Fröken har ungdomens och oerfarenhetens vanliga fel.»

»Och de äro?»

»Att döma strängt och överilat.»

»Det senare kommer åtminstone icke er till last, herr

Lange; jag skulle få en hög tanke om er, ifall jag en enda

gång fick se utbrottet av en häftig känsla, ädel eller oädel,

det är detsamma. Det vill säga, att ni kastade långt bort

denna omklädnad av fullkomlighet, varmed ni omgj ordar er,

och vilken bestämt döljer både våldsamma passioner och

mänskliga svagheter.»

»Hädanefter skall jag nogsamt vakta mig att låta känslan

spela någon roll, då jag är er i närvaro.»

Constance såg på honom. Jacobos ansiktsuttryck, som

hade något av överseende godhet, retade henne. Hon hade

icke en enda gång kunnat glädja sig åt att hans drag visat

någon rörelse. Constance avlägsnade sig. Jacobo

hejdade henne; ty i detsamma föllo hans ögon på fönstret,

där Evert stod. Ynglingens blick uttryckte så mycken vrede

att hela ansiktet bar spår därav.

»Fröken, som älskar otyglade uttryck av känsla, bör finna

tittrycket i Axelhjelms ansikte i er smak. Betrakta

honom!» Jacobo avlägsnade sig.

I den unga flickans fantastiskt oroliga huvud välvde sig

inom en sekund tusen planer, huru hon skulle få se detta

»helgon», såsom hon kallade Jacobo, berövad sin gloria.Kurt kom och uppbjöd henne till nästa vals, och Evert

infann si g för att påminna henne om, att han fanns —

något, som Constance bestämt alldeles förgätit, om ej Lange

visat henne på honom. Vid hans åsyn kände hon sig

harmsen över, att Jacobo hade tagit en gosses tygellösa

ansiktsuttryck såsom en typ för hennes smak.

Det föreföll nu Constance, som om hon hade avskytt

hela världen. I nästa minut förtretade det henne, att

samtalet med »pedanten» Lange skulle äga förmåga att

försätta henne ur humör. Hon ville alldeles icke tänka på

honom, och hon skulle alldeles icke vara vid dåligt lynne»

Nej, hon ville vara glad, och det skulle hon även visa.

Under valsen med Kurt var hon också idel solljus och

så intagande, att vår unge byggmästares lätt antända hjärta

råkade i låga. Efter slutad vals slogo de sig ned på en

bänk i trädgården. Konversationen var ganska livlig. De

avundsamma påstodo att Constance koketterade; men de

hade orätt. Detta var ett fel, som aldrig kunde läggas den

stolta och renhjärtade flickan till last. Ögonblickets

ingivelse och stundens intresse — se där vad som var allt för

henne. Hon handlade efter impulser, utan all beräkning.

Hennes tankar och känslor voro till grundtonen ädla, och

just därför föll det henne aldrig in, att man kunde misstyda

hennes handlingar. Constance, med sitt växlande lynne,

övertänkte icke, att andra hade svårt att förstå livligheten

och rörligheten i hennes fantasi eller de idéer och infall,

som därav alstrades.

Nu t. ex., då man ansåg henne handla av behagsjuka,

fanns icke en tanke därpå i hennes själ. Hon ville undfly

sina vemodiga känslor, därför sökte hon en förströelse i

samtalet med Kurt, som hon eljest icke gärna sällskapade

med. Att detta sedan roade henne, gjorde att hon fortsatte

därmed. Hon märkte icke att Jacobos blickar följde henne,

emedan hon föresatt sig att icke se åt det hållet.

Hon dansade med Evert, utan att fästa sig vid hans

pojkaktiga utfall av svartsjuka» Hon valsade ännu en vals med

Kurt, utan tanke på tadelsjukan.

Med bestämd ihärdighet undvek hon Jacobo, ett

uppförande, som denne även iakttog.

*

Följande eftermiddag hade greve Herman och alla

samtliga, med undantag av Constance, farit över till Åkersnäs.

Av nyck vägrade hon att följa med samt tillbringade helaeftermiddagen innesluten på sitt rum. Mot aftonen erfor

hon ett oemotståndligt behov att andas frisk luft. Den

känsla av oro, retlighet och missnöje, som hela dagen

behärskat henne, efterträddes av detta oförklarliga svårmod,

som ungdomen så ofta lider av. För att förjaga denna

tyngd av melankoli, lämnade hon sin frivilliga arrest och

vandrade långsamt genom parken till stranden.

Nedkommen dit, satte hon sig på en sten och följde med blicken

hatten, och vinden lekte med det ljusbruna håret. Hon liknade

>en av medeltidens jungfrur, som satt och väntade på den

älskades återkomst; i ögat låg både saknad och längtan.

»Den som finge följa er, I flyende vågor», viskade

Constance med en sorgsen ton; »men ack! I flyn och jag blir

kvar.»

I detsamma uppstämde en liten fågel sin sång helt nära

henne. Constance lyssnade och smålog. När han

tystnade, inföll hon med klar röst till svar:

»Sjung liten fågel, på grönan kvist!

Kvittra för mig din visa,» etc.

»Tack, fröken Constance», sade en stämma, tätt bredvid

lienne. Hon vände hastigt på huvudet. Det var Kurt.

Han satt ett litet stycke därifrån på en kullblåst trädstam

och rökte sin cigarr»

»Ah, ni här!» Constance reste sig hastigt, med ett

uttryck av missnöje.

»Låt icke mig skrämma er! Jag skall strax avlägsna

mig, ifall min närvaro besvärar; men varför skulle den

göra det? Ibland har man en längtan efter att få utbyta

idéer med en annan varelse. Även den största prosaist

behövde svärma en sådan här naturskön sommarafton. Han

känner behovet att kläda tankarna i ord. Jag skulle

därför känna mig tacksam om ni stannade.»

»Vilken annan än er skulle jag ha gjort till viljes;

men med er vore det omöjligt. Över mina läppar skulle

•endast gå bittra ord. Minnet har i afton alltför livligt

erinrat om...» Constance höll upp.

»Om vad?» Kurt såg frågande på henne.

»Om Berlin?»

»Ah, min Gud! Kan en dylik obetydlighet stämma er

illa emot mig», utropade Kurt leende. »Medgiv att hela

händelsen är mera att skratta åt, än harma sig över.»»Herr Axelhjelm, ni är oförlåtligt lättsinnig.»

»Möjligtvis har ni rätt. Jag är ej fallen för dispyter ;

men på tro och heder kan jag försäkra er, att man måste

vara mer än lovligt pedantisk, för att icke finna det där

äventyret muntert.»

»Då är jag verkligen pedantisk. Ah! När jag betänker

att —» Constance hejdade sig och tilläde stolt: »Dock,

varför tala därom. Kanske, till er egen heder, vet ni ej

huru mycket ont ert lättsinne framkallat; och om ni visste

det, skulle ni, med er karaktär, ändå ej förstå det.»

Constance böjde på huvudet till avsked och avlägsnade sig.

Kurt lät henne gå. Under det han i tankarna höll följande

monolog, roade han sig att kasta småsten i vattnet.

»Jag tror, vid min ära, att hon vill inbilla mig det jag

krossat ett hjärta!» Han smålog. »I så fall, var det ett

mycket lätt vunnet och krossat hjärta. Hela

kärlekshistorien innefattades i en tidrymd av — tjugufyra timmar. En

sådan där feberfantasi inom känslornas värld går vanligtvis

såsom den kommer, lämnande varken smärta, saknad eller

minne efter sig. Flickan är romanesk och därför måste

hon, å sin väns vägnar, göra något ofantligt stort av ett

lappri. Vinsten blir dessutom den, att hon får ett skäl att

hata mig. När kvinnan icke är upptagen av kärlek, måste

hon avsky. Rika och sysslolösa fruntimmer skola

nödvändigt hava något att förströ sig med. Men jag var ändå

alltför beskedlig, som lät henne komma undan för så gott

pris. Vid min ära, är jag icke tvungen att taga revanche!»

Kurt steg upp och tog av på en av sidogångarna, så att

han skulle kunna genskjuta Constance, vilket han även

lyckades att göra.

»Ni ser väl att ödet icke vill det våra vägar skola skiljas,

efter de nu åter sammanstöta», sade Kurt och lyfte på

mössan. »För övrigt är ni skyldig mig en förklaring...»

»Över vad?»

»Över er anklagelse att jag är lättsinnig.»

»Ni medgav det själv.»

»Jag sade: möjligt att så är; det var ett negativt

medgivande. Det var icke heller om mig jag önskade tala,

utan om er. Ni har framkastat en anklagelse emot mig;

tillåt därför att jag nu gör er en fråga. Säg mig, vad

namn ni vill giva åt ert uppförande i går? Först

sysselsätter ni er uteslutande med herr Lange, så blir ni stött på

honom, för Gud vet vad, och då visar ni mig en välvilja,lika oförtjänt som er ovilja. Om jag i går trott på er

älskvärdhet, hade jag i dag varit förlorad. Således: är

jag lättsinnig, så är ni...» Kurt höll upp.

»Varför fortsätter ni icke?» frågade Constance högdra-

»Därför att jag är räda att sara.»

»En överflödig fruktan, min herre; ni kan aldrig såra

mig.»

Kurt skiftade ovillkorligen färg.

»Nåväl», återtog han med ett tvunget leende, »så är ni

nyckfull*»

»Det är en beskyllning jag hört, så långt jag kan minnas

tillbaka, och jag varken vinner eller förlorar på, att ni

upprepar den. Icke heller kan det falla mig in att för er

rättfärdiga mitt handlingssätt. Om ni tog min hövlighet för

älskvärdhet, är felet ert, icke mitt. Jag har aldrig haft för

avsikt att behaga er. Och nu, min herre, tror jag våra

vägar åter kunna skiljas.»

Kurt betraktade henne allvarligt. Han avtog mössan,

sägande med lika stolt ton som hon:

»Fröken, våra vägar bliva hädanefter alltid åtskilda.

Tro mig, aldrig sammanföras de av mig.» Han bugade sig

kallt och gick.

»Jag hoppas en gång för alla vara kvitt den karlens

närgångenhet», tänkte Constance. »Hade han den minsta

takt, skulle han själv inse, att jag måste förakta honom,

även om jag i ett sällskap för ögonblicket kan glömma hans

avskyvärda mandat emot Anna.»

❖

När de andra helt sent på aftonen återkommo från Åkers

näs, hade Constance redan gått till vila. Hon låtsades sova,

då Olga och hennes guvernant, mamsell Debré, inträdde i

rummet, och ehuru systern ropade henne, förblev Constance

orörlig.

»Tyst, Olga», sade guvernanten. »Fröken Constance

sover.»

»Ack så ledsamt», sade Olga, »och jag som har så

mycket att tala om. Herre Gud, bonne amie, så gudomligt roligt

vi haft, och vad den där Lange är vacker och hygglig. Det

var allt stor synd att Constance icke var med» Det tycker

jag nu, ehuru varken jag eller någon annan saknade henne,

medan man var på Åkersnäs. Men varför var icke bygg-mästaren där? Det har jag undrat på. Kan bonne amie

säga det?»

»Det var ingen bjudning. Vi kommo ju utan att herr

Lange visste det.»

»Det är sant, men baron X—s på Stålhamra kommo

även dit, och då tycker jag baron Kurt gärna kunnat vara

med.» Så pratade Olga, ända till dess hon var avklädd,

då hon somnade med ett barns lugna sömn.

Constance däremot fick icke en blund i sina ögon. Det "

föreföll henne, som om någon oupphörligt stått och

upprepat: »Varken jag eller någon annan saknade henne.»

De där orden riktigt marterade, så att sömnen flydde. Hon

kände sig uppretad mot sig själv, som skulle fästa vikt vid

dem, emot Olga, som uttalat dem, och mot guvernanten,

som åhört dem.

*

Ett par dagar därefter, då Jacobo besökte Kungsborg,

yttrade han till Constance:

»Fröken ville icke göra Åkersnäs den äran, när

Romar-hjärtas foro dit. Var det fabriken eller ägaren, som denna

onåd träffade?»

»Fabriken kunde det icke vara, efter jag aldrig sett den,

och ägaren ...» Constance smålog.

»Är en så egenkär pedant, att ni anser honom varken

värd er nåd eller onåd» Var det icke så?»

»Åh nej, jag tänkte blott, att han åtnjuter ett så

allmänt anseende, att han är höjd över "äran av en obetydlig

flickas besök". Mitt uteblivande kunde således varken såra

eller glädja, och därför följde jag min nyck och ‘blev

hemma.» Constance såg ofantligt kall och stolt ut.

»Vet ni vad jag djupt beklagar, då jag ser er?»

Jacobo betraktade den unga flickan med ett uttryck av

välvilja.

»Att jag är något rätt ofullkomligt, med fel och

svagheter, främmande för er.»

»Fel och svagheter hava vi alla.»

»Även ni?» Constance uttalade dessa två ord med en så

egen, retsam ton.

»Ja visst, men lämna mig. Det var om er vi talade.*

»Er tanke om mig, så var det.»

»Jag har under fem eller sex veckor, som vår

bekantskap räckt, talat vid er aderton eller tjugu gånger. Nåväl,

jag har icke gjort det, utan att tänka: "Vilken skada att

6 B Arbetet adlar mannen Ldenna rikt utrustade flicka icke ägt en mor!’ Er mor dog

ju, medan ni var helt liten?»

Öven Constances nyss så stolta, gäckande ansikte lade

sig ett uttryck av vemod, då hon svarade:

»Min mor dog när jag var fem år.»

»En flicka kan aldrig nog beklaga en dylik förlust. —

Det är modern, som danar henne till kvinna, i detta ords

skönaste bemärkelse. En far, om än aldrig så öm, kan icke

uppfatta en dotter.»

»Det där var en svår anklagelse emot fadern», inföll

Constance. »Jag vågar likväl påstå, att den icke är fullt

rättvis.»

»Jag har aldrig sett en flicka, uppfostrad ensamt av en

far, som ej i hela sitt väsen fått något maskulint.»

»Herr Lange, vill ni denna gång säga att jag är

okvinnlig?»

»Då man ser och hör er, tänker man ovillkorligen på

Jeanne d’Arc eller på forntidens amazoner.» Jacobo

avlägsnade sig.

Constance såg efter honom och tänkte, med hjärtat fullt

av harm:

»En ohyggligare beskyllning har icke kunnat göras mig.

Det var verkligt sårande. Är jag då till mitt sätt detta

oting? Eller var hela anklagelsen endast en hämnd, för

det jag vågat säga honom, att han var egenkär?»

Constance fann salongen, trädgården och hela

Kungsborg för trånga för sina upprörda känslor. Hon ville

slippa åsynen av Jacobo och alla. Det förtretade henne,

att se honom sysselsatt med Helfrid. Luften blev henne

tryckande. Huru mycket avskydde hon icke Jacobo under

dessa ögonblick av uppsvallande känsla! Det retade henne

till verklig vrede, då Evert nalkades. Innan ynglingen hann

öppna munnen, reste sig Constance hastigt och lämnade

salongen. Stackars flicka, hon var så obekant med

människonaturen, och ansåg Evert vara för ringa, för att han

i sin sårade egenkärlek skulle kunna bliva en farlig fiende

för hennes lycka.

Några ögonblick sedan Constance lämnat salongen, såg

Jacobo henne vandra ned åt parken.

Constance gjorde nu såsom alltid: hon lät beslut och

handling följas åt. Efter några ögonblick befann hon sig

utanför Bengts boning. Stugudörren stod öppen; men

ingen syntes till. Hon stannade helt obeslutsam utanför,

och hennes öron träffades då av en röst, som med klara ochvackra tonfall läste högt och tydligt följande gudomliga

ord, som vi kristna så lätt glömma:

»Kan du säga till din broder: håll, jag vill borttaga

grandet, som är uti ditt öga; och du ser icke själv bjälken

uti ditt eget öga? Du skrymtare, tag först bort bjälken i

ditt öga, och se sedan till, att du kan utaga grandet, som

är i din broders.»

Med upprörda känslor lyssnade Constance. Det föreföll

henne liksom de orden varit skrivna just för henne. Hade

hon icke denna afton känt sig sårad, därför att man sagt

henne ett fel, och likväl, — huru lätt hade hon icke att se

andras!

När läsningen upphört, kvarstod den unga flickan

orörlig, för att lyssna på rösterna i sitt inre. Kristi anda hade

stämt hennes stolta hjärta så milt. Hon hade velat bedja

Jacobo om ursäkt för sina utfall och tacka honom för det

han fäst hennes uppmäksamhet på ett fel, som var i

ögonen fallande. En känsla av ödmjuk och sann ånger

uppfyllde hennes bröst, och hon erkände inom sig, att hon icke

alltid var vad hon borde vara, nämligen en verkligt mild

kvinna. Hade Jacobo i detta ögonblick sett Constance, där

hon stod med det ödmjukt sänkta huvudet och det veka

ansiktsuttrycket, skulle han icke kunnat säga att hon liknade

ei\ amazon.

Ljudet av steg inifrån stugan förmådde henne att draga

sig något tillbaka. Detta skedde alldeles lagom, ty Bengt

trädde ut, rökande en liten snugga.

»Hå kors, se fröken», sade smeden och avtog mössan.

»God afton, mäster Bengt, jag kom hit för att få höra er

sjunga», sade Constance milt och räckte honom sin vita

hand.

»Åh, det är fälle ingenting att höra för en fin fröken»,

svarade Bengt, »men skulle icke fröken vilja sitta ned?»

Constance satte sig på den lilla grönmålade bänken

utanför smedens stuga.

»Vad de här arbetarboningarna äro vackra», sade hon.

»De äro så gott som nya.»

»Jo, jo, men. De äro uppbyggda sedan patron Lange

tillträdde Åkersnäs. Han lät jämte fabriken även anlägga

arbetarboningar, så att folket skulle slippa bo i eländiga

kyffen.»

»Är även denna uppförd av herr Lange?»

»Nej, se fröken, det har varit på så vis, att först så bodde

även jag där borta vid fabriken, i ett av husen, som ärobyggda för arbetarna; men när jag hade sparat ihop litet

av mina dagspenningar, sade patron: "Bengt du skall

använda dina sparpennigar till att bygga dig en egen stuga.

En arbetare känner först rätta värdet av arbetet, när han

genom det förskaffat sig ett eget tak över huvudet och en

egen jordlapp.’ Det var ord, som hette duga. När så

stugan min blev färdig, och mor och jag sutto här och första

gången läste Herrans ord under eget tak, då svällde hjärtat

i bröstet på mig, och jag hade, skam till sägandes, haft lust

att gråta av baraste förnöjelse och tacksamhet. — Då jag

om aftonen vänder hem från arbetet Qch ser röken härifrån

skorsten och då tänker: ’Den där kojan har du genom ditt

eget arbete byggt dig’, då blir mig dagens möda så kär,

och då välsignar jag vår husbonde, som kom hit till denna

fattiga trakt för att giva oss utväg till försörjning.

Dessutom har han genom gott exempel och förståndiga

inrättningar skapat välstånd, sedlighet och lycka omkring sig,

där förut armod och elände fanns. Fröken ska veta att

alla stattorparna på Åkersnäs av patron blivit förvandlade

till arbetare; och se nu är det icke så gott om utsvultna

familjer som förr. Herremännen få lov att vara människor i

sina fordringar, sedan de icke hava ett sådant överflöd på

armod. Maken till vår patron, att hava tanke för folket,

det finnes icke. Nådig grevinnan på Kungsborg, när hon

först kom hit, gick även hon omkring i arbetarnas boningar

och höll kvinnfolken till ordning och snygghet; därav

uppkom ett helt annat leverne. Guds välsignelse har allt detta

fört med sig. Sant är även, att på hela orten finnes icke en

herre, så ansedd och ärad, som vår patron.»

Constance hade suttit helt tyst och åhört Bengt.

»Äro alla arbetarna lika nöjda med sin husbonde som

ni?» frågade hon.

»Ja, nästan alla; men nog kan fröken förstå, att ibland

så många även sådana finnas, som icke tycka om att de skola

föra ett nyktert liv; andra åter anse sig för mera, därför att

de äro rika bondsöner och hava att vänta arv efter

föräldrarna. Alla de där tycka nog som så, att patron är för

beskedlig emot oss, vilka icke ägt annat, än vad vi

förvärvat genom vårt arbete. De vilja att patronen skulle

betala dem mera än oss. Det gör att de ibland äro ur

humör; men se då behöver han baraste komma ut och tala

dem till, så är allt bra igen. På de tio åren som patron

varit sin egen och jag hos honom, har aldrig något

missnöje varit synligt, förrän nu för en tid sedan.»Constance pratade ännu en stund med Bengt. Han

redogjorde för allt vad som rörde fabriken. Hon fick veta att

Lange inrättat ett bibliotek, ur vilket varje arbetare ägde

rättighet att få låna hem böcker och tidningar. Han

hade sålunda även sörjt för deras upplysning. Noga var

han, att varje arbetarefamilj skulle äga sådana böcker,

som ingåvo dem sann kärlek för religion, sedlighet och

upplysning.

Lange handlade efter den grundsatsen, att icke någon

ekonomisk förkovran vinnes, utan moralisk förädling och

förståndsodling.

Solen hade gömt sitt ansikte i västerns famn och

afton-rodnaden kastat sin mantel över himlavalvet, då Constance

tankfullt vandrade hem från smedens enkla boning. Vad

hon där lärt, gav rika ämnen till reflektioner.

Om denne man, som genom verksamhet skapat så

mångens lycka och utkomst, jämte sin egen, vore stolt över sig

själv, ägde han ju full rätt därtill. Över vad bör man vara

stolt, om ej över det goda och nyttiga man uträttar.

Honom hade hon anklagat för pedanteri och egenkärlek,

därför att han älskade livets allvar, framför dess dårskap. Det

var därigenom han tillvunnit sig den aktning och det

anseende han åtnjöt. När hon sedan övertänkte sitt

ändamåls-lösa liv och jämförde det med hans, framkastade Constance,

för första gången i sitt liv, den frågan: »Över vad är väl

jag egentligen så stolt?»

Hovslagen av en häst störde henne i denna självprövning,

En ryttare kom henne till mötes. Det var Jacobo. Då han

hunnit fram till Constance, höll han in hästen och hoppade

av.

»Man är orolig på Kungsborg över frökens långa

promenad, och alla hava mangrant begivit sig av på vägen till

Sturesjö. Man trodde att ni fått det infallet att gå dit.»

Ögonblickligen voro de milda intrycken bortblåsta, och

åter uppstod en egen, harmfull känsla vid Jacobos ord: »alla

mangrant». Det ville säga alla utom han. Constance

svarade :

»Sannerligen jag vet varför alla ’mangrant’ skulle

behöva gå ut och söka mig. En så här vacker sommarafton

borde mitt uteblivande icke kunnat oroa någon.»

»Så tyckte även jag, i synnerhet som en var bör känna

edra vanor. Jag var dessutom förvissad, att de icke skulle

träffa er på vägen till Sturesjö, men att jag däremot med all

säkerhet skulle göra det.»»Ni vill väl aldrig påstå att ni red ut för att söka mig?»

»Helt visst, eljest hade jag ieke tagit den här vägen.»

En tystnad uppstod. Jacobos senare ord hade helt och

hållet bortblåst den harm, han först framkallat.

»Av vad anledning trodde ni att jag valt den här vägen?»

»Jag såg er gå igenom parken. Det övriga sade mig

instinkten.»

»Och ni lät ändå de övriga ströva av till Sturesjö?»

»Aftonen var så vacker att de gärna kunde taga sig den

promenaden. Jag önskade träffa er ensam.» Jacobo sade

detta med sin vanliga ton, och ehuru Constance kände att

hon rodnade, svarade hon icke ett ord på denna öppna

förklaring.

»Det föreföll mig», återtog Jacobo, »som ni och jag

skulle ha lättare att rätt förstå varandra i afton, än eljest.»

Jacobo betraktade henne med en vänlig och mild blick.

»Vandrande helt allena, mitt i en vild skog, är det liksom

allt uppmuntrande till uppriktighet, och man känner behovet

av att giva konvenansen avsked, för att under några

minuter vara riktigt sann.»

»Ja, varför icke», utropade Constance med en glättig

ton. »Att säga varandra sanningen, så här omgiven av

skyhöga tallar och kvittrande fåglar, kan för ett ögonblick

hava sitt behag. Det blir åtminstone något, som avviker

från det alldagliga. Jag försäkrar, att jag väntar mig ett

verkligt nöje därav.»

»Obegripliga flicka», tänkte han och vandrade en stund

tigande vid hennes sida. »Då jag mötte henne, låg det ett

så milt och allvarligt uttryck i hennes blick, så erhöll den ett

kallt och stolt, och nu — ett tanklöst och glättigt. Vilka äro

väl grundelementerna i denna rörliga själ?»

Constance, som förgäves väntade på att han skulle börja,

såg upp till Jacobo sägande:

»Nå, herr Lange, hur går det med vår

uppriktighetskon versation?»

»Bra, hoppas jag», svarade Jacobo leende. »Det var

fröken, som distraherade mig ifrån er själv. Ni är så

mångsidig, att man behöver stanna och tänka efter, för att

icke alldeles låta förbrylla sig.»

»Jag är icke fullkomlig och kan således svårligen förstås

av den, som gör anspråk på att vara det.» Constance kunde

icke avhålla sig ifrån att säga detta med ironisk ton.

»Tack fröken, ni hjälpte mig på ämnet genom detta lilla

anfall. Säg mig, varför ni med en så konsekvent bitterhetsöker anfalla mina svagheter? Jag har aldrig sårat eller

förolämpat er. I intet fall vet jag mig således hava

förtjänt denna obenägenhet från er sida. Vore ni kokett,

vilket icke är fallet, skulle jag kunna tro, det ni genom dessa

små utfall ville reta min manliga egenkärlek och sålunda

fästa mitt intresse vid er person; men detta är en misstanke,

ni aldrig kan bli föremål för. Orsaken måste sökas

annorstädes.»

»Ni har rätt, den ligger icke i behagsjuka, utan i

fruktan att jag skall intagas av personer, vilka synas

fullkomliga. — Jag frågar: ’Vilka svagheter döljer den vackra

masken?" Innan jag upptäckt dem, kan jag icke avhålla

mig från att öppet visa, det jag icke blint tror på ett mynts

värde, vars halt jag icke prövat. Det är förklaringen på

mitt uppförande mot er.»

»Ni är således misstrogen?»

»Ja! Av fruktan att bliva bedragen är jag ofta orättvis.

Detta har jag varit emot er.» Constance uttalade denna

sista mening med en ödmjuk och mild ton. Hon var

verkligt intagande, då hon räckte Jacobo handen, tilläggande:

»Förlåt mig!»

»Ah, fröken, i detta ögonblick skulle jag vilja äga något

att förlåta.» Jacobo tryckte hennes hand med värma. »Det

var icke någon förebråelse, ej heller någon önskan att ni

skulle bedja om tillgift, som framkallade mitt spörsmål,

utan endast behovet att veta, varifrån ert uppförande

här-flöt. Dessutom har ni kanske haft rätt i edra utfall. Jag

är verkligen egenkär. Beviset ligger däruti, att edra ord i

hemlighet harmat mig, utan att jag velat erkänna det. Jag

ansåg mig höjd över dylika beskyllningar.»

»Herr Lange, den, som, i likhet med er, har av intet

skapat en liten värld av verksamhet och välstånd, den har rätt

att tro på sig själv.»

»Låt oss icke tala därom. Egenkärleken är en svaghet,

den ingen är berättigad att hysa; men den vi likväl ha

ytterst svårt att befria oss ifrån. Berömmet närer den, utan

att vi giva akt därpå. Och nu, fröken, vill ni giva mig er

hand såsom en vän? Det skulle glädja mitt hjärta, om ni

så ville betrakta mig.»

»Önskar herr Lange, att hava en amazon till vän?»

Constance skrattade.

»Vad vill ni! Jag har, oförklarligt nog, en stor svaghet

för er. Nå, vill ni ej att vi bli vänner?»

Constance räckte honom handen.»Min aktning, herr Lange, skall ni alltid äga, min

vänskap är som jag själv, ett rörligt ting.»

»Men icke ett ostadigt.»

De voro nu framme vid Kungsborg.

*

En tid förflöt, under vilken Jacobo nästan varje afton

var på Kungsborg. Det blev icke svårt att gissa vem den

magnet var, som drog honom dit; ty hela hans

uppmärksamhet var fäst vid Constance.

Helfrid sade ingenting, men hon gav akt på verkningarna,

och ofta stal sig en suck ur den stolta flickans slutna bröst.

Även Stephana suckade och tänkte med saknad på, att

hennes önskningar, med avseende på Jacobo och Helfrid,

skulle gå i kvav. Var och en behöll likväl sina iakttagelser

för sig själv.

Kurt besökte mera sällan Kungsborg, och då undvek han

att komma i beröring med Constance. Hans intresse var

delat mellan Stephana och Olga. Den senare, med sitt högst

egendomliga och fantastiska lynne, på en gång begåvad

med ett moget förstånd och ett barns uppfattning, ägde

något så originellt, att hon roade honom, utan att han rätt

kunde förklara egenheterna i hennes karaktär.

Constance delade sin välvilja emellan Evert och Jacobo,

ehuru gåvorna utföllo helt olika. Man märkte lätt att hon,

även under utfallen av sina nycker, likväl alltid visade ett

stort förtroende till Jacobos överlägsenhet och sällan tillät

sig vad hon trodde att han ogillade. Den unga flickans hela

uppförande utvisade, att Jacobo var den man, till vilken hon

blickade upp, då däremot Evert var en yngling, den hon

behandlade helt nedlåtande. Så t. ex. föll det henne aldrig

in att bedja Jacobo bära schalar eller hämta ett glas vatten

o. d.; med dylika uppdrag vände hon sig alltid till Evert.

Constance fick ibland de mest besynnerliga infall, och då

var det alltid Evert, som skulle verkställa dem, icke Jacobo.

Under det Constance var ett föremål, omkring vilket

svartsjuka och kärlek vände sig, levde Olga ett liv för sig.

Förmiddagarna, som utgjorde flickans plågostunder,

upp-togos av undervisningen för mademoiselle Debré. När

klockan slog tre, var befrielsens stund inne, och Olga sprang

som en vilde ur guvernantens rum ned i trädgården, för att

andas ut efter den tortyr hon påstod sig hava utstått. Olga

kallade lektionsrummet för »penitence-cellen». Sedan

middagen var förbi, tog Olga sig fri från all uppsikt. Det varendast under dessa stunder hon kände att hon levde. Hon

strövade omkring i skog och mark, eller ock log hon och

drömde, med blicken följande de bortilande molnen. Andra

ögonblick satt hon fördjupad i läsningen av någon

spökro-man eller berättelse från medeltiden.

En dag under det hon tog sig en fristund från mamsell

Debrés uppsikt och Constances ömma oro, fördjupade hon

sig i skogen. Kommen till en liten avväg, såg hon på

avstånd en liten koja. Så fort hon fick ögonen på den, ville

hon se hur denna såg ut. Just som hon skulle utföra denna

sin önskan, fästes hennes uppmärksamhet vid ljudet av

häftiga snyftningar, vilka kommo ifrån andra sidan av en stor

buske, som stod vid vägen: Hon hörde ett barns röst säga:

»Så olycklig jag är; det går aldrig väl. Jag törs icke

gå hem till mor, för ho" blir så bedrövad. Herre Jesus,

hjälp mig!» Dessa förtvivlans utrop åtföljdes av häftiga

snyftningar.

»Kära Janne, icke skall du misströsta», sade en annan

röst. »Ingen rår för olyckan; och en olycka var det att du

tappade penningarna. Jag skall taga mina sparpenngar

och nu genast giva dig igen en del av det du förlorat. Det

övriga ska du få litet längre fram, men det är icke värt du

säger, att det är jag som hjälpt dig.»

»Du är allt bra beskedlig, kära Ivar», svarade barnrösten,

betydligt lugnad och utan snyftningar. »Vem skulle kunna

tro det om dig? Du, som är ansedd för att vara så elak och

hava gjort så mycket ont.»

»Ivar, mördaren», mumlade Olga, och i nästa ögonblick

var hon på andra sidan om busken, där hon fann Ivar och en

gosse om tio år. Olga gick med beslutsamhet fram till den

lilla Janne, sägande:

»Du skall ingenting taga av den där gossen för det skulle

endast bringa dig i olycka.» Olga var så rädd att rösten

darrade; men hon ansåg för sin plikt att rädda det stackars

barnet ifrån beröringen med Ivar. Hade icke hennes gamla

amma berättat, huru hon med egna ögon sett Ivar smyga

in till den mördade gumman? Dessutom hade Nora sig väl

bekant, att smeden icke dött någon naturlig död, utan att

Ivar haft sin del även däruti.

Allt sedan Olga och Ivar sammanträffade på

kyrkogården, hade Nora, hennes amma, roat Olga med dessa

upprörande berättelser om den ryslige smedgossen, som på ett

så obegripligt sätt blivit försatt på fri fot. Flickan hade,

rysande av fasa och med detta på en gång plågsamma ochändå oemotståndliga intresse, lyssnat till mordhistorien, som

ammans inbillning uppdukade, och varuti hon tilldelade Ivar

huvudrollen. Summan därav blev, att han utgjorde ett

föremål, som Olga i sin föreställning målade med de

hemskaste färger. Gud vet, om icke den fantastiska flickan,

i den hemligaste vrån av sin inbillning, gav honom både

horn och bockfötter. — Nog av, då hon fick höra namnet

Ivar, och att han tillbjöd sig i hemlighet hjälpa ett

bedrö-vat barn, uppstod ögonblickligen i hennes produktiva hjärna

alla möjliga rysligheter, såsom en följd för barnet, ifall det

antog Ivars hjälp. Olga ansåg för en hög och ädel

bestämmelse att kunna rycka den oerfarne ifrån all beröring med

Ivar och göra sig själv till martyr för detta mål. Att

något rätt fruktansvärt borde inträffa, därpå var Olga fullt

förvissad. Men låtom oss återvända till skådeplatsen för

Olgas uppträdande!

Vid ljudet av hennes röst hade Ivar vänt sig om. Utan

att giva sig tid att undersöka, om blicken han riktade på

henne utvisade grymhet, tänkte Olga:

»Herre Gud! Nu gör han väl något ont.»

»Varför vill fröken skrämma Janne för mig?» frågade

Ivar. »Jag har ju aldrig gjort fröken något ont.»

Utan att svara hade Olga närmat sig Janne, som stod med

vidöppen mun och ansiktet ännu vått av tårar och stirrade

på henne. Hon fattade honom vid handen, med de orden:

»Kom fort härifrån!» och därmed drog hon gossen med

sig. Ivar rörde sig icke ur fläcken. »Var bor din mor?»

frågade Olga med hjärtat i halsgropen.

»Hennes stuga är den där; men se, jag vill icke gå hem!»

utropade gossen och tvärstannade. »Jag har tappat mors

alla pengar», tilläde han gråtande.

Olga tittade sig rädd om efter Ivar, som stod kvar. Hon

försäkrade gossen, att hon skulle giva honom de

borttappade penningarna emot villkor att han aldrig talade vid

Ivar. Den tolvåriga, romaneska flickan kände sig rätt stolt

över att få spela rollen av beskyddarinna. Sedan hon

lyckats lugna barnet, följdes de åt in i stugan, där Olga

utvecklade hela sin vältalighet, för att utverka gossens

förlåtelse samt lovade modern att ersätta förlusten.

Det kändes så glatt inom Olga, då gumman och gossen

tackade och välsignade henne, att hon tyckte sig aldrig vara

så lycklig. Enligt Olgas tanke hade hon i dubbelt avseende

gjort en god gärning. Hon hade ju utan fruktan för egen

fara ryckt Janne undan Ivars farliga sällskap.Efter glädjen kom likväl tanken på hemvägen och därvid

kände Olga sitt mod svikta. Ivar kunde ju ligga i försåt

i skogen. Det föll henne in, när hon stod utanför stugan.

Hon tvärstannade; men ögonblicket därpå fortsatte hon

vägen, fullt besluten att trotsa faran. Hon ville icke, och

hon skulle icke vara rädd. Med den föresatsen fortsatte hon

vägen, görande i sin fantasi den mest upprörande roman

över sin hemfärd, Olga hade till sin stora förvåning gått

igenom hela skogen, utan att se en skymt av Ivar. Hon

kände sig litet missnöjd över att gå miste om hela den scen,

hon så livligt målat. När hon skulle lägga handen på

järngrinden till parken, öpnades den av en gosse. Hon hade

framför sig — Ivar. Olga var nära att skrika till vid

hans åsyn.

»Fröken behöver icke vara rädd», sade Ivar. »Jag

tänker varken göra fröken eller någon annan något ont; men

jag ville bara säga, att det icke är rätt att skrämma upp

barn och andra för mig. Fröken kan fråga patron Lange,

hos vilken jag arbetar, om jag är någon farlig människa.

Icke kan fröken vilja göra mig ont med att tala om sådana

saker, som fröken icke känner?»

Olga betraktade Ivar, under det han talade. Då han

tystnat, sprang hon med bevingade steg förbi honom, utan att

säga ett ord. Han blickade en stund med sorgset uttryck

efter henne, därpå slog han hårt igen grinden och

mumlade:

»Min mästare hade rätt, det är bara elände med

adels-folket. Usch, så elaka de äro!» Ivar återvände långsamt

hem, och Olga ilade upp till Nora.

»Herre min skapare, vad fattas henne, mitt lilla hjärta»,

sade Nora, när Olga slog upp dörren och kom insättande,

liksom hon haft en hel här av förföljare i hälarna.

»Kära, rara, snälla Nora! Du kan icke tro vilken ryslig

händelse jag överlevat!» utropade flickan och slog armarna

om den gamla kvinnans hals. »Jag förstår icke själv att

jag är här med livet.»

»Vad i all världens dagar säger hon, barn? Har hon

råkat ut för ett farligt djur kanske?»

»Mycket, mycket värre; jag har träffat den där

mördaren, gossen, som slog ihjäl gumman och smeden, om vilken

du berättade så hemska saker.» Och nu förtäljde Olga hela

händelsen. Nora berömde hennes handling, och förmanade

henne att nogsamt akta sig för den gossen, som, enligt

hennes förmenande, stod i direkt beröring med den onde.Ja, Nora visste att det var ett ställe i skogen, där satan

drev sitt spel.

Olga, av ett fantastiskt lynne, lyssnade med spänt intresse

på varje ord, som gav näring åt hennes mystiska

drömme-rier. Den vidskepliga och inskränkta amman hade genom

sina sagor och spökhistorier givit en oupphörlig näring åt

Olgas fantasi. Huru många gånger satt icke flickan med

huvudet lutat i händerna och böjd över en bok, drömmande

om älvornas dans under sommarnatten, och så livlig var

föreställningen, att hon tyckte det orden i boken

förvandlades till små, leende varelser, vilka, omgivna av blommor,

dansade för henne på bladen. Andra ögonblick var hennes

tankar uppfylld av hemska figurer, dunkla spökhistorier och

förfärliga troll. Olga kunde så jaga upp sin inbillning, att

hon icke vågade blicka omkring sig, av fruktan att helt

nära sig få se någon av de där rysliga uppenbarelserna.

Noras inflytande på Olga skulle kunnat bliva i högsta grad

olycksbringande, om ej den unga flickan först i sitt

förstånd, då det mognat, erhållit en motståndare, som skulle

vända hennes fantasi ifrån det vidunderliga. För det andra

skulle omständigheterna rycka henne ur den förtrollning,

varuti Noras spökberättelser höll henne och vända

inbillningen på högre och ädlare föremål.

Lilla Janne blev Olgas skyddsling. Hon gav honom och

hans mor alla sina handpenningar, skänkte gossen dessutom

nya testamentet, en ny katekes och en bönbok, allt under

förmaningar att han icke skulle få hava något umgänge med

Ivar, eller emottaga någon gåva av denne. I sitt hjärtas

godhet och oerfarenhet betänkte Olga ej, att hon, under

ivern att rädda Janne, gjorde Ivar mycket ont.

Janne å sin sida blev så rädd för Ivar, att bara han fick

se honom, sprang han av alla krafter för att komma undan.

Janne förtrodde sig därjämte till grannarnas barn, och

snart var Ivar hela den uppväxande befolkningens skräck

och fasa. Den slumrande ovilja, som hos arbetarna

blivit tystad, dels genom det försvar Lange givit Ivar, dels

genom Ivars eget uppförande, upplågade nu hos barnen och

av dem väcktes den så småningom åter till liv hos

föräldrarna och inom Åkersnäsfabriken. Kolar-Janne och hans

mor hade sagt åt sin granne, att herrskapet från

herrgården förbjudit Janne att tala med den elaka människan Ivar.

När nu detta blev bekant, ansåg man Ivar för ett riktigt

vidunder, som en var borde undfly. Kom därtill att

Jönsson och Erik, vilka voro utan arbete, gjorde sitt till att vidvarje tillfälle slunga fram något ord om Ivar. Sedan detta

ämne åter kommit till tals, så blev det lätt att förutse, det

något utbrott förr eller senare skulle äga rum.

En dag yttrade Bengt till Ivar:

»Jag vet icke vad kamraterna nu igen fått i sinnet emot

dig, men förbittrade äro de. Kanske det är därför, att du

aldrig går med på något av deras nöjen.»

»Åh nej, kära Bengt, det är det icke därför. Komme jag

på en av deras dansstugor, så skulle de allt giva mig

ett kok stryk.»

»Jag fruktar bara att de vilja dig något ont; men jag

ska väl höra efter vad de hava för arbete i tankarna.»

*

Den sista augusti, årsdagen då Åkersnäs fabrik blev

öppnad, gav Lange alltid en fest för folket. Han hade så gjort

varje år. På Åkersnäs yttre gård uppfördes en dansbrygga

och den inre inrättades till servering. Alla arbetare, med

hustrur, systrar och fästmör samt allt bruksfolket från

Kungsborg inbjödos. Greve Romarhjärta och grannarna

runt omkring kommo dit, för att vara åskådare av den

folkfest, som gavs av »amerikanaren», som Lange kallades.

Himlen var klar och molnfri, och solen sken så mild och

leende ned på det till festen ordnade Åkersnäs. I dag

öppnade det sina portar för nöjet.

Det var en vacker anblick att se alla dessa

verkstadsbyggnader sirade med kransar samt grindarna klädda med

löv och blommor, så att de liknade äreportar.

Runt omkring dansplanen voro bänkarna uppförda för att

giva vila mellan danserna. När klockan slog fem, kommo

alla arbetarna med sina hustrur och anhöriga upptågande

på gården, under det musiken, som Lange skaffat från

närmaste stad, spelade en marsch. Därefter kommo

Kungs-borgs bruksfolk. Lange tog emot dem och hälsades med ett:

»Leve patron Lange!»

En stund därefter börjades dansen, som alltid öppnades

av Jacobo och den äldste arbetarens antingen dotter eller

hustru. Sedan början väl var gjord, behövde icke glädjen

trugas fram. Han infann sig självmant. Folket liknar ett

barn: des fröjder äro sanna liksom dess smärtor. Dess

begrepp äro icke förkonstlade, utan naturliga och utgå från

deras ofördärvade känslor.

Alla, som voro unga, dansade på Åkersnäs. Därför fäste

det uppmärksamheten, att se Ivar stå lutad emot skranket,som var uppfört omkring dansplanen, och blott se på.

Gossens livade utseende bevisade att detta skådespel

intresserade honom.

»Varför dansar du icke?» frågade Lange, som förvånat

sig över att Ivar förblivit endast åskådare av ett nöje, så

fullkomligt överensstämmande med ungdomens smak.

Ivar vände förlägen på mössan.

»Tycker du icke att det vore roligt att dansa?»

»Åh jo, nog kunde jag tycka det vore roligt, men ...»

han fäste ögonen på Jacobo; de stodo fulla av tårar.

»Säg ut, min gosse!» Lange klappade honom på

huvudet.

»Om jag skulle gå fram till någon av flickorna här och

be henne dansa med mig, så är det ingen, som skulle vilja

nedlåta sig därtill. Därför, patron, låter jag bli.» Blygsel,

harm och smärta stodo att läsa på ynglingens ansikte.

»Och detta är skälet, varför du ej dansar?»

»Ja, herr patron.»

»Gott.» Lange gick ifrån honom och fram till Stephana,

som stod och språkade med mor Inga. Jacobo hörde denna

säga:

»Jag försäkrar nådig grevinnan, att varje ord jag säger

är en dagsens sanning. Det är lilla fröken, som med sina

ord till kolar-Petters hustru och pojke, gjort att byns

ungdom och barn äro så förbittrade på den stackars fromma

gossen. Den gamla oviljan emot honom har åter vaknat,

och nu vill ingen av jäntorna dansa med Ivar.»

»Så skall jag visa dem, att jag icke anser mig förnärmad

att dansa med honom», svarade Stephana. »Var lugn, mor

Inga, er skyddsling skall nog en dag bliva omtyckt. Vad

Olga i sin barnslighet pratat, det skall hon återtaga.»

Stephana klappade mor Inga på skuldran och såg så innerligt

god och mild ut, att Kurt tänkte, där han stod ett stycke

ifrån och betraktade henne:

»I den kvinnans hjärta bor bestämt en ängel av godhet.

Mycket ville jag offra för att i hennes blick läsa uttrycket

av en bön, ställd till mig.»

Jacobo stannade en stund och talade lågt med mor Inga.

Under tiden gick Stephana fram till Ivar, sägande:

»Nå, min gosse, varför dansar du icke?»

»Fru grevinna, jag har ingen att dansa med.» Ivar såg

på den vackra kvinnan med ett blygt uttryck av ungdomlig

beundran.

»Du har icke bjudit upp mig.» Stephana smålog så obe-skrivligt uppmuntrande, att Kurt kände sig helt avundsjuk

på den lycklige Ivar, som var föremål för hennes välvilja.

»Herre Gud! Icke vågade jag», stammade Ivar alldeles

förbryllad av Stephanas vänlighet. I detsamma spelades

upp en bondpolska. Stephana räckte Ivar handen med de

orden:

»Efter du haft mindre mod än Bengt, som jag nyss

dansade med, så bjuder jag upp dig.»

I nästa ögonblick lade Ivar sina händer om det smärta

livet och svängde helt hurtigt om med den vackra

grevinnan. Kurt dansade med en blomstrande smeddotter, frisk

glad och rosende röd, som det nyvaknande hoppet. Om hon

var ful eller ung, vacker eller gammal, det tänkte han ej

på; alla hans tankar voro för aftonen koncentrerade hos

Stephana. Han avundades allt och alla, som voro i

beröring med henne. En gång under hambopolskan, då

Stephana vilade, och slumpen förde Kurt med sin dam bredvid

henne, viskade han:

»Tror tant verkligen, att den där gossen vet skatta den

lycka han nu njuter? En lycka, som kan väcka ett helgons

avund och ännu mer en människas.»

»Du har rätt. Ivar har på hela aftonen icke fått dansa,

därför bör han nu känna sig lycklig därav.» Vad var det

i Stephanas milda röst, som så bestämt förbjöd varje

upptagande av detta ämne? Kurt kunde själv icke göra sig

reda därför; han endast kände att ett enda ord vidare av

galanteri skulle ha varit honom omöjligt.

Polskan var slut, och Ivar drog sig undan bakom de

andra för att riktigt ostörd kunna göra sina betraktelser.

I alla fyra hörnen av gården voro lövsalar uppförda.

Utan att giva akt därpå, hade Ivar kommit helt nära en

av dem. Han hörde plötsligt Langes klara röst yttra :

»Det givs blott ett sätt för fröken att gottgöra Ivar, det

är att dansa med honom i afton, och sålunda visa folket

att edra ord ingenting betyda. Ni är skyldig honom denna

upprättelse.»

»Skall jag dansa med honom», svarade en osäker och

nästan gråtfärdig röst, med ett uttryck av fasa. »Herr

Lange, allt annat vill jag göra; men att låta den där gossen

taga uti mig, skulle jag känna mig riktigt olycklig av. Uh!

Det förefaller mig som jag skulle bliva nedsmutsad av hans

händer. Bästa, goda herr Lange, jag kan icke.»

Ivar tyckte att han hörde henne gråta.»Men jag har ju sagt fröken, att Ivar är fullkomligt

oskyldig», svarade Lange allvarligt.

»Ack ja! Jag vill tro det; men han har ju setat i

fängelse, han har bott ihop med mördare och ... och ... jag

kan icke låta honom taga i mig. Allt, allt annat. Det

ryser i mig bara jag tänker därpå.»

»Besinna, att fröken kan rädda honom ifrån folkets ovilja,

som i annat fall, förr eller senare skall drabba honom.

Detta vackra mål är väl värt, att fröken betvingar en

fantasi.»

»Herr Lange», sade en annan röst med milt allvar. »Här

kan icke komma i fråga annat än att Olga skall gottgöra

det onda hon i sitt barnsliga oförstånd gjort. Jag bara

djupt beklagar, att jag icke förr vetat av hela händelsen.

Kom nu, Olga, du skall först dansa med Ivar, och sedan

skall jag.»

Ut ur lövsalen trädde Constance, hållande den dödsbleka

Olga vid handen. Förgäves frågade man efter Ivar; han

fanns icke och syntes icke till på hela kvällen. Lange och

Constance sökte honom överallt.

Den senare skickade hem till Bengts stuga för att se efter

om han var där; men nej, man träffade honom

ingenstädes.

*

Ett par dagar därefter var söndag. Bengt, mor Inga

och Ivar hade varit i kyrkan, såsom vanligt. De båda

förstnämnda begåvo sig ifrån Guds hus till en i grannsocknen

boende släkting; men Ivar, som icke ville göra dem

sällskap, gick hem. Genvägen ifrån kyrkan gick igenom

Kungsborgsskogen och utmed Kungså, såsom vi vilja kalla

ån, vilken längre fram åt Åkersnäs bildade flera större och

mindre vattenfall. När Ivar kom till det stilla och klart

framflytande vattnet, satte han sig. Luften var så härlig

och solen sken så blid ner på den lugna nejden. Allt

omkring honom var fridfullt och sabbatslikt. Han saknade

all lust att avlägsna sig. Plötsligt avbröts stillheten utav

Svenne friska och ungdomliga röster. Ivar vände på

huvudet och fick se två flickor komma framspringande ur skogen

och taga vägen ned till spången, som var lagd över ån. I

den, som kom först, igenkände han genast Olga. Vid

hennes åsyn skiftade han ovillkorligen färg. Den andra var

t>aron X—s yngre dotter, jämnårig med Olga.

»Kära Olga!» utropade fröken X—, »jag är bara räddatt vi få bannor, för det vi på egen hand varit så långt

borta.»

»Åh lappri», svarade Olga och dansade av före

lekkamraten. »Vi ha ju bara varit i skogen efter ljung; om vi

nu taga vägen över spången, så ligger parken där på andra

sidan, och då äro vi hemma.» Olga kastade sig ned i gräset

bredvid åkanten, tilläggande med glättig röst: »Trippa du

över, medan jag ordnar min vackra ljung.»

Fröken X— stannade bredvid henne.

»Söta, snälla Olga, säg mig var du läst den där vackra

sagan du berättade? Jag skulle så gärna vilja köpa den.

Var nu icke elak längre och gyckla, utan tala om för mig

var den står att läsa!»

»Jag försäkrar att du icke kan få köpa den, det har jag

redan tvenne gånger upprepat.» Olga sträckte ut sig helt

självsvåldigt i gräset.

»Om du ej läst den, så har du väl hört den berättas?

Vem har talat om den?»

»Ja, 0111 du det visste: men se det är min hemlighet. Vill

du marschera över stocken där, som spång man kalla plär?»

»Icke förr än jag fått veta var du fiskat upp sagan. Den

var på vers, och följaktligen har du måste läsa den för att

lära den utantill.»

»Ack, min Gud, vad du är enfaldig! Begriper du icke

att jag tagit den ur mitt eget huvud. För att icke hava

allt för tråkigt med dig, gjorde jag ihop den. Gå nu först,

så skall du sedan få se huru jag lik en stormil, skall komma

efter. Det är något riktigt, riktigt roligt att springa över

den där spången! Det förefaller mig då som jag flöge

över vattenytan, och som vattennymferna nickade åt mig

från djupet.»

»Så tokigt du talar. Jag är just litet rädd, huru jag

skall komma över.» Fröken X— började helt försiktigt och

långsamt anträda vandringen.

»Du går alldeles som en katt, när den är rädd att bliva

våt om fotterna», sade Olga skrattande.

På det ställe, där Olga låg utsträckt i gräset, var en stor

och tät hasselbuske. På andra sidan om den satt Ivar

alldeles gömd för hennes blickar.

När fröken X— lyckligt var kommen på andra stranden,

uppgav Olga ett ljudeligt: »hurra!» varefter hon rusade

upp och med bevingade steg ilade fram på den slippriga

stigen, utropande:

»Nu kommer jag, liksom vinden när den far över vå-

7 B Arbetet adlar mannen I.gen!» I detsamma hördes tvenne ångestskri och en kropps

fall i vattnet.

»Herre Jesus! Olga, hjälp, hjälp, hjälp», började

fröken X— skrika och sprang upp åt parken. I detsamma

störtade sig en yngling i vattnet. Strömmen hade redan

fört Olga ett stycke med sig, emot det nedanför befintliga

vattenfallet; men med ett par raska simtag var ynglingen

vid hennes sida. Några ögonblick därefter stodo både Olga

och hennes räddare på land. När den första förskräckelsen

var över, betraktade hon den, som ryckt henne undan faran.

Hon igenkände Ivar och utropade förskräckt:

»Herre Gud! Är det ni som räddat mig?» Olga gömde

ansiktet i händerna.

»Ja, fröken, det är mina händer som dragit upp er ur

vattnet, och som tagit i er för att rycka er undan döden.

Alldeles samma händer ni icke ville skulle vidröra er av

fruktan för att bliva orenad av dem. Ni hade kunnat göra

en god gärning om ni dansat med mig; men ni ville icke.

Jag undrar just om jag i dag icke velat taga i er, vad öde

ni fått? Om aftonen när ni vägrade patron att dansa med

mig, bad jag Gud att ni skulle råka i någon fara, så att ert

väl skulle bero av mig. — Gud har bönhört mig. Jag har

skänkt er livet. Ni är mig ingen tack skyldig, emedan jag

endast betalt er med en god gärning, det onda ni gjort mig.»

Ivar gick över spången tillbaka till den sida, där han

kvarlämnat sin rock. När folk ifrån Kungsborg, med den

av förskräckelse nästan halvdöda Constance i spetsen,

kom-mo ned till ån funno de Olga gråtande och genomvåt, men

fullkomligt oskadd. På frågorna, huru hon kommit ur

vattnet, svarade hon blott, att en gosse hjälpt henne.

*

Följande afton stannade en liten droska utanför Bengts

stuga. Den kördes av greve Romarhj ärtas kusk. I

densamma satt Olga. Bengt hade nyss ätit sin aftonvard och

rökte nu sin pipa. Då han fick se Olga, mulnade hans glada

ansikte och när hon kom fram till honom, hälsade han på

henne med en föga vänlig min.

»Är Ivar hemma?» frågade Olga, något osäker på rösten.

»Nej! Han är kvar på fabriken», blev svaret.

»Jag hade ett ärende till honom.» Olgas själfulla ögon

blickade liksom bedjande på smeden; men han såg icke på

henne. Han svarade föga uppmuntrande:

»Jaså.»»Ivar gjorde mig en stor tjänst i går», började Olga.

»Det var nog; då gjorde han mera än jag skulle gjort,

om jag varit i hans ställe.»

»Därför skulle jag så gärna önska att få giva honom en

belöning.» Olga tog fram en portmonnä. »Skulle ni vilja

lämna Ivar den här sedeln? Min förmyndare har givit mig

den till gåva åt Ivar.» Olga räckte Bengt en

femtioriks-dalerssedel; men han sköt den åt sidan.

»Vad har Ivar då gjort?» frågade han.

»Räddat mig från att drunkna.»

»Och nu vill fröken betala honom därför?»

»Ja, det vill jag.» Olga höjde litet på huvudet.

»Behåll fröken sina pengar, Ivar tager dem icke. Ni har

gjort honom så mycket ont genom att inbilla Kolar-Janne,

att Ivar är en mördare, att ni aldrig kan gottgöra det.»

»Min amma har sagt det», stammade Olga, som vid

tanken att ha gjort en människa något ont fick tårarna i

ögonen.

»Om frökens amma säger osanningar, icke får fröken

därför gå och säga efter, så att fröken stjäl heder och ära

av en stackare.»

Bengt var riktigt förgrymmad. Hade han fått följa sitt

hjärtas kallelse, hade han bestämt rekommenderat en

basto-nad åt lilla fröken.

»Vill ni icke ge Ivar pengarna?» frågade Olga gråtande.

»Nej, det vill jag icke; och se Ivar tager dem icke.

Fröken kan fara hem med den läran av mig, att man icke

skall tro allt det onda som säges, och att icke alla tjänster

betalas med pengar.»

Olga for, bedrövad ända in i hjärtat. Smedens ord hade

gjort ett djupt intryck.

När hon kom hem till Kungsborg, uppsökte hon

Constance, i stället att som vanligt gå och redogöra för Nora

om vad som passerat. Hittills hade Nora uteslutande varit

hennes förtrogna. Den fanatiskt tillgivna amman såg med

avund på alla, som Olga visade vänskap. Constance hade

alltid varit henne en nagel i ögat; men hon vågade icke

uttala sin obenägenhet, emedan Constance var den mäktiga.

Därför gjorde hon i tysthet allt för att hålla Olga ifrån

systern, som eljest skulle delat en kärlek, den Nora ansåg

sig hava uteslutande rättighet till.

Långt inpå natten sutto de båda systrarna bredvid var-

andra och samtalade. Olga berättade allt vad som rörde

Ivar, och Constance åhörde med smärta, huru stor roll enfördom, även i ett barns själ, kan spela, och huru mycket

ont som kan utgå därifrån. Det var svårt att reparera

vad Olga, ledd av sin fantasi och Noras impulser,

framkallat; detta insåg Constance. För att trösta systern lovade

hon att försöka göra det onda gott igen, och lugnad av

detta löfte insomnade Olga.

Sedan systern gått och lagt sig, kvarsatt Constance och

blickade drömmande ut i sommarnatten. För hennes själ

framstod aftonen på Åkersnäs, och då tyckte hon sig se

ett par strålande ögon, som varmt och ömt sågo djupt in

i hennes.

»En enda gång vill jag åter se detta uttryck i hans blick»,

viskade hon och tryckte den glödande kinden mot

fönsterrutan.

*

Dagen därpå besökte Constance Bengt för att söka

försona vad systern brutit; men hon fann tyvärr, att detta icke

var någon lätt sak. Mor Inga menade, att bäst vore att

låta tiden verka. Den skulle nog med Guds hjälp göra allt

bra, så framt ingen blåste under de elaka tankarna.

En afton när Jacobo kom till Kungsborg, sade han med

ett eget leende åt Constance:

»Jag har nu på ett par tre veckor berövat er en

tillbed-jare, och kommer för att utbedja mig tillgift för denna min

grymhet.»

Constance, som aldrig erinrade sig Evert oftare än hon

såg honom, syntes helt förvånad.

»Vilken menar ni?» frågade hon.

»Axelhjelm. — Jag har skickat honom att sätta upp ett

tröskverk, och detta kommer att sysselsätta honom en tid.

Stackars gosse, han var helt förtvivlad att nödgas resa,

utan att få säga er farväl.» Åter smålog Jacobo.

»När ni ler åt hans förtvivlan, lär den väl icke ha varit

av någon särdeles djup beskaffenhet.»

»Djup? — Nej, men den var likväl för ögonblicket ganska

stor. Vi äldre le åt ungdomens uppflammande glädje och

smärta, såsom åt barnsligheter; men vi hava orätt. Ofta

kan den av inbillningen uppjagade känslan förorsaka lika

mycket lidande, som en verklig passion. Jag hade kunnat

bespara Axelhjelm sorgen att skiljas vid er, men jag gjorde

det icke.»

»Herr Lange, ni talar i gåtor.»

»Verkligen? Om så är, kommer det därav, att vi be-finna oss i en salong, omgivna av baron X— och tre edra

tillbedjare. Uppriktigheten är ett republikens barn och trivs

icke i så förnämt sällskap. Den älskar fria luften.»

»Låt oss då gå ut i trädgården», svarade Constance

skrattande.

»Hellre än gärna; men vad skola edra tillbedjare säga?»

»De få lägga in om avsked.»

»Icke mig emot.» Jacobo och Constance gingo ut på

terrassen.

»Nå?» sade Constance sedan de satt sig.

»Vad önskar ni?»

»Men, min Gud, ni hade ju något att säga mig!»

»Jag!» Jacobo såg helt förvånad ut.

»Sannerligen, jag begriper er i afton!» utropade

Constance. »Ni är er icke lik.»

»Exemplet smittar. Jag är ju nästan dagligen med er.

Ni är aldrig densamma ifrån den ena dagen till den andra.

— Det givs stunder, då jag önskar att ödet aldrig fört oss

tillsammans.»

»Var det detta ni ville säga, så måste jag tillstå att det

var en helt amerikansk artighet.»

»Vad tycker ni om Evert Axelhjelm?» frågade Jacobo

helt allvarsamt och utan att besvara Constances ord.

»Vad jag tycker om gossen?» Constance började skratta.

»Vad åsyftar ni med den frågan?»

»Ett uppriktigt svar.»

»På fullt allvar?»

»Ja.»

»Så högtidligt ni frågar, alldeles som om det handlade

0111 en människas ve eller väl.»

»Fröken, besvara min fråga uppriktigt, jag ber er

därom !»

»Nåväl, jag tycker varken bra eller illa om honom. Han

är en yngling, ett barn i mina ögon, och ingenting annat.»

»Han är äldre än ni.»

»Möjligt. Mig förefaller han dock jämnårig med Olga.»

»Jag har en gång förr varnat er för denne yngling, detta

barn i edra ögon.»

»Och jag lydde varningen.»

»Till en viss grad — ja; men ni har icke givit akt därpå,

att detta "barn’ för er fattat en häftig böjelse, att han vid er

fäst sina förhoppningar för framtiden, sina föreställningar

om lycka. Ni är ett föremål, omkring vilket alla hans

drömmar vända sig. — Ni upptager hans artigheter, utanatt giva akt på deras betydelse. På detta sätt uppmuntrar

ni honom. Kan ni icke besvara hans känsla, så...»

»Herr Lange, har ni en sekund kunnat tänka att...»

Constance kände sig så förnärmad, att hon icke kunde

tala ut meningen.

»Att ni skulle skänka ert hjärta åt honom? Nej. Låg

en sådan tanke inom möjligheten av min föreställning, hade

ni icke varit den jag tänkt mig.» Jacobo tystnade.

»Vad var då er mening?»

»En allvarlig varning. Denne yngling, så obetydlig ni

anser honom, äger passioner, vilda och tygellösa, men

åtföljda av en kail beräkning. Detta gör att om ni

uppmuntrar honom i minsta mån, skall han, sviken i sina

förhoppningar, förvandlas till en fruktansvärd fiende. Kom ihåg

detta! Han är egoist ocfi utan hjärta. För honom finnes

endast han själv, och sedan den övriga världen, vilken är

till endast för honom. Och nu — låt oss icke mera tala om

den saken. Vad jag sagt är mer än jag behövt. Det är

blott kvinnor utan hjärtan, som leka med andras känslor.»

Föga anade Constance, där hon nu satt med hjärtat

uppfyllt av så många förhoppningar, att Jacobo en gång och

med helt annan ton skulle komma att upprepa dessa ord.

Vilken lycka för oss dödliga, att vi icke kunna se

framtiden.

»Tack, herr Lange!» Constance räckte honom handen.

»Ni har ganska ädelmodigt varnat mig för en fara, den

jag själv icke gav akt uppå.»

»Ädelmodigt», upprepade Jacobo med ett vibrerande

tonfall. »Denna gång har jag icke gjort mig förtjänt av

ert beröm. Egoismen har legat till grund för mitt

handlingssätt. Så fullkomligt ovärdig er jag än anser

Axelhjelm, har det likväl harmat och plågat mig, när han på

er häftat sina glödande blickar.» Jacobo reste sig upp,

tilläggande med skämtsam ton: »Nu vill jag icke längre

plåga edra tillbedjare.» Han återvände in i salongen.

Constance kvarsatt. Hennes hjärta slog häftiga slag och

hela hennes inre liknade ett kaos av upprörda känslor. Ett

enda intryck stod redigt för hennes själ, nämligen: att hon

kände sig lycklig. Hade man frågat henne över vad, hade

hon fått svårt att besvara frågan. Länge fick hon likväl

icke förbliva allena; i nästa ögonblick var hon omgiven av

sina uppvaktande riddare.

Efter supén gjorde man en promenad. Constance hade

på huvudet en liten schäferhatt med lång plym.»När jag ser en dam iklädd en sådan där teaterhatt,

tänker jag ovillkorligen på en konstberiderska», sade Jacobo.

»Vad är det i min hatt som gör den teatralisk?» frågade

Constance.

»Plymen.»

»Misshagar den er?»

»För att tala uppriktigt, ja! Nu har jag helt säkert

ohjälpligt fallit i onåd», tilläde han leende.

Constance svarade ingenting, utan tog upp plymen,

varefter hon åter satte hatten på huvudet.

»Fröken», sade Jacobo, denna gång med upprörd röst.

»Vad har ni nu gjort?»

»Visat min aktning för ert omdöme», viskade hon.

»Hav tack, även om det blott var en ögonblicklig nyck.»

»Ni tror således att allt hos mig är foster av mina

nycker?»

»Jag måste tro det.» Jacobo tilläde: »Vad är vår lycka

annat än behagliga nycker av ödets gudinna?»

De övriga av sällskapet trädde ut på verandan, där denna

lilla scen ägt rum, utan att bevittnas av någon.

*

Trägnare än någonsin besökte Jacobo Kungsborg, och

rätt ofta hände det att den ivrige och verksamme mannen

infann sig där tidigare än han brukade taga sig ledigt ifrån

kontorsgöromålen och verkstaden. Hans första blick flög

alltid till Constance. Han spelade likväl icke den vanliga

tråkiga rollen av att »jämt klibba vid den sköna». Nej, det

hände rätt ofta att han på hela aftonen icke talade vid

henne annat än under den allmänna konversationen. Då

Kurt var på Kungsborg, samtalade han nästan alltid

uteslutande med honom. Talet vände sig då om Amerika, och

ledde till små debatter emellan Helfrid och herrarne. En

afton hade Kurt, Herman och Jacobo med mycken iver

diskuterat det sista presidentvalet. Stephana och Helfrid

hade även deltagit i samtalet. Constance förblev tyst. När

debatten var slut, vände sig Jacobo till henne, sägande:

»När frågan rör Amerika, förblir ni alltid tyst. Är det

av fördom mot frihetens land?»

»Det är av okunnighet», svarade hon leende. »Jag har

hundra gånger börjat åtskilliga arbeten om Amerika, men

lagt dem åsido för något annat.»

»Som åter i sin tur fått lämna rum för ett tredje», inföll

Jacobo skrattande.»Ofta har detta varit händelsen. Den ena idén avlöses så

lätt av den andra.»

»Hos er, det är sant. Illa vore det emellertid beställt

med världen, om alla i detta fall liknade er. Allt skulle

bli påbörjat, men ingenting fullbordat.»

»Ni har till en viss grad rätt. Jag tror likväl att varje

människa har en bestämd kallelse; men att den behöver en

påtryckning utifrån för att träda i verksamhet. Innan

denna omvälvning i vårt inre äger rum, driver själen för

idéernas vindar utan styre och kompass.»

»Ja, i fall vi sakna principer.»

»Herr Lange vill således påstå att jag är utan

principer?»

»Ja, ni handlar efter impulser. Därför är det sällan

varken harmoni eller uthållighet i edra företag. Ni och fröken

Helfrid äro i det fallet tvenne motsatser. Hon följer i allt

vissa principer. Förr skulle hon dö, än vika därifrån.»

Constance skiftade färg och reste sig upp med de orden:

»Huru mycket känner ni av mig? Ytan, och det är allt.»

Hon gick hastigt från honom. Det var första gången

på mycket länge, som Constance visade Jacobo en min av

missnöje. Han såg efter henne med en egen, överraskad

blick, men förblev på sin plats och började tala med

Helfrid. Under supén utbröt ett häftigt och våldsamt oväder,

med regn, storm och åska. Genast beredde sig Lange att

fara hem.

»Min käre Lange, det är alldeles kolmörkt», sade greve

Herman, »och jag kan omöjligt inse nödvändigheten av att

du reser. Du utsätter dig blott för faran att köra ihjäl

dig.»

Jacobo svarade att han omöjligt ville eller kunde vara

ifrån fabriken, i händelse av någon olycka, och därmed

gav han befallning att låta spänna för.

Medan han väntade därpå gick han fram till Constance

för att säga henne farväl.

»Ni är en verklig egoist», sade hon, »som kan avslå

edra vänners böner och av idel envishet fullfölja ett

oförnuftigt beslut. Det där kallar ni att handla efter princip?»

»Ja. Och jag skulle ringakta mig själv, om jag för litet

åska och regn lät avskräcka mig från att infinna mig där

det är min plikt att vara.»

»Tror ni verkligen att någon annan än ni själv ger er

rätt?»

»Jag tror att alla göra det; åtminstone var och en medprinciper.» Jacobo smålog då han sade detta. Constance

rodnade.

»Helfrid i första rummet, icke sant?» Constance blickade

kallt och stolt på honom.

»Beviset därpå är, att fröken Helfrid icke med ett ord

sökt övertala mig att stanna. Farväl, fröken Constance!»

Jacobo räckte henne handen till avsked, men Constance

låtsade icke märka det.

»Farväl! Ni är således nöjd med er själv? Ni äger den

triumfen att lämna edra vänner i ångest.»

»Vartill denna bitterhet? Ni är själv en alltför ädef

karaktär att icke rätt uppfatta mitt handlingssätt. Ett

vänligt ord, och er hand till avsked!» Det var något vekt

i Jacobos röst, men Constance hörde ej därpå: hon

behärskades av känslor, som ingåvo allt annat utom mildhet och

vänlighet. Också böjde hon blott på huvudet och sade:

»Farväl!»

Några minuter därefter satt Lange i sitt åkdon, son*

ilade fram i den nattsvarta aftonen, vilken upplystes av de

tätt efter varandra följande ljungeldarna. Lange var

alldeles känslolös för ovädret; hela hans själ var vid

Åkersnäs och uppfylld av fruktan att någon olycka skulle inträffa,

innan han hann fram. Just som han körde upp för

fabriksgatan kände han sig liksom tryckt till vagnsgolvet.

Han-erfor därjämte en så våldsam klämning över bröstet, att

han under några minuter förlorade sansen. När han

återkom till besinning, bländades han av ett starkt eldsken. Han

reste sig förskräckt upp. Vagnen, varuti han åkt, stod

still. Hästarne hade blivit träffade av åskan. Kusken hölf

på att kvickna vid ; ty han så väl som Lange, hade förlorat

medvetandet. En av arbetarboningarna stod i ljusan låga.

Det var en ryslig syn. Stormen gjorde faran

överhängande-och i första ögonblicket såg Lange ingen räddning, varken

för de övriga arbetarboningarna eller fabriken. Men

endast ett ögonblick överlämnade han sig åt det hemska

intrycket ; i det nästa var han omgiven av folk och i spetsen

för släckningsarbetet.

*

Några dagar därefter var Lange så återställd, att han

infann sig på Kungsborg. Han fann Constance allena i

salongen. Hon sprang emot honom med ett uttryck av sann,

och oblandad glädje, sägande i det hon räckte honom bådat

händerna:»Huru glad jag är, att återse er på Kungsborg, kan jag

icke säga!»

»Fröken anar ej huru lycklig er välkomsthälsning gör

mig! Säg än en gång att det gläder er att se mig!» Jacobo

hade böjt sig ned och såg på henne.

»Behöver jag upprepa det?» frågade hon.

»Nej !» Jacobo drog henne sakta till sig.

»Baron Evert Axelhjelm», anmälde Eklund med vanlig

ceremoniös ton. Jacobo tryckte än en gång Constances

hand i sin; därefter vände han sig emot den inträdande.

Det gnistrade till i Everts ögon, då han fick se Constance

och Jacobo allena.

»Är baron redan återkommen från sin resa?» sade

Constance.

»Redan» var således det ord, varmed hon hälsade honom

efter tre veckors frånvaro. Evert hade närt det hoppet att

hon skulle ha funnit tiden lång under hans frånvaro; och

nu möttes han med ett utrop som tydligt gav tillkänna

motsatsen.

Greve Romarhj ärtas inträdande i rummet tvang Evert att

fästa uppmärksamheten på honom. Han måste göra reda

för huru han utfört sitt uppdrag. När han i detta fall

uppfyllt sin skyldighet, tog Stephana honom om händer, och

efter henne slog Helfrid sig ned hos den unge mannen. Allt

nog, han fick icke säga Constance en enda av alla de bittra

saker han i tankarna uppvaktade henne med, och vilka han

ansåg vara av mycken effekt. — Med blodet sjudande av

harm och svartsjuka måste han lämna Kungsborg.

Under det »de där drakarna», såsom han i tankarna

kallade Stephana och Helfrid, marterade honom med sina

samtal, åsåg han huru Jacobo skämtade med Constance. Han

hade velat kvävas av harm. Hela natten övertänkte Evert

någon rätt syndig hämndplan på både Jacobo och

Constance. Om morgonen överraskades han på det allra

obehagligaste genom en biljett ifrån greve Herman, varuti

denne underrättade, att Evert skulle vara honom följaktig

till en av grevens egendomar några mil därifrån, där en

ångkvarn skulle anläggas.

Således rycktes han åter bort ifrån henne och sina

hämndplaner. Huru fördömde icke Evert av hela sin själ det öde,

som lät honom födas fattig; ty det var ju denna olycka,

som satte honom i beroende och tvang honom att emot sin

vilja avlägsna sig ifrån föremålet för sina önskningar.

Medan han klädde sig för resan, tänkte han:»Kosta vad det kosta vill; jag måste ur detta beroende.

Jag måste på ett eller annat sätt bliva rik. Denna roll av

arbetare anstår mig icke.»

*

Efter sin hemkomst ifrån Kungsborg vandrade Jacobo

länge av och an på golvet. Det oupphörligt växlande

ansiktsuttrycket utvisade att mannens kalla och nyktra

förstånd hade råkat i strid med känslan. Slutligen, efter ett

par timmars oavbruten promenad, satte han sig ned vid

skrivbordet och började ett brev av följande innehåll:

Fröken Constance!

Ni begärde av mig att få låna Shakespeares arbeten.

Härjämte sänder jag dem.

En så enkel handling som denna, behövde ju icke

beledsagas av ett brev, tänker ni. Ganska rätt — men jag måste

skriva till er, och därför begagnar jag tillfället att låta dessa

rader åtfölja böckerna.

Måste skriva! Det är rätta ordet. Mitt förnuft har

ropat högt: skriv icke! Och ändå har jag fattat pennan för

att säga er vad ni redan länge vetat.

Den finkänsliga kvinnan har i allmänhet så snabb

uppfattning, att hon förstår meningen av en tystnad, en åtbörd,

en blick. Ni, Constance, äger isynnerhet denna

skarpsynt-het. Ni har således länge förstått att jag älskade er.

Jag älskar er! — Se där de tre ord jag trodde mig aldrig

mera komma att säga åt någon kvinna; och likväl har jag

nu nedskrivit dem. Kärleken till er har smugit sig in i mitt

hjärta, utan att jag velat lämna den plats där, utan att jag

själv ens fruktade att jag en dag skulle vakna ur min

säkerhet, och finna mig så allvarligt och djupt fästad, att min

lycka och min frid låge i edra händer.

Under loppet av flera timmar har jag noga övertänkt

mitt öde. Jag har frågat, om jag var den man ni borde

älska, och om ni är en kvinna för mig. Det kalla förnuftet

har svarat nej på båda dessa frågor.

Jag, med mitt allvarliga lynne, är kanske icke den ni i

längden kan hålla kär. Ni, skiftande som aprildagens

himmel, alltid växlande och alltid ny; för er måste jag förefalla

enformig.

Föga excentrisk och ännu mindre svärmisk, äro mina

känslor starka och djupa. De uppspira icke iitur inbillningens

jordmån, utan de slå rot i hjärtat. Så som jag i dag älskarer, varmi och heligt, skall jag älska er hela livet igenom,

ifall ni bleve min maka. Med den skillnaden att jag nu,

utan en skymt av bitterhet, kan bära förlusten av er,

emedan intet löfte berättigar mig att drömma om framtiden.

Men om jag en dag, sedan ni givit mig rätt att tro och

hoppas, upptäckte att er kärlek endast varit ett bländverk i er

fantasi, eller en nyck, vilken förlett er att leka med mitt

hjärta, då skulle jag bliva sträng, kanske hård. Jag skulle

sakna förmåga att förlåta.

Jag vet att ni nu älskar mig. Jag har läst det i er blick,

sett det av edra handlingar; men är denna känsla verklig,

eller blott en ögonblicklig fantasi, som tagit kärleks g est alt?

Den frågan har jag gjort mig, utan att våga besvara den.

Endast en kort tid har jag känt er. Tre månader är ju

knappt en sekund av tiden. Och likväl älskar jag er så högt,

så obegränsat att jag, i trots av allt, som borde avhålla mig

därifrån, nu går att lägga min framtid i edra händer.

Ni är rik! Strax en egenskap jag aldrig velat finna hos

den kvinna, jag skulle välja till maka. Ni är av gammal

adel. Ah, Constance, en republikan, sådan som jag, måste

älska bra högt den flicka han, trots hennes högadliga

härkomst bjuder sin hand.

Min kärlek har således även segrat över mina principer.

Förnuft, stolthet, allt har måst giva vika, och jag lyssnar

blott till hjärtats röst. Detta hjärta, som ni med en

oförklarlig tjusningsmakt helt och hållet behärskar.

Ni är icke min första kärlek. Nej, jag har älskat lika

högt och kanske ännu högre. Det var med ett ungt,

överfullt hjärta, då själen frossar i sitt överflöd av passion. Nu

är det den mogne mannens allvarliga och starka känsla jag

bjuder er. Kan och skall ni emotiaga denf Jag vet icke;

men jag vet, att sedan gårdagen vore det mig omöjligt att

återse er, förrän jag erhållit visshet, om det närvarande

endast innefattar en hägrande villa, som framtiden icke

motsvarar. Förr än jag fått ert svar, mötas vi icke.

Ännu ett ord: märk att det är en hantverkare, som bjuder

er, den rika och stolta fröken Callenstjerna, sin hand.

Betänk er noga! Mitt adclskap heter — arbete.

Vad svar ert hjärta än må giva, så önskar jag att, sä

länge ni kvardröjer på Kungsborg, ingen må få del av vad

emellan oss passerat! En dag skall jag förklara er denna

min begäran.

Nu farväl, Constance! Besluta ni över min framtid! En

gång liar jag bjudit er mitt liv, men jag skall icke göra det förandra gången. Hurudan er dom än må utfalla, skall jag

alltid förbliva eder

tillgivne

Jacobo Lange

*

Följande morgon, under det vagnen med greve

Romar-hjärta och Evert rullade bort och allt mer avlägsnade sig

ifrån Kungsborg, satt Constance innesluten i sitt rum och

studerade Jacobos brev.

Liljeskyar och purpurflammor skiftade på hennes kinder

under läsningen. När hon slutat, satt hon en lång stund

orörlig och blickade på brevet. Hon tryckte handen hårt

emot hjärtat.

»Det är således icke en villa, utan en sanning att denne

man, så höjd över alla andra, äiskar mig», viskade hon.

Åter genomläste hon brevet. »Huru säger han mig det?»

återtog hon i tankarna, sedan hon för andra gången slutat

läsningen. »Jo, med ett lugn och ett allvar, som på en gång

förskräcker och hänför mig!» Hon sammanknäppte

händerna och lutade huvudet emot dem. På det

glädjestrålande ansiktet syntes att hon tackade Gud. Endast några

ögonblick blev hon så, därefter sprang hon upp och satte

sig ned för att besvara brevet. Det lydde sålunda:

Mången gång har jag drömt mig det ögonblick, då den

man jag skulle älska, förklarade mig sin kärlek. — Jag

tänkte mig denna förklaring varm, glödande och excentrisk.

Ett eko av mitt eget inre. Hänförande just genom sin

överdrift, oemotståndlig genom sin styrka och passion.

Detta, herr Lange, var min föreställning om den mans

känslor jag skulle älska. — Och nu? Ni har förstört min

sköna roman, rivit sönder den blad för blad och ur mitt

minne nästan utplånat vad som stod skrivit i den.

En nyckfull och excentrisk flicka, fördes jag av slumpen

till detta dystra Kungsborg, där den olyckliga Gunillas ande

går omkring och spökar. — På denna hemska plats, där

frid-lösa andar dväljas, borde man vara fullkomligt säker för

kärleken. — Har jag ej rätt? Jag inbillade mig det; men

jag bedrog mig. Ni och jag sammanträffade. Jag kände

redan vid första anblicken att jag borde avsky er. — Jag

blev er fiende, och var med detsamma — förlorad.

Ni vet att jag nu älskar er. — Jag har likväl aldrig sagt

det. Ni har läst dpi i min blick. — Nå väl: tro blicken!Den ljuger icke. »Är denna känsla en verklighet?» — Min

herre, Constance älskar icke med fantasien, utan med

hjärtat. — Mitt hjärta tillhör er och skall aldrig, ja, jag säger

aldrig, kunna tillhöra någon annan.

Ni har älskat förr, häftigare, högre. — Jag avundas den,

som så varit älskad av er. Jag är lycklig och stolt över den

kärlek ni giver mig.

Om ödet skulle splittra min lycka och beröva mig er

kärlek, skall jag aldrig fästa mig vid någon annan. Allt vad

mitt hjärta äger ädelt, stolt och mäktigt är förenat i den

känsla jag hyser för er. Min kraft står icke ut med mer än

ett sådant slöseri här i livet. Därför — är ni den första, den

enda jag här på jorden har eller skall älska.

Behöver Constance säga något mera? Nej! Jacobo

känner att den kvinna han hedrar med sin kärlek är stolt

över att få kalla sig hans

Constance

Och när aftonen kom, vem var det som då, i trots av

mörker, regn och storm, sprängde av på vägen till

Kungsborg, om icke Jacobo? Vem var det, som, med en hel

himmel av löften om lycka och kärlek i sin blick mötte

honom i salongen, och där hälsade honom välkommen, om

icke Constance? Kärlekens gud hade beslutat att Jacobo

skulle inträda just under det hon var ensam där. Endast

några få minuter voro de allena, och likväl inneburo de så

mycket av sann lycka, fångad i sekunden och sedan för

evigt bortförd i det förflutnas omätliga djup.

När tvenne människor, om ock endast sinsemellan, ingå

ett dylikt förbund, smyger sig en egen förstämning på

omgivningen. Det är liksom instinkten lät den känna att något

passerat. De veta icke vad det är; men de ana någon

hemlighet. Så var även förhållandet med inbyggarna på

Kungsborg. Den glada och yra Olga satt tyst och hopkrupen i

en emma. Stephana hade svept in sig i en schal,

förklarande att Hermans resa kostat henne all livsvärme.

Helfrid arbetade flitigare än vanligt, och yttrade tid efter annan

sitt missnöje över stormens rytande. Mamsell Debré hade

icke alls infunnit sig; hon skyllde på tandvärk.

Jacobo sökte visserligen att få ett och annat samtalsämne

å bane, men utan framgång. Han var alldeles ofantligt

tankspridd. Hans ögon förirrade sig oupphörligt till

Constance, och när han då mötte hennes blick, blev han

distraherad ifrån ämnet. Constance åter trädde oupphörligt påsin brodernål, men glömde därvid oftast att se på nålens

öga, så upptagen var hon med ett par andra, som alldeles

förtrollade henne.

»Herre Gud, så tråkiga I ären!» utropade Stephana, då

samtalet för tredje gången stannade av. »Vore det icke så

elakt väder, skickade jag bestämt efter Kurt.»

»Baron Kurt Axelhjelm», ljöd Eklunds röst ifrån

dörren. Ögonblicket därefter inträdde Kurt med sin vanliga

raska och hurtiga gång.

»Gud ske lov att du kom!» utropade Stephana emot

honom. »Jag önskade just att väderleken varit mindre svår,

så att jag kunnat skicka efter dig.»

»Då återvände jag genast hem för lyckan att saknas av

tant.»

»Gör vad bättre är, stanna kvar och hjälp oss att mörda

den odrägligt långsamma tiden! Jag är färdig att dö av

ledsnad.»

»Och om jag stannar?»

»Skall jag bjuda till att leva, ifall du icke blir lika

genomgripande tråkig som Jacobo.»

»Vad, är Lange tråkig?» utropade Kurt skrattande. »Vid

min ära var det icke första gången jag hörde en dylik

anklagelse emot honom.»

»Jag säger detsamma», inföll Jacobo. »Anklagelsen är

också orättvis. Stephana är ur humör för det Romarhjärta

rest bort och finner följaktligen alla andra tråkiga.»

»Vi skola söka att förströ tant», sade Kurt och slog sig

ned i en fåtölj bredvid Stephana, deklamerande: »Ute

ryter stormen, regnet störtar i floder från den korpsvarta

himmelen, och ut draga troll och skogsrå för att sprida

förödelse omkring sig. A propos om troll», avbröt han tvärt, »så

rann mig i minnet sagan om X—ska graven, då jag red

förbi kyrkogården.»

»Är det en spökhistoria?» utropade Olga och vaknade

upp liksom ur en dvala.

»En av de allra värsta.»

»Berätta den!»

»Ja, det vore just passande», menade Stephana. »Nog

har jag hört den där historien, méfr den har gått ur mitt

minne. Aftonen är särdeles lämplig för dylika berättelser.

Den duvenhet, som vilar över själen, behöver man ryckas

upp ur, genom det där egna, ofta pinsamma intresse,

varmed vi lyssna till de otroligaste folksagor.»

En brasa tändes i kaminen och man grupperade sig om-ikring den. Ett bord med frukt, nötter och vin sattes fram,

och sedan Kurt, genom ett glas av druvans saft, förberett

sig, började han följande berättelse:

»På Kungsby kyrkogård finnes, såsom en var vet, en

^grav, tillhörande familjen X—. Den är uppbyggd på en

höjd, mittför kyrkans huvudingång.

»Nu säger legenden, att kullen, varuppå den är byggd,

ursprungligen varit en ättehög, varuti X—ska familjens

stamfader blivit satt, sedan han ,ärligt skurit de runor åt

Oden’, som skulle förskaffa honom plats på en högbänk i

Valhalls salar. Avkomlingarna efter den hedniske kämpen

övergingo under tidernas längd till kristendomen, så att

när korstågen började, drog en, herr Göran, i fejd att

hjälpa till vid Jerusalems befrielse.

»När Göran efter svåra strider och mången seger återkom

ifrån korståget, lät han på stamfaderns hedniska ättehög

Jåt sig och sin familj uppföra en grav. Den invigdes med

mässor, och riddar Göran hoppades att få en lugn viloplats.

»Riddaren hade två barn, en son och en dotter, den sköna

jungfru Ragnhild. — För att jämte en fristad för sina

jordiska kvarlevor bereda sig ett vänligt mottagande av

helgonen, då anden skulle skiljas från kroppen, beslöt han att

låta göra sin sköna dotter till Kristi brud. I klostrets heliga

sköte skulle den rena och oskyldiga flickan varje dag bedja

för sin fars salighet, och sålunda skulle han erhålla

syndernas förlåtelse, isynnerhet om Sturesj ös kloster vid

dotterns nunneinvigning blev rikt begåvat.

»Men se, ung Ragnhild hade en hjärtans kär, och ville

icke gärna försaka honom för att tvina bort i ett kloster,

och därför grät hon under sin novistid många floder av

tårar. Samma dag graven med mässor och sång helgades till

ett fridens hem, vigdes den gråtande och förtvivlade

Ragnhild till nunna.

»Huru det första året av Ragnhilds nunnetid gick, vet

sagan ingenting om; men det påstås att hon så småningom

"blev lugnare och slutligen tycktes fullkomligt nöjd med sitt

öde. Orsaken till den omvändelse förklarades av de

andäktiga härleda sig ifrån den Heliga Jungfrun, som

uppenbarat sig för Ragnhild." De mindre troende viskade om att

hennes käraste varje afton infann sig i klosterträdgården

och där hade möten med kyrkans brud. — Vare nu härmed

huru som helst! Riddar Göran dog under tiden. Med

pomp och ståt begravdes han i den kostbara griften. — Men

snatten därefter blev det ett förskräckligt leverne på kyrko-gården; de döda trädde mangrant ur sina viloplatser. Det

blev en väldig strid, emedan den hedniske kämpen alldeles

icke ville hava sin från Valhalls gudar avfällige frändes,

den kristne riddarens grav på sin ättehög. Om morgonen

fann man gravens murar nedrivna.

»Den uppbyggdes åter av riddar Görans son, och

prästerna läste ånyo mässor över och bestänkte den med vigvatten;

men se, när den var färdig och riddarens lik sattes in, blev

det på samma sätt. Kampen skakade så häftigt grunden

att griften remnade. Sålunda måste den uppbyggas för

tredje gången. När den nu var färdig, rådfrågade riddar

Görans son klostrets abbot, som var en höglärd herre, huru

man skulle lyckas befria platsen från den vredgade

hedningens skugga, så att korsets rättrogne riddare skulle få

vila i ro. Abboten lovade att överväga saken och genom

böner och fasta söka att av Gud bliva upplyst om vad som

var Herrens behag, och huru man skulle lyckas besegra den

lede, som ofredade detta ställe.

»Abboten hade ännu ej erhållit någon uppenbarelse, då

stolts Ragnhild infann sig hos honom, beledsagad av

abbedissan. Hon omtalade att hennes skyddsängel uppenbarat

sig för henne i drömmen och förkunnat att man skulle låta

sätta hennes fars lik i den färdiga graven en torsdagsafton

klockan nio, under det mässor sjöngos. Därefter skulle

hon, Ragnhild, tillbringa natten ensam i griften, under

späk-ning och bön, sedan hon förut planterat en genom

vigvatten helgad rosenbuske vid dess ingång.

»Den följande dagen kom man för att erfara vad Gud1

uppenbarat för abboten. Han meddelade, att Herren,

bevekt genom hans böner, hade låtit Ragnhilds skyddshelgon

uttala sin vilja.

»Under rökelse, sång och mässor sattes riddarens lik en

torsdagsafton klockan nio in i griften. Vid solnedgången

hade Ragnhild, ledsagad av en procession sjungande

nunnor, planterat den helgade rosenbusken vid griftens dörr.

När alla ceremonierna voro slut, kvarlämnades Ragnhild

för att under späkning och bön nedkalla den Heliga

Jungfruns beskydd.

»Om natten utbröt ett förfärligt oväder. Folket runt

omkring tänkte med bävan på den arma bedjerskan. När

klockan i klostret slog tolv, sågo väktarne huruledes en

fruktansvärd kämpe lik en stormil red förbi, förande med sig

en vitklädd kvinnogestalt. Hans häst hade haft fladdrande

eldslågor till man, och elden hade stått ur hovarna och ur

8 B Arbetet adlar mannen I.näsborrarna. Efter denna förfärliga beskrivning skyndade

man till griften; den stod oskadd, men Ragnhild hade

försvunnit. Saken var klar. Den uppretade kämpen hade

tagit henne till ett försoningsoffer. Hon hade köpt frid och

lugn åt sin faders stoft, genom att inviga sig själv åt

eviga kval.

»Varje natt ser man Ragnhild bedja vid griftens dörr,

och för var och en ny ättling, som begraves, träder högens

kämpe, klädd i full rustning, ut, förande skön Ragnhild med

sig, och gör då en vild ritt. Vart färden går vågar ingen

säga. Man hör då hennes snyftningar och klagan.

»Det finnes väl icke någon ibland allmogen, som bor i

närheten av kyrkan, vilken icke påstår sig ha sett Ragnhild

ligga på knä bredvid rosenbusken och bedja. Varje

torsdagsnatt är man säker att finna henne där. Vantron påstår,

att om någon jungfru en torsdagsnatt mellan tolv och tre

hade mod att ensam begiva sig till graven, och av den heliga

rosenbusken plockade nio kvistar, under det hon bad lika

många Fader vår, utan att låta störa sig av vad hon än

skulle få se och höra, så skulle Ragnhild slippa ifrån

kämpen, och hennes ande få sova i frid hos riddaren, hennes

fader.»

»Nå, har ingen försökt att förskaffa den stackars

Ragn-hilds ande ro?» frågade Olga helt allvarsamt.

»Man påstår naturligtvis, att flera sådana försök blivit

gjorda; men alla ha avlupit olyckligt för dem, som vågat

dem», svarade Kurt skrattande.

En livlig diskussion om vidskepelse uppstod nu, och tiden

ilade hastigt, så att en var blev överraskad då Eklund

anmälde supén.

*

Torsdagen därpå var luften klar och frisk. När kvällen

kom tindrade stjärnorna så glänsande på oktoberhimmelens

mörka valv. Greve Romarhjärta hade hemkommit ifrån

sin korta resa, och i följd därav hade man den aftonen

åtskilts ovanligt tidigt. Tornuret slog tio, då Jacobo, åtföljd

av Evert, körde utför allén på Kungsborg.

Helfrid kvarstannade länge efter de andra i salongen, där

hon satt vid ett av fönstren och blickade ut i den dunkla

natten. Ljusen i kronan voro släckta, och det stora rummet

upplystes helt svagt av en lampa.

Hennes uppmärksamhet fästes plötsligen vid ett

prasslande i de avfallna löven på terrassen. Hon försökte atturskilja vad eller vem det var. Helt hastigt skymtade en

figur förbi fönstren: Helfrid igenkände Olga. Hon kastade

genast en kappa omkring skuldrorna och gick ut för att

se vart Olga tog vägen vid denna tid. Helfrid följde den

framför henne svävande ljusa gestalten genom parken och

ända till den lilla sockenkyrkan, som låg ett stycke

därifrån. Kommen till kyrkogårdsporten fann Olga den stängd.

Vig och lätt som ett rådjur klättrade hon över muren, som

var uppförd kring de dödas viloplats. När hon hoppade ned

på andra sidan, var hon omgiven av gravar.

Olga förblev ett ögonblick stående orörlig. Hjärtat slog

våldsamt. Hon kunde med möda andas. Den mörka natten

utbredde sina skuggor över de dödas rike och den gamla

kyrkan, som ursprungligen varit ett klosterkapell, stod där

dyster och vördnadsbjudande, liksom på vakt över

gravarna. Stumma och kalla tycktes de spörja den nattliga

van-dreiskan, huru hon vågade intränga på deras område. En

sakta darrning gick igenom träden och framkallade ett ljud

liknande en tyst suck.

»Jag skall aldrig få mod att gå ett steg längre», viskade

den lilla flickan och sammanknäppte händerna. Hon

framstammade en innerlig bön. Detta ingav styrka och hon

framsade ett andäktigt:

»Gud beskydde mig!» varefter hon började med tysta

och lätta steg att gå fram till X—ska graven. Med raska

steg gick hon uppför kullen och stod efter några ögonblick

framför den betydelsefulla busken. Just som hon räckte

ut handen för att börja bryta de nio kvistarna, hördes en

suck. Den kom från det inre av graven. Olga ryste och

ryckte tillbaka handen. Med återhållen andedräkt lyssnade

hon. Allt var åter tyst.

»Ack! det är min egen inbillning, som skrämmer mig»,

tänkte hon, och sträckte ånyo ut handen, men drog den

hastigt tillbaka. En röst ifrån graven yttrade tydligt dessa

ord:

»Nej, tag dem icke.»

»Gud Fader, bistå mig och ingiv mig mod!» stammade

Olga och nedsjönk på knä. I samma ögonblick öppnades

griftdörren och i dess öppning syntes en mörk gestalt. Den

framkom långsamt. Olga störtade med ett skrik sanslös

till marken. Gestalten stannade tvärt.

»Vad var det?» viskade en röst bakom honom.

»Jag vet icke; ett hemskt läte var det. Om...»»Prata inga dumheter, det var ju en människoröst. Låt

oss se efter!»

Ur griften trädde ännu en figur. Den, som kom sist,

gick förbi kamraten och fram till Olga.

»Var det icke som jag sade, att skriket tillhörde en

människa? Här ligger ett barn avdånat. Förmodligen trodde

hon att det var riddar X— eller skön Ragnhild, som syntes

i gravens dörr. Så mycket bättre; sagan därom passar

förträffligt för vårt äventyr.» — Han skrattade. »Vi måste

emellertid se noga efter, om den där ungen har någon med

sig. Stäng dörren och låt oss undersöka kyrkogården!»

Med dessa ord avlägsnade sig griftens besökare, lämnande

Olga utan hjälp.

Några minuter sedan de smugit sig runt omkring

graven och gått ned på motsatt sida, syntes en kvinnoskepnad

stå lutad över Olga, vars tinningar och pulsar hon gned,

för att återkalla henne till liv, ett bemödande, som länsfe

blev fruktlöst. Slutligen kvicknade flickan vid och slog

upp ögonen. Då hon i mörkret såg en kvinna lutad över

sig, utropade hon förskräckt:

»Jesus Kristus, beskydda mig! Det är Ragnhild.»

»Nej, Olga lilla, det är Helfrid», svarade en mild men

osäker röst.

»Har du följt mig?» frågade barnet livligt och reste sig

upp.

»Ja, jag blev orolig över din besynnerliga nattliga

vandring», viskade Helfrid.

»Herre Gud, det var väl därför det gick så illa. Ingen

människa skulle få veta av den. »O, jag är så ledsen, så

olycklig!» Olga utbröt i snyftningar.

»Tyst!» viskade Helfrid och drog den lilla flickan till

sig. Det var något i tonen, varmed detta tyst sades, som

ingav Olga förskräckelse och gjorde att hon ögonblickligen

lydde. Ljudet av fotsteg hördes. Helfrid hade sakta

krupit bakom busken, dragande Olga med sig. Stegen kommo

närmare och de viskande rösterna blevo tydligare.

»Du har icke sett spår av någon levande varelse»,

frågade en ovanligt vek stämma.

»Nej.»

»Kanske vi borde gå upp och se om flickan ligger kvar?»

»Är ni galen; det vore ju att förstöra flickans fantasi. —

Nej, låt oss gå.» De passerade förbi.

När ljudet av deras steg bortdött, reste sig Helfrid

långsamt. Hon darrade så häftigt, att hon med möda kunde stå.»Hörde du vad de talade?» frågade hon Olga, som

förblev orörlig.

»Nej, Helfrid, det gjorde jag icke», stammade barnet

och började storgråta. »Det var något rätt rysligt. Hu,

så rädd jag är!»

»Försök att bliva litet lugn», bad Helfrid och satte sig

ned på gravens trappsteg. »Vi måste dröja här några

ögonblick.»

»Nej, nej, låt oss gå! Goda, goda, älskade Helfrid, låt

oss gå, eljest komma de förskräckliga spökena igen. Jag

dör bestämt, om jag får se dem en gång till.»

Helfrid förblev orörlig, som om hon ingenting hört av

vad Olga sade. Hon tog om flickan och drog henne till

sig, liksom hon önskat att kunna beskydda henne. Olga

åter grät och bad att de skulle få gå därifrån. Slutligen,

efter en lång stunds förlopp, reste sig Helfrid och de

vandrade hem.

Olga bönföll så innerligt, att Helfrid icke skulle säga

för någon att hon varit på kyrkogården, vilket Helfrid

också lovade.

*

Följande dag rådde det en viss förstämning i lynnena

på Kungsborg. Helfrid var blek och tyst. Olga låg sjuk och

hade häftig feber. Constance satt hos systern och vårdade

henne med en ömhet, som gjorde hennes hjärta heder. Man

kunde i varje av Constances drag läsa huru högt hon

älskade sin yngre syster, och då man nu såg henne, mild och

smekande, söka med sina ord och sina omsorger ingiva det

livliga barnet lugn och fördragsamhet, föreföll hon

obeskrivligt älskvärd. Olga, som led mera av sina minnen från

natten, än av febern och huvudvärken, kastade sig oroligt

på sitt läger och utbröt stund efter annan i snyftningar.

Olgas hela uppförande föreföll oförklarligt; men Constance

sökte endast genom sina ord och samtal lugna henne, utan

att inlåta sig i några föreställningar eller frågor, som

endast hade plågat det genom feber och sinnesrörelse retliga

barnet.

Trenne dagar förflöto så. På den fjärde var Olga bättre

och låg klädd på soffan. Det var en vacker söndag i

oktober. Romarhj ärtas hade farit till kyrkan.

Helfrid hade på Olgas enträgna böner intagit Constances

plats hos henne. På det mest bevekande sätt övertaladehon Constance att göra en liten promenad. Det syntes klart

att hon ville bliva ensam med Helfrid.

Constance kände ett stort behov att få andas frisk luft.

På hela tre dagarna hade hon icke sett en skymt av

Jacobo, och nu var det så tomt inom henne.

Långsamt vandrade hon genom skogen och fram till

Bengts koja. Den raske smeden med sina sånger och sitt

glada lynne, där så mycken levnadsfriskhet framlyste, hade

blivit en synnerlig gunstling hos Constance.

Framkommen till, den lilla trevliga boningen, som belystes

av höstsolen, fann hon Ivar sittande på tröskeln, fördjupad

i läsningen av en bok.

»Är Bengt och mor Inga hemma?» frågade Constance.

»Nej, de äro i kyrkan», blev svaret, som avgavs i något

trumpen ton.

Constance satte sig på den lilla grönmålade bänken,

vilken ännu stod utanför dörren.

»Vad läser du uti för en bok?»

»Ett namn, den är av en herre, som heter Onkel Adam.

Boken är just för mig.»

»Varför är den mera för dig än för någon annan?»

»Åh, därför att jag icke har något namn, utan allt får

lov att själv giva mig ett med tiden.»

»Stackars gosse!»

»Varför säger fröken så? Icke är det synd om mig,

därför att jag skall skaffa mig ett namn, det tycker jag att

varje människa borde göra. Nej, nog är det något som är

svårare att bära.» Gossen slog igen boken.

»Och vad är det?»

»Folks orättvisa och hårdhet», svarade Ivar och såg på

den unga flickan med en utmanande blick. »Till exempel

allt vad frökens lilla syster säger att hon vet om mig, och

som folket tror vara sant. Mycket har jag sörjt över mina

olyckor; men se, numera gör jag det icke. Mor Inga säger:

"den, som har Guds och sitt eget samvetes intyg på att man

är oskyldig, behöver ingenting mera’; och jag har båda

delarna.»

Constance fann sig i högsta grad intresserad av gossen.

Jacobos beskrivning på honom stod för hennes minne.

»Du tycks vara litet förtretad på min syster», svarade

Constance leende.

»Det kan väl göra henne detsamma, eftersom jag är blott

och bart en fattig smedgosse; men se, nog är det en

sanning, att ju högre folk anse sig vara, desto mindre Hjärtahava de. Min salig mästare hade allt rätt, då han sade:

förnämt folk hava aldrig oförfalskat smide i sina hjärtan,

och därför bör man icke tro på dem’.» Ivar hade åter

satt sig på tröskeln. Av den starka färgen på hans kinder

märktes mer än väl, att harmen kokade inom honom.

»Nå, vilka anser du hava ett oförfalskat smide i hjärtat?»

»Arbetaren.» Gossen fäste sina klara, blå ögon på

Constance. »Se, de hava allt vad de äga genom sig själva och

sina händers verk.»

»Men, min gosse, jag tycker mig ha hört, att de just

ickevarit så särdeles beskedliga emot dig.»

»Åh, det är något helt annat, och kommer därav, att

de-icke känna vad jag duger till. När jag visar dem det, då

skola de nog få aktning för mig. Men så är det icke med

de förnäma. Om vi våga livet för dem, tro de sig ha gjort

nog, när de kasta åt oss litet guld.»

»Varifrån har du fått de där idéerna?» frågade

Constance.

»Åh, dem har jag lärt mig under mina olyckor. När jag

vandrade omkring och sökte arbete, var det alltid vid

herrgårdarna som de snäste mig; och ofta nog jagade de mig

ifrån sig, sedan de kastat åt mig en matbit. Men så gjorde

icke bönderna. De behandlade mig alltid vänligt och

medlidsamt. För övrigt, vem tog först upp mig? Jo, en

arbetare, min förste mästare. Av honom lärde jag akta Gud

och nästan. Vem har jag i dag att tacka för att jag icke

är död av svält, att jag har arbete och frid? Även en

arbetare. Jag har aldrig åtnjutit gott av herrefolk,»

»Icke? Än din husbonde då, herr Lange?»

»Är också arbetare. Han, som jag, har börjat med att

smida, fila och svarva. Han har genom sitt arbete ensamt

blivit vad han nu är: en herre, den till och med de förnäma

krusa för.»

Åter uppstod en paus, som Constance även nu bröt.

»Vilka äro dina planer för framtiden?»

»Att få ett namn, lika ärat, som patrons.»

»Du vill flyga högt», sade Constance leende.

»Varför skulle icke jag kunna genom flit och

ansträngning bliva detsamma som han? Om jag i framtiden

kommer så långt, då måtte jag vara mera värd än den, som

ärft både namn och pengar. Om jag från intet med mina

händer skapade mig båda delarna, då har jag mera rätt till

aktning och anseende än den, som fått allt det där efter

föräldrarna. Så t.ex. är väl vår patron mycket för mer ängreven på Kungsborg, och Bengt en bättre karl än den där

Axelhjelm, som tror att hans namn skall göra arbetet,

under det att Bengt verkligen gör det. Mor Inga är en bättre

kristen än frökens syster. Den förra har hjälpt mig och

den senare ...» Ivar tvärtystnade.

»Har du hjälpt.»

»Och därför kom hon och ville giva mig pengar. Det är

lätt att betala för den rike men svårt att tacka. Jag vill

varken hava det ena eller det andra av frökens syster.»

Constance reste sig upp för att gå. »Tack skall du ha

för dina ord! Du vet icke själv hur mycken sanning det

har legat i dem.» Hon nickade till avsked åt gossen och

återvände hem.

*

Några dagar därefter var Olga fullkomligt frisk.

Medlemmarna på Kungsborg voro som vanligt samlade i nedra

salongen. Varken Lange eller Kurt voro där. Den förre

hade rest in till staden i affärer och väntades icke hem förr

än om ett par dagar. Den senare hade alldeles ofantligt

bråttom på Sturesjö; ty Constance önskade att få flytta dit

i slutet av oktober.

Evert, trogen sin vana, hade slagit sig ned bredvid

Constance och betraktade henne med blickar, vilka han själv

trodde vara oemotståndliga.

»Vad fröken är flitig», yttrade han med det allra ljuvaste

tonfall. Han var, utom greve Herman, den enda kavaljeren

på Kungsborg, emedan icke någon annan av Constances

uppvaktande riddare hade infunnit sig.

»Detta är en förebråelse man icke kan göra er», svarade

Constance tämligen onådigt.

»Ack! Ni vet icke huru jag hela dagen arbetar, för att

om aftonen få den tillfredsställelsen att några ögonblick

njuta av er åsyn.» Everts ovana att tala om kärlek gjorde

att ha«n höll upp och rodnade. Han var för första gången

förälskad, och huru mycket av inbillning som däruti ingick

var tycket till Constance likväl den starkaste känsla han

erfarit.

»Ifall nöjet av min åsyn skall uppskattas efter min flit,

lär det icke vara särdeles stort.»

»Fröken är sträng.»

»Möjligt; men om så är, lär ni själv vara orsaken

därtill.»»Och på vad sätt?» Evert hade blivit röd som ett

smultron.

Constance lyfte ögonen ifrån arbetet för att övertyga

sig om de andra kunde höra henne. Då hon fann Helfrid,

Herman och Stephana inbegripna i ett lifligt samtal,

återtog hon:

»Ni uttalade för några dagar sedan en djup ovilja för

det yrke ni valt. Ni önskade att ödet givit er en fortune,

så att ni sluppe släpa bort ert liv ibland råa arbetare. Den,

som så talar, kan omöjligt med iver omfatta sitt arbete.»

»Men besinna då, att jag, baron Axelhjelms son, väl

kunde hava andra anspråk på livet, än vad verkligheten

givit mig. Icke är jag bestämd till arbete på en fabrik.

Det är behovet, nöden, som tvungit mig till denna sorgliga

lott.»

»Än er bror, är icke även han baron Axelhjelms son?

Han tycks icke anse sig varken olycklig eller förnedrad av

sin ställning.»

»Han och jag äro alltför olika till lynnen och karaktärer

att kunna bedömas ur samma synpunkt. Har fröken

någonsin tänkt på vad det vill säga att hava ett lysande namn

och av fattigdom nödgas förnedra det?»

»Förnedra! Arbetet förnedrar aldrig. — Eller tycker

ni att herr Lange är förnedrad? — Givs det väl någon på

flera mils omkrets, som åtnjuter så mycken aktning som

han?»

»Jämför icke honom med mig; han har ifrån en låg

samhällsställning svingat sig upp genom arbete. Jag åter

har gått ned från en hög plats till en låg för att — aldrig

bliva vad mina förfäder voro.»

*Av vad ni nu sagt, är det blott ett, varuti ni har rätt,

nämligen: att man icke ett ögonblick bör jämföra er med

Lange. En dylik parallell skulle utfalla alltför illa för er.»

Constance virkade flitigt. Everts ansikte utvisade att en

vild strid ägde rum i hans själ; efter några ögonblicks

tystnad lutade han sig fram, sägande med dämpad röst:

»Skulle fröken verkligen så ha tilltalat mig, ifall jag ägt

Sturesjö?»

»Ja, det hade jag, ifall ni då, som nu, talat om att arbetet

förringar. Jag aktar högt ett gammalt adligt namn, ja,

så högt, att jag tycker det den, som äger det, har större

plikter emot samhället än andra och bör utmärka sig genom

det nyttiga, goda och gagneliga han uträttar. Adelskapet

är alldeles icke ett lättjans diplom.»Constance tystnade, och Evert lutade sig tigande till-

baka emot ryggstödet på sin stol.

»För vinnandet av er aktning skulle jag kunna finna

själva smedjan vara ett paradis», återtog han efter en lång

paus.

»Vet ni, baron, jag talade härom dagen vid en gosse,

som arbetar på Åkersnäs. Han hade varken erhållit

bildning eller någon slags intellektuell uppfostran. Han hade

blott lärt att vörda Gud och älska arbetet, men jag lärde

under mitt samtal med honom mera, än jag inhämtat under

hela mitt liv. Han är er kamrat. Ni borde göra honom

till er vän.»

»Hans namn?»

Evert kunde knappast uttala denna fråga, så upprörd var

han. Det namn, Constance skulle komma att nämna, anade

han; men det var som om han velat höra det uttalas av

henne, för att äga rätt, att sedan av hela sitt hjärta avsky

den, som bar det.

»Han heter Ivar», sade Constance. Hon tilläde med en

nästan vänlig blick på Evert: »Tillägna er hans kärlek för

arbetet, och ni skall en dag stå högt i min och andras

aktning.»

Hade Constance kunnat kasta en blick in i Everts hjärta,

skulle hon bävat för verkan av sina ord. Stackars Ivar,

det beröm hon nu gav dig, förskaffade dig en hätsk och

oförsonlig fiende för hela livet! Constance hade, utan

att veta det, med sina lovord om Lange och Ivar, till

mognad utvecklat ett hat, som hittills legat och grott i Everts

hjärta. Alldeles oförmögen att bliva herre över sina vilda

och häftiga känslor, reste han sig hastigt och gick fram till

fönstret, där han blickade ut i mörkret med tankar lika

mörka som oktobernatten.

»Ah, om jag levde den dag, då jag kunde krossa dessa

båda», tänkte Evert. »Denne Ivar, som man vågar

föredraga framför mig, vars arbete omtalas och prisas, vad är

väl han? Jo, en usel barnhusunge, en tjuv och rånare, som

man av barmhärtighet upptagit och fördrager ibland sig.

Av honom, denne usling, ber hon att jag skall taga

exempel och lärdomar. Ah, stolta Constance, du sade att emellan

mig och Lange icke kunde uppstå någon jämförelse, emedan

jag kunde förlora därpå. Vänta, vänta, den tid skall

komma, då han torde förlora därvid!»

*Några dagar därefter återkom Jacobo från sin resa.

Glädjestrålande infann han sig på Kungsborg, för att där

mötas av ett löftesrikt småleende.

Det var första gången Evert såg Constance och Lange

tillsammans efter deras utbyte av förklaring. Man

behövde icke med svartsjukans misstänksamma blickar

observera dem, för att upptäcka vilka känslor som närmat dem

till varandra. En var kunde se det, ehuru de ännu behölla

hemligheten för sig själva.

Evert erfor något liknande raseri, då han uppsnappade

den blick, varmed Constance räckte Jacobo handen till

hälsning. För honom innebar den ett gäckande av alla hans

framtida förhoppningar. Rikedom, lycka och anseende, allt

blev han berövad genom denne förhatlige Jacobo. — Skulle

han verkligen med korslagda armar åse att detta togs ifrån

honom, utan att söka rycka det dyrbara rovet undan denne

lycksökares händer? Vad var väl Jacobo annat än en

äventyrare, som rest ifrån fädernesland och släkt, för att

göra lycka i främmande länder? En uppkomling, som

varit, Gud vet vad. Nej, en så ovärdig människa skulle

icke få Constance. Kosta vad det ville, måste Evert

beröva honom denna skatt. Tvingades han än själv att gå

miste om hennes ägande, skulle han åtminstone aldrig

bliva vittne till att Jacobo kom i besittning av den lycka

han drömt sig.

Det skulle göras musik, och Lange övertalade Helfrid

att sjunga en duett med honom. Constance kvarsatt i

fönsterfördjupningen. Under duetten betraktade hon Helfrid

och Lange. Den förras ansikte hade under sången erhållit

ett varmt och livligt uttryck, fullkomligt främmande

förde eljest så stolta dragen. Hon var i detta ögonblick

obeskrivligt vacker, något, som riktigt marterade Constances

svartsjuka hjärta. När Jacobo, innan de började en ny

duett, böjde sig ned till Helfrid och med leende läppar

till-viskade henne några ord, som kom Helfrid att småle, tyckte

Constance, att det gjorde ont i hennes bröst.

När sången var slut, kom Jacobo till Constance sägande:

»Jag har högst sällan hört er sjunga, vill ni bereda mig

den glädjen?»

»Bed mig icke, jag är ej stämd för sång», svarade

Constance, med en nästan vresig ton.

Stephana och alla de andra bestormade henne med böner;

men Constance vägrade, förklarande att hon icke var

disponerad. En förklaring, som hon avgav så bestämt, attvar och en insåg fruktlösheten att längre söka övertala

henne. Man drog sig tillbaka något missnöjd över det sätt,

varpå hon vägrade. Jacobo intog åter platsen mitt emot

Constance, som, med hakan stödd i handen, blickade ut

i mörkret, utan att säga ett ord eller låtsa märka Lange.

»Vad är det för ett vindkast, som blåst bort glädjen

och förvandlat den till idel skugga?» frågade Jacobo,

såsom Constance tyckte, med missnöje i rösten.

»Varför bad ni mig icke sjunga först? Om min sång gjort

er så stort nöje, hade jag väl icke bort komma i andra

rummet», sade Constance utan att besvara Jacobos ord.

»Ah!»

Detta var allt vad han sade. Hans ansikte hade blivit

mycket allvarsamt.

»Önskar ni att jag sjunger?»

»Eljest hade jag ej bett er göra det.»

»Bed mig än en gång!»

Tacobo lutade sig närmare Constance, sägande med låg

uch bestämd röst:

»Jag upprepar aldrig en och samma bön två gånger.»

»Icke en gång om den är ställd till mig?»

»Icke en gång då.»

En paus uppstod.

»Ni är missnöjd», inföll Constance efter en stund.

»Constance, det är icke en timme sedan ni sade er hysa

en fast och orubblig tro på mig, och ändå ...»

Jacobo såg på henne.

»Förlåt! Min enda ursäkt ligger i dessa Merys ord:

"Kärleken är en avskyvärd passion; den ingiver så

förhatliga råd’. Troligen kommer det därav, att all kärlek

härstammar ifrån egenkärleken.»

»Tack för dessa ord! Jag skall gömma dem.»

»Och ni är icke missnöjd?»

»Missnöjd, då jag tillber er.»

Constance reste sig upp, sägande med ett

oefterhärmligt leende:

»Vad skall jag nu sjunga?»

»Ni har ju helt nyss avslagit de andras förenade böner.»

»Vad mera? Jag sjunger icke för dem, utan för er.»

»Och alla anmärkningar, som skola bliva en följd därav,

då en var äger rätt att anse er för nyckfull? Fruktar ni

ej detta omdöme?»

»Nej, dét är icke av någon betydelse emot vissheten att

göra er ett nöje. — Nå, min herre, vad önskar ni höra?»»Välj ur ditt eget hjärta», viskade Jacobo.

Ögonblicket därefter ljöd några starka ackord från

pianot. Allas blickar vändes dit. Constance spelade en

fantastisk introduktion, varefter hon med en klar, full och

melodisk stämma sjöng Dannströms vackra sång: »Jag vet

väl vad, jag vet väl vem».

Lyckligare än någonsin lämnade Lange denna afton

Kungsborg.

*

Slumpen skulle komma Evert till hjälp och giva honom

medel i händerna, att utså tvedräkt och misstroende emellan

Constance och Jacobo.

Miss Jane Smith, som varit Langes husrådinna och

före-stånderska för hans ekonomi allt sedan Stephana och

Herman blevo återförenade, visade alltid ett stort intresse för

allt vad som tilldrog sig på Kungsborg, i synnerhet som

hon icke gav sig tid att så ofta besöka detta sitt forna hem.

Därjämte var Jane, såsom alla gamla, ogifta kvinnor, de

må vara vad färg som helst, alldeles obeskrivligt road av

att prata och att höra pratas. Evert Axelhjelm hade

genast vid sin ankomst i Langes hus upptäckt dessa goda

egenskaper hos Jane och genom sina berättelser, när han

kom från Kungsborg och andra ställen, tillvunnit sig den

kreolska damens hela ynnest, något som förskaffade den

beräknande ynglingen flera fördeiar i det husliga livet.

Som Jacobo aldrig invigde någon, och alla minst den

talföra Jane, i vad som passerade på verkstäderna, eller

det, som rörde hans affärer och enskilda förhållanden, var

Jane även fullkomligt obekant med den roll Evert spelat

vid oroligheterna på fabriken. Summan var, att Evert

utgjorde Janes synnerliga favorit.

Aftonen efter den ovanbeskrivna på Kungsborg, var det

en större bjudning till Stålhamra. Evert beslöt att icke

följa med Jacobo dit. Han saknade styrka att återse

Constance efter den upptäckt han gjort, förr än han hade

någon utsikt att hämnas hennes svek emot honom. Det

var naturligt att han skulle anse sig besviken, för att få ett

förnuftigt skäl till hämnd.

När Jacobo rest, gick Evert upp till Jane, medtagande

en bok, för att fråga om hon ville att han skulle läsa för

henne. Hon hade genom en vrickning av foten blivit

förhindrad att följa med till baron X:s. Jane fann Everts

uppförande så vackert, att hon kände sig helt rörd, varförhon också undfägnade ynglingen med frukt och åtskilligt

gott ur syltförrådet. Medan Evert mumsade i sig bakelser

m. m., förde han samtalet på Jacobo. Innan Jane själv

visste huru det tillgått, var hon i full fart att berätta allt

vad hon visste om den »präktiga gossen», som hon alltid

kallade Lange. Ganska uppmärksamt lyssnade Evert, i

hopp att något skulle finnas i denne mans förflutna liv,

som kunde giva anledning till hans störtande hos Constance;

men tyvärr innefattade allt, vad Jane sade, endast ett

fortsatt och outtömligt beröm, jämte beskrivningen på huru han

ifrån intet svingat sig upp till oberoende och välstånd.

Huru han i allt sitt görande och låtande varit en hederlig

och ovanlig människa.

Evert suckade djupt av missräkning vid all denna uppsjö

av beröm.

»Det är ändå obegripligt, att en så utmärkt man, som

lian, förblivit ogift och ej gjort ett lysande parti», inföll

Evert till slut.

Jane upptog detta, som en formlig förolämpning emot

Lange, den det var hennes plikt bevisa otillbörligheten av.

I ett andetag berättade hon nu huru många rika flickor,

som varit förälskade i Jacobo, att han bara behövt välja;

men att han förblivit kall och likgiltig för dem alla.

»Jag skulle allt kunna omtala ett bevis därpå, att Jacobo

även här i Sverige kunnat få en ganska ovanlig, och, som

ni säger, förnäm flicka. För övrigt är den saken oavgjord

ännu, och det kan allt hända, att ni en vacker dag får vara

med om förlovningen. Ett tycke, som räckt bortåt en tio år,

lär det väl till slut bli allvar av.»

»Vem menar ni, miss Jane?» frågade Evert, som i

början trodde att Jane menade Constance.

»Det är visst icke rätt att tala därom, men åt er, som

är en riktig gentleman, gör det ingenting. Ni skall icke

missbruka mitt förtroende. Jag menar eljest Jacobos och

Helfrids kärlek. Den där böjelsen är mycket gammal och

uppstod strax efter hans ankomst hit. Modern, salig

grevinnan, var ett så högmodigt stycke, att det aldrig kunde

bliva fråga om något giftermål, så länge hon levde. När

hon dog, reste Helfrid utrikes med sin gifta syster och

blev borta i flera år. Jacobo ville icke gärna hava en

förnäm dam till hustru, kan man tänka; utan de skulle å

ömse sidor försöka att glömma varandra; men det gick

icke. Nu kan väl ni så väl som jag förstå vad det är för

en magnet, som drager honom oupphörligt till Kungsborg.Både greven och Stephana vänta med otålighet att det

skulle bliva förlovning av, vilket icke heller lär töva

särdeles länge, efter vad jag tror.» »

Om Jane givit Evert den allra kostbaraste present, hade

den icke kunnat göra honom mera glädje än dessa

meddelanden. I ögonblicket var hans plan uppgjord. Han hade

sett, huru Constance förlorade sitt glättiga lynne, när

Jacobo sjöng med Helfrid. Han hade sedan hört henne nära

nog tillstå för Lange, att hon var svartsjuk. Överilad och

excentrisk, som hon var, behövdes ju endast några ord,

för att tända hennes misstankar och förmå henne att i

utbrottet av sina upprörda känslor säga ord, vilka sårade

Langes »högmod». Bandet dem emellan vore därefter

brutet och skulle förbliva det, om någon sedan på skickligt vis

underblåste misstron och missförståndet.

»Det är ju en riktig skändlighet», tänkte Evert, när han

om aftonen befann sig allena i sitt rum, »att vara

förälskad och hemligt förlovad med den ena, och ändå spela

förälskad i den andra. Ah, jag förstår, Helfrids

förmögenhet är endast obetydlig, då däremot Constance är rik.

Den där moraliserande pedanten är en ganska god

spekulant, som icke aktar för rov att spela trolös, när hans fördel

så kräver; men den här gången vill jag i rättskänslans

namn göra din beräkning om intet. Det är blott en plikt

jag uppfyller.»

Så resonerade Evert med sitt samvete och var mer än

lycklig över att kunna få en giltig orsak till sitt föga

hedrande handlingssätt.

Ett par dagar därefter var den vanliga sällskapskretsen

församlad på Kungsborg. Strax efter sedan Jacobo an-

länt, sade Helfrid:

»Jag har något jag ville tala vid herr Lange om.»

De följdes åt in i ett litet kabinett, som låg bredvid

salongen och vars dörr var belägen gent emot den spegel,

söm hade sin plats mitt för Constance. När hon lyfte

ögonen ifrån arbetet kunde hon se Jacobo och Helfrid,

som sutto i en liten soffa. Deras samtal blev inom några

få minuter ganska livligt. Av de därvid uttrycksfulla åt-

börderna kunde en skarp observatör lätt göra den slutsatsen,

att Helfrid bad om något, som Yacobo vägrade. En gång

såg Constance huru han fattade Helfrids båda händer, och

därvid hade hans ansikte ett uttryck av ömhet och beund-ran. Hon var så upptagen av att giva akt på de

samtalandes mimik, att hon satt helt och hållet tyst, utan att

fråga efter något annat.

Också spratt hon häftigt till, då Evert med låg röst

viskade dessa ord i hennes öra.

»Nog synes det att miss Janes förutsägelse går i

fullbordan, och att vi snart skola få vara med om förlovningen

emellan Helfrid och herr Lange.»

Constance vände sig hastigt om. Hennes ansikte var

dödsblekt.

»Vad var det ni sade?» frågade hon.

»Åh, jag sade, att det icke vore för tidigt, om herr Lange

och Helfrid förlovade sig, efter ett tioårigt ömsesidigt

tycke.»

»Vem har sagt, att Helfrid och herr Lange haft tycke

för varandra?»

Constance såg stolt på Evert.

»Vem?» Han smålog. »Jag kunde svara: alla; men det

vore en något vitt omfattande auktoritet. Därför citerar

jag en av dessa alla, nämligen mamsell Smith. Men det

där känner säkert fröken Constance, som är Helfrids vän,

hittills bättre än jag. Föreningen emellan henne och Lange

utgör ju en av tant Stephanas favoritönskningar. Skada

blott, att Helfrid icke äger någon egentlig förmögenhet.

Troligen är det detta, som avhåller Lange ifrån att gifta

sig med henne. En så klok och beräknande man som han,

tänker sig före, innan han tager ett dylikt steg. — Med

sitt utseende och sina gåvor, kan han naturligtvis göra

anspråk på en rik flicka. Stor synd är det emellertid om

Helfrid, som så länge och så troget älskat honom.»

Evert tog upp ett häfte och visade Constance en av

gravyrerna samt ordade vitt och brett om den. Constance

hörde icke vad han sade, utan satt under några sekunder

alldeles förstenad. Därefter vaknade hennes naturliga

misstro. Hon erinrade sig Jacobos önskan att icke deras

förbindelse skulle bliva bekantgjord, medan hon var kvar

på Kungsborg. Förklaringen därpå var nu tydlig. När

hon så tänkte på Jacobos lugna brev, så fritt ifrån varje

uttryck av passion, kunde hon icke begripa att hon ej

genast märkt, det allt var förestavat av kall beräkning, utan

all känsla. »Ack, så förnuftigt talar man icke, då man

älskar», viskade tvivlet. Hon hade trott på dessa kalla

ord, därför att hon ville tro därpå, därför att hon älskade

honom, och att hon själv glömt att hon var rik. Nu, nuförstod hon allt! Han ville hava tid att bryta med Helfrid,

innan han förlovade sig med henne. Han sålde sin kärlek

till den förra, för det guld Constance ägde.

Mitt under detta uppror av smärta, vrede, förakt och

svartsjuka, reste sig Jacobo och kom ut, åtföljd av Helfrid.

På bådas ansikten vilade en egen prägel av svårmod. Jacobo

förde handen över pannan, för att jaga bort de moln, som

lägrat sig där, och gick att taga plats bredvid Constance.

När han satte sig vid hennes sida, tyckte Constance att

harmen ville kväva henne. Blodet rusade upp på kinderna,

som förut varit bleka, och handen darrade så våldsamt,

att hon knappast kunde hålla i nålen.

Hon vände sig tvärt ifrån honom och till Evert, med

vilken hon började skämta och pi;ata ganska livligt.

Constance hade ett oemotståndligt behov att genom något

utbrott giva luft åt sin smärta. Hon valde nu det vanliga

medlet hos kvinnor, att genom hysteriska löjen och [-konvulsivisk-] {+kon-

vulsivisk+} munterhet lämna utbrott åt det kval, som upp-

fyllde hjärtat.

Jacobo betraktade henne med ett uttryck av förvåning.

Hela hennes uppförande var fullkomligt olikt mot vad det

brukade vara. Denna ystra och otyglade glättighet tillhörde

alldeles icke hennes skaplynne och var något, varåt hon

aldrig överlämnade sig. Då Lange märkte, att Constance

uppenbarligen undvek att behöva se åt den sida, där han

satt, vände han sig till Kurt, som var fördjupad i läsningen

av de med posten anlända tidningarna, och började tala om

de politiska händelserna. Jacobo yttrade sig med, sitt

vanliga lugn och gav nu, såsom alltid, liv och intresse åt

samtalet, så att greven och Stephana glömde sitt spel och

började deltaga i konversationen. Ju livligare de andras

samtal blev, dess mera avtynade Constances skämt, och

slutligen avstannade det alldeles. Evert kunde, icke framlocka

ens enstaka ord. Hon satt tyst och tårarna ville tränga

fram emellan de sänkta ögonlocken, så sårad och olycklig

fann hon sig vid att se Jacobo så fullkomligt lik sig, ehuru

han tydligt bort märka, att hon var förändrad i sitt sätt

emot honom.

»O, jag blinda, som icke långt för detta har insett att han

spelade med mig! Skulle han kunna visa denna

likgiltighet för mitt uppförande, om i hans hjärta fanns skymten av

kärlek. Nej, han har begagnat sig av min lättrogenhet, av

min svaghet, av min beundran för hans skenbara

överlägsenhet. Han har velat göra mig till ett offer för sin

9 B Arbetet adlar mannen I.skändliga egennytta. O Gud! Jag, som älskade honom

så högt, så obegränsat, så tillitsfullt.»

Constance lutade sig ännu djupare över arbetet; hon

kände att tårarna med våld trängde fram och hon var rädd

att någon skulle upptäcka dessa pärlor, frampressade av en

onämnbar smärta.

Tvenne personer märkte dem också, ehuru de ingendera

låtsade göra det, nämligen Jacobo och Evert. Olika var

det intryck denna upptäckt gjorde på dem. Evert kände

sitt hjärta uppfyllt av svartsjuka och raseri. Jacobo åter

erfor ett djupt deltagande och vemod. Han steg upp

och gick till pianot, där han tog några musikhäften, som

han vid sitt inträde i salongen hade lagt ifrån sig, och

återvände med dem till Constance, sägande milt och

vänligt :

»Jag erhöll i går afton dessa nya sånger ifrån

huvudstaden, tillika med en sändning böcker. Tillåt att jag tager

mig friheten överlämna dem åt den, som äger förmågan

att på det mest själfulla sätt återgiva kompositörens tanke.

Vill fröken Constance göra mig den glädjen och emottaga

dem av mig?»

Hade Constance i detta ögonblick sett upp och mött den

blick av sann och verklig kärlek, Jacobo häftade på henne,

skulle säkert alla hennes tvivel flytt. Constances blick var

häftad på arbetet. Vid ljudet av Langes röst då han

tilltalade henne, rodnade hon. Tårarna torkade på kinden, så

mycken bitterhet uppfyllde hennes inre.

»Ert val, herr Lange, har fallit på alldeles orätt person,

då ni vill skänka mig de där noterna. Helt säkert var det

Helfrid ni ämnade dem.»

Nu såg Constance upp och fäste en kall blick på Jacobo.

»Jag försäkrar att ett dylikt misstag aldrig av mig kunnat

bliva begånget», svarade Lange leende. »Tager ni emot

miil ringa gåva?»

»Nej !» Constance reste sig upp och tilläde med sänkt

röst: »Jag emottager aldrig det, som med rätta bör

tillkomma en annan.»

»Men, Constance, huru skall jag förklara ert

uppförande?» sade Jacobo, ännu med öm röst, och betraktade henne

med en blick full av missnöje.

»Huru ni behagar.»

Constance gick ifrån honom, och Jacobo kastade

nothäftena i den brinnande kaminbrasan.

»Vad gör du?» utropade Kurt.»Ger elden sitt rov», svarade Jacobo.

I detsamma yttrade Evert med hög och klar röst till

Constance, som gått och satt sig vid pianot:

»Har fröken Constance hört Josephsons senaste sånger?»

»Nej, de äro så nya, att de ej hunnit förirra sig ända

hit», svarade Constance.

»Kanske jag får den äran att lämna fröken dem i

morgon? Jag har förskaffat mig dem för lyckan att vara den

förste, som erbjöd er dem.»

»Tack, baron Axelhjelm, det skall bliva mig ett nöje att

emottaga denna artighet av er.»

Constance visste knappt vad hon sade. För hennes av

svartsjuka misstankar och tvivel upprörda själ stod blott ett

klart, att hon ville lika djupt såra Jacobo, som hon kände

sig själv sårad.

Lange hörde allt. Hon emottog av Axelhjelm samma

sånger hon avslog att taga av honom. Hon hade önskat

såra Jacobo, och hon hade lyckats. Hennes uppförande var

sådant, att det icke ens kunde ursäktas, såsom ett utbrott

av svartsjuka, den enda förklaring Jacobo kunnat giva

däråt. Stolt och tillräckligt medveten av sin överlägsenhet,

var Axelhjelm, i Jacobos ögon, en honom allt för ovärdig

rival, att han ens för ett ögonblick skulle vilja synas tävla

med honom. Ehuru Jacobo alldeles icke kunde hindra sig

ifrån att erfara svartsjukans giftiga styng i sitt hjärta,

kunde ingenting i världen förmå honom att visa Constance

det.

När han och Evert återvände till Åkersnäs om aftonen,

var den senares inre uppfyllt av skadeglädje. Han hade

ju redan vid första anfallet lyckats över förväntan.

Constance hade förgått sig, och han kände Lange tillräckligt

att förstå, det han skulle få svårt att förlåta henne vad

hon i afton gjort. Evert var riktigt upprymd och började

därför samtala med Lange, något, som han i allmänhet

undvek. Under hela hemfärden var han alldeles ofantligt

språksam. Jacobo, som icke heller var särdeles meddelsam

av sig mot Evert, tycktes likväl i afton vara mera böjd för

konversation än eljest. Varför? — Ack, min Gud, vår

kära Jacobo var alldeles icke något helgon, utan begåvad

med helt mänskliga fel. Han hade en ömtålig egenkärlek,

som ingalunda tillät honom att låta andra märka de sår

den erhållit; i synnerhet om han misstänkte att det gavs

någon, som fröjdade sig däråt.

Jacobos människokännedom och skarpa uppfattning sadehonom även att Evert haft någon del i det uppförande

Constance visat. Icke någon smärta inom honom hade

kunnat vara stor nog, för att förmå den stolte Lange, att

giva den där ynglingen triumfen av att märka den. Också

när de kommo fram till Åkersnäs, tänkte Axelhjelm med

bitterhet:

»Sannerligen tror jag icke att den fördömda karlen är

osårbar. Mig själv ovetande, torde jag ej haft orätt, då

jag påstod att han ej älskade Constance. Det vore

verkligen otänkbart, att han skulle kunna vara så lugn och vid

så glatt lynne, ifall han gjorde det efter hennes uppförande

emot honom. I hans själ finnes blott ett intresse, och det

är — fabriken. Just en älskvärd personlighet att bliva kär

uti.»

Evert gick till vila, nöjd med sig själv och den framgång

han rönt i sina bemödanden att utså tvedräkt.

När Jacobo blev ensam i sitt rum, vandrade han av och

an. Den lugna masken var nu avkastad, och det verkligt

vackra ansiktet var så blekt, att det erhöll svarta skuggor

omkring ögonen.

Jacobos tankar togo nu en för Constance urskuldande

riktning. Han älskade henne allt för högt, att icke söka

upp något, som kunde ursäkta henne inför hans stolthet.

Huru än hjärtat högt och varmt förde hennes talan, låg

det sårade högmodet och viskade:

j»Låt henne icke se, att ditt hjärtas svaghet förlåter

detta uppförande; utan låt henne känna, att du ej är en

man, skapad att följa med en kvinnas nyckers vind, då det

rör dina heligaste känslor!»

*

Om aftonen, sedan Lange, Evert och Kurt lämnat

Kungsborg, hade greve Herman gått ned på kontoret att skriva

några brev, som skulle avgå följande morgon. Stephana

kvardröjde i salongen, för att avvakta hans återkomst.

Helfrid och Olga hade begivit sig till sina rum; men

Constance stannade hos Stephana. Så fort Helfrid lämnat dem,

vände sig Constance till Stephana med de orden:

»Helfrid var ju icke äldre än jag, då hon blev kär i

Lange?»

Stephana, som setat lutad över en bok, varuti hon

bläddrade, såg hastigt upp.

»Vem har sagt dig, att Helfrid varit kär i Lange?»»Det kan ju vara alldeles likgiltigt. Nog av, jag vet det.»

»Har Jacobo kunnat...?»

»Vara så uppriktig, vill du säga», inföll Constance. »Nej,

min bästa Stephana, herr Lange har ingenting sagt; och

för övrigt äro han och jag icke nog nära bekanta, att han

skulle kunna giva mig förtroende av sina tycken och

känslor, eller jag vilja emottaga ett dylikt av honom.»

Constances ton var kall och stolt.

Stephana smålog.

»Jag är icke din förtrogna och har icke någon rätt eller

några anspråk på din uppriktighet; men jag undrar

storligen, om du nu talar sanning, med avseende på dig och

Lange.»

»Vad menar du?»

Constance fäste en stolt blick på grevinnan.

»Jag menar, att antingen är du en mycket obetänksam

och kokett flicka, eller ock måste emellan dig och Jacobo

finnas ett ömsesidigt tycke. Eljest vore ditt uppförande

emot honom oförklarligt.»

»Du hade således trott att han och jag...»

»Älskade varandra? Ja!»

»Och du har tegat!» utropade Constance. »Du har

kunnat åse, huru han övergav Helfrid, invigde henne åt ett

helt liv av ändlösa kval, och du har icke gått fram till

honom och sagt...»

Constance var så häftigt upprörd att hon icke kunde

fortsätta.

»Vad?» frågade Stephana.

»Att han handlade uselt, nedrigt, avskyvärt.»

»Constance, hejda dig och tala då för Guds skull lugnt!

Jacobo är ju fullkomligt fri, med full rätt att älska vem

han vill; även om valet i mina ögon förefaller mindre

lyckligt för honom själv.

»Är han fri, då han är fäst vid Helfrid? Eller vill du

driva din partiskhet så långt, att du förnekar sanningen

av Helfrids tycke? Hon är en alltför stolt flicka att älska

en man, som icke älskar henne.»

»Jag ingår icke i förklaringar över ett ämne, som jag

icke är berättigad att yttra mig över; men jag kan med

min egen heder gå i borgen för att Jacobo är fri.»

»Jag begär icke denna borgen, emedan hela saken är mig

fullkomligt likgiltig. Jag hade likväl väntat mig av min

förmyndares hustru, att hon icke så låtit leda sig av sin

vänskap för Lange, att rätt och sanning fått vika. Du,Stephana, vet lika väl som jag, att Helfrid sedan många

år varit fäst vid honom. Du har själv i många år innerligt

önskat en förening dem emellan. Säg mig då, vad kan

förmå dig att förneka tillvaron därav nu?»

»Jag varken förnekar eller medgiver något. Hela den

där saken tillhör icke mig att orda om. Sant är, att jag

av hela mitt hjärta önskat, det Helfrid och Jacobo skulle

bliva ett par, emedan han aldrig kan finna en kvinna mera

passande för honom, hon aldrig en man, vilken vore henne

mera värdig, men ...»

»Han är nu fri, och följaktligen äger varken du eller

någon annan rätt att blanda sig i saken, vill du bifoga. Må

vara, att han är det juridiskt; men inför samvete och moral

är han det icke.»

Constance reste sig upp, tilläggande:

»Varför tala därom? Herr Lange är mig en helt likgiltig

person, och icke angår det mig, huru han sköter sin

samvetsfrid. God natt, Stephana.» Hon tryckte grevinnans

hand och avlägsnade sig, utan att Stephana kvarhöll henne.

»Om Jacobo på allvar vore fäst vid henne, skulle det

smärta mig», tänkte Stephana. »Hon är skapad att göra

honom olycklig genom sin lätthet att taga intryck.»

Greve Hermans inträde i salongen störde Stephana i alla

vidare betraktelser.

*

Några dagar därefter var det bjudning till en av

gran-narne. Constance uppgav opasslighet och stannade hemma.

Hon var så djupt olycklig i sitt inre, att hon icke ville

återse Jacobo. Åsynen av honom föreföll henne verkligt

smärtsam. Ett par dagar förflöto, då hon höll sig på sina

rum. Av Olga visste hon, att Lange varit på Kungsborg,

och att han, enligt dennas utsago, varit glad och sig

fullkomligt lik. Constance tyckte, att hennes hjärta ville brista

av harm och smärta vid tanken, att hon var så alldeles

ingenting för honom, att han icke en gång saknade henne, när

hon var frånvarande, utan njöt av glädjen att få vara

med den kvinna han av böjelse var fäst vid, men vilken

han av slem egennytta stod i begrepp att övergiva.

Slutligen beslöt Constance att gå ned. Hon var vid inträdet

i salongen ovanligt blek, och hela hennes yttre talade om

ett lidande, som gav all sannolikhet åt hennes föregivna

opasslighet.

Constances första själslidande hade lämnat så tydligamärken efter sig, att man lätt kunde förstå, det smärtan

skulle äga förmågan att alldeles förtära de rosor af hälsa

och ungdomsfriskhet, som nu utmärkte hennes utseende.

Hon var en av dessa naturer, som icke duka under för

sorgen, emedan de äga för mycken själsspänstighet, men

hos vilka den sitter i hjärtat och tär, utan förmåga att

avbita livstråden.

Några ögonblick efter det hon tagit plats i en liten

soffa, anlände Kurt tillika med några herrar och strax efter

dem Evert, men icke Jacobo.

»Kommer ej Lange hit i afton?» tillfrågades Evert av

en av herrarna.

»Jag vet icke», svarade denne, »herr Lange reste på

morgonen till Z— och var ännu ej återkommen, då jag for hit.»

»En präktig karl, vår kära amerikanare», sade överste

O—. »Ha herrarna hört huru han uppfört sig mot de där

arbetarnas änkor och barn, som förlorade livet när åskan

slog ned?»

»Nej!»

»Han har låtit änkorna behålla männens avlöning vid

fabriken, så länge barnen icke kunna bidraga till att

försörja sig. Var det icke honnett?»

Denna inledning gav signalen till ett allmänt beröm.

Var och en hade något vackert drag av Lange, eller något

nyttigt han uträttat att omtala. Det ville alldeles icke

taga slut på lovorden, vilka i Everts öron läto som en

helvetisk musik. Han såg huru Constance med spänt intresse

lyssnade därtill. Han började frukta att verkan därav

skulle mildra det intryck hans historia gjort på henne,

varför han vände sig till henne, sägande:

»Det är ett nöje att höra herr Lange omtalad. Det sker

alltid med beröm. Han är också en obeskrivligt älskvärd

människa. När han och jag foro härifrån sist, var han

ovanligt upprymd, och då talade han med mig om den

utvidgning av sin fabrik han ämnar göra, bara han får ett

större rörelsekapital. Hans högsta intresse här i livet är

— fabriken.»

Constance svarade ingenting, men hon skiftade färg och

tänkte bittert.

»Det var väl genom mig han tänkte erhålla det där

rörelsekapitalet, jag skulle således tjäna till medel att

befrämja hans högsta intresse, — fabrikens utvidgande.»

Constance hade velat gråta över sig själv och denne

man, som hon älskade. Vid hågkomsten, att hon var såalldeles intet för hans hjärta, att han spelat rollen av kär,

för att locka till sig hennes heligaste känslor, flögo

pulsarna med ökad fart, så stor var hennes harm. Mitt under

detta tumult av sinnesrörelse inträdde Lange. När hans

namn ljöd ifrån Eklunds läppar, flög Constances blick emot

honom och mötte hans. Jacobo var blekare än vanligt.

Skuggan av ett moln låg över den höga, klara pannan; men

eljest var hans utseende oförändrat. Ögonen lyste lika klara

och strålande som vanligt, ehuru de föreföllo mörkare.

Efter de första hövlighetsbetygelserna stod han framför

Constance. Då hon märkte att han nalkades, vände hon

sig till Evert och började glättigt skämta med honom, utan

att låtsa se Lange.

»God afton, fröken Constance», sade Jacobo. Ehuru han

uppbjöd hela sin självbehärskningsförmåga, för att åt

rösten giva ett likgiltigt uttryck, var det likväl något i

tonfallet, som sade Constance, att hans inre icke var lika lugnt

som hans yttre. Med smärtans vilda glädje omfattade hon

denna upptäckt, för att tillskynda honom ett styng, som i

någon mån kunde gå upp emot de kval hon led. Utan att

vända på huvudet svarade hon:

»God afton, herr Lange.» Hon fortsatte åter samtalet

med Evert, väntande på att få höra denna röst, så kär och

dock så förhatlig. Hon bedrog sig. Ett ögonblick stod

Jacobo verkligen kvar; därefter avlägsnade han sig, och

några minuter senare fann Constance honom sittande mitt

emot sig i soffan bredvid Stephana, inbegripen i ett livligt

samtal med henne, Kurt Axelhjelm och ett par herrar.

Constance tyckte, att hon vid åsynen av detta orubbliga lugn

ville kvävas. Hon kände ett besinningslöst behov av att

på något sätt åstadkomma en eruption. Kosta vad det ville,

måste hon låta honom just nu erfara, att hon icke var

förblindad eller förvillad av hans låtsade fullkomlighet. När

en liten paus uppstod i samtalet, lyfte Constance upp sitt

över arbetet nedböjda huvud, sägande:

»Herr Lange, är det verkligen sant vad man påstår om

amerikanaren, att han icke äger något annat intresse, än

penningens?» Hennes ögon hade en egen blixtrande glans.

Jacobo vände sig till henne och fäste på den exalterade

flickan en blick av så mycken godhet,0 att han tycktes med

den vilja bedja henne sansa sig. Han svarade helt lugnt:

»Fröken glömmer att jag själv är amerikanare och

således har svårt att yttra mig om mina landsmän. Jag trorlikväl, att jag, utan att beskyllas för partiskhet, kan

försäkra er, att det där omdömet är oförtjänt.»

»Men i ert hemland är giftermålet en affär, och

ingenting annat. Man väljer sig en rik flicka, när man t. ex.

behöver utvidga sin handel eller sin fabrik.»

En lindrig ryckning i Langes ögonlock gav tillkänna, att

Constance den här gången träffat någon ömtålig sträng i

hans inre.

»Jag tror att amerikanaren, mindre än någon annan

nation, gör sig skyldig till detta fel», svarade han i

likgiltig ton.

Han vände sig till Stephana med den tydliga avsikten

att fortsätta det avbrutna samtalet; men Constance, som

endast kände sig retad av hans orubbliga köld, hade förr

låtit Kungsborg störta samman över sitt huvud, än hon

avstått ifrån att se honom rubbad ur densamma.

»Ämnar herr Lange återvända till Amerika?» frågade

hon med en röst, som förmådde Stephana att se på henne,

så onaturligt skarp lät den.

»Nej, det ämnar jag icke.»

»Jag trodde eljest att ni, såsom varje annan som här

sökt sin lycka, skulle återvända till ert hem, sedan ni av

den svenska enfalden skördat tillräckligt.»

»Constance!» utropade greve Herman och reste sig upp

ifrån sin plats.

Vid Constances ord hade blodet först rusat häftigt upp

åt huvudet på Jacobo; men ögonblicket därefter blev han så

blek, att hans ansikte fick en blåaktig färg. I ögonen

gnistrade det till, och Constance, som hade sin kalla och stolta

blick häftad på honom, ägde den tillfredsställelsen, att under

ett par sekunder se uttrycket av en våldsam sinnesrörelse

återspeglas på dessa eljest så lugna drag.

Vid greve Hermans utrop och rörelse, inföll Jacobo kallt:

»Bästa Romarhjärta, fäst icke någon vikt vid frökens

ord. Ett för tillfället iråkat dåligt lynne har dikterat dem.»

Langes ton hade överlägsenhetens överseende.

»Äv vad anledning anser ni vad jag sagt för ett anfall

av dåligt lynne och icke för vad det verkligen är: min

övertygelse?» Constance kände sig så uppretad, att hon glömde

det flera främmande voro vittnen till vad som föreföll.

»Constance, jag tycker att du borde tacka Lange för det

han sålunda upptager ditt ogrannlaga utfall», svarade greve

Romarhjärta med tillrättavisande ton.»Jag försäkrar onkel, att jag icke behöver herr Langes

överseende», svarade Constance stolt.

»Något överseende kan icke heller komma i fråga. —

När man talar i allmänhet, bör icke en enskild taga åt sig

vad som säges.» Jacobo steg upp, och några ögonblicks

pinsam tystnad uppstod, vilken likväl snart avbröts genom

Stephana, som inledde ett nytt samtalsämne, varuti Lange

genast blandade sig.

Constance satt tyst och liksom väckt ur sin

besinningslöshet. Hon ångrade sitt utfall, och en inre röst upprepade

oupphörligt inom henne:

»Något överseende kan icke komma i fråga.»

De av herrarna, som hade sina förhoppningar fästa vid

Constance, uppvaktade henne under aftonen med sina

artigheter, för att förströ henne efter det nederlag hon lidit

och komma henne att glömma detsamma.

Constance pratade, skrattade och visade sig i högsta grad

animerad; men hennes skratt lät konstlat, hennes uttal hade

något onaturligt, och man märkte lätt, att hon icke var i

normal sinnesstämning.

*

Dagen efter ovanskrivna tilldragelse, reste Jacobo till

huvudstaden i affärer. Ivar hade fått åtfölja honom,

emedan Bengt fäst hans uppmärksamhet vid att

sinnesstämningen inom fabriken åter var ganska fientlig emot Ivar.

Lange fruktade, att något utbrott därav skulle kunna äga

rum i hans frånvaro, därför tog han gossen med sig.

Constance var under loppet av flera dagar icke synlig i

sällskapsrummet på Kungsborg. Hon föregav huvudvärk.

Stephana gick visserligen upp till henne för att underrätta

sig om det var något farligt illamående, men fann genast

att det onda icke var fysiskt. Dessutom visade hennes sätt

en sådan tillbakadragenhet, att Stephana lätt insåg det

Constance önskade få vara allena. Hennes uppförande emot

Lange hade därjämte framkallat en icke ringa grad av

ogillande hos både Stephana och Herman, vilket alstrade en

viss köld i deras sätt emot Constance.

Så framskred en vecka. Helfrid hade varit inne hos

Constance varje dag, för att prata bort en stund; men hon

för-skansade sig bakom sin värdighet på ett sätt, att Helfrid,

med sitt stolta hjärta, icke fann sig hågad att slösa sin

vänlighet på henne.

Efter att i hela sju dagar ha hållit ut sålunda, börjadesmärtan att vekna upp det pansar, varmed stoltheten

omklätt den, och Constance erfor ett oemotståndligt behov att

höra något om Jacobo. Hans namn hade under dessa dagar

icke en enda gång blivit nämnt varken av eller till henne.

Hon var således i fullkomlig okunnighet om hans bortresa.

— Allt vad hon visste var, att han icke synts till på

Kungsborg under dessa dagar; detta hade Olga underrättat henne

om.

På den åttonde dagen om aftonen tog hon sitt arbete med

sig och gick in till Helfrid. Greven och grevinnan voro

borta hos en av grannarna.

Något förvånad betraktade Helfrid Constances

sorgbundna utseende. Den mörka skuggan under ögonen gav

tillkänna, att hon under dessa dagar utgjutit många bittra

tårar. — Helfrid var alltför finkänslig att med ett ord,

yttra någon förundran över besöket. Hon förstod att någon

inre smärta varit orsaken till Constances besynnerliga

uppförande.

»Onkel och Stephana reste bort på förmiddagen, tror

jag?» började Constance. Efter denna inledning föll

samtalet på resor i allmänhet och vistandet i främmande länder.

Plötsligt yttrade Constance:

»Vad var orsaken att du uppehöll dig så länge i utlandet?»

Frågan kom så tvärt, att Helfrid rodnade och svarade:

»Jag hade icke någon annan orsak än min böjelse att

stanna i England och lära känna denna nation. Dessutom har

jag ju min äldre syster gift där.»

»Du kände ju herr Lange, innan du reste ut?» Constance

såg på Helfrid, som även nu skiftade färg.

»Ja, jag har känt honom allt sedan han kom till Sverige.»

»Medgiv, Helfrid, att du i ditt hjärtas djup föraktar den

där fullkomlighetsaposteln, som gör det goda av beräkning,

och som bedrager och skrymtar, när han kan göra det utan

fruktan att bli ertappad. I ditt ställe skulle jag avsky

honom.»

»Av vad skäl?» inföll Helfrid livligt. »Jag känner icke

någon ädlare man, än herr Lange, och sannerligen jag

förstår huru du kan yttra dig om honom såsom du gör.»

»Förstår du icke!» utropade Constance blossande. »Men

jag förstår det. Kan du verkligen säga, att den man är

ädel, som förråder sina löften och leker med

kvinnohjärtan?»

»Mot vem har han brutit sina löften, och vilka

kvinnohjärtan har han förrått?»»Helfrid, Helfrid, vartill detta dubbla spel, då jag ändå

vet allt! Tror du dig verkligen därmed kunna bereda hans

lycka, så bedrager du dig. Aldrig blir han lycklig genom

mig, det kan jag heligt försäkra. — Då du tager hans parti,

förnekar du sanningen och gör dig till hans medbrottsling.»

»Constance, du talar i gåtor», sade Helfrid med

värdighet.

»O, min Gud!» Constance slog ihop händerna. »Huru

är det dig möjligt att med denna kallblodighet tänka på och

tala om en människa, som gjort dig så mycket ont! Ser

du då icke, anar du icke, att han står i begrepp att bedraga

dig?»

»Bedraga mig? Vad menar du? — För att kunna

bedraga mig, skulle jag äga någon rättigliet över honom.»

Hela Helfrids utseende utvisade ett så sant och naturligt

uttryck av överraskning, att Constance blickade på henne

med häpnad. Nu först uppstod i den exalterade flickans

hjärna den förnuftiga tanken:

»Om det icke vore sanning, vad Evert sagt!» — Allt

blodet rusade till hjärtat. Kosta vad det ville, måste hon

hava visshet. — Hon fattade Helfrids händer och sade med

ett uttryck, omöjligt att beskriva:

»Helfrid, svara mig ärligt och uppriktigt, som stode du

inför Gud! Har Lange älskat dig? — Tveka icke att säga

sanningen, jag bönfaller därom!»

»Varför skulle jag tveka», sade Helfrid, betraktande

Constance med sina ärliga ögon. »Hade han älskat mig, skulle

jag med stolthet erkänt det, emedan jag då helt säkert

varit hans maka; men han har aldrig hyst kärlek för mig.»

»Är detta sanning?»

»Ser jag då ut som jag talade osanning?»

Under några minuter betraktade Constance henne. Man

kunde säga, att varje linje i Helfrids ansikte bar sanningens

prägel. Efter denna något långa granskning släppte

Constance hennes händer och drog en djup suck.

»Tack!» var allt vad hon sade.

»Nu torde du tillåta mig en fråga: vad har givit dig

anledning till en sådan förmodan?»

»Man har sagt mig, att du och Lange, sedan flera år

tillbaka, varit fästade vid varandra med ömma band.»

»Man! Vilken menar du med detta ord?»

»Jag vill icke namngiva min sagesman.»

»Det kan också vara sak samma, då hela historien är en

dikt, som icke en gång har ett sken av sanning till grund.»Helfrid tog en bok och frågade Constance om hon var

road att höra henne läsa några strofer ur Schillers »Don

Carlos».

Under läsningen satt Constance tillbakalutad emot

ryggstödet av stolen och övertänkte med fasa, huru blint hon

låtit leda sig av ögonblickets intryck. Utan att granska och

undersöka, hade hon själv förstört sin lycka och krossat

den redan i sin knoppning. En sorglig aning sade henne,

att hon skulle få mer än svårt att blidka Jacobo.

*

Veckan efter Langes bortresa var Sturesjö färdigt och

väntade att få emottaga sin unga härskarinna, som likväl

stannade på Kungsborg under förevändning att hon icke

ville flytta dit förr, än hon fått svar ifrån sin vän, Anna

Wielki, om hon ville tillbringa vintern på Sturesjö. En

dag yttrade Kurt till henne:

»Nå, när flyttar fröken till Sturesjö?»

»Ännu dröjer det ett par veckor», svarade Constance.

»Varför hade ni mig att nära nog jaga livet ur arbetarna,

för att skynda på dem så, att det skulle bliva i ordning till

en bestämd dag?»

»Därför att jag ämnade flytta till Sturesjö den första. Nu

brådskar det icke, efter onkel och Stephana tillåta mig att

stanna här.» Kurt betraktade henne ett ögonblick med ett

blandat uttryck av ironi och allvar.

»Ni är en vådligt ombytlig kvinna», viskade han.

»Olycklig den, som vid er fäster sina skönaste förhoppningar.»

Han anade icke vilket sårbart ställe i Constances själ han

nu vidrörde.

Everts ankomst förmådde Constance att lämna sällskapet.

Så fort han blev synlig, gick hon ur rummet, ett uppförande,

som hon iakttagit allt sedan samtalet med Helfrid.

Den första veckan i november hade gåttt till ända, och

ännu syntes icke någon Lange till. Man väntade honom

nu varje stund. En dag, då solen sken ovanligt klar ned på

den första snön, som åstadkommit ett litet slinkföre, bjöd

greve Herman sina fruntimmer ut på att åka. Bjudningen

antogs av alla utom Constance, hon stannade hemma.

Ensam med sina sorgliga tankar, sin rastlösa oro och sin

fruktan, vandrade hon upp och ned i salongen. Plötsligt

stannade hon. Ifrån salen ljöd en alltför välbekant röst„

som till Eklund yttrade följande:

»Herr Eklund väntar således greven snart hem?»»Ja, de skulle bara göra en liten sväng genom skogen,

-där föret är bäst.»

»Gott, då skall jag invänta dem, innan jag fortsätter

resan hem.»

Eklund visste icke att Constance var i salongen; han

upplyfte gardinerna och Jacobo trädde in. Först sedan dessa

nedfallit efter Lange, blev han varse Constance, som stod

blek och darrande, stödjande sig emot en stolskarm. Ett

ögonblick stannade han tvekande, men därefter gick han

fram, sägande:

»Jag hörde av Eklund, att Romarhjärtas snart skulle vara

åter, och därför ämnade jag avvakta deras återkomst. Jag

väntade mig icke att finna fröken på Kungsborg.»

»Om ni det gjort, hade ni rest förbi», sade Constance med

darrande röst.

»Helt säkert hade jag undvikit att komma hit.» Langes

ögon voro mörka och hans sätt iskallt. Constance tog

några steg emot honom.

»Jag har en bön till Jacobo.» Hon fäste en bedjande blick

på det stolta ansiktet.

»Fröken Callenstjerna kan omöjligen hava något att bedja

lycksökaren Lange om.»

Constances livliga och rörliga själ uthärdade icke längre

med denna köld, hon fattade om hans arm, utropande med

en innerlig ton, som var ett sant uttryck av hennes livliga

känsla:

»Jag vet, att jag djupt och förfärligt förfördelat den man,

som sagt sig älska mig, och som jag av hela min själ älskar.

Jag vet och erkänner, att han har alla skäl i världen att

vara förbittrad; men jag bönfaller om tillgift. — Ack! Jag

var så namnlöst olycklig genom de tvivel man uppväckt i

min själ, att jag icke visste varken vad jag gjorde eller sade.

Ju högre man älskar, ju större blir förbittringen. Säg att

Jacobo förlåter Constance!»

»Fröken är mig ingen ursäkt skyldig», svarade Lange med

samma köld.

»Icke denna köld, av barmhärtighet! Jacobo kan ju läsa

min ånger i mitt ansikte!» Med ett utryck av smärta

till-lade hon: »Ni har aldrig älskat mig, om ni ej kan hava

överseende med en begången överilning.»

»Har jag icke älskat er!» utropade Jacobo häftigt och

vände sig till henne. Det lugna uttrycket i hans drag var

fullkomligt försvunnet.

Constance hade en gång yttrat, att hon ville på hans an-sikte se rörelsen av en våldsam passion, dålig eller ädel, det

var sak samma, blott det var något, som avvek ifrån hans

vanliga »fullkomlighetsmani». Nu hade hon fått sin

önskan uppfylld. Jacobos drag återgåvo den häftigaste vrede,

ögonen hade blivit svarta och blixtrande.

»Fröken skall aldrig förstå huru jag har älskat er. Märk

jag säger: har; det är nu förbi. Jag kan ej älska den kvinna

jag icke högaktar, och jag kan icke högakta den, som är

utan hjärta.»

»Håll upp!» inföll Constance med skälvande röst.

»Nej, nu måste ni höra mig, innan vi skiljas för alltid.»

»Jacobo, av nåd, icke denna ton», bad Constance

snyftande.

»Ja> Ja& ar nara att glömma mig; men då jag tänker på

huru högt jag tillbad er, känner jag hela mitt inre i uppror.

Ni vet icke, obetänksamma kvinna, vilket trofast hjärta ni

trampat under edra fötter». tilläde han och kramade hennes

hand, men släppte den lika plötsligt. Han gjorde ett slag i

rummet. Constance nedsjönk gråtande på en soffa. Efter

att ett par gånger hava gått upp och ned i salongen,

stannade Jacobo framför Constance, återtagande med

fullkomligt kall röst:

»Jäg begär icke veta vilka impulser ni lydde, då ni

inför ett helt sällskap skymfade den man, ni ett par veckor

förut givit en varm och helig försäkran om kärlek, och till

vars heder ni sade er sätta ett blint förtroende. Om ni

önskade förklara de ingivelser ni lydde, skulle jag icke stanna

för att avhöra er. De äga ändå ingen förmåga att urskulda

er. Om ni själv tvivlade på min heder, mitt hjärta och min

karaktär, ägde ni likväl icke rätt att på grunden av dessa

tvivel, utan någon verklig orsak, förolämpa mig inför andra.

Visste ni då ej, att mitt hjärta, huru svagt det än var för

er, icke skulle kunna rättfärdiga er inför min kränkta

stolthet. Och om jag även kunnat förlåta och glömma denna

skymf, tror ni verkligen att jag någonsin skulle kunna

skänka mitt hjärta åt en kvinna, som inför en pojke sökt

förödmjuka mig, under det hon besinningslöst uppmuntrade

denne pojkes tygellösa passion och nedlät sig till kokettens

lumpna roll, för att sarga mitt inre? Nej ! Det är endast

kvinnor utan hjärtan, som leka med andras känslor; — och

ni, ni har lättsinnigt lekt med Axelhjelms och trampat på

mina. Nu, fröken Callenstjerna, låtom oss å ömse sidor

glömma att det funnits en tid, då vi voro annat än ett parfrämlingar för varandra. Den amerikanske äventyraren var

icke skapad för edra nycker.»

Constance hörde honom gå över golvet, utan att hon rörde

sig ur fläcken. När hon upplyfte ansiktet ur händerna, var

han borta.

Följande dag flyttade hon helt huvudstupa från

Kungsborg till Sturesjö.

*

Några dagar därefter infann sig baron X— hos Jacobo på

Åkersnäs. Hans ärende var föranlett därav, att han gjort

den upptäckten, att en stöld blivit begången i familjegraven.

När stölden förövats, kunde baron icke säga. Han vände

sig till Lange, därför att de nya järndörrarna blivit

förfärdigade hos Lange och i september månad insatta i graven.

Nu hade tjuvarna kommit i griften genom begagnande av

en dubbelnyckel. Den naturliga slutsatsen blev, att ibland

Langes arbetare borde man söka tjuven.

Baronen önskade en undersökning och gav Lange

tillkänna att han ämnade anlita ortens lagliga myndigheter.

Baronen yrkade att få namnen på de arbetare, som haft

låset och dörrarnas insättning om händer. Lange förklarade

att han nära nog kunde gå i borgen för alla de arbetare,

som nu funnos på hans fabrik; men att han, enligt sin plikt

och för att bevisa deras oskuld, genast i baronens närvaro

ville undersöka förhållandet. Vid första ordet om stölden

och den misstanke baronen fattat mot fabrikens folk,

utbröt ett sådant mummel av ovilja, att den högborne ädlingen

kände sig glad att få avlägsna sig.

En noggrann undersökning anställdes emellertid ibland

arbetarna av Lange själv, men utan att leda till något resultat.

.De av hans låssmeder, som haft låset om händer, voro gamla

och utmärkt välkända arbetare, som omöjligt kunde

misstänkas. Hela undersökningen av Lange möttes med uttryck

av missnöje. Hän behövde hela den makt han ägde över

folket, för att betvinga ett utbrott därav.

Runt omkring mumlade man:

»Det här hava vi den där korrektionisten Ivar att tacka

för. Därför att en sådan usling är här, misstänker man oss

andra för att vara lika med honom. Det är ingen annan än

han, som begått stölden» o. s. v.

Efter den inga resultat lämnande undersökningen, beslöt

Lange fara till baronen och förklara, att anklagelsen emot

nans folk var falsk, och bedja honom icke riskera en laga

undersökning, emedan den skulle komma att framkalla ettutbrott av arbetarna, vars följder voro svåra att förutse.

Lange ville även veta på vad grund han egentligen så

bestämt kunde påstå att tjuven skulle vara ibland hans folk.

Baronen visade Lange en anonym skrivelse, som han

erhållit, och vilken förmått honom att undersöka griften. Den

lydde sålunda:

»En stöld har blivit begången i baron X—s familjegrav,

varom baron själv kan övertyga sig. Tjuvarna tillhöra

Langes arbetare.»

Jacobo betraktade med mycken noggrannhet den

förvända stilen och frågade baronen, om han ville lämna honom

biljetten på ett par dagar. Baronen bad honom taga den,

ifall han trodde sig genom den kunna komma tjuven på

spåren. Därjämte lovade baronen att tills vidare uppskjuta

sakens överlämnande åt länsmannen.

»Jag har visserligen anmodat honom att taga den om

hand», sade han, »men jag skall redan i dag skicka och

bedja honom uppskjuta därmed tills vidare.»

*

När Lange var helt nära Åkersnäs mötte han en ryttare,

som kom ridande i full karriär. Det var förste bokhållaren.

»Gud ske lov att patron kom», utropade han emot Lange.

»Vid fabriken är ett förskräckligt leverne. Folket är i

uppror. Länsmannen har kommit för att anställa undersökning

med dem, som arbetat på gravens lås, och hotat att arrestera

låssmederna.»

Mera hörde icke Jacobo, han befallde kusken köra.

Framkommen till fabriksgatan, fann han gallerportarna till

ingången spärrade av de uppretade arbetarna. I stället för

att gå fram, tog han en sidoväg, gick omkring hela fabriken

och igenom en på muren omkring trädgården anbragt liten

port, vilken han läste i dubbelt lås efter sig. Ankommen till

sitt boningshus möttes han i förstugan av verkmästaren,

som berättade att han med möda fått länsmannen upp i

bygg-ningen, vars ingång han stängt, tillika med inre gårdens

gallerport, vilken nu av arbetarna bestormades, under

upprepade anmaningar att Ivar skulle utlämnas.

»Var är gossen?» frågade Lange.

»Honom har jag skaffat undan», svarade en kvinnoröst

bakom honom. Han vände sig om. Det var Helfrid. »Jag

har låtit föra honom ©ch den av förskräckelse halvdöda

miss Jane över ån och till mitt ekipage, som höll på andra

sidan.»

10 B

Arbetet adlar mannen I.»Fröken Helfrid här», utropade Jacobo.

»Ja, man sökte er på Kungsborg, och jag skyndade hit,

i hopp att kunna uträtta något gott, vilket jag även gjort, då

jag lyckats rädda Ivar undan folkets raseri.»

»Men nu, nu skall ni avlägsna er.» Ångest och otålighet

lästes på Jacobos ansikte, ty skriket och larmet på yttre

gården tilltog.

»Jag stannar», svarade Helfrid bestämt. »Gör ni er plikt

och glöm att jag är här!»

»Av barmhärtighet, fröken Helfrid, lämna Åkersnäs,» bad

Jacobo. »Jag kan icke blottställa er för all den

förskräckelse ni här skulle komma att utstå.»

»Herr Lange, jag skulle dö, om ni tvang mig att nu lämna

Åkersnäs.» Jacobo kastade en blick på hennes ansikte,

varefter han sade:

»Ske som ni vill!» Därpå vände han sig till

verkmästaren, sägande: »Fort, låtom oss öppna gallerportarna. Jag

skall genast lugna dem.»

»Herr patron, betänk att de äro ursinniga.»

»Inga invändningar», sade Jacobo med befallande röst,

varefter han ryckte upp riglarna och öppnade dörren, som

förde ut till inre gården.

»Öppna nu gallerportarna!» befallde han verkmästaren.

Ljudet av hans stämma verkade som ett trollslag, det vilda

skriket upphörde och man mumlade:

»Patron själv.» Gallerportarna öppnades och massan

strömmade fram emot husets ingång. När de kommo till

trappan, där Lange stod, ropade han:

»Stanna, sägen först vad I viljen, innan I gån längre!

I haven i min frånvaro anfallit min boning och hotat att

spränga dess dörrar. Vad betyder ett sådant uppförande?

Sannerligen göra icke Åkersnäs’ arbetare sig kända på ett

sätt, att jag blyges över att kalla mig husbonde.» Jacobo

stod mitt på trappan framför ingången till huset. Det

såg ut som om han varit fast besluten att stänga vägen för

en var, som med våld ville tränga sig in.

>>Vi vilja hava ut den rackaren Ivar», skreko hundratals

röster. »Han är undangömd hos patron; men vi låta ej

längre huttla med oss. Patron skall genast lämna ut den

kanaljen.» De sotiga och nedsvärtade arbetarna trängde

sig uppför trappan.

»Tillbaka! Icke ett steg längre», sade Lange. »Med

våld må ni icke tro att jag tillåter er intränga.»»Vill patron icke utlämna Ivar?» frågade de, som voro

i sp_etsen.

»Nej!»

»Nåväl, då skola vi söka reda på honom.»

»Vill ni göra hemgång hos er husbonde?» frågade Lange

kallt och lade armarna i kors över bröstet. De drogo sig

tillbaka under ett doft mummel.

»För att bespara er ånger över en sådan våldsamhet och

mig blygseln att hava dylika arbetare, ger jag er rätt att

genomsöka min boning; men jag förklarar på förhand att

I icke skolen där finna den I söken.» Jacobo gick in i den

stora salen, där Helfrid stod, mera liknande en bildstod än

en levande varelse.

Några sekunders tvekan uppstod hos arbetarna, men ett

par röster ifrån gården, dem Jacobo igenkände såsom

tillhörande Jönsson och Erik, ropade:

»Tro honom icke! Han har den uslingen gömd

någon-städes.»

Lik en ström rusade de nu in och genom hela huset.

Varje vinkel och vrå genomsöktes, ifrån vinden till

källaren. Tjänstfolket hade flyktat ned i trädgården och till

paviljongen, lämnande Jacobo och verkmästaren att bäst

de behagade försvara sig emot det uppretade folket.

Helfrid hade dragit sig undan i en fönsterfördjupning

bakom de nedfällda gardinerna. Jacobo stod framför

desamma ; men så nära, att ingen kunde träda emellan honom

och Helfrid. När arbetarne återvände knotande över att

icke hava funnit den de sökte, sade Lange:

»Ni vilja veta var Ivar är. Nåväl, jag har skaffat

honom undan. Vart, ämnar jag icke upplysa er om, allt nog:

han finnes icke på Åkersnäs. Ivar har för alltid lämnat

min verkstad, där jag, tyvärr, icke ägt makt att skydda

honom emot kamraters elakhet och förföljelse.»

»Tro honom icke!» hördes åter samma röster upprepa.

Vid ljudet av dem flammade det till på Jacobos ansikte och

han utropade:

»Tyst, ni båda, som icke mera ären vid fabriken och

således ingen talan äga. Det är med dem, som ännu äro

kvar i mitt arbete jag har att tala, och till dem säger jag:

Ivar är i och med denna dag ifrån Åkersnäs. Ären I nöjda?

Eller vad viljen I mera?»

»Vi vilja hava denna skändliga skymf borttagen, som

fallit på oss, att vi varit med om stölden i baron X—s grav.Det är patrons ”plikt att skydda vår heder», yttrade en äldre

arbetare, som stod i spetsen för dem.

»Kronobefallnings-mannen har hotat att arrestera mig och de andra

låssmederna. Något slikt ämna vi icke tåla, utan patron skall

fria oss efter som patron dragit oss på halsen den där

tjuvstrykern, som satt oss i vanfrejd och vilken, när allt

kommer omkring, är tjuven. Patron har nu skaffat honom

undan och således lämnat oss i sticket för den där

skänd-liga anklagelsen.»

»En anklagelse, den ert närvarande uppförande gör

ganska sannolik. Ni hava ämnat begå hemgång hos er

husbonde. Det talar icke för er oskuld, utan bevisar att I

ären vilda och besinningslösa människor. En var, som får

höra talas därom, skall anse er för arbetare utan

ambition och begrepp om rätt. Vad stölden angår, skall varje

misstanke på er utplånas, emedan den skymf, som riktas

emot en fabriksbefolkning, återfaller på husbonden. Jag

tror mig för övrigt känna vem eller vilka som begått

stölden.» Dessa senare ord uttalade Jacobo med högre röst

och mera tonvikt än de andra.

En fullkomlig tystnad uppstod. Lange återtog efter en

paus:

»Gån nu hem, var och en till sig, i morgon få vi...»

»Kamrater, I ären narrade, han står bakom gardinen

där. Sen I icke att den rör sig», skreko några röster och

avbröto Lange. Innan han fick tid att säga ett ord eller

göra en rörelse störtade de sig över och slungade honom

åt sidan. I detsamma kastade sig en kvinna mellan honom

och våldsverkarne, utropande:

»Blygens I icke att bära händer på er husbonde!» Den

vilda skaran stannade häpen vid åsynen av henne.

»Viljen I nu efter denna förolämpning draga hädan?»

frågade Jacobo. Något skamflata över sitt eget

handlingssätt, drogo de sig ut igenom dörren.

Det ögonblick som följde på detta uppträde, då Jacobo

och Helfrid befunno sig allena, var ett av dessa, då man

med outsäglig tacksamhet känner, att en överhängande

fara är förbi.

Jacobo hann likväl icke säga mer än:

»Tack!» till Helfrid, då verkmästaren rusade in med de

orden:

»De ha stängt in smederna i smedjan, och nu begiva de

sig dit för att låta Bengt uppbära deras vrede över att

de icke ha träffat Ivar.»»Detta får och skall icke ske», utropade Lange och

skyndade emot dörren.

»Av barmhärtighet, stanna», bad Helfrid och fattade

hans arm. »De skola slutligen slita er i stycken.»

»Dyra, beundransvärda flicka, jag måste rädda den

redlige Bengt undan deras besinningslöshet», han tryckte hårt

hennes hand och sprang utför trappan och ned på gården.

Verkmästaren hade haft rätt, de togo verkligen vägen

ned till smedjan. De hade ännu icke hunnit fram dit, då

Jacobo befann sig mitt ibland dem. Ordet: »patron!» som

uttalades av dem, som först fingo se honom, kommo dem

att stanna.

»Är detta vägen till edra hem?» frågade Jacobo med sin

ljudeliga röst. »Vilja Åkersnäs arbetare så fullkomligt

nedfläcka sitt rykte, att de misshandla och försåtligt överfalla

en kamrat. Den som vågar taga ett steg emot smedjan,

är genast ur min tjänst. Mitt tålamod är nu uttömt.

Åter-vänden därför medan tid är till edra hem, eller torde det

för alltid vara slut emellan mig och eder. Hittills har jag

fördrag med edra oordningar, emedan de varit framkallade

därav, att ni ansett er heder angripen, men varje

våldsamhet emot någon av edra kamrater, innebär en nedrighet,

den jag icke är sinnad att förlåta. Giv hit nycklarna till

smedjan, och erinra er noga att jag vill bli åtlydd!»

Förnuftet äger alltid sin makt och utövar den vanligtvis

även, till och med på en orolig folkhop. Detta visade sig

också snart. En av arbetarne lämnade Lange nycklarna.

När han emottagit dem, sade han:

»I morgon råkas vi, och då skall baron X— återtaga sin

anklagelse emot Åkersnäs’ nuvarande arbetare.»

»Gott, patron!» ropade flera röster, och därefter

skingrade sig folkhopen.

*

Då Lange återvände upp till byggningen, fann han

Helfrid blek och darrande, stödd emot gallerporten till yttre

gården. Den stolta flickans själsspänstighet hade flyktat,

i samma mån faran avlägsnade sig. Spänningen, varuti

denna hållit hennes känslor, lämnade plats för en nervös

slapphet. Hon förmådde knappast att röra sig. De stora,

klarblåa ögonen stodo fulla av tårar.

»Huru är det, fröken Helfrid?» frågade Jacobo i det

han fattade hennes händer och blickade med oro på de

bleka dragen. »O, min Gud! Så mycken självuppoffringför min skull. Aldrig, aldrig skall jag glömma detta drag

av själsstorhet från er sida.» Han lade hennes arm i sin

och förde henne upp i övra salongen. Sedan hon åter

något hämtat sig, sade Jacobo:

»Jag måste på ett ögonblick lämna er, för att försäkra

mig om tillställaren av detta uppträde, så att han icke

ånyo med sina ord uppviglar de tanklösa och lättrogna.

Tillåt att jag sedan får ledsaga er tillbaka till Kungsborg!

Ack, fröken Helfrid, för den tillgivenhet ni i dag visat

mig, skulle jag vilja bekämpa faror långt större än den

överståndna.»

Helfrid smålog matt. Det kändes i hennes bröst

alldeles som om något gått sönder. Den förskräckelse hon

utstått, hade, så tyckte hon, sprängt sönder hennes inre. Det

var endast med matta och tunga slag hjärtat orkade slå.

Jacobo lämnade rummet, men återkom efter några

ögonblick, stoppande en nyckel i västfickan. Hans utseende var

strängt och hårt.

»Ni har gjort Axelhjelm till er fånge?» sade Helfrid

med en sorgsen ton.

»Varav gör ni en sådan slutsats?» Jacobo tog plats

bredvid henne.

»Därav att jag vet det han haft del i förföljelserna emot

Ivar. Vad är er avsikt med den olycklige gossen?»

»Ömkar ni honom?» frågade Jacobo. Det flammade till

i ögonen. »Fröken skulle icke känt medlidande för en

vanlig arbetare, vilken gjort sig skyldig till dylika saker som

denne pojke.»

Jacobo tog fram det anonyma brev han fått av baron

X— och räckte det åt Helfrid.

»Vem tror ni vara författare av denna skrivelse?»

Helfrid betraktade en lång stund de förvända

bokstäverna, därpå såg hon förskräckt upp till Lange. Deras

ögon möttes, och han sade med ett bittert uttryck, i det

han vek ihop brevet:

»Ni har gissat rätt; men var lugn, hade han begått ännu

flera nidingsdåd, skulle de alla stannat emellan mig och

honom, därför att han är er släkting. Bort måste han

emellertid, så framt jag icke genom hans inverkan skall

få allt mitt folk förstört. Näpst skall han även bliva, men

av mig enskilt. Hans skyddsängel är ni; ty aldrig skall

jag förorsaka er en smärta. Hela mitt liv ville jag

uppoffra, om jag därmed kunde bereda er en glädje.»

»Jag tror er, herr Lange.» Helfrid smålog sorgset. »Ochjag tackar er för det undseende ni visar min unga släkting.

Men nu skola vi väl återvända till Kungsborg, eljest kunna

de hemmavarande bliva oroliga. Helt säkert hava

Stephana och Herman återkommit från sin utflykt.»

Jacobo gav befallning åt den nu återkomna betjäningen

att låta spänna för ett åkdon. Skymningen hade redan

inbrutit, och då Helfrid och Jacobo stego upp i åkdonet,

var det redan mörkt.

Under det att Lange och Hel frid väntade att det skulle

bliva förspänt, smög en mörk figur ut åt huset på

trädgårdssidan. Kommen till ett av fönstren hostade han tre

gånger. Genast öppnades det.

»Kommer ni?» frågade figuren.

»Jag är instängd.»

»Hissa er ned genom fönstret.»

»Nej, jag skulle då blottställa mig. Han vet allt. I

morgon ämnar han namngiva de skyldiga.»

Fönstret drogs hastigt igen. Ljudet av röster hördes i

trädgården. Den mörka figuren stod utmed häcken vid

ån. De ankomna voro Bengt och några smeder, vilka fått

sig uppdraget att hålla vakt omkring huset och fabriken,

medan Lange förde Helfrid till Kungsborg.

Några ögonblick därefter rullade en vagn bort ifrån

Åkersnäs.

Det gick friskt undan på den breda, släta vägen, huru

mörkt det var. Jacobo satt tyst och tillbakalutad i

vagns-hörnet. Helfrid var så uppskrämd av den förskräckelse

hon erfarit, att hon oupphörligt fruktade någon ny fara.

Allt gick likväl bra, ända tills de kommo till en backe i

skogen, vilken de skulle uppför. Helfrids hjärta slog nu

oroligt. Hon lutade sig fram för att i mörkret urskilja om

något oroväckande skulle synas. Plötsligt tyckte hon sig

förmärka tvenne skepnader tätt bredvid vagnen. Hon

ansträngde sina ögon och urskilde verkligen två karlar. De

höllo sig något bakom vagnen. Ögonblickligen stod det för

Helfrid att det var ett försåt emot Lange; hon beslöt att

icke fästa hans uppmärksamhet på dem, utan låtsa som

hon vore allena i vagnen. Hon stack ut huvudet genom

vagnsfönstret och sade åt kusken med hög röst:

»Kör litet fortare!»

»Vad önskar ni», inföll Lange, som väcktes upp ur sina

tankar vid hennes ord.

»Tyst, jag ber er», viskade Helfrid och kramade hanshand. Hon bibehöll sin ställning med huvudet i

vagnsfönstret.

När kusken lyfte piskan för att giva hästarne en

kraftig väckelse, sprang en av karlarne fram med de orden:

»Icke ur fläcken förrän vi få se vilka som åka.»

Den andra karlen lade handen på vagnsdörren; den

rycktes upp. Ögonblickligen kände Helfrid sig av en stark arm

dragen in åt vagnen, och Lange trädde emellan henne och

den öpnnade vagnsdörren.

»Vad viljen I?» frågade Lange.

På denna fråga följde icke något svar; men Helfrid såg

karlen lyfta armen; i armen höll han något som blänkte.

Utan att beräkna vad hon gjorde, kastade hon sig emellan

det höjda stålet och Jacobo. Hon kände en häftig smärta

i ena sidan och förlorade sansen i samma ögonblick som

hästarna gjorde en våldsam sats. Den, som höll dem,

störtade därvid omkull. Kusken gav dem ytterligare ett

kraftigt slag, så att de alldeles uppskrämda satte av i vild

karriär. Den som givit knivstynget blev även

omkullka-stad. Vagnens hjul gingo över hans ben och kamaratens

huvud.

*

Dagen därpå hade alla Kungsborgs invånares, ända till

den lägsta tjänarens, en prägel av nedslagenhet. Den

stora salongen stod tom och på gården höllo tvenne

åkdon, båda tillhörande läkare. Helfrid låg försänkt i en

häftig feber med yrsel. Hon hade erhållit ett svårt

kniv-styng i ena sidan, och man fruktade att hennes liv icke

kunde räddas. Förgråten satt Stephana vid hennes sida.

Alldeles utom sig av förtvivlan hade Jacobo tillbringat

natten utanför sjukrummet. Det var liksom hela hans själ

varit fästad vid Helfrid. Allt annat var honom likgiltigt.

Constance infann sig genast vid underrättelsen om

olyckan, för att med Stephana dela vården om Helfrid.

Att hon fanns var något Jacobo icke märkte; hans

tankar hängde fast vid den sjuka.

Dagar och nätter förgingo, utan att han på annat än

små ryck besökte Åkersnäs. Han satt dagarna i ända vid

dörren till sjukrummet och lyssnade till minsta ljud. Ofta

då Constances ögon stannade på hans bleka och förstörda

utseende, hade hon velat gråta av smärta över att icke

mera äga rätt att såsom vän tilltala och trösta honom.

En afton, då hon satt tillbakalutad i en emma, tänkte hon:»Huru lycklig är icke Helfrid, som med sitt liv

skyddat hans, och som nu upptager alla hans tankar och

känslor. O, huru gärna bytte jag icke lott med henne, denna

döende!»

En afton, sedan Stephana övertalat Constance att gå till

vila, hade Jacobo fått Stephanas tillåtelse att komma in till

Helfrid, som hela dagen haft en svår yrsel. Emot aftonen

hade hon blivit lugnare och fallit i en dvallik slummer.

Jacobo och Stephana sutto orörliga och tysta, för att icke

störa henne. Plötsligt viskade hon med detta egna tonfall,

som utmärker yrseln:

»Nu skall jag dö, men se, jag vill förtälja mitt hjärtas

saga: Jacobo», viskade hon med flämtande röst. Han

böjde sig ned över henne. »Vet du huru högt, huru troget

detta hjärta älskat dig, som nu skall brista, brista för dig?

Det var en skön död! Dö för dig. Förstår du vad det

innebär? Förstår du vad jag lidit under dessa år av

förställning och hopplöshet? Jag har lidit så, att jag tyckt det

man tagit stycke för stycke ur mitt hjärta!» Hon började

gråta. »Vilka marter har jag icke gömt inom mitt bröst,

då jag såg dig älska henne, som du gav ditt hjärta. O,

Jacobo, Jacobo! Döden är barmhärtig, den befriar mig

ifrån de kval, vartill jag är invigd här i livet. Jag vill

säga dig det nu, då jag skall gå till Gud, ty du skall då

inse, att döden var min enda lycka. Jag har icke en enda

dag under dessa långa år upphört att älska dig. Då vi

åter möttes, var du mitt hjärta dyrbarare, än då vi skildes.

Jag kände mig stolt över dig.» Hon förde de darrande

händerna upp till den brännande pannan, tilläggande med