Arbeterskornas värld. Studier och erfarenheter

GERDA MEYERSON

ARBETERSKORNAS VÄRLD

ARBETERSKORNAS

VÄRLD

STUDIER OCH ERFARENHETER

AV

GERDA MEYERSON

STOCKHOLM

HUGO GEBERS FÖRLAG

ISAAC MARCUS

BOKTRYCKERI-

AKTIEBOLAG

STOCKHOLM

1917

INNEHÅLL.

Arbeterskornas värld.

Arbeterskornas värld — hur livligt står ej för mitt

minne första gången jag fick kasta en blick in i den.

Det var en ruskig novemberdag år 1894. Jag kom

i något ärende till en nyuppförd korkfabrik långt ute

på Kungsholmen, där då ännu ej gatorna voro ordnade,

men gröna tuvor helt lantligt omgåvo det höga

fabrikshuset. Det var vid tvåtiden på dagen och

middagsrasten måtte just ha varit slut, ty då jag kom för att

gå in på kontoret, trängdes just en mängd äldre och

yngre kvinnor — somliga insvepta i sjalar, andra mera

klädda, i hattar och kappor — vid den stora

fabriksporten, som portvakten just öppnade. Strax därefter

hörde jag maskineriet sättas i gång.

Fabriksarbeterskor — nog hade jag reda på att sådana

funnos, jag visste ju att kvinnor arbetade inom många

grenar av industrin, men jag hade aldrig kommit i

närmare beröring med någon av dem. Dock, vid anblicken

av den där skaran vid porten, från vilken många par

nyfikna ögon mötte den hastiga, nästan generade blick

jag sände dem, rördes plötsligt en ny sträng i mitt

hjärta. Det var en halvt oförstådd känsla av skuld.

När jag uträttat mitt ärende på kontoret, bad jag

direktören att få se fabriken. Det blev en instruktiv

vandring genom flera våningar. Jag fick se de stora

korkbalarna, sådana de kommo från Portugal, jag fick

följa korkens styckning och behandling tills de olika

slagen av kork förelågo färdiga och sorterade. Det var

många olika slags maskiner, som förevisades mig, maskiner

för styckning och svarvning och räkning och sortering,

direktören förklarade de sinnrika mekanismerna med en

viss stolthet, han hade själv uppfunnit en del

förbättringar. Men jag hörde på med halv uppmärksamhet.

I flera av salarna funnos endast kvinnliga arbetare och

jag hade större intresse av att se på flickorna, som

stodo vid maskinerna eller sutto vid sorteringslådorna

än att följa själva maskinernas förrättningar.

Där fanns både äldre och yngre kvinnor. En och

annan besvarade min hälsning vänligt, men de flesta hade

trumpna och slöa miner — tyckte jag. Många av dem

sågo påfallande klena och bleka ut och deras klädsel

var i allmänhet rätt vårdslös, hos flera vad man kallar

»trasgrann».

Direktören, som knappast tycktes se åt arbeterskorna,

märkte nog mitt intresse för dem. Ty då vi lämnade

den sista salen, sade han med en gest åt flickorna

därinne: »Det är inte något tungt göra det här, och de

förtjäna bra. Men fruntimmer ha svårt för disciplin och

föreståndarinnan har ett drygt göra med dem».

Det var som om han velat säga: »du behöver inte

alls ha medlidande med dem». Men hans yttrande hade

alldeles motsatt verkan på mig. Vad jag först känt

inför dessa kvinnor, var väl närmast en nyfiken undran,

nu vaknade under hemvägen från fabriken en önskan

att kunna göra något för dem. Jag fick en stark längtan

att få se om de där trumpna, bleka ansiktena kunde

livas av glada leenden, om de slöa blickarna kunde lysa

av intresse.

De arbetade i fabriken från 8 på morgonen till 7 på

kvällen. Kanske man skulle kunna samla dem någon

afton i veckan och söka roa dem? Kanske de skulle

tycka om att höra musik, poesi, berättelser, att lära sy

finare handarbeten, roa sig med sällskapsspel och

sittlekar. — Jag spann vidare på mina planer, fick snart

villiga medhjälpare och efter ett par veckor hade vi

satt i gång regelbundna aftonsamkväm för arbeterskor

från flera fabriker på Kungsholmen.

Genom den verksamheten växte mitt intresse för

arbeterskorna. Och fastän det till att börja med blev

endast trevande, ofta missförstådda försök att sprida

litet sol i deras liv, kom jag efter hand att närmare

lära känna arbeterskorna och deras värld och att få min

livsuppgift bland dem.

Under tjugotvå år har jag stått i ständig personlig

beröring med representanter för olika kvinnliga

yrkesgrupper: fabriksarbeterskor av alla slag, bokbinderskor,

typografer, sömmerskor och hemarbeterskor i en mängd

olika fack. Jag har haft tillfälle att studera fattiga

familjers såväl som de ensamstående självförsörjande

arbetarkvinnornas bostadsförhållanden, sett

inneboendesystemet i dess mest motbjudande former och den

ensamma från landsbygden nykomna, med storstadens faror

obekanta unga flickans svårigheter. Jag har sett de

övergivna ogifta mödrarnas förr så obeaktade kamp för

sig och barnen, klena och sjuka arbeterskors ständiga

vandring mellan sjukhuset, arbetsplatsen och pantlånaren

och äldres, i förtid utslitnas liv på svältgränsen för att

i det längsta undgå fattighuset. Jag har sett

hemarbeterskor, gifta och ogifta, träla vid sy- eller

stickmaskinen med arbetsplatsen tätt intill köksspisen för att

ej behöva stiga upp för att då och då röra i matbitarna

i pannan eller för att äta dem, hemarbeterskor, som på

14—16 timmars arbetsdag förtjänade 1 kr. till 1: 50.

Jag har vandrat genom många olika slags fabriker i

Sverige och i utlandet, och sett hur kvinnans

arbetskraft i allt större utsträckning tages i anspråk inom snart

sagt alla industrigrenar. Jag har sett mörka, ohygieniska,

utan minsta tanke på de arbetandes hälsa inrättade

arbetslokaler och jag har sett fabrikshus, inrättade med alla

nutidens bästa anordningar för hygien och bekvämlighet.

Jag har lyssnat till klagomål under strejker och

arbetsbrist, hört arbetsgivares och arbeterskors mer eller mindre

belåtna och förstående uttalanden om varandra. Och

jag har även — fastän under mera säregna förhållanden

— själv under några minnesrika månader agerat

arbetsgivare och arbetsledare för ett femtiotal trikåstickerskor.

Så har jag också fått se något av arbeterskornas

kamratliv, den uppoffrande hjälpsamheten, men också

den stora bristen på enighet och solidaritet, den ringa

förståelsen hos flertalet arbeterskor för sammanslutningens

betydelse, medan ett fåtal för kårens bästa entusiastiska

kvinnor oegennyttigt söka samla, organisera, upplysa. Jag

har mött de nöjeslystna, de karaktärssvaga, de för alla

bildningsintressen likgiltiga arbeterskorna, men också lärt

mig beundra den sega energin hos de kunskapstörstiga,

som efter nio timmar i fabriken ännu orka höra

föredrag och ta del i studiecirklar, sångövningar,

sammanträden. Jag har sett helt unga flickor trotsigt övergiva

hem och föräldrar för att ostört få sköta sina nöjen

eller leva ett osedligt liv. Men jag har sett många

som osjälviskt offra sig, som försaka rent otroligt för

att kunna hjälpa föräldrar och yngre syskon.

I arbeterskornas krets har jag mött bitterhet, hatfullhet

mot bättre lottade, hopplöshet och sorglig oemottaglighet

för det ideella. Men oftare har jag mött den mest

beundransvärda förnöjsamhet, den segaste uthållighet

under otroliga svårigheter, den lyckliga förmågan att ta

vara på de minsta glädjeämnen, längtan efter ideellt

livsinnehåll och hos många den levande religiösa tro som

förädlar och bär genom de vidrigaste bekymmer.

Då jag nu här går att meddela något av de

erfarenheter jag samlat om arbeterskorna och deras arbets- och

levnadsförhållanden samt också om den sociala verksamhet

till deras bästa som, glädjande nog, upptagits i allt

större utsträckning, är det främst för att tillmötesgå

förfrågningar från socialt arbetande personer.

Men jag skulle önska att min lilla bok kunde nå till

vidare kretsar, till dessa många som tanklöst begagna

sig av de tusende lyx- och nödvändighetsartiklar, i vilkas

tillverkning arbeterskan ej blott — ofta till underpris —

säljer sin arbetskraft utan i oräkneliga fall också säljer

hälsa, livsglädje, människovärde. Och jag önskar jag

kunde visa människan, där många blott se den mer eller

mindre billiga varan.

Därför har jag för denna min framställning icke valt

den sociala upplysningsskriftens objektiva form utan vågar

på ett mera personligt sätt berätta vad jag lärt och

erfarit under min verksamhet bland arbeterskorna och

vid studierna av deras förhållanden.

Vad kvinnorna sysselsättas med inom

industrin.

En av de första frågor jag ville ha svar på, när jag

börjat få intresse för de kvinnliga arbetarna var denna:

I vilka yrken inom industrin arbeta kvinnorna

egentligen och i hur stort antal?

För att få veta detta måste man gå till

Kommerskollegii industriberättelser, där uppgifter härom finnas.

Numera äro dessa uppgifter sammanställda i den av

K. Socialstyrelsen utgivna månadsskriften »Sociala

meddelanden». Av tabellerna där kunna vi finna hur många

kvinnor, som arbeta inom den s. k. storindustrin. År

1914 (de sista tillgängliga siffrorna) var deras antal

64,786.

Talrikast är arbeterskornas antal inom den grupp som

heter »textil- och beklädnadsindustri». Den innefattar i

sig alla våra väverier och spinnerier för ylle, bomull,

linne och jute, siden- band- och gardinfabriker,

snörmakerier, bindgarnsfabriker samt dithörande färgerier

m. m. Dessutom hatt-, möss- och sömnadsfabriker av

alla slag.

Sömmerskorna utgöra det största antalet av alla

arbeterskor, de representera en mängd olika specialitéer:

kappsömnad, linnesömnad, skrädderi, klädningssömnad,

modistsömnad, stråhattssömnad, pälssömnad, snörlivssömnad,

rosettsömnad och ännu flera. De i 1914 års statistik

upptagna sömnadsfabrikerna hade 7,354 arbeterskor, vuxna

och minderåriga, medan hela gruppen textil- och

beklädnadsindustri hade 35,591. De minderårigas antal

inom gruppen var 5,226 och av dessa arbetade de allra

flesta i bomullsspinnerierna.

Sverige har väl omkring ett femtiotal textilfabriker,

de flesta belägna i Göteborgs och Bohus län.

Boråstrakten är ju sedan gammalt känd för sina hemvävda

bomullsvaror och sedan handvävstolarna, på vilka på

1850-talet inom endast Älvsborgs län tillverkades 8

millioner meter bomullsväv, utträngdes av maskinerna,

uppstod i denna trakt en mängd spinnerier och väverier.

Staden Borås har ett tiotal bomullsspinnerier. Stora

textilfabriker finnas för övrigt i Göteborg, Norrköping,

Malmö, Stockholm, Karlskrona, Gävle, Uddevalla,

Halmstad, Södertälje, (i de två senare städerna finnas

jutefabriker) m. fl. ställen.

En annan industrigrupp, där kvinnor i stort antal

arbeta, är livsmedelsindustrin som år 1914 hade 13,943

vuxna och 1,619 minderåriga kvinnliga arbetare. Hit

räknas tobaksfabrikerna med omkring 4,000 arbeterskor,

mejerierna med 2,720 kvinnor, chokolad- och

karamellfabriker, där de minderårigas antal är stort, bagerier,

sockerbruk, bryggerier och läskedrycksfabriker,

charkuterier, fiskberedningsanstalter, konservfabriker och andra

fabriker för livsmedelstillverkning. De förnämsta

tobaksfabrikerna ha vi nu, sedan Monopolet övertagit

tillverkningen, i Stockholm, Malmö, Gävle och Södertälje.

Bagerier och bryggerier med kvinnliga arbetare finnas så

gott som över hela landet, i sockerbruken är kvinnornas

antal ej vidare stort, men chokoladfabrikerna i Malmö

sysselsätta rätt många kvinnor. Anjovisindustrin på

västkusten, där arbetet är säsongarbete, ger en hel del

kvinnor trägen sysselsättning under den tid sillen »går

till», och i mejerierna har kvinnan ett inbringande och

nyttigt arbete.

Inom den grafiska och pappersindustrin finna vi det

därnäst största antalet arbeterskor. Kartongfabrikerna,

bokbinderierna, påsfabrikerna och andra liknande

pappersvarufabriker hade år 1914 4,095 vuxna och

minderåriga kvinnliga arbetare. Och i boktryckerier, grafiska

anstalter, tapetfabriker, pappersbruk och

pappersmassfabriker arbeta övriga kvinnor inom denna

industrigrupp.

En annan grupp, läder-, hår- och gummiindustrin

innefattar skofabrikerna, där över 4,000 kvinnor voro

anställda 1914, päls- och skinnvarufabriker,

gummifabriker, garverier o. s. v. Sammanlagda antalet av vuxna

och minderåriga arbeterskor var 1914 i denna grupp 5,939.

För övrigt arbeta kvinnor i snart sagt alla industrier.

Vi finna dem i stort antal i tändsticksfabrikerna, i tvål-,

ljus- och parfymfabrikerna, i järn- och stålvarufabriker,

fabriker för elektriska apparater, glödlampsfabriker,

guld-, silver- och metallfabriker, i mekaniska verkstäder,

i torvindustrin, i porslinsfabrikerna, i glasindustrin, i

trävarufabrikerna, inom möbelindustrin, i stenbrott och

malmgruvor, där de sortera malmen, i tegelbruk, i

sågverk, ja, t. o. m. vid skeppsvarv och i gas- och

elektricitetsverk och vattenverk äro kvinnliga arbetare

anställda.

Inom bergshanteringen är ju kvinnan förbjuden att

arbeta under jorden, eljest funno vi henne säkert också

i gruvorna och vi veta ju att hon, ehuru ej så mycket

som förr, arbetar som hantlangerska inom

byggnadsfacket, vilket dock ej ingår i kommerskollegii siffror över

storindustrin.

Dessa siffror visa att kvinnornas antal inom

storindustrin år 1914 var 64,786, därav 52,425 vuxna och

12,361 minderåriga.

Glädjande nog har de minderårigas antal minskats,

medan hela antalet kvinnor ökats. År 1905 var

kvinnornas antal 54,165. Procenten av kvinnliga arbetare

i förhållande till de manliga (här räknas icke

minderåriga) har dock ej stigit mycket, den var 1896 17.0

och 1914 17.8. Att kvinnorna göra för stort intrång

i de manliga yrkena kan väl icke sägas.

Men den officiella statistiken omfattar ingalunda alla

kvinnliga arbetare. Ett stort antal äro anställda inom

hantverket och hit kan man räkna alla smärre sy

ateljéer, tvätt- och strykinrättningar, små hembagerier,

damfriseringar o. s. v. En mängd kvinnor mottaga

från förläggare, fabriker, engrosaffärer eller småhandlare,

arbete i sina hem såsom sömnad av olika slag, även

handsksömnad, trikåstickning och maskning, vävnad,

pappersarbeten, silverpolering m. m. Dessa

hemarbeterskor äro i regeln de sämst ställda av alla

arbeterskor.

Bakom de siffror statistiken visar kan jag se dem

för mig, de många olika yrkesarbeterskorna såsom jag

kommit i beröring med dem hemma och i utlandet, vid

arbetet eller i deras hem, på föreningsmötena,

aftonsamkvämen eller sommarhemmen och vid sommarmötena.

Det finns åtskilligt som är karakteristiskt för olika

yrkesutövare, och det är ju naturligt att det blir skillnad

mellan dem som ha ett finare, mer smak och

intelligens krävande yrke och dem som ha ett grovt eller

smutsande arbete. Det kan inte bestridas att tvätt,

lumpsortering, stuveriarbete, arbete i sågverk och vid

tegelbruk ej sällan verkar förråande, medan ett snyggt

och trevligt arbete såsom finare sömnad,

porslinsmålning, typografyrket m. m. kan ha ett förädlande

inflytande på sina utövare.

Stockholm är den plats i Sverige, där vi finna de

flesta arbeterskorna, de vuxnas antal där är omkring

12,000, de minderårigas omkring 2,000 d. v. s. de som

den officiella statistiken omfattar. För övrigt är det,

som nämnt, de trakter av vårt land där textilindustri

bedrives, som ha att uppvisa det största antalet

kvinnliga arbetare.

Huvudstaden utövar en stark dragningskraft på

arbeterskorna som på andra kategorier av människor och

för varje år komma stora skaror av unga

landsortsflickor att där söka sin utkomst. Somliga ha förut

haft anställning i fabrik eller lärt att sy, andra ha

haft husligt arbete, andra komma direkt från sina hem

utan alla förkunskaper. Alla komma de med stora

förhoppningar om god förtjänst, de ha hört att man

skall få bra betalt i Stockholm. Tolv, fjorton kronor

i veckan synas dem som äro ovana att äga reda pängar,

som en lysande inkomst, men till den komma de icke

genast. Och med de höga levnadskostnaderna i

storstaden räkna de oerfarna landsflickorna sällan. Det

blir för de flesta ett vida strävsammare och vida mer

försakande liv än de föreställt sig och icke sällan lider

deras hälsa av såväl luftombytet som jäktet i

Stockholmslivet.

I den tidiga morgonen, när många av oss andra ännu

sova och gatorna i de finare kvarteren i staden ligga

tysta och öde, skynda fabriksarbeterskorna och

sömmerskorna till sitt arbete. Det händer mig ofta, då jag

vaknar i den kalla och mörka vintermorgonen, att mina

tankar ila till dessa skaror, som i stadens

arbetarkvarter på Söder, Kungsholmen och längst bort i

Birkastaden och Johannes församling äro på väg till sitt

arbete eller redan börjat det. Många ha hushållsbestyr,

innan de bege sig av, många — både gifta och ogifta

— måste i förbifarten lämna ett eller flera barn på

barnkrubban för att kunna ha arbete utom hemmet.

Redan kl. 6 f. m. börjar arbetet vanligen i

textilfabriker, bryggerier, och en del fabriker för livsmedel,

medan det på de flesta övriga arbetsställen tar sin

början kl. 7 eller 8.

När samhällets mindre morgontidiga medlemmar gå

till sina förrättningar, ha maskinerna i de stora

fabrikshusen redan länge varit i gång och på de större och

mindre syateljéerna sitta rader av kvinnor sedan flera

timmar böjda över arbetet.

Under årens lopp har jag haft tillfälle att se

arbeterskor inom en mängd olika yrken i full verksamhet

och att samla material angående arbets- och

löneförhållanden. Fabriksledningen beviljar ju icke alltid utan

en viss misstro tillstånd till besök i arbetslokalerna och

att samtala med personalen är naturligtvis på de flesta

ställen förbjudet.

I en del fabriker däremot — särskilt sådana med

endast kvinnlig personal — har jag blivit uppmanad

att tala med arbeterskorna och begära upplysningar av

dem själva. Mina anteckningar från sådana studiebesök

och resor ge, vid sidan av de fakta angående arbetstid,

raster, hygieniska förhållanden, ackordspriser o. d. som

jag samlat, även några, jag skulle vilja kalla dem

»blixtbilder» från arbetsplatser, där jag fått tillfälle att se

och höra något mer än på de övriga. Ehuru flera av

dessa »bilder» äro tagna på olika tidpunkter och därför

icke återgiva förhållandena sådana de äro i dag, ge de

dock en föreställning om arbeterskornas sysselsättningar

i olika yrken och kunna kanske vara av intresse.

Blixtbilder från fabrikerna.

I syfabriken.

Det är ett sorl i porten, ett stim i trapporna, ett

ideligt gående i dörrarna. Omkring 300 kvinnor,

kontorspersonalen inberäknad, sysselsättas vid fabriken och nu

komma de alla att börja arbetet. Kölden ute har lockat

fram rosor på eljest bleka kinder, men fingrarna äro

stelfrusna på litet var och man måste tina upp dem

en smula, innan man kan börja arbetet.

Snart är likväl den systematiskt ordnade tillverkningen

av stärkskjortor, chemisetter, kragar och manschetter i full

gång. En manlig tillskärare, biträdd av ett par flickor,

som ordna tygstyckena, skär till de olika modellerna

efter trämallar, som fastskruvas över ända till 150 på

varandra lagda tyglager, den elektriska maskinen för

kniven med ett krasande ljud som genom ett enda

stycke. Sedan hopläggas sammanhörande bitar av andra

flickor, stämplas av de två stämplerskorna, som i oavbruten

takt låta stämplingsmaskinerna smälla upp och ned hela

dagen, och sammanbuntas sist i dussin. Paket om fem

dussin i varje av kragar, manschetter och skjortor i en

mängd olika former och storlekar ligga ordnade i facken

av de hyllor som från golv till tak kläda

tillskäringsrummets väggar, och trämallarna för de flera hundra

modeller som på en gång föras i handeln, ligga likaledes

ordnade och numrerade.

I de stora, ljusa salarna sitta sömmerskorna vid sina

i rader stående maskiner. Varje sömmerska är specialist

på en viss del av tillverkningen och har därigenom

uppnått en hög grad av skicklighet på sitt lilla område.

Manschettsömmerskorna sy endast manschetter. Eller

endast randstickar dem, kragsömmerskorna ha också de

detaljarbete på endast kragar, tråcklerskorna vända och

tråckla och vända och tråckla och deras fingrar flyga

upp och ned. Noggrannhet och ihärdighet fordras av

dem alla för att de olika artiklarna skola bli precis som

de skola vara, hela dussinen på millimetern lika stora

och lika väl sydda.

De flesta arbeterskorna ha varit här länge, många

äro riktigt gamla. Några av dem ha förut varit vid

maskinerna, men sedan ögonen ej längre äro så goda,

tråckla de. Förtjänsten på tråcklingsarbete är usel — 8,

9 kronor i veckan. Sömmerskorna ha just inga lysande

inkomster de heller, fabriken har ej höjt priserna

nämnvärt under årens lopp, 30 à 36 öre dussinet för kragar

få skickliga maskinsömmerskor för beställt arbete — utan

knapphål — det blir 10, 12, 14 kronor i veckan på

sin höjd. »Ja, hit vill inga unga flickor komma», säger

sömmerskan vid den underliga maskinen, som på ett

utomordentligt fint sätt »kastar» rispet på

manschett- och kragkanter, innan de vändas inåt, »det är för noga

med arbetet och för lågt betalt, tycka de. Men den

som har suttit här hela sitt liv, får allt hålla ut».

Sysalarna är fabrikens ena avdelning, »tvätten» är

den andra. Där gå kragar och manschetter genom många

händer och passera en mängd maskiner, innan de fått

den styvnad och den glans de skola ha.

I stryksalarna är det rent och ljust. 40 à 50

strykerskor föra med schwung de heta och blanka järnen

över det vita linnet, så det ångar av det.

Se på henne där, som stryker manschetter! Först tar

hon några långa kraftiga tag fram och åter, sedan glansas

manschetten. Så göres randen runt omkring den med

strykjärnets kant, till sist randas den inifrån, synas

noga och lägges slutligen i korgen till de förut färdiga.

Tungt är det, det är säkert, att från morgon till kväll

stå vid strykbrädet. Men det finns de som stått här i

20 år och bara strukit kragar. 14, 15—17 kronor kan

en god strykerska förtjäna i veckan, vid övertidsarbete

mer. Men då ge de sig inte mera tid att vila än då

de slänga i sig kaffetåren på frukost och eftermiddag

och middagsmaten, som de ha med sig och värma på

hällen bredvid strykugnarna. Även sömmerskorna få

värma sin mat här, om de vilja, men en del av dem

gå hem. Matsal finnes ej och det smakar just inte att

äta i arbetsrummet. Men i ruskigt väder är det bra att

kunna stanna kvar och slippa slita på ytterkläderna,

mena de.

Om de inte bli förfärligt trötta?

Jovisst! Men när man blir van att stå hela dagen

eller vid det ständiga stillasittandet, känns det inte så

påkostande.

»Ja, se vanan är halva naturen», bekräftar en

sömmerska. »Innan jag kom hit hade jag tjänat och då fick

jag gå från morgon till kväll. Nu sitter jag i stället

och det har jag gjort i 10 år. Det kan vara lika bra

det ena som det andra. När en kan en sak är det

bara att knoga på så länge en står ut.»

»Och se’n kommer en på fattighuset», mumlar en

flicka, som har huvudet ombundet med en sjal och ser

ytterst tärd ut. »Det blir bara elände till sist och —

— —» Hon avslutar inte meningen, ty föreståndaren,

som varit i andra salen, närmar sig.

»Fabriken är en av de största i sitt slag», säger han,

»och våra artiklar måste vara både billiga och väl

arbetade för att kunna tävla med de utländska

fabrikaten. Det finns kragar, som säljas för 2:50—3 kr.

dussinet, men folk som köper dem, kan nog kritisera

dem. Inte förstår allmänheten vilket arbete som lägges

ned på varenda krage och genom hur många händer

den måste gå, innan den blir färdig. Inte kan kunderna

förstå vilken noggrannhet och skicklighet det fordras för

tillverkningen av dessa synbart så enkla artiklar.»

»Nej — inte tänka de på hur sömmerskan och

strykerskan få streta och arbeta för en ringa lön.»

»Sömmerskan och strykerskan», föreståndaren rycker

beklagande på axlarna. »Ja de få vara tacksamma att

vi ge dem arbete. Om vi stängde fabriken, vad skulle

de då ta sig till? Det vore inte lätt för dem att få

annan sysselsättning. De få vara nöjda. Jag undrar

just om folk skulle vilja betala mera för varorna för

deras skull.»

Cigarrettfabriken.

En för den ovane kväljande lukt slår emot mig, då

jag kommer in i stripningsavdelningen, där de torra

tobaksbladen repas av sina stjälkar. Detta är det första

som företages med dem.

Salen är lång och smal, men det är högt i taket och

goda ventilationsanordningar. Annars skulle det nog

vara mycket besvärligt att arbeta här, så som det

dammar av tobaken. Det retar till hosta.

»Må ni inte illa av dammet och tobakslukten?»

Arbeterskorna le åt min fråga. »Jo till att börja

med, förstås, men det går över, när man blir van. Visst

har man huvudvärk emellanåt, det är klart, men farligt

är det nog inte. Värre är det i cigarrfabriker, i små

och illa ventilerade är det värst».

De sitta vid stora, fyrkantiga bord, som stå längs

väggarna. Bordskivorna äro delade i fyra lika delar och

varje del är försedd med en fyrkantig öppning, under

vilken en djup, till golvet nående låda är anbragt.

Tobaksbladen stjälpas upp på mitten av bordet, vid

vilket fyra arbeterskor sitta och stripa tobaken över var

sin låda.

Några sitta ej vid bord utan på ett slags stol,

fastsatt mellan två lådor, så brukades det förr i

cigarrfabrikerna och då var det mest gamla gummor som

stripade, här äro de flesta yngre och medelålders

kvinnor. Jag minns ett besök jag gjorde för en tjugu år

sedan i en cigarrfabrik, där stripningsavdelningen gjorde

ett tröstlöst intryck. De som arbetade där, sågo så

smutsiga, så tärda och fattiga ut, flera av dem voro

fattighusgummor och de sutto så krokiga och stripade

med stela skrumpna fingrar. Det var en ömklig tavla

och luften i lokalen var också sådan att jag sent

glömmer det besöket. Här går arbetet med fart, det tycks

vara endast fullt arbetsdugligt folk, som användes, de

flesta se snygga ut i stora förkläden, som fabriken består.

Somliga av arbeterskorna ha brokiga dukar knutna om

håret, andra ha mössor, som sluta till om huvudet. Det

behövs väl för dammet. Ett par småflickor ha till

uppgift att bära omkring tobaksbladen, de dela ut stora

fång i taget, det går med fart.

Ofta få de minderåriga börja här för att sedan komma

upp i de avdelningar, där mera krävande arbete utföres.

I stripningen fordras ingen vidare uppmärksamhet, endast

en smula rörlighet i fingrarna och flit förstås, om man

skall hinna förtjäna något. Smutsigt, intresselöst, föga

inbringande är stripningsarbetet, men det måste ju göras

— det är väl minst ett femtiotal kvinnor i salen.

I våningen ovanpå äro de salar, där cigarretterna

tillverkas med maskin, men det finns också en liten

avdelning i fabriken, där några fina sorter göras för hand.

I en sal stå hylsmaskinerna, i en annan

cigarrettstoppningsmaskinerna. De som sköta hylsmaskinerna

måste vara mycket uppmärksamma, så att hylsorna bli

bra, dessa kunna nämligen bli oljiga eller mindre fina

och då räknas de som utskott. Det förlorar arbeterskan

på. Hon är inte litet stolt över sin fina maskin, som

för den oinvigde ser mycket märkvärdig ut. Där löpa

kring två hjul — ett till höger och ett till vänster i

maskinen — pappersremsor, tillskurna i den bredd som

fordras, på det ena hjulet tunnt papper till cigarrettens

hylsa, på det andra tjockare papper till munstycket på

cigarretten. Maskinen skär och rullar ihop en hylsa och

ett munstycke samtidigt. Detta sker automatiskt och

automatiskt föras därpå hylsans och munstyckets ändar

tillsammans, så att de trädas i varandra och fästas ihop.

Därpå faller den färdiga hylsan ned i uppsamlingslådan.

När jag ser maskinen arbeta, tycker jag det ser ut

som om den skötte sig själv mycket ledigt.

»Vad gör fröken då?» frågar jag ofrivilligt arbeterskan,

som står bredvid.

»Jag sköter maskinen, hela maskinen, förstås.» Svaret

ges i förnärmad ton och jag förstår att hon har ett

mycket viktigt arbete. Jag får veta att hennes maskin

kan göra 6,500 hylsor i timmen och att det beror på

hennes påpasslighet hur många som bli prima och hur

många som bli utskott. Vid avlöningen får hon 2 öres

förhöjning på timlönen, då det är mindre än 1 % utskott

och lika mycket, då det är mindre än 0,04 % oljiga

hylsor. Det lär vara rätt enerverande att sköta dessa

hylsmaskiner.

Vid cigarrettstoppningsmaskinerna stå arbeterskorna på

höga pallar och mata maskinerna med tobak, de stoppa

in den med händerna. Maskinens konstruktion liknar

delvis hylsmaskinens, i det hylsan kommer från ena

sidan, tobaken från den andra, hylsan fylles och faller

färdig i lådan. Denna maskin stoppar ända till 6,400

cigarretter i timmen och där stå många sådana maskiner

bredvid varandra. Det blir väl millioner cigarretter, som

göras på en enda dag.

Och så mycket arbete som utföres för denna

egentligen mindre nödvändiga vara. I denna fabrik

sysselsättas omkring 400 personer. Där är ju en stor

avdelning för tillverkning av påsar och kartonger till

cigarretterna, en avdelning där kartongerna fyllas, en där de

packas in.

Jag ser hur snabbt flickorna fylla askarna, hur andra

klistra igen dem, hur påsar fyllas och förseglas, det är

mest ungdom, som sysselsättes med detta.

Jag får veta att varje arbeterska, som fyllt 18, år har

rättighet att vid veckoavlöningen få 25 cigarretter till

eget bruk — jag undrar om de bry sig om att röka,

men frågar ej. Kanske är frestelsen här icke så stor

som i den där karamell- och chokladfabriken, där flickorna

visiteras varje dag.

Det ser ut som om arbeterskorna här voro belåtna

och glada. Allt i fabriken tycks vara ändamålsenligt

inrättat. I frukostrummet, som är trevligt, finnes kaffe att

köpa. I salarna är det ovanligt gott om tvättfat och

handdukar, luftväxling och renhållning tycks vara väl skötta.

Jag träffar, då jag lämnar fabriken, en äldre

cigarrarbeterska, som jag känner, hon går utanför porten och

väntar på sin dotter. »Ja, det är inte oävet med förtjänsten

därinne», säger hon. »Min tös är knappast tjugu år och hon

har 30 öre i timmen, det blir inte så litet. Men någon

egentlig yrkesskicklighet fordras det ju inte. Jag är i

cigarrfabriken och hos oss gör vi mest handarbete.

Vi är yrkesskickliga vi, somliga av oss ha hållit på

20, 25 år och längre. Jag är cigarrmakerska. Men

ryskorna, som arbetar hos oss är de styvaste, de förtjänar

allt mycket mer än vi, så fortfärdiga som de är. Där

finns ett par ryskor, som har ända till över 50 kronor

i veckan, ackordsarbete, naturligtvis. Men så har de

också arbetat i yrket sedan de var 10, 11 år, jag vet

en som började redan då hon var 8 år — det var i

Ryssland, förstås.»

Där stannar en vagn vid fabriksporten; den är fylld

med stora tobaksbalar, material till cigarretter i tusental

och åter tusental.

»Än så länge finns det tobak», säger cigarrmakerskan,

då jag tar avsked. »Den kan inte ätas, så de kan då

inte lägga beslag på den och det är för väl, Man

behöver allt ha sin förtjänst i dessa dyra tider.»

I trådgardinfabriken.

Därnere i de stora salarna, där maskinerna gå, är

det mest män som arbeta, men högst uppe under taket

i den stora byggnaden i en ateljéliknande låg och smal

sal sitta ett hundratal arbeterskor. De sitta i rader, var

och en har ett stort stycke gardinväv, i vilket de för

hand stoppa de hål som uppstått under vävningen.

Det gör ett underligt beklämmande intryck att se ut

över denna skara mest unga kvinnor. De sitta

sammanhukade på låga, bakåtsluttande pallar och hålla tyget

spänt över sina knän genom att stoppa in det under

knäna och pressa upp underbenen omkring det. Det

stora, tunga vävstycket ligger på golvet bredvid

arbeterskan och tyget skjutes under arbetet bit för bit fram

över hennes knän. Fort måste det gå, om man skall

hinna förtjäna något, och de flesta ha också hunnit

förvärva en mycket stor färdighet, nålarna flyga upp och

ned genom det tunna tyget, broderande blad, blommor,

ornamenter, allt efter som hålen och mönstret äro på

trådgardinerna. Nu tar en av arbeterskorna, en blek,

ljus flicka, upp en sång och några av de andra stämma

in. »Jo, de få gärna sjunga», säger föreståndarinnan.

»Men det går inte så bra, när man sitter så där, man

kan nog inte få fram rösten riktigt.»

»Men varför måste de sitta på det där sättet? Det

görs ju så många uppfinningar, har ingen kunnat hitta

på ett bättre sätt att hålla detta arbete.»

»Det är den skottska metoden», svarar föreståndarinnan,

»och den brukas i alla gardinfabriker. Man vet inte om

något annat sätt.»Detta sätt lär nu vara bortlagt i många gardinfabriker.

Vid ena långväggen i salen äro några småflickor

sysselsatta med att lägga ihop tygstycken samt putsa

kanter på gardiner och jalousier.

Där sitter en och klipper efter en i tyget vävd rand

ut uddar på spetsar till likkistor. »Sov i ro, sov i

ro!» står det invävt i spetsen den ena metern efter den

andra. Och flickan klipper fort, men med en likgiltig,

trött min. »Om arbetet inte är trevligt? Jo vars, det

är snyggt och lätt.»

»Hon har hållit på några månader nu», berättar

föreståndarinnan. »Ett tag slutade hon för att ta plats i

familj, men hon kom snart tillbaka.»

»Så, du trivs bättre här?»

»Ja då.»

»Hon skall väl få lära sig stoppa väven, hon med,

så småningom», säger föreståndarinnan med en

uppmuntrande nick.

Flickan ser litet gladare ut, saxen börjar gå ännu

fortare.

»Klipper du "Sov i ro’, hela dagen?»

»Nej då, ibland klipper jag "Vila i frid’, vi ha sån’a

spetsar också.»

Det låter så torrt och likgiltigt, men när de närmaste

kamraterna börja skratta åt hennes svar, kastar hon

plötsligt saxen ifrån sig och skrattar alldeles ohejdat

hon med.

Från glödlampfabriken.

Det är flera stora salar, där glödlampor beredas,

formas, avprovas, och i alla tjänstgöra så gott som

uteslutande kvinnor.

Men disponenten, som för mig genom fabriken, har

bråttom, han låter mig ej se närmare hur arbetet går

till, ej heller förklarar han något. Han tycks bara vilja

fort nog komma igenom de stora salarna fram till den

avdelning, där han sagt sig kunna placera ett par

femton- och sextonåriga systrar, åt vilka jag just hör efter

arbete.

Så komma vi då till denna sal. Det är där själva

strumporna till gasbelysning av tunt vitt garn stickas i

långa, smala räckor.

Åttio maskiner är det härinne. I fyra rader stå de

utefter salens längd och hjulen surra och bullra nästan

som i en textilfabrik.

Maskinerna äro automatiska, de se ut ungefär som

rundstickningsmaskiner för vanliga strumpor, men äro

olika konstruerade, efter vad jag tycker mig finna. Och

de äro smäckrare. Runt, runt svänga hjulen, upp och

ned gå kolvar och hakar, medan den skira, vita

vävlängden hastigt växer och samlas i lådan under maskinen.

Bredvid varje maskin står en stol och på den sitter

en flicka — de flesta se unga ut — och medan maskinen

taktfast svänger och väver meter efter meter har arbeterskan

ingenting annat att göra än att se på maskinen. De

fina hakarna kunna nämligen hoppa ur och då blir det

fel i stickningen. Händer detta, måste maskinen stoppas,

strumpan klippas av och en ny längd börjas. Flickans

uppgift består alltså i att vakta maskinen och se att

denna icke gör något fel — förklarar disponenten.

»Då maskinen måste stoppas för fel eller för att få

nytt garn, kan det bli en timmes arbete, kanske mer —

men annars är det mest att sitta och med ögonen följa

maskinens slag »

»Det är då ett själsmördande arbete», vågar jag

anmärka.

Disponenten visar på en av de äldre flickorna längre

ner i salen. »Åja, men när de bli vana, ha de ofta en

bok, som de titta litet i. De lära snart konsten att läsa

med ena ögat och se på maskinen med det andra»,

skrattar han, »och vi vill inte förbjuda dem det lilla

nöjet. De sitta nog på sina böcker allesammans nu. —

Nio timmars arbetsdag och 1:50 om dagen ha de.»

Ja, det kanske var humant nog. — Men för mig är

det en sorglig syn att se alla dessa ungdomar utan

något verkligt arbete, som kan ta deras krafter och

intresse i anspråk. Jag undrar också om det inte är

enerverande att stirra på den arbetande maskinen och

maskorna i väven, om de inte bli trötta bara av

stillasittandet, om ej deras ögon lida, helst när de läsa i

smyg på samma gång som de bevaka maskinen.

Men disponenten försäkrar mig att de ha ett lätt göra

och bra förtjänst. »Det är ju mest unga töser, de sitta

här några år, sedan få de något annat arbete. Sådana

flickor kan ju aldrig något i alla fall, de få vara

tacksamma att kunna förtjäna 9 kronor i veckan så pass

lätt.»

»Ja, och så måste ju detta arbete göras.»

»Naturligtvis, fabriksarbetet är sådant.»

Löne- och arbetsförhållanden i en del yrken.

Lika lön för lika arbete är en gammal fordran från

de självförsörjande kvinnorna inom olika yrken och

samhällsklasser. Men blott alltför långsamt tränger den

satsen igenom. Det har nu en gång blivit så gott som

ett axiom att kvinnan varken har eller bör ha lika stora

fordringar på livet som mannen och därför måste hon

nästan alltid nöja sig med lägre lön än han. De

undantag som finnas tjäna endast till att skarpare belysa

regeln.

I fabrikerna är det naturligtvis åtskilligt arbete som

kvinnan på grund av ringare fysisk styrka måste avstå

ifrån, hennes arbete är ofta lättare än mannens och

pålägger därför ett mindre mått av ansvar än hans. Men

där män och kvinnor utföra alldeles samma arbete, borde

lönen för bådas skull vara lika och samma

kompetensvillkor uppställas.

Angående arbeterskornas löner är det i allmänhet

svårt att erhålla tillförlitliga uppgifter, då varken

arbeterskorna själva eller deras arbetsgivare gärna lämna

uppgifter härom. Någon officiell lönestatistik finnes ej.

I de yrken, där fackföreningar finnas och ordentliga

arbetsavtal uppgjorts, är det naturligtvis lättast att få

veta minimilönerna, men just i de företrädesvis

kvinnliga yrkena existera endast få fackföreningar. Det finns

ju för övrigt en hel del fabriker, där ingen av

personalen är med i organisationen och där arbetsgivaren

ensam bestämmer lönernas storlek.

Ett av de bästa yrkena är typografens. Innan den

s. k. nattarbetslagen kom till, kunde sättarinnorna i

tidningstryckerier förtjäna fullkomligt lika mycket som

sättare med samma slags arbete, 36 kr. i veckan och mer.

Nu, när kvinnor ej få användas i nattarbete, kunna

de ej längre få sådana platser, där nattarbete och

mycket övertidsarbete fordras. De arbeta nästan

uteslutande i civiltryckerier.

Svenska Typografförbundet, typografernas fackförening,

räknade vid slutet av år 1916, 337 kvinnliga

medlemmar, och den lönetariff som nu gäller sedan juli 1914,

har liksom den förra lika löneberäkningar för män och

kvinnor, då de utföra samma arbete.

Tariffen har 5 olika löneklasser, av vilka den första

omfattar de i Stockholm och i dess närhet — 15

kilometer från Stortorget — belägna tryckerierna, de övriga

olika landsortstryckerier. Kvinnor arbeta som

handsättarinnor, buntmakerskor, korrekturavdragerskor,

iläggerskor vid pressarna, sliperskor, ombryterskor och med

olika slag av hjälparbete. Sättarinnor förtjäna nu i

Stockholm minst 29 kr. i veckan de 3 första åren, sedan

de äro utlärda; sedan minst 31 kr. i veckan, då de ej

ha ackordsarbete. Ackordslöner för sättning beräknas

efter visst pris för sättning och avläggning av 1,000

bokstäver, olika för olika stilar.

Iläggerskor och ombryterskor få efter fyllda 25 år

minst 18,70 och 16,65 i veckolön i Stockholm, i

landsorten minst 16,65 och 15,10 i veckan. Kvinnliga

lärlingar förtjäna vanligen 6—10 kr. i veckan de två

första åren.

Ordinarie arbetstiden i tryckerier är för maskinsättare

och i tidningstryckerier för dagliga tidningar 48

timmar i veckan, men vid allt övrigt typografarbete 51

timmar i veckan. Arbetstiden är från 7 f. m. till 7

e. m. Vid övertidsarbete få ju de kvinnliga

typograferna ej arbeta mer än att de ha 11 timmars

nattvila, men vid brådska, särskilt under höstmånaderna, kan

övertidsarbetet, vanligen till kl. 9 e. m., pågå dag efter

dag ett par månader i sträck.

Alla typografer, som arbetat minst ett år i yrket, äro

enligt avtalet berättigade till en veckas årlig semester;

de som arbetat 20 år och däröver, få 2 veckor.

Ett annat yrke, som ger arbeterskorna bra förtjänst,

är bokbinderiyrket. Där såväl som inom typografyrket

är lärotiden 3—4 år, om man vill bli riktigt utlärd.

Men numera har även i bokbinderiet arbetet blivit

mer och mer fabriksmässigt, i det maskiner användas,

där förr endast handarbete förekom.

Enligt 1916 års lönetariff ha kvinnliga

bokbinderilärlingar som minimilön första året 15 öre i timmen, andra

året 20 öre, tredje året 25 öre i timmen. Utlärda

kvinnliga bokbinderiarbetare ha de två första åren 28

öre i timmen, med 1 öres tillägg varje år upp till det

sjätte året.

En bokbinderiarbeterska kan alltså, om hon arbetat

9 år i yrket, förtjäna 34 öre i timmen, vilket med 10

timmars arbetstid, blir 3,40 om dagen. Naturligtvis

betalas ofta något högre priser till skickliga arbeterskor,

särskilt i Stockholm. I landsorten äro lönerna enligt

tariffen reducerade med 2 1/2—4 1/2 procent av

Stockholmslönerna.

Bokbinderiarbeterskor, som stå vid fals-, häftnings-,

paginerings- och linjeringsmaskiner, få, om de äro

utlärda och fyllt 21 år, följande timlön: första året 32,

andra året 33, tredje året 34, fjärde året 35 öre i

timmen. Vid övertidsarbete få bokbinderskor 33 1/2 % de

två första timmarna, 100 % för all annan övertid och

för söndagsarbete. För övertidsarbete på jul- och

nyårsdagar betalas 150 % å de vanliga lönerna.

Kvinnliga lärlingar i bokbinderiyrket ha en

minimilön av första året 15 öre, andra året 20 öre, tredje

året 25 öre i timmen.

Ett annat yrke, där förtjänsten är relativt god är

skonåtlerskans. I medelförtjänst kan en skicklig

skonåtlerska ha 18 — 20 kr. i veckan, många förtjäna mer.

I de finare sömnadsyrkena, där skicklighet och smak

fordras, är förtjänsten också god. Sömmerskorna äro

anslutna till Skrädderiarbetarförbundet och det finns en

del olika fackföreningar, (ibland ha sömmerskorna i ett

större etablissement sin egen fackförening) men det stora

flertalet sömmerskor äro icke organiserade.

Kappsömmerskorna äro mycket beroende av

säsongen. Den som är skicklig i sitt yrke och arbetar för

eller hos en finare affär, kan under säsongen förtjäna

upp till 40 kr. i veckan, men vanligaste veckoförtjänsten

blir dock 16—24 under tider, då ej mycket

övertidsarbete förekommer.

Då arbetet från kappfabrikanterna lämnas ut till

»mellanhänder» som i sin tur ha engagerat sömmerskor,

som hjälpa dem, är det klart att de löner dessa flickor

erhålla, ej bli så stora. För några år sedan betalades

på ett ställe för kappor, som drogo 20—30 timmars

arbete, 3 och 4 kr. stycket i sylön av fabrikanten. Att

»mellanhanden» som fick släppa till tråd och silke, lokal,

maskiner samt lyse och kol till pressning, ej kunde

betala de arbeterskor som hjälpte henne så särdeles mycket,

är lätt att förstå. Just hos dessa småsömmerskor och på

mindre ateljéer förekommer det mesta övertidsarbetet.

Klädningssömmerskor ha vanligen dagspänning 2—4

kr., eller veckolön 14—16 kr., men på finare ställen

betalas mer. Detta är Stockholmslöner. I

landsorten få sömmerskorna nöja sig med betydligt mindre

löner.

Sämst ha i alla tider linnesömmerskorna haft det,

helst de som ta emot arbete i sina hem från små

affärer eller sy för manufakturlager. Beställt arbete betalas

bäst. I de elektriska syfabrikerna kan en sömmerska

förtjäna 16—20 kr. i veckan beroende på vad hon har

för arbete och om hon är skicklig, men för de flesta

är genomsnittsförtjänsten 11—14 kr. i veckan.

Päls-sömmerskor och möss-sömmerskor ha rätt god

förtjänst, men deras arbete är mycket beroende av

säsongen. Rosettsömmerskor sy dels i fabriker dels i sina

hem, de ha en genomsnittsförtjänst av 12—16 kr. i

veckan. Modisterna äro också beroende av säsongen,

april och maj är deras brådaste tid, då mycket

övertidsarbete förekommer. De skickligaste ha årslöner 1,000,

1,200, 1,500 kr. och mer, andra ha månadslöner 60—75 kr.

då de icke äro fast anställda. Men »förarbeterskorna» ha

vanligen veckolön 12—15—20 kr., detta i Stockholm. Deras

säsong är kort, men de få arbeta hårt så länge den varar.

I textilfabrikerna arbeta kvinnor som väverskor och

spinnerskor. Lönerna där utgå dels som timpenning

dels som ackordslön. I linnespinnerier t. ex. kan man

vid ackordsarbete förtjäna 15—16 kr. i veckan

veckoförtjänsten, utbetalad efter timlön, blir dock vanligast 12—

13 kronor. I jutespinnerier är det något bättre, vid

ackordsarbete kan veckoförtjänsten bli 20—22 kr. men

är för det mesta lägre.

I bomullsspinnerier förtjänar redan nybörjaren 12—14

kr. i veckan. Där blir dock förtjänsten för vuxna ej

nämnvärt större.

Väverskor ha som minderåriga vanligen 7—12 kr.

i veckan och som vuxna blir deras medelinkomst 14—

16 kronor. Vid ackordsarbete betalas visst per bunt av

60—100 meter väv. För gles juteväv t. ex. 50 öre.

För den tätaste linneväven, av vilken man ej hinner

med mer än 1 à 2 buntar i veckan, betalas 6 kr. pr

bunt, det är högsta ackordspriset.

I väverierna finnas ju numera automatiska maskiner.

En väverska kan då sköta ända till 12 vävstolar. Vid

sådant arbete är förtjänsten bäst, men arbetet är

ansträngande. Vuxna ha vid dylika maskiner 20—22 ända

till 26 kr. i veckan, minderåriga ha 14—16 kr. Vid

en del textilfabriker i landsorten ha arbetarna fri bostad

och vedbrand. Vid arbetsbrist — då fabriken, som de

senare åren hänt, får inställa driften av brist på material

— ha arbeterskorna på en del fabriker erhållit 50—60 %

av sin förutvarande lön.

Tobaksarbeterskor förtjäna som minderåriga efter en

timpenning av 14—15 upp till 30 öre omkring 14—18

kr. i veckan, medan vuxna cigarrettarbeterskor ha 18—

24—26 kr:s veckoförtjänst, cigarrmakerskor mer.

Särskilt kvalificerade tobaksarbeterskor ha mer betalt,

åtminstone i Stockholm, men här som i andra yrken

beror förtjänsten i ackordsarbetet på hur rask man är.

Av undersökningar, som gjordes för 10 år sedan

(omkr. 1908), framgick att Stockholms arbeterskor i

allmänhet hade en veckoförtjänst av 9—10 kr. Ett stort

antal hade 12—14 kr. i veckan, men antalet av dem

som kunde beräkna att deras inkomst per dag fördelad

över hela året var 2 kr. blev ej särdeles stort. Det

fanns då förfärande många som åtminstone tidtals måste

leva på 6—8 kr. i veckan.

Nu ha ju arbeterskornas avlöningar i de flesta yrken

blivit höjda, vanligen med omkring 50%. Men alla

levnadskostnader ha ju också stigit oerhört. Kunde

man för 10 år sedan säga att 2 kr. om dagen var det

minsta en arbeterska i Stockholm måste förtjäna för att

kunna reda sig, måste man nu säga att med 3 kr. om

dagen kan en ensam arbeterska knappast reda sig.

Av de sämst avlönade arbeterskorna äro dock många

minderåriga, som ha hjälp av föräldrar och syskon, andra

äro gamla, som ha understöd av vuxna barn eller

fattigvården.

I Stockholm finnes nu tillgång till billiga bostäder

för arbeterskor, som ej ha föräldrahem, för billig mat

sörja numer en hel del arbetsgivare och på många

håll utdelas under kristiden dyrtidstillägg till lönerna.

Arbetsförhållandena i fabrikerna ha också genom den

reviderade yrkesfarelagen blivit betydligt bättre, vad

luftväxling och utrymme beträffar, och arbetstiden kan

ej som förr utsträckas över halva natten å de under

inspektion stående arbetsställena.

Kvinnorna inom industrien tilldraga sig alltmer

uppmärksamhet från lagstiftarnes sida, men hand i hand

med lagens strävan att bereda mer hygieniska

arbetsförhållanden går arbeterskornas egen strävan efter bättre

levnadsförhållanden. Sådana ernås visserligen icke endast

genom större inkomster, men säkert är att en stor del

av de kvinnliga arbetarna ännu ha alltför låg förtjänst

för att kunna föra en människovärdig tillvaro.

Skyddslagstiftningen och kvinnorna.

Kvinnornas yrkesarbete är ju icke något för vår tid

nytt. Under medeltiden funnos kvinnliga skrån och

kvinnliga yrkesarbetare. Senare när skråen lyckades

utestänga kvinnorna från hantverket, öppnades nya

arbetstillfällen för kvinnan genom förlagsindustrin, som

begagnade sig (och ännu begagnar sig) av de i hemmen

för förläggare arbetande kvinnorna.

Men först med det nittonde århundradet med den

nya ekonomiska organisationen, som är byggd på ett

kapitalistiskt produktionssystem, har kvinnoarbetsfrågan

fått en förut okänd betydelse.

Den begränsning av produktionskostnaderna, som man

eftersträvar för att det i den industriella verksamheten

nedlagda kapitalet skall giva möjligast stora avkastning,

säg man sig kunna vinna genom att i allt större

utsträckning använda kvinnlig arbetskraft. Kvinnorna ha

ju i alla tider nöjt sig med lägre arbetslöner än männen,

därför blev det fördelaktigt att låta dem övertaga sådant

industriellt arbete, där de ansågos passa och allt efter

som metoderna förenklades och maskinerna blevo mera

lättskötta, utvidgades kvinnoarbetets område.

Egentligen var det helt naturligt att industrin, som

fråntagit kvinnorna en hel del arbete, som förut utfördes

i hemmen, varigenom behovet av kvinnlig arbetskraft i

hemmen blev betydligt förminskad, skulle taga denna

frigjorda arbetskraft i anspråk. Men arbetet i fabrikerna

bjöd kvinnorna helt nya uppgifter och arbetsförhållanden,

som visade sig ganska ofta ha ett mindre gynnsamt

inflytande på kvinnornas hälsa, icke sällan även på deras

sedliga ståndpunkt.

Detta är ett förhållande, som måste väcka vår

uppmärksamhet ej endast för kvinnornas egen skull, men

emedan det ju innebär en fara för släktet och

familjelivet. Erfarenheten har visat att en stor del av dessa

kvinnor som från tidiga år ägna sig åt fabriksarbete,

när de sedan gifta sig, äro fysiskt försvagade och

dessutom ofta, genom sin brist på kunskap om ett hems

skötsel, mindre lämpliga att fylla en mors och husmors

kall.

I de flesta länder arbeta ett stort antal gifta kvinnor

inom industrin, därtill tvingade av att mannens inkomst

är otillräcklig för familjens behov. Och för dessa hustrur

så väl som för änkor, frånskilda hustrur och ogifta

mödrar blir det ju svårt att på samma gång på ett

tillfredsställande sätt kunna sköta moderskallet och

förvärvsarbetet.

Det är också hänsynen till mödrarnas hälsa och till

det blivande släktets sunda växt som givit upphov till

de på senare tider allt fler blivna särskilda

lagbestämmelserna till skyddande av de inom industrin arbetande

kvinnorna.

Så har man i flera länder sökt inskränka kvinnliga

arbetares arbetstid till en viss maximalarbetsdag,

förbjudit nattarbete samt påbjudit en viss tids vila efter

nedkomsten för industriarbeterskor, som föda barn. På

sina håll har man också för att lindra den börda som

det samtidiga utövandet av förvärvsarbete och

moderskap pålägger många kvinnor, infört s. k. obligatorisk

moderskapsförsäkring.

Den i januari 1913 trädde den nya svenska

yrkesfarelagen av d. 29 juni 1912 i kraft. Denna lag

innehåller viktiga bestämmelser, som avse att skydda

arbetarna mot missbruk från arbetsgivarens sida, samt mot

ohälsa och olycksfall i arbetet. Och lagen äger

tillämpning på varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare

användas för arbetsgivares räkning. Undantag göres, när

arbetet utföres i arbetarens hem eller av medlem av

arbetsgivarens familj eller är s. k. skeppstjänst.

Denna lag omfattar alltså icke såsom våra förut

gällande skyddslagar endast arbetare inom industri,

hantverk och andra industriella företag.

Den omfattar dels den större fabriksmässiga industrin,

dels den mindre industrin och hantverket samt handeln,

jordbruket och kommunikationsföretagen. Det blir alltså

en stor skara arbetare, som komma in under lagens område.

Förutom de allmänna bestämmelserna om

arbetsgivarnes skyldigheter med avseende på

skyddsanordningar, med avseende på maskiner, transmissioner, motorer,

hissar o. s. v. samt förordningar om arbetslokalernas

rymlighet, luftväxling, renhållning, innehåller lagen också

särskilda bestämmelser, angående kvinnors och

minderårigas användande i arbete.

Redan i den gamla lagen fanns förbud mot att

använda kvinnor till arbete under jord i stenbrott eller

gruva, och den nya lagens 18:de paragraf upptager detta

förbud. Den 19:de paragrafen säger: »Kvinna, som

fött barn, må icke användas i sådant arbete, som

angives i § 15 (industriellt arbete med minst 10 arbetare

eller drivkraft om minst 5 effektiva hästkrafter eller ock

5 arbetare med drivkraft om minst 3 effektiva

hästkrafter), under de sex första veckorna efter barnsbörden,

därest icke med läkarebetyg kan styrkas att hon utan

men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet.»

»Företer kvinna, som användes i arbete av nämnda

slag, intyg av läkare eller barnmorska, att hon med

sannolikhet kan vänta sin nedkomst inom två veckor,

må ledighet från arbetet ej förvägras henne.»

I den gamla s. k. minderårighetslagen föreskrevs 4

veckors barnsängsvila. Den nya lagen har genom sina

ovan angivna bestämmelser gjort det möjligt för

barnsängskvinna att få sammanlagt åtta veckors vila, därav

två veckor före nedkomsten.

Omsorgen om det kommande släktet gör det

nödvändigt att söka skydda mödrarna för överansträngning

i arbetet just under den tid de skola föda sina barn.

Men då hos oss icke finnes någon anordning, som

tillförsäkrar arbeterskan underhåll under den tid hon är

förbjuden att arbeta, är det ganska naturligt att hon

anser förbudet vara till endast för att beröva henne en

välbehövlig förtjänst. Också söka ett mycket stort antal

mödrar att skaffa sig läkareintyg på att de kunna börja

arbeta tidigare än sex veckor efter nedkomsten. Många

söka dock fortfarande amma sina barn, då de enligt

lagen ej kunna förvägras ledighet därtill.

Förslag till moderskapsförsäkring har emellertid även

hos oss förekommit. Samtidigt med yrkesfarelagens

behandling i riksdagen år 1912, hade av civildepartementet

1908 tillkallade sakkunnige fullbordat en utredning av

frågan om moderskapsförsäkring i Sverige. Men det

förslag sakkunnige utarbetat mötte på flera håll, särskilt

från arbeterskorna själva så pass starkt motstånd, att det

icke kom att föreläggas riksdagen till behandling. I

stället begärde dåvarande civilministern ett anslag av

25,000 kr. för understödjande av sjukkassor, som

meddela moderskapsunderstöd, vilket anslag också beviljades.

Varför det förslag till obligatorisk

moderskapsförsäkring, som framlades av de sakkunnige, väckte så mycket

motstånd är lätt att förstå, när man betänker att denna

moderskapsförsäkring skulle komma att omfatta

huvudsakligast industriarbeterskor, men att 84,7% av

Sveriges industriellt arbetande kvinnor enligt sakkunniges

egen utredning äro ogifta. Visserligen finnas bland de

ogifta industriarbeterskorna ett ganska stort antal ogifta

mödrar, men då alla arbeterskor från 15—50 årÅldern blev av lagrådet ändrad till 17—49 år skulle

vara försäkringspliktiga, kan man förstå att de flesta ej

skulle få någon nytta av försäkringen, till vilken de

själva skulle vara pliktiga att bidraga med hälften av

premierna. Fastmer ansågs att en moderskapsförsäkring

efter dessa linjer skulle bli som en premiering av de

ogifta mödrarna och en hjälp åt försumliga barnafäder.

Från arbeterskehåll framhölls även att all särlagstiftning

rörande kvinnligt yrkesarbete har menliga följder för de

kvinnliga arbetarnas självständighet, då arbetsgivarna icke

finna med sin fördel förenligt att vara bundna av

särskilda arbetstider och betalningsskyldigheter för kvinnliga

arbetare, detta kunde verka försämring av

arbetsmarknaden för kvinnor.

Vad den senaste anmärkningen beträffar, visa

erfarenheterna från utlandet att arbetsgivarna i allmänhet utan

knot underkasta sig försäkringsplikter av olika slag. Men

på de flesta håll i utlandet är moderskapsförsäkringen

sammanhörande med sjukförsäkring. Vid diskussionen

om förslaget till moderskapsförsäkring framhölls från flera

håll att vad vi i Sverige böra sträva efter, det är en

obligatorisk sjukförsäkring, där sjukhjälpen utbetalas även

som barnsängshjälp.

I Tyskland stadgar yrkesfarelagen åtta veckors

barnsängsvila före och efter nedkomsten med förbud för

kvinna att arbeta, innan sex veckor förflutit efter

nedkomsten. Moderskapsförsäkringen, en del av den

obligatoriska sjukförsäkringen, omfattar ej blott

industriarbeterskor utan även kontorspersonal, teater- och

orkesterpersonal, lärare m. fl. med en inkomstgräns av högst

2,500 mrk. Barnsängshjälp betalas till barnaföderskor,

som sista året före nedkomsten varit oavbrutet

försäkrade mot sjukdom med stöd av riksförsäkringen eller i

en bergverkskassa. Barnsängshjälpen utgår med

sjukhjälpens belopp under åtta veckor; minst sex veckor

måste komma på tiden efter nedkomsten. Möjlighet

finnes för försäkrad kvinna, som på grund av

havandeskap blivit förvärvsoduglig, att erhålla en del av

sjukhjälpen under havandeskapet, ävensom att intill tolfte

veckan efter förlossningen erhålla en amningshjälp intill

sjukhjälpens halva belopp.

I Norge infördes obligatorisk sjukförsäkring år 1910.

Försäkringspliktiga äro lönearbetare samt betjänte i offentlig

eller privat tjänst, då de fyllt 15 år, med undantag för

dem som ensamma eller tillsammans med icke

försäkringspliktig make eller maka ha mer än 1,200 kronors

inkomst på landet eller 1,400 kronor i stad eller vid

sjukdomsfall få full lön under minst 3 månader.

Barnsängshjälpen utbetalas till kvinnliga medlemmar

av offentliga eller godkända enskilda eller kommunala

sjukkassor, som omedelbart förut tillhört dessa kassor

minst 10 månader. Understödet erhålles under sex

veckor efter nedkomsten d. v. s. lika lång tid som den

norska fabrikslagen förbjuder arbeterskan att återgå till

fabriken, då hon fött barn.

Frivillig moderskapsforsäkring finnes i flera länder.

De svenska sjukkassorna ha före 1912 endast

undantagsvis berett sina kvinnliga medlemmar sjukhjälp vid

barnsäng. Av vid 1910 års ingång registrerade sjukkassor,

hade endast 28 av 2,449 i sina stadgar upptagit

bestämmelse om att barnsängsunderstöd utbetalades

antingen i samma ordning som vid sjukdom eller för viss

tid efter nedkomsten. Fem av dessa kassor voro

avsedda endast för kvinnliga försäkringstagare och hade

tillsammans 1,279 medlemmar. Under 1909 hade dessa

kassor utbetalat barnsängshjälp med en sammanlagd

summa av 332 kr. Till jämförelse må nämnas att fem

andra av de 28 sjukkassorna äro fabrikssjukkassor med

både manliga och kvinnliga medlemmar. Dessa kassors

sammanlagda medlemsantal var år 1909: 594 och endast

141 kvinnor. Under 1909 hade i ingen av dessa fem

kassor utbetalats någon barnsängshjälp.

Sedan Kungl. förordningen av 1912 kommit, har antalet

kassor, som meddela moderskapsförsäkring, ökats betydligt.

1915 fanns det 230 sådana kassor med sammanlagt

87.000 kvinnor som medlemmar. I Stockholm fanns 19

kassor med 23,899 medlemmar. Bidraget utgår under

minst 14 dagar, högst 6 veckor med lägst 90 öre, högst

4 kr. pr dag. Statens bidrag till denna försäkring var

50.000 kr. Några av de sjukkassor som meddela

moderskapsförsäkring äro »Stockholm» 3,000 medlemmar;

»Vänfast» 5,000 medlemmar, »Enighet ger styrka» 7,000,

»Vasaförbundet» 1,500, »Nykterhetsfolkets sjukkassa»

18,000, »Nykterhetsvännernas sjukkassa» 8,000 och

»Svenska Folket» 2,000 medlemmar.

Vår svenska arbetarskyddslag innehåller emellertid

ännu en bestämmelse angående kvinnorna, nämligen

nattarbetsförbudet. Genom en lag av d. 20 november 1909

stadgas att kvinna ej må användas i industriellt arbete

i vidare utsträckning än att hon kommer i åtnjutande av

minst 11 timmars oavbruten ledighet varje dygn. I denna

ledighet skall tiden mellan kl. 10 e. m. och 5 f. m. ingå.

Denna lag kom till närmast såsom en frukt av 1906

års internationella arbetarskyddskongress i Bern, i vilken

alla Europas stater utom Ryssland, Norge och

Balkanstaterna deltogo. Vid denna kongress undertecknades

av staternas ombud en konvention rörande lagstiftning

angående förbud att använda kvinnor nattetid i

industriellt arbete.

Konventionen hade naturligtvis undertecknats endast

under förbehåll av samtycke från de respektive ländernas

representation och i Sverige behandlades lagförslaget, som

på regeringens uppdrag utarbetats av yrkesfarekommittén,

först av 1908 års riksdag. Den offentliga diskussion,

som uppstod med anledning av förslaget om

nattarbetsförbud, var mycket livlig och meningarna för och emot

lagen bröto sig ganska skarpt. Särskilt från kvinnohåll

gjorde man invändningar. Dels genom den första svenska

socialdemokratiska kvinnokonferensen, dels genom två

protestinlagor till yrkesfarekommittén, en från Fredrika

Bremerförbundet och en från Typografiska

kvinnoförbundet, protesterade kvinnorna mot ett nattarbetsförbuds

införande. Ett sådant förbud, framhöllo de, skulle för

det första strida mot kravet på likställighet mellan man

och kvinna och för övrigt var det fara värt att en dylik

lag skulle beröva många arbeterskor en god plats samt

för andra försvåra möjligheten att få platser.

Emellertid framhöllo skyddslagstiftningens vänner att

intet av dessa skäl borde hindra nattarbetslagens

införande. Kvinnan var nu en gång en fysiskt mindre

motståndskraftig individ och man borde i henne främst

se hemmets sammanhållande kraft samt det nya släktets

moder och fostrarinna. Och genom tysk och engelsk

statistik är det bevisat att ett förbud mot nattarbete av

kvinnorna inom industrin verkat gott, i det det medfört

lägre dödlighetssiffra för såväl kvinnor som barn.

Vad den sidan av saken beträffar, att man fruktade

att ett nattarbetsförbud i Sverige skulle medföra att en

del kvinnor, särskilt typografer, skulle bli avskedade och

få svårt att erhålla nya platser, medgåvo

skyddslagstiftningens förespråkare visserligen att man i utlandet nog

gjort dylika erfarenheter. Men genom en statistisk

utredning från Kommerskollegii arbetsstatistiska avdelning

bevisades att antalet av de kvinnor i Sverige, som skulle

drabbas av nattarbetsförbudet, var relativt litet. Av 895

typografer skulle endast 128 beröras av lagen; övriga

arbeterskor, som genast skulle komma under förbudet,

voro till antalet något över 1,300.

På grund av dessa skäl mot lagen och även emedan

den ansågs kunna komma att verka nedpressande på

kvinnornas arbetslöner samt hänvisa dem till att från

ett väl avlönat fabriksarbete kanske söka ett mindre

inbringande och mer ansträngande hemarbete, hade

lagutskottet vid 1908 års riksdag avstyrkt lagen.

Riksdagen biföll i båda kamrarna avstyrkandet varigenom

lagförslaget alltså föll. Men då det på grund av motioner

åter kom för vid 1909 års riksdag, blev det — trots

lagutskottets förnyade avstyrkande — antaget i båda kamrarna.

Lagen trädde sedan i kraft den 1 januari 1911 med

en övergångstid av 3 år, då endast 10 timmars

oavbruten nattvila skulle vara nödvändig.

De väntade följderna av nattarbetslagen uteblevo icke.

En hel del kvinnliga typografer måste avstå från bättre

avlönade platser, särskilt för några få i

tidningstryckerier anställda var lagen till förfång. Även i sågverk

och bagerier avskedades på sina ställen kvinnlig personal.

Men i stort sett har nattarbetsförbudet, enligt

yrkesinspektionens erfarenhet, verkat gott. Den har särskilt

visat sig välgörande inom konfektionsyrkena, där förut

ett verkligt oefterrättlighetstillstånd rått i fråga om

övertidsarbete.

För vissa yrken — särskilt säsongyrkena och

livsmedelsindustrin i de fall då varor skulle förstöras, om

de ej genast bearbetades — medger lagen visserligen

endast 10 timmars oavbruten nattvila under en tid av 60

dagar av året. Men nu kan ju icke arbetsgivaren utan

att överträda lagen, låta sina arbeterskor dag efter dag

arbeta till kl. 11, 12 på natten. Jag vet många fall, då vid

brådskande leveranser i kappaffärer, hos modister o. d.

sömmerskorna sytt så gott som hela natten. De ha kanske

lagt sig att vila någon timme på arbetssalens golv, men

eljest arbetat dag och natt i sträck. Så minns jag hur

några rosettsömmerskor sutto vid sitt arbete i fabriken från

kl. 8 f. m. dagen före julaftonen till kl. 6 f. m.

julaftonens morgon. Därefter vilade de 2 timmar och

sydde sedan till kl. 3 e. m. på julaftonen.

Modister hos stora fina firmor fingo i regeln sy så

gott som hela lördagsnätterna vecka efter vecka på

våren och försommaren; nu kunna arbetsgivarna icke

fordra detta, då lagen förbjuder det; dock, överträdelser

höra just icke till sällsyntheterna. Men önskvärt vore

nog att lagen gåve utrymme för undantag i flera fall än

den gör, att den toge lika mycket hänsyn till

människan som till varan. Om varan kan förstöras, tillåtes

det att nattvilan förkortas, men om arbeterskan genom att

få börja sitt skift en halv timme tidigare på morgonen,

kan få behålla en plats, som ger henne hennes utkomst,

bereder lagen henne ingen möjlighet att få detta.

Men däremot stadgar § 21 i lagen att »om kvinnas

användande i visst slag av sysselsättning medför

synnerlig fara för olycksfall eller är för kvinna synnerligen

ansträngande eller hälsofarligt eller kan för kvinna

medföra synnerlig våda i sedligt avseende, ankommer på

konungen att föreskriva vissa villkor för kvinnas

användande i sådan sysselsättning eller att kvinna ej må

användas däri.»

Denna paragraf är särdeles viktig, då den lämnar

möjlighet att söka förekomma ej blott hygieniska utan

även sedliga vådor av arbetet. Nyligen har just med

stöd av denna bestämmelse förbud utfärdats att använda

kvinnor under 21 år i stuveriarbete, emedan detta yrke

anses innebära stora sedliga vådor för helt unga

arbeterskor.

Med avseende på anordningarna i arbetslokalerna och

dessas renhållning, isynnerhet när det gäller hälsofarliga

yrken, innehåller den nya lagen ganska utförliga

bestämmelser. Och detta är väl. Ty om också de större

fabrikerna, i all synnerhet de som äga nya fabrikshus,

sökt bereda goda hygieniska förhållanden, tillgång till

dricksvatten och möjlighet för personalen att få tvätta

sig, ja t. o. m. att få intaga måltider i särskilda matrum,

så har på en del håll rått ytterligt svåra förhållanden

just i fråga om matrum, renhållning, toalettrum och

avträden.

Jag skulle kunna anföra otaliga exempel på hur rent

av olidligt somliga arbeterskor haft det på sina

arbetsplatser, hur vid brådska arbetssalarna bli överfyllda

av extra arbeterskor, hur temperaturen i arbetssalarna

om måndagarna kan vara blott ett par grader över

fryspunkten, för att inte tala om golvdraget, som

förekommer på så många ställen. Bra liten omtanke om

arbeterskorna visas här och där.

I en stor syatelier för kappor t. ex. var utgången

för sömmerskorna belägen så att de måste gå igenom

butiken för att komma ut på gatan eller till avträdet.

Detta generade de sig för och gingo för det mesta

icke ut för att äta middag, utan levde på kallmat i

synnerhet höst och vår, när det var många kunder i

affären. De åto sina smörgåsar och drucko sitt kaffe,

som de värmde i pressningsrummet, vid sina

arbetsbord och symaskiner och togo ej längre middagsrast

än de behövde för att äta. Sopningen utfördes

vanligen medan sömmerskorna voro kvar.

Brist på matrum är ännu mycket vanlig. Hos en

mindre sömmerska, som dock sysselsatte 26 flickor, såg

jag vid mitt besök hur sömmerskorna stodo i trappan

och förstugan och åto sina frukostsmörgåsar. Det fanns

ingen annan plats att vara på. I sysalen bland de fina

tygerna fick man ej äta och i köket fingo blott några

få rum.

Och för övrigt — i eljest väl inredda fabriker är

ofta matrummet ytterst otrevligt. I en mycket fin

cigarrfabrik t. ex. var matsalen mörk, kall, osnygg med

kala orappade väggar, bord av ohyvlade bräder och ett

golv, betäckt av troligen årslång smuts. Jag minns mycket

väl hur förvånad jag blev, då chefen för fabriken, som

själv visat mig omkring, öppnade dörren till detta rum

och i en ton som om han ville berömma sig av att

ställa det bra för personalen, förklarade att detta var

frukostrummet. Då jag vågade säga att det just ej var

inbjudande, svarade han att på många håll fanns det

ingen matsal alls.

I en annan fabrik berömde man sig av att den

kvinnliga personalen fått särskilt toalettrum. Det var en smal

källaraktig korridor, upplyst av en enda gaslåga, och

utan uppvärmning. En rad krokar på den kalla

väggen, 4 tvättställ och 2 Wc för 150 personer var vad

som bestods. Det rådde stor trängsel i detta

»toalettrum» både morgon och kväll, sade arbeterskorna.

Jag minns också ett stort bokbinderi, där man hade

arbetsrummet för den kvinnliga personalen högst uppe

under taket. De 40 flickorna sutto så tätt som

möjligt vid långa bord, som voro placerade så nära

varandra att två personer ej kunde gå om varandra

mellan dem och hela salen var belamrad med så mycket

papper från golv till tak, som var möjligt att få dit.

Trappan, som förde dit från en underliggande sal, var

smal och brant som en stege, men det fanns ännu en

utgång. Kapprummet var iskallt, vattenledningen satt

just där kläderna hängde, avträdena belägna vägg i

vägg med männens, voro efter arbeterskornas utsago

alldeles förskräckliga. Matrum fanns icke, frukosten

måste ätas vid arbetsbordet bland damm, klister och

lim. Städning var omöjlig att företaga i anseende till

det trånga utrymmet. I denna lokal arbetade de unga

flickorna 10 timmar, vid övertidsarbete 12 timmar om

dagen med 1 1/2 timmes middagsrast.

Dessa arbeterskor yttrade på tal om att vi borde

ha kvinnliga yrkesinspektorer: »ja, ett fruntimmer skulle

nog förstå hur vi ha det».

Nu har ju Sverige sedan 1913 fått sin första

yrkesinspektris. Hennes verksamhetsområde är oerhört stort,

då hon egentligen äger att öva tillsyn över alla

arbetsställen med kvinnlig personal i landet och hon har

givetvis till att börja med måst ägna sig åt de

uppgifter, som voro nödvändigast såsom utredningar och

undersökningar av förhållandena inom några särskilda

industrier. Dessutom har arbetslösheten 1914 och 1915

samt en del kristidsåtgärder till arbeterskornas hjälp

tagit yrkesinspektrisens kraft i anspråk.

Till hennes uppgifter hör också den att hos

industrins kvinnor väcka förståelse för skyddslagstiftningens

nytta och bestämmelser, samt för hygienens fordringar.

Detta är en nödvändig sak, ty erfarenheten visar att

de kvinnliga arbetarna ofta tredskas i fråga om att

följa ordningsregler och begagna skyddsanordningar.

Och deras klena hälsa kommer mindre ofta av

överansträngning i arbetet än av olämplig och otillräcklig

kost, eller av att de på annat sätt ej förstå att sköta sig.

Ar 1910 gjorde jag en resa för att i Danmark,

Tyskland och Schweiz studera de kvinnliga

yrkesinspektörernas verksamhet och arbeterskornas förhållanden.

Av de erfarenheter jag då gjorde, framgick att en

viktig del av inspektrisernas verksamhet just var att sprida

hygienisk upplysning bland arbeterskorna. I Danmark

hade arbetsgivarna beklagat sig över hur svårt det var

att få arbeterskorna att begagna sig av matrummen

och att ej osnygga dem. Till och med

lumpsortererskorna föredrogo att äta i arbetsrummet framför att

gå ut i den trevliga matsalen. Den danska

inspektrisen berättade att, då hon tillträdde befattningen var

det inte lätt att vinna arbeterskornas förtroende, de hade

ingen förståelse för hennes uppgift, för att hon genom

sitt arbete ville vara dem till hjälp. Men så

småningom hade de börjat inse fördelen av att kunna tala

med en kvinna om sina arbets- och levnadsförhållanden.

Särskilt i sådana fall, då de hade att beklaga sig över

mindre höviskt bemötande från verkmästares sida, hade

de uppsökt inspektrisen.

Det bör ju också vara en stor fördel för arbeterskorna,

när de, som ej så sällan händer, bli utsatta för

oanständigt beteende av manliga arbetskamrater eller

arbetsledare, att då kunna framföra sina klagomål,

muntligen eller skriftligen, till inspektrisen. I Tyskland, där

inspektriserna ej äro jämnställda med yrkesinspektörerna

utan blott dessas assistenter, ville man påstå att

arbeterskorna just i sådana saker som rörde sedligheten,

hellre vände sig till manliga än kvinnliga inspektörer.

Från arbeterskehåll hörde jag att detta troligen var,

emedan de trodde att en man skulle ha mera makt att

hjälpa dem. Av egen erfarenhet vet jag att mycket

ofta, då arbeterskor beklaga sig hos verkmästare eller

chefer över otillbörligt beteende från manliga kamraters

sida, bli de icke trodda. Felet att sådant händer, är

vanligen kvinnans, menar man. Men på chefers och

verkmästares hållning och noggrannhet i dylika saker

beror icke sällan, hurudan hela tonen och andan i

fabriken blir.

I Tyskland söka fabrikerna ibland kringgå

förordningen om garderober och tvättrum for personalen. I

en textilfabrik i Würtemberg, som jag besökte

tillsammans med inspektrisen, hade man äntligen på rättslig

väg tvingat firman att inreda tvättrum. Flera hundra

kvinnor arbetade i denna fabrik. Förut måste de klä

om sig i arbetssalarna eller i trappor och förstugor.

Om de ville tvätta sig, måste de förut göra det i

fabrikskanalen mitt bland de manliga kamraterna och

lägga sig på knä bland dessa. Detta hade naturligtvis

givit anledning till närgångenheter från männen. Först

när yrkesinspektionen tillgrep rättsliga medel, inreddes

tvättrum åt personalen.

Samma inspektris berättade hur svårt det mången

gång var att få personalen att begagna tvättställen.

Hon hade företagit inspektion i en cigarrfabrik just på

den tid då middagspausen började, för att få se hur

det då ginge till. Av 300 arbeterskor var det högst

50, som använde de i alla salar på flera olika platser

anbragta tvättfaten med vattenledning bredvid. De

övriga lämnade salen utan att tvätta händerna eller

också begagnade de sina på arbetsborden stående

vattenmuggar, som hela dagen användes att dricka

ur, även kaffe. De tvättade då först sina knivar i

muggarna och sedan sina fingrar, som de torkade pä

förklädena.

Men i en annan fabrik hade inspektrisen gjort en

alldeles motsatt erfarenhet. Där var vattenledningen i

en arbetssal avstängd. På förfrågan om skälet, svarade

verkmästaren att arbeterskorna tvättade sig om händerna

inte bara efter arbetets slut utan flera gånger under

arbetet, vilket han ansåg vara slöseri med vattnet, helst

som golvet också blev nedsölat. På inspektrisens

anmärkning att vattenkranarna sutto på ett olämpligt sätt

och att tvättinrättningarna naturligtvis voro gjorda för

att av personalen begagnas, lovade han emellertid att

ej längre hindra flickornas renlighetsiver.

Upprepade gånger har jag i fabrikerna fått bevittna,

hur föga förståelse arbeterskorna ha för att lagen såväl

som inspektörernas arbete är till for deras skydd och

gagn. Lagens bestämmelser betraktas i många fall som

inskränkningar i den personliga friheten, skyddsapparater

och förordningar till hälsoskydd som pjåsk. När t. ex.

vid vårt besök i en litografisk anstalt, inspektrisen sade

till de vid bronseringsmaskinerna arbetande kvinnorna

att de åtminstone vid rengöringen av maskinen borde

ha respirator, enär det fina guldstoftet trots

skyddsanordningen yrde ikring, då skrattade de och funno det

onödigt. Och när vi hos presserskorna i en syfabrik

funno en stor flaska gasolja, som de använde till

fläckuttagning, placerad ej alltför långt ifrån den med gas

eldade strykugnen, skrattade flickorna åt att detta

beivrades. Mycket förolämpade sågo tre unga

spinnerskor i ett bomullsspinneri ut, när inspektören i barsk

ton förbjöd dem att gå med hängande flätor bland

maskinerna, emedan de ju lätt kunde fastna med håret

i transmissionerna. De tyckte, som de sedan

anförtrodde mig, att det inte anginge den där herrn, hur de

hade håret, nog kunde de passa sig för maskinerna.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Arbeterskor i

allmänhet äro ganska likgiltiga för vad som skadar deras

hälsa eller kan föranleda olycksfall. Att det är deras

skyldighet att iakttaga försiktighet och att, såvitt i deras

förmåga står, söka göra sig motståndskraftiga mot

arbetets skadliga inflytelser, äro de okunniga om. I

Tyskland hade man på sina håll anordnat föredrag i

fabrikerna om vad utövare av de olika yrkena hade att

iakttaga. Naturligtvis var det mest i sådana fabriker,

där arbetet var särskilt hälsofarligt. Vår svenska lag

säger att arbetsgivaren är skyldig upplysa arbetarna om

vad de ha att iakttaga för att skydda sig mot

eventuella vådor för hälsan i det arbete de utföra. Detta

sker väl dels genom muntliga upplysningar, dels genom

tryckta anslag i fabrikerna. Önskligt vore att det vad

de kvinnliga arbetarna beträffar, bleve stadgat något om

en viss ändamålsenlig fabriksdräkt, genom vilken

kvinnorna skulle vara skyddade för faran att fastna i

maskinerna samt lättare kunna utföra en del arbete. I

den belgiska fabrikslagen föreskrives det en sådan dräkt

för kvinnliga arbetare. Den skall bestå av ett tätt

åtslutande överdrag samt en mössa, som täcker hela håret.

Tobaksmonopolet i Sverige har på yrkesinspektrisens

inrådan vid sina fabriker infört en sådan dräkt, som

fabriken håller arbeterskorna med, och inom

livsmedelsindustrin så väl i Sverige som i utlandet, hålla en del

firmor personalen med stora förkläden. Att en

fabriksdräkt är behövlig, ser man bäst därav att i England,

där kvinnorna under kriget fått övertaga åtskilligt arbete,

som männen förut utförde, arbeterskorna anlagt mer eller

mindre manliga dräkter.

Hos oss är ju antalet gifta arbeterskor inom industrin

icke så stort, men i Tyskland, där på vissa håll halva

antalet arbeterskor utgjordes av hustrur (nu under kriget

är det måhända ännu större) har det en gång

föreslagits att man genom lag skulle förbjuda de gifta

kvinnorna att arbeta i fabrik. Lämpligheten av en dylik

åtgärd må väl starkt betvivlas. Däremot står det klart

att allt måste göras både för att så mycket som

möjligt minska de direkta vådor fabriksarbetet medför och

för att i övrigt förhjälpa arbeterskorna till att kunna

arbeta och leva under så goda förhållanden som

möjligt. Vid sidan av lagparagraferna behövas många

åtgärder från de enskilda för arbeterskefrågan intresserade,

främst från arbetsgivarna.

Stuveriarbeterskor.

Sedan många år tillbaka ha kvinnor använts i

stuveriarbete, förnämligast i de norrländska hamnarna utefter

hela kusten från Skutskär upp till Neder Kalix. De ha

lastat splittved och stavar på båtar och inte sällan ha

de följt med en båt från den ena lastageplatsen utanför

brädgårdar och sågverk till den andra.

Föreningen Vita Bandet har ända sedan början av

1900-talet haft sin uppmärksamhet fäst på

stuveriarbeterskorna och framhållit det olämpliga i att kvinnor

användas i dylikt tungt arbete, helst som de därigenom

att de icke sällan måste övernatta på båtarna, utsättas

för vådor av sedlig art.

Det har nämligen varit kvinnor i alla åldrar, som

stuvat, redan 13- och 14-åringar ha varit med och även

kvinnor i 50-årsålder och äldre ha burit plank och stuvat

splittved.

År 1906 vände sig Vita Bandet till flera riksdagsmän

med begäran att dessa skulle söka åvägabringa lagstadgat

förbud mot kvinnors deltagande i lastning av fartyg.

Detta hade till följd att civildepartementet infordrade de

norrländska länstyrelsernas uttalanden i saken, och den

kommitté för revidering av yrkesfarelagen som då

arbetade, fick frågan om hand. Men denna kommitté ansåg

sig icke kunna tillstyrka något generellt förbud. Man

ansåg nämligen på flera håll att stuveriarbetet erbjöd en

välbehövlig förtjänst åt en hel del kvinnor, som eljest

icke kunde finna något slags arbete. Ett förbud skulle

— menade man — medföra att flera fattiga hem råkade

i stora ekonomiska svårigheter.

Och då den sedliga faran i arbetet måste anses störst

för de yngsta arbeterskorna, föreslog yrkesfarekommittén

förbud för kvinnor under 21 år att deltaga i lastning av

fartyg med mer än 80 registertons dräktighet.

Stuveriarbetet å mindre båtar brukar nämligen vara mera

tillfälligt och ganska kortvarigt.

Yrkesfarekommitténs förslag blev emellertid icke

antaget i den nya lagen. Yrkesinspektionen ansåg

nämligen att om restriktioner av nämnda art skulle visa sig

behövliga, vore det bättre att åstadkomma dem genom

lokala av länstyrelserna begärda och av Kungl. Maj:t

stadfästade förordningar.

Sådana restriktioner ha nu också införts efter åtskilliga

påstötningar från Vita Bandet och grundliga

undersökningar av yrkesinspektionen. Våren 1917 hade 29

kommuner fått Kungl. Maj:ts tillstånd att genom särskilda

tillsyningsmän inspektera stuveriarbetet och tillse att ingen

kvinna under 21 år deltager i sådant arbete.

Yrkesinspektrisen Hesselgren har besökt så gott som alla

platser, där kvinnligt stuveriarbete förekommer, och det

är på hennes tillstyrkan restriktionerna tillkommit. Hennes

berättelse om hur de kvinnliga stuvarna ha det är mycket

intressant. Enligt denna berättelse brukar arbetstiden för

stuveriet vara 9 —10 timmar om dagen med 1 timmes

middag samt en halv timme till frukost och

eftermiddagskaffe. Arbetet börjas vanligen kl. 6 f. m. och slutar

kl. 6 e. m. Övertid förekommer sällan på segelfartyg,

där kvinnorna mest användas, men oftare på ångbåtar,

där även nattarbete är vanligt. Kvinnor arbeta numera

sällan på ångbåtar och dessas lastning brukar draga

2—3 dagar.

Kvinnorna arbeta för det mesta i lastrummet men det

händer att de sysselsättas även ovan däck, vilket i hett

eller svårt väder kan vara prövande nog. Men

inspektrisen anser ej arbetet i och för sig vara varken

hälsofarligt eller för tungt för vuxna kvinnor. För

minderåriga däremot anser hon det absolut olämpligt. För

14- och 15-åringar är det ständiga bockandet och

langandet för tröttsamt, de måste ju ofta langa och stjälpa

stora högar av den grova splittveden ner i lastrummet.

Även de sedliga missförhållanden som stuveriarbetet

medför, innebär naturligtvis större fara för de yngre

arbeterskorna än för de äldre och de gifta. »Bara det

faktum att en flicka stuvar», säger yrkesinspektrisen,

»gör henne mera skyddslös mot de råa elementen bland

sjömän och manliga stuvare, vilka mot en stuverska anse

sig ha vilka rättigheter som helst. De unga stuverskorna

bli ofta råa och cyniska i tal och uppträdande och i

allmänhet anse både chefer och arbetsledare och

manliga kamrater till stuveriarbeterskor att yrket är olämpligt

för kvinnor.»

»Kvinnorna fara oerhört illa av detta arbete.»

»Stuveriarbetet är en skamfläck för hela Ådalen.» — »Att

följa med båtarna från plats till plats borde förbjudas.»

— »Ungdomen blir rå och grov.» — »Det är inte

kvinnogöra.» — »De bli odugliga för hemmet», se där

uttalanden av förmän och stuvare, som yrkesinspektrisen

anför.

Och även äldre stuveriarbeterskor anse att unga flickor

ej böra stuva, ty de unga som ej kunna sköta sig,

draga skam över hela yrket. »Vi ä’ inte hållna för

något» klagade de flesta för inspektrisen, »och ändå ä’

vi hederliga och anständiga människor.»

Emellertid ha förhållandena på en del platser under

de senare åren blivit bättre, måhända till följd av den

uppmärksamhet som genom Vita Bandets agitation riktats

på kvinnligt stuveriarbete. Liggning ombord

förekommer mera sällan, utan arbeterskorna bli per motorbåt

dagligen förda till och från de fartyg, de skola lasta.

Där de skola ligga kvar, har man numera brukat

upplåta aktersalongen åt dem samt givit dem en kudde och

en filt. Dock ha de ingen möjlighet att då ta av och

torka sina kläder, vilket nog är ganska hälsofarligt, om

de, som ej sällan händer, hålla på 12—14 dagar och

fara från den ena skutan till den andra.

En bidragande orsak till de sedliga missförhållandena

inom yrket är att detta är säsongarbete. Det pågår från

april eller maj med något uppehåll i juni och halva juli till

fram i december. Under mellantiden ta sig de unga

stuverskorna sällan något för. Den relativt goda

förtjänsten under säsongen — 3 kronor om dagen — gör

att de under arbetslösheten föra ett lättjefullt nöjesliv,

och på flera orter klagas det över att dessa flickor

inverka demoraliserande på traktens ungdom. Ej sällan

få kommunerna vidkännas utgifter för stuveriarbeterskors

utom äktenskapet födda barn, vilkas fäder, — vanligen

sjömän — icke kunna anträffas i och för

barnuppfostringsbidrag.

De nu införda restriktionerna, som förbjuda

stuveriarbete för flickor under 21 år, äro säkert välbetänkta.

Yrkesinspektrisen påpekar att förbudet borde åtföljas av

åtgärder, som satte de minderåriga flickorna i tillfälle att

få någon slags yrkesutbildning, så att de kunna skaffa

sig annat, väl avlönat arbete. Ty den höga avlöningen

jämte den omständigheten att de icke kunna utföra annat

arbete, är det väl, som gör att de redan vid unga år

välja ett så tungt och grovt arbete som stuvandet.

Kramfors sågverk har inrättat en hushållsskola, där

arbetarnas döttrar få ett års kurs i husligt arbete, det

är att hoppas att på flera orter detta exempel må vinna

efterföljd.

De minderåriga.

Jag minns hur för många år sedan en knappt

elvaårig flicka, vars far låg på sjukhuset och vars mor

lämnade de yngsta barnen på krubban och själv gick i

hjälp, helt företagsamt gick in på en strykinrättning nära

där hon bodde och frågade om hon kunde få arbete.

Man skrattade först åt den lilla, men då hon berättade

att hon nödvändigt måste hjälpa mor att förtjäna, lät

man henne utföra några småsysslor, »stänka», »dra ut»

o. s. v. Som hon visade sig vara både händig och

nyttig, blev hon snart engagerad som hjälp- och

springflicka från kl. 2 till 7 e. m. varje dag. När hon slutat,

hämtade hon småsyskonen på krubban, bäddade deras

sängar och lade dem samt läste sedan sina läxor, innan

hon gick till vila. Hon hade alltså en ansträngande

arbetsdag för sin ålder, men tycktes orka med den rätt

bra. Sju år senare var hon välbeställd strykerska i

samma strykinrättning efter att under alla åren tidvis ha

hjälpt till där.

För fattiga familjer, särskilt i större städer, är det av

stor betydelse att barnen så fort som möjligt kunna

förtjäna något, och det är rätt vanligt att redan

12-åringar ha platser som springgossar och springflickor

om eftermiddagarna efter skolan.

Många barn få vid ännu yngre år hjälpa till med

arbete i hemmet och där man inte utnyttjar deras

arbetskraft till skada för dem, kan det ju bara anses gott att

de uppfostras till arbetsamhet och flit. Tyvärr finnes

det blott alltför många exempel på hur barn redan från

tidiga år hållas till ett träget industriellt arbete och ej

få njuta barndomens obekymrade tillvaro. Detta är mest

fallet inom den s. k. hemindustrin. I Sachsen t. ex.

är hemarbetet sedan gammalt mycket inrotat och ehuru

lagen förbjuder att använda främmande barn före 12 års

ålder och egna barn före 9 års ålder till industriellt

arbete, låter befolkningen de små i stor

utsträckning hjälpa till med verkligt arbete. I staden Leipzig hade

yrkesinspektrisen för ett par år sedan på en mängd

ställen påträffat småttingar om 4—6 år träget sysselsatta

med pappersarbete, uppsyning av knappar eller häktor

på kartong, stripning av tobak o. s. v. På landsbygden

i Sachsen var det vanligaste hemarbetet korg- och

borstarbeten, flätning av rottingsitsar till stolar, utklippning

av spetsar, tillverkning av knappar och garnityrartiklar

ävenså cigarrettillverkning — och med allt detta hjälpte

barnen till så gott som all den tid, de hade fritt från

skolan.

Även hos oss få barn ofta hjälpa med hemarbete.

I Boråstrakten, där trikåstickning och sömnad lämnas ut

på landsbygden, arbeta stora och små därmed. Jag såg

en gång i en stuga i Bolleryd två gossar om 7, 8 år

och en något äldre flicka hjälpa till med förfärdigandet

av blårandiga manskläder av tjockt »kadett-tyg». Modern

sydde maskinsömmen, flickan gjorde en del handsöm

och gossarna sydde i knappar. Och många timmar om

dagen måste de hålla på. Hela stugan var full av

tillskurna rockar och byxor och på bestämd dag måste

arbetet vara färdigt.

De låga arbetslöner som betalas för hemarbete, gör

det nödvändigt att alla familjemedlemmar, som kunna,

arbeta därmed, om förtjänsten skall kunna bli tillräcklig.

Bland det hemskaste i fråga om industriellt barnarbete,

som man kan läsa om, äro skildringarna från England i

början av 1800-talet. Inom textilindustrin användes då

en mängd barn. Det var icke ovanligt att

fattighusbarnen auktionerades bort av församlingarna till

arbetsgivare, eller till och med att fattiga föräldrar sålde sina

barn vid 6 års ålder som lärlingar och att barnen sedan

voro bundna som sådana, tills de fyllt 21 år. De fingo

arbeta 14, 15 timmar dagligen och aldrig lämna fabriken,

där de sovo på ett slags britsar, som lag efter lag av

barnen begagnade utan att de usla bäddarna ens hunno

kallna. Under middagsrasten måste lärlingarna göra ren

maskinerna och därvid voro olyckshändelser, mot vilka

intet som helst skydd förekom, mycket vanliga. Barnen

fingo ingen intellektuell uppfostran och detta system

förstörde massan av den engelska arbetareungdomen fysiskt

och moraliskt för en lång tid framåt.

Dessa hemska förhållanden gåvo upphov till den

engelska arbetarskyddslagstiftningen, men först på mitten

av 1800-talet blev lagen av effektiv verkan. 1849

genomdrevs nämligen en lag om 10 timmars arbetsdag för

kvinnor och minderåriga och sedan har

skyddslagstiftningen i England och i övriga europeiska länder

utvidgats alltmer.

Här i Sverige fingo vi 1846 en fabriks- och

hantverksordning, som bestämde lärgossarnes minimiålder till 12

år. 1852 fingo vi en förordning, som stadgade att

arbetare under 18 år ej skulle få användas nattetid mellan

9 e. m. och 5 f. m. Denna förordning lär ha överträtts

ganska ofta och ett stort antal barn under 12 år lär ha

varit anställda i fabrikerna utan att ha inhämtat ens

nödtorftiga skolkunskaper, såsom förordningen bjöd. Deras

arbetstid var ej sällan 12, 14 timmar, så till fortsatt

undervisning fanns ingen tid. En år 1875 företagen

undersökning visade, att fabriksarbetande barn hade 60,

80, ja 90 timmars arbetstid per vecka, medan lagen i

Danmark och Tyskland förbjöd arbete mer än 36 timmar

i veckan. 1881 tillkom minderårighetsförordningen, som

begränsade arbetstiden till 6 timmar för barn och 10

timmar för yngre personer. Slutligen kom den s. k.

minderårighetslagen av 1900, vars bestämmelser till stor

del ingå i vår nyreviderade arbetarskyddslag av 1912.

Här bestämmes arbetstiden till 36 timmar i veckan för

minderårig under 13 år, 48 timmar i veckan för

minderårig, som fyllt 13 men ej 14 år, och 60 timmar för

minderåriga från 14—18 år. Arbetstiden per dygn skall

vara resp. 6, 8 eller 10 timmar, och minderåriga få ej

användas i arbete nattetid mellan kl. 7 e. m. och 6 f. m.

För flickor är begynnelseåldern i industriellt arbete

äldre än för gossar, nämligen 14 år. Gossar som flickor

måste ha inhämtat den för folkskolan bestämda

lärokursen samt av arbetsgivaren lämnas ledighet till

religionsundervisning och annan undervisning. Vidare stadgas att

minderåriga icke få användas i arbete på sådant sätt att

arbetet kan anses medföra fara för olycksfall eller

överansträngning eller menligt inverka på deras

kroppsutveckling eller innebära våda i sedligt avseende.

Med den sedliga vådan syftas mest på minderårigas

användning i utskänknings- och förlustelseställen, för

framställande av trycksaker med mot sedligheten

stridande innehåll o. s. v., ej sådana faror av moralisk art,

som man ej kan undgå att möta i det dagliga livet.

Även föreskriver lagen särskilda raster för de

minderåriga och att dessa ej under rasterna få vistas i

arbetssalarna, där arbete pågår. Mot denna förordning syndas

nog ofta. I Tyskland, där man har samma påbud,

berättade en arbetsgivare, hur svårt det var att få de

unga att följa detsamma. Man fann då på att på rasten

servera bullar och mjölk samt stänga dörrarna till

matsalen med lås, medan måltiden intogs. I en hall utanför

matsalen uppsattes så några gymnastikapparater för

gossarna, medan flickorna fingo bollar och »hopptåg» att

roa sig med. Och nu envisades man ej att stanna inne

under rasterna.

Till förhindrande av minderårigas överansträngning

stadgas att de skola undergå läkarebesiktning, innan de

antagas till arbete samt sedan en gång årligen.

Att dessa läkarundersökningar göra stor nytta är

påtagligt. Av de år 1915 undersökta flickorna hade man

antecknat 27 % som havande mindre gott hälsotillstånd.

Hela antalet undersökta flickor var det året 11,790. De

flesta av dessa, 4,934, arbetade inom textilindustrin.

För de allra flesta hade läkaren föreskrivit ändrad

sysselsättning eller vissa villkor för att de skulle få användas

i arbetet på samma sätt som förut. För 33 flickor hade

läkaren utfärdat förbud att fortsätta på arbetsstället. Av

dessa ledo 12 av tuberkulos och 10 av allmän svaghet

eller svag kroppsbyggnad. Läkaren är skyldig att vid

sina årliga undersökningar anteckna resultatet i de

minderårigas intygsböcker. For ett rätt stort antal, 2,273, hade

sålunda antecknats olika missförhållanden utan att dessa

dock föranlett några åtgärder i fråga om arbetet.

Intygsböckerna skola företes, då minderåriga söka anställning.

I Berlin, minns jag, rådde för en åtta år sedan stort

missnöje med de »arbetsböcker», som där införts. De

voro till dels för läkarens anteckningar, dels skulle de

innehålla en anteckning av målsman att den minderåriga

hade dennes tillstånd att arbeta i fabrik och skulle

dessutom användas som ett slags betygsböcker av

arbetsgivarna för att meddela föräldrarna hur unga arbetare

och arbeterskor skötte sig. Både arbetsgivarna,

föräldrarna, och de minderåriga voro mycket missnöjda med

den anordningen och funno den bara vara till besvär.

Meningen med densamma var att skaffa föräldrarna

auktoritet över ungdomen och hålla de unga till tukt och

ordning. Men detta hade man ej förstått. I synnerhet

skulle de unga arbeterskorna ha stretat emot förordningen

om arbetsböcker. De funno det kränkande att stå under

kontroll och mindre fint att kallas arbeterskor samt trodde

att om de blevo sömmerskor och modister, skulle de

slippa arbetsböckerna. Men så var ej fallet. En del

konfektionsaffärer hade emellertid hittat på att kalla sina

minderåriga arbeterskor »volontärer» för att på så sätt

kringgå förordningen.

Jag vet ej i vad mån de tyska arbetsböckerna bidrogo

till att skärpa föräldrarnas auktoritet över ungdomen.

Men nog kunde det vara önskligt att även hos oss de

minderåriga arbetarna och arbeterskorna ej för tidigt

undslippa hemmens kontroll. Blott alltför ofta har jag

lagt märke till hur unga flickor, som vid 14, 15 år

komma ut i arbete och förtjäna 5, 6 kronor i veckan,

genast bli bra viktiga. Många ge ju förtjänsten till

hemmet, där de få allt vad de behöva, andra klä sig

för den. Men nog är det vanligt, att sådana ungdomar,

då de nu »betala för sig hemma», som det heter, tycka

att de äro självständiga och ej längre behöva lyda far

och mor. I många fall äro mödrarna slappa och låta

barnen på fritiden bara sköta sina nöjen, medan de i

hemmen bli uppassade, och mödrarna kunna icke eller

bry sig ej om att kontrollera flickornas nöjen. Ofta

slita sådana flickor snart bandet med hemmet, vilket ej

sällan blir ödesdigert för dem själva.

Det är ett sorgligt faktum att föräldrarnas

ansvarskänsla gent emot barnen på senare tider alltmera slappats.

Kanske beror detta till en viss grad på den reaktion

mot en äldre tids alltför stränga uppfostringsmetoder,

som väl i mycket hämnat sig i »barnets århundrade»,

kanske också på den sig alltmer tillspetsande kampen

för tillvaron, som i städerna ofta tvingar mödrarna att

vid sidan av hemmets skötsel söka förvärvsarbete. Säkert

är, att ett stort antal av de flickor som vid unga år

utsläppas i livet, äro bra litet rustade för livets kamp,

kampen för brödet och kampen för att vara människa

i detta ords fullaste betydelse.

När jag tänker på dessa flickor, som varje år i stora

skaror från olika delar av landet komma till Stockholm

för att söka tjänst, eller som numera är vanligare, för

att söka arbete i fabriker, syatelierer eller affärer, ser

jag för mig en ganska brokig skara. Många ha

naturligtvis haft tjänst förut eller arbetat i något yrke, de

äro vanligen säkrare och ta ej första bästa plats. Det

finns präktiga, allvarliga flickor med kistan full av

hemvävda kläder och huvudet fullt av fars och mors

förmaningar, somliga med betyg, andra komna direkt från

hemmet, där de hjälpt till med sysslorna några år, tills

de äntligen fått tillåtelse att resa till huvudstaden. Många

äro bonddöttrar med friskt och hurtigt utseende och

glada förhoppningar strålande ur troskyldiga blå ögon.

De ha oftast en slant att börja med, och en eller annan

bekant i huvudstaden. Där finns också flickor, som se

fattiga och klena ut och med förskrämda blickar se sig

omkring i den stora staden, där de ej hitta och inte

ha några bekanta och som på kommissionskontoren äro

blyga och tafatta och ta första plats de få. Dessa

flickor bruka ha det gemensamt med nästan alla övriga, att

de inte ha klart för sig vad slags arbete de kunna

utföra och helst vilja ha. »Privatplats» kan man ju alltid

ta om ingenting annat erbjuder sig. De minst djärva

ta tjänst i enklare familjer, hos hantverkare, handlande

o. s. v. Det kan bli en god skola, om frun själv är

duglig och vill lära upp sin tjänstflicka, men det blir ej

sällan ett mycket ansträngande liv för flickans krafter,

om hon hör till de mindre starka, med arbete från bittida

till sent, nattvak över barn samt otillräcklig föda och

ledighet. När flickor i sådana platser träffa tillsammans

med fabriksarbeterskor, tycka de att dessa ha det bra

mycket bättre. De ha ju alla kvällar och söndagar

lediga och deras förtjänst, 12, 14, 20 kronor i veckan

förefaller ju så stor för en oerfaren, om levnadskostnaderna

i storstaden ganska okunnig flicka. Och många sluta

efter ett halvt eller helt år att tjäna för att söka sig in

vid någon fabrik.

Där kom en gång till Hemmet för arbeterskor i

Stockholm en 18-års flicka, som tjänat 7 månader, men nu

tagit plats i en elektrisk syfabrik. Hela hennes packning

rymdes i en kasse, utom det att hon bar en klänning

särskilt. Hennes kängor, det enda par hon ägde, sågo

bedrövliga ut. Två kronor var allt vad hon ägde i

pengar, efter vad hon upplyste, men hon hade hopp

om att få 10 kronor i veckan på syfabriken, när hon

bleve van.

Första tiden stretade hon tappert, hennes förtjänst de

första veckorna blev knappt 4 à 5 kronor. Hon kunde

få laga sin mat själv i hemmet och hon kokade potatis

och välling och kaffe. Men på lördagen, då hon fick

ut sina 3:75, köpte hon genast en vit spetskrage för

1:50 att ha på sig på söndagen, när hon skulle bort

på något nöje. Att hon var skyldig för hyran samt

för bröd och grädde i magasinet och att hon kunde

behöva nya kängor, bekymrade henne föga. När hon

fått sina 10 kronor i veckan skulle allt klareras. Men

det blev bara 6 å 7 kronor i veckan månader framåt.

Och med det tycktes hon reda sig, lånade ibland och

svälte rätt ofta, men krånglade sig fram ändå. Hyran,

som bara var 7 kronor i månaden, betalade hon av per

vecka. Kläderna voro förstås si och så, åtminstone de

som inte syntes, då och då fick hon en slant hemifrån

och köpte en blus eller något annat plagg. Sy och

laga åt sig hade hon ingen lust med. Om städning

hade hon, trots det att hon tjänat, mycket underliga

begrepp, likaledes om den personliga hygienen.

Denna var som många andra en bra och snäll tös

och med litet ledning blev hon snart ordentligare, men

det händer att friheten och självständigheten stiger

ungdomarna åt huvudet, så att de högst ogärna ta råd,

ännu mindre lärdomar och förmaningar.

Man kan inte låta bli att undra vad de egentligen

fått för slags uppfostran, dessa unga flickor, som från

fattiga hem komma ut i världen och sedan bli hustrur och

mödrar och i sin tur skola uppfostra barn. Ett stort

antal ha säkert mycket fattiga hem, andra ha aldrig

känt far eller mor, många blott sin mor. Och även

de som ha bra hem och fått en god moralisk uppfostran,

äro ej sällan utan några egentliga kunskaper, vare sig i

hushållsgöromål eller i något yrke.

Av stockholmsflickorna bli knappt 2% av dem, som

gå ut folkskolan, tjänarinnor. Blott alltför ofta hör man

mödrar, som själva tjänat, säga: »Jag har släpat så

mycket i mina dar, mina flickor skall då inte behöva

tjäna», och stockholmsflickorna bli fabriksflickor,

sömmerskor, bodfröknar, kassörskor, telefonister m. m.

Nu har på senare år behovet av yrkesutbildning gjort

sig alltmer gällande, liksom man litet varstädes i landet

vaknat upp för nödvändigheten av att arbetarklassens

döttrar få undervisning i matlagning och barnavård.

Redan i skolorna ordnas — om också ej på långt

när överallt — matlagningsundervisning och

hushållsskolor, som utbilda flickorna till dugliga tjänarinnor, finnas

överallt i landet. Bland de märkligare av dessa skolor

äro Stockholms husmoderskolor med barnavård, där flickor,

som genomgått folkskola i Stockholm, få ett års fri

undervisning. Högre folkskolan, som Sällskapet för

folkundervisningens befrämjande har, är också en

Stockholmsanstalt för flickors utbildning med mycket moderata

avgifter. En av de äldre anstalterna för utbildning till

hushållsarbete är Praktiska hushållsskolan i Stockholm,

där kursen, som är fri, är 3-årig. Vidare finns ju

Sunnerdahlska hemskolorna vid Säbyholm, där 30 flickor

bibringas praktiska och teoretiska kunskaper, som kunna

göra dem till goda medborgare och dugliga yrkesutövare.

Där få flickorna utom hushåll även lära husdjursskötsel

och småbruk. Vid Småbrukskolonien Emaus har K. F. U.K.

i Stockholm lanthushållningsskola för flickor, medan Södra

K. F. U. K. har en s. k. Husmoders- och

tjänarinneskola i sin lokal i Stockholm. Färna husmoderskola

heter en av Stockholms folkskolelärarinnor grundad och

upprätthållen anstalt, dit de ur folkskolan utgångna

flickorna kunna få komma och få god utbildning. Och i

de större städerna i landsorten finnas numer flera goda

hushållsskolor.

Vidare vill jag nämna några av större industriella verk

för deras arbetares döttrar grundade hushållsskolor såsom

Bergslagets husmoderskola, Kiruna husmoderskola, Ljusne

husmoderskola, Carnegie"s och Jonsereds fabrikers

skolkökskurser m. fl.

Emellertid är det ju icke nog att flickor, som äro

hänvisade att försörja sig själva, få lära huslig ekonomi

— vilket jämte barnavård bör vara ett ämne som

småningom blir obligatoriskt för alla flickor, vilken skola de

än genomgå. Upprättandet av verkliga yrkesskolor, där

flickor utbildas för det yrke de välja, på samma gång

som de få en fortsättningskurs efter folkskolan, har länge

varit ett önskemål. Fackorganisationer och

hantverksmästare ha grundat yrkesskolor för gossar i en del

yrken, men fortsättnings- och yrkesskolor borde

naturligtvis vara kommunernas sak. Stockholms stad öppnade

1912 flera yrkesskolor. Den kvinnliga avdelningen består

i en yrkesskola i klädsömnad med två linjer en för

utbildning av ateliersömmerskor och en för hemsömmerskor.

Ateliersömmerskorna ha endagsskola, d. v. s., de arbeta

5 dagar i veckan hos en arbetsgivare, som förbundit

sig att låta dem den 6:te dagen vara fria för att besöka

yrkesskolan. I denna få de sådana praktiska och

teoretiska kunskaper, som kunna göra dem till dugliga

yrkesutövare och medborgare. För att vinna inträde i skolan

fordras att ha fyllt 14 år, att ha genomgått minst 7-årig

folkskolekurs samt att kunna förete vitsord om gott

uppförande och lämplighet för sömmerskeyrket.

Lärotiden är tre år, och elev, som vunnit inträde i skolan,

får icke utan skäl, som av skolstyrelsen godkänts, avbryta

sin skolgång före lärotidens slut. Arbetsåret omfattar

40 veckor, om somrarna är skolan stängd. Arbetstiden

är 8—9 timmar per skoldag. Elevernas antal är 20,

undervisningen är avgiftsfri och skolan håller eleverna

med verktyg och materialier. Ämnena äro — utom

praktiska arbetsövningar — mönsterritning, kostymlära och

verktygslära, räkning, bokföring, samhällslära, hygien och

gymnastik.

Nu har som fortsatt kurs for de flickor som

genomgått denna skola samt även i mån av utrymme för andra

yngre sömmerskor, anordnats undervisning 2 kvällar i

veckan 7—9 e. m., 20 veckor årligen under 3 år. Här

erlägges en avgift av 3 kronor per år. Det avses att

bibringa eleverna specialutbildning, så de uppdelas i

grupper för livsömmerskor, ärmsömmerskor och

kjolsömmerskor.

Sexdagarsskolan är till for utbildning av

hemsömmerskor. Här är lärotiden 2 år med undervisning 7 timmar

om dagen från 8 f. m.—7 e. m. raster medräknade,

lördagar slutar undervisningen tidigare. Elevernas antal

är i denna skola 10.

En ny avdelning för utbildning av linnesömmerskor

öppnas hösten 1917.

Till tjänst för de ur yrkesskolan utgångna såväl som

för andra sömmerskor öppnar Fredrika-Bremerförbundet

med stöd av intresserade hösten 1917 en högre

beklädnadsskola för utbildandet av arbetsledare samt lärarinnor till

sömnadsyrkesskolor.

Stockholms stads yrkesskola är den enda kommunala

yrkesskola vi ha i Sverige, men fröken Nordenfelts

yrkesskola i Göteborg meddelar också utbildning i klädsömnad.

Önskligt vore att flera yrkesskolor komme till stånd,

t. ex. för strykerskor, tvätterskor, hårfrisörskor, o. s. v.

Nog skulle för en hel del arbeterskor förtjänsten och

intresset för arbetet bli större, om de före sitt inträde i

fabriken eller ateliern fått lära yrket ordentligt. Och

nog skulle det för hela deras framtid bli av stor

betydelse att under ett par år ha fått den metodiska

uppfostrande undervisning en yrkesskola ger, i stället för att,

som så ofta sker, genast efter skolan bli springflickor

eller kastas in i fabrikslivet och ej få någon slags

ledning. Säkert är att kunniga arbeterskor alltid förtjäna

mer än okunniga och att personer, som redan från unga

år lärt sig arbeta metodiskt, kunna utföra sitt arbete

raskare, bättre, med större intresse och med mindre fara

att överansträngas än de som ingen utbildning fått.

Arbetsstugorna i Sverige giva de barn, som få gå där,

en viss yrkesträning. Deras uppgift är väl närmast den,

att giva barn från fattiga hem skydd och sysselsättning,

men också att hos barnen befordra arbetsduglighet och

arbetsglädje.

I utlandet finnas många utmärkta yrkesskolor. De

tyckas ha delvis tjänat till mönster för Stockholms

yrkesskolor. I Zürich finns en stor fackskola för damskrädderi

och linnesömnad, en verklig mönsteranstalt. I Frankrike

hade man redan för 60 år sedan yrkesutbildning för

flickor. 1864 öppnades på enskilt initiativ den första

yrkesskolan i Paris, senare ha både stat och kommun

grundat ett flertal yrkesskolor, där även de fattigaste

kunna få undervisning. Vid Rue Fonday i Paris, i ett

fattigt, tätt bebyggt kvarter finns (eller fanns åtminstone

före kriget) en av statens bästa utbildningsanstalter för

flickor, där eleverna kunna lära en mängd olika yrken,

medan alla elever måste deltaga i undervisningen i

matlagning, städning, tvätt och sömnad. Denna skola har

av arbetsklassen omfattats med stor tacksamhet och det

anses som en stor lycka att bli antagen till elev där.

Om denna skola skrev en engelsk författare: »När de

unga flickorna genomgått denna skola ha de fått öga,

hand och intelligens väl tränade, de äro utrustade med

något bättre än blott och bart fingerfärdighet, de äro

uppfostrade. Och därför kunna de ta nästan vilken plats

som helst och sköta den väl.»

Det är detta våra svenska unga flickor behöva, de

behöva före sitt inträde i fabriken eller affären få en

viss intelligensens och kroppens träning, så att de lära

sig arbeta på det rätta sättet.

I hemmen få flickorna vanligen ej lära sig arbeta

metodiskt och praktiskt, ej heller att akta och älska

arbetet, snarare tvärtom. I folkskolorna få de

huvudsakligen bokliga kunskaper. I yrkesskolan skola de få

den utbildning de behöva för att kunna göra ett gott

arbete och få intresse för och glädje av sitt arbete.

Fabrikssystrar.

I slutet av 1890-talet publicerades från det amerikanska

sociala institutet — American institute for social service —

en uppsats, vari det framhölls huru svårt det inom

storindustrin är för arbetare och arbetsgivare att komma i

närmare beröring med varandra. En hel del

missförhållanden, mycket missnöje och ej så få ledsamheter

uppstå härigenom. Arbetsgivaren är för strängt

upptagen av affärsgöromål och arbetsledarne av det dagliga

arbetet för att kunna hinna fundera ut vad som skulle

kunna göras för personalens trevnad och välbefinnande

på arbetsplatsen, men här vore en uppgift för vad

institutet kallade »sociala sekreterare». Den skulle vara

den förenande länken och få en mycket betydelsefull

uppgift.

Dagen efter sedan artikeln om »sociala sekreterare»

stått införd i den amerikanska tidningen, infann sig på

institutet i New-York en ung dam, som sade sig ha för

avsikt att bli en sådan »social sekreterare» och begärde

närmare upplysningar. Hemkommen till New-England

gick hon genast till ägaren av en stor en gros- och

minutaffär med egna konfektionsverkstäder och sade

honom att han nödvändigt behövde en social sekreterare.

Affärsmannen, som aldrig hört talas om detta slags

biträden, blev ytterst förvånad, men den unga entusiastiska

kvinnan lyckades övertala honom att anställa henne på

försök.

Och det dröjde icke länge, förr än chefen kunde

konstatera en märkbar förändring hos flickorna i hans

affär. Under inflytande av den sociala sekreterarens

moderliga omvårdnad och kvinnliga sympati blevo de

ofrivilligt mera uppmärksamma, flitiga och behagliga på

samma gång som de genom hennes bemödanden

småningom fingo det bekvämare och bättre ställt i sitt arbete,

bestämda matraster, frukostrum, ett litet bibliotek, stolar

innanför disken o. s. v. Förut hade ingen frågat efter

om de haft det obekvämt och tröttsamt, de små

förändringar till deras bästa, som en efter annan infördes,

framkallade ett bättre förhållande mellan flickorna och

deras principal — som förut icke sågs med alltför

vänliga blickar.

Den första »sociala sekreteraren» i Amerika hade

framgång och snart blev efterfrågan på sociala

sekreterare eller sociala ingenjörer, som man också kallat

dem, allt livligare.

Numera är det ganska vanligt i Amerika att firmor,

som sysselsätta stora arbetsstyrkor eller staten, då den

företar större arbeten, tillkallar en »social ingenjör», som

får i uppdrag att göra alla de anordningar som behövas

för att bereda arbetarstyrkan trevnad samt skydda den

för hygieniska och moraliska faror. De flesta sociala

ingenjörer äro kvinnor. T. o. m. vid byggandet av

Panamakanalen, ett företag som sysselsatte 39,000 man,

fick en kvinna, miss Beckenbridge Becks, i uppdrag att

ordna för arbetarnas bästa, detta dock först sedan det

visat sig att de hygieniska förhållandena vid kanalbygget

voro synnerligen otillfredsställande. Genom miss Becks

energiska åtgärder kommo snart en hel del

förbättringar till stånd såsom bättre bostäder och mat,

torkrum för arbetarnas våta kläder, skola för deras barn,

klubbar för männen och deras hustrur och mycket annat.

Det blev en helt annan anda bland arbetarna, bättre

hälsoförhållanden och trevligare liv vid kanalbygget, sedan

miss Becks vana öga upptäckt bristerna och hennes

energi satts in på att avhjälpa dem.

Men det är ej blott i Amerika man anställt kvinnor

såsom ledare i välfärdsarbetet vid fabriker och

industriella verk. Även i Tyskland där dylikt välfärdsarbete

står mycket högt, har man försökt samma sak. Här

kallas de kvinnor, som inneha platser vid fabriker för

att leda de sociala företagen därstädes: Fabriksschwestern,

fabrikssystrar.

Ar 1909, när jag studerade yrkesinspektionen i

Tyskland, besökte jag bl. a. den stora kabelfabriken vid

Oberspree, tillhörig »Allgemeine Elektrische Gesellschaft».

Fabriken — en av de största i världen — sysselsatte

för sin tillverkning av elektriska ledningar, telefoner

m. m. omkring 4,000 arbetare, däribland över 800 kvinnor.

Redan i 10 år hade man där haft en

»Fabriksschwester». Hon skulle främst ägna sig åt de kvinnliga

arbetarna, men hade överinseende över alla slags

välfärdsinrättningar och all renhållning vid fabriken. Hon

vistades där från kl. 8 f. m. till 5 e. m. Alla

nyanställda flickor skulle hon genast uppsöka, göra sig

underrättad om deras förhållanden, hjälpa dem att finna lämplig

bostad, om så behövdes, visa dem garderober, badrum,

bibliotek, matrum i fabriken samt inbjuda till de

undervisningskurser, som efter arbetets slut ägde rum.

Ståtligt var det att se hur i de jättestora salarna den

mest exemplariska ordning hölls. Detta var till en del

fabrikssysterns göra att tillse. I varje sal fanns ett

tvättställ med vattenkran och avlopp för varje arbetare,

särskilda apparater med filtrerat dricksvatten samt stora

kaffekokningsapparater.

Fabrikssystem hade vidare att närvara vid middagen

i de salar, där arbeterskorna åto sin middag 12—1 —

fabriken hade naturligtvis marketenteri — hon skulle

kontrollera matsedeln, så att kokerskan ej gjorde den

för enformig, hon skulle också delvis sköta sjukkassans

affärer samt besöka de sjuka.

Då de minderåriga hade sin reglementerade

halvtimmesrast, måste »Fräulein», som hon allmänt kallades,

vara närvarande. Hon hade också arbeterskornas

lånbibliotek om hand, de fingo låna utan avgift. Sy- och

sängkurser med låga avgifter pågingo nästan hela året

och en samaritkurs, som fabriksläkaren ledde, anordnades

till arbeterskornas stora glädje varje år. Fabrikssystem

hade också ordnat en arbetsstuga för de barn, vilkas

mödrar arbetade i fabriken, de kommo dit direkt från

skolan och stannade, tills modren lämnade fabriken. Till

hennes plikter hörde dessutom att för fabrikens räkning

ordna två stora musik- och underhållningsaftnar om året

utom julfesten, som försiggick i flera avdelningar.

Fabriksledningen, som tillsatt denna fabrikssyster därför att det

sedliga tillståndet bland de många arbeterskorna var

mycket bedrövligt på adertonhundranittiotalet, uttalade

sin stora belåtenhet med fabrikssystems verksamhet, det

blev, sedan hon en tid övat sitt inflytande, en helt annan

anda bland personalen.

Samma erfarenhet hade man gjort vid en stor

textilfabrik i Leipzig, som jag besökte. Där försäkrade

direktören mig att han numera alls inte skulle kunna reda

sig utan sin fabrikssyster, så stor nytta gjorde hon och

så mycken trevnad hade både han och hans 750

arbeterskor genom att denna hjälpande, rådande och

förmedlande kraft fanns.

Och nu ha vi också i Sverige fått »fabrikssystrar»,

ehuru de flesta av de damer, som inneha platserna

vid de »intressekontor», som fabrikerna här och där

inrättat till sina arbetares bästa, egentligen inte bära

denna titel utan kallas konsulenter eller föreståndare för

intressekontoret. Det är genom intressekontoret vägen

banats för våra svenska fabrikssystrar. Men först på

de senaste åren ha de svenska arbetsgivarna infört

intressekontor.

Även intressekontoret kom först till i Amerika, hos

den stora fabrik, som tillverkar de hos oss så brukliga

kassakontrollapparaterna »The National Cash Register

Company». Denna fabrik fick en gång i början av sin

verksamhet hela sin europeiska leverans tillbakasänd,

emedan apparaterna visade sig odugliga. Det befanns

vid undersökning att arbetet var dåligt och slarvigt

utfört. Ledaren av företaget fann snart att detta

förhållande berodde till största delen på att arbetarna voro

ointresserade av företagets framgång och dessutom så

nedtryckta av ekonomiska bekymmer att de icke

förmådde inlägga tillräcklig uppmärksamhet och intensitet

i sitt arbete. Förstklassiga maskiner och goda löner

hade fabrikens arbetare, nu infördes ett slags

premiesystem, som gav dem som arbetade bäst, stora

ekonomiska fördelar. Och så inrättades ett »intressekontor».

Man hade märkt att vid de tider, då arbetarna skulle

betala hyra, skatt eller andra större belopp, nedsattes

just av denna anledning arbetsintensiteten betydligt,

bekymren tyngde sinnet och förströdde tankarna.

Intressekontoret byggdes på den principen, att det skulle vara

en hjälp för dem som ingingo som medlemmar att varje

vecka kunna lägga av en viss procent av sin lön till

vissa större, regelbundet återkommande utgifter såsom

just hyra, skatt, sjukkassa o. s. v. Intressekontoret får

av varje medlem fullmakt att av hans veckolön göra det

avdrag, som dessa utgifter, fördelade på årets alla

avlöningsdagar, uppgå till. På detta sätt kan arbetaren

med lugn förbruka den del av veckolönen som kommer

honom direkt till godo, i medvetandet att pengar finnas

sparade, då de stora utgifterna komma. Hur lätt går

det inte annars att till löpande utgifter mat, kläder, o. s. v.

ge ut även det man borde lägga av till hyran, så att

man, när kvartalsdagen kommer, har svåra bekymmer.

Genom att ingå som medlem i intressekontoret får

arbetaren och arbeterskan de stora, viktiga utgiftsposterna

jämnt fördelade på hela året och det som varje

avlöningsdag tages ut, utgör precis vad de ha råd att ge ut till

de dagliga behoven. Intressekontoret insätter

medlemmarnas medel i bank mot löpande ränta och varje vecka

erhålla medlemmarna kvitto å de insatta pengarna.

Men man må icke förundra sig om intressekontoret

till en början möttes med misstro av arbetarna. Det

var ju på sätt och vis ett band på deras rörelsefrihet.

Dock har det på de allra flesta håll visat sig ha stor

betydelse, särskilt vid större verk med fast arbetarestam.

Det förhjälper ofelbart sina medlemmar till en tryggare

ekonomisk ställning och bättre hushållning och motarbetar

det fördärvliga skuldsättandet och kreditsystemet.

Den som först införde intressekontoret i Sverige, var

chefen för Wettergrens kappfabrik i Göteborg, det var

år 1908. Första årets omsättning var i hans

intressekontor 42,000 kr.; 4 år senare var omsättningen 169,000

kr. per 300 intressenter. Insättningarna per år uppgå

nu till 132,000 kr. Men så har också denne chef med

stor entusiasm ägnat sig åt saken.

Nu finnas intressekontor vid ett flertal större företag

i både Stockholm, Göteborg och på andra orter och de

flesta ha kvinnliga föreståndare.

Arbetet med intressekontoret kan emellertid tagas på

mycket olika sätt. Det kan skötas enbart som

kontorsarbete, men det kan också, beroende på föreståndarens

personliga uppfattning av uppgiften och villighet och

förmåga att vara till gagn för personalen, bli

utgångspunkten för ett rikt socialt arbete.

Där ha vi t. ex. en fabrikssyster, som lägger

huvudvikten vid själva penningeinsättningarna, som gör allt

för att vinna medlemmar i intressekontoret och dessutom

kostnadsfritt sköter alla olika pensions- och sjukkassor,

som finnas vid företaget. Hon har också åstadkommit

en s. k. samköpsförening i det affären för personalens

räkning inköper kol, ved, kaffe, potatis och specerier.

Hon har att sköta inköpen och räkenskaperna, medan

arbetarne själva sköta distributionen av varorna och det

hela fungerar till belåtenhet. Utan tvivel gör hon stor

nytta. Men hon har just ej kunnat komma arbetarna

och arbeterskorna nära, de betrakta henne icke som en

vän, till vilken man kan gå för att få råd, utan mera

som en slags kontorsfröken, som är till för deras

bekvämlighets skull.

Jag känner en annan fabrikssyster. Hon är anställd

i en av Tobaksmonopolets fabriker i Stockholm, där

personalen, 400 personer, till största delen är kvinnlig.

Innan hon tillträdde sin plats — som hon sökte av personligt

intresse för arbetsklassens kvinnor — hade hon under

två månader anställning som arbeterska i fabriken utan

att någon av personalen visste att hon var en person

av annan samhällsställning. På det sättet fick hon en

bättre inblick i förhållandena i fabriken än om hon blott

sett dem s. a. s. utifrån. Hon fick umgås som kamrat

med arbeterskorna och lärde känna deras behov och

livsuppfattning, gjorde erfarenheter — bittra och svåra

mången gång — som lärde henne, hur hon skulle kunna

vara dessa arbeterskor till nytta.

När hon sedan tillträdde sin befattning som

fabrikssyster, gjorde hon ej intressekontoret till utgångspunkten

och huvudsaken i verksamheten, hon förstod att här var

det annat som bättre behövdes. Och hon började med

att söka åstadkomma sådana anordningar i fabriken som

kunde befordra trevnad i lokalerna och personlig hygien

bland arbeterskorna för att så småningom söka höja

tonen bland dem och öppna deras ögon för ideella

glädjeämnen.

Så har hon t. ex. genomdrivit att handdukarna vid

arbetssalarnas tvättställ ombytas två gånger i veckan

och att fyra bestämda flickor begagna sig av samma

för detta ändamål numrerade handduk. Matsalen, som

hålles skinande ren, har blivit prydd med vaser med

grönt och blommor, på väggarna ha vackra tavlor blivit

uppsatta. Och fabrikssystern håller uppsikt över

serveringen av kaffet och vällingen, som fabriken

tillhandahåller till billigt pris. Tänk, vad det höjer

självaktningen hos dessa flickor, som det förut inte varit så

noga med om de haft det litet smutsigt, att sådana

anordningar göras för deras skull. De tröttna ej att

se på sina tavlor i matsalen och jag är säker på att de

ofrivilligt uppträda där mera städat än förut.

Ett annat gott grepp av denna fabrikssyster var att

hon våren 1916 styrde om att en ej långt från fabriken

belägen trädgård fick arrenderas över sommaren. Här

fingo ett 40-tal arbeterskor för 1 krona var hyra en lott

1,50 x 6 meter stor och här grävdes, planterades och

rensades av hjärtans lust om sommarkvällarna. Skratt

och sånger ljödo glatt från den med bänkar och bord

möblerade trädgården och fabrikssystem var alltsom oftast

med i täppan. Hennes intresse för arbeterskorna drev

henne att samma sommar — hennes första på platsen —

ordna en koloni för arbeterskornas barn. Både ogifta

och gifta hade barn, som väl behövde komma till landet.

Fabrikssystem skaffade, som vid de flesta av sina företag,

först en del pengar på enskild väg, så sköt Monopolet

till 800 kr. och snart stod kolonien rustad för två

månaders vistelse i en trevlig stuga i skärgården. Nu

har på fabrikssystems initiativ denna fabrik sedan nyåret

1917 med understöd av Stockholms stad öppnat en

barnkrubba, där mödrarna kunna lämna sina små, då de

själva gå till arbetet.

Trädgården och barnkolonin voro naturligtvis icke

ordnade för en sommar, de företagen fortsattes även

1917 och blevo till allt större glädje. Dessutom fingo

arbeterskorna en egen »söndagsstuga» i Stockholms närhet.

Särskilt klena arbeterskor, som kunde få ledigt några

veckor, bereddes tillfälle att inackordera sig på vilohem

och sommarstugor, någon bestämd semester är ännu ej

införd, men det dröjer nog icke alltför länge, innan den

kommer.

Så har också vid denna fabrik anordnats flera

undervisningskurser, dels genom Södra K. F. U. K. ett par

matlagningskurser som hållas i fabrikens matsal, dels

också kurser i svenska, tyska, engelska,

hembygdskunskap, geografi m. m. Deltagarna i geografikursen skola

på sommaren göra en fotvandring i Dalarna.

Sång- och gymnastikkurser ha också förekommit.

Mycket betydelsefull är den yrkesskolekurs, som vintern

1917 började för Tobaksmonopolets arbeterskor och

anordnades i förening med Stockholms stads yrkesskolor.

Tobaksmonopolet upplåter lokal — densamma som

användes till kvällskurserna — och låter de minderåriga

vid alla sina fabriker i Stockholm 1 gång i veckan

turvis lämna arbetet kl. 3. e. m. utan att avdrag å

lönen göres. Flickorna genomgå en skolkökskurs,

undervisas i svenska, skrivning, räkning och få höra

allmänbildande föredrag. Undervisningen bekostas delvis av

Monopolet. Yrkesskolekursen fortsattes på sommaren

såsom trädgårdsskola under sakkunnig lärarinnas ledning

i ett trädgårdsland, som förhyrts intill arbeterskornas

trädgård och »småflickorna» få då också en eftermiddag

i veckan ledig för yrkesskolan, med bibehållen lön.

Fabrikssystem, som är själen i och ordnar allt detta

sociala arbete, hinner dessutom sköta intressekontoret och

samköpsföreningen. Intressekontoret har efter 1 l/2 år

142 medlemmar. Man gör insättningar för att spara

till hyra, ved, till något större inköp till toaletten t. ex.

en promenaddräkt, till några veckors sommarvistelse för

sig själv eller ett barn, till oförutsedda utgifter o. s. v.

Ännu ha nog icke de yngre arbeterskorna lärt sig förstå

nyttan av intressekontoret.

Att samköpsföreningen under de svåra

livsmedelsförhållanden, som råda 1916 och 1917 har givit

fabrikssystern vid Tobaksmonopolet tillräckligt att göra, det är

ju lätt att förstå, men ändå hinner hon ägna ett rikt

mått av intresse åt varje enskild arbeterska, som söker

henne i hennes mottagningsrum i fabriken eller som på

grund av sjukdom får mottaga besök av henne i sitt

hem. Under två månader gjordes 142 hembesök. Nu

har denna fabrikssyster också fått i uppdrag att antaga

de nya arbeterskor som behövas, något som hon anser

såsom en stor förmån.

I hennes lilla mottagningsrum göras omläggningar och

mindre skador förbindas. Där finns en trevlig soffa att

vila på, om någon av personalen blir hastigt sjuk, där

finns också ett litet husapotek, »syster» har genomgått

6 månaders sjukvårdskurs. Hos henne får man sin

»läkarlapp», om man måste besöka fabriksläkaren, och

hon utbetalar det understöd, 1 kr. från Monopolet och

1 kr. från Riksförsäkringen, som vid olycksfall i arbetet

gives per dag.

Men ej endast kroppens sår läkas. Hos den vänliga

fabrikssystem känner man att det finns förståelse och

sympati, man går till henne och begär råd även i mycket

som ej har med arbetet att göra, man kan anförtro

henne sina bekymmer.

Det var på yrkesinspektrisens inrådan som

Tobaksmonopolet anställde »fabrikssystrar» vid sina fabriker i

Stockholm. Under ett och ett halvt år endast hade den

syster, vars verksamhet jag har skildrat, innehaft sin

plats, då jag våren 1917 besökte henne, och hennes

arbete har under denna tid växt ut från en ringa

begynnelse till en mycket betydelsefull verksamhet. Att

hon har en rik uppgift och att hon är lycklig över att

få fylla den är icke svårt att se. En sådan verksamhet

kan icke annat än bli till välsignelse, om också

resultatet till att börja med ej är så i ögonen fallande.

Vem är lämplig för en fabrikssysters kall?

Vilka kvalifikationer skall fordras av en person som

skall inneha en sådan plats eller ägna sig åt verksamhet

bland arbeterskor, som föreståndarinna vid arbeterskehem

o. d.? Så frågar man mig ofta, men svaret är ej lätt

att ge. Allra först kommer det an på personligheten och

den är säkert lämpligast, som tar platsen ej som en

försörjningsmöjlighet utan som en uppgift. Men nog är

en kvinna med bildning och sociala kunskaper att

föredraga, ehuru en viss praktisk läggning också är

nödvändig. Genom Centralförbundets för socialt arbete

utbildningskurs kan man få de teoretiska kunskaper, som

fordras för en fabrikssysters kall, men nog bör

medkänsla med och längtan att tjäna arbeterskorna vara den

drivande kraften.

Hemarbeterskorna.

Det är inte alla arbeterskor, som arbeta i av

arbetsgivare ordnade lokaler, där yrkesfarelagens

bestämmelser om luftmängd och renhållning gälla och där lagen

om minst elva timmars sammanhängande nattvila för i

industriellt arbete sysselsatta kvinnor hindra allt för

mycket övertidsarbete. Det finns ett ganska stort

antal kvinnor, gifta och ogifta, som utföra ett träget

industriellt arbete i den egna, ofta trånga, mörka och

överbefolkade bostaden och vilkas arbetstid kan räcka

från tidigt på morgonen till midnatt och däröver.

För dem finns det inga lagbestämmelser, som reglera

arbetstiden eller förbjuder dem att arbeta för tidigt efter

en barnsäng, det finns inga fackföreningar, som göra

upp deras avlöningstariffer och söka bereda dem

dyrtidstillägg och semester, där de träla vid sy- eller

stickmaskinen, handsömmen eller vävstolen. De äro

hemarbeterskor och hittills ha de varit de mest jäktade, de

sämst avlönade och minst uppmärksammade av alla

arbeterskor.

Hemarbeterskor kallas de arbeterskor, som från

förläggare, grossörer, fabrikanter eller från butiker mottaga

arbete att utföra i det egna hemmet. I en del fall

håller arbetsgivaren maskin, men för det mesta måste

arbeterskan själv hålla alla erforderliga maskiner och

verktyg, medan arbetsgivaren lämnar ut garn, tyg och

annat material, tillskurna eller icke tillskurna

sömnadsarbeten, skor till nåtling, silver till polering, häktor och

knappar till montering m. m. samt lämnar modeller till

arbetet, där sådana behövas.

I utlandet, Tyskland, Schweiz, Frankrike, Belgien,

fanns i början av detta århundrade, såsom en del

undersökningar visade, hela byar och landskap, där

befolkningens förnämsta inkomstkälla bestod i ett visst

slags illa avlönat hemarbete. I Lyontrakten i

Frankrike var det sidenväveri liksom i kantonen Basel i

Schweiz och i de tyska Rhenprovinserna. I Sachsen

och Bayern var det leksakstillverkningen, som

hemarbetarna hade att leva av och som inbragte endast usla

förtjänster och levnadsförhållanden. Belgiens

spetsknypplerskor och brodöser, Böhmens spetssömmerskor och

sjal- och damastväverskor, Tyrolens halmhattsfläterskor och

Berlins konfektionssömmerskor, alla ha de lidit under

det grymmaste utsvettningssystem och berättelserna om

deras nöd äro fasaväckande. Efter de undersökningar

som gjordes, började den sociala lagstiftningen att

sysselsätta sig även med hemarbeterskorna och

hemarbetarna, det blev i flera länder förordningar om

inspektion av hemarbetarnas bostäder, särskilda märken på

hemarbetade varor, minimilöner för hemarbetsalster, s. k.

hemarbetslagar.

Sverige har ännu ingen hemarbetslag. För 10 år

sedan, år 1906, började man dock hos oss för första

gången på ett mer i ögonen fallande sätt väcka intresse

för hemarbetarna inom industrin. Genom en vintern

1906 i Berlin hållen hemarbetsutställning hade de tyska

hemarbetarnas nöd blottats på ett uppseendeväckande

sätt och ovillkorligen frågade man, när man läste om

de tyska förhållandena: »hur är det hos oss? Har

även den svenska industrin en dylik mörk baksida?»

Centralförbundet för Socialt arbete föranstaltade då en

undersökning av de svenska hemarbetsförhållandena och

resultatet av denna undersökning framlades i en hösten

1907 hållen utställning, vilken efter att ett par månader

ha visats i Stockholm, flyttades till Göteborg.

Då jag hade förtroendet att leda denna

undersökning och ordna utställningen samt att författa den skrift

»Svenska hemarbetsförhållanden», som C. S. A.

samtidigt utgav, hade jag tillfälle att ganska grundligt sätta

mig in i hur de svenska hemarbetarna (eller rättare

hemarbeterskorna ty huvudparten utgöres av kvinnor)

hade det. Att de ännu ha det ungefär på samma sätt

visar en på Kungl. Maj:ts order företagen större

utredning av den svenska hemindustrins förhållanden med

siffror från 1912.

Vid den undersökning jag ledde, gällde det ju främst

att få veta inom vilka yrken och på vilka platser i

Sverige hemarbete förekom och att när man fått

uppgifter härom, på olika orter skaffa ombud, som kunde

söka upp hemarbetarna i deras bostäder och få de

frågor besvarade, som C. S. A:s hemarbetskommitté

uppsatt.

Det blev ett mycket besvärligt arbete och svårt att

finna lämpliga ombud. I Stockholm och i de större

landsortsstäderna visade det sig också svårt både att

få adresser på hemarbetarna och att förmå dem att

besvara frågorna. Dessa fattiga sömmerskor, stickerskor,

väverskor eller vad de nu voro, av vilka månea voro

vana att leva helt isolerade, blevo rädda att man ville

ta arbetet ifrån dem. Somliga nekade alldeles att lämna

upplysningar, andra bådo upprepade gånger att deras

namn ej skulle nämnas (vilket ju var självklart), men en

del mera modiga målade ut sina förhållanden så mörka

som möjligt.

Själv besökte jag väl ett hundratal hemarbeterskor i

Stockholm. Långt borta på Söder i de uslaste kåkar,

högt uppe i hyreskasernerna i Vasastaden, i de mörka

gränderna i staden mellan broarna, ute på Djurgården

i förfallna trähus, där funnos hemarbeterskorna. Men

någon gång förde också adressen till något mera burgna

arbetarhem, där hustrun som en biförtjänst tog emot

sömnad, eller till gamla fröknar och fruar av den bildade

klassen, som sett bättre dagar och nu försörjde sig med

sömnad, märkning, handsktvätt, montering av trikåvaror,

lappning av gamla säckar m. m.

Ibland hände det att jag i ett hus, där jag hade

adress på en hemarbeterska, genom dennas anvisning

fick reda på att den och den i samma hus eller några

hus därifrån också arbetade för hennes firma. Så kunde

jag på några ställen gå från dörr till dörr i förstugorna

i den ena våningen efter den andra och inne i de ofta

låga, mörka och förfallna rummen eller köken, vilka

tjänstgjorde till både sovrum, arbetsrum och allt, finna

äldre och yngre kvinnor vid sy- eller stickmaskinen med

rummet fyllt av byxor, skjortor underkläder, förkläden

strumpor, tröjor, säckar och annat hemarbete. På ett

och annat håll hjälpte en annan kvinna, en gubbe eller

några barn till med arbetet. Särskilt minns jag en

gubbe, som med styva fingrar sydde fast knappar och

spännen i arbetsbyxor och en elvaårig flicka, som

pressade strumpor, medan modern oupphörligt kältade: »du

sveder dem väl inte.»

Jag blev mer eller mindre väl mottagen, på ett par

ställen rent av utkörd. »Nej — här ville man vara i

fred, besvarade inga frågor om arbetet, aktade sig väl

för sådana där socialistpåfund» — sade den onaturligt

magra hustrun, som försörjde sig och sin lame man

med att sy blå arbetsskjortor för 90 öre dussinet. Hon

hade hört något om den här undersökningen, den var

nog bara till för att ta brödet ur munnen på en fattig

stackare, jag skulle inte besvära mig här. Och mannen

hytte hotande med käppen : »Ge sig i väg bara, annars....»

Hos en s. k. »mellanhand», en fru som från en

manufakturfirrna tog emot tyger till bomullsklänningar och

i sin tur lämnade dessa till sömmerskor, sedan hon

klippt till dem, blev jag så gott som kastad utför

trappan. Det var i ett gammalt hus på Glasbruksgatan.

När jag ringde, öppnade hon dörren på glänt. — »Vad

är det om?» Jag sade mitt ärende och hann se att

ett par flickor sutto därinne och sydde. Hon förstod

mig ej genast, men när jag kom att nämna att jag

visste till vilken firma hon arbetade, blev hon helt

uppbragt. »Kommer aldrig på fråga att jag vill ha

med er undersökning att göra.» — Och med en

svordom drog hon till dörren, som var alldeles vid trappan,

så häftigt att jag föll omkull och åkte utför ända ner

i portgången.

Andra åter voro glada över besöket. Så t. ex. den

övergivna hustrun med den lille ofärdige gossen, som

alltsom oftast måste ligga till sängs hela dagen, därför

att modern hade för bråttom att hinna hjälpa honom

upp. Hon sydde livstycken och damkalsonger av

enklaste slag och måste, som alla hemarbeterskor, bestå

tråden själv. Till de röda kalsongerna av

bomullsflanell, som hon höll på med, använde hon tråckeltråd,

»vem kunde ha råd att bestå annat?» Fjorton timmar

om dagen sydde hon, endast lördagseftermiddagen slog

hon sig lös. Sex öre var hennes förtjänst på ett par

kalsonger, 8 1/2 öre på en skjorta. På två dagar sydde

hon 1 l/2—2 dussin, var inte så övad ännu.

Fattigvården hjälpte med 5 kr. i månaden till hyran.

Hon gav alla upplysningar mycket villigt, önskade

mig framgång med utställningen och skulle visst gå och

se på den.

Detsamma sade en bröstsvag fru, som sydde

mollskinnsbyxor. Nio timmar behövde hon för att sy ett

dussin, om hon låg i riktigt och för det hade hon bara

3 kr. Det var verkligen en skandal så litet som det

betalades av de stora grosshandelsfirniorna, sade hon. Och

så illa som maskinen for av det hårda tyget och så

mycket tråd som det gick åt; för 35 öre till ett

dussin, ja mer. Och pressningen, den var så tröttsam.

Hon satt i sitt kök och sydde så gott som hela

dagen —- »slavade», som hon sade, tills ett dussin blev

färdigt, och sedan var hon trött och förbi, ryggen var

som sönder på henne. Nej, fabrikssömnad på en

verkstad, där man hade elektrisk maskin och inte behövde

pressa, det var då mycket bättre, så’nt hade hon haft

förut. Men nu var hon gift och kar"n hennes söp upp

halva sin avlöning. Och hon skulle då vara den första

att gå in i fackförening, om hemarbeterskorna skulle

få en för sig.

Jag minns också en hustru, som bodde långt borta

i Johannes, som jag besökte rätt sent en kväll. Hon

arbetade i ett litet rum innanför köket, vilket var

sovrum åt fyra personer. Mannen hade rest till Amerika och

lämnat henne med sex barn att dra försorg om. Hon

sydde flickklänningar i olika storlekar och underkjolar,

för en fin firma. En 14 års flicka, som fick sköta

huset för resten, hjälpte till med sömnaden, och en

5-åring drog ut tråckeltrådar och sprättade. Ensam

försörjde hon barnen, sade hon, men förjänsten blev sällan

mer än 16 kr. i veckan. Ja, d. v. s. hon bar ut en

morgontidning också, hon eller den 14-åriga dottern.

Från kl. 1/2 6 f. m. till 12 på natten brukade hon sy,

de dagar hon ej gick med tidningen, då började hon

senare, men höll på litet längre. Och ofta måste hon

sy också på söndagarna för att få färdigt. För en

flickklänning med kjol och liv, ganska arbetsam, hade

hon 2 kr. i arbetslön, för en mindre 1 krona. För

fodrade och stoppade små underkjolar med mycket

arbete kr. 1 —1,50 pr styck. Gammal och utsliten såg

hon ut, ehuru hon ej var mer än 35 år och hon undrade

själv hur länge hon skulle stå ut. Men oskäligt lågt

betalades hennes arbete, det var då säkert. Och dyra

priser fingo firmans kunder betala. Det enda som hon

kunde säga var bra, var att affären hämtade arbetet,

så man slapp gå bort tiden med att gå dit.

I samma hus som denna kvinna bodde en flicka,

som maskade maskinstickade tröjor och strumpor för

en fabrik. När jag kom in till henne — dörren stod

olåst — låg hon till sängs, hon var sjuk, hade lungsot

och hade icke orkat upp den dagen. Bredvid henne

på en stol och utbredda på hennes täcke lågo en mängd

skära ylletröjor. Ett dussin måste nödvändigt bli

färdiga till kvällen, hon hade kvar att virka runt halsen

på dem alla. Hon bodde tillsammans med en syster,

som arbetade på trikåfabriken, och denna tog hem

arbete åt henne, det blev alltid ett par kronor i veckan.

67 öre dussinet var arbetslönen för dessa tröjor, 60 öre

fick hon för en mindre sort. När hon var uppe,

brukade hon laga mat åt systern och sig själv, nu när

hon hade starkare feber, levde hon på mjölk och bröd

och litet kaffe, som hon värmde på ett spritkök

bredvid sängen. Fick gröt, när systern kom hem på kvällen,

och åt ägg också, när de hade råd.

Jag hade icke hjärta att säga henne att hon kunde

sprida smitta genom sitt arbete, men nog föreföll det

ganska möjligt. Det kan ju förövrigt många

hemarbeterskor, jag hade besökt en, vars barn hade

mässlingen, och hon sydde västar.

Den lilla maskerskan, hon var bara 20 år, var i alla

fall glad över mitt besök och gav mig många

upplysningar om trikåstickning och maskning, hon hade

reda på arbetslönerna både för verkstads- och

hemarbeterskor. För hemarbeterskor var det vanligaste

20—22 öre arbetslön för ett par strumpor och 29—30 öre

för tröjor, då blev timlönen, efter vad vi tillsammans

räknade ut, 6—20 öre, ty somliga voro mera flyhänta

av sig. Stickmaskinerna drogo dryga kostnader,

upplyste hon, de köptes som symaskinerna på avbetalning,

förstås. Nålarna slog man lätt av och de voro dyra,

nog fick man allt beräkna en tia om året till nålar,

olja och paraffin. Själv hoppades hon kunna köpa en

stickmaskin, bara hon bleve bättre, så hon orkade sköta

den. Den kostade 280 kr. och man skulle få betala

av 10 kr. i månaden. 50 kr. hade hon förresten på

på sparbanken och de skulle vara till maskinen, för se,

gå på fabriken, det fick hon inte för doktorn.

Med feberheta kinder satt hon i sängen och

berättade, medan fingrarna arbetade på tröjorna. Den tjocka

gula flätan låg så vackert virad om pannan och de

magra händerna voro vita och välformade. Om axlarna

hade hon en tjock gammal sjal, täcket såg ruskigt ut,

men örngottet och lakanet voro rena med breda

mellanspetsar, rummet var soligt och i fönstret stod en

blommande balsamin, som hon med stolthet visade på.

På väggen över sängen hängde stora fotografier i snygga

ramar, det var far och mor och alla hennes syskon,

berättade hon, flera av dem voro döda nu. Se, hon

och systern, som var åtta år äldre, hyrde det här

rummet alldeles för sig själva, det kostade 260 kr. om året;

men de klarade det bra, hennes syster var så styv

stickerska så. —

När jag reste mig för att gå, gjorde hon en ömklig

min, det hade varit så trevligt att prata, skulle jag inte

komma tillbaka? Om jag hade mina vägar ditåt, skulle

jag äntligen titta upp — det kunde jag väl lova henne.

Jag lovade, men när jag ett par månader senare kom

ditupp igen, var hon förd till sjukhus och skulle nog

aldrig komma tillbaka, sade grannfrun.

Ja, sorgliga voro många av de erfarenheter jag gjorde

genom mina och andras besök hos hem arbeterskor i

Stockholm och icke mindre sorgliga de, som jag fick genom att

bearbeta det från andra orter inkomna statistiska

materialet. Om låga arbetslöner, lång arbetstid, ojämn tillgång

på arbete, ibland dagars och veckors väntan på ett utlovat

arbete, ibland tvånget att på oerhört kort tid hinna

med beställningen. Om långa vägar att gå för att

hämta och lämna arbetet, tunga bördor att bära, mörka

och trånga bostäder, där luften blev bemängd med

damm eller pressos — om barn, som fingo använda nästan

all sin fritid till industriellt hemarbete, om hustrur, som

arbetade 16—18 timmar om dagen och ändå knappt

förtjänade sitt och barnens nödtorftiga uppehälle, medan

mannen drack — om allt detta berättade de återkomna

frågoformulären. Fastän undersökningen icke omfattade mer

än ett tusental av hemarbetarna i Sverige, gav den likväl

en ganska god inblick i hur dessa hemarbetare hade det.

Bland det intressantaste var Boråstraktens hemarbete.

För att skaffa ombud därnere i hemväveriets stamort

gjorde jag en resa dit och för att själv få ett begrepp

om arten av hemarbetet i Boråstrakten gjorde jag en

del besök hos hemarbeterskorna därnere. Ur mina

anteckningar från denna resa, som företogs sommaren

1906, vill jag anföra följande:

»Stickning, vävning och sömnad äro de tre arter av

hemarbete, som idkas. Färdas man landsvägen framåt

eller strövar man inåt skogsbygden i Marks, Wedens,

Bollebygds och Toarps härader, ser man överallt vid

fönsterna i de små grå stugorna eller de ibland,

vitmålade bondgårdarna, bakom gardiner av mer eller mindre

snygg beskaffenhet, vävstolar eller stickmaskiner skymta

fram. Stickmaskinen har till stor del utträngt

vävstolen, som förr lär ha funnits i varje stuga. För

några år sedan lär stickningen ha varit mer inbringande;

nu klaga de flesta som sticka, att betalningen är låg

och arbetet långsamt,

De flesta ha köpt sina »långmaskiner» på

avbetalning och de kosta 300—400 kr. En och annan

förläggare — som arbetsgivaren kallas — lämnar maskinen

gratis, så heter det åtminstone, men alla reparationer

betalas av arbetaren. Det är en mängd olika artiklar

som stickas, manskavajer, sjömanströjor, strandkoftor,

blusskyddare, tuavästar, livstycken, västar, tröjor o. s. v.

Vanligen lejer stickerskan för spolning och montering

av varorna, men ibland utföres detta arbete av

familjemedlemmar. Gubbar, gummor och barn spola ofta.

Jag åkte omkring i bygden och stannade utanför de

större eller mindre stugor, där vävstolen eller

stickmaskinen syntes genom fönsterrutan. Somliga stugor voro

omgivna av en mager täppa, andra hade en stenig

potatisåker vid sidan. På de allra flesta håll såg det fattigt ut.

Förläggarna bodde i stora eleganta villor eller gårdar

med stora parker och trädgårdar, de hade ekipager och

skulle leva i sus och dus — påstods det.

Emellertid hade ett par förläggare — grosshandlare, som jag

besökte, ingenting emot att lämna adresser till stickerskor

och väverskor, särskilt till dem som vävde de gamla

nästan bortlagda vävnaderna, vilka det också var mycket

intressant att få se.

Där var en liten gumma, som vävde damastdukar,

mönster, som hon påstod att bara hon kunde. Hennes

lilla rum, en trappa upp i stugan var så litet att mest

bara vävstolen fick plats där, men hon arbetade raskt och

med synbar glädje. Hon bodde i egen stuga jämte 7

andra personer, barn och barnbarn, och satt i

vävstolen dagen igenom, sade hon. »Hur många timmar?»

frågade jag. — Ja, tio, tolv timmar, när det var brått.

Men ibland hade hon icke arbete från grosshandlaren,

då vävde hon åt familjen, bomullstyg eller ylle till

kläder. Hennes veckoinkomst gick till 9—11 kr. i veckan,

ty dukarna betalades med 55 öre per styck.

En annan gumma vävde näsdukar för 48 öre dussinet.

På tio timmars arbetsdag förtjänade hon 2 kr. i veckan.

Hon var 78 år. Bodde tillsammans med en ett par år

yngre syster i ett bra rum i egen stuga, som för övrigt

var uthyrd.

En hustru, som hade sin man i Amerika och två

barn att försörja, vävde stramalj 60 cm. bred. Arbetade

från 7 f. m. till 9 e. m. och hann 4 1/2 meter om dagen.

Hon hade alltså med 12—13 timmars arbetsdag en

inkomst av 60—75 öre om dagen. Som hon hade vävt

i tjugo år, borde hon ju vara en van arbeterska. Hon

fick gå en och en halv mil för att avlämna arbetet och

hämta garnet.

En och annan vävde konstvävnad, det betalades bättre.

För bårdförkläden hade de 13, 15, 18 öre i arbetslön

per styck och flitiga väverskor hunno 10—12 förkläden

på dagen. Dukar, som voro 160 cm. i fyrkant, betalades

med 16—20 öre per styck, och gardiner 16 öre per

metern för släta, medan man för gardiner med bårder

fick 20—25 öre per meter.

Ju längre uppåt skogsbygden jag kom, desto längre

ifrån varandra lågo de grå stugorna, desto kargare blev

naturen. Och desto sällsyntare blev det att träffa på

ungt folk i synnerhet män. Nästan alla unga hade

givit sig ner till de stora väverierna i och kring Borås

eller emigrerat. Men de gamla gummorna i stugorna

läto skytteln gå och knogade på det gamla vanliga

sättet för den torftiga födan. Far — om han levde —

vävde också ibland eller spolade och skötte förresten

den magra åkerlappen, om man hade någon.

När väven var färdig, måste den oftast bäras både

två och tre mil ner till förläggaren för att man skulle

få pängarna och nytt garn. Mången gammal gumma

mötte jag, som knogade på den långa påsen med väv i.

Den bars vanligen på huvudet och hängde utefter ryggen.

Den dagen förtjänade hon naturligtvis ingenting och

uppsättningen av en ny väv drog sedan flera dagar, ja

ända till en vecka ibland, det blev dagar utan all

inkomst.

»Men vad skulle en ta sig te utan vävninga — då

feck en väl rakt svälta ihjäl», menade en hustru, som

vävde bolstervar för 8 1/2 öre metern.

Jag besökte också en hel del stickerskor i ett par

stationssamhällen 1/2—1 timmes väg från Borås.

I ett ganska trevligt envåningshus sutto två systrar

vid var sin maskin, de sågo ut att vara på 30-talet, men

kunde nog vara yngre. Det var mycket tjockt svart

trikåtyg de stickade och det föreföll att vara ett tungt

arbete. Det skulle bli kavajer — sade de — stora

manskavajer, en modell hängde där över stolen. Och

medan maskinerna oavbrutet gingo, berättade de om

sitt arbete.

De hade varit tre, fyra personer, som förfärdigat dessa

kavajer förut, ty deras bror var den som egentligen

åtagit sig arbetet från början — den här sorten var nog

karlgöra. Men nu var brodern vid järnvägen, han hade

blivit sjuk av det myckna stillasittandet och överansträngt

sig också. För han hade stickat »mest hela dygnet»,

från kl. 5 på morgonen till kl. 12, 1 på natten. Då

brukade systrarna spola och montera kavajerna, som

skulle kantas runt om och förses med fickor och knappar

och knapphål. Modern spolade då också och stickade

ibland. För varje rock fick man 1 kr. och de kunde

på den tiden hinna 25 rockar i veckan. Nu skötte

systrarna ensamma stickningen på var sin maskin, de

arbetade 14 timmar om dagen och hunno tillsammans

12—14 kavajer i veckan, men betalade en sömmerska

25 öre per styck för monteringen. Deras förtjänst blev

alltså blott 75 öre per kavaj d. v. s. kr. 9—10:50 i

veckan. Tråden kostade dem 3 öre per styck och pressa

skulle man också. För sin lägenhet, 4 rum och kök

med trädgård, betalade de 225 kr. om året. Men de

hade ett par personer inneboende, så hyran gick det

bra med.

Ej långt från dessa hemarbeterskor låg en liten

förfallen stuga. Skylten över dörren angav att här bodde

ortens skomakare. Genom fönstret skymtade en

stickmaskin. En trång, ohyggligt smutsig skomakarverkstad,

innanför den ett lika smutsigt kök med en obäddad

fållbänk, innanför köket ett litet rum. I detta rum, även

det åtskilligt dammigt med kvav luft, funnos två

stickmaskiner, det var döttrarna i huset som stickade. Den

äldsta höll på som bäst, hon var 18 år och sade sig

redan ha stickat i 4 år. Hon höll på med tjocka

sjömanströjor, arbetslönen var 55 öre per styck.

Arbetstiden uppgav hon vara 12—14 timmar om dagen och

då kunde hon hinna ett halvt dussin tröjor. Det blev

alltså hela 3:30 om dagen. Men hon betalade 15 öre

per styck åt sömmerskan, som maskade och monterade

tröjorna, ibland lejdes också för spolningen, så

dagsförtjänsten var väl 2: 25 ungefär.

Systern, som var 16 år, stickade strumpor, men bara

under vintern. Nu på sommaren skötte hon ett litet

karamellstånd, som fadern satt upp nära stationen. För

mansstrumpor brukade förläggaren betala kr. 1: 50 per

dussin.

Men stickningen var bara en biförtjänst sade fadern.

»Tösera ska’ la ha nåt å göra». — Dock endast til lyst

tycktes de inte arbeta. Arbetstiden var lång nog,

minsann.

Ett stycke uppåt skogen i samma by bodde »traktens

förnämsta stickerska», Signe J., 23 år. En trappa upp

i ett så nybyggt envåningshus, att dess nedre våning

ännu var utan fönster och dörrar, låg hennes verkstad,

där hon själv och hennes tre yngre systrar, om resp.

22, 20 och 14 år, arbetade. Fadern, som var

byggnadssnickare, höll på med huset, som var deras eget.

Verkstadsrummet, där systrarna också sovo, var icke

vidare stort, men hade två höga fönster. De två äldsta

systrarna stickade, de två yngre skötte spolning och

montering, arbetet var västar och koftor av olika slag.

Signe var den som »stod för arbetet», hon hade lärt

yrket i Borås. De hade två maskiner, en egen och en

som tillhörde förläggaren. Deras arbetstid var enligt

deras egen och moderns uppgift från kl. 7 f. m. till kl.

10 e. m. med korta uppehåll för måltiderna. Om

sommaren togo de sig dock ibland ledigt någon kväll för

att promenera.

På dessa — låt oss säga 14 timmars dagsarbete,

hunno de fyra systrarna 3—4 dussin västar i veckan.

Arbetslönen var 7 kr. per dussin, de förtjänade alltså

högst 28 kr. i veckan.

Men från förtjänsten måste ju avdragas kostnaden för

tråd, nålar till maskinerna, reparationer av såväl

förläggarens maskin som av deras egen samt också utgiften

(1 kr. tur och retur) för järnvägsbiljetten till Borås, där

arbetet skulle avlämnas. Vanligtvis måste två av

systrarna resa, bördan var tung. Och då gick dessa båda

systrars arbetstid förlorad.

Familjen måste till stor del leva på döttrarnas

förtjänst, ty fadern gick arbetslös 3—4 månader om året

och det fanns 5 mindre barn, av vilka endast en gosse

hunnit över skolåldern.

I Bollebygd och Toarp besökte jag en hel del

sömmerskor, somliga ogifta, som antingen hyrde av familjer

eller bodde i någon liten stuga, andra änkor och gifta

kvinnor. Några voro gifta med skräddare och hjälpte

dessa med sömnad, det var rockar, mollskinnsbyxor,

militärkläder av kadettyg, förkläden, lärftsskjortor m. m.,

som syddes. I säckar skickades de tillklippta plaggen

per järnväg från Borås, Alingsås och andra orter och

hämtades vid stationerna. I somliga familjer hjälpte

alla barnen till. Förtjänsten var högst för skrädderiarbetet,

sämst för det lättare arbetet, särskilt låg för skjortor.

På sina ställen voro arbetsrummen, som allt som oftast

voro kök, och där överallt en eller flera personer såvo,

trånga, smutsiga med usel dager. Och folket såg för

det mesta ovårdat ut.»

Alla dessa exempel på mina personliga erfarenheter

av hemarbeterskor äro, som jag nämnt, från 1906 och

1907, då undersökning för C. S. A:s

hemarbetsutställning pågick. Utställningen, som öppnades i början av

oktober 1907, blev föremål för stor uppmärksamhet och

hade mycket av intresse för dem som ville få veta

något om hur de svenska hemarbetarna ha det. Om

denna utställning, vid vilken visades prov på hundratals

olika hemarbetsalster, alla försedda med noggranna

uppgifter om arbetslön, arbetstid m. m., dock icke kunde

mer än fästa uppmärksamheten på hemarbetarna och

visa att även de behövde bättre villkor, sä hade den

ju på sätt och vis fyllt sin uppgift.

Den s. k. yrkesfarekommittén fick med anledning av

C. S. A:s undersökning och utställning i uppdrag att

utarbeta ett förslag även till en hemarbetslag, men detta

förslag har dock ännu icke framlagts för riksdagen.

Det ansågs att en grundligare utredning av

förhållandena inom den svenska hemindustrin var nödvändig,

innan en dylik lag kunde stiftas. Kungl. Maj:t

uppdrog då, som förut omtalats, åt kommerskollegium att

verkställa en ingående utredning rörande det

hemindustriella arbetet i Sverige om dess förekomst och de

sociala och ekonomiska förhållandena inom detsamma,

och dr M. Marcus blev arbetets ledare. Sedan

socialstyrelsen år 1913 övertagit den kommerskollegium

anförtrodda uppgiften, fortsattes detsamma alltjämt under

ledning av dr Marcus, förste aktuarie i socialstyrelsen.

Sedan denna mycket omfattande utredning slutförts, ger

den en så fullständig och noggrann bild som möjligt av

det hemindustriella arbetet i Sverige.Med välvilligt tillstånd av K. Socialstyrelsen har jag fått taga del av denna utredning, som ännu icke föreligger i tryck.

Enligt denna utredning fanns i Sverige år 1912

3,252 företag med hemindustriell produktion, vilka

sysselsatte sammanlagt 28,953 hemarbetare. Av dessa voro

endast något mer än en tredjedel män. Kvinnornas

antal var 22,214. Utom de egentliga hemarbetarna

tillkommo också dessas medarbetare 14,031 personer,

däribland 11,744 kvinnor. Hela antalet arbetare inom

hemindustrin skulle alltså år 1912 ha varit 42,984

personer, därav 33,958 kvinnor.

Den speciella utredningen angående hemarbetarnas

ekonomiska och sociala förhållanden omfattar 5,064

hemarbetare, därav 4,257 (84,1%) kvinnor. Av dessa alla

voro 3,058 bosatta i städerna och 2,006 å landsbygden.

Av utredningen ha berörts så gott som alla Sveriges

städer med ett invånareantal vid 1912 års utgång av

mera än 20,000, endast två, Eskilstuna och Västerås,

förekomma icke och fyra av våra län, Kronobergs,

Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens län, ha ej heller lämnat

bidrag till specialutredningen angående hemarbetarnas

förhållanden. Bland städerna är Stockholm

representerat av 758 hemarbetare, Malmö av 371, Göteborg av

366. Antalet hemarbetare är störst i Älvsborgs län,

där städer och landsbygd år 1912 hade 7,885

hemarbetare, därnäst tycks hemindustrin finnas mest i

Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län och

Östergötlands län.

Vad de olika yrkena beträffar, förekomma i

utredningen ej mindre än 56 olika yrkesgrenar och i så gott

som alla förekomma kvinnliga arbetare, ehuru några få

ej kommit med i specialutredningen.

Då det bör vara av intresse att se vilka olika slag

av hemarbeten, som finnas, vill jag här lämna ett utdrag

ur utredningens tabeller, vilket också visar hur många

kvinnor, som 1912 arbetade inom varje yrkesgren, och även

hur många av dessa, som kommit med i utredningens

specialutredning av varje hemarbetares arbets- och

löneförhållanden. Se nästa sida.

Utredningen innehåller intressanta uppgifter angående

hemarbeterskornas arbetslön och arbetstid. Man får veta

att nettolönen per timme för 63.1% av dessa kvinnor är

endast 1—15, öre medan de manliga hemarbetarna

såsom männen inom så gott som alla yrken ha betydligt

högre avlöning. Ty 61.3% av de manliga hemarbetare

undersökningen omfattar ha högre timlön än 20 öre

medan endast 21.1% av kvinnorna kommo över 20 öre

i timmen. Inom utredningens högsta lönegrupp, 30 öre

i timmen, finnes 35.1% av männen men endast 5.9%

av kvinnorna. Dock må anmärkas att männens antal är

störst inom beställningsskrädderiet, det bäst avlönade av

allt hemarbete. Det lägst avlönade hemarbetet är

häktmontering, solvknytning (5 öre i timmen), väveri i s.

Älvsborgs län (6 öre), trådknappstillverkning,

tändsticksaskarbete (8 öre), spetsknyppling (9 öre).

Intressant är det också att taga del av en jämförelse

mellan hemarbeterskors och fabriksarbeterskors löner, i

de få yrken en sådan jämförelse kunnat företagas.

Så får man veta att den genomsnittliga timlönen år

1911 för bomullsväverskor i fabriker å landsbygden

(Göteborgs, Hallands och Älvsborgs län) var 18—23 öre, för

linneväverskor 22.4 öre. Genomsnittliga timlönen för

Hemarbeterskor fördelade efter yrkesgrenar.

hemindustrins bomullsväverskor var samma år 6 öre och för

linneväverskorna 7 öre. Skillnaden blev ännu större i

fråga om årsinkomsten på arbetet, den blev för

bomullsväverskor och linneväverskor resp. 121 och 124 kr.

således 1/5 och 1/6 av vad deras kamrater i fabrikerna

förtjäna. Dock är ju denna nettoinkomst beroende av

arbetstidens längd, vilken för fabriksarbeterskor inom

textilyrket brukar vara 10—10 1/2 timmar hela eller största

delen av året, medan hemarbeterskornas arbetstid är mera

oregelbunden.

Utredningen lämnar också uppgifter om hemarbetarnas

organisationsforhållanden. Det enda slag av

självhjälpsorganisation, som varit något talrikare företrätt, har varit

sjukkassor, eljest är, som jag av egen erfarenhet vet,

föreningsväsendet mycket litet omfattat av

hemarbeterskorna. Några få hemarbeterskor, 2%, tillhörde

fackföreningar inom skrädderi, skoindustri och handskindustri.

Särskilda fackföreningar för hemarbeterskor, såsom det

finnes i Tyskland t. ex., ha vi icke i Sverige; det har

hittills visat sig vara fåfängt att söka organisera dessa,

de lägst avlönade av alla arbetare.

Att det för våra hemarbetare och hemarbeterskor skulle

vara av stor betydelse att tillhöra en fackorganisation

och även att stå under yrkesfarelagens (d. v. s. en

hemarbetslags) bestämmelser, är väl otvivelaktigt. Det skulle

säkert höja dem både socialt och ekonomiskt. Dock är

det ju ytterst svårt att åstadkomma en lag, som reglerar

hemarbetet, och än svårare att tillse att en dylik lags

bestämmelser efterlevas.

Arbeterskornas bostadsfråga.

I slutet av 1890-talet var bostadsbristen i Stockholm

särdeles svår och inneboendesystemet blomstrade. Hyrorna

stego och fattiga familjer måste för att själva komma ut

med hyresavgiften taga emot ensamstående personer i

lägenheter, som ofta voro otillräckliga för familjernas

eget behov. Att sju, åtta personer bodde i ett rum

och kök var ganska vanligt och bostaden var ofta

genomusel, fuktig, dragig och utan alla bekvämligheter.

Visserligen fanns det föreningar och byggnadsbolag, som

uppförde arbetarbostadshus med billiga hyror, där på många

håll inneboendet var förbjudet, men de voro alltför få.

Och på de ogifta arbetarna och arbeterskorna hade ingen

tänkt, då sådana bostadshus uppfördes. Kunde de icke

ha råd att hyra ett rum och möblera det, måste de »bo

inne» i familjer.

Under de första åren sedan jag börjat med

aftonsamkväm för arbeterskor, fick jag tillfälle att se hur många

av dem bodde. Jag förstod snart att det måste vara

av mycket stor betydelse för de unga flickor, som från

landsorten komma upp till Stockholm för att söka arbete,

vad för slags bostad de få. På många håll kunde de

tillsammans med en eller två kamrater få disponera ett

rum hos någon familj och ha det bra, men ej sällan

var deras »bostad» en säng i hörnet av ett rum, som

de delade med hela familjen. I många fall togos både

manliga och kvinnliga inneboende.

Jag förstod också att för något äldre ordentliga

arbeterskor var det ett önskemål att en gång få ett eget

litet rum med egna möbler, där de själva besörjde

städning och matlagning, men jag märkte nog att det stora

flertalet arbeterskor hade ytterst små fordringar på

hemtrevnad och hygien, endast de fingo bo billigt. Visst

klagade många över tråkiga värdinnor, som ej ville låta

dem koka en kopp kaffe på spisen eller tvätta upp en

blus eller ett par strumpor, visst tyckte de att det var

otrevligt att aldrig känna sig riktigt »hemma», utan

behöva dra sig för att komma hem tidigt på kvällarna

och vara tvungen att gå ut så fort som möjligt på

söndagen, då man annars blev »ut-tittad», men andra nöjde

sig hur som helst, bara de hade tak över huvudet för

natten.

På den tiden kunde man få bo inne ganska bra för

7 à 8 kr. i månaden. Ett möblerat rum, som de

ensamma skulle disponera, men som familjen nog ibland

använde om dagarna, brukade 2 eller 3 flickor kunna

få hyra för 12, 14, 16 kr. i månaden med städning.

Män ha i alla tider betalat litet mer. För 5, 6 kr.

kunde en flicka få bo i familjens rum eller kök

tillsammans med dess medlemmar eller inneboende och på

många håll fick hon då också morgonkaffe, fastän utan

bröd. Men icke alltid hade hon för det priset egen

sängplats. Numera kan man ej få bo inne under 9, 10

kr. i månaden annat än på rätt dåliga ställen. För bättre

bostad betalas, då två flickor dela rum, 20—30 kr. i

månaden i familjer och när de hyra direkt av värden,

blir det ofta 300 — 350 kr. per år, även för rum i äldre

hus, där man varken har vatten eller gas i lägenheten.

Men Stockholms arbeterskor ha nu större möjligheter

att få billig och bra bostad, det har ju uppstått flera

företag, som äro avsedda att bereda de lägst avlönade

självförsörjande kvinnorna bra bostad till billigt pris.

Det första steget togs när det första Hemmet för

arbeterskor öppnades 1898. Men innan jag går att

berätta om detta och senare bostadsföretag till

arbeterskornas fromma, skall jag ge några exempel på hur en

del av de flickor bodde, vilkas bostadsförhållanden

föranledde mig att försöka göra något för att motarbeta

inneboendesystemet.

*

En 18 års flicka, som var anställd vid en elektrisk

syfabrik, och då hon var nybörjare, förtjänade endast 7

kr. i veckan, bodde hos en plåtslagarefamilj i ett

besynnerligt gammalt tvåvåningshus i Katarina församling.

Bostaden bestod av ett ganska stort rum och ett kök,

stort som en skrubb; där var lågt i taket och mycket

förfallet. Utom mannen och hustrun — båda omkring

30 år — och deras tre små barn, det äldsta 4 år

gammalt, bodde även mannens mor, en några och 50 års

tvätterska i rummet och med henne delade den

ovannämnda arbeterskan liggplats i en gammal utdragssoffa.

Ibland sov också ett av barnen hos dem. För denna

»bostad» betalade flickan 6 kr. i månaden.

En annan flicka, som arbetade i kartongfabrik, bodde

hos föräldrarna i ett gårdshus vid nedre ändan av

Bryggargatan. Lägenheten bestod av två rum och kök,

det senare mycket litet. Ett rum var uthyrt åt ett

ungt par, som arbetade i fabrik båda två. Dessa som

ej voro vigda, hade en 4 års gosse, som om dagarna

hade tillsyn av värdfolket. Familjen själv bestod av

mannen, som hade lungsot, men tidvis arbetade vid

hamnen, tidvis drack och var oregerlig, hustrun, som

»gick i hjälp», två döttrar, 17 och 19 år, båda i

kartongfabriken, en 14 års gosse, som också hade arbete och

flera mindre skolbarn. De båda äldsta flickorna måste

lämna hela sin knappa förtjänst till modern samt för

övrigt sköta hemmet, då denna var borta hos andra.

I »rummet» hade man vid mitt besök en afton

sängplatser på alla upptänkliga ställen, en liten pojke sov i

ett upp- och nedvänt bord. I det mörka, trånga köket

skulle också hyresgästernas morgon- och aftonmåltid

tillredas, där skulle de hämta vatten, slå ut slask, diska

o. s. v.

Intet under att de båda kartongarbeterskorna gärna

velat flytta hemifrån, om de bara kunnat.

Ett par flickor, som arbetade vid Svartvik, bodde på

Fleminggatan i ett rum på vinden. Tambur- eller

dubbeldörr fanns icke och det drog duktigt utifrån.

Rummet var så litet att när sängarna, såsom vid mitt

besök voro utdragna, fyllde de nästan hela utrymmet

och ville man gå ut eller in genom dörren, måste man

gå över dem. Jag måste sätta mig på den närmast

dörren stående sängen, längre kunde jag icke komma.

Framför kakelugnen, vid sängens fotända stod

fotogénköket, på vilket kvällsgröten kokade, och diskvatten fick

värmas i nischen. Vattenledning fanns ej på vinden,

garderob ej heller, kläderna fingo hängas i vindskontoret,

där också matskåpet var och veden förvarades. Men

rummet var nytapetserat och var, efter vad flickorna

försäkrade, riktigt trevligt vid dagsljus, när sängarna voro

hopskjutna. Hyran var 250 kr. per år.

En 20 års flicka, arbeterska i metallfabrik på

Kungsholmen, kom en dag till mig i ytterst upprört tillstånd

och frågade efter rum i Hemmet för arbeterskor som

just skulle öppnas. Hon hade i nära två månader, allt

sedan hon kom till Stockholm, bott hos en fru, som

hennes i landsorten bosatta ogifta mor kände. Nu kunde

hon ej längre bo kvar där, och bad enträget att få

komma till Hemmet för arbeterskor. Orsaken varför hon

ville flytta kunde hon ej säga — sade hon men lät

mig förstå att värdinnan förde ett mindre hederligt liv.

Jag kände ej denna flicka förut och följande dag

besökte jag hennes värdinna, som bodde i ett — efter

vad jag sedan hörde — illa beryktat hus vid en av

Klara kyrkogatorna. Jag fann den medelålders stora

pussiga frun mitt på vardagsförmiddagen spelande kort

med ett par andra kvinnor. Rummet var snyggt, ja,

väl möblerat, men ostädat och ovädrat, köket, vars dörr

stod öppen och där den inneboende flickan sagt sig

logera, såg mycket oordentligt ut. Värdinnan var mycket

förgrymmad över att hyresgästen ville flytta nu, när hon

kunde betala en slant för sig. Med granna ord och

stora gester, berättade hon att hon endast av barmhärtighet

låtit »detta våp» bo där, men otack var världens lön o. s. v.

Då jag avlägsnade mig, följde mig en av de andra

kvinnorna, som sade sig ha träffat mig förr, nedför

trapporna. »Fröken skall inte gå i det här huset, det

passar inte för fröken och kan till och med vara farligt»

— sade hon och berättade så att »frun däruppe» levde

av att i sin bostad sammanföra herrar med unga flickor.

Den flickan som bodde i köket, hade nog inte haft reda

på detta förut och hon gjorde rätt i att flytta, ju förr

dess bättre. Det var en snäll flicka, kunde hon

försäkra. »I fall en sådan som jag blir trodd», slutade

hon halvt ironiskt, halvt ödmjukt.

Ännu några exempel må anföras. En flicka om 24

år anställd i glödlampfabrik, bodde hos en gumma, som

även hade en dotter hos sig. Rummet var 3 meter

långt och mycket smalt, tapeterna hängde i trasor, fönstret

var spräckt. Möbleringen bestod av en dålig träsoffa,

en fällsäng, två stolar och ett rankigt bord. Kläder

hängde i hörnen, husgeråd stodo på en hylla och i

kakelugnsvrån. Matlagningen skedde på fotogénkök i

rummet. Hyresgästen delade bädd med värdinnans dotter

och betalade 5 kr. i månadshyra.

Två systrar — fabrikssömmerskor — hyrde för 10 kr.

i månaden ett litet rum på nedre botten in på gården

i ett hus vid Norrlandsgatan. Hela lägenheten, 2 rum

och kök, var mycket mörk, men sömmerskornas lilla

krypin hade icke något fönster utan fick belysning genom

en glasruta från det lilla smutsiga köket, varifrån också

luftväxlingen skulle ske. Värdinnan var änka med 4

barn och »fästman», som litet emellan logerade hos

henne.

En kappsömmerska betalade 7 kr. i månaden i en

familj, där utom henne och ett annat fruntimmer även

en 15 års pojke bodde och där en manlig bekant, som

icke hade bestämd bostad och för det mesta var drucken,

titt och ofta härbärgerades.

En annan, en 40-årig sömmerska, som alltid hade

svårt att få bostad, emedan hon var sjuklig samt hade

symaskin och byrå, hade — troende sig äntligen ha fått

något bra — hyrt in sig hos två andra sömmerskor,

vilka hyrde eget rum i ett fint hus på Östermalm.

Rummet var bra och det fanns t. o. m. en

avdelningsskärm, som skilde hyresgästen från de andra två. Men

dessa hade bägge sina »fästmän» som voro hos dem

sent inpå nätterna och man generade sig inte i minsta

mån för hyresgästen, som betalade 8 kr. i månaden och

för det mesta fick sköta städningen, då hon oftast sydde

hemma om dagarna.

De här anförda exemplen på hur arbeterskor bodde

i slutet av 1890-talet visa nog egentligen de bättre

förhållandena. Och ungefär likadant är det nu. Om

också det på många håll är förbjudet att ta emot

inneboende, tvinga ju de stegrade hyresprisen fattigt folk

att tränga ihop sig så mycket som möjligt. De flesta

arbeterskor, som icke ha föräldrahem i Stockholm eller

kunna hyra självständig bostad, måste, om de ej ha tur

att få komma in i arbeterskehem eller i bostadshus för

självförsörjande kvinnor, bo hos någon familj.

Men så mycket har dock det arbete för bättre

bostadsförhållanden, som i slutet av förra och början av detta

århundrade bedrivits, gjort, att så väl familjernas som de

ensamståendes anspråk på bostäderna stigit. Man

förstår värdet av en god bostad, man begär något mer än

bara tak över huvudet, om också bristen på bostäder

gör att så många av de mindre bemedlade måste bo

alldeles för dåligt och trångt.

Utan att vara förmäten, vågar jag nog säga att

Hemmen för arbeterskor i Stockholm gjort sitt till att

bland de kroppsarbetande kvinnorna sprida upplysning

om nyttan och behaget av att bo trevligt.

Den 1 oktober 1898 hade jag glädjen att kunna

öppna det första hemmet för arbeterskor, som strax

därefter övertogs av Föreningen hem för arbeterskor. I

detta hem, som första året hade plats för endast 10

arbeterskor, men redan nästa år utvidgades att kunna

rymma 24 och nu rymmer 36 hyresgäster, kostade det

till att börja med blott 5 kr. i månaden.

Den billiga avgiften och bristen på rum lockade

många. När jag efter en helt liten annons i

Stockholmstidningen en kvart före mottagningstidens början kom

till Fredrika Bremerförbundets lokal, där jag ett par

kvällar skulle få taga emot hyreshågade, stod det kö

av människor i hela trappan och portgången.

Att ur den skaran välja ut de lämpliga var ej så

lätt, men vi följde de principer som allt sedan dess varit

gällande vid antagande av hyresgäster i Hemmen för

arbeterskor, de yngre och de sämst avlönade fingo

företrädesrätt. Åldersgränsen sattes till 16—40 år.

Föreningen har nu tre hem med resp. 36, 40 och 30

hyresgäster i rum för 1, 2 eller 3 personer. Ur ett litet

år 1909, då föreningens tredje hem öppnades, i åtskilliga

fabriker utdelat häfte med titeln: Hur bor du? må

anföras följande:

»Hur bor du? Denna fråga rikta vi till ogifta

kvinnor, som försörja sig genom arbete i fabriker och

på syatelierer, butiks- och lagerbiträden m. fl.

Säg mig hur du bor och jag skall säga dig vem du

är? Sätter du värde på att ha en bra bostad, där du

kan hålla rent och fint, dit du kan längta under dagens

arbete, där du kan känna dig riktigt hemma, så är du

säkert en människa som sätter värde på dig själv, som

förstår att livet bör och kan vara något mer än ett

trälande för brödet.

Att ha en bra bostad, där man kan trivas, det

betyder ofta detsamma som att ha hälsa och arbetslust

under dagen och uppfriskande ro under kvällens timmar,

att lägga sig och stå upp under en känsla av trygghet och

belåtenhet. Inte så att en bra bostad kan absolut

skydda mot sjukdom och bekymmer, men den gör så

ofantligt mycket till både vårt andliga och kroppsliga

välbefinnande, att den icke kan skattas högt nog. Och

du, unga kvinna, som är tvungen att försörja dig själv

och taga vara på dig själv, du borde komma ihåg

detta.

Har du icke råd att hyra eget rum och möblera det,

så kan du få billig och hemtrevlig bostad i något av de

tre Hemmen för arbeterskor. Där finns rum för en

person, för två eller tre, alla fullt möblerade med

sängkläder, sänglinne och handdukar. Varje rum har egen

ingång och garderob, värme ingår i hyrespriset, som är

kr. 8—10:50 i månaden i rum för två eller tre, kr. 11—14

i rum för en. 15 öre i veckan betalar man för att på

kokgasen i köket tillreda sina måltider. Det finns flera

kök i alla hemmen och varje hyresgäst har sitt eget lilla

’skafferi’.Hyresökning d. 1 Okt. 1917 — 8—11.50 i rum för 2 eller 3

personer, 13—17 kr. för en.

Vidare ha alla tre hemmen ett trevligt samlingsrum

med böcker, tidningar, piano. Här kan man få begagna

skrivbordet eller symaskinen, när man så vill, här sitta

hyresgästerna ibland om kvällarna med sina handarbeten

och två gånger i månaden är det aftonsamkväm med

sång, musik och föredrag.

Dessa hem ha öppnats av Föreningen hem för

arbeterskor, vars uppgift är att bereda ensamstående

arbetande kvinnor hemtrevlig och sund bostad till billigt

pris och i vars plan ingår att hyresgästerna skola känna

sig så mycket som möjligt pä egen botten. Därför får

det inte vara något inrättningsaktigt på dessa hem och

de få ordningsreglerna äro uppställda för hyresgästernas

egen trevnad. Hyran betalas i förskott pr månad och

man är skyldig att i tur med rumskamraten (eller

kamraterna) städa sitt eget rum samt hjälpa till med kökets

städning. Sal, tamburer, korridorer m. m. städas av

föreståndarinnan och två gånger årligen består föreningen

stor rengöring av hela lokalen.

Hemmens hyresgäster och även utom desamma boende

kvinnor kunna, om de hava någon sommarledighet,

inackordera sig i föreningens härligt belägna vilohem vid

Lövberga å Värmdö, 45 minuters sjöresa från Stockholm,

för det billiga priset av 6 kr. i veckan för

inackordering. Hyresgästerna på hemmen kunna också där

tillbringa sina söndagar, då middag erhålles för 50 öre.

Föreningens styrelse består av 7 personer, varav 2

representanter för arbeterskorna.»

En del av hyresgästerna i dessa hem ha bott där

mycket länge, två ha bott 16 och 18 år, många 6, 8

och 10 år. Det blir i regeln de ordentliga flickorna,

dessa som förstå att värdera en god bostad, som stanna

kvar, medan de som icke äro så nogräknade utan sätta

den oinskränkta friheten att uppföra sig huru som helst högst,

icke trivas, där de måste ta hänsyn till andra. Den

bästa sämja har nästan alltid rått i hemmen och om då

och då svårigheter uppstå för ledningen, ha dock de

glädjande erfarenheterna, de som visa hyresgästernas

belåtenhet och tacksamhet, varit de flesta.

Orsakerna till flyttningar från hemmen kunna ju vara

många, åtskilliga hyresgäster ha gift sig, andra ha fått

plats med bostad, andra ha lämnat Stockholm o. s. v.

Många som flyttat, gifta såväl som ogifta, fortsätta att

besöka aftonsamkväm och kurser, särskilt äro de

angelägna att få vara med om hemmens julfest.

Hyresgäster, som bo i landsorten eller rest till Amerika, skriva

gärna då och då. Även flickor, som av ett eller annat

skäl, blivit uppsagda, hälsa på i arbeterskehemmen, och

flera ha begärt att få komma tillbaka. Det går

vanligen så att den som en tid bott i något av dessa hem

och sedan kommer att »bo inne», icke gärna trivs med

detta. Mången ung flicka som tyckte det var besvärligt

med städningen av rummet och vars

självständighetskänsla reste sig mot att behöva säga till föreståndarinnan,

om hon ej skulle komma hem till 1/2 11 e. m., har, sedan

hon en tid prövat på att bo i familjer, återkommit till

arbeterskehemmet och stannat flera år.

Till att börja med voro en del hyresgäster generade

att bo i ett »hem», de menade att vi hellre borde kalla

det »pensionat» för arbeterskor, deras bekanta kunde ju

tro att de bodde pä en slags anstalt. Men nu händer

det alltsom oftast att flickor, som bo eller bott i hemmen,

rekommendera sina vänner dit.

När det andra Hemmet för arbeterskor öppnades 1901,

utspredo några illvilliga fruar, vilkas inneboende flickor

flyttade dit, att detta var ett s. k. räddningshem och

följden blev att det blev svårt att få hyresgästernas antal

fullt.

En mycket ordentlig strykerska, Emma, omkring 25

år gammal, bodde länge ensam i sitt trevliga rum,

avsett för två. Jag bad henne och även de övriga flickorna

att för sina kamrater berätta hur de hade det på

hemmet, det kunde ju vara någon av dem, som behövde

bostad. Emma, alltid litet sträv, svarade ett kort: »Det

bryr jag mig inte om. Jag betalar min hyra och städar

mitt rum, mer behövs inte.» — »Ja, men inte för

hemmets skull, utan för att andra flickor skall få bo lika

bra som ni» — invände jag. »Jag bryr mig inte om

de andra» — förklarade Emma, »jag sköter mig och de

få sköta sig.»

Emellertid fick Emma en rumskamrat, en 19-årig

cigarrarbeterska. Denna blev sjuk, Emma var snäll mot

henne, hon var slarvig, Emma skötte städningen ensam;

Men redan efter någon månad måste Emmas kamrat

uppsägas, hon uppförde sig nämligen så att hemmets

och därmed de övriga hyresgästernas anseende riskerades.

När jag senare träffade Emma, frågade hon buttert:

»Varför skulle Maria flytta, hon kanske hade blivit

hyggligare, om hon fått bo kvar här?» Jag förklarade att

hemmet ej kunde vara någon uppfostringsanstalt och att

vi måste just för flickornas egen skull vara noga med

vilka vi hyrde ut åt. Och jag kunde inte låta bli att

påminna Emma att hon sagt: »jag bryr mig inte om

andra, jag sköter mitt.» Då såg Emma en smula

generad ut. Men så sade hon med en varm blick och en

anstrykning av känsla i sin sträva röst: »när ni som

ordnat det här hemmet åt oss, bry er om oss, så få

vi väl lov att bry oss om varandra.»

Sådana erfarenheter äro värda mycket. När

hyresgästerna bli mera bofasta i hemmen för arbeterskor,

inse de också snart att hemmets ära är deras och vilja

gärna ha endast hyggliga kamrater. Sammanhållningen

mellan hyresgästerna kan vara mer och mindre

utvecklad, medan en arbeterska kan bo ett par år i ena

våningen utan att känna dem som bo i den på andra

sidan samlingsrummet, bli andra snart bekanta med de

flesta. Många ha just aldrig tid att vara hemma annat

än på söndagarna, emedan de arbeta till 8—9 om

kvällarna och kanske ha tre kvarts timmes väg från

arbetsplatsen, andra däremot sluta arbetet redan kl. 5 eller

6 e. m. och dessa kunna njuta av hemlivet.

Just på grund av den mycket varierande arbetstiden

för hemmens hyresgäster och de långa avstånden till

arbetsplatserna ha vi i Hemmen för arbeterskor aldrig

anordnat någon mathållning för hyresgästerna, ehuru vi

insett att det skulle vara en hjälp för dem. Men vi

ha också insett att hushållsbestyren öka hemkänslan för

hyresgästerna och göra dem mera självständiga.

Dessutom är det ju gott för dem att ha någon övning i

hushållsgöromål, i händelse de få egna hem.

Föreningen hem för arbeterskor planerar nu att öppna

ett fjärde hem, särskilt avsett för äldre arbeterskor, de

som fyllt 40 och 50 år och ej kunna mottagas i de

nuvarande hemmen, vilka ju avse att lämna skydd och stöd

åt yngre arbeterskor, som ej äga föräldrahem i Stockholm.

Det är ej alltid så lätt att placera äldre och yngre

tillsammans, ehuru de äldre mången gång ge en prägel av

familj åt samlivet. Men som Hemmen för arbeterskor

ej vilja vara några välgörenhetsinrättningar, måste alla

hyresgäster vara fullt arbetsföra och självförsörjande. På

många sätt söka vi dock stödja våra hyresgäster; vid fall

av sjukdom t. ex. kunna de ur en genom gåvor tillkommen

sjukhjälpsfond erhålla en liten summa till mat och

medicin, om de ej tillhöra sjukkassa.

Med de låga hyror arbeterskorna betala kunna deras

hyresavgifter icke förslå att fullt betäcka den hyra

föreningen har, men om hyra för samlingsrummen och

föreståndarinnornas rum avräknas, göra de detta.

Dessutom har föreningen kostnader för värme, tvätt

belysning i kök och samlingsrum, löner åt föreståndarinnor

m. m. Dessa utgifter betäckas genom medlemsavgifter,

räntor å föreningens kapital samt ett årligt anslag från

Stockholms stad om 2,000 kr.

Delvis efter mönster av dessa hem har senare

upprättats arbeterskehem på olika orter i Sverige. I

Stockholm har K. F. U. K. två hem med tillsammans 55

platser. Dessa äro s. k. inackorderingshem, där så väl

rum som kost betalas med 9 kr. i veckan, Rummen

delas av 3 personer.

I Göteborg finns det av fröken B. Dickson 1903

grundade Gårdabo, i förstaden Gårda, som har eget hus

med plats för ett 30-tal arbeterskor. Här ha

hyresgästerna hel inackordering och även utom hemmet

boende få middag. Detta hem sorterar under K. F. U. K.

Malmö har sedan 1907 ett inackorderingshem för

arbeterskor, där 18 platser finnas och priset är cirka

10 kr. i veckan i ett för allt. En klubb av arbeterskor

benämnd »Hemtrevnad» har också hyrt ut rum, men

har nu blott klubblokalen kvar.

Örebro fick för ett par år sedan genom fru Augusta

Palmborgs bemödanden ett mindre arbeterskehem, där

även matservering varit inrättad.

Stockholms arbeterskor ha nu även tillfälle att få

hyra mera självständig bostad i de »Bostadshus för

självförsörjande kvinnor», som tack vare några donationer

uppstått. Det första blev färdigt hösten 1907 och är

beläget Dalagatan 35 i den norra delen av staden. Det

kom till genom en donation på 400,000 kronor och

tillfaller efter donatorns död Stockholms stad, som skänkt

tomten till detsamma. Här kunna ensamma arbetande

kvinnor eller änkor och ogifta mödrar med barn få

särdeles billig och bra bostad. Där finnas 135 rum med

kokvrå eller kök, de med kök avsedda för kvinnor med

barn, kosta 17 kr. i månaden. Alla rum ha garderober

och korkmatta på golven samt värme. Hyran för ett

ensamt litet rum är 10 kr. i månaden, för delat rum

13—15 kr. Varje hyresgäst även i delat rum har sitt

kontrakt och kontraktens antal voro 1916: 210.

Av donationen reserverades 100,000 kr. till nybyggnad

och sedan denna summa förräntats, kunde våren 1916

ett liknande bostadshus i samma stadsdel, Västeråsgatan

3, öppnas till de självförsörjande kvinnornas tjänst. Detta

hus har 141 rum, 15 med kök. De rum som ej ha

kök, ha kokvrå, 50 äro för en person och kosta 10—14

kr. i månaden, 66 äro delade av två personer och kosta

15—20 kr. i månaden. Rum och kök kostar 17 kr. i

månaden. Av de 50 ensamrummen bebos 12 av 2

personer, arbeterskor, som ha sina mödrar hos sig.

Ännu ett bostadshus för självförsörjande kvinnor äger

Stockholms stad nämligen det i södra stadsdelen, 74

Bondegatan, belägna Danelii bostadshus. År 1908

donerades i testamente efter grosshandlaren Danelius 2,000,000

kr. till Stockholms stad, med förordnande att då räntan

uppgått till 400,000 kr., skulle ett bostadshus för

självförsörjande kvinnor ur arbetsklassen byggas. Den 1

januari 1915 kunde det första huset taga emot sina

hyresgäster. Detta hus innehåller 106 lägenheter,

värdinnans och portvaktens inbegripna. I huset finnas 15

lägenheter à 1 rum och kök, uthyrda åt änkor eller

ogifta mödrar med barn, till en månadshyra av 15 eller

20 kr. 53 rum bebos av två personer och dessa

betinga en månadshyra av 16, 18 eller 20 kr. De 35

något mindre rum, som bebos av en person, betalas med

12, 13, 14 eller 15 kr. i månaden. I huset finnes

bad- samt tvätt- och strykrum till hyresgästernas begagnande

mot en billig avgift. Donationens handlingar förordna

att ytterligare två lika stora hus för självförsörjande

kvinnor skola byggas.

Alla ovannämnda företag till beredande av bostäder

åt ensamstående arbeterskor hava tillkommit genom

enskilt initiativ, men en och annan fabriksägare (eller

bolag) har vid byggandet av arbetarbostäder tänkt på de

ogifta arbeterskorna. Vid Jonsereds textilfabriker

uppfördes redan år 1895 ett präktigt »flickhem» för

textilfabrikens ogifta arbeterskor med ett 60-tal platser och

Jutefabriken i Södertälje har likaledes uppfört ett

utmärkt trevligt hem för de arbeterskor, som äro

ensamstående. På båda hållen är fabrikens matservering för

personalen förlagd till samma byggnad.

Vid Liljeholmens stearinfabrik och Stockholms

bomullsspinneriaktiebolag m. fl. fabriker ha i

arbetarbostadshusen inretts särskilda rum, som två arbeterskor kunna

dela mot billig hyra, men i allmänhet beräknar man

både i städerna och fabrikssamhällena på landet att de

ogifta kunna »bo inne». Detta system bör dock både

för familjernas och de ogifta arbetarnas och arbeterskornas

skull utrotas. För arbeterskornas hälsa och för att de

i sedligt avseende skola kunna höja sig, är det

nödvändigt att man bereder dem tillfälle till sunda och

billiga bostäder, där de kunna trivas och känna ett hems

rogivande och stärkande inflytande.

Hur man reder sig med förtjänsten.

Jag har i annat sammanhang påpekat att det

industriella arbetet anses medföra faror för kvinnan, vilka man

numera genom lagstiftning och andra lämpliga åtgärder

söker motarbeta. Dessa faror, som äro av såväl

hygienisk som moralisk art, bero dels på själva

arbetsförhållandena, dels också på arbeterskornas levnadsförhållanden

i övrigt. Men en arbeterskas levnadsförhållanden stå

— i synnerhet om hon är hänvisad till att helt och

hållet försörja sig själv — i direkt beroende av hennes

löneförhållanden. Och inverkar redan själva arbetet

skadligt genom sin beskaffenhet, sin enformighet och den

alltför långa arbetstiden, genom dålig luft i

arbetslokalerna och en mindre god anda bland kamraterna, så är

det klart, att allt detta naturligtvis blir ännu mer

ödesdigert för arbeterskan, om hon på grund av en alltför

knapp inkomst, nödgas bo och äta dåligt samt för övrigt

föra ett ytterst försakande liv.

Men naturligtvis kan en arbeterska med små inkomster

mången gång reda sig bättre än en som har stor

förtjänst. Det är icke endast fråga om hur pass stor lön

man har, utan också om hur man förstår att använda

sin lön.

Av utgifterna blir alltid hyran den förnämsta. Det

viktigaste är att ha tak över huvudet, och ej blott i

Stockholm är man van att få ge ut nästan tredjedelen

av sin förtjänst till hyra. Överallt i landet ha ju

bostadsprisen stigit väsentligt under de senare åren (här talar

jag ej blott om krigsåren) och vill en arbeterska, ensam

eller tillsammans med en kamrat, hyra eget rum, får hon

också bereda sig på att det blir dyrt. Som bekant

måste ju de arbeterskor, som ej ha föräldrahem i

Stockholm, bo inne, så vida de ej lyckats fä plats i något

bostadshus eller hem med billiga hyror, där de utom

andra förmåner ha den att få betala hyran per månad.

I de fall, då en arbeterska hyr självständigt, är i

dessa tider veden en dryg utgiftspost mot förr, men

framför allt gå ju pängarna åt till födan, som ju näst

hyran är eller rättare borde vara det viktigaste. Men

nu som alltid är det vanligt att särskilt de yngre

arbeterskorna spara på maten för att köpa kläder, och i

alla tider ha de lägst avlönade klagat att det ingenting

blir över till kläder. Visst gör mången mycket

oförståndiga inköp och ger ut sina slantar för ohållbar

grannlåt, men andra — särskilt de som kunna sy —

ha en märkvärdig förmåga att se prydliga ut med ytterst

små utgifter för kläder.

Jag har under olika tider haft tillfälle att göra

undersökningar av ensamstående arbeterskors inkomst- och

utgiftsposter för några veckor i taget, och det har varit

ganska blandade uppgifter, som lämnats mig. Det är ej

så brukligt att föra noggranna räkenskaper, i de flesta

fall för man inga räkenskaper alls. Vad skall det

egentligen tjäna till, när man förtjänar så litet, menar mången.

Sina inkomster har man för det mesta reda på (om man

har veckolön eller arbetsbok på fabriken är detta ju

ingen konst), men utgifterna bryr man sig inte om att

anteckna. En och annan tycker dock att »det är roligt

att se vart pängarna ta vägen», och skriver upp varje öre.

Så var fallet med en 33-årig stråhattsömmerska i

Stockholm, som år 1908 lät mig få del av sin kassabok.

Hennes inkomst var då i genomsnitt 70 kronor i

månaden — 840 kronor om året. Hennes hyra var 13 kronor

i månaden — 156 kronor per år — till kläder beräknade

hon endast 50 kronor, och det räckte riktigt bra, sade

hon. Hon gjorde sig en ny klädning vartannat år, sina

blusar sydde hon själv. Ett par nya kängor, två

halvsulningar och ett par galoscher var vad hon i skoväg

behövde, övriga klädespersedlar köptes, när de nödvändigt

måste köpas och hon hade råd. Trevligt och snyggt

klädd var hon alltid.

Då hyra och kläder kostade ungefär 206 kronor, skulle

hon ha omkring 630 kronor till mat och övriga utgifter.

För sin middag, som hon intog på automater, ibland

på enklare spisställen, beräknade hon 4 kronor i veckan

och för matvaror till övriga mål ungefär lika mycket.

För tvätt beräknade hon 2 kronor i månaden, för gas

och fotogen 1 — 1:50, sjukkasseavgiften kostade 1:75 i

månaden och på en del småutgifter, nöjen, lektyr o. s. v.

gav hon ut 5—7 kronor varje månad. Samtliga utgifter

för denna arbeterska gingo i genomsnitt till 60 à 65

kronor i månaden. Och alltid kom det en femma eller

så på sparbanken. Men så var hon också en ovanligt

sparsam och förståndig kvinna. Sina små besparingar

har hon flera gånger använt till att få några veckors

lantluft, då hennes hälsa ej är den bästa.

Som motstycke må anföras en helt ung arbeterskas

utgifter under två veckor samma år (1908).

Denna flickas inkomster under de två veckorna var

endast 15:90. Hon kom ofta, trots stor sparsamhet, på

balans och måste låna av sin syster, som hon bodde

tillsammans med. Men skulderna betalades av ganska

ordentligt, de uppgingo aldrig till större summor. Systern

brukade säga att hennes ständiga fråga var: »Är jag

skyldig dig något?» Emellanåt, vid övertidsarbete kunde

veckoförtjänsten bli ända till 12 kronor, men då sydde

hon 13, 14 timmar om dagen.

En annan 20-årig arbeterska, anställd vid

ammunitionsfabrik, vars veckoförtjänst var 13 kronor hela året om,

beräknade 100 kronor till sin toalett och för sin hyra

(8 kronor i månaden) jämte litet kokgas 100 kronor

per år. Om inkomsten var 660 kronor, skulle hon till

mat och övriga utgifter ha omkring 460 kronor om

året. Hon betalade 60 öre för sina middagar och lagade

de andra målen själv. Hennes inkomst räckte utmärkt,

tack vare den billiga hyran, och hon var alltid mycket

bra och nätt klädd utan att ha någon slags grannlåt.

Under årens lopp skaffade hon sig en hel mängd goda

böcker och hade till och med råd att förfärdiga

flera vackra handarbeten, som voro rätt dyra i inköp.

Och när hon vid 26 års ålder gifte sig, hade hon köpt

både ett och annat till hushållet, fastän förtjänsten ej

blev mer än 18 öre högre i veckan.

Arbeterskornas matförhållanden i Stockholm ha just

aldrig varit tillfredsställande. Förr i världen fanns det

matställen, där de åto middag för 30, 35 öre, och 2

kronor i veckan var länge ett vanligt inackorderingspris

på privatspisningar. På senare åren har priset för en

något så när bra middag stigit till 50 öre, medan de,

som ha större pretentioner betalat 60 öre och mer.

Flickor, som kunna få koka, där de bo, undvika gärna

att äta ute; de få mer för pengarna säga de, om de

laga sin mat själva. Numera är ju arbetstiden på en

hel del arbetsplatser från 8 f. m. till 5 eller 6 e. m.,

med blott en halv eller hel timmes rast till frukost eller

middag, hur man nu vill kalla det, samt någon stund

till kaffe. De flesta arbeterskor föredraga då att äta

sitt stadigaste mål vid 6- eller 7-tiden på kvällen, medan

de hela dagen leva på kaffe och smörgås eller kall mat.

Detta fara de ej väl av. På många större arbetsställen

har man dock inrättat marketenterier, där varm mat

tillhandahålles personalen mot självkostnadspris. I

arbetsgivarnas eget intresse ligger ju att deras folk får tillräcklig

och närande kost och på en del ställen ha arbetarna

slagit sig tillsammans till samköpslag, varigenom de fått

matvaror något billigare.

En förening i Stockholm, som under flera år anordnat

billig middagsspisning för arbeterskor, är Södra K. F. U. K.

Sedan januari 1917 har denna förening, med understöd

av Stockholms stad öppnat ett bespisningsställe, kallat

Kvinnornas kök och avsett for de lägst avlönade

ensamstående arbeterskorna. Ett middagsmål bestående av 2

rätter mat kostar där 60 öre, men köpes veckokuponger

blott 50 öre. En del arbeterskor betala blott 35 öre,

då Stockholms stad såsom dyrtidsunderstöd lägger till

den återstående kostnaden. Rabattkort fås hos

livsmedelsnämnden. Omkring 300 middagar serverades eller

hämtades dagligen i Kvinnornas kök under vintern 1917.

Södra K. F. U. K. har också under flera år anordnat

matlagningskurser för arbeterskor, ibland i föreningens

egen lokal, ibland i fabrikslokalerna, där firmorna ofta

låtit inreda provisoriska kök med gasspisar. Dessa

matlagningskurser ha varit mycket omtyckta och eftersökta.

Så har även varit fallet med de matlagningskurser

föreningen Vita Bandet anordnat för arbeterskor både

i Stockholm och på andra orter. Ej mindre än 12

av Vita Bandets lokalföreningar ha under 1916 haft

matlagningsundervisning med tillsammans 30 kurser och

åtskilliga demonstrationsföredrag.

Även andra föreningar ha matlagningskurser för

arbeterskor och dessa besöka också de aftonkurser som vid

många hushållsskolor ordnas särskilt för dem. »De

vandrande skolköken» ha också spritt kunskap i huslig

ekonomi, ej sällan ha de tagits i anspråk i industrisamhällen

på landsbygden, där såväl arbetarhustrurna som de ogifta

arbeterskorna deltaga i kurserna.

Opraktiskhet och okunnighet är ju ofta orsaken till

att flickor med relativt god förtjänst, som kunde ha råd

att skaffa sig ordentlig mat, leva på olämplig och

otillräcklig kost. De förstå icke hur nödvändigt det är för

dem att få närande föda, och matlagningskurserna ha en

stor betydelse både ur hygienisk och ekonomisk

synpunkt.

Icke mindre betydelse ha kurser i klädsömnad för

arbeterskor. Sådana ha också ordnats på olika håll och

vunnit rätt stor anslutning. Arbeterskor, som bo inne,

ha för det mesta svårt att få sy och tvätta åt sig, ty

om de sitta uppe om kvällarna, klagar man att de störa.

Så köpes mest färdigsydda kläder av dem som icke äro

sömmerskor, sällan av hållbaraste slag. Många ta kappor

och dräkter på avbetalning, då de naturligtvis få betala

dem dyrare. Och jag har känt dem som måste

pantsätta sommarkläder, då vinterkappan behövdes.

År 1904 gjorde jag en undersökning av omkring

tvåhundra stockholmsarbeterskors budget. På den tiden

voro ju levnadskostnaderna betydligt lägre än nu. Jag

konstaterade då att 2 kronor om dagen — söndagen

inberäknad — borde en självförsörjande arbeterska

förtjäna för att kunna leva någorlunda bekymmersfritt.

Att, såsom många på den tiden kunde — med en

inkomst av 8—12, kronor i veckan — betala sin hyra,

äta tämligen tillräckligt och vara snyggt klädda samt

dessutom bestå sig ett och annat nöje, det är

verkligen, såsom någon betecknade det, ett konststycke.

»Det går för det måste gå», svarade mig en gång en

flicka, då jag undrade hur hon kunde reda sig med 10

kronor i veckan och ändå lägga över en slant till

sommarledighet. Och vad bättre är, det går med förnöjsamhet

och gott humör, eller åtminstone utan klagan.

En 22-årig sömmerska hade från den 15 nov.—15

dec. 1904 en förtjänst av 38 kronor Hennes arbetstid

var 11 timmar, lördagar 9 timmar. Hennes utgiftslista

under denna månad såg ut så här:

Utgifterna överstego alltså inkomsterna med kronor

2:26. För mat hade hon denna vecka givit ut kronor

16:62, d. v. s. 4 kronor 15 öre i veckan.

»På 2 kronor om dagen skulle jag kunna leva

kungligt», sade vid samma tid (1904) en 19-åring, som på sin

syfabrik ej kommit upp till mer än 6 à 6: 50 i veckan.

Hon bodde hos släktingar, sov på ett sofflock i ett

överfyllt rum, betalade därför 5 kronor i månaden och

fick också morgonkaffe. För middag betalade hon 25

öre och fick en rätt mat (ibland en rätt på köpet) hos

en bekant fru, som hade »spisning» för några arbetare.

Till frukost och kvällsvard beräknade hon 1:50 alltså

omkring 3 kronor i veckan för födan. Till övriga

utgifter hade hon vanligen 2 kronor över varje vecka och

med detta krånglade hon sig fram, lånade ibland och

svalt ibland, när hon var i knipa. Men det var första

året hon var ute på egen hand, de kläder hon haft

med hemifrån räckte bra till och varken hälsan eller

humöret hade ännu hunnit bli synnerligen frestade av

det umbärande liv hon förde.

En annan undersökning, omfattande arbeterskor i olika

fabriker, sömmerskor, strykerskor, silverpolererskor,

bokbinderskor, skonåtlerskor samt några biträden i enklare

affärer, företog jag i september 1916, då

levnadskostnaderna voro nog så höga. De 62 arbeterskor, som

besvarade formulären voro till åldern:

Deras veckoinkomst var:

Sina utgifter för mat per vecka uppgiva de vara:

De flesta gåvo alltså ut 8—10 kronor i veckan för

maten, noggrant uträknat blir det kronor 9:07 i veckan

i medeltal. Medelförtjänsten blir ej större än kronor

15:55 i veckan. Detta var, som nämnt, i september

1916. Sedan ha ju levnadskostnaderna stigit betydligt.

Många arbeterskor ha vid nyåret 1917 fått dyrtidstillägg.

För en stor del blir detta blott 50, 70 öre i veckan.

De sista uppgifter rörande arbeterskors budget, som

jag lyckats få, äro från januari—mars 1917.

Två systrar, fabrikssömmerskor, den ena omkring 45

år, den andra 10 år yngre, ha redogjort för sina

hushållsutgifter under denna tid. De hyra i ett bostadsföreningshus

ett rum och kök — det senare litet, men väl inrett —

för 17:50 i månaden. Hyran betalas per månad. De

ha hushåll tillsammans, den äldsta systern lagar maten

och bakar allt mjukt bröd. Ved köpa de för hela

vintern varje höst, det blir billigare än att köpa säckvis,

säga de. Tvätten lämna de bort, men mangla och stryka

själva. Under januari 1917 var deras utgift för mat

kronor 65:39. Efter utdrag ur deras hushållsbok har

jag gjort nedanstående beräkning av vad de använt till

olika slags matvaror denna månad.

Detta är, för båda systrarna alltså, kronor 1:05 för

var och en av dem per dag. Februari-utgifterna för

mat voro kronor 58:65, även denna månad blir det

1:05 per dag och person och i mars blev det kronor

63:85 d. v. s. 1:03 per dag och person.

Av hushållsboken framgår att de måtte ha köpt in

ett litet förråd av kaffe och gryn i januari.

Dessa två systrars inkomst var 1916 för den ena 75

kronor i månaden hela året. Den andra, som arbetar

per styck, hade omkring 70 kronor i månaden.

Den förra uppger sina månadsutgifter under 1916

— sedan hon delat upp varje post på årets tolv

månader — vara:

Hon påpekar att tvätt och ved naturligtvis komma

att bli dyrare 1917, att spårvagnsresorna, som hon

uppgivit vara 1 krona per månad, äro mest for sommaren,

då hon gör söndagsturer till ett ställe bortom Enskede

och har både norra och södra spårvagnarna att resa

med. För övrigt ha hennes »nöjen» under året gått

till omkring 24 kronor. Då har hon varit med om två

billighetsresor, en till Leksand och en till Östergötland,

besökt teatern 3 gånger, 1 konsert och aftonsamkväm

för arbeterskor en eller två gånger i månaden under

vintern.

»Mina kläder voro ej mycket påkostade under 1916»

säger hon. »Ingen ny klänning eller kappa, blott ett

par sommarblusar, en kjol omsydd och en klänning färgad

och upprustad samt en ny sommarhatt, som skall

passera en sommar till, och en skinnmössa, som räcker

många år. Skodon har jag däremot slösat med, då jag

utom de nödvändiga köpte ett par helgdagskängor, som

skola räcka flera år. I »diverse utgifter» är inbegripet

allt möjligt, som ej kan räknas till mat eller kläder eller

de andra posterna. Det är underhåll av våra föräldrars

gravar, brandförsäkring, reparation av min klocka,

blommor, små gåvor o. s. v.»

Den andra systern, som ju förtjänade omkring 70

kronor i månaden, har under 1916 en sammanräknad

månadsutgift av kronor 57:18. En del poster bli lika

med systerns såsom hyra, telefon, bad och tvätt, ved

och sjukkassa. Men hennes skatt går blott till 75 öre

per månad och gasavgiften, som hon tycks ha på sin

del, medan systern har fotogénen, är 1 krona i månaden.

För kläder och skodon har hon en månadsutgift av

kronor 3:80, d. v. s. kronor 45:60 för hela året. Hon

har nämligen, som hon upplyser, köpt en dräkt och en

mössa, vilka räcka några år »därför så stor utgift».

Även hon har upptagit 1 krona i månaden for

spårvagnsresor, men har ingen post för nöjen, ty hon har

ej gjort några resor. Hennes diversekonto, vari ingår

tvål, såpa och putsmedel, är 3:88 per månad.

Båda systrarna ha alltså av sina små löner även under

1916, som ju var dyrtid, sparat av sina förtjänster. Det

är rörande att se, hur väl de hushålla och använda allt,

hur nöjda de äro och hur väl de komma överens. Som

jag känt dem i många år och emellanåt besöker dem,

vet jag hur hemtrevligt och gästfritt deras lilla bo är.

Dit samlas ofta några andra arbeterskor om

söndagseftermiddagar och vid helger, och är det frågan om att

bistå en nödställd kamrat, göra de allt vad de kunna.

Båda ha de alltid, trots sitt arbetsamma liv, varit vakna

och intresserade, läsa gärna goda böcker, ha deltagit i

undervisningskurser och föredrag samt — vilket ju är

betydelsefullt — vårdat sig kroppsligt mycket väl. Så

ha de, under alla år, om söndagarna företagit långa

promenader, som friskat upp dem, sällan varit ute sent

om kvällarna, och badat flitigt.

Jag har alltid beundrat dessa två systrar, som i

plikttrogenhet och förnöjsamhet förstått att göra det bästa

av sitt strävsamma liv och jag vet, att de äro aktade

och avhållna av kamrater och arbetsgivare.

Av yngre flickor kan man givetvis ej fordra samma

kloka sparsamhet, men bland 20—30-åringarna känner

jag många som sköta sig utmärkt väl. En sak som

alltid varit mindre bra, är att matvaruaffärerna i

Stockholm, de s. k. »magasinen», lämna kredit på både större

och mindre inköp, varigenom arbeterskorna lätt frestas

att köpa mer än de ha råd till och få skulder, som de

sedan ha svårt att betala. Visst är det gott att en

fattig stackare kan få litet mat på kredit, men

kreditsystemet ger anledning till många missbruk.

Avbetalningssystemet är inte heller så vidare bra, då

varorna naturligtvis fördyras genom detta. Men kläder,

symaskiner, möbler m. m. tagas gärna på avbetalning

av dem som ej av sin lön kunna spara ihop någon

större summa. En symaskin skaffar sig arbeterskan

gärna »när hon kommit sig litet för», som det heter,

d. v. s. när hon blivit övad i sitt yrke och fått upp förtjänsten

ett stycke över minimilönen. Bor hon i sitt hem eller

har hon sådan bostad att hon har plats för symaskinen

och har hon tid och förmåga att sy åt sig, sparar hon

rätt mycket på detta. Flickor, som bo i sina hem, bli

dock ofta bortskämda av sina mödrar, som passa upp

dem och laga åt dem. Jag minns en tjugufemårig

bokbinderska, som bodde i sitt hem. Hon slutade sitt

arbete kl. 6 och jag uppmanade henne att besöka

Borgarskolans kurser om kvällarna, om hon trodde sig

orka med detta. Men hon ville hellre vara hemma om

kvällarna, sade hon. »Vad gör Ni om kvällarna då?»

frågade jag. »Kanske Ni måste hjälpa er mor i

hushållet?» »Nej, om kvällarna virkar jag.» »Ja, men Ni

måste väl sy och laga åt er också?» »Nej, det

behöver jag inte, det gör mamma.» Modern både sydde

nytt och lagade åt sina tre fullvuxna döttrar och när

mor sedan sjuknade och dog, köpte de färdigsydda

kläder. Hon hade ej lärt dem att sy kläder, ehuru hon

själv var skicklig.

Hur det nu är, så kan det ju gå med yttersta

sparsamhet att under normala tider reda sig med

arbetsförtjänsten även i de lägst avlönade yrkena, om man får

vara frisk och ingen arbetsbrist råder. Men det händer

att det är dåliga tider för en viss industri, att fabriken

i brist på råvaror stänges eller att arbetstiden förkortas

med flera timmar dagligen. Vid arbetsbrist eller vid

anskaffandet av arbetsbesparande maskiner uppsägas ofta

ett antal arbeterskor.

Det är klart att vid arbetsbrist en redan förut knapp

förtjänst blir otillräcklig. Vid en del fabriker erhåller

personalen vid inknappad arbetstid en viss större eller

mindre procent av arbetslönen, men på andra ställen

intet.

Livet blir vid arbetsbrist ganska bekymmersamt för

den ensamstående arbeterskan, men ännu mer

bekymmersamt blir det för dem, som utom sig själva ha barn att

försörja.

Ogifta arbeterskor ha i allmänhet endast ett barn,

åtminstone ha många som äro mödrar till flera barn,

sällan mer än ett hemma hos sig. Men änkor och

frånskilda hustrur, samt sådana som äro gifta med sjuka

eller supiga män, måste ofta få förtjänsten att räcka

för dem själva och flera barn. Av de sistnämnda ha

dock många fattigvårdshjälp. Även ogifta arbeterskor

kunna numer, tack vare den förändrade uppfattningen

om ogifta mödrars och deras barns ställning, på många

sätt få stöd och hjälp.

I arbetslöshetstider.

Vad det vill säga att gå och söka arbete och inte

få något, att dag efter dag så tidigt som möjligt på

morgonen studera tidningarnas annonser och sedan springa

från ställe till ställe och alltid finna platsen upptagen.

Att sitta timme efter timme, dag efter dag på

»arbetsförmedlingen», att ge ut pängar för annonser och

spårvagnsturer, medan man vet att slantarna på ett

oroväckande sätt smält ihop, eller att låna en slant här och

en slant där på den osäkra utsikten att snart få arbete

— hur detta är, kan nog ingen rätt fatta, som ej gjort

en liknande erfarenhet. Det är så ofta vi tycka att

något arbete borde väl den som verkligen vill arbeta

kunna få, man kan väl ta vad som helst hellre än att

gå utan. Men detta »vad som helst» är ej alltid till

finnandes. Och dessutom — är det underligt om modet

och energin slappas, när alla ansträngningar tyckas

förgäves och umbäranden komma till?

Visserligen kan en kvinna nästan alltid lättare få

arbete än en man, även om hon är en yrkesarbeterska

utan andra kunskaper än i sitt fack, det må nu vara

bokbinderi eller textilarbete eller kanske silverpolering,

ty de flesta arbeterskor ha väl ändå någon erfarenhet i

husligt arbete, och enkel sömnad bruka kvinnor i

allmänhet kunna utföra.

Men för det mesta vill man helst ha det slags arbete

man blivit van vid och vet att man kan utföra. Och

när en fabriksarbeterska söker privatplats, är det

vanligen blott för kortare tid. Husmödrarna vilja ej heller

gärna ta fabriksflickor till tjänarinnor; de veta att dessa

äro vana vid mera självständighet och mera fritid än

tjänstflickor samt ej heller ha några egentliga kunskaper

i hushållsarbetet.

De som ha lättast att få arbete äro de sykunniga,

de kunna ju i tider av arbetslöshet alltid sy åt bekanta

eller ta bodsömnad, om sådan finns att få. De flesta

sömnadsyrken äro säsongyrken, men de sömmerskor, som

äro anställda å större ateljéer, förtjäna vanligen så pass

mycket att de kunna ta sig ledigt några veckor på

sommaren, då det är minst att göra, den goda

förtjänsten under högsäsongen får utjämna den knappa

förtjänsten, då det är mindre gott om arbete. På en del

ställen ha sömmerskorna dagspänning, som oavkortad

betalas ut, även då tillgången till arbete är ringa. Men

en hel del sömmerskor, som engagerats under brådska,

avskedas åter, då de ej mer behövas.

Vid sjukdom, som tvingat dem till frånvaro från

arbetet, bruka de flesta arbeterskor kunna få återkomma

till platsen, såvida det ej varit alltför länge de varit

frånvarande och även vid längre bortvaro söker man

nog i de flesta fabriker att bereda dem möjlighet att

återkomma.

Svårast ställa sig förhållandena om allmän

arbetslöshet råder inom ett eller flera yrken, så att en mängd

arbetare och arbeterskor gå lediga. Arbetslöshetens

orsaker ligga ofta djupt. Vi kunna söka dem i

överproduktion, i dåliga konjukturer, i material- eller

bränslebrist utom i vissa arbetens natur av säsongarbete, såsom

de nyss nämnda sömnadsyrkena.

Men arbetslösheten uppstår ju också på grund av

strejker och lockouter. De som icke äro organiserade

och kunna påräkna understöd från fackföreningen, men

ej heller kunna ta arbete utan risk att anses för

strejkbrytare, få det då svårt. En strejk av de organiserade

vid en fabrik kan för övrigt ha till följd att hela

fabriken måste stoppa, det ena arbetslaget är ju beroende

av det andra. Om t. ex. buntmakarna, som ju tillhöra

läderarbetarnas fackförening, inställa arbetet, emedan de

vilja ha högre avlöning, bli pälssömmerskorna, som icke

tillhöra någon fackförening, strax utan arbete.

Härigenom förklaras det att de icke organiserades deltagande

i storstrejken 1909 var så stort.

Lagen söker ju på flera sätt ingripa ordnande i

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Så fingo vi

genom en lag av 1906 av staten tillsatta och avlönade

förlikningsmän, som ha till uppgift att biträda vid

lösandet av tvister, lämna råd åt de stridande parterna

samt även att söka förekomma strejker och lockouter.

Vi ha i Sverige sju sådana förlikningsmän, som ha att

förhandla med arbetsgivare- och arbetareorganisationer

samt så vitt möjligt förmå de stridande att låta arbetet

ostört pågå under förhandlingarna. En lag om

arbetsavtal har ännu icke kommit till stånd.

Före den stora lockouten och strejken 1909 rådde

under flera år beständiga tvister och småstrejker, genom

vilka arbetarna sökte pressa fram löneförhöjningar och

arbetsgivarna å sin sida försökte göra sin auktoritet i

fråga om arbetsledningen gällande genom att besvara

strejkerna med lockouter. Orsaken till den stora

kraftmätningen sommaren 1909 var väl egentligen att man

ledsnat på alla småstrider och trodde sig genom verkliga

kraftåtgärder kunna få bättre förhållanden till stånd. Den

av arbetsgivareorganisationen igångsatta storlockouten,

som trädde i kraft den 26 juli, besvarades den 4 augusti

med storstrejk, i vilken 285,000 personer deltogo. Ungefär

en fjärdedel av deltagarna voro oorganiserade och

kvinnornas antal var stort.

Den som under denna tid vistades i Stockholm och

stod i beröring med arbetsklassen, måste få djupa intryck

av den spänning som rådde och med sorg känna hur

bitterheten växte och klyftan mellan samhällsklasserna

blev allt djupare. Att rusdrycksförbud infördes och att

de sysslolösa skarorna uppförde sig så oklanderligt var

ju en glädjande omständighet, men de understöd, som

utbetalades från organisationen, voro icke större än att

många familjer och enskilda ledo nöd. Åtminstone fick

jag se åtskilliga bevis härpå, om också ej fattigvården

hade några ökade utgifter, som är lätt att begripa.

Många ensamstående arbetare och arbeterskor reste

till sina hem på landet, andra vågade ej ge sig av från

arbetsorten, det kunde ju hända att arbetet togs upp

vilken dag som helst och då lönade det sig ej att ge

ut respängar.

För en hel del kvinnor, som icke tillhörde

organisationen och för vilka solidaritetstanken ännu var

främmande, föreföll det ytterst orättvist att behöva lida för

andras stridslust. Naturligtvis gick deras missnöje främst

ut över arbetsgivarna, men det var med en viss

bitterhet de talade om att de visst icke strejkade, men blivit

utan arbete, därför att männens arbete var inställt.

Andra kvinnor däremot — jag tänker på några hustrur

till strejkande män, som jag kände, klagade icke, ehuru

de måste pålägga sig stora försakelser. Svårast var det

nog, där stora barnskaror funnos, att under en hel månad

dra sig fram på det knappa understöd, som gavs;

hustrurna sökte i många fall erhålla husligt arbete eller

sömnad, då männen kunde se efter barnen.

Bland de arbeterskor jag hade att göra med, var det

många, som efter ett par veckors arbetslöshet hade det

mycket svårt, så gott som intet till mat och ingenting

till månadshyran. Att jag styrde om att de fingo en

del matvaror samt tillstånd att betala av sin hyra i

efterskott ansågs av en del personer mindre riktigt handlat.

Arbeterskorna kunde gärna svälta — menade de som

skyllde all skuld för storstrejken på arbetarna. Men

om jag också ej med mina sympatier stått på arbetarnas

sida, utan att därför gilla deras avtalsbrott och hätskhet,

var det ju en enkel plikt att — liksom Röda Korset i

krig — söka hjälpa de oförskyllt lidande.

Jag minns hur i slutet av storstrejkstiden en av

polissystrarna i Stockholm kom och anförtrodde mig sina

bekymmer över alla de sysslolösa kvinnorna. Antalet

av dem som gingo ute om kvällarna, hade ökats

märkbart — sade hon, om hon också ej bestämt kunde säga

att de byråskrivna blivit flera. Nöden och

arbetslösheten visade de sämre elementen på den utväg till

förtjänst, som gatan erbjöd, och särskilt en del kvinnor, som

förut varit slarviga, men sedan kommit i ordnat arbete,

grepo under storstrejkstiden till det gamla livet.

De som rådde mig att låta arbeterskorna svälta för

att de desto förr skulle återgå till arbetet, dessa som

sutto i sina lyxuösa hem och aldrig vetat vad brist och

försakelse ville säga, de förstodo nog icke att dra ut

konsekvenserna av arbetslösheten, lika litet som de

förstodo det storslagna i arbetarnas förmåga av uppoffring

och uthållighet. Och hätskheten var sannerligen icke

minst på de bildades sida.

För den socialt arbetande var storstrejken med allt

vad den förde med sig av misstro och klasshat och

nöd och grämelse en orsak till lidande och svårigheter

i deras verksamhet, men också en sporre till nya

ansträngningar.

Det gällde att så mycket som möjligt sprida kunskap

om de sociala förhållandena, att visa att vad som

behövdes var en verklig och fördjupad social bildning,

som kunde öppna de olika samhällsklassernas ögon för

att de icke hade skilda utan gemensamma intressen, att

det är samverkan icke strid som skall förbättra

samhällsförhållandena, att vi alla behöva varandra. Man kände

också, där man stod i det sociala arbetet, efter

storstrejken starkare än någonsin att endast yttre

förbättringar bli till föga nytta, om ej människornas hjärtan

förändras och de lära sig att de alla äro bröder.

Det såg ut som om vi fått ett gott tillfälle att lära

oss detta, då världskriget bröt ut, som om de första

månadernas allvarliga stämning och mobiliseringen skulle

kunna föra representanterna för de olika samhällsklasserna

närmare varandra. Dock, snart stodo vi ju på samma

punkt som förut med varje samhällsklass bevakande sina

intressen. Tiden närmast efter krigsutbrottet var dock

särdeles krävande och lärorik för de socialt arbetande.

Det gällde ju organisationen av hjälparbetet för de

många, som blivit arbetslösa genom den stagnation inom

industrin som mobiliseringen medförde, och det gällde

också att hjälpa de många familjer, som voro utan

inkomst genom att familjefäderna gjorde landstormstjänst.

En hel mängd arbeterskor av dem jag kände stodo

på en gång utan sysselsättning, och för de unga var ju

sysslolösheten på visst sätt lika farlig som förlusten av

inkomsten. Jag skyndade då strax i början av augusti

1914 att hos Röda Korset, som genast satt i gång

tillverkning av persedlar och förbandsartiklar, anhålla om

arbete åt dessa arbetslösa flickor, av vilka en hel del

voro sömmerskor. Detta lyckades dock icke till en

början, ehuru arbetslönen garanterades. Man förstod då

ännu icke på sina håll att de bättre situerade bäst

gagnade samhället genom att bereda arbetstillfällen åt

de mindre bemedlade och att det var bättre att ge

arbete än pänningunderstöd.

Sedan den första förvirringen lagt sig och Drottningens

Centralkommitté bildats, blev dock hjälparbetet fört in i

mera verkligt sociala spår. Stora arméleveranser av

skjortor och kalsonger fingo övertagas av skyddsföreningar

och andra föreningar i Stockholm och landsorten, vilka

sedan utlämnade sömnad mot relativ god betalning till

arbetslösa kvinnor och mobiliserades hustrur.

En stor leverans av strumpor till armén blev också

utförd av arbetslösa kvinnor. Med understöd av

Drottningens Centralkommitté kunde i Stockholm öppnas en

trikåstickningsverkstad, där de arbetslösa fingo lära

stickning på rundstickningsmaskiner och där stickerskor med

egna maskiner samt maskerskor fingo hämta hemarbete.

20,000 par strumpor tillverkades här genom

verkstads- och hemarbete, det senare även utom Stockholm, under

tiden oktober 1914—mars 1915. Under lärotiden, som

vanligen var 3 veckor, erhöllo arbeterskorna 1 kr.—

1:50 per dag jämte gröt och mjölk till frukost, sedan

arbetades per styck. Då maskinerna gingo för

handkraft och garnet ej var det bästa samt strumporna

dessutom måste levereras till samma billiga pris som från

armén betalades till fabrikörer med elektriska maskiner,

kunde stickerskornas förtjänst ej bli synnerligen stor —

i medeltal 8 kr. i veckan + frukosten. Men någon

förtjänst är bättre än ingen och ett 60-tal kvinnor hade i

alla fall sysselsättning med stickning och maskning under

detta halvår.

Ett annat nöd hjälpsföretag var det som Södra K. F.

U. K. i Stockholm startade, den s. k. »Nödhjälpspåsen»

en påsfabrik, som under 1915 gav ett hundratal

arbeterskor åt gången sysselsättning. Man tillverkade påsar

och askar, koklådor och en del mindre pappersarbeten.

Denna fabrik har erhållit understöd dels av Drottningens

Centralkommitté, dels av Stockholms stad och fortsatt

sin verksamhet ännu under 1917. Från yrkesinspektionen

och arbetsförmedlingsanstalterna ha de arbetslösa

kvinnorna hänvisats dit. Särskilt var »Nödhjälpspåsen» till

stor nytta för arbetslösa cigarrarbeterskor. Genom att

Monopolet skulle övertaga tobaksfabrikerna, blevo ju

tobaksarbeterskor i mängd arbetslösa vintern 1915 och till deras

hjälp uppsattes också en linnesömnadsfabrik, där de fingo

lära sy.

Denna fabrik såväl som en hel del andra åtgärder

under kristiden tillkom på initiativ av yrkesinspektrisen.

Så ville hon också bereda de många kvinnor, som hade

förkortad arbetstid, tillfälle att inhämta nyttiga kunskaper,

särskilt i sömnad och matlagning.

För detta ändamål fick hon till stånd

matlagnings- och sömnadskurser i Stockholm, Norrköping, Göteborg,

Malmö m. fl. orter. I regeln gåvo kommunerna

understöd till enskilda föreningar för anordnandet av dessa

kurser och matlagningskurserna ordnades på de flesta

håll i samband med billig middagsservering för

arbetslösa. I Stockholm kunde arbetslösa kvinnor få middag

för 25 öre, tack vare stadens understöd.

Sömnadskurser ordnades i Stockholm på så sätt att

»Kvinnornas Uppbåd» insamlade avlagda kläder och

hustrur och arbeterskor fingo lära att sy om dessa

kläder åt sig själva och sina barn. Undervisningen, som

var fri, bekostades av Kvinnornas Uppbåd och de sydda

plaggen skänktes åt dem som förfärdigat dem. Dessa kurser

vunno stor popularitet. Sedermera upplärdes en hel del

kvinnor att sy militärkappor och fingo härigenom god

förtjänst.

Från yrkesinspektionen har man nu framlagt den

åsikten att det i Stockholm och även på andra håll,

där stora arbeterskeskaror finnas, borde finnas någon

slags permanent arbetslöshets verkstad lik

»nödhjälps-påsen» eller en sömnadsverkstad. Och helt säkert skulle

sådana åtgärder vara till stor nytta. Ty om också

förtjänsten vid dylika verkstäder måste bli låg, är den

dock bättre än ingen förtjänst och många unga

arbeterskor skulle — såsom yrkesinspektionen framhållit —

räddas från stora svårigheter och frestelser, om en sådan

möjlighet till arbete alltid funnes. Produktionen vid

en dylik verkstad kan helt naturligt icke bära sina

omkostnader, men för staden skulle de dock kunna uppvägas

genom minskade fattigvårds- och sjukvårdskostnader.

Ur dessa under kristiden skapade arbetsmöjligheter

har emellertid uppstått en ganska märklig institution,

som numera arbetar under namn av Drottningens

Centralkommittés Beställningskommission. Denna kommission

har så småningom övertagit stora leveranser till armén,

som man eljest brukade utlämna till olika firmor, och

nu sysselsätter kommissionen en mängd arbetare och

arbeterskor dels i Stockholm, dels i landsorten.

I Stockholm disponerar beställningskommissionen bl. a.

de lokaler som Kungl. Vetenskapsakademien förut innehade

vid Drottninggatan, och sysselsätter där 500—600 arbetare,

de flesta kvinnor. Där är uniformsverkstad, trikåverkstad

och verkstad för tillskärning (med elektrisk

tillskärningsmaskin) av underkläder, madrassvar m. m. Underkläderna

och de andra bomullsvarorna distribueras härifrån till

föreningar, som sedan i sin tur utlämna dem till

hemsömmerskor.

Allt i uniforms- och trikåverkstaden är fullkomligt

fabriksmässigt anordnat och arbetslönerna äro relativt

goda. Från den 1 juli 1915 till den 1 mars 1917

uppgick summan av de arbetslöner beställningskommissionen

utbetalat till 612,408:07 kr. Uniformsverkstaden ensam

betalade under denna tid ut 443,404:11 kr. i

arbetslöner.

Strumpor utlämnas till hemstickerskor, medan tröjor

stickas på verkstaden. För handstickade strumpor hade

under ovannämnda tidsperiod betalats i arbetslöner

15,897:25 kr. och för maskinstickade strumpor 11,126:40

kr. Det är att märka att allt hemarbete från de

föreningar, som handhava dessa beställningar, betalas högre

än hos fabrikörer och grosshandlare.

Beställningskommissionen, som strävar att ställa det bra för sina

arbeterskor, har nu vid verkstäderna i Stockholm anställt

en fabrikssyster samt upprättat intressekontor och

matservering.

Som förut nämnts, blevo 1915, då Tobaksmonopolet

övertog all cigarr-, cigarrett- och snustillverkning i landet,

en stor skara tobaksarbeterskor lediga, somliga för några

månader, andra för längre tid, medan en del avskedades

helt och hållet. Till dessa skulle ett visst understöd

utbetalas av staten. Genom yrkesinspektionens påverkan

betalades understöden delvis in natura, därigenom att

fria middagar erhöllos. I Stockholm sköttes denna stora

middagsservering av Södra K. F. U. K., som

tillhandahöll 800—1,000 matgäster middag. Middagsspisningen,

som hölls i flera av Monopolet upplåtna lokaler, var

ordnad som husmodersskolor för arbetslösa

tobaksarbeterskor, vilka på detta sätt fingo lära matlagning

och hade en liten förtjänst.

Men en stor del av statsunderstödet, särskilt till dem

som ej kunde beredas plats vid någon av Monopolets

fabriker, utbetalades kontant, och detta utan att man

hade någon garanti för att pängarna ej användes på

oförnuftigt sätt. Särskilt för de yngre, som voro ovana

att på en gång disponera stora pänningsummor och

antagligen ej hade begrepp om pänningars värde, var

det nog fara värt att de förslösade understödet inom

alltför kort tid. Det hade nog varit bättre, om det hade

kunnat ordnas så, att åtminstone de yngre fått gratis

lära ett annat yrke och under lärotiden erhållit

dagspänning av staten, men givetvis hade det ställt sig svårt

att genomföra något dylikt.

Från yrkesinspektrisen, som numera fått två assistenter,

har, som nämnt, initiativet tagits till flera av företagen

till arbetslöshetens bekämpande bland industrins kvinnliga

arbetare. Och 1917 blir säkert för yrkesinspektrisen i

detta avseende ett lika arbetsamt år som 1914 och

1915 voro. På grund av material- och bränslebrist ha

ju textil- och andra fabriker inskränkt arbetstiden eller

helt inställt driften.

Man har organiserat ved- och bärplockningsexkursioner

för arbetslösa arbeterskor under ledning av lärarinnor,

gymnaster eller andra lämpliga personer och vid större

egendomar har man engagerat dylika lag av arbeterskor

till rensnings- och annat jordbruksarbete.

Folkhushållningskommissionen har ävenledes satt sig i

förbindelse med yrkesinspektrisen för att engagera

arbetslösa kvinnor till plockning av blåbär, lingon, kottar,

medicinalväxter m. m.

Semesterfrågan.

Redan för många år sedan, då jag först började lära

känna arbeterskorna, stod det klart för mig att något

borde göras för att arbetare och arbeterskor skulle få

semester. När jag under härliga sommardagar vandrade

i skogen eller satt vid stranden, insupande de friska

fläktarna från sjön, ilade mina tankar ofta till alla dessa,

som sällan eller aldrig komma ut från arbetsplatsernas

damm och buller, från de trånga, överbefolkade

enrumslägenheternas kvalm, från stadslivets jäkt till det fria,

lyftande, hälsobringande livet ute i naturen. Och jag

drömde om att få öppna dörrarna till de stora

verkstäderna och fabrikssalarna, där de jättestora maskinerna

med sitt slammer överrösta de små människorna, som

syssla med dem, och bjuda de män och kvinnor, som

arbetade där, att åtminstone för några dagar få lämna

det enformiga passandet av maskinerna och komma ut

till solsken och havsluft, till blommor och fågelsång för

att bara njuta och vila sig.

Jag visste nog att de flesta av dem hade söndagarna

lediga och då gärna drogo ut till stadens omgivningar

för att få en smula med av sommarens fägring. Men

vilken högtid skulle det inte vara för dem att också

några vardagar få njuta sin frihet och få bo ute på

landet, vakna vid fåglarnas kvitter och veta att fastän

det var mitt i veckan, behövde de inte i tidiga

morgonen skynda till fabriken utan kunde i stället få ströva

omkring i skog och mark, så mycket de hade lust.

Arbetarsemester — vem tänkte sig väl för en tjugo

år sedan möjligheten av att de kroppsarbetande

skarorna skulle kunna få riktig semester d. v. s. ledighet

från arbetet med bibehållen lön. Ledighet utan lön är

detsamma som arbetslöshet och sådan ledighet ha

tyvärr en hel del arbetare och arbeterskor i alla tider

haft. En stor skara sömmerskor, särskilt

kappsömmerskor, måste en 6—7 veckor under sommaren gå

utan arbete. I större firmor har man mer och mer

bemödat sig att bibehålla den ordinarie arbetsstyrkan och

låta sy lagerarbete, men mindre affärer och sådana som

endast sy beställt arbete ha ej kunnat behålla

sömmerskorna under den döda säsongen. Dessa och andra

säsongarbeterskor, som under sommaren gå lediga, t. ex.

modister, stråhattssömmerskor, pälssömmerskor och

klänningssömmerskor, bruka, om de ha föräldrahem på

landsbygden och ha råd, resa dit under ledighetstiden. Många

söka dock annat arbete t. ex. som uppasserskor vid

serveringar, i vattenstånd eller som vikarier i affärer,

där biträden ha ledighet. Många äro emellertid efter

det jäkt som vanligen råder i konfektionsyrkena om

vårarna, så pass uttröttade och klena att de ej orka

med något arbete på sommaren, ibland måste de rent

av söka sig till badorter och vilohem för att kunna

återvinna hälsan. Har förtjänsten varit god under den

bråda tiden, gå de hopsparade slantarna vanligen åt

under ledighetstiden.

Det fanns i »den gamla goda tiden» d. v. s. för 20—25

år sedan, firmor, sådana som Augusta Lundin och K.

M. Lundberg m. fl. i Stockholm och flera i Göteborg,

som gåvo sina sömmerskor 14 dagars ledighet med en

gratifikation av 10 kr. Men när sömmerskorna

sedermera började organisera sig och fingo höjda löner, togs

detta för att använda en fackföreningsledares ord

»patriarkaliska» sätt bort.

Under årens lopp har semester, som förr endast

bestods åt chefer på ansvarsfulla poster, ämbetsmän, lärare

och s. k. högre tjänstemän, införts inom en hel del

yrken som förut ej haft denna förmån och även lägre

tjänstemän, kontorister och butiksbiträden få åtminstone

en eller två veckors ledighet på sommaren med

bibehållande av hela eller en del av lönen.

Men de kroppsarbetande skarornas behov av vila

och rekreation tillgodoses sällan. Av en undersökning,

som jag på uppdrag av Centralförbundet för socialt

arbete, företog år 1914 för att utröna i vad mån

arbetarsemester finnes införd i Sverige, framgick att blott

ett ringa fåtal kroppsarbetare ha semester. Staten, som

ju jämte kommunerna såsom arbetsgivare bör föregå

med gott exempel, ger semester åt telegrafarbetare sedan

1908, — 15 dagar med full lön. Vidare har sedan 1905

och 1908 hospitalens personal, d. v. s. uppsyningsmän,

sköterskor och ekonomipersonal, efter ett års

anställning 15 — 30 dagars semester med full lön.

Tulltjänstemän av lägre grad liksom lägre tjänstemän vid

järnvägen ha 15 dagars semester, brevbärare likaså. Vid

tullen infördes semestern 1913, vid posten 1914.

Av Sveriges kommunalarbetare, som 1914 beräknades

uppgå till 12,000, hade, då undersökningen det året

företogs, endast 19.11% d. v. s. 2,300 man semester

i de flesta fall efter en anställning av 2 år. Semesterns

längd var i allmänhet 7 dagar.

Angående arbetare hos enskilda arbetsgivare erhöll

jag upplysningar genom arbetare- och

arbetsgivareorganisationer. Och bland de arbetare det här är fråga

om finnas även kvinnor, något som jag tror ej är fallet

med de kommunalarbetare jag omtalat. Omkring 20,000

arbetare beräknades vid tiden för undersökningen

erhålla semester, 3,275 hade fått semester genom

kollektivavtal. Bland de yrken, där i tariffuppgörelsen

semester var upptagen, märkas charkuteriarbetare,

bageriarbetare, bryggeriarbetare och textilarbetare (endast vid

Malmö yllefabrik), och bland dem äro givetvis många

kvinnor. Typograferna räknade sommaren 1912 208

arbetsställen, där semester införts, förövrigt förekom

semester vid några chokladfabriker, ett par litografiska

anstalter och bokbinderier, alla med många kvinnliga arbetare.

I själva verket är det ju blott ett fåtal arbetsgivare

som insett semesterns betydelse. Ekonomiska och

konkurrenshänsyn ställa sig nog hindrande i vägen kanske

ock praktiska svårigheter att uppehålla en kontinuerlig

drift, om semester införes. På en del håll har man

stängt fabriken en vecka — vanligen midsommarverkan

— så att hela personalen fått semester på en gång,

på andra håll låter man ett visst antal arbetare bli

lediga samtidigt. Flera av de arbetsgivare som lämnat

uppgifter till C. S. A:s undersökning, ha liksom

arbetsgivare i utlandet förklarat, att om arbetarna använda

semestertiden rätt, d. v. s. till att genom friluftsliv stärka

sig, återvända de i regeln uppfriskade och intresserade

med goda arbetskrafter. De kunna då utföra bättre

och mer arbete, så att de på kort tid återbörda den

extra utgift ledigheten förorsakat.

Jag vet av erfarenhet att fabrikernas folk, dessa

människor, som långa tider av året ej få gå ut medan

solen är uppe, ha en märkvärdig förmåga att

tillgodogöra sig naturens hälsobringande krafter. Jag har sett

hur en enda veckas vistelse på landet verkat underbart

stärkande på uttröttade arbeterskor, hur vissheten om

att kunna få en tids ledighet och glädjen att planera

för denna tid uppehållit krafter och humör under långa

månader av ytterst ansträngande arbete. Och jag är

övertygad om att det skulle bli en icke obetydlig

nationell vinst i ökad arbetskraft och hälsa hos en stor del

av befolkningen, om arbetarsemester bleve mer allmän.

För att inte tala om det tillskott av livsmod och

fosterlandskärlek, som skulle komma av att de lediga

skarorna bereddes tillfälle att få se något av vårt lands

skönhet.

Ty om stora skaror av arbetare och arbeterskor skola

bli lediga för en sommarvecka eller par, måste det

också ordnas så att det finns billiga sommarhem och

badorter, där de kunna vistas. För de yngre bör det

ordnas fotturer och fältläger, billiga gemensamhetsresor,

segelturer o. s. v. För familjefäder bör det bli

möjlighet att ta hustru och barn med, här är ett stort fält

för samhällsnyttig verksamhet.

Och jag kan av personlig erfarenhet säga att det är

en särdeles tacksam och tillfredsställande uppgift detta,

att bereda de trötta ur arbetsklassen tillfälle till

rekreation på landet. Sedan 1904 har jag för Föreningen

Hem för arbeterskor haft ett sommarhem i Stockholms

närhet, där under 10—11 veckor av sommaren

arbeterskor i olika yrken fått tillbringa den ledighet om

1—3 högst 4 veckor de antingen med nöd fått sig

beviljad eller genom klenhet eller arbetslöshet varit tvungna

att taga sig. Lön under ledigheten, om den också

räckt blott en enda vecka, har så gott som ingen haft

före sommaren 1917, då några pälssömmerskor och

bokbinderskor hade sin lön för en vecka. Numera

disponerar detta sommarhem en egen villa på Värmdö, 3/4

timmes ångbåtsresa från Stockholm med stor skogstomt

och eget badhus. I stugan är det god plats för 14

gäster, men vid pingst och midsommar bruka de yngsta

gästerna logera på vinden och då kan man vara många

flera. För matlagningen är kokerska engagerad och

som husmoder har jag själv fungerat, men gästerna få

själva städa sina rum samt i tur och ordning duka och

torka disken. Till trevnaden i dylika hem hör att de verka

mer »familj» än pensionat, att måltiderna intagas vid

ett gemensamt, trevligt dukat bord, och att det finns

en värdinna, som har tid och förmåga att ägna gästerna

något av moderlig omvårdnad samt sätta prägeln av

»hem» på det hela. En sådan verksamhet är en rik

källa till glädje. Ute i naturen under gemensamma

måltider och promenader kommer man varandra på ett

helt annat sätt nära än då man träffas inom fyra

väggar, och det är just det representanterna för olika

samhällsklasser och yrkesgrupper behöva. Det är en fröjd

att se hur dessa vid ett instängt liv vana kvinnor njuta

av friluftslivet. De första dagarna bli de vanligen så

tagna av luften, att de somna här och var, på

mossbäddar och i hängmattor. Vad det gör dem gott att

få sova ut om morgnarna, att intaga sina måltider utan

brådska och utan att ha något besvär med dem. En

veckas landsvistelse visar sig ha verkligt uppfriskande

inflytande på de unga och på två veckor hinna de

som ej äro särskilt klena, vila upp sig riktigt bra.

Detta inse arbeterskorna och försöka spara, så de, om

man på arbetsplatsen kan bevilja det, vanligen ta två

veckors ledighet.

Föreningen för sömmerskor i Stockholm har sedan

1880 haft en stuga på Väddö där klena

föreningsmedlemmar få vistas gratis. Detta hem har en fond om

18,000 kr. Avgiften på sommarhemmet bör ju ställas

så billig som möjligt — hos mig har den t. o. m. 1916

varit 6 kr. i veckan, 1917 7 kr.

Och de senare åren har, glädjande nog, en hel mängd

dylika sommarhem för arbeterskor uppstått runt om i

landet. Föreningen Vita Bandets lokalföreningar på

olika orter ha ordnat sådana hem. Så har Stockholms

Norra Vita Bands förening ett mycket omtyckt

sommarhem vid Prästnibble å Svartsjölandet, Boråsföreningen

har ett vilohem, som är öppet hela året. Vita

Bandets föreningar i Gävle, Örebro, Falun, Halmstad,

Västervik, Malmö, ha alla ordnat sommarhem för arbeterskor, som

i regeln hållas öppna 8—10 veckor och hålla mycket

billiga priser. Föreningarna få här och där hjälp av

arbetsgivarna till sommarhemmens underhåll.

Vidare ha genom medlemmar av Sveriges kristliga

studentförbunds kvinnliga avdelning flera sommarstugor

for arbeterskor kommit till stånd. Två ligga i

Stockholms närhet vid Hagvik och Sätra äng, en har

Norrköpingsarbeterskorna hjälpt till att skapa fram, den heter

Lill-Bjärka och kom till 1913. 1915 fick

Göteborgsarbeterskorna sin länge efterlängtade sommarstuga vid

Kläpp och 1916 öppnades för Uppsala-arbeterskorna

Viggby-stugan vid Dalby vid Mälaren. Och samma

år fingo även arbeterskorna i Jönköping sin

sommarstuga, medan Malmö—Lund fick en tillsammans vid

Vittsjö. Dessa stugor underhållas genom föreningar av

arbeterskor, studentskor och andra för saken intresserade

och deras icke minsta uppgift har varit att knyta

vänskapsband och befordra en naturlig samvaro mellan unga

kvinnor med så olika verksamhetsområden som

akademiska studier och fabriksarbete äro. Ty »stugfolket»

håller tillsammans också om vintrarna.

Våra sommarhem och sommarstugor ha ej blott den

gemensamma uppgiften att bereda arbeterskorna tillfälle

till en eller ett par veckors billig sommarvila på landet

med bad, stärkande kost och ett trevligt hemliv, deras

verksamhet är också till för att driva fram semesterfrågan.

Genom att så många som möjligt av arbeterskorna söka

få ledigt och ha möjlighet att använda ledigheten så

att de ha verklig nytta av den, vilket visar sig i ökad

arbetsförmåga och färre sjukdagar, skall semestertanken

bryta igenom mer och mer. Arbetsgivarna skola väl

lära sig inse att de indirekt ha nytta av att arbetarna

få ledigt från sitt ofta enformiga och ansträngande göra

och den ena firman efter den andra skall nog införa

årlig semester för sin personal. Så småningom skall

nog yrkeslagstiftningen ta upp frågan om semester,

åtminstone inom vissa industrier. Vid 1917 års riksdag

har nu framlagts en motion om utredning av arbetarnas

semesterfråga och riksdagen har också beslutat att en

dylik utredning, skall företagas, så fort normala

arbetsförhållanden råda. Sveriges arbeterskor, som visa sig

förstå semesterns betydelse, göra ej blott sig själva

nytta genom att spara ihop till en liten

sommarledighet och använda den väl, de befordra semesterfrågans

lösning till förmån för alla sina kamrater.

Tillfälle till några dagars landsvistelse har även

givits åt arbeterskor genom de sommarmöten för

arbeterskor och studentskor som Kristliga studentförbundets

kvinnliga medlemmar anordnat. Det första hölls 1911

vid Fågelsta nära Stockholm, och sedan 1913 ha ett

eller flera dylika sommarmöten hållits varje år vid

midsommar eller pingst. Vid dessa möten, till vilka

studentskorna inbjuda sina »kamrater från andra

arbetsområden till några dagars kamratsammanvaro till

inbördes hjälp och vederkvickelse», ha förekommit

föredrag och diskussioner i religiösa och sociala frågor,

musik och sång, allt så vitt möjligt i det fria. Mötena

ha hållits i natursköna trakter på stora herrgårdar, där

man inrett sovsalar i tomma sädesmagasin, rikt tillfälle

till utflykter och promenader har också givits och

allvaret och glädjen har stått väl tillsammans. Det är

gripande att få vara med vid ett sådant möte och känna

att sommarsolen lyser på en stor syskonskara, att

sommarvindarna fläktat bort allt vad klassfördomar heter

och att det går så lätt att enas och komma nära

varandra, därför »att livsproblemen och samhällsfrågorna

skärskådas i ljuset från Jesus av Nazareth.» Dessa

möten ge vederkvickelse åt kropp och själ och

arbeterskorna visa en rörande tacksamhet för dem.

Ett nytt sätt för arbeterskorna att använda semestern

kom till sommaren 1915. Det var då några unga

lärarinnor i Stockholm togo initiativet till stiftandet av

»Blåbärsflickornas förbund». Detta förbund har ett

tvåfaldigt syfte, dels att tillvarataga skogsbär i de

vidsträckta skogsmarkerna, där stora mängder av bär år

efter år få ruttna ner, därför att ingen plockar dem,

och dels att ge mindre bemedlade unga stadsflickor,

anställda i fabriker, ateljéer och affärer, tillfälle till en

uppfriskande semestervistelse i skog och mark, vilken

de genom eget arbete — plockning och försäljning av

bär — själva förtjäna ihop. Meningen är att företaget

skall bära sig ekonomiskt. Genom

Medicinalväxtföreningen få blåbärsflickorna anvisning på lämpliga

bärtrakter i närheten av föreningens torkerier och dessa

torkerier inköpa bären. 1915 gjordes det första

försöket. 12 unga arbeterskor och två ledarinnor reste

till en plats några mil norr om Orsa och hade ett par

veckors härligt liv i den vackra naturen däruppe, men

blåbären hade i mognaden slagit fel och skörden gav

blott en ringa inkomst. Sommaren 1916 i augusti

startade 5 grupper »blåbärsflickor» om 8 personer i varje

grupp till Jämtland, Dalarna, Ångermanland och

Värmland. I 18 dagar var man borta och hade stor nytta

och glädje av färden, ehuru det ekonomiska resultatet

blev dåligt. Ledarinnorna av färderna ha dock ej

uppgivit saken utan samlat en reservfond och organiserat

1917 års bläbärsplockning mycket omsorgsfullt. Det

är ju tydligt att ett företag som detta har stor social

och fosterländsk betydelse utom den, att det ger de

unga arbeterskorna tillfälle till att få se vackra

trakter av vårt land, andas hälsosam skogsluft och leva

ett härdande friluftsliv. Att ej de klenaste orka vara

med är ju tydligt och att det måste vara hurtiga och

oförskräckta flickor ligger i sakens natur. Ej minst

betydelse har den sidan av företaget att detta ej

baseras på välgörenhet utan att »blåbärsflickorna» genom

eget arbete förtjäna sitt uppehälle under resan.

Det finns alltså möjligheter för arbeterskorna att

tillbringa den sommarledighet de kunna få, så att den

blir till nytta och glädje. Många ha ju släktingar att

resa till, andra ha företagsamhet nog att hyra egna

söndagsstugor. Så hade fyra sömmerskor av mina

vänner några somrar hyrt en stuga, dit de begåvo

sig varje lördagskväll och där deras arbetskamrater

från fabriken i tur och ordning fingo hälsa på.

Kommunikationerna voro dåliga, de hade tre kvarts timmes

väg att gå från stationen och måste stiga upp kl. 5

varje måndagsmorgon, men likafullt njöto de

obeskrivligt. Nu ha de för sina under många år samlade

slantar köpt en jordbit och byggt en egen liten stuga i

Stockholms närhet att ha till söndagsstuga, så länge de

orka arbeta, och sedan till bostad året om. Själva ha

de hjälpt till med bygget, målat och tapetserat, grävt

och planterat på lördagskvällar och söndagar. Deras

semestervecka är ingen vilotid, men den gör gott ändå,

säga de.

Att semester for de kroppsarbetande är ett fullt

berättigat krav, det är säkert. Arbeterskorna själva förstå

det bättre för varje år. På mitt sommarhem vistades

för några år sedan en 27-årig fabriksarbeterska, som på

de tio år hon varit i arbetet aldrig tagit sig ledigt mer

än för någon enda dag, då hon skulle tvätta åt sig.

Nu hade en lungkatarr tvingat henne att vila. Hon

stod så gott som ensam i världen, hennes arbete var

ansträngande, och hon var ganska bitter och missmodig

till sinnes, samt tycktes ej äga andra intressen än det

att kunna dra sig fram utan alltför stora umbäranden.

Då hon efter fjorton dagars vistelse på sommarhemmet,

solbränd och stärkt, skulle återvända till staden och

arbetet, sade hon med tårar i ögonen: »Jag kan inte

förstå hur det har gått till, men jag är som en ny

människa, både invärtes och utvärtes. Vad det nu

skall gå lätt att arbeta. Hela vintern skall jag ha

glädje av sommarminnena och när våren kommer kan

jag börja glädja mig åt att få komma ut nästa

sommar. Livet blir inte så tungt mera.»

Den socialdemokratiska kvinnorörelsen.

De första arbeterskor jag lärde känna voro icke

intresserade av den socialdemokratiska rörelsen, somliga

voro unga och hade just inte håg att använda sin

fritid till att besöka möten och sammanträden, andra voro

äldre och av en pietistisk läggning och deltogo endast

i religiösa sammankomster.

»Usch, då kan man ha roligare än höra så’nt där

socialistprat», sade en av de yngre en gång, »det gör

mig bara så upprörd. Och vad tjänar det egentligen

till, inte få vi det bättre för det.»

Från de äldres sida hette det: »Det är syndigt att

predika upproriska läror, man får vara ödmjuk och nöjd.

Vår Herre styr nog till det bästa för oss utan att vi bråka

och ställa till oreda.»

En gång efter ett möte för kappsömmerskor, som jag

besökt tillsammans med några av mina arbeterskevänner,

sutto representanter för båda dessa åskådningar hemma

hos mig och språkade. Mötet hade varit ganska

stormigt, ty ett par arbetsgivare hade infunnit sig där, men

det hade slutat med att en mängd sömmerskor antecknat

sig till fackföreningen.

Jag var upprörd över de oerhört små arbetslöner,

som betalades för även bättre arbete, men den sidan

av saken hade arbeterskorna inte så mycket att säga

om, de voro mest imponerade av det tal inledarinnan

vid mötet hållit. »Tänk så stiligt hon talade! Hon

kunde sjunga ut hon» — sade de. »Ja, hon talade

som den värsta biskop» — utlät sig en av de mest

förtjusta.

Jag minns hur vi skrattade åt det sista omdömet, ty

det hade varit ett äkta socialistiskt brandtal, i vilket

överklassen och kapitalet blevo mycket illa tilltygade i

allt annat än valda ordalag. Men när hon beskrev de

fattiga sömmerskornas »slaveri» var det med tårar i

ögonen och en sådan äkta känsla, att man glömde det

tarvliga, då och då grova uttryckssättet.

En sömmerska av Waldenströms folk hade suttit tyst

och hört oss andra prata om mötet. Nu anförde hon

ett ord ur bibeln: »Söken ej fåfänglig ära genom att

reta varandra och avundas varandra» — och hon

undrade om det inte var orätt att gå och höra socialisterna.

De ville bara väcka hat och oförnöjsamhet. Och man

skulle ju älska sin nästa.

Hennes ord voro som eld i en krutdurk. Alla de

andra sade emot henne. Älska sin nästa — det kunde

hon säga åt överklassmänniskorna. Hon kunde gå och

predika för dem. Hon kunde säga till någon av de där

kappfabrikörerna, som betalade 80 och 90 öres

arbetslön för en kappa, att de skulle älska sina arbeterskor,

så kanske de betalade mera.

»Jag sad’ något sån’t där en gång till vår

grosshandlare», berättade en flicka. »Han betalar 60 öre

dussinet i arbetslön for skjortor utan knapphål. Jag

sad’ honom att jag skulle svälta ihjäl. Och han

svarade att det kunde han inte hjälpa, han kunde inte

betala mer och kunde få flera arbeterskor än han behövde,

så om jag inte var nöjd, var det bäst att jag slutade.

Jag sad’ honom verkligen att han skulle älska sin nästa

som sig själv och då blev jag utkörd frän kontoret.»

Jag glömmer aldrig detta samtal och de många bittra

erfarenheter från arbetsplatserna, som då berättades. Det

var på 1890-talet, då den socialistiska agitationen bland

kvinnorna bedrevs med stor iver, men solidaritetskänslan

var icke stark nog att besegra tröghet och

betänkligheter av olika slag. A ena sidan beklagade sig

arbeterskorna nog över den usla betalningen, men när man

rådde dem att bilda fackföreningar eller gå med i dem

som funnos, fick man ofta till svar: »det tjänar nog

ingenting till» eller »det kostar bara pängar».

Emellertid lärde jag känna flera av representanterna

för den socialdemokratiska kvinnorörelsen, medlemmar

och ledarinnor i Kvinnornas Fackförbund och Stockholms

allmänna kvinnoklubb och jag fick en aning om vilken

entusiasm och energi det fordrades för att lära

arbetarkvinnorna att de hade både rättighet och skyldighet att

söka höja sig till en bättre ekonomisk och social

ställning. Stockholms allmänna kvinnoklubb är nu 25 år

gammal och från den stamma en hel del andra

socialdemokratiska kvinnoorganisationer. Så snart

kvinnoklubben bildats, grep den sig an med att fackligt

organisera arbeterskorna, särskilt dem som arbetade i yrken

med övervägande kvinnliga arbetare. När så ett tiotal

fackföreningar — linnesömmerskornas, kappsömmerskornas,

rosettsömmerskornas m. fl. — kommit till stånd,

sammanslöto sig dessa under en gemensam kommittés ledning

och av denna kommitté blev sedermera år 1902

Kvinnornas Fackförbund.

Men Stockholms allmänna kvinnoklubb har arbetat på

många andra olika områden för att sprida upplysning

bland arbetarkvinnorna och väcka deras självmedvetenhet

och ansvarskänsla. Främst har den sökt sprida politisk

och social upplysning, den har utsänt talare i landsorten

och lyckats bilda den ena socialdemokratiska

kvinnoklubben efter den andra. För närvarande finnes ett

50-tal sådana klubbar. Då den första s. k. folkriksdagen

hölls 1893, valdes på stora kvinnomöten, som

Stockholms allmänna kvinnoklubb utlyst, en kvinnlig

representant till denna folkriksdag.

En sångkör bildades år 1899 inom klubben, och denna

har ständigt varit till stor glädje och nytta samt utfört

ett energiskt arbete. Den har biträtt vid en mängd

möten och konserter inom de socialdemokratiska

kretsarna i huvudstaden samt även företagit flera

konsertresor till landsortsstäder. Dessutom har sångföreningen

utfört sång på sjukhus och ålderdomshem.

En annan sammanslutning inom Stockholms allmänna

kvinnoklubb arbetar för beklädande av feriebarn från

fattiga familjer, som ej kunna bestå barnen den

utrustning de behöva på skollovskolonierna. Genom

insamlingar från fackföreningar och enskilda samt några

basarer har härigenom mycket goda resultat åstadkommits.

Från Barnens dags förening erhålles numera hjälp härtill.

Jämte Kvinnornas Fackförbund inbjöd kvinnoklubben i

januari 1907 till en större konferens alla kvinnor

tillhörande socialdemokratiska partiet eller

Landsorganisationen, och på denna konferens valdes ett arbetsutskott

med uppgift att leda agitationen bland arbetarkvinnorna

i Sverige. Denna första konferens följdes av

kongresserna 1908—1911, även de anordnade av samma

organisationer.

De kongresser som hållits efter 1911 ha varit

anordnade av Socialdemokratiska kvinnokongressernas V. U.

som utom sin uppgift att verkställa den politiska

agitationen, kraftigt arbetar för social upplysning bland

partiets kvinnor. De frågor, som kongressen behandlat vid

föredrag och diskussioner, äro bl. a. rösträttsfrågan,

moderskapsförsäkringen, pensionsförsäkringen,

nattarbets- och skyddslagstiftningen m. fl.

Inom de socialdemokratiska kvinnoklubbarna runt om

i landet brukar man hålla 12—24 möten om året och

de ämnen, som förekomma till diskussion, äro dels

partifrågor, dels aktuella samhällsfrågor, dessutom

företrädesvis ämnen, som särskilt kunna intressera kvinnorna,

såsom bostads- och barnavårdsfrågor, nykterhetsfrågan,

folkskoleundervisningen, fattigvårdsfrågan,

äktenskapslagstiftningen, reglementeringen, fredsfrågan o. s. v.

Men kvinnoklubbarna ha också intresserat sig för att

skaffa sina medlemmar mera personlig allmänbildning och

anordnat föredrag och studiecirklar i hygien och

litteratur samt förmedlat bokinköp och haft egna bibliotek

med utlåning. Tjugutvå av klubbarna lämna hjälp åt

medlemmar vid arbetslöshet och sjukdom, ett par ha

egen sjukkassa. Dessutom har det blivit en viktig

uppgift för de socialdemokratiska kvinnoklubbarna att

intressera sina medlemmar för de kommunala valen, de ha

även insamlat fullmakter och uppställt egna medlemmar

såsom kandidater vid val av stadsfullmäktige,

municipalfullmäktige, medlemmar i fattigvårdsstyrelser o. s. v. En

del socialdemokratiska kvinnor ha också blivit invalda i

såväl stadsfullmäktige som åtskilliga kommunala nämnder,

särskilt i pensionsnämnderna sitta socialdemokratiska

kvinnor som medlemmar eller suppleanter.

Kvinnornas Fackförbund — som nämnt en

sammanslutning av de kvinnliga fackorganisationer, som under den

socialdemokratiska kvinnorörelsens första tid kommo till

stånd — hade till uppgift att fackligt organisera såväl

hem- som industriarbeterskor för att för dem uppnå

bättre löner, reella arbetsavtal, kortare arbetstid och mera

hygieniska arbetsförhållanden.

Till att börja med hade Fackförbundet två- till

trehundra medlemmar. Störst var medlemsantalet 1906, då

det uppgick till 1,037. När förbundet sedan år 1908

på grund därav att det för en del medlemmar var svårt

att bestämma, huruvida de ej borde tillhöra de s. k.

»blandade» fackföreningarna (d. v. s. fackföreningar med

både manliga och kvinnliga medlemmar), uppgick i

Skrädderiarbetareförbundet, var summan av de årliga

medlemsavgifterna 5,535 kr.

Kvinnornas Fackförbund hade under sin tillvaro flera

strider att utkämpa, särskilt under 1905 och 1906 då

den bekanta striden mellan en manufakturfirma i

Centralpalatset i Stockholm och dess sömmerskor pågick.

Jag minns mycket väl denna strid, hur den på ömse

håll fördes med en viss hetsighet. Firmans sömmerskor,

vilka mer än väl behövde få sina villkor förbättrade, hade

beslutat ingå i Linnesömmerskornas fackförening, men

deras arbetsgivare ville ej veta av någon fackförening,

utan förelade dem valet mellan att förbli oorganiserade

eller bli utestängda från arbetet. Det var alltså en strid

om föreningsrätten, arbeterskorna ville ej ge vika,

lockouten sattes i gång. Så förklarades firman i blockad,

men arbetsgivaren sökte med all makt skaffa sig andra,

oorganiserade sömmerskor och detta hade till följd en

del gatuuppträden utanför firmans lokal. Striden, som

räckte mer än ett år, slutade ej med seger för

någondera parten, firmans sömmerskor hade så småningom

skaffat sig platser på andra håll och dess syfabrik blev

sedermera nedlagd.

Från fackförbundet hade till de sömmerskor, som gingo

arbetslösa, naturligtvis utbetalats underhåll, tills de

omsider ansågo sig nödsakade att söka arbete hos annan

arbetsgivare.

Det understöd, som enligt stadgarna vid strejker och

lockouter betalades av Kvinnornas Fackförbund, var högst

7 kr. i veckan med 50 öres tillägg för varje oförsörjt

barn. Dock utbetalades intet understöd under första

veckan en strid varade. Till kostnaderna bidrog

Landsorganisationen vid den ovannämnda striden med 2,306 kr.

Men å andra sidan måste Kvinnornas Fackförbund,

då det var anslutet till Landsorganisationen, lämna bidrag

till andra strejker och lockouter än dem som egna

medlemmar deltogo i. Särskilt betungande blev järn- och

metallarbetarförbundets långa strid år 1905, då

Kvinnornas Fackförbund bidrog med 50 öre per medlem och

vecka och utbetalade 6,774 kronor till denna stora lockout.

År 1907, då C. S. A:s hemarbetsutställning blottat

det utsvettningssystem, som rådde inom hemindustrin,

tillsatte Kvinnornas Fackförbund en »hemarbetskommitté»

med uppdrag att på allvar söka organisera

hemarbeterskorna. Man lyckades också bilda ett par

hemarbetsorganisationer, men efter storstrejken 1909 upplöstes dessa

föreningar och hemarbetskommittérade åtskiljdes.

Den socialdemokratiska kvinnorörelsen har sedan 1904

haft och har alltjämt sitt eget organ tidningen

»Morgonbris», som utkommer två gånger i månaden.

Åren 1904—1908 utgavs denna tidning av Kvinnornas

Fackförbund, men numera, sedan Socialdemokratiska

Kvinnornas Centralstyrelse, övertagit ledningen av hela

landets socialdemokratiska kvinnorörelse, svarar denna

centralstyrelse också för »Morgonbris». Tidningen är omsorgsfullt

redigerad; den söker att vid sidan av de fackliga och

politiska frågorna ge sin publik värdefulla skönlitterära

uppsatser, reseskildringar m. m. samt vackra

reproduktioner av konstverk.

Det har under årens lopp, särskilt genom

rösträttsrörelsen, förekommit rätt mycket samarbete mellan de

socialdemokratiska och de andra partiernas socialt

intresserade kvinnor, och numera är det nog så att när hälst

en kvinnofråga av betydelse skall fram, anmodas också

de socialdemokratiska kvinnorna att medverka. Vid

offentliga möten i rösträttsfrågan, fredsfrågan, nykterhetsfrågan

eller for dryftande av sociala lagstiftningsfrågor ha alltid

representanter för den socialdemokratiska kvinnorörelsen

lämnats tillfälle att framföra arbetarkvinnornas synpunkter,

och för det mesta ha dessa synpunkter och önskemål

vunnit beaktande.

Bland de kvinnor inom socialdemokratiska partiet, som

ivrigast arbetat för att organisera och sprida upplysning

bland arbetsklassens kvinnor, äro en hel del av de äldre

medlemmarna i Stockholms Allmänna kvinnoklubb, som

nämnt den äldsta av de socialdemokratiska

kvinnoorganisationerna och moder till de flesta övriga. Vi finna

bland de verksammaste: Anna Sterky, Agda Östlund,

Elin Engström, Signe Svensson, Amanda Horney, Gertrud

Månson m. fl., alla välkända och uppskattade långt

utanför partiets gränser. Fröken Gertrud Månson var under

fyra år stadsfullmäktig i Stockholm, fru Elin Engström

är tillkallad sakkunnig hos lagrådet i äktenskapsfrågan

och fru Signe Svensson är suppleant i Sociala rådets

sektion för arbetarskydd inom Socialstyrelsen.

Att organisera arbeterskorna har aldrig varit och

är fortfarande ej något lätt företag. Många av dem

bli av det enformiga, ansträngande fabriksarbetet

förslöade och likgiltiga, andra intressera sig endast för

nöjen, åter andra äro rädda att misshaga sina

arbetsgivare och förlora sina platser. Många hysa

betänkligheter, därför att det att tillhöra fackföreningen anses

liktydigt med att vara socialist, och särskilt de kristligt

sinnade arbeterskorna vilja av detta skäl icke vara med.

Vid ett midsommarmöte, som Kristliga

Studentförbundets kvinnliga avdelning höll 1915 i Gnestatrakten

för arbeterskerepresentanter från olika orter i Sverige,

dryftades denna fråga efter ett föredrag om »Kvinnorna

och solidariteten». Jag hade i inledningsföredraget

framhållit som en plikt att tillhöra fackföreningen, då alla

arbeterskor inom ett yrke direkt eller indirekt skörda

frukterna av de löneförbättringar fackföreningen lyckas

åstadkomma.

Det blev stark opposition. Man kunde ej tillhöra

föreningar, där religionen förhånades och där man finge

lida smälek för att man var religiös. Andan inom

fackföreningarna var dessutom på andra sätt rå och otrevlig.

När jag invände att de kristna arbeterskorna borde gå

med för att söka höja tonen i fackföreningarna samt sade

att jag kände många socialister, som ej voro

religionsfientliga, svarade man mig att jag icke visste hurudana

fackföreningarna i landsorten voro. I Stockholm voro

förhållandena kanske något bättre, men på min ort — sade

den ena arbeterskan efter den andra — äro de

socialdemokratiska föreningarna sådana, att kristna kvinnor

varken kunna eller böra vara med.

»Detta kanske låter både fegt och ofördragsamt», sade

en yngre arbeterska, som länge talat om saken, »men

det är det icke. Jag är den första att uppskatta

fackföreningsrörelsens nytta, vi ha just inom vårt yrke fått

betydligt höjda löner genom organisationen och på sätt

och vis skäms jag att ej vara med. Jag har kämpat

med mig själv om hur jag borde göra. Men jag kan

inte. Skulle jag välja, så tar jag hellre mindre betalt

än jag tar skada till min själ.»

Hos oss i Sverige ha vi ju icke, såsom fallet är i

Tyskland, kristliga fackföreningar till vilka personer, som

ej gilla de socialdemokratiska föreningarna, kunna ansluta

sig. Och för fackföreningsrörelsen är detta nog det

lyckligaste, då splittring i olika slags föreningar bara

skulle fördröja rörelsens arbete. Men det är säkert till

ännu större skada för rörelsens framgång att många,

kanske bland de bästa arbetarna och arbeterskorna, skola

stå utanför fackföreningarna därför att man inom dessa

icke respekterar den socialistiska satsen att »religionen är

privatsak».

Ledarinnorna inom den socialdemokratiska

kvinnorörelsen ha insett att arbetsklassens bildningsnivå måste

höjas, på samma gång som man vill sträva efter större

ekonomiska och sociala förmåner. Men den stora massan

av arbetarkvinnorna ha ännu icke lärt sig inse

bildningens värde. Blir arbetstiden inskränkt och får arbetet

utföras under bättre förhållanden, och bli arbetslönerna

så pass stora att de medge även andra utgifter än för

de rent yttre behoven, skall säkert även bland de

kvinnliga arbetarna törsten efter kunskap och bildning bli

mera allmän.

Bildningens väg.

Ingen som fått inblick i arbeterskornas liv, kan undgå

att märka att fabrikslivet medför ej blott hygieniska

men också sedliga vådor, särskilt för de yngre

kvinnorna.

De som närmare studerat fabrikslivets inflytande på

de unga flickorna i psykiskt hänseende, mena att det

tvungna stillasittandet och enformigheten i arbetet med

nödvändighet har till följd att då arbeterskorna på

kvällen bli lediga, tar naturen ut sin rätt, de känna ett

oemotståndligt behov av att riktigt släppa sig lösa. Den

stora njutnings- och nöjeslystnad, som så ofta finnes hos

de unga fabriksarbeterskorna, skulle vara en organismens

reaktion mot enformigheten liksom den viljeslapphet,

den oförmåga att motstå frestelser, som ej sällan

utmärker dem, skulle i hög grad bero på deras genom

förslöande arbete och umbäranden försvagade nerver.

Häri ligger nog en viss sanning, men som jag flera

gånger påpekat, träffar man just bland arbeterskorna

talrika exempel på kraftiga naturer och fina karaktärer,

kvinnor, som hålla sig uppe under de största

svårigheter, som visa vakenhet för tidens frågor, intresse för

bildning, förmåga att med små medel inrätta sitt

liv förståndigt och njuta av de glädjeämnen, som stå

till buds.

Att det icke kan vara nyttigt att redan vid 14, 15

år, då man både fysiskt och moraliskt står i en farlig

utvecklingsålder och knappast hunnit inhämta nödtorftiga

skolkunskaper, tvingas till stillasittande med ett arbete,

som endast är halft mekaniska handgrepp, det är

tydligt. Och lika tydligt är det att den myckna

ledigheten alla kvällar och söndagar, umgänget med manliga

kamrater och den råa ton, som råder på en del

arbetsställen, ej kan vara bra för de unga flickorna. Många

dragas otvivelaktigt in på dåliga vägar. Läran om fria

könsförbindelsers berättigande har också spritt sig med

förfärande hastighet. Det är icke längre någon skam att

ha barn, fast man ej är gift, man behöver ej alls genera

sig, om man också har flera barn, som man ensam

måste försörja. Många ogifta mödrar ta den hjälp, som

från det allmänna gives dem för deras barns skull, som

en helt naturlig sak, andra åter söka utan allt bistånd

försörja sitt barn; fäderna till de utom äktenskapet födda

barnen giva högst sällan bidrag till deras uppfostran.

Icke ens när far och mor, som ofta händer i Stockholm,

bo tillsammans, ehuru de ej äro vigda, känner mannen

sin plikt emot barnen. Otaliga ogifta mödrar måste ej

blott bidraga till familjens uppehälle utan träla och släpa

otroligt, medan mannen för ett supigt eller lättjefullt

liv på hennes bekostnad.

Varje ung flicka, som genom tycke, ungdomligt

lättsinne eller kanske rent av genom ovetenhet om livet

råkat in i ett förhållande, som gjort att hon blivit mor,

behöver ju därför icke vara sedligt fördärvad. Och

mången förut oordentlig kvinna har, sedan hon fått ett

barn att försörja, börjat leva ett hederligt och arbetssamt

liv. Mjölkdroppar, småbarnsbem och barnkrubbor göra

sitt till för att hjälpa de ogifta ensamstående

mödrarna, genom att giva mor och barn en fristad under

amningstiden, eller genom att giva god mjölk åt barnet

eller ta hand om det, medan modern är i arbete.

I Stockholm finns också ett »hem för ensamstående

mödrar», där mödrar och barn få billig bostad och

barnen tillsyn och vård, då mödrarna äro på sina

arbetsplatser.

Under många år har jag vid mina resor i landsorten,

då jag i mina föredrag i olika föreningar talat om

arbeterskornas förhållanden och vad som kan göras för att

motverka fabriksarbetets vådor för kvinnan, mötts av

den föreställningen att en »fabriksflicka» nödvändigt måste

vara mer eller mindre sedligt fördärvad. Städse har

jag protesterat mot detta generella omdöme, och vid

närmare ingående på saken har det ofta varit så, att

flickorna vid en eller annan fabrik på platsen sett

påfallande slarviga ut eller fört ett oordentligt

levnadssätt, och så har hela arbeterskekåren fått dåligt rykte.

Det var naturligtvis de mest högljudda och de som

uppförde sig oskickligast, som man lade märke till, och

sedan dömdes alla fabriksarbeterskor efter dem. På sina

håll är ännu ordet »fabriksarbeterska» nästan ett skällsord.

När jag i början av 1890-talet först närmade mig

arbeterskorna och började ordna aftonsamkväm för dem,

hade jag ju icke reda på mycket om dem och deras

liv. Med förvåning mötte jag sådana frågor från bekanta

som: Ȁr det inte obehagligt att vara tillsammans med

dem? Föra de inte oanständigt tal?» m. m. Men jag

märkte snart, att några, som föreföllo mindre trevliga,

småningom uteblevo från samkvämen, medan de som

stannade kvar, tycktes vara desto mer intresserade. Hos

dessa — vilka jag senare förstod voro bland de mera

högtstående arbeterskorna i Stockholm — förefanns en

viss motvilja mot att heta »fabriksarbeterska», det var

ingen omtyckt benämning.

»Arbeterska — ja det kan ju vem som helst vara

förstås», fick jag en gång till förklaring, »men

fabriksflicka, det vill ingen kallas.» Det ordet hade alltså dålig

klang och jag har konsekvent alltid använt bara ordet

arbeterska, när jag talat om kvinnorna inom industrin.

Att bildande förströelser är ett medel till arbeterskornas

höjande, vet jag av erfarenhet. Men när jag ordnade

mina första samkväm för arbeterskor, skedde det mer av

instinkt och av önskan att bereda dem nöje än efter

någon uttänkt plan. Mina medhjälperskor voro lika

oerfarna som jag i dylik verksamhet. Jag förstod icke

en gång att om man ville ha riktigt väl besökta möten,

skulle man såsom de religiösa föreningarna, bjuda på

kaffe. Jag serverade i stället redan från början té och

smörgåsar och lät arbeterskorna betala 10 öre därför.

Ett visste jag, samkvämen skulle icke ha karaktär av

något slags fattigbjudningar eller uppbyggelsemöten, utan

vi skulle komma tillsammans, både arrangörer och gäster,

för att ha trevligt med varandra. Underhållningen bestod

mest i sång, musik, deklamation och högläsning och

var visst icke alltid så förstklassig. Ett och annat

föredrag kom småningom, när jag själv och

samkvämsgästerna hunnit bli litet varma i kläderna.

Kanske var det anspråkslösheten i det hela, den enkla

lokalen — först ett skolrum, sedan ett par hos en

hantverkarfamilj hyrda rum — och så detta, att det aldrig

föll mig in att man skulle umgås med arbeterskorna

annorlunda än med sina vänner och bekanta, som gjorde

att våra flickor trivdes hos oss och kommo åter år efter

år, förande med sig vänner och kamrater.

Jag minns hur en fru, som en gång något av de

första åren följt med en sångerska till ett samkväm,

förundrade sig över den otvungna tonen i vårt umgänge

med flickorna och att vi läste det och det för dem.

»Jag undrar om detta är rätt», sade hon. »Ni ger dem

ju smak för bildning och kommer dem att tro, att de

äro lika bra som ni.»

Vad detta yttrande upprörde mig! Orden ha riktigt

brännt sig in i mitt minne; men — bättre beröm kunde

man ju inte få.

De aftonsamkväm som då höllos i hyrd lokal,

flyttades hösten 1898, då det första Hemmet för arbeterskor

öppnades, till dess samlingssal, och i de tre Hem för

arbeterskor, som nu finnas i Stockholm, ha under alla

år anordnats regelbundna samkväm 1—3 gånger i

månaden från slutet av september till början av maj.

Måndagarna ha hela tiden varit samkvämsdagar i de två

äldsta hemmen på Kungsholmen och Söder, med

samkväm varannan gång i vardera hemmet. I det tredje

hemmet, i Birkastaden, har första torsdagen i varje månad

hållits samkväm.

Under årens lopp ha nog pretentionerna på

underhållningen liksom dess kvalité stigit. Många framstående

förmågor ha låtit höra sig i hemmens enkla salar, de

ha sjungit, spelat fiol eller piano, deklamerat och hållit

föredrag. Ett ej obetydligt antal av våra kända

föreläsare och föreläserskor ha välvilligt kommit till Hemmen

för arbeterskor och alla möjliga ämnen ha behandlats.

Där ha givits levnadsskildringar av framstående män

och kvinnor, litterära, historiska eller religiösa

personligheter, där ha många reseskildringar, med och utan

ljusbilder hörts och alla möjliga aktuella sociala frågor

ha klarlagts och diskuterats. Litet emellan har det varit

lekaftnar, då dans- och sånglekar förekommit, och varje

år ha vi anordnat en större julfest, gemensam för alla

tre hemmens hyres- och samkvämsgäster, de senare åren

på Skansens Höganloft.

Bland samkvämsgästerna finnas många, som varit med

15, 20 år och som ännu ogärna försumma dessa kvällar,

som de säga sig ha haft stor glädje och nytta av.

Äldre och yngre trivas bra tillsammans, och det har

flera gånger hänt att dotter, mor och mormor gjort

sällskap till samkvämen och alla deltagit i den

gemensamma sången. Hyres- och samkvämsgäster från

Hemmen för arbeterskor ha under de senare åren en gång

i veckan samlats till sångövning under kompetent

ledning och »körens» prestationer senteras livligt. Små

teaterstycken, folkdanser och tablåer ha ofta förekommit,

särskilt vid julfesterna eller på de samkväm arbeterskorna

själva anordna, då man alltid strävar att få något riktigt

roligt.

På veckodagarna mellan samkvämen ha

undervisningskurser hållits i Hemmens samlingsrum, kurser i sömnad,

i finare handarbeten, i svenska, välskrivning, hygien,

samhällslära, engelska, matlagning ha förekommit. Och ett

par vintrar har också givits tillfälle att deltaga i

gymnastikövningar, då Hemmen för arbeterskor gratis utlånat skor.

Tyvärr händer det nog att de unga flickornas

uthållighet ej motsvarar det första starkt uppflammande

intresset, man kan få börja en gymnastikkurs eller

studiecirkel med 30 elever och sluta den med 8—10.

Dock — de verkligt kunskapstörstiga och de, vilkas

ärelystnad det är att komma ifrån fabriksarbetet till

någon kontors- eller kassörskeplats, kunna visa stor

energi. Många ha efter arbetet i fabriken dagligen

besökt borgarskolan, andra äro trägna åhörare i

Arbetareinstitutet, åter andra gå på skrivmaskins- och

bokhålleriskolor.

Smak för läsning finnes nog, men de flesta ha svårt

att orka med annat än den mera lättlästa litteraturen.

Hemmen för arbeterskor ha bibliotek med avgiftsfri

utlåning och dessutom ett antal vandringsbibliotek, som

cirkulera i 12 olika fabriker med kvinnlig personal. Att

bjuda arbeterskorna verkligt god litteratur och sålunda

konkurrera med kolportagelitteraturen och de sämre

25-öresböckerna är dessa vandringsbiblioteks uppgift.

I Stockholm har ju Arbetarbiblioteket och

församlingsbiblioteken många arbeterskor bland sina kunder liksom

folkbiblioteken i landsorten. Men helt naturligt är det

mest nöjeslitteratur, som arbeterskorna vilja ha. Många,

många ha ingen som helst håg för läsning, ännu färre

för verkliga studier.

Samkväm för arbeterskor, började de s. k.

Tolfterna under Ellen Keys ledning att ordna i Stockholm

redan år 1892 och dessa samkväm, vilkas huvudändamål

var att föra tillsammans kvinnor ur arbetsklassen och ur

den bildade klassen till sällskapligt umgänge, ha gjort

stor nytta och glädje. Flera andra föreningar i Stockholm

såsom K. F. U. K., Södra K. F. U. K., Vita Bandet,

Kulturella ungdomsrörelsen, Birkagården bereda

arbeterskorna tillfälle till att höra föredrag och musik och

deltaga i studiecirklar. I de socialdemokratiska

ungdomsklubbarna och kvinnoklubbarna bjudes även på bildande

underhållning och studiecirklar.

Huvudstadens arbeterskor stå också säkert högre i

kulturellt avseende än arbeterskorna i landsortsstäderna.

På många ställen finnas inga tillfällen till bildande

förströelser. När de unga om aftonen slippa ut från det

enformiga fabriksarbetet, vinka biografen, dansbanan och

kavaljererna, sällan nöjen av ädlare slag. Kyrkliga

ungdomsföreningar ha på senare åren uppstått här och var,

men en hel del av fabriksungdomen skyr allt, som har

med kyrka och religion att göra. Därför ha

Vitabands- och K. F. U. K-föreningar, som flerstädes i landsorten

börjat anordna möten för industriarbeterskor, ej lyckats

intressera många, som icke förut varit religiöst sinnade.

Det är märkligt att en stor kontingent av

arbeterskorna tillhöra de frikyrkliga församlingarna. De allra

flesta kristligt intresserade arbeterskor, som jag träffat,

ha varit medlemmar i Lutherska missionsföreningen,

metodist- eller baptistförsamlingar eller Frälsningsarmén. Först

på de senare åren märker man mer att flickor, som icke

tillhöra religiösa föreningar eller friförsamlingar, börja

intressera sig för religiösa föredrag och frågor samt få en

vidare syn än vad de frikyrkliga vanligen ha. Även

bland de socialdemokratiska arbeterskorna märkes ett

vaknande religiöst intresse eller åtminstone mindre

religionsfientlighet.

När man ordnar samkväm för arbeterskor för att väcka

smaken för bildande förströelser, är det viktigt att en

frisk ton anslås. Misstänka arbeterskorna att man bjudit

in dem för att »predika för dem» och »förbättra» dem,

är det ju naturligt att de ej ha lust att komma.

I en småstad hade en förening en gång inbjudit

arbeterskorna från några fabriker till »aftonunderhållning».

Ett par av värdinnorna sade, olyckligtvis för högt, till

varandra »de se ju märkvärdigt hyggliga ut». Kan man

undra på att de arbeterskor, som hörde detta yttrande,

aldrig mer ville besöka den föreningens möten? Den

beskyddande och överlägsna ton somliga personer

antaga gent emot arbetsklassen, lämpar sig icke för dem

som deltaga i social verksamhet. Där böra

representanterna för den bildade klassen och representanterna för

kroppsarbetarna mötas människa mot människa för att

ömsesidigt giva åt varandra. På båda sidor ha vi

mycket att lära av varandra.

Fabriksarbeterskans liv är enformigt, intresselöst,

förslöande, det kan inte hjälpas. Vi kunna inte ändra

detta förhållande, om vi än kunna minska arbetstiden

och hindra kroppslig överansträngning. Utvecklingen

tyder på att arbetet inom industrin skall bli alltmer

specialiserat, alltmer automatiskt, att maskinen i allt

större utsträckning skall övertaga det egentliga arbetet,

medan människans uppgift blir att passa maskinen och

förse den med material.

Redan nu består på många håll den unga flickans

arbete i att stå eller sitta bredvid en maskin och bara

se att den icke gör fel En föga utvecklande

sysselsättning, men den fordrar likväl ett uppmärksamt öga

och en säker hand.

I denna min framställning har jag försökt visa att det

är på tre huvudvägar, som man, sedan intresset för

arbeterskornas förhållanden vaknat, söker åstadkomma

förbättringar i deras ställning. Den första är

lagstiftningens väg, den väg, på vilken samhället, ej minst för

sin egen skull, söker skydda kvinnorna för de faror,

som göra dem mindervärdiga som mödrar. Den andra

är hygienens väg, genom vilken den fysiska

motståndskraften höjes. Det är ej nog med lagbestämmelser, som

förbjuder vissa slag av arbete och föreskriver vila för

barnsängskvinnor. Det behövs hygieniska arbetslokaler,

sunda, billiga bostäder, tillfälle till ordentliga, billiga

måltider under arbetstiden, till bad, semester m. m., allt

sådant, som de sociala föreningarne länge strävat att arbeta

fram och som arbetsgivarne i allt större antal börja inse

är till gagn ej blott för deras personal utan även för

deras företag.

Den tredje vägen är bildningens väg. Att ännu ett

viktigt medel till arbetarkvinnans höjande finnes,

nämligen organisation, arbeterskornas egen sammanslutning

till ernående av bättre villkor, har jag även framhållit,

och det är ju en självklar sak att ej blott arbets- och

levnadsförhållanden utan även lönevillkoren förbättras.

Men säkert är att alla dessa medel till arbeterskornas

sociala höjande: lagstiftning, hygien, bildning,

organisation, höra intimt tillsammans. Förvisso komma vi ingen

vart med de bästa lagar till arbeterskornas skydd, de

strängaste förordningar om renlighet, luftväxling och

begränsad arbetstid eller med de bästa bemödanden från

arbetsgivarnes sida och de högsta möjliga löner, om icke

på samma gång upplysning och kunskaper spridas till

arbeterskorna, om de icke förstå hygienens betydelse, om

de icke förstå att på bästa sätt använda sin förtjänst,

om de icke själva sätta värde på och draga fördel av

de möjligheter att höja sig, de tillfällen till bildning och

upplysning, som stå till buds.

Erfarenheten lär oss att kvinnorna äro sena att

organisera sig, att de i allmänhet visat sig mindre tillgängliga

för upplysning och mindre intresserade av att förbättra

sin ställning än männen och att detta i mycket kan

tillskrivas att kvinnan har mindre motståndskraft än

mannen mot fabriksarbetets förslöande inverkan. Härtill

kommer att fruktan för att mista brödstycket ofta tvingar

kvinnorna att tåla orättvisor och oanständigt bemötande

av förmän och manliga kamrater, samt att en del arbete

i sig självt är förråande.

Det stora flertalet arbeterskor ha ännu icke lärt sig

uppskatta bildningens värde, varken i det avseendet att

kunskap är makt, att bildning och kunskaper öka vårt

självmedvetande och självförtroende eller i det avseendet

att bildningen ger livet mera innehåll, skänker oanade

glädjeämnen, skatter, som ingen kan ta ifrån oss.

För den enskilda arbeterskan är det en lycka, om hon

redan vid unga år, innan fabrikslivets ansträngningar

och mindre rena atmosfär förslöat henne, lärt sig

använda åtminstone något av sin fritid till god läsning och

förädlande förströelser, om hon t. ex. är medlem i någon

förening eller klubb, där man inte bara roar sig, om

hon vänjt sig att höra god musik, om hon fått ögonen

öppna för naturens skönhet, om hon förstår betydelsen

av att ha prydligt i hemmet, av att vårda sin kropp

och sina kläder väl. Har hon fått dessa bildade och

bildande vanor, är hon till en viss grad rustad mot de

vådor fabrikslivet kan medföra.

Den motvikt mot fabriksarbetets enformighet de unga

söka, är helt naturligt nöjen. Men vi veta, att de nöjen

som stå till buds, ej alltid äro de bästa. Och det är

inte bara det, som är det betänkliga, att i dans- och

varietélokaler möta farliga frestelser, den dåliga luften och

nattvaket fördärva ju hälsan på samma gång som dylika

nöjen kosta pängar. De slantar som ges ut på sådana

nöjen, vilka i bästa fall skänka en stunds uppfriskande

glömska av livets ledsamheter och besvär, men i många

fall ha ännu större ledsamheter i släptåg — för de

pängarna skulle man kunna köpa ett och annat, som

man dagligen år igenom kunde ha glädje av t. ex. en

bok, en liten tavla, en vacker krukväxt o. s. v.

Den kvinna som redan från ungdomen fått blicken

öppen för bildningens värde, får inte bara en förfinad

smak och en vaken intelligens, hon lär sig också att

sätta värde på sig själv, hon håller sig för god att vara

med om vad som hälst och hon låter inte behandla sig

hur som hälst.

Det är detta många arbeterskor behöva lära sig: att

känna sitt mämiiskovärde. De måste lära sig att de ha

både skyldighet och rättighet att sträva efter en bättre

social ställning, att arbeterskorna som kår måste vinna

respekt.

För arbeterskorna som kår är det av stor vikt att de

få bildning och upplysning. Så länge massan av

arbeterskor icke förstår sitt ansvar mot kåren, så länge ett

stort antal arbeterskor icke begära mer av livet än att

slippa svälta, så länge de tåla att man behandlar dem

som blott könsvarelser utan högre intressen, så länge

skall kåren icke vinna den aktning, som otaliga av dess

medlemmar förtjäna.

Sant är det, att det är chefer och förmän, som ange

tonen i fabrikerna, på dem faller ansvaret för, hur

kvinnorna på deras arbetsplats behandlas, sant är det, att

man med orätt ofta dömer hela arbeterskekåren i en

fabrik efter några få arbeterskors mindre hyfsade

uppträdande, men sant är det också, att det behövs mycket

mer solidaritets- och ansvarskänsla arbeterskorna emellan.

Nu går det vanligen så, att de mera upplysta och

stadgade arbeterskorna ogärna vilja ha något att göra med

de unga slarvorna och de sämre elementen i deras

fabrik. »Bäst att ingenting ha med dem att göra. Man

kan ej sällskapa med dem. Man får skämmas för dem»

— så svaras det ofta, när jag talar om hur svårt det

är att nå dem man hälst ville nå — de sämst ställda,

minst bildningshågade arbeterskorna, hur svårt det är

att besegra deras skygghet, misstro och håglöshet. Här

borde de mera upplysta och stadgade bland

arbeterskorna söka komma de värnlösa och bildningsbehövande

bland kamraterna till hjälp.

Vad det framför allt gäller, det är att väcka

bildningsintresset och ansvarskänslan hos de unga. Vi måste

ge dem goda nöjen, vi måste föra dem ut i naturen

till sport och lekar eller några veckors sommarvila, om

det är möjligt. Vi måste giva dem och även de äldre

sådana kunskaper, som de ha nytta av i det praktiska

livet, men också sådana som komma dem att känna att

livet även för den ringaste kan och bör vara något mer

än ett trälande för brödet. Medvetandet härom är dock

till sist den kraft som skall framtvinga de reformer, som

behövas för att våra arbeterskor skola få en bättre

ställning, såväl reformerna på lagstiftningens område, i

anordningarna på arbetsplatserna och arbeterskornas avlönande

och behandling därstädes som reformerna i arbeterskornas

enskilda liv.