Anteckningar på havet

MARTIN KOCH

ANTECKNINGAR PÅ HAVET

MARTIN KOCH

ANTECKNINGAR
PÅ HAVET

JOURNALISTIK OCH
POESI I SAK

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1918

EN GAMMAL LOTS.
(1909.)

Förre mästerlotsen satte sig mödosamt upp i soffan,

där han legat och tagit sig en eftermiddagslur. Han

harskade och spottade, reste sig, masade stapplande fram

till den lilla kammarens fönster och kastade en blick ut

på vädret. Solen skulle just gå ner; fjärden låg krusig

i kvällsdiset därute, fyren blinkade fram allt ljusare

medan skymningen föll. Syrenerna tätt utanför fönstret

hade nyss blommat ut, och ännu hängde över buskarna

som ett minne deras sötaktiga, kryddade doft. Någonstans

långt borta hördes ett dragspel bälga fram en glad

schottisch; den kom närmare och närmare; unga,

skrattlystna röster sjöngo upp mellan schottischens dansande

toner. Nu hördes steg trampa i sanden, och förbi den

gamle, där han stod i fönstret, drogo tre glada

tjuguårspojkar med sina skrattande och trallande

ungdomsflickor under armen. Det var lotslärlingarna på stationen;

säkra pojkar i blå klädeskavajer och segelskor,

lotsmössorna käckt i nacken. Utanför fönstret hejdades den

uppsluppna farten, schottischen dog med en tvär pust och

enstämmigt hälsades: God kväll, farbror! — Gubben

Begin nickade tyst genom fönstret. Han kände dem sedan

de inte voro större än ”en näve gröt”. Han hade haft dem

med ute på vattnet i lära; han hade haft de flesta lotsarna

härute av den yngre generationen i lära. Och nu var

han ur leken. — Schottischen bälgade åter fram allt

längre och längre bort.

Gubben Begin vände sig från fönstret. Giktbruten

och nerböjd av sjukdom stapplade han omkring i rummet,

plockade fram grejor, som han just inte var van att

hantera. Ett bläckhorn och en penna letade han fram ur

chiffonjéns djup; ur en lönnlåda hämtades pensionsboken

fram. Så ställde han ljuset på bordet vid fönstret, tände

det och lagade sig i ordning att skriva kvittot på månadens

pension, femtio kronor. Så stor är pensionen för en

lots efter fyrtio års tjänst.

Det var ingen lätt sak för den gamle Begin att skriva

detta kvitto. De grova nävarna lydde inte gärna vid den

konstiga manövern att föra pennan rätt mellan de stora,

knepiga orden på det tryckta formuläret till kvitto. Och

hjärnan lydde inte heller så villigt. Tankarna gingo sina

egna, underliga vägar i afton. Var det kvällens ljusa

skymning, som gjorde dem yra — eller var det

schottischen, som nu fördes döende svagt av den lätta brisen

långt utifrån fjärden in mot stranden — eller var det

sömnen och tröttheten, som tyngde gubben och gjorde

honom vilsen i huvudet? Gamla minnen stego upp ur

sina gömda djup, och Begin lade pennan åt sidan, knäppte

ihop de väldiga nävarna på bordet framför sig och såg

sitt liv tåga förbi i brokiga bilder. Ljuset fladdrade, och

gubbens huvud sjönk allt djupare ner. Han sov med

öppna ögon och drömde vaken sina gamla, gamla

drömmar —

Jäklar anagga! När farsgubben ville göra honom till

bonde! Det var hårda tag, myndiga befallningar och

mustiga förbannelser! Anders Johan Begin var bara

pojken då, men kors för alla svarta makter en sådan

pojke! Jättestor och jättestark, handlovar breda som

bjälkar och en nacke, hård och seg som ekvirke. Han

kunde inte hjälpa, att han brast i skratt ibland, när

farsgubben i ilskan drev till honom efter förmåga. Gubben

blev gammal och orkade ju inte så mycket, och Anders

Johan lyfte då aldrig sin hand mot sin köttsliga far, så

mycket kunde han ju skryta av nu. Men en vacker dag

lämnade han den stora gården, de vida ängarna och

gärdena, de feta kreaturen, allt — sjön, som lyste så

innerligt lockande blå med dansande vågor i solljuset, sjön grep

honom till sist med hull och hår, och han tog hyra på en

skuta till Frankrike. Ut i världen! Kom, storm och

hårda vindar, kom, nöd och kamp för livet! Här seglar

Anders Johan Begin till främmande land, till citroner och

bananer och de vilda morianer. Stark och stor, ung och

vild. På havet är det högt nog till tak — och det var

det Anders Johan behövde.

Åren gingo, och han blev styrman. Många

segelfartygs tjäriga däck hade han trampat runt jorden, många

stormar hade han ridit ut, många hamnar hade han sett,

många vilda gastar hade han slagit i däck, och många

glada jäntor hade han haft på knäet och smekt med håriga,

hårda händer. Då fick han kniven i nacken någonstans

i ett krogrum i någon hamn långt borta från

hemmet. Låg mellan liv och död en törn, men reste sig till

slut ur kojen och kom äntligen hem. Ännu större, ännu8

axelbredare än när han for, men något lugnare, något

mera betänksam. —

Fadern var död nu och Anders Johan lät sin yngre

bror lösa ut sig från gården. Och så kom kärleken, den

där gamla, tokiga kärleken! Hon var en grann tös,

gumman mor, i sina yngre dagar! En friare hade hon redan,

när Anders Johan kom hem; en bondson, som givit

henne en svart silkesschalett, en psalmbok med förgyllt

kors på, en cylinderklocka med kedja och tre stora

papperskarameller med granna tavlor och deviser.

Allting var klappat och klart, men det vart andra tag utav.

Bondpojken måste gå nästan naken hem från dansen, där

styrman Begin först såg Långös Hilma. Och en

lördagskväll, när friarn rodde över till fästmön, mötte han i

Långösundet Anders Johan, som också kom roende för att

hälsa på Hilma. Det blev sjödrabbning! Friarn kom inte

undan fort nog och Anders Johan rände sin båt med

ursinnig fart i pojkens öka; pojken kom i vattnet, men

bogserades i land av segraren. Sedan kom aldrig den

friaren till Långö mer. Det vart inte för bättre, Långöarns

måste ta emot Anders Johan som måg i huset. Men först

måste han ta farväl av långfärderna och bli lots. Och

lots blev han, det stod inte länge på. I gamla dagar var

det inte så mycket bråk med examen och tocke där. Man

kunde farvattnet och man kunde navigera och så var

saken klar. Och en lördagskväll kom den unge lotsen

åter till Långö för att visa sig i all sin härlighet. Hjärtat

var överfullt av den starke mannens glädje, hjärnan var

yr av hett blod, han måste ge sig luft på ett alldeles

särskilt sätt. Han smög-sig upp till gården, ingen såg

honom i skymningen; i en bergskreva några steg från stugu-9

knuten placerade han några kilo krut och tände på. Det

blev en stjärnsmäll, så att taket höll på att lyfta sig.

Fästmön inne i köket tappade mjölkfatet, och gubben, som

satt och åt, fick gröten i vrångstrupen. Men Anders

Johan var karl när han kom. Vad bekymrade honom

alla sneda blickar, när han hissade tösen i vädret på

seniga armar, väldig som en ung gud i sin jublande,

sorglösa, starka glädje.

Och så blev lotsen gift. Tjänsten var en lek bara i

unga år. Dåligt väder eller gott väder var detsamma.

Åren gingo. Så många många skutor han kunde minnas!

År efter år kommo de och gingo de och kommo

tillbaka, ända tills de blevo gamla och lades upp.

Ångbåtar började kila mellan kobbarna och skären,

last-dragare, utländska passagerareångare och små

skärgårdsbåtar. Anders Johan Begin blev alla skeppares vän. Tur

hade han och aldrig gick en resa så bra, som när han

stod pä kommandobryggan och dundrade fram sina order.

Och så festtimmarna nere i mässen, när skaffningen

dukades upp och glasen klingade under glada skålar,

mustiga eder och muntra historier! Ibland gick traden

förbi Begins hem ute bland kobbarna och då nickade han

åt stugan, skiftade över bussen och skrattade sitt

bullrande skratt: mor sitter hemma och väntar. Och snart

fick mor sällskap därhemma: en liten tös, som skrek av

glädje, när far efter turen steg in genom hemmets dörr.

Och åren gingo. Förtjänsten var inte liten, men deri

rök i väg med fart. Många vänner hade han och alltid

var det någon anledning till fest, när han kom i hamn.

Någon nöd gick det då aldrig på dem därhemma heller,

om han också så småningom blev allt längre och längre10

borta. Ja, ett glatt och härligt liv var det. Men olyckan

kom nog också och bultade på hans dörr ibland. Ett barn

såg han dö ifrån sig. Men vår Herre gav honom fler igen.

En natt gick han på grund med en skuta och det var det

värsta.

Gubben stönade högt, där han satt vid fönstret i

kvällen. Det var inte hans fel, det vet Gud att det inte

var! Nej, men ändå! Skamrnen först — Begin har gått

på! — sedan allt bråket, förhörena inför rätten — husch!

Begin blev frikänd. Rorgängaren hade inte lytt hans

order. Det hängde på ett hår att lotsen skulle bli fast,

men fri blev han. Den dagen mindes han nog. När han

åter kunde gå med huvudet högt och pannan fri. Och

att de togo skammen av honom igen — det kunde den

godmodige jätten aldrig glömma. Men nog passade han

rodret sedan! Det var inte värt för någon att dröja,

när han gav order. Var farvattnet farligt, grep han den

sölande i nacken och slängde honom som en vante till

sin plats. Och, jäklar anacka, vart det inte fart av! —

Fyrtio år! och på vattnet nästan för jämnan. På

skutor, ångare, fullriggare, lustjakter, eller på vakt i

lotskuttern en mil till havs. Tjänsten blev hårdare medan

åren gingo. Kroppen blev äldre, styvare, trögare. Det

gick inte så lätt nu att göra språnget därute till havs

från lotskutterns däck och upp i fartygets rigg. Det var

ju alltid ett farligt språng och i rykande storm, i rullande,

hög sjö hängde livet på ett bra tunt hår. Men det måste

gå. — Han blev mästerlots, Begin, och såg de unga växa

upp omkring sig. Men rakare, huvudet högre än alla

andra, stod han ännu, fast håret blev gråare och

nattkylan på däck bet allt hårdare genom kroppen. Allt 11

kärvare och barskare ljöd hans stämma på

kommandobryggan. Och mor hemma åldrades i kapp med mannen.

Men nu var det tryggt och lugnt att komma hem från

sjön, hem till värmen i lä för regn och vind och hårt

väder. Gikten stack honom ibland genom märg och ben,

det kunde bli tungt för det breda bröstet att andas

stundtals; men ut måste han, när turen kom. Han hängde i

tjänsten som en häst i sin tunga sele.

Nu blev han oftare kallad till sådan tjänst, som var

liksom en smula för mer. Främmande furstar fick han

lotsa och fick minnen, som han gömde djupt nere I

lådorna. Den ryske kejsaren lotsade han in en gång.

Stackars karl, brukade han säga, han måste gömma sig i

våra vatten för sitt eget folk. Kejsaren låg här länge med

sin jakt, men till slut måste han ju hem. Och där blev

han skjuten. — Ja, di ä vådlia! tänkte Begin och ruskade

på huvudet. Nej, då hade vår egen kung det bättre! När

Begin mindes gamle kungen, rätade han på ryggen.

Honom hade han lotsat mångfaldiga gånger. Alltid skulle

gamle Begin med, när den vita kungajakten lade ut till

havs. Han mindes en nermörk kväll, då han stod till rors

på ”Drott”. Man kunde knappt se hand för ögonen och

fram genom vattnet rusade jakten för full maskin. Då

hade gamle kungen kommit upp till honom på bryggan:

— Hur går det, Begin? — De ä mörkt, Hans Majestät?

hade Begin svarat och kungen hade skrattat så vänligt:

— Jag skall hjälpa dig att hålla utkik. — Se, det var

en kung, det! — Ja, gör det, Hans Majestät! hade Begin

stammat förtjust och kungen hade klappat honom på

axeln — ock, ock, ock, en sådan kung!

Medalj fick han för trogen tjänst. Mor sydde fast den12

på bästa uniformskavajen, som han bar om söndagarna i

kyrkan eller annars, när omständigheterna krävde ståt.

-— Och åren gingo. Barnen växte upp och flyttade bort;

en till Amerika. Det blev snart ensamt och tyst i stugan,

där lotsen bodde med sin gumma. Sista året i tjänsten

måste han ligga hemma. Han orkade inte mer. Den

jättestora kroppen var nedbruten och så söndervärkt, att

han knappast orkade utanför dörren. Det var sista resan,

som knäckte honom — ett underverk att han kom hem

med livet.

Det var en stormnatt. Han låg med lotskuttern och

kryssade tiil havs. Då kom skottet från ett skepp

därute. Dit måste de och Begin hade turen. Natten var

svart, stormen förde ett helvetes larm och sjöarna rusade

in över kuttern. Till slut nådde de skeppet, en norsk

bark, Agnete, kapten Hauge, Bergen; Begin mindes det

nog! — kuttern höll upp, seglade utmed barken. Begin

stod beredd att göra språnget dit över; avvaktade bara,

att sjön skulle slunga kuttern så högt, att han kunde

hoppa rätt ned på barkens däck. Men språnget

misslyckades ; ögat var väl inte nog skarpt, foten slant väl,

eller kroppen lydde väl inte längre *— Begin sprang rätt

ut i sjön, vågorna slogo över honom och han höll på att

bli borta i mörkret. Men just som han skulle gå till

botten, fick han en ända mellan fingrarna, klängde sig

fast och hissades ombord. Det var i sista minuten han

fick rodret i händerna, fick barken rätt och undan brottena

i iä. Men den natten knäckte honom. Lungvåt i rykande

storm stod han på bryggan tills skeppet var i hamn; då

var den gamle mästerlotsen färdig med tjänsten. Gikten

slog honom fast i sängen, och bröstet hade fått en obotlig 13

knäck. Han blev sjukskriven och fick nådigt tillstånd av,

vederbörande att stå kvar i tjänsten med vikarie, tills

pensionstiden var inne. Och nu var den inne. Nu hade

han det torra nådabrödet till döddagar. Femtio kronor i

månaden, att lyfta förskottsvis den förste i varje månad.

— Mamma! for han upp och ropade som en yrvaken

— mamma! kom och hjälp mig ett tag, ljuset har slocknat!

Mor kom in med ett nytt ljus. Hon var ännu en ståtlig

gumma, mörk i håret och med stora, svarta ögon. Den

gamle lotsen satte glasögonen på näsan och skrev med

styv och fumlig hand sitt svåra kvitto. — Nu hördes åter

steg utanför fönstret. Ungdomen vände hem, par om par

med armarna om livet på varandra. Handklaveret hade

tystnat och viskningarna gingo skygga från mun till mun.

Så försvunno de i sommarnatten, pojkarna med sina

ung-domsfiickor; nya män på den gamla skutan, nya flickor

i dansen, den gamla, tokiga kärlekens dans.

Gubben lade pennan till sidan och läste högt som

gammalt folk brukar: Kvitteras — Anders Johan Begin.

EN SOMMARSÖNDAG.
(1909.)

Ekan lunkade undan sjöarna som en gungande schäs.

Den gamle lotsen blev kry av vind och stickande

solsken. Han hade varit krasslig länge, som alla gamla

lotsar bli, när de uppleva pensionsåldern, och därför hade

jag dragit honom med några mil över sjön till min gode

vän medicine kandidaten, som på pin kiv kallades doktorn,

Döddoktorn när det skulle vara högtidligt, och som av

hövligt folk ansågs kunna bota sjuka. Och efter en lagom

kur med digalen, strophanti och jod, som gubben snaskade

i sig ungefär som barn äter glacemaränger, yrkade jag

på hemresa innan gifterna skulle hinna göra verkan.

Doktorn tog sina damer med ut på sjön en bit, satt själv

till rors och analyserade vind och sjö genom sina skarpa

glasögon. Vågorna dansade och sprutade skälmska

kaskader — det här kallas lustseglats! lät det tankfullt i lovart.

Den gamle mästerlotsen satt med sin gumma på

akterbettet. Hans jättehänder hängde sysslolösa över

knäna, under de gråa ögonbrynen lyste ögonen mot sjön.

Vid något gällare skrik från damerna drog ett brett grin

över hans solbrända ansikte och vita skägg. Han

sneglade i smyg till gumman bredvid — andra don det,

gossar! Gumman satt barhuvad. I knäet höll hon hatten,

som hon med ömhet skyddade mot sjöarnas stänk. I det

gråsprängda svarta håret lyste salta, solglittrande

vattendroppar. Med en blick, som skulle vara medlidsamt

be-kymrad, såg hon på damernas förskräckelse, men längst

inne i de svarta ögonen glittrade oemotståndligt en

överlägsen glädje. Så sneglade hon i smyg på gubben —

andra don det! ock-ock-ock!

Doktorn styrde, och hur han nu bar sig åt, så gick det

bra i alla fali. Han har alltid haft tur att få starka, friska

patienter, och även vi sluppo ifrån honom med livet.

När vi kommo till bryggan, där han skulle av, fastnade

visserligen storskotet i en pollare och sprang av som

en silkessnodd, och hela bryggan reste sig av farten

och mycket annat inträffade med en förfärlig hast —

men det är nu en sak för sig att lägga till med en

segelbåt och alls inte trevligt att tänka på långt efteråt.

Vi jänkade oss emellertid till rätta i ensamheten,

lotsen till rors, gumman vid storskotet, dottern och jag

vid focken. Gubben satt lugn och bred med kulten under

armen, gumman smålog triumferande mot land, där

doktorn viftade farväl; och framme i fören startades en

stadig flirt.

Frisk västlig; så gott som rätt emot nu. Men upp i

vind gick det, rätt ut över Möjafjärden, där sjöarna

dansade, klädda i vita spetsar. Solvind och vida, blåa

vatten och smörgås och pannkaka ha en egendomlig

förmåga att lätta även det allvarligaste humör, och glädjen

steg; i lä om focken var full fröjd. Livet låg föröver,

strålande som solljusa vatten och med överdådigt jubel

hälsades varje våg, som i glittrande och gnistrande stänk 17

slog in över bord. Solen brände, den gamle i aktern blev

tung och lutade sig på bettet. Jag kommenderades till

rors, flickan kommenderades till utkik, när vi i slagena

tangerade land. Men mellan rapporterna telegraferades

andra småsaker — ja, det var söndagsväder och frid och

härlighet och ljuvlig ro.

Saltluften slog kylig emot oss, ekan krängde — lä! —

reste sig i slagena — bräck opp! — darrande i varje fog

en dröjande minut — skot an! — och doppade sin

breda, tjäriga bringa med ett ystert språng djupt ned i

de mörkblåa, sköljande böljorna; och lade sig så till rätta

i lä med det porlande, djupa vattnet rusande undan jäms

med suden. — Prick styrbord, fall — akta pricken,

gosse! — Hur djupt? — Fem fot, hon går klar! — Prick

tvärs! — Klart, upp igen! — Det var, som sagt, en

ljuvlig sabbatsfrid över hela världen och mest just där

över Möjafjärdens blåa, dansande vatten.

Fjordholmarna dyka upp föröver — de höga märkena

stå mörka och allvarliga som klockstaplar — lä! och

hela härligheten ligger redan långt akterut, försvinnande

bakom grantopparna. Middagssolen lyser och bränner.

Vinden friskar i — den kritiska middagsvinden. Gubben

törnar upp och övertar rodret. Stavsuddalandet i lä —

kurs rätt in genom övre hålet — och så sticka vi ut på

den väldiga Kanholmsfjärden. Men nu står vinden rätt

emot; reser sig på allvar på västkanten och vräker ner

över oss, stark och yrande med salt och sönderpiskat

skum. I kikaren hittas i ett disigt fjärran Vita Märrn.

Kanholmarna högre upp; mitt emellan dem är kursen.

Och över Kanholmarna står ett litet ulligt moln, mycket

litet och ulligt. Onaturligt vitt. Pass upp!

2. — Anteckningar vå havet. 18

Tjäran mjuknar i fogarna och sänder en sövande stark

och frän lukt upp mellan seglen, där vinden pressar in

så hårt, att luften tycks stå nästan stilla, dallrande av

hetta. Och nu har något annat kommit med i vinden;

något, som luktar farligt, känns farligt, hörs farligt

—-pass upp! Molnet över Kanholmarna har växt gigantiskt

på några minuter — nu brister det sönder och piskas ut i

trasiga flikar, som sakta dala ned, tunga och våta av

regn. Sjön ökar. Vågorna vräka på. Högst uppe på suden

i lovart sitta vi med skoten skärande in i händerna.

Nu mörknar det på en gång — solen går bakom moln.

I ett ögonblick blir allt så ödsligt, så tomt och grått.

Vinden tjuter så underligt i riggen. Sjön mörknar,

skummet lyser kritvitt; långt borta under Kanholmslandet

kommer något svart rusande på vattnet rätt emot oss —

gubben kastar om rodret, vattnet forsar in över lä

—-men ekan reser sig igen; vi ska länsa undan — för sent!

Byn är över oss med ett helvetiskt larm, seglena smälla

och braka — grund föröver! och så en röst: — I Jesu

namn! — Ner med seglena! — Vi rusa till fallena —

släck skötena! — loss! — kommer aldrig seglena ner?

— jag hoppar upp och hänger mig fast i piken — ser

i ett ögonblick bränningarna tätt nedanför oss och runt

omkring det stora tomma vattnet; vinden piskar seglena

ut över lä, naglarna brytas mot den styva duken —

äntligen ! Ut med årorna, raska på! Bränningarna dåna octi

fräsa — men efter några ändlöst långa sekunder lyder

ekan roder och vi gå klara och komma i lä bakom Rödko.

Hur, det vete Herren.

Så satte vi till seglena, rodde upp i vind; och så var

det färdigt igen. Ekan stack av som en pil; en ny by kom19

rasande över oss. Gubben var blodröd i ansiktet,

gumman kritvit. — Stryk focken! Jag stod med fallet klart

i handen och focken föll. Det var svart både i luften

och på vattnet, vi voro mitt på fjärden och sjön fräste

omkring oss. En ångbåt stampade därute i regndiset;

röken hängde svart och tung efter honom nere över

vattnet. Gumman tittade en stund efter den — för långt

borta, sade hon.

Just som den tredje byn kom rusande över oss, satte

jag upp focken igen; låg med fallet i handen hängande

över lovart; gubben låg med ryggen över rorpinnen och

hade spjärn med fotterna över suden i lä. Regnet rök i

luften. Ekan reste sig i vädret som en piskad häst,

dansade, skakade och vacklade åt alla sidor, tills hon trycktes

ner, vräktes över, reste sig igen — hon stod för stöten!

och rusade sedan i väg, än nästan över vattnet och än

djupt nere mellan sjöarna. Så där höllo vi på en kvart,

medan byarna rasade fram över oss. — Och sedan kom

solen fram igen. Det blev ljust i luften och över vattnet

— sjöarna hävdes glittrande i solskenet och skummet

fladdrade bort i trasor. Och på en gång mojnade vinden

av; efter en stund blev det kavlugnt. Middagsbrisen var

över; solen började dala och regnmolnen drogo mörka

och trasiga bort över Harölandet.

Vita Märrn hälsades med jubel, men där tog vinden

slut. Vi måste sätta ut årorna och ro. Hela kroppen var

liksom sönderbråkad efter den spännande kampen; och

nu lyste solen lika het, tjäran droppade segt ur fogarna,

dyningarna suckade och kluckade och smackade under

oss och omkring oss. Några sirliga måsar skuro i ilande

snabba kretsar över vattnet och nå Skarpölandet råmade20

korna i hagen. En liten trupp får dök upp på en

berg-klint, stirrade emot oss, stampande av oro och satte

plötsligt av i trippande galopp inåt skogen. — Det var

alldeles stillt. I lä under Kanholmarna låg vattnet blankt.

Kvällen kom; över den svarta skogen simmade solljuset

högt uppe och topparna lyste röda. Vattnet var svart och

blankt, seglena klappade och slogo. Årslagen ekade mot

stranden i tystnaden — en tupp gol gällt långt borta. Det

var som ovan sagt är, söndagsväder och frid och härlighet

och ljuvlig ro. Vi sutto bredvid varandra på bettet,

tösen och jag, och rodde var sin åra. Vi telegraferade.

Med ögonen, förstår ni. Men det hör på det hela taget inte

hit. Vi tyckte i alla fall att det var all right.

MED LOTSARNA PÅ VÅRPRICKNING.
(1907.)

Fyra man ombord och så kocken seglade vi ut ur

Fladen en ruskig morgon under pinande blåst och

regndis. Kostern — Trumf kallad — smackade i väg sömnigt

nog under lä, men väl ute på öppet vatten, reste hon

sin trubbiga nos och lunkade undan för sömnigheten,

som ännu ruvade över den lilla lugna viken. Trumf, det

är lotsarnas egen, privata arbetsåka, och nu var hon lastad

för dagens besvärliga expedition: en vårprickning.

De 20 lotsarna vid Stockholms lotsstation ha i sin

vård stationsområdets 120 prickar, det blir i genomsnitt 6

per man, ibland mer och ibland mindre, och vården av

varje grupp bytes i tur och ordning mellan lotsarna, så

att var och en på våren övertar den grupp, hans

företrädare under det gångna året övervakat.

Vi hade 6 nytjärade och nymålade prickar ombord,

långa som ordinära flaggstänger, cirka 50 fot vardera.

Och stora stenar, i vilka voro fastsvavlade grova,

mön-jade järnbultar. Stenarna äro prickarnas ankare och

medföras som reserv, i händelse någon gammal under årens

lopp hunnit bli förstörd. Vi höllo kurs mot platsen, där

den första pricken skulle stå. Den gamla var borta,

hade följt med vårisarna ut på djupet — står kanske

just nu på en 40—50 meters djup som en symbol för

den mest meningslösa tillvaro som kan tänkas.

Full vind i seglen och rätt ner på grynnan — ungefär

här är det — låt gå! Seglen strykas på en gång, rodret

kastas över, och med rörelser, som livligt påminna om

en gammal otålig åkarhäst, stampar kostern upp mot

vinden. Ankaret hyvas ut och så börjas det. Först gäller

det att finna den exakta platsen för pricken, och för

sådant har lotsarna sina speciella märken, som jag inte

törs förråda. Ungefär så här låter det emellertid:

”Tvärmärke: svarta berget på Rundudden och stora tallen pä

Askön i rät linje: långmärke: Österbergs piga ute pa

Långskärs gård och den där karlen, som går och plöjer

på Svartön, i rät linje! — Kanske inte fullt så lättvindigt,

ärade läsare.

Vi ha farfar själv ombord, den gamle, pensionerade

mästerlotsen som nu fått lust att följa pojken sin på en

sådan här tur, som han gjort var vår under väl 40 års

tid. Stelbent är han, men stödd på käppen står han

karsk och kry på däck och kommenderar och dundrar

och svär som en karl av gamla stammen, när något går

på tok. Farfar tar en av pojkarna med sig som roddare

och går själv i ökan, för att loda, och många minuter

dröjer det inte, förrän den lilla röda flytbojen på

lodlinan ligger ute, markerande platsen, där djupet är

lagom — cirka 24 fot — för den nya pricken.

Tätt under prickens ”vattenlinje” spikas nu ett par,

tre försvarliga träklabbar, s. k. skålträn, för att tvinga

den att stå rätt upp och ned i vattnet. I den nedre23

ändan, tjockändan, är ett grovt hål borrat, en tross stickes

i, hela åbäket hyvas över bord och göres fast. Så hämtas

en ankarsten upp ur lastrummet med tillhjälp av en

vinsch, fastgjord i masten, stenen lämpas ut över

relingen, en bom stickes ut och vinschens kabel samsas in

i en trissa i ändan på bommen och så hänger hela

tyngden över vattnet, fastgjord med en grov kätting, några

tum från dyningarna, som rulla tunga in emot land.

Nu skall tjockändan på pricken fästas vid stenen och

det är det värsta arbete. Där hänga karlarna med mer

än halva sin ansenliga längd över bord, arbetande med

de åbäkiga grejorna, medan skutan stampar tungt för

sjögången och blåsten fyller deras oljekläder med hela

den vida fjärdens kyla och regnet silar ned över dem

isigt och segt.

En försvarlig järnschackel stickes genom ringen i

stenen och lägges som en klave om prickändan; genom

både schackel och prick stickes en bult, som sedan nitas

fast och så är pricken klar. Kostern har drivit för

ankaret och nu manövreras det så, som endast lotsar

kunna manövrera, för att få upp skutan till bojen igen.

Där skall pricken stå och ännu en gång måste lodas

för att konstatera djupet. En ny lina kastas ut, 20 fot —

21 — giv akt. — 22 — klart. — 23 — 24 — lägg av.

Ett ryck i trossen och plumsande dalar stenen mot djupet,

resande sakta och majestätiskt den nya pricken rätt

upp och ned. Har den nu kommit för djupt eller för

grunt, så ändras det i all oändlighet, flyttas med vinschen

några tum fram och tillbaka, och ingenting kan tubba

lotsens samvetsgrannhet att släppa den, förrän den står

precis där den skall stå. 24

Nu gäller det att komma ut från land. Ankaret

vinschas hem igen — rätt upp och ner — klart! — Sjön

ligger på och vi måste gå innanför pricken i vändningen.

Det är en trång situation, en man kommenderas till

rodret, focken hissas till hälften, och i en hårfin manöver

leder lotsen skutan lyckligt och väl över grynnan,

utan att dra pricken med ut på djupet. Farfar mullrar

som en åska, stöter hetsigt med käppen i däck och svär

blodiga eder i skägget, men lugnt och fint sticker kostern

ut från den farliga passagen. Sjön har ökat, det tunga

regndiset har piskats undan för en stund. Vinden blåser

upp en sjungande glad liten dansmelodi och kostern

guppar undan som en frodig moster i en bostonvals.

Andra pricken dyker upp i lä. Det är en gammal

ruskprick, för ett år sedan skinande röd och med en

splitter ny björkriskvast i toppen, fin som en bondbrud

— men nu skamligt barfilad och luggsliten av årets

stormar och vinterns isar.

Här länsa vi rätt ner, på cirka hundra famnars

avstånd strykas seglen på en gång och kostern smackar

andfådd ned för farten, strykande tätt utmed pricken, som

i förbifarten får en grov kätting fast om halsen och så

går ankaret igen.

Pojkarna knoga vid vinschen och sakta stiger ur

djupet den gamla ruskpricken, grönskande lurvig av

vattnets hela tidiga flora och befolkad av representanter

för en sprittande pigg undervattensfauna i miniatyr.

Tillräckligt högt över vattnet göres fast, de gamla, murkna

skålträna slås av och pricken plumsar omkull, schacklas

loss från stenen, föres akteröver och göres fast. Nu

synas de gamla grejorna med kritiska blickar, det sönder- 25

rostade bytes ut mot nytt, en ny prick halas fram,

schack-las i och göres klar. Farfar har lodat och konstaterar att

ström och is dragit den gamla pricken åtskilliga fot

in på land. Märkena anlitas, lodlinan trevar en stund

på botten och så ligger flytbojen där igen, guppande för

dyningarna. Snart står den nya ruskpricken på stn

plats, skinande röd och med en splitt ny björkriskvast i

toppen; grann som en bondbrud . . .

Från tidigt på morgonen till sent i skymningen ha

vi hållit på i hårt arbete. Oljekläderna stå styva och

blankvåta, regnet har kommit över ess igen med himlens

hela trista väta, blåsten pinar sig genom märg och ben:

”Stackars människor, som måste vara på land i sådant

här hundväder,” säga pojkarna och jag minns en av

Jonas Lies skeppare, som delade den åsikten. Kostern

vaggar tröttkörd hemåt undan vinden, som lugnat emot

kvällen och som endast stundtals visslar en andtruten

signal genom riggen. Dyningarna gå knappa och tunga

som trötta, slokande hundar och land lyser i lä. Däcket

är vått och slipprigt av regn, sjö och smuts, som skurats

av de gamla prickarna, vilka nu ligga prydligt inhalade

på däck, rengjorda, men nötta och skamfilade av årets

tjänst. Ett par äro genommurknade och de gå till

kaffeved, de andra skola tjäras och målas och göras fina

till ännu ett eller ett par års tjänst.

— Vad kostar en sån här prick, frågar jag på måfå.

Karlarna tiga och kisa mot vind.

— Lotsverket betalar oss 6: 50 å 6: 75 per prick

om året, svarar så farfar.

Det förvånade mig.

— Räcker det? sporde jag.26

Ny tystnad. Detta var tydligen ett ömtåligt ämne och

försiktigheten är skärgårdsfolkets starkaste dygd. Så

småningom kom det:

— Går en prick bort under året, så måste man ju

förlora på den, förstås, det blir lotsens egen sak, det.

Åter en lång tystnad.

— Han, som hade Höggarnsgrynnan för några år

sedan, fick kosta på 73 kronor. Det är en ballongprick

och den får man ju litet mer för, men då gick den bort

fyra gånger under året — säger farfar.

Det är underligt. Lotsarna behöva inga prickar. De

känna farlederna, vartenda märke, vartenda grund. För

ordningens skull måste dock staten ha prickarna där.

Det är gott om skeppare, som gå utan lots och hur skulle

de hitta utan prickarna? Lotsarna leva på, vad de andra

skepparna betala i lotspengar, och så måste de för denna

sin lön pricka åt dem, som aldrig betala ett öre i

ersättning.

Lotsarna tiga. Det var ett ömtåligt ämne.

— Se, om inte pricken tas bort, då är det ju all right

och vi ha våra 6: 50 å 6: 75 av staten. Men ibland måste

vi ut en 4, 5 å 6 gånger om året och isätta en ny prick.

Och det blir dyrt. Söndagsseglare och rospiggar ta bort

dem ibland undan för undan — och så strömmen. Och

isarna. Men den här vårprickningen är ingenting att

säga om; sådan är tjänsten. Bara vi sen finge ha våra

prickar i fred.

Så mycket fick jag ändå veta. Och det var ju alltid

något. Punkt.

EN LOTSSTATION I SKÄRGÅRDEN.
(1907.)

Vakten i utkiken varskodde ett skepp på ingående.

Nästa ögonblick var det känt nere i hamnen,

bogser-båten, som låg där förtöjd, kastade loss och ångade ut

till havs för att möta. Lotsen gick ned till vaktrummet

för att invänta den hjälpbehövande och jag gjorde sällskap

för att, om möjligt, få veta något om tjänsten på en

lotsstation i havsbandet.

Knappt hade vi kommit ned, förrän en andra

bogser-båt med ett hest vrålande stack fram bakom udden,

stampade upp ett skummande *svall i det trånga sundet

och rusade ut till havs för att söka komma före sin

tidigare underrättade konkurrent till målet, som försiktigt

kryssade under Almagrundet, därute i segelleden,

väntande på lots in genom det trassliga Sandhamnshålet.

Det dröjde emellertid icke länge, förrän den andra

bogseraren vände in igen och förtöjde. Skeppet därute

hade vänt och stuckit ut till havs igen. En stund efter

kom även den första tillbaka, inte olik en våt hund

—-eller en hungrig mås. som gått miste om fisken.

Från denna bild av kampen för tillvaron vände vi åter

till utkiken. Ingen seglare syntes nu till i det blåa

kvälls-diset över havet. Långt ute — många mil — hängde,

som en smutsig rand, röken av en ångare över

horisonten; eljest var havet fritt, tyst och stort i den sena

kvällen. Himlen mörknade över oss och som en liten

stjärna brann ljuset från Almagrundets fyrskepp längst

ut i horisonten. Under våra fötter låg Sandhamn i

skymning; skogen runtom stod svart som en silhuett, men

ur den sammangyttrade massan av stugor lyste fönstren

av hemtrevnad. I själva inloppet blossade ljuset från

Prickgrundet, släcktes och flammade upp med jämna

mellanrum. Korsö båk stod mörk och där bakom brann

Grönskärs fyr strålande över havet, sorn flöt likasom

tillsammans med natthimlen till ett enda, genomskinligt

lysande blått, oändligt stort och nästan skrämmande tyst.

Under Korsölandet stack fram ett litet segel; som

en vit prick lyste det mot det blå vattnet. Kursen ut,

till havs i natten. Det var lotsbåten. Dag och natt kryssar

den därute, fyra man ombord tura om med vakten.

Knappast ha de i kikaren hunnit fånga skymten av ett

fartyg på ingående, förrän de styra ut till mötes,

vakt-havande lotsen går ombord och för främlingen mellan

bränningar och skär in i hamnen. Där bytes lots.

Vakt-havande i land går ombord och för fartyget vidare in

till Stockholm, medan den förre lotsen har att omedelbart

vända tillbaka till kuttern, som kryssar därutanför. Och

det kan bli knepigt nog. Är vinden god V, så att man

genast kan komma ut till havs igen, får kuttern komma

in och hämta honom — kanske vid Korsö eller vid

Sandöns östligaste udde — annars får han ro ut; men det kan 29

vara äventyrligt nog att ro ut till havs, en höstnatt kanske,

under rykande storm.

I en framtid komma lotskuttrarna att ersättas med

motorbåtar. En sådan är för Sandhamns station redan

under arbete och skall väl följas av flera. Då blir det

ju lättare för karlarna att komma in och ut; och ut

måste de.

Lotsen till havs är Sveriges yttersta utpost, han är

den förste svensk, som främlingen på resan från havet

hit stöter på. Om det är sant som man säger, att det

första intrycket är det rätta, borde vi svenskar vara nöjda.

Ty ett gott intryck måste ovillkorligen varje främling

få av den svenske man, som, två mil ut till havs, stiger

ombord på hans fartyg och med osviklig säkerhet för

det in i hamn.

Lotsbåten har kommit ur synhåll. I åtta dagar räcker

tjänstgöringen för de fyra männen därute och när de

sedan blivit avlösta, väntar dem arbete på stationen. Vila

få de — efter 40 år. Om de stå ut till dess.

Men en sådan natt som denna! Vinden svag SSO,

lagom just för den, som driver över vattnet utan mål —■

det bör vara härligt därute, i ensamheten under himlens

stjärnor och med det stora, fria havet, utan gräns för

ögat, runt omkring . . .

Åter sitter jag nere i lotsrummet hos vakten. — ”No

ship?” — ”No ship, sir.”

Det är mörkt inne i det lilla rummet. Genom de

smala fönstren tränger sommarnattens ljusdunkel in och

sveper som en slöja över allt. Lotsens brunbrända, av

hav och alla väder garvade ansikte skymtar svagt genom

ett moln av tobaksrök; hans pipa snarkar och glimtar till 30

då och då med ett rött sken som en fyr i farligt

farvatten. En stockholmslots, nyss ankommen med s/s

”Ragnhild”, okänd destinationsort, låg i en koj, förtöjd

för natten, men mycket sömn kunde det inte gärna bli

för honom. Titt och tätt pinglade telefonen, dörren

slängdes upp och igen, folk trampade ut och in — det

underliga med denna vaktstuga är nämligen, att den

ligger så till, att man egentligen ingenting kan se

därifrån. Vill man se utåt farleden, så måste man gå ut

på udden en bra bit ifrån, och vill man se inåt farleden,

så måste man gå genom tullhusets trädgård ner på

tullbryggan, med risk att möta tullförvaltarn, som inte gärna

ser obehöriga där. Vakthavande lots måste alltså hållas

ute i regn och rusk, springa in och ut, fram och tillbaka,

och ändå kan det nog hända, att han inte hinner varsko

om fartyg, förrän det ligger mitt inne i hamnen. Kojer

finnas i rummet för övernattande stockholmslotsar och

för stationens fr i vakt, men sömnen blir nog skäligen skral.

De ha emellertid redan för länge sedan fått löfte om ett

nytt vaktrum med bältre läge. På udden tätt under

Sand-hamnsfyren skall det nya stå, med fri utsikt både utåt och

inåt farleden.

Det är sent och mörkt. Det gamla tullhuset med

årtalet 1732 över porten reser sig mörkt och hotande

som en fästningsmur ur parkens lövmassor. Nere vid

stranden, i mörkret under träden, står Sehlstedts gamla

lusthus, ensamt och övergivet. Fyrens ljusknippe skär

som en kniv genom mörkret, över trädens kronor och ut

över det ständigt viskande och oroliga havet. — Mitt i

skenet skall kursen hållas in, tätt invid, på båda sidor,

ligga farliga skär. En aldrig så liten smula till sidanmed rodret och tragedien är färdig, en sådan tragedi,

som utspelades en julnatt för några år sedan. När

Sand-hamnsborna på juldagsmorgonen vaknade, funno de

masterna av ett sjunket fartyg utanför inloppet. Och

icke en av besättningen vid liv att förtälja dess saga.

På havet händer det mycket, som aldrig kan

förklaras. Och lika förfärligt som det är i sin vrede, lika

lockande, lika gränslöst vackert är det, när

sommarnatten söver det till ro.

Nattelefonen pinglar. — ”Skepp till Stockholm, var

är förste man?” — ”Här. Klart — farväl.”

ÅLFISKE.
(1907.)

”Två gånger sköt ’an bom på’na, men trejje gången

fick ’on ’et, juss som ’on gick nir hi vattne higen. ’An

fick harton kroner för skinne.”

Vi lågo utanför ”Vita märrn” och läto ekan rida

för ankaret, österman hade en ålkasse här, som vi hade

vittjat och dragit upp på land för att torka; och sedan

det var gjort, rann historiernas flod sakta och sävligt

över Östermans saftiga bruna läppar. Det gällde nu

närmast uttern, som tagit bort för ”flire, flire ’unnra

kroner” bara i sommar och som österman gärna ville ha

tag i ”bara för te si ’ur hen rackare sir hut. Å så, som

sagt va, skinne.” Östermans pojke sköt en i fjol, och

i år har gubben gått genom vått och torrt för att få en

han med, utan att lyckas.

Morgonbrisen är styv, och med tillhjälp av en

fick-almanacka konstaterar jag, att solen redan har gått upp,

vilket ju kan ha sitt eget, speciella behag i regndiset. Vi

signalera förplägning till pojkarna, som ligga med

ök-stocken ute på fjärden och vittja torskreven; skaffa fram

smör och bröd och strömming på bettet, och sedan

frukosten är klarad, pojkarna kommit ombord med ett

3. — Anteckningar på havet.

dussin torsk och fått sitt, så iätta vi och hålla ned mot

Skarpölandet för att vittja de andra kassarna.

En ålkasse ser ut ungefär som en ryssja, bara mycket

större. En ”arm”, 10—15 famnar lång, går ut från

land — väl fastgjord, helst med en halv hästsko inkilad

i en bergsskreva — armen göres fast vid en hög båge,

helst av ek, varifrån själva ”ålhuset” utgår mellan allt

mindre och mindre bågar, ända till 10 meter ut i sjön.

Två ”strutar” leda genom ålhuset in till den innersta

”kammaren”, där fisken hämtas. I yttersta spetsen av

ålhuset är ett ”vakarband” fastgjort, vars andra ända

göres an inne vid land; med detta vakarband halas

kam-maren upp, varefter fisken tömmes ut i ”hållet”.

När nu ålen kommer vandrande utmed land, stöter

han först på armen. Han följer utmed denna för att

komma förbi hindret, och innan han hunnit få en aning

om sveket, befinner han sig inne i den innersta

kammaren. Att sedan ta sig ut igen samma väg genom

strutarna är otänkbart. Åtminstone för en ålhjärna. Och det är i

kammaren som uttern så gärna hämtar sig en läckerhet.

För att i någon mån stävja denna utterns åverkan har

Österman dragit en säck över ålkammaren på några

kassar — och se! Det befinnes ha varit lyckligt. Kassen

halas upp, och sedan säcken dragits av, finna vi allt

vara i sin goda ordning, helt och rent, d. v. s.

fullkomligt fritt från tång, sjögräs och slam, som annars kan

göra grejorna ludna som fårpälsar. Åtta stora, feta ålar

tömmas i hållet, ett dussintal abborrar, några smågäddor,

mört och en vidunderligt ful liten best, kallad ”skrabb”,

är därtill kassens innehåll, vilka goda gåvor alla med

tacksamhet mottagas. 35

Nästa kasse har emellertid inte varit lika lyckligt

utrustad. När vi komma fram för att hämta vakarbandet,

är detta borta, och österman framsäger med

oklanderligt uttal några innerliga vackra okvädinsord. —

Vattenkikaren halas fram. En prydlig möbel, stor som en

ordinär skorsten, fyrkantig i genomskärning, rödmönjad

och med en skiva fönsterglas i ändan. Med tillhjälp av

detta utsökta instrument konstatera vi, att stora

fram-bågen ligger kullslagen och att hela ålhuset är draget

åtskilliga famnar mot land.

österman bleknar av ilska och skjuter salvor av

Ljunglöfs tvåa i lä — men ingenting annat är att göra

än att hala hela åbäket upp på land. Och om en stund

ha vi härligheten bärgad med ankare, vakare, arm och

ålhus — allt ludet och lurvigt, fint och prydligt som

en väl ordnad gräsmatta.

— Si, si, si, ’ar hinte den ’ålen vari på håien igen,

väsnas österman, ty i kassen är rivet två stora hål,

varigenom fisken naturligtvis gladeligen har klarat sig

ut. Två stora ålar ligga kvar, döda; var och en med

avbiten stjärt. Den ena är en huggare på väl nära tvä

kilo. Kampen har tydligen varit hård; en ål på två kilo

har fruktansvärda krafter, och hade han inte varit

instängd i ett trångt nät, så hade utgången säkerligen

blivit ödesdiger för uttern. Inte sällan träffar man döda

uttrar i kassarna — ålen har slingrat sig om dem och

dragit dem in, varvid ofta hela ålhuset spränges sönder

av de kämpande krafterna.

Ja, här är nu ingenting annat att göra än att lägga

ut kassen till torkning på berghällen och så fara vidare.

Österman är i ”tokut humör” och tiger envist. Bättre36

lycka ha vi en stund med de kassar, som varit försedda

med säcköverdrag; men så kommer åter igen en, där

uttern har varit framme och levt rövare. Och då . . .

Nå, saken är ju ganska allvarsam. Åtminstone för

österman. En kasse är en dyr historia — 30 — 35

kronor pr styck — så att en 15—20 kassar motsvara

ju en hel liten förmögenhet. Stormen kan sopa ut dem

till havs på en enda natt — ett riskabelt göra är det

tydligen, oberäknat besväret. Och så detta med uttern.

Om inte rent av sälen håller sig framme och drar i väg

med hela härligheten . . . Men så kan det ju bli pengar

också; om det vill sig väl och allt går bra, kan Österman

få ända till 20 vikter — 200 kg. — på en enda dag.

Då kan båten vara lastad ända upp till relingen med ål,

levande, krälande ål upp till knäna, som sedan plockas

i trummor och skickas till staden — där herrskapet får

ta hand om den själva. Håll till godo.

Då är Österman glad ända in i själen, plirar mot

vädret och spår solsken, skiftar över bussen, kliar sig

betänksamt i skägget och berättar — till exempel om

den där gäddan, som vägde 24 skålpund och som hade

svalt en sik som vägde 8 — eller den där ålen, som

var så stor, att han hade man som en häst — eller om

den där vita räven, ”kritanste vit”, som han såg i sin

ungdom, när han iåg ute på öarna och sköt huller om

buller; den gången blev han så rädd, att han kastade

bössan lång väg och bara sprang, bara sprang för

brinnande livet.

Men nu är humöret borta och allt det där måste jag

spara till en annan gång, när österman är vid lynne

att berätta dem själv.

SKÄRGÅRDSFOLK.
(1907.)

Morgonen iyste över land och vatten, vinden

dansade fram genom sundet och ut över den blånande,

solglittrande Kanholmsfjärden. Göken ropade i väster, en

annan svarade i öster, kråkorna skränade och måsarna

svingade i sirliga, snabba kretsar. Vattnet klunkade och

bubblade mot min båt, som låg säkert ankrad i linje:

Anderssons sjunkna storbåt — Sjöbergs skorsten på

Lindön, längdmärke, och Stavas berg — Rosendalarns

gamla brygga, tvärmärke. Abborrarna höggo villigt vad

jag bjöd dem, och frukosten kunde anses bärgad.

Sorlet av bogvatten hördes i lä, och jag såg en liten,

underligt riggad, överbyggd gammal eka hålla ned mot

mig. Tätt intill gick hon över, gjorde slag och gick för

styrbord opp i en besvärlig kryss genom det smala

sundet. Det var bleckslagarns; ungt folk ombord, man och

hustru cch tvä ungar: en björkruska hade de hissat i

toppen. Båten var nydäckad, ungarna nyss mornade,

morsan i full färd med morgonkaffet; solen strålade och

sundet låg vackert krusat framför dem i morgonbrisen.

Strax efter dem lunkade en annan seglare, höll ned

mot mig, gjorde slag och följde efter i de förras köl-

vatten. I förbifarten rullade en hes och skrovlig

basröst emot mig: ”Gomorron, gomorron, gu’ bevare

fåglarna, fiskarna reder sig nog, hö-hö-hö” — en gubbe,

tjock som sir John Falstaff, med en gammal gulgrön

hattskråila neddragen över ögonen, satt till rors. Det

var kringresande handelsmannen ”Karl Fredrik Vikbom,

Vikbom för helvete, inte Vickbom, hö-hö-hö”.

Efter en stund sprängdes den solglada

sommarmorgonfriden av en dundrande och rullande åska av

svordomar. Förbluffad vände jag mig om och hörde

sir John med många blodiga eder bekräfta, att han hade

”gåttpå”; och verkligen låg inte hans lilla oäkta

koster och stampade på Kalvkilsgrynnan, flaxande med

seglena som en vingskjuten skräcka. Akterkastellet satt

i vädret och blottade de plankbitar och brädstumpar, som

blivit påspikade för att hålla skrovet samman, seglena

voro tunna och nästan genomskinliga, oberäknat den

mångfald större eller mindre hål, som släppte dagern

igenom. Gubben själv stod svärjande, svettig och

flåsande i aktern, förgäves fäktande med sina korta,

knubbiga armar efter något stöd för båtshaken.

Och efter en stund smackade det gamla skrovet

godvilligt ned från stenen igen och krängde i väg i kryssen,

yster som en trettio års åkarkamp, med rörelser, som

tämligen tydligt uttalade belåtenhet med det spratt, som

spelats gubben.

Fram på dagen kom jag ned till bryggan för att

titta på främlingarna. Bleckslagarn stod redan uppe i

gårdens smedja, fullt sysselsatt med att förtenna och

löda ihop vad som blivit trasigt av mjölkhinkar, baljor,

ämbar och kokkärl. Unga frun satt nere i båten och 39

gav den lilla minsta ett litet förmiddagsmål, medan

middagsmaten kokade över spritköket. I aktern var

mannens verkstad och handelsbod, föröver var en liten

kajuta hopspikad, och det var hela sängkammaren.

Sovplatserna fingo de samsas om på durken, ty några kojer

fanns där inte; hela båten var väl knappast fem meter

lång. Man kan vara nöjd med litet här i världen.

Gubben Vikbom satt och lagade sina segel.

Tågverket var ruttet, skrovet lappat fram och bak, och

seglen lagade han med bomullsgarn och bitar av en

gammal skjorta. Gubben är låghalt och giktbruten, sitter

i aktern dagen i ända, fet, rödmosig och skinande, medf

en snusrand i vardera mungipan. Kikande under

hattbrättet med ett stort, runt öga — det andra ögat har man

aldrig sett, ty han tar aldrig av sig hatten — spottande

till höger och vänster, svär han och dundrar och

berättar historier, som han lärt sig utantill i gamla

skämttidningar och som alla sluta med ett hest och murrande

hö-hö-hö-hm.

I aktern har han samlat allt vad han för sitt

dagliga liv behöver; skot, båtshake och ankare, den stora

varukistan, spritköket och handfat till en sparsam

tvättning då och då vid högtidliga tillfällen. Var gubben

sover, vete Herran.

Äntligen kommer folk och kommersen börjar. Kistan

slås upp och för de ofördärvade skärgårdsböndernas

ögon rullas upp en lysande och glittrande skatt av

brickor, förkläden, näsdukar, kjolar, byxor, hästtäcken,

tvål, knappar, skjortor, strumpor, brödkorgar m. m.,

m. m. Priset är nästan oföränderligt 1 krona. De

”ofördärvade” bland skärgårdsbönderna äro emellertidganska få nu för tiden. Staden kommer närmare och

närmare ju fler och ju snabbare båtarna bli, och

runtom på öarna växa handelsbodar upp; kringvandrande

krämare komma också titt och tätt och gubbens feta,

röda händer stryka förgäves nästan smekande över all

prakten. Kritiken är stark och priserna jämföras med

andra krämares pris, varvid gubben obevekligen

kommer till korta. Något får han dock sälja, och när han

fram på eftermiddagen med en obeskrivligt viktig och

sjömansmässig min hissar sina lappade segel, grymtar

han ganska belåtet sitt farväl till folket, som samlats pä

bryggan för att beskåda Vikboms avfärd.

Jag hissar mina segel och gör gubben sällskap en

bit ner genom sundet, ut på den vida, solglittrande

fjärden. Kvällsolen bränner het över det djupblå vattnet

och de disigt röda stränderna, och genom luften skära

pilsnabbt tärnor och måsar. En kull skrak skriker emot

oss och sparkar i väg, nästan springande på vattnet, som

forsar dem om bröstet.

Dyningarna gå långa och tunga. — Det går sjö

därute, det blir storm, säger gubben och kikar upp mot

den molnfria, varma himmelen. Jag tar farväl och

lämnar honom. Stor. fet och frodig sitter han vid rodret

och styr sin lappade gamla skuta ut över det vida vattnet

mot de disigt hägrande öarna i fjärran.

HARJAKT.
(1911.)

En grov bergås gick genom hagen i riktning NV till

SO. Den tycktes huvudsakligen bestå av väldiga

stenblock, rundslipade och ditrullade av jättehänder. Mellan

de större blocken lågo massor av mindre inkilade, och

över alltsammans var utbredd en matta av mossa —

mjuk mossa, som gungade under fotterna — och

knastrande torr, grå lav utefter hela höjdsträckningen.

På norra sidan om bergsluttningen stod skogen, tät

tallskog; här och där några yviga granar, alar vid

gläntorna och två krokiga, vitstammiga björkar vid grinden.

Det var en riktig hage! Grann och fin och vimlande

full av djur, bara man kunde konsten att se.

Jag kom fram på den knaggliga åsen. Bakom mig

och under mig låg skogen och bakom skogen låg den

vida, blåa fjärden i solnedgångens dis. Den sista

kvällvinden strök sakta fram därutifrån in över land; den

kändes tung av salta dofter, kylde som läkande balsam

i bröstet och smakade beskt på tungan.

Härliga dag, farväl! Nu kommer den ljuvliga kvällen.

Himlen över mig var utan moln, fylld av smältande

sken, som sakta blånade till mjuka skuggor genom

oändliga, öde rymder. Några tallstammar lyste blodröda.

kronorna flammade ärggrönt i det gyllene aftonljuset,

och när jag vände mig mot väster, såg jag solen sjunka

som en stor, gnistrande klump av guld.

Söder om bergåsen gick en djup dalsänka, fylld av

ormbunkar och enris. Där brukade hararna ha sin

gång. En gärdesgård skar dalsänkan tvärs över, en

liten barrhal gångstig löpte fram genom grinden, som

var den enklaste möjliga: några långa, halvmurkna

störar att lyfta av och lägga på. Och bakom stängslet

lyste vårsäden grön som smaragd, mjuk som sammet,

djup och tät som — ja, med vilka ord skall man

beskriva den vackraste av alla syner: halvvuxen vårsäd

över vida gärden? Harar bruka förstå att uppskatta den

synen. »

Unga människor ha en egendomlig ärelystnad: att

vara jägare. Jag är också jägare. En riktig jägare med

grön rock, grön mössa, o. s. v. Även bössa har jag. Men

jag umgås, uppriktigt sagt, tämligen försiktigt och inte

utan misstänksamhet med detta föremål. Jag är inte

särdeles mordisk av mig, och det tilltalar mig inte alls,

att min vän bössan har så avgjorda tendenser att döda.

Därför brukar jag försöka övertyga mig, att det

egentligen är bara den ensamma promenaden i skogen jag vill

ha, och det ökar ju endast njutningen att ha en god,

snabb och säker kamrat i handen. Vapnet är mannens

vackraste skapelse, hans högsta ära; åt detta skänker

han mer eller mindre hemligt sin manligaste och

trognaste kärlek. Och så vidare.

Således gjorde jag bössan klar till mörksens

gärningar, innan jag slog mig ner i mossan på bergåsens

sydsluttning. Den, som sett en liten harpalt komma43

tumlande genom skogen en sommarkväll i skymningen,

vet nog, att blodet ännu gömmer många dunkla begär

från människosläktets jägaretider, då livet ofta hängde

på ett säkert riktat pilskott — dunkla minnen! Bytet

var mig praktiskt taget likgiltigt — men skottet! Segern

över det främmande livet! Den driften bör man nog med

tacksamhet erkänna, ty vad vore vi, om inte våra

förfäder lytt den i blindo genom seklerna?

Jag gav mig alltså katten på, att jag skulle skjuta

den kvällen, se det lilla lustiga livet stanna i språnget

och ligga stilla för alltid — jag ville se blod, rykande

rött blod bland mossa, ormbunkar och risiga enar.

Det var naturligtvis förbjuden tid. Att tjuvjaga är

ju för alla stora andar det finaste. Noga taget mister

också kungl. maj.-ts förordning angående jakt och fiske

en tämligen stor del av sin myndighet, när kronojägaren

bor en fjärdingsväg sin kos i bygderna och när man har

det nöjet att befinna sig på närmare en mils avstånd

från ortens länsman.

Jag väntade. Solen gick. Det skymde — en mjuk,

pärlegrå sommarskymning. Jag hörde alla nattens

stämmor vakna och sprida sitt viskande välljud, sin susande,

ljudlösa sång. Skogen sov, vinden sov, natten steg från

den mörka jorden upp emot skyarna, där aftonstjärnan

lyste över en ensam tall med brusten, söndervriden

krona. En hund skällde långt, långt borta. En ekorre

tjattrade så det sjöng i hela granstammen, där han satt.

Ur skogens djupaste mörker porlade ett djupsinnigt

kutt-rande ljud av någon vaknande vildfågel. Myggen hängde

som ett moln över mig, skrek i mitt öra och pinade mig

överallt, 44

Då kom haren.

Han kom norr ifrån, rann som ett streck av grått

över den gråa laven; en nästan ljudlös duns hördes av

varje språng över stenarna, några former av djuret

märktes inte, bara något, som rörde sig genom dunklet

över den dunkla marken, rörde sig i stora, underligt

bestämda rörelser fram mot ett bestämt mål: vårsäden

bakom gärdesgården.

Nå, nu —1

Jag blev styv som spik i varje led, gjorde stånd

som en tränad fågelhund. Sällsamma drifter i blodet!

Jag vore i stånd att slita sönder den där lilla haren, slita

honom i bitar med händer och tänder sölade av varmt

vildmarksblod. — Kom du!

Haren såg mig, när jag lyfte bössan. Han

tvär-stannade i hoppet och satt på bakbenen tätt framför mig

med styva, strukna öron och något obeskrivligt

oförskämt i hela sin fula uppsyn.

Ett oväntat sammanträffande mellan två djur, av

vilka haren säkert var det slugaste! Jag såg på honom

och jag skämdes. Han var mig så obehagligt nära —

jag blev verkligen ohyggligt förlägen, när jag såg honom

på så nära håll. Jag vågade inte röra mig ens för att

andas; han satt som vuxen fast i berget. Det hela var

rysligt obehagligt.

Hur länge vårt stumma tankeutbyte varade vete

Herran. Jag gav mig godvilligt och sade: — Schas,

katta! — Jag var inte alls ovänlig, skrek inte, utan talade

fullkomligt lugnt och behärskat: Schas, katta!

Haren kastade sig helt om, löpte som en rem uppför

berget igen och försvann. Det sista jag såg av honom45

var två breda bakben, en kort stubbsvans och en liten

hjärtformig, vit fläck alldeles under svansen.

Jag satt länge kvar i den ljuvliga sommarnatten och

funderade. Det där suset i mitt blod, det där nattsvarta

begäret, som kommit rusande upp ur okända djup i mitt

innersta medvetande, den där mordiska driften, som

bultat i öronen en kort sekund med bedövande dån, det

där, som skymtat rött, blodrött, rykande rött för mina

ögon ett sällsamt ögonblick — vad var det? — Djuret!

djuret i människan! Jag hade en varg i själen, en varg

i hjärtat och krälande vargungar i alla mina nerver.

Mina händer darrade, när jag tog upp bössan och

sakta, varsamt lade ner hanen igen över patronen. Jag

hade sett spöken från hedenhös och låtit locka mig

tillbaka in i gångna tiders mörker. Mycken smuts av jorden

hade jag ännu inom mig, som jag aldrig anat. Att minnas

sådant begär med tacksamhet? Ja, mot dem som under

seklerna fört oss fram mot ett ljusare liv!

Men varför sköt jag inte? Är jag verkligen en

orkeslös drömmare, som tvekar inför en handling?

Nej! men den kanaljen hade kommit mig alldeles

för nära. Man mördar inte med bösskott på en meters

avstånd. Åtminstone inte om man — trots allt! — är

en smula gentleman även mot djuren.

Jag tröstade mig med, att jag i alla fall uppträtt som

en gentleman. Haren satt utan tvivel just nu och

mumsade vårsäd utan ängslande minnen av sitt plötsliga möte

med döden. Välbekomme, tacka inte!

Gentleman, ja! Men skräp till jägare i alla fall!

Fullkomligt ofarlig i skogen!

VÅR.

En kvart före fem på morgonen sticker solen upp sin

röda näsa över den bistra skogskanten, frosten ligger

vit på marken; stelfruset men gnistrande vackert är allt,

över himlen ligger morgondiset ännu som en mjölkvit

rök. Det röda därborta i NO till O flammar upp allt

hetare, slår ut i en gyllene eld av solsken, en

fågeldrill skär som ett jubelskri genom den stilla tystnaden.

Klockan blir fem, trädgården börjar vakna, frosten viker,

det pyr i snöhögarna, vattnet börjar stilla lösa sig

därunder. Solgångens helg går bort, och man ser, att den

nya dagen har blivit vardag.

Han går ner på isen, som ännu ligger mulen över sjön

och ruvar på gråa, smutsiga gåtor. Med isbill och spade

hugger han ut en lång vak invid vasskanten, där ska

mjärden läggas, ty gäddan har blivit pigg och nyter, och

i går fick han en, som vägde ett och ett halvt i ryssjan

vid andra kanten.

Dagen stiger, och klockan slår åtta klingande slag

i det nya kyrktornet, hon har slagit både sex och sju,

men det har han inte hört, ty han hör aldrig klockor,

förrän arbetsdagen börjar på allvar.

Då stiger en liten silkeslätt rök ur skorstenen på

hans stuga, och han går fram på tå till fönstret. Den

unga hustrun har vaknat och sitter oklädd och fundersam

på sängkanten. Eld är i spiseln, och kaffepannan kokar.

Hon tassar fram till byrån och tar upp rena underkläder

— var dag nytt! Ty de äro nygifta, och det gäller att

behaga! Han öppnar dörren på glänt och kastar in en

näve blåsippor och nakna, blommande hasselkvistar. Och

när hon skriker flickförskrämt, går han glad som en ung

gud dit ut igen till morgonljuset över vårlig mylla och

smältande snö i trädgården.

Och solen löper i Oxen! minnes han. Men det är

lögn, förstås, och gammalt skrock! Ty om solen just

nu skulle förmörkas och slockna, då skulle man se

Vädurens stjärnbild, där solen nyss hade stått — kanske

till och med Fisken! — men Oxen — å, i hälsike heller,

försök inte med mej, den har knappast stigit fullfärdig

upp ännu i sin tröghet därborta vid skogskanten, där

solen reste sig ung och stark för några timmar sedan.

Han tror så fast på sin egen lärdom, den unge

mannen, att han plötsligt fryser till, som om solen

verkligen slocknat och obarmhärtigt avslöjat vidskepelsens

falskhet. Men då ser han, att hon lyser! Rätt högt

uppstigen redan, över ekliptikan, och mera i syd nu än i

ost. Och det är varmt och ljuvt att leva, aprils ljuvliga

ljus och hetsiga värme i solstrimlet.

För resten ska man inte syndigt klaga på

bonde-praktikans visdom, ty i går fick han särskilt tillstånd att

ta en sup till maten, bara därför att han åberopade: I

april månat skal man bruka godh drick, som gifwer

menniskiona itt Sundt lijff. — Frun trodde inte på det

där, men han visade henne vad där vidare stod: Uthi 49

Oxen är godt at göra Bröllop, godt at såå och planta. —

Och då trodde hon!

Men barnet ska inte födas i april, ty då bleve det

inte i hans smak och inte i hennes heller: breda skuldror,

trint ansikte, starkt färgat; högt bröst och ett ärr på ena

armen! Stilla och saktmodigt skulle det bli, tala litet

och lågmält men handla illa och bedrägligt och

förtjäna liten tack för de välgärningars skull han gjorde åt

andra.

Nej tack för ett sådant barn, det finns alltför många

av det slaget redan nu här i världen! Bättre få ungen

efter dristig beräkning i januari, den pojken blir bra, den

bästa av sina bröder, säger boken! Han har goda seder

och kan tala väl för sig, född i Vattumannens tecken

kan höras, men behöver väl därför inte bli

cenakel-gosse och yrkesidealist! Han skall vara stillsam och tiga

gärna — där kom löftets ord, han blir gudskelov aldrig

riksdagsman! — Han skall vara frimodig, lättsinnig

och godvillig, fara med sanning, hata lögn och

dem som lögnen bruka — den sortens pojkar ska

det vara! Men ett ärr eller liksom ett tecken får han

på ena armen — eller på naglarna! — och det tycker

lilla mor inte är bra; han blir jäklig mot kvinnfolk, som

han ska förkränka och beskämma, och det är betänkligt,

tycker hon! Men de töser han får att leka med ha

ännu inte blivit födda, och inte han heller — men ska

han komma i Tors månad, så måste april ge lycka! Och

det gör den nog, den ljusa, tindrande tiden med isgång

och källossning och alla de tusen rinnande små vattnen

över bruna, jäsande jorden, där stråna skimra gröna

och knopparna svälla av sav i alla nakna grenar och tussi-

4. — Anteckningar vå havet. 50

lagon skiner gul på dikesrenen och himlen är fylld med

en blå oändlighet av löften! —

Han gräver i jorden, vänder myllan och fröjdas åt

tanken på visornas och sagornas blomster, som ska växa

i hans täppa: lavendel, isop, åbrodd, timjan, salvia,

akleja, vår frus handskar, hjärtansfröjd, krusmynta —

och den brandgula liljan! — och den bästa av dem alla,

folkvisans vita lilja, den enkla, fina Lilium candidum —*

och kanske lyckas en gång alla unders under: att få

den ömma rosmarinen trivsamt stark och blommande

med salig doft!

När man gräver i vårens mjuka jord, vars doft gör

mannen vild, när osynliga lärkor hänga däruppe i

sol-diset och fylla hela rymden med sitt klingande jubel,

när frugan bär ut brickan på gården och säger: i dag

kan vi dricka kaffe ute — då känner man sig fylld av

hednisk kraft, man lämnar hastigt blomstertäppans sötma

och bryter sig fram i hårdare jord, som ska bära större

ting. Här ska potatisen sättas — och här ska vi ha

jordgubbarna — och där i svala källaren ska en aldrig

så liten sup ligga på lut i sällskap med en flaska madeira,

ty man kan aldrig veta vilka glada stunder sommaren

kan bära i sitt sköte.

Och så måste han titta i smyg på lilla hustrubarnet,

hon går därborta och flyttar sina oblekta

linnehanddukar, som hon lagt ut till blekning i solljuset på snön,

ja, i går var där snö, men i dag ligga de på bara marken.

Så glider vintern bort under deras händer, och vårens

blommor stå väntande vid snökanten att det kalla täcket

skall dras av än mera, att nya blommor och nya rike-domar av skönt, grönt strå må kunna stiga upp och

fröjdas åt livet.

Dagen går, när kvällen kommer minns man en ljus

blixt över muntert arbete. Medan solen värmde som

ivrigast, drack man sitt förmiddagskaffe på bergknallen

vid sjön och undrade, när isen äntligen skulle gå —

och nu är det redan kväll. I det smältande isklara ljuset

över den röda branden efter solfallet kan ingen stjärna

synas, men i österns blåa dunkel stiga de fram — det

är en urblekt och mager Herkules, som svänger klubban

efter Björnvaktaren, där smycket glänser tindrande fram

ur rymdens djup: Arcturus! Och strax över

skogstopparna lyser Spica, jungfruns ädlaste pärla, och nästan

mitt på himlavalvet rakt i söder brinner Regulus,

lejonstjärnan. Men tvillingarna blinka matt, det är för ljust för

dem, och utplånad av rymdens kyliga sken är Orion,

vinterprakten, som osedd sjunker just nu därborta i väster.

Och natten kommer — mitt i mörka rymdens hav

gnistra alla vårens stjärnor, så helt olika vinterns och

ändå desamma. Jungfrun har gått med sin skimrande

pärla från skogskanten därborta i SO rätt högt upp på

himlen rakt i syd — hon smyger mot väster, den leende

tärnan, och Björnvaktaren följer henne med kärlek och

längtan i sin strålande blick. Mot väster, ja! Där gick

solen till vila, och där få stjärnorna sova, de som inte

ständigt måste hålla sig uppe i sin glimmande kretsgång

där i zenit. Men när solen åter går upp till en ny dag,

då går Jungfrun till vila. Och sedan friaren höviskt

väntat några timmar, följer han henne. Men det är

ingen som ser, ty då lyser åter solen högt på himlen,

bröllopsmånadens, såningsmånadens brinnande ljusa sol.

SOMMARLANDET.

Solen fyller mitt rum från golv till tak,

morgonsol i mitt hjärta,

ljus över världen!

Jag stänger min dörr

och gömmer min nyckel

bland murgrönans tunga, gröna svall.

Nu låter oss vandra i sommarlandet,

där vägarna stiga

ur djupen fram

och leda till soliga höjdernas ro!

Blommorna fira högtid och helg,

doftande, blossande,

spelande högt i färgers prakt

bröllopsmusiken.

Närmast vid heta väggen

lyfta sig strålande brandgula liljor.

Vid deras fötter ringblommor lysa

grant som flammande guldröda lågor.

Blommande solrosor stora,

fyllda av smältande sol,

sträcka i längtan vidöppna sköten

högt mot varandra,

vänta på saliga kärleksstunden,

ståndarnas gyllene regn, som ska fylla

alla de hungrande,

stilla de ungas oro och längtan,

göra dem tunga av allvar,

böjda i vård över mognade skötens frukt. —

Mitt på gården susar den väldiga lönnen.

Sval är skuggan under dess tunga blad.

Kronan badar i strömmande solljus,

heta löven simma i lysande luft —

över dem ångar ett moln,

en töckenskv av fladdrande, surrande kräk,

flugor och mygg,

sommarsjungande tusenstämmigt,

yra av levande liv.

Där fara svalor

i vassa kretsar

med öppna, hungriga, röda gap.

De sluka kräken med minsta möda —

och efter dem komma deras ungar

med hesa skrik.55

De flaxa tumlande fram med väsen

och svära ilsket för varje fluga,

som far förbi deras breda käftar —

medan de gamla jaga

stolta i vindsnabb flykt,

slukande lätt sin föda

utan att höra de ungas buller och gny.

Men från nedersta grenen

blänker den tunnaste tråd mot markens skugga.

Sakta spinns den,

och nederst gungar,

trevlig, nöjd och belåten,

en grön liten mask.

I lönnens skugga stå låga hus.

Där går en kvinna

med upplöst hår,

mel uppknäppt liv och öppen barm,

en hustrukvinna, som svettas i värmen.

Hon kånkar och bär med seniga händer

två fulla ämbar med skulor åt grisarna.

Hon pratar kärvt till kalvarna vid grinden:

ja, stå där, små odjur och vänta,

jag kommer nog sedan till er!

Men kalvarna ropa:

maten — maten!

Och hönsen på backen skräna med oljud,

de prata omkring en nyhet

och kackla hest och fräckt. — 56

Men då kommer tuppen stilla,

översåten,

full av god och manlig kraft.

Han har röda, blanka ögon,

han är härlig — härlig — härlig!

Och hans ögon härja grymt.

Hjärtan böjas —

bakom planket,

bakom grinden,

bakom knuten,

bakom gödselhögen —

hjärtan böjas

saligt mjuka

för den väldige:

Gode, gode tupp,

käre, käre herre,

kom!

Men den väldige går stilla

till ett möte

inne i nässelhögen;

och det rasslar

som av pansar,

skimrande gyllene grant där han går.

II.

Havren har gått i ax;

vallarna ligga slagna,

ångande skönt av honung.57

Rågen gulnar,

matas fullt,

mognar och böjes med svällande ax.

Gärdet liknar en fors,

sädgula vågorna virvla i böljor;

gyllene floden sköljer mot stranden,

bryter i svall mot hagens vitstammiga björkar.

Bonden går i åkern,

letar bland böjda ax,

väljer de tyngsta och prövar dem noga.

Står på dikesrenen,

tung och stark på sin egen jord.

Mognade stråna klämmer han varligt,

biter betänksamt i kornet,

kisar mot himlen och väntar regn.

Blåklint lyser i rågen,

vilda vallmon brinner i blommande vetet.

Och på brända åkerkanten

lyser måran, blek som gammalt guld.

Smultron växa därunder.

Humlor brumma,

flugor mumla och surra,

bina fara sjungande vida med flit.

Mellan stickor och strå,

över grus och barr

kräla som rastlösa småmän

de grymma, modiga, trofasta myrorna. 58

Nyplöjda trädan vältrar sin feta mylla.

Svart och grann

bryter den fram ur jordens sköte,

jäser av must cch gödsel.

Kråkorna hoppa på lata vingar,

följa snålt i plogens blanka fåror.

Långt därborta lysa vita blommande kummin och balders-

brå.

Bondblommor pösa och resa sig skinande gula

högt över dikenas vägar,

där ängar och gärden breda sig vida,

svarta av givande jord,

burna av torrbrända stubben på vallarna,

gröna av vårsäd,

gråa som silver av vajande, täta, nyburna ax.

Men som svala öar ligga dungar av skuggiga lövträn,

och längst därborta famnar oss skogens allvar.

Dunkel och dimmig syns den,

skymd av dagens varma dis,

av soldränkta markernas ånga.

Allt lever

den regnvåta mullens och solens liv

i möda, med spända krafter.

Allt giver i sinom tid sin levnads frukt

vart efter sin art.

Från stenarna, skogarna och jorden

nu stiga solmogna sommardofter —

de bäras av vinden högt över trädens toppar,

högt över vita skyar, där höken seglar i vida slag, 59

högt, högt över molnens ödevägar,

långt in i den blåa oändligheten,

i den ljusa sommarhimlens rymd —

en sång till Gud från jordens växande ande.

III.

Fjärdens vågor gå med dån mot stranden,

gunga upp med glitter och stänk.

Lysa i djupet dunkelt blå,

stiga med lekande språng och slunga efter varandra

vita, fräsande kransar av skum,

ty solvind blåser,

sommarvinden, den starka, glada sydvästen.

Böljorna dansa i middagssol.

Rena små söndagsskyar glida

vita och fina

bort över fjärden,

bort över strändernas blånande dis.

Högt mellan himmel och hav

hungriga måsar

kretsa i glidande, rolös färd.

Djupt i det kyliga vattnet

lyser det soligt grönt som av ärg över brotten.

Vågorna skölja med glittrande ljus över stenarna,

solrent och klart de glida

över algernas mörka blod och guld.

i "60

Men därute stiger ur djupaste djupen

havets hela strålande blåa prakt —

och högt över gungande vågor dansar ständigt

skälvande vitt det söndertrasade skummet.

Jag står på strandens stenar,

jag river mina kläder bort

och kastar dem bakom mig

och stiger skinande naken fram.

Minns du, min själ, den svarta elden, som brann i mörkret,

i vinterns mörker,

djupt, djupt härinne?

Minns du smutsen och skammen?

Minns du —?

Känner du brandens heta aska ännu i ditt hjärta?

Känner du sot och gnistor och kvävande rök ännu i ditt

blod —

smuts och skam av svarta elden?

Det heta berget värmer under fotterna,

min kropp är badad av gyllene ljus.

Då sträcker jag mig mot de vita söndagsskyarna

och ropar av glädje och vildhet och naken styrka,

och ropet är gällt som de unga djurens rop.

Men soliga vågorna gunga emot mig från vidöppna

vidder —

då springer jag ut och kastar mig ner i det ljuvligt

sköljande vattnet! 61

Fjärdens vågor gå med dån mot stranden,

gunga upp med glitter och stänk.

Högt bland de susande, svallande vattnen

bäres jag upp och sjunker i gröna mörker,

lyftes mot höjden igen och glider åter ditner.

Tungt från djupen under mig

stiger en bottenlös, sugande kyla;

men den vänder i vanmakt,

drives till djupen igen,

vågar sig aldrig

upp till ljuset och fria vinden.

Jag låter mig bäras av hävande svall till stranden,

jag driver i land bland stenarna

och lägger mig trygg på hällen

och låter det soliga ljuset skölja min själ.

Det lyser till genomskinlig klarhet allt mörker —

ny kraft, ny renhet, ny glädje

fyller med gyllene sken mitt hjärta.

Svarta branden släckes,

heta askan kallnar,

sot och gnistor och kvävande rök i mitt minne fördrivas.

Si, jag lever!

Liv av sol och vida vatten,

liv av livets sjungande glada sommarvind!

Jag sträcker mina händer mot de vita söndagsskyarna,

mot de hungriga måsarna,

som kretsa i evigt glidande rolös färd genom rymden.

Jag ropar av glädje och vildhet och naken styrka,

och ropet är gällt som de unga djurens rop:

jag lever — jag lever! 62

IV.

Nu står skogen fram i dystert mörker,

brinnande tungt av djupgröna lågor.

Solen glider så sakta ditner i ett hav av flammande guld,

i en storm av skälvande, blodröd eld.

Ännu är marken i hagen het av dagens varma ljus.

Björkens skugga blir allt längre,

dunkelskimrande grön över torra gräset

växer den, fylles av mörkare mörker och sträckes allt

längre.

Ljuset bleknar,

falnar och faller sakta,

ligger till slut som en svag liten solrök

över kvällens svarta skuggor.

Ännu brinner dagens sista hälsning

likt en fläck av gnistrande guld,

samlad till en gyllene krona,

till en kvällens gloria över mossiga gärsgårn.

Susa sakta, stilla vind,

våra små blommor ska sova!

Prästkragen drar sina vita blad

över sin gyllene krona.

Vildrosens skära jungfrublom

sova och drömma och undra —>

vad gjorde den stora humlan?

Han kom i en sky av gyllene stoft, 63

han sög hennes ungdoms saft

och jungfruskötet blev fullt i sällsam mättnad.

Sov, blomma fin,

dröm, du jungfrubarn,

undra, du unga mor!

Humlan löste din levnads gåta.

Blåklockan vaggar,

saktare ringer den,

stannar så stilla,

somnar — sover tyst.

Hela världen tystnar. Dagen är borta.

Himlen lyser med smältande sken,

mörknar däruppe mot natten.

Blodrött brinner ännu ett töcken

över solens port.

Nu flyga svalans ungar in

och gömma sig i boet

tätt under ladans tak.

Nu skriker emot natten

en ekorrmammas lilla barn,

men somnar mitt i skriket

och ser ej längre mörkret,

som skrämde henne nyss.

Nu spela djupa toner

från skogens mörka dunkel —•

det svarar långt ifrån.

Då är det som ett klagorop,

en tung, oändlig trånad —

skogsduvan, blåa sagofågeln, 64

sjunger med bultande hjärta,

sången darrar av glädje, när svaret kommer,

buret av samma längtan,

ropande samma trånad fjärran ur skogarnas djup.

Nu tystnar kärlekssången,

nu ha de funnit varann.

Allt är så tyst och stilla,

allt är vila och natt i blånande skymningsdunkel.

Då — som ett rop ur marken —

kommer en bräddfull honungsdoft

bland myllret av blommor.

Är du vaken nu, du lilla kära?

Vad ropar du? Vad söker du? Vart går din tunga doft?

Nattviol, vita, kära!

Du är som en blommande jungfrusjäl,

din doft är som doften av unga, älskande kvinnor

i offrets stund, när de giva allt —

mitt hjärta darrar i ensamheten,

det vållar din ljuvliga honungsdoft.

Ja, ensam sitter jag här i sommarnatten

och gläder mig åt det som varit

och tänker på den stilla, goda döden.

Hela marken sover,

hela skogen sover.

Allt är natt och vila under oändlig himmel.

En uggla flaxar i snåren,

tokbrådskar att komma i väg 65

och vaggar på oviga vingar in i mörkret.

En skälla pinglar vid gärsgårn —

där går hon ännu vaken, gamla kon, och letar.

Hon suckar tungt som en skald, stackars Fröja —

så vänder hon trögt och söker sig åter in i skogens mörker.

Ensam viskar min själ

stilla ord till en ensam stjärna i ljusa sommarnatten!

Vad vore vår kamp mot mörkret,

om aldrig vi format vår ångest till bön

och vår glädje till tack

och vår andes längtan till allvarssånger,

till solburna hymner mot himmelens Gud?

Ty vill jag tacka dig, Fader,

för livet och döden,

för sorgen och pinan —

för glädjen att vandra

i soliga världen

den vackra väg,

som för oss ur jorden

hem till de kära,

hem till de döda,

hem till vår himmels eviga hem!

VIKINGAR OCH KÖPMÄN.

Pä den tiden, när landet Atlantis ännu fanns kvar

mellan Jutland och England — det sjönk ju sedan och

blev ett minnenas sagoland, vars sista spår anses vara

Doggers bank i Nordsjön, där atlantidernas rikedomar,

havets silver eller vad man ska ge för något poetiskt

namn åt torsken, koljan och långan, ännu i dag hämtas

och föres till Sverige av käcka bohusfiskare — på den

tiden, alltså, när Elbe och Weser hade sin gemensamma

gyttjiga deltamynning vid nordöstra hörnet av Doggers

bank, och Maas, Schelde och Themsen voro endast

bifloder åt Rhen, som flöt ut i Nordsjön några mil öster

om nuvarande Hull — på den tiden gjorde piltarna vid

Göta älvs mynning käcka affärer med fina, kloka och

rika herrar av ett folk, som nu för längesedan

försvunnit i sagornas dunkel. Efter dem ha våra köpmän

fått att göra med tyskar, holländare och engelsmän, och

för all del, jag säger inte annat än att de också äro bra

människor, men de äro noga taget nykomlingar på våra

marknadsplatser, det ska vi komma ihåg. De voro inte

ens påtänkta som folk, när kontorspersonalen hemma i

Sverige svettades över bokslut på snyggt präntade

runstenar. Så att vad anorna angår, är det vårt folk, som

är germanernas adel — köpmansadel såväl som

krigar-adel.

Vi sålde ull, pälsverk och trälar. Vi köpte vapen,

guld, koppar- och tenntackor o. s. v. Det var på

900-talet. Understundom höllo vi också marknad härhemma,

då folk från världens alla hörn törnade ihop strax

utanför nuvarande Göteborg, på öarna vid Göta älvs

mynning, till köpenskap, gästabud och slagsmål och annan

sådan rolighet, som karlar i alla tider haft för sig.

Mellan marknaderna var det tämligen lugnt och

fridfullt på Brännö och de andra älvarskären, antar jag.

Utom något mera privat slagsmål då och då, vilket ju

aldrig kan undvikas, så länge män lägga ner sin

allvarligaste möda på att tillägna sig andras egendom och

kvinnor.

Det var säkerligen en grann syn att en solglittrande

förmiddag i maj se en stor flotta av långa roddbåtar

samlad på Älvsborgsfjorden och Rivö och Dana fjordar.

De hade kommit från Kungahälla och andra platser uppåt

älven, från bohusskären norröver och från

hallandskusten söderöver, de hade samlats här vid älvmynningen.

Förtöjningarna kastades loss, de långa årorna stuckos

ut, stundom sextio par på en enda båt, och så rodde

man sjungande ut över Vinga Sand, tusentals mannar

med goda varor och vapen ombord. Utanför Vinga slöto

de upp på en enda lång linje, som rusade fram över

havet med kurs på Skagen och med sagans Atlantis

som mål. Det var saker, det, mina herrar, det kunde

löna sig för en käck pilt att ta hyra på en sådan båt!

Och grant var det väl också att se ett fullastat

köp-mansskepp komma vaggande in på de farliga vattnen69

mellan älvarskären >— Styrsö, Känsö, Brännö,

Köp-stadsö och Öckeröarna — där lågo ofta vikingafartyg

lurande bakom skären, och så blev det strid, tills

trasorna yrde om pojkarna. Humöret var väl ungefär

detsamma i båda slagen båtar, det gällde att vinna eller

sätta livet till. De senaste tusen åren ha ju medfört stora

framsteg för civilisationen; nu betala vi våra

krigsriskpremier och lyfta försäkringssumman, sedan sjörövarna

gjort ifrån sig sitt arbete.

öarna vid Göta älvs mynning voro vida kända som

tillhåll för djärva vikingar, som här skaffade sig kapital.

Deras traditioner fortsattes ännu på 1800-talet av

smugglare och vrakplundrare, vilkas söner stundom satte in

de förvärvade förmögenheterna i större affärsföretag

och grundläde stolta och mäktiga handelshus. Numera

förekommer aldrig någon ekonomisk karriär av sådan

moraliskt förkastlig art, vi vinna våra stora framgångar

uteslutande på grund av sparsamhet, förnöjsamhet,

plikttrohet med flera kristna dygder samt dessutom även

en smula köpmannaduglighet.

Det hände emellertid ibland att vikingarna höggo i

sten — så som det gick för de båda västgötapojkarna

Vandel och Karl, söner till Snöulv den gamle — Snövarg

är för resten ett trevligt namn på en äldre bättre herre.

De förhoppningsfulla ynglingarna överföllo två

islän-dingar, Gunnar på Lidarände och hans bror Kolskägg,

vilka hade gästat en bonde på Hisingen, hette Alve;

de kommo därifrån seglande ut ur älven med fyra

långskepp, ett fördes av bohuslänningen Hallvard, och de

gåvo västgötapojkarna så mycket stryk, att det inte blev70

så stor bit kvar av dem som ett vanligt visitkort ens att

skicka hem till gamla pappa Snövarg.

Det var här Orvar Odd och Torsten Vikingsson,

Fritjofs far, gjorde sina goda affärer. Och en ung herre

från Färöarna, Sigmund Brestesson, kom seglande här

med tre skepp, när han mötte vikingen Randver från

Novgorod med fem skepp. Det hela var överstökat på

en liten stund, och när Sigmund fortsatte resan, var

han rika karlen, de andra herrarna hade tagit slut.

Och vilken kraftig älskog här bedrevs! Skalden

Kormak älskade en islandstös, Stengärd Torkilsdotter på

Tunga. Men hennes pappa tyckte inte om att skalden

rände i huset, hade väl tänkt sig något solidare i

måg-väg kan jag tro. Han ställde ut några karlar på lur för

skalden. Men Kormark slog ihjäl karlarna, och när

gubben ville hjälpa dem, höll flickan honom fast. Det

blev ingen annan råd, de unga måste ha varann. Men

då blev skalden lite tokig, han kom inte till bröllopet

och sedan skyllde han på, att en trollkvinna hade gjort

sejd emot honom. Det där gick naturligtvis inte i varken

gubben eller dottern, hon blev förbannad på karln, som

satt och söp så att han glömde bröllopet, hon gifte sig

med en annan i stället, skilde sig från den och gifte

sig med den tredje och gick på det hela taget fram som

en liten varginna bland karlarna. Skalden reste ut och

slogs.

En vacker dag seglade han förbi en båt, där Stengärd

satt i lyftningen hos sin man Torvald. Skalden ilsknade

till och slog styråran i skallen på Torvald, så att karlen

föll i durken. Men tösen styrde sin båt rätt på skaldens 71

drake, så att den kantrade och alle man åkte i vattnet.

Varpå herrskapet skildes åt.

Strax därpå kom skalden en aftonstund seglande

in till Brännöarna. Där låg Torvalds drake, men ganska

tom och bedrövlig; bland några få mans besättning satt

Torvald och torkade tårarna ur ögonen och berättade,

att en jävla viking, som hette Torsten Åsmundson, tagit

ifrån honom kvinna och gods. Jo för all del, skalden for

i väg, bordade vikingadraken, där tösen satt hos en gast,

hon hade fått till man. Gasten blev flux ihjälslagen, och

med armen om livet på tösen hoppade skalden över bord

igen och sam tillbaka till den ledsne Torvald. Som blev

schangtil i glädjen och sa, att skalden kunde gärna

behålla lilla frun som en belöning för den käcka bedriften.

Men hon knyckte på nacken och sa att nej tack, hon ville

inte mera byta karl. Då började skalden tala vers

ungefär som så, att hon inte begrep välja man åt sig, men att

hon gärna kunde stanna hos det kräket till karl hon hade.

Varefter han for i väg och gjorde upp med sin förläggare.

Antar jag. Människohjärtat är besynnerligt.

Betydligt enklare gick det till, när den svarthårige

bärsärken Bårek, som rådde om Brännöarna, friade till

en tös på Hisingen. Sigrid hette hon och var dotter till

en storättad och stridbar gammal bondeman, hette Tord.

Sigrid ville inte veta av Brännöfaxen och han lovade i

ilskan att slå ihjäl alla hennes friare. Då blev flickans

åttioårige far lite arg och stämde Brännöarn till

holm-gång. Det blev ett finare slagsmål. Gubben hade varken

sköld eller brynja, bara ett stycke väv omlindad om

vänstra armen, hjälm på huvudet och svärd i högra

näven. Bårek var fullrustad, han skulle hugga först 72

och gav Tord ett nyp, som gubben bar av med vänstra

armen. Sen fick Bårek ett hugg i vaden, så att han föll.

Då ville han inte vara med längre, utan betalade

holm-gångslösen enligt lag och for hem.

När Tord kom till sitt på Hisingen, upptäckte han

ett litet sår på vänstra armen efter hugget, som gått

tvärs igenom väven. Såret svullnade och blev gubbens

död, det hade varit gift på Båreks svärdsklinga. Strax

därefter fick Tords änka en pojke, saftiga åttioåringar

på den tiden! Pojken fick heta Tord efter fadern och

hade liksom ett ärr på vänstra armen. När den här

pojken blev tolv år gammal, samlade han ihop elva

tolvåringar till på Hisingen; ingen av dem kunde ro

riktigt, men de foro till Brännö för att göra upp affären

med Bårek. De mötte Brännöarn på sjön, han var på

väg för att röva bort Sigrid hemma på Hisingen. Och

tolvåringen gjorde som åttioåringen hade gjort — stämde

bärsärken Bårek till holmgång! Pojken gjorde ifrån sig

saken grundligare än fadern, högg först av ena benet

på Bårek, klöv därefter hans skalle. For sedan hem, och

folket tyckte att han hade klarat sig ganska bra.

På mitten av 900-talet hölls vart tredje år ett nordiskt

kungamöte på Brännöarna, på Öckeröarna eller uppe i

Kongahälla — ungefär som nu med vackra tal, leende

augurer och mycket allvarliga utrikesministrar.

Emellertid var den tidens kungamöte även förenat med stor

marknad, och då gick det muntert till på älvarskären.

Där vimlade av brokigt klädda människor från alla håll

— svenskar, norrmän och danskar, förstås, islänningar

och färöare och folk från de nordiska vikingaväldena

på Irland, på Orkneyöarna, i Skottland och i England,73

normander från Frankrike, praktfullt klädda svenskar

från Novgorod, Kieff och Ladogastränderna, nordtyskar,

friser och atlantider — enligt sagorna även greker,

araber, inder och blåmän (nfcgrer), men den uppgiften

är osäker.

De nordiska köpmännen voro resliga herremän,

röd-kindade och Ijushåriga. De buro en grov kappa kastad

över ena axeln, så att den andra armen var fri, och förde

överallt med sig yxan, kniven och det breda, sirade

frankiska svärdet. Kvinnorna buro på bröstet en

fastknuten kapsei av järn, koppar, silver eller guld, allt efter

förmögenhet, och om halsen guld- och silverkedjor.

Isynnerhet svenskarna ha ju alltid varit begivna på vackra

kläder, sköna kvinnor och starka drycker. Herrarna

levde ofta i månggifte, då som nu, och drucko dag och

natt; det hände stundom, att en man föll död till marken

med bägaren i näven.

Mellan bergen på Brännö ligger ett öppet stycke

slät mark, som sluttar mot havet. Det var troligen där

köpmännen reste sina stora tält, slavarna som skulle

säljas sutto antingen inne i tältet eller på en bänk

utanför ingången. De danska köpmännen sålde mjöl och

honung, armringar av guld, kläder och vapen. De

svenska sålde pälsverk, hästar och trälar. Och i de

långväga främlingarnas tält sågos allsköns dyrbarheter från

österlanden, arabiska vävnader, sidentyger, persiska

läderarbeten, smycken av guld och silver, söta viner och

ljuvliga, svartögda slavinnor. Under själva marknaden

skulle hållas fred, man tävlade i idrott, brottades, sköt

med båge, simmade och lekte. Mot aftonen blev allmän

supning, tävlan i dryckjom, skepparhistorier, sagor om74

blod och guld och kärlek. Och skalderna talade massor

av vers, det mesta av det slaget ha vi sluppit läsa.

En gång kom en islänning, Höskuld hette han, till

en sådan marknad från Brännö för att träffa norske

kungen. När han en dag gick omkring med sina danska

släktingar för att se på marknaden, kom han till ett

ståtligt tält, som låg något avsides. Inne i tältet satt en

grant klädd man, som hette Gille, svensk köpman från

Ryssland. Höskuld ville köpa en trälinna. Gille lyfte

upp ett förhänge i tältets bakgrund, där innanför sutto

tolv kvinnor. Höskuld granskade dem noga — den sista

var illa klädd, men hennes unga kropp var finlemmad,

vit och fast och mycket angenäm att se på. Höskuld

frågade på henne, och eftersom Gille helst ville behålla

henne själv, begärde han tre mark silver, tredubbelt pris.

Höskuld tog fram sin penningpung, Gille ville ytterligare

avskräcka honom och berättade därför, att den vackra

flickan hade ett svårt lyte, hon var stum och kunde

sålunda varken tala eller sjunga för den herre som köpte

henne. Höskuld gav tusan i sådana bagateller, när

flickan för övrigt var frisk och färdig, så han lät väga

upp tre mark silver och tog henne med sig. Hon fick

granna kläder och förde sig fint och förnämt som en

prinsessa. Men teg gjorde hon.

Här skulle man kunna göra en liten vacker historia

ungefär som så, att hon började älska sin herre, och

kärleken löste hennes tunga och lärde henne tala ljuvliga

ord — eller knäckte hennes trilska tystnad, så att hon

åter började tala så gott hon kunde. Men det lönar sig

inte, att jag sitter här och ljuger ihop sådant fjolleri för

herrarna, ni förstå naturligtvis, att om jag ville pryda75

denna sida med en trevlig lögn, så skulle det vara om

intressantare saker än kärlek. Tösen gjorde emellertid

vad hon skulle göra, fast hon inte pratade och störde

sin herre med hushållspladder när han skulle sova

middag, och när hon varit vintern över hos Höskuld på

Island, födde hon ett gossebarn.

Pilten fick heta Olof efter Höskulds morbroder, som

hade dött kort förut. Han var tidigt utvecklad. Vid två

års ålder talade han rent och sprang ensam som en

fyraåring. Höskuld fick mycken kärlek till honom. En

morgon gick Höskuld ut för att se till sin gård. Vädret

var gott, solen sken och det var ljumt i luften — jag

tycker om sådan här saklig poesi, och därför skriver jag

ordagrant av de här vackra raderna efter lektor Wilhelm

Cederschiölds intressanta redogörelse ’ ’Forntidsbilder

från Götaälvens mynning”. Emellertid, bäst Höskuld

gick där på tunet och fägnade sig i vårsolen, fick han

höra röster. Han gick dit, och vid en liten bäck sutto

Olof och hans moder, hon pratade ivrigt med pojken

och var ingalunda mållös. Nå, det finns ju gränser för

en kvinnas tystnad, och om hon tege när hon har sitt

barn, när skulle hon då tala?

Höskuld satte sig hos henne på backen, och hon

berättade, att hon hette Melkorka och var dotter till

Myrkjartan, konung på Irland. Hon hade blivit tagen

och bortförd av vikingar, när hon var femton år gammal.

— Allt för länge har du tegat med en så god

härkomst, sade Höskuld

Hans hustru hette Jorun, och hon kunde inte tåla

Melkorka, allra minst nu, när frillan fått sådant mål i

mun. Därför gav Höskuld en egen gård åt kungadottern, 76

och dit flyttade hon med sin son, som blev en av Islands

mest namnkunniga hövdingar. Han var den grannaste

karl man kunde se, men Gud hjälpte honom, så att han

slapp råka ut för skalder, som naturligtvis bara skulle

ha gjort honom löjlig med ett sådant där namn, som är

så poetiskt att det rinner om det. Han framlevde sitt liv

bland hyggligt folk och kallades av dem helt enkelt Olof

Påfågel.

STENHUGGARNAS NÖDÅR.
(1916.)

Jag kommer från havet. Bokstavligen — ty under

några timmar har jag färdats i en motorbåt och sett

fiskeflottan i nattligt arbete en mil ute på det öppna,

nakna havet. Närmaste land är havsbotten. Den

nattliga staden av båtar på en kvarts mils längd är belyst

av intensiva Luxlågor från masterna, röda och gröna

lanternor prunka överallt — och längs relingen på

båtarna, som slingra i dyningen, stå karlarna i

blankvåta oljerockar, arbetande med vaden — ett brunt

vidunder, som sakta stiger upp ur det svarta, tunga havet,

fyllt — i bästa fall — med silverblank sill. Där göres

pengar! Kort före jul togs för en miljon kronor ur

djupet — på en enda natt! Ett vadlag, som på en natt

ännu när som helst gör 10 å 12 tusen kronor är inte

alltför sällsynt. Exportörerna köpa för fulla händer —

sillen stod förr bra till, när den betaltes med 10 kr. pr

hektoliter, 20 kr. var styvt — i vinter har betalts upp

till 55 kr. och mer. Så att ”den fattige fiskaren” börjar

bli en myt, inte minst tack vare kriget, som gjort

tyskarna så rasande pigga på svensk mat. —

Jag kommer från havet. Med ögonen fulla av

bländande syner, med dyningarnas dystra brus i öronen och

med vinternattens tunga mörker omkring mig. På

bryggan höras några män småprata.

— Ja, di har ’et så uselt, så en kan inte tänka värre!

Jag vet genast vilka samtalet gäller. Inte fiskarna!

Nej, i samma läge, härinne bland den vimlande mängden

små träkåkar och stugor, bor även ett annat folk.

Stenhuggarna! Ett folk i nöd under dessa dagar!

Och nöden kommer ur samma källa, som ger

grannfolket rikedom, nöden kommer från kriget, krisen,

världens hela elände just nu.

Gullmarsfjorden skär in i Bohuslän ända fram till

Saltkällan nära gränsen vid Dal. Den är en smal

havs-fjord, fylld av nakna stenhällar och på sina håll

svindlande djup. Dess norra strand för granit, och därifrån

sträcker sig granitkusten norrut upp mot Norge. Här

är den bohuslänska stenindustriens egentliga hemvist.

När den började vet jag inte, och här har jag inga

böcker till hands. Men den var vid krigets början en

grann industri, i hela riket uppgick tillverkningsvärdet

till 231j2 miljoner kronor, varav den inhemska marknaden

konsumerat endast för 5 å 6 miljoner, resten har

exporterats, huvudsakligen till Tyskland, en stor del även till

Argentina. Det är mest gatsten som tillverkats, även

byggnadssten. I driften sysselsattes 15,000 personer,

vilka med sina familjer därav levde. Och när därtill

kommer, att de nakna, vilda klipporna kring stränderna

på detta sätt gjordes till levande värden, då förstås utan

vidare, att det här är fråga om ett företag av stor

betydelse för vårt folk.79

Om industriens läge nu, sett från arbetsgivarsyn-

punkt, ska här inte ordas. Dess talan föres för visso

med tillräcklig kraft av dem det vederbör. Men jag vill

säga några ord om de arbetare, som här så oförvållat

kastats ut i bottenlös nöd.

De hade förr i världen inte gott rykte om sig, dessa

arbetare. Den gamla vanliga skräcken för rallare satt i

folk, det hördes vara vilda sällar med kniven lös och

släggan i hugg — mot sten eller mot människor. Det

talas ännu skygga ord om förmän, som ”kommit bort”.

Ja, de voro då av det farande folket, som på

underliga, mörka vägar nått en stenhäll vid havet, där en

fri man kunde jobba en stund och sen gå vidare.

Så småningom ordnade sig kåren. Organisationen

grep dem — väl för en tjugu år sedan — och de

hedniska männen höjde sig från djurens liv till en

människovärdig tillvaro. För min del vet jag ingenting

underbarare hos vårt folk än denna resning som skett bland

de egendomslösa, hemlösa.

De höjde sig alltså, de fingo andra intressen än

brännvin, de fingo andra vyer, sågo högre mål för sin

vilja och sin mannakraft än de gamla slagsmålen.

Bild-ningshungern vaknade, de samlade kunskaper — de

blevo människor i kamp för rätten och plikten att leva

ett liv med vilja och själ och inte bara med kroppen.

Det var inte tal om rallare längre, när stenhuggarna

utmed dessa dystra stränder bildade arbetarkommuner

och Verdandiloger och byggde Folkets hus.

Det är detta sega, jag ville säga förtvivlade arbete

av några tusen fattiga människor att resa sig allt högre,

det är detta arbete, som nu hotar att falla samman i 80

förintelse. Och därför är det här en fråga om förfall

och inte bara en fråga om nöd — om jag åtminstone i

detta sammanhang får tillåta mig paradoxen bara nöd.

Saken är ju enkel nog.

När kriget började, fick Tyskland ingen användning

för sten. Det är dessutom en tung vara att skeppa över

Atlanten, den ska levereras fraktfritt i konsumentens

hamn — och frakterna stego svindlande. Jag vill minnas

att rederierna haft vackra inkomster. Nåja, deras vinster

togo många matbitar ur munnen på fattigfolket här i

landet, och stenhuggarna fingo känna det. Industrin

råkade i ett fruktansvärt trångmål, den hade ju di ivits

mest på export, och exporten stramades till eller

upphörde. Åtskilliga arbetsgivare kapsejsade, andra

strävade att i det längsta hålla ut. Indragningen drabbade i

Bohuslän omkring 6,000 arbetare.

Redan i goda tider var dessa mäns ekonomiska

ställning inte alltför lysande. Det är väl inte så snart gjort

för en man, som kom luffande med sin tunna och sina

släggor till ett stenbrott, arbetade på beting, gjorde

några meter när han hade lust och vilade sig däremellan

i kunglig frihet -— det är väl inte så snart gjort att

förvandla honom till en industriarbetare, som lärt sig

ta ut mesta möjliga valuta för att han sålt sin kropp till

en kugge i det stora verket. Och lönerörelserna tycks

här ha givit mindre resultat än arbetarnas strävan efter

ett värdigare liv. I Lysekil har ansetts skäligt upptaxera

stenhuggarna till 800 ä 900 kronors årlig inkomst, den

har väl på många håll stigit däröver, men få torde ha

nått avsevärt högre än 1,200 kr.

Detta var deras netto. Ty av bruttot skulle de själva 81

avlöna hjälpkarlar till schaktning, skrovling och

borrning och därtill själva köpa och underhålla sina verktyg.

Om de inte av denna inkomst kunnat spara några större

summor sedan familjen fått sitt, så lär man knappt kunna

förebrå dem.

När nu en del firmor under trycket av krisen

kap-sejsade, blevo deras arbetare satta i det närmaste på

bar backe. Där börjar nöden. Dessa arbetare få väl

numera någon smula hjälp, knappt mer än det minsta

dock!

Men många andra arbetare fingo fortsätta med

inskränkt drift, så att de gifta skulle kunna förtjäna 60

kr., de ogifta 40 kr. pr månad. Dessa arbetare få ingen

hjälp av det allmänna, ty därtill fordras att vara alldeles

arbetslös.

Deras läge är inte så mycket roligare. Att leva på

60 kr. i månaden med familj, nu när alla priser

drivits så i höjden! För veden betalas här i det

närmaste stockholmspriser. I ett fiskläge hörde jag i går

”grosshandlaren” begära 36 kr. famnen för osågad

barrved. Det finns stenhuggare, som redan börjat elda

upp det lilla bohaget, Och sedan? Jag kan försäkra, att

havsvindarna gå genom märg och ben nu om vintern,

och genom skärgårdsstugornas tunna brädväggar går

blåsten ut och in.

Matpriserna äro inte dåliga. Från det ena läget efter

det andra hörs samma visa: stenhuggarna leva av potatis

och salt — eller de få en slick sill-lake att doppa

potatisen i. Till och med till julen saknades bröd i många

små hem härnere.

En liten församling långt i norr består till hälften

6. — Anteckningar pä havet. 82

av stenhuggare. Där kan ju inte bli tal om kommunalt

understöd. Men arbetarna ha fått betala 1 krona pr man

åt krigsriskförsäkringen. De sysselsättas med vägarbete

och avlönas med 2 kronor om dagen.

Nå, jag ska inte räkna upp detaljer ur detta

nödtillstånd. Var och en kan tänka sig detta bättre. Och det

bjuder emot att frossa i ohyggligheter ur fattigfolkets

liv. Jag vill endast tillägga, att jag i går sporde en läkare

därute i havsbandet om hans, den opartiske mannen,

intryck av tillståndet. Svaret kom kort och klart:

— Fasansfullt!

Han berättade om utmärglade mödrar, som sökte

honom med små barnungar, som lindats i familjens sista

trasor — men detaljerna höra inte hit.

Han bekräftade emellertid en annan sak, som jag

knappast skulle ha trott annars, fast jag hört den på flera

håll berättas. Arbetsgivarna, som i offentliga skriverier

visa sig så måna om arbetarna, hålla sig inte för goda

att ockra på nöden. Om arbetaren haft exempelvis fjärde

sorts sten på beting, så fordrar arbetsgivaren att denna

skall behuggas som andra sort — om inte som första!

På detta sätt belastas många arbetare med ordinarie

dagsverken för halvt pris eller åtskilligt mindre. Och

arbetaren måste vara tacksam att få fortsätta arbeta,

snart sagt på vilka villkor som helst.

Redan har ett tusental goda karlar lämnat denna

marknad. Somliga ha gått till sjöss, andra ha sökt annat

arbete vid bergslagernas gruvor eller i Norge — där

betalas gott pris på drängar, och de som räddat sig dit

torde stå sig bäst.

När man besinnar vad det vill säga, att goda yrkes-83

arbetare släppa sitt inlärda arbete och ge sig på drift

för att söka vad som helst — då förstår man, att

arbetsgivarna börja intressera sig för att det allmänna ska

ingripa för att rädda det dyrbara människomaterialet. Det

är inte gjort i en handvändning efter kriget att sätta in

nytt folk i de förskingrades ställe. Det lär inte vara vem

som helst som förstår att bedöma ”hur stenen växer”

och som klyver ett stycke granit lika fint och jämnt som

en annan klyver ett stycke ost. Därför ha också

arbetsgivarna i sina inlagor fullkomligt bekräftat arbetarnas

klagomål och påkallat hjälp. —

Jag stod på bryggan och såg, hur fiskarena vände

sig bort, när små bleka barnungar plockade nyfiskad

sill i hinkarna, som mor skickat med dem. Och jag

förstod, bur den lyckligare grannen i tysthet hjälper den

olycklige. Det är detta vackra drag som gör, att man

utan bitterhet kan lyckönska fiskaren till en arbetslön,

som av kriget höjts lika oförskyllt som stenhuggarens

blivit sänkt eller helt och hållet förlorad. Ty där båda

arbeta lika mycket som förr, får den ene dubbel vinst

och den andre knappast hälften. Ingen av dem har

själv förtjänat sitt öde. Kriget går i blindo och sår guld

åt den ene grannen, nöd åt den andre.

Och jag tänkte på ett samhälle jag nyligen besökte,

där endast några mindre husbehovsfiskare bo och där

alla människor äro direkt eller indirekt beroende av

stenindustrin. Där var otäckt tyst. Längs bergknallarna

reste sig väldiga travar av gatsten — och mellan

stugorna smögo böjda kvinnor så försiktigt som om de

fruktade att möta handelsmannen med räkningen. De

gingo ner till båten för att se om brev skulle komma84

med någon krona från mannen, som strövar omkring

bygderna och söker förtjänst —• numera utan de gamla

yrkesredskapen tunnan och släggorna, han får ta vad

han får och han måste glömma sin konst. Nej, det fanns

inte brev från mannen — schalen drogs stramare kring

ett gulblekt ansikte, och kvinnan smög hem så tyst till

tomma stugan.

SKÖNHET OCH SILL.

Ofta ser jag vackra ting, och det förefaller mig som

om ingen människa skalle ha sett dem före mig. Och

då griper mig en förvånad undran: var i all världen hålla

våra målare hus? Varför se de inte detta? Varför äro

de inte här? Varför ge de oss så över hövan mycket

av mer eller mindre stillsam landskapslyrik och så

oändligt litet av människoskildring, män och kvinnor i

verklighetens värld, där alla värden skapas, även formens

och färgens värden — fastän ingen ser dem och ingen

bevarar dem i bilder av bestående liv. Visst ha våra

målare — isynnerhet de unga — givit oss mycket

vackert att se, men ibland griper mig ändå en syndig

känsla av att denna skönhet är så betydelselös, så

likgiltig. Jag ville hellre se något annat vackert, något som

i den värld, där verkligheten skapas, gjort mig glad eller

upprörd, fast mina skumma ögon då inte kunde skönja

de nya tingens leende eller tragiska skönhet — liksom

ingen människa före Rembrandt kunde se och med

ögonen tillgodogöra sig ljusdunklets hela sagovärld.

Eftersom jag redan är inne på de syndiga tankarnas

område, kan jag så gott bekänna, att jag ville se i bilder

upphöjda till konstnärlig dignitet sådana saker som

exempelvis smältugnen i en elektrokemisk fabrik — i

det sotfeta mörkret spruta bländande lågor fram ur ugnen,

mellan mörkret och ljuset röra sig människoskuggor,

tyngda av möda eller strålande av den skapande

kampens glädje. Jag kan ta gift på att där finns både form

och färg — men var är konstnären?

Var är målaren, som bevarar i en oförgänglig bild

exempelvis ett sådant strejkmöte, som jag en gång

bevistade i övre Lappland? I ett blockhus stodo några

hundra rallare, sittplatser funnos icke, men sågspånet

låg tjockt på golvet för snövätans och tobakssåsens skull.

Vad dessa vilda pojkar språkade om gör detsamma, det

var lika vackert ändå som bild: fullvuxna kroppar,

halvnakna bröst, ansikten från de första, oförfalskade

människornas tid, feta hårluggar och vidunderliga hattar —

och över det hela en ton av dynamit och verkligt fula

ord samt en ur social synpunkt lättsinnig lust att guppa en

smula på samhället för att komma åt det fläsk, de buteljer

och de vackra flickor som ännu så länge voro

oåtkomliga för pojkarnas hårda nävar — kort sagt, där funnos

c: a trehundra exemplar av Människan, grann och god

och fylld av sinnlig glädje.

Ungefär så här långt brukar jag får prata i fred med

mina målarevänner, men sen slå de mig i skallen med

hårda ord om programkonst och om skillnaden mellan

litterära och konstnärliga motiv och om innehållets

fullkomliga likgiltighet, när det gäller en skönhet som skall

vara målerisk och ingenting annat än målerisk. Och

när jag fått tillräckligt mycket ovett, böjer jag med

ödmjukhet mitt gråa hår och mumlar för mig själv:

e pur si muove, dock rör hon sig! Jorden näm-87

ligen! Tillvaron står inte stilla, den för oss med sig,

vi få ständigt uppleva nytt och det nya förvandlar oss,

det gamla är förgånget och dött, det är livets front i detta

ögonblick, som djupast griper vårt intresse. Och om

innehållet i konstnärens bild verkligen är honom absolut

likgiltigt, så kunde han väl besluta sig för att släppa de

ting, ”längst bekannte, ennuyante, lächerliche chosen”,

vilka nu tillräckligt länge tjänat honom som förevändning

for hans linjer och färgharmonier, för att i stället hjälpa

åskådaren att se skönheten i de ting, som ligga ett

levande hjärta närmare.

Om där finns någon skönhet, ja! Någon målerisk

skönhet! Annars betackar sig konstnären och fortsätter

att måla sitt äpple, sin blomma, sin skogsdunge i

aftonsol eller sin gamla stuga i regn, i snö, om våren, om

hösten, mot solen, från solen, stuga med ovädersskyar

eller stuga med vackert väder.

Och naturligtvis har konstnären rätt.

Det är väl endast den för mig ständigt aktuella

känslan av den djupa klyftan mellan konstens och

verklighetens värld, som ger mig sådana här orimliga fantasier.

Vad vill det säga, att någonting är måleriskt? Viktor

Rydberg ville i stället använda ordet penselbjudande, som

åtminstone framhäver kraftigt det relativa i begrepet. Vad

den ene målaren vill måla, lämnar den andre likgiltig.

Tingens skönhet ger sig för den ena människan som

bild, för den andra som toner. Och man kan gå i åratal

och titta på ett föremål utan att ens lägga märke till det

— tills man en dag plötsligt ser det, förnimmer det som

form och färg och levande verklighet. Jag förmodar man88

kan säga, att föremålet i det ögonblicket blir måleriskt

för den som ser det så.

I flera år har det varit ett axiom för mig, att

västkustens skärgård inte är målerisk. Den kan ge upphov

till vackra vykort, till söndagsseglarepladder och

badgästlyrik. Men dess allvarliga skönhet är för ändlös, för

obegränsad, för tung att kunna omsättas i bildkonst. Den

liknar ett befriande ord, som man anar, söker efter men

inte finner, därför att sådana ord, så fyllda av höghet,

skräck och soljubel, inte finnas på människors språk.

Trodde jag. Men jag är inte längre lika säker.

Människan kan måhända uttrycka allt vad hon förnimmer —•

det är väl just konstnärernas uppgift att söka realisera

det stolta programmet. Och bar man tur, kan det hända

att till och med västkustens oåtkomliga skönhet avslöjar

sig själv i begränsade, fattbara bilder av färg och form

— och man blir plötsligt medveten om att man ser något

nytt, identifierar färg och form, om vars tillvoro man

förut inte hade någon aning.

Jag är absolut övertygad, att denna konstnärens

upptäckareglädje är så allmänmänsklig, att den i hans

värld motsvarar vad exempelvis fiskaren i arbetets värld

känner, när han plötsligt en natt för första gången i sitt

liv gör en jättefångst. År efter år har han farit ut på

fiske med sitt lag, vaden har kastats och kastats igen,

och med ett och annat kast har en vanlig liten fångst

blivit gjord. Och denna natt, denna sagonatt i hans liv,

kastar han som vanligt, en gång, två gånger kanske, och

en gång till — och nu! nu vill livet! Nu gör han

jättefångsten! Jag är absolut övertygad, att under sin tysta

glädje över den materiella vinsten känner han innerst 89

inne en oklar, underlig känsla av den glädje man känner

inför ett lyckligt underverk, havet öppnar sig plötsligt

och ger sin rikedom, vattnet, rymden och skyarna

förvandlas inför hans ögon till något nytt, som han aldrig

hade drömt om, fast han så länge längtat efter en sådan

lycklig stund.

Ute på Kalvsund får man under vinterns dagar ibland

ett livligt intryck av, att ungefär så måste havets arbetare

ha känt det nu en tid. När man ser all den sill, som ligger

på bryggorna därute, blir man i första ögonblicket

förbluffad, och någonstans inne i hjärnan arbetar tanken

automatiskt med att evalvera i pengar all den rikedom,

som breder ut sig för ens fötter — men jag tycker att

läsaren och jag just nu ska behärska vårt naturliga begär

efter siffror och avstå från att forska efter antalet

hektoliter, kronor och öre. Jag undrar för övrigt om inte

läsaren får en bättre föreställning om massan, när jag säger

att alla lastbryggor och kajer därute — de äro som

bekant både många och stora — ligga alldeles

översvämmade av sill; det finns inte på långt när tillräckligt många

hektoliterlådor, och därför har man överallt vräkt upp

lösa sillen i höga silverglittrande berg, begränsade av på

kant ställda tomlådor.

Det förvånar mig inte alls, att bryggorna brusto en

vacker dag under tyngden av all denna sill — färsk sill i

berg och nysaltad sill i hela fjäll av uppstaplade tunnor.

Det hela var för resten en så fantastisk syn, att det inte

kan bli föremål för ett gnetigt referat, det skulle helst

målas — i en färg av frostig dimma och våt luft och ett

nattmörker så kompakt, att man måste formligen tränga

sig fram genom dess mjuka mörker, uppfyllt av tjockan90

från havet. I denna tjocka lysa några Luxlampor, men

de lysa utan ljus, endast med gnistrande färgfläckar i den

tunga dimman. Vid kajerna ligga båtarna och lossa sill

vid det guldflammande och blodröda skenet av

svart-rykande fotogenbloss — hur sillmassorna blixtra i detta

sken, när de hivas upp ur lastrummen, tömmas i korgar

och stjälpas ut på kajen som oljigt flytande

silverkaskader, hur karlarnas våta oljekläder glänsa i de

vidunderligaste reflexer, när arbetet går tyst och snabbt och

metodiskt, trampande i träbottnade stövlar genom sörjan

av vatten och trasig sill mellan det ständigt ökande

silverberget på kajen och den ständigt minskande lasten i

båtrummet ! Och därute, osynliga i dimman, komma lastade

båtar in med tungt smällande motorer eller rusa tomma

ut med smattrande iver på nytt till havets arbete. Och

runt omkring kajerna, mellan vimlet av GG- MD-

LL-och SD-jakter, kluckar och smackar det svarta

vintervattnet i hamnen.

Det var då jag tänkte, liksom så många gånger förr:

varför se inte målarna detta? varför komma de inte

hit? Här är inte bara brusande liv och skapande arbete,

inte bara rika värden som bärgas för omedelbara behov,

men även en ögats fest av levande färg och form —

inte bara ny sill, men även ny skönhet!

SILLFISKARE.

Den som tycker att sill är något prosaiskt har ingen

riktig föreställning om poesi.

När djuret ligger väl anrättat på tallriken, har det

visserligen förlorat en hel del av sin hemlighetsfulla

gloria — men tänk på den levande sillen, och ni har

genast förflyttat er långt ut i fantasiens rike. Försök att

med tanken följa de väldiga sillstim, som driva omkring

i haven, förda av strömmar, vilkas millioner smådjur

under nermörka nätter ge fosforlysande blänk, då

sillberget glider fram under dem därnere i djupet — försök

att klargöra för er, varför denna sagoskatt än slungas

upp som en flodvåg av silver mot våra kuster, än drages

undan som vore den för alltid försvunnen — och ni

ska finna, att den sill, som stekt i papper smakar er så

förträffligt om morgonen, bär en gåta, vars storhet når

från havsdjupens botten till himlarymdens stjärnehärar.

Månens silverskimmer och den nattliga mareldens blänk

i haven, när sillen står ”vit som ett lakan” i strömfåran

— de ha ett samband, som inte kan avspisas såsom

metafysisk, och ni kan till och med låta era tankar gå

från den skinn- och b^nfria ansjovisen till solfläckarna,

det hemlighetsfullaste av alla komiska fenomen, utan att

ha avlägsnat er alltför långt från ett rationellt tänkande.

Sillen följer nämligen havsströmmarna, och dessa äro

beroende av planetariska krafters spel i världsrymden.

Om havsvatten samlas i en bergsskreva vid stranden,

exempelvis genom uppspolning av vågorna, och detta

vatten får stå stilla någon dag, då samlas ju på dess yta

en del flytande skräp, gräs, barr, små kvistar o, d.,

förda dit av vinden. Så kommer ett duktigt regn, som

sköljer ner några tum färskvatten över samma strand

och bergskreva. Om man några timmar efter

regnvädret betraktar ovannämnda lilla pöl av havsvatten, skall

man få se något ganska intressant. Det färska

regnvattnet har inte blandat sig med havsvattnet, men flyter

ovanpå som ett påkommet lager av nytt vatten, skarpt

skilt från det undre, vars gräns tydligt markeras av de

småpartiklar, som en gång förts dit av vinden. På

färskvattnets yta samlas ett liknande lager av småpartiklar,

det ser närmast ut som två glasskivor, lagda över

varandra och skilda genom några tums vatten. Endast

mycket långsamt blandas de båda vattenlagren, salterna

i det underliggande ha ett tungt arbete att utföra, innan

det övre blivit indraget i samma kemiska förening.

Detta är endast en bild i minsta skala av

vattenförhållandena i havet. Den mer eller mindre

solglittrande, blygråa eller böljehävande havsytan ser ut att

under sig äga alltigenom samma soppa — men i själva

verket ligger där lager på lager av olika vatten, alldeles

som jordgrunden består av den ena geologiska lagringen

över den andra. Likheten kan även utsträckas därtill,

att gränserna mellan de olika lagren äro stundom skarpt93

markerade, stundom diffusa. Men den stora olikheten är,

att jordens olika lager ligga stilla, medan havsvattnets

befinna sig i ständig rörelse, vars art är olika och

ständigt skiftande i varje vattenlager. Om rörelsernas orsak

vet man väl intet med visshet, men åtminstone

strömrörelsernas samband med kosmiska krafter tycks vara

höjt över alle tvivel.

Det djupaste vattenlagret är saltast — upp till 30 å

32 °/00 — de mellanliggande mindre salta, det ytliga

minst, blandat som det är med färskvatten av regnet,

floderna o. d. Men de olika lagren skilja sig även i fråga

om klorhalt och täthet, fryspunkt, ångtryck, kväve-,

syre-och kolsyrehalt etc., varav följer, att det organiska livet,

vilket i vattnet liksom på jorden betingas av omgivande

förhållanden, måste bli lika skiftande.

Huruvida fisken i havet följer de strömmar, som

medföra de små organismer — plankton — som utgöra

fiskens föda, eller om havsfisken motståndslöst drives

av strömmarna, dömd till undergång om där

händelsevis skulle saknas plankton eller andra nödvändiga

agre-manger, tycks ännu vara en öppen fråga. För det senare

antagandet tala en del till synes starka skäl. Dels äro

strömmarna ofta av betydande styrka — en halv meter

i sekunden torde bjuda ett oerhört motstånd exempelvis

för sillen, om den ville opponera sig mot sin omgivning

— dels förändras tätheten, trycket och gashalten så

väsentligt med olika salthalt, att endast små differenser

däri ge samma skillnad i livsbetingelser som råder mellan

havsstranden och toppen av Himalaya.

Man ska sålunda vara blind för tingens egen

allvarliga poesi för att finna siller. prosaisk. Dess saga är94

hela Bohusläns saga — och den berättar om plötsligt

överflöd med syndarus och lättsinnigt överdåd, den talar

också om lika plötsliga stagnationer med ruelse och

gränslös nöd.

Saken förhåller sig i korthet sålunda:

Sedan urminnes tider har sillen periodvis gått till

eller ifrån vår västkust. Därmed har följt ekonomisk

ebb eller flod för hela landsdelen. ”Floden” har varat

cirka 70 år, ”ebben” lika länge.

När sillen gick upp mot kusten, togs den från

stranden med vadar, som drogos till land och gåvo stora

pengar. När sillen gick ut på djupen, var den oåtkomlig,

emedan redskapen inte medgåvo havsfiske; nöden kom

genast till folket med bottenlöst elände.

För närvarande skulle vi befinna oss i en sådan

period av ”ebb” och därmed följande nöd, ty sillen går

inte in till land. Att den nu ändå kan fiskas, beror på det

nya redskap, snörpvaden, som infördes år 1882 från

Amerika. Den kastas ute i havet, där sillen står som

ett berg i vattnet, snörpes ihop i bottnen med en

stållina, som löper genom grova järnringar -— sillen är

fångad.

Först kostade dessa vadar cirka 1,800 kronor.

Seglades ut i små, öppna båtar, som emellertid snart gjordes

större. År 1904 sattes den första fotogenmotorn i en

vadbåt. Nu gå aila de cirka 300 vadlagens båtar — två

däckade båtar i varje lag — med motorkraft, och vaden

har vuxit ut så, att den skulle kunna stänga in ett ordinärt

stadskvarter; betingade också före kriget ett pris av

cirka 9,000 kronor. I juni månad år 1916 var den uppe95

i 14,000 kronor; för närvarande kan man knappast få

sådana redskap för pengar.

Men sillen tycktes ändå vilja försvinna från de

ivriga händer, som sträcktes ut att fånga den. Allt längre

ut till havs och allt djupare ner mot havsbottnen sjönk

berget av levande silver, och under mulna dagar eller

i solglansens guldljus över de hävande vågorna kretsade

fiskeflottan rolöst utan byte omkring — likt de hungriga

måsarna, som skrikande kretsade kring fiskeflottans

båtar. Allt längre mot skymningen dröjde männen kvar

därute, där endast hav och himmel och det fallande

mörkret var att se.

Fram emot senvintern går nämligen sillen ner på

djupt vatten därute i Kattegatt, ungefär mitt emellan

svenska och danska kusterna. Då kan den inte fångas

med snörpvad, endast med trålar, vars skopor äro

tillräckligt stora och starka och kunna skrapa havsbottnen

snart sagt var som helst. Och då man fiskar skarpsill

— anjov isens råvara — med sådana redskap, inses

genast, att trålens maskor måste vara små. Däri fångas

helt enkelt rubb och stubb av det liv som möter på

djupen, och fiskebeståndet sparas inte, tvärtom, de små

fiskbarnen äka med i massor och kastas värdelösa och

döda överbord igen, sedan trålen dragits upp på ångarens

däck.

Och ångfartyg med trål blir så dyrt, att fiskarena

själva svårligen kunna lägga sig till med dessa redskap

i så stora dimensioner, att de kunna tävla med

rederibolagen. Gå de självägande fiskarena under i

konkurrensen, måste de ta plats som löneslavar på trålångarna.

Därmed skola även på detta område de många små men 96

egna företagen ha slukats av fåtalet större. Och alla

dystra sociala följdföreteelser skola inte låta vänta på

sig. Den gamla latifundiefaran, alltså! Romarerikets

fördärv, alla växande staters självförgiftning.

Om nätterna stiger emellertid sillen därute i havet

upp emot vattenytan. Då ha trålarna ångat hem efter

sin rovdrift, och havets fria arbetare kasta sina dyrbara

snörpvadar efter skatten. Nattmörkret gör, att båtarna

måste starkt belysas — och därför strålar nu om

vinternätterna hela fiskeflottan därute på det öde havet i ett

magiskt sken av luxlampor och brokiga lanternor.

Jag stod ombord på en vadbåt, när fiskeflottan

stävade till havs en vinterdag. De sista skären förtonade i

fjärran bakom oss. Pojkarna samlade sig i fören. Jag

gick dit.

— Nå, vad ser sjömansögat här? frågade mig

plötsligt en kärv röst. Himmel och hav, vasa? Ingenting

annat?

— Knappast! — jo — måsar i massor. Och ångare

längst därute!

— Ängtrålare. Havets rovfåglar, kan man säga.

Själv såg jag inte stort mer än några lätta rökslöjor

borta i horisontens dis, långt över de vitfräsande vågorna

runt omkring oss. Men att rökslöjorna betydde något

högst allvarligt för männen, det märktes nog på den bistra

tystnad, varmed benämningen ”havets rovfåglar”

accepterats. Det höjde sig en smutsig spöksyn vid horisonten,

visande folket en framtid, då havets fria söner i

fisklägena skulle ha förvandlats till lönearbetare utan

egendom och utan hopp.

— Behöver det gå så? frågade jag.97

— Nej, nödvändigt är det inte. För så vitt staten i

fortsättningen sörjer för att billiga fiskerilån beviljas.

Det finns fiskare, som inköpt trålångare med trål och

bedriva detta fiske som andelsaffär med lika delning av

vinsten. Om vi tyckte att trålfisket vore bra och skulle

bli det segrande, vore det för oss den enklaste sak i

världen att skaffa oss trålångare. Den redskapen går

till 60 å 70,000 kronor i normala fall. På sex å sju män

— det är vad fisket kräver ombord — bleve det 10,000

per man. Två man i maskinrummet och fyra eller sex

på däck, det räcker. Åtta å tio års amortering på lånen,

det skulle gå som en dans. Men vi vill vänta och se,

om inte staten ska kunna inse, att trålfiske är ett

ut-rotningsfiske, som åtminstone i lindrigaste fall ska

regleras genom restriktioner.

Det ligger tydligen en hel hop praktiskt förnuft i

det där.

Men dagen gick, skymningen föll och kvällen kom.

Det är en underlig syn att se denna flytande stad,

när mörkret tungt och snabbt har höljt den öde

ödsligheten. Den yta, som täckes av flottan — ungefär en

kvadratmil — tindrar och strålar av ljus, lampor och

lanternor — och runt omkring därutanför står natten

utan gräns för ögat.

Sjön häver sig bläcksvart i väldiga dyningar, havets

djupa andedrag. Båtarna rulla och svänga omkring

varandra i en härva, som förefaller att vara ett hopplöst

kaos, men som med osviklig säkerhet redes ut av

männen ombord. Vadbåtarnas olika signallanternor få inte

förväxlas av följebåtarna — varje fiskelag består av två

båtar — då skulle maskineriet genast gå sönder.

7. — Anteckningar vå havet.98

— Ut och känna!

Lagets sillsökare, vadbrusen, hoppar i lillbåten, följd

av två roddare -— loss! — i blinken har det lilla

nötskalet drivit bort från storbåten. Den kastas och kränger

som ett spån — men mannen i akten står oberörd och

lodar med sin koppartråd. En liten flämtande lykta

eller ett rykande fotogenbloss ger honom det ljus han

behöver. Runt omkring blinka sådana små hoppande

ljuspunkter på vattnets brusande, svarta massa — det

förefaller alldeles vansinnigt, otroligt att inte varenda en

genast seglas över av de stora båtarna, som oroligt och

tungt driva omkring och vänta förmannens order från

lillbåten.

Det första han gör därute är att undersöka

strömmens styrka och fart. För stark ström gör fisket omöjligt

— om vaden kastades, skulle den genast trasslas ihop

till en blytung härva. Men han ska även söka efter sill,

och det gör han genom att ”känna”. I handen håller

han en smal kcppartråd, försedd med en blykula i ändan,

som han kastat i vattnet. Nu gäller det för vadbrusen

att visa sin skicklighet, ty därpå beror i första hand

fångsten — dock inte så mycket nu som förr;

koppartråden, som införts i stället för den gamla linnetråden,

är i sig själv så känslig, att han inte kan undgå att märka

sillen — om där bara finns någon. Så att de halvt

magiska egenskaper man fordom tillskrev vadbrusen -—

ungefär så som man ännu tror på mannen med slagrutan

— ha numera fått ge vika för de mera praktiska

egenskaperna omdömesförmåga och outtröttlig energi.

Känner han sillen tjock — och det känns precis

som om man skulle dra tråden upp genom ett stenrös,99

förklarar han — då måste han också bedöma om

strömmen inte är för stark, så att vaden förstöres; han måste

också se till, att kastet kommer mitt i strömfåran — han

väger i sin hand på den tunna koppartråden värden för

tiotusentals kronor. Bäst känner man sill, om man

ror medströms, såsom sillen går.

Men vaden kastas motströms.

Om nämligen strömmen går i den stora pilens

riktning på närstående figur, där vadbåten betecknas med

bokstaven A, följebåten med B och lillbåten med C, ska

kastet ske på sätt figuren visar för att inte komma

”skevt på strömmen”. Det ska börja mitt i strömmen

och mot densamma, för att inte vaden ska komma i olag

när den driver, men fånga så mycket som möjligt.

Kretsen slutes därefter medströms.

På vadbåtens däck ha pojkarna samlat sig i fören och

A100

följa sökaren med spänd uppmärksamhet. Allting dansar

omkring som en nattsvart och ljusstrålande karusell,

motorerna smattra och dundra, vågsvallet brusar,

skummet fräser — ropar han därute? Sill! Pass på! Han

lyfter sin hand till tecken — väntar ännu och känner

på djupens hemlighet — vadbåten söker sig upp till

lämpligt startläge — låt gå!

Full fart! Vaden kastas — glider ut — sjunker i

djupet. Boj efter boj — blåsor av inpregnerad

segelduk — radar upp sig i en vid cirkel över vattnet. Vadens

nätverk hänger ännu lodrätt ner i denna cirkel runt

sillmassan. Men i nätväggens nederkant sitta grova

järnringar, genom vilka löper en stållina — med den ska

fångsten slutligen bärgas.

Lillbåten har genast rott till den första bojen och

väntar där på vadbåten, som hastigt kommer farande

med den sista bojen och sluter cirkeln. Kvickt till

vinschen! Stålvajern hämtas in och snörper ihop vaden

i botten! Båten drages därvid in över kretsens centrum,

och om kastet har lyckats ordentligt, ska nu

situationsplanen se ut ungefär så här.-

-o-101

Härmed är sillen fångad i en säck, stor nog att stänga

in ett ordinärt stadskvarter.

Men nu kan det falla silien in att krångla. Den kan

”lägga sig död” — om fångsten är stor, sjunker den

som en sten och spränger vaden. För att hindra detta,

försöker man få sillen så högt mot vattenytan som

möjligt, då hennes kraft väsentligt reduceras. De grova

järnringarna, som bilda vadens sammansnörpta botten, hämtas

upp — så många som behövas — och inhämtningen av

fångsten börjar.

Vaden drages in så mycket, att sillen blir inträngd

i minsta möjliga rum ända uppe vid ytan. I blankvåta

oljekläder stå lagets karlar utmed vadbåtens reling och

dra upp vaden för hand — ett bistert göra i vinternatten,

kanske under 15 å 20 graders köld! Händerna stelna

isigt av de styva ”dukarna” — men sakta stiger den

bruna garnmassan upp ur havet igen, medförande en

rikedom av sprattlande, silverblank sill.

För att inte vadbåten under detta arbete ska

dragas in i vaden och göra alltsammans till ett enda

trassel, är följebåten angjord med tross vid motsatt reling

och strävar med lagom kraft att dra hela ekipaget bort

från vaden — vilket gör, att alltsammans står stilla på

samma plats. Därborta ligger den och bullrar dovt

med motorn, och där står en man och följer med

spändaste uppmärksamhet varje vink från vadbåten hur

alltsammans ska styras.

Båtlaget är inte manöverdugligt längre, vilket

signaleras med två över varandra placerade röda lanternor.

Nu sprattlar det invid vadbåtens sida av levande si\\

— en hel last! Jo jag tackar, har den äran, pojkar! 102

Följebåten göres loss, ångar upp till vadbåtens sida,

vaden göres fast mellan dem båda, silvret håvas

ombord och stjälpes ner i följebåtens lastrum — i

vadbåtens sedan, om följebåten blivit full.

Kaffet är färdigt i skansen och drickes i stora

spill-kummar — det rinner som en eldstråle genom den

is-frusna kroppen. I den lilla järnspiseln sprakar elden

så hemtrevligt, att ansiktet tinar till ett lende, som vill

glida ut i sång av glädje, vila i trötthet, stolthet att saken

är klarad. Priserna diskuteras och sillköparna bedömas,

och man undrar vad de andra fått i natt — och där

somnar en trött man mitt i talet. I styva, våta oljekläder

har han sträckt ut sig på britsen, medan båten rullar

hem genom dyningarna och elden i spiseln sjunger sin

egen sång om hemtrevnad och familjeliv som väntar,

sedan man kommit upp från den trånga, rökiga,

sillluktande skansen, hem till mor med ungarna i stugan.

Men därute ljusnar gryningen. En sagodager stiger

skimrande upp i fjärran, där himmel möter hav och

rymdens gåtor smälta samman med djupens. Och

föröver, där sjöarna spruta muntert över däck, ser man

ljuset tindra och blinka från fyren, där leden slingrar

mellan kobbarna till hamnen.

Allt blir saga i denna bleka, overkliga

grynings-dager på havet — och där förstår man också klart, att

sillen har sin egen poesi. Men den poesien kan säkert

aldrig göras med ord — den ska höras i vindens skrik

genom riggen och vågornas tungsinta brus, när

fiskebåten stävar hem från havets arbete. 103

Fångsten kan stiga till högst avsevärda summor,

särskilt har den naturligtvis gjort det under kriget, då

tyskarna varit så snälla att köpa. Att ett fiskelag tagit

in ända upp till 30 å 35,000 kronor i ett enda kast, har

hänt, men är naturligtvis undantag. Det blir 2,000 kronor

per lott för några timmars arbete, och det inses utan

vidare, att i regel har fiskaren inte sådana förtjänster.

Ett vadlag består av sexton man. Till redskapen

räknas två båtar med motorer samt en snörpvad. År

1916 betingade båten med motor ett pris av 15,000

kronor, snörpvaden 9,000 kronor.

Det kan hända, att exempelvis fyra delägare äga den

ena båten och tre delägare den andra. Dessa sju

personer slå sig ihop med fyra andra och inköpa en vad —

på kredit. Egendomen uppgår då till en summa av 39,000

kronor, fördelade på elva personer.

Efter några lyckade fisken — på många misslyckade

försök — uppgår lagets inkomst till låt oss säga 15 å

20,000 kronor, vilka fördelas sålunda:

Först betalas alla löpande omkostnader för yrkets

bedrivande, fotogen, olja, reparationer etc. Därefter

betalas assuransen för vaden. Har vadlaget eventuellt

gått i kompani med ett annat, delas sedan bådas

återstoder lika mellan båda parterna.

Först därefter sker den egentliga delningen mellan

deltagarna — kallas här ”bytning”.

I vanliga fali ”bytes” i 18 lotter. Här ett exempel,

hämtat från verkligheten:

En hel lott anslås att betala slitage på vaden. Elva

hela lotter anslås till de elva delägarna. Två hela lotter104

anslås med en halv lott vardera åt fyra ”partkarlar”.

Tre hela lotter plus 30 procent av den fjärde anslås till

underhåll av båtarna. 40 procent av denna fjärde lott

anslås till en minderårig partkarl. Återstående 30 pro-

cent av sagda fjärde lott anslås till något allmänt

ändamål (religion, nykterhet, undervisning eller dylikt).

Ett annat exempel ur verkligheten:

Delägarna äro 13, partkarlarna 3.

Delägarna få 13 hela lotter. Partkarlarna få

tillsammans 1,5 hel lott. Båtarna få 3,5. Summa 18 hela

lotter.

I detta fall betala delägarna själva vadens slitage.

Detaljerna växla. Emellertid inträffar aldrig att

vadbrusen, förmannen, den skickligaste, mest företagsamme

i vadlaget, begär eller erbjudes större betalning än hel

lott. Ekonomiskt tycks hans större värde kompenseras

så, att det står honom fritt när han vill att själv söka

bilda ett nytt vadlag, om han tycker det gamla är för

slött eller oskickligt. Naturligtvis har varje fiskare

samma möjlighet — om han har medel till det. Men en

skicklig vadbruse har givetvis större utsikt än någon

annan att få ihop ett duktigt vadlag. Här råder dock

bland havets fria arbetare en oskriven lag, att ingen må

räknas för mer än andra fria och kunniga män.

Sillfisket varar från ungefär medio av september till

fram emot mars. Därefter vidtager ett mindre fiske

med smärre trålredskap till medio av maj, varefter

makrill fångas med drivgarn under c: a fem veckors tid.

”När törnrosen blommar” börjar i södra skärgården

makrillfisket med dörj (krok) och varar till ultimo augusti.

Vid garnfisket medför varje man sina egna garn- 105

lotter, för vilka han själv ansvarar. Vinsten delas i

proportion till insatta garnlotter i drivgarnslänken —

sedan båten fått sitt.

Fiskelagets förtjänster äro i hög grad beroende av

vadbrusens energi, hans närighet och yrkeskunskap.

Även om det händer, att en halvpartkarl under tre

månader inte når mer än 100 kronors förtjänst — varvid

måste märkas, att stormdagarna äro många och de

relativt stilla, egentliga fiskedagarna äro få och ändå

ingalunda alltid lyckliga — så torde vinsten under sillfisket,

huvudnäringen, även för dessa lönearbetare i vadlaget

bli i genomsnitt tämligen god, isynnerhet under nu

rådande goda konjunkturer. För en hellottskarl kan

inkomsten under sillfisket beräknas i genomsnitt till

1,500 å 2,000 kronor. Inte så sällan har man nått

6,000 kronor, ja 9,000 och därutöver i mera sällsynta

fall. Tack vare en till det yttersta uppdriven tävlan

mellan vadlagen — och därjämte tyskarnas iver under

kriget att köpa den svenska färsksillen. Svenskarna

själva ha aldrig visat någon större iver i detta hänseende,

de hämta sin sill från Norge, Island och Holland —

den svenska duger naturligtvis inte för svenskarna; c: a

11 procent av årsfångsten ha under normala tider

konsumerats inom landet — ”den är för billig”, säger

fiskaren en smula bittert. Däremot duger svensk

små-sill alldeles utmärkt — när den kommer hit i små

plåtlådor såsom äkta franska sardiner i olja!

I gamla tider, ”när sillen kom”, gick *den till

stränderna i så tjocka stim, att den kunde kastas upp med

åran, när man rodde fram över den. 106

Om inte sillen självmant kom till fiskaren, så kunde

fiskaren inte få någon sill. Inte förrän för c:a 20 år

sedan, då fiskaren Utbult kom från Amerika med den

första snörpvaden — med vilken sedermera följde hela

den nya metoden.

Därtill hörde, som redan berättats, att vadlagets

förman skulle ”känna” efter sillen där hon går fram i

havet. Han släppte ner i vattnet en grov ända av

linnetråd med en fastbunden blykula, och det berodde i hög

grad på hans ”känslighet”, om fångstlaget skulle få

något eller inte. Han var vadlagets pamp — och är

ännu, förstås! — och att göra opposition emot honom

var svårt. Svårast för en ung pojke, som nyss blivit

tagen med i laget. En gång gjordes emellertid en sådan

opposition med framgång till lycka för många. Och

därom handlar denna historia.

Den unge mannen — Adolf hette han — tillhörde

ett vadlag som hade en ”okänslig” förman. Var den

rodde fram i lillbåten med tråden i nypan, hade han

svårt att känna sill i vattnet. Strax efter kunde komma

en annan som kände sill, gav tecken, hans lag kastade

och fick.

Det där harmade unge Adolf och hans kamrater i

laget. De kommo tomma hem alltför ofta där andra fått

båten full. Adolf började fundera.

Koppartråd, tänkte han, den är känslig i sig själv,

för genom den kan man telefonera. Om man nu ersätter

linnetråden med fin koppartråd, så skulle man kanske

kunna känna sill, även om man inte är så rasande

känslig i fingrarna.

Han funderade på saken en hel vinter, arbetade och107

slet, laget harmades över sin okänslige förman, men

dåligt fiske blev det för dem. Adolf var ung, ville

ogärna opponera, men en dag gick bud till stan, pojken

tog mod till sig och rekvirerade med budet så och så

många famnar fin koppartråd. — Blir det till ingen nytta,

så betalar jag, sade Adolf.

Koppartråden kom. Den kunde ?nte hanteras lika

vigt som linnetråden, den var styv, trasslig och be-

svärlig. Adolf konstruerade i tysthet en apparat, ett

hjul med vev, som skötte dyrgrepen hanterligt. Så

gick han i båt. Förman som roddes före kände ingenting

med sin linnetråd, Adolf roddes efter — och kände.

Nå, då kom en av de vidskepliga gamlingarna i

fångstflottan och förklarade att koppartråd är alldeles

förkastligt, med den känner man sill överallt, så att man

blir alldeles liksom tokig.

Det var ett svårt slag för Adolf. Tokig ville ingen

bli. Linnetråden härskade alltjämt obestritt.

Besinna nu att Adolf var en helt vanlig fiskarpojke.

Han ville inte heller bli tokig. Han tog bror sin med

sig i lillbåten en dag. Brodern hade aldrig hållit i den

viktiga tråden förr. Brcdern fick koppartråden.

— Inte vet jag hur det är, sa brodern efter en

stund, men det känns så konstigt i fingrarna.

— Jag känner ingenting, sa Adolf, som höll

linnetråden.

— Känn här! sa brodern.

Adolf tog koppartråden. Med den kände han sill.

Men inte med linnetråden. Saken var klar.

Han rodde hem med brodern som en säker karl.

Och han sade stillsamt och lugnt till vadlagets förman:108

Antingen tar du nu koppartråden med dig i båt — eller

går jag i båt utan dig.

Han hade lagt apparaten med koppartråden i

lillbåten. Förman gick i båt, tog linnetråden, kände

ingenting, tog koppartråden — och kände silL Laget kastade

— och då var havets snåle djävul framme: vaden

trasslades, laget måste i land och reda ut; de fingo intet.

Men den gryende tron blev inte knäckt. Dagen

därpå kom åter koppartråden till heders — man kastade

— och laget fick i detta enda kast mer sill än de nånsin

fått förut.

Gång på gång provades den underbara koppartråden.

Alltid med gott resultat. Och när den vintern var slut,

hade fångstflottans folk bytt ut linnetråden mot koppar.

Men det fanns ännu åtskilliga som inte gärna ville bli

tokiga och känna sill överallt. De hade nöjt sig med en

meter koppartråd närmast kulan — resten linne. För

man ska inte vara glupsk och ta för mycket!

Numera finns i hela fångstflottan inte ett vadlag

som använder linnetråd — överallt har man Adolfs

koppartråd och Adolfs apparat att sköta den med. Och

därmed har ett av de många stegen mot bättre tider

tagits av fångstflottans män. Ett steg som givit

oräknade millioner åt vår nationalinkomst.

Men märk nu: Adolf, som vågade den stora

revolutionen på den grund att man kunde telefonera genom

koppartråd, Adolf, som dragit in dessa millioner i hårda

pengar till vårt land, Adolf har själv för denna bragd inte

begärt, inte anat att man kunde begära ett enda rött

kronans öre!

Sådana äro dessa karlar. 109

Han är nu förman för ett lag raska pojkar, gift,

stadig familjefar, landstingsman och allting. Vi få väl

se honom i riksdagen en vacker dag — ty varför skulle

inte dessa havets arbetare ha sin egen representant? De

äro ju genom sitt yrke, sin underbara sammanhållning

i lagen, sin kommunistiska organisation inbördes sedan

gammalt skolade att se tillvaron ur en högre synpunkt

än det egna lilla jagets — ur den gemensamma kampens

synpunkt.

SILLGULASCH.
(1916.)

En norsk tidning meddelade för någon tid sedan en

notis som gjorde åtminstone undertecknad ganska

bekymrad. Den innehöll att fiskarbefolkningen i

Bohuslän blivit depraverad av kristidens höga pris, därnere

skulle nu föras ett veritabelt svinliv — sillgulasch

var benämningen. Några svenska tidningar klippte

notisen. Historien gick ut över Sverige. Man fick veta

huruledes fiskarpojkarna hyrde någon avsides liggande

stuga om lördagskvällarna, förde dit sprit och flickor

och roade sig alldeles som herremän tills måndagen

kom med nya havets spelvinster i nära sikte. Dessutom

skulle fisklägena vara översvämmade av allehanda

tvetydiga försäljare, vilka lurade kvinnorna att inköpa

enfaldigt bjäfs — annat att förtiga.

Saken föreföll besynnerlig. Jag hade fått en helt

annan uppfattning av detta folk, sådant det under sekler

av hårt arbete och tunga syndabördor hade utvecklat

sig. I våra dagar tycktes mig ”normaltypen” av

västkustfiskaren ha nått en sådan manlig mognad och

medvetenhet, sedan han passerat schartauanismens

järnhårda disciplinskola och så småningom börjat ägna sig

112

åt en något ljusare religionsuppfattning, att det föreföll

som om de stora vanvettstidernas packaktiga

”syndfullhet” numera skulle vara utesluten. Man behöver

bara besinna med vilken fart och energi det kärva

arbetsfolket vid havet utvecklat sin näring och fört den

fram till en betydande tillgång för vårt lands ekonomi

för att börja betvivla uppgifterna om sillgulaschens

barnsliga förströelser. Skulle de verkligen ens ge sig

tid till sådant?

Men å andra sidan. Historien om sillfiskets

utveckling sedan äldsta tider vittnar att varje ekonomisk

högkonjunktur, när sillen gått till och silvret flödat,

medfört ett vanvettigt rus, utan styrsel och utan tanke på

morgondagen. Kriserna ha kommit med jämna

mellanrum (70—100 år) och alltid givit samma lärdom i nöd

och bottenlöst elände åt dem som nyss syndade på

nåden med lätta sinnen. Skulle folket därnere verkligen

ingenting ha lärt och ingenting glömt? De bästa — och

flesta — av de västkustfiskare jag träffat hade dock

förefallit mig till fullo motsvara allmogens bondeadel.

Det där ville jag se med egna ögon, packade min

ryggsäck och reste ned.

Om jag förut inte klart vetat vad gulasch är, så

fick jag hastigt lära mig det i Göteborg. Jag skall inte

gå så långt i elakhet att jag berättar historien i detalj,

endast skissera typen.

Jag superade en kväll med en bekant, som plötsligt

presenterade en ung man, ett barn rättare sagt; jag

kunde ha burit honom på min ena arm. Ett

skrämmande tomt buller gick ut av hans mun, värst var

kanske den gemena fräckhet som stack fram ur hans113

råa stämma och hans härjade barnansikte. Han ville

göra kvällen angenäm för oss med sprit och kvinnor,

och när jag hövligt avböjde, blev han skränig. Hade

omsatt 160,000 kronor den dagen, några småslantar hade

han kvar — tog upp plånboken, i vilken löst inkastats

några rosenröda tusenlappar bland hundralapparna.

Roade det mig kanske att se hur han häromdagen hade

växlat en femma? — Han tog en tusenkronesedel och

ville riva den itu, vilket dock avvärjdes.

Senare på kvällen såg jag honom gå gatan hemåt.

Gossebarnet var omgivet av cirka tjugu herrar, de flesta

av mer än misstänkt typ. De hängde omkring honom

som flugor på en sockerbit. Ur hopen uppsteg ett och

annat kvinnoskrik. Det var en hjärtskärande syn.

Alltså: sådana djur existera faktiskt. Jag hade sett

honom, hört honom, även något litet tagit på honom.

Och vid det laget hade jag även fått öronen fulla

av historier om att de unga fiskarna inte skulle vara

en bit bättre på sitt sätt. På Henriksberg skulle man

se dem, sedan de sålt och lossat sina laster. Där åts

smörgås och dracks champagne tills det rann om

gossarna, fick jag veta. Och i en fiskarfamilj ute i

skärgården hade man för en tid sedan köpt ett piano åt den

ena hemmadottern. Den andra hade blivit avundsjuk,

och strax hade man köpt ett piano åt henne också.

Nu kan det vara nog med historier, tänkte jag och

stack i väg ut till havsbandet. Sillgulaschen, den av

plötslig rikedom depraverade, förr så stolta, rakryggade

fiskarbefolkningen, ville jag äntligen se. På

Henriksberg hade jag inte fått se den — den måtte ha varit

på andra håll de olika tider jag sökte den där.

8. — Anteckningar på havet.114

Så stod jag då en lördagsafton på en av bryggorna

i ett litet fiskläge. Skymningen föll, regnvåt och trist,

över de nakna bergknallarna, fyrarna därute blinkade

allt klarare. Några båtar lågo redan inne, och den ena

vadbåten, den ena följebåten efter den andra stack fram

bakom udden och susade in i hamnen. Runt omkring

smattrade motorerna, båtarna gjordes rena och klara

till måndagen, olja hämtades ombord och motortankarna

fylldes, överallt rådde en ivrig brådska, klockan fyra

om måndagsmorgonen skulle de åter ut.

1 denna bildskrift av vimlande fiskebåtar, rullande

oljefat, strålande luxlampor eller rykande fotogenbloss,

smällande och rykande motorer, grova karlar och unga

pojkar i blanka oljekläder eller våta arbetsblusar —

överallt kunde här läsas sagan om havets tunga arbete.

Där vacklar en karl och tar snedsteg — men, kära

vänner, däcket är halt och de grova träbottnarna i hans

sjöstövlar äro också hala. Ingenstans ett spår av sprit

eller annan lättvunnen lön för mödan.

Predikanten är kommen till ön och har redan i

brådskan fått mottaga många tysta hälsningar. Det är

precis denna stämning som vilar över det hela, allvarligt

glad: helgdag — vila — i morgon ett enkelt, ärligt Guds

ord — och i övermorgon nya hårda tag för livet.

Ingenting av de fräcka tonerna, de råa skriken och

skratten, ingenting av rus och lättfärdighet, inte ens

av längtan därefter, ingenting av alla de omisskännliga

tecknen på upplösning hos en befolkning. Och jag minns

en historia om just dessa öars människor för en

mansålder sedan. Då låg en krog på en liten holme ett stycke

från hamnen. På morgonen skulle man dit först innan115

man gick ut med båtarna. Man hängde på krogen tills

någon stack näsan ut genom dörren och därefter

förklarade vinden alltför hård; då blev man sittande til!

kvällen. Den tiden såg det säkerligen annorlunda ut

i hamnen en lördagskväll.

Jag följer en fiskare hem. Jag skäms över min

fråga till honom: Sups det mycket nu bland

fångstflottans folk, sedan ni blivit rika karlar och sillgulascher?

— Han svarade med en komplett oförstående blick:

Det finns väl en och annan stackare bland oss också —

var finns det inte såna? Men inte har jag sett eller hört

att det är värre nu än förr.

Jag vet att just den här mannen känner sina

fiskarekamrater och är väl känd av dem. Jag passar på att

fråga om pianohistorien. Genast kommer svaret i samma

förvånade ton: jag vet bara en karl i fångstflottan som

köpt sig piano, och tror han inte att en sån sak skulle

spörjas bland oss?

Ett piano är fortfarande en sällsynt klenod härute,

och den nätta historien om de båda flickorna med var

sitt piano hemma hos föräldrarna reduceras till

historien om en gammal ungkarl i solid ekonomisk position

som dristat förverkliga en gammal romantisk dröm och

inköpt ett piano, som inte var alldeles nytt, men fullt

brukbart för honom. Det är väl ingen som avundas den

lek han tillåter sina gamla styva fingrar?

Sedan jag språkat en stund hemma hos fiskaren om

kvällen, vågar jag summera ihop de intryck jag fått i

skärgården: Här finns ingen sillgulasch. Här finns

kanske en eller annan stackare som inte tål framgången,

och det är tyvärr dessa som dra uppmärksamheten påsig i staden. De andra synas inte. De andra veta att

den förtjänst de nu kunna göra, den är tillfällig; de

begagna tillfället att betala skulder, förbättra sitt

arbetsmaterial och förbättra sina hem — och därjämte se de

mot framtiden, inte utan oro.

MED DRIVGARN EFTER MAKRILL.

I strålande majsol sträckte vi med frisk sydvästlig

bris ut från Sveriges västligaste hamn. Fiskejakten

”Miranda” från Smögen, förande märket LL 633, skulle

ut på makrillfiske med drivgarn.

Med några breda slag svepte vi ut genom Hållö

Gap, sedan sattes motorn i gång. Den tyckte inte om

sig, hostade tjärolja och spottade gnistor och sotsvart

rök, men gjorde i alla fall sin plikt så gott den kunde.

Kursen sattes SV, och rätt mot vind och sjö dansade

vi ut över Skagerack.

Hela mellersta skärgårdens fiskeflotta låg ut till

havs den förmiddagen. Och att se den under segel är

en grann syn, som under senare år blivit tämligen

sällsynt sedan jakterna blivit försedda med motorer.

Nu komma emellertid seglen åter till heders. Den smula

olja, som ännu finns att få, är dels dålig, dels

fruktansvärt dyr — en timmes gång med motor kostar båtlaget

50 kronor. Det gäller emellertid nu att komma långt

ut till havs före solnedgången, ty makrillen har gått bra

till de sista dygnen och står högt i pris — 10 kronor

per tjog noterades i går på Smögens ”börs”, bryggan

118

mellan postkontoret och Strannes sjöbod, och det kan

bli en rätt hygglig slant för en natt.

Klockan var två på middagen, när vi kastade loss,

och efter en timmes gång äro vi redan mitt ute i

Skageracks grova dyning, pärlande och fräsande i solsteket

av den friska sydvästen. Men det finns, åtminstone här

på kusten, ingenting mer vederhäftigt i sjön än en

modern fiskejakt. Den är djupare under än över

vattenlinjen, för ungefär en tredjedel av den segelmassa den

kunde tåla och har ett spring, som reser stäv och akter

tillräckligt högt att hålla däcket torrt även när sjön går

högre än nu. Men stampar och slingrar gör hon

ordentligt, den goda ”Miranda”, klättrar flåsande uppför ett

vågberg och rutschar tung i gumpen utför dalen tills

hon smaskar den frodiga bringan i nästa sjö, kastar ett

par silverglittrande vattenkaskader framför sig högt upp

i solskenet och börjar åter klättra uppför på nytt.

Hela horisonten ligger fri så långt vi kunna se

framför oss i väst, sydväst och syd. Himlen är soligt

molnfri, och vattnet har denna ljust violblåa färg, denna

doft av ungdom, nakenhet och vildhet, detta ljud av

sidenfras och hetsigt lockande kärlekssång, som är

havets ljuvlighet under några korta, hastigt förflyktade

vårdagar mellan vinterns blygråa tyngd och sommarens

lata, banala solstiltje. Runt omkring oss, så långt vi

kunna se, stampar och slingrar fiskeflottan till havs i

spridd ordning med långa avstånd mellan båtarna; man

går inte nu som annars tätt tillsammans med motorernas

slammer stigande som en samfälld åkallan från några

hundra båtar till havets och fiskerinäringens

skyddspatron — det är våra krisdagars segling, som kräver119

ökat utrymme åt individerna och återger åt den över

flera mil spridda flottan ett utseende, som för i tankarna

gamla tiders primitiva fiskeri.

Timme efter timme arbeta vi oss fram rakt SV,

och jag har fullt göra med att lära mig gå. Det

förefaller som om jag skulle ha glömt den konsten eller

aldrig lärt mig den riktigt eller som om jag i en hast

skulle fått deg i stället för ben i knän och vrister.

Resultatet blir i början de vidunderligaste piruetter och

de mest tafatta danssteg så fort jag vill röra mig på däck

— men efter några timmar har jag någorlunda fått

sjögången i kroppen och kan hjälpligen ta mig fram.

Plötsligt ropar rorgängaren: — ä de mina för ut?

— Några man gå fram och bekika föremålet, som

guppar rätt emot oss tämligen nära. 1 största lugn och

med de mest likgiltiga tonfall diskuterar man nu några

ögonblick, om det är en mina eller något annat, och

när vi kommit närmare får gåtan sin enkla lösning:

det är bara en borttappad och kringflytande vakare av

kork och trä, en s. k. pecka, som ligger därute och roar

sig med att leka mina. Ett försök att med båtshaken

infånga dyrgripen misslyckas och vi gå vidare.

Ström och vind äro annars särdeles gynnsamma för

de minor, som eventuellt skulle vilja göra en tripp upp

mot de bohuslänska skären, men åt den saken ägnas

inga vidare bekymmer, var och en återgår till sitt

avbrutna arbete ombord.

Det lider mot aftonen, och den ena jakten efter den

andra därute tar in sin klyvare och ligger till synes

stilla och driver med focken hissad till hälften. Det

är signal att man där börjat sätta sina garn. Men vi ska 120

längre ut. Ännu syns det svenska landet som en den

svagaste rökstrimma i öster. Vinden har mojnat av

och dyningen går inte längre så grov — vi ha kommit

i lä så att säga under Danmark, kan märkas.

Jag ska inte ens försöka beskriva den underbart

sköna skymningen härute, när solen mister sitt

flammande ljus och sjunker som en slocknande brand rätt

ner i havet, som mörknar i det djupaste, mest

bottenlöst tunga blåa — man vore frestad säga: blått som

blod — ty detta blåa har samma mättnad och valör i

sin färg som blodet i sin.

Det hörs inga kommandoord på däck, men grejorna

ha ändå gjorts färdiga. Här talas för övrigt inte ett ord

mer än det allra nödvändigaste, man blir närmast

förvånad om man hör något sägas och svarar ovillkorligen

med ett: vafalls? endast för att få höra de besynnerliga

ljuden ännu en gång. Vanan har så svetsat ihop dessa

män, isolerade med varandra på denna trånga yta, att

de veta precis vad som ska göras i varje ögonblick och

förstå varandra utan ord. Vid lastrumsluckans ena

långkant har placerats en lång, smal trärulle, över vilken

garnet ska löpa lätt, när det drages från lastrummet

och släppes över relingen ner i vattnet. Ett par

lanternor ha plockats fram, putsats och fyllts med olja, några

vakare ha lagts i ordning.

Nu blinkar ett vitt ljus något streck syd om ost *—

det är Måseskärs fyr i det svenska havsbandet, väl

omkring sex mil härifrån. Ett betydligt starkare vitt ljus

blänker fram något streck syd om väst — det är Skagens

fyr, det är Danmark, det är smör, bröd, kaffe, verkligt

riktigt kaffe, det är kanske också för en och annan121

Aalborgs akvavit och andra farliga gifter — men det

är två mil dit, och ett svenskt exportförbud stänger

obönhörligen fiskejakten ute från det förlovade landet,

som blinkar så löftesrikt därborta vid sydvästra

horisonten.

Klart att börja kasta! Klyvaren ligger på backen,

focken firas till hälften, storen och toppen smälla och

slänga, motoren arbetar argt och tjurigt. På spetsen av

en vakare — ser ut som en lång stång genom en

konformad tunna — sättes fast en tänd lanterna, och

vakaren sättes i vattnet, den är förenad med en liten ”dunk”,

som strax därefter gör den sällskap överbord,

sammanlänkad med en stor, svart, luftfylld läderblåsa,

garnets första vakare. Nu löper garnet ur lastrummet,

över trärullen, genom händerna på två män och ut i

vattnet. Den ene mannen för telnen med korkflötena

— garnets överkant — den andre telnen med

bly-sänkena — garnets underkant — och nätverket

däremellan, kallat ”bussen” eller ”bukten”, ordnar sig

automatiskt mellan telnarna, så att det i vattnet hänger

rätt upp och ner. Garn följer efter garn, förenade till

en ”räcka” och räckorna äro förenade till ”länken”, vill

säga hela garnsättet. Akter om oss lyser svagt i

skymningen den lantärna vi först satte ut, i en rak linje

därifrån drager garnet ut över havet och markeras på

vattenytan av korkflötena — allt längre bort guppar och

blänker den lilla lantärnan akter om oss, ensam och

övergiven berättar den på sitt enkla språk att där börjar,

på det öde gränsvattnet mellan Kattegatt och Skagerack,

fiskejakten ”Mirandas” utsatta drivgarn. I c:a 40

minuter gå vi med sakta fart framåt på detta sätt, de båda122

karlarna arbeta ivrigt och ljudlöst, garnet rinner upp

ur lastrummet i en ström som synes oändlig. Slutligen

är det gjort — den sista svarta blåsan går överbord,

följd av en ”dunk” och slutligen den andra vakaren

med lanterna — där ligger nu, tvärs för sjön, vårt

garn med en liten brinnande lyktgubbe i vardera ändan

hoppande på vågorna på en dryg halv mils avstånd

från varandra, men för resten utan något som helst

fäste i tillvaron, drivande som den bäst kan för ström och

sjögång.

Ombord har inträtt en stämning, som nästan kunde

kallas forcerad. Där talas nämligen flera ord då och

då, och orden ha en märkbar klang av spänning, men

även lättnad — det liknar spelarens lättnad och ljusa

spänning, när partiet äntligen börjar.

Insatsen i partiet är också ganska betydande, kan

lugnt sägas stå fullt på nivå med den djärvaste hasard,

som överhuvud förekommer vid gröna duken — vi ha

nyss med flotta händer satsat åttatusen hårda riksdaler,

som driva därute för vind och våg! Så mycket kostar

nämligen i runt tal en länk prima drivgarn i våra dagar.

Därtill kan man, om man så vill, lägga jakten med

motor — c:a 50,000 kronor — samt sju eller åtta

människoliv, som ju dock knappast äro värda

någonting enligt våra dagars taxa för sådant.

Efter sättningen blir skaffning i skansen. Grova

rågkakor hämtas fram ur de väggfasta matsäckslådorna

under kojerna, i brist på smör stryker man lingonmos

på brödet, och väldiga spillkummar fyllas med svart

kaffe gång på gång. Ögonblicket därefter ligger varje 123

man — utom vakten — i sin koj och tar omsorgsfullt ut

den lilla vila, som under detta fiske hinner bestås.

Pä däck har vaktmannen ett styvt göra. Det gäller

att med de små seglen manövrera båten så, att den inte

driver bort från garnet. Där springer han mellan roder

och skot och gör i ensamheten under nattens timmar

små mästervek i seglingskonst — men jag tröttnar att

se på honom, luften är hård som stål och salt efter

dagens solbad så att det svider i skinnet. Längst uppe

på backen bäddar jag med klyvaren, sveper ulstern om

mig och går till kojs under majhimlens bleknade stjärnor.

Focken slänger och smäller över näsan på mig, skutan

stampar ursinnigt och slingrar som en ål för att komma

loss, men vaktmannen där akteröver håller henne fast

med roder och skot i seniga händer. När ”Miranda”

doppar nosen i sjön, tycker jag mig åka baklänges över

bord och ser framför mig endast däcket resa sig som en

brädvägg med rorsmannen akteröver som en spöksilhuett

högt mot natthimlen — men när hon lyfter sin tjärade

bog ur vågen, tycker jag mig kastas mot himlen, ser

akterskeppet långt nere i vågdalen och rätt framför mina

ögon hela det oändliga havet — det ser lustigt ut, kring

hela horisonten hoppa små tindrande lyktgubbar,

lanternor med drivande garn åt alla håll så långt man kan

se i majnatten — och mycket, mycket längre. Det sista

jag ser är den breda glittrande ljusgatan, som månen

drar upp över havet — strax till höger därom blinkar

vid horisonten, Skagens fyr — Danmark — bokskogar

— näktergalar — kaffe — tänker jag — svart och

doftande kaffe — och därmed somnar jag i en

underbar sömn utan tyngd, Iyftad på väldiga vingar genom 124

en rymd, som doftar av sälta, solmoget vin och

lycksalighet. —

— Rejs opp! ropar en röst — det är vaktmannen,

som purrar i skansen. Sömndruckna komma karlarna

ut efter endast tre timmars vila. Vinden har törnat över

på östkanten och lägger en betydande dämpare på

dyningen. Nu gäller det att få tag i garnet, som fått driva

löst i fyra timmar och därvid trots allt arbete vid jaktens

roder, lyckats komma rätt långt ifrån oss. Vi hålla kurs

på den lilla glimmande lyktan, motorn smattrar

morgon-friskt, och vi ha inte längre ögon för naturens härlighet

— fast månen går ned, det ser ut som om den i blodrött

raseri skulle förstöra sig själv; himlen ljusnar alltmer,

och månen slocknar plötsligt, hänger kvar i rymden som

en tom japansk lykta efter en tröttsam karnevalsnatt,

den ser ut som en rostig smutsfläck och smälter utan

sken tillsammans med det roströda morgondiset, tills

den försvinner. Vattnet häver sig med en kall, metallisk

glans, djupare blått i vågdalarna — och där ha vi

vakaren, försiktigt halas den ombord, lanternan tages av

och släckes — nu kommer garnet!

över en utriggad ställning av trärullar förut halas

det in, och alle man samlas där omkring för att se

resultatet. Redan i första garnet blänka några makrillbukar

med skinande vit silverglans! Men man ska inte reta

gudarna genom att otidig förhäva sig — de ä nog bara

lite här i början! mumlar gubben ombord, som

representerar all världens åldriga visdom och skepsis.

— Å vesst inte! svarar mannen, som står längst

för-ut och drar in garnet — han ser i vattnet framför

sig silverglansen av en mängd makrill, vackert och 125

prydligt fastsatt i nätet. Karlarna ställa upp sig på ett

led över däcket, låta garnet passera mellan sig och

försöka få loss fisken ur garnet innan detta får glida ner

till pojken i lastrummet. Men snart kommer man

underfund med, att det arbetet inte hinnes \med, det är alltför

mycket makrill, garnet måste läggas upp på däck ovittjat

för att inte upptagningen ska sinkas och trassel uppstå

i vattnet.

Jag övertar rodret och har fullt göra med att försöka

följa garnets vanvettiga vindlingar och krokar, sådant

det vispats till av strömmen och sjögången under de

fyra timmar det legat ute. Vi ha drivit ungefär en mil

närmare svenska kusten och därunder upptagit i nätet

en avsevärd fångst stor, fet och vacker makrill. Inga

olycksöden ha dess bättre inträffat, garnet är helt och

klart hela vägen genom alla slingringar, och efter fulla

fyra timmars styvt och svettdrypande arbete släppa vi

grejorna, andas ut och räta på ryggarna. Vi ha inemot

250 tjog makrill ombord och garnet bärgat! Partiet har

denna gång slutat med vinst för ”Mirandas” lag, och

därtiil en av de högsta som förekommer i detta spel!

Under arbetet har solen höjt sig ur havet, drypande

av jungfrulig eld, och havet har dallrat som vattrat

siden av morgonrodnadens glans och strålande stålblåa

skuggor — men det ha vi inte hunnit se! Makrillsilvrets

skimrande glans har fängslat våra ögon, och vår enda

tanke har varit: vad ha de andra fått? Ska priset sjunka

på Smögens ”börs”? Betalas även i dag tio kronor pr

tjog — då ha vi i natt tagit in 2,000 å 2,500 kronor!

Kursen NO — hemåt! Hemåt över Skageracks

solstrålande hav med den rika fångst vi bärgat i natt126

med drivande garn! Sex feta makrill, knappt nog döda,

ska vi steka till frukost, och kaffepannan ska på — och

sen ska garnen rensas!

Yngste pojken ombord — han är annars 18 år,

Ludvik — ser ut att vara sanslös av brist på sömn, och

det här är bara tredje natten ännu. Hur i Herrans

namn ska det gå för honom? Varje natt på havet —

och bara en eller ett par timmars sömn!

Nå, det är ingen som tvingar honom ut, får jag höra.

Men är han med, så måste han hålla samma arbetstakt

som de andra, om inte allt ska gå sönder. Saken är

den, att Ludvik har två garn med i länken — två garn,

som han själv köpt å 30 kronor pr styck för egna

pengar. Han får behålla all makrill som fångas i de

garnen. Men som ersättning för båt, olja, arbete med

länken, fångstens negociering i hamn etc. ska han ar-

beta som kock ombord och dessutom göra vad som kan

krävas av honom. Och därför hänger han nu i som en

igel dag och natt och går omkring sanslös med hela

sin unga kropp värkande av sömnbegär.

Denna natt fick han 12 makrill i sitt ena garn och

3 i sitt andra. Summa 15. Efter 10 kr. pr tjog blir det

7: 50. Spelets gudinna var onådig mot Ludvik i natt.

Och när vi kommo till Smögens kaj, stod makrillen

i bara 9: 25. Då gick Ludvik till kojs. Medan däcket

fylles av bararmade flickor från salteriet, sover Ludvik

som en död efter ett förlorat parti i det spel, som spelas

med dr i vgarn på havet. Men när ”Miranda” lossat om

ett par timmar, skar laget åter ut till ett nytt parti och

en ny vinst — eller en ny förlust! Kanske får pojken

då den stora chance, han just nu drömmer om!

BACKEFISKE PÅ NORDSJÖN.

I KRISTIANSANDS HAMN.

I Kristiansands västra hamn finns inte mycket som

påminner om Norge. Naturen är sydligt lummig och

leende, och vid alla bryggor ligga fiskejakter av vår

svenska västkusttyp och med de kända märkena —

mest MD och LL, men även en mer sällsynt SD ligger

i dag vid Moes brygga, en jakt från Koster. Hamnen

är full av svenska pojkar, och var man går, hör man

det kärva bohuslänska målet med sin bisarra blandning

av svenskt och norskt — det hela ger en förvillande

illusion av svenskt fiskeläge.

Utanför ”Sjömaends ventevaerelse” stå likaledes

svenska fiskarepojkar som en klunga bin utanför kupan,

och däruppe i läs- och skrivrummen dominerar det

svenska sjöfolket alldeles över det norska — de dagar

den svenska fiskeflottan ligger i hamn, alltså från lördag

afton till måndag middag. Då hämta våra piltar sin

post, skriva sina brev och läsa sina tidningar hemifrån,

som ligga utlagda här. Rasande trevligt för resten

häruppe, pianino, guitarr och mandolin att vila sig vid,

128

andaktsböcker till själens spis och kök med servering

till kroppens. Så att här i Kristiansand, huvudorten för

det svenska nordsjöfisket, behöva våra pojkar

sannerligen inte fara illa.

Hade inte kriget kommit emellan, skulle de nu ha

haft det ändå bättre här. Ett eget hem för de svenska

fiskarena var planerat, det skulle ligga i en stor

timmerbyggnad alldeles nere vid hamnen och rymma invigd

predikosal, expeditionsrum för särskilt hitsänd svensk

statskyrkopräst under fisket, samt kök och

serverings-lokal under ledning av svensk föreståndarinna.

Svensk präst har redan under fyra år före kriget

funnits här. Det var svenske konsuln härstädes, Gunnar

E. Due, som år 1909 tog initiativet till detta

arrangemang. Under fisket åren 1910—11 låg här pastor

Henrik Nordblom, nu vid Göteborgs barnhem, följande

år var nuvarande legationspastor Karl Krook hitsänd,

och år 1913 låg här pastor Rudolf Möller i Hunne-

bostrand. Men när det stora världsdramat begynte år

1914, inställde de svenska fiskarena till en början sina

Nordsjöresor, och den svenska kolonien i Kristiansands

hamn befann sig en lång tid i upplösningstillstånd,

varunder planerna på fiskarehemmet gingo i stöpet.

De äro dock inte glömda och skola med snaraste

återupptagas, försäkrar konsul Due, som med sällsynt

levande intresse ägnar sin tid och sina krafter åt

bohuspojkarna. När han talar om dem — och det gör han

gärna — får han en ton av omisskännlig värme och

beundran. Han minnes de gamla tiderna, då tillståndet på

den svenska fiskeflottan nog inte alltid var så gott;

isynnerhet när kuttrarna från Shetlandsfisket kommo in lid

efter 6 ä 8 veckor på havet — bland deras besättningar

funnos stundom folk med lösare seder, som äntligen i

hamn läto pengarna gå, brännvinet rinna och nävarna

drabba hårt bland det norska hamnfolket. Men nu —

nu råder en beundransvärd disciplin och arbetsfart bland

”svenskefolket”, nykterhet, allvar och gudsfruktan har

satt en prägel av kärv värdighet på dem, som gör att de

stå sig synnerligen gott vid en jämförelse med det norska

sjöfolket.

Det är omöjligt att tala om svenska fiskare i

Kristiansand utan att nämna konsul Due och nämna honom ofta,

så djupt har han ingripit för att tillvarataga sina

skydds-lingars intressen och bereda dem alla möjliga lättnader

såväl i fråga om arbete som om livet i hamn.

Naturligtvis ligger det i stadens eget intresse att svenskarna trivas

där och dragas dit; under årens lopp lägga de ner

ansenliga summor hos Kristiansands hamnstyrelse och

köpmän, men den största vinsten stannar ändå på

svenskarnas sida, och därför ha bohuspojkarna i främsta

rummet sin kloke och faderligt välvillige konsul att

tacka. Det är också uppenbart att de inse och erkänna

detta — förhållandet mellan parterna är det hjärtligaste

och bästa möjliga.

Nu under kriget skulle vårt nordsjöfiske helt enkelt

varit omöjligt utan konsul Dues ingripande. Det norska

exportförbudet på fisk drabbade på det hårdaste de

svenska fiskarenas intresse. Förhållandet är nämligen,

att för backefisket — här det huvudsakliga — kräves

färsk makrill till agn. Torsken och långan äro

nyckfulla och egensinniga herrskap: ute på djuphaven med

deras saltare vatten — under Shetland exempelvis —

9. — Anteckningar pä havet. 130

hålla de gärna till godo med den salta makrill, som

bjudes dem på kroken. Men kom i Nordsjön och ge

dem salt makrill! Nej tack, då får det vara — och

backorna få dras tomma ombord igen. Färsk makrill

kräves alltså till agn vid nordsjöfisket, och denna kan

ju inte medföras från Sverige och hållas färsk ombord

under hela fisketuren — vanligen 14 dagar i sträck.

Den måste alltså köpas i norsk hamn, om backefisket

över huvud taget skall kunna upprätthållas. Och att

detta är av nöden framgår redan av det faktum, att

fiskaren får av den svenske uppköparen 2 kr. pr kg.

för saltad långa.

Det norska exportförbudet blev som sagt en tråkig

historia. Den klarades emellertid ut, tack vare konsul

Due, som efter mycket och besvärligt arbete lyckades

utverka tillstånd för de svenska fiskarena att i norsk

hamn, efter det lokala provianteringsrådets hörande,

uppköpa färsk makrill till agn. Det är rätt ansenliga

partier som krävas. De svenska fiskejakternas antal

på dessa vatten uppgår stundom till flera hundra, och

varje jakt behöver till sina backor styvt 300 kg. makrill

pr vecka. Makrillfisket har ju emellertid — isynnerhet

i år — varit rikt givande, och de svenska fiskarena ha

ju som sagt länge varit och skola väl allt framgent förbli

synnerligen goda kunder i de norska kuststäderna ända

upp till Aalesund.

Under en sådan dag som i dag, då hela den svenska

fiskeflottan på Nordsjön ligger här i hamn, är det en

ständig ström av Bohusfiskare in och ut på svenska

konsulatets kontor. Hit vänder man sig med alla sina

bekymmer, och för allt ska ”kunseln” hjälpa och råda. 131

Somligt är i sig själv sorgligen hjälplöst — en man

gick häromnatten överbord därute någonstans mellan

Doggers bank, Lilla Fiskebank och Jutska revet. Vinden

kastade, seglen gippade, mannen slungades ut i natten.

Kamraten på vakten hörde hans skrik, men innan

livbojen hunnit kastas, var allting tyst och havet gick sin

jämna, tunga gång. Sov i frid, kamrat på havet. I

fiskeläget hemma på Bohusläns kust svaja flaggorna

tungsint på halv stång. En svensk man har åter förenats

med de många andra svenska män, som sova därute på

reven under Nordsjöns oroliga vatten, över deras lik

draga bohuslänska kölar var dag under var dags möda

— ty Bohuslän sträcker sig ända hit och än längre med

sitt hårda arbete, sin tysta sorg och sin kärva glädje.

Åt denna sak kan ju ”kunseln” ingenting annat göra

än att biträda vid rapportens uppsättande.

Men här finns annat för honom! Ett vrak har

bärgats av svenska fiskare och förts in till Kristiansand,

några norska fiskare vilja vara med och dela

bärgarlönen, och så uppstår mellan rederiet och de bärgande

parterna vid sjörätten en trekantsduell, som kräver både

klokhet och full insikt i alla juridiska irrgångar, om inte

de svenska bärgarna helt enkelt och finurligt skola slås

ut ur spelet. De norska tidningarna ha redan meddelat,

att vraket bärgats av en norsk fiskebåt, och de svenska

pojkarna se en smula förvånade ut över sakernas

besynnerliga gång. Men konsuln har tagit deras sak om

hand och förklarat för dem att han anser deras rätt

solklar, så att god hjälp behöva de inte sakna.

Denna bärgning är för resten ett så vackert prov

på våra fiskares skicklighet och tapperhet, att den för-132

tjänar en närmare beskrivning. Deras sjöförklaring är

inlämnad, sjörätt har blivit satt på Kristiansands rådhus,

besiktning av vraket har skett i hamnen, varefter rätten

sammanträtt och upptagit den havererade skepparens

sjöförklaring. Av dessa handlingar jämte de svenska

fiskarenas förklaringar till mig framgår följande:

Onsdagen den 31 juli låg svenska motorjakten MD

246 ”Windy” av Dyrön, kapten Axel Andersson, ute

på backefiske på Nordsjön med Hanstholmen SOtS

på någon mils distans och 60 famnars vatten under

kölen. Ett fartyg kom i deras närhet, de upptäckte

senare, att det var en holländsk slättoppare. Vid halv

fyratiden på aftonen kom en stor tysk u-båt med stark

fart ner mot holländaren. Där hände något, några skott

smällde, efter en stund stod holländaren i ljusan låga.

”Windy” låg c: a 2 sjöminuter öster om den brinnande

slättopparen, hade just slutat dra sina backor för dagen.

Vid sextiden på aftonen kom holländarens livbåt med

flaggan hissad ner mot ”Windy”, som hälsade, gick de

skeppsbrutna till mötes och tog dem ombord. Det var

fem man och en hund. Kaptenen hette B. van der

Meeden, hans brinnande fartyg hette ”Zwaantje

Cor-nelia” av Rotterdam, lastad med pitprops, på väg till

England.

Den tyska u-båten hade försvunnit, ”Windys” folk

ville gå ombord och bärga skonerten, men den

holländske kaptenen varnade förskräckt: där finns 12

bomber ombord! ”Windy” låg då stilla en stund, c:a lV2

minut från det brinnande fartyget, avvaktande

händelsernas gång. Då kom en annan svensk fiskejakt, MD

259 ”Blixt” av Dyrön, kapten Lars Augustson. ”Windy”133

prejade ”Blixt” och varnade för skonertens bomber,

varvid även ”Blixt” lade sig stilla och väntade.

Under denna tid kom en liten norsk motorsköite

”Pronto”, kapten Otto Haestad, till det brinnande

far-tyget, gjorde fast en ända vid dess klyvarbom och

försökte bogsera i väg dyrgripen. Men skonertens

akterskepp stod i eld och flamma, stormasten brann högt

upp, styrinrättningen var förstörd, skonerten lovade bara

upp i vind och fick back i seglen. Det där gick ju inte

alls, norrmannen v$r för resten alldeles för liten och

hade alldeles för svag maskin för att dess företag skulle

kunna lyckas. Den satte heller inte ombord en enda

man av sin besättning.

De svenska jakterna väntade c: a 45 minuter, men

då ingenting hände och då det var uppenbart att

norrmannen ingenting förmådde uträtta med den redlösa

skonerten, körde svenskarna ner till vraket. De satte ut

sina livbåtar, fyra man från varje jakt rodde fram till

holländaren — alla männen voro ogifta. De gingo

ombord på vraket, lyckades efter långt och livsfarligt arbete

släcka elden. Brandbomben var en cylindrisk pjäs, stor

som en vanlig vattenpyts, den gick inte att släcka. En

ogenerad bohuspojke körde en åra genom bomben och

vräkte den överbord. Därmed var den saken klar.

Skonertens järnskrov var brännhett av elden, två

granater hade slitit upp dess ena sida — men den flöt

på lasten, och elden var släckt! Varje ögonblick kunde

u-båten komma tillbaka och ordna affären på sitt sätt

men de svenska pojkarna togo saken lugnt, de

funderade ut en provisorisk apparat, som satte dem i stånd

att styra skonerten, hissade dess återstående segel, 134

gjorde fast en tross från ”Windy” och en tross från

”Blixt”, ställde en man till rors på vraket, och så

började processionen, kurs NtO över det öde havet upp till

Kristiansand. Nu var ju saken så till vida klar — och

allt detta var gjort utan norrmannens hjälp — en frisk

och käck sjömansbragd, med livet på spel varje

ögonblick, bohuspojkar av det rätta slaget på havet, förstår

ni! En man vid rodret, resten på vakt vid livbåtarna,

klara att hoppa i — ty skutan sjönk så sakta. Vinden

var västlig, sjön gick hög, vågorna sköljde över

akterskeppet, mannen vid rodret stod i vatten till veka livet,

han kunde inte alltid veta, om det var sjön som gick

så hög, eller om det var skutan som sjunkit så långt på

väg mot djupet.

Nu tyckte emellertid norrmannen att saken åter

kunde intressera honom — nu var ju allting gjort som

kunde göras. Han kom upp långsides med skutan och

förklarade, att han gjorde anspråk på sin del av

bärgare-lönen.

Han hade ju misslyckats med sitt bärgningsförsök,

men onekligen hade han varit först där med sin tross,

för klen förstås — men han hade ju varit först där.

Bohuspojkarna tröttnade till slut på hans tjat och sade

ifrån, att om han ämnade kräva ersättning, så skulle

han sannerligen också arbeta med. Varpå två man från

”Pronto” tillätos komma ombord på vraket. De hederliga,

föga världskloka svenska pojkarna! Jo, nog skulle

norrmännen arbeta! De ställde sig till och med vid rodret

— knepigt utriggat av svenskarna! Norrmännen

grinade belåtet förstås — och nu göra de vid rätten gäl- 135

lande, att de kommit först och att de stätt till rors på

vraket under bärgningen!

Men bogseringen utfördes av de svenska jakterna,

förstås. ”Pronto” aktade sig noga att under natten

erbjuda sådan hjälp. Svenskarnas trossar sprungo gång

på gång, storseglet sprack på ”Blixt”, som dessutom

fick sin gaffel avbruten, sitt räcke knäckt och sin

styrhytt skadad vid en kollision med vraket. Men efter ett

oerhört arbete fick man dock in vraket till

Kristiansand nästa morgon klockan halv nio.

Och nu blir det process om bärgarlönen.

Norrmannen vill dela lika med svenskarna. Jag blir liksom

lite arg när jag tänker på’t, och jag hoppas innerligt att

konsul Due ska lyckas klara sina pojkar i

trekants-duellen. De ha ärligen förtjänat sin lagliga rätt.

II.

JAG MÖNSTRAR SOM MATROS PÄ M/S

”ARNE-ERIK”.

Förmiddagssolen strålade över de blånande djupa

vattnen utanför Kristiansand. Ett halvt dussin

bohuslänska fiskejakter spelade upp den välkända, festliga

motormusiken, och genom den salta luften böljade en

lätt slöja av tjäroljans doftande rök — där jag stod på

däck på en av jakterna, själv på väg ut, och såg en

hel rad av de rultigt vederhäftiga båtarna med de kända

märkena gå ut ur hamnen, kände jag mig som hemma i 136

Sverige igen. Det var bara staden bakom oss, soligt

leende i förmiddagsljuset, som föreföll mer sydlig än

svensk, liksom den lummigt grönskande skärgården

för-ut minst av allt påminde om det kärva, stenhårda

Bohuslän.

Det hela var med ett ord betagande vackert, friskt,

muntert och för mig som nykommen åtskilligt spännande.

En gammal sjömansvisa föll mig i minnet; med sin

svingande, flotta valsmelodi, sitt strålande lätta humör

och sin förbistrade blandning av svenskt och norskt

språk — så som jag för rätt längesedan hört den sjungas

ur en hes och whiskydoftande sjömansstrupe här i

Göteborg — har den för mig blivit nästan identisk med

begreppet Kristiansands hamn:

Sjölivet, det er en fornöjelig stand,

tualderi, tualdera,

naar frisk vind det blåser og sejle vi kan,

tualderi, hurra!

Naar märssejl og bramsejl vi hejser kontant,

til fremmende länder vi sejler galant,

tualderi og tualdera,

tualderi, hurra!

Odderöens befästningar ha säkerligen ett mycket

stort militärt värde, men i detta tindrande

högsommarljus med sjungande bris och dansande Nordsjövågor

likna de mer en alltför patetisk dröm, som förgäves

försöker bli verklighet — nu lämna vi dem akter om oss,

sätta kurs ungefär SV och fara genom trånga vatten,

mellan skogiga öar och sädesböljande landtungor inom- 137

skärs till Mandal, den lilla staden i havsbandet inte långt

från Lindesnes, Norges sydligaste punkt.

Saa kom vi till Hamburg, en fornöjelig stad,

tualderi, tualdera.

der såg jeg en pike saa munter og glad,

tualderi, hurra!

Hun stod der og smilte med roser på kind,

jeg önsket den piken var kärestan min —

tualderi og tualdera,

tualderi, hurra!

De svenska fiskarna ha redan förspillt åtskilliga

dyrbara dagar i Kristiansands hamn under lönlös väntan

på tillstånd att få köpa makrill till agn. Stadens

provian-teringsråd har icke kunnat ge sitt tillstånd, men i dag

har meddelande kommit, att en riklig makrillfångst

blivit införd till Mandal och att en del därav kan säljas

30m agn åt backefiskarena. Och därför ligga vi nu här i

den solröda lördagskvällen i Mandals trånga, grundfyllda

hamn och lasta cirka 300 kilogram färsk makrill. Sex

svenska jakter ligga i en hoptrasslad klunga vid

bryggan, alla från Klädesholmen, vi skola ha sällskap ut

till revet. Det är MD 264 ”Villy”, kapten Rickard

Berntsson; MD 242 ”Meteor”, Adolf Rutgersson; MD

257 ”Vidar”, Axel Andersson; MD 240 ”Virgo”, Anders

Johan Lundberg; MD 226 ”Polstjärnan”, Justus

Davids-son, och MD 325 ”Arne-Erik”, Albert Olsson.

Det är på ”Arne-Erik” jag installerat mig för att

med skepparens tillstånd vara med om backefiske på

Nordsjön under någon veckas tid. Jag har föresatt mig138

att i detalj studera detta stora och betydelsefulla fiske,

som i den tillgängliga litteraturen synes mig alltför

sparsamt behandlat. Dessutom vill jag på närmaste håll

se hur våra svenska storsjöfiskare ha det nu under

kriget, vilka svårigheter de ha att övervinna, vilka

risker de löpa under sitt arbete därute på slagfältet och

vilket resultat detta arbete kan ge.

I Mandal väntar mig telefonbud från svenske konsuln

i Kristiansand. Mitt pass för resan till Norge räcker

inte därute på Nordsjön, jag måste mönstra in som

matros på ”Arne-Erik” för att kunna gå klar vid en

eventuell undersökning från tyska eller engelska

krigsfartyg. De svenska fiskelagen i utrikes fart äro nämligen

nu för tiden — naturligtvis helt och hållet pro forma —

organiserade ombord som vanligt sjöfolk i kofferdifart

med en ansvarig skeppare, vald av laget (vanligen ägare

eller delägare av båten) och kallad kapten, och med den

övriga besättningen införd i skeppsrullan såsom matroser.

Jag ska i annat sammanhang visa, att detta arrangemang

pro forma inte har ringaste inverkan på den säregna,

kommunistiska organisationen av våra bohuslänska

fiskelag.

På kvällskvisten traskade jag alltså med skepparen

i väg till svenske vice konsuln i Mandal, T. Bessesen,

som med det mest älskvärda tillmötesgående i världen

förvandlade mig i en handvändning till matros Martin

Kock, född 23. 12. 82, senaste mönstringsort Göteborg,

bosatt i Partille, för seglationen påmönstrad i Manda!

å fiskejakten ”Arne-Erik” mot en månatlig hyra av 30

kronor. Så var den saken klar! Jag har för resten sällan

haft ett så trevligt yrke.139

Jeg gjorde mig dristlig, tog piken i favn,

tualderi, tualdera,

og sporte saa venlig: va er deres navn?

Tualderi, hurra!

Hun svarte: jeg kan ikke sie dem det,

jeg synes, de er da altfor dristelig!

Tualderi og tualdera,

tualderi, hurra!

Mandal befanns vara en rar liten stad. Trånga gator,

de flesta butikerna av typen lanthandel. Fullt med

lördagsledig ungdom ute överallt, vita blusar och vajande

kjolar, vida sjömansbyxor och käcka six-pencemössor —

tysta viskningar, heta små skratt. Jag kände mig

bedrövligt gammal och allvarsstadig och tog mig ett par

timmars promenad utåt landsbygden för att ta farväl av

grönskan och markens gröda. Men det blev en tämligen

förvirrad konfrontering med en flora, som var mig

fullkomligt ny och okänd — med särskild saknad måste jag

lämna några guldglänsande compositer och en ståtlig

charmeur av familjen Caryophylleae, omöjligt att

åstadkomma ens den mest primitiva press; jag önskade, att

Sydnorge inte legat fullt så långt borta från Sverige.

Och på återvägen till hamnen kände jag mig ännu

äldre och allvarsstadigare. Ty det viskades så mycket

på de trånga gatorna — obegripligt att ungdom kan tycka

sådant är roligt — de små heta skratten hade blivit än

hetare, och på långt håll hörde jag ett handklaver, jag

tyckte jag kände igen melodien: Kom i Kostervals —

Men det var naturligtvis ett misstag.140

Og siden gaar piken til faderen ind,

tualderi, tualdera,

med taarfyldte öjne og blek om sin kind,

tualderi, hurra!

En sjömand jeg elsker, og ham vil jeg ha,

jeg. synes en sjömand en munter og glad,

tualderi og tualdera,

tualderi, hurra!

Så kom jag äntligen till bryggan igen, kände mig

föga sjömansmässig, när jag kravlade över däcken i

härvan av de sakta knarrande båtarna, fann min skans,

där elden var släckt och allting tyst och kaffepannan

knappt ljum. Jag tog av mig så mycket kläder, jag

ansåg omständigheterna påkalla, törnade in till kojs i

ett litet skåp i väggen, slog huvudet i taket tätt ovanför

näsan, ena armbågen i ena väggen, andra armbågen i

den andra och undrade hur i Herrans namn man skulle

kunna ligga på det där viset som en ansjovis mellan två

brödskivor, om det händelsevis skulle bli hård sjö därute.

Men snart kom jag underfund med, att man i själva

verket ligger utmärkt i en sådan där liten låda i väggen,

på en naken halmmadrass och med en filt med fastsytt

lakan över sig.

Og sen gaar sjömanden till faderen ind,

tualderi, tualdera,

med glättige öjne och röd om sin kind,

tualderi, hurra!

Naar fadren mig spurgte: va er di av for stand?

Jeg svarte: jeg er kun en simpel sjömand!

Tualderi og tualdera,

tualderi, hurra!141

Man sover faktiskt kungligt i en sådan där liten koj.

På söndagsaftonen eldade vi upp motorn för att gå

ut. En av de andra jakterna bland våra kamrater gjorde

likaledes. Men de fyra övriga tyckte inte det var rätt

att gå på söndagen, de höllo sig stilla.

Medan motorerna väste och spottade rök för att

komma i gång, kom en norsk herre ner på bryggan, han

skulle vara ett slags hamnchef, tror jag. Han frågade,

om vi hade hört, att det var drivminor vid revet. Jo,

det hade vi hört. — Ja ja, sa han, en norsk fiskebåt med

två mans besättning blev slut därute i förrgår på en

mina. — Det visste vi också. Han sköt halmhatten i

nacken, tittade på oss. Ja ja, sa han, och så gick han.

Och så gick vi! Med smattrande motorer och

brusande bogvatten gingo vi ut från Mandal, ut på det

vidöppna havet, kurs SSV — ungefär. Ingen vind, havet

blankt som en spegel. Men efter två timmars gång voro

vi ute i östliga strömmen under Norges sydkust, där drev

en liten ensam vind mot strömmen, stick i stäv.

Resultatet blev en ”stolpsjö” så grov, att den tycktes nå

över masten. Jakten rullade som ett klot, vi satte till

seglen, men lågo inte stadigare för det. Ibland sågo vi

en skymt som hastigast av vår kamrat, när han äntrade

någon kraftigare våg, men sen försvann han igen med

segel och allt i vågdalen.

Och norska landet försvann, öde och tomt låg havet

runt cmkring oss — en grann syn: fri horisont vart man

vände ögat, berggråa, rullande sjöar överallt, med

skumkronor som lyste i skymningen — det blev kväll och

mörkret kom, alltjämt rullade vi vidare utåt, mil efter

mil, timme efter timme — ett envist litet klot, som 142

arbetade sig fram med puttrande motor för att göra

någonting därborta någonstans på havet.

Jeg er kun en sjömand fra Kristiansand,

tualderi, tualdera,

ej gods eller penge hos mig vaere kan,

tualderi, hurra!

Men munterheten håller jeg kär,

og helst vil jeg vsere vor pikerne er,

tualderi og tualdera,

tualderi, hurra!

Besättningen hade törnat till kojs utom två man,

som ha vakten, en i styrhytten och en på utkik.

— Tål han den här sjön, redaktörn, så blir han

aldri sjösjuk!

— Hoppas väl det! Men säg mig nu, hur är det

möjligt att i det här mörkret och i den här grova sjön

upptäcka en mina, som möjligen kommer drivande?

— De går naturligtvis inte.

— Det går alltså på Guds försyn, det här? Ner

bland minorna?

— Vi har inget annat å göra, redaktörn!

Jag tvivlar visst inte på Guds försyn, men jag skulle

tycka om att ha någon mer jordisk garanti dessutom,

tänker jag, när jag kryper ner i skansen för att sova.

Och jag erkänner, att denna första natt låg jag och vred

mig i kojen och tänkte på drivminor, innan jag somnade.

Varav ljusligen framgår, att man inte hunnit anpassa sig

efter de krav, som havet ställer på mänskliga nerver,

när man varit matros endast under tjugufyra timmar. 143

Snart sov jag emellertid den rättfärdiges sömn. Men

klockan tolv stod utpurrningsvakten i skansen och

hojtade.- opp å stå!

Arbetet skulle börja. Männen törnade ut ur kojerna,

drogo sjöstövlar och oljekläder på och gingo upp. Jag

kravlade efter så gott jag kunde, båten rullade så att

jag slängde omkring som en dåre därnere — men när

jag äntligen lyckats krypa upp på däck, vilken syn!

Svarta natten runt omkring, två röda, rykande

fotogenbloss akterut, överallt på däck sutto män i gulglänsande

oljekläder, arbetande med att agna på sina backor. Båten

krängde och slingrade som om den varit sjösjuk och

velat vända ut och in på sin tomma mage, segelstället

smällde och slängde, riggen visslade och gnällde, motorn

teg, vi voro framme på arbetsplatsen. Inte för att den

såg annorlunda ut än hela det övriga havet, ingenstans

land förstås, men sjöarna liknade berg med snö på

topparna, fast berg som rusade fram med en fart av flera

meter i sekunden, då och då jagande en rök av

glimmande, sönderpiskat vatten över vårt däck.

Att vi voro på ort och ställe hade lodet visat. Vi

hade 110 famnar djupt vatten under oss och lågo på

ungefär 57 grad. 20 min. N och 7 grad. 10 min. ö.

Efter ett par timmar voro backorna agnade, och

kocken, den sextonårige Olle, rapporterade att kaffet

var färdigt. Det finns knappt något hemtrevligare ställe

än skansen ombord, isynnerhet under kalla nätter på

havet. Håller man sig fast ordentligt och balanserar

kaffekoppen försiktigt i handen, så kan man ha det

alldeles ljuvligt därnere. 144

Och nu ska backorna kastas — men om sådant och

mycket annat trevligt ska jag berätta i det följande.

III.

OM ”STUBB” OCH ”HUNDRADEN”, ”KÄNSOR”

OCH ”FLÅ”.

Backefisket är som bekant en tillämpning av

lång-revsprincipen.

En backa, i vardagslag kallad ett ”hundrade”, består

alltså av en lång rev med vidfästade tafsar på visst

avstånd från varandra utefter reven; vid varje tafs är

fästad en krok. Reven kallas ombord på ”Arne-Erik” för

”lina”, är väl så grov som ett klädstreck, 180 famnar

lång och omsorgsfullt tjärad och på andra sätt

underhållen ; linan har under dragningen att uppbära en

avsevärd tyngd och utstå påfrestningar och nötningar

av många slag; brister en enda lina kan hela raden av

sammanknutna backor lätt förloras. Tafsarna, som äro

knutna vid linan på tre famnars avstånd från varandra,

kallas ”känsor”, äro av otjärat bomullsgarn, inte grövre

än vanligt bindgarn; de springa lätt av, när fisken lyftes

ombord, och ersättas under hela fisket oavlåtligen.

Varje ”känsa” är c: a en aln lång och uppbär ett flöte

och en krok. Flötet kallas ”flå”, är skuret i spolform,

tre å fyra tum långt, av en sorts pilbark, ”flåbark”,

som importeras från Tyskland eller England; fästes

ungefär mitt på ”känsan”. Backans ägare har sitt namn

inbränt på varje ”flå”. Märket ”A. T. O. S. K. H.”

betyder sålunda att Albert Teodor Olsson på Klädes-145

holmen är ägare till det ”hundrade” som bär dessa

flöten. När ett ”flå” blir gammalt, blir det liksom

inflammerat av vita prickar och genomdraget av ett

nätverk av smala gångar. Det är då odugligt till sitt

ändamål och kallas expressivt för ”bunnsugare”,

botten-sugare.

Under kriget införes ingen ”flåbark” till Sverige;

även bomullsgarn till ”känsorna” tycks vara omöjligt

att anskaffa. Trots upprepade hänvändelser till

myndigheterna lida fiskarena alltjämt brist på detta material,

och bristen blir för var dag alltmer kännbar. Kan ingen

nyanskaffning ske, står man inför nödvändigheten att

helt och hållet nedlägga backefisket under kriget.

I ändan på varje ”känsa” är en krok fästad. Varje

lina uppbär 60 ”känsor”. Principen för fisket är, att

linan, utsträckt i hela sin längd, sänkes till havsbottnen

med alla sina fritt hängande ”känsor”, varvid flötet

skall uppbära kroken, så att det påhängda agnet inte

fastnar i bottnen. Torsken eller långan, som går på rätt

avsevärda djup, ”biter på” och halas i sinom tid upp

till vattenytan, där man hugger en grov krok, kallad

”kläpp”, i fiskens kropp och lyfter honom ombord.

Varje fullvuxen man ombord, ”helpartskarl”,

medför i regel till fisket nio stycken färdigriggade

”hundraden”, som äro hans privata egendom och stå under

hans egen vård och ans. Med sju helpartskarlar ombord

fiskar således en jakt med 63 backor, sammanknutna

med varandra till en ”räcka”, vilken alltså uppbär inte

mindre än 3,780 krokar. Varav man kan förstå, att

fisket medför ett ganska betydande arbete med att agna,

kasta, draga och lägga om all dessa backor; att i storm

10. — Anteckningar pä havet.146

och hård sjö handha hela denna apparat av ilskna krokar

är sannerligen inte något lekverk, och en krok i näven

får man inte ta alltför högtidligt, fast det naturligtvis kan

vara pinsamt nog, om linan ligger ute och binder offret

fast med hela sin tyngd, medan båten obarmhärtigt

arbetar sig fram med 4—5 knops fart; minuterna äro

säkerligen långa då, innan man får fram kniven, så att

man kan skära sig lös.

Backefisket med hela mängden av invecklade

detaljer kräver tydligen en synnerligen solid

yrkesskicklighet och synes att mer än de andra moderna fiskena

ha bevarat en ålderdomlig och rikt utvecklad tradition;

det representerar det från far till son överlämnade, högt

uppdrivna hantverket gentemot andra mer eller mindre

mekaniserade eller industrialiserade områden inom

denna näringsgren. Det är kinkigt nog att bara lämna

en redogörelse för tillvägagångssättet.

Fisken förekommer ju aldrig jämnt fördelad i hela

havet. Sill och makrill uppträda i stim; hos torsken

och långan, om vilka det vid backefisket huvudsakligen

är fråga, förekommer något liknande. Fiskaren säger,

att de gå till ”fläckvis”. Därav följer, att fångsten

varken kvantitativt eller kvalitativt blir jämnt fördelad

över hela räckan av backor. På en del hundraden kan

man få mycket, på andra ingenting alls. För att ändå

kunna fördela fångsten så jämnt som möjligt mellan de

olika backeägarna ombord har man vidtagit särskilda

anordningar vid backornas inknytning i räckan. Detta

är förmodligen att betrakta mest som en numera

tämligen betydelselös kvarleva från gamla tiders seder, ty

fiskelagens nuvarande kommunistiska organisation med- 147

för ju att hela det ekonomiska resultatet uppdelas på

lika stora lotter männen emellan. Den verkliga

betydelsen av backornas fördelning i räckan kan därför i våra

dagar knappast vara något annat än att risken för

backornas eventuella förlust fördelas lika — och så

att de inbördes känslorna få en hälsosam fördelning.

Räckan börjar med en vakare i form av en tunna

med flaggstång, ”flögestången”, som hålles upprätt på

vattnet medelst en tyngd i tunnans botten. Därifrån går

en 140 famnar lång lina, ”kollännen”, av samma

grovlek som backelinan, ner till bottnen, där den fasthålles

av en grov dragg. ”Kolonnen” har inga krokar och

hindras från att trassla sig av två på lika avstånd fästade

lufttomma glaskulor, skyddade av grovt nätverk och

tjänande som undervattensflöten. Den första backan,

kallad ”kollehundrat”, är fästad vid draggen och drages

jämte efterföljande, vidfästade backor av denna til!

bottnen. Var och en av de sju helpartskarlarna satsa var

sitt ”hundrade” i tur och ordning, ingen man har två

backor sammanknutna i följd. Vid denna inbördes

gruppering följer man kojordningen i skansen.

När kastningen börjar första kvällen på fiskeplatsen

har alltså mannen i kojen n: o 1 (närmast skansens dörr)

den första backan, ”kollehundrat”. Därefter kojen n:o

2, sedan n: o 3, o. s. v. När varje man fått in en backa

i räckan, har man fått en ”stubb”, omfattande sju

backor. Och eftersom varje man äger nio backor,

sam-mansättes hela räckan i regel av nio ”stubb”.

Ombord på ”Arne-Erik” deltar varje helpartskarl

endast med åtta backor på grund av svårigheten att få

tillräckligt mycket agn. Ordningsföljden inom ”stub-148

ben” gestaltar sig första kvällen på följande vis: 1)

Mentor, 2) Persson, 3) Karl, 4) Hjalmar, 5) Albert, 6)

”Fager”, 7) Charles.

Nästa dag ändras emellertid ovanstående följd så,

att n:o 2 börjar och n:o 1 kommer sist i ”stubben”.

Dagen därpå börjar n: o 3 och tvåan kommer sist. Et

cetera, tills ettan åter börjar.

Men nu ha vi ytterligare två backeägare att ta med

i räkningen, nämligen kocken, den 16-årige Olof, lycklig

ägare av fyra ”hundraden”, samt ”plentyman”, den

15-årige Berntinus, som grinar som en solvarg av

förtjusning över sitt första och enda ”hundrade”. Därtill

komma slutligen två backor utan enskild ägare; linorna

äro ”båtens”, vill säga båtägarnas, och ”riggen” är

besättningens, de agnas och vårdas av den som bäst har

tid och kallades fordom ”fyllehundar”, numera

”matbitar”, i vardagslag ”lala”, med tonvikt på första

stavelsen, ett besynnerligt ord på Klädesholmsdialekt, som

betyder ungefär ”skräpet”, den icke fullgoda återstoden.

Den fisk, som fångas på ”lala”, säljes för hela lagets

räkning och behållningen användes till inköp av

gemensam proviant — fordom tydligen även spritdrycker.

I andra, fjärde, sjätte och åttonde stubben inpassas

nu en ”kockebit”. varannan av dessa omedelbart

efterföljda av en ”lala”; vanligen få dessa extra ”hundraden”

sin plats mellan fyran och femman å ”stubben”.

Berntinus får sitt ”hundrade” inknutet mellan två ”stubb”

ungefär mitt i räckan. Vad han och kocken få på sina

backor räknas inte till den gemensamma fångsten, utan

märkes och säljes tillsammans med den andra fisken,

men lör de privata ägarnas räkning. Detta är den er- 149

sättning de få för sitt arbete ombord — och de få

deltaga så långt de orka och kunna i göromålen.

De gå i själva verket sina läroår i fisket. Berntinus

är fullkomlig nybörjare, nästa år går han ut som kock.

Denne unge herre lagar maten ombord, med mer eller

mindre framgång, förstås, men han menar säkert mycket

väl, och huvudsaken är ju i alla fall att han lär sig

fisket. Det gör han på ett par år, om han sköter sig.

Under tiden skaffar han sig ett fullt antal backor och

går sedan ut som helpartskarl. Sköter han sig inte till

belåtenhet, så får han tråkigt — ingen vill gärna ha

honom med ut nästa gång. Ryktet om hans bedrifter

sprides hastigt i lagets hembygd, och har han gjort någon

extra dumhet blir han helt enkelt utestängd. Att söka

sig in i ett lag på en annan ö går i regeln inte,

lokalpatriotismen är för stark. Och om fadern eller annan

nära anförvant är båtägare och envisas att gå ut med

en illa omtyckt pojke, riskerar han att de bästa karlarna

i hans lag gå ifrån honom. Livet på sjön är en sträng

skola, och den tysta domen drabbar stundom med

obarmhärtig styrka. Men livet ombord på den lilla fiskejakten,

isolerad för veckor från den övriga världen, kräver

fullgott folk. Inte bara för det hårda arbetets skull, men

även för den gemensamma trevnaden, eller ännu enklare:

för att samlivet i den trånga skansen över huvud ska vara

möjligt.

I detta sammanhang måste jag nämna, att jag aldrig

varit tillsammans med en samling män, där tonen varit

så god och i ordets bästa mening fin som under min

vecka som matros på ”Arne-Erik”. Under hela tiden

inte en svordom, inte ett rått eller hårt eller ens häftigt 150

ord. Var finner man i hela landet något jämförligt bland

allmogemän eller arbetare? Det är att märka, att det

heller inte förekom ringaste antydan av religiös art,

oaktat ett par av männen tillhörde Svenska

missionsförbundet. Det är helt enkelt inte god ton ombord att i

onödan försimpla samlivet; nödvändigheten gör det ändå

tillräckligt primitivt. Kultur, mina herrar!

Sista backen i räckan är åter angjord i en grov

dragg, som men en ny ”kollända”, 140 famnar lång

och försedd med två glaskulor, är förenad med en tunna

med ”flögestång”. Den sista ändan när man kastar

kallas ”storändan”, och där börjar man efter några

timmar dra backorna ombord igen, hela räckan igenom —

över två mil lång — tillbaka till utgångspunkten.

När backorna äro dragna, fisken saltad och packad

i lastrummet och däcket rengjort, är klockan vanligen

omkring sex på eftermiddagen. Då dricker man kaffe

och börjar sedan omedelbart agna igen. Makrillen klyves

på längden, och var halva skäres i passande bitar —

sex på en medelstor makrill — som fästes på krokarna.

Backan skjutes därvid upp i bukter på ett avlångt tråg,

med de agnade krokarna och flötena samlade på trågets

botten framför den uppkransade linan. Varje

färdigagnat hundrade ställes i sitt tråg i den ordning det ska

ha sedan vid kastningen.

Vid niotiden på kvällen har man agnat färdigt. Då

äter man kväll i skansen — kokt fisk och potatis,

sam-manstuvat till en pudding, gärna med ett par bitar stekt

fläsk till — och sedan törnar man huvudstupa till kojs,

det gäller att ta väl vara på den knappa sovtiden. Vid

tiotiden är elden släckt i skansen och allting tyst till 151

klockan två. Denna tid är delad i två vakter — två

man i två timmar, den första kallad kvällvakten, den

andra utpurrningsvakten, varunder männen på däck segla

båten till det ställe man under dagen bestämt som

utgångspunkt för kastningen. Vid tvåtiden purras folket

ut — eller tidigare på försommaren, man börjar kasta

en timme före soluppgången — luxlampan tändes i

aktern, motorn eldas upp, om vinden är klen, djupet

lodas, plats och strömriktning bestämmes. Man ska

kasta tvärs för strömmen och så, att man går från djupt

till grunt vatten (110—35 famnar) eller tvärtom, aldrig

på samma djup med hela räckan.

När allt är klart, går tunnan överbord, ”kollännen”

med draggen efter, och sedan hundrade efter hundrade,

sammanknutna undan för undan; knopen mellan de olika

linorna kallas ”hopslått”, hopslaget. Mannen som kastar

sitter längst akterut, på styrbords låring, och slänger

krok efter krok överbord allt eftersom linan löper ut

— ingen säger ett ord, alla följa med spändaste

upp-märksamhet vad som sker, backorna slängas fram i tur

och ordning, en man sköter ”hopslått” — det hela liknar

en mystisk besvärjelse, medan båten pressar sig fram

genom sjöarna med 4 å 5 knops fart.

Vid fyratiden har man kastat och druckit kaffe, då

törnar man till kojs igen och sover till sju. Under tiden

ha två man beseglingsvakten på däck; med focken

brassad back håller man sig till lo på sista tunnan,

”storännen”, och så nära denna som möjligt. Vid

sjutiden purras folket åter ut, motorn slås på, tunnan hämtas

ombord och dragningen börjar.

Ett stycke akter om tvärs på styrbords reling sitter 152

fastgjord en grov järnrulle vågrät mellan två mindre

vinkelrätt mot denna. Över denna apparat drages linan

och lägges om den vågräta skivan på en vinsch ett stycke

därifrån. Vinschen drages av motorn, som samtidigt

driver fram båten med 1,5 å 2 knops fart. Och nu

stiga backorna upp ur djupet sakta men säkert, den

mindre fisken dansar in över rullen, den större lyftes

ombord med ”kläppen” och slaktas omedelbart för att

blodet inte ska stanna i kroppen och göra köttet mörkt.

Siaktningen blev mitt jobb ombord och sköttes med hjälp

av en mindre krok och en bredbladig, skarpslipad kniv,

varmed strupen skars av fisken, som sedan kastades i

en särskilt uppförd binge på däck, kallad ”däcksbingen”.

En man står vid rullen och lyfter fisken ombord, en

står vid vinschen och tar emot linan, som kransas upp

i ett tråg. När en hel backa blivit på detta sätt

uppdragen och uppskjuten i sitt tråg, lösgöres den vid

”hop-slått” och föres bort att ”läggas om”. Det gamla agnet

tages av, maneter och annat slem plockas bort, de

avslitna ”känsorna” ersättas med nya, de nakna krokarna

fästas vid flötena och alltsammans buntas snyggt ihop

och lägges i sin hög — var man har sin egen hög med

backor på sin bestämda plats på däck. Där få de ligga

till kvällen då de åter agnas och göras färdiga att kastas,

uppkransade på sina tråg.

Hela dagen går på detta sätt — motorn smackar

och stånkar mödosamt, vinschen skramlar och dundrar

så att det slår lock för öronen och man måste skrika

för att göra sig hörd, om man vill säga något. Man

smiter ner i skansen och kastar i sig frukosten — ägg,

smörgås och kaffe — vid 11-tiden; d: o middag — kokt153

fisk, potatis, smörgås och kaffe — vid 3-tiden. Hela

dagen går på detta sätt — i strålande solsken över ett

stilla hav med fri horisont vart man ser — eller med

hård vind och grov sjö som spolar över däcket på den

rullande båten. Skulle linan fastna på bottnen mellan

stenar eller i något vrak, så får man arbeta och lirka tills

den lossnar igen — eller också kapa och skyndsamt

söka upp tunnan vid utgångspunkten för att börja dra

därifrån, tills man fått in vad som kan bärgas. Det är

på det viset man mister sina backor. Kommer storm

och andra vidrigheter till, kan man mista hela räckan

— cirka 4,000 kronors värde, som man satsat i havet

vid detta hårda spel.

Vid sextiden på aftonen är dragningen slut. Då

stoppas den skramlande vinschen och den stånkande motorn,

det blir så ljuvligen tyst, att man vill skratta — man

lever upp igen till en stunds frihet, räknar fångsten

och pratar färdigt vad som äntligen ska pratas!

IV.

OM GAMLA TIDERS ÖVERTRO — OCH NYA

TIDERS DÅRSKAP.

— Nu skjuter dom igen!

Ett ögonblick upphör arbetet ombord. Genom

vinschens skrammel hörs tydligt det dova dundret av

kanonskott på betydligt avstånd. Vi räkna till sex smällar

i följd. Sedan är havet åter tyst för en stund. Vårt

arbete fortsätter. 154

Någonstans mellan oss och Jutlands västkust har

hänt något igen. Förmodligen en u-båt, som utfört en

ny bragd. Allt eftersom dagarna gå, blir man van vid

den där musiken och fäster inte mer avseende därvid

än som vanlig salut eller övningsskjutning. Man måste

ordentligt anstränga sig för att komma ihåg hur allvarligt

det där dundret ändå är.

En kväll hände något. Solen hade just gått ner,

horisonten stod ännu ljus. Då ropade plötsligt någon:

— Där kommer bådar, pöjka!

Mot västra himlen döko upp några små svarta

silhuetter.

— Engelska jagare! avgjorde pojkarna sakkunnigt.

De blevo hastigt fler, med rasande fart rusade de

i väg österut, åt Danmark till. Plötsligt kastade sig två

av de svarta vidundren ur kursen och störtade ner mot

oss. Sensation ombord!

— Av me glasögona, redaktörn! Här blir

undersökning !

— Det kan jag naturligtvis inte göra!

— Men redaktörn är inmönstrad som matros! Inte

ser han ut som en matros!

— Desto större anledning att inte försöka vara

anonym. Blir det undersökning, ska jag nog förklara

varför jag är här och att jag är i lovliga ärenden stadd.

— Ja, dom ä här om tio minuter — han får göra

som han vill, förstås!

Det blev ett par spännande minuter. Men lika

plötsligt som de båda jagarna kastat sig ur kursen

svängde de åter upp och sökte sig in bland de sina.

Strax därefter voro alla sex försvunna österut. Och 155

dagen därpå talade kanonerna allvarsamt under flera

timmar på förmiddagen.

Sedan vi återkommit till Kristiansand, fick jag höra

ett äventyr, som en av våra kamrater varit utsatt för.

Det lät inte alls trevligt. Jakten hade kommit för nära

en tysk u-båt, som just låg under behandling av en

engelsk jagare. Fiskarena tyckte inte det där var

ange-nämt, de lagade sig i väg ett stycke bort. Genast kom

en båt från jagaren sättande, officeren som kom

ombord på jakten, var misstänksam och otrevlig. Varför

hade jakten så brått att komma undan? Varför hade

den legat så nära u-båten? Hade man någon

förbindelse med tysken? Några signaler? — O. s. v.

Jag var glad, att ödet inte fört mig ombord på den

jakten.

På tal om sådana saker, kan jag för resten gärna

säga rent ut, att den där misstänksamheten verkar

uteslutande löjlig. Fiskaren begär bara att få vara i fred

med sitt arbete och har sannerligen inte tid att syssla

med något annat. Han betraktar kriget ungefär så som

en allvarlig arbetsman betraktar pojken som leker med

tennsoldater; det faller honom inte in att lägga sig i

de där dumheterna. Att skaffa mat hem till sitt land

och pengar hem till sin familj är för honom oändligt

mycket viktigare än all den där fåniga skjutningen,

och han kan inte få i sitt huvud annat än att det är han,

som har det rätta ärendet på havet, medan krigsbåtarna

inte ha någonting alls av vikt där att göra.

— De är en evi skam att di ska få bära sej så där

illa åt, å di skulle ha klåing allihop!

Det är fiskarens stående omdöme om krig. För 156

resten tänker man inte på sådant oftare än man hör och

ser eländet. I herrar officerares misstänksamhet mot

våra fiskare ligger bestämt en stor portion fåfänga . De

kunna tydligen inte tänka sig annat än att de äro ständigt

föremål för allt levandes tanke och uppmärksamhet.

Men när fiskaren purras om morgonen, så bryr han sig

katten om skjutningen — såvitt han inte ligger för

nära, förstås! — hans första fråga är:

— Va är’e för en vurna i da? Har’an jamnat sej?

Går’e nån ström på tunna?

Och får han då veta, att ;,ja, han går garn, ströma”

— så gitter han inte ägna ett ögonblicks tanke åt annat

än att bärga sina linor ur den galna strömmens våld.

Arbetet är visserligen numera inte så hårt, sedan

däckade båtar och motor med vinsch införts. Förr i

världen, när backorna kastades från små öppna båtar

och drogos för hand — man skulle dra så fort som

hästen travar — då var arbetet naturligtvis betydligt

styvare än nu. Så som man än i dag kan se under

Lofotsfisket i Norge. Men även med alla moderna

hjälpmedel är det ett oerhört segt och påkostande arbete,

som pressar dag och natt. Att inte tala om risken *—

en hel förmögenhet kastas ju var dag i havet och ska

bärgas in igen med vinst.

Det är rimligt att just denna ovisshet och den till

synes alldeles oberäkneliga slumpen förr i världen

skapat en ganska frodig vegetation av vidskepliga

föreställningar. Den lever kvar ännu i minnet, även om

man inte längre fäster någon vikt därvid. Mystiken är,

som vanligt hos bohuslänningen, mycket sparsamt

företrädd i denna vidskepelse, som rör sig nästan uteslutande157

om mer eller mindre snusförnuftiga försök att gissa sig

till vad slumpen har i beredskap för överraskningar

under det praktiska arbetet. Att de gamla oftast löpte

bort i tok under dessa gissningar ligger ju i sakens

natur.

När man om morgonen gick från stugan hemma i

fiskläget ned till båten, gav man noga akt på vem man

mötte. En del människor (män eller kvinnor) voro

”goda möten”, en del dåliga. Det kunde hända, att

sådana, som voro kända som ”dåliga möten”, gömde

sig om morgnarna, för att inte fiskarena skulle få något

att klaga på. Och sådana, som visste sig vara ”goda

möten” kunde också gömma sig — om de mötte någon,

som de inte unnade god fångst! Så där kunde man se,

var man hade sina vänner!

Vid dåligl möte spottade man -— likaså då man mötte

en katt eller hörde en tupp gala. Är mötet riktigt dåligt,

säger man: ”Tvi, nu kan vi gå hem!” — Man får tåga

eller storm på sjön, eller mister backorna, ”de slår

allri fel”.

Men en hund som skäller är bra! — Bara skäll,

bara skäll! säger man då.

För resten spottar man även framför sig första

gången man tar på en ny skjorta — en sed, som tycks

ha varit allmän i Sverige, jag har stött på den högt

uppe i Norrland.

När man kommer ut på sjön, tar man tecken av

mås och säl. Kommer den första måsen för-ifrån, säger

man: ”i da blir de dålitt för måuven ä mot”. — Oftast

teg man, bara pekade för kamraterna på måsen. Kom

den akterifrån var det bra, då var ”måuven me”. På158

samma sätt var säl föröver dåligt tecken, men säl i

kölvattnet bra.

Egentligen skulle man väl då tycka bra om ett

dåligt tecken på måndags morgon. Ty ”manda blank

gör hela vecka krank”. Men förmodligen sträckte man

sig inte så långt i konsekvens, trösten i detta ordstäv

låg nog inte så nära som misströstan i uttrycket när

det gick dåligt på sjön: ”Je grunna de, sen vi mötte

ham . . .!”

Man ska kasta backorna en timme före

soluppgången, ”annars äter lusen opp fisken”. Och medan

kastet pågår, får ingen göra sitt behov, ”annars blir

det ett sketkast” — och det är ju inte bra.

Om den första fisken man får upp om morgonen

är bra, så blåser man den i munnen och säger: ”go

morrn på dek!” — Är den dålig, så kastar man den i

sjön och säger: ”Tvi, där gick den å tog allihop me

sek!”

Hur koljan fått sina svarta fläckar under främre

ryggfenan — vilka som bekant så förträffligt skiljer

dess utseende från vitlingens — berättas på följande

sätt:

— Hin Onde mönstrade hos en fiskebäckskilare,

för den ville bli rik, och priset var det gamla vanliga,

förstås. Ja, Hin Onde, han gjorde sitt, och sedan ville

skepparn bli av med honom. Därför skickade han bort

svartingen ett ärende och borrade under tiden ett stort

hål i skutan. När så Hin Onde kom tillbaka ombord,

blev han satt att pumpa. Där kom upp både sill och

annan fisk ur havet, den första som kom var en kolja,

den tog Hin Onde och kastade över bord, och han var 159

ju svart om fingrarna, vet en väl, så att sen har koljan

två svarta märken på ryggen. Men de där ä nog inga

sanning, de ä väl bara sånt som folk trodde förr.

Numera tror man nämligen inte på de där gamla

historierna längre. Man tror vad man vet — å snött de!

Vi återvände alltså till verkligheten! Den fisk som

”sprättas” (urtages), saltas, packas i lastrummet och

föres hem till Sverige är torsk, långa, gråsej, lur och

lubb — förnämligast de båda förstnämnda.

Hälle-flundran isas och säljes som färsk. All ätbar småfisk,

kolja, vitling, rödfisk och rocka, saltas, packas i tunnor

och hemföres till vinterförråd. All lever tillvaratages

omedelbart, av håfisk och blåskötta tages endast levern

(av den sistnämnda bra för värk och frostskador!);

denna förvaras i en särskild tunna och säljes till tran

— betalas med kr. 200: — pr tunna; tranen är för

övrigt ett utmärkt motorbränsle.

Den saltade fisken säljes ur lastrummet till

uppköpare i Sverige; lägges några dagar i vatten för att

sköljas, sedan i saltkar och därifrån direkt ut som

kabiljo — en något förenklad procedur, men tiderna äro

sådana!

Den största fångst mina kamrater varit med om på

en dag va^ 1,000 st. ”styckefisk” (att salta).

Det var under Shetland. I Nordsjön har maximum

på en dag varit 200 st. Som minimum betraktas 30 st.

— men det har också hänt att man fått ”dra en hel da

efter en gråsten”. Och det är ju inte mycket.

Fångstprotokollet under den vecka jag var ute

gestaltade sig på följande sätt (endast ”styckefisk” upptagen):160

Måndag ....................... 115 st.

Tisdag ....................... 170 ,,

Onsdag ....................... 140 ,,

Torsdag ...................... 120 ,,

Fredag ................... ... 110 ,,

Lördag (ej full dag) ......... 60 ,,

Summa 715 st.

Dessutom 24 st. hälleflundror och c: a 5 tunnor

saltad småfisk.

Ännu för några år sedan räknades fisken allmänt i

”vålor”; en ”våla” = 10 st. fiskar av kvalificerad

storlek. Nu användes officiellt viktsystem.

Räknar man för ”styckefisken” en medelvikt av 5

kg. (som nog är alltför lågt), får man under denna vecka

en fångst av 3,575 kg. Medelpriset för denna fångst

kan sättas till kr. 1: 70 pr kg. — hela värdet alltså

6,077: 50 kr. Dfet ser mycket ut, men under

nuvarande tider är det i varje fall inte över sig — fast å

andra sidan överdrev nog Mentor, när han i misströstan

utlät sig:

— Nej, vi ska bege de här kalase, för vi får inte

te ulja en gång!

På tal om olja ska jag för resten passa på att till

den kraft och verkan det hava kan rekommendera åt

höga vederbörande att ta sig en funderare på de

oskäliga oljepriserna! Och isynnerhet att överväga, om inte

den man, som säljer underhaltig eller helt enkelt

förfalskad, oduglig brännolja gör sig skyldig till en kriminell

handling. Tänk er, mina herrar, att man kör med 161

motorn i hård sjö och ström, man går inomskärs, ligger

och slåss mot sjögången till lo på ett skär — då stoppar

motorn! Vatten i oljan! Det är några heta minuter att

hålla båten klar från grund. Men om man misslyckas,

kastas redlös utan styrfart på berget, mister all sin

egen-dom, kanske människoliv också — det är oljans fel,

mina herrar, och ansvaret för olyckan ska väl i all

rimlighets namn drabba den som sålt förfalskad vara —

till oskäligt ockrarepris.

På tal om priser och sådant ska jag sluta denna

redogörelse för backefisket på Nordsjön med ett överslag

över det ekonomiska resultatet. En vecka räcker därvid

inte som tidsenhet, fisketuren varar vanligen i fjorton

dagar.

Om över huvud taget en backa nu kunde nyanskaffas

(vilket är svårt, om inte omöjligt), skulle den komma

att kosta c.-a 75 kronor. Eftersom varje man fiskar

med, låt oss säga, åtta ”hundraden”, satsar varje man

ett värde av ungefär 600 kronor. Om hela räckan

omfattar 63 backor, blir dess värde alltså 4,410 kronor.

Dessa redskap kunna ej försäkras.

Båten med motor kan uppskattas till kr. 40,000: —.

Försäkrad för kr. 30,000: —.

Hela risken under fisketuren uppgår alltså i runt tal

till kr. 45,000: —, varav kr. 30,000: — täckas med

försäkring; den återstående risken, kr. 15,000: — står

alltid öppen.

Om man beräknar den alltid ovissa inkomsten pr

vecka till kr. 7,000: —, uppgår den för turen till kr.

14,000: —

11. — Anteckningar på havet. 162

Utgifterna under samma tid äro:

Brännolja, 6 fat .

Smörjolja, 50 kg.

Agn .................

Fotogen .............

Ved, 1j2 famn ....

Is och salt .........

3,700

200

800

100

Summa 4,885

Omkostnadskontot upptar alltså i runt tal kr. 5,000.

Återstår som nettobehållning under fisketuren kr.

9,000: —. Denna nettobehållning delas nu i 11 lika

stora lotter å 818 kr. Båtägarna erhålla fyra sådana

lotter för båten, kr. 3,272: -—. Med dessa pengar ska

båten amorteras, förräntas, försäkras och repareras. De

sju helpartsmännen — kaptenen (båtägaren) inberäknad

— få var sin lott av de återstående sju, det är deras

personliga inkomst av fisketuren, kr. 818: — under 14

dagar i detta exempel. Det är tydligen tämligen bra —

och för min del kan jag inte annat än tycka det är

rasande trevligt att våra fiskare för en gångs skull

förtjäna bra, det är arbetet värt, att inte tala om risken

under dessa tider.

Pojkarna ha det relativt ändå bättre. Var och en får

vad hans märkta fisk inbringar, sedan ett mindre

avdrag gjorts för omkostnaderna. Det kan bli från 500: —

upp till 1,000: — åt kocken under en tur. En bra

förtjänst för en 16-åring! Men under denna tid ska han

också anskaffa sina egna redskap och göra sig färdig att

om ett eller annat år gä ut som helpartskarl. Det kostar!Och framtiden blir med all säkerhet inte lika givande

som den abnorma nutiden. När han blir gammal, får

han många underliga historier från sin ungdom att

berätta för sin pojkar under de tysta kvällstimmarna, när

backorna agnas därute på Nordsjön.

MED TRAWLFISKARE PÅ SKAGEBANKEN.

Förr i världen var jag fullkomligt förälskad i

Stockholms skärgård — sommarlandet, de mörka skogarnas

och de solglittrande fjärdarnas vida rike, där man metar

abborre på spö i morgonens första solglitter, där man

lägger sin oskyldiga långrev när vattnet ligger

grönskimrande mörkt och stilla under mörkret i strändernas

skogar, medan aftonrodnaden strålar med rosenskimmer

över fjärden utanför; dessemellan leker man som ett

barn med drag och stångkrok vid vassdungarna och

tycker att gäddan är en stor fisk, som är svår att fånga.

Man lurar den även med hjälp av nät, som man sätter

vid någon udde, där björkar och alar spegla sig i vattnet,

på vars botten solstrålarna dallra i en förvirrande

bölje-dans. Och när äppleträden blomma, stå de små löjorna

i täta stim och sparka som unga flickor i vattnet tätt

under strandstenarna, där lata kråkor stå och äta sig

bukstinna av färsk löja var dag Gud ger — då ror man

dit med sina nät och skaffar sig på några minuter fint

agn till kvällens långrev.

Där blandar sig skogarnas sus med vågornas brus,

och i stilla nätter kan man känna nattviolens doft, när

166

man ror genom sunden mellan ängarna. Hela landet är

som en ståtlig dikt där idyllen höjer sig till allvar —

för den som känner det. Men allvaret är meditationens

och inte den mödosamma vardagens. På avstånd

förefaller det till och med, som om arbetet alls inte skulle

finnas i denna skärgård och att det är just därför den

äger sin charm av söndagsfrid och stillhet.

Det är naturligtvis orätt. Arbetet finns där. Men

så gammaldags, så långt borta från nutidens andlösa

hetsjakt. Inför det känner man något som liknar vad man

känner, när man som vuxen låter en hastig tanke gå

från den dagliga kampen tillbaka till barndomshemmets

enkla, naiva arbete. Det krävde naturligtvis omtanKe

och möda även det — men sedan kom man ut från det

trygga boet, ut till verklighetens värld, där det gäller

att se upp med båda ögonen och ta i med båda nävarna,

man fick lära sig, att det arbete livet kräver, det går

på livet löst. Och förmår man dra den beska,

fascinerande poesien ur detta arbete i verklighetens värld,

då har man ohjälpligt kommit bort från barndomshemmet

och idyllen och passar lika illa där som en örn i ett

duvslag. Manlig poesi har alltför hårda klor cch vassa

ögon, alltför grym och rastlös puls att kunna trippa

varligt fram bland duvor.

Det dröjde länge innan jag hann finna mig till rätta

i västkustens skärgård. Den var alltför stor och

obarmhärtig. Till en början såg jag inte ens att den var naken

— kände mig bara själv naken och förfrusen i detta

ödeland. Att denna skärgård i själva verket inte är ett

ödeland, det upptäckte jag först när jag såg hur andlöst,

rasande lidelsefullt här arbetas, en hetsjakt, som var 167

dag, var natt går på livet löst. Med nakna, hårda

lemmar möter Bohuslän sitt eget, nakna hav; det är

mannen med stenhjärtat som möter kvinnan utan nåd, och

leken blir hård när de leka, men kampen blir hårdare

när vilja går mot vilja. Det ryms i detta land en skyhög

poesi, som ännu inte fått ljud — annat än oartikulerat,

i örnens vilda skrik högt över berg och hav.

Det där märker man nog inte så mycket, när man

en solig sommardag skvalpar fram över den blåmålade

vågen i en kokett liten lustkutter med skinande vita

segel, vackra damer ombord och en styv grogg säkert

angjord i styrbords näve. Då har man det ju så bra,

att poesien blir överflödig. Nej, man ska söka upp

arbetet härute, havets arbetare i sina båtar, som byggts

för vardagens möda, med spring, som följer stormvågens

stora, rytmiska linje — då lär man sig så småningom

förstå vad det ska bli, när Bohusläns själ en gång får

göra sin stämma hörd i den svenska dikten.

Tills vidare tycks Bohusläns själ ha fått sitt högsta

medvetna uttryck i den tvärsäkra fiskejakten,

vederhäftigt bred över bogen som det anstår en

Nordsjöfarare, med en rigg så liten, att en sportsman inte ens

kan upptäcka den och med en energiskt smattrande

motor, som för länge sedan brett en fotogendoftande

rökslöja över hela kusten från Nidingarnas fyr till

Gris-bådarna. Arbetsbåten i Stockholms skärgård, den

lättjefullt koketta roslagsskutan med den höga, gröna

mastspiran och den långa bommen, är minst ett århundrade

äldre och sprider ingen annan rök omkring sig än den

som stillsamt och beständigt ringlar ut från plåtröret till

den lilla kajutan längst akterut; dess doft är av kaffe, 168

stekt fläsk och ”Pioneer Brand”. Fast nu är det väl

bara surrogat, förstås.

Men när jag härom morgonen vaknade ute på havet,

fann jag ingenting av allt detta. Jag låg ombord på en

trawlångare, så gentilt att jag i första sömnyran knappt

kunde fatta, att jag befann mig pä fiske igen. Jag hade

ensam hytt, gubevars, och utanför dörren låg den stora

aktersalongen, där en gammal gemytlig dansk stewart,

klädd i vit jacka, just nu dukade fram ett glänsande

smörgåsbord, sedan han varskott mig att klockan var sju

och trawlen skulle kastas.

Det liknade just inte vad jag hittills sett av det nog

så bistra livet ombord på ett fiskefartyg. Och medan

jag klädde mig — gjorde toalett, höll jag på att skriva

— for den tanken genom mitt huvud: är möjligen detta

framtidens fiske? är detta Bohusläns framtid?

Ingen som flyktigt ser de små trawlångarna, där

de ligga vid Fiskhamnens kaj i Göteborg, kan föreställa

sig hur rymliga och präktiga de i själva verket äro.

Man mår helt enkelt som en liten prins ombord —

åtminstone akteröver, där kapten, styrman och maskinist

residera. Hur man har det i skansen vet jag inte. Men

jag vet, att många fiskarepojkar ta hyra på trawlångare.

Ombord på denna hade vi en, som ägde del i både vad

och båt hemma på sin ö, men han föredrog ändå att gå

som lönarbetare på trawlaren. Föredrog alltså den lugna,

säkra om också begränsade inkomsten framför spelets

lockelser och oberäkneliga vinster eller förluster. Det

finns nämligen även sådana bohuslänningar.

Jag skulle inte ha trott det förr. Snarare kan man

vänta sig det av ostkustbon, han som gäller för fiskare169

endast när han är bland verkliga bönder, men som måste

anses för ingenting annat än en vanlig bonde, när han

är bland verkliga fiskare. Han har denna jordbundna

ängslan för alltför stora risker, som gör att han gärna

avstår från friheten att helt vara sin egen karl, om han

därmed kan trygga sig mat för dagen. Han har också

denna mariga, baksluga småsnålhet, som garanterar, att

han alltid på ett eller annat sätt skaffar sig full valuta

för sina tjänster, vare sig ombord eller på land.

Hos bohuslänningen finns det ett drag av

storsinthet, som är om inte precis flottare så dock vidsyntare,

djärvare, självsäkrare. Han är kanske den brutalaste

av Sveriges alla olika folktyper, men han är också den

som förefaller mest fri från slughet. Det är inte sagt, att

han sniker sig till betalt för allt vad han gör eller inte

gör, det kan gott hända, att han smickrar sig själv med

den känslan, att han inte behöver vara så noga. Men

när så passar, tar han till ordentligt vad han ska ha —

annars får det vara. Han går fram med en hänsynslös

självgodhet, som helt enkelt knuffar åt sidan den som

går honom i vägen; han är oförmögen att smila eller

lura sig fram. Je ä inte sämre än som dek — det är

bohuslänningens valspråk. Den frackaste karlen ombord

ska leda arbetet, det är självklart, men han ska inte

ha mer än andra för det, och han ska inte försöka

kommendera, för när allt kommer omkring: je ä inte sämre

än som dek!

Detta gör honom uppenbarligen föga lämplig som

löntagare i annans tjänst. Han är utan tvivel Sveriges

skickligaste och djärvaste sjöman — men han tar inte

gärna hyra. Det är relativt sällsynt att träffa en bohus- 170

länning, som är yrkessjöman. I vår handelsflotta finns

det däremot gott om pojkar från sydkusten och

ostkusten, skärgårdspojkar och stadspojkar ända uppifrån

Härnösand, Sundsvall och Gävle. När man frågar en

västkustfiskare, hur det kommer sig att folket här så

ogärna går till sjöss, läser på styrman o. s. v., får man

alltid samma svar: det är bättre med fisket, där är man

fri. Om fisket slår fel, reser bohuslänningen till

Amerika. Men besynnerligt nog gör han sig i regel inte så

bra däröver. Han är i allt för hög grad speciellt anpassad

för detta lilla hörn av världen, för livet vid Skagerracks

kust och för arbetet på dessa små hav, utanför vilka han

sällan kommer, så sjöman han än är.

Bohusläns verkliga havsgräns går från Nidingarna

till Anholt, därifrån utmed Jyllands ostkust till

Fredriks-havn och Skagen, därifrån västkusten ner till Hirtshals och

Hanstholmen, över Doggers bank i Nordsjön till skotska

kusten upp till Shetland, därifrån över till Norge, från

Aalesund o. s. v. tvärs över Kristianiafjordens mynning till

Grisbådarna. Innanför denna gräns ligga de bohuslänska

fiskehaven, där äro bohuslänningarna hemma, där finner

man dem också i massor, på trawlångare, som sävligt

krypa fram över vattnet eller på energiskt smattrande,

egna fiskejakter. Varenda strömfåra i dessa på

strömmar så rika vattenbassänger känner bohusfiskaren

likaväl som göteborgaren känner gatorna i stadens centrum,

och gaslyktorna och skyltfönstren utmed våra gator äro

för oss inte mer välbekanta än kust- och ledfyrarna

under Bohuslän, Danmark, Skottland och Norge för

fiskaren. När man ska bedöma bohuslänningens före-171

ställningsvärld, måste man komma ihåg, att sådana

geografiska begrepp som Anholt, Skagen, Doggern,

Skottland och Bergen äro för honom sedan barndomen

välkända fästepunkter i tillvaron, ställen där han tittar in

ett tag när han tittar ut. Men redan Vänersborg och

Trollhättan är något étrange för honom. Han har

särdeles svart att inse något så orimligt som att han skulle

vara en obehörig främling på danska eller norska vatten,

han är ju hemma där. I Åmål, i Borås, borta i det

fullkomligt legendariska begreppet Småland — där är

han en främling!

Av allt detta framgår, att Bohuslän är ett litet land

helt och hållet för sig mellan Sverige, Danmark och

Norge. Man kan våga den paradoxen, att invånarna i

det där lilla landet äro mer än andra fallna för att hålla

sig hemma. Sällan överskrida de hemlandet, och

hemvattnet, gränsen.

Jag skulle önska, att jag kunde så starkt som

behövligt är framhålla denna känsla man har bland

bohusfiskare på havet: man är hemma. Man är ungefär nere

på gärdet ett stycke från stugan. I går afton gingo vi

från Fiskhamnen i Göteborg, hela natten ha vi gått med

full fart, nu ligga vi på morgonen i en grå cirkel av

böljande vatten med en grå kupa av molnig himmel

över oss — vart ha vi kommit? Några mil från svenska

kusten? Nej, några mil väster om Jylland! Det kallas

Skagebanken, det här. Vi ha stannat helt självklart just

på den här fläcken, just mitt i den här gråa cirkeln,

därför att det var hit vi skulle. Och runt omkring oss,

somliga helt nära, andra ända bort vid horisonten, ligga

trawlångarna från Fiskhamnen i Göteborg. 172

Utmed styrbords reling ligger trawlen, liknar en

svart och tovig massa grovt nätverk, somligt så grovt,

att det påminner om godset i en torkmatta utanför en

farstudörr — det är själva den innersta säcken på

trawlen, kallad ”kådd-ännen”, rimligtvis av det engelska

ordet cod. Förut och akterut hänga på relingen två

stora, grova trädörrar, förenade med nätverket.

Allt det där kastas nu helt oceremoniellt överbord,

dörrarna sist, och två grova stålvajor, som löpa från

fartyget snett ner i vattnet, är vår enda förbindelse med

egendomen på djupet.

Principen för detta fiske är den enklaste möjliga:

man sticker ner en skopa i vattnet, skrapar en stund

utmed bottnen, tar upp skopan och häller ut fångsten på

däck, färdigt. Skopan utgöres av den långa ”struten”,

framtill försedd med två sidoväggar av glesare nätverk

— en sådan vägg kallas ”bellibeten” — vilka fortsättas

framåt av ytterligare en nätvägg på vardera sidan, kallad

”vingen”. Ytterst i vardera ”vingen” är ”dörren”

fästad, ligger plant på bottnen och skär ut åt sidan, när

apparaten släpas framåt. Därigenom öppnas de båda

nätväggarna, ”bellibetarna” och ”vingarna”, som en vid

famn, vilken leder fisken in i ”codändan”. Efter c.-a

två timmars släpning, halas trawlen upp och lyftes med

vinsch ombord, tömmes och kastas åter i vattnet.

Det finns ingenting intressant, varken i principen

eller dess tillämpning. Och naturligtvis inga traditioner;

trawlfisket i Sverige är väl inte mer än ett tjogtal år

gammalt. Båtarna äro byggda i England, tämligen

dyrbara, ägas därför av rederibolag. Besättningen har lön

och tantiéme. Det hela är ytterligt förenklat och indu- 173

rstria!iserat, liknar mest ett stycke fabriksarbete ute pl

havet. Jag vill ogärna tro, att detta är bohusfiskets

framtid.

Med trawlen släpande på botten kryper den ena

ångaren förbi den andra därute, en hel liten härva av

”fiskerifabriker” på banken. Medan vi gå fram så där,

alltså manöverhindrade, passera vi tämligen nära två

minor, små och lätta, sammanbundna med en wirop eller

dylikt. Man kan ingenting göra åt saken och tar mötet

med olympiskt lugn. Minorna försvinna snart i

sjöhäv-ningen akter över.

Vinschen slås på, och trawlen halas upp.

Redan på långt håll se vi ”struten” flyta upp till

vattenytan, fylld och silverblänkande av ”sommarsill”

liten och fet. Kapten konstaterar belåtet att

”redaktörn har tur med sig”, och så lyfta vi struten ombord, i

två omgångar, så tung är den av sill och annat — mycket

annat, massor av småfisk, som här går en för tidig död

till mötes. Kapten Ridderstads spartrawl har tyvärr

ännu inte funnit väg ut till praktiken.

Man konstaterar snart, att ordningen ombord är en

mellanform mellan den absoluta monarkien på en vanlig

båt och den absoluta demokratien på en fiskejakt.

Kaptenen har visserligen kommandot, men han deltar också

själv som en vanlig — eller helst skickligare — fiskare

i arbetet.

Medan arbetet med trawlens tömmande pågår,

väckes besättningens livliga intresse av några

vitskum-mande virvlar i vattenytan tätt brevid oss — tonfisk!

går det som en susning över däcket, där tio man arbeta

så att armarna knaka.174

Och kapten ger snart tillstånd till extra fiske.

Visserligen få vi mycket sill, men tonfisken står högre i pris!

Det visar sig också vara ett mycket intressantare fiske,

kräver både skicklighet och påpasslighet — ett verkligt

sportfiske. Så här går det till:

Från styrbords reling på båten (A på vidstående

skisser) riggas ut en lång, kraftig stör (B). En grov

lina (C) göres löst fast med ett klent snöre vid stångens

spets. Linan C fortsättes under stångens spets av en

smidig wirop (D), vid vilken kroken är fästad, vid i

rundningen som en hästsko ungefär, men smäckrare

förstås. På kroken fästes en sill, och detta lockbete

hålles cirka en halv meter under vattenytan. En annan

lina E löper i rännsnara över såväl stången B som

linan C. Tonfisken kommer körande som en blixt,

hugger sill och krok och rycker därvid loss linan C från

stången B, vilken hastigt drages in. Nu måste man vara

rask i vändningarna, fisken väger mellan 100 och 200

kilogram och besitter oerhörda krafter. Tre starka

karlar ombord hålla fast linan C och hala fisken på

kroken intill båtens sida, rännsnaran E drages utmed

linan C, över fiskens huvud och kropp och göres fast175

framför hans stora, broskstyva stjärt — linan E

ombord lägges om vinschen, ursinnigt piskande med stjärten

halas tonfisken ombord och ställer till ett dån på

plåtdäcket som ett helt batteri kanoner. Han får kniven i

hjärtat, sprutar ut en tjock stråle blod och blir liggande

stilla.

Om man är tillräckligt rapp i vändningarna kan man

på detta sätt hala upp en tonfisk i minuten med en krok,

så blint och frenetiskt hugger han, när han är i tagen.

Men han slutar lika plötsligt och vänder likgiltigt ryggen

åt all lockande sill, som kastas ut till honom.

Lycka till, herrar sportfiskare! Men se lill att ni

äro manstarka, när ni hala in en tonfisk! Och akta

armar och ben, han slåss den rackarn! Men han

betalas med cirka 100 kronor per styck. Vi togo in cirka

20 stycken på 20 minuter! —

På kvällen hade vi full last, 200 lådor sill, dessutom

kolja, vitling och rödspotta. En lös beräkning gav vid

handen att vi under dagens lopp fiskat för cirka 20,000

kronor. Då gingo vi hem.

Skymningen föll — beklämmande tungsint, mättad176

med en namnlös, oändlig dysterhet, havets tragiska

patos en mörknande höstkväll när intet land finnes i

sikte, vinden växer och sjöarna höja sig allt högre och

tyngre. Skagens fyr blixtrar till en stund, men

försvinner åter i diset.

Vi gå över ett vatten, där minorna ligga ”tätt som

blåbär i skogen”, som pojkarna bruka säga. Jag törnar

till kojs och vaknar inte på morgonen förrän vi äro

långt innanför Paternosterskären. Och jag känner med

en viss tillfredsställelse, att åter igen har jag haft tur

därute i ”blåbärsskogen”.

Men en av våra kamrater på Skagebanken, en

präktig göteborgstrawlare, som gått hem samtidigt med

oss, har inte haft samma tur. Ett sorgespel har

fullbordats i natt, där blossade upp ett plötsligt ljussken

för en kort sekund i natten, en mina hade sänt en

trawlare med tio raska pojkar till botten, blixtsnabbt

och nästan spårlöst. En sjömanskista och några

trästycken drevo på vattnet, där trawlaren gick för några

sekunder sedan.

Men dagen därpå går fisket på havet sin vanliga

gång. Sådan är nämligen bohuslänningen.

KOSTER.

Det var en sensation, som jag sent ska glömma —

att med resenärens forcerade tempo leva sig in i det

dagliga vardagslivet i Bohusläns södra och mellersta

skärgård för att sedan på några timmar glida bort från

detta arbetets hav och ut i Bohusläns norra skärgård,

tystnadens, de grönskande idyllernas och den solsköna

poesiens undangömda lilla paradis i detta av våldsamma

ytterligheter sammansatta folkland.

Smögens kalla, grönskimrande, djupa vatten låg

bakom oss, dundret av de hetsigt smällande, andlöst

flåsande fiskejakternas motorer dog så småningom bort,

intresset att få veta hur många tjog makrill den eller den

båten kom in med i dag försvann — att priset var i

sjunkande stod redan klart. Industriens skärgård låg

akteröver, vi dansade med solvind över den strålande

Soten, annars träldoms och farors vatten. Vi drogo in

i det okända norrut, redan i vattnen vid Grebbestad

fingo vi känning av överraskningen som väntade —

skären grönskade ju! och när vi i kvällningens soldis

gledo in över Kosterfjordens stilla vatten mot

Strömstads utmärkta hamn, hade havet förlorat sin kalla, fräna,

12. — Anteckningar på havet.

178

gröna färg och tog emot oss med detta lättjefullt koketta

småleende, som är insjöarnas eller Östersjöfjärdarnas

stora behag och som kommer långfärdernas sjömän att

med barsk röst, men med ögon som mysa av inre

förtjusning, tala hårda ord om fruntimmerssegling i

lemonad — och han känner sig därvid som en riktig sjutusan

till karl, med huden styv av sälta, allt medan han låter

sig smekas av den leende skönheten runt omkring i

dessa vatten. Ungefär så som riktiga manfolk bruka

brumma argsint belåtet under korta stunders

fångenskap i skönhetens mjuka bojor.

Vattnet här har inte djupvattnets bottenlöst kalla

strålglans, det skiftar i en liten hårfin nyans av

sötvattnets mera brunaktiga färg — det är väl

Kristiania-fjorden först och främst, som därvid gör sig gällande.

Men naturligtvis inverka även en massa andra

faktorer, läget i sin helhet härinne i det innersta hörnet

mellan Sverige och Norge ger en obeskrivlig känning

av lugn och skydd åt Sveriges yttersta skärgård åt detta

håll, den vackraste jag sett i vårt land.

Så tyst, så fridfullt stilla! Man kommer från havet

och vidderna, sjögången rullar ännu i kroppen, man

snyggar sig och går i land i Strömstad och känner sig

som en sjöman på landpermission — kontrasteffekten är

så stark och så bedårande, att man bara stannar och

skrattar, ljust och lycksaligt, mitt i ansiktet på det lilla

borgareförnäma, en smula åldriga, farbrorspräktiga

Strömstad. Man tycker till och med att det skinande

nya, överallt synliga stadshuset — lagom ungefär för

en stad som Göteborg — är på något vis riktigt, det

är så tokigt att det måste ha någon metafysisk mening i tö

iiied sitt rysliga, tomma och stendöda plåttak. Men mari

känner framför allt en nära nog bedövande

blomsterdoft, den är på något vis starkare och mera kryddad här

än på något annat ställe — stadens tusentals

syrenbuskar digna av blom och andas ut sin vällukt kring land

och vatten. Från första steget på bryggan kringvärves

man under dessa dagar av deras varma, hetsande,

betagande doft, och allt vackert man med mössan i hand

vill säga om Strömstad ligger sammanpressat i dess

smeknamn: syrenernas stad!

Men detta är bara förgården till paradiset. En dryg

mil från Strömstad, väster ut till havs, ligga

Koster-öarna som en hög skyddsmur mot vind och våg från

Nordsjön och Skagerack. Vattnet mellan dessa öar och

fastlandet är uppfyllt av oräkneliga utskjutande

landtungor, öar, holmar och skär. Skymningen hade redan

fallit och natten låg färdig, ljus och blid med bleka

majstjärnor, när vi gledo fram genom denna lilla arkipelag,

ut över Kosterfjorden igen till de namnkunniga öarna

längst därute. Där var ljumt och stilla som en julinatt,

det kan utan överdrift försäkras att hela milen seglade

vi fram genom syrendoft, den tycktes komma från alla

håll, från de frodigt grönskande stränderna, från själva

det milda sommarvattnet, ja från rymdens

golvströms-ljumma vindar och fjärran strålande, blida stjärnevärld.

Tre män i en båt — och vid midnatt stego vi i land

på Sydkoster, den största av dessa båda öar. Som en

förtätad sky av rökelse slog där emot oss en nattlig

blomsterdoft av barrträdens ångor, blommande lövträds

honungsfläktar, vällukt från trädgårdars tidiga blomster,

men framför allt syren! Och denna rökelse, så oerhört180

stark och gripande den än var blev aldrig kvalmig, den

genomströmmades av Nordsjöns vind, stillad mot

bergväggen mot väster och sakta dalande ner över den ?

sommarnatten sovande, skogssusande gröna klippön mitt

i havet.

Det var som att vandra rätt in i en blommande

skymningssaga. Efter några steg stodo vi mitt inne i

en lummig park — där växer bl. a. den sydliga

”bohuslinden” Tilia platyphylla, som finns i Sverige

(Bohuslän) endast i två exemplar, samt den tämligen unika

blåa tisteln Eryngium maritimum — och i nästa ögonblick

vaknade vid våra bultningar en stor, herrgårdsliknande

byggning, fick ljus i fönstren, förvånade och vänliga

kvinnor i de vidöppna dörrarna.

I en stor hall med fönstren öppna åt den sovande,

stålblanka havsrymden, stod en gammal taffel, som

genast började klinga med spröda strängar — det blev

alldeles självklart Bellman, hundraåriga romantiska

visor och gammal vals! Så långt från Bohusläns

stenhårda, nakna, fiskluktande och motorsmällande skärgård

tycks denna parkomsusade idyll ligga, att man känner

sig försatt ungefär till en gammal värmlandsherrgård på

Erik Gustav Geijers tid. Om man nämligen vänder

sig bort från fönstren åt havet.

Idyllens namn är Koster Ekenäs, och man kan för

en billig penning få bo där sommaren över.

Inne i en stor matsal slingrade sig murgrönsrankor

kring vita väggar, och vid rosenskenet av brinnande ljus

dukades där upp en präktig supé, varvid havets

läckerheter naturligtvis intogo hedersplatserna. Koster är ju

hummerns och räkornas hemvist i Sverige. För att inte 181

tala om ålen och den lilla strömmingsliknande makrillen.

Ack ja! Här tycks dessutom vara mjölkens och smörets

halft bortglömda hemvist — ack, ack, ack! Men

eftersom avsikten med dessa rader ingalunda är att göra

reklam för stället — vilkt inte behövs — ska jag inte

vidare fördjupa mig i detta delikata ämne.

En nattlig promenad förde genom dungar av

blommande ek, alm och rönn — och syrener i massor! —

över daggvåta ängar och gärden förbi sovande stugor

och syrenbiossande trädgårdstäppor upp till en bergshöjd,

från vilken all världens härlighet kunde beskådas i den

ljusa sommarnatten. Öns inre är närmast att förlikna

vid en stor kitteldal, som ger lä och trygghet åt all

denna frodiga växtlighet. Avundsmän, som äro

hänvisade till en mer sjömansaktig omgivning, samla

därför all sin galla i öknamnet Bond-Koster om denna ö,

som med en så enastående tjusning har smyckat sig

med inlandets hela skönhet härute i det stormomsusade

havsbandet.

Från bergshöjden sågs i väster och söder det oändliga

havet, i norr det norska landet och i öster Sverige.

Djupt under fotterna lyste fönstret i en stuga nere i

skogsmörkret, och långt bortifrån en brygga hördes den

svaga men taktfasta låten av ett handklaver. Himlen

var prickad med stjärnor, månen stod skinande full i

sydost, och längs hela horisonten glimmade otaliga fyrar

i vitt, grönt och rött. Ljusen från Likholmen,

Käbb-lingarna, Felgdholmen och Vattenholmen tändes och

släcktes och tändes och släcktes; mittemot glodde

Urs-holmens båda fyrar helt nära som ögonen på en

jättekatt; långt borta i söder kom ett svagt viftande frånVäderöbodarna, och Grisbådarnas fyrskepp sände då

och då en melankolisk hälsning från sin trista ensamhet

långt därute. Uppåt norska sidan brassade

Thorbjörn-skjaer, Faerder och Valen på med sina strålknippen, och

under land blinkade här och där små dalénfyrar lederna

inåt den norska skärgården.

Men med allt detta hade vi ändå inte nått resans

mål, som var Nord-Koster, närmast med anledning av

en tidningsnotis, att dess båda gamla, för sjutton år

sedan släckta fyrar, nu skulle rivas.

Dagen därpå fullbordade vi vår avsikt att göra en

avskedsuppvaktning hos de båda vördnadsvärda

gamlingarna. De se tämligen medfarna ut, och det förefaller

närmast onödigt att riva dem. Så utan underhåll och

vård som de stå. falla de snart samman av sig själva.

Det kunde i stället vara skäl att fråga, om detta

sorgliga öde verkligen är nödvändigt eller önskvärt?

De båda gamla tornen äro så karaktäristiska för

Nord-Kosters profil, att de tjäna som utmärkta sjömärken från

vilket håll man än kommer förbi Koster. Någon

sensationell ålder ha de ju inte — byggdes på 1840-talet —

och kunna sålunda inte påräkna det skydd, som kommer

så många andra och i många fall oändligt betydelselösare

ruiner till del. Men med hänsyn till deras värde både

för nytta och dekoration kunde väl naturskyddsvännernas

intresse påräknas, så att inte den ljuvliga

Kosterarkipe-lagen behövde mista sin mest karaktäristiska prydnad.

Och kanske även nyttigaste — ty Koster är inte endast

en majnattens syrendoftande idyll, det är även en

vinter-jstormarnas farliga och starkt trafikerade farled.

PÅ VÄSTERHAVET.

Vi sträckte för styrbords halsar till havs med en

grant riggad kosterbåt, byggd på kravell, 27 fot lång

med allt som drar, putsad för våren och slät i botten

som porslin. Svenska flaggan blåste festligt från

gaffel-nocken, ty ingen kunde veta om inte ödet ville komma

med vind, som pressade oss över gränsen, där den går

osynlig mellan Sverige och Norge i blåa Skagerack.

Kursen något streck N. om V., Grisbådarna förut,

Syd-kosters kummel över styrbords låring.

Havet, gossar! Det strålande Skagerrack dansade i

skjortärmarna under en frisk nordväst direkt från

Nordsjön, där minorna härja bland skepp som mötas och

skiljas. En av Sveriges vildaste och mest söndertrasade

skärgårdar låg svart som ett stycke Strindbergssjäl i lä

— Ursholmarna, där ännu Gud och satan kämpa om

världen, medan människornas verk höjer sig ur kaos

modigt och stolt: de båda tvillingfyrarnas torn, vilkas

ståtliga allvar blir nästan hemskt i solljuset — en

skinande vit portal till evigheten, troget bevakad av

fyrmästaren Albert Jacobsson, som i dag fyller 65 år och

som nästa vår ska flytta in i den egna stuga han köpt

på nästa ö för att med pension vila efter tjänsten.

184

Ille terrarum mihi praeter omnes angulus ridet.

Med andra ord: här får livet det allvar och den

storhet, som öppnar mäns hjärtan cch låter dem andas fritt.

Över Nordkosters bergrygg akter om oss resa sig de

båda släckta gammalfyrarna, söndervittrade och förfallna,

men ståtliga som havets hövdingar — en hymn ur

bergets själ om sol och storm är deras saga. Mellan den

lilla utkikskojan bredvid dem och den vita signalmasten,

springer som en dansande prick flottans beväringsman

120 207/11 Edvard Tuvesson, kallad Skärgårdsgreven,

som i marinens vita sexställ fullgör en behaglig

värnplikt genom att med tuben sikta, { liggaren anteckna

och genom telefonen inrapportera till

bevaknings-kommandot i Strömstad varje båt, som passerar denna

farled över gränsen. Och just nu ligger en ballastad

norrman och blåser efter lots där gränsen mellan de

båda bondländerna löper ut genom Svinesund och

försvinner i havet. Lotskuttern lägger redan ut, lotsförman

Beckman i egen hög person har turen, och vi hoppas,

att Dyngökuttern, som ligger på lur därute, ska kamma

noll i denna besynnerliga konkurrens, som lockat

lotsarna så långt söderifrån ända hitupp och Koster förbi.

Några unga män i en kosterbåt — vi sträckte ut

över det sjungande havet och gjorde slaget långt. Och

det var härute vi kommo att tala om Albert Engström.

Det var inte bara de ståtliga ruinerna efter havets gamla

hövdingar på Nordkosters bergrygg, som ledde våra

tankar till honom — fast så borde det ha varit. Men

sanningen ska äras, det var Engströms egen tidning, som

påminde oss om den gamle mästaren. Och påminnelsen

var sådan, att den, som låg på rygg i solsteket på däck185

och plirade i Strix, plötsligt började tala fornsvenska

och sade högt och mycket tydligt: fy fan!

Sedan föreläste han för oss andra ett stycke ur

våra ynglingaårs styvaste tidning, men efter en stund

avgåvo vi tillsamman i ett allvarligt löfte att vräka

honom handlöst över bord och ner i nordöstra hörnet av

Skagerack, där alla hans fästmör inte skulle räcka till

att leta reda på alla bitarna av hans kalla och våta kropp

bland alla de trasiga skären — om han fortsatte att störa

oss med sådant dravel.

Det var det gamla vanliga Strixpladdret om hur bra

det var i de gamla herrarnas egen ungdom, vilka

sju-helsickes karlar de hade varit, hur sagolikt mycket sprit

de hade druckit, hur ynkligt livet nu såg ut med knappa

spritransoner, och hur över all beskrivning ynklig vår

tids ungdom vore, som ingenting annat orkade dricka

än mjölk och apollinaris.

Utan vidare spisning formulerade vi enhälligt domen:

Strix är numera ingenting annat än en haklapp för

gamla herrar som dregla. Och det blev åter tyst och

fridfullt. Men efter en stund sade han vid rodret:

— Vi ska inte spotta i lovart, pojkar. Det är

ohövligt. Och vi ska vara hövliga mot Albert Engström.

Vill vi göra upp den här saken med honom, så ska vi

ge honom en smocka så det sjunger om ’et. Han är

för god att smygpinas med nålstick och giftspruta och

tjat och gnat. Ä ni med? Si opp då, för nu går jag

över stag och lägger skutan på andra bogen!

Havet, förstår ni! Det var så blått, att det verkade

svart mot de vita kammarna. Och rymden var skylös

och svindlande hög. Horisonten låg ändlös fri framför186

o$s. Ursholmarna och Kosteröarna med den tornprydda

silhuetten bleknade i soldiset akterut, i norr blånade det

norska landet och försvann uppåt Kristianiafjorden.

Seglen veno och smällde, kostern reste lejonbringan ur

fräsande sjöar och vände mot nordvästen i full musik,

krängde över och lade sig till ro för babords halsar med

en silverglittrande kaskad över backen och ett

bottenlöst, soldjupt svall, som rusade undan i lä.

Vi sågo det skönaste och mest befriande en mans

ögon kunna se.

— Albert Engström, sade han vid rodret, ha ni

gjort klart för er, pojkar, vad den mannen har givit oss

och lärt oss, framför allt oss unga? Strix var min

befriare när jag lämnade barnaåren. Jag bryr mig inte om

hans teckning just nu, fast han varit en konstnär av

Guds nåde. Jag bryr mig naturligtvis än mindre om

hans koketteri med latinet och grekiskan, fast ni ska

besinna att det är något rörande med denna kulturlängtan

hos ett barbariskt bondefolk — och i Engström

personifieras inte endast svenskarnas brännvinsglädje, men

även deras lärdomsfröjd.

— Brännvinsglädjen framför allt!

— Vänta lite, vi ska ta ut det här slaget ordentligt

först, innan vi lägga oss på den bogen. Jag ska nu

först bara fästa mig vid den stora behållningen av Albert

Engströms hela verksamhet. Han är en karl, gossar,

och han är en bättre herre, fast han råkat fastna på

gamla dar i en något snaskig blaj. Det är en sak för

sig. Men vi unga, vi ska hälsa honom med en tacksam

karda i luften, höjd till vänners handslag och till smockan

dessutom, om så skulle behövas. För vi skulle inte ens 187

förstå den härlighet vi just nu uppleva härute på havet,

om inte han hade lärt oss att torka en massa smörja ur

ögonen och se friskt och frankt på livet. Vad var det här

förut, tro ni? I bästa fall Emilie Flygare-Carléns

romantik, och hon var ändå en rejäl och styv gumma! Det här

var oftast oljetryck och akademipoesi, parfymerad enfald,

käcka sjömansgossar och hurtiga fiskarflickor, som talade

nästan på vers. Nu ha vi äntligen fått in verkligheten

och den allvarliga, manliga poesien i det här,

huvudsakligen — inte uteslutande, förstås — tack vare Albert

Engström.

— Du överanstränger dig, gosse! Det där ha många

människor sagt förut, alltför många till och med. Pass

på, så att du inte fastnar i berömmet, det är brott för

ut, och det fräser som om djävulens katta vore lös. Lä,

smålänning där! Dikt babord!

— Lugn, framför allt lugn! Andas sakta och undvik

starka sinnesrörelser! Jag tänker inte segla in våra våta

lik i den stora Berömmelsens skärgård, där så många

falska lymlar ligga på lur och spotta i lovart och smila

i lä. Men till ära för Albert Engström ska vi segla som

herremän och ta ut slaget på solsidan ända till

ögonbrynen på den här tångskäggige berggubben, som gapar

emot oss med ett brusande svalg. Det är i alla fall

Engström, som riskerar mest av Berömmelsens bådar —

och han tycks inte vara rädd — tyvärr, skulle man kunna

säga — nu! lä* Va sablarna, går hon inte över? Bräck

upp med focken — raska på, för annars bli vi sittande

fast här som ett påsmetat clowngrin — alldeles som

Albert Engström bland sina berömmare och rökelse-

gossar. Skutan gillade att vi talade väl om en gamma} 188

hövding på havet, och därför vill hon inte gärna över

på andra bogen — men kommer gör hon — smålänning,

sa du för resten? Hut bonde, stick fotterna i vattnet

och skölj bort gödseln från skosulorna innan du talar

med mig, för snäll är jag, men jag kan bli arg! Skota

an nu då — bättre — så där ia, nu löper hon fint igen!

Akterut rusade vågorna in som stridsvagnar, dragna

av vitskummiga hästar, och brotten rullade tungt som

dundrande, stålskodda hjul över havsfolkens slagfält.

Vinden sänkte sig tung och piskade vattnet med vingarna,

flaggan smällde blågul och vred, och solen mörknade

i moln.

— Kom nu för styrbords halsar och säg vad du har

på hjärtat om den gamle i Grisslehamn!

— Han är gammal, det ska vi komma ihåg. Det

är ju inte något brott, men heller ingen dygd, som han

tycks tro numera. Man kan åldras mer eller mindre

nobelt. Det klär inte en bättre herre att en gång i

veckan göra drängtjänst åt brännvinspöbeln i landet,

skräna efter mer sprit och svära över Bratt, som är en

duktig, hygglig och skarptänkt herreman. När Engström

hundskäller på oss unga för att vi understundom dricka

mjölk eller apollinaris, så blir jag arg. Inte för det

sakliga innehållet i hans svammel, det är för ynkligt för

att kunna reta, men för att han, en hövding, inte skäms

för sådant trälskrik. Vem bedömer människorna efter

vad de äta och dricka? Cenakelknubben och Albert

Engström. Även vi umgås ibland med jästa, brända och

destillerade drycker, men vi sätta inte vår ära i sådant

och göra inte offentlig affär av våra privata förnöjelser.

Spritkulturen är oss lika vidrig som cenakelkulturen,189

Albert Engström är för gammal att begripa oss på den

punkten, men få vi händelsevis lust att dricka ett glas

mjölk eller apollinaris, medan vi fundera på ting, som

kräva en nykter hjärna, så passar det inte en gammal

herre att tappa huvudet för en sådan bagatell. Vi gillade

Albert Engström, när han var en smålandspojke, som

neg och sa tjo! Men världskriget imponerar mer och

ger oss allvarligare intressen. Plötsligt upptäcka vi dock,

att Albert Engström fortfarande står utklädd till

smålandspojke och nigei och säger tjo en gång i veckan.

Det ser tråkigt ut, senilt och makabert. Men han ska låta

bli att niga och säga tjo mot oss unga, för då dallrar

smockan i luften, med eller utan tombutelj i näven!

Vi ha inte tid med hans pjoller längre. Vi äro fullt

upptagna med att betrakta världen och lista ut hur den ska

ordnas för de närmaste årtiondena. Hans generation

koketterade med en sorts primitiv urmänsklighet, som

verkar en smula feminin på oss unga, och därtill

försökte de där herrarna göra sig iibermenschfähig genom

ett naivt esteteri, som inte ens lurar bönder. Och med

allt detta orkade de inte åstadkomma något bättre än

våra dagars jämmerliga ragnarök. Det är vår

generation, som får besväret med att städa efter de gamla

herrarna, sedan de svinat ner den här planeten

tillräckligt. Så att det är pampigt nog att vara ung i de här

tiderna, ska jag säga, och de gamla herrarna ska vara

minst lika hövliga mot oss som vi mot dem. För resten

har vinden törnat på nordkanten, släck på fockskotet där

framme, så håller vi direkt på Grisbådarna, vi ha halv

vind! 190

— Gosse, du sprutar visdom så att vi bli torra i

halsen! Släpp nu karlen och låt oss tala om något annat!

— Bon! På den här bogen segla vi från både ovett

och beröm, och alltsammans kan förenas i en önskan,

att vi hade honom här i vår båt, så skulle vi visa honom,

hur unga herrar segla under Bohuslän — det är ändå

ett stycke styvare än att ligga och plaska i det där

lek-saksvattnet vid Grisslehamn och spela urmänniska från

havet på Stockholms krogar. Vi skulle vara artiga mot

honom och behandla honom som en fin gammal

höv-ding, tacka honom för vad han lärt oss och utan krus

sätta näven under hakan på honom, om han till äventyrs

skulle råka bli dum!

— Grisbådarnas fyrskepp! Sjön går för hög, vi kan

inte borda!

— Dreja gör vi inte, pojkar, hala in på skötena!

För kovändning i frisk vind, de ä stöggt å se de, min

far, sa skeppar Frisk, det visste han redan på

sextiotalet. Vi ska heller inte glömma vad de där gubbarna

ha lärt oss! Si opp nu och ner med huvuna, för här

går jag över stag och ger Strix och hela anhanget diabolo

på förgyllande latin! För här åker vi i väg så långt

falk flyger vårlångan dag, när bör står honom rätt under

båda vingar, som det står i gamla ”Grågåsen”. Dixi!

Tack för ordet! Nästa man till rors!

HAUGESUND.

En kväll reste jag från Bergen med hurtigruten

söderut, kom ner i min hytt för att gå till kojs — då

satt där på sängkanten min okände hyttkamrat och var

sjösjuk. Jag stängde diskret dörren, tältade uppe i

rökhytten och beredde mig på en strapatiös natt. Den blev

värre än jag väntat.

Ett sällskap glada herrar och om möjligt ännu gladare

damer hade ockuperat det mesta av den rymliga hytten.

Dessutom ett par enklare, tysta män, som inte gjorde

annan förtret än att de idkade den i Norge nationella

sporten att tugga och spotta tobakssås. Bredvid dem

fick jag mitt läger. Varannan minut spottade den ene

och varannan minut spottade den andre. Detta eviga,

monotona plaskande på golvet markerade tidens gång

— jag har sällan upplevat längre minuter, hemskare

timmar. Vid femtiden på morgonen varskoddes äntligen

Haugesund, den stora sillfiskecentralen, dit jag

ämnade mig.

Nu skulle jag äntligen få sova några timmar. Sökte

upp det hotell, där min portier i Bergen skaffat mig rum

redan för några dagar sedan. Jo, rummet befanns vara

ett uppackningsrum för handelsresande. Sängen var

192

ännu varm efter mannen, som nyss lämnat den för att

resa vidare med samma båt som fört mig dit. Flickan

ordnade om sängkläderna en smula och frågade ilsket,

när jag ämnade resa igen.

— Om ett par dar.

— Ja, herrn kan få stanna här några timmar, sen

är rummet uthyrt igen!

Där var naturligtvis iskallt, inte bara av kolbrist,

men även emedan fönstren inte kunde stängas. Det

snöregnade därute och den tunga vinden från havet stod

rätt in genom fönstren, som vette mot kajen; hotellet

låg vid hamnen, av de enklare sjömanskrogarnas typ.

Jag var emellertid tillräckligt trött att ta vad som bjöds,

lade mig påklädd, svepte om mig min våta päls och

sjönk som en sten i sömn — och vaknade igen efter

några minuter, bokstavligen förvandlad till sten.

Naturligtvis. Iskyld som en färsk torsk, på väg till England.

En sjöman utanför krogen under mig spelade en

brakande handklaversvals. Det var den vidunderligaste

musik, den sprängde in i hjärnan med en våldsam fysisk

smärta, brände sig väg som eld genom is, tills den fick

mig vaken och medveten igen.

Varm mjölk? — Kalfe? — Nej, ingenting varmt

ännu på ett par timmar.

Alltså drev jag ut i stan för att gå mig varm.

De tre fyra hotellen hade jag snart undersökt; inga

rum.

Som en grov orgelton brusade alltjämt vinden från

havet in genom staden, snöregnet höljde dess gator i

dy — alla fasor tyngde däröver som bly. Och överallt 193

en genomträngande lukt av sill och färsk fisk och

silllake — och sill igen, sill först och sist.

Ångvinscharna i hamnen började skramla, motorerna

smattrade, staden vaknade till liv. En besynnerlig stad!

Intressant nog, sedan man klarat det första chockerande

mötet med dess primitiva råhet.

Den är bland alla Norges städer uppkomlingen,

brackan om man så vill, men den energiska,

framgångsrika och nyttiga brackan. I fjol firades Haugesunds

femtioårsjubileum. Den har nu omkring 15,000

invånare, fasta, och därtill om vintern en säsongbefolkning

om väl 20,000 personer. Som följd därav är dess första

och för främlingen mest kännbara särtecken en

bostads-nöd, som går över alla gränser. Det lönar sig inte att

bygga hotell för en stad, som är halvdöd nio månader

om året och lever med brinnande feber de övriga tre.

Den tillresande fiskarbefolkningen bor ombord på

båtarna eller hos bekanta; uppköparna likaså. Med hjälp

av en tidningsman lyckades jag till följande natt bli den

lycklige innehavaren av ett — naturligtvis iskallt —

badrum med något som liknade ett strykbräde till säng.

Liksom Norges båda övriga städer på -sund,

Aale-sund och Kristiansund, ligger Haugesund i havsbandet

vid ett sund, som bildar dess hamn. Den har vuxit med

amerikansk fart, och dess långa, raka gator utmed

sundet, lagda ovanför varandra allt eftersom de små

träkåkarna blivit fler och fler, ger ett starkt intryck av

primitiv amerikanism. Affärerna gå emellertid bra; i

förhållande till sin storlek lär Haugesund ha fler

millionärer än någon annan stad i Norge. Det tycks vara

framför allt krigstidsmillionärer. När man ser dess

13. — Anteckningar på havet.194

statistik blir man förbluffad över hur inkomstsiffrorna

under de två senaste åren mångdubblats och mer än

mångdubblats. Det kan naturligtvis inte undvikas, att

sådant sätter märken. Jag erfor med tiden, att det ställe

vid hamnen jag betraktat som ett det enklaste

sjömans-hotell, det var slagfältet för de champagneorgier, som

ordnades av stadens nyförgyllda ungdom. Sillhandlare.

På den förnämligare klubben tolereras inga utsvävningar,

där dominerar handelsaristokratien, skeppsredarna.

Dessa båda yrkesgrupper jämte hermetikfabrikörerna

äro exponenterna för stadens framgångsrika

företagsamhet. Haugesund uppstod under föregående sillperiod;

när havets givmildhet plötsligt upphörde, hotades staden

med undergång. Då började några hårda viljor utrusta

skepp, i beskedlig tävlan med det anstolta Bergen.

Jakterna och galeaserna växte till barkskepp — till

ångbåtar — nu gå ett tiotal 9,000-tonnare i utländsk

fraktfart, och Haugesund, för inte länge sedan ett obetydligt

fiskläge, är känt även i många svenska hamnar.

Nu har sillen kommit igen — och staden skjuter

starkare fart än någonsin i sin utveckling. Men — och

det är karaktäristiskt för fiskare- och sjömansfolket och

för de tobaksspottande millionärerna i vadmalskläder

och becksömskor — än i dag har staden praktiskt taget

ingen duglig förbindelse med sitt uppland. Vill man ut

ur staden till den gamla breda odalbygden, till Skaare,

Sveen, Skjold och Tysvasr, finns ingenting annat än

gästgivarskjuts att anlita. Gud vet, om inte stadens

tillförsel av lantmannaprodukter sker per båt från helt

andra bygder.195

Haugesund vänder sig helt till havet och hämtar där

sitt liv, sin rikedom, sin framtids storhetsdröm.

Sundet — hamnen — är inte brett, ett stenkast

tycks det, men väl ett par kilometer långt från norr till

söder. Det utmynnar norrut i en öppen havsvik, Sletten,

begränsad mot Nordsjön i väster av en liten labyrintisk

naken skärgård. Närmast väster om denna skärgård

kallas Nordsjön Sirefjorden och begränsas i sydväst ett

par mil till havs av den lilla ön Utsire. Sletten i norr

och Sirefjorden i väster äro Haugesunds närmaste

fiskehav, där vårsillens rikedom bärgas intill mars månads

slut.

Jag hyr en liten bogserbåt och sticker ut till havs

för att se på grannlåten. Åja — men det är inte den

stolta syn, som den bohuslänska fiskeflottan erbjuder

på havet. Här tycks det vara mer primitivt och på

samma gång mer industriellt. Alla dessa motorbåtar,

som komma snattrande, äro inte snörpvadlag i arbete,

de driva ännu fisket med drivgarn, vilkas länkar släpa

som långa svansar efter båtarna.

Snörpvadar äro naturligtvis också i bruk, men

dominera ännu icke sillfisket. De skötas från mindre ångare,

som föra, var och en, två grova roddbåtar, i vilka

”snörpenoten” ligger lastad. Ytterligare en lillbåt går

ut med förmannen, som känner efter sill med

koppar-eller mässingstråd — han ger signal: klart! — och

ångbåten jagar fram i högsta fart, ledande roddbåtarna,

från vilka vaden kastas. Fångsten stuvas ombord på

ångbåten — den rymmer åtskilligt, när den vänder hem

”sökklastad” med sill högt över relingen.

De största fångster man känner göras dock på en 196

helt annan metod, åtskilligt föråldrad, men effektiv, när

sillen går in till land. Ett ”sillberg”, som rusat in i en

trång vik, stänges helt enkelt inne där med en not tvärs

över viken; ett sådant ”notstäng” omtalas från årets

sillfiske, det låter som lögn och jag har inte kunnat

kontrollera ryktet — det talas om 100,000 maal sill —

150,000 hektoliter — instängda i en enda fångst. Efter

25 kronor per maal skulle det ge den lycklige fiskaren

en nätt summa av två och en halv millioner kronor,

tagna ur havet med så att säga ett enda grepp. Nå, det

är väl överdrivet — men vi minnas den gode Benoni i

Hamsuns bok, han förtjänade på det viset sin

sago-omstrålade rikedom.

Vårsillfisket i Norge har förr givit omkring 2

millioner kronor årligen. I år har det givit omkring 25

millioner.

Jag driver omkring med min båt bland öarna mellan

Sirefjord och Sletten — överallt salterier, i varje vrå

upplag av silltunnor, de flesta fulla, det är ont om

tomma, en man saltar här i tömda olivoljefat.

Maximalpriset på tomtunnor är bara ett tomt begrepp under

denna efterfrågan. Och i Sverige hotas vår tunnindustri

av stagnation, emedan konsumtionen där är för liten,

och utförsel förbudet stoppar exporten exempelvis till

Norge, där de behövas! Kriget leker sina sinnessvaga

lekar med människorna överallt.

Och värre galenskaper ändå ställer det till, inte bara

tragiska men även makabert komiska. Haugesunds

skeppsredare, exportörer och hermetikfabrikörer ha —

liksom det övriga Norge -— blivit uppdelade i två skarpt

skilda läger: ”svarta” män — tyskvänner, som stå på 197

Englands svarta lista — och ”vita”, ententevänner. En

hermetikfabrikör var ”svart”, kolsvart. Engelske

konsuln i Haugesund meddelade stadens myndigheter, att

om stadens eget elektricitetsverk levererade ström åt

denne hermetikfabrikör, skulle England stoppa den

koppartråd staden behövde. Likaledes krävde herr konsuln,

att samme ”svarte” man skulle avstängas från kol —

till och med från kol och koks till hemmets

värmeledning. Allt detta skedde som befallt var. Den

”svarte” fick emellertid motorer, kol, olja, allt vad han

behövde, från Tyskland.

Så dirigeras ett självständigt land utifrån. En annan

”svart” man hade eget skepp gående från Spanien hem.

Det medförde bland mycken annan last även en liten

kagge spanskt vin, 16 hela liter, bestämda till redarens

privata bruk. Hans namn stod på kaggen, i Kirkwall

stod hans namn även på svarta listan; kaggen stannade

i England, 16 hela liter spanskt vin! Även lejonen spisa

stundom råttor.

Emellertid blir jag äntligen färdig med Haugesund,

den norska vårsillens huvudstad. Det första intrycket jag

fick av staden har blivit något korrigerat — något, men

inte mycket. De första trista minnena ha bleknat bort

— men de voro på sitt sätt karaktäristiska de också,

även om sedan kommit intryck av en helt annan styrka

och art av den anda, som lever bland detta folk, primitiv

och hård och mäktig på gott och ont som västerhavets

egen tunga pust. Här väja inte människorna för

varandra — skarorna av sjöklädda, fåmälta fiskarekarlar,

som driva omkring på gatorna se varken åt höger eller

vänster, de hålla sin kurs. När den smala hamnen mot198

aftonen fylles av alla slags båtar, smattrande och

dunkande, fyllda av människor, som i detta hopplösa kaos

skrika och svära för att kunna tränga den egna båten

fram mellan hundratals andra i samma trassel — då

kommer från långt håll en ny båt, motorn på sakta fart,

den letar sig fram, den prövar <— plötsligt slås motorn

på full fart, båten far som en projektil in i den

samman-gyttrade massan, med knall och brak öppnar den sin

egen bana, om också de andra ska kantra på kuppen —

och följd av hundrastämmiga förbannelser far den vidare,

väjer för intet hinder.

Det är den amerikanska farten och hänsynslösheten

över dessa fiskare liksom över deras herrar. Ja! Ty

yrket är redan amerikaniserat även så, att sillfisket är

en storindustri, drivet av kapitalstarka herrar med

fiskeri-arbetare ombord som löneslavar. Havets fria arbetare

ha blivit proletärer, med forna tiders styvhet ännu i

sinnet — det gör dem hänsynslösa i kampen mot

varandra om lönen, det hindrar dem ännu att ens tänka på

sammanhållning.

Det är med en känsla av befrielse jag åter står på

kustångarens däck och glider ut ur det trånga sundet,

vars isklara vatten häver sig sakta och tungt mellan

strändernas ändlösa rader av åldriga, silldoftande

sjöbodar.

NORSKA STÄMNINGAR.

— Den som har varit i Arendal och inte blivit gift,

i Bergen och inte blivit våt, i Trondhjem och inte fått

stryk, : Kristania och inte blivit bestulen — den har

bestått provet i Norge.

Jag kan inte smickra mig med att ha bestått provet.

Fegt har jag undvikit Arendal och dess fasor, och i

Bergen blev jag mycket våt. Visserligen har jag

ännu inte fått stryk här i Trondhjem — men ho vet

hur det går, jag har inte lämnat staden ännu. Och i

Kristiania — ja! när man har ätit en frukost, bestående

av två förlorade ägg, en bit bräckt skinka, en smörgås,

en pilsner och en kopp kaffe och finner att räkningen för

detta går till fyra kronor puls femtio öre i dricks — dä

lämnar man bordet med en känsla av att ha blivit på

ett fint och städat sätt bestulen.

Nej, jag har inte bestått provet enligt fordringarna

i ovan citerade norska ordstäv. Och jag finner en fattig

tröst i tanken, att dessa fordringar säkerligen äro

alltför stränga även för de flesta norrmän. —

Jag sitter på mitt hotellrum i Trondhjem och är sur

och led och lat och dolsk. Utanför fönstret har jag den

mest tröstlösa anblick. Små gammalgråa trähus trängas

200

med nya, brackförnäma stenhus — tätt över taken

hänger en järngrå molnhimmel och silar ner ett ändlöst

regn över gatorna — ett enda mörknande töcken är

himlen, svart över fjorden, tung, orörlig, fast en argsint

vind strävar att slita skyarna sönder, det lyckas inte alls,

den kastar sig ner mellan husraderna igen, rör upp ett

krusigt svall i vattenpölarna mellan rännstenens

snödrivor och försvinner med en busaktig vissling bakom

en husknut.

Min båt till Lofoten är försinkad fyra och ett halvt

dygn. En annan, en liten lastbåt sägs det, har skickats

hit i stället, den kommer väl om ett par dygn, när den

hunnit bli proppfull med höbalar och mjölsäckar till

Finnmarken. Jag känner just nu ett djupt och uppriktigt

förakt för Lofoten. Ett turistlandskap, naturligtvis.

Arrangerat av turistföreningen. Berg och fjordar, de

se bra ut på fotografi, men de verka så avsiktliga att

man blir förstämd. Teater! Med en röd lampa i fonden

som midnattssol. Hoppas de inte ha glömt att släcka

lampan, nu när det är vinter. 1 annat fall kommer jag

att klaga. —

Det mörknar alltmer under himmelen, skymningen

faller. I modeforretningen mittemot tändas lamporna i

alla fyra fönstren — parisernytt i en träkåk. Mitt rum

är iskallt, värmeledningen är stendöd; kolbrist. Allt

är instängt och småstadsunket — och skymningen

sjunker sakta som blytaket i en tortyrkammare — vilken

vanvettig, bottenlös tristesse!

Jag undrar, om inte en statistisk undersökning skulle

ge vid handen, att så där bortåt en femtio procent av

människorna här bli självmördare; och de övriga något201

annat, alkoholister eller läsare. Men kanske överdriver

jag siffrorna. Jag gitter för resten inte undersöka saken,

gitter inte syssla med siffror och allvarliga saker just nu.

Ner med gardinen! Ljus! Kaffe och konjak —

nej! naturligtvis är det alkoholförbud också. Just i kväll,

när ett litet glas tre stjärnor skulle ha gjort underverk.

De andra kvällarnas alkoholförbud förstår jag, alla dagars,

kvällars och nätters — det förefaller mig rent av

befogat och nyttigt ur samhällssynpunkt. Men inte just

nu, jag känner plötsligt en varm sympati för de

människor, som lägga ner hela sin själ i förbannelser över

restriktionerna.

Nej, jag måste hitta på något trevligare att tänka på.

Rent av till självförsvar. Jag är visserligen djupt

medveten om, att denna trista aftonstund är på sitt sätt

innerligt karaktäristisk för landet — eller för de

nordiska länderna — men hur många andra stämningar,

himmelsvitt olika, äro inte också karaktäristiska för

Norge! Inte så, att de i sig skulle innefatta hela Norge.

Men så, att man återfinner dem endast i detta land.

Jag minns en vårkväll i Kristiansand, den så mycket

omtalade lilla staden på sydligaste kusten, den ansågs

vid krigets början vara föremål för både Tysklands och

Englands heta åtrå. Postångaren gled in i hamnen,

genom en sidenblå rymd tindrade tusentals ljus. På

långt håll hördes över vattnet det glada sorlet från

människorna som samlat sig i svarta klungor vid hamnen.

Jag gick i land; breda, öppna gator, planteringar,

flödande ljus från stora butiksfönster. Och överallt samma

sorl av stillsam, ljus glädje från människorna, som

vandrade omkring i den vårliga skymningen. Plötsligt 202

bröts stillheten av ett starkare larm — en skara

vit-klädda unga flickor rände i väg över gatan, tätt följda

av gossar i konfirmationskläder, de stormade några

automobiler tutade, skrattade, skreko — och så bar

det i väg med dem som i triumf — deras konfirmation

firades som en studentexamen i Sverige.

Jag hamnade på ett kafé, slog mig ner vid ett bord

— och i nästa ögonblick började ett fasanfullt

maskin-piano arbeta ur sig svenska folkvisor. Jag tittade

för-bluffad upp, flickorna vid disken strålade av glädje över

den överraskning de berett mig, jag måste förlåta

maskinpianot och glädjas åt deras glädje; hur de visste att jag

var svensk, det anar jag inte, jag hade inte hunnit säga

ett ord. Det hela blev för mig en obeskrivligt blånande

saga med guldstjärnor högt uppe över gatorna — och

djupt nere, djupare än någonsin annars, det mörka,

nordiska tungsinnet. Vackra leenden, glada ögon, mjuka

röster, stilla lycka.

Båten vrålade brutalt — ut på sjön igen, ut i den

underbara, sidenblåa rymden — ut över vattnet, som

gled undan, frasande som sidenvådar. Jag tänkte på en

historia av kristiansandsförfattaren Thomas Krag.

Mittemot varandra vid en gata i den ljusa staden bodde två

grannar. De hade var sin fruktträdgård, träden sträckte

sina grenar emot varandra och möttes till omfamning

över gatan. De båda grannarna voro gifta, bådas hustrur

blevo i välsignat tillstånd. Och om hösten hade deras

fruktträd så sträckt sig emot varandra och slingrat

tillsammans sina grenar, att ingen visste vem som var

fruktens rätte ägare. —

Det är inte många timmars resa därifrån, så kommer 203

man till en helt annorlunda landsdel, Jaederen,

sjumila-slätten vid Norges sydvästra rundning. Slätt är ett

överdrivet ord, i mina ögon liknade det mest Halland i

Sverige. Rundade åsar, ljunghedar, otaliga rullstenar

strödda ut med breda händer överallt, en långgrund

sandstrand, där tången låg som en blodstrimma vid

vattenbrynet; långt ut låg havet grönt, så kommo sprutande

vita kaskader och därutanför hela den djupa blåa

prakten av Nordsjön med dansande, skummiga vågor, över

det hela ett blekt soldis genom en slöja av tunna skyar.

Arne Garborg är från detta land, och han känner

dess folk. I förordet till sin bok ”Fred” har han

skisserat dem — på målet! — sålunda: ”Det er eit sterkt,

tungt Folk, som grev seg gjenom Live med Gruvling

og Slit, putlar med Jordi og granskar Skrifti, piner Korn

av Aur’en og Von av sine Draumar, trur paa Skillingen

og tröyster seg til Gud.”

Jag inbillar mig, att denna karaktäristik passar även

hallänningen. Jasderen är uppland till det sill- och

anjo-visdoftande Stavanger, Alexander Keillands stad,

Ofte-dals och Storm-Monsens hemort.

En nattlig resa mellan öarna — så äro vi då i Bergen,

de siu bergens gamla Björgvin! Jag undrar, om det i

hela Norge finns en plats, där en svensk trivs bättre

och känner sig mer hemma än i denna gamla förnäma

handelsstad med dess rika kultur och dess glada,

tem-peramentsfulla människor. Statyn av Bergens mest

berömde son är gjord av en svensk: Börjessons

Holberg-staty. Han står och småler förnöjt åt det vimlande,

moderna affärslivet på Tyskebryggan, mellan de gamla

medeltidshusen med trappgavlar. Bergen är en hanse- 204

stad, som ännu lever med ett brusande liv — Visby

är en död stad av gamla Hansan. Men ruiner har även

Bergen mer än tillräckligt; efter branden för ett par

år sedan är ännu ingenting ordnat. De svartnade

stenhögarna ligga kvar över hela det breda bälte, som

härjats av elden, de människor som bodde där, driva nu

sina affärer i långa, låga träbaracker.

Att försöka karaktärisera bergensaren vore ett alltför

äventyrligt företag. Jag nöjer mig med att citera Henrik

Jaeger:

— Den östlandske vittighed er et tungt vaaben, der

maa föres med kraft; det parerer slet og det egner sig

kun til store udfald. Den bergenske vittighed er som

en vaever liden kaarde, der parerer brillant — og

forstaar at give modparten en liden flaenge samtidig med

hver eneste paré.

Som karaktäristisk för den västlandska kvickheten

berättar Jaeger den gamla bergenshistorien om

frälsningssoldaten, som på gatan frågar en man : ”Har du fundet

Frelseren?” — Ögonblickligen kommer svaret: ”Har

du mistet ham da, far?” — Bergensaren är säkerligen

Norges mest amerikaniserade människotyp, men av den

kultiverade amerikanska sorten, där det lätta,

glimmande humöret spelar över en grundval av gammal

anglosachsisk nykterhet och soliditet.

— Vi som har faerdets og set forskellig og set

Bergen og hvad som det angaar, vi synes vi er ikke

det Slag — så pass ödmjukt låter Knut Hamsun en av

sina hjältar, Benoni Hartvigsen, uttrycka sig. Och B.

Hartwich var ändå en omåttligt stor och mäktig man

— ja, i Nordland! 205

östlänningen är skogsbo och trävaruhandlande, bred

och saktfärdig och tung i fotterna, hur klipsk han än må

vara i affärer. Genom hans städer brusa möjligen älvar

och inbyggda, turbindrivande foisar — men inte havets

befriande ande. Bergensaren kan representera det lätta

sjömanshumöret — men havets tungsinta arbetare med

öderymdens bottenlösa vemod i blicken, de höra

Nordland till. Man minns Jonas Lies berömda karaktäristik

av nordlänningen, i Den Fremsynte:

— Stemningsfuld som han er, övergiver han sig let

til Öieblikket. Er der Solskin i dit Ansikt, blir der

ogsaa gjerne Solskin i hans. Men man maa ikke tage

feil af ham og forveksle hans Godmodighed med enfoldig

Tryghed — og det gjör man her syd ofte. Inde i hans

Sjael vugger den stille Mistanke, ham selv ubevidst,

altid som en aarvaagen Sjöfugl, der dukker under, endnu

medens det glimter af Faengkrudtet og för Kuglen har

faat Tid til at slaa ned paa det Sted i Sjöen, hvor den

netop laa.

Han är van vid livsfara och van vid att allt ont kan

hända när som helst. Det är väl därför han även lärt

sig sätta så stort värde på hemmets trevnad, vilans

bekvämlighet, de glada stundernas festlighet med läcker

mat och stark dryck.

I en infödd nordländsk stormanssläkt, säger Lie,

finns gärna en droppe lapskt blod. När sagan talar om,

att de bästa bondeätter på Helgoland härstammar från

havets troll och bergets jättar, betecknar detta lapskt

ursprung. Själva förklaringen låter lika sagolik som

sagan. Det åtminstone ur kulturbragdernas synpunkt

inferiöra samesfolket, skulle de räkna släkt med de män, 206

som än i dag hissa det röda råseglet på nordlandsbåten

med vikingaresning över bog och lyftning? Man har

åtminstone svårt att tänka sig något som helst samband

mellan en liten kutande lapp och den hjälteyngling, son

av järn och sol och hav, som i någon av sagorna ser

bödeln i vitögat med de underbara, stålklingande orden:

ännu äro ej alla Jomsvikingar döde!

Ja! Så äro vi åter i Trondhjem, hem för Trönderna

— Norges fransmän; om det nu ska vara någon

kompli-mang. Och faktiskt känner jag mig nu böjd att säga

något vackert om denna stad — eftersom gardinen är

nere, så att jag inte längre ser regnet och hela den

övriga tristessen därute. Norges heliga stad såg

sannerligen annorlunda ut i går! Gnistrande vintersol,

skylös himmel, och snön så vit överallt, ögat sökte helst

de gamla vackra timmergårdarna, där sagan och historien

tycktes leva som på Olav Tryggvesons tid. Fast på ett

av trähusen stod målat med stora, svarta bokstäver:

Provianteringsraadet. — Men även dessa sena tiders

bekymmer ha ju något av sagans storhet.

Men när jag gick på torget och hörde folket språka,

blev det mig obegripligt hur vännen Kristoffer Uppdal

— en av Norges unga landsmålsförfattare — kunnat

hamra ut ett klangfullt och bildrikt konstnärligt språk

av dessa barbariska ljud. Ett typiskt exempel på

trönder-mål har övergått till ordstäv, det innehåller bara vokaler

och skrives ljudeniigt så här: ä e i å a ä å. Det betyder

ordagrant: jag är i ån jag också — jag är i samma

fördömelse.

Men rättvisligen måste också erkännas, att staden

äger någonting, som i skönhet övergår allt annat jäm-förligt jag någonsin sett: domkyrkan. Denna underbara

dikt i sten av skyhög resning — en dikt om kampen

mellan det goda och det onda, vilkas härskaror man

ser skymta fram runt pelarna och under valven — står

där som en den ädlaste gestaltning av nordlänningens

hela himlastormande fantasi och skymningsmystik. En

konstnärlig bragd, värdig detta vikingafolk med sorgsna

ögon och hårda pannor. Trönderna började bygga denna

kyrka på 1100-talet, och de fortsätta ännu, det är visst

tredje gången den restaureras. Praktiskt taget blir väl

ett sådant verk aldrig färdigt, det är liksom folkets själ

ständigt under daning, sammansmältande i en djup och

manlig skönhetssyn alla olika säregenheter hos det folk,

vars heliga symbolum det är. Att det bygges just i

tröndernas gamla hem är säkerligen mer än en händelse.

Här finns inte endast den längtans vingbreda makt, som

lyfter mot höjden alla drömmar om Gud — men även

den oförvägenhet och den stenhårda vilja, som kräves

för stordåd. Det är ju Wessels stad, Peder Wessel

Tordenskiolds! Och hans brorsons, Johan Herman Wessel,

som en gång i tiden skrev inte endast Kiaerlighed uden

Strömper men även mycket annat, exempelvis följande

lilla epigram:

En gang en ret forvoven Jyde,

med Hagel paa en Thrönder ville skyde,

men fik hans Pande ei i sönder,

nei, der skal Kugle til en Thrönder!

Trondhjem 23 mars 1917.

LOFOTEN.

FRÅN EN NORDLANDSFÄRD I MARS.

Jag vill inte förneka, att jag var en smula nyfiken

på Lofoten. Gjorde mig därför på förhand beredd att

underkänna all teater. Nej, något utstyrselstycke med

fjälldekorationer och röd lampa som midnattssol, släckt

under vintern, det ville jag inte veta av. Och så blev

det något helt annat.

Jag kom farande tvärs över Västfjorden i en mild

och behaglig vinterstorm från NO. och rök in i

Svol-vaers hamn i en platt ogenomskinlig snöyra — alltigenom

önskeväder på denna kant av världen, den spakaste

vinden, den blidaste temperaturen. Tumlade in på mitt

hotell, satte mig ner på svansen och tänkte högt: jaså,

så att det här är Lofoten!

Sedan jag torkat mig i ansiktet och borstat snön

av mig, rullade jag frain till fönstret — sjögången satt

ännu i kroppen — och såg ut, men såg ingenting annat

än snöyra. Jag fick in en massa vykort — de visade

Svolvaer som en liten by, omgiven av skyhöga fjäll.

Men där fanns faktiskt inga fjäll. Då gick det upp ett

ljus för mig: det här lilla leksaksvädret är bestämt en

sjusärdeles snöyra, den hindrar mig att se fjällen, den

14. — Ånteckninsar pä havet.

210

hindrar mig att se husen, som säkerligen finnas

mittemot mitt fönster. Bon! Vi ska sova på saken.

Nästa morgon hade jag åter igen önskeväder. Solen

sken in genom rullgardinen, det droppade vatten ur

takrännan, blitt alltså, i mars månad, tre breddgrader norr

om polcirkeln, ack, den Golvströmmen! Upp med

gardinen — och tre steg baklänges — där stod faktiskt ett

fjäll mitt för näsan, tätt inpå mig tycktes det, färdigt

att trampa ner mig. Jag tog ett hastigt bestick med

ögon-mått, huset därborta är som ett frimärke, bon! Avståndet

är betryggande.

En promenad i solskenet. Vad har Svolvasr att

erbjuda? Ett hotell, otaliga ”rum för resande”,

kafistö-ver, diverse fotografer, biografer, lanthandlare, några

finare hus på behörigt avstånd — ser man på! En liten

kåkstad, som kommit upp sig, ett slags Paris kunde man

säga, i Lofotenstil. Och runt omkring stå dessa

evinner-liga fjäll, patetiska, ovanliga på allt sätt, spetsiga,

kantiga, tvärbranta — förstenade vikingasagor, hämtade ur

en läsebok för folkskolan.

Nå, men hamnen då? Motorbåtar och skonare.

Helgdagsklädda fiskare på hemväg, se ut som skollärare

eller klockare, hederligt och kraftigt folk, men Gud så

tråkigt! Jag undrar när nästa båt går — ut i världen,

bort från kåkstads-Paris.

Och alldeles som att trycka på en knapp — där stod

en kännare av Lofoten, en svensk landskapsmålare,

Richard Lindström. Fet och oklanderlig och med

glasögon, en fin karl på det hela taget, nu ska vi se på

Lofoten, sa han. Och så åkte vi i väg i en motorbåt,

som vi hittade.211

Lofotens nästa huvudstad heter Kabelvaag. Vill

säga: dess förra huvudstad. Nu mera död, stendöd. Men

en verklig stad med gator och allting, inte några kåkar

uppställda på måfå till ett Nordlands-Paris. Gator, ja!

Men öde, tysta och tomma. Där stå hus vid hus, hela

rader — till ingen världens nytta. Något så fullkomligt

galet! Staden hade blivit dödad, emedan Svolvasr, tjugu

minuter därifrån, ligger bekvämare till för kusttrafiken.

Ser man på! Det här är en landsända, som kostar

på sig en stad här och där — och stryker ut den igen

om den inte är precis på punkten. En kvarts gång med

motorbåt rätt ut på sjön — och man ser de båda

samhällena ligga tätt bredvid varandra, skilda endast av

några små söta berghällar.

Ja, men blåser det lagom vind, kan avståndet mellan

dessa båda städer, den levande och den döda, vara

oöverkomligt, det kan vara lämpligare för livhanken att

man länsar ett tiotal mil över sjön till Västfjordens

sydliga strand.

Jag börjar faktiskt bli imponerad. Här är ett helt

annat sätt att se livet än det vanliga. Man räknar med

svindlande tal emot varandra i stället för med småsiffror.

Resultatet blir förstås detsamma, men det måste ju

erkännas, att räkningen blir mera spännande.

Lasternas summa blir alltid densamma. Här dricker

man vin och blir lika berusad som om det vore brännvin.

Ja, man dricker nästan champagne — ty Sparkling är

det enda av det slaget som finns i Kabelvaag. Ruset

tar sig dock säregna former hos ett naturfolk, som lever

av jakt och fiske o. d.

Vi ligga i vår djupaste, mest oskyldiga sömn vid 212

ungefär midnatt, kunstmaleren och jag. Vi resa oss

båda i ett tempo upp i sängen — utanför dörren hörs

ett sataniskt oväsen, karlar skratta och skräna, kvinnor

skrika, alldeles förtjusande som alltid, och ett handklaver

arbetar, arbetar, arbetar. Nej, säger Lindström, vi äro

svenskar, våra förfäder ha ägt den här provinsen, vi

komma från Norges residensstad Stockholm. — Bon,

säger jag och bultar i dörren. Handklaveret dör,

karlarna sjunka i rösten, kvinnorna tystna.

Plötsligt öppnas dörren, två manfolk, obestämbara,

kliva in. Pipor i mungiporna, tobaksspottande på golvet.

Om forladelse, forstyrrer vi dem? — Ja! — Forstyrrer

vi dem virkelig? — Ja! — Men dessa herrar, som levde

av jakt och fiske om dagarna och av nästan champagne

om nätterna, de slogo sig demokratiskt ner hos oss, var

och en på sin sängkant, och började tala om sina affärer,

sina hustrur, sina barn, sina tjänstehjon, sina vänner,

sina villor — och kom nu, tag på er kläderna, vi kan

bara bjuda på ett glas champagne, men något måste man

ju roa sig med!

All ironi var totalt förspilld på dessa män. Vi voro

från residensstaden, men ack så hjälplösa. Äntligen

gingo de bittra och hätska sin väg. Inte ens ett glas

skum —? De spottade golvet fullt med tobakssås, de

förpestade rummet med piprök, de ägde

hermetikfabri-ker och villor — men de gingo ändock sin väg till slut.

Det var vid midnatt. Det blev tyst, de flyttade.

Vi somnade igen så småningom. Plötsligt stiger en

man in, han är fruktansvärt berusad. Åter rusa vi upp

ur sömnen. Han skulle bara säga adjö. Och så gick

han. Klockan var nära fyra.213

Nu kan man vänta sig vad som helst. Och mycket

riktigt. På morgonen måste Lindström och jag he

vackert om ursäkt för vårt oförsynta beteende om

natten.

Lämnom Kabelvaag! Nästa båt! På en limme resa

vi hundra år tillbaka i tiden och komma till ett uråldrigt

fiskevaer på en liten ö ute i fjorden. Det är Skraaven,

det ursprungligaste av fiskarfolkets hamnplatser. Där

ligga mellan bergen de vidunderligaste fiskehodar,

tillfälliga bostäder för fiskarefolket, man ser genom små

gröna fönsterrutor deras spillkummar fulla av kaffe,

deras grova limpor, deras matrester av alla slag. Och

ute på hamnen, ett smalt sund mellan några stenknallar,

ligger ett otaligt vimmel av de gamla nordlandsbåtarna,

små öppna, odäckade vikingaskepp, kasks, fasring,

fyr-roring, ottring och femböring — från ett par alnar till

några meter i längd; den största, femböringen, möjligen

halvannan meter i bredd. Och längre ut: jaekten, det

stora, breda drakskeppet, motsvarar rospiggsskutan —

ungefär — men lastar upp till tusen tunnor; skonare,

motorsköiter, listerbåtar och dorries, små, nästan

fyrkantiga, sjöstarka jollar. Att sitta i och manövrera en

dorry är som en gudstjänst: hon vänder på en ettöring,

jag har prövat.

Allt är målat i de starkaste färger: klart grönt,

korn-blått, halmgult, vitt; det brinner för ögonen av djup

färgmust — och så dessa ädla linjer av farkoster med eget,

personligt liv!

Det värsta är dock, att runt omkring en, vart man

vänder sig, dag ut och dag in, stå dessa förfärliga,

dumma, sterila, onaturliga fjäll. Käglor, rätt upp till214

spetsen, den ena efter den andra, ändlöst ut i havsdiset,

där de smälta tillsammans med den mörkvioletta luften

över ödevidderna. Vackert — ja! Men

självbevarelseinstinkten reser sig genast, detta är på något vis radikalt

galet! Vilket oerhört patos över detta landskap — men

ett sådant patos timme efter timme, dag efter dag, år

efter år, oföränderligt — man blir led och arg, och man

blir det ganska snart. Tänk er en människa, som ständigt

och oundvikligen deklamerar den mest högspända poesi

— hur olidligt? Man vill svära, man vill säga något

platt och dumt — och man slutar med att säga: dessa

erbarmliga små fjäll, vad de äro gränslöst dumma! Just

dumma! Med sin evinnerliga vikingapoesi, hämtad ur

någon läsebok för folkskolan!

Man minns åter igen Hamsun — denne förskräcklige

man har ju sagt allt som ska sägas om det moderna

Norge, från de enklaste lanthandlare i småstäderna till

den stora turisttrafiken, man kan bara citera honom —

han talar någonstans i ett helt annat sammanhang om

”fjällens fackförening” — är det inte i ”Den siste

Glcede”? — och just sä verkar Lofoten på mig: fjällens

fackförening, med ett patos, som kan försvaras om

sön-och helgdagar och i Turistföreningens årsbok, men som

blir olidligt var eviga, ändlösa, gråa vardag, då dess döda

sterilitet skriar i himmelens sky gentemot havets

praktiska, prosaiska, mera fruktbringande arbete.

Jag for till Svolvaer igen. Ensam. I en liten odäckad,

snöfylld motorbåt. En timmes arbetsam resa över havet.

Det Föreföll först så trevligt vansinnigt. Men det var här

det enda naturliga. Se där fiskehavet! Alla båtar lika

små — och i utkanterna motorbåtar, ångare et consortes. 215

Det är spakväder och dyningen går grov. Saken är klar.

Här måste helt enkelt vara båtar, som glida likt spån

över vattnet — för att skära genom sjön sin egen väg

måste man ha en postångare. Men till vardagens arbete

duga endast de lättaste farkoster — där ha vi

Nordlands-båtens genesis! Den ligger så lekande lätt på vattnet,

att den bara tycks leende spritta och le — man kan ta

den i masttoppen och lyfta den upp och släppa den ner

igen; den bäres över land av ett par man, likt en

indiankanot. Och med den far man ut på öde hav för

att försörja sig och familjen — och länsar över

tiomila-vatten för att bärga livet — eller kantrar och rider på

valvet och ryckes in av en förbifarande kamrat i en

djärv manöver — eller sjunker med en stilla, tvärt

avbubblad bön i djupet.

Som snövita fantasibilder i glace av omöjliga

fjällformationer på en bricka av mörkt glänsande silver, så

står den djärva tolvmilabågen av Lofotenöarna ut mellan

Atlanten och Norra Ishavet. Djupare kan jag inte

förnedra dem för att värja mig själv mot deras

överväldigande prakt. Men när jag somnar om kvällen — då

ler mitt hjärta så ljust och lugnt att jag har skådat sagan

och liksom kommit hem.

Lofotenöarna sträcka sin skyhöga bergvägg rätt ut

från kusten som en gigantisk vågbrytare, skiljande Ishavet

och Atlanten. Men vågbrytaren är gammal och

söndersprängd, här och där har den blivit genombruten i smala

rämnor mellan lodräta bergväggar. Där blanda de båda

haven sitt vatten och pressas fram och tillbaka i

vanvettiga, skummande strömvirvlar mellan flod och ebb 216

— tidvattnet hastar, det har en differens av c: a tre

meter att utjämna på sex timmar; är bergfåran trång,

där det söker sig närmaste vägen ut eller in, och är

den därtill grund och med ojämnheter, hålor och

stenkummel i botten, då uppstå sådana sjudande häxgrytor

som Malmströmmen mellan Helle och Mosken långt ute

i Atlanten. Där slutar praktiskt taget Lofoten och slutar

som en rasande titan i en rykande sky av skum, dess

dån hörs vida omkring. Men som småstenar, kastade

från vågbrytarens spets sina fyra mil ut i den blytungt

rullande Atlanten, ligger det lilla Röst med fyr, kapell

och något hundratal arma, övergivna själar. En större

sten har si ungaren inte orkat få i väg mer än halvvägs

till Röst, där ligger den och heter Vaerö, om det ska

vara fint, annars säjer man ju Väröja, förstås.

Och om vintern är hela denna bergvägg vit, skinande

vit av snö från havet och ända upp, dess spetsar gömmas

i molnen. Därunder böljar Västfjorden, mulen och grå;

diset reser sig mörkt som osaliga minnen, där vidderna

söka det ödsliga havets rymd. Men när himlen är skylös,

vidöppen och ändlös som evigheten, när luften står stilla,

vass som en kniv av köld, fast solljuset tindrar och

snöblixtar flamma kring fjällen då ler även havet, som

tungsinta djupen le, dess järngråa hårdhet löses, dess

allvar är kvar, men allvaret strålar så bottenlöst,

praktfullt blått, så mättat av liv och rikedom och makt —

konungsligt ler havet ur mörka djup mot skylösa rymders

ljus. Och viddernas dis blir som slöjor av skimrande

siden, fjällen förlora sin tyngd, bli lätta som drömmar,

förtona i fjärran som röda skyar av solrök, 217

Då är utlockarväder, om också vågorna dansa med

vita spetsar i solglädje; fiskaren går i båt.

Men vi ska ta sakerna i rätt ordning.

Söder om Röst, det yttersta skäret i Lofoten, buktar

en höjning i botten sig in i Västfjorden och skär den i

längdriktning ungefär mitt itu. Söder om havsbottnens

höjning, ”eggen”, är djupet bottenlöst. Norr därom är

fjorden grundare. Havstorsken kommer utifrån och

söker grundare vatten, går alltså över ”eggen” upp emot

norra stranden av Västfjorden -— Lofotens ”insida”.

Där kan den på sina ställen om vintern stå så tät under

lekningen, att fiskarens sänklod långa stunder blir

liggande på torskryggarna därnere i vattnet som hade det

redan nått fjordens botten.

Den fullvuxna havstorsken mäter vanligen upp till

en meter i längd, ibland förekommer något praktexemplar

på en och en halv meter med en vidd över buken av

en meter.

Lofotsfiskets historia förlorar sig i sagans mörker,

det har med visshet pågått i bortåt tusen år.

Hvad haver vi andet, her bygger og bor,

End söge vor Föde med Angel och Snor

Og plöje de Bölger hin’ gromme?

Og skulde du, Herre, forkorte din Hand

Og steenge Skrei-Torsken og Fisken fra Land,

Da lagdes vi hastelig öde

Så skrev den gamle skalden och prästen Petter Dass,

vars diktsamling Nordlands Trompet, utgiven för första

gången av sonsonen år 1763, skildrar all Nordlands här*

lighet och fara i starka och saftiga vers. 218

Utmed Tröndelagen, Helgelands och Finnmarkens

kust utrustade årligen varje gård, varje stuga de män,

som skulle ”ro Lofotsfiske”.

Vi baged Madkisterne strax efter Jul,

Vi fyldte dem ganske med Bröd og med Stil

Og skaffed dem alle sin Fore.

Vi laged vor’ Drenger tre Maaneders Kost,

Et Bismerpund Smör og et Bismerpund Ost

Og Fladbröd to vigtige Vaager;

Saa Suppe-Mel, Kjöd, og saa Stompbröd, et Pund,

Saa Jeren-Sten, Skind-stak og Stövler saa rund’,

Saa Dypsagn med Angler og Kroger.

Men dermed end ikke fornöies de vil,

En Anker med Syre vi skaffed dem til

Og lod deres Madkister stappe.

Ja, at jeg skal kortelig melde derom,

Vi skaffed dem, indtil Staburet blev tom,

Selv aade vi Maaltider knappe.

Lofotsfisket är alltjämt det stora lotteriet, på vilket

nordlänningen sätter in sina sista krafter, ekonomiskt

och fysiskt, för att vinna eller förlora. Under senare

år ha i genomsnitt 7 å 8,000 båtar och 30 å 40,000

man sökt sig dit till de årliga fiskena. På Lofotens

insida ligga omkring 40 fisklägen, ”vaer”, på vilka denna

armé av havets arbetare fördelar sig. Som de flesta

av båtarna ännu äro små och odäckade bor folket i land.

Utmed stränderna av varje vasr stå långa rader av

sjöbodar, som hyras ut till fiskeflottans män. Det är de

enklaste tänkbara bostäder, gamla och fallfärdiga se de 219

flesta ut, i det lilla mörka kyffet tränga karlarna in sina

matkistor bland sovbritsarna, på bordet under fönstret

dukas maten upp och skrives brevet hem; det handlar

väl mest om fångsten och om priserna och om hur kon

och grisen bäst ska skötas därhemma och höet drygas

ut att räcka till sommaren.

Ty dessa fiskare äga alla sin egen lilla stuga med

någon jordlapp och några kreatur. Detta är den solida

grunden för deras tillvaro såsom fria och självständiga

män. Nordlandsfisket har ännu inte i någon nämnvärd

utsträckning hunnit bli kapitaliserat och proletariserat.

Men det har därför ingalunda undgått tidens

modernisering. Visserligen komma ännu efter julhelgen de

stora skarorna roende och seglande i sina små öppna

båtar till Lofoten, men många exempelvis i Tröndelagen

söka nu hellre fiskehav på närmare håll; och just utanför

Trondhjem har under senare åren blomstrat upp ett

skreifiske, som snart kan ta upp tävlan med de nordliga

havens. Och de som ännu söka de gamla vasren vid

Västfjordens strand, de börja i allt större utsträckning

lägga sig till med motorer och däckade ”sköiter”. Och

det fiske, som nu bedrives, är underkastat en vidlyftig

administration med tillsyningsrnän och andra

statstjänstemän, vid vilkas sida fiskarenas egna utsedda

förtroendemän fungera. Fiskehavet utanför varje vaer delas noga

upp i ”teigar”, en teg för garnfiske, en annan för fiske

med lina (vårt backefiske!) o. s. v. Ingen får gå ut på

havet förrän signalen hissats i hamnen klockan sex om

morgonen — men då ligga de också färdiga i båtarna

likt kappseglare, som vänta startsignal. Den som

kommer först ut tar bästa platsen — och där spela mo- 220

torerna en viktig roll, de lämna så påtagligt och ohjälpligt

roddarna långt efter sig.

Ute på fiskehavets teigar kan xrängseln bli

fruktansvärd. Garn sättas tätt intill varandra, linorna snärja

varandra — när redskapen dragas upp gäller det ofta för

fiskaren att vara kvick med kniven och skära bort allt

främmande trassel, som han får upp i båten — tills han

plötsligt upptäcker, att hans egna garn eller linor blivit

på samma sätt sönderskurna av någon, som före honom

vittjat fångsten.

Det finns gott om friktionspunkter och

konfliktanledningar, tillsyningsmännen och fiskedomaren få icke ligga

på latsidan, en mängd ordnings- och tvistemål

handläggas och avdömas årligen.

Men några grövre brott hör man endast sällan

talas om. Därtill bidrar naturligtvis i hög grad, att

fiskarena själva bannlyst brännvinet från arbetsplatsen

och vserena. Medan det ännu var tillåtet, var ordningen

inte så mönstergill, heta bataljer utkämpades mellan

hårdföra nordmän. Ett sådant stort slag mellan fiskare

hölls i Troldfjorden år 1890 — men det berodde inte

främst på brännvinet utan på de gamles motvilja mot

nya redskap, som blivit införda och som efter sjöslaget

hastigt förbjödos av myndigheterna.

Det finns åtskilligt av vikingalynne kvar hos dessa

män — även om oftast i deras ögon ligger ett

obeskrivligt, bottenlöst tungsinne. Ännu finnes en och

annan av de gamle, som vet, att den man han möter på

vägen kan vara en fiende och med säkerhet bär vapen till

eget försvar, Därför hälsar gubben den mötande medde gamla orden: gang i makje! — Och svaret kommer:

i makje gang!

Det betyder bara: gå lugnt och stilla! Svar: jag går

stilla och lugnt! — Det lyser av blanka bondeyxor om

denna hälsning mellan två män på en ödemarksväg.

Samma vittnesbörd om uråldriga tiders fejder

gömmes ännu i den hälsning, som utbytes, när en

nord-länning stiger in i en främlings hus. Freden, hälsar han,

bliv i freden! — Och efter något ögonblicks tystnad

kommer svaret: freden god!

Dessa hälsningar ha bevarats av folket från

hednatiden till våra dagar. Vad ligger inte däruti av

öde-markssagor och blodsminnen och hårda viljor, som aldrig

böjdes, varken av människors hat eller fjällets fasor

eller havets vilda makt!

INNEHÅLL.

En gammal lots

En sommarsöndag

Med lotsarna på vårprickning

En lotsstation i skärgården

Ålfiske

Skärgårdsfolk

Harjakt

Vår

Sommarlandet

Vikingar och köpmän

Stenhuggarnas nödår

Skönhet och sill

Sillfiskare

Sillgulasch

111

Med drivgarn efter makrill

117

Backefiske på Nordsjön

127

Med trawlfiskare på Skagebanken

165

Koster

177

På Västerhavet

183

Haugesund

191

Norska stämningar

199

Lofoten

209

Anteckningar på havet

Martin Koch

Full Text

Anteckningar på havet

MARTIN KOCH

ANTECKNINGAR PÅ HAVET

MARTIN KOCH

ANTECKNINGAR
PÅ HAVET

JOURNALISTIK OCH
POESI I SAK

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG

EN GAMMAL LOTS.
(1909.)

EN SOMMARSÖNDAG.
(1909.)

MED LOTSARNA PÅ VÅRPRICKNING.
(1907.)

EN LOTSSTATION I SKÄRGÅRDEN.
(1907.)

ÅLFISKE.
(1907.)

SKÄRGÅRDSFOLK.
(1907.)

HARJAKT.
(1911.)

VÅR.

SOMMARLANDET.

VIKINGAR OCH KÖPMÄN.

STENHUGGARNAS NÖDÅR.
(1916.)

SKÖNHET OCH SILL.

SILLFISKARE.

SILLGULASCH.
(1916.)

MED DRIVGARN EFTER MAKRILL.

BACKEFISKE PÅ NORDSJÖN.

MED TRAWLFISKARE PÅ SKAGEBANKEN.

KOSTER.

PÅ VÄSTERHAVET.

HAUGESUND.

NORSKA STÄMNINGAR.

LOFOTEN.

FRÅN EN NORDLANDSFÄRD I MARS.

INNEHÅLL.

Anteckningar på havet

MARTIN KOCH

ANTECKNINGAR PÅ HAVET

MARTIN KOCH

ANTECKNINGARPÅ HAVET

JOURNALISTIK OCHPOESI I SAK

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG

EN GAMMAL LOTS.(1909.)

EN SOMMARSÖNDAG.(1909.)

MED LOTSARNA PÅ VÅRPRICKNING.(1907.)

EN LOTSSTATION I SKÄRGÅRDEN.(1907.)

ÅLFISKE.(1907.)

SKÄRGÅRDSFOLK.(1907.)

HARJAKT.(1911.)

VÅR.

SOMMARLANDET.

VIKINGAR OCH KÖPMÄN.

STENHUGGARNAS NÖDÅR.(1916.)

SKÖNHET OCH SILL.

SILLFISKARE.

SILLGULASCH.(1916.)

MED DRIVGARN EFTER MAKRILL.

BACKEFISKE PÅ NORDSJÖN.

MED TRAWLFISKARE PÅ SKAGEBANKEN.

KOSTER.

PÅ VÄSTERHAVET.

HAUGESUND.

NORSKA STÄMNINGAR.

LOFOTEN.

FRÅN EN NORDLANDSFÄRD I MARS.

INNEHÅLL.

ANTECKNINGAR
PÅ HAVET

JOURNALISTIK OCH
POESI I SAK

EN GAMMAL LOTS.
(1909.)

EN SOMMARSÖNDAG.
(1909.)

MED LOTSARNA PÅ VÅRPRICKNING.
(1907.)

EN LOTSSTATION I SKÄRGÅRDEN.
(1907.)

ÅLFISKE.
(1907.)

SKÄRGÅRDSFOLK.
(1907.)

HARJAKT.
(1911.)

STENHUGGARNAS NÖDÅR.
(1916.)

SILLGULASCH.
(1916.)