ANTECKNINGAR

MITT FÖRFLUTNA LIF

STOCKHOLM

IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1894.

Inledning.

Jag har redan länge befunnit mig så långt fram på vägen,

att banan sluttar utföre. Det är hög tid att ransaka det förflutna.

Detta gör jag ur följande skäl. Det är först och främst

hvarje menniskas skyldighet att hålla reda på sig sjelf. Jag

kan icke mena något så dumt, som att hvarje menniska skulle

vara skyldig att skrifva sin lefvernesbeskrifning, men nog är

hvar och en skyldig att eftersinna, huru man burit sig åt

här i verlden. Samvetet vill hafva räkningen uppgjord.

Man bör hålla räkning med sig sjelf, icke blott, så som

jag nu gör, långt efteråt, men jemt och ständigt. Jag är icke

ovan att så göra, jag gör det tidt och ofta, i synnerhet när

jag har varit ute i sällskap och kommit hem. Men det kan,

Gudi klagadt, hända, att samvetet låter pruta med sig, ty

det är påkostande för egenkärleken att bekänna för sig sjelf,

att man har talat dumheter och gjort dårskaper eller annat,

som orätt är, och menniskans onda natur är mycket uppfinningsrik

med fagert tal, som lurar ett sömnigt samvete.

Men man skall ruska upp samvetet. Man skall göra vivisektioner

på sin egen andliga varelse, lika som läkaren gör på

de arma djuren lekamligen.

Jag minnes ganska mycket, huru jag har lefvat med verlden

och hon med mig. Jag har också anteckningar, samtidiga

med händelserna för vissa delar af min lefnad, men

jag sätter icke i skrift allt, hvad jag minnes, ty mycket är så

obetydande i sitt innehåll, att det platt icke lönar mödan att

använda någon tid derpå.

Jag har äfven en annan orsak att göra det jag nu gör.

Ty när jag är död, kan det kanske göra någon liten nytta,

att andra menniskor få se, hurudan jag var, medan jag lefde,

i fall någon orkar läsa detta, som jag nu skrifver. Underliga

öden har jag icke haft, stora verldens lif har jag icke lefvat,

men en mensklig varelses utveckling kan hafva ett visst intresse

ej blott för honom sjelf, men äfven för andra menniskor,

ändock han lefde ett hvardagslif. Menniskokännedom är en

kunskap, som jag har eftersträfvat; jag sysselsätter mig mycket

med att gifva akt på menniskors sätt att tala och lefva; jag

vill studera mig in i de menniskor, med hvilka jag lefver, för

att se, hurudana de äro, men när jag är så närgången mot

andra, vore jag en skamlös menniska, om jag icke gjorde på

samma sätt med mig sjelf. Detta sätt att gå till väga passar

mycket bra för mig äfven derför, att jag skall vara en person,

som idkar historiska studier. En historieskrifvare begriper

icke mycket af sin vetenskap, om han icke studerar menniskors

olika arter och lynnen, men här är ett ömsesidigt inflytande,

ty af historien lärer man sig också att känna menniskonaturen.

Och å andra sidan, om man kunde tränga in i

en menniskas innersta lif, så att man finge se, hurudan den

menniskan är i sin djupaste grund, skulle man kunna hemta

nyttig lärdom för omdömet om de stora händelserna, dem

historien förtäljer, äfven fastän den menniskan man ransakade

blott lefde i smått. En lärd naturforskare föraktar icke att

studera infusionsdjur.

Vidare, fastän jag icke har något bidrag att gifva till

den stora historien, kan dock ett och annat, som jag antecknar,

hafva ett visst litet intresse medelst upplysningar om sederna

och lifvet inom vissa kretsar, der jag har varit en deltagande

person. Det kan väl också hända, att jag får anledning

tala om vissa andra personer, som äro mera intressanta,

än jag kan vara.

Men det är dock alltid en tvetydig sak att göra detta,

som jag nu gör, det är vidrigt, det är otäckt att höra menniskor

oupphörligt tala om sig sjelfva. Det är oanständigt, det

är skamlöst att så göra, det är ett säkert kännetecken på en

plump egenkärlek. Jag har ondgjorts öfver sådant, och derför

förehafver jag ett visst bemödande att undvika detta felet i

mitt umgänge med menniskor. Ingen menniska har rättighet

begära, att andra menniskor skola vara intresserade af allt,

som angår hennes egen person och derför helt naturligt intresserar

henne sjelf.

Dock har detta sina undantag. När en menniska har

lefvat i stora lefnadsförhållanden, så att hon har haft att göra

med saker, som äro af allmänt intresse, eller åtminstone har

sett sådana saker på nära håll, kan hon hafva skäl att tala

om sig sjelf. Det samma gäller, om personen, fastän blott i

det enskilda lifvet, har varit inne i sådana omständigheter, att

handlingssättet har fått ett tvetydigt utseende, så att här behöfves

att tala till eget försvar. Ty hvarje menniska har dock

en rättighet: att försvara sitt goda namn och rykte, i fall hon

det gitter göra. -- Ett annat tillfälle, då en menniskas myckna

tal om sig sjelf kan vara ursäktligt, är, då hon icke har anspråk,

att någon annan menniska skall höra på talet. Så

t. ex. är det min mening, att dessa anteckningar, som jag

skrifver, gerna kunna brännas upp efter min död, i fall de

personer, som få hand om mina papper, så finna för godt.

Ingen menniska behöfver besvära sig med att läsa detta, som

jag skrifver. Det är hans eget fel, om han läser det, i fall

han finner det vara tråkigt eller dumt. Jag har icke bedt

honom läsa’t.

En ful sak, när menniskor tala om sig sjelfva, är, att de

ljuga så mycket. Ty om de icke ljuga med uppsåt, narrar

egenkärleken dem, så att de blifva blinda för sanningen, och

de äro fulla med fördomar. Der kommer en falsk färg på

berättelsen, lögn i historien, fastän det icke är så illa menadt.

De inbilla sig sjelfva, att de äro bättre, än de verkligen äro.

De se icke sjelfva, och om de äfven sågo det, skulle de icke

vilja bekänna det, huru stora stackare de äro.

I.

Första barndomen.

Äldsta barndomsminnet. -- Om slägtkärlek. -- Slägten. -- Födelsetid

-- Födelseort. -- Köping förr och nu. -- Den omgifvande bygden. --

Hembygds- och fosterlandskärlek. -- Den första undervisningen. -- Den

första resan.

Det vore icke omärkvärdigt att veta, huru långt tillbaka

en menniskas minne kan sträcka sig eller, med andra ord

sagdt -- huru gammalt barnet behöfver vara, innan själens lif

har stadgat sig så, att intryck, som erfaras, blifva föremål för

minne i en framtid. Men härvid kan man lätt iråka en förvillelse,

i ty att man tror sig minnas det, som man i sjelfva

verket blott har hört berättas. En särskild osäkerhet uppkommer

också deraf, att man kan minnas saken och vet, att

tilldragelsen timade, medan man var i den spädaste barndomen,

men det kan hända, att man icke minnes tidpunkten,

icke år och dag. Jag minnes en och annan småsak, som bestämdt

måste hafva tilldragit sig i min mycket späda ålder,

men bestämda tidpunkter kan jag icke erinra mig. Det första

årtal, vid hvilket jag kan bestämdt fästa någon erinring, är

året 1820; jag var då fyra år gammal. Men det kan väl vara

möjligt, att ett och annat, som jag minnes, är äldre, kanske

från år 1819, då jag var tre år gammal. Dessa småsaker

äro sådana obetydligheter, som det icke kunnat falla någon in

att berätta för barnet. Jag minnes t. ex. en dag, då nya psalmboken

högtidligen antogs till begagnande i socknekyrkan, hvilket

veterligen skedde första adventssöndagen 1820. Men det

jag minnes är icke den högtidliga gudstjensten; hvad jag minnes

deremot är anblicken af det stora, blanka messingsinstrumentet,

som en musikant medförde, då regementsmusiken

anlände för att spela koralmusik från orgelläktaren. Ett sådant

ting som det stora blåsinstrumentet hade den fyraårige pilten

aldrig sett. Det var något att se och betrakta. Intrycket

fäste sig.

En icke likgiltig sak är den, huruvida man har talrika

slägtingar eller den familj, man tillhör, står enstaka i verlden.

Egna förhållanden uppkomma, då en mängd anförvandter finnas

i närmare och fjermare led. Den stora skaran af slägtingar

kan vara obeskrifligt besvärlig -- jag har haft en mycket

dyrköpt erfarenhet af den saken --, men slägten kan också

vara mycket angenäm, hvilket jag äfvenledes har erfarit. Och

jag kan tillägga, hvad sant är, att mina angenäma slägtingar

hafva varit långt flere än de besvärliga.

Det är också stor skilnad mellan slägtingar på nära håll

och aflägsnare anförvandter. Så den ena som den andra sorten

kan vara, såsom jag nyss sade, mycket besvärlig, tråkig

och äfven farlig, ty elaka förhållanden kunna uppkomma, hvilka

man just för slägtens skull icke kan undvika; men för att nu

tala enfaldigt, så i fall onklar, tanter, kusiner m. m. icke äro

tråkiga och farliga, så kunna de vara roliga och nyttiga. Detta

är icke så enfaldigt taladt, som det låter. Det betyder, att sjelfva

slägtskapen, äfven utan närmare blodsband och dermed följande

mera hjertlig förbindelse, dock föranleder ett visst personligt

förhållande, som mellan hyggligt folk kan vara rätt trefligt.

Det är en särskild egenskap att vara »slägtkär». Jag

har den egenskapen på visst sätt och på visst sätt icke. Jag

känner ett eget intresse för personer, om hvilka jag vet, att de

härstamma från samma förfäder som jag sjelf, äfven om jag

just icke har någon närmare personlig bekantskap med dem.

Det roar mig att hålla reda på slägtledningar, detta är ett

drag af mitt sinnes håg och riktning till historiska förhållanden.

Men jag är ingalunda slägtkär i den meningen, att jag

skulle känna någon lust att befordra menniskors framgång i

verlden blott derför, att jag är slägt med dem, utan afseende

derpå, hurudana de för öfrigt äro. Jag säger mig fri för det

felet, som kallas nepotism och består i att vara partisk för

slägten. Rätt skall vara rätt, ehvad det gäller slägtens förmån

eller skada. -- Slägtskapen betyder också något helt annat,

när man har hela skocken in på lifvet, än när de äro utspridda

i verlden, så att man ej ofta ser dem.

Jag har en mycket talrik slägt, oväntadt nog, då likväl

min far och min mor voro barn af samma förfäder, min farfar

och min morfar voro bröder, och slägtledningen således är

den samma på fädernet och på mödernet till största delen.

Dock ej helt och hållet, ty genom min farmor och min mormor

har jag haft ätteledningar på olika håll. Men talrikaste

slägten är dock den gemensamma för min far och min mor.

Ty min farfars far, som tillika var min morfars far, hade femton

barn. Deraf kunde något blifva. Bland de femton voro

dock endast sju, fyra söner och tre döttrar, som i sin ordning

lemnade afföda efter sig. Men sju slägtgrenar äro många nog.

Jag har kännedom om mina förfäder ända till nära fyra

hundra år tillbaka. Det har intresserat mig mycket att studera

hela detta långa slägtregister. Det är märkvärdigt att

se, huru blodsbandet lika som slingrar sig från slägt till slägt,

så att familjer, som nu hafva blifvit fullkomligt främmande

för hvarandra, dock hänga tillsamman i äldre slägtled. Slägt

blandas med slägt genom giftermål, der blifver en härfva, som

snor sig i mångfaldiga trådar. När jag ser denna sammanveckling,

tänker jag på samma sak i stort, nationernas slägtskap,

nationaliteternas sammanhang, och jag har då alls icke

svårt att tro på hela menniskoslägtets härkomst från ett enda

menniskopar.

Märkvärdigt är också att betrakta, huru ståndscirkulationen

utbreder sig af och an. Jag ser på mina förfäders ättelängd,

huru slägten öfvergick från bondeståndet till att blifva

en prestslägt och huru derefter grenar utbredde sig åt olika håll.

Äldste kände ättefadern var en bonde Nils i Hjortnäs by

af Leksands socken invid sjön Siljan och lefde i första hälften

af 1500-talet. Men redan hans son, känd under namn

Andreas Nicolai Dalecarlus Lexandensis, blef prest och pastor

i grannsocknen Rättvik och skall hafva varit ledamot af

det namnkunniga Upsala möte 1593. Från och med honom

blef slägten en prestslägt, fäst vid de båda socknarna Rättvik

och Elfdalen i Öster-Dalarne. Det första draget af

ståndscirkulationen, utgreningen från bondeståndet, som är gemensam

för alla ståndspersonslägter, visar sig således här redan på

1500-talet. Andreas Nicolais barn höllo sig i det närmaste

troget inom presteståndet, ty af fem söner blefvo fyra prester,

och den femte blef klockare; tre döttrar blefvo gifta med prester,

men en af dem blef dock prästhustru ej förr än i sitt

fjerde gifte; hon hade varit gift tre gånger förut med ståndspersoner

af andra stånd. Efter Andreas Nicolai följer en vidsträckt

ståndscirkulation i hans son Olaus Andreæs hus. Denne

Olaus Andreæ Dalecarlus var kyrkoherde i Rättvik på samma

gång hans broder Daniel var komminister och en tredje broder,

Nils, var klockare, allt i samma socken. Men på samma gång

slägten sålunda höll sig troget fast vid Österdalsocknarna,

hade de äldsta slägtlederna dock sina förbindelser i en helt

annan del af landskapet Dalarne. Andreas Nicolais hustru

skall nemligen härstammat från Hedemora socken, der hennes

fader skall varit bosatt på Vikmanshyttan; farfadern, Peder

Svensson på Vibberboda, var en bland dalkarlarnes anförare

i frihetskriget under Gustaf Vasas befäl. Här voro således två

allmogeslägter från helt olika landsorter förbundna med hvarandra.

Den ställning, familjefadern Peder Svensson intog, och

äfven familjeförbindelsen mellan de långt från hvarandra boende

familjerna gifver anledning förmoda, att dessa allmogefamiljer

voro ett par storbondeslägter. Och med Olaus Andreæ framstår

slägten med stort anseende såsom prestslägt. Denne Olaus

Andreæ skall varit en mycket berömd man, gemenligen kallad

Dala-Bispen. Hans barn voro till antalet femton; en son stannade

inom presteståndet såsom komminister i familjesocknen

Rättvik; en annan blef klockare i samma socken; en tredje

blef »krigshöfvidsman» och dog i främmande land (Polen); en

fjerde blef kronolänsman hemma i Rättvik; en femte blef »lagläsare»

i Finland; tre döttrar blefvo gifta med prester; om de

öfriga sju bland de femton känner jag icke något närmare

besked, än att flere bland dem skola ingått i bondeståndet.

Här var således både en ståndsutveckling åt olika håll och

tillika en återgång till bondeståndet. Men från ingen af dessa

femton härstammar jag; hela den nu lefvande Svedeliska slägten

är kommen från Olaus Andreæs broder Daniel Andreæ.

Från hans komministergård utgick en barnskara af åtta syskon,

medan den tredje brodern, klockaren Nils, likaledes gaf sitt

bidrag till slägtutvecklingen och ståndscirkulationen genom

flere afkomlingar.

På 1600-talet lefde dessa männen. Vid den tiden var

slägten således mycket talrik, ja, sådan, att om man hade

kunskap om de fortgående slägtlederna från dessa femton i

kyrkoherdegården hos Olaus Andreæ, de alla i komministergården

hos Daniel Andreæ och de flere -- ovisst huru många -- som

hade sitt fädernehem i klockaregården, så skulle man

kanske finna en stor härskara nu lefvande menniskor, härstammande

från dessa trenne ättefäder.

Men nu känner jag endast den ätteledning, som blef den

Svedeliska, utgående från komministern Daniel Andreæs son

Andreas Danielis Rättvicensis. Denne man blef prest, men

drog sig högre upp i Dalarne till Elfdalen, som nu blef såsom

det skulle varit ett familjpastorat, ty efter Andreas Danielis

följde i embetet hans son, och sedermera, dock efter en mellantid,

följde en tredje medlem af familjen såsom pastor i Elfdalen.

Barnen af Andreas Danielis Rättvicensis voro de första,

som togo tillnamn, och benämningen härleddes från en af deras

farfader Daniel Andreæ uppodlad mark, benämd Sveden,

belägen dock ej på Daniel Andreæs egen boställsjord, men på

pastorsbostället, som innehades af hans broder. Stället benämnes

ännu i dag med sitt gamla namn Sveden och är en vacker

med löfskog beväxt äng eller hage invid stranden af Siljan.

Jag har många gånger besökt detta ställe; allmänna landsvägen

går nu deröfver. Tiden, då familjenamnet antogs, måste

varit senare delen af 1600-talet, ty Andreas Danielis dödsår

var 1684. En sägen är, att det antagna namnet skall först

varit Svedenius, men bokstafven n skall sedermera blifvit utbytt

mot bokstafven l, jag vet icke hvarför.

Barnskaran i Andreas Danielis hus var icke så stor som

hos förfädren, och spåren låta sig ej följas utom blott efter

sonen Daniel Andreæ Svedelius, som blef sin faders efterträdare

i Elfdalen. Hans barn voro veterligen åtta, men slägtnamnet

utgrenade sig icke, ty bland de åtta voro fem döttrar,

af hvilka två förblefvo ogifta och tre ingingo genom giftermål

i andra slägter inom presteståndet. Två söner dogo i unga

år, så att endast en fortplantade namnet och familjen. Men

detta gjorde han på dugtigaste sätt, ty han blef fader för

femton barn. Hans namn var Jakob Svedelius, och hans gång

genom verlden var sådan, att han förvärfvade en lärd och

vitter bildning, som förkofrades under utrikes resor, dem han

förehade såsom handledare åt två unga adelsmän. Han blef

sedermera lektor vid gymnasium i Vesterås och innehafvare

af prebendepastorat, först Hubbo, sedermera Badelunda. Derefter

blef han pastor i Köping och slutligen domprost i Vesterås.

Hans dödsår var 1763.

Denne Jakob Svedelius var min farfars far och äfven

min morfars far. Han är bland mina förfäder den förste, till

hvars minne jag känner mig stå i ett visst personligt förhållande,

ehuru han var död mer än ett halft århundrade,

innan jag föddes. Min far och min mor hade väl aldrig sett

denne sin farfader, ty han var död, innan någondera af dem

föddes, men de visste att berätta ett och annat, som de hade

hört af sina föräldrar. Jag eger äfven både tryckta skrifter

och äfven handskrifter af domprosten Jakob Svedelius, det

mesta på latin, men äfven en skrift på svenska af religiöst

innehåll. Han brefvexlade med sina söner på latin.

Domprostinnan Svedelius hette Anna Brita Lampa och

lefde i Vesterås såsom enka till mycket hög ålder. Men Lampa-slägten

är alldeles bortkommen för mig. Ryktet har sagt, att

en och annan, som burit detta namn, har haft äfventyrliga

öden. Men två adliga ätter, Lagersvärd och Gyllenbååt, hafva

härstammat från stamfäder med namnet Lampa. Och med

ätten Gyllenbååt har jag befunnit mig i förnyad slägtskap, ty

min mormor var en dotter af denna slägt.

Men de femton barnen i domprosthuset, hvad blef af dem?

Jo, af dem blef ganska mycket, ty från dem härstammar hela

den nu lefvande slägten och många flere, ty döttrarnas efterkommande

höra naturligtvis till andra slägter på grund af sin

fädernehärkomst. En stor mängd menniskor lefva i denna

stund i en mängd olika slägter med härkomst från Jakob Svedelius

och Anna Brita Lampa. Sex bland de femton barnen

bortgingo mycket tidigt ur verlden. De öfriga nio voro tre

döttrar, hvilkas afföda lefver, och sex söner. En af dem med

namnet Jakob blef notarie vid Stockholms södra kämnärsrätt;

en annan med namnet Gustaf blef praktiserande läkare och

bodde i Falun, men ingendera af dem blef familjfader. Detta

behöfdes icke heller, för att slägten skulle lefva, ty de fyra

återstående sönerna i huset drogo försorg om den saken. Den

äldste af dem, Per Svedelius, som var min morfader, blef professor

i latinska språket vid Upsala universitet och hade personelt

prebendepastorat, Vestra Åker och Dalby; den andre i

ordningen, Daniel Svedelius, blef kyrkoherde i Malungs socken

i Vester-Dalarne; den tredje, Anders Svedelius, innehade Mora

pastorat i Öster-Dalarne, och den fjerde, Johan Svedelius, som

var min farfader, var innehafvare af fädernepastoratet Elfdalen.

Från dessa fyra bröder hafva fyra slägtgrenar utgått, och af

dem samt de tre systrarnas ätteläggar har en väldig skara

menniskor uppkommit. Barnen af dessa sju syskon voro kusiner

sins emellan och utgjorde en mycket stor kusinslägt.

Detta slägtled har nu slutat sina dagar; deras barn utgöra en

sysslingsslägt, som har i sin ordning hunnit blifva så gammal,

att den nu befinner sig på öfvergång till evigheten. Nästa

slägtled blifver så utslägtadt, att det icke lönar mödan räkna

slägt längre.

Fyra söner af domprosten Jakob Svedelius bevarade slägtens

karakter af prestslägt, men sedermera har ståndscirkulationen

blifvit sådan, att ingen, som bär namnet Svedelius, nu

bekläder något presterligt embete. Den siste, som det gjorde,

var min broder, Carl Jakob Svedelius, som dog 1884.

En bland de många barnbarnen i domprostfamiljen var

min fader, Jakob Michael Svedelius. Hans väg genom verlden

var sådan, att han i sina yngre år var universitetslärare

i Upsala, men öfvergick till kyrkans tjenst och blef kyrkoherde

i Köping, således samma pastorat, som hans farfader

hade en tid innehaft. Från Köping blef min fader befordrad

till pastoratet Leksand i Dalarne, men dog före tillträdet (1834).

Under min uppväxande ålder kunde jag räkna åtminstone

femtio personer, som voro mina sysslingar, och åtminstone ett

dussin kusiner, barn af mina föräldrars syskon. Onklar och

tanter funnos dessutom en hel hop, så mycket mera som jag,

utom den gemensamma fäderne- och möderneslägten, hade

anförvandter på en särskild sida genom min farmor, som var

en dotter af familjen Fant, och afkomlingar af hennes broder,

professoren vid Upsala universitet Fant, funnos i lifvet. Och

likaså funnos barn af hennes halfsyskon på mödernet, som

buro namnet Rothoff. Tvenne fruntimmer af ätten Gyllenbååt,

till hvilken min mormor hörde, funnos också i lifvet och voro

min mors kusiner. Men ingendera af dem har lemnat efterkommande;

de voro de sista af sin ätt.

Hela den stora mängden af närmare och fjermare anförvandter

var visserligen kringspridd på olika orter, men med

de flesta bland dem hade dock mina föräldrar personlig bekantskap.

Men i min faders och min moders hus voro vi ej många

syskon. Två systrar hade dött i spädaste ålder, och sedan

hade jag blott en bror och en syster; sjelf var jag den yngste.

Noga räknadt vet jag icke rätt säkert tidpunkten, när den

händelsen timade, att jag kom in i denna verlden. Jag vet

blott, att jag icke egentligen har någon födelsedag, ty jag blef

född midt i natten, just då klockan slog tolf, så att det lärer

ansetts ovisst till hvilketdera dygnet jag borde räknas. Icke

heller vet jag rätt säkert, antingen födelsenatten var natten

mellan den fjerde och femte eller mellan den femte och sjette

dagen i månaden. Men jag har alltid varit van att såsom

födelsedag räkna den 5 maj; årtalet var 1816.

Den trakt, der mitt barndomshem var beläget, hade det

ryktet att alldeles sakna naturskönhet. Jag hörde ofta talas

om det fula Köping. Med den saken förhöll sig dock i verkligheten

si och så. Pittoreska belägenheter funnos der icke,

men huruvida den omgifvande trakten skulle kallas ful, beror

derpå, om en frisk och bördig slätt skall kallas oskön. Skog

och egentliga berg fick man umbära, stora vatten funnos der

icke, men der fans dock en liten å, så att alldeles på torra

marken stod man icke, och på en half mils afstånd strömmade

Hedströmmen, och afståndet från Mälaren på ena sidan och

skogsbygden på den andra var blott en fjerdedels mil åt hvardera

hållet. Den lilla staden Köping var visst i hvad på byggnaden

ankom en af Sveriges fulaste städer med oansenliga

hus, krokiga gator, stenläggningen knagglig och stygg. Vackra

promenader hade man icke, men trädgårdar funnos, dock ej

många. Nu mera hafva Köpingsboarne lärt sig, att åtskilligt

kunde göras till att försköna deras fula stad, och åtskilligt

är gjordt, så att det nuvarande Köping är i den delen alldeles

icke vanlottadt.

Men i min barndom, när man såg de fula husen, kunde

man icke lätteligen föreställa sig, att innanför deras väggar

skulle finnas ett så bildadt lif, som der verkligen fans. Mina

barndomsminnen hafva lärt mig, att våra s. k. småstadshålor

alls icke äro att förakta. Man kan i en sådan »håla» lefva

rätt angenäma dagar.

Detta bör kunna ske ännu lättare nu än i min barndom,

ty civilisationens medel äro mycket mera tillgängliga, än de

voro på den tiden. Jag ser en stor skilnad mellan Köping

nu och Köping då. Jag har vid mina besök i senare tider

sett stadslifvet derstädes, lifvet i industrielt afseende utveckladt

på ett sätt, som ingen Köpingsbo i min barndom kunde

ana, och sent omsider hafva äfven några prydligare hus blifvit

byggda, dock ej särdeles många. Mera har folkmängden

ökats; Köping, när jag var Köpingsbo, hade något öfver 1000

invånare, nu äro de öfver 3000.

Mina föräldrars bostad, prestgården, låg på stranden af

den lilla ån, och till gården hörde en ej obetydlig trädgård.

Stället ansågs vara kanske den angenämaste platsen inom staden.

Den enda allmänna plats, som kunde kallas vacker, var

kyrkogården med den stora, rätt vackra kyrkan, det höga tornet

och den vidsträckta utsigten öfver den bördiga slätten.

Jag förstod icke på den tiden, att en slättmark kunde vara

vacker, och jag behåller ännu en stor förkärlek för kuperad

mark, skog och berg, men jag har dock lärt mig att värdera

naturens skönhet, äfven på slättlandet. Detta lärde jag mig,

när jag fick se Tunaslätten i Dalarne och när jag bodde i

Skåne.

Köpings kyrka är mera märkvärdig, än socknekyrkor i

allmänhet kunna vara. Särskild uppmärksamhet förtjenar altartaflan

för sina minnesmärken af medeltidens bildskärarekonst

på taflans ena sida och målningarna på den andra.

Så alldeles jemn och flack var slätten icke, att ej der

funnos stensamlingar, som kallades berg. En sådan upphöjning,

benämd Galgberget, hade en egen kuriositet, i det att

der uppe lågo tre stora metallkanoner. Jag såg dem många

gånger och undrade, likasom jag ännu undrar, huru de kommit

dit. Berget är visst icke högt, men ganska betydliga krafter

måste dock fordrats för att forsla dit de tunga metallstyckena.

En sägen förmäler, att kanonerna skulle blifvit

uppförda på berget i anledning af en strid med norrmännen

under något af Sveriges dansk-norska krig. Jag kan icke uträkna,

huru under dessa krig någon strid med norrmännen

kunnat ega rum vid Köping, men om ryktet har någon sanning,

så har ödet lekt en lek med Köpingsboarne, ty då i Köping

firades en fest år 1864, med anledning att Sveriges och

Norges förening hade räckt i femtio år, och, högtiden till ära,

dundrande skott lossades ur de gamla kanonstyckena, sprang

en af dem sönder, så att de nu blott äro två.

Från Galgberget utbreder sig en rätt vacker utsigt, och

strandvägen utmed ån nedanför staden är alls icke ful, men

Köpingsboarne på min tid värderade alls icke denna promenad.

De tycktes hafva fått en förtviflad föreställning, att deras stads

omgifningar skulle vara fula. Den enda belägenhet, som erkändes

vara vacker, var den s. k. Djurgården med Kråkholmarne

och Plantersbacken, med hvilka namn betecknades en

temligen vidsträckt löfskogbeväxt mark på Mälarstranden nära

Köpingsåns utlopp. Men dessa ställen lågo på betydligt afstånd

från staden. Jag kom sällan, om någonsin dit.

Ofvanför staden hade slättbygden sin gräns ej särdeles

långt bort. Vestmanlands slättbygd har en lång utsträckning

i öster och vester, mellan gränsen mot Upland vid Sagån öster

om Vesterås och gränsen mot Nerike vid skogen Käglan vester

om Arboga, men samma slätt är icke mycket bred i söder och

norr mellan Mälaren och skogsbygden. Man räknade en fjerdedels

mil från Köpingsåns utlopp i Mälarfjärden Galten till

staden Köping och en annan fjerdedels mil ofvanför staden,

till dess man fick se landet antaga natur af skogsmark. Der

fans på gränsen mellan slätten och skogen en mycket hög

kulle, hvilken ansågs vara en ättehög, i hvilket fall den med

sin höjd måste vara en bland de största ättehögar i Sverige.

Högen kallades Ströbohög efter dess belägenhet helt nära herregården

Strö. Nu för tiden går Köpings--Uttersbergs jernväg

fram förbi högens fot.

I skogsbygden var stor bergslagsrörelse. Der hamrades

stångjern på stränderna af Hedströmmen vid jernbruken Kolsva,

Bernshammar, Jönsarbo, Karmansbo, Uttersberg, Skinnskatteberg,

Baggå, Malingsbo, och till samma bergslagsbygd, ehuru

vid annat vatten, hörde Gislarbo bruk och Fernaverken. Vid

flera af dessa jernbruk funnos praktfulla herregårdar, och bergslagsbygden

sträckte sig ända till Dalarnes gränsland, den s. k.

Vesterbergslagen, der det nyss nämda jernbruket Malingsbo

var beläget inom Dalarnes landskap. Dessa jernbruk, åtminstone

de flesta, lågo allt för långt bort för att kunna räknas

till Köpings grannskap, men jernet lastades vid Köpings våg

på Mälarskutor, och jernlassen slamrade på stadens knaggliga

gator. Bergslagsbygden hade mycken naturskönhet, och vackra

belägenheter funnos vid Hedströmmen äfven under dess nedersta

lopp genom Bro och Björskogs socknar samt Köpings landsocken,

och der funnos äfven fornlemningar i den omgifvande

trakten, Skoftesta och Korslöte skansar.

Gick man öster ut från Köping utmed Mälarstranden

hade man i grannsocknen Munktorp herregårdarne Stäholm,

Dåvön och Afhulta, hvilka nog icke saknade sina intressanta

sidor, oafsedt talet som gick, att det spökade på Stäholm och

Dåvön. Detta sistnämda ställe hade anspråk att vara urgammalt,

med namnet Dåvön (Davidsön), härledande sig från

den i Sveriges kyrkohistoria ryktbare kristendomspredikanten

S:t David.

Nära Köping fans ett ej för naturskönhet berömdt, men

för nyttans skull berömvärdt ställe, som kallades Jämmertuna

brunn. Der fans en helsobrunn, som begagnades med mycken

fördel af ortens folk. Brunnen vårdades med utmärkt omsorg

af ortens läkare, professoren Ringenson, hvilken härmed verkligen

blef stadens och ortens välgörare. Stället kallas nu

Johannisdal.

På längre afstånd från Köping funnos tvenne ställen,

som hade sin egen märkvärdighet, Kungsör och Strömsholm.

Kungsör är beläget på ömse sidor om Arbogaåns utlopp i

Mälaren, och vattnet bildar gräns mellan Södermanland och

Vestmanland, ehuruväl icke länsgräns, ty Vestmanlands län

sträcker sig ett stycke in på Södermanlands landskapsområde.

Der utbreder sig från höjden på Södermanlandssidan en vacker

utsigt öfver Mälarfjärden, men på Vestmanlandssidan stod det

gamla jagtslottet, der kon. Carl XI höll sitt hof; slottet var

ett stort trähus, som förgicks genom eldsvåda omkring början

af 1820-talet. -- Strömsholm åter har ännu i dag sitt kungliga

slott i godt behåll, med en vacker belägenhet på en holme

i Kolbäcksån, omgifvet af forsande vatten, ej mycket långt från

strömmens utlopp i Mälaren. I bredd med strömmen sträcker

sig Strömsholms kanal; helt nära ligger stuteriet; det ena med

det andra var ett nöje för mig att få se någon gång.

Grannstäderna Arboga och Vesterås hade det ryktet, att

folket var något sqvalleraktigt, der sades ondsinta skandalhistorier

vara gängse. Ryktet var icke ogrundadt, åtminstone

hvad angick Vesterås, men om Köpingsboarne ville anses alldeles

oskuldsrena i den delen, så kan väl hända, att oskulden

icke var alldeles utan all likhet med fariseernas rättfärdighet.

Jag minnes ett par skandalösa händelser. Men visst är, att

vanligt småstadssqvaller hördes ej mycket.

Jag talar med liflig känsla om min fosterbygd, den bygden

är mig mycket kär. Fosterlandskärlek brukar man räkna

såsom en god egenskap; jag tänker, att begreppet kan utsträckas

till hvad jag ville kalla hembygdskärlek. Kärleken till fäderneslandet

är för mig först och främst en kärlek till den ort, der

jag lefde min barndoms harmlösa dagar, och hvarifrån föräldrahemmets

hågkomster omsväfva min själ. Det är mig icke

möjligt att hysa alldeles samma känsla för Sveriges öfriga

landskap som för mina båda hembygdsprovinser, Vestmanland

och Dalarne. Född i Vestmanland, leder jag dock min härkomst

från förfäder af gammal dalkarlsslägt, och mina senare

lefnadsförhållanden hafva fäst mig mycket vid Dalarne.

Hembygdskärleken kan slå öfver från en dygd till ett fel, om

man blifver partisk för hembygden. Detta är samma fel som

att öfva nepotism för slägtingar. Men så länge hembygdskärleken

är sådan han bör vara, är denna känsla en

»koncentrerad» fosterlandskärlek. För mig framställa sig dessa

föremål på ett sådant sätt, att jag tycker det skulle vara ett

grufligt svårt öde att nödgas lefva utanför Sveriges gränser.

Jag kan icke annat förstå, än att saknaden af fäderneslandet

skulle kännas hos mig likt ett bittert sting midt i det gladaste

lif, under den yppersta framgång i främmande land. En

annan sak är visserligen att på resande fot besöka främmande

länder. Men mitt sätt att fatta fosterlandskärleken är verkligen

sådant, att jag aldrig har känt någon synnerlig åtrå att

få göra någon längre utrikes resa. Tillfällen dertill hafva icke

saknats, men jag har låtit dem gå mig förbi. Men Sveriges

land har jag längtat att lära känna; jag har rest mycket i

Sverige. Jag har velat se mitt fädernesland i dess särskilda

vinklar och vrår. Men Rom och Paris och dylika ställen kan

jag umbära. Jag känner en isande köld, huru jag skulle gå

i de stora, utländska städerna och ej höra ett ord af svenskt

tungomål. Stora, vackra, märkvärdiga saker skulle jag få se,

men aldrig skulle jag der få erfara den fridens glädje, kärlekens

känsla, som jag känner när jag färdas i dessa trakter,

der hvarje buske hviskar om min barndoms frid och lycka.

Öfvergår jag nu till min barndoms lefnadsminnen, så må

jag börja med året 1821, som gjorde epok i min lefnad, om

så förhåller sig, som jag vill minnas, att jag på det årtalet

begynte lära läsa. Jag var då fem år gammal. Mina föräldrar

hade således icke brådskat med undervisningen; det hörde icke

till deras uppfostringssätt att med afsigt framdrifva en förtidig

utveckling. Om jag rätt minnes, var min mor den, som lärde

mig bokstäfverna, men sedan var min faster den egentliga

lärarinnan i stafning och innanläsning. En och annan gång

sattes jag att öfva mig under ledning af min bror, som vid

den tiden var en gosse om nio år, men den läsningen gick ej

rätt bra. Vid den ålder vi hade, den ene nio år, den andre

fem, passar den ene brodern icke rätt bra till lärare åt den

andre. Den första bok, i hvilken jag läste på egen hand, var

psalmboken af år 1819, som på den tiden var en ny bok.

Psalmen n:r 481: »Hvar är den vän, som öfver allt jag söker?»

hörde jag mycket berömmas, och denna psalm rörde mitt

barnsliga sinne så mycket, att orden fäste sig i minnet; jag

lärde mig hela psalmen utantill, och den har icke gått ur

mitt minne ännu. Det kan vara en fråga, huruvida denna

psalm rätt passar i en psalmbok, men i egenskap af skaldestycke

betraktar jag den såsom ett bland den svenska skaldekonstens

yppersta verk. Psalmen n:r 1: »Upp psaltare och

harpa!» hörde jag omtalas såsom en underlig psalm. Nu mera

värderar jag den samma såsom skaldestycke mycket högt.

På detta samma år 1821 fick jag göra mitt inträde på

tvenne ställen, vid hvilka en stor del af min senare lefnad har

varit fäst -- Upsala och Stockholm. Mina föräldrar företogo

en resa till dessa båda orter, och den lille gossen medtogs.

Från Upsala minnes jag ett och annat, t. ex. våra slägtingars

bostad och gråpappersbeklädnaden på väggarna i salen. Min

morbror -- min mosters make -- var en förståndig hushållare,

som ej bekostade dyrare inredning, än han hade råd

till. Han hade efter den stora branden i Upsala 1809 köpt

två afbrända gårdstomter och byggt hus på dem. Att tapeter

i matsalen fingo saknas de första åren, må anmärkas såsom

ett exempel, huru en flärdfri man hushållar, då han vet sig

icke hafva mycket att hushålla med, men sätter värde på att

vara hederlig karl och göra hvar man rätt. Denne mannen

blef med tiden en välmående man, och då kommo tapeter på

väggarna. Mannen, om hvilken jag nu talar, var vid denna

tiden (1821) akademie-sekreteraren, sedermera räntmästaren

Schedvin.

Slottsbacken i Upsala, der jag sprang och lekte, minnes

jag såsom gräsbeväxt och omgärdad med staket mot nedre

Slottsgatan. Från vistelsen i Stockholm minnes jag åtskilligt.

De stora husen vid Drottninggatan, Gustaf Adolfs torg och det

stora slottet, allt detta var något förvånande för det femåriga

barnet. Minnet blef varaktigt; när jag sedermera vid tretton

års ålder återsåg Stockholm, igenkände jag ganska väl dessa

föremål, sådana jag mindes dem.

Hemresan hade sin besvärlighet. Vi färdades på ångfartyg,

som på den tiden voro en nyhet i Sverige. Resan gick

ej fort, en hel dag beräknades för färden från Stockholm till

Vesterås. Men nu uppstod storm, fartyget -- Yngve Frey --

mägtade ej gå fram på dagen. Vi blefvo liggande öfver natten

utanför Hesslebyholm på Fogdön. Jag nämner detta såsom

ett exempel på ångbåtsfartens art och beskaffenhet under dess

första tid.

Från året 1822 minnes jag just ingenting. Tiden måtte

förflutit i hemmet mycket stilla, på hvardagligt sätt. Kanske

var det likväl på detta året, jag hade min förste främmande

lärare, en gymnasist från Vesterås, vid namn Reutermark, som

egentligen var informator för min bror, men äfven hade litet

att syssla med mig. Jag kommer i håg ett litet karaktersdrag.

Informatorn frågade mig, huru långt stycke jag brukade

få skrifva, när jag öfvade mig i skrifning för min mor. Jag

svarade helt käckt: »en sida». Detta var osanning, ty min

mor hade ej brukat utsträcka de små skriföfningarna längre

än till tre rader hvarje gång, men jag tyckte, det skulle vara

dugtigt att skrifva en hel sida, såsom jag hade hört att riktiga

skolgossar fingo göra. Jag var icke rädd att taga på mig

mycket längre lektion, än jag eljest skulle fått. Men barnungen

hade ambition. Jag var då sex år gammal.

II.

Min barndom i allmänhet betraktad.

Början af skolpojkåldern.

Umgängeslifvet i föräldrahemmet. -- Uppfostran i hemmet. -- Lefnadssätt

och hushållning i hemmet. -- Nöjen och sysselsättningar. --

Gryende karaktärsdrag. -- Kroppskonstitution. -- Börjande skolgång. --

Rektor Stenman och hans hus. -- Resor till Upsala och Norrköping. --

Tilldragelser inom umgängeskretsen. -- De första kamraterna. -- Ansats

till hypokondri. -- Carl Arosenius.

Den krets, som omgifver det uppväxande barnet, är af

stor vigt; tidiga intryck sjunka djupt och sträcka sin verkan

genom lifvet, om också personen sjelf icke är medveten om

sammanhanget och detta ännu mindre ligger öppet för andras

ögon. Jag känner detta förhållande hos mig sjelf mycket tydligt.

Jag har böjelser och tycken, som jag bestämdt kan

hänföra till barndomsårens intryck. Men så var jag också ett

barn, som mycket uppmärksamt gaf akt på hvad som tilldrog

sig omkring mig. Och det jag såg och hörde mindes jag godt.

Mina föräldrar höllo ett gästfritt hus, och min mor var

en utmärkt god värdinna, som icke räknade på besväret.

Undfägnaden var af yppersta slag, dock utan öfverdådig lyx.

Men min mor höll sitt kök, sin ladugård och sin trädgård i

förträffligt skick, så att allt, som till dessa förrådshus hörde,

alltid var af särdeles god beskaffenhet, hvart och ett i sitt

slag, fastän sakerna voro i sig sjelf ej annat, än som i hvarje

välbestäldt hus förekommer. Möbleringen i rummen var särdeles

enkel, sådan som i vår tid skulle kallas ytterligt torftig.

Men just i den delen är stor skilnad mellan 1820-talet och

1880-talet. Den möblering, man nu för tiden finner hos familjer

af medelklassen med mycket begränsade tillgångar, skulle på

den tiden varit en lyx, som endast folk af en viss rang och

förmögenhet bestod sig. Hvad mat och dryck beträffar, så

kom t. ex. aldrig en mager kalfstek på mina föräldrars bord,

men blott gödkalfvar, sådana som jag i senare tid sällan om

någonsin har återsett.

Min far hade ifrån sin Upsalatid och sin vistelse i Stockholm

såsom riksdagsman under flere riksdagar en mängd bekanta,

och äfven den talrika slägten gaf anledning till välkomna

gästbesök. Umgänget utgjordes till icke ringa del af

resande, som qvarstannade en eller annan dag. Och dessutom

fans äfven umgänge med grannarne inom orten, stadsbor och

familjer på landet. Fruntimren voro i allmänhet mera bildade

än karlarne. Min far, som var en man med vetenskaplig bildning

och betydlig verldserfarenhet, led brist på bildadt karlsällskap

bland de närmaste grannarne. Der funnos aktningsvärda

personer, men »instruerade», literärt bildade voro de i

allmänhet icke. Talangfulla damer med lexor ur sjuklassiga

fruntimmersskolor funnos icke heller, men kunde också utan

saknad umbäras. Mina barndomsminnen hafva lärt mig, att

hos fruntimmer karakterens och hjertats verkliga bildning kan

finnas med stöd af ett naturligt godt förstånd, fastän der icke

finnas konstförfarenhet i s. k. talanger och ett uppstapladt

förråd af inlärda lexor. Praktiskt bildade fruntimmer med

mycken duglighet i hushållet och själsodling tillika funnos

många. Min barndoms erfarenhet lärde mig att hysa en mycket

stor aktning för det qvinliga könet. Den föreställning,

jag hade, kan jag i korthet uttrycka med några ord, som

yttrades af min far vid ett fruntimmers likbegängelse och som

jag sedermera har upprepat vid ett offentligt tillfälle, att qvinnan

tillhör ett kön, som »mannen i moraliskt afseende med

större egenkärlek än rättvisa nämner det svagare» Smärre skrifter af W. E. Svedelius. D. 1, s. 76..

Den brist jag anmärkte, att bildadt karlsällskap var sällsynt,

hade dock sina undantag. Der fans en liten krets af

min fars ungdomsvänner, män med vetenskaplig bildning, som

nu vid äldre år hade sin verksamhet på ej längre afstånd från

hvarandra, än att de kunde emellanåt stämma möte. Då

förekom omvexlande allvarsamt samtal och godmodigt skämt.

Och de gamla herrarne hade en mycket uppmärksam åhörare

i min lilla person. Jag uppsnappade åtskilligt, som icke blef

utan frukt i mitt sinnelag.

För öfrigt var umgängeslifvet ofta afbrutet af långa mellantider,

då ingen främmande syntes, hvardagslifvet i familjkretsen

var det vanliga, gästbesöken utgjorde undantag.

Detta, som jag nu har sagt, angår det yttre lif, af hvilket

jag var omgifven. Öfvergår jag derifrån till att betrakta min

egen person och min inre utveckling, så vill jag säga, att med

året 1822, då jag fylde mitt sjette år, afslutades det första

stycket af min lefnad, det stycke, som jag ville kalla småbarnåldern.

Följande året 1823 var jag inne i den åldersafdelning,

som jag kallar skolpojkåldern.

En skolpojke må vara ett barn, men han är dock något

annat än en liten unge i barnkammaren. Den reglerade sysselsättningen

med bestämda lärotimmar medför en förändrad

ställning, och härtill kommer kamratskapet i skolan. Gossen

i skolrummet får andra intressen, än den lille bytingen hade

i barnkammaren. Här uppkommer en skilnad mellan arbete

och lek, och nya lekar, nya nöjen uppfylla lekstunderna; förändrad

lust och håg uppstiger, nya känslor väckas, nya intryck

låta sig erfaras. Tiden är kommen, då sonen ej längre skall

vara sin pappas och mammas snälle gosse; en god och lydig

son bör han visst alltid vara, men detta är dock något annat

än att blott hänga fast vid pappas rock och mammas kjol.

Då jag nu skall erinra mig min barndoms lefverne, kan

jag icke göra någon sträng skilnad mellan årtal och dagar.

En del af det, jag har att säga, hörer till skolpojkåren, annat

åter till den tid, som föregick.

Det första är då mina föräldrars sätt att uppfostra sina

barn. Min far var en allvarsam ordningsman och hade mycken

förmåga att »sätta sig i respekt». Jag hade den ovärderliga

lyckan att från min spädaste barndom få lära mig lyda;

icke den ringaste olydnad fick blifva onäpst och fullkomlig

öfverensstämmelse rådde mellan fader och moder. Det skulle

alldeles icke gått an att spela pappa ett litet spratt med

mammas goda minne, såsom stundom sker i familjerna, i fall

modern är en lättsinnig menniska, t. ex. när den uppväxande

ynglingen kommer hem efter slutad skoltermin och har några

små skulder efter sig, som han icke vill låta pappa veta något

om, och modern då betalar ut penningarne bakom faderns

rygg och låter sonen blifva en bedragare mot sin fader. Sådant

händer någon gång, när den s. k. moderskärleken är

riktigt oförnuftig, men slik pligtförgätenhet kunde aldrig komma

i fråga i mitt föräldrahem. Jag har deremot från min späda

ålder ett mycket strängt begrepp om föräldravördnad. Det

är mig obeskrifligen vidrigt att se föräldrar tåla uppkäftigt

prat, motsägelser, kält och egensinnighet hos barnungar. Det

skulle vara för mig ett stort nöje att få gifva risbastu åt de

vanartiga barnen, men framför allt en något skarpare bastonad

åt de vanartiga föräldrarne. Men bastonaden, ehuru icke af

menniskohand handgripligen gifven, uteblifver icke, när det

okynniga barnet har växt upp till en lättsinnig ungdom och

föräldrarne få sorg och skam af barnen, som de födde upp

utan tukt och Herrens förmaning. Det är bastonadstraff nog

att se odågorna, som man uppfostrade, och erfara otacksamheten.

Jag tänker på Geijers ord: »Visa mig föräldravördnad

hos ett folk; jag vill profetera det en lång framtid. -- -- --

Hedra din fader och din moder, och du skall länge lefva på

jorden. Det budet ljuder från Sinai genom verlden» Geijer, Samlade skrifter. Afd. 1, D. 3, s. 3. Orden finnas äfven i

den äldre upplagan af Geijers »Minnen», som utkom 1834..

En grundsats, som mina föräldrar troget följde, var att

göra stor skilnad mellan sådana fel, som endast äro barnsligheter,

och sådana, som beteckna ett gryende moraliskt lyte.

Regeln är, att t. ex. afundsjuka, olydnad, lögnaktighet m. m.,

som innehålla förebud för verkliga karaktersfel, skola straffas

mycket allvarsamt. En risbastu för sådant gör god verkan

hos ett litet barn, men duger knappt för en mera uppväxt

ålder. Jag bestraffades på detta sätt två gånger i så späd

ålder, att jag alls icke minnes sjelfva händelsen och skulle ej

nu veta något derom, om jag icke hade hört min mor berätta

för mig, att så hade tillgått. Men ingendera gången

begagnades ris, blott flata handen. Annat tuktomedel behöfves icke

på en späd varelse, men stor vigt ligger derpå, att tukten tillämpas

i sin rätta tid och ingalunda hänskjutes till den ålder,

då barnet har lärt sig att, såsom det säges, »förstå» något.

Låter man det lilla barnet få hafva sina odygder och utveckla

sina karaktersfel, så blifver det sedermera fåfäng möda att

tala förstånd med det stora barnet. Ondskan har då slagit

rot, och roten uppryckes icke med moralpredikningar. Men

en måttlig aga, gifven med sans och ej i vredesmod, rycker

upp roten, som ännu icke har hunnit sätta sig riktigt fast

hos en liten unge. När det svider i det späda skinnet, så vet

barnet, att det har gjort sådant, som ondt och orätt var. Det

aktar sig för den saken en annan gång, och när tiden kommer,

då förståndet begynner skilja rätt från orätt, är den

onda roten icke inrotad. Detta uppfostringssätt, förståndigt

tillämpadt, innebär alls icke något barbariskt strykregemente.

Det behöfves icke mycket stryk, så framt icke barnet är i

ovanligt hög grad elakartadt. Men hvad beträffar en mera

framskriden ålder, vore det en förskräcklig sak, om en stor,

lång pojke skulle vara så grufligt vanartad, att platt icke

annat än stryk förmår hålla honom någorlunda i skick.

En annan regel, som följdes i min uppfostran, var att

icke allt för tidigt sätta bok i hand på barnet. Det är farligt

att drifva ett barn till en förtidig utveckling. Detta var

af så mycket större vigt i afseende på min person, förty jag

var af naturen danad för mycket hastiga framsteg. Hade

denna min fallenhet blifvit med konstens medel pådrifven,

kunde jag blifvit alldeles förolyckad. Men nu användes inga

pådrifningsmedel. Jag blef i alla fall en brådmogen gosse,

men sådan blef jag derför, att jag var så anlagd af naturen;

min uppfostran var icke derpå beräknad. Men sedan jag var

kommen till den åldern, att bok dock sattes mig i hand, blef

jag hållen till strängt arbete. Jag skall tala mera derom

längre fram.

Med den uppfostran jag enligt nu beskrifna grunder fick,

var jag räddad från all fara att blifva hvad man kallar ett

bortskämdt barn. Det klemiga morsgriseriet var och förblef

fullkomligt främmande för mig; jag blef deremot i sannaste

mening hållen i tukt och Herrens förmaning. Dertill hörde

en annan lefnadsregel, som har lemnat djupa spår hos mig.

Regeln lydde så, att pojken skulle lära sig att passa upp på

sig sjelf. Det var mig icke tillåtet att lemna en rock eller

ett par stöflar åt en piga eller en dräng för att borstas eller

blankas. Sådant arbete skulle jag förrätta sjelf, vid risk af

tillrättavisning, om jag icke höll mig snygg. Det kan väl så

varit, att ett eller annat undantag fick passera, men undantagen

upphäfde icke den hvardagliga regeln. Jag har från

min barndom lärt mig att passa upp på mig sjelf, och denna

vana har hos mig alstrat den egenskapen, att jag nästan

hatar all uppassning. Jag har bildat mig en lefnadsregel,

som lyder så, att man aldrig bör låta någon annan menniska

göra det, man sjelf kan göra lika bra. Ty det är sant, som

ordspråket säger, att »sjelf är bästa drängen». Nu mera, i den

ställning hvari jag vid äldre år befinner mig, har jag visserligen

lärt mig, att kläderna blifva bättre borstade af en tjenarinnas

hand än af min egen, men jag inskränker uppassningen

till det minsta möjliga. Skall jag köpa en småsak i

en handelsbod, så går jag mitt ärende sjelf, skall jag lägga

ett bref i en breflåda, så gör jag det med egen hand. Så

gör jag, ehuru jag finner dessa göromål tråkiga och ehuru de

kunde göras lika säkert och bra genom budskickning. Men

den tanken, att en tjenande person kunde gå i mitt ställe,

faller mig aldrig in. Blott i stort nödfall begagnar jag uppassning,

t. ex. då jag skall fortskaffa stora korgar, fulla med

böcker, mellan min bostad och de offentliga biblioteken, men

det händer också, att jag går mig svettig och trött, bärande

sjelf de tunga böckernas bördor af och an, från och till biblioteket.

Ty det är en inbiten idé hos mig, att jag skall göra

allt med egen hand, så vidt jag det förmår.

En annan lära, som jag fick praktiskt inlära, var, att jag

skulle kunna, när så fordrades, umbära njutningar och nöje,

d. v. s. beherska mina böjelser. Detta är icke så att förstå,

som skulle det varit mig förmenadt njuta min späda ålders

glädje. Detta fick jag alldeles tillräckligt, men jag skulle lära

mig att glädjas med måtta, att kunna efter omständigheterna

roa mig eller umbära nöjet, allt i sin rätta tid. På detta sätt

förstår jag den regel, som blef mig föreskrifven, att aldrig

dricka kaffe och aldrig strö socker på maten. Min far gjorde

ackord med mig, att jag fick mina handpenningar mot vilkor

att ej dricka kaffe och ej förtära socker. Sockerförbudet var

dock mycket begränsadt, ty det var mig icke förbjudet att

förtära andra sötsaker. Jag fick spisa konfekt och syltade

bär, men om jag satt vid middagsbordet och der serverades

sådan mat, till hvilken begagnades strösocker, och alla andra

sockrade på maten, fick jag låta sockerskålen gå mig förbi.

Var jag bortbjuden i sällskap med jemnåriga kamrater och

barnen trakterades med kaffe, fick jag se på de andra, huru

de drucko sina kaffekoppar, men i min mun fick ingen kaffetår

komma. Detta betydde, att jag fick lära mig att sätta gräns

för begäret och att stå vid mitt ord och uppfylla kontraktmessiga

förbindelser. Här var ett kontrakt; jag hade lofvat

min far att ej smaka kaffe och socker; han hade lofvat mig,

att om jag höll mitt löfte, skulle han gifva mig årligen en

riksdaler banko för hvardera försakelsen. Summan var ej stor,

men två riksdaler banko (tre kronor) utgjorde en alldeles tillräcklig

summa för en liten gosse, som hade i alla fall allt

hvad han behöfde. Öfver dessa mina handpenningar, ärligt

förvärfvade, var jag enväldig herre; för deras användande fordrades

ingen redogörelse. Jag höll mitt löfte och fick min

lön; jag lärde att göra rätt för mig och att nöjet jag hade

af handpenningarne ej var gifvet till skänks, men att rättigheten

att njuta nöjet var förvärfvad med det, att jag uppfylde

min pligt. Sådan lärdom är förträfflig för karakterens sedliga

bildning.

Min uppfostran var således anlagd på att utveckla det

starka och dugtiga i karakteren, i fall någon smula fallenhet

dertill fans hos den uppväxande personen, hvilket man på den

tiden icke noga kunde veta. Fullt öfverensstämmande dermed

var också den art af sedlighet och religion, hvari jag uppföddes.

Både min far och min mor voro personer med mycken

religiös känsla, fullkomligt främmande för otrons läror

och tillika otillgängliga för allt religiöst svärmeri. De uppfödde

sin son i en religion af den starka, friska, nyktra arten, i äkta

luthersk kristendom. Min far var uppriktigt tillgifven den

svenska statskyrkans lära och kyrkoordning och hade ingen

smak för de pjunkiga fraserna, med hvilka religionen nästan

förvandlas till ett andeligt folknöje. Deremot hade han en

klar och allvarlig uppfattning af alla sedliga förhållanden.

Min mor var ett mycket bildadt fruntimmer med ljust och

fördomsfritt förstånd, en liflig inbillningskraft och ett hjerta,

i hvilket menniskokärleken lefde med stor magt. Med denna

karakter var hon mycket värderad af menniskor och hade

mycken förmåga att sprida trefnad omkring sig.

Allt detta tillsammans medförde, att umgänget inom familjen

blef strängt sedligt och allvarsamt i sin grund, men glädjerikt

tillika och fördomsfritt. Jag hade en glad barndom, jag

njöt af ett trefligt hvardagslif, men nöjen, som gjorde omvexling,

förekommo äfven. Hvad glädjen angick, skulle sedermera

förändrade dagar komma. Min far blef mycket sjuklig, och

detta gaf stundom en dyster färg åt lefnaden i hemmet.

Jag har talat om umgängeslifvet; jag har lust att tillägga

ett och annat om hushållningen. Detta kan hafva ett visst

intresse, ty det visar ett olika lefnadssätt då och nu. Mina

föräldrar bodde i en stad, men lefde på landtmannavis, hvilket

var alldeles nödvändigt, ty omsättningen af sådana förnödenheter,

som behöfdes för ett större hushåll, var ytterligt trög

i den lilla staden. Der fans ingen annan möjlighet än att

lefva af egen ladugård och egen trädgård, och ladugården i

staden underhölls med afkastningen af bostället i landsförsamlingen,

gårdarne Fantetorp och Ulfvesta. Dermed följde, att

mycket, som nu köpes kontant, anskaffades genom hushållsgöromål

hemma i huset. Slagtoxar köptes i Köpings marknad,

men slagtades icke förr, än de blifvit gödda i ladugården;

gödkalfvar anskaffades af ladugårdens egen afvel, och der

funnos äfven åtskilliga svin- och fårkreatur, förutom höns och

ankor. Allt bröd bakades hemma, öl och svagdricka brygdes

i brygghus hemma på gården, hvarje ljus, som brändes, var

stöpt af min mors egen hand. Ljusstöpningen förrättades på

en gång för hela vinterbehofvet, och sysslan räckte en hel

dag från bittida på morgonen till qvällen; talgen var naturligtvis

köpt kontant. Annan belysning brukades icke än med

talgljus; stearin fans ej. Den dag, då ljusstöpningen egde rum,

var en rolig dag i mitt tycke, ty jag fann ett synnerligt nöje

i att dervid vara behjelplig med att träda upp ljusvekarne

på trätallrikar, som brukades vid neddoppningen i den flytande

talgen. -- En annan art af hushållsgöromål var tillverkning

af väfnader. Det var en vanlig sed i familjer af medelklassen,

att husets döttrar och pigor sutto i väfstol och väfde tyget,

sedan de förut suttit vid spinnrocken och spunnit garnet. Jag

tror icke, att jag i mina föräldrars hus någonsin bar på min

kropp något linne, som ej var hemmaväfdt.

Dessa hemseder måste äfven verka på döttrarnas uppfostran;

fruntimmersbildingen blef en annan, än hon nu mera

är, sjuklassiga flickskolor voro alldeles obekanta saker, men

den bildning, som var nödvändig för en huslig qvinna, var

mycket vidsträcktare, än en sådan bildning nu är. Och denna

förfarenhet i praktiska hushållsyrken visade sig mycket väl

förenlig med en ädel själsodling; jag såg stora exempel att

så var. Och de stora sysslorna, spinnandet, väfvandet, brödbakningen

m. m., hade med sig en egen hemtreflighet. Särdeles

var jag mycket road af den stora slagten, på hösten, då

oxarne, fåren, svinen slagtades, hvarmed följde korfstoppning

m. m. Min mor satt i egen person i sin köttbod och föreskref,

huru den slagtade oxens kropp skulle huggas i just sådana

stycken, som hon beräknade för oxstekar, bringor o. s. v.

Från lefnadssättet i föräldrahuset öfvergår jag nu till att

tala om mig sjelf, hurudan jag var och blef under inflytelse

af dessa lefnadsförhållanden.

Tänker jag på min spädaste barndom, så funnos två saker,

som roade mig mycket, det ena var att leka med dockor,

det andra var att leka med fruntimmerskläder, schalar och

schaletter, dem jag bredde ut på stolar och bord, betraktade

och åter lade till hopa i sina veck mycket ordentligt. Med

denna lusten förband sig en åtrå att kläda mig grann, lika

godt om det skedde med karl- eller fruntimmerskläder. Stora

fruntimmershattar med plymer, som den tiden mycket brukades,

voro min förtjusning; fick jag en sådan hatt på mitt lilla

hufvud, kände jag mig mycket lycklig och likaså, om jag fick

låta det lilla hufvudet krypa in i en trekantig uniformshatt.

Kunde jag då äfven få en värja vid sidan, släpande efter mig

på golfvet, så var sällheten dubbel. -- Mina dockor skötte

jag mycket aktsamt och fantiserade i hop långa historier

om dem.

Inne i barnkammaren trifdes jag mycket godt och hade

ingen lust för stojande lekar. Håg för kroppsrörelser hade

jag icke heller och var i allt sådant mycket otymplig. Smaken

ändrade sig väl till en viss grad, sedan jag var blifven något

äldre och var utkommen i skolkamratlifvet, men bullersamma

lekar blefvo dock aldrig mitt nöje.

Deremot var jag mycket road af sagoberättelser. En

trotjenarinna, som hade varit min amma, förnöjde mig med

denna själaspis. Hennes person bör äfven oafsedt sagoberättelserna

ihågkommas i mina anteckningar, ty hon hörer till

mina verkligen dyrbara barndomsminnen, och hon är ett föremål

för min tacksamhet, så vidt som en sann och oegennyttig

tillgifvenhet har att fordra ett återsvar. Hon omfattade mig,

det forna ammbarnet, med en varm kärlek; hon hade egna

barn i lifvet, men jag tror, hon egnade sin moderskärlek lika

mycket åt mig som åt dem.

Denna qvinna, madam Westerholm, var den person, som

gaf första väckelsen åt mitt sinne för historisk framställning.

Ty sagorna voro en art historia, fastän diktad. De handlade

om vidunderliga äfventyr, trolldomsväsenden, hafsfrun, som

bortröfvade menniskornas barn o. s. v. Sådant slog an, jag

lyssnade till sagorna med större uppmärksamhet än någonsin

sedermera till lärda föredrag från den akademiska katedern.

Och berättelserna fastnade i minnet, så att jag kunde berätta

dessa sagor för andra barn. Med inbillningskraftens

tidiga verksamhet följde minnets. Men under tidens lopp har

minnet svikit mig, så att jag nu ihågkommer sagornas innehåll

blott mycket ofullständigt. Detta förargar mig, ty det

skulle vara intressant att kunna eftersinna, om der fans i dessa

sagor någon gnista poesi.

Nöjet var stort att få berätta dessa sagor för lekkamraterna.

Det var ofta mitt förslag, när barnen lekte, att nöjet

skulle bestå i att tala om sagor, och jag var då gemenligen

sagoberättaren. Ju vildare, hemskare, rysligare dikterna voro,

desto roligare fann jag dem. Och jag stannade icke vid att

höra och berätta, jag diktade om mig sjelf, att jag var ett

troll, som bodde i en kula. Någon gång togo dikterna en

ännu vildare och grymmare fart; det roade mig att i inbillningen

genomgå allehanda barbariska sätt att afhända menniskor

lifvet. Jag brände menniskor lefvande, jag hängde

dem i galge, jag halshögg dem. Men dessa gräsliga fantasier

voro icke förenade med någon verklig elakhet, jag var tvärtom

ett mycket fromsint barn, men mitt nöje var att med inbillningen

försätta mig in i förhållanden, som afveko från det

vanliga lifvet på det mest skärande sätt. Ju mera förvånande

och förskräckande föremål jag kunde erhålla för den hungrande

inbillningskraften, desto större var nöjet.

Vilda djur sysselsatte mig mycket. Berättelser om lejon,

tigrar, leoparder, panterdjur, hyenor och stora ormar, krokodiler

och hajar i hafvet voro bland mina käraste nöjen. Jag

hyste en synnerlig längtan att få veta, hvilket bland vilddjuren

kunde anses vara det mest blodtörstiga och det farligaste för

menniskor. Denna smak för vilda djur har jag ännu qvar. Det

roar mig mycket att se ett menageri. Bland djurslägten, som

jag icke hade lärt mig anse ondsinta mot menniskor, var ett,

som intresserade mig mycket, nemligen elefanten, ty han var

så stor och dugtig.

Men jag hade äfven ett annat föremål, af hvilket min

fantasi njöt i ymnigt mått. Min far var född dalkarl i Elfdals

socken, som är en bland de längst bort belägna socknarna,

uppfyld af skog och ödsliga berg; min mor hade såsom

ogift vistats en längre tid i sina blifvande svärföräldrars hus

i Elfdals prestgård; min faster, som var en ständig medlem

af familjen i mitt barndomshem, var född och uppfödd deruppe

i Elfdalen; jag hade således godt tillfälle att få höra

tal och berättelser om Dalarnes landskap, dess natursköna

nejder, skogarne, bergen, de stora vattnen, elfven och Siljan.

Sådant slog an på inbillningskraften, och annat fans, som förstärkte

intrycket. Jag hörde talas om vilddjuren i Dalarnes

skogar, björnar och vargar, hvilka väl föreföllo mig något tarfliga

i jemförelse med mina lejon, tigrar m. m., men det gjorde

dock ett intryck, när t. ex. jag hörde berättas, att en varg

en gång hade ströfvat ända in på gårdstomten, der mina

farföräldrar bodde. Så äfven det man berättade mig om ett

äfventyr från min fars uppväxande ålder, då han, en halfvuxen

gosse, hade gått vilse på öde skogen mellan Elfdals

och Venjans socknar. Det var också en hemsk känsla jag

erfor, då jag hörde förtäljas om rymmare, som färdades i Elfdalen

genom ödemarkerna till Norge. Men det förnämsta jag

hörde var det, som handlade om trolldomsvidskepelsen i Dalarne,

hvilken verkligen hade varit sådan, att, ännu under min

farfars tjenstetid såsom kyrkoherde i Elfdalen, presterskapet

hade mycket besvär att ställa det upprörda folket till freds.

Detta var dock närmare slutet af 1700-talet. Sådant uppfångade

jag med största begärlighet, orternas namn inpreglade

sig i minnet, de höga Elfdalsbergen, Hyltjeberget, Snällen,

Skörklet, Dåseberg och framför allt Väsaberget, som var trollens

egentliga högsäte. Också när efter många års förlopp

jag fick tillfälle besöka Elfdalen, föreföll det mig, såsom vore

jag bergtagen. Väsabergets anblick uppväckte mina barndomsminnen,

bergets särskilda afdelningar föreföllo mig såsom förstenade

trollgestalter.

En annan mycket ymnig föda hemtade min inbillningskraft

af de la Motte Fouqué’s romaner. Min far hade i sin

boksamling Upsalaupplagan af »Bibliothek der deutschen Classiker»,

och han tog någon gång en bok ur denna samling till

aftonläsning. Deribland förekommo de la Motte Fouqué’s verk

»Der Zauberring» och »Die Fahrten Thiodolfs des Isländers».

Det roade honom att berätta innehållet för mig såsom en

barnsaga. Jag slukade med den spändaste uppmärksamhet

berättelsen om de båda trollkvinnorna, den goda och välgörande

fru Minnetrost och den onda trolljungfrun Gerda, och

om Thiodolfs lif på Island och om Väringarne i Konstantinopel.

Hela den massa af orimligheter, som finnes i de la

Motte Fouqué’s dikter, sväljde jag med god smak; författarens

fantasi var utan hejd och tygel; min var så äfven. Sedermera,

när jag var blifven något äldre, fick jag sjelf läsa Thiodolf

till öfning i tyska språket.

Äfven ett af den romerska skaldekonstens verk lärde jag

också känna på sätt och vis, fastän jag ännu icke förstod ett

ord latin. Min far egde ett exemplar af Ovidii Metamorfoser,

en gammal upplaga från 1500-talet, försedd med träsnitt.

Det roade mig mycket att betrakta dessa taflor och höra min

far förtälja hvad de förestälde. Innehållet förklarades med

tillbörlig urskilning, så att täckelse lades öfver vissa delar,

hvilka icke voro lämpliga för ett barn. Det gör mig ondt,

att jag icke har qvar boken, ty barndomsminnet är kärt.

I allmänhet var jag mycket road af »målningsböcker»,

med hvilken benämning jag menade böcker med taflor, träsnitt,

kopparstick o. s. v. En sådan bok, en stor foliant på tyska

språket, fans i huset och genombläddrades flitigt. Af innehållet

förstod jag icke ett ord. Boken försvann vid familjens

flyttning från orten efter min faders död. Jag befann mig

då i den ålder, då barndomsminnena vika undan, och sedan

dessa minnen åter blifvit lefvande, saknar jag den gamla

boken.

När jag besinnar den glupskhet, hvarmed inbillningskraften

fråssade af sina födoämnen, kan det nästan förundra

mig, att jag ej var särdeles mycket mörkrädd, såsom barn

ofta äro. Alldeles främmande för denna känsla var jag väl

icke, men hon beherskade mig ej. Jag minnes blott, att när

jag var blifven så gammal, att jag gick i skola och ställets

belägenhet var sådan, att lämpligaste gångvägen sträckte sig

öfver kyrkogården, som var begrafningsplats, gick jag alltid

den vägen vid dagsljus, men när jag skulle gå hem från skolan,

sedan det var blifvet mörkt på aftonen, begagnades alltid

en annan väg. Jag erkände icke för mig sjelf, att jag var

rädd, men jag gick icke öfver de dödas grafvar i mörka qvällen.

Och en fantasibild, som mycket förskräckte mig, var att

vara innestängd i en kyrka nattetid. Men i alla fall, särdeles

mycket mörkrädd var jag icke, men den mindre grad af mörkrädsla,

som fans, bibehöll sig mycket länge. Gymnasisten i

Vesterås, den fjortonårige ynglingen, var nästan mera mörkrädd,

än den lille gossen hade varit. Att jag icke var vidskeplig

hade väl sin grund till någon del i den flegmatiska

beståndsdelen af mitt lynne, men ännu mera i den bastanta

undervisning, som blef mig gifven i sedligt och religiöst hänseende.

Jag hade hufvudet fullt af trollerier och spökhistorier,

men jag hade också fått den sanningen mycket starkt

inpreglad i mitt hufvud, att sagorna blott voro dikter och att inga

spöken funnos i verlden, men att den, som fruktar Gud, vandrar

trygg för sådant i djupa mörkret. Sådan var sinnesstämningen,

att sedan jag under dagens lopp mättat min fantasi med

vidunderliga dikter om förtrollade slott och skogstroll och

sjötroll och blodiga historier om rof och mord och vilda djur,

så, när natten kom, lade jag mig trygg, läste min aftonbön

och sof i ro.

Men om jag icke var rädd för spöken, så var jag i hvad

angick verkliga farligheter ingen tapper gosse. Det modiga

lynne, som lätt blifver oförvägenhet, hade jag icke. Jag hade

ett räddhågadt sinnelag, och jag kan ännu i dag icke berömma

mig af någon fysisk tapperhet. Min mor var mycket

rädd om sin gosse och mycket aktsam, att jag icke på något

sätt, som för barn lätt kan inträffa, t. ex. vid skridskoåkning,

skulle råka i olycka. Ingen fara, unge herren aktade sig nog,

han var mycket lifrädd.

En gång -- för att nu kasta en blick på en annan sida

af den barnsliga personligheten -- tilldrog sig en liten händelse,

ytterst obetydlig, men som dock innehåller ett karaktersdrag.

Jag befans vara alldeles försvunnen ur huset; det

letades efter mig, jag fans ej. Men efter en stund blef jag

synlig, åtföljande min faster, som hade varit utgången på en

promenad och nu kom hem. Sammanhanget var följande.

Faster hade frågat mig, om jag ville följa henne på en liten

promenad. Jag svarade något styft, att detta ville jag icke;

tonen i mitt tal lärer icke varit rätt höflig. Faster gick

ensam, men sedan hon gått, slog samvetet mig, att jag hade

varit näsvis: jag ångrade mig och satte benen i gång för att

upphinna faster; detta lyckades, och jag följde henne på hemvägen.

Detta var orsaken till mitt försvinnande ur huset.

Den lilla händelsen tecknar lynnet. Egensinnig kunde pojkbytingen

vara, men han kunde också ångra sig och var angelägen

att bättra ett begånget fel. Skam hade han, och s. k.

bondånger kunde han vidkännas. Denna känsla vaknade tidigt;

jag har blifvit mycket bekant med henne, sedan jag blef äldre.

Vore det så, att hvarje lust och anlag, som visar sig hos

barn, måste bära frukt i framtiden, så skulle jag nu vara en

stor spelare, ty kortleken var för mig en mycket kär leksak.

Men jag begagnade korten äfven på annat sätt än till spel.

Jag lade »patience». Min mor brukade ofta detta lilla nöje

såsom en hvila för tanken på aftonen efter en arbetsam dag.

Jag stod då gerna vid hennes sida och såg, huru hon lade

korten, och som jag var en liten läraktig gosse, lärde jag mig

flere »patiencer». Jag lägger patience ännu någon gång, men

från kortspel, som jag och skolkamraterna mycket idkade på

lediga stunder, är jag alldeles bortkommen.

En sak erinrar jag mig med stor tacksamhet mot Försynen,

ty saken är af ofantligt stor vigt. Jag hade såsom

barn och jag har i hela min lifstid haft en särdeles god helsa.

Och dermed synes mig vara på sitt eget sätt beskaffadt. Jag

hörde omtalas, huru min mor hade under några månaders tid

efter min födelse lidit af en envis sjuklighet, hvilken förmodligen

stod i något sammanhang med min ankomst till verlden.

Då jag nu äfven erinrar mig min faders långvariga sjuklighet,

som lade honom i grafven i hans halfva dagar, och jag äfven

minnes, huru min mor allt framgent var lidande af åtskillig

kronisk ohelsa, och jag på samma gång besinnar, att jag har

haft en särdeles stark kroppsbyggnad och var mina föräldrars

sistfödda barn, så vill det förfalla mig, såsom skulle jag i min

lekamliga sammansättning hafva tagit med mig mina föräldrars

bästa lifskrafter. Jag tänker, att naturens lagar kunna väl

vara sådana, att likasom barnet ärfver föräldrars sjukliga anlag,

så må det äfven kunna inträffa, att lifskraften, som skulle

vara sjuklighetens motvigt hos föräldrarne, kommer barnet till

godo, men faderns och moderns lif förkortas. Det synes mig,

såsom skulle detta förhållande gifva mig ökad anledning till

den djupaste föräldravördnad. Säkert är, att jag var ett friskt

barn af föräldrar, som med tiden blefvo sjukliga.

Den goda helsan stod i förening med en mycket stark

aptit, men den saken förhöll sig dock på sitt eget sätt. Jag

hade en viss förmåga att, så att säga, organisera min aptit.

Jag kunde äta likt en varg, men jag kunde också nöja mig

med ganska litet. Att spisa god mat var och är ännu för

mig mera ett nöje för ro skull än ett behof. Men detta nöje

har roat mig mycket, dock så, att jag haft den mycket nyttiga

egenskapen att kunna i egentligaste mening »rätta munnen

efter matsäcken», såsom ordspråket säger. Jag kan nästan

säga, att behofvet utaf mat och dryck är för mig hvarje gång

jemt så stort, som jag vill, att det skall vara. Jag gör en

stor skilnad mellan en förnuftig »gastronomi» och den glupska

»gourmandisen». Jag har två aptiter, en stor och en liten.

Det, som jag säger om min goda helsa, behöfver en förklaring,

som lyder så, att jag visst icke har varit otillgänglig

för sjukdomar, men hvarje sjukdom, som angripit mig, har

alltid framträdt i sin lindrigaste form. Jag kan icke säga,

såsom man någon gång hör yttras af friska och starka personer,

att de aldrig varit sjuka. Jag har varit sjuk flere gånger,

men jag har aldrig varit illa sjuk. Jag hade, såsom

barn, kikhostan, jag hade messlingen två gånger, hvilket lärer

vara ovanligt, första gången såsom litet barn, andra gången,

när jag var tolf år gammal. Jag hade frossan vid femton års

ålder, en lindrig nervfeber, när jag hade fylt mitt adertonde

år, ett lindrigt bröstlidande, när jag befann mig på tjugufemte

lefnadsåret, blodstockningar åt hjernan, när jag var inne på

trettiotalet, och vid samma tid en lindrig gastrisk feber. Från

mitt femtionde år har jag erfarit en, tid efter annan, särdeles

under sommartiden återkommande ansats till sockersjuka.

Men allt detta har hvart och ett i sitt slag varit ganska

lindrigt. Och då jag vid några och sextio års ålder erfor ett

par anfall af stranguri och en s. k. blåskatarr, som var temligen

envis -- han räckte från februari månad till november

-- hade sjukdomen dock ingen makt att försvaga kroppskrafterna.

Blåskatarren var besvärlig, till och med plågsam,

men när dagarne kommo efter genompinade nätter, befann

jag mig så kraftfull till kropp och själ, att jag var fullkomligt

oförhindrad att sköta mina dagliga göromål. Ett anlag till

hemorroider har jag, hvilket är både fäderne- och mödernearf,

men detta har aldrig gjort sig kändt på något smärtsamt sätt,

så framt icke strangurin möjligen var af hemorroidaliskt ursprung.

Ett visst anlag för hypokondri -- ett fädernearf -- har

jag erfarit, men lindrigt och ej utan bestämd anledning

af icke kroppslig art. Korteligen sagdt, det förefaller mig,

såsom funnes i min kroppsliga natur en mycket stark förmåga

att återkasta sjukdomens angrepp, och jag drager derutaf den

slutsatsen, att jag ursprungligen har varit danad att uppnå

en mycket hög ålder. Men nu under de sista åren -- 1881

och följande -- har jag börjat komma på andra tankar. Jag

har erfarit vissa tecken, icke i min kroppsliga varelse, men i

själens innersta djup.

Jag återtager minnesransakningen i kronologisk ordning

för några år under skolpojkåldern. Min första skolgång var

-- jag kan så säga -- enskild undervisning i en offentlig

skola. Stadsskolan i Köping var icke en lärdomsskola; undervisningen

stannade vid räkna och skrifva, kristendomskunskap,

litet historia och geografi samt tyska språket. För mig, som

var ämnad att -- såsom det nu mera kallas -- gå på latinlinien,

passade denna läroinrättning icke, men läraren passade

så mycket bättre. Skolans rektor var en man med goda studier

och ett särdeles lyckligt sätt att handleda barn. Nu tillgick

så, att jag läste mina särskilda lexor, men läsningen

försiggick inne i skolsalen. Jag satt bland de andra gossarne,

men när de räknade sina siffertal och läste Stridsbergs tyska

lärobok, var Strelings latinska grammatika och Yckenbergs

latinska elementarbok det första och det sista för mig.

Och i denna läsning var jag icke ensam; min lärare hade

en son, jemnårig med mig; vi läste samma lexor och lekte

samma lekar, men med de öfriga skolgossarne hade vi ej

mycket gemensamt. Alldeles på två man hand voro vi likväl

icke, ty min lärare hade gossar inackorderade i sitt hus,

hvilka läste privat. De voro söner af familjer i orten. En

af dem vill jag nämna, ty hans minne intresserar mig. Han

var en god och älskvärd gosse, namnet var Erik Reutercrona;

fadern hade varit öfverste vid södra Skånska infanteriregementet

och hade afsked med generalmajors titel. Familjen

bodde på landtegendomen Strö i Köpings landsförsamling.

Närmaste läs- och lekkamraten var dock Göran Stenman,

sonen af min lärare. Den barndomsvänskapen höll stånd, så

länge lifvet räckte, d. v. s. till dess att Stenman i sin medelålder

gick ur verlden. Det var en tid under ynglingaåldern,

då vi ej mycket träffades, men sedan kom en annan tid, då

barndomsvänskapen upplifvades och jag åtnjöt mycken glädje,

vänskap och gästfrihet i hans hvardagstrefliga umgänge. Såsom

gossar trifdes vi godt med hvarandra, ehuru lynnena

voro olika; han var sangvinisk och känslofull, jag var lugn

och ansågs hafva ett flegmatiskt sinnelag. Han grät tidt och

ofta, jag fälde nästan aldrig en tår. Men vi voro godsinta

gossar, och han blef icke misslynt, när jag skämtade med

honom för det han var så känslosam. Och eljest voro våra

tycken de samma; vi voro roade af läsning och hade icke svårt

att lära oss våra lexor. Det fans hos Göran Stenman en i

hög grad trofast kamratvänskap. Jag tackar honom inför

Gud, ty jag vet, jag såg, jag erfor, att han var mig i alla lifvets

skiften verkligen och varmt tillgifven.

Rektorn eller, såsom han sedermera titulerades, pastor

Stenman var en man med sundt omdöme och en ren karakter,

en rättskaffens prest och en kärleksrik ungdomslärare, äfven

intresserad i litteratur, och egde en för hans lefnadsvilkor ej

obetydlig boksamling. Ett hufvuddrag i hans karakter var

en hög grad af anspråkslöshet, en stor obenägenhet att träda

fram för verlden. Hans hustru var ett bland de exempel jag

har sett, att ett fruntimmer kan besitta verklig bildning utan

att ega förfarenhet i den granna verldens talanger. Många

äro de, som hafva stort skäl att med tacksamhet ihågkomma

pastor Stenman och hans maka. Ty deras hus var i trettio

år ett verkligt föräldrahem för andra familjers barn. Der voro

gossar i skolåldern inackorderade, den ena generationen efter

den andra, så att när jag efter några och tjugu års förlopp

besökte Stenman och hans maka på deras gamla dagar, såg

jag der en uppväxande krets af gossar, som läste sina lexor

alldeles på samma sätt, som jag hade läst på en tid, som då

var blifven en forntid för mig. Det Stenmanska huset var

vidt berömdt för den förträffliga omvårdnaden samt god undervisning.

-- För mig kunde inackordering ej komma i fråga,

då jag hade mitt eget föräldrahem i samma stad; jag gick

till och ifrån, med bestämda lästimmar. Jag omfattades med

öm tillgifvenhet, hvilket utgör ett af mina käraste minnen,

hvarmed förbinder sig tacksamheten för den verkliga

vänskap, med hvilken de Stenmanska makarne omfattade mina

föräldrar.

Det var således mycket väl bestäldt med min skolgång.

Hvad beträffar sjelfva läsningen, var latinet den egentliga lärdomskällan,

som dock snart utvidgades till att äfven omfatta

grekiska språket. Och i latinet uppsteg jag från Yckenbergs

elementarbok till Cornelius Nepos.

Vid denna samma tid började jag äfven få mina små

begrepp om politik. Min far vistades i Stockholm såsom riksdagsman

hela året 1823. Hans bref till min mor innehöllo

politiska nyheter, som hon berättade för sin gosse och gossen

åhörde med största uppmärksamhet och bevarade i godt minne.

Jag fick höra talas om de politiska stämplingarna, hvilka

sades hafva varit å bane mot konung Carl Johan, så ock om

fransmännens krigståg i Spanien och grekernas uppror mot

turkarne. Dessa tilldragelser äro de första i Europas historia,

som jag icke blott känner genom läsning i böcker, men äfven

minnes.

En tilldragelse inom familjen blef mycket bestämmande

för hela den följande tiden. Min far sjuknade i Stockholm;

den egentliga sjukdomen hade väl sin öfvergång, men efterföljdes

af en beständig sjuklighet, som räckte till lifvets slut.

Detta förhållande verkade på stämningen inom huset. En

dyster skugga bredde sig ofta öfver familjelifvet.

Detta gäller i synnerhet om början af det följande året

1824. Min far kom hem från riksdagen kort före julhelgen

med förstörd helsa, men tillståndet förbättrades något under

årets lopp. -- Min skolgång hos Stenman fortfor, men dock

ej alldeles oafbrutet, ty jag fick medfölja på tvenne resor,

som föräldrarne företogo under sommaren.

Den första resan gälde ett besök hos slägtingarne i Upsala,

min mors syskon. En sådan händelse som en resa ända

till Upsala var något märkvärdigt för den åttaårige gossen.

Jag hade sett Upsala en gång förut vid fem års ålder, men

tre år voro sedan den tiden förlidna; tre år äro en lång tid

vid den åldern.

Ännu större var dock märkvärdigheten, när senare på

sommaren jag fick medfölja på en resa till Norrköping till

besök hos min farbror och hans familj. Sjelfva resan genom

Södermanland hade sina egna nöjen. En dag tillbragtes hos

en slägting, bergsrådet Rothoff, som bodde på sin egendom

Lagersberg nära Eskilstuna. Der var obeskrifligt roligt, hvarom

jag skall tala mera längre fram.

Stället Lagersberg ansågs för en god egendom, särdeles

för qvarnen och det stora fisket i Hyndevadströmmen, i synnerhet

ålfisket. Den ål, som der fiskades, var större och

mustigare än annan ål. Större herregård än Lagersberg var

väl dock Juleta, hvarest äfven gjordes uppehåll under resan

med besök hos ställets egare, friherre Palbitzky och hans

friherrinna, som voro bekanta med mina föräldrar. Så präktigt

ställe hade jag aldrig sett, och då jag nu äfven visste,

att der hade fordomdags funnits ett kloster, så låg deruti ett

näringsämne för min historiska fantasi.

Från Juleta gick färden förbi de vackra och praktfulla

herresätena Fornby och Säfstaholm samt Reymyra glasbruk.

Slutligen anlände vi till Norrköping; den härliga strömmen

med vattenhjulen, som drefvo fabrikerna, gjorde ett hänförande

intryck. Himmelstalund och Saltängen minnes jag, så ock

ruinerna, som stodo qvar efter den stora branden, som hade

förstört en stor del af Norrköping år 1822. I min farbrors

hus -- han var egare af en klädesfabrik och ett färgeri -- hade

jag mycket roligt i lek med mina kusiner, i synnerhet

två små flickor, som voro jemnåriga med mig eller litet yngre.

Vi sprungo i trädgårdarne, och deremellan berättade jag sagor

för dem och för en annan liten flicka, Kerstin Arosenius, en

dotter af en bland hufvudmännen för det stora fabriksbolaget

Söderberg och Arosenius. Bland särskilda nöjen minnes jag

besöken vid det vackra stället Gryt, tätt invid staden, och,

på längre afstånd, egendomen Hult samt en båtfärd med vefslup

på strömmen till den vackra egendomen Hendelö.

Dessa resor till Upsala och Norrköping blefvo ej utan

sin verkan; en ny flod af intryck hade gått in i det åttaåriga

hufvudet.

Året 1825 började med lust och glädje inom umgängeskretsen,

bröllop och derpå följande sällskapsnöjen inom familjerna.

Borgmästaren i Köping, lagman Schenström, firade sin

dotters bröllop med en officer vid Vestmanlands regemente,

friherre Lowisin. Lagman Schenström var ej blott borgmästare

i staden, men äfven häradshöfding i Åkerbo härad och en

bland de anseddaste män i provinsen. De vidsträckta förbindelser

han hade föranledde, att bröllopsgästernas antal

blef, man kan säga, oerhördt stort. Jag hörde omtalas, att

ej mindre än 210 personer voro bjudna till den bal, hvarmed

dagen efter bröllopet firades, och 174 personer voro verkligen

närvarande. De bjudnes antal på sjelfva bröllopsdagen var

68. Jag antecknar dessa siffror såsom betecknande drag, hurudant

umgängeslifvet kunde vara bland den välmående medelklassen

på den tiden. Jag, så minderårig jag var, fick vara

med på annandagskalaset. I dansen kunde jag ej deltaga och

hade ingen smak för det nöjet, men jag njöt så mycket mera

af den rikliga välfägnaden i mat och dryck. Den lilla aptiten

var alldeles bortlagd, den stora begagnades så mycket mera.

Men efter all denna glädjen kom svarta sorgen. Den glade

bröllopsvärden lagman Schenström bar döden inom sig, och

sjukdomen utvecklade sig snart, så att dödsdagen blef redan

den 19 mars. Hans enka öfverlefde honom några år (1825--1832)

och fortfor att med sin familj utgöra en bland de

aktningsvärdaste medlemmarne i umgängeskretsen. Lagmanskan

Schenströms person utgör åter igen ett exempel, huru en stor

hushållsduglighet hos ett fruntimmer kan förenas med en stark

och ädel själsodling, jag ville säga hjertats bildning; men förståndet

hade också sin del deri, fastän bokstudier och allehanda

konstfärdigheter der icke funnos.

Kort efter lagman Schenströms död följde ett par andra

dödsfall inom sällskapskretsen, och slutligen inkom döden äfven

i mitt hem och bortryckte min fars medhjelpare i embetet,

pastorsadjunkten, som hörde till umgänget i familjen. Jag

antecknar detta dödsfall för ett par omständigheters skull,

som beteckna, hurudant sinnelag jag hade vid nio års ålder.

Jag blef funnen en dag före begrafningen, sittande med min

bok i handen invid den obetäckta likkistan, der den döde låg

i sin svepning. Der hade jag valt min plats för att sitta och

läsa i en rolig bok, det var ett dubbelt nöje att läsa i boken

och att se på liket emellanåt. Jag har förut nämt, att jag

icke var mycket mörkrädd, jag får nu tillägga, att likrädd

var jag icke heller. -- Den andra småsaken, jag antecknar, är

den ledsnad jag erfor, då jag vid hemkomsten från skolan en

dag fick höra, att liköppningen hade egt rum under min frånvaro.

Jag tyckte, det skulle varit mycket roligt att se menniskokroppen

öppnad och skåda inelfvorna, huru de sågo ut.

För öfrigt gick året sin gång enformigt och hvardagstrefligt.

Jag företog mig att föra en dagbok, i hvilken jag

antecknade, huru hvarje dag passerades. Jag är ledsen, att

jag icke har qvar denna handskrift.

Kamratkretsen hos Stenman hade nu ökats, så att vi voro

sju gossar i en liten vindskammare i komministergården, der

Stenman nu bodde, sedan han från att vara rektor i skolan

hade blifvit komminister i församlingen.

Hvad har blifvit af dessa sju, som voro på förslag att

blifva folk? En af dem blef just ingenting, en annan blef

öfverliggarestudent i Upsala och dog i stort elände; en tredje

blef filosofie doktor och lärare vid ett större läroverk, två

blefvo landthushållare och en, nemligen Göran Stenman, blef

sin faders efterträdare i embetet, ehuru icke genast efter

honom.

Året 1826 medförde en stor förändring. Tiden var nu

kommen, då jag skulle skickas ut i verlden, d. v. s. komma

in i Vesterås offentliga läroverk och således lefva i en större

kamratkrets och på annat ställe än hos pappa och mamma.

Men inträdet i Vesterås egde ej rum förr än på hösten, större

delen af året var jag hemma.

Och under den tiden erfor jag vid tio års ålder min första

ansats till hypokondri. Påskhelgen var gången, min bror,

som var en stor skolgosse i Vesterås, hade varit hemma under

påskferierna och medfört en jemnårig slägting och skolkamrat,

vid namn August Hallander. Jag hade haft mycket roligt af

dem; det kändes tomt, när de reste, och tomhetens känsla

var sådan, att jag nästan ville kalla henne en flägt af ett

hypokondriskt lidande. Men det hade sin öfvergång inom

några dagar.

Våren och början af sommaren voro sorgliga. Min far

var mycket illa sjuk, och man befarade en dödlig utgång. Men

helsan förbättrades under sommaren, och glada dagar lefdes

under ett i högsta grad kärkommet besök af min fars närmaste

ungdomsvän, Carl Arosenius. Namnet intager en bland

de allra högsta platserna bland mina minnen för en särskild

orsak, som jag kanske längre fram kommer att nämna. Carl

Arosenius hade idkat en vetenskaplig verksamhet af sådan

art, att han var blifven ledamot af Vetenskapsakademien. Men

hans yttre lefnadsställning var dock en helt annan, han var

klädesfabrikör i Norrköping. Mellan honom och min far egde

en, jag ville nästan säga romantisk ungdomsvänskap bestånd

hela lifvet igenom. Nu gjorde Arosenius med sin personlighet

också ett mycket starkt intryck på mig, hvilket väl till någon

del, men icke helt och hållet, hade sin grund deri, att jag

visste, det han var min fars förtrognaste vän. Jag erfor i en

senare tid, att jag hade en mycket stor mottaglighet för intryck

af en sådan personlighet som hans. Han väckte då hos

mig en mycket stark känsla af kärlek och förtroende. Jag

känner ännu i dag såsom en stor förlust, att jag aldrig kom

i tillfälle att rätt mycket begagna mig af hans lärorika umgänge.

För öfrigt sprang jag under sommaren med kamraterna

i Stenmans skola; vi läste och vi lekte, vi badade i den forsande

Jämmertunabäcken. Jag läste roliga böcker, jag var

förtjust af Walter Scotts roman Kenilworth, och deremellan

tog jag min rika skörd af bärbuskarne i trädgården. Slutligen

kom hösten, och jag inforslades till Vesterås.

III.

Senare delen af min barndom och början af ynglingaåldern, öfver hufvud betraktad.

Bildande inflytelser i hemmet.

-- Lekar och nöjen.

-- »Öfveransträngningen i skolorna».

-- Början till studier.

-- Politiska sympatier och antipatier.

-- Läsning af skönlitteratur.

-- Barnsliga sysselsättningar.

-- Fallenhet för »distraktioner».

Jag afbryter den kronologiska ordningen, ty jag kan icke

noga åtskilja tidpunkterna för det, som jag nu har att säga.

Tiden innefattar ungefär lefnaden från åtta år till femton

(1824--1831). De första åren, 1824--26, utgjorde en mycket

fruktbar tid för min själsutveckling. Att de följande åren så

blefvo, är mindre anmärkningsvärdt, ty då befann jag mig i

en utvidgad omgifning, och mitt bokliga bildningsarbete utbredde

sig i större omfång, men äfven under de föregående

åren, då min verld icke var större i omkrets än barndomshemmet

och skolkammaren hos Stenman, rörde sig utvecklingen

med rastlös fart. Det barnsliga hufvudet arbetade oupphörligt,

tillgängligheten för intryck var mycket stor, minnet var

friskt, inbillningskraften var hejdlös, gränslös, tygellös. Näringsämnen

för de andliga barndomskrafternas lif hade jag i stor

mängd. Ej såg jag just mycket annat än hvardagsomgifningen,

men på Upsalabesöket 1824 och Norrköpingsresan hade jag

dock, så att säga, tittat ut litet mera i verlden, än just hvarje

gosse vid den åldern har tillfälle att göra.

Och om jag icke såg särdeles mycket, hörde jag så mycket

mera och hade just icke mycken fallenhet att glömma bort

det jag hörde. Sades något i min närvaro, som intresserade

mig, så, ehvad det var ämnadt för min räkning eller icke,

uppsnappade jag det och drog mina slutsatser. Jag vill lägga

alla fullväxta personer på hjertat och i synnerhet föräldrar

att vara mycket försigtiga med det, som talas i barnens närvaro.

Ty det kan hända, att deras uppmärksamhet är mycket

större, än man vore färdig att tro, och man kan icke veta, hur

innehållet blifver bearbetadt af den barnsliga anden på egen

hand. Der kunna, himmelen vete hvilka, slutsatser bildas. Ett

ovarsamt ord, tal och hänsyftningar på sådant, som icke är

nyttigt för barn att höra, kunna bära förderfvets frukt. För

mig var ingen fara, ty talet, som jag hörde, var oskadligt, ofta

nyttigt. Just denna grundsats, skyldigheten för äldre personer

att vara försigtiga i ord och åthäfvor inför barnens ögon

och öron, blef noga iakttagen af både min far och min mor.

Men berättelser fick jag höra, sådana som kunde vara

nyttiga. Jag hörde min far berätta åtskilligt om det akademiska

lifvet i Upsala under hans yngre år och likaså om det

politiska lifvet i Stockholm under riksdagarne. Stundom åhörde

jag ganska lärorika samtal mellan min far och främmande

gäster, t. ex. vid ett besök af generalkonsul Westin från Rio

Janeiro, som talade om lifvet i det aflägsna, främmande landet.

Och när min far kom hem från ett par resor till badorten

Marstrand 1824 samt till Östergötland och Småland 1826 fick

jag höra talas om lifvet vid badorten, om fångarne på Karlstens

fästning och den stora eldsvådan, som hade härjat staden

Marstrand, medan min far vistades der, och 1826 lärde jag

berättelsevis känna de natursköna trakterna vid Vettern, vid

Grenna och Jönköping. Min mor, som var professorsdotter

från Upsala, hade roliga saker att förtälja om Upsalalifvet i

hennes ungdom och studenterna på den tiden. Sådant lade

jag på minnet och tänkte på den tiden, då jag skulle blifva

student. Och äfven umgänget med Köpingsboarne hade, ehuru

liten staden var, dock icke alldeles blott en kälkborgerlig

karakter, och om der icke fans något godt förråd på bildadt

karlsällskap, så fans dock en och annan, som hade varit ute

i verlden och sett åtskilligt.

En bland husets vänner bör jag med särskild tacksamhet

ihågkomma. Jag tänker på en af min fars embetsbröder,

prosten Broberg i Arboga. Han var mycket god mot mig.

Det roade honom att sysselsätta sig med min lilla person, och

jag minnes ett infall af honom, som gjorde mig mycket glad.

Broberg hade en liten fordran i en konkurs i Köping, och

utdelningen blef obetydlig. Affären var en småsak, kapitalet

var blott 100 riksdaler, och utdelningen blef fem procent.

Nu fick Broberg det infallet att skänka mig sin fordran,

och jag var ej litet stolt, att jag var blifven kapitalist. Jag

fick fem riksdaler; större penningsumma hade jag aldrig haft,

då jag nu var på mitt tionde år.

Ett eget drag i mitt lynne vid denna åldern var det synnerliga

nöje, jag fann i att vara lekkamrat med små flickor.

Tre små damer funnos, som voro mig mycket till nöjes, Zaphira

Schenström, som blef gift med en bland mina skolkamrater

och nu länge sedan är död, Georgina Karlström, som

lefde och dog ogift, och Susanna Schröder, hvilken lärer vara

i lifvet, bosatt i Vermland (Arvika).

Kamratumgänget så med gossar som flickor roade mig

mycket, under omvexling med ensamheten, som roade mig ännu

mera. Jag förstod att dela min tid så, att medan det hufvudsakliga

för mig var ensamheten med mina böcker, kunde jag

äfven vara munter och glad med gossekamraterna och de små

flickorna. Eljest hade jag också mina egna fasoner att roa

mig sjelf. Jag brukade göra mig ett nöje af ganska ovanlig

beskaffenhet. Jag gick ut i regnväder, stälde mig under en

takränna, tog mössan af hufvudet och lät regnvattnet gjuta

sig öfver hufvud och hals samt rinna ned utför ryggen mellan

linnet och kroppen. Detta tyckte jag vara mycket roligt, och

det kalla regnvattenbadet bekom mig mycket godt. Ett annat

nöje var att hoppa öfver ett med smutsigt vatten uppfyldt

dike på det sätt, att jag stötte med en stör midt i diket och

svängde mig med stören till stöd öfver vattnet. En gång

hände det, att stören brast sönder och jag föll pladask i diket,

så att blott hufvudet låg uppe på torra marken.

Smutsvattenbadet i diket bekom mig liksom regnvattenbadet under

takrännan mycket godt. Vintertiden brukade jag mycket »skrilla»,

d. v. s. att jag halkade mig fram på glanskisen i rännstenar

och diken, men verklig skridskoåkning förekom aldrig och ej

mycken kälkbackåkning. Sommartiden hade jag högtidsdagar,

när höskörden kördes in till ladugården och stallet och jag

fick leka i hö. Någon gång hände det, att Stenmanska familjen

företog en promenad till en skogbeväxt hage, som tillhörde

komministerbostället, och dagen tillbragtes i det gröna till

stor förnöjelse för mig och de andra gossarne. Voro åter

kamraterna till sammans någon mörk höst- eller vinterqväll,

togs kortleken fram. Vi spelade tok, vi spelade »rams», vi

spelade vira. Under sommaren var trädgården sjelfskrifven

lekplats, och leken bestod i att äta bär och frukt, hvarvid

magens förmåga anlitades i oändlighet, men bestod sina prof

rätt bra. Ett annat nöje, som var mig mycket kärt, var att

bada i det af stora stenar uppfylda vatten, som kallades

Jämmertunabäcken. Der fans godt tillfälle till duschbad, men

alls icke till simning, och jag kom aldrig att få lära mig simma.

-- Ett periodiskt återkommande nöje var Köpings marknad,

särdeles att från den högt belägna kyrkogårdsvallen betrakta

den nedanför försiggående kreatursmarknaden. Marknadspenningar

hade jag ej mycket, blott mina kaffe- och sockerpenningar

samt litet dertill, såsom då jag fick utdelning i

konkursen. Den gången var jag en förmögen man, och jag

hushållade alltid mycket sparsamt, så att kassan skulle förslå

till en spektakelbiljett, i fall teatertrupp fans i staden, hvilket

var temligen vanligt under marknaden.

Allt detta erinrar jag mig såsom bevis, att huru begifven

jag var på böcker och att vara fundersam, var jag likväl icke

någon enstöring och hade ingen fallenhet att blifva en torr

pedant eller bokmal. Jag var en glad och lefnadslustig gosse.

*

Men allra mest roade mig dock boken. Jag läste en mängd

böcker af allehanda slag. Så långt jag kan minnas tillbaka,

sedan jag var kommen så långt, att jag kunde läsa i bok,

var läsning mitt käraste nöje.

Och oafsedt det myckna läsandet på lediga stunder var

sjelfva skolarbetet, särdeles under vissa tider, rätt allvarsamt

hemma i sjelfva föräldrahuset. Jag har i senare tider hört

talas om öfveransträngning i skolorna. Min erfarenhet från

min egen barndom har lärt mig att icke sätta mycken tro

till detta talet, ehuru jag icke nekar, att ju undantagsvis någon

gång verklig öfveransträngning kan förekomma. Detta kan

jag icke neka, ty jag har sjelf sett ett förskräckligt exempel,

hvarom jag skall tala mycket, när jag kommer till rätta stället

i mina anteckningar, och jag skall då beskrifva huru det lefdes

med mig under vissa skeden af min barndomsålder. Nu säger

jag blott, att om man företoge sig att på vår tids morsgrisar

vid läroverken tillämpa den arbetsordning, som dels följdes

med mig, dels af mitt eget fria val bestämdes, skulle man

nog få höra ett hiskeligt skrik om öfveransträngning. Mig

bekom det stränga arbetet mycket godt, jag mådde bra, jag

växte, jag var frisk och sund, jag var glad och munter, och

jag lärde mig arbeta, jag hindrades från att blifva en

lathund.

Denna min erfarenhet har bekräftat för mig en sanning,

som jag väl kunnat lära mig i alla fall, att en pojke alls icke

far illa af strängt arbete ända till verklig ansträngning.

Sådant härdar krafterna, i fall någon liknelse till en blifvande

mannakraft finnes i pojken, men det mjuka lifvet, det vekliga

fräter bort all must och merg. Skall bildningen i skolan

anläggas på att idkeligen akta pojkvarelserna för all

ansträngning, då blifver läroverket en anstalt att uppfostra odågor.

Roa sig, förströ sig, hvila sig, sådant behöfver man icke lära

barn och ungdom; detta lära de sig sjelfva alldeles tillräckligt,

eller, rättare sagdt, de behöfva icke lära sig sådant, ty konsten

är medfödd, men att arbeta strängt, dertill behöfva menniskor

drifvas, ty eljest göra de det gemenligen icke. Och om de

icke göra det, så blifver ingenting nyttigt af dem uträttadt i

verlden. Ty det budet ljuder från tidens begynnelse, att

menniskan skall föda sig i sitt anletes svett. Den, som icke i sin

barndom och ungdom blifvit drifven att arbeta strängt, han

blifver med tiden antingen ett odogskräk eller också, när

han kommer ut i lifvets brinnande eld, der han blifver

tvungen att arbeta för att icke svälta i hjel, då svider det i

den lata kroppen.

Hade den mig ålagda arbetsordning, hvarom jag nu talar,

varit oafbruten under hela tiden, skulle det blifvit en ren

omöjlighet att medhinna all den läsning, jag förehade för ro

skull. Den egentligen stränga tiden var vid nio och tio års

ålder. Derefter kom jag till läroverket i Vesterås, der jag

nog också var temligen allvarsamt ansträngd under den första

terminen, men sedermera gick det ganska lätt med skol- och

gymnasiiläsningarna, och under ferierna berodde det af mig

sjelf, om jag ansträngde mig. Detta gjorde jag väl icke på

den tiden, men nog arbetade jag ordentligt med bestämda

arbetstimmar. Jag anslog vissa timmar åt grekiskan och

latinet, såsom skulle jag haft en lärokurs, der jag var lärare och

lärjunge i en person, men en annan bestämd del af dagen

egnades åt annan litteratur, som skulle vara en lättlästare

läsning. Böcker anskaffades från olika håll, ur min fars

boksamling och ur Stenmans; ett fruntimmer i Köping, fru

Grandelius, försåg mig med Walter Scotts och Coopers romaner i

fransk öfversättning; ett och annat af Walter Scotts verk läste

jag äfven på svenska; en gammal herre, som bodde i Köping,

titulerad kommerseråd Medling, hade en mängd böcker af

äldre litteratur, och som jag var mycket aktsam med

böckerna, ty hvarje bok var i mina ögon en helgedom, så fick

jag fritt låna böcker, så mycket jag ville.

Hvad var det då, som jag läste? Jag skall anteckna så

mycket jag kommer i håg, för att göra klart för mig, hurudan

den andliga luften var, som min själ inandades, medan jag

gick till mötes min mycket tidigt inbrytande ynglingaålder.

Sveriges historia. Der stannade jag icke vid småsaker,

icke vid barnböcker. Jag genomläste stora stycken af Dalins

Svea rikes historia och Lagerbrings Sammandrag, men

Lagerbrings stora verk var ej för mig åtkomligt. Jag kommer ännu

i håg, huru min fantasi upprördes af berättelsen i Lagerbrings

Sammandrag om huru Carl XII:s likkista öppnades många

år efter hans död; beskrifningen om det kungliga liket

föreföll mig nästan spöklik. -- Fryxells stora verk hade börjat

utkomma och lästes, så mycket som utkommet var. -- Likaså

Sveriges historia af Bruzelius, som var en vanlig

ungdomsläsning. -- Geijers namn kände jag, och när »Svea rikes

häfder» utkommit, roade det min mor att låta mig föreläsa

för henne några stycken ur den märkvärdiga boken. Jag

begrep väl ej mycket af innehållet.

Deremot var jag så mycket mer road af Djurbergs

geografi. Jag minnes, huru jag älskade att sitta i en repgunga,

som var anbragt mellan ett par stora träd (lönnar) utanför

boningshuset. Der satt jag med Djurbergs geografi i handen;

jag gungade helt makligt och varligt, så att den gungande

rörelsen icke hindrade mig att hafva ögonen fästa i boken.

Exemplaret, som jag begagnade, har jag ännu qvar. Läsningen

så i denna bok som i de historiska böckerna var nyttig, ty

åtskilligt stannade qvar i hufvudet. Skollexornas innehåll

utvidgades.

En annan bok, som flitigt lästes, var benämd Minerva,

en historisk skrift. Innehållet bestod af smärre uppsatser,

och värdet ökades i mina ögon af kopparsticken, som der

funnos. Jag fick se afritad den egyptiska Sfinxen, så ock en

utsigt af Jerusalem samt porträtt af åtskilliga märkvärdiga

män. Jag har i senare tid, genom inrop på bokauktion efter

min aflidne vän Göran Stenman, kommit i besittning af detta

samma exemplar, som jag i min barndom begagnade. Af min

lärare, pastor Stenman, flck jag äfven låna Ungdomens

Plutarch af Blanchard, en bok, som var mig ganska nyttig, ty

lefvernesbeskrifningarna, som der funnos, ökade mitt lilla

historiska kunskapsförråd.

Samma förmån kom mig till godo genom läsning af

Stridsbergs Mytologiska lexikon, som införde mig i den

grekisk-romerska mytologien, likasom Bruzelius" svenska historia hade

gjort mig bekant med de skandinaviska myterna, en

bekantskap, som ökades genom läsning af Grundtvigs Nordens

mytologi.

En vidsträckt vandring genom verldshistoriens olika

tidehvarf företog jag med ledning af Angelinis Handbok för

fruntimmer. Jag tror, att denna bok är en bearbetning af Beckers

verldshistoria i öfversättning från någon af de äldre upplagorna.

Åtskilligt fastnade i minnet och blef en uppränning till

historisk kunskap. Medeltidens historia roade mig mycket, och

intresset försvagades icke genom läsningen af en särskild liten

bok, som innehöll Orleanska jungfruns historia.

För öfrigt läste jag för mitt nöje Ekelunds historiska

läroböcker, hvilka ännu icke voro intagna bland skolböckerna

i min skola. Lägger jag härtill Gezelius" Biografiska lexikon

och Spanska inkvisitionens historia af Llorente och vidare

»Utkast till föreläsningar öfver Sveriges historia» af Fant samt

samme författares lilla lärobok i Allmänna historien, uppstäld

i frågor och svar, gemenligen kallad Fants katekes, så ock

Schröckhs verldshistoria i sammandrag, så uppkommer en

icke alldeles obetydlig massa af historisk läsning för en

tioårig gosse. Boken om spanska inqvisitionen uppfylde icke

min förväntan. Innehållet tycktes mig vara allt för litet

rifvande; jag hade hört talas om spanska inqvisitionens grymhet;

jag väntade mig att få läsa riktigt fasansfulla beskrifningar

om huru kättare brändes. Jag längtade efter sådant, som

kunde tända flammande lågor i fantasien.

Men i allmänhet hade jag sinne för allt, som framträdde

under form af berättelse, sann eller diktad. Allt intresserade

mig, så snart det handlade om händelser eller personer, och

jag hade godt minne för namn och årtal. Jag tror nog, att

statistiska siffertabeller, som nu på mina gamla dagar äro ett

bland mina största nöjen, kunnat så vara äfven i min

barndom, i fall sådan läsning hade varit för mig att tillgå. Nu

hade jag ingen annan läsning i tabellform än en Förteckning

öfver de europeiska staternas regenter från 1500-talets början,

samma skrift, som man stundom finner sammanhäftad med

svenska upplagan af Heerens Europeiska statssystemets

historia. Denna bok kände jag icke ännu, men jag hade ett

särskildt exemplar af regentförteckningen. Läsningen var

obeskrifligt torr, blott regentnamn samt regeringarnas begynnelseår

och slutår, men detta magra innehåll slukades med bästa

smak och blef mycket nyttigt, ty jag erhöll i regentlängderna

vissa hållpunkter för min historiska läsning i senare tider.

Omkring de nakna regentnamnen och årtalen kunde åtskilligt

sedermera gruppera sig.

Jag var åtta år gammal, då jag började få lära mig tyska

språket, sedan de första grunderna af latinet och grekiskan

voro inhemtade. Det första, jag läste på tyska, var

berättelserna i Stridsbergs lärobok. Äfven Heinrichs lärobok

begagnades, men jag minnes icke något af innehållet. Deremot

minnes jag, att jag icke grät öfver berättelsen om »den trogna

hunden», som brukade läsas under tårar af barn, som voro

mycket känslosamma Denna berättelse finnes i Stridsbergs lärobok..

Så snart jag var något längre kommen i tyska språket,

lästes Schillers båda historiska arbeten: Trettioåra krigets

historia samt historien om Nederländernas affall från

Spanien. Derefter följde Johannes von Müllers Tjugufyra

böcker allmän historia. Det sista stycket i denna bok föreföll

mig underligt. Jag visste icke rätt, om jag skulle anse detta

stycke innehålla verklig vältalighet eller bombastiskt prat.

Men jag hade hört Johannes von Müller omtalas såsom en

stor historieskrifvare.

En helt annan art af historisk läsning hade jag i »Den

Heliga Skrifts berättelser och läror, samlade af Kohlrausch»

Den svenska öfversättningen är försedd med företal af Johan

Olof Wallin. Boken begagnades till öfning i innanläsning, då

jag var ett litet barn. Denna läsning blef inledning till min

bekantskap med ett af verldshistoriens märkvärdigaste stycken,

Ebreernas historia. Jag har qvar exemplaret, som jag hade

i min hand, och jag har vid framskriden ålder genomläst denna

bok å nyo.

Det var en naturlig sak, att det historiska intresset skulle

fästa sig äfven vid tilldragelser, som dagligen timade i den

europeiska verlden. Avisor läste jag dock ej mycket förr än

i en senare tid af min ungdom. Jag hörde mera talas om

Sveriges i min barndoms tid mägtigaste tidning Argus, än

jag just läste den tidningen. Sak samma var med

Anmärkaren, Conversationsbladet och Dagligt Allehanda, hvilka

voro tidningar för dagen. Ett stort litterärt arbete, som var

mycket modernt, var Las Cases", om Napoleons samtal med

de honom omgifvande personerna på S:t Helena. Denna bok

kände jag dock endast ryktesvis, men en bok, som jag

verkligen läste, var lady Morgans resa i Italien, och den boken

gjorde mig till en liten bonapartist, hvilket jag sedermera

har alldeles upphört att vara. Jag var väl icke tjusad af

Napoleon, men jag förestälde mig dock, att hans

regeringssätt var mycket bättre än de efter honom följande dynastiernas

i Spanien och Italien. Jag hyste vidriga känslor mot dem,

och likaså hatade jag mycket jesuiterna och var stark i min

ultraprotestantiska ovilja mot medeltidens påfvar och prelater.

Den heliga alliansen hörde jag omtalas såsom en sak, den der

man borde vara rädd för.

Jag hade således politiska antipatier och jag hade också

politiska sympatier; det lyster mig eftersinna, hvilka de voro.

Att Sverige var en konstitutionell stat och konungen

således icke enväldig, detta hade jag tidigt fått lära mig och

höll det för en god sak. Min far, som var en erfaren

riksdagsman, hyste mycken tillgifvenhet för det konstitutionella

statsskicket och mycken vördnad för konung Carl Johans

person. Så blef jag genom faderlig undervisning en

konstitutionell rojalist.

Om främmande länder hörde jag berättelser, som

upprörde mig mycket. Först och främst grekernas frihetsstrid

mot turkarne. Den mansålder, som nu lefver, men var ofödd

på den tiden -- 1820-talet --, kan knappt föreställa sig det

ofantligt stora deltagande, som den frisinnade delen af

Europas allmänhet egnade åt grekerna. Berättelser om turkarnes

grymheter gingo med skräck och fasa genom Europa. Hördes

någon gång ett doft rykte, att dessa greker voro ett temligen

dåligt folk, så sköt man skulden på det turkiska tyranniet, som

under långliga tider hade verkat förstörande på det arma

folket. Med detta deltagande för grekerna förenades en otålig

förargelse mot de europeiska magterna, som icke gjorde något

för att hjelpa det förtryckta folket. Och när man i Sverige

hörde, huru vissa enskilda personer i andra länder arbetade

till förmån för grekerna, grep man sig an med en insamling

af penningar bland den svenska allmänheten. Min kassa var

helt liten, men jag ville göra, hvad jag kunde; jag tog af mina

kaffe- och sockerpenningar den för mig ej obetydliga summan

en riksdaler banko (1,50) och gaf åt grekerna. En devis

medföljde, så lydande: »Af en tioårig gosse, som älskar

grekerna och friheten.» Jag var ej litet glad, när jag bland

redovisade medel i tidningarna igenkände min devis och min

riksdaler banko.

Ett annat politiskt föremål, som jag betraktade med

lifligt intresse, var de spanska koloniernas i Amerika

frihetsstrid. Jag önskade dem af hela mitt hjerta all framgång.

Till denna min sinnesstämning bidrog mycket den stora

aktning, jag hade lärt mig att hysa för de Förenta Staterna i

Norra Amerika. Jag hade, oaktadt min vördnad för Sveriges

lysande konungalängd, mycket goda tankar om den

republikanska statsformen, så som naturligt var, då genom hela den

riktning, min undervisning dagligen erhöll, med den

grekisk-romerska bildningen till grundval, jag måste blifva

genomträngd af beundran för den klassiska forntidens republiker.

Rom och Athen. Nu stodo Förenta Staterna i Norra Amerika

för min föreställning såsom en mycket aktningsvärd

statsförening. Något dylikt ville jag tänka mig att det spanska

Amerika skulle i framtiden blifva. Jag minnes, huru jag gladde

mig, när jag läste i tidningarna, att fästningen Callao i Södra

Amerika var eröfrad af republikanerna, hvilken tilldragelse

ansågs beteckna den spanska maktens fall. Detta budskap

kom såsom en motvigt mot det smärtsamma intryck jag erfor,

då jag hörde, att turkarne hade eröfrat Missolonghi. Grekernas

ofärd och sydamerikanernas framgång fingo qvitta i räkningen.

Stor vördnad hyste jag för Bolivar och tänkte mig honom

såsom en frihetshjelte af ädlaste art. Dessa mina

sydamerikanska barndomsminnen antecknar jag för jemförelsen mellan

förr och nu. Åtskilligt i den politiska verlden har sedermera

visat sig helt annorlunda för den fullvuxne mannen, än den

tioårige gossen sig förestälde. Min aktning för Bolivar är

minskad.

En tilldragelse, som mycket spände min uppmärksamhet,

var Janitscharernas undergång i Konstantinopel. Jag hade

läst i mina böcker om palatsrevolutioner vid turkiska hofvet

och huru janitscharerna hade störtat och mördat sultaner.

Då jag nu hörde, att det verkligen hade lyckats för sultanen

Mahmud att utrota janitscharerna, inregistrerade jag denna

händelse i mitt minne såsom en märkvärdighet, och jag fick

stora tankar om sultan Mahmuds person. Mehemed Ali i

Egypten och Ibrahim pascha kände jag till namnen, men jag

visste icke mycket om dem.

Deremot hörde jag ett och annat om den engelske

statsmannen Canning, och hans namn var hos mig ett föremål

för stor vördnad, särdeles då Canning omsider verkligen

företog sig att hjelpa grekerna. Och äfven oafsedt denna särskilda

sak tänkte jag mig Canning såsom en ljusets och frihetens

härförare mot den heliga alliansen, hvilken jag förestälde mig

som stygg och elak, men närmare kunskap hade jag icke.

Jag minnes, med hvilken ledsnad jag mottog underrättelsen

om Cannings död (1827).

Ett annat dödsfall bland de mäktige i Europa hade förut

gifvit mig mycket att fundera på, nemligen ryske kejsaren

Alexander I:s död (1825). Oroligheterna i Petersburg och

den besynnerliga tvisten mellan bröderna Constantin och

Nicolai, hvilkendera skulle slippa blifva kejsare, intresserade mig

lifligt. Jag hade fått den tron, att Constantin var en vild

barbar, men Nicolai en mera human furste. Rykten, som

hördes, voro också af beskaffenhet att kunna sätta

inbillningskraften i rörelse. En sägen fans, att kejsar Alexander icke

hade dött naturlig död, men var mördad; ett annat rykte

sade, att han icke var död, men inspärrad i ett kloster. Jag

satte just ingen tro till dessa sägner, men de voro dock något

att lefva af för en hungrig fantasi. Och jag icke blott tänkte

på den ryske kejsarens död; jag gjorde äfven något mera,

som jag snart skall nämna.

Nu skulle jag väl dock äfven hafva en flägt af det svenska

rysshatet. Men i den känslan var jag icke öfver måttan stark.

Visst var jag glad, när jag läste i svenska historien om slaget

vid Narva och freden i Stolbova och slaget i Svensksund, och

jag var full af harm och sorg öfver slaget vid Pultava och

Finlands förlust 1809. Jag tyckte till och med det icke vara

rätt passande, att svenska män buro ryska ordensdekorationer,

men det rätt vildsinta rysshatet ville dock icke slå rätt rot

hos mig. Det gamla danska nationalhatet var starkare. Så

t. ex. när jag hörde talas om det bekanta ryktet, att Danmark

och Ryssland år 1809 hade ämnat dela Sverige sig emellan

med Motala ström till gräns, tyckte jag visst, att detta skulle

varit ruskigt, men för min egen del skulle det varit en tröst,

att jag bodde norr om Motala ström, så att jag skulle blifvit

ryss och sluppit blifva dansk. Jag erinrar mig detta såsom

ett exempel, hurudan den fosterländska känslan kunde vara

beskaffad hos en uppväxande ungdom på 1820-talet. --

Skandinavismen var icke uppfunnen på den tiden.

Hvilka intryck Sveriges historia hos mig gjorde, kan jag

skönja deraf, att bland Sveriges framfarna konungar hyste

jag den största vördnaden för tre, Gustaf den förste, Gustaf

den andre Adolf och Carl den elfte, men Carl den

tolftes-förtjusningen har aldrig slagit an på mig, hvarken i min

barndom eller sedermera.

Hemma i Sverige tilldrog sig icke mycket, som gaf mig

något att tänka på. Jag hörde mycket talas om Göta kanal,

som var under byggnad. Ett och annat hörde jag också om

den s. k. skeppshandeln, men utan redigt sammanhang. Den

kungliga familjens personliga förhållanden intresserade mig

mycket, särdeles kronprinsen Oscars trolofning och det

furstliga bröllopet (1823) samt allt, som angick den unga

kronprinsessan. Mycket fägnade mig drottningens återkomst till

Sverige (1823), och jag delade den allmänna glädjen, när

budskapet kom, att en tronföljare var född (konung Carl XV).

*

Vare allt detta sagdt om min historiska läsning och mina

funderingar i politik. Men jag hade väl annat att läsa och

att fundera på. Jag blef tidigt hemmastadd i skaldekonstens

verk, väl icke i den meningen, att jag skref vers -- Gud bevare,

det har jag visst aldrig gjort --, men jag läste vers och vitter

prosa. Två författare hade stor makt öfver mig och hafva

så ännu; den ene är Walter Scott, den andre är Tegnér.

Jag skulle, om jag talade om min mera framskridna ålder,

kunna tillägga en tredje. Geijer, och en fjerde, Tocqueville,

men nu i min mycket tidiga ålder kommo dessa båda icke i

fråga.

Walter Scotts roman Ivanhoe lästes högt af min far i

familjekretsen, när detta arbete nyligen var utkommet i svensk

öfversättning. Detta var det första, som jag lärde känna af

den store författarens verk. Ivanhoe är väl också ibland dessa

det, som bäst egnar sig att införa en ung person i den Walter

Scottska dikten. Min förtjusning var öfver all beskrifning,

och jag kan icke säga, att hon är minskad sedermera. Jag

har vid äldre år å nyo genomläst Ivanhoe flere gånger, och

läsningen af detta diktverk hör till mina gladaste

barndomsminnen, äfven för en särskild orsaks skull. Boken lästes af

min far såsom föreläsare i närvaro af ett fruntimmer, som var

hos oss på besök och som var en af mina föräldrars närmaste

ungdomsvänner. Hennes besök, hvarje gång det inträffade,

var för mig en verklig högtid, ty hela hennes person gjorde

hos mig ett i högsta grad angenämt intryck, och hon

var mycket god mot mig. Det roade henne att sysselsätta

sig med min lilla varelse; sjelf var hon ett fruntimmer af

mycken bildning, förstånd och den aktningsvärdaste karakter.

Jag beundrade »moster Karin», såsom hon kallades i familjen,

och jag var henne mycket tillgifven. Hennes fullständiga namn

var Karin Vappengren. Den hulda bilden af hennes älskvärda

personlighet förbinder sig med det poetiska minnet af

läsningen i Ivanhoe.

Men för att nu återkomma till Walter Scott och Ivanhoe,

så bortföll åtskilligt ur minnet under de följande åren, ty det

dröjde många år, innan jag flck tillfälle att förnya läsningen,

men mycket hade förblifvit lefvande för min hågkomst.

Tornerspelet, juden Isac från York, det rysliga uppträdet i fängelset

mellan juden och den grymme tyrannen Front de Boeuf,

judinnan Rebecka, narren Wamba, svinherden Gurth, mötet

mellan Richard Lejonhjerta och eremiten i Copmanhurst, allt

detta och åtskilligt mera hade lefvat hos mig i friskt minne,

medan åren gingo.

En annan af Walter Scotts romaner, Fornforskaren -- och

äfven Talismanen -- fick jag läsa i en upplaga på franska

språket, som jag hade börjat få lära mig, sedan jag hade fylt

mitt nionde år. Men i svensk öfversättning läste jag tid efter

annan Rob Roy, Midlothians hjerta. Fanatismen (Old

Mortality), Kenilworth och Guy Mannering, som in den svenska

upplagan kallades Bergslottet i Dumfries. Något senare läste jag

Sjöfröken i Arnells öfversättning. Jag var alldeles hänryckt

af Kenilworth, gestalterna af Leicester, Amy Robsart,

drottning Elisabeth hafva aldrig gått bort ur min fantasi och lära

väl stanna qvar derstädes, så länge jag lefver. Jag har i

senare tider läst Kenilworth om igen flere gånger och äfvenså

de öfriga verken jag nämde.

Dessa intryck genomarbetade hela min själ. Jag drömde

mig in i den diktade berättelsen så, att det blef icke såsom

att läsa en bok, men såsom att lefva ett lif. Jag förestälde

mig, att jag var Henry Morton i Fanatismen, Wayland i

Kenilworth, Wamba i Ivanhoe. Icke det minst roliga var att för

skolkamraterna hos Stenman berätta alla dessa härliga saker.

Min första bekantskap med Tegnérs skaldekonst var

mycket tidig. Jag var en helt liten gosse, när jag hörde min far

uppläsa Epilogen. Detta stycke var för mig särdeles

högtidligt, förty det handlade om en magisterpromotion. Ditåt

sväfvade framtidsfantasierna, att få taga del en gång i en sådan

högtid. Frithiofs saga blef mig delvis bekant, innan arbetet

utkom i sin helhet, ty åtskilliga stycken deraf funnos tryckta

i tidskriften Iduna. I Epilogen fäste jag mig i synnerhet vid

de rader, som handla om Apollo och Dafne; jag kunde dessa

rader utantill, och jag kan dem ännu. Mycket roade mig den

satiriska anspelningen på fosforisterna, om hvilka jag hade

fått den föreställningen, att de voro ett narraktigt folk. I

Frithiofs saga var för mig Frithiofs frestelse det yppersta af

allt. Detta stycke lärde jag mig utantill och likaså spridda

delar af de öfriga styckena. Tegnérs »Smärre samlade dikter»

utkommo 1828 och det dröjde icke länge, förrän jag hade

lärt mig utantill Elden, Mjältsjukan, Sång till solen.

Stagnelius blef mig bekant i det dramatiserade

skaldeverket Martyrerna. Samtalet mellan Perpetua och hennes mor

samt mellan Perpetua och hennes son lärde jag mig till en

stor del utantill, med inbegrepp af den vackra omskrifningen

af bönen Fader vår.

Franzén hörde jag omtalas såsom en berömd skald, men

kom ej att läsa mycket af honom, utan blott »Riddar S:t

Göran», som intresserade mig mycket. Längre fram i tiden

läste jag dock äfven de stora skaldeverken, Mötet vid Alvastra

och Julie de S:t Julien eller Frihetsbilden.

Af J. O. Wallins poesi läste jag knappt något mera än

Uppfostrarn och »Guds lof», som är en omskrifning af en bland

Davids psalmer.

Geijers skaldestycken kände jag blott till namnet, och

Atterbom kom aldrig i fråga, ty han var fosforist.

Men för de gustavianska skalderna hyste jag stor

vördnad. Jag var mycket road af Kellgrens dramatiska stycken

Gustaf Vasa samt Gustaf Adolf och Ebba Brahe. Jag hade

den föreställningen, att ett så grant sceneri som i Gustaf

Vasa numera aldrig skulle kunna åstadkommas på en svensk

teater. Denna inbillning blef vederlagd, då jag efter en mängd

af år i min medelålder fick se Gustaf Vasa uppföras på stora

teatern i Stockholm. Jag var då ganska nöjd med min afton,

men den gamla barndomsförtjusningen ville icke återkomma. --

Äfven Leopolds skaldestycken lästes med nöje, särdeles Eglé

och Annette. -- Men Lidner behagade mig ej mycket. Hans

Spastara föreföll mig alldeles för mycket häftig och

känslosam. -- Bellman lärde jag känna fragmentariskt genom de

stycken, som finnas i »Svensk Anthologi», och de roade mig

rätt mycket. -- Fru Lenngren lästes, och jag tröttnade aldrig

vid »Den glada festen» m. fl. af hennes stycken. -- Bland äldre

skalder, som jag lärde känna, var Axel Gabriel Silfverstolpe.

»Ode om medborgaren» föreföll mig ståtligt och styft; sagan

om den Snåla presten var rolig och likaså stycket om

»Nummer ett och nummer noll». -- Cederborghs Uno von

Trasenberg och Münchhausens äfventyr af okänd författare lästes med

nöje. -- En något stadigare själaspis hade jag dock i

Stjernstolpes bearbetning af den gamla folksagan om Lunkentus

samt den svenska öfversättningen af Wielands Oberon. -- En

enda fosforistartad diktsamling ingick i läsförrådet, nemligen

dikter af Eufrosyne. En och annan af dem slog an, men de

flesta tycktes mig vara tråkiga. -- Slutligen bör jag bland

svenska skalder med tacksamhet ihågkomma gamle Dalin.

Der fans händelsevis i mitt hem en gammal, illa medfaren

bok, som innehöll en del af Dalins samlade skrifter. Denna

bok lästes flitigt, ty hon befans innehålla roliga saker. Dessa

voro först och främst komedien »Den afundsjuke», och äfven

åtskilliga bröllopsverser samt den stela tragedien Brynhilda

genomlästes, såsom ock den episka dikten »Den svenska

friheten».

Obevandrad bland den svenska skaldekonstens verk var

jag således icke. Af utländsk vitterhet var jag något litet

bekant med Shakspeare, ty jag läste Geijers öfversättning af

Macbeth samt Nicanders bearbetning af Othello och svenska

gamla öfversättningar af »Som ni behagar» och af Hamlet.

Detta stycke samt Macbeth intresserade mig ofantligt. Stycket

om hexornas trollsoppa i Macbeth lärde jag mig utantill.

Gœthes och Schillers skaldeverk kände jag blott

ryktesvis, men bland de franska skalderna var Molière ej alldeles

obekant för mig. Åtminstone en bland hans komedier läste

jag, »Les précieuses ridicules». Och något senare, när jag var

femton år gammal, läste jag Racines tragedier samt- och

synnerligen. -- Don Quixote hörde jag omtalas, men kom ej i tillfälle

att läsa den boken förr än under en senare lefnadsperiod. --

Lord Byrons namn var mig bekant, och jag läste Thomanders

öfversättning af Manfred, men jag förstod ej mycket deraf. --

Romanen Arvid Gyllenstjerna af holländaren van der Velde

lästes med nöje och lika så Blumauers parodi på Virgilii

Æneid, men riktigt nöjd med den boken var jag likväl icke.

En stor del af den myckna läsningen var beräknad på

öfning i tyska och franska språken. För detta ändamål

begagnades i fransyskan äfven Telemaque samt läsöfningarna i

Mobergs lärobok och en af madame Genlis" romaner »Les

petits emigrés». Mycket hörde jag talas om de tre

författarinnorna mad. Genlis, mad. Cottin och mad. Staël. Mad. Genlis

hade bättre rykte än mad. Cottin, hvilken ansågs vara något

tvetydig i sedligt afseende. Om mad. Staël hade jag ingen

bestämd föreställning; jag visste blott, att hon var en berömd

författarinna.

Men deremot blef jag mycket bekant med amerikanaren

Cooper. Jag läste hans romaner skiftevis med Walter Scotts.

Jag kommer godt ihåg Spionen, Susquehannas källor, Redword

och Den siste Mohikanen.

I allmänhet blef jag ordentligt tillåten att göra skilnad

mellan god och dålig romanlitteratur. Sliskiga kärleksromaner

beskrefvos såsom de der borde förblifva olästa, och de blefvo

så äfven. Mina föräldrar gjorde skilnad mellan tillåtna och

förbjudna böcker. Min stora läsgirighet sågo de nog icke

ogerna, men de gåfvo akt på hvad det var jag läste.

På att läsa teaterpjeser var jag mycket begifven, och jag

fick nog läsa sådant, men icke hvad som helst. Jag läste

flitigt Stagnelius, men icke Riddartornet; detta stycke var

förbjudet och likaså ett Och annat af Kotzebues arbeten. Och

jag lydde; jag läste icke i smyg förbjudna böcker. Jag hade

min sann i alla fall tillräckligt att läsa. Jag läste bland

dramatiska arbeten sådana som Cora och Alonzo, Iphigenie i

Tauris och Iphigenie i Aulis, så ock gamla dramer öfversatta

från tyskan, General Schlenzheim och hans familj samt

Grefven af Walltron eller subordinationen.

Skådespel såg jag uppföras först i Arboga och sedermera

äfven i Köping, sedan teater der blifvit inrättad. Ett

sorgspel med titel Beverley eller spelsjukans olyckliga följder

intresserade mig särskildt, derför att jag fick se en menniska dö

på teatern. Detta var på teatern i Arboga; Köpingsboarne

hade då ännu icke någon lokal för skådespel, men vid denna

tid, som jag minnes, blef teater inrättad på värdshuset

Carlberg utanför staden och sedermera i apoteksgården. Der såg

jag sådana pjeser uppföras som t. ex. Gubben i bergsbygden,

Målaren och modellerna, Barberaren i Sevilla.

*

Men jag icke blott läste och såg uppföras, jag skref äfven

teaterpjeser. Och det var icke små ämnen, som valdes. Det

första var en tragedi, Medea, som innehöll på några få blad

hela den grekiska sagan om Argonautiska sjötåget. Derefter

följde Tsar Peter i Zaardam, ett skådespel, grundadt på den

bekanta anekdoten, att ryske tsaren Peter den store hade

arbetat såsom timmerman på ett skeppsvarf i Holland. -- Tredje

dramatiska leken var ett familjestycke, »Födelsedagen».

Slutligen skref jag en tragedi, Alexanders död, der jag lät den

nyligen aflidne ryske kejsaren blifva mördad. Allt detta var

alls icke någon början till poetiskt skrifveri, det var ingenting

annat än barnlek, men det visade, hvartåt leklusten låg.

Skrifveriet skedde på tjockaste prosa. Detta var vid nio och tio

års ålder.

Och jag icke blott skref, jag uppförde äfven teaterpjeser,

icke mitt eget klotter, men sådant, som hvarken jag eller

någon annan hade skrifvit, och som endast fans i mitt eget

hufvud och knappt der. Jag stälde mig midt på golfvet och

förestälde mig, att jag var en skådespelare, som uppförde

någon hemsk och ryslig tragedi. Ord hade jag dock ej många

och platt icke något sammanhang.

Ett annat nöje, som dock egentligen tillhörde min späda

barndom, var att leka prest. Jag gick upp i den stora salen,

som fans i husets öfre våning och förestälde mig, att jag stod

på en predikstol, och det, som då roade mig, var att tacka

Gud för vissa personers dödliga bortgång, hvilket jag gjorde

utan allt afseende derpå, att samma personer lefde och voro

vid god helsa. Jag tog ett namn, hvilket som helst bland

bekanta personer, och slog i hjel det i inbillningen, men

menade intet ondt dermed.

Ett annat nöje var att leka kung och hålla riksdag. Alla

dessa upptåg betydde ingenting annat, än att

inbillningskraften var outtröttlig att drifva sitt spel, och detta spel spelade

jag helt allena, ingen lekkamrat behöfdes. Helt annat var, att

kamraterna och jag klottrade i hop gemensamt små

teaterpjeser på några pappersblad och gjorde teater på en lång

förstuga, som fans i en sidobyggnad på kaplansgården, der

Stenmanska familjen bodde.

Men se! fantisera kunde jag. Det hände ganska ofta, när

inbillningskraften kom riktigt i farten, att jag blef, såsom skulle

jag varit ursinnig. Själsrörelsen stegrades till raseri, jag grep

med händerna i stolar och bord, jag bet och skrapade med

tänderna i stolsryggen, så att den blåmålade färgen skrapades

bort, och det kunde hända, i fall stolen var något bräcklig,

att stolsfötterna brötos i kras, och härunder forsade en ström

af diktade berättelser fram genom talorganen. Detta kallade

jag att fantisera. Det var knappt en lek, det var en

naturnödvändighet. Fantiseringen angick vanligtvis vissa saker,

hvarom jag hade läst i mina böcker, eller händelser, som jag

hade hört omtalas. Jag kunde med förteckningen öfver Europas

regenter i minnet fantisera i hop ländernas historia med

sammanblandning af historiska händelser, dem jag kände, och

annat, som jag diktade på fri hand. Det hände också, att

fantiseringen gick ut på att riktigt utgjuta min vrede öfver ondt

och dåraktigt folk. Detta vilda fantasiraseri upphörde väl, när

jag blef något äldre, men anlaget är qvar. Nu för tiden

kramar jag väl icke sönder stolar och bord, men nog händer det,

att sinnesrörelsen försätter hela kroppen i en skakning, så att

svetten bryter ut. Jag har svårt att beherska den stormande

fantasiens orkaner, när de komma öfver mig i andra

personers sällskap.

En annan sak var tankspriddheten. Jag var beryktad

för mina »distraktioner». Må så vara, att ryktet icke saknade

anledning, men så tankspridd, som jag troddes vara, var jag

icke. Det hände nemligen, att jag med fullt uppsåt och klart

medvetande företog sådana upptåg och åthäfvor, som kunde

förefalla så besynnerliga, att menniskor, som sågo mig, knappt

kunde annat tro, än att jag befann mig i ett tillstånd af ett

slags sinnesfrånvaro. Ty »bizarra» idéer hade jag. Men sant

är, att anlag för tankspriddhet fans hos mig och är ännu

qvar. Jag har mycket svårt att hålla tankarne fast vid de

närmaste föremålen, och det händer ofta, att medan jag gör

en sak, tänker jag på en annan.

Slutligen anmärker jag, att den andliga lifsrörelsen gaf

sig luft äfven på annat sätt än att klottra i hop teaterpjeser

och fantisera tillsamman historier. Jag förde dagbok. Detta

hade jag gjort redan år 1825, då jag fylde mitt nionde år.

Men under de följande åren 1826--28 förde jag dagbok på

annat sätt. Jag antecknade då endast emellanåt sådant, som

föreföll mig anmärkningsvärdt. Denna bok har jag i behåll.

*

IV.

Skolgosselifvet i Vesterås 1825--28.

Läroämnen och lärosätt. -- Lärare. -- Skoltukt. -- Penalismen. --

Cursor och vicarius. -- Hem i Vesterås. -- Skolkamraterna. --

Skilsmessan från föräldrahemmet. -- Ledsamheter och nöjen. -- Vesterås p6

1820-talet. -- Mellan terminerna. -- Tvenne minnen.

Den 28 sept. 1826 blef jag intagen i Vesterås trivialskola

eller, såsom läroverket också kallades, högre lärdomsskola. Min

inträdesexamen lärer väl gått bra, efter som jag fick komma i

en högre klass, än jag hade hört vara beräknad. Jag kom i

»classis qvarta», skolans högsta klass. Det visade sig också

snart, att jag var tillräckligt underbygd för det, som lärdes i

denna klass, dock med undantag af ett ämne, i hvilket jag

var kommen till högre flygt, än vingarne ville bära. Detta

ämne var aritmetik. Nog hade jag hos Stenman räknat både

sorter, bråk och regula de tri, men jag hade behöft öfva mig

mycket mera. Och nu fans ingen aritmetik i den klass, dit

jag kom, detta ämne var undangjordt i de lägre klasserna,

dem jag hade flugit förbi. Följden blef, att jag fick förblifva

sådan jag var, klen i räknekonsten, och deraf har jag ondt

ännu i dag.

Läroämnen voro, så vidt jag kan minnas, följande. Först

och främst latin. Jag fick läsa Ciceros bok »De amicitia»,

Curtius och Ovidii Metamorfoser samt Virgilii Ekloger. Utom

dessa romerska författare lästes Vossii Rhetorica och

Schedvins Prosodi. Rhetorican var skrifven på latin, men Prosodien

på svenska. I grammatik begagnades Sjögrens upplaga af

Strelings grammatika. Ordböcker voro Sjögrens och

Lindbloms lexikaliska arbeten. Skriföfningar idkades flitigt, nemligen

temata (öfversättningar från svenska till latin). -- I grekiskan

lästes Dahls grammatika och krestomati, hvarjemte hvarje

lördag lästes söndagens evangelium på grekiska. Skriföfningar

förekommo icke. Dahls grammatika föreföll mig underlig, och

hon gör så ännu. Jag har aldrig begripit, huru denna bok

har kunnat anses brukbar i skolor. Jag var och förblef klen

i grekisk grammatik och hade mycket ondt deraf, när jag som

student skulle studera grekisk litteratur. Denna undervisning

i grekiskan är för mig ett exempel, huru just på denna tid,

då ännu all skolbildning skulle grundas på latin och grekiska,

det likväl kunde hända, att just dessa hufvudämnen lästes

ganska ytligt och ofullständigt. Dock var undervisningen i latin

mycket bättre än i grekiskan. -- I historia och geografi hade

vi ingen annan lärobok än »Regnérs begrepp», som var en

tarflig bok. Jag visste i dessa ämnen mycket mera, än som

stod i den boken. -- Samma bok innehöll äfven ett stycke,

som kallades naturlära och bestod af några underrättelser i

populär stil, hvilka utgjorde den enda skymt af

naturvetenskap, som kom i fråga. -- Euclides deremot upptog mycken

tid och var för mig tung, sur och svår. Jag var af naturen

dum i matematiken. Jag hade mycket svårt att förstå, hvad

en punkt, en linie och i synnerhet en vinkel betydde. Men

sedan det lyckats mig att få in i mitt hufvud dessa de första

förutsättningarna, begrep jag ganska väl bevisningen i Euclides,

men så snart boken var igenslagen, hade jag mycken fallenhet

att glömma bort alltsamman. Stort annat än minnesverk blef

det icke, och mödosamt var det. De qvällar, då vi hade

hemlexa i Euclides, fick jag vanligen sitta uppe till klockan tio,

innan lexan var inlärd. Jag var och förblef dålig i

matematiken, ehuru min lärare i skolan var en ganska skicklig

undervisare. Men jag kan likväl icke säga, att Euclides egentligen

föreföll mig tråkig. Lärgirig var jag i alla ämnen, äfven i

detta, men jag hade ingen fallenhet. Första boken i Euclides

genomlästes; längre sträckte sig ej skolans kurs. -- I

skrifning öfvades vi efter förskrift. Jag hade dålig handstil och

blef derför förnedrad till att blott rita fristående bokstäfver,

till dess jag lärt mig skrifva litet bättre. Klent blef det i alla

fall. -- Kristendomsundervisningen bestod icke i

katekesläsning; qvartanerna ansågos hafva växt ifrån katekesen, och i

dess ställe läste vi teologi. Läroboken var Ernestis teser, som

voro skrifna på latin och lärdes utantill jemte bibelspråk, dels

på svenska och dels på grekiska. -- Flere läroämnen än dem,

jag nu nämt, kan jag icke påminna mig att vi hade. Moderna

språk kommo alls icke i fråga.

Lärosättet var uteslutande fäst vid hemarbeten, så att

läsningen på skolrummet helt och hållet bestod i att

redogöra för hemlexorna, hvarvid läraren gjorde sina förklaringar.

Vi ropades upp, en och en i sänder, och de andre voro åhörare.

Stundom begagnades dock monitorer i historia och geografi.

Några gossar förhördes först, och sedan dessa befunnits kunna

sin lexa, stäldes de att förhöra de öfriga. All läsning var

klassläsning, så att hvarje klass hade blott en lärare, hvilken

undervisade i alla ämnen, dock med det undantag, att i högsta

klassen funnos två lärare, rektor och konrektor.

Dessa mina båda lärare voro rektor Gother och

konrektor Boberg. Gother var en obehaglig lärare för lathundar och

tjufpojkar, men som jag icke hörde till någondera sorten, tyckte

jag rätt bra om rektor Gother, och jag tror nästan, att jag var

ett slags liten favorit hos honom, dock utan mannamån. En

skicklig lärare var han, men kanske med nog mycken

fallenhet att vara polismästare; hans tjufpojkransakningar borttogo

mycken tid under lärotimmarna. Gother öfverlefde min

skoltid blott några få år och dog i sin bästa ålder. -- Boberg

åter blef mycket gammal och slutade sina dagar som pastor

i Romfartuna pastorat. Jag hann blifva några och sextio år

gammal, medan denne min skolgosselärare ännu lefde. Jag

träffade honom en och annan gång på hans gamla dagar; jag

besökte honom en gång i Romfartuna. Jag är honom skyldig

tacksamhet för mig bevisad välvilja. Boberg var en

aktningsvärd man, men i undervisningen föreföll han något torr.

Skoltukten var ordentlig; ris begagnades, men ej mera, än

som var behöfligt för okynniga pojkar. De, som gingo i högsta

klassen, hade ett visst anspråk att slippa stryk, men anspråket

erkändes icke af rektor Gother. Dock var sådan bestraffning

sällsynt i denna klass. Sättet att använda riset var

handplaggor och vid stora tillfällen stut, det är stryk på bakdelarne

af pojkakroppen. Extra förplägning med örfilar och hårluggar

förekom knappt någonsin i högsta klassen. En särskild

tillämpning af skoltukten var, att gossar ur de lägre klasserna

uppkallades till rektorsförhör i öfversta klassen. Det var dessa

ransakningar, som Gother skötte med sådan vidlyftighet, att

deraf gjordes verkligt intrång på läsningen i klassen. Men

jag fann det ganska nöjsamt att vara åhörare dervid.

Ransakningen slutades gemenligen med handplaggor eller stut.

Somliga skreko, liksom när man sticker en gris, andra åter

hade »kurage» i kroppen och tego. Pojkar funnos, som voro

mycket illfundiga och slingrade sig af och an för att slippa

bekänna sanningen, och då kunde det hända, att nästan hela

lästimmen fick förflyta, innan man var kommen från ord till

verkligheter, det är handplaggorna och stuten. Argaste

formen skulle vara »stut för öppna luckor», d. v. s. att luckorna,

som funnos på väggen mellan klassrummen slogos upp, och

syndapalten basades i hela skolans åsyn. Men detta

afstraffningssätt brukades blott vid mycket stora förbrytelser; det

kom aldrig i fråga under min tid. Öfver hufvud gafs ej mera

stryk, än välförtjent var och slarfpojkakroppen kunde tåla.

En pojke, som icke kan tåla stryk, det måttligt är, är en

stackare, en mes. Okynniga pojkar, som behöfva stryk, är

aldrig brist på i skolorna. De äro till och med icke sällsynta

vid universiteten.

En särskild art af tukt var penalismen, d. v. s. att de,

som gingo på andra och tredje året i classis qvarta, agade

dem, hvilka gingo på första året. Det skedde med

handplaggor. Jag fick sådan undfägnad en eller annan gång, men

ej mera, än jag nog kunde tåla.

Svårare var att göra tjenst såsom cursor och vicarius.

Dermed förhöll sig så, att någon uppassare för eldning och

städning i skolrummen icke fans; detta skulle lärjungarne göra

sjelfva. Det gick i tur att vara cursor och vicarius, med

hvilka titlar betecknades befattningen att sopa golfvet, tända

ljusen, sköta eldbrasan. Jag, som var alldeles ovan vid allt

sådant och i alla mina dagar har varit särdeles otymplig i

alla handarbeten, hade mycket svårt att få brasan att brinna.

De andra gossarne dels skrattade åt mig, dels tyckte synd om

mig. Jag var helt olycklig. Eländet räckte en vecka, men

det var ingen säkerhet, att icke turen kunde gå laget omkring

och kommo tillbaka, innan terminen var slut.

Dessa minnen från skolinrättningen på 1820-talet synas

mig icke sakna ett visst intresse för olikheten med den tid,

som nu är, sedan sextio år förflutit och våra läroverk blifvit

väldeligen omruskade.

*

Men nu skall jag tala om annat. -- Min lefnad var så

inrättad, att jag bodde och vistades hos min farmor, som var

bosatt i Vesterås. Hos henne mådde jag naturligtvis mycket

godt. Min farmor var ett i hög grad vördnadsvärdt

fruntimmer, åter ett bland exemplen, att fruntimmer med verklig

bildning kunna finnas utan skolstudier och dermed förenade

talanger. Men en talang hade min farmor, nemligen att

hushålla med det lilla, så att det blef så, som det skulle varit

stort. Hon var i detta afseende verkligen märkvärdig. Hon

blef i sin medelålder enka med sju barn, bland hvilka äldste

sonen, som var min far, var den ende, som var så långt

kommen, att han kunde nätt och jemt försörja sig sjelf. Huset

var fattigt, smulorna, som samlades efter nådår vid Elfdals

pastorat, användes till inköp af en gård i Vesterås, der min

farmor förblef boende i nära fyratio år (1806--1844) till sin

död vid åttioåtta års ålder. Tillgångarne voro ytterst små,

men med dem hushållades så, att der aldrig var någon brist.

Det är sant, att på den tid, som mitt minne omfattar, befunno

sig hennes söner i en sådan ställning, att de skulle kunnat

understödja sin mor, men detta behöfdes icke. Väl brukade

mina föräldrar, när de i sitt stora hushåll slagtade något

kreatur, skicka till farmor ett och annat af matvaror, men

detta var blott smakbitar för ro skull.

Min farmor hade alltid sin yngsta dotter hos sig, så att

hushållet bestod af de båda fruntimren. Lifvet derstädes var

naturligtvis mycket enkelt, men umgänge saknades likväl icke.

Vi hade slägtingar i staden, brorsbarn och systerbarn af min

farfar, hvilka jemte några andra personer utgjorde en liten

umgängeskrets med besök och små bjudningar, der äfven jag

fick vara med. Allra mest umgicks farmor med en sin mans

brorsdotter, som var enka efter en prost i Kolbäcks socken,

vid namn Hallander, och nu bodde i Vesterås med sin son,

som studerade vid läroverket och med sin person utgjorde ett

godt kamratsällskap för mig. Han är nu länge sedan död, och

jag håller hans minne mycket kärt. Fru Hallander var

särdeles god mot mig och tillät mig att skämta och prata

mycket fritt.

Kamraterna i skolan voro ett blandadt sällskap.

Somliga voro stora, långa, råa, plumpa, drummelaktiga

slyngelpojkar, som skulle varit ett dåligt sällskap, om jag hade

umgåtts med dem, men dertill hade jag ingen lust, och de sökte

icke mitt sällskap; jag var i deras ögon en barnbyting, som

de ej brydde sig om. Något förfång gjorde de mig icke, utom

att de gåfvo mig litet stryk en och annan gång, men äfven

detta gjorde de ej särdeles mycket. Det kan nästan räknas

för ett stycke af en god uppfostran, om en pojke skall blifva

riktig karl, att han får lära någon gång, huru stryk smakar. --

Andra bland kamraterna voro hyggliga gossar, af hvilka jag

hade nytta på annat sätt. En och annan bland dessa finnes

ännu i lifvet, och kamratvänskapen fortfar, ehuru vi sällan

träffas. Några äro alldeles bortkomna, jag vet icke, om de

finnas i lifvet; andra äro veterligen döda. En och annan gick

vilse i verlden. Jemt hälften, så vidt jag vet, uppnådde en

reglerad och aktningsvärd lefnadsställning. Hela antalet

årskamrater utgjorde tjugu, jag sjelf den tjuguförste men

bekantskap egde rum äfven med andra årsafdelningar, så äldre som

yngre.

Läsning på lediga stunder idkades i Vesterås lika som

hemma. Vissa böcker bland dem, jag har nämt, lästes just

nu, och dessutom hade jag med mig till aftonläsning det på

den tiden berömda verket, kejsar Karl den femtes historia af

Robertson i svensk öfversättning.

Jag var nöjd med min verld, jag trifdes i skolan, jag

trifdes hos min goda farmor, jag var en glad och lycklig gosse,

hos mina lärare var jag fördelaktigt anskrifven, jag fick goda

terminsbetyg, på hvilka jag satte stort värde, ty ärelysten var

jag, ehuru icke egentligen fåfäng och icke öfver höfvan

egenkär. Första terminen fick jag, bland i allmänhet vackra betyg,

dock i ett ämne endast betyget »försvarlig». Detta förargade

mig, ej så, som skulle jag ansett mig värd ett högre betyg

-- så egenkär var jag icke --, men det retade min ambition,

att jag icke skulle vara åtminstone »godkänd» i alla ämnen.

De följande terminerna slapp jag det försvarliga, och sista

terminen hade jag i alla »berömlig». Då stod jag på ärans

höjd, och derpå blef jag gymnasist.

Att vara skild från föräldrahemmet medförde ingen bitter

känsla, ty jag trifdes godt, der jag var. Men obeskrifligt roligt

var det likväl att få resa hem vid terminens slut. Jag

trifdes både hemma och i skolan. Jag kan nästan säga, att jag

hade två hem, ett hos mina föräldrar i Köping och ett hos

min farmor i Vesterås. Det hände också någon gång, att

föräldrarne kommo på besök och tillbragte en och annan dag

hos farmor, och då var glädjen stor, i synnerhet en gång under

den första terminen, då man hade hållit hemligt för mig, att

ett sådant besök förestod, så att det blef en fullkomlig

öfverraskning. Det ögonblick, då jag helt oförtänkt fick höra min

mors röst -- hon ropade mig vid namn, när vagnen körde in

på gården --, gjorde ett intryck, som jag ännu tycker mig

erfara, när jag tänker derpå. Det låg en alldeles egen klang

i det ljudet.

En sak var dock mycket svår, den rysliga kölden i

domkyrkan. Det hörde till ordningen, att skolungdomen skulle

bevista hvarje högmessogudstjenst med predikoförhör i skolan

efteråt. Då stark vinterköld inträffade, frös jag erbarmligt. --

Penalismen under det första året var icke heller behaglig, ty

ehuru jag icke flck särdeles många handplaggor, skulle jag

väl dock hellre sett att jag icke fått några alls. Jag har sagt,

att en pojke bör kunna tåla stryk, om det icke blifver allt för

mycket, och jag tålde det jag flck, men nog delade jag

menniskors vanliga tycke, att det icke är roligt få stryk.

Lägger jag härtill den plågsamma svårigheten att vara cursor

och vicarius, så har jag nämt det, som var tråkigt i mitt lif.

Men jag hade också mina nöjen. Den gamla lusten att

spela kort fortfor och tillfredsstäldes. Det var icke tillåtet

för skolungdomen, och det förekom icke heller i min

kamratkrets, men det kunde icke vara min farmor förmenadt att

låta sin sonson blifva fjerde man vid ett bostonspel i

hennes rum.

Min smak för teaternöjen fick jag deremot icke

tillfredsställa. En teatertrupp, som besökte Vesterås höstmarknad,

qvarstannade under de första dagarne af terminen och

uppförde en afton Shakespeares Hamlet; jag var mycket begifven

på att få se den pjesen, men rektor Gother förklarade sig

icke kunna gifva tillstånd dertill. Detta var en försakelse för

mig, men efter ett par års förlopp fick jag verkligen se Hamlet

på teatern i Vesterås. Jag var då gymnasist, och för sådana

herrar var nästan allting tillåtet.

Sorgen att ej få besöka teatern hade också den nyttan

med sig, att handpenningarne räckte så mycket bättre till att

köpa äpplen i kungsträdgården. När jag sprang der och

köpte mina äpplen för några styfver, tänkte jag icke, att jag

skulle en dag komma att stå på samma plats och hålla ett

högtidligt tal, såsom skedde vid invigningen af Gustaf Vasas

bildstod i Vasaparken år 1864.

Äpplena voro goda, men jag aktade mig noga att icke

gifva för mycket åt äppleaptiten, ty då skulle penningarne

icke räckt till att köpa smörstrufvor, hvilka utbjödos i

skolqvarteren af en gumma och slukades med riktig vargaptit i

trefligt kamratsällskap på de mörka höstqvällarne. Ett annat

sätt att göra sig ett godt kalas var att steka semlor

(hvetebröd) i smör. Sådana obetydligheter, som jag nu nämner,

voro i barnlifvet vigtiga saker och sakna ej alldeles ett visst

intresse, om man intresserar sig för en förfluten tids seder

och lif.

Vesterås stad var ett sämre ställe på den tiden, än den

staden nu är. Jag ser en stor skilnad: gatorna och husen

hafva blifvit vackrare, ocli jag tror mig kunna säga, att folket

har blifvit hyggligare. Der fördes ett hiskligt sqvaller med

verklig elakhet, just inom den krets, hvarifrån goda exempel

bort utgå. Min farmor befann sig alldeles utanför denna

sällskapskrets, men sqvallret gick med hög röst på gator och i

gränder, så att det hördes öfver allt. Slutligen fick man läsa

i stadens tidning ett skaldestycke med öfverskrift »Frid», som

väl icke oförtäckt gick på personligheter, men hvar och en

begrep meningen till efterrättelse för vederbörande. Stycket

var ett rätt vackert poem, författadt af en ledamot af stadens

presterskap, ej obekant bland den tidens vitterhetsidkare. Hans

namn var Olof Fredrik Wahlin.

Mellanterminerna, sex veckor vid midvintern, fjorton

dagar vid påskhelgen samt hela sommaren, tillbragte jag hemma

i Köping, men ingalunda sysslolös. År 1827 vill jag minnas,

att jag fick förnya min skolgång hos Stenman, men detta året

var det sista i den skolan. År 1828 läste jag på egen hand,

utom att min far gaf mig några latinlektioner. Och det myckna

läsandet på lediga stunder fortgick med tyska, franska och

svenska böcker.

Från denna tid förvarar jag ett och annat minnestecken.

Jag har qvar det exemplar af Nya testamentet, som min far

gaf mig, då jag var tio år gammal, och likaså den psalmbok,

som jag vid samma tid erhöll. Denna bok har under mer

än femtio års flitigt bruk blifvit alldeles utsliten. Jag satte

nytt band på boken en gång, men jag behöll de gamla

permarne, ty der står på inre sidan en psalmvers, som min far

hade inskrifvit, när han gaf mig boken. Psalmerna n:is 348,

349 och 350 voro mig särskildt anbefalda till läsning. Jag

läste dem, jag lärde mig dem utantill, ty de gjorde starkt

intryck. Allra mest tyckte jag om psalmen n:r 349.

*

V.

Gymnasisttiden 1828--1831.

(Tolf till femton års ålder.)

Skilnaden mellan skolgosse och gymnasist. -- Läroämnen. --

Lärosätt. -- Lärare. -- Disciplin och skoltukt. -- Subordinationen. --

Föreningskalas och valborgsmessokalas. -- Sorgligt slut på tillämnadt nöje.

-- Kamratlifvet. -- Resor. -- Ynglingaålderns inträde. -- Le Moine. --

Nya studier. -- Gymnasisttidens slut. -- Första besöket i Dalarne.

Med vårterminen 1828 upphörde jag att vara skolgosse,

jag blef gymnasist från början af höstterminen; skilnaden var

betydlig: andra lärare, till en del andra läroämnen, och hela

lifvet var förändradt. Der var ämnesläsning på gymnasium,

d. v. s. särskild lärare för hvarje läroämne, och rektorsembetet

gick i tur bland lektorerna med årligt ombyte lika som bland

professorerna vid universitetet. Så väl detta som åtskilligt annat

var, lika som man velat härma universitetslifvet. Och

gymnasisterna härmade studenterna; man gick omkring på gatorna

och sjöng, och när enligt gällande lektionsordning disputation

(talöfning) blef hållen, hvilket inträffade en gång i veckan,

hölls disputationskalas efteråt med öfningar att dricka punsch.

Gossarne i skolan titulerades af sina lärare med benämningen

»du», men lärarne på gymnasium kallade sina lärjungar »herre».

Dock kunde det väl hända, att en eller annan lärare tilltalade

oss med tillnamnet utan tillägg af ordet herre, men

tilltalsordet »du» brukades aldrig. Tecknet var gifvet, gymnasisten

skulle icke vara en barngosse, han skulle vara en yngling, en

ung herre. Sjelfva betraktade vi oss så och försummade icke

att taga vår värdighet i akt.

Läroämnen voro följande. Först och främst latin. Vi

läste i nedre afdelningen eller, såsom namnet var, nedre

cirkeln Ciceros Orationer och Virgilius (Æneiden), hvilken

fortsattes i öfre cirkeln, hvarest äfven, om jag rätt minnes, lästes

Livius. -- I grekiska och ebreiska hade vi samma lärare och

det, som lästes i grekiskan i nedre cirkeln, var -- om jag rätt

minnes -- Dahls krestomati, således en fortsättning af

skolkursen, och i öfre cirkeln lästes Xenofons Anabasis, men så

långt som till Homerus hunno vi icke. Deremot lästes Nya

testamentet på grekiska. I ebreiskan sträckte sig läsningen

icke längre än till några de första kapitlen af första Mose

bok med begagnande af Sjöbrings och Arosenius" grammatikor.

I latin och grekiska hade vi ingen annan grammatik än

Strelings och Dahls, inga andra lexika än Sjögrens och Lindbloms i

latinet, och i grekiskan ordlistor i läroböckerna. Det latinska

talandet på disputationerna gick skröpligt, punschdrickningen

efteråt gick bättre. Den, som hade gifvit ut

disputationsämnet, teserna, var värd och bjöd sina närmare bekanta.

Ebreiska var nytt ämne -- vi hade icke läst detta språk

i skolan --, och en annan nyhet skulle vara, att der stod på

läsordningen för en timme i veckan »deklamation», men vi

deklamerade aldrig någonting, vi läste ebreiska grammatikan

på den timmen. Det skulle väl dock icke varit illa gjordt,

om denna timme blifvit använd till läsning af klassiska

författare på modersmålet, Tegnér, Franzén, Wallin m. fl., men

att på detta sätt införa ungdomen i fäderneslandets litteratur,

kom icke i fråga. Hade jag icke läst åtskilligt hemma, skulle

jag blifvit en fullkomlig barbar i svenska vitterheten. Latinska

skriföfningar idkades deremot flitigt, öfversättningar ömsom

från svenska till latin och från latin till svenska samt egna

uppsatser (krior) så väl på svenska som på latin.

Lika som ebreiskan var nytt läroämne, så var äfven

filosofien. Nedre cirkeln läste Kiesewetters logik och Brunnmarks

moral, hvilken sistnämda bok var skrifven på latin, men vid

undervisningen begagnades svenska språket. Öfre cirkeln läste

ingen logik, men i stället lästes psykologi, och läsningen i

Brunnmarks moral fortsattes. Lärobok i psykologi fans icke;

undervisningen meddelades genom föreläsning, för hvars

innehåll vi skulle redogöra följande dagen. Det gälde att med

penna i hand uppteckna hufvudsumman af det vi hörde

föreläsas. Föreläsningen afhördes på eftermiddagen, hvarefter jag

på aftonen sysselsatte mig med att sätta stil och form på

mina anteckningar, så att de icke blefvo endast en tom

utanlexa. Det var ett slags öfning i författarskap. Det har

förefallit mig underligt, att detta, som gick för sig rätt bra för

mig och mina kamrater på gymnasium, skall gå så skralt och

klent, som det går för studenterna vid universitetet. Jag har

såsom universitetslärare haft erfarenhet, huru studenterna sitta

på bänkarne och skrifva anteckningar, som duga till ingenting.

Jag har låtit mig förevisas sådana studentanteckningar, skrifna

under mina föreläsningar, och funnit dem utomordentligt

eländiga. -- Dylika föreläsningar förekommo för öfre cirkeln äfven

i moralen med förklaringar öfver läroboken.

Matematiken fortsattes till och med till sjette boken af

Euclides, och algebra begyntes. Jag hade mycket svårt att finna

någon plats i mitt hufvud för algebran. Om decimalbråk fick

jag blott ett mycket oredigt begrepp och intet alls om

logaritmer, men det kan vara möjligt, att några bland kamraterna

lärde sig ett och annat om dessa räknesätt. Jag var väl den

sämste i matematiken bland dem, som verkligen bjödo till att

lära sig något, hvilket visst icke alla gjorde. Somliga gjorde

allt för att få behålla sin okunnighet, så i matematiken som

i allt annat, och med deras matematik kunde väl min vara

jemförlig, ehuru jag verkligen bemödade mig att göra den

litet bättre.

I historien begagnades Pölitz" lärobok i verldshistoria

och Bruzelius" i svenska historien. I geografien kan jag icke

påminna mig att vi läste någonting alls.

Med teologien följde kyrkohistorien såsom nytt ämne.

Bruhns läroböcker begagnades i båda ämnena, teologien

skrifven på latin, kyrkohistorien på svenska.

Slutligen skulle nu äfven läsas moderna språk, tyska och

franska. Läsningen var endast kursiv öfversättning; icke det

ringaste spår af grammatik förekom. Jag hörde med stor

förundran berättas, att gossarne på lyceum i Upsala läste

tyska och franska grammatikan.

För naturvetenskap fans ingen lärare. Jag hörde en

underlig berättelse, att i privilegiet på det ena af stadens apotek

-- apoteket Bäfvern -- skulle flnnas ett förbehåll, att

apotekaren borde undervisa gymnasisterna i botanik. Huru med

detta rykte förhöll sig, vet jag ej; saken kom aldrig i fråga.

Men en och annan bland kamraterna botaniserade på egen

hand med Liljeblads Flora till hjelp. Äfven jag försökte att

så göra, ty läsgirig var jag på allting. Men det ville intet

gå. Jag lärde mig skilja mellan ståndare och pistiller samt

latinska namn på en och annan bland de vanligaste växterna,

men jag visste knappt, huru de sågo ut. Jag har aldrig haft

öga för växtrikets alster.

Lärosättet var lika som i skolan helt och hållet beräknadt

på hemläsning, med redogörelse uppe på lärorummet, samt

skrifningar. Jag har förvarat från min gymnasisttid följande

antal skriföfningar:

Lärare voro följande:

Reinhold Scheringson var en sjuttio års gammal man,

för sin moraliska karakter mycket vördnadsvärd och hade

nog en grundlig klassisk bildning, men undervisningen, som

han gaf, var ytlig, den bestod nästan blott i kursiv

öfversättning. Hade jag icke haft den grundliga underbyggnad, som jag

hade fått genom skolgången hos Stenman, latinlektionerna hos

min far och undervisningen af rektor Gother, skulle jag under

Scheringsons ledning blifvit mycket klen i latinet, fastän jag

icke deltog i den slarfaktighet, hvarmed hans lektioner af

många missbrukades. Ty respekten var klen, gubben hade

ett egendomligt sätt att vara, som närmade sig något litet

till det löjliga, hvaraf följden blef, att förmågan till att hålla

ordning under lektionerna saknades. Scheringsons minne håller

jag dock i mycken vördnad, ty han var en ärans man och

en man med hjerta. Jag besökte honom flere gånger under

senare tiden, och han bevisade mig mycken godhet. Det var

för mig en verklig hugnad att få se Scheringson såsom

jubelmagister vid min egen promotion (1839).

Lektor i grekiska och ebreiska var Johan Norman, en

till åren kommen man, ehuru ej så gammal som Scheringson.

En grundligare undervisning än Normans kunde aldrig finnas,

men grundligheten gick till öfverdrift, så att vi ej kommo

långt. En hel timme kunde åtgå för en enda vers i ebreiskan

eller några få rader i grekiskan. Normans mening måste

varit, att lektionerna skulle blott vara en inledning till

sjelfstudium, och så gick äfven jag till väga; jag läste nu Xenofon

för mig sjelf under julferierna, då jag var i öfre cirkeln. Lektor

Norman var också mycket sjuklig, han led emellanåt af

stenplågor, och då voro lektionerna instälda hela veckan och

kanske längre. Vi hade då full frihet att gå och »slå dank».

Norman var för öfrigt en aktningsvärd man, och der var

ordning och skick under lästimmarne.

Filosofi, d. ä. logik, psykologi och moral, läste jag för

lektor Gustaf Nibelius, som var en lärare af yppersta slag.

Hans person gjorde hos mig ett oförgängligt intryck, och der

fans i hans sätt att meddela undervisning en klarhet, redighet,

bestämdhet, som gjorde det omöjligt att icke förstå det

som sades, i fall man hade någon gnista förstånd, och respekten

var sådan, att vi sutto i hans lektioner såsom fastlästa

bilder på bänkarne. Försökte någon att göra annorlunda,

så hade Nibelius en blick och ett kraftord, som bragte

okynnet på skam. Han hade i sina yngre år vistats en längre

tid i England såsom lärare för svenske ministerns, baron

Rehausens, barn och hade deraf fått vedernamnet »engelske

dalkarln», hvilket namn icke passade illa. Nibelius var född

dalkarl och hade ett stort stycke dalkarlshumör, förenadt med

sådana egenskaper, som man har brukat anse tillhöra den

engelska karakteren. Han var styfsint, stolt och stel, men

med en viss ridderlig ädelhet i sinnelaget. Jag betraktade

honom med en känsla af verklig kärlek, vördnad och

beundran, blandad med en viss känsla af blyghet. Nu var

han också personlig vän med min far och besökte hemmet

i Köping stundom under mellanterminerna på en eller annan

dag samt var då en deltagare i de lärorika samtal, som jag

har nämt att jag fick åhöra. Af Nibelius såsom lärare hade

jag stor nytta. Han lärde mig med sin logik att bruka mitt

förstånd; med sin moral satte han reda och klarhet i mina

sedliga begrepp, med sin psykologi gaf han mig en åskådning

af det menskliga väsendet, och slutligen införde han mig i ett

annat nytt läroämne, ty han gaf enskilda lektioner i engelska

språket, utan betalning, och tillträdet stod öppet för hvar och

en, som hade lust. Visserligen var undervisningen endast

kursivläsning, men denna var tillräcklig för mig att öppna vägen

till den engelska litteraturen. Dessa engelska lektioner i

Mobergs krestomati roade mig mycket och lika så elementen af

filosofien på det sätt, de af Nibelius framstäldes. Jag har vid

framskridande ålder funnit mig vara alldeles oförmögen af allt

verkligt filosofiskt studium, men såsom gosse, när fråga blott

var om elementen, var jag helt annorlunda.

Ett drag af karakteren hos Nibelius grep mig starkt.

Der fans en pojke på gymnasium, som var en stor slarf och

särskildt illa anskrifven hos Nibelius. Men nu hände en gång,

att Nibelius hade af oaktsamhet kommit att göra en sak, som

denne gymnasist kunde med skäl anse såsom en förolämpning.

Nibelius upptäckte sitt fel och bad pojken om ursäkt

offentligen inför hela gymnasisthopen. Detta, att han, den eljest så

styfve och stolte mannen, icke höll sig för god att bedja om

ursäkt af en lärjunge och just en, som han sjelf värderade

mycket lågt, men som likväl denna gång hade rätt, hvaremot

läraren hade orätt, detta tyckte jag vara ett förträffligt

karaktersdrag, och jag tycker så ännu. Jag lärde mig af detta

exempel, huru man skall praktiskt tillämpa sedeläran, som jag

hörde mig föreläsas af samme Nibelius. Jag såg ett exempel

af rättfärdighet i handel och vandel. Jag lärde mig, att ingen

menniska är för hög att bekänna ett begånget fel och ödmjuka

sig inför den svage. Pojkhögfärd bör qväsas, men

lärarehögfärd i skolorna är ett lika stort fel. En vanlig lärdomens

högfärdspåse skulle låtsat om ingenting, men Nibelius var stolt,

med en stolthet af den högre arten, som icke kan lida den

moraliska förödmjukelse, som består deri, att man vet sig

hafva gjort en menniska orätt utan att hafva erbjudit

upprättelse Se Geijers Minnen i Saml. skrifter. D. 3, s. 39..

I matematiken hade jag till lärare lektor Erik Bergquist,

en mycket välmenande och rättskaffens man, men knappt rätt

lyckligt danad af naturen för lärarekallet. Och då nu

Bergquist visste, att jag var dum i matematiken, särdeles i algebra,

ville han hjelpa mig med förklaringar, men då nu dessa

saknade erforderlig klarhet, blef oredan i mitt omatematiska

hufvud alldeles ohjelplig. Hade jag fått stå och fundera sjelf på

den algebraiska räkningen, så kunde det kanske blifvit någon

råd, men nu blef jag alldeles kollrig. I mitt hufvud kom

aldrig någon algebra och ej mycket af Euclides. -- Men

tacksam mot Bergquist bör jag vara för den personliga välvilja

han visade mig.

Min lärare i historien var en intressant personlighet, Carl

Thomas Järta. Son af en lärd och vitter fader, den

namnkunnige statsmannen och vetenskapsidkaren Hans Järta, hade

sonen ärft en betydlig del af faderns egenskaper. Han hade

starka anlag för prosaisk vitterhet och humanistisk lärdom.

Redan såsom ung student hade han vunnit Svenska

Akademiens stora pris för en historisk afhandling, och han blef

lektor vid mycket unga år, blott 25 år gammal. Hans

undervisning var förträffligt egnad att väcka håg för historiens

studium. Detta behöfdes icke för mig, jag hade den hågen

förut, men derför hade jag också mycken nytta af Järta såsom

lärare. Dock skulle denne mannen passat bättre vid ett

universitet än vid ett elementarläroverk. Jag har förut sagt, att

lifvet på gymnasium var i vissa delar ett sätt att härma

universitetets lif; jag tillägger nu, att Järta nog mycket lekte

den leken. Hans föreställning var, att gymnasium skulle vara

ej blott en fortsättning af skolan, men äfven en inledning till

universitetet. Ibland steg han upp i katedern och höll en

akademisk föreläsning. Detta skulle vara att förbereda

ynglingarne för universitetsstudier. Men han genomgick aldrig

någon fullständig lärokurs. Undervisningen -- så tänkte han --

skulle vara en vägledning till sjelfstudium; vissa hufvuddrag

skulle meddelas och egen läsning fylla mellanrummen. Detta

passade ej illa för mig, som hade en liflig håg för ämnet och

redan hade läst åtskilligt för mig sjelf, men för dem, hvilka icke

egentligen hade historiskt sinne, dugde metoden icke:

kunskapen blef fragmentarisk. -- Järta var för öfrigt den

angenämaste menniska i sällskapslifvet, glad, skämtsam, qvick och

en verkligt välvillig menniska. Det liknade sig med tiden,

såsom skulle han och jag komma i mycken förnyad beröring

med hvarandra. Ty Järta blef Skytteansk professor i Upsala,

och jag blef docent vid samma lärostol. Men af denna

sammanvaro blef ej mycket, ty en obotlig sjukdom lade Carl

Thomas Järta i grafven redan vid 39 års ålder (1841).

Lektor i teologien var Per Ulrik Boethius, också en ung

man, befordrad till lektor vid 25 års ålder. Han läste sin

teologi och sin kyrkohistoria ordentligt, och kyrkohistorien

roade mig mycket, särdeles det stycket, som handlade om de

gamla kättaresekterna, Arianer, Monophysiter m. fl. Jag har

i senare tider tillbragt mången treflig dag hos Boethius i hans

gästfria hus, sedan han var blifven pastor i Rättviks pastorat.

Jag är honom skyldig mycken tacksamhet, särskildt för en

stor vänskapstjenst, som han då gjorde mig och mina syskon.

Jemte dessa nu nämda lektorer fans en lärare med titel

gymnasiiadjunkt, som skulle lära oss tyska och franska språken.

Mannens personliga namn var Elof Jedeur. Han var en qvick

eller åtminstone munvig karl och skref vers, men utan egentlig

talang. Jedeur var också en glad sällskapsbroder, som gerna

sade sina roliga infall med ett godt glas punsch framför sig.

Men såsom lärare saknade han all förmåga att hålla pojkarne

i ordning och skick under lästimmarne. Lärorummet liknade

snarast en hållstuga på en dålig gästgifvargård, full af

okynniga skjutspojkar. Och om der fans någon, som ville lära sig

något, så fans det ej mycket att lära. Jag blef också snart

fritagen från dessa lektioner, ty jag kunde mera tyska och

franska, än som fans att inhemta af Jedeurs undervisning. Jag

erhöll efter en liten examen frihet att vara frånvarande från

Jedeurs lästimmar. Det gör mig ondt att tala så, som jag nu

gör, om en lärare, hvars sätt att personligen bemöta mig alltid

var välvilligt och godt, men det eländiga skick, hvaruti

undervisningen i de moderna språken befann sig, bör ej fördöljas,

ty det utgör ett exempel, huru tillståndet vid läroverken kunde

vara, innan det buller och väsen begyntes, som ännu fortfar i

läroverksfrågan.

*

Disciplin och skoltukt på gymnasium var hardt när ingen

alls. Vi gjorde hvad vi ville. Der funnos dåliga ungdomar,

som söpo och rumlade och gjorde allehanda, det ej godt var.

Det är sant, att fullväxta ynglingar böra icke hållas under

samma tukt som små gossar; den, som icke är ett barn, bör

icke behandlas, såsom vore han ett barn, men der skall vara

måtta med friheten. Här var ej en lagbunden frihet, här var

fullkomligt sjelfsvåld. Gymnasisterna eller, såsom vi äfven

benämde oss, djeknarne ville vara stora herrar. Jag var den

yngste, blott tolf år gammal, då jag kom upp på gymnasium,

och skulle väl således kunnat anses tillhöra barndomsåldern,

men jag lät herrevärdigheten mig godt behaga. Dock kan jag

just icke säga, att jag missbrukade friheten, jag var mindre

sjelfsvåldig än många andra.

Men en särskild disciplin fans, som icke var matt och svag,

nemligen den tukt, som ungdomen sjelf höll genom penalismen

eller, såsom saken kallades, subordination. Denna tukt var

ganska bastant och så beskaffad, att densamma förtjenar att

närmare betraktas.

Gymnasium bestod af fyra klasser, och ett år tillbragtes

i hvarje klass, men dock så, att de flesta genomgingo blott

tre klasser. Första och andra klassen utgjorde ett gemensamt

läslag, som kallades nedre cirkeln; tredje klassen jemte det

mindre antal, som qvarstannade det fjerde året, utgjorde öfre

cirkeln. De, som befunno sig i första klassen, kallades pliggar

och uppfostrades under tukt af de äldre. Tukten tillämpades

i första hand af dem, som utgjorde andra klassen, hvilka

kallade sig skommare (skomakare), men öfre cirkeln, hvars

ledamöter kallade sig skräddare, försmådde icke att taga del i

upptuktningen. Tuktomedlet var att gifva pliggarne stryk,

gemenligen under form af örfilar, hvilka någon gång

beledsagades af en knuff i ryggen. Sådan afbasning egde rum

gemenligen två eller tre gånger i veckan och kallades att hålla

coetus, nemligen skommarcoetus, då andra klassen skötte

bastonaden, och storcoetus, då äfven öfre cirkeln gaf sina bidrag.

Denna penalism var af annan art än den, som förekom i skolan.

Der var strykutdelningen ingenting annat än utbrott af ett

rått öfversitteri, men på gymnasium var meningen, att örfilarna

skulle vara straff för begångna felsteg, hvilka väl dock stundom

blott voro förevändningar, men äfven kunde hafva sin goda

grund, ty pliggarne voro visst icke några oskulder. Det fans

hos de bättre bland ynglingarne en ganska allvarsam mening,

att pliggarne skulle tuktas för verkliga oseder, och det var ett

uppriktigt bemödande att skipa verklig rättvisa. Pliggarne

åter fördrogo sitt öde med godt tålamod, ty när de fingo stryk,

tänkte de: »nästa år är jag den, som slår». Hvad mig

sjelf beträffar, fick jag såsom pligg ej mycket stryk, och när

jag var blifven »skommare» och »skräddare», roade det mig

mera att se andra slå än att slå sjelf. Jag kände mig i följd

af min underlägsenhet i ålder uppmanad att icke »hovera»

mig allt för mycket såsom tuktomästare.

Felet i örfilsregeringen var, att icke alla voro rättrådiga;

örfilar gåfvos ofta, som bort varit ogifna, och i synnerhet

fans här mycken småaktighet. Örfilar gåfvos, för det att

pliggen hade kommit in i läsrummet en minut efter

klockslaget, ty det hette att pliggarne skulle passa på tiden

ordentligt. Så fingo pliggarne ock örfilar, om de suttit litet krokiga

i ryggen på läsrummet o. s. v., och dessa oförtjenta örfilar

kunde vara lika eftertryckliga som de, hvilka gåfvos med fullt

skäl för verkliga fel af osedlig art. Och det kunde äfven

hända, att örfilsutdelningen bestämdes af personligt hat. Der

kunde flnnas bland pliggarne någon, som hade fått det ryktet

om sig, att han var »stursk» eller att han var en sprätt, som

ville högmodas med granna kläder, eller att han var en »räf»

eller en lycksökare, en sqvallerbytta, som ville ställa sig in

hos lärarne; då blefvo örfilarne både många och af solid

beskaffenhet. Hade kamratopinionen varit rätt samvetsgrann,

så att illviljan blott träffade den, som verkligen var en stursk

och egenkär drummel eller en grannlåtshögfärdig narr eller

en sqvalleraktig ögontjenare, så skulle örfilsregnet liknat annat

välgörande regn, som faller i god jord, men nu fans ingen

säkerhet, att icke den oblida domen kunde vara grundad på en

blind fördom och ett löst tycke. Saken hade verkligen två

sidor: det råa öfvermodet, som var en ful sak, och den

ungdomliga idealismen, en hängifven entusiasm för sanning och

rätt, som var en god sak. Och att de yngre fingo lära sig

att krusa något litet för de äldre kunde intet skada.

Men subordinationen med alla sina missbruk hade dock

en verklig moralisk grund. Detta visade sig deruti, att om

någon, som hade sträfvat igenom sin pliggtid och således nu

skulle blifva strykgifvare och ej stryktagare, dock skämde ut

sig med något verkligt svineri, kunde det hända honom, att

han blef genom kamraternas dom »satt under subordination»

i likhet med pliggarne. Detta vederfors en person under min

tid. En annan gång hände det, att ett par, som verkligen

voro dåliga varelser, dömdes till en utomordentlig afbasning,

icke med örfilar på det vanliga sättet, men med stut. De lades

framstupa på ett bord, hvarefter några bastanta näfvar läto

björkriset dansa på deras bakdelar. Detta betraktades såsom

mycket skamligt, förutom att det sved i skinnet genom byxorna.

Men hvarför icke anmäla sådana syndare hos rektor?

Nej bevars! angifva en kamrat hos lärarne, sådant skulle

ansetts ovärdigt, stridande mot all »esprit de corps», allt begrepp

om kamratskap.

En gång voro vi på väg att råka illa ut. En bland

pliggarne sjuknade i en svår bröstsjukdom och var nära döden.

Orsaken ansågs vara, att han hade fått några knuffar i ryggen,

hvilka skulle verkat skadligt på ett af naturen svagt bröst.

Något stort öfvermått af stryk hade han icke fått, men nu

fingo vi höra, att om han dog, hade vi slagit ihjel honom.

Lyckligtvis dog han icke; sjukdomen lät sig botas, men saken

föranledde dock en ransakning af lärarekollegium, och en, som

lärer varit en hufvudperson i coetus den gången, blef dömd

att skiljas från läroverket, men biskopen i sin egenskap af

eforus lärer ansett sig ega en viss benådningsrätt och befriade

den domfälde ynglingen från straffet.

Skulle man tro, att subordinationen eller, om man vill

säga, penalismen blef efter detta uppträde förbjuden af lärarne,

så bedroge man sig mycket. Allt blef så, som om ingenting

passerat, örfilarne blefvo hvarken flere eller färre, hvarken

större eller mindre, än de skulle blifvit i alla fall. Lärarne

synas haft samma mening som de bättre bland ynglingarne,

att subordinationen, med sans och måtta handhafd, hade sina

goda sidor. Ty att ungdomen fick lära sig lyda och tåla ett

och annat, var dock en förträfflig sak. Några örfilar pojkar

emellan äro mycket bättre än det vekliga morsgrislifvet.

Den goda afsigten med subordinationen framträdde i

synnerhet i det sätt, hvarmed saken årligen afslutades och

pliggarne fingo sin frihet. Förhållandet härmed var följande.

Subordinationen bestod icke endast i skyldigheten att

mottaga örfilar, men äfven i allmänhet i en trugad och

underordnad ställning. Ingen pligg egde att tilltala någon

superior med annan titel än herre, så vida han icke var enskildt

benådad af någon bland herrarne med tillåtelse att säga du.

Hvarje pligg, om han mötte en superior på gatan, skulle aftaga

hatten. Pliggarne skulle gå likasom med budkafle ur gård i

gård, när hela sällskapet skulle sammankallas, t. ex. för att gå

med sång på gatorna eller för att slåss med gesällerna,

hvilket någon gång brukades. Pliggarne skulle sitta raka och

stela i ryggen på lärorummet, hvaremot superiorerna, innan

läraren anlände, gingo af och an på bänkarne med steg från

bänk till bänk och sjöngo visor. Och i oväsendet under Jedeurs

lärotimmar fingo pliggarne icke taga del. När örfilsutdelning

förestod efter lärotimmens slut, drefvos pliggarne ned till

dörren, och de, som skulle afbasas, uppkallades en och en i sänder

till öfre delen af rummet, der superiorerna befunno sig, och

der flck nu hvar och en sin del. Detta lefverne börjades med

början af höstterminen och räckte till sista veckan i april.

Men då slog befrielsens timme.

Och detta med stor högtidlighet. En afton efter slutad

lektion kördes pliggarne ut i förstugan, men inkallades efter

en kort stund och anvisades nu att stanna, icke vid dörren,

utan vid pelaren, d. v. s. midt i rummet. Superiorerna sutto

nu rundt omkring väggarna i rummets öfre del, det s. k.

koret, och i katedern befann sig ordföranden, hvars titel var

notarius gymnasii. Förrättningen öppnades af honom med ett

kort tal, hvarefter pliggarne uppropades, en och en i sänder.

Hvar och en, när han uppropades, stannade vid ingången till

koret midt för katedern, hvarefter notarius gymnasii uppläste

en s. k. skrapa, d. v. s. en af någon bland superiorerna

författad karaktärsteckning öfver den förevarande pliggpersonen,

hvilken nu fick höra sig föreläsas sina olater och fel, dock

äfven med beröm, i fall han ansågs hafva några goda

egenskaper, allt efter omständigheterna. När skrapan var uppläst,

flck den skrapade pliggen taga plats bland superiorerna och var

nu »förenad» med dem. Så gick det undan för undan, till

dess den sista pliggen hade varit framme. Men då stego alle

samman, superiorer och pliggar, upp på bänkarne och

marscherade af och an med steg från bänk till bänk i den långa

salen, sjungande en vers, så lydande:

Ȁlsken frihet och fosterland,

Knyten det fastaste brödraband,

Ty naturen har befalt,

Att vänskap öfver allt

Skall hyllas och för vänskap hjertat aldrig bli kallt.

Naturens lag

Den gillar jag;

Och alle, och alle

Medborgare, förenade,

skall hålla

Både vänskapen och friheten och aldrig darra,

När de se despoternas palats.»

Poesien var klen, men sången gick af hjertans grund, och

dermed var den stora handlingen fulländad.

Med denna sång förhöll sig för öfrigt så, att visan

aldrig förekom i sångöfningarna, men i april månad, då tiden

för pliggarnes förlossning nalkades, brukade superiorerna sjunga

de anförda orden, medan de spatserade på bänkarne.

Meningen var, att pliggarne, der de sutto raka och stela på sina

platser, skulle uppfatta orden och melodien, så att de skulle

kunna taga del i sången, när deras stund var kommen. Eljest

fans en annan visa med begynnelseord: »Skommare! har du

några pliggar?» Denna visa var ämnad pliggarne till hån och

försmädelse, men när sången började ljuda: »Älsken frihet

och fosterland!» då visste den trälbundna hopen, att

förlossningen stundade.

Skraporna hade längd och utförlighet ungefär såsom en

kort kria, innehållet var stundom småqvickt och satiriskt,

pliggen var prisgifven åt det skämtsamma löjet eller åt de

stränga förebråelserna, allt såsom han ansågs värd. Men i

allmänhet missbrukades tillfället icke till hat och elakhet.

Också hörde jag aldrig, att någon föreningsskrapa hade

föranledt någon ovänskap. Skraporna skrefvos af de mera

tänkande bland ynglingarne med verklig föresats, att skriften

skulle innehålla en nyttig lärdom. Och på en särskild sak

lades stor vigt, nemligen den tur och ordning, i hvilken

pliggarne framropades vid »föreningen». Superiorerna hade då

öfverenskommit om en bestämd ordningsföljd, så att den, som

var bäst omtyckt, uppropades först och derefter hvar och en

i tur och ordning, så att den, som ansågs vara den sämste i

karakter och seder, fick vänta till sist. Jag var den tolfte i

ordningen bland några och tjugu.

Sedan skraporna voro afskrapade, var kalas på aftonen,

men mycket enkelt, blott smörgåsar med aptitsup och öl, ej

punsch. Det hörde till ceremonielet, att så skulle vara.

Ty föreningskalaset var blott ett förspel till

valborgsmessokalaset den första maj, och då punschades så mycket

mera. Till festen hörde fyrverkeri, som afbrändes på

Djekneberget den 30 april. Valborgsmessokalaset hölls icke i staden,

men i någon välbyggd bondgård på landet. Det enda

valborgsmessokalas, som jag kom i tillfälle att bevista, hölls i Tibble

by i Badelunda socken. Lektorerna voro inbjudna, och några

bland dem infunno sig.

Detta valborgsmessokalas hölls under mitt pliggår den

1 maj 1829. Men följande året, 1830, blef ordningen afbruten

genom en förskräcklig händelse.

Allt hade gått sin gilla gång, pliggarne voro tuktade,

skraporna skrifna, kalaset förbereddes, då en förfärlig

olyckshändelse förstörde alltsamman.

Der fans bland kamraterna ett par, som förstodo

konsten att tillverka raketer. Tillverkningen var färdig, raketerna

förvarades i en liten, trång kammare inom ett hus strax

ofvanför begrafningsplatsen utanför Qvarntullen. Det var en vacker

vårafton den 26 april, då strax efter slutad lästimme de två,

som hade hand om raketerna, gingo in i raketrummet för

något ärende, och himmelen vete, hvadan eldgnistan kom --

detta blef aldrig uppdagadt --, men hela mängden raketer

brunno af i ett ögonblick i den trånga kammaren, och de

arma ynglingarne störtade ut, uppbrända, förstörda. Den ene

af dem lyckades, springande med full fart, komma hem på

sitt eget rum, men den andre föll framstupa öfver tröskeln,

blef af menniskor upplyftad och inledd i närmaste gård, från

hvilken han aldrig med lifvet utkom.

Deras utseende var förfärligt, ansigtet liknade en mörk

bronsbild, hela hufvudet var ett enda ofantligt brännsår, och

åtminstone den ene af dem, vid namn Törnblom, hade stora

brännsår äfven på andra delar af kroppen. Med skötsel och

vård tillgick på följande sätt. Den nyssnämde Törnblom var

son af en förmögen hemmansegare på Malma gård i

Badelunda socken ej långt från staden; den olycklige sonen erhöll

den huldaste vård af sin stjufmoder, som infann sig vid

sjuksängen. Den andre åter, hvars namn var Damström, var en

fattig yngling från Falun, som knappt hade någon anförvandt,

åtminstone ingen i grannskapet. Han vårdades af en

förståndig sjuksköterska, och dessutom höllo kamraterna vakt i

angränsande rum. Vi fördelade oss i vissa väktarelag med

vaktombyte på bestämda timmar. De sjukes smärta var mycket

svår i början, men derpå följde ett temligen plågfritt tillstånd,

till dess en feber utbröt, synbarligen med svåra plågor.

Törnblom dog på trettonde dygnet. Damström på det adertonde.

Begrafningarna höllos med stor högtidlighet, Törnbloms i

Badelunda kyrka, och föräldrarne hade inbjudit till sitt hem

på gården Malma samtliga den dödes kamrater. Damströms

jordfästning egde rum i Vesterås domkyrka och bekostades af

kamraterna med penningar, som voro insamlade för det

tillämnade valborgsmessokalaset, hvilket instäldes.

Dessa sorgliga förhållanden väckte andra känslor än de

vanliga inom ynglingakretsen, men föreningen måste dock gå

sin gång för pliggarnes skull.

Detta år, 1829--30, var det andra jag tillbragte på

gymnasium. Det följande året, 1830--31, blef det sista för mig.

Året gick sin ordentliga gång med pliggar, örfilar, förening,

men när första-maj-tiden kom, hade man fjolåret i minne;

inga raketer anskaffades och intet valborgsmessokalas blef

hållet. Men vid terminens slut gjorde gymnasiets rektor, som

det året var Järta, en bjudning för alla gymnasisterna.

*

Med det jag nu har talat om läsningen och skoltukten

har jag kommit in på tal om kamratlifvet. Dermed har jag

berört ett ämne af stor moralisk betydelse. Karakteren bildas

i umgänge med jemlikar. Dåligt kamratskap är farligt, men

ensamheten hemma i goddagspiltlifvet hos pappa och mamma

har sina lika stora faror. Ty när en gosse har växt till

yngling och ej längre kan fägna sina föräldrar med sin

beständiga närvaro, så i fall han då ej fått lära känna något

annat lif än att vara pappas och mammas snälle gosse, så

är han svag mot ungdomens onda andar, ty han känner dem

ej, när han kommer ut i verlden; han ser ej försåtet, som

snärjer. Kamratgossen deremot, skolpojken, har sett en skymt

af dessa onda andar, och derför aktar han sig lättare, när

han får lära känna dem i större stil. Kanske har han sjelf

redan gjort något litet afsteg och fått någon liten försmak af

den erfarenheten, huru synden straffar sig sjelf. Och det kan

äfven hända, att kamratskapet icke var af det dåliga slaget,

det kan varit ett mycket godt sällskap. Vanligtvis är

sällskapet blandadt, och der finnes tillfälle för förståndet att lära

sig skilja ondt från godt. Ynglingen har i alla händelser fått

en liten erfarenhet af verlden, och kamraterna bruka lära

hvarandra den obeskrifligt nyttiga lärdomen att »veta hut».

Mitt kamratskap var visst icke felfritt. Jag har talat om

dåliga pojkar i skolan; de blefvo ej bättre på gymnasium;

min lycka var, att de ej brydde sig om mig; jag var visst i

deras ögon en barnunge, som de föraktade. De voro stora,

långa räklar, groflemmade kroppar, plumpa i seder och med

alla sina intressen fördjupade i det sinliga lifvet. Det var hos

dem, jag lärde känna en ungdom, som blott är kroppslig Se skriften: »Afsked från studenterna»..

Umgängets fara såg jag i min närhet. Der fans en

fjortonårig gosse, godsinnad, lättsinnig, försedd med god kassa, ty

han var son i ett rikt hus och fick handpenningar hemifrån,

mycket större, än jag någonsin hade lärt känna. För honom

lade de dåliga sina snaror och narrade honom. Han var

inkommen på förderfvets väg, men hans fader tog vara på sin

son, medan tid var, och tog honom bort från läroverket.

Men just när jag tänker på denne gosse, står genast för mitt

minne bilden af ett ädelt kamratskap. Ty der funnos några

verkligt ädelsinnade ynglingar, som hade föresatt sig att rycka

honom ut ur förförelsens klor. Der skulle blifvit en strid om

honom mellan onda och goda andar. Men nu blef han räddad

på annat sätt, genom sin faders omsorg.

Der funnos således i motsats mot de dåliga äfven goda

ynglingar, som utbytte med hvarandra ynglingalifvets verkligt

ädla inflytelser. Vi lefde ett glädjerikt, ett friskt, ett

oförderfvadt lif. Och oberäknadt det muntra samspråket på lediga

stunder förehade vi äfven ett och annat, som skulle vara

litterära öfningar. Ett nöje var att bilda disputationssällskap för

öfning att tala latin. Men klent gick det. Litet bättre redde

vi oss med öfningar af annan art. Der fans bland de äldre

ett sällskap, som kallade sig Bragekarlaförbundet, men hvad

der egentligen gjordes, vet jag ej, ty jag var ej ansedd värdig

att deruti deltaga. De lära väl ansett mig vara för mycket

barnaktig. Men deremot var jag ledamot af ett annat sällskap,

der vi skrefvo allehanda små uppsatser. Man var icke blyg

att välja stora ämnen. Jag skref ett äreminne öfver Napoleon

och ett annat öfver konung Gustaf den tredje och slutligen

ett öfver den store fältherren Torstensson. Jag härmade Gustaf

den tredjes bekanta skrift öfver detta ämne, hvilken jag hade

läst, på samma gång jag gjorde bekantskap med Lehnbergs

äreminnen öfver Birger Jarl och Gyllenhjelm. Slutligen skref

jag ett tal på latin, hvaruti jag på prosa härmade Beskows

skaldestycke Sveriges anor, som jag hade läst. Sällskapet

tröttnade dock efter någon tid och upplöste sig med ett litet

kalas, hvartill kassan användes. Ty vi hade en liten kassa af

några få riksdaler. Derför blef också kalaset helt litet, men

vi hade dock en butelj vin.

Jag har qvar en del af dessa skriföfningar. Läser jag

dem nu, så visst tycker jag, att de äro mycket barnsliga, men

för att vara skrifna af en 13--14-årig gosse äro de ej illa

tillhopakomna. Jag hade mycken lätthet att gifva uttryck i

skrift åt mina tankar. Nog var der något af hvad man

kallar bombast, men ej så mycket, som man skulle kunna förmoda

af en trettonårig gosse, som lekte vältalare. Tankarna åter

voro sådana, att när jag skref äreminnet öfver Napoleon, var

jag ingen oinskränkt beundrare af den store mannen; jag skref

både godt och ondt om honom.

Men jag har äfven en annan skriföfning i behåll från min

gymnasiitid. Detta papper har ett eget intresse för mig, ty

det utgör ett vittne om den sinnesriktning, som uppfylde mig

under denna del af min ungdoms tid. Det vittnar om min

hängifvenhet åt ungdomens idealer. Förhållandet var följande.

Det hörde till goda tonen bland oss, att det skulle vara

något högt och betydelsefullt att vara gymnasist. Detta var

icke endast pojkhögfärd, det var en ärelystnad af den bättre

arten, som sätter sin ära i att verka för höga ändamål. Vi

hade, jag och några mina kamrater, en mycket stor

föreställning om kamratskapets sjelfuppfostrande kraft, och vi voro

bedröfvade öfver den dåliga uppfostran, en del af kamraterna

gåfvo sig sjelfva. Härtill kom nu äfven det djerfva

verksamhetsbegäret hos en frisk ungdom. Det var i vårt tycke ett

stort fel att blott lefva beskedligt och för öfrigt låta verlden

gå sin gång. Vi ville egna oförtruten möda åt det allmänna

bästa inom vår krets, d. v. s. att vi ville arbeta för

utvecklingen af en god, sedligt ren allmänanda på gymnasium. Ett

förbund skulle bildas med afsigt att omgärda de nykommande

pliggarne, draga dem undan de onda förföljelserna och hålla

sedlighet och dygd vid lif i ynglingakretsen. Meningen var

mycket god, den var verkligen vacker, det gläder mig på mina

gamla dagar att veta, det jag i min gryende ynglingaålder

var sålunda sinnad. Men sättet, huru den goda saken skulle

tillgå, var alldeles oklart. Alltsamman var blott ett uttryck

af ungdomens kärlek för höga idealer Se skriften: »Afsked från studenterna».. Det sjuder och kokar

i hjertat, mycket är omoget, opraktiskt, alldeles ogenomtänkt,

men entusiasmen brinner. Nu skref jag ett slags program

för det tillämnade förbundet; den skriften stannade hos en

af de tillämnade ledamöterna; den mannen lefver ännu (1887);

jag vet icke, om han har skriften i behåll. Men jag har qvar

ett litet skrifvet tal, som var tillämnadt, när förbundet skulle

träda i verksamhet, hvilket aldrig skedde.

Antalet klasskamrater var ökadt med dem, som från

skolorna i Falun och Örebro hade kommit upp på gymnasium

i Vesterås. En var också kommen från Strengnäs, och en annan

hade från Stockholms gymnasium öfvergått till motsvarande

plats i Vesterås. Denne sistnämde -- en ung Hammarskjöld --

dog dock redan under första året af lungsot och lemnade ett

kärt minne och verklig saknad hos de bättre bland

kamraterna. Hvar äro de öfrige allesamman? Hvad har blifvit

af dem efter några och femtio år? Bland tjugusju, som

utgjorde samlingen, finnas, mig veterligt, elfva i lifvet, andra

elfva äro veterligen döda, fem äro alldeles försvunna, så att jag

icke vet, om de finnas i lifvet. En och annan gick miste om

sin lycka genom egna fel. Men flere hafva förskaffat sig en

aktningsvärd ställning. Vi se hvarandra sällan, men det är

ett nöje, om detta någon gång händer.

*

Sedan jag nu i minnet genomgått mitt lif vid läroverket,

företager jag mig att lefva igenom på samma sätt ett och

annat, som var oberoende af skolgossens lif och gymnasistens.

Från åren 1827--28, mitt elfte och tolfte lefnadsår, har

jag ej mycket att minnas, som förtjenar uppskrifvas, om ej

Upsalaresan. Mina föräldrar företogo i slutet af sommaren

1828 en resa till Upsala för att bevista ett bröllop inom

slägten; bruden var min mors systerdotter. Jag tilläts

medfölja och lofvade mig mycket nöje af denna resa. Små

omständigheter vållade dock, att nöjet icke blef så stort, som jag

hade hoppats. -- Julaftonen detta år blef märkvärdig för mig,

ty jag erhöll julklappar som voro epokbetecknande i

gosselifvet. Jag fick en hatt och en klocka. Det är en liten epok,

när pilten får anlägga det nya plagget hatt och slipper gå

jemt och ständigt med barnmössa. Sak samma då han får

en egen klocka. Tecknen betyda, att man är kommen på väg

att blifva en liten ung herre. Detta passade också till den

utveckling, hvaruti hela min varelse nu befann sig så i

kroppsligt som i andligt afseende. Jag var i full fart att från barn

blifva yngling, ehuru jag blott var på trettonde året gammal.

Ett kroppsligt lyte hade jag dock, jag var redan vid den

åldern mycket närsynt, så att jag måste begynna bruka lorgnett.

*

1829, det årtal, då jag fylde tretton år, räknar jag för det

första i min ynglingaålder.

Ett minne från detta år är Stockholmsresan. Min far

vistades hela året i Stockholm vid riksdagen, men var hemma

på besök i början af juni månad. Gymnasiiterminen var

slutad, och min bror och jag fingo åtfölja vår far, när han

återvände till Stockholm. Detta var naturligtvis ett stort nöje.

Jag fick se Haga, Mosebacke, Djurgården. Jag såg äfven

en och annan märklig man, hvars namn jag kände af ryktet,

t. ex. biskop Wallin. Vistelsen i Stockholm räckte en half

vecka, och icke det minsta nöjet var sjelfva resan på ångbåt

mellan Stockholm och Vesterås, hvilket sätt att färdas var en

ovanlighet för mig.

Hela sommaren detta år var mycket angenäm. Jag kände

med en särdeles intensiv känsla den begynnande

ynglingaålderns glädje. Jag läste flitigt, helt och hållet för mig sjelf,

latin, och der bredvid läste jag Kochs »Historisk tafla öfver

Europas statshvälfningar», hvilken läsning förenades med en

sed, som jag sedermera har mycket länge iakttagit, att skrifva

utdrag ur böckerna. Denna vana var redan gammal hos mig;

min far hade redan förut satt i min hand ett par större

böcker med råd att skrifva utdrag. De första böcker, jag

minnes att jag läste på detta sätt, voro Goldsmiths romerska

historia i tysk öfversättning samt det stora franska verket:

»Voyage du jeune Anacharsis en Grèce». Seden att skrifva

utdrag är god, om han brukas med förstånd. Jag har i mina

senare år följt denna sed på ett sätt, som jag ty värr

slutligen har funnit icke vara det rätta.

För öfrigt läste jag under denna sommar, 1829, Coopers

roman »Den siste Mohikanen» samt Walter Scotts »Sjöfröken»

och då var icke så, att jag skulle lefvat i staden Köping,

men i Skottlands högländer. Annan läsning, som förehades,

var Gosselmans »Resa i Columbia» samt Palmblads geografi.

Ett stort nöje var också, när min mor meddelade några

nyheter från riksdagen ur bref från min far, och jag läste

äfven flitigt riksdagstidningen likasom äfven andra tidningar.

Utrikes nyheter intresserade mig mycket. Jag förargades öfver

Dom Miguels onda regering i Portugal och öfver den

Polignacska ministèren i Frankrike, som nu var sysselsatt att med

sitt oförstånd draga öfver sig julirevolutionen, som inträffade

det följande året.

Jag hade också fruntimmerssällskap, afpassadt efter åldern.

Der var ett aftal mellan min far och en af hans grannar och

embetsbröder, prosten Forslind i Munktorp, att Forslinds dotter

skulle tillbringa en längre tid i mina föräldrars hus.

Sällskapet passade förträffligt. Ty likasom jag var slugare, än

pojkar bruka vara vid tretton års ålder, så var hon mycket

slugare, än flickor gemenligen äro, när de äro elfva år gamla,

och äldre var hon ej. Hon var en snäll och underbart klok

liten flicka. Hennes senare lefnadsöden blefvo sådana, som

satte karakteren på prof, men hon har gått igenom sina prof

och segrat.

För öfrigt förefaller det mig nu efteråt, såsom skulle

lifvets rörelse hos mig just vid denna tid varit på ett eget sätt

uppstegradt. Det var den begynnande ynglingaålderns

förkänsla.

*

Sommaren 1830 gick sin vanliga gång, utom att en sak

gjorde omvexling i hvardagslifvet. Jag satt i god ro i min

kammare en dag och läste latin (Livius), då jag hörde min

fars röst, som ropade mig. Det han ville säga mig var,

att jag skulle få en ny sysselsättning, nemligen att lära mig

dansa. Denna underrättelse var icke rätt välkommen. Jag

visste mig vara särdeles ovig och klumpig i alla

kroppsrörelser och till den grad omusikalisk, att jag alldeles

misströstade om möjligheten att kunna hålla takt i dansen. Jag

hade intill denna tid -- jag var nu fjorton år gammal -- aldrig

dansat annan dans än slängpolska, hvilken verkligen roade

mig, hvarjemte min fader hade lärt mig en gammal

dalkarlsdans, som kallades att dansa »donkan», och jag trodde mig

aldrig kunna lära mig de vanliga sällskapsdanserna, som

brukades. Det var väl icke någon egentlig saknad för mig att

umbära dansens nöje, men jag skulle dock gerna velat kunna

dansa för att icke vara alldeles förolyckad i sällskapslifvet

vid vissa tillfällen. Det gjorde mig ondt att icke kunna vara

såsom annat ungt folk. Det, som gjorde mig misslynt, var

således icke någon ovilja mot sjelfva saken, men blott fruktan,

att jag för min oskicklighet skulle blifva till spe och åtlöje.

Men då nu operadansören Selinder hade anländt till Köping

för att öppna dansskola, ville min far begagna tillfället i den

afsigt, att dansens rörelser skulle gifva en bättre hållning åt

kroppen och jag skulle blifva mera höfvisk i sällskapslifvet. --

Dansandet begyntes och gick bättre, än jag hade väntat.

Klumpig var jag, klen dansör blef jag, men jag lärde mig dock

turerna i kadriljen, så att jag kunde uppträda i balerna på

Köpings rådstufvusal. Danslektionerna, när jag kom dertill,

föreföllo mig alls icke ledsamma. Vi voro många gossar och

flickor i Köping, som dansade för Selinder, och slutbal blef

hållen i brunnssalongen vid Jämmertuna brunn (Johannisdal).

Eljest var mitt sommarnöje att läsa latin. Jag hade läst

Julius Cæsar under julferierna 1829--30; nu läste jag Livius,

och under vinterferierna 1830--31 utbytte jag latinet mot

grekiskan och lät Xenofon blifva mitt julnöje. I historien var

jag detta år mycket sysselsatt med Beckers Verldshistoria,

som jag hade fått låna af lektor Järta, och till mina studier

hörde äfven litet författareskap. Järta hade gifvit mig ett

ämne att deröfver skrifva en uppsats. Det var egentligen en

svensk kria, men som min far lät mig öfversätta på latin.

Fram på hösten detta år hände mig någonting

besynnerligt. Jag satt på gymnasium en morgonstund och gjorde

anteckningar under en föreläsning af Nibelius. Men rätt som

jag satt, föll pennan ur handen, tankarna förvirrades, en känsla

af ångest öfverföll mig, och jag brast i gråt. Ingenting

ledsamt hade händt, jag visste ingen orsak, hvarför jag skulle

gråta, men jag grät. Detta tillstånd varade blott en liten stund,

men jag blef rädd, jag skref till min far och berättade

händelsen. Svaret blef, att jag skulle ändra mitt lefnadssätt,

upphöra med all läsning utöfver lektionerna på gymnasium och

fliteligen taga mig kroppsrörelse, hvilket dock ej kunde ske

på annat sätt än genom att spatsera af och an på Vesterås

gator. Men detta gjorde jag; gymnastik fans ej. Det sjukliga

utbrottet hade förmodligen sitt sammanhang med

själsförmögenheternas spända verksamhet under kroppens och själens

gemensamma brådmognad. Jag befann mig i öfvergångsperioden,

och ynglingaorganismen var i ansträngd verksamhet att sätta

sig fast i sina former. Jag hade passerat linien, men

dyningarna fortforo efter öfvergången. Jag var nu fjorton år

gammal. -- Ängslan och oron gjorde sig påminda ännu ett par

gånger något litet, men upphörde snart alldeles.

Hösten 1830 blef äfven i ett annat afseende betydelsefull

för mig med det att jag bereddes till Herrans heliga nattvard,

som skedde i Vesterås med Nibelius till lärare. Jag hade

dock börjat min nattvardsberedning under sommaren på egen

hand. Presterskapet i Köping hade den seden, att de gåfvo

en förberedande undervisning åt det nästföljande årets

nattvardsungdom. Jag var väl icke anbefald att deltaga häruti,

men jag tyckte, att saken angick mig, och jag gick upp i

kyrkan och satte mig såsom åhörare. Det blef sedan mycket

kärt för mig att få genomgå den egentliga lärokursen för den

af mig så högt värderade Nibelius. Jag var blott ledsen, att

de öfriga ynglingarne på gymnasium, så många som voro i

nattvardsåldern, hade börjat sin undervisning hos Nibelius,

utan att jag visste derom, hvaraf blef en följd, att en del af

undervisningen var gjord, innan jag fick tillfälle att deltaga

deri, och min nattvardsberedning blef således mycket kort.

Jag skulle önskat, att lärotimmarne blifvit flere. Det kan väl

vara, att jag hade så god kristendomskunskap, att

nattvardsberedningen ej behöfde blifva lång, men mitt religiösa sinne

var mycket vaket, och Nibelius" personlighet ökade intresset.

Jag gjorde också nattvardsläsningen en timme längre, än den

samma eljest skulle blifvit, ty då Nibelius, på samma gång

han förklarade nattvardsberedningen fulländad, sade sig vara

villig att gå oss till handa, i fall vi önskade närmare

upplysning i något lärostycke, så gick jag till honom och gjorde

några frågor, och Nibelius begagnade tillfället att ingå i ett

längre samtal med mig. Det gör mig ledsnad, att jag nu

efter de många årens förlopp blott mycket ofullständigt

ihågkommer, hvad det var jag frågade om. Jag minnes blott, att

en fråga angick den s. k. eskatologien. Jag frågade, hvad man

borde tänka om den odödliga menniskoandens tillstånd under

mellantiden mellan dödsstunden och yttersta domen. På denna

fråga kunde jag icke få något rätt upplysande svar, ty frågan

angick en sak, hvarom ingen menniska kan någonting

egentligen veta. Men att just denna fråga utgjorde ett föremål

för mitt eftersinnande bevisar, huru i religionen, såsom i allt

annat hos mig, inbillningskraften rörde sig och arbetade. Min

första nattvardsgång egde rum i Köpings kyrka Långfredagen

1831, då jag flck åtfölja mina föräldrar till Guds bord.

En liten sak erinrar jag mig, som synes mig vara

karakteriserande, icke just för mig, men för min lärare. Ingen

betalning erlades för nattvardsberedningen, men jag föreslog

kamraterna -- vi voro sex -- att vi skulle gifva Nibelius ett

litet minnestecken. Härom blefvo vi lätt ense, och jag

inhemtade för min del min fars tillstånd. Vi skaffade oss hos en

guldsmed en liten guldring, som kostade ett par riksdaler för

oss hvar, och vi åtföljdes till Nibelius för att öfverlemna den

lilla minnesgåfvan. Men Nibelius emottog henne icke. Han

svarade, att då undervisningen, han hade gifvit oss, icke var för

honom någon uppoffring, kunde han ej mottaga gåfvan. Vi

gingo rätt ledsna från honom, och jag tyckte han hade orätt.

Ty här var icke fråga om vedergällning, men ett af

tacksamheten gifvet minnestecken. Men sådan var karakteren hos

denne man, hederskänslan gick till ytterlighet.

Till detta året, 1830, hänför jag äfven ett annat bland

mina intressantaste ungdomsminnen. Detta minne fäster sig

vid namnet Le Moine.

Mina föräldrar hade under sina yngre år varit bekanta

med en person, som bar detta namn. Det franska namnet

Le Moine häntyder på en utländsk härkomst. Men denna

kan endast angå förfädren i aflägsnare led, ty mannen, om

hvilken jag nu talar, var född i Sverige och fullkomligt svensk.

Han var till yrket konstnär, porträttmålare, och hade vistats

utrikes i många år, i Finland och i Ryska Östersjöprovinserna,

men var nu återkommen till Sverige och reste omkring i

landsortsstäderna för att måla porträtt, hvilket han gjorde, väl

icke med någon stor artistisk talang, men med mycken

förmåga att träffa likheten. Han fick god afgång på sina

porträtt, ty han målade för godt pris. Le Moine uppehöll sig i

Köping någon tid; han uppsökte mina föräldrar och blef snart

hvardagsgäst i huset. Jag såg honom, då jag var hemma

under påskferierna, och hans person gjorde på mig ett det

lifligaste intryck. Saken var den, att Le Moine var en mycket

intressantare person i ett annat afseende än genom sitt

porträttmåleri; han sysselsatte sig med religiösa betraktelser i en

starkt utpreglad mystisk rigtning; han var förfaren i den

animala magnetismen, och han var mera än detta, han var

andeskådare. Le Moine trodde fullt och fast, att han hade

besök af varelser från andeverlden. Med denna

sinnesförfattning stämde godt öfverens, att han hade sitt minne fullt af

mystiska berättelser om andeuppenbarelser o. s. v. Hela

aftonen kunde förflyta under sådana berättelser och dermed

följande förklaringar, och Le Moine hade mycken förmåga att

berätta med verklig talang. Detta blef nu något för mig att

höra på. Jag slukade hvarje ord med glupskaste begärlighet.

Le Moines berättelser och tal blefvo icke utan inflytelse på

mitt sätt att betrakta de öfversinliga tingen, ehuru jag aldrig

blef någon bestämd anhängare af hela hans lära. Men han

var en fullkomligt ärlig man och talade af öfvertygelse.

*

Det ena året går in på det andra. Fortsättningen af min

bekantskap med Le Moine hör både till hösten 1830 och

våren 1831. Jag hade sett honom, jag hade hört honom i

familjekretsen, men nu blef min bekantskap med honom ett

umgänge på två man hand eller, noga sagdt, på tre, ty han

var nu åtföljd af sin dotter, ett ungt fruntimmer om tjugu

års ålder, således ingalunda jemnårig med mig; hon var sex

år äldre. Le Moine hade nu slutat måla köpingsbor, han

målade nu vesteråsbor. Jag återsåg honom under

lästerminerna i Vesterås, och jag hemsökte honom med täta besök,

hvilka han icke ogerna mottog. Jag satt ofta hos honom hela

aftonen. Vi utgjorde en ganska egendomlig liten sällskapskrets,

bestående af en femtio års gammal man, ett fruntimmer om

tjugu års ålder och en fjorton års gosse. Men detta lilla

sällskap hade sina mycket trefliga stunder. Dottern besörjde

sin fars lilla hushåll, tillgångarna voro icke stora, men de

lekamliga behofven voro också mycket små. Le Moine var en

andenatur, som af kroppsliga behof knappt kände något annat

än att förtära stora qvantiteter det starkaste te. Jag, när

jag var hos honom, drack också det starka teet ur en stor

porslinsmugg, vanliga tekoppar voro för små för oss. Och

här talades andehistorier med förklaringar, dervid äfven den

Heliga skrift anlitades. Ty Le Moine läste sin bibel, och hela

andeskåderiet hvilade på en fast religiös grund. Visst var

han den, som egentligen talade, och jag var åhörare, men

såsom sådan obeskrifligt uppmärksam, och alldeles stum var

jag väl icke heller. Den unga dottern var uppfödd i sin faders

lära och för den samma mycket tillgänglig. Men hon förenade

med en i andeverldens rymder vidt sväfvande fantasi mycken

duglighet för qvinliga hushållsgöromål, ehuru jag väl tror, att

hon helst lefde med sina tankar i andeverlden. Med denna

sinnesart förenade hon det älskvärdaste hjertelag. Det fans

hos henne en förmåga, som man någon gång finner hos

lyckligt begåfvade menniskonaturer, att vara allom behaglig.

Personer af de mest olika lynnen och karakterer, män och qvinnor,

unga och gamla, alla värderade, alla älskade Augusta Le Moine.

Sjelf tycktes hon vara danad mera för en annan verld än att

lefva bunden i materien. Det var nog sant, som hennes far

yttrade om henne, då en gång det var fråga om en förlofning:

»Hon bör intet gifta sig; äktenskapet är en alltför grof,

alltför plump sak för henne.» Förlofvad blef hon dock, men gift

blef hon aldrig; döden räddade henne från detta, som hennes

far hade sagt, att det var för groft, för plumpt för henne.

Jag var, såsom alla andra, mycket intresserad af henne. Jag

var eljest blyg i fruntimmerssällskap, tyst och trög, men

samtalsämnen med Augusta Le Moine felades aldrig, och hon, den

fullkomligt färdigbildade unga qvinnan, visade verkligen den

fjortonårige halfynglingen en vänlig uppmärksamhet. -- Jag

träffade henne ej blott hos hennes far, men äfven någon gång

hos min farmor, i hvars hus hon var en välkommen gäst.

Men så intresserad jag var af Le Moine och hans dotter,

hade jag dock äfven sinne för nöjen af helt annat slag. Jag

var nu blifven en flitig tidningsläsare. Vi förenade oss, några

bland kamraterna, att mot en måttlig afgift låna från en

bokhandel i staden en mängd utkommande tidningar, dem vi

postdagligen erhöllo. Vi politiserade litet smått. Jag var

mycket konservativ och tyckte bäst om Svenska Minerva.

Och jag hade äfven politisk läsning af grundligare

art. Min far kom till mig en dag under sommaren 1830,

bärande i handen en tryckt pappersrulle. Den utgjorde ett

oinbundet exemplar af Sveriges grundlagar, som min far gaf

mig till skänk. Gåfvan blef icke fåfäng i min hand. Jag

läste med största begärlighet lagparagraferna. Det var mitt

nöje under de vackra vårdagarne 1831 att spatsera af och

an i aftonstunden på begrafningsplatsen utanför den s. k.

Qvarntullen i Vesterås, bärande regeringsformen och

riksdagsordningen i hand, läsande dessa skrifter med samma nöje,

som jag var van att läsa historiska böcker. Det måste varit

min fars mening att göra mig bekant med Sveriges politiska

litteratur i sjelfva urkällan. Och han missräknade sig icke.

Den kunskap, som med tiden skulle göra mig till professor i

Sveriges statsrätt, blef med denna läsning grundlagd. Och jag

drömde redan då, att jag skulle blifva Skytteansk professor i

Upsala med tiden.

En annan läsning, som blef af bestämmande vigt för min

bildning, var Tegnérs tal, som vid denna tid voro utkomna i

tryckt samling. Den Tegnérska skaldekonsten var mig mycket

väl bekant långt förut; nu fick jag lära känna den Tegnérska

vältaligheten. Talet öfver skalden Oxenstjerna gick ej

fruktlöst genom mitt hufvud, och det samma kan jag säga om talet

öfver kronprins Oscars förmälning. Talet vid föreläsningarnas

slut i Lund läste jag både innan- och till en del utantill.

Der finnes ett praktfullt stycke, som handlar om

skaldekonstens olika tidehvarf. Detta stycke fastnade så i minnet, att

jag kunde uppläsa det utan att se i boken Detta stycke finnes i Tegnérs samlade skrifter (äldre upplagan),

D. 5, s. 140.. Det vigtigaste

för mig var dock ett visst stycke i talet på Vexiö gymnasium

1830. Min far uppläste detta stycke för mig, läggande det

mig på hjertat. Och detta med rätta. Stycket innehåller

sådana saker, som borde ligga alla unga studenter och annat

ungt folk på hjertat. Stället återfinnes i Tegnérs samlade

skrifter (äldre upplagan), D. 5, s. 250, och i upplagan 1831

af Tegnérs tal, D. 1, s. 295.

En annan vitter skrift, som grep min själ med en

kommenderande magt, var Geijers program vid jubelfesten 1830.

Jag läste den skriften, jag läste den om igen, slutligen kunde

jag hela programmet utantill från början till slut.

Fram på våren 1831 hände mig den för mig ovanliga

händelsen, att jag blef sjuk. Jag sjuknade i frossan; svår var

sjukdomen icke, men jag frös dock några gånger och hade

ett par recidiv. Lektionerna på gymnasium blefvo afbrutna

för en eller annan vecka, men jag var dock ej värre sjuk, än

att jag låg och läste en roman, Lejonriddarne.

Denna termin var den sista, jag skulle tillbringa på

gymnasium; jag tänkte på skilsmessan derifrån med en känsla

af vemod. Det var en tro hos oss gymnasister, att vi aldrig

mer i lifvet skulle få så roliga dagar, som vi hade på

gymnasium. Studentlifvet motsågo vi icke såsom någonting

nöjsamt. Kamratkretsen skulle blifva söndersprängd, vi skulle

blifva bortblandade i den stora studenthopen, bortskymda af de

äldre. Men under den tid, som nu var, -- våren 1831 -- var

ungdomens glädje summan af min sinnesstämning. Jag bodde

det sista året i Vesterås tillsammans med en kamrat,

Sernander, och vi hade trefligt sällskap af hvarandra, dock skulle

jag väl hellre velat bo ensam. Men då det var mina föräldrars

önskan, att jag skulle bo med Sernander, så var jag nöjd, och

han var för mig en mycket god vän.

Tvenne afbrott från vanligheten inträffade under

sommaren. Det ena var brunnsdrickningen vid Jämmertuna brunn

(Johannisdal) för att bota frossan; det andra var ett stort

nöje, då mina föräldrar tilläto mig att åtfölja dem på en resa

till vissa delar af Dalarne. Resans egentliga mål var ett

besök på Stjernsunds bruk hos brukspatron Steenman, i hvars

hus -- han var enkling -- en min faster var värdinna. Denna

min faster hade egnat sin verksamhet åt att uppfostra en

döfstum flicka, brukspatron Steenmans dotterdotter, som

uppföddes hos sin morfar. Uppfostran lyckades förträffligt, den

döfstumma blef ett aktningsvärdt och bildadt fruntimmer med

den bildning, en döfstum person kan mottaga. Denna min

faster var för öfrigt ett fruntimmer af utmärkta egenskaper,

hon hade ej blott en aktningsvärd karakter, men äfven ett

bland de ljusaste och skarpaste hufvuden jag någonsin känt.

Jag skulle således nu få se en skymt af detta Dalarnes

landskap, i hvilket min fantasi hade rört sig så mycket i

min barndom. Första dagen gick vägen genom

Hedströmmens bergslag i Vestmanland förbi jernbruken Kolsva, Gislarbo,

Benshammar och Ferna, en vacker väg för den, som är van

vid slättbygden och älskar ombyte. Ty här är skog, här äro

sjöar. Vägen gick derefter in i en helt annan bergslagsbygd,

den, som vattnas af Kolbäcksån och öfre delen af Strömsholms

kanal. Öfverraskningen för mig vid anblicken af strömmen

och kanalen vid Vestanfors kyrka var mycket stor. Jag har

sedermera flere gånger besökt detta ställe, och det förblifver

alltid i mitt tycke ett praktstycke af naturskönhet. Mot aftonen

anlände vi till Fagersta bruk, som var resans mål för den

dagen. Der tillbragtes aftonen och den följande förmiddagen

i brukspatron Salomon von Stockenströms gästfria hus, hvars

dotter var den döfstumma flicka, som min faster hade

uppfostrat. Vid Fagersta utbreder sig en härlig natur med

kanalen, strömmen och den rikaste löfskog. Lägger jag härtill

gravyrerna på förmaksbordet, så hade jag här en af de

intressantaste dagar, jag dittills hade upplefvat. Följande dagen

på eftermiddagen fortsattes resan genom Norbergs bergslag

till Avesta, der jag för första gången såg Dalelfven. Detta

ställe är också ganska lämpligt för den, som vill göra sin

första bekantskap med den väldiga floden. Ty man ser honom

både i en af sina vildaste forsar och tillika ofvanför forsen

majestätiskt lugn. Dagen derefter passerades elfven vid Grådö,

der ett uppehåll gjordes för att betrakta den härliga utsigten.

Det finnes knappt något ställe, der Dalelfven framställer sig

mer majestätiskt än här. Det är en verklig förlust för turister

i dalarne, att, sedan deras vägar blifvit jernvägar, deras färd

sällan kan gå öfver elfven vid Grådö. Hedemora stad var

resans mål för den dagen, och derefter följde färden genom

Husby socken, hvarest elfven åter passerades vid Husby kyrka

och Husby kungsgård, der man åter igen betraktar en af

Dalelfvens glanspunkter. Mot aftonen anlände vi till

Stjernsund, och jag fick der tillbringa några de angenämaste dagar.

Ett bland mina nöjen var att här, likasom vid Avesta och

Fagersta, besöka smedjorna och de mekaniska verkstäderna.

Jag har en särdeles kärlek för allt bergsbruk, och

stångjernshammarens dånande slag ljuder såsom musik i mina öron.

Hemresan från Stjernsund företogs i en annan vägsträckning

förbi Husby klosters jern- och krutbruk till Garpenbergs jern-

och kopparverk. Denna väg är med sin natursköna omgifning

utomordentligt vacker. Från Garpenberg fortgick resan genom

den angenäma Folkernabygden, till dess elfven slutligen ännu

en gång passerades vid Utsund, hvarefter vi snart inträdde

på Vestmanlandsslätten. Glad och lycklig med friska intryck

återsåg jag hemmet.

Brunnsdrickningen och resan till Dalarne gjorde intrång

på studierna, men dock ej mera, än att jag hade läst sex

rapsodier af Homerus, då vid sommarens slut tiden var inne

att anträda resan till Upsala.

VI.

Studentlif 1831--1832.

(Femton till sexton års ålder.)

Studentexamen. -- Pojkupptåg. -- Nationsfest. -- »Stora teologen».

-- Nationsexamen. -- Lefnadsordning. -- Första intrycken af studentlifvet.

-- Gamla bekanta. -- Ekonomiska examen. -- Åter i familjehemmet.

Studentexamen förestod och ansågs betänklig.

Inträdesexamen vid universitetet hade just nu blifvit förändrad till att

utgöra en ordentlig examen från att förut hafva varit en

obetydlighet. Fakultetens dekanus hade förut examinerat ensam

i alla ämnen, men nu skulle fakultetens adjunkter examinera,

hvar och en i sitt ämne. Studentexamen skulle på detta sätt

blifva ett verkligt kunskapsprof, hvilket han förut icke kunde

anses hafva varit. Förändringen tog sin början med hösten

1831. Jag skulle således blifva en bland de första, som måste

försöka den nya leken.

I sista dagarne af september hölls afgångsexamen i

Vesterås, och genast derefter reste jag till Upsala.

Lektorerna i Vesterås försågo mig med sådana betyg,

som nog kunde tåla en viss nedprutning i Upsala. Jag fick

betyget »berömlig» i alla ämnen utom i teologi, der jag fick

»med beröm godkänd», och i matematik, der jag fick enkelt

»godkänd». Jag undrar nog, att lektorerna icke hushållade

mera med sina betyg för att icke få dem alltför mycket

nedsatta af examinatorerna i Upsala.

Vi begåfvo oss åstad, tolf kamrater; jag vill minnas, att

vi utgjorde detta antal. De öfrige bland några och tjugu

hade dels qvarstannat ett fjerde år på gymnasium, dels gått

på andra vägar. Vi anmälde oss i Upsala genast till examen

och fingo blott vänta några dagar. Snart kom ett bud, att

en af oss skulle infinna sig till examen samma dag för att

fylla det vanliga antalet, som skulle examineras på samma

gång. Vi fingo sjelfva öfverenskomma, hvem af oss skulle gå.

Kamraterna ville, att jag skulle göra försöket. Jag gjorde det.

Dagen var den 10 oktober.

Jag inträdde i förmaket, ett stort qvadratformigt rum,

der väggarna voro behängda med taflor, som förestälde

ohyggliga uppträden ur Christian Tyranns historia. Det var min

sysselsättning att betrakta dessa bilder, medan jag väntade

att blifva inkallad. Bland de för mig då alldeles främmande

examenskamraterna fans en och annan, med hvilken jag

sedermera kom i åtskillig beröring, t. ex. Olof Glas, den

berömde läkaren, hvars bortgång ur lifvet jag bittert beklagar,

samt Jonas Wahlström, som blef min promotionskamrat och

då räknades för en mycket skicklig man.

Min förste examinator var adjunkten Falck, och ämnet

var matematik. Jag var nöjd att få mitt sämsta examensämne

först för att snart blifva den saken qvitt. Jag minnes just

icke, huru examen gick, men Falck var en lätt examinator. --

Den andre i ordningen var adjunkten Erik August Schröder

med filosofi och moderna språk. Jag kunde nog öfversätta

en bok i tyskan och franskan redigt och rätt, men för att

examen skulle gå bra fordrades, att examinatorn skulle låtsa

såsom ingen grammatik funnes utom deklinationer och

konjugationer, ty med dem var jag väl icke obekant. Någon

egentlig examen i grammatik förekom förmodligen icke -- jag minnes

ej rätt, huru dermed förhöll sig, men jag fick godt betyg. --

I filosofien kunde jag min lärokurs ordentligt, men jag var

mycket oviss, huru vida examineringen i psykologien skulle

stämma öfverens med föreläsningarna af Nibelius, hvilkas

innehåll och metod den akademiske examinatorn icke kunde

känna. Men den fruktan jag hyste var öfverflödig. Schröders

frågor och mina svar stämde temligen godt öfverens. -- Tredje

examinatorn var adjunkten Palmblad med historien. Detta

var mitt bästa ämne, och examen gick riktigt bra. -- Efter

Palmblad kom professor Sjöbring, hvilken, såsom varande

dekanus, deltog i examineringen med sina egna ämnen, som voro

grekiska och ebreiska språken. Han hade mycken

fördragsamhet med min svaghet i grekiska grammatikan, men nog

kunde jag öfversätta min Xenofon. De sex rapsodierna i

Homerus, som jag hade läst, nämde jag kanske i förbigående,

men utan att angifva mig för dem såsom en examenskurs,

ty jag var mycket rädd att flyga högre, än vingarne kunde

bära. I ebreiskan var jag mera svag än stark, men nog kunde

jag väl någorlunda reda mig med de nio första kapitlen i

första Mose bok, hvilka utgjorde lärokursen. -- Nästföljande

examinatorn var adjunkten Törneros, och ämnet var latinet;

den angifna examenskursen var fem böcker i Livius och sex

i Virgilius (Aeneiden). Törneros slog upp ett kapitel i Livius,

och der kunde jag nog reda mig, men jag måste göra en

obehaglig upptäckt, att jag ej var så säker i grammatiken, som

jag hade trott mig vara. Men om jag hade fått öfversätta

några svenska meningar på latin, skulle det nog gått bra, ty

jag var mycket drifven i grammatikens praktiska tillämpning.

Examen gick dock i det hela ej illa. Öfvermodig var jag

icke; jag nämde ej, att jag hade läst Julius Cæsar samt en

och annan af Ciceros orationer, så ock i skolan en bok af

Ovidii metamorfoser. -- Siste examinatorn var doktor

Thorsander i teologien. Man hade sagt mig, att han skulle vara

en elak examinator, men detta var han ej. Han var rätt

beskedlig och höll godt till godo mina svar på hans frågor. --

Examen i alla ämnen räckte från klockan tre till åtta på

qvällen, således fem timmar. Derefter föstes vi ut i förmaket,

medan examinatorerna bestämde betygen. En lärer blifvit

underkänd, ty han inkallades särskildt och derefter vi alla

öfrige, som fingo höra, att vi voro godkände. Jag trefvade

hem i mörka oktoberqvällen, glad och nöjd. Den seden, som

sedermera blef vanlig, att vänner och bekanta uppfylde

förmaket för att höra, huru affären gått, jubilera åt framgången

eller beklaga sorgen, denna sed var ännu ej kommen i bruk.

Ej heller brukades att hålla fröjd med punschkalas efter

lyckad examen, hvilket också blef sed med tiden. Jag åt

gröt och mjölk med min bror och ett par kamrater och sof

obeskrifligt godt den natten.

Mitt studentbetyg, hvilket jag följande dagen utlöste,

innehöll nedsättning från »berömlig» till »med beröm godkänd»

i alla ämnen utom historien, der jag fick behålla mitt

»berömlig», och i teologien fick jag behålla mitt »med beröm

godkänd» samt i matematiken mitt »godkänd». Inalles fick jag

sexton betyg; minsta antalet, som fordrades för att ej blifva

underkänd, var sex.

Så var jag nu student; nu vore frågan, om jag studerade

något den första terminen och huru jag lefde.

Lefnadssättet var så inrättadt, att jag jemte min bror

och ett par andra kamrater bebodde en dublett, två personer

i hvardera rummet; större lyx i bostad bestods icke. Det,

som jag högt värderade, att hafva mitt rum för mig sjelf,

måste jag umbära. Men jag hade icke heller i Vesterås haft

den fröjden. Jag var icke van att sträcka mina anspråk så

högt. Middagsmaten spisades ur hemtare, men vi hade en

liten matlagning till frukost och afton, som besörjdes af

städerskan. En och annan gång var jag med min bror bjuden

på god middag hos våra slägtingar.

En akademisk fest fick jag tillfälle öfvervara, nemligen de

högtidliga tal, som höllos med anledning af prins Augusts

födelse. Talare voro teologen Rogberg på latin och

språkforskaren Lindgren på svenska, men det, som egentligen är

orsaken, hvarför jag talar om denna fest, är, att derifrån

härleder sig det vackra sångstycket, som man ännu hör sjungas:

»Om lycka och ära vi hörde en sång» m. m. Orden diktades

af skalden Fahlcrantz.

Ett par mycket barnsliga pojkupptåg, i hvilka jag icke

hade någon del, förekommo under denna termin. Meningen

var att syssla något litet med politik och gifva luft åt

rysshatet. Polens uppror var nyss undertryckt, och i Sverige rådde

stort deltagande för polackarnes olyckor. Nu hände, att man

fick se här och hvar studentvärjor beklädda med sorgflor

uthängda i fönstren. Det var icke lätt att begripa, att detta

skulle beteckna sorg öfver Polens fall, men sådan lärer

meningen varit. En dag fick man läsa på husknutarne

uppklistradt ett plakat med uppmaning till studenterna att samlas

på torget vid uppgifven timme. Jag gick dit för att se, hvad

der månde tilldraga sig, men jag höll mig på afstånd. En

liten flock menniskor fans der, och en stod med en liten

lykta i handen -- ty det var mörka qvällen -- och uppläste

med svag röst några verser om Polen.

Litet mera gjorde man en annan gång. Der stod ett träd

invid Fyrisån nära Nybron, och i detta träd anträffades en

morgon en menniskobild upphängd och på väggen midt emot

ett papper uppklistradt, på hvilket stod skrifvet namnet

»Nicolaus». En person med detta namn skulle således föreställas

vara hängd. Nu hade under den förflutna sommaren hållits

skrik i avisorna, för att den nyfödde prinsen, hertigen af

Dalarne, hade fått namnet Nicolaus med ryske kejsaren till

fadder. Förmodligen var väl dock icke det späda barnet den,

som var dömd att hängas; den upphängda bilden måste varit

ämnad att föreställa sjelfve ryske kejsaren Nicolaus. Detta

lilla, dumma upptåg, som väl nu för tiden ingen menniska

skulle brytt sig om, vållade verklig skrämsel och oro hos de

högrojalistiska professorerna. Efterspaningar gjordes, men den

gruflige gerningsmannen blef ej upptäckt. -- Nog skulle man

kunna göra en fråga: hvilkendera barnsligheten var större,

deras, som gjorde tillställningen, eller professorernas, som gjorde

väsen deraf?

Inom den nation, jag tillhörde, firades en stor fest, då det

nybyggda nationshuset invigdes, som skedde på Oscarsdagen.

Tal hölls på latin af nationens inspektor, professor Rabenius,

verser skrefvos af Böttiger, kalaset räckte i två dagar, och

man roade sig tappert. Härligheten kostade, om jag rätt

minnes, fyra eller fem riksdaler riksmynt för hvarje landsman,

som deltog.

Men jag skulle väl också något läsa under terminen. Jag

hade fått förhållningsordres af min far. Han fordrade icke

af mig, att jag skulle under denna min första termin företaga

någon egentlig lärokurs, men blott i allmänhet göra mig

bekant med det akademiska lärosättet. Denna föreskrift skulle

kunnat missbrukas till dagdrifveri och lättja. Det jag

verkligen gjorde, var ett litterärt dagdrifveri. Det bestod i att

springa omkring och höra föreläsningar i allehanda

vetenskaper, äfven sådana, hvilka aldrig skulle kunna blifva föremål

för mina studier. Jag ville hafva en profbit, huru det

tillgick äfven i sådana ämnen, af hvilka jag ingenting begrep.

Men i latinet hörde jag föreläsningar ordentligt hela terminen

hos professorerna Lundvall och Kolmodin. Derjemte var jag

betänkt på att affärda vissa smärre examina, som fordrades

såsom förberedande för den egentliga gradualkursen. Jag

genomgick den s. k. teologiska examen, som egentligen var en

repetition af studentexamens kurs i det teologiska läroämnet.

Denna examen blef fullkomligt öfverflödig, i mån som den nya

inrättningen af studentexamen stadgade sig. Examen

förrättades af teologiska fakulteten och räckte tre timmar med en

stor mängd på samma gång. Jag fick betyget »cum laude

approbatur» = med beröm godkänd.

Jag tog äfven nationsexamen eller, såsom han också

kallades, recentiorsexamen. Det var lag att för att uppflyttas

ur novitiernas klass i recentiorernas, skulle de yngre

landsmännen examineras af nationens seniorer, hvilka voro äldre

studenter eller unga magistrar. Äfven denna examen var

alldeles onödig, sedan studentexamen var blifven sådan, han nu

var, men man brådskade icke med att afskaffa nationsexamen.

Mig föreföll det ovärdigt, att jag skulle underkastas examen

af simpla studenter, sedan jag redan var examinerad och

godkänd af universitetets ordinarie lärare, som voro verkliga

vetenskapsmän, och jag tycker så ännu; men här var, såsom

ordspråket säger: »Hvar och en vill vara herre öfver sin stackare,

sade pojken, som piskade kattungen.» Så skulle seniorerna

kunnat säga, om de velat vara uppriktiga, när de togo sig

friheten att ändra betyg, som voro gifna af universitetets lärare,

inför hvilka dessa seniorer sjelfva kunde komma att stå examen.

Nationsexamen egde rum på nationssalen för öppna dörrar,

och betygen upplästes på allmänt landskapsmöte.

Lägger jag härtill det underdåniga fjäsket, som dessa

mägtiga seniorer tillstälde dermed, att en af dem höll ett

högtidligt tal på nationssalen derför, att den lille, nyligen till

verlden komne prinsen hade fått titel: hertig af Dalarne, så

har jag nämt, hvad betecknande kunde vara för seder och

anda inom den studentnation jag tillhörde.

Jag har dock lust att äfven uppgöra en liten statistik

öfver dem, hvilka voro samtida med mig, då jag, såsom

nyblifven student, inträdde i Vestmanlands och Dala nation.

Räkningen utfaller på följande sätt:

I början af december flck jag resa hem, hvilket smakade

mycket godt. Min far hade skrifvit till mig, att han icke ville

få hem en »förläst student». Detta slapp han. Jag har aldrig

haft någon fallenhet att blifva »förläst», och min erfarenhet

är ett bland bevisen för mig, att det felet att vara

»förläst» är en sak, som icke finnes i verkligheten. Ty jag har

dock i alla mina dagar läst ganska mycket. Man kan blifva

förvirrad af att läsa dålig lektyr, men icke af sjelfva läsandet.

Nu under vinterferierna 1831--32 hade jag Homerus till

julnöje. Jag hade läst Odysséen till slut, när jag i februari

månad återvände till Upsala.

*

Lefnadsordningen under min andra upsalatermin var

inrättad på följande sätt: Min bror var nu icke närvarande,

men det var likväl icke meningen, att jag skulle bo ensam.

Jag skulle bo i en dublett med min vän från Vesteråstiden,

Sernander. Men nu inträffade, att Sernander kort efter

ankomsten till Upsala erhöll en informatorsplats i en familj på

landet. Jag blef ensam i båda rummen och njöt af min frihet.

Men den njutningen räckte icke länge och tog slut på

ett sätt, som betecknar, hurudant mitt lynne var, medgörligt

i hög grad. En af mina föräldrars slägtingar på långt håll

anlände till Upsala, medförande en yngling, hvars förmyndare

han var. Ynglingen hade varit min kamrat i Vesterås och

skulle nu blifva student. De voro i förlägenhet för bostad,

och jag, för att hjelpa dem, underkastade mig obehaget att

låta ynglingen inflytta i Sernanders rum. Vi voro bekanta

sedan skol- och gymnasiitiden, men jag hade aldrig funnit

någon trefnad af denne kamrat. Dock led jag honom nu hela

terminen, hvilket kunde gå för sig, ty han gjorde mig icke

något egentligt förfång. Vi voro fullkomligt likgiltiga för

hvarandra. Vi spisade icke en gång middagsmaten ur samma

hemtare, ty jag hade mitt bordsällskap bestämdt, innan den

nya personen anlände.

Detta matlag var ett underligt sällskap och hade en

sammansättning, som åter igen betecknar mitt medgörliga

lynne. Matlaget var ämnadt att bestå af Sernander och mig

samt en tredje person, som var en af de bästa

gymnasiikamraterna och nu var student; hans namn var Ringenson. Men

när Sernander försvann, kom en annan f. d. gymnasiikamrat

och ville blifva tredje man i matlaget med Ringenson och mig.

Välkommen var han icke, ty han var en otreflig best, en

liderlig sälle och en dagdrifvare. Det var också ganska oväntadt

för Ringenson och mig, att denna tredje person var så

angelägen att dela vår tarfliga kost, ty han var van vid ett yppigt

lif; han förde hög diet. Men saken var den, att han

gemenligen förtärde god sexa med tillbehör på aftonen och stark

frukost på förmiddagen, hvaraf blef en följd, att när middagen

kom, hade han ingen aptit, och då tyckte han det vara lagom

att taga en liten bit af den tarfliga hemtar-maten. Detta

passade förträffligt för Ringenson och mig, som hade god

middagsaptit och nu fingo blifva de egentligen ätande

personerna, medan den tredje nästan blott var betalande

bordskamrat, ty han betalade ganska ordentligt sin tredjedel i hvad

maten kostade. Vi skulle dock gerna sett, om vi sluppit

honom, men han var mycket enträgen om att få vara med oss,

och vi voro medgörliga. Någon skada af det dåliga sällskapet

hade vi icke, ty bordskamraten gjorde aldrig något försök att

draga oss ut i rummellifvet. Han undfägnade oss blott med

historier ur Upsala stads »chronique scandaleuse», i hvars

skamliga lif han sjelf var en handlande person.

Dyrt lefde jag icke, den synden studentlyx frestade mig

ej. Bostaden kostade 30 riksdaler riksgälds (= nuvarande

kronor) för dubletten, således 15 riksdaler på min andel;

middagsspisningen kostade vid pass fem riksdaler i månaden,

då jag spisade en tredjedel af en matportion; dermed kunde

jag vara belåten, ty så stora portioner gåfvos i hemtaren. En

smörbytta, en stek eller skinka medfördes hemifrån och lika så

det erforderliga förrådet af knäckebröd. Detta förråd stod

under städerskans vård och utgjorde morgon- och aftonspisningen

jemte en spilkum mjölk. Nationsafgiften uppgick till vid

pass tre riksdaler jemte ett par riksdaler vaktmästarelön.

Latinskrifningen hade sitt vissa pris, sju och en half riksdaler,

och då fick jag skrifva huru många skriföfningar jag kunde

medhinna. Under benämningen nöjen är på räkningen

upptagen en utgiftspost sex riksdaler. Dessa nöjen bestodo mest

i att emellanåt spisa aftonmåltid ute på värdshus, hvilket

mycket roade mig. Jag kände mig vara en sjelfständig herre,

när jag kom in på ett spisqvarter, satte mig vid bordet, tog

min mat, hvad helst jag ville, och betalade vid disken. Sådant

punschande som bland gymnasisterna i Vesterås förekom ej;

toddy kände jag nästan blott till namnet. De flesta

matportionerna på bättre värdshus kostade tolf skillingar = 25 öre.

Ett särskildt nöje utöfver de sex riksdalerna var nationskalaset

på valborgsmessoaftonen, som kostade 2½ riksdaler. --

Studenter voro icke så dyrfödda då, som de äro nu.

Men jag lefde ett tråkigt lif. Tråkigheten kom icke af

det tarfliga lefnadssättet: jag kände icke något behof af ett

yppigare lif, men jag kände behof af ett friskare kamratlif, än

det jag hade. Kretsen från gymnasium var skingrad, blott

en och annan af de gamla kamraterna fans i Upsala; den, om

jag får säga, »stil», som fans i umgänget på gymnasium, i det

att alla tillsamman utgjorde ett sammanhängande förbund,

var alldeles förlorad. Jag saknade bittert det friska

ynglingalif, jag hade njutit på gymnasium. Nya bekantskaper fick jag

ej många och ingen, som särdeles intresserade mig. Flere

äldre landsmän drucko väl brorskål med mig på

nationssalen, men med detta punschglas var umgänget både börjadt

och slutadt; de brydde sig ej om mig, och jag var ej påflugen

att hänga mig in på dem. Ett undantag var Wilhelm Park,

som jag kände sedan min barndom, ty han var köpingsbarn

lika som jag. Han var en mycket flitig och kunskapsrik

student och tog just under denna termin sin filosofie

kandidatexamen. Ett nöje skulle också vara att gå på gymnastiken i

nationshuset. Det ansågs för sjelfskrifven sak, att till ett

nationshus skulle höra en gymnastiksal. Gymnastiska öfningar

i det nya nationshuset begagnades flitigt i början, men

landsmännen tröttnade snart. Med allt detta var hufvudsumman

af min erfarenhet, att jag fann studentlifvet tomt och tråkigt.

Den tro, som kamraterna och jag hade haft, att vi aldrig

skulle få så roligt i Upsala, som vi hade haft i Vesterås,

besannades fullkomligt. Jag rent af vantrifdes.

Svedelius vid 15 års ålder.

Ett stort undantag från det tråkiga fans likväl, ty Le

Moine och hans dotter funnos i staden. Han hade målat slut

i Vesterås och målade nu upsalabor. Han hade funnits på

stället redan under hösten 1831 och hade då målat porträtt

äfven af mig och min bror, hvilka taflor min far tillät oss att

gifva vår mor till julgåfva. Jag har qvar detta mitt porträtt;

det roar mig att se, huru jag såg ut vid femton års ålder;

porträttet var, efter hvad alla sade, som sågo det, mycket

likt. Nu under vårterminen gjordes flitiga besök hos Le Moine.

Fem till six timmar kunde tillbringas af de tre personerna

under samtal af mystiskt innehåll och förtäring af starkt te

i stora portioner.

Än studierna då? Jo, med dem gick det så, att de sköttes

mera planmessigt än under den föregående terminen. Jag

läste Homerus (Iliaden), hvilken dock ej roade mig så mycket

som Odysséen. Jag hörde professor Höjers föreläsning i

grekiskan (Plutarchus) och adjunkten Runstens i latin (Taciti

Agricola). Tacitus hade jag hört min far omtala med mycken

förkärlek, och jag instämde deri af fullt bjerta, då jag nu

gjorde bekantskap med denne författare. Jag skref latin för

Törneros, hvilken ansågs vara den ypperste latinaren. Jag

hörde äfven Johan Henrik Schröders föreläsningar öfver

ynglingasagan.

Slutligen läste jag äfven Rabenius" nationalekonomi, ty jag

jag skulle taga ekonomiska examen. Det fordrades nemligen

såsom en förberedelse för filosofiska graden att hafva

genomgått ett litet förhör i nationalekonomien. Denna examen var

dock mycket lös och lätt; vi voro fem, som examinerades på

samma gång, och hela den gemensamma examen räckte blott

fem qvart. -- På lediga stunder roade det mig att å nyo

genombläddra 1829 års riksdagstidning, och mot terminens

slut, då jag gick och längtade att få resa hem, läste jag

för att skingra ledsnaden Franzéns skaldeverk Columbus.

*

Sommaren blef såsom vanligt mycket treflig i

familjehemmet. Jag satt i trädgården och läste grekiska (Herodotus),

som gaf mig stort nöje. Jag badade i Jämmertunabäcken,

jag spisade bär och frukt och mådde förträffligt. Och nu var

det slut med upsalalifvet för en lång tid. Min fars afsigt

var att låta mig pröfva min förmåga såsom lärare för barnen

i någon aktningsvärd familj. Här var ett ekonomiskt intresse,

men detta var icke det enda. Alldeles omöjligt skulle det

väl icke varit för min far att hålla mig i Upsala under

terminerna, ty jag var verkligen icke dyr. Men familjens

tillgångar voro likväl icke större, än att sparsamhet behöfdes.

Det kunde då vara onödigt att kasta ut penningar på en

sexton års pojke, som var student och således borde kunna,

med de kunskaper han hade fått i stor beqvämlighet inhemta,

nu bidraga något till sitt underhåll. Och här fans dessutom

ett annat, mycket vigtigt intresse: vistelsen ute i verlden i

en främmande familj måste blifva nyttig för karaktersutvecklingen.

Ett tillfälle erbjöd sig nu, det bästa, som kunde önskas,

men platsen skulle icke tillträdas förr än på nyåret. Jag fick

stanna hemma hela hösten, hvilket fägnade mig mycket. Till

Upsala längtade jag alls icke och icke heller till den nya

verksamheten, som var mig tillämnad. Jag arbetade hela

hösten med grekiskan, jag läste Sofokles samt deremellan

det engelska verket af Ferguson om Romerska republikens

historia. Detta skulle vara en del af min akademiska lärokurs

i historien.

Men lifvet i mina föräldrars hus blef under hösten

mycket tungt i följd af min fars sjuklighet, som nu var mycket

svår och hade antagit karakteren af en ytterst plågsam

hypokondri. Jag led af att se det verkligt svåra lidandet, men

det var med mig så, som det vanligen är, att sorg och

bekymmer icke lätteligen blifva herskande magter i ett friskt

ynglingahjerta, och jag visste, att min far under sina mörka

stunder hade en tröst i de förhoppningar, han fäste vid sina

barn. Det var ett mål för min ärelystnad att icke svika

detta hopp.

Slutligen kom nyåret 1833; jag inträdde i nya förhållanden,

en helt ny afdelning af min ungdoms lif tog sin början.

*

VII.

Elfsjötiden och vistelsen på Åsby, 1833--35.

(Sjutton till nitton års ålder.)

»Student på kondition.» -- Familjen på Elfsjö. -- Lefnadssättet

derstädes. -- Åsby. -- Min fars död. -- Åter på Elfsjö. -- Koleran 1834. --

Familjefester. -- Studier. -- Grefve Gustaf Lagerbjelke. -- Hvad är

glädje? -- Minnen.

En sådan ställning som den, min far nu anvisade åt mig,

hade han sjelf i sin ungdom innehaft och tog för sjelfskrifven

sak, att hans söner skulle gå samma väg. Min bror hade

redan fått sin anställning; jag skulle nu få min. Det blef också

min erfarenhet, att detta lefnadssätt är ganska nyttigt för en

studerande yngling, om blott det icke räcker allt för länge.

Nyttan består i den verldserfarenhet, som begynner att

förvärfvas. En enskild lärare för barnen i en familj befinner sig

i en ganska fördelaktig ställning; han njuter familjelifvets

förmåner, på samma gång han dock alltid känner, att han är en

halft främmande person och såsom sådan intager en viss

beroende ställning. Beroendet är mycket nyttigt för att qväsa

sjelfsvåldet hos den unge herren, hvilket eljest lätteligen

öfverflödar, när studenten ligger vid akademien. Der göder sig

inbilskheten, och högfärden frodas. Men en betänklig sida har

dock konditionslifvet för en student, som verkligen vill studera,

ty detta sätt att lefva är mycket hinderligt för hans bokliga

studier.

Dock bör det icke få hända, att en »student på

kondition» alldeles lägger bort sin egen bok. Der måste visserligen

blifva ett betydligt afbräck på dagens timmar, men om

studenten rätt förstår att indela sin tid och bruka

mellanstunderna, fånga de flyende ögonblicken, så bör ett och annat kunna

medhinnas. Mycket beror derpå, hurudant lefnadssättet är

inom familjen och hurudana lärjungarne äro, qvicka eller

dumma. Men studentinformatorns tid är i alla fall ej mera

upptagen än lärarens i ett offentligt läroverk, och bland dessa

finnas ju många, som jemte sitt lärareembete utöfva äfven

annan verksamhet. Skilnaden är, att arbetsansträngningen

blifver för den offentlige läraren, som är en fullständig man för

sig, kanske familjfader, en oafvislig nödvändighet, ty det

händer, att embetets inkomster ej vilja förslå för lefnadsbehofven,

men en »student på kondition» har fullt upp för dagen Runeberg, Fänrik Ståls sägner.. Der

fins ingenting, som drifver honom. Detta är det mest

hindersamma, att hela omgifningen är sådan, som frestar till lättja,

men ej till arbetsflit för egen räkning. Detta inträffar mycket

lätt, om studenten har haft lyckan få inkomma i en angenäm

familjekrets, der umgängeslifvet upptager hans tid på det

behagligaste sätt och anspråk ställas på honom, att han skall

bidraga till trefnaden. Har han deremot haft otur att komma

i en otreflig familj, blifver han kanske missmodig och håglös,

han orkar intet annat än gå och vantrifvas. Men en annan

möjlighet kan dock äfven finnas, att det yttre lifvets

tråkighet drifver honom att söka enda trefnaden i sina böcker. Detta

torde dock mera sällan inträffa, ty för att bokliga studier

skola skötas med lust och framgång, fordras gemenligen, att

den yttre lefnadsställningen icke är allt för obehaglig.

En egen svårighet är frånvaron från universitetet. Men

det förtjenar eftersinnas, hvari denna svårighet egentligen

består. Saknaden af akademiska föreläsningar utgör icke den

största skadan. Ty en student, om han till något duger, bör

kunna studera på egen hand. Ett annat hinder, som är af

ganska mycken vigt, består i svårigheten att ute på landet

erhålla erforderliga böcker. Och det händer äfven, att den

från universitetet frånvarande studenten har svårt att få veta,

hvilka de böcker äro, som han bör begagna. Men största

förlusten är, att en student ute på landsbygden saknar det

universitetiska lifvets intryck, den stimulerande inflytelsen af

kamratlifvets exempel och meningsutbyten, af hvilka, lika som äfven

af samtal med universitetets lärare, upplysning kan hemtas

om hvad studenten bör studera och sättet, huru arbetet bör

drifvas. De inflytelser, med hvilka lifvet på landsbygden

verkar, äro alldeles förträffliga att befordra karakterens

utveckling, men alls icke att underhålla studiehågen. Dock, i fall

intresset för vetenskaplig sysselsättning har en djupare grund,

bör studenten kunna undvika att blifva helt och hållet, hvad

man med ett groft, men ingalunda dumt uttryck kallar att

vara ett »familjefä».

Vare detta sagdt i allmänhet; jag skall nu beskrifva, huru

det gick för mig.

Min far hade under 1829 års riksdag lärt personligen

känna grefve Axel Lagerbjelke, som under en del af denna

riksdag var ordförande i konstitutionsutskottet, der min far

var ledamot. Jag tror, att den tanken ganska snart uppstod

hos min far att framdeles söka för mig en plats såsom lärare

för de yngre barnen i grefve Lagerbjelkes familj. Men ännu

voro barnen för små och jag för ung. Sedan inträffade, att

grefve Lagerbjelke dog (1832), och grefvinnan vistades med sin

familj under sommaren på egendomen Åsby i Vestmanland,

två mil från Köping. Kyrkoherden i församlingen, Lejdström,

var vän af mina föräldrar, och genom honom bragtes saken på

tal. Min far tog mig med sig en dag och reste till Åsby, och

jag förevisades för grefvinnan. Hans excellens grefve Gustaf

Lagerbjelke, som var den aflidne grefvens broder och sina

brorsbarns förmyndare, befann sig på stället; saken uppgjordes,

att jag skulle i nästkommande januari månad inträda i

grefvinnans hus såsom lärare för två små gossar och en liten

flicka. Två hundra riksdaler riksgälds fick jag i kontant lön,

hvilken summa på den tiden kunde vara tillräcklig, i

synnerhet då löntagaren icke var något annat än en pojke, som

ännu icke fyllt sjutton år.

Jag kan icke säga, att jag var särdeles fägnad af allt

detta. Det skulle nog smakat bättre att få egna min tid helt

och hållet åt mina egna studier. Utsigten att få komma ut i

verlden lockade mig icke, men en sak föreföll inbjudande,

nemligen att familjegodset Elfsjö, der familjen bodde under

största delen af året, var beläget så nära Stockholm, att jag

kunde hoppas få blicka in i hufvudstaden emellanåt. Och då

jag nu hade mera tråkiga än roliga minnen från Upsala, kunde

en frånvaro derifrån icke kännas som någon svår uppoffring.

Jag visste, att jag skulle komma i en mycket aktningsvärd

familj, och jag motsåg utan ledsnad, om också utan längtan,

det som förestod.

Resan till Elfsjö skedde på ett eget sätt. Jag reste icke,

jag fördes såsom fraktgods på en fora. Med tanken på min

stora oerfarenhet i praktiska bestyr tilläto mina föräldrar mig

icke att resa ensam med gästgifvarskjuts, de ackorderade med

en pålitlig bonde, Olof Persson i Jämmertuna, att föra mig

på en forsläde hela vägen. Jag tyckte icke bra om detta.

Det föreföll mig nästan skamligt, att jag skulle anses vara så

barnslig, att jag ej skulle kunna resa på egen hand, och jag

var fullt öfvertygad, att jag nog skulle kunna reda mig med

skjutspojkarne. Men jag var van att aldrig göra en

invändning, när fader eller moder hade sagt, att det eller det skulle

ske. Vi reste således, bonden och jag, en vacker januaridag,

vägen genom Södermanland, ty Elfsjö är beläget söder om

Stockholm. Två nätter tillbragtes under resan, första natten

i ett bondqvarter och i ett rätt besynnerligt sällskap, der jag,

som låg vaken långt in på natten, fick åhöra ett samtal

mellan en karl och en qvinna, af sådant innehåll, som visst icke

var ämnadt att höras af en tredje person. Andra natten

öfvertalade jag bonden att taga ett bättre qvarter på Kumla

gästgifvargård. Tredje dagen anlände jag till Elfsjö i god tid på

eftermiddagen. Det var den 19 januari 1833.

Familjen på Elfsjö. -- Egendomen är fideikommiss,

belägen i Brännkyrka socken, en half mil söder från Stockholm.

Jernvägen går nu helt nära till stället. -- Familjen bestod af

grefvinnan med hennes barn samt två medelålders fruntimmer,

en fröken Lagerbjelke, barnens faster, och en fröken

Cederström, deras moster, således en svägerska till grefvinnan och

en hennes syster. Barnen voro till antalet sex: äldste sonen,

grefve Gösta, var ett år yngre än jag och gymnasist på

Stockholms gymnasium, således alls icke min lärjunge. Men en liten

flicka, fröken Sofi, tio år gammal, var den äldsta bland mina

elever. De öfriga, hvilkas lärare jag skulle vara, voro två små

gossar, Axel och Adolf, den ene åtta år gammal, den andre

hade ej fylt sitt sjunde år. Slutligen funnos der två små

flickor, Antoinette, som var på fjerde året, samt Axeline, ännu

ej årsgammal, född efter sin faders död.

Grefvinnan Lagerbjelke var ett i hög grad aktningsvärdt

fruntimmer. Det fans hos henne en starkt sedlig och religiös

bildning. Och hennes karakter var redbar och flärdfri och

ovanlig deruti, att, ehuru der fans en verklig hjertats godhet,

karakteren dock icke var hvad man kallar sentimental. Det

händer eljest hos fruntimmer, att deras hjertas verkliga

godhet inbäddar sig i ett omhölje af känslosamma fraser, så att

personen förefaller litet pjunkig och likasom ömtålig att röra

vid. Men sådan var grefvinnan Lagerbjelke icke. Hon hade

ett friskt lynne och ett sådant jemnmått i alla själens rörelser,

att hon var sig fullkomligt lik den ena dagen efter den andra

hela året igenom. Hon var hvad man kallar välgörande,

medlidsam för menniskors sorg och deltagande i deras glädje,

kärleksrik i verk och gerning, men det föreföll, som gjorde hon

det goda mera af grundsats och öfvertygelse om

menniskokärlekens pligt än i följd af någon lättrörd känsla. Jag

tänker, att handlingen får ett större sedligt värde, när den har

sin grund i verklig öfvertygelse, än när den blott är ett

uttryck af en ömsint naturdrift.

Fröken Gustava Lagerbjelke var ett fruntimmer om fyrtio

års ålder och hade i sin ungdom varit hoffröken hos

enkedrottningen Sofia Magdalena. Fröken Lagerbjelke var en

originell personlighet, full af små, oskyldiga egenheter, hvilka kunde

blifva föremål för ett vänligt skämt af hennes vänner, dock

alltid förenadt med fullkomlig högaktning. Ty hon var i grund

och botten en god menniska, hjelpsam och menniskovänlig.

Hon deltog gerna i det, som roligt var, outtröttlig att anordna

små nöjen i familjen. Hon var också mycket vetgirig på

småsaker, och hon hade en liflighet i lynnet, hvilken stundom gaf

sig uttryck på ett annat sätt, än man skulle väntat af ett

fruntimmer, som hade lefvat vid hofvet. Jag erfor hennes vänliga

omvårdnad på flere sätt och bevarar hennes minne med

verklig tacksamhet.

Fröken Christine Cederström, gemenligen inom familjen

kallad »moster Kerstin», var ett bland de klokaste fruntimmer

jag någonsin känt. Det kunde verkligen sägas om henne, som

en person, hvilken kände henne, yttrade en gång: »hon är

underslug på allting». Det starka förståndet var förenadt med

ett menniskoälskande hjerta, på samma sätt som hos hennes

syster grefvinnan, med handlingar af öfvertygelse om sanning

och rättvisa, men utan allt hjertnupet pjunk. Hon hade starka

andliga intressen med mycken öppenhet för religiösa intryck

och äfven för litteratur och all mensklig bildning. Karakteren

var således af det redbara slaget; hon var en menniska, som

man kunde lita på. Jag rönte hennes godhet i ymnigt mått

och bevarar hennes bild i ett tacksamt minne. Hon var, när

jag lärde känna henne, några och trettio år gammal, ett år

äldre än sin syster, grefvinnan.

Grefve Gösta (Gustaf) Lagerbjelke var vid denna tid en

gosse på sitt sextonde år med utmärkt goda naturgåfvor,

hvilkas utveckling hos den fullmogne mannen Sverige har lärt

känna hos den siste landtmarskalken och den förste talmannen

i riksdagens första kammare. När jag erinrar mig vissa

samtal, som de båda ynglingarne, han och jag, hade med

hvarandra om innehållet i Sveriges grundlagar, i hvilka vi båda

voro litet mera kunniga, än de flesta sextonåriga ynglingar

pläga vara, kan jag verkligen säga, att den plats, han har

intagit i det offentliga lifvet såsom landtmarskalk och

riksdagstalman, är just sådan, som svarar mot hans ungdoms anlag. --

Men han hade också sinne för familjelifvets frid och glädje.

Fröken Sofi Lagerbjelke var en liten snäll flicka med ett

lifligt lynne, nästan mera lifligt, än jag, såsom hennes lärare,

skulle önskat, ty en lärare kan dock ej styra och ställa med

en flicka alldeles på samma sätt som med en pojke. Men hon

var ett godt barn och blef ett aktningsvärdt fruntimmer. Jag

har läst med stort deltagande dödsannonsen om hennes

bortgång. Det var mig en verklig tillfredsställelse, att jag kort

förut fått göra henne ett vänligt besök. Hon mottog mig med

mycken hjertlighet och syntes vara fägnad af den

uppmärksamhet jag visade henne. Hon var då ett ogift fruntimmer i

sin medelålder.

Axel, den äldre bland gossarne, var rätt lyckligt begåfvad

af naturen och hade från späda barndomen en afgjord håg

och lynnets riktning till en militärisk lefnadsbana. Han blef

också med tiden verklig krigare. Anstäld såsom officer vid

Svea lifgardet, gick han ut såsom frivillig i danska kriget

1849, blef dödligt sårad -- jag tror vid Fredericia -- och

dog på ett sjukhus i Köpenhamn. Såsom barn intresserade

han mig mycket; det fans hos den lille gossen någonting, som

anslog mitt hjerta.

Adolf, den yngre brodern, hade redan i barndomsåren

mycket framstående litterära anlag. Gammal man blef han aldrig;

döden öfverraskade honom, just då han stod i begrepp att låta

sitt goda hufvuds förmåga blifva fruktbärande. Han dog före

trettio års ålder. Han var då tjenstgörande i svenska

beskickningen vid österrikiska hofvet. -- Den ene brodern dog

i Köpenhamn, den andre i Wien, båda i främmande land,

långt borta från modershemmet. Deras mor öfverlefde dem

länge.

De små flickorna, Antoinette och Axeline, voro för små,

för att någon undervisning för dem skulle kunnat komma i

fråga.

De båda gossarne voro sprittande lifliga barn, med ett

vänligt, godlynt sinnelag. Det blef ett hjertligt förhållande

mellan dem och mig, så att undervisningen kanske nog mycket

blandades med lek. Snällare, trefligare lärjungar än dessa,

som jag nu hade, kan en lärare aldrig vänta sig att få.

Lefnadssättet på Elfsjö var enkelt, med all bekvämlighet,

men utan egentlig lyx. Der var ett trefligt hvardagslif

inomhus, grannar på landet funnos ej många; besök af

Stockholmsbor voro sällsynta, med undantag af grefvinnans syster och

svåger, grefve Fredrik Snoilsky, som var en mycket god och

vänlig man, hvars besök ökade trefnaden. Hos grefvinnan,

född Cederström, voro mildhet och godhet karakterens

hufvuddrag. Grefvinnan Snoilsky lefver ännu vid hög ålder (1887),

och det är ett verkligt nöje för mig att någon gång få göra

ett besök hos henne och hennes dotter, som på min Elfsjötid

var ett litet barn.

Min vanliga sysselsättning på qvällarne, efter slutad

läsning med barnen, var att läsa högt någon bok i den

församlade familjen. Läsningen omvexlade med samtal, men ty värr

äfven med barnskrik, hvilket aldrig kan undvikas, der småbarn

finnas. Aftonen slutades dermed, att barnen läste sin

aftonbön, knäböjande omkring sin mor. Den lilla kretsen gaf en

vacker anblick, så mycket mera som barnen voro särdeles

vackra och grefvinnan af naturen var begåfvad med en ädel

gestalt.

Naturligtvis besökte jag Stockholm. Första besöket var

en uppvaktning hos excellensen Lagerbjelke, för att inhemta

hans föreskrifter rörande gossarnes undervisning. Hans

excellens mottog mig ynnestfullt och vänligt. Af det korta samtalet

erinrar jag mig blott, att han bestämdt förklarade sin vilja, att

latinet borde läggas till grund för undervisningen. Han

uttalade sin öfvertygelse om de klassiska språkens vigt och värde

för humanistisk bildning. Detta gjorde mig godt att höra, ty

det var samma lärdom, som jag hade fått af min far, allt

sedan jag var liten gosse.

Jag hade helsningar att framföra från mina föräldrar till

slägtingarne, grosshandlaren Svedelius och hans fru, samt till

min fars anförvandter af slägten Gyllenbååt. Jag blef öfver

allt mycket vänligt mottagen. Grosshandlaren Svedelius inbjöd

mig en gång för alla till middagsgäst vid hans bord, när jag

var inne i staden. Jag hade stor vördnad för denne man, på

grund af hvad jag hört af min far, som mycket högt värderade

denne sin anförvandt och vän, Anders Svedelius, och lika så

hans fru. Detta fruntimmer, fru Charlotte Svedelius, född von

Schantz, var mycket berömd såsom ett mönster af redbarhet

och förstånd i sin egenskap af husmoder, maka och mor. Den

vänliga inbjudningen kom jag dock ej i tillfälle att mycket

begagna, ty jag trifdes så godt hemma på Elfsjö, att jag ej

ofta kände någon lust att besöka Stockholm, hvilket dock

kunnat låta sig göra på söndagarne, då jag var ledig från

läsningen med barnen. Stundom hände det, att grefvinnan tillät

mig åtfölja henne och fröknarna på besök hos grefve Snoilskys.

En gång under vintern var hela Elfsjöfamiljen bjuden till stor

middag hos excellensen, och äfven jag fick medfölja. En afton

bevistade jag ett spektakel på stora teatern för att der få se

uppföras Schillers Wallensteins död. Och då nu äfven

inträffade, att min far gjorde en resa till Stockholm, blef äfven

detta för mig en anledning att göra ett Stockholmsbesök, hvars

intresse för mig ökades deraf, att Carl Arosenius befann sig i

min fars sällskap. Lägger jag härtill en uppvaktning hos

biskop Wallin och en supebjudning hos grosshandlaren Svedelius,

så har jag nämt, hvad jag erfor af Stockholmslifvet under

denna den första vinter jag tillbragte i stadens grannskap.

En gång under denna tid, våren 1833, företog jag ett

djerft tilltag med det, att jag uppträdde i kyrkan såsom

predikant. Grefvinnan frågade mig en dag, om jag ej hade lust

att någon gång predika i sockenkyrkan (Brännkyrka). En sådan

fråga, på fullt allvar framstäld af ett tänkande och allvarligt

sinnadt fruntimmer till en sexton års gosse, förefaller besynnerlig.

Men det var ej ovanligt, att unga studenter, till och med

gymnasister, tillätos bestiga predikstolen. Jag inhemtade min fars

tillstånd; presten i församlingen gjorde ingen svårighet,

predikan blef skrifven och hållen på andra söndagen efter Påsk.

Ämnet var: »Jesu lära, kärlekens och uppoffringens lära.»

Jag skickade efteråt det skrifna exemplaret till mina föräldrar

och fick erfara den hugnaden, att de voro nöjda med stilen

och innehållet. När jag nu vid äldre år genomläser denna

handskrift, utfaller mitt eget omdöme så, att jag väl knappt

skulle vilja uppträda på predikstolen med denna predikan,

men såsom ett ynglingaförsök förefaller hon mig icke

misslyckad. Vår tids predikomästare, som äro så nogräknade, så

väl de, som höra till den pietistiska skolan, som de öfriga,

skulle visst kalla min predikan en lös kria, men jag säger,

att det är dock riktig kristendom i henne. Hvad beträffar

stilen, så har jag alltid haft lätt att finna uttryck för hvad

jag velat säga.

Slutligen i början af sommaren fick jag öfva mig med ett

praktiskt litterärt arbete, som mycket intresserade mig,

nemligen att upprätta en bibliotekskatalog öfver den temligen

ansenliga boksamling, som fans på Elfsjö. Arbetet utfördes af

de tre personerna fröken Christine Cederström, grefve Gösta

Lagerbjelke och mig. Det skulle intressera mig mycket, att

återse denna handskrift, i fall den finnes i behåll.

*

Sommaren 1833 på Åsby. - I slutet af juni gjordes

uppbrott från Elfsjö. Grefvinnan med hela familjen afreste till

Åsby i Vestmanland för att der tillbringa sommaren.

Detta ombyte af vistelseort var för mig mycket angenämt.

Åsby låg ej långt från min hembygd; jag skulle få tillfälle att

emellanåt återse mitt barndomshem och mina föräldrar,

hvarjemte också den natursköna belägenheten invid Strömsholms

kanal behagade mig mycket. Sommaren på Åsby blef också

mycket angenäm. Lifvet inom familjen var oförändradt, och

jag lefde således goda dagar. Umgänget var nästan mera

omvexlande än på Elfsjö, ty i nära grannskap till Åsby funnos

några familjer, som bildade en liten treflig umgängeskrets, och

inom denna fans en originell person. Hennes namn och titel

var friherrinnan Reuterholm. Hon hade varit en rik

arftagerska, men lefde nu i fattigdom. Dotter af en stor

godsegare i Vestmanland, friherre Reuterholm, hade hon i sin

ungdom blifvit gift med en friherre Stackelberg, men äktenskapet

blef olyckligt och var nu länge sedan upplöst genom laglig

skilsmessa; den frånskilda makan bar sitt eget familjenamn.

Det stora fädernearfvet var förskingradt, och den fattiga

friherrinnan bodde i en liten gård Amsta i Svedvi socken med

en ogift dotter och en sonhustru samt den senares barn.

Den gamla friherrinnan -- hon var nu ett fruntimmer om

några och sextio års ålder -- var begåfvad med ovanliga

själsegenskaper och hade pröfvat lifvet på mångahanda sätt. I sin

ungdom hade hon lefvat i en glänsande umgängeskrets; i sin

medelålder hade hon genomgått äfventyrliga öden, sådana, att

hennes lif nästan liknade en roman. Dessa öden hade hon

burit med moraliskt hjeltemod. Der fans hos henne en

betydlig sedlig och religiös styrka, förenad med vitter bildning.

Jag förvarar ett litet, mycket vackert stycke på vers, som

utgjorde hennes känslas uttryck, då hon en gång hastigt

sjuknade under gudstjensten i kyrkan. Lynnet var originelt och

med egenheter, sådana som blottstälde henne för lättsinniga

menniskors löje. Tarfligheten i hennes hvardagliga seder

påminde nog mycket om de grekiska filosoferna af den cyniska

skolan. Hon besökte Åsby mycket gerna och var der en

välkommen gäst. Jag blef alltid glad, när jag hörde, att

friherrinnan Reuterholm hade anländt, och jag hade lyckan att

vinna hennes bifall. Något egentligt inflytande på min

karaktersutveckling har hon väl icke utöfvat, men hon intresserade

mig så mycket, att jag ej bör lemna henne onämd i mina

anteckningar. Jag besökte henne sedermera efter flere års

förlopp, då hon alldeles utfattig bodde i Vesterås i en liten

gård, som ett par förmögna personer, hvilka hade känt henne

i hennes lyckligare dagar, hade inköpt för att skänka henne

tak öfver hufvud under hennes skröpliga ålderdom. Den

fordom rika och lysande arftagerskan lefde af menniskors

barmhertighet på sin ålderdom.

En och annan gång under sommaren besökte jag hemmet

i Köping, men icke särdeles ofta, ty trefnaden på Åsby var så

god, att jag lät den ena söndagen efter den andra gå förbi

utan att begagna min ledighet. En gång gjorde mina

föräldrar ett besök på Åsby, och en annan gång sammanträffade

jag med dem af en egen anledning, nemligen då jag nu åter

igen uppträdde såsom predikant, denna gång i sockenkyrkan

inom Bergs församling. Mina föräldrar samt min syster och

min faster anlände på söndagsmorgonen från ena sidan och

grefvinnan med sin familj samt predikanten från en annan

sida till prestgården. Och sedan gudstjensten var slutad,

tillbragtes dagen i ett fridfullt samqväm efter gästfri inbjudning

af kyrkoherden, hvilken var samme man, som hade skaffat mig

inträde i det Lagerbjelkeska huset.

De vackra sommaraftnarne gick jag gerna på promenader

i de natursköna omgifningarna vid kanalstationen Skansen och

till de närbelägna jernbruken Trångfors och Hallstahammar,

hvilken sistnämda egendom då innehades af en familj, som

var på långt håll beslägtad med Svedeliska slägten och äfven

hörde till Åsbyfamiljens umgängeskrets. Familjen på

Hallstahammar utgjordes af en brukspatron Waller och hans båda

ogifta systrar.

Slutligen i oktober månad anträddes återfärden till Elfsjö

för att der gå i vinterqvarter. Dessförinnan gjorde jag ett

besök i Köping för att se mitt barndomshem för sista gången.

Ty en stor förändring förestod. Min far hade fått befordran

till Leksands pastorat i Dalarne, och flyttningen skulle försiggå

nästkommande vår, 1834. Jag visste nu, att jag ej mera skulle

återse mitt hem på det gamla stället, men jag visste icke, att

denna gången var den sista, då jag skulle se föräldra- och

syskonkretsen obruten. Jag visste icke, att nästa gång jag

inträdde i föräldrahemmet, skulle detta väl vara det käraste

modershem, men fadern skulle vara försvunnen. Men jag vet

icke, om jag var gripen af en mystisk förkänsla. Ty det var

något besynnerligt med detta mitt sista besök i Köping. Min

fars helsa var visst icke god, men dock synbarligen något

förbättrad sedan det förra året. Jag återvände till Åsby, der allt

var trefligt och godt, men sedan jag inträdt i min vanliga

dagordning, kände jag mig helt oväntadt försatt i en djupt

sorgbunden sinnesstämning, som dref mig ut i ensamheten.

Jag gick af och an i den invid gården belägna skogsparken

under ett flöde af ymniga tårar. Och i denna vemodiga

stämning låg en bestämd aning om den förlust, som förestod mig

att lida, ehuru jag icke just nu hade någon bestämd

anledning att tänka den tanken.

Men ett särskildt näringsämne för denna sinnesstämning

hade jag likväl i några mycket vackra skaldestycken af fru

Cramér, i hvars diktsamling jag fann en poetisk framställning

af just sådana familjförhållanden, som jag anade inom mitt

eget hem. Denna läsning skulle dock aldrig kunnat uppröra

mig så, som den nu gjorde, om ej en mer än vanlig

ömtålighet nu hade funnits i min känslas strängar.

Slutligen i senare hälften af oktober månad afreste

grefvinnan med hela familjen vägen genom Södermanland till

Elfsjö.

*

Min fars död (mars 1834). -- Från det följande året

1834 har jag mycket blandade minnen, å ena sidan det glada

och trefliga lifvet på Elfsjö, å den andra åter den sorgliga

förändringen inom min egen familj genom min fars bortgång

ur lifvet.

Hans mångåriga sjuklighet hade under de sista åren

utvecklat sig på ett sorgligt sätt, men icke af sådan art, som

skulle gifvit anledning att vänta en snar upplösning. Helsan

var till och med något förbättrad, så att min far kunde

mottaga uppdraget att vara riksdagsman ännu en gång (januari

1834). Men krafterna voro dock brutna, och från början af

mars månad antog sjukligheten en sådan karakter, som lät

förmoda, att döden nalkades. Jag visste derom intet, der jag

lefde ute på Elfsjö; jag hade besökt min far en och annan

gång under januari och februari månader; han hade äfven gjort

ett besök på Elfsjö; jag hade sett honom deltaga i

riksdagsgöromålen, men då jag nu åter igen besökte honom -- det

var den 12 mars -- fann jag honom ytterligt svag, och den 24

mars blef dödsdagen. Denna tid af nära två veckor tillbragte

jag nästan oafbrutet vid hans sida; jag befann mig i en

pinsam ställning mellan allvarliga pligter af motsatt art, den

sonliga kärlekens pligt å ena sidan och å den andra min

skyldighet att sköta min tjenst inom den familj, som hade rättighet

att fordra min dagliga verksamhet, men striden afgjordes af

grefvinnan Lagerbjelke på ett sätt, som jag med oförgätlig

tacksamhet ihågkommer. Jag hade med hennes tillstånd

tillbragt ett par dagar hos min far, men jag blygdes att alldeles

åsidosätta min skyldighet på den andra sidan, och jag gick ut

till Elfsjö en dag. Men då uppmanade grefvinnan mig att

genast återvända och ej vidare lemna min fars sjukrum. Min

närvaro var så mycket mera af behofvet påkallad, som jag

var den ende af min fars familj, som befann sig nog nära

för att möjligen kunna infinna sig. Men slutligen, den 20

mars, afgick bref till min mor, att hon borde så fort som

möjligt resa upp till Stockholm. Min far och hans vänner,

bland andra den allra närmaste, Carl Arosenius, hade dröjt i

det längsta att afsända detta budskap, ty man hade icke haft

anledning att förmoda, att slutet skulle vara så nära, som det

var, och ekonomiska förhållanden gjorde min mors frånvaro

från hus och hem under de nu pågående veckorna i hög grad

obeqväm, då hela hushållet stod under förberedelse för

flyttningen från Köping till Leksand. Men behofvet af min mors närvaro

blef allt mer trängande; någon lifsfara ansågs likväl ej vara för

handen under de närmaste dagarne, men helt oförmodadt

infann sig ett dödsarbete, som slutade dermed, att lifvet

utslocknade, innan min mor hade hunnit anlända; hennes ankomst

inträffade först dagen derefter, den 25 mars. Man hade ej på

den tiden de snabba jernbanorna, och ångbåtsfarten för året

var ännu icke öppnad. Men jag var likväl icke alldeles ensam

hos den döende; han hade ofta besök af verkligt tillgifna

vänner, som funnos i staden, och en omsorgsfull sjuksköterska

fans att tillgå, hvarjemte äfven ett alldeles främmande

fruntimmer, hvars hyresgäst min far under riksdagen var, visade

honom ett ömsint deltagande. Hennes namn var fru Winkler,

och bostaden var huset n:r 12, Stora Nygatan. I sjelfva

dödsstunden voro fru Winkler och jag allena vid sjuksängen. En

half timme senare anlände min bror från Upsala och dagen

derpå min mor och min syster från Köping. De mottogos af

min morbroder, som fans i staden, samt min fars vän, biskop

Wallin, hvilka båda mottogo de sörjande på ett sätt, som

kräfver min eviga tacksamhet.

En faders bortgång ur lifvet är alltid en betydelsefull

tilldragelse i sonens lif. Men det, jag med anledning deraf kan

hafva att säga om mig sjelf, uppskjuter jag, till dess det

kommer i sammanhang med en annan betraktelse.

Familjefaderns död medför gemenligen en stor förändring

i familjens ekonomiska förhållanden. För mig och de mina

var utsigten svår att öfverskåda, ty ställningen var invecklad.

Blott fem veckor fattades, till dess min far skulle hafva

tillträdt Leksands pastorat; en stor del af husets lösörebo var

dit afsänd; den gamla bostaden i Köping skulle afträdas den

1 maj. Vi visste knappt, på hvilketdera stället vi skulle anse

oss vara hemma. Men genom konung Carl Johans ynnest, som

kände min far personligen och var honom mycket bevågen,

erhöllos nådår vid pastoratet Leksand, och flyttningen

fullbordades. Mitt modershem blef således ett helt annat ställe,

än det förut hade varit; det blef Leksand i Dalarne i stället för

Köping i Vestmanland. För mig sjelf blef vistelseorten på

Elfsjö tills vidare oförändrad. Utsigten till framtida bergning

var dunkel, nådårsinkomsterna af det mycket stora pastoratet

Leksand skulle med förståndig hushållning kunnat lemna

tillräcklig behållning för min mor och min syster, men

sterbhuset var gäldbundet, och det var min mors bestämda

föresats, hvaruti vi, hennes barn, af fullt hjerta instämde, att alla

skulder skulle af nådårsinkomsterna betalas, och först sedan

detta skett, skulle fråga uppstå om behållning för eget behof.

Hade min far lefvat några år längre, skulle den ekonomiska

ställningen genom de stora inkomsterna af Leksands pastorat

ofelbart blifvit ganska fördelaktig, nu dereinot måste, efter

skuldernas betalning, den återstående behållningen blifva

temligen obetydlig. Men någon behållning borde dock i alla fall

uppkomma. Med denna utsigt i ekonomiskt afseende gick jag

framtiden till mötes.

Men oaktadt denna framtid gaf större anledning till

bekymmer än förhoppningar, föll det mig aldrig ett ögonblick

in att hysa en skymt af misströstan. Detta kan man kalla

att tro på Guds försyn, och jag säger ingen osanning, om jag

brukar detta uttryck. Min sinnesstämning hvilade på den

grunden. Men jag uttrycker förhållandet sant och riktigt,

äfven om jag säger: sådan är ungdomens glädje åt lifvet,

ungdomens hopp, ungdomens mod. Blott en sak visste jag

bestämdt: den tanken var mig outhärdelig, att icke hvar man

skulle få sin rätt ur min faders hus; ingen menniska, som hade

en fordran, skulle förlora en skilling.

Och så gick det; allt blef betaldt, men öfverskottet blef

ej mycket.

Ett nytt uppslag, som hotade att blifva det mest

olyckliga, inträffade snart, Jag öfverraskades en dag i slutet af

april tidigt på morgonen af en underrättelse, att ett åkande

bud från Köping hade anländt, medförande ett bref till mig.

Budbäraren var mina föräldrars gårdsdräng, som hade rest

genom natt och dag för att hemta mig hem till min mors

dödsbädd. Hon hade efter hemkomsten till Köping insjuknat

mycket häftigt, och tillståndet var sväfvande mellan lif och

död. Jag befann mig nu åter i strid mellan den sonliga pligten

och de skyldigheter, jag hade att uppfylla på den plats,

der jag befann mig. Men grefvinnan Lagerbjelke afgjorde

striden äfven denna gång på det aktningsvärdaste sätt, och

jag afreste samma morgon. Jag färdades genom dag och natt

och anlände följande förmiddag till Köping. Min mors sjukdom

hade då brutit sig, så att hopp om tillfrisknande fans,

men tillståndet var dock ännu betänkligt. Jag qvarstannade

något öfver en vecka, till dess att lifsfaran var öfverstånden.

Så snart jag kunde utan fruktan och oro lemna min mors

sjukrum, anträdde jag återfärden -- det var den 4 maj --

en helgdag, samma dag, då min faders efterträdare höll sin

inträdespredikan i Köpings kyrka. Jag var närvarande i kyrkan

och reste på eftermiddagen. Jag tog vägen öfver Vesterås,

stannade en dag hos min farmor, som ännu lefde vid nära

åttio års ålder. Derifrån for jag med ångfartyg till

Stockholm och samma afton ut till Elfsjö.

Några veckor derefter fick jag veta, att min mor hade

anträdt flyttningsresan från Köping till Leksand.

*

Lifvet på Elfsjö 1834--35. Detta år 1834 -- det

adertonde i min lefnad -- lemnade mig således ganska stora minnen

af det mest eftertänkliga innehåll. Mina lefnadsförhållanden

framstälde sig i de mest skärande motsatser, sorgerna och

grafven på ena sidan, den gladaste hemtrefnad på den andra. Ett

trefligare hvardagslif än det, som lefdes i grefvinnan

Lagerbjelkes hus, kan knappt finnas. Der fans en egen förening af

verkligt allvar och en harmlös glädje. Grefvinnan lät hvarje

morgon ett kapitel ur den Heliga skrift föreläsas af mig för

den samlade familjen. Hvarje helgdag, i fall icke den offentliga

gudstjensten besöktes, läste jag en predikan ur en postilla,

då utom hela familjen äfven husets tjenstehjon voro

närvarande. För öfrigt tillbragtes dagarna under omvexlande

arbeten och ett bildadt umgänge. Under sommaren vistades

man för det mesta i fria luften, så mycket mera som detta

årets sommar (1834) var oerhördt varm; starkare och mera

ihållande sommarvärme har jag aldrig känt. Min

aftonsysselsättning var ofta att följa grefve Gösta Lagerbjelke på långa

promenader; han ville gerna, att jag skulle göra honom

sällskap. Jag gjorde det af höflighet, men dessa promenader

roade mig ej mycket, ehuruväl samtalen oss emellan ej

saknade sitt intresse, ty den unge grefven var en kunskapsrik

yngling. Men när han satte sig i båt på sjön Magelugnen

för att meta fisk med ett gädd-drag, var han ej lycklig; han

fick aldrig en endaste fisk. Dessa båtfärder roade mig ej;

roligare var att bada i sjön.

Midt under den qväfvande sommarhettan utbröt farsoten

cholera morbus. Detta var första gången, koleran hemsökte

Sverige. Första stället var Göteborg, tiden senare hälften af

juli månad; ungefär en månad senare hade farsoten kommit

till Stockholm och härjade der under slutet af augusti och

hela september månad, men knappt längre. Vi, som bodde

på Elfsjö, kunde nästan betrakta oss såsom de der vistades

på smittad ort, ty förbindelsen med Stockholm var icke

afbruten; mjölkbud färdades dagligen till och från staden,

tidningar och bref gingo sin vanliga gång. På denna tiden voro

också meningarna mycket delade om den frågan, huru vida

kolerasjukdomen vore kontagiös, d. v. s. smittosam genom

vidrörande, eller miasmatisk, d. v. s. att sjukdomsämnet skulle

finnas i luften.

Vare med den saken huru som helst, så bet koleran intet

på oss, der vi sutto i vår fred och ro. Men i Stockholm

grasserade farsoten strängt, och under samma tid blef min

egen person angripen af en under flere veckor fortfarande

ohelsa af annan art. Illamåendet kallades nervfeber, men

egentlig feber hade jag icke. Trött och magtlös var jag, men

sömnen var ändock klen. En egenhet var en till ytterlighet

uppstegrad aptit. Magen kände ett oupphörligt begär efter

födoämnen tillika med en stor obenägenhet att sedermera

afbörda sig det intagna förrådet. När morgonen inbröt, var det

min glädje att snart få spisa frukost; så snart frukosten var

spisad, började jag längta till middagsbordet och så hela

dygnet igenom från mat till mat. Stark aptit hade jag alltid,

men aldrig en sådan roflystnad efter mat som nu. Derjemte

kände jag en egen ömtålighet för kyla, särdeles en rädsla för

vidrörandet af kalla metaller; det besvärade mig t. ex. att

omvrida nyckeln till ett lås. Jag medicinerade efter skriftlig

föreskrift af en läkare i Stockholm, ty personligt besök af läkare

stod ej att få ute på landet under koleratiden i Stockholms

stad. Efter någon tids förlopp blef jag fullkomligt frisk och

hade ej någon dag varit sängliggande.

Nu mera efter trettio års förlopp sedan koleran på

1850-talet senast hemsökte Sverige, kan ingen yngre person

föreställa sig, hvilken förskräckelse ryktet om den mördande

farsoten uppväckte, när man först hörde talas om dess härjningar

i andra länder i början af 1830-talet. Nu, då mordengeln

kom till Sverige, var förskräckelsen kanske ej fullt så stor,

men i alla fall betydlig. Man hade väntat år efter år att

koleran skulle komma, och slutligen upphörde man att vänta,

så att det blef en öfverraskning, när omsider den onde fienden

kom. Grymmaste härjningen träffade staden Jönköping, men

äfven i Göteborg och Stockholm var lidandet svårt. De dödes

antal i Stockholm var under svåraste tiden vid pass 200

personer dagligen.

Bortser jag från kolerans hemska intryck, så var det lust

och glädje på Elfsjö under sommaren och hösten. Fröken

Gustava Lagerbjelke anordnade glada familjefester, den ena

efter den andra, och äfven grefvinnan var mycket tillgänglig

för en oskyldig glädje. Kretsen var utvidgad genom det, att

grefven och grefvinnan Snoilsky bodde på Elfsjö under

sommaren. Och äfven under sena hösten anstäldes små sceniska

uppträden, i hvilka det ansågs tillhöra mig att taga en verksam

del. En gång skref jag på ett par blad ett litet stycke,

som kallades »En morgonscen på Elfsjö», der jag i samtalsform

härmade de särskilda personerna i deras vanliga sätt

att föra sig. Detta skämt upptogs gynsamt, och då jag nu

genomläser den lilla biten, finner jag personerna, sådana jag

minnes dem, ganska igenkänliga. Jag kan just icke säga, att

min andel såsom handlande person i de små uppträdena roade

mig särdeles mycket, men jag gjorde, såsom jag alltid brukat

göra, jag gjorde det, som sades mig att jag skulle göra, och

jag var glad att kunna göra menniskor nöjda och glada. En

gång -- det var på trettondedagsaftonen 1835 -- uppfördes

en verklig teaterpjes, den lilla komedien »De båda tankspridde»,

och jag utförde en af rolerna.

Mot slutet af år 1834 erfor jag ett mägtigt intryck af

poetisk natur, genom läsningen af Ingemanns historiska roman,

Waldemar Seier. Jag blef alldeles hänryckt af denna dikt.

Jag lefde mig in i de romantiserade händelserna, jag kände

ett intresse för romanpersonerna alldeles så, som skulle de

varit verkliga menniskor. När grefvinnan beredde mig

tillfälle att få bevista den stora nyårsbalen på börsen och jag

inträdde i den lysande samlingen, der jag såg de kungliga

personerna, kronprinsen Oscar och kronprinsessan Josefina med

deras uppvaktning, kände jag mig lika som försatt till konung

Valdemars hof för sex hundra år tillbaka, hvars beskrifning

jag hade i friskt minne ur Ingemanns roman. Jag riktade

mina blickar af och an för att upptäcka några personer, hvilkas

utseende skulle motsvara inbillningens diktade bilder.

Emellertid nalkades tiden, då mitt lif på Elfsjö skulle

taga slut. Det kunde icke undvikas, att ju arbetet med mina

lärjungar och derutöfver det lifliga familjelifvet måste verka

förstörande på mina egna studier. Alldeles bortlagd var dock

läsningen för min egen räkning icke. Jag läste Thucydides

samt en och annan bok af Livius, och jag genomgick de stora

historiska verken af Gibbon om romerska rikets aftagande och

fall samt af Robertson om kejsar Carl den femtes historia, ur

hvilka båda böcker jag gjorde anteckningar. Men jag hade

nu varit borta från universitetet hela två år och ett stycke på

det tredje; jag måste tänka på min framtid och att återgå

till strängare studier. Jag rådfrågade skriftligt min mor, och

beslut blef fattadt, att jag skulle återvända till Upsala

vårterminen 1835. Det var mig obeskrifligt motbjudande att

frambära detta budskap till grefvinnan. Nog visste jag ganska

väl, att jag icke var behöflig i huset, ty en annan lärare för

barnen kunde nog erhållas, en som var lika god som jag,

bättre ej sämre. Jag hade sjelf under utöfningen af mitt

lärarekall på Elfsjö kommit till insigt, att jag, såsom egentlig

barnlärare, icke var på min rätta plats. Men nog hade jag

fått stanna, om jag velat. Grefvinnan hade också det förtroendet

för mig, att hon lät mig uppsöka en efterträdare,

hvilket lyckades på det bästa sätt genom brefvexling med

professor Sjöbring i Upsala, och i sista dagarna af februari 1835

afreste jag från Elfsjö.

Ännu en hågkomst från Elfsjötiden vill jag ej lemna

oantecknad. Der fans en person, som icke tillhörde den vanliga

kretsen, tvärtom blott ganska sällan visade sig der, men genom

en nära slägtskap var förbunden med familjen. Jag menar

den namnkunnige statsmannen, grefve Gustaf Lagerbjelke.

Han var vid denna tid ledamot af konungens statsråd, och

hans tid var mycket upptagen af embetsgöromål; han kom

sällan till Elfsjö, men en och annan gång gjorde han ett besök,

och jag var äfven, jemte familjen, en och annan gång gäst i

hans hus (n:r 30 Lilla Vattugatan). Jag hade tillfälle att se

den märkvärdige mannen äfven i hans djupaste hvardagslag,

ty jag fick en gång uppdrag af grefvinnan att åtfölja de små

gossarne vid en uppvaktning hos deras farbror på hans födelsedag.

Äfven ensam och för min egen räkning hade jag anledning

att ett par gånger göra honom min uppvaktning. Den

ena gången har jag redan nämt: det var, då jag genast efter

mitt inträde i familjen inhemtade förmyndarens föreskrift

angående planen för hans myndlingars undervisning. Jag har

nämt den stora vigt, han lade på de klassiska språken såsom

bildningens grundval. Jag tillägger ett annat yttrande, som

jag hörde af honom och som förefaller mig sinnrikt. Det

innehöll, att det arbete, som barnet använder för att inhemta

de första grunderna, alfabetet, stafningen, modersmålets

innanläsning och att skrifva en läslig handstil, kostar det späda

barnet en möda, fullt jemförlig med allt det arbete, som sedermera

fordras för fortgående studier under hela den uppväxande

åldern. Jag sade, att detta yttrande förefaller mig sinnrikt.

Det yttrades af en man, som visst icke hade någon pedagogisk

erfarenhet, men som var en man med snille och

menniskokannedom.

Den andra gången, jag för egen räkning uppvaktade

excellensen, var en af de första dagarna efter min fars död.

Grefvinnan lät mig veta, att hans excellens väntade ett besök

af mig. Han mottog mig med deltagande huldhet.

I sitt umgänge inom familjen var excellensen mycket

språksam. Jag hörde honom beklaga sig öfver rikets ständer

under den pågående riksdagen 1834, att de voro svårhandterliga.

Efter min skilsmessa från Elfsjö återsåg jag aldrig mera

excellensen Lagerbjelke.

––––––––

När jag tänker mig tillbaka till denna tidsafdelning af

mitt lif, som jag kallar Elfsjötiden, känner jag en ljuflig

tillfredsställelse. Det var en verkligt god tid, fruktbärande för

min bildning enligt den läran, att man söker bildning, ej för

skolan, men för lifvet (»non scholæ sed vitæ discimus»).

Och när jag tänker på det glada lif, som familjen på Elfsjö

inom sig lefde, vill jag tala några ord om hvad glädje är.

Det kan finnas en glädje, som bär sin frukt i ånger. Detta

är den ytliga fröjden, den lättsinniga flärdens flammande sken,

en tanklös fröjd, som leker bort en dyrbar tid. Men det kan

också finnas en glädje, som är det trogna arbetets vederqvickelse

och det menniskovänliga hjertats uttryck i ett godt

samvetes frid. Det är långt ifrån, att en sådan glädje ej kan

förenas med sedligt allvar och kristendomens lefvande tro.

Man prisar Guds godhet med att sjelf vara god, och den, som

är god, kan också gerna vara glad. Hos den, som lefver i

frid med Gud och med sig sjelf och i goda menniskors

umgängelse, blifver glädjen icke en yrande flärd och icke ett sken

på ytan, men skämtet blifver en lika väsentlig sak som

allvaret. Det blifver en ur hjertats djup utgående, med det

starkaste allvar mycket väl förenlig sinnesstämning. Det är

en sanning i orden, som Tegnér har sagt i det vackra skaldestycket

»Resignationen»: »Hur liten är din själ, hur trång, om

hon ej unnar den milda glädjen ock ett rum!» Huru det går

till, när glädjen bygger och bor på allvarets grundval, detta

kände jag långt förut, men jag lefde mig igenom en ny

erfarenhet deraf under denna min lefnadsperiod.

––––––––

En så vänskapsfull förbindelse som den, i hvilken jag

befann mig med den familj, hvars förtroende jag hade haft

att vara lärare för barnen, är visst icke ovanlig. Mer sällsynt

torde vara, att förbindelsen underhålles efteråt, icke blott

genom tillfälliga besök, men äfven genom brefvexling. Jag

förvarar en hel mängd bref från grefvinnan, från fröken Gustava

Lagerbjelke och från fröken Christine Cederström. Nu är allt

förbi. Döda äro båda mina snälla gossar, död är deras syster,

hvars lärare jag också var. Död är grefvinnan; en god helsa

och ett fridsamt lynne tycktes bebåda en hög ålderdom, men

hon uppnådde dock endast en ålder af sjuttio år. Ej många

år efter henne bortgick fröken Gustava Lagerbjelke och ej

mycket senare fröken Cederström. Endast de båda yngsta

döttrarna samt äldste sonen finnas i lifvet (1887).

––––––

VIII.

Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan.

Förståndet. – Tankspriddheten. – Känslan. – Inbillningskraften. –

»Beskedlighet». – Försagdhet. – Tålamod. – Ärelystnad. – Beräkning.

– Sjelfbeherskning. – Förbehållsamhet. – Ensamhet är sjelfständighet.

– »Langsinthet». – Öfverilningar. – Förargelser. – Menniskokännedom.

– Opartiskhet. – Sjelfpröfning. – Förtrolighet och sjelfständighet. –

Ödmjukhet och sjelfständighet. – Inskränk behofven! – Förbindelser med

verlden. – Helsans vård. – Sinliga passioner. – Otymplighet. –

Opraktiskhet. – Far och son. – 1820-talets ungdom.

Jag vill nu göra ett långt uppehåll i berättelsen. Jag

vill beskrifva för mig sjelf, hurudan menniska jag var, när jag

var ung. Jag skall tala om hufvudets, hjertats, karakterens

beskaffenhet. Det blifver en »vivisektion».

Det fylda sextonde året eller ungefär den tiden har, öfver

hufvud sagdt, sin egen betydelse i en menniskas lif. Man är

vid den åldern icke barn; ynglingaåldern är färdig. Ungdomens

åldersperiod har två afdelningar; den ena är den, då

gossen har upphört att vara barn, men ännu är långt ifrån

att vara karl. Detta är den egentliga ynglingaåldern. Sedan

kommer den andra ungdomstiden med öfvergången från

ynglingasinnet till mannaålderns karakter, d. ä. att ynglingen

blifver karl. Men han står dock ännu i ungdomen. Det är

om den första af dessa perioder i mitt lif, jag nu skall tala.

Denna ålder brukar man kalla slyngelåldern, och namnet

är ganska träffande. Men ett annat namn kan också brukas,

som Israel Hwasser har gifvit åt ynglingaåldern, att denna

afdelning af menniskolifvet innehåller den menskliga varelsens

blomningsakt. Ja, så borde det vara. Jag vill nu efter femtio

FÖRSTÅNDET. 137

års förlopp fråga mig sjelf: Hurudan var jag vid sexton års

ålder och derefter? Jag minnes det temligen väl.

Jag var mycket utvecklad både till kropp och själ. Krop-

pen var i alla afseenden den fullvuxne ynglingens, ungdomens

alla känslor voro fullmognade. Förståndet, i den mån jag

hade något förstånd, var mycket uppöfvadt; jag var en bråd-

mogen yngling. Jag skall tala mera härom längre fram, när

jag kommer till den tidpunkten, då just brådmognaden hos

mig och hos en viss annan person blef bestämmande för hela

mitt inre lif.

Men hurudan var då den brådmogna personligheten? -

Förståndet var icke särdeles klyftigt, tankeförmågan icke sär-

deles stark. Och dervid har det förblifvit. Jag har svårt

att hålla tanken fäst vid samma föremål särdeles länge,

och när jag skall utarbeta någonting i skrift, kan jag aldrig

genomtänka sammanhanget på förhand, aldrig uppgöra en

detaljerad plan. Dermed sammanhänger det arbetssätt, som

jag ända från min barndom har iakttagit, att studera med

pennan i hand. Jag har i mina dagar skrifvit obeskrifligt

mycket. I min ungdom skref jag oupphörligt anteckningar

ur böcker, som jag läste. Sådana anteckningar skrifver jag

icke numera, men om jag skall författa en skrift, måste det

ske, icke genom att först tänka ut innehållet och sedan sätta

det på papperet, men genom att skrifva utkast, hvilket sedan

skrifves om igen en och väl flere gånger. Denna metod är

en nödvändighet för mig. Jag hörde en gång en lärd man

(statsrådet Carlson) säga: »Man skall studera först och skrifva

sedan.» Jag gör tvärtom, jag skrifver först och studerar

sedan, men jag studerar dock, och derefter arbetar jag igenom

skriften å nyo. När jag bogynner mitt arbete med pennan i

handen, kan det nog blifva »si och så» med logiken, men

ofruktbar blifver tankeverksamheten icke; idéerna, om jag så

får kalla mina infall, flyga fram, stundom med en sådan fart,

att handen, som för pennan, har svårt att följa dem i flygten.

Detta var förhållandet i mina yngre år, hvarom mina första

föreläsningar från katedern buro vittne. Numera har jag

lärt mig någorlunda styra vingarna i flygten. Men i min ung-

l 38 TANKSPRIDDHETEN.

skull, när jag förde pennan, alldeles oläsligt, så att jag icke

kunde läsa, det jag sjelf hade skrifvit, så framt jag icke genast

företog en renskrifning. Och det samma händer mig ännu

styckevis.

Med tankeförmågans flygtighet följde tankspriddheten.

Jag har talat derom, när jag talade om min barndom. Denna

egenskap har följt mig genom hela mitt lif. Dock hade jag i

min ungdom mera uppmärksamhet på mig sjelf och min om-

gifning, än man trodde mig om. Men ännu händer det mig

t. ex., att jag i samtal blifver en fåfäng åhörare, ty helt andra

föremål flyga fram i mitt liufvud än de, hvarom samtalet

handlar. Derför duger jag mycket illa att höra högtidliga tal,

föreläsningar från katedern, predikningar i kyrkan. Och till

ledamot af en rådplägande församling duger jag icke.

Men om tankeförmågan i min ungdom var svag och tan-

ken lättfotad, var förmågan dock ingalunda overksam. Jag

var lika som jag skulle varit en liten tänkareande, men haste-

ligen. Derför var jag också mycket road af filosofiens ele-

menter. Och så långt, som de sträckte sig, kunde tanken

åtfölja dem, men längre kom han icke, ehuru, när jag seder-

mera skulle studera fìlosofl bland mina gradualstudier, jag

bemödade mig att låta tanken bearbeta minnets innehåll.

Jag var och jag har förblifvit en mycket ofilosofisk menniska. Det

religiösa intresset var deremot starkt, men utan någon fallen-

het för livad som kan kallas svärmeri. Den kristna sedeläran

sysselsatte mig mycket; jag vägde rättigheter och pligter mot

hvarandra.

Slö och loj var tankeförmågan således icke, ehuru hon

var svag. Med kun slö förmågan förhöll sig så, att jag ansågs

hafva ett flegrnatiskt lynne. Det var dock med den saken

lika som med tankspriddheten, att det såg ut att vara något

mera, än det var. Häftigt brusande känslor hade jag väl i

allmänhet icke, men jag hade en viss känslighet gömd under

en frusen yta. En tår i mina ögon var ytterligt sällsynt, och

jag föreföll mig sjelf så kall, att jag gjorde mig ledsen der-

öfver. Jag kände ett behof af en varmare känsla, och jag

tyckte sjelf, att jag var något träaktig. Men sjelfva detta

KÄNSLAN. 139

liga känsloförmågan, som ligger i mitt lynne, var i min ung-

dom en hemlighet. Man känner icke sig sjelf från början,

men man inhemtar den kännedomen med åren, om man är

uppmärksam. Jag har bjudit till att så vara. Den som söker,

han finner. Jag har sökt mig sjelf.

Och känsligheten, som var en hemlighet för mig sjelf,

blef uppenbar, utan att jag behöfde söka derefter. Der kom,

när jag var tjugu år gammal, någonting, som bragte hemlig-

heten i dagen. Jag skall tala mycket om den händelsen på

sitt rätta ställe. Och känsloförmågan har vuxit med åren.

Jag har såsom gammal man en mjukare känsla, än jag hade

såsom yngling. En tår i mina ögon är icke så alldeles säll-

synt nu, som han fordom var.

Med det flegmatiska lynnet följde en viss fr ömsinthet.

Jag var icke lätt retad till ett vresigt lynne, jag hade ingen

fallenhet att förlöpa mig med hastiga utbrott; jag var tål-

modig och fridsam, ej grälaktig. Men jag hade en afgjord

fallenhet att dölja mina känslor. Om den fallenheten skall

jag tala mera längre fram, ty den förbinder sig med ett myc-

ket bestämmande drag i mitt sätt att lefva.

En art af känslighet hade jag ganska liflig, nemligen

känslan af deltagande för andra menniskor. Jag hade en viss

allmän menniskovänli gliet. Det gladde mig ej blott att sjelf

vara lycklig, men äfven att se andras lycka, och jag hade

mycken fallenhet att tycka synd om olyckligt folk.

Förståndet svagt och känslan måttlig sväfvade i fara att

alldeles uppslukas af inbillning sltr a f ten. Denna del af den

andliga verksamheten har under hela min lefnad varit öfver-

vägande ända till gränsen af fullkomligt envälde. Nu, vid

sexton års ålder, hade jag väl upphört att bita i stolar och

bord \ inbillningens raseri hade sansat sig, men nog fantise-

rade jag tappert, så att jag kunde flyga bort på inbillnings-

kraftens vingar, när som helst och hur långt som helst. Jag

gör så ännu i dag. Jag bildar mig fantasier, hvarmed jag

alldeles omskapar den yttre verkligheten, och i dessa fantasier

lefver jag, så att jag kan föda och underhålla samma fantasi-

skapelser en lång tid bortåt, men hvad man kallar fixa ideer

140 INBILLNINGSKRAFTEN.

blifva fantasierna likväl icke, ty med dem förenar sig alltid

det klaraste medvetande, att fantasispelet är en särskild sak

och verkligheten en annan. Detta fantasispel är på visst sätt

en lycka, ty det lyfter själen upp ur en tarflig och stundom

tråkig verklighet, men det kan kännas svårt att återvända ur

de luftiga rymderna och åter börja gräfva i mullen. Emeller-

tid lefver jag två lif, ett i verkligheten och ett annat i fantasien;

de röra sig i bredd lika som i parallela linier. Det ligger vigt

uppå att skilja dem åt, men detta kan jag göra, tack vare

det flegrnatiska lynnet, känslans lugn. Der ligger motvigten

mot inbillningskraftens förtryck öfver förståndet. Och härtill

kommer beskaffenheten af de smulor förstånd, som inbillnings-

kraften tål bredvid sig. Dessa voro och äro ännu allt jemt af

den arten, att medan jag är mycket klen i den lärda konsten

att sköta abstrakta tankeledningar, har jag dock ett stycke

någorlunda sundt bondförstånd. Jag sätter ett högt värde

på den praktiska nyttan; jag frågar gerna både i lärda och

olärda saker: äro de nyttiga till någonting? Jag hatade i

min ungdom, lika mycket som jag ännu hatar, allt projekt-

makeri, jag hade intet af den hängifvenhet, som ungt folk

ofta hyser för allt, som är nytt; alla mina meningar och tycken

voro af strängt konservativ natur. Sådant var mitt sätt att

fatta dagens politik, och sådan var min religiösa tro. Denna

riktning i mitt tänkesätt hade sin utgångspunkt i läror, som

jag hade fått lära mig i fadershemmet, der jag hörde min far

tala konservativ politik, och jag uppföddes i djup vördnad för

den uppenbarade kristendomens helighet, i noggrann öfverens-

stämmelse med den svenska statskyrkans lära. Denna kon-

servativa ståndpunkt behåller jag oförändrad i religionen, och

om den i politiken är på visst sätt förändrad, så kommer

detta deraf, att historiens studium och betraktelsen af verldens

gång lärt mig att se, huru utvecklingen drifver fram det

nya ur det gamla i alla menskliga förhållanden, så att »ej

kan vanans nötta lexa evigt repas upp igen; hvad förmultnadt

är skall ramla, och det friska, nya, växa upp utur förstörelsen» l.

Jag vill vara och jag är en »progressiv natur». Den, som

i synnerhet har lärt mig mycket, är Geijer med sitt »affall».

INBILLNINGAR If.\FTKN. 141

Men det ligger vigt uppå, att man skiljer den verkligt refor-

merande rörelsen från inbillningens spegelfäkterier. Detta

bemödar jag mig att göra med tillhjelp af »bondförståndet».

Att jag i min ungdom var så sadelfast i min barndoms

tro och lära, detta kom af föräldravördnaden, som hos mig

var sådan, att hvarje ord, som gick af min faders mun, var

för mig, såsom vore det ett orakelspråk. Och att föräldra-

vördnaden blef sådan, hade sin förening med en egenskap i

mitt lynne, att jag hade mycken fallenhet för auktoritet strö.

Någon frestelse att missbruka mina späda förståndskrafter

till en uppstudsig kritik kände jag icke; snarare kunde faran

flnnas att blifva osjelfständig i omdömet. Men för en omogen

ungdom är denna fara ingen alls. Den verkliga faran är, att

ungdomen fäller sina omdömen oförsynt, lättsinnigt och dumt.

Den faran slapp jag.

Bondförståndet i sin strid med fantasien var också mycket

angeläget att hålla sig fast i den faktiska verkligheten; allt,

som icke hade rot och grund i det praktiska lifvet, syntes

mig vara drömmar och narrspel.

På detta sätt beskaffad, kan jag säga, att om jag var

hängifven åt ungdomens idealer, såsom jag det var på ett visst

sätt, hvarom jag skall tala, när jag kommer till rätta stället,

så var jag likväl icke bortförd af ungdomens svärmerier.

Men huru gick det då med den brinnande inbillnings-

kraften? Jo, det gick så, att inbillningarna fingo brinna, så

mycket de ville, men de fingo lära sig, att de icke voro något

annat än inbillningar: fantasien flck bygga himmelshöga babels-

torn, men med fullt medvetande, att de ståtliga byggnaderna

blott voro slott i luften, som en vindflägt kunde blåsa omkull.

Inbillningskraftens flammande lågor blefvo ej något annat än

lusteldar, som upplyste skymningsstunderna i ett alldagligt

hvardagslif. Men tack vare áeása lusteldar, som verkligen

skimrade i den bjertaste glans och framstälde sina drömmar

i den klaraste dager och med en styrka, såsom skulle de varit

handgripliga verkligheter, tack vare detta inbillningens spel,

blefvo hvardagslifvets skymningsstunder verkliga högtidsstun-

der. Jag hade obeskrifligt roligt af dessa inbillningskraftens

142 INPJLLNINGSKIIAFTKN.

än en lek för ro skull äro de icke och voro icke heller i min

ungdom något annat.

Eller åtminstone blefvo de sällan något annat. Undantag

kunde dock finnas, då inbillningens dröm var sådan, som för-

band sig med förståndets beräkningar och viljans föresatser.

En sådan dröm var den jag drömde, att jag skulle blifva med

tiden Slcytteansk professor i Upsala. Jag var icke så tanklös,

att jag icke begrep, huru lätt denna min framtidsplan kunde

blifva en omöjlighet, men det var min bestämda föresats, att

om icke skyhöga hinder reste sig upp, skulle saken ske. Sky-

höga hinder reste sig ganska länge, men slutligen läto de sig

undanmakas. Fort gick det icke, men det gick likväl. Trettio

år hade jag räknat från mitt sextonde år, när denna min

ungdoms dröm gick i fullbordan.

Med dessa framtidsfaiitiseringar förbundo sig åtskilliga

drömmar om historiskt förfa/tareskap i en framtid. Men en

torr och naken, registerlik historieskrifning kunde aldrig blifva

min sak. De nakna händelserna, årtalen och namnen lärde

jag mig gerna, och jag visste mycket väl, att detta, som jag

ville kalla historiens kropp, är för hìstorieskrifvaren lika nöd-

vändigt, som kroppens krafter äro oumbärliga för själens lif i

denna verlden, men jag trodde mig också veta, att detta

historiens kroppsliga material måste bearbetas med insigt i

sakernas verkliga betydelse, och eld och lif skall vara i fram-

ställningen. Jag, som var så rädd att hängifva mig åt luftiga

fantasier, ehuru det roade mig att leka med dem, jag ville

visst icke blifva någon fantiserande och »konstruerande»

historieskrifvare - sådant föraktade jag djupt -; men då

jag nu en gång för alla var dömd att lefva under inbillnings-

kraftens herskarspira, ehuru jag gjorde spiran lagbunden, jag

kunde aldrig tänka mig såsom en sådan historieskrifvare, som

lösrycker sig från det inflytande inbillningskraften, vederbör-

ligen tyglad och begränsad, eger rättighet att utöfva. Ty ett

sådant inflytande måste dock flnnas, om historieskrifvaren skall

kunna, såsom han bör, försätta sig in i förflutna tiders

lif. Jag ville icke blifva en bland de »tråkiga» historie-

skrifvarne.

INBILLNING SKRAFTEN. 143

sedan jag har blifvit gammal, huru det gick med det historiska

skriftställeriet, så uppskjuter jag svaret, till dess jag kommer

till mina senare dagars historia. Men det säger jag på för-

hand, att den allmänna åsigten är oförändrad.

När jag vet, huru fantasien bråkade i mitt hufvud, före-

faller det mig nästan underligt, att jag gick fri för det upp-

tåget, som är så vanligt hos både qvickt och dumt ungdoms-

folk, att skrifva vers. Jag öfvade mig med åtskilligt smått

författareskap - jag har talat derom här ofvan -, men alltid

på prosa. Blott en enda gång förekom ett slags undantag.

Jag klottrade tillsamman ett tokroligt bref till min syster i

en stil, som skulle vara hexameter. Två eller tre gånger rim-

made jag några få rader till utanskrift på julklappar. Men

detta var allt.

Om jag således var oförmögen att sjelf skrifva vers, så

hade jag dock en viss fallenhet att lära mig utantill poesi.

Jag har nämt några exempel här ofvan från min barndoms

tid. Sedvänjan fortfor och sammanhängde med vanan, som

jag hade, att skrifva anteckningar och utdrag ur böcker, som

jag läste. Så t. ex. afskref jag åtskilliga stycken ur Oxen-

stjernas öfversättning af Miltons »Förlorade paradiset» och

mycket annat. Jag tror, att detta är en god metod, ty under

skrifuingen införlifvar man sig med både innehållet och formen

mera, än då man blott läser. Och när man sålunda flitigt

umgås med ett vittert stycke, händer det lätt, att orden fastna

i minnet, och med det samma har man gjort det vittra inne-

hållet till sin egen andes egendom. Naturligtvis kan här icke

vara fråga om utanlexor, som svettas in i minnet, men saken

tillgår på det sättet, att när man känner sin ande gripen af

mägtiga intryck, så läser man om igen tid efter annan samma

stycke, och orden fastna i minnet, utan att man märker, när

det skedde. På detta sätt, lika som jag förut hade lärt mig

åtskilligt af Tegnérs dikter samt några bitar af Ovidii Meta-

morfoser, så lärde jag mig, under min studenttid, på grekiska

Hektors och Andromaches afsked hos Homerus.

Med den religiösa riktningen i mitt sinnelag och tillika

med vitterhetskärleken stämde godt öfverens, att jag var en

14 l »BESKEDLTGHET».

det religiösa innehållet och tillika för den kyrkliga vältalig-

heten. Jag läste Wallins religionstal, så mycket som af den

samlingen var utkommet; jag kunde utantill ett stycke aí

Wallins liktal öfver fru Franzén och lika så ett stycke ur

Rogbergs predikan: »Menniskolifvet en dag».

Jag har nu talat om naturens gåfvor, sådana de voro

mig gifna, och om mitt sätt att bruka dem. Men nu kommer

frågan: Huru artade sig den i sin bildningsprocess befintliga

karakteren? Hurudana voro sederna och sedligheten?

Karakteren artade sig till mycken beskedlighet och mycken

svaghet. Mitt sinnelag ansågs innehålla den egenskap, som i

egentlig mening kallas godhet. Ja, det var så på sätt och

vis. Någon elak pojke var jag verkligen icke. Jag yttrade

nyss, att jag hjertligt unnade alla menniskor allt godt och

tyckte synd om olyckligt folk. Jag hade också mycket svårt

att säga nej, då någon menniska bad mig om något. Jag

var mycket villig att foga mig efter andra menniskor. Denna

riktning i karakteren hade en dubbel orsak, jag kan säga en

tredubbel. Den kom till en del af verklig svaghet, men var

äfven grundad på verklig öfvertygelse om menniskokärlekens

heliga pligt att vara hjelpsam och tjenstvillig, och slutligen

kom äfven beräkningen på vedergällning enligt ordet i den

Heliga skrift: »Hvad l viljen att menniskorna skola göra eder,

det gören I ock dem.» Jag var också mycket angelägen att

få njuta menniskors välvilja och mycket rädd för deras ovän-

skap. Detta bidrog till min föresats att vara vänlig i um-

gänget och aldrig frånstötande. Det höres på denna beskrif-

ning, att bevekelsegrunderna voro blandade. Der fans något,

som var oegennyttigt, men der fans äfven ett stycke, som man

kan kalla egoism, om man vill vara sträng. Onekligen hade

dock denna sinnesart sina goda sidor. Jag säger sant, då jag

säger, att karakteren artade sig till mycken beskedlighet.

Men här var fara för handen, att den beskedliga karak-

teren skulle blifva ytterligt svag. Svårigheten att säga nej

kunde blifva en viljelös medgörlighet att säga ja äfven till

FÖRSAGDHKT. 145

Lynnets böjlighet kunde blifva ett hinder för karakterens

sjelfständighet, så mycket mera, som jag hyste ett visst miss-

troende till mig sjelf. Jag vågade ej lita på mitt eget om-

döme. Jag har i denna delen förändrat mig till en viss grad.

Jag har under min senare lefnad dragit lärdom af erfaren-

heten och har blifvit mycket angelägen att icke värdera men-

niskor högre, än de äro värda, medan jag på samma gång

bemödar mig att icke heller värdera mig sjelf för mycket. Men

i min ungdom fans en verklig fara, att jag skulle blifva en

ohjelplig stackare och »godheten» blifva en ömkelig mesaktig-

het. Detta kände jag sjelf och var rädd derför. Jag ville

gerna vara sjelfständig, men hade svårt att så blifva. Deraf

blef en inre strid.

Men sådan jag var, skulle jag kunna räkna upp en hel

mängd negativa dygder, som jag hade, d. v. s. karaktersfel,

som jag icke hade. Stursk och uppstudsig mot lag och ord-

ning var jag icke, ej hetlefrad, argsint och snarsticken, ej

envis med egna meningar, ej oförsynt, påflugen och anspråks-

full, ej högfärdig, egenkär, inbilsk och hvad man med ett ny-

modigt ord nu för tiden kallar en snobb. Jag var icke fallen

för att vilja spela öfversittare, men icke alldeles obekant med

sjelfförsakelsens pligt. Att jag var blifven sådan, måste väl

haft någon grund i naturliga anlag, men utvecklingen befor-

drades mycket af den allvarliga tukt, hvarmed jag blef i för-

äldrahuset efterhållen. Jag hörde en gång i en senare tid

en äldre man yttra: »Det angelägnaste för en pojke att lära

sig är att veta hut.» Denna lärdomen fick jag inhemta, och

jag skattar detta för en stor lycka. Jag har under hela min

lefnad sökt att göra mig den lärdomen till godo.

Den olyckan, att jag skulle blifva en moralisk stackare,

hade en särskild anledning deruti, att jag saknade tapperhet

och mod. Med ett sådant lynne, som jag nyss har beskrifvit,

kunde jag icke vara någon öfverdådig sälle, men snarare för-

falla till den motsatta ytterligheten. Någon morsk och orädd

yngling var jag icke. Var jag fri från det felet att vara oblyg

och oförvägen, så var jag deremot blyg ända till gränsen af

försagdhet och försigtig ända till feghetens gräns. Jag var lif-

rädd, rädd för all kroppslig fara, rädd för åskan, rädd för

146 TÅLAMOD.

tjufvar, rädd för ondsinta djur. Det var i synnerhet en art

af kreatur, som jag mycket fruktade, nämligen folkilskna

tjurar. Men jag hade också hört förskräckliga berättelser om

menniskor, som blifvit ihjälstångade. Och äfven de andra faror,

jag fruktade, äro ju verkligen farliga saker; det är dumdristig-

het att trotsa dem, men försigtigheten behöfver icke vara för-

enad med en bäfvande känsla. Detta räddhågade sinnelag

har jag ej kunnat vänja mig ifrån. - En annan sak är det

moraliska modet. Det var klent bestäldt äfven med den saken.

Har jag vid äldre år lyckats besitta något moraliskt mod, så

är detta inlärdt och utgör en del af sjelfbeherskningens magt,

som jag har mycket bemödat mig att förvärfva. Men af na-

turen var jag danad till pultron.

Dock fans ett mod, som jag hade, nämligen tålamod. Jag

kunde lida ett och annat utan att beklaga mig. Svåra lidan-

den kommo ej i fråga, men äfven småsaker kunna pröfva

tålamodet. Min fallenhet att rätta mig efter andra menniskor

försatte mig emellanåt i helt andra ställningar, än jag skulle

önskat. Men det gick för sig. Och jag var alltid villig att

göra mycket för den goda fredens skull. Dessa öfningar i

tålamod har jag fortsatt allt igenom. Jag tror det är bättre

att tåla ett och annat än att väsnas och gräla. - Men tåla-

mod under kroppsliga plågor är en särskild sak, som jag icke

har haft tillfälle att mycket försöka, ty jag har aldrig varit

rätt plågsamt sjuk. Jag skall bjuda till att göra mitt bästa,

i fall profvet kommer.

Med denna min fallenhet att kunna tåla ett och annat

af menniskor förband sig det behof jag kände att ega andra

mennisìcors bifall. Jag var - jag har redan nämt det -

mycket rädd att göra någon menniska till min ovän. Detta

var icke endast ett fåfängligt begär efter beröm, det var äfven

ett verkligt behof att få njuta menniskors kärlek. Och jag

visste, att det jag af kärlek fick, det kunde jag med kärlek

återgälda. Jag kunde älska menniskorna, och jag ville vara

älskad. Men visserligen blandade sig härmed en klokhets-

beräkning, ty jag tänkte: det är nyttigare att hafva menniskor

till vänner än till ovänner. Det var nog så, att det sved i

ÄRELYSTNAD. 147

funnes mellan mig och någon annan, men jag tänkte också

på den skada, en ovän kunde göra mig, och den nytta, jag

kunde hafva af mina vänner. Så gör jag ännu, och detta

räknar jag icke för någon syndig egoism.

I behofvet af menniskors bifall ligger ett slags ärelystnad,

För den egenskapen var jag icke främmande, men den hade

en motvigt i den egenskap jag nämde, att jag hade tillegnat

mig: att »veta hut». Och min ärelystnad var icke af det mest

fåfängliga slaget, ty den var förenad med begäret att verkligen

uträtta i verlden så mycket som möjligt. Och när jag tänkte

på hvad jag ville uträtta, flög fantasien mycket långt, och för-

mågan öfverskattades. Men så kom bondförståndet och stäckte

vingarne med tal om den dyrbara pligten att »veta hut». Dock

hyste jag alltid stora anspråk på mig sjelf och hade ett högt

begrepp om arbetets ära. Om den saken skall jag tala mycket

mera, när jag kommer till rätta stället. Nu säger jag blott,

att oförtjenta utmärkelser föraktade jag, men jag ville gerna

göra mig förtjent af ett hedradt namn och erhålla min lön.

Framgång och lycka, som skulle erhållits till skänks, skulle

jag väl kunnat tacksamt mottaga och göra mig nytta deraf,

men jag sträfvade ej efter sådant. Jag ville gerna njuta

lycka i verlden, men jag ville helst med egen kraft förvärfva

min lycka. Egentlig lycksökare, som tigger lycka såsom en

almosa, ville jag ej vara. Jag hade en viss moralisk stolthet,

och jag har så ännu. Men pris och bifall af menniskor vär-

derar jag mindre nu än i min ungdom.

När jag på detta sätt räknar debet och kredit med mig

sjelf, förefaller det mig sinnrikt att betrakta, huru menniskors

goda och dåliga egenskaper blanda sig med hvarandra. Detta

har jag sett hos mig sjelf och återsett hos andra, och jag

tager detta förhållande i akt, när jag bestämmer mitt omdöme

om menniskor. Det gäller i hvardagslifvet och det gäller äfven

för historieskrifvaren, när han studerar de historiska karak-

tererna. Menniskornas karakterer bildas icke ur en enda

bestämmande grundval, men ur en samverkan af flere in-

flytelser, hvilka till och med stundom kunna hafva ett sådant

utseende, såsom voro de fullkomliga motsatser. Här är en

148 BERÄKNING.

Men för att återkomma till »vivisektionerna» på mig sjelf,

så följer nu att betrakta en sak, som har varit en hufvudsak

för mig, nernligen de långa beräkningarna och bemödandet

Om ett jplanmessigt handlingssätt. Jag upprepar hvad jag

har sagt i ett offentligt tal, att det icke är känslan, icke

fantasien, icke snillet en gång, som styr verlden. Detta sker

blott genom förståndets och viljans förenade energier1. S. k.

kanslomenniskor, som lefva af dagens intryck, föreföllo mig

narraktiga, men för sjelfbeherskningens styrka bugade jag mig

med djupaste vördnad. Att kunna efter omständigheterna

kufva sin känsla eller gifva henne sin frihet, tiga eller tala,

icke såsom lusten för ögonblicket bjuder, men såsom nyttigt

kan vara, och att alltid hafva ett bestämdt ändamål för det

man gör, detta var ett handlingssätt, som jag önskade att

kunna följa. Jag har sträfvat derefter; det har tyvärr hän dt,

att jag har fallit ur takten, men jag fortfar ännu att på detta

sätt spela min roll, och den blifver icke utspelad, så länge jag

lefver.

Men någon »öppen» karakter hade jag icke såsom ung

och har det icke såsom gammal. Jag säger någon gång åt

mina vänner, att jag är inbunden och lakslug. Det låter

nästan, såsom de icke ville tro mig på mina ord, när jag så

talar, men det är dock sant, som jag säger, på det sätt jag

förstår saken. Ordet bakslug kan visserligen fattas i en mening,

som jag för min person icke vidkännes, ty någon illasinnad,

falsk räf är jag väl icke; men på visst sätt menad kan be-

nämningen passa. Jag nämner ett exempel, hurudant gry jag

hade i mig i min barndom. Vi voro några gossar i Stenmans

skola, som lekte romare. Vi hade läst romerska historien, och

vi togo namn oss emellan efter de namnkunniga männen i

Rom, en var Cæsar, en var Pompejus o. s. v. Men jag -

hvem var bland de ryktbara männen den, hvars namn jag

ville bära? Icke tog jag namn efter den store hjelten Cæsar,

icke efter den vise och snillrike Cicero o. s. v. Nej, den sluge

Octavianus Augustus, han, som vid aderton års ålder med slug

beräkning förvärfvade väldet öfver den romerska verlden, han

var den. hvars namn jag ville bära.

SJELFBEHEKSKNING. 149

Men jag vore dock orättvis mot mig sjelf, om jag sade,

att jag ville likna Octavianus i allt. Min mening var, att en

slughet kan finnas, som icke är illslughet. Mitt syftemål var

att kunna följa långa beräkningar och äfven dölja dem, men

ljuga och bedraga folk ville jag icke och ej befordra det, som

ondt och orätt är. Jag ville göra det, som godt och rätt är,

men detta skulle icke komma fram såsom uttryck af känslans

hänförelse eller en ofrivillig naturdrift, men såsom slutföljd af

ett beräknadt handlingssätt, med begagnande af menniskorna

såsom redskap för ändamålet.

Sådant var mitt lefnadsmål, men i utförandet var jag

klen, ty naturen hade icke gifvit mig sådana egenskaper, som

behöfdes. Jag saknade den erforderliga fyndigheten för att

göra de långa uträkningarna. Och om jag äfven haft den

egenskapen, skulle jag ej blifvit någon farlig person, ty jag

hade sedliga grundsatser, och vid dem skulle jag låta mina

planer bindas.

Och under detta förbehåll anser jag en sådan karakter

vara ganska aktningsvärd. Hufvudsumman är att handla med

förstånd och beherska sig sjelf. Med detta handlingssätt

uträttar man det, som är godt och nyttigt; med att följa

känslor och intryck händer det lätt, att man alldeles bedrager

sig sjelf, åstadkommer ingenting, som duger, men der blifver

villervalla och narrspel. Känslomenniskor kunna vara älskans-

värda, men de blifva lätt beklagansvärda, ty de blifva snart

narrade.

Men jag måste, då jag är inne på detta kapitel, något

närmare förklara mig, íör att undvika elakt missförstånd. Ty

så visst som jag säger mig vara inbunden och bakslug, er-

känner jag mig dock icke vara en skurk. Jag upprepar det

jag nyss sade, att förståndets och viljans energier skola vara

de bestämmande magterna. Jag tillägger nu ur samma mitt

tal, som jag förut har åberopat, följande stycke: »Lycklig den,

som kan styra sin känsla! Han beherskar då äfven sina pas-

sioner och blifver en ledande magt inom den krets, der han

lefver. Om man ej såg dagliga exempel, vore det otroligt,

hvilket stort välde tillhör sjelfbeherskningens lugna kraft. - .-

l TÌO SJET/FBEITKRSKNING.

förhoppningar, farhågor, som, en gång bekanta, blott skulle

bekämpas och misskännas, men det är klokhet att söka san-

ningens befordran både genom tystnad och tal, verksamhet

och hvila; det är vishet att skicka sig efter tiden och - för

att tala med bibeln - vara "snälle såsom ormar och en-

faldige såsom dufvor"1.

Men dessa två, ormens klokhet och dufvans enfald, huru

skola de förenas? Den verldsliga klokheten och den barnsliga

oskulden, hufvudets förslagenhet och hjertats ädelhet, förstån-

dets lugn och känslans värme, i föreningen af dessa skenbara

motsatser ligger den mensklìga karakterens styrka. Der flnnes

ormens klokhet, som hindrar dig att bedragas af någon annan;

der flnnes också dufvans enfald, som afhåller dig från att

sjelf blifva en bedragare. Det gifves dårskaper i verlden, som

du ej kan hindra att de finnas, laster, som du ej kan utrota;

om det skulle visa sig, att just det dåliga, det föraktliga kan

blifva ett medel för det goda, då är det vishet att begagna

det, att utveckla det goda ur det onda med det, att man gör

nidingen eller dåren mot sin egen vilja till redskap för det

goda, som han ej förstår eller som han hatar. Det är klokhet

att icke förtjusas i förtid och tro, att allt är godt, då man

ser en eller annan god egenskap, men det är oskuld att lefva

ibland förderfvet, utan att sjelf förderfvas, att följa klokheten,

blott så länge den är ärlighet, men ej ett steg derutöfver, och

ännu i höga ålderdomen behålla hjertat så friskt och känslan

så varm och böjelserna så rena från egennyttans smuts som

i barndomens lyckliga dagar. Denna oskuldens kraft gifver

åt hela lifvet en frid, åt karakteren en helgelse, som höjer

den så högt öfver alla vanliga händelser, alla yttre faror, att

han slutligen tager olyckan såsom en lek och aldrig förkrossas

af ödet.»2

Detta tänkte jag, att det skulle vara lefnadsvishet, och jag

ångrar icke, att jag så tänkte. Jag har försökt att praktisera

något litet och fortfar dermed. Sjelfva saken förhåller sig så,,

1 Math. Evang., kap. lo, v. 16.

2 Såsom synes af en jemförelse med det i författarens »Smärre skrifter»,

I, s. 18, tryckta talet, öíVerensstämmer det här meddelade utdraget ej orda-

ì ÖRBEHÄÍ,LSAMHET. 151

att här finnas två namn: det ena heter sjélfbehersìcning, det

andra heter förställning. Den ena benämningen anses be-

teckna en god egenskap, den andra åter ett elakt karaktersfel.

Nu kommer derpå an, om de båda namnen äro något annat

än namn på samma sak. I sjelfbeherskningen ligger alltid

en viss förställning, ty att en menniska beherskar sig sjelf,

betyder just, att hon undertrycker, undandöljer vissa sidor aí

sinnesstämningen och visar sig icke hel och hållen sådan, hon

verkligen är, eller åtminstone icke sådan, hon för tillfället känner

sig hafva lust att vara. Det är en dygd att så göra, när det,

som man undertrycker eller undandöljer, skulle, om det finge

verka fritt, bära till synd eller till dårskap; den förställning,

som i och med detsamma eger rum, är en skyldighet att iakt-

taga. Och sjelfbeherskningens förställning är en mycket väl

berättigad klokhet, så snart det handlingssätt, jag känner mig

hugad att utföra, men som jag nu undertrycker, och dessa

tankar, som jag undandöljer, skulle, om handlingen gjordes

och tankarne uttalades, verka till skada för något lofligt ända-

mål, för hvilket jag arbetar. Ett elakt fel blifver förställnin-

gen först då, när den består icke blott deruti, att man icke

blott underlåter det, som man icke är skyldig att göra, och

förtiger det, som man icke är skyldig att omtala, men lögnen

framställes, såsom vore hon sanning. Jag är skyldig att icke

ljuga, men jag är icke skyldig att omtala allt, hvad jag vet

sant vara. Det är ett brott att vara lögnaktig, men det är

icke någon dygd att vara dum-ärlig.

Med detta tänkesätt följer, att jag, såsom ung, icke satte

och, såsom gammal, icke sätter något värde på den egenskap,

som kallas öppenhjärtighet. En öppenhjertig menniska blifver

lätteligen en narr. Men från denna art af narraktighet säger

jag mig alldeles fri. Är jag narraktig, så är jag det på ett

annat sätt. En öppenhjertig menniska har jag aldrig varit.

Jag hade, såsom barn, aldrig den seden att gå till pappa och

mamma och tala om allt, hvad jag tänkte och tyckte. Tvärt-

om, det var redan då och det har alltid så förblifvit min sed

att gå ensam och bära tankar och tycken, föresatser och

planer, känslor och böjelser djupt förvarade i mitt hufvud och

152 ENSAMHET ÄR SJELFSTÅNDIGHET.

att tiga. Det finnes ett ordspråk: »Deraf hjertat fullt är, der-

om talar munnen.» Men det händer stundom, att munnen

tiger allra mest med sådant, som ligger hjertat allra närmast

och allra mest sysselsätter hufvudet. Sådant var mitt sätt

såsom barn och yngling, och sådant tänker jag att det alltid

skall förblifva. Det är detta jag menar, när jag säger, att jag

är inbunden och bakslug. Jag är full af arriere-penseer, som

ingen menniska får veta något om. Men dermed gör jag ingen

menniska orätt. Ty ingen menniska har någon rättighet att

få skåda in i en annan menniskas inre lif.

Derför har jag nu, då jag ransakar mig sjelf, gjort en

upptäckt, att jag är på visst sätt en okänd person, d. v. s.

att mina vänner känna mig, såsom ordspråket säger, ej längre

än till tänderna. Det har händt någon gång, att någon min

s. k. vän, som hade länge och mycket umgåtts med mig, har

tillräknat mig en helt annan sinnesart än den, jag verkligen eger.

För en sådan karakter blifver det icke lätt att hafva nå-

gon förtrogen vän. Huru likväl förhöll sig med den saken i

min ungdom och ännu förhåller sig, derom har jag mycket

att förtälja, ja, ofantligt mycket, och jag skall icke tiga der-

med, när jag kommer till rätta stället i min lefnads historia.

Ensamheten har jag alltid älskat, ty denna ensamhet är

s j el f ständighet. Men denna böjelse, som jag hade i min ung-

dom, gick icke till ytterlighet; jag har aldrig haft någon håg

för eremitlifvet. Jag kunde vara glad i godt sällskap och

trifdes gerna med kamrater, men dock så, att sällskapslifvet

var undantag och ensamheten var det vanliga. Detta sättet

att lefva fortsätter jag ännu, och jag säger ännu en gång: en-

samhet är sjelfständighet. Man får blott ej drifva denna sats

till ytterlighet. Man behöfver andra menniskors bistånd, och

dermed följer ett afbrott i ensamheten, en fullkomlig isolering

är en omöjlighet, men en lefnadsregel har jag dock, som jag

vill anmäla till efterföljd; den lyder så: »Man bör aldrig låta

någon annan menniska göra det, som man lika bra kan göra

sjelf», ty ordspråket säger: »sjelf är bästa drängen». Derför

hatar jag all öfverflödig uppassning och är mycket besvärad

af menniskor, som äro alltför mycket tjenstaktiga. Man blifver

ENSAMHET ÄR SJELFSTÄNDIGHET. 153

huru mycket man må vilja göra allting sjelf, finnes dock gan-

ska mycket, som man ej kan göra sjelf lika bra, som det för

min räkning göres af andra, och då är man tvungen att an-

lita andra menniskors tjenst. Men otvungen gör jag icke

detta. Och hvad umgänget beträffar, så, lika visst som men-

niskors umgänge blifver både nödvändigt, nyttigt och roligt

till en viss grad, händer det likväl, att när umgänget blifver

mycket närgånget, medförer det en viss beroende ställning,

Den dagliga, oupphörliga samvistelsen kan lätteligen blifva ett

besvärligt påhäng, äfven om den, med hvilken man samlefver,

är en välvillig och god vän. Det är sant, som jag hört en

person säga: Nog får jag sällskap, det är svårare att blifva af

med sällskapet.

För mig var s j el f ständigheten så mycket mera dyrbar,

som jag genom hela mitt lynnes beskaffenhet hade mycken

fallenhet att blifva beroende af andra menniskor. Denna sjelf-

ständighet, som jag hade svårt att förskaffa mig, värderade

jag dock ganska högt. Så undfallande jag var i det yttre

umgänget, var jag dock mycket angelägen att få hafva mitt

eget lif för mig sjelf, d. v, s. att jag icke gerna ville lida, att

någon annan menniska lade sitt inflytande i sådana saker,

som blott angingo mig allena. Allt sådant ville jag sjelf och

allena beställa, på min egen risk, om jag gjorde dumt. Objudna

rådslag ville jag slippa. Och jag var sjelf mycket angelägen

att icke lägga min hand i det, som icke angick mig. Jag

tänkte på tänkespråket: »När hvar och en sin syssla sköter,

så går allt väl,ehvad oss möter.» Detta sinnelag behåller jag

ännu i den dag, som är.

Med ensamhetsbegäret följer, att jag icke gerna talar om

hvad jag ämnar göra. Jag talar hellre om hvad jag liar gjort.

Så bör den göra, som klok vill vara. Ty när man ämnar

göra något visst, är det dock gemenligen mycket osäkert, om

det, man ämnar göra, verkligen blifver gjordt. Och då är det

minst sagdt onödigt att hafva pratat på förhand. Ty det är

narraktigt, om det visar sig, att det, som skulle blifva gjord

gerning, blef bara prat. Detta bör i synnerhet gammalt folk

besinna. Ty den, som befinner sig i full fart på utförsbacken

154 »LÅNGSINT. IKT.»

ville göra, kan medhinnas att blifva gjordt. Det är mycket,

som jag gerna ville göra, om min lifstid dertill räckte, men

det är nästan säkert, att hon icke dertill räcker, och derför

tiger jag med mina planer.

För samma orsak tycker jag mycket illa vara, när men-

niskor fråga mig, hvad jag förehafver, hvilka mina sysselsätt-

ningar ära Det angår dem ej.

Med allt, hvad jag nu har sagt, följer också, att jag aldrig

har velat göra någonting i kompani med någon annan, ty då

blifver jag ett bihang till kompanjonen. Medgörligheten i mitt

lynne gör, att jag så blifver, men sjelfständighetsbegäret gör,

att jag icke vill så vara.

Beslägtad med nu nämda egenskaper är en viss lång-

sinthet. Denna benämning anses vanligen beteckna en verklig

elakhet. Det kan vara en fråga, huru dermed förhåller sig.

Det är en vacker lärosats, att man icke skall låta solen gå

ned öfver sin vrede, och det är en pligt att förlåta oförrätter.

Ja visst, så är det, och detta stycke i den kristna sedeläran

är icke för mig svårt att iakttaga. Jag är icke trätgirig, icke

begifven på något envist rätthafveri, och frestelsen till hat

och hämdlystnad är svag hos mig. Men på samma gång är

jag icke någon oförtruten stridskämpe för sanning och rätt,

min sak är snarare att maka undan stötestenarne, så att strid

ej skall uppstå. Men långsint är jag ändock på ett visst sätt.

Jag menar så, att försonlighetens pligt sträcker sig icke längre

än att icke hysa personligt hat, men vara villig att vedergälla

ondt med godt. Men när jag vet, att en menniska har gjort

ett skurkstreck, så vet jag, att den menniskan kan göra sådant,

och dermed har jag förlorat förtroendet för den menniskan.

Och förloradt förtroende återgifver jag icke lätt. I denna

mening är jag långsint. Jag följer i mitt umgänge den regeln,

att mitt förtroende tager jag icke lätteligen bort från den, åt

hvilken jag en gång har gifvit det, mina vänner kunna »synda

på nåden» ganska länge, innan jag öfvergifver dem, men hafva

de syndat så länge, att aktningen är bortkommen, förtroendet

förloradt, vänskapen bruten, så får det dervid förblifva. Jag

sätter mycket värde på trohet, men dermed följer, att jag icke

ÖFVERILNINGAR. 155

Jag vill i sammanhang härmed tala några ord om öfver-

ilningar i vrede och om tålamodets dygd. Jag talar icke nu

om den verkliga ondskan i en elak själ, men jag talar om en

vredgad känslas utbrott för ögonblicket hos en i sjelfva verket

godsint menniska. Sådana öfverilningar af ett häftigt lynne

hafva icke mycket sammanhang med själens djupare egen-

skaper och hjertats verkliga böjelser; de sträcka sin rot icke

längre ned än till en viss liíiighet i känslan och en viss brist

på sjelfbeherskning, men de kunna föranleda mycket stor

otrefnad i hvardagslifvet. De äro mycket fula för tredje man

att åse och kunna vara grufligt smärtsamma för den, som är

deras föremål. Jag hade i min ungdom i följd af mitt lynnes

beskaffenhet den lyckan att vara temligen fri för detta felet.

Man såg mig sällan, knappt någonsin, vara »ond» på någon

menniska, och derför trodde man mig vara en mycket god-

sinnad gosse. Fullt så god och mild, som jag såg ut, var jag

likväl icke, ty i mildheten,, och jag har rättighet att tillägga

fördragsamheten, låg ett stycke af sjelfbeherskningens förställ-

ning. Jag var visst icke otillgänglig för känslan af förargelse,

hvilken jag lät brusa ut, när jag var i enrum. Men uppbru-

sande mot andra menniskor var jag icke. För öfrigt säger

jag, att för den, som har fallenhet för hastiga öfverilningar,

gäller sjelfbeherskningens pligt i hög grad, så att man må

bemöda sig att blifva herre öfver sitt onda lynne, för att icke

störa hemmets frid och våilìa sorg och smärta hos menniskor,

åt hvilka man i sjelfva verket icke önskar något ondt.

Och det är också klokhet för egen räkning att så skicka

sig. Ty det är märkvärdigt att se, hvilken styrka ligger i det

lugna lynnet. Ett ord, med allvar sagdt utan vrede, en be-

straffning, gifven med kallt blod, verkar med en kraft, som

alldeles saknas, när ordet talas med hetta och straffet giíves

i vredesmod. Örn två menniskor äro i tvist med hvarandra,

har den, som är kall och lugn, ett afgjordt öfvertag, och den,

som bullrar och bråkar med vreda ord och åthäfvor, blifver

just det, som han minst af allt vill vara, han blifver löjlig.

Och på honom verkar då löjet och det iskalla föraktet hos

motståndaren ett alldeles outhärdligt intryck. För den, som

156 FÖR A KG K LSE K.

blifver det en kärlekspligt att icke bruka sin öfverlägsenhet

alltför obarinhertigt, för att icke reta den andre till fullkom-

ligt raseri. Jag har just icke haft mycket tillfälle att öfva

denna kärlekspligt, ty jag har ej mycket befunnit mig i träta,

men nog har jag fått mottaga flere »snäsor», än jag har gifvit.

Eget nog har jag haft mera svårt att vara lugn och tålmodig,

sedan jag blifvit gammal, än jag hade, då jag var ung. Sär-

deles uppbrusande och våldsam är jag väl icke heller nu,

men det har dock händt, att jag öfverilat mig, i synnerhet när

studenterne tröttat ut mig med sina dumheter och retat mig

med sin oförskämdhet att vilja få betyg för kunskaper, dem

de icke ega. Dessa öfverilningar efterföljas alltid af »bond-

ånger».

För att nu tala om förargelser, så voro mina våldsamma

fantiseringar i min barndom, när jag bet med tänderna i

stolar och bord, ofta af den arten, och detta har ej blifvit

mycket annorlunda, sedan jag blef äldre. Jag låter då känslan

storma i ensamheten och är mycket angelägen, när jag är i

menniskors sällskap, att ingen skall märka, huru upprörd jag

är. Men det händer, att anletsdragen förvridas i onaturliga

rörelser af den våldsamt stormande och lika våldsamt under-

tryckta känslan. Men öfningarna i sjelfbeherskningskonsten

äro dock icke alldeles fruktlösa. Jag kan vara förargad mot

någon viss person, men jag låter honom icke märka, att jag

så är. Detta kan man ju kalla lömsk förställning, om man

så vill, men man kan också kalla det lugn sjelfbeherskning

eller tålmodig fördragsamhet. Jag är alls icke skyldig att

låta inenniskor veta, att de förargat mig. Lät jag dem veta

detta, blefve freden störd, och jag är obeskrifligt angelägen om

fred och sämja. Men jag får arbeta med mig sjelf för att

qväfva förargelsens utbrott, när jag hör dumheter pratas och

lögner uppdukas. Förargelsens föremål är icke alltid någon

viss person, det består ofta af vissa allmänna förhållanden i

lifvet, det onda i verlden, de osedliga riktningarna i menni-

skors tänkesätt och seder, lastens, lögnens, dårskapens verk.

Sådant upprörer mig stundom ända derhän, att jag är icke

långt ifrån att, såsom i min barndom, bita i stolar och bord.

FÖRARGELSER. Ì5?

intet ondt gjort, men detta är dock bättre än att bita de

lefvande menniskorna, hvilket jag nog skulle hafva god lust

att göra, om jag läte förargelsen fara fram utan hejd. Men

det händer äfven, att dessa menniskor, som jag ville bita och

bita ihjel, äro alldeles oåtkomliga för sådan behandling, ty de

äro döda för århundraden tillbaka; icke blott det onda i den

närvarande tiden, men äfven den myckna ondska och flärd,

som verldshistorien beskrifver, kan väl reta en menniskas vrede.

På detta sätt var jag och är jag ganska tillgänglig för

ondsinta känslor af en viss art, ehuru mitt hjertelag är i sig

sjelf fromsint. Ondsintheten gömmer jag, fromsintheten visar

jag. Jag känner fördragsamhetens pligt, och starkare än det

onda lynnet är menniskokärleken.

Men mot en sorts folk är jag sträng; jag menar sådana,

af hvilka man för särskilda orsakers skull har rätt att fordra

bättre vett, än de visa sig ega. Jag låter omdömet falla

strängare öfver en person, som har fått en bildad uppfostran,

än öfver en gatpojke. Jag tänker på de store i verlden, de

som hafva stigit högt upp eller långt fram genom samhälls-

ställningens upphöjelse eller genom snillets gåfvor. Jag har

större anspråk på moralisk värdighet och skick hos en kunglig

prins än hos en man ur hopen. Jag kan tåla dumheter hos

en dum menniska, jag är nöjd med medelmåttan hos den,

som anspråkslös är, men jag vill slippa se sottiser i stora för-

fattares skrifter. Det händer dock, att da finnas der och stå

såsom skamfläckar, som skämma intrycket af det verkligt

sanna och goda. Och jag glömmer aldrig ordet, som Fahl-

crantz har sagt, att »det största hos de store är deras pligters

storhet»1.

Men för att göra hvar man rätt och hemta all den nytta,

som hemtas kan af umgänget med menniskor, fordras att

studera menniskorna, så att man förvärfvar den dyrbara skatt,

som kallas mennisìcokännedom. Jag arbetar med detta stu-

dium, men är långt ifrån att hafva studerat igenom lärokur-

sen. Men något har jag dock lärt mig; den lärdomen har

jag inhemtat att aldrig lernna mitt förtroende oinskränkt åt

158 MENNISROK.ÄNNEDOM.

någon menniska, men icke heller anse någon vara alldeles

obrukbar för hvarje godt och nyttigt ändamål Jag har lärt

mig att icke, såsom man säger, »skräda folk», d. v. s. att jag

håller menniskorna till godo, sådana de äro, bättre och sämre.

Och svårt är att säga, hvem är bättre, hvem är sämre. Jag

tänker på evangelium om fariseen, som tackade Gud, att han

var bättre än andra menniskor, och publikanen, som slog sig

för sitt bröst och sade: »Gud, misskunda dig öfver mig syn-

dare!»1. Så borde alla säga, men jag fruktar, att fariséernas

ras ännu lefver och är ganska talrik. Jag har lärt mig att

vara litet misstänksam, när jag hör någon menniska mycket

berömmas, ty det är ingen säkerhet, att de, som se mycket

ostraffliga ut, skulle, om man kunde genomtränga dem, be-

finnas ej vara renare än den »stenen, som alla spotta på».

Och åter igen, när jag ser, huru alla spotta, d. v. s. när jag

förnimmer, huru någon viss person är illa anskrifven och kanske

har några för allas ögon uppenbara fel i seder och karakter,

då tänker jag, att han kanske har äfven goda egenskaper,

som icke äro lika uppenbara för allas ögon, och kanske är

litet bättre än sitt rykte. Jag tänker på den botfärdiga

synderskan i evangelium, jag tänker angående brister och fel,

att om hvar och en letar i sin gömma - jag letar i min -

så finner han nog något. Jag tänker på ordspråket: »grytan

sade till kitteln: fy, så svart du är.»

Men när jag säger, att jag har lärt mig att icke skräda

folk, så menar jag blott, att man skall göra skilnad mellan

det, som synes, och det, som är, så att man icke ratar och

skräder onödigtvis, silar mygg och sväljer kameler, men har

man kommit till verklig insigt, att skenet ej bedrog, då bör

visst en skrädning ega rum och ungt folk varnas för dåligt

sällskap. Det är icke säkert, att det går lika bra för hvem

som helst, som det har gått för mig, att icke »skräda folk».

Menniskokännedoni är en god sak, men som blifver ond,

om dermed icke förenas opartiskhet, så att man icke ser för-

tjensterna i förstoringsglas hos en och likaså felen hos en

annan, som icke hade lyckan att vara invigd i brödraskapet.

OPARTISKHET. 159

Detta kallar jag kotteriväsen och nepotism. Den synden är

ganska vanlig äfven utan ondt uppsåt, men det tillgår så, att

kamaraderiet smyger in. sitt försåtliga tal, så att den, som ej

vill vara oärlig, dock blifver orättrådig, ty han tror, att det

är sanning, som dock är osant, skeft och falskt. Jag har

under mitt långa akademiska lií sett för mina ögon just

bland det akademiska folket åtskilligt sådant ofrivilligt svek

och ofog.

För kotteriväsen har jag ingen fallenhet. Mitt sätt att

icke skräda folk och min vana att vara återhållsam med för-

troendet hafva gjort mig alls icke hugad att stänga mig inne i

något visst kotteri. Jag lefver lika gerna med de mest olika

menniskor, men jag binder mig icke fast vid någon. Det kan

dock vara en fråga, nära nog den största på registret öfver

min lefnads frågopunkter, huru vida ej någon funnits, vid hvilken

jag skulle velat binda mig fast. Men denna fråga uppskjuter

jag, till dess jag kommer till rätta stället.

Den frågan följer deremot nu, huru vida jag har uppfyllt

opartiskhetens pligt i min dom öfver menniskor. Svaret lyder

så, att den saken är just en bland mina bättre sidor. Jag

är ingen djupsinnig man; mitt omdöme kan lätt misstaga sig;

jag lider ofta af bristande sakkännedom, ty med allt, hvad jag

studerat i böcker och i lifvet, känner jag mig ofta helt ostude-

rad och blifver derför tveksam, obestämd i ord och handling,

osäker i min öfvertygelse, ty jag är så rädd att misstaga mig.

Men om således mitt omdöme är svagt, nog är det opartiskt.

Jag är icke så fäst vid någon särskild person, att jag icke

skulle kunna med god smak kasta min bäste vän öfver bord,

i fall mitt tänkande förstånd sade mig, att rättvisan fordrade,

att så borde ske. Och ensidig i omdömet är jag icke. Jag

är mycket arbetsam med det arbetet att se saker och per-

soner ej blott från en sida, men, om möjligt vore, från alla

sidor. Detta sättet hade jag redan, när jag var ung till åren,

och det har stadgat sig sedermera. Det har sin tillämpning

både i historiska studier och i det dagliga lifvet.

Efter allt, hvad jag nu har sagt om mig sjelf, kan det

tyckas, såsom skulle jag i min ungdom ej varit hänförd af

IGÍ) STELFPEÖFNlttO.

så var, misstog lian sig mycket. Jag har hos mig sjelf erfarit,

huru motsatta sinnesriktningar sammanträffa i en och samma

rnenniskosjäl. Jag, den planmessigt beräknande unga menni-

skan, som var så angelägen och behöfde så vara, mera än de

fleste, att sätta hejd och sans i fantasien och hålla mig qvar

i den faktiska verkligheten, jag utgjorde likväl alls icke något

undantag från det vanliga förhållandet, att ungdomen är

idealernas ålder. Der lyste och der brann eld i mitt hjerta.

Jag var idealisk i mina syftemål, men jag ville, att idealerna

skulle verkliggöras på praktiskt, bondförståndigt sätt. Och

jag hade icke blott en allmän idealisk hänförelse; jag hade

äfven ett eget bestämdt ideal, som föresväfvade mig för min

egen person. Hvad detta var för ett ideal och huru jag för-

sökte att göra idealet till verklighet och huru dermed gick,

derom skall jag mycket tala, när jag kommer till rätta stället.

Medan jag nu antecknar dessa betraktelser, ligga på mitt

skrifbord vissa papper, som äro af stor vigt för mig, när jag

företager mig att vara min ungdoms historieskrifvare. Dessa

papper äro trenne bref från min far, hvilkas innehåll blef

mig meddeladt till efterrättelse. Det lyster mig undersöka,

huru detta, som min far lade mig på hjertat, förhöll sig till

mina böjelser och anlag, samt huru jag har följt eller för-

summat att följa dessa råd, som blefvo mig af faderskärleken

gifna.

Det första brefvet är dagtecknadt den 4 mars 1828; jag

hade då ej fyllt mitt tolfte år. Brefvet innehåller blott en

uppmaning: »Sök att skingra dina små distraktioner och efter

hand förvärfva dig den yttre uppmärksamheten på dig sjelf

och andra, som är så nödvändig». - Distraktionerna ville jag

nog skingra, ty de besvärade inig, och jag tyckte illa om, att

menniskor skulle tro, att jag icke hade reda på hvad jag

gjorde. Jag har väl icke lyckats skingra distraktionerna, men

någon synnerlig skada hafva de icke gjort hvarken åt mig

sjelf eller andra, ehuru de väl göra mig besvär emellanåt. -

Det rådet, att vara uppmärksam på mig sjelf och på andra,

SJELFPUÖFNING. 161

har hemtat god lärdom af att uppmärksamt följa rörelserna

i min egen själ, så ock andra menniskors sätt att uppföra sig.

Jag ser på dem, när jag är i sällskap, jag lägger märke vid

det, som de säga eller undvika att säga, och vid hela deras

sätt att föra sig, hvarefter jag gör mina anmärkningar i tyst-

het. Jag har också, i synnerhet vid mina äldre år, företagit

mig att på morgondagen efter en i sällskap tillbringad afton

eftersinna, hvad jag har sagt och gjort eller underlåtit att

säga och göra. Jag anställer på detta sätt ett slags andliga

vivisektioller; jag går till väga, såsom vore jag ett slags jury-

man, som skall gifva sitt utslag: skyldig eller oskyldig. Ut-

slaget blifver olika: den ena gången ett »skyldig» till dårskap

eller öfverilning, och då följer på morgondagen en bastant

s. k. bondånger. En annan gång kan hända, att juryn, d. ä.

samvetet, frikänner mig. Jag råder hvar och en att göra på

detta sättet. Sjelfpröfning är en skyldighet. Är mennisko-

kännedom en vigtig sak, så är det vigtigaste för hvar och en

att lära känna rätt sin egen person. Men man skall gå

skarpeligen till väga och icke pruta med sitt samvete.

Det andra brefvet från min far är skrifvet den 6 sept.

1829. Jag var då tretton år gammal och hade lefvat ett ar

pa gymnasium. I detta brefvet talas om den goda grund-

satsen, som heter på latin: »non scholæ sed vitæ discimus»

(nian lärer ej blott för skolan, men för lifvet). Studierna skola

ej vara riktade blott dertill att med boklig lärdom stänga sig

inne inom sig sjelf; ändamålet bör vara praktisk bildning för

samrnanlefnaden med menmskor. Såsom erforderligt för detta

ändamål nämdes i detta bref kamratumgänget, men med för-

behåll af mycken försigtighet i valet af vänner. .- Detta var

såsom ett eko ur rain egen själ. . Jag hatade hvarje tanke på

att blifva en instängd kammarfilosof. Och i sammanhang med

försigtighet i val af vänner anfördes i brefvet några ord af

den romerske skalden Martialis: »Nemini te facias nimis soda-

lem, gaudebis minus, minusque dolebis», d. ä. att man icke

bör göra sig alltför mycket förtrogen med någon viss person;

om nian följer den regeln, får man väl njuta mindre glädje,

men man slipper också mycken sorg. Detta passade förträff-

ligt för mitt humör på visst sätt. men detta humör var icke

162 FÖRTROLTGITET OCLI SJELFSTÄNDIGHET.

egnadt att, såsom man säger, stå i alla väder; der blåste

äfven en motsatt vind från den idealistiska sidan på den tiden,

men sedermera har det humöret, som svarade mot den an-

förda lefnadsregeln, blifvit stående i min lefnads vindskiften.

Jag tog de latinska orden till godo såsom mycket lärorika

för det vanliga umgängeslifvet, och deruti gjorde jag rätt. Der

ligger mycken klokhet i dessa ord. De innehålla en förnekelse

af kotteriväsendet, som jag hatade och hatar. Det ligger i de

latinska orden den tanken att låta allt gälla, hvad det san-

ningsenligt gälla kan, men undvika den andliga sjukdom, som

kallas förtjusningsfeber. Man skall göra rättvisa åt menni-

skors verkligt goda egenskaper, men akta sig att värdera dem

mera, än de verkligen äro värda; man skall hålla ögat öppet

äfven för det, som finnes hos samma personer, men icke är

förtjenstfullt. Då blifver man rättvis mot sina vänner, och

sjelf blifver man sjelfständig. »Minus dolebis» (du skall få

mindre sorg), detta är trösten, om man nödgas umbära den

liíligaste njutningen af lifvets glädje i förtjusningsfeberns till-

stånd (»minus gaudebis»).

Allt detta är sant, men alldeles oinskränkt gäller det än-

dock icke. De ömmaste, de innerligaste menskliga förbindelser

skulle gå förlorade, om man aldrig gjorde sig »nimis sodalem»,

d. ä. på det innerligaste sätt förtrogen med någon menniska.

Hvad skulle det blifva af äktenskapet? Kärleken i lust och

nöd, som brud och brudgum lofva hvarandia? Hvad blefve af

familjelifvet, föräldrakärleken och den barnsliga »pieteten»?

Men med dessa det menskliga lifvets heligaste förbindelser för-

håller det sig så, att i dem kan den största sällhet finnas,

som en menniska kan i denna verlden ernå, men ur dessa

samma förbindelser kan också uppstå den största sorg, som

en menniska kan nödgas bära. Jag menar två särskilda saker,

förlusten af älskade föremål och föräldrars sorg öfver ovärdiga

barn. Men det kan finnas en kärlek, som trotsar sorgen, det

kan íinnas en lefnadsvishet, som lärer menniskan att ej vara

lyckans tjenare, men olyckans herre1. Men om sådana för-

hållanden talade icke min far till den trettonårige gossen.

FÖRTROLIGHET OCH SJELFSTÅNDIGHET. 163

I den mening, orden voro sagda, hade de sin fullkomliga

sanning.

Att meningen icke var att göra något intrång på familje-

lifvets heligaste förhållanden, följer af en uppmaning, som i

samma brefblefmig gifven, så lydande: »Meddela mig, äfven om

du felat, dina tankar, händelser och bekymmer utan förbehåll-

samhet». - Det kan vara en fråga, huru detta talet blef upp-

taget i mitt humör, der just förbehållsamhet var ett hufvud-

drag. Dermed gick så, att om meningen skulle varit, att jag

skulle för min far berätta allehanda tankar, som jag kunde

förehafva, så har jag skamligen åsidosatt min pligt, ty tyst-

låten med mina funderingar var och förblef jag, men jag

tänker, att meningen egentligen blott var, att om något vigtigt

var å färde, betänkligare tankar och »skrupler» uppstodo eller

lefnadsförhållanden inträffade, som medförde bekymmer, skulle

jag nalkas min far utan förbehållsamhet och med fullt er-

kännande af möjligen begångna felsteg. Brefvet slutade med

en allvarsam tillsägelse att aldrig bjuda till att föra min far

bakom ljuset. Det, som lades mig på hjertat, var således att

vara ärlig och uppriktig. Det är också mycket säkert, att om

jag råkat i fara att komma in på sådana vägar och stigar,

som kunnat leda till det, som jag i en utgifven skrift, »Afsked

från studenterne», har kallat den förtviflade ungdomens lif,

skulle det aldrig fallit mig in att undandölja något för min

far. Men nu inträffade aldrig något tillfälle för ärligheten och

uppriktigheten att komma på prof.

Det tredje brefvet hade till dagteckning den 26 april

1833; jag var då nära att fylla mitt sjuttonde år, det var

under min Elfsjötid och min fars sista lefnadsår. En särskild

tilldragelse hade nyss timat, som nog kunde föranleda ett

allvarsamt utbyte af ord och tankar. Jag hade uppträdt så-

som predikant i den offentliga gudstjensten, och min far, som

icke var närvarande, hade sedermera läst min skrifna predikan.

Deraf tog han sig anledning att skrifva till mig några allvar-

samma och kärleksfulla ord. Der talades om »trons, kär-

lekens, ödmjukhetens ande». Detta talet gjorde mig godt att

höra, och jag hade gensvar att gifva. I min tro fans ingen

164 ÖDMJUKHET OCH SJKLFSTÄNDIGHET.

mitt lynne icke var otillgängligt, ehuru min egentliga lärdoms-

skola i den läran hörer till en senare lefnadsperiod; kärlek

var ett verkligt behof hos mig, både att gifva och att mot-

taga. - Der talades vidare i brefvet om »ungdomens frestel-

ser» och om »vaksamhet och bön». Jag uppmanades att

bedja Gud om ett rent hjerta och en viss anda, d. v. s. oskuld

och ståndaktighet. Så lydde några ord i brefvet: »Vid hvarje

steg på dill bana, vid hvarje handling eller beslut pröfva ditt

hjerta!» -Detta förnam jag mycket gerna, och jag har prak-

tiserat i överensstämmelse dermed, ehuru kanske icke så

troget och träget, som jag bort göra.

Men brefvet innehöll äfven åtskilligt mera. Jag fick der

läsa dessa ord: »Bevara, så vidt möjligt är, din inre och yttre

sjelfständighet, ditt oberoende af annat än sanning och rätt.»

Dessa ord smakade mycket godt; jag hade ett starkt begär

efter sjelfständighet, och mitt eget begrepp om den saken var

detsamma, som här antyddes. Sjelfevåld, som icke aktar san-

ning och rätt, var ingalunda den sjelfständighet jag menade.

Med sjelfva saken förhåller sig så, att det inre oberoendet af

allt annat än sanning och rätt måste vara oinskränkt; detta

är karakterens sjelfständighet, men för det yttre lifvets obe-

roende ställning kunna inskränkningar ej undvikas; der måste

orden gälla: »så vidt möjligt är». För den sjuttonårige yng-

lingen var det en nödvändighet, att många inskränkningar

måste tålas. Det var visst icke min fars mening att göra

mig stursk och uppstudsig; han hade min sann lärt mig helt

andra läror. Och han talade ju i samma bref om ödmjuk-

hetens dygd. Men äfven med all undergifvenhet under lag

och skick, all anspråkslöshet inför Gud och menniskor kan

dock finnas en yttre sjelfständighet, som består deri, att ej

blott tanken, öfvertygelsen, viljan, men äfven handlingen blifver

oberoende af andra inflytelser än de, som nämdes, sanning och

och rätt. Det var till denna sjelfständighet, min fars ord

syftade.

För att uppnå detta syftemål, blefvo tre lefnadsregler mig

gifna: 1:o inskränk dina behof; 2:o inskränk dina förbindelser

med verlden; 3:o vårda din helsa. Jag vill nu taga dessa

INSKRÄNK BEHoFvEN. 165

l:o, Inskränk dina behof/ Sanningen i dessa ord ligger

i öppen dag. Det begriper hvar och en, att ju mindre man

har behof af det, som verlden har att gifva, desto friare be-

stämmer man sin ställning. Närmaste tillämpningen angår

det ekonomiska oberoendet, på hvilket det moraliska till en

stor del beror. Den, som lefver af egna medel, vare sig att

han fått dem genom en tillfällighet, antagligen genom arf, eller

att han har förvärfvat det dagliga brödet med idogt arbete,

och gör hvar man rätt, blifver herre öfver sina handlingar,

ty mot den, som uppfyller sina förbindelser, har ingen men-

niska något rättmätigt anspråk. Men den, som lefver af an-

dras medel, dem han ej kan gälda, blifver en osjelfständig

man, ty andra hafva hans välfärd i sin hand. Denna osjelf-

ständighet låter sig erfaras icke blolt i ekonomiska förhållan-

den, men äfven de sedliga grundsatserna varda stälda på prof,

när det gäller bröd för dagen eller sådant, som man har

blifvit van att derutöfver behöfva, och det händer mycket

lättare, mycket snarare, än man sig föreställer, att dessa,

grundsatsers styrka svigtar och väl mera än blott svigtar, det

händer, att hon alldeles faller i kras. Ty bemödandet att

uppfylla ingångna förbindelser förvandlar sig lätt till ett

sträfvande att slingra sig undan skyldigheten. Så snart jag

hör om någon, att han har hvad man kallar dåliga affärer,

nedsätter jag genast mitt förtroende för hans moraliska ka-

rakter, ty om han ännu är ärlig karl, råkar han lätt i fre-

stelse att ej förblifva sådan, och mången finnes, som af den

frestelsen besegras.

Och nöden, som först gjorde en slarf och sedan af den

slarfven en skälm, kom deraf, att den oförsigtige gjorde be-

hofven större än förmågan att på ärligt sätt fylla dem. Väl

kan det vara sant, som jag hörde en gång en person säga,

som hade svårt att finna medel äfven för blott måttliga be-

hof: »Om jag skulle lefva efter mina tillgångar, finge jag icke

lefva alls, förty jag har inga tillgångar!» Ja, så kan det vara

på visst sätt. Men en tillgång har dock hvarje menniska, så

framt kroppen är frisk och själen oförderfvad, hon har sin

arbetsförmåga. Och derpå grundar sig en annan tillgång, som

166 INSKRÄNK BEIIOFVEN!

vida dermed kan förenas förtroendet för karakterens allvar.

Det kan blifva alldeles nödvändigt att taga i beräkning äfven

denna tillgång, men detta är då en »antecipation» på fram-

tiden, hvilken icke slår fel, om ett vilkor iakttages, som är,

att man brukar arbetsförmågan oförtrutet och med förstånd,

så att man icke allenast icke är slö och lat, men äfven gör

med sitt arbete sådant, som man duger att göra och som inan

kan hafva någon verklig nytta utaf. Den, som fattig är, kan

blifva sjelfständig med tiden, om han sköter sig rätt, men den

fattig är och en slarf tillika, han blifver lätt en skurk. Detta

går så ledigt, att han sjelf knappt märker, när det skedde.

För att undvika sådan fara fordras, att man gör behofven

måttliga. Det, som oundgängligen fordras för en menniskas

tillvaro på anständigt sätt, är verkligen ej mera, än att det

kan af en frisk och sund menniska förvärfvas, om man ser

upp och tager i akt tillfällen, som finnas. Är det så, att

dessa tillfällen verkligen blifva mycket inskränkta, så att be-

hofven i sill ordning måste mycket inskränkas - välan, man rätte

sig derefter! Det är ett karaktersprof. Huru långt det profvet

sträcker sig, d. v. s. huru stora försakelserna måste blifva,

detta beror på lefnadsställningen. som man sjelf valde. Der-

för blifver det en fordran, att man icke väljer en lefnadsställ-

ning, der man ej kan reda sig. Valet kan blifva ganska svårt,

det händer, att man nödgas lefva ett lif, som icke är roligt,

men menniskans bestämmelse är icke att alltid hafva roligt

här i verlden, och det största nöjet bör dock vara, att man

känner sig vara ärlig karl.

Och således icke en moralisk stackare. Med detta namn

benämner jag den, som lefver på det sättet, att han slutligen

ej kan lefva utan att ligga menniskor till last. Detta gäller

allra mest, i fall det lyckas att göra utsidan af lifvet ståtlig

och grann. Saken heter på latin: »Simia est simia, etiamsi

aurea gestat insignia», d. ä. en narr är en narr, ändock han

klädes i gyllene drägt.

På detta sätt förstår jag det råd, min fader gaf mig.

Och jag rättade mig derefter. Detta kostade mig ingen upp-

offring, ty jag hade just ingen fallenhet för slöseri. Jag skulle

INSKRÄNK r.EIIOFVEN. 167

ännu penningar mycket högt; jag var och jag är mycket rädd

att göra mig större utgifter, än hvad mina tillgångar kunna

bära. Min sparsamhet var dock icke egentlig girighet, hvilken

egenskap också är temligen sällsynt hos ungt folk, men spar-

samheten hade sin grund den, att jag hoppades med spar-

samhet väl kunna lefva anständigt, men icke kunde hoppas

att, fastän sparsamheten anlitades, förvärfva mera, än som

oundgängligen behöfdes. Jag har alltid följt den regeln att

fråga mig sjelf, icke blott h vad jag kunde behöfva, men först

och främst, hvad jag kunde hafva råd att bestå mig. Jag är,

såsom menniskor bruka vara, mycket road af att roa mig,

men åtskilligt, som skulle roat mig ganska mycket, har jag

underlåtit, ty det skulle blifvit mig alltför dyrt. Jag nämner

exempelvis en uppoffring. Jag hade i min ungdom en mycket

liflig håg och längtan att blifva egare till en vacker boksam-

ling, men jag köpte endast det oundgängligaste i den vägen,

ty jag visste, att mina tillgångar icke förslogo för hvad der-

utöfver skulle varit. Derför fick detta behofvet icke vara

något behof, och lusten qväfdes. Jag hade också mycken lust

att se mig omkring i mitt fädernesland, men jag hade blifvit

trettio år gammal, innan jag hade sett något mera af Sveriges

land än Vestmanland, Dalarne, Upsala, Stockholm och Norr-

köping samt vägen dit och derifrån. Ty jag hade inga res-

pengar till längre resor.

Men stora, hårda ansträngningar, försakelser liar jag icke

behöft att göra, ty de båda tillgångarne, arbetsförmågan och

menniskors förtroende, hafva varit tillräckliga för sådana be-

hof, som nödvändiga voro. Tack vare detta, att jag verkligen

har »rättat munnen efter matsäcken», har det verkligen lyckats

mig att bevara min ekonomiska sjelfständighet och väl litet

derutöfver, som jag hoppas skall komma nyttiga föremål till

godo, sedan jag är död. Och derföre att jag var sparsam i

min ungdom, har jag vid äldre år haft råd både att göra

resor och att köpa böcker. Jag har nu en boksamling, som

väl har varit mig mycket dyr, men också utgör för mig ett

ovärderligt nöje att ega. Matsäcken blef större, och jag rät-

tade munnen derefter.

168 FÖRBINDELSER MED VETILDEN.

hänger tillsamman med det andra. Inskränker man sina be-

hof, så slipper man invecklas i en mängd trassliga förhållanden

inskränker man sina förbindelser med verlden, så undviker

man en mängd behof, som skulle uppkomma genom de vid-

sträckta förbindelserna. Den sanningen är också afgjord, att

ju vidsträcktare kretsen är, inom hvilken man rör sig, desto

flere blifva besvärligheterna, desto större bekymren och faran

att förlora både lifvets yttre frid och den inre friden i hjertat.

»Bene qui latuit, bene vixit», säger ett latinskt ordspråk, d. ä.

»den, som lefver obemärkt, han lefver lyckligt». Men mot

denna lära uppreser sig ärelystnaden med sina planer, fåfän-

gan med sitt joller. Slutet blifver lätteligen sådant, att när

ärelystnadens och fåfängans skådespelare spelat ut sina roler

på lifvets teater, visar det sig, att skådespelet var ett narr-

spel. Ärelystnadens planer krossades i striden mot andra

ärelystnader, och fåfängans grannlåt befans vara sammansatt

af falska juveler. Detta framställer sig med så påtaglig san-

ning, att äfven han sjelf, som flög så högt i ärelystnadens

rymder eller klädde sig så glänsande och fager med det

»granna» lifvets glitterguld, måste, så framt han har qvar

några smulor tänkande förstånd, vid lifvets afton bekänna för

sig sjelf, att spelet är tappadt.

Men hvarthän leder detta talet? Skall då all storartad

verksamhet vara en dårskap? Och ett ärofullt rykte blott ett

irrsken? Skall då en menniska, som klok vill vara, blott lägga

derpå an att sticka sig undan och gömma sina pund, men

icke resa sig upprätt på sina ben och strida lifvets strider?

Ingalunda skall det så vara, men de stora verknings-

kretsarne skola icke eftersträfvas blott för lust och förnöjelse,

de skola öppna sig sjelfva genom händelsernas magt, hvilket

heter på latin: »gloria sequi non appeti debet», d. ä. »äran

skall vara bedrifternas följd, men icke det mål, som söktes».

En man kan genom sin börd - jag tänker på konungar och

furstar - och genom sina lefnadsöden inkomma i sådana

förhållanden, att det blifver en verklig skyldighet att beträda

de höga, de stora, de praktfulla lefnadsbanorna, och när så

är, då blifver det ej verldsförsakelse, men maklig vällust, ej

FÖRBTNDKLSKR MED vEKLDEN. 169

vara af naturen danade just för en sådan verksamhet, som

omfattar det stora i verlden. Nå väl! den. som är en sådan

man, må stiga fram och fylla sitt ödes bu

väl besinna, att ju större äran kunde blifvit, desto större

blifver skammen, om flygten sträcktes högre, än vingarne buro,

och den flygande hjelten drunknade liksom Icarus i hafvet.

Jag tänker på myten om Faëton, som förgicks, förty han var

kommen för nära till solen, och äfven i lyckligaste fall växer

på de höga regionernas mark ej blott ärans lager, men äfven

bekymrens tistel och törne.

Sådan fattar jag den rätta meningen, från en viss sida

sedd, i de orden: inskränk dina förbindelser med verlden! Men

en förklaring fordras ännu. Huru står detta budet tillsarn-

man med det, som jag också har prisat såsom en vishetens

regel: »non scholæ, sed vitæ discimus» = sök lärdom ej blott

íör skolan, men för lifvet? Jo, detta betyder, att man skall

bilda sig, ej till att blifva en inbilsk kammarfilosof, men en

duglig menniska i lifvets värf.

Blifva nu lefnadens öden sådana, de verkligen blefvo för

mig, att lifvets värf just blef att sitta i studerkammaren, så

skall man dock idka studierna med öppen blick för lifvets

praktiska förhållanden. Gör man icke detta, utan låter syn-

kretsen begränsas af permarne på boken, så kommer man slut-

ligen derhän, att studerkammarens väggar lämpligen kunde ut-

bytas mot väggarna i ett rum på hospitalet, ty en lärd man

blifver lätteligen galen af lärdomshögfärd. Det kan gå, såsom

det står i Walter Scotts »Sjöfröken» om en fantast: »Han läste

mången diger bok, och lärd han blef, men icke klok; han

tycktes blott bli mer besatt af tidehvarfvets lärdomsskatt.»

Men en bildning ej blott för skolrummet, men för lifvet,

hindrar icke, att ju lefnadskretsen kan vara ganska inskränkt.

Men inskränkningen skall vara måttlig; allt skall vara lagom

här i verlden. Ingalunda prisar jag eremitlifvet, der blifver

man inbilsk och egenkär. Rätt bildad för lifvet blifver man

blott i lifvet; för att lära känna verlden måste man lefva

med verlden; för att karakteren må blifva lefnadsvis, måste

lynnet nötas mot andra lynnen, själens krafter hos en person

170 FÖRBINDELSER MED vERLDKN.

skall nu åter igen vara ett visst lagom. Inskränk dina för-

bindelser med verlden! detta betyder, att man skall taga sig

i akt, så att man ej öfverskrider detta lagom. Här gäller det

nu åter igen, att man må pröfva sig sjelf, huru starka eller

svaga axlarna äro att bära bördan, så att man icke undan-

drager sig den kallelse, hvartill man kallad är af den magt,

som skiftar själsegenskapernas gåfvor, men icke gifver sig ut

i en rymd, der man för sin svaghets skull måste gå vilse.

Hvad det enskilda lifvet beträffar och dess närmaste krets,

familjen, så blifver det rätta lagom lätt öfverskridet, om man

i otid ingår förbindelser, som smeka så frestande med hoppet

om lifvets ljufvaste glädje. Jag menar kärlekens behag. Oför-

sigtiga familjförbindelser kunna föranleda vidlyftigheter, i hvilka

man blifver bortryckt från sitt egentliga lefnadsmål, då allt

måste vika för brödbekymren.

Frågar jag nu mig sjelf, hur jag har skött mig i mina

förbindelser med verlden, huru vida jag har lyckats träffa det

rätta lagom, så lyder svaret så, att i min egentliga ynglinga-

ålder hade jag kretsen dragen ganska trång, så att jag ön-

skade, att han skulle kunnat något utvidgas. Detta var under

min studenttid på 1830-talet, från femton års ålder till tjugu-

två. Men under denna tid var dock ett mellan skede, då

kretsen vidgades på en viss sida, då jag lefde på Elfsjö, der

jag befann mig i en ny omgifiiing, hvaraf jag hade stor nytta.

Sedan kom ett annat dylikt skede i mitt lif, då jag lefde i

Stockholm, åter igen inom en för mig alldeles ny familjekrets,

(1839-41) från tjugutre till tjugufem års ålder, och äfven

denna tid blef mycket lärorik. Derefter följde en tid af hela

nio år - hela 1840-talet - från tjugufem till trettiofyra års

ålder, då jag hörde till de yngre universitetslärarenas klass i

Upsala och på samma gång var ute på studentlifvets villande

haf, och sällan har väl någon haft vidsträcktare förbindelser,

än jag hade bland denna mängd, som seglade med sina bräck-

liga farkoster bland detta hafvets klippor och skär. Jag för-

sökte något litet att vara styrman på färden. Det var en

lycka för mig, att jag icke kom ut på den stora seglatsen,

förrän jag var blifven så gammal och - Gud nåde mig, att

FÖRBINDELSER MED VERLDEN. 171

säga - så klok, att jag förstod bruka kompassen och både

spänna seglen och refva dem, allt efter omständigheterna.

Trettiofyra års ålder hade jag uppnått, då jag blef akademie

adjunkt och således icke skulle egentligen tillhöra student-

verlden. Men der satt jag så djupt inne, att jag fastnade

qvar, ända till dess jag vid fyrtio års ålder (1856) gick bort

från Upsala till Lund såsom professor. Nya förbindelser blefvo

der ingångna, men kretsen var snäft begränsad, och jag ön-

skade ej, att omkretsen skulle utvidgas. När jag efter sex års

förlopp (1862) återkom till Upsala, blef förhållandet icke det-

samma som det hade varit under min förra Upsalatid. Stu-

dentförbindelserna blefvo mindre vidlyftiga. Slutsatsen af det

hela är, att jag har en mängd bekanta och - Gud vare lofvad!

- ingen ovän. När förbindelserna utvidgades, hade jag både

godt och ondt deraf, men mera godt än ondt, nöje och besvär

ömsom; nöjet njöt jag, besväret fördrog jag. När kretsen in-

skränktes, var jag glad, att besväret minskades, och jag kan

just icke säga, att jag saknade nöjet. Den förebråelsen be-

höfver jag icke göra mig, att jag skulle utan skäl kastat mig

ut i vidlyftigheter och snott snaror omkring mina egna fötter.

Jag kan icke annat förstå, än att mina förbindelser med verl-

den hafva varit sådana, som otvunget utvecklat sig ur min

lefnadsställning, och voro sådana de borde vara. Men i eko-

nomiskt afseende hafva de gjort mig stor skada. Jag liar

velat vara hjelpsam, och detta har blifvit dyrt. Men i all-

mänhet sagdt har verlden icke varit arg mot mig. Jag har

haít godt umgängesfolk. Jag har varit »vänsäll». Jag har

just i denna del mycket stor anledning att prisa Guds godhet.

Pröfningar har jag erfarit så af medgång som motgång. Jag

hoppas att icke alldeles hafva svikit min pligt i m ed gången s

prof; motgångens hafva icke varit af svåraste art, utom en.

Jag skall tala mycket om den, när jag kommer till lätta

stället.

Nu, sedan jag har blifvit gammal och afskedad, finner jag

mig mycket belåten att sitta i min vrå och se på verldenes

gållg"

3:o. Värda din ìielsa! Min far, som sjelf led mycket af

172 HELSANS VÅRT).

undvika allt, som i ungdomen kunde blifva grundläggande för

sjukdom vid äldre år. Det var också med största skäl, hel-

sans vård nämdes såsom ett vilkor för lifvets sjelfständighet.

Ty den dyrbara skatten, sjelfständigheten, beror på arbets-

kraftens bruk, som sjukdomen tillintetgör. Det är sanning i

skaldens ord: »Hclsan är allt; allt, allt är alls intet, der intet

är helsan.» Derför är också helsans vård en af lifvets dyr-

baraste pligter, ty om man lefver på sådant sätt, att man får

sin helsa förstörd, blifver man en odåga. Med min helsovård

förhöll sig så, att helsan vårdade sig sjelf. Jag hade ingen

fallenhet att blifva sjuk, och om jag någon gång erfor något

illamående, så var det alltid lindrigt. Men derför blef jag

oförvägen, så att jag ett par gånger trotsade på min starka

helsa. Första gången var, då jag såsom student (1837) hade

råkat få ett boningsrum, som var så förskräckeligen kallt, att

jag måste sofva på kalla sängkläder hvarje natt i tre måna-

ders tid, från januari till april. Andra gången var år 1848,

då jag med anledning af vissa sjukdomstecken, som visat sig

- blodstockningar åt hjernan - var sysselsatt att sköta min

helsa, men skötte henne på ett sådant sätt, som jag nu långt

efteråt ej kan undgå att finna oförsvarligt. Jag fick också

plikta derför med en liten gastrisk feber efteråt. Men den

rysliga kölden i det kalla rummet förmådde ingenting i den

friska ynglingakroppen; jag slet ondt, men blef ej sjuk. Och

utom vid dessa båda tillfallen kan jag just icke förebrå mig

någon större oförsigtighet, än att jag kanske någon gång gått

mera tunnklädd, än jag bort, och väl äíven kanske låtit min

goda aptit ställa något oförsynta anspråk på min matsmält-

ningsförmåga; men magen har icke låtit sig något bekomma,

den har fullgjort sin tjenstgöring på ett förtjenstfullt sätt. Om

helsan vill jag för öfrigt säga, att när man icke känner sig

illamående, blifver det en svår sak att träffa rätta måttet,

som skiljer en verkligen behöflig försigtighet från dåraktigt

pjunk. Den egentliga faran för mig har varit, att arten af

mina sysselsättningar har nödvändigt föranledt mig att föra

ett mera stillasittande lif, än nyttigt kan vara för den kropps-

liga helsan. Jag blef visserligen af min far tillhållen att söka

SINLIGA PASSIONER. 173

annat än promenader till fots, dock under en kortare del af

min ungdomstid äfven till häst och i mina senare år långa

resor på kärra. Men med gymnastik har jag aldrig befattat

mig, och medan jag har varit flitig att taga friska sjöbad, har

jag dock varit alldeles oförfaren i konsten att simma. Mina

långa promenader på skjutskärra genom halfva Sveriges rike

hafva gjort mina vänner mycket nöje. De hafva skrattat åt

mig, då jag har rest på kärra, ehuru jernväg kunnat begagnas.

Men jag har tänkt: »skrattar bäst, som skrattar sist». Det

är ju bra att skaffa sina vänner ett oskyldigt nöje, medan man

gör nytta åt sig sjelf.

Med helsans vård eller vanvård sammanhänger mycket

nära de sinliga passionernas sjelfsvåld eller tukt. Brefvet,

som ligger på mitt bord, handlade äfven om den saken i för-

ening med det, som talades om helsan. Der nämdes några

ord om måttlighet i mat och dryck. Den frågan var ömtålig

för mig, särdeles på den tiden, då jag spisade vid grefvinnan

Lagerbjelkes bord, der ingen anledning fans, att jag skulle

inskränka mig till min lilla aptit, men tillfället var öppet att

låta den stora aptiten utveckla sig i hela sin vidd T. Något

anlag för superi och dryckenskap hade jag just icke; aptiten

var riktad på mat, ej på dryck, men ett godt glas punsch i

godt sällskap smakade dock bra. - För spel hade jag ingen

fallenhet, kortleken hade väl varit min späda barndoms för-

tjusning, men den hågen utslocknade snart, och jag befans

föga duglig såsom fjerde man vid »nollissimobordet». Att spela

vira öfvergick alldeles mitt förstånd, ehuru jag nog kände

turerna. Oförmågan att handtera kort hängde tillsamman med

tankspriddheten. Hasardspel hade jag lärt mig hata och afsky.

I min fars bref talades äfven om kärleken, som kunde

urarta till passion. Ingen fara! Jag hade ingen fallenhet.

Unga fruntimmer hafva aldrig fått riktig bugt på mig. Jag

har varit, om jag så får säga, en oerotisk person. Och här-

till kom mitt begär att alltid följa ett planmässigt handlings-

sätt, så ock begäret efter sjoìfstäiiílighet. Så dum kunde jag

174 SINLIGA PASSTONER.

icke varit, att jag ej skulle begripit, huru ett tidigt kärleks-

förhållande kunde göra mig osjelfständig och motverka min

framgång i verlden genom att draga mig bort från min rätta

bestämmelse, hvilken jag ansåg vara mig af naturen anvisad

i de vetenskapliga studierna. Jag fruktade att genom familje-

förhållanden och dermed följande ekonomiska behof komma

att ligga menniskor till last. En oberoende, välbergad lefnads-

ställning hägrade för min blick mot framtiden. Det, som jag

nu ansåg först och främst erforderligt, var att samla kunska-

per till en i möjligaste mått vacker akademisk examen, och

sedan skulle målet bli f va att med de i examen vitsordade

kunskaperna till grundval sträfva mig fram till dagligt bröd

och ett hyggligt anseende i verlden, detta med blicken be-

stämdt fäst på den Skytteanska professorsstolen i Upsala.

Hellre skulle jag velat vattlägga alla vackra flickor på sjö-

botten, än att något flickekräk skulle med sina behagligheter

ställa sig i vägen för mina planer.

Huru vida jag i en framtid kunde fa lust att till den

välbergade lefnadsställningen, sedan denna en gång vore vun-

nen, tillägga den äktenskapliga såsom ett tillbehör, detta var

en sak, som jag alls icke tänkte på. Emellertid höll jag flic-

korna från mig, hvilket så tillgick, att jag gick ur vägen.

Jag var blyg för dem. Och de voro ej heller närgångna. Jag

hade hvarken aktivt eller passivt fruntimmerstycke.

Men detta hindrade icke, att jag ju hyste stor aktning

för aktningsvärda fruntimmer. Jag var intresserad af ett bil-

dadt fruntimmerssällskap, utan afseende på åldern.

Min likgiltighet för kärleken kunde naturligtvis icke vara

något hinder, att ju vällustens utsväfningar skulle kunnat ega

rum. Men det var med den saken som med kärleken, jag

hade ingen fallenhet. Och jag hade i godt minne tio Guds

bud, det sjette med de öfriga, hvilket väl dock skulle hos mig

lika som hos många andra fått vika för frestelsen, i fall det na-

turliga anlaget hade varit annorlunda, än det var. Men nu

var det så, att den onda arten hos mig var af annan art.

Om jag hade kastat bort de sedliga grundsatserna, skulle jag

möjligtvis kunnat blifva en illistig skälm, men aldrig ett lider-

OTYMPLIGHET. 175

Men deremot var jag icke alldeles fri från en viss behag-

sjuka att gå i granna kläder. Jag har nämt, huru jag i min

spädaste ålder var begifven på grannlåt af sådan art på ett

verkligen tokroligt sätt. Den barnsliga smaken lika som gick

igen i min ungdom, något jemkad efter åldern och omständig-

heterna. Det såg nemligen ut, såsom skulle jag varit alldeles

för litet noggrann med toiletten. Dithörande göromål besvä-

rade mig, och derför kunde det nog hända, att klädebonaden

var mindre väl vårdad. Men om jag kunnat utan besvär blifva

fin i kostymen, skulle det roat mig mycket. Nu kunde det

väl hända, att ett par söndriga stöflar och en luggsliten hatt

fingo passera. Jag minnes, huru mina vänner skämtade med

mig för min hufvudbonad, som föreföll dem att vara något

»klassisk». Hemma i min barndom blefjag hållen till snygghet

och ordentlighet i klädsel, men med nykter enkelhet, så att

jag väl skulle önskat att hafva litet finare kläder, än som be-

stodos mig. Det hörde till mina föräldrars sätt att uppfostra

mig, att de klädde mig visserligen snyggt, men mycket tarf-

ligt. Detta var med afsigt gjordt, för det jag skulle lära mig

att vara anspråkslös äfven i det yttre. Hvarken min far eller

min mor skulle tålt en sprättaktig pojke.

En sak, som gjorde mig sjelf mycket ledsen, var min

otymplighet i alla kroppsliga färdigheter. Jag var ovig i

rörelser, klumpig i åthäfvor; jag saknade allt, hvad man kallar

händighet. Skulle det varit af lefnadsförhållanden påkalladt

för mig att vara handtverkare, skulle jag visst blifvit mycket

olycklig, ty jag skulle visst aldrig kunnat lära mig något

handarbete. Jag har nämt, att jag aldrig kom att få lära mig

simma; jag trodde länge, att jag aldrig skulle komma att be-

stiga en hästrygg. Men på xlsby och Elfsjö skedde detta

verkligen. Det fägnade mig mycket, att ridten gick för sig,

men klen ryttare var jag. Sista gången jag satt till häst -

det var hemma i Leksand, jag var då tjugu år gammal -

var ridten både ömklig och löjlig och kunde äfven blifvit

farlig, ty jag red omkull. Jag var gammal karl, innan jag

någonsin hade haft tömmar i min hand för att köra en häst.

Jag har aldrig i mitt lif afskjutit ett skott ur laddadt gevär.

176 OPJIAKTISKJIKT.

kände min oförmåga i allt, som fordrade vighet och ledighet

i rörelser. Sedermera, såsom student, tog jag dock några

rörelser på gymnastiken, som fans i nationshuset. Men det

må ingen tro, att jag gick och såg med lärdomshögfärdigt

förakt på de kroppsliga färdigheterna. Det var så långt ifrån,

att jag det skulle gjort, att tvärtom det var med en verkligt

smärtsam känsla, jag underkastade mig det oundvikliga ödet

att nödgas vara en odåga i kroppsliga idrotter. Jag såg

4med en djup känsla af underlägsenhet, ej långt skild från af-

undsjuka, huru en och annan af kamraterna på gymnasium

utmärkte sig för skicklighet i kroppsöfningar. Rida, simma,

gymnastisera, allt detta, som jag icke kunde, skulle roat mig

mycket, men jag hade en fix idé, att jag aldrig skulle kunna

lära mig något sådant. Jag blef drifven att lära mig dansa,

och när jag såg, att detta gick för sig, blef jag road af dansen,

men nog var jag en dålig dansör.

Den förtviflade föreställningen om min kroppsliga oduglig-

het var kanske litet öfverdrifven, ehuru långt ifrån ogrundad.

Det samma kan jag säga om en annan sak, som gjorde mig

verkligt bekymmer, nemligen den föreställning jag hade, att

jag var af naturen oåterkalleligen bestämd att vara en i hög

grad opraktisk person. Jag saknade icke skäl att så tänka.

Opraktisk var jag, opraktisk är jag, men så alldeles ohjelplig

i praktiska värf, som jag trodde mig vara, är jag ej, och det

har mycket fägnat mig, då jag någon gång har lyckats utföra

någon liten praktisk verksamhet. Men sådant gör jag ej, om

jag icke är tvungen dertill, ty jag känner, att jag i alla prak-

tiska bestyr befinner mig på ett för min natur främmande

fält, och jag är rädd att göra dumheter. Så vet jag ock, huru

dyrbar tiden är, och jag vill ej undandraga om-det ock vore

blott några timmar från den verksamhet, som måste vara den

egentliga för mig. Men det är med den praktiska verksam-

heten på samma sätt som med kroppsrörelserna - kunde jag

blott, så nog ville jag. Denna min sinnesstämning har sitt

sammanhang med det inbitna hat, jag ända från min första

ungdom har hyst mot allt kammarfilosoflskt lärdomsväder.

Det är för mig ett föremål för verklig medömkan och ett oänd-

FAK OCH SON. 177

struera» den yttre verkligheten, seder, lif och samhällsord-

ningar efter systemer, som tillverkades vid skrifbordet. Så-

dant tycker jag luktar unket, det luktar ruttet. Jag känner

mig icke ohågad att, om jag hade magt, såsom jag kunde

hafva lust, göra det samma med dessa lärdomens påfoglar

som med de koketta flickorna, vattlägga dem på sjöbotten.

Men då jag så tänkte, förband sig dermed en viss ängslig

fruktan, att jag sjelf skulle blifva en instängd kammarfilosof

i följd af nödvändigheten för mig att helt och hållet binda

min verksamhet vid böckerna och skrifbordet. Denna fruktan

var dock öfveríiödig, ty jag har sedermera lärt mig, att prak-

tiskt förstånd kan finnas äfven vid skrifbordet utan förmåga

till praktisk verksamhet i det yttre lifvet.

Jag har nu beskrifvrt hurudan jag var i min ungdom, och

jag har kastat blicken framåt för att se, hurudan jag sedan

blef. Nu vill jag tillägga några ord, som angå min ynglinga-

tid. Jag vill tala om min ställning i mina föräldrars ìms.

Talet handlar om, huru den barnsliga kärlekens pligt upp-

fyldes. I tukt och allvar blef jag uppfödd, men både fader

och moder voro klokare folk, än att de skulle behandlat en

uppvuxen yngling på samma sätt som den lille gossen. I vig-

tigare saker kände jag dock alltid den obrottsliga lydnadens

pligt oförminskad, fastän jag i det alldagliga lifvet hade min

frihet. Jag minnes en liten händelse. Min far inträdde en

dag i rummet med ett försegladt bref i handen. Han sade

det vara en skrifvelse af mycket vigtigt innehåll, och han bad

mig göra honom en tjenst att gå på posten med detta bref,

»ty» - sade han - »jag vill icke lemna det åt en dräng

eller piga». Så hade jag aldrig förut hört min far tala till

mig. Hvarje ord af hans mun hade varit för mig en befall-

ning, icke en begäran, om ock befallningen var med huldhet

och vänlighet gifven, men nu bad han mig göra honom en

tjenst. Det gjorde ett eget intryck hos mig, att min far be-

trodde mig med ett vigtigt ärende, ehuru visserligen lätt att

uträtta. Jag kände en viss stolthet, att jag egde min fars

178 FAft OCTT SON.

förtroende. Och hans sätt att uttrycka sig var ett annat till

den sextonårige ynglingen, än det hade varit till barnet.

I sammanhang med denna del af min betraktelse åter-

kommer jag till en tilldragelse, som var af stor betydelse för

mig, nämligen min fars bortgång ur U f vet. Det intryck jag

erfor, när händelsen verkligen inträffade, var mindre smärtsamt

än det, jag hade erfarit, när jag såg förebuden och anade

olyckan. Men så är det i menskligheten, fruktan för ett ondt,

som skall komma, är stundom svårare att lida än det onda,

när det kommer, lika som mången gång hoppets glädje är större,

än verklighetens blifver.

Jag var aderton år gammal. Jag förlorade således min

far icke i späd ålder, icke förr än den faderliga omvårdnaden

hade hunnit verka med bestämmande magt. Min far följde

med spänd uppmärksamhet sina barns utveckling, och hans

inflytande på mig var mycket stort. Jag igenkänner detta

inflytande mycket tydligt, då jag ransakar mig, sådan jag har

varit och är. Derföre att hans verldserfarenhet var betydlig

och han mycket sysselsatte sig att begrunda tidehvarfvets art

och händelsernas betydelse samt derjemte var en vetenskapligt

bildad man, blef hans förmåga större, än hvarje familjefaders

alltid är, att gifva åt sin son lärdom för lifvet och särskildt

att bestämma riktningen af mina bokliga studier. Detta gjorde

han i båda delarne -- lifvets lärdom och böckernas - så

mycket mera, som han i hela sin personlighet hade en mycket

aktningsbjudande hållning, och jag visste alltid, att när han

hade sagt något allvarsamt, så var det i fullaste mening »ord

och afsked». Der var strängt allvar och varm faderskärlek.

Derföre fäste sig intrycket djupt och har verkat genom hela

mitt lif. Jag menar icke endast den bokliga kunskapen, ehuru

jag tager äfven denna i beräkning, de latinska skoltimmarne

i min fars rum, af hvilka jag hade god nytta för mina stu-

dier, men jag fäster mig ännu mera vid lefnadsvishetens lär-

dom, som jag insamlade, dels då min far vände sitt tal till

mig, dels också då jag var åhörare till samtal mellan honom

och främmande personer. Sådant sjönk djupt i mitt minne

och bearbetades af mitt förstånd med den påföljd, att jag

FAK OCH SON. 179

Dermed menar jag icke, att de åsigter, jag såsom äldre man

hyser rörande saker och förhållanden, som äfven på den tiden

förekommo, skulle vara alldeles de samma, som jag hörde yttras

af min far. Åsigterna äro tvärtom i vissa delar mycket olika.

Skilnaden kommer dels af förändrade tidsförhållanden, som

hafva stält sakerna i en förändrad ställning, dels kommer

skilnaden också deraf, att jag har genomgått en framskridande

utveckling. Så bör det vara, man skall icke stå och stampa

hela lifvet igenom på samma punkt. Det skall vara, såsom

Geijer sade: »framåt är mitt ödes bud». Mycket beror

äfven derpå, att jag har haft lyckan att kunna betrakta verl-

dens gång med ett friskt lynne, hvaremot min far såg tide-

hvarfvets rörelser under intryck af hypokondriska lidanden.

Han såg framtiden med större fruktan än hopp, jag åter såg

min framtid i hoppets gladaste skimmer, och jag ser ännu

min eftertid med mera hopp än fruktan. Jag hörde min far

beklaga sina söner, som skulle inträda i en framtid, hvilken

för hans ögon visade hotande utsigter, hvaremot han erfor en

viss belåtenhet, då han kände sin egen lefnads dag sjunka

till aftonen, ehuru han ej hade lefvat längre än en vanlig

medelålder. Hos mig, som var full af ung glädje och friskt

mod, kunde detta sätt att betrakta verlden och lifvet icke

blifva bestämmande; jag spände hoppets vingar djerft och

blickade mot mina kommande dagar med stolt förtröstan.

Erfarenheten har också lärt mig, att min faders mörka aningar

voro större, än de behöfde vara. Men om jag således i vissa

afseenden tänker annorlunda, än min far tänkte, och ser min

samtids företeelser i en annan dager, än måhända han skulle

sett den, om han nu lefvat, så har jag dock i behåll de all-

männa grundsatser han gaf mig, sjelfva synpunkterna för be-

traktelsen, sättet att bruka lifvet.

Talar jag om menniskors yttre och inre lynnen, så var

här i det yttre lynnet en stor olikhet. Min far var sangvinisk;

jag var flegmatisk, om också ej så mycket, som jag ansågs

vara. Men i det inre lynnet, om jag får med detta namn

beteckna vissa tycken och böjelser, vissa särskilda drag i sättet

att vara, att föra sig i verlden, är likheten för mina ögon

180 FAR OCH SON.

främmande person, som hade sett min far mångfaldiga gånger

och mindes honom godt.

Hurudan min faders fortfarande inverkan på mig skulle

blifvit, om jag fått behålla honom längre, detta vet jag väl

icke, men jag håller troligt, att denna inverkan skulle blifvit

ganska betydlig. Det kan vara möjligt, att vissa yttre lef-

nadsförhållanden, i hvilka jag har befunnit mig och af hvilka

mitt inre lif har mottagit betydliga intryck, då skulle alldeles

icke inträffat. Min lefnad skulle kanske kommit att till en

viss grad gå sin gång på andra vägar, än der jag nu har

stapplat fram.

Och från min sida skulle kanske med en framskridande

ålder en förändring kunnat inträffa i mitt sätt att umgås med

min far. Umgängessättet var i hög grad vördnadsfullt, men

icke egentligen förtroligt. Vördnaden var sådan, som grän-

sade till en blind tro på ofelbarhet i allt, hvad min far sade

och gjorde. Men denna vördnad var förenad med en känsla

af blyghet. Jag var så rädd att i min fars närvaro säga en

dumhet eller göra en dårskap, att jag derföre blef mer än

skäligt tystlåten. Men blygheten kom deraf, att jag viste, att

om jag pratat för mycket och pratat dumheter, skulle jag

haft att erfara en allvarsam tillrättavisning. Emellertid upp-

kom en viss stelhet i umgänget från min sida, hvarigenorn

min far gick miste om en del af det nöje, han kunnat få er-

fara af sin uppväxande son. Härtill kom min naturliga fallen-

het att tiga med mitt hjertas rörelser och mina allvarsammare

tankar, inbundenheten och begäret att gå för mig sjelf. Denna

blyga tystlåtenhet skulle med tiden kunnat försvinna; den

kunde icke gerna blifvit den samma hos en ung man, som

den var hos ynglingen och gossen.

Slutligen, innan jag afslutar ransakningen om min ung-