Anna Svärd



FÖRSTA DELEN



KARLSTADSRESAN.

I.

Vad man än kan ha emot Thea Sundler, så får man

erkänna, att hon bättre än någon annan förstod sig på

att handskas med Karl-Artur Ekenstedt.

Om man till exempel tänker på Charlotte Löwensköld, så

hade hon också velat förmå honom att resa till Karlstad

och försona sig med sin mor. Men för att beveka honom

härtill hade hon påmint honom om allt det, som modern

hade varit för honom, och till sist hade hon verkligen

försökt skrämma honom med att han inte skulle kunna predika

så bra som hittilldags, om han visade sig otacksam emot

sin mor.

Det var alldeles, som om hon ville, att han skulle komma

likt den förlorade sonen och tigga och be att bli tagen till

nåder i hemmet. Det var ingenting för honom i den

sinnesförfattning, vari han då befann sig, han, som hade haft så

stora framgångar med sina predikningar och dyrkades av

en hel församling.

Men Thea Sundler bar sig åt på ett helt annat sätt, när

hon skulle förmå honom att göra en ny Karlstadsresa. Hon

frågade honom om det inte var sant, det hon hade hört

sägas om den kära tant Ekenstedt, att hon begärde, att

man skulle be henne om ursäkt också för den allra minsta

missgärning, som man hade begått emot henne. Men om

hon var så noga med andra, så var hon väl också själv

färdig och villig ...

Jo, det fick han erkänna att hon var. I samma ögonblick,

som modern begrep, att hon hade förgått sig, var hon

beredd att gottgöra och försona.

Då påminde Thea honom om den gången, då den kära

tant Ekenstedt hade gjort den farliga resan till Uppsala

mitt i tjällossningstiden, för att han skulle få be henne om

förlåtelse. Och hon undrade på att han, som var en kristen

präst, hade ett mindre försonligt sinnelag än en vanlig

världsmänniska.

Karl-Artur förstod inte riktigt vart hon ville komma.

Han stod bara och stirrade på henne.

Men fru Sundler sade då, att den här gången var det

den kära tant Ekenstedt, som hade förbrutit sig mot honom.

Och om hon var så rättrådig, som han påstod, så kunde

han ju inte tvivla på att hon nu låg och ångrade sig och

av hela sin själ längtade efter att få be honom om

förlåtelse. Men hon kunde inte komma till honom, därför att

hon var sjuk, och följaktligen var det hans plikt att fara

till henne.

Detta var något annat än det Charlotte hade kommit

med. Detta var inte att resa tillbaka till föräldrahemmet

som en förlorad son, utan att träda in där som en

segerherre. Nu for han inte för att begära nådig förlåtelse, utan

för att ge. Det är omöjligt att beskriva hur detta tilltalade

honom och hur tacksam han var mot Thea, som hade bragt

honom på de tankarna.

Han hade knappt kommit ur kyrkan på söndagen och

fått sig ett mål mat hos organistens, innan han for i väg

till Karlstad igen. Ja, han var så ivrig, att han reste hela

natten. Han höll sig vaken genom att tänka på hur vackert

det skulle bli, då han och modern råkades. Det var ingen,

som kunde göra ett sådant möte vackrare än hon.

Han kom fram till Karlstad vid femtiden på morgonen,

men for inte direkt hem, utan tog in på gästgivargården.

Om moderns sinnelag mot honom hade han inte minsta

tvivel, men han kunde inte vara lika säker på fadern. Det

vore alls inte omöjligt, att han skulle neka att släppa in

honom, och det ville han inte utsätta sig för i skjutsbondens

närvaro.

Värden på gästgivargården stod på sin trappa och kände

igen Karl-Artur som gammal Karlstadsbo, då han kom

resande. Han hade kanske hört ett och annat om att det

hade uppstått en brytning mellan honom och föräldrarna,

därför att den unge prästen ville gifta sig med en dalkulla.

KARLSTADSRESAN

Han tilltalade honom varsamt och deltagande, men

Karl-Artur såg så lugn och belåten ut och svarade så muntert,

att värden fick den tron, att ryktet om osämjan var

alldeles falskt.

Karl-Artur begärde ett rum, där han tvättade av sig

resdammet och gjorde en mycket omsorgsfull toalett. När han

kom ut igen, var han iförd prästrock, prästkrage och hög,

svart hatt. Han hade satt på sig ämbetsdräkten för att visa

modern i vilket fromt och prästerligt sinnelag han var

kommen.

Gästgivarn frågade honom om han ville äta frukost, men

han sade nej. Han ville inte fördröja det lyckliga

ögonblick, då han och modern skulle falla i varandras armar.

Han gick raskt genom gatorna och ställde kosan mot

Klarälvsstranden. Han kände precis samma stora och glada

förväntan som på den tiden, då han hade varit student i

Uppsala och kommit hem till en ferie.

Men plötsligt stannade han och såg lika bestört ut, som

om han hade fått ett slag rätt i ansiktet. Han hade kommit

så nära det Ekenstedtska huset, att han kunde se, att det

stod tillbommat, med fönsterluckorna tillskruvade och alla

dörrar stängda.

I första häpenheten föll det honom in, att värdshusvärden

hade skickat bud till föräldrarna för att tala om, att han

var kommen, och att de hade bommat till huset för att

stänga honom ute. Han blev eldröd av harm och vände sig

tvärt om för att gå sin väg.

Men det dröjde inte länge, innan han började skratta åt

sig själv. Klockan var knappast sex, och huset stod stängt

på det här sättet alla mornar. Det var då för löjligt av

honom, att han hade kunnat tro, att luckorna var

till-skruvade och dörrarna låsta för att utestänga just honom.

Han gick tillbaka till trädgårdsgrinden, sköt upp den och

tog plats på en trädgårdsbänk för att vänta på att huset

skulle vakna.

I alla fall kunde han inte låta bli att hålla det för ett

dåligt tecken, att hemmet hade stått stängt, när han hade

kommit. Han var alls inte så glad längre. Den stora till-ANNA SVÄRD

försikten, som hade hållit honom uppe hela natten, hade

gått sin kos.

Han satt och såg på de vackra blomrabatterna och på

den fina gräsmattan. Och han såg på det stora och vackra

huset. Sedan tänkte han på henne, som regerade över allt

detta och som var så uppburen och firad, och han sade

till sig själv, att det inte fanns någon möjlighet, att hon

skulle be honom om ursäkt. Snart kom han så långt, att

han varken kunde förstå Thea eller sig själv. I Korskyrka

hade han tyckt, att det var en naturlig och given sak, att

överstinnan skulle ha ångrat sig, men här insåg han, att

det var ren galenskap.

Han blev så övertygad om detta, att han ville gå sin väg

med detsamma. Ja, han reste sig för att gå. Han var ivrig

att komma därifrån, innan någon människa hade sett

honom.

Men just som han stod vid grinden, kom han att tänka

på att det troligen var sista gången, som han gjorde ett

besök i sitt hem. Då han nu gick, så var det för att aldrig

komma tillbaka.

Därmed lät han grinden stå halvöppen och vände om för

att gå runt tomten och taga farväl.

Han gick förbi husknuten och kom in under de stora,

vackra träden på älvstranden. Ja, här skulle han aldrig mer

gå och se den vackra utsikten. Han betraktade länge

roddbåten, som låg uppdragen på stranden. Han hade trott, att

ingen brydde sig om den numera, sedan han var borta, men

han såg, att den var tjärad och målad, alldeles som på den

tiden, då han brukade ro ut med den.

Han skyndade bort till ett litet grönsaksland, som han

hade skött om, när han var barn, och han fann också det

precis som förr, med alldeles samma grönsaker, som han

hade odlat där. Och han förstod, att det var modern, som

hade styrt om detta. Det var hon, som hade lagat, att det

lilla leksakslandet hade hållits vid makt. Det måtte vara

minst femton år, sedan han själv hade skött om det.

Han letade efter äpplekartar under ett astrakanträd och

stoppade en på sig, fastän den var kålgrön och hård, så

10KARLSTADSRESAN

att han inte kunde bita i den. Och han smakade på krusbär

och vinbär, fastän de redan var gamla och övermogna.

Han gick bort till uthuslängan och fann reda på en

trädgårdsbod, där han hade haft stående en liten spade, en

kratta och en skottkärra. Han tittade in, ja, han hade inte

behövt undra. Alla tre sakerna fanns på samma plats,

där han hade lämnat dem. Ingen hade fått städa undan

dem.

Nu var visst klockan så mycket, att han borde skynda

bort, om han skulle komma därifrån osedd. Men alltid var

det något, som han ville se för sista gången. Alltsammans

hade fått ett nytt värde för honom. "Jag visste inte hur

kärt allt det här var mig", tänkte han.

På samma gång skämdes han över att vara så där

barnslig. Han skulle inte ha velat, att Thea Sundler hade sett

honom, hon, som så mycket hade beundrat de hjältemodiga

ord, som han hade uttalat för ett par dagar sedan, då han

hade sagt sig fri från både hem och föräldrar.

Slutligen började han misstänka, att det, som höll honom

kvar, var en hemlig förhoppning, att någon skulle få se

honom och släppa in honom. Men då han fick detta klart

för sig, tog han ett raskt beslut och gick sin väg.

Han hade redan kommit ut ur trädgården och stod

framför grinden, när han hörde, att ett fönster öppnades i det

igenbommade huset.

Det var omöjligt att låta bli, han måste vända sig om.

Fönstret till överstinnans sängkammare hade blivit

uppkastat. och där stod syster Jaquette och lutade sig ut för

att inandas den friska morgonluften.

Det dröjde inte en sekund, förrän hon fick syn på honom,

och strax började hon vinka och nicka. Och mot sin vilja

gjorde han detsamma. Han nickade och vinkade tillbaka,

och han pekade på den tillstängda förstudörren. Då

försvann Jaquette ur fönstret, och om ett par minuter hörde

han hur det började knarra i reglar och lås. Dörren gick

upp, systern kom ut på tröskeln och sträckte händerna

emot honom.

Han skämdes både inför Thea och inför sig själv, för

11ANNA SVÄRD

han trodde inte i det ögonblicket, att modern skulle be

honom om förlåtelse. Han hade ingenting i hemmet att

göra, men han kunde inte hjälpa det, han sprang ändå

fram till Jaquette. Han tog hennes händer och drog henne

intill sig och var så glad över att hon hade öppnat för

honom, att tårarna kom honom i ögonen.

Hon blev förfärligt lycklig. När hon såg, att han grät,

slog hon armarna om honom och kysste honom.

— Karl-Artur, Karl-Artur, gudskelov, att du är kommen!

Han hade helt och fullt lyckats övertyga sig, att han

inte skulle få komma in. Det vänliga mottagandet

överraskade honom så, att han stapplade på målet.

— Säg, Jaquette, är mamma vaken? Kan jag få tala

med henne?

— Visst får du tala med söta mor. Hon har varit bättre

de sista dagarna. I natt har hon sovit riktigt gott.

Hon gick före honom uppför trappan, och han följde

efter litet långsammare. Han hade aldrig kunnat tro, att

han skulle känna sig så lycklig över att åter befinna sig i

sitt hem. Han lade handen på den glatta ledstången, men

det var inte för att få stöd av den, utan för att smeka den.

När han kom in i övervåningen, väntade han sig, att

någon skulle komma emot honom och köra bort honom.

Men ingenting hände. Då gick ett ljus upp för honom.

Fadern tycktes inte ha underrättat familjen om den stora

brytningen. Nej, han hade inte kunnat göra det, därför att

överstinnan varit sjuk.

Ja, han förstod, att så måtte det hänga ihop, och han

gick framåt med mera lugn.

Vad det var fint i rummen! Det hade han tyckt förut

också, men aldrig som i dag. Möblerna stod inte så där

stelt utmed väggarna som på andra håll. Det var lätt och

behagligt här inne. Allt hade fått sin prägel av henne, som

bodde här.

De hade gått igenom salongen och kabinettet och nådde

fram till sängkammardörren. Här fick han ett tecken av

Jaquette, att han skulle vänta, medan hon ensam gled in i

rummet.

12KARLSTADSRESAN

Han strök sig över pannan och sökte påminna sig varför

han var ditkommen. Men han kunde inte tänka på något

annat, än att han var hemma och att han skulle få se

modern.

Jaquette kom ut igen och hämtade honom. Och när han

nu såg sin mor, som låg där blek, med förband om panna

och arm, kände han som en stöt för bröstet och kastade

sig ner på knä framför bädden. Hon uppgav ett fröjderop,

slog den friska armen om hans hals, drog honom intill sig

i en lång omfamning och kysste honom.

De såg in i varandras ögon och var överlyckliga. I det

ögonblicket fanns det ingenting, som skilde dem åt. Det var

glömt alltsammans.

Han hade inte gjort klart för sig, att modern skulle se

så svag och bräcklig ut, och kunde knappast behärska sin

rörelse. Han frågade mycket ömt efter hennes tillstånd. Hon

kunde inte undgå att märka hur han höll av henne.

Men detta var det bästa botemedel för den sjuka, och

hon drog honom intill sig än en gång.

— Det betyder ingenting. Allting är bra nu. Jag har

glömt bort hur det kändes.

Av svaret förstod han, att hon älskade honom som förr.

Och på samma gång visste han, att han hade fått igen allt

det, som han nyss hade sörjt som förlorat. Han fick

återigen räkna sig som son i detta präktiga hem. Han hade

ingenting mer att önska.

Men mittunder det, att han kände sig som lyckligast, kom

en oro över honom. Han hade rakt inte vunnit det, som

han hade rest ut för. Modern hade inte bett honom om

ursäkt, och det såg inte heller ut, som om hon tänkte på

att göra det.

Han kände en stark frestelse att inte alls bry sig om

några ursäkter. Men det var dock en ganska viktig sak för

honom. Om överstinnan erkände, att hon hade gjort orätt

mot honom, skulle han få en helt annan ställning i hemmet,

och föräldrarna skulle bli tvungna att ge med sig i fråga

om giftermålet med Anna Svärd.

Därtill kände han sig fullkomligt trygg och litet över-

13ANNA SVÄRD

modig, efter att modern hade gett honom ett så gott

mottagande. "Det är bäst att få den här frågan ur världen nu

genast", tänkte han. "Det är inte sagt, att mamma är så

mild och öm en annan dag."

Ända dittills hade han legat kvar på knä, nu reste han

sig upp och satte sig på stolen, som stod bredvid sängen.

Han var litet förlägen, därför att han skulle gå till rätta

med sin egen mor. Men då fick han en idé, som han blev

riktigt glad åt. Han kom ihåg, att förr i världen, när han

eller systrarna hade begått någon försyndelse, som modern

väntade att de skulle be om förlåtelse för, hade hon alltid

tilltalat brottslingen med dessa ord: "Nåväl, mitt barn, har

du ingenting att säga mig?"

För att nu på ett lätt och ledigt vis komma in på det

brydsamma ämnet rynkade han pannan, satte pekfingret i

vädret, men smålog på samma gång, så att modern skulle

förstå, att han ville vara lustig och skämtsam.

— Nåväl, mamma, har mamma ingenting att säga mig?

Överstinnan tycktes inte begripa det minsta. Hon låg stilla

och såg frågande på honom.

Den stackars systern däremot hade dittills stått där så

glad och bevittnat det lyckliga mötet mellan modern och

brodern. Men nu såg hon förskräckt ut och lyfte oförmärkt

upp handen för att varna honom.

Karl-Artur var fullt och fast övertygad, att överstinnan

skulle bli förtjust över hans påfund och svara i samma ton,

så snart som hon hade förstått meningen. Han lät visst inte

varna sig, utan han fortsatte.

— Nog har väl mamma förstått, att jag i torsdags blev

litet förargad över att mamma hade försökt att skilja mig

och min fästmö från varandra. Jag hade aldrig kunnat tro,

att min lilla mamma skulle kunna vara så grym emot mig.

Jag blev så ledsen, att jag for min väg utan att vilja återse

mamma.

Överstinnan låg lika stilla. Karl-Artur kunde inte märka

minsta spår till vrede eller missnöje. Systern däremot

tycktes bli mer och mer orolig. Hon smög sig närmare,

och bakom sänggaveln gav hon honom ett hårt nyp i armen.

14KARLSTADSRESAN

Han begrep nog vad hon menade, men han var så säker

om att han bättre än Jaquette förstod hur överstinnan skulle

tas, att han gick på som förut.

— Ja, mamma, sade han, när jag skildes från pappa i

fredags morse, försäkrade jag honom, att jag aldrig mer

skulle komma inom dessa väggar. Men nu är jag här i alla

fall. Jag undrar allt om den klokaste frun i Karlstad kan

förstå varför jag är kommen.

Här gjorde han ett uppehåll. Han var säker om att när

han hade sagt så mycket, skulle modern fortsätta av sig

själv. Men det gjorde hon inte. Hon drog sig bara litet

högre upp på kudden och höll ögonen fästa på honom så

ihärdigt, att han nästan tyckte, att det var plågsamt.

Han kunde inte låta bli att undra om moderns förstånd

hade blivit försvagat genom sjukdomen. Hon brukade väl

kunna tyda halvkvädna visor. Men när hon nu inte gjorde

det, så blev han tvungen att fortsätta.

— Det var verkligen min mening att aldrig återse

mamma, men då jag nämnde detta för en väninna, frågade

hon mig om det inte var mamma, som begärde, att man

skulle be om ursäkt för varje den minsta förseelse, och så

undrade hon om inte mamma också själv...

Längre kom han inte. Jaquette avbröt honom än en gång.

Hon riktigt skakade honom i armen.

Med detsamma bröt överstinnan den långa tystnaden.

— Nej, stör honom inte, Jaquette, sade hon, låt honom

fortsätta!

När modern sade dessa ord, genomfors Karl-Artur av en

aning om att hon inte var alldeles nöjd med honom,

men han sköt den åt sidan. Inte var det möjligt, att hon

fann honom hård och kärlekslös. Han hade ju tagit på

saken så lekfullt och lätt. Hon kunde inte begära större

skonsamhet.

Nej, modern hade nog bara velat hindra Jaquette från

att störa honom gång på gång. I alla fall hade han nu

sagt så mycket, att det var bäst att tala till punkt.

— Det var denna min väninna, mamma, som skickade

mig hit. Hon sa mig, att det var min plikt att fara till

15ANNA SVÄRD

mamma, eftersom mamma inte kunde komma till mig.

Minns mamma hur mamma en gång reste till Uppsala, för

att jag skulle få be mamma om förlåtelse? Hon sa mig,

att hon var övertygad, att mamma erkände, att mamma...

Att det skulle vara så svårt att gå. till rätta med sin

mor! Orden alldeles torkade bort i munnen på honom. Han

stammade, och han hostade, och till sist var det ingenting

annat att göra än att tiga.

Ett litet leende for över ansiktet på överstinnan. Hon

frågade vem den väninnan var, som hade så goda tankar

om henne.

— Det var Thea, mamma.

— Var det inte Charlotte, som trodde, att jag låg här

och längtade efter att få be dig om förlåtelse?

— Nej, inte Charlotte, mamma, utan Thea.

— Jag är glad, att det inte var Charlotte, sade

överstinnan.

Därmed drog hon sig än högre upp på kudden och

försjönk åter i tystnad. Karl-Artur sade ingenting, han

heller. Han hade fått säga modern vad han önskade, fastän

inte med så stor vältalighet, som hade varit av nöden. Nu

var intet annat att göra än att vänta.

Han betraktade modern under tiden. Säkert låg hon där

och hade en svår strid med sig själv. Att erkänna sin orätt

för den egna sonen, det gick nog inte i första taget.

Rätt som det var, kom hon med en ny fråga.

— Du har klätt dig i prästrock?

— Jag ville visa mamma i vilket sinnelag jag var

kommen.

Ett nytt leende for över hennes drag. Han blev rädd,

när han såg det. Det var elakt och spefullt.

Plötsligt tyckte han, att ansiktet borta på kudden såg ut,

som om det skulle vara hugget i sten. Orden, som han

väntade på, kom inte. Han råkade i ångest över att det

inte skulle bli henne möjligt att ångra och avbedja.

— Mamma! utropade han och lade in i rösten så mycket

han förmådde av förmaning och förväntan.

Då kom en förändring. Blodet sköt upp i ansiktet.

16KARLSTADSRESAN

Överstinnan reste sig i bädden, lyfte den friska armen och

skakade den framför honom.

— Det är slut! ropade hon. Guds tålamod är si---

Hon kunde inte mer. Det sista ordet dog bort otydligt och

matt, och hon sjönk ner på huvudgärden. Ögonstenarna

rullade uppåt, så att endast vitögat syntes. Handen föll ner

på täcket.

Jaquette ropade högt på hjälp och sprang ut ur rummet.

Karl-Artur kastade sig framöver modern.

— Vad går det åt dig? Mamma, mamma! Men ta det då

inte så hårt!

Han kysste mun och panna, som om han ville försöka

kyssa liv i henne.

Medan han låg så, kände han ett hårt grepp i nacken.

Någon hade fattat tag i hans rockkrage, och liksom han

skulle ha varit en maktlös liten hundvalp, bars han av en

stark hand ut ur rummet och slängdes ner på golvet.

I detsamma hörde han fadern säga med en förfärlig röst:

— Jaså, du har kommit tillbaka. Du kunde inte ge dig

till freds, innan du alldeles hade gjort slut på henne.

n.

När klockan visade på halv åtta samma måndagsmorgon,

ringde det på hos borgmästarns, och den gamla förståndiga

jungfrun, som skötte hushållet, skyndade sig ut i tamburen

för att öppna.

Den, som stod utanför dörren, var Karl-Artur Ekenstedt,

men jungfrun tänkte för sig själv, att om hon inte hade

bott i Karlstad i så många år och sett honom både som

pojke och som vuxen, skulle hon inte ha känt igen honom.

Han var blåröd i ansiktet, och de vackra ögonen var så

utsprängda, att det såg ut, som om de skulle ramla ur

sina hålor.

Eftersom jungfrun i lång tid hade tjänat hos borgmästarns

och hade samlat en liten erfarenhet i hithörande ting, tyckte

hon, att unge Ekenstedt såg ut som en mördare, och allra

2. — Lagerlöf, Anna Svärd. yjANNA SVÄRD

helst skulle hon inte ha släppt in honom. Men då han i

alla fall var son till överste Ekenstedt och till den rara

överstinnan, så var det inget annat att göra än att be honom

stiga in och sitta ner och vänta. Borgmästarn var ute på

sin vanliga morgonpromenad, men han åt frukost klockan

åtta, och till dess skulle han nog vara tillbaka.

Men om hon hade blivit skrämd bara av att se unge

Ekenstedt, så blev hon inte lugnare, när hon märkte, att

han gick förbi henne utan att hälsa eller säga ett ord,

alldeles som om han inte hade sett, att hon fanns där.

Det var ju klart, att det inte stod rätt till med honom.

Alla överstinnan Ekenstedts barn var annars hövliga och

beskedliga. Den här sonen måtte ha råkat ut för en stor

olycka.

Han gick från tamburen in i borgmästarns rum, och hon

såg, att han slog sig ner i gungstolen, men där blev han

inte sittande länge. Snart gick han fram till skrivbordet och

började på att riva i borgmästarns papper.

Hon var ju tvungen att gå ut i köket och se på klockan,

så att inte äggen, som borgmästarn skulle ha till frukost,

blev för hårdkokta, och så skulle hon duka och lägga på

kaffe. Men hon kunde inte glömma unge Ekenstedt. I

varannan minut sprang hon in i rummen för att kasta ett öga

på honom.

Nu gick han fram och tillbaka i borgmästarns rum. Än

var han borta vid fönstret och än vid dörren, och hela

tiden talade han högt för sig själv.

Kan någon undra på att hon blev rädd? Borgmästarinnan

och barnen var på landet hos släktingar, och det andra

tjänstefolket var bortskickat, så att hon var ensam i

våningen och hade allt ansvaret.

Vad skulle hon ta sig till med honom, som gick där i

borgmästarns rum och såg ut, som om han vore från

förståndet? Tänk, om han skulle förstöra något av de viktiga

papperna, som låg på skrivbordet! Inte kunde hon heller

alldeles gå ifrån sina sysslor för att vaka över honom.

Då hittade den gamla förståndiga jungfrun på att fråga

Karl-Artur om han inte ville komma in i matsalen och få

18KARLSTADSRESAN

sig en kopp kaffe, medan han väntade. Han sade inte nej,

utan följde genast med henne. Och detta blev hon riktigt

glad över, för så länge som han satt vid kaffebordet, kunde

han ju inte ställa till med något ofog.

Han slog sig ner just på borgmästarns plats, och

kaffekoppen, som hon hade fyllt, drack han ur i ett enda tag

utan att fråga efter, att kaffet var kokhett. Sedan grep han

själv efter kokarn, som hon hade lämnat kvar på bordet,

slog i än en kopp och drack. Han tog varken socker eller

grädde, bara hällde i sig det skållheta kaffet.

När han hade druckit ur den sista koppen, måtte han

visst ha märkt, att jungfrun stod på andra sidan bordet

och betraktade honom. Han vände sig emot henne.

— Det är bra snällt av jungfrun att koka så gott kaffe

åt mig, sade han. Detta är säkert sista gångfen, som jag

får något kaffe.

Han talade så lågt, att hon nätt och jämnt hörde honom.

Det lät, som om han ville anförtro henne en stor hemlighet.

— Ä, nog får väl magistern gott kaffe hos prostinnan

Forsius i Korskyrka, sade jungfrun.

— Ja, det finge jag nog, svarade han, och på samma

gång gav han till ett fånigt litet skratt. Men jag kommer

nog aldrig mer dit, jag, ser jungfrun.

Det var ju ingenting underligt i detta. Det var vanligt,

att de unga prästerna skickades än hit och än dit. Jungfrun

började känna sig lugnare.

— Jag tänker allt, att dom kan laga gott kaffe i

prästgårdarna, vart än magistern kommer, sade hon.

— Tror jungfrun, att de också lagar gott kaffe i häktet?

sade han då och sänkte rösten ännu mer. Där tänker jag

allt att jag får vara utan både kaffe och dopp.

— Men inte ska väl magistern i häkte? Varför i all

världen?

Han nästan vände sig bort från henne.

— Jag vill inte svara på den frågan, sade han.

Han riktade ånyo sin uppmärksamhet på matbordet. Han

strök smör på bröd, lade ost på och åt som en uthungrad,

bet glupskt av stora bitar och sväljde utan att tugga. Jung-

19ANNA SVÄRD

frun började tro, att det inte var något annat fel med

honom, än att han var svulten. Hon gick ut i köket efter

borgmästarns ägg. Karl-Artur slukade de två äggen som ett

intet och grep så till smör och bröd igen. Mittunder det

ivriga ätandet började han tala på nytt.

— Det är bra många av de döda ute och går i staden

i dag.

Han sade detta mycket lugnt och likgiltigt, som om han

skulle ha berättat, att det var vackert väder. Men jungfrun

kunde inte annat än bli litet skrämd, och detta måtte han

ha märkt.

— Tycker jungfrun, att jag talar märkvärdigt? Ja, jag

tror själv, att det är något underligt i detta, att jag ser de

döda. Jag har aldrig gjort det förr, det jag vet, aldrig

förrän efter det, som hände mig i dag klockan sju.

— Jaså, sade jungfrun.

— Ser jungfrun, jag fick så svår hjärtkramp. Jag skulle

gå hemifrån in till staden, men jag kunde inte, utan jag

stod och höll fast i staketet omkring vår trädgård. Då såg

jag hur domprosten Sjöborg kom gående med domprostinnan

under armen. De kom precis så, som de brukade, när de

skulle äta söndagsmiddag hos oss. Och de visste förstås

redan vad jag hade gjort, och de sa till mig, att jag skulle

gå hit till borgmästarn och bekänna min missgärning och

be om straff. Jag svarade dem, att det var omöjligt, men de

var så envisa.

Karl-Artur avbröt sig för att slå i en ny kopp kaffe åt

sig och tömma den. Han betraktade jungfrun med prövande

blickar, liksom för att se hur hon tog detta, som han hade

berättat för henne.

Men jungfrun sade bara helt lugnt:

— Det är ju så många, som har sett de döda, så att

fördenskull behöver visst inte magistern ...

Det märktes, att han blev glad över svaret.

— Det är just det jag tycker. Jag är mig alldeles lik, så

när som på detta enda.

— Ja visst, sade jungfrun. Hon tyckte det var bäst att

20KARLSTADSRESAN

hålla med honom och se lugn ut, men hon började allt

längta efter att borgmästarn skulle komma.

— Jag har inte något emot att göra efter deras vilja,

sade Karl-Artur. Men jag har ju mitt fulla förstånd i

behåll, så att jag vet, att borgmästarn bara kommer att skratta

åt mig. Jag nekar inte till att jag har en svår synd på mitt

samvete, men det är ju ingenting, som jag kan bli häktad

och dömd för.

I detsamma slöt han ögonen och böjde sig bakåt.

Brödbiten, som han höll i handen, föll till golvet, ansiktet

förvreds, som om han lede förfärliga kval, men han kom

märkvärdigt snart tillbaka till sig själv.

— Det är hj ärtkrampen, sade han. Är det inte

märkvärdigt, att den kommer, så snart som jag säger, att jag

inte kan göra det?

Han steg upp från bordet och började gå fram och tillbaka.

— Jag ska göra det, sade han och hade nu alldeles

förgätit, att jungfrun stod bredvid och lyssnade till honom.

Jag vill göra det, jag ska säga borgmästarn, att jag har

gjort något, som han kan straffa. Jag ska säga, att jag är

vållande till annans död. Jag ska hitta på något. Jag måste

säga, att jag gjorde det med avsikt.

Han gick åter fram till jungfrun.

— Tänk, att det är över! sade han och såg helt glad ut.

Det går över, bara jag säger, att jag vill lida mitt straff.

Jag är så lycklig.

Den gamla förståndiga jungfrun var inte längre rädd för

honom. Hon hade gripits av medlidande. Hon tog hans

hand och strök över den.

— Men magistern förstår väl? Magistern får inte ta på

sig skulden för något, som magistern inte har gjort.

— Jo, sade han. Jag vet, att detta är det rätta. Och jag

vill så gärna dö. Jag vill visa mamma, att jag älskade

henne. Jag ska bli så lycklig att få råka henne där borta

på andra sidan, när allt är försonat.

— Men det ska då aldrig ske, sade jungfrun. Jag ska

tala om för borgmästarn.

— Det ska inte jungfrun göra, sade Karl-Artur. Varför

21ANNA SVÄRD

skulle inte en domare kunna fälla mig? Jag har ju mördat,

fastän jag inte har använt kniv eller skjutvapen. Jaquette

vet hur det gick till. Tror inte jungfrun, att hårdhet och

kärlekslöshet är farligare än stål eller bly? Pappa vet det

också och kan vittna om det. Jag kan nog bli dömd, jag

är inte oskyldig.

Jungfrun slapp att svara på detta. Hon hörde till sin

stora glädje, att dörren till gatan öppnades, och de kända

stegen kom uppför trappan.

Hon sprang ut i tamburen och hoppades hinna med att

säga borgmästarn ett varnande ord, men Karl-Artur följde

henne hack i häl. Han hade visst ämnat börja genast med

sin bekännelse, men han kom av sig.

— Jaså, du är här i staden igen, sade borgmästarn. Det

var ju för bedrövligt med överstinnan.

Han sträckte med detsamma ut handen för att hälsa, men

Karl-Artur höll sin högra hand bakom ryggen. Han vände

ögonen åt väggen och sade med en röst, som var litet

darrande, men dock tydlig nog:

— Jag har kommit hit för att be farbror arrestera mig.

Det är jag, som har dödat min mor.

— Å, fanken! sade borgmästarn. Men överstinnan är väl

inte död heller? Jag träffade doktorn . ..

Karl-Artur vacklade baklänges. Jungfrun trodde, att han

skulle falla, och höll ut armarna för att ta emot honom.

Men han återvann jämvikten. Han ryckte till sig sin hatt,

och utan ett ord vidare störtade han ut på gatan.

Den första människa han fick syn på var familjens

gamle husläkare, och han sprang emot honom.

— Hur är det med mamma?

Doktorn såg ogillande på honom.

— Det var bra, att jag råkade på dig, din krabat. Du

understår dig inte att gå hem till ditt nu igen. Vad kom

det åt dig? Sätta dig att hålla strafftal för en sjuk

människa!

Karl-Artur behövde inte höra mer. Han skyndade ifrån

honom raka vägen mot föräldrahemmet. Då han kom när-

22KARLSTADSRESAN

mare, såg han sin gifta syster, Eva Arcker, stå vid

trädgårdsgrinden.

— Eva, ropade han, är det sant? Mamma lever?

— Ja, sade hon stilla, doktorn tror, att hon får leva.

Han ville riva upp grinden. Han tänkte inte på annat

än att rusa in, kasta sig ner för modern och anropa henne

om förbarmande. Men Eva hejdade honom.

— Du får inte gå in, Karl-Artur. Jag har stått här en

lång stund för att mota dig. Det har varit ett så svårt

slaganfall. Söta mor kan inte tala med dig.

— Jag väntar hur länge som helst.

— Det är inte bara för söta mors skull, sade Eva och

höjde litet på ögonbrynen, som du inte får gå in. Det är

också för söta fars. Doktorn sa, att söta mor aldrig kan

bli sig lik igen. Och nu tål inte söta far att se dig. Vi vet

inte vad som kunde hända, om han råkade dig. Res tillbaka

till Korskyrka! Det är det bästa du kan göra.

Dessa systerns ord retade Karl-Artur. Han var viss om

att hon överdrev både faderns vrede och faran för modern

av att råka honom.

— Du och din man har alltid velat äta ut mig hos pappa

och mamma, sade han. Ni förstår att begagna er av ett

lyckligt tillfälle. Håll till godo!

Han svängde om på klacken och gick sin väg.

ni.

Det är ju så med oss människor, att vi inte tycker om,

att någonting går sönder. Ja, om det inte är annat än

en lerkruka eller en porslinstallrik, så samlar vi ihop

bitarna, lägger dem intill varandra och försöker limma och

klistra för att få dem att hålla ihop.

Det var något i den vägen, som Karl-Artur Ekenstedt

sysslade med, under det att han åkte hem till Korskyrka.

Inte hela dagen i alla fall, ty man får komma ihåg, att

han inte hade fått en blund i ögonen under sista natten och

att han inte heller, till följd av många upprörande hän-

23ANNA SVÄRD

delser, hade fått tillräcklig sömn under hela den föregående

veckan. Men nu kom kroppen med sitt omedgörliga krav,

så att till trots av de skakande skjutskärrorna, som han åkte

i, och till trots av allt det kaffe, som han hade hällt i sig

hos borgmästarns, satt han och sov under största delen av

hemvägen.

Men under de små stunder, som han var vaken, försökte

han att samla ihop delar och stycken av sig själv, så att

den Karl-Artur Ekenstedt, som hade åkt samma väg för

bara några timmar sedan och som hade sprungit sönder i

småbitar inne i Karlstad, skulle kunna bli hel igen och

brukas på nytt.

En och annan tycker kanske, att det inte var annat än

en usel lerkruka, som hade blivit krossad, och att det inte

var stort lönt att kosta på den arbete och lim. Men man

får väl ursäkta Karl-Artur, om han inte kunde vara av den

meningen, utan trodde, att det var en vas av äkta porslin

med dyrbara handmålningar och rik förgyllning, som hade

råkat i olycka.

På något besynnerligt sätt gav det honom en god hjälp

med reparationsarbetet att tänka på syster Eva och hennes

man, att hetsa upp sig emot dem och påminna sig alla de

gånger, då de hade visat prov på avundsamhet och klagat

över att modern var orättvis.

Ju mer han tänkte på det gamla agg, som Eva kände

mot honom, dess mer förvissad blev han, att hon inte hade

sagt sanningen. Det var visst inte så farligt med överstinnan,

som hon hade låtit påskina, och att fadern skulle vara så

förbittrad på honom, det var bara ett knep, som Eva och

Arcker hade tänkt ut. De hoppades, att de skulle kunna

begagna sig av denna sista dumhet, som han hade begått

och som var obegripligt stor — det ville han inte neka

till —, för att hålla honom borta från hemmet för all

framtid.

Just som han hade kommit till den slutsatsen, att allt

skulle ha avlupit på bästa sätt, om inte Eva hade visat

bort honom, kom sömnlusten över honom, och han sov, ända

till dess att skjutskärran stannade vid en gästgivargård.

24KARLSTADSRESAN

En annan gång, då han var vaken, tänkte han på Jaquette.

Han ville inte vara orättvis mot henne. Hon var inte

avundsjuk som Eva. Hon var snäll, och hon tyckte om honom.

Men var hon inte bra enfaldig? Om hon inte hade stört

honom under det viktiga samtalet med modern, hade han

väl sagt ungefär detsamma, men han hade säkert sagt det

på ett annat sätt. Det är inte lätt att lägga sina ord väl,

när man hela tiden har en människa bakom ryggen, som

rycker en i armen och viskar, att man ska akta sig.

Han hade stor nytta av att tänka på Jaquette och på

hur dum och obegåvad hon var. Men snart somnade han

ifrån henne också.

Det var med en viss motsträvighet, som han alltemellanåt

tänkte på att också Thea Sundler hade sin del i olyckan.

Hon var ju hans varmaste vän. Det fanns ingen, som han

till den grad kunde lita på, men hon hade kanske ändå

inte sett nog av världen för att vara en säker rådgivare.

Hon hade tagit miste i detta, att överstinnan låg och

väntade på att få be honom om förlåtelse. Det var det stora

värde, som hon satte på honom, som hade förvirrat hennes

omdöme, och hon hade därmed kunnat framkalla en stor

olycka. Överstinnan kunde ha varit död nu, och han kunde

ha varit vansinnig. Han hade varit på god väg.

För resten ville han inte gärna tänka på besöket hos

borgmästarns och samtalet med jungfrun. Det var, som om detta

skulle spränga sönder honom igen, så att hela arbetet med

hopsättningen måste göras om från början.

Men en annan gång under de vakna småstunderna kom

han på den tanken, att kanske just detta, att han hade

visat sådan förskräckelse och sorg, skulle kunna bli till en

hjälp för honom. Överstinnan skulle nog få höra talas om

det, och hon skulle förstå hur han älskade henne. Hon

skulle bli rörd, hon skulle skicka efter honom, och de

skulle bli försonade.

Han ville tro, att det skulle sluta så. Var dag ville han

be till Gud, att det måtte sluta på det sättet.

Om man får uttrycka sig så vanvördigt, var Karl-Artur

ganska bra hopkittad igen, när han kom hem till Korskyrka

25ANNA SVÄRD

vid elvatiden på kvällen. Han var själv förvånad över att

han hade kommit igenom en sådan fruktansvärd

sinnes-skakning så pass välbehållen. Sömnig var han alltjämt, och

när han steg ur kärran utanför prostgårdsgrinden och

betalade skjutsbonden, tänkte han på hur skönt det skulle bli

att få sträcka ut sig i en säng och sova sig mätt.

Då han skulle gå in i flygeln, kom emellertid husjungfrun

med hälsning från prostinnan, att varm kvällsvard väntade

inne i matsalen. Han hade ju helst gått och lagt sig genast,

men han tyckte det var vänligt av prostinnan, att hon

hade tänkt på att han, som hade rest hela dagen, kunde

behöva riktig mat, så att han gick med in.

Detta hade han nog inte gjort, om han inte hade vetat,

att det inte fanns någon i huset, som kunde fråga ut honom

om hans färd. Men han visste, att de gamla hade lagt sig

för länge sedan, och Charlotte var borta.

När han gick genom förstugan, höll han på att falla

över en lår eller vad det var, som stod strax innanför

dörren.

— Å, akta sig för all del, magistern! sade tjänstflickan.

Det är fru Schagerströms flyttsaker. Vi har hela dan hållit

på mä å rulla in dom i halm och slå skynken om dom.

Trots detta föll det honom inte in, att Charlotte själv

kunde ha kommit resande från Stora Sjötorp, och än

mindre, att hon hade stannat kvar i prostgården över natten.

Han gick lugnt in i matsalen och satte sig till bords.

Han blev inte störd på en god stund. Han fick tid på

sig att äta sig väl mätt och skulle just knäppa sina händer

till bordsbönen, då steg hördes i trappan. De var tunga

och släpande, och han trodde, att det var prostinnan, som

kom för att fråga om hans resa. Han tordes inte rusa sin

väg, som han helst hade velat.

I nästa sekund gick dörren upp, tyst och långsamt, och

någon kom in. Det hade varit illa nog, om det hade varit

prostinnan. Men det var inte hon, utan Charlotte. Det var

det värsta, som kunde hända. Han hade inte förgäves varit

förlovad med Charlotte i hela fem år. Han kände henne.

Tänk, vilket uppträde det skulle bli, när hon fick höra,

26KARLSTADSRESAN

att överstinnan hade fått ett slaganfall! Hon skulle läxa

upp honom. Så trött, som han var, skulle han bli tvungen

att höra på henne i timtal. Han beslöt i all hast, att han

skulle visa sig så där försmädligt artig emot henne, som

han hade brukat på sista tiden. Det var alltid bästa sättet

att hålla henne på avstånd.

Men innan han hade hunnit säga något, hade Charlotte

kommit så långt fram i rummet, att de två talgljusen, som

stod på bordet, lyste upp hennes ansikte. Han såg då, att

ögonen var rödkantade av gråt och att hon var dödsblek.

Det måtte ha hänt henne någonting förskräckligt.

Det låg närmast till hands att antaga, att hon kände sig

olycklig över sitt giftermål. Men det var återigen bra olikt

henne att visa detta så tydligt. Och den förre fästmannen

var väl den siste, som hon skulle ha låtit blicka in i en

sådan sak.

Men det var ju sant! Han hade hört för ett par dagar

sedan, att doktorinnan Romelius, hennes syster, hade blivit

farligt sjuk. Han trodde sig förstå vad som hade inträffat.

Charlotte drog fram en stol och satte sig vid matbordet.

Hon började tala med en underligt hård och uttryckslös

röst, såsom man gör, när man har föresatt sig att på inga

villkor komma i gråt. Hon såg inte på honom, man kunde

tro, att hon satt där och talade högt för sig själv.

— Kapten Hammarberg kom hit för en timme sedan, sade

hon. Han hade varit i Karlstad och reste därifrån i morse

litet senare än du. Men han åkte med två hästar och kom

därför så mycket tidigare. Han sa, att han hade farit om

dig på vägen.

Karl-Artur ryckte stolen tillbaka från bordet. Från

huvudet och ner till hjärtat for det som ett skarpt hugg.

— Då han körde förbi prostgården, fortsatte Charlotte

lika entonigt och omständligt, såg han, att det lyste ur

fönster na i ämbetsrummet, och trodde därför, att prosten

inte hade gått och lagt sig. Han steg då ur vagnen för att

få den glädjen att berätta honom hur hans adjunkt i dag på

morgonen hade uppfört sig i Karlstad. Han tycker om att

berätta sådana saker.

27ANNA SVÄRD

Hugg på hugg kom det från huvudet och skar igenom

hjärtat. Allt det, som han förut på dagen hade samlat upp

och kittat ihop, höll på att falla sönder. Nu skulle han få

höra hur hans medmänniskor dömde om hans handlingar.

— Vi hade inte stängt förstudörrarna, sade Charlotte,

därför att vi i varje ögonblick väntade, att du skulle komma,

så att han kunde stiga in i ämbetsrummet utan hinder.

Men onkel hade nyss gått och lagt sig, så att det blev inte

honom, som han råkade, utan mig, som satt där och skrev

brev. Jag hade inte kunnat tänka på sömn, innan jag fick

veta hur det hade gått för dig i Karlstad. Nu fick jag höra

det av kapten Hammarberg. Jag tror, att han fann än större

nöje i att berätta det för mig än för onkel.

— Och Charlotte, inföll Karl-Artur, Charlotte fann

naturligtvis inte mindre nöje i att lyssna.

Charlotte gjorde en liten avvärjande rörelse. Det lilla

utfallet var ingenting att svara på. Det var sådant där, som

människor griper till, när de är i stor nöd och ändå vilja

visa sig morska. Hon fortsatte med sin berättelse.

— Kapten Hammarberg stannade inte länge, sade hon.

Han gick sin väg, så snart som han hade talat om, att du

hade hållit en straffpredikan för din mor och att hon hade

fått ett svårt slaganfall. Ja, ditt besök hos borgmästarn

nämnde han också om. Ack, Karl-Artur, Karl-Artur!

När hon kom till detta, var det slut med hennes lugn.

Hon satte näsduken för ögonen och snyftade.

Men nu är det ju så med oss människor, att vi inte tycker

om, att en annan gråter över oss. Och inte heller tycker vi

om att tänka på att en annan just nyss har suttit och hört

en lustig och kvick berättelse om hur dumt och löjligt vi

har burit oss åt. Därför kunde inte Karl-Artur låta bli att

säga någonting om att Charlotte, som nu var gift med en

annan, inte behövde göra sig så stora bekymmer om honom

och hans familj.

Inte heller detta upptog hon till besvarande. Det var

naturligt, att han skulle gripa till ett sådant försvarsmedel.

Det var ingenting att vredgas över.

28KARLSTADSRESAN

I stället bekämpade hon gråten för att kunna ge uttryck

åt det, som hon hela tiden hade velat säga honom.

— När jag fick veta allt det där, var jag till en början

besluten att inte tala med dig i kväll. Jag förstod ju, att

du helst ville vara i fred. Men det är någonting, som jag

måste säga dig utan dröjsmål. Jag ska inte bli långrandig.

Han ryckte på axlarna och såg undergiven och olycklig

ut. De satt ju där i samma rum. Han var tvungen att höra

på henne.

— Du måste veta, att alltsammans är mitt fel, sade

Charlotte. Det var jag, som övertalade Thea — Hela din

Karlstadsresa — Det var jag — Du ville inte, men jag ville —

Och om nu din mor dör, så är det jag och inte du . . .

Hon kunde inte säga mer. Hon kände sig så olycklig och

skuldbelastad.

— Jag skulle ha varit tålig, sade Charlotte, så snart som

hon blev så pass herre över sin sinnesrörelse, att hon kunde

tala. Jag skulle inte ha sänt av dig så snart. Du bar ännu

på bitterhet mot din mor. Du hade inte förlåtit henne. Det

var därför det gick, som det gick. Men jag borde ha förstått,

att det inte kunde lyckas. Allt, allt, allt är mitt fel.

Hon steg upp med detsamma och gick en stund fram och

tillbaka på golvet, medan händerna slet i näsduken.

Äntligen stannade hon framför honom.

— Det var detta jag ville att du skulle veta. Alltsammans

är mitt fel.

Han sade ingenting. Han bara sträckte ut händerna, tog

hennes ena och höll kvar den.

— Charlotte, sade han mycket stilla och milt, tänk, så

många samtal vi har haft i det här rummet, vid det här

matbordet! Här har vi tvistat och grälat, men här har vi

också haft bra många glada stunder. Och nu är det sista

gången.

Hon stod där vid hans sida. Hon begrep inte vad detta

var. Han satt och strök hennes hand, och han talade

vänligare till henne, än han hade gjort på åratal.

— Charlotte har alltid varit ädelmodig och velat hjälpa

mig. Det finns ingen, som är så ädelmodig som Charlotte.

29ANNA SVÄRD

Hon var förstummad av förvåning, hon kunde inte en

gång säga emot.

— Jag har bara visat ifrån mig Charlottes ädelmod. Jag

har inte velat förstå. Men ändå kommer Charlotte nu i

kväll och vill ta alltsammans på sig.

— Ja, men det är så, sade hon.

— Nej, Charlotte, det är det inte. Säg ingenting mer!

Det är min egen egenrättfärdighet, min hårdhet. Charlotte

ville bara det bästa.

Han lade ner huvudet mot bordet och grät. Men han

släppte inte hennes hand, utan hon kände hur tårarna

droppade ner på den.

— Charlotte, sade han, jag känner mig som en mördare.

Det finns inget hopp för mig.

Med den lediga handen strök hon över hans hår, men

hon sade ännu ingenting.

— Jag fick så ont i hjärtat i Karlstad, Charlotte. Jag

tror, att jag var vansinnig. Sedan, under hemresan, försökte

jag att hålla det ifrån mig. Men jag förstår, att det går

inte. Jag måste ta det på mig.

— Karl-Artur, sade Charlotte, hur var det? Hur kom det

sig? Jag har bara träffat kapten Hammarberg.

Karl-Artur hade aldrig hört Charlotte tala så milt och

moderligt. Han kunde inte motstå henne, utan började

genast sin berättelse. Han tyckte, att han gjorde bot genom

att ingenting överskyla, ingenting urskulda.

— Charlotte, sade han till sist, varför var jag så

förblindad? Vad var det, som förledde mig?

Hon svarade inte på detta. Men hennes hjärtas

barmhärtighet omsvepte honom och mildrade svedan i hans sår.

Ingen av dem tänkte på hur underligt det var, att de talade

samman på detta sätt med större förtrolighet än någonsin

förr. De rörde sig inte heller, utan han satt hela tiden kvar

vid bordet, och hon stod lutad över honom. De talade om

allting. Han frågade henne om hon trodde, att han kunde

fortsätta att vara präst.

— Inte behöver du vara rädd för kapten Hammarberg

och vad han kan komma att säga.

30KARLSTADSRESAN

— Det är inte kapten Hammarberg jag tänker på,

Charlotte, men jag känner mig så ömklig och förkastad.

Charlotte kan inte veta hur jag känner mig.

Charlotte ville inte svara på detta.

— Men gå du i morgon och tala med onkel Forsius!

sade hon. Ingen är så vis och from som han. Och han säger

kanske, att du passar bättre till präst nu än förr.

Detta var ett gott råd. Det skänkte honom ro. Och på

samma sätt var det med allt, vad hon sade. Det gjorde

honom gott. Han kände ingen upproriskhet, ingen misstro.

Till sist tryckte han en lätt kyss på hennes hand.

— Charlotte, jag vill inte tala om det, som har varit,

men låt mig ändå säga, att jag inte förstår mig själv!

Varför har jag skilt mig ifrån Charlotte? Nej, jag vill

inte urskulda mig, men det är, som om jag drives att göra

vad jag inte vill. Varför har jag kastat min mor i dödens

famn? Varför har jag förlorat Charlotte?

En häftig kamp avspeglade sig i Charlottes ansikte. Hon

gick bort till rummets mörkaste vrå. Hon hade kunnat

upplysa honom om orsaken, men hon ville inte. Detta var en

helig stund. Ingenting, som kunde te sig såsom hämnd, fick

komma till synes.

— Kära Karl-Artur, sade hon, jag ska resa min väg

om någon vecka. Schagerström och jag ämnar följa syster

Marie-Louise ut till Italien, så att hon ska få bot för sitt

sjuka bröst och slippa dö ifrån sina små barn. Kanske var

det fördenskull, som allt detta måste ske.

När hon hade sagt detta, gick hon fram till mannen,

som hon älskade, och strök än en gång med handen över

hans hår.

— Guds tålamod är inte slut, sade hon. Jag vet, att det

varar.

31ANNA SVÄRD

HÄST OCH KO, PIGA OCH DRÄNG.

1.

yem var hon, att hon skulle bli uttagen framför alla

andra fattiga gårdfarihandlerskor till lycka och

upp-höjelse?

Visst var det sant, att hon var styv att förtjäna pengar

och sparsam, så att hon aldrig gav ut en skilling i onödan,

och knepig och förslagen, så att hon kunde locka folk att

köpa både vad de behövde och vad de inte behövde. Men

hon tyckte ändå inte, att hon förtjänade att upphöjas över

alla de gamla kamraterna.

Ja, vem var hon, att en högt uppsatt man hade kastat

ögonen på henne?

Var morgon, då hon vaknade, sade hon till sig själv:

"Är det int ett under? Jo, det är ett under lika stort som

något, som står omtalat i bibeln. Det borde predikas om"et

i körkorna."

Med detsampia knäppte hon sina händer och inbillade sig,

att hon satt i kyrkbänken. Hon såg folk runtomkring sig,

och en präst stod i predikstolen. Det var som en vanlig

gudstjänst utom det, att prästen hade valt ett ovanligt ämne.

Han talade om ingenting annat än de stackars dalkullorna,

som gick landet runt för att driva köpenskap och som

hade så många faror och besvärligheter att utstå. Liksom

en, som var inne i saken, berättade han hur illa de fick

fara i dåliga kvarter, hur liten förtjänsten blev och hur de

många gånger inte unnade sig en bit mat för att inte minska

på de fattiga styvrarna, som de ville föra med sig hem.

Men nu var prästen glad att kunna meddela sina älskade

åhörare, att Gud i sin nåd hade sett till en av dessa trötta

vandrerskor. Hon skulle aldrig mer behöva ströva omkring

i ur och skur på landsvägen. Hon skulle bli gift med en

32HÄST OCH KO, PIGA OCH DRÄNG

präst och få flytta in på ett prästboställe, där det fanns

häst och ko, piga och dräng.

När predikanten hade hunnit så långt, blev det lätt och

ljust i kyrkan. Alla gladdes över att en fattig stackare skulle

komma till heder och välstånd. De, som satt i närheten av

Anna Svärd, nickade åt henne och smålog.

Hon blev röd på kinderna av förlägenhet, men det blev

än värre, för nu vände sig prästen åt hennes håll och sade

ett par ord direkt till henne.

"Vem är du, Anna Svärd, att du har blivit uttagen till

lycka och upphöjelse framför alla andra fattiga

gårdfari-handlerskor? Kom ihåg, att det inte är din egen förtjänst,

utan bara nåd och barmhärtighet, och glöm inte bort dem,

som måste hålla på att slita för att tjäna ihop pengar till

kläder och föda!"

Ja, den prästen talade så vackert, att hon hade velat ligga

kvar i sängen hela dagen och höra på honom. Men när

han kom till detta om de andra kullorna, fick hon tårarna

i ögonen, då kastade hon av sig täcket, ifall det var så

gentilt, att hon hade ett täcke över sig och inte bara en

gammal säck eller en matt-trasa, och sprang upp ur bädden.

"Tok!" ropade hon till. "Ska du gråta över sånt, som

du själv ligger och hittar på?"

Det enda, som hon kunde göra för att hjälpa de forna

kamraterna, det var, att hon begav sig på hemväg redan i

mitten av september. Hon gick ifrån höstmarknaderna, som

nu började hållas både här och där. Det var en försakelse,

men hon beslöt att avstå dem åt de gamla medtävlarna. Hon

ville inte gå i vägen för dem, som aldrig någon herrkarl

skulle komma att gifta sig med. Hon tänkte på Ris Karin,

som var från Medstubyn liksom hon själv, på Annstu Lisa

och många med dem, som skulle bli glada åt att hon inte

stod med på marknadsplatsen och drog till sig kunderna.

Hon visste, att när hon kom hem, skulle ingen kunna

begripa varför hon hade varit så galen, att hon hade gått

ifrån marknaderna. Och inte heller skulle hon kunna tala

om för någon hur det kom sig. Men hon fick lov att göra

3. — Lagerlöf, Anna Svärd. 33ANNA SVÄRD

något för Vår Herre, hon, som hade fått så mycket av

honom.

Däremot fanns det inget hinder för att hon skaffade sig

ett nytt lager av varor, innan hon gick från Karlstad. Och

inte heller var det något, som förbjöd henne att gå in i

varenda stuga, som hon fick sikte på under vägen norr ut,

och försöka att få sälja. Men då köpslagandet var slut och

hon hade snört fast säcken på ryggen och stod vid dörren

med handen på dörrklinkan, då kunde hon inte låta bli att

vända huvudet inåt stugan för att vittna om det undret, som

hade hänt henne.

— Nu ska ni ha tack här inne, så många som ni är, sade

hon. Jag kommer aldrig hit mer. Jag ska gifta mej.

Om då folket i stugan skyndade att säga några

medkänslans ord och frågade vad slags karl hon skulle få,

fortsatte hon med stor högtidlighet.

— Det är ett under så stort, att det borde predikas om"et

i körkorna. För vem är jag, att det ska ske mej så stor

lycka? Jag ska gifta mej mä en präst och bo på ett

prästboställe. Jag får häst och ko, piga och dräng.

Hon trodde förvisst, att de gjorde narr av henne, då hon

var gången, men det frågade hon inte efter. Hon fick lov

att visa sig tacksam, annars kunde lyckan bli tagen ifrån

henne.

En gång kom hon in på ett ställe, där hon inte kunde

förmå matmodern att köpa något, och detta fastän hon var

en rik änka och själv styrde med sina pengar. Då föll det

henne in att säga, att i dag fick inte kära mor neka att

göra handel, för nu var det sista gången, som hon var här i

detta ärendet. Och därmed teg hon och såg

hemlighetsfull ut.

Den snåla matmodern blev nyfiken. Hon kunde inte låta

bli att fråga varför Anna Svärd skulle sluta upp med

köpenskapen.

Och den vackra dalkullan svarade, att det var ett stort

under. Ja, ett under lika stort som något, som stod omtalat

i bibeln. Men någon annan upplysning gav hon inte, och

mor i huset var tvimgen att komma med flera frågor.

34HÄST OCH KO, PIGA OCH DRÄNG

Anna Svärd bara knep ihop läpparna och var så helt

och fullt den gamla Anna Svärd, att den snåla matmodern

måste förse sig med både silkeduk och nackkam, innan hon

fick veta, att Gud hade sett till den fattiga

gårdfarihand-lerskan i hennes ringhet och att hon skulle gifta sig med

en präst och få bo i en prästgård, där det fanns häst och

ko, piga och dräng.

När hon gick bort från gården, tänkte hon, att detta var

ett bra knep och att hon skulle göra om det många gånger.

Men det gjorde hon ändå inte. Hon var rädd, att det skulle

föra olycka med sig. Man ska inte missbruka det heliga.

I dess ställe kunde det hända henne, att hon stack till

småjäntorna i stugorna en liten bröstnål med knapp av

färgat glas utan betalning, bara som gåva. Aldrig förr hade

det fallit henne in att ge bort något. Det var en liten

åter-skänk till Vår Herre.

Ja, vem var hon, att lyckan skulle komma strömmande

över henne från alla håll? Var det därför, att hon hade

gått ifrån höstmarknaderna och lämnat dem åt de gamla

kamraterna, som folket i stugorna var så ivriga att köpa?

Under hela vandringen uppåt Klarälvsdalen var det

likadant. Hejsan! Så snart som hon öppnade säcken, kom de

löpande, både stora och små, som om de trodde, att hon

hade sol och stjärnor att bjuda ut. Innan hon hade hunnit

halvvägs, märkte hon, att hennes varor började tryta.

En dag, då hon inte hade mera kvar i påsen än ett dussin

hornkammar och några bandbuntar och var förargad över

att hon inte hade kunnat bära med sig dubbelt så mycket

varor från Karlstad, mötte hon gamla Ris Karin. Gumman

kom norr ifrån. Hennes säck var så full, att den pöste, och

trumpen och sur var hon själv, därför att hon inte hade

fått sälja något på ett par dagar.

Då köpte Anna Svärd alla de varor, som Ris Karin kom

släpande med, och nyheten, att hon skulle gifta sig med en

präst, den gav hon henne på köpet.

Anna Svärd tänkte, att den ljungbacken, där de satt och

gjorde upp affären, skulle hon aldrig glömma. Detta var

35ANNA SVÄRD

ändå det roligaste, som hon hade haft på hela hemresan.

Ris Karin blev lika rödgredelin i ansiktet som ljungen, och

till sist pressade hon fram en tår. Men då Anna Svärd

såg, att gumman grät, kom hon ihåg hur hon själv utan all

egen förskyllan hade blivit upphöjd framför alla andra

gårdfarihandlerskor, och hon gav henne litet mer betalt för

varorna, än som först hade varit överenskommet.

Ibland, då hon stod högt uppe på en backe, ställde hon

sig med ryggen mot en gärdsgård, så att hon hade stöd för

säcken, och följde med ögonen flyttfåglarna på deras tåg

söder ut. Om ingen fanns i närheten, som kunde skratta åt

henne, ropade hon till dem, att de skulle hälsa till den de

visste, att hon önskade, att hon hade vingar, hon som de,

så att hon kunde flyga till honom.

Ja, vem var hon, att hon skulle bli uttagen framför

många andra och få sitt hjärta upplåtet, så att det hade

börjat tala längtans och kärlekens urgamla språk?

II.

Anna Svärd var äntligen så långt kommen på hemvägen,

att hon hade Medstubyn inom synhåll. Och först och

främst stannade hon och såg efter, att den låg välbehållen

på sin gamla plats utmed Dalälven, att gårdarna stod där

likaså tätt hopbyggda och var lika låga och grå som

vanligt, att kyrkan låg på det lilla näset söder om byn, alldeles

som den brukade, och att björkholmar och tallskogar inte

hade blivit bortsopade från jorden under hennes bortovaro,

utan låg kvar där de skulle vara, de också.

Men sedan hon hade förvissat sig om allt detta, såg det

ut, som om det skulle gå med henne som med många andra,

att just som de är nära målet, så känner de sig så

uttröttade, att de knappast kan nå fram. Hon fick lov att

bryta av en stör från en gärdsgård, så att hon skulle få en

käpp att stödja sig mot, och trots den hjälpen kunde hon

bara släpa sig utåt vägen steg för steg. Ryggsäcken tyngde

henne, så att hon gick dubbelviken, och andedräkten svek

36HÄST OCH KO, PIGA OCH DRÄNG

henne. Rätt som det var, blev hon tvungen att stanna för

att pusta ut.

Så sakta det än gick för henne, nådde hon till sist fram

till själva byn. Hon hade kanske hoppats på att hon skulle

möta Gammel Berit, mor hennes, eller någon annan god

vän, som kunde hjälpa henne med säcken, men hon råkade

inte en människa.

En och annan var det väl ändå, som såg henne i hennes

eländighet, och de undrade genast hur det skulle gå med

modern, om nu dottern kom hem sjuk och förstörd, som

det såg ut till. Ty Svärdsmor var ju en fattig soldatänka

utan pengar och utan egen stuga, och hon skulle aldrig ha

kunnat försörja sig och sina två barn, om inte svågern,

Jobs Erik, som var en välbärgad man, hade låtit henne bo

i hans gård i en liten kammare, som låg inklämd mellan

stall och lagård. Berit var styv i sysslor och vävnad, hon

var en sådan där mångkunnig människa, som man inte kan

reda sig utan i en by. Men hon hade allt fått ligga i selen

både natt och dag för att dra fram de två barnen, så att

hon var närmast utsliten. Hon hade väl hoppats på någon

lättnad nu, sedan dottern hade börjat med handeln. Måtte

det nu inte stå för illa till! Det var ett dåligt tecken, att

Anna kom hem i otid. Ja, de fattiga, de ska då jämt råka

illa ut.

Anna Svärd letade sig fram mellan vedstaplar,

timmerhögar och arbetsåkdon, som var hopade mellan de många

husen i Jobsgården, och nådde fähuskammarn. Modern var

hemma för ovanlighetens skull. Hon satt mittpå golvet och

spann lin. Man kan förstå hur rädd hon skulle bli, när

dörren gick upp och dottern kom in närapå dubbelviken

och stödd på en gärdsgårdsstör. Inte heller gjorde Anna

Svärd något för att hindra, att modern skulle bli helt

ihjälskrämd. Hon sade god dag så lågt, som om hon knappt

kunde få fram ordet. Hon suckade och pustade, hon vände

bort ansiktet för att inte behöva se gumman i ögonen.

Ja, vad skulle Gammel Berit tänka? Hon var van vid att

dottern kom gående så rak, som om hon inte visste av någon

börda. Hon anade det värsta och sköt spinnrocken ifrån sig.

37ANNA SVÄRD

Anna Svärd gick, alltjämt pustande och suckande,

tvärsöver golvet fram till bordet under fönstret och satte ner

säcken på bordskivan. När hon hade spänt lös remmarna,

gned hon sig med handen över korsryggen. Hon försökte

räta upp sig, men det var ingen möjlighet. Lika krokig och

böjd, som hon hade kommit in i rummet, gick hon bort till

spisen och satte sig på spishällen.

Ja, vad skulle Svärdsmor tänka? Dottern hade säcken

likaså full, som när hon hade gått sin väg förra våren.

Hade hon ingenting fått sälja på hela sommarn? Hade hon

varit sjuk, hade hon gått och fördärvat sig på något sätt?

Hon blev så rädd för vad hon skulle få höra, att hon inte

tordes fråga.

Men Anna Svärd måtte ha varit av den meningen, att

modern inte skulle kunna ta emot det stora budskapet på

ett rätt sätt, om hon inte först hade känt sig mer olycklig

och förkommen än någonsin^ så att hon frågade med ömklig

röst om inte modern, som var utvilad, ville göra henne den

tjänsten att spänna upp säcken.

Jo då. Svärdsmor ville visst tjäna henne på vad sätt hon

kunde, men händerna darrade, så att det dröjde en god

stund, innan hon kom till rätta med alla knutar och söljor

och kunde gräva sig ner i säcken. Men när hon det gjorde,

ja, fastän Gammel Berit hade varit med om mångahanda, så

fick hon erkänna, att den gången gick det runt i huvudet

på henne. För vad skulle hon tänka om allt det, som hon

plockade upp ur säcken? Hon såg varken till trådknappar

eller silkedukar eller synålsbrev. Det första hon fick tag i

var en liten skinka, och under den låg en stor påse bruna

bönor och en likaså stor påse gula ärter. Hon såg inte till

en bandbunt, inte en syring, inte en bit kattun, ingenting

sådant, som en gårdfarihandlerska borde ha i påsen, utan

bara havregryn och risgryn, kaffe och socker, smör och ost.

Håret ville resa sig på henne. Hon kände ju dotter sin.

Hon var inte den, som kom hemdragande med kalasmat.

Hade hon mist förståndet, eller vad var det åt henne?

Gumman var färdig att springa ut efter svågern, för att

han skulle ta reda på hur det stod till, men lyckligtvis

38HÄST OCH KO, PIGA OCH DRÄNG

kastade hon dessförinnan en blick bortåt spisen och såg då,

att dottern satt och skrattade åt henne. Hon förstod, att

Anna bara hade spektaklats med henne, och hon tänkte, att

med rätta borde hon köra ut henne. Men hon ville inte göra

det heller, förrän hon hade fått reda på hur allt hängde

ihop, för det var inte mindre ovanligt, att dottern ville leka

och skämta, än att hon var slösaktig.

— Åt hocken är det, som du har buri hem allt det här?

— Det är fäll åt dej, det.

Svärdsmor hade velat tro i det längsta, att det var någon

av grannkvinnorna, som hade bett dottern att föra med sig

hem de fina matvarorna. Nu gick det återigen runt i huvudet

på henne.

— Tok! sade hon. Int kan jag tro, att du går och bär

dej fördärvad för mi skull.

— Jag fick utsålt på hemvägen. Det blev så konstigt å gå,

när jag int hade någe i påsen. Jag fick lov å stoppa i den

vad jag kunde få tag i.

Men Cammel Berit, som var van att blanda ut sitt mjöl

med halm eller bark och som sällan hade det så präktigt,

att hon åt mjölk till vattgröten, kunde inte nöja sig med

den förklaringen. Hon satte sig bredvid dottern i spisen och

tog hennes hand i sin.

— Du får tala om för mej vad du har råka ut för.

Då äntligen måtte Anna Svärd ha funnit henne

tillräckligt förberedd. Hon höll inte längre tillbaka den stora

nyheten.

— Ja, sir du, mor, det är ett under. Det är ett under

lika stort som någe, som står omtalat i bibeln. Det borde

predikas om"et i körkorna.

III.

Både mor och dotter var sams om att den första, som

borde få höra den stora nyheten, kunde inte vara någon

annan än Jobs Erik.

Han var inte endast deras närmaste släkting, utan Anna

39ANNA SVÄRD

Svärd hade alltid stått väl hos honom, och många gånger

hade han sagt, att om bara brorsdottern kunde skaffa sig

en brudgum, så skulle han göra bröllop åt henne.

De gick in till honom tidigt på eftermiddagen och

kom över honom, när han satt i spisen och knackade ur

pipan askan efter den usla björnmossan, som han rökte i

stället för tobak. Så här års, när ingen av de unga karlarna,

som hade dragit söder ut på arbete, ännu var hemkommen,

fanns det inte en kardus röktobak att uppdriva i hela

Medstubyn.

Anna Svärd såg genast, att han var i dåligt humör, men

hon blev varken skrämd eller ledsen. Hon tänkte bara, att

när han fick höra det stora budskapet, skulle han nog bli

glad igen.

Jobs Erik var lång och reslig med mörkt hår, regelbundna

drag och djupa blå ögon. Anna Svärd var så lik honom,

att hon kunde ha varit hans dotter. Likheten låg inte bara

i det yttre. Jobs Erik hade också i sin ungdom dragit kring

landet som gårdfarihandlande. Han hade varit knepig och

förslagen, alldeles som hon, och tjänat bra med pengar. Då

hans egna barn hade blivit vuxna, hade han velat sända ut

dem på samma bana, men ingen av dem hade haft fallenhet

för yrket. Anna Svärd däremot hade haft både den rätta

lusten och de rätta anlagen, och farbrodern brukade skryta

med henne och upphöja henne på de egna barnens

bekostnad.

Men då hon steg in i stugan den här gången, blev det

minsann inte tal om skryt eller beröm.

— Är du nu rent galin? ropade farbrodern emot henne.

Har du gått ifrån alla di stora höstmässorna?

Men hon, som hade fått vara med om ett så stort under

och blivit utvald till lycka och upphöjelse framför alla

andra fattiga gårdfarihandlerskor, ja, till och med framför

alla de kullor, som var uppväxta i Medstubyn i hennes

tid, hon tyckte inte, att det gick an att komma och berätta

om sin förlovning så rättfram, som när man tackar för mat,

utan hon var tvungen att göra en liten förberedelse, så att

nyheten skulle få det mottagande, som den förtjänade.

40HÄST OCH KO, PIGA OCH DRÄNG

Därför sade hon ännu ingenting om sitt äventyr. Hon

svarade bara, att hon hade blivit trött på att vandra och

hade längtat att få komma hem.

— En får aldrig bli trött, sade Jobs Erik, och därmed

gav han sig till att berätta hur han hade stått i och vad

han hade förtjänat.

Anna Svärd hörde på utan att avbryta, men när han

äntligen teg, försökte hon göra en liten förberedelse till det,

som komma skulle. Hon letade fram en kardus röktobak

ur sin taska och bad honom hålla till godo.

Men nu förhöll det sig så, att Jobs Erik hade lånat Anna

Svärd litet pengar, då hon för tre år sedan började sin

rörelse. Förut om höstarna hade hon genast kommit och

talat om hur stor förtjänsten hade varit och gjort

avbetalning på lånet. Nu kom hon inte med pengar, utan med en

kardus tobak. Visst var den efterlängtad, men Jobs Erik

såg ändå ganska sur ut, när han tog emot den.

Anna Svärd kände honom likaså väl, som hon kände sig

själv, och hon förstod, att Jobs Erik blev orolig, när hon

gav honom tobak. Hon hade aldrig förr gett honom någon

gåva. Det var kanske så, att handeln hade gått illa för

henne. Kom hon nu och gav honom tobak, därför att hon

inte hade några pengar att betala med?

Han satt och svängde kardusen mellan fingrarna utan att

säga så mycket som tack.

— Jag skulle fäll en gång ge dej någe för att du hjälpte

mej i väg, sade Anna och gjorde ett nytt försök att komma

till det högtidliga meddelandet. För nu är det så, att jag

ska sluta mä den här rörelsen.

Farbrodern satt ännu och vägde paketet i handen. Han

såg ut, som om han ämnade slänga det rätt i synen på

henne. Skulle hon sluta med rörelsen? Han begrep

ingenting, men det, att hon inte hade några pengar att ge honom

nu och heller aldrig skulle få några, det begrep han.

— För si, det är så, att jag ska gifta mej, fortfor Anna

Svärd. Vi tyckte, mor och jag, att du var den första, som

borde få veta"t.

Jobs Erik lade ifrån sig kardusen. Nu var det blankt ute

41ANNA SVÄRD

med hoppet att få skulden gäldad. Men det var inte nog

med det, utan han skulle kanske också bli tvungen att göra

bröllop åt brorsdottern. Han harsklade sig, som om han

hade ämnat säga något, men han betänkte sig.

Svärdsmor tyckte, att det var rent synd om honom. Allt

ont i världen tycktes ha störtat över honom på en gång.

Hon ville låta honom veta hur det hängde ihop med

giftermålet.

— Aldrig kunde jag fäll tro, när du skicka i väg"na mä

krampåsen för tre år sen, att hon gick mot så stor lycka.

Hon ska gifta sej mä en präst nere i Värmland. Hon får

bo i en prästgård, där det finns häst och ko, piga och

dräng.

— Ja, sade Anna Svärd och slog blygsamt ner ögonen,

det är ett så stort under. Det är, som om jag, min stackare,

skulle gå mot större lycka än självaste Jobs Erik.

Men gubben tycktes inte bli så värst gripen av

underrättelsen. Han blickade från modern till dottern, och munnen

drog sig till ett försmädligt löje.

— Jaså, en präst, sade han. Inte värre! När brorsdotra

mi kom in här så stor i hågen och skänkte mej tobak, så

trodde jag allra minst, att hon hade blitt förlovad mä

en prins.

— Kära då! sade Svärdsmor. Du måtte fäll aldrig tro,

att hon spektaklas mä dej?

Gubben reste sig i hela sin ståtliga längd.

— Nej, int tror jag, att hon spektaklas mä mej, sade

han. Men folk neråt landet är så gruveligen lustiga och

skämtsamma, det vet den, som har gått där i köpenskap.

Int heller undrar jag på att hon, som är ung, låter lura sej.

Men du och jag, Berit, får fäll låta bli å tappa förstånde.

Gå du ut i köke och be dom där ute laga en god vägkost

åt dotra di, och skicka sen åv"na i morron dag! Två månar

härefter, men inte förr, må hon vara tebaka.

Modern och dottern steg upp helt skrämda och gick

mot dörren. Men där stannade Anna Svärd och sade

tveksamt:

42HÄST OCH KO, PIGA OCH DRÄNG

— Dom där pengarna, som jag är skyldig dej, dom har

jag mä mej i dag. Men du vill kanske int ta emot dom

förrn i december?

Då gav farbrodern henne en blick, som gick genom märg

och ben.

— Äsch! sade han. Är du så långt kommen, att du gör

narr åv Jobs Erik? Gå int och gift dej, barn! Håll fast ve

handeln! Du kan bli så rik, att du mäktar köp hela

Medstubyn.

IV.

När de hade kommit hem från Jobs Erik, ville Anna

Svärd, att de skulle gå till mor Ingborg i Risgården och

låta henne vara den nästa, som fick höra om det stora

undret. Men det ville inte Gammel Berit höra talas om.

För visserligen låg Risgården alldeles intill Jobsgården,

och visserligen hade aldrig grannsämjan blivit bruten så

där öppendagligt, att folk visste om det, men den var nog

inte så god, som den borde vara.

Mor Ingborg i Risgården var änka, och fastän hon ägde

den bästa gården i Medstubyn, så hade hon det ganska

bekymmersamt, därför att det inte fanns karl i gården, utan

hon måste leja till allt utearbete. Det var hennes enda

traktan och strävan att behålla gården så länge, att sönerna

bleve vuxna, för då skulle ju alla svårigheter försvinna av

sig själva. Och den, som hjälpte henne med detta, det var

framför allt systern. Ris Karin. Hela byn visste, att det

var hon, som skaffade hem pengar till löner och skatter.

Men Ris Karin hade inte haft så god tur med handeln,

sedan Anna Svärd hade börjat gå omkring med kramsäcken.

Och det hade märkts på Risgårdsfolket, att de var avogt

stämda mot grannarna i Jobsgården och framför allt förstås

mot Anna Svärd och hennes mor.

Men när Svärdsmor kom med dessa betänkligheter, sade

dottern, att det kunde vara på tiden, att det blev slut på

o vänskapen, och att det var just därför, som hon ville gå

43ANNA SVÄRD

in till Ris Ingborg. Gammel Berit fick låta bli att följa

med, om hon inte hade lust, men själv skulle Anna gå dit

i alla fall.

Nå ja, hon fick sin vilja fram, och Svärdsmor gick med.

Hon tänkte, att hon kunde väl vara till någon nytta.

Anna Svärd blev häpen, när hon kom in i storstugan i

Risgården. Hon hade inte varit där på de sista åren, så att

hon hade hunnit glömma bort hur vackert där var. Men

varenda fläck av väggarna, som inte skymdes bort av

väggskåpet och Moraklockan och himmelssängen, var betäckt

med målningar ur bibeln. Mitt fram på långväggen såg hon

Josef, som kom åkande i fyrspänd kalesch med kusk och

betjänter för att möta sin fader Jakob, och över det långa

fönstret syntes en liten jungfru Maria, som neg för en

Herrans ängel i guldsmidd uniform och trekantig hatt. Anna

Svärd tog både det ena och det andra som ett gott varsel.

Hon tyckte om att påminnas om folk, som hade blivit

hjälpta ur sin ringhet genom Guds undersmakt.

Mor Ingborg i Risgården var vacker och stillsam. Hon

var en av dem, som förstår att jämt hålla det fint omkring

sig. Nästan alltid sysslade hon med något prydligt

handarbete. Nu satt hon med en vit vante påträdd vänstra handen

och sydde ut blommor och blad på den.

Det märktes kanske en liten förbehållsamhet i sättet, men

eljest tog hon emot Gammel Berit och hennes dotter på

vanligt vis. Hon gick emot dem och tog i hand och bad dem

sitta ner på bänken under fönstret. Själv satte hon sig vid

bordet igen och tog fatt på arbetet.

Det uppstod en liten tystnad, och Anna Svärd tänkte, att

nu satt Ris Ingborg och undrade om de här kvinnfolken

trodde, att de skulle bli bjudna på kaffe. Men det ämnade

hon inte bry sig om. Skulle hon bjuda dem på kaffe, som

tog förtjänsten från syster hennes?

När en passande tid var förfluten, började Anna Svärd

samtalet med att berätta, att hon hade mött Karin på

hemvägen. Och därför hade hon tyckt, att hon borde se inom i

Risgården för att bära fram hälsningar och tala om, att

systern var frisk och hade hälsan.

44HÄST OCH KO, PIGA OCH DRÄNG

— Det är då visst kärt å höra, att hon är frisk, sade

Ris Ingborg. Det är det förnämsta åv aUt, det, att en får

ha hälsan.

— Ja, det är nödigt för alla, det, skyndade sig

Svärdsmor att bestyrka, och framför allt för den, som ska ströva

ikring på landsvägen.

— Det har du rätt i, Berit, sade Ris Ingborg.

Efter detta blev det uppehåll i samtalet, och Anna Svärd

tänkte, att nu satt nog Ris Ingborg och undrade återigen

om hon skulle behöva bjuda de här kvinnfolken på kaffe.

Men det kunde hon inte förmå sig att göra. De hade ju

bara kommit med en hälsning från hennes syster. Det ville

allt mer till.

Därpå sade Anna Svärd, att hon skulle inte ha kommit

in så här mittpå eftermiddagen och stört i arbetet, om hon

inte hade haft annat ärende än att bara bringa en hälsning.

Men se, när de hade råkats, hade Karin kommit norr ifrån

med säcken full av kramvaror, och hon, Anna, hade kommit

söder ifrån och hade sålt slut på alla varor. Därför hade

hon köpt hela lagret av Karin, och när de skildes åt, hade

Karin haft bråttom för att komma till Karlstad och skaffa

sig nytt lager, innan hon begav sig till höstmarknaderna.

De hade det gemensamt, de där systrarna, att de blev

rödgredelina i ansiktet, när de blev upprörda. Och nu satt

Ris Ingborg och hörde på lika rödgredelin som en

ljungbacke. Annars kunde man inte märka, att hon blev så

synnerligen gripen av nyheten. Hon sade bara ett par ord

om att det var väl, att Karin hade mött Anna, så att hon

hade fått sälja.

— Det var fäll än större lycka för Anna, att hon fick

köpa ett nytt lager, då hon redan var på hemvägen och hade

fått utsålt, sade Gammel Berit.

Det var inte lätt att hålla samtalet i gång. Nu blev det

tyst på nytt en stund, och Anna Svärd tänkte för sig själv,

att Ris Ingborg satt och undrade om hon ändå inte borde

bjuda de här kvinnfolken på kaffe. Men hon hade inte

mycken lust. Lisskullan från Jobsgården hade ju bara

kommit in för att skryta med att hon hade kunnat hjälpa

45ANNA SVÄRD

gammelkullan från Risgården. Nej, hon kunde inte förmå

sig att sätta på kaffekokarn för hennes skull.

Då förklarade Anna Svärd, att det visst inte var bara för

att tala om detta, som hon hade gått över till Risgården.

Se, det hade råkat så till, att vid det där köpet hade hon

fått med något, som inte var hennes. De hade inte sett så

noga efter. De hade tagit allt, som fanns i Karins säck,

och lagt det i Annas. Men nästa dag hade Anna brett ut

sina varor i en bondstuga, och då hade hon fått se, att det

låg en femriksdaler instucken i en silkeduk.

Med detsamma stack Anna Svärd handen i taskan, letade

fram en femriksdalerssedel, slätade ut den och lade den på

bordet framför Ris Ingborg. Mor i Risgården blev mer

röd-gredelin i ansiktet än någonsin.

— Men hur är det möjligt, att syster mi far fram så

ovarsamt mä pengar? sade hon. Int låter hon fäll en hel

femriksdaler ligga lös i påsen. Den kanske rakt int är

hennes.

— Nej, det kan också hända, sade Anna Svärd.

Femriks-dalern kan ha legat i silkeduken, när hon köpte"n. Jag tror

nästan, jag mä, att hon int visste om"en.

Ris Ingborg lade äntligen ifrån sig arbetet. Hon såg

förvånad på Anna Svärd.

— Men om du tror, att Karin int hade reda på sedeln,

så kunde du ju ha behålli"n. Du hade ju köpt åv"na allt,

som fanns i påsen.

— Men min är den int i alla fall, sade Anna Svärd.

Och nu vill jag be dej, att du tar den i förvar, tess Karin

kommer hem.

Ris Ingborg svarade ingenting på detta, och Anna Svärd

tänkte, att nu satt hon allt och undrade om hon ändå inte

var tvungen att bjuda de främmande på kaffe, så litet hon

än tyckte om dem.

Hon hade knappt tänkt tanken till slut, förrän Ris

Ingborg hade bestämt sig.

— Jag hade så gärna velat bju di här kvinnfolka på

kaffe, sade hon. Men, skam te sägandes, så har jag int någe

riktigt kaffe hemma, utan det blir nog bara råg och cikoria.

46HÄST OCH KO, PIGA OCH DRÄNG

Hon reste på sig och gick ut i köket. Kaffet kom in i

sinom tid, och det dracks tår och påtår, men hon var

alltjämt litet förbehållsam. Ris Ingborg. Hon fägnade dem det

bästa hon kunde, men de hade det ändå på känn, att hon

gjorde det mot sin vilja.

Inte förrän alltsammans var över, gav Anna Svärd mor

sin en liten vink, och gumman började genast.

— Anna här är liksom schinerad å säga"t själv. Men det

har hänt"na ett så stort under. Hon ska bli gift mä en präst

nere i Värmland.

— Men va hör jag! sade Ris Ingborg. Ska hon gift sej?

Då ska hon fäll int...

Hon avbröt sig, därför att hon var så fin av sig. Hon

ville inte låta märka, att hon genast tänkte på att detta

kunde bli till en fördel för henne själv.

Men Svärdsmor svarade på halvkväden visa.

— Nä, sade hon, hon ska aldrig mer gå ikring mä

krampåsen. Hon ska bo i en prästgård. Hon får häst och ko,

piga och dräng.

Ris Ingborg fick ett leende över hela ansiktet. Det här

var en ljuvlig nyhet.

Hon steg upp och neg.

— Bevare oss väl! Varför har du int tala om detta förut?

Är det en tillkommandes prästfru, som jag trakterar med

rågkaffe? Ni får stanna och vänta, så att jag hinner si

efter om jag int har en påse riktigt kaffe liggandes

nånstans. Sitt ner, sitt ner bara, säger jag er!

47ANNA SVÄRD

LÄNSMANSFRUN.

När Anna Svärd hade varit hemma ett par veckor, gick

hon och hennes mor till länsman Ryens gård, som låg

ett litet stycke norr om Medstubyn, och bad att få tala

med länsmansfrun. Både Jobs Erik och Ris Ingborg visste

om deras ärende och gillade det. Ris Ingborg var nu deras

bästa vän och hade varit mycket ivrig att få dem åstad,

om det inte rentav var hon, som hade hittat på hela saken.

De kom alltså till länsmansgården, och de gick in

köksvägen, såsom Gammel Berit ville ha det, fastän Anna

Svärd nog tyckte, att en blivande prästfru borde ha stigit

in genom förstudörren. Från köket blev de visade in i

kökskammarn, där länsmansfrun stod och räknade in tvätten,

som låg utbredd på ett stort slagbord. Hon höjde litet på

ögonbrynen, när de kom in, och såg inte vidare glad ut.

Historien om att Anna Svärd skulle gifta sig med en präst

hade hon förstås redan hört, och hon var inte dummare, än

att hon genast gissade vad de två kvinnfolken ville henne.

Men det var inte fråga om annat, än att hon tog väl emot

dem. Hon hälsade och tog i hand och bad dem sitta ner,

så att de i godan ro skulle kunna framföra sina önskningar.

Det var bestämt på förhand, att Svärdsmor skulle föra

ordet. Ris Ingborg hade sagt, att detta var det mest passande,

och hon hade dessutom förmanat henne att inte bruka

många omvägar, utan gå rakt på sak.

Anna Svärd satt alltså tyst och hörde på, medan Gammel

Berit förklarade, att de hade kommit för att fråga om inte

Anna kunde få komma till länsmansgården några månader

på ett slags uppfostran. Hon skulle gifta sig med en präst

nere i Värmland, och hon behövde lära sig hur det gick till

hos herrskap.

48LÄNSMANSFRUN

Fru Ryen var liten och rörlig, hon hade små, skarpa

ögon, men annars var hon inte ful, utan trevlig att se på.

Det var ett sådant liv över henne, att hon aldrig kunde

hålla sig stilla. Under hela tiden, som Berit talade, stod

hon och räknade igenom en hög handdukar. Hon kom inte

ur räkningen en enda gång, utan skilde av dussin efter

dussin. Men fastän hon sålunda hade lyssnat bara med

halvt öra, var hon genast färdig med svaret.

— Jag har hört talas om det här giftermålet, sade hon,

men jag tycker inte om det. Och jag vill inte ha något

med saken att skaffa.

Kan man undra på att de två främmande kvinnfolken

blev så förvånade, att de inte kunde få ord för sig? Här

hade de haft fullt göra med att gå ur gård i gård, alltsedan

Anna kom hem, för att dricka kaffe och avhandla det, som

hörde samman med frieriet och giftermålet. Vart de kom,

hade folk sagt, att detta var det roligaste, som de hade

fått höra på mången god dag, och att det var en heder

för Medstubyn, att en kulla därifrån skulle bli upphöjd

till prästfru. Somliga hade sagt rent ut till Anna Svärd, att

förut hade de inte kunnat med henne, därför att hon hade

varit alltför lik Jobs Erik och bara tänkt på pengar. Men

nu var hon som en omvänd hand, nu var hon munter och

glad, som en ung kulla skulle vara. Andra återigen hade

mest fäst sig vid att Berit skulle få ett hem hos dottern

på gamla dar. Men samma belåtenhet hade varit rådande

överallt. Och nu kom länsmansfrun, självaste länsmansfrun,

och sade, att hon inte ville veta av giftermålet!

Fru Ryen såg, att de satt där alldeles handfallna, och

tyckte visst, att det var nödvändigt att ge en liten förklaring.

— Det är inte första gången, som en vacker kulla blir

gift med en herreman, sade hon. Men sådana äktenskap

brukar aldrig slå väl ut. Jag tycker, Berit, att du ska råda

Anna att ge opp tanken på det här giftermålet.

När länsmansfrun sade detta, så var det, som om Anna

Svärd skulle ha vaknat upp ur en dröm. Under de sista

dagarna hade masar och kullor, som hade vandrat söder ut

på sommararbete, börjat komma hem till Medstubyn. Av de

4. — Lagerlöf, Anna Svärd, 49ANNA SVÄRD

ungkullor, som hade varit borta, hade somliga hållit på

med trädgårdsarbete, andra hade rott folk över Norrström

i Stockholm, och många hade sköljt buteljer på bryggerier,

men något annat än arbete hade de inte fått vara med om.

Och när de nu fick höra vad som kunde hitta på att

hända där ute i världen, hade de blivit blanka i ögonen

och velat, att hon gång på gång skulle berätta hur den unge

prästen hade kommit emot henne på landsvägen, vad han

sade och vad hon sade. Men masarna hade tagit saken på

annat sätt. Hittilldags hade de aldrig gjort någon affär av

henne, men nu sade de, att de inte kunde begripa var de

hade haft sina ögon. Inte förr hade hon blivit ensam med

någon av dem, än han kastade fram, att ifall den där

prästen i Värmland skulle ångra sig, behövde hon inte

sörja fördenskull. Han, som gick vid hennes sida på

bygatan, var beredd att ge henne fullgod ersättning.

Men här kom nu länsmansfrun och sade, att hon inte

borde tänka på att gifta sig med en herrkarl. Hon var väl

för simpel. Det var väl det, som var meningen.

Anna Svärd sade inte ett ord. Hon bara reste sig, och

Gammel Berit gjorde detsamma. Länsmansfrun skakade

hand med dem likaså vänligt, som när de hade kommit,

och följde dem ut. Om det var, för att inte tjänstfolket

skulle behöva se dem, när de gick sin väg nedslagna och

slokörade, eller av något annat skäl, det visste de inte,

men hon förde dem genom salen och förstugan, så att de

slapp att gå köksvägen.

När de vandrade hemåt, tänkte de, att det var det värsta,

som kunde hända, att de hade fått nej av länsmansfrun.

Om det hade varit prostinnan, som hade gett dem sådant

besked, så hade det ingenting betytt. Men se, länsmansfrun

hade ett sådant anseende i Medstubyn. Folk rättade sig

efter henne i allting. När hon såg, att en mas och en kulla

passade för varandra, så gifte hon ihop dem, det var inte

mer med den saken. Och om karlarna i ett par granngårdar

hade blivit osams och ville ställa till med process, vips var

länsmansfrun framme och tvang dem till förlikning.

Egentligen hade det ju ingenting att betyda. Fru Ryan

50LÄNSMANSFRUN

hade ingen makt varken över Anna Svärd eller hennes mor,

men i alla fall tyckte Anna nu, att när inte länsmansfrun

ville, att hon skulle bli gift med en herrkarl, så var det

slut med alltsammans.

Allt det tungsinne, som hon hade boende inom sig efter

de svåra barndomsåren, ville falla över henne på nytt, men

det vek tillbaka snart nog, därför att hon redan samma

dag fick ett brev. Hon kunde inte läsa det, men hon visste

ju vem det var ifrån. Hon gick och bar det oöppnat i taskan

och tänkte på honom, som hade skrivit det. Hans egna

föräldrar hade också menat, att hon inte var god nog åt honom,

men han hade manneligen stått dem emot, och han skulle

väl också reda sig med länsmansfrun.

Nästa dag gjorde hon på samma sätt som alla andra i

Medstubyn, när de besvärades med brev. Hon gick till

klockar Medberg och bad, att han skulle läsa upp det för

henne.

Klockarfar höll till i skolkammarn innanför köket. Där

inne hade han ett bord så stort, att det fyllde halva rummet,

och runtom bordet satt pojkar, som höll på att lära sig

att läsa rent i bok.

Han tog emot brevet, skar försiktigt upp sigillet och

kastade en blick på handstilen. Den var redig och klar, det

var inte fråga om annat, och han började med hög röst

läsa upp allt, som stod i brevet.

Inte föll det honom in att skicka bort barnen, utan de

satt kvar och lyssnade till de vackra kärleksorden, som

fästmannen skrev. Det var inte omöjligt, att klockar

Medberg tyckte, att det var nyttigt för pojkarna att höra hur

väl han skötte sig med en skriven text. Att be honom vänta

och läsa upp brevet en annan gång var aldrig lönt. Det

hade kunnat hända, att han hade bett henne gå sin väg och

läsa sitt brev själv.

Medan klockarn läste, sökte hon bara tänka på det, som

stod i brevet, men kunde inte låta bli att hålla ett öga på

pojkarna. Det var given sak, att de skulle ha roligt. De

satt där eldröda med utspända kinder och kämpade med

skrattlusten.

51ANNA SVÄRD

Efter det där besöket hos länsmansfrun hade hon fått en

oro i sig. Det var slut med den förra glädjen och

säkerheten. Hon kunde inte undra på pojkarna, att de skrattade.

Inte var hon värd, att han skulle skriva till henne på det

sättet.

I ett par dagar gick hon och undrade på vad hon skulle

svara. Hon ville tala om för honom, att hon hade kommit

underfund med att hon inte dugde åt honom, att hans

föräldrar hade haft rätt och att han aldrig mer borde tänka

på henne.

När hon var färdig och hade satt ihop ett långt brev,

gick hon på nytt till klockar Medberg. Hon hade varit så

försiktig, att hon kom på eftermiddagen, när pojkarna var

borta. Klockarn slog sig genast ner vid det stora bordet för

att skriva efter hennes diktamen, och det såg ut att gå bra.

Nu satt det inga pojkar och flinade åt henne. Hon fick

säga vad hon ville utan att störas. Klockarfar förde pennan

med kraft och kläm, och brevet var färdigt i en

handvändning.

Efteråt läste han upp det för henne, och då kunde hon

inte hjälpa, att hon blev litet förvånad. Se, klockar Medberg

hade skrivit många kärleksbrev i sin dar, och vad ett sådant

rätteligen skulle innehålla, det visste han mycket bättre än

en lisskulla, som inte hade hunnit längre än till det första.

Och inte brydde han sig om att skriva så, som en sådan

oerfaren stackare dikterade för honom. Han började brevet

med att säga, att det fägnade brevskriverskan att höra, att

fästmannen hade hälsan, som var det förnämsta av allt gott,

och det utbredde han sig över på hela första sidan. Sedan

talade han om, att hon längtade så orimligt, att var dag

var som en månad lång, var månad som ett år. Och detta

broderade han också ut vitt och brett. Till sist försäkrade

han, att fästmannen kunde lita på hennes trohet, och

förmanade honom att aldrig svika henne, för då skulle han få

så många sorgenätter, som linden den bar löv och hasseln

den bar nötter, som sand på havsens grund, som stjärnor

utan tal på himlarunden klar.

När hon frågade klockarn varför han inte hade skrivit

52LÄNSMANSFRUN

så, som hon hade dikterat, undrade han tillbaka om hon

trodde, att inte han visste hur ett kärleksbrev skulle skrivas.

Inte gick det an att skriva ner sådant trams, som hon hade

satt ihop. Hon fick komma ihåg, att det var en präst, som

hon skrev till.

Med detta måste hon låta sig nöja. Brevet blev hopviket

och förseglat och avskickat, sådant det var. Men vad skulle

fästmannen tänka, då han fick det? Hon kände sin

ovärdighet och ringhet värre än någonsin.

För tredje gången gick hon till klockar Medberg och

frågade honom om han ville lära henne läsa och skriva.

Han dolde inte, att han ansåg henne vara för gammal till

att inlära så svåra konster, men hon övertalade honom att

låta henne försöka. Hon skulle få komma till honom vid

samma tid som småmasarna nästa förmiddag.

På det sättet kom det sig, att Anna Svärd satt vid

klockarns stora bord några veckor senare med gåspenna i

hand och papper framför sig och skrev efter förskrift:

Morgonstund har guld i mund.

Det var ett förtvivlans arbete. Hon höll fast den smala

gåspennan med hela sin styrka, tryckte ner spetsen, så att

bläcket i små fina droppar stänkte ut över papperet, och

ritade stora, konstiga krumelurer i stället för bokstäver.

Det var ett förtvivlans arbete på annat sätt också. För

hon hade intet annat mål i sikte, när hon förvärvade denna

tunga lärdom, än att hon ville säga honom där nere i

Korskyrka, att hon inte var värdig honom och att han skulle

slå henne ur tankarna.

Men fastän hon strävade för en så sorglig sak, så kunde

ingen säga, att hon inte gjorde sitt bästa. Hon spände alla

krafter, som om det hade gällt att lyfta en tunna råg. Varje

ord kostade henne en sådan ansträngning, att hon måste

lägga ifrån sig pennan och pusta at, innan hon började

med ett nytt.

— Pennan ska hållas ledigt och med raka fingrar, sade

klockarfar. Men hon kände, att gåsfjädern inte lät sig

fast-hållas, med mindre än att hon höll om den så hårt, att

knogarna vitnade. Pojkarna småflinade hela tiden och

53ANNA SVÄRD

gjorde narr. Anna Svärd var så ledsen åt alltsammans, att

hon ämnade gå sin väg, då dörren öppnades och

länsmansfrun kom in i skolkammarn.

Hon var sig lik, ivrig och rörlig, och var kommen för

att avhandla en av byns affärer med klockar Medberg. Men

när hon såg Anna Svärd sitta där mittibland småpojkarna

och skriva, så att bläcket stänkte om pennspetsen, väcktes

hennes stora intresse.

— Jaså, sade hon, du har inte slagit ur hågen ännu att

bli prästfru, kan jag se.

Anna Svärd svarade ingenting, men klockarfar muttrade

något sådant, som att om hon inte kunde bli prästfru, med

mindre än att hon lärde sig skriva, fick hon gå miste om

den utmärkelsen.

Pojkarna flinade på nytt, men länsmansfrun gav dem en

blick, så att de blev allvarsamma på en gång. Sedan lutade

hon sig ner över Anna Svärd och såg på hennes papper,

där skrivtecknen stretade åt alla håll som störarna i en

hopfallen gärdsgård.

— Vad är det du skriver? sade länsmansfrun. Låt mig

se! "Morgonstund har guld i mund." Vänta litet! Låna mig

din penna!

Hon skrattade, böjde sig över bordet och funderade, med

pennfjädern mot läpparna.

— Vad är det din fästman heter? Jaså, Karl-Artur. Titta

hit, ska du få se! Hon präntade två ord med stora, runda

bokstäver.

— Kan du läsa vad jag har skrivit? Här står:

Karl-Artur. Försök att skriva det namnet! Du ska få se, att det

går, ifall du tycker om honom.

Hon satte på nytt pennan i handen på Anna Svärd.

Sedan tog hon klockarfar med sig ut i köket för att få

tala ensam med honom.

Anna Svärd satt och såg på det vackra namnet, som fru

Ryen hade präntat. Hon ville gärna skriva efter på samma

sätt, men det var omöjligt. Hon kastade pennan ifrån sig.

Om en timme kom länsmansfrun och klockarfar tillbaka

in i skolkammarn.

54LÄNSMANSFRUN

Där inne var det tyst som i graven. Pojkarna flinade inte

längre, men de arbetade inte heller med abc-boken. De

hängde allesammans framöver bordet för att se på något

märkvärdigt, som Anna Svärd sysslade med.

Hon satt där leende och lycklig och arbetade med

flygande fingrar. När länsmansfrun och klockarn kom in,

stoppade hon sömnaden, som hon höll på med, under

bordet.

— Fram med det, du! Fram med det bara! sade

länsmansfrun.

Nu fick de se ett underverk. I stället för gåspenna och

bläck hade Anna Svärd plockat fram ur taskan nål och

garn och en liten vit klut, där hon hade sytt ut bokstäverna.

De var fullt ut likaså välformade som länsmansfruns, och

i glädjen över att få sy ner den älskades namn hade hon

omgivit det med en liten blomranka.

Fru Ryen betraktade arbetet och lade fingret på näsan,

såsom hon brukade göra, då hon skulle fundera ut något

viktigt.

— Ser man på! Tycker du så pass mycket om honom?

sade hon. Det visste inte jag. Jag trodde, att du bara tänkte

på prästgården och på frutiteln. Du kan få flytta till mig i

morgon, så att jag får försöka att göra folk av dig.

55ANNA SVÄRD

BRÖLLOP.

I.

En lördagseftermiddag vid tretiden stod Anna Svärd på

förstubron i länsmansgården och betraktade en släde,

som i sakta fart kom körande uppåt allén. Det var vinter

och bitande kallt, men det kände hon inte. Hjärtat klappade,

och kinderna brann. Hon visste, att i släden satt han, som

hon hade skickat hälsningar till med flyttfåglarna.

Anna Svärd hade varit fyra månader i länsmansgården

på uppfostran, och där hade hon gått i en rejäl skola. Fru

Ryen hade lärt henne att ge akt på hur hon gick och hur

hon stod, hur hon åt och drack, hur hon talade och svarade,

hur hon hälsade och tog adjö, hur hon skrattade och

hostade, hur hon nös och hur hon gäspade och tusen andra

saker. Ingen kunde väl begära, att det skulle lyckas att göra

Anna Svärd till en riktig herrskapsmänniska på så kort tid,

men hon hade lärt sig att upptäcka sina egna fel och brister,

och när hon såg hur släden med den älskade närmade sig,

var det inte bara glädje, som hon kände. För det kunde ju

hända, att han inte alls skulle tycka om henne, när han

fick se henne bland herrskapsfolk. Länsmannens hade två

döttrar, ja, de var ju uppnäsiga och linhåriga, men tänk,

så de visste att skicka sig, hur lätt gång de hade och hur

vackert det lät, när de talade! Och så fint, som de var

klädda! Om hon bara hade haft råd att skaffa sig

herrskapskläder! Men hon gick alltjämt i sockendräkten, och

det var hennes stora bekymmer. Inte kunde väl en prästfru

i Värmland gå omkring så grann som en gröngöling.

Det oroade henne också, att hon inte riktigt visste varför

fästmannen kom hitresande. Kanske att han rentav kom

resande för att göra slut på förlovningen. Strax efter jul

hade han skickat brev och papper, så att det hade kunnat

56BRÖLLOP

lysa för dem i kyrkan. Och när det var utlyst för ett par,

brukade folk säga, att de var så gott som gifta. Men hon

fann ingen trygghet i detta heller.

Alla människor i Medstubyn hade blivit glada åt

lysningen. Jobs Erik till exempel hade inte riktigt kunnat tro

på giftermålet, förrän han hade fått höra, att det

förkunnades från predikstolen. Men på tredje lysningsdagen hade

farbrodern högtidligt förklarat, att han ville göra bröllop

åt henne. Det skulle bli ett tre dagars gästabud, vars make

man inte hade skådat, med mat och dryckjom, spelmän

och dans och all ungdomen i syskonsäng på golvet. För när

brorsdottern gjorde ett så gott gifte, skulle bröllopet bli

därefter. En av länsmansdöttrarna hade skrivit i hennes

namn och talat om detta Jobs Eriks löfte för prästmannen,

och det märkvärdiga var, att på det brevet hade han inte

svarat annat, än att han ville komma och hälsa på henne.

Hade han blivit ångerköpt, när han fick höta, att det blev

tal om bröllop, eller vad var meningen?

Ja, hon hann inte reda ut den saken, för släden hade

kommit uppför backen och körde in på gården. Nu skulle

hon få se honom igen, och det var en härlighet. Ja, hur det

än gick, så var det ljuvligt och gott att få se honom.

När han steg ur släden, stod inte bara Anna Svärd utan

också länsmannen och länsmansfrun på trappan och tog

emot. Och på dem hälsade han först. Sedan kom han fram

till henne, slog armarna om henne och ville kyssa henne.

Men hon blev förlägen och drog sig undan kyssen. Inte

kunde hon låta honom kyssa henne, när det stod folk

runtom och såg på! I nästa sekund kom hon ihåg, att det

var brukligt bland herrskap, att man kysste varandra också

i andras åsyn, och hon blev förargad på sig själv, därför

att hon hade burit sig dumt åt.

Så snart som han hade pälsat av sig, gick de

allesammans in i matsalen, där kaffebordet stod dukat med

länsmansfruns finaste koppar och mycket och gott småbröd.

Hon fick sin plats bredvid fästmannen, och hon hade ju

nu druckit kaffe med länsmansfamiljen var dag, så att hon

visste hur hon skulle bete sig. Men på en gång hade hon

57ANNA SVÄRD

glömt bort all lärdomen. Utan att tänka på det hällde hon

koppen så full, att kaffet rann över på fatet, och sockret

stoppade hon i munnen och drack på bit. Hon bar sig åt,

som om hon skulle ha druckit kaffe med Svärdsmor och

Ris Ingborg, och hon fick sig en blick av länsmansfrun, så

att hon höll på att få alltsammans i orätt strupe.

Hon blev förargad på sig själv än en gång, men hon

tröstade sig med att det ingenting betydde. Hon kände på

sig, att inte allt stod rätt till. Fästmannen var inte sådan

mot henne, som när de råkades sista gången. Han var säkert

kommen för att slå upp förlovningen.

Medan kaffedrickningen pågick, satt hon och lyssnade till

hur fint och vackert han språkade med länsmansfolket. Det

gick så lätt och ledigt för dem på ömse håll att säga artiga

saker. Han tackade för allt, vad familjen under dessa fyra

månader hade gjort för hans fästmö, och fru Ryen svarade,

att han var dem ingen tack skyldig. Hon, Anna, var så

duktig och hade gjort så mycken nytta i hushållet, att det

snarare var de, som borde tacka henne, än tvärtom.

Både länsmansfrun och döttrarna och länsmannen själv

hade blivit vänliga och ljusa i ansiktena och lena i rösten,

sedan fästmannen var kommen. De hade nog inte väntat sig,

att han skulle vara sådan, som han var. Kanske att de hade

inbillat sig, att han var puckelryggig eller enögd. Säkert

hade de trott, att det var något fel på honom, eftersom han

ville gifta sig med en fattig dalkulla.

Och detta kunde hon förlåta dem, för hon hade inte

kommit ihåg, hon heller, att han var så vacker och

fullkomlig till alla delar. Hon undrade om de såg det vita

skimret som låg över pannan. Och att ögonlocken var så

tunga och höll sig så gärna sänkta, det var en välgärning,

för annars skulle man aldrig vilja göra annat än sitta

dyrstilla och se in i de djupa, märkvärdiga ögonen.

Det såg ut, som om fästmannen trivdes med

länsmansfolket. Kaffebordet blev avdukat, men han satt kvar än en

stund och språkade med dem. Det var inte bara frun och

mannen, som höll uppe samtalet, utan båda döttrarna sade

sitt ord, de också. Hon tyckte, att de alldeles tog honom

58BRÖLLOP

ifrån henne, och hon kände det så sorgligt och besynnerligt

mer och mer för var minut som gick.

"Det är med dom, som han hör samman", tänkte hon,

"mej bryr han sej int mer om. Nu ser och förstår han, att

jag int passar för honom. Jag har int ett ord å säga, varken

han eller nån ann kommer ihåg, att jag finns."

Just då vände han sig hastigt emot henne. Han lyfte

ögonlocken och gav henne en blick, som hon kände likaså

tydligt, som man känner, när solskenet bryter fram bakom

ett moln. Han sade, att han gärna skulle vilja gå och hälsa

på i prästgården, om den inte låg för långt borta.

Nej, långt borta låg den ju inte. Han behövde bara gå

igenom Medstubyn och sedan ta av åt vänster. Den låg ett

litet stycke norr om kyrkan.

Hon sade det där så pass ovänligt, att allesammans

märkte det och såg på henne förvånade och ogillande.

— Jag tänkte, att du skulle visa mig vägen, sade han.

— Å ja, det kan jag fäll också göra.

Hon ville inte neka, därför att hon förstod, att han ville

tala ensam med henne för att göra slut. Men hon kunde

inte se lycklig och glad ut. Hjärtat satt som en död klump

i bröstet på henne. Han var olik sig på allt sätt. De andra,

som inte hade sett honom förut, kunde inte förstå hur

förändrad han var.

När fästmannen och hon kom ut på landsvägen, gick

de så långt ifrån varandra, som det var möjligt. Men de var

inte längre komna med året än till slutet av februari, och

solen hade inte gjort någon skada på de höga snökanterna,

utan dessa löpte fram utmed vägen orubbade. Körbanan

mellan dem var ganska smal, så att Anna Svärd hade svårt

att hålla sig så långt från fästmannen, som hon ville.

Dagarna hade hunnit att bli rätt långa, och det var ännu

full dager. En liten månskära blickade fram på det bleka

himlavalvet. Hon tyckte, att den såg farligt vass och

finslipad ut, där den satt. "Det är nog den krokkniven, som

ska skära sönder mi lycka", tänkte hon.

Hon var van vid köld och brukade aldrig fråga efter hur

kallt det var ute. Men något så bittert i köldväg som den

59ANNA SVÄRD

kvällen hade hon aldrig varit med om. För var gång, som

de satte ner foten, gav det till ett högt skrik ur snön. "Det

är int underligt, att den jämrar sej", tänkte hon, "det gör

ont i den, därför att de stegena, som trampar den, är så

tunga av sorg."

Äntligen kom de till prästgården, och där först bröt han

tystnaden.

— Nu väntar jag, Anna, att du inte sätter dig emot det,

som jag vill be prästen om. Du förstår väl, att jag försöker

ställa det så, som är bäst för oss båda.

Nej, inte ville hon sätta sig på tvären, det kunde han

vara trygg för. Han skulle få det alldeles så, som han

önskade.

— Tack för det löftet! sade han.

Efter detta gick de in i kyrkoherdens arbetsrum och

fann honom sittande vid skrivbordet. Det var lördagskväll,

och han höll nog på att sätta ihop sin predikan. Han

kastade just inga vänliga blickar på de båda, som kom

in och störde honom.

Fästmannen talade om vem han var, och kyrkoherden

fick ett annat utseende, då han hörde, att det var en

ämbetsbroder, som hade kommit på besök.

Anna Svärd hade stannat nere vid dörren och höll sig

där tyst, medan de båda prästerna växlade några ord om

sådant, som hörde dem till. Men om en liten stund kom

fästmannen fram till henne, tog henne vid handen och

ställde sig med henne mittframför kyrkoherden.

— Herr kyrkoherde, sade han, jag ser, att er tid är

strängt upptagen, och jag vill därför inte dröja att förklara

det ärende, vari jag är hitkommen. Det är säkert inte svårt

för er, herr kyrkoherde, att sätta er in i en ung mans

känslor av kärlek och längtan. Det var först dagen före

min avresa, som jag kom att tänka på vilken lycka det

skulle vara, om jag inte behövde återvända till Korskyrka

ensam. Idén förtjuste mig. Men fanns det någon möjlighet

att sätta den i verkställighet? Det lilla hem, som jag hade

gjort i ordning åt min hustru och mig, stod nästan färdigt.

Goda vänner lovade, att de skulle skynda på målare och

60BRÖLLOP

snickare, så att vi mot slutet av nästa vecka kunde flytta in

där. För den orsakens skull behövde intet hinder möta.

Anna Svärd såg, att kyrkoherdens ansikte hade antagit

ett ganska avvisande uttryck. Han var helt visst besluten att

göra invändningar, men fästmannen lät honom inte komma

till ordet.

— Jag for hemifrån förra tisdagen, och jag borde med

all säkerhet ha varit framme i Medstubyn på torsdag eller

fredag, men ett ogynnsamt öde gäckade alla mina

beräkningar. Utkörda hästar, supiga skjutsbönder, isgång i

älvarna har hindrat mig från att komma fram förrän denna

eftermiddag. Men, herr kyrkoherde, ska detta verkligen

behöva tillintetgöra dessa förhoppningar, som har blivit mig

så kära? Den förnämsta invändningen skulle väl vara, att

min fästmö har glatt sig åt det stora bröllop, varmed hennes

farbror har lovat fira vår förening. Jag kan förstå denna

hennes glädje, men inte ett ögonblick har jag tvivlat på

att hon vill försaka ett gästabud för att kunna följa mig

nu genast. Jag frågar därför om herr kyrkoherden ville ha

den godheten att viga oss i morgon i kyrkan efter

gudstjänstens slut.

Kyrkoherden dröjde ett par ögonblick att svara. Han,

som kände sin församling, visste hur många som redan

gladde sig åt det stora tredagarsbröllopet, och han fruktade

att bli klandrad, om han gillade ändringen.

— Mina kära unga vänner, sade han, skulle ni inte vilja

följa en gammal mans råd och avstå från detta? Ni förstår,

magister Ekenstedt, att detta giftermål har blivit mycket

omtalat här hos oss. Man väntar sig inte, att det ska avslutas

så här obemärkt och brådstörtat. Man har hoppats på ett

storbröllop.

Fästmannen gjorde en avvärjande rörelse.

— Låt oss vara fullt uppriktiga, herr kyrkoherde! Herr

kyrkoherden vet likaväl som jag vad ett storbröllop vill

säga. Fylleri, frosseri, slagsmål, osedlighet. Jag skulle aldrig

ha kunnat vara med om ett sådant. Den ursprungliga

anledningen till min hitresa var att genast från början avstyra

tanken på en dylik tillställning. Jag kan inte finna annat,

61ANNA SVÄRD

än att detta mål vinnes bäst och lämpligast just genom den

plan, som jag har haft äran att utveckla.

Kyrkoherden blickade uppåt och neråt rummet, liksom

sökte han efter ett sätt att undkomma den enträgne unge

ämbetsbrodern. Äntligen föll hans blickar på Anna Svärd.

Hans min ljusnade, han trodde sig tydligen ha funnit en

utväg.

— Magister Ekenstedt har ännu inte låtit mig veta hur

er fästmö ställer sig till dessa planer, som enligt min mening

är en smula förhastade, sade han.

Karl-Artur svarade utan ett ögonblicks betänkande.

— Innan jag trädde in i detta rum, lovade mig min

fästmö, att hon skulle godkänna mina anordningar.

Anna Svärd kunde inte hjälpa, att hon gjorde en aldrig

så liten rörelse av förvåning, och kyrkoherden märkte det.

— Men är du, Anna, också verkligen fullt inne i naturen

av dessa anordningar? frågade han och vände sig direkt till

fästmön.

Hon blev röd över hela ansiktet. En sak hade hon blivit

på det klara med under samtalet. Fästmannen ville gifta

sig med henne. Hon behövde inte vara ängslig. Han hade

inte funnit henne för simpel och bondaktig. Han ville

alltjämt ha henne till hustru.

Men på samma gång var hon missnöjd och orolig. Varför

hade inte fästmannen frågat henne där ute på vägen om hon

var redo att gifta sig med honom i morgon dag?

"Han håller int åv mej, som jag håller åv honom", tänkte

hon. "Om han tyckte om mej, skulle han först och främst

ha fråga hur jag ville ha"t."

Men fastän hon i sitt innersta kände sig sårad och

förolämpad, ville hon inte lämna fästmannen i sticket inför

kyrkoherden.

— Det förstår du fäll, prostfar, att jag går in på å följa

mä"n vart i väla han vill dra åv mä mej, sade hon.

— Ja, om det förhåller sig på det sättet, så står jag

naturligtvis till herr magisterns förfogande, sade

kyrkoherden.

62BRÖLLOP

IL

Länsmansfrun satt i sitt förmak med fingret på näsan,

såsom hon brukade, då hon försökte komma till rätta med

något.

I själva verket hade hon lärt sig att hålla av Anna Svärd,

och det hade gjort henne ont, att den unga flickan skulle

gå miste om det ståtliga bröllopet, som hon hade hoppats

på. Också hade fru Ryen redan på lördagskvällen satt alla

människor både i sitt eget hem och i Medstubyn i rörelse

för att hjälpa upp saken. Brudstassen, som förvarades i

Risgården, hade blivit översedd och upputsad, och på

söndagsförmiddagen hade Ris Ingborg och hennes syster kommit

till länsmansgården för att klä Anna Svärd till brud på

gammalt, övligt sätt Brudföljet, som hade ordnats på

backen utanför kyrkan, hade tack vare länsmansfruns

bemödanden blivit både långt och ansenligt. Två spelmän hade

hade gått i täten vid inmarschen i kyrkan. Länsmannen,

klockar Medberg, Jobs Erik, kyrkovärdar och nämndemän

med deras hustrur hade följt närmast efter brudparet. Unga

masar och kullor i sina högtidsdräkter hade avslutat tåget.

Alltsammans hade varit vackert och högtidligt. De mest

långvariga förberedelser skulle knappast ha gett ett bättre

resultat.

Något gästabud i Jobsgården hade inte kunnat

åstadkommas, men i dess ställe hade länsmansfrun ställt till

med ett litet bröllopskalas hemma hos sig. Hon hade

lyckligtvis redan förut berett sig på att göra en bjudning för

fästmannen och hans nya släktingar, så att hon hade

tämligen väl kunnat gå i land med saken. Gästerna var ju

dessutom klokt folk allesammans, så att de hade förstått, att

det inte kunde bli fråga om någon överdådig traktering.

Men om hon hade vetat hur tråkig den tillställningen

skulle bli, så hade hon visst låtit vara med sin välmening.

Alla de, som kom, var annars språksamt anlagda, men

i kväll hade de ingenting att säga. Hon själv bjöd till så

gott hon kunde, hennes man och hennes döttrar gjorde sitt

63ANNA SVÄRD

bästa. Även brudgummen ansträngde sig för att hålla

samtalet i gång. Men det låg något tungt i luften. Man tänkte

kanske på storbröllopet med all dess ståt och glädje, som

man hade gått miste om.

Vad bruden beträffar, så underlät hon helt och hållet att

säga något. Hon satt hela kvällen med de täta ögonbrynen

sammandragna och stirrade rakt framför sig. Hon liknade

en anklagad, som satt och väntade på sin dom.

"Det här äktenskapet börjar verkligen inte bra", tänkte

länsmansfrun. "Jag skulle gärna vilja veta vad det är Anna

Svärd grubblar över. Kan det vara fördenskull, att hon inte

har fått fira storbröllop i Jobsgården, som hon ser så

betryckt ut?"

För att få tiden att gå hade länsmansfrun vänt sig till

magister Ekenstedt och frågat om han inte vore villig att

säga dem ett par ord. Han hade genast tillmötesgått hennes

önskan, och nu satt hon där och lyssnade till honom. Han

talade ledigt och väl, men hon kunde inte neka till att hans

ord skrämde henne. "Vad är det han säger?" tänkte hon.

"Den här unge mannen ämnar sig bestämt ut på en is, som

inte är tillräckligt stark att bära honom."

Hon blev mer och mer förvånad. "Vad i all sin dar

betyder detta?" sade hon för sig själv. "Vill han leva sitt liv

i fattigdom som en Kristi efterföljare? Och är det för att

genomföra detta, som han har sökt ut åt sig en hustru, som

är av samma sinnelag som han, som föraktar rikedomen

liksom han, som förstår, att det inte ges någon annan lycka

än att göra Guds gärningar bland sina medmänniskor?"

Länsmansfrun, som mer än väl visste, att den unga bruden

under hela förlovningstiden hade drömt om en prästgård

med häst och ko, piga och dräng, kunde inte neka till att

det gick runt i huvudet på henne.

"Vilket förfärligt missförstånd!" tänkte hon. "Anna Svärd

vet ingenting om allt detta. Vart ska det här bära i väg?"

Ju längre hon lyssnade, dess bättre förstod hon vad det

var för en man, som hon hade framför sig. "Min kära

Anna Svärd har råkat ut för en svärmare", tänkte hon.

"Han har valt sig en hustru ur bondeklassen för att få en

64BRÖLLOP

människa vid sin sida, som är van att arbeta och själv kan

sköta sitt hus. Han är en av de där ungdomarna, som vill

leva på bondevis. Det är inte modernt längre att vara

herreman."

Hennes blickar vandrade från den ena till den andra av

åhörarna. Vad tänkte Jobs Erik, som aldrig gav ut en slant

i onödan? Vad tänkte Gammel Berit, som hade kämpat på

liv och död med fattigdomen? Vad tänkte Ris Ingborg, som

var kväll somnade in med bekymmer för sin gård? Och vad

tänkte den unga hustrun själv, som i tre år hade vandrat

omkring med kramsäcken, om denna förkunnelse?

"De borde väl åtminstone vara lika skrämda som jag",

tänkte hon, "men de sitter alldeles lugna och låtsar om

ingenting."

Hon förstod, att dessa människor inte tog den unge

prästen på allvar. Det där talet om fattigdomens välsignelse

var något, som hörde till hans ämbete. Det var ett vackert

tal och uppbyggligt att höra, men ingen av dem trodde ett

ögonblick, att han ämnade leva, som han lärde. Varför

skulle de oroa sig? De visste nog, att det fanns fattiga

präster, och ingen av dem inbillade sig, att en så ung karl

redan hade kommit till ett stort gäll, men nog skulle han

väl ändå kunna bjuda sin hustru mycket större välmåga,

än vad hon hade varit van vid. Han var ju bättre mans

barn, och sådana dör aldrig av svält i Sverige.

Länsmansfrun för sin del, som förstod, att han talade

allvar och att det liv, som väntade hans hustru, skulle bli

hårt och ansträngande, undrade hur hon skulle förhålla sig.

"De här två unga människorna har ju knappast råkats",

tänkte hon. "Och eftersom Anna Svärd inte kan skriva, har

de inte heller kunnat lära känna varandra genom brev. De

är ännu lika litet bekanta, som när de första gången möttes

på landsvägen. Vore det inte klokt att öppna ögonen på

bruden? Hon är en präktig människa, fastän hon inte ligger

åt det försakande hållet. Jag har verkligen lärt mig att

hålla av henne. Kan jag låta henne träda in i sitt

äktenskap utan att säga henne vad hon går till mötes?"

Hur hon funderade, beslöt hon sig dock för att inte lägga

5. — Lagerlöf, Anna Svärd, 65ANNA SVÄRD

sig i saken. Om de inte redan hade varit man och hustru,

hade det säkert varit hennes plikt att ingripa. Men som det

nu var, fann hon det klokast att lämna dem åt sig själva.

Då kalaset var till ända, gästerna hade troppat av och

länsmansfruns två döttrar hade följt bruden upp på

gästrummet, där brudsängen stod bäddad, kom emellertid den

unge äkta mannen själv och bad att få tala med sin

värdinna.

Efter detta samtal, som torde ha varat minst en

halvtimme, gick fru Ryen in i sin sängkammare och hämtade

sin bibel på nattduksbordet. Med denna under armen begav

hon sig därpå uppför trappan och in i gästrummet, där de

två döttrarna just hade hunnit befria Anna Svärd från all

brudgrannlåten och hjälpa henne i säng.

Hon behövde inte mer än kasta en blick på Anna Svärd

för att se, att hon alltjämt höll de täta ögonbrynen

sammandragna och att de djupa ögonen fortfor att stirra fram

mot någon förfärlig olycka. Då hon såg länsmansfrun

komma in med bibeln under armen, nickade hon ett par

gånger betydelsefullt, liksom ville hon säga: "Nu får jag

ändå rätt. Det här har jag väntat på hela kvällen."

Länsmansfrun gjorde sig ingen brådska. Hon putsade

ljusen, skickade döttrarna att lägga sig, satte på sig sina

brillor och bläddrade i sin bibel. Då hon hade funnit det

ställe, som hon sökte, sade hon till Anna Svärd, att det var

några ord här i Skriften, som hon gärna ville läsa upp för

henne, nu då hon ginge in i sitt äktenskap.

Anna Svärd satte sig upp i sängen och knäppte händerna.

Alldeles säkert fann hon bibelläsningen mycket onödig. Hon

förstod, ^tt den var en inledning till något svårt, som hon

skulle få höra. Och hon hade helst velat .slippa att vänta.

Länsmansfrun började läsa ur 1 Kor.: 13.

"Kärleken är tålig och mild; kärleken avundas intet;

kärleken skalkas intet, han uppblåses icke;

Han skickar sig icke ohöveliga, han söker icke sitt, han

förtörnas icke, han tänker intet argt;

Han gläds icke över orättfärdighet; men han fröjdar sig

över sanningen.

66BRÖLLOP

Han fördrager all ting, han tror all ting, han hoppas all

ting, han lider all ting."

Länsmansfrun, som kanske tänkte på sin egen brudkväll,

läste de märkvärdiga orden med rörd stämma, och Anna

Svärd kunde inte låta bli att följa med. Det som lästes,

föreföll henne som taget ur hennes eget hjärta. Aldrig hade

hon hört något ur bibeln, som varit så riktigt och sant.

Då läsningen var slut, upprepade Anna Svärd den sista

versen för sig själv.

— Vill du kanske höra det här en gång till?

— Ja, svarade bruden och bara viskade fram ordet, så

rörd var hon.

Ögonbrynen var verkligen inte mer så hårt

sammandragna. Ögonen stirrade mindre stelt. Länsmansfrun började

hoppas, att hon skulle kunna genomföra sin beskickning

utan alltför häftigt motstånd.

"Se där", tänkte hon, "Anna Svärd är långtifrån dum.

Hon hörde sin mans tal för en stund sedan. Hon förstår

kanske redan hur alltsammans hänger ihop."

När hon hade läst upp de sköna orden om kärleken ännu

en gång, lade hon ihop bibeln.

— Om det skulle visa sig, att inte allting blir så för dig,

som du har väntat, så tänk på detta!

De djupa, svårmodiga ögonen vändes mot den talande.

Detta yttrande kunde vara sagt bara som en passande

förmaning till en nygift hustru. Men det kunde också vara en

inledning till det förskräckliga, som måste komma.

Länsmansfrun skyndade att ge en förklaring.

— Jag menar, ser du, att om man håller av någon med

den rätta kärleken, så bryr man sig inte om hur man får

det i världsligt hänseende. Det är inte hästar och kor eller

pigor och drängar, som man ska gifta sig med.

Fru Ryen fann Anna Svärds uppförande mycket

besynnerligt. En antydan som denna borde ha försatt henne i en

förfärlig oro. Men hon varken sade ett ord eller gjorde en

rörelse. Det måste skridas till ytterligare förklaringar.

— Du ska inte tro, barn, att jag oombedd blandar mig

i dina affärer. Din man kom till mig nu nyss, då du redan

67ANNA SVÄRD

hade gått hit opp, och talade öppet med mig om hur ni

skulle ha det i framtiden. Jag frågade honom då om du

verkligen visste allt detta, och han svarade, att du hade

vetat det från första stund.

Denna gång kom det verkligen ett par ord från Anna

Svärd.

— Vad skulle jag ha vetat? sade hon, men tonen var

fullkomligt likgiltig. Det förskräckliga, som hon väntade

på, var tydligen inte något i den här vägen.

— Kommer du inte ihåg, sade fru Ryen och höjde

ovillkorligen rösten, liksom hade hon talat till någon, som inte

var riktigt vaken, kommer du inte ihåg, att han har talat

med dig om att föra ett liv i Jesu efterföljelse? Han sa

detsamma nu i kväll.

— Ja, men ...

— Jag misstänkte genast, att du ingenting hade förstått.

Och när jag förklarade detta för din man, bad han mig,

att jag genast skulle låta dig veta vad som väntar dig.

Han bad mig säga dig, att han inte har någon prästgård.

Han är en hjälppräst med etthundrafemti riksdaler i lön.

Ända hittills har han haft rum och kost i prostgården, men

då han nu gifter sig, får han i stället visst med spannmål,

smör och mjölk. Det blir säkert tillräckligt, men inte mer

heller, och när du nu har gjort dig så stora

förväntningar ...

Anna Svärd gjorde en fråga, sedan hon hade hört detta.

Länsmansfrun förstod, att det var av artighet mot henne, för

själv tycktes hon inte känna det minsta intresse för saken.

Hon undrade var de skulle bo.

— Din man fick ett litet arv i höstas efter en faster,

sade fru Ryen. Det var inte mer än tusen riksdaler och

möbler till ett rum. För pengarna har han emellertid köpt

sig en liten stuga med kammare och kök. Ja, det räcker ju

väl för er två. Men du förstår, det finns inga uthus, inga

åkrar och ängar. Du får själv laga din mat, elda och baka

och skura och göra allting.

Länsmansfrun undrade om Anna Svärd bara spelade

likgiltig och om stormen, som borde rasa inom henne, skulle

68BRÖLLOP

bryta ut över mannen, då han kom. Men ingenting tydde

på detta heller. Den starka, kraftiga människan satt där och

såg alla sina förhoppningar krossas utan att visa minsta

tecken till saknad.

— Det är förargligt, att jag har narra dej å ge mej

uppfostran, sade hon.

— Det är det minsta, sade fru Ryen. Det har varit roligt

att uppfostra den, som är så kvick att ta efter. Vi tycker

om dig här i länsmansgården, det förstår du väl, barn. Det

här är den första ledsamma stund, som jag har haft för

din skull.

Anna Svärd sade inte ett ord till tack för hennes

vänlighet, och länsmansfrun blev nästan litet förargad.

— Du sitter kanske och tröstar dig med att din man

snart ska få ett bättre gäll. Men du ska inte lita så säkert

på det heller. Han säger åtminstone, att han alltid vill

förbli fattig. Eller om du tänker på att föräldrarna är

förmögna, så vill jag tala om för dig, att han har blivit osams

med dem fÖr din skull och att han varken har hjälp eller

arv att vänta av dem.

— Det är synd om mor, sade Anna Svärd. Hon har nog

trott, att hon skulle få sitt bröd hos oss te döddagar.

— Om prosten i Korskyrka skulle dö, fortfor fru Ryen

obarmhärtigt, så blir din man skickad som hjälppräst åt

något annat håll, och det är detta, som är det värsta, för

då kan du ju inte följa med, utan blir sittande ensam i er

stuga. Och prosten i Korskyrka är sjuttisex år, han kan

inte leva länge.

— Ja, jag förstår, att det blir svårt fÖr oss, sade Anna

Svärd lika oberörd som förut.

— Eftersom ni alltså har att motse en ganska osäker

framtid, sade fru Ryen, tycker jag, att din man har mycket

rätt i sitt förslag. Han bad mig nämligen, att jag skulle

fråga dig... Han tyckte, att det var svårt att göra det

själv. Han ville, att jag skulle föreslå dig att.. .

Hon avbröts av en häftig rörelse från sin åhörarinna.

Anna Svärd hade vänt sig rätt emot henne. Hon satt framåt-

69ANNA SVÄRD

böjd och lyssnade. Nu var hon fullt vaken. Det var slut med

all dåsighet. Länsmansfrun blev litet röd på kinderna.

— Kära barn, sade hon, du ser på mig så, att jag nästan

blir rädd. Men jag tycker, att hans betänkligheter är väl

grundade. Det är säkert inte klokt av er att bilda familj. Ja,

du förstår nog vad jag menar.

Anna Svärd hade sjunkit tillbaka ner på kudden. Hon

grät inte, men hon vred händerna, och ansiktsdragen

arbetade som på en förtvivlad.

— Det var det jag visste, sade hon, det var det jag vänta

på. Han tycker int om mej mer.

— Kära barn, sade länsmansfrun, ta det inte på det

sättet! Din man är inte som vi andra. Han är en helt annan

sorts människa, förstår du. Han älskar dig, det vet jag, men

folk av hans slag anser sig tjäna Gud genom att försaka det,

som de mest önskar.

— Älskar han mej, då han skickar såna bud te mej?

ropade Anna Svärd med gäll stämma. Har du int märkt

på allting, att han har tröttna på mej? Men nu ska han

också slippa mej.

Hon kastade av sig täcket, ryckte till sig strumpor och

skor och började klä sig.

— Kära barn, försökte fru Ryen lugnande, jag försäkrar

dig, att du tar miste. Din man sa till mig, att han hyser

varm kärlek för dig. Alltsedan han kom hit och fick se dig,

har han kämpat med sin böjelse. Han har inte vågat tala

med dig.

Hon höll inne. Anna Svärd satte på sig kläderna med en

fart, som om det gällde att komma undan en eldsvåda.

— Tok heller! skrek hon till. Tycker han om mej, när

han ställer te mä ett sånt bröllop? Jag vet int vad han

vill mej.

Länsmansfrun såg hur hastigt hennes händer rörde sig

och hur vilda ögonen lyste ur det vita ansiktet. Hon gick

inte, nej, hon sprang ut ur rummet.

Hon fann Karl-Artur Ekenstedt i den skumma matsalen.

Han låg på knä, försänkt i bön. Hon rusade fram och

70BRÖLLOP

skakade honom i armen, och han reste sig med en förlägen

rodnad över ansiktet.

— Jag bad Gud, att han skulle låta Anna ta ert budskap

på det rätta sättet.

— Det är minsann inte tid att bedja nu, ropade fru Ryen

och ruskade honom i armen än en gång. Om inte magister

Ekenstedt skyndar opp till Anna och visar henne, att ni

älskar henne, såsom en man ska älska sin hustru, så får

vi i morgon dag leta efter henne i någon vak i Dalälven.

71ANNA SVÄRD

NYTT HEM.

Anna Svärd var säkert skapad för att gå omkring med

kranTsäcken. Hon hade den rätta blicken för vad som

helst borde bjudas kunderna. Det hade aldrig hänt henne,

att hon hade lagt i sin påse en vara, som inte gick att sälja.

Kom hon in på ett ställe, där man inte ville göra handel,

gick hon sin väg utan att vara obehagligt envis. Råkade hon

på sådana köpare, som tyckte om att pruta, så lät hon dem

få sin vilja fram och såg lagom ledsen ut, för att de skulle

tro, att de hade gjort en god affär. Till på köpet var hon

fullt hederlig. Hon bjöd aldrig ut ett stycke tyg, som var

malätet eller sjöskadat. Om en silkeduk hade legat i påsen

så länge, att den hade blivit bruten i vecken, så visade hon

själv på felet och sålde bort den för rakt ingenting.

Det råder inte minsta tvivel om att Anna Svärd skulle

ha skapat sig en liten förmögenhet, om hon hade fortsatt

med handeln. Men från den dagen, då hon hade mött

Karl-Artur Ekenstedt på landsvägen, hade en stor förändring

försiggått med henne. Hon hade på intet sätt blivit mindre

förslagen, mindre beräknande, mindre vaksam. Det var

endast så, att dessa goda gåvor, som förut hade hjälpt henne

att förtjäna sin bärgning, alltsedan dess trädde i tjänst hos

kärleken. Hon undrade många gånger själv över att hon

förut hade varit så ivrig att tjäna pengar. Var det verkligen

hon, som hade stått på marknader och varit lycklig över

varje kund, som hade närmat sig? Var det hon själv, Anna

Svärd, som hade vandrat kring landet och inte tänkt på

annat än att lägga slant till slant? Det var förunderligt och

otroligt. Men på den tiden hade hon inte vetat vad som var

det viktiga i livet.

De nygifta hade stannat ett par dagar i Medstubyn, men

tidigt på onsdagen hade de givit sig i väg, och på fredagens

eftermiddag kom de körande till Korskyrka, nöjda och

72NYTT HEM

lyckliga, för att ta i besittning sitt lilla hem i

backsluttningen ovanför kyrkbyn.

Karl-Artur, som hade fått några välmenta påstötningar

av länsmansfrun, hade väl aktat sig att hålla Anna i

okunnighet om vad som väntade henne. Han hade frågat om

hon från sin vistelse i Korskyrka förra sommarn kunde

påminna sig ett par små stugor, som låg i backen ovanför

doktor Romelius trädgård. Och hon, som under tre somrar

hade vandrat härs och tvärs genom församlingen, hade

genast sett för sina ögon två förfallna kåkar, som tycktes

färdiga att när som helst störta samman. Hon hade inte

varit inne i någon av dem, ty en gårdfarihandlerska besöker

naturligtvis inte sådana ruckel, där man inte har råd att

laga sina utslagna fönsterrutor. Men för ordningens skull

hade hon tagit reda på vem som ägde dem, så att hon visste,

att i den ena bodde en gammal knekt, som levde på en

pension av tjugu riksdaler om året, och i den andra en

stackars flicka, som kallades Torpar-Matts-Elin och hade

tio minderåriga syskon att sträva och arbeta för.

Däremot var det en nyhet för henne, att Karl-Artur hade

ropat in alla de tio barnen på en fattigauktion, där de

skulle bortackorderas, och likaså visste hon naturligtvis

ingenting om den lyckliga förändring i deras förhållanden,

som hade blivit följden av inropet. Flera av de mest

inflytelserika fruarna hade bildat en förening, som hade tagit

hand om barnflocken, som hade reparerat deras stuga och

försett dem med kläder och mat. Allt skulle ha gått

förträffligt, om inte äldsta systern helt plötsligt hade lagt sig

att dö. Det hade verkligen sett ut, som om den utslitna

stackarn, då hon hade sett syskonen uppklädda, källaren

fylld med potatis och det lilla skafferiet med mjöl och sill,

då stuggolvet hade blivit hopslaget, så att råttorna inte

längre kilade upp genom springorna, då fönsterna inte mer

behövde stoppas igen med trasor, hade tyckt, att inga vidare

plikter återstod för henne att fylla i denna världen, utan

hade lagt sig ner till välbehövlig vila.

Härmed hade hon emellertid skaffat Karl-Artur ett stort

bekymmer. De förträffliga fruntimmerna, som beskyddade

73ANNA SVÄRD

barnen, hade snart letat upp en ny vårdarinna, en gammal

jungfru, som under en lång följd av år hade tjänat i

prostgården, och denna skötte dem i vissa hänseenden alldeles

utmärkt, men hon var gammal och rådde knappast med att

öva tillsyn över tio ostyriga ungdomar. Karl-Artur för sin

del hade gärna velat hjälpa henne att hålla ordning på sina

skyddslingar, men detta hade ju sina stora svårigheter, så

länge som han bodde i prostgården. Därför hade han, då

han hade fått ut sitt lilla arv, skyndat sig att inköpa den

gamle soldatens stuga, som låg tätt bredvid de tio barnens,

och låtit reparera den.

I denna var det alltså, som de nygifta nu skulle bo. Den

unge prästen hade försäkrat hustrun, att den var så

upprustad, att hon alls inte skulle känna igen den. På det hela

taget tyckte han sig ha gjort en god affär. Han hade fått

ett hem, som låg väl till, som var litet och anspråkslöst

och därifrån han lätt kunde övervaka den stora barnskaran.

Anna Svärd, som i de dagarna inte frågade efter något

annat, än att hennes man älskade henne, hade skrattat åt

alltsammans och låtit sig nöja. Vad skulle hon för övrigt

ta sig till? De var gifta, och hon hade lovat att dela

ljuvt och lett med honom. Dessutom hade hon en stark tro

på sin egen duktighet. Hon visste, att om allt skulle slå för

galet ut, vore hon gott i stånd att skaffa bostad och föda

både åt mannen och åt sig själv.

När de på sin hemresa hade kommit i närheten av

Korskyrka, hade Anna Svärd talat om för mannen, att i hennes

trakt hade man för sed, att då två nygifta för första gången

trädde in i det egna hemmet, skulle de falla på knä på

tröskeln och bedja Gud välsigna huset och deras liv inom

dess väggar. Karl-Artur hade sagt, att detta var en vacker

sed och att så borde också de göra. Men då de hade kommit

fram, hade detta blivit glömt.

Det hade inte berott därpå, att Anna Svärd hade blivit

överväldigad av stugan, då hon hade fått se den. Nej, den

hade legat där ungefär likadan, som hon mindes den. Den

var alls inte förbytt till någon herrgård. De, som hade ställt

med reparationen, hade till och med glömt bort att lägga ut

74NYTT HEM

någon förstubro och lämnat kvar framför ingången samma

rangliga sten, som hade legat där i den gamle knektens tid.

Hon var alltjämt övertygad, att hon skulle ha betänkt sig

två gånger, innan hon hade gått in i en sådan här kåk för

att göra handel. Detta sade hon till mannen för att retas

med honom, och de skrattade båda och var i det

ut-märktaste humör.

Det var alls inte något med bostaden, som gjorde, att de

inte kom ihåg att falla på knä innanför tröskeln och

bedja om Guds välsignelse över det nya hemmet. Utan skälet

var det, att i samma stund, som släden stannade, slogs

ingångsdörren upp, och en liten fet fru steg ut på den

rangliga dörrstenen för att ta emot dem.

Anna Svärd hade inte förgäves gått härs och tvärs i

Korskyrka under tre somrar och drivit handel. Hon visste

namn på varenda människa i hela socknen, men denna hade

hon svårt att känna igen. Om ett par ögonblick räknade

hon dock ut, att det måste vara fru Sundler, organistens

hustru. När Anna Svärd sist hade sett henne, hade hon haft

långa, vackra lockar kring ansiktet, men nu var hon

kortklippt som en pojke, och det var detta, som hade förändrat

henne.

Ja, fru Sundler måste det vara, för om henne hade

Karl-Artur talat under hela resan. Hon hade hfälpt honom att

köpa stugan, och hon hade ordnat med byggnadsarbetarna.

Ja, hela det här giftermålet var hennes verk. De två skulle

inte ha suttit här i släden så glada och så överjordiskt

lyckliga, kunde man väl säga, om inte hon hade varit. Således

var det ju helt naturligt, att fru Sundler hade kommit

till deras lilla hem för att elda upp rummen och ta emot

dem, hon, som hade varit så verksam, för att de skulle få

varandra.

Fru Sundler bredde ut armarna emot dem och slöt dem

båda två i sin famn. Hon förklarade helt rörd, att hon var

lycklig att se dem, att det var hennes varmaste önskan, som

nu hade gått i verkställighet, och att det var underbart, att

Karl-Artur hade fått uppfylld drömmen om en liten grå

75ANNA SVÄRD

stuga och en enkel hustru, som han hade drömt, så länge

hon hade känt honom.

Medan fru Sundler höll sitt lilla tal, hade föresatsen att

bedja om Guds välsignelse över hemmet alldeles fallit dem

ur tankarna. Båda två var från den stunden helt och hållet

upptagna av organistfrun.

När hon äntligen hade släppt dem ur sin famn, öppnade

hon ingångsdörren och förde in dem i en smal gång, som

gick tvärsöver stugan och delade den i två hälfter.

Medan de tog av sig ytterkläderna och hängde upp dem

där i mellangången, berättade fru Sundler, att det var

någonting, som hade sagt henne, att denna kväll skulle de

komma. Hon hade nätt och jämnt hunnit att ta kaffekokarn

under armen och skynda hit till det lilla sparvboet, som

hon i tankarna brukade kalla Karl-Arturs hem, och duka

kaffebordet, när hon hörde, att det pinglade i backen. Hon

kunde inte säga hur glad hon var över att hon hade hunnit

hit för att ta emot dem, så att de inte skulle behöva komma

till ett tomt hus.

Men det var inte precis det, som fru Sundler sade, som

gav Anna Svärd så mycket att tänka på, utan det var den

stora förändring, som Karl-Artur undergick i samma

ögonblick, som fru Sundler visade sig. Han var inte längre käck

och sorglös som förut under resan, han blev ängsligt ivrig

att vara fru Sundler till nöjes.

Den unga hustrun kände på sig, att han inte hade varit

riktigt nöjd att möta fru Sundler, just när han och hon

skulle ta sitt nya hem i besittning, men så hade han väl

besinnat alla hennes förtjänster och blivit slagen av ånger.

Han började åter berätta för hustrun hur Thea, som han

sade i vart ord, hade hjälpt honom med allting. Det var

hon, som hade slagit upp krokar här i mellangången, så

att de hade någonstans att hänga kläderna. Ja, tänk, att det

hade hon! Han öppnade dörren till höger och bad sin

hustru stiga in och se. Om hon inte hade vetat bättre, skulle

hon inte ha trott, att detta var det köket, där hon själv

skulle leva och regera. Han tycktes bara föra in henne dit,

för att hon skulle beundra alla fru Sundlers anordningar.

76NYTT HEM

Köket upptog hela ena hälften av stugan, och hon tyckte,

att det var mycket större, än hon hade väntat sig. Det var

nog tre gånger så stort som fähuskammarn i Jobsgården.

Väggarna luktade lim och kalk, såsom det brukar göra på

nya ställen, och det var väl den lukten, som gjorde, att det

inte kändes hemtrevligt där. Det såg också ganska tomt ut.

Det var nog inte riktigt vad hon hade drömt om. Hon hade

tänkt på storstugan i Risgården, där det fanns stort

väggskåp i brunt och blått, hög Moraklocka med rosor på

fodralet och pelarsäng med hemvävda förhängen. Hon hade

väl också önskat sig en Jofief i grann guldkaret på väggen

mellan skåpet och sängen och en jungfru Maria, som neg

för en Herrans guldsmidda ängel, över fönsterna. Men

sådant var ju fåfänglighet att begära. Hon borde vara nöjd

med det som fanns.

Det var mycket nog, och alltihop hade blivit anskaffat

av fru Sundler. Både bordet, som stod framme vid fönstret,

och stolarna framför det och vattensån vid dörren och

vedlåren vid spisen hade hon plockat samman. När man hörde

mannen tala, kunde man tro, att fru Sundler var den första

människa, som hade förstått, att i ett kök behövdes pannor

och grytor, vispar och slevar, kaffekokare och baljor,

skedar och knivar. Om det också inte var fru Sundler själv,

som hade balkat av ett hörn till ett litet skafferi och satt

upp en kärlhylla på väggen, så nog var det hennes förtjänst,

att det fanns där.

Så snart som Anna Svärd hade kommit in i köket, lade

hon märke till en smal liggsoffa, som stod undanskjuten till

bortersta hörnet av rummet, liksom om den skämdes för att

stå där. Träsitsen stod upprest mot väggen, och soffan var

bäddad. Allt var snyggt och ordentligt. Det var bara det

felet med den, att den var så smal som en likkista, och

Anna Svärd såg genast, att den inte var någon utdragssoffa.

Den kunde inte bli bredare, än den var. Om man väl hade

trängt sig ner i den, måste man säkert ligga hela natten i

ängslan för att bli sittande fast och inte komma upp ur den

nästa morgon.

Den där soffan upptog hennes tankar. Hon försökte höra

77ANNA SVÄRD

på mannens berättelse om vad Thea hade gjort för dem.

Hon hade gått på ett par auktioner för deras skull och

ropat in husgeråd och möbler så ofantligt billigt. Men dels

så hade han redan talat om alltihop det där på vägen, och

dels så tänkte hon på liggsoffan. Eftersom den var bäddad,

så var det väl meningen, att en av dem skulle ligga i den.

Det var inte många att välja på.

Fru Thea bjöd inte bara på kaffe och småbröd utan

också på smör och bröd, ost och ett par ägg. Anna Svärd

kunde inte neka till att det smakade bra, men på

Karl-Artur lät det, som om han inte hade ätit ordentlig mat,

sedan han sist var gäst hos fru Sundler. Länsmansfrun i

Medstubyn var annars berömd för sin mathållning, men

mannen hade glömt allt annat i världen, och hustrun med,

bara för att ställa sig in med fru Sundler. Det var, som

om han på något sätt hade försyndat sig emot henne och

ville komma på god fot med henne igen.

När Karl-Artur hade smakat på alla fru Sundlers

anrättningar och berömt och krusat tillräckligt, reste han sig från

bordet för att gå in i det andra rummet. Han gick tätt förbi

liggsoffan, och Anna Svärd undrade om han inte skulle

berömma den också, men han sade inte ett ord om den.

De gick tvärsöver mellangången och kom in i en kammare,

som inte var fullt så stor som köket, men ändå ganska

rymlig. När hustrun tittade in där, hade hon en känsla av

att hon helst ville springa sin väg, därför att detta var ett

herrskapsrum. Om det var tomt i köket, så var det fullt här:

skrivbord, bokskåp, soffa med divanbord, byrå, säng och

ännu mycket mer. Detta var alltså de möblerna, som han

hade fått ärva efter sin faster. De var av ett mörkt och

blankt träslag, stolar och soffa klädda med siden. Vart hon

såg, blänkte det av beslag och vackra inläggningar.

I det här rummet fanns det tapeter på väggarna,

långgardiner för fönsterna och inte spis, utän kakelugn. En stor

spegel i guldram hängde över soffan, det fanns ljuskrona i

taket, silverstakar på skrivbordet. Rummet skulle ha passat

i Ekenstedtska huset i Karlstad.

Sängen, som stod här, var liksom kökssoffan bäddad för

78NYTT HEM

natten. Det var en enmanssäng, och inte var den så värst

bred, den heller.

Ja, en sak var ju klar. Här inne skulle han bo och vistas,

här skulle han både sova och arbeta. Hon skulle hålla till i

köket och sova där. Han skulle ha det som en herreman,

och hon skulle bli hållen som hans piga.

Mannen fortsatte med att berömma. När han reste till

bröllopet, hade kakelugnen i det här rummet ännu inte varit

riktigt färdig, och möblerna hade inte kunnat ställas in.

Thea Sundler hade gjort i ordning alltsammans under hans

bortovaro. Och tänk, så fint, så vackert, som hon hade

ordnat rummet! Kunde man tro, att man befann sig i en

liten backstuga? Månne det fanns ett elegantare rum i hela

kyrkbyn?

Han ville förmå också henne, hustrun, till att berömma

fru Sundler. Men hon hade sitt att tänka på och sade

ingenting.

De två var så inne i att undersöka de olika lådorna och

klaffarna i skrivbordet, att de inte märkte, att hon smög sig

ut. Hon gick in i köket, tog ett ljus från köksbordet och

lyste för sig ut i mellangången, så att hon skulle kunna

finna sin päls och sin huva. Hon var alldeles lugn. Det var

inte något sådant uppror inom henne som på

bröllopskvällen. Hon ämnade inte göra sig något illa, bara gå bort

till ett folk här i kyrkbyn, som hade gett henne kvarter

förra sommarn, då hon hade haft sin handel i Korskyrka,

och stanna där över natten. Hon var nödsakad att företa

sig något för att visa honom där inne och hans Thea, att

hon ville ha en matmors plats i huset och inte en

tjänarinnas.

Medan hon höll på att söka efter kläderna, såg hon, att

det fanns ännu en dörr i mellangången. Nyckeln var

urtagen, men hon blev inte rådlös för så litet. Hon tog

nyckeln ur köksdörren, satte den försiktigt i låset och fick

det att ge med sig. Hon såg in i ett litet rum, ja, det var

knappast annat än en skrubb, ett smalt fönster fanns på ena

väggen, men ingen eldstad. Det kändes inte kallt där inne

i alla fall, därför att kakel ugnsmuren från mannens rum

79ANNA SVÄRD

sköt in i ena hörnet. Väggarna var tomma och vita med

endast några hängare högt uppe. Det var nog ämnat till

klädkammare.

Men längst inne såg hon vad som väckte hennes stora

förvåning: en hel paradsäng. Den stod där med vackra, rÖda

förhängen, bäddad med pösande dunbolstrar, med breda

spetsar på lakanen, med ett ord allt, vad hon kunde

önska sig.

Då den unga hustrun en stund hade beskådat detta

underverk, tog hon igen av sig huvan och pälsen, satte den lånade

nyckeln tillbaka på sin plats och gick in i köket.

Där var hon en stund ensam, men så måtte de andra ha

lagt märke till att hon hade gått ifrån dem. De kom båda

hastigt in till henne.

— Var blir du av? frågade Karl-Artur. Är du trött efter

resan? Vill du gå och lägga dig?

— Jag gick in hit för å prova sänga, som jag ska ligga i.

Jag var rädd, kan du förstå, att jag int skulle få rum i"na.

Hon såg litet förtretad ut, men skrattade på samma gång.

— Nå, hur gick det för dig? sade Karl-Artur och

skrattade, han också.

— Det gick, som när en sätter ko i kalvkätte. Den räcker

varken på längda eller tvärn. Kanske det skulle gå, om jag

la mej på sida. Men det blir besvärligt, det mä, för jag får

fäll kasta åv mej täcke och stiga opp på golve, för var

gång jag vell vänna mej.

Hon talade alltjämt utan all vrede, och mannen fortsatte

att skratta. Hon kunde nog märka, att han var litet

förlägen och att han skrattade, för att detta inte skulle märkas.

— Ja, du skrattar du. Man, men du ska tänka på att

jag har sutti tre dagar i en släde, så att jag är både

skrumpen och stel.

Karl-Artur gick bort och såg på liggsoffan.

— Gå du och lägg dig i sängen i mitt rum! sade han.

Jag ska försöka om jag inte kan få rum i den här lådan.

— Tok heller! Int har du fäll fått hustru, för att du

ska behöva ligg på kant mä fötterna utanför sänga e hel

natt. Nej, jag tänker på om jag skulle försöka ligga på

80NYTT HEM

golve. Int är det första gången, men jag är liksom lite

ängslig för"et i alla fall. Det blir kallt här fram på natta,

när det slocknar i spisen. Skulle fäll int ligg och dra döden

på mej heller, när jag just har kommi te mitt eget.

Den äkta mannen föreföll rent rådlös. Han kastade en

vädjande blick på fru Sundler, men den goda väninnan satt

och trummade på bordskivan och låtsade, som om hon inte

ville höra på, när man och hustru talade om sina

angelägenheter.

— En behöver bädda mä fällar bå" över och under,

fortfor hustrun, om en ska sova på golve e kall vinternatt, och

när vi inte äger mer än en enda, så vill jag fråga dej, Man,

om jag kan få gå te ett folk här i körkbyn, som gav mej

kvarter i somras, och be dom hysa mej för i natt. Du kan

fråga fru Sundler, som har ordna så väl för oss mä allt

annat om int detta är bästa utvägen.

Både man och hustru vände sig mot fru Sundler för att

få ett gott råd av henne, men hon satt tyst. Det syntes på

henne, att detta var något, som hon rakt inte ville blanda

sig i.

Anna Svärd räckte mannen handen.

— Ja, farväl då! sade hon.

Karl-Artur hade blivit litet röd på kinderna, och den

blick, som han sände fru Sundler, var inte alldeles för

vänlig.

— Nej, detta är för omöjligt, sade han. Thea, kan du

då inte hjälpa mig att hitta på något? Det måtte väl gå

för sig, att jag ligger på soffan i mitt rum. Där har jag

sovit många gånger förr i världen, då jag var på besök hos

domprostens. Och Anna kan väl ligga i sängen. Vi måste ju

rätta oss efter omständigheterna. Den där soffan, som du

har skaffat för Annas räkning, är verkligen för svår. Vi tar

in sängkläderna.

Fru Sundler flyttade sig litet oroligt på stolen, då

Karl-Artur tilltalade henne så där häftigt, men hon gav inte ett

ljud ifrån sig. Anna Svärd däremot var inte sen att svara.

— Tok heller! sade hon ännu en gång. Menar du, att du

skulle få lov å ligg på det dyra sidentyge? Det finns ingen-

6. — Lagerlöf, Anna Svärd. gjANNA SVÄRD

ting annat än lös halm under lakana här i liggsoffa, och

den kan vi väl int dra in i det fina rumme, som fru Sundler

har ställt så vackert i ordning åt dej. Nej, det är nog bäst,

att jag går min väg.

Hon räckte ut handen än en gång för att säga adjö. Han

slog häftigt undan den, men på samma gång var det en

sådan tvekan och osäkerhet över honom, att hon började

tycka synd om honom.

— Det är ju snällt åv dej, att du vill låta mej ligg inne

hos dej, sade hon i litet mildare ton. Men du begriper fäll,

att det inte kan gå för sej. Hemma i Medstubyn och på

gästgivargårdarna, där gjorde det ju ingenting, att vi sov i

samma rum. Men här i Korskyrka vet alla människor hur

mycket finare du är än jag. Här får jag lov å ligg ensam i

köke, som pigorna ska göra.

— Men, Anna! ropade han till och slog än en gång bort

handen, som hon sträckte fram mot honom. Något annat

kom han sig inte för med. Hon hade allt bra gärna velat

se om han skulle låta henne gå, men hon ville inte driva

honom till någon ytterlighet. Allt detta retade henne inte så

mycket, som det eljest skulle ha gjort, därför att hon visste,

att hon satt med bästa kortet på hand. Hon hade snarast

haft lust att storskratta.

Hon gick fram till fru Sundler.

— Det ser fäll märkvärdigt ut, att jag ska gå och du stå

kvar här, sade hon, och folk finns det överallt i en töcken

här körkby, som håller reda på det som sker. Det vore fäll

kanske bästj att du gjorde slut på det här apspele.

Nu äntligen kom det liv i fru Sundler.

— Vad menar fru Ekenstedt? sade hon.

— Aldrig kunde jag tro, att jag skulle få så snart

besannat vad farbror min sa om att folk här söder ut är så

gruveligen lustiga och skämtsamma, svarade Anna Svärd.

Här står du och hör hur mannen min och jag håller på å

råka i gräl och ovänskap, därför att det inte finns sängplats

åt mej. Och ändå vet du hela tiden, att det finns en

sparlakanssäng i huse, fullbäddad mä dynor och bolstrar, den

bästa en kan få. Det kallar jag å vara bra skämtsam.

82NYTT HEM

Karl-Artur gjorde stora ögon. Han vände sig mot fru

Sundler för att få en förklaring, men hon visste att reda sig.

— Jag har stått här i en så svår strid, sade hon. Det kom

hit en säng i går kväll, en bröllopsgåva från prostfolket.

Men jag trodde, att prostinnan ville överlämna den själv.

Jag tyckte mig göra rättast i att låsa till om den. Men då

fru Ekenstedt redan har sett den ...

Hon letade fram en nyckel ur kjortelfickan och lämnade

den till Anna Svärd.

Långt fram på natten vaknade Anna Svärd med en känsla

av att hon hade glömt något viktigt. Det var det också.

Hon kom ihåg, att hon och mannen hade försummat att

lysa Guds välsignelse över sitt hem.

"Ja, Vår Herre får förlåta oss", tänkte hon. "Det var fru

Sundlers fel." Hon vände sig i sängen och somnade på nytt.

83ANNA SVÄRD

MORGONSTUND.

Anna Svärd vaknade nästa morgon, så snart som det

började dagas. Men i stället för att genast stiga upp låg

hon och höll ett litet samtal med sig själv.

— Månn tro om den nya prästfrua ligger och väntar, att

den fina piga hennes ska komma in mä kaffe och nybakat

bröd? mumlade hon och skrattade och var i sitt bästa

morgonhumör.

Hon stannade kvar i sängen än en stund. Gång på gång

reste hon sig för att se mot dörren.

— Kan en begripa, att det inte rör sej i köke, fastän

klocka bestämt går på sex? Det blir inga anna råd, än att

jag får klä på mej och se efter hur det står te.

Mannen sov ännu, och den unga hustrun klädde sig så

tyst som möjligt för att inte väcka honom. Till sist smög

hon sig i strumplästen genom mellangången ut i köket, och

där först satte hon på sig skorna.

Då detta var gjort, såg hon sig omkring med ett par ögon,

som vidgades av häpnad.

— Jag har då fått vara mä om bå" ont och gott i min

dar, sade hon, men maken te detta har jag aldrig sett. Både

köksa och huspiga har försovi sej. En tycker fäll annars,

att första morron borde di ha vari mest påpassliga. Ena

riktiga slarvor måtte di vara, för här finns varken ved eller

vatten. Och elden har fått gå ut, det är då det allra värsta.

Sanna mina ord: det är fru Sundler, som har statt

tjänstfolke, liksom hon har ställt mä allt annat här i gårn, och

då kan en int vänta bättre.

Mittunder klagovisorna tycktes det gå upp ett ljus för

henne, och hon slog sig för pannan.

— Jag är då så dum, så jag borde ha stryk, utbrast hon.

Jag kunde väl ha begripi från första stund, att di är ute i

lagårn och mjölkar korna.

84MORGONSTUxND

Hen gick ut i mellangången, klev ner på den rangliga

dörrstenen och besåg omgivningen.

— Jaha, jaha, sade hon, medan hon med blickarna mätte

en liten inhägnad, där det fanns ett vedskjul, en källare, en

brunn och ingenting mer. Jag skulle just vilja veta vad den

nya prästfrua säger, när hon får se alla di här uthusena.

Det där är förstås lagårdslänga. Det blir int lätt för det

nya prästfolke å skaffa så många kor, att di fyller opp ett

så stort fähus.

Hon gick ner på gårdsplanen, men där stannade hon på

nytt och gned sig i ögonen.

— Om jag bara kunde räkna ut var jag har drängstuga,

mumlade hon. Det finns int en pinne i vedlårn. Men drängen

är fäll i ställe och ryktar hästarna. Ja, jag säger då det.

Det är väl, att Anna Svärd är mä på den här resa, annars

skulle den nya prästfrua bli rent rådlös.

Ett par ögonblick efteråt stod hon i vedskjulet, fattade

yxan, som låg på huggkubben, och började klyva kastved

med både fart och kläm. Men efter några lyckliga hugg

fastnade yxan i ett för grovt vedträ, och hon måste rycka

och skruva en god stund för att få den loss.

Medan hon krånglade med detta, hördes steg utanför

skjulet, och en lång pojke kom fram i dörröppningen.

"Vad ska den där här å göra?" tänkte Anna Svärd. "Nu

ska ni få se, att hela körkbyn får veta, att den nya prästfrua

får lov å hugga sin ved själv. Hur ska en få en töcken där

å begripa, att det int är den nya prästfrua, som hugger ved,

utan bara Anna Svärd?"

När hon hade lossat yxan och lyfte den till ett nytt hugg,

kom pojken fram till henne.

— Jag ska hugga åt er, sade han.

Hon gav honom en snabb blick, såg, att han var mager

och gulblek, och skakade på huvudet.

— Tok! sade hon. Du är fäll int mer än nie år.

— Jag är fjorton, sade pojken, och jag har hugge ved i

all min dar. Jag har hugge åt oss själva nu på morron.

Han visade med handen mot en stuga alldeles i närheten,

där en smal rökpelare redan steg upp ur skorstenen.

85ANNA SVÄRD

Anbudet var verkligen lockande, men Anna Svärd glömde

inte sin vanliga försiktighet.

— Du vill fäll ha betalt, kan jag tro?

— Ja, svarade pojken och grinade till, så att hela

tandraden syntes. Jag vill ha bra betalt. Men vad jag ska ha,

det talar jag inte om så här på förhand.

— Då får jag fäll hugga min ved själv då.

För en stund gick det raskt undan med vedklyvningen,

men snart hade hon den oturen, att yxan fastnade.

— Det är inte pengar, som jag vill ha, sade pojken.

Hon såg på honom än en gång. Han hade hårt hopknipen

mun och små, pliriga ögon. Han såg småslug och lillgammal

ut, men visst inte elak. På en gång förstod hon, att han var

ett av de tio barnen, som mannen hade tagit vård om. "Han

är ju åv vårt eget folk, så te sägandes", tänkte hon. "Då

blir det fäll int så farligt mä betalninga."

— Du ska få hugga då, sade hon. Efteråt kan du komma

in te mej å få en smörgås.

— Tack, sade pojken, men vi har mat hemma. Vi har

nästan mer, än vi orkar äta.

— Vad i hela väla ska en kunna bju" en töcken

storkarl?

Pojken hade redan fattat yxan, men nu kunde han inte

längre hålla på hemligheten.

— Ni har väl säcken mä er? Tror ni, att ni kunde gå

inom hos oss och låta mej och syskona mina få se på dä,

som finns där?

— Men är du nu rent galin? Tycker du, att den, som

är gift mä en präst, kan gå omkring mä kramsäcken?

Hon hörde steg bakom sig i detsamma. En flicka kom

fram till dem. Också hon var gulblek i hyn och hade ett

bekymrat uttryck över ansiktet. Det var lätt att se, att båda

barnen var syskon. Hon kom ivrigt fram till brodern.

— Vad säger ho? Får vi titta i säcken?

Det var en överlagd plan. De fattiga stackarna i

Torpar-Matts stuga, som aldrig hade gästats av någon handlande,

brann av längtan efter att få se de härligheter, som hon

hade visat fram i andra gårdar.

86

MORGONSTUxND

— Ho säger, att ho inte kan gå omkring mä kramsäcken,

sen ho har blitt gift mä en präst.

Flickan såg gråtfärdig ut.

— Jag ska gå efter vatten och mjölk åt er, sade hon

övertalande. Jag ska göra opp eld i spisen.

Anna Svärd tänkte raskt efter. Säcken fanns ju med i

packningen, men hon hade bara sina egna kläder i den. Hon

måste fundera ut något sätt att ställa barnen till freds, det

var alldeles nödvändigt för grannsämjans skull.

— Ja, sade hon, det är, som jag säger. Den nya

präst-frua kan int gå omkring mä kramsäcken. Men om ni hugger

bra mä ved och bär in"en och springer hem te er efter eld,

så ska jag laga, att en, som heter Anna Svärd, kommer in

mä säcken te er.

Vid elvatiden på förmiddagen kom också verkligen en

ung, vacker dalkulla med stor, svart skinnsäck på ryggen

in i Torpar-Matts stuga. Hon stannade innanför dörren, neg

och frågade om där fanns någon, som ville göra handel med

henne.

De tio barnen omringade kullan i samma ögonblick. De

två äldsta, som tycktes känna igen henne, hoppade upp och

ner i glädjen och sökte förklara för de yngre vem hon var.

Den gamla jungfrun, som hade vård om barnflocken, satt

på bänken under fönstret och spann ull. Hon såg upp, då

kullan kom in, och sade några ord om att här i stugan

fanns det bara några fattiga barn, som ingenting kunde

köpa. Men hon hejdade sig, då kullan blinkade åt henne.

— Det är di här barna själva, som har bett mej komma

in, därför att di har så ogrundat mycke pengar å handla

för, sade kullan.

Hon steg fram till bordet, vände ryggen till, sköt upp

säcken på bordskivan och lossade axelremmarna. Därefter

gick hon bort och tog jungfrun i hand.

— Jungfrua känner fäll igen Anna Svärd, sade hon,

jung-frua köpte bå" kam och syring åv mej förra sommarn.

Den gamla reste sig, knep ihop ögonen ett par gånger

och gjorde en nigning så djup, att den skulle ha anstått

själva prostinnan Forsius.

87ANNA SVÄRD

Kullan gick fram till säcken och började snöra upp

remmar och söljor. Barnen stod runtom i andlös förväntan,

men det blev en stor besvikelse. Säcken var inte fylld med

handelsvaror, utan med halm.

Ingen kunde bli mer ledsen och förvånad än den stackars

kullan själv. Hon slog samman händerna och jämrade sig.

Hon hade inte öppnat säcken sedan i går kväll, och nu i

natt måtte någon ha passat på att stjäla undan alla hennes

vackra silkedukar och knappar och band och kattunstycken

och lagt dit bara halm. Ja, hon hade ju tyckt, att säcken

kändes märkvärdigt lätt, då hon satte den på sig i morse,

men hon hade ändå inte kunnat tänka på sådant här, för

det folket, som hon hade bott hos, såg likaså redbara och

riktiga ut som en guldpenning.

Barnen stod där ledsna och besvikna. Kullan fortfor att

jämra sig. Tänk, att någon kunde vilja göra så illa: plocka

bort allt vackert och fylla opp säcken med denna usla

halmen!

Hon rörde om i halmen och kastade den åt alla sidor

för att se om ingenting fanns kvar av hennes varor.

Längst ner på bottnen träffade hon på en liten silkeduk,

en yllehalsduk och ett skrin, där det ännu låg kvar ett

dussin bröstnålar med knapp av brokigt glas.

Hon var så över sig given för att hon inte hade mera

kvar. Hon sade, att när allt det andra var borta, så var

det här ingenting att gömma på. Utan om den äldsta tösen

ville hålla till godo med silkeduken, skulle hon få den, och

pojken kunde ta halsduken. Småbarnen skulle få dela

bröstnålarna mellan sig, och om jungfrun ville ta emot det lilla

skrinet, som de hade legat i, så vore det bra, för hon själv

hade inget bruk för det.

Ja, det blev ju en glädje i den lilla stugan.

88SYNEN I KYRKAN

SYNEN I KYRKAN.

Anna Svärd kom in sitt kök, trallande på en gammal

vall-låt. Men hon avbröt sig hastigt. Medan hon hade

varit borta i grannstugan, hade fru Sundler kommit på

besök, och hon satt nu på den smala liggsoffan och väntade.

Det skulle vara en stor överdrift att säga, att hon var

välkommen. Alldeles oavsett den lilla sammanstötningen

föregående kväll så hade den unga prästfrun ganska mycket

att beställa denna förmiddag. Ett packlass med hennes

kläder, med de enkla bröllopsgåvorna från grannar och

fränder i Medstubyn, med hennes vävstol och spinnrock

hade kommit för en stund sedan, och hon hade ännu inte

hunnit packa upp och ställa allting på sin plats.

Till råga på olyckan kunde hon inte heller kalla på

mannen och bedja honom hålla gästen sällskap. Karl-Artur

hade strax efter frukosten gått till prostgården för att ta

igen mycket försummat arbete och var inte att vänta förrän

fram emot tvåtiden.

Det är inte så lätt att förstå orsaken, men i samma

ögonblick, som Anna Svärd fick se fru Sundler, blev hon

ytterligt bondsk både i tal och åthävor. De fyra månaderna i

länsmansgården, vilka i själva verket hade ganska mycket

förfinat henne, var alldeles bortglömda. Kanske kände den

unga hustrun på sig helt instinktivt, att härvidlag hjälpte

det inte att komma med några fina maner. Det är inte heller

omöjligt, att det roade henne att låta den andra tro, att

hon var mycket dum, mycket oerfaren, att hon, med ett ord,

alls inte visste att skicka sig.

Fru Sundler kom mycket ivrigt emot henne. Hon

förklarade, att när hon hade suttit där hemma nu på

förmiddagen, hade hon kommit att tänka på att det måtte vara

besvärligt för fru Ekenstedt, som denna dag säkert hade

mycket att ordna med i det nya hemmet, att också behöva

89ANNA SVÄRD

laga middag åt sin man. Men Karl-Artur kunde gärna, ack,

så alltför gärna, få äta middag hos organistens. Ja, han

kunde få äta där de följande dagarna också, ända tills att

de hade kommit sig i ordning och hunnit köpa in litet

förråd hos bönderna. Det skulle hon för resten vara lycklig

om hon kunde hjälpa till med. Skulle inte fru Ekenstedt

vilja sända till henne Karl-Artur redan i dag?

Medan fru Sundler hade hållit på med sin långa harang,

hade den unga prästfrun börjat lossa omslaget kring ett

stycke lärft, som var en bröllopspresent från Ris Karin, och

som hon råkade på en motspänstig knut, bet hon helt enkelt

upp den med tänderna. Härvid gick det en rysning genom

fru Sundlers hela lekamen, men hon avhöll sig från varje

anmärkning.

— Det är ju bara för den allra första tiden, innan ni

har kommit er i ordning, skyndade hon att än ytterligare

betona.

Den unga hustrun såg upp från lärftsbunten, gick bort

till fru Sundler och ställde sig framför henne bredbent med

händerna på magen.

— Fäll ska jag tala om för"n, att du väntarn, sade hon.

Fru Sundler skyndade sig att uttrycka sin glädje över att

hon tog emot hennes lilla förslag lika vänligt, som det var

menat. Anna Svärd stod kvar framför henne i samma

ställning, och hon fortsatte:

— Men jag säger"n fäll också, att kan han int äta den

maten, som hustrua hans lagar, så är hon int sämre, än att

hon kan gå ut mä kramsäcken och leva för sej själv.

Fru Sundler fick upp händerna och höll dem skyddande

framför sig. Det såg ut, som om hon hade väntat, att den

andra skulle slå henne.

— Det går fäll int an å tala så rättfram te e

herrskapsmänniska, sade Anna Svärd.

Men detta behövde hon inte vara rädd för. Fru Sundler

hade ögonblickligen lugnat sig och gjorde nu sitt bästa för

att släta över och urskulda.

— För all del, för all del, kära fru Ekenstedt! Jag är

säker om att fru Ekenstedt lagar just sådan mat, som Karl-

90SYNEN I KYRKAN

Artur önskar sig. Mitt förslag var gjort i all välmening.

Men nu ska vi aldrig mer tala om det.

Härmed blev det stilla i rummet. Anna Svärd började

mäta upp lärftsrullen, men inte med något alnmått, utan på

sin vänstra arm. Hon kunde inte tydligare ha visat fru

Sundler, att hon inte mera hade tid med henne.

— Se, jag hade tänkt, kära fru Ekenstedt, började fru

Sundler med mycket mjuk röst, att vi två skulle bli riktigt

goda vänner. Det har jag glatt mig åt. Jag är rädd för att

fru Ekenstedt tror, att jag tycker mig stå högre i världens

ögon än fru Ekenstedt. Men det är ett misstag. Mina

föräldrar var mycket fattiga. Mamma fick gå och släpa från

morgon lill kväll, och vad mig själv beträffar, så skulle

jag ha varit tvungen att gå ut som simpel piga, om inte

baron Löwensköld på Hedeby hade kostat på mig litet

lärdom, så att jag kunde bli guvernant. Mamma hade varit

anställd hos hans föräldrar i femton år, och en gång hade

hon gjort honom själv en stor tjänst, som han ville

återgälda. Och Karl-Artur är ju systerson till honom, som

hjälpte mig. Min mamma sa alltid, att jag skulle försöka

tjäna och bistå Löwensköldarna, varhelst jag råkade dem,

och Karl-Artur och hans hustru är ett för mig.

— Sju och tjuge, åtta och tjuge, nie och tjuge, tretti!

mumlade Anna Svärd för sig själv. Men då hon hade

kommit så långt, gjorde hon ett uppehåll i mätningen för

att rikta en anmärkning till fru Sundler.

— Om det vor" sant, att du håller oss för ett, skulle du

fäll ha bjudi mej på middag, när som du bjöd honom.

Fru Sundler vände ögonen mot taket, liksom hade det

funnits någon där uppe, som kunde vittna om hur god och

from hon var.

— Fru Ekenstedt är för svår, sade hon i skämtsamt

jämmerlig ton. Fru Ekenstedt vill tyda allting till det värsta.

Men jag försäkrar fru Ekenstedt, att detta inte var någon

ovänlighet, fastän det kanske kunde se så ut. Det är ju

lördag i dag, ser fru Ekenstedt, och vi har vanlig

lördagsmat: stuvade morötter och sill och ölsupa. Och med Karl-

91ANNA SVÄRD

Artur var det inte så noga. Han går ut och in hos oss, som

han behagar. Men första gången jag såg fru Ekenstedt i

mitt hem, kunde jag väl inte bjuda på sådan simpel kost.

Hon såg oroligt bönfallande ut, och Anna Svärd tänkte,

att hon var hal som en orm. Hon slingrade sig undan, hur

fast man än försökte att fatta om henne.

— Det är verkligen så svårt, suckade fru Sundler, det

är något, som fru Ekenstedt borde veta. Det kan aldrig bli

ett rätt förhållande mellan oss, förrän fru Ekenstedt får

klarhet i hur allt förhåller sig. Men på samma gång är

det så motbjudande för mig att berätta. Ack, jag skulle så

mycket ha önskat, att Karl-Artur själv hade talat om allt

detta ledsamma. Men det har han tydligen inte gjort.

Anna Svärd hade mätt upp väven en gång, men hon

började om på nytt. Hon hade väl blivit störd, så att hon

inte var säker om resultatet. För att inte komma ur

räkningen återigen underlät hon att svara på fru Sundlers

hemställan, men denna lät sig inte avskräcka.

— Jag förmodar, att fru Ekenstedt tycker illa om, att

jag på detta sätt blandar mig i era angelägenheter, men

jag kan inte låta bli, därför att jag tycker, att det är min

plikt. Men ack, om fru Ekenstedt ville komma mig till mötes

med förtroende! Jag vet inte en gång om Karl-Artur har

berättat för fru Ekenstedt om sin mor och om det innerliga

förhållande, som rådde mellan dem båda. Men fru

Ekenstedt vet då åtminstone, att den kära tant Ekenstedt inte

gillade er förening. Kort efter domprostinnan Sjöborgs

begravning uppstod en ordväxling mellan Karl-Artur och hans

mor av den anledningen, och Karl-Artur tog kanske i litet

för häftigt, och tant Ekenstedt var mycket svag — ja, det

slutade så, att hon fick ett slaganfall. Och nu förstår fru

Ekenstedt, att Karl-Artur anklagar sig själv för att ha vållat

denna olycka. Ja, vet fru Ekenstedt, jag tror nästan, att det

en tid var hans mening att bryta förbindelsen med er för

att göra modern till viljes, men så fick han ju veta, att det

inte skulle ha tjänat något till. För den kära tant

Ekenstedt har någorlunda hämtat sig nu, så att hon är tämligen

frisk, men hon har alldeles förlorat minnet. Vad än Karl-

92SYNEN I KYRKAN

Artur skulle vilja offra för att ställa henne till freds, tjänar

till ingenting. Det som är gjort är gjort.

Ifrån det ögonblick, då fru Sundler hade talat om, att

överstinnan Ekenstedt hade drabbats av ett slaganfall genom

Karl-Arturs förvållande, behövde hon inte klaga på bristande

uppmärksamhet. Vävbunten sjönk till golvet och fick ligga

kvar där. Anna Svärd satte sig utan ett ord mitt framför

fru Sundler och stirrade på henne.

— Ja, det var detta, som jag fruktade, sade fru Sundler.

Fru Ekenstedt har inte fått veta något om det svåra, som

Karl-Artur går och tänker på. Han har naturligtvis velat

skona er i det längsta. Och kanske att jag ingenting ska

säga, jag heller. Fru Ekenstedt såg så lycklig ut för en

stund sedan. Kanske att det är bäst, att fru Ekenstedt

ingenting vet.

Anna Svärd skakade på huvudet.

— Nu har du allt skrämt opp mej så pass bra, sade hon,

så att det är bäst, att du plockar opp allt ont, som du har i

påsen, på en gång.

Det ryckte till i fru Sundler för var gång, som Anna

Svärd sade "du" till henne. Hon var ju nu dock en prästfru,

hon borde väl inte längre tillåta sig en dylik frihet, fastän

det brukades så i hennes hembygd. Karl-Artur måste

verkligen vänja henne av med detta oförsynta duande. Men nu

var inte tid att tänka på sådant.

— Ja, hur ska jag börja? sade hon. Jo, för det första

måste jag tala om, att Karl-Artur en söndag i september,

bara en månad efter den dagen, då olyckan skedde, fick se

sin mor i kyrkan. Han såg henne sitta i en av bänkarna

under läktarn, och där är det ju inte så god dager som på

andra ställen i kyrkan, men han kände igen henne alldeles

tydligt i alla fall. Hon var klädd på det vanliga sättet i en

liten kapotthatt, som knöts under hakan, och för att höra

bättre hade hon lossat på banden och kastat dem åt sidan.

På det sättet hade han sett henne sitta mångfaldiga gånger

i Karlstads kyrka, så att bara detta gjorde honom alldeles

säker på sin sak. Hon höll huvudet litet snett uppåtvänt för

93ANNA SVÄRD

att bättre kunna se honom, och han tyckte sig till och med

kunna spåra i hennes ansikte samma uttryck av glad

förväntan, varmed den kära tant Ekenstedt alltid hälsade ett

tillfälle att höra honom tala eller predika.

Han kunde ju inte låta bli att undra över att hon

hade orkat med en lång resa så kort efter det svåra

slaganfallet, men han tvivlade inte alls på att det var hon» Och

vet fru Ekenstedt, att han blev så glad, att han knappast

kunde fortsätta sin predikan. "Mamma är frisk igen", tänkte

han. "Hon har rest hit, därför att hon vet hur olycklig

jag känner mig. Nu blir allt bra." Och så sa han till sig

själv, att i dag fick han lov att tala dubbelt så bra som

vanligt.

Men det får ju ingen undra på att detta inte kunde

lyckas honom. Han tordes inte se bort till modern för att

inte tappa koncepterna. Men inte ett ögonblick kunde han

glömma, att hon fanns i kyrkan, och predikan blev både

kort och osammanhängande. När han äntligen var färdig att

stiga ner från predikstolen, kastade han en blick åt hennes

håll. Då såg han inte till henne, men detta oroade honom

inte det minsta. Han trodde helt enkelt, att den kära tant

Ekenstedt hade tröttnat att lyssna till de långa bönerna och

att hon väntade honom ute på kyrkbacken.

Ja, fru Ekenstedt får ursäkta, att jag är så här

omständlig, men jag vill, att fru Ekenstedt ska förstå, att

Karl-Artur var alldeles övertygad om att han hade sett sin mor.

Han var så säker på sin sak, att då han inte fann henne

ute på kyrkbacken, gick han omkring och frågade folket

vart överstinnan hade tagit vägen. Ingen hade sett till henne,

men han misströstade inte fördenskull, utan trodde, att hon

hade rest före honom till prostgården. Det var, först då

han inte fann henne där heller, som han började undra om

han kunde ha sett miste. Han blev mycket ledsen, men att

det kunde vara något märkvärdigt med saken, det föll

honom inte in.

Anna Svärd hade hittills suttit stilla och bara stirrat rätt

in i fru Sundlers ansikte. Här avbröt hon den berättande

för att göra en fråga.

94SYNEN I KYRKAN

— Överstinna var då fäll int död heller?

Fru Sundler nickade.

— Jag förstår vad fru Ekenstedt tänker på, sade hon.

Jag ska återkomma till detta senare. Nu för det första vill

jag bara tala om för fru Ekenstedt, att Karl-Artur står på

så utomordentligt god fot med prostfolket. Det har inte

alltid varit på det sättet. I fjol somras, ser fru Ekenstedt,

innan den där olyckan med modern inträffade, predikade

Karl-Artur så underbart snillrikt och gripande. Han höll på

att framkalla en stor omvändelse. Folket här dyrkade

honom. De var färdiga att avsäga sig sina jordiska ägodelar

för att vinna hus och hem i himmelen. Men det gamla

prostfolket gillade inte hela denna rörelse. De är så gamla,

förstår fru Ekenstedt, och gammalt folk önskar helst, att

allt ska få förbli vid det gamla. Men efter olyckan med

modern blev Karl-Artur skrämd, han vågade inte mer lita

på sin egen ingivelse, utan han vände sig till prosten och

tog råd av honom. Och han fortfor ju att predika mycket

vackert, men så utomordentligt varsamt. Den forna elden

var borta. Den stora väckelsen, som han hade varit nära att

framkalla, dog alldeles ut. Det var många, som sörjde över

detta, men de gamla i prostgården blev så belåtna. Och

Karl-Artur har slutit sig till dem som en son. Jag har hört

prostinnan säga, att de aldrig skulle ha kommit över

saknaden efter fru Schagerström, som förut i många år bodde i

prostgården, om inte Karl-Artur på ett så älskvärt sätt hade

fyllt opp tomrummet. Men frågan är, förstår fru Ekenstedt,

om detta är till nytta för Karl-Artur. Jag för min del är

glad över att han har kommit bort från

prostgårdsinflytandet, nu då han har fått hustru och eget hem. Ja, jag säger

inte detta för att ställa mig in med fru Ekenstedt, utan

bara för att fru Ekenstedt ska förstå de förhoppningar,

som Karl-Arturs sanna vänner sätter till er.

För att säga sanningen, såg det ut, som om allt detta

skulle bli för mycket för den unga hustrun. Ögonbrynen

drog sig samman, man kunde se hur det arbetade inne i

huvudet på henne. Hon gjorde tydligen sitt bästa för att

följa med, men det kostade henne stor ansträngning.

95ANNA SVÄRD

— Men skulle du int tal om vad det var han såg i körka?

frågade hon.

— Jo visst. Fru Ekenstedt har rätt, sade fru Sundler.

Jag ska inte uppehålla mig vidare med förhållandet till

prostfolket. Det är alldeles nog, att fru Ekenstedt vet, att

de håller av Karl-Artur och vill hans bästa. Men det oaktat

berättade han inte för dessa goda vänner, att han hade tyckt

sig se sin mor i kyrkan. Han vill så ogärna tala om henne.

Det är också möjligt, att han teg därför, att han hade en

svag förhoppning, att hon skulle ha tagit in hos oss, hos

mig, förstår fru Ekenstedt. Det var ju ganska orimligt, men

den kära tant Ekenstedt var sådan, att man aldrig riktigt

kunde veta vad hon skulle komma att hitta på. Därför begav

han sig till vårt hem strax efter middagen, men han fann

henne naturligtvis inte där heller.

Emellertid vill jag säga fru Ekenstedt, att vi blev så

utomordentligt glada, både min man och jag, att få råka

Karl-Artur. Ack, prästerna har ju så ofantligt mycket att

göra på hösten med alla husförhör och inskrivningar, och

vi hade inte sett till honom på flera veckor. Jag tror också,

att han kände det trevligt hos oss. Han stannade åtminstone

hela eftermiddagen. Min man satt inne med hela tiden, och

vi roade oss på det oskyldigaste sätt i världen, spelade,

sjöng och läste poesi. Det är väl inget ont i att jag säger

det, men sådana där saker förstår de sig inte på i

prostgården, och jag tror, att Karl-Artur på visst sätt fick en

ersättning för missräkningen med modern. Efter

kvällsvar-den kom vi in i ett mycket förtroligt samtal om de ovissa

tingen på andra sidan av tillvaron — ja, fru Ekenstedt

förstår väl vad jag syftar på —, och härunder först kom

Karl-Artur att berätta, att han denna samma dag hade trott

sig se den kära tant Ekenstedt i kyrkan. Vi satt sedan länge

och talade om vad det kunde ha varit, och han kom inte

att gå hem förrän vid tolvtiden. Men på måndagen måste

han igen ut på sina husförhör, och fastän han hade trivts

så bra hos oss, såg jag inte till honom på hela veckan.

Det kan ju också hända, att han tyckte, att han borde hålla

sig hemma hos de gamla, då han hade en kväll ledig. Det

96SYNEN I KYRKAN

finns ingen i världen, som är så hänsynsfull som

Karl-Artur.

Anna Svärd hade dragit ihop ögonbrynen än ytterligare

och såg ganska brydd ut. Men hon lät den talande fortsätta

utan att avbryta.

— Ja, som sagt, jag hade inte träffat honom, och det

där, som han hade berättat om sin mor, hade jag inte en

gång tänkt på. Men på söndagen råkade jag stöta ihop med

honom på kyrkvägen, och då sade jag till honom helt

skämtsamt, att jag hoppades, att han inte skulle få se den kära

tant Ekenstedt den här söndagen också, så att han skulle

bli störd i sin predikan. Och vet fru Ekenstedt, att jag hade

en känsla av att han inte tyckte om, att jag sade de orden.

Han svarade mig helt kort, att han hade kommit till den

slutsatsen, att någon resande dam, som hade tycke av

modern, hade varit inne i kyrkan en stund och att han alls

inte ville tänka sig, att det kunde ha varit något annat.

Jag hann inte svara honom på detta. Vi råkade andra

kyrkobesökare, och samtalet kom in på alldagliga ämnen.

Sedan under gudstjänsten satt jag verkligen och var ängslig

för att jag kunde ha sagt något galet. Jag sökte lugna mig

med att Karl-Artur omöjligt kunde fästa någon vikt vid en

sådan där skämtsam anmärkning. Men fru Ekenstedt kan

förstå hur rädd jag blev, när han gjorde ett uppehåll

mittunder predikan och ställde sig att stirra bortåt läktarhållet.

Om en sekund började han tala igen, men nu var han

besynnerligt förströdd och oredig. Ack, han hade varit inne på

en mycket fängslande tankegång, men kunde inte återfinna

den. Jag kan inte beskriva hur förskräckligt det kändes.

— Han kom till mig på eftermiddagen och var djupt

nedslagen och sade mig rent ut, att det berodde på de orden,

som jag hade sagt, att han hade sett sin mor för andra

gången. Förut under veckan hade han alls inte väntat sig

detta. Ja, man kan ju inte veta något bestämt om sådana

här saker, men nog föreföll det mig, att detta var bra

orättvist. Då skulle det väl också ha varit mitt fel, att han

hade fått se henne första gången. Och då hade jag inte

råkat honom på veckotal.

7. — Lagerlöf, Anna Svärd, 97ANNA SVÄRD

Anna Svärd hade suttit och ritat med nageln på förklädet.

Hon följde ränderna ner och upp, upp och ner under

tystnad. Men nu gjorde hon en anmärkning.

— Men att han kunde tro, att överstinna skulle visa sej

för"n, när hon int var död!

— Det var just detta, som jag sade honom. Jag

försäkrade honom, att han hade sett miste nu som förra gången

och att den kära tant Ekenstedt, som efter allt, vad vi visste,

var vid liv och hälsa, omöjligt kunde visa sig för honom.

Men han påstod, att det var modern och ingen annan, som

han hade sett. Han hade känt igen henne, och hon hade

suttit där och nickat åt honom. Och fru Ekenstedt förstår,

att han var i full förtvivlan. Han sade, att om detta skulle

fortsätta, då kunde han likaså gärna genast upphöra att

vara präst, ty han blev så skrämd och störd, då han fick

se henne, att han inte mera visste vad han sade. Han trodde,

att modern visade sig för honom för att hämnas, och han

påminde mig om att hans förra fästmö en gång hade sagt

till honom, att han aldrig mer skulle kunna hålla en god

predikan, om han inte hade försonat sig med modern. Det

var den spådomen, som nu höll på att gå i uppfyllelse.

Man kunde inte neka till att den unga hustrun följde

allt, som sades, med den mest spända uppmärksamhet. Och

som den kloka människa hon var, satt hon där hela tiden

misstrogen och rädd för att den andra skulle lura i henne

något, som inte var sant. Men alltsom fru Sundler kom

längre in i sin berättelse, blev hon på något sätt bedövad.

Inte så, att hon blev sömnig, men hon blev mindre

misstrogen, mindre granntyckt.

— Detta kan ju int vara annat än sanning, sade hon till

sig själv. Int kan hon sitta och smi ihop allt det här.

— Ja, fru Ekenstedt, sade fru Sundler, vad skulle jag

säga eller råda? Jag kunde inte annat än hålla fast vid att

alltsammans var en inbillning, en sinnesvilla. Någon annan

möjlighet fanns inte. Hur skulle den kära tant Ekenstedt

kunna visa sig här i kyrkan, och, framför allt, hur kunde

han tro, att en så öm mor skulle vilja komma hit för att

98SYNEN I KYRKAN

skada honom? Och på det sättet fick jag honom så tämligen

lugn igen. Min man hade lyckligtvis varit ute på en

promenad, så att vi hade hunnit tala ut om detta svåra och

ömtåliga, innan han kom hem. När Sund ler vände åter, fick

Karl-Artur höra mycken vacker musik, och det är alltid bra

för honom. Det ska fru Ekenstedt komma ihåg. Under den

följande veckan kom han opp till mig flera gånger, och

alltid ville han, att jag skulle övertyga honom om att synen

i kyrkan var rena inbillningen. Jag trodde också, att han var

fullt säker på detta, då vi skildes ^t på söndagsmorgonen,

men det måtte han inte ha varit, för den dagen såg han

modern för tredje gången.

Och vet fru Ekenstedt, att nu började jag verkligen på

att bli orolig. Folk talade om att Karl-Artur predikade så

mycket sämre än i somras. Nu anmärkte man inte bara

på, att han var försiktig och varsam, nu fann man honom

oredig och intetsägande. Ack, fru Ekenstedt, det var en

förfärlig tid. Tänk, vilken tillbakagång för en så benådad

talare! Ahörarskarorna blev hastigt mycket, mycket glesare

än i somras, och han själv, hur olycklig måste han inte

känna sig! En upplyst och bildad man som han kan ju

omöjligt tro på att det var något övernaturligt med i spelet,

men å andra sidan kunde han inte heller misstro sina

sinnens vittnesbörd. Han måste ju frukta, att han var på

vägen mot vansinne.

Fru Sundler talade med verklig känsla. Hon hade tårar

i ögonen. Det var intet tvivel om att hon hade varit mycket

djupt bekymrad. Anna Svärd blev också allt mer och mer

infångad. De många orden slingrade sig omkring henne som

en fin, omärklig snara. Hon kunde snart inte se saken på

annat sätt än fru Sundler. Hon skulle inte nu ha kunnat

resa sig till motstånd och vara ohövlig som i början av

samtalet. Nej, det var något, som band henne.

— Men vad tror du då att det var för slag? frågade hon.

— Jag säger, som sanningen är, fru Ekenstedt. Jag vet

inte. Kanske att det var samvetskvalen, som tog sig detta

uttryck, kanske var det moderns tankar, som på något sätt

framkallade hans synvilla. Men han känner det så föröd-

99ANNA SVÄRD

mjukande och förskräckligt. Han tycker inte, att han kan

råda över sig själv. Han har bett Gud otaliga gånger att

slippa se dessa syner, men de kommer ändå tillbaka. Han

såg modern också den fjärde söndagen.

Den unga hustrun såg helt förskrämd ut. Det var, som

om hon själv skulle ha sett överstinnans bild framträda ur

ett mörkt hörn av rummet.

— På eftermiddagen kom han till mig, fortfor fru

Sund-ler, för att tala om, att han ville skriva till biskopen och

avsäga sig prästämbetet. Han kunde inte stå ut med att

skämmas inför församlingen, såsom han hade måst göra

fyra söndagar i rad. Jag förstod ju hans känslor mycket

väl, men jag lyckades ändå för den gången avstyra

avskedstagandet. Jag rådde honom nämligen att åter börja skriva

sina predikningar, så att han inte skulle behöva komma av

sig, såsom han hade gjort den sista tiden. Och han har

verkligen följt detta råd. Han har inte talat fritt någon

enda gång sedan dess. Men fru Ekenstedt kan inte tro vad

det är för en skillnad. När Karl-Artur skriver sina

predikningar, kan man inte mer känna igen honom. Men hur som

helst var det honom en god hjälp, för synen upphörde att

visa sig. Det var kanske därför, att han kände sig lugnare.

Ja, jag vet inte ...

Anna Svärd gjorde en fråga.

— Men tror du då int, att han nånsin ska komma ifrån

den där inbillninga?

— Det är just det, som fru Ekenstedt ska hjälpa honom

med. Karl-Artur kom till mig en dag i julas och berättade,

att han hade fått ett litet arv efter sin faster, domprostinnan

Sjöborg, hon, som dog, då fru Ekenstedt var i Karlstad i

höstas. Det var inte mer än tusen riksdaler och möbler till

ett rum, men då han nu hade detta att leva på, ville han

bestämt ta avsked som präst. Men då jag hörde detta om

arvet, föreslog jag honom i stället, att han skulle göra

allvar av sin gamla föresats att leva samma liv som en

enkel arbetare. Jag rådde honom också att passa på

tillfället och förena sig med den brud, som Gud hade utsett

åt honom. Jag tänkte, ser fru Ekenstedt, att han borde företa

100SYNEN I KYRKAN

sig något stort och upplyftande för att komma ifrån sina

samvetskval. Han borde göra sig till en föresyn för oss

andra. Han skulle visa oss vägen till ett gott och heligt liv.

Om han kunde göra något, för att Guds rike kunde komma

till oss redan i denna världen, då skulle Gud kanske skydda

honom för dessa syner, som hotade att förstöra honom.

Han var tveksam till en början, men hur jag talade,

dröjde det inte länge, innan han kom att omfatta planen

med samma entusiasm som jag själv. Jag tror nästan, att

han gick till gamle soldat Berg och bad att få köpa hans

stuga redan samma kväll. Och sedan dess har tanken på att

äntligen få leva ett liv i Kristi efterföljelse hållit honom

oppe. Han sa många gånger, att bara han bleve gift med

er, bara han hade flyttat hit till sitt fattiga hem, skulle han

nog våga sig på att predika fritt. Han trodde inte, att synen

då vidare skulle kunna störa honom.

Men, kära fru Ekenstedt, det är en sak, som måste

sägas, en mycket svår sak, men kanske att fru Ekenstedt

redan nu Rar förstått, att Karl-Artur inte får dras ner i

det jordiska. Jag vet bäst hur lycklig han har varit vid

tanken på att få leva här i denna lilla stuga tillsammans

med er. Han räknar er som en skyddsande, som ska rädda

honom från allt ont. Han sörjde mycket över att inte kunna

skriva till er om allt detta, men han kunde ju inte skriva

sådant i brev, som skulle läsas opp för er av andra. Det

var endast till mig, fru Ekenstedt, som han kunde anförtro

de känslor av ömt svärmeri, som fyllde honom vid tanken

på den unga bruden från höga norden, som skulle gå vid

hans sida och hjälpa honom att visa mänskligheten en

rätt väg.

Fru Sundlers röst hade fått något hemlighetsfullt

betvingande, och Anna Svärd satt stilla som under en

förtrollning.

— Ja, fru Ekenstedt, började fru Sundler på nytt, då

Karl-Artur for till Medstubyn, var det hans bestämda

avsikt, att ni två skulle leva i en helig förening som tvenne

syskon. Han var rädd för att om något av vanlig jordisk

lycka inblandades i ert liv, skulle synen komma tillbaka.

101ANNA SVÄRD

Kan fru Ekenstedt förstå detta? Kan ni förstå, att ni inte

är gift med en vanlig man, utan med en av Guds utvalda?

Och kan ni nu förstå mig och mitt handlingssätt? Jag visste

ju inte, att Karl-Artur hade avvikit från sin föresats. Jag

hade ordnat allt här i rummen efter hans föreskrifter.

Fru Sundlers röst ljöd inte längre mjuk och inställsam.

Den hade blivit myndig och anklagande. Då Anna Svärd

tänkte på sin bröllopskväll, erfor hon riktiga samvetskval.

— Men int fick jag veta någe åv det, som du nu har tält

om. Te mej blev det bara sagt, att han var fattig.

— Kära fru Ekenstedt, det var ju också sant. Men det

var detta andra, som låg under. Karl-Artur kände er så

litet. Han kom kanske inte i tillfälle att tala förtroligt med

er i det främmande huset. Därför skyllde han på sin

fattigdom. Det kan jag så väl förstå. Men nu tänker jag mig, att

fru Ekenstedt ser saken på ett annat sätt. Ack, det är så

viktigt, att Karl-Artur blir räddad. Den där synen får inte

komma tillbaka.

Den unga hustrun var så insnärjd och inlindad i de fina

och mjuka snarorna, att hon var färdig att låta sig föras

vart fru Sundler önskade. Ja, hon öppnade sin mun för att

ge löftet, som den andra begärde.

— Jag för min del, jag lovar då, sade hon. Men därmed

avbröt hon sig.

Fru Sundler hade helt hastigt rest sig för att se ut genom

fönstret, och därvid hade ett sådant skimmer av lycka flugit

över det fula ansiktet, att hon nästan hade blivit vacker.

Anna Svärd reste sig också och såg då, att den, som fru

Sundler hade sett komma gående utanför fönstret, var

Karl-Artur.

Och helt hastigt föll det henne in, att det kanske inte var

Vår Herre, som önskade, att hon skulle avlägga det där

löftet, utan bara fru Sundler, och hon lät det vara outsagt.

102SÖNDAGSHATTEN

SÖNDAGSHATTEN.

I.

Vem var hon, att hon skulle tro sig om att vara klokare

än en sådan höglärd man som Karl-Artur, hon, som

aldrig hade kommit så långt, att hon kunde läsa i bok, hon,

som hade gått i skola hos klockar Medberg en hel höst utan

att lära sig så mycket som att skriva: Morgonstund har

guld i mund?

Ja, vem var hon, att hon kunde våga påstå, att allt det

här spektaklet med Karl-Artur, det var ingenting? Det var

inte samvetskval, det var inte någon straffdom, det var just

jämnt ingenting.

Medan hon hade suttit och hört på fru Sundler, då hade

hon blivit förtvivlad och bortkollrad, men knappast var den

främmande gången, förrän hon förstod hur alltsammans

hängde ihop.

Men för all del, för all del! Hon visste ju vad hon var

för ett ovetandes kräk, så att inte sade hon ett ord till

mannen om vad hon hade funderat ut. Tycker nån det!

Hon var väl inte så förmäten, hon, som bara var en fattig

gårdfarihandlerska.

Fram på eftermiddagen gick Karl-Artur in till sig en

stund för att tänka på sin predikan, som han skulle hålla i

kyrkan nästa dag, så att hon blev ensam. Då tog hon fram

ur sitt skafferi, som tack vare fru Sundler var så välförsett,

en stickkorg med lock, plockade ner i den några av mannens

begagnade prästkragar och begav sig i väg till organistens.

Inte heller till fru Sundler sade hon någonting om det,

som hon trodde sig ha räknat ut. Det skulle väl ha varit

den sista, som hon hade velat anförtro sina funderingar.

Anna Svärd hade, minst sagt, lika mycken respekt för fru

Sundlers lärdom som för sin mans.

103ANNA SVÄRD

Hon bara frågade om fru Sundler skulle vilja hjälpa

henne litet med prästkragarna. Mannen hade bett henne, att

hon skulle stärka och stryka några stycken åt honom, men

hon hade blivit rent bet. Nu hade hon hållit på i ett par

timmar, men den ena blev sned, och den andra blev rynkig.

Hon fick lov att be om undervisning.

Fru Sundler sade, att hon var mycket glad över att fru

Ekenstedt hade vänt sig till henne i detta lilla trångmål.

Det var en stor konst att stryka prästkragar, hon var inte

säker på att hon själv var tillräckligt hemma i saken, men

hon skulle ändå göra sitt bästa. Därpå hade de gått ut i

fru Sundlers nätta kök och tvättat och strukit prästkragar,

ända till dess att Anna Svärd hade fått in det rätta

handlaget.

Då de var färdiga, hade fru Sundler sagt, att hon ville

bjuda på litet kaffe, men Anna Svärd hade undanbett sig

detta, därför att hon måste skynda hem. Då föreslog fru

Sundler, att de skulle dricka ett glas saft. Hon hade mycket

god saft, till och med rika fru Schagerström hade berömt

den, och den skulle smaka uppfriskande efter det brådskande

arbetet. Anna Svärd hade inte sagt nej, och organistfrun

hade gått ner i källarn för att hämta upp saften. Men

medan värdinnan befann sig där nere, smög sig hennes gäst

ut i förstugan, tog fru Sundlers fina hatt, som hängde på

en knapp, bar in den i köket och stoppade ner den i en

stor kittel, som stod på kökshyllan så högt uppe, att ingen

kunde se vad som fanns i den.

Då Anna Svärd gick sin väg, följde henne fru Sundler

genom förstugan ut i det fria, men inte ett ögonblick föll

det henne in att se efter om hennes fina söndagshatt hängde

kvar på sin plats. I en trakt, där människorna var så

ärliga, att det ansågs överflödigt att låsa sin dörr, då man

gick hemifrån, tänkte man aldrig på att något kunde vara

bortstulet eller ens undangömt.

Anna Svärd vandrade hemåt, mycket nöjd med vad hon

hade uträttat. Hon trodde, att fru Sundler skulle få söka

ganska länge, innan hon kunde finna söndagshatten. Hon

tyckte, att hon som en rätt hustru hade gjort vad hon för-

104SÖNDAGSHATTEN

mådde, för att hennes man nästa dag skulle få predika

ostörd och slippa att bli skrämd.

Följande morgon, när hon i sällskap med mannen

vandrade till kyrkan, kände hon samma belåtenhet. Hon erfor

inte mer samvetskval, därför att hon hade gömt undan

hatten, än jägarn, som har gillrat en grop för en varg. För

vem var hon? Hon var inte härifrån Korskyrka, där alla

människor var upplysta och vällärda. Hon var Anna Svärd

från Medstubyn, och vad som troddes och hölls för sant i

de låga grå stugorna i Medstubyn, det hade hon inhämtat,

och det var den visdom, som hon rättade sig efter.

Hon var väl belåten med allting den där morgonen.

Mannen tog henne med sig in i kyrkan prästvägen genom

sakristian, och där blev hon omhändertagen av gamla

prostinnan och fick sitta vid hennes sida i prästgårdsbänken

framme i koret. Hon önskade, att någon hemifrån hade

varit där och sett henne, för det visste hon, att varken

länsmansfrun eller Ris Karin någonsin kunde bli upplyftad till

en sådan ställning som den hon nu intog.

Hon såg efter om fru Sundler fanns i kyrkan, men hon

kunde inte upptäcka henne. Då hon var fullt viss om detta,

lutade hon sig ner i bänken och bad liksom prostinnan och

alla andra. Hon anropade Gud, att han måtte stå henne bi,

så att fru Sundler inte skulle hitta på att söka efter sin

hatt i den stora kopparkitteln. Om hon bara inte funne

hatten, var Anna Svärd ganska säker om att hon inte skulle

komma i kyrkan. En fattig organistfru hade väl inte mer

än en enda söndagshatt, och när denna var borta, måste

hon stanna hemma.

Sedan satt Anna Svärd och betraktade människorna, som

sakta vandrade in i kyrkan, och blev ganska missnöjd,

därför att den inte blev alldeles full. Det fanns tomrum i alla

bänkar. Men ögonblicket därefter skrattade hon åt sig själv.

— Du börjar visst bära dej åt som e riktig prästfru, du

Anna.

Och därmed kom hon att tänka på alla de prästfruar,

som före henne hade suttit här i bänken och väntat på att

deras man skulle stiga upp i predikstolen. Vad skulle en

105ANNA SVÄRD

mena, att de hade haft för tankar? Kunde de ha känt det

kulet och kusligt, därför att karln deras skulle stå där uppe

och tala Guds ord? Ja, hon var så mycket sämre än de

alla, men hon vågade sig ändå på att sända en suck till de

gamla prästfruarna.

— Hjälp mej ni, som vet vad det vill säga å sitta här

och vänta och ängslas, så att hon, som jag tänker på, int

kan komma te körka den här söndan!

Hon blev mer och mer orolig, alltsom altartjänsten

fortgick och den stunden närmade sig, då predikan skulle börja.

Hon spratt till för var gång, som kyrkdörren öppnades av

någon senkommen åhörare. "Nu är det fäll ändå

organist-frua, som kommer te sist", tänkte hon.

Men fru Sundler var och blev borta. Altartjänsten tog

slut, predikstolspsalmen sjöngs, och Karl-Artur steg uppför

predikstolstrappan. Fru Sundler syntes inte till.

Det var fastlagssöndag, och i dagens epistel hade Anna

Svärd återfunnit de vackra orden om kärleken, som fru

Ryen hade läst upp för henne på hennes bröllopskväll. Det

kunde väl inte vara annat än ett gott tecken, och när

Karl-Artur, sedan han hade hållit en grann inledning, började

tala över just den texten, blev hon övertygad om att Vår

Herre och de gamla prästfruarna hade hört hennes böner.

Fru Sundler skulle nog komma att hålla sig borta, och hon

själv skulle få sitta där i lugn och ro i prästgårdsbänken

och höra den mannen, som hon älskade, tala kärlekens pris.

Ja, vem var hon? Inte visste hon vad som kunde räknas

som en god predikan, men — det kunde hon svära på —

något så ljuvligt hade hon aldrig hört. Och inte var hon

den enda, som lyssnade med glädje. Hon såg hur människor

vände på huvudena och tittade upp till predikanten.

Somliga flyttade sig närmare intill grannen i bänken och stötte

till honom för att mana till uppmärksamhet.

— Hör på detta! Det här är en riktig predikan.

Det var det också. Hade en någonsin förut hört en

människa tala på det sättet, så ville hon bli förbytt till en

gråsten. Hon, som satt i koret, kunde se hur ansiktena i

106SÖNDAGSHATTEN

bänkarna blev milda och högtidliga. Ett par unga töser fick

ett sken i ögonen, så att de lyste som stjärnor.

Just som det var som bäst, blev det en liten rörelse i

kyrkan. Fru Sund ler kom insmygande. Det märktes, att hon

var generad, därför att hon kom för sent. Hon gick på tå,

och hon liksom tryckte sig intill bänkdörrarna för att inte

synas. Men alla människor lade märke till henne likaväl och

såg på henne förvånade och ogillande.

Någon hatt hade hon inte på huvudet, utan bahytten, som

hon brukade gå med i vardagslag. Den såg gammal och

ruskig ut, och hon hade sökt hjälpa upp den genom en stor

bandrosett framtill.

Men om ett ögonblick var fru Sundler glömd, alla

människor vände åter sina ansikten mot predikstolen och hörde

på de vackra orden, som. kom nerströmmande därifrån.

"Han är så bra i tagena", tänkte Anna Svärd. "Jag tror

aldrig, att han såg"na, när hon kom. Hon kanske inte kan

få nån makt över"n."

Men fru Sundler hade inte varit i kyrkan mer än fem

minuter, så avbröt sig Karl-Artur mitt i en mening. Han

böjde sig långt utöver predikstolen och stirrade bort mot

ett mörkt hörn av kyrkan. Och vad han där såg, det skrämde

honom så, att han blev vit i ansiktet som ett lakan.

Det såg ut, som om han skulle svimma, och Anna Svärd

reste sig halvvägs för att skynda upp till honom och hjälpa

honom ner från predikstolen. Men det behövdes inte. Han

rätade hastigt upp sig och började tala på nytt.

Men någon glädje var det inte mer med att höra honom.

Den unge prästen hade alldeles kommit bort ifrån det, som

han förut hade talat om. Han yttrade några ord, som alls

inte hörde ihop med det föregående, tvärtystnade därpå och

övergick till något annat, som det inte heller var någon

mening i. Folket flyttade sig litet otåligt i bänkarna. De

flesta såg skrämda och ledsna ut, och detta gjorde väl sitt

till, för att han där uppe skulle bli mer och mer förvirrad.

Han torkade svetten ur pannan med den stora kyrknäsduken

och sträckte händerna upp över huvudet liksom i en

förtvivlad bön om hjälp.

107ANNA SVÄRD

Anna Svärd hade aldrig sett någon, som det hade varit

så synd om.

Hon ville helst gå sin väg. Hon behövde väl inte sitta

här och se hur mannen plågades. Men innan hon reste sig,

kastade hon från sidan en blick på gamla prostinnan

Forsius. Gumman satt orörlig med andäktigt ansikte och

knäppta händer. På henne kunde ingen märka, att inte allt

i kyrkan var, som det skulle vara.

På det sättet skulle en prästfru bete sig. Inte skulle hon

springa sin väg. Hon skulle sitta stilla med knäppta händer

och andäktigt ansikte, vad som än hände.

Anna Svärd blev också sittande. Hon dröjde kvar orörlig

och högtidlig, tills utgångspsalmen var sjungen och

prostinnan reste sig för att gå.

På det sättet fick hon tid att lugna sig. Hon hann att

besinna sig på att hon var en fattig dalkulla, som ingenting

begrep.

Hemma i Medstubyn, där trodde både kulla och mas, att

det fanns gott om sådana leda troll ute i världen, som kunde

förvända synen på folk, så att de såg det, som inte fanns. Här

i Korskyrka hade de kanske aldrig hört en sådan sak nämnas.

Hemma hos henne, där visste de att berätta om Finn-Lotta,

som hade varit en elak trollpacka och skulle brännas. Hon

fördes ut till avrättsplatsen med förbundna ögon, men innan

hon bands vid bålet, bad hon, att hon skulle få se ut över

jord och himmel än en gång. Då lossade skarprättarn på

bindeln, och med detsamma såg allihop, att tingshuset stod

i brand. Alla människor sprang då ifrån Finn-Lotta för

att rädda och släcka, och gumman gjorde sig fri och kom

undan. Men inte hade elden varit lös i tingshuset. Det var

bara trollpackan, som hade förvänt synen på menigheten.

Hemma hos henne, där visste de mycket mer än så. Där

kunde de tala om hur Jobs Erik en gång stod på en marknad

med ståndet fullt av varor, men ingenting fick sälja, därför

att en trollkarl, som huserade näst intill, en sådan där, som

kunde äta blår och spruta eld, förvände synen på

marknadsfolket. Han hade ställt så till, att Jobs Eriks blanka knivar

och skarpeggade sågar och präktiga, uddvassa liar såg Ut

108SÖNDAGSHATTEN

som rostigt skrot. Inte så mycket som en tretumsspik fick

hennes farbror sälja, förrän han kom underfund med det

spratt, som trollkarlen hade spelat honom, och körde bort

honom från marknaden.

Där hemma skulle både kulla och mas genast ha

förstått, att det var organistfrun, som förvände synen på

Karl-Artur, så att han tyckte sig se sin mor i kyrkan. Om någon

ifrån Medstubyn hade varit med i dag och sett hur allt hade

gått till, skulle han ha blivit tvärsäker alldeles som hon själv.

Men Korskyrka var inte Medstubyn. Anna Svärd fick lov

att tänka på vem hennes man var och vem fru Sundler var

och vem hon själv var och hålla tyst med vad hon visste

och trodde.

Hon fick tåla sig med det, att mannen inte sade ett ord

till henne på hemvägen från kyrkan, utan gick bredvid

henne, som om han inte visste, att hon fanns till. Hon

tänkte på alla de ögon, som följde henne, och försökte att

se ut som en rätt prästfru, men kunde inte riktigt veta om

det lyckades henne.

När de hade kommit hem, gick mannen genast in i sitt

rum och stängde in sig där. Inte den minsta handräckning

gav han henne med dukning eller matlagning. Annars

brukade han tycka om att hjälpa till litet, bara på lek

förstås.

Under middagen satt han mittemot henne och sade inte

ett ord. Ja, hon fick då känna sig som den svartaste

synderska. Nu trodde han, att det hade gått galet med

predikan, därför att de inte hade hållit sig till fru Sundlers

föreskrifter. Hon hade lust att storskrika. Kanske skulle han

aldrig mer vilja veta av henne.

Länsmansfrun hade gett henne det rådet att steka några

järpar och annan skogsfågel, som det var gott om uppe hos

dem, och ta med sig, så att hon hade färdig mat att sätta

på bordet under de första dagarna. Men det var väl inte så,

att järpar hölls för en stor läckerhet här neråt bygden.

Mannen lade ifrån sig kniv och gaffel, sedan han hade ätit

ett par små bitar.

Inte en fråga tordes hon göra, så länge som middagen

109ANNA SVÄRD

varade. I samma ögonblick, som de hade rest sig från

bordet, mumlade Karl-Artur något om att han hade

huvudvärk och var tvungen att göra en promenad och lämnade

henne ensam med sina sorgsna tankar.

IL

Är det inte märkvärdigt, att det ska vara så svårt att få

det man önskar sig?

Om man önskade sig något orätt, då kunde det så vara,

men när man ingenting annat begär, än att den mannen,

som man längtar efter, ska komma på besök en eller två

eftermiddagar i veckan och sitta och språka eller höra på

musik i det lilla förmaket, då borde man ju kunna få en

sådan önskan uppfylld. Om man nödvändigt ville vara

ensam med honom, vore det ju en annan sak, men det

fordrar man alls inte. Sundler får så gärna vara närvarande.

De två har ingenting att dölja. Inte hon och visst inte

Karl-Artur.

Om man hade skickat bort Charlotte Löwensköld på

något grymt eller obarmhärtigt sätt, om hon hade måst gå

ut som fattig lärarinna eller hushållerska, då hade man ju

kunnat vänta sig straff och besvikelse. Men när man skaffar

henne det bästa parti i hela landet, ställning, rikedom och

en utmärkt man, varför ska man då inte få njuta den lilla

anspråkslösa lycka, som man begär för egen del? Varför

ska man få prostinnan Forsius till fiende fördenskull? Ty

man förstår nog. Karl-Artur skyllde på husförhör och på

allt möjligt, men naturligtvis var det prostinnan, som hade

viskat honom i örat, att folk hade börjat undra över deras

förtroliga vänskap. Naturligtvis var det för det skvallrets

skull, som vecka efter vecka gick i höstas, utan att han

visade sig.

Om man hade varit på minsta sätt skuld till att

Karl-Artur hade fått se den kära tant Ekenstedt i kyrkan, om

man hade skrämt upp honom efteråt, i tanke att detta

möjligen kunde bli en anledning till att det förtroliga umgänget

110SÖNDAGSHATTEN

återupptogs, ja, då hade man ju haft skäl att vänta sig

motgångar och obehag. Men då man endast hade försökt

trösta och bortförklara, borde man inte då ha fått tillfälle

att i lugn och ro hjälpa honom i hans bekymmer? Hade

man förtjänat, att ens man just då skulle börja att bli

svartsjuk och ställa till uppträden, så att det nästan blev

omöjligt att ta emot Karl-Artur i ens hem? Karl-Artur hade

aldrig så väl som då behövt en vän och förtrogen, och man

begärde ingenting, ingenting alls annat än att få hjälpa

honom.

Och om man då, för att lugna mannens svartsjuka,

föreslog Karl-Artur, att han skulle gifta sig, kunde däri ligga

något straff värt och fördömligt? Visserligen kunde man

inte säga Karl-Artur det verkliga skälet, han var ju en så

världsfrämmande natur och förstod ingenting dylikt, men, i

alla fall, vad kunde det ligga för orätt i detta, att man

hjälpte honom att genomföra sin käraste ungdomsdröm?

Och den där enkla kullan uppifrån vildmarken, borde hon

inte ha varit nöjd med att få leva i hans hus och sörja för

kläder och föda? Kunde man någonsin tänka sig, att en

obildad person skulle kunna fängsla honom, att han skulle

komma tillbaka från bröllopsresan alldeles förälskad och

utan en tanke för någon annan än hustrun?

Det hade varit bra kärt att få hjälpa honom att ordna

det lilla hemmet, att i samråd med honom köpa in bohag

och bestämma om reparationsarbetet. Man kunde drömma

många ljuva drömmar, medan detta pågick. Men borde man

därför straffas med att känna sig överflödig i samma

ögonblick, som den egna hustrun steg in i huset? Vem var det,

som hade gjort denna simpla varelse till prästfru? Vem var

det, som hade skänkt henne den ädlaste, snillrikaste, mest

förandligade man? Men vad visade hon för tacksamhet?

När man kom in i det lilla hemmet, som man själv hade

ordnat, då kände man hur de, som hade flyttat in där,

endast längtade efter att bli av med en.

Inte ett ögonblick hade man önskat det, men man kunde

knappast låta bli att känna en liten skadeglädje över att

"synen" hade kommit tillbaka. Det var ju vad man kunde

111ANNA SVÄRD

vänta sig, då de råd, som man hade givit, hade blivit

åsidosatta. Nej, man hade visst inte önskat det, men man hade

verkligen svårt att känna något medlidande.

Det var ju också ganska irriterande, att någon hade

stulit bort ens söndagshatt. Det var inte troligt, att det var

någon verklig stöld. Det var helt säkert bara någon spjuver,

som hade tagit bort hatten för att hindra henne att gå i

kyrkan och höra Karl-Artur predika. Det var högst

irriterande att tänka på vem denne någon kunde vara. Om det

möjligen, om det verkligen kunde vara hennes man, som

hade tagit sig det orådet före att gömma undan hatten?

Man visste ju, att Karl-Artur skulle komma för att

beklaga sig, och man väntade honom strax efter middagen,

men i stället dröjde det timme efter timme, innan han

kom. Man hade redan hunnit intala sig, att han hade

anförtrott sig till hustrun, att han hade sökt tröst hos henne

också i denna angelägenhet, som de två hittills hade varit

ensamma om. Man hade hunnit påminna sig alla

missräkningar, alla otillfredsställda önskningar, och man var inte i

det rätta lynnet att ta emot honom, då han äntligen steg

in. Man förde in honom i det lilla förmaket, man satte

sig i ett soffhörn och hörde på honom, men man var så

underligt förstämd. Man hörde honom klaga utan att bli

rörd. Man måste bita ihop tänderna för att inte ropa åt

honom, att man var trött, trött, trött, att man inte alltid

kunde vara mild och undergiven, att det fanns en gräns för

ens tålamod, att man inte var den, som kunde tagas och

slängas efter behag.

Man hörde honom säga, att han hade gjort en lång

promenad för att kunna fatta ett lugnt beslut, men att allt

ännu gick runt för honom. Sedan kom allt det gamla om

att han inte stod ut med denna förföljelse, att han måste

ta avsked från prästämbetet, att det var detta, som modern

fordrade av honom.

En annan gång skulle man ha ansträngt sig till det

yttersta för att trösta honom. I dag är man knappast i

stånd att höra på honom. Man håller sig stilla, men det

rycker i fingertopparna. Man ville sätta in naglarna i

112S Ö N D A G S n A T T E N

skinnet och klösa. Man vet inte om man ville sätta in dem

i hans skinn eller i ens eget, men man känner, att det

skulle vara en stor lisa att få företa sig något i den vägen.

Han talar och talar, men till sist märker han dock, att

man inte svarar honom, att man inte ger honom den

vanliga medkänslan. Han blir förvånad och frågar om man är

sjuk. Och man svarar helt ovänligt, att man mår alldeles

bra, men att man förvånar sig över att han ännu kommer

hit för att beklaga sig. Han har ju nu en hustru.

Så där svarar man. Man säger just det dummaste man

kunde säga. Kanske hade man hoppats, att han skulle

invända, att hustrun är för oerfaren och okunnig, att han

behöver tala med en bildad kvinna, som kan följa hans

tankegång. Men det, som man hade hoppats, inträffar inte.

I stället ser han litet förvånad ut, säger några ord för

att beklaga, att han har kommit olägligt, och går sin väg.

Man sitter kvar orörlig, ända tills man hör honom stänga

ytterdörren. Man kan inte tro, att han går på allvar, man

är säker om att han ska komma tillbaka. Först då dörren

faller igen efter honom, rusar man upp, man ropar, man

kallar. Vad har man gjort? Är han borta för alltid? Hur

är detta möjligt? Han var här, och man visade bort honom.

Man ville inte höra honom klaga. Man rådde honom att

söka hjälp hos sin hustru. Och detta i dag, just i dag, då

allt stod på spel, då man kunde ha vunnit honom för alltid!

HL

Den där egendomliga trevnaden och tryggheten, som var

och en brukar erfara, då han närmar sig sitt hem, den

kunde Karl-Artur naturligtvis inte känna, då han i den sena

skymningsstunden vände tillbaka från sitt besök hos fru

Sundler. Han sade visst inte till sig själv, då han såg den

lilla stugan skymta fram i backen ovanför

doktorsträdgården, att här hade han den lilla vrå av världen, där han

alltid var välkommen, där han alltid skulle bli tagen i

8. — Lagerlöf, Anna Svärd. J13ANNA SVÄRD

försvar, där han hade sin bestämda plats och inte gick i

vägen för någon. Han kom tvärtom på sig med att önska,

att han aldrig hade skaffat sig en hustru, aldrig hade köpt

in den gamla stugan, aldrig hade inlåtit sig på hela detta

äventyr.

"Detta är ju förskräckligt", tänkte han. "Så olycklig, som

jag känner mig, så kan jag ändå inte få vara ensam. Jag

har en hustru, som har suttit och haft tråkigt hela

eftermiddagen. Jag måste ägna mig åt att förströ henne. Hon

kommer kanske att visa sig förargad och säga bittra saker.

Och hon har verkligen rätt att göra det, men hur ska jag

kunna bära hennes jämmer?"

Han steg upp på den rangliga dörrstenen och sträckte

helt motvilligt ut handen för att vrida upp låset. Men

innan den ännu hade nått fram, ryckte han den tillbaka.

Inifrån huset ljöd sång, psalmsång av barnröster.

Nästan genast erfor han en känsla av befrielse. Det

förfärliga trycket över hjärtat, som hade gjort, att han

alltsedan förmiddagen hade levat endast med halvt liv, blev

märkbart lättare. Något inom honom viskade, att han kunde

stiga på utan fruktan. Här inne väntade honom vad han alls

inte hade vågat tänka sig.

Ögonblicket därefter öppnade han köksdörren mycket

sakta och såg in. Nästan hela rummet låg i mörker, men i

spisen flammade ännu ett par eldbränder, och framför den

utdöende brasan satt hans hustru med den stora barnskaran

från Torpar-Matts stuga samlad omkring sig.

Oaktat den klena belysningen, eller kanske just tack vare

att den var så otillräcklig, tog sig den lilla gruppen

förtjusande ut. Det minsta barnet låg i hustruns knä och sov

tryggt och gott. De andra stod så tätt intill henne, som de

kunde komma, höll blickarna stadigt fästade på hennes

vackra ansikte och sjöng: går en dag än från vår tid"

Karl-Artur stängde dörren efter sig, men steg inte fram i

rummet, utan blev stående i mörkret invid väggen.

Till hans hjärta, som var utpinat av ångest och

samvetskval, smög sig på nytt den helande tanken, att här satt den

kvinnan, som av Gud var utsedd till hans räddning. Hon

114SÖNDAGSHATTEN

var kanske inte sådan, som han först hade drömt sig henne,

men vad förstod han? Se här! I stället för att sitta och

gräma sig över hans bortovaro hade hon gått efter barnen,

som han en gång hade räddat från det största elände, och

fått tiden att gå genom att lära dem sjunga psalmer. I detta

hennes handlingssätt fann han något mycket klokt och på

samma gång mycket rörande. "Varför skulle jag inte helt

uppriktigt vända mig till henne och be henne hjälpa mig?"

tänkte han.

Så snart som psalmen var sjungen till slut, reste sig

hustrun och skickade hem barnen. Kanske hade hon inte

ens märkt, att mannen var kommen, i alla händelser

lämnade hon honom i ro, där han stod i sitt hörn. Alltunder

det att hon gnolade på aftonpsalmen, som hon nyss hade

sjungit med de små, gick hon till skafferiet för att hämta

mjölk och dricka, lade ny ved på härden för att friska upp

elden och satte ner bland glöden en liten trebent gryta för

att värma mjölk till ölosten.

Därefter följde nya vandringar genom rummet för att

duka, för att sätta fram smör och bröd, för att flytta ett

par stolar bort till bordet under fönstret.

Det var vackert att se hustrun röra sig i den ovissa

belysningen. De bjärta färgerna i dräkten, som vid dagsljus

kunde förefalla en smula hårda, smälte nu samman till

varm skönhet. Det styva tyget förde sig som brokad.

Karl-Artur fick på en gång klart för sig vad meningen var med

alla dessa sockendräkter. Det var bondkvinnornas sätt att

efterhärma forntida drottningars och adelsdamers kläder av

siden och sammet. Den brokiga framvåden, de vita, pösande

ärmarna, huvan, som gömde bort det mesta av håret, man

kunde vara viss om att något i den vägen en gång hade

burits av de förnämsta kvinnor i landet.

På samma gång syntes honom hustrun genom något

trolleri upphöjas till arvtagare av den värdighet, som hade

omgivit gamla borgfruar. Vad andra fann simpelt i hennes

åthävor, det var helt enkelt gammalmodiga sedvänjor från

den tid, då drottningar själva tände elden på sin härd och

prinsessor sköljde tvättkläder vid älvbrädden.

115ANNA SVÄRD

Då hustrun hade hällt upp ölosten i två koppar, tände

hon ett talgljus, som hon ställde mittpå bordet, satte sig

ner på den ena stolen och knäppte händerna till

bordsbönen. I skenet från ljuslågan tyckte Karl-Artur sig se, att

hennes ansikte denna kväll var på något sätt förädlat. En

prövad kvinnas klokhet och stilla allvar hade efterträtt den

förra ungdomliga trotsigheten och självtilliten.

Sådan hon nu var, föreföll det inte alls omöjligt att

inviga henne i de mest ömtåliga och djupgående frågor. "Det

har varit barnsligt av mig att tro, att hon inte skulle förstå

mig", tänkte han. "Hennes naturs ädelhet ska föra henne på

rätt spår."

Innan hustrun ännu hade slutat bordsbönen, satt

Karl-Artur mittemot henne vid bordet och knäppte sina händer

till bön, han som hon.

De åt under tystnad. Han tyckte om hennes sätt att tiga,

medan hon åt, liksom det vore en helig handling att förtära

maten, gudslånet, som skulle uppehålla livet.

Så snart som den enkla måltiden var till ända, flyttade

Karl-Artur sin stol runt bordet, satte sig vid hustruns sida,

lade armen om hennes skuldra och drog henne intill sig.

— Du måste förlåta mig, sade han. Jag var häftig och

otålig i middags, men du vet inte hur olycklig jag kände

mig.

— Var inte ledsen fördenskull, du Man! Du behöver

aldrig tänka på hurudan du är mot mej. Jag tycker om dej,

vad du än hittar på.

I detta ögonblick, som säkert föreföll henne mycket

högtidligt, hade Anna Svärd lagt bort sitt dalmål och talade

högsvenska. Detta gjorde väl sitt till, att Kar I-Artur fann

hennes yttrande mycket vackert. Han kysste henne till tack.

Men denna kyss bragte honom en smula ur fattningen.

I själva verket skulle han helst ha velat fortsätta med att

kyssa sin hustru utan att tänka på något annat.

"Jag älskar henne som en galning", tänkte han. "Hon

är min, och jag är hennes. Den där synen kommer troligen

att visa sig för mig, varje gång jag stiger opp i en

predikstol. Jag kan aldrig bli någon god predikant, men varför

116SÖNDAGSHATTEN

skulle jag låta detta hindra mig från att vara lycklig med

min hustru, i mitt hem?"

Hustrun tycktes gissa hans tankar.

— Nu ska du veta en sak, du Man, sade hon. Du ska

aldrig mer behöva bli skrämd i körka. Det ska jag

svara för.

Karl-Artur smålog åt denna trygga försäkran. Han visste

mer än väl, att hans oerfarna och okunniga hustru inte

kunde hjälpa honom, men den medkänsla, som förrådde sig

i hennes ord, verkade lugnande och befriande.

— Jag vet, att du älskar mig tillräckligt för att vilja

bära alla mina bördor, sade han med ett varmt tonfall och

kysste henne än en gång.

Detta var ett ögonblick av stor och välgörande lycka.

Kärleken ingöt i den unge mannens sinne sin glädje och

sitt mod. Han såg in i en framtid, där han och hans hustru,

alltid förenade i samma ömhet, i detta lilla hem skapade

ett paradis, som skulle bli hela församlingen till ett

föredöme.

— Hustru, viskade han, hustru, vi ska hjälpas åt. Vi ska

bli mycket lyckliga.

Han hade knappast talat ut, förrän de hörde den yttre

dörren ryckas upp häftigt och bullersamt och fotsteg stampa

mot golvet i mellangången.

Anna Svärd reste sig hastigt, och då de besökande kom

in, stod hon och plockade bort smörasken och de överblivna

brödskivorna från matbordet.

Karl-Artur satt kvar på sin plats och mumlade något om

att det var märkvärdigt, att man inte kunde få vara i fred

så här sent på kvällen. Men då han såg, att det var organist

Sundler och hans hustru, som hade kommit, reste han sig

och gick emot dem.

Organisten, som var en storväxt, gammal man med

uppstående vitt hår över ett ansikte, som alltid var rött och

svullet, tycktes den här kvällen vara rödare och mera

svullen än vanligt. Han hade sin hustru under armen och

tågade med henne fram mitt i rummet. Så frisk vinter det

117ANNA SVÄRD

än rådde ute, lät han dörren stå öppen efter sig. Han varken

sade god afton eller sträckte ut handen för att hälsa.

Det var lätt att se, att han var fruktansvärt uppretad,

men just detta gjorde väl, att han såg ganska ståtlig ut.

Anna Svärd förstod, att han var en duktig karl, medan fru

Thea, som hängde vid hans arm, föreföll henne som en

utsliten gammal disktrasa. "Hon har en bra man", tänkte hon,

"men själv har hon varit doppad i alltför mycken smuts.

Hon kan aldrig bli ren mer."

Knappast hade hon tänkt ut, förrän hon märkte, att fru

Thea bar sin fina söndagshatt på huvudet.

— Åhå, sade hon för sig själv, nu kommer det.

Hon gick bort till dörren för att stänga och undrade då

om det inte skulle vara klokast att springa sin väg från

alltsammans. Men hon bemannade sig och stannade tappert kvar.

Organisten gick till anfall utan krus och komplimanger.

Han berättade, att hans hustru inte hade kunnat finna sin

söndagshatt, då hon skulle gå till kyrkan denna samma

morgon. Hon hade trott, att den hade blivit stulen, men nu

på kvällen hade de efter ett långt gemensamt sökande funnit

hatten nerstoppad i en kopparkittel, som stod högst på

kökshyllan. Hustrun hade då anklagat honom, organisten,

för att ha gömt undan hatten, men han visste, att han var

oskyldig, för så vitt som han inte skulle ha gjort det i

sömnen. Däremot hade han hört, att Karl-Arturs hustru

hade varit hos dem flera timmar föregående dag. Ja, nu

var han där för att göra en öppen fråga och få rent besked.

Anna Svärd steg genast fram och förklarade, att det

förhöll sig, som han trodde. Medan fru Sundler hade gått ner

i källarn för att hämta saften, hade hon smugit ut i

förstugan efter hatten och gömt den i kitteln.

Under det att hon avlade sin bekännelse, kände hon hur

hon sjönk och sjönk. Hon sjönk i organistens ögon, och hon

sjönk i Karl-Arturs. Däremot drog fru Sundler ihop ögonen

och kisade bort till henne med tydligt intresse.

— Men varför i Herrans namn bar fru Ekenstedt sig åt

på det viset? frågade organisten helt bestört, och

Karl-Artur upprepade frågan med gäll röst.

118SÖNDAGSHATTEN

— Varför i Herrans namn? Vad ville du? Vad

menade du?

Anna Svärd förstod efteråt, att det hade varit bättre, om

hon inte hade sagt sanningen, utan hittat på någon

und-skyllan. Men i det ögonblicket var hon glad att få tala om

rätta sammanhanget. Hon glömde bort, att hon inte var i

Medstubyn och talade med Svärdsmor och Jobs Erik. Hon

trodde, att hon skulle kunna krossa och tillintetgöra fru

Sundler, den där disktrasan.

— Jag ville, att hon där int skulle komma te körka i dag,

sade Anna Svärd och pekade på fru Sundler.

— Men varför då? Varför?

— Därför att hon förvänder syna på mannen min, så att

han ser vad som int finns.

De blev häpna alla tre. De stirrade på henne, som om

hon skulle ha varit en död, som stigit upp ur sin grav.

Vad var det hon sa? Hur kunde hon tro? Hur kunde

hon inbilla sig?

Anna Svärd vände sig direkt till fru Sundler. Hon tog

ett par steg framåt, så att hon kom tätt inpå henne.

— Vill du neka te att det är du, som förvänder syna

på"n? Du kan fråga prostinna, ja, du kan fråga varenda

en, som fanns i körka, om di har hört bättre predikan än

den han höll i dag. Men så snart som du kom in, så var

det slut för"n.

— Men fru Ekenstedt, kära fru Ekenstedt! Hur skulle

jag kunna? Och även om jag kunde, hur skulle jag vilja

skada Karl-Artur, min och min mans bästa vän?

— En kan aldrig veta vad tockna som du kan hitta på.

Karl-Artur grep hustrun hårt i ena armen och ryckte

henne tillbaka. Han tycktes frukta, att hon skulle kasta sig

över fru Thea och slå henne.

— Tyst! ropade han. Inte ett ord mera!

Organisten stod framför henne med knutna näver.

— Akta dig för vad du säger, din bondjänta!

Den enda, som bibehöll sitt lugn, var fru Sundler. Hon

började till och med skratta.

— För all del, låt oss inte ta detta så allvarligt! Fru

119ANNA SVÄRD

Ekenstedt tycks vara lite vidskeplig. Men vad annat kan

man väl begära?

— Förstår du inte, sade hennes man, att hon tar dig för

att vara någon sorts trollkäring?

— Jo, naturligtvis. Jag berättade i går för henne, att

Karl-Artur ibland tycker sig se sin mor i kyrkan, och detta

är hennes sätt att förklara saken. Hon har velat rädda sin

man, så gott som hon förstår. Alla kullor i Medstubyn

skulle säkert ha handlat som hon.

— Thea! utropade Karl-Artur. Du är storartad.

Fru Sundler förklarade genast, att det var hon visst inte.

Hon var bara glad, att detta lilla trassel hade blivit så fort

och lätt uppklarat. Nu, då detta var gjort, fanns det intet

skäl för henne och hennes man att stanna där längre. De

skulle genast gå sin väg och lämna de unga makarna åt

sig själva.

Hon sade mycket vänligt godnatt både till Karl-Artur

och hans hustru och gick sin väg med mannen, som ännu

var ilsken och brummade över att han inte hade fått ge

luft åt allt sitt raseri.

Karl-Artur följde dem till dörren. Sedan gick han fram

till hustrun och ställde sig med armarna korslagda över

bröstet att se på henne. Han gjorde henne inga förebråelser,

men hans ansikte uttryckte leda och avsmak.

"Han ser ut som en, som har blitt bjuden på grädde

och int fått annat än vassblandning", tänkte Anna Svärd.

Till slut kunde hon inte längre härda ut med tystnaden,

utan sade ett par ödmjuka ord.

— Ska du aldrig bry dej om mej mer?

— Kan du ge mig igen tron på act du är den kvinnan,

som Gud själv har valt ut åt mig? sade han med bruten

röst.

Han gav henne en ny lång blick av vrede och sorg.

Därpå lämnade han rummet. Hon hörde hur han över

mellangången begav sig in till sitt rum och stängde dörren

med dubbla lås.

120VISITEN

VISITEN.

Helt säkert hade de gamla människorna i prostgården

kommit att tänka på att det inte kunde dröja särdeles

länge, innan den stora glädjen att varje dag råka varandra

skulle förmenas dem. Liksom för att ta väl vara på de

dyrbara stunderna var de tillsammans mycket mer än förr,

och det hände, att den gamla prostinnan mittpå blanka

förmiddagen kom in till mannen i hans arbetsrum utan att ge

någon förklaring. Hon slog sig ner i soffan och satt där

tyst med en stickning eller kanske med en surrande

spinnrock, som gav en kärare sysselsättning, medan gubben utan

att låta sig störas fortsatte med att ordna sitt herbarium

och suga på sin långa pipa.

På det sättet satt de den måndagen, då Karl-Artur hade

tagit sin hustru med sig för att göra den första visiten.

Den unge prästen, som kände husets vano-r, brydde sig inte

om att söka värdinnan i matsal eller förmak, utan gick

direkt in i arbetsrummet, där prostinnan satt med en

bandstol, medan de stora gråpappershögarna tornade upp sig på

skrivbordet och några lätta rökskyar, som svävade under

taket, bidrog att öka trevnaden.

Karl-Artur höll ett litet tal för att tacka för allt gott,

som han hade njutit i prostgården, varvid han särskilt

framhöll den sista stora presenten. Prosten svarade med

några hjärtliga ord, medan prostinnan i all hast förde undan

bandstolen i ett hörn och lät den nya prästfrun ta plats i

soffan bredvid henne.

Prostinnan Forsius, som var mycket fallen för allt slags

kruserlighet, torkade bort en tår ur ögonvrån, medan hon

hörde Karl-Arturs vackra harang. Men om någon av den

orsaken hade trott, att hon gillade hans giftermål, skulle

detta ha varit ett stort misstag. En gammal fru med en så

rik livserfarenhet kunde naturligtvis inte annat än beklaga,

121ANNA SVÄRD

att en obemedlad pastorsadjunkt gick och gifte sig, och att

den utvalda var en fattig bondflicka gjorde inte saken en

bit bättre. Nej, man kunde vara viss om att hon hade

motarbetat denna galenskap av all sin makt, men fru Sundler

hade velat ha Karl-Artur gift, och mot fru Sundler hade

prostinnan varit vanmäktig.

Prostinnan kunde inte låta bli att betrakta den forna

gårdfarihandlerskan med en viss nyfikenhet. Hon såg ganska

bortkommen ut, där hon satt i soffan, och på några frågor,

som ställdes till henne, svarade hon fåmält och blygt. Något

annat var inte att önska eller vänta, men vad som i hög

grad förvånade prostinnan, var Karl-Arturs sätt emot

hustrun. "Om jag inte visste bättre", tänkte hon, "skulle

jag inte tro, att han är en nygift äkta man, som kommit hit

med sin hustru, utan en gnatig gammal skollärare, som vill

visa 06S en dålig elev."

Hon hade skäl för sin undran. Karl-Artur lät inte sin

hustru säga ett ord utan att rätta henne.

— Min nådiga tant får ursäkta, hette det oupphörligt.

Anna kan inte veta bättre. Medstubyn är ju ett förträffligt

ställe, men i jämförelse med Korskyrka är den väl hundra

år efter sin tid.

Hustrun försökte aldrig försvara sig. Den stora, kraftiga

människan var så medveten om sin ringhet i jämförelse

med mannen, att det var rent ynkligt.

"Jaha, jaha", tänkte prostinnan, "det var detta jag

väntade mig. Det går an, så länge hon tiger och inte sätter

sig till motvärn, men det kommer väl också den tiden."

Karl-Artur berättade vitt och brett om resan till

Medstubyn, om bröllopet och de nya släktingarna. Hans skildring

var mycket humoristisk, och helt säkert fanns det åtskilligt

i hans framställning, som måste såra hustrun. En gång

vågade hon en invändning.

— Tok heller! du tror fäll int, du prostmor, att det är ...

— Anna! utropade Karl-Artur med sträng röst, och

hustrun avbröt sig mitt i meningen. Den äkta mannen vände

sig till prostinnan.

— Min nådiga tant måste ursäkta. Jag har sagt till Anna

122VISITEN

mångfaldiga gånger, att det inte går an att säga "du" eller

"prostmor". Vi kan verkligen inte här nere i landet rätta

oss efter det, som är skick och sed i Medstubyn.

Han fortsatte sin berättelse, och prostinnan lyssnade helt

förstrött. "Vad ska det här bli av?" tänkte hon ganska

orolig. "Och jag, som hoppades, att han skulle få en hustru,

som kunde hjälpa honom ur allt hans trångmål!"

Vad prostinnan i första rummet tänkte på, var

naturligtvis förhållandet till fru Sundler. Hon för sin del förstod

mycket väl, att däri inte fanns något otillbörligt, men det

var mycket förargligt, att det skulle gå onda rykten om

hennes mans ställföreträdare. Hon hade försökt övertyga

skvallersystrarna borta i kyrkbyn, att Thea Sundler var för

klok för att kasta sig i något äventyr och att hon inte

begärde något annat än att få sjunga för Karl-Artur eller

promenera uppåt Korpåsen i hans sällskap i solnedgången

och stirra efter moln med guldkanter. Men vad hjälpte det?

Eftersom hon var Regina Forsius och hade suttit som

prostinna i Korskyrka i femtio år, hörde de på vad hon

sade, men i nästa ögonblick var förtalet i full gång igen.

— Ett mer, syster lilla! Nog förstår vi varför Thea ställer

till med det här giftermålet. Ett mer, ett mer! Det är

organisten, som ska lugnas. Ett mer, ett mer! Vet syster, att

hustrun ska ligg^ i köket som en piga? Ett mer, ett mer!

Har syster sett liggsoffan? Ett mer, ett mer, ett mer! Kan

syster tycka, att detta är något äktenskap?

Liggsoffan hade prostinnan hört så mycket talas om, att

hon hade beslutat sig för att göra i ordning en gammal

paradsäng, som hon hade stående på ett gästrum, och skicka

den till det nya hemmet. Hon antog, att detta hade bidragit

ganska mycket till att lugna förtalet, men den bästa

medicinen för de onda tungorna hade varit, om Karl-Artur hade

älskat sin hustru och visat det.

"Jag undrar just vad Forsius. menar om allt det här",

tänkte prostinnan. "Då Karl-Artur var hos honom i lördags,

talade han om hustrun med stor förtjusning. Jag säger då

det. Måtte inte Thea Sundler ha varit framme och ställt till

någon olycka!"

123ANNA SVÄRD

Hon kände ett verkligt medlidande med den stackars

dalkullan och undrade hur hon skulle kunna hjälpa henne.

I alla händelser hade nykomlingen nu övervunnit

blygheten så pass, att hon vågade lyfta blickarna från golvet

och se sig om i rummet. Varken bokskåpen eller prostens

herbarium tycktes fängsla uppmärksamheten. Däremot spred

sig ett förtjust leende över ansiktet vid åsynen av

bandstolen.

— Men se en bandstol! utbrast hon och såg verkligen så

glad ut, som om hon hade velat ta den i famn.

Den förtrollning, som den enkla tingesten utövade, var

så stor, att hon inte kunde sitta stilla. Hon lämnade den

trygga platsen i soffan, vågade sig ut på golvet och nådde

fram till bandstolen, som hon kände på och beskådade.

— Du kan tro, att jag har vävt många buntar band, jag,

i mi tid, sade hon till mannen liksom för att urskulda sitt

handlingssätt.

Bandstolen hade tydligen givit henne en stor

trygghetskänsla, och prostinnan, som antog, att en kär sysselsättning

skulle göra henne ytterligare hemmastadd, frågade om hon

inte ville slå ett par slag i den smala väven.

— Min nådiga tant är alltför god, sade Karl-Artur. Min

hustru kommer bara att ställa till oreda. Det kan inte bli

fråga om att hon tar emot ett sådant anbud.

— Så Karl-Artur pratar! Visst ska hon väva, om det

roar henne.

Ögonblicket därefter satt den nya prästfrun vid

bandstolen, och nu vidtog ett vävande, som satte till och med

gamla prostinnan i förvåning. Både hon och de två männen

samlades omkring vävstolen, väverskans fingrar flög som

på en taskspelare. Man kunde inte följa deras rörelser med

ögonen.

—- Gina, min hjärtevän, sade prosten, du har visst

inbillat dig, att du förstod konsten att väva band. Här ser

du hur långt du har kvar, innan du kan räknas som

mästare.

Över den nygifta unga fruns ansikte spred sig ett lyckligt

leende. Man kunde förstå, att hon helt hastigt kände sig

124VISITEN

förflyttad till hemmet. Runtomkring sig hade hon kända

föremål: modern sysslade vid spisen, utanför fönstret

skymtade långa, gråa huslängor, hon uppfattade ord, som

uttalades på sjungande dalmål.

Efter några minuters hastig vävning fanns inte mer garn

på spolen. Den lyckliga väverskan såg upp med en suck.

Hennes ögon sökte mannens. Var han missnöjd? Hade hon

burit sig galet åt nu igen?

Mannen höll sig avvaktande, men prostinnan Regina

Forsius böjde sig framåt, kände på väven, nickade gillande

och gjorde en reverens för Karl-Artur.

— Jag får säga! Jag är verkligen imponerad. Och jag

får på det allra hjärtligaste lyckönska. Den som kan bruka

sina händer på det sättet! Jag är alldeles viss, att

Karl-Artur har fått den hustru, som Karl-Artur behöver.

Den unge prästen gjorde en liten grimas:

— Min nådigaste tant. . . började han.

Men prostinnan avbröt honom.

— Jag vet vad jag säger, Karl-Artur. Och gå nu inte

och låt någon annan inbilla sig, att Karl-Artur kunde ha

gjort ett bättre val!

En stund efteråt, då de främmande var gångna, reste

sig prostinnan ur soffan och gick fram till skrivbordet för

att höra efter vad Forsius hade fått för intryck av besöket.

Gubben, som hade flyttat gråpappershögarna åt sidan,

satt med gåspennan i hand och fyllde ivrigt ett stort

pappersblad med prydliga bokstäver. Då prostinnan lutade

sig framåt, såg hon, att han var i färd med att avfatta en

skrivelse till hans högvördighet biskopen i Karlstad.

— Men vad i all sin dar, Forsius! utropade prostinnan.

Hennes man avbröt skrivningen, satte ner pennan i den

lilla burken med hagel och vände sig mot hustrun.

— Gina, min hjärtevän, sade han. Jag skriver till

biskopen för att be honom förflytta Karl-Artur till en annan

församling och skaffa mig en ny adjunkt. Jag lovade

Charlotte, att jag skulle ha fördrag med honom, och jag har

försökt i det längsta, men nu måste han härifrån. Besinna,

min vän, hela församlingen påstår, att han är så förälskad

125ANNA SVÄRD

i organistens hustru, att han tappar koncepterna, då hon

visar sig i kyrkan.

Prostinnan blev högst förskräckt.

— Men, Forsius, Karl-Artur har ju gift sig, han har

skaffat sig eget hem här i församlingen. Han tror, att han

ska få stanna här, åtminstone så länge som du lever, och

har inrättat sig därefter. Tänker du inte på hans hustru?

— Min hjärtevän, sade prosten, jag känner ett mycket

stort medlidande med den präktiga unga människan, som

har övergivit sin hembygd för att följa sin man hit till

våra trakter. Det är för hennes skull, som jag skriver redan

i dag. Om Karl-Artur får stanna många dagar till borta i

kyrkbyn, så kan du vara förvissad om att hon blir

förskjuten som Charlotte, som hans mor.

126ANDRA DELENPARADISET

PARADISET.

1.

Karl-Artur Ekenstedt, som i ett och ett halvt år hade

skickats från församling till församling utan att

någonsin få fast anställning, kom en ruskig höstdag resande

framåt landsvägen. Färden gällde Korskyrka, där prosten

Forsius hade avlidit för någon månad sedan.

Änkeprost-innan Forsius, som av gammalt hyste en viss fäbless för

Karl-Artur och dessutom troligen hade påverkats av fru

Charlotte Schagerström, hade anhållit hos biskop och

domkapitel, att han skulle få sköta tjänsten i Korskyrka, intill

dess att ny kyrkoherde hade hunnit tillsättas, och denna

begäran hade bifallits, om än med en viss tvekan, ty överste

Ekenstedts son var ingen persona grata på högre ort.

Den resandes tankar vände helt naturligt tillbaka till

tiden för halvtannat år sedan, då han som nygift äkta man

hade blivit bortskickad från hustru och hem. I själva verket

hade han inte varit alltför olycklig över att nödgas resa.

Med outsäglig besvikelse hade han råkat upptäcka, att

hustruns själ var uppfylld av rå vidskepelse, och det förakt

och den avsmak, som härav hade framkallats, hade förbittrat

samlivet. Numera hade denna misstämning försvunnit. Efter

den långa skilsmässan ägde han för hustrun inga andra

känslor än kärlek, tacksamhet, ja, man kan nästan säga,

beundran.

"Äntligen", tänkte han, "äntligen är tiden kommen, då vi

ska skapa detta paradis, som jag alltid har drömt om."

Han tyckte sig ha inhöstat en massa nyttiga erfarenheter

under sitt kringflackande från prästgård till prästgård. Mer

än någonsin var han övertygad om att hans ursprungliga

plan hade varit den rätta. Det var människornas dåraktiga

fasthållande vid de jordiska tingen, som vållade de flesta

9. — Lagerlöf, Anna Svärd. 129av deras olyckor. Nej, att leva i största enkelhet, frigjord

från behoven, höjd över varje småaktig önskan att

överglänsa sina likar, se där vad som var det rätta sättet att

vinna lycka i denna världen och salighet i den

tillkommande.

Men predikningar och förmaningar var inte tillräckliga

för att bibringa människorna dessa enkla sanningar. Här

fordrades ett exempel att peka på, ett exempel, som bättre

än de mest rörande ord skulle locka till efterföljd.

Då Karl-Artur hade kommit så långt i sina tankar, slöt

han ögonen. Han såg för sig sin hustru, och han

genombävades av ömhet och hänförelse.

När han hade flyttat från Korskyrka, hade han förklarat

för henne, att hon troligen måste vända om hem till

Medstubyn. Honom kunde hon inte följa, då han skulle äta och bo i

prästgården, dit han nu skickades. Den lilla penninglön, som

han erhöll och som inte uppgick till mer än 150 riksdaler,

skulle han sända henne, men han trodde, att hon där hemma

hos sina anhöriga lättare skulle kunna leva på denna summa

än här i Korskyrka. Han visste inte heller om det kunde gå

för sig, att hon bodde kvar i deras lilla stuga ensam och

oskyddad.

Men hustrun hade inte velat fara sin väg.

— Det blir fäll int värre för mej än för andra käringar,

då mannen deras är borta på arbete, sade hon. Nog ska

du ha en spis och en säng å komma te, när du får ledigt

en gång.

Det var redan vackert, att hon sålunda hade blivit kvar

för att vänta på honom trots ensamhet och fattigdom. Dock

hade detta inte varit mer, än vad kanske mången annan

skulle ha gjort, men det hade inte stannat därvid.

Kort efter att han hade lämnat Korskyrka, hade den

gamla jungfrun, som skötte Torpar-Matts barn, sagt upp

platsen, och de välgörande fruarna, som hade åtagit sig

vården om barnskaran, hade förgäves ansträngt sig för att

finna en efterträderska. De såg ingen annan utväg än att

ackordera bort barnen vart för sig. Naturligtvis ställde man

inte till med någon auktion, och överenskommelse träffades

PARADISET

endast med välkända och hyggliga hem, men en förfärlig

sorg uppstod likafullt bland de fattiga syskonen, då de

fick veta, att de skulle åtskiljas. De ville inte finna sig i

det oundvikliga, och då de utsedda fosterföräldrarna infann

sig för att hämta sina skyddslingar, fann de stugan tom

och barnen borta.

Man visste inte var man skulle söka den laglösa flocken,

och helt naturligt gick man in i grannstugan för att begära

upplysningar. Då visade det sig, att alla tio barnen hade

tagit sin tillflykt just dit. De hade församlat sig omkring

Karl-Arturs hustru, den fattiga dalkullan, och hon

förklarade nu för de inträdande, att de här barnen hade hennes

man ropat in på auktion, så att de var hans egendom. De

var nu i sitt rätta hem, och det skulle inte hända, att någon

fick dra i väg med dem utan hans tillstånd-

Karl-Artur njöt av att i tankarna genomgå denna scen,

som hade blivit skildrad för honom i långa brev både av

prostinnan och av fru Sundler. Det hade kommit till en rätt

animerad ordväxling, några av de välgörande fruarna hade

tillkallats, och dessa hade låtit den unga kvinnan förstå, att

om hon inte lämnade ut barnen, skulle ingen hjälp vidare

ges till deras underhåll. Men Anna Svärd ifrån Medstubyn

hade skrattat åt den hotelsen. Vad skulle det behövas för

hjälp? Barnen kunde själva arbeta för sin bärgning. Det

hade hon fått göra i hela sitt liv. Och förrän de här barnen,

som karln hennes hade tagit sig an, skulle skickas ut bland

främmande, fick de slå ihjäl henne.

Den äkta mannen hörde det klingande dalmålet och såg

gesterna. Hustrun stod där som en hjältinna, tagande den

förskrämda barnskaran i försvar. Hur skulle han kunna

undgå att vara stolt över henne?

Hon hade också fört sin sak till seger. Barnen hade fått

stanna under hennes vård, men naturligtvis hade hon

därigenom dragit över sig stora bekymmer. De välgörande

damernas hotelse hade nog inte varit så allvarligt menad,

men hans hustru hade inte tillåtit barnen att vidare ta emot

några gåvor. Hon hade satt sin ära i att hon och de skulle

försörja sig själva genom sina händers arbete.

131ANNA SVÄRD

Ack, han längtade verkligen att få komma hem och tacka

henne, att få omge henne med ömma omsorger, att få

utplåna minnet av den missaktning, som han en gång i sin

förmätenhet hade visat henne.

Den resande väcktes plötsligen ur sina tankar.

Skjutsbonden hade hastigt vikit av åt vägkanten för att lämna

rum åt ett stort ekipage, som kom framrullande, draget av

fyra svarta hästar.

Karl-Artur kände genast igen både vagnen och dem, som

åkte där. Så egendomligt, att han skulle möta dem nu vid

ankomsten till Korskyrka!

Charlotte satt på bocken och körde spännet, stolt och

strålande, medan kusken satt bredvid med armarna korsade

över bröstet. Inne i själva vagnen åkte Schagerström och

prostinnan Forsius.

Charlotte, som hade hela sin uppmärksamhet riktad på

hästarna, såg honom inte, men prostinnan och Schagerström

hälsade. Han i sin ordning höll på att glömma sig och inte

besvara hälsningen. Han förstod sig inte själv. Åsynen av

Charlotte hade förvirrat honom. En stöt av lycka och glädje

for genom hela hans varelse. Men han hade ju för länge

sedan upphört att älska Charlotte.

När han påminde sig sista gången, som de råkades,

förstod han bättre sina känslor. Det var hustrun, som han

älskade, men Charlotte var hans goda vän, hans

skyddsängel. Det var därför, som han gladde sig åt att se henne.

Han tyckte, att detta möte på något sätt bekräftade de

glada aningar, med vilka han motsåg framtiden.

IL

Ingen har någonsin hört talas om att Adam och Eva

hade några barn, så länge som de ännu var kvar i paradiset.

Det finns inga gamla sägner om huru de små

människosönerna sprang och lekte ta fatt med lejonets ungar eller

huru de red grensle på ryggen av leviatan och behemot.

Utan barnen måtte ha kommit till efter utvisningen, om

132PARADISET

det inte rentav var så, att det var de, som mer än ormen

och de vackra äpplena på kunskapsträdet var orsaken till

att föräldrarna måste ge sig yt ur lustgården. Sådant kan

man åtminstone få bli vittne till än i dag.

Man behöver inte gå längre än till Karl-Artur Ekenstedt,

han, som kom hem med så vackra avsikter och var beredd

att skapa ett nytt paradis i den lilla backstugan ovanför

doktorsträdgården. Han var alldeles viss om att han skulle

gå i land med uppgiften, men han hade inte tagit de tio

barnen med i sina beräkningar.

Så till exempel hade det aldrig fallit honom in, att de

skulle vistas i hans hem dygnet runt. Han hade trott, att de

åtminstone om natten skulle sova i sin egen stuga, som ju

låg alldeles i närheten. Men när han frågade hustrun om

inte barnen kunde ligga hemma hos sig, så hade hon skrattat

ut honom.

— Du tror visst, du Man, sade hon, att vi har en

guldgruva å ta ur. Inte kan du fäll vilja, att barna ska sova i

oeldad stuga, och ved kostar pengar.

Han fick alltså lov att finna sig i att hans kök, som en

gång hade blivit så propert ordnat av fru Sundler,

belamrades med en stor fållbänk och två stycken liggsoffor.

Vad som sedan fanns kvar av utrymmet, upptogs av en

vävstol, tre spinnrockar, två bandstolar, en knyppeldyna, en

garnvinda, en härvstol och ett litet bord, där hustrun

förfärdigade hårarbeten. Där fanns med ett ord en sådan

myckenhet verktyg, att man med knapp nöd kunde leta sig

fram mellan dem. Men de behövdes allihop, därför att

hustrun och barnen skaffade sig sitt uppehälle genom att

ta emot beställningar från sockenfolket av spetsar och

klockkedjor, av bandbuntar och vävnader. Dessutom hade

de ju sina egna kläder att tillverka.

För varje slag i vävstolen skalv hela den lilla stugan på

sina grundvalar, och när spinnrockar och härvstolar och allt

annat kom i gång, hördes det ett surrande brus ända in till

Karl-Arturs skrivrum, så att han kunde tro, att han satt i

en kvarnkammare. När han kom ut i köket för att äta, fann

han maten framsatt på en bordskiva, som var lagd över

133ANNA SVÄRD

fållbänken, där barnen hade sovit, och om han antydde, att

man borde öppna dörren en smula och få in litet frisk luft,

så förklarade hustrun, att hon hade haft dörren ståendes

öppen en lång stund, när hon sopade golvet på morgonen,

och att de inte hade råd att kyla ut stugan mer än en gång

om dagen, för de hade ju ingen guldgruva att ta ur.

Eftersom alla tio barnen skulle bo hos honom, så fick

han också lov att finna sig i att deras söndagskläder, jackor

och rockar, kjolar och byxor hängde i mellangången, där

alla de, som hade något ärende till den lilla prästgården,

kom i tillfälle att betrakta dem. Men något dylikt var

alls inte brukligt i Korskyrka, och han sade till hustrun,

att kläderna måste bäras upp på vinden. Då fick han veta,

att på vinden fanns det både råttor och mal. Där skulle

kläderna bli fördärvade på ett par månader, och att ersätta

den förlusten, det visste hon sig rakt ingen råd med, för hon

hade ju ingen guldgruva att ta ur.

Hustrun var vackrare än någonsin, hon älskade honom

med den ömmaste kärlek, och hon var stolt och lycklig över

att ha honom hemma. Han för sin del älskade henne tillbaka.

Det fanns inte det minsta tvivel om att inte han och hon

skulle ha blivit lyckliga, om inte barnen hade varit.

Han måste erkänna, att ingen människa kunde ha bättre

hand med barn än hans hustru. Han såg aldrig en enda

gång, att hon smekte dem, och slog dem gjorde hon inte

heller, men gräla det kunde hon göra med besked, och om

det var någonting, som var i olag, så var hon ganska vresig

emot dem. Hurudan hon visade sig, betydde emellertid

ingenting, de små fann henne alltid lika tilldragande. Det

var inte bara Torpar-Matts barn, sohi tyckte om henne. Om

det hade funnits rum i köket, så skulle alla barn i kyrkbyn

ha kommit dit för att sitta i timtal och följa hennes minsta

rörelse med ögonen och tåligt vänta på att hon skulle ge

dem ett gott ord.

Var det inte ett under hur hon hade förvandlat de tio

barnen från de värsta latmaskar till de raskaste

arbetsmyror? Och fastän de måste arbeta från morgon till kväll,

så var de numera rödkindade och knubbiga. Det tycktes

134PARADISET

vara den stora lyckan att få leva i hennes närhet, som kom

dem att blomstra.

När Karl-Artur först var hemkommen, så var alla de

tio färdiga att ge honom samma dyrkan, som de ägnade

hustrun. Framför allt hade den yngsta lilla flickan fattat

ett obegripligt tycke för honom. Hon krÖp upp i hans knä

och klappade honom på kinden. Inte visste hon om, att hon

hade smutsiga fingrar och en osnuten näsa, hon kunde inte

begripa, varför hon helt omilt blev nersatt på golvet, öch

började storskrika.

Men då skulle man ha sett hustrun. Hon kom farandes

som ett oväder, tog upp barnet och slöt det intill sig liksom

för att skydda det mot en fiende, och mannen fick sig en

blick, som gjorde honom helt bestört.

På det hela taget, så fastän hustrun Var likaså vacker som

förr, var hon allt litet förändrad. Sedan hon hade fått så

många små att befalla över, hade hon blivit myndig som

en nämndemansmor. Det ödmjuka och flickaktiga och

skälmska, det hade gått sin väg.

ni.

Ingen skulle säga om Karl-Artur, att han var bortskämd.

Han brydde sig inte om vad han åt eller drack, han var van

att arbeta hela dagarna, och han beklagade sig aldrig över

att nödgas åka i skakande skjutskärror eller predika i

iskalla kyrkor. Vad han däremot hade svårt för att undvara,

var en viss ordning, en viss snygghet, trevnad och arbetsro,

men det var just detta, som han inte kunde finna i sitt

hem, så länge som barnen fanns där.

En morgon, då han kom ut i sitt kök för att äta frukost,

fann han, att sockenskomakarn var kommen. Han hade

slagit upp skomakarbordet vid ena fönstret, just på den

plats, där Karl-Artur tyckte om att sitta. Hela rummet

luktade läder och beck, och den vanliga oredan var förökad

av näverbuntar, lästknippen och smörjburkar.

135ANNA SVÄRD

På matbordet, som var framdraget mittpå golvet, hade

hustrun dukat fram två vällingtallrikar och två stora

tennskålar, som var fyllda med välling, de också. De två

tallrikarna var förstås framsatta för honom och mäster.

Hustrun och barnen skulle som vanligt sleva i sig maten ur

tennfaten.

Nu var detta något, som han redan förut hade anmärkt

pä. Ja, inte på själva maten, den var alltid enkel och tarvlig,

men det måste ju så vara. Däremot hade han bett hustrun,

att hon skulle låta barnen äta ur var sin tallrik. Han hade

föreställt henne, att det skulle vara nyttigt för dem att få

lära sig litet bordskick strax från början.

Hon bara frågade om han var galen, som kunde tro, att

hon hade tid att stå och diska tio tallrikar tre gånger om

dagen. Men han, mannen, skulle få sin tallrik för sig, som

han var van vid.

För resten så måste han erkänna, att barnen inte bar sig

opassande åt, medan de satt till bords. De läste sin

bordsbön utan att behöva någon påminnelse, de åt vad som

sattes för dem, och de kivades inte med grannarna i

grötfatet. Han hade inte så värst svårt för att äta med dem,

men att nu sätta sig ner vid samma bord som skomakarn,

det bar honom alldeles emot. När han kastade en blick på

de svarta, beckiga fingrarna, förlorade han matlusten.

Innan han rätt visste vad han gjorde, tog han tallriken,

skeden och ett stycke bröd och bar in alltsammans i

skrivrummet. Där hade han alltjämt en fredad fristad, där var

luften ren och dammet borttorkat. Litet skamsen över

flykten kände han sig nog, men på samma gång måste han

erkänna, att det var längesedan maten hade smakat honom

så bra.

När han om en stund gick tillbaka ut i köket med

tallriken, så var där moltyst. Mäster satt och åt med djupa

rynkor i pannan, och hustrun och barnflocken satt med

ögonen nerslagna, som om de skämdes på hans vägnar.

Han kände ingen rätt trevnad hemma den dagen, utan

om en stund satte han på sig hatten och gick ut. Han

strövade framåt landsvägen, han visste inte vart annars han

136PARADISET

skulle ta sin tillflykt. Inte kunde han gå till fru Sundler,

därför att organisten låg sjuk i reumatisk värk och hustrun

skötte honom så obeskrivligt kärleksömt och vek inte ur

sjukrummet varken natt eller dag. Inte heller kunde han gå

till prostgården och språka med prostinnan. Charlotte hade

inte velat, att hennes gamla vän skulle sitta där ensam med

sin änkesorg, utan hade bjudit henne att bo på Stora

Sjötorp under hela vintern.

I alla fall, när han nu gick förbi prostgården, kom en

besynnerlig längtan efter det gamla, fina hemmet där över

honom. Han öppnade grinden och gick sedan över

gårdsplanen bortåt trädgården.

Och man förstår, att då han vandrade omkring bland de

höga klippta häckarna där inne, kom minnet av den sista

gången, som han hade gått här med Charlotte, tillbaka till

honom. Han mindes hur de hade råkat i gräl och hur han

hade förklarat för henne, att han inte ville gifta sig med

någon annan än den, som Gud själv skulle utse till hans

hustru.

Och nu var han gift med den kvinnan, som Försynen

hade skickat till hans möte på landsvägen, och han var viss

om att hon var den rätta för honom och att han och hon

skulle kunna skapa ett nytt paradis på jorden. Skulle nu

alltsammans slå fel, bara därför att de hade fått den här

barnflocken på halsen? Han kunde inte neka till att

Charlotte skulle ha rätt att skratta ut honom, om han läte alla

de stora planerna misslyckas, bara därför att han inte kunde

reda sig med en skara barn.

Det var middagstid, då han kom hem, men innan han

hade hunnit visa sig i köket, kom hustrun in till honom

med maten snyggt ordnad på en bricka. Hon var glad och

vänlig, som hon brukade.

— Du förstår, Man, jag trodde, att du ville äta mä oss

andra. Om du bara hade sagt ifrån, så skulle du ha fått

maten hit in från första stund.

Han skyndade sig att svara, att han inte hade något emot

att äta med henne och barnen. Det var mästers beckiga

nävar, som hade skrämt bort honom. Och nu föreslog han.

137ANNA SVÄRD

att hon skulle spisa här inne, hon också. Kunde det inte vara

trevligt, att de två en enda gång finge äta på tu man hand?

Nej, det kunde hon inte vara med om. Hon var tvungen

att sitta till bords med de små för att hålla ordning. Men

hon ville gärna stanna här inne, medan han åt.

Hon slog sig ner i hans skrivstol och språkade, och rätt

snart fick han veta, att mäster inte ville stanna kvar längre

än till kvällen. Sedan var han borttingad ända till efter

nyår. Barnen skulle inte få gå till kyrkan på julottan med

nya skor, såsom hon hade lovat dem.

Karl-Artur förstod, att mäster hade blivit stött och att det

var hans skull, att han gick sin väg. Men vad kunde han

göra åt den saken?

Han hade Charlottes ansikte framför sig i detsamma och

såg hur hon gjorde narr av honom, som inte var i stånd

att reda ut en sådan här småsak.

När hustrun hade gått sin väg med matbrickan, blev han

sittande och funderade. Men snart fick han klart för sig

vad som borde göras. Han gick in i köket med ett par skor,

som behövde halvsulas, och slog sig med dem ner vid

skomakarbordet. Han bad, att mäster skulle visa honom till

rätta, så att han kunde laga de här skorna själv. Och som

mäster inte var ovillig till detta, så lånade sig Karl-Artur

ett stort förkläde av hustrun och satt sedan och tog emot

undervisning i skomakeri ända till kvällsdags.

Han kunde ju emellertid inte bli fullärd på en

eftermiddag, utan han gjorde upp med mäster, att de skulle

fortsätta nästa dag. Och gubben, som var en vänlig och

hjälpsam karl och hade haft en trevlig eftermiddag, tänkte

inte ett ögonblick på att säga nej.

IV.

Det var inte nog med att han för de där barnens skull

hade varit tvungen att sätta sig till skomakarbänken. Det

var också deras fel, att han måste gå klädd i simpla, grå

vadmalskläder och se ut som en mjölnare.

138PARADISET

Han ville inte neka till att de hade haft en riktigt bra

julafton. Köket hade varit nyskurat, redskapen utburen,

golvet strött med gul, doftande halm, och ett stort bord

med vit duk på hade stått mitt i rummet. Barnen var

badade och rena, i nya skor och nya kläder, uppsluppna

och lyckliga över att det nu äntligen var jul. Till det lilla

hemmet hade kommit gåvor av korv, smör, limpor, ost och

julljus från nästan vartenda hus i kyrkbyn, och eftersom

man inte kunde neka att ta emot så här på julen, så var

skafferiet fullproppat, för att inte tala om att tolv julhögar

med bullar, kransar och äpplen var uppradade på bordet.

Karl-Artur hade hållit en liten julbön och sjungit

julpsalmer tillsammans med hustru och barn. Efteråt, medan

hustrun stod och rörde i grötgrytan, hade han och barnen

lekt och rasat i julhalmen.

Mot slutet av kvällen hade han tagit fram några små

julgåvor. Barnen fick skridskor och en kälke, som han

hade beställt åt dem, hustrun en gammal kråsnål, som han

en gång hade fått av sin mor. Alltsammans hade blivit

mycket välkommet, och glädjen hade stått högt i tak.

Att han själv skulle få någon present, hade han varken

väntat eller hoppats, men just som man hade stigit upp

från bordet, kom de två äldsta barnen släpande med en

stor rulle tyg. Hustrun och de andra följde efter i

procession, så att nu kunde han begripa, att turen var kommen

till honom.

— Di har vari så glada, barna, över att di skulle få ge

dej nånting, sade hustrun. Det här har di arbeta mä hela

hösten.

Men det, som de kom med, var ingenting annat än

ett stycke grått vadmal. Han böjde sig hastigt ner över

tyget och kände på det. Det vet ju var och en, att sådant

där hemspunnet och hemmavävt vadmal är det mjukaste,

varmaste och starkaste tyg, som finns, men det är grovt och

tjockt och grått. Och i hela sitt liv hade Karl-Artur

begagnat dräkter av fina, släta tyger, som passade hans

utseende. Det hade aldrig fallit honom in, att han skulle sätta

på sig en vadmalsjacka.

139ANNA SVÄRD

Den här presenten gjorde honom riktigt olycklig, och

han tänkte inte på något annat, än hur han skulle kunna

slippa undan att sy tyget och gå klädd som en bonde.

Hustrun och barnen stod kvar framför honom och

väntade på pris och beröm. När ingenting hördes av, blev de

både snopna och ängsliga.

Karl-Artur begrep ju hur de hade måst arbeta för att

skaffa ull och för att karda och spinna och väva. Det var

alldeles säkert, att de hade strävat med detta under hela

hösten. Och under det att de hade kardat och spolat och

vävt, hade de muntrat upp sig med att tala om hur glad

han skulle bli och hur han skulle komma att berömma

vadmalet. Han skulle förundra sig över att de hade kunnat

skaffa honom något så dyrbart, och han skulle säga, att

när han nu fick vadmalskläder, så behövde han aldrig mer

frysa varken ute eller inne. Det var detta, som de väntade

av honom.

Ja, hur skulle han bära sig åt? Om han inte sade

någonting vackert, så att de blev nöjda, skulle hela julglädjen

bli förstörd.

Han hade ju ärvt något av sin mors, överstinnans,

förmåga att reda sig i kinkiga situationer, så att han genast

insåg vad som borde sägas, men det var ganska påkostande

att komma fram med det.

— Jag undrar, sade han, om Skräddar-Anders ska ha

ledigt hela julen. Jag skulle allt ha lust att gå till honom

och fråga. Kanske att han kunde sy tyget åt mig nu i

mellandagarna, så att jag finge något varmt att sätta på

mig, när den värsta kölden börjar.

De sken upp alla elva. De förstod, att det bara var

av förvåning och häpnad över deras duktighet, som han till

en början hade sett så skrämd ut.

V.

Alltsedan den där fastlagssöndagen, då Karl-Artur hade

kommit av sig i sin predikan över kärleken, hade han inte

140PARADISET

mer gjort något försök att tala fritt. Han satte ihop alla

sina predikningar vid skrivbordet, och medan arbetet

fortgick, var han mycket noga med att det skulle vara tyst

omkring honom.

En förmiddag tog han alltså ett löfte av hustrun och

barnen, att de varken skulle prata eller sjunga, som de

annars brukade, därför att han skulle skriva predikan. De

höll också sitt ord under en hel halvtimme, därpå bröt

det löst med aldrig upphörande skrattsalvor.

Han väntade i minst två minuter, innan han slog upp

köksdörren för att se efter vad som stod på.

— Ja, nu ska du int bli ond på oss, du Man, sade

hustrun och skrattade, hon också, så att ögonen rann. Det

var kattungen, som bar sej så tokigt åt, och vi försökte å

hålla oss för skratt, och därför blev det visst värre än

vanligt.

Men det blev allt slut på skrattet, när han med sträng

röst förklarade för dem, att de här ute i köket fördärvade

allting för honom och att han helst skulle vilja flytta sin

väg och aldrig mer höra deras eviga skratt och skrik.

— Låt nu se, att här blir tyst! Ingen får komma och

störa mig före middagen, sade han till sist och slängde hårt

igen dörren efter sig.

Han fick också sin önskan uppfylld, arbetade i frid och

ro hela förmiddagen. Men när middagen kom, talade

hustrun om för honom, att doktorinnan Romelius öch fru

Schagerström hade varit inne i köket för en stund sedan

och beställt klockkedjor och armband. Hon var lycklig över

besöket. Hon hade fått en stor beställning, och de båda

systrarna hade varit glada och vänliga.

Karl-Artur visste, att doktorinnan nyligen var

hemkommen och att hon nu skulle vara alldeles frisk. Det

låg ju ingenting märkvärdigt däri, att Charlotte, när hon

hade hälsat på hos sin syster, hade gjort sig en

förevändning för att kunna komma upp i hans stuga och se hur

han hade det. Men dock var denna nyhet fullkomligt

överväldigande. Han blev stående och drog tungt efter andan

utan att kunna säga ett ord.

141ANNA SVÄRD

Charlotte hade varit där! Hon hade stått under hans tak,

och han hade inte fått veta det!

Han frågade med avsiktlig liknöjdhet om de främmande

inte hade velat råka honom.

Jo, de hade allt frågat efter honom flera gånger, men

han hade ju givit så sträng befallning, att ingen fick störa

honom.

Det var ingenting att säga till detta. Det fanns ingen att

gräla på. Han kunde bara inte förstå, att han inte hade

hört dem och känt igen rösterna. Han bet ihop läpparna

och molteg.

Husflwn kastade ett par prövande blickar på honom.

— Du förstår fäll, att jag helst hade bett så fint folk

stiga in hos dej, sade hon. Jag var så rådlös för att di

skulle stå här i köke i allt ramle, men jag tordes int gå

in te dej.

Det var som sagt intet annat att göra än att tiga, men

missräkningen lade sig över honom som en blytyngd. Om

det endast hade funnits någon, som han kunde ha gett

skulden för olyckan! Maten smakade honom inte. Han

kunde knappast få ner ett par bitar.

Han kastade sig ner på soffan i sitt rum efter middagen,

men han kunde inte bli liggande. Det jäste och sjöd inom

honom. Längtan och saknad jagade fram genom hans kropp.

Han satte på sig för att gå ut, men han kände, att han

inte var i stånd att gå fredligt och stilla framåt vägen. Han

hade velat skrika, slåss, fäkta.

Han gick in i vedskjulet, fattade yxan och stod en stund

och lekte med den. Helt hastigt började han hugga löst på

veden, som låg där. Det var visst inte hans mening att göra

någon nytta, endast att finna ett utlopp för allt det, som

rasade och väste och dånade inom honom.

Och det gjorde gott. Han kände genast efter de första

huggen, att det lindrade. Han fortsatte att hugga ett par

timmar, men då var han också lugn, smärtan var

övervunnen.

Han stod där varm och svettig och vilade på yxan, då

ett av barnen kom till synes i dörröppningen. Det var så,

142PARADISET

att mor frågade om hon inte fick bjuda på kaffe nu i

eftermiddag.

Han följde med in i stugan. Hustrun bjöd således på

kaffe för att fira hans vedhuggning.

Det var en annan atmosfär än den vanliga, som slog

emot honom där inne. Inte bara att man hade vädrat, röjt

undan en smula mittpå golvet och dukat fram

kaffekopparna på ett riktigt bord. Nej, det var också detta, att

både hustrun och barnen betraktade honom på ett helt

annat sätt än förut. Han orkade således hugga ved, han

kunde bidraga till hushållet, han som de andra, han var en

riktig karl!

Han var med ens bliven husfadern, medelpunkten i

hemmet, som de alla såg upp till.

143ANNA SVÄRD

SYNDAFALLET.

L

Karl-Artur, som hade fått för vana att hugga ved några

timmar varje dag, såg en morgon, då han nyss hade

börjat arbetet i vedskjulet, att en skugga skymtade förbi.

Han tittade upp och tyckte sig igenkänna Thea Sundler,

som han knappast hade råkat på hela vintern. Hastigt

kastade han yxan och sprang ut. Det var mycket riktigt

fru Sundler, men hon var redan utanför grinden och

skyndade neråt backen. Han ropade efter henne, men hon ökade

farten i stället för att stanna. Han hade stått och arbetat i

skjortärmarna, nu slängde han hastigt på sig rocken och

följde efter henne. Det här var något, som han måste få

reda i.

Organisten hade hela vintern varit så ansatt av reumatism,

att han knappast hade kunnat röra sig. För att han

emellertid skulle kunna sköta sin tjänst, brukade orgeltramparn

och kyrkvaktarn med mycket besvär hjälpa honom uppför

den smala trappan till orgelläktarn. Thea följde alltid med

honom dit upp och satt vid hans sida under hela

gudstjänsten. Hon visade sig varken nere i kyrkan eller i

sakristian.

Karl-Artur hade börjat misstänka, att det inte enbart var

mannens sjukdom, som var skuld till att de aldrig råkades.

Hon hade troligen något annat skäl att hålla sig undan,

och han, som verkligen höll av henne, ville inte försumma

detta tillfälle att få en förklaring.

Han lyckades hinna upp henne, innan hon hade hunnit

utför backen och vikit in på bygatan.

— Thea! ropade han och lade handen på hennes axel.

Stanna för all del! Vad går det åt dig? Är du rädd för

mig?

144SYNDAFALLET

Hon såg inte upp, men sökte skjuta undan hans hand

för att bli fri.

— Låt mig gå! mumlade hon nästan ohörbart.

Karl-Artur lydde inte, utan ställde sig mitt i vägen för

henne. Han lade märke till att hennes ögon var rödkantade

och att hon hade magrat. Det såg ut, som om hon hade

genomgått en svår sjukdom, hon såväl som mannen.

Han lät henne veta, att han inte skulle låta henne gå

vidare, förrän han hade fått höra varför hans trogna vän

och rådgiverska från forna dagar numera aldrig ville råka

honom. Vad hade han gjort? På vad sätt hade han

förbrutit sig?

— Du! sade hon, och hennes röst kom nu med en stark

biklang av smärta, du! Skulle du ha förbrutit dig emot

mig?

— Ja, just jag. Du undviker att råka mig.

Hon såg upp till honom med ett ansikte, som

återspeglade ett lidande utan gräns. Karl-Artur iakttog henne

med förvåning. Thea kunde aldrig kallas vacker, men

hennes synbara förtvivlan hade gjort de fula dragen

uttrycksfulla och rörande.

— Låt mig gå! utstötte hon. Prostinnan Forsius tog ett

löfte av mig. Jag har svurit att aldrig råka dig. Det var

villkoret för att du skulle få komma tillbaka hit till hustru

och hem.

Därmed sköt hon honom åt sidan och vek in på

bygatan. Karl-Artur hindrade henne inte. Hennes ord hade

gett honom så pass mycket att tänka på, att han stod där

helt handfallen.

Nästa dag kom Karl-Artur att än en gång sammanträffa

med fru Sundler. Ett av barnen hade insjuknat i feber, och

han hade gått ner till doktor Romelius för att hämta

honom upp till den lilla sjuklingen. Men det visade sig,

att doktorn den dagen verkligen hade en patient inne hos

sig, och Karl-Artur blev invisad i väntrummet. Där fann

han före sig fru Sundler, som satt i ivrigt samspråk med

en äldre bondkvinna.

Då Karl-Artur kom in i rummet, reste hon sig genast

10. — Lagerlöf, Anna Svärd.ANNA SVÄRD

liksom för att gå sin väg, men hon ändrade mening och

blev sittande. Han bugade sig tyst utan att göra något

försök att tilltala henne, men det dröjde inte länge, förrän

fru Sundler vände sig till honom.

— Vi blev generade, Per-Ers-mor och jag, när du kom

in, därför att vi just hade suttit och talat om dig. Men" det

behövde vi då egentligen inte, för vi hade inte sagt något

annat än gott. Eller hur, Per-Ers-mor?

Den stora och kraftiga bondkvinnan smålog helt belåten.

— Jo, magistern kunde ha hört vart ord, sade hon.

— Ja, bekräftade fru Sundler, det kunde du. Vi sa

bara, att vi inte kunde begripa hur du står ut. Du sitter

där med tie skrikiga ungar omkring dig dygnet om och får

aldrig någon ro. Vi sa också, att från början var du väl

skapad för något annat än att vara vedkarl och skomakare

åt Torpar-Matts ungar. Men så mycket mer märkvärdigt är

det ju, att du inte tröttnar.

— Magistern tycks då inte fara illa åv slitet, ifyllde

bondhustrun. Han har aldrig sett så rask och duktig ut.

— Vi säger också, att det är så klokt av dig att gå klädd

i vadmal, sade fru Sundler. Det visar folk, att du har brutit

med forntiden på allvar. Du vill leva den fattiges liv, och

du avstår till och med från att se ut som en herreman.

— Te en början, sade bondkvinnan, te en början trodde

vi allihop, att dä var bara spektakel mä den lilla stuga och

mä fattigdomen. Men vi har fått se på annat.

Karl-Artur kände hur en stark förtrytelsens rodnad steg

upp på hans kinder. Han fann Thea hänsynslös och

antydde genom en skakning på huvudet, att hon borde välja

ett annat samtalsämne.

— Vad betyder det, att du inte predikar så bra som

förr? sade Thea. Jag har just sagt till Per-Ers-mor, att hela

ditt liv är en predikan.

— Ja, hans och hustruas liv ä en predikan för oss

anni:e, kom det genast bestyrkande från bondhustrun. När

hon kommer te körka om söndagarna mä hela barnflocken

ätter sej, välklädda och rödkindade och ordentliga i seder

och skick, så får vi gamla bondmoror lov å stå stilla och

146SYNDAFALLET

se ätter dom. Vi tänker på hur dessa barna förut sprang

omkring här på backera trasiga och vilda. Dä ä e stor

gärning, som prästfolke har gjort.

— Ja, det är det, sade Thea, och vet Per-Ers-mor, att om

det funnes en människa, som visste en utväg att göra slut

på detta strävandet med barnen, så skulle hon knappast

vilja komma fram med den. För det är synd att avbryta

något, som är så vackert och som väcker en så allmän

beundran.

Karl-Artur hade suttit med nedböjt ansikte, nu såg han

hastigt upp. Det kom ett uttryck av förväntan och

förhoppning över dragen.

— Fru Sundler menar fäll inte, att dä skulle finnas någen

ann, som skulle vilja ta hand om barna? sade bondhustrun.

Vi vet då inte om här i Korskyrka, att di har nåra andra

släktingar än en farbror, och han var utfattig, han liksom

far deras.

— Men om nu den farbrodern hade fått ett gott gifte

och satt med egen gård och en god hustru? Man tycker

inte, att det skulle vara omöjligt, att han toge hand om

barnen, ifall han visste, att brodern vore död.

— Nä, om dä förhåller sej på dä vise, sade bondkvinnan.

Hon hann inte fortsätta. Dörren till doktorns rum

öppnades i detsamma, en patient kom ut, och det var hennes

tur att stiga in.

Då Karl-Artur och Thea hade blivit ensamma, uppstod

några ögonblicks tystnad.

Thea började därpå i en helt annan ton än den hon

dittills hade begagnat. Hon var idel skälvande lidelse.

— Jag har suttit där hemma och bett till Gud, att han

skulle hjälpa dig, sade hon. Jag visste ju, att du ville leva

fattigt och enkelt, men aldrig kunde jag tro, att du själv

skulle sitta och pligga skor och hugga ved. På det här

sättet måste du gå under. Jag tycker, att jag står i ansvar

för dig. Jag borde vaka över dig, och jag får inte en

gång bjuda dig hem till mig. Det är förskräckligt,

förskräckligt.

147ANNA SVÄRD

Karl-Artur slog ut med handen liksom för att hindra

henne från att säga något mer, men i stället gick hon tätt

inpå honom och talade med ett eftertryck, som om hon

ville, att orden skulle tränga långt in i hans själ.

— Sundler har en bror, sade hon, som är organist oppe

i Ekshärad. Han är nu hos oss på besök, och i går, då vi

satt och språkade, kom också talet in på dig och de tio

barnen. Då råkade han berätta, att i Ekshärad finns en man,

som är ifrån Korskyrka och torde vara bror till

Torpar-Matts. Mannen har åtminstone flera gånger talat vid min

svåger om sin fattiga bror och hans många barn, men han

vet inte om, att brodern är död. Min svåger reser hem i

eftermiddag. Ska jag be honom tala om för barnens farbror,

att de lever på din och din hustrus barmhärtighet, eller

ska jag be honom, att han ingenting säger?

Karl-Artur hade rest sig upp. Han höjde bröstet och lyfte

på axlarna. Allt, vad han under denna vinter hade lidit

och plågats för barnens skull, kom upp i hans minne. Att

bli fri dem, att bli fri dem på ett gott och hederligt sätt!

— Du får ju ingen ro att tänka, ivrade Thea. Dina

predikningar är sådana, att en skolpojke skulle skämmas

för att skriva dem. Förr kunde du tala som en ängel, som

kände alla Guds rikes hemligheter. Nu vet du ingenting.

Karl-Artur satt alltjämt tyst. På sista tiden hade han

börjat vänja sig vid sitt torftiga levnadssätt. Barnen och

han var nu goda vänner. Han kände det en smula fegt

att sända bort dem, att inte kämpa kampen till slut.

— Säg något! bad fru Sundler. Jag måste ha besked.

Per-Ers-mor kan när som helst vara här igen. Ge mig det

allra minsta lilla tecken!

Han skrattade till. Som om svaret skulle kunna bli mer

än ett! Medan Thea hade talat, hade han känt bojor brista,

sett isar smälta, hört frihetssånger ljuda.

Han gjorde vad han aldrig förr hade gjort. Han böjde

sig ner, slog armarna om Thea, och i sitt hjärtas oändliga

tacksamhet och glädje kysste han den fula lilla människan

mittpå munnen.

148SYNDAFALLET

II.

Vem var hon, att hon skulle gå till rätta med sin egen

man, han, som visste så mycket mer än hon, som kunde

predika Guds ord och varna och förmana alla arma syndare,

som hade kommit in på en ond väg? Hon fick väl lov att

tro, att han hade gjort rätt nu också, när han hade låtit

barnen flytta ifrån dem.

När hon riktigt tänkte efter, så visste hon inte heller vad

annat mannen kunde ha gjort, när barnens egen farbror

hade kommit resande för att ta hand om dem. Om

farbrodern hade varit en fattiglapp, då kunde det ju ha haft

sina sidor, men när han nu var välbärgad och hade egen

gård och en snäll hustru, men inga barn, hur skulle

Karl-Artur då ha kunnat neka honom att föra brorsbarnen hem

med sig?

Till en början hade hon inte velat tro, att karlen var

annat än en bedragare, som kom för att locka barnen ifrån

henne. Men de två äldsta syskonen hade känt igen honom,

och det hade annat folk också gjort. Det var bara så, att

ingen förut hade vetat om, att det hade gått bra för honom.

När han hade gett sig av ifrån Korskyrka, hade han varit

likaså fattig som brodern.

Den socken, där han bodde, denne farbrodern, låg långt

uppe i norr, så att det var inte så underligt, att han inte

hade hört talas om att Torpar-Matts var död och att barnen

hade blivit omhändertagna av främmande. Men så snart

som han hade fått veta hur saken förhöll sig, så hade han

genast rest i väg ner till Korskyrka för att bjuda de tio

barnen att komma till honom i hans goda hem.

Det var ju vackert gjort av honom. Hon måste tro, att

det var en god och präktig karl. Inte hon och ingen annan

människa heller kunde misstycka, att mannen hade låtit

barnen följa med honom upp till Ekshärad.

Karl-Artur hade alls inte varit påstridig. Men han hade

talat så vackert om att det var en särskild Guds skickelse,

som hade fört den främmande mannen till dem för att lätta

149ANNA SVÄRD

den tunga börda, som vilade över dem båda, och mest Över

henne förstås. Han hade föreställt henne, att när hon nu

fram på sommarn skulle få ett eget litet barn, skulle hon

inte kunna hålla på att arbeta för de andra såsom hittills.

I detta hade hon tyckt att han hade haft rätt, och hon

hade blivit tvehågsen och inte rätt vetat hur hon ville ha

det. Detta talet om Gud hade förvirrat henne. Barnen var

så snälla. Gud ville kanske, att de skulle få det bättre, än

de hade haft det hos henne. Och Karl-Artur hade visst haft

det svårt, värre, än hon hade förstått. Men hon begrep det

nu, när hon hörde hur vackert och väl han talade för att

barnen skulle få resa.

Barnen hade varit märkvärdigt litet ledsna över att lämna

henne. De skulle få komma ut och se nytt. Farbrodern hade

hästar och kor och grisar och höns, som de skulle få fodra

och ställa med. Och han hade en hund, som kunde tacka för

mat och härma klockarn, när han tog upp psalmen i kyrkan.

Barnen hade väl aldrig trott, att de skulle bli så lyckliga,

att de skulle få höra en hund sjunga psalmer.

När de var resta, hade hon satt sig pä den rankiga

stenen utanför stugan, och där satt hon kvar alltjämt. Hon

var alldeles håglös. Så där hade hon inte suttit stilla med

händerna i kors på ett par år annat än om söndagarna och

knappast då. Hon sade till sig själv, att hon borde vara

nöjd nu, när hon äntligen kunde få vila ut ett tag.

Mannen kom ut till henne. Han satte sig tätt intill henne,

tog hennes hand och talade om hur lyckliga de nu skulle

bli. Han trodde, att barnen hade blivit skickade i deras väg

som en prövning, och när de nu hade tagits ifrån dem, så

var detta ett tecken till att Gud med välbehag hade sett vad

de hade gjort för dessa små.

Hon visste ju, att hon var ingenting emot honom, att hon

ingenting förstod av Guds vägar och att hon inte en gång

hade kunnat lära sig att läsa i bok, men hon blev ond på

honom i alla fall. Hon svarade honom, att de här barnen

hade blivit skickade till henne av Guds nåd och att hon

inte visste vad ont hon hade gjort, eftersom de hade blivit

tagna ifrån henne.

150SYNDAFALLET

När mannen hade fått det svaret, hade han rest sig och

gått sin väg utan ett ord. Och hon hade inte kallat honom

tillbaka, och inte heller ångrade hon sig. Hon var som ett

fat fyllt med besk galla. Det var inte lätt att komma nära

henne, utan att bitterheten sköljde över.

Hon visste, att hon borde gå in i stugan och städa och

flytta undan efter barnen, men hon var rädd för att gå in.

Hon var rädd för den stora tomhet, som skulle möta henne.

Nu skulle hon komma att känna sig lika hjälplös och

övergiven som första tiden efter giftermålet, innan hon hade

tagit sig an barnflocken. Sedan dess hade hon känt trygghet

och ro. Nej, att hon hade kunnat vara så dum och låta

någon ta barnen ifrån henne!

Hon satt och såg för sig arbetsvagnen, som hade kört

bort med dem. Barnen hade lastat den med sina klädbylten

och med annat, som passade för dem att ta med sig. Några

av de minsta hade fått åka, men farbrodern och de äldre

skulle gå. Han hade skrattat och sagt, att det såg ut, som

om han komme körande med ett skojarlass, för skojare

bruka ju åka omkring på det där sättet med ungar och

klädbylten.

Det hade gått så märkvärdigt lätt för barnen att säga

farväl till henne. De hade bara tänkt på vagnen och hästen

och på det, som de skulle ta med sig, och de hade varit

mest ledsna över att kattungen inte ville följa dem. De hade

knappast fällt en tår. Hon hade inte gråtit, hon heller. Men

knappast var de borta, förrän hon blev rädd. Hon tänkte

på farbroderns ansikte. Det var inte så säkert, att han var

så där mild och godmodig, som han hade visat sig i deras

stuga. Han var visst både falsk och elak och snål. Barnen

skulle få det svårt hos honom.

Detta kom för henne som något alldeles säkert, det var

ingenting att tvivla på. Hon hade velat springa efter barnen

och hämta dem tillbaka, men hon hade inte kommit sig för.

Varför gjorde hon det inte, medan det ännu var tid? Nu

kunde hon inte få ro för den tanken, att barnen skulle få

frysa och svälta.

Det höll på att bli vår nu. Snön var borta, och solen

151ANNA SVÄRD

sken milt och vänligt på henne, där hon satt. Barnen skulle

snart ha kunnat flytta över i sin egen stuga, och då hade

inte Karl-Artur fått det så svårt.

Hon försökte att muntra upp sig med att tänka på att

hon hädanefter inte skulle behöva laga mat mer än åt en

enda. Inte heller skulle hon behöva sitta uppe halva nätterna

och stoppa trasiga strumpor.

Om hon bara visste, att de skulle få sina strumpor

stoppade, dit de nu kom! Om hon visste, att de skulle

bli tillhållna att läsa sina böner om kvällarna! Den allra

minsta, hon var så mörkrädd. Om hon bara visste, att någon

tog vård orn henne, som bara var sex år och inte tordes

somna, om det inte satt någon bredvid henne och höll

hennes hand!

152SKÅPET

SKÅPET.

Ett par dagar efter att Anna hade lämnat barnen ifrån

sig, var hon så rådlös och ångerköpt, att hon inte en

gång förmådde städa undan efter dem. Hon var viss om att

barnen fick lida nöd och hård behandling hos sina

släktingar och att en sträng räkenskap skulle bli avfordrad

henne och hennes man, som hade låtit dem flytta till så

dåligt folk.

Detta kom över henne utan hennes vilja liksom en

febersjukdom. Hon sökte strida emot, rnen det gick inte. Hon

hade ingen anledning i världen att oroa sig på detta sätt,

men hon kunde inte l3li fri tanken, att farbrodern, som hade

kommit och hämtat barnen, hade ett styggt och farligt

ansikte, och hans hustru, om vilken hon ingenting visste,

utmålade hon för sig som den värsta häxa. Hon hade också

klart för sig, att straffet i främsta rummet skulle komma

att gå ut över det barnet, som hon väntade. Det skulle

komma till världen vanskapt eller utan syn och hörsel.

Eller också skulle hon, Anna, dö i barnsäng, så att hennes

barn finge växa upp moderlöst.

Hon hade inte stor nytta av att tala med Karl-Artur om

dessa saker. Han ville varken höra på henne, då hon sade,

att barnen led nöd, eller då hon talade om att de själva

skulle bli straffade. Han var mycket vänlig mot henne för

allan del, men dessa farhågor, som hade kommit över henne,

fann han inte värda någon hänsyn, utan hon fick strida

med dem på egen hand.

En morgon trodde hon sig ha funnit ett botemedel. Hon

gav sig i färd med att flytta vävstolen, spinnrockarna och

all annan redskap ut ur köket. Fållbänken och liggsoffan,

som var barnens egendom, bar hon upp i deras egen stuga

och stängde väl till om dem där. Därpå skurade hon golvet,

strök ny limfärg över väggarna, tvättade och torkade allt

153ANNA SVÄRD

husgeråd och satt snart i ett kök, som var lika städat och

fint och ödsligt, som det hade varit, då hon första gången

trädde in där.

När hon sålunda hade fört bort allting, som kunde dra

hennes tankar till barnflocken, sade hon till sig själv, att

hon ville låtsa, att allting var som i första början av hennes

äktenskap. Barnen hade aldrig varit där, det var bara en

dröm, som hon hade haft. Om hon kunde komma ifrån

tanken på att de verkligen hade bott i stugan hos henne,

skulle allt bli bra. Ingen människa gick väl och gjorde sig

sorg och bekymmer bara för en dröm.

— Det vet du fäll, att di unga, nygifta hustrurna, di

sitter bara och tänker på sina män, mumlade hon för sig

själv. Ta nu fram garn och stickor, och lägg opp ett par

vantar åten, så att du har ett kärt arbete! Tänk int på

någe annat, än att det är märkvärdigt, att du nu är prästfru

och har blitt upphöjd över alla andra gårdfarihandlerskor!

Hon tog också itu med vantarna, men knappt hade hon

hunnit sticka ett par varv, förrän hon märkte, att i

bordkanten framför henne hade några figurer blivit inristade

med en skarp kniv. Här hade väl någon av småpojkarna

varit framme. De skojarna visste nog, att det var förbjudet

att skära i bordet, men det var omöjligt att vänja dem av

med att tälja och rista i allt trävirke.

Hon lyfte huvudet och skulle börja sin straffpredikan.

Men då fanns där inga linhåriga huvuden att låta vreden

gå ut över. Där fanns ingenting annat än de limvita

väggarna, som stirrade på henne tomma och intetsägande.

Hon rörde inte stickorna på en lång stund. Men med ett

reste hon sig, hämtade en kniv och skar bort ristningen i

bordkanten med ett häftigt snitt. Hon förvred ansiktet, som

om hon skulle ha skurit i sitt eget kött, men tog sedan utan

tvekan ihop med stickningen.

"Så dum jag är!" tänkte hon. "Det är Karl-Artur och

ingen ann, som har vari klåfingrig. Han brukar ju sitta och

äta på den här sida. Här i köke har det aldrig funnits nåra

barn. Hur skulle fattigt folk som vi kunna våga sej på å

ta te sej främmande barn? Det är en omöjlighet. Vi får

154SKÅPET

vara glada, om vi kan fö och klä oss själva och den lille,

som vi väntar."

Hon fortfor att sticka, med munnen stramt hopknipen och

ögonen stelt riktade på arbetet. Under tiden tänkte hon efter

om allt, som påminde om barnen, nu var bortskaffat, så

att hon skulle kunna fortsätta att inbilla sig, att hon aldrig

hade haft dem omkring sig.

Strax därefter hörde hon först ett svagt buller och så en

duns. Kattungen, som hade varit de tio barnens bästa

lekkamrat, hade vaknat ur sin söta sömn i spisen och hoppat

upp på bordskivan för att leka med hennes garnnystan.

Hon fångade fort in kattungen. Ingen kunde mer än den

föra tankarna på de förra lekkamraterna, och hon ville

slänga ut den genom dörren. Men då hon kände den varma,

mjuka kroppen under handen, kunde hon inte låta bli att

smeka den. Därvid trillade ullgarnsnystanet ner på golvet,

och katten for med ett par långa skutt efter det. Nystanet

rullade undan. Katten ville hålla det stilla, men det for

undan alltjämt. Också Anna sökte fånga in nystanet, för att

inte garnet skulle fördärvas, och det blev en vild lek.

Kattungen jagade från hörn till hörn, och nystanet bar sig åt,

som om det hade fått liv, det också. Anna måste skratta,

medan hon förgäves sökte hejda dess fart. "Nu har barna

roligt åv detta", tänkte hon och lät leken fortgå längre än

nödvändigt, för att de små skulle få en liten lustighet.

— Men, barn, kom och hjälp mej! ropade hon.

Knapi)t var det sagt, förrän hon kom ihåg sig. Nu fick

hon raskt tag i katten, gav den ett slag över ryggen, så att

den skrek, och slängde ut den.

— Ska jag aldrig få di här barna ur tankarna? sade hon

helt högt, medan hon nystade upp garnet. Jag ska då fäll

aldrig gå och bli tosig heller.

Hon gick fram och tillbaka en stund och vred sina händer

liksom i plågor, men hon satte sig rätt snart ner till arbetet

igen. Och glad var hon, att hon detta hade gjort, för det

dröjde inte två minuter, innan dörren gick upp och gamla

Ris Karin från Medstubyn stod på tröskeln.

Ris Karin hade varit inom hos henne med hälsningar

155ANNA SVÄRD

ifrån Medstubyn både detta året och det föregående. Men de

förra gångerna hade köket varit fullt av barnungar, redskap

och surrande arbete. Hon gjorde stora ögon, då hon såg den

nuvarande ordningen.

— Men vad i all sin dar! utropade hon och tittade åt

alla håll.

Hon fick så många frågor över sig, Ris Karin. Hon fick

lov att tala om hur det stod till ined Svärdsmor och Jobs

Erik, med länsmansfolket och prostens, med Ris Ingborg

och klockar Medberg. Det fanns ingen människa i hela

Medstubyn, som hon inte var tvungen att lämna besked om.

När den första nyfikenheten var stillad, fick Anna brått

med att koka kaffe. Hon skyndade till vedskjulet efter ved

och till brunnen efter vatten. Hon blåste på elden för att

få den att låga upp. Hon malde kaffe, hon skar upp ett par

mjuka brödskivor och dukade fram koppar och fat. Hon

småsprang i brådskan och skramlade hårt med allt, som

kom under hennes händer. Ris Karin förstod, att hon måste

skjuta upp med att fråga efter de tio barnen, tills Anna

hade kommit i ro vid kaffebordet.

När de äntligen satt med var sin sockerbit i munnen

och det skållheta kaffet var uthällt på faten för att svalna,

fick Karin över sig en ny störtflod av frågor. Nu gällde

det de gamla kamraterna. Hur gick det för dem alla, både

karlar och kvinnfolk? Höll Annstu Lisa på att vandra, så

gammal som hon var, och var hon likaså galen efter att

spela kort som förr i världen?

Men Annstu Lisa var Karins särskilda goda vän och

medtävlare, och det gav samtalsämne tillräckligt under både

tår och påtår att tala om alla hennes missgärningar och

småknep. Ris Karin tyckte, att en sådan människa inte borde

släppas ut på landsvägen för att driva handel. Det var en

skam för alla, som sökte att göra rätt för sig, att en sådan

skulle få vara deras kamrat.

Så blev kaffet drucket, och det var tid för den gamla

dalkullan att gå sin väg. Hon var inte dummare, än att hon

begrep, att Anna inte ville tala om för henne vart barnen

hade tagit vägen, men som hon visste, att hon kunde få be-

156SKÅPET

sked om detta i nästa gård, så brydde hon sig inte om att

plåga henne med några frågor.

Men när Ris Karin hade fått säcken upphissad på den

gamla krokiga ryggen och hade sagt farväl och stod vid

dörren med handen på låset, så vände hon huvudet inåt

rummet än en gång.

— Jag får fäll int glömma själva ärende, som jag kom

hit för, sade hon och började gräva i kjortelsäcken efter

penningpungen.

— Du frågar mej int om jag har tjäna ihop någe åt dej,

fortfor hon och räckte Anna en femtiriksdalerssedel.

Då Karin hade varit i Korskyrka förra våren, hade Anna

lämnat henne en packe bandbuntar och några spetslängder,

som barnen hade förfärdigat, och bett henne sälja detta.

Anna hade nog inte glömt saken, men hon hade inte velat

föra talet in på något, som rörde barnen.

Femti riksdaler var ju också rent galet för mycket, och

hon frågade om inte Karin hade en mindre sedel. Hon hade

inte pengar, så att hon kunde ge tillbaka.

— Int behöver du ge tebaka, sade Ris Karin. Det är ditt

alltihop. Sir du, först sålde jag det, som du skicka mä mej,

och sen har jag handla och vandia mä pengarna, så att nu

är di oppe i femti. Och här har du dom. Du behöver dom,

du, som har många å sörja för.

Ris Karin var kvick i vändningarna, så gammal hon var.

Hon skyndade att stänga dörren efter sig och gick fort utför

backen för att slippa undan alla tacksägelser. Ett par

minuter dröjde det, men inte mer heller, innan Anna kom

efter henne. Hon var då mera lik sig än förut, tackade

Karin med många ord och följde henne ända fram till

doktorsbostaden, där Karin hoppades att få göra god handel,

för nu fick väl doktorinnan så mycket pengar av den rika

systern, att hon inte behövde vända på styvrarna så många

gånger som förr i världen.

Anna satt i köket med femtiriksdalern i handen en lång

stund och såg ner på den med ett lyckligt leende på

läpparna. Hon var glad åt pengar, det hade hon alltid varit,

men den här gången var det inte den oväntade förtjänsten,

157ANNA SVÄRD

som hon fröjdade sig åt. Det här var vida förmer, det var

tecken och under. Hon hade väntat sig straff, därför att

hon hade lämnat ifrån sig barnen, men nu fick hon i stället

den här stora gåvan ifrån dem. Aldrig hade hon kunnat

tänka sig en sådan lycka. Fruktan och ängslan försvann

ur hennes själ. Detta var raka motsatsen till vad hon hade

gått och varit rädd för.

Hon kunde inte behålla sin lycka för sig ensam, utan

hon gick in till mannen, som satt vid skrivbordet i sitt

fina rum, visade honom sedeln och bad, att han skulle

förvara den åt henne. Hon hade ju inga säkra gömmor,

hon, där ute i köket.

Karl-Artur såg litet förstrött upp från arbetet, då hon

kom in. Han följde knappast riktigt med, då hon förklarade

för honom, att detta var arbetslön för småsaker, som barnen

hade förfärdigat, de och ingen annan, och att de skickade

pengarna som ett tack för sist och till ett tecken, att han

och hon inte skulle bli straffade för att de hade sänt dem

ifrån sig.

Karl-Artur gjorde inga motsägelser, oaktat tankegången

föreföll honom ganska dunkel. Han såg, att hustrun hade

återfått trygghet och gott humör, och det var nog för honom.

Han föreslog till och med, att hon för de här pengarna,

som hade kommit så oväntat, skulle skaffa sig något, som

hon riktigt kunde få glädje av.

Detta tyckte Anna var ett gott påfund, och hon gick

genast in till sig för att tänka över vartill hon bäst skulle

kunna använda den här rikedomen, som hade kommit

alldeles från skyarna. Det dröjde inte heller länge, innan hon

visste vad hon önskade sig. Alltsedan hon första gången

kom in i sitt kök, hade hon saknat, att där inte fanns ett

stort väggskåp med lådor nertill och hyllor och skåpdörrar

upptill. Ett stort skåp, som räckte från golv till tak, var

inte bara något, som man hade nytta av. Det gav ett visst

anseende åt det rum, där det stod.

Anna kunde inte tänka sig något, som de bättre behövde,

och som mannen var med om saken och pengarna låg till

hands i hans skrivbordslåda, så visste hon inte vad som

158SKÅPET

kunde hindra henne från att gå till bysnickarn, som var en

skicklig hantverkare, och beställa skåpet av honom.

Snickarn bodde vid själva bygatan ett par hus bortom

organistens, och då Anna vandrade vägen fram, kom hon i

möte med fru Sundler, som måtte ha varit ute för att söka

efter vårblommor. Hon hade åtminstone ett par små

blåsippor i handen.

Fru Sundler gick utan kappa, och Anna blev som slagen

av detta. Själv hade hon inte alls lagt märke till att det

hade blivit riktigt varmt. Alltsedan barnen hade rest ifrån

henne, hade hon inte tänkt på annat än dem. Väderlek och

allt annat hade hon inte alls fäst sig vid. Nu såg hon då

återigen hur solen sken och att himlen var hög och blå

och full av små ulliga moln. Detta tycktes henne höra ihop

med glädjen, som hon den dagen kände inom sig, och då

fru Sundler hälsade och sträckte ut handen, så skyndade

hon inte vidare, som hon väl skulle ha gjort en annan dag,

utan stannade. Hon sade till sig själv, att det kunde väl inte

vara farligt att tala ett ord med henne. Hon kunde väl inte

gå i evighet heller och vara ovän med en människa, som

bodde i samma by.

Fru Sundler berättade, att hon kände sig som en

lös-släppt fånge, därför att hennes man nu var så mycket

bättre, att han kunde gå ut på egen hand. Hon själv hade

varit i skogen ett par timmar, och hon kunde inte beskriva

hur utomordentligt skönt det hade varit. Hon hade tinat upp

invärtes och fått nytt liv, hon som naturen.

Anna kände för första gången, sedan hon kom till

Korskyrka, ett slags medkänsla för fru Sundler. Hon sade några

ord om att det visst hade varit en svår tid för henne denna

vinter, och därmed ville hon gå vidare.

Men fru Sundler höll henne kvar. När man hade suttit

instängd en hel vinter, var det alltid så kärt att få språka

med en gammal vän, för som en sådan betraktade hon alltid

den, som var gift med Karl-Artur. Skulle inte fru Ekenstedt

vilja titta in hos henne och språka en stund? De hade ju

bara två steg till hennes hem.

Anna ville inte låta hindra sig från att beställa skåpet,

159ANNA SVÄRD

och hon sade tvärt nej. Men hon kände sig alltid litet osäker

tillsammans med herrskapsfolk. Kanske att fru Sundler nu

bleve stött, därför att hon nekade att gå inom hos henne

utan att ge skäl. Hon gav sig till att berätta, att hon hade

fått pengar helt oväntat och ämnade sig till snickarn för

att beställa ett skåp. Fru Sundler ljusnade under berättelsen,

sade, att hon visst inte undrade på hennes brådska, och

gratulerade henne till att kunna skaffa sig något så

trevligt och praktiskt som ett skåp.

Efter detta lät hon henne verkligen gå, och Anna stod

snart i bysnickarns verkstad. Här gjorde hon sig inte

bråttom, utan gav sig god tid. Det dröjde väl en timme,

innan hon och snickarn hade fått bestämma allting om

form och höjd, lådor och beslag, färg och ornering. Priset

var inte heller så lätt att få fastställt, men till sist blev de

eniga också om den saken.

När Anna vände om hem med bysnickarns löfte, att hon

skulle få skåpet om en månad och att det inte skulle komma

att kosta mer än fyrti riksdaler, var hon så själaglad, att

hon inte kunde låta bli att gå in till Karl-Artur och

berätta honom om avtalet.

Men Karl-Artur föreföll allt annat än nöjd.

— Jag kunde aldrig tro, att du skulle vara så fortfärdig,

sade han. Jag skulle ha velat gå med och tala med snickarn.

— Int kunde jag tro, att du skulle ge dej tid mä slikt.

— Nej, inte annars, men detta ...

Han hade börjat helt ivrigt, men avbröt sig och bet sig i

läppen.

Hustrun betraktade honom forskande. Hon såg, att han

rodnade och var förlägen som en flicka.

— Du får säga mej hur du menar, du Man, sade hon.

— Hur jag menar? sade Karl-Artur. Jo, jag tycker, att

när du själv anser, att dessa pengarna har kommit till oss

på ett så märkvärdigt sätt, så borde vi inte använda dem

för våra egna behov, utan göra ett riktigt vackert bruk

av dem.

— Du har då fäll aldrig gått och gett bort mina pengar?

160SKÅPET

sade hustrun utan att dock på minsta sätt misstänka, att så

kunde vara förhållandet.

Karl-Artur hostade och harklade ett par gånger, men så

kom det fram, att organist Sundler hade varit där. Han

hade varit så lycklig över att han nu kunde gå uppe efter

att ha varit sjuk hela vintern. Karl-Artur hade sagt, att han

borde sköta sig denna sommar, för att inte eländet skulle

börja på nytt nästa vinter, och organisten hade svarat, att

han inte begärde bättre än att få fara till Loka brunn och

bada bort sin gikt, men han hade ju inga pengar.

— Men int har du fäll gett"en detta, som barna har

skicka oss? for Anna ut i häftigt förebrående ton.

— Min kära vän, sade Karl-Artur och blev mycket stel

och högdragen, kan du säga mig något ädlare bruk av en

Guds gåva än att använda den till ett barmhärtighetsverk?

Anna gick tätt inpå honom. Hon var blek, och de djupa

ögonen låg som skälvande gnistor inne i ansiktet. Det såg

nästan ut, som om hon hade velat med våld ta tillbaka sina

pengar.

— Men förstog du int vad jag sa, du Man, att detta var

ett tecken och en hälsning, som barna hade gett oss? Du

tänker int på hur den karln bar sig åt mot mej, sist han

var inom här hos oss.

— Kanske det var just på detta, som jag tänkte, sade

Karl-Artur.

Anna tog till att skratta högt och våldsamt, men utan all

munterhet. Karl-Artur vände sig otåligt emot henne.

— Finner du detta så löjligt?

— Å nej, inte detta. Men jag kom å tänka på någe annat.

Jag undrar när det var, som organisten kom hit te dej.

— Han? Nå, det var kanske för en halvtimme sedan.

Han var inte länge här. Du borde ha mött honom på

hemvägen.

— Han var fäll int så noga om å komma i möte mä mej,

tänker jag.

Hon tog till att skratta på nytt, hemskt och ohyggligt.

Karl-Artur stramade upp sig till allt större värdighet.

11. — Lagerlöf, Anna Svärd. 161ANNA SVÄRD

— Kanske att du vill vara så god och tala om varför

du skrattar?

— Jag skrattar int åt dej, utan bara åt mej själv. Att

jag skulle vara så dum å tala om för den där Thea om

femtiriksdalern! Jag kunde fäll ha veta, att hon skulle locka

den åv dej.

Han kände sig litet rädd. Det lyste en sådan skadeglädje

ur hustruns ögon, att han förstod, att här måtte ligga något

under, som han inte hade reda på, men han slog handen

hårt i bordet för att inge en smula respekt.

— Nu talar du om ordentligt vad det är, som du

skrattar åt!

Han fick äntligen reda på hur allt hängde samman, men

han kunde på intet sätt förmå sig att tro, att fru Sundler

hade skickat sin man till honom för att locka av honom

femtiriksdalerssedeln. Det kunde inte vara annat än en

tillfällighet.

— Det är inte möjligt, sade han. Det vore ju nästan

skurkaktigt att handla på det viset. Skulle Thea ha skyndat

sig att skicka hit sin man, därför att hon hade fått veta, att

vi hade fått in de där pengarna? Thea, som är så

ädelmodig, så upphöjd, så samvetsöm!

— Ja, int vet jag hur det hänger ihop, men nock är det

konstigt, att han skulle komma hit för å låna pengar just

i dag.

Fastän Karl-Artur försvarade fru Sundler, såg han så

bestört ut, som om tornet i Babel skulle ha störtat samman

inför hans ögon. Anna tänkte på den söndagskvällen för

två år sedan, då Thea och organisten hade kommit till dem

för att fordra räkenskap för söndagshatten. Det var kanske

värt femti riksdaler att få se mannens besvikelse nu.

Men någon långvarig upprättelse blev det inte för henne.

Steg hördes i mellangången, strax därpå ljöd en svag och

försynt knackning mot Karl-Arturs dörr, och Thea steg in.

I samma ögonblick vände sig Karl-Artur mot skrivbordet

och rotade i sina papper utan att se på henne. Fru Sundler

låtsade inte om honom, hon vände sig uteslutande till hans

hustru.

162SKÅPET

— Kära fru Ekenstedt, sade hon, jag är så ledsen. Jag

hörde av min man, att Karl-Artur hade varit så

utomordentligt vänlig och lånat honom femti riksdaler. Jag sa genast

till honom, att troligen var det den femtiriksdalern, som fru

Ekenstedt hade förtjänat, och den kunde vi inte ta emot.

Den skulle fru Ekenstedt ha till ett skåp, och det var ju

visst så nödvändigt, för hon hade det så otrevligt nu, då

allt hennes husgeråd måste stå framme på hyllorna i köket

och bli nerdammat. Och så bad jag Sundler, att han skulle

ge mig femtiriksdalern, så att jag kunde gå hit och höra

hur det förhöll sig. Jag sa till honom, att om sedeln var

fru Ekenstedts, så finge han hellre hä^da ut med sin gikt,

för då måste vi lämna den tillbaka. Men om det är

Karl-Arturs egna pengar, då kunde han naturligtvis ta emot dem.

Ja, jag försäkrar fru Ekenstedt, att det gjorde mig riktigt

ont om honom, därför att han kom hem så glad över att få

fara till Loka och bada bort sin gikt. Men han förstod ju

genast, att jag hade rätt.

I samma ögonblick, som hon hade slutat sin harang, tog

hon fram sedeln ur fickan och räckte fram den mot Anna

på samma sätt, som Ris Karin hade sträckt den emot henne

för ett par timmar sedan.

Men Anna märkte det knappt. Hon såg inte åt fru

Sundler, utan höll ögonen på mannen. Han stod kvar vid

skrivbordet utan att säga något, men för varje ord, som

Thea sade, blev han rakare och högre och vände sig mer

och mer mot henne. När talet var slut, stod han där med

klar panna och ögonlocken lyfta, och den lilla människan

med fiskögonen fick en blick, som hustrun kunde ha

avundats henne. Sedan vände han sig mot henne, Anna, som

just hade sträckt ut handen för att ta emot sedeln, och då

mörknade pannan, ögonlocken sänkte sig, och armarna

kom i kors över bröstet.

Det var ingen annan råd. Hon fick offra femtiriksdalern,

hellre än att den andra skulle framstå för honom såsom

ett under av rättfärdighet.

— Ta du bara tebaka sedeln! sade hon till fru Sundler.

163ANNA SVÄRD

Det är int den, som jag tala mä dej om i förmiddags, utan

en ann. Den här är Karl-Arturs.

— Är det möjligt, är det verkligen möjligt? ropade Thea

och blev så utom sig av lycka och tacksamhet. Men hon

sade ändå inte så värst mycket, utan hon gick sin väg nästan

genast, liksom vore hon rädd för att det skulle hända något,

så att hon skulle bli tvungen att lämna sedeln ifrån sig.

Hustrun undrade på att Karl-Artur, som annars var så

noga med sanningen, inte sade Thea, att detta var lögn, men

för den gången tycktes han vara nog så belåten med hennes

osanning.

Han följde Thea ut i förstugan, och då han sedan kom

tillbaka in, ville han sluta Anna i sin famn.

— Ack, min vän, sade han, jag vet mig inte ha upplevat

något så storartat. Både du och Thea! Jag vet inte vilken

av er som är mest beundransvärd.

Hustrun stötte honom tillbaka och stod där med nävarna

hårt knutna och ansiktet förvridet av vrede.

— Jag skulle ha kunna förlåta dej allting utom detta, att

du lät henne ta den sedeln ifrån mej, sade hon och gick ut

ur rummet.

164KORTLEKEN

KORTLEKEN.

I.

Hon hade inte gjort sig själv, hon kunde inte hjälpa, att

hon var sådan hon var. Hon rådde inte för, att hon

hörde till dem, som är tvungna att gå och moltiga, när

som de är förbittrade på någon. De allra värsta av det

slaget brukade ändå få igen målföret, när en dag hade gått

eller två, men hon hade lidit en så stor oförrätt, hon hade

måst bita ihop tänderna om den utan att säga ett ord i väl

en vecka.

Inte heller fick hon lov att gripa sig an med ett arbete.

Hon måste sitta ihopkurad på spishällen så nära elden, som

hon kunde komma, och vagga fram och tillbaka med

händerna för ansiktet. Det enda hon var i stånd att företa sig

var att dricka kaffe. Hon ägde en liten trebent kokare, som

hon hade brukat föra med sig nederst i säcken under sina

vandringsår. Den stod nu på elden jämt och samt, och ur

den drack hon kopp på kopp.

Hon stökade litet i hushållet och lagade mannens mat,

men det var också allt. Hon fick inte mer sitta till bords

med honom, utan så snart som hon hade ställt fram maten,

kröp hon igen upp i spisen och satt där och vaggade utan

att se åt hans håll.

Mannen, ja, mannen! Hade hon bara varit gift med en

dalmas ifrån Medstubyn, en, som hade förstått hur rådlös

hon satt där och att hon behövde hans hjälp! En sådan

skulle väl åtminstone ha slängt kaffekokarn ut på backen

och tvingat henne att ta itu med något handarbete, och det

skulle ha varit till stor nytta för henne.

Men den här, han kom in till henne litet emellan, frågade

hur hon mådde och bad så vackert, att hon skulle säga ett

ord. När hon likafullt molteg, så klappade han henne litet

165ANNA SVÄRD

på skuldran, uttalade sin förvissning, att det snart skulle bli

bättre med henne, och gick sin väg.

Det var all den hjälp, som hon fick av honom.

Hon förstod vad det var, som han hade fått för sig. Han

hade nog hört någon säga, att kvinnfolk brukar bli

besynnerliga, när som de går och väntar på ett litet barn. Och

nu inbillade han sig väl, att det var något i den vägen, som

anfäktade henne.

Men det var inte så det hängde ihop, och det borde han

ha förstått, han, som var en lärd man. Hon hade också

en säker och fast grundad övertygelse, att han visste vad

som fattades henne, men att han inte ville låtsa om, att han

begrep något. Han tyckte inte om de tio barnen. Han ville

inte ha dem tillbaka. Hellre fick hon sitta där med sin

plåga.

Nej, hon hade inte gjort sig själv, och hon kunde inte hjälpa,

att hon var sådan hon var. Ängslan för barnen malde och

malde inom henne och var aldrig stilla. Där uppe i norr,

där barnen nu var, fanns det gott om skojarkäringar, som

vandrade omkring och tiggde i socknarna. De hade alltid

stora barnflockar med sig, och hade de inte nog många

barn själva, så brukade de låna ihop ungar från andra håll.

Hon visste nu alldeles bestämt, att de sex minsta hade blivit

utlånade till en sådan där käring. De hade fått klä sig i

trasor och säckar, för att de skulle se fattiga ut. De fick

gå barfota, fastän snön knappast hade gått av marken där

uppe, de fick svälta, och de blev slagna och illa hanterade

på alla sätt. Det gick inte an, att tiggarungar såg välfödda

och glada ut.

I samma ögonblick, som hon fick se barnen hela och

sunda, skulle hon bli sig lik igen. Men att säga detta till

Karl-Artur! Det fick hon inte. Han skulle fundera ut det

på egen hand.

Vilken som helst karl där hemma i Medstubyn skulle ha

förstått, att det var detta, som plågade henne, och han skulle

ha satt för hästen och farit till Ekshärad efter barnen i

morgon dag. Eller om han inte hade velat hjälpa henne på

det sättet, så hade han tagit henne vid håret och slängt

166KORTLEKEN

henne ner ur spisen ut på golvet, och därmed hade hon fått

klart besked, och det skulle ha varit nyttigt, det också. Men

den här, han kom bara med några vänliga ord och en klapp

på axeln, och därmed lät han det bero.

Hon blev så led åt honom. Förut hade han varit det bästa

hon visste att se på, men nu kunde hon knappt tåla, att han

kom in i rummet till henne.

En middag, då han steg in för att äta, satt hon med en

liten järnpipa mellan läpparna och blåste ut stora moln av

tobaksrök. Hon visste, att detta var opassande för en

prästfru, men hon måste göra det. Hon hade fått befallning om

det. Och nu var hon ytterst nyfiken på hur han skulle ta

detta, att hustrun hans satt och rökte som en finnkäring.

Han såg förskräckt ut, det gjorde han. Och han sade

genast, att han inte kunde finna sig i att ha en hustru, som

rökte tobak.

Hon såg på honom helt förväntansfull. "Nu kanske att

han äntligen begriper, att han måste hjälpa mej", tänkte

hon.

— Du får bereda dig på att om du fyller rummet med

tobaksrök, så kan jag inte äta här inne, sade mannen. Ska

du hålla på med detta, så får du bära in maten i mitt rum.

Han blev inte ond en gång. Han var tålmodig och vänlig

som alltid. Hon började förstå, att hon aldrig skulle få

någon hjälp av honom.

Sedan dess åt han inne i sitt rum, men han glömde inte

att komma in och se till henne. Som vanligt klappade han

henne på axeln och sade några vänliga ord. Och på det

sättet förgick dag efter dag.

Under hela tiden hörde hon, att förstudörren öppnades

många gånger om dagen och att det sedan talades högt och

ivrigt inne i hans rum. Eftersom han hade en stor

församling att sköta, så var det ju många, som kom till honom

i tjänsteärenden, men hon visste, att en hel mängd sökte upp

honom för att få tala med honom om sin själ. Ja, det var

just den rätte att vända sig till. Vad skulle han kunna

råda? Han, som inte en gång kunde hjälpa den fattiga

hustrun sin!

167ANNA SVÄRD

En vecka hade gått på det sättet, när hon en dag kom

att märka, att hon satt i spisen med en kniv gömd under

förklädet. Det var på befallning, som hon hade gått efter

kniven. Hon tyckte inte, att det var så besynnerligt, att hon

hade gjort detta, men hon kunde inte förstå meningen med

att det bara var en bordskniv. Hon kunde inte göra den

minsta skada med den varken åt sig själv eller någon

annan.

Fram på förmiddagen kom mannen in och berättade, att

han hade blivit bortkallad i sockenbud. Han skulle fara

till ett torp, som låg i den mest avlägsna delen av socknen,

det var åtminstone två mils resa. Hon behövde inte tänka

på middag åt honom, men han vore tacksam, om hon hade

litet mat i ordning, då han kom hem så där vid sextiden

på eftermiddagen.

Hon sade som vanligt ingenting, men då han nu tillade,

att han tyckte, att hon den här dagen såg litet kryare ut

än den föregående och att hon säkert snart skulle bli sig

lik igen, så drog hon litet på förklädet. Och när han sträckte

ut handen för att klappa henne på skuldran så där

uppmuntrande, som han brukade, så drog hon det helt häftigt

åt sidan, så att han såg skymten av knivbladet.

Han for tillbaka, som om hon hade suttit med en

huggorm i knäet. På en lång stund kunde han ingenting säga.

Han stod och runkade på huvudet alldeles rådvill.

— Anna, Anna, sade han till sist, du är visst mycket

sjuk. Vi får lov att göra något vid detta. Så snart som jag

kommer hem i kväll, ska jag be doktorn, att han tar reda

på hur det står till med dig.

Därmed gick han. Men nu hade hon fått besked på det

hon ville veta. Nu visste hon, att den karlen aldrig skulle

kunna hjälpa henne ur hennes bedrövelse.

n.

Vilken skön sak att få resa hemifrån, även om man bara

har en skakande bondkärra att färdas i, och på så sätt

168KORTLEKEN

komma bort från de vardagliga bekymren! Man vet ju, att

det, som plågar en, är något övergående och att allt skall

bli bra, så snart som det väntade lilla människobarnet har

sett dagen, men ens tålamod har varif satt på svåra prov

den sista tiden, och det är obeskrivligt välgörande att få

komma ut litet och se, att livet kan bjuda på annat än

vresighet och illvilja.

Karl-Artur behövde endast köra förbi doktorsträdgården

och svänga in på bygatan för att mötas av glädje och

munterhet. Han såg röda, vita och gula dukar fladdra i

luften, på båda sidor om vägen var uppförda stånd, fyllda

av varor, och på själva körbanan rörde sig en sådan massa

människor, att hästen endast kunde tränga sig fram steg

för steg.

Det var med ett ord marknad i Korskyrka, visserligen

inte så betydande som en höstmarknad, då folk måste skaffa

sig förråd för hela vintern, men i alla fall ganska

välkommen och väl besökt. Västgötarna var där och bjöd ut

bomullstyger, som passade för den kommande vackra

årstiden, dalkarlar sålde plogbillar och liar, som behövdes för

ploganden och skörden, korgmakare banade sig väg,

alldeles behängda av korgar, som var goda att ha vid

sommarens bärplockning, vävskedsmakare hade infunnit sig med

stora buntar av skedar på ryggen, och ingen hade bättre

avsättning, eftersom de långa, ljusa dagarna på försommarn

just är rätta tiden för att sätta vävstolen i gång.

Det hela var ett vackert skådespel, och vad som framför

allt tilltalade Karl-Artur, var den glädje, som lyste ur alla

ansikten. Rika köpmän från Kristinehamn, Karlstad och

Örebro, som inte höll sig för goda att själva resa omkring

med sina varor, stod i sina stånd, iförda präktiga pälsar

och sälskinnsmössor, och hälsade sina kunder med de

huldaste leenden. Dalkullorna stod brokiga och muntra bakom

de enkla skivor, där de hade brett ut sina varor, medan

ortsbefolkningen hälsade på vänner och bekanta med den

naturliga munterhet, som man känner på våren, då det är slut

med köld, ruskväder och innesittande. Brännvinet hade väl

också sin del i folkets goda lynne, det kunde ingen förneka,

169ANNA SVÄRD

men så här dags på dagen såg man ännu inte till några

berusade, på sin höjd var man litet övermodig och

skratt-lysten.

På ett par ställen var trängseln så stor, att de åkande

inte kunde komma fram, utan måste hålla stilla och vänta.

Karl-Artur beklagade sig inte, utan gladde sig åt de små

lustiga scener, som han såg utspelas i marknadsvimlet.

Framför ett stånd, där man sålde präktiga hemvävda

bomullstyger från Västergötland, stod en torpargubbe,

mycket sliten och torftig, med en vacker flicka vid handen.

Gubben hade väl fått i sig en sup eller par, vårsolen hade

gjort resten, han hade gripits av ett lycksaligt övermod,

och han tillropade försäljaren med hög röst:

— Bonander, Bonander, vad kostar den röda mössan?

Vad kostar den röda mössan, Bonander, Bonander? Men

den röda mössan, som han ville köpa åt sin dotter, var en

fin halmhatt med sidenfoder och långa, skära sidenband.

Köpmannen hade hängt upp den utanför sitt stånd för att

därmed locka till sig de finaste herrskapernas damer, och

då nu torpargubben ville åt den, blev han generad och

låtsade inte höra. Men detta hade till följd, att kunden

endast ropade allt högljuddare sitt:

— Bonander, Bonander, vad kostar den röda mössan?

Mängden gapskrattade, pojkarna började härma den

stackars gubben, men Karl-Artur fann honom rörande, som

inte kunde tänka sig annat, än att den finaste hatten på

marknaden var ett fullkomligt passande plagg för hans

dotter.

Åkdonet hade knappast satt sig i rörelse, förrän det blev

stopp på nytt. Denna gång var det en bergsman, en ståtlig,

medelålders karl, utmärkt väl klädd och med ett både klokt

och vackert ansikte, som hade samlat en stor hop folk

omkring sig. Han stod mittibland dem, mycket allvarlig och

värdig, men så med ens gjorde han ett högt hopp och

knäppte i fingrarna.

— Nu är jag riktigt full, sade han. Tänk, att det är så

roligt!

Ögonblicket därpå var han allvarsam igen, stod där

170KORTLEKEN

värdig och tyst en stund, men gjorde helt oväntat om

samma hopp och knäppningen med fingrarna.

— Nu är jag riktigt full ändå, sade han på nytt. Tänk,

att det är så roligt!

Människorna fann detta mycket lustigt, men Karl-Artur,

som avskydde allt slags dryckenskap, fann uppträdet

obehagligt och vände bort ögonen, ända tills hans körsven

upplyste honom, att det hela inte var något annat än ett

skämt.

— Han där är inte mer full än jag, sade han. Han brukar

stå så där och spektaklas på varenda marknad han kommer

te bara för å få folk å skratta.

Det gjorde Karl-Artur ont om hustrun, som satt

ihop-kurad i spisen och inte hade minsta aning om det muntra

liv, som pågick alldeles i närheten. "Vilken skada, att hon

inte kommer hit!" tänkte han. "Hon skulle kanske råka

någon av de gamla kamraterna, som hon alltid bevarar i

så kärt minne. Hon skulle ryckas lös ur den dysterhet, som

nu tynger henne."

Emellertid fördes hans tankar snart i en annan riktning.

Såsom fallet brukar vara på marknader, hade här infunnit

sig en hel mängd löst folk, skojare och andra, vilkas

förnämsta näringsfång var häst- eller klockbyte. En av dessa

gynnare kom nu körande framåt bygatan i full karriär,

troligen för att visa någon spekulant vad hans häst kunde

åstadkomma. Karl-Artur såg honom redan på långt håll,

en mörk, smärt man, som stod upprätt i kärrsitsen för att

bättre kunna komma åt att svänga piskan över en liten gul

hästkrake. Karlen skränade och svor, hästen rusade framåt,

vild av skräck, folk kastade sig åt sidan för att inte bli

överkörda. Även Karl-Arturs körsven sökte vika undan, men

trängseln hindrade honom, och ett ögonblick såg det ut,

som om de båda åkdonen skulle stöta mot varandra.

I sista minuten ropade skojarn några lugnande ord till

sin häst och drog in tyglarna. Då han därpå i sakta lunk

for förbi den unge prästen, lyfte han helt artigt på en

mössa, varifrån halva skärmen var bortriven.

— Tjänare, kusin! ropade han. Tusan, vad du ser mal-

171ANNA SVÄRD

äten ut! Kasta av dig svartrocken, och kom till mig! Det

här är liv, som heter duga. Han smällde på hästen, som

satte av i trav, och Karl-Artur, som kände sig generad

över mötet, uppmanade karlen, som körde honom, att nu

på allvar försöka komma ut ur marknadsvimlet.

Väl framme på stora landsvägen, satt den unge prästen

och tänkte på sin kusin, Göran Löwensköld ifrån Hedeby,

som i unga år hade rymt från fädernegården, slagit sig ihop

med tattare och annat löst folk och aldrig hade visat minsta

lust att återvända till ett regelbundet levnadssätt.

Hittills hade Karl-Artur alltid betraktat sin kusin som en

förfallen och misslyckad människa, en skamfläck för

familjen, men denna dag var han mindre benägen att fälla den

vanliga stränga domen över honom. En sådan där

landstrykares liv var kanske inte utan sitt behag. Där fanns

friheten, där fanns det oväntade. Bakom varje krök av

vägen skymtade ett äventyr. För en sådan man fanns inga

predikningar, som måste vara färdiga på bestämd dag, inga

tråkiga journaler att föra, inga långrandiga kyrkostämmor.

Kanske att kusinen inte hade gjort ett alldeles förkastligt

val, då han hade utbytt herrgårdssalongen mot landsvägen.

Karl-Artur hade själv ganska rik erfarenhet av

landsvägen. Under studieåren, då han fyra gånger om året hade

åkt mellan Karlstad och Uppsala, hade han gjort dess

närmare bekantskap. Han hade där upplevat många sorglösa

dagar. Med glädje påminde han sig de brokiga rader av

blommor, som kantade den, de vackra utsikterna från toppen

av kullarna, matsäcksätningen på de trevliga

gästgivargårdarna, samspråken med gemytliga skjutsbönder, som under

årens gång hade lärt sig att känna igen honom och med

undran frågade honom om han skulle hålla på där i

Uppsala, tills han bleve vis som kung Salomo.

Han, som alltid hade älskat livet ute i naturen, hade

tyckt om landsvägsresorna för deras egen skull. Medan

andra hade beklagat sig över dem, hade han tänkt för sig

själv: "Jag förstår inte vad de jämrar sig över. Landsvägen

har alltid varit min vän. Jag tycker om de branta backarna,

som ger omväxling åt resorna. De djupa, enformiga

172KORTLEKEN

skogarna har en egen förmåga att sätta inbillningen i

rörelse. Dåligt väglag är mig inte heller alldeles förhatligt.

En bruten hjulaxel har en gång skaffat mig vänner i en

hel by. En snöyra gjorde mig en gång till gäst i ett

greveslott."

Mittunder det att han satt fördjupad i dessa betraktelser,

som åsynen av hans släkting hade väckt hos honom, hände

något oväntat. En alldeles ny tanke slog ner i honom. Den

kom farande som en blixt rätt ner från himmelen. Han blev

till den grad häpen över den, att han reste sig i åkdonet

och gav till ett rop.

Körsvennen drog åt sig tömmarna och såg på honom.

— Magistern har väl inte glömt å ta mä sej prästkappa?

Karl-Artur satte sig ner igen och lugnade mannen. Nej,

det var visst ingenting, som han hade glömt. Allt var i

bästa ordning. Det var tvärtom något borttappat, som han

hade återfunnit.

Sedan satt han under hela åkturen med knäppta händer

och ögonen strålande av den nya tankens återglans.

Såsom han hade sagt till körsvennen, var det visst

ingenting nytt, som han hade funnit ut. Hundra, ja, kanske tusen

gånger hade han i Mattei evangelium läst de ord, som

Jesus använde, då han sände ut sina lärjungar för att

förkunna budskapet om himmelrikets snara tillkommelse. Men

aldrig förr hade han fattat deras fulla betydelse. Nu först

kom han att tänka på att Jesus verkligen hade befallt

apostlarna att gå ut som fattiga vandringsmän, utan säck

och stav, bärande den ljuvliga nyheten till gårdarna utmed

vägen, till kojor såväl som slott. De skulle infinna sig på

marknader och samla folket omkring sig, de skulle antasta

de vägfarande under vilan på gästgivargårdarna, de skulle

ge sig i samspråk med andra vandringsmän, överallt

berättande undret om himmelriket.

Hur var det möjligt, att han inte förr hade tänkt på att

hörsamma denna befallning, som var given med så klara

och tydliga ord? Han som andra präster hade stått stilla i

sin predikstol och väntat, att människorna skulle komma

till honom. Men det var inte så, som Jesus hade velat ha

173ANNA SVÄRD

det. Hans mening hade varit, att lärjungarna själva skulle

gå ut på vägar och stigar för att nå fram till människorna.

Han, Karl-Artur^ hade haft sin egen plan, en självgjord

plan. Han hade velat skapa ett jordiskt paradis, som skulle

vara människorna till ett föredöme. I detta ögonblick

förstod han varför han hade misslyckats. Han förstod varför

han hade mött så mycket motstånd, varför han hade blivit

berövad sin vältalighet, varför han hade vållat så tunga

olyckor. Gud hade velat visa honom, att han hade valt orätt.

Kristus önskade inte, att hans tjänare skulle vara en bofast

man inom fyra väggar. Hans rätte tjänare skulle vara en

flygande fågel, en fri vandrare, en fattig man, som levde i

naturens sköte. Han skulle mottaga mat och dryck av

himlens nåd, svälta och frysa efter Guds behag. Han fick

sova i säng, när Gud så tillstadde, och om han en morgon

skulle bli funnen död, nersnöad i en driva, så betydde det

bara, att Gud hade kallat den trötte vandraren hem till sin

härlighet.

"Detta är den fullkomliga frihetens väg", tänkte han med

ljuv hänförelse. "Jag tackar dig, Gud, att du har låtit mig

finna den, innan det ännu är för sent."

— När jag kommer hem, mumlade han för sig själv,

ska jag skriva till biskopen. Jag ska be om befrielse från

min befattning i Korskyrka, och jag ska utträda ur svenska

statskyrkan. Präst vill jag naturligtvis fortfarande förbliva,

och jag vill inte predika någon ny lära. Men jag kan inte

mera lyda under kyrkolag, under biskop och konsistorium.

Jag vill förkunna Kristi lära på det sätt, som han själv har

bestämt, jag vill bli en Vår Herres landstrykare, en

tiggar-präst, en Guds skojare.

Helt betagen fördjupade han sig i dessa fantasier. Livet

syntes honom ha fått en ny mening. Det hade åter blivit

rikt och tjusande.

"Min hustru kan ju sitta kvar i min stuga", tänkte han.

"Hon blir lycklig där, då hon slipper se mig. Hon kommer

att kalla hem de tio barnen. För henne behöver jag inte ha

någon oro. Hon kan skaffa sig allt, vad hon behöver, genom

eget arbete."

174KORTLEKEN

På en gång tyckte han sig vara fri från alla svårigheter.

Hans hjärta klappade lätt med en dansande rytm, som fyllde

honom med oändligt välbehag.

III.

Karl-Artur hann inte hem till sex, klockan närmade sig

åtta, då han steg ur kärran utanför sin bostad.

Då han ett par ögonblick därefter öppnade dörren till

köket — ack, han hade inte på mycket länge öppnat denna

dörr i en sådan glad sinnesstämning —, stannade han på

tröskeln, så förvånad blev han över den syn, som mötte

honom.

Hustrun hade lämnat sin plats i spisen. Hon hade flyttat

sig fram till bordet under fönstret och satt där och spelade

kort med två främmande karlar. Just då han kom in, slog

hon ett kort i bordet och ropade högt och muntert:

— Spader! Och ingen va där!

— Jo, du Anna, min kung är där å tar hem tricken, sade

en av hennes medspelare och slängde ut sitt kort.

I detsamma avbröts spelet. Man hade fått syn på

Karl-Artur, som med bestört: uppsyn stod kvar i den öppnade

dörren.

— Det är två kamrater te mej ifrån vandringsårena, som

har kommi hit för å hälsa på, sade hustrun utan att resa

sig. Vi rogar oss så, som vi bruka göra förr i väla, när vi

råkades på gästgivargårdarna efter en marknadsdag.

Karl-Artur närmade sig nu, och de två karlarna reste på

sig. Den ene var klädd i en svart plyschväst, hopknäppt

ända upp till halsen, och en långrock av svart doffel

där-utanpå. Han var rödlätt, skallig, fryntlig och välmående.

Karl-Artur kände igen honom såsom den där köpman

Bonander, som hade haft den fina, skära hatten hängande

utanför sitt stånd. Den andre karlen var en dalmas i lång

fårskinnspäls, en vacker karl med regelbundna drag och

håret kortklippt över pannan, men rätt långt vid sidorna.

— Den här är Agust Bonander ifrån Mark, sade Anna.

175ANNA SVÄRD

Han är en töcken där knös, som står i täckt stånd på

mark-narna och dessemellan kör ikring sina varor mä häst. En

kan undras över att"n vill se åt fattigt dalfolk som mej och

Korp Lars här, som alltid har fått streta kring lande mä

kramsäcken på den egna ryggen.

Västgöten gjorde en artig gest, alldeles som då han

avvisade ett alltför orimligt förslag att pruta. Han började

tala om hur hedrad han alltid hade varit av att umgås med

en sådan prydnad för alla gårdfarihandlerskor som Anna

Svärd. Men Karl-Artur avbröt honom.

— Min hustrus kamrater är alltid välkomna, sade han,

men jag måste säga ifrån genast, att kortspel är förbjudet

i mitt hem.

Detta sades vänligt, men med stor värdighet. De

främmande karlarna blev litet heta om kinderna och såg sig

osäkert omkring, men Anna hade genast svaret färdigt.

— Tok! brast hon ut. Int är det värt, att du kommer

och ställer te otrevnad. Gå du in te ditt! Jag har ställt

fram kvällsmåle ditt där i rumme. Och låt oss va i fred!

Karl-Artur, som aldrig förr hade hört sin hustru tilltala

honom i denna ton, kände en obeskrivlig smärta, men han

behärskade sig och sade lika lugnt och artigt som förut:

— Går det inte an att bara sitta och språka? Gamla

vänner kan ju ha många minnen att uppliva.

— Spel ut, du Agust! sade Anna. Det är din tur. Han

där är töcken, att"n int ger sej, innan han får ta ifrån en

allt, som en tycker om.

— Anna! ropade Karl-Artur med skarp röst.

— Ja, tog du int ifrån mej tredagarsbröllope kanske?

Tog du int ifrån mej prästgårn, som jag skulle ha haft?

Tog du int ifrån mej barna och femtiriksdalern? Och nu vill

du också ta ifrån mej kortleken! Spel ut, Agust!

Västgöten lydde inte uppmaningen. Såväl han som

dalmasen satt stilla och väntade på att grälet mellan makarna

skulle upphöra. Ingen av dem var berusad, och det är nästan

troligt, att Karl-Artur med godo skulle ha lyckats få dem

att avstå från kortspelet, om han hade förmått bibehålla

sitt lugn. Men han blev otålig över att hustrun vågade säga

176KORTLEKEN

emot honom, och det till i främmandes närvaro. Han

sträckte ut handen för att nappa till sig hennes kort.

I detsamma gjorde Korp Lars, han, som brukade vandra

kring landet med en väldig säck, full av järnvaror, på

ryggen, en rörelse med armen. Det var en liten, knappt

märkbar rörelse, men Karl-Artur for bortöver golvet som

en bortschasad fluga och skulle ha fallit, om inte en stol

hade stått i vägen. Ett ögonblick satt han flämtande efter

det plötsliga överfallet, men som han nu i flera veckor hade

huggit ved ett par timmar om dagen, saknade inte heller

kan krafter. Han ämnade rusa på motståndarn, då ett par

händer med ett fast grepp tryckte hans armar intill kroppen,

varpå han själv lyftes upp och bars in i sitt eget rum. Allt

skedde försiktigt och långsamt, man kunde knappast tala

om våld. Dörrarna for upp för en spark, han lades

var-ligen ner på sin säng och lämnades där utan ett ord.

Där låg han sedan och skar tänder i vrede och

förödmjukelse. Men han visste från första stund, att ingenting var att

göra. Den andres styrka var alldeles överväldigande. Om

han inte ville skynda efter länsmannen och skaffa folk för

att driva de båda främlingarna ut ur sitt hus, så kunde han

ingenting företa sig.

Han låg i flera timmar och väntade. Skrattet och pratet

samt dunkandet i bordet, då något stort kort spelades ut,

hördes in till honom genom de tunna väggarna. Ett

vansinnigt hat mot hustrun hade vaknat inom honom, och han

gjorde upp vilda hämndplaner, som skulle utföras, då de

båda männen var försvunna.

Äntligen gick de sin väg, och hustrun begav sig in i

sängkammarn. Allt blev tyst.

Då reste han sig, smög genom mellangången fram till

hustruns dörr, men fann nyckeln urtagen.

Ett par gånger bultade han häftigt utan att få svar. Han

gick då tillbaka in i sitt rum, hämtade ljus där och skyndade

sedan ut i köket i hopp att finna något verktyg, varmed han

kunde bända upp hustruns dörr.

Det första, som i köket mötte hans ögon, var kortleken,

som låg kvarlämnad mittpå bordet. Det tycktes honom, att

12. — Lagerlöf, Anna Svärd. jyyANNA SVÄRD

han borde begagna sig av tillfället för att tillintetgöra denna

sin fiende.

"Anna har jag i gott förvar", tänkte han. "Hon ska inte

undkomma mig."

I bordslådan fann han en sax och började klippa sönder

kortleken. Han klippte varje kort för sig i små, trekantiga

bitar, klippte väl och metodiskt, men med ursinnig iver.

Men de femtiotvå korten gav honom mycket göra, och han

var inte färdig, förrän morgonsolen tittade in genom rutan.

Under tiden hade den ursinnigaste vreden gått av honom.

Han kände sig nu frusen, ruskig och oerhört sömnig.

"Det får vara till i morgon", tänkte han. "Men en liten

hälsning ska hon i alla fall få ifrån mig."

Han tog hela högen av småbitar, som låg framför honom,

och började skrattande så ut dem över rummet. Han kastade

ut dem nävtals, såsom en åkermän sår sin säd, och var noga

med att de skulle falla på varje fläck. Då han hade slutat,

såg golvet ut som marken efter ett lätt snöfall.

Golvet var gammalt och flisigt med stora springor mellan

plankorna. Husmodern skulle få ett vackert göra, innan hon

kunde få bortsopade dessa vasskantade flingor, som bet

sig fast i varje ojämnhet.

178MÖTET

MÖTET.

I.

V ntligen var dagen kommen, då de skulle få råkas och

talas vid, dessa båda, som ända till för tre år sedan

hade gått och älskat varandra i Korskyrka gamla prostgård:

hon, som nu var en fin dam, en tjusrrska och på samma

gång en praktisk människa, som spred lycka omkring sig,

vart hon kom, och han, den stackars prästen, som alltid ville

söka sig fram på obanade stigar, och som tycktes av ödet

bestämd att bringa alla dem, som älskade honom, i

fördärvet.

Och var skulle de råkas, om inte i denna samma

prostgårdsträdgård, som hade varit vittne inte bara till deras

kärlek utan också till det bedrövliga gräl, som hade skilt

dem åt? Visserligen stod den inte ännu i sin sommarprakt,

tvärtom hade den ett så skuggigt läge, att våren där inne

var minst en månad efter sin tid, häckarna var inte lövade,

höstens bruna blad var inte borträfsade från gångarna, till

och med en och annan fläck av smutsgrå snö kvarlåg som

en antimakassar på torvsofforna. Men hit lockades de dock

båda genom makten av det här upplevda och aldrig

förglömda.

Charlotte hade kommit till prostgården i sällskap med

prostinnan Forsius samma dag, som det hade varit

vårmarknad i kyrkbyn och Karl-Artur hade rest bort i

sockenbud. Hon hade gärna velat behålla sin kära fostermor kvar

på Stora Sjötorp även under sommarn, men det skulle ha

varit alltför grymt att hindra denna gamla arbetsträl från

att fara hem till prostgården, då nu den vackra tiden var i

annalkande med alla sina anledningar till städning och stök.

Prostinnan talade om sin längtan efter att än en gång få

gå in i Forsius" rum, slå sig ner i soffan där och betrakta

179ANNA SVÄRD

gråpappershögarna, skrivstolen, piphyllan, allt detta, som

framkallade bilden av den käre hädangångne. Men

Charlotte lät icke gäcka sig. Hon visste, att det inte endast var

detta, som förde henne åter till hemmet. Eftersom ny

kyrkoherde ännu inte var utsedd, hade hon utbett sig rätt att än

ett år få bo kvar i prostgården, och nu gällde det för den

gamla att hålla ställets ära uppe, att tillse, att rabatterna

på rundeln skulle vara lika välvårdade, vildvinet lika

väl-klippt, grusgångarna lika konstfullt krattade och

gräsmattorna lika jämnt gröna som på mannens tid.

Charlotte, som ämnade stanna i prostgården ett par dagar,

för att prostinnan skulle hinna vänja sig vid sin ensamhet,

hade gjort sig ett nöje av att sova i sitt flickrum. Det var

nästan, som om hon hade velat tillropa de gamla väggarna:

"Se här är jag nu, jag, Charlotte. Ni känner naturligtvis

inte igen mig. Se på min klänning, på min hatt, på mina

skor och framför allt på mitt ansikte! Så här ser en lycklig

människa ut."

Hon gick fram till en spegel, som hade hängt där redan