Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman)

ANNA KARENINA

ROMAN I ÅTTA BÖCKER

AV

LEO TOLSTOY

ÖVERSÄTTNING AV OSCAR NACHMAN

Företal av fil. lic. Olof Rabenius

Min är hämnden, säger Herren.

STOCKHOLM

SAXON & LINDSTRÖMS FÖRLAGS A.-B.

STOCKHOLM

Saxon & Lindströms Förlags A.-B:s Tryckeri

1928

LEO TOLSTOY

LEO TOLSTOY är en av dessa väldiga gestalter, som

avteckna sig som jätteskuggor mot ett tidevarvs horisont.

Som konstnär, som andlig kämpe, som religiös

förkun-nare tillhör han mänskligheten, som karaktär

förkroppsligar han i mycket sitt folks anda. I den nu skymda

förbindelsen mellan östern och västern genombryter hans mäktiga

profetiska skepnad dimman-

Om Tolstoy upplevat världskriget och den ryska

revolutionen, skulle han däri ha sett det onda, som han bekämpade, i

fruktansvärdare former än han kunnat föreställa sig i sin mest

brinnande fantasi. Han skulle ha gråtit heta tårar över sitt

folk, ja, han skulle ha dött av sorg, om han bevittnat de

ogärningar och blodsdåd, med vilka hans landsmän sökt bereda

vägen till rättens och lyckans rike. Även Tolstoy ville folkets

brödraskap och kärlekens gemenskap, men en är syndens, en

annan rättfärdighetens väg. Hans fråga, om något gott kan

komma av det onda och om kärleken kan växa ur hatet har

förklingat i en mörk och ödslig rymd.

Den fruktansvärda motsatsen mellan idéer och handlingar,

mellan hjärtats strävan och världens gång fick han själv erfara

i sitt personliga och intima liv, bittrast i dess sista stunder.

Känner man någon mera gripande episod i en stor mans levnad

än Tolstoys flykt från hemmet, då han överger de sina, skakar

av sig alla hämmande bojor och i frysande ensamhet men med

glöd i anden går döden till mötes, en symbol på smärtfull

uppoffring och tragiskt hjältemod, på styrkan i svagheten och

svagheten i styrkan. Man hör ett bristande hjärtas klagorop

ljuda över snövidderna: Herre, förbarma dig! Men i dödens

stund förvandlas den gamle profetens bistra uppsyn till ett

helgons strålande drag. ”De sågo hans ansikte likasom en

ängels ansikte.”

Vad kan den store ryske aposteln vara för framtiden? Kan

hans röst ännu nå våra hjärtan? Carlyle har i ett storartat

verk skildrat mänsklighetens hjältar och funnit hjältedraget

bestå i en ”vild uppriktighet” (wild sincerity). Om hos nå-gon, är hos Tolstoy detta drag personlighetens kraft och eld,

karaktärens svärdsfäste, förkunnelsens rot och kärna. Och vad

som i alla tider skall bli förebildligt hos denne religiöse

diktare, är den stora, djupa primitivitet, som bär och

genomtränger hela hans väsen. Slagen och förskräckt av livets allvar,

anställer han en uppgörelse med sig själv och genomför den

skoningslöst, och med samma stränghet för han samhälle och

mänsklighet inför deras samvetens domstol. Och han gör på

en gång rent hus med alla fördomar, villor, fel, misstag, han

förkastar massan av de läror, som förespeglats människorna

såsom sanna, han röjer upp bland gängse åskådningssätt och

slöa vanor, han går till grunden med allt och lodar bottnen i

själarna, ty om räddning skall vara möjlig, gäller det att börja

på nytt. Det hänsynslösa i hans fordringar motsvaras endast

av lidelsen i hans sanningssinne. Kanhända är det ett särskilt

privilegium hos snillet att kunna tränga fram till det

ursprungliga och på nytt upptäcka det friska liv, som det bevarar i

fröet; all växt spirar på jordgrunden, varje källa har sin åder

i djupet. Det är en tröst för den lidande mänskligheten, att

frälsningen alltid ligger nära, blott den har mod att frigöra

sig från sina falska gudar och följa naturens bud, som på det

andliga området är samvetets.

En av Tolstoys själsfränder och lärare var Rousseau, som

100 år före honom förkastat civilisationens och vetenskapens

flärd, hänvisat till människolivets naturliga grundlagar och

prisat den renande och läkande kraft, som strömmar till oss

från naturen och det enkla levnadssättet. Såsom fallet var

med Rousseau, var även för Tolstoy den egna individualiteten

det organ, varigenom han grep universum, den egna

upplevelsen genomgångspunkten för hans etik, religion och

samhälls-lära. Även som diktare har Tolstoy egentligen blott skildrat

sig själv. Hans romanhjältar, Olenin, Ljevin, Nechljudov och

en mängd andra återge hans egna tankar och erfarenheter.

Liksom Strindbergs kan Tolstoys hela författarskap betecknas

som en enda fortspunnen självbiografi eller självbekännelse.

Med den stränga moralistens raka blick och brist på sinne

för form och färg inom människolivet och därtill med äkta rysk

radikalism kastade Tolstoy i den fara för skeppsbrott, han

såg hota mänskligheten, överbord som värdelöst gods en mängdav den last och laddning, som eljest gälla som stora

kulturvärden. Man minns hur hårt han angriper nöjet och lyxen och

hur konsten får följa den sträva kvasten till sophögen. Som

en ny Savonarola ville han göra ett jättebål av en stor del av

mänsklighetens kulturskatter. Det ligger icke så litet av

österländskt barbari och av bister, ödeläggande asketism i denna

uppfattning, men själva överdriften däri talar på sitt sätt för

det heliga, ”vilda” allvaret och den djupa uppriktigheten i

hans strävan. Varje stor och ursprunglig tanke är

egentligen lika paradoxal. Hela världshistorien vittnar om hur

paradoxal Kristi lära var. Hur förhöll sig Kristus till den

världsliga kulturen? Svaret på denna fråga kan man finna i

Tolstoys ,tolkning av skriften.

Tolsoy ansåg det vara hopplöst att inom denna kultur själv

söka botemedlet mot människans andliga sjukdomar. Hans

krav att gå till grunden och börja på nytt ålade honom att

bränna stammen för att bärga roten. När han en gång

betraktade rengöringen av ett hus, lärde han sig, att man icke

kan skura och tvätta med en smutsig trasa. Om han själv

icke uppnådde helheten, var denna åtminstone målet för hans

inre livskamp. Man finner i hans skrifter som uttryck för

helhetskravet denna stora, rena enkelhet, som varit

religions-förkunnarnas och profeternas språk.

Meresjkovski har byggt sin karaktäristik av Tolstoy på den

aldrig övervunna motsatsen mellan hans instinkter och hans

ideal, mellan den animala styrkan i hans kroppsliga natur och

den kärva ensidigheten i hans etik, mellan hedningen och den

kristne i hans person. Förgäves har han kämpat efter att

försona det sinnliga med det andliga i sitt väsen, och det blev

därför en våldsam brytning i hans utveckling, då dessa

makter tornade ihop. Hade han som diktare haft en av sina

starkaste sidor i skildringen av den sunda, svällande, med jorden

och jordmusten förbundna naturkraften hos människan,

förnekade han som moralist värdet av sin egen konst, för så vitt

den återgav dylik styggelse. Redan Anna Karenina med dess

rika, heta framställning av en blodfull raskvinnas oroliga,

stormande kärlek, var stämplad med en moralisk etikett, och

i Kreutzersonaten fick den sterila asketismen förtränga

jorde-livets glädje, så att t. o. m. det hav av skönhet, som svallari Beethovens musik fick bära skulden för äktenskapsbrottets

synd och olycka. Ett angrepp på Beethovens musik, detta

stora mänsklighetsevangelium i toner, måste för oss gälla som

höjden av kulturfientlighet. Som människa och diktare

genomströmmad av en frisk sinnlighet, är Tolstoy som

reli-gionslärare en praktisk rationalist, lika främmande för

spekulativa idéer som för mystik, vilken knappast kan undvara

skönhetens drömmar och diktens symboler. Tolstoy kände

och tänkte med och för folket, vars enkla behov han sökte

tillägna sig och framställde som ensamt berättigade, vilket

ger ett drag av utilism åt hans livsåskådning. Hur nykter,

klok och klar verkar han icke i sin kraftfulla bondskhet — en

rysk Hesiodos, vid sidan av den själakranke Dostojeyski med

hans hänryckta, fladdrande och flammande syner och hans

töckniga, översvinneliga nationalism!

Om man med konst menar fast form och åskådlig styrka, är

Tolstoy en större konstnär, en märgfullare diktare än

Dosto-jevski, som ofta driver bort på sin fantastiska ingivelses

böljor. Han hade en ovanlig, knappt överträffad förmåga av

omedelbar, på samma gång linjeklar och livsmättad realism, som

osökt återger yttervärlden men framför allt speglar och

belyser själstillståndet. Enkelheten är hos Tolstoy lika mycket

en konstnärlig som en moralisk egenskap. Hans till

omfångets största verk, Krig och jred, finner man kanske i våra

dagar ta någon skada av sin bredd. Som skildring av ett nu

för alltid sprängt samhälle och av det väldiga napoleonska

fälttåget, med sin framställning av ”folket” som den ledande

kraften i de historiska rörelserna och av individerna, hette de än

Alexander och Napoleon, som verktyg för dess omedvetna vilja,

och med den bikt den ger av författarens egna själsstrider, har

likväl denna stora roman ett varaktigt värde. Mästerstycket

av frodig naturkänsla i hans diktning är ungdomsnovellen

Kosackerna. Starkast gripa dock några av hans dramatiska verk,

såsom Mörkrets makt och Det levande liket.

Människomaterialet i Ryssland bjuder kanske en särskilt rik och brokig

anblick av lidande, elände och förkommenhet, och dess

litteratur har som en grundtyp givit oss trashanken med en

flämtande själ, gärna i en färgbrytning mellan lastens smuts och

evangeliets ljusblå luft. Dessa skräckbilder, tecknade medden stora realistens osvikligt enkla och säkra konst, ha

egentligen utsprungit ur ett kvalt medlidande och en skälvande

barmhärtighet. Tolstoy når högst som diktare, när hans känsla

fyller penndragen och hjärtat leder handen. Uppståndelse,

skriven så sent som 1900, är den monumentala

sammanfattningen av vad han velat och verkat under sitt fruktbara liv.

Man kan finna dess tendens förfelad; men hur stilla, ren

och hög är ej skildringens hela själ och ton, hur ädelt

fläckfri stilen! Den ryska musjiken och botpredikanten bär här den

hellenska manteln med fulländad värdighet.

Leo Tolstoys moraliska stränghet framträder icke minst i

hans asketiska uppfattning av äktenskapet och förhållandet

mellan man och kvinna. I hans eget väsen bröto sig

motsatserna på gott och ont mot varandra. Själv var han

ursprungligen en frodig sinnlig natur, mot vilken han, sedan han

börjat hemfalla åt grubbel, reste väpnat motstånd. Han var,

måhända också genom egna upplevelser, övertygad om att

sinnlighet drar ner, ja ödelägger människans liv. Den genom

äktenskapsbrottet vunna lyckan blir dyrköpt och snart nog brista

dess sköra fästen. Det får Anna Karenina besanna. I hennes

spända själstillstånd ingripa andra motiv än de, som kasta fru

Bovary på driftens vågor. Hon är först och främst för ädel

för att kunna tillköpa sig lyckan för en lögn. Hennes

förbindelse med Vronski är icke dold för omgivningen, och allra

minst för hennes man, med vilken hon har sin svåra

uppgörelse. Anna Karenina äger en son, vilken hon är hängiven,

och modern i hennes person råkar i konflikt med älskarinnan.

Värre är dock att hon förlorar tilliten till Vronski; hon

misstänker, att han tröttnat på henne och nu söker en annan

kvinnas kärlek. Det är denna misstanke, som mördar henne.

Svartsjukan och hämndbegäret förena sina flammor i hennes bröst.

Och hon vet, att det enda sätt, varpå hon kan hämnas, är att

ta sitt liv, så att han får återse henne som död, sedan han,

som hon tror, svikit henne.

Det står ett praktfullt sken kring Anna Kareninas kärlek,

även när den flammar i undergångens brand. Mörka, oroliga

tankar sväva genom hennes själ på vägen ned till

järnvägsstationen. ”Om jag kunde vara något annat än en älskarinna,

som allenast lidelsefullt trår efter hans smekningar. Men jagkan icke vara något annat . . . Om han, utan att hysa

verklig kärlek till mig, komme att vara god och öm mot mig av

pliktkänsla, då är det som sker inte det jag ville — ja det är

tusenfalt värre än osämja! Det är ett helvete. Och det

finns redan. Sedan länge hyser han ingen kärlek till mig. Och

där kärleken slutar, tar hatet vid.”

Anna Kareninas kärlek är idel instinkt, blodets och själens,

som drivit henne i Vronskis armar. Vid första ögonkastet, de

utbytt, har gnistan fallit mellan dem, och intet har kunnat

hindra elden att sprida sig- Men sedan hon trotsigt valt både

sin lycka och de offer, den krävt av henne, uppgår hennes liv

i kärleken, och att beröva henne den är att slita hjärtat ur

hennes barm. Den ädla hinden har förföljts av ett helt

koppel, men hon har ägt en fristad, och så länge den står henne

öppen, känner hon sig mäktig att bjuda en hel värld spetsen.

Men om den, åt vilken hon överlämnat sin kropp och sin själ,

skulle svika och såra henne? Då brister hennes stolta,

ömtåliga väsen som en fullmogen ros för en vindfläkt. Anna

Ka-renina liknar även Frou-Frou, det ädla fullblodet, som

Vron-ski under kapplöpningen jagar i en vild ritt, som knäcker

hennes revben. Den ryska praktkvinnans brutala död under

järnvägsvagnen stannar i minnet som en av blodfläckar färgad

symbol på kärlekens offerväsen, av Tolstoy framställt som

försoningen av moralisk skuld.

Och så skövlas människoliv och människohjärtan, förödda

av sina egna villande och härjande begär. Illusionernas

vissna löv sopas över graven. När döden talar, blir allt annat

tyst. Men även i livet har äktenskapsbryterskan fått del av

den förbarmande nåden. ”Den av eder som är utan synd,

kaste första stenen på henne!”

Vi vända oss i dessa dagar gärna bort från Ryssland och

riva de broar, som föra till detta blodbesudlade land.

Anderöster höras dock mitt bland bullret och skriken och viska att

den ryska folksjälen har andra strängar än de som nu

frambringa de råa missljuden. De stora ryska diktarna, Pusjkin och

Gogol, Turgeniev, Dostojevski och Tolstoy, som är oss

närmast och griper oss mest, försona oss dock med det stora folket

i öster; de lyfta idéernas, förnuftets och människokärlekens

standar mot framtidens ännu skumma himmel.

OLOF RABENIUS.FÖRSTA DELEN.

Första kapitlet.

Alla lyckliga familjer likna varandra, men varje olycklig familj

är olycklig på sitt särskilda sätt. Familjen Oblonskis hela

hushåll hade kommit ur gängorna. Frun hade fått veta, att herrn

underhöll en förbindelse med en fransk guvernant, som förut varit

anställd i huset, och hade förklarat för honom, att hon icke längre

ville vistas under samma tak som han. Det var nu redan tredje

dagen, som denna situation rådde, och den kändes som en pina för

såväl de äkta makarna som de övriga familjemedlemmarna och

tjänarna. Samtliga familjemedlemmar och tjänare hade den känslan,

att deras samliv icke längre hade någon mening och att de

människor, som händelsevis sammanträffade på ett värdshus, stodo

varandra närmare än de, medlemmarna av familjen" Oblonski och

deras tjänare. Frun lämnade icke längre sitt rum, herrn hade icke

varit hemma på två dagar. Barnen sprungo, alldeles bortkomna,

omkring i huset; den engelska missen hade grälat med hushållerskan

och skrivit till en väninna och frågat, om hon kunde skaffa henne

en annan plats; kocken hade gått sin väg föregående dag före

middagen; köksan och kusken bådo om sin avlöning för att kunna

lämna tjänsten.

Tredje dagen efter grälet vaknade furst Stepan Arkadjevitsj (av

sina vänner kallad Stiva) vid vanlig tid, d. v. s. klockan åtta på

morgonen, men inte i den gemensamma sängkammaren, utan på

soffan i sitt arbetsrum. Flan vände några gånger sin välnärda och

välvårdade kropp på soffans resårer, som om han velat sova ännu

en liten stund, slog armarna om kuddens baksida och tryckte

kinden mot den. Men helt plötsligt ryckte han till, satte sig upp i

soffan och slog upp ögonen.

”Ja, hur var det nu?” tänkte han, i det han försökte draga sig

sin dröm till minnes. ”Hur var det? Jo, Alabin gav en middag

i Darmstadt — nej, inte i Darmstadt — det var någonstans i

Amerika. Ja, men i drömmen låg Darmstadt i Amerika. Ja, Alabin

gav en middag vid små glasbord, ja — och där fanns små

likörflaskor, som sjöngo TI mio tesoro’, eller rättare sagt, inte TI mio

tesoro’ utan en ännu vackrare visa, och så med ens voro

likörflaskorna kvinnor”, drog han sig till minnes.

Det lyste till av förtjusning i Stepan Arkadjevitsjs ögon, och

leende överlämnade han sig åt sina tankar. ”Ja, härligt var det,

mycket härligt. Där fanns även mycket annat trevligt, men när man

vaknat, kan man inte längre erinra sig det och uttrycka det med

ord.” Och när han observerade en ljusstrimma, som smög sig in

bredvid gardinen för fönstret, lyfte han i sin glada sinnesstämning

ned benen från soffan och trevade med fotterna efter de guldfär-gade saffiantofflorna, som hans fru broderat och skänkt honom på

hans födelsedag i fjol, och sträckte, enligt nio år gammal vana och

utan att stiga upp, ut handen mot den plats, där inne i

sängkammaren hans nattrock brukade hänga. Då kom han plötsligt till

medvetande om att och varför han icke längre hade sovit i den

gemensamma sängkammaren, utan i sitt arbetsrum. Leendet försvann

från hans läppar, och han rynkade pannan.

”Ack, o ve . . .!” stönade han, då han åter kom ihåg allt, som

förefallit. Och för hans själs öga framträdde åter alla detaljer av

hans gräl med hustrun, hans pinsamma belägenhet, och vad som

pinade honom allra mest, medvetandet, att det var hans egen

skuld.

”Ja, det kommer hon inte att förlåta, och det kan hon inte

förlåta. Och det gräsligaste är, att alltsammans är min egen skuld.

Jag har mig själv att tacka för det, och dock kan jag egentligen

inte hjälpa det. Det är det tragiska i saken”, tänkte han. ”0 ve!

0 ve!” sade han i förtvivlan för sig själv, i det att han i minnet

gick igenom de moment av grälet, som hade gjort det starkaste

intrycket på honom. Det otrevligaste av allt hade varit det

ögonblick, då han, som glad och belåten kom hem från teatern,

bärande i handen ett väldigt päron, avsett för hustrun, till sin förvåning

icke funnit henne vare sig i salongen eller i hennes eget rum och

till sist fått se henne i sängkammaren, hållande i sin hand det där

olycksaliga brevet, som förrådde allt. Hon, den eljest alltid

sysselsatta och enligt hans åsikt en smula inskränkta Darja, hade suttit

orörlig med brevet i handen och sett på honom med en uppsyn av

förfäran, förtvivlan och vrede.

”Vad är det här? Vad vill det säga?” hade hon frågat honom,

1 det hon pekat på brevet. Vad som kom Stepan Arkadjevitsj att

känna sig mest illa berörd och skamsen vid detta minne, var icke

själva tilldragelsen, utan, såsom det ofta är fallet, det sätt, varpå

han besvarat hustruns ord. Det hade gått honom i detta

ögonblick så, som det icke sällan går människor, som helt

oförhappandes bli ertappade med något skamligt. Han hade icke förstått

att anpassa sin uppsyn efter den situation, i vilken han kommit

gentemot sin hustru genom hennes upptäckt av hans förseelse. I

stället för att spela rollen av den kränkta oskulden, neka,

rättfärdiga sig, be om förlåtelse eller till och med förbli likgiltig (allt

detta hade varit bättre, än vad han i verkligheten gjorde!) i

stället för allt detta hade hans ansikte helt ofrivilligt (”Hjärnreflex!”

tänkte Stepan Arkadjevitsj, som gärna ägnade sig litet åt

fysiologi) förvridits i hans vanliga godmodiga och till följd därav i detta

fall dumma småleende. Detta dumma småleende kunde han icke

förlåta sig själv. Vid anblicken av detta småleende hade Darja

ryckt till som vid fysisk smärta, med den för henne

kännetecknande häftigheten farit ut i en ström skarpa ord och rusat ut ur

rummet. Sedan dess hade hon icke mer velat se sin man.

”Till allt detta bär detta dumma leende skulden”, tänkte

Stepan Arkadjevitsj. ”Men vad skall man kunna göra åt den saken?”

frågade han sig i sin förtvivlan och fann inte svar.Andra kapitlet.

Stepan Arkadjevitsj var alltid uppriktig och sanningsälskande

gentemot sig själv. Hän var oförmögen till att bedraga sig själv

och intala sig, att han ångrade det skedda. För närvarande var

han icke i stånd att känna ånger över att han, en vacker,

levnads-lustig man på trettiofyra år, icke längre var förälskad i sin hustru,

som skänkt honom fem ännu levande och två redan döda barn och

endast var ett år yngre än han. Det enda han ångrade, var, att

han icke bättre förstått hemlighålla saken för hustrun. Men han

kände sin otrevliga belägenhet i hela dess omfång och beklagade

sin fru, barnen och sig själv. Kanske han också hade vinnlagt sig

mer om att hemlighålla sina synder för hustrun, om han anat, att

kännedomen därom skulle utöva en sådan verkan på henne. Han

hade visserligen aldrig tänkt närmare på den saken, men han hade

hyst den otydliga föreställningen, att hustrun redan länge anat, att

han var henne otrogen, och såge mellan fingrarna därmed. Han

ansåg till och med, att en redan vissnad, åldrad och oskön kvinna,

som icke hade något särskilt tilldragande, utan blott var en enkel,

präktig husmoder, av ett slags rättskänsla borde ha tyckt, att hon

måste visa sig överseende. Och nu hade han fått uppleva just

motsatsen därtill.

”Ohyggligt! O ve! Ohyggligt!” sade Stepan Arkadjevitsj gång

på gång för sig själv, utan att han kunde hitta på någon utväg.

”Och så trevligt allt hittills varit! Så lyckligt vi levat

tillsammans med varandra! Hon var nöjd och lycklig över sina barn, jag

satte mig aldrig på tvären mot henne, utan lät henne styra och

ställa, som hon ville med barn och hushåll. Det är förstås illa,

att ’hon’ varit guvernant här i huset! Det är illa! Det ligger

alltid något tarvligt och ovärdigt i att göra sina barns guvernant sin

kur. Men en sådan kvinna denna guvernant är!” (Han drog sig

livligt till minnes mademoiselle Rolands svarta, skälmska ögon och

bedårande leende.) ”Men så länge hon var här i huset, tillät jag mig

ju ingenting. Det värsta är, att hon nu . . . Allt detta måste liksom

avsiktligt störta över mig på en gång! O ve! O ve! Men vad i all

världen skall jag nu göra?” På denna fråga gavs icke något annat

svar än detta allmänna svar, som livet ger på alla frågor, till och

med de mest invecklade och olösliga. Och det svaret lyder: Man

måste utfylla sitt liv med vad dagen medför och fordrar; d. v. s.,

man måste försöka glömma därigenom. Men att söka glömska

genom att sova och drömma, det gick icke längre för sig,

åtminstone icke före nästa natt. Det gick icke längre an att återvända

till denna musikaliska njutning, likörflaskorna, som sedan plötsligt

förvandlades till kvinnor. Nu måste han söka glömska i de

avledare, som livet medförde.

”Nåja, det kommer snart att visa sig”, sade Stepan Arkadjevitsj,

i det han reste sig upp, tog på sig den gråa, med blått siden

fodrade nattrocken, knöt de i kordonger utlöpande snörena i en knut,

i kraftiga andetag insöp luften i sitt breda bröst, gick med lätta,

muntra steg på sina utåtvända fotter, som lätt buro hans fylligakropp, fram till fönstret, drog upp gardinen och ringde.

Ögonblicket efteråt trädde in i rummet hans gamla kammartjänare Matvei,

som hade med sig hans kläder, skodon och ett telegram. Efter

Matvei följde barberaren med sina rakutensilier.

”Har akterna kommit från myndigheterna?” frågade Stepan

Ar-kadjevitsj, i det han tog telegrammet och slog sig ned framför

spegeln.

”De ligger på bordet i matsalen”, svarade Matvei, i det han

kastade en frågande och deltagande blick på husbonden. Efter en

kort paus tillade han med ett finurligt leende: ”Det har varit

någon här från hyrkuskverket.”

Stepan Arkadjevitsj svarade ej något, utan tittade endast i

spegeln på Matvei; på de blickar, som möttes i spegeln, kunde man se,

hur bra dessa två förstodo varandra. Stepan Arkadjevitsjs blick

liksom frågade: ”Varför säger du detta? Vet du inte, hur det är

fatt?”

Matvei stack händerna i fickorna på sin korta jacka, sköt den

ena foten litet åt sidan och betraktade under tystnad, godmodigt,

nästan leende, sin husbonde.

”Jag sade, att han skulle komma tillbaka om söndag och till dess

inte göra sig själv eller er onödigt besvär”, svarade han med ord,

som han uppenbarligen tänkt över i förväg.

Stepan Arkadjevitsj förstod, att Matvei tillät sig ett litet skämt

och ville rikta uppmärksamheten på sig själv. Han slet upp

telegrammet och läste igenom det, varvid hans uppsyn ljusnade.

”Matvei, min syster Anna Arkadjevna anländer i morgon”, sade

han och hejdade för ett ögonblick barberarens feta, tvålglänsande

hand, som just höll på att skrapa av det rosiga mellanrummet

mellan de krusiga polisongerna.

”Gud vare tackad och lovad!” utbrast Matvei och visade genom

detta svar, att han uppskattade detta besök i lika hög grad som

husbonden, i det att han med största tillförsikt trodde, att Anna

Arkadjevna, Stepan Arkadjevitsjs syster, som denne höll mycket

av, skulle kunna åvägabringa en försoning mellan man och hustru.

”Kommer nådig frun ensam eller i sällskap med sin herr gemål?”

frågade Matvei.

Stepan Arkadjevitsj kunde inte tala, enär barberarn just höll på

med hans överläpp, utan satte upp ett finger i luften. Matvei

nickade mot spegeln. ”Ensam. Skall jag låta ställa allt i

ordning?”

”Anmäl det för min fru. Hon kommer att ombesörja allt det

erforderliga.”

”Fru gemålen?” frågade Matvei, som om han tvivlat på att

han hört rätt.

”Ja. Anmäl det för henne. Och se här — ge henne

telegrammet. Jag kan just undra, vad hon kommer att säga därom?”

”Det här är avsett som en trevare”, tänkte Matvei. Men han

svarade endast:

”Efter befallning.”

Stepan Arkadjevitsj var redan tvättad och kammad och skullejust till att klä sig, då Matvei med sina knarrande stövlar och

hållande telegrammet i handen långsamt kom tillbaka in i rummet.

Barberaren var icke längre kvar där.

”Darja Alexandrovna har befallt mig att anmäla, att hon åker

bort. Hon sade: ’Allt kan inrättas så, som det är honom — d. v. s.

er — lämpligt’,’’ rapporterade han. Därvid skrattade han endast

med ögonen, stack händerna i jackfickorna och såg oavvänt på

husbonden. Stepan Arkadjevitsj satt tyst en liten stund. Så

framträdde ett godmodigt och en smula sorgset leende på hans vackra

ansikte.

”Nå, Matvei?” sade han och vaggade litet med huvudet.

”Det är inte så värst farligt, nådig herrn. Allt kommer nog att

dra sig till rätta igen”, svarade Matvei.

”Tror du verkligen, att allt kommer att dra sig till rätta igen?”

”Alldeles säkert.”

”Tror du det? Vem är där?” frågade .Stepan Arkadjevitsj, då

han hörde frasandet av kjolar på andra sidan om den på glänt

stående dörren.

”Det är jag”, svarade en behaglig kvinnoröst, och i

dörröppningen blev synlig den gamla barnsköterskan Matrona

Filimonov-nas allvarliga, koppärriga ansikte.

”Nå, vad är det, kära Matrona?” frågade Stepan Arkadjevitsj,

i det han trädde fram till dörren.

Trots det att Stepan Arkadjevitsj hade alltigenom orätt

gentemot hustrun, och själv kände det, stodo dock alla i huset på

hans sida, till och med barnjungfrun, som stod på synnerligen god

fot med Darja Alexandrovna.

”Nå, vad är det?” frågade han i betryckt ton.

”Nådig herrn borde ändå gå in och erkänna sig skyldig. Gud

hjälper kanske. Hon sörjer förfärligt, det är sorgligt att se, och

hela hushållet har kommit ur gängorna. Nådig herrn skall

erkänna sig skyldig. Och vad kan ni också göra för resten? När man

vill uppnå någonting, får man icke bespara sig någon möda.”

”Men hon kommer inte alls att ta emot mig . . .”

”Gör ni bara ert. Gud är barmhärtig. Be till Gud, nådig herrn,

be till Gud!”

”Gott! Gå nu!” svarade Stepan Arkadjevitsj, som på en gång

blivit riktigt röd i ansiktet. ”Nå, hjälp mig nu med att klä mig”,

vände han sig till Matvei och kastade beslutsamt av sig nattrocken.

Matvei höll redan i ordning skjortan, från vilken han blåste bort

något osynligt, och drog den med synbart nöje över husbondens

välvårdade kropp.

Tredje kapitlet.

Sedan Stepan Arkadjevitsj klätt sig, duschade han sig med

parfym, drog manschetterna till rätta, stoppade med sina loja rörelser

ned i olika fickor cigarretterna, plånboken, tändstickorna, klockan

med dubbel kedja och berlocker, skakade ut näsduken och kände sig

nu proper, doftande, fräsch och kry trots sin olycka. Med litet

13vaggande gång gick han in i matsalen, där kaffet redan väntade

honom och bredvid kaffeservisen hans brev och de från

myndigheterna ingångna handlingarna. Han läste breven. Ett av dem var

honom synnerligen ovälkommet — från den köpman, med vilken

han låg i underhandling om försäljning av en skog på hustruns

egendom. Han måste nödvändigtvis sälja denna skog, men nu, innan

han var försonad med hustrun, kunde det icke bli tal därom. Det

pinsammaste för honom därvidlag var, att ett pekuniärt intresse

inblandades i den förestående försoningen med hustrun. Och tanken

att det kunde se ut, som om han läte leda sig av detta intresse vid

försöken att bli försonad med hustrun, denna tanke hade för

honom något rent av kränkande.

Då Stepan Arkadjevitsj var färdig med breven, drog han till

sig handlingarna, bläddrade hastigt igenom två mål och gjorde med

en stor blyerts några anteckningar i dem. Sedan sköt han

handlingarna åt sidan och grep sig an med kaffet. Medan han drack

kaffet, vecklade han upp den ännu fuktiga morgontidningen och

började läsa den. Stepan Arkadjevitsj höll och läste en liberal

tidning, icke ett ytterlighetsblad, utan ett av den riktning, till

vilken majoriteten av den bildade allmänheten bekände sig. Och fastän

varken vetenskap eller konst eller politik intresserade honom något

vidare, så höll han dock på alla dessa områden energiskt fast vid

de åsikter, till vilka majoriteten och hans tidning slöto sig,

ändrade dessa åsikter endast då när även majoriteten gjorde det; eller,

rättare sagt, han ändrade dem icke, utan de ändrade sig själva

oför-märkt i hans själ.

Stepan Arkadjevitsj valde varken sina riktningar eller sina

åsikter, utan dessa riktningar och åsikter kommo av sig själva till

honom alldeles på samma sätt som han icke valde fasonen på sin hatt

eller sin rock, utan helt enkelt valde den fason, som allmänt

användes. Och att ha åsikter var för honom, som levde i en bestämd

sällskapskrets och kände behov av en viss tankeverksamhet, såsom

vanligtvis blir fallet under mognare levnadsår — att ha åsikter var

för honom lika nödvändigt som att ha en hatt. Om det

verkligen fanns någon anledning till att han föredrog den liberala

riktningen framför den konservativa, till vilken dock så många av hans

egen samhällsklass hörde, så låg denna anledning i varje fall icke

däri att han ansåg den liberala riktningen förståndigare, utan däri

att den harmonierade bättre med hans eget livs gestaltning. Det

liberala partiet påstod, att i Ryssland var allting dåligt, och faktum

var, att Stepan Arkadjevitsj hade stora skulder och absolut inte

kunde reda sig på sina inkomster. Det liberala partiet förklarade,

att äktenskapet var en institution, som överlevat sig själv och

nödvändigtvis måste omgestaltas, och äktenskapet beredde Stepan

Arkadjevitsj verkligen helt föga nöje och tvang honom till att ljuga

och förställa sig, vilket var hans natur så motbjudande. Det

liberala partiet sade eller, rättare sagt, lät framskymta såsom sin

mening, att religionen endast var en tygel för den obildade delen av

befolkningen, och faktum var, att Stepan Arkadjevitsj icke en enda

gång förmådde uthärda en hel kort gudstjänst utan värk i benen

14och inte alls kunde förstå vad detta storslagna, högtravande prat

om den andra världen skulle tjäna till, när man ju i älla fall kunde

ha mycket trevligt i den här världen. Dessutom fann Stepan

Ar-kadjevitsj, som älskade ett glatt litet skämt, nöje i att då och då

förbluffa en harmlös människa genom yttranden sådana som detta:

Om man höll på stoltheten över sin härstamning, så var det inte

riktigt att stanna vid Rurik och förneka den första stamfadern, apan.

På så sätt hade den liberala riktningen blivit en vanesak för Stepan

Arkadjevitsj, och han älskade sin tidning liksom cigarren efter

middagen, därför att den framkallade en viss dåsighet i hans huvud.

I dag läste han ledaren, i vilken förklarades, att det i vår tid

alldeles utan anledning höjdes ett jämmerskri, som om radikalismen

hotade att uppsluka alla konservativa element och som om

regeringen vore förpliktad att tillgripa alla mått och steg i och för

betvingandet av den revolutionära hydran. ”Tvärtom”, hette det,

”ligger enligt vår åsikt fara, icke i den förmenta revolutionära hydran,

utan i halsstarrigheten hos de reaktionära, som hämma varje

framåtskridande o. s. v.” Han läste även igenom en annan artikel av

finansiellt innehåll, i vilken Bentham och Mill blevo citerade och några

elakheter mot ministeriet förekommo. Med sin snabba

uppfattning förstod han betydelsen av var och en av dessa elakheter, från

vem den utgick, mot vem den var riktad och vilken anledningen

till den var, och det beredde honom nu liksom alltid annars ett visst

nöje. Detta nöje led emellertid ett visst avbräck vid minnet av

Matrona Filimonovnas råd och den otrevliga situationen i huset.

Efan läste även, att enligt förljudande greve Beust rest till

Wies-baden, och en annons: Tnga gråa hår mer!’ Och om

försäljningen av ett lätt ekipage och att en ung flicka sökt plats. Men dessa

nyheter beredde honom icke längre samma stilla, ironiska nöje som

förr. När han var färdig med tidningen, ännu en kopp kaffe och

en semla med smör på, reste han sig upp, slog brödsmulorna från

västen, spände ut sitt breda bröst och smålog glatt, inte därför att

han kände sig vid särdeles gott humör, utan därför att det glada

småleendet framkallats av hans goda matsmältning.

Men detta glada småleende återkallade honom också till

medvetande om verkligheten, och han blev allvarlig och eftertänksam.

Två barnröster (Stepan Arkadjevitsj kände igen sin yngsta son

Grigoris och sin äldsta dotter Tanjas röster) hördes från det

angränsande rummet. Barnen kuskade omkring med någonting, och

någonting slog med en duns i golvet.

”Jag har ju sagt dig, att du inte får sätta några passagerare på

taket!” ropade den lilla flickan på engelska. ”Nu får du lyfta upp

dem igen!”

”Allt har kommit i oordning”, tänkte Stepan Arkadjevitsj. ”Där

springer barnen alldeles ensamma omkring i huset.” Han gick fram

till dörren och ropade dem till sig. De läto asken, som skulle

föreställa ett järnvägståg, ligga kvar och kommo in till fadern.

Flickan, faderns älskling, kom framspringande, omfamnade honom och

klängde sig skrattande fast vid hans hals. Nu liksom alltid gladde

hon sig åt den välbekanta parfymdoft, som utströmmade från hanspolisonger. Sedan hon slutligen kysst hans av den böjda

ställningen rodnande och av ömhet strålande ansikte, frigjorde hon sina

armar från hans hals och ville åter springa sin väg, men fadern

hejdade henne.

”Vad gör mamma?” frågade han och strök dottern över halsen.

”God morgon!” sade han leende till gossen, som hälsade på honom.

Han visste själv, att han älskade gossen mindre, och bemödade sig

om att bemöta barnen på samma sätt, men gossen kände det och

besvarade å sin sida icke med något leende faderns kalla småleende.

”Mamma, hon har redan stigit upp.”

Stepan Arkadjevitsj suckade. ”Då har hon omigen inte sovit

på hela natten”, tänkte han.

”Nå, är hon glad?”

Den lilla flickan visste, att fadern och modern voro oense och

att modern inte kunde vara glad och att fadern måtte veta det och

att han förställde sig, när han frågade det i så lätt ton. Och hon

rodnade över fadern. Han förstod det med ens och rodnade

ävenledes.

”Jag vet inte”, svarade hon . ”Hon har sagt, att vi i dag inte få

några lektioner utan skall följa med miss Hull till mormor.”

”Ja, gå då, min kära lilla Tanja. Men vänta lite”, sade han, i

det han omigen hejdade henne och smekte hennes späda lilla hand.

Han tog ned från kakelugnsavsatsen en konfektask, som han ställt

där föregående dag, och gav henne två bitar. Han valde

omsorgsfullt sådana, som hon tyckte om bäst: en chokladpralin och en

kanderad frukt.

”Åt Grigori?” sade barnet och pekade på pralinen. ”Ja, ja!” Han

strök henne ännu en gång över håret och kysste henne på pannan,

så lät han dem gå.

”Vagnen har kört fram!” anmälde Matvei. ”Dessutom väntar

en kvinnlig supplikant.”

”Har hon varit länge här?” frågade Stepan Arkadjevitsj.

”Ungefär en halvtimme.”

”Hur många gånger har jag inte sagt, att du genast skall anmäla

dem för mig!”

”Ni skall väl kunna dricka ert kaffe i lugn och ro”, svarade

Matvei i en vänligt barsk ton, som husbonden icke kunde bli

förargad över.

”Be henne då genast stiga in”, svarade Oblonski, i det han i

förargelsen drog ihop ögonbrynen. Supplikanten, en kaptenska

Kali-nina, bad om något alldeles omöjligt och orimligt, men enligt sin

vana bjöd Stepan Arkadjevitsj henne att taga plats, hörde

uppmärksamt på utan att avbryta henne och gav henne utförliga råd

om till vem hon skulle vända sig och hur hon skulle bära sig åt,

skrev med sin stora, vackra, tydliga stil ett brev till den person,

som kunde hjälpa henne. Sedan kaptenskan avlägsnat sig, tog

Stepan Arkadjevitsj sin hatt och stod sedan och funderade, om det

inte var något han glömt. Han förvissade sig om att han icke hade

glömt något utom det enda, som han gärna ville glömma — sin

hustru.”Ack ja!” Han lät huvudet sjunka, och hans vackra ansikte

antog ett sorgset uttryck. ”Skall jag gå in till henne eller ej?”

undrade han. Och en inre röst sade honom, att det var gagnlöst att

gå in; alltsammans utmynnade dock endast i en lögn; att återställa

deras ömsesidiga förhållande och bringa det i ordning var

omöjligt, därför att det varken var möjligt att åter göra Darja till en

tilldragande, förtjusande kvinna eller honom själv till en gammal,

till kärlek oförmögen man. Nu var allt nödvändigtvis fullt av

lögn och osanning; men lögn och osanning voro hans natur

motbjudande.

”Något måste emellertid ske, så här kan det inte förbli”, sade

han sig, vinnläggande sig om att inge sig mod. Han spände ut

bröstet, tog fram en cigarrett, tände den, drog några bloss, kastade

den i askkoppen av pärlemor, gick med snabba steg genom salongen

och öppnade dörren till hustruns sängkammare.

Fjärde kapitlet.

Han fann Darja Alexandrovna i kamkofta, med flätorna av sitt

redan ganska tunna, förr så tjocka och vackra hår uppsatta i

nacken, med insjunket och magert ansikte och stora, förskräckta ögon.

som* starkt framträdde till följd av ansiktets magerhet. Hon stod

mitt bland allehanda saker, som kastats huller om buller i rummet,

framför ett öppet klädskåp, ur vilket hon letade fram vissa

kläder. Då hon hörde mannens steg, upphörde hon därmed och såg

mot dörren, varvid hon utan framgång bemödade sig om att

förläna sitt ansikte ett strängt, föraktfullt uttryck. Hon kände, att hon

hyste fruktan för honom och ängslan för det förestående samtalet.

Just nyss hade hon åter försökt göra det, som hon redan tio

gånger under dessa tre dagar försökt göra; att av barnens och sina

egna kläder plocka fram det nödvändigaste för att låta föra det

till hennes mor — och åter kunde hon icke definitivt besluta sig för

det. Men även nu sade hon sig, liksom vid de föregående försöken,

att detta tillstånd icke kunde fortgå; hon måste göra något,

straffa mannen, blottställa honom, hämnas på honom, därigenom att

hon tillfogade honom åtminstone en del av den smärta, som han

tillfogat henne. Hon sade sig alltjämt, att hon måste lämna honom,

men kände, att det var omöjligt; men det var omöjligt, därför att

hon icke kunde vänja sig av med att betrakta honom såsom sin

make och att älska honom. Dessutom förutsåg hon, att om hon i

sitt eget hem knappast blev färdig med vården och tillsynen över

de fem barnen, skulle detta gå ännu sämre där, dit hon ville bege

sig med dem alla. Under dessa tre dagar hade ju den yngsta

blivit sjuk av dålig buljong, som han fått, och de andra hade i går

knappast fått någon middag alls. Hon kände, att det var henne

omöjligt att lämna hemmet, men det oaktat försökte hon bedraga

sig själv, plockade ihop sakerna och låtsade, att hon ville bort.

Då hon blev mannen varse, stack hon in händerna i ett av

klädskåpets fack, som om hon letade efter någonting i det, och vände

7. — Anna Karenina. 1 7sig om mot honom först då han trätt nästan ända fram till henne.

Men hennes ansikte, som hon ville förläna ett strängt, beslutsamt

uttryck, utvisade endast rådlöshet och djupt lidande.

”Darja!” sade han med dämpad, skygg stämma. Han hade

dragit ned huvudet mellan axlarna och ville gärna se sorgsen och

ödmjuk ut, men samtidigt strålade han av hälsa. Med en hastig blick

överfor hon hans kraftiga gestalt från huvudet till fotterna. ”Ja,

han är lycklig och belåten!” tänkte hon. ”Men jag? . . . Och

denna vedervärdiga godmodighet, för vars skull alla älska och

berömma honom! Jag hatar denna godmodighet hos honom.” Hennes

läppar pressades ihop, kindmusklerna på högra sidan av hennes

bleka, nervösa ansikte arbetade.

”Vad önskar ni?” frågade hon hastigt i onaturlig ton.

”Darja”, sade han ännu en gång, och hans röst skälvde. ”Anna

kommer hit i dag.”

”Vad angår det mig? Jag kan ändå inte ta emot henne!” skrek

hon till.

”Men det blir dock nödvändigt, Darja . . .”

”Gå er väg, gå er väg, gå er väg!” ropade hon utan att se på

honom, som om detta utrop framkallats av kroppslig smärta.

Stepan Arkadjevitsj hade visserligen kunnat vara lugn, så länge

han endast tänkte på sin hustru; då hade han kunnat hoppas, att

allt skulle, såsom Matvei uttryckte sig, åter draga sig till rätta, •och

i detta sitt hopp kunde han lugnt läsa sin tidning och dricka sitt

kaffe; men när han nu såg hennes avtärda martyransikte framför

sig och hörde henne tala i denna ton, då kände han sig nära att

kvävas, han fick en klump i halsen, och hans ögon stodo fulla

av tårar.

”Min Gud, vad har jag gjort! Darja! För Guds skull! . . . Jag

har ju . . .” Han kunde icke fortsätta att tala, en snyftning snörde

till hans strupe.

Hon låste skåpdörren och såg på honom.

”Darja, vad kan jag säga? . . . Endast detta: Förlåt mig . . .

Tänk tillbaka . . . Kunna då icke nio års samliv uppväga några få

ögonblick, under vilka . .

Hon stod med blicken sänkt mot golvet och hörde på honom,

som om hon väntat på vad han skulle säga, som om hon bönfölle

honom om att på något sätt övertyga henne om hans skuldlöshet.

”Några ögonblick, under vilka jag lät mig ryckas med . . .”,

fortsatte han och ville tala vidare, men vid dessa ord pressade hon

ihop läpparna, som till följd av kroppsliga smärtor, och åter

ryckte det i kindmusklerna på högra sidan av ansiktet.

”Gå er väg, gå er väg härifrån!” skrek hon med ännu gällare

röst. ”Och tala icke till mig om att ni skulle ha låtit er ryckas

med och inte heller om det skändliga ni gjort!”

Hon gjorde min av att gå ut, men hon vacklade och grep efter

ryggstödet på en stol för att stödja sig. Hans ansikte drogs ut på

bredden, hans läppar blevo tjockare, och tårarna strömmade ur

hans ögon.

”Darja!” sade han snyftande. ”För Guds skull! Tänk på

bar-18nen, de ha ju ingen skuld däri. Jag är den skyldige^ straffa mig,

låt mig sona min skuld. Jag är redo att sona den på varje sätt!

Jag har felat, och det kan icke sägas med ord, hur svårt jag felat!

Men ändå, Darja, förlåt mig!”

Hon satte sig ned. Han hörde hennes tunga, mödosamma

andhämtning och kände ett outsägligt medlidande med henne. Flera

gånger gjorde hon min av att tala, men var icke i stånd därtill.

Han väntade.

”Du tänker endast på barnen för att leka med dem, men när

jag tänker på dem, då vet jag, att de nu måste gå under”, sade

hon. Detta var uppenbarligen en av de fraser, som de använt

gentemot varandra under loppet av dessa tre dagar. Hon hade kallat

honom ”du”, och till följd därav såg han nu med tacksamhet på

henne och gjorde en åtbörd för att fatta hennes hand, men hon

drog sig med avsky tillbaka från honom.

”Jag tänker på barnen, och därför skulle jag kunna göra allt i

människomakt för att rädda dem, men jag vet själv icke, på vad

sätt jag kan rädda dem: Vare sig genom att föra dem bort från

deras far eller genom att lämna dem kvar hos deras liderliga far —

ja, hos deras liderliga far... Säg nu själv, är det efter allt som

skett över huvud taget ännu möjligt, att vi kunna fortsätta att leva

tillsammans? Är det över huvud taget ännu möjligt?” frågade hon

ännu en gång med höjd röst. ”Sedan min man, mina barns far

inlåtit sig på ett kärleksäventyr med sina egna barns guvernant . .?”

”Men vad är nu att göra? Vad är nu att göra?” frågade han i

jämmerlig ton. Han visste själv icke längre, vad han sade, och

lät huvudet sjunka ned allt djupare och djupare.

”Ni är mig vämjelig och motbjudande”, skrek hon, som

hetsade upp sig allt mer och mer. ”Edra tårar äro ingenting annat

än vatten! Ni har aldrig älskat mig! Ni har varken hjärta eller ett

ädelt sinnelag! Ni är mig förhatlig och motbjudande! Ni är mig

en främling, ja, en absolut främling!” I djupaste smärta och

bitterhet uttalade hon detta ord ”främling”, som tycktes förskräcka

henne själv. Han såg på henne, och den bitterhet, som avspeglade

sig i hennes ansikte, försatte honom i förfäran och häpnad. Han

förstod icke, att det var just hans medlidande med henne, som

gjorde henne uppretad. Hon iakttog hos honom endast en känsla av

beklagande men ingen kärlek. ”Nej, hon hatar mig. Hon kommer

icke att förlåta mig”, tänkte han.

”Det är fruktansvärt! Riktigt fruktansvärt!” sade han för sig

själv. I samma ögonblick började i det angränsande rummet ett

av barnen, som sannolikt fallit, att skrika. Darja Alexandrovna

lyssnade, och hennes min blev plötsligt mildare. Det såg ut, som

om hon under några sekunder samlade sina tankar, som om hon

icke riktigt visste, vad hon hade för sig och vad hon hade att göra.

Så reste hon sig hastigt upp, och gick fram till dörren. ”Alltså

älskar hon ändock mitt barn”, tänkte han, då han vid barnets skrik

såg förändringen i hennes ansikte. ”Hon älskar mitt barn, hur

kan hon då hata mig?”

”Darja, ännu ett ord!” sade han, i det han gick efter henne.”Om ni följer efter mig, så ropar jag på tjänarna och barnen! Då

få de alla höra, att ni är en skurk! Jag lämnar redan i dag detta

hus, och då kan ni bo här tillsammans med er mätress!” Därmed

lämnade hon rummet och slängde häftigt igen dörren efter sig.

Stepan Arkadjevitsj suckade, torkade tårarna ur ansiktet och

gick med lätta steg fram till den dörr, genom vilken han kommit.

”Matvei säger: "Det kommer att dra sig tillrätta’, men hur? Jag

ser då ingen möjlighet därtill. Ack, en sådan förskräcklig

belägenhet! Och så hon skriker! Sådana uttryck!” sade han för sig

själv vid minnet av hennes skrik och orden: ”skurk” och

”mätress”. ”Tjänarna ha kanske till och med hört det. Förskräckligt

simpelt!” Stepan Arkadjevitsj stod stilla ännu några sekunder,

torkade sig i ögonen, antog en stram hållning och lämnade rummet.

Det var fredag, och inne i matsalen höll just den tyska

urmakaren på att dra upp klockan. Stepan Arkadjevitsj kom att tänka på

en kvickhet, som han en gång sagt om denna punktliga,

flintskalliga urmakare: ”Den där tysken har nog själv en gång blivit

uppdragen för hela livet för att dra upp klockor.” Och detta minne

avlockade honom ett leende. Stepan Arkadjevitsj tyckte om en

god kvickhet. ”Kanske drar det sig åter till rätta! Ett präktigt

uttryck det där, "det drar sig åter till rätta’,” tänkte han. ”Det

måste jag låta gå vidare.”

”Matvei!” ropade han, och när tjänaren infann sig, sade han:

”Ställ tillsammans med Marja allt i ordning i gästrummet för Anna

Arkadjevnas räkning.”

”Efter befallning.”

Stepan Arkadjevitsj tog på sig pälsen och gick ut genom porten.

”Kommer ni att äta middag hemma?” frågade Matvei, som följt

med honom ut.

”Det vet jag ännu inte. Det beror på hur det faller sig. Men

tag det här till utgifterna”, sade han, i det han tog upp en

tiorubel-sedel och räckte honom den. ”Räcker det?”

”Det är svårt att säga, men i varje fall skall jag försöka inrätta

mig därefter”, svarade Matvei, slog igen vagnsdörren och trädde

åter uppför trappan.

Under tiden hade Darja Alexandrovna lugnat barnet, och då

hon av vagnsbullret förstod, att hennes man åkt sin väg,

återvände hon in i sägkammaren. Denna hade alltid varit hennes

tillflyktsort för de husliga bekymren; så fort hon lämnade denna

tillflyktsort, stormade bekymren åter över henne från alla håll. Till

och med nu då hon stannat några minuter i barnkammaren, hade

engelskan och Matrona Filimonovna begagnat sig av tillfället att

förelägga henne diverse frågor, som icke tålde uppskov och som

hon ensam kunde avgöra: Vad barnen skulle ha på sig under

promenaden? Om de skulle få mjölk? Om en annan kock skulle

engageras.

”Ack, låt mig vara i fred! Låt mig vara i fred!” svarade hon,

återvände in i sängkammaren och slog sig ned på samma plats som

förut. Hon knäppte ihop de avtärda händerna, på vars knotiga

fingrar ringarna hotade att glida av, och gick i tankarna igenom

20hela det föregående samtalet. ”Han har åkt hemifrån. Hur kan han

ha ordnat det med den där kvinnan?” tänkte hon. ”Jag undrar,

om han ännu besöker henne? Varför frågade jag honom inte det?

Nej, nej, en försoning är omöjlig. Och till och med om vi bo i

samma hus, så äro vi dock främlingar för varandra. Främlingar för

alltid!” Till detta för henne så fruktansvärda ord återkom hon

jämt och ständigt. ”Och så jag älskat honom! O, min Gud, så jag

älskat honom! Och älskar jag honom ännu icke i denna dag? Älskar

jag honom icke högre än förr? Det förskräckligaste är . . Men

hon avslutade icke denna tanke, ty Matrona Filimonovna tittade

in genom dörren.

”Tillåter frun, att jag låter hämta min bror?” frågade hon. ”Han

kan laga till middagen, i annat fall får barnen omigen, liksom i går,

ingenting att äta förrän klockan sex.”

”Gott! Jag kommer genast och skall ordna allt, som erfordras.

Ha ni skickat efter mjölk?” och Darja Alexandrovna ägnade sig åter

åt dagens bekymmer och bedövade därigenom för en stund sin sorg

och förtvivlan.

Femte kapitlet.

Tack vare sin snabba uppfattning hade Stepan Arkadjevitsj haft

lätt för att lära i skolan men varit lat och fallen för odygd, och

till följd därav hade han vid avgångsexamen varit en av de sista.

Men trots sin alltid lättfärdiga levnadsvandel, trots sin korta

tjänstgöring och sin jämförelsevis unga levnadsålder beklädde han redan

den ansedda, väl avlönade posten som direktör vid ett av Moskvas

kommunala ämbetsverk. Denna anställning hade han erhållit genom

Alexei Alexandrovitsj Karenin, som var gift med hans syster och

beklädde en hög post i det ministerium, under vilket detta

ämbetsverk sorterade. Men även om Karenin inte förskaffat sin

svåger denna anställning, så skulle Stiva Oblonski dock genom

hundratals andra personer, genom bröder, systrar, kusiner, onklar och

tanter, ha erhållit en likadan post med cirka sextusen rubel i

avlöning; och en sådan inkomst var han i riktigt stort behov av, enär

hans ekonomiska ställning, trots hustruns betydliga förmögenhet,

var ganska undergrävd. Halva Moskva och Petersburg var släkt

eller god vän med Stepan Arkadjevitsj. Han var född mitt ibland

de människor, som voro eller skulle bli denna världens mäktiga. En

tredjedel av de högre regeringsämbetsmännen, de äldre, hade

varit hans fars vänner och känt honom själv, då han varit barn; den

andra tredjedelen var god vän och bror med honom, och den tredje

utgjordes av närmare bekanta. Följaktligen voro utdelarna av

denna världens goda, ämbeten, förpaktningar, koncessioner och dylikt,

samtliga hans goda vänner och kunde icke förbigå honom, enär han

ju var en av dem själva. Och Oblonski behövde icke anstränga sig

något vidare för att erhålla en inbringande post; det enda han

behövde göra, var att icke avslå en sådan, icke visa sig avundsjuk,

icke komma i gräl med någon, icke känna sig kränkt, något han

också aldrig gjorde till följd av sin medfödda godmodighet. Dethade förefallit honom löjligt, om man hade sagt honom, att han

icke kunde få någon anställning med en sådan lön, som han

behövde, detta så mycket mer som han icke hade några utomordentliga

anspråk; han ville endast ha, vad hans ståndsgelikar merendels

fingo, och en sådan post kunde han sköta lika bra som någon annan.

Stepan Arkadjevitsj var icke blott omtyckt av alla," som kände

honom, till följd av sin godmodiga, muntra karaktär, utan även

därför att det över hans vackra, glänsande uppenbarelse, de

blixtrande ögonen, de svarta ögonbrynen och håret, den fräscha, friska

hyn låg något visst, som intog till hans förmån alla dem, som

kom-mo i beröring med honom, och försatte dem i en munter

sinnesstämning. ”Ah! Stiva Oblonski! Där är han ju!” utropade nästan

alltid med ett belåtet småleende de, med vilka han sammanträffade.

Och även om de efter ett samtal med honom kände sig medvetna

om att det inte förekommit något särskilt lustigt, så gladde de sig

dock alla att åter möta honom en å två dagar efteråt.

Sedan mer än två år tillbaka beklädde Stepan Arkadjevitsj posten

som direktör i ett av staden Moskvas ämbetsverk, och under denna

tid hade han förvärvat sina kollegers, förmäns och underordnades

och alla andras tillgivenhet och aktning. De egenskaper, som

huvudsakligen bidrogo till att inom tjänsten förskaffa honom

denna allmänna aktning, voro först och främst hans anspråkslösa

uppträdande, som hos honom berodde på insikten om egna brister;

för det andra på hans alltigenom liberala tänkesätt — icke de,

som tidningarna bibringade honom, utan de, som lågo honom i

blodet och till följd av vilka han bemötte alla människor lika och

opartiskt, utan hänsyn till namn och samhällsställning; för det

tredje (och det var nog huvudsaken) på hans absoluta sinneslugn

gentemot de angelägenheter, som han hade att sysselsätta sig med,

så att han aldrig lät sig ryckas med av sinnesrörelser och icke

begick några fel i överilning.

Då Stepan Arkadjevitsj i dag kom åkande i sitt ekipage till sitt

ämbetsverk, begav han sig, åtföljd av den vördnadsfulla portvakten,

som bar hans portfölj, till sitt lilla arbetsrum, iförde sig sin

uniform och trädde ut i sessionssalen. Samtliga skrivare och

tjänstemän reste sig upp och hälsade med vänliga och vördnadsfulla

uppsyner. Nu som alltid gick Stepan Arkadjevitsj fram till sin plats,

tryckte rådens händer och satte sig. Han pratade och skämtade en

stund med dem, nätt och jämt så länge som det passade sig, och

grep sig sedan an med sitt arbete. Ingen förstod bättre än Stepan

Arkadjevitsj att uppdraga denna gränslinje mellan ett vänligt,

okonstlat uppträdande och hållningen i tjänsten, vars iakttagande

är så erforderligt för ett angenämt samarbete. Vänligt och

aktningsfullt, såsom alla uppträdde gentemot Stepan Arkadjevitsj, kom

sekreteraren fram med några papper och sade i den otvungna ton,

som Stepan Arkadjevitsj infört: ”Nu ha vi dock erhållit

underrättelserna från guvernementet Pensa. Var så god. Kanske ni

önskar ...”

”Ha de äntligen anlänt?” svarade Stepan Arkadjevitsj. ”Ja, mina

herrar ..Och sessionen tog sin början.”Om de visste”, tänkte han, i det han med huvudet på sned och

viktig min åhörde uppläsandet av en rapport, ”vilken förkrossad

syndare deras ordförande var för ännu en halvtimme sedan!” Hans

ögon skrattade under uppläsandet av handlingen. Enligt den

bestående ordningen måste arbetet fortgå utan avbrott till klockan

två. Då inträdde frukostpausen.

Klockan var ännu inte två, då den stora glasdörren till

sessionssalen plötsligt öppnades och någon kom in. Glada över avbrottet,

tittade alla tjänstemännen upp, men dörrvakten, som hade sin

plats där, visade genast ut inkräktaren och stängde åter glasdörren.

Då uppläsandet av ifrågavarande dokument var avslutat, reste

Ste-pan Arkadjevitsj sig upp, sträckte på sig, tog redan i sessionssalen

upp en cigarrett och begav sig till sitt rum. Två av hans kamrater,

Nikitin, som redan hade bakom sig en hög tjänsteålder, och

kam-marjunkaren Grinjevitsj, följde med honom ut.

”Efter frukosten lyckas vi nog få ärendet avgjort”, anmärkte

Stepan Arkadjevitsj.

”Med lätthet”, svarade Nikitin.

”Men den där Fomin måtte ändå vara en riktig skojare”, sade

Grinjevitsj, syftande på en av de personer, som voro inblandade i

undersökningen. Vid dessa ord rynkade Stepan Arkadjevitsj

pannan, varmed han ville antyda, att det var opassande att uttala ett

omdöme i förväg, och svarade ej något.

”Vem var det, som nyss köm in?” frågade han dörrvakten.

”Jag känner honom inte, ers excellens. Han trängde sig in, utan

att fråga just då jag för ett ögonblick vände ryggen till. Sedan

frågade han efter er. Jag sade honom, att när herrarna kommer

ut...”

”Var är han nu då?”

”Han måtte ha gått ned i vestibulen. För en liten stund sedan

gick han alltjämt av och an. Där är han”, sade dörrvakten och

utpekade en kraftigt byggd, bredaxlad man med krusigt skägg,

som, utan att ha tagit av sig sin fårskinnsmössa, kom springande

uppför trappan. En mager ämbetsman, som med sin portfölj under

armen gick nedför trappan i sällskap med de andra, stannade,

kastade en ogillande blick på den springandes ben och såg sedan

frågande på Oblonski.

Stepan Arkadjevitsj stod däruppe vid trappan. Hans godmodiga,

glänsande ansikte över den broderade uniformskragen strålade, då

han kände igen mannen,_ som kom upp.

”Verkligen Ljevin! Äntligen!” utbrast han med ett vänskapligt,

en smula ironiskt leende, i det han mönstrade den till honom

framträdande Ljevin. ”Hur har du kunnat förmå dig till att uppsöka

mig i denna rövarkula?” fortsatte han och åtnöjde sig icke med en

handtryckning, utan kysste hjärtligt vännen. ”Har du varit länge

i Moskva?”

”Har just anlänt och ville gärna tala med dig”, svarade Ljevin,

som därvid såg sig omkring med både blyg och förargad uppsyn.

”Kom då med in i mitt arbetsrum”, sade Stepan Arkadjevitsj,

som kände till vännens känsliga, lättretliga blyghet. Han fattadehans hand och drog honom med sig, som om han ville leda honom

fram genom hotande faror. Stepan Arkadjevitsj var dubror med

nästan alla sina bekanta: Med gamla män på sextio år och med

unga på tjugu, med skådespelare, ministrar, köpmän och

generaladjutanter, så att många av hans dubröder stodo på motsatta

ändpunkter av samhällets trappstege och skulle ha blivit mycket

förvånade, om de fått veta, att de genom Oblonski hade en gemensam

beröringspunkt. Han var du och bror med alla, med vilka han

druckit champagne och champagne drack han med alla möjliga.

Om han i sina underordnades närvaro sammanträffade med någon

av sina ”komprometterande dubröder”, såsom han på skämt

brukade kalla många av sina vänner, så förstod han med den för honom

betecknande finkänsligheten att försvaga det oangenäma intryck,

som detta kunde framkalla hos hans underordnade. Ljevin hörde

icke till dessa komprometterande dubröder, men med den fina känsla

för dylikt, som han besatt, märkte Oblonski, att Ljevin trodde, att

han, Oblonski, icke gärna inför sina underordnade ville

tillkännagiva sin intimitet med honom, Ljevin, varför han skyndade sig att

föra honom in i sitt arbetsrum.

Ljevin var nästan jämnårig med Oblonski och hans dubrorskap

härledde sig icke från champagne. Ljevin hade redan i den

tidigaste ungdomen varit hans kamrat och vän. De höllo mycket av

varandra, trots olikheten i karaktär och böjelser, liksom vänner

hålla av varandra, då de funnit varandra under ungdomen. Men

trots detta gick det så, som det ofta plägar gå med män, som

bestämt sig för skilda slag av verksamhet: Ehuru vardera vid

närmare eftertanke lät den andres verksamhet vederfaras rättvisa,

fann han den i grund och botten helt obetydlig. För var och en

av dem tycktes det liv, som han själv förde, vara det enda verkliga

livet och vännens endast en karikatyr av tillvaron. Oblonski

kunde icke återhålla ett lätt, ironiskt småleende, så fort han fick se

Ljevin. Vem vet, huru ofta han sett honom komma till Moskva

från godset, där han ägnade sig åt något slags verksamhet, men

vad han egentligen gjorde där, det hade Stepan Arkadjevitsj aldrig

kunnat fatta riktigt, och inte heller intresserade det honom någpt

vidare. När Ljevin kom till Moskva, var han alltid mycket

upprörd, hade mycket bråttom, var en smula förlägen och just till

följd av denna förlägenhet mycket retlig, och merendels hade han

under mellantiden lagt sig till med en alldeles ny och överraskande

åsikt om den eller den saken. Stepan Arkadjevitsj skrattade åt

vännens uppträdande men höll det oaktat av honom. På samma

sätt föraktade även Ljevin i djupet av sin själ den andres

levnadssätt i staden och verksamhet som ämbetsman, som han förnekade

att den besatt något som helst värde och som han gjorde sig lustig

över. Men skillnaden var den, att Oblonski, som levde såsom alla

andra människor, även om han gjorde narr av sin vän, gjorde detta

med självförtroende och på ett godmodigt sätt, under det att

Ljevin däremot ofta gjorde det utan något riktigt självförtroende

och emellanåt i uppbragt ton.

”Vi ha redan länge väntat dig”, sade Stepan Arkadjevitsj, då de

24trädde in i hans rum och han släppte Ljevins hand, liksom om han

velat uttrycka, att där inne hotade icke längre någon fara. ”Det

gläder mig mycket, mycket att återse dig”, fortsatte han. ”Nå,

vad har du för dig? Hur mår du? När anlände du?”

Ljevin teg och riktade blicken på Oblonskis två kollegers

obekanta ansikten och i all synnerhet på den eleganta Grinjevitsjs

händer med de långa vita fingrarna med de långa gula, vid

spetsarna krökta naglarna och de väldiga, blixtrande

manschettknapparna. Dessa händer tycktes taga Ljevins hela uppmärksamhet i

anspråk och tilläto honom icke att tänka på något annat. Oblonski

märkte det genast och smålog.

”Åh, ja visst, tillåt att jag gör herrarna bekanta med varandra”,

sade han. ”Mina kolleger Filip Ivanovitsj Nikitin, Michail

Sta-nislavitsj Grinjevitsj.” Så pekade han på Ljevin: ”En av den

lantliga självstyrelsens koryféer, en nutida lantbrukare, en atlet som

med ena handen lyfter ISO kilo, jägare och min vän Konstantin

Dimitrijevitsj Ljevin, bror till Sergei Ivanovitsj Kosnuschew”.

”Mycket angenämt”, sade den gamle ämbetsmannen.

”Jag har den äran att känna er bror, Sergei Ivanovitsj”,

anmärkte Grinjevitsj och räckte honom sin smala hand med de långa

naglarna. Ljevin anlade en mörk uppsyn, räckte honom kallt

handen och vände sig genast till Oblonski. Ehuru han satte sin

halvbror, en i hela Ryssland känd skriftställare, mycket högt, tålde han

icke, att man i umgängeslivet icke bemötte honom såsom

Konstantin Ljevin utan såsom bror till den berömda Kosnuschew.

”Nej, jag deltar icke längre i den lantliga självstyrelsen. Jag

har blivit osams med dem alla och är icke längre med på

sammanträdena”, sade han till Oblonski.

”Det har gått riktigt fort!” svarade Oblonski leende. ”Men

varför? Hur har det gått till?”

”Det är en lång historia. Jag skall omtala den vid ett annat

tillfälle”, svarade Ljevin. Men han började med ens berättelsen.

”Nåja, kort och gott, jag har kommit till den övertygelsen, att det

inte gives och inte kan ges någon gagnelig självstyrelse”, började

han och detta i så häftig ton, som om någon just förolämpat honom.

”För det första är det en lek, man leker parlament; men jag är

varken tillräckligt ung eller tillräckligt gammal att finna nöje i

lekar. Och för det andra är det för kotteriet inom kretsen ett

medel att skaffa sig pengar. Förr i tiden tjänade därtill

förmyn-darämbetena och landskapsdomstolarna men nu är det

kretsförvaltningen. Den tar visserligen inte emot mutor, men de förtjäna

på att lyfta arvoden för arbeten, som de icke utföra. ..” Han

uttalade detta i så häftig ton, som om någon av de närvarande

bestridit hans åsikt.

”Ser man på bara! Enligt vad jag märker, befinner du dig åter

i en ny utvecklingsfas. Du är numera konservativ”, sade Stepan

Arkadjevitsj. ”Men den saken få vi talas vid om en annan gång.”

”Ja, ja, senare. Men jag måste nödvändigt tala med dig”,

började Ljevin med en hätsk blick på Grinjevitsj händer. Stepan

Arkadjevitsj log nästan omärkligt.”Sade du inte helt nyligen, att du aldrig mer skulle bära

europeiska kläder?” frågade han, i det han granskade Ljevins nya

kläder, uppenbarligen en fransk skräddares verk. ”Ja, jag ser en ny

utvecklingsfas!”

Ljevin rodnade plötsligt, men inte så, som vuxna människor

rodna, endast helt litet och utan att själva vara medvetna därom,

utan så, som gossar rodna, då de känna, att de förefalla löjliga

genom sin förlägenhet och då skämmas ännu mer, så att de nästan

äro gråtfärdiga. Åsynen av detta kloka, manliga ansikte i ett sådant

barnsligt tillstånd verkade till den grad överraskande, att Oblonski

vände bort blicken.

”Var skola vi således träffas? Jag måste nämligen absolut

nödvändigt tala med dig”, sade Ljevin.

Oblonski överläde ett ögonblick. ”Vi skulle genast kunna åka

till Gurin, frukostera där och prata under tiden. Till klockan tre

är jag ledig.”

”Det går inte”, svarade Ljevin efter att ha funderat ett

ögonblick. ”Jag har nu ett nödvändigt ärende att uträtta.”

”Gott, då äta vi middag tillsammans.”

”Äta middag? Något särskilt viktigt har jag egentligen inte att

säga dig; det är bara ett par ord; jag ville fråga dig något. Sedan

kunna vi ju prata med varandra.”

”Men så säg då genast dessa ett par ord, så kunna vi sedan vid

bordet ägna oss åt ett trevligt samtal.”

”De få orden äro nämligen dessa”, sade Ljevin. ”För övrigt är

det inte av vidare vikt.” Hans ansikte hade plötsligt fått ett

förargat uttryck, framkallat av ansträngningen att behärska blygheten.

”Hur må Schtscherbatzkis? Allt som vanligt?” frågade han.

Stepan Arkadjevitsj, som redan länge vetat att Ljevin var

förälskad i hans, Stepans, svägerska Katja, smålog och plirade glatt

med ögonen. ”Nu har du således sagt dina ett par ord. Men jag

kan icke svara dig med ett par ord, därför att... Ursäkta mig ett

ögonblick..

En sekreterare kom in. Med ett slags respektfull förtrolighet

trädde han med några dokument i handen fram till Oblonski och

började under form av en fråga reda upp någon svårighet. Stepan

Arkadjevitsj hörde icke på honom, tills han talat ut, utan avbröt

honom genast genom att vänligt lägga sin hand på hans arm.

”Nej, gör det så, som jag sagt”, svarade han, varvid han med ett

småleende mildrade klandret i dessa ord. Sedan förklarade han i

korthet, hur han uppfattade saken, och sköt sedan till honom

papperen: ”Så gör ni det således, om jag får be, Sachar Nikitisch.”

Sekreteraren avlägsnade sig med förlägen uppsyn, och Ljevin,

som under samtalet med sekreteraren helt och hållet övervunnit sin

förlägenhet, stod nu med båda händerna vilande på ryggstödet av

en stol, och på hans leende ansikte avmålade sig ett ironiskt

intresse. ”Mig obegripligt, mig obegripligt”, sade han.

”Vad är det, som är dig obegripligt?” frågade Oblonski,

ävenledes med ett glatt leende, i det han tog upp en cigarrett. Hanväntade, att Ljevin ännu en gång skulle bryta ut på sitt

besynnerliga sätt.

”Det är mig obegripligt, att ni kunna ägna er åt dylika saker”^

svarade Ljevin med en axelryckning. ”Hur kan du ägna dig pa

allvar åt dylikt?”

”Hur så?”

”Jo, därför att det ju egentligen är ett slags dagdrivar liv.”

”Det tycker du, men vi äro överhopade med arbete.”

”Med pappersarbete. Nåja, för sådant har du ju begåvning”,

tillade Ljevin.

”Det vill säga, du tycker, att jag saknar det i andra hänseenden?”

”Kan nog hända”, svarade Ljevin. ”Men det oaktat beundrar

jag dina framstående egenskaper och känner mig stolt över att

ha en så stor man till vän. Men du har ännu inte besvarat min

fråga”, tilläde han och blickade med en förtvivlad ansträngning den

andre rätt i ögonen.

”Gott, gott! Vänta bara, du kommer nog också en gång till

vår ståndpunkt. Du har det ju bra ställt med dina tretusen

desjatiner i kretsen Karasinsk och med sådana muskler och med

en fräschör som en tolv års flicka — men en gång kommer du

dock över på vår sida. Ja, beträffande din fråga således:

Ingenting har förändrats, men det är skada, att du inte varit här på så

länge.”

”Hur så?” frågade Ljevin förskräckt.

”Åh, det är ingenting särskilt”, svarade Oblonski. ”Vi får talas

vid ^därom. Men varför har du egentligen kommit hit?”

”Även det få vi sedermera talas vid om”, svarade Ljevin och

rodnade åter ända ut i öronen.

”Ja visst”, svarade Stepan Arkadjevitsj. ”Förstår du, jag skulle

gärna vilja bjuda dig hem till mig, men min hustru är inte riktigt

kry. Men vet du vad? Om du vill träffa damerna Schtscherbatzki,

så är det högst sannolikt, att de mellan fyra och fem äro i

Zoologiska trädgården. Katja åker skridskor där. Åk dit, så hämtar

jag dig sedan, och vi äta middag någonstans tillsammans.”

”Utmärkt! Alltså på återseende!”

”Men tänk också på det, så att du inte glömmer det eller

kanske helt plötsligt återvänder ut på landet. Jag känner dig!”

utbrast Stepan Arkadjevitsj skrattande.

”Nej, nej. Du kan lita på mig.”

Först då han var framme vid dörren, kom Ljevin att tänka på

att han ju hade glömt att taga avsked av Oblonskis kamrater. Han

gottgjorde hastigt sin försumlighet och lämnade rummet.

”Väl en mycket energisk herre?” sade Grinjevitsj, då Ljevin gått.

”Ja, käraste vän”, svarade Stephan Arkadjevitsj i det han

vaggade av och an med huvudet. ”Han är en lyckans gullgosse!

Tretusen desjatiner i kretsen Karasinsk. Hela livet framför sig och

frisk som en nötkärna! Inte som en av oss!”

”Ni vill väl inte beklaga er, Stephan Arkadjevitsj? Ni?”

”Jo, det går en gement, riktigt uselt”, svarade Stepan

Arkadjevitsj med en djup suck.Sjätte kapitlet.

Då Oblonski frågat Ljevin, varför denne egentligen kommit till

Moskva, hade Ljevin rodnat, och nu efteråt förargade han sig över

att han hade rodnat och icke kunnat förmå sig till att svara: ”Jag

har kommit hit för att göra din svägerska ett giftermålsanbud”,

vilket varit ändamålet med hans resa.

Ljevins och Schtscherbatzkis voro två adelsfamiljer, som redan

länge varit bosatta i Moskva och alltid stått på vänskaplig fot med

varandra. Detta förhållande hade tilltagit ännu mer under Ljevins

studietid. Tillsammans med unga furst Schtscherbatzki, Darjas och

Katjas bror, hade han förberett sig till inträde vid universitetet och

kommit in där samtidigt med honom. Då för tiden umgicks Ljevin

mycket i det Schtscherbatzkiska hemmet och var förälskad i detta

hem. Hur sällsamt det än kan förefalla, så var Konstantin Ljevin

rent av förälskad i detta hem, i familjen, i all synnerhet i de

kvinnliga medlemmarna av familjen. Ljevin själv kunde icke erinra sig

sin mor, och hans enda syster var äldre än han, så att han i det

Schtscherbatzkiska hemmet för första gången lärde känna hemlivet

i en gammal, bildad, hederlig adelsfamilj, vilket han till följd av

sina föräldrars död icke varit i tillfälle att lära känna i det egna

hemmet. Alla medlemmar av denna familj och i all synnerhet den

kvinnliga delen därav tycktes honom vara omgiven av en

hemlighetsfull, poetisk slöja, och han iakttog hos dem inga brister, utan

förmodade tvärt om bakom denna poetiska, döljande slöja de

ädlaste tänkesätt och alla tänkbara fullkomligheter. Varför dessa tre

unga damer dagen lång måste tala franska och engelska; varför de

vid bestämda timmar omväxlande måste spela piano (tonerna kunde

höras i broderns rum, där de båda studenterna arbetade); varför

alla dessa lärare i fransk litteratur, i musik, i teckning, i dans, måste

komma dit; varför vid bestämda tider de tre unga damerna jämte

mademoiselle Linon måste åka i ekipaget till Tverskoi-bulevarden,

alla i atlaspälsar, Darja i en lång, Natalja i en halvkort och Katja

i en helt kort, så att man helt och hållet kunde se hennes

välfor-made små ben i de röda åtsittande strumporna; varför de, åtföljda

av en betjänt med en förgylld kokard i hatten, måste promenera

på Tverskoi-bulevarden, allt detta och mycket annat som hände

inom deras hemlighetsfulla värld, förstod Ljevin inte, men han

visste, att allt som skedde där var förträffligt, och just det

hemlighetsfulla i allt detta lockade honom.

Som student hade han nära nog förälskat sig i Darja, den äldsta,

men hon gifte sig snart med Oblonski. Sedan ägnade han sin

tillgivenhet åt den andra i ordningen, ty han hade liksom en känsla

av att han måste förälska sig i en av de tre systrarna, fastän han

icke kunde klargöra för sig, i vilken det egentligen var. Men även

Natalja fann en man, strax efter det hon blivit införd i

sällskapslivet : diplomaten Lvov. Då Ljevin lämnade universitetet, var Katja

ännu ett barn. Unga Schtscherbatzki, som gått in vid marinen,

drunknade i Östersjön, och Ljevin började, trots sin vänskap med

Oblonski, att umgås allt mer och mer sällan med familjen Schtscher-batzki. Men då Ljevin efter en ettårig vistelse på sitt gods i

början av vintern kommit till Moskva och gjort visit hos

Schtscher-batzkis, då hade han kommit till insikt om vilken av de tre

systrarna han var av ödet bestämd att förälska sig i. Nu hade

man kunnat tycka, att det varit den enklaste sak i världen, att han,

en man av god härkomst, trettiotvå år gammal och snarare rik än

fattig, anhållit om furstinnan Schtscherbatzkajas hand; med

största sannolikhet hade han med ens betraktats som ett gott parti och

blivit antagen. Men Ljevin var förälskad, och till följd därav

inbillade han sig, att Katja var i varje hänseende ett sådant

inbegrepp av fullkomligheter, ett så högt över allt jordiskt stående

väsen, han själv däremot en sådan låg, jordisk varelse, att det inte

kunde komma i fråga, att andra och hon själv skulle anse honom

värdig henne.

Två månader levde han sålunda i Moskva i ett slags bedövning

och träffade under denna tid nästan dagligen Katja ute i

sällskapslivet, som han börjat frekventera för att få träffa henne. Men så

trodde han sig plötsligt inse, att saken var alldeles utsiktslös, och

återvände ut på landet.

Ljevins övertygelse om det utsiktslösa i saken berodde på hans

antagande, att han i föräldrarnas ögon framträdde som ett

ofördelaktigt och den härliga Katja ovärdigt parti och att Katja själv

icke kunde älska honom. Enligt hans åsikt måste föräldrarna taga

anstöt av att han icke hade någon bestämd verksamhet av det

traditionella slaget, icke intog någon ställning i världen, under det

att hans forna kamrater nu, då han var trettiotvå år gammal,

allesammans voro något: en överste och flygeladjutant, en annan

professor, en tredje bank- eller järnvägsdirektör eller, såsom Oblonski,

ämbetsman; han däremot (han visste mycket väl, hur andra

nödvändigtvis måste bedöma honom) — han var endast godsägare, som

sysslade med boskapsavel, snäppjakt och dylikt, d. v. s. en

obegåvad människa av vilken det icke blivit något och som enligt de

högre kretsarnas begrepp gjorde just det, som människor göra, då

de inte duga någonting till.

Men den hemlighetsfulla, härliga Katja kunde icke älska en så

oskön man, som han själv höll sig för, och i all synnerhet en så

vanlig, på intet sätt, framstående man. Även hans föregående

förhållande till Katja, en vuxens till ett barn, framkallat av

vänskapen med hennes bror, föreföll honom nu som ytterligare ett hinder

för hans kärlek. En sådan oskön, godmodig karl, som han enligt

sin egen åsikt var, kunde man, ansåg han, visserligen hålla av som

vän, men för att bli älskad med en sådan kärlek som den, han själv

kände för Katja, måste man vara en vacker och framförallt en

betydande man. Han hade visserligen hört sägas, att kvinnor ofta

älskade även osköna, vanliga män, men det trodde han icke, därför

att han dömde efter sig själv och själv endast kunde älska sköna,

hemlighetsfulla, framstående kvinnor.

Men sedan han vistats två månader i ensamheten på landet, kom

han till den övertygelsen, att det han kände för Katja dock var

något helt annat än de tycken, han genomgått under sin förstaungdomstid, att denna känsla icke lämnade honom ett ögonblicks

ro, att han icke kunde leva, om frågan huruvida hon ville bli hans

hustru eller ej, icke blev avgjord, att hans förtvivlan endast

härledde sig av allehanda godtyckliga kombinationer och att han icke

hade några som helst bevis för att han verligen skulle bli avvisad.

Alltså begav han sig denna gång till Moskva i den fasta föresatsen

att erbjuda henne sin hand och gifta sig med henne, om hon ville

ha honom. I annat fall .. . Men han kunde inte alls tänka sig,

vad det skulle bli av honom, om han fick en korg.

Sjunde kapitlet.

Han anlände med morgontåget till Moskva och tog in hos sin

äldsta halvbror Kosnuschew. Sedan han klätt om sig gick han till

honom i hans arbetsrum, i avsikt att genast omtala för honom,

varför han kommit dit, och be honom om råd; men han fann icke

brodern ensam. Hos honom satt en framstående professor i

filosofi, som kommit från Charkov till Moskva i den speciella avsikten

att uppklara en meningsskiljaktighet i en filosofisk fråga.

Professorn hade nämligen fört en hetsig strid med materialisterna; Sergei

Kosnuschew hade med intresse följt denna strid och sedan han läst

professorns sista artikel, hade han brevledes meddelat honom sina

invändningar; i detta brev hade han förebrått professorn att denne

gjort materialisterna alltför stora medgivanden. Och nu hade

professorn själv kommit resande för att göra upp frågan med honom.

Det rörde sig om den moderna frågan: existerar det en gräns

mellan de psykiska och de fysiologiska uppenbarelserna i människans

livsverksamhet, och var ligger denna gräns?

Sergei Ivanovitsj hälsade på brodern med detta vänliga kalla

leende, som blivit honom en vana gent emot alla, gjorde honom

och professorn bekanta med varandra och fortsatte sedan samtalet

med den sistnämnde. Denne, en liten man med smal panna och

glasögon, hade för ett ögonblick lämnat ämnet för att hälsa på

nykomlingen, men fortsatte nu sin framställning, utan att taga

vidare notis om Ljevin. Ljevin satte sig ned och ville vänta, tills

professorn skulle gå, men snart började han bli intresserad av

samtalet.

Då och då hade Ljevin i tidskrifter funnit uppsatser över det

ämne, som för ögonblicket diskuterades, och han hade läst dem,

därför att de intresserade honom, men han hade aldrig satt dessa

vetenskapliga slutledningar om människans uppkomst som ett

ani-maliskt väsen, om reflexer, om biologi och sociologi, i förbindelse

med frågan om livets och dödens betydelse för honom själv, en

fråga, som på senaste tiden allt oftare sysselsatt honom.

Medan han åhörde samtalet mellan sin bror och professorn,

gjorde han den iakttagelsen, att de satte frågor i den objektiva

vetenskapen i samband med frågor i det subjektiva själslivet, flera

gånger kommo helt nära de sistnämnda frågorna men att de för

var gång de närmade sig, vad som föreföll honom som

kärnpunkten, åter hastigt avlägsnade sig från den och åter fördjupade sig i

30fina distinktioner, citat, antydningar och hänvisningar till

auktoriteter; endast med största möda förstod han, vad det rörde sig om.

”Jag kan icke medge”, sade Sergei Ivanovitsj, ”jag kan icke

under några omständigheter ge Keiss rätt i att mina samtliga

föreställningar om den yttre världen skulle ha sitt ursprung i intryck.

Just det egentliga fundamentalbegreppet om tillvaron har jag icke

nätt genom sinnesförnimmelser, ty jag har icke alls något särskilt

organ för överförandet av dessa begrepp.”

”Ja visst, men hans motståndare, Wurst, Knaust och Pripasov,

svara er på det, att ert medvetande om tillvaron härleder sig från

en förening av alla dessa känslor, att detta medvetande om

tillvaron är en produkt av förnimmelser. Wurst säger till och med rent

ut, att om det icke gåves några förnimmelser, kunde det icke

heller ges något begrepp om tillvaron.”

”Men jag säger tvärtom...” började Sergei Ivanovitsj. Men

just nu fick Ljevin åter det intrycket, att de, som närmat sig den

egentliga kärnpunkten, åter stodo i begrepp att avlägsna sig från

den, och han beslöt att göra professorn en fråga. ”Alltså är ingen

tillvaro möjlig längre, då mina själsförnimmelser tillintetgöras och

min kropp dör?”

Förargad och med alla tecken till själsliga smärtor över detta

avbrott såg professorn på den frågande, som mer gjorde intryck

av att vara en vanlig arbetsmänniska än en filosof, och sedan lät

han blicken gå vidare till Sergei Ivanovitsj, som om han velat

fråga: Vad skall man svara på det? Men Sergei Ivanovitsj, som

icke talade på långt när med samma iver och en sådan ensidighet

som professorn och vars huvud var nog rymligt att både disputera

vetenskapligt med professorn och att förstå den enkla, naturliga

synpunkt, ur vilken denna fråga framställdes, svarade leende;

”Vi äro ännu icke berättigade till att ge ett bestämt svar på denna

fråga..

”Vi ha inga grundvalar därtill”, anmärkte professorn

instämmande och fortsatte sedan sin framställning; ”Nej, jag skulle vilja

påpeka, att även om, såsom Pripasov säger, förnimmelsen har

intrycket till grundval, så måste vi dock hålla dessa två begrepp

strängt åtskilda.”

Ljevin hörde icke längre på, utan väntade endast på att

professorn skulle gå sin väg.

Åttonde kapitlet.

Så fort professorn gått, vände Sergei Ivanovitsj sig till brodern.

”Det gläder mig mycket att se dig. Stannar du länge i Moskva?

Hur går det med lantbruket?”

Ljevin visste, att lantbruket föga intresserade hans äldre bror

och att denne endast framställde frågan för att visa sig vänlig,

och till följd därav inskränkte han sig till några meddelanden om

försäljningen av skörden och penningangelägenheter. Ljevin hade

velat omtala sina giftermålsplaner för brodern och be honom områd; han hade till och med riktigt fast föresatt sig det. Men

när han sett brodern och hört hans samtal med professorn och nu

hörde den omedvetet nedlåtande ton, i vilken brodern frågade om

lantbruket (godset, som tillhört deras mor, hade icke blivit

skiftat, och Ljevin skötte det för bådas räkning) då kände han, att

han icke skulle kunna förmå sig till att tala med brodern om sin

avsikt att gifta sig. Han hade en förkänsla av att brodern icke

skulle se saken så, som han själv önskade.

”Nå, hur går det med er kretsförvaltning?” frågade Sergei

Iva-novitsj, som intresserade sig mycket för denna institution och

tillskrev den stor betydelse.

”Jag vet verkligen inte ...”

”Är du då icke längre medlem av förvaltningen?”

”Nej. Jag har avgått”, svarade Ljevin. ”Jag går icke längre

på sammanträdena.’

”Det var ju skada!” svarade Sergei Ivanovitsj och rynkade

pannan. För att rättfärdiga sitt handlingssätt började Ljevin omtala,

hur det gick till på dessa sammanträden i hans krets.

”Ack ja, så är det ju alltid”, avbröt Sergei Ivanovitsj honom.

”Vi ryssar äro alltid sådana! Kanske är det också ett riktigt gott

drag i vår karaktär, att vi har blick för det, som är bristfälligt hos

oss. Men vi uppfatta dessa brister alltför illa och finna nöje i en

ironisk kritik, som hos oss alltid ligger redo på tungspetsen. Jag

vill endast säga dig, att om man förlänade ett annat europeiskt

folk — tyskar och engelsmän — de rättigheter, med vilka vår

lantliga självstyrelse är utrustad, skulle dessa folk på grundvalen

av dessa rättigheter uppresa sin frihets byggnad — men vi skratta

endast och göra narr.”

”Men vad är att göra?” svarade Ljevin smått skuldmedvetet.

”Det var mitt sista försök. Och jag hade gripit mig an med det

av hela mitt hjärta. Jag kan inte mer. Jag är oförmögen därtill.”

”Oförmögen därtill är du ej”, sade Sergei Ivanovitsj. ”Felet är,

att du ser saken från orätt synpunkt.”

”Ja, kanske”, svarade Ljevin i betryckt ton.

”Vet du redan av att vår bror Nikolai åter är här?” Denne

Nikolai var Konstantin Ljevins äldre riktiga bror, Sergei

Ivano-vitsjs styvbror, en avsigkommen människa, som redan förslösat

nästan hela sin förmögenhet, umgicks i de allra sämsta kretsar och

blivit osams med sina bröder.

”Vad säger du?” utbrast Ljevin förskräckt. ”Hur vet du det?”

”Prokofi har sett honom på gatan.”

”Här i Moskva? Var är han? Vet du det?” Ljevin sprang

upp från stolen, som om han genast ville skynda till Nikolai.

”Jag ångrar redan, att jag sagt något till dig därom”, svarade

Sergei Ivanovitsj och ruskade på huvudet över den yngre broderns

upprörda sinnesstämning. ”Jag har låtit inhämta upplysningar om

var han bor, och skickat till honom växeln, som han utfärdat till

den där karlen Trubin och som jag inlöst. Här är hans svar.”

Sergei Ivanovitsj tog en papperslapp, som låg under brevpressen,

och räckte den till brodern. Denne läste följande, som var skrivetmed en besynnerlig, ehuru honom välbekant handstil: ”Ber

ödmjukast att få vara i fred. Det är det enda, jag begär av mina

kära bröder. Nikolai Ljevin.”

Då Ljevin läst detta, stod han framför brodern med lappen i

handen, utan att höja huvudet. I hans själ kämpade med varandra

önskan att glömma den olycklige brodern och medvetandet om att

detta nu vore en gemenhet.

”Han vill uppenbarligen förolämpa mig”, fortsatte Sergei

Ivano-vitsj, ”men därtill är han icke i stånd. Jag skulle hjärtans gärna

vilja hjälpa honom, men jag vet, att det är omöjligt.”

”Ja, ja”, svarade Ljevin. ”Jag förstår och högaktar ditt

uppförande gentemot honom, men jag å min sida vill dock gå till

honom.”

”Gå gärna, om du har lust, men jag kan inte råda dig därtill”,

svarade Sergei Ivanovitsj. ”Det vill säga, för min egen skull

hyser jag ingen oro; han kommer inte att kunna stifta osämja mellan

dig och mig. Men i ditt eget intresse skulle jag vilja råda dig att

hellre inte gå dit. Han står icke att hjälpa. Gör emellertid, som

du vill.”

”Kanske han icke står att hjälpa, men jag känner i detta

ögonblick alldeles särskilt — men det är en annan sak — att jag inte

kan vara lugn.”

”Nåja, den saken har jag ingen riktig förståelse för”, sade

Sergei Ivanovitsj. ”Men en sak vet jag”, tillade han, ”nämligen

att det här för oss är en läxa i ödmjukhet. Jag har lärt mig att

bedöma det, som man vanligtvis kallar gemenhet, mera överseende,

sedan vår bror Nikolai blivit det, han numera är... Du vet ju,

vad han gjort..

”Ack, det är förskräckligt!” suckade Ljevin.

Sedan Ljevin av Sergei Ivanovitsjs betjänt fått broderns adress,

var han i begrepp att åka till den sistnämnde, men efter att ha

funderat litet på saken beslöt han att uppskjuta detta besök till

kvällen. Framför allt måste han för att återvinna sin själsliga

jämvikt bringa till avgörande den angelägenhet, för vars skull han

kommit till Moskva. Till följd därav åkte han från sin bror Sergei

till Oblonski på dennes tjänsterum, och sedan han av denne fått

upplysning om Schtscherbatzkis, åkte han dit, där han, enligt

Oblonski, hoppades träffa Katja.

Nionde kapitlet.

Klockan fyra steg Ljevin, vars hjärta dunkade, ut ur droskan

vid ingången till Zoologiska trädgården och följde gångstigen, som

ledde fram till kälkbackarna och skridskobanan. Han visste säkert,

att han skulle träffa Katja där, enär han hade sett det

Schtscher-batzkiska ekipaget vid ingången.

Det var en klar, kall dag. Vid ingången stodo i långa rader

ekipage, eleganta slädar och enkla droskslädar under överinseende

av poliser. Där rådde ett vimmel av välklädda herrar, vilkas

cy-3. — Anna Karenina. 33linderhattar glänste i solskenet, vid ingången och på de väl sopade

gångarna mellan de små ryska stugorna; björkarna i trädgården

läto alla grenarna, som tyngdes av snö, hänga ned och sågo ut,

som om de ifört sig festdräkter.

Medan han gick på gången fram till skridskobanan, sade han sig:

”Jag får icke bli upprörd, jag måste vara lugn. Varför klappar du

så?” talade han till sitt hjärta. ”Vad är det fatt med dig? Håll

dig stilla, du dumma tingest!” Men ju mer han bemödade sig om

att bli lugn, desto svårare blev det för honom att andas. En bekant,

som han mötte, ropade an honom, men Ljevin kände inte ens igen,

vem det var. Han närmade sig kälkbackarna, där kälkarnas kedjor

klirrade, då de susade ned, knastrande mot isen, och där muntra

röster klingade. Nu gick han ännu några steg, och framför honom

utbredde sig skridskobanan, på vilken han genast bland alla

skridskoåkare kände igen Katja.

Han kände igen henne på den känsla av både glädje och ångest,

som kom över honom. Hon stod inbegripen i samtal med en dam

vid andra änden av skridskobanan. Till synes fanns det ingenting

påfallande i vare sig hennes klädsel eller hennes hållning, men för

Ljevin var det lika lätt att känna igen henne i hela denna

män-niskosvärm, som en ros bland nässlor. Allt blev upplyst av henne;

hon var det leende, som lät allt omkring henne stråla i klaraste

glans. ”Vågar jag mig verkligen ned på skridskobanan och fram

till henne?” undrade han. Den plats, där hon stod, föreföll honom

som en ouppnåelig helgedom, och ett ögonblick var han nära däran

att gå sin väg, så ängslig kände han sig till mods. Han måste först

samla sig och säga sig själv, att det ju i hennes närhet rörde sig

alla möjliga människor och att han ju själv också hade kunnat

komma dit för att åka skridskor. Så han gick ned på isen men

undvek, såsom man gör med solen, att länge se på Katja, men han

såg henne, liksom man ser solen, utan att se på den. På

skridskobanan brukade under dessa vardagar och vid denna tid på dagen

anhöriga inom en bestämd sällskapskrets samlas och alla kände de

varandra. Där funnos skridskomästare, som paraderade med sin

konst, nybörjare bakom kälkstolar, med ängsliga, otympliga

rörelser, jämte helt unga människor även gamla, som åkte skridsko av

hygieniska skäl. Ljevin betraktade dem allesammans som lyckans

utvalda gunstlingar, därför att det var dem förunnat att vistas i

Katjas närhet. Men det såg ut, som om alla dessa skridskoåkare

upptagit den saken med största sinneslugn, ty de åkte fatt henne,

till och med pratade med henne och roade sig tillsammans med

henne utan hänsyn till henne, i det de njöto av den utmärkta isen

och det vackra vädret. Nikolai Schtscherbatzki, en kusin till.

Katja, satt i en kort jacka och åtsittande byxor med skridskorna

på-spända på en bänk och ropade till Ljevin, så fort han fick se

honom: ”Se där; Rysslands skickligaste skridskoåkare. Har ni

varit här länge? Överdådig is! Spänn på er skridskorna!”

”Jag har ju inga med mig”, svarade Ljevin och förvånade sig

själv över att han i hennes närhet kunde uppföra sig så djärvt och

ogenerat; icke ens för en sekund förlorade han henne ur sikte,

34ehuru han aldrig såg direkt på henne. Han kände, att hans sol

närmade sig honom. Katja hade stått i ett hörn och kom nu fram

mot honom, i det hon satte de smala små fotterna i höga stövlar i

trubbig vinkel och åkte med uppenbar ängslan. En gosse i rysk

nationaldräkt, som viftade med armarna som en galning och lutade

sig långt framåt, hann fatt henne. Hon åkte inte vidare säkert,

till följd därav hade hon tagit händerna ut ur den lilla, vid ett

snöre hängande muffen och höll dem i beredskap. Hon såg på

Ljevin, som hon känt igen, och smålog vänligt mot honom, varvid

hon samtidigt log åt sin egen ängslan. Då hon tagit den

erforderliga svängen lyckligt och väl, gav hon sig med den spänstiga lilla

foten en liten stöt och gled rakt på Schtscherbatzki; hon grep

honom i armen och nickade leende åt Ljevin. Hon var ännu vackrare

än den bild, som föresvävat honom. När han tänkt på henne, hade

han livligt kunnat föreställa sig hela hennes lilla person, i all

synnerhet det stilla behaget hos detta lilla blonda huvud med

uttrycket av nästan barnslig oskuld och hjärtegodhet, som satt så fritt

på de välformade, jungfruliga skuldrorna. Det barnsliga i hennes

ansiktsuttryck i förening med hennes gestalts slanka skönhet

utgjorde hos henne ett sällsamt behag, för vilket Ljevin hade

fullkomlig förståelse, men vad som nu liksom alltid överraskade

honom såsom något oväntat, det var uttrycket i hennes ögon, dessa

milda, lugna, ärliga ögon, och alldeles särskilt hennes leende, som

alltid försatte honom i en sagovärld, i vilken han kände sig så

rörd och vek som han endast varit några få gånger under sin

tidigaste barndom.

”Har ni varit länge här?” frågade hon, i det hon räckte honom

handen. ”Tack”, tillade hon, då han tog upp hennes näsduk, som

glidit ut ur muffen.

”Jag? Jag har först... i går ... det vill säga, jag har anlänt i

dag”, svarade Ljevin, som till följd av sin sinnesrörelse icke genast

förstått hennes fråga. ”Jag ville göra visit hos er”, fortsatte han,

och då han i samma ögonblick kom att tänka på vilken avsikt som

förde honom till henne, blev han förlägen och rodnade. ”Jag

visste inte alls, att även ni åker skridsko. Ni åker mycket bra.”

Hon såg uppmärksamt på honom, som om hon ville utforska

anledningen till hans förlägenhet. ”Ért beröm är mig mycket kärt.

Här fortlever en tradition, att ni är den bäste skridskoåkaren”,

svarade hon och slog med sin ena, med en svart handske beklädda

hand av rimfrosten, som fallit på hennes muff.

”Ja, förr i tiden var jag förtjust i att åka skridskor. Jag ville

bli mästare i konsten.”

”Det ser ut som om ni gjorde allt med förtjusning”, svarade hon

leende. ”Jag skulle gärna vilje se er åka en gång. Spänn på er

skridskor, så kan vi ju_ åka tillsammans.”

”Åka tillsammans! Är det verkligen möjligt?” tänkte Ljevin, i

det han såg på henne. ”Jag skall genast spänna på mig ett par”,

sade han. Och han gick för att låta spänna på sig ett par

skridskor.

”Nådig herrn har inte på länge varit hos oss”, sade mannen,som arrenderade skridskobanan, medan han höll fast den ena foten

och spände på skridskon. ”Efter er har vi inte haft någon så

skicklig skridskoåkare. Blir det bra nu?” frågade han efter att ha

dragit till remmen.

”Ja, det är mycket bra, raska bara på!” svarade Ljevin och

återhöll endast med svårighet det leende av lycka, som ofrivilligt

framträdde på hans ansikte. ”Ja”, tänkte han, ”det är livet, det är

lyckan! "Tillsammans’, sade hon. "Vi kan åka tillsammans’. Skall

jag genast säga henne det? Men jag är rädd för att säga henne det,

just därför att jag nu är så lycklig, åtminstone lycklig i hoppet...

Och sedan? . .. Men jag måste göra det, jag måste! Bort med

denna svaghet!”

Ljevin reste sig upp, lade av sig överrocken, tog sats på den

ojämna marken invid den lilla stugan och åkte sedan ut på isen.

Där gled han fram utan ansträngning, som om han medelst sin

blotta vilja ökade eller minskade farten och styrde. Han närmade

sig skyggt henne, men åter lugnades han av hennes småleende.

Hon räckte honom handen, och nu åkte de bredvid varandra med

ökad hastighet. Ju fortare de åkte, desto mer tryckte hon hans hand.

"Tillsammans med er skulle jag hastigt lära mig det”, sade hon.

"Jag hyser ett stort förtroende för er.”

"Och jag får genast mera självförtroende, när ni stöder er på

mig”, svarade han men blev genast förskräckt över vad han sagt

och rodnade. Och han hade verkligen knappast uttalat dessa ord,

förrän hennes vackra ansikte förlorade hela sitt vänliga uttryck,

liksom när solen döljer sig bakom ett mörkt moln, och Ljevin

iakttog hos henne detta honom välbekanta minspel, som städse

varit tecken till allvarligt begrundande; på hennes klara panna

framträdde ett litet veck.

"Är det något, som är er oangenämt?” frågade han hastigt. "Jag

har visserligen icke rättighet att fråga er det...”

"Hur så? .. . Men nej, det är ingenting, som är mig oangenämt”,

svarade hon kallt och tillade genast: "Har ni inte hälsat på

made-moiselle Linon?”

"Nej, inte ännu.”

"Åk då fram till henne. Hon tycker så mycket om er.”

"Vad vill detta säga? Jag har förargat henne. Herre Gud, stå

mig bi!” tänkte Ljevin och åkte fram till den gamla fransyskan

med de gråa lockarna, som satt på en bänk. Leende och visande

sina löständer, hälsade hon på honom som på en gammal vän.

"Ja, ja, så vi växa och bli äldre”, sade hon till honom, i det hon

med blicken antydde Katja. ”Tiny bear har redan blivit riktigt

stor”, fortsatte fransyskan skrattande och påminde honom därmed

om ett skämt, som han en gång sagt om de tre systrarna: Han hade

gett dem namn efter de tre björnarna i den engelska sagan. "Ni

kommer väl ihåg, att ni en gång kallat henne så?”

Han förnekade bestämt, att han kom ihåg det, men fransyskan

hade redan i tio år skrattat åt detta skämt och funnit det vackert.

"Gå nu och fortsätt att åka. Men vår Katja åker riktigt bra,

inte sant?”Då Ljevin åter kom framåkande till Katja, var hennes uppsyn

icke längre så sträng, och även ögonen hade ett vänligare uttryck.

Men det föreföll honom, som om det i hennes vänlighet låge en

särskild, överlagd anstrykning av lugn. Och hans hjärta blev tungt.

Sedan de pratat en stund om hennes gamla guvernant och dennas

besynnerligheter, gjorde hon honom frågor om hans liv.

”Har ni inte alls tråkigt på landet om vintern?” frågade hon.

”Nej, jag har inte alls tråkigt, jag har mycket att göra”, svarade

han och kände därvid, att hon genom sin lugna ton höll honom

tillbaka och att det skulle vara honom lika omöjligt att nedbryta denna

skranka som det varit vid vinterns början.

”Tänker ni stanna en längre tid i Moskva?” frågade Katja.

”Det vet jag inte”, svarade han, utan att tänka på vad han sade.

Det föll honom in att om han åter fogade sig i denna lugnt

vänskapliga ton, så skulle han även denna gång nödgas avresa, utan

att ha uppnått ett avgörande, och därför beslöt han att uppresa

sig mot den. ”Men det måste ni väl veta?”

”Nej, jag vet det ej, det kommer att bero på er”, svarade han

och blev genast förskräckt över svaret.

Vare sig hon icke hört eller icke ville höra hans ord, så tycktes

hon snava, stampade två gånger med sin lilla fot i isen och åkte

hastigt bort från honom. Hon åkte fram till mademoiselle Linon,

sade något till henne, och vek sedan av mot den lilla stuga, där

damerna läto spänna på och av sig skridskorna.

”Min Gud, vad har jag gjort! Herre min Gud! Stå mig bi,

ingiv mig, vad jag skall göra!” bad Ljevin inom sig. Och som

han samtidigt kände behov av stark kroppsrörelse, tog han sats

och åkte långa ytter- och innerskär. I samma ögonblick trädde en

ung man, den bästa av de nyare skridskoåkarna, med en cigarrett

i munnen och skridskorna på fotterna ut ur det lilla kaféet, tog

sats, och sprang på skridskorna med buller och bång nedför

trappan. Anländ ned, gled han, utan att ens förändra armarnas

otvungna ställning, vidare på isen.

”Aha, det där är ett nytt konststycke”, sade Ljevin och sprang

genast upp för att likaledes utföra det.

”Bryt inte nacken av er! Det där måste man ha övning i!”

ropade Nikolai Schtscherbatzki till honom. Ljevin gick upp för

trappan, tog där uppe en så stor sats som möjligt och sprang ned,

i det han vid den ovana rörelsen höll jämvikten med armarna. Vid

det sista trappsteget snubblade han, men berörde därvid knappast

isen med handen. Med en kraftig rörelse rätade han åter på sig

och åkte skrattande vidare över isen.

”En rar, präktig människa”, tänkte Katja, som i detta ögonblick

tillsammans med mademoiselle Linon kom ut ur stugan och såg

efter honom med ett stilla, vänligt leende, liksom efter en kär

bror. ”Har jag verkligen felat? Har jag då gjort något orätt?

Folk talar alltid om koketteri. Jag vet, att jag inte älskar honom,

och dock bereder mig sammanvaron med honom så mycket nöje,

och han är en sådan präktig människa. Men varför sade han det?”

tänkte hon.När Ljevin såg, att Katja och hennes mor, som sammanträffat

med henne på trappan, lämnade skridskobanan, stod han, alldeles

röd i ansiktet efter den hastiga rörelsen, stilla och överläde. Så

spände han av sig skridskorna och hann fatt mor och dotter vid

trädgårdens utgång.

”Det gläder mig att återse er”, sade furstinnan. ”Torsdagen är

alltjämt vår mottagningsdag.”

”Alltså i dag?”

”Det skall glädja oss mycket att se er hos oss”, svarade

furstinnan i torr ton. Katja fann denna torra ton pinsam och kunde icke

motstå sin önskan att gottgöra moderns kalla uppträdande. Därför

vände hon sig om mot Ljevin och sade leende: ”På återseende!”

Samtidigt hade Stepan Arkadjevitsj med hatten i nacken,

strålande uppsyn och blixtrande ögon kommit in i trädgården. Men

då han mötte sin svärmor, besvarade han med sorgsen, betryckt

uppsyn hennes frågor om Darjas befinnande. Han förde detta

samtal med dämpad röst och nedslagen min, men så fort damerna

åkt bort, sträckte han åter självmedvetet på sig och tog Ljevin

under armen.

”Nå, hur är det? Skola vi åka?” frågade han. ”Jag har hela

tiden tänkt på dig, och det gläder mig mycket, mycket, att du

kommit hit till skridskobanan”, sade han och såg honom menande

i ögonen.

”Gott, låt oss åka!” svarade den lycklige Ljevin, som alltjämt

tyckte sig höra den ton, i vilken hon sagt till honom: ”På

återseende!” Och se det leende, varmed dessa ord uttalats.

”Till Hotel d’Angleterre eller Eremitaget?”

”Det är mig alldeles likgiltigt.”

”Gott, i så fall till Hotel d’Angleterre.” Han valde denna

restaurang, därför att han där var skyldig mer än på Eremitaget. Av den

anledningen ansåg han det opassande att undvika detta hotell.

”Har du någon droska? Det var utmärkt, ty jag skickade hem

min vagn.”

Under hela färden tego de båda vännerna. Ljevin undrade, vad

Katjas förändrade uppsyn väl kunnat betyda, och hängav sig än åt

den tron, att han vågade hoppas, och råkade än i förtvivlan och

insåg tydligt, att hans förhoppning var vanvettig, men kände sig

det oaktat som en helt annan människa, helt olik den, som han

varit före hennes leende och hennes ord ”på återseende”!

Under tiden satte Stepan Arkadjevitsj ihop matsedeln till

middagen.

”Du tycker väl om piggvar?” frågade han Ljevin, då deras

droska stannade utanför restaurangen.

”Vad?” svarade Ljevin. ”Piggvar? Ja, jag är förtjust i piggvar”

Tionde kapitlet.

Då Ljevin jämte Oblonski trädde in på hotellet, trängde sig på

den förstnämnde den iakttagelsen, att Oblonskis ansikte och hela

38gestalt gjorde ett alldeles särskilt intryck, ett rent av strålande

intryck. Oblonski lade av sig överrocken och gick med hatten

på sned över ena örat in i matsalen. Medan han gick, utdelade

han sina befallningar till de tartariska kyparna i frack och med

servett under armen, som trängdes omkring och följde efter honom.

I det han bugade sig till höger och vänster för bekanta, som han

även här fann många, gick han fram till buffén, drack en snaps

och åt en liten bit fisk till den, varvid han till den med band,

spetsar och papiljotter pyntade fransyskan, som satt där som

kassörska, sade några ord, som kommo henne att brista i ett högt skratt.

Ljevin däremot avstod från en snaps just med anledning av denna

fransyska, som tycktes utgöras helt och hållet av löshår, rispuder

och vinaigre de toilette och föreföll honom alltför motbjudande.

Liksom från en oren plats drog han sig hastigt tillbaka från henne.

Hela hans själ var uppfylld av minnet av Katja, och i hans ögon

lyste ett leende av triumf och lycka.

”Hit, om jag får be, ers höghet. Här kommer ers höghet att

vara ostörd”, sade en gammal tartar med blekt ansikte och breda

höfter, över vilka frackskörten glappade. ”Får jag be, ers

höghet”, sade han även till Ljevin, ty som bevis på särskild högaktning

för Stepan Arkadjevitsj ville han även bemöta dennes gäst

vörd-nadsfullt.

I ett nu hade han brett en ren servett över ett redan dukat runt

bord under en väggkrona av brons och dragit fram

sammetsfåtöl-jerna. Så ställde han sig med servetten och matsedeln i händerna

framför Stepan Arkadjevitsj och inväntade hans order.

”Om ers höghet befaller ett särskilt kabinett, så blir det genast

ett ledigt: Furst Golizyn med en dam. Vi har just fått in ostron.”

”Ah, ostron!” Stepan Arkadjevitsj överläde. ”Skola vi ändra

fälttågsplanen, Ljevin?” frågade han. Han hade satt fingret på

matsedeln, och hans ansikte hade ett uttryck av tvekan. ”Men äro

ostrona också bra? Tag dig i akt!”

”Från Flensburg, ers höghet. Från Ostende ha vi inga.”

”Det kommer inte an på om de äro från Flensburg eller någon

annan plats. Men äro de också friska?”

”Vi fick hem dem i går.”

”Gott. Hur skulle det alltså vara, om vi börjar med ostron och

sedan ändrar hela den uppgjorda planen? Vad säger du?”

”Mig är det alldeles likgiltigt. Jag äter helst kålsoppa och gröt.

Men något sådant serveras nog inte här.”

”Befaller ni gröt å la russe?” frågade tartaren och lutade sig

ned över Ljevin som en barnjungfru över ett litet barn.

”Nej, utan skämt, vad du väljer, passar mig. Jag har åkt

skridsko och har en präktig aptit. Och du behöver inte tro”, tillade

han, då Oblonski såg litet missbelåten ut, ”att jag inte skall förstå

att vederbörligen uppskatta ditt val. Det skall bli mig ett stort

nöje att äta en god middag.”

”Det vore också illa, om så inte vore fallet!” svarade Stepan

Arkadjevitsj. ”Säga vad man vill, så är det dock en av de

härligaste njutningar i livet. Alltså, min lilla vän, ger du oss ostron,två, men nej, det är för litet, tre dussin. Soppa med allehanda

grönsaker i..

”Printaniére”, inföll tartaren. Men Stepan Arkadjevitsj ville

uppenbarligen icke göra honom det nöjet att kalla rätterna vid

deras namn på franska.

”Med allehanda grönsaker i, förstår du? Sedan piggvar med

tjock sås, sedan... rostbiff, och dra försorg om, att den är bra.

Sedan kapun, inte sant? Ja, och naturligtvis kompott.”

Tartaren, som under tiden dragit sig till minnes, att det var en

egenhet hos Stepan Arkadjevitsj att aldrig beteckna rätterna vid

de på den franska matsedeln uppgivna namnen, hade icke längre

upprepat de franska namnen, men nu på slutet beredde han sig

nöjet att upprepa hela beställningen efter matsedeln: ”Soupe

prin-taniére, turbot sauce Beaumarchais, rostbif å 1’anglaise, pourlarde

å 1’estragon, macédoine de fruits ...” Omedelbart efteråt lade han,

som om hans rörelser reglerats av invändigt anbragta fjädrar, bort

den som en bok inbundna matsedeln och grep vinlistan, som han

räckte Stepan Arkadjevitsj.

”Vad skola vi dricka?”

”Jag dricker, vad du vill, blott inte för mycket. Champagne

om du vill”, svarade Ljevin.

”Vad för slag? Redan från början? Men det har du rätt i...

Dricker du gärna den med vitt sigill?”

”Cachet blanc?” inföll tartaren.

”Ja, ge oss det märket till ostronen. Sedan få vi se.”

”Efter befallning. Och vilket bordsvin befaller ni?”

”Ge oss nuits. Men nej, hellre en riktigt god chablis.”

”Efter befallning. Och osten, som ers höghet ju alltid annars

vill ha?”

”Ja, ja, parmesan. Eller föredrar du någon annan?”

”Nej, mig är allt egalt”, svarade Ljevin, utan att kunna återhålla

ett leende. Tartaren rusade ut med fladdrande rockskört och kom

efter fem minuter tillbaka med ett fat med öppnade ostron jämte

en butelj mellan fingrarna.

Stepan Arkadjevitsj skrynklade ihop den stärkta servetten, stack

en snibb av den under västen, lade armarna på bordet och grep

sig an med ostronen.

”Inte illa”, sade han, i det han med den lilla silvergaffeln

frigjorde ostronen ur de skimrande skalen och svalde det ena efter

det andra. ”Inte illa”, upprepade han och såg med sina fuktigt

skimrande, glänsande ögon än på Ljevin, än på tartaren.

Ljevin åt likaledes av ostronen, ehuru vetebröd och ost hade

tilltalat honom bättre. Men det beredde honom nöje att se på

sitt sällskap. Till och med tartaren, som dragit korken ur

buteljen och hällt upp det musserande vinet i de breda glasen med

smala fötter, såg med ett märkbart leende på Stepan Arkadjevitsj,

i det han åter sköt sin vita halsduk till rätta.

”Du är visst ej någon särskild vän av ostron?” sade Stepan

Arkadjevitsj och drack ur sitt glas. ”Eller har du kanske bekymmer?”

Han hade gärna sett Ljevin glad. Men denne var egentligen

40inte dyster i hågen, utan kände sig snarare generad. Med det,

som han hade på hjärtat, kändes det för honom så besynnerligt och

obehagligt på en sådan restaurang, mellan kabinett, där man

dinerade med damer, mitt upp i allt detta spring; hela denna inredning

med bronsfigurer, speglar, glaskronor och tartariska kypare, att

detta var honom rent av motbjudande. Han fruktade att besudla

det, som uppfyllde hela hans själ.

”Jag? Ja, jag har bekymmer, men dessutom känner jag mig

här generad av hela omgivningen”, svarade han. ”Du kan inte alls

föreställa dig, hur bortkommen den känner sig som alltid lever på

landet. Till och med naglarna på den herrn som jag träffade hos

dig. -

”Ja, jag såg mycket väl, att stackars Grinjevitsjs naglar

intresserade dig mycket”, svarade Stepan Arkadjevitsj skrattande.

”Jag kan inte tåla det”, svarade Ljevin. ”Försök dock att en gång

sätta dig in i min själ, ställ dig på en lantbos ståndpunkt.^ Vi på

landet bemöda oss om att få våra händer i ett sådant tillstånd, att

man bekvämt kan arbeta med dem. Därför har vi våra naglar

kortklippta och mången gång skjortärmarna uppkavlade. Men här

låta människorna med avsikt sina naglar växa så långa, som det är

möjligt, och sätta vid handlederna fast små skålar, enligt uppgift

såsom manschettknappar, för att inte kunna uträtta något med

händerna.”

Stepan Arkadjevitsj smålog glatt. ”Det skall just vara en

antydan, att man icke behöver utföra något grovarbete. Man arbetar

med huvudet.”

”Kanhända. Men besynnerligt förblir det mig dock, liksom det

förekommer mig sällsamt att under det att vi på landet försöka äta

oss mätta så fort som möjligt för att kunna återvända till vårt

arbete, vi båda här lägga an på att äta så länge som möjligt utan

att bli mätta och i denna avsikt äta ostron ...”

”Naturligtvis göra vi det”, inföll Stepan Arkadjevitsj. ”Men det

är just bildningens mål: Att av allt bereda sig en njutning.”

”Ja, om det är målet, då skulle jag hellre vilja vara vilde.”

”Du är ju också en vilde. Ni Ljevinar äro alla vildar.”

Ljevin suckade. Han tänkte på sin bror Nikolai och kände sig

därvid så skamsen och sorgsen, att hans uppsyn blev mörk. Men

Oblonski ledde samtalet in på ett ämne, som kom honom att genast

glömma dessa dystra tankar.

”Nå, hur är det? Kommer du i kväll till mina släktingar, jag

menar till Schtscherbatzkis?” frågade han, i det han sköt ifrån sig

de tomma ostronskalen, drog till sig osten och menande plirade

med ögonen.

”Ja, jag kommer säkert dit”, svarade Ljevin, ”ehuru jag fick

det intrycket, att furstinnan endast ogärna bad mig komma.”

”Hur kan du tänka något sådant! Sådana dumheter! Sådant

är nu en gång hennes sätt... Ja, servera oss soppan, käre vän! ...

Sådant är hennes sätt, grande dame”, sade Stepan Arkadjevitsj.

”Jag kommer också dit, men måste först till grevinnan Bonina på

en sångprövning. Nå, kan du bestrida, att du är en vilde? Hurskall man annars kunna förklara, att du för ett par månader sedan

helt plötsligt försvann från Moskva? Schtscherbatzkis frågade mig

oupphörligt efter dig, som om jag måste veta besked. Och jag vet

dock endast en sak, nämligen att du alltid gör just det, som eljest

ingen gör.”

”Ja”, svarade Ljevin långsamt. ”Du har rätt; jag är en vilde.

Men detta visade sig inte däri att jag gav mig i väg, utan däri att

jag nu kommit tillbaka. Jag har nu kommit tillbaka..

”0, en sådan lycklig människa du är!” avbröt Stepan

Arkadje-vitsj honom och blickade honom rätt i ögonen.

”Hur så?”

”Av det brända märke vet jag,

Om av ädel ras en fåle,

Och i ynglings öga ser jag,

Om i hjärtat Amor sänt sin pil!”

deklamerade Stepan Arkadjevitsj. ”Du har ännu allting framför

dig.”

”Har du kanske allting bakom dig?”

”Nej, om också inte precis det. Men du har ännu framtiden

för dig, jag däremot har endast det närvarande, och det är endast

sisådär, halvt sött, halvt surt.”

”Hur så?”

”En förarglig historia. Men jag ville ju inte tala om mig

och skulle i alla fall inte kunna klargöra alltsammans för dig”,

svarade Stepan Arkadjevitsj. ”Varför har du således kommit till

Moskva? . . Hej, du! Ta bort det här!” ropade han till tartaren.

”Kan du inte gissa det?” svarade Ljevin, utan att vända bort

ögonen, i vilka det lyste innerligt, från Stepan Arkadjevitsj.

”Jag gissar det nog, men kan inte börja tala därom. Redan

därav kan du bedöma, huruvida jag gissar rätt eller ej”, sade Stepan

Arkadjevitsj och såg leende på Ljevin.

”Nå, vad kan du säga mig därom?” frågade Ljevin med

darrande röst. Han kände, att det ryckte i alla hans ansiktsmuskler.

”Hur ser du saken?”

Stepan Arkadjevitsj drack långsamt ur sitt glas chablis, utan att

vända blicken från Ljevin. ”Jag?” svarade han. ”Jag skulle

ingenting hellre önska. Det vore det bästa, som över huvud taget

kunde hända.”

”Men är det ej ett missförstånd från din sida?” frågade Ljevin

och betraktade den andra oroligt. ”Du vet väl, vad vi tala om?

Anser du således det möjligt?”

”Det gör jag visst det. Varför skulle det inte vara möjligt?”

”Nej, menar du verkligen, att det skulle vara möjligt? Nej, säg

mig allt, du tänker därom! Men nu . . . om, om ett avslag väntar

mig! . . . Jag är till och med övertygad därom . . .”

”Varför tror du det?” frågade Stepan Arkadjevitsj, leende över

Ljevins upprördhet.

”Det förefaller mig emellanåt så. Det vore ju förskräckligt,

såväl för henne som för mig.””Ja, men för en ung flicka ligger det då ingenting förskräckligt

däri. Varje ung flicka är stolt över ett giftermålsanbud.”

”Ha, varje ung flicka men inte hon.”

Stepan Arkadjevitsj smålog. Han förstod mycket väl, vad Ljevin

kände, och visste att för denne numera alla flickor i världen voro

uppdelade i två klasser; den ena klassen omfattande alla flickor

i världen utom henne, och alla dessa unga flickor hade mänskliga

fel och svagheter och voro unga flickor av det vanliga slaget;

den andra klassen bestod av henne ensam, som icke hade några

fel och svagheter och stod högt över allt, vad människor hette.

”Se så, tag sås”, sade han och hejdade Ljevins hand, då denne

avvisade såsen. Ljevin tog lydigt av såsen men lät inte Stepan

Arkadjevitsj få tillfälle att äta. ”Nej, vänta”, sade han.

”Klargör för dig, att den här frågan gäller liv och död för mig. Jag

har ännu aldrig talat med någon därom och kan inte tala därom

med någon annan än dig. Vi två, du och jag, äro ju varandra

olika — av skilda åsikter och allt — men jag vet, att du håller av

mig och förstår mig, och därför känner jag också en sådan stark

tillgivenhet för dig. Men jag besvär dig, var fullt uppriktig.”

”Vad jag för min egen del tror, har jag redan sagt dig”, svarade

Stepan Arkadjevitsj leende. ”Men jag skall omtala ännu mer för

dig: Min hustru är en i högsta grad beundransvärd varelse . . .”

Här suckade Stepan Arkadjevitsj vid minnet av sitt förhållande

till hustrun och fortsatte efter en kort paus: ”Hon har gåvan att

blicka in i framtiden. Hon genomskådar människorna helt och

hållet, och inte nog med det, utan hon vet också i förväg, vad som

kommer att ske, i all synnerhet i fråga om giftermål. Hon

förutsade exempelvis, att fröken Schachovskaja skulle bli gift med den

där Brenteln. Ingen människa ville tro det, och dock inträffade

det. Och hon står helt och hållet på din sida.”

”Hur så?”

”Så tillvida att hon icke blott tycker bra om dig utan även

förklarar, att Katja säkert blir din fru.”

Vid dessa ord drog ett strålande leende över Ljevins ansikte, och

han var nära att gråta av idel rörelse. ”Säger hon det?” utbrast

han. ”Jag har ju alltid sagt, att din hustru är en härlig kvinna.

Men nu nog därom!” tillade han och reste sig upp.

”Gott! Gott! Men sitt stilla!” Men det förmådde Ljevin icke

i detta ögonblick. Två gånger gick han av och an i rummet, i det

han blinkade med ögonen, för att hans tårar icke skulle synas.

Då först slog han sig åter ned vid bordet.

”Du måste veta”, sade han, ”att det inte är bara vanlig, enkel

kärlek. Förälskad har jag varit förr en och annan gång, men det

här är något helt annat. Det är inte alls, som om det vore min

egen känsla, utan som om ett slags yttre makt bemäktigat sig mig.

Jag reste ju då min väg, därför att jag kommit till den

övertygelsen, att saken var omöjlig, förstår du, omöjlig som en lycka, som

icke gives här på jorden. Men jag har kämpat med mig själv

och kommit till insikt om att om jag icke uppnår detta, gives det

intet liv för mig. Och nu måste det komma till ett avgörande . . .””Varför reste du egentligen din väg den gången?”

”Vänta, vänta! Ack, så många tankar som nu storma in över

mig! Hur mycket måste jag inte fråga dig! Hör på! Du kan ju inte

alls föreställa dig, vilken välgärning du bevisat mig genom det, du

sagt. Jag är så lycklig, att jag till och med blivit dålig, ty till

följd därav har jag glömt allt annat. Jag har i dag fått veta, att

min bror Nikolai ... du vet, han är nu här . . . även honom har

jag alldeles glömt. Jag har den föreställningen, att även han är

lycklig. Det är som ett slags vansinne hos mig. Men en sak är

förskräcklig för mig ... Du är gift och vet nog, vad den känslan

vill säga . . . Förskräckligt är för mig medvetandet, att vi inte

längre äro rena, att vi redan ha ett förflutet, icke i kärleken, utan i

synden... och nu närma vi oss plötsligt en ren, oskyldig varelse.

Det är avskyvärt, och därför måste man nödvändigtvis känna sig

ovärdig.”

”Ja, men du har väl inte begått så värst många synder.”

”Ack, ändå! Ändå! "Med avsky blickar jag tillbaka på mitt liv,

som jag i fruktan och bävan förbannar och bittert beklagar’, heter

det i den där bönen.”

”Vad är att göra åt den saken? Världen är nu en gång sådan”,

svarade Stepan Arkadjevitsj.

”Jag har bara en tröst, nämligen såsom det står i den bön, jag

tycker så mycket om: "Förlåt mig icke efter min förtjänst, utan

efter din barmhärtighet.’ Även hon kan förlåta mig endast så.”

Elfte kapitlet.

Ljevin drack ur sitt glas, och båda sutto tysta en stund.

”En sak måste du tala om för mig. Känner du Vronski?”

frågade sedan Stepan Arkadjevitsj sin vän.

”Nej, det gör jag inte. Varför frågar du det?”

”Tag in en butelj till”, sade Stepan Arkadjevitsj till tartaren,

som just fyllt på deras glas och sedan höll sig i deras närhet, för

den händelse att de önskade något. ”Du borde känna Vronski,

därför att han är en av dina rivaler.”

”Vem är denne Vronski?” utbrast Ljevin, och den barnsligt

svärmiska uppsyn, över vilken Oblonski just känt sig så road,

efterträddes plötsligt av ett bistert, fientligt uttryck.

”Vronski är en av sönerna till greve Kirill Ivanovitsj Vronski

och en av de mest framstående representanterna för Petersburgs

jeunesse dorée. Jag gjorde hans bekantskap i Tver, då jag var

där vid rekrytutskrivningen. Han är ofantligt rik, har många goda

förbindelser, är flygeladjutant och samtidigt en mycket älskvärd

och hygglig karl. Men han är mer än en hygglig karl. Enligt allt

jag hört om honom, är han en bildad, intelligent man, som en gång

kommer att gå långt.” Ljevin rynkade pannan men teg. ”Nåväl,

han dök upp här strax efter din avresa, och såvitt jag vet, är han

förälskad i Katja, och du förstår väl, att modern . . .”

”Ursäkta mig, men jag begriper ingenting alls”, sade Ljevin

dy-44stert. Och i samma ögonblick kom han att tänka på sin bror

Nikolai och hur illa gjort det var av honom själv att glömma honom.

”Vänta litet”, sade Stepan Arkadjevitsj leende och berörde hans

hand. ”Jag har omtalat för dig, vad jag vet, och jag upprepar:

I denna subtila, ömtåliga angelägenhet äro, såvitt jag kan bedöma

den saken, chanserna på din sida.”

Ljevin, som nu var mycket blek, lutade sig tillbaka i stolen.

”Men jag skulle vilja råda dig till att bringa saken till ett

avgörande så fort som möjligt”, sade Oblonski och fyllde på hans glas.

”Nej tack, jag skulle inte kunna dricka mer”, sade Ljevin och

sköt tillbaka glaset. ”Jag skulle bli berusad . . . Nå, och du, hur

går det således för dig?” frågade han, uppenbarligen av önskan att

byta om samtalsämne.

”Ännu ett ord: I varje fall råder jag dig till att göra slag i saken

så fort som möjligt, men jag vill inte råda dig till att föra den

på tal redan i dag”, sade Stepan Arkadjevitsj. ”Avlägg i morgon

förmiddag ett besök och anhåll på sedvanligt sätt om hennes hand.

Och måtte Gud välsigna dig.”

”Du har ju alltid lovat att komma och jaga hos mig på landet.

Kom på nyåret”, svarade Ljevin. Nu ångrade han av hela sin själ,

att han börjat detta samtal med Stepan Arkadjevitsj. Hans känsla,

en enligt hans åsikt alldeles egenartad känsla, var oskärad av detta

samtal om en rivaliserande officers bemödanden och av Stepan

Arkadjevitsj antaganden och råd. Oblonski smålog. Han förstod

helt och hållet, vad som försiggick i Ljevins själ.

”Jag kommer nog en gång”, svarade han. ”Ja, käraste vän,

kvinnorna, de äro dock den medelpunkt, omkring vilken allting rör sig.

Även jag har det illa ställt, och allt härleder sig från kvinnorna. Säg

mig uppriktigt din mening”, fortsatte han, ”och ge mig ett råd.”

”1 vilken angelägenhet då?”

”Hör på. Låt oss antaga, att du vore gift och älskade din hustru

men fattat lidelse för en annan kvinna . . .”

”Ursäkta mig, men jag kan inte alls förstå, hur någon . . . lika

lite som jag kan förstå, vad som nu, när jag ätit mig mätt, skulle

kunna föranleda mig att när jag går förbi en bagarbod, stjäla en

kringla . . .”

Stepan Arkadjevitsjs ögon glänste klarare än någonsin. ”Varför

inte? En kringla doftar mången gång så gott, att man icke kan

motstå den.

”Himmelskt är, när jag betvingar

Mina syndiga begär.

Men om jag mig ej därtill svingar,

Nöjet för mig ljuvt dock är.”

Vid dessa ord smålog Stepan Arkadjevitsj fint och illmarigt. Icke

heller Ljevin förmådde återhålla ett leende.

”Ja, men utan skämt”, fortsatte Oblonski. ”Förstår du, en flicka,

en god, mild, älskande varelse, har offrat allt för en man och står

nu ensam och arm. Skall då nu, när det redan skett, skall då

mannen lämna henne i sticket? Han måste naturligtvis skiljas från hen-ne för att inte förstöra sitt familjeliv; men skall han icke känna

medlidande med henne, betrygga hennes ekonomi, mildra hennes sorg?”

”Du får ursäkta mig. Du vet ju, att för mig uppdelas alla

kvinnor i två klasser . . . Det vill säga . . . Nej . . . rättare sagt . . .

det finnes kvinnor och det finnes . . . Inte heller har jag bland de

fallna kvinnorna sett några förtjusande varelser och kommer nog

icke heller att se några bland dem. Sådana kvinnor som den

sminkade fransyskan vid kassan därborta äro mig vedervärdiga, och jag

tycker att alla fallna kvinnor äro av samma slag.”

”Och synderskan i evangeliet?”

”Henne tar jag ingen befattning med. Kristus hade aldrig

uttalat dessa ord, om han vetat, hur de skulle komma att

missbrukas. Ur hela denna historia anföras endast dessa ord. För övrigt

är hela denna historia hos mig icke en förståndssak såväl som en

känslosak. Jag hyser motvilja mot fallna kvinnor. Du känner

avsky för spindlar och jag för detta avskum. Och dock har du

säkerligen icke studerat spindeln, känner inte till dess karaktär, och med

mig är det likadant.”

”Det är ingen konst att tala så, som du talar. Du uppför dig

alldeles så som den där herrn hos Dickens, som kastade alla svåra

frågor med vänstra handen över högra axeln. Men att förneka en

saks existensberättigande, det är ändå inte något svar. Vad är att

göra i en sådan situation? Din fru åldras, och du själv är alltjämt

full av levnadslust. Innan du vet ordet av, känner du, att du icke

längre kan älska din hustru, även om du högaktar och ärar henne

aldrig så mycket. Och på en gång står, liksom uppvuxen ur

marken, en verklig kärlek framför dig, och du är förlorad!” stönade

Arkadjevitsj i förtvivlan. Ljevins ansikte förvreds i ett leende. ”Ja,

förlorad!” fortsatte Oblonski. ”Men vad är då att göra?”

”Man får inte stjäla någon kringla.”

Stepan Arkadjevitsj skrattade högt. ”0, du moralpredikant!

Men klargör en sak för dig: Där äro två kvinnor; den ena kan

endast åberopa sin rätt, och enligt denna rätt tillkommer din kärlek

henne, som du dock icke kan giva den åt; den andra bringar dig

varje offer, utan att fordra något i gengäld. Vad gör du då? Hur

bör du uppföra dig? Det är den fruktansvärda tragiken i denna

situation.”

”Om du vill veta min uppriktiga åsikt därom, så måste jag säga

dig, att jag inte alls tror, att det härvidlag förekommer någon

tragik. Anledningen är denna: Enligt min åsikt tjänar kärleken . . . .

eller, rättare sagt, de två slag av kärlek, som Plato gör skillnad på

i sitt "Gästabud’ . . . alltså, de två slagen av kärlek tjäna som

proberstenar för människan. Många människor ha förståelse endast

för det ena, andra åter endast för det andra slaget. De, som ha

förståelse endast för den icke-platoniska kärleken, ha ingen

rättighet att tala om tragik. Hos dem heter det: "Jag tackar

ödmjukast för det åtnjutna nöjet och rekommenderar mig. Men hos den

platoniska kärleken är tragiken möjlig, därför att hos en sådan

kärlek är allting klart och rent, därför att . . .” Men i samma

ögonblick kom han att tänka på sina egna synder och de själsstrider,

46han utkämpat. Och han tillade utan sammanhang med det

föregående: ”Det kan ju också hända, att du har rätt. Mycket möjligt

. . . Men jag vet det verkligen ej.”

”Ja, där ser du”, sade Stepan Arkadjevitsj. ”Du är en alltigenom

enhetlig människa. Det är hos dig ett företräde och samtidigt ett

fel. Du är själv en enhetlig karaktär och vill, att hela livet skall

bestå av enhetligheter — men det går nu en gång inte. Du

föraktar t. ex. vårt arbete i statstjänsten, därför att du vill, att detta

arbete städse skall stå i samklang med dess mål, men det är

omöjligt att genomföra. Du vill även, att varje enskild människas

verksamhet skall ha ett bestämt mål och att kärlek och äktenskapligt

samliv skola vara ett och detsamma, men det är omöjligt. Livets

hela brokiga mångfald, hela behag, hela skönhet utgöres av

skuggor och dagrar.”

Ljevin suckade åter och svarade ej något. Han hade sina egna

tankar och hörde icke på vad Oblonski sade. Och på en gång

kände de båda, att, fastän de voro vänner, dinerat tillsammans

och druckit vin, vilket egentligen bort föra dem ännu närmare

varandra, så tänkte dock vardera endast på sig själv och brydde sig

hjärtans litet om den andras bekymmer. Oblonski hade redan mer

än en gång förr gjort denna erfarenhet, att det efter en gemensamt

aväten middag i stället för det väntade närmandet inträder ett

avlägsnande, och visste, vad som var att göra i ett sådant fall.

”Notan!” ropade han och begav sig sedan in i den angränsande

salen, där han genast träffade en bekant officer och med honom

inlät sig på ett samtal om en skådespelerska och hennes

”beskyddare”. Och under detta samtal med officern känd Oblonski, att

han genast kände sig bättre till mods.

Tartaren kom med notan, som uppgick till tjugusex rubel och

några kopek, vartill även kommo drickspengarna. Men Ljevin, som

i sin egenskap av lantbo vid ett annat tillfälle blivit riktigt

förskräckt över denna nota, av vilken hans andel uppgick till fjorton

rubel, gav nu icke alls akt därpå, utan betalade och återvände hem

för att klä om sig och sedan åka till Schtscherbatzkis, där hans

öde skulle avgöras.

Tolfte kapitlet.

Furstinnan Katja Schtscherbatzkaja var aderton år gammal, och

det var hennes första vinter ute i sällskapslivet. Hennes

framgångar där voro större än de båda äldre systrarnas, till och med större

än vad furstinnan hade väntat. Icke blott att de unga dansörerna

på Moskvabalerna nästan allesammans voro förälskade i Katja,

utan det hade redan under första vintern dykt upp två herrar, som

menade allvar: Ljevin och omedelbart efter dennes avresa greve

Vronski.

Ljevins uppträdande i Moskvasocieteten vid vinterns början,

hans ofta förekommande besök och hans tydliga förälskelse gåvo

Katjas föräldrar den första anledningen att tala allvarligt med

varandra om dotterns framtid, varvid det uppstod tvist mellan furstenoch furstinnan. Fursten stod på Ljevins sida och förklarade, att

han icke kunde önska någon bättre man för Katjas räkning.

Furstinnan däremot förklarade med den för kvinnor kännetecknande

vanan att kringgå en frågas kärnpunkt, att Katja ännu var alldeles

för ung, att Ljevin icke lade i dagen några allvarliga avsikter, att

Katja icke kände någon böjelse för honom och en massa andra

skäl av samma slag; men hon uttalade icke sitt viktigaste skäl,

nämligen att hon hoppades på ett bättre parti för dotterns räkning, att

Ljevin var henne osympatisk och att hon icke förstod honom alls. När

nu Ljevin avreste så plötsligt, gladde furstinnan sig däråt och sade

i triumferande ton till sin man: ”Där ser du, att jag hade rätt.”

Och när sedan Vronski dök upp, gladde hon sig ännu mer, då hon

såg sin åsikt ytterligare bekräftad, att Katja skulle göra icke blott

ett gott, utan till och med ett glänsande parti. Enligt moderns

åsikt kunde Vronski och Ljevin icke alls jämföras med varandra.

Modern tyckte illa om hos Ljevin såväl hans sällsamma, sträva

åsikter på många områden som även hans tafatta uppträdande i

sällskapslivet, som enligt hennes åsikt berodde på stolthet;

dessutom hans enligt hennes begrepp ociviliserade liv på landet, där han

endast hade att göra med boskap och bönder; dessutom väckte

det hennes starka misshag, att han, som dock var förälskad i

hennes dotter, umgicks en och en halv månad i hennes hus och därvid

syntes invänta något och göra iakttagelser, som om han fruktade

att visa familjen en alltför stor ära genom sitt giftermålsanbud,

och slutligen det, att han icke hade någon förståelse för att om

han umgicks så påfallande i en familj, där det fanns en

giftas-vuxen ung flicka det var hans plikt att förklara sig. Och nu hade

han helt plötsligt avrest utan att förklara sig. ”Det är riktigt bra:

att han är så föga intagande, att Katja inte kunnat förälska sig i

honom”, tänkte modern.

Vronski däremot motsvarade helt och hållet alla moderns

anspråk. Han var mycket rik, intelligent, ansedd, på bästa väg att

göra en lysande karriär som officer och hovman och en bedårande

personlighet. Det hade varit omöjligt att önska något bättre.

Vronski gjorde helt öppet Katja sin kur på balerna, dansade mycket med

henne och umgicks i familjen; följaktligen kunde man icke tvivla

på hans allvarliga avsikter. Men det oaktat befann sig modern hela

denna vinter i ett upprört och ett oroligt tillstånd.

Vid hennes eget giftermål med fursten för några och trettio år

sedan hade en tant övertagit förmedlerskans ämbete. Friaren, om

vilken man redan i förväg inhämtat alla erforderliga upplysningar,

infann sig i hemmet, tog den unga flickan i närmare skärskådande,

blev å sin sida noga betraktad; den förmedlande tanten fick från

båda parterna meddelande om de intryck, de fått av den andra

parten. Intrycket hade varit gott, och på den av föräldrarna

fastställda dagen blev det väntade giftermålsanbudet framfört och

antaget av dem. Allt hade avlupit lätt och ledigt. Åtminstone

föreföll det furstinnan så. Men i fråga om sina egna döttrar måste hon

göra den erfarenheten, hur svår och kinkig den till synes så enkla

uppgiften att gifta bort döttrarna i verkligheten var. Hur mycken

48ångest hade hon icke måst utstå redan förrän de två äldsta

döttrarna, Darja och Natalja, hade gift sig, hur många oroliga tankar hade

icke kretsat om varandra i hennes huvud, hur mycket pengar hade

det icke kostat, hur många meningsskiljaktigheter hade hon icke

haft med sin man! Och nu, då den yngsta trädde ut i sällskapslivet,

upprepades dessa farhågor, dessa tvivel, och stridigheterna med

mannen blevo betydligt mycket skarpare än för de äldre döttrarnas

skull. Den gamle fursten var, liksom alla fäder, pinsamt rädd om

sina döttrars goda namn och rykte; han var svartsjukt rädd om

sina döttrar, i all synnerhet om Katja, som var hans älskling, och

ställde jämt och ständigt till otrevliga scener med furstinnan,

därför att hon utsatte dottern för prat. Furstinnan hade vant sig vid

det redan då de rört sig om de äldsta döttrarna, men nu insåg hon,

att det fanns ännu mera anledning därtill. Hon såg, att det på

senaste tiden inträtt många förändringar i fråga om sällskapslivets

bruk och sedvänjor och att en mors plikter blivit ännu svårare att

uppfylla. Hon såg, att Katjas jämnåriga bildade allehanda

klubbar och föreningar, besökte alla möjliga föreläsningar, umgingos

med männen under friare former, åkte utan sällskap genom staden,

till största delen avskaffat nigningarna och, vad som var

huvudsaken, alla voro fullt och fast övertygade om att valet av make var

en angelägenhet för dem själva, icke för föräldrarna. ”Nu för tiden

går det vid ett äktenskaps ingående icke längre till så som förr”,

tänkte och sade alla dessa unga flickor och till och med alla äldre

människor. Men hur man nu för tiden skulle bära sig åt med att

få döttrarna bortgifta, det kunde furstinnan icke få veta av någon.

Den franska seden, enligt vilken föräldrarna avgjorde barnens

öde, hade aldrig fått fast fot i Ryssland och förkastades så gott

som allmänt. Den engelska seden att låta flickorna få sin

fullständiga frihet hade heller icke accepterats och föreföll den ryska

so-cieteten omöjlig. Och det ryska bruket med giftermålsförmedlare

ansågs osmakligt, och alla gjorde sig lustiga över det, till och med

furstinnan själv. Men hur döttrarna och föräldrarna skulle

förhålla sig i denna viktiga angelägenhet, det visste ingen människa.

Alla med vilka furstinnan talade därom, sade endast: ”Men jag

ber er, i vår tid är det verkligen bäst att uppge detta föråldrade

bruk. Ungdomarna skola ju gifta sig och inte föräldrarna, alltså

måste man även låta ungdomarna sköta den saken, som de själva

vilja.” Men de, som inte själva hade några barn, kunde med

lätthet tala så. Furstinnan däremot måste säga sig, att vid en

möjlighet till fritt närmande hennes dotter även kunde förälska sig i en

man, som inte alls hade för avsikt att gifta sig med henne, eller

också i en sådan som inte alls passade till man åt henne. Och även om

man med aldrig så starka skäl sökte bevisa för furstinnan, att i vår

tid ungdomarna själva måste gestalta sitt öde, så förmådde hon

icke tro det mer än vad hon hade kunnat tro, att en gång i

framtiden laddade pistoler skulle vara de bästa leksakerna för fem års

barn. Och till följd därav oroade furstinnan sig så mycket mer för

Katjas skull, än vad hon hade gjort för sina äldre döttrar.

Nu fruktade hon, att Vronski kanske skulle inskränka sig till

4. — Anna Karenina. 4Qatt göra hennes dotter sin kur. Hon såg, att Katja redan förälskat

sig i honom, men hon tröstade sig med att han var en gentleman

och till följd därav icke skulle göra sig skyldig till ett sådant

uppförande. Men samtidigt undgick det henne ej, hur lätt det är med

vår tids frihet i umgänget att förvrida huvudet på en ung flicka

och hur lättfärdigt männen i allmänhet tänka om en sådan sak.

Föregående vecka hade Katja omtalat för modern ett samtal, som

hon haft med Vronski under en mazurka. Tack vare det hörda

hade furstinnan visserligen blivit delvis lugnad, men fullkomligt

lugn förmådde hon icke känna sig. Vronski hade sagt till Katja,

att han och hans bror vant sig vid att i allt underordna sig sin mor,

att de aldrig skulle taga något viktigt steg, utan att dessförinnan ha

inhämtat hennes råd. ”Även nu väntar jag min mors ankomst från

Petersburg såsom en särskild lycka”, hade han sagt. Katja hade

omtalat detta för modern, utan att tillmäta orden någon särskild

betydelse. Men modern uppfattade dem annorlunda. Hon visste,

att gamla grevinnans ankomst kunde väntas vilken dag som helst,

och visste även, att denna skulle glädja sig åt sonens val; hon

förundrade sig visserligen över att han av fruktan för att såra sin mor

hittills ännu ej framfört sitt frieri, men hon önskade så innerligt

detta giftermål och först och främst att bli fri från alla sorger och

bekymmer, att hon trodde på det i Vronskis ord till synes liggande

skälet till hans uppförande. Hur smärtsamt det än var för

furstinnan att nödgas åse den äldsta dotterns olycka — Darja hade

nämligen för avsikt att skiljas från sin man — så trängdes dock

alla andra känslor hos henne tillbaka av sinnesrörelsen över det

snart förestående avgörandet av den yngsta dotterns öde. Denna

särskilda dag hade bringat henne en ny anledning till oro,

därigenom att Ljevin plötsligt åter dykt upp. Hon fruktade, att dottern,

som enligt vad det förekommit henne, förr varit vänskapligt sinnad

mot Ljevin, av överdriven ärlighet skulle ge Vronski en korg och

att Ljevins ankomst skulle komma denna redan så nära avgörande

liggande angelägenhet att bli uppskjuten.

”Är det längesedan han kom?” frågade furstinnan, syftande på

Ljevin, när de åkte hem.

”1 dag, mamma.”

”Jag skulle vilja säga dig en sak...” började furstinnan, och av

hennes allvarliga, smått upprörda uppsyn slöt Katja sig till vad

hon ämnade tala om.

”Mamma”, sade hon, i det hon hastigt vände sig om och blev

blodröd i ansiktet, ”var snäll och tala inte om den här saken. Jag

vet allt, allt vet jag.” Hon önskade just detsamma, som modern

önskade, men moderns skäl till denna önskan gjorde henne upprörd.

”Jag ville endast säga, att sedan du ingivit den ena hopp...”

”Mamma, käraste mamma, jag ber er innerligt att inte tala

därom. Det är så förskräckligt att tala därom.”

”Gott, då skall jag låta bli det”, svarade modern, då hon såg

tårar i Katjas ögon. ”Blott en sak, mitt hjärta, du måste lova mig

nämligen att inte ha några hemligheter för mig. Kommer du att

hålla fast vid detta löfte?””Aldrig skall jag hemlighålla något för er, mamma, ingenting,

ingenting!” svarade Katja rodnande och såg modern rätt i ögonen.

”Men nu har jag ingenting att omtala för er ... Jag .. . jag ...

med bästa vilja i världen vet jag ingenting, som jag skulle kunna

omtala för er, och hur ... jag vet inte ..

”Nej, med dessa ögon kan hon icke säga en osanning”, tänkte

modern och smålog åt barnets sinnesrörelse och lycka. Hon

smålog vid tanken på hur stort och betydelsefullt det föreföll det

stackars barnet, som nu försiggick i hennes hjärta.

Trettonde kapitlet.

Under tiden mellan middagen och kvällen hade Katja ungefär

samma känslor som en ung man före en batalj. Hennes hjärta

klappade häftigt, och hon kunde icke hålla fast sina tankar vid en

viss sak. Hön kände, att denna kväll, då båda de unga männen,

som sökte vinna hennes ynnest, för första gången skulle

sammanträffa med varandra, måste bringa avgörandet av hennes öde. Och

oupphörligt föreställde hon sig de båda rivalerna, än var och en

för sig, än båda tillsammans. När hon tänkte på det förflutna,

uppehöll hon sig med nöje och rörelse vid minnet av sitt

förhållande till Ljevin. Barndomsminnena och tanken på Ljevins

vänskap med hennes avlidne broder förlänade hennes förhållande till

honom ett särskilt poetiskt behag. Hans kärlek till henne, om

vilken hon var fast övertygad, smickrade och gladde henne.

Sålunda kunde hon med tanke på Ljevin känna sig glad och lätt om

hjärtat. Däremot blandade sig i tanken på Vronski alltid ett

slags obehaglig känsla, ehuru han besatt en utomordentlig

världsvana och ett alltigenom lugnt uppträdande — som om det funnes

något osant, icke hos honom, ty han var alltigenom enkel och

okonstlad, utan snarare hos henne själv, under det att hon gentemot

Ljevin kände sig fullkomligt klar och ogenerad. Men i stället

trädde framför henne, så fort hon tänkte på framtiden vid

Vron-skis sida, ett perspektiv, fullt av glans och lycka; vid Ljevins sida

föreföll framtiden henne som dold av en töckenslöja.

Då hon hade gått upp i övre våningen för att klä om sig och

där tittade i spegeln, märkte hon till sin glädje, att hon hade en av

sina goda dagar och var i full besittning av alla sina krafter —

och det var ju också nödvändigt för allt som förestod henne. Hon

kände sig i stånd att bevara sitt yttre lugn och röra sig med fritt

behag.

Då hon klockan halv åtta trädde in i salongen, anmälde

betjänten: ”Konstantin Dmitrijevitsj Ljevin.” Furstinnan befann sig

ännu i sitt rum och icke heller fursten var i salongen. ”Nu

kommer det således!” tänkte Katja, och allt blodet strömmade till

hennes hjärta. Hon blev förskräckt över sin blekhet då hon

kastade en blick i spegeln. Nu var hon helt och hållet på det klara

med att han kommit så tidigt bara för att träffa henne ensam och

göra henne ett giftermålsanbud. Och nu för första gången såg honhela saken från en helt annan, ny sida. Nu först förstod hon, att

frågan angick icke enbart henne — vem hon älskade och med

vem hon skulle bli lycklig — utan även att hon om ett ögonblick

skulle bli nödsakad att såra, grymt såra en människa, som hon

höll av... Och varför? Jo, därför att denne gode man älskade

henne, var förälskad i henne. Men det kunde icke undvikas, det

måste vara. ”Min Gud, måste jag verkligen själv säga honom

det?” tänkte hon. ”Skall jag säga honom, att jag icke tycker om

honom? Det vore en osanning. Vad skall jag således säga honom?

Skall jag säga honom, att jag älskar en annan? Nej, det kan jag

omöjligt. Jag skall gå härifrån, ja, jag skall gå härifrån!”

Hon var redan helt nära dörren, då hon hörde hans steg. ”Nej,

det vore icke hederligt. Varför skall jag känna fruktan? Jag har

icke gjort något ont. Vad som måste vara, måste vara! Jag

skall säga honom sanningen. Och gentemot honom kan det icke

vara pinsamt för mig. Där är han!” tänkte hon, då hon såg hans

kraftiga och dock så blyga gestalt med de glänsande, på henne

riktade ögonen. Hon såg honom rakt i ansiktet, som om hon ville

be honom om försköning, och räckte honom handen.

”Jag kommer vid orätt tid, det tycks ännu vara för tidigt”, sade

han, i det han såg sig omkring i den tomma salongen. Då han såg

att det icke längre var något, som hindrade honom att tala ut, blev

hans uppsyn djupt allvarlig.

”0, nej! Visst inte!” svarade Katja och slog sig ned vid bordet.

”Jag hade just önskat att få träffa er ensam”, började han utan

att taga plats och utan att se på henne för att icke förlora modet.

”Mamma kommer genast. Hon var mycket trött i går. I går

...” Hon talade, utan att själv veta, vad hennes läppar talade,

och utan att vända sin bönfallande, vänliga blick ifrån honom. Han

såg på henne. Hon rodnade och tystnade.

”Jag har sagt er, att jag inte vet, om jag kommit hit till Moskva

för att stanna här en längre tid... Och att det beror på er...”

Hon lät huvudet sjunka ner allt djupare och djupare och visste

icke, vad hon skulle svara på den annalkande frågan.

”Att det beror på er”, sade han ännu en gång. ”Jag ville säga

... Jag ville säga ... Jag har kommit till Moskva för att... För

att... Bli min hustru!” kom det helt plötsligt över hans läppar,

utan att han själv visste vad han sade, men då han kände, att det

förskräckliga nu var sagt, tystnade han och såg på henne.

Hon andades tungt utan att se på honom. En känsla av sällhet

genomströmmade henne, hela hennes själ var överfull av

lycko-förnimmelser. Hon hade aldrig kunnat tänka sig, att en

kärleksförklaring skulle kunna göra ett sådant väldigt intryck på henne.

Men detta varade endast ett ögonblick. Så dök tanken på Vronski

upp inom henne. Hon höjde sina klara, ärliga ögon till Ljevin,

och då hon läste förtvivlan i hans ansikte, svarade hon hastigt:

”Det kan icke vara... Förlåt mig!”

Hur nära honom hade hon icke ögonblicket förut stått, vilken

viktig ställning hade hon icke intagit i hans liv! Och hur

främmande, hur fjärran hade hon icke nu på en gång blivit för honom.

52”Det kunde icke komma annorlunda”, sade han, utan att se på

henne. Så bockade han sig och ville gå.

Fjortonde kapitlet.

Men i detta ögonblick trädde furstinnan in i salongen. Hennes

uppsyn blev förskräckt, då hon såg dessa två ensamma och deras

upprörda miner. Ljevin bugade sig djupt för henne, utan att säga

ett ord; Katja satt tyst och höjde icke blicken. ”Gud vare tackad

och lovad, hon har givit honom en korg”, tänkte modern, och på

hennes ansikte framträdde åter det vanliga leende, varmed hon

varje torsdag tog emot sina gäster. Hon satte sig och började

göra Ljevin frågor om hans liv på landet. Han hade ävenledes

tagit plats och väntade nu endast på ankomsten av andra gäster,

på det att han oförmärkt skulle kunna avlägsna sig. Fem minuter

senare anlände en väninna till Katja, som gift sig föregående

vinter, en grevinna Northstone. Det var en torr, gul, sjuklig, nervös

dam med svarta, glänsande ögon. Hon tyckte mycket om Katja,

och detta vänskapliga sinnelag mot henne tog sig hos henne uttryck

i önskan att se henne bortgift på ett hennes eget ideal av lycka

motsvarande sätt, och hon gjorde allt för att Katja skulle bli gift

med greve Vronski. Ljevin, som hon i början av vintern ofta

träffat hos Schtscherbatzkis, hade alltid varit henne osympatisk.

Vid deras sammanträffande hade det alltid varit hennes största

nöje att göra sig lustig över honom.

”Jag tycker mycket om när han från sin upphöjda ställning

blickar ned på mig och antingen i samtal med mig avbryter sina kloka

förklaringar, därför att jag ändå är för dum för dem, eller också

stiger ned till mig. Det tycker jag särskilt mycket om, detta

nedstigande! Jag gläder mig mycket åt att han inte tål mig”, brukade

hon säga om honom. Hon hade rätt, ty Ljevin tålde henne

verkligen inte och han ringaktade henne just med anledning av de

egenskaper, som hon var stolt över och räknade sig särskilt till

godo, nämligen hennes nervositet och hennes blaserade likgiltighet

och förakt för allt oförfinat och enkelt realistiskt. Mellan

grevinnan Northstone och Ljevin hade uppstått ett inom de högre

sällskapskretsarna icke ovanligt förhållande, nämligen det av två

människor som umgås i en till det yttre vänskaplig form men

samtidigt känna en sådan ringaktning för varandra, att de icke kunna

taga varandra på allvar eller ens kunna känna sig kränkta av

varandra. Grevinnan Northstone kastade sig genast över Ljevin.

”Ah, Konstantin Dmitrijevitsj! Ni har således ännu en gång

kommit tillbaka till vårt sedeslösa Babel?” sade hon och räckte

honom sin gula lilla hand. Hon citerade därvid ett uttryck, som

han använt en gång i början av vintern, att Moskva var ett Babel.

”Nå, har Babel bättrat sig, eller har ni försämrats?” tillade hon

och såg med ett ironiskt leende åt det håll, där Katja satt.

”Det är mycket smickrande för mig, grevinna, att ni så väl

kommit ihåg mina ord”, svarade Ljevin, som nu något så närlyckats återvinna fattningen och som med ens återupptog sitt

skämtsamt fientliga förhållande till grevinnan Northstone.

”Uppenbarligen gjorde de ett starkt intryck på er.”

”Det är självklart! Jag skriver genast upp allt. Nå, Katja,

har du omigen åkt skridsko?” Hon började ett samtal med Katja.

Hur föga passande det än var för Ljevin att nu avlägsna sig, så

fann han det dock lättare att göra sig skyldig till denna oartighet

än att stanna kvar hela kvällen och se Katja, som emellanåt såg

på honom men som undvek hans blick. Han skulle just resa sig

upp, då furstinnan, som sett att han teg, vinkade honom till sig.

”Tänker ni stanna en längre tid i Moskva? Ni är visst med i

kretsstyrelsen och kan väl därför inte stanna länge?”

”Nej, furstinna, jag är icke längre med i kretsstyrelsen”,

svarade han. ”Jag är här på några dagar.”

”Det måtte ha hänt honom något särskilt”, tänkte grevinnan

Northstone, som lade märke till hans allvarliga, stränga uppsyn.

”1 dag låter han inte alls narra sig in på någon av de vanliga

föreläsningarna. Men jag skall nog få honom fast. Det bereder mig

det största nöje att göra narr av honom i Katjas närvaro; det skall

jag göra i dag också.”

”Konstantin Dmitrijevitsj”, tilltalade hon honom åter, ”var snäll

och förklara för mig ett underligt fall, som förekommit. Ni förstår

er på allt dylikt. På vårt gods i guvernementet Kaluga ha

samtliga bönder jämte hustrur supit upp allt de äga och betala oss nu

ingenting. Hur skall man uppfatta det? Ni berömmer ju alltid

bönderna så mycket.”

I detta ögonblick trädde ännu en dam in i rummet, och Ljevin

reste sig upp.

”Ursäkta mig, grevinna, men jag förstår verkligen ingenting

därav, och kan icke säga något därom”, svarade han, i det han kastade

en blick på en officer, som trädde in efter damen. ”Det måste

vara Vronski”, tänkte Ljevin och såg på Katja för att få visshet.

Katja hade redan varseblivit den inträdande och såg sig nu om

efter Ljevin. Och av denna enda blick i hennes ofrivilligt

strålande ögon förstod Ljevin, att hon älskade denne man, och förstod

det med samma visshet, som om hon omtalat det med ord. Men

vad för en man var denne Vronski? Nu kunde Ljevin, vare sig

det var förståndigt eller ej, icke besluta sig för att gå; han måste

ha klart för sig, vad detta var för en man, som hon kunde älska.

Det gives män, som när de sammanträffa med någon som på

något område är deras lyckliga medtävlare, genast känna

benägenhet för att vända bort blicken från allt gott, som finns hos

honom, och endast se det dåliga. Och å andra sidan gives det män,

som ivrigt bemöda sig om att hos den lycklige medtävlaren finna

alla de egenskaper, tack vare vilka han avgått med segern, och som

hos honom endast söka gott. Ljevin tillhörde det sistnämnda

slaget. Och det blev icke svårt för honom, att hos Vronski finna det

goda och tilldragande. Det sprang honom genast i ögonen. Vronski

var en man av medellängd, kraftigt byggd, brunett, med ett

vackert, godmodigt ansikte, som hade ett utomordentligt lugnt och fast

54uttryck. I hans ansikte och hela hans gestalt, från det

kortklippta mörka håret och den nyrakade hakan till den bekväma,

splitter nya uniformen, var allt hos honom enkelt och samtidigt

elegant. Vronski lät först damen som kommit in bra nog

samtidigt med honom, gå fram till furstinnan, gick sedan fram till

denna och därpå till Katja. Då han trädde fram till henne, lyste

det till i hans ögon av ömhet; med ett svagt, lyckligt, blygsamt

triumferande leende (så föreföll det Ljevin) lutade han sig i en

vördnadsfull, lugn rörelse ned till henne och räckte henne sin lilla

men breda hand. Sedan han hälsat på alla närvarande och sagt

några ord till var och en, slog han sig ned, utan att ha sett på

Ljevin, som å sin sida icke vänt blicken ifrån honom.

”Tillåta herrarna att jag gör er bekanta med varandra?” sade

furstinnan, i det hon pekade på Ljevin. ”Konstantin Dmitrijevitsj

Ljevin, greve Alexei Kirillovitsj Vronski.” Vronski reste sig upp,

såg Ljevin vänligt i ögonen och tryckte hans hand. ”1 vintras

skulle jag en gång ha sammanträffat med er på en middag”, sade

han med ett öppet, okonstlat leende, ”men ni hade helt oväntat

rest tillbaka ut på landet.”

”Konstantin Dmitrijevitsj föraktar och hatar staden och oss

stadsbor”, anmärkte grevinnan Northstone.

”Mina ord måtte göra ett starkt intryck på er, eftersom ni

kommer ihåg dem så väl”, svarade Ljevin, men rodnade genast, då han

kom att tänka på att han strax förut sagt detsamma.

Vronski såg på Ljevin och grevinnan Northstone och smålog.

”Ni bor således alltjämt på landet?” sade han. ”Jag föreställer

mig, att vintern där är mycket tråkig.”

”När man har sitt arbete, är det inte tråkigt, och dessutom har

jag aldrig tråkigt, när jag är ensam med mig själv”, svarade Ljevin

i ganska skarp ton.

”Jag älskar lantlivet”, sade Vronski, som lade märke till Ljevins

ton men låtsade, att han icke gjorde det.

”Men jag hoppas, att ni inte skulle kunna förmå er till att alltid

bo på landet, greve?” frågade grevinnan Northstone.

”Det vet jag inte. Jag har ännu aldrig försökt det för någon

längre tid. Jag har en gång haft en sällsam upplevelse”, fortsatte

han. ”Jag har ännu aldrig längtat så efter lantlivet, efter en rysk

by med dess bönder och bastskor som i Nizza, där jag en gång

tillbragte en vinter tillsammans med min mor. Som ni veta, är

Nizza i och för sig just inte tråkigt. Även Neapel och Sorrento

äro vackra, då man vistas där en kort tid. Och just där framstår

särskilt livligt minnet av Ryssland och våra byar. Vi äro liksom

...” Medan han talade, vände han sig såväl till Katja som till

Ljevin och lät sin lugna, vänliga blick vandra från den ena till den

andra; han talade uppenbarligen så, som det föll honom in. När

han såg, att grevinnan Northstone ville säga något, tystnade han,

utan att avsluta den påbörjade meningen, och hörde uppmärksamt

på henne.

Samtalet gick icke trögt ett ögonblick, så att gamla furstinnan,

som alltid hade två tunga pjäser i reserv, jämförelsen mellan denklassiska bildningen och realskolebildningen och den allmänna

värnplikten, icke behövde föra dem in i träffningen och grevinnan

North-stone icke fann tillfälle att retas med Ljevin.

Ljevin önskade visserligen deltaga i det allmänna samtalet, men

var icke i stånd därtill. För vart ögonblick sade han sig: ”Nu skall

jag gå”, men gick ändå inte, som om han väntade på något.

Man hade kommit att tala om bordsknackningar och andar, och

grevinnan Northstone, som trodde på spiritismen, började berätta

om underbara seanser, som hon övervarit.

”Ack, grevinna, till dessa människor måste ni en gång ta mig

med. Jag ber er för allt i världen att göra det! Jag har ännu

aldrig sett något övernaturligt, ehuru jag letat överallt”, sade

Vronski leende.

”Gott! Nästa lördag således”, svarade grevinnan. ”Hur står

det till med er, Konstantin Dmitrijevitsj? Tror ni på det?” vände

hon sig till Ljevin.

”Varför frågar ni mig det? Ni vet ju, vad jag kommer att svara.”

”Därför att jag gärna skulle vilja höra er åsikt.”

”Min åsikt är den”, svarade Ljevin, ”att dessa knackande bord

bevisa, att den s. k. bildade publiken inte står högre än bönderna.

Bönderna tro på onda blickar, på boskapens förtrollning och på

kärleksbesvärjelser...”

”Alltså tror ni inte på det?”

”Jag kan inte tro på det, grevinna.”

”Men när jag dock sett det med mina egna ögon?”

”Bondkvinnorna berätta också, att de med sina egna ögon sett

hustomtar.”

”Ni menar alltså, att jag säger en osanning?”

Hon skrattade retligt.

”Visst inte, Mascha. Konstantin Dmitrijevitsj säger ju endast,

att han inte kan tro därpå”, försökte Katja medla. Hon rodnade

av deltagande med Ljevin, och denne, som mycket riktigt förstod

det, skulle just svara i ännu retligare ton, då Vronski kom honom

till undsättning med sitt uppriktiga, glada småleende.

”Ni förnekar således helt och hållet möjligheten?” sade han.

”Varför det? Vi erkänna dock tillvaron av elektriciteten, vars

väsende likaledes är insvept i dunkel. Varför skulle det inte kunna

finnas en ny, oss ännu obekant kraft...”

”Då elektriciteten upptäcktes”, avbröt honom Ljevin i upprörd

ton, ”upptäcktes till en början endast den yttre form, i vilken den

visade sig. Vad som var elektricitetens ursprung och vilka

verkningar den framkallar, förblev oss obekant, och århundraden förflöto,

innan man tänkte på att använda den praktiskt. Spiritisterna

däremot började med att låta borden skriva och andarna komma på

besök, och sade först efteråt, att det var en obekant kraft.”

Vronski hörde på uppmärksamt som alltid och tycktes

intressera sig för vad Ljevin sade.

”Ja, men spiritisterna säga: ’Vi veta ännu inte, vad det är för en

kraft, men en kraft är det, och man ser, under vilka betingelser den

verkar. De lärda få utforska, varav denna kraft består’. Nej, jagkan icke förstå, varför det icke skulle vara en kraft, när den ..

”Inte därför”, avbröt Ljevin honom åter, ”att som när man

gnider en bit harts mot ull, en bestämd verkan inträder, men här icke

för var gång som en given följd föreligger en naturföreteelse.”

Vronski, som hade en känsla av att samtalet började taga en för

en salong alltför allvarlig vändning, vände sig, i avsikt att ge det

en annan vändning, med ett glatt leende till damerna.

”Låt oss genast göra ett försök, grevinna”, började han, men

Ljevin ville först uttala sina tankar helt och hållet.

”Jag är av den åsikten”, fortsatte han, ”att detta försök av

spi-ritisterna att förklara sina underverk genom en ny kraft, är alldeles

gagnlöst. De prata en massa om en okroppslig kraft och försöka

nå den genom materiella experiment.” Alla väntade på att han

skulle sluta, och han märkte det. ”Jag tror, att ni skulle vara ett

utmärkt medium”, sade grevinnan Northstone. ”Ni har något så

svärmiskt.”

Ljevin öppnade munnen för att svara något, men så rodnade

han och teg.

”Skola vi genast börja med borddans, prinsessa?” frågade

Vronski. ”Ni tillåter väl, furstinna?” Han reste sig upp och såg sig

med skrattande ögon omkring efter ett litet bord.

Katja reste sig upp för att skaffa ett litet bord, och då hon gick

förbi Ljevin, möttes deras blickar. Det gjorde henne innerligt ont

om honom, detta så mycket mer som hon själv var anledningen

till att hon kände medlidande med honom.

”Om det är er möjligt att förlåta mig, så förlåt mig”, sade

hennes blick. ”Jag är så lycklig!”

”Jag hatar alla människor, även er och mig själv!” svarade hans

blick, och han grep efter sin hatt. Men alltjämt kunde han icke

besluta sig för att gå. Just då de andra grupperade sig kring ett

litet bord och Ljevin skulle gå, kom gamla fursten in och vände

sig till Ljevin efter att ha hälsat på damerna.

”Ah!” utbrast han glatt. ”Har ni varit länge i Moskva? Jag

visste inte alls, att du var här. Gläder mig mycket att se er här.”

Fursten brukade omväxlande kalla Ljevin ”du” och ”ni”. Han

omfamnade honom, medan han talade, men icke Vronski, som

rest sig upp och väntade, tills fursten skulle vända sig till honom.

Katja kände, hur tryckande denna vänlighet måste vara för

Ljevin, efter vad som förefallit. Hon märkte även, hur kallt

fadern till sist besvarade Vronskis bugning, hur Vronski i vänlig

förundran såg på fadern och förgäves bemödade sig om att förstå

anledningen till någon ovänlig sinnesstämning mot honom, och hon

rodnade.

”Låt oss behålla Konstantin Dmitrijevitsj, furste”, sade

grevinnan Northstone. ”Vi skulle gärna vilja företaga ett experiment.”

”Vad för ett experiment? Kanske borddans? Tag inte illa

upp, mina damer och herrar, men enligt min åsikt är det roligare

att gömma ringen”, sade fursten, i det han såg på Vronski, i vilken

han gissade upphovsmannen. ”1 gömma ringen ligger det ändå

någon mening.”Vronski såg med sin fasta blick förvånad på fursten. Så vände

han sig med ett nästan omärkligt leende till grevinnan Northstone

och började tala om den stora bal, som skulle äga rum nästa vecka.

”Jag hoppas, att även ni är där?” vände han sig till Katja.

Så fort fursten vänt sig bort från honom, avlägsnade Ljevin sig

oförmärkt, och det sista intryck, han tog med sig från sällskapet,

var Katjas leende, lyckliga uppsyn, då hon besvarade Vronskis

fråga om balen.

Femtonde kapitlet.

Då sällskapet brutit upp, omtalade Katja för sin mor sitt

samtal med Ljevin, och trots allt medlidande, hon kände med honom,

beredde henne dock tanken på ”det första frieriet” glädje. Hon

hyste icke minsta tvivel om att hon handlat just så, som hon bort.

Men när hon gått till sängs, kunde hon icke somna på länge. Ett

visst intryck ville icke på några villkor lämna henne. Det var

Lje-vins ansikte med de rynkade ögonbrynen och de dystra sorgsna och

samtidigt goda ögonen, då han stått och hört på fadern och sett

på henne och Vronski. Och det gjorde henne så ont om honom,

att hon fick tårar i ögonen. Men ögonblicket efteråt erinrade hon

sig den, för vars skull hon avvisat honom. Hon såg livligt

framför sig detta manliga ansikte, detta förnäma lugn, denna

hjärtegodhet, som lyste fram i hans uppträdande mot alla. Hon tänkte

på hur den, som hon älskade, besvarade hennes kärlek, hon blev

åter lätt om hjärtat, och med ett sällt leende tryckte hon ned

huvudet mot kuddarna. ”Det gör mig ont om honom, men vad

kunde jag göra? Jag har ingen skuld”, sade hon sig själv. Men en

inre röst sade något annat. Ångrade hon, att hon dragit sig till

Ljevin eller att hon avvisat honom? Det visste hon själv icke. Men

hennes lycka var grumlad av tvivel. ”Herre, förbarma dig,

förbarma dig!” bad hon för sig själv, då hon somnade.

Samtidigt utspelades i furstens arbetsrum en av dessa scener, som

så ofta upprepats mellan föräldrarna för älsklingsdotterns skull.

”Vad jag menar med det? Det skall jag säga!” utbrast fursten,

fäktande med armarna. ”Att ni icke äger någon stolthet, någon

värdighet, att ni blamerar vår dotter och gör henne olycklig genom

detta ovärdiga, dumma äktenskapsstiftande!”

”Men jag ber dig — vad har jag gjort?” utropade furstinnan, som

var nära att brista i gråt. Lycklig och belåten efter sitt samtal

med dottern hade hon kommit in till fursten för att önska honom

godnatt. Om Ljevins frieri och Katjas avböjande svar hade hon

visserligen icke ämnat säga något till sin man, men hon hade dock

velat ge honom en antydan om att hon betraktade angelägenheten

med Vronski såsom alldeles säker och att den skulle bli avgjord,

så fort hans mor anlänt. Vid dessa ord hade fursten rusat upp och

börjat fara ut i vredesmod mot henne.

”Vad ni gjort? Det är alldeles uppenbart. För det första ha ni

lockat till er en friare, och hela Moskva kommer att prata därom

och det med rätta. När ni ställer till aftonbjudningar, borde nibjuda hem alla möjliga människor och inte bara utvalda

giftermålskandidater. Inbjud alla dessa vinthundar (så kallade fursten

de unga männen i Moskva) hyr en pianist och låt dem dansa, men

inte som i dag bara giftermålskandidater i och för hopkoppling.

Mig är det vidrigt att se något sådant, rent av vidrigt, men ni har

lyckats förvrida huvudet på barnet. Ljevin är en tusende gånger

bättre människa. Däremot denna petersburgernarr, denna

dussinvara, alla efter samma schablon och allesammans bara skräp. Men

även om han vore en prins av blodet, behövde min dotter inte låta

skaffa sig en friare!”

”Men vad har jag då gjort?”

”Det hör ni ju!” skrek fursten i vredesmod.

”Så mycket vet jag”, avbröt furstinnan honom, ”att vi skulle

aldrig gifta bort vår dotter, om det ginge efter din vilja. Då kunde

vi mycket hellre flytta ut på landet.”

”Det vore även det bästa!”

”Men hör då på! Har jag kanske visat mig tillmötesgående?

Inte det allra minsta. En ung man och därtill en mycket trevlig

ung man har förälskat sig i henne, och det tycks, som om hon . . .”

”Ja, nu heter det: ’det tycks!’ Men om hon nu verkligen är

förälskad i honom och han inte tänker mer på giftermål än jag? . . .

Jag kan inte alls se den här tilig jordheten! ’Ah, spiritismen! Ah,

Nizza. Ah, på balen’!” Fursten försökte härma en dam och neg

vid varje ord. ”På så sätt leda vi Katja i olycka och hon inbillar

sig verkligen, att den där karlen . . .”

”Varför tror du det om honom?”

”Jag tror det inte, jag vet det. För sådant ha vi män blick, men

inte ni kvinnor. Jag ser där en ung man, som har allvarliga

avsikter, det är Ljevin, och jag ser en stackare, som det inte är något

med och som endast vill roa sig.”

”Du har nu en gång låtit denna tanke skena i väg med dig . . .”

”Du kommer säkert att tänka på vad jag sagt, men först då det är

för sent — liksom med stackars Darja.”

”Gott, vi skola inte tala mer därom”, sade furstinnan, för vilken

tanken på stackars Darja var alltför smärtsam.

”Gott, god natt således!” Makarna gjorde korstecknet och

kysste varandra, men då de skildes åt, kände båda, att de höllo fast vid

sin åsikt.

Furstinnan hade förut varit fast övertygad om att denna kväll

skulle bli avgörande för Katjas öde och att Vronskis avsikter icke

längre kunde ifrågasättas, men mannens ord hade dock gjort henne

vacklande i denna sin övertygelse. Och då hon dragit sig tillbaka

till sitt rum, upprepade hon, alldeles såsom Katja, i största

ängslan för framtiden flera gånger för sig själv: ”Herre, förbarma dig!

Herre, förbarma dig!”

Sextonde kapitlet.

Vronski hade aldrig lärt känna ett familjeliv. Hans mor hade i

sin ungdom varit en lysande världsdam och hade under sitt äkten-skap men i all synnerhet efter det haft många kärleksförhållanden,

som hela societeten kände till. Sin far hade han knappast känt.

Han hade fått sin uppfostran vid pagekåren. Då han lämnat

kåren som en ung, glänsande löjtnant, kom han genast med in i

Petersburgs rika officerskretsar. Ehuru han då och då umgicks även

i societeten, så utspelades dock alla hans kärleksäventyr utanför

denna.

I Moskva lärde han för första gången efter det yppiga, råa livet

i Petersburg känna behaget i umgänget med en älskvärd, oskyldig

flicka av god familj, som fått honom kär. Han hyste icke den

avlägsnaste tanke på att det i hans förhållande till Katja kunde ligga

något dåligt. På balerna dansade han företrädesvis med henne, han

umgicks i hennes föräldrahem, pratade med henne så, som man

vanligtvis pratar inom sällskapslivet, om alla möjliga

obetydligheter, men ofrivilligt inlade han i dessa obetydligheter en menande

underton, då han talade med Katja. Ehuru han till henne ej sade

något, som icke vem som helst kunnat höra, märkte han dock, att hon

allt mer och mer råkade i en viss avhängighet av honom, och ju

tydligare han märkte det, desto angenämare kändes det för honom

och desto ömmare blevo hans känslor för henne. Han visste icke,

att ett sådant handlingssätt som hans gentemot Katja har ett

bestämt namn, att det var liktydigt med att bedåra en ung flicka utan

att ha för avsikt att gifta sig med henne och att detta bedårande

är ett av de dåliga streck som äro endast allt för vanliga för

sådana förnäma unga män som han. Han inbillade sig, att han

var den första att upptäcka detta nöje, och gladde sig åt denna sin

upptäckt. Om han hade kunnat höra, vad Katjas föräldrar sade till

varandra denna kväll, om han erfarit, hur saken betraktades från

familjens ståndpunkt, att han skulle göra Katja olycklig om han

icke gifte sig med henne, skulle han ha blivit högeligen förvånad

och icke trott det. Han kunde icke tro, att det, som beredde

honom och i all synnerhet henne ett sådant stort, vackert nöje, var

något dåligt. Och ännu mindre hade han kunnat tro, att det var

hans plikt att gifta sig med henne.

Att han skulle gifta sig, hade över huvud taget ännu aldrig

förefallit honom möjligt. Familjelivet hade för honom ingenting

lockande. Ja, med begreppet familj och i all synnerhet äkta man

förband han i överensstämmelse med åsikterna inom den

ungkarls-värld, i vilken han levde, föreställningen om något främmande,

fientligt och i all synnerhet löjligt. Men fastän Vronski icke hade den

avlägsnaste aning om innehållet i föräldrarnas samtal, så kände han

dock, då han denna kväll lämnade familjen Schtcherbatzki, att det

hemliga själsband, som fanns mellan honom och Katja, denna kväll

tilltagit så mycket i fasthet, att han måste företaga sig något. Men

vad han kunde eller måste företaga sig, det förmådde han icke säga

sig.

”Det är just det allra trevligaste”, tänkte han, då han var på väg

hem från Schtscherbatzkis och nu som alltid annars förde med sig

en angenäm känsla av renhet och friskhet, (som visserligen till en

del även berodde därpå att han icke hade rökt på hela kvällen) ochsamtidigt en hos honom ny känsla av rörelse över Katjas kärlek

till honom, . . det är just det behagligaste att varken från min

eller från hennes sida någonting uttalats och vi dock förstått

varandra under detta hemliga samtal med blickarna och tonnyanserna.

Och på detta sätt har hon i dag tydligare än någonsin sagt mig, att

hon älskar mig. Och så älskligt, så okonstlat och tillitsfullt det

kom fram! Jag känner, att jag har ett hjärta och att det finns

mycket gott hos mig. O, dessa kära, förälskade ögon! Då hon

sade: "Och mycket . . .’ Nå, och vad är det med det? Ingenting,

ingenting alls. Mig bereder det nöje och även henne.” Och nu

överläde han, var han skulle kunna avsluta denna kväll. Han gick

i tankarna igenom de platser, dit han skulle kunna gå. ”På

klubben? Ett parti bezigue och en flaska champagne med Ignatov?

Nej, det vill jag inte. Till Chåteau des fleurs? Där skulle jag

träffa Oblonski. Men kupletter och kankan? Nej, det har numera

blivit motbjudande. Just därför umgås jag så gärna hos

Schtscher-batzkis, därför att jag där blir en bättre människa. Jag åker hem.”

Anländ till hotell Dussot, gick han direkt upp på sitt rum,

beställde upp sin supé dit, klädde sedan av sig och hade knappast lagt ned

huvudet på kudden, förrän han sov gott.

Sjuttonde kapitlet.

Klockan elva följande morgon åkte Vronski till

Petersburgerban-gården för att taga emot sin mor, och den första, som han

träffade på den stora yttertrappan, var Oblonski, som väntade sin syster

med samma tåg.

”Ah, ers höghet!” utbrast Oblonski. ”Vem väntar du således?”

”Jag väntar min mor”, svarade Vronski och smålog, liksom alla

människor brukade småle, då de träffade Oblonski. Han tryckte

hans hand och gick sedan med honom uppför trappan. ”Hon

anländer med det här tåget från Petersburg.”

”Jag väntade till klockan två i natt på dig. Vart åkte du, när du

lämnade Schtscherbatzkis?”

”Hem”, svarade Vronski. ”Uppriktigt sagt så kände jag mig så

belåten efter detta mitt besök hos Schtscherbatzkis, att jag inte

hade lust att gå någon annanstans.”

”Av det brända märket vet jag,

Om av ädel ras en fåle,

Och i ynglings öga ser jag,

om i hjärtat Amor sänt sin pil!”

deklamerade Stepan Arkadjevitsj alldeles så som föregående dag

under samvaron med Ljevin. Vronski smålog därvid med en

uppsyn, som om han inte rent ut ville förneka det, men övergick sedan

med ens till ett annat samtalsämne. ”Och vem skall du taga emot?”

frågade han.

”En mycket vacker kvinna”, svarade Oblonski.

”Åh, ser man på!””Honny soit qui mal y pensel Min syster Anna.”

”Jaså? Det är ju fru Karenina?” sade Vronski.

”Du känner säkert henne?”

”Jag tror det. Men nej . . . Jag kan verkligen inte komma ihåg

det”, svarade Vronski förstrött. Namnet Karenina framkallade hos

honom en otydlig föreställning om något pedantiskt och tråkigt.

”Men min berömda svåger Alexei Alexandrovitsj känner du

säkerligen. Honom känner ju hela världen.”

”Ja, det vill säga, jag känner honom par renommé och till

utseendet. Jag vet, att han är en intelligent, lärd man, något

storartat .. . Men du vet ju, att dylikt inte är i min . . . not in my line”,

svarade Vronski.

”Ja, han är en mycket betydande man, en smula mycket

konservativ, men en präktig människa”, anmärkte Stepan Arkadjevitsj.

”Nå, det är ju bra för honom”, sade Vronski leende. ”Ah, du

är också här!” vände han sig till moderns betjänt, en reslig man,

som stod vid ingången. ”Kom med in.”

Oavsett den dragningskraft som Oblonskis sympatiska

uppträdande utövade på alla människor, kände Vronski sig på senaste tiden

särskilt dragen till honom, därför att han i honom såg Katjas svåger.

”Nå, hur blir det? Skola vi om lördag få till stånd supén till ära

för divan?” frågade han leende, i det han tog honom under armen.”

”Otvivelaktigt. Jag samlar subskriptioner till den. Men nu

kommer jag att tänka på en sak: Gjorde du i går bekantskap med min

vän Ljevin?” frågade Stepan Arkadjevitsj.

”Ja visst. Men han gick mycket tidigt.”

”En präktig karl, inte sant?” fortsatte Oblonski.

”Jag vet inte”, svarade Vronski, ”hur det kommer sig, att alla

Moskvabor — naturligtvis med undantag av dem med vilka jag för

tillfället talar”, insköt han skämtsamt — ”ha något egendomligt

strävt hos sig. Det är alltid, som om de reste sig på bakbenen, som

om de kände sig förargade och ville ge en ordentligt på pälsen . . .”

”Ja, så är det verkligen, det stämmer . . .”, svarade Stepan

Arkadjevitsj med ett glatt skratt.

”Nå, kommer tåget snart?” vände sig Vronski till en

järnvägsman.

”Det är redan signalerat”, svarade denne. Tågets annalkande

gjorde sig på flera sätt märkbar: järnvägsfunktionärer sprungo

ivrigt av och an för att vidtaga förberedelser för dess mottagande,

bagagebärare kommo springande, gendarmer och högre

stationstjän-stemän anlände jämte en massa människor, som skulle taga emot sina

bekanta. Man hörde signalerna från ett lokomotiv på ett sidospår

och hur en tung massa satte sig i rörelse.

”Nej”, sade Stepan Arkadjevitsj, som kände den allra största

lust att berätta för Vronski om Ljevins avsikter i fråga om Katja.

”Nej, du bedömde inte min kära Ljevin riktigt. Han är en

mycket nervös människa och blir mången gång otrevlig, det är sant,

men så är han i stället ofantligt trevlig vid andra tillfällen. Han

är en alltigenom hederlig och uppriktig karaktär och har ett hjärta

av guld. I går förelågo visserligen särskilda skäl”, fortsatte Stepan

62Arkadjevitsj med ett mångtydigt leende; han hade alldeles glömt

den uppriktiga medkänsla, som han föregående dag känt för sin vän,

och erfor nu något liknande, men för Vronski. ”Ja, han hade ett

skäl till att känna sig särskilt lycklig eller särskilt olycklig.”

Vronski stannade och frågade rent ut: ”Vilket skäl menar du?

Har han kanske gjort din svägerska ett giftermålsanbud?”

”Mycket möjligt”, svarade Stepan Arkadjevitsj. ”Jag fick i går

det intrycket, att han förehade något i den vägen. Och om han gick

tidigt och var vid dåligt humör, så var det nog så. Han har redan

länge varit förälskad i henne, och det gör mig ont om honom.”

”Ser man på! . . . Jag tror för övrigt, att hon kan göra sig

räkning på ett bättre parti”, sade Vronski, antog en självmedveten

hållning och gick vidare på perrongen. ”För övrigt känner jag

honom alltför litet”, tillade han. ”Ja, det är nog en otrevlig

belägenhet, därför föredra också de flesta umgänget med kokotter. Ett

misslyckande hos en sådan bevisar endast, att man inte har

tillräckligt med pengar; men härvidlag lägger man sitt personliga

värde i vågskålen. Men där kommer ju tåget.”

Och på avstånd hördes verkligen lokomotivsignaler. Några

sekunder senare darrade perrongen, och utstötande sin ånga

rullade lokomotivet fram. Efter tendern, allt långsammare och

försättande perrongen i allt starkare darrning, gled vagnen med bagaget

och en gnällande hund förbi; till sist följde personvagnarna och

stannade med en sista darrning. Tågföraren, en vacker, manlig

uppenbarelse, hade ännu under gången låtit sin signalpipa tona och

hoppade nu av. Omedelbart efter honom stego några enstaka otåliga

passagerare av, en gardesofficer med mycket stram hållning, en

förnöjt leende, rörlig ung köpman med en handväska, en bonde med en

ryggsäck fastspänd vid axlarna.

Vronski, som stod bredvid Oblonski, betraktade vagnarna och

de avstigande och hade alldeles glömt sin mor. Vad han just fått

veta om Katja, gjorde honom upprörd och glad. Ofrivilligt

vidgades hans bröst och hans ögon strålade. Han kände sig som segrare.

”Grevinnan Vronskaja befinner sig i kupén där borta”, sade den

hurtiga tågföraren, som trädde fram till Vronski. Tågförarens ord

ryckte upp honom ur hans tankar och kommo honom att tänka på

modern och det förestående återseendet. I grund och botten hyste

han ingen särskild högaktning för sin mor och, utan att han

egentligen kunde förklara anledningen därtill, icke heller någon kärlek.

Till följd av tänkesätten inom de kretsar, där han rörde sig, och

till följd av sin uppfostran kunde han emellertid icke föreställa sig

något annat förhållande till modern än det av obetingad lydnad och

den största respekt, och han vinnläde sig så mycket mera om att

visa denna sin lydnad och respekt, ju mindre han i sitt hjärta

högaktade och älskade modern.

Adertonde kapitlet.

Vronski följde tågföraren fram till vagongen och stannade vid

kupédörren för att släppa fram en avstigande dam. Med världs-mannens erfarna omdöme hade Vronski redan vid första

blicken fastställt, att denna dam tillhörde de bästa kretsar. Han bad

om ursäkt och gjorde sig nu redo att stiga in i vagongen, men

fann det nödvändigt att ännu en gång vända sig om efter henne,

icke därför att hon var mycket vacker och icke heller därför att

hon var elegant och graciös, utan därför att det i det älskliga [-ansiktets-] {+an-

siktets+} uttryck, då hon gått förbi honom, legat något särskilt [-angenämt-] {+an-

genämt+} och vänligt. Då han såg sig om, vände även hon på [-huvudet.-] {+hu-

vudet.+} De glänsande gråa ögonen, som till följd av de täta ögon-

håren föreföllo svarta, riktades med prövande uppmärksamhet och

ett vänligt uttryck på hans ansikte, som om hon i honom igenkänt

en bekant, men vändes sedan genast bort från honom och mot den

förbiströmmande mängden, som om de där sökte någon. Denna

korta blick hade dock låtit Vronski urskilja den återhållna

livlighet, som spelade över hennes ansikte som ett skimmer och smög

sig av och an mellan de glänsande ögonen och de röda, lätt leende

läpparna. Det var, som om hennes väsende inneslöte ett sådant

överflöd av levnadslust, att denna ofrivilligt måste giva sig

tillkänna, än i munnens leende, än i ögonens glans. Och när hon

avsiktligt dämpade denna glans i ögonen, så lyste den mot hennes

vilja i det knappast urskiljbara leendet.

Vronski steg upp i vagongen. Hans mor, en mager gammal dam

med svarta ögon och svarta lockar, betraktade sin son med

hop-knipta ögon och smålog sedan litet med de smala läpparna. Så

reste hon sig upp från den stoppade bänken, lämnade

kammarjungfrun en liten resväska och räckte sonen sin lilla torra hand att

kyssa; så höjde hon hans huvud från sin hand och kysste honom

på kinden.

”Fick du mitt telegram?” frågade hon. ”Är du frisk? Ja? Nå,

då är allt väl!”

”Har ni haft en angenäm resa?” frågade sonen, i det han slog

sig ned bredvid henne och ofrivilligt lyssnade efter en kvinnoröst

utanför dörren. Han visste, att rösten tillhörde damen, som han

mött, då han skulle gå in.

”Det oaktat kan jag inte gå in på det”, sade damens röst.

”Det är ett petersburgersätt att se saken, nådig fru.”

”Icke ett petersburgersätt, utan helt enkelt en kvinnas sätt att

se saken.”

”Skada! Tillåt mig nu att kyssa er hand.”

”På återseende, Ivan Petrovitsj. Var snäll och se efter, om inte

min bror är därute, och skicka honom till mig”, sade damen tätt

invid dörren och kom åter in i kupén.

”Nå, har ni funnit er bror?” frågade grevinnan Vronskaja, i det

hon vände sig till damen. Nu förstod Vronski, att detta måste

vara fru Karenina.

”Er bror är här”, sade han och reste sig upp. ”Ursäkta, att jag

inte genast kände igen er, men vår bekantskap är ju så kort”,

fortsatte han med en bugning, ”att ni säkerligen inte längre erinrar er

mig.”

”Jo då”, svarade hon. ”Och jag skulle också genast ha känt igen

64er, ty er kära mor och jag ha på hela resan talat nästan endast om er.”

Vid dessa ord lät hon egentligen sin hittills återhållna livlighet få

utlopp i ett leende. ”Men min bror ser jag ändå inte.”

”Ropa på honom, Alexei”, sade gamla grevinnan. Vronski trädde

ut på perrongen och ropade: ”Oblonski! Hitåt!”

Men fru Karenina väntade inte, tills brodern kom fram, utan

steg med fasta, lätta steg ut ur vagongen, så fort hon fick se

honom. Och så fort brodern trädde fram till henne, lade hon med

en rörelse, vars älsklighet överraskade Vronski, vänstra armen om

broderns hals, drog honom till sig och kysste honom hjärtligt.

Vronski såg oavvänt på henne och smålog, utan att veta riktigt vad

han smålog åt. Men så erinrade han sig, att hans mor väntade

på honom, och steg åter in i vagongen.

”Inte sant, en förtjusande kvinna?” sade grevinnan. ”Hennes

man förde henne till mig i den här kupén, och jag har haft riktigt

nöje av henne. Under hela resan ha vi pratat med varandra. Nå,

och du, som man hör . . . vous filez parfait amour. Tant mieux,

mon cher, tant mieux.”

”Jag vet inte, vad ni syftar på, maman”, svarade sonen kort.

”Men om ni inte har något däremot, maman, så gå vi nu.”

Fru Karenina kom tillbaka in i vagongen för att taga avsked av

grevinnan.

”Farväl, grevinna, nu har ni funnit er son och jag min bror”,

sade hon glatt, ”och mitt förråd av historier var också alldeles slut,

så jag hade inte haft några fler att berätta.”

”Åh, det hade inte gjort någonting”, svarade grevinnan och

fattade hennes hand. ”Med er skulle jag kunna företaga en resa

jorden runt, och ni skulle ändå inte tråka ut mig. Ni är en av

dessa älskvärda kvinnor, med vilka det är trevligt att prata ibland

och ibland sitta tyst. Och över er son skall ni inte oroa er;

alltid kan man ju inte stanna hos ett barn, det är ju inte möjligt.”

Fru Karenina stod där utan att röra sig, med mycket rak hållning;

hennes ögon logo. ”Anna Arkadjevna”, förklarade grevinnan för

sin son, ”har en liten gosse på, tror jag, åtta år. Hon har ännu

aldrig varit skild från honom och är nu orolig, därför att hon

lämnat honom.”

”Ja, grevinnan och jag ha hela tiden talat om våra söner, hon

om sin och jag om min”, sade fru Karenina, och åter upplystes

hennes ansikte av ett leende, ett vänligt leende, som gällde Vronski.

”Det har med största sannolikhet tråkat ut er mycket”, svarade

han, i det han genast uppfångade i flykten den koketteriets boll,

som hon kastade till honom. Men hon hade uppenbarligen ingen

lust att fortsätta samtalet i denna ton, utan vände sig åter till

gamla grevinnan: ”Jag tackar er mycket. Resan har gått så fort

för mig, att jag knappast märkt den. På återseende, grevinna.”

”Farväl, min kära vän”, svarade grevinnan. ”Låt mig kyssa ert

kära lilla ansikte. I min egenskap av gammal kvinna säger jag er

enkelt och rakt på sak, att jag fått er mycket kär.”

Hur vanligt detta talesätt än var, så ansåg fru Karenina det

tydligen uppriktigt menat och gladde sig hjärtligt däråt. Hon rodnade,

S. — Anna Karenina. 65böjde sig ned litet och bjöd grevinnan sin kind att kyssa; så

rätade hon åter på sig och räckte Vronski handen med detta leende, som

hos henne så ofta vandrade av och an mellan läppar och ögon. Han

tryckte denna lilla hand och kände med innerligt nöje, liksom en

synnerlig njutning, den kraftiga tryckning med vilken hon otvunget

skakade hans. Så lämnade hon kupén med denna raska gång, som

bar hennes tämligen fylliga gestalt med en sådan förvånansvärd

lätthet.

”En förtjusande kvinna!” sade den gamla damen. Detsamma

tänkte även sonen. Han följde henne med blicken, tills den

älskliga gestalten försvunnit, och hans ansikte behöll det leende

uttrycket. Genom fönstret såg han ännu, hur hon trädde fram till

brodern, lade handen på hans arm och med honom började ett

livligt samtal, som uppenbarligen icke rörde sig om honom, Vronski,

och det förtröt honom.

”Alltså, maman, är ni alldeles kry?” frågade han ännu en gång

modern.

”Fullkomligt, jag mår utmärkt. Alexander var mycket

älskvärd, och Vanja har blivit mycket vacker. Hon har något ytterst

intressant.” Därmed började hon åter tala om det, som

intresserade henne mest: Om barnbarnets dop, till vilket hon rest till

Petersburg, och om kejsarens utomordentligt nådiga sinnelag mot

hennes äldsta son.

”Där är även Lavrenti”, sade Vronski, i det han tittade ut

genom fönstret. ”Om ni tillåter, så gå vi nu.” Den gamla

hovmästaren, som följt med grevinnan på resan, kom nu in i vagongen och

anmälde, att allt var redo, och grevinnan reste sig upp för att gå.

”Låt oss gå nu”, sade Vronski. ”Nu är det icke längre en sådan

trängsel på perrongen.” Kammarjungfrun tog resväskorna och den

lilla hunden, hovmästaren och en bärare det övriga handbagaget.

Vronski bjöd modern armen, men just då de stigit ut ur kupén

sprungo plötsligt några män med förskräckta uppsyner förbi dem,

bland dem även stationsinspektoren med sin mössa i grella färger.

Uppenbarligen hade det hänt något ovanligt. Alla sprungo bakom

tåget.

”Vad är det? . . . Vad står på? . . . Var? . . . Han har blivit

kullkastad . . . Överkörd . . .” ropades det bland de förbiskyndande.

Stepan Arkadjevitsj och hans syster, som tagit honom under

armen, kommo ävenledes tillbaka med förskräckta uppsyner och

stannade vid vagongdörren, för att komma ut ur trängseln. Damerna

stego åter upp i vagongen, men Vronski och Stepan Arkadjevitsj

följde efter människosvärmen för att inhämta närmare

underrättelser om olyckan. En stationskarl — vare sig han var berusad eller

till följd av den starka kölden hade byltat på sig för mycket —

hade icke hört ett tåg, som vid omrangeringen skjutits tillbaka,

och blivit krossad av det. Innan herrarna ännu kommit tillbaka,

fingo damerna av hovmästaren höra detaljerna. Vronski och

Ob-lonski hade båda sett det vanställda liket. På Oblonski hade det

uppenbarligen gjort ett djupt intryck. Hans panna var rynkad,

och han tycktes vara gråtfärdig.”Ack, så ohyggligt! Ack, Anna, om du hade sett det! Ack, så

förskräckligt!”

Vronski teg. Hans vackra ansikte var allvarligt men fullkomligt

lugnt.

”Ack, om ni hade sett det, grevinna!” fortsatte Stepan

Arkadje-vitsj. ”Hans hustru är också där . . . Det var förskräckligt att se

henne . . . Hon kastade sig ned över liket. Människorna sade, att

mannen efterlämnar en stor familj. Ja, det är förskräckligt!”

”Kan man inte göra något för hustrun?” frågade fru Karenina

upprörd. Vronski lämnade genast vagongen. ”Jag kommer

genast tillbaka, maman”, sade han, i det han vände sig om vid dörren.

När han kom tillbaka efter några minuter, höll Stepan Arkadjevitsj

redan på att berätta för grevinnan om den nya sångerskan.

Grevinnan, som väntade på sin son, tittade otåligt mot dörren.

”Ja, då gå vi nu”, sade Vronski. De gingo tillsammans,

Vronski med modern före och fru Karenina med brodern efter. Vid

utgången kom stationsinspektoren fram till Vronski.

”Ni har lämnat tvåhundra rubel till en av mina underordnade”,

sade han. ”Vill ni ha godheten att säga, för vem pengarna äro

avsedda?”

”För änkan”, svarade Vronski med en axelryckning. ”Jag

förstår inte, varför ni behöver fråga det.”

”Har ni gjort det?” utbrast Oblonski och tillade, i det han

tryckte systerns arm: ”Förtjusande! Förtjusande! En präktig

människa, inte sant? Jag rekommenderar mig, grevinna!” Han stannade

med systern för att se sig omkring efter hennes kammarjungfru.

Då de trädde ut genom stationsportalen, hade det Vronskiska

ekipaget redan kört bort. De människor, som kommo ut, talade

alltjämt om olyckshändelsen. ”En förfärlig död!” sade en förbigående

herre. ”Det påstås, att han kluvits mitt itu.”

”Jag för min del tycker, att en sådan plötslig död är den

lättaste, man kan tänka sig”, sade en annan.

”Oförsvarligt, att inga försiktighetsmått vidtagits mot något

sådant”, sade en tredje.

Fru Karenina steg upp i vagnen, och Stepan Arkadjevitsj såg med

förvåning, att hennes läppar skälvde och att hon endast med

svårighet återhöll sina tårar.

”Vad är det, Anna?” frågade han, då de åkt en liten bit.

”Ett dåligt omen!” sade hon.

”Såna dumheter!” svarade Stepan Arkadjevitsj. ”Du har

kommit hit, det är huvudsaken. Du har ingen aning om hur mycket

jag väntar av din inverkan.”

”Har du känt Vronski länge?” frågade hon.

”Ja. Vet du, vi hoppas, att han snart skall gifta sig med Katja.”

”Jaså?” sade Anna sakta. ”Ja, men nu skola vi tala om dig”,

tillade hon och ruskade på huvudet, som om hon därigenom ville

förjaga något, som trängde sig på och störde henne. ”Vi skola tala

om dina angelägenheter. Jag har emottagit ett brev, och nu har

jag kommit hit.”

”Ja, jag sätter hela mitt hopp till dig”, sade Stepan Arkadjevitsj.”Nå, berätta allt för mig.” Och Stephan Arkadjevitsj började

berätta.

När de kommo fram till hans hus, hjälpte han systern ur vagnen,

suckade tungt, tryckte hennes hand och begav sig till sitt

ämbetsrum.

Nittonde kapitlet.

Då Anna kom in, satt Darja i ett litet vardagsrum tillsammans

med en ljuslockig, knubbig pojke, som redan var mycket lik sin far,

och förhörde honom hans läxa i den franska läseboken. Gossen

läste och vred samtidigt med fingrarna omkring en knapp i jackan,

som nätt och jämt hängde kvar, och bemödade sig om att slita av

den helt och hållet. Modern hade redan flera gånger tagit bort hans

hand från den, men den knubbiga lilla handen grep genast åter tag

i knappen. Då ryckte modern bort knappen och stoppade den i

fickan.

”Du måste hålla händerna stilla, Grigori”, sade hon och sträckte

ut handen efter täcket, som hon påbörjat för länge sedan och som

hon alltid grep sig an med under sorgliga stunder. Och nu krokade

hon nervöst på det, i det hon räknade maskorna. Ehuru hon förut

låtit säga sin man, att det inte angick henne, om hans syster kom

dit eller ej, hade hon förberett allt till svägerskans ankomst och

inväntade henne under största sinnesrörelse.

Darja var förkrossad av sin sorg och kunde knappast tänka på

något annat. Men det oaktat tänkte hon nu på att hennes

svägerska Anna var gift med en av de inflytelserikaste männen i Ryssland

och själv var en grande dame i Petersburg. Och till följd därav

behövde hon icke göra, vad hon sagt sin man — d. v. s., hon

ignorerade icke svägerskans ankomst. ”När allt kommer omkring, så är

det ju inte alls Annas fel”, tänkte Darja. ”Jag vet endast gott om

henne och har personligen endast erfarit godhet och vänlighet av

henne. ”Visserligen hade hon, såvitt hon kunde erinra sig, icke

fått något angenämt intryck av det Kareninska hemmet i

Petersburg. I familjelivet saknades förtrolighet. ”Men varför skulle

jag icke ta emot henne?” tänkte Darja. ”Om hon blott inte

försöker trösta mig och kommer med förmaningar, att det är en kristens

plikt att förlåta — allt detta har jag redan tänkt på tusende gånger,

men det hjälper mig inte ett dyft!”

Alla dessa dagar hade Darja varit ensam med sina barn. Att tala

med någon om sina bekymmer, det ville hon ej, och att med dessa

bekymmer i hjärtat tala om något annat det förmådde hon ej.

Men hon visste, att hon gentemot Anna på ett eller annat sätt

skulle komma därhän att hon uttalade sig helt och hållet, och än

gladde hon sig åt tanken på att få uttala allt detta, än föreföll det

henne kränkande att nödgas tala om sin förödmjukelse med henne,

hans syster, och åhöra billiga trösteord av henne.

Såsom det ofta händer, väntade hon på henne, i det hon ständigt

såg på klockan, och dock gick hon miste om det ögonblick, då den

besökande anlände, så att hon icke hörde, när det ringde.Anna stod redan i dörröppningen, då Darja hörde frasandet av

kjolar och ljudet av lätta steg. Hon vände sig om, och hennes

avtärda ansikte förrådde både glädje och överraskning. Hon reste

sig upp och omfamnade svägerskan.

”Hur? Är du redan här?” sade Darja och kysste henne.

”Vad det gläder mig att återse dig, Darja!”

”Jag gläder mig också”, svarade Darja med ett svagt leende och

försökte i Annas ansikte läsa, hur mycket hon redan visste.

”Säkerligen vet hon det”, tänkte hon, då hon i Annas ansikte såg ett

uttryck av medlidande och deltagande. ”Kom nu med, så skall

jag föra dig till ditt rum”, fortsatte hon, angelägen om att uppskjuta

samtalet så mycket som möjligt.

”Är det här Grigori? Min Gud, så gossen vuxit!” sade Anna

och kysste honom, utan att vända blicken från Darja. Hon stod

stilla och sade, rodnande: ”Ack, låt oss stanna här en stund.” Hon

tog av sig schal och hatt, men då en länk av hennes svarta,

alltigenom lockiga hår fastnade vid den sistnämnda, skakade hon på

huvudet och frigjorde på så sätt håret.

”Du strålar av lycka och hälsa”, sade Darja nästan avundsjukt.

”Jag? ... Ja då”, svarade Anna. ”Min Gud, det där är ju Tanja!”

vände hon sig till den lilla flickan, som kom inspringande. ”Hon

är lika gammal som min Sergei”, tillade hon, i det hon fattade

flickan vid handen och kysste henne. ”Ett förtjusande barn, riktigt

förtjusande! Du måste visa mig alla dina småttingar.”

Hon räknade upp dem och kände icke blott till deras namn

utan även deras ålder efter år och månad och vilken karaktär vart

och ett av dem hade samt vilka sjukdomar de genomgått.

Gentemot detta livliga intresse kunde Darja icke tillsluta sitt hjärta.

”Ja, då skola vi väl gå in till dem”, sade hon. ”Min Vasili

sover tyvärr just nu.”

Sedan de sett på barnen, slogo de sig, numera ensamma, ned

vid kaffebordet i vardagsrummet. Anna fingrade på en bricka och

sköt den sedan ifrån sig.

”Darja”, började hon, ”han har talat med mig.” Darja såg kallt

på Anna. Hon väntade nu hycklande bevis på deltagande, men

Anna sade ingenting i den vägen.

”Darja, kära Darja”, fortsatte hon, ”jag tänker varken söka

försvara honom eller trösta dig; det är omöjligt. Jag vill endast säga

dig, mitt hjärta, att det gör mig innerligt ont om dig.” Under

hennes täta ögonfransar trängde tårarna fram i hennes glänsande ögon.

Hon makade sig närmare svägerskan och fattade med sin egen lilla

fasta hand Darjas. Darja makade sig icke bort från henne, men

hennes ansikte förlorade icke sitt stela uttryck. Hon svarade:

”Att trösta mig är omöjligt! Efter vad som förefallit, är allt

förlorat, tillintetgjort!”

Men då hon sagt detta, blev plötsligt hennes uppsyn vekare. Anna

lyfte upp Darjas torra, magra hand och kysste den och sade: ”Men,

Darja, vad är nu att göra? Hur bör man förhålla sig i denna

förskräckliga belägenhet? Det är, vad vi nu måste överväga.”

”Allt är slut. Något mer kan jag inte säga”, svarade Darja. ”Ochvet du, det allra värsta är, att jag för barnens skull inte kan lämna

honom, jag är bunden. Men jag kan inte heller leva längre

tillsammans med honom — det är mig en pina att se honom.”

”Darja, kära, goda Darja, han har ju redan sagt mig det, men jag

skulle också vilja höra det av dig, så var snäll och berätta allt för

mig!”

Darja såg frågande på henne. Uppriktigt deltagande och hjärtlig

kärlek avspeglade sig tydligt på Annas ansikte.

”Gott!” sade hon plötsligt. ”Men jag måste börja från början.

Du vet ju, hur jag blev gift. På det sätt, moman uppfostrat mig,

var jag icke blott oskyldig, utan rent av dum. Jag visste ingenting.

Jag vet, att det sägs, att männen berätta om sitt föregående liv för

sina hustrur, men Stiva” — hon rättade sig — ”Stepan

Arkadje-vitsj talade inte om någonting för mig. Du tror det nog inte, men

ända in i det allra sista inbillade jag mig vara den enda kvinna,

som han trätt nära. På så sätt levde jag i åtta år. Förstå mig

rätt: jag misstänkte ingen otrohet, ja, jag ansåg något sådant

alldeles omöjligt. Och föreställ dig, hur man känner sig till mods, när

man levat i en dylik föreställning och sedan helt plötsligt måste

höra förfärliga saker . . . när man fullt och fast tror sig vara en

lycklig kvinna och så på en gång . . Darja försökte återhålla en

snyftning . . . ”när man helt plötsligt får läsa ett brev ... ett

brev från honom till hans älskarinna, vår förra guvernant. Nej,

det är alltför fruktansvärt!” Hon tog hastigt upp sin näsduk och

begravde ansiktet i den. ”Jag skulle kunna förstå det, om han låtit

sig ryckas med av ögonblickets ingivelse”, fortsatte hon efter en

kort tystnad, ”men att med berått mod bedraga mig . . . och med

vem! . . . Att han kunde förmå sig till att förbliva min man och

samtidigt ha ett förhållande med henne ... det är ohyggligt! Du

kan icke fatta det . . .”

”Jo, jag fattar det! Jag förstår det, kära Darja”, svarade Anna

och tryckte hennes hand.

”Och tror du kanske, att han har någon förståelse för det

fruktansvärda i min belägenhet?” fortsatte Darja. ”Inte den allra

minsta! Han är lycklig och nöjd.”

”Nej då!” utbrast Anna. ”Han befinner sig i ett beklagansvärt

tillstånd, är alldeles förkrossad av ånger . .

”Är han över huvud taget i stånd till att känna ånger?” avbröt

Darja svägerskan och betraktade henne uppmärksamt.

”Ja, jag känner honom. Jag kunde icke se honom, utan att

känna det djupaste medlidande. Vi känna ju honom båda två.

Han är godmodig, men han har även sin stolthet, och nu känner han

sig djupt förödmjukad. Men vad som gjort det djupaste intrycket

på mig (här hade Anna med riktig instinkt känt, vilket argument

som skulle göra mest intryck på Darja) är det två saker, som pina

honom: för det första att han måste blygas inför barnen och så

det att han dock älskar dig... ja, ja, han älskar dig över allt

annat i världen”, tillade hon hastigt, då hon såg, att Darja ville

svara något, ”men det oaktat har han tillfogat dig ett sådant slag.

"Nej, nej, hon kommer inte att förlåta mig’, säger han gång pågång.” Darja betraktade fundersamt svägerskan, medan hon

lyssnade till hennes ord. ”Ja, att hans tillstånd är förskräckligt, det

förstår jag”, sade hon. ”Den skyldiga har det alltid svårare än

den oskyldiga — när han känner, att han bär skulden till hela

olyckan. Men hur kan jag förlåta honom, hur kan jag åter vara

hans hustru, sedan han haft ett förhållande med den där kvinnan?

Det skulle vara mig en vånda att hädanefter leva tillsammans med

honom, just därför att jag icke förmår utplåna min förra kärlek

ur mitt minne...” En snyftning avbröt hennes ord. Men så

fort hon blev vek, började hon, liksom med avsikt, att tala om det,

som kränkt henne så djupt. ”Hon är ung och vacker”, fortsatte

hon. ”Men, förstår du även, Anna, genom vem jag förlorat min

ungdom och skönhet? Genom honom och hans barn. Jag har haft

en svår tjänst hos honom, och under denna tjänstetid har allt det

goda hos mig gått förlorat, och nu finner han naturligtvis ett större

behag i denna fräscha, om också gemena varelse. De ha

säkerligen talat med varandra om mig eller, vad som är ännu värre,

förbigått mig i tystnad — förstår du?”

Åter glödde hennes ögon av hat.

”Och när han efter allt, som försiggått här, säger något till mig

— skall jag då kunna tro honom? Aldrig! Nej, nu är allt slut,

allt, som varit mig en tröst och belöning för mina mödor och mitt

lidande ... Du tror det kanske ej, men jag har själv undervisat

Grigori — förr var det mig en glädje, nu är det mig ett kval.

Varför anstränger och pinar jag mig? Vad angå barnen mig? Det

är förfärligt, att min själ plötsligt blivit så förändrad och att jag

i stället för kärlek och ömhet nu endast känner hat mot honom.

Jag skulle kunna döda honom och...”

”Darja, käraste Darja, allt detta kan jag förstå, men tortera dig

inte så! Du är ju så förbittrad och upprörd, att du ser mångt

och mycket i en falsk dager.”

Darja svarade ej något, och båda sutto tysta några minuter.

”Vad skall jag göra? Tänk efter, Anna! Hjälp mig! Jag har

tänkt av och an men kan icke finna någon utväg.” Anna kunde

icke heller hitta på någon utväg till räddning, men varje ord, varje

min hos svägerskan grep henne djupt.

”Jag skall säga dig en sak”, började Anna. ”Jag är hans syster

och känner hans karaktär; jag vet, att han är i stånd att glömma

allt, att låta sig ryckas med, men även att han är tillgänglig för

djupaste ånger. Nu kan han icke alls fatta, hur han över huvud

taget kunnat göra, vad han gjort.”

”Jo då, han förstår det och har hela tiden kunnat förstå det!”

avbröt Darja henne. ”Men jag... du glömmer helt och hållet

mig . . . Känner jag mig således så lätt om hjärtat?”

”Hör dock på! När han talade med mig, då hade jag — det vill

jag uppriktigt bekänna för dig -— ännu ingen riktig förståelse för

det fruktansvärda i din belägenhet. Jag såg endast, hur det var

ställt med honom och att ert familjeliv var skövlat, och det gjorde

mig ont om honom . Men sedan jag nu talat med dig, ser jag i

min egenskap av kvinna även något annat — jag ser, hur du lider,och jag finner inga ord för att uttrycka, hur innerligt ont det gör

mig om dig, Darja! Endast en sak vet jag inte... jag vet icke,

hur mycket kärlek till honom som ännu finnes kvar i din själ. Det

vet endast du — huruvida du ännu älskar honom så mycket, att

du kan förlåta honom. Om det är fallet — förlåt honom då!”

”Nej”, började Darja, men Anna avbröt henne, i det hon kysste

hennes hand: ”Jag känner världen bättre än du. Jag känner sådana

män som Stiva och vet, hur de betraktar dylikt. Du säger, att han

har talat med henne om dig. Det är säkert icke fallet. Sådana

män göra sig kanske skyldiga till otrohet, men den husliga härden

och makan äro dock heliga för dem. Dylika kvinnor äro dem i

grund och botten föraktliga och kunna föra in ett störande element

i familjelivet. Mellan dem och familjen draga männen så att säga

upp en oöverstiglig gränslinje. Jag förstår detta inte riktigt, men

det är dock så.”

”Ja, men han har kysst henne. ..”

”Käraste Darja, hör på! Jag har sett Stiva, då han var

förälskad i dig. Jag kommer mycket väl ihåg den tiden, då han kom

till mig och hur för var gång tårarna strömmade över hans kinder, så

fort han talade om dig; du var i hans ögon en av poesiens höga,

underbara gestalter. Och jag vet, att du alltjämt stigit allt högre i

hans aktning och kärlek, ju längre han levat tillsammans med dig.

Vi skrattade mången gång åt honom, därför att han efter varje

ord tillade: "Darja är en beundransvärd kvinna’. Du var och har

alltid förblivit en gudom för honom, och hans hjärta vet icke av

något om denna förirrelse ...”

"Men om denna förirrelse upprepas?”

"Det är omöjligt, såvitt jag kan förstå...”

”Skulle du förlåta honom även då?”

”Det vet jag inte — det kan jag inte bedöma... Men jo, jag

kan bedöma det”, tillade hon efter ett ögonblicks begrundande.

”Jag kan verkligen bedöma det. Efter vad som skett skulle jag

nog inte vara som förr, men jag skulle förlåta honom, och jag

skulle förlåta honom så, som om ingenting alls hade hänt.”

”Ja, det är självklart”, inföll Darja hastigt, som om Anna endast

uttalat vad hon ofta sagt sig själv. "Annars vore det ju ingen

förlåtelse. När man en gång väll förlåta, måste man göra det helt

och hållet. Men kom nu med, jag vill föra dig till ditt rum”, sade

hon, i det hon reste sig upp och omfamnade Anna. ”Kära Anna,

vad det gläder mig, att du kommit — nu känner jag mig mycket

lättare om hjärtat.”

Tjugonde kapitlet.

Hela denna dag stannade Anna hemma, d. v. s. hos Oblonskis,

och tog icke emot någon, ehuru flera av hennes bekanta, som hört

talas om hennes ankomst, infunno sig redan denna första dag. Anna

tillbragte hela förmiddagen tillsammans med Darja och barnen.

Men hon skickade sin bror en liten biljett, att han under alla om-ständigheter måste äta middag hemma. ”Kom, Gud är

barmhärtig”, skrev hon till honom.

Oblonski åt middag hemma. Stamtalet vid bordet var allmänt;

även hans fru talade med honom och kallade honom ”du”, vilket

hon förut icke hade gjort. I förhållandet mellan makarna rådde

alltjämt den hittillsvarande stelheten, men det var icke längre tal

om skilsmässa, och Stepan Arkadjevitsj såg redan en möjlighet

till ett samtal och en försoning.

Genast efter middagen kom Katja. Men hon kände Anna

Ar-kadjevna endast helt obetydligt och kom nu till sin syster icke

utan en viss bävan hur denna världsdam från Petersburg, som alla

berömde, skulle taga emot henne. Men hon behagade Anna

Arkad-jevna, det märkte hon genast. Anna blev uppenbarligen förtjust

i den vackra unga flickan, och innan Katja visste ordet av, kände

hon, icke blott att hon fallit under Annas trollmakt utan även att

hon förälskat sig i henne, liksom unga flickor bruka förälska sig

i gifta kvinnor, som äro litet äldre än de själva. Anna gjorde inte

alls intryck av att vara en världsdam eller mor till en åtta års

gosse, utan liknade snarare en tjugu års flicka tack vare sina mjuka

rörelser, sitt friska väsende och den en smula återhållna livligheten

i ansiktet, som än tog sig utlopp i en blick, än i ett leende, om det

blott icke varit för det allvarliga, emellanåt rent av sorgsna

uttrycket i hennes ögon, som gjorde Katja bestört, men samtidigt

verkade tilldragande på henne. Katja kände, att Anna uppförde

sig helt naturligt och ingenting hemlighöll, men att i hennes själ

fanns en hel värld av högre tankar, av allvarliga, poetiska tankar,

som voro ofattbara för henne, den unga flickan.

Då Darja efter middagen gått in i sitt rum, reste Anna sig

hastigt och trädde fram till brodern, som just höll på att tända en cigarr.

”Stiva”, sade hon i det hon, glatt plirande med ögonen, gjorde

korstecknet över honom och sedan såg mot dörren, ”gå, och Gud

vare med dig!” Han förstod henne, lade bort cigarren och

försvann in genom dörren.

När Stepan Arkadjevitsj lämnat rummet, återvände Anna till

soffan, i vilken hon satt, omringad av barnen. Vare sig det

berodde därpå att barnen sågo, hur mycket deras mamma älskade

tanten, eller därpå att de själva funnit ett innerligt behag i henne,

så hade de allesammans redan före middagen klängt sig fast som

kardborrar vid den nya tanten och hade icke vikit ett ögonblick

från henne. Ja, det hade till och med blivit ett slags lek för dem

att sitta så nära tanten som möjligt, taga i henne, hålla hennes

lilla hand och kyssa eller åtminstone vidröra ett veck av hennes

klänning.

”Halt! Såsom vi nyss sutto!” sade Anna Arkadjevna, i det hon

åter slog sig ned på sin plats; Grigori stack åter huvudet under

hennes arm, smög sig med ansiktet intill hennes klänning och

strålade av lycka och stolthet. ”Var nu snäll och tala om för mig,

när balen egentligen blir”, vände Anna sig till Katja.

”Nästa vecka. Och det skall bli en mycket vacker bal. En av

dessa baler, där man alltid har roligt.””Existerar det således baler, där man alltid har roligt?” frågade

Anna med ett glatt skratt.

”Ja. Det är märkvärdigt,_ men det existerar sådana baler. Hos

Bobrischtschevs går det alltid muntert till och även hos Nikitins,

men hos Meschkovs är det alltid tråkigt. Har ni inte också lagt

märke till det?”

”Nej, mitt hjärta, för mig existerar det inte längre baler, på

vilka det går muntert till”, svarade Anna, och Katja såg i hennes ögon

denna särskilda värld, som förblev stängd för henne. ”För mig

existerar det endast sådana, som äro mindre tråkiga än andra . ..”

”Hur kan således ni ha tråkigt på en bal?”

”Varför skulle just jag inte kunna ha tråkigt på en bal?”

frågade Anna. Katja visste, att Anna redan i förväg visste, vilket svar

som skulle komma.

”Därför att ni alltid är den vackraste av alla.”

Anna hade lätt för att rodna. Även nu rodnade hon, när hon

svarade: ”För det första är det inte alls fallet, och för det andra

även om det vore fallet, vad hade jag för glädje av det?”

”Kommer ni att gå på den här balen?” frågade Katja.

”Jag gissar, att jag nog icke kan låta bli det. Se där, tag den”,

sade hon till Tanja, som drog i en ring, som var lätt att draga av

Annas späda, vid spetsen avsmalnande finger.

”Det skulle glädja mig mycket, om ni komme. Jag skulle gärna

vilja se er på en bal.”

”Om jag verkligen kommer dit, kan jag således trösta mig med

den tanken, att jag därmed bereder åtminstone er ett nöje...

Grigori, du får inte rufsa till mig i håret, det är redan förut

tillräckligt rufsigt”, sade hon och ordnade en lossnad hårlänk, med

vilken Grigori lekt.

”Jag föreställer mig er klädd i lila på balen.”

”Varför just i lila?” frågade Anna leende. ”Men nu, barn, måste

ni gå. Hör ni inte, att miss Hull ropar, att ni skola komma och

dricka te?” sade hon, i det hon frigjorde sig från barnen och sköt

dem in i matsalen. ”Jag vet också, varför ni vill, att jag skall

komma på den här balen. Ni väntar er något viktigt av denna

bal, och då vill ni, att alla skola vara där och taga del däri.”

”Hur vet ni det? Ja, så är det.”

”0, en sådan härlig ålder ni befinner er i!” fortsatte Anna. ”Jag

kommer ihåg detta blåaktiga töcken, påminnande om det, som

vilar över bergen i Schweiz, detta töcken som insveper allt för

våra ögon under denna sälla tid, då barndomen just går tillända

och denna vidsträckta, lyckliga, muntra tummelplats för vandraren

allt mer och mer avsmalnar till en smal gångstig; med glatt hjärta

beger man sig in på denna gångstig och dock icke utan bävan,

även om den förefaller aldrig så solbelyst och vacker. . . Vem har

icke upplevat det?” Katja smålog och teg. ”Men hur, ja, hur

måtte hon icke ha upplevat det? Hur gärna skulle jag icke vilja

höra hela hennes kärleksroman”, tänkte Katja vid minnet av hur

förskräckligt prosaisk Annas man, Alexei Alexandrovitsj, såg ut.

”Ja, jag känner till något av er hemlighet”, fortsatte Anna.

74”Stiva har berättat för mig därom och jag önskar er lycka av hela

mitt hjärta. Han behagar mig mycket. Jag sammanträffade med

Vronski på järnvägsstationen.”

”Åh, var han där?” frågade Katja rodnande. ”Vad har således

Stiva talat om för er?”

”Stiva har talat om allt. Och det skulle glädja mig mycket,

mycket... Jag hade i går ressällskap hit med Vronskis mor”,

fortsatte hon, ”och modern talade oavbrutet om honom; han är

hennes älskling; jag vet hur betagna mödrar mången gång äro i sina

barn, men ..

”Vad berättade således hans mor om honom?”

”0, mycket, mycket. Jag vet ju, att han är hennes älskling, men

så mycket är dock säkert, att han har ett ädelt, ridderligt

sinnelag... Hon omtalade t. ex. att han velat överlåta hela

förmögenheten på brodern; redan som gosse hade han räddat en kvinna

från drunkning. Korteligen: han är en hjälte”, sade Anna leende.

Hon tänkte därvid även på de tvåhundra rubel, som han givit åt

den på järnvägsstationen förolyckades efterlevande. Men därom

berättade hon ingenting. En instinktiv motvilja avhöll henne från

att säga något därom. Hon kände, att det i denna handling hade

legat något, som stod i ett personligt samband med henne och som

icke bort vara.

”Hon bad mig mycket att komma och hälsa på hos henne”,

fortsatte Anna. ”Jag gläder mig åt att få återse den gamla damen och

skall i morgon åka till henne. Men Gud vare tackad och lovad,

Stiva stannar länge inne hos Darja i hennes rum”, tillade Anna

och reste sig upp. Katja fick det intrycket, att hon var

missbelåten med något.

”Nej, jag först! Nej, jag!” skreko barnen som nu voro färdiga

med sitt te och åter kommo inrusande till tant Anna.

”Alla på en och samma gång!” ropade Anna, sprang skrattande

dem till mötes och kastade sig tillsammans med hela den

sprattlande och av förtjusning skrikande barnskaran på golvet.

T ju g u första kapitlet.

Då teet serverades för de vuxna, kom Darja ut från sitt rum.

Stepan Arkadjevitsj följde icke med henne; han måtte ha lämnat

sin frus rum genom den andra dörren.

”Jag är rädd för att det blir dig för kallt där uppe”, sade Darja

till Anna. ”Jag skulle hellre vilja inkvartera dig här nere; då äro

vi också närmare varandra.”

”Jag ber dig enträget att inte göra dig något omak för min skull’,

svarade Anna och betraktade därvid svägerskan forskande för att

se, om en försoning ägt rum eller ej.

”Det blir kanske för ljust för dig att sova här”, anmärkte Darja.

”Jag försäkrar dig, att jag alltid och överallt sover som ett

mur-meldjur.”

”Vad är det frågan om?” frågade Stepan Arkadjevitsj, som justkom ut från sitt rum. Han vände sig med denna fråga till sin fru.

Av hans ton förstodo både Katja och Anna med ens, att en

försoning kommit till stånd.

”Jag skulle vilja inkvartera Anna här nere, men då måste andra

gardiner sättas upp. Det kan ingen göra ordentligt, utan det måste

jag själv göra”, svarade Darja, vänd till honom.

”Jag undrar just om de verkligen äro riktigt försonade?” tänkte

Anna, då hon hörde Darjas kalla, lugna ton.

”Ack, gör dig inte alltid så mycket besvär, Darja”, sade hennes

man. ”Om du vill, så kan ju jag ställa i ordning alltsammans.”

”Ja, de äro bestämt försonade”, tänkte Anna.

”Jag känner till hur det blir, när du skall ställa allt i ordning”,

svarade Darja. ”Du ger din Matvei några alldeles omöjliga

anvisningar, så går du din väg, och han gör bara dumheter.” Medan

Darja sade detta, drog hon ned mungiporna i sitt vanliga, ironiska

leende.

”Försoning, fullständig, fullständig försoning”, tänkte Anna.

”Gud vare tackad och lovad!” Och i sin glädje över att det lyckats

henne att åvägabringa detta, gick hon fram till Darja och kysste

henne.

”Så förhåller det sig inte alls. Varför föraktar du mig och Matvei

så?” frågade Stepan Arkadjevitsj med ett knappast märkbart

leende sin fru.

Hela kvällen hade allt, som Darja sade till sin man, en svagt

ironisk anstrykning, såsom det även alltid förr varit fallet, och

Stepan Arkadjevitsj var glad och belåten, ehuru endast så mycket,

att han därvid markerade, att han trots den erhållna förlåtelsen

ingalunda glömt sin skuld.

Klockan halv tio avbröts detta synnerligen muntra och trevliga

familjesamtal vid tebordet av en till synes ganska oviktig

tilldragelse, men denna oviktiga tilldragelse föreföll av egendomliga skäl

dem alla såsom något mycket anmärkningsvärt. Man talade om

en gemensam bekant i Petersburg. Då reste Anna sig hastigt upp.

”Jag har ett porträtt av henne i mitt album”, sade hon. ”Och

samtidigt kan jag även visa er min lilla Sergei”, tillade hon med

ett stolt modersleende.

Efter klockan nio, då hon vanligtvis sade godnatt till sin lilla

gosse och mången gång även innan hon åkte till en bal själv lade

honom till sängs, kände hon sig i dag sorgset stämd, därför att hon

var så långt borta från honom, och vad de än talade om, så

återvände hennes tankar alltjämt till hennes lilla Sergei. Éfon ville

gärna betrakta hans porträtt och tala om honom. Till följd därav

begagnade hon sig av den första förevändning, som erbjöd sig,

reste sig upp och gick med sin lätta, fasta gång ut ur rummet

för att hämta albumet. Trappan, som ledde upp till hennes rum,

utmynnade i förstugan till den stora, uppvärmda huvudtrappan. I

samma ögonblick, som hon trädde ut ur rummet, ringde det där

nere.

”Vem kan det vara?” sade Darja.

”Det är ännu för tidigt för att det skulle kunna vara någon somkommer och hämtar mig, och för ett besök är det för sent”,

anmärkte Katja.

”Förmodligen någon med handlingar”, tillade Stepan

Arkadje-vitsj. Då Anna gick förbi huvudtrappan, kom just en betjänt

uppspringande för att anmäla nykomlingen, och denne stod själv

under taklampan i förstugan. Anna, som kastade en blick ned,

kände genast igen Vronski, och en sällsam känsla av glädje,

uppblandad med fruktan, rörde sig plötsligt i hennes hjärta. Han stod

där nere utan att lägga av sig överrocken och tog just upp

någonting ur fickan. I det ögonblick, då hon befann sig i rak linje med

mellersta rummet i trapphuset, höjde han blicken, blev varse

henne, och i hans ansikte syntes ett uttryck av blygsel och

förskräckelse. Hon gick vidare med huvudet litet framåtlutat, men bakom

sig hörde hon Stepan Arkadjevitsjs höga röst, då han bad den

besökande komma med upp, och Vronskis mindre höga, mjuka, lugna

röst, då han avböjde det.

Da Anna kom tillbaka med albumet, var han icke längre där,

och Stepan Arkadjevitsj omtalade, att han endast kommit dit för

att inhämta upplysningar om en middag, som de någon av de

närmaste dagarna ämnade giva till ära för en just anländ celebritet.

”Han ville inte på några villkor stiga in. En besynnerlig

människa!” tillade Stepan Arkadjevitsj.

Katja rodnade. Hon trodde sig ensam veta, varför han kommit

dit och varför han icke ville stiga in. ”Han har varit hemma hos

oss”, tänkte hon, ”har icke funnit mig hemma och tänkte då, att

jag skulle vara här, men han ville inte stiga in, därför att han

tyckte, att det var för sent, och därför att Anna är här.”

Alla sågo på varandra utan att säga något. Så började de bese

porträtten i Annas album.

I och för sig låg det ingenting ovanligt eller förvånande däri att

någon avlade ett besök hos en vän klockan halv tio för att inhämta

upplysningar om en planerad middag men inte ville stiga in; det

oaktat föreföll det dem alla egendomligt. Mer än alla andra var

Anna av den åsikten, att detta upppförande var besynnerligt och

opassande.

Tjuguandra kapitlet.

Balen hade just börjat, då Katja tillsammans med sin mor gick

upp för den stora, i ljus badande trappan, i vilken blommande

krukväxter och pudrade lakejer i röda rockar voro posterade. Från

salongerna trängde det dova sorlet av den böljande mängden,

regelbundet som surret i en bikupa, och medan de framför spegeln

på en trappavsats ordnade sina frisyrer och sina toaletter, klingade

från balsalen de rytmiska fioltonerna från orkestern, som spelade

upp första valsen. En till åren kommen, civilklädd herre, som

stod framför en annan spegel och lade till rätta det gråa håret

över tinningarna och som utsände en stark parfymdoft, träffade

tillsammans med dem i trappan och trädde åt sidan, varvid han

med oförställd beundran betraktade den honom obekanta Katja.En skägglös yngling med djupt urringad väst, en av dessa

salongs-människor som furst Schtscherbatzki brukade kalla vinthundar,

ordnade under gången sin vita halsduk, bugade sig för dem, kom

tillbaka och bad Katja om en kadrilj. Hon hade redan lovat

Vronski första kadriljen, så hon måste nu skänka denne unge man

den andra. En officer, som just höll på att knäppa sin handske,

trädde vid dörren åt sidan och mönstrade med välbehag den om

en ros påminnande Katja.

Ehuru toaletten, frisyren och alla de övriga tillrustningarna till

balen kostat Katja mycken möda och många överläggningar,

uppträdde hon dock i sin smakfulla tyllklänning över en

underklänning i rosa så fritt och otvunget, som om alla dessa rosetter, spetsar

o. s. v. icke ens för ett ögonblick tagit hennes och de övrigas i hennes

hem ivriga arbete i anspråk ens för ett ögonblick, som om hon

blivit född i detta tyll, i dessa spetsar, i denna höga, av en ros och

två blad krönta frisyr.

Då vid deras inträde i balsalen furstinnan ville lägga till rätta

bandet kring hennes midja, som råkat i oordning, avböjde Katja

det sakta. Hon hade en känsla av att nu måste allt hos henne vara

vackert och älskligt helt och hållet av sig självt så att ingen

förbättring mera behövdes.

Katja hade i dag en av sina lyckliga dagar. Ingenstans var

klänningen för trång, ingenstans hade spetsgarneringen kommit i olag,

ingen rosett hade skrynklats ned eller ryckts av, de skära

balskorna med de höga, svängda klackarna tryckte icke, utan kändes som

luft för de små fotterna. De ljusa banden sutto fast vid det

lilla huvudet lika säkert som hennes eget hår. De tre knapparna

på var och en av de långa handskarna, som smögo sig åt om

händerna utan att förändra deras form, hade alla låtit knäppa sig, och

ingen hade lossnat. Det svarta sammetsbandet, vid vilket en

medaljong hängde, omslöt vackert hennes hals. Detta sammetsband

var rent av förtjusande, och då Katja där hemma i spegeln

betraktat sin hals, hade hon haft liksom en känsla av att detta

sammetsband kunde tala. Och även om hon kanske kunde ha något tvivel

om den högsta fulländningen i de övriga beståndsdelarna av

.hennes toalett, så var sammetsbandet helt enkelt förtjusande. Även

här på balen smålog Katja, då hon såg det i spegeln. I de bara

skuldrorna och armarna kände Katja en marmorliknande kyla, en

känsla, som hon tyckte särdeles mycket om. Hennes ögon

strålade, och i medvetande om hur förtjusande de voro, kunde de röda

läpparna icke återhålla ett leende.

Hon hade knappast trätt in i balsalen och sällat sig till skaran

av damer, som väntade på att bli uppbjudna (Katja hade aldrig

behövt stå länge i denna skara) förrän hon blev uppbjuden till

valsen och därtill av en kavaljer av första rangen, den tongivande

kavaljeren på ballivets område, den berömda balanföraren och

ceremonimästaren Jegor Korsunski, en vacker, ståtlig, gift man. Han

hade just lämnat grevinnan Bonina, med vilken han dansat den

första valsturen, och mönstrade ”sina trupper”, det vill säga de par

som skulle dansa ut; då blev han plötsligt varse den anländande

78Katja, skyndade fram till henne, bugade sig och höjde, utan att

ens fråga om det passade henne, armen för att lägga den om

hennes smärta midja. Hon tittade sig omkring för att se åt vem

hon kunde lämna sin solfjäder, och värdinnan tog med ett vänligt

leende hand om den.

”Så härligt, att ni kommit punktligt”, sade han, i det han lade

armen om hennes midja. ”Denna försenade ankomst är ett riktigt

oskick.”

Hon lade den krökta vänstra armen på hans axel, och de små

fotterna i de skära skorna rörde sig hurtigt, lätt och i takt med

musiken på det glatta parkettgolvet. ”Det är en riktig

vederkvickelse att dansa vals med er”, sade han efter de första lugna

valsstegen. ”En rent av förtjusande lätthet och precision —” han sade till

henne detsamma som han sade till nästan alla bekanta damer.

Hon smålog över hans beröm och fortsatte att över hans axel

se sig omkring i balsalen. Hon var ej någon novis, för vilken alla

ansikten på en bal flöto ihop till ett enda trolskt helhetsintryck,

men hon var icke heller en av dessa unga damer, som av sina

mödrar släpas med på alla möjliga baler och där känna till alla

ansikten så väl, att de helst skulle vilja slippa se dem mer. Utan

hon intog en mellanställning mellan dessa två ytterligheter; hon

var visserligen upprörd, men samtidigt var hon dock så behärskad,

att hon kunde göra sina iakttagelser. I vänstra hörnet hade, enligt

vad hon såg, gräddan av sällskapet grupperat sig. Där voro den

sköna, nästan till omöjlighet dekolleterade Liddy, herr Korsunskis

fru, värdinnan, herr Krivin med sitt på långt håll glänsande

månsken, som alltid uppehöll sig i närheten av societetens spetsar; dit

riktade de unga herrarna sina blickar, utan att dock våga sig fram,

och där urskilde hon även sin svåger Stiva, och sedan upptäckte

hon Annas vackra ansikte och förtjusande figur i en svart

sammetsklänning. Även ”han” var där. Katja hade icke återsett

honom sedan den kväll, då hon avböjt Ljevins frieri. Med sina

skarpa ögon upptäckte hon honom med ens och såg till och med, att

han blickade åt hennes håll.

”Nå, ännu ett varv? Ni är väl inte trött?” frågade Korsunski,

som nu var en smula anfådd.

”Nej tack.”

”Vart får jag lov att föra er?”

”Jag tror, att fru Karenina är därborta . . . Var god och för mig

till henne.”

”Som ni befaller.” Och Korsunski valsade med korta, avmätta

steg rakt fram mot gruppen i vänstra hörnet, varvid han ständigt

upprepade: ”Pardon, mes dames, pardon!” och kryssade fram så

skickligt i detta hav av spetsar, tyll och band, att han icke

havererade en enda gång. Så svängde han om sin dam med en tvär

knyck, så att hennes ben i de genombrutna silkesstrumporna

syntes och hennes släp solfjäderformigt utbredde sig över herr Krivins

knän. Korsunski bugade sig och bjöd Katja armen för att föra

henne fram till Anna Arkadjevna. Rodnande drog Katja ned

släpet från herr Krivins knän och såg sig sedan, en smula yr i huvudet,omkring efter Anna. Anna var icke klädd i lila,-såsom Katja

ansett mest passande, utan bar en svart, djupt urringad

sammetsklänning, som lämnade fria hennes fylliga, som av elfenben svarvade

skuldror, bysten och de vackert rundade armarna med de fina,

smala handlederna. Hela klänningen var besatt med venetianska

spetsar. På huvudet bar hon i det svarta håret, alltsammans hennes

eget, en liten girland av styvmorsvioler, och en liten bukett av

samma slags blommor satt instucken bland de vita spetsarna vid

det svarta band, hon hade om midjan. I hennes koaffyr fanns

ingenting påfallande. Påfallande voro endast de egensinniga, korta

ringlar av hennes svarta hår, som vid tinningarna stodo ut från

huvudet. Omkring den glatta, kraftiga halsen slingrade sig ett

pärlsnöre.

Katja hade dagligen träffat Anna och rent av förälskat sig i

henne. Hon hade absolut föreställt sig henne i lila, men när hon

nu fick se henne klädd i svart, kom hon till insikt om att hon aldrig

förr till fullo fattat Annas hela älsklighet. Hon såg henne nu i en

alldeles ny, överraskande uppenbarelseform. Nu förstod hon, att

Anna icke fick bära lila, att hennes älsklighet bestod just däri att

hon, likt en tavla i en ram, trädde ut ur sin toalett och att man

till följd av hennes person icke beaktade hennes toalett. Och man

såg icke alls denna svarta klänning med de dyrbara spetsarna på

henne. Klänningen var endast ramen, och synlig var endast hon

i sin naturlighet och skönhet såväl som i sin munterhet och

levnadslust. Hon stod nu, som alltid, med mycket rak hållning och talade,

när Katja kom fram, med värden.

”Nej, jag vill icke kasta någon sten på henne”, sade hon just.

”Jag kan visserligen icke förstå, hur det var möjligt”, tillade hon

med en axelryckning. Så vände hon sig genast med ett älskvärt,

litet beskyddande leende till Katja. Med en snabb kvinnoblick

mönstrade hon dennas toalett och gav sedan med en endast för Katja

märkbar böjning på huvudet tillkänna sitt bifall såväl med toaletten

som med dess ägarinnas skönhet. ”Ni har ju kommit dansande in

i balsalen”, sade hon sedan.

”Det här är en av mina trognaste medhjälparinnor”, sade

Kor-sunski och bugade sig för Anna Arkadjevna, som han ännu icke

hälsat på. ”Prinsessan bidrar i hög grad till att göra en bal glad

och trevlig och vacker. Anna Arkadjevna, en valstur”, sade han

med en bugning.

”Känna ni redan varandra?” frågade värden.

”Med vem äro inte min fru och jag bekanta? Vi äro de vita

vargarna •— alla känna oss”, svarade Korsunski. ”En valstur,

Anna Arkadjevna.”

”Jag dansar inte, när jag kan undvika det”, svarade hon.

”Men i dag går det inte att undvika det”, sade Korsunski. I

samma ögonblick kom Vronski fram.

”Nåja, om det i dag är oundvikligt för mig, så kom då”, sade

hon, utan att taga notis om Vronskis bugning, och lade hastigt sin

hand på Korsunskis axel.

”Vad kan hon ha emot honom?” tänkte Katja. Hon hade myc-ket väl märkt, att Anna avsiktligt icke besvarat greve Vronskis

hälsning. Vronski trädde nu fram till Katja, påminde henne om

den utlovade kadriljen och uttalade sitt beklagande, att han icke

haft nöjet att se henne på länge. Katja blickade med beundran

efter den dansande Anna och hörde likgiltigt på vad Vronski sade.

Hon väntade, att han skulle bjuda upp henne till valsen, men det

gjorde han ej, och hon såg förundrad på honom. Han rodnade och

bad henne nu hastigt om ett varv, men han hade knappast lagt

armen om hennes smärta midja och tagit det första valssteget, förrän

musiken plötsligt upphörde. Katja blickade in i hans ansikte, som

nu var så nära hennes, och ännu många år efteråt uppfyllde tanken

på denna blick, så full av kärlek, som han lämnade obesvarad,

hennes hjärta med en bitter, bitter känsla av skam.

”Pardon, pardon! Vals! Vals!” ropade Korsunski från andra

ändan av salen, slog själv armen om närmaste unga dam och

dansade vidare.

T jugutredje kapitlet.

Vronski dansade några varv med Katja. Efter dansen begav

Katja sig till sin mor och hade knappast pratat några ord med

grevinnan Northstone, förrän Vronski kom och hämtade henne till

kadriljen. Under kadriljen sade ingendera något av vikt, utan

samtalet hoppade från det ena ämnet till det andra. Än talade herr

Vronski om herr Korsunski och fru Korsunskaja, om vilka han

inlade en mycket lustig skildring, genom att karaktärisera dem som

två rara små barn på fyrtio år, än om den förestående

amatörföreställningen, och han berörde även Katjas känsliga punkt genom att

tala om Ljevin och fråga, om han var där, varvid han tillade, att

han tyckte mycket bra om honom. Men av denna kadrilj

hade Katja inte heller väntat sig något mer. Hon väntade under

hjärtklappning på mazurkan. Hon trodde, att under mazurkan

skulle allt komma till ett avgörande. Att han icke under kadriljen

bjöd upp henne till mazurkan, oroade henne icke något vidare. Hon

betraktade det såsom något självklart, att hon, liksom på de förra

balerna, även denna gång skulle dansa mazurkan med honom, och

avvisade fem herrar, som bjödo upp henne, därför att hon redan

var uppbjuden. Hela balen ända till den sista kadriljen var för

Katja en sagolik dröm, uppfylld av glada färger, toner och

rörelser. Hon dansade nästan oavbrutet. Endast då hon kände sig

trött och behövde vila, lät hon en paus inträda. Den sista kadriljen

dansade hon med en tråkig ung man, som hon icke gärna kunnat ge

en korg, och det föll sig så, att hon därvid fick till visavier

Vronski och Anna. Sedan hon genast vid balens början mött Anna,

hade hon icke vidare kommit i beröring med henne och såg nu henne

på en gång i ett alldeles nytt och överraskande tillstånd. Hon

iakttog hos henne de henne själv så välbekanta symptomen av denna

upprördhet, som framkallas av en personlig framgång. Hon såg,

att Anna var liksom berusad av triumf över att hon väckt

förtjusning. Hon kände till denna känsla och kände till dess tecken och

6. — Anna Karenina. 81såg dem nu hos Anna — hon såg den skälvande glansen i hennes

ögon och det leende av lycka och sinnesrörelse, som ofrivilligt

spelade kring hennes mun, och den fulländade älskligheten, säkerheten

och lättheten i alla hennes rörelser.

”Vem är det?” frågade hon sig själv. ”Alla eller en särskild?”

Medan den unga mannen, med vilken hon dansade, ansträngde sig

att underhålla henne eller tappade bort tråden utan att kunna

återfinna den och utan att hon kom honom till hjälp och medan hon

till det yttre glad följde herr Korsunskis högljudda kommandon,

iakttog hon och hennes hjärta sammansnördes allt smärtsammare

och smärtsammare. ”Nej, icke att hon funnit välbehag hos många

utan det att hon väckte en särskild förtjusning, det har berusat

henne så. Och vem är denne särskilde? Skulle det vara han?” För

var gång när han talade till Anna lyste hennes ögon av glädje och

ett leende av lycka framträdde på hennes röda läppar. Det såg ut,

som om hon bemödade sig om att undertrycka dessa bevis på

glädje, men de trängde av egen kraft fram på hennes ansikte. ”Och hur

är det med honom?” frågade Katja sig, såg på honom och

förskräcktes. Det, som i Annas ansikte trätt fram klart som en spegel,

det såg hon likaledes hos honom. Vad hade det blivit av hans

eljest så lugna, säkra hållning, hans sorglösa, obekymrade uppsyn?

Nu var allt detta förändrat; för var gång han vände sig till henne,

lutade han fram huvudet litet, som om han ville falla ner framför

henne, och i hans blick låg oavlåtligt ett uttryck av fullständig

undergivenhet och en viss bävan. ”Jag skulle icke vilja förolämpa dig

med min lidelse”, tycktes hans blick säga. ”Jag skulle vilja rädda

mig och vet icke hur.” Över hans ansikte låg ett uttryck, som Katja

ännu aldrig sett hos honom.

De samtalade helt likgiltigt om gemensamma bekanta, men Katja

hade den känslan, att varje ord, som uttalades av dem, avgjorde

deras så väl som hennes eget öde. Och sällsamt: ehuru de i

verkligheten endast talade om hur löjlig Ivan Ivanovitsj gjorde sig genom

att tala franska och att fröken Jelezkaja nog hade kunnat göra ett

bättre parti, så hade dock dessa ord för dem en särskild betydelse,

och de kände det icke mindre än Katja. Hela balen, hela världen,

allt, omslöts i Katjas själ liksom av en tät töckenslöja. Endast

den stränga skolning, som hon genomgått, höll henne upprätt och

tvang henne att göra det, som fordrades av henne, d. v. s., att dansa,

besvara frågor, fortsätta samtalet, ja, till och med le. Men i och

med början av mazurkan, då stolarna redan ställdes i ordning till

den och några par redan kommit från de mindre rummen ut i stora

balsalen, kom för Katja förtvivlans och förfärans ögonblick. Fem

herrar hade hon avvisat och nu var hon inte alls uppbjuden till

mazurkan! Hon kunde icke längre hoppas att ännu bli uppbjuden,

just därför att hon städse varit så omsvärmad, att ingen numera

skulle komma på den tanken att hon icke var uppbjuden. Den

enda utvägen var nu att säga modern, att hon var sjuk, och att fara

hem, men därtill hade hon icke styrka. Hon kände sig alldeles

bruten. Hon drog sig tillbaka in i ett litet rum och sjönk ned i en

fåtölj längst in i det. Kjolen till hennes luftiga balklänning pöste

82upp sig som ett moln kring henne; den ena bara, spensliga

flick-armen hängde kraftlös ned bland vecken på den skära klänningen,

i andra handen höll hon solfjädern och fläktade med korta, snabba

rörelser sitt glödande ansikte. Till det yttre liknade hon en

fjäril, som just slagit sig ned på ett grässtrå och varje ögonblick är

redo att åter lyfta sina brokigt skimrande vingar och fladdra

vidare, men i stark kontrast till denna likhet pressade en

fruktansvärd förtvivlan ihop hennes hjärta.

”Men kanske jag misstar mig, kanske det inte alls är så?” Och

åter återkallade hon i sitt minne allt, som hon hade sett.

”Men Katja, vad vill det här säga?” frågade grevinnan

North-stone, som kommit in, utan att Katja hört hennes steg på mattan.

”Det förstår jag inte alls.” Katjas underläpp skälvde. Hon reste

sig hastigt upp. ”Dansar du då inte med i mazurkan, Katja?”

”Nej, nej”, svarade Katja. Hennes röst skälvde av återhållna

tårar.

”Jag stod bredvid, då han bjöd upp henne till mazurkan”, sade

grevinnan Northstone, som med säkerhet förutsatte, att Katja

skulle förstå, vilka ”han” och ”hon” voro. ”Hon frågade honom:

"Dansar ni då inte med prinsessan Schtscherbatzkaja’?”

”Ack, mig är allting likgiltigt!” svarade Katja. Ingen annan än

hon själv kände fullkomligt till hennes belägenhet, ingen visste, att

hon helt nyligen avböjt ett frieri av en man, som hon kanske

älskade och som hon endast avvisat, därför att hon trott på en annans

kärlek.

Grevinnan Northstone uppsökte Korsunski, som bjudit upp henne

till mazurkan, och föranledde honom att bjuda upp Katja. Katja

och Korsunski dansade som första par, och till sin lycka behövde

Katja inte prata, enär Korsunski sprang omkring och dirigerade sina

trupper. Vronski och Anna sutto nästan mitt emot henne. Hon

iakttog dem med sina vitt blickande ögon, hon iakttog dem även

på närmare håll, när dansen medförde ett sammanträffande med

paret, och ju mer hon iakttog dem, desto mer kände hon sig förvissad

om att hennes olycka var ett fullbordat faktum. Hon såg, att

dessa två trodde sig vara ensamma med varandra i denna av

människor uppfyllda sal, och i Vronskis ansikte, som eljest visade en sådan

fasthet och säkerhet, iakttog hon liksom nyss ett sådant uttryck,

som man ser i ögonen på en klok hund, som känner sig

skuldmedveten. Anna smålog, och hennes leende övergick på honom. Hon

försjönk i tankar, och även han blev allvarlig. En hemlighetsfull,

oemotståndlig kraft drog alltjämt Katjas ögon till Annas gestalt.

Hon var förtjusande i sin enkla, svarta klänning. Förtjusande voro

hennes armar med armbanden, förtjusande den bara halsen med

pärlsnöret, förtjusande de små lockarna, förtjusande de små händernas

och fotternas behagfulla och lätta rörelser, förtjusande detta

vackra ansikte i dess livlighet, men det låg något fruktansvärt och grymt

i alla dessa älskliga behag.

Katja beundrade Anna mer än någonsin, och till följd därav led

hon ännu mer. Hon kände sig alldeles förintad, och det

avspeglade sig på hennes ansikte. Då Vronski en gång under mazurkanmötte henne och såg på henne, kände han knappast igen henne vid

första blicken, så förändrad var hon.

”En underbart härlig bal!” sade han till henne endast för att säga

något.

”Ja”, svarade hon.

Mitt i mazurkan utfördes en av Korsunski nyuttänkt,

komplicerad figuré, och när det var Annas tur att upprepa den, trädde

hon in mitt i kretsen, valde två herrar och ropade sedan till sig

Katja och en annan dam. Förskräckt såg Katja på Anna, då hon

trädde fram till henne. Anna blinkade vänligt mot henne, smålog

och tryckte hennes hand. Men när hon märkte, att Katjas ansikte

besvarade detta leende endast med en min av förvåning och

förtvivlan, vände hon sig bort från henne och pratade glatt med den

andra damen.

”Ja, det finns något främmande, demoniskt hos denna

förtjusande varelse”, tänkte Katja.

Anna ville icke stanna till supén; värden bad henne enträget.

”Ge bara med er, Anna Arkadjevna”, kom Korsunski honom

till undsättning, bjöd henne armen och lade hennes bara arm på

sin frackärm. ”Om ni bara visste, vilken storslagen kotiljong jag

har förberett! Un bijou!” Och han förflyttade sig sakta vidare,

i det han försökte draga henne med sig. Värden smålog gillande.

”Nej, jag stannar inte”, upprepade Anna leende, men trots detta

leende förstodo både Korsunski och värden av hennes bestämda

ton, att hon icke skulle stanna. ”Nej, jag har ändå på denna enda

bal här i Moskva dansat mer, än jag gjort på vinterns alla baler i

Petersburg”, sade Anna med en sidoblick på den bredvid henne

stående Vronski. ”Jag måste vila ut lite före min avresa.”

”Och ni reser verkligen oåterkalleligen i morgon?” frågade

Vronski.

”Ja, jag gissar det”, svarade Anna, liksom förundrad över

djärvheten i hans fråga, men medan hon sade det, flög från hennes

strålande ögon och leende läppar som en icke återhållbar, darrande,

brännande stråle över till honom. Anna Arkadjevna stannade icke

till supén, utan åkte dessförinnan hem.

T jugufjärde kapitlet.

”Ja, jag måtte nog ha något motbjudande, frånstötande hos mig”,

tänkte Ljevin, då han gick från Schtscherbatzkis och återvände till

sin brors bostad. ”Och jag passar verkligen inte heller ihop med

andra människor. Man anser mig stolt. Nej, stolt är jag inte. Om

jag vore stolt, hade jag icke försatt mig i en sådan belägenhet.” Och

han utmålade för sig Vronski, denna lyckliga godhjärtade,

förståndiga och lugna människa, som förmodligen aldrig befunnit sig i en

sådan förskräcklig belägenhet som han själv denna kväll. ”Ja, hon

kunde icke annat än ge honom företrädet. Det måste vara så,

och jag får icke beklaga mig över någon eller något. Jag bär själv

skulden. Vilken rättighet hade jag att tro, att hon skulle ha lustatt förena sitt liv med mitt? Vem är jag? Och vad är jag? En

värdelös människa, som ingen har användning för.” Därvid tänkte

han på sin bror Nikolai och uppehöll sig med nöje vid detta minne.

”Har han kanske inte rätt i att hela världen är dålig och gemen? Vi

döma inte vår bror Nikolai rättvist och ha näppeligen aldrig gjort

det. Naturligtvis är han en föraktlig människa ur Prokofis

synpunkt, ty denna har ju sett honom i en trasig päls och svårt

berusad, men jag känner honom från en annan sida. Jag känner hans

själ och vet, att jag har mycken likhet med honom. Men i stället

för att genast söka upp honom, åkte jag först bort på en middag.”

Ljevin trädde fram till en lykta, läste broderns adress, som han hade

med sig i sin plånbok, och ropade an en droska. Under hela den

långa färden till brodern erinrade Ljevin sig livligt allehanda

tilldragelser ur dennes liv. Han drog sig till minnes, hur brodern

under hela universitetstiden och det därpå följande året trots

kamraternas hån levat som en munk och noga uppfyllt alla religiösa

bud, gått i kyrkan, hållit fastorna och undvikit varje nöje, i all

synnerhet kvinnorna; och hur han sedan plötsligt sökt umgänge med

de mest avsigkomna människor och hängivit sig åt de tygellösaste

utsvävningar. Han drog sig dessutom till minnes en historia med en

gosse, som brodern tagit till sig från landet för att undervisa och

som han i ett anfall av raseri pryglat till den grad, att han ådragit

sig en anklagelse för svår misshandel. Så tänkte han på en historia

med en falskspelare, till vilken brodern förlorat pengar och givit

en växel och som han sedan angav för bedrägeri. (Det var dessa

pengar, som Sergei Ivanovitsj hade betalt). Vidare erinrade han

sig, hur Nikolai en natt till följd av utsvävningar fått tillbringa

natten på polisvaktkontoret. Och sedan den sista skandalen, då

han någonstans i västra delen av landet fått anställning men blivit

häktad, därför att han klått upp församlingsföreståndaren . . . Detta

var ju alltsammans mycket otrevliga saker, men Ljevin bedömde

dem dock icke så svårt som de, vilka icke kände Nikolai och hela

hans utveckling och hjärta, nödvändigtvis måste göra.

Ljevin tänkte ävenledes på hur Nikolai under sin period av

fromhet, fastor, kyrkbesök sökt en tygel för sin lidelsefulla natur men

hur ingen varit honom ett stöd, ja, hur alla och även han själv

tvärt om gjort sig lustiga på hans bekostnad. De hade hånat

honom, kallat honom gubben Noak och munken, men då det onda

sedermera slagit sina klor i honom, hade alla i förfäran och avsky

vänt sig bort från honom.

Ljevin sade sig själv, att hans bror Nikolai trots sin dåliga

lev-nadsvandel i grund och botten icke var sämre än de människor, som

föraktade honom. Det var icke hans fel, att han var född med

en obändig karaktär och ett något inskränkt förstånd. Men han

hade alltid vinnlagt sig om att vara en god människa. ”Jag skall tala

helt uppriktigt med honom, jag skall söka förmå honom till att

fritt och öppet omtala allt för mig och jag skall visa honom, att

jag älskar honom och följaktligen även förstår honom”, det

föresatte sig Ljevin, då han efter klockan tio anlände i sin droska till

det hotell, på vilket Nikolai enligt adressen skulle bo.”1 nummer tolv och tretton”, svarade portieren på Ljevins fråga.

”Är han hemma?”

”Ja.”

Dörren till nummer tolv stod halvöppen; jämte en ljusstrimma

trängde ett tjockt tobaksmoln ut därifrån, och Ljevin hörde en

honom obekant röst. Men han märkte genast, att även hans bror

var hemma, ty han hörde denne hosta.

Då han genom ytterdörren trädde in i ett litet förrum, som

skildes från rummet av en skärm, sade just den obekanta rösten: ”Allt

kommer att bero på om saken bedrives med förstånd.”

Konstantin Ljevin tittade genom den i mellanväggen befintliga

dörren, som ävenledes stod öppen, in i rummet, och såg, att den

talande var en ung man med en väldig kalufs och en jacka utan

ärmar. En ung, koppärrig kvinna i ylleklänning utan manschetter

och krage satt i soffan. Brodern syntes inte till. Konstantins

hjärta sammansnördes av smärta vid tanken på vilka främmande

människor brodern levde tillsammans med. Ingen hade hört honom

komma och Konstantin tog av sig galoscherna och hörde därvid på

vad herrn i den ärmlösa jackan sade. Han talade om något slags

företag.

”Måtte fan ta dessa privilegierade klasser”, hördes nu under

hostningar broderns röst. ”Marja! Dra försorg om litet

kvälls-vard åt oss, och ge oss vin, om det ännu finns något kvar. Låt i

annat fall hämta.”

Kvinnan reste sig upp, kom ut genom mellandörren och blev

varse Konstantin.

”En herre är här, Nikolai Dmitrijevitsj”, sade hon.

”Vem söker ni?” frågade Nikolai i förargad ton.

”Det är jag”, svarade Konstantin och trädde in i ljusskenet.

”Vad för en jag?” frågade Nikolai i ännu mer förargad ton. Det

hördes, att han hastigt steg upp och därvid stötte emot något, och

sedan såg Konstantin framför sig i mellandörren broderns

honom så välbekanta och dock genom sitt förvildade och sjukliga

utseende så överraskande gestalt: mycket lång, mager, böjd, med

stora, förstörda ögon.

Han var ännu magrare än för tre år sedan, då Konstantin senast

sett honom. Han bar en kort rock, till följd varav hans händer

och den knotiga överkroppen föreföllo ännu jättelikare. Håret hade

blivit tunnare, samma raka mustascher som förr dolde läpparna,

samma ögon blickade sällsamt barnsligt mot den inträdande.

”Ah, Konstantin”, sade han, då han kände igen brodern, och det

lyste till av glädje i hans ögon. Men i samma ögonblick vände

han sig om mot den unge mannen och gjorde med huvudet och

halsen en brodern välbekant rörelse, som om halsduken generade

honom, och nu framträdde på hans avtärda ansikte ett helt annat,

skyggt, lidande, trotsigt uttryck. ”Jag har skrivit så väl till er

som till Sergei Ivanovitsj, att jag icke känner och icke vill känna

er två. Vad vill du? Vad vill ni mig?”

Hans uppträdande var dock helt annorlunda, än Konstantin hade

föreställt sig. Den oangenämaste och värsta egenheten i hans

ka-86raktär, som i så hög grad försvårade varje umgänge med honom,

hade Konstantin glömt, då han utmålat brodern för sig, och nu

först, då han såg hans ansikte och i all synnerhet denna

krampaktiga huvudrörelse, återkallades allt i hans minne.

”Jag vill dig egentligen ingenting”, svarade han skyggt. Jag har

endast kommit hit för att få återse dig en gång.”

Broderns blyghet tycktes stämma Nikolai mildare till sinnes.

”Jaså? Nå, hur mår du?” sade han. ”Stig in och sätt dig. Vill

du äta kvällsvard med oss? Marja, hämta tre portioner. Nej,

vänta! vet du, vem det där är?” frågade han brodern, i det han pekade

på herrn i jackan. ”Det är herr Krizki, en vän till mig från

Kiev-tiden, en mycket framstående man. Naturligtvis förföljer polisen

honom, därför att han inte är en skurk.”

Och liksom det alltid varit hans vana, såg han nu i tur och

ordning på alla de närvarande. När han såg, att kvinnan, som stod vid

dörren, gjorde min av att gå ut, skrek han till henne: ”Du skall

vänta, har jag sagt.” Och på detta virriga sätt, som Konstantin så

väl kände igen hos honom, började han, i det han lät blicken irra

omkring, berätta för sin bror Krizkis levnadshistoria — hur han

blivit förvisad från universitetet, därför att han grundat

söndagsskolor och en förening med ändamål att understödja fattiga studenter,

hur han sedan tagit anställning som folkskollärare, blivit bortkörd

därifrån och av någon anledning ställd inför rätta.

”Har ni studerat i Kiev?” frågade Konstantin herr Krizki för

att bryta den tryckande tystnad, som inträtt.

”Ja, i Kiev”, svarade Krizki och rynkade pannan.

”Och den här kvinnan”, avbröt Nikolai honom och pekade på

kvinnspersonen, ”är min följeslagarinna genom livet, Marja

Niko-lajevna. Jag har tagit henne från ett visst hus”, fortsatte han, i

det han åter gjorde en knyck med huvudet, ”men jag älskar och

ärar henne, och jag ber alla, som vilja känna mig”, tillade han med

höjd röst och mörk uppsyn, ”att likaledes älska och ära henne.

Hon är för mig alldeles detsamma, som om hon vore min hustru.

Så nu vet du, vem du har framför dig. Och om du tycker, att du

förnedrar dig genom att umgås med någon av oss, så adjö, där är

dörren.” Åter såg han frågande från den ena till den andra.

”Jag förstår inte, på vad sätt jag skulle kunna tycka, att jag

förnedrar mig.”

”Låt således servera kvällsvarden, Marja. Tre portioner och

brännvin och vin . . . Nej, vänta ... Jo, det är bra . . . Gå.”

Tjugufemte kapitlet.

”Nu ser du väl”, fortsatte Nikolai Ljevin; han lade pannan i

djupa veck, och det föll sig uppenbarligen svårt för honom att

komma på det klara med vad han ville säga och göra. ”Titta där.”

Han pekade bort mot ett hörn av rummet, där det låg några med

rep sammanbundna järnstänger. ”Ser du det där? Det är början

87till ett nytt företag, som vi nu gripa oss an med. Det är ett

kooperativt företag . .

Konstantin hörde knappast på honom. Han betraktade broderns

sjukliga, lungsiktiga ansikte, och medlidandet med denne blev allt

större i hans hjärta. Han kunde icke tvinga sig till att höra på

uppmärksamt, vad brodern berättade om det nya företaget. Han

urskilde endast, att det var ett räddningsankare för Nikolai, för att

han icke skulle vara tvungen att förakta sig själv. Nikolai pratade

alltjämt på: ”Du vet ju, att kapitalet förtrycker arbetaren.

Arbetarna och bönderna bära hos oss hela arbetsbördan och ha det

dock så ställt, att hur mycket de än anstränga sig, kunna de aldrig

komma upp ur sitt bekymmersamma läge. Hela den överskjutande

arbetsförtjänsten, genom vilken de skulle kunna förbättra sin

ställning, förskaffa sig några lediga timmar och till följd därav tillägna

sig en viss bildning, hela detta överskott taga kapitalisterna ifrån

dem. Och de sociala förhållandena ha gestaltat sig så att ju mera

de arbeta, desto rikare bli köpmännen och godsägarna, under det

att de själva endast förbli arbetsok. Detta måste ändras”, slöt

han och såg frågande på brodern.

”Ja, naturligtvis”, svarade Konstantin och betraktade de röda

fläckar, som under tiden framträtt på broderns utstående kindkotor.

”Och då vilja vi således grunda en kooperativ klensmedförening,

i vilken hela driften och vinsten och de viktigaste erforderliga

verktygen skola vara gemensam egendom.”

”Var skall denna förening ha sitt säte?” frågade Konstantin

Lje-vin.

”1 byn Vosdrema, guvernementet Kasan.”

”Men varför på landet? Jag skulle tro, att det på landet redan

finns gott om arbete. Vad skall klensmedsföreningen göra på

landet?”

”Anledningen är den, att bönderna alltjämt befinna sig i lika

stort slaveri som förr i tiden, och därför är det för dig och Sergei

Ivanovitsj också oangenämt, att de skola bli befriade ur detta

slaveri”, svarade Nikolai, retad av den andras svar. Konstantin som

under tiden sett sig omkring i det ovänliga, smutsiga rummet, kunde

icke återhålla en suck. Denna suck tycktes förarga Nikolai ännu

mer.

”Jag känner till dina och Sergei Ivanovitsjs aristokratiska

åsikter. Jag vet, att han använder hela sin intelligens till att försvara

den bestående misshushållningen.”

”Visst inte! Men varför talar du alltid så om Sergei

Ivanovitsj?” sade Konstantin leende.

”Det skall jag säga dig!” skrek Nikolai plötsligt, då Konstantin

nämnde detta namn. ”Det skall jag säga dig . . . Men vad tjänar

det till att tala därom? . . . Blott en sak skulle jag vilja veta . . .

Varför har du över huvud taget kommit hit? Du föraktar ju mig

och mina strävanden. Gott! Gå då i Guds namn! Gå!” skrek han

och reste sig upp. ”Gå!”

”Om något förakt kan det inte bli tal hos mig”, svarade

Konstantin skyggt. ”Jag vill inte heller gärna komma i tvist med dig.”I detta ögonblick kom Marja Nikolajevna tillbaka. Nikolai såg

med vredgad min på henne. Hon kom hastigt fram till honom och

viskade något till honom.

”Jag mår inte bra, jag har blivit retlig”, sade nu Nikolai i

lugnare ton. ”Och då kommer du och talar med mig om Sergei

Iva-novitsj och hans avhandling. Den är rena vanvettet, dumt prat,

självbedrägeri. Hur kan en människa, som inte alls vet vad

rättvisa vill säga, skriva om rättvisa? Hor ni läst hans avhandling?”

vände han sig till Krizki, i det han åter slog sig ned vid bordet och

sköt åt sidan cigarretterna, som lågo kringströdda över halva

bordet, för att bereda plats.

”Nej, jag har icke läst den”, svarade Krizki vresigt.

”Varför inte det?” for nu Nikolai ut mot Krizki.

”Därför att jag anser det gagnlöst att förspilla min tid med det.”

”Men ursäkta mig, hur vet ni således, att ni skulle förspilla tid

med det? Många människor kunna inte gripa sig an med

avhandlingen, därför att den går över deras horisont. Men med mig är

det en helt annan sak — jag genomskådar helt och hållet hans

bevisföring och vet, vari dess svaghet ligger.”

Alla tego. Krizki reste sig långsamt upp och sträckte ut

handen efter sin mössa.

”Vill ni inte äta kvällsvard med oss? Gott, adjö då! Kom hit i

morgon med klensmeden.”

Krizki hade knappast gått ut, förrän Nikolai leende såg på

brodern med plirande ögon. ”Honom är det ingenting bevänt med”,

sade han. ”Jag ser mycket väl . . .”

Men i detta ögonblick ropade Krizki, som vänt om, honom till

sig från dörren. ”Vad vill ni?” frågade Nikolai och följde med

honom ut i förstugan. Konstantin, som var kvar ensam med

Marja Nikolajevna, vände sig till henne.

”Har ni varit länge hos min bror?” frågade han.

”Det är nu på andra året. Hans hälsa har blivit riktigt dålig;

han dricker för mycket”, svarade hon.

”Vad dricker han således?”

”Brännvin, och det är skadligt för honom.”

”Dricker han verkligen mycket?” viskade Konstantin.

”Ja”, svarade hon med en ängslig blick mot dörren, i vilken

Nikolai åter blev synlig.

”Vad har ni talat om?” frågade han med rynkad panna och lät

blicken irra från den ena till den andra.

”Om ingenting”, svarade Konstantin förläget.

”Ja, om ni inte vilja säga det, så skola ni låta bli det. Förresten

skulle jag vilja säga dig, att det inte passar sig alls för dig att prata

med henne. Hon är en piga och du en förnäm herre”, sade han

och gjorde åter en knyck med huvudet. ”Du har nu, anser jag,

sett allt hos mig och bildat dig en åsikt därom och står nu

uppfylld av medlidande över mina förvillelser”, tillade han med höjd

röst.

”Nikolai Dmitrijevitsj, Nikolai Dmitrijevitsj”, viskade Marja

Nikolajevna åter och gick närmare honom.”Bra! . . . Men hur är det med kvällsvarden? Ah, där är den

ju”, sade han, då han fick se en kypare med en bricka. ”Ställ den

här!” utropade han i förtretad ton, grep genast brännvinsflaskan,

fyllde ett glas och tömde det. ”Du vill väl också ha en?” vände han

sig till brodern. Han hade genast blivit vid bättre humör. ”Ja, vi

skola ej tala mer om Sergei Ivanovitsj. Jag gläder mig ändå åt att

återse dig. Folk får säga vad de vill, men det är dock en helt

annan känsla, när man talar med sina anhöriga. Nå, men drick då!

Och tala om för mig vad du har för dig!” fortsatte han, i det han

tuggade på en brödbit och serverade sig ännu en sup. ”Hur har

du det egentligen?”

”Jag bor ensam på landet liksom förr och ägnar mig åt

lantbruket”, svarade Konstantin. Med förfäran observerade han den

glupskhet, varmed brodern åt och drack, men bemödade sig

samtidigt om att låtsa, att han icke gav akt på det.

”Varför gifter du dig inte?”

”Det har inte fallit sig så”, svarade Konstantin rodnande.

”Varför inte det? Med mig är det visserligen slut. Jag har

förfuskat mitt liv. Jag har alltid sagt och säger det alltjämt, att

om min andel blivit utbetald då, när jag behövde den, så hade mitt

liv gestaltat sig på ett helt annat sätt.”

Konstantin skyndade sig att ge samtalet en helt annan vändning.

”Vet du också, att din Ivan är skrivare hos mig på Pokrovskoje?”

sade han.

Nikolai gjorde en knyck med huvudet och ägnade sig ett

ögonblick åt sina tankar.

”Berätta för mig om allt, som hänt på Pokrovskoje. Står huset

alltjämt kvar oförändrat och björkarna och vårt skolrum? Och

Filip, trädgårdsmästaren, lever han ännu? Så tydligt jag kommer

ihåg bersån och soffan! Vet du, du får inte ändra någonting i

huset, utan gift dig så snart som möjligt och inred allting så, som

det var förr i tiden. Då skall jag också komma på besök hos dig,

om din fru är snäll och rar.”

”Kom genast med mig”, sade Konstantin. Vad vi skulle ha

det trevligt tillsammans!”

”Jag skulle komma till dig, om jag visste, att jag inte träffar

Sergei Ivanovitsj där.”

”Du kommer inte att träffa honom. Jag lever absolut

oberoende av honom.”

”Ja, du får säga vad du vill, men du måste dock välja mellan

mig och honom”, svarade Nikolai och såg brodern skyggt i

ögonen. Denna skygghet gjorde Konstantin rörd.

”Om du vill höra min uppriktiga åsikt om den saken, så måste jag

säga dig, att jag i din tvist med Sergei Ivanovitsj står varken på din

eller på hans sida. Ni ha orätt båda två. Du har mer orätt i den

yttre formen och han mer i sakligt hänseende.”

”Ser man på! Du har således förstått det?” utbrast Nikolai

glatt.

”Men om du vill veta det, så sätter jag personligen större värde

på vänskapen med dig, därför att..”Varför? Varför?”

Konstantin kunde dock icke gärna säga, att han gjorde det,

därför att Nikolai var olycklig och i behov av en vän. Men

Nikolai betvivlade icke, att han velat säga just det, och sträckte med

mörk min åter ut handen efter brännvinsbuteljen.

”Låt det nu vara nog, Nikolai Dmitrijevitsj!” bad Marja

Niko-lajevna och sträckte fram sin runda, bara arm efter buteljen.

”Låt bli det där! Var inte så djärv, annars får du smörj”,

skrek han.

På Marja Nikolajevnas ansikte framträdde ett milt, vänligt

leende, som Nikolai icke kunde motstå. Även han log, och hon tog

bort brännvinet.

”Tror du kanske, att hon är dum?” sade Nikolai. ”Hon förstår

allt det där bättre än vi alla. Inte sant, hon har något gott och

rart hos sig?”

”Har ni aldrig förr varit i Moskva?” frågade Konstantin henne

för att säga något.

”Men kalla henne inte ’ni’. Det är endast pinsamt för henne.

Ingen har någonsin kallat henne ’ni’, förutom fredsdomaren, då

hon var ställd inför rätta, därför att hon hade velat rvmma från

bordellen. Min Gud, sådana vansinniga saker det förekommer

här i världen”, skrek han plötsligt till. ”Dessa nya inrättningar,

dessa fredsdomare, kretsdagen, sådana dumheter allt detta är!”

Och han började berätta om sina sammanstötningar med de nya

institutionerna. Konstantin hörde på; han själv delade Nikolais åsikt

om det vanvettiga i alla dessa statsinstitutioner och hade ofta nog

uttalat denna åsikt, men det oaktat var det honom nu oangenämt

att höra brodern tala därom.

”1 det tillkommande livet skola vi förstå allt detta”, anmärkte

han skämtsamt.

”1 det tillkommande livet? Ack, vet du. det tillkommande livet

kan jag inte uthärda!” sade Nikolai och såg med sina skygga,

förstörda ögon på brodern. ”Det vore ju härligt att slippa ut ur all

denna gemenhet och allt detta trassel, men jag känner fruktan för

döden, iag känner en ohvgglig fruktan för döden.” Han ryste. ”Men

drick då något. Vill du ha champagne? Eller skola vi fara

någonstans? Vi kunna fara till zigenarna! Vet du, jag har blivit

mycket förtjust i zigenarna och i de ryska folksångerna.”

Hans tunga ville icke längre lyda honom riktigt och han gick

oförmedlat över från det ena ämnet till det andra. Med Marjas

hjälp övertalade Konstantin honom att inte fara någonstans och

lyckades till sist få den fullkomligt berusade till sängs.

Konstantin tog av Marja löftet, att hon i nödfall skulle skriva

till honom och övertala Nikolai att komma till honom på landet.

Tjugu sjätte kapitlet.

På morgonen hade Konstantin Ljevin avrest från Moskva, och

fram mot kvällen anlände han hem. På tåget hade han talat med

91sina reskamrater om politik och nya järnvägslinjer, och liksom i

Moskva hade hans begrepp blivit förvirrade och över honom hade

kommit missbelåtenhet med honom själv och en egendomlig

känsla av blygsel. Men när han nu steg av på sin station och fick se

sin böjda kusk Ignat med den uppvikta kappkragen, och i det

svaga ljussken, som föll ut genom stationsbyggnadens fönster, såg sina

hästar med de uppbundna svansarna i de med ringar och tofsar

prydda seldonen, och när Ignat, medan bagaget lassades på,

berättade nyheterna från godset för honom, omtalade att en arbetsagent

anlänt och att Pava kalvat, då kände han, att förvirringen i hans

huvud så småningom upplöstes och att känslan av skam och

missbelåtenhet förgick av sig själv. Det hade han känt redan vid

första anblicken av Ignat och hästarna, men när han nu tog på sig

den medförda fårskinnspälsen och väl påpälsad för övrigt tog plats

i släden och åkte bort, i det han tänkte på de förbättringar han

skulle vidtaga på godset och gav akt på ena sidhästen, som förut

varit hans ridhäst, då kom han till en helt annat uppfattning av

sina sista upplevelser. Han kände sig åter såsom det, han var, och

ville icke vara något annat. Endast bättre ville han nu bli, än vad

han förr varit. För det första föresatte han sig att icke mera

hoppas på en sådan utomordentlig lycka, som han lovat sig av

äktenskapet, och att till följd av detta hopp icke underskatta det

närvarande. För det andra skulle han icke mera låta sig ryckas med

av grov sinnlighet, därför att han, då han ämnat göra sitt

giftermålsanbud, pinats så ohyggligt vid tanken på föregående fall av en

sådan svaghet. Dessutom tänkte han på sin bror Nikolai och lovade

sig att aldrig mer glömma honom, städse skaffa sig underrättelser

om hur han hade det, och aldrig förlora honom ur sikte för att

kunna hjälpa honom, när det gick honom illa. Att det snart skulle

gå därhän, det kunde han icke betvivla. Även det, som brodern

sagt honom om kommunism, gjorde honom nu fundersam, ehuru

han då tagit ställning däremot. Han ansåg en fullständig

omgestaltning av de sociala förhållandena för något omöjligt, men han

hade alltid känt sitt eget överflöd gentemot mängdens armod som

en orättvisa och föresatte sig nu, att om han också redan förut

arbetat mycket och levat utan yppighet, så skulle han nu arbeta

ännu mer och tillåta sig ännu mindre lyx. Och att han inom sig

skulle finna styrka att genomföra alla dessa avsikter, föreföll

honom så säkert, att han tillbragte hela vägen hem i de angenämaste

drömmerier. Med en modig känsla av hopp om ett nytt, bättre

liv åkte han strax efter åtta fram till sitt hus.

Ur hans gamla barnjungfru och nuvarande hushållerska Agafja

Michailovnas fönster föll ett ljussken ned på den snöbetäckta

planen framför huset. Hon hade ännu icke gått till sängs. Betjänten

Kusma, som hon hade väckt, kom sömndrucken och barfota ut på

yttertrappan. Rapphönshunden Laska kom likaledes

utspringan-de, varvid hon så när stött omkull tjänaren, och gned sig gnällande

mot Ljevins knä; hon hade gärna velat sätta framtassarna mot

hans bröst men vågade det ej.

”Ni har fort kommit tillbaka, lilla far”, sade Agafja Michailovna.”Jag fick hemlängtan, Agafja Michailovna. Borta är bra, men

hemma är bäst”, svarade han henne och begav sig till sitt

rum.

Ljuset, som han bar med sig in, upplyste skilda delar av

rummet efter varandra. Den honom så välbekanta inredningen trädde

fram ur mörkret: Hjortkronorna, bokskåpen, spegeln, kakelugnen

med spjället, som redan länge behövt repareras, den gammaldags

soffan, det stora bordet på vilket låg en uppslagen bok, en

askkopp, ett häfte i vilket han skrivit. Vid åsynen av allt detta kom

det för ett ögonblick över honom ett tvivel, huruvida det skulle

vara honom möjligt att börja detta nya liv, som han under färden

utmålat så vackert för sig. Alla dessa hans hittills varande

följeslagare i livet tycktes liksom sluta honom i sina armar och säga

till honom: ”Nej, du undslipper oss ej och kommer aldrig att bli

en annan; du förblir alltid den du varit: med dina tvivel, med din

ständiga missbelåtenhet med dig själv, med dina fruktlösa försök

att bättra dig och dina sig alltjämt upprepande återfall och med

din levnadslånga väntan på en lycka, som icke är dig beskärd och

som du icke kan vinna.”

Och medan sålunda de livlösa föremålen talade till honom, sade

en annan, inre röst honom, att man icke finge sjunka ned till att

bli en slav av det förflutna och att människan kunde göra allt av

sig. Och lyssnande till denna röst, gick han fram till det hörn,

där han hade två tyngder stående, och lyfte upp dem båda för att

därigenom försätta sig i en modig stämning. Men då hördes utanför

dörren knarrande steg och han satte åter ned vikterna.

Förvaltaren kom in och rapporterade, att allt var i ordning, men gjorde

samtidigt det meddelandet, att bovetet i den nya torkrian blivit

vidbränt nedifrån. Denna underrättelse gjorde Ljevin mycket

förargad. Den nya torkrian hade han låtit bygga huvudsakligen

efter sina egna idéer. Förvaltaren hade alltid varit emot denna

torkria och rapporterade nu med återhållen triumf, att bovetet var

vidbränt. Ljevin var fullt och fast övertygad om att om bovetet

var vidbränt, så kunde detta endast bero på att man icke iakttagit

de försiktighetsmått, som han hundratals gånger inskärpt hos

förvaltaren. Han var mycket förargad och gav förvaltaren en

upp-sträckning. Men han fick även höra en nyhet av mera glädjande

slag: Pava, den bästa kon som han köpt på en utställning, hade

kalvat.

”Kusma, ge mig fårskinnspälsen. Och ni, ni kan ta med er en

lykta; jag skall gå och titta på den”, sade han till förvaltaren.

Stallet för de värdefullare korna låg alldeles bakom huset. Ljevin

gick över gården och fram till stallet. En varm, starkt doftande

dyngånga slog honom till mötes, då den av rimfrost betäckta

dörren öppnades, och förvånade över ljusskenet, som de voro ovana

vid, rörde korna sig på den färska halmen. Den glatta,

svartskäc-kiga, breda ryggen på en holländsk ko glänste i halvmörkret.

Berkut, tjuren, låg där med sin ring i nosen och gjorde ansatser

till att resa sig upp men kom på andra tankar och fnyste endast

ett par gånger, då de besökande gingo förbi. Pava, den prisbelöntakon, stor som. en flodhäst, vände sig om för att gömma sin lilla

kalv för de inträdande och nosade på den.

Ljevin trädde in i båset och lyfte upp den rödskäckiga lilla

kalven på dess långa, vacklande ben. Den upprörda Pava skulle just

till att rårna, men lugnade sig åter, då Ljevin sköt tillbaka kalven,

och började flämtande att slicka av den med sin sträva tunga.

Kalven stötte sökande med mulen sin mor i buken och krökte på

svansen.

”Lys hit ett tag, Fjodor, håll lyktan här”, sade Ljevin, som

granskade kalven. ”Den artar sig efter modern, även om den har

fått sin färg efter fadern. Ett mycket vackert djur. Långt, med

smala lemmar. Inte sant, den är vacker, Vasili Feodorovitsj?”

vände han sig till förvaltaren. I sin glädje över kalven hade han

redan förlåtit honom det vidbrända bovetet.

”Efter vilken av föräldrarna skulle det också kunna vara dåligt?”

svarade förvaltaren. ”Ja, och så kom agenten Semjon hit dagen

efter er avresa. Vi blir nog tvungna att göra upp kontrakt med

honom om arbetare, Konstantin Dmitrijevitsj. Om maskinen har

jag redan avlagt rapport för er.”

Genom denna enda svävande fråga såg Ljevin sig åter försatt

mitt in i driften av sitt stora, komplicerade lantbruk. Från

kostallet gick han direkt till kontoret och talade där med förvaltaren

och agenten Semjon. Sedan återvände han in i huset och begav

sig genast upp till sitt rum.

Tjugusjunde kapitlet.

Det var ett stort, gammaldags hus, och ehuru Ljevin bebodde

det ensam, så lät han dock elda i alla rummen. Han visste, att

detta var dåraktigt, han visste, att det till och med var orätt av

honom och i motsats till hans nya planer, men detta hus var för

Ljevin en hel värld. Det var den värld, i vilken hans far och hans

mor hade levat och dött. De hade här fört ett liv, som Ljevin

ansåg rent av idealiskt och som han hade hoppats att få förnya med

sin hustru och sina barn.

Modern kunde Ljevin knappast erinra sig, men den föreställning,

han gjorde sig om henne, trädde hos honom i stället för ett helgat

minne, och hans blivande maka skulle, så utmålade han det för sig,

bli ett förnyande av detta förtjusande, heliga kvinnoideal, som hans

mor hade varit. Kärleken till en kvinna kunde han ju icke alls

föreställa sig utan äktenskap, ja, han föreställde sig först barnen

och först efteråt kvinnan, som skulle skänka honom barnen. Hans

begrepp om giftermål voro följaktligen himmelsvitt olika de

begrepp, som de flesta av hans bekanta gjorde sig därom, ty för dem

var äktenskapet en vanlig affär liksom många andra. För Ljevin

var äktenskapets ingående den viktigaste handlingen i livet, av

vilken hela levnadslyckan berodde. Och nu måste han avstå från

denna lycka.

Då han kommit in i det lilla vardagsrummet, hans vanliga terum,

94och med en bok slog sig ned i sin länstol och Agafja Michailovna

kom in med teet och efter vanligheten sade: ”Ja, jag slår mig också

ner, lilla far!” och satte sig på en stol vid fönstret, då kände han,

att hur underbart det än var, så hade han ännu icke tagit avsked

av sina lyckodrömmar och att han icke kunde leva utan deras

förverkligande. Vare sig det blev med henne eller med en annan, så

måste det ske. Han läste i sin bok, begrundade det lästa, gjorde

ett uppehåll däri, endast för att höra på Agafja Michailovna, som

pratade outtröttligt. Men samtidigt framträdde för hans själs öga

allehanda bilder ur hans lantbruk och ur hans kommande

familjeliv. Han hörde på hur Agafja Michailovna berättade, att den där

Prochor var en riktigt gudsförgäten människa, som söp upp

pengarna, som Ljevin skänkt honom att köpa en häst för, aldrig kom

ut ur sitt rus och nära nog pryglat livet ur sin hustru. Han hörde

på och läste i boken och drog sig till minnes hela den tankeföljd,

som denna lektyr förra gången väckt till liv hos honom. Det var

Tyndalls bok om värmen. Han kom ihåg, att han tyckt illa om

hos Tyndall, att denne talat så självbelåtet om sin skicklighet i

att experimentera och icke vore i stånd till en filosofisk åskådning.

Och plötsligt kom nu en glad tanke emellan: ”Inom två år kommer

jag att ha två holländska tjurar; även Pava själv kan vara

tillräckligt frisk, därtill tolv unga avkomlingar av Berkut — då kan jag

i gynnsammaste fall använda de tre till korsning — underbart!”

Han sträckte åter ut handen efter boken. ”Gott, elektricitet och

värme skola vara ett och detsamma, men kan man, då det gäller

lösandet av en uppgift på detta område, vid en jämförelse

uppställa den ena storheten i stället för den andra? Nej! Hur står

det således till med den saken? Ett visst samband mellan alla

naturkrafter spårar man ju genom blotta instinkten... Det blir

mycket trevligt, då Pavas kalv kommer att vara en rödfläckig ko

och kanske likaså ungboskapen, som resulterar av korsningen med

de tre... Präktigt! Då går jag med min fru och våra gäster att

bese boskapen.. . Min fru säger: "Den här kalven ha Konstantin

och jag pysslat om som ett litet barn.’ ’Hur kan det intressera er?’

frågar en av gästerna. "Allt, som intresserar honom, intresserar

även mig.’ ”Ja, men vem kommer hon att vara?” Här måste

han tänka på det, som hänt honom i Moskva... ”Nåja, vad är

att göra åt den saken? Mitt fel är det inte. Men nu skall allt

taga en annan vändning. Det är en dårskap att tro, att det

verkliga livet och det förflutna motsätta sig det. Jag skall inlägga hela

min kraft i att föra ett bättre, ett vida bättre liv.. .” Han höjde

huvudet och överlämnade sig åt sina tankar. Gamla Laska, som

ännu inte kommit till rätta med sin glädje över hans återkomst

och sprungit ut på gården för att skälla ut riktigt, kom nu

svans-viftande tillbaka in i rummet, sprang fram till honom, stack

huvudet under hans hand och tiggde gnällande om smekningar.

”Det är bara det felet, att hon inte kan tala”, sade Agafja

Michailovna. ”Hon förstår, att husbonden kommit tillbaka och

är sorgsen ..

”Varför tror du, att jag är det?””Hur skulle jag kunna låta bli det, lilla far? Jag, som varit här

så länge, måtte väl känna mitt herrskap! Jag har ju varit här hos

herrskapet ända sedan jag var barn. Men gräm er inte, lilla far.

Om man bara är frisk och har ett rent samvete.”

Ljevin såg oawänt på henne, helt förvånad över hur rätt hon

gissat hans tankar.

”Hur är det? Skall jag ta in lite te till åt er?” frågade hon,

tog hans kopp och gick ut med den. Laska höll alltjämt huvudet

under hans hand. Han smekte henne, och hon rullade ihop sig

vid hans fötter, i det hon lade huvudet på den ena framsträckta

baktassen, och för att uttrycka, att allt nu befann sig i bästa

ordning, öppnade hon litet på gapet, smackade litet ett par gånger,

lade de klibbiga läpparna bekvämt tillrätta omkring de gamla

tänderna och förstummades i lycksalig ro. Ljevin hade

uppmärksamt iakttagit djurets sista rörelser. ”Alldeles så, som jag själv

gör! Jag skall icke låta mig anfäktas... Allt blir nog bra.”

Tjugu åttonde kapitlet.

Tidigt på morgonen efter balen avsände Anna Arkadjevna ett

telegram till sin man, att hon samma dag skulle avresa från Moskva.

”Nej, jag måste fara, jag måste!” sade hon till sin svägerska,

för att förklara denna plötsliga förändring i sina dispositioner, i en

ton som om hon i hemmet hade så mycket att uträtta, att hon icke

alls kunde räkna uppp det. ”Nej, det blir bäst att jag far redan

i dag.”

Stepan Arkadjevitsj åt inte middag hemma men hade lovat att

vara tillbaka till klockan sju för att följa sin syster till

järnvägsstationen. Inte heller Katja hade kommit till middagen; hon hade

skrivit en biljett, att hon hade huvudvärk. Anna och Darja

spisade ensamma med barnen och engelskan. Vare sig det nu

berodde på att barn äro obeständiga eller på att de äro finkänsliga

och de här ifrågavarande nu kände, att Anna var i dag en helt

annan än den där gången då de fått henne så kär, och inte mer

intresserade sig för dem, i vilket fall som helst så hade de alldeles

förlorat lusten att leka med tanten, och även med kärleken var det

slut, så att det icke gjorde något intryck på dem, att Anna nu skulle

avresa. Anna hade hela förmiddagen varit upptagen av

förberedelser till sin resa. Hon hade skrivit korta avkedsbrev till sina bekanta

i Moskva, antecknat sina utgifter och packat. Över huvud taget

hade Darja fått det intrycket, att Anna icke var lugn utan befann

sig i detta nervösa tillstånd, som Darja kände till endast alltför

väl på sig själv, ett tillstånd som icke inställer sig utan orsak och

bakom vilket merendels döljer sig missbelåtenhet med en själv.

Efter middagen begav Anna sig till sitt rum för att klä om sig,

och Darja följde med henne.

”Du är ju i dag så egendomlig”, sade Darja till henne.

”Jag? Tycker du det? Jag är inte vidare egendomlig, men jag

mår inte riktigt bra. Sådant förekommer ofta hos mig, jag skulle

96vilja gråta i ett sträck; det är ju mycket dumt, men det går över”,

sade Anna hastigt och böjde sitt rodnande ansikte ned över en

elegant resväska, i vilken hon packade ner en nattdräkt. Hennes

ögon hade en särskild glans och fylldes jämt och ständigt av tårar.

”Först ville jag inte alls lämna Pefersburg, och nu skulle jag helst

vilja stanna kvar här.”

”Du har kommit hit och utfört ett gott verk”, sade Darja och

betraktade henne uppmärksamt.

Anna såg på henne med tårfuktiga ögon. ”Säg inte det, Darja.

Jag har ingenting gjort och ingenting kunnat göra. Jag undrar ofta,

varför människor liksom enligt överenskommelse skämma bort

mig. Vad har jag gjort och vad har jag kunnat göra? Du har i

ditt hjärta funnit tillräcklig kärlek att kunna förlåta ...”

”Gud vet, hur det blivit utan dig! Vad du är lycklig, Anna!”

sade Darja. ”1 din själ är allt klart och gott.”

”Varje människa har i själen sina skeletons, såsom

engelsmännen säga.”

”Vad skulle du kunna ha för skeletons? Hos dig är allt klart

och rent.”

”Jag har skeletons!” svarade Anna plötsligt, och ett illmarigt,

glatt leende spelade kring hennes läppar.

”Nå, då äro de nog mycket muntra, dina skeletons, och icke

dystra och hotfulla”, sade Darja leende.

”Nej, de äro dystra och hotfulla. Vet du, varför jag avreser i

dag och icke först i morgon? Jag har på hjärtat något, som trycker

mig, och nu skall jag bikta mig för dig”, sade Anna. Hon lutade

sig med beslutsam min tillbaka i fåtöljen och såg sin svägerska rätt

i ögonen. Och till sin förvåning såg Darja, att Anna rodnade ända

upp till hårfästet. ”Ja”, fortsatte Anna, ”vet du också varför

Katja inte kommit hit till middagen? Hon är svartsjuk på mig.

Jag har förstört den där balen för henne; jag menar, att jag har

varit anledningen till att hon betraktar denna bal som en pina och

icke som en glädje. Men jag bär verkligen, verkligen ingen skuld

därtill eller åtminstone helt htet”, sade hon med hög röst.

”0, vad du var lik Stiva, när du sade det där!” utbrast Darja

skrattande. Anna tog illa upp det. ”Nej, o nej! Jag är inte som

Stiva”, svarade hon med rynkad panna. ”Jag säger dig det just

därför, att jag inte ens för ett ögonblick känner mig osäker.” Men

i samma ögonblick som hon uttalade dessa ord, kände hon sig

medveten om att de voro osanna; hon kände sig icke blott osäker,

utan hon kände även vid blotta tanken på Vronski en stark

sinnesrörelse och reste därför tidigare, än hon ursprungligen haft

för avsikt, endast för att icke mera sammanträffa med honom.

”Ja, Stiva har talat om för mig, att du dansade mazurkan med

honom och han hade ...”

”Du kan inte göra dig en föreställning om hur komisk hela

historien var. Jag tänkte inte på något annat än hur jag skulle

kunna hjälpa till att åvägabringa detta giftermål, och nu utföll

saken på en gång så helt annorlunda. Kanske jag mot min

vilja ...” Hon rodnade och tystnade.

7. — Anna Karenina.

97”Ja, människor märka genast något sådant”, sade Darja.

”Men jag skulle vara förtvivlad, om det härvidlag från hans sida

skulle föreligga något allvarligt”, inföll Anna. ”Och jag är

övertygad om att allt snart åter skall vara glömt och att Katja icke

längre skall hata mig.”

”För att säga dig sanningen, Anna, så är jag för min del inte alls

så angelägen om detta giftermål för Katja. Och om han, Vronski,

gått i land med att på en enda dag förälska sig i dig, då är det

nog bäst, att saken går i stöpet.”

”0, Gud, men det vore dock alltför dumt!” utbrast Anna och

åter drog en mörk rodnad, denna gång av glädje, över hennes

ansikte, då hon från annat håll hörde uttalas den tanke, som

sysselsatte henne själv. ”Alltså avreser jag nu, efter det att jag skaffat

mig till fiende Katja, som jag dock fått kär! Ack, vad hon är god

och rar! Men den saken bringar du nog åter i ordning, Darja,

inte sant?”

Darja kunde knappast återhålla ett småleende. Hon älskade

Anna, men hon såg med en viss tillfredsställelse, att icke ens hon

var fri från svagheter.

”Till fiende? det är omöjligt.”

”Jag önskade av hela mitt hjärta, att ni alla måtte hålla mig

lika kär som jag er. Och nu har jag er ännu kärare”, sade Anna

med tårar i ögonen. ”Ack, vad jag är dum i dag.”

Hon strök sig med näsduken över ansiktet och började klä om

sig. Först strax före avfärden till järnvägsstationen kom Stepan

Arkadjevitsj hem. Han var röd i ansiktet, såg belåten ut och

luktade vin och cigarrer.

Annas rörda sinnesstämning hade nu övergått på Darja, och när

hon för sista gången omfamnade svägerskan, viskade hon: ”Var

förvissad om, Anna, att jag aldrig skall glömma, vad du har gjort

för mig. Och var ävenledes förvissad om att jag håller av dig

och alltid skall hålla av dig såsom min bästa väninna.”

”Jag vet inte alls, hur jag gjort mig förtjänt av det”, svarade

Anna, i det hon kysste henne och dolde sina tårar.

”Du har förstått mitt hjärta och förstår mig även nu. Farväl,

du kära. goda!”

T juguni onde kapitlet.

”Nu är allt slut, Gud vare tackad och lovad!” Det var Anna

Arkadjevnas första tanke, då hon för sista gången tog avsked av

sin bror, som ända till avgångssignalen stått i kupédörren för att

hindra andra resande att komma in. Hon satte sig på soffan

bredvid sin kammarjungfru Annuschka och såg sig omkring i den

halvmörka sovvagnen. ”Gud vare tackad och lovad, i morgon

återser jag min lilla Sergei och Alexei Alexandrovitsj och mitt liv

kommer att gå i sina gamla hjulspår.”

Ehuru den upprörda sinnesstämning, i vilken hon befunnit sig

hela dagen, ännu icke lämnat henne, vidtog Anna dock med en

känsla av välbehag sina förberedelser för resan. Med sina små,

98skickliga händer öppnade och tillslöt hon den röda resväskan, tog

fram en kudde, lade den i knät och satte sig lugnt ned, sedan hon

omsorgsfullt svept in fotterna också. En sjuk dam hade redan gått

och lagt sig. Två andra damer försökte inleda ett samtal med

Anna, och en korpulent gammal dam svepte likaledes in sina fötter

i ett täcke och klandrade värmeledningen. Anna svarade damerna

några ord, men alldenstund samtalet icke tycktes bli vidare

intressant, så befallde hon Annuschka att taga fram reslampan, hängde

den på fåtöljens armstöd och tog upp ur sin resväska en

papperskniv och en engelsk roman. Till att börja med kunde hon inte

läsa. Först stördes hon av larmet och springet ute på perrongen,

sedan, då tåget satt i gång, måste hon ofrivilligt lyssna efter det

buller, det framkallade; så avleddes hennes uppmärksamhet av den

snö, som piskade mot vänstra fönstret och fastnade på rutan, och

av anblicken av den genom tåget gående, väl påpälsade

konduktören, som på ena sidan var alldeles betäckt med snö, och av de

andra damernas samtal om den förfärliga snöstormen därute. Men

sedan förblev allting oförändrat: Samma stötande, samma snö på

fönstret, samma hastiga övergång från hetta till köld och åter till

hetta, samma förbiglidande av samma personer i halvmörkret och

samma röster; och nu började Anna läsa och förstå det, hon läste.

Annuschka slumrade redan; den röda resväskan höll hon med sina

breda händer på knäna; hennes händer voro beklädda med

handskar, av vilka den ena var sönderriven; men det beredde henne

nöje att läsa, d. v. s. att liksom i en spegel följa med andra

människors liv. Hon kände själv en stark, stark önskan att leva. Läste

hon om hur hjältinnan i romanen vårdade en sjuk, så önskade hon

själv gå med ohörbara steg genom sjukrummet, eller läste hon

om hur en parlamentsledamot höll ett tal, så ville hon själv hålla

ett sådant tal, eller läste hon om hui lady Mary galopperade efter

kopplet och gnabbades med sin svägerska och försatte alla

deltagare i jakten i häpnad, då rörde sig inom henne önskan att

ävenledes göra detta. Men nu gavs det ingen möjlighet för henne att

göra något, och följaktligen tvang hon sig till att läsa, medan

hennes små händer lekte med den glatta papperskniven.

Hjälten i romanen var redan nära däran att uppnå, vad som

för en engelsman är den högsta lycka, baronettiteln och ett gods,

och Anna önskade just att få följa med honom till detta gods, då

hon plötsligt fick den känslan, att egentligen borde han blygas

och hon också. ”Men varför skulle han blygas?” frågade hon sig

förvånad och kränkt. Hon lade boken i knät, lutade sig tillbaka

i fåtöljen och slöt båda händerna om papperskniven. Hon hade

ingenting att blygas över. Hon lät alla sina Moskvaminnen

passera revy; i dem fanns endast gott och angenämt. Hon tänkte på

balen, hon tänkte på Vronslu och på hans förälskade, ödmjuka

uppsyn; hon återkallade i sitt minne allt, som försiggått mellan

dem; det fanns ingenting att blygas över. Men just vid detta ställe

i minnena blev känslan av blygsel starkare, som om en inre röst,

just då hon tänkte på Vronski, ropat till henne liksom i ett visst

sällskapsspel: ”Varmt, mycket varmt, hett!” ”Nå än sedan?”sade hon energiskt till sig själv och satte sig upp i fåtöljen.

”Känner jag fruktan för att se denna sak i ansiktet? Vad föreligger

således? Som om det mellan mig och denna unga officer föreläge

och kunde föreligga något annat förhållande än mellan mig och

vilken annan bekant som helst.” Hon smålog ringaktande och grep

åter boken, men nu kunde hon icke alls förstå det, som hon läste.

Hon förde papperskniven över fönsterrutan och höll sedan dess

glatta, kalla yta mot kinden och skrattade nästan högt av glädje,

ehuru det icke fanns någon anledning därtill i den känsla, som

plötsligt kom över henne. Hon hade en känsla av att hennes

nerver spändes allt mer och mer. Hon kände, att hennes ögon

öppnades allt mer och mer, att hennes fingrar och tår rörde sig nervöst,

att någonting i hennes bröst hindrade henne att andas och att allt

syn- och hörbart i detta av och an vaggande, halvmörka rum

gjorde ett ovanligt grellt intryck på henne. Emellanåt kommo

ögonblick, då hon icke visste, om vagnen rullade framåt eller bakåt

eller kanske till och med stod stilla. Var det Annuschka eller en

främling, som satt bredvid henne? ”Vad är det som ligger där på

ryggstödet, är det en päls eller ett djur? Och är jag själv här?

Jag själv eller en annan?” Det var fruktansvärt för henne att

hängiva sig åt denna halva medvetslöshet. Men hon kände sig

alltjämt åter försatt i detta tillstånd och kunde efter sin vilja

överlämna sig åt det eller befria sig från det. Hon reste sig upp för

att samla sig, lade ifrån sig pläden och tog av sig sin varma kappa.

Ett ögonblick var hon vid full besinning och förstod, att den

inträdande magre arbetaren i lång nangkingöverrock, i vilken flera

knappar saknades, var eldare, att han skötte värmeledningen, att

vind och snö trängde in bakom honom genom dörren; men så

förvirrades hennes tankar åter... Denna arbetare med den långa

överkroppen började gnaga på någonting på väggen; den gamla

damen sträckte ut sina ben genom vagongens hela längd och

uppfyllde den som ett svart moln; sedan knarrade och knakade det

ohyggligt, som om någonting ginge i bitar; så bländades hennes

ögon av en röd eld, och sedan försvann allt bakom en vägg. Anna

hade en känsla av att falla djupt ned. En påpälsad, med snö

betäckt mans röst ropade någonting helt nära hennes öra. Hon reste

sig upp och samlade sina tankar; hon förstod att tåget körde in

på en station och att denne man varit konduktören. Hon lät

Annuschka räcka sig kappan och en schal, tog på sig båda

delarna och gick fram till dörren.

”Önskar ni stiga av?” frågade Annuschka.

”Ja, jag skulle vilja ha litet frisk luft. Det är mycket varmt här

inne.”

Så fort hon öppnade dörren htet, stormade snö och vind emot

henne och kämpade med henne om dörren. Det föreföll henne

lustigt. Hon öppnade dörren med våld och trädde ut. Vinden

tycktes endast ha väntat på henne; den ven glatt och ville gripa

och bära bort henne, men hon grep med handen tag i den kalla

järnposten, steg, fasthållande sin klänning, ned på perrongen och

ställde sig i skydd av vagongen. Vinden hade varit mycket stark

100på trappan, men på perrongen bakom vagongerna var det skyddat.

Det kandes härligt att inandas den kalla snöluften, och hon stod

bredvid vagnen och betraktade perrongen och den upplysta

stationsbyggnaden.

Trettionde kapitlet.

En fruktansvärd storm rasade och ven från hörnet av

stationsbyggnaden mellan vagnshjulen och omkring telegrafstolparna.

Vagongerna, stolparna, människorna, allt man kunde se, var från

ena sidan betäckt med snö, och detta snöhölje blev alltjämt tätare.

Emellanåt förstummades stormen för ett ögonblick, men sedan kom

den tillbaka med sådan våldsamhet, att det föreföll omöjligt att

göra motstånd. Det oaktat sprungo några människor i muntert

samtal över perrongens knarrande tiljor och öppnade och stängde

de stora dörrarna till restaurangen. En nerhukad man gled som en

skugga förbi Annas fötter, och hon hörde klangen av en hammare

mot järn. ”Hit med telegrammet!” ropade en förargad röst ut ur

mörkret och stormen. ”Hit, hit! n:r 28!” ropade flera röster, och

av snö betäckta, påpälsade gestalter sprungo förbi. Två herrar

med cigarrett i munnen gingo förbi. Ännu en gång drog hon ett

djupt andetag för att fylla sina lungor med frisk luft och hade

redan dragit handen ut ur muffen för att gripa tag om järnposten

och åter stiga upp i vagongen, då en herre i militärkappa trädde

emellan och skymde det fladdrande lyktskenet för henne. Hon

vände sig om och kände i samma ögonblick igen Vronskis ansikte.

Förande handen till mösskärmen, bugade han sig för henne och

frågade, om hon kanske önskade något och han kunde hjälpa henne.

Hon såg på honom en stund utan att svara, och ehuru den mot

henne vända sidan av hans gestalt befann sig i mörkret, såg hon

dock uttrycket i hans ansikte och hans ögon eller trodde sig

åtminstone se det. Det var åter detta uttryck av vördnadsfull

förtjusning, som i flera dagar gjort ett sådant djupt intryck på henne.

Mer än en gång hade hon under de senaste dagarna och till och

med just nyss sagt sig, att Vronski för henne endast var en av

de hundradetals unga män, som man möter överallt och som alla

äro av samma typ, och att hon aldrig mer skulle tänka på honom;

men nu, i sammanträffandets första ögonblick, grep henne en känsla

av glad stolthet. För henne behövdes ingen fråga, varför han var

där. Hon visste det lika säkert, som om han hade sagt henne, att

han var där för att få vara, där hon var.

”Jag visste inte alls, att ni var med på tåget. Varför reser ni?”

sade hon. Hennes ansikte strålade av obetvinglig glädje och djup

sinnesrörelse.

”Varför jag reser?” svarade han och såg henne rakt i ögonen.

”Det vet ni; jag reser för att vara där, varest ni är. Jag kan

icke annat.”

I detta ögonblick sopade stormen, som om den nu överväldigat

alla hinder, ned snön från vagnstaken, ruskade i ett till hälften lös-ryckt stycke järnbleck, och längst fram tjöt lokomotivet klagande

och sorgset. Men den förfärliga snöstormen föreföll nu Anna

härligare än förut. Han hade sagt just det, efter vilket hennes själ

trängtade, men för vilket hennes förnuft kände fruktan. Hon

svarade ej något, och han såg i hennes ansikte den inre strid, hon

utkämpade.

”Förlåt mig, om det, som jag sade, är er oangenämt”, sade han

ödmjukt. Han talade i vördnadsfull, men dock så bestämd ton,

så att hon icke på länge var i stånd att svara något.

”Vad ni nu säger, är något orätt, och jag ber er, om ni är en

rättskaffens människa, att glömma vad ni sagt, liksom även jag

skall glömma det”, svarade hon till sist.

”Ej ett enda av era ord, ej en enda av era rörelser skall jag

någonsin glömma. Jag kan icke ...”

”Tyst! tyst!” utbrast hon och bemödade sig förgäves om att

förläna ett strängt uttryck åt sitt ansikte, på vilket hans heta blick

vilade. Hon grep med handen tag i järnposten, steg upp för

trappan och trädde hastigt in i vagongens förrum. Men där stannade

hon och begrundade det skedda. Ehuru hon icke erinrade sig vare

sig hans eller sina egna ord, så kände hon dock, att detta korta

samtal fört dem närmare varandra i oanad måtto, och hon kände sig

både förskräckt och lycklig däröver. Sedan hon stått så några

sekunder, gick hon in i vagongen och satte sig på sin plats. Detta

nervösa tillstånd, som förut berett henne sådan pina, kom åter över

henne, ja, denna gång var det ännu svårare och stegrades till

den grad, att hon varje ögonblick fruktade att till följd av

spänningen någonting skulle brista i hennes inre. Hon sov icke på hela

natten. Men detta tillstånd av nervspänning och dessa

drømmerier, som uppfyllde hennes själ, voro ingalunda oangenäma eller

dystra; tvärtom låg däri något glatt, glödande, upplivande. Framåt

morgonen slumrade Anna till, där hon satt i sin fåtölj, och då hon

vaknade, var det redan ljusan dag, och tåget var icke långt från

Petersburg. Hon återfann sig genast mitt i sina tankar på

hushållet, på mannen, på sonen och på bekymren för den förestående

dagen så väl som den därpå följande.

Så fort tåget stannade i Petersburg och hon steg av, var det

första ansikte", som ådrog sig hennes uppmärksamhet, hennes mans.

”Ack, min Gud, varför har han fått sådana öron?” tänkte hon vid

åsynen av hans ståtliga, men kallt verkande gestalt och i all

synnerhet de henne nu på en gång påfallande öronmusslorna, som

nådde ända upp till brättet på hans runda hatt. Då han blev henne

varse, gick han henne till mötes; kring hans läppar spelade det

vanliga ironiska leendet och med sina stora, trötta ögon betraktade

han henne oavvänt. En oangenäm känsla sammansnörde hennes

hjärta, då hon mötte hans stela, trötta blick, som om hon hade

väntat att återfinna honom som en helt annan. Särskilt påfallande

för henne var en missbelåtenhet med sig själv, som trängde sig på

henne vid mötet med honom. Denna känsla var visserligen

gammal och välbekant för henne och berodde på det tillstånd av

förställning, som rådde mellan henne och hennes man; förr hade hon

102knappast märkt denna känsla, men nu blev hon medveten och

smärtsamt medveten om den.

”Ja, förstår du, din man är alltjämt lika öm som under andra

året av äktenskapet och brann av längtan att få återse dig”, sade

han med sin långsamma, höga röst i den ton, som han nästan alltid

använde gentemot henne; det låg i denna ton ett förhånande av

de människor, som på allvar talade så.

”Är Sergei frisk?” frågade hon.

”Är det hela belöningen för min eldiga lidelse?” svarade han.

”Ja, han är frisk. Ja . .

Trettioförsta kapitlet.

Vronski hade icke på hela natten försökt sova. Sittande i sin

fåtölj, än stirrade han rakt framför sig, än mönstrade han de

av-och påstigande, och om han förr gjort människor förvånade genom

uttrycket av orubbligt lugn, så uppnådde han nu i ännu högre grad

skenet av stolthet och självbelåtenhet. Han såg på människorna

som på livlösa ting. En nervös ung man, anställd vid

kretsdomstolen, som satt mitt emot honom, fattade till följd av dessa

blickar ett formligt hat mot honom. Den unge mannen hade bett

honom om eld till sin cigarrett, hade försökt inleda ett samtal med

honom, ja, till och med stött till honom för att göra begripligt

för honom, att han icke var ett livlöst föremål utan en

människa, men Vronski såg på honom med lika likgiltig min som

på lyktan, och den unge mannen gjorde grimaser, därför att han

var nära att förlora självbehärskningen inför denna konsekventa

vägran att erkänna honom som människa. Vronski såg ingen

och ingenting. Han förekom sig som en konung — icke därför

att han trodde sig ha gjort intryck på Anna, ty det trodde

han ingalunda än så länge — utan därför att det intryck, hon

gjort på honom, uppfyllde honom med lycka och stolthet.

Hur allt detta skulle sluta, det visste han ej, och icke heller

tänkte han på det. Han kände, att alla hans hittills planlöst splittrade

krafter nu koncentrerade sig på en punkt och med fruktansvärd

energi riktade sig mot ett mål. Och det kände han sig lycklig över.

Han visste endast, att han hade sagt henne sanningen: att han

icke kunde annat än bege sig dit, där hon var, att han fann hela

sin levnadslycka i att se och höra henne. Och när han hade stigit

av tåget i Bologoje för att dricka ett glas kolsyrat vatten och fått

se Anna, då hade han ofrivilligt i de första orden uttalat sina

känslor. Och han gladde sig åt att han sagt henne det och att hon

nu visste det och måste tänka därpå. Han sov inte på hela

natten. Då han återvänt in i vagongen, återkallade han i sitt minne

alla de ställningar, i vilka han sett henne, och varje hennes ord, och

förbi hans själs öga drogo bilder av en honom möjlig förefallande

framtid, bilder av ett bedårande behag, som kommo hans hjärta

att stå stilla.

Då han steg av tåget i Petersburg, kände han sig efter densömnlösa natten lika kry och uppiggad som efter ett kallt bad.

Han stannade invid sin vagong och väntade, tills hon skulle stiga av.

”Jag vill se henne ännu en gång”, sade han sig med ett ofrivilligt

leende. ”Jag vill se hennes gång, hennes ansikte, munnens

rörelser, när hon kanske talar med någon. Och kanske hon sedan

vänder på huvudet åt mitt håll och småler mot mig.” Men innan han

sett henne, varseblev han hennes man, som stationsinspektoren

vördnadsfullt eskorterade genom folkmassan. ”Javisst, hennes

man!” Nu först kom Vronski till full insikt om att denne äkte

man var en person, som stod i nära förhållande till henne. Han

hade vetat, att hon hade en man, men han hade egentligen inte trott

på dennes tillvaro, utan blev förvissad därom först nu, när han

såg honom komma gående och i all synnerhet när han såg honom

med ägareuppsyn fatta hennes hand.

När han såg denne Alexei Alexandrovitsj med den friska hyn,

den synnerligen självmedvetna hållningen, den runda hatten, den

en smula böjda ryggen, då måste han tro på hans tillvaro och

erfor därvid en känsla av obehag, ungefär som då en människa,

ansatt av törst, kommer fram till en källa och vid denna källa finner

en hund, ett får eller ett svin, som druckit av vattnet och

upprört det. Det sätt, varpå Alexei Alexandrovitsj gick, i det han för

varje steg svängde på bålen och de knubbiga benen, hade för

Vronski något särskilt motbjudande. Han såg endast sin egen

obestridliga rätt att älska henne. Men hon var oförändrad, och

hennes anblick hade samma inverkan som eljest på honom: den

piggade upp honom i fysiskt hänseende och uppfyllde hans själ med

en känsla av lycka. Han befallde sin tyska betjänt, som stigit ur

en andraklasskupé och kom framskyndande till honom, att taga

hand om bagaget och bege sig hem med det; själv gick han fram

till Anna. Han iakttog det första mötet mellan man och hustru,

och med den älskandes skarpblick observerade han många tecken till

att hon icke var fri från en viss förlägenhet gentemot mannen.

”Nej, hon älskar honom ej och kan icke älska honom”, sade han

sig med stor bestämdhet.

Redan medan han bakifrån närmade sig Anna, märkte han till

sin stora glädje, att hon kände hans annalkande och vände på

huvudet men, när hon kände igen honom, åter vände sig till mannen.

”Har ni haft en bra natt?” frågade han, i det han bugade sig

för henne och samtidigt även för hennes man och på så sätt

överlämnade åt den sistnämnde att efter behag känna igen honom eller ej.

”Tack, jag har sovit mycket gott”, svarade hon. Hon såg trött

ut, och av den livlighet, som eljest framträdde i hennes minspel

och gång, syntes nu ingenting. Men för ett ögonblick lyste det till

i hennes ögon av lycka. Hon såg på sin man för att förvissa sig

om huruvida han kände igen Vronski eller ej. Alexei

Alexandrovitsj såg missmodigt på den unge mannen och letade förstrött i sitt

minne efter vem denne väl kunde vara. Vronskis lugn och

säkerhet stötte här, liksom lien mot sten, ihop med Alexei

Alexandro-vitsjs kalla, självmedvetna uppträdande. ”Greve Vronski”, sade

Anna.”Aha! Jag tror, att vi känna varandra”, anmärkte Alexei

Alexandrovitsj likgiltigt och räckte honom handen. ”Du hade

således sällskap med modern på bortresan och med sonen på

hemresan”, fortsatte han, vänd till Anna. ”Ni kommer säkerligen

tillbaka från er tjänstledighet?” frågade han Vronski och vände sig

sedan, utan att invänta hans svar, i skämtsam ton till hustrun:

”Nå, flöto många tårar vid avskedet i Moskva?”

Genom denna fråga till hustrun ville han låta Vronski förstå,

att han ville vara ensam, och förde, vänd mot honom, handen till

hatten. Men Vronski vände sig till Anna Arkadjevna: ”Jag

hoppas, jag får den äran att göra er min uppvaktning.”

Alexei Alexandrovitsj såg på Vronski med sina trötta ögon.

”Mycket angenämt”, svarade han kallt. ”Vi ta emot på

måndagarna.” När han definitivt avslutat samtalet med Vronski, sade han

till sin hustru i samma halvt skämtsamma ton: ”Så bra, att jag

just hade ledigt en halvtimme att hämta dig och därigenom kunde

visa min ömhet.”

”Du framhåller dock alltför mycket din ömhet, för att jag skall

kunna uppskatta den högt”, svarade hon i samma skämtsamma

ton och lyssnade ofrivilligt efter den bakom dem gående Vronskis

steg. ”Men vad bekymrar det mig?” tänkte hon och frågade sin

man, hurdan lilla Sergei varit under hennes frånvaro.

”Åh, utmärkt! Mariette säger, att han varit mycket snäll och

— tyvärr måste jag göra dig bedrövad — inte alls saknat dig,

alldeles i motsats till din man. Men än en gång, tack kära du, att du

oväntat skänkt mig denna dag. Vår kära Samovar kommer att bli

alldeles förtjust” (”Samovaren” kallade han den överallt kända

grevinnan Lydia Ivanovna och detta av den anledningen att hon

hettade upp sig och puttrade över allt möjligt.) ”Hon har

ständigt frågat efter dig. Och vet du, om jag får tillåta mig att ge

dig ett råd, så borde du redan i dag fara hem till henne. Hon

fäster sig ju så förskräckligt vid allt. Och nu intresserar hon sig ju

också så mycket för försoningen mellan Oblinskis.

Grevinnan Lydia Ivanovna var god vän med Annas man och

utgjorde medelpunkten i det kotteri, i vilket Anna för mannens

skull umgicks mest.

”Jag har ju skrivit om den saken till henne.”

”Ja visst, men hon vill nog veta allt mycket noga. Hälsa på

henne, om du icke är allt för trött, kära du. Ja, nu får Kondrati

skjutsa dig hem, och jag far till kommittésammanträdet. Nu

behöver jag ändå inte längre äta middag ensam”, fortsatte Alexei

Alexandrovitsj. som nu icke längre talade i skämtsam ton. ”Du kan

inte alls föreställa dig, hur jag vant mig vid dig . .Han tryckte

länge hennes hand och hjälpte henne med ett sällsamt leende upp

i vagnen.

Trettioandra kapitlet.

Den första, som mötte Anna i hemmet, var hennes lilla son.

Redan i trappan kastade han sig trots guvernantens alla rop över

105henne, och skrek, alldeles vild av förtjusning: ”Mamma, mamma!”

och klängde sig genast fast vid hennes hals. ”Jag sade er ju genast,

att det var mamma!” ropade han till guvernanten. ”Det visste jag!”

Men liksom mannen framkallade även sonen hos Anna en känsla,

som hade en viss likhet med missräkning. I minnet hade hon för

sig utmålat honom vackrare, än han i verkligheten var. Hon måste

först åter stiga ner till verkligheten för att glädja sig åt honom

sådan han var. Men även sådan han verkligen var, gjorde han ett

förtjusande intryck med sina blonda lockar, blå ögon och de

kraftiga. välformade benen i de åtsittande strumporna. Förnimmelsen

av hans närhet och hans smekningar framkallade hos Anna nära

nog en fysisk lustkänsla, när hon mötte hans trohjärtade,

tillitsfulla, kärleksfulla blickar och hörde hans oskyldiga frågor. Hon

plockade upp de presenter, som Darjas barn skickat med till

honom, och omtalade, hur söt Moskva-Tanja var och att denna Tanja

redan kunde läsa och till och med undervisade de andra barnen däri.

”Då är jag väl sämre än hon?” frågade lilla Sergei.

”För mig är du den bästa i hela världen.”

”Det vet jag”, svarade Sergei leende.

Anna höll ännu på att dricka kaffe, då grevinnan Lydia Ivanovna

anmäldes. Grevinnan var en högväxt, korpulent dam med osunt

gul hy och vackra, tankfulla, svarta ögon. Anna höll mycket av

henne, men det var, som om hon i dag såg henne för första gången

med alla hennes fel.

”Nå, hur är det, kära väninna? Bringade ni dem olivkvisten?”

frågade grevinnan, så fort hon trädde in i rummet.

”Ja, allt är ordnat, men det var inte heller så svårt, som vi hade

tänkt”, svarade Anna. ”Min svägerska har över huvud taget

benägenhet för mycket överilade steg.”

Men grevinnan Lydia Ivanovna, som intresserade sig för allt,

som icke angick henne, hade för vana att aldrig höra på, då man

berättade för henne något om det, som tycktes intressera henne

så mycket; hon avbröt Anna: ”Ja, det existerar mycket elände

och elakhet här i världen. I dag är jag alldeles förtvivlad.”

”Vad har då hänt?” frågade Anna och ansträngde sig att

återhålla ett leende.

”Jag tröttnar så småningom på att alltjämt förgäves bryta en

lans för sanningen och mången gång är jag alldeles utmattad.

Angelägenheten med systrarna (detta var ett filantropiskt, religiöst

patriotiskt företag) skulle nog kunna gå bra, men man kan ju inte

komma någon vart med dessa herrar”, klagade grevinnan med

ironisk undergivenhet för ödet. ”De ha kommit på denna idé men

sedan förvanskat den, och nu bedöma de den helt pedantiskt och

oförståndigt. Två eller tre, däribland er man, ha riktigt fattat hela

betydelsen av denna angelägenhet, men de andra hindra dess vidare

utveckling. I går skrev Pravdin till mig ...”

Pravdin var en känd, i utlandet bosatt panslavist, och grevinnan

Lydia Ivanovna redogjorde nu utförligt för innehållet i hans brev.

Sedan berättade hon även om de obehag och ränker, som hon fick

uppleva i de olika kyrkornas förening och tog sedan hastigt av-sked, enär hon denna dag måste övervara ett föreningsmöte och

även den slaviska kommitténs sammanträde.

”Allt detta var ju förr likadant; varför har det icke slagit mig

förr?” frågade Anna sig. ”Eller har jag i dag varit ovanligt

retlig? Det är ändå löjligt: hennes mål är dygden, och hon är

kristen, men det oaktat är hon alltid förbittrad och har alltid fiender

och detta just med anledning av dygden och kristendomen.”

Då grevinnan lämnat henne, kom en annan väninna,

underdirektörens fru, och berättade allehanda nyheter. Klockan tre

avlägsnade sig även denna men lovade att komma tillbaka på middag.

Alexei Alexandrovitsj var i ministeriet. Ända till middagen var

Anna ensam och ägnade denna tid åt att vara närvarande vid

sonens middag (han åt ensam och icke med de vuxna), att packa

upp sina saker och läsa och delvis besvara de brev och biljetter,

som hopat sig på hennes bord. Känslan av ogrundad blygsel, som

hon erfarit under resan, och hela denna upprördhet hade

försvunnit helt och hållet. När hon nu befann sig i sina vanliga

levnadsförhållanden, kände hon sig åter säker och oklanderlig. Med

förvåning drog hon sig till minnes sitt tillstånd föregående dag. ”Vad

har då hänt? Ingenting. Vronski pratade dumheter, som det var

lätt att avklippa, och jag svarade så, som det var i sin ordning.

Det är onödigt och omöjligt för mig att tala med min man därom.

Att tala därom skulle vara liktydigt med att förläna saken en vikt,

som icke alls tillkommer den”. Hon kom ihåg, hur hon en gång

omtalat för sin man, att en av hans underordnade, en ung man,

så när hade gjort henne sin kärleksförklaring och hur Alexei

Alexandrovitsj på det svarat henne, att när allt kom omkring, var detta

något som varje dam var utsatt för, men att han satte det största

förtroende till hennes taktkänsla och aldrig skulle låta komma sig

till last att nedsätta henne och sig själv genom svartsjuka.

”Varför skulle jag således tala med honom därom? Och det finns ju

gudilov inte heller någonting, som jag skulle kunna säga honom”,

sade hon för sig själv.

Trettiotredje kapitlet.

Klockan fyra kom Alexei Alexandrovitsj hem från ministeriet,

men såsom ofta var fallet, hade han icke tid att gå in till sin fru.

Han begav sig genast till sitt arbetsrum, tog emot de där väntande

supplikanterna och undertecknade några handlingar, som hans

underdirektör haft med sig. Till middagen (det fanns alltid minst

tre gäster hos Karenins) kommo: en gammal kusin till herrn i

huset, underdirektören med sin fru och en ung man, som ville träda

i statstjänst och medelst en rekommendation blivit införd hos

Alexei Alexandrovitsj. Anna begav sig in i salongen för att

underhålla gästerna. Punktligt på slaget fem trädde Alexei

Alexandrovitsj in, klädd i frack och vit halsduk jämte två ordnar, enär han

genast efter middagen måste åka bort. Varje minut av hans liv

var upptagen. För att kunna hinna med alla de uppgifter, somvarje dag ställde på honom, hade han tagit sig den strängaste

punktlighet till regel. ”Utan hast och utan rast”, var hans valspråk.

Han trädde in i matsalen, bugade sig för alla och intog hastigt sin

plats, i det han log mot sin fru.

”Ja, nu är det slut med min ensamhet. Du kan inte tänka dig,

hur ogemytligt det är att nödgas äta ensam.”

Under middagen talade han med sin fru om Moskva-angelägenheter

och gjorde även med ett ironiskt leende frågor om Stepan

Arkad-jevitsj, men merendels var samtalet allmänt och rörde sig om

sällskapslivet i Petersburg och tjänsteärenden. Efter maten stannade

han ännu en halvtimme hos sina gäster; så rekommenderade han

sig, tryckte leende sin hustrus hand och åkte till

konseljsammanträdet. Anna åkte denna dag varken till furstinnan Betsy

Tver-skaja, som hört talas om hennes hemkomst och bjudit henne på

supé, eller till teatern, där hon denna kväll hade en loge.

Anledningen till att hon icke åkte ut, var den, att den klänning, på vilken

hon räknat, icke var färdig. För övrigt hade Anna mycken

förargelse då hon sedan gästerna gått, sysselsatte sig med sina toaletter.

Före sin avresa till Moskva hade hon, som var mästarinna i konsten

att klä sig elegant utan överdrivna kostnader, lämnat tre

klänningar till sin sömmerska i och för ändring. Klänningarna skulle

ändras så, att de icke kunde kännas igen, och borde ha varit färdiga

redan för tre dagar sedan. Nu framgick det. att av dessa klänningar

två icke alls voro färdiga och att den tredje icke alls ändrats så,

som Anna önskat. Sömmerskan hade kommit för att rättfärdiga

sig och försäkrade, att det var vackrare så, men Anna blev så

upprörd däröver, att hon sedermera blygdes vid blotta minnet därav.

För att lugna sig helt och hållet gick hon in i barnkammaren och

tillbragte hela kvällen tillsammans med sin lille gosse, lade honom

sedan själv till sängs, gjorde korstecknet över honom och täckte

över honom ordentligt. Hon gladde sig åt att hon icke farit bort

någonstans och tillbragt denna afton så angenämt. Hon kände sig

så lätt om hjärtat och lugn till sinnes; hon insåg med full

tydlighet, att allt det, som på tåget förefallit henne så betydelsefullt,

icke varit något annat än en av dessa vanliga, intetsägande

tilldragelser i sällskapslivet och att hon icke behövde blygas för någon

eller för sig själv. Hon slog sig med en engelsk roman ned vid

kakelugnen och väntade på sin man. Klockan halv tio ringde det

och han kom in i rummet.

”Där är du äntligen”, sade hon och räckte honom sin hand.

Han kysste hennes hand och satte sig bredvid henne. ”Som jag

ser, har hela din resa avlupit väl”, började han.

”Ja då, mycket väl”, svarade hon och började berätta allt från

början: Resan med grevinnan Vronskaja, ankomsten till Moskva,

olyckshändelsen på järnvägsstationen. Sedan omtalade hon, hur

hon känt medlidande, först med brodern, sedan med Darja.

”Jag tycker inte, att man kan ursäkta en sådan människa, fast

han är din bror”, anmärkte Alexei Alexandrovitsj i sträng ton.

Anna smålog. Hon förstod, att han sade detta endast i avsikt att

visa, att släktskapshänsyn icke kunde avhålla honom från att

ut-108tala sin allvarliga mening. Hon kände igen detta karaktärsdrag hos

mannen och tyckte om det. ”Det gläder mig, att allt ordnats

lyckligt och att du åter är här”, fortsatte han. ”Nå, vad säger man

där borta om de nya mått och steg, som jag genomdrivit i

konseljen?”

Anna hade icke hört något om dessa mått och steg, och hon

blyg-des över att hon så lätt kunnat glömma något, som var av vikt för

honom.

”Här har saken tvärt om väckt stort uppseende”, sade han med

ett självbelåtet leende.

Hon märkte, att Alexei Alexandrovitsj ville berätta om denna sak

för henne, och föranledde honom genom frågor att berätta. Och

med samma självbelåtna småleende berättade han om de ovationer,

som bringats honom med anledning av att han genomdrivit dessa

mått och steg. ”De gladde mig mycket, mycket. De äro ett bevis

på att det äntligen även hos oss finns förnuftiga åsikter om den

saken.”

Sedan han druckit ännu ett glas te med grädde och ätit litet

bröd till det, reste Alexei Alexandrovitsj sig upp för att återvända

in i sitt arbetsrum.

”Har du inte varit ute alls i kväll? Då har du väl haft

förskräckligt tråkigt?” sade han.

”Nej då!” svarade hon. Hon hade ävenledes rest sig upp och

följde honom fram till hans rum. ”Vad läser du nu?” frågade

hon.

”Jag läser nu Duc de Lille, Poesi des enjers”, svarade han. ”En

mycket märkvärdig bok.”

Anna smålog, såsom man ler åt älskade människors svagheter,

och följde honom fram till dörren till hans arbetsrum. Hon kände

till hans till behov övergångna vana att läsa om kvällarna. Hon

visste, att han, trots det att hans ämbetsåligganden togo nästan

hela hans tid i anspråk, dock betraktade det såsom sin plikt att

följa med allt nytt inom konst och litteratur. Hon visste även, att

endast politiska, filosofiska och teologiska böcker verkligen

intresserade honom, att konsten däremot var honom alldeles

främmande men att Alexei Alexandrovitsj det oaktat eller kanske just

därför icke lämnade obeaktat något på detta område, som väckte

uppseende, utan betraktade det såsom sin skyldighet att läsa allt.

”Gud vare med dig”, sade hon vid dörren till arbetsrummet, där

vid hans länstol redan ett ljus med skärm och en vattenkaraff stodo

redo. ”Jag skall nu skriva till Moskva.”

Han tryckte hennes hand och kysste henne ännu en gång.

”Och trots allt detta är han en präktig, uppriktig, godhjärtad och

på sitt verksamhetsområde betydande man”, tänkte Anna, sedan

hon återvänt in i sitt rum, som om hon försvarade honom mot

någon, som beskyllt honom för något och påstått, att man icke

kunde älska honom. ”Men att hans öron stå ut så besynnerligt från

huvudet! Eller har han kanske låtit klippa sitt hår?”

På slaget tolv — Anna satt ännu vid skrivbordet och avslutade

sitt brev till Darja — hördes regelbundna steg i tofflor, och AlexeiAlexandrovitsj kom in till henne, tvättad och kammad och med

boken under armen.

”Det är på tiden, det är på tiden”, sade han med ett

besynnerligt leende och begav sig in i sängkammaren.

”Och vad hade han för rättighet att se så på honom?” tänkte

Anna vid minnet av den blick, med vilken Vronski hade betraktat

hennes man. Hon klädde av sig och gick in i sängkammaren, men

av den livlighet, som under hennes vistelse i Moskva lyst ur

hennes ögon och hennes leende, fanns nu ingenting att upptäcka;

snarare såg det ut, som om denna eld i hennes inre antingen

slocknat eller också dolt sig djupt nere.

Trettiofjärde kapitlet.

Vid sin avresa från Petersburg hade Vronski överlåtit sin våning

vid Morskajagatan åt sin goda vän och kära kamrat Petrizki.

Petrizki var en ung löjtnant av inte särskilt förnäm familj; han

var icke blott utan förmögenhet utan satt till och med i skulder

över öronen; om kvällarna var han alltid berusad och hade redan

haft arrest flera gånger med anledning av allehanda dels löjliga,

dels fula historier. Men det oaktat var han omtyckt av såväl

kamrater som förmän. När Vronski klockan tolv kom åkande från

järnvägsstationen till sin bostad, såg han en välbekant hyrkuskvagn

utanför porten. Då han ännu befann sig utanför tamburdörren,

hörde han vid sin ringning ett glatt skratt av män, prat av en

kvinnoröst och Petrizkis gälla röst skrika: ”Om det är en av de där

lymlarna, så släpp inte in honom!” Vronski förbjöd kalfaktorn,

som öppnade, att anmäla honom, och trädde med lätta steg in

i det första rummet. Baronessan Chilton, Petrizkis väninna, en

liten dam med frisk hy och blont hår, satt, iförd en skimrande,

lilafärgad sidenklänning, vid ett litet runt bord, kokande kaffe och

uppfyllde som en kanariefågel hela rummet med sitt pariserprat.

Bredvid henne sutto Petrizki och ryttmästare Kamerovski, som

uppenbarligen kommit direkt från tjänstgöringen, ty han var i full

uniform.

”Hurra, Vronski!” skrek Petrizki och sprang upp. ”Herrn i

huset i egen person! Baronessa, ge honom kaffe ur den nya

kaffe-kokarn! Det var verkligen oväntat! Jag hoppas, att du är

belåten med förskönandet av ditt rum”, fortsatte han i det han pekade

på baronessan. ”Herrskapet känner väl varandra?”

”Ja visst!” svarade Vronski med ett förnöjt leende, i det han

tryckte baronessans lilla hand. ”Naturligtvis! Vi äro gamla

vänner.”

”Kommer ni hem från resan?” sade baronessan. ”Då skall jag

ge mig i väg. Jag går ögonblickligen, om jag stör.”

”Var helst ni befinner er, baronessa, där är ni även hemma”,

svarade Vronski. ”God dag, Kamerovski”, tillade han och räckte

honom kallt handen.

”Ser ni, att säga sådana vackra saker, det förstår ni er aldrig

på”, vände baronessan sig till Petrizki.”Nånå! Efter en god middag talar jag lika bra.”

”Ja, men efter en middag år det ingen förtjänst! Ja, då skall

jag servera er kaffe. Ni kan ju under tiden gå någonstans och tvätta

er och göra toalett”, sade baronessan, slog sig åter ned och vred

försiktigt på kranen till den nya kaffekokaren. ”Pierre, ge mig

kaffet!” vände hon sig till Petrizki, som hon för bekvämlighetens skull

kallade Pierre, utan att på minsta sätt dölja sitt förhållande till

honom. ”Jag skall lägga på mer.”

”Ni fördärvar kaffet!”

”Var inte orolig! Nå, och hur står det till med er fru?” frågade

baronessan plötsligt, i det hon avbröt Vronskis samtal med

kamraten. ”Vi ha gift bort er här. Har ni inte tagit er fru med er till

Petersburg”?

”Nej, baronessa. Jag är född ungkarl och vagabond och

kommer även att dö så!”

”Det är rätt, det är rätt! Räck mig er hand!” Och utan att

släppa Vronski, började hon under skämt och skratt att för honom

utveckla sina nya levnadsplaner och fråga honom om råd. ”Han

vill alltjämt inte samtycka till skilsmässa. Vad skall jag således

göra? (Denna ”han” var hennes man.) Vad råder ni mig till?

Kamerovski, passa på kaffet! Det kokar ju över! Ni ser ju, att

jag är upptagen av allvarliga saker! Jag skulle vilja börja

process, därför att jag vill ha min förmögenhet för egen räkning. Kan

ni förstå en sådan dumhet: under påstående att jag varit honom

otrogen, vill han dra fördel av min förmögenhet!”

Vronski åhörde med nöje den vackra fruns muntra prat, sade

henne komplimanger, gav henne halvt skämtsamma råd och anslog

genast den ton, som var bruklig i umgänget med damer av det

slaget. Enligt de gängse begreppen inom hans umgängeskretsar

uppdelades människorna i två varandra helt och hållet motsatta

kategorier. Först en lägre: det var smaklösa, dumma och framför allt

löjliga människor, som ansågo, att en man endast finge leva ihop

med den enda kvinna, som han var gift med, att en ung flicka måste

vara oskyldig, en kvinna anständig, en man stadgad, avhållsam och

solid, att man måste uppfostra sina barn och genom arbete förvärva

sitt livsuppehälle, betala sina skulder och andra liknande dumheter.

Detta var de gammalmodiga, löjliga människornas kategori. Men

det gavs även ett annat slags människor, de verkliga människorna,

till vilka de alla räknade sig själv; inom denna kategori måste man

framför allt vara elegant, storartad, djärv och glad, utan blygsel

hängiva sig åt varje lidelse och göra sig lustig över allt annat.

I första ögonblicket, under inverkan av de från Moskva medförda

intrycken från en helt annan värld, hade Vronski varit som bedövad

men, liksom då någon sticker fotterna i sina tofflor, genast åter

funnit sig tillrätta i sin förra förnöjda, angenäma värld.

Kaffet ville inte koka ordentligt, utan stänkte över alla, rann

över på den dyrbara mattan och på baronessans klänning och

framkallade därigenom den verkan, som behövdes här: gav anledning till

larm och skratt.

”Ja, farväl nu, ty annars kommer ni er aldrig för med att tvättaer, och då har jag på mitt samvete att jag föranlett er till det

svåraste brott, en anständig människa kan göra sig skyldig till,

nämligen osnygghet. Ni råder mig således till att sätta kniven mot

hans strupe?”

”Ja, obetingat, och därtill på ett sådant sätt, att era små händer

komma riktigt nära hans läppar. Då kysser han era små händer

och allt kommer att få ett lyckligt slut”, svarade Vronski.

”Alltså i kväll påFranska teatern!” Och under frasande av

kjolar försvann hon. Även Kamerovski reste sig upp; Vronski räckte

honom handen och begav sig in i sitt toalettrum. Medan han

tvättade sig, skildrade Petrizki i korta drag sin belägenhet för honom.

Några pengar hade han inte. Hans far hade förklarat för honom,

att han icke ämnade g;e honom något mer och icke heller ville

betala hans skulder. Hans skräddare ville låta sätta in honom på

gäldstugan, och en annan fordringsägare hade ävenledes hotat

honom med det. Regementschefen hade sagt honom, att om det

inte snart bleve slut med alla skandalhistorier, måste han taga

avsked. Baronessan hade blivit honom lika vedervärdig som en bitter

rättika, i all synnerhet därför att hon alltid ville ge honom pengar.

Nu hade han upptäckt en annan kvinna (han skulle visa honom

henne) en förtjusande liten varelse i strängt orientalisk stil —

”ungefär som Rebecka vid brunnen, du vet” — Med Berkoschev hade

han råkat i tvist och skulle nu skicka honom sina sekundanter, men

naturligtvis skulle det inte bli något av alltsammans. I det stora

hela gick allt utmärkt, och han var vid ett briljant humör. Och

utan att ge kamraten tillfälle att närmare ge sig in på enskildheterna

av hans belägenhet, övergick Petrizki till att omtala alla intressanta

nyheter. Medan Vronski åhörde detta slags honom välbekanta

historier ur den honom välbekanta miljön, erfor han åter den

angenäma känslan av att ha återkommit till det honom välbekanta

peters-burgerlivet.

Sedan han fått höra alla nyheter, klädde han sig med sin betjänts

hjälp i uniform för att anmäla sin återkomst. Sedan ämnade han

bege sig till sin bror och till furstinnan Betsy Tverskaja och till

ytterligare några bekanta för att skaffa sig tillträde till de kretsar, där

han kunde träffa fru Karenina. Liksom alltid i Petersburg, åkte

han hemifrån med den avsikten att komma tillbaka hem först sent

på natten.

ANDRA DELEN.

Första kapitlet.

Mot slutet av vintern försiggick hos Schtscherbatzkis en

läkarekonsultation, genom vilken det skulle klargöras, hur det var ställt

med Katjas hälsa och på vad sätt hennes kraftlöshet skulle hävas.

Hon var sjuk, och vid vårens annalkande försämrades hennes hälso-

112tillstånd ännu mer. Husläkaren hade ordinerat henne levertran,

sedan järn och slutligen helvetessten. Men som varken det första,

det andra eller det tredje medlet hjälpt och som han rått till en resa

utomlands under våren, så tillkallades ännu en celebritet. Denne

berömde läkare, en ännu icke gammal men mycket vacker man,

fordrade en undersökning av patienten. Energiskt och, som det

tycktes, med ett särskilt nöje, uttalade han såsom sin åsikt, att

jungfrulig blygsel endast var en kvarleva av gamla och barbariska

fördomar, och det tycktes för honom vara den naturligaste sak i

världen, att en ännu icke vidare gammal man undersökte och trevade

på en ung flickas nakna kropp. Han fann det naturligt, därför att

han gjorde det dagligen och därvid, enligt sin åsikt, icke kände eller

tänkte något illa. Till följd därav betraktade han skamkänsla hos

en ung flicka icke blott som en kvarleva av barbarism utan även som

en personlig förolämpning mot honom själv.

Man måste foga sig under honom, ty fastän alla läkare genomgå

samma universitetskurs och studera samma böcker i denna

vetenskap och fastän många påstodo, att denna celebritet var en dålig

läkare, så betraktades det dock av furstinnan och hela hennes

umgängeskrets, av icke närmare angivbara skäl, såsom något alldeles

avgjort, att endast och allenast denne berömde läkare förstod något

och kunde rädda Katja. Efter att ingående ha undersökt och

knackat på den av blygsel alldeles förstörda och liksom bedövade

patienten tvättade den berömde läkaren sig sorgfälligt om händerna och

gick sedan in i salongen och talade med fursten. Fursten såg bister

ut och harkiade sig flera gånger, medan han hörde på läkaren. Som

han besatt stor livserfarenhet, gott förstånd och en utmärkt hälsa,

trodde han icke på den medicinska vetenskapen och var djupt

förbittrad över hela denna komedi, detta så mycket mer som han

kanske var den enda, som till fullo insåg orsaken till Katjas

sjukdom. ”Din humbug”, tänkte han, medan han hörde på hur

läkaren pratade om de sjukdomssymptom, som han påstod sig ha funnit

hos hans dotter. Under tiden återhöll läkaren endast med

svårighet ett uttryck av ringaktning gentemot denne efterblivne gamle

lantjunkare och sänkte sig endast ogärna ned till dennes

fattningsförmågas nivå. Han var på det klara med sig själv, att det

egentligen inte tjänade någonting till att tala med gubben och att modern

var huvudpersonen i detta hus. För henne ämnade han kasta ut sina

pärlor. Då trädde furstinnan jämte husläkaren in i salongen.

Fursten drog sig åt sidan, bemödande sig om att icke visa, hur löjlig

hela denna komedi föreföll honom. Furstinnan var förlägen och

visste inte, vad hon skulle göra. Hön kände sig skuldmedveten

gentemot Katja.

”Nå, doktor, avgör vårt öde”, sade furstinnan. ”Säg mig allt.”

Hon ville tillägga: ”Ges det ännu något hopp?” Men hennes läppar

skälvde, och hon förmådde ej uttala frågan. ”Nå, hur är det,

doktor?”

”Jag skall genast rådgöra med min kollega, furstinna, och sedan

ha den äran att förelägga er min åsikt.”

”Då skola vi väl lämna herrarna ensamma?”

8. — Anna Karenina.

113”Om ni vilja ha den godheten.”

Suckande gick furstinnan ut, och även fursten lämnade rummet.

Då de båda läkarna voro lämnade ensamma, började husläkaren

blygt redogöra för sin åsikt, som utmynnade i att det här var

frågan om början av en tuberkelsjukdom men att . . . o. s. v. Den

berömda läkaren hörde på honom och såg sedan helt plötsligt på

sitt tjocka guldur. ”Ja”, sade han, ”men . . .”

Husläkaren hejdade sig vördnadsfullt mitt i sin framställning.

”Men som ni vet, äro vi icke i stånd att noga fastställa början

av en tuberkels jukdom; innan vissa bestämda symptom visat sig,

kunna vi icke säga något bestämt. Men vi kunna ju hysa

förmodande. Och det gives ju vissa symptom: dålig aptit, nervös

retlighet o. s. v. Frågan är således: Vad har man att göra, då man

misstänker tuberkels jukdom, för att befordra aptiten?”

”Men ni vet ju, att det alltid ligger bakom själsliga orsaker”,

tillät husläkaren sig invända med ett leende.

”Ja, det är självklart”, svarade den berömde läkaren och såg

åter på klockan. ”Ursäkta mig, men är Jauskibron redan färdig,

eller måste man alltjämt ta omvägen?” frågade han. ”Jaså, den är

färdig. Då kan jag vara där om tjugu minuter. Vi sade således,

att uppgiften måste formuleras sålunda: Befordra aptiten och

stärka nerverna. Det ena hänger ihop med det andra; vi måste försöka

verka från båda hållen.”

”Hur skulle det vara med en resa i utlandet?” frågade husläkaren.

”Jag är motståndare till dylika utomlandsresor. Och var god och

lägg märke till detta: Om det verkligen föreligger början till en

tu-berkelsjukdom, vilket vi icke kunna veta, så hjälper en resa

utomlands inte det minsta. Det erfordras obetingat ett medel som

befordrar näringen och icke verkar skadligt.” Och nu framlade den

berömde läkaren sin plan om en brunnskur i Moskva, varvid den

huvudsakliga synpunkten tycktes vara, att brunnskuren inte kunde

skada. Husläkaren hörde på honom uppmärksamt och

aktningsfullt. Så sade han:

”Till förmån för en resa i utlandet skulle jag dock vilja

framhålla förändringen i det vanliga levnadssättet liksom även

avlägsnandet från en omgivning, som väcker till liv många minnen. Och

dessutom önskar modern det”, tillade han.

”Jaså! Nåja, om så är fallet, då få de resa. Men dessa tyska

charlataner komma att ställa till skada. De måste strängt följa

våra anvisningar . . . Nåja, då få de resa.”

Han såg åter på sitt ur. ”Det är på tiden för mig!” Och han

gick till dörren.

Den berömde läkaren förklarade för furstinnan (hans känsla för

hans värdighet som läkare föranledde honom därtill) att han måste

se den sjuka ännu en gång.

”Hur! Ännu en undersökning?” utbrast modern förskräckt.

”Visst inte, det är endast ett par detaljer, som jag vill veta,

furstinna.”

”Var då god och kom med.”

Åtföljd av läkaren, gick hon in till Katja. Med infallna,

blos-114sande kinder och en egendomlig glans i ögonen till följd av den

utståndna skammen, stod Katja mitt i rummet. Då läkaren kom

in, blev hon blodröd i ansiktet, och hennes ögon fylldes med

tårar. Hela hennes sjukdom och dess läkarbehandling föreföllo

henne såsom något mycket dumt, ja, rent av löjligt. Läkarnes

bemödanden förekommo henne lika löjliga, som om någon åter ville sätta

ihop bitarna av en krossad vas. Hennes hjärta var krossat. Och då

ville de sätta ihop det med piller och pulver? Men hon fick inte

kränka modern, så mycket mindre som denna kände sig skyldig.

”Var god och ta plats, prinsessa”, sade den berömde läkaren.

Leende slog han sig ned mitt emot henne, tog hennes puls och

började åter framställa sina besvärande frågor. Hon svarade

honom, men plötsligt reste hon sig upp i vredesmod.

”Ursäkta mig, men det här tjänar verkligen ingenting till. Ni

frågar mig för tredje gången en och samma sak.”

Den berömda läkaren visade icke minsta tecken till förtret.

”Sjuklig retlighet”, sade han till furstinnan, så fort Katja lämnat

dem. ”För övrigt är jag färdig.”

Och nu höll han för furstinnan, som han därigenom lät förstå,

att han betraktade henne som en dam av ovanlig intelligens, ett

föredrag om dotterns tillstånd och slöt med en noggrann anvisning

hur hon skulle genomgå brunnskuren, som dock i verkligheten var

alldeles gagnlös. På frågan huruvida en resa utomlands skulle

tjäna någonting till, försjönk läkaren i djupt begrundande, som om

det gällt lösandet av ett mycket djupsinnigt problem. Till sist

förkunnade han, att de skulle resa men icke fingo anförtro sig åt de

tyska charlatanerna, utan i allt måste vända sig till honom.

Det var, som om det inträffat något glädjande, då läkaren

lämnade dem. Modern var betydligt gladare, då hon kom tillbaka till

sin dotter, och Katja låtsade, att detsamma var fallet även med

henne. Nu såg hon sig ofta, nästan ständigt, nödsakad till att förställa

sig.

”Jag är verkligen frisk, maman. Men om ni gärna vill resa, så

kunna vi ju göra det”, och för att lägga i dagen sitt intresse för

den förestående resan, började hon tala om de erforderliga

förberedelserna.

Andra kapitlet.

Strax efter det att läkaren lämnat dem, kom Darja. Hon visste,

att de båda läkarna skulle ha en konsultation denna dag, och ehuru

hon först helt nyligen stigit upp från en barnsäng (mot slutet av

vintern hade hon givit livet åt en flicka) och ehuru hon själv hade

många sorger och bekymmer, lämnade hon sin baby och en annan

liten flicka, som insjuknat, och kom för att inhämta upplysningar

om Katja.

”Nå, hur är det?” frågade hon, då hon kom in i salongen. ”Ni

äro ju alla så glada. Då är det säkert bra?”

Man försökte nu omtala för henne, vad doktorn hade sagt, menfastän denne hållit ett mycket långt och utförligt tal, visade det

sig nu dock vara omöjligt att återge, vad han egentligen hade sagt.

Det intressantaste var utan tvivel, att resan utomlands var beslutad.

Darja måste ofrivilligt sucka vid tanken på att hennes bästa

väninna, hennes syster, nu skulle resa bort. Och hennes eget liv var så

föga glatt. Hennes förhållande till Stepan Arkadjevitsj hade efter

försoningen tagit en för henne ovärdig vändning. Den av Anna

företagna hopkittningen hade icke visat sig varaktig, och

familje-endräkten hade åter brutits på samma ställe. Något bestämt

förelåg icke, men Stepan Arkadjevitsj var nästan aldrig hemma;

pengar var det ävenledes mycket ont om, och Darja torterades

ständigt av misstanken att han åter var henne otrogen. Men nu sökte

hon med avsikt förjaga denna misstanke för att icke åter nödgas

genomgå svartsjukans kval. Det första anfallet av svartsjuka

kunde visserligen, då det en gång var överståndet, icke upprepas med

samma våldsamhet, och icke ens uppdagandet av en ny otrohet hade

kunnat ha en sådan verkan på henne som första gången. Dock

skulle en sådan upptäckt ha verkat störande i hennes vanliga

husliga verksamhet, och följaktligen lät hon sig bedragas och

föraktade honom och ännu mer sig själv för denna sin svaghets skull. För

övrigt pinades hon fortfarande av allehanda bekymmer för den stora

familjen; än sinade mjölken åt dibarnet, än sjuknade ett av barnen.

”Nå, hur är det hemma hos dig?” frågade modern.

”Ack, maman, vi ha mycket bekymmer. Lilly har blivit sjuk,

och jag fruktar, att det är scharlakansfeber. Därför har jag

genast kommit hit för att få underrättelser om Katja, ty om

sjukdomen verkligen skulle utveckla sig till scharlakansfeber, kan jag

icke mer gå hemifrån.”

Även gamla fursten kom nu ut från sitt arbetsrum, höll fram

kinden åt Darja att kyssa, växlade några ord med henne och vände

sig sedan till sin hustru: ”Vad har ni således beslutat? Skola ni

resa? Nå, och jag? Vad skola ni ta er till med mig?”

”Jag anser det bäst, att du stannar kvar här, Alexander”,

svarade hans hustru.

”Som ni vilja.”

”Maman, varför skall inte pappa fara med oss?” frågade Katja.

”Då har han trevligare och vi också.”

Fursten reste sig upp och smekte vänligt Katjas hår. Hon

höjde ansiktet och såg på honom, i det hon tvang sig till att le. Hon

hade alltid den känslan, att han förstod henne bättre än alla andra

i familjen, ehuru han merendels talade helt föga med henne. I sin

egenskap av den yngsta var hon faderns älsklingsdotter, och det

föreföll henne, som om hans kärlek till henne gjorde honom

skarpsynt. Då hennes blick nu mötte hans goda, blåa ögon, som

forskande sågo på henne, då föreföll det henne, som om han

genomskådade henne helt och hållet och förstode alla hennes sorgsna

tankar. Rodnande sträckte hon sig upp mot honom, i tanke att

han skulle kyssa henne, men han strök henne endast ett par gånger

över håret och sade: ”De dumma chinjongerna! Till sin verkliga

dotter kommer man inte alls, man älskar endast döda kvinnors har.

116Nå, hur är det, kära Darja?” vände han sig till äldsta dottern. ”Vad

har din matador för sig?”

”Därom finns ingenting särskilt att säga, pappa”, svarade

Darja, som förstod, att han menade hennes man. Och hon kunde icke

låta bli att tillägga med ett ironiskt leende: ”Han är alltid borta;

jag får nästan aldrig mer se honom.”

”Har han således ännu inte farit ut på godset för att sälja

sko-gen?”

”Nej, han har ännu icke gjort det.”

”Jaså”, mumlade fursten. ”Skall således även jag göra mig

res-färdig? Alldeles så som du befaller”, vände han sig till sin hustru

och satte sig åter. ”Vet du vad, Katja?” fortsatte han, vänd till

sin yngsta dotter. ”Du skulle en vacker dag då du vaknar, säga

till dig själv: ’Ack, jag är ju riktigt frisk och nöjd, jag skall åter

ta mig en promenad med pappa i den friska, kalla morgonluften.’

Vad säger du om det?”

Det, fadern sade, lät alltigenom harmlöst, och dock förlorade

Katja helt och hållet fattningen vid dessa ord. ”Ja, han vet allt,

han genomskådar allt och vill med dessa ord säga mig, att även

om man blyges, måste man dock övervinna sin blygsel.” Hon fann

icke mod att svara något. Hon började, men brast plötsligt i tårar

och rusade ut ur rummet.

”Det är följden av dina skämt!” bannade furstinnan sin man.

”Och så gör du alltid . . .” Och sedan följde en rad med

förebråelser.

Fursten hörde länge på dessa förebråelser utan att svara något,

men hans uppsyn blev allt mörkare.

”Det stackars barnet befinner sig i ett så beklagansvärt

tillstånd”, sade furstinnan, ”men du märker inte alls, att varje

anspelning på orsaken till hennes sorg är pinsam för henne. Ack, så

man kan missta sig på människor!” På den förändrade ton, i

vilken hon sade de sista orden, märkte Darja och fursten, att hon

syftade på Vronski. ”Det är mig obegripligt, att det inte finns några

lagar mot så skändliga, lumpna människor.”

”Jag vill inte höra mer!” svarade fursten bistert och reste sig

upp, som om han skulle lämna rummet. Men vid dörren stannade

han och sade: ”Lagar finns det nog, lilla mor, men eftersom du

redan uppmanat mig till att vara uppriktig, så skall jag säga dig, vem

som bär skulden till allt: du, du, du ensam! Lagar mot sådana

små herrar har det alltid funnits, och finnes även nu! Ja, om det

icke från din sida förfarits på ett sätt som det icke bort förfaras —

jag är en gammal man, men jag skulle utmana den där snobben på

pistol. Ja, och pyssla nu om henne och låt hämta hit dessa

charlataner till läkare!”

Fursten tycktes ha ännu mycket mer på hjärtat, men så fort

furstinnan hörde honom tala i denna ton, gick det, såsom alltid annars:

Hon gav med sig och insåg ångerfullt, att hon hade orätt.

”Alexander, Alexander!” viskade hon, trädde fram till honom

och brast i tårar.

Så fort fursten såg henne gråta, blev även han lugnare.”Gott, gott! Nu låta vi saken vara! Ditt hjärta är också tungt,

det vet jag. Men vad är att göra? Och så förskräckligt stor är ju

olyckan inte heller ännu. Gud är barmhärtig . . . Tack, tack . .

sade han utan att själv veta riktigt vad han sade till svar på

furstinnans tårfuktiga kyss, som han kände på sin hand. Och fursten

lämnade rummet.

Redan förut, då Katja gråtande sprungit ut, hade Darja med

moderns och husmoderns övade blick insett, att här fanns arbete för

en kvinna att utföra, och föresatt sig att utföra detta arbete. Nu

tog hon av sig hatten, kavlade i bildlik mening upp ärmarna och

grep sig verket an. Medan modern grälat på fadern, hade Darja,

såvitt den barnsliga respekten tillät, försökt hejda modern.

Medan fursten givit utlopp åt sin bitterhet, hade hon tegat och blygts

på moderns vägnar; med öm beundran hade hon sedan sett på

fadern, då denne åter så snart blev god och vänlig. Men när

fadern nu gick ut, då grep hon sig an med att. göra det viktigaste,

nämligen att gå in till Katja och lugna henne.

”Jag har redan länge velat säga er det, maman; vet ni av, att

då Ljevin var här senast, ville han erbjuda Katja sin hand? Det

hade han förut sagt till Stiva.”

”Nå, än sen då? Jag förstår inte . .

”Då gav Katja honom kanske en korg. Har hon icke sagt

något därom till er?”

”Nej, hon har icke sagt något, varken om den ena eller om den

andra; därtill är hon för stolt. Men jag vet, att allt kommer sig

därav . . .”

”Säkerligen, men tänk endast, om hon verkligen avvisat Ljevin —

och det hade hon bestämt aldrig gjort, om inte den där andra hade

varit, det vet jag . . . Och nu har han bedragit henne så skändligt!”

”Ack, jag förstår mig inte längre på världen! Nu för tiden vilja

barnen alltid leva efter sitt eget huvud; modern får ingenting veta,

och sedan, innan man vet ordet av . . .”

”Maman, jag går in till henne.”

”Gå då! Förbjuder jag dig kanske att göra det?” svarade

modern.

Tredje kapitlet.

Då Darja kom in i Katjas vackra lilla rum, satt systern på en

låg stol omedelbart bredvid dörren och stirrade stelt på ett hörn

av mattan. Katja höjde blicken till systern, men det kalla, mörka

uttrycket i hennes ansikte förändrades ej.

”Jag går nu och kan icke på länge lämna mitt hem, och du får

inte heller komma till mig”, sade Darja och satte sig bredvid henne.

”Jag skulle gärna vilja tala några ord med dig.”

”Om vad?” frågade Katja hastigt och tittade förskräckt upp.

”Vad skulle det kunna vara annat än om din sorg?”

”Jag har ingen sorg.”

”Tala inte så, Katja. Tror du verkligen, att du skulle kunna

118dölja det för mig? Jag vet allt. Men tro mig, saken är så

oviktig .. . Vi ha alla gått igenom något liknande.”

Katja teg. Hennes ansikte hade ett strängt uttryck.

”Han är icke värd, att du sörjer så för hans skull”, fortsatte

Dar-ja och gick rakt på sak.

”Du menar väl, därför att han försmått mig”, svarade Katja

med skälvande röst. ”Tala inte därom, var snäll och tala inte

därom.”

”Vem har sagt det? Något sådant har ingen människa sagt.

Jag är övertygad om att han var förälskad i dig och alltjämt är det,

men . . .”

”Ack, det allra värsta för mig är att bli beklagad!” utbrast

Katja i plötsligt uppflammande vrede. Hon vände sig av och an på

stolen, rodnade och plockade med fingrarna. Darja kände till denna

vana hos systern att plocka på något med händerna, då hon blev

upphetsad. Hon visste, att Katja i dylika ögonblick av

upphetsning var i stånd att glömma sig och använda skarpa ord, som hellre

bort förbli outtalade.

Därför ville Darja lugna henne, men det var redan för sent.

”Ja, vad vill du egentligen, att jag skall förstå därmed?” frågade

Katja hastigt. ”Menar du, att jag hade förälskat mig i en annan

man, som inte vill veta av mig, och att jag nu är nära att dö av

denna kärlek? Och det säger mig min egen syster och tror därvid,

att ... att .. . att hon uttrycker sitt deltagande med mig . . . Jag

tycker icke om detta hycklade medlidande!”

”Katja, du är orättvis.”

”Varför pinar du mig?”

”Men jag vill ju raka motsatsen . . . jag ser, att du är bitter . . .”

Men i sin upprördhet hörde Katja inte alls på henne.

”Ni ha inte alls någon anledning att sörja över mig och försöka

trösta mig. Jag har min stolthet, och det skulle aldrig kunna falla

mig in att älska en man, som inte älskar mig.”

”Men det säger jag ju inte heller”, sade Darja i lugnande ton,

i det hon fattade hennes hand. ”Endast en sak vill jag fråga dig

— men säg mig sanningen! Har Ljevin talat med dig?”

Minnet av Ljevin tycktes beröva stackars Katja den sista

återstoden av självbehärskning. Hon sprang upp från stolen och utbrast

under häftiga åtbörder:

”Vad menar du med det? Jag förstår inte, vad du kan ha för

glädje av att pina mig. Jag har redan sagt dig och säger dig ännu

en gång, att jag har min stolthet och aldrig, aldrig skulle kunna

vara i stånd till att göra, vad du gör — återvända till en man, som

varit dig otrogen och förälskat sig i en annan kvinna. För sådant

har jag ingen förståelse! Du kan det men icke jag!”

Sedan dessa ord forsat fram över hennes läppar, kastade hon en

blick på systern, och då hon såg, att denna teg och sorgset hängde

med huvudet, då satte sig Katja i stället för att gå ut, såsom hon

först haft för avsikt, åter på stolen vid dörren, dolde ansiktet i

näsduken och lät huvudet sjunka ned.

Tystnaden varade några minuter. Darja tänkte på sig själv. Denförödmjukelse, hon städse kände, skärptes ytterligare därigenom

att systern påminde henne om den. En sådan grymhet hade hon

icke väntat av systern, och den väckte hennes vrede. Men

plötsligt hörde hon frasandet av kjolar och samtidigt ljudet av en

frambrytande men återhållen snyftning, och två armar slogos kring

hennes hals. Katja låg på knä framför henne.

”Kära Darja! Jag är ju så olycklig, så olycklig!” viskade hon

ångerfullt.

Och hon dolde sitt kära, av tårar överströmmade ansikte vid

Darjas sköte.

Liksom om tårarna varit den oumbärliga smörjolja, utan vilken

det ömsesidiga umgängets maskin icke kunde gå mellan systrarna,

så fortsatte de nu, sedan de gråtit ut, sitt samtal, och ehuru de

icke talade om det, som var det viktigaste för dem, utan endast

om bisaker, så förstodo de dock varandra fullkomligt. Katja

insåg, att det, som hon i vredesmod sagt om svågerns otrohet och

systerns förnedring, måste ha sårat hennes stackars Darja i djupet

av hennes hjärta, men att den sistnämnda hade förlåtit henne det.

Darja å sin sida kom på det klara med allt, som hon ville veta. Hon

förvissade sig nu om att hon haft rätt i sin övertygelse att Katjas

stora sorg låg just däri att Ljevin friat till henne och hon avvisat

honom, att Vronski narrat henne och att hon nu var redo att älska

Ljevin och hata Vronski. Men därom sade Katja ej ett ord. Hon

talade endast om sitt själstillstånd.

”Någon sorg känner jag inte”, sade hon, sedan hon lugnat sig

litet. ”Men du kan nog tänka dig, att allt blivit mig avskyvärt

och motbjudande — i främsta rummet jag själv. Du kan inte alls

föreställa dig, vilka avskyvärda tankar jag har om allt.”

”Vad kan du väl ha för avskyvärda tankar?” frågade Darja

leende.

”De allra avskyvärdaste och elakaste — jag kan inte alls

beskriva det för dig. Det är inte förtvivlan eller förtrytelse, utan

något ännu värre. Det är, som om allt gott inom mig hade gått och

gömt sig och det avskyvärdaste stannat kvar. Ja, hur skall jag

kunna klargöra det för dig?” fortsatte hon, då hon såg det

oför-förstående uttrycket i systerns ögon. ”Så snart pappa börjar tala

med mig, får jag genast den föreställningen att han endast och

allenast tänker, att jag måste gifta mig. Eller när mamma tar mig

med på en bal, så inbillar jag mig, att hon gör det endast för att

skaffa mig en man och bli av med mig. Jag vet, att det inte är

sant, men jag kan inte frigöra mig från dessa tankar. De s. k.

gifterm ålskandidaterna tål jag inte ens se. Jag har en känsla av att

de liksom taga mått på mig. Förr var det för mig ett harmlöst nöje

att iföra mig en balklänning och åka bort någonstans; jag gladde

mig åt hur jag såg ut. Men nu skäms jag och känner mig

förlägen. Nå, och vad säger du därom . . . läkarn, ja, och . . .”

Katja tystnade. Hon hade även velat säga, att sedan denna

förändring inträtt hos henne, hade även Stepan Arkadjevitsj blivit

henne outhärdligt motbjudande och att hans blotta åsyn hos henne

väckte till liv de fulaste tankar.”Ja, så är det”, fortsatte hon. ”Allt framträder för mig i den

fulaste dagar. Det är min sjukdom. Kanske det går över . . .”

”Du får inte tänka på det . . .”

”Det ligger inte i min makt. Endast när jag är tillsammans med

barnen, känner jag mig väl till mods, endast hos dig.”

”Skada, att du inte på länge kan komma hem till mig.”

Ӂh, jag kommer nog. Scharlakansfeber har jag haft; jag skall

nog genomdriva det hos mamma.”

Katja fick sin vilja fram, flyttade över till systern och vårdade

barnen under hela den långa scharlakansfebern, ty såsom sådan

avslöjade sig sjukdomen. De båda systrarna förde alla sex barnen

välbehållna genom sjukdomen, men Katjas hälsotillstånd

förbättrades ej, och vid tiden för de stora fastorna avreste hela familjen

Schtscherbaztki till utlandet.

Fjärde kapitlet.

Den högre societeten i Petersburg bildar egentligen blott en

enda krets, i vilken alla känna, ja, till och med besöka varandra. Men

inom denna stora krets finns det särskilda underavdelningar. Anna

Arkadjevna Karenina hade vänner och umgicks i tre olika kretsar.

En av dessa var hennes mans officiella umgängeskrets och

utgjordes av hans kolleger och underordnade, som i sällskapligt hänseende

på de mångfaldigaste, brokigaste sätt voro förenade eller skilda

från varandra. För denna krets, till vilken hennes mans

tjänste-intressen hänvisat henne, hade hon trots alla övertalningar av

grevinnan Lydia Ivanovna, aldrig lyckats få någon riktig smak, och

hon undvek den så mycket som möjligt. En annan krets, som

stod henne närmare, var den, tack vare vilken Alexei Alexandrovitsj

gjort karriär. Grevinnan Lydia Ivanovna var medelpunkten inom

denna krets. Medlemmarna i den voro gamla, fula, dygdiga, fromma

damer och kloka, lärda, äregiriga män. En av de kloka män, som

tillhörde denna krets hade givit den namnet ”Petersburgssocietetens

samvete”. Alexei Alexandrovitsj uppskattade denna krets mycket

högt, och Anna, som utmärkt förstod sig på att leva sig in med alla

möjliga människor, hade under den första tiden av sin vistelse i

Petersburg även funnit vänner inom denna krets. Men nu, efter

hennes återkomst från Moskva, föreföll denna krets henne outhärdlig.

Det förekom henne, som om icke blott hon själv utan även alla

de andra ständigt förställde sig, och det var så tråkigt och otrevligt

i detta sällskap, att hon umgicks så litet som möjligt hos

grevinnan Lydia Ivanovna.

Den tredje kretsen slutligen, med vilken Anna stod i förbindelse,

var den så kallade stora världen, balernas, dinéernas, de lysande

toaletternas värld, den värld, som med ena handen klängde sig fast

vid hovet för att icke sjunka ned till den halvvärld, som

medlemmarna av denna krets visserligen påstodo sig förakta men med vilken

de icke blott hade en liknande utan rent av en och samma smak.

Annas förbindelse med denna krets upprätthölls genom furstinnanBetsy Tverskaja, hustrun till hennes kusin, som hade

hundratjugu-tusen rubel i årlig inkomst. Denna hade fattat en särskild

tillgivenhet för Anna så fort hon första gången visat sig i

sällskapslivet, vänligt tagit sig an henne och dragit henne in i sin krets,

varemot hon gjorde sig lustig över grevinnan Lydia Ivanovnas kotteri.

”När jag en gång i tiden blir gammal och ful, då skall även jag

bli en sådan som hon”, sade Betsy, ”men för en så ung och vacker

kvinna som ni är det ännu för tidigt att gå till detta hospital.”

Anna hade under den första tiden så mycket som möjligt

undvikit furstinnan Tverskajas krets, enär där fordrades utgifter, som

överstego hennes tillgångar, och även enligt sin personliga smak

hade hon föredragit den ovannämnda kretsen. Men efter

Mosk-varesan hade det inträtt en förändring hos henne. Hon drog sig

tillbaka från de sedestränga vännerna och umgicks mer ute i stora

världen. Där träffade hon ofta tillsammans med Vronski, och

vid dessa sammanträffanden erfor hon alltid en glad sinnesrörelse.

Isynnerhet träffade hon honom ofta hos Betsy, som var född

Vron-skaja och kusin till honom. Vronski var överallt, där han kunde

vänta att finna Anna, och så ofta det gavs möjligheter därtill,

talade han med henne om sin kärlek. Hon gav honom visserligen

ingen anledning till dylikt, men för var gång hon sammanträffade

med honom, flammade i hennes själ upp denna samma känsla av

stegrad livsglädje, som kommit över henne den där gången i

järnvägsvagnen, då hon sett honom för första gången. Hon märkte

själv, hur det vid hans åsyn lyste till av glädje i hennes ögon och

hur hennes läppar logo, men hon förmådde icke återhålla dessa

utbrott av glädje.

Under den första tiden hade Anna uppriktigt trott, att hon

vredgades på honom, därför att han vågade förfölja henne, men när

hon en gång strax efter sin återkomst från Moskva besökte en

kvällsbjudning och mot förväntan icke träffade honom där, då

märkte hon på den sorgsenhet, som grep henne, att hon misstog sig och

att detta förföljande inte alls var henne oangenämt, utan tvärtom

utgjorde hennes högsta intresse här i livet.

En berömd sångerska uppträdde för andra gången och allt och

alla som räknade sig till societeten var på Operan. Vronski hade

sin plats på första parkett, och när han därifrån varseblev sin

kusin, begav han sig till hennes loge utan att invänta mellanakten.

”Varför kom ni inte på dinén hos oss?” frågade hon. ”Jag är

förvånad över denna de älskandes klärvoajans”, tillade hon leende

och så sakta, att endast han kunde höra det. ”Hon var nämligen

inte heller,där. Men kommer ni till oss efter operan?”

Vronski såg på henne med frågande min. Hon nickade. Han

tackade henne med ett leende och satte sig ned bredvid henne.

”Åh, vad jag väl kommer ihåg ert hån!” fortsatte furstinnan

Betsy, som fann ett särskilt nöje i att iakttaga de framsteg, som

denna lidelse gjorde. ”Vart har allt detta tagit vägen? Nu är ni

själv fången, min kära vän!”

”Jag önskar ju ingenting högre än att vara fången”, svarade

122Vronski med ett lugnt, godmodigt leende. ”Om jag beklagar mig

över något, så är det endast däröver att jag, för att säga

sanningen, är alldeles för litet fången. Jag börjar förlora hoppet.”

”Vad är det således för ett hopp, ni hyser?” frågade Betsy och

låtsade känna sig kränkt på väninnans vägnar. ”Tala om det.”

Men glittrandet i hennes öga utvisade tydligt, att hon lika bra

som han visste, vilket hopp han kunde hysa.

”Intet alls”, svarade Vronski skrattande och visade sina vackra

tänder. ”Pardon!” fortsatte han, i det han tog kikaren ur hennes

hand och över hennes blottade axel mönstrade den mitt emot

belägna logeraden. ”Jag fruktar att förefalla löjlig.”

Han visste mycket väl, att han icke alls riskerade att förefalla

kusinen och alla dessa världsmänniskor löjlig. Han visste mycket

väl, att endast den, som älskade en ung flicka eller en fri kvinna

förgäves, kunde förefalla löjlig, men icke den man, som försökte

vinna en gift kvinna, ens om han satte livet till under sina försök

att förleda henne till äktenskapsbrott. Och därför spelade ett stolt,

glatt leende kring hans läppar, när han nu lät kikaren sjunka ned

och såg på sin kusin.

”Men varför kom ni egentligen inte till middagen hos mig?”

frågade hon och betraktade med välbehag hans manliga ansikte.

”Det måste jag tala om för er. Jag hade något att uträtta. Men

vad? Jag kan slå vad hundra mot ett, tusen mot ett, att ni inte

kan gissa det. Jag försökte försona en äkta man med dem, som

förolämpat hans hustru. Ja, verkligen!”

”Nå, lyckades ni göra det?”

”Nästan.”

”Det måste ni tala om för mig”, sade hon, i det hon reste sig

upp. ”Kom tillbaka hit under nästa mellanakt.”

”Det är mig tyvärr omöjligt, ty jag måste bege mig till Franska

teatern.”

”Tänker ni lämna Kristina Nilsson?” frågade Betsy helt

förfärad, ehuru hon med bästa vilja i världen icke hade förmått skilja

Kristina Nilsson från första bästa körsångerska.

”Jag måste det nödvändigt. Jag har där ett möte med anledning

av detta försoningsförsök.”

”Saliga äro de fredstiftare, ty de skola varda förlösta”, sade

Betsy, som kom ihåg, att hon hört något i den vägen. ”Nå, då

slår ni er genast ned och berättar, hur det förhöll sig med den där

historien.”

Och hon satte sig åter.

Femte kapitlet.

”Historien är visserligen en smula krass, men så trevlig, att det

bereder mig ett stort nöje att berätta den för er”, sade Vronski

och såg på henne med skrattande ögon. ”Jag kommer icke att

nämna några namn.”

”Då skall jag gissa dem; det är ännu roligare.””Hör alltså på. Två glada unga män kommo åkande . .

”Naturligtvis officerare vid ert regemente?”

”Jag sade inte officerare, utan helt enkelt två unga män. De

kommo således åkande efter en frukost . . .”

”Vilket betyder: vederbörligen berusade . . .”

”Kan nog hända. De åkte i den gladaste sinnesstämning för

att äta middag hos en kamrat. Och då få de se, hur en vacker

kvinna åker om dem i en droska, vänder sig om och tittar på dem

och — så såg det åtminstone ut — nickar och skrattar åt dem.

De följa naturligtvis efter henne. De låta kusken piska på

hästarna av alla krafter. Till deras förvåning stiger den sköna ur sin

droska utanför samma hus, som de själva skola till. Den sköna

springer upp för trappan till första våningen. De se endast de röda

läpparna under det korta floret och de små, förtjusande fotterna.”

”Ni berättar detta med så mycken känsla, att jag förmodar att

ni själva var en av de två.”

”Men vad var det ni själv sade till mig för några minuter sedan?

Nåväl, de unge männen stiga in till kamraten, hos vilken en

avskedsmiddag gives. Där dricka de duktigt, kanske en liten smula för

mycket, såsom det plägar gå till vid avskedsmiddagar. Vid bordet

inhämta de upplysning om vilka som bo i övre våningen i samma

hus. Ingen vet det, men värdens betjänt svarar på frågan, om det

bor några ”damer” där uppe: ”Ja, en hel massa.” Efter

middagen bege de unga männen sig in i värdens arbetsrum och författa

där ett brev till den obekanta, en riktig kärleksförklaring, och gå

sedan själva upp med brevet för att inhämta erforderliga

upplysningar, i händelse det skulle vara svårt att förstå, till vem brevet

är adresserat.”

”Varför berättar ni sådana avskyvärda historier? Nå, vidare?”

”De ringa på. En tjänsteflicka öppnar, de lämna henne brevet

och bedyra, att de äro båda så förälskade, att de genast måste dö

där vid dörren. I största förvåning pratar flickan hit och dit med

dem. Helt plötsligt blir synlig en herre med polisonger; dessa

po-lisonger sågo alldeles ut så, som om en liten korv hängde på högra

och vänstra sidan av hans ansikte; blodröd av vrede förklarar herrn

för dem, att där inte bor någon annan än han och hans fru, och kör

dem sedan på dörren.”

”Hur kan ni således veta, att han har sådana polisonger — vad

var det ni sade? I korvfason?”

”Hör endast på! I dag har jag varit där för att försona dem.”

”Nå, och hur gick det?”

”Nu kommer det intressantaste. Det framgår, att detta lyckliga

äkta par är ett titulärråd med fru. Titulärrådet beklagar sig, och

jag blir fredsdomare, och en sådan fredsdomare . . . Jag försäkrar

er, att Talleyrand var en riktig stympare i jämförelse med mig.”

”Vari ligger alltså svårigheten?”

”Hör endast på ... Vi bådo således om förlåtelse, såsom sig

anstår: ’Vi äro förtvivlade och be er ha vänligheten att förlåta det

olycksaliga missförståndet’. Titulärrådet med de små korvarna

börjar bli mildare stämd, men vill även skildra sina egna känslor; men

124så fort han börjar på med det, ilsknar han åter till och säger de

värsta grovheter, och jag måste åter låta alla mina diplomatiska

konster spela. "Jag måste medge, att de båda herrarnas uppförande

var oangenämt, men jag skulle vilja be er att även taga hänsyn till

att de begingo ett misstag och att de ännu äro mycket unga; därtill

kommer även, att de båda unga herrarna strax förut hade

frukosterat. De ångra det skedda av hela sitt hjärta och be er förlåta dem’.

Åter blev titulärrådet vänligare. ’Jag förklarar mig härmed i

samförstånd med herr greven och är redo att förlåta; men sätt er in

i min belägenhet: min fru, min fru, en anständig dam, ser sig utsatt

för en dylik behandling, sådana gemenheter och oförskämdheter från

första bästa lymmel och fä . . .’ Och föreställ er nu, att dessa

lymlar stodo där, och jag skulle försona parterna! Åter

uppbjuder jag hela min övertalningsförmåga och åter, just då saken tycks

vara avslutad, gripes mitt titulärråd av vrede, blir blodröd i

ansiktet, de små korvarna resa på sig, och åter försöker jag

överträffa mig själv i diplomatiska finesser.”

”Ack, det måste jag berätta för er!” ropade Betsy skrattande

till en dam, som kom in till henne i logen. ”Han har narrat mig

så att skratta . . . Nå, lycka till!” tillade hon, vänd till Vronslu

och räckte honom ett finger; samtidigt sköt hon tillbaka

klänningslivet, som åkt upp, för att vara fullständigt blottad, såsom sig

anstår, när hon skulle träda fram i ljusskenet för att bli sedd av

alla.

Vronski åkte till Franska teatern. Han måste verkligen tala

med sin regementschef och visste, att han skulle träffa honom där,

enär denne aldrig försummade en föreställning på Franska teatern.

Vronski skulle för honom avlägga rapport om sitt medlingsförsök,

som sysselsatt honom sedan två dagar tillbaka och berett honom

stort nöje. I denna angelägenhet var en av de inblandade Petrizki,

som Vronski tyckte mycket om, och den andra en nybakad

underlöjtnant, en präktig ung man och utmärkt kamrat, unga furst

Ke-drov. Huvudsaken var emellertid, att det här gällde regementets

goda namn och rykte.

De båda unga officerarne tillhörde Vronskis skvadron.

Titulärrådet Venden hade för några dagar sedan uppsökt regementschefen och

beklagat sig över två av hans officerare, som förolämpat hans

hustru. Venden berättade, att hans unga fru — han var nämligen

gift sedan endast ett halvt år tillbaka — varit i kyrkan tillsammans

med sin mor och känt sig illamående, något som stod i samband

med ett visst tillstånd hos henne. Hon hade icke varit i stånd att

stå längre och hade därför åkt hem med första droska, hon fått

se. Då hade två officerare i en vagn åkt efter henne. Hon hade

blivit förskräckligt uppskrämd och till följd därav ännu sjukare.

Så hade hon sprungit uppför trappan till sin våning. Han själv,

Venden, hade vid sin återkomst hem hört en ringning på

tamburdörren och sedan flera röster. Han hade gått ut och då fått se den

ena av de berusade officerarna med ett brev i handen och trängt dem

ut ur tamburen. Han anhöll om att de skulle bli strängt straffade.

”Nej, det måste ni själv medge”, sade regementschefen till Vron-ski, ”att den där Petrizki gör sig alldeles omöjlig. Det går inte en

vecka utan någon skandalhistoria. Denne ämbetsman kommer icke

att låta saken bero.”

Vronski hade genast insett, att detta var en otacksam uppgift

och att en duell inte kunde komma ifråga, utan att man måste göra

allt för att blidka detta titulärråd och få saken uppgjord i godo.

Men resultatet av medlingsförsöket var dock alltjämt ganska

tvivelaktigt, såsom även Vronski berättat för sin kusin.

När Vronski anlände till Franska teatern, drogo regementschefen

och han sig tillbaka till foajén och Vronski avlade rapport över sin

framgång eller sitt misslyckande. Sedan regementschefen noga

begrundat allt, fattade han det beslutet att icke företaga sig något

mer gentemot de skyldiga, men sedan gjorde han för nöjes skull

Vronski frågor om enskildheterna av hans förhandlingar och måste

gång på gång gapskratta, när Vronski berättade, hur titulärrådet

efter att ha lugnat sig litet åter ilsknade till för var gång, han tänkte

på hur hustrun blivit förolämpad, och hur han, Vronski, när de sista

orden kunde tydas som en försoning, hastigt dragit sig tillbaka

och därvid knuffat Petrizki framför sig.

Sjätte kapitlet.

Utan att invänta sista aktens slut lämnade furstinnan Betsy

Operan. Hon hade knappast hunnit gå in i sitt toalettrum, pudra sitt

långa bleka ansikte, avtorka pudret, ordna sin toalett och säga till

om te i stora salongen förrän den ena vagnen efter den andra körde

fram till hennes väldiga hus vid Bolskaja-Morskajagatan. Gästerna

stego ut på den breda mattan, och den korpulenta portieren, som

om förmiddagarna merendels satt bakom glasdörren och läste sin

tidning, öppnade ljudlöst den väldiga dörren och lät de anländande

passera förbi.

Nästan samtidigt trädde genom den ena dörren värdinnan med den

uppfriskade frisyren och det nypudrade ansiktet och genom den

andra gästerna in i den stora salongen med de mörka väggarna, de

svällande mattorna och det klart upplysta bordet, på vilket den

snövita duken, samovaren av silver och teservisen av genomskinligt

porslin glänste i ljusskenet.

Värdinnan satte sig bakom samovaren och tog av sig handskarna.

Gästerna flyttade med tillhjälp av de knappast märkbara

betjänterna stolar tillrätta och togo plats, varvid de uppdelade sig i två

grupper — den ena omkring samovaren och värdinnan, den andra

vid motsatta ändan av salongen omkring en vacker gesantfru med

svarta, skarpt tecknade ögonbryn i svart sammetsklänning.

Samtalet vacklade, såsom det alltid är fallet de första minuterna, till en

början osäkert av och an inom de båda grupperna och avbröts allt

som oftast genom ankomsten av nya gäster, hälsningar, serverandet

av teet och liksom sökte ett ämne, vid vilket det kunde stanna.

”Hon är utomordentligt duktig såsom skådespelerska. Man säger,

att hon har studerat Kaulbach”, anmärkte en diplomat i gruppen

omkring gesantfrun. ”Sågo ni, hur artistiskt hon föll . .”Ack, vi skola inte tala om Kristina Nilsson! Att säga något

nytt om henne är en omöjlighet!” avbröt honom en korpulent dam

med rött ansikte och blont hår, utan ögonbryn och utan chinjong

och klädd i en gammal sidenklänning. Detta var furstinnan

Mjach-kaja, som var beryktad för sitt naturfriska och kärva uppförande

och till följd därav kallades för societetens enfant terrible.

Furstinnan Mjachkaja satt mitt emellan båda grupperna, lyssnade åt båda

hållen och blandade sig än här, än där i samtalet. ”1 dag har

redan tre personer sagt mig samma fras om Kaulbach, alldeles som

om de hade kommit överens därom. Och av någon för mig okänd

anledning tycktes de finna ett särskilt välbehag i denna fras.”

Samtalet avbröts genom denna anmärkning, och man måste

söka ett nytt samtalsämne.

”Berätta något roligt men inte elakt”, sade gesantfrun, en

vir-tous i den eleganta konversation som man på engelska kallar

small talk. Hon vände sig med denna uppmaning till diplomaten,

som inte heller visste, vad han skulle tala om.

”Man säger, att det är utomordentligt svårt och att endast det

elaka är lustigt”, började han leende. ”Men jag skall försöka det.

Ge mig ett uppslag. Allt kommer an på uppslaget. Får man

endast ett uppslag, kan man sedan med lätthet prata. Jag tänker

ofta, att de berömda pratmakarna under ett föregående århundrade

nu skulle få det ganska knogigt att säga något nytt, förståndigt.

Allt ^förståndigt är redan utnyttjat till övermättnad . . .”

”Även det är för länge sedan sagt”, avbröt gesantfrun honom

skrattande.

Samtalet hade börjat så harmlöst, men just därför avtynade det

åter. Man måste tillgripa det säkraste, aldrig svikande medlet: att

tala illa om folk.

”Tycker ni inte, också, att Tuschkevitsj påminner litet om

Ludvig XV?” frågade diplomaten och antydde med blicken en blond,

ung man, som stod vid bordet.

”Jo då! Han går i samma stil som salongen. Därför umgås

han också så mycket här.”

Detta samtalsämne stod sig en stund, därför att man i dylika

antydningar talade om just den sak, som man icke borde tala i denna

salong, nämligen Tuschkevitsjs förhållande till frun i huset.

I gruppen kring samovaren och värdinnan hade under tiden

samtalet likaledes växlat mellan de tre oundvikliga ämnena: den sista

skandalen inom de förnäma kretsarna, teatern och kritiserandet av

den kära nästan, och där stannade det även.

”Ha ni redan hört att Maltischtscheva — märk väl, inte dottern,

utan modern — låter göra sig en toalett i diable rose?”

”Inte möjligt! Nej, men det är ju utmärkt!”

”Jag kan endast förundra mig över att hon med sitt goda

förstånd — ty dum är hon ju inte — icke förstår, hur löjlig hon gör sig”.

Var och en hade något att bidraga med till fördömande och

förhånande av den olyckliga fru Maltischtscheva, och samtalet

började prassla och spraka helt muntert, liksom då en brasa tar sig.

Furstinnan Betsys gemål, en godmodig, tjock herre, lidelsefull sam-lare av kopparstick, hade hört att hans fru hade gäster, och kom

nu in i salongen, innan han åkte till klubben. Med ljudlösa steg

gick han på den mjuka mattan fram till furstinnan Mjachkaja.

”Nå, hur är det, tyckte ni om Kristina Nilsson?” frågade han.

”Ack, hur kan man komma framsmygande så där. Så ni

skrämde mig!” svarade hon. ”Var snäll och tala inte med mig om

operan, ty ni förstår er ju inte alls på musik. Hellre skall jag sänka

mig till er nivå och tala med er om majolikor och kopparstick. Nå,

vilken är den senaste klenod, ni kommit över på lumpmarknaden?”

”Om ni önskar, jag skall visa er det. Men ni är ju ej någon

kännare.”

”Visa på ni bara. Jag har lagt mig till med vissa kunskaper hos

de där människorna . . . Vad heta de nu igen? . . . Han är bankir

... De ha underbara kopparstick ... De ha visat oss dem.”

”Ah, har ni varit hos Schiitsburgs?” frågade värdinnan.

”Ja, ma chére. De bjödo min man och mig till middag och

talade vid bordet om, att den sås, som serverades, kostade tusen rubel”,

svarade furstinnan Mjachkaja med hög röst, då hon märkte, att

alla hörde på. ”Och ändå var det en riktigt gräslig sås, någonting

grönt. Vi måste besvara inbjudan, och då gjorde jag i ordning en

sås för åttiofem kopek, och alla voro mycket belåtna med den. Jag

kan inte ställa fram på bordet någon sås för tusen rubel.”

”Hon är unik!” sade värdinnan.

”Beundransvärd!” tillade någon.

Den effekt, som furstinnan Mjachkaja gjorde med vad hon sade,

var alltid storartad, och hemligheten med denna effekt låg däri att

hon visserligen var taktlös mången gång, liksom nu, men alltid

enkel och okonstlad och alltid talade förståndigt.

Som alla hört på, medan furstinnan Mjachkaja talat, och

samtalet i gruppen kring gesantfrun upphört, gjorde värdinnan ett

försök att draga ihop sällskapet i en enda grupp och vände sig därför

till gesantfrun:

”Vill ni verkligen inte ha te? Ni borde flytta er över till oss?”

”Nej, vi trivas mycket bra här”, svarade gesantfrun leende och

fortsatte det påbörjade samtalet. Detta samtal var mycket

trevligt. De höllo just på med att kritisera det kareninska äktenskapet,

honom såväl som henne.

”Anna är mycket förändrad sedan sin Moskvaresa. Hon har

numera något besynnerligt i sitt uppträdande”, sade en av hennes

väninnor.

”Förändringen består huvudsakligen däri att hon för Alexei

Vron-ski med sig som sin skugga”, anmärkte gesantfrun.

”Nå, vad gör det?” sade en herre. ”Det finns en Grimmsk saga,

"Mannen utan skugga’. Den handlar om en man, som förlorat sin

skugga till straff för något, han gjort. Jag har aldrig kunnat fatta

riktigt, vad det kan vara för straff. Men för en kvinna måtte det

vara högst otrevligt att inte ha någon skugga.”

”Ja, men kvinnorna med skuggor få vanligtvis ett otrevligt slut”,

anmärkte Annas väninna.

”Vänta bara! Vi få nog tungkräfta eller något i den vägen!”

128ropade helt plötsligt furstinnan Mjachkaja, som hört dessa ord.

”Fru Karenina är en präktig kvinna. Hennes man tål jag inte, men

henne tycker jag mycket om.”

”Varför tycker ni inte om honom?” frågade gesantfrun. ”Han

är dock en sådan framstående man. Min man säger, att det inte

i hela Europa finns många sådana statsmän som han.”

”Detsamma säger min man till mig, men jag tror det inte”,

svarade furstinnan Mjachkaja. ”Om våra män inte omtalade sina

åsikter för oss, skulle vi se saker och ting och människor, sådana

de äro i verkligheten, och Alexei Alexandrovitsj är enligt min åsikt

helt enkelt dum. Det säger jag endast helt sakta .. . Inte sant?

Så tydligt det på en gång blir! Förr när man begärde av mig, att

jag skulle finna honom klok, försökte jag alltid upptäcka hans

klokhet, och till sist tänkte jag, att jag själv måtte vara dum, eftersom

jag inte kunde upptäcka hans klokhet. Men när jag så sade mig

själv: ’Han är dum!’ fastän endast helt sakta, då blev plötsligt

allting klart för mig. Har jag inte rätt?”

”Vad ni är elak i dag!”

”Inte alls! Det återstår mig ingen annan utväg: endera av oss

två måste vara dum. Nå, och ni måtte väl medge, att man inte kan

kalla mig för dum.”

”Ingen är belåten med sin förmögenhet, och var och en är

belåten med sitt förstånd”, citerade diplomaten en fransk vers.

”Ser ni, ser ni, alldeles riktigt!” vände furstinnan Mjachkaja

sig till honom. ”Men vad som är huvudsaken: jag låter ingen säga

något ont om Anna. Kan hon rå för att alla människor förälska

sig i henne och följa efter henne som skuggor?”

”Men jag hyser ju inte ens en tanke på att döma henne”,

försökte Annas väninna rättfärdiga sig.

”Om ingen någonsin följer efter oss som en skugga, så bevisar

det inte, att vi ha rättighet att bryta staven över andra.”

Sedan furstinnan Mjachkaja sålunda avstraffat Annas väninna,

reste hon sig upp och gick jämte gesantfrun fram till bordet, där

man samtalade om kungen av Preussen.

”Vem har ni nu förtalat?”

”Karenins. Furstinnan har tecknat en karaktärsbild av Alexei

Alexandrovitsj”, svarade gesantfrun och slog sig leende ned vid

bordet.

”Synd, att vi inte fingo höra det”, sade värdinnan med en blick

mot ingången. ”Ah, där är ni ju äntligen!” ropade hon leende till

den inträdande Vronski.

Vronski var icke blott bekant med alla, som han nu träffade

här, utan umgicks så gott som dagligen med dem, och till följd

därav trädde han nu in i rummet med den lugna hållningen hos

den, som kommer in till människor, som han lämnat först för ett

ögonblick sedan.

”Varifrån jag kommer?” svarade han på gesantfruns fråga. ”Det

finns ingen hjälp, utan jag måste erkänna, att jag kommer från

Franska teatern. Jag har nog varit där hundra gånger men varje

gång med samma nöje. Det är en sannskyldig njutning. Jag vet,

9. — Anna Karenina. 129att jag borde skämmas, men under en operaföreställning somnar

jag, under det att jag på en opera comique har förtjusande roligt.

I dag...”

Han nämnde en fransk aktris namn och skulle berätta något

om henne, men gesantfrun avbröt honom med skämtsam, låtsad

förfäran:

”Var snäll och berätta inte för oss något om dessa avskyvärda

saker!”

”Nåja, då skall jag låta bli det, och det kan jag göra så mycket

lättare, som dessa avskyvärda saker äro bekanta för er alla!”

Sjunde kapitlet.

Vid dörren hördes steg, och furstinnan Betsy, som visste, att

det var fru Karenina, kastade en blick på Vronski. Han blickade

mot dörren, och hans ansikte hade att uppvisa ett nytt, sällsamt

uttryck. Glatt, oavvänt och samtidigt blygt blickade han den

inträdande till mötes och reste sig långsamt upp. Anna trädde in

i salongen. Hon höll sig, som alltid, mycket rak och tillryggalade,

utan att ändra riktningen av sin blick, med lätta, snabba steg det

lilla avståndet, som skilde henne från värdinnan, tryckte hennes

hand, smålog och såg sig med detta småleende på läpparna omkring

efter Vronski. Vronski bugade sig djupt och sköt fram en stol

åt henne.

Hon tackade endast med en böjning på huvudet, rodnade och

anlade sedan en sträng uppsyn. Men ögonblicket efteråt nickade

hon åt sina bekanta, tryckte de händer, som sträcktes fram mot

henne, och vände sig till värdinnan:

”Jag var hos grevinnan Lydia och hade redan tidigare ämnat

mig till er men blev uppehållen där. Sir John var hos henne. En

mycket intressant man!”

”Ah, missionären!”

”Ja. Han berättade på ett mycket fängslande sätt om livet i

Indien.”

Samtalet, som avbrutits genom Annas ankomst, fladdrade åter

upp, likt lågan på en i drag stående lampa.

”Sir John! Ja, sir John! Jag har träffat honom. Han talar

mycket bra. Fru Vlasjeva är alldeles förälskad i honom.”

”Är det således avgjort, att den yngsta fröken Vlasjeva skall

gifta sig med herr Topov?”

”Ja, det sägs, att saken är avgjord.”

”Jag är förvånad över föräldrarna. Det påstås vara ett

giftermål av kärlek.”

”Ett giftermål av kärlek? Vad har ni för antedeluvianska

åsikter! Vem talar nu för tiden om kärlek?” sade gesantfrun.

”Vad är att göra? Det där dumma, gamla modet håller

alltjämt i sig”, anmärkte Vronski.

”Illa för dem som alltjämt rättar sig efter detta mod. Jag

känner endast till sådana lyckliga äktenskap, som äro

resonemangs-partin.””Men hur ofta händer det icke, att lyckan blåser bort vid dylika

resonemangspartin som damm för vinden, därför att denna lidelse,

som icke erkänner några berättiganden, uppträder på arenan”,

svarade Vronski.

”Men resonemangspartin kalla vi sådana, i vilka båda parterna

redan ha rasat ut. Det är samma historia som med

scharlakans-feber. Man måste ha genomgått den.”

”Då måste man hitta på något sätt att inympa kärleken liksom

vaccinering mot koppor.”

”1 min ungdom var jag förälskad i en klockare”, sade furstinnan

Mjachkaja. ”Jag vet inte om det hjälpte mig.”

”Nej, utan skämt, säger jag, att man för att veta vad kärleken är

först måste begå ett misstag och sedan korrigera detta misstag”,

sade furstinnan Betsy.

”Även efter det att man gift sig?” frågade gesantfrun skämtande.

”Det är aldrig för sent att bättra sig”, citerade diplomaten det

engelska ordspråket.

”Ja, så är det”, inföll Betsy. ”Man måste först begå ett misstag

och sedan rätta detta misstag. Vad säger ni därom?” vände hon

sig till Anna, som med ett nästan omärkligt, stelt leende på

läpparna åhörde detta samtal.

”Jag säger”, svarade Anna, ”att, liksom man säger: så många

huvuden, så många åsikter, så kan man även säga: så många

hjärtan, så många slags kärlek.”

Vronski hade sett på Anna och med beklämt hjärta väntat på

hennes svar. Då hon svarat detta, suckade han, liksom efter en

överstånden fara. Anna vände sig plötsligt till honom:

”Jag har emottagit ett brev från Moskva. Man skriver, att

Katja Schtscherbatzkaja är mycket sjuk.”

”Verkligen?” svarade Vronski med rynkad panna.

Anna såg på honom med sträng min.

”Intresserar det er icke?”

”Jovisst, mycket. Vilka närmare detaljer har man meddelat er,

om jag får lov att fråga?” svarade han.

Anna reste sig upp och gick fram till Betsy.

”Vill ni ge mig en kopp te?” sade hon, i det hon stannade bakom

hennes stol.

Medan Betsy serverade teet, kom Vronski åter fram till Anna.

”Vad skriver man således till er?” frågade han ännu en gång.

”Jag tycker ofta, att män icke ha någon förståelse för vad som

är oädelt, ehuru de tala så mycket därom”, sade Anna utan att

besvara hans fråga. ”Det har jag redan länge velat säga er”, tillade

hon; så gick hon några steg till och slog sig ned vid ett litet bord

med album.

”Jag förstår icke helt och hållet meningen med era ord”, sade

han, i det han bar fram koppen till henne.

Hon såg på den lediga platsen i soffan brevid henne, och han

satte sig genast.

”Ja, jag ville säga er det”, upprepade hon utan att se på honom.

”Ni har handlat dåligt, mycket dåligt.””Vet jag kanske inte av mig själv, att jag har handlat dåligt?

Men vem är orsaken till att jag gjort det?”

”Varför säger ni det till mig?” svarade hon och såg strängt på

honom.

”Ni vet varför”, svarade han djärvt och glatt, i det han mötte

hennes blick utan att slå ned ögonen.

Icke han, utan hon blev förlägen.

”Det bevisar endast, att ni icke har något hjärta”, sade hon.

Men hennes blick sade, att hon visste, att han hade ett hjärta, och

att hon just därför kände fruktan för honom.

”Det, varom ni just talat, var misstaget och icke kärleken”, sade

Vronski.

”Ni torde erinra er, att jag har förbjudit er att uttala detta ord,

detta fula ord”, svarade Anna, men i samma ögonblick märkte

hon, att hon genom användandet av uttrycket ”jag har förbjudit

er”, hade visat, att hon tog i anspråk en viss rättighet över honom,

och hon sade sig, att hon just därigenom uppmuntrat honom till

att tala om sin kärlek. ”Jag har redan länge velat säga er det”,

fortsatte hon rodnande, ”och i dag har jag avsiktligt kommit hit,

därför att jag visste, att jag skulle träffa er här. Jag har kommit

hit för att säga er, att detta måste få ett slut. Jag har ännu aldrig

behövt rodna inför någon, men ni väcker hos mig till liv ett slags

skuldmedvetenhet.”

”Vad fordrar ni av mig?” frågade han allvarligt.

”Jag fordrar, att ni reser till Moskva och ber Katja om

förlåtelse”, svarade hon.

”Det fordrar ni i verkligheten inte”, svarade han.

”Om ni älskar mig, såsom ni säger”, viskade hon, ”så återge mig

mitt lugn.” Det lyste till i hans ansikte.

”Vet ni då inte, att ni för mig betyder hela livet? Men lugn

känner jag icke och kan jag icke giva er. Hela mitt jag, min

kärlek — ja. Jag kan icke längre tänka mig er och mig skilda åt.

Ni och jag äro för mig ett. Och jag ser i framtiden ingen

möjlighet till lugn, vare sig för mig eller för er. Jag ser möjligheten

till olycka, till förtvivlan... Och jag ser möjligheten till lycka,

och en sådan lycka! ... Är då denna lycka icke möjlig?” frågade

han endast medelst läpparnas rörelser, men hon tyckte sig höra

orden.

Hon uppbjöd hela sin själsstyrka för att säga det, som det var

hennes plikt att säga, men i stället för att göra det riktade hon sin

blick på honom, en blick full av kärlek, och svarade ingenting alls.

”Det är det!” tänkte han jublande. ”1 det ögonblick då jag

redan förtvivlade och allt föreföll utsiktslöst — nu är det på en

gång där! Hon älskar mig. Hon tillstår det själv!”

”Gör då för min skull en sak: tala aldrig mer sådana ord till

mig, och då skola vi vara goda vänner”, talade hennes mun, men

hennes blick sade något helt annat.

”Vänner kunna vi icke vara, det vet ni själv. Men huruvida vi

skola vara de lyckligaste eller de olyckligaste bland människor, det

beror på er.”Hon ville säga något, men han lät henne icke komma till ordet.

”Jag ber er ju endast om en sak, jag ber endast om rättighet

att få fortsätta att hoppas, att få fortsätta att lida liksom nu; men

om även det är omöjligt, så befall mig att försvinna, och jag skall

försvinna. Ni skall icke behöva se mig mer, om min närhet

besvärar er.”

”Jag vill icke fördriva er.”

”Då ber jag er att låta allt vara så, som det är; ändra ingenting”,

sade han med darrande stämma. ”Där kommer er man.”

Och i samma ögonblick trädde verkligen Alexei Alexandrovitsj

in i salongen med sin sävliga, klumpiga gång.

Efter att ha kastat en blick på sin hustru och Vronski gick han

fram till värdinnan, slog sig ned vid en kopp te och började tala

med sin långsamma, städse höga röst i sin vanliga ironiskt

skämtsamma ton.

”Ert Rambouillet tycks ju vara fulltaligt samlat”, anmärkte han,

i det han lät blicken sväva över hela sällskapet. ”Gracerna och

muserna.”

Men furstinnan tålde icke denna ton hos honom och drog

därför in honom i ett allvarligt samtal om den allmänna värnplikten.

Alexei Alexandrovitsj blev mycket intresserad och började försvara

den nu helt nya lagen mot furstinnan Betsy, som ivrigt

bekämpade den.

Vronski och Anna sutto kvar vid det lilla bordet.

”Men det där börjar bli anstötligt”, viskade en av damerna och

antydde med blicken Vronski, fru Karenina och hennes man.

”Nå? Vad har jag sagt?” svarade Annas väninna.

Men icke blott dessa två damer, utan nästan alla gästerna i

salongen, till och med furstinnan Mjachkaja och Betsy själv sågo

gång på gång på de två, som skilt sig från det övriga sällskapet,

som om sammanvaron med dem hade stört dem. Endast Alexei

Alexandrovitsj såg icke en enda gång åt det hållet och lät sig

icke avledas från det intressanta samtalet.

Då Betsy märkte, vilket oangenämt intryck detta avskiljande

från det övriga sällskapet gjorde på alla, lagade hon, att någon

annan i hennes ställe hörde på Alexei Alexandrovitsj, och gick själv

fram till Anna.

”Jag häpnar alltid på nytt över er mans klara, tydliga sätt att

uttrycka sig”, sade hon. ”De svåraste saker bli lättfattliga för

mig, när han talar om dem.”

”Javisst”, svarade Anna. Hela hennes ansikte strålade av ett

leende av lycka, men hon hade icke förstått ett enda ord av vad

Betsy sade. Hon gick fram till det stora bordet och deltog i det

allmänna samtalet.

Sedan Alexei Alexandrovitsj suttit där en halvtimme, gick han

fram till sin fru och frågade, om hon icke ville åka hem

tillsammans med honom, men hon svarade, utan att se på honom, att hon

ville stanna till supén. Alexei Alexandrovitsj tog avsked och gick

sin väg.

Fru Kareninas kusk, en gammal tjock tartar, höll vid utgångenendast med svårighet in den vänstra hästen, som stegrade sig,

därför att den frös. Betjänten stod vid den öppnade vagnsdörren.

Portieren stod likaledes vid porten med handen på klinkan. Anna

Arkadjevna frigjorde med ena handen en spets på sin

klänningsärm, som fastnat på en hake i hennes päls, och lyssnade med

förtjusning till vad Vronski sade henne, då han följde henne ut.

”Ni har visserligen ingenting sagt, och jag begär heller

ingenting”, sade han, ”men ni vet, att jag icke har någon användning

för vänskap. För mig är endast en lycka möjlig här i livet, just

detta ord som ni inte alls tycker om ... Ja, kärleken ..

”Kärleken” upprepade hon långsamt, och i samma ögonblick

som hon fått spetsen loss, tillade hon: ”Jag tycker icke om detta

ord, därför att det enligt min åsikt betyder alldeles för mycket,

vida mer än ni kan föreställa er.” Hon såg honom rätt i ansiktet.

”På återseende!”

Hon räckte honom handen, gick med snabba, spänstiga steg förbi

portieren och försvann in i vagnen.

Hennes blick och beröringen av hennes hand kände han, som

om det varit eld. Han kysste sin egen hand på den fläck, där

Anna hade berört den, och åkte hem, överlycklig i medvetandet

om att han denna kväll gjort större framsteg i riktning mot sitt

mål än på de två senaste månaderna.

Åttonde kapitlet.

Alexei Alexandrovitsj hade icke funnit något besynnerligt eller

opassande i att hans fru suttit tillsammans med Vronski vid ett

särskilt bord och fört ett livligt samtal om något med honom, men

han hade märkt, att det förefallit de övriga gästerna egendomligt

och opassande, och till följd därav föreföll det även honom

opassande. Han kom till den övertygelse, att han måste tala med sin

hustru därom.

Då han kom hem, gick han efter vanligheten in i sitt arbetsrum,

satte sig i sin länstol, slog upp en bok om påvedömet på den plats,

där papperskniven låg, och läste som vanligt till klockan ett. Men

gång på gång strök han sig med handen över den höga pannan och

skakade på huvudet, som om han velat förjaga någonting. Vid

vanlig tid reste han sig upp och gjorde toalett för natten. Anna

Arkadjevna hade ännu icke kommit hem. Med boken under armen

gick han upp, men under det hans tankar eljest brukade röra sig

om tjänsteangelägenheter, sysselsatte de sig denna kväll med hans

hustru och någonting oangenämt, som stod i samband med henne.

Mot sin vana gick han icke till sängs, utan började med händerna

på ryggen gå av och an genom raden av rum. Han kunde icke

lägga sig, därför att han kände, att han dessförinnan

nödvändigtvis måste begrunda denna nya omständighet från alla håll.

Alexei Alexandrovitsj var icke svartsjuk. Svartsjuka var enligt

hans åsikt en förolämpning mot hustrun; för sin hustru måste man

ha förtroende, d. v. s. hysa fullständig tillit till att hans unga

134hustru alltid skulle älska honom, det hade han aldrig frågat sig;

men han kände aldrig misstroende, och till följd därav hyste han

förtroende och sade sig själv, att man alltid måste göra det. Nu var

hans förtroende ingalunda rubbat, men han hade dock en känsla

av att han stod inför något ologiskt och oförnuftigt, och visste

icke, hur han hade att förhålla sig. Alexei Alexandrovitsj stod

inför det verkliga livet, inför möjligheten att hans hustru älskade

någon annan än honom själv, och det föreföll honom alldeles

vanvettigt och obegripligt, just därför att det var det verkliga livet.

Han klädde icke av sig, utan gick med sina regelbundna steg av

och an, över det ekande parkettgolvet i matsalen, som upplystes

av en enda lampa, över mattan i den mörka salongen, där endast

ett ljusskimmer återkastades av hans eget stora porträtt som

hängde över soffan, och genom hustruns rum, där två ljus brunno och

kastade sitt sken över porträtten av hennes anförvanter och

väninnor och över de vackra, honom välbekanta småsakerna på

hennes skrivbord. Genom hennes rum gick han fram till

sängkammardörren, och där vände han om.

Under varje tur av denna vandring och merendels på

parkettgolvet i den upplysta matsalen stannade han och sade sig själv:

”Ja, det är oundgängligen nödvändigt att fatta ett beslut och göra

slut på saken; jag måste meddela henne min åsikt därom och mitt

beslut.” Han vände om och gick åter tillbaka. ”Men vad skall

jag egentligen säga henne? Vilket beslut skall jag meddela henne?”

frågade han sig i salongen och fann intet svar därpå. ”Men när

allt kommer omkring”, frågade han sig, innan han vek in i hustruns

rum, ”vad har egentligen hänt? Ingenting. Hon talade länge med

honom. Men vad ligger väl däri? Varför skulle icke en dam få

tala vid någon ute i sällskapslivet? Och att vara svartsjuk av denna

anledning, det är att förnedra henne och sig själv”, sade han, medan

han trädde in i hennes rum. Men detta sistnämnda resonemang,

som förut varit så tungt vägande för honom, hade numera icke alls

någon betydelse för honom. Vid sängkammardörren gjorde han

åter helt om mot salongen, men han hade knappast kommit in i den

mörka salongen, förrän det var, som om en röst viskade till honom,

att saken dock förhöll sig annorlunda och att om det ådragit sig

andras uppmärksamhet, så följde därav att det dock förelåg något. Och

inne i matsalen sade han sig åter: ”Ja, det är oundgängligen

nödvändigt att fatta ett beslut och göra slut på saken. Jag måste säga

henne min åsikt därom ...” Och innan han vek in i Annas rum,

frågade han sig: ”Vilket beslut skall jag således fatta?” och sedan

frågade han sig: ”Vad har således skett?” och svarade på det:

”Ingenting”, och påminde sig om att svartsjuka är en känsla,

genom vilken man förnedrar sin hustru. Men när han sedan

om-igen var inne i salongen, kom han dock till den övertygelsen att

det måtte ha förefallit något. Hans tankar rörde sig liksom hans

kropp i en sluten cirkel, utan att stöta på något nytt. Han märkte

det, gned sig i pannan och slog sig ned i hennes rum.

Medan han där betraktade hennes skrivbord, på vilket ett

påbörjat brev låg, togo hans tankar plötsligt en annan riktning. Hanbörjade tänka på Anna själv och på vad hon väl kunde tänka och

känna. För första gången föreställde han sig hennes personliga liv,

hennes tankar, hennes önskningar, och tanken att hon kunde och

måste ha ett eget särskilt liv, föreföll honom så fruktansvärd, att

han skyndade sig att åter förjaga den. Det var en av dessa

avgrunder, som han ryste för att blicka ner i. Att sätta sig in i en

annan varelses tankar och känslor, det var något honom absolut

främmande. Och han ansåg det för en skadlig och farlig lek av

fantasin.

”Och det fatalaste är”, tänkte han, ”att denna vanvettiga

upprördhet kommer över mig just nu, just nu då mitt verk närmar

sig slutet (han tänkte på ett projekt, på vilket han nu arbetade)

och då jag är i behov av fullständigt lugn och alla mina

själskrafter. Men vad är att göra? Jag tillhör icke de människor, som

tåligt uthärda oro och sinnesrörelse och icke ha styrka att blicka

dem i ansiktet. Jag måste grundligt överlägga, fatta ett beslut och

få slut på saken”, sade han högt för sig själv.

”Att fråga efter hennes känslor, fråga efter vad som försiggått

och kanske ännu försiggår i hennes själ, det är icke min sak; det

är en angelägenhet för hennes samvete och hör hemma på

religionens område”, sade han sig och erfor ett slags lättnad vid

medvetandet, att han nu liksom funnit de paragrafer i lagboken, under

vilka denna nya omständighet föll.

”Följaktligen”, sade Alexei Alexandrovitsj sig själv, ”äro

frågorna om hennes känslor och dylikt frågor, som endast angå hennes

eget samvete, med vilket jag naturligtvis icke har något att skaffa.

Mina egna skyldigheter äro mig klart föreskrivna. I min egenskap

av familjens överhuvud är jag förpliktad att leda henne, min

hustru, och har därför även del i ansvaret; det åligger mig att visa

henne faran, som jag ser, att varna och till och med göra bruk av

den mig tillkommande makten. Det är min plikt att tala med henne.”

Och nu ordnade sig i hans huvud klart och överskådligt allt,

som han ville säga sin hustru. ”Följande bör av mig påvisas och

framhållas: för det första framhållandet av den stora betydelsen

av den åsikt, som gör sig gällande inom sällskapslivet, och den

anständighet, som man måste iakttaga i sällskapslivet; för det andra

en religiös framställning om äktenskapets betydelse; för det tredje,

om så erfordras, framhållande av den olycka för vår son, som

möjligen kan framkallas därav; för det fjärde, framhållande av hennes

egen olycka.” Och därvid stack Alexei Alexandrovitsj med

hand-flatorna vända nedåt fingrarna mellan varandra, och det knakade

i fingerlederna.

Denna fula vana utövade alltid en lugnande inverkan på honom

och hjälpte honom att återvinna sin själsliga jämvikt, som han nu

hade ett sådant behov av. Utanför porten stannade ett ekipage.

Alexei Alexandrovitsj stod stilla mitt i salongen.

Lätta steg kommo uppför trappan. Alexei Alexandrovitsj stod

där, redo att börja sitt tal, tryckte de hopknäppta fingrarna mot

varandra och väntade på att få höra, om det ännu skulle knaka

i någon led. Det knakade i en fingerled.Redan vid ljudet av de lätta stegen i trappan hade han känt

sin hustrus närhet, och fastän han var belåten med sitt tal, kände

han dock fruktan för den förestående uppgörelsen.

Nionde kapitlet.

Anna kom in; hon höll huvudet sänkt och lekte med tofsarna

på sin baschlik. Hennes ansikte strålade av en klar glans, men

denna glans var icke glad, den påminde om det fruktansvärda

skenet av en eldsvåda mitt i mörka natten. Då Anna fick se sin

man, höjde hon huvudet och smålog mot honom, liksom vaknande

upp ur sömnen.

”Har du ännu inte gått och lagt dig? Det är ett under!” sade

hon, kastade av sig baschliken och gick vidare till sitt toalettrum.

”Det är på tiden, Alexei Alexandrovitsj”, sade hon, då hon nästan

gått genom dörren.

”Anna, jag måste tala med dig.”

”Med mig?” svarade hon förvånad, kom tillbaka och såg på

honom. ”Vad står på? Om vad?” frågade hon och satte sig. ”Nåja,

då kunna vi ju tala med varandra, om det är nödvändigt. Men det

vore förståndigare av oss att sova.”

Anna pratade, såsom det föll sig, och medan hon hörde sig tala

sålunda, förvånades hon över, att hon kunde ljuga så bra. Så

harmlösa och naturliga hennes ord klingade, och så troligt det var,

att hon helt enkelt kände sig trött! Hon kände sig inhöljd i ett

ogenomträngligt pansar av lögn. Hon hade en känsla av att en

osynlig kraft bistod henne och höll henne upprätt.

”Anna, jag måste varna dig”, sade han.

”Varna?” svarade hon. ”För vad?”

Hon hade en sådan harmlös, glad uppsyn, att var och en, som

icke kände henne lika bra som hennes man, icke hade märkt

något onaturligt vare sig i hennes ton eller hennes ord. Men för

honom, som kände henne så väl och visste, att när han någon gång

lade sig fem minuter senare än vanligt, märkte hon det och

frågade efter anledningen därtill, för honom, som visste, att hon alltid

genast ville dela sin glädje och sin sorg med honom, för honom

låg det en mycket sägande betydelse i iakttagelsen, att hon icke

ville märka hans tillstånd och icke ville säga honom ett ord om

sig själv. Han såg, att hennes själs djup, som förr alltid legat

öppna för hans blick, nu voro tillslutna för honom. Och icke nog

därmed: på hennes ton märkte han, att hon icke alls var förlägen

däröver, utan liksom rent ut sade honom: ”Ja, min själ är

tillsluten för dig och hädanefter kommer det alltid att förbli så.” Nu

erfor han samma känsla som den, som kommer hem och finner

sitt hus tillbommat. ”Men kanske nyckeln ännu står att finna”,

tänkte Alexei Alexandrovitsj.

”Jag skulle vilja varna dig för”, sade han sakta, ”att av

oförsiktighet och lättsinne ge människor anledning till att prata om

dig. Ditt alltför livliga samtal i dag med greve Vronski (han ut-talade detta namn tydligt, med fast, lugn stämma) har väckt

uppseende.”

Medan han sade detta, blickade han in i hennes skrattande ögon,

som nu i sin ogenomtränglighet föreföllo honom så fruktansvärda,

och insåg, redan under det att han talade, hur gagnlösa hans ord

voro.

”Så är du alltid”, svarade hon, som om hon icke alls förstått

honom; hon låtsade med avsikt, att hon endast förstått det sista

av vad han sade. ”Än är det dig inte rätt, om jag är trött och

likgiltig, än om jag är munter och glad. Förargar det dig?”

Alexander Karenin ryckte till och böjde de i varandra liggande

händerna för att knäppa med fingrarna.

”Jag ber dig, knäpp inte — det är mig rent av motbjudande!”

sade hon.

”Anna, är det verkligen du?” frågade Alexei Alexandrovitsj, i det

han lade band på sig och avhöll sig från varje rörelse med fingrarna.

”Vad står egentligen på?” frågade hon i uppriktig, komisk

förundran. ”Vad vill du mig?”

Alexei Alexandrovitsj teg en stund och gnuggade sig i pannan

och ögonen. Han såg, att han i stället för att göra det, som han

föresatt sig, nämligen varna hustrun för ett i världens ögon falskt

steg, mot sin avsikt blev upprörd över något, som endast angick

hennes samvete, och liksom kämpade mot en mur, som existerade

endast i hans inbillning.

”Vad jag ville säga dig”, fortsatte han lugnt och kallt, ”är

följande, och jag ber dig höra på mig. Som du vet, betraktar jag

svartsjuka som en kränkande och förnedrande känsla, och det skall

aldrig falla mig in att låta mig ledas av denna känsla, men det

gives vissa lagar för det passande, som man icke ostraffat kan

överträda. Men i dag — och det märkte egentligen icke jag, och att

döma av det intryck, som det gjorde på sällskapet, märkte alla det

— i dag har du icke uppfört dig så, som man kunnat önska.”

”Jag förstår dig inte alls”, svarade Anna med en ryckning på

axlarna. (”Honom själv är det likgiltigt”, tänkte hon. ”Men det

har väckt uppseende i sällskapet, och det oroar honom.) ”Du är sjuk,

Alexei Alexandrovitsj”, tillade hon, reste sig upp och ville gå fram

till dörren, men han gjorde åter en rörelse, som för att hindra

henne.

Hans ansikte var så förvridet och hans uppsyn så mörk, att Anna

ännu aldrig sett honom sådan. Hon stannade, och i det hon lutade

huvudet litet bakåt åt sidan, började hon med sina flinka händer

plocka ur hårnålarna.

”Gott, då vill jag höra på vad som kommer mer”, sade hon i

lugn och ironisk ton. ”Jag skall till och med höra på riktigt

uppmärksamt, därför att jag gärna vill veta, vad det egentligen är

fråga om.”

”Att i alla enskildheter tränga in i dina känslor, det har jag ingen

rättighet till, och jag anser det gagnlöst, ja, till och. med skadligt”,

började Alexei Alexandrovitsj. ”När vi rota i djupet av vår själ,

så kommer det mången gång i dagen saker och ting, som hellrebort ligga begravna där nere. Dina känslor äro något, som angår

endast ditt samvete, men gentemot dig, mig själv och Gud har jag

skyldigheten att visa dig dina plikter. Ditt Uv har sammanfogats

med mitt, icke genom människorna, utan genom Gud. Detta band

kan avslitas endast genom ett brott, och ett sådant brott drar

oåterkalleligen med sig sitt straff.”

”Jag begriper ingenting av det, du säger. Ack, min Gud, och

olyckligtvis är jag så förskräckligt trött!” sade hon, i det hon

samtidigt grävde med händerna i håret efter de kvarblivna hårnålarna.

”Anna, för Guds skull, tala inte så!” sade han milt. ”Kanske

jag misstar mig, men var förvissad om att vad jag säger, det säger

jag såväl i ditt som i mitt intresse. Jag är dock din man, och

jag älskar dig.”

För ett ögonblick hade hon sänkt ansiktet, och det ironiska

uttrycket hade lämnat hennes blick. Men orden ”jag älskar dig”

gjorde henne åter upprörd. Hon tänkte: ”Han älskar mig? Kan

han då över huvud taget älska? Om han icke hade hört, att det

existerar något sådant som kärlek, skulle han säkerligen icke betjäna

sig av ett sådant uttryck. Han vet ju inte alls, vad kärlek

egentligen är.”

”Alexei Alexandrovitsj, jag förstår dig verkligen inte”, svarade

hon. ”Förklara tydligare för mig, vad som enligt din åsikt . . .”

”Var god och låt mig tala ut. Jag älskar dig. Men jag vill icke

tala om mig. De, som denna sak huvudsakligen angår, äro vår son

och du själv. Jag säger ännu en gång: det är mycket möjligt, att

mina ord förefalla dig absolut gagnlösa och opåkallade; kanske

de endast äro framkallade till följd av ett misstag från min sida.

I så fall ber jag dig om ursäkt. Men om du nu känner, att det

gives en grundad anledning till mina ord, så ber jag dig väl begrunda

dem och, om ditt hjärta driver dig därtill, att uttala dig fritt och

öppet gentemot dig.”

Utan att själv veta det, sade Alexei Alexandrovitsj något helt

annat, än när han strax förut lagt sina ord till rätta.

”Jag har ingenting att säga dig. Jo”, tillade hon hastigt, i det

hon endast med svårighet återhöll ett leende. ”Det är verkligen

på tiden att gå till sängs.”

Alexei Alexandrovitsj suckade och gick, utan att säga ett ord, in

i sängkammaren.

Då hon kom in dit, låg han redan. Hans läppar voro

hoppressade med ett strängt uttryck, och hans ögon sågo icke alls på henne.

Anna lade sig i sin säng och väntade för vart ögonblick, att han

skulle börja tala med henne. Men han teg. Hon väntade länge,

utan att röra sig, och till sist glömde hon honom helt och hållet.

Hon tänkte endast på den andra; hon tyckte sig se honom, och

hon kände, hur hennes hjärta vid denna föreställning fylldes av

oro och brottslig glädje. Plötsligt hörde hon ett regelbundet, lugnt

visslande genom näsan. I första ögonblicket tycktes Alexei

Alexandrovitsj bli förskräckt över sin egen vissling och höll inne med

den, men sedan visslandet hoppat över två andetag, började det åter

med lugn regelbundenhet.”Det är för sent, det är redan för sent!” viskade hon leende.

Hon låg där alldeles orörlig med vidöppna ögon, och det föreföll

henne, som om hon själv i mörkret kunde se sina ögons glans.

Tionde kapitlet.

Med denna dag började ett nytt liv för Alexei Alexandrovitsj och

hans hustru. Till det yttre hade det icke förändrats något vidare.

Anna deltog liksom förr i sällskapslivet, besökte ofta furstinnan

Betsy, och överallt träffade hon Vronski. Alexei Alexandrovitsj

såg visserligen detta, men kunde ingenting göra däråt. För var

gång han försökte få till stånd en uppgörelse, mötte hon honom

med en ogenomtränglig mur av oförståelse. Till det yttre hade

allt förblivit oförändrat, men deras inre förhållande hade helt

och hållet omgestaltats. Alexei Alexandrovitsj, den i statstjänsten

så mäktige mannen, kände sig alldeles maktlös. För var gång, han

började tänka på saken, sade han sig, att han måste göra ännu ett

försök. Det gavs ännu hopp om att han genom godhet och

ömhet och övertalning skulle lyckas rädda henne och återföra henne

till besinning, och dagligen föresatte han sig att tala med henne.

Men för var gång, han började tala med henne, fick han den

känslan, att den lögnens och ondskans ande, som behärskade henne,

betvang även honom och att han sade något helt annat, än han velat

säga, och även i en helt annan ton, än han ämnat använda.

Ofrivilligt talade han med henne i sin vanliga ironiska ton, som alltid lät,

som om han ville göra sig lustig över det, om vilket han talade.

Men i denna ton kunde han omöjligt säga det, som det var

nödvändigt för honom att säga.

Elfte kapitlet.

Vad som i nästan ett helt år utgjort Vronskis enda önskan och

i hans själ trängt undan alla andra önskningar, vad som för Anna

varit en omöjlig, berusande lyckodröm, denna önskan hade gått i

uppfyllelse. Blek, med darrande underkäk stod han där och böjde

sig ned till den framför honom sittande Anna; han besvor henne

att lugna sig, utan att han själv hade vetat hur och på vad sätt.

”Anna, Anna!” hade han med skälvande röst. ”Anna, för Guds

skull! . . .”

Men ju högre han talade, desto djupare sänkte hon sitt en gång

i tiden så stolta, glada, nu av blygsel övergjutna ansikte; hon

krökte sig och gled ned ur soffan på golvet, till hans fötter, ja, hon

skulle sjunkit ned på mattan med hela kroppen, om han icke hade

hållit henne.

”För Guds skull! Förlåt mig!” snyftade hon och tryckte

händerna mot bröstet.

Hon kände sig till den grad som synderska och förbryterska, att

det icke återstod henne något annat än att förödmjuka sig och

140bönfalla om förlåtelse; men här i livet hade hon nu ingen utom

honom, så att hon riktade även sin bön om förlåtelse till honom.

Medan hon såg på honom, kände hon med kroppslig smärta sin

förnedring och var ieke i stånd att säga något mer. Men han hade

ungefär samma känsla som en mördare måste ha, när han betraktar

den kropp, som han berövat livet. Denna kropp, som han

berövat livet, var hans och Annas kärlek, den första perioden av denna

kärlek. Det låg något fruktansvärt, frånstötande i tanken på det,

som köpts till detta förfärliga pris, skammen. Anna var som

förkrossad av skam över sin själsliga nakenhet, och denna skam

meddelade hon honom. Men trots all den fasa, som griper mördaren

framför den mördades lik, måste han stycka och dölja detta lik och

tillägna sig det, som han förvärvat genom mordet.

I raseri, i sannskyldig lidelse kastar mördaren sig över liket,

släpar det hit och dit och styckar det; och på samma sätt betäckte

även Vronski Annas ansikte och skuldror med kyssar. Hon höll

hans hand i sin och rörde sig icke. ”Ja, dessa kyssar, de äro nu

det, som köpas för denna skam. Ja, och denna hand, som nu

alltid skall tillhöra mig, är min medbrottslings hand.” Hon förde

denna hand till sina läppar och kysste den. Han sjönk ned på knä

och ville blicka henne i ansiktet, men hon gömde det och sade icke

ett ord. Då han med våld ville tvinga henne därtill, satte hon sig

upp och sköt honom tillbaka. Hennes ansikte var alltjämt lika

vackert som förr, men det gjorde ett så mycket beklagansvärdare

intryck.

”Allt är slut!” sade hon. ”1 hela världen har jag ingen mer än

dig. Glöm icke det!”

”Jag kan icke glömma det, som utgör hela min levnadslycka.

För ett ögonblick av denna lycka . . .”

”Vad är det för en lycka!” avbröt hon honom i avsky och

förfäran, och denna förfäran meddelade sig ofrivilligt till honom. ”För

Guds skull, ej ett ord mer, ej ett ord! Ej ett ord mer!”

upprepade hon och sköt honom ifrån sig med ett uttryck av kall

förtvivlan, som överraskade honom. Hon var medveten om att hon icke

i ord kunde uttrycka den känsla av blygsel, av glädje, av bävan

vid inträdet i ett nytt liv, och med olämpliga ord ville hon icke

tala om denna känsla, hon ville icke återge den i förvanskad form.

Men icke heller senare, på den andra och på den tredje dagen

fann hon ord, med vilka hon kunnat uttrycka den sällsamma

blandningen av dessa känslor, ja, hon fann icke ens den erforderliga

själs-klarheten till att kunna tänka efter, vad som uppfyllde hennes själ.

Hon sade sig själv: ”Nej, nu kan jag icke tänka på det; senare,

när jag blivit lugnare.” Men detta själens lugnande inträdde icke

hos henne; för var gång tanken på vad hon gjort och vad det nu

skulle bli av henne och vad hon nu måste göra, trädde fram för

hennes själ, ryste hon och ryggade tillbaka för den.

”Senare, senare”, sade hon, ”då jag blivit lugnare.”

Men i stället trädde i drömmen, där hon icke hade någon makt

över sina tankar, hennes belägenhet i hela dess fulla nakenhet fram

jör hennes själ. Nästan var natt hade hon en viss dröm. Hondrömde, att båda männen samtidigt voro hennes makar och att

båda överhopade henne med smekningar. Alexei Alexandrovitsj

grät, kysste hennes händer och sade: ”0, vad det nu är härligt!”

Och Alexei Vronski var ävenledes där och ävenledes hennes make.

Och hon förundrade sig över att detta förr förefallit henne

omöjligt, och förklarade skrattande för dem, att på så sätt var saken

vida enklare och att nu kunde de båda vara lyckliga och nöjda. Men

denna dröm tryckte henne alltid som en alp, och hon vaknade av

idel ångest.

Tolfte kapitlet.

Under den första tiden efter sin återkomst från Moskva sade

Ljevin sig för var gång han ryckte till och rodnade vid tanken

på den honom vederfarna avvisandets skam: ”På samma sätt

rodnade jag och ryckte till och ansåg allt förlorat, när jag vid

universitetet icke fick godkänt i fysik och blev kvarsittare i andra

kursen, och likaså trodde jag sedermera, att jag måste gå under,

därför att jag misskött en angelägenhet, som min syster anförtrott

mig. Och hur det gick efteråt? Nu, då det förflutit år sedan dess,

kommer jag ihåg det och förundrar mig över att jag kunnat gräma

mig så över dylikt. På samma sätt kommer det att gå med detta

mitt bekymmer. Tiden kommer att gå och jag blir likgiltig för

det.”

Men det förflöt tre månader, och han hade ännu icke blivit

likgiltig för det, och minnet därav var honom alltjämt lika smärtsamt

som under de första dagarna. Han kunde icke lugna sig, ty efter

det att han så länge frossat i tanken på ett familjeliv och med

sådan bestämdhet ansett sig själv mogen för ett sådant, var han ändå

inte gift, ja, ett giftermål föreföll honom ännu mer avlägset än

förr. Med smärta kände han sig medveten om — och alla i hans

omgivning voro av samma åsikt — att det för en man vid hans år

icke är gott att vara allena. Han kom ihåg, hur han före sin