Anmärkningar och nödvändiga upplysningar vid Herr C. J. Holms Anteckningar öfver fälttågen emot Rys ...
ANMÄRKNINGAR
OCH NÖDVÄNDIGA
UPPLYSNINGAR
VID
Herr C. J. HOLMS
Anteckningar öfver Fälttågen emot
Ryssland åren 1808 och 1809;
af
G. Adlercreutz.
såsom Medlem af Finska Arméen.
STOCKHOLM,
H. G. NORDSTROM, 1836.
Uti N:o 102 af det fjerde Aftonbladet den 26
Maj 1836, under rubrik: Litteratur, läses en
recension af anteckningar öfver Fälttågen emot
Ryssland åren 1808 och 1809 af Carl Johan
Holm, tjenstförrättande Regements-Pastor vid
Savolax Jägare-Regemente. Denna recension är
bland de värdigaste och mest hugnande
belöningar för qvarlefvorne af Finska Arméen, för
öfverståndne faror och uthärdade mödor. I
synnerhet om bland dessa någon skulle finnas,
som, genom en eller annan händelse, orättvist
blifvit förbigången vid utdelningen af Militaire
belöningar, hvilket så lätt kan hända äfven den
bästa — den mest opartiska Befälhafvare.
Detta uttryck af nationlig erkänsla och
välvilja, uppväger i sanning både stjernor, band
och titlar; åtminstone för den kloke mannen.
För honom måste det vara mer tillfredsställande,
att med godt samvete kunna af en sådan
belöning tillegna sig den vederbörliga andelen,
än om han utan särdeles utmärkelse erhållit en
Tapperhets-medaille eller en Svärds-Ordensstjerna,
— hvilken sednare icke alltid utdelas
för krigsförtjenster och således ej alltid bevisar
mycket.
Den sålunda gifna belöningen tillkommer
ej endast de decorerade af Finska Arméen, den
tillhör ifrån och med Trumslagaren till och
med Befälhafvaren, om icke för gjorde
Storverk, åtminstone för ståndaktig tro och ihärdighet
i fosterjordens försvar. Den tillhör alla,
utom de få svaga, hvilka som sjukliga odugor,
öfverlemnade sig i fiendens våld och dymedelst
för evigt brännmärkte sine namn.
En Nation, som ger offentliga uttryck af
aktning och erkänsla för krigarens bemödande
att uppfylla sina pligter, skall aldrig sakna en
god — en tapper armée. Derigenom lifvas
ynglingens kärlek till ära — han kan ej önska
sig en skönare lott, än att få ägna lif och blod
för Konung och Medborgare.- Men ingalunda
sker det derigenom, att man för en ringa och
föga oväntad öfverilning söker nedsmutsa den
militaira ynglingen med trycksvärtan. Kanske
män borde dermed vara mera sparsam och
nogräknad i vårt land, i afseende på dess
inflytande på sjelfva National-lynnet, som, i hänseende
till vårt geografiska läge, bör vara krigiskt.
Den sansade Medborgaren kan i alla fall icke
undgå att se; hvarifrån stridsorsaken utgått —
och öfverilningen straffad efter landets, icke
efter utländska lagar, måste tillfredsställa alla.
Men denna, för Finska arméen så
smickrande recension, är framkallad af en skrift, som
skulle kasta en mörk skugga på denna Armée,
om Författaren dertill varit en af dess Militaira
medlemmar. Skriften upphöjer Arméens
förtjenster till skyarne, i synnerhet
Savolax-Brigadens, hvartill Författaren varit en sorts
bihang under det att ett gement klander riktas
emot dess Högre Befälhafvare. En låghet så
vanlig hos de store Fältherrar, som efter
krigens slut framstå, sedan alla faror, alla
svårigheter och bekymmer äro förbi, för att ifrån
sina skrifbord med pennan utbasuna huru
mycket visligare och tapprare de skulle handlat,
om de fört Befälet och ordnat företagen.
Ja, tjenstförrättande Regements-Pastorn
C. J. Holm, viste nog huru Finland kunde med
Finska hären försvaras emot Ryska öfvermagten;
huru det lätt kunnat återtagas, äfven sedan det
var förloradt. Men föga kärleksrikt var det af
Herr Holm emot Fäderneslandet, att hålla sin
stora förmåga förborgad, medan ännu tid var.
Jag tackar emedlertid Försynen att denna
lumpne Författare icke hörer till mina
Vapenbröder. Ädlare tänkesätt lifvade dem, än att
de skulle tillåta sig kasta smuts på dessa
Befälhafvare, som så mången gång hade fört oss
till ära och heder, som delade med oss mödor,
försakelser och faror. — Författaren hörer till
ett stånd af hvilket man väntat öfverseelsen
mildare språk, emot mensklighetens
ofullkomligheter, äfven hos en Befälhafvare. Men han
har nedlåtit sig till smädelsens tungomål.
Gerna skulle jag med tystnad lemnat Herr
Holms anteckningar åt deras förtjenta öde, om
han icke med så ovanlig oförsynthet påbördat
min aflidne Broder Hans Exellence m. m. Grefve
Adlercreutz och alla Arméens högre
Befälhafvare: att hafva afgifvit falska rapporter, att
hafva anställt gyckelspel, der det gällde
menniskolif och att på andras bekostnad hafva sökt
upphöja sin ära.
Den respectiva Allmänheten må ursäkta:
att jag icke med tillräcklig kallsinnighet kan se
en Broders minne sålunda angripas; och ehuru
ringa jag erkänner min stilistiska förmåga vara,
för att mätas med Herr Holms, hvilken synes
vara lika stor i det militära som i det
evangeliska vetandet, så nödgas jag likväl våga mig
till strids med denna Buse, och sålunda
blottställa mig för alla de obehag Herr Holm
förmår åstadkomma på ett stridsfält, der han
redan är mera hemmastadd än jag, och som han
nyligen med några så vackra recognosceringar
ecclairerat.
Jag börjar mitt anfall med dra frågan:
Hvarför har Herr Holm så sorgfälligt
recelerat sina anteckningar och sitt vetande ända
till nu?
Nu, med Generalen m. m. Grefve J. A.
Cronstedts frånfälle, äro alla de män nedstigne
i grafven som Herr Holm genom sina
anteckningar och omdömen angriper till heder och
ära. — De kunna ej mera uppstå att försvara
den och tillrättavisa angriparen, som med sitt
Stånds värdighet ansett förenligt, att i grafven
störa de dödas hvila. — Han har förmodat att
de bortgångne icke mera i lifvet ägde några
vänner som kunde eller ville försvara deras
hittills obefläckade namn.
Se der det enda svar, som den värde
Författaren kan gifva på min fråga.
Ty förgäfves åberopar han sin kärlek för
sanningen. Den hade vunnit mer om han
utgifvit sina anteckningar medan de deri angripne
lefde och fullständigt kunnat utreda hvarje
klandrat förhållande. Nu måste dessa anteckningar
räknas till smädelsens utgjutelser.
På skriftens första och andra sida säger
Författaren: ”Med en styrka 20,000 man skulle
i ett så genomskuret land som Finlandt,
mycket kunnat uträttas; vid de många
fördelaktiga passen, kan en liten styrka lätt hindra
och uppehålla öfverlägsna fiender.” (Nu var
det likväl vinter), men på femte sidan säger
Författaren redan:
“Ehuru Fienden vintertiden, då isarne
öfver allt voro farbare, kunde på fem
särskilte vägar intränga i Savolax.”
Hvartill tjente då de fördelaktige passen
och vattendragen, hvaraf Finland var
genomskurit?
Passen kunde nu på isarne kringgås och
vattendragen öfverridas både med Cavalleri och
Artilleri.
Redan denna inconsequense i yttranden så
nära inpå hvarann, ger något nära tillkänna
Författarens halt och värde och hvad tillit man
kan fästa vid dess omdömen. Om honom kan
man med skäl säga, att han märkte grandet i
Befälhafvarens öga men icke bjelken i sitt eget.
På andra sidan börjar Herr Holm utveckla
sina vackra militaira åsigter, med den frågan:
"Hvem har kunnat klandra Finska hären om
den, seende de usla anstalterne etc. — om den
förlorat modet, ledsnat och återvändt till sina
hemvist?”
Derpå svarar jag, å egne och mine
vapenbröders vägnar: att vi blifvit af våra fiender
begabbade och hade fortjent det. De
medborgare, som nu så välvilligt emot Finska Arméen
recenserat Herr Holms skrift, hade då med
rättvisa föraktadt och kallat oss uslingar — och
Herr Holm sjelf hade i sådant fall icke nu sutit
vid ett godt brödstycke och Kongl. Wasa-Orden
inom detta Fäderneslands område, hvilket bordt
tysta munnen på hans ärelystnad som
Författare och skona qvarlefvorne af Finska hären
från så lumpna frågor som denna.
Hans ytterligare raisonnement på samma
och följande sidor ådagalägger Herr Holms
fullkomliga obekantskap med ärans och en riktig
militair-esprits fordringar. Han anför att intet
annat än ”Finska folkets trohet och medfödda
tapperhet — — Arméens från barndomen inplantade
vördnad och tillgifvenhet för Konung
samt ett med modersmjölken insupit hat till
Ryssarne” skall qvarhållit Finska hären under
sina fanor.
Finska Arméen hade likväl svurit sina
fanor att med lif och blod försvara dem — att
icke förr än i döden öfvergifva dem — Fanorne
voro Svenska och Sverige var vårt
fädernesland. — Men Författaren, tjenstförrättande
Regements-Presten, tillåter sig ändå fråga om
någon kunnat klandra Arméen, i fall den svikit
sin ed och förrädiskt lemnat sig i fiendens våld!
Det var icke det gifna löftet, med ed bekräftadt,
som forbandt Arméen vid sina Fanor, det
var frugtan för Finska Folkets tro och tapperhet
som höll Finska Arméen till sina pligter. Bevare
Gud, för slika Predikanter!
Finska Befälet visste att Arméen hade en
Krigsära att bevara, hämtad från Lützens
slätter, och jag hoppas man medger att detta
befäl uppbudit all sin förmåga att försvara den.
Detta är allt hvad Finska Arméen uträttadt.
Men denna bevarade Krigsära är en klenod,
om hvars värde Herr Holm icke synes äga
något begrepp.
Herr Holm påstår: att Savolax-Brigaden,
till hvars bedrifter han uppger sig hafva varit
åsyna vittne (förmodeligen likväl alltid utom
skotthåll), skall varit Finska Arméens kärna.
Härom kan jag med full visshet försäkra att
Herr Holm betydligt förnärmar sanningen. Väl
var Savolax-Brigaden en del af kärnan, emedan
Finska Arméen för det mesta bestod af kärna.
Att Savolax-Brigaden alltid vid återtåget
skall utgjort Arméens eftertroupp, är en
uppenbar osanning, enär denna Brigad icke förr än
efter den 27 April 1808 stötte till den öfriga
hären, som då redan hade gjort ett betydligt
återtåg, och derunder flera gånger slagits med
fienden.
Att samma Brigad deltagit i den stora
Finska Härens (om den så kan kallas) alla
hufvudsakliga strider är äfven en dito osanning.
Affairen vid Sikajocki anses af alla dem som
förstå något, vara en af de hufvudsakligaste af
flera skäl; men i synnerhet, emedan den
återgaf Finska Arméen initiativen eller förändrade
dess förhållande från defensift till offensiflt;
emedan Finska Arméen här för första gången
fick göra Ryssarne ett alfvarligt motstånd;
emedan här gjordes ett betydligt antal fångar,
trophéer m. m.
Dessa betydliga oriktigheter i uppgifter
bör upplysa Herr Holm, att det icke är så lätt
att vara Mililair-författare och Krigsdomare,
samt att man icke äger snille fast man är galen,
såsom en af Sveriges stora författare sagt.
Den totala bristen på arrangement till ett
alfvarligt krig, som i Finland förefanns 1808,
är så allmänt känd, att Författaren väl kunnat
spara sin svaga tekning deraf, likasom jag
besparar mina anmärkningar öfver den.
Savolax-Brigadens enskilta förhållanden,
rörelser och drabbningar, känner jag för
ofullständigt, för att derom tillåta mig något
yttrande; men det klander författaren Holm ansett
sig värdigt att allestädes låta påskina mot sin
Brigad-Chef och Arméens Högre Befälhafvare,
skall jag, om icke till fullo vederlägga,
åtminstone i betydlig mån förringa.
Författaren framställer Magazins-anläggningen
i St. Michel, som alltför obetänksam, men
är likväl så samvetsgrann att han åt andra
öfverlåter bedömandet, förmodeligen såsom
klandervärdt, tör hända till och med äfven såsom
egennyttigt, emedan Magazinet kort derefter
brändes; men huru mycket af de sköna
Spannemåls- och Höförråderna som lemnades åt
lågorna, har författaren ansett för obeqvämt att
uppge. Saken var emedlertid välkommen. Den
gaf anledning klandra Befälbefvaren.
Förhållandet härmed är likväl sådant: att
då Uppbrotts-Orderpe för Finska Arméen
utfärdades, uppmanades derjemte Rust- och
Rothållare i hela Landet att af kärlek för allmänt
väl förse sitt manskap, Cavalleri- och
Trosshästar med Proviant och Fourage för en
månad, hvilket de med beredvillighet allestädes
fullgjorde på Trouppernes samlingsställen. Det
är nu denna lefverering jemte en ringa
upphandling för de värfvade Corpserne, som
författaren gör till en stor Magazins-formering,
hvartill i Finland vid krigets utbrott icke fanns
några penningar, Kongl. Maj:t och Kronan
tillhörige.
Längre fram i skriften skriker likväl
författaren som en örn öfver brist på föda i de få
och spridda qvarteren, oaktadt så mycket
medfördes ifrån Magazinet i S:t Michel. Månne
bristen på föda, om man icke haft något med
sig — om man uraktlåtit all omtanka i detta
afseende, blifvit mindre?
Att Savolax-Brigaden samlad låg qvar så
länge i S:t Michel, tills man med någon
säkerhet kunde förese, huru och hvar fienden ville
inbryta i Landet, lärer icke klandras af någon
annan än författaren Holm. Man vet att en
samlad styrka imponerar aktning, då deremot
en fiende icke kan önska sig bättre än att få
sin motståndares Här spridd i Detachementer
längs gränsen, likt den Svenska mot Norrige
1808. Dessutom synes tjenstförrättande
Regements-Presten Holm icke hafva fått någon del
i Brigad-Chefens förtroende om de säkra
kunskapare hvarmed han hade omgifvit Brigaden,
efter Holm är så orolig öfver dess qvarliggande,
och i sin himmelska vishet förutser händelser
som likväl icke inträffa.
På ett annat ställe klandras Brigad-Chefen
för det han för hastigt och utom drabbning
öfvergaf Brigadens hembygd och här för det
han icke genast rakade bort. Hvilket
mische-masche i tankar och omdömen?
Brigad-Chefens pligt var att ställa
Brigadens rörelser i samband med den öfriga härens,
hvilket han gjorda till. Högste Befälhafvarens
tillfredsställelse, hvarmed Holm äfven kunnat
låta sig åtnöjas.
Hans yttrande i dessa afseenden är ett ägta
Holmiskt skryt, med sitt bättre vetande.
Att Brigad-Chefen Grefve Cronstedt skall
låtit Brigaden, i följd af ett falskt rykte, stå
hela natten under Gevär, så att folket störtade
till marken af köld, tillåter jag mig icke att
tro; väl måste man gilla Grefvens
försiktighetsmått att hålla Brigaden samlad, i synnerhet då
det kunde hända att han ibland fick vänta på
en Bataillon en hel timma, såsom det hände i
Paavola; äfven att han icke tillät
Bivouaque-eldar. Men deremot kan man med skäl lägga
Herrar Bataillons-Chefs till last, om manskapet
icke bakom Bataillonens kopplade Gevär fick
röra och hoppa sig varma. Savolax-Brigaden,
som skulle vara Arméens kärna, borde väl icke
varit klemmigare än vi öfriga, som utan
vakteldar ofta fingo stå på fältvakt i lika köld.
Det var således icke värdt att Författaren
tänker förbluffa alla läsare med sådane underverk.
Grefve Cronstedt, om han ännu lefvat, skulle
säkerligen vederlagt Författaren med ännu
kraftigare skäl; men för Författarens eget anseende
hade det varit bättre att han hade hållit sig
närmare sannolikheten.
Här lärer det nu vara i ordningen
anmärka: att den Corps, som ville anses för
kärnan af Finska Arméen, icke bordt knota, ännu
mindre att högt yttra sitt missnöje öfver de
åtgärder Brigad-Chefen vidtog i följd af ordres
och instruction. Sådant kallas eljest brott emot
tuckt och krigslydnad.
Brigad-Chefen sjelf liksom vi öfriga af
Arméen hade nödgats öfverge hem, maka och barn.
Vi stridde när som så fordrades, men vi voro
ej så öfvertappra att vi knotade och högt
yttrade missnöje då vi nödgades retirera. Vår
egenkärlek tilltrodde sig icke att bättre förstå
Arméens och Fäderneslandets bästa, än våra högre
Befälhafvare.
Påståendet att Grefve Cronstedt afgifvit
falsk rapport om den obetydliga affairen vid
Läppävirta är, lindrigast sagt, en oförsynt
skamlöshet. Grefve Cronstedts instruction att icke
inlåta sig i någon afgörande strid eller att
onödigt blottställa sina troupper, utan gå norr ut
och betäcka vägen åt Uleåborg, satte honom
utom allt behof att med en osanning bemantla
sin retraite från Läppävirta och det ringa
motstånd han der gjorde. Det är således alldeles
otroligt att en högre Befälhafvare utan något
behof, skulle blottställa sitt anseende, genom
anförande af en så lumpen osanning.
Författaren har också blott calculationsvis
uppgjort beräkningen öfver Brigadens styrka i
och omkring Läppävirta, då deremot Grefve
Gronstedt i rapporten endast upptagit de
troupper som deltogo i striden, dit Brigadens åsyna
vittne troligen icke vågade sig fram, att räkna
rotarne. Hvad förtroende kan då sättas till åsyna
vittnets bestridande af rapportens riktighet.
Af lika halt och värde är Författarens
berättelse angående den bortglömda posteringen i
Jyngkkäby.
Då denna postering utsattes, erhöll den
förhållnings-ordres.
Jag kan icke ens se: att då Brigad-Chefen
ansåg denna instruction tillräcklig för alla
händelser, att han på något sätt hade af nöden att
underrätta Posterings-Chefen det Brigaden gick
från Koupio öfver sundet till Toifvola ½ mil,
blott för att bevisa Herr Holm att han icke
glömt densamma.
Men efter Herr Holms framställning synes
att Capitaine Dunker uraktlåtit sin pligt att
inrapportera så snart posteringen af fienden blef
angripen, och således i betydligare mohn
brustit i de föreskrifna iakttagelserna, än
Brigad-Befälet. Utgången visar ock att någon vidare
ordres ej var af nöden.
Men bland de många löjligheter, som i
denna skrift nästan öfverallt förekomma, må här
nämnas Författarens uttryck: Vår Kanon. Vi
presterskap, sade klockaren, eller månne
kanonen kunde förkunna Evangelii lära och således
var en Presterlig kanon?
Tapperhet fordrades visserligen här, såsom
vid alla tillfällen, der det gäller förlusten af
armar, ben eller lifvet; men någon särdeles
rådighet — något hjeltemod, ser jag icke här
kunde ådagaläggas, i synnerhet då författaren
medger att snön, som betäckte isarne, var så
djup att Cavalleri-attacken förlorade allt
inflytande; icke eller har Författaren försökt
uppgifva någon hjeltedat som dervid blifvit
utöfvad, utom Cornett Dunkers, hvarföre han
också blef decorerad.
Ingen af Finska Armeéen missaktar eller
förnekar Capitainerne Dunkers och Malms
egenskap och förtjenster. Med högaktning och
vänskap hedras deras minnen af Finska Arméens
qvarlefvor. Här bör åter icke förgätas huru
Författaren uppger att Cavalleri-anfallen på
isen afslogos med drufhagels-Salvor, ehuru
detachementet endast hade en enda Canon med sig.
Den ädle författaren yttrar på sidan 13:
”Ingen bör förundra sig deröfver att Grefve
Cronstedt i sin rapport icke upptager: att han
och hans Adjutanter vid Brigadens aftåg från
Koupio glömde hela fältvakten.”
Är detta språk värdigt en religionens
tjenare, som uppger sig nitälska för sanningen?
såsom sanning söker han påtruga Läsaren sina
egna enfaldiga misstankar, hvilka han icke med
ringaste bevis förmår styrka. Han borde hafva
påmint sig att han nu icke talade i
Predikostolen.
Vidare anför författaren att Grefve
Cronstedt, för att förringa Dunkers och Malms
förtjenster, uppger det Fältvakten fick till
understöd utom Artilleri och Cavallerie 2:ne
Batailloner.
Efter sig sjelf, dömer man andra, det är
en erkänd och obestridlig sanning. — Något
bevis att motivet för en sådan Grefve
Cronstedts framställning, var, att fördunkla sina
underhafvandes förtjenst, har sanningsvännen Holm
icke förmått låta framskymta.
Han påbördar Grefve Cronstedt här en
nedrighet till hvilken han sjelf varit capable.
Och hvad skäl kunde väl en Befälhafvare äga
till en sådan afund mot underlydande Befäls
skicklighet, duglighet och förtjenst, som
vanligen plägar utgöra en Befälhafvares
tillfredsställelse och största glädje; men att Grefve
Cronstedt af en ganska vanlig sak icke gjort ett
underverk, det kan Herr Holm icke så lätt
förlåta.
Vid den af Herr Holm upprättade marchroute
öfver Brigadens Tåg till och ifrån Uleåborg,
är ej särdeles att anmärka; men det
eviga knotet, som Herr Holm ifrån denna Brigad
låter genljuda öfver allt, skulle verkligen
kunna förringa den, ifrån kärna, till en, af
egenkärlek och missbelåtenhet med allt,
maskstungen och bräcklig yta, om de militaire
medlemmarne deraf deltagit i en så dålig esprit, som
likväl aldrig förmärktes förr än Herr Holms
skrift såg dagsljuset.
Sedan hän med särdeles öfverdrift
beskrifvit sina fältmödor under Brigadens återtåg,
yttrar han på 16:de sidan: ”Vår påräknade
och utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska
kort”.
Hvem hade lofvat och hvem kunde lofva
en längre hvila? Det har författaren icke
uppgifvit.
Hädanefter fäster Herr Holm sitt skarpsynta
öga och sitt genomträngande omdöme
emot General Adlercreutz, medan Grefve
Cronstedt något får hämta andan; men såsom
vanligt börjar bekantskapen med ett misstag eller
osanning.
Kl. 8 f. m. den 26 April afgick Ordres
från Högqvarteret i Limmingo, till Grefve
Cronstedt i Paavola, beklägligtvis, icke såsom
Herr Holm säger, med Courier, utan, genom
misstag, af en Adjutant vid Staben, med
brefposter. — Denna Ordres hade dock med
säkerhet bordt vara framme kl. 2 eller 3 eft. m., då
emellan Hög-qvarteret och Paavola icke är
mera än 4 mil, då tiden bordt vara tillräcklig
för Brigaden, att på tid och ort kunna
inträffa.
Herr Holm medger att fjerde Brigaden
hörde mellan klockan 3 och 4 att strid vid
Befvola från annat håll var börjad, men
oaktadt Brigaden då bordt påskynda marschen,
åtminstone fortsattes den utan uppehåll och
således på några timar hade bordt närma sig
betydligt, förmådde Herr Holm likväl icke höra
att den började striden var häftigast emellan
kl. 6 och 7. Vådan för hans åt Himmelen
helgade lif och räddhågan, hade troligen redan
då tilltäppt hörsel-organerna.
Utan annat bevis, än sitt eget inskränkta
omdöme, tillåter författaren sig beskylla
General-Adjutant Adlercreutz att hafva afgifvit falsk
rapport — ja han anser sig tvungen dertill,
genom hvad, är svårt att förstå — om ej af
sin smädelust.
På 18 sidan yttrar Författaren: "Vid
ringaste besinning måste det ock synas omöjligt,
att med 150 man, som angripa nära 3,000,
fortsätta striden i fyra timmar utan att
innehafva någon särdeles stark ställning."
Men det är ock en bestämd osanning att
Ryssarnes styrka i Revolax öfversteg 2,500 man,
och det medgifves gerna, att det varit en
orimlighet med 15o man angripa den, om det
icke bade skett i förening med 4:de Brigaden,
som skulle göra det verkliga anfallet.
Ehuru motbjudande det är, att göra en
framställning som kan hafva något utseende af
skryt, nödgas jag här undertrycka äfven denna
grannlagenhets-känsla för att tillrättavisa den
oförsynta Presten.
Med posteringen i Laukinen under
Lieutenanten Blums vid Björneborgs Regemente
Befäl, bestående af 100 man utaf nämnde
Regemente och 50 man af Tavastehus Regemente
med nödigt Öfver- och Under-Befäl, uppbröt
Genèral-Adjutant Adlercreutz omkring kl. ½ 2
om morgonen den 27 April 1808. Under tyst
och sakta marsch nalkades vi Revolax, gjorde
ofta halter för alt höra om Fjerde Brigadens
anfall hade börjat. Klockan omkring 3
upptäcktes vi af en Cosack-Patrull helt nära
Cosack-vakten. — Valet emellan att återvända
eller attaquera, var hastigt tagit. Jag och
Lieutenant Blum, med 40 man hvardera,
beordrades att genast rusa på Cosack-vakten,
hvilken flydde med sadlarne i hand. Vi
formerade Jägarekedja och fortsatte marschen framåt
circa 1,600 alnar genom en gles småskog.
Fremkomne till slätten stötte vi på Ryssarnes
infanteri Fältvakt omkring 100 man stark.
Betäckta i skogsbrynet, der vi stadnade, underhölls
här en liflig eld nära en timma, allt i
förväntan på 4:de Brigadens ankomst, eller ock att
Ryssarne åtminstone med någon betydligare
styrka skulle vända sig emot oss och vi
sålunda kunde lätta 4:de Brigadens anfall. Men då
ingendera inträffade, beordrades jag och
Lieutenant Blum att med bajonetten bemägtiga oss
de Rijbyggnader, hvarifrån Ryssarne underhöllo
en ganska häftig eld emot vår troupp; detta
verkställdes med vanligt hurrarop och lyckades
väl. Ryssarne öfvergåfvo sin fördelaktiga
ställning; uti Rijan togs några och 30 fångar,
hvaraf flera blesserade, hvilka dock i början ville
försvara sig; men sedan några blifvit
nedskjutne in i Rijan sträckte de öfriga gevär.
Ännu skiljde oss en skogstrakt ifrån
åkerfälten som omgifva Prestgården, och vi erhöllo
ordres att genast framtränga dit. Uti skogen
stötte vi på en stark Jägar-kedja, som 2:ne
gångor repousserade oss. — Vi hade redan icke
obetydligt blesserade, då vi erhöllo en
förstärkning af 30 man Björneborgare, hvarefter vi med
bajonetten och med de muntra hurraropen
hastigt nog rensade skogen; åtskilliga Ryska
blesserade tillfångatogos här. — Ankomne till
skogsbrynet gjorde vi halt, och rapport insändes att
hela Ryska styrkan var under gevär, uppställd
framför Prestgården, då vi genast med förnyad
ammunition, fingo ordres att från skogsbrynet
underhålla en liflig eld med Ryssarnes
Jägar-kedja, men att ingalunda framrycka på slätten.
Till höger om mig hade jag en liten i
åkern utskjutande skogsbacke, hvarifrån jag
trodde kunna derigera min troupps eld med bättre
fördel och äfven bältre observera fiendens
företag på andra sidan backen. Slätten, som
skiljde mig ifrån backen, hade icke öfver 30
alnars bredd, men vid öfvergången deraf erhöll
jag en svår blessur som afbröt min vidare
verksamhet härstädes. — Jag har således med
min blod besannat denna enkla berättelse och
att kl. nu vår nära sju kan jag med godt
samvete intyga, Herr Holm till föga heder, som
sedan min broder 21 år hvilat i grafven, vill
belasta honom med vanäran att hafva gifvit
falsk rapport.
Sedan jag genom badning med kallt
vatten för att hindra förblödning, enär ingen
förbindning här kunde äga rum i brist af
Fältskär, dragit mig ur striden, affördes jag af min
broders betjent uti hans släde till Lumijocki. Då
jag under vägen hörde första kanonskottet,
frågade jag min brors betjent, hvad klockan var, och
han svarade ½ till 9. Om man afdrar den halfva
timman för ljudet att hinna mitt öra och någon
skillnad mellan urens gång medgifves, så var kl.
åtminstone 8 då 4:de Brigaden började sitt
anfall. Herr Holm har dock här visat någon sorts
hederskänsla, då lian sökt urskulda den Brigads
långsamhet till hvilken han var ett bihang, men
det är likväl fult att på sanningens bekostnad
söka tillvägabringa excusen.
Herr Holm säger: ”Det säkra är, att
Ryssarne, sedan de slagit och förföljt
Adlercreutz, återtagit sina qvarter och
frukosterade som bäst.”
Åter 2:ne stora osanningar, hvarken var
Detachement under Adlercreutz slagit, eller
förföljde Ryssarne honom ett enda steg. De voro
kanske glada att slippa hans påhälsning.
väl torde hända att General Gearnault var utsänd
i ändamål alt förfölja Adlercreutz; men
han gick, utan att lossa ett skott, raka vägen
till Sikajocki med sina 500 man. Adlercreutz
deremot, sedan han i 4 timmar hade fortsatt
striden mot en så öfverlägsen styrka, för att
invänta Cronstedts ankomst, trodde då att
orderne till honom icke hade framkommit, och
ansåg derföre ändamålslöst att vidare fortsätta
striden, hvarföre han, utan anfall af Ryssarne,
drog sig tillbaka.
På 19 sidan heter det vidare: Lika så
måste jag bestrida hvad Grefve Klingsporr
och Öfverste Adlercreutz i sina rapporter
uppgifva: det Öfverstens anfall kl. mellan 3 och
4 bidrog till den seger som Grefve Cronstedt
med 4:de Brigaden sedermera tillkämpade sig.”
De fångar som om morgonen togos, de
dödskjutne och blesserade som Ryssarne fingo
under den tidigare striden, men i synnerhet
General Gearnaults återtåg till Sikajocki som
fullkomligt var en följd af Öfverste Adlercreutz
anfall, lärer icke ringa bidragit till Grefve
Cronstedts seger; om härtill beräknas den moraliska
inverkan som en föregående djerf attaque från
alldeles motsatt sida åstadkom, så lärer Herr
Holm böra medgifva att Adlercreutz i någon
mohn bidragit till den sednare segern, hvilket
skulle bevisas.
Att det skulle varit Adlercreutz’s afsigt:
förringa Svågerns, Grefve Cronstedts och 4:de
Brigadens verkliga förtjenst, för att derigenom
upphöja sin egen, är, lindrigast sagt, en Holmisk
uselhet, alstrad i hans medelmåttiga hjerna,
eller ock under samtal med de yngsta af Befälet.
Brigadens berömvärda förhållande vill och kan
ingen bestrida, men som derför icke med skäl
får upphöjas till rang och värdighet med
under- och storverk, såsom Herr Holm synes
hafva pretenderat, lärer den upplyste Allmänheten
ursäkta.
”Att Brigad-Chefen, då han skulle göra
anordningen till anfall, sannerligen var i en
svår belägenhet,” säger Herr Holm. Han vill
dermed locka oss det vi tro skole: att han stod
vid Brigad-Chefens sida, således i têten, der
Grefve Cronstedt vanligen tog sin plats; men
i vår upplysta tid tror man icke på Jesuiter.
Att Grefve Cronstedt icke ägde den
ringaste kännedom om fiendens styrka i Revolax, är
en ytterligare osanning. Orderna till honom af
den 26 April 1808, contrasignerade af Baron
v. Knorring, innehöllo att General Bulatoffs
styrka var omkring 2,500 man, hvarpå Grefven
ägde att förlita sig, utan vidare bekymmer.
Fiendens ställning var han skyldig sjelf inhämta
och på stället öfverskåda. Om jag skulle tillåta
mig någon anmärkning mot denne redbare
mannens åtgärder vid Revolax, grundad på Holms
beskrifning, skulle jag tro att han begick ett
väsendlligt fel, då han delade sin styrka förr
än på slagfältet. Utgången visade ock, att han
deraf hade mera olägenhet än nytta, men jag
erhindrar mig att det är lätt klandra en
Generals åtgärder med ett om här, och ett dito
der, det kan hvar torpare och skräddare, men
göra bättre när det gäller, skall vara svårare;
derföre tiger jag.
Att hela utgången skulle berott på
Collonne- och Bataillons-Chefernes köld och rådighet, som
författaren säger, derföre att Cronstedt i sin
rapport yttrade det han hade att tacka Försynens
skickelse för den lyckliga utgången. Menar då
tjenstförrättande Regements-Presten, att man icke
alltid har att tacka Försynens skickelse för en
lycklig utgång, äfven då den icke beror af
Colonne- och Bataillons-Chefs köld och rådighet?
Att General Gearnault med sitt uppställda
Regemente på kanonskotts afstånd från Revolax
skall hafva afhört striden i afbidan på ordres,
såsom Herr Holm anför, ökar ännu hans
syndaregister med en osanning.
Under det jag såsom blesserad låg uti
Uleåborg hade jag äran göra General Bulatoffs
bekantskap. Han sjelf uppgaf sin styrka i Revolax,
efter Gearnaults aftåg, hafva varit 1,500 man.
Om således Herr Holm aldrig så många gångor
förnyar sitt påstående och sina uppgifter, att
Ryssarne voro 3,000, måste jag anse sådant för
blott förnyade osanningar.
”Hade stormningen skett en timma
sednare, skulle den sannolikt hafva misslyckats”,
säger Herr Holm. Deremot tillåter jag mig
anmärka: att om den skett en timma förr, som
den kunnat och bordt, så hade den säkerligen
gått bättre än nu, och då hade troligen hela
Ryska fördelningen blifvit tagen.
Det anstår verkligen f. d. tjenstförrättande
Regements-Presten Holm, att med alla sina
om, men, och i händelse etc. bedöma Adlercreutz
såsom en oklok anförare och att anropa både
samtid och efterverld att bedöma honom som
sådan. Är det sålunda som en ärlig mans
bemödande att tjena fäderneslandet efter sin bästa
förmåga skall belönas? Försynen hade kanske
icke begåfvat honom med så stora egenskaper
som Herr Holm, men han älskade äran,
fäderneslandet och sanningen öfver allting annat,
och hvarje ögonblick var han färdig att uppoffra
lifvet för dem, derpå gaf han sina
medborgare flera bevis. Att han icke var någon stor
Statsman — blott en djerf Soldat, det har den
store Capten Lindeberg skrifvit — och hvem
kan vidare derpå tvifla? Men det felades ännu
att Finnen, tjenstförrättande Regements-Presten
Holm, skulle lägga lök på laxen.
Om Adlercreutz haft några Batäilloncr
med sig, så hade han kunnat uthärda striden
till dess Savolax-Brigaden (den 4-de menar
Herr Holm, ehuru han icke har någon reda på
sig) hunnit anlända, och då skulle ovilkorligt
hela den vid Revolax befintliga Ryska
fördelningen blifvit tagen, säger Författaren.
Hade detsamma icke inträffat om 4:de Brigaden i
rätter tid infunnit sig på stridsfältet? Det var
således icke Adlercreutz’s, utan 4:de Brigadens
fel, att alla Ryssar i Revolax, icke blefvo tagne.
Att Adlercreutz hade hos sig tre hela syslolösa
Brigader är icke sant, och om dessa icke
behöfdes att betäcka stora vägen, tillåter jag mig
icke att bedöma. Men hade Ryssarne på
densamma erhållit en större förstärkning och
angripit, så hade det varit farligare, om Adlercreutz
hade begagnat troupperne från denna sida, för
hela Arméen, än om 4:de Brigaden hade
blifvit afslagen. I alla fall visar utgången att den
mot Revolax använda styrkan var tillräcklig.
Herr Holm hade således bordt förlåta Adlercreutz
att han häruti handlade efter sitt, och icke
efter Herr Holms hufvud. Visserligen tror jag
också att Adlercreutz, utan allt biträde af 4:de
Brigaden, kunnat slå Ryssarne vid Revolax;
men 4:de Brigaden hade icke sett någon fiende
sedan retraiten från Toivola den 15 Mars;
deremot hade de andre 3:ne Brigaderne slagits den
16 April vid Kalajocki och den 18 vid
Sikajocki. Herr Holm har dessutom sjelf berättat att
enär Brigaden högt yttrat sitt missnöje öfver att
ej hafva fått slåss, samt äfven yppat deras
brinnande lust att mäta sig med Ryssarne, så hade
det varit hårdt hindra Brigaden förtjena den
Lager, hvilken den nu förvärfvade.
Men att General en Chef Grefve Klingsporr
derföre blef Fältmarskalk, Adlercreutz
General-Major (hvilket likväl skedde för
Sikajocki-affairen) och Grefve Cronstedt Riddare af
Svärds-Ordens Stora Kors, utan att Herr Holm för
sitt åsyna vittnesmål och sin rådighet icke en
gång fick en Cardinals-hatt, var bra hårdsmält.
Herr Holms resonnement på 28 sidan är af
så låg beskaffenhet, att det icke från något Svenskt
Boktryckeri bordt utgå. Han gör Finska
General-Befälet, Fältmarskalk Grefve Klingsperr,
General-Adjutant Adlercreutz, icke till mindre
än Fäderneslands förrädare. Männer som intill
sin död likväl åtnjöto Konungens och Nationens
aktning samt välvilja, som hedrades med deras
förnämsta utmärkelser, hvars handlingar voro
gillade af både Konung och Folk; men f. d.
tjenstförrättande Regements-Presten Holm
beröfvar dem nu lönen för hela lefnadens mödor
— NB utan andra bevis mot dem, än Herr
Holms fantasier om motiverna till deras
handlingssätt. Och detta får äga rum i vårt
Fädernesland utan ansvar inför Lag?
Herr Holm är visserligen en så lumpen
Författare och dess arbete så utan all förtjenst,
att han icke är värd en ärlig mans afseende.
Men slagdängan, om den utan tillrättavisning
finge förtlefva, faller i händerne på en
kommande generation, som icke kan föreställa sig
Rikets förlägenhet och detresse under perioden
af åren 1808 och 1809, och då skall
slagdängan förvilla våra son-söners söners omdömen
och väcka deras förakt för Fädrens minnen —
och detta tror jag hvarken vi, eller de män,
som af Herr Holm angripas, förtjena.
Men vårt General-Befäl (Fältmarskalken
Grefve Klingsporr, General-Adjutant Adlercreutz)
syntes icke hafva någon böjelse att återtaga
Finland, hvilket vid denna tidpunct hade
varit lätt och hvilket så tydligt bevisas af
Sandels förhållande. Dessa äro Författarens
lika märkvärdiga, som nedriga, eller måhända
blott oförståndiga ord.
Att icke hafva håg återtaga Fäderneslandet
då det lätt kunat ske, kan ej kallas
annat än förräderi och är icke eller annat.
Kastom derföre ögat på kartan. Sandels
har ända till Kuopio och Vehmasmäcki, blott
en enda väg att betäcka. Honom kan återtåget
således icke afskäras, så länge den större
Arméen icke är slagen och alldeles tillbakakastad.
Sandels hade i denna Armée alltid en
stödjepunct. Hans styrka utgjorde omkring 2,000
man. Han framträngde i den mohn han insåg
möjlighet att föda sin corps. Der ett
fjendtligt forråd eller magazin fanns, dit framträngde
han. Ingen kan med större glädje än jag
erkänna Hans Exellence Fältmarskalken m. m.
Grefve Sandels förtjenster såsom Befälhafvare;
men äfven han kunde icke göra omöjligheter,
hvarföre han också af den ädle Författaren i
sinom tid får uppbära andelen af tadlet —
beskyllning för falsk Rapport.
Voro nu omständigheterne lika för
Fältmarskalken Grefve Klingsporrs Armé-Corps?
Visserligen hade han med all lätthet kunnat
rycka fram för Ryssarnes Militairestyrka i
norra delen af Österbotten. Hans corps
utgjorde omkring 7,000 man stridbare; men hade
han alla förnödenheter för denna här? kunde
han med de utsvultne och utkörde
Artilleri- och Tross-hästarne framskaffa Artilleriet och
Ammunition, ägde han transportmedel att
framskaffa nödig subsistance i fall sådant icke
funnits i de blifvande qvarteren, som vid Finska
Arméens och Ryssarnes frammarsch i det hufvudsakligaste
var medtagen och som Ryssarne
troligen skulle ytterligare förstört då de funnit
att deras eget väl derpå berodde.
Ehuru från 1:sta, 2:dra och 3:dje
Brigaderne intill denna tid inga nödrop hade hörts
öfver bristande föda under tåget, så hade sådant
likväl så lätt kunnat hända, i synnerhet om
bristen blifvit alltför stor och sedan den
otåliga tjenstförrättande Presten hade blifvit ett
bihang till denna Armée-Corps.
Redan i Gamla Karleby skulle Grefve
Klingsporr nögats dela på sin styrka om han icke
velat löpa fram såsom en tjenstförrättande Prest.
Ju längre fram Grefve Klingsporr med sin
här hade trängt, ju mer hade han nödgats
dela den, i mohn som communicationsvägarne
blifva flera.
I Wasa, Åbo och vid Hangöudd stodo
större och mindre Ryska Corpser utom den
Grefve Klingsporr hade emot sig på sjelfva
stridsbanan. — Grefve Klingsporr skulle
således aflägsnat sig ifrån sina med säkerhet
påräknade och förberedde tillgångar, medan fienden
närmade sig till sina egna och de förstärkningar
han väntade som sedermera inträffade.
Den 25:te April erhöll Fältmarskalken
underrättelse att Amiral Cronstedt på Sveaborg hade
capitulerat och att Fästningen den 3 Maj skulle
åt fienden öfverlemnas, i fall icke ett bestämdt
antal Linie-Skepp såsom förstärkning innan den
tiden voro i hamnen inlupna. Isarne voro
ännu denna tiden fasta som berg och med sundt
förnuft kunde hvar man, utom Herr Holm,
förutse att Fästningen skulle gå öfver.
Härigenom blef Ryssarnes belägrings-corps
emot Sveaborg för dem disponibel, då deremot
Grefve Klingsporr icke hade mer att vänta
någon appui af denna Fästning eller dess Garnizon.
Han skulle således framryckt utan att i landet
hafva ägt en enda stödjepunct, i fall hans här
lidit något nederlag, hvarigenom hela Arméen,
Grefve Sandels Corps deri inbegripen,
tvärt emot Konungens bestämda instruction,
äfventyrats.
I Maj månad, som nu var för hand,
förestod öfvergången från vinter till sommar, som
i Finland sker med mycken hastighet.
Floderna svälla öfver sina bräddar och vattnet rusar
fram med stormens fart. I och med detsamma
tillföll också Ryssarne de stora fördelar, hvarom
Författaren i början af sin skrift gör så mycket
väsende, nemligen de fördelaktiga passen i det
genomskurna Finland, der Författaren påstår att
en liten styrka länge kan hindra och uppehålla
öfverlägsna fiender.
Kunde väl Grefve Klingsporrs här nu
anses Ryssarne så öfverlägsen att dessa icke i de
fördelaktiga passen skulle kunnat hindra och
uppehålla honom tills nödiga förstärkningar från
deras operationsbas kunnat utgå?
Herr Holm pretenderar nu äfven att Finska
Arméen under fiendens eld skulle slå bryggor
öfver de framrusande vattnen som genomskära
landet. Huru skulle de dervid stupande
ersättas? Jo, i händelse Grefve Klingsporr hade
fått begagna sig af alla Författarens om, så
skulle det gått bra. T. ex. om Arméen alltid
fått sina behofver och förstärkning när det
behöfdes, samt blifvit rätt anförd, så skulle
Arméen, såsom f. d. Konungen påstod bordt ske,
kört Ryssarne ur Europa. Men då skulle icke
händt hvad likväl nu inträffat och som
Författaren sjelf berättar: att Savolax Jägare vid
Lappå-affairen nödgats qvida: voj - voj minum
Jalkanin. Författaren har äfven velat vara en
hänförande målare, men har glömt att utan en
riktig hållning ingen målning duger. Men då
Författaren berättar förenämnde anecdot, minnes
han icke hvad han här sagt.
På samma sida, säger han vidare: ”att vi
nesligt öfvergifvit landet.” Det är en
skamfull osanning. Hvar gång fienden nalkades,
försvarade vi oss såsom män ägnar och anstår,
men vi retirerade utan knot på våra förmäns
ordres, vi lydde — sådan är krigarens pligt.
Att Författaren i Kalajocki fick under
islossningen uthvila och roa sig efter alla sina
utståndna fältmödor, klandrar han, men yttrar
missnöje deröfver att sådant icke fick ske i
Uleåborg, då Brigaden behöfdes på ett annat
ställe. Författaren är en öfver allt, och med
allt, missbelåten man.
Men hvad blef nu slutligen också
Fältmarskalken Grefve Sandels öde? Jo, att gå
tillbaka — rik på ära, men utan nytta för
arméen — för land och rike.
Hvad hade väl den, större Finska härens
öde blifvit, om den efter Herr Holms förslag
framrusat utan alla beräkningar och
försigtighetsmått? troligen detsamma som Grefve
Sandels, i fall dess återtåg icke blifvit afskuret;
men huru många olyckor — huru mycket
lidande besparades icke det olyckliga landet,
genom inställandet af ett sådant tåg? men hvad
rör sådant en tjenstförrättande Regements-Prest?
blott han får klandra General-Befälet.
Hade Sveaborg ännu varit Svenskt och man
med säkerhet kunnat räkna på en förstärkning
af 12 à 15,000 man reguliera troupper jemte
nödiga gevär och ammunition till Finska folkets
väpning, då hade det varit oförlåtligt att lemna
fienden rast eller ro — då hade man kunnat
lemna något mer åt hazarden. Men hela
verlden, utom Herr Holm, visste att f. d.
Konungen ville leka krig, icke allvarsamt göra det,
hvilket ock öfverallt är bevist, då under Finska
Arméens framträngande till närmare Tammerfors,
gjordes några landstigningar med 2 à 3,000
man, som icke kunde framtränga 3 à 4 mil i
landet, icke ens få fast fot der.
Herr Holm citerar det Spanska Guerillakriget
såsom bräckande Napoleons lycka; må
han kasta ögonen på de 9,000 Polska och
Lithauiska Bönder som af ett enda Ryskt
Regemente sprängdes.
Presten Holm tror icke att stridernas
utgång beror af Försynens skickelse, men han
tror att med platta predikningar kunna slå
fiendtliga härar och eröfra länder.
Ett enda tillfälle lärer gifvits, då Finska
Fälttåget troligen kunnat få en annan vändning
än det nu tog: det var då första och andra
Brigaderne i Tavastehus hade sammanträffat.
Till Generalen m. m. Friherre af Klerkers
ära och af tacksamhet mot denne tappre
Gubbes minne, må mig tillåtas att här anföra en
anecdot, som af en aktningsvärd man nyligen
blifvit mig meddelad, hvilken verkligen ägde
tillfälle vara tillstädes då General Klingsporr
anlände till Tavastehus och af Generalen Baron
Klerker mottog Befälet, samt att åhöra deras
första samtal.
Innan Grefve Klingsporr anlände, hade
redan General af Klerker vidtagit alla nödiga
anstalter att följande dagen angripa den
fiendtliga styrka, som hade förföljt oss på vägen åt
Tavastehus, till och med var ett betydligt
antal hästar och slädar upptagne for att dermed i
händelse af en lycklig utgång, framkasta 2 à 3
Batailloner på vägen till Helsingfors och
sålunda afskära fiendens tillflyckt och förening med
Belägrings-Corpsen i Sveaborg.
I och omkring Tavastehus var vår styrka
fullt ut lika, om icke större än fiendens. Här
skulle troligen Finska krigarens förmåga
utvecklat all sin kraft. Det hade gällt här allt hvad
som var oss heligt, ära, maka och barn. Den
moraliska kraften var här fulkomligt på vår sida.
Hade det lyckats General Klerker att
spränga fiendlliga Corpsen mot Tavastehus, som icke
synes alldeles otroligt, så hade Sveaborg varit
räddadt; en del af dess Garnizon kunnat
understödja oss; den Corps som hade framträngt på
vägen åt Hangöudd hade fallit i våra händer
utan svärdsslag, och om ifrån Ryssarnes
operationsbas, icke genast nya krafter kunnat
framtränga, hade deras anfall för det året
åtminstone echouerat. Men åter är jag en stor
Fältherre med mina om, hvarföre jag återgår till
tystnaden.
Emedlertid skall General Klerker hafva
erbjudit sig att med sitt 70-åriga gråa hufvud
ansvara för sakens utgång, men hvarå Grefve
Klingsporr skall svarat: Min instruction är
bestämd, ”Ordres skola genast utfärdas om Arméens
marsch i morgon.” Härvid skall tjenstgörande
General-Adjutanten Grefve Löfvenhjelm, som var
närvarande, tillåtit sig flera inkast, men då Grefve
Klingsporr påmint honom om Lewenhaupts öde
förföll all vidare discussion derom.
Författarens raisonnement på 29 sidan är
det plattaste man kan läsa.
Han säger t. ex. "Och utan att veta hvad
man flydde för.” Finska Armeéen
marcherade alltid med fullständig ordning; den lydde
vid alla tillfällen ordres; den försvarade sig
när fienden angrep.
Kallas det att fly? förstår denne författare
hvad han säger?
”Men man hade en gäng fattat föresats
att retirera, och det retirerades med eller
utan skäl.”
Må man läsa den instruction Konungen
hade utfärdat för General-Befälet i Finland och
döma om General-Befälet fattat föresatsen eller
lydde föreskriften. Men hvad frågar
bedrifternas åsyna vittne efter Konungens föreskrift, han
lyder ej en gång Evangelii, ty då hade han
icke skrifvit som han gjort.
Finska Arméen fortsatte sin marche utan
att angripas, utan att förföljas. Det är sant,
den gick således för att uppnå, hvad man kallar
en operationsbas, eller en sådan punct, der den
icke af en öfverlägsen fiende mer kunde
tourneras eller afskäras från Fäderneslandet. Detta
kallar den djupsinnige Författaren flykt. Hvem
rår väl före, att man vid Författarens bildning
lemnat en sådan lucka i hans vetande, att han
icke förmått uppfatta sådana saker? Likväl tilltror
han sig kunna skrifva en Krigs-historia,
att bedöma Generalerna lika väl som Soldaten.
Också har han riktigt gått på i ullstrumporna
och bedömt allt huller om buller.
Här upprepar han åter de vackra fraserna:
om de många utvägar landet erböd till försvar,
förmodligen åter de fördelaktiga passen — de
obeväpnade tappra bönderne. Han riktigt söker
nöta sitt eget oförstånd på läsaren.
”Och hvarföre företogs icke nu genast
försöket att återtaga landet?”
Emedan man icke ville blottställa Arméen,
utan all förut synbar nytta, att förlora hvad
den genom så ansträngda marscher och mödor
ändteligen hade upphunnit.
På slutet af 29:de och 30:de sid. yttras:
”Härvid kan jag icke undgå att göra den
anmärkningen, grundad på alla Officerares
af stora Arméen enstämmiga yttrande: att
drabbningen vid Sikajocki ingalunda företogs
med vårt General-Befäls vilja och afsigt.”
Här kan min vedervilja mot alla smädelser
icke längre återhålla rätta benämningen å
Författarens yttrande, neml. att detta var en
ägta Holmisk Lögn. Författaren behagade, så
vida benämningen icke skall vinna vitsord eller
laga kraft, uppge vid hvilket tillfälle han
kunnat inhemta ”alla” Officerares af stora Arméen
enstämmiga yttrande i detta ämne.
Att bvarken jag eller någon annan af mina
närmare bekanta hört af en sådan fråga, kan
jag med godt samvete försäkra. Och icke har någon
någon af den större Arméens Officerare, som
NB. kände förhållandet, möjligen kunnat ge ett
sådant intyg, som Herr Holm uppger, om ej för
att drifva litet spektakel med Bedrifternas
åsyna Vittne.
Hvad General-Befälets afsigt, i afseende
på Sikajocki-affairen, var, är temligen klart,
att den låg utom deras beräkning, nemligen:
att Ryssarne skulle till sin ofärd komma
åkande med 3 à 4 Batailloner för att upphinna oss.
Men deremot, hvad viljan beträffar, skall
följande korta relation om affairen ådagalägga, att
den från början var bestämd att afslå
Ryssarnes anfall.
Den 16 April, sedan Grefve Löfvenhjelm
blifvit fången, kallades Brigad-Chefen, Öfverste
Adlercreutz, af Excellensen Grefve Klingsporr
att emottaga General-Adjutants-befattningen för
Arméen. Han framställde genast för H. E.
Grefve Klingsporr, att Arméen redan vore så
concentrerad, med Savolax-Brigaden deri
inbegripen, och att Arméen redan upphunnit den
ståndpunct, att ej mer kunna afskäras från
Sverige; att Arméen behöfde hvila och en
reorganisation, efter den våldsamma marschen, samt
att nu också vore tid på att försvara Arméens
krigsära.
H. E. Grefve Klingsporr gillade och
godkände dessa åsigter, samt öfverlät till Adlercreutz
att bevaka och utföra de militaira affairerne vid
Arméen, naturligtvis under Excellensens tillsyn
och med hans bifall, hvilket Adlercreutz aldrig
underlät att inhemta.
Den 17 hvilade Arméen öfver i Brahestad.
2:dra Brigaden (hvarvid jag var anställd som
Adjutant) i Salo, med Brigadens Högqvarter i Salo
Prestgård. Öfverste Döbeln hade efter Adlercreuts
mottagit Befälet öfver denna Brigad,
som nu utgjorde förposterna.
Kl. 3 eft. m. inkom rapport, att en betydlig
fiendtlig Cavalleri-styrka syntes på isen,
ställande sin direction mot Salo strand.
Brigad-Chefen beordrade mig att genast utrycka
med en Sqvadron Nylands Dragoner och
Infanteri-Piquetten, för att observera fiendens
företag och hindra honom gå i land. Så snart jag
kom ned på isen, fant jag likväl den stora
fiendtliga styrkan endast bestå af en Sqvadron
Husarer och omkring 50 Cossacker. Fiendens
hela ändamål syntes vara att utforska om
Svenska Arméen låg stilla. Så snart jag avancerade,
drog fienden sig tillbaka. Emedlertid uppehöllt
han mig till långt inpå aftonen, då han drog
sig tillbaka åt Pyhäjocki.
Den 18 i dagbräckningen uppbröt Arméen
för att gå till Sikajocki; 2:dra Brigaden
utgjorde Arrier-Garde.
Ankomne till de främste gårdarna i
närheten af Sikajocki, der Fältvakten skulle
utsättas, och medan jag ännu var sysselsatt att
utställa vedett-kedjan, visade sig först ett parti
Cossacker och strax derefter Infanteri, då
skottvexlingen började; med Fältvakten drefs
Ryssarne genast tillbaka ur en liten skog; som
omgaf gården, der Fältvakten var placerad.
En half timme sedan jag hade insändt
Rapport om Ryssarnas annalkande och
förtrouppens ankomst, anlände General-Adjutanten sjelf
till stället, och nu syntes på fältet en större
fiendtlig Colonne anrycka med forcerad marsch.
Jag beordrades, att med Fältvakten uppehålla
fiendens framryckande genom skogen, så länge
som möjligt.
Emedlertid hade Brigad-Chefen låtit
formera Brigaden på en höjd tvert öfver vägen.
2:ne 6-pund. kanoner placerades venster om den,
midt för en större öppning i skogen, der
vägen från fienden framkom. 2:ne större hos
voro nära våra kanoner, som tjenade till ett godt
skydd för den egentliga kanonbetäckningen.
Brigadens flyglar stöddes på bägge sidor mot en
ganska tät skog. Fältvakten uppryckte på
Brigadens båda flyglar. Först här blef affairen
allvarsam. Fienden syntes åtskilliga gånger ämna
angripa med blanka vapen, men hvilket icke
ville lyckas, då Björneborgs Regemente alltid
visade sig färdigt att möta honom på halfva
vägen. Sedan affairen sålunda fortfarit flere
timmar, fick Brigaden ordres att vid Sikajocki
genombryta 1:sta Brigaden för att hemta någon
hvila och föda, sedan den hade marscherat 2½
mil och slagits flere timmar, hvilket sålunda icke
var ovälkommet.
Nu striddes å ömse sidor om ån, mest
med Artilleri. Mot aftonen hade fienden
tournerat begge våra flyglar. I det Krigsråd som
nu hölls, voro de fleste rösterne för en snar
retraite sedan man var öfverflyglad; men
Adlercreutz förklarade, att han ansåg fienden så
hafva försvagat sin centre, att den troligen icke
skulle kunna motstå ett hurtigt anfall,
hvarföre han ock genast befallte attaque, som
utfördes af 1:sta Brigaden, hvarvid numera
General-Lieutenanten Grefve Björnstjerna och 2:dra
Brigad-Adjutanten Carl Ramsay, såsom den dagen
tjenstgörande hos Adlercreutz, särdeles skall
hafva utmärkt sig. Utgången af denna attaque
finnes i officiela rapporten derom detaillerad.
Dömme nu läsaren sjelf, af denna obestridligt
sanna berättelse om affairens gång, huruvida
någon, och aldraminst bedrifternas åsyna
vittne, som dervid alldeles icke luktade på
röken, med skäl kan påstå: “Att drabbningen
vid Sikajocki ingalunda företogs med vårt
General-Befäls vilja."
Men följom den ädle Författaren vidare,
der han yttrar:
"Och vi, efter vanligheten, erhöllo
befallning att draga oss tillbaka.“
Vi voro alldeles icke med här. Kanske
att presterskapet hade erhållit ordres draga sig
undan, men att Arméen icke erhöll sådane
ordres, synes af förestående relation.
"Hindrades sådant af vår stora tross,
som var frånspänd och omöjligt nu i hast
kunde fås undan“
Huru Författaren, som hörde till
Savolax-Brigaden och låg bort kring. Tomme, kunde
hafva någon slarfva med på den så kallade
stora Arméens tross, efter han kallar den vår, är
verkligen förundransvärdt. Men till
Författarens framtida efterrättelse får jag meddela, att
då affairen flyttades till Sikajocki, eller då 2:dra
Brigaden genombröt den 1:sta, var redan
trossen ett godt stycke på vägen till Karinkanda
och således icke i vägen för trouppens rörelse.
Väl var både Excellensen Grefve Klingsporrs
Högqvarter och trossen blottställde för ett
anfall af fiendens Cavalleri och Jägare, som på
isen hade kringgått Arméens högra flygel; men
hvilket hurtigt afslogs af högqvarters-vakten och
tross-betäckningen.
Jag bör högt förklara, att Fältmarskalken
m. m. Grefve Klingsporr var en värd
Befälhafvare för Finska Arméen. Hans ålder och
således mindre vigueur, hindrade honom väl att
sjelf föra troupperna i elden, som här alldeles
icke var af nöden; men han var af hjerta och
själ Konung och Fädernesland tillgifven. Han
bar bekymren för Arméens ära liksom för dess
oumbärliga behofver med all möjlig drift och
omtanka, hans förtroende för den activa
General-Adjutanten för Arméen, hans consequence
i beslut, hans värdiga representation vid
sammanträffande med fiendtliga Generaler, hans
långa erfarenhet samt djupa och
genomträngande förstånd gjorde honom till en värdig
General-Befälhafvare, utan att likväl kunna vinna
nåd inför Bragdernas åsyna Vittne.
På 36 sidan yttrar Författaren: "Men
Sandels var en ärlig och pålitlig
Befälhafvare, och alla de af Fältmarskalken Grefve
Klingsporr och dess General-Adjutant
Adlercreutz åberopade hinder öfvervunnos af en
god vilja."
Dessa egenskaper saknades således hos
Klingsporr och Adlercreutz?
På 37 sidan: "något större bevis emot
Grefve Klingsporr behöfves inte — —
Efterverlden må döma om han icke förtjente den
stämpel Finska Arméen gaf honom och som
jag i det föregående uttalat."
Här afbördar Författaren rågan på sin låga
skamlöshet? Han vågar här föra ordet i Finska
Arméens namn. Utom 4:de Brigaden var Holm
en okänd person, som smög fram i mörkret.
Jag hoppas framtiden må bedöma honom som
den låge belackaren förtjenar.
Jag kan icke tillåta mig tro, att inom 4:de
Brigaden en så dålig esprit ägt rotfäste som
Herr Holm vill låta påskina. Det är väl
möjligt, att någon af de yngsta gossarne, som, lika
med Herr Holm, ansett: sina bragder mindre
tillräckligt af Grefve Klingsporr belönte,
yttrat något missnöje; men inom Finska Arméen
hörde jag aldrig något klander emot
Fältmarskalken, hvilket lika mycket hade träffat
General Adlercreutz, och det med all rättvisa,
emedan Fältmarskalken, i hvad det militaira
angick, mycket anförtrodde sig till honom. Jag
hade likväl många vänner och relationer i
Finska Arméen och var dagligen i beröring med
alla corpser, för att ett sådant missnöje eller
klander skulle kunnat undfalla mig. Jag är
också förvissad, att mina gamla Vapenbröder
ingalunda gilla Herr Holms förfarande att i
offentligt tryck så nedrigt angripa Fältmarskalken
Grefve Klingsporr och General Adlercreutz.
För inbrottstjufven katt man värna sig med
starka lås och bommar, men emot äreskändaren
efter döden kan endast nationens förakt freda.
På samma sida fortfar Herr Holm vidare:
"Träffande och sant yttras i en år 1809
författad visa:”
Man gick när man borde stå stilla,
Man stannade när man bordt gå;
Man segrade alltid - men illa,
Ty baklänges gick det ändå.
I afseende å innehållet af första raden,
borde man vända sin bitterhet mot den
instruction Konungen under den 4 Februari 1808
låtit utfärda för General-Befälet i Finland, icke
emot detta General-Befäl.
Angående innehållet af andra raden, så har
jag redan derom yttrat mina tankar, att Arméen
icke bordt framrycka i landet utan att deraf
kunna vänta någon förut synbar nytta, men
väl blottställa den för en påskyndad
upplösning.
Snillets utflykt, i innehållet af de båda
sista raderna, bör ej såra någon, och är ju
dessutom en påtaglig sanning, som sjelfva Herr Holm
icke kunnat bestrida, hvilket han eljest så gerna
gör.
Men hvarföre segrade Finska Arméen så
illa?
Emedan den med hvarje seger försvagades
utan att erhålla någon förstärkning, och att till
krigets utförande ingenting var förberedt;
emedan gevär icke kunde erhållas för att beväpna
Finska folket, hvarföre också Fältmarskalken
Grefve Klingsporr icke kunde begagna sig af
det tappra folkets erbjudande att deltaga i
landets försvar och återeröfring; hvarföre
Fältmarskalken af den kortsynte Författaren så grymt
angripes och nedsmutsas, såsom icke ägande
allvar med landets återtagande. Sverige ägde
icke en gång tillräckligt gevär för eget
Landtvärn, än mindre för att öfversända till Finland.
På 57 sidan beskylles åter General-Befälet
för osann rapport.
Förhållandet var likväl sådant, att första
Brigaden verkligen återgick, ej till Sarvikka,
utan till Kuhalampi, der Brigad-Högqvarteret
utsattes, men förstärkningen under Major
Tujulins Befäl förlades till Sarvikka och således var
rapporten riklig. Författaren har derföre här
ännu äran af ett ytterligare misstag och oriktig
beskyllning emot General-Befälet.
Hans yttrande om det orätta af
General-Befälet, som hade utsatt Sarvikka till
posteringsstation, bevisar Författarens obekantskap med
en Posterings-Chefs åliggande att sjelf
recognoscera sin local, och att derom rapportera till
högsta Befälhafvaren. Dessutom voro de vägar,
som tournerade Sarvikka, endast gångstigar.
Infanteri kan tränga genom skogar och moras
och behöfva således icke en gång gångstigar,
också erhöll Major Tujulin en allvarsam
föreställning för sitt återtåg till Kuhalampi.
På 58 sidan yttras: "der både Befäl och
Soldater (vid Savolax Regemente) hade den
ärelystnaden att alltid vilja anses för ett af
de tappraste Regementer vid Finska Hären."
Att denna epidemie verkligen starkt
graserade inom 4:de Brigaden, så ser det
åtminstone ut på Författarens alla framställningar,
men i synnerhet hos Brigadens åsyna vittne.
Eljest ägde jag flera bekanta och vänner vid
4:de Brigaden, högaktade och värderade
för deras förtjenster och verkliga tapperhet, som
ingalunda bestod i feta ord. Men dessa märktes
aldrig hafva varit af epidemien angripne.
På samma sida yttras vidare: "Så snart
Grefve Cronstedt återvändt, öfverenskom
Officers-corpsen före afmarschen från stället med
handslag: att vid Sarvikka ovilkorligen stå
till sista man, hvilken befallning de än
kunde erhålla om återtåg." I sanning en vacker
krigstukt och lydnad!
Det är då besynnerligt, att de icke stå der
vid Sarvikka ännu? men handslag betyda icke
alltid mycket.
Vid Lappo-affairen omtalas en C. M. v.
Fieandt, som utan ordres — ja utan tillstånd,
skall hafva med sin Pluton bortgått ur
reserven för att göra underverk, som i alla fall
blifvit en följd af hufvudstridens utgång. —
Om man nu skulle tillåta sig tro allt detta, så
var i sanning disciplinen och krigslydnaden i
rätt bedröfligt skick vid denna Brigad.
I öfrigt, men med undantag af Författarens
radoterie om manövern och den falska
rapporten, är hans berättelse om Lappo-affairen
den närmast med sanningen öfverensstämmande
af alla hans berättelser. — Men i
manövern ville Herr Holm att Adlercreutz skulle
begå samma fel som Ryssarne vid Sikajocki,
och blottställa sig för samma följd.
Men hvad som skulle förmått General
Adlercreutz att äfven om denna affaire afgifva en
falsk rapport, såsom Författaren låter påskina
eller åtminstone sätter i fråga, är svårt att
begripa.
Att en anförare under striden, som ännu
väger oafgjord, skulle bortsända en half
Brigad, för nöjet att få skrifva en osanning,
derom lärer Författaren knappt kunna öfvertyga de
enfaldigaste.
Deremot afviker Författarens berättelse i
allt för många delar, om affairen vid Alavo,
från rätta förhållandet.
Dertill är också en naturlig orsak, ty
stridsfältet var här af beskaffenhet, att icke
kunna öfverskådas af ögonvittnet, annorlunda,
än inom skotthåll.
Och jag, som i denna affaire var
tämmeligen mycket använd på alla ställen, men kunde
icke någonstädes upptäcka denne för sin
oförsynthet utmärkte man, hvarken hos Grefve
Cronstedt, då han blef blesserad, eller under det
han af Archiatern af Bjerkén förbandts på
stridsfältet, icke heller hos
Öfverste-Lieutenanten Lode eller hos Major Tavast, sedan de
hade blifvit blesserade. Trossen, hvilken jag
icke hade tillfälle besöka, lärer här, liksom vid
de flesta tillfällen, varit den värde Författarens
tillhåll, i fall han ens var med vid Alavo.
Vägen mellan Sarvikka och Alavo går
genom en hög och vacker skogstrakt. Den 16
Augusti, då Troupperne concentrerades för att
följande dagen angripa fienden, inträffade mot
aftonen åskväder med störtregn. Troupperne
bivuakerade om natten, som var mörk, uti
förenämnde skog.
Kl. emellan 11 och 12 om natten hördes
en skottvexling och jag afsändes för att inhämta
underrättelse om anledningen dertill. Min ridt
igenom bivuakerne längs vägen, der manskapet
plundrade och rengjorde gevären samt torkade
sina kläder vid eldarne under de höga träden,
utgjorde en så skön anblick, att den hade
förtjent en skicklig målares pensel. Skottvexlingen
var föranledd af en fiendtlig recognoscering på
våra förposter, hvilken återvände genast utan
att söka repoussera dem.
Den 17 Augusti om morgonen i
dagbräckningen sattes Troupperna i rörelse, icke såsom
Herr Holm uppger: ”omkring kl. 12 pä dagen.”
Det var icke förenligt med General Adlercreutz’s
lynne att söla med hvad han hade beslutit och
således skulle ske; men innan han företog
något, betänkte han sig allvarsamt.
Morgonen var klar, vacker och lugn ifrån
dagningen, och kunde således icke uppklarna,
såsom Författaren anför. Kl. omkring 6 stötte
vår Jägarkedja på fiendtliga vedetterna, icke
såsom Herr Holm uppger, kl. ½ till 2 eft. m.
Om mitt minne icke bedrar mig, anförde nu
mera Öfverste-Lieutenanten G. Brunow vår
Jägarkedja och med hans vanliga continence
repousserade fiendtliga fältvakterne ända tills han
af fiendtliga Artilleri-elden möttes.
Jag nödgas erkänna att jag icke under
kriget förde några anteckningar, emedan jag
dertill hade föga tid, men tilldragelserne stå ännu
så lifligt för mitt minne, så jag vågar tro, att
jag skall göra få misstag, i hvad jag tillåter mig
anföra. Jag kunde då omöjligt föreställa mig,
att 28 år derefter nödgas uppträda på
publicitetens stridsbana, att försvara mina högaktade
Förmäns och Anförares ärliga namn och
rykten mot en så kallad Religionens tjenare.
Ibland Herr Holms domslut och större
misstag rörande Alavo-afFairen är: att en
Bataillon af Savolax Regemente, under
Öfverste-Lieutenant Lodes Befäl, på högra flygeln, skulle,
afgjort stridens lyckliga utgång, är, allt för
lindrigt sagt, en osanning.
Ryssarnes första ställning var framför
kyrkan, med Artilleriet på den något upphöjda
kyrkogården. Högra flygeln, stödd emot ett
djupt kärr, den vänstra mot en liten sjö nedom
kyrkan; i denna ställning fortsattes striden
ganska länge, hvarunder Grefve Cronstedt
blesserades; men utan någon för oss synbar orsak,
gjorde Ryssarne hastigt en frontförändring åt
höger, betäckte emot vårt Artilleri, genom
några små höjder och brytningar på fältet samt
en skogsdunge. Förmodligen skedde denna
rörelse på underrättelsen om Brigaden
Gripenbergs anryckande på vägen från Töijsä i ryggen
på Ryska ställningen.
Ryssarnes andra ställning stödde sin högra
flygel inpå stranden af förenämnde sjö med
centern och Artilleriet i Hörkeläby och vänstra
flygeln mot skogen späckad af Jägare.
Det var ifrån denna ställning Ryssarne
repousserade Carelska Jägarnes anfall, hvilka
understöddes af Öfverste-Lieutenanten Lodes
Bataillon, som med bajonetten återdref Ryssarne,
hvilka redan hade framträngt halfvägs till
kyrkan. Här voro Ryssarne ingalunda betäckte af
någon tät skog, som Författaren uppger, men
Lodes Bataillon blef under detta anfall
blottställd för fiendtliga carteche-elden från
Hörkeläby, hvarigenom hans förlust blef så betydlig.
Af en Bataillon Österbottningar under
Öfverste-Lieutenanten von Otters Befäl, understöddes
Savolax Infanteri-Bataillon, icke af Tavastehus
Regemente, under Wetterhoffs Befäl, såsom Herr
Holm behagar att berätta.
Deremot var det Åbo Läns lätta Bataillon,
under Öfverste-Lieutenanten Reutercronas Befäl,
som hade ränsat skogen på Ryssarnes vänstra
flygel och kringgått densamma. Det var då
denna Bataillon bröt ur skogen i fiendens rygg,
som Ryssarne i fullt språng drogo sig några
100:de alnar tillbaka, men gjorde åter stånd
vid ändan af slätten.
I fall det någonsin vore tillåtit använda
en önskan i en beskrifning: ack, att vi hade
här haft en väl beriden Esqvadron! hvarje
Cavallerist förstår denna önskan.
Svenska centren intog Hörkeläby, der vårt
Artilleri nu afbröstade; högra flygeln upptog
slätten mellan Byn och skogen samt Äboläns
lätta Bataillon fortsatte att forcera Ryssarnes
vänstra flygel, hvarföre de också efter en
timmas strid i sin sista ställning brådstörtadt
anträdde sitt återtåg på vägen åt Wirdojs.
Det var således det ihärdiga anfallet på
vänstra flygeln af Åboläns lätta Bataillon som
afgjorde stridens lyckliga utgång, men
ingalunda det på högra; hvilken flygel för Sjön icke
kunde kringgås, icke heller med fördel
angripas i fronten, emedan den var mycket gynnad
af localen.
Herr Holm torde nu af denna framställning
finna, att det för ett åsyna vittne icke
duger stå vid trossen, der man knappt hör
skotten, och skrifva detailler om förloppet af en
strid, efter personers berättelser, som omöjligt
kunnat vara i tillfälle öfverskåda hela stridens
gång, emedan hvar och en af de dugliga äro
sysselsatte med egna åligganden och de
odugliga alltid se illa.
Endast Befälhafvaren, hvars pligt är att
följa det hela med sin uppmärksamhet, och
hans Adjutanter, om de icke taga misste på
Savolax Jägare och Ryssar, såsom Herr Holm
vid Lappo-affairen låter så serdeles qvickt
förmoda, äro äfven de i tillfälle att något när
kunna göra reda för det helas gång.
Emedlertid är väl Herr Holm det första
exempel i verlden på en tjenstförrättande
Regements-Prest, som tilltrott sig förmågan och
rättigheten att bedöma både högre och lägre
krigares mer eller mindre förtjenster vid
hvarje tillfälle — ja bättre än den erkände och
erfarne Befälhafvaren. O, Holmiska egenkärlek!
du är i sanning lika stor som oförsynt.
På sidan 61 säger Herr Holm: "Fiendens
styrka vid Alavo var, inberäknadt Rytteri etc.”
Vid Alavo syntes icke en enda fiendtelig
Cavallerist, Ryttare eller Cossack.
Att Öfverste Palmfeldt endast skall förföljt
Ryssarne ¾ mil från Alavo, är osanning, ty han
förföljde dem ända till Wirdojs, hvilket Herr
Holm äfven sjelf längre fram berättar; men
som jag förut sagt, har denne Författare ingen
reda på sig.
Jag bör också fästa Läsarens uppmärksamhet
på inconcequencen af Hr Holms yttranden
och omdömen om Grefve Cronstedt i S:t
Michel, vid Läppävirta och Tojvola, samt efter
Grefvens nu erhållne blessure vid Alavo och
hans aflägsnande från Brigaden. — Herr Holm
har på det sednare stället velat göra bot för
sina synder och erkänna sanningen, samt utfärdar
derföre ett sanningsfullt, rättvist och vackert
Prestbevis för den sårade Grefven.
Jag hade visserligen med min uppmärksamhet
ämnat följa denna slingrande och lömska
Författare till Finska Campagnens slut, men
intet menskligt tålamod kan dermed uthärda.
Jag tror mig, nu också redan hafva tillräckligt
ådagalagdt halten och värdet af Herr Holms
anteckningar och tillåter mig endast en
observation till, som fullkomligt skall ådagalägga
denna Författarens nära frändskap med den vidt
bekante Münchhausen.
Öfverallt yttrar Herr Holm sig, som om
han varit närvarande vid tilldragelserne; med
Dunker och Malm, med Grefve Sandels och 4:de
Brigaden på samma gång. Läsaren behagar
erinra sig, att han i början af skriften uppger
sig hafva varit åsyna vittne till alla
Savolax-Brigadens bragder. Till slut afger han en
förtekning på dessa bragder, 42 till antalet, hvaraf
han bevisligen icke varit närvarande vid hälften.
Mina anmärkningar och upplysningar skola
visserligen icke komma Författaren anonyma
tillhanda: huruvida han vill och för sig anser
nyttigt att begagna dem vid den nya blifvande
upplagan, som han ämnar låta utgå öfver
land och riken, beror på hans egen rådighet.
Men I, unge medborgare! låten edra
omdömen icke förvillas af denna smädefulla
Författares anda. Hela hans skrift innehåller knappt
någon enda sida utan osanning eller misstag som
liknar den — utan oriktiga grundsatser och
falska omdömen.
Finska Arméens så väl högre och lägre
Befäl, som troupper, gjorde visserligen inga
underverk — ingenting mer, än hvad hvar och
en del af Svenska Arméen skulle gjort i
samma omständigheter. Den uppbjöd hela sin
förmåga att uppfylla krigarens pligter. Låten
qvarlefvorne af denna Armée sluta sin bana i
den sköna öfvertygelsen, det I erkännen deras
redliga bemödanden, att uppfylla dessa svåra
pligter. Det är den enda belöning I kunnen
gifva och vi få. Ädlare och större män skola
derefter bland Eder framstå att belöna Eder
rättsinnighet. — Hvad förtroenden kunnen I
väl fästa vid en Prests radoterier, som vågat
framställa den frågan: hvem hade kunnat
klandra Finska hären om den förlorat modet,
ledsnat, och återvändt till sina hemvist?
Tillägg.
Just som jag hade slutat förestående Anmärkningar
och Upplysningar öfver Herr Holms vackra Historia om
Finska kriget 1808 och 1809, ankommo Tidningarne, och i
det Fjerde Aftonbladet för den 29:de Juni, under Rubrik:
De nyaste Utflykterna af Ultra Fanatismen, får
man läsa ett utdrag af Samlaren, som i anledning af
den recension Dagligt Allehanda skall innehålla öfver
Herr Holms Anteckningar, uppmanar hvarje
Fäderneslandets vän att läsa dem, hvarigenom Samlaren hoppas
att hatet än mera må upplåga mot hvarje förrädare.
Deraf ser man smädelsens lätta framgång i våra
dagar, och huru skadligt det vore i historiskt hänseende,
att Herr Holms Skrift utan tillrättavisning finge gå
framtiden till möte.
Då det sålunda redan lyckats Herr Holm, genom
Dagligt Allehandas och Samlarens biträde, att uppföra
Hans Excellence Fältmarskalken m. m. Grefve
Klingsporrs och Hans Excellence m. m. Grefve Adlercreutz"s
namn på Svenska publicitetens chavott, såsom sitt
fäderneslands förrädare; hvad kan man då icke vänta af
framtiden? Månne icke då hvarenda Svensk skall bli
Landsförrädare? O tempora! O mores!
Tiden har ock sedermera utvecklat, huru mycket
bättre allting gick för Finska Arméen, sedan den
förrädiske Klingsporr och dito Adlercreutz aflägsnade sig
derifrån. Sedan framkommo de rätta stor- och
underverken: Capitulationen i Kaliks, Förrådernas
bortgifvande ända till Umeå, Arméens modlöshet, dess
ledsnad, dess återvändande till sina hemvist, som
Författaren Holm påstår, icke bör förundra någon.
Månne allt detta skulle hafva inträffat, om den
förrädiske Klingsporr och Adlercreutz ännu hade stått
i spetsen för Finske hären? Hvad menen I, gamle
Vapenbröder, qvarlefvor af den Finska hären, som
ännu lefva i Sverige?
O mitt Fädernesland! Måtte Du alltid till Ditt
försvar finna endast sådane Förrädare, som Klingsporr
och Adlercreutz!
Förgäfves må Författaren Holm uttömma all sin
smädelse på de dödas mull; man hoppas likväl att den
icke skall finna rotfäste i nationens öfvertygelse, utan
mötas af hvarje rättsinnigs förakt och afsky; på ena
sidan för sitt plumpa skryt, på andra för sina fräcka
osanningar, lögn- och smädefulla framställningar mot
nästan alla Arméens högre Befälhafvare.