Andrew Johnson - Förenta Staternas president och striderna på hans tid

Vilhelm Sundberg

POPULÄRT HISTORISKT BIBLIOTEK

UTGIFVET AF ESAIAS EDQUIST

Vl

––––

ANDREW JOHNSON

FÖRENTA STATERNAS PRESIDENT

OCH

STRIDERNA PÅ HANS TID

BIDRAG TILL NORDAMERIKAS NYASTE HISTORIA

AF

J. SCHUCHT

MFD FÖRORD AF W. E. SVEDELIUS

UPSALA 1880

ESAIAS EDQUISTS BOKTRYCKERI

ANDREW JOHNSON

ANDREW JOHNSON

FÖRENTA STATERNAS PRESIDENT

OCH

STRIDERNA PÅ HANS TID

BIDRAG TILL NORDAMERIKAS NYASTE HISTORIA

AF

J. SCHUCHT

ÖFVERSÄTTNING

AF

G. T. RABENIUS

MED PORTRÄTT AF JOHNSON, LINCOLN, GRANT, SHERMAN, JEFFERSON DAVIS OCH BOOTH

UPSALA

ESAIAS EDQUIST

Innehåll:

–

Professor W. E. Svedelii förord.

Författarens förord.................... Sid. 1.

Amerikas storlek, klimat och beskaffenhet...... — 3.

Unionens norra och södra stater och deras befolkning. — 6.

Författningen i Förenta Staterna såsom union. ... — 8.

En nordamerikansk presidents födelse och ungdom. — 14.

Mannaår.......................... — 18.

Demokrater och republikaner.............. — 22.

Negrerna degraderade från personer till saker. ... — 25.

En skräddarmästare såsom guvernör för Tennessee. — 29.

Det blodiga dramats utveckling............ — 33.

Ett presidentval...................... — 36.

Det fullkomnade högförräderiet............. — 39.

Lincolns presidentskap.................. — 43.

Krigets början....................... — 45.

En vördnadsvärd akt af Johnsons trofasta sinnelag. — 48.

Slaget vid Bull-Run och de efterföljande striderna. — 51.

Krigets andra år 1862.................. — 55.

Striderna vid Richmond och Bull-Run........ — 61.

Slafvarnes emancipation................. — 66.

Krigets tredje år 1863.................. — 69.

Krigslyckans vändning år 1864............. — 76.

Sjöoperationer........................ — 86.

Shermans hemlighetsfulla tåg genom Georgien. . . . — 89.

Två presidenter ur arbetsklassen............ — 91.

Katastrofen 1865..................... — 93.

Karaktäristik af de tre segerrike hjältarne...... — 99.

Lönmord och slut på det blodiga dramat....... Sid. 106.

Framför Capitolium i Washington........... — 109.

Mäster Andreas Johnson såsom Förenta Staternas president........................ — 116.

Johnsons brytning med kongressen........... — 124.

Presidenten Johnsons veto och dess försvagande genom kongressen................... — 137.

Kongressens anklagelse mot presidenten Johnson.. — 149.

Statsprocessen mot presidenten Johnson........ — 153.

Johnsons sista lefnadsår................. — 157.

Återblick på Johnsons presidentskap.......... — 162.

Det andliga lifvet i Nordamerika........... — 168.

General Grants presidentskap ända till Hayes’ val. — 177.

FÖRORD

Det borgerliga kriget i Nordamerikas Förenta Stater är otvifvelaktigt en bland de märkvärdigaste tilldragelser, som den nu lefvande mansåldern har upplefvat. Det arbete, som här framträder i svensk öfversättning, förtjenar på denna grund uppmärksamhet, och egnar sig icke illa att göra läsaren bekant med de handlande personerna och de olika politiska partierna. Arbetet bär visserligen en mycket stark partifärg, men det bör dock erkännas, att det parti, som författaren tillhör, var det bättre partiet. Boken andas ett brinnande hat mot slafveriet. Olika åsigter kunna finnas rörande särskilda delar, och den faktiska framställningen kan icke göra anspråk på ofelbarhet, men arbetet synes vara tjänligt såsom meddelande en allmän kunskap eller inledning till studier i Förenta Staternas nyaste historia och samhällsskick.

Upsala den 25 november 1880.

W. E. Svedelius.

-

FÖRORD.

I den stora nordamerikanska republikens senaste strider med sydstaternas slafegare hade den samma att genomgå en kris, hvars slutliga resultat visserligen icke kunde hafva till följd en fullkomlig undergång men likväl en brytning, hvilken skulle hafva mycket skadat den stora statsföreningen tillika med dess fria utveckling. Lyckligtvis blef denna farliga kris segerrikt öfvervunnen och unionen på nytt stärkt, ehuru den i sitt sköte förborgar tillräckligt af gäsande element.

De många år igenom varande striderna i lagstiftande församlingarna och på slagfälten hafva framkallat män ur de lägsta folkklasserna, hvilka, liksom Lincoln — vedhuggaren — och Johnson — skräddaren —, vid sig fästat verldens förvåning och beundran. Deras lefnadsteckningar låta läsa sig såsom ett drama.

Andrew Johnsons, Lincolns efterföljares, lefnadshistoria äfvensom striderna på hans tid äro så högvigtiga och lärorika, att en kortfattad framställning af de samma för visso skall vara välkommen i alla läsande kretsar. Jag har efter tillförlitliga källor fullkomligt opartiskt utarbetat en sådan och rekommenderar den till det vänligaste mottagande.

Få män i verldshistorien hafva i så rikt mått som denne unionspresident erfarit folkgunstens vexling. Först ärad, älskad och beundrad, sedan hatad och föraktad. Folkgunsten upphöjde och bar honom från den ena platsen till den andra, till alt högre ämbeten och värdigheter. Och när han uppnått höjdpunkten i sitt lif, blifvit president i en stor statsförening, då råkar han plötsligen med de lagstiftande faktorerna äfvensom med mängden af folket i sådana konflikter, som till och med hafva till följd en statsprocess emot honom. Under det han i sin förra ställning såsom simpel skräddarmästare, ålderman, borgmästare, representant, senator och guvernör liksom representerade folkets förnuftiga medvetande, tänkte och med kraftiga ord uttalade alt, som mängden af folket ville och önskade, blir han däremot

vid tillträdandet af det högsta statsämbetet nästan af en helt annan åsigt, sätter sig i motsägelse med sitt förra tänkesätt äfvensom med unionsvännernas majoritet. Fordom jämte Lincoln en af de populäraste män i landet, blir han såsom president den mest hatade och dör slutligen, emedan han icke förmår bära öfvermåttet af hat.

Men evigt beundransvärdt förblir alltid det, att en man af så verkligen torftiga förhållanden likväl i andligt afseende förmådde svinga sig upp så högt. Att han åter på sin lefnads högsta spets, såsom statens hufvud för en stor nation, råkade i villfarelse, måste vi blott beklaga. Hans förra förtjänster om unionen få därföre icke betraktas med ringaktning. Hans lif och verksamhet är för den skull högst lärorikt för alla statsmän och folkrepresentanter liksom öfver hufvud för alla vänner af historien. En son af det bekymmerfulla armodet arbetar han sig genom sitt snille och sin flit upp till en verklig förmåga i andligt afseende, för att kunna förvalta de vigtigaste statsämbeten, hvilka folkviljan uppdrog åt honom. Ära åt hans minne! Frid och ro åt hans graf! —

Måtte den stora, härliga unionen aldrig på nytt upplefva strider, så rika på blod och tårar som de här skildrade. Fred och ro åt landet, välstånd och bildning åt folket! Detta önskar af hela sitt hjärta

Leipzig i maj 1879.

Författaren.

INLEDNING.

Amerikas storlek, klimat och beskaffenhet.

Segla vi på den Atlantiska oceanen alt jämt åt vester, såsom Kolumbus i det femtonde århundradet först vågade, så stöta vi på det stora fastlandet Amerika, som från norr till söder ligger utsträckt i verldshafvet såsom en ofantligt stor ö. Till sin längd sträcker det sig från den isiga nordpolen genom den tempererade, den heta och återigen den tempererade zonen ända till sydpolens kalla region. I följd deraf visar det alla möjliga skiljaktigheter i temperaturen, såsom intet annat land.

Enligt de nyaste mätningarna och beräkningarna omfattar denna verldsdel omkring 751,280 geografiska kvadratmil. Öarna inberäknade uppgår det till inemot 800,000 kvadratmil. Denna stora yta är för närvarande bebodd af omkring 85 millioner människor, och har altså ännu rum och bostäder för många millioner. I yttersta norden, vid 82° nordlig bredd, ligger Grin-illsland blott 8° från nordpolen. Där bo under evig is och snö polarhästen, isbjörnen, zobeln och andra polardjur, hvilka människan för deras pelsars skull uppsöker i de ogästvänligaste luftstreck. Baffinsbay, Davidssund och Smithsund skilja Amerika från Grönland, och Beringssund skiljer det från Asien. Här bo eskimåerna i jordkulor, liksom i hålor, för att skydda sig för kölden. Där är skådeplatsen för upptäcktsresorna för att nå nordpolen, hvilket likväl ännu icke lyckats. Skeppen fastna i isen, liksom i nyaste tiden åter det österrikiska skeppet Tegethoff, hvars käcka besättning föranleddes att anträda resan till hemmet medelst skidor och båtar.

Från denna nordpolsregion till Sydamerikas yttersta spets, Kap Horn vid 55° sydlig bredd, är längden öfver 2,000 geografiska mil. Största bredden ligger i Sydamerika, hvarest den utgör 675 geografiska mil. Denna jättelånga verldsdel är genom sin form delad liksom i tvänne hälfter, Nord- och Sydamerika, hvilka äro förenade med hvarandra blott genom ett smalt näs

(isthmus). Smalast är denna landremsa vid Panama och bekant

under namnet Panamanäset. Däröfver leder i nyaste tid en

järnbana. Man umgås också med den planen att genomgräfva denna

smala landremsa genom en kanal, för att sammanbinda

Atlantiska hafvet med Stilla oceanen och möjliggöra en genomsegling,

hvilket i alla afseenden skulle vara en stor vinning för sjöfarten.

En vandring från nordpolen söder ut sker således genom alla

möjliga olikheter i temperaturen. I Canada finna vi ungefär

samma klimat som i Sverige och Danmark. De nordliga

staterna i unionen hafva ungefär Tysklands och de sydliga

unionsstaterna Italiens, Spaniens och Portugals klimat. Mexiko, Peru

och de andra sydliga republikerna äfvensom Brasilien hafva dels

mer, dels mindre tropiskt klimat. Söder ut därifrån till Kap

Horn, blir det, såsom längre aflägset från ekvatorn, åter

tempereradt och går så småningom öfver i en kallare region. På

luft- och klimatförändringar lida Amerikas invånare således

ingen brist.

Detta land eger liksom äfven Asien de högsta och största

berg på jorden, i Sydamerika Cordillerna, äfven kallade

Anderna. De sträcka sig från söder mot norr och bilda, så att

säga, verldsdelens ryggrad. Vid Panamanäset sänka de sig,

så att lägsta bergspetsen uppgår till 642 fot. På andra sidan

näset, i Mexiko och Texas, höja de sig åter och sträcka sig

mot norr. Bergets hufvudkedja, Sierra Madre, genomlöper

Mexiko, Förenta Staterna och sträcker sig ända till nordpolens

is-haf. De kallas Klippbergen, »Rocky-Mountais», och likna på

många ställen de schweiziska Alperna. Deras spetsar äro

betäckta med evig snö. I följd däraf nedsända de i landet ett

stort antal källor och strömmar. Ännu högre än Klippbergen

äro de från Californiens södra spets längs utmed vestkusten

ända till Alaska sig sträckande nordamerikanska Hafsalperna, i

Californien kallade »Sierra Nevada». Deras rikedom på guld

och andra metaller synes vara alldeles outtömlig. I östra delen

af Nordamerika reser sig mellan Missisippi och Atlantiska hafvet

Kettingberget, Alleghanies. Från alla dessa bergsträckor stryka

grenbildningar ut i landet och bilda de mångfaldiga

landbildningarna och klimatförändringarna.

Oaktadt dessa talrika kolossala berg finnas där äfven så

många stora, alldeles oöfverskådliga slätter, kallade pampas och

prärier, sådana intet annat land på jorden eger. På dem beta

talrika hjordar af vilda, hästar, bufflar, antiloper och andra djur

i öfverflöd. Otaliga skaror af jagtdjur af alla slag låta icke ens

den oskickligaste jägare komma i förlägenhet med afseende på

byte. Han behöfver blott skjuta midt i skocken och är säker

på att träffa.

Den feta jorden, öfver alt genomskuren af strömmar och

floder, närer en tät, nästan ogenomtränglig mängd af plantväxter.

Kolossala skogar med träd af alla slag, dessa 200 fot höga

och 40 till 50 fot i omkrets nående jätteträden, sådana ingen

annan verldsdel har, växla med stora ängsmarker, på hvilka

det manshöga gräsets massa på långt när icke kan förtäras af

djurverlden.

Ett annat af Amerikas företräden består i dess hela landet

genomskärande flodsystem, som leder från det aflägsnaste inre

till oceanen. Talrika segelbara strömmar utlöpa från stora sjöar

och berg och utfalla i Ishafvet äfvensom i Atlantiska hafvet och

Stilla oceanen. Naturen har altså förlänat detta land de bästa

kommunikationsvägar, hvarigenom trafiken och utbytet af

produkter med alla zoner kan förmedlas. Och så väl Nord- som

Sydamerika har att glädja sig åt detta företräde. Det behöfver

altså blott en talrik, arbetsför befolkning för att göra detta

öfverflöd af naturprodukter tillgängligt för mänskligheten.

Arbeta måste altså amerikanaren lika flitigt, ja, ännu

flitigare än europén. Men den, som utvandrar dit i förhoppning att

kunna gå och spatsera, skall finna sig storligen bedragen. De

därvarande till största delen ännu okultiverade förhållandena

fordra ju i de flesta fall mycket mera arbete och arbetskrafter än

de kultiverade länderna.

Huru mången af våra vid Europa trötte trodde sig icke där

finna paradiset, hvarest man kunde skörda utan att så, och

hvarest man kunde äta utan att nödgas arbeta! Bittert,

mycket bittert var detta misstag, när man måste undanrödja urskogar,

hugga virke, bygga blockhus och förskaffa de med möda

förvärfvade jordprodukterna till delvis långt aflägsna trakter för att

därför kunna tillbyta sig kläder, husgeråd och andra saker. Blott

den flitige uppnår där öfverflöd, den late måste lida brist på

det nödvändigaste så väl där som hos oss, så vida icke den blinda

lyckan kastar tusental i hans sköte. —

*

Historisk öfverblick.

Unionens norra och södra stater och deras befolkning.

Den nordamerikanska unionens stater sträcka sig för närvarande från Canada ända till Mexikoviken, altså från 48° till 22° nordlig bredd. De vid mexikanska hafsviken liggande hafva, såsom vi redan sagt, hett klimat, under det de nordliga staterna njuta vårt tempererade. Men icke blott i klimatet förefinnes en motsats mellan norr och söder, utan äfven i befolkningen. Denna motsats skapades redan genom de första europeiska invandrarne och gör sig ännu i denna dag gällande.

Det sydligt belägna Virginia befolkades i början af 17:de århundradet af så kallade engelska gentlemän och talrika adliga familjer, hvilka lefde enligt den grundsatsen: »Njuta och låta andra arbeta för sig.» Den tidens människor höllo i sin högdragenhet arbetet för en för adelsmän ovärdig sysselsättning. De måste altså söka förskaffa sig arbetskrafter.

En annan del engelska och franska ädlingar med samma tänkesätt befolkade Carolina och Illinois. I Florida och Lousiana hade franska, spanska och portugisiska grander slagit sig ner, hvilka grundade ett feodalsystem, mycket värre än det, som fans under medeltiden. De med dem invandrade småborgarne och bönderna blefvo nästan samtlige desse småherrars lifegne arbetare. Karl II af England förlänade norra Carolina såsom egendom åt åtta adelsmän, så att de samma betraktade sig såsom hans kronvasaller. Äfven de andra sydstaternas konservativa adelsmän hyllade såsom vasaller Englands konung, införde ett slags feodalsystem och ville till och med klassificera en högre och en lägre adel. Alla desse herrar arbetade lika litet här som i sitt forna hem.

Men hvarifrån taga arbetskrafter! — De invandrade fattige borgarnes och böndernas antal var för ringa till bearbetandet af de stora sträckor, som herrarne annekterat såsom sin egendom

De, som medfört någon förmögenhet, förvärfvade själfva

grundbesittning. Det blef altså blott en liten del fullkomligt fattige,

hvilka måste taga på sig de stora egendomsegarnes just icke så

lätta ok. I denna förlägenhet kommo de senare på den idéen

att införa afrikanska negrer, för att låta sina gods bearbetas af

dem. Dessa, som voro födda i det heta klimatet, kunde äfven

bättre uthärda i de heta sydstaterna än engelsmän, tyskar och

andra européer, och hvad som var hufvudsaken, de läto behandla

sig såsom viljelösa verktyg på samma sätt som dragare.

Därmed var slafveriet infördt i sydstaterna och liksom upphöjdt till

en af staten gillad institution.

I nordstaternas befolkning ingick ett annat element.

Till Massachusetts, Rhode-Island, Connecticut,

Neuhampschire, Vermont och Maine invandrade engelska puritaner af alla

stånd, hvilka icke ville underkasta sig den af Henrik VIII

skapade statskyrkan. Holländare, svenskar, danskar och i nyaste

tiden många tyskar valde trakterna New-York, New-Jersey och

Pensylvanien till nya hem. Dessa voro till största delen

arbetsamme borgare, bönder, men äfven talrika personer, som råkat

i kollision med lagarne och nu på andra sidan oceanen hoppades

finna en bättre existens. Öfver alla dessa kolonier tillvällade sig

England eganderätten, i följd hvaraf de kommo under den

engelska regeringen.

Men under det puritaner och andra frisinnade satte sig emot

hvarje inskränkning i sin själfstyrelse (Self-Government),

grundade de konservativa rojalisterna små feodalstater, underkastade

sig den engelska högkyrkan och hushållade med sina lifegna

slafvar såsom fullkomligt oinskränkta herskare.

När då samtlige nordliga och sydliga kolonier i 18:de

århundradet växt upp till ansenliga, välmående stater, och England

uppväckte hela befolkningens missbelåtenhet genom mångahanda

inskränkningar i lagstiftningen och undertryckandet af deras

handel och vandel, och när de engelske tories utverkade en

parlamentsakt (1764), enligt hvilken kolonierna skulle förbindas till

afbetalande af den engelska statsskulden, utan att tillåta de

samma en folkrepresentation, så upptändes så väl i norden som

i södern oafhängighetens idé, hvilken först gaf sig till känna

gonom opposition mot de engelska vederbörandena. Trots denna

fortfor England i sin politik och vägrade kolonisterna handeln

till förmån för engelske köpmän. Tobak, ris och landtmanna-

produkter fingo blott föras till engelska hamnar för försäljning.

Fabriker för järn- och stålsaker, för ylletyger m. m. tåldes icke.

Detta synes otroligt, men är, ty värr! sant. Man gick ännu

längre, belade införseln af socker, kaffe, vin, silke och

andra produkter med tull och förordnade 1765 stämpelpapperets

införande.

Genom de båda senare akterna uttömdes då ändtligen

kolonisternas tålamod. Kongresserna å Massachusetts, Connecticut,

Rhode-Island, New-Jersey, Pensylvania, Maryland och

Sydcarolina förklarade dessa beslut rättsstridiga. I följd däraf

upphäfdes visserligen stämpelförordningen, men i stället infördes

tull på té. Så fortforo de ömsesidiga stridigheterna ännu i

åratal, till dess de 13 staterna den 1 september 1774 sammanträdde

till en nationalkongress och beslöto sig för ett starkt motstånd

mot sådana mått och steg från Englands sida. Härmed var

signalen gifven till kamp, till öppet krig, hvilket äfven utbröt och

hade till följd koloniernas oafhängighetsförklaring, hvarpå efter

en tvåårig kamp det engelska herraväldet bröts och afkastades.

Med hvilka medel England då bedref politik, med hvilka

krafter det ville underkufva kolonierna, huru det till och med

köpte soldater af några tyska furstar och skickade till Amerika,

det är alt tillräckligt bekant och bildar en af de sorgligaste

episoder i verldshistorien, en sådan, som vi hoppas aldrig mera

skall återkomma.

Efter lyckligt fullbordadt befrielsekrig konstituerade sig

kolonierna till en förbundsstat med republikansk författning, hvars

grundsatser äro faststälda i förbundsartiklarne af 1778, i

konstitutionen af 1787 och dess tillsatsartikel af 1789.

*

Författningen i Förenta Staterna såsom union.

För att lättare förstå de nu följande inre partistriderna torde

det vara nödigt att lära känna de vigtigaste grundsatserna i

författningen. Däraf skall det för den civiliserade verldens alla

rättslärde blifva klart: att sydstaterna genom sitt affall och

åstadkomna krig begått det nesligaste högförräderi mot unionen

och ådragit sig en rättvis bestraffning. Jag återger här blott de

vigtigaste paragraferna. —

I Artikeln.

1 Afdelningen.

Den lagstiftande makten skall förlänas åt en Förenta

Staternas kongress, hvilken skall bestå af en senat och ett

representanthus.

2 Afdelningen.

§ 1. Representanthuset skall bestå af medlemmar, hvilka

hvart annat år väljas af folket i de särskilda staterna.

§ 2. Hvarje representant måste hafva uppnått 25 år, vara

invånare i staten och sedan sju år vara medborgare i Förenta

Staterna.

§ 3. Representanternas antal skall icke öfverstiga en för

hvar 30,000:de invånare; dock skall hvarje stat hafva åtminstone

en representant.

§ 4. Representanthuset skall välja en talman och andra

ämbetsmän och ensamt hafva rättighet till offentlig anklagelse mot

statsämbetsmän.

3 Afdelningen.

§ 1. Förenta Staternas senat skall bestå af två senatorer

från hvarje stat. Dessa senatorer skola väljas på sex år af

staternas vederbörliga lagstiftare.

§ 2. Efter valet skall senaten församlas och indelas i tre

klasser. Den första klassen af senatorer skall afgå efter två,

den andra efter fyra och den tredje efter sex år, och den för

hvarje gång afgående tredjedelen skall ersättas genom nytt val.

§ 3. Hvarje senator måste hafva uppnått 30 år och sedan

nio år vara medborgare i Förenta Staterna äfven som

borgare i den stat, af hvilken han väljes.

§ 4. Förenta Staternas president skall vara president i

senaten, men icke hafva någon röst, utom då rösterna äro delade.

§ 6. Senaten har rätt att pröfva de honom förelagda

anklagelserna mot statsämbetsmännen. Måste Förenta Staternas

president försättas i anklagelsetillstånd, så skall justitie

öfverdomaren föra presidiet. Till en dom fordras två tredjedelar af

rösterna.

§ 7. Domen får icke sträcka sig längre än till afsättning

från ämbetet och förklarande af oduglighet att förvalta något

ämbete i Förenta Staterna. Dock skall den dömde ännu

vara underkastad anklagelse inför edsdomaren och bestraffning

efter lag.

Kongressen skall sammanträda åtminstone en gång hvarje år. —

7 Afdelningen.

§ 1. Lagförslagen om statsinkomsternas förhöjande skola

utgå från representanthuset; dock kan senaten, liksom vid andra

lagförslag, göra förbättringar (Amendements).

§ 2. Hvarje i representanthuset och senaten genomgånget

lagförslag har de förenade staternas president att underteckna.

Bifaller han icke, så har han med bifogande af sina

invändningar att återskicka det till huset. Om då efter förnyad

öfverläggning två tredjedelar af huset rösta därför, sändes det till

andra huset till öfverläggning. Röstar man äfven här med två

tredjedelar för antagandet, så erhåller förslaget laga kraft.

Skickar presidenten icke till baka lagförslaget inom 10

dagar, så erhåller det lika full laga kraft, som om han

undertecknat det samma; så framt icke kongressen genom att själf

uppskjuta tiden för afgörandet förhindrar dess återkomst.

§ 3. Hvarje senatens och representanternas förordning,

beslut och votum måste föreläggas Förenta Staternas president

till antagande, innan deras giltighet inträder. I händelse af

vägran hafva båda husen att ännu en gång pröfva, och rösta i

hvarje hus två tredjedelar för, så vinner billen laga kraft. —

Af den sista paragrafen se vi, att presidentens maktområde

är mycket noga bestämdt och lagenligt faststäldt för att

förebygga ett godtyckligt regerande. Man kan väl i de flesta fall

med visshet antaga, att, om en så stor pluralitet erkänt en lag

såsom ändamålsenlig, den ena rösten gent emot den samma

måste hafva misstagit sig.

Slafveriet lät författningen fortfarande ega bestånd, men den

öppnade utsigt till ett framtida förhindrande af slafhandeln

genom § 1 i 9:de afdelningen, hvilken lyder:

»Invandringen eller införandet af sådana personer (slafvar),

hvilka till äfventyrs någon af de nu bestående staterna anser

ändamålsenliga, skall icke förhindras af kongressen före år 1808;

dock bör detta införande beläggas med en taxa eller afgift, hvilken

likväl icke skall belöpa sig till mera än 10 dollars för person.» —

De enskilda staterna blefvo genom 10:de afdelningen vissa

inskränkningar pålagda genom följande vilkor:

§ 1. Ingen stat får inlåta sig i ett fördrag eller i någon

slags allians med den andra, slå mynt, sätta statspapper i

omlopp, utfärda kaparebref, förläna adelstitel o. s. v.

Statsskulderna skola betalas i guld eller silfver.

§ 2. Ingen stat får utan kongressens medgifvande pålägga

någon slags tunngäld eller andra skatter, hålla trupper eller

krigsskepp i fredstid, sluta något fördrag med en främmande

makt eller inlåta sig i något krig, för så vida han icke

verkligen angripes, eller en så stor fara hotar honom, att intet

uppskof medgifves.

Om presidentens val och rättigheter erhålla vi upplysning

genom II artikeln:

§ 1. Den utöfvande makten ligger hos Förenta Staternas

president. Han väljes samtidigt med en vicepresident och

förvaltar sitt ämbete i fyra år. Sättet vid hans val är följande:

§ 2. Hvarje stat väljer efter sina lagstiftande myndigheters

förordnande ett antal valmän (elektorer), lika stort som antalet af de

senatorer och representanter, den är berättigad att sända till

kongressen. Dessa valmän hafva att församla sig i sina stater och

på följande sätt välja en president och en vicepresident: De skola

på en röstsedel skrifva presidentens och på en annan

vicepresidentens namn, därefter uppsätta listor på de personer, som fått

röster till president eller vicepresident. Dessa listor med

angifvande af röstantalet hafva de att underteckna och förseglade

sända till sätet för Förenta Staternas regering, resp. till

senatens president. Senatens president skall nu i närvaro af

senaten och representanterna öppna alla certifikat och låta räkna

rösterna.

Den person, som erhållit pluraliteten af alla valmännens

röster, skall vara president. Men om ingen af de valda har

en sådan pluralitet, så skall representanthuset bland antalet

af de personer, som hafva de flesta rösterna på presidentlistan,

välja tre och af dessa tre genom scrutinium utnämna en president.

Vid detta presidentval skola rösterna tagas efter stater och

hvarje stat hafva blott en röst. Det beslutmässiga antalet

valmän skall för detta ändamål bestå af två tredjedelar från alla

staterna. Skulle representanthuset, när det i detta fall har att

välja., icke välja president före fjärde dagen i nästa mars

månad, så har vicepresidenten, liksom vid presidentens dödsfall

eller något annat konstitutionelt förhinder, att under tiden

fungera såsom president.

II Artikeln.

2 Afdelningen.

§ 1. Presidenten skall vara öfverbefälhafvare öfver Förenta

Staternas såväl armé som flotta, om de kallas till Förenta

Staternas aktiva tjenst. Han kan infordra öfverämbetsmännens i

hvarje regeringsdepartement skriftliga utlåtande öfver hvarje sak,

som rör deras ämbetes pligter. Han har äfven makt att

förläna uppskof vid straffen och gifva nåd för förbrytelser mot

Förenta Staterna, likväl icke i kriminalprocesser.

§ 2. Presidenten har makt att i samråd och

öfverensstämmelse med minst två tredjedelar af senaten sluta fördrag,

utnämna Förenta Staternas sändebud, konsuler, domare i

öfverrätten och andre ämbetsmän, öfver hvilkas anställande

ingenting redan är bestämdt genom författningen eller lagarne.

Kongressen kan likväl, om han finner det ändamålsenligt, lagenligt

öfverlemna tillsättandet af alla lägre ämbetsmän åt presidenten,

domstolarne och departementscheferne.

§ 3. Presidenten kan under afbrotten i

senatsammankomsterna provisoriskt besätta ledigvordna platser, hvilka likväl vid

nästa sammankomsts början åter förlora sin giltighet. Han skall

tid efter annan gifva kongressen underrättelse, förklaring öfver

tillståndet i unionen och föreslå åtgärder. Han får vid

utomordentliga tillfällen inkalla ett eller båda husen. I händelse af

oenighet dem emellan kan han upplösa dem. Han skall sörja

för lagarnes trogna handhafvande och utfärda ämbetsmännens

utnämningar. Han mottager sändebuden och andre offentlige

befullmäktigade från främmande stater.

4 Afdelningen.

»Presidenten, vicepresidenten och samtlige civilämbetsmän i

Förenta Staterna kunna afsättas från sina ämbeten genom

anklagelse inför senaten och öfverbevisning om högförräderi,

utdelande af mutor eller andra förbrytelser eller felsteg.» —

I tredje afdelningen af tredje artikeln definieras

högförräderiets förbrytelse på följande sätt:

§ 1. »Högförräderi mot Förenta Staterna består i

anstiftandet af krig emot de samma eller i anslutningen till deras

fiender genom förskjutande af krigsmedel och annat slags

understöd. Ingen skall beskyllas för högförräderi utan två vitnens

edliga försäkran om denna offentliga handling, så vida det icke

följer bekännelse inför öppen domstol.

§ 2. Kongressen har makt att bestämma straffet för

högförräderi; en konfiskering af förmögenheten får han likväl

icke besluta.»

Af dessa paragrafer framgår tydligen för hvarje sundt

människoförstånd, att de sydliga rebellernas anförare, såsom

Jefferson Davis, Lee m. fl., voro högförrädare, hvilkas förbrytelse

låg öppen för alla förnuftigt tänkande, för hela verlden.

I författningens tillsatsartikel står därtill följande paragraf

emot slafveriet:

§ 1. Hvarken slafveri eller ofrivillig tjnästskyldighet, utom

såsom straff för förbrytelser, om hvilka i fråga varande person enligt

rättens alla formaliteter öfverbevisats, skall finnas inom Förenta

Staterna eller i någon under deras jurisdiktion stående ort. —

Denna paragraf fick likväl icke strax de erforderliga två

tredjedelarne af rösterna, emedan slafhandlarne och deras

anhängare motverkade den. I följd däraf blef han länge utan laga

kraft och blef trätofröet mellan de stridande parterna.

Dessa äro de vigtigaste grundlagarne i den författning, som

amerikanarne gåfvo sig efter befrielsen från det engelska

herraväldet. Den berömde Washington blef deras förste president. —

Författningen innehåller härtill ännu bestämmelser om

statsborgarnes dömande makt och rättigheter, hvilka för oss äro af

mindre intresse, emedan de icke så mycket beröra de sedermera

uppdykande stridsfrågorna. Af vigt äro likväl ännu följande

bestämmelser:

IV Artikeln.

3 Afdelningen.

§ 1. Nya stater kunna genom kongressen upptagas i

unionen, men ingen ny stat skall bildas inom någon annan stats

lagsaga, och ingen ny stat skall upprättas genom två eller flere

staters förening utan de i fråga varande staternas lagstiftande

myndigheters och kongressens bifall.

Äfven enligt denna paragraf var sydstaternas affall

högförräderi, ty de hade icke rätt att organisera sig till nya stater. I

4:de afdelningen heter det: »De Förenta Staterna skola garan-

tera hvar och en af sina stater en republikansk regeringsform

och skydda de samma mot både yttre och inre våldsamheter.»

Tillfälliga tillsatser, resp. fortsättningar och ändringar, till

denna författning möjliggjordes för framtiden genom följande

paragraf:

V Artikeln.

»Kongressen skall, om två tredjedelar af båda husen finna

det nödvändigt, föreslå amendements (förbättringar) i denna

författning, eller på förslag af de lagstiftande myndigheterna

från två tredjedelar af Förenta Staterna för detta ändamål

sammankalla en konvention. I båda fallen skola dessa

amendements till hela sitt innehåll gälla såsom delar af denna

författning, så snart de genom de lagstiftande myndigheterna från tre

fjärdedelar af de enskilda staterna eller tre fjärdedelar af

konventionsmedlemmarne blifvit antagna, alt efter som kongressen

föreslår det ena eller andra slaget af stadfästelse.» —

Denna unionsförfattning af 1787 omfattade då 13 kolonier,

under det den för närvarande har gällande kraft för ett område

af 38 stater med långt öfver 39 millioner invånare. Så

betydligt har denna statskomplex tillväxt. På en sådan grund för

lagstiftningen kunna alla möjliga förnuftiga förändringar införas.

Den härför städse erforderliga majoriteten betryggar också för

godtycke och omstörtning. Så länge de uppstående partierna

rörde sig på författningens grundval, gick statsskeppet det

normala loppet med sin lagstiftning. Men när slafhandlarne ville

absolut dominera, när de dikterade politik och lagar alldeles

efter sitt sinne och sin egennytta, då uppstodo dessa fiendtliga

motsatser mellan norr och söder, hvilka slutligen förde till

blodiga katastrofer.

Låtom oss nu se, huru under dessa strider en man

uppväxer, hvilken ödet just beskärt till detta statsskepps styrande.

En nordamerikansk presidents födelse och ungdom.

Andrew Johnson, Lincolns efterträdare och Förenta

Staternas sjuttonde president, skådade den 28 december 1808 verldens

ljus i Raleigh, hufvudstaden i Nordcarolina. Armod och

bekymmer voro hans faddergåfva, ty föräldrarne förskaffade sig med

bekymmer sitt dagliga bröd genom handarbete, hvilket icke

kunde vara synnerligen lönande i en slafstat, hvarest inga fa-

briker blomstrade och nästan alt arbete förrättades genom lifegna

slafvar. Det var nätt och jämt, att det betäckte de

nödvändigaste utgifterna för uppehället, på att lägga ihop kunde

de icke tänka. Hunger och bekymmer lade snart fadren på

sjukbädden, hvarifrån befriaren från alla jordiska lidanden —

döden förlöste honom.

Gossen Andrew hade knapt uppnått sitt fjärde år, när han

gret vid sin faders lik. Hvad förmådde nu en fattig enka göra

för sitt barn! Hon fick gå borta och skura, tvätta och sy och

lemna gossen ensam hemma, hvilken då fördref tiden med att

i sällskap med andra fattiga barn leka och göra ingenting, så

godt det lät sig göra. Om att lära sig abcd hade barnet ingen

aning, och modren tänkte icke därpå. Läsa och skrifva lärde

sig blott plantageegarnes, slafhandlarnes och andra

egendomsegares söner. Det var förbjudet att lära slafvarne läsa, på det

de icke måtte upplysas om sina mänskliga rättigheter. De

fattiges barn blefvo heller icke högre aktade än slafvar. Att lära

att läsa var dem visserligen icke förbjudet, men ingenting

var heller gjordt för deras skolbildning. Och de, de fattiga

proletärfamiljerna, hvilka ofta icke förtjänte så mycket, att de

kunde äta sig mätta och nödtorftigt kläda sig, huru skulle de kunna

tänka på sina barns skolundervisning, hvarmed betala lärarne!

Bomulls-, ris- och sockerplanteringarna bearbetades alla af

talrika slafvar. De husliga arbetarne, de rikas betjänande

besörjdes likaledes af slafvar, hvilka blott bespisades såsom

arbetsdjur och icke erhöllo någon vidare lön än vid lägligt tillfälle en

portion prygel, om de icke rättat sig efter sin nådig herres lynne.

Sina slafvar behöfde man icke betala, icke en gång kläda, ty de

gingo oftast i paradisdrägt, och hvarföre skulle då herrarne gifva

ut penningar till hvita arbetare!

Hvad blef under sådana omständigheter den stackars hvita

befolkningen öfrigt! Att tigga om arbete såsom om en almosa.

Det var nåd, om slafegarne gåfvo en stackars hvit något

arbete och lyckliggjorde honom med en liten förtjänst. Till och

med om desse herrar varit bättre, än de i sjelfva verket voro,

kunde de alltid blott af medlidande, af barmhertighet eller af

brist på slafvar välja sig arbetare bland den hvita befolkningen.

Dess existens var alltid beroende blott af slafegarnes nåd och

barmhertighet, men om dem är det bekant, att denna känsla

nästan helt och hållet saknades hos dem. Flertalet bestod af

bistra, hårdhjärtade lättingar, som höllo hvarje proletär, vare

sig han var hvit eller svart, för ingenting annat än en slaf och

godtyckligt behandlade honom såsom ett arbetsdjur.

Redan med afseende på den hvita arbetsbefolkningen var

slafveriet altså den största orätt, bortsedt därifrån, att de svarta

afrikanarne likväl på samma sätt kunde för sig göra anspråk på

de eviga mänskliga rättigheterna. Eller skulle dessa Amerikas

skönaste och fruktbaraste landsträckor verkligen tillhöra blott

det lilla antalet lättingar, och blott herrar och slafvar där existera!!

Det vore otänkbart.

Man betänke, att det minsta antalet europeiske utvandrare

hade kännedom om därvarande förhållanden. Den, som altså

begaf sig dit för att nära sig af sina händers arbete, blef

bittert bedragen. De, som ännu hade kvar några styfrar,

lemnade snart åter landet. Men den, hvars reskassa tagit slut,

måste blifva kvar och kom i en ännu svårare belägenhet än

slafvarne.

Så gick det familjen Johnson.

Den lille Andrew måste ända till sitt elfte år gå utan något

slags sysselsättning. Först nu lyckades det den fattiga enkan

att träffa på en skräddare, som tog honom i lära.

Här fogade det sig, ganska märkvärdigt, rätt förebådande för

hans framtida lefnadsbana, att, en godmodig granne vid sina täta

besök hos skräddarfamiljen föreläste till allmän underhållning.

Ämnet för hans föreläsningar var mestadels politiska tidningar,

i hvilka de engelska parlamentstalen synnerligen utförligt

behandlades. Frihetstalen i engelska underhuset utöfvade då icke

blott på mästaren och gesällerna utan äfven på lärlingen en

eldande verkan. Hos den senare väckte de äfven den brinnande

önskan att kunna läsa. För gossen Andrew uppgick nu en helt

annan verld, i hans ande grydde idéer, om hvilka han hittils

icke haft någon aning. Det var liksom ett andens uppvaknande

till sjelfverksamhet — till tänkande; ty under sin forna

sysslolöshet hade han haft ringa anledning till eftertanke.

De godmodiga gesällerna kunde åtminstone lära honom

alfabetet, och i hans läsöfningar understödde honom den vänlige

grannen. På så sätt togs i tolfte året första steget framför

vetandets port.

Det förstås af sig själft, att han blott kunde egna några

timmar af natten åt denna sysselsättning, så framt icke skräddar-

arbetet tog de samma i anspråk. Hans lektyr bestod likaledes

af tidningar, några obetydliga folkskrifter och historiska arbeten.

Den väckta vetenskapstörsten hos en människa, hvilken

hittils lefvat i natt och okunnighet, är hos verksamma andar så

mäktig, att hon icke känner någon trötthet. Det upptändes ett

oemotståndligt begär att vilja veta mer. Den ena boken slukas

efter den andra, hvarje blad, hvarje tryckt kaffestrut läses

och det gifves ingen större njutning än att dag och natt vara

på detta sätt andligen sysselsatt. Därför försakar man

verldens alla nöjen. När på söndagarne ungdomen gick ut att

dansa, satt den lille Johnson hemma framför böcker och

tidningar. Så gingo hans fem läroår till ända under vexlande

sysselsättning med nålen och läsning. När denna lärotid 1824

slutade, vandrade han med renseln på ryggen till Sydcarolina och

fick arbete i Laurens. Der qvarstannade han i två år, men

återvände i maj 1826 till sin moder i Raleigh. Men då han

icke fann tillräcklig förtjänst för att kunna lefva därpå, fattade

han åter en gång vandringsstafven och gick ännu på hösten

samma år med sin moder till Greenville i staten Tennessee,

hvarest han erhöll sysselsättning såsom gesäll. Äfven härifrån

företog han åtskilliga vandringar mot vester, för att någonstädes

finna mera lönande arbete; men ingenstädes var det dock bättre

än i det kära Greenville, och så återvände han städse efter alla

fruktlösa vandringar dit igen. Det skulle blifva hans andra hem.

Såsom gesäll förmådde han egna mera tid åt sina andliga

sysselsättningar och kunde äfven vid lägligt tillfälle köpa sig en

ny bok. Allmän verldshistoria, företrädesvis de gamla romarnes

historia, var hans älsklingslektyr. Ett klart hufvud, ett ljust

förstånd uppfattar alt på en gång och anar mycket, som den

tröge först med möda måste läsa sig till. Johnson var en af

dem, hvilka strax se händelser, saker och förhållanden i sitt rätta

ljus. Hvad han läste, förstod han. Visserligen var horisonten

för hans studium mycket inskränkt och sträckte sig icke längre

än öfver den redan nämda läsningen af några historiska verk

och tidningar. Men honom felades, ty värr, ännu såsom

tjugu-åring ett af de största, ja, det alra största bildningsmedlet,

nämligen den likväl tämligen lätta konsten att uttrycka sina tankar

genom skriftecken. Den tjuguårige Johnson hade ännu icke lärt

sig så mycket, att han kunde affatta blott ett bref! Lust och

ifver hade han ju haft därtill sedan länge, men det fattades lärare.

Andrew Johnson. 2

Ett sorgligt bevis på, huru det i slafstaterna var beskaffadt

med det bildade ståndet. Borgare, bönder och slafvar stodo

egentligen på samma trappsteg af andligt vetande, egentligen på

okunnighetens. Slafhandlarne kunde därför med så mycket större

förakt blicka ner på folket, ty blott för deras söner voro

skolornas och undervisningens portar öppnade. Den fattige borgaren

hade blott bekymmer för det dagliga brödet och förmådde icke

aflägga någon penning för lärare. Men Johnson var af ödet

utkorad till en högre ställning, till styrandet af en stor stat.

Låtom oss nu se genom hvilka medel och på hvilka vägar det

utrustat honom med den därtill erforderliga kunskapen.

Mannaår.

I Greenville fann Johnson icke blott sitt andra hem utan

äfven en älskande maka och lärarinna. Han gifte sig där med

en kvinna, som förut verkat såsom lärarinna i rika familjer och

vid några skolor. En större lycka kunde icke komma honom till

godo, detta var för honom mer vardt än gods och guld. Under

den ljufva smekmånaden lärde hans fru honom att skrifva och

räkna, införde honom i litteraturen och många andra

vetenskapsgrenar, så att han först från denna stund kunde i väsendtlig

mån upphjälpa sin bristfulla bildning. Genom sin maka kom

han först rätt till insigt om, hvad som ännu felades honom i

kunskaper och således hvad han hade att lära.

Med hans giftermål förbättrades äfven hans yttre ställning,

han kunde etablera sig och grunda en egen affär. Hos den

unge skräddarmästaren infunno sig nu talrika kunder, hvilka vid

sina besök i verkstaden talade om statens och stadens

angelägenheter. Så uppstodo ganska ofta lifliga debatter, i hvilka hvar

och en uttalade sitt hjärtas mening. Goda grannar,

umgängesvänner, skräddare och skomakare lärde här ömsesidigt känna

hvarandras politiska tänkesätt. Skräddare Johnson kom snart i

ropet att vara ett ljust hufvud, god politiker och frisinnad man.

Hans klara praktiska förstånd fälde öfver alt den riktiga domen,

så att han inom två år blef en politisk auktoritet bland

småborgarne. Ja, han erhöll till och med ett sådant förtroende, att

han, den knapt tjuguårige, valdes till ålderman, till rådman i

Greenville. 1826 invandrade han där såsom en fattig gesäll och

1828 upphöjes han redan till en af de första förtroendeposter i

staden. För visso det tydligaste bevis på att Johnson var en

karaktär, som vann allmän aktning. Denna aktning, detta

förtroende stegrades år från år, ty han blef ännu två gånger vald

till samma ämbete och därefter till stadens borgmästare. En

mera lysande bana har väl svårligen någon annan gjort: inom sex

år från den fattige skräddargesällen till borgmästaren i en stad.

Att icke heller den unge borgmästaren försummade att fylla

luckorna i sitt vetande, öka sina kunskaper, låter väl tänka sig.

Först nu studerade han riktigt flitigt, ty han vann mera tid och

äfven penningar till inköpande af böcker. Verkligen förtjust och

upplyftad af sina medborgares stora förtroende och besjälad af

ett brinnande begär efter vetande använde han nu hvarje ledigt

ögonblick till läsning. Hans offentliga ämbete bjöd honom att

göra sig förtrogen med rätts- och statsvetenskapen. Juridiska

och statsvetenskapliga böcker studerades i mängd. Hans senare

i legislaturen och såsom president hållna tal bevisa, huru

hemmastadd han blifvit däri. Mången höglärd statsman i Europa kunde

afundas denne skräddarmästare hans statskloka hufvud.

Såsom omtänksam och insigtsfull borgmästare blef han

ärofullt bekant i ännu vidare kretsar och i följd däraf 1835 vald

till provinsens (County) representant i den lagstiftande

församlingen i Nashville.

Unionens enskilda stater hafva nämligen särskilda

legislaturer, i hvilka landets speciallagar diskuteras, under det vid

regeringens centralsäte i Washington de allmänna, för samtliga

staterna gällande lagarne diskuteras och utfärdas.

Såsom folkombud i staten Tennessees legislatur ådagalade han

själfständighet och karaktärsfasthet. Han var icke en af de

folkets män, som smickra den stora mängden och kallar godt alt

det, som den samma önskar, utan visste äfven att vid lägligt

tillfälle säga emot, obekymrad om, antingen han skulle stiga eller

sjunka i folkets gunst. Så bekämpade han bland annat ett från

flertalet utgånget lagförslag, men stod kvar i minoriteten och

sjönk därigenom så betydligt i allmänna opinionen, att han icke

omvaldes för nästa legislatur 1837. Men ödet gaf honom

upprättelse. Vid tillämpningen instälde sig det opraktiska i detta

förslag, och man kom till insigt därom, att Johnson haft rätt. I

följd däraf omvaldes han för legislaturperioden 1839. Från nu

går hans lefnadsgång i alt högre banor, till alt högre

statsämbeten och värdigheter, så att han oafbrutet lefver och verkar i

statens tjänst. 1840 utnämdes han bland andra af Tennessee att

välja president, följande år sände man honom till statssenaten

och 1843 till kongressen i Washington. Här visste han likaledes

att förskaffa sig anseende genom frisinne, praktisk blick och stor

talgåfva och blef nu bekant i hela unionen såsom en betydande

parlamentarisk förmåga.

I kongressen gjorde sig redan motsatserna mellan de sydliga

och nordliga staterna med afseende på slaffrågan häftigt gällande.

De sydliga länderna ville i strid mot författningen alt mer och

mer utbreda slafveriet och i hvarje nytt till unionen sig

anslutande territorium veta det samma erkändt såsom egande

rättsligt bestånd. Så i Texas, Arkansas, Florida m. fl. I

missourikompromissen af 1820 var likväl genom ömsesidig

öfverenskommelse mellan syd- och nordstaterna faststäldt: »att slafveriet

icke finge utsträckas längre mot norr än 30°—36° af

parallelkretsen, och att det i hela det af Frankrike afträdda Louisiana

skulle vara för alltid förbjudet.»

Likväl kränkte slafhandlarne fortfarande detta fördrag och

visste att slutligen helt och hållet reducera det till noll och intet

värde genom sin öfvermakt i kongressen och emedan

presidenterna blott voro personer, som delade deras tänkesätt.

I denna fråga äfvensom i afseende på tulltariffen intog

Johnsom en mera förmedlande, försonande ställning och tillvann

sig därigenom till och med aktning af båda de motsatta partierna.

I kongressen lärde Johnson äfven att känna sin senare

kollega Lincoln, och båda visste att ömsesidigt uppskatta

hvarandra, om de också icke öfverensstämde i alla politiska och sociala

frågor. Båda männen hade, oaktadt sin fattigdom och sin

fullständiga brist på skolbildning, blott genom sina framstående

själsgåfvor inom kort tid gjort en så lysande bana. Nu tvang

dem icke blott deras törst efter vetande utan äfven deras höga

officiella ställning till rastlösa studier i historia, politik och

rättskunskap. Johnson utmärkte sig äfven liksom Lincoln genom en

energisk viljekraft och karaktärsstyrka. Utan fruktan för tadel

och misshag uttalade han städse oförtäckt sin åsigt om samtliga

lagförslagen och stridsfrågorna. Därvid höll han troget vid

unionen och ville veta dess utöfvande makt försäkrad och oantastad

såsom de enskilda staternas centralregering, under det

sydstaternas öfrige deputerade sökte att intrassla härfvan och förordade

en de enskilda staternas suveränitet, så att förbundsregeringen

icke skulle hafva något als att säga i de vigtigaste

angelägenheterna, t. ex. i slaffrågan.

Med hvilken skamlös fräckhet slafegarne redan då gingo till

väga för att regera landet efter sitt sinne och vid lägligt tillfälle

upplösa unionsregeringen må följande faktum bevisa.

Under Van Burens presidentskap (1838), hvilken president

var ett slafhandlarnes kreatur, ville de absolut herska öfver

unionen. Denne president förklarade, att han skulle inlägga sitt

veto mot hvarje förslag, som ginge ut på slafvarnes i distriktet

Columbia emancipation, emedan detta »vore emot sydstaternas

önskan». När nu en viss Stave höll ett eldigt tal emot slafveriet,

drogo sig samtlige representanter från sydstaterna till baka, och

Rhet från Sydcarolina föreslog: »att förklara unionen för upplöst».

Altså ville slafhandlarne redan då blott i följd af ett tal

sönderslita statsförbundet för att alldeles obehindradt kunna

husera i sina territorier såsom oinskränkta tyranner.

Och hvarigenom aflägsnades denna kris? Genom eftergift

från nordstaternas sida. Så genomförde sydstaterna det alldeles

oerhörda, knapt troliga beslutet: att alla petitioner och papper

till kongressen, hvilka rörde slafveriet, als icke skulle uppläsas,

utan blott framläggas på husets bord.

Detla var ett fräckt kränkande af författningen, hvilken

garanterar petitionsrätten, och något sådant har säkerligen aldrig

förekommit i någon absolut monarkisk stat. Dylika och ännu

svårare författningsbrott hafva slafegarne upprepade gånger låtit

komma sig till last genom slafstaternas olagliga förökande.

Johnson, såsom ombudsman för och invånare i en af

sydstaterna, visste att vid dessa debatter och strider intaga en klok

hållning, att så väl vän som fiende måste akta honom. Han var

visserligen ingen absolut motståndare till slafveriet, men ville

icke hafva det samma utsträckt längre, och framför alt ville han

hålla unionens och författningens integritet okränkt.

I följd af denna ställning och emedan han var vald

hufvudsakligen af de icke slafegande, af det lilla borgarståndet, hvilket

öfverensstämde med honom, bibehöll han fortfarande sina

valmäns förtroende. Så förblef han tio år ledamot af kongressen,

till dess 1853 ett annat ämbetes förvaltning anförtroddes honom.

Innan jag vidare fullföljer hans lefnads gång, vill jag först gifva

en liten karaktäristik af de båda hufvudpartierna och deras

strider i nord- och sydstaterna.

Demokrater och republikaner.

Demokrat är efter europeiska begrepp en man, som vill

folkets väl. Upplysning, bildning och välstånd äfven för de

ringaste är hans valspråk. Den hofsamme demokraten skall lika väl

i monarkien som i republiken söka att befordra detta och bygga

vidare på statens gifna grundval.

Den radikale och i nyaste tiden de förblindade

socialdemokraterne vänta likväl all räddning endast i och af republiken.

Dessa äro hufvudskiljaktigheterna mellan båda partierna.

Att därvid den ena går mer åt höger, den andra mer åt venster,

och att altså särskilda individuella fina skilnader finnas i

åsigterna, förstås af sig själft.

Människornas bildningsgrad, hvarifrån deras förstånd, deras

tankeriktning och åsigter röna inflytande, äro så omätligt skilda,

att en skala, som uppstäldes från den okunnige till det

kunnigaste, klokaste hufvud, skulle sönderfalla i milliontals delar. Blott

härigenom låta de absoluta motsägelserna förklara sig, att den ene

finner det förkastligt, som den andre söker att befordra.

Amerikas demokrater, hufvudsakligen under tiden för de

rasande partistriderna, äro likväl efter europeiskt åskådningssätt

«feodalaristokrater», men icke samtlige aristokrater af börd, ty

där gäller ingen adel, utan »penningearistokrater», i flesta fall

ganska vanliga penningearistokrater. Detta parti representerades

af slafegarne, deras anhängare och med dem i förbindelse

stående yrkesmän. Den senare klassen var äfven i nordstaterna

starkt representerad. De kallade sig alla med orätt demokrater.

De flesta rika handelshus i New-York och andra städer stodo

i närmaste handelsförbindelse med sydstaternas bomullsegare och

förfäktade af dessa egoistiska skäl äfven deras intressen. Dessa

voro till och med de farligaste fienderna, emedan de bodde i

hjertat af unionen, vid regeringens centralsäte. Detta parti hade

äfven ett anhang i en stor del af dess arbetsbefolkning. Det

var sålunda mäktigt till sitt antal och ännu mäktigare genom

sin kolossala rikedom på penningar och gods.

Däribland finnas naturligtvis särskilda schatteringar. Stränga

unionister, hvilka vilja bibehålla det stora statsförbundet odeladt

och okränkt, och partikularister, secessionister, hvilka hafva till

mål ett åtskiljande och en suverän själfständighet för sina

småstater. Men alla öfverensstämma däri, att de fortfarande vilja

hafva i sin hand herraväldet öfver presidentvalen och

lagstiftningen i unionen. Slafveriets bibehållande till evig tid var hos

dem naturligt. Man begick till och med den fräckheten att ur

bibeln vilja bevisa, att slafveriet vore en »gudomlig inrättning».

Lättingarne måtte i alla afseenden hafva betraktat det såsom

sådant. »Calhaun» hette den man, som uppstälde teorien om

»slafveriets gudomliga berättigande».

Det andra stora hufvudpartiet, republikanarne, var till

största delen bosatt i nordstaterna. Det bestod af det driftiga

borgarståndet, af åkerbrukare och den lägre arbetsklassen. Men

man räknade äfven till de sina rika köpmän och kapitalister,

hvilka sedermera vid unionens krigslån visat sig såsom trogna

hjälpare och understödjare, i det de förskaffade regeringen

millioner.

Äfven detta parti sönderföll i två klasser: abolitionister och

moderata republikaner. Abolitionisterne, af abolition, afskaffande,

upphäfvande, ville åstadkomma slafveriets fullkomliga

afskaffande från förbundet genom lagstiftningen. De moderata

republikanarne gillade visserligen icke det samma, men de tänkte med

tiden afskaffa det genom utlösning, lösköpande. Men i unionens

okränkta upprätthållande öfverensstämde båda partierna, och

efter krigets utbrott var deras gemensamma valspråk:

»sydstaternas fullkomliga underkastelse i alla afseenden». Nu instämde

äfven de moderate republikanarne för slafveriets fullkomliga

afskaffande i alla stater.

Det republikanska partiet betecknades förut, under de

fyratio åren, såsom Whigs och demokraterne såsom Tories, på samma

sätt som i England. Likväl blef benämningen »republikaner och

demokrater» förherskande och är ännu i dag bruklig.

Men att äfven bland sydstaternas demokrater funnos män,

ja kunskapsrike politici, hvilka betraktade slafveriet såsom en

olycka för unionen, må bevisas af följande uttalande af

presidenten Jefferson, själf en sydlig slafegare:

»Hela förhållandet mellan herrar och slafvar är en yttring

af de vilda lidelsernas eviga drifkraft. A ena sidan gränslös

despotism, förödmjukande underkastelse å den andra. Barnen

se alt detta och fortsätta på samma väg, ty människan är en

efterapande varelse. Hvilka förbannelser skulle icke den

statsman förtjäna, som kunde fördraga, att den ena hälften af

medborgarne trampade den andras rättigheter under fötterna och hos

den samma tillintetgjorde all moral och fosterlandskärlek! Med

moralen skall han äfven undergräfva handel och industri. Hvem

skall arbeta, i synnerhet i det heta klimatet, om han kan tvinga,

en annan att arbeta i sitt ställe? Den, som kränker naturens

lagar, enligt hvilka alla människor hafva samma rättigheter,

ådrager sig deras straff. Jag bäfvar, när jag tänker på Guds

rättvisa! Skulle icke hon en gång uppväcka förvirring,

borgerligt krig, ja, en fullkomlig omstörtning i våra länder?»

Tänkande andar förutsågo altså, hvad som måste komma,

men dylika profetiska röster förklingade spårlöst för slafegarnes

öron. Dessa sökte att altmer utbreda slafveriet och äfven i de

nytillkomna länderna grunda det såsom en statsinstitution. Biföll

icke den norra delen, så hotade de med affall och krig. För

unionens bevarande och fredens upprätthållande måste

nordstaterna säga ja. På så sätt var det möjligt, att 1850 en lag kom

till stånd, den så kallade clayska kompromissen, hvilken

statuerade slafveriet icke blott i de från Mexiko eröfrade

landsträckorna utan äfven i distriktet Columbia, således rundt omkring

förbundshufvudstaden Washington.

Än mer! Enligt denna kompromiss måste en sträng lag

utfärdas om förrymda slafvars utlemnande, hvilken gjorde samtlige

nordboarne till slafegarnes exekutionsbetjänter. Ingen

ämbetsman, borgare, eller hvad han vara måtte, fick hysa några

förrymda slafvar och var vid strängaste straff förpligtad att

utlemna de samma.

Skammens rodnad öfver denna vanärande begäran stod

målad på hvarje humanitetsväns kinder, men de måste foga sig i

det oundvikliga, och slafegarne triumferade. Den af dem för

1853 valde presidenten Pierce uttalade till och med i sitt

cirkulär, »att slafveriet hvilade på konstitutionell mark, och att lagen

om förrymda slafvars utlemnande måste noggrant uppfyllas.»

Under det nordstaterna biträdde till och med denna

barbariska lag, sträfvade slafegarne alt mer och mer att utöfva ett

absolut herravälde öfver hela unionen. Godmodigheten och

fredskärleken betraktades såsom svaghet och behandlades såsom

sådan. Först efter krigets utbrott 1862 suspenderades lagen om

slafvars utlemnande åtminstone med afseende på militären, d. v. s.

sedan de sydliga staterna ett år bekrigat unionen, förbjöd den

godmodiga norden sina soldater att utlemna de flyktade slafvarne

till rebellerna.

Sådant kallar man på vårt språk enfaldig dumhet.

Så snart slafegarne skjutit första skottet mot unionen, hade de förverkat lagar och rättigheter. Såsom gripande till vapen mot unionen och såsom dess fiender hade sydstaterna icke att fordra, att unionsregeringen vidare skulle uppfylla några rättigheter och pligter mot sydstaterna, emedan desse själfva genom det påbörjade kriget kränkt alla rätter och fördrag. Unionsregeringen hade nu blott pligten af sjelfbibehållelse och fick enligt lagarne icke mer behandla rebellerne såsom statsborgare utan blott såsom fiender. Alra minst fick norden låta dessa barbariska lagar ega bestånd, hvilka den sydliga egoismen dikterat med afseende på slafveriet. Unionsregeringen har till och med begått det största fel, när den i följd af en alt för stor benägenhet för försoning icke strax efter påbörjadt affall och gripandet till vapen uttalade slafemancipationen. Eländige skribenter, till och med en äreförgäten tysk, ville betrakta detta såsom rättskränkning, såsom ett ingrepp i eganderätten. Med denna egendomskränkning hade ju sydstaterna föregått! Norden hade väl dock nu rätt att öfva repressalier!

Genom att de icke gjorde det, utan ännu alltid öfvade skonsamhet, drogo de blott ut på längden med kriget och ökade betydligt de oerhörda offren af menniskor och förslösandet af penningar och egodelar.

Men innan vi närma oss slagningens tummel, måste vi först betrakta de vidare parlamentariska striderna, hvilka ändtligen ledde till afgörandet genom svärdet.

*

Negrerna degraderade från personer till saker.

Huru rabulistiskt lag och människorätt förfalskades och förvrängdes af slafhandlarne, må vidare följande händelse bevisa.

Ännu icke nöjde därmed, att hela Mexiko genom clayska kompromissen 1850 förklarades såsom slafstat och den stränga lagen om slafvarne framträdde, gick man till och med så långt, att man stälde slafvarne helt och hållet utom författningen och betecknade dem såsom egendom. D. v. s. så mycket som »rörlig förmögenhet», »lösegendom», kort sagdt, de nedsattes från »person» till »sak», ty slafhandlame sökte genom allehanda

spetefundigheter bevisa, att slafvarne icke voro personer utan egendom. Och hvarför?

I unionsförfattningen betecknades slafvarne städse såsom »personer». Men enligt den sammas lagar måste hvarje person i följd af en åklagad förbrytelse ställas inför juryn, och hvarje häktad person skall genast erfara orsaken till hans häktande, inom tjugufyra timmar förhöras och — med få undantag emot borgen — frigifvas ända till förhöret.

Denna lag var dem för mycket hinderlig vid slafvarnes tillfångatagande. Enligt den samma måste slafvarne först ställas inför juryn och bevis anföras, att de voro förrymda slafvar; först därefter skedde utlemnandet.

Denna s. k. habeas-corpus-akt lät altså icke suspendera sig, den måste därför göras kraftlös med afseende på negrerna. I följd däraf blefvo de olycklige afrikanarne förklarade icke vara personer, d. v. s. icke vara människor, utan för »lös egendom», för »saker». Enligt den nu med tvång åstadkomna utlemningslagen fick en såsom förrymd slaf betecknad egendom icke försvara sig, stäldes icke inför någon jury, utan måste genast utlemnas. Härefter kunde hvarje såsom förrymd slaf signalerad färgad gripas och föras i slafveri. Någon bevisföring var icke erforderlig utan blott ett enkelt certifikat af ombudsmannen från den ort, hvarifrån han skulle hafva flytt.

Att härigenom äfven sådana, som icke voro slafvar, lätt grepos, och färgade, hvilka voro fria, förklarades för slafvar, kunde icke ens med bästa vilja undvikas. När man nu betänker, att för utlemnandet af en verkligen förrymd slaf eller ock blott misstänkt sådan betalades ända till tio dollars, så låter det väl tänka sig, att gemena varelser bedrefvo »slafjagt» såsom ett formligt handtverk.

För att göra skymfen fullkomlig, måste dessa liksom alla andra däraf uppkomna kostnader utbetalas rent af ur unionens statskassa! Och hvad hade nordstaterna erhållit af slafegarne för alla dessa vanärande offer?

Ingenting vidare än det medgifvande, att Californien skulle upptagas i unionen såsom fri stat utan slafveri! Detta hade slafhandlarne förut motsatt sig. Därvid är att märka, att där i allmänhet icke fans något slafveri.

Efter sådana framgångar skulle man väl dock ansett slafhandlarne nöjde. Men nej, nordens eftergifvenhet och fredskärlek

gjorde dem ännu fräckare i sina omättliga anspråk. Det hade

ännu icke förflutit några fyra år efter den clayska kompromissens

antagande, förrän sydstaterna åter afskaffade äfven denna.

En viss Stephen Douglas från Illinois framlade 1854 i

kongressen ett förslag (cansas-nebraska-billen) till öfverläggning,

enligt hvilket territorierna Cansas och Nebraska skulle organiseras

och slafveri därstädes tillåtas. Vidare skulle lagen angående de

förrymda slafvarne träda i kraft i områdena Nebraska, Utah,

Oregon, Washington och Cansas och det öfverlemnas åt dem

äfvensom Californien och Nymexiko att införa slafveriet. Och

denne eländige sofist jämte hans anhang argumenterade detta så:

Ett förbud mot slafveriet från centralregeringens sida vore en

kränkning af de enskilda republikanska staternas frihet, ett

ingrepp i folksuveräniteten.

Kunde väl detta feodalsällskaps oförskämda fräckhet gå

längre?!

De gjorde för sig anspråk på frihet att få bringa en hel

människoras under slafveriets ok! De kalla det en kränkning af

den republikanska författningen, ett ingrepp i statssuveräniteten,

om man lagligt förbjuder dem att göra andra människor till

slafvar!!!

Nå ja, de bevisa ju ur bibeln, att slafveriet är en gudomlig

inrättning. De svarta hade i deras ögon inga mänskliga

rättigheter, voro ju inga människor utan »lös egendom», »saker»; om

mänskliga rättigheter kunde med afseende på dem icke vara

något tal. För sig gjorde de anspråk på absolut, republikansk

frihet och för de arma svarta på knutpiska, hacka och plog till

odlande af deras fält.

Inlemnandet af denna beryktade cansas-nebraska-bill

uppväckte i kongressen och bland alla redligt tänkande en

obeskriflig storm af förbittring. Lincoln, då medlem af kongressen, och

alla med honom liktänkande uppbjödo hela sin vältalighet mot

denna bill; alla förnuftets, rättvisans, sedlighetens och

statsklokhetens skäl gjordes gällande emot den samma. Men oförnuft och

demoraliseradt tänkesätt var rådande hos pluraliteten och —

segrade. Billen blef genom presidenten Pierces undertecknande

upphöjd till lag!

Ett skri af förbittring gick därför genom hela den

civilicerade verlden, och likväl voro slafhandlarne icke nöjda ens

därmed. Deras hersklystnad och omättlighet stegrades till en verk-

lig mani. Ju mer man beviljade dem, dess mer fordrade de.

Hvad som icke kunde uppnås på laglig väg, sökte de tillkämpa

sig genom näfrätten. De grepo till vapen för att med våld

påtvinga Cansas och till och med republiken Nikaragua i

Sydamerika slafveriet! De utdrogo såsom beväpnade missionärer för att

lyckliggöra grannstaterna med slafveriet.

Då nämligen i Cansas bodde en fri befolkning, och intet

slafveri där egde rum, så drog ett band beväpnade slafegare från

Missouri dit, satte sig i besittning af landet, utfärdade lagar om

slafveri och fördref de bofasta, fria jordegarne med vapenmakt.

Likaså blefvo de från nordstaterna invandrande mottagna med

bösskott. Till och med republikens senats- och vicepresident,

Atchison, naturligtvis en sydländsk demokrat, organiserade ett

invandrande sällskap för att göra Cansas till slafstat. Årslångt

rasade nu här, liksom ett förespel till den stora striden, ett vildt

borgarkrig mellan slafegarne och den fria befolkningen.

Men icke blott den råa styrkans gräsliga dåd utfördes, till

och med äfven vid valen herskade svek, bedrägeri och vid

passande tillfälle äfven knytnäfkamp.

De i spetsen för förbundsregeringen stående demokraterne —

Pierce och Atchison — togo afgjordt parti för slafveriet, skickade

guvernörer med trupper till landet för att öfvervaka, att det

röstades i deras anda. Till detta ändamål hemtades till och med

vid valdagen skaror af slödder från det angränsande Missouri för

att rösta, och de hvita arbetarne hindrades genom våld och

mutor vid omröstningen, för att man skulle kunna tillkämpa sig en

majoritet för slafverikonstitutionen. Målet uppnådde de

visserligen, men likväl gjordes mycket snart triumfen åter om intet.

Talrika protester mot dessa bedrägerier vid valen inkommo till

kongressen, och massorna af fria invandrare från nordstaterna

bragte ändtligen en majoritet för en fri författning till stånd, så

att slafverikonstitutionen åter upphäfdes och Cansas kunde

såsom fri stat upptagas i unionen 1861.

Demokraterne, d. v. s. slafveriets försvarare, hade öfver

hufvud med cansas-nebraska-billen uppnått höjdpunkten af sin makt

och hersklystnad. Visserligen fick äfven nu deras

presidentkandidat Buchanan pluraliteten 1856, men det var den sista segern

före det förödmjukande slutet på deras parlamentariska makt.

Undergången på slagfälten följde sedan efter.

En skräddarmästare såsom guvernör för Tennessee.

Master Johnsson hade såsom kongressledamot städse fört ett

beslutsamt språk. Han var visserligen ingen försvarare af

slafveriet, men ansåg ett plötsligt afskaffande af det samma icke

vara statsklokt, emedan det skulle hafva till följd en stor,

oberäknelig kris i landets ekonomi. Likväl ville han icke hafva

det samma utbredt vidare och var angelägen om, att

förbundsregeringens auktoritet i hvarje hänseende vore betryggad. Detta

var, såsom vi redan förut sagt, hans ståndpunkt, hvilken han

representerade icke blott i kongressen utan äfven i alla

folkförsamlingar, och hvilken han försvarade med alla politiska och

ekonomiska skäl.

Att icke hafva denne man till motståndare låg altså i

sydstaternas intresse. Enligt sitt skaplynne och tänkesätt stod han

visserligen republikanerne närmare, hans popularitet var också

lika stor i norden som i södern, men han hade i slafhandlarnes

ögon den förtjänsten att icke vara radikal abolitionist! Detta

bragte dem på den tanken att knyta mannen fastare vid sin fana.

Skräddarmästar Johnson utnämdes altså år 1853 till

guvernör för Tennessee.

Var det hufvudsakligen en egoistisk politiks bevekelsegrunder,

som han hade att tacka för denna utnämning, så kommo dock

äfven hans duglighet, hans vältalighet, hans praktiska blick med

i beräkningen. Åt ett mindre skickligt hufvud hade man icke

kunnat anförtro en sådan ställning. Han hade förut såsom

borgmästare i Greenville lagt i dagen en betydande

förvaltningsskicklighet och därvid bevisat den redlighet, som är den första och

hufvudsakliga fordran på hvarje ämbetsman.

Altså hade mäster Johnson inom kort tid avancerat från

simpel skräddare till ålderman, borgmästare, kongressledamot och

guvernör; en statsmannakarrier sådan blott få gjort. På den

senare platsen vann han ännu mera tid att föröka sina

bristfälliga kunskaper. Hans ämbeten formligen tvungo honom att

specielt studera stats- och rättskunskap. Skräddarhandtverket

hade han redan såsom borgmästare öfvergifvit. I följd däraf

lefde han blott för sina ämbetsgöromål och sina studier. Såsom

guvernör utmärkte han sig genom rättskärlek och opartiskhet

samt humanitet mot den fattigare befolkningen. Så förvärfvade

han sig de rikes aktning och de fattiges kärlek. Hans förvalt-

ning tillfredsstälde fienden så väl som vännen, och det var så

mycket mer underligt, som man lefde under rasande partistrider

och icke i lugna tider, då alt går i det gamla vanliga hjulspåret

och statsskeppet icke behöfver styras med ansträngning.

Hela nyare historien känner intet land, intet folk, hos hvilket

ett så blodtörstigt partihat herskat som hos Amerikas demokrater.

Icke blott i de öppna striderna och i jagterna efter förrymda

slafvar föröfvades de afskyvärdaste gräsligheter, man grep äfven

till lönmord.

Senatorn Summer från New-York, lärd och skriftställare, hade

1856 i ett kongresstal skarpt gisslat slafhandlarnes despotism

och blodiga grymhet och sedan åratal genom tal och skrift

motverkat detta barbari. För att bringa denne man till tystnad,

blef han en dag i statsrummet, hvarest han satt och skref,

öfverfallen af två sydstaternas kreatur och så länge bearbetad i

hufvudet med käppslag, att han blödande och halfdöd sjönk till

marken. Åkommorna voro så svåra, att han först efter fyra år

fullständigt tillfrisknade och kunde visa sig i kongressen. Detta

tillämnade lönmord var altså åter ett förespel till den

sedermera mot Lincoln verkligen utförda gräsliga förbrytelsen.

Från all denna strid och detta partihat höll sig Johnson så

fjärran som möjligt. Med exempellös klokhet och sällsynt takt

visste han i sin förvaltning öfva lika rättvisa mot alla partier.

I följd däraf beklädde han sin plats ända till den nya

presidenten Buchanans tillträde 1857, då enligt regeln den högre

förvaltningens ämbetsmän ombyttes. Men knapt hade han skilt sig

från sin plats, förr än han redan upphöjdes till en ny hederspost.

Man valde honom till senator i senaten i Washington.

Senaten representerar i unionsförfattningen öfverhuset,

herrehuset, d. v. s. lagstiftningens s. k. förste kammare, till hvilken

man naturligtvis sänder blott framstående personligheter.

Alldenstund Johnson icke glänste genom rikedom och nästan hvar

och en kände hans forna skräddareyrke, så hade han äfven för

detta val att tacka sin öfverlägsna begåfning och sin

aktningsvärda karaktär.

Demokraterne sökte göra honom helt och hållet till sin; men

han tillhörde detta parti blott så till vida, som det rörde sig på

unionsförfattningens mark, men aldrig blef han dess viljelösa

verktyg för att kämpa för dess särskilda intressen. Detta parti

blef nu i sanning dåraktigt i sina omåttliga anspråk. Först hade

det upphäft missourikompromissen, hvilken inskränkte slafveriet

till sydstaterna, hvarefter så väl presidenten som den ringaste

af folket gjordes till sydstaternas slafjägare, och slafveriet

utsträcktes till nya områden.

Knapt är detta mål uppnådt, förrän redan åter den

ödesdigra cansas-nebraska-billen framlemnas för att å nyo göra nya

landsträckor till slafstater. Men Moloch är ännu icke

tillfredsstäld, ju mer man offrar åt honom, dess mer vill han hafva. Nu

uppstäldes till och med den nya dogmen;

»Att folket i nord- så väl som i sydstaterna als icke hade

fritt val att antaga slafveriet eller icke, ja, att det öfver hufvud

icke vore berättigadt att utesluta slafveriet. Enligt

unionsförfattningen skulle hvarje medborgares egendom garanteras, han

kunde taga med sig den samma hvart helst han ville. Till

egendomen hörde också, liksom hvarje annan sak, slafvarne. Hvarje

territorium hade altså rätt att införa slafvar.»

Därmed var tydligen sagdt: slafveriet finge enligt

konstitutionen införas i hela unionen. Hade feodalbaronerne ur bibeln

läst sig till slafveriets »gudomliga inrättning» så får man icke

förundra sig öfver, om de äfven ur författningen tolkade sig till

det samma.

Mot detta vanvettiga förfarande uppträdde Johnson afgjordt.

Det hade äfven till följd, att det tils nu eniga stora

demokratiska partiet delade sig i två fraktioner: i Douglas- och

Breckinridgedemokrater. Det senare extrempartiet med sin nya dogm

bedref nu helt systematiskt sydstaternas affall från unionen. Hade

man i åratal gjort det samma hemligen, så skedde det nu

offentligen inför allas ögon. Johnson bekämpade med all

vältalighetens makt detta högförrädiska företag äfven som den vansinniga

vurmen att vilja utsträcka slafveriet äfven till nordstaterna. Ty

värr prädikade han för döfva öron och kom äfven slutligen i

misskredit hos demokrateme. Den, som icke instämde i alla

deras vansinniga åsigter och fordringar, betraktade de såsom

fiende. Johnson hade hittils intagit en mera förmedlande

ställning mellan demokrater och republikaner. Såsom medborgare i

sydstaterna såg han slafväsendet med egna ögon för att kunna

bilda sig ett riktigt omdöme. Han själf hade af sina föräldrars

liksom i sin egen fattigdom erfarit:

Att slafveriet vore en ännu mycket större olycka för den

Hvita, fria arbetarebefolkningen än för de svarta, emedan den förra

icke fick något arbete och blott vid tillfälle sysselsattes af sådane

plantageegare, hvilka icke hade nog slafvar till sin jords skötsel.

Den hvite handarbetaren, som ingenting egde, kunde altså als

icke eller blott med största bekymmer existera i sydstaterna.

Det var ett sorgligt, for allas ögon liggande faktum, som

icke kunde förnekas. Ehuru nu Johnson i sin ungdom själf

pröfvat den bittra nöd, detta förhållande alstrade, och genomlefvat

sina föräldrars jämmerliga elände, så var han ändå nog

fördomsfri för att inse, att slafveriets plötsliga afskaffande, såsom

abolitionisterne ville, skulle medföra sydstaternas ruin, hvilken först

efter en människoålder åter skulle kunna afhjälpas.

Denna åsigt var det band, som ännu förenade honom med

demokraterne. Därför sökte de äfven att fasthålla honom,

såsom varande en inflytelserik folkets man och van

parlamentstalare. Han begagnade sig af denna ställning så till vida, som

han rådde dem å båda sidor till fred och försoning.

Men slafhandlarne hade under sista årtiondet helt

systematiskt bedrifvit ett nordstaternas underkufvande och beherskande.

Om utjämning och försoning ville de icke höra talas. Men när

deras hersklystnad urartade till oförskämdt vanvett, när de

tilltrotsade sig det ena medgivandet efter det andra, blefvo alt

fräckare i sina fordringar och städse hotade med affall och krig,

då lemnade många insigtsfulla demokrater ett parti, som måste

gå under genom sin egoism och sin måttlösa hersklystnad.

Äfven Johnson var högst missnöjd med de nyaste

partistämplingarna och slafhandlarnes blodiga dåd och dolde icke sitt ogillande,

hvilket naturligtvis ledde till fullkomlig brytning med desamma.

Däremot växte det republikanska partiet dagligen till antal

och intelligens, så att vågskålen snart fick öfvervigt till deras

fördel. Johnson hade aldrig stått det riktigt fjärran, utan

öfverensstämde fullständigt med det samma i största delen af de

vigtigaste statsfrågorna. Det fordrades således å hans sida ingen

särskild öfvergång, ty han hörde ju af grundsats i flere

afseenden till dem, under det han var förenad med demokraterne blott

genom landsmannaskapet och några nationalekonomiska frågor.

Hans fullständiga brytning med slafhandlarnes senaste tilltag

betraktades nu såsom en fullständig öfvergång till det

republikanska partiet.

Såsom senator behöfde han icke vidare hafva några

konsiderationer. Han kunde nu tala fritt och rösta enligt sin öfver-

tygelse. Nu led heller icke äran och den personliga värdigheten

af att icke hafva gemenskap med ett parti, som hånade alla

förnuftets och statens lagar, ja, hela sedligheten, och blott

upphöjde sin egoism till statens grundlag! Att tillhöra ett parti,

som fördömdes af hela den civiliserade mänskligheten, det var ju

både synd och skam. Men Johnson hade i hela sitt lif sträfvat

efter ära och anseende, följaktligen måste han nu undvika hvarje

beröring med slafegarne. Deras despotiska regemente gick ock

snart till ända. Den 1857 valde presidenten Buchanan, hvilken

fullbordade syndaregistret och lät utföra det anlagda

högförräderiet, var den siste president, som tillsattes af slafstaterna,

hvilka i 44 år besatt presidentstolen ur sin midt och på den

upphöjt män af sitt parti.

Det blodiga dramats utveckling

Nordstaterna med sin förherskande germaniska befolkning

representerade rättvisa, lag, frihet och människovärde. De

började nu likaledes göra propaganda för sina idéer, men icke

genom mutor, valförfalskningar och lönmord, såsom slafhandlarne,

utan genom sina traktater, frihetstal, prädikningar och skrifter,

sådana som »Onkel Toms stuga», hvari de stackars svarta

brödernas lidanden skildrades i ett sentimentalt, gråtmildt språk.

Talrika filantropiska föreningar bildades, hvilka utsände sina

kringvandrande apostlar för att öfver alt prädika de arme svartes

frälsning från slafveriets ok.

Religiösa svärmare drogo till och med till sydstaterna för att

utbreda frihetsidéerna bland slafvarne och uppvigla dem mot

sina herrar. En viss John Brown vågade 1859 det djärfva

företaget att med några hundra abolitionister draga till Virginien

för att med vapen tillkämpa sig slafvarnes emancipation. Att

han måste duka under, kunde man förutse. Slafhandlarne läto

honom i galgen plikta för sitt dåd. *)

Följden blef, att södern nu gick ännu mera energiskt till

väga, underblåste krigselden och offentligen prädikade

skilsmässa från nordstaterna. Huru mycket dessa folks åsigter

förirrade sig, må följande tal af en viss Hammond från

Sydcarolina bevisa:

*) Dessa strider äro utförligt framstälda i Dr Max Langes »Lincoln»

(Leipzig, O. Spamer), hvarur jag lånat några notiser.

»Det föreslogs att åter öppna den afrikanska slafhandeln,

men det skall vara omöjligt att vinna kongressen därför. Äfven

önskade man att taga Mexiko och Central-Amerika såsom

slaf-stater, men vi vilja af dessa länder blott hafva en neutral väg

öfver näset. Beviljas oss icke denna godvilligt, måste vi

tillkämpa oss den samma genom vapenmakt.»

» Gud har icke skapat negrerna till något annat ändamål än

att vara vedhuggare, vattenbärare, i allmänhet den hvita racens

slafvar. Södern med sitt bästa sociala och industriella system,

som någonsin uppstälts, söderns invånare, ett af de dygdigaste,

mest upplysta och mäktigaste folk, som nu finnas på jorden,

hade länge underskattat sig och gjort sig själft orätt. Han

(södern) skulle glädja sig åt sin styrka och kasta stridshandsken

mot sin fiende. Omöjligen får norden beherska södern. Om den

sydliga patriotismen icke hindrar detta, så skall kärleken till

bomull (!) och tobak (!) göra det.»

»Alt, hvad norden öfver hufvud kan önska, består uti att

blifva underrättad derom, huru långt södern tillåter honom att

gå!! Det har lyckats söderns oöfvervinneliga mod och insigt att

bevara monopolen på bomull, socker, ris och tobak i

slafegarnes händer. Negerslafveriet läres af bibeln (hör!!!),

mänskligheten och den sunda filosofien. Slafstaternas öde ligger i

söderns egna händer. Om nordstaterna vilja företaga sig att draga

en gränslinie mellan slafveri och frihet, så skola sydstaterna

sätta sig däremot, om de äfven skola nödgas sönderstycka (!)

unionen och störta verlden i förderfvet !!! Det står i deras

makt att göra bådadera, ty verlden kan icke (!) ega bestånd

utan dem!!» —

Det är icke mera en omåttlig hersklystnads språk, utan

det är vanvettets. Men att det icke blott var någre enskildes

röster utan alla slafhandlares åsigt, hafva deras dåd före och

under kriget bevisat.

Gent emot dessa rebelliska sträfvanden koncentrerade sig

alla insigtsfulle patrioter i nord- och sydstaterna, alla tankar

och viljor i den enda idén.: unionens obetingade upprätthållande.

Slafhandlarne förlorade altså på sitt eget område talrika

anhängare. Klart tänkande, opartiskt dömande män, sådane som

Johnson, bekände sig offentligen till unionisterna, d. v. s. till

det republikanska partiet. Unionens och förbundsauktoritetens

ostympade bibehållande var nu hufvudfrågan, slafveriet en bisak.

Icke blott af amerikanska, utan äfven af europeiska, ja, till

och med af tyska skriftställare har slafveriet blifvit gilladt. Man

åberopar sig därvid på det anatomiska faktum, att negrernas

hjärna i allmänhet är mindre utvecklad än den hvita racens, och

att de därför icke äro mäktige en högre kultur.

Därpå måste svaras, att äfven bland negrerna uppträdt

betydande andliga förmågor, och att de, som fritt lefvat bland

kulturfolken, likaledes civiliserats, och följaktligen är äfven den svarta

racen mottaglig för bildning.

Men antaget, att negrerna i följd af sin mindre fullkomliga

hjärnutveckling äfven vore mindre mottagliga för bildning, icke

tillgängliga för någon högre kultur, så hade likväl icke

andra mänskoracer rättighet att göra dem till slafvar, behandla

dem alldeles som blotta saker, såsom de sydamerikanske

bomullshandlarne gjort!!

Lika litet som vi af naturen hafva rätt att göra våra hvita

idioter och sinnessvaga till slafvar, lika litet hafva vi detta med

afseende på de svarta. Man kunde på sin höjd på den ännu

okultiverade racen använda ett mildt statens förmynderskap, men

aldrig göra dem till slafvar, till arbetsdjur, ty det voro

obestridligen negrerna under de amerikanske plantageegarne. De

behandlade sina ridhästar bättre än sina slafvar. Det kan bevisas

genom hundra tusentals exempel.

Men slafveriet var ju icke blott en skymflig tyrannisk

behandling af de svarta utan äfven det största sociala onda för de hvita.

Slafegarne sjönko genom mödolöst hopande af sina kolossala

rikedomar till ett bottenlöst frosseri, lätja och laster af alla

slag, så att slutligen deras till vanvett urartande hersklystnad

blott var en följd af deras demoralisation.

Det jämmerliga eländet hos de hvita arbetarefamiljerna, hvilka i

följd af slafveriet icke kunde få något arbete, har jag redan ofvan

skildrat. Det var sålunda ett alt igenom uselt statsskick,

hvilket, om ock några år senare, säkerligen äfven utan krig måste

gått under i följd af sitt sociala onda.

Söderns fortfarande hotelser med affall eller secession, som

man kallade det, besvarade norden enstämmigt med: Hela

unionen. Omkring detta banér samlade sig nu alla förnuftiga

och ett fritt, starkt statsskicks vänner och rustade sig för det

förestående presidentvalet.

Buchanans ämbetstid gick till ända den 4 mars 1861, och i

följd däraf måste i december 1860 ett nytt val ega rum. En

oerhörd lifaktighet bemäktigade sig alla sinnen från norr till

söder, när det gälde att kämpa om sin existens. Ännu hade icke

hittils under någon valperiod en sådan feberaktig spänning

drifvit de högsta så väl som de lägsta folkklasserna till valurnan.

Det stora, verldsberömda statsskicket, frihetens beskyddare och

alle vid Europa tröttes och fördrifnes fristad hotades med

undergång, hotade att sammanfalla i talrika små enskilda stater,

och härmed hotade ock fejderna från de öfvermodige

slafhandlarnes sida att fortfara. Detta måste förebyggas.

Hela unionen! Unionens upprätthållande! var det valspråk,

som man skref på stjärnbanéret. Och denna fana följde alle

insigtsfulle patrioter i öster och vester, norr och söder. De lefde

i den förhoppningen, att man under detta banér skulle segra.

I följd däraf öfvergingo äfven i slafstaterna de sanne

fosterlandsvännerna, såsom Johnson m. fl., till denna fana och valde

den republikanske kandidaten.

Slafhandlarnes anhängare i norden, de med dem i

handelsförbindelse stående köpmännen, blefvo däremot så mycket

oförskämdare och fräckare samt förklarade slutligen, att de ville

afbryta hvarje förbindelse och gemenskap med republikanerna. Än

mer, de förbjödo sina betjenter och annat arbetsfolk att läsa de

republikanska tidningarna. Men alt förgäfves! Republikanernas

politiska program, den fosterlandet hotande faran enade millioner

och dref äfven de likgiltigaste till valbordet.

Ett presidentval.

Den högvigtiga 6 november 1860 nalkades, den dag, på

hvilken unionens öde skulle afgöras. Det var valdagen för de

ursprungliga valmännen, d.v.s. för alla röstberättigade

medborgare i Amerika, hvilka välja ett antal valmän, elektorer, som

sedan hafva att välja president och vicepresident.

Redan tidigt på morgonen voro alla gator och torg i städerna

och på landsbygden uppfylda af oöfverskådliga människomassor.

Valsedlar flögo omkring, män och gossar buro på ryggen stora plakat

med namn, andra buro sådana på hattar och mössor. Här läste man:

Abe is our Man! där: Let us name Aby! —

Aby for ever! hade en tredje på mössan.

None but Abe!

Abe is the One!

Dessa och dylika inskrifter med ännu andra namn vandrade

från ort till ort för att erinra de ursprunglige valmännen, hvem

de hade att välja. De valberättigade borgarne gåfvo sina röster

blott åt sådane män, som förut offentligen förpligtat sig att välja

deras kandidat, mannen af deras parti. I följd däraf kan det

genast efter försiggånget val af valmän beräknas, hvilka

presidentkandidater erhålla röstpluralitet.

Det på alla skyltar prålande Abe eller Aby med eftersatsen:

är vår man, eller: låt oss välja Abe, var nämligen den

verldsbekant vordne Abraham Lincoln, det republikanska partiets

kandidat, hvars förnamn förkortades på detta sätt. —

Demokraterna voro, såsom redan är sagdt, delade i flere

partier, och i följd deraf uppstäldes af dem tre kandidater:

Douglas, Bell och Breckinridge. Denna tvedrägt kan betraktas

såsom det rättvisa straffet för deras skamliga gerningar, ty

härigenom erhöll republikanernas kandidat »Lincoln» de flesta rösterna.

Valresultatet var följande:

I de fria staterna: I slafstatena:

röster, valmän. röster, valmän.

Lincoln 1,831,180 169 26,430 0

Douglas 1,128,049 13 163,525 9

Bell 130,151 0 515,973 39

Breckinridge 279,211 0 570,871 72

Sedan detta resultat blifvit bekant, herskade oerhördt jubel

i nordstaterna. En omåttlig glädje hade bemäktigat sig hela

befolkningen, så att man omfamnade, smekte och kyste hvarandra

midt på gatan. Det dracks och festades, och ändlösa lefverop

utbragtes för fader Abraham.

Man trodde sig nu hafva eröfrat verlden, så betydelsefullt

syntes Lincolns val för alla. De varsamme, lugnt tänkande lefde

nu åtminstone i det glada hoppet, att unionen vore räddad. Den

stora fria republikens odelade bestånd syntes nu betryggadt.

Den arbetande befolkningen var, mycket glad öfver, att

ändtligen en gång en man ur deras midt kommit i spetsen för

regeringen, och att principen äfvensom statsgrundlagarne om alla

amerikanares lika berättigande till ämbeten och värdigheter blef

sanning. Ty hittils hade blott rike män och i de flesta fall

sydliga slafhandlare innehaft presidentstolen.

I sydstaterna däremot herskade öfver alt bestörtning och vrede

öfver att ingen af deras kandidater gått igenom. De förhatliga

republikanernas triumf var för dem den förfärligaste tilldragelse,

sådan de aldrig ansett den möjlig. Icke nog med att deras

hittils utöfvade och städse missbrukade herravälde öfver

nordstaterna gick förloradt, de fruktade äfven ett intrång och en

inskränkning i sin makt öfver slafvarne. Och förr skulle ju —

enligt deras utsaga — verlden gå under, än detta finge ske.

Och sedan denne förhatlige plebej på presidentstolen!

Hittils hade blott gentlemän, män af börd och rikedom

beklädt detta högsta ämbete, och nu skulle en f. d. vedhuggare

och jordbrukare komma till denna värdighet och kunna

föreskrifva dem, de rike jordegarne, bomullskonungarne, lagar!!

Det finge aldrig och åter aldrig ske.

Först och främst bestred man valets giltighet, ty Lincoln

hade icke fått absolut pluralitet.

Detta var visserligen fallet, men enligt tolfte tilläggsartikeln

af unionsförfattningen är en absolut pluralitet icke erforderlig,

ty det heter:

»Den person, som har största röstpluraliteten till president,

skall vara president, i fall ett sådant röstantal innefattar alla

valmännens D. v. s. elektorernes. Öfvers:s anm. majoritet.»

I följd däraf var altså den enkla pluraliteten tillfyllest, och

denna var konstaterad. Detta var också blott en betydelselös

förevändning, för att man skulle gifva sig ett sken af rätt till sitt

redan länge förberedda affall. Af 302 valmäns röster hade Lincoln

erhållit de ett hundra sextio nios, och detta var den af författningen

fordrade pluraliteten. Den »gamle hederlige Abraham»,

såsom folket kallade honom, var altså unionens rättmätige

president och skulle följande år, den 5 mars 1861, tillträda

sitt ämbete. —

Född 1809 af gamla föräldrar i en nybyggarehydda i staten

Kentuckys urskog, hade han i ungdomen samma öde som

föräldrarne: strängt arbete på fältet och i skogen.

För hvad han till anda och karaktär blifvit har han till största

delen att tacka sig själf, ty hans ungdomsbildning kunde

under sådana knappa förhållanden och i denna aflägsenhet från

den civiliserade mänskligheten blott vara ytterst torftig. Något

litet läsa och skrifva var alt, hvad han senare tillfälligtvis lärde

af en lärare.

Huru ringa faderns egendom var, kan man förstå deraf, att

han vid säljandet af den samma fick 20 dollars och 10 fat

bränvin för den.

Ur denna urskogskoja framgick altså en i verldshistorien

epokgörande man, genom hvilken frihetens och jämnlikhetens

principer, humaniteten och den allmänna människokärleken lagenligt

förverkligades i den stora amerikanska unionen. Ty till denna tid

herskade i sydstaterna blott tyranni och ett slafveri, hårdare än

det någonsin herskat i Roms gamla cesarvälde och några andra

gamla stater. Så länge slafveriet ännu egde lagligt bestånd,

kunde man icke räkna unionen bland de civiliserade länderna.

Abolitionisterna eftersträfvade altså dess aflägsnande icke blott

af särskild kärlek till och hjärtlig omsorg om de svarte, utan

hufvudsakligen äfven i afseende på den fattiga hvita

befolkningen, hvilken mest led däraf, så att icke sällan alldeles utfattiga

personer frivilligt delade slafvarnes öde och arbetade blott för

det kära brödet, för att undgå hungersdöden.

Men äfven efter Lincolns val var det ingalunda nordstaterna,

hvilka gingo aggressivt till väga, utan alt jämt sydstaterna. Ja,

dessa fullföljde nu det oerhörda, de fullföljde den länge sedan

planlagda förbrytelsen att slå den stora förbundsstaten i spilror.

Måtte verlden gå under, det bekymrade icke slafegarne, blott

deras slafväsen blef beståndande.

Det fullkomnade högförräderiet.

Knapt var resultatet af omröstningen med afseende på

valmännen bekant, förr än äfven Sydcarolina — den beständige

rebellen mot förbundsauktoriteten — ännu i samma november

månad utfärdade akter i lagstiftningsväg, hvilka representerade

en formlig krigsförklaring mot unionen. Det värfvade till och

med en frivillig armé, under förevändning att bekämpa

slafupproren. Därefter sammankallade det de andra staterna till

ett konvent för att rådslå om utträdandet ur unionen. De

angränsande staterna Georgia, Florida, Alabama, Mississippi,

Louisiana och Texas slöto sig till det och konstituerade sig den 8

februari 1861 i Montgomery i Alabama såsom »Nordamerikas

konfedererade stater».

Därmed var högförräderiet faktiskt fullbordadt. Men det

skedde än mer.

Först och främst blefvo ännu staterna Nordcarolina,

Arkansas, Virginien, Tennessee, Missouri och Kentucky dragna med i

förbundet. Det öfvervägande flertalet af unionsvänner i de båda

sista staterna åstadkommo likväl de sammas snara återgång

till unionen.

Guvernör Pickens från Sydcarolina förklarade den 17

december 1860: »Sydcarolina skiljer sig från unionen därför, att vid

det val, som kort förut egt rum, af president och vicepresident

i norden, valet verkstälts efter sådana principer, att det icke

längre vore nyttigt att vara i förbund med nordstaterna.»

Några dagar därefter, den 20 december, förkunnades offentligen:

»Vi, det här församlade folket från Sydcarolina, förklara

härmed, att den af oss i konventionen den 23 maj 1788

utfärdade förordningen, hvarigenom Förenta Staternas i Nordamerika

konstitution ratificerades, härmed återkallas, och att således den

hittils mellan Sydcarolina och de Förenta Staterna bestående

unionen är upplöst.»

Jefferson Davis från Mississippi utnämndes till president i

dessa rebellstater. Han var en skolbildad militär och stor

politiker. Såsom sådan hade han i åratal stått i spetsen för ett

mot nordstaterna fiendtligt parti, hvilket kallade sig »eldätare»

och redan genom detta namn tillräckligt betecknade sig.

Hvad gjorde nu unionspresidenten Buchanan gent emot detta

högförrädiska handlingsätt? Han förhöll sig fullkomligt passiv

och förklarade i en not följande:

»Hvad är presidentens pligt? Att vaka däröfver, att lagarne

öfver alt efterföljas. Men huru, om detta är omöjligt? Hvad

då? — Svaret härpå gifva tvänne kongressbeslut, ett af den 28

februari 1795 och ett af den 3 mars 1807. Dessa bestämma, att

om ett civil- eller kriminalförfarande icke är möjligt på normal

väg, skall presidenten taga militären, krigsmakten till lands och

sjös, till hjelp. Men hvarest en hel stat eller stater göra

uppror (hör!) är detta omöjligt.»

Hvarför skulle detta vara omöjligt?

Stället har ju tydligen afseende på händelsevis upproriske

stater, och nu var det Buchanans pligt att genast med hela

JEFFERSON DAVIS

truppstyrkan bekämpa upproret. I stället för att göra detta,

förklarar han sig inkompetent och säger vidare:

»Händelserna utveckla sig så raskt, att det snart kunde

hända, att den frågan framkastades till kongressen, om den hade

rätt att med vapenmakt hålla en stat kvar i unionen eller

återföra honom till den samma, om han franträdt den. Bejakas

detta, så måste äfven kongressen hafva rätt att förklara denna

stat krig.»

Detta var enligt författningen själfklart, ty sydstaterna hade

uppträdt fiendtligt mot unionen och måste redan från denna

synpunkt sedt bekämpas. Men Buchanan sade:

»Efter moget öfvervägande har jag kommit till den slutsatsen,

att denna makt tillkommer hvarken kongressen eller någon

annan gren af regeringen.»

Förträfflig logik hos en lagarnes och författningens väktare!

Enligt Buchanans och rebellernas åsigter kunde altså hvarje

stat efter behag utgå ur unionen. Men enligt författningens

mening och ordalydelse är detta högförräderi!!!

Högförräderi hade rebellerna äfven begått genom sitt

krigiska uppträdande mot förbundsregeringen! Än mer, de hade till

och med från denna regering stulit öfver en million vapen!!!

Och gent emot sådana skändliga handlingar förklarar sig

författningens och lagens väktare inkompetent!!

Han gjorde dock något. Han utskref till den 4 januari 1861

en bot- och bönedag och sade därvid: »Låtom oss anropa den

högste, att han borttager ur vårt hjärta den falska

meningsstoltheten, som drifver oss att för konsekvensens skull hellre

framhärda i det onda än foga oss efter händelserna.» —

Dunkel är uttryckets mening, men så mycket framgår därur,

att man skulle foga sig efter omständigheterna, d. v. s. låta

rebellerna vara. Och han själf syntes icke »för konsekvensens skull

vilja framhärda i det onda», d. v. s. i unionen. Han lät icke

blott upproret obehindradt fortgå, utan hans ministrar gåfvo

dessutom äfven medel till utförandet. Hans skattsekreter Cobb,

en slafegare från Georgia, hade öfvertagit skatten i ordnadt

skick och lemnade ifrån sig den samma med ett deficit af 6

millioner dollars. Krigssekreter Floyd sände alla vapen och

krigsförråd till sydstaternas arsenal och gjorde altså nordstaterna

försvarslösa, i det han öfverlemnade vapnen åt rebellerna!!!

Ärlige män i detta band voro general Scott och statssekreter

Casz. Båda rådde presidenten att skicka förstärkning till Fort

Sumter, emedan denna vigtiga punkt var lätt tillgänglig för

fienden. Buchanan afböjde detta. I följd af detta förrädiska

handlingssätt tog Casz genast afsked från statstjänsten.

Af detta och talrika andra fakta framgår, att Buchanan,

likaledes en sydlig slafegare, var fullkomligt öfver ens med

rebellerna och tillät secessionen, ja, i många punkter själf

befordrade den samma.

Det var icke nog med att krigsministern Floyd sände 770,000

gevär och 200,000 revolvrar tillika med ammunition till de

sydliga tyghusen, utan han hade äfven beordrat den reguliera

armén till det aflägsna Texas. I öfverensstämmelse därmed

handlade äfven marinministern Toucey, i det han spridt flottan öfver

hela verldshafvet till verldens yttersta vrår, hvarigenom ett

hastigt användande af den samma omöjliggjordes.

De talrika, i kriget mot England till hamnarnas och

flodmynningarnes skyddande anlagda skansarne öfverlemnade man

godvilligt åt rebellerna, så att redan den 28 december 1860

sydcarolinska trupper borttogo skansen Moultrie vid Charlestons

hamn och snart därpå alla inom söderns område liggande

befästningar, tyghus o. s. v. Och presidenten Buchanan — förklarar:

att han och kongressen icke hafva makt att ingripa däremot.

Makten hade han i alla afseenden betagit sig, när han lät

skingra trupperna och flottan öfver hela verlden.

Men om sådana röfvarebragder icke en gång skulle anses

såsom straffvärdt högförräderi, hvad skulle då anses såsom sådant?

Enligt § 1 af 3:dje afdelningen i unionsförfattningen lider detta

likväl icke det minsta tvifvel. Det heter däri: »Högförräderi

mot de Förenta Staterna består allena i anförande af en krigshär

emot de samma eller i anslutningen till deras fiender genom

förskjutande af krigsmedel oeh annat slags understöd.»

Men sydstaterna hade redan begått mer än förräderi, de

hade ju till och med börjat krig!!!

Och norden — var gjord försvarslös.

En sydstaterna tillgifven tysk skriftställare*) kan gent emot

detta förfarande icke afhålla sig från att anmärka:

»Söderns krigiska förberedelser understöddes genom det ännu

i ämbetet kvarstående Buchanans ministerium på ett sätt, som

*) Henr. Blankenburg i sitt verk: Die inneren Kampfe der

nordamerikanischen Union. Leipzig, Brockhaus.

outplånligt påtrycker, om också icke presidenten själf, så dock

hans ministrar högförräderiets brännmärke.»

När de nedriga handlingarna blefvo allmänt bekanta och

framkallade den största förbittring, afskedade Buchanan kort

före nedläggandet af ämbetet sin minister liksom för att låta

påskina, att han icke vore skyldig till dess handlingar. Därmed

kunde likväl ingenting göras ogjordt, sydstaternas affall var nu

ett fullkomligt faktum.

Lincolns presidentskap.

Den 11 februari 1861 lemnade Lincoln sin hemort

Springfield i Illinois för att begifva sig till förbundshufvudstaden

Washington. I Indianopolis och några andra städer helsades han

med jubel af myndigheterna och folkmassan, hvarvid han gaf

följande antydningar om sin framtida politik:

»Orden tvång och fiendtligt infall begagnas nu ganska ofta

i vidsträcktaste bemärkelse. Hvad kallas tvång, hvad betyder

fiendtligt infall?»

»Skulle en krigshärs inryckande i Sydcarolina utan folkets

önskan vara ett fiendtligt infall? Naturligtvis, och det skulle

äfven vara tvång, om man med våld ville underkufva invånarne

i Sydcarolina. Men om Förenta Staterna nöja sig blott

därmed att försvara sina fästningar och sin öfriga egendom eller

åter taga de samma i besittning och höja införseltullarne på

främmande varor, då skulle unionen blott vara i sin fulla rätt.

Enligt hvilken princip har en stat, som icke utgör mer än

femtiondedelen af folket i afseende på land och människoantal, rätt

att söndersplittra unionen och på det godtyckligaste sätt tvinga

en mycket större del af nationen? Hvilken hemlighetsfull rätt

att spela tyrann har något landområde fått därigenom, att man

kallar det samma stat?»

Det var tydligt, men likväl mycket försigtigt taladt. På sin

fortsatta resa från vester till öster kom han likväl att färdas

genom landsträckor, i hvilka befolkningen mera sympatiserade

med sydstaterna och visade sig kall, ja, ofta fiendtligt sinnad

mot Lincoln, så att han icke kunde offentligen uppträda. Genom

Baltimore och dess omnejd måste han till och med färdas förklädd.

Och blott denna förklädnad hade han att tacka för att han

undgick ett af slafhandlarne anlagdt bakhåll. Den 22 februari

anlände han till Hvita huset i Washington. Den 5 mars besteg

han presidentstolen och presenterades därefter af senatorn Baker

för den framför Capitolium församlade folkmängden, hvilken

helsade honom med oändliga jubelrop.

I sitt inträdestal uttalade han sig lika försigtigt mot

sydstaterna och lade hufvudvigten af sin framtida politik därpå:

»Att värna regeringens egendom, höja tullar och skatter och

öfver alt bringa de kontrollförvaltningen tillkommande

rättigheterna till utförande.» Med afseende på slaffrågan uttalade han

följande för sydstaterna lugnande ord:

»Sydstaternas invånare synas frukta, att deras egendom,

deras land äfvensom deras personliga säkerhet hotas genom en

republikansk förvaltning. Till denna fruktan hafva de inga

förnuftiga skäl. Jag har i alla tidigare tal sagt och upprepar det

ännu en gång, att jag icke har den ringaste afsigt att hvarken

direkt eller indirekt sätta mig emot slafveriet, där det för

närvarande eger bestånd.»

Beträffande de enskilda staternas affall yttrade han sig på

följande sätt:

»Om Förenta Staterna icke verkligen vore en enda

konstituerad makt utan blott en kontraktsmässig förening af stater,

kunde då ett sådant kontrakt från den enes sida upphäfvas utan

alla däri delaktigés samtycke?! Ingen del kan bryta kontraktet

utan allas samtycke. Redan däraf följer, att ingen stat genom

sin ensamma vilja får utgå ur unionen. Därför anser jag i kraft

af konstitutionen och lagarne unionen såsom odelad, och jag skall

bemöda mig, hvilket också författningen gör till min pligt, att

troget och redligt bringa unionens lagar till verkställighet i alla

stater. Jag hoppas, att man icke betraktar detta såsom en

hotelse, utan blott såsom unionens bestämdt uttryckta afsigt att

försvara och upprätthålla sig på lagligt sätt. För att utföra

detta, är det icke nödvändigt att utöfva våld och utgjuta blod.

Detta skall icke ske, så vida icke unionen tvingas därtill. Den

mig anförtrodda makten skall jag använda till att värna

regeringens egendom, altså alla den tillhörande hamnar, fästningar

och andra orter, och taga den i besittning hvarhelst den lidit

intrång. Likaledes skall jag höja alla tullar och skatter.»

Till svar på dessa visserligen fredsälskande, men med

afseende på secessionen beslutsamma ord följde blott vildt krigsrop

från sydstaternas sida.

ABRAHAM LINCOLN

Åtta dagar efter Lincolns tillträde till ämbetet infunno sig

två af de sydliga staterna utskickade kommissarier för att

åvägabringa den fullständiga skilsmässan, men de kunde hvarken

erhålla presidentens eller hans ministrars bifall. Så måste nu

krigets järntärning afgöra utgången, och millioner människor först

gå under, innan fred och frihet kunde uppstiga ur blodhafvet.

Krigets början.

Hvilken olycka andens inskränkthet, girighet, hersklystnad

och andra lidelser sedan årtusenden anstiftat bland

mänskligheten, därom lemnar verldshistorien på hvarje blad upplysning.

Hvilka offer dessa vilda lidelser i alra nyaste tiden åter fordrat

på denna sidan och på andra sidan oceanen, är ännu i färskt

minne hos oss alla. Girighet, hersklystnad och andens inskränkthet

hade gjort de amerikanska slafhandlarne efter hvarje ernådd

eftergift alt vansinnigare, och när genom Lincolns val utsigten att

tilltrotsa sig ännu mera försvann, började de på brottsligt sätt krig.

Början gjordes redan i slutet af december 1860 med de vid

Charlestons hamn liggande småskansarne. Den der

kommenderande majoren Anderson hade den svåra uppgiften att med 70

man och 7 officerare försvara Fort Moultrie, Sumter och Pinckney,

altså tre platser.

Förgäfves hade redan förbundsarméns öfverbefälhafvare,

general Scott, några månader förut bedt presidenten Buchanan att

ditsända förstärkningar och därvid uttryckligen sagt: »Enligt

min kännedom om vår sydliga befolkning är det min fasta

öfvertygelse, att fara för en snar akt af obetänksamhet är för

handen». Förgäfves hade äfven major Anderson bedt därom. I

stället erhöll han befallning att icke lossa något skott och måste

till och med se på, huru rebellerna bygde anfallsverk. Han

lemnade därför på natten den 27 december det mindre befästade

Moultrie och drog sig till Fort Sumter, som genom sina 60 fot

höga murar var skyddad för plötsliga öfverfall. Dagen därpå

togo rebellerna Fort Moultrie i besittning. Inom kort tid hade

de eröfrat alla i dess distrikt liggande krigsetablissement, så

att blott Fort Monroe i Virginien, Pickens i Florida och det

omtalade Sumter blefvo unionen öfriga.

Sydcarolinarnes fräckhet gick ännu längre, de förklarade för

presidenten Buchanan, att de skulle betrakta hvarje försök

att förstärka besättningen i Fort Sumter såsom en krigisk akt,

under det de själfva rundt omkring skansen anlade batterier.

Buchanan lydde och afsände ett ångfartyg för att lemna det

lilla manskapet proviant. Detta bortjagades med kanonskott af

rebellerna och återkom hem med genomskjutet stjärnbanér.

Äfven denna krigiska våldsamhet upptogs af presidenten och hans

ministrar utan ringaste svar. Å nyo ett bevis för, att de voro

i komplott med rebellerna.

Sedan sydländske generalen Beauregard ostörd fullbordat sina

fyra anfallsbatterier omkring Fort Sumter, skred han den 12

april till anfall och öfveröste skansen med ett kulregn. Följande

dag sköt han till och med med glödande kulor på krutmagasinet,

så att det sprängdes i luften. Den lilla tappra besättningen var

öfver alt omgifven af brinnande bygnader, eld och rök och

måste ändtligen kapitulera.

Det var egentligen det första skrämskottet i unionens hjärta.

Ty ända dittils trodde man i sin godmodighet, att det icke skulle

komma till krig, oaktadt det samma redan för ett par månader

sedan faktiskt börjats genom det ofvan nämnda ångfartygets,

»Vesterns stjärna», beskjutning af rebellerna. Nu först ryckte man upp

sig till företagandet af jätterustningar. Fort Sumters fall tände

såsom en blixt krigslust i allas hjärtan. De fredliga verkstäderna

öfvergåfvos af sina invånare, som gingo att under stjärnbaneret

kämpa för fosterlandet. Nu gälde det att skapa en armé, ty

unionen hade i detta ögonblick så godt som ingen sådan.

I fredstid underhöllos omkring 14,000 man såsom reguliera

trupper, och dessa hade Buchanan spridt åt alla håll; här en

trupp till besättning i en skans, där en till gränsförsvar mot

indianerna o. s. v. Men icke blott soldater utan äfven vapen

och ammunition måste anskaffas. Ty det krigsmaterial, som fans,

hade spelats i händerna på rebellerna. Det var en jätteuppgift

för Lincoln, hvilken han ensam icke kunnat fullborda, om icke

alla patrioter, fulla af offervilligt mod, åtagit sig fosterlandets

försvar.

Ganska snart hade man en armé på 555,000 frivillige,

hvilken fördelades i 430 infanteri-, 35 kavalleri- och 35

artilleriregementen. Den reguliera krigsstyrkan uppbragtes till 40,000

man, nämligen 6 kavalleri-, 5 artilleri- och 19

infanteriregementen. Underhållningskostnaderna för den samma belupo sig

dagligen till 2 millioner dollars, under det kostnaderna för

värfningen likaledes uppslukade stora summor. Handpenningen för

en frivillig uppgick ofta till 4 à 500 dollars. Den största

svagheten hos denna armé låg i bristen på teoretiskt bildade

officerer. Hvem som af guvernören skaffat sig tillåtelse att bilda

ett regemente eller en brigad blef dess öfverste. Den, som

förde till öfversten ett kompani, blef kapten, och cheferna

valdes af manskapet själft. Så erhöllo personer, som aldrig stått

i något led, officersplatser.

Sydstaterna eller konfederationen, såsom de kallade sig efter

affallet, hade däremot en betydande fördel. De egde icke blott

unionens nästan hela vapenmaterial, utan det stod äfven talrika

bildade officerer i deras midt, hvilka fått teoretisk

underbygnad i kadettskolan i Westpoint. Till denna unionens statsanstalt

hade de rika slafegarne af ålder sändt sina söner, under det

man i nordstaterna valde andra ämbetsmannabanor. Deras

president Jefferson Davis hade likaledes hemtat sin bildning där och

såsom general fäktat i det mexikanska kriget, hvilket naturligen

gjorde honom mera skicklig till öfverbefälhafvare än unionens

president, Lincoln, som aldrig haft på sig en soldatrock. Davis

bragte inom kort en armé på 25,000 man reguliera trupper och

150,000 frivillige under vapen. Många i sydstatarna födde, i

unionen tjenande officerer, till och med öfvergeneral Scotts

generalstabschef, öfverste Lee, inträdde vid secessionens början

i sitt hemlands konfedererade armé. Nordstaterna hade altså

icke blott att värfva manskap, utan äfven att skaffa sig

officerer. De måste äfven upprätta gevärsfabriker, ty gevärgjuteriet i

Richmond, rebellernas hufvudstad, var ju i dessas händer.

Vapenförrådet i Gosport i Virginien med 2,000 stycken tunga, alldeles

nya artilleripjeser samt 300,000 gevär hade de likaledes tagit.

Dessa stora fördelar tillförsäkrade till en början rebellerna

en säker öfvervigt på slagfälten. Äfven i den civila

förvaltningen hade de mera praktiskt bildade ämbetsmän än norden.

Däremot var denna rikare på det industriella området och egde en

befolkning af 19 1/3 millioner, under det sydstaterna blott voro

bebodda af 8 millioner och 4,000 slafvar.

Såsom öfverbefälhafvare för unionsarmén kommenderade den

1786 i Virginien födde Wienfield Scott, en erfaren general, som

fört kriget mot Mexiko och redan i yngre år kämpat mot

engelsmännen, men hvilken väl icke mera i sitt 76:te år egde den

ungdomliga spänstighet som hans motpart, den på fyratiotalet

varande rebellpresidenten Jefferson Davis.

General Scott hade gjort till sin uppgift att beskydda

förbundshufvudstaden Washington, bevara Vestvirginien och

Missouri åt unionen, bekämpa upproret i Maryland och återeröfra

Tennessee. Enligt denna plan uppstäldes härarne, och enligt den

opererade man. —

Redan den 19 april förekom en sammandrabbning vid

Baltimore i Maryland, hvarest de från Massachusetts och

Pensylvanien kommande trupperna, hvilka ilade fram till

förbundshufvudstadens skydd, angrepos af befolkningen, men slogo sig

igenom, hvarvid döda och sårade blefvo kvar på platsen.

Detta upprörde advokaten Butler i Boston till den grad, att

han med några regementen angrep denna rebellstat och åter lade

den samma under unionen. Därigenom återstäldes Washingtons

förbindelse med de andra unionsstaterna. Butler utnämndes till

general och utmärkte sig äfven i de följande striderna.

Under de första månaderna utkämpades blott mindre

skärmytslingar i Missouri, Kentucki, Tennessee och andra stater, utan

att det kom till någon afgörande drabbning. Det var ett slags

guerillakrig. Norden behöfde ännu hjälpmedel: penningar, vapen,

manskap o. s, v. Som härför erfordrades kongressens

medgifvande, måste denna först sammankallas.

Äfven andra ovädersmoln hotade unionen. Frankrike och

England ville erkänna rebellerna såsom krigförande makt, såsom

statskonfederation. Lincoln förklarade, att han skulle betrakta

detta såsom krigsorsak. Detta förmådde den gamle syndaren

Napoleon att afstå därifrån. För honom skulle det i alla

afseenden varit högst välkommet, om den stora mäktiga unionen

söndersplittrats i vanmäktiga småstater.

En vördnadsvärd akt af Johnsons trofasta sinnelag

Lincoln hade sammankallat kongressen till en extra

sammankomst den 4 juli 1861 för att erhålla de erforderliga hjälpmedlen

för kriget. Från slafstaterna tordes ingen senator, ingen

kongressledamot vid lifsfara begifva sig dit. Till och med unionens

blotta anhängare, hvilka flyktade från sydstaterna, blefvo förföljda

och utan vidare omständigheter hängda af vederbörande eller folket.

Likväl hade en ledamot vågat det och begifvit sig till

kongressen i Washington, det var ombudet från Tennessee: mäster

Andrew Johnson. Han lemnade hemligt hus och hem, intog sin

plats i senaten och beviljade alla medel till upprorets

bekämpande.

Han hade till och med vågat säga till Jefferson Davis, när

denne blifvit utnämnd till konfederationens president: »han

(Johnson) skulle låta hänga honom såsom rebell, om han hade makt

därtill.»

Att i följd af hans deltagande i kongressen hans hus och

egendom konfiskerades, var icke mer, än man kunde vänta sig af

slafegarne. Redan vid hans bemödanden att förhindra Tennessees

affall från unionen hade han ådragit sig stora fiendtligheter. Han

uppbjöd hela sin vältalighet för att bevisa sina landsmän, att en

söndersplittring af den stora, aktningsbjudande verldsstaten blott

skulle hafva till följd svaghet och vanmakt både till det yttre

och till det inre och locka andra makter att eröfra en del af

unionen. Huru lätt kunde icke England då taga de fordom

innehafda nordstaterna och Frankrike göra anspråk på sitt forna

område! Ingen annan makt på jorden skulle kunna hindra dem

därifrån, ty de toge endast till baka, hvad de en gång egt.

Unionen måste förblifva odelad och mäktig för att kunna afvärja

hvarje krigiskt anfall och värna sin oafhängighet och

själfständighet.

Detta var lätt fattligt äfven för den enfaldigaste, men likväl

taladt för vinden. Då nordstaternas invånare icke mer ville låta

absolut beherska sig af bomullshandlarne, och dessa omöjligt kunde

erkänna plebejen Lincoln såsom president, så försökte man att

sjelf grunda ett rike och lemnade icke gehör åt några däremot

talande förnuftsskäl. Johnson betraktades därföre såsom

affälling, såsom fosterlandets fiende.

Han skulle hafva varit partiet högst välkommen, om han

med lif och själ slutit sig till det samma. Han skulle därigenom

hafva uppnått höga ämbeten och värdigheter och blott hafva

gjort, hvad tusende andra också gjorde. Till och med

generalstabschefen Lee jämte många andra officerare och civile

ämbetsmän hade utgått ur unionens tjänst och öfvertagit platser i

sydstaterna; det hade altså synts ännu mindre underligt, om

Johnson stannat hemma och fogat sig efter omständigheterna.

Att han icke gjorde det, utan skyndade till kongressen,

hvarigenom han offrade hus och hem utan den ringaste utsigt att

återfå dem eller erhålla ersättning därför, lemnar ett starkt

bevis för hans högst aktningsvärda tänkesätt och karaktärsfasthet.

Redan denna enda, af ädel patriotism framgångna handling

förtjänar att i gyllene bokstäfver inristas i verldshistorien och

förlamar alla kränkande utlåtelser, som man anfört mot Johnsons

tänke- och handlingssätt.

Under det ära och fördelar erbjödos honom af rebellerna,

sätter han sin knapt förvärfvade lilla förmögenhet på spel, offrar

han hela sin existens åt en oviss framtid för att uppfylla sin

heliga pligt mot hela fosterlandet, såsom hans samvete bjuder

honom.

Utom Johnson voro blott några få sydstaternas

representanter från Delaware, Kentucky och Maryland närvarande i senaten,

och i representanthuset visade sig blott deputerade från

Vest-virginien. Båda husen visade sig högst offervilliga, gillade

Lincolns hittils vidtagna mått och steg, beviljade ett anslag af 500

milioner dollars och befullmäktigade honom att kalla ytterligare

500,000 man under vapen.

Beröfvad sin egendom, sitt inskränkta hem, tordes Johnson

icke våga en återresa till Tennessee, ty han skulle med all

säkerhet hafva gjorts oskadlig. Han stannade altså efter

kongressens slut kvar i nordstaterna.

Med sin eld visste han äfven att upptända de tröga och

likgiltiga för kriget, ty det fans ännu alltid folk i norden, för

hvilka ett fördrag och en snöplig fred med sydstaterna skulle

hafva varit kärare än unionens återställande. Lyckligtvis var

detta antal litet och blef alt mindre, ju mera barbariskt södern

uppträdde i krigföringen.

Johnson hjälpte till att organisera och reorganisera, hvar

helst det var af nöden, ty så väl i civil- som i militär-tjänsten

fans det jättearbeten, hvarvid hvarje medborgares hjälp var

välkommen. Vi veta ju från åren för vårt tyskfranska krig, huru

mycket arbete som kräfves, ehuru vår civil- och

militär-förvaltning är med de bästa i verlden. Men i Nordamerika måste först

vapen smidas, de värfvade trupperna klädas och inöfvas,

officererna väljas och generalstaberna bildas. Därefter truppernas

förplägning!

Soldaternes dagliga kost var i de reguliera frivilliga

regementena följande: 12 uns fläsk eller 1 skålp. 4 uns saltadt

nötkött, 1 skålp. 12 uns bröd, en kvantitet skidfrukter, ris eller

potatis, 1 6/10 uns kaffe eller 24/100 uns te, 21/100 uns socker,

32/100 gill*) ättika, 16/100 uns spermaljus, 64/100 uns såpa,

16/100 gill salt och 1 uns diverse grönsaker. De i tjänsten

varande soldaterna, hvilka man icke kunde hålla med kost,

godtgjordes för den samma med 75 cent, altså inemot 3 kronor pr

dag. Hvarje soldat bekom årligen 2 mössor, 2 rockar, 3 par

byxor, 3 flanellundertröjor, 3 par strumpor, 4 par stöflar, 1 kappa

och 1 stalljacka. Dessutom 30 kronor i månatlig aflöning.

Sådana utgifter måste naturligtvis öka unionens krigsskuld

till en enorm storlek. Men att först anskaffa alt detta, samla

penningar och materialier i jättestora massor, var ett arbete, som

blott kunde utföras med befolkningens tillhjälp. Johnson har

genom råd och dåd redligt medverkat därvid och gälde i följd

däraf såsom unionens trognaste och tillförlitligaste anhängare.

När efter ett års uppehåll krigslyckan åter vände sig till

norden och general Grant återeröfrade Tennessee äfvensom

hufvudstaden Nashville, visste man icke något tillförlitligare stöd

för unionen att insätta såsom guvernör i denna stat än mäster

Johnson. I följd deraf utnämndes han till militärguvernör i

Tennessee och hade under dessa kritiska förhållanden på gränsen

till det fiendtliga statsområdet ett af de svåraste ämbeten i hela

unionen.

Att han under dessa svåra omständigheter förvaltar äfven

detta kritiska ämbete till allmän belåtenhet, lemnar åter ett

bevis på hans klokhet liksom på hans högst vördnadsvärda, redliga

karaktär.

Innan vi följa honom vidare på hans vädjobana, vilja vi först

följa krigshändelserna i spåren och meddela de vigtigaste

tilldragelserna.

Slaget vid Bull-Run och de efterföljande striderna.

Arméernas organisation, truppernas tåg och mindre

fäktningar hade redan varat några månader, utan att medföra något

*) 1 gill = 5 1/2 kub. tum.

nämnvärdt resultat. Detta försatte befolkningen i feberaktig

otålighet, och man betänkte icke, att man med ett sådant nätt

och jämt sammanlupet manskap icke genast kunde utföra stora

krigiska bragder. Den upproriska armén hade närmat sig

Washington så mycket, att man från tornen kunde se dess fanor.

Förbundshufvudstaden var således i fara att blifva eröfrad af

fienden!

Ångest och fruktan voro altså å ena sidan rättfärdigade,

och dessutom gick den tre månaders tjenstetiden för de

engagerade 75,000 frivillige snart till ända, utan att man genom dem

vunnit det alra ringaste. De skulle altså ännu utföra åtminstone

ett värf, våga en slagtning och förjaga fienden från

förbundsstadens närhet. Därföre öfver alt ropet: »Upp till Richmond!!!»

Detta rebellnäste, hvilket skulle göras till hufvudstad, och

hvarest i juli en kongress af de konfedererade skulle ega rum,

ligger blott 25 geografiska mil söder om Washington. Mellan

båda städerna flyta likväl tre stora och några mindre strömmar

till oceanen och bilda betydande gränsskilnader, som icke äro så

lätta att slå bryggor öfver. Dessa äro Potomac vid Washington,

James-River framför Richmond och midt emellan dem

Rappahannock. Dessa naturliga gränsskilnader göra en spatsertur från

den ena staden till den andra icke så alldeles lätt och voro det

hufvudsakliga hindret, hvarför hvarken unionisterne kunde eröfra

Richmond eller rebellerne Washington. Men ropet: »Upp till

Richmond!» kunde den gamle general Scott icke längre motstå;

han måste lyssna till folkets röst, så svårt det än var honom att

med sin ännu fullkomligt oöfvade armé företaga ett sådant

vågstycke. I följd däraf beslöt man att öfvergå Potomac, göra ett

anfall och fördrifva fienden åtminstone från

förbundshufvudstadens närhet.

Den 15 juli satte general Patterson med 24,000 man öfver

floden, angrep general Johnston, som kommenderade öfver 18,000

man, men förmådde icke utföra en afgörande drabbning.

Johnston drog sig därför till baka till de konfedererades center, öfver

hvilken Jefferson Davis förde befälet.

En annan härafdelning på 40,000 man ryckte under general

M"Dowell i 5 divisioner emot fienden. M"Dowell beordrade sin

general Tyler att besätta staden Centreville. I stället för att

göra detta gick denne till Bull-Run, en gytjig flod med branta

trädbeväxta stränder, bakom hvilken den upproriska armén var

lägrad på en höjd, och växlade kanonskott med den samma en

tid, utan att erhålla de ringaste fördelar.

M"Dowell beslöt då, att den 21 juli våga en slagtning och

beordrade general Hunter att gå omkring fiendens venstra flygel.

Han marscherade framåt, men begick det felet att lemna sin

reservafdelning för långt efter sig, hvarigenom ett hastigt angrepp

icke var möjligt.

Den af presidenten Davis kommenderade, halfcirkelformigt

uppstälda arméen hade på sina höjder en mycket gynsam

ställning, hvarigenom redan alla strategiska och taktiska fördelar voro

den tillförsäkrade. Fast sammansluten stod den där och

afvaktade anfallet.

Mac Dowell började slaget med allehanda konstiga manövrer

såsom på exercisplatsen. Men olyckligtvis blef den af honom till

den fiendtliga venstra flygelns kringrännande afsända divisionen i

flanken och ryggen angripen af de fiendtliga generalerne

Beauregard och Johnston, så godt som kringränd och därigenom slagen

på flykten. Med skräckropet: »kavalleri kommer», sprang alt,

som ännu hade friska ben. Regementena upplöste sig och

störtade därifrån, så att Mac Dowell måste anträda återtåget.

Följande dag samlade sig de förspridda hoparne framför

Washingtons förskansningar. En lycka i denna olycka var för norden,

att den sydliga arméen icke drog taktisk nytta af sin seger och

ända till Washington förföljde den i vild flykt bortjagande

fienden, hvilket naturligtvis skulle hafva bragt förbundshufvudstaden

i dess våld. Af unionsarmén hade 40 bataljoner kommit i

fäktningen och lemnade inemot 1500 döde och sårade på platsen.

Lika många man hade såsom fångar råkat i händerna på segraren.

Detta totala nederlag framkallade visserligen en verklig

dödsångest i nordstaterna, men upptände äfven ett nytt, större

offermod, ja, en verklig stridslust och krigisk hänryckning. Däraf

hänfördes äfven nu desse godmodigt enfaldige, som hittils ännu

altjämt trott på försoning. Liksom vore en försoning möjlig med

tigrar och räfvar!!! .

General Scott afgick, Mac Dowell erhöll sitt afsked, och den

i Westvirginien genom lyckliga strider sig utmärkande general

Mac Clellan utnämndes till unionsarméns öfverbefälhafvare.

En annan verksamhet utvecklade sig nu i kongressen. Hade

man förut beviljat penningar med en viss försigtighet och

inskränkning, så gaf man däremot nu i öfverflöd, mer än Lincoln

begärde.

Först utvidgade man hans rättigheter såsom krigets högste

ledare, auktoriserade honom att värfva större truppmassor och

beviljade honom mycket större penningesummor.

Vid krigets utbrott var, som redan är sagdt, flottan

kringströdd på alla haf. De nu till marinsekreterns förfogande

stälda penningmedeln gjorde det möjligt att inköpa talrika skepp,

och så försattes inom få månader nästan alla sydstaternas

hamnar i blokadtillstånd och tillförseln till sjös blef om icke helt

och hållet så dock till största delen afskuren för rebellerna.

Likaledes förhindrades utförseln af bomull, hvarigenom en af

deras betydligaste penningkällor tillstoppades. Likväl utrustade de

med Frankrikes och Englands tillhjälp ett antal små skepp,

kallade blokadbrytare, och förmådde dymedelst tillfoga den

nordamerikanska handeln betydande förluster.

Mot slutet af augusti företog därföre general Butler en

operation till sjös med tre fregatter, kringseglade Kap Hatteras,

vände sig mot skansarne Hatteras och Clark, hvilka beherskade

mynningen af många strömmar från Nordcarolina, eröfrade några

kapare och bragte nu blokaden, åtminstone mot denna

kuststräcka, i full verksamhet. I slutet af oktober utfördes af general

Butler mot Sydcarolina ett ännu större sjöföretag med en flotta

af 70 skepp och 25,000 man. Visserligen förorsakade en häftig

storm många skepps kantring, men kommodor Dupont ankom

likväl den 4 November med åtminstone 25 skepp till hamnen vid

Beaufort i Sydcarolina. Skansen Walkers fiendtliga artilleri

bragtes snart till tystnad, och de fiendtliga skeppen bragtes i

sådant trångmål, att rebellerne uppbrände de samma och utrymde

staden. General Sherman, hvilken förde befälet öfver

landtrupperna, tog den i besittning.

Efter denna lyckliga färd gick en del af flottan längs

Georgias och Floridas kuster söder ut, eröfrade skansarna Pulasky,

Clinch och Pensacola, under det den andra flottafdelningen begaf

sig till Mexikanska viken för att taga New-Orleans, hvilket också

skedde under nästa år.

Vid alla dessa fäktningar hafva äfven tyskar utmärkt sig.

En flykting från Baden, Frans Sigel, kommenderade en

truppafdelning i Carthago. Och efter den olyckliga slagtningen vid

Bull-Run, hvarest hela arméen upplöste sig i den vildaste flykt,

var det en tysk, öfverste Blenker, som förde sin brigad i ordnadt

tåg öfver Potomac.

I slutet af samma år skulle unionen äfven lätt hafva blifvit

invecklad i krig med England och Frankrike, om icke Lincolns

kloka mått och steg afvändt det hotande ovädret.

Sydstaterna sände i november två kommissarier på en

engelsk postångare till Europa för att hos de europeiska

regeringarna utverka ett erkännande af konfederationen eller en

neutralitetsförklaring med afseende på blokaden, hvilket skulle

varit ett i alla afseenden hårdt slag för nordstaterna. Kaptenen

på ett krigsskepp, Wilkes, hade blifvit underrättad därom och

beslöt att fasttaga dem. Han upphann postångaren och tilltvang

sig båda kommissariernes utlemnande. England upptog detta

såsom casus belli och lät då först lugna sig, när Lincoln förklarade

kaptenens handling egenmäktig och utlemnade de båda fångarne.

Med Frankrike kunde unionen lätt komma i förveckling,

emedan Napoleon ämnade grunda ett mexikanskt kejsardöme,

hvilket enligt Förenta Staternas politik och den s. k.

Monroe-doktrinen icke fick ske. Ett dylikt krigsfall skulle säkerligen

hafva blifvit ett mäktigt stöd för rebellerna och ett nederlag för

unionen. Lincoln rådde därföre att tils vidare undanrödja denna

anledning för att icke behöfva splittra krafterna och icke bereda

systaterna tillfälle att få någon allians. Alla dessa mått och

steg gillade också mäster Johnson, hvilken äfven såsom senator

hade ett ord med i laget. Han lefde då ännu såsom bannlyst i

förbundshufvudstaden.

Krigets andra år 1862.

Den nyutnämnde öfverbefälhafvaren för unionsarmén, Mac

Clellan, hade tils vidare ett jättearbete med de i massor

tillströmmande stridskrafternas organisation och öfning. Hans

verksamhet på detta område har öfver alt vunnit erkännande och

beröm. Men att han hvarken i slutet på det gamla eller början

på det nya året skred till handling, utan låg stilla i månader

med en armé på 600,000 man, som dagligen kostade öfver en

million dollars, under det fienden icke hade hälften så stor styrka

till sitt förfogande, gjorde honom misstänkt att tillhöra det s. k.

försoningspartiet. Denna overksamhet var så mycket mera i

ögonen fallande, som enligt den allmänna åsigten den fiendtliga

hären kunnat kringrännas och anfallas både i fronten och i

ryggen. Man mumlade därföre redan om förräderi och hemligt

förstånd med sydstaterna. Man bör likväl betänka, att i sådana,

tider en person lätt kan blifva ansedd som förrädare, om han

icke delar den stora mängdens mening och åsigt och handlar

därefter.

För att göra ett slut på denna overksamhet utfärdade

presidenten Lincoln den 27 Januari en krigsorder, hvilken anordnade

land- och sjötruppernas framryckande och anvisade

Potomac-armén att taga järnbannätet nedanför Manassas-Junction. Icke

ens därefter marscherade M"Clellan, utan framlade den 31 januari

en annan plan — anfallsmarsch mot Richmond — men blef

ändtligen genom upprepade tillsägelser nödgad att befria järnvägslinien

mellan Baltimore och Ohio från fienden. Först i mars kommo

härmassorna i vidare rörelse.

Må Mac Clellan också hafva handlat redligt efter sin åsigt

och öfvertygelse och hållit det rådligt att icke göra något

vinterfälttåg, så har han likväl felat mycket däri, att han nästan ett

halft år låg i fullkomlig overksamhet och ostördt öfverlemnade

denna dyrbara tid åt fienden till att förstärka och ordna sin

armé, under det han redan i början af januari kunde i följd af

sin numerära styrka räkna på en lycklig utgång.

Utom Potomac-armén på inemot 200,000 man under

Clellan stod vid Mississippi ännu en annan på 160,000 man, öfver

hvilken general Halleck förde befälet. Och i staten Arkansas hade

general Hunter organiserat en armé, som hotade Luisiana och

Texas äfvensom fiendens venstra flank, under det generalerna

Grant och Buell från Kentucky tågade söder ut med 60,000 man.

Fienden befann sig altså i ett om också glest nät af tre arméer,

och hade dessa i rätt tid dragit sig till samman, så kunde de

tillfångatagit hela den fiendtliga hären, såsom tyskarne ofta gjorde

i det franska kriget. M"Clellans långa dröjsmål blef altså mer

än tvifvelaktigt, om man betänker, att en så gynsam ställning

redan genom gemensam handling säkerligen måst leda till seger.

De andra arméernas anförare lågo icke hela vintern igenom så

overksamme, utan handlade och kommo i många fall äfven till

lyckliga resultat. Så hade Grant och Buell tillkämpat sig en

seger vid Somerset och gjort terrängen ren ända till

Cumberlandsfloden. Här var det åter tyskar, tyska gymnaster och

arbetare, som under sin brigadgeneral Schöpf gjorde ett djärft

bajonettanfall och drefvo fienden på flykten. De samma hade redan

förut i striderna vid Rich-Mautain och Laurehill i Vestvirginien

utmärkt sig genom oförskräckt tapperhet. — Kort efter segern

vid Somerset eröfrade Grant skansarne Donelson och Henry

äfvensom Tennessee med dess hufvudstad Nashville.

Max Lange skrifver i sin förträffliga biografi öfver Lincoln:

»Den tre dagars kampen om det fasta Donelson vid

Cumberlandfloden bildar en af de blodigaste episoderna i kriget, och

stormningen mot denna skans hör till Grants

anmärkningsvärdaste krigsbedrifter, Under det han ännu väntade på Footes

kanonbåtar, gaf han general Wallace order att taga mellersta

skansen med storm. Tre regementen från Illinois utvaldes till detta

vågstycke. Trots den mördande elden framtränga de ända till

verkets glacis och finna bröstvärnet oöfverstigligt. Återtåget

anträdes. Trupperna slå läger inom ett bösshåll på öppna

marken. Det regnar, snöar, och iskalla vindar öka obekvämligheterna

af det svåra vädret. Ändtligen synes Foote den 14 februari med

två trä- och fyra järnbepansrade kanonbåtar. Fästningsverken

bestodo af två batterier vid floden och en där bakom liggande

skans, som hade ett fördelaktigt läge på en brant sluttande

kulle, hvars sluttning gjorts oöfverstiglig genom varggropar och

fälda träd. Kanonbåtarne framgingo trots det mördande

kulregnet, så att flaggskeppet erhöll 59 kulor.

På ett skepp bortslets vattenhjulet, då grep lotsen till

rodret för att styra det. Man måste uppgifva striden. Följande

dag ropades trupperna med stelfrusna lemmar under vapnen, för

att tillbakaslå ett fiendtligt anfall. Oafgjord fortgår striden

hela dagen, tils ändligen Wallace bringar hjelp. Woods kanoner

rulla fram, Grant kommenderar hela sin styrka till stormning.

Wallace anför första kolonnen. På framsidan var kullen kal,

afdelad i klyftor genom klippafsatser och besatt med tät

småskog. De tappre sprungo såsom indianer från träd till träd i det

täta kulregnet. På den andra sidan klättrade det 57:de

indianaregementet helt lugnt uppför kullens branta sida, utan att lossa

ett skott. Aldrig hafva väl — skrifver ett ögonvitne — tapprare

hjärtan så snabt trängt sig mot dödens portar som hjältarne

denna vinterafton, hvilka klättrade uppför de kalla, slippriga

höjderna. Under raseri och tystnad vunno de tum för tum, tils

de uppnått höjden och nu fattade fast fot med ett dånande

»hurra! framåt! fienden viker!» Det med hjälteblod fuktade

stjärnbaneret svajar på den eröfrade skansen och melodien till

Star spangled banner skallade jublande såsom segersång

genom natten, hvilken blott tillät kort hvila, ty tidigt på morgonen

skulle stormningen börja. Då ljuder den smattrande trumpeten,

en hvit fana svajar på skansen — det betyder kapitulation.

Denna följde den 15 februari med en besättning af 13,000 man».

I Arkansas hade äfven generalerna Siegel och Curtis

uppnått lyckliga resultat. Den förre fick därefter befallning att

förena sig med Curtis, men angreps under marschen af en fyra

gånger starkare öfvermakt. Hans tyskar kämpade likväl så

tappert, att fienden måste draga sig till baka. Den 6, 7 och 8

mars förorsakade han den samma ett betydande nederlag vid

Pea-Ridge.

Efter eröfringen af skansen Donelson gick kommodor Foot

till baka till Kairo för att utföra en operation nedåt på

Mississippi, under det Grant fördref fienden ur Tennessee. Denne drog

sig till baka till Alabama och förenade sig där med general

Beauregard, hvilken nu tågade med en här af 55,000 man till

banföreningspunkten vid Korinth och förskansade sig här.

General Grant innehade en svag ställning norr om Korinth

vid Pittsburg-Landing och väntade här den från Kentucky

kommande general Buell. Beauregard lät denna förening icke komma

till stånd, utan angrep den 6 april och kastade Grants armé till

baka till Tennessee. Under tiden inträffade general Buell, hvarpå

striden började ännu en gång påföljande dag, men blef så

oafgjord, att båda härarne tillskrefvo sig segern. Beauregard drog

sig till baka till Korinth och förstärkte sin befästning.

Unionsarméen hade i dessa fäktningar förlorat vid pass 14,000

man, men började ändå en belägring af fästningsverken vid

Korinth, hvilken likväl kunde bedrifvas blott svagt.

Kommodor Foot opererade med sina skepp och i

förbindelse med den i Missouri stående popeska kåren framåt på

Mississippi ända till den vid New-Madrid liggande ön »Island

No. 10», hvilken genom .sin befästning bjöd halt. General Pope

eröfrade Madrid och bombarderade ön utan att få den att gifva

sig. Flodens beskaffenhet förhindrade skeppens medverkan.

Ingeniör-öfversten Bissel, en tysk, lät därför gräfva en tre mil lång

kanal, hvarefter Foots kanonbåtar från söder öfversållade

befästningen med granater och orsakade öns öfverlemnande, hvilket

skedde den 7 april. Pope förföljde de konfedererade och

förenade sig senare med Grant.

Under dessa strider uppnådde general Butler ett lyckligt

resultat genom sin flottexpedition mot New-Orleans. Hans

stridskrafter belupo sig till 15,000 man jämte en af 50 skepp

bestående flotta och öfver 300 kanoner. Butler kommenderade

landtrupperna och kommodor Farragut flottan.

New-Orleans hade en besättning af 15,000 man, till sjös en

betydande flotta och försvarades dessutom starkt genom de elfva

mil nedåt strömmen liggande skansarne Jackson och Philipp.

Därjämte spärrade en öfver den 2,000 fot breda strömmen slagen

stark kedja hamnen, och omkring staden lågo rader af skansar

och batterier.

New-Orleans" intagande föregicks af en fruktansvärd sjöstrid

vid skansen Monroe, hvilken Max Lange förträffligt beskrifver

efter avtentiska källor, och hvilken beskrifning jag här skall följa.

På unionsskeppet Cumberland dånar ett vaktens alarmskott,

man ser en rebellernas flotilj närma sig, i hvars midt är ett

sällsamt fartyg med lutande tak och lång, stålklädd förstäf.

Cumberland affyrar några skott, men den mörka järnmassan rör sig

icke, och alla kulor studsa till baka från den samma. Men

plötsligt dånar ett väldigt skott från detta vidunder och spolar

6 man från Cumberlands däck. Därefter styr »Merrimac» — så

heter det fiendtliga vädursskeppet — emot den starka

unionsfregatten och ger den en fruktansvärd stöt. Härpå viker det

järnbeklädda odjuret långsamt till baka, går därefter åter fram och

ger en ny stöt, och hvarje sådan förorsakar Cumberland ett stort

hål. Men ännu förderfligare blifva denna mordängels kolossala

kanoner. De komma unionsfregatten att sjunka.

Nu seglar»Merrimac» löst mot »Congress» och tvingar honom att gifva sig;

därefter ger han ännu fregatten »Minnesota» dödsstöten och drar

sig till baka. Natten gör slut på blodsarbetet, men den följande

dagen hotar åter med nya, förskräckliga dödar.

Men se, den åt undergången vigda unionsfregatten nalkas

äfven en aldeles egendomlig räddare. Det visar sig ett från

New-York kommande järnskepp, liknande en flotte, nästan i form af

en bredskyggig hatt, hvarpå finnes ett rundt, vridbart torn med

jättekanoner, hvilka affyra 184-pundiga kulor. Det bär namnet

»Monitor» — »Förmanare», »Värnare» — och är bygdt af den

snillrike svensken John Ericsson. Det börjar genast striden med

de fiendtliga skeppen och öfverträffar »Merrimac» i förstörande

kraft. Denne märker till en början als icke sin ankomne

motståndare och vill just gifva det strandade »Minnesota»

dödsstöten, då plötsligt en fruktansvärd knall dånar, en nästan två

centner tung kula skakar »Merrimac» i dess grundvalar, och nu stöta

de båda järnvidundren emot hvarandra, men de synas osårbara

liksom bepansrade män. »Merrimacs» väldiga stötar glida lätt

af från »Monitors» glatta järnväggar utan att åstadkomma den

minsta darrning. Men nu erhåller »Merrimac» under vattenlinien

ett fruktansvärdt dånande skott, hvilket sårar honom så svårt,

att han måste taga till flykten. Unionens flotta var räddad!

Denna uppfinning af järnkrigsskepp, hvilka knapt sticka upp

en fot öfver vattenbrynet och hafva ett eller två vridbara torn

med kolossala kanoner, har det amerikanska kriget fostrat, och

de hafva äfven blifvit adopterade af de europeiska staterna. De

spela nu huvudrollen i alla flottor.

För att taga New-Orleans måste först de elfva mil framför

staden vid Mississippi liggande skansarne Jackson och Philipp

eröfras. Först måste den floden spärrande starka kettingen

sprängas. Kommodor Farragut närmar sig den samma den 26 april

på natten, men helsas med kanonkulor från skansarne.

Likväl ränner han med full maskin mot kettingen, spränger den, och

banan för flottan är fri. När nu den tappre Farragut lät lyfta

ankar, öppnade skansarnes kanoner och talrika mörsarebåtar en

verkligen helvetisk eld. Under haglet af bomber och granater,

hvilka genom sitt farande härs och tvärs öfverdrogo

natthimmelen med ett riktigt nätverk af eld och vid sitt nedslående

anstälde fruktansvärda härjningar, ångade den tappre sjöhjelten

fram mellan skansarne direkt på de fiendtliga krigsskeppen.

Såsom väldiga jordbäfningar dånar elden från kanonerna.

Brännare på brännare genomskära floden och utspy öfver alt död och

förderf. Hundratals eldgap dåna på en gång från skansarne

liksom från de fiendtliga skeppen, men själfva dessa helvetesgap

kunna icke hindra de tappre från att framtränga. De hafva ett

dubbelt arbete: att beskjuta skansarne och kämpa med den

fiendtliga flottan. De förra skjutas i brand, släckas och

öfversållas än en gång med eld. Skepp tillintetgöras och sjunka, och

efter några få timmar har unionens flotta slagit i spillror elfva

fiendtliga krigsskepp, tvungit skansarne till kapitulation, och när

dagen grydde efter denna förskräckliga natt, är hjälten Farragut

segrare och ångar af mot New-Orleans. General Butler

nalkades landvägen med sin trupp. Det hotande bombardemanget

äfvensom skansarnes eröfring bevekte invånarne den 28 april till

kapitulation. Det var unionens vigtigaste seger; den hade nu

Mississippis nyckel i sina händer, och fri väg var åter öppnad för

handelsförbindelsen på denna flod.

Mac Clellan hade, såsom redan är sagdt, legat tämligen

overksam hela vintern igenom. Låtom oss följa honom på hans

nyårskampanj!

Striderna vid Richmond och Bull-Run.

Krigföringens hufvudmål bestod för unionen i eröfringen af

den rebelliska regeringens säte. Under krigets första år hade

försöket misslyckats. Nu skulle då väl M"Clellan nå detta mål.

Den under hans befäl stående potomacarmén delade han i tre

kolonner. Den af 80,000 man bestående venstra kolonnen

kommenderade han själf, den mellersta, bestående af 40,000 man,

M"Dowell, och den tredje, 20,000 man, anförde general Banks.

Dessutom höll general Fremont guerillabanden i

Vestvirginien i tygeln med 25,000 man. Till Washingtons försvar

kvarlämnade man 10,000 man. Burnside stod med 15,000 man i

Nordcarolina, Sherman med 10,000 man i Sydcarolina, Butler

med 10,000 man framför New-Orleans, Wood med lika många i

Monroe, sammaledes också Blenker.

Rebellarméen belöpte sig till: 90,000 man under general Lee,

45,000 man under Jackson vid Rappahannock och 40,000 vid

särskilda kuster.

Unionsarmén var således till antalet mycket starkare och

äfven mycket gynsamt posterad. M"Clellan satte sig den 10 mars

i rörelse mot Richmond. Hans framryckande var långsamt och

betänksamt, hvilket öfver hufvud karaktäriserar alla hans

operationer. Och i stället för att välja den direkta landvägen från

Washington till Richmond, gick han med en stor del af

trupperna sjövägen för att lägga i land vid skansen Monroe och

angripa Richmond från öster. Den andra härafdelningen måste gå

den direkta landvägen och skulle rensa Shenandoadalen från

fiender. Men planen hade i tid blifvit förrådd för rebellerne, så

att dessa kunde göra sina schackdrag däremot. De drogo sina

trupper till baka och koncentrerade sin hufvudmakt till Richmonds

försvar. Blott en liten del blef under Stonewall Jackson stående

på linien mellan de båda förbundsstäderna och visste att hålla

M"Clellans åtskilda kårer i schack. Till unionsarméns

uppehållande blef också ännu en stark befästningslinie dragen från

floderna Yorks och James mynningar tvärs öfver landet,

hvilken tvang M"Clellan till långvariga belägringsarbeten. Att han

genom sin armés delning på land- och sjövägen splittrat sin

stridsmakt, skulle svårt hämna sig.

Hans afsigt att bestämma flottan till medverkan vid

operationen kunde blott i ringa mån realiseras. Han fattade posto i

norr vid York-River, på hvars källflod Pannenkey flottan kunde

segla uppåt ända till fem mil vester om Richmond. Först

måste likväl den floden beherskande fästningen Yorktown tagas,

hvilket äfven skedde efter en belägring och beskjutning med

jättemörsare och refflade kanoner. Besättningen lemnade platsen

under natten till den 4 Maj.

Tid vunnen, alt vunnet! Rebellerne hade under tiden nått

sitt mål, befästat Richmond, sammandragit och organiserat sina

stridskrafter. Nu började då striden på fältet. Vid Williamsborg

gjorde de konfedererade förbundstrupperna motstånd i

förskansade ställningar. Efter blodiga fäktningar den 5, 6 och 7 maj

drogo de sig till baka. Likväl ryckte M"Clellan icke framåt,

fullföljde icke segern för att rikta en hufvudstöt mot rebellhären,

utan blef liggande i en sumpig trakt och begärde förstärkning,

ehuru hans armé ännu räknade 112,000 man. Ändtligen gick

det åter långsamt framåt till Chickahominy, två mil framför

Richmond. Här gjordes halt, emedan flottan i följd af de många

i floden liggande pålverken icke kunde segla längre uppåt. Nu

var han i fiendens omedelbara granskap, men vågade likväl icke

ännu något angrepp, emedan han först hoppades på medverkan

af general Mac Dowells vid Fredriksberg stående 20,000 man;

denne hölls i schack af Stonewall Jackson, hvilken äfven slog de

i Shenandoadalen och de till Washingtons försvar använda

trupperna hvar för sig och försatte förbundshufvudstaden i förskräckelse.

Mac Clellan dröjde nästan en månad i Chickahominys

sumptrakter och lät bygga bryggor, under det hans armé försvagades

genom sjukdomar och rymningar. Hans framskjutna venstra

flygel blef slagen och tillbakakastad, innan ännu hans bryggor

voro färdiga. Och när han hade dem färdiga, gick han då framåt?

—- Ack nej, han låg ännu alt jämt kvar och väntade på

förstärkning. Under tiden försökte rebellgeneralen Jackson att den

24 juni med 30,000 man kringränna Clellans högra flygel Denne

lät därföre följande dag börja en fäktning med den på flodens

södra strand stående flygeln. Detta afhöll icke rebellerna från

att den 26 juni angripa hans högra flygel. Den 27 kom det till

en hufvudslagtning vid Gaines-Hill, hvarvid fienden erhöll segern.

Clellan måste draga sig till baka några mil och stod den 1 Juli

vid Malvernhill vid Jamesfloden, hvarest 100 unionens

kanonbåtar äfvensom hans 300 kanoner framför fronten visade fienden

till baka.

Den blodiga fäktningen vid Richmond hade förorsakat båda

arméerna en förlust af 50 å 60,000 man; en kort vapenhvila var

derföre önskvärd å båda sidor. M"Clellans ända till 60,000 man

reducerade armé erhöll förstärkning genom general Burnsides

15,000 man och förmådde nu hålla stånd. I medio af augusti

fick han af krigsrådet i Washington order till återtåg. Man hade

förlorat förtroendet för hans fältherretalang. Lincoln utnämnde

sedermera general Halleck till unionsarméens öfverbefälhafvare.

Den förlorade slagtningen, det misslyckade fälttåget mot

Richmond nedslog icke nordens mod, utan upptände krigslågan ännu

mer. Kongressen beviljade ett förslag, som på nio månader

kallade under vapen 300,000 man landtvärn och 300,000 frivillige.

När Clellans och Burnsides trupper drogo sig till baka till

Monroe och Fredriksberg, koncentrerade sig rebellerna bakom

Rapidan, och den 3 augusti ryckte general Jackson fram för att

angripa general Pope. En häftig fäktning blef den 5 augusti

genom general Siegels ankomst afgjord till unionisternes fördel.

Pope förföljde med hela sin styrka den sig till baka dragande

Jackson, men prisgaf därvid sin venstra flank, hvilket föranledde

general Lee att gå till Virginien, hvarigenom Pope liksom

kringrändes. Den 26 augusti uppnådde han Warrenton, under det

Jackson i hans rygg redan stod vid Manassas-Junction och

tillbakaslog en mot honom utskickad trupp. Likväl blef han den

29 augusti slagen af de tre förenade divisionerna Hooker, Banks

och Siegel, men kunde efter erhållen förstärkning å nyo

framrycka och tillfoga unionsarmén ett nederlag, hvarpå denna

måste draga sig till baka och blott genom Siegels väldiga artilleri

bevarades från fullständig undergång. Jacksons försök att

afskära den slagna arméen från Washington förhindrades genom

en fruktansvärd strid vid Fairfax, efter hvilken Pope betäckte

höjderna framför Washington och för fienden omöjliggjorde

närmandet till förbundshufvudstaden.

Men det syntes, som om den gytjiga Bull-Run vore en

verklig olycka för unionen, då den vid denna upplefvat två nederlag.

När likväl rebellerna öfverskredo Potomac och inträngde i

Maryland och Pensylvanien, blefvo de slagna af Clellan, hvilken

tvang generalerne Miles och Wiite att gifva sig med 10,500 man.

I början af september egde blott förpostfäktningar rum. Den 16

och 17 kom det likväl åter till en mördande drabbning, hvarvid

segern blef oafgjord. Den 18 hvilade M"Clellan, och när han den

19 åter ville angripa, hade fienden redan åter igen i lugn dragit

sig till baka öfver Potomac utan att förföljas. Men dennes

rytterigeneral Stuart hade likväl nog djärfhet att till och med

bakom Clellans rygg göra ströftåg och brandskatta landet. Detta

alt lät denne ske i lugn, och när han åter igen erhöll befallning

att rycka fram, företog han en sådan snäckmarsch, att han

på elfva dagar tillryggalade knapt sex mil. Nu var Lincolns

tålamod slut; Clellan försattes i tjenstledighet, och Burnside

erhöll befälet öfver Potomacarmén.

Den samma förstärktes till 210,000 man och delades åter i

tre afdelningar. Summer förde befälet öfver den högra, Franklin

öfver den venstra flygeln och Hooker öfver centern. Reservkåren

hade Siegel att kommendera. Den 15 November framryckte

Burnside med dessa stridskrafter för att uppsöka Lees armé.

Denne hade dragit sig till baka från Shenandoadalen och intagit

en fördelaktig ställning bakom Rappahannock. Burnside försökte

att förekomma fienden vid Fredriksberg, men när han uppnådde

Rappahannock, stod hans motståndare redan stridsfärdig på

andra stranden och väntade hans anfall. Nu gälde det att inför

fiendens ögon bygga bryggor, men materialets anskaffande tog

flere veckor i anspråk. Efter detta svåra arbete skred Burnside

den 13 december till angrepp vid Fredriksberg, eröfrade staden

men förmådde icke fördrifva fienden från hans hufvudställning

på höjderna bakom den samma. Rebellerne försvarade sin position,

men uraktläto att förfölja Burnside, när denne åter öfvergick

floden. Denna operation hade kostat honom 12,000 man.

Förföljandet, det s. k. begagnandet af segern, synes öfver

hufvud taget i början af detta krig hafva varit generalernas

svagaste sida. Hvarken unionisterne eller de konfedererade gjorde

härutinnan undantag. Hade de lyckligen slutat en fäktning,

vunnit en slagtning, så hvilade de på sina lagrar och läto

motståndaren ostörd draga bort och å nyo ordna sig. Alt orsaker,

hvarföre kriget utspann sig så mycket på längden.

Efter Hallecks utnämning till öfverbefälhafvare för

unionsarmén erhöll general Grant öfverkommandot öfver den i

Tennessee och vid Mississippi stående härafdelningen. Såsom

undergeneraler fungerade Sherman och Rosencrantz. De försvarade

sin terräng och hade under sommarens lopp inga betydande

strider. Först i september och oktober kom det till slagtningar, i

hvilka unionsarmén var den lyckligare och denna gång äfven

betydligt försvagade den slagne fienden genom förföljande.

Utom de reguliera arméernas strider förekommo äfven talrika

ströftåg af små guerillaband, hvilka öfverföllo städer och

nybyggen, röfvade och plundrade öfver alt och misshandlade den

värnlösa befolkningen. Grufligast hemsöktes Kentucky, Missouri och

Tennessee af sydstaternas ridande röfvare. Den, som blott var

misstänkt för att hysa sympati för norden, brandskattades och

nedgjordes. De s. k. »Thugs» från New-Orleans betraktade

mordet på en fiende, d. v. s. på en unionens vän, såsom »ett Gud

behagligt verk». I följd däraf mördade man äfven i 19:de

århundradet till Guds ära och missbrukade det heliga namnet till

vanvettiga handlingar, alldeles såsom inkvisitionen förut.

Att de vilda indianerna därvid icke förblefvo overksamme,

utan utöfvade sin blodgiriga lust att skalpera, afskära talrika

huvudsvålar och smycka sig därmed, kan man tänka sig. Det

var ändtligen ett tillfälle för dem att ostraffadt kunna hämnas

på de förhatliga hvita. Så såg man öfver alt jämmer och elände,

mord och plundring.

Året 1862 gick till ända, omätliga blodströmmar hade flutit,

tusentals människolif offrats, blomstrande fält förvandlats till

öknar, plantager och städer förhärjats och millioner människor

störtats i det rysligaste elände, utan att man uppnått

ett offervärdt mål. Krigsvågskålen mellan nord- och sydstaterna vägde

ännu tämligen jämnt. Var norden rikare på manskap och

hjälpmedel, så hade södern däremot teoretiskt bildade härförare, hvilka

trots öfvermakten kämpade segerrikt och ofta kommo

förbundshufvudstaden att bäfva. I detta stadium gick krigets andra år

till ända under jämmer och elände, och den en gång så stolta

unionen var till den grad bragt i oreda, att redan månge af dess

invånare ropade efter fred till hvad pris som helst. Men

Lincoln och hans ministrar stodo fasta och oböjda. Dag och

natt tänkte man på nya hjälpmedel, och så valdes då äfven

verkligen ett, efter hvilket man redan vid krigets början hade

bort gripa.

Slafvarnes emancipation

»Slafveriets afskaffande» hade sedan många år varit

abolitionisternas fältrop. Och fastän alla frihetens och

humanitetens vänner hyste samma tankar, ville de dock af många

politiska skäl, d. v. s. för att icke alt för mycket uppreta

slafhandlarne, icke plötsligt utan under årens lopp så att säga

genom aflösning afskaffa det. Liksom man i Europa för egarne

af riddargodsen genom aflösning med penningar upphäfde deras

gamla feodalrättigheter, så ville man äfven här förfara gent emot

slafegarne. Men att dessa icke voro med därom, kan man

tänka sig. I fredstider hade ett sådant upphäfvande,

nämligen slafveriets aflösning, från rättslig ståndpunkt och af

politiska skäl varit det enda riktiga. Men när sydstaterna i

följd af sin vanvettiga hersklystnad börjat krig och från

förbundsarsenalen tagit alla vapen och all ammunition, då måste

norden såsom vedergällning och af krigspolitik handla efter

grundsatsen att fråntaga fienden alla hjälpmedel och så

försvaga honom, att han genast måste önska fred, och då äfven

genast diktera beslutet om slafveriets afskaffande. Genom

dessa af klokheten och rättvisan förestafvade mått och steg

skulle slafhandlarne hafva fått så mycket att skaffa med det

inre, så helt och hållet kommit på det hala, att de icke

kunnat föra ett fyraårigt krig. Att Lincoln icke genast utförde

denna befrielseakt, får man blott tillskrifva hans försigtighet

och hans mot sydstaterna försonliga politik. Men en sådan

var icke användbar gent emot sådana hersklystna, förhärdade

sinnen.

Ja, det är till och med. en svag sida hos Lincoln, att han

efter krigets utbrott ännu alltid ville hafva slafveriet erkändt

såsom egande rättsligt bestånd, att han ville värna och

beskydda fiendens rättigheter, under det denne trampade

unionens alla rättigheter under fötterna!! An mer! I följd af sin

försoningspolitik begick han till och med uppenbar orätt mot

den förtjänte general Fremont. När denne befriat Missouri

från fienden och återeröfrat det åt unionen, satte han

alldeles efter den unionstrogna vesterns önskan slafvarne i frihet.

Lincoln ogillade denna handling och afsatte generalen från

hans plats. Tacksamhet har han därföre icke skördat af

slafhandlarne. Den legde lönmördaren Booth är det lefvande

exemplet och beviset på dessa slafegares afskyvärdt nedriga

tänkesätt.

I ett annat stadium kom slaffrågan i kongressen. Ar

1861 utfärdade denna lagstiftande församling ett cirkulär,

enligt hvilket all till kriget mot unionen använd egendom skulle

konfiskeras och de slafvar förklaras frie, hvilka på sina

herrars befallning deltagit i striden eller i de till kriget hörande

göromålen.

Först efter långt dröjsmål sanktionerade Lincoln detta

cirkulär. Men när kongressen i december samma år mottog

talrika förslag till »slafveriets afskaffande i rebellstaterna»,

uppträdde Lincoln afgjordt däremot, och i följd däraf blef saken

vid det gamla. Blott i det under centralregeringens direkta

förvaltning stående distriktet Columbia, blef slafveriet

lagenligt afskaffadt och därigenom åtminstone unionsregeringens säte

befriadt från denna skamfläck. Nu först förändrades

krigsartiklarne så, att unionens soldater icke mer finge användas till

förrymda slafvars utlemnande.

Ända till denna tid hade detta nämligen skett. Att man

icke strax i början af kriget utan först i andra året af det

samma afskaffade denna omänskliga, af slafhandlarne dikterade

lag, skulle man förr anse såsom inskränkthet än såsom

försoningsberedvillighet. Statsklokhet var det icke.

I mars år 1862 gjorde Lincoln till och med ännu ett

försök till försoning. I sitt cirkulär förklarade han för båda

lagstiftande församlingarna: »Det är unionens pligt att komma

den enskilda stat, som besluter sig för slafveriets fullkomliga

afskaffande, till hjälp därigenom, att hon gifver den samma

en subvention, öfver hvilken han efter eget bästa förstånd kan

förfoga till att hålla sig skadeslös för den ur dessa

förändringar framgångna olägenheten för det offentliga eller privata

intresset. Detta centralregeringens förslag innebär ingalunda

det anspråket att från förbundsauktoritetens sida få befatta

sig med slafväsendet i staternas inre, utan den öfverlemnar

snarare det suveräna afgörandet i denna angelägenhet åt de

enskilda staterna och dess befolkning. Det är dem blott en

fråga förelagd, hvars besvarande skall helt och hållet

öfverlemnas åt det fria godtfinnandet».

Huru försigtig, huru nådig uppträder icke häri den

godmodige Abraham emot de oförsonliga rebellerna! Han

motiverade sitt förslag därmed, att han förklarade, att

»krigskostnaderna skulle uppsluka mycket större summor, än som kunde

behöfvas till samtlige slafvarnes friköpande». Att sydstaterna

icke heller skulle acceptera detta förslag, kunde man förutse.

Norden hade nu gjort alt möjligt för att åstadkomma en

försoning, en förlikning på rättslig basis, men förgäfves. Men

hvad som af statsklokhet och krigspolitik bort ske strax i

början af kriget, därtill dref först det olyckliga året 1862,

därtill dref först den yttersta nöd.

Den 22 september förkunnade Lincoln i en proklamation:

»I kraft af den åt mig uppdragna maktfullkomligheten såsom

arméns och flottans öfverbefälhafvare under den tid, det faktiskt

beväpnade upproret mot Förenta Staternas deputerade och

regering varar, förklarar jag såsom ett tjänligt och nödvändigt mått

och steg i kriget alla slafvar inom de i upproret inbegripna

staterna och delarne af stater fria från den 1 januari 1863 och

förpligtade till bestämd angifven krigstjänst för unionen».

Ett annat steg till slafvarnes emancipation tog han i

december. Han föreslog i kongressen det längesedan beslutna

amendementet till konstitutionen med följande artiklar:

»Hvarje slafstat, som före den 1 januari 1900 afskaffat

slafveriet inom sitt område, skall af unionen erhålla en

däremot svarande godtgörelse».

»Alla slafvar, hvilka genom krigsförhållandena på något

sätt blifvit fria ända till upprorets undertryckande, skola vara

det för alltid».

»Kongressen har att med de fria negrernas samtycke sörja

för deras skadeersättning och bosättning på någon ort utom

Förenta Staterna».

Detta amendement fick likväl icke den erforderliga två

tredjedelsmajoriteten och vann i följd däraf icke heller laga

kraft. Först den 27 januari 1865 antogs det i

representantemas hus. Men Lincolns ofvan omnämnda proklamation trädde

i laga kraft den 1 januari 1863 och hade sedermera till följd,

att de frigjorda negrerna användes till krigsarbeten och att

hela regementen kunde organiseras. Denna om också till en

början ringa praktiska förmån var als icke att underskatta.

I Louisiana, Nordcarolina, vid Mississippi äfvensom i de

nyengelska staterna bildades regementen af svarta och färgade.

Dessa hafva kämpat tappert och motsvarat högre fordringar,

än man väntat. År 1863 upphöjdes äfven utskrifningen med

allmän tjänstepligt till lag, under det man förut varit anvisad

blott till värfningssystemet. Armélistan hade nu ett antal af

1,097,452 man. Kavalleriet och krigsmarinen blefvo

likaledes betydligt förstärkta. Svensken John Ericsson hade åter

bygt ett nytt kolossalt pansarskepp, Passaic, och beväpnat

det med en femtontums Dahlgrens-kanon af 42,000 pund.

Denne kastade granater på 330 och ovalkulor på 460

skålpund. Pipan består af ett 170 centner tungt rör, hvilket

riktas genom en mekanism. Kanonen befinner sig i ett nio

fot högt torn, i hvilket den affyras. Skeppet var pansarklädt

med elfva tum tjocka järnplåtar och hade en vigt af 240 tons.

Att icke heller rebellstaterna blifvit efter i sina rustningar,

kan man tänka sig. Negrernas emancipation och deras

användande till krigstjänst uppeldade ännu mera deras herrars

raseri, och så kallades under vapen alla, som öfver hufvud

förmådde bära ett sådant. Så spelar det blodiga skräckdramat

öfver från det gamla till det nya året, hvilket vi nu vilja

skildra.

Krigets tredje år 1863.

I förbigående må anmärkas, att äfven vid denna tid den

gamle despoten Napoleons äfvensom Englands å nyo försökta

inblandningslust afgjordt tillbakavisades af unionsregeringen.

På samma gång förbehöll man sig att framställa

ersättningsanspråk för det rebellerna förlänade understödet i skepp och

krigsmaterial, hvilket verkligen sedermera också skedde. I

följd af detta Washington-kabinettets energiska uppträdande

drogo båda makterna sina händer ur spelet och intogo en

synbart något vänligare ställning till unionen. Sydstaterna

betogos därigenom åtminstone utsigten på främmande hjälp, och

norden kunde nu ostördt arbeta vidare.

Ett hufvudmål var att fullständigt befria Mississippi från

fienden, hvilken höll Vicksburg äfvensom Port-Hudson besatt

och sålunda beherskade en flodlängd af 30 mil, hvarigenom

kommunikationen och handelsförbindelsen spärrades. Därigenom

hade rebellerna äfven förbindelse med grannländerna, hvarifrån

de hemtade sin spanmål. Denna näringskälla skulle afskäras

för dem. Dessutom var Vicksburg af strategisk vigt såsom

centralpunkten för ett stort järnvägsnät. Först efter

eröfringen af dessa båda positioner blef unionen herre öfver

Mississippi, vestra Amerikas stora pulsåder.

Shermans i december 1862 gjorda försök att eröfra

Vicksburg hade misslyckats. I följd däraf erhöll general Grant

öfverbefälet öfver vestra armén. Han hade fyra kårer jämte

en af 100 fartyg bestående flotta till sitt förfogande. Den

18 januari kom general Clernand med sin armé från Memphis

nedfarande på Mississippi, och den 4 februari inträffade Grant.

Båda togo ställning framför Vicksburg, men höllos genom

fiendens på de branta höjderna liggande fästningsartilleri på

tämligt afstånd. Detta beherskade strömmen. Stadens landsida

skyddades genom ett förskansadt läger med 30,000 man.

Grant ville på södra sidan sätta öfver strömmen, men för att

icke behöfva taga vägen framför fästningens artilleri, måste

en fästningen kringgående vattenväg skapas genom gräfvandet

af kanaler och genomskärandet af en landtunga, hvilket tog

några månader i anspråk.

Under det nu en del af trupperna hackade och gräfde,

seglade Porters flotta uppåt Arkansas — en i Mississippi

utmynnande flod — och tog Arkansas-Port. Men därefter

vågade den tappre amiral Parragut att med några krigsskepp

ånga förbi framför Port-Hudsons kanoner och uppnå Red-River

(röda floden). Sporrad af denna framgång seglade i medlet

af april hela flottan uppför floden, under det kanonerna från

Warrenton, Grand-Gulf och Vicksburg sände ett formligt

kulregn öfver skeppen.

General Banks framryckte med sin landtarmé på vestliga

stranden, satte nedanför Grand-Gulf öfver till den östliga,

hvarigenom den förskansade ställningen vid Vicksburg hotades

i ryggen. Nu företog Grant ett energiskt angrepp på den

samma, stormade de på branta höjder liggande skansarne och

sprängde helt och hållet den fiendtliga armén. En del blef

tagen till fånga, den andra flydde in i fästningen. Den till

undsättning framryckande general Johnston blef likaledes

slagen på flykten.

Flottan hade utfört ett fruktansvärdt vågstycke.

Bomb-och granatregnet från skansarne ofvan ifrån var icke den

förskräckligaste faran, äfven under ifrån hotade helvetet med död

och ödeläggelse. Rebellerna hade besatt vattnen med

helvetesmaskiner, de s. k. torpedos, hvilka lågo blott några fot

under vattenytan, exploderade vid den minsta stöt och med

lätthet sprängde ett förbiseglande skepp i luften. Dessa

helvetesmaskiner måste först försigtigt uppsökas och uppfiskas,

innan flottan kunde börja sin nattliga färd, hvilken belystes

blott genom blixtarne från det fiendtliga artilleriet. Ett skepp

sköts i brand och två andra skötos läck, men genomfarten

lyckades. Grand-Gulf och Alexandria blefvo tagna. Den 19

maj försökte Grant första stormningen mot vallarne på

Vicksburgs södra sida, hvilken dock blef tillbakaslagen, men likväl

förnyades den 22.

En, som deltagit i stormningen, skrifver: »Under ett

hagel af bomber, granater, kartäscher och drufkulor stormade vi

ned från en kulle och upp på en höjd, hvilken var besatt

med nästan ogenomträngliga palissader och besköts af

batterier. Uppkomne stodo vi framför en bred graf, bakom hvilken

tusentals kulor flögo emot oss från en förhuggning, under det

ett ännu starkare kartäsch-regn föll ned på oss från skansen

på andra sidan höjden. Att kämpa och strida var här

omöjligt. Stormningen misslyckades åter igen, och Grant måste

draga sig till baka med en förlust af nära 3,000 man».

Den tillförlitligaste stadseröfraren var från denna stund —

hungersnöden. Grant måste äfven taga sin tillflykt till denne

medkämpe. Han inneslöt staden fullständigt genom sin

belägring, afskar all tillförsel till den och se, den 3 juli svajade

parlamentärflaggan på Vicksburgs skans. —

Den stolta, såsom oöfvervinnelig ansedda staden måste

gifva sig på nåd och onåd. Den 4 juli inryckte segrarne och

gjorde 30,000 fångar, hvilka de släppte fria på deras

hedersord att icke mer strida mot unionen. De funno vid pass 200

kanoner, 50,000 musköter och en mängd krigsmateriel af

alla slag.

Efter denna seger ilade Grant att understödja general

Banks framför Port Hudson och tviugade äfven denna skans

att gifva sig den 9 juli, hvarvid 5,000 fångar, 50 grofva

kanoner och 30,000 gevär föllo i segrarens händer. Därefter

intogs äfven den lilla staden Brownsville af Banks. Mississippi

var nu fri, fullkomligt fri och helt och hållet i

unionsregeringens händer. Det var ett af de ärorikaste mål under hela

kriget. En af de vigtigaste positionerna var vunnen, de

nordvestliga staternas förbindelse med hafvet åter öppnad och

fienden beröfvad sina kornbodar. Likväl egde denne i den

befästade hamnen vid Charleston på Sydcarolinas östra kust ännu

en betydande väg till förbindelse med utlandet för att sända,

sin bomull dit och införskrifva spannmål. Denna hamn

äfvensom de i närheten belägna skansarne Sumter och Maultrie

måste likaledes återeröfras.

Den 5 april visade sig amiral Dupont med sin flotta i

hamnen. Landstigningstrupperna framryckte till stranden och

började den 6 och 7 april från pansarskeppen elden mot

fiendens skansar och batterier. Denna besvarades med skurar af

bomber, kartäscher och tunga kanonkulor. Monitorerna

framträngde, men hindrades genom stora pål- och nätverk, mellan

hvilka lågo talrika helvetesmaskiner, att gå fram längre. En

påbörjad kanonad bragte icke det fiendtliga batteriet till

tystnad. Flottan måste efter en förlust af flere skepp draga sig till

baka och vågade först den 10 juli åter ett angrepp på

Morris-Island, sedan den erhållit förstärkning och dubbla antalet

pansarskepp. Ett regemente landtrupper framträngde ända

innanför bröstvärnet, men då reserven icke följde efter, måste

det vända om. Nu börjades med mineringsarbeten, på

sandbankarne planterades en krans af batterier och den 18 gjordes

ännu en stormning, hvilken åter igen blef utan framgång.

Belägringsarbetena kunde blott skrida långsamt framåt,

emedan ett ständigt kulregn från förskansningarna hindrade

det samma. Den 17 augusti bombarderades skansen Sumter

från både land- och sjösidan med 200-pundare, och de höga

murarne genomborrades efter en kort tid. Därefter besköts

Charleston med bomber och eldkulor. Den fiendtlige generalen

Beauregards anhållan om vapenstillestånd i och för invånarnes

aflägsnande beviljades. Men därefter tvang ett 48 timmars

bombardement skansarne Wagner äfvensom batteriet Gregg att

gifva sig den 9 september. Nu bombarderades Sumter äfven

härifrån, men förgäfves. Det samma jämte Charleston blef

ännu tils vidare i rebellernas händer och återeröfrades först

efter krigets slut.

Efter Vickburgs eröfring gick general Grant med sin armé

till Tennessee och kvarlemnade blott en liten besättning. I

anseende till den tryckande sommarhettan och de utståndna

ansträngningarna lät han slå ett vidsträckt läger och rastade

några veckor.

Midt i Tennessee stod general Rosencrantz och hade i

början af året en blodig slagtning vid Murfreesboro, men

försvarade sin ställning. Till vidare anfallsoperationer var han för

svag. I början af juni måste han likväl på befallning från

Washington tåga framåt. Han trängde fienden till baka öfver

floden Tennessee, bombarderade Chattanooga och inväntade till

vidare anfall först Burnsides annalkande, men denne hölls till

baka af fienden i östliga Tennessee. I början af september

öfvergick han visserligen floden och kringrände fiendens venstra

flygel, men den 19 och 20 september hade han en blodig

slagtning med den samma och måste efter stora förluster åter

draga sig till baka till Chattanooga. Burnside hade

emellertid opererat vid Richmond, men blef tillbakaslagen och

innesluten i Knoxville af Langstreets armé.

Under tiden utnämndes general Grant, segraren vid

Vicksburg, till öfverbefälhafvare i Tennessee, Kentucky och Ohio,

och det af honom förda kommandot vid Mississippi

öfverlemnades åt general Sherman. Äfven Rosencrantz återkallades,

och befälet öfver den af honom kommenderade

Cumberlandsarmén anförtroddes åt general Thomas.

Efter några rekognosceringsfäktningar utspann sig den 23

november en tre dagars slagtning vid Chattanooga, i hvilken

den segerrika unionsarmén gjorde ett byte af 6000 fångar och

talrika kanoner. Därefter sände Grant en kår till Knoxville,

hvilken nödgade rebellerna till återtåg och befriade den

inneslutne Burnside. Staterna Kentucky och Tennessee voro nu

fullständigt rensade från rebeller, och Richmonds förbindelse

med de vestliga sjöstaterna fullkomligt afskuren. Så hade vid

årets slut unionen betydliga fördelar framför rebellerna. Nu

kunde man hoppas ett lyckligt slut på kriget, hvilket likväl

lät vänta på sig ännu öfver ett år. Innan vi vända oss till

det nya året, vilja vi först kasta några blickar på Potomacarméns

öde, hvilken städse haft det mycket mödosamt och svårt och

efter Burnsides afgång stälts under general Hooker.

Denne lät i slutet af april vid Fredriksburg inom tre

dagar sätta den 100,000 man starka armén öfver Rappahannock

och fattade posto i Chancellorsville. Rebellernas general Lee

koncentrerade hastigt sina trupper, gjorde stormande anfall på

Hookers högra flygel och dref den på flykten den 3 maj.

Därigenom att två andra divisioner i rätt tid ingrepo och

tungt artilleri framfördes bragtes fienden likväl att stanna. I

ett nattligt anfall återeröfrade Hooker också sitt artilleri.

Vid fäktningen mot Hookers högra flygel hade

rebellgeneralen Jackson Stonewall tillkämpat sig sin sista seger. När

han på aftonen kom till baka från en rekognoscering af

förpostkedjan blef han af sina egna män, hvilka höllo honom för

en fiende, sårad genom trenne skott. Få dagar därefter hade

sydstaterna att beklaga hans död. Han var en af deras

skickligaste och tappraste officerer. Epitetet Stonewall — Stenvall

— hade man tillagt honom såsom hedersnamn. Så

märkvärdiga äro ödets skickelser. Fältherrar, som förblifvit osårade i

det tätaste kulregnet, som nästan synas osårbara, duka ofta

under för ett högst märkvärdigt öde. Man tänke på

Wallenstein, Napoleon I, Murat, Ney och på så många andra

anförare i gamla och nya tiden. Människor, som undgå döden

bland millioner kulor och hundra tusentals bajonetter på

slagfältet, omkomma genom en aldrig anad händelse. Så måste

den oöfvervinnlige Stonewall Jackson af sina egna

krigskamrater lida döden såsom tack för sina hjältedater.

Men förlusten af denne tappre hindrade icke Lee att än

en gång med all makt angripa unionsarmén. En fruktansvärdt

dånande kanoneld öppnade slagtningen, därefter följde ett

förtvifladt handgemäng och förskräcklig blodsutgjutelse, så att

inom få timmar jorden var betäckt med döda och sårade i

högar. Skogarne nedskötos med granater för att därifrån

fördrifva rebellerna. Likaledes bombarderades Fredriksburg och

Chancellorsville, så att den senare platsen fullständigt sjönk

ned till en öde grushög. Man kämpade å båda sidor som

lejon, ja, som tigrar; blott ett från himlen sändt störtregn

gjorde för tillfället slut på det omätliga slagtandet. Hooker

drog sig under natten till baka öfver Rappahannock, och

fienden tillskref sig segern.

Unionsarmén hade förlorat omkring 20,000 och rebellerna

omkring 15,000 man.

I medlet af juni öfvergick Lee med sin vid pass 100,000

man starka armé Rappahannock, kringrände unionsarméns

högra flygel och fattade posto i Bull-Runbergen, under det

hans rytterigeneral Stuart gjorde ströftåg till Maryland och

Pensylvanien. Därefter vände sig äfven Lee med

hufvudarmen dit. Nu höll man det i Washington för rådligt att mot

denne rörlige fiende ställa en bättre motståndare och uppdrog

den 27 juni åt general Meade att föra befälet öfver

Potomacarmén. Denne uppsökte genast Lee och påträffade den 1 juli

hans avantgarde vid Gettysburg. Unionisterna fattade posto

på en högt belägen kyrkogård framför staden, förskansade sig

och väntade på angrepp, hvilket skedde den 2 juli och

upprepades äfven den 3.

Den fruktansvärda artillerielden, som båda dagarne

öppnade slagtningen, förvandlade Gettysburg till en grushög.

Därefter stormade rebellhären öfver lik och sårade upp mot

kyrkogården, och trots regnet af granater, bomber och kartäscher

kasta de sig öfver unionisterna, och det uppstår ett ursinnigt

handgemäng, som ingen penna förmår skildra. De störtas

hopvis ned från höjden, förföljde af unionisterna flykta de till

sitt berg. Men trots den inbrytande natten börjar Meade nu

ett stormanfall mot fiendens ställning. Man stormar upp för

berget, och då man kommit upp, börjar handgemänget å nyo.

Fienden tager till flykten, men förföljes så häftigt, att han

måste draga sig till baka öfver Potomac och Rapidan.

Det var en dyrbar, blodig seger, som kostat unionisterna

omkr. 25,000 man. En ännu större förlust hade rebellerna

att beklaga sig öfver.

På hösten inrättades vid Gettysburg en kyrkogård för de

fallne krigarne, vid hvars invigning presidenten Lincoln höll

graftalet.

Under fiendens flodöfvergångar hade unionisterna kunnat

bereda honom ett ännu större nederlag, om de varit snabbare

och mera energiska i förföljandet. Men det var i detta krig

städse de segrande partiernas svaga sida. Meade skall till

och med icke hafva fått kännedom om Lees flodöfvergång, förr

än den blifvit verkstäld. Därefter fattade han posto vid

Culpepper på flodens norra strand. De heta sommarmånaderna

bjödo äfven denna gång hvila. Blott

rekognosceringsfäktningar och ströftåg förekommo vid passande tillfälle. Likväl

försökte Lee i oktober ännu en gång att kringränna

unionisternas högra flygel, denna gång visserligen utan framgång; men

likväl ryckte han åter öfver Rapidan och tvang Meade till

återtåg mot Washington. Den 13 oktober kom det till en

skarp fäktning vid Briston, i hvilken Lee blef slagen och

tvungen till ett andra återtåg öfver Rappahannock.

Den 26 november öfvergick Meade Rapidan för att

leverera fienden ännu en drabbning. Men när han fick se hans

förskansade ställning, uppgaf han sitt förehafvande och drog

åter till baka öfver floden. Båda arméernas vinterqvarter lågo

åter på samma ställe som året förut. Rapidan och

Rappahannock bildade gränslinierna mellan de fiendtliga

stridskrafterna.

Potomacarmén räknade ännu omkring 70,000 man;

likaledes äfven Lees armé. Så hade endast dessa båda arméers

sommarfälttåg kostat öfver 60,000 man.

Krigslyckans vändning år 1864.

Under det förflutna året hade unionen redan åter eröfrat

en så dominerande ställning, att dess arméer höllo

rebellstaterna så godt som inneslutna. Mississippi, Tennessee,

Kentucky voro åter i dess händer och fienden var afskuren från

hafvet. Dennes venstra flank, linien från Memphis ända till

Mexikoviken, var hotad och förlamad genom arméerna Sherman

i Vicksburg, Banks i New-Orleans och Mississippiskansarnes

besättning. Den högra flanken hölls i schack af

Potomacarmén. Blott Alleghanybergen och Shenandoahdalen tilläto de

konfedererade ryttarskarorna spelrum för käcka ströftåg. Aret

1864 medförde en ännu gynnsammare vändning.

Gorgonhufvudets hals var åtsnörd.

I detta sista stadium gjorde sig rebellerna ännu mera

föraktliga i hela verldens ögon, än de redan voro. Ett

verkligen bestialiskt raseri, sådant intet vilddjur råkar i, visade de

mot de fångne. Negersoldaterna blefvo piskade, tills de icke

mer hade något kött på knotorna, och därefter skjutne. Hvita

och svarta fångar sammanpackades inom en trång inhägnad

utan tak, och prisgåfvos åt alla hungerns och törstens qval

samt väderlekens besvärligheter. Vid den minsta rörelse sköt

man på dem. Ja, deras omänsklige fångvaktare lät vid

skjutöfningar använda dem som skottaflor. Efter dem, som

händelsevis flydde, hetsades de beryktade blodhundarne, hvilka

söndersleto dem lefvande. Dessa och ännu andra otroliga

våldsbragder äro faktiskt konstaterade. På deras sanning kan man

altså icke det ringaste tvifla. Men vedergällningens stund

nalkas. Det vanvettiga herraväldet hos denna urartade

människoklass går till ända.

Lincolns åtgärder och sätt att gå till väga icke blott

gillades af kongressen, utan man fattade äfven det beslutet: »Att

kongressen fordrade den mest energiska och hänsynslösa

fortsättning af kriget ända till förbundsauktoritetens öfver hela

nationalområdet obetingade återställelse; att den förkastade

hvarje vapenstillestånds-, freds- eller förmedlingsförslag, så

länge en enda rebell stode under vapen mot förbundet». I en

annan resolution förklarade det såsom kongressens pligt: »Att

ställa till regeringens förfogande alla till rebellernas

undertryckande erforderliga medel af manskap och penningar». —

Unionsarméns styrka belöpte sig i början af år 1864 till

omkr. 500,000 man och 65,000 man negertrupper. De senare

ökade sig under årets lopp till dubbla antalet. Dessutom lågo

ännu öfver 100,000 man på sjukhusen, och inemot 50,000

man befunno sig såsom fångar i fiendens händer.

De konfedererades armé uppgick till 340,000 man, men

sjönk snart ned till 200,000. I denna nöd instälde de äfven

negrerna i ledet såsom pionierer och vid kanonservisen,

hvilket de förut icke vågade, af fruktan att slafvarne vid lägligt

tillfälle skulle rikta vapnen,mot sina egna herrar.

General Grants ärorika bragder förmådde Lincoln att i

februari anförtro honom öfverbefälet öfver armén. Sherman

erhöll kommandot öfver Tennesseearmén. Den 15:de och 16:de

armékåren beordrades till Vicksburg för att angripa rebellerna

vid Dalton, under det Logan med en del af Cumberlandsarmén

skulle ankomma från Huntsville. En tredje arméafdelning

riktades från New-Orleans mot Mobile. De båda första

arméernas förening omöjliggjordes likväl genom fiendens rytteri och

guerillaband. Sherman måste vända om, och Banks angrepp

på Mobile hade heller ingen framgång. Nu fingo generalerna

Banks och Steele befallning att vid Red-River uppsöka

rebellkåren Price, som hotade Arkansas och Texas. Denna

truppsändning beledsagades af en flottilj under Porter ned efter

Red-River. Ty värr blef den samma sittande i det låga

vattenståndet, under det Banks den 8 april blef slagen vid

Cross-Roads och måste lemna 4000 fångar och 40 kanoner i

fiendens händer. Steele slog sig igenom och kom fram till

Little-Rock. Men flottan satt fast. Hvad var att göra? Öfverlemna

den åt fienden eller förstöra den?!

Något annat val kände man icke. Redan skulle

förstörelseverket börja. Då framkom en öfverste Bailey, som

avancerat från vedhuggare och flottkarl till officer, med en

jätteplan, hvars utförande ansågs för omöjligt, åtminstone på så

kort tid. Men kommodor Porter och general Banks höllo

företaget för icke så alldeles outförbart. De accepterade Baileys

plan och stälde till hans förfogande alla medel för dess

utförande.

Det skulle nämligen byggas en rad af stora dammar

framför vattenfallen för att därigenom hämma vattnet och få ett

högre vattenstånd, som kunde bära flottan. Denna skulle då

upplyftas af det höjda vattenståndet och ledas ut öfver

vattenfallen i det djupare farvattnet. Ett sådant arbete, som

kräfde minst ett år, måste likväl nu utföras inom några få

dagar, innan lifsmedeln för människor och djur blifvit

förtärda. Det gälde nu att anskaffa stora timmerstockar och annat

trävirke. Hus och qvarnar nedrefvos i följd af behofvet af trä,

och 3,000 man skickades in i urskogen för att fälla träd.

Så började ett verkligen myrartadt arbete. Der voro

oupphörligt yxor i rörelse för att nedhugga urgamla jätteträd och

sysselsätta hela regementen med deras transporterande. Här

lyftas stora stenmassor för att nedsänkas i vattnet. De, som

bygde dammen, hade ett verkligt sisyfusarbete, stodo ofta i

vattnet ända till skuldrorna och måste ständigt kämpa med

det vilda elementet, som städse förstörde, hvad de med möda

uppbygt. Men hvar och en arbetade, såsom hade det gält

hans eget lifs räddning. Så växte dammen från timme till

timme, vattnet uppdämdes, och snart var jättearbetet nära sin

fulländning. Då genombryter plötsligt den påträngande,

svällande vattenmassan hufvuddammen och gör en 55 fot bred

öppning. Men raskt besluten låter Porter med ett skepp göra

försöket att genomfara den vilda vattenhvirfveln. Med andlös

spänning åskådar hela armén det farliga vågspelet. Styrdt af

säker hand seglar »Lexington» midt igenom det brusande

vattenfallet, det vaggar hit och dit och försvinner i den dånande

skummassan. Men se der! Nedanför vattenfallet blir det åter

synligt och seglar på det här segelbara vattnet lugnt framåt

till alla närvarandes glädje och jubel. Hastigt försökes

experimentet äfven med två andra skepp, hvilka likaledes lyckligt

komma igenom. Men nu var vattenståndet åter lika lågt som

förut, och de öfriga skeppen stodo åter på det torra.

Hvad var att göra?! Att ersätta den förstörda

fördämningen hade fordrat mycken tid, och den hade man icke. Bailey

kom därföre på en annan idé.

Han lät bygga sidodammar, hvilka uppdämde vattnet och

förde det i större massa till Öppningen. Outtröttligt arbetade

man dag och natt, och äfven detta jätteverk var inom kort

tid fulländadt. Farvattnet höjde sig, och inom några dagar

var hela flottan räddad.

Omätligt jubel och ett bifall, som aldrig ville taga slut,

belönade upphofsmannen och utföraren af denna djärfva idé.

Kommodor Porter utropade under glädjetårar: »Ord äro icke

till fyllest för att uttrycka den beundran, som jag egnar Baileys

skicklighet. Det är utan tvifvel det största verk af detta slag,

som verlden någonsin sett!»

Detta stordåd utförde altså en f. d. vedhuggare! En annan

vedhuggare satt på Capitolium i Washington och hade en ännu

mycket svårare uppgift vid ledningen af det stora statsskeppet,

som var hotadt af talrika fiender i in- och utlandet. —

När Lincoln i general Grant funnit unionens räddande

arm, trodde han sig böra högre ära och utmärka honom.

Han framstälde därföre den 2 mars i kongressen ett förslag

att åter vid armén införa en generallöjtnants grad och

tilldela generalmajoren Ulysses Grant denna värdighet. Den 9

mars utnämndes denne därtill i Hvita huset i Washington med

följande ord af Lincoln:

»Herr general Grant! I erkännande af de af Eder redan

utförda bragderna och i förtröstan därpå, att Ni skall

lyckligt lösa de blifvande uppgifterna i vår stora strid, öfverlåter

jag härmed i nationens namn åt Eder den höga befattningen

af generallöjtnant i Förenta Staternas armé. Betydelsen af

denna ära motsvaras af en lika mycket betydande ansvarighet.

Då hela nationen så förlitar sig på Eder, skall den säkert

stå vid Eder sida vid uppfyllandet af dessa pligter. Jag vill

blott ännu tillfoga, att min egen öfvertygelse står i

innerligaste samklang med det, som jag här säger Eder i landets

namn.»

Liksom en gång grekerna framför Troja hade sin vise,

tappre Ulysses, så äfven nu den nordamerikanska unionen.

Dess Ulysses Grant har icke blott räddat unionen och befriat

den från dess dödsfiender, han har sedermera äfven såsom

statsman under hela åtta år ledt den i normala banor.

Låtom oss återvända till krigsskådeplatsen!

En vigtig punkt i Georgien, Atlanta — söderns

vapenplats — måste befrias från fienden. General Sherman skulle

med Tennessee- och Cumberlandsarmén utföra denna bragd.

Denna armé belopp sig såsom den förenade vestarmén till 100,000

man. Efter den sammas koncentrering började den tappre

generalen i början af maj sina operationer mot söder från Chattanooga.

Den fiendtlige generalen Johnston vek städse till baka. Den

13 maj togs Dalton, under det Johnston innehade en

förskansad ställning vid Resaca. Sherman angrep den samma

den 15 och 16 maj, men blef tillbakavisad, och Johnston

fortsatte nu sitt återtåg till Atlanta, fattade posto åtta mil

därifrån, under det han sysselsatte sin motståndare genom general

Hood och dennes arrièrgarde.

När Sherman kom i fiendens närhet, anfölls han af den

samma den 28 maj vid New-Hope-Church.

Striden blef oafgjord, Johnston bibehöll sig i sin position

och drog sig därefter till baka till en bergssluttning.

Sherman följde efter och träffade fienden den 12 juni på

Kenesawbergen. Trots det fruktansvärdt nedströmmande regnet

försökte han ett stormanfall, men utan framgång. Blott

genom att kringgå honom kunde han fördrifva Johnston ur sin

position.

ULYSSES GRANT

Johnstons ständiga koncentrering baklänges, såsom

fransmännen säga, misshagade i Richmond, och så vardt han

återkallad och befälet uppdraget åt general Hood, hvilken

omintetgjorde alla Shermans försök att öfvergå Peach-Tree-Creek.

Den 19 juli kringrände Sherman fiendens högra flygel och

satte öfver Chattahooche, men blef följande dag angripen,

innan han ännu koncentrerat hela sin armé på södra stranden.

Hoods försök att genombryta Shermans långsträckta ställning

misslyckades. Sherman uppstälde sin här i slagtordning

framför den starkt befästade stadens norra sida. Hood angrep den

22 juli hans venstra flygel, men måste åter draga sig till

baka till sin fasta position framför Atlanta. Ett Shermans

angrepp på stadens norra sida hade icke heller någon vidare

följd än en stor förlust af trupper, hvilken uppgick till 6000

man. Lika stora förluster ledo rebellerna.

Sherman sköt nu en del af sin armé åt höger och omslöt

staden från norra och vestra sidan för att beherska den till.

Macon ledande järnbanan, hvilket likväl förhindrades genom

Hoods utfall den 28 juli. Nu företog den käcke

rytterigeneralen Stoneman ett ströftåg till Macon, men måste duka under

för de öfverlägsna stridskrafterna. Med honom förlorade

Sherman sin tappraste general och största delen af sitt rytteri.

Så strandade alla försök att beherska banan och afskära

fiendens förbindelse. Sherman uppgjorde därför en ny plan.

Han lät en del af hären marschera mot söder för att på en

mils afstånd afbryta Atlantas järnvägsförbindelse och tvinga

fienden att utrymma platsen. Den 27 augusti började han

sin marsch. En afdelning af hären blef kvar framför Atlanta

och en annan framför Chattanooga för att skydda dess basis.

Sherman påträffade några mil söderut svaga trupper, slog

dem och förstörde fullständigt den sig här förgrenande banan.

Det betydliga försvagandet af Hoods armé tillät icke mer

någon offensiv. Han såg sig i följd däraf nödsakad att

utrymma platsen, gick förbi Sherman längre åt öster och

uppnådde därefter åter banan och gjorde på den återtåget.

Den 2 september, då fästningen Atlanta intogs af

Sherman, var en stor högtidsdag för unionen. Rebellerna hade i

och med denna stad förlorat icke blott en stark vapenplats

utan äfven en i strategiskt afseende vigtig position.

General Hood tog med sin nu blott 40,000 man starka armé

vägen genom staten Alabama till Tennessee i den afsigten att

locka Sherman dit. Men denne sände blott general Thomas med

25,000 man; han själf fullföljde en annan plan.

Thomas följde fienden i parallelmarscher till Tennessee och

försökte att afhålla honom från hufvudstaden Nashville. Den 30

november kom det till en skärmytsling, hvilken utföll till Hoods

nackdel. Thomas uppnådde ännu i rätt tid hufvudstaden.

Rebellerna framryckte och påbörjade den 16 december en blodig

slagtning, som skall hafva kostat dem 17,000 man och 51

kanoner. Thomas vann en fullständig seger och dref fienden åter

öfver gränsen. Hood tog vid årets slut vinterkvarter vid Corinth

med sin nu blott af 20,000 man bestående armé — han hade

altså förlorat öfver två tredjedelar af den samma.

Under dessa bragder försvann Sherman plötsligt från

krigsskådeplatsen, utan att man hade en aning om, hvart han vändt

sig. Med 55,000 man och 10,000 hästar, hvilka svärmade

omkring i flere kolonner, drog han igenom det på klippor och

skogar rika Georgien, utan att någon kände hans mål. Vi vilja

icke följa honom på hans hemlighetsfulla marsch utan återvända

nu till Grant och Potomacarmén, hvilka vi i början af året lemnat.

Den stod på nyåret norr om Rapidan och var förstärkt till

120,000 man, under det den Richmond försvarande

rebellgeneralen Lee hade till sitt förfogande ungefär 90,000. Emot Richmond

skulle nu opereras från tre sidor. I öster från Monroe genom

Butler, i söder från Suffolk genom Kauz, i vester af Siegel, som

hade fått sig tilldelad den svåra uppgiften att från

Shenandoahdalen öfvergå Alleghannybergen.

Sedan en veckas ihållande regnväder lagt sig, började Grant

den 5 maj öfvergången öfver Rapidan, hvarvid han genast fick

en skarp fäktning med Lees högra flygel, så att på aftonen

tusende af döda och sårade betäckte slagfältet. Nästa morgon följde

ett angrepp från båda sidor. Striden svigtar hit och dit, blott

den inbrytande natten bjuder mordengeln halt, hvilken likväl

nästa morgon å nyo börjar sitt blodiga dagsverke. Ändtligen måste

Lee draga sig till baka bakom Po-River.

Ett åsyna vitne till denna strid skrifver: »Den 10 maj var

unionsarmén på en milsvid utsträckning sysselsatt med att

framrycka. Det var en underbart storartad anblick att se dessa tappra

med fasta steg i slutna rader gå löst mot fiendens

förskansningar. En jorden skakande kanoneld från alla batterierna utgjorde

desse tappras dundrande marschmusik. De talrika bomberna

antände skog och gräs. Öfver alt brand, död och förderf.

Trupperna marscherade genom eld och rök direkt på fienden. Den,

som faller, förtäres af lågorna, hvilka utbreda sig öfver alt och

finna riklig näring i det torra gräset. Den 11 maj rasar samma

strid. Den 12 maj på morgonen smyga sig unionisterna till de

fiendtliga skansarne, skjutgrafvar och bröstvärn stormas, tusende

af Stonewallbrigaden sträcka vapen. Stridstumlets svigtande hit

och dit varar åter ända till aftonen. Men under natten drager

sig Lee till baka från sin ställning vid Spottsylvania. —

Unionens trupper triumfera såsom segrare.» Genom dessa fem dagars

strider hade på båda sidor 30,000 människor blifvit dels dödade

dels sårade. »Det kunde kallas ett slagtande, icke en slagtning.»

Efter några dagars rast satte sig Grant åter i rörelse för att

kringränna fiendens högra flank och fördrifva honom från

Richmond. Men Lee drog sig till baka till en genom floden skyddad

ställning, i hvilken han äfven kunde motstå den annalkande

Butler, hvilken den 16 maj blef slagen af Beauregard.

Rebellerna hade under dessa slagtdagar förlorat sin bästa

rytterigeneral Stuart och med honom ett betydligt artilleri, så

att detta slags vapen från denna stund icke mer hos dem spelar

någon framstående roll.

Efter några rekognosceringar öfvergick Grant Pamunkey,

under det Lee gick ännu längre till baka och vid Cold-Harbor

intog en skyddad ställning. Den 3 juni försökte Grant ett

angrepp för att tränga Lee ifrån Richmond. När detta

misslyckades, beslöt han att från södra sidan operera mot staden. Vid

Bermuda-Hundred sammanträffade han med Butlers kår och

fattade posto två mil från Petersburg-Richmond. Den 16 och 17

juni företogos stormförsök mot Petersburg, men blott de yttre

skansarne eröfrades. Ett med hela armén den 18 juni förnyadt

angrepp hade också ringa framgång, och följande dag dref honom

till och med ett utfall af Beauregard åter till baka.

På båda sidorna hade tusende blifvit på platsen. Dessa

förluster och den heta årstiden förmådde härarne till en kort

vapenhvila.

Den ännu på nyåret i Shenandoahdalen dröjande Siegel blef

den 16 maj slagen af Breckinridge och måste nu afträda sitt

kommando till Hunter. Denne gick i början af juni öfver

Alleghannybergen, förstörde Virginia-Tennesseebanan, men hindrades

att vidare framtränga af Earlys kår. Under det nu Sheridan

med sitt rytteri gjorde ströftåg ända fram till Richmond, gick

Early till Maryland och Pensylvanien, öfvergick den 7 juli

Patomac och hotade Washington. Grant måste i följd däraf uppgifva

den vid Weldonbanan fattade positionen och afsände en armékår

till förbundshufvudstadens skydd.

Här stodo rebellerna redan blott 200 steg från skansen Stevens.

Liksom en gång Hannibal framför Rom injagade dödsförskräckelse

hos de stolta romarne, så nu Early hos Washingtons invånare.

Han hade förklarat, att han icke ville skona något hus. Var det

en ädel rörelse i hans inre, eller kände han icke noga

förbundshufvudstadens besättning och de andra härarnes ställningar? Nog

af, när hans armé var färdig att framrycka, gaf han befallning

till aftåg. Washington var räddadt! På eftermiddagen anlände

förbundstrupperna.

Rebellerna brandskattade hela trakten omkring

förbundshufvudstaden och drogo sig åter till baka, belastade med tungt byte.

Grant kallades i slutet af juli till en konferens i

Washington och öfverlemnade under tiden kommandot åt Meade. För

att taga Petersburg hade man sedan månader gräft sig under

jorden, gräft en 50 fot lång och 20 fot djup mina och fylt den

samma med 80 centner krut. Den 20 juli skulle stormningen

börja. En åska, såsom hade jorden remnat, genomljudade natten.

Efter några sekunder höjde sig likt en kulle en jordmassa i

luften och föll åter ned med åskdån. Ett kolossalt rökmoln höljer

den till en stenhop förvandlade platsen som i en svepduk.

Skansen är sprängd i luften, några negerregementen storma genom

breschen, men hundrade eldgap dundra ett halt emot dem.

Ständigt nya regementen storma an och nedmejas såsom gräs. Den

förskräckliga kratern uppslukar, full af ruiner och lik, manskapet

i tusental. Af trötthet vid åsynen af människooffer gafs

befallning till återtåg. Stormningen var misslyckad.

Grants vidare operationer fullföljde nu det målet att isolera

Richmond jämte Petersburg. För att uppnå detta, måste man

vara herre öfver den från Petersburg mot söder ledande

Weldonbanan och den från Richmond i söder gående Danvillebanan,

Grant gjorde den 18 augusti ett plötsligt anfall mot Lees venstra

flygel, slog honom till baka och eröfrade lyckligt Weldonbanan.

Tre gånger försökte Lee att återvinna den samma, men förgäfves.

Grant hade offrat 12,000, Lee 8,000 man. Den vigtiga

förbindningslinien förblef i unionens händer. Grant omringade nu

Petersburg jämte dess förskansningar från Sydvestra sidan och kom

därigenom i förbindelse med Sherman. Mot slutet af Augusti

inträdde åter en vapenhvila. —

Den i Shenandoahdalen dröjande Eariy, hvilken ännu altjämt

brandskattade Pensylvanien och Maryland, skulle ändtligen i den

tappre rytterigeneralen Sheridan finna en värdig motståndare.

Denne hade förenat sig med Hunter och angrep Early den 17

september vid Winchester, slog honom och trängde honom uppför

dalen till Straszburg, hvarest han den 21 och 22 september

tillfogade honom ytterligare två nederlag.

Den 19 oktober dundra åter kanonerna. Rebellerna närma

sig i kilformiga massor, hvilka blifva alt större och genombryta

unionsarméns centrum vid Cedar-Creek. Allmän förvirring, ilande

flykt och fienden tätt i hälarne. Förgäfves spärras vägen för att

uppehålla de flyende. En kår gör front men blir likaledes kastad

till baka. Då visar sig plötsligen på en svart, skumbetäckt häst

en liten man med järnhårda anletsdrag — det är general

Sheridan, hvilken ilar till hjälp. Ett skallande hurra ljuder från hela

manskapet, och alla stå såsom fastväxta vid marken. Sheridan

ordnar de flyende i kolonner, för dem emot fienden, hans

kavalleri stormar in på fiendens rygg. och inom några timmar är ett

totalt nederlag tillfogadt den samma. Under de därpå följande

dagarne blefvo äfven de andra till understöd anryckande fiendtliga

trupperna slagne och därmed hela den fiendtliga armén nästan

totalt förintad. Shenandoahdalen var nu rensad från fiender, och

hela nationen jublade åter öfver den tappre härföraren Sheridans

ärofulla seger. —

I september innehade Grants trupper en sex mil bred

ställning, dels framför skansen Darling, dels framför Vermuda och

hufvudhären framför Petersburg. De stora förlusterna tilläto icke

någon ny offensiv förr än han kunnat förstärka sin här genom

det af Lincoln tillåtna uppbådandet af 300,000 man. Den 29

september gjorde han ännu en stormning mot Petersburg, hvarvid

han dock blott kom i besittning af några ytterverk. Men det

stora resultatet var Richmonds afskiljande från det öfriga

rebellområdet. Härigenom och genom kusternas blokad stoppades lifs—

ådrorna. Rebellerna kunde icke åter förstärka sin armé,

hjälpmedeln utsinade, hämndens timme nalkades, det despotiska

herraväldet gick till ända.

Sjöoperationer.

Under det den ärorika tredubbla konstellationen Grant,

Sherman och Sheridan med sina tappra härar vunno de vigtigaste

positionerna och alt jämt dref fienden trängre till sammans, voro

icke heller unionens sjöhjältar mindre verksamme, utan utförde

operationer, hvilka såsom de beundransvärdaste sjöstrider i

verldshistorien icke hafva sin like.

Krigsflottan hade man 1864 uppbringat till 671 skepp för

att blockera rebellstaternas långa kuststräcka, särskildt för att

bevaka och på öppna sjön uppfånga Sjöröfvarne. Ett af de

farligaste röfvarskepp var det i England för rebellerna bygda och

af kapten Semmes anförda Alabama, hvilket ensamt genom

borttagande af handelsfartyg redan tillfogat den nordamerikanska

handeln en förlust af öfver 4 millioner dollars. Detta fruktade

röfvarskepp ankrade i medlet af juni i Cherburgs hamn för att

reparera sjöskador och intaga kol. Den 19 juni visade sig den

det samma på långt håll följande unionskorvetten »Kearsarge»

och uppfordrade »Alabama» att gifva sig, hvilket naturligtvis

besvarades blott genom kanondunder. Efter en två timmars

kanonstrid blef »Alabama» likväl så sönderskjutet, att det måste gifva

sig. Handeln var befriad från det mest fruktansvärda

röfvarskeppet. —

Sedan unionen eröfrat New-Orleans, hade rebellerna ännu

vid Mobile i Mexikanska viken, äfvensom vid Charleston och

Wilmington säkra hamnar för ut- och inlöpande skepp. Trots

bevakningen från unionsflottans sida vågade likväl blokadbrytare

att smyga sig igenom. Bugten vid Mobile beskyddades genom

skansen Morgan med 136 och skansen Gaines med 50 kanoner.

Dessutom var inloppet till hamnen gjordt osäkert genom pålar

och torpedos. Här låg återstoden af rebellernas krigsflotta,

hvilken bestod af fyra järnpansrade och 8 träskepp med 50 kanoner.

Den på nyåret 1864 af Dahlgreen företagna sjöoperationen

hade misslyckats. Nu försökte den käcke sjöhjälten Farragut sin

lycka mot Mobile. Den 5 augusti ångade han in i bugten vid

Mobile med 14 fartyg, till största delen träskepp, emedan han

icke kunde tåla järnpansarne. Därvid lät han sammankoppla två

och två skepp, på det manskapet skulle kunna ömsesidigt hjälpa

hvarandra och, om det ena söndersköts, dess besättning kunna

rädda sig på det andra. Han själf lät binda sig vid masten uppe

i tackelverket på sitt skepp, på det han icke skulle falla ned,

om han blefve sårad. Der uppe utdelade han sina befallningar

genom språkröret och for på morgonen kl. 7 med flottan — han

med sitt skepp i spetsen — midt in i de hvarandra korsande

eldarne från båda skansarne. Kartäscher och granater flögo

såsom myggsvärmar kring de tappres hufvuden. Midt i detta

helvetiska dån af springande bomber, exploderande

helvetesmaskiner och brinnande skepp sköto hans kanonierer med kallblodigt

lugn i skansarnes skjutöppningar. Så genombrusas luften

fortfarande af granater, bomber, kartäscher och helgjutna kulor af

alla slag. Den gamla modern jorden suckade under denna de

hvarandra bekämpande människobarnens mördande korseld. Ett

hagel af glödande kulor förvandlar skansen Morgan till ett

eldhaf. Dess murar äro genomskjutna, dess kanoner sönderskjutna

och dess försvarare gjorda oduglige till strid. Den tystnar.

Under denna hemska paus närmar sig likväl den fiendtliga

flottan och kastar sina kulor på eskadern. Det längst

framträngda unionsskeppet »Tecumsch» stegrar sig plötsligt liksom en

sårad häst. En fruktansvärd dof knall höres, kolossala

vatten-och rökmoln uppstiga, skeppet sjunker med manskap i hafvets

djup. Det hade stött på en helvetesmaskin. Af den hundra

man starka besättningen räddas blott tio man jämte lotsen.

Oaktadt denna katastrof framtränger ändock den lejonmodige

Farragut med sin eskader. Nu börjar monitorens strid med de

fiendtliga pansarskeppen. De mindre blifva dels tagna dels gjorda

otjänliga till strid. Blott ett stort svart järnpansradt fartyg,

»Tennessee», på hvilket amiralen Buchanan befinner sig,

fortsätter modigt striden. Ett vädursskepp ränner ner det, det reser

sig och fortsätter striden å nyo. Nu utdelar Farragut till

samtliga träskeppen befallning att med förenade krafter nedskjuta

»Tennessee». Han själf ångar löst emot det och låter i dess

närhet samtlige kanonerna från sitt skepps bredsida dåna mot det

fiendtliga järnpansaret. Därefter vänder han sig plötsligen,

ränner med full maskin emot det samma och stöter bogen af sitt

skepp emot »Tennessee». Nu slog äfven för detta järnpansar

kapitulationens timma, det var svårt såradt och måste stryka

flagg. Återstoden af den fiendtliga flottan var totalt förintad.

Följande dag kapitulerade äfven skansarne Gaines och Powell.

Sedan det gamla sjölejonet Farragut reparerat sina skadade skepp,

smyckat de eröfrade med stjärnbaneret och inregistrerat dem i

sin eskader, började han den 22 augusti ännu ett angrepp på

skansen Morgan. Den förstärkta eskadern anstälde med sin

15-tums kanon och sina eldkulor en sådan förödelse, att man hvarje

ögonblick måste vänta en explosion af det svårt skadade

krutmagasinet. Skansens kommendant såg sig därför likaledes

tvungen till kapitulation.

Den vigtiga hamnen låg altså åter i unionens händer. Men

staden Mobile kunde för närvarande icke eröfras, emedan den

därtill användbara hären var för svag. Ändock var det en af

de vigtigaste segrarne och bildar en glänsande episod i

krigsmarinens personliga tapperhet.

Nu gälde det ännu att taga Wilmington i Nordcarolina.

Denna uppgift hade amiral Porter föresatt sig. Han afseglade

den 13 december från Monroe med 65 krigsskepp och en

transportflotta, hvilken förde landstigningstrupper under general Butler.

Det lilla hamninloppet försvarades genom en af lerjord bygd skans,

kallad »Fiskaren». Den var omgifven af en graf, och denna var

besatt med starka pålverk. Tre detacherade ytterbatterier

förhindrade hvarje annalkande.

Porter ville spränga skansen genom en explosion, lät fylla

en båt med krut och bringa den i dess närhet. Men explosionen

förorsakade ingen stor förstörelse, och då intet anfall följde, blef

den utan resultat. Ett starkt bombardement följande dagen sköt

visserligen hål och förorsakade högar af ler samt bragte äfven

det fiendtliga artilleriet till tystnad, men ändock hade general

Weizels och hans negerregementens stormanfall icke någon följd,

emedan ingen vid bresch fans. Eröfringen måste tils vidare

uppskjutas

En djärf hjältedat utförde marinofficeren B. Cushing på denna

kust. Han hade för afsigt att under natten öfverfalla och

tillintetgöra det fiendtliga vädursskeppet »Albemarle». På en liten

båt, som drog efter sig en helvetesmaskin, for han den 27

oktober, åtföljd af 13 frivilliga, uppför Roanoke. Ett plötsligt

alarmskott och en floden upplysande vårdkas förråda det djärfva

företaget. Vädursskeppet är genom balkar skyddadt för hvarje

annalkande. Likväl seglar Cushing under stark kanoneld löst på

det samma och söker undanskjuta balkarne. Det lyckas att bringa

helvetesmaskiner till »Albemarle». Då sänker en jättekula den

lilla båten i hafvets djup, en fruktansvärd knall höres —

vädursskeppet är spillradt. Den sårade kapten Cushing räddar sig

genom simning. Kommen i land gömmer honom en neger, tils han

får tillfälle till flykt. Genom denna storartade hjältedat var

rebellernas sista röfvareskepp förstördt.

Shermans hemlighetsfulla tåg genom Georgien.

Under det i början af kriget nästan alla härförarnes planer

diskuterades i tidningarna och således före utförandet voro

fienden bekanta och i de flesta fall omintetgjorda genom förberedelse

och motsatta schackdrag, var man däremot under sista tiden

försigtigare och tystlåtnare. Så skedde det äfven med Shermans

till utseendet äfventyrliga tåg. Under det han gaf general

Thomas order att sysselsätta den 40,000 man starka hären under

Hood, särskildt att fördrifva den ur Tennessee och Kentucky,

påbörjade han själf den 13 november med sin 60,000 man starka

armé genom det ovägade, bergiga Georgien en hemlighetsfull

marsch, hvilkens mål ingen anade. Sitt kavalleri lät han svärma

förut med vidsträckt front, hans infanteri marscherade i små

kolonner i särskilda riktningar, och så visste ingen, hvarken i norr

eller söder, om Mobile, Savannah, Charleston eller Richmond

skulle lyckliggöras med hans besök. Först vid Millen, 18 mil

ifrån kusten, förenade sig de skilda härafdelningarna och

marscherade nu mellan två, flankerna betäckande, floder direkt på —

kuststaden Savannah.

Tåget var så mycket farligare, som Sherman icke blott

lemnat sin basis, afbrutit hvarje förbindelse med norden, utan äfven

marscherade genom ett fiendtligt land. Detta faktum står

ensamt i krigshistorien. Den första och vigtigaste hufvudläran i

krigsvetenskapen är att städse bibehålla sin basis, sin förbindelse

med den öfriga hären och med landet. Att uppgifva sin

operationsbasis, d. v. s. afbryta sin förbindelse med hufvudarmén,

betraktas därför såsom det största fel. Låtom oss nu se till, huru

den tappre härföraren utfört och dragit nytta af sitt mot all

tradition stridande strategiska schackdrag.

Den 12 november påbörjade han, som sagdt, sitt romantiska

tåg. Det är själfklart, att han lät fullständigt förstöra alla

järnbanor och öfriga kommunikationsmedel, som han lemnade bakom

sig. Af sitt 60,000 man starka infanteri och sina 5000 ryttare

lemnade han efter sig alt umbärligt, icke stridsdugligt manskap

och medtog endast så mycket proviant, som han kunde behöfva.

I norden rådde feberaktig spänning och ångest för den tappra

hären, i söder dödsfruktan för denna herskares annalkande,

hvilkens ändamål man icke kunde ana, och för hvilken hvar och en

måste frukta för hem och härd.

Så tågade han 70 mil öfver berg och dal, genom skogar och

obanade landsträckor, öfver bäckar och floder, än slående än

upprifvande bryggor. Hvarhelst några vägar voro farbara, voro de

gjorde farliga genom helvetesmaskiner. Dessa lågo blott en fot

under jorden och de, som vandrade däröfver, skulle hafva blifvit

dödens säkra byte. Hela regementen skulle på detta sätt

sönderslitits, ty redan en människas lätta steg skulle hafva kommit

dem att explodera. Sherman lät därför först genom de medförda

krigsfångarne undersöka alla gångbara vägar och upptaga

helvetesmaskinerna, innan han förde armén däröfver.

Nu, då jag skrifver dessa rader, har den forne

rebellgeneralen Beauregard anklagat Sherman för detta handlingssätt och

offentligen beskylt honom för barbari, emedan han låtit aflägsna

de af rebellerna nedlagda helvetesmaskinerna genom krigsfångar,

d. v. s. genom rebeller.

Sherman hänvisar i sitt försvar med rätta därpå, att andra

härförare i forna tider, t. ex. Wellington i Spanien, handlat på

samma sätt, och att det skulle varit inhumant och barbariskt,

om han genom sitt eget folk låtit utföra detta farliga arbete.

Därutinnan, att han lät bortskaffa de af fiendehand lagda

helvetesmaskinerna genom fiendehänder, handlade han blott rättvist

och klokt, ty fienden måste bäst veta, hvar de voro förborgade

och kunde därför äfven lättare undgå faran af en explosion än

den okunnige. Den därvid gjorda erfarenheten har öfvertygat

honom om riktigheten i hans åsigt. Helvetesmaskinerne

upptäcktes och gjordes oskadliga. —

I början tog Sherman en sydlig riktning till Macon, vände

sig därefter åt öster och öfvergick vid Milledgeville Oconeefloden.

Därefter öfvergick han Ogeecheefloden och rörde sig vidare i dalen

mellan denna och Savannahfloden. Den 14 december syntes han

framför kuststaden Savannah, hvilken försvarades af Hardee med

15,000 man.

Blott de 10,000 grekernas tåg under Xenophon kan värdigt

ställas vid sidan af denna Shermans strategiska hjältedat. —

Samma dag han kommit, stormade han genast den vid

Ogeechees mynning liggande skansen Mac Alister och hade att glädja

sig åt understöd af Dahlgreen, hvilken ankommit till sjös med en

del af flottan. Efter eröfringen af denna post försökte han att

innesluta Savannah från landsidan. Innan detta skedde, utrymde

kommendanten staden och drog sig med sina 15,000 man till baka

till Charleston, hvarvid han förlorade blott 800 man. Den 22

december höll Sherman sitt intåg i Savannah och gjorde ett byte

af 150 kanoner och 30,000 balar bomull. —

Obeskrifligt stor var öfverraskningen och jublet i hela

unionen, när Shermans första depesch inträffade, hvilken helt enkelt

berättade, »att hans tåg på 300 engelska mil lyckats bra, och

att han under det förlorat blott en vagn. Han hade förstört 200 mil

järnbanor och andra kommunikationsvägar, men hans armé var trots

strapatserna i bättre tillstånd nu än vid hans afmarsch från Atlanta.»

Den med sin armé för tillintetgjord och död ansedde

Sherman stod där altså såsom segerrik fältherre och gaf hela

situationen en annan vändning. Icke nog med att en af de mest

betydande hamnstäderna åter kommit i unionens händer, de

stridande partierna hade äfven fått en helt annan ställning på det

stora krigs-schackbrädet, hvilken ställning inom kort för

rebellstaterna måste leda till ett fullkomligt »schackmatt». Unionen

hade nu koncentrerat sina hufvudstridskrafter på de vigtigaste

punkterna i söder, under det rebellerna mycket försvagade och

splittrade lågo vidt kringspridda.

Äfven på det politiska området, inom unionens förvaltning,

tilldrog sig ännu vid årets slut något, som förlänade regeringen

ny kraft och moralisk auktoritet. Låtom oss altså kasta en blick

på denna tilldragelse.

Två presidenter ur arbetsklassen.

På hösten 1864 hade unionens röstegande medborgare åter

att välja sina elektorer i och för ett presidentval, emedan Lincolns

fyraåriga ämbetstid gick till ända i mars månad följande år.

Samtidigt med presidenten valdes äfven hans vicepresident. Före

dessa val uppställa de särskilda partierna sina program

(»Platform» kallad), till hvilka deras kandidater måste bekänna sig,

om de vilja blifva valde.

Demokraterna — krigets upphofsmän — förklarade i sitt

program från Chicago alla krigsansträngningar gagnlösa, önskade

ett inställande af fiendtligheterna och en staternas fredliga

förening till en federal union med upprätthållande af alla staternas

enskilda rättigheter. Däri var naturligen slafveriets

upprätthållande äfven inbegripet. De hade uppstält den förre generalen

Clellan till presidentkandidat.

De moderata republikanarne fordrade däremot i sitt program

från Baltimore krigets fortsättande ända till rebellernas

fullkomliga underkufvande och slafveriets fullkomliga afskaffande. De

förklarade sig för Lincolns återväljande.

Men man ansåg det äfven för alldeles nödvändigt att välja

en vicepresident af alldeles samma tänkesätt, hvilken hjälpte till

att realisera detta program. Och för denna post visste man icke

att uppställa någon mera passande personlighet än mäster Andrew

Johnson, hvilken sedan 1862 fungerade såsom guvernör öfver

Tennessee.

Han hade i många afseenden bevisat sig såsom den mest

rättrådige och karaktärsfaste man i unionen, hade vid krigets

utbrott satt egendom och lif på spel för att erinra rebellerna om

deras pligt och värna unionens integritet. Såsom militärguvernör

öfver Tennessee var han utsatt för ännu större faror. Här hade

han att vara vaksam mot inre fiender äfvensom mot de ofta ända

i hufvudstadens närhet ströfvande fiendtliga trupperna och

guerillabanden. En trognare, tillförlitligare man i råd och dåd trodde

man sig icke kunna finna för vicepresidentplatsen, ty han hade

icke blott i lyckan utan äfven i olyckan bevisat sig såsom

unionens trognaste stöd. Lincoln och Johnson uppstäldes därför af

republikanarne såsom kandidater i valstriden.

Den 8 november röstade 2,223,035 röstegare för Lincoln,

1,778,200 för Mac Clellan. Af de valde elektorerne röstade 213

för Lincoln och Johnson och blott 21 för Mac Clellan. Båda

männen af folket voro altså med stor pluralitet kallade till

unionens styresmän.

Båda härstammade, såsom redan förut är anmärkt, från

alldeles fattiga familjer ur arbetsklassen, men hade i lifvets stränga

skola utbildat sig till bergfasta karaktärer, som förmådde stå

emot ödets stormar. Däraf låter en Lincolns järnhårda

ståndaktighet förklara sig gent emot rebellerna och de olycksfall, som

under krigets första år hemsökte unionen — äfvensom

ståndaktigheten mot Englands och Frankrikes inblandningslusta, för hvilka

makter en söndersplittring af den stora verldsutmanande unionen

skulle hafva kommit högst efterlängtadt.

Samma bergfasta ståndaktighet beundra vi äfven hos

Johnson. Vid krigets utbrott, då andra smickrade de sydliga

staterna, förklarade han rebellpresidenten Jefferson Davis: »att han

(Johnson) skulle låta hänga honom såsom högförrädare, om han

hade makt därtill.»

Och när Lincolns rop utgick till kongressen, lemnade han

hus och hem, ilade till rådet i Washington och var här unionens

ifrigaste förkämpe.

Om man ännu nogare eftertänker, hvilka jättestora

svårigheter hans guvernörplats beredde honom i ett rundt omkring af

fiender omgifvet land, i ett land, som fortfarande hade att lida

af fiendtliga infall och lätt kunde återeröfras, ja, flere gånger

delvis återeröfrades, så påtränger sig hvar och en den

öfvertygelsen, att Johnson var en af dessa ovanligt energiska karaktärer,

som icke födas alla dagar. Hans klokhet, hans praktiska blick

ersatte honom det, som han icke lärt i skolan och där icke

förmådde lära, emedan han såsom den fattigaste bland de fattiga

icke kunde besöka någon skola. Och hvad han genom

själfstudium och sin hustrus medverkan förvärfvat i kunskaper, visste

han tiofaldt gifva praktiskt värde. Icke mindre som talare i

kongressen än som ämbetsman i staten kunde han till nytta för det

närvarande göra sig till godo stora historiska tilldragelser och

tillämpa verldshistoriens lärdomar. Ehuru Lincoln och Johnson

framgått ur den fattigaste arbetsklassen, voro de likväl icke på

ringaste vis svaga för kommunistiska hjärnspöken.

Katastrofen 1865.

Med nytt stärkt förtroende till Lincolns regering och stor

tillförsigt om seger till den tappra armén inträdde man i norden

i det nya året, under det i rebellstaterna detta förtroende så väl

till regeringen som till hären djupt sjunkit och alla hjälpkällor

voro utsinade. Landets befolkning hade under krigets lopp

mycket glesnat och betydligt förminskats. Oaktadt sina krigslagar,

som kallade alla manliga individer från 17 till 50 år under

vapen, kunde de likväl ställa blott en här på 170,000 man i fält.

Och när de i mars beslöto sig att beväpna sina slafvar, hade

redan hämndens timma slagit — det var för sent. Penningar,

manskap och förtroende hade försvunnit, en ärlig fred hade för

dem varit det bästa, men de fortsatte striden ända till — sin

undergång.

Nordens krigsstyrka belopp, sig till en million. Besättningen

i alla återeröfrade områden äfvensom lasaretten togo likväl mer

än hälften i anspråk, så att inberäknadt negersoldaterna blott

inemot 350,000 stodo i fält.

Såsom vi minnas, kunde Fort Fischer, hvilken

beskyddar Wilmingtons hamn, icke eröfras i december året förut.

Följande månad gjorde amiral Porter ett förnyadt försök, visade sig

med sin flotta den 12 januari inom skansens synhåll, lät under

natten genom ett antal träskepp beskjuta skogen på stränderna,

under det pansarskeppen trots det fruktansvärda kulregnet

ankrade midt framför skansen och började en väldig kanonad, hvilken

svagare besvarades af fienden. Klockan 3 på morgonen gingo de

medförda trupperna i land, under det bombardemanget ännu mera

förstärktes, så att 312 eldgap kastade sina död och

förderfbringande kulor på skansen. Det samma fortsattes påföljande dag,

bragte ändtligen det fiendtliga artilleriet till tystnad och

möjliggjorde nu en stormning af landttrupperna. Ett obeskrifligt vildt

slagtande för hand uppstår och den från skansens alla vrår

fördrifne fienden måste ändtligen gifva sig 2,000 man stark. I

segrarens händer föllo 72 kanoner, men de tre stormbrigadernas

anförare voro sårade, och 500 hade blifvit på platsen. Ännu ett

dylikt blodsarbete hade man att vänta sig framför Wilmington.

En den 11 februari företagen stormning på Wilmingtons skansar

blef tillbakaslagen. Däremot hade ett flottans och landhärens

angrepp på den landförbindelsen betäckande skansen Anderson

lycklig framgång. Nu kunde staden beskjutas från tvänne sidor,

och i följd af denna betänkliga situation utrymde general Hookes

Wilmington den 21 februari. Så kom åter en af de vigtigaste

hamnstäderna i unionens händer. Några dagar förut, den 17

februari, hade äfven det stolta Charleston måst gifva sig. —

Efter den långa marschen och eröfringen af Savannah unnade

Sherman sina trupper en fjorton dagars hvila. Den 17 januari

bröt han åter upp, marscherade på omvägar till Branchville, hvarest

järnbanorna från Savannah och Charleston sammanträffa. Han

hade för afsigt att med belägringskåren framför Wilmington taga

besättningen i Charleston till fånga. Kommendanten i Charleston,

som anade den hotande faran, öfvergaf i följd däraf staden den

17 februari. Inom fem dagar voro nu de båda vigtigaste

hamnstäderna med stora förråd af alla slag tagne i besittning af

unionen och gjorda till basis för vidare operationer.

Alla fasta städer på kusten af Carolina med det i dem

hopade krigsmaterialet voro rebellerna fråntagna, men hufvudstaden

Raleigh i Nordcarolina befann sig ännu i deras händer. Den

försvarades af Johnston, till hvilken äfven Hardee hade anslutit

sig. Men Grant hade för denna armé afskurit vägen till

Virginien. Sherman hade fattat posto vid Goldsboro och beherskade

den till Weldon ledande järnbanan och vägen till den virginiska

gränsen. På samma gång stod han den fiendtliga armén vid

Raleigh så nära, att han höll den i schack. —

Efter alla dessa glänsande eröfringar befann sig ännu

altjämt det egentliga rebellnästet Richmond i fiendens händer. Fyra

år igenom hade det motstått alla anfall, fyra år hade det med

klokhet och tapperhet försvarats af Lee, så att öfverfältherrarne

Scott, Mac Clellan, Meade och till dato äfven Grant icke förmått

eröfra det. I början af året 1865 höll Lee det ännu i sina

händer med en 55,000 man stark armé.

Af Grants armé stodo 30,000 man på den norra och

ungefär 60,000 man på den södra stranden af den framför Richmond

flytande James-River. Den 5 februari ville Grant bemäktiga sig

den från Lynchburg till Richmond ledande järnbanan. Efter två

dagars hårda strider vann han visserligen en smula terräng, men

befann sig ännu en mil ifrån den genom förskansningar betäckta

banan.

Under tiden hade den tappre och stridsfärdige Sheridan den

2 mars i grund slagit den ännu i Shenandoahdalen stående

general Early och helt och hållet tillintetgjort hans armé. Därefter

visade han sig framför Lynchburg, förstörde den till Richmond

ledande banan och James-Riverkanalen, hvarigenom rebellerna

afskuros från all förbindelse, och hungersnöd uppstod i Richmond.

Efter dessa heroiska bragder gick han öfver James-River och

förenade sig den 22 mars framför Petersburg med Grants armé

för att med honom kämpa den sista afgörande kampen mot

rebellnästet.

Den 25 mars gjorde Lee ett utfall från Petersburg för att

genombryta Grants armé. Men då hjälptrupperna icke hastigt

följde efter, gick operationen om intet. Han blef tillbakaslagen,

och Grant vann ännu mer terräng. Den 27 mars infunno sig

Lincoln, Sherman och Sheridan hos Grant för att rådgöra om det

sista förintelseslaget. —

Rebellerna hade under några månader i all tysthet åter bygt

sig några pansarskepp och försökte komma ned på Jamesfloden

för att förstöra Grants skeppsbrygga och hans transportflotta och

eventuelt äfven hota Washington. Lyckligtvis blef det käcka

företaget i tid upptäckt och gjordt om intet. Skeppen måste

vända om, en pansarbåt föll i händerna på unionisterna.

General Grant började nu det stora afgörande slaget. Den

29 koncentrerade han nästan hela sin armé framför Petersburg

och försökte med sin venstra flygel kringränna Lees högra flank.

Denne upptäckte planen och den honom hotande faran, hvilken

han förebygde genom ett utfall, i det han ville afskära och slå

Grants högra flygel. Det var en verklig förtviflans strid, som för

Lee blott hade till följd enorma förluster. Den 1 april öfvertog

Sheridan befälet öfver Grants venstra flygel och förnyade striden.

Han lät genom sina ryttare taga jordvallarne vid

Lynchburger-banan, under det han föll fienden i ryggen och härigenom

bemäktigade sig den till Lynchburg ledande bansträckan. Därigenom

var åter igen en vigtig förbindelse afskuren för rebellerna,

Därefter lät Grant under natten bombardera Petersburg genom en

kolossal kanoneld, och den 2 på morgonen lät han sina

stormkolonner rycka fram emot södra fronten. Förskräckligt dåna

kanonerna, vapenbullret af alla slag öfverljuder de sårades

jämmerskri. Berg af lik torna sig upp så höga som de vallar, som nu

öfverstigas. Emot middagen är slagtningen vunnen, och Sheridans

ryttare sopa till sist slagfältet rent.

På eftermiddagen gör fienden åter ett utfall. Sheridan jagar

fram som en stormvind, hans rytteribrigader störta in på fiendens

rygg och förinta genom svärd och hofslag alt, som de finna för

sig. Under natten öfversållar amiral Porter skansen Darling med

jättekulor.

Men nog af det rysliga skådespelet!

Lee hade med sin armé kämpat såsom ett lejon och en

tiger, men nu måste han duka under för öfvermakten. Hans ifver,

hans mod, hans klokhet skulle hafva varit värdiga att tjäna en

bättre angelägenhet än de demoraliserade slafhandlarnes despotism

och hersklystnad. Under natten till den 3 april lemnade han

Petersburg och Richmond, sedan han stuckit denna stad i brand,

sprängt krutmagasinet i luften och förstört ammunition och

förråd. De sista striderna hade kostat honom långt öfver 16,000

man. Unionisterna gjorde 12,000 fångar, togo såsom byte 500

tunga kanoner och andra föremål. Nu slog äfven förlossningens

timme för de på Belle-Isle i James-kanalen befintliga 7,000

krigsfångarne.

Tidigt på morgonen tågade den segerrika hären med general

Weitzel och hans negerregementen i spetsen in i den svårt

förstörda staden. Hvilken anblick! Öfver alt ruiner, förstörelse,

brand, död och stympning! Och hvilken förundran hos invånarne

i Richmond vid åsynen af dessa negerregementen!

Den 4 april höll presidenten Lincoln sitt intåg i den med

outsägliga offer återeröfrade staden.

När på morgonen den 3 april Lees aftåg blef bekant, gälde

det att förfölja den flyende och tvinga återstoden af hans armé

till kapitulation eller fullständigt nedgöra den samma. Grant och

hans tappra härförare unnade sig icke ett ögonblicks hvila, utan

följde fienden i hälarne.

Lees flyende armé bestod ännu af tre kårer. Hans af

Sheridan vid Five-Forks slagna högra flygel, hvilken Custars

kavalleri förföljde, hade öfvergått Appomatox, dit äfven centern och

den venstra flygeln följde honom. På andra sidan floden vid

Chesterfield-Courthouse förenade de sig åter och bildade ännu alt

jämt en nära 60,000 man stark truppmassa. Lee hade för afsigt

en förening med Johnstons armé och hade då åter kunnat

fortsätta striden och draga ut på tiden med kriget. Detta måste

förhindras.

Den rastlöse, hastigt följande Sheridan upphann Lee vid

Jettersville, slog honom åter till baka och fråntog honom 2,000

fångar och provianten. Den så hårdt ansatte söker under natten

undkomma tvärs öfver fältet, men förgäfves. Han upphinnes af

Humphrey och hans arrièregarde beröfvas sina transportvagnar.

När han kommit in på härvägen till High-Bridge, stöter den från

Burkesville kommande Ord på honom. Lee slår honom till baka,

men då visar sig Grants hufvudstyrka. Lee bildar front, hans

general Ewell är slagfärdig, men Sheridan störtar sig med hela sitt

rytteri öfver honom, skingrar hans kår och gör 9,000 fångar,

däribland äfven Ewell. Likväl flyr Lee vidare, lemnar artilleri,

krutvagnar och alt i sticket för att hastigt uppnå Lynchburg. Men

Grants armé upphinner honom ännu en gång, griper honom i

flanken och ryggen och börjar striden på nytt. Hela regementen

nedskjutas, men den trotsige rebellanföraren känner ingen

mänsklig medömkan öfver sina bröders nedslagtande, han fortfar att

kämpa och skulle sannolikt hafva låtit fullkomligt nedslagta sitt

folk, om icke den segerrike och likväl humane Grant till honom

riktat en vördnadsfull skrifvelse, hvari han i mänsklighetens namn

bad Lee afstå från den gagnlösa och för honom blott förderfliga

striden och gifva sig.

Lee gjorde undanflykter och uppstälde vilkor. Grant svarade,

att han blott hade det enda vilkoret att sätta Lees armé ur stånd

att åter kunna kämpa mot unionen. Den fullständigt inneslutne

såg nu, att han liksom det vid en hetsjagt omringade villebrådet

kunde totalt nedskjutas, och kapitulerade.

Lee jämte hans officerare blefvo på deras hedersord frisläpte

och fingo behålla sina vapen och hästar. Den från 60,000 till

vid pass 26,000 man reducerade armén måste lofva unionen

trohet och fick skingra sig i alla riktningar. Denna Grants mildhet

var ett fel, ty flere återstoder af den samma förenade sig med

den ännu under vapen stående Johnston. Men äfven dennes

dödstimme hade redan slagit. Innesluten mellan Grants och

Shermans trupper, blef honom blott en utväg till Sydcarolina eller

Georgia öfrig. Men den i ilmarscher dit jagande general

Stoneman förstörde vid Salysbury alla förråd, kommunikationer, 100

mil järnbanor, under det Sherman under tiden eröfrade Raleigh

och gjorde det omöjligt för Johnston att undkomma. Denne bad

om vapenstillestånd, hvilket af Sherman beviljades, men icke

gillades i Washington. I följd däraf kapitulerade Johnston.

Likaledes kapitulerade äfven de i Texas, Louisiana, Arkansas

och Memphis stående kvarlefvorna af hären. Framför Mobile

egde likväl en hårdnackad strid rum. Flotta och landttrupper

bombarderade på en gång staden, och ehuru ännu två skepp

förstördes genom helvetesmaskiner, kom likväl äfven denna ort

den 10 april i unionens händer.

Rebellpresidenten Jefferson Davis, nedrig i åminnelse, hade

redan under Richmonds intagande gripit till flykten. Men

general Wilsons rytteri eftersatte honom i sporrsträck och uppspårade

honom vid Macon i Georgia den 10 maj.

Där fick man se en märkvärdigt korpulent dam, hvilken i

högsta grad väckte de tappre krigarnes intresse. Som soldater

icke kunna afhålla sig från att skämta med damer och gent emot

det täcka könet äro något mera närgångna än civilisterna, så

trängde äfven denna gång Wilsons soldater in på den intressanta

kvinnogestalten. Hvem kan nu beskrifva deras förvåning, när de

vid ett förtroligare närmande till den hulda gestalten igenkänna

— Jefferson Davis!!

Hatt och slöja bort — och den länge sökte är lefvande i

deras våld, till stor glädje för de käcka ryttarne, för hvilka denna

fångst är mer värd än en eröfrad stad. Han sattes tils vidare

i säkert förvar. —

Karaktäristik af de tre segerrika hjältarne.

Innan jag vidare följer tilldragelserna, vill jag först meddela

några underrättelser om de segerrika härförarne, hvilka under de

svåraste omständigheter utfört de största hjältedater och såmedelst

räddat unionen. I främsta rummet står den vise, tappre hjälten

Ulysses; men icke hjälten vid Troja, utan den nordamerikanska

fristatens räddare.

Generallöjtnant Ulysses Grant, Richmonds eröfrare, föddes

den 27 april 1822 i Point Pleasant, Claremont County i staten

Ohio. Han gjorde, såsom så många af nord- och sydstaternas

officerare, sina studier vid krigsakademien i West-Point. Han

lät inskrifva sig vid den samma 1839 och utnämndes efter

fullbordade studier 1843 till underlöjtnant vid fjärde

infanteriregementet. Såsom sådan kämpade han i alla slagtningar i det

mexikanska kriget 1845 under general Taylors befäl och sedermera

under general Scott. Han utmärkte sig under båda generalerne

och utnämndes vid Molino del Ro till löjtnant och vid Chapultepec

till kapten. Såsom sådan förde han sitt regemente till Oregon,

men tog 1854 afsked och slog sig ned i Galena i staten Illinois.

Soldatlifvet hade för honom behag blott i slagtningarnas

vimmel, men icke i de långtråkiga fredliga paraderna. Han höll

det för nyttigare att i fredstid sysselsätta sig med borgerliga

göromål. Men så snart de förrädiska slafhandlarne afföllo från

unionen och började krig, syntes Grant genast åter på

stridsplatsen. Han erbjöd sin tjänst åt guvernören Yates, hvilken

utverkade, att han utnämndes till öfverste vid det 21:sta

Illinoisrege-mentet. Redan den 17 maj 1861 avancerade han till

brigadgeneral och förde befälet i Missouri och dess grannskap.

Efter eröfringen af skansen Henry den 6 febr. 1862

grundades ett nytt distrikt under benämningen »West-Tennessee», och

befälet öfver det samma uppdrogs af general Halleck åt Grant.

Vid skansen Donelson hade han alla där stationerade krafter till

sitt förfogande och kämpade med lycklig framgång, hvarefter han

utnämndes till generalmajor öfver volunteers (de frivilliga). Detta

skedde i februari 1862.

Efter några rastdagar beordrades han åter i fält. Hans

segerrika strider vid Shiloh den 6 och 7 april höjde och utbredde

ännu mer hans beröm; han gälde nu för en af de bästa

generalerna.

I den segerrika slagtningen vid Corinth, hvilken utkämpades

af Halleck i maj samma år, kommenderade Grant näst efter högste

befälhafvaren. Och när Halleck beordrades till Washington, måste

Grant öfvertaga högsta befälet i Tennessee och samtlige vester

ut liggande land, de båda Mississippistränderna inbegripna, från

Corinth ända till Louisiana. Hans trupper bildade 13:de

armékåren och tillkämpade sig äfven under hans frånvaro några segrar.

I december samma år förlade han sitt hufvudkvarter till Holly

Springs. Emedan manskapet mycket förökats, måste han indela

det i fyra kårer, mänligen i 13:de, 15:de, 16:de och l7:de kårerna

af Förenta Staternas armé.

Efter Shermans fruktlösa anfall på Vicksburg, blefvo flere

planer framkastade och äfven försökte för att angripa den fiendtliga

krigsmakten i ryggen. Det följdrikaste schackdraget var Grants

marsch genom Louisiana och hans öfvergång öfver Mississippi till

Bruinsberg. Öfvergången öfver floden måste han verkställa under

kanonbåtarnes skydd. Före och under denna hufvudexpedition

lät han manövrera på åtskilliga andra punkter och göra låtsade

anfall, för att draga fiendens uppmärksamhet från öfvergången.

Denna verkstälde han med otrolig snabbhet. Nu i midten af en

affällig stat, förmådde han leverera några hufvuddrabbningar. Han

eröfrade hufvudstaden, besegrade hela den fiendtliga

Mississippiarmén och tvang den att gifva sig. Obeskrifligt stort var jublet

öfver befriandet och återeröfrandet af den stora floden, på

hvilken skeppsfarten därefter med stor högtidlighet öppnades. I

slaget vid Jackson, hvarest Grant fullkomligt tillintetgjorde Johnstons

armé, tog han äfven såsom byte rebellpresidenten Jefferson Davis"

privatkorrespondens och bibliotek.

I följd af dessa glänsande vapenbragder kallades han att

börja striden mot rebellgeneralen Lee. Med lugn tillförsigt till

sin insigt och kunskap och med förtroende till sin armés

tapperhet skred han lugn och med redig eftertanke till verket. Detta

är öfver hufvud ett af hans hufvudsakligaste karaktärsdrag. Han

stormar icke strax med lidelsefull tapperhet löst på fienden, utan

utväljer ganska långsamt och försigtigt efter hand de bästa

ställningarna, går blott då och då några steg framåt, några åt sidan,

gör äfven då och då en sväng bakåt, om klokheten bjuder det

och en fördelaktig ställning därigenom erhålles. Så opererade

han äfven framför Richmond, och däraf förklaras hans

månadslånga dröjsmål, hans för långsamma framryckande mot staden.

Vi européer höllo honom för overksam och väl äfven för feg, när

vi läste berättelserna om hans långsamma framtågande. Så

mycket större blef nu förvåningen, när glädjebudskapet förkunnade

oss den affälliga stadens intagande. —

Med afseende på sin karaktär i allmänhet skildras han

såsom blygsam och anspråkslös. Hans yttre är enkelt och

okonstladt och hans drägt nästan tarflig. I följd däraf betraktades

han af soldaterna såsom en kuriositet, när han öfvertog befälet.

Hans uppträdande med en gammal luggsliten uniform bildade den

största kontrast mot de unga granna officerarne. Ehuru begåfvad

med vänligt blickande, egentligen blinkande ögon och ett vänligt

sätt, håller han dock på en mycket sträng disciplin. Han är af

medelmåttig längd, har rödt hår och liknande skägg och vägde

— såsom amerikanska tidningar då berättade — 170 skålpund;

nu sannolikt några skålpund mer. Hans älsklingssysselsättning

är tobaksrökning, hvari han öfverensstämmer med Sherman.

Amerikanarne hafva också redan uppstält en jämförelse mellan sina

stora generaler såsom — »smoker» (rökare). »Sherman är en

lidelsefull rökare», säger ett amerikanskt blad. »Han röker med

samma energi och ifver, som han utför hvarje annan

sysselsättning. Man skulle tro, att detta passionerade rökande skulle

beröfva honom smaken därför, men ingalunda. Ehuru generalerna

äro lika stora rökare, är dock sättet för deras rökande ganska

olika och framgår ur olikheten i deras karaktär. Från sättet i

deras rökning kan man redan sluta till deras karaktärer. Grant

lugn, försigtig, stilla — Sherman lidelsefull, rask och städse i

upprörd stämning. Den förre röker med lugn, behaglig glädje,

den senare åter, som vore det en pligt att blossa ut cigarren på

kortast möjliga tid. Grant lägger sig därvid behagligt

tillbakalutad på sin stol, själ och kropp synas försänkta i det djupaste

lugn. Han blåser röken långsamt i höjden och synes bilda sina

tankar och handlingar i de moln, som omsväfva hans hufvud.

Han röker med samma behagliga lugn, som en flegmatisk kines

röker opium och därvid förgäter och lemnar utan uppmärksamhet

hela den yttre verlden. Halft rökande och halft tuggande njuter

han sin milda havannahcigarr med värdighet och lugn. Helt

annorlunda däremot Sherman.

Denne pustar som en rasande röken i luften och drar, som

vore cigarren förstoppad. Därvid tager han den hvarje ögonblick

ur munnen och afstöter askan. Under det han röker går han

beständigt med stora, raska steg af och an i rummet och synes

försjunken i de djupaste tankar och förslag. Skalkaktiga

iakttagare påstå likväl, att han därvid icke tänker på annat än det

stora problemet: huru och på hvad sätt cigarren hastigast kan

rökas ut. Aldrig röker han densamma hel och hållen utan alltid

blott till hälften och kastar därefter bort stumpen. Där han

dröjer längre ligga sådane i dussintal. När han 1861 var

medarbetare i en tidningsredaktion i Louisville, låg ständigt ett stort

antal stumpar i hans närhet, hvilka man på skämt kallade

»Shermans gamla soldater.» —

Så långt det amerikanska bladet. Det finnes visserligen

häröfver ännu några spalter i fin engelsk stil, men jag tror, att våra

läsare skola hafva nog af dessa små rökparalleler. Öfver hans

börd och lefnadsförhållanden kan jag lemna blott några få

notiser. William T. Sherman är född 1818 i staten Ohio. Han gjorde

likaledes sina militäriska studier vid krigsskolan i West-Point,

lät 1841 upptaga sig i armén och avancerade i det mexikanska

kriget till kapten. Vid secessionskrigets utbrott förblef han

unionen trogen, inträdde såsom öfverste i det 13:de

infanteriregementet, blef brigadgeneral och sedermera generalmajor. Hans

WILLIAM SHERMAN

WILLIAM SHERMAN

hjältedater jämte hans djärfva tåg till Georgien hafva förvärfvat

honom evigt beröm i verldshistorien.

Jag öfvergår nu till Sheridan, som har den största andelen

i Richmonds eröfring och tvang Lee till kapitulation, såsom redan

är berättadt.

Philip Henry Sheridan föddes 1831 i samma stat, i hvilken

Grant och Sherman skådade verldens ljus, nämligen i Perry County

i staten Ohio. Hans föräldrar hade utvandrat från Irland till

Amerika. Han hemtade likaledes sina militära kunskaper i

West-Point och utnämndes efter fullbordade studier 1853 till

underlöjtnant vid första infanteriregementet. Vid sitt inträde i armén

måste han äfven genast deltaga i fälttågen i Texas åren 1853—1855.

Under det senare året uppdrogs åt honom på några

månader befälet öfver skansen i New-Yorks hamn, hvarefter han

beordrades till Californien och måste öfvervaka järnbanan vid

Pacifickusten. Äfven på denna plats kvarblef han icke länge, ty

han kommenderades att deltaga i striderna mot indianerna i

området Oregon och har utmärkt sig genom tapperhet och fyndighet

i striderna mot de vilda folkstammarne, hufvudsakligen vid

vattenfallen vid Columbia den 28 april 1856. Han förvärfvade sig

icke blott sin befälhafvares tillfredsställelse, utan berömdes äfven

mycket af general Scott och förordades till befordran.

Vid rebellkrigets utbrott utnämndes han till kapten vid 13:de

infanteriregementet och fungerade flere månader i St. Louis såsom

president vid en där rådslående militärkommission. I december

1861 avancerade han till kvartermästare i sydvestarmén,

opererade sedan i Sydmissouri och därefter i Arkansas under general

Curtis. Vid dennes armé kvarblef han ända tils efter den stora

slagtningen vid Pea Ridge på våren 1862, därefter utnämndes

han till öfverkvartermästare i general Hallecks stab och utmärkte

sig liksom Grant i slaget vid Corinth. I maj samma år erhöll

han befälet öfver andra Michigankavalleriregementet. Därigenom

försattes han i sitt rätta lifselement, ty han synes särskildt född

till kavallerist.

Den 30 maj, tre dagar efter erhållet befäl, kämpade han vid

Corinth mot en mycket större kavalleristyrka och slog den på

flykten. Efter denna seger anförtroddes honom befälet öfver en

kavalleribrigad, hvarmed han den 1 juli slog rebellgeneralen

Chalmers med hans nio kavalleriregementen på flykten och nästan

tillintetgjorde dem. Denna segerrika framgång var så förvånande

stor, att till belöning en brigadchefs stjärna förlänades honom.

Så kom han genom energisk verksamhet och följdrika segrar inom

få månader till generals rang och fick i december samma år

befälet öfver tredje divisionen i Ohioarmén. Därefter opererade han

under Buell i Kentucky. I det blodiga slaget vid Perryville i

oktober samma år kämpade han å nyo med utmärkt tapperhet,

men ännu mera förvånansvärdt i det segerrika

Murfresborofälttåget under Rosencrantz" öfverbefäl i december och januari.

Så förgick ingen månad, i hvilken han icke stod i den blodigaste

slagtnings vimmel, och i följd däraf utnämndes han den 31

december 1862 till generalmajor.

Från denna tid börjar en rad ännu mera glänsande

vapenbragder; först under Rosencrantz i Tullahoma-, Chattanooga- och

Chickamauga-fälttågen, därefter med Grant i Potomacarmén,

hvarest han städse upprätthöll sitt anseende såsom den utmärktaste

och bäste kavallerigeneralen. Han hör till de nordamerikanska

generaler, som aldrig lidit ett nederlag. Därför uppdrog Grant

också åt honom kommandot öfver midteldivisionen i hans

kombination mot Richmond. Denna stads intagande följde, och Lees

jämte hela hans armés tillfångatagande är, såsom redan sagdt,

företrädesvis Sheridans verk. När nämligen Lee tog till flykten,

förföljde honom Sheridan med sitt kavalleri så snabt som en

stormvind och träffade honom med hela hans armé vid

Jettersville, tio mil norr om Burkesville Junction. Han angrep honom,

förorsakade honom svåra förluster, gjorde ett stort antal fångar,

eröfrade samtlige hans kanoner jämte talrika hästar och

lastvagnar. Lee försökte att slå sig igenom och ville uppnå järnbanan

vid Lynchburg. Hade detta lyckats, hade han varit räddad. Men

Sheridan och hans kavallerister kämpade såsom lejon och tvungo

Lees armé att vända om. När han åter dref den till baka, sände

han en kurir till Grant med underrättelse om denna händelse och

bad honom att genast anträda marschen, han ville drifva fienden

emot honom för att åstadkomma dennes hela tillfångatagande.

Ehuru Grants trupper redan marscherat tjugo engelska mil, bröto

de likväl upp ännu under natten. Härunder fortsatte Sheridan

utan uppehåll den blodiga striden och lemnade den fiendtliga

armén icke ett ögonblick i ro. När han stod mellan Lynchburg

och Lees armé telegraferade han äfven till general Meade och

utbad sig dennes skyndsamma hjälp. Äfven skickade han åter

bud till Grant och lät visa honom den marschlinie, på hvilken

han hade att slå in.

Under det han fortfarande oroade fienden och slogs med

honom, hade de beordrade trupperna tid att uppnå stridsplatsen.

Och detta skedde äfven så fullständigt, att Lees hela armé så

småningom omringades. En flykt var nu icke mera möjlig, och

att kämpa emot en sådan öfvermakt hade varit dumdristighet

och vansinne. Men hade Lee verkligen försökt striden mot

nordens talrika trupper, så hade hans armé blifvit nedslagtad ända

till sista man, ty han var fullkomligt omringad, och Sheridans

oöfverträffliga kavalleri omkretsade honom beständigt såsom

örnen sitt byte. Den järnhårda nödvändigheten tvang honom altså

till kapitulation för att skona lifvet på många tusende.

Sheridan skildras såsom robust, energisk och försigtig. Om

han röker lika passioneradt som Grant och Sherman, därom

hafva de amerikanska tidningarna ännu icke berättat något.

En och samma stat gaf altså unionen tre af dess största

generaler, dess räddare och befriare, anmärkningsvärdt är ännu,

att, såsom jag redan ofvan anmärkt, nästan alla nord- och

sydstaternas officerare, såsom Stonewall Jackson, Lee, Meade,

Grant, Hooker, Sheridan, Burnside m. fl. gjort sina militära

studier i en och samma krigsskola, nämligen i West-Point.

Äfven detta förklarar till en del krigets obestämda vacklande,

ty båda arméernas samtliga generaler hafva under sin studietid

gjort samma strategiska och taktiska manövrar, och i följd däraf

kunde redan hvar och en af de första rörelserna ana sin

motståndares förestående schackdrag och vidtaga sina mått och

steg däremot.

Måtte dock ur de talrika blodiga grafvarna och efter

sådana omätliga offer en skön, varaktig fred samt frihet och

rättvisa blomstra för alla! Omätligt mycket blod har flutit —

många tusende gingo bort i sin rosiga ungdoms skönaste

blomstring — men det eftersträfvade målet vardt uppnådt, och

äfven amerikanarne måste trösta sig med den historiska

sanningen, att ännu intet folk på jorden uppnått sin frihet utan

blodiga strider.

Lönmord och slut på det blodiga dramat.

Ödets väfnad och tillskyndelse, verldshändelsernas gång

bereder ofta människor och ting en helt egendomlig, märkvärdig

skickelse. Så äfven Lincoln.

Då han först tillträdde sitt presidentskap började kriget med

skansen Sumters eröfring af rebellerna. Då han tillträder sitt

andra presidentskap, slutar sista akten af det blodiga dramat

med denna skans återeröfring. Än märkvärdigare! Den 13 april

1861 sjönk stjärnbaneret från denna skans och föll i rebellernas

händer. Fyra år senare återeröfras det och hissas på samma dag.

En och samma skans bildar altså krigets både början och slut.

Men en ännu större ödets skickelse var den återvalde

presidenten Lincoln beskärd. Hans mödosamma, af sorger och

jättestora bördor belastade ämbetslefnad hade under de fyra

krigsåren haft blott lidanden och bekymmer. Men början af hans

andra ämbetsperiod visade sig gladare. Seger på seger

följde för unionsarmén, rebellernas herravälde gick till ända, de

sista kvarlefvorna af deras trupper gåfvo sig. Städer och

länder, hamnar och skansar hade åter kommit i unionens händer.

På besagda 13 april upplefde nu Lincoln äfven den för honom

särdeles glädjande underrättelsen om stjärnbanerets

återplanterande på skansen Sumter.

I lyftad, glad stämning höll han dagen därpå, den 14, ett

kabinettsråd, i hvilket man rådslog om de mått och steg, man

skulle vidtaga mot rebellerna. Han mottog senatorer och

deputerade, hade äfven ett långt samtal med sin äldste, i Grants

armé såsom kapten stående son och andra personer. Efter

måltiden underhöll han sig med en deputation af borgare från

Illinois, vid hvilket tillfälle han äfven varnades att icke så lätt

utsätta sitt lif för rebelleras hämndbegär, som det skett t. ex. vid

resan till Richmond. Äfven i Washington vore han prisgifven

åt faror. Lincoln sökte att skämtsamt aflägsna dessa farhågor,

framvisade ett paket bref och sade: »Här är ett antal

hotelsebref, i hvilka ett mord förespeglas mig. Ville jag länge

eftertänka och göra mig sorger däröfver, så måste jag komma i en

ganska nervös stämning. Tillfällen att mörda mig gifves det så

många, att, om förrädare verkligen hysa sådana tankar, jag med

bästa vilja och största försigtighet icke skulle kunna undgå ett

sådant öde. Hvarför skall jag då göra mig alldeles onyttiga sorger?»

För aftonen hade Lincoln och general Grant mottagit en

inbjudning till Fords-teatern, hvilken Grant till följd af påskyndad

afresa icke kunde antaga, under det Lincoln lofvat infinna sig.

Från deputerandena Colfax och Ascher skildes han under

handtryckning med de orden: »Colfax, glöm icke att vid eder

genomresa säga till folket i grufdistrikten, hvad jag i dag på morgonen

sagt Er om deras tillgodoseende efter kriget. Närmare skall jag

telegrafera till San Francisko.»

På aftonen for Lincoln med sin maka och två senatorn

Harris barn, hvilka han hemtat, till teatern, hvarest en

prosceniumsloge af första rangen var reserverad åt honom. Till den

samma ledde två dörrar från det närbelägna galleriet, till

hvilket en mörk korridor gränsade. Lincoln tog plats, bredvid

honom hans gemål och fröken Harris med sin styfbroder, major

Rathbone. Vid logen svajade stjärnbaneret.

Med spänd uppmärksamhet följde publiken handlingen i

stycket »Vår amerikanske kusin», —- då plötsligt ett pistolskott

small och en man med ropet »Frihet!» springer från

presidentens loge in på skådebanan. Under språnget sliter han med

sina sporrar ett stycke ur fanan. På skådebanan ropar han med

lyftad dolk »Södern är hämnad!» och försvinner spårlöst mellan

kulisserna. .

Lönmördaren hade träffat, — stående tätt bakom Lincolns

stol hade han skjutit honom i hufvudet, så att kulan trängde

från det venstra till det högra örat. Medvetslös sjönk Lincoln

i armarne på sin af dödens fasa betagna omgifning.

Huru var vid ett sådant tillfälle, midt ibland publiken

och i gemålens och vännernas omedelbara närhet ett så gräsligt

dåd möjligt!

Mördaren och den som lejt honom hade väl beräknat och

förträffligt begagnat lokalens beskaffenhet. Lönmördaren hade

gömt sig i den omnämnda mörka korridoren och borrat ett litet

hål i dörren till logen, hvarigenom han kunde iakttaga Lincolns

plats. Under en spännande, uppmärksamheten fängslande

situation inträder han i logen och utför dådet.

Major Rathbone fattar tag i mördaren, denne låter pistolen

falla, sårar med sin dolk majorens arm och undkommer på detta

sätt genom kulisserna i det fria, hvarest han med vindens

hastighet spränger bort på en redo stående häst, innan ännu

publiken kommit till besinning efter sin förskräckelse. Ännu större

blifva likväl förskräckelsen och oredan, när på alla gator

berättas ett annat dåd, ett mordförsök på ministern Seward,

hvilket en ung man, vid namn Payne, samma afton utöfvat.

Denne hade smugit sig in i ministerns sjukrum, hvarest denne

i följd af ett fall låg till sängs, strypt sjukvårdaren, slagit

ministern till marken och gifvit honom några knifstyng, hvilka

lyckligtvis likväl icke voro dödliga. De tillskyndande anförvandterne

och husets invånare förmådde icke en gång fasthålla

lönmördaren. Dock blef han redan följande morgon gripen, under det

Lincolns mördare, skådespelaren Booth, sprängde ut i det fria.

Men äfven honom hann den snabbseglande Nemesis.

Ryttarskaror upptäckte honom. Han flyktar med en bundsförvandt till

en lada och hotar att skjuta hvar och en, som närmar sig.

Man antände byggnaden för att drifva honom ut. Hans

medbrottsling kom ut, Booth icke. En soldat skjuter på honom för

att lätt såra honom, men såret vardt dödligt, och med orden

»Gagnlöst! gagnlöst!» utandas han sitt förbrytarelif.

Att mördarne varit lejda af slafhandlarne, ser man redan

af hela komplotten, ty äfven Grant, Stanton, vicepresidenten

Johnson och andra skulle falla genom lönmord och undgingo

detta öde blott genom slumpen eller en lycklig händelse, huru

man vill kalla det.

Hade verkliga slafegare försökt lönmordet, så hade man

kunnat tillskrifva det enskildas personliga hämndbegär. Men

dessa båda individer, som egde hvarken plantager eller slafvar

och altså genom emancipationsakten hade ingenting att förlora,

kunde blott vara lejda af de demoraliserade slafegarne, hvilka

efter att hafva röjt ur vägen de herskande personligheterna själfva

åter ville rycka till sig herraväldet. —

Detta lönmord var kronan på deras nedriga dåd. Detta

brännmärke skall ännu igenom århundraden för alla kommande

slägten känneteckna dem såsom den mest urartade och

förderfvade människoklass i nyare tiden.

Den till döds sårade Lincoln fördes till ett gent emot

teatern befintligt hus. Hans omgifning: maka, äldste son,

krigsministern Stanton och läkare lyssnade till hvarje hans

andedrag, om hopp om tillfrisknande ännu vore för handen.

Omätligt stor var de närvarandes sorg, till och med den hårdnade

krigsministern Stanton kunde icke afhålla sig från tårar. Med

ögonen fortfarande slutna låg den döende där och andades lugnt

JAY WILKES BOOTH

ända till morgonen, därefter ett hämmande af andedrägten —

pulsen — och lifvets gnista var släckt.

Odesdigra 14 april!

Såsom en af den segrande unionens största jubeldagar

förvandlar han denna ärorika glädjedag på en enda natt till en

tårfyld sorgedag, ty den 15 april förkunnar telegrafen genom

hela unionen dess ädlaste patriots död. Så styr ödet öfver

människor och stater.

Ännu har väl aldrig i en nations lif en sa högt jublande,

glad stämning så plötsligt förvandlats till djup sorg och smärta!

De i går festligt smyckade gatorna, bekransade flaggor och hus

omhöljas i dag med sorgflor, under det män och gubbar på

offentliga platser gråta ut sin smärta såsom barn, hvilka förlorat

sin älskade fader. Ja, Lincoln benämndes fosterlandets fader,

och såsom sådan blef han äfven djupt beklagad och sörjd. Från

Atlantiska oceanen ända till Stilla verldshafvet, från den isiga

nordpolen ända till det heta Mexiko, ja, bland alla jordens

civiliserade folk herskade alldeles samma sorgfulla stämning öfver

hans — en af människoslägtets ädlaste och bäste — martyrdöd.

Framför Capitolium i Washington.

Den fria platsen framför Washingtons Capitolium — sätet

för den stora nordamerikanska unionens regering — var den 16

april 1865 så tätt packad med människor, att ordningens tjänare

blott med möda kunde erhålla en smal väg till stora trappan,

till bygnadens hufvudingång. Det var en brokig blandning af

olika folkstammar af alla färgskiftningar, från den hvita europeen

ända ned till den svarta afrikanska negern. Den röda indianen,

den mörka kreolen och mulatten, ja, till och med det

himmelska rikets gula invånare saknades icke. Och hvilket språkligt

virrvarr, hvilken målförbistring hörde man icke där!

Vid tornbygnaden i Babel kan den icke hafva varit större,

icke mera brokig än här framför det skönt bygda Capitolium

med sin präktiga grekiska fasad och de smärta Joniska pelarne,

hvilka erinra om Greklands blomstringstid.

Alla väntade redan sedan timmar med segt tålamod på den

nya uppenbarelse, som skulle ingå i Capitolium. Allas läppar

voro fulla af lof öfver folkets man, öfver de fattiges och

undertrycktes Messias. Engelska och tyska tungor voro visserligen

förherskande, men hans lof ljöd äfven på italienska, spanska,

portugisiska, franska, ryska och på de der vilda idiomerna,

hvilka ännu icke af de lärde äro uppstälda i grammatik, och

öfver hvilkas ursprung ännu stora tvifvel herska.

Äfven kinesen instämde lifligt, ty äfven han behöfde ett

kraftigt skydd mot godtycke och tyranni för att arbeta fri och

obehindrad och därefter åter kunna draga hem till det

himmelska riket, om icke förr så dock i kista såsom död. Ty kinesen

finner blott i hemmets jord den efterlängtade eviga hvilan.

Denna otaliga människomassas spända väntan gälde altså

en ny unionspresidents intåg. Den med brinnande ifver valde —

Lincoln — var ett lik.

Enligt Förenta Staternas författning hade nu vicepresidenten

att träda i dennes ställe och till slutet af den fyraåriga

valperioden förvalta hans ämbete. Denne vicepresident, som

genom Lincolns död upphöjdes till verklig president i ett af de

största statskomplex, och hvilken den 15 april svor på

författningen, var vår Andrew Johnson.

Dagen därpå ville han begifva sig till Capitolium att

mottaga de högsta ämbetsmännen och de främmande makternas

sändebud.

Vid dylika tillfällen äro då naturligen alla på benen, som

ännu kunna gå och stå. Så var det äfven denna gång framför

Capitolium i Washington. Trängseln blef timme efter timme

större, och polisen hade alt större arbete att hålla vägen fri.

Ändtligen syntes militär. Den bildade spalier, och därmed var

den gräns dragen, efter hvilken man nödvändigt måste foga sig.

Efter en stund närmade sig en öppen vagn, i hvilken sutto

ministern Seward och en annan man, hvilken man naturligtvis

med skallande jubel helsade såsom »President Johnson». Det

var en man med liten gestalt, med mycket energiska

ansigtsdrag, hvilka läto sluta till en fast, viljestark karaktär. Den

stora menniskomassans entusiastiska helsningar syntes hos honom

väcka stort välbehag. Han blef icke trött på att vänligt tacka

ända tills han uppnått målet, stannade framför portalen till

Capitolium och höll ett tal, som likväl ohördt förklingade,

öfverröstadt af sorlet. De dånande lefveropen, longlive och andra

utrop tystnade icke förr, än han dragit sig till baka till det

inre af Capitolium. Men lugnt blef det icke; nu utöfvades kritik

och utbyttes förhoppningar och farhågor, såsom det öfver alt

plägar ske vid ombytet af sådana inflytelserika personligheter.

Men snart upprullades en annan bild för åskådarnes ögon,

som äfven gaf samtalet en annan riktning.

En lika elegant vagn som presidentens for igenom spaliern,

på hvars med björnskinsmössor beklädda kuskar man genast

igenkände ryska sändebudets vagn. Han helsades med nästan lika

entusiastiskt jubel som presidenten. Så hade också kejsar

Alexander dels af sympati för slafvarnes befrielse, dels af politik

städse visat uppriktigt tillmötesgående mot unionen. Han själf

hade för få år sedan befriat sitt rikes slafvar, de lifegne, ur deras

ovärdiga ställning och måste af denna orsak äfvensom af

vedervilja mot sydstaternas revolution bevisa sig såsom en trogen vän

till unionen. Äfven ville han i det så kallade ryska Amerika

hafva en trogen bundsförvandt i nordstaterna. Däraf hans

vänskapliga ställning till unionen och hans vedervilja mot de

revolutionära slafhandlarne. Detta visste folket och därför uttryckte

det sin glada tacksamhet för det förbifarande ryska sändebudet.

Men plötsligt slog denna jublande stämning om i motsatsen, ett

allmänt mummel gjorde sig märkbart, när Englands och

Frankrikes sändebud reste förbi. Man tänkte på de

vapenförsändelser, hvilka från båda länderna lemnats till slafhandlarne, och

på de kapare, som hufvudsakligen i England bygts för de

revolutionära sydstaterna och åstadkommit outsägligt elände.

»Alabama!» ljöd det såsom från en mun. Denne beryktade

kapare var icke blott bygd i England utan äfven släpt af

stapeln fullständigt beväpnad för slafegarne. Genom detta mäktiga

hjälpmedel förmådde de längre motstå unionen, än det varit

möjligt utan det samma. Visserligen utgingo dessa understöd och

denna vapenhandel blott från snikne privatmän, men båda

regeringarna voro enligt den allmänna folkrätten förpligtade att

förhindra de samma. Från moralens, humanitetens och

folkrättens synpunkt fingo de icke tåla det och måste utöfva den

strängaste vaksamhet.

Detta understöd till slafegarne har sedermera stått det

trogna Albion dyrt.

Efter krigets slut fordrade unionen hos England

skadeersättning därför, att det tillåtit dessa skeppsutrustningar jämte

vapenhandeln, och Albion måste efter en skiljedomstols utslag

bekväma sig att utbetala femton millioner dollars för att

undvika ett krig.

Efter de engelska och franska sändebuden följde snart det

italienska, österrikiska, preussiska och andra. Gent emot dem

förhöll sig mängden neutral på samma sätt som deras staters

regeringar förhållit sig neutrala gent emot de kämpande

partierna. Man talade om de eleganta vagnarna, den granna

betjäningen och kom därefter åter till baka till presidenten Johnson.

Af honom väntade man en sträng tuktan på slafegarne, hvilka

börjat detta fruktansvärda, människomördande, länder förödande

krig och med bestialisk råhet fört det till och med mot

värnlösa fångar.

Ännu hade man icke trädt deras slafekonomi för nära,

norden hade till och med gjort dem talrika fördelaktiga

medgifvanden, och likväl afföllo de från unionen, när

nordstaternas kandidat Lincoln erhållit seger vid valet. Ehuru under

hela 44 år endast presidenter ur deras midt och af deras

tänkesätt stått i spetsen för regeringen, voro de likväl så oförskämdt

fräcka, att de vid första misslyckande i sina valspekulationer

började öppet krig, emedan nordstaternas kandidat segrat,

hvilken icke räknades till deras parti och icke häller kunde vinnas

för deras människohandel.

När Lincoln för andra gången valdes till president och

Johnson till vicepresident, var den fyraåriga striden nära sitt slut.

Det gälde nu att ordna de förstörda statsförhållandena, bota de

sociala skadorna och hålla dom öfver de blodiga förbrytare som

åstadkommit affallet från unionen och börjat kriget mot den samma.

Johnson höll man för en sträng domare. Efter sitt tillträde

till ämbetet såsom vicepresident hade han vid en officielfest i

Richmond uttalat dessa ord: »Högförräderi är en af de

svåraste förbrytelser; för högförrädaren är döden till och med ett

för lindrigt straff. Hans gods måste äfven hemfalla till staten.

Jag föreslår repet för anstiftarne och ledarne, hvilka bragt en

så outsäglig blodsutgjutelse och olycka öfver oss. Ingräfven det

djupt i edra hjärtan: högförräderi är den afskyvärdaste

förbrytelselse, och förbrytarne skola lida sitt straff.»

Dessa ord af Johnson gingo från mun till mun. Och så

höll man honom då för den kränkta rättvisans och

mänsklighetens hämnare.

Slafhandlarne hade icke blott genom det nedriga i det

förrädiska affallet och kriget gjort sig föraktliga i hela den sedliga

verldens ögon utan äfven genom det gräsliga sätt, på hvilket

de förde kriget. Och när de voro totalt besegrade och det

blodiga dramat gick till ända, trodde de sig ännu i sin vansinniga

förblindelse och bottenlösa uselhet genom lönmord än en gång

kunna leda ödet till sin förmån. De ville genom mordet på

samtlige högre ämbetmän återvinna sin förlorade makt. Deras

lejda lönmördare hade, såsom redan är sagdt, icke blott Lincoln

utan äfven statsministern Seward, vicepresidenten Johnson,

krigsministern Stanton, general Grant m. fl. på dödslistan. Under

det Lincoln blef skjuten på teatern, blef den i sin våning sjuk

liggande Seward öfverfallen af en mördare vid namn Payne och

svårt, men icke dödligt sårad. De öfriga offren undgingo blott

genom en händelse det rysliga ödet, såsom ofvanföre

berättats. Detta sista oerhördt nedriga dåd af de helt och hållet

demoraliserade slafhandlarne påtryckte dem en outplånlig

skamfläck och uppväckte bland hela den civiliserade mänskligheten

en verklig afsky för dessa urartade varelser. Får man då

förundra sig öfver, om en stor del af unionens befolkning ropade

icke blott på rättvisa utan äfven på hämnd?

Att man ville veta hufvudmännen, anstiftarne och ledarne

på ett alldeles särskildt sätt bestraffade, var ju så själfklart,

så naturligt, att man icke kunde tänka sig motsatsen. Stenarne

skulle hafva rörts, om rebell-ledaren Jefferson Davis och hans

medhjälpare undkommit ostraffade; de, som genom sitt skamlöst

påbörjade krig mot sina medborgare voro skuld till många

hundra tusendens död !!

Johnson hade altså på festen i Richmond offentligen uttalat

hvad hela den förnuftiga mänskligheten tänkte och sade. Man

väntade nu, att han äfven såsom president skulle handla i

enlighet med sina ord. Däraf folkets entusiastiska hyllning,

alldeles sådan som den, som kommit Lincoln till del.

Det var äfven ännu en annan orsak, hvarför Lincoln och

Johnson så älskades, beundrades och verkligen ärades af folket.

De voro folkets högt betrodde män till följd af sin börd och sina

tänkesätt. Båda hade från arbetsklassen svingat sig upp till

presidenter för ett af de störsa statskomplex i verlden. Från den

fattige handarbetarens enkla koja hade de förts till kongressen

och ändtligen till Hvita huset i Washington.

Lincoln hade liksom Johnson icke en gång tillfälle att erhålla

den första undervisningen i en skola, emedan i de röjda

skogarne och på de nyodlade fälten väl funnos enskilda hyddor,

men ännu inga städer och byar. Ett par grannar förbarmade

sig öfver den fattige vetgirige gossen och lärde honom att läsa

och skrifva. Sedermera kom han genom faderns förändrade

nyodling den civiliserade mänskligheten något närmare och kunde

besöka en privatskola. Därefter blef det att hacka, gräfva, så,

skörda, fälla träd och förrätta andra svåra arbeten. Och likväl

har af denne den fattige handarbetarens son blifvit en stor

politiker och mäktig statsman!

Detta imponerade på och smickrade folket, ty det var ett

faktiskt bevis på att i deras land alla statsborgarne voro lika

för lagen, att alla hade samma rättigheter och samma pligter,

att den fattigaste så väl som den rikaste kan nå till de högsta

statsämbetena, om han besitter förmåga och folkets förtroende

kallar honom därtill.

Var Lincoln i sin ungdom en fattig arbetare i skog och på

fält, så var Johnson en fattig hopkrymt innesittare — en

skräddare. Från sitt skräddarebord hade han kommit till den stora

nordamerikanska unionens presidentstol, och det på en tid, när

unionen genom de sydliga rebellernas underkufvande åter

kommit till höjden af sin makt.

Detta gaf ett outtömligt ämne åt den framför Capitolium

församlade mängden, hvilken hade sett den forne skräddaren

såsom »Förenta Staternas president» fara till residenset.

Men en president måste dock hafva stora och djupa

kunskaper, och hvar hade Johnson fått dem?

En skola, ett universitet, kunde han besöka lika litet som

hans kollega Lincoln. Han måste altså på sitt skräddarebord

hafva läst mycket, studerat mycket. Sannolikt liknade han

dessa vetgirige, som icke gifva sig tid till att äta och äfven under

måltiden hafva sin bok liggande framför sig och se mera i den än

på talriken. Under det Johnson förde nålen, läste han, såsom

redan är sagdt, verldshistoria och särskildt sitt fäderneslands

historia. Och i stället för att efter slutadt arbete drifva omkring

på krogarne, satt han hällre hemma framför lärda verk,

studerade stats- och rättsvetenskap äfvensom den nordamerikanska

unionens författning och lagstiftning, i hvilken ödet för

framtiden beskärt honom att spela en stor roll.

Sitt anseende, sin ställning hade han förvärfvat sig blott

genom kloka tal vid de politiska sammankomsterna, vid

valstriderna. Hans klara förstånd, det skarpa omdömet om

fosterlandets sociala onda, hans kunskap i lagarne och de politiska

förhållandena — alt detta framstäldt i en för alla tydlig och

alla öfvertygande vältalighet förskaffade honom folkets gunst

äfvensom Lincolns förtroende.

Denne hade strax efter sitt första tillträde till

presidentämbetet utnämnt Johnson till militärguvernör öfver Tennessee. I

denna ställning förvärfvade han sig genom rättvisa och

hänsynslös energi förbundsregeringens förtroende och stor kärlek bland

alla unionens vänner, under det han för slafhandlarne var en

nagel i ögat. I följd af denna popularitet valde man honom

vid Lincolns andra presidentskap till dennes vicepresident och

hoppades nu af de båda energiske männen unionens fullständiga

återställande äfvensom anstiftarnes och rebellanförarnes rättvisa

bestraffning.

Häröfver diskuterades ännu mycket framför Capitolium.

Hvar och en opartisk skall nu fråga, huru och hvarigenom detta

fruktansvärda hat mellan medborgarne i en stat uppstod. Var

det verkligen genom sydstaternas sårade fåfänga öfver att

ändtligen en gång en nordens kandidat blef vald till president?

Eller fruktade de af denne man ett intrång i sitt välstånd, i

sin existens ?

Dessa frågor har jag besvarat i min lilla historiska

»Återblick på uppkomsten af tvedrägten mellan nord- och

sydstaterna.» Genom de skildrade striderna förklaras äfven dessa båda

ur folket komne mäns uppstigande till presidentvärdigheten,

hvilket sannolikt icke skulle kunnat ske under lugna, ordnade

statsförhållanden. Ja, man kan till och med påstå, att båda

männen blefvo stora blott i och genom sitt lands partistrider; ty

det var idéer, lagar och rättigheter, som man stred om. Man

måste altså beväpna sig med kunskaper, om man ville andligt

besegra fienderna. Blotta pratet hade ingen verkan. Politikens,

stats- och rättslärans, nationalekonomiens och det sunda

människoförståndets grunder måste framställas i församlingen, om

talarne ville öfvertyga och värfva anhängare. Till sådana tal

fordras trägna studier, de kunna icke läras vid glasen.

Af de statliga och sociala förhållandena, af syd- och

nordstaternas geografiska läge äfvensom af den af olika

människoracer bestående befolkningen kunna de fruktansvärdt blodiga

striderna förklaras. Under dessa strider sågo vi, huru Lincoln och

Johnson kommo till anseende och makt, ja, huru de ändtligen

stäldes i spetsen för en af de största och mäktigaste stater för

att lösa en jätteuppgift, som få voro vuxne. På dem tillämpas

Schillers ord: »Med sina högre mål ock mänskan växer». —

Svårligen hafva de båda männen i sin ungdom drömt om så

höga ämbeten. Lincoln i de amerikanska urskogarne, Johnson på

skräddarebordet togos i ungdomen så mycket i anspråk af

omsorgerna för dagligt bröd, att inga äregiriga planer kunde slå rot

hos dem. Tid och förhållanden måste bereda jorden, väcka de

slumrande andekrafterna hos båda och sporra dem till

själfverksamhet för att göra dem skicklige till de dem bestämda

uppgifterna.

Låtom oss nu betrakta Johnsons verksamhet som president.

Master Andreas Johnson såsom Förenta Staternas president.

Enligt unionens författning öfvertager vicepresidenten genast

ämbetet, om presidenten dör eller på annat sätt förhindras att

förvalta det samma. Den 15 april kallades altså mäster Andrew

Johnson till presidentvärdigheten i de nu verkligen åter »Förenta

Staterna i Nordamerika». Han aflade på denna dag ed på

författningen och mottog de högsta ämbetsmännen samt följande dag

de utländska staternas sändebud.

Situationen var trots den ärorika segern och rebellstaternas

fullkomliga underkufvande ännu altjämt tillräckligt kritisk.

Landets stora ruin, den kolossala förlusten af människor, den till

oerhörda summor växande statsskulden, de gensträviga partierna,

som skulle bekämpas, — alt detta gjorde statens högsta ämbete

till en tung börda.

Norden hade under kriget genom sår och sjukdomar förlorat

inemot 325,000, södern omkring 200,000 man, de icke

inberäknade, hvilka hemkommit såsom krymplingar. Den före kriget sig

ännu icke till 300 millioner belöpande statsskulden uppväxte till

2,800 millioner dollars. Från den 1 april 1864 ända till 1865

dagligen 2,100,000, under krigets sista månad kostade hvarje dag

nästan 4 millioner dollars. Utom denna hela unionens skuld

hafva likväl äfven de enskilda staterna och städerna nödgats

belasta sig med särskilda lån. Hvad som ännu gjorde denna

jätteskuld synnerligen besvärlig var den höga räntefoten — 5 ända

till 7 procent — mot hvilken lån kommo till stånd. Därför tog

endast räntans årliga inbetalning en betydlig summa i anspråk.

Den största uppgiften för presidenten var och förblef likväl

de återeröfrade rebellstaternas rekonstruktion. Det var en klippa,

mot hvilken många kunde stranda.

Hvad skulle ske?

Skulle de återeröfrade staterna, upptagne i unionen,

återinträda i sitt forna förhållande och sända deputerade till

kongressen, såsom hade ingenting skett?

Då hade ju detta partis gamla intrigspel kunnat begynnas å

nyo. Det skulle hafva gjort unionens segrar och eröfringar

äfvensom slafemancipationen och de mot slafveriet vidtagna måtten

och stegen till blotta illusioner. Detta vore icke blott oklok

politik, det vore dumhet och förräderi.

Med rätta måste altså tils vidare ett slags krigstillstånd

förblifva bestående i sydstaterna, såsom det från urminnes tider

varit fallet i alla återeröfrade länder. Den talrika armén

upplöstes med undantag af 70,000 man och i rebellstaterna, förlades

en besättning för att upprätthålla lugn och ordning.

En annan stor fråga uppstod om rebellanförarnes bestraffning.

Folket i sydstaterna, d. v. s. den stora massan, hade, mer eller

mindre skyldigt, lidit nog genom kriget, och fick icke göras så

ansvarigt därför som upprorets hufvudmän och ledare. Men att

dessa icke skulle komma ostraffade undan fordrade både logik,

klokhet och rättvisa.

De, högförrädarne och anstiftarne af kriget — upphofvet till

ländernas och folkens förhärjande och det alldeles obeskrifliga

eländet — de, som voro skyldige till många hundra tusendens

död och sår — de kunde och fingo icke gå fria; det fordrade den

eviga rättvisan till försoning för det myckna oskyldigt utgjutna

blodet och klokheten bjöd att afskräcka dylika lystnader, för att

förhindra vidare försök till högförräderi.

Det kunde och finge dock icke mera heta: »De små tjufvarne

hänger man, de stora låter man gå». Detta hånfulla ordspråk

finge icke gå i uppfyllelse på rebellernas hufvudmän.

I Johnson helsade man därför nästan allmänt rättvisans

hämnare. Hans första uppträdande motsvarade äfven folkets

förväntningar. Den 29 maj utfärdade han en proklamation, hvars

hufvudsakliga innehåll jag vill citera:

»Jag, Andrew Johnson, Förenta Staternas president, förklarar

härigenom, att jag förlänat alla personer, hvilka direkt eller

indirekt deltagit i upproret — med undantag af de nedanföre

särskildt uppräknade — full amnesti med återställande af deras

egendom, med undantag af eganderätten till slafvar och af sådana

fall, där redan rättsliga förhandlingar pågå med afseende på

konfiskationen af vissa rebellers egendom. Denna amnesti förlänas

dem likväl blott med det vilkor, att de svära och äfven hålla

följande till protokollet fogade ed: Jag N. N. svär och försäkrar

högtidligt inför den alsmäktige Guden, att jag från denna stund

skall troget understödja Förenta Staternas konstitution och

försvara unionen, och att jag lika troget skall lyda alla lagar och

förordningar, hvilka under upproret blifvit utfärdade beträffande

slafveriets afskaffande, och troget understödja de samma, så sant

mig Gud hjälpe.

»Härifrån äro följande klasser undantagne:

1. Alla de, hvilka såsom civila eller diplomatiska

ämbetsmän eller annars såsom in- och utländska agenter tjänat den s.

k. konfederationen.

2. Sådana, hvilka lemnat domarebefattningar i Förenta

Staterna för att understödja upproret.

3. Sådane, hvilka såsom militär- och marinofficerare öfver

öfverstes rang tjänat rebellernas regering.

4. Alla, som lemnat sin plats i kongressen för att

understödja upproret.

5. Alla de, som nedlagt sina ämbeten inom unionens armé eller

flotta för att undandraga sig pligten att göra motstånd mot rebellerna.

6. Alla de, som stått i förbindelse med dem.

7. Alla de personer, som aflägsnat sig från Förenta

Staterna eller ännu äro frånvarande i afsigt att understödja upproret.

8. Samtlige rebellstaternas militär- och marinofficerare, hvilka

genom regeringen uppfostrats i krigsakademien i West-Point eller

i Förenta Staternas sjökrigsskola.

9. Alla personer, hvilka såsom rebellstaternas guvernörer

beklädt inkräktade platser.

10. Alla personer, som lemnat sina hem inom Förenta

Staternas jurisdiktion och begifvit sig utanför den federala

militär-linien och in i rebellstaterna för att understödja upproret.

11. Alla personer, som på öppen sjö stört Förenta

Staternas handel, och de, som från Canada gjort infall i Förenta

Staterna eller varit sysselsatta med att tillintetgöra Förenta Staternas

handel på de sjöar och floder, som skilja de engelska provinserna

från Förenta Staterna.

12. Alla personer; som aflagt amnestieden, sådan den

föreskrifvits af presidenten i hans proklamation af den 8 december

1863, eller efter denna proklamation svurit trohetseden till

Förenta Staternas regering, men icke hållit eden.

13. Likväl kunna af hvarje klass af de till undantaget

hörande personerna amnestiansökningar inlemnas till presidenten,

hvilka ansökningar benäget skola på liberalt sätt så till vida

tagas i öfvervägande, som det är öfverensstämmande med

omständigheternas faktiska förhållande och Förenta Staternas fred och

värdighet.

Statsministern skall på vederbörligt sätt utfärda föreskrifter

och regulativ för amnestiedens upptagande och afgifvande, så att

regeringen blir skyddad för bedrägeri.

Gifvet i Washington den 29 maj 1865 i 89 året af Förenta

Staternas oafhängighet.

Andrew Johnson

På uppdrag af presidenten:

W. H. Seward, statssekreterare.»

Denna proklamation vann till och med bland republikanarne

icke något allmänt bifall, först och främst emedan den

möjliggjorde ett bestraffande af de officerare och soldater, hvilka genom

kapitulation fått sig nåd tillförsäkrad, och för det andra emedan

presidenten med afseende på benådningsrätten tillåtit sig för stort

spelrum.

Angående den flyktige rebellpresidenten Jefferson Davis, som

äfven misstänktes att hafva anstiftat komplotten till mordet på

Lincoln, utsattes ett pris för hans tillfångatagande. När han,

såsom ofvan berättats, upptäcktes i fruntimmerskläder och togs

till fånga, måste han vandra i fängelse.

En tysk skriftställare skrifver med anledning häraf: »Till

och med från bojorna skonades icke denne olycklige man (Davis)».

Hvilket otillbörligt medlidande! Liksom om denne

statsförbrytare, denne upphofsman till och medbrotsling i kriget och det

jämmerliga eländet — liksom om denne medskyldige till hundra

tusendens död förtjänat ett annat öde!! —

Johnson gjorde ett för stort bruk af den honom

tillkommande benådningsrätten. Till och med rebellstaternas

öfverfältherre, general Lee, beviljades på egen begäran amnesti.

Därigenom aflägsnade Johnson från sig många af unionisterna. Till och

med hans ifrigaste anhängare förbittrades på honom och kunde

icke bringa hans förra yttrande om högförrädarnes bestraffning

i samklang med hans nuvarande förfarande. Så började hatet

att röra på sig och beskylla honom, att han med sina för många

benådningar af beryktade rebellanförare fullföljde blott ett

enskildt politiskt mål för att komma till makt och större inflytande.

Att ännu en tid bibehålla krigstillståndet i sydstaterna bjöd

den politiska klokheten. De rebeller, som man i går afväpnat,

kunde man icke i dag gifva full frihet, till och med om de icke

tänkt på att å nyo operera mot förbundsauktoriteten.

Johnson stälde därför, såsom redan Lincoln gjort med

återeröfrade stater, sydstaterna under provisoriska

förbundsguvernörer och indelade dem i fem militärdistrikt, i spetsen för hvilka

stodo generaler för att genast kunna undertrycka tillfälliga

fredsstörande uppträden. Dessutom fingo de icke inblanda sig i den

borgerliga administrationen. Guvernörerna fingo icke utöfva

någon diktatur. Befolkningen skulle själf ordna sina angelägenheter.

Slafemancipationens förverkligande försiggick visserligen icke

utan excesser från slafegarnes sida, hvilka icke lätt kunde

umbära sin kära »svarta arbetsboskap», men det skedde blott i

enskilda fall, hvilka icke hade till följd upplopp i massa.

Några sydstater sände deputationer till Washington för att

utverka krigstillståndets upphäfvande och gynsamma vilkor i och

för sin reorganisation. Johnson mottog dem vänligt och

uppstälde följande tre hufvudvilkor:

»Att bifalla det författningsamendement, som inför

slaveriets upphäfvande såsom grundlag i unionsförfattningen; att som

ogiltiga förklara de beslut i deras legislatur, som röra secessionen

(skilsmässan från unionen); att icke erkänna, resp. icke inbetala

de af sydstaterna i och för kriget upptagna lånen, men däremot

erkänna de af unionen åsamkade skulderna.»

Så svårt det äfven var för folket att härtill säga ja, tvangs

det likväl därtill af den järnhårda nödvändigheten i dess situation.

Men andra strider uppstodo för Johnson med kongressen,

specielt med det republikanska partiet. Detta fullföljde den

tendensen, att nu vid sydstaternas reorganisation iuskränka de

sammas för stora enskilda rättigheter, och förstärka

centralregeringen. Erfarenheten hade lärt, att slafegarne vid alla tillfällen,

då de lade i dagen sin hersklystnad och söndringslusta, städse

åberopade sig på de enskilda staternas suveränitet och i flere

fall stälde.denna till och med öfver unionsförfattningen. Ja, att

de höllo ett affall för berättigadt, emedan det i följd af hvarje

stats suveränitet och konstitutionen stode honom fritt att utgå ur

unionsförbundet.

Hvar och en med kännedom om förhållandena måste äfven

tillstå, att centralregeringens band på de enskilda staterna före

kriget var för svagt, och att det blott härigenom blef de

sydliga länderna möjligt att affalla och börja krig och till och med

taga till sig unionens alla vapenarsenaler. Ja, till och med den

afskyvärda terrorism, som slafegarne flere årtionden igenom

utöfvat, kunde icke en gång afskaffas genom unionsförfattningen.

Det var altså statsklokt och äfven med rättvisan

öfverensstämmande, när det republikanska partiet nu ville begagna tillfället

att stärka förbundsauktoriteten och inskränka slafegarnes

godtyckliga regemente. Det gick blott för långt i några fordringar.

Och man kan betrakta det såsom löjligt och opolitiskt, att det

ville gifva den nyss ur slafveriet befriade negern rösträtt.

Denna fattiga, hittils såsom djur behandlade människoklass,

som kunde hvarken läsa eller skrifva och icke hade en aning

om legislatur och konstitutionell författning, altså i de flesta

fall als ingenting visste, hvad dessa val och omröstningar hade

att betyda, — hvad skulle dessa människor företaga med

valrätten!!

En del af republikanarne trodde sig härigenom kunna bryta

bomullskonungarnes öfvermakt och öfverlägsna antal, d. v. s.

öfverrösta dem. Dessa goda människor betänkte likväl icke, att

de röstberättigade negrerna först därigenom kunde blifva ett

vapen i händerna på sina forna herrar och nu begagnas såsom

s. k. »röstdjur». Här behöfdes inga dyrbara mutor, ett glas

bränvin var nog, och den svarte röstade som hans gifvare

bjöd honom.

Vi veta dock, huru till och med i civiliserade stater valen

i många fall förfuskas af det okunniga folket.

Hvad förmår bonden att vid riksdagsvalen icke rösta för

den frisinnade kandidaten utan för herr guvernören eller andra

inflytelserika ämbetsmän?!

Fruktan och ångest att i motsatt fall råka i onåd hos den

stränge herren, eller — såsom det heter på folkspråket — för

att därigenom ställa sig in hos honom.

Johnson hade i detta fall en mycket förnuftig åsigt,

hvilken han med följande ord uttalade inför en deputation från

sydstaterna: »Då jag betraktar valrätten enligt författningen såsom

de enskilda staternas sak, kan jag såsom unionspresident icke

göra mina åsigter om den samma så mycket gällande som jag

kunde, om jag hade en politisk verksamhet i mitt lilla

fädernesland Tennessee. Då skulle jag tala därför, att valrätten så

småningom i tidernas lopp gåfves åt negrerna, oeh då först åt dem,

som kämpat för unionen, därefter åt dem, som kunna läsa oeh

skrifva, och ändtligen åt dem, som genom att ega en

förmögenhet på 200 eller 250 dollars bevisa, att de kunna uppehålla sig

genom sitt arbete. Men att nu gifva alla negrerna rösträtt skulle

vara att frambesvärja ett racekrig.»

Om ock det senare icke hade gått i uppfyllelse, så hade

dock stora missförhållanden uppstått.

Johnson fordrade tils vidare af sydstaterna blott »tillstånd

för negrerna, att inför rätta uppträda såsom vitnen och

målsmän, samt att man sörjde för deras skolundervisning», hvilken

ända hittils varit dem förmenad.

Detta är också ett bevis på hans praktiska statsklokhet,

liksom äfven följande yttrande med afseende på sydstaternas

reorganisation. Han sade till en deputation: »Ehuru sydstaternas

avtonomi teoretiskt är alldeles sådan som före kriget, har dock

detta krig praktiskt gifvit förbundet makt och rätt att bringa

den genom omstörtningen af alla rättsliga förordningar och

förhållanden i dessa stater nödvändig blifna reorganisationen i

samklang med händelsernas sedan dess skedda utveckling. Men denna

makt måste användas med försigtighet och utan omstörtning.

Det är bäst, om man låter reorganisationsverket ombesörjas af

sydstaterna själfva. Om de göra det orätt, så ligger makten i

vår hand att kunna förbättra deras misstag.»

De besegrade sydstaterna fogade sig med klokhet och

slughet i de genom eget förvållande åstadkomna förhållandena. De

hade icke på en natt blifvit unionstrogna, men de måste nu i

sitt eget intresse foga sig efter den järnhårda nödvändigheten.

De till undantagen hörande bådo till största delen om

benådning, hvilken frikostigt gafs dem af Johnson. I följd däraf

försiggingo valen till de enskilda staternas legislatur äfvensom till de

förenade staternas kongress med stort intresse. De af Johnson

fordrade ändringarna i de enskilda författningarna äfvensom

sanktionerandet af amendementet till unionsförfattningen antogos

med stor majoritet. På hösten 1865 valde de med Johnsons

bifall sina guvernörer — hvilka hittils insatts af

centralregeringen — äfvensom sina senatorer och representanter i kongressen.

Därmed voro de unionstrogne icke belåtne. De ville låta

krigstillståndet fortfara ännu längre i sydstaterna och ville icke

anse dessa berättigade att inträda i kongressen. Och det just

af den hufvudorsaken, »att de fruktade, att den genom

slafegarne uppkommande majoriteten skulle omintetgöra alla

lagförslag till centralregeringens stärkande samt åter göra det forna

demokratiska herraväldet gällande.»

Den högt förtjänte general Butler, senatorerne Summer,

Wade och med dem det stora republikanska partiet yrkade på

uppfyllandet af Johnsons löfte, nämligen att rebellanförarne

skulle bestraffas, deras politiska rättigheter fråntagas dem och

deras förmögenhet konfiskeras.

Dessa fordringar voro äfven fullt berättigade, så vida det

icke äfven nu skulle heta: »De små tjufvarne hänger man, de

stora låter man gå.»

Men icke blott på grund af rättvisa skulle de tilldelas sitt

förtjänta straff, utan på grund af politiken. Slafegarnes så

många år igenom mycket missbrukade herravälde måste brytas,

om en enhetlig och stark centralregering skulle komma till stånd.

Denna af det stora flertalet i landet hysta åsigt förkastade

Johnson och fullföljde sin benådningspolitik. Han blef därför,

dag från dag alt mer impopulär och till och med förhatlig.

Då man icke kunde återkalla hans talrika benådningar i

deras civilrättsliga följder, uppstälde man följande sats:

»Då sydstaterna i följd af sitt uppror förlorat sin rätt

som stater, måste de behandlas såsom blotta territorier, förvaltas

af förbundsregeringen och få ännu icke sända några deputerade

till senaten och kongressen.»

Territorier äro sådana statsområden, som ännu icke hafva

60,000 invånare och altså icke betraktas såsom stater. —

Genom att utesluta sydstaternas deputerade från kongressen

hoppades man att bättre kunna fullborda reorganisationsverket

likasom förbundsregeringens stärkande.

Johnsons brytning med kongressen.

Johnsons hela förra lif borgar därför, att hans nu varande

försonlighetspolitik väl till största delen framgick af ädla motiv.

För ett biinflytande eller en bestickning från sydstaternas sida

var han säkerligen icke tillgänglig. Af en sådan hade han i en

mycket ringare ställning icke låtit vinna sig. Ja, han hade till

och med på en tid, då det stod illa till med unionen och man

icke kunde ana, att den skulle bestå krisen och triumfera såsom

segrare, satt hus, hem och lif på spel i dennas tjänst. Huru

skulle han då nu såsom högt uppsatt president för det stora

statsväsendet kunna låta vinna sig genom en lumpen

penningsumma?!

Detta är alldeles otänkbart. På sin höjd kan man tillskrifva

den gamla tillgifvenheten för hans hemland någon andel häri.

Men af hans tal och proklamationer framgår det klart, att

han handlade efter sin inre öfvertygelse, och att han trodde sig

genom sin försoningspolitik kunna återställa freden mellan

nord- och sydstaterna.

Att han härutinnan bedrog sig och höll slafegarne för bättre

och försonligare, än de voro, hafva så väl tidigare som senare

tilldragelser åter bevisat. Jag erinrar blott om den där

lönmördareligan, kallad »Ku-Kux-Clan», och det demokratiska partiets

nyaste fräcka uppträdande, hvilket vill göra händelserna ogjorda

och åter införa det gamla slafveriet.

Men Johnson leddes äfven vid sin politik af

författningsbetänkligheter. Han trodde, att enligt unionsförfattningen

hvarken presidenten eller kongressen hade rätt att på längre tid

utesluta sydstaterna från författningen, resp. från att vara

representanter i kongressen, och väntade, att sydstaternas senatorer

jämte representanter åter skulle intaga sina platser.

Dessa författningsbetänkligheter kunde man icke låta gälla.

Sydstaterna själfva hade först brutit författningen och

skoningslöst fört krig mot den samma och dess anhängare. Hvad skulle

de hafva gjort, om de segrat?!

Därpå lemnar hela deras handlingssätt svar.

Att nu åter vilja regera dessa människor efter bokstafven i

den författning, som de själfva brutit och bekrigat, hade ju

varit oklokt. Man skulle åter satt i deras händer de genom

fyraårig blodsutgjutelse dem fråntagna vapen och medel, för att

de vid första lägliga tillfälle å nyo skulle kunna börja spelet.

Johnson själf hade ju sagt, att kriget gifvit förbundet makt och

rättighet att bringa den genom omstörtningen af alla rättsliga

förordningar och förhållanden i dessa stater nödig blifna

reorganisationen i samklang med händelsernas sedan dess skedda

utveckling.

Men sydstaternas deputerade i kongressen skulle hafva

pålagt denna reorganisation en trång hämsko och fortsatt sin gamla

partitaktik.

Det får altså icke betraktas såsom partifanatism, såsom

hämndbegär hos republikanerne, att de ville verkställa denna

reorganisation utan plantagebaronernas hämsko. Politisk klokhet

och sydländarnes genom deras handlingar tillräckligt

kännetecknade karaktär bjödo deras uteslutande.

Ännu löjligare är det, när en tysk skriftställare, såsom

Heinrich Blankenburg i sin bok, talar om författningsbrott och

säger: »Norden beträdde revolutionens mark, den förnekade

författningen.» — Detta hade ju skett af sydstaterna!

För öfrigt skulle ju författningens rättigheter blott tils

vidare icke komma de rebeller till del, hvilka själfva brutit och

bekrigat den — och det icke af hämndbegär utan med full

beräkning — för att icke genast åter gifva dem medel och vapen

i händerna till nya strider. Blott tils vidare skulle ju detta

tillstånd upprätthållas, sådant det skapats af kriget och sådant det

rent af var nödvändigt till skydd för unionsförfattningen och de

unionstrogna staterna!!. Detta fordrade icke blott den försonande

rättvisan utan äfven statsklokheten.

Den på hösten 1865 sammanträdande kongressen handlade

således rättvist och klokt, då den genom sin sekreterare lät

förklara de anlände sydstaternas representanter såsom icke lagligt

legitimerade och deras val såsom ogiltigt.

Om slafbaronernas samme tyske advokat säger häremot:

»Ingen, som eger någon kunskap i statsrätten skall i

författningen kunna upptäcka den minsta antydan till rättfärdigandet

af ett sådant förfarande» — så kan man svara därpå, att

unionsförfattningens upphofsmän häller icke kunde förutse, att den

samma skulle af slafegarne brytas och bekrigas. Men likväl

står i författningen en artikel om högförräderi och dess

bestraffning. Men att åter benåda dessa högförrädare, innan dådet

knapt hunnit fullbordas, var ju spott och hån med den för helig

och okränkbar förklarade författningen. Om rebellanförarne

kommit ostraffade därifrån, så skulle ju endast det varit nog

att uppmuntra till en ny förbrytelse.

Clerk Mac Pherson uppfylde altså blott en pligt, då han

ansåg de elfva rebellstaternas deputerade icke vara legitimerade

och midt för deras näsa stängde dörren för dem.

Johnson ville likväl icke stifta lagar utan sydstaternas

representanter och motverkade därför kongressen. Hans

hufvudargument var: »Representanterna från en del af unionen äro

icke berättigade att gifva samtlige staterna lagar och mycket

mindre att dekretera speciallagar för de icke representerade staterna.

Men denna grund kan likväl blott vid normala

statsförhållanden vara giltig i stater, som lefva i fred och vänskap med

hvarandra och gemensamt akta på och följa författningens lagar,

men icke med afseende på rebeller och högförrädare, som själfva

brutit författningen. I följd af en sådan falskt använd teori

hade man ju också måst upphäfva krigstillståndet strax efter

kapitulationen, resp. eröfringen, och åter styra rebellerna efter

författningen.

Men det har själfve Johnson icke hållit för rådligt, utan låtit

undantagstillståndet bestå ännu i månader. Höll han detta för

nödvändigt för lugnets och ordningens återställande, så borde

han häller icke hafva förargats på kongressen därför, att denne

af samma skäl ville låta undantagstillståndet fortfara, tils

reorganisationen fulländats och rebellerna fullständigt fogat sig efter

lagarne. Johnsons järnfasta karaktär, hvilken vi beundra i hans

forna lif, manifesterade sig, ty värr, i denna situation till hans

nackdel. Han höll orubbligt fast vid sin åsigt — och konflikten

med kongressen kom till utbrott.

På första dagen af den 39:de kongressen, hvilken samlades

i december, framstälde Thaddeus Stevens från Pensylvanien ett

förslag: »Att båda husen måtte uppdraga åt ett af femton

medlemmar bestående utskott att undersöka tillståndet inom de

stater, som deltagit i upproret, och afgifva ett utlåtande, om

några af dessa och i så fall hvilka af dem voro skicklige och

berättigade att åter upptagas i sin förra ställning inom unionen.»

Detta förslag antogs med 123 röster mot 36.

Statsklokheten bjöd detta. —

I senaten framlemnade Wilson från Massachusetts en bill,

hvilken förklarade de af slafstaterna utfärdade »Blacklaws»

(undantagslagar för de svarte) äfvensom »Fredmens-Codes»

(undantagslagar för frigifne), i allmänhet rebellstaternas alla lagar och

förordningar, hvilka statuera en rättsolikhet »på grund af

hudfärgen», för upphäfda och vid straff, förbjöd deras

tillämpning.

Dagen därpå visade sig presidenten Johnson i kongressen

för att uppläsa sitt budskap, i hvilket han framstälde

grunddragen af sin förvaltningspolitik. Det obestridligen af honom själf

författade aktstycket karaktäriserar hela hans tänkesätt och

rättsåskådning så träffande, att jag, för att lemna tillfälle till

en närmare uppfattning af hans person och af situationen, därur

återgifver de vigtigaste satserna:

Medborgare i senaten och representanthuset.

I det jag tilltalar Er, håller jag det för min heliga pligt,

att i folkets namn tacka Gud för unionsstaternas upprätthållande.

Därefter vända sig våra tankar till den genom lönmord döde

presidenten, hvilken djupt sörjes och beklagas icke blott af

nationen utan äfven af andra folk. Denna sorg finner tröst blott

i betraktandet af hans lif och verksamhet, i det han genom

folkets förtroende för andra gången kallades till statens högsta

ämbete och gjorde ett slut på det borgerliga kriget. Hans död

vältrade på mig en börda och svårare sorger, än någon enda af

mina företrädare fått vidkännas.

För att kunna uppfylla mina svåra värf, behöfver jag

understöd och förtroende af alla, som med mig äro verksamme i

de olika regeringsafdelningarna, behöfver jag understöd af hela

folket. Jag känner blott en väg till erhållande af denna

oumbärliga hjälp, och denna är det öppna framställandet af de

principer, som leda mina handlingar. Ty jag vet med mig, att

resultatet af mina arbeten till största delen beror på edert bifall.

Unionen Förenta Staterna i Nordamerika skulle enligt

stiftarnes idé vara så länge som de enskilda staterna och bilda en

fullkomlig förening af dessa enskilda stater genom folkets vilja.

Försynens ledning kunde aldrig tydligare skönjas i

människolifvet än när den åstadkom dessa staters förening. Det är den

största tilldragelse i den amerikanska historien och tillika den

följdrikaste för alla folk på jorden.

Konventionens medlemmar, hvilka gjorde utkast till

författningen, medförde sina enskilda staters äfvensom andra

republikanska regeringars i gamla och nyare tiden erfarenhet. Och

när till författningens giltighet fordrades folkets bifall, kom efter

lång diskussion hennes antagande lyckligt till stånd. Denna

författning har rikliga hjälpmedel till sin upprätthålielse. Den är

lifskraftig, har makt att stifta lagar, straffa förräderi och

betrygga lugnet i det inre.

Fördristade sig någon enskild att usurpera regeringen i en

stat, eller uppstode en oligarki, så är det Förenta Staternas

pligt att åt hvarje enskild stat återställa dess garanterade

republikanska regeringsform. Blottar tidens lopp brister i

författningen, så är en möjlighet till förbättringar i den samma för

handen, hvarigenom dess stadganden fortfarande kunna hållas i

öfverensstämmelse med den framskridande bildningens fordringar.

Denna förmåga af själfuppehållelse och förbättring har

städse i fullaste mått förfäktats af hvarje patriotisk president, af

Jefferson och Jackson icke mindre än af Washington och

Madison. Washingtons, fosterlandets faders afskedsord till Förenta

Staternas folk innehöll framför alt den förmaningen "att hålla

författningen helig". Och presidenten Jeffersons inträdestal

förklarade "centralregeringens upprätthållande i sin

författningsenliga kraft" såsom vår inre freds och yttre säkerhets hufvudankar.

Författningen såsom folkets i Förenta Staterna verk skall vara

lika oförstörbar som folket.

Många patrioter ledo förr af en kväljande fruktan för

ett statsregeringarnas uppslukande af centralregeringen och af

den farhågan, att staterna skulle ryckas ur sina naturliga

banor. Men just vårt lands storlek skulle moderera farhågorna

för centralregeringens öfvertag. De till dess område hörande

förhållandena äro så talrika, att den måste akta sig för att

sysselsätta sig med saker, som ligga utom det samma. Skedde

annorlunda, skulle den verkställande makten och domaremakten

blifva mycket besvärliga under sin tryckande tyngd, och

lagstiftningen råka i lägervall. Det är altså för de enskilda

staterna en mycket större frestelse att vilja utöfva en del af

centralregeringens åliggande än för den senare att intränga inom de

förras rättssfär.

Underkastelsen under majoritetens utslag betecknades i

början af vårt århundrade af Jefferson såsom »republikens

lifsprincip», och de fyra sista årens tilldragelser hafva, såsom vi

hoppas, för alltid visat, att intet vädjande till våldet kan

komma i fråga. Unionens upprätthållande innesluter äfven i sig

upprätthållandet af de enskilda staterna och alla deras rättigheter,

men ingalunda har en stat på något sätt rätt att skilja sig från

unionen eller förklara dess lagar för ogiltiga. De enskilda

staterna hafva ingen suveränitet, såsom secessionisterne påstå; ty

konstitutionen säger: »Förenta Staternas författning och lagar,

hvilka af de förra erhållit sin kraft, och alla fördrag, som äro

ingångna eller komma att ingås af unionsregeringen, skola vara

de enskilda staternas högsta lag och domarens hafva att följa dem.

För en sådan som vår statsförfattnings bestånd äro tjänliga

inskränkningar i staternas makt absolut erforderliga och

nödvändiga.

I början af vår stats existens, när vi först började intaga

ett rum bland makterna på jorden, var vår

oafhängighetsförklaring beroende af våra enskilda staters bifall. Likaledes

erhöll hela unionsförfattningen lifskraft först genom de enskilda

staternas ratifikation. Äfven hvarje förändring, hvarje

amendement i författningen från kongressens sida tarfvar de enskilda

staternas bifall. Utan de samma hade vi häller ingen senat. —

Se vi på vårt lands beskaffenhet, så framlyser i

statssystemet dess förmåga att inom sin jurisdiktion innesluta ett stort

rike. Men de enskilda staternas bästa säkerhet består blott i

och genom centralregeringens auktoritet, består blott i Förenta

Staternas konstitution. Och denna konstitutions bestånd

innesluter äfven de enskilda staternas. Deras ömsesidiga förhållande

gör oss till det, vi äro, och i vårt politiska system är deras

förbindelse oupplöslig. Det hela kan icke existera utan delarne

och dessa icke utan det hela. Så länge Förenta Staternas

författning eger bestånd, så länge skola äfven de enskilda staterna

bestå. Den enas förstörelse är den andras förintelse; den enas

upprätthållande är den andras upprätthållande, och det kan

häller icke vara annorlunda i en sådan statsorganism.

Detta är min åsigt om vexelförhållandet mellan

konstitutionen och de enskilda staterna, och i enlighet med denna söker

jag öfvervinna de vigtiga frågorna och de stora svårigheterna i

min förvaltning. Därvid har jag bemödat mig att undandraga

mig ögonblickets ingifvelser och ur konstitutionens oföränderliga

grundprinciper härleda en helsosam politik.

Den första frågan efter det borgerliga krigets slut var den,

om sydstaterna skulle betraktas såsom ett eröfradt område och

ställas under en från presidentan såsom arméns hufvud utgående

militärauktoritet.

På obestämd tid insatta militärstyrelser skulle hafva delat

folket i segrare och besegrade och i stället för att åstadkomma

ömsesidig försoning blott anstiftat hat och tvedrägt. De skulle

äfven hafva förorsakat stora omkostnader. En fredlig förvaltning

af detta land är ett af de bästa medlen till endrägtens

återställande. Hvilken invandrare, hvilken flitig borgare skulle draga

till ett land för att underkasta sig en militärstyrelse?

Det patronat och herravälde, som under presidenten skulle

utöfvas öfver stora, af naturen rika områden är af för stor

ansvarighet, för att jag skulle kunnat öfverlemna det åt någon.

Och jag själf skulle endast genom den mest trängande

nödvändighet funnit mig föranlåten att utföra det samma. Till och

med det diskretionära bruket af sådant våld, om det varat i

åratal, skulle hafva varit farligt för centralförvaltningens renhet

och till och med för de staters (?) frihet, som förblifvit lojala.

Dessutom hade detta militärherravälde såsom öfver ett

eröfradt område betydt, att staterna i följd af deras invånares

uppror upphört att existera (?!). Den sanna teorien är likväl,

att alla pretenderade secessionsakter från början voro af noll

och intet värde. Staterna kunna icke begå något högförräderi (?!)

och skydda individerna, som begå sådant förräderi (?), och det

just lika litet, som de kunna afsluta giltiga fördrag med eller

åtaga sig förbindelser gent emot främmande makter.»

Här motsäger Johnson verkliga förhållandet. Invånarne i de

berörda staterna hade ju verkligen begått högförräderi. Att vilja

tyda det annorlunda, gifva tilldragelsen ett annat namn, är icke

logiskt. Det synes, som ville han rentvå rebellerna från

beskyllningen för högförräderi. Därpå tyder äfven följande yttrande:

»De stater, som försökte att affalla, bragte sig i en

situation, i hvilken deras vitalitet (lifskraft) försvagades, men icke

förintades, deras funktioner suspenderades men förstördes icke.

Om en stat uraktlåter eller vägrar att uppfylla sina pligter, så

måste centralregeringen så mycket mer upprätthålla sin auktoritet

och öfvertaga funktionernas utöfning. Efter denna princip har

jag handlat och i alla afseenden sökt återställa

centralregeringens rättmätiga energi och de enskilda staternas regeringar. Till

detta ändamål äro provisoriska guvernörer insatte, konventioner

sammankallade, guvernörer valde, legislaturer församlade och

senatorer och representanter för Förenta Staternas kongress valde.

Äfven äro så långt som möjligt domstolarne åter öppnade, så

att lag och rätt åter må göras gällande. Blokaden är upphäfd

och tullplatserna vid inloppshamnarne återstälda, så att Förenta

Staternas tullinkomster åter stiga. Äfven postväsendet förmår

utveckla sin verksamhet,

Jag vet mycket väl, att denna politik icke är utan risk(!!).

Till dess framgång är staternas bifall erforderligt, och den

innehåller en uppmaning till de samma, att genom förnyandet af

sin lydnad mot unionen åter upptaga sina funktioner såsom

stater i den samma. Bland de många svårigheterna innebär

likväl denna den minsta risken. För att minska faran, har jag

hållit det för min pligt att göra bruk af den centralregeringen

tillkommande benådningsrätten. Då ingen enskild stat kan

kasta en slöja öfver högförräderiets brott (altså hafva de dock

begått högförräderi), så är centralregeringens benådningsrätt ett

medel till straffens mildrande. Jag har vid utöfningen af den

samma vidtagit den försigtigheten, att jag beviljat den med det

vilkor, att lagarne i vår konstitution äfvensom den sociala

omhvälfningen med afseende på slafveriet erkännas. Alla patrioter

måste önska en allmän amnesti, för så vidt den är förenlig med

den allmänna säkerheten (!!). En försoningens ande måste

uppfylla alla partier. Det är icke för mycket fordradt, att å ena

sidan reorganisationsverket utföres med beredvillighet att

glömma det förflutna, och å andra sidan uppriktigheten af ett

fasthållande vid unionen därigenom ställes utom alt tvifvel, att man

erkänner och ratificerar det författningsamendement, som upphäfver

slafveriet. Så länge antagandet af detta amendement uppskjutes,

så länge måste man tvifla på uppriktigheten i försoningen.

Genom denna akt utplånas minnet af det förflutna, och ny

befolkning, nya kapital och fred komma de delar af unionen till godo,

som äro mest i behof däraf. Det är altså icke för mycket

begärdt, att de stater, hvilka nu åter intaga sin plats i unionen,

gifva denna pant på varaktig lojalitet och fredligt tänkesätt.

Genom antagandet af detta amendement blir vår återförening

möjlig, och det tvedrägtens element — slafveriet — aflägsnadt

som så länge åtskilt oss. Därefter blifva såren helade och

folket stärkt genom fred, vänskap och ömsesidig kärlek och hjälp.

Efter antagandet af detta amendement till konstitutionen skola

sydstaterna åter intaga sina platser i senaten och

representanthuset och hjälpa till att afsluta reorganisationsverket. Det

ligger då i eder hand, medborgare i senaten och medborgare i

representanthuset, att bedöma edra medbröders valkvalifikation.

Med afseende på den frågan, om de befriade negrerna genom

proklamation af verkställande makten kunna göras till valmän, har

jag studerat och tagit till råds konstitutionen, dess upphofsmäns

tolkning och kongressens nyare lagstiftning. När vid grundandet

af vår oafhängighet unionens kongress anvisade de enskilda

staterna att insätta egna regeringar, öfverlät den åt hvar och en

af de samma valrättens afgörande och anordning. Därför

uppstod en stor olikhet i staternas valkvalifikationer. Förenta

Staternas konstitution erkänner denna olikhet, i det den säger, "att

vid valet af medlemmar i representanthuset valmännen i hvarje stat

skola hafva den erforderliga kvalifikationen såsom valmän af

medlemmarne i statslegislaturens talrikaste afdelning". Efter

konstitutionens införande var det öfverlåtet åt hvarje stat att efter

eget godtfinnande förstora valmännens antal. I följd däraf har

hvarje stat ökat antalet på sina valberättigade, så att för det

närvarande i det allra närmaste allmän rösträtt är införd.

Värnandet af denna de enskilda staternas rätt har så inrotat sig i

folkets vanor, och författningens tolkning har däri varit så

otvifvelaktig, att den förre presidenten under det borgerliga kriget

aldrig hyste den tanken att inskränka denna rätt. Och i

kongressens förhandlingar har man icke funnit något, som kunde

förmå centralregeringen att öfvergifva denna politik.

Förlänandet af valrätt åt freedmen (frigifne negrer) från presidentens sida

skulle nödvändigt medföra den sammas utsträckande äfven till

de färgade i alla staterna och sålunda omgestalta valrätten i de

nordliga, mellersta och vestliga staterna lika väl som i de

sydligare. Denna handling hade varit ett maktmissbruk å

presidentens sida, till hvilket han hvarken genom konstitutionen

eller genom andra lagar var berättigad. Däremot undvikes faran

för en konflikt, om afgörandet af denna fråga öfverlemnas åt de

enskilda staterna. Hvarje stat må besluta därom, huru vida och

när den vill gifva negrerna rösträtt, om strax eller så

småningom och med vissa vilkor. Om negrerna visa tålamod och

manliga dygder, skola de förr genom de enskilda staterna än genom

unionsregeringen kunna erhålla valrätt.

Ehuru jag icke hyser något tvifvel om, att unionsregeringen

nu efter krigets slut icke är berättigad att utvidga de enskilda

staternas valrätt, så har den likväl rätt och pligt att skydda

negrerna i deras frihet, deras egendom och deras arbete och se

till, att den välförtjänta lönen för deras fria arbete till dem

utbetalas. En lidelsefri behandling af denna angelägenhet är

trängande nödvändig. Landet saknar arbetskrafter och negrerna

sysselsättning och erforderligt skydd.

Negrernas rättighet till flyttning och utvandring kan man

betvifla, men deras aflägsnande och kolonisation genom tvång

skulle jag icke vilja förorda. Må vi hällre uppmuntra dem till

nyttigt arbete, därigenom skola de gagna sig och landet.

Förändringen i deras belägenhet består däri, att i slafveriets ställe

trädt arbete enligt ackord. Nu sammanfalla arbetsgifvarnes och

arbetstagarnes intresse. Bäst är det, om de enskilda staterna

tillförsäkra freedmen tillbörligt skydd. Så länge detta icke skett,

är intet hopp om fördelaktigt uppskattande af deras arbete för

handen. Men den misslyckade utgången skall icke läggas de

frigifne till last. Jag vet, att den ifriga filantropismen redan i

den närvarande tiden skulle vilja förverkliga sitt aflägsnaste mål.

Men tiden är äfven ett mäktigt element i hvarje reform. Det

är redan en ovanlig handling att hafva frigjort 4 millioner

människor. Nu måste äfven banorna till fritt ärligt arbete öppnas

för dem, därefter skall deras framtida öde bestämmas genom

deras förhållande. Om försöket misslyckas, om de försvinna

och gå under, så kan man icke tillskrifva det någon

uraktlåtenhet från rättvisans sida.» (Mycket bra sagdt.)

»Nu, då slafveriet går till ända, (hör!!) träder det största

onda i afseende på nationalekonomien först rätt klart i dagen.

Slafveriet var väsentligen ett arbetsmonopol och riktadt mot det

fria arbetets konkurrens och existens, hvilket det gjorde omöjligt.

Där arbetet och arbetarne voro kapitalisternas egendom, kunde

den frie hvite icke få något arbete. Så lemnade också de frie

arbetarne slafstaterna, emedan deras ställning var mycket prekär.

Efter borttagandet af detta monopol skola de frie arbetarne från

alla verldsdelar tillströmma och hjälpa till att utveckla dessa

länders omätliga hjälpkällor. De södra kuststaterna med sin

fruktbara jord och sitt gynsamma klimat kunna nära en mycket

större befolkning än någon annan del af vårt land. Invandringen

till dem skall ske från norden och från Europas kulturnationer.

Rikta vi vår blick från det närvarandes lidande, hvilket det

borgerliga kriget åstadkommit, till framtiden, så skola vi af henne

hafva att förvänta större välsignelser än hittils. Slafveriets

afskaffande är en pant på, att dessa länder skola erhålla en

talrikare, industriellare och flitigare befolkning, hvilken i åkerbruk,

näringsflit och rikedom skall täfla med hvarje annan i Förenta

Staterna.» —

Senare delen i detta cirkulär, den som handlar om slafveriet,

länder hvarje statsman till ära, under det början innehåller många

motsägelser och står i strid med den förvärfvade erfarenheten. Ty

hela den forna historien lär ju, att striderna mellan nord- och

sydstaterna uppkommit blott och bart genom de senares

hersklystna, alldeles oförsonliga anda. På en försoning med dessa

människor kunde man således als icke tänka. Dessa hafva blott

underkastat sig den järnhårda nödvändigheten och skola åter

resa sig, så snart bandet blir slappare. Ja, under det jag

skrifver dessa rader, resa de redan åter hufvudet, röra på sig och

tala om motrevolution, om omgörandet af vissa förhållanden

genom en president af deras val och deras tänkesätt. Och

presidentvalet 1877, då den närvarande presidenten Hayes erhöll

blott en röst mer än demokraternas kandidat, har bevisat, huru

rörligt och mäktigt detta parti åter blifvit.

Johnson bedrog sig altså på sina för ingen försoning

tillgängliga landsmän. De måste ännu ledas med hårdt tilldragna

tyglar, såsom kongressen och med den flertalet af de sanna

patrioterna aktade det för nödvändigt.

Amendementet till författningen, hvilket upphäfver

slafveriet, erhöll den erforderliga majoriteten. Af de 36 staterna

röstade 27 för antagande, däribland de forna rebellstaterna

Virginia, Tennessee, Arkansas, Alabama, Louisiana, Nord- och

Syd-Carolina. Minister Seward förkunnade i följd däraf den 18

december 1865 att amendementet blifvit ratiftceradt af tre

fjärdedelar af alla staterna genom deras legislaturer och i följd däraf

erhållit laga kraft. Det lyder såsom artikeln XIII af författningen:

»Hvarken slafveri eller ofrivillig arbetsskyldighet utom i de

fall, då det användes som straff för förbrytelser, om hvilka

ifrågavarande person måste öfverbevisas enligt rättens alla

formaliteter, får finnas till inom Förenta Staterna eller på någon

under deras jurisdiktion stående ort.» —

Såsom redan är sagdt, hade Johnson gjort sydstaternas

deputerades återinträde i kongressen beroende af detta

författningsamendements antagande. Men oaktadt detta nu skett, höll

ändock kongressen på representanternas uteslutande och

konstituerade den nämnda femtonmanna-kommissionen, som skulle

undersöka »om några och hvilka af de i upproret deltagande staterna

befunno sig i ett så fredligt tillstånd, att de åter kunde

betraktas såsom stater i unionen och anses berättigade att

deltaga i den författningsenliga representationen.»

En berättelse af den till sydstaterna sände general Grant

säger visserligen, att invånarne fogat sig efter omständigheterna

och i statsförhållandenas nya tillstånd, och betraktar de två

hufvudsakliga stridspunkterna — skiljandet från unionen och

negrernas emancipation — såsom genom kriget definitivt lösta, men

han fordrar ändå i landets intresse en truppafdelning till skydd

så väl för de hvite som de svarte. Han säger: »Fyra krigsår,

under hvilka lagen kunde tillämpas blott med tillhjälp af

bajonetten, hafva kan kända kommit befolkningen att förgäta

lydnaden mot den borgerliga makten. Jag håller det för

nödvändigt, att i dessa stater kvarlemnas några små garnisoner, tils alt

åter kommit in i de gamla spåren och den borgerliga

auktoriteten blifvit fullkomligt återstäld. De hvite så väl som

negrerna önska centralregeringens skydd.»

Gent emot rebellstaternas besegrare måste de forna

rebellerna naturligen hafva hycklat en viss lojalitet och förklarat sig

belåtne med sakernas nya ställning. Men i verkligheten hade de

förblifvit de samma, såsom deras senare manifestationer ända

till den dag, som i dag är, faktiskt förkunnat. Men att hålla

militärbesättning bland dem anser likväl äfven Grant absolut

erforderligt. Mera träffande skildrar den forne generalen Karl

Schurz*), hvilken på Johnsons önskan genomreste de

underkuvade länderna, dessa folks tänkesätt. Han säger med afseende

på Johnsons mått och steg: »Om man blott fäster afseende vid

återställandet af det yttre regeringsmaskineriet, så är det

närvarande experimentet tillräckligt. Men om det sydliga folkets

anda skall bekväma sig i de nya förhållandena och den nya

ordningen, så är den närvarande rekonstruktionsprocessen alldeles

otillräcklig. Massornas och de fleste ledarnes lojalitet består

blott i underkastelse under nödvändigheten; den nationella andan

såsom den sanna lojalitetens basis saknas fullkomligt.

Emancipationen fogar man sig i så till vida, som man aflägsnar

*) För närvarande minister.

formen för det gamla slafveriet, men negern förblifver ändock slaf.

De sydliga legislaturerna skola snart finna en ny form därför.

Dessa och andra missförhållanden kunna blott därigenom

afskaffas, att unionsregeringen fortfarande håller sydstaterna

under kontroll, tils det fria arbetet står på fast basis och den nya

ordningens fördelar blifva ögonskenliga. Detta resultat skall

äfven befordras därigenom, att de frigifna erhålla vissa politiska

rättigheter för att skyddas mot orättvist behandlingssätt. En

förklaring från centralregeringen, att kontrollen öfver

sydstaterna skall räcka så länge, tils dessa önskvärda tillstånd

uppnåts, skulle hafva en högst välgörande verkan. En fast politik

å unionsregeringens sida skall åstadkomma talrika

omvändelser.» — Detta låter tänka sig. Så och icke annorlunda kunna

förhållandena hafva varit, som Grant och Schurz antyda.

Denna åsigt hyste äfven kongressen och med den det stora

flertalet af landets befolkning. Presidenten Johnson var likväl

af en annan mening och fullföljde sin försoningspolitik.

Obekymrad om den dagligen aftagande folkgunsten gick han sin egen

väg, handlade efter pligt och samvete, och såsom han ansåg

rätt efter författningen. Författningen var hans kodex, hans

norm. Han betänkte blott icke, att samma författning äfven vill

veta högförrädarne bestraffade, och att förbrytarne mot den

samma icke strax åter kunde så behandlas, som hade als

ingenting skett. Hans försonlighetspolitik vann skenet af att man

gladde sig, att man skattade sig lycklig öfver att åter se husets

vanartige söner midt ibland sig. Detta var också alldeles emot

hans förra åsigter, då han själf med energiska ord önskade

högförrädarnes bestraffning genom galgen. Hans nu varande politik

skulle väl dock ännu alltid kunnat rättfärdigas, om de forna

rebellerna blifvit tillgängliga, för en försoning, om de bättrat sig

och öfver hufvud varit såsom andra människor. Men så väl

hela deras historia som äfven senaste tidens tilldragelser hafva

bevisat raka motsatsen. Misstog sig altså Johnson, då han höll

slafegarne för bättre, än de äro, så får han likväl icke därför

fördömas, utan han förtjänar vårt medlidande.

Presidenten Johnsons veto och dess försvagande genom

kongressen.

Det kan icke förnekas, att kongressen gick för långt, när

den gaf den knapt ur lifegenskapen befriade negern valrätt,

hvilket ju hvarje civiliserad invandrare erhåller först efter

femårig vistelse i Förenta Staterna. Likväl gick representanthuset

på därmed och upphäfde först valrättens inskränkning med

afseende på hudfärgen i distriktet Columbia, hvilket åtgörande

äfven senaten sedermera biföll.

Ehuru en stor del af den hvita befolkningen icke var

tillfredstäld därmed, kunde dock ingenting göras däremot, emedan

det med stor pluralitet fattade beslutet hade afseende blott på

förbundshufvudstadens distrikt, som står under centralregeringens

omedelbara förvaltning. Den 25 januari antogs likväl i senaten

och sedermera äfven i representanthuset en lag om

»Freedmen-Bureaux», hvilken för samtlige staterna skulle haft djupt ingripande

följder, om icke presidentens veto gjort den samma overksam.

Denna centralbyrå för frigifna slafvar och flyktingar var den

3 mars 1865 genom en kongressakt grundad för ett år och skulle,

sedan förhållandena ordnats, upphöra. Den hade till uppgift

»att kontrollera de frigifne och flyktingarne i rebellstaterna, att

förvalta öfvergifna länderier och öfverlemna arbetet vid de

samma åt arbetsamme och lojale frigifne.»

Den å nyo utfärdade, resp. förlängda, lagen utsträckte nu

denna byrås auktoritet öfver hela unionsområdet och uppdrog åt

presidenterna »att indela de stater, i hvilka frigifna negrer

funnos, i distrikt, för dem utnämna officerare såsom

förbundskommissarier, att befullmäktiga dessa att välja ur armén tagna

agenter till underordnade ämbetsmän och ställa dessa under militärisk

jurisdiktion.» — Därigenom blef likväl den militära

domsrättigheten mycket utsträckt och för stor makt den samma tilldelad,

ty kommissarierna hade rätt att döma den, som gjorde intrång i

en färgads rätt, till penningestraff på ända till 1000 dollars och

fängelsestraff på ända till ett år.

Men hvad som ännu företrädesvis gjorde denna lag

misshaglig var det sätt, hvarpå många ämbetsmän i denna byrå

gingo till väga, hvilka drefvo ett slags människohandel, i det de

för öfverlemnande af fria negrer läto af plantageegarne betala

sig 5 till 20 dollars för stycket.

Vid betraktande altså däraf, att genom denna lag

rättskipningen och förvaltningen i alla enskilda stater stördes, uttalade

Johnson sitt veto däremot. Det samma mottogs väl i kongressen

med spott och hån, senaten skred till och med till en ny

röstning, men då tvåtredjedels majoritet icke kom till stånd, vann

den ingen laga kraft, och presidentens veto förblef verksamt.

Här hade Johnsson allmänna opinionen åter på sin sida,

hvilket gaf honom mod att i ett tal till den store patrioten

Washingtons ära på dennes födelsedag — en unionens

nationalfest — ännu en gång klart och tydligt uttala sin åsigt med

afseende på sydstaternas reorganisation. Det förråder den öfvade

talaren och en fast karaktär, som förmår simma äfven emot

den starka strömmen, en karaktär utan ångest och fruktan för

allmänna opinionen. Några satser ur det samma skola för visso

vara månge läsare välkomna.

»Min politiks väsen och tendens går ut på att återställa

sydstaternas förening med och deras forna förhållande till

centralregeringen. Denna högtidliga dag, på hvilken vi fira vår stora

republiks grundläggare, anser jag särdeles passande för mig att

offentligen uttala mitt beslut. Liksom år 1860 så står jag i dag

inför eder, gent emot dem, som äro fiender till författningen och

söka göra intrång på centralregeringen. Jag har aldrig kungjort

andra åsigter än då och icke fullföljt några andra. Då fans det

två partier, af hvilka det ena ville förinta förbundsauktoriteten

för att upprätthålla slafveriet, medan det andra icke mindre

arbetade på dess undergång för att afskaffa slafveriet. Men jag

håller fast vid min gamla ståndpunkt, fredsstörarne må komma

från norr eller från söder. När de från de södra staterna

utbröto i uppror och krig, stod jag orubbligt fast på

unionsregeringens sida, och det samma gör jag nu gent emot dess

motståndare i norden. För mig stod alltid främst värnandet och

upprätthållandet af unionen — med eller utan slafveri. Nu är

det öppna upproret genom regeringens starka arm brutet, och

sedan den fullgjort detta, för den emot de besegrade följande

språk: Ingen kompromiss! Nedläggen vapnen, erkännen

unionsförfattningen, fogen eder efter förbundslagarne, då är alt

utplånadt.

Nu hafva de verkligen sträckt vapen och tillstå, att de

befunnit sig på afvägar, att deras plan att spränga unionen

strandat, och återvända till lydnaden, till den gamla författningen *).

Därefter säger jag dem: om J lyden lagarne och åter

underkasten eder den rättmätiga förbundsregeringen, så är jag beredd

att för eder åter öppna unionens portar och återställa det gamla

broderliga förhållandet.»

Jag anmärker häremot, att ett sant broderligt förhållande

als icke egt rum mellan södern och norden. Slafhandlarne ville

städse herska enväldigt, och när de drefvo det altför långt och

därför förlorade majoriteten, började de ett af de blodigaste krig,

som verlden någonsin sett. Men låtom oss höra Johnson vidare:

»Må någon stå upp och säga, att han lidit mer för unionen

än jag! Men att öfva hämnd emot ett helt folk, det vare

fjärran från oss alla.

Man har på många sätt tadlat min lust att gifva förlåtelse,

och likväl har ingen allvarligare än jag bemödat sig att

öfverlemna hufvudförrädarne åt ett rättvist straff och stämpla

förräderiet såsom en döden förtjänande förbrytelse.

Men skola på en gång hela stater och distrikt hemfalla åt

döden?! — Aldrig och åter åldrig!! Däremot talar mitt samvete

och dens lära, som dog för oss på korset.

Låtom oss se oss omkring, älskade landsmän! Knapt har

upprorets krutrök skingrats, och redan stirrar ett nytt hemskt

emot oss. Dess ändamål är det samma som det nyss

tillintetgjordas: den författningsenliga regeringens omstörtande, om också

icke genom öppet våld, så dock genom högsta statsmaktens

koncentrering i händerna på några få och därigenom konstaterandet

af ett tillstånd, som är lika farligt och straffvärdt som planen

att lösslita sig från unionen. Hvad detta parti eftersträfvar

har det klart visat. Det vill genom ett ansvarigt

centraldirektorium draga nästan all makt i staten till sig, utan att ens

fråga de enskilda staternas legislativa och exekutiva ämbetsmän

till råds. Så har en af de enskilda staternas mest betydande

rättigheter, den att bestämma öfver kvalifikationen vid valet,

ryckts dem ur händerna och öfverlemnats åt ett utskott. Huru

anomalt är dock icke detta förfarande! I hela fyra år hafva vi

kämpat och påstått, att ingen stat har rätt att skilja sig från

unionen. Och nu skola vi förneka hela vårt förra påstående och

gilla satsen, att de där staterna icke als tillhöra unionen och

*) Men icke alla, många blott skenbart.

icke häller få tillträde till den samma. Jag tillstår öppet, att

jag såsom regeringens hufvud aldrig kan göra en sådan åsigt

till min.»

Den sista satsen är något sofistisk. De återeröfrade staterna

betraktades och behandlades ju icke af kongressen såsom »icke

tillhörande unionen», utan man skulle blott ännu vägra

rebellerna vissa rättigheter, på det de icke å nyo skulle kunna bedrifva

det gamla ofoget. Och till skydd för den hvita så väl som den

svarta befolkningen fordrades ännu ett besättande af

hufvudpunkterna, altså ett slags krigstillstånd, hvilket utan tvifvel någon

tid måste göra intrång på den borgerliga förvaltningen. Men

detta är städse följden af alla krig i alla jordens länder. Att

kan hända här och där linien öfverskreds, bragte likaledes de

genom rebellerna åstadkomna anomala förhållandena med sig.

Men väl hade Johnson så till vida rätten och humaniteten

på sin sida, som han fordrade, att icke ett helt folk, icke hela

områden skulle bestraffas, icke den oskyldige lida med den

skyldige. Äfven däri kan man icke alltid samvetsgrant och noga

draga gränslinien. När ett land besväras med krigstillstånd,

måste, ty värr, tusende oskyldige medborgare hjälpa till att bära

bördan, hvilket nästan är alldeles oundvikligt. Men Johnson hade

ju redan benådat många anstiftare, ja krigets upphofsmän.

Låtom oss nu vidare följa historiens gång.

Sedan presidentens ofvan nämnda veto inträdt, antog

kongressen med 104 röster mot 33 följande resolution.

»Upproret, hvilket, såsom presidenten sade den 29 maj 1865,

i den gräsligaste gestalt företogs af en del af Förenta Staternas

folk mot de rättmätige vederbörandena, men hvars stridskrafter

nu äro nästan helt och hållet öfverväldigade, har under sitt

förlopp beröfvat folket i de stater, i hvilka det egde rum, all

rättmätig borgerlig styrelse.» (Johnsons egna ord).

»I detta fall är det kongressens pligt, att genom lämplig

lagstiftning sätta folket i de berörda staterna i stånd till

organiation af nya statsregeringar och, såsom författningen säger,

garantera hvarje stat en republikansk regeringsform.

Det är därför husets väl öfvertänkta åsigt, att tillståndet i

rebellstaterna måste föranlåta presidenten att ännu en tid bortåt

upprätthålla habeas-corpus-akten i dessa stater.

Likaledes måste tillståndet i rebellstaterna föranlåta

presidenten att ännu så länge i de samma upprätthålla den militära

ockupationen och kontrollen. Presidenten förtjänar nationens »tack

därigenom, att han genom vapenmakt tillräckligt skyddar

nämnda staters lojala medborgare och frigifna.»

Kongressen citerade altså Johnsons egna ord för att, om jag

så får säga, hålla honom vid ordet, resp. erinra honom om hans

utlåtande.

Sydstaterna uteslötos nu tils vidare från att deltaga i

kongressen, och den 16 mars antogs följande bill:

§ 1. Alla Förenta Staternas invånare (med undantag af de

icke skattskrifne indianerna), som icke tillhöra någon annan stat,

äro medborgare i Förenta Staterna. Och desse medborgare —

utan skilnad till hudfärg och utan afseende därpå, om de förut

varit slafvar, — hafva i hvarje stat och territorium samma rätt:

att afsluta kontrakt och uppträda inför domstol såsom anklagare,

anklagade och vitnen. De skola åtnjuta alla de hvite

medborgarnes personliga egendomsrättigheter, få altså förvärfva, köpa,

sälja, hyra, öfverlåta o. s. v. sin egendom. Strafflagarne skola

vara lika för alla och de däremot stridande lokallagarne

upphäfvas.

§ 2. Den, som förhåller någon person de i § 1 alla

medborgare garanterade rättigheterna på grund af någon annan lag

eller bruk, eller pålägger straff i afseende därpå, att han förr

varit slaf, eller i afseende på hudfärgen, är förfallen till ett

penningstraff på ända till 1000 dollars eller fängelsestraff på till

och med ett år.

Detta är hufvudinnehållet i denna civil-right-bill, hvars

öfriga paragrafer hafva afseende på de domstolar och ämbetsmän,

hvilka det åligger att verkställa denna lag och vaka öfver dess

tillämpning.

Denna lag var den nödvändiga följden af slafemancipationen.

Då den senare blifvit verklighet, kunde de frigifna icke gå

omkring såsom fri, rättlös boskap, utan måste njuta den borgerliga

lagens välgerningar och skydd.

Märkvärdigt nog var presidenten Johnson åter igen

missbelåten med denna lag och inlade än en gång sitt veto af

följande skäl:

»Han erkände icke nödvändigheten af en så djupt i de

enskilda staternas legislatoriska och administrativa rättigheter

ingripande akt från centralregeringens sida, billen vore

okonstitutionel, emedan den gjorde intrång på de enskilda staternas

lagstiftande och dömande rättigheter. Först och främst uppstode

den frågan, om det motsvarade en klok politik, att man, under

det hela elfva stater icke vore representerade i kongressen,

upphöjde hela den färgade befolkningen och andra uteslutna klasser

till medborgare i Förenta Staterna. »Kan väl förnuftigtvis

antagas, att fyra millioner knapt ur slafveriet befriade negrar ega

de erforderliga egenskaperna för att kunna utöfva full

medborgarrätt, under det den bildade utländingen — för att blifva

medborgare — först måste genomgå en femårig pröfvotid?»

»Raceskilnaden gynnas genom denna lag till förmån för de

färgade mot de hvita. Centralregeringen tillvällar sig härigenom

en makt, som upphäfver staternas federationssystem. En så

djupt i de enskilda staternas jurisdiktionsrätt ingripande lag skulle

endast nära tvedrägtens och secessionens anda och icke låta fred

och endrägt komma till stånd. Han erkände nödvändigheten af

ett skydd för de frigifna slafvarne och skulle i detta afseende

räcka kongressen handen, men under domarenas medverkan och

icke genom de till södern sände förbundskommissarierna.»

Likaledes protesterade Johnson i detta vetocirkulär mot de

sydliga kongressmedlemmarnes uteslutande, emedan

unionsförfattningen garanterade hvarje stat rätt att representeras i

kongressen, och emedan sydstaterna aldrig upphört att vara

förbundsstater, emedan deras separationsbeslut ab initio varit af noll och

intet värde, och altså hade de ännu sin fulla rätt att

representeras. Bristen på en statsorganisation hade han såsom president

redan afhjälpt; kongressen hade altså ingen rätt att behandla

dessa stater såsom ännu icke rehabiliterade. Om det likväl

skedde, så måste han, såsom vald af hela nationen, värna och

beskydda de här icke representerade staternas intressen och

rättigheter.»

Detta är icke mer ett opartiskt språk af en den stora unionens

president, utan ett försvarstal af en sydstaternas advokat.

Kongressen var fulltalig, d. v. s. enligt konstitutionen

kompetent att fatta beslut äfven utan sydstaternas representanter,

och följaktligen äfven berättigad att stifta lagar. Och den nu

använda lagen utfärdades ju för hela unionen och var betingad,

ja, absolut erforderlig i följd af situationens nödvändighet. Den

konstitutionella principen var genom den samma icke kränkt, ty

kongressen är beslutmässig, när majoriteten af dess medlemmar

är till städes, och det var fallet denna gång. —

Men Johnson gick ännu längre. För att göra kongressens

beslut overksamma, förklarade han den 4 april 1866 i följande

proklamation upproret afslutadt:

»I följd däraf, att unionens president på särskilda tider,

åren 1861 och 1862, förklarat ett antal stater såsom stadda i

uppror, och kongressen antagit den resolutionen, att man för

krig blott för att upprätthålla författningens auktoritet och

bibehålla unionen okränkt, och att kriget skulle upphöra, så snart

detta mål blifvit uppnådt; och i betraktande däraf, att i

rebellstaterna intet organiseradt beväpnadt motstånd mot

unionsregeringen mer eger rum och det kompetenta förbunds- eller

statscivilämbetet i de samma kan bringa lagarne till verkställighet

och folket är lojalt(?) sinnadt och på lagstiftningens väg fogat (?)

sig efter det slafveriet förbjudande författningsamendementet.

eller vill foga sig efter det samma; i betraktande däraf, att det

med afseende på de nämnda premisserna är det amerikanska

folkets öppet förkunnade vilja att icke låta någon stat skilja sig

från unionon och att i följd däraf hvarje stat bildar en

integrerande del af unionen och såsom sådan skall förblifva; och i

öfvervägande däraf, att folket i rebellstaterna gifvit ett

tillfredsställande bevis på bifall till detta den nationella enhetens

suveräna och väsentliga beslut; vidare i öfvervägande af, att det

gäller såsom regeringens grundprincip, att personer, som gjort

uppror, men besegrats och underkastat sig, antingen måste

behandlas så, att de blifva frivilliga vänner, eller att man håller

dem under militärmakt, för att hindra dem från vidare

våldsamheter, — hvilken sistnämnda politik likväl strider mot

humaniteten och friheten; i öfvervägande af, att författningen träffar

bestämmelser blott för författningsmässiga samhällen såsom

stater, men icke för distrikt utan lagligt faststäldt invånareantal,

kolonier, provinser eller skyddstater; i betraktande af, att

sådane stater med afseende på de politiska rättigheterna,

undantagsrättigheterna, anseendet och makten måste ställas lika med

de unionerade staterna; i hänseende till, att politiskt

likberättigande är en rättsprincip och väl egnad att återföra folket i

sydstaterna till borgerlig trohet; och i öfvervägande af, att

stående härar, militära ockupationer, krigstribunal och tillfälligt

upphäfvande af habeas-corpus-akten i fredstider göra intrång på den

borgerliga friheten, äro med de personliga rättigheterna

oförenliga, mot den amerikanska institutionens anda fiendtliga och

därför blott i yttersta nödfall få göras gällande; med hänsyn till

dessa rättsgrunder och i öfvervägande af, att unionsregeringens

politik från upprorets början ända till dess slut städse handlat

efter dessa principer — i följd af alt detta förklarar jag

upproret i Tennessee, Virginia, Alabama, Arkansas, Mississippi,

Louisiana, Florida, Georgia, Nord- och Sydcarolina slutadt och

för framtiden ansedt såsom slutadt.»

Med denna proklamation var likväl hvarken kongressen eller

massan af folket tillfreds. Hvar och en visste, att sådana

fredliga förhållanden ännu icke existerade i sydstaterna, och att de

forna slafhandlarnes hersk- och hämndlystna anda, till och med

om den synbart fogat sig efter förbundslagarne, ändock vid första

lägliga tillfälle åter skulle frambryta.

Dessutom fann man den den 16 mars af kongressen utfärdade

civil-right-bill rättvis och genom situationen erforderlig, under

det Johnsons veto däremot syntes oförklarligt. Man betraktade

det såsom ett ensidigt partitagande för slafegarne. Kongressens

båda hus ignorerade därför Johnsons veto äfvensom hans

proklamation med afseende på krigstillståndets upphäfvande,

röstade därför ännu en gång om civil right-bill, som än en gång så

väl i senaten som i representanthuset erhöll den erforderliga

tvåtredjedels majoriteten och därigenom upphöjdes till lag.

Johnsons veto var annulleradt, och folket jublade öfver

kongressens seger.

Det var det första betydande parlamentariska nederlaget för

en man, som hittils blott var van att segra, hvars tal städse

inspirerades af praktisk klokhet, alltid träffade det rätta och

därför betecknades såsom allmänna opinionens sunda

människoförstånd. Från denna stund lefde han nästan blott på krigsfot med

den samma så väl som med kongressen.

Rebellpresidenten Jefferson Davis hade han visserligen efter

dennes tillfångatagande låtit behandla tämligen strängt, men han

mildrade slutligen hans fångenskap och utverkade ändtligen, att

han mot en lumpen penningsumma såsom kaution frigafs.

Sedermera blef han till och med fullständigt benådad! Dylika

handlingar måste ovilkorligen såra rättskänslan och altjämt åter erinra

om den bekanta folkkritiken: »De små tjufvarne hänger man, de

stora låter man gå.»

Men kongressen tänkte och handlade annorlunda.

Femtonmannautskottet framlade de vilkor, under hvilka det höll rådligt

att återupptaga sydstaterna i unionen. Enligt dessa skulle de

forne rebellerna ända till den 4 juli 1870 icke hafva någon del

i valen till kongressen och till presidentskapet. Rebellanförarne

Jefferson Davis, general Lee, Stephens m. fl. skulle för alltid

beröfvas valbarhet till förbundsämbeten, men däremot få behålla

så väl den aktiva som den passiva valrätten i sina egna stater.

Hvilken mildhet, hvilken humanitet! Det var så själfklart, så

af det sunda människoförståndet och rättskänslan dikteradt och

genom politisk försigtighet anbefaldt, att alla stater i verlden

skulle hafva gjort det samma. Statsämbetsmän, som brutit sin

ed och bekrigat staten, få dock omöjligen åter bekläda

ämbeten i den samma. Kongressen var altså till och med för mild

mot rebellanförarne.

Sydstaternas deputerades tillträde till kongressen gjorde

femtonmannautskottet beroende af antagandet af en tilläggsartikel

till unionsförfattningen. Senat och representanthus antogo detta

amendement den 16 juni 1866, och det samma gäller nu såsom

artikeln XIV i konstitutionen. Men Johnson lät först senare,

den 18 augusti 1868, genom minister Seward publicera denna

tilläggsartikel såsom ratificerad. Anda dittils vägrade han sitt

bifall. Jag citerar det väsendtliga innehållet i den samma:

1. »Alla i Förenta Staterna födde eller naturaliserade och

deras jurisdiktion underkastade personer äro medborgare i

unionen och den stat, i hvilken de bo. Ingen enskild stat får stifta

någon lag, som kringskär statsmedborgarnes frihet. Icke häller

får någon stat taga en persons egendom, frihet eller lif utan

laglig dom, eller vägra en person inom sin domvärjo

lagarnes skydd.

2. »Kongressrepresentanternas antal förblifver öfverlemnadt

åt de enskilda staterna hvar och en efter sin folkmängd,

hvarvid, med undantag af de icke skattskrifne indianerna, alla

valberättigade invånares röst är giltig.

3. »Ingen person får blifva senator, deputerad i

kongressen eller valman vid presidentval eller bekläda ett ämbete i

Förenta Staternas eller en enskild stats tjänst, hvilken varit

delaktig i upproret mot unionen eller lemnat densammas fiender

bistånd, så framt han, vare sig såsom medlem af kongressen eller

såsom ämbetsman i Förenta Staterna eller såsom regerings-

eller rätts-ämbetsman i en enskild stat, veterligt svurit en ed att

upprätthålla den sammas författning. Kongressen kan likväl

efter votum af en tvåtredjedels majoritet i båda husen upphäfva

detta beslut.

4. »Giltigheten af unionens statsskuld, inberäknade de

skulder, som äro åsamkade genom utbetalande af pensioner och

belöningar för tjänster vid upprorets och rebellionens

undertryckande, får icke sättas i fråga. Däremot få hvarken Förenta

Staterna eller någon enskild stat betala sådana skulder, som

åsamkats till befordrande af uppror eller rebellion mot unionen,

och icke häller erkänna någon fordran, som framställes för

förlusten af en slaf.» O. s. v.

Hvarje förnuftigt tänkande skall nödgas erkänna denna

artikel såsom motsvarande rättvisan och den politiska klokheten.

Blott rösträttens förlänande åt de ur slafveriet knapt befriade

negrerna låter icke helt och hållet rättfärdiga sig. Likväl var

det enligt tillägget i andra afdelningen ännu altjämt hemstäldt

åt staterna att antingen låta negrerna rösta och därigenom sända

flere representanter till kongressen eller anse dem såsom icke

röstberättigade och därigenom hafva färre kongressdeputerade.

Ty det heter i andra afdelningen: »Om vid ett val af

valmän för unionens president och vicepresident, vid val af

kongressmedlemmar eller dömande och exekutive ämbetsmän eller

medlemmar i den enskilda statens legislatur några manliga invånare

i en sådan stat, hvilka uppnått 21 år och äro medborgare i

unionen, beröfvas rösträtt eller förfördelas, så skall — om detta

icke sker på grund af delaktighet i upproret eller någon annan

förbrytelse — valberättigandets numeriska grundval i en sådan

stat reduceras efter måttstocken af det förhållande, i hvilket

antalet manliga medborgare står till antalet af tjuguettåriga

medborgare i denna stat».

Enligt denna passus behöfde ingen enda stat låta negrerna

deltaga i valen, eller kunde först efter åratal och erhållande af

större bildning betrakta dem såsom röstberättigade. Ville den på

intelligensens bekostnad hafva ett större antal valmän och

deputerade, så lät han äfven de svarta träda till valurnan, hvilka

likväl sannolikt skulle varit lika bekväma och indifferenta som

flertalet af våra europeiska valmän och antingen als icke eller blott

enstaka eller på arbetsgifvarnes kommando skulle visat sig.

Johnson uttalade sig öppet mot denna tilläggsartikel,

namneligen mot de första paragraferna, och motverkade ratifikationen.

Då han förklarat krigstillståndet upphäfdt och dikterat

sydstaternas representanters tillträde till kongressen, ville han icke

vidare låta sätta detta tillträde i fråga och kände sig äfven

inskränkt och kränkt i sin rättighet såsom president. Han

frånsade kongressen rätt att föreslå eller till och med till lag

upphöja ett sådant amendement, utan att sydstaterna voro

representerade. Och ehuru hans egen stat Tennessee ratificerade denna

tilläggsartikel och i följd däraf åter såsom röstberättigad stat

inträdde i unionen, höll han ändock fast vid sitt motstånd och

kom därför till och med i konflikt med sin trogne och kloke

minister Seward.

Seward hade sändt amendementet till statsguvernörerne för

att det samma skulle diskuteras i legislaturerna. Detta

betecknade Johnson i ett cirkulär till kongressen såsom en utan hans

vetskap företagen ministeriel handling, hvilken icke skulle

erhålla regeringens bifall, emedan elfva stater icke voro

representerade och den nu varande kongressen icke representerade hela

nationens vilja.

Så framträder denna oböjliga, järnfasta karaktär hos alla,

som icke dölja sin åsigt och handla därefter. Likväl hade han

ännu alltid ett stort antal anhängare, som fullkomligt gillade hans

politik. Så offentliggjordes i september en af 50 generalmajorer,

84 brigadgeneraler och 3000 andra officerare undertecknad

inbjudning till en stor sammankomst i Cleveland, hvari presidentens

försoningspolitik berömdes och det förklarades, att sydstaterna

efter sin underkastelse icke fingo behandlas såsom underkuvade

länder. Äfven inom det civila ståndet förklarade sig betydande

röster tillfredsstälda med Johnsons handlingssätt.

När likväl i flere sydliga stater förekommo talrika exesser

och blodiga uppträden mellan hvita och negrer och i Memphis

40 negrer mördades, så att Sheridan måste förklara New-Orleans

i belägringstillstånd och behandla Louisiana såsom i

krigstillstånd, lutade största delen af allmänna opinionen åter åt

kongressens åsigt och höll dess mått och steg för den enda riktiga,

efter förhållandena afpassade politiken. Huru tydligt detta

förkunnades Johnson, fick han särskildt erfara på en resa, som

han i sällskap ined Seward, Grant, Farragut och andra

framstående personligheter företog till Chicago, för att i följd af en

inbjudning öfvervara nedläggandet af grundstenen till en

minnesstod åt senatorn Douglas.

Till New-York gick denna resa ärorikt. Han blef med sina

följeslagare festligt mottagen och öfverhopad med de största

ärebetygelser. Men i den kalla norden och Vestern afkyldes så

småningom denna entusiasm så mycket, att, ju längre han kom i

norr och vester, till och med en alldeles motsatt stämning här

manifesterade sig genom allehanda yttringar af missnöje.

Nedstämd häröfver glömde han sig ända därhän, att han uttalade

skymford mot kongressen och gjorde allehanda skarpa vitsar.

Det är själfklart, att detta minskade antalet af hans anhängare.

Hans hufvudmotståndare hade likaledes arrangerat ett

ressällskap och följde Johnson i spåren. Där han i dag hållit ett

försvarstal för sin politik, visade sig i morgon hans motståndare

för att klandra den samma och med eldande frihetstal

entusiasmera massan. Grant och andra af hans följe vände i rätt tid

om. Men alt detta och ännu mycket annat omak rubbade

honom icke i hans åsigt. Bergfast stod han kvar på sin

ståndpunkt, till och med när valen till den 40:de kongressen utföllo

mot hans politik.

När den 3 december 1866 andra sammanträdet af den 39:de

kongressen öppnades, framlade han i det öflliga cirkuläret än en

gång sin åsigt, betonade att skatterna från sydstaterna skulle

höjas, och att dessa i följd däraf äfven voro berättigade att

representeras i kongressen, ty »ingen pålaga utan representation».

Med detta valspråk, ur hvilket Amerikas frihet uppvuxit, hade

man fordom gått i striden mot England, och man skulle nu icke

häller längre förhålla sydstaterna denna rätt. Sträfvan att

inskränka de enskilda staternas vigtigaste rättighet och uppdraga

den åt förbundsmakten ledde till despotism, för hvilken redan

Washington, Jackson och andre presidenter varnat. —

Kongressen lät icke häller genom detta budskap omvända

sig utan såg i Johnsons handlingar ett slags despotism, som man

hade att inskränka. Dessutom hade de nya blodiga

tilldragelserna i några sydstater faktiskt återfört krigstillståndet, och

man riskerade altså genom att fullfölja den Johnsonska

försoningspolitiken blott förnyade upprorsförsök, och dessa kunde blott

därigenom förebyggas, att man ännu hölle dessa stater under

sträng uppsigt och icke strax återgåfve dem de parlamentariska

vapnen i kongressen äfvensom hamnarna och skansarne. För att

nu bryta Johnsons halstarrighet, grep man till andra mått och steg.

Kongressens anklagelse mot presidenten Johnson.

För att inskränka presidentens makt, d. v. s. hålla den

under kontroll, fattade den 39:de kongressen strax efter sitt

öppnande det beslutet, »att nästa kongress icke först i december

1867 utan redan den 4 mars åter skulle sammanträda till ny

verksamhet».

Dessutom fann man Johnsons politik och sydstaternas

gynnande så farliga för staten, att man ansåg en anklagelse mot

honom för alldeles nödvändig.

Representanten Ashley framstälde i följd häraf den 7 januari

1867 följande anklagelse i kongressen:

»Jag anklagar presidenten Johnson för öfverskridande af sin

ämbetsmyndighet och våldsamt ingripande i konstitutionen och

lagarne, emedan han gjort ett skadligt och olagligt bruk af sin

tillgifts-, benådnings- och veto-rätt, förslösat statens egendom

på obehöriga ändamål; på lagstridigt sätt utöfvat inflytande vid

valen och själf begått och med andra förenat sig i handlingar,

hvilka enligt konstitutionen äro stora förbrytelser mot staten och

måste bestraffas.»

Men då Ashley icke styrkt sin anklagelse med faktiska

bevis, så kunde blott obetydligt göras häraf. Likväl uppdrog

kongressen åt sitt justitieutskott »att undersöka Johnsons

ämbetsverksamhet och bestämma, om han låtit komma sig till last

handlingar, hvilka voro beräknade på att omstörta, försvaga eller

korrumpera förbundsregeringen, och om han själf begått eller låtit

andra begå handlingar, som i unionsförfattningens anda äro att

anse såsom svåra förbrytelser, så att ett ingripande i

kongressens författningsenliga makt vore erforderligt».

I följd af denna anklagelse sväfvade nu öfver Johnson en

undersökning och fråndömdes honom först och främst genom

kongressens beslut benådningsrätten med afseende på de forne

rebellerna. Men det var utan tvifvel ett maktspråk, hvartill

kongressen genom författningen icke var berättigad, men hvilket

likväl bjöds af den politiska nödvändigheten.

En annan slags inskränkning i presidentens makt uppnåddes

äfven genom antagandet af Tenure- of-Office-Act, en lag, enligt

hvilken presidenten icke utan senatens medgifvande får utnämna

eller tillsätta ämbetsmän. Därigenom skulle det täta

ämbetsmannaombytet förhindras, ty hvarje nyvald president bragte

städse sina goda vänner och anhängare till ära och värdigheter.

Äfven denna lag, som den 19 februari antogs med stor majoritet,

kan med beröm omnämnas blott såsom ändamålsenlig.

Då sydstaterna icke antagit det den 16 juni 1866 utfärdade

författningsamendementet, framstälde Thaddeus Stevens den 23 januari

ett förslag, »att man måtte fullkomligt fråntaga verkställande

makten, d. v. s. presidenten, söderns reorganisation och endast låta

utföra den genom kongressen». På detta sätt skulle artikeln XIV för

sydstaterna oktrojeras, hvilket vi ju äfven i Europa hafva upplefvat.

Stevens" förslag öfverlemnades åt femtonmannautskottet. Detta

framstälde den 6 februari till diskussion ett lagförslag, som hade

afseende härpå, hvilket den 20 februari antogs i senaten med

35 röster mot 7 och i representanthuset med 125 röster mot 46.

Det väsentliga innehållet i denna lag lyder:

»Vid betraktandet däraf, att för närvarande i rebellstaterna

icke finnas några lagenliga statsregeringar, icke något skydd för

lif och egendom, och det likväl är erforderligt att där upprätthålla

lugn och ordning tils lagliga, republikanska regeringar inrättats,

förordnas härigenom:

1. Dessa stater indelas i fem militärdistrikt och ställas

under förbundets militärauktoritet.

2. Presidenten har att utnämna befälhafvare för dessa

distrikt och ställa en tillräcklig truppmassa till deras förfogande.

3. Militärbefälhafvaren har att beskydda invånarnes lif och

egendom, undertrycka uppror och våldsamheter, eventuelt

organisera militärdomstolar etc.

4. Grymma och ovanliga straff få icke ådömas, och

dödsdomar få blott efter presidentens stadfästelse verkställas.

5. Så snart likväl invånarne i en af rebellstaterna genom

ett konvent, bestående af alla fullåriga manliga medborgare utan

skilnad till race (med undantag af sådane, hvilka i följd af

delaktighet i upproret eller allmän förbrytelse beröfvats valrätten),

antagit en i hvarje afseende i samklang med

förbundsförfattningen stående statsförfattning, och denna författning gifver alla

medborgare valrätt, och den samma blifvit af samme medborgare

antagen och af kongressen pröfvad och gillad, och när den på

grund af denna författning valda legislaturen i denna stat

ratificerat det såsom artikeln 14 af förbundsförfattningen föreslagna

amendementet — så skall den i fråga varande staten vara

berättigad att representeras i förbundet, dess senatorer och

representanter efter ämbetsedens afläggande tillåtas inträde i

kongressen, och föreliggande lag for denna stat mista sin kraft. I

valet till detta konvent få icke de deltaga, hvilka mistat

valbarhet till ämbeten.

6. Innan rebellstaterna utfört denna akt, äro de där bestående

civilregeringarna att anses blott såsom provisoriska och

underkastade kongressens speciella uppsigt, hvilken kan afsätta eller

förändra dem. Ingen är till ett sådant ämbete valbar, som genom

amendementet mistat denna valbarhet.» —

Denna kongressens rekonstitutionsbill skall för visso af många

anses såsom en svår kränkning af författningen. Till och med

Förenta Staternas högsta domstol, Supreme Court, förklarade sig

med afseende på Civil-Reight-Bill för Johnson och höll

militärdomstolarne för okonstitutionella i sådana distrikt, hvarest

civildomstolar verkade med erkänd auktoritet.

Men om man betänker, att i alla civiliserade stater på

jorden nyss besegrade rebeller icke genast åter styras efter

författningens bokstaf, utan så länge ställas under

undantagsdomstolar, tils de gifvit tillräcklig garanti för lugn och ordning, så

skall man i detta fall finna äfven kongressens politik helt och

hållet förestafvad af de abnorma förhållandena. Men lika litet

får man misstänka Johnsons motiv. Han trodde sig handla

korrekt efter författningens bokstaf, då det likväl blott var

en viss förkärlek, jag hade så när sagt en hemlandskänsla, för

hans fosterbygd, som dikterade hans politik och gjorde honom

till sydstaternas advokat.

Med afseende på den af kongressen mot honom framstälda

anklagelsen utfärdade den 40:de kongressens justitieutskott i juni

en berättelse af det innehåll, »att det hittils saknades

tillräckliga skäl och bevis för att rikta en anklagelse mot presidenten

Johnson».

Kongressen uppdrog i följd häraf åt utskottet »att

framdeles hålla i sigte och eventuell återupptaga denna kasus».

Emot kongressens rekonstitutions- och ämbetsbill vågade

Johnson icke inlägga något veto, men kom i en annan konflikt

genom krigsministern Stantons aflägsnande från sin post,

hvilket skedde under kongressens upplösning den 12 augusti.

Enligt den af kongressen utfärdade ämbetsbillen var detta olagligt,

en sådan suspendering fick ske blott med kongressens bifall, och

denne ville icke aflägsna den förtjänstfulle mannen, som under

kriget gjort ett så utomordentligt gagn.

Ännu en annan konflikt uppstod med generalerne Grant och

Sheridan. Den senare hade såsom öfverbefälhafvare i Louisiana

fråntagit där varande guvernören hans ämbete, hvilket Johnson

betraktade såsom ingrepp i sina rättigheter och därför

återkallade Sheridan.

Detta förmådde general Grant att i en skrifvelse till

Johnson bedja honom Ȍterkalla denna order och lemna Sheridan

kvar på sin post, emedan han troget och med förstånd uppfylt

sina pligter, och emedan söderns ännu icke rekonstruerade

befolkningselement — som gjort alt, som stod i deras krafter för

att störta unionsregeringen, och som nu endast och allenast ville

blifva tagne till råds öfver rekonstitutionen — skulle tyda detta

såsom en triumf och uppmuntras till en ny opposition, i det de

kommo på den tron, att verkställande makten stode på deras sida.»

Alla patrioter i landet lefde i den förhoppningen, att

Johnson icke skulle bryta med desse båda högst förtjänte generaler,

hvilkas tapperhet och fältherretalang räddat unionen, utan

aflägsna missförhållandet, — men förgäfves. Johnson höll icke

blott fast vid sin order, utan utfärdade den 7 september till och

med en amnestiproklamation, hvilken reducerade de ännu icke

benådade till ett ganska litet antal, så att af 200,000 endast

omkring 200 icke fingo amnesti, nämligen Jefferson Davis och

hans kabinett, rebellstaternas statsguvernörer, de utländske

agenterna, de högste officerarne i landthären och sjömakten

äfvensom de personer, som voro anklagade för särskilda förbrytelser.

Genom denna benådningsakt handlade Johnson emot

kongressens rekonstitutionsbill. Alldenstund denna icke var

församlad, kunde den ej hindra det och göra de ögonblickliga

följderna overksamma. Sålunda återfingo nästan alla de forna

rebellerna valrätten.

Denna tvedrägt mellan presidenten och kongressen

uppmuntrade rebellerna på nytt till allehanda olagligheter och grymma

handlingar. Det bildade sig en verklig lönmördareliga. Den

beryktade lönmördareklubben »Ku-Kux-Clan» försökte genom

talrika mord på invånarne i nordstaterna bringa kongressens

rekonstitutionsbill på fall och fördrifva de invandrade från

sydstaterna. De voro altså alldeles de samma som förr, hvilkas

medel deras förkastliga ändamål skulle helga.

Det finnes i alla länder på jorden dåliga människor, och

till och med civiliserade nationer, såsom vår, gömma många

gemena varelser i sig. Men sådana gräsligheter, som slafegarne

utöfvat, har icke den nyaste historien att berätta från något

annat land. Man tänke blott odjuret Wirtz, krigsfångarnes

beryktade väktare, som behandlade de samma så, som de råaste

barbarer för årtusenden sedan icke skulle hafva gjort! På en 450

steg lång och lika bred skogsmark, som var omsluten med en

pålvägg och als icke hade något tak, inpackades 30,000

krigsfångar, som här måste gifvas till pris åt alla väder, hungra,

försmäkta och kväfvas i sin egen orenlighet, så att månatligen

2000 genom döden befriades från sina kval. Den, som inom denna

fålla vågade sig öfver en viss gräns, dödslinien kallad, blef af

skildtvakten skjuten, och den, som utförde denna hjältedat,

erhöll en månads permission i belöning! Efter de flyktige

hetsades, såsom redan är sagdt, blodhundar, hvilka upphunno och

söndersleto de kraftlösaste. Hvarje morgon genomvandrade en

skara, som uppsökte döde, fållan och funno på en enda dag

207 lik.

Men nog därom. Den tiden är förbi, men på de

unionstrogne få vi icke harmas, om de nu genom tjänliga mått och

steg från statens sida ville sätta sig i säkerhet för sådana

gräsligheters förnyande.

Statsprocessen mot presidenten Johnson.

Den 3 december 1867 begaf sig presidenten Johnson med

en suverän herskares själfmedvetande och värdighet till den 40:de

kongressens åter öppnade sammanträde för att uppläsa sitt

omfångsrika budskap, på samma sätt som de konstitutionella

monarkerna sina trontal.

Med herskareblick började han med oböjdt mod att läsa och

återupprepa, hvad han redan förut sagt. Bland annat anmärkte

han: »Union och konstitution äro oskiljaktiga; störes den ena,

så måste båda gå under. Uppriktigheten tvingar mig till den

förklaringen, att för närvarande icke finnes någon union i våra

fäders anda. Den af dem grundade unionen kan blott då ega

bestånd, när alla till den samma hörande stater sända

deputerade till kongressens bägge hus, när den ena staten lika fritt

som den andra förvaltar sina inre angelägenheter efter eget

godtfinnande. Utan konstitution äro vi ingenting, men med och

genom konstitutionen äro vi det, hvartill den gjort oss. Utan lydnad

kunna vi blott motse fortsatta missgerningar mot den personliga

rätten, oupphörliga fredsstöranden, nationel svaghet, finansiel

oreda, vårt välstånds fullkomliga ruin, allmänt sedeförderf och

slutligen därtill folkfrihetens undertryckande. För att bevara

vårt fosterland för en så förskräcklig olycka, skulle vi dock

sädse lägga handen vid verket till unionens lagenliga

uppbyggande. Vi må tvifla på visheten i en lag, men vi få icke

förändra den af det skäl, att den inskränker vår makt något mer,

än vi önska. Detta är icke blott en fråga för individen eller

för en klass eller ett parti, utan för oss alla en pligt, en hög

och helig pligt, till hvars uppfyllande vi edligt förbundit oss.

De, hvilka icke så gladt och beredvilligt understödja

konstitutionen som de, hvilka äro den med kärlek och tillförsigt

tillgifna, må dock åtminstone åt henne bevara statstjänarnes

pligttrogenhet. Godtyckliga mått och steg växla ofta, leda till

snedsprång, och despotismen har ingen hvilopunkt.

»Det är en vigtig fråga, huru långt presidentens pligt fordrar

att uppehålla och skydda unionen, så att han motsätter sig en

författningsvidrig akt af kongressen. Har en lag i

författningsenlig form kommit till stånd genom den högsta lagstiftande

makten och upptagits bland statens lagar, så kunde ett

motstånd från verkställande maktens sida på tiden för upphettade

partifejder leda til en häftig sammanstötning mellan båda

regeringsfaktorernas anhängare. Det vore borgerligt krig, och till

detta får man skrida blott då, när det är nödvändigt såsom

enda medlet mot ett farligt ondt. Ett samvetsgrant öfverhufvud

skall förlåta mången villfarelse och till och med ondskefull

fiendtlighet, innan det skrider till ett brytande af den allmänna

freden. Det skall icke vidtaga några våldsamma åtgärder, så länge

ännu fredliga medel kunna användas. Men fall kunna inträffa,

som tvinga verkställande makten att fasthålla vid sina rättigheter

utan hvarje afseende på följderna.»

Johnson framstälde altså eventuelt vapenmakt såsom en

möjlighet mot kogressens förfarande.

»Utfärdar kongressen en lag, som visserligen icke befinner

sig i handgriplig strid mot författningen, men vid utförandet

hotar att tillfoga regeringens organiska bygnad obotliga skador,

och skulle intet lagligt medel finnas mot dessa farliga följder,

eller folket icke kunna skydda sig därför, utan att dess valde

försvarare förlänar det sin hjälp, — om t. ex. kongressen genom

en lag vill aflägsna regeringsdepartementets koordinering — då

har presidenten att uppfylla sin ansvarighets högsta ämbetspligt

och rädda nationens lif från alla faror.»

Äfven detta är en hotelse att med vapenmakt genomföra

sin politik.*)

»Hvad vår finansförvaltning angår, så är det allmänt bekant,

att stora bedrägerier föröfvas mot skatteämbetet och kolossala

förmögenheter samlas på statens bekostnad. Och denna

korruption tilltager dagligen och skall leda till vår undergång, till

skam och vanära, om den icke motverkas. Skattebetalande och

statstrogne måste önska en ärlig finansförvaltning, men dessa

oerhörda plundringar kan befolkningen icke längre fördraga.

Detta oss vanärande förhållande har flere orsaker. Några höga

skatter förleda för mycket till kringgående af de samma och till

ämbetsmännens mutande, hvilka genom stora summor låta

förleda sig till bedrägeri mot staten. Utan tvifvel har också äfven

den öppet förkunnade missaktningen för författningsenliga pligter

från de högsta, inflytelserikaste personernas i landet sida hjälpt

till att försvaga de underordnade ämbetsmännens moraliska

pligtkänsla.

»Hvad angår ämbetsmännens afsättning, så är det klart, att

presidenten utan denna maktutöfning icke kan sörja för lagarnes

trogna efterlefnad. En ämbetsmans onda vilja stärkes genom

utsigt till strafflöshet. Författningen ger presidenten rätt att

afsätta ämbetsmän, men kongressens ämbetsbill fråntager honom

den samma och inrymmer åt honom blott rätten att

framkomma med besvär och anklagelser. Såsom anklagare har han

då att vända sig till ett tribunal, hvars medlemmar icke såsom

presidenten äro ansvarige för hela folket (?) utan blott for dem,

som gifvit dem deras uppdrag. Dessutom kan uppskjutandet af

en afsättning från ett ämbete förorsaka stor skada.

»Det är icke regeringsmaxim att betrakta statsämbetena

såsom innehafvarnes egendom. De äro förtroendepanter på den

*) Men nationens lif var ju icke hotadt genom kongressen. Detta

är en högst löjlig beskyllning.

allmänna välfärdens befordran, förlänade dels för bestämd tid, dels

blott för den goda utöfningens varaktighet, men i allmänhet

beroende af godtfinnandet hos den makt, som förlänar ämbetena

och såsom majestät representerar folkets gemensamma vilja.

Författningens skapare hafva i detta afseende välbetänkt lemnat

statens öfverhufvud fria händer, och något eftertänkande måste

föra alla sanna patrioter till den öfvertygelsen, att äfven i detta

fall ingen bättre bana än den genom konstitutionen föreskrifna

kan väljas.»

Denna och mången annan sanning samt bitande ord sade

Johnson med järnhård panna kongressen och visade sig än en

gång såsom en statsman utan fruktan om ock icke alldeles fri

från tadel.

För kongressen var detta ett helt oväntadt språk.

Hotelsen, »att det under vissa omständigheter vore presidentens

pligt att rädda nationens lif från all fara» och »att ett

borgerligt krig vore oafvisligt såsom yttre medel mot det värsta

onda», — lät till och med befara ett statsstreck. Det var en

öppen hotelse mot kongressen att vilja ingripa med våld, om den

icke enligt Johnsons åsigt fogade sig efter författningen med afseende

på sydstaterna och tilläte dem att representeras i kongressen.

Ett så oerhördt språk hade ännu ingen president vågat föra

mot den högsta lagstiftande myndigheten. Såsom svar på detta

budskap uppdrog kongressen åt det permanenta justitieutskottet,

»att samla alt vidare material i och för processen mot Johnson,

hvilket det samma redan i december verkstälde och uppstälde

elfva anklagelsepunkter». De vigtigaste voro:

»Johnson hade låtit en straffvärd pligtförsummelse komma

sig till last, då han efter rebellhärens kapitulation icke genast

inkallat kongressen.»

»Vidare hade han kränkt Tenure-of-Office-Act af den 2

mars 1867 genom att afsätta den högt förtjänte krigsministern

Stanton från hans ämbete. Och i ett den 18 augusti 1866 hållet

tal hade han förklarat, »att den 39:de kongressen icke vore Förenta

Staternas författningsenliga kongress, utan blott en

representation af ett visst antal stater. I följd däraf hade han äfven

förnekat den bindande kraften af den utaf denna kongress utfärdade

lagen, med undantag af de anordningar, sorn han själf gillat.

Och i öfverensstämmelse med denna förklaring hade han försökt

att hindra utförandet af Tenure-of-Office-Bill (ämbetsbillen), i

det han använde olagliga medel att hindra herr Edwin Stanton

från att återvända till sin plats såsom sekreterare för

krigsdepartementet, sedan senaten vägrat att godkänna hans

aflägsnande.

Vidare hade han försökt att förhindra utförandet af

senatsbeslutet af den 2 mars 1867, hvilket förordnade, »att alla

presidentens och militärdepartementets anordningar med afseende

på de militära angelägenheterna skulle publiceras genom

förmedling af arméns generalchef». Likaledes hade han äfven sökt

förhindra utförandet af den samma dag utfärdade lagen, »hvilken

konstituerade en verksammare styrelse öfver rebellstaterna. Han

hade på detta sätt vid utöfvandet af sina funktioner gjort sig

skyldig till en stor missgerning (hig misdemeanor)».

Enligt författningen bestod straffet för sådana förbrytelser i

»afsättning från ämbetet». Till domens verkställande fordrades

en tvåtredjedels majoritet i senaten. Den 16 maj röstades

däröfver i senaten: 35 röster voro för domen och 19 för

frikännande.

Då altså den erforderliga tvåtredjedels majoriteten icke kom

till stånd, var processen undanröjd, och Johnson förvaltade sitt

ämbete anda till den 4 mars 1869, då hans valperiod var slut.

Johnsons sista lefnadsår.

Märkvärdiga öde! Genom en enda röst afgjordes icke blott

Johnsons utan äfven republikens ställning. Hade 36 röstat för

hans dömande, så hade han varit förlorad och senatspresidenten

Wade kommit till hans plats under interimsstyrelsen ända till

nästa presidentval, men i sista ögonblicket trädde några

republikaner på demokraternas sida och åstadkommo detta resultat.

Sedan denna process slutat, kom en försoningens anda Öfver

de båda kämpande partierna. Kongressen gillade Stantons

afsked äfvensom general Shofields utnämning till krigsminister.

Och Johnson visade sig försonligare gent emot kongressen, i det

han den 18 augusti ratificerade och genom Seward lät publicera

den 14:de tillsatsartikeln till författningen, mot hvilken han förut

hyst betänkligheter. Han stödde sig därpå, att tre fjärdedelar

af staterna efter hand gifvit sitt bifall, och att han därför icke

kunde draga dess ratifikation i betänkande.

De flesta sydstaterna voro också redan i kongressens anda

reorganiserade i enlighet med lagen af den 20 februari.

Alabama, Arkansas, Georgia, Florida, Louisiana, Nord- och

Sydcarolina hade fogat sig efter den samma. Den 14:de

tillsatsartikeln hade altså erhållit den enligt konstitutionen erforderliga

tvåtredjedels majoriteten i kongressen äfvensom bifall af

trefjärdedelar af de enskilda staterna och fick genom presidentens

ratifikation laga kraft. Den förstärker på lämpligt sätt

centralregeringen, utan att despotiskt beherska de enskilda staterna.

Jag har ofvanför meddelat innehållet af den samma.

Huru mycket Johnson efter processen förändrat sin åsigt,

bevisar han därigenom, att han för den förut blott såsom

rumpkongress betraktade och till stiftande af lagar icke berättigade

kongressen nu själf lät framlägga ett lagförslag till vidare

modifikation af författningen. Ty värr, begick han likväl

därigenom en inkonsekvens. Dittils ville han veta författningen värnad

ända till bokstafven och icke tillåta någon förändring, och nu

föreslog han själf »amendements»!

I enlighet härmed skulle presidentskapets varaktighet

förlängas från 4 till 6 år, men den, som varit president, icke få

omväljas. Johnson hade härigenom för afsigt att något aflägsna

de för ofta inträffande valoroligheterna, som bilda en stor

skuggsida i det amerikanska statslifvet.

Med afseende på presidentens val skulle i hvarje

kongressdistrikt röstas direkt, så att den kandidat, som i ett distrikt har

pluralitet, erhåller en röst för detta distrikt. Om ingen

kandidat erhölle den absoluta pluraliteten af de 317 rösterna, skulle

ett val anställas mellan de två, som fått de flesta rösterna.

I händelse af presidentens och vicepresidentens död eller

afsättning skulle statssekreteraren, efter denne finansministern och

eventuelt krigsministern öfvertaga ämbetet.

Ett annat förslag hade afseende på förbundsdomarne, hvilka

icke mer skulle väljas på lifstid utan blott på 12 år.

Ändamålsenligheten af dessa lagförslag betviflades icke, men

likväl ignorerade kongressen de samma och senaten lät till och

med lägga dem olästa ad acta. Ett lagförslag af en man, som

förut icke erkänt kongressens rättsbestånd och hans lagar, ville

man als icke diskutera, äfven om det varit ännu mera

ändamålsenligt.

Statsprocessens utgång äfvensom Johnsons senare förhållande

förskaffade honom åter ett betydande anhang, så att han för

det den 3 november 1868 förestående presidentvalet sattes i fråga

af en del af det demokratiska partiet, men utan framgång.

Såsom bekant erhöll general Grant — unionens räddare —

pluraliteten och förvaltade sitt ämbete så ärofullt, att han valdes

för en andra period.

Johnson förvaltade sitt ämbete ända till mars 1869, då

Grant aflöste honom, i tämlig endrägt med de lagstiftande

faktorerna. Konflikterna voro förklarade och till en del lösta. I

tider af heta partistrider, öfverskrider äfven den lugnaste

tänkare understundom den gränslinie, inom hvilken han vid

normala statsförhållanden skulle hafva hållit sig. Äfven Johnson

måtte väl slutligen känna, att ett envist fasthållande vid

författningens bokstaf gent emot rebellerna likväl icke varit den

alldeles riktiga tolkningen och politiken. Ty enligt

konstitutionens anda och ordalydelse fingo de nyligen bekämpade

»förbrytarne mot författningen» icke strax kallas till rådslag öfver den

samma, till högsta lagstiftande makten, utan de hade att lida

sitt välförtjänta straff. Detta dikterade icke hämndens

oförsonliga ande, utan den eviga rättvisans och den politiska

klokhetens ande. —

Johnsons förslag till förändring i författningen kan betraktas

såsom hans politiska testamente. Det är hans sista politiska

kungörelse. Efter nedläggandet af sitt ämbete valdes han ännu

en gång till senator, drog sig därefter till baka till sitt hemland

Tennessee, lefde där i stillhet och alldeles utan politisk

verksamhet ända till år 1875, då han efter en kort sjukdom dog

den 31 juli.

Huru mycket äfven partihatet vanstält hans bild,

vitnesbördet om en karaktärsfast, klok man kan icke nekas honom.

Och beundransvärdt förblir alltid det, att en människa, som

först i sitt elfte lefnadsår lärde sig första bokstäfverna i abcd,

kunde växa upp till en så betydande kapacitet.

Blef hans död äfven icke såsom en Lincolns sörjd och

beklagad, så förstummades öfver hans graf dock ändtligen denna

ondskefulla fördömelselusta, som söker svärta karaktären och

pådikta honom laster för att göra mannen föraktlig. Nu måste

vän och fiende berömmande erkänna, att han varit en klok,

karaktärsfast statsman och ärlig människa, som likaledes står

värdigt vid sidan af den stora republikens vördnadsvärde

presidenter. Verldshistorien skall såsom opartisk domare veta att

med beröm uppskatta hans förtjänst om unionen och öfverlemna

alla dåliga förtal åt glömskan.

Visserligen finnes ingen dödlig, som icke har sina svagheter,

men där så mycken fasthet i karaktären, parad med praktisk

klokhet och ärligt tänkesätt, finnes som hos Johnson, där

komma de samma sällan i dagen, utan göras overksamma genom

andens verksamhet. Johnson har lefvat med ära, verkat ärligt

och efter sitt förstånd och samvete förvaltat sina ämbeten. Men

då ingen dödlig människa är ofelbar, så få vi icke häller

fördöma honom, om han vid tillfälle begått ett felsteg. Hans stora

förtjänster om det amerikanska statslifvet glänsa klart i

unionens stjärnbanér, och hans lif och verksamhet skola af alla

generationer erkännas och beundras.

Utom hans envishet gent emot kongressen är det egentligen

blott ett fel, som tillägges honom, eller rättare, som förtalet

har att förkunna om honom.

Vid sitt tillträde såsom vicepresident skall han hafva visat

sig något »upprymd». I följd däraf utskreks han såsom en

drinkare. Men hade han förut verkligen varit en sådan, ja, hade

han öfver hufvud blott oftare anlitat glaset, till och med

utan att berusa sig, så skulle han säkerligen icke af folket

blifvit vald till så höga äreställen och från förvaltningens sida icke

blifvit utnämnd till guvernör öfver Tennessee. Mycket sannolikare

låter följande förklaring häröfver i en tidning: »Denna tilldragelse

har från många sidor blifvit elakt tolkad, hvarvid presidentens

aktningsvärda lif helt och hållet trängts i bakgrunden.

Naturligast synes väl den förklaringen, att Johnson vid buffeten

bredvid kongressen klingat för ofta med sina vänner och dem, som

lyckönskade honom, och just emedan han var ovan att dricka

blifvit öfvermannad af vinets styrka.»

Detta är det sannolika förhållandet, hvilket hans

motståndare till partiändamål vanstält. Det vore väl möjligt, att han

först på sista tiden, under sin högre ställning i staten vant sig

att dricka, men utom anförda händelse vid hans införande

såsom vicepresident vet fama ingenting att berätta. Det kan

sålunda icke hafva varit så farligt med hans begär efter starka

drycker. På den högtidliga dagen skulle han likväl för visso

afhållit sig från att dricka och beherskat sin svaghet, om det

hos honom varit vana. Men på så sätt af hundrade goda

vänner lyckönskad och prisad, blef han ju så godt som tvungen att

»svara» och »smutta», och många droppar adderade tillsamman

göra ändtligen en liten flaska. Det finnes väl ingen människa

på jorden, som icke någon gång vid en diné eller något annat

tillfälle druckit ett glas mer, än han kunde tåla. Om detta för

själfve Johnson händt några gånger vid festliga tillställningar,

så finge man för den skull icke för alltid stämpla honom såsom

en drinkare, såsom partihatet gjort. Han, som lefde och

förtjänade sitt bröd bland folket, skulle icke hafva kunnat dölja

denna last. Och drinkaren hade man hvarken valt till

borgmästare eller kongressledamot och alra minst till vicepresident.

Frid öfver hans stoft! —

Öfver hans graf reser sig åter partistriden på nytt. De

gamla slafhandlarne skulle åter vilja påbörja sin forna

hushållning, oinskränkt styra unionen efter sitt godtfinnande och göra

de utförda handlingarna om intet. Huru vida de åter skola

komma till herravälde och makt, skall framtiden visa. För

närvarande inskränker sig deras verksamhet blott till valagitationer.

Det sorgligaste i det nu varande amerikanska statslifvet är den

korruption, hvartill så många ämbetsmän gjort sig skyldige,

öfver hvilka nu dom hålles så väl i pressen som inför domstolarne.

Först när omutlig redlighet och rättvisa råda, när den rikaste

så väl som den fattigaste fogar sig efter lagarne och håller

landets institutioner i helgd, skall freden och folkets sanna välfärd

frodas. Då skola äfven konster och vetenskapar uppblomstra och

förädla civilisationen, och då skola äfven dessa skarpa politiska

motsatser, om ock icke helt och hållet försvinna, så dock

åtminstone förmildras. Förädlad sedlighet, konst och vetenskap, fred

och rättvisa äro grundvalarne för hvarje sundt statslif.

Att befordra och bringa dessa till herravälde måste vara en

uppgift för hvarje statsman och alla humanitetens vänner. Ett

lands visaste och bäste lagar blifva utan verkan och kunna

missbrukas, om de handhafvas af sedes- och samvetslösa

människor. Denna längesedan i de antika så väl som i de moderna

staterna genom historien bekräftade sanning skulle man behjärta

äfven på andra sidan oceanen. Verldens mäktigaste stater

sönderföllo i spillror, så snart kultur och sedlighet, upplysning och

rättvisa försvunno och demoraliserade individers godtycklighet

kom till herraväldet. Blott där lagens ordning herskar,

humanitet och rättvisa trona och besjäla människorna, blott där

blomstra konst och vetenskap, uppstår och tillväxer välståndet och gör

folket stort och mäktigt. Det lär oss gamla verldens så väl som

nyare tidens historia.

—

Återblick på Johnsons presidentskap.

Märkvärdiga förvandling! Den man, hvilken såsom simpel

fattig skräddarmästare och ålderman, såsom borgmästare och

kongressledamot äfvensom senare guvernör öfver Tennessee

genom sina tal så väl som genom sina handlingar städse

förvärfvade sig sina valmäns och den stora allmänhetens bifall, hvilken

allmänt ärades och beundrades såsom folkets älskling, såsom de

humana idéernas representant — denne man faller i onåd, blir

hatad och till och med föraktad under förvaltningen af statens

högsta ämbete.

Var det afundsjuka mot uppkomlingen, som fostrade hatet?

Det kan icke antagas, ty nästan alla partier och den stora

massan önskade ju Johnson till president.

Hade han i sin högre ställning verkligen blifvit en drinkare,

såsom man allmänt utspred?

Icke häller det är lätt antagligt, om man betänker mannens

järnhårda karaktärsfasthet. Och hade han i sitt eget hem

verkligen tillfredsstält denna böjelse, hvarom man ingenting närmare

förnummit, så skulle han säkerligen vid offentliga tillfällen

beherskat sig. Och han var nog en tillräckligt stark karaktär för

att kunna beherska sig. Men, såsom jag redan förut sagt, han

har i glädjen öfver unionens återställande äfvensom öfver sin

upphöjelse till statens högsta värdighet klingat med otaliga

lyckönskande vänner, och blef därigenom upprymd. Det se vi ofta

vid våra dinéer, supéer och andra festligheter, utan att det faller

någon in att såsom drinkare beteckna en ämbetsman, som vid

ett sådant tillfälle genom några glas försättes i en upprymd

stämning. Att Johnson såsom skräddarmästare lefvat högst

regelbundet och icke varit hängifven åt någon last, är ett allmänt

kändt faktum. Och jag upprepar det ännu en gång, drinkaren

skulle man icke hafva valt till ålderman, borgmästare,

kongressledamot och ännu mindre till senator, guvernör och president.

Men, torde man invända — kanske var denna hans böjelse

då ännu icke så allmänt känd.

Äfven det kan icke gerna antagas. Den, som lefde så i

det offentliga som Johnson, som redan på sitt skräddarbord dref

politik med grannar och vänner, diskuterade hemma och

offentligt öfver stads- och statsangelägenheter, dens karaktär måste

ganska snart blifva mycket väl bekant.

Men nog härom. Hvad onda människors tadelsjuka kan

göra till och med af en dygdig man, det se vi ju äfven i

Europa, ja till och med i vårt bildade land, där man, ty värr,

likaledes på alla möjliga sätt och vis svärtar sin politiske och

vetenskaplige motståndare. Jag skulle kunna kväda en bitter

klagovisa däröfver. Men därom en annan gång. Låtom oss

återvända till Johnsons ämbetsverksamhet såsom president. —

Såsom jag redan ofvan framstälde, var det genast hans

första stora politiska värf, hans majproklamation, som misshagade

och förminskade förtroendet. Därefter den stora kontrasten i

hans handlings-, låtom oss säga — hans benådningssätt!

I denna proklamation blefvo till och med de af Grant och

andra härförare genom kapitulation benådade officerare åter stälda

inför rätta! Det var en missaktning mot unionens högt förtjänte

räddare och stred emot krigs- och folkrätten. Visserligen har

unionens president liksom de europeiska staternas monarker rätt

att förkasta kapitulationer och afslutna fördrag, men man gör

likväl blott ytterst sällan bruk däraf och blott då, när den

tvingande nödvändigheten så bjuder.

Visserligen hade Johnson gjort den tillsatsen, att de

blifvande rebellerna eventuelt skulle benådas, om de anhöllo därom

hos förbundsregeringen, d. v. s. hos honom.

Men det var ju det svåra förhållandet. Han stämplade

redan benådade såsom åter straffbara, för att därefter genom sin

nåds rikedom åter kunna befria dem från straffet.

Att detta väl var hans hufvudändamål framgår af de

talrika benådningar, som han kort efter proklamationen

verkstälde-Han slog formligen öfver i benådningsakter. Men det var en

fullständig kontrast mot hans forna ryktbart vordna yttrande om

"bestraffningar på rebellerna och högförrädarne, som han ville

veta hängda, och hvilkas förmögenhet staten skulle konfiskera.

Ville man också icke förfara så strängt med dem, så hade man

åtminstone bort gifva dem några års fängelse för att försona denkränkta rättvisan. Detta milda straff hade ju redan varit en

stor benådning. Men att befria dem från alla slags straff och

till och med åter låta dem komma till kongressen, såsom

Johnson faktiskt fordrade, det kunde till och med den fogligaste ieke

gå in på.

Man må dock blott betänka, att nordstaterna genom detta

krig förlorat öfver 300,000 man, och att öfver en million

hemvände såsom krymplingar. Och därtill tänke man på ländernas

förhärjande, på den till många milliarder uppgående förlusten i

förmögenhet! — Och upphofsmannen till denna kolossala

blodsskuld skulle därför icke ens lida det ringaste straff!!

Men för de unionstrogne handlade det icke blott om att

försvara den kränkta rättvisan, det gälde ju äfven att hindra

slafegarnes forna öfversitteri att åter komma till stånd, att förhindra,

att de nyss besegrade icke åter gjorde alla tillkämpade

rättigheter illusoriska och såsom förr dikterade för nordstaterna sina

godtyckliga mått och steg eller eventuelt åter grepo till vapen.

Att förhindra detta bjöd den politiska klokheten äfvensom

unionens statsintresse och dess trogna offervilliga befolkning, som i

åratal lidit krigets fruktansvärdaste lidanden.

Må nu Johnson af en utaf hemlandskänsla alstrad

tillgifvenhet för sine forne landsmän hafva handlat så, och emedan

han verkligen trodde sig genom sina allmänna benådningar

återställa frid och endrägt mellan segrare och besegrade, så

sväfvade han likväl i stor villfarelse, som är så mycket

oförklarligare, som han och hela verlden alt för väl kände slafhandlarnes

karaktär och tänkesätt och deras forna beteende. Och hvilken

motsägelse sedan!

I sin majproklamation stälde han sig såsom öfver måttan

sträng domare och ville till och med hafva de redan genom

kapitulation frie rebeilerne bestraffade, men om de både honom

om nåd, skulle den eventuelt beviljas dem. Och när han

formligen slösade med benådningar, vann han visserligen i

sydstaterna tvetydiga vänner, men i nordstaterna talrika fiender. Detta

var den första handling, som beröfvade honom en stor del af

Mans popularitet och väsentligen förminskade hans anseende.

Den andra misshagliga akten af ännu större vidd var

undantagstillståndets upphäfvande i de besegrade staterna och de knapt

oskadliggjorda rebellernas tillträde till kongressen.Den första akten, benådningen, gillades ännu af många,

men unionsfiendernas tillträde till kongressen, där de åter på

nytt kunde börja sitt gamla despotiska spel, uppväckte allmän

förbittring och verkligt hat mot Johnson.

De båda förtjänstfulle generalerne och unionens räddare,

Grant och Sheridan, hade i sina betänkanden uttalat sig för

undantagstillståndets bibehållande tils vidare. Likaså en alldeles

oombedd, vår tyske landsman Carl Schurz. Men Johnson ville

under betydelselösa förevändningar icke stifta några lagar utan

sina älskade sydländingar, upphäfde undantagstillståndet,

förklarade rebellerna för rehabiliterade och uppfordrade dem till

kongressval.

När nu kongressen betraktade de så valda representanterne

såsom icke berättigade, och lät visa dem på dörren, var

konflikten drifven till sin spets, och allmänna meningen hos de

unionstrogna stod på kongressens sida.

Men hvad gjorde den järnhårde Johnson? Rättade han sig

efter pluralitetens åsigt?

Nej! Tvärt om höll han i början af december 1867 i sitt

budskap en straffpredikan för den 40:de kongressen och hotade

med en statskupp, med vapenmakt folkets representanter. Ty

det kunde inträffa fall, hvilka tvungo presidenten att utan alt

afseende på de möjliga följderna hålla fast vid rätten,

hufvudsakligen om t. ex. kongressen genom en lag ville afskaffa

regeringsdepartementens likberättigande», o. s. v.

Detta var nytt. Ett så hotande språk hade ännu ingen

amerikansk president fört till folket. Den formliga anklagelsen

och statsprocessen mot Johnson var svaret pä detta budskap.

Nu var han den mest hatade man i hela landet. En gång

älskad, ärad, beundrad och ansedd såsom unionens mäktigaste

stöd, nu föraktad och afskydd. Hans dom ansågs såsom viss.

De senatorer, som icke skulle rösta för hans dom, tillades på

förhand alla skymfliga titlar. , Några skola till och med hafva

erhållit hotelsebref. Det är förklarligt. I tider af politisk oro

såsom dessa voro, rubbas äfven den lugnaste karaktär af

partilidelsens vågor. Men för de unionstrogne stod ju alt hvad de

tillkämpat sig i den blodiga striden på spel, om sydstaterna

strax återfingo det forna inflytandet: säte och stämma i

kongressen. De på slagfälten besegrade skulle nu med lätthet åter kunna

blifva segrare i parlamentet. Det måste förhindras, och den, somdäruti var dem behjälplig, måste aflägsnas. I följd däraf

önskade man Johnsons fällande.

Såsom jag redan ofvanför berättade fäldes han också

verkligen af 35 röster och frikändes af 19. Men då för domens

trädande i laga kraft fordrades en tvåtredjedels majoritet, altså 36

röster, så hade den ena rösten, som saknades, till följd domens

ogiltighet, och Johnson kvarstod därför ända till valperiodens

slut i sitt ämbete.

Icke utan ett smärtsamt beklagande kan man skiljas från

en i andligt afseende så begåfvad man, som från de ringaste

förhållanden svingat sig upp till statens högsta äreställe och

gjort landet så utomordentliga tjänster, tils han råkade i denna

oförklarliga halsstarrighet, hvarigenom han kom i oenighet så väl

med de lagstiftande faktorerna som med alla insigtsfulla patrioter.

Man skall i första hand fråga: måste Johnson tillfredsställa

kongressens alla fordringar och såsom en viljelös person gilla och

publicera dess förordningar och lagar? — Skulle han uppfylla

de radikales alla önskningar och fordringar? —

Det hade han icke behöft, men han fick icke ställa sig i

strid med pluraliteten i senaten och i representanthuset

äfvensom med Grant, Schurz och andre män. Ännu mindre fick han

Tära inkonsekvent med afseende på sina förut uttalade åsigter.

Det var icke nödvändigt att låta hänga Jefferson Davis och hans

medhjälpare och konfiskera deras förmögenhet, som han förr

sagt, men några års fängelse hade de väl förtjänt. Det hade

icke tillintetgjort dem, och den allmänna rättvisan hade varit

försonad och unionsvännerna belåtne. Men om man också gillar

alla hans benådningar af de största ledarne, så kan ingen

förnuftigt tänkande gilla deras så snara tillträde till kongressen.

Det skulle hafva varit det största politiska fel, den största

oklokhet och en svår förbrytelse mot unionen och dess trogne

statsmedborgare, emedan de knapt besegrade rebellerna åter kunnat

missbruka dessa rättigheter.

Men att Johnson satte sitt veto emot Civil-Right-Bill,

hvarigenom de frigifne negrerne först blefvo människor, d. v. s.

juridiska personer, och erhöllo lagens skydd, var icke blott

o-klokt, utan äfven moraliskt förkastligt. Desse arme frigifne

fingo dock icke löpa omkring såsom vild boskap, som hvar och

en kunde misshandla utan att blifva straffad! Enligt

Civil-Hight-Bill fingo de anklaga den, som förolämpade dem, förvärfva

Yoch sälja fast egendom o. s. v., och dessa första grundvilkor för

hvarje mänskligt samhälle ville Johnson ännu förhålla dem under

den betydelselösa förklaringen, »att kongressen icke vore

beslutmässig, att ingen lag kunde utfärdas utan representanter från

sydstaterna!»

Detta var obestridligt den största villfarelsen i hans lif, det

största och till sina följder svåraste misstaget under hela hans

förra politiska verksamhet. Därigenom gaf han sig en moralisk

dödsstöt, och den fysiska följde snart efter. Lika stor var den

villfarelsen, att han trodde, att kongressen kränkte

författningen, när den ännu tils vidare uteslöt de knapt besegrade

re-bellerne från lagstiftningen och ännu icke ville tåla dem midt

ibland sig.

Man kan förr säga, att Johnson kränkte författningen, i det

han icke blott benådade de enligt författningen straffbare

högförrädarne, utan till och med åter förlånade dem såte och

stämma i kongressen.

Men nog med striderna. — Förnuft och statsklokhet voro

på kongressens sida, med den öfverensstämde unionens räddare

och befriare — Grant och Sheridan. Men Johnson var och

förblef en förhatad, föraktad man. Han var mer hatad och

föraktad, än han förtjänte, ty det låter icke uppvisa sig, att han

handlat så af oädla bevekelsegrunder. Man kan och får beskylla

honom blott för villfarelse och egensinne, och det förtjänar blott

medlidande. Hatet mot den förr så mycket firade förminskades

icke ens då, när han sedermera biföll kongressens mått och steg

och ratificerade och publicerade dess författningsamendement och

lagar. Denna allmänna afvoghet nedstämde honom till den grad,

att han blef högst melankolisk och få år efter

nedläggandet af sitt ämbete lade han sig till evig ro. Den 3 mars 1869

aflöstes han af Grant. Han lefde därefter mestadels i stillhet

och obemärkthet i sitt hem och dog den 31 juli 1875 i Carter

County-Tennessee, altså 6 år efter sitt presidentskap, såsom jag

ofvanför berättat. Johnson är och förblifver för alla statsmän,

ja, för hela den civiliserade mänskligheten ett lärorikt och

varnande exempel. Hans lif och verksamhet förtjäna därför att

blifva allmänt bekanta. Må vi förlåta honom hans villfarelse och

beundra hans andliga kapacitet och karaktärsstyrka, hvarigenom

han stigit så högt och gagnat sitt fosterland så mycket under de

största faror och tjänat såsom ett mäktigt stöd för lag och ordning.Det andliga lifvet i Nordamerika.

Under det de väldigt dundrande kanonerna skakade jorden och

försatte alla sinnen i ångest och fruktan, blefvo likväl andens

män och upplysningens kämpar — skriftställarne — icke glömde.

I New-York firades till och med skalden William Cullen

Bryants sjuttionde födelsedag på ett synnerligen glänsande sätt.

Century Club, hvilken bland sina medlemmar räknar de

utmärktaste skalderne, skriftställarne, lärde och konstnärerne i Förenta

Staterna, anstälde till den sjuttioårige veteranens ära en stor fest

och bragte honom så anderika hyllningar, som blott ytterst sällan

komma en författare till godo under hans lifstid.

Det ligger för mycket i många människors natur att blott

ära de döde. De lefvande afundas man deras talang och söker

så mycket som möjligt förringa den. Många kunna häller als

icke tro, att denna människa, som äter, dricker och sofver

såsom alla andra, skall vara en stor ande. I deras verk

finner man blott fel, ser man blott skuggsidorna, men icke

det stora och sköna. Men framför grafven flyr afunden, de döde

missunnar man icke deras kyliga läger. Öfver dem reser man

dyrbara minnesvårdar, under det man i lifvet bekrigade dem

och lät dem kämpa med näringsomsorger. Deras minnesvårdar

förorsaka ofta större kostnader, än de någonsin i lifvet

förvärfvat för sina verk. I nyaste tider synes man i allmänhet

bortlägga denna dårskap och äfven något akta på de ännu skaffande

och verkande. Äfven konstnärernes och skriftställarnes

materiella existens börjar redan gestalta sig bättre. Ja, många

författare hafva till och med lysande inkomster, under det de

mindre renommerades flertal, som gör mindre uppseende, ännu alltid

äro tryckta af svåra sorger. Det är dock ett godt tecken för

den i Amerika uppstående kulturen, att man där till och med

under den fruktanvärdaste ödeläggelse af länder och slagtande

af människor tänkte på de förtjänstfulla skriftställarne och gaf

dem bevis på sitt erkännande,

Men hvem är William Cullen Bryant? — skola många af

mina läsare fråga.

En berömd amerikansk skriftställare, då 70 år gammal,

altså mycket bedagad och likväl så litet eller nästan intet

bekant i vårt land. Just därför vill jag meddela några

underrättelser om denne och ännu några andra skriftställare och kämpar

för humanitet och andlig kultur, och jag hoppas, att de skola

intressera hvarje vetgirig läsare.

Då många amerikanska skriftställare, hvilka härstamma

från den anglo-sachsiska racen, för det mesta skrifva på

engelska, så äro de i följd däraf äfven mera bekanta för

engelsmännen än för oss. Huru stora äfven de politiska olikheterna må

vara mellan engelsmän och amerikanare, deras stora

skriftställare äro dock och skola städse förblifva en båda nationernas

gemensamma egendom. Amerikanarne se med samma stolthet som

briterna upp till sina store Shakspeare, Milton och Byron. En

novell af Dickens, en dikt af Tennyson upptagas genast efter

framträdandet med entusiasm och såsom en gemensam egendom

för alla engelsktalande. Under det Byrons arbeten i hans

hemland ännu föga voro föremål för uppmärksamhet, och han själf

i följd af sina villfarelser måste lefva i främmande land, läste

och beundrade hvarje bildad familj i Nordamerika hans »Childe

Harold» och andra snillefoster. Ja, man påstår, att ännu för

närvarande Byrons arbeten äro mera spridda, mera lästa och

uppskattade där än i hans hemland. Det säga

engelsmännen själfve.

Men på samma sätt som nordamerikanarne såsom sin

andliga egendom betrakta denne store britiske författare och nästan

skatta honom högre än hans landsmän, så äfven engelsmännen

med afseende på de amerikanske skriftställarne.

Washington Irving har formligen fått medborgarrätt i

den engelska literaturen. Hans »Sketch-book» och

»Brace-briedge Hall» äro utbredda öfver hela England, mycket mer

spridda än iriången engelsk författares alster. Likaså

Long-fellows »Evangelina», »Lifvets psalm», äfvensom Prescotts

och Bancrofts historiska arbeten. De senare läsas och

uppskattas nu äfven i Tyskland. Alla dessa och ännu många

andra amerikanska snilleprodukter betraktas såsom frukter af den

engelska andliga kulturen och såsom mognade på engelsk mark.

Men Bryants arbeten äro ända hittils så väl för briterna somför andra folk föga bekanta. Af Adolf Laun är ett band af

hans dikter öfversatt till tyskan. Det storartade natursceneriet

i hans hemland afspeglar sig i alla hans dikter. Han för oss

med landskapsmålarens trohet på prairierna, i urskogen, till

många generationers grafvar äfvensom till de mänskliga

städernas människofylda torg. Samtliga sångerna beröra den stora

nationens hjärta med dess strider för frihet och rättvisa. Hans

naturskildringar erinra om Lenaus" härliga bilder.

Men just denna specifikt amerikanska egendomlighet, denna

landskolorit, dessa stämningsbilder ur det amerikanska

national-lifvet, hvarigenom de liksom representera nationalandan, göra

visserligen Bryants dikter högst kära och värdefulla för

amerikanarne, men äro sannolikt orsaken till den ringa spridningen

bland andra folk, ehuru de så till form som innehåll synas oss

lika mästerliga som Longfellows för oss redan sedan länge

bekanta produkter.

I den nordamerikanska litteraturen intager Bryant såsom

skald och jurnalist första rummet. Han har utmärkt sig

såsom kämpe för unionen, för lag, humanitet och frihet äfvensom

för slafemancipationen och högst välsignelserikt verkat för

allmänhetens upplysning i statens vigtigaste frågor och sociala

förhållanden. I följd däraf firades äfven på ett ärofullt sätt hans

70:de födelsedag af unionens mest framstående andar.

Karaktäristiskt för slafstaternas kultur är, att de hittils

ännu icke fostrat en enda skald eller annan betydande

skriftställare. Alla framstående lärde, skalder och prosaförfattare

voro barn af norden — voro frihetens söner. Äfven detta

bevisar, att slafveriet icke blott gör de svarte mindre mänsklige,

utan äfven är den mäktigaste hämsko på deras herrars kultur,

hvilkas hela andliga upplysning endast och allenast sträcker sig

till kännedomen om att kunna njuta lifvet. Arbetet gälde hos

de rika slafegarne för oanständigt och såsom tillkommande blott

den lägre folkklassen. »Men lätja är början till alla laster!»

Bland lättingar hafva ännu inga stora andar uppstått, inga ädla

snillebragder utförts. Hersklystnad, intriger och allahanda

nedrigheter äro lätjans frukter. Tyranner inspireras icke till sång

och ädla idéer. Detta är blott goda, flitiga människors

födslorätt, hvilka i sina sånger prisa frihet och rättvisa och söka

förverkliga humaniteten bland alla jordens folk.

Det festliga helsningstalet till Bryant höll den för oss be-kante historikern Bancroft. Han uttalade däri, att de kommande

generationerna skulle högakta och älska Bryants arbeten såsom

»den älskliga sånggudinnan i vår republiks ungdomsår», denna

sköna, sträfsamma ungdomstid, då hon ännu icke såsom nu efter

det blodiga krigets borgerliga utbrott var nedtyngd af sorger och

bekymmer. Från hans snillealster strålade fridens och

lycksalighetens sköna ungdomsår till baka såsom från en tidens spegel.

Han hade skildrat det amerikanska lifvet med glänsande och

dock sanna färger, och äfven bragt till skön poetisk

framställning de allmänt mänskliga känslor, med hvilka alla jordens

kulturfolk sympatiserade.

Bryant uttalade i ett poetiskt svar sin ledsnad öfver sin

höga ålder och anmärkte, »att han afundades de unge männen

» deras kraftiga helsa, andens liflighet och ungdomens gyllene

tidsålder. Och om han visste en källa, ur hvilkens vatten han

kunde dricka evig ungdom, skulle han uppsöka henne, vore hon

än aldrig så många mil aflägsen, och med största glädje dricka

lifvets förnyelse. Tillika beklagade han med djup smärta

unionens ruin, den omätliga blodsutgjutelsen och det barbariska

människoslagtandet. Dock trodde han sig vid horisonten se en

fridens och frihetens hoppfulla stråle.

Detta var år 1865, då de segerrika unionsgeneralerne genom

sina glänsande bragder berättigade till denna förhoppning. Den

då ännu mycket kraftige, ungdomlige gubben Bryant hade ännu

en rörlig ande, mera full af idéer och handlingslust än fallet är

med månge unge män.

Amerikas konstnärer öfverlemnade åt honom ett dyrbart

album med många praktfulla teckningar. Och så firades han

såsom den förtjänstfulle skriftställare, som hufvudsakligen genom

sina verk höjt Amerikas andliga kultur och sträfvat att i lifvet

förverkliga de poetiska idealerna. Såsom grundläggare af

na-tionai-akademien har han äfven verkat högst välsignelserikt för

konsten. Hans död följde först för ett par år sedan. — Öfver

sin skapande verksamhet äfvensom öfver den gripande makten i

sina dikter uttalar han sig i följande ord:

The secret would"st thou know

To touch the heart or fire the

Wood at will?

Let thine own eyes o"erflow;

Let they lips quiver with the

passionate thrill;Seize the great thought ere

yet its power be past,

And bind in words the fleet

emotion fast. —

Det är: Skalden känner djupt i hjärtat hvad han skrifver

och tänker, ty

Blott hvad från hjärtat går

till hjärtat hittar vägen.

Näst i ålder af Bryants kolleger var den ett år yngre

Fitzgreen Halleck, född i Guildford i staten Connecticut. Denne

egnade sig först åt köpmansyrket och trädde i förbindelse med

millionären Asters banksällskap i New-York. Efter dennes död

drog han sig till baka till sin födelseort och tillfredsstälde sin

andes behof af lektyr. Mäktigt kännande högre rörelser i sig,

sökte han uttala dessa i ord och blef så med tiden skald och

skriftställare. Sin första dikt offentliggjorde han i en New-Yorks

journal under titeln »En farmgosse från Connecticut». Det från

det amerikanska lifvet tagna ämnet var behandladt på ett så

mästerligt språk, att man till och med betviflade hans

författareskap och trodde, att penningar och goda ord förhjälpt honom

därtill. Detta eldade honom till vidare poetiska arbeten, och så

offentliggjorde han 1819 under psevdonymen »Cracker & Co.» i

Evening Post »Poetiskt skämt», som i följd af de fina, skarpa

vitsar, hvarmed han gisslade de mänskliga dårskaperna, blef

mycket omtyckt och erhöll stor spridning. Från denna tid

offentliggjorde han årligen talrika produkter, bland hvilka hans

»Marco Bozzaris» läses öfver alt, hvarest man talar engelska, —

säger en engelsk litteraturhistoriker.

Hallecks arbeten utmärka sig genom eldig lyrik, musikaliskt

språk, harmoni och manlig vältalighet. Han besökte 1822

England och skref såsom minne »Älnvick Castle» ett beautiful poem f

som af alla engelsmän beundras såsom »klassiskt».

Halleck satt vid festbordet bredvid Bryant och gladde sig

åt sin ämbetsbroders triumf och det ärofulla erkännande, som

unionons störste andar egnade honom.

Äfven en lärd språkforskare tog del i denna festglädje,

nämligen Charles Anthon, professor i grekiska vid »Columbia

College» i New-York. Född där 1797 tillfredsstälde han tidigt sitt