Anarkismen. Dess grundtext

Anarkismen. Dess grundtext

ANARKISMEN

DESS GRUNDTEXT

ANARKISMEN

DESS GRUNDTEXT

På föranstaltande av Ungsocialistiska

förbundets verkställande utskott

utarbetad och tolkad

av

G. Henriksson-Holmberg

BOKFÖRLAGET BRAND, STOCKHOLM 4.

ANARKISTISKA MAXIMER

Allt som lever har en strävan att fullkomna sig

(Bakunin).

Utom samhället vore människan för beständigt

ett vilt djur (Bakunin).

Historiens stora, sanna, enda berättigade mål är

vårt förmänskligande och vår frigörelse, alla

sällskapligt levande människors äkta frihet och

trevnad (Bakunin).

Människan befrias från oket under sin egen

natur endast genom uppfostran och undervisning:

blott de göra det möjligt för henne att underordna

sin kropps drifter och rörelser ledningen av sin allt

mer utvecklade ande (Bakunin).

Allas lika frihet betyder det största mått av

frihet som är förenligt med att de i samhälle levande

enskilda akta sina verksamhetsområden ömsesidigt

och i lika grad (Tucker).

Av var och en efter förmåga, åt envar efter

behov.

Handla mot andra så som du vill att andra

skola handla mot dig under likadana förhållanden

(Krapotkin).

Allt herravälde är ett ont och det är heller icke

bättre om det är ett majoritetsvälde (Tucker).

Samhällets avskaffande är icke anarkismens

varken vilja eller önskan (Tucker).

Samhällets väl är tillika varje enskilds (Tucker).

I. OM ANARKISMEN

I ALLMÄNHET.

Inledning.

Anarkismen har även rätt till plats i

solen. — Må vi först som sist konstatera att

anarkismen erkännes för det första spela en högst

betydande roll i socialfilosofin som teori och för det

andra att denna teori kan i sin rena form aldrig

ignoreras av socialvetenskapen.

R. Stammler, Marx-kritiker och tysk jurist,

skriver: »det finns en anarkismens teori som alltid måste

spela en högeligen betydelsefull roll i

socialfilosofin, vilken, såsom en det sociala livets

egenartade filosofi, i sin rena gestalt aldrig får ignoreras

av socialvetenskapen och av denna heller icke

vederlagts (Die Theorie des Anarchismus, 1894).

Stammler är den upplysande och upplysta

motståndaren till anarkismen så till vida som han anser

en juridisk statsrättslig tvångsmakt nödvändig. Hans

ovan nämnda skrift går uteslutande ut på att söka

bevisa det.

Man bör icke, såsom vanligen sker, göra

anarkism och anarki liktydiga med varandra utan hålla

dem i sär. 1 likhet med A. Hamon och efter honom

Zoccoli *) bör man med anarkism förstå själva läran

och med anarki dess praktiska uppgift som

samhällsorganisation. Anarkismen är enligt Hamon ett

system, en doktrin eller teori — eller en helhet

av system, doktriner eller teorier — beträffande

samhällen som äro »anarkiskt» ordnade. Anarki är

ett samhällstillstånd utan regering, utan myndighet,

utan konstituerad auktoritet.

Vi ha därför uppdelat vårt ämne på tre

avdelningar. Såsom varande en överblick ha vi benämnt

första avdelningen »Om anarkismen i allmänhet»,

d. v. s. som lära och rörelse; den andra avdelningen

är ägnad anarkismen som teori och den tredje

anarkin som samhällsorganisation.

Så olika de anarkistiska skriftställarna kunna vara

i detalj, så finns det dock dem emellan så mycken

överensstämmelse i deras åsikter i allmänhet att

de kunna inordnas under en bestämd synpunkt av

idéer i huvudsak gemensam för dem alla: idéerna

rörande staten som en övergående eller historisk

samhällsform, frihet, rättvisa, moral o. s. v. Det

finns med andra ord en bestämd anarkismens

grundtext, som skall vara denna skrifts föremål.

Det finns, som Hamon säger, skiljaktigheter mellan

’) Zoccoli är en italiensk lärd, både filosofie och juris doktor, som vid

utgivandet av sin bok om anarkismen, en av de utförligaste om icke den

utförligaste som finns om anarkismen, var docent vid universitetet i Rom.

E-huru motståndare till anarkismen, såsom ”genomträngd av en djupt

omoralisk anda” är hans bok dock så upplyst och upplysande skriven att en tysk

anarkist ansett sig oförhindrad att översätta den till tyskan 1909 under titeln

Die Anarchie. Ihre Verkunder, ihre Ideen, ihre Taten. Versuch einer

systematischen und kritischen Obersicht, sowie einer ethischen Beurtheilung.

— A. Hamon är en vetenskapsman som verkat som professor vid det fria

universitetet i Bryssel och vid socialvetenskapernas fria lyceum i Paris samt

förf. till flera arbeten om anarkismen.en Proudhon, en Bakunin, en Reclus, en

Krapotkin, en Most, Spies, Malatesta, Merlino, men de

referera sig till detaljer endast, icke alls till principer.

Idéerna äro desamma; de allmänna linjerna

desamma, likaså kunna vi säga att det existerar en

anarko-socialistisk doktrin. (Jfr C. J. Björklunds artikel

»Anarkistiska reflexioner» i Röda Fanor, årg. 1923.)

Enskilda bland skriftställarna kunna också med

förkärlek ägna sin samhällskritik åt vissa sidor av

samhällslivet. Proudhon ägnade sig förnämligast åt den

ekonomiska; Bakunin åt den politiska; Krapotkin åt

den sociologiska kritiken; Stirner åt de abstrakta

eller filosofiska frågorna om jaget och dylika

metafysiska spörsmål, varigenom han blivit den filosofiska

individualismens hänsynslösaste apologet. Proudhon

blev därigenom en ekonomisk organisatör; Bakunin

de politiska sammanslutningarnas förespråkare;

Krapotkin apostel för moral och humanitarism, i det

stora hela sålunda en fortsättare av Proudhon, hos

vilken plikt och moral och rättfärdighet inta en

utomordentlig plats. Proudhon och Krapotkin äro

sociologerna bland anarkisterna.

Hos den ena författaren kan även en särskild

dygd eller faktor framhållas framför andra dygder

eller faktorer. Sålunda blir för Proudhon rättvisan;

för Stirner den individuella friheten respektive

makten, som filosofisk spekulation driven till sin yttersta

konsekvens; för Bakunin den uppbyggande

förstörelsen; för Tolstoj den religiösa fördragsamheten;

för Krapotkin människokärleken högsta lag, norm

eller rättesnöre. Språklig härkomst. — Proudhon införde

orden anarkism och anarki som termer i

samhälls-läran; det förra uttrycket som namn på en

samhälls-åskådning till skillnad från andra

samhällsåskådnin-gar; det senare som uttryck för ett visst sätt att

organisera samhället. Men orden funnos förut i språket,

dem har han alltså icke uppfunnit. Grekiskan har

fått släppa till ordet. Enligt ordalydelsen skulle

anarki betyda utan överhet eller styresman,

bildat som det är av nekande partikeln an och archä,

regering, chef. I enlighet därmed skulle »anarkisk»

vara liktydigt med regeringslös, laglös, tygellös,

såsom språkmännens översättning vanligen lyder,

alltså ett samhällstillstånd, »då antingen ingen styrande

makt finnes eller den styrande makten saknar

nödig myndighet och icke kan upprätthålla laglig

ordning, regeringslöshet, laglöshet, tygellös oordning».

Anarkismen betecknas som en åsikt eller riktning

som »uppställer anarki som mål».

Vad språkmännens uttydningar ange,

sammanfaller föga eller icke alls med vad läran förkunnar.

Anarkismen vill varken oordning eller kaos; den

fordrar även ordning i sammanlevnaden

människorna emellan. Men den ordning den vill och

fordrar är en annan än den staten ålägger sina

undersåtar. Dess samhällsordning är en annan än

statsordningen. Håller man för ögonen att »stat»

är detsamma som e 11 av sätten att organisera

samhället och att denna organisation är dess

statsordning, så förstår man lätt detta annars så invecklade

och för mången rätt svårfattliga uttryck. Stat är en

samhällsorganisation, en samfällighet av människorför vissa ändamål. Och som

samhällsorganisationerna kunna vara olika, så är »stat» ett bland

sätten att organisera ett samhälle resp. samhället.

Bland dess attribut räknas en överhet, en makt

som ensam regerar, statsmakten med andra ord,

samt en lagstiftningsmakt. Från dessa,

regerings-och lagstiftningsmakten, utgå sedan andra dem

underordnade myndigheter som äro nödvändiga på

det att staten skall kunna fungera i enlighet med

sina principer och i enlighet med sin absoluta

myndighet, kallad auktoritet, alltså en diplomati, en

förvaltande och dömande ämbetsmannakår, kallad

byråkrati, armé och polis, kyrka och hierarki.

Skulle anarkismen och dess avläggare

anarko-syndikalismen en dag intränga i samhällena, skulle

vi icke längre ha politik; politiken som började med

den första staten som lagstiftningsmakt skulle då

för alltid ha upphört, om man fattar politik i den

gamla grekiska meningen av en statsförfattning.

Politik kommer av polis (tonvikt på po). Bland

andra härledningar uppstod av polis grekiska

poli-teia, politiken som statsförfattning och som

stats-klokhet men även som statslära.

Nettlau, anarkismens historieskrivare, säger enligt

mitt förmenande fullt riktigt att »om ordet anarki,

som betyder icke-herravälde och i många lands

språkbruk uttrycker en skärpning av begreppet

oordning, hade denna betydelse redan vid ordets första

bildning, må betvivlas: språket skulle ha valt ett

ord omedelbart därför. Förefintligheten av det

grekiska amarchia tyder på att personer funnos vilka

medvetet förkastade herraväldet, staten; först dådessa bekämpades och förföljdes, häftade denna

beteckning vid dem i betydelsen av den bestående

ordningens farligaste rebeller» (Der Vorfruhling der

Anarchie, 1925, s. 17).

Rekrytering. — Anarkismen äger anslutning

från alla stånd, klasser och yrken, åldrar, raser och

nationaliteter: lärde och olärde, vetenskapsmän och

konstnärer, rika och fattiga, proletärer och

studeranden såväl som judar och kristna. Det finns

bland anarkisterna jurister, läkare och medicine

studerande, professorer, ingenjörer, advokater,

arkitekter, litteratörer och journalister, handelsresande,

även officerare, stads- och lantarbetare, bönder,

typografer, skomakare, mekaniker, skräddare, o. s. v.

Ett flertal konstnärer ha lämnat teckningar och

illustrationer, porträtt och andra bilder till affischer,

böcker, tidningar och tidskrifter. I Sverge äro W.

Crane, William Morris’ vän och kampbroder, och

Steinlen mest kända. Andra äro M. Luce, Pissaro,

Signac. Och anarkister finns det över hela världen,

i nya och gamla världen, i såväl Europa som i

Nord- och Sydamerika, i Mexiko, i Argentina, i

Uruguay. Hamon anslår 1905 deras antal i

Frankrike till »några tiotusental», detsamma i Tyskland.

I England är antalet mindre än i. Belgien och

Holland. I Italien är anarkosocialismen den mest

utbredda formen av socialism. I Spanien utgöra

icke anarkistsocialisterna en mycket liten minoritet.

I Argentina och Uruguay äro anarkosocialisterna

talrikast, i Förenta staterna är deras antal

tvärtom ringa, oavsett »Industrial Workers of theWorld», de amerikanska syndikalisternas

organisation.

Schweiz har sedan 1840-talets början varit en

huvudhärd för den anarkistiska rörelsen. Från det

franska Schweiz (Jura) har rörelsen utgått till

Frankrike, Italien, Spanien; och i Schweiz ha

Ba-kunin och Krapotkin först verkat som aktiva

anarkister. Befolkningen bland Jurabergen, berömd för

sin urtillverkning, har varit anarkistiskt genomsyrad

och dess federation, den anarkistiska

jurafederatio-nen, har som bekant spelat en stor roll i den

anarkistiska rörelsens historia. En juris doktor J.

Lang-hard har skrivit en diger bok på 480 sidor »Den

anarkistiska rörelsen i Schweiz» som utkom i en

andra upplaga 1909. I likhet med Zoecolis bok är

även den en upplyst och upplysande bok om

anarkismen men till skillnad från Zoccoli avhåller

Lang-hard sig från varje subjektivt omdöme om rörelsen.

Han finner sig icke alls etiskt sårad av den utan

låter händelserna helt och hållet tala för sig, alltså

utan någon som helst värdesättning. Hans bok

handlar om Schweiz som centralhärden för den

äldre anarkistiska rörelsen under skyddet av den i

landet härskande asylrätten för politiska flyktingar.

I Sverge är f. n. ett och ett halvt tusen anarkister

organiserade i Ungsocialistiska förbundet; andra

tillhöra enbart den syndikalistiska organisationen

S(verges) A(rbetares) C(entralorganisation). I ett

som allt anses det finnas c: a 6,000 anarkister i

landet. I Danmark anslår tidningen Brands

expe-ditionsföreståndare Emil Manus, vilken vistats i

åratal i Köpenhamn, deras antal till ett par hundra.I Norge torde de utgöra ett halvt tusental. I

Finland har man aldrig offentligt hört talas om

anarkister, men att sådana finnas även där är

självklart.

Bland anarkisterna finns det både unga och gamla,

så att man kan icke tala om några särskilda åldrar.

Hamon har i en enquete funnit deras åldrar variera

från 19 till 50 år och däröver. Mer än 6/7 av de

personer, vilka ha besvarat hans enquete, äro minst

40 år. Och i Sverge finns det desslikes växlande

åldrar bland anarkisterna inom arbetarklassen.

Överklassanarkister ha vi egentligen icke i Sverge.

En del av So-talets socialister visade en tid en

starkare dragning till anarkismen: Axel Danielsson,

Fredrik Sterky, C. N. Carleson, G. F. Steffen, H.

Bergegren. (Se min artikel i Brands julnummer

»Om anarkismens förtid i Sverge» 1921.) I ett brev

till Strindberg i oktober 1884 (utan datum) skrev

Carl Larsson: »det är endast socialism eller

kommunism som duger, litet anarkism tror jag ej skulle

skada — jag är rädd för att man måste börja med

den» (Svenska författarföreningens, i k. biblioteket

deponerade samling Carl Larsson-brev till August

Strindberg). Vad mig själv angår här jag sagt min

mening, uttryckt i ett anförande vid Sverges

Ungsocialistiska Förbunds 7: de kongress i Stockholm

1926 (Se kongressprotokollet).

Sedan Strindberg i raskt tempo övergivit den

engelska utilismen, darwinismen, Quiding och de

franska socialisterna Cabet och St. Simon i nämnd

ordning, betecknade han sin sociala ståndpunkt som

katederanarkism. Han hade de två, tre sista årenav 8o-talet hamnat i Nietzsches aristokratiska

anarkism, den han definierade som »frihet för de bästa

att också få råda... en De vises aristokratiska

republik».

Något tidigare, på 1870-talet, fick anarkismen

t. o. m. tjäna sällskapslivet i Lund. Levande

chara-der var där en omtyckt sällskapslek vid

bjudningarna i professorsfamiljerna. »Jag minns», skriver

en författarinna i »Minnen från gamla skånska

hem» (1926) »en sådan afton (hos prof. Lysander),

då prof. Lidforss föreställde Rochefort och stod

på ett bord och höll tal på franska. Bland

anarkisterna, som trängdes omkring talarstolen, fanns

Louise Michel, klädd i en röd bordduk.»

Hos C. J. L. Almquist kan man träffa på flera

tendenser till anarkism. Han sätter mer värde på

andlig frändskap som föreningsband än yttre band

i form av lagar, påminnande häri om Rabelais och

ordningsreglerna för hans »den fria viljans orden»,

en återklang måhända av hans, på latin avfattade

doktorsavhandling 0111 Rabelais 1838. Almquists

samhällssatir »Ormus och Ariman», varest han

gisslar regeringslustan och det myckna lagstiftandet,

går i Rabelais’ stil.

P. A. Siljeström, den framstående pedagogen och

mångsidiga författaren, förklarade 1844 i ett av sina

»Bref i blandade ämnen» (i det 78 :e brevet) att all

politik skall försvinna när endast rättvisa blir

gällande i politiken. »Vadhelst vårt tidevarv kan

skryta över, icke kan det stort mer än något

föregående brösta sig över i den allmänna politiken,

ty det är i dag, såsom alltid, våldet, icke rättvisansom presiderar över världens öden. De fysiskt

starkaste makterna hava för sig usurperat rättigheten

att leda världshändelserna: och var och en bland

dessa avhålles ej av rättvisa utan av svaghet från

att inkräkta världen. Jag vet likväl när endast

rättvisa skall bliva gällande i politiken. Det skall ske

— när icke längre finnes någon politik.»

I de orden ligger en äkta anarkistisk tankegång

av en icke-anarkist. Är i grekisk mening politik

läran om staten, så upphör politiken att finnas, när

i anarkistisk mening det icke längre finns någon

stat. I dialogen Nytt från en ny (anarkiskt

organiserad) värld låter därför även dess författare

William Morris representanten för det nya och fria

samhället svara på frågan vad slags politik som där

bedrives: »vår politik är mycket god, emedan vi —

icke ha någon».

Friedländer, förf. till Die vier Hauptrichtungen

der modernen socialen Bewegung, 1901, förmenar

att i Careys, Diihrings och Georges, men även i

Adam Smiths och Thomas Buckles arbeten finnas

anarkisternas »hållbara» grundåsikter i »för det

mesta även vida bättre form än i de egentligen s. k.

anarkistiska lärorna».

När prof. Fahlbeck recenserade en avhandling

om Quiding, betecknade han honom som

»full-blodsanarkist». Det kan i det stora hela icke heller

bestridas. Det finns hos honom många synpunkter

som sammanfalla med Godwins, Proudhons,

Baku-nins, Tolstojs, till och med Stirners (beträffande

straffet) om ock med olika motivering och utan att

han känt deras arbeten, liksom det finns olika moti-veringar hos dessa anarkismens representanter.

Såsom sådana beröringspunkter kunna nämnas

exempelvis största möjliga decentralisation,

egendoms-gemenskapen, småsamhällenas, kretsens,

associationens, kommunens självständighet, det oupplösliga

sambandet mellan den politiska omgestaltningen och

en djupgående social reform, avskaffandet av den

myntade metallen som betalnings- och bytesmedel,

kyrkan som onödig: den som har behov av

religiös uppbyggelse får själv hålla sig sin präst, statens

doms- och straffrätt o. s. v. Vi slå sålunda fast att

Quidings samhällsåskådning går i anarkismens

tecken. För en individualanarkist är han mer federalist

än anarkist, liksom Tucker och Nieuwenhuis i deras

egenskap av individualanarkister bestrida Krapotkin,

Reclus, Most rätten att nämna sig anarkister,

emedan de äro kommunister resp. socialister. På ett

enda ställe i Slutlikvid med Sverges lag använder

Quiding ordet anarki och då i den gängse

betydelsen av oordning. Quiding har lika litet kallat sig

anarkist som socialist, ehuru hans

samhällsåskådning är både anarkistisk och kommunistisk. Varken

Godwin, Stirner, Tolstoj eller Nietzsche ha kallat

sig anarkister eller sina teorier anarkistiska; men

räknas de icke dess mindre till de anarkistiska

teoretikerna. I sin obekantskap med den grundligare

anarkistiska litteraturen förklarar Alf Ahlberg i sin

skrift om Nietzsche att »intet finns som Nietzsche

så djupt avskyr som formlöshet, oordning,

anarkism». Nietzsche vill också frihet, menar den snälle

hr Ahlberg, men »frihet under ansvar», just vad

anarkismen även vill. Vem är anarkist? — På denna fråga svarar

Hamon: disciplarna av de anarkosocialistiska

doktriner som vissa filosofer, sociologer eller

vetenskapsmän ha framställt. ^

Det finns en mängd olika slags människor som

kalla sig anarkister utan att egentligen vara det:

individualanarkister, vilka åberopa individens frihet

på ett absolut sätt utan någon slags begränsning;

anarkister vilka titulera sig så, emedan de helt enkelt

protestera mot den gällande sociala organisationen

so-m mer eller mindre våldför sig på dem, de

ignorera fullständigt det som anarkisterna vilja och ha

intet ideal. Det finns även individer, vilka tillägga

sig titeln »anarkist» i förhoppning att legitimera

vissa handlingar och ge sina motiv en viss

altruis-tisk klädsel utan att ha mer gemensamt med de

anarkosocialistiska lärorna än titeln, utan att de

sålunda veta vad anarki är.

För att vara anarkosocialist är det icke nog att

titulera sig så, icke heller nog att endast ropa leve

anarkin! som i och för sig endast är ett

kännemärke på protesten mot den sociala ordningen. För

att vara anarkosocialist måste man enligt Hamon

vara till sin åskådning och principiella ståndpunkt

en lärjunge av de teorier som Reclus, Krapotkin,

Malatesta, Malato, Guyau, Parsons, Most, Spies,

James, Mella formulerat. Den som icke äger

dessas sociala och moraliska ideal och en därmed

överensstämmande sinnesbeskaffenhet, kan icke

rättvis-ligen siiga sig vara anarkosocialist. Av de

uppräknade namnen äro Reclus, Krapotkin, Malatesta,

Parsons och Spies (»Chicagomartyrerna»), Most allmäntkända bland de svenska ungsocialisterna. Guyau

är en fransk teoretiker på moralens område, Mella

och Malato äro spanjorer, den senare särskilt

intresserad för skol- och undervisningsfrågor, C. L.

James amerikan.

Det finns slutligen en del sig kallande anarkister,

vilka gjort sig särskilt ryktbara som attentatsmän.

Ett närmare ingående på deras dåd ligger utom

denna skrifts område såsom varande ett ämne som

endast har med den så kallade kriminella politiken

att göra, d. v. s. frågor och händelser som röra

förhållanden för dagen.

Individuella våldshandlingar ingå icke som

element i anarkismens sociala och filosofiska

åskådning, skulle de även gå under namn av

»handlingens propaganda» eller »propaganda genom

exempel». Av nöd, elände, förtvivlan, hat, hämd, raseri,

blind fanatism föranledda »anarkistdåd» äro icke

mer »anarkistiska» än andra, likaledes av enskilda

individer begångna politiska mord, sak samma

borgerliga eller revolutionära. Fanatism och

sinnesomtöckning ha förresten förekommit inom alla

riktningar och åskådningar och under åberopande att

ogärningarna begåtts i övertygelsen om att de varit

till mänsklighetens bästa eller utförts i frihetens

och mänsklighetens namn. Zoccoli säger också helt

ärligt att de rebelliska eller upproriska handlingarna

äro oavhängiga varje teoretisk idé. Funnes även

ingen anarkism och inga anarkister, skulle ändå

sådana handlingar äga rum.

Anarkosocialistens mentalitet och

karaktär.

Anm. Anarkisten företräder tvänne riktningar: en politisk och en

socialistisk (ekonomisk). Uttrycket anarkosocialist kan vara så till vida

oegentligt som därav kunde dras den slutsatsen att för anarkisten är socialismen det

viktigaste, vilket icke är fallet. För honom är den antipolitiska ställning han

intar till staten lika viktig. Jag har emellertid föredragit uttrycket

"anarkosocialisten” i stället för ”anarkisten-socialisten” såsom bekvämast att använda

i texten.

Hamon har skrivit en bok uteslutande om detta

tema. Följande framställning får gärna betraktas

som ett referat av hans bok »Psychologie de

1’anarchiste-socialiste».

Utgående från det faktum att ett folk, som är

av en och samma nation, äger i genomsnitt vissa

andliga egenskaper som äro gemensamma och

karaktäristiska för alla människor av denna nation,

betraktade som nationell mental genomsnittstyp, och

att likaså utövare av ett och samma yrke, vilka

desslikes ha sin särskilda psykiska karaktär, utmärkande

för yrket som genomsnittstyp, en professionell

mentalitet, har Hamon funnit en tredje form av

mentalitet som han benämner den filosofiska mentaliteten,

karaktäristisk för alla lärjungar eller anhängare av

en och samma doktrin eller lära vilken nationalitet,

profession eller klass de än må tillhöra, här alltså

för alla anarkosocialister.

Tusen fransmän, tusen engelsmän, tusen kineser

äro olika sins emellan men äga på grund av sin

ras’ ärftlighet en gemensam karaktär som tillika

konstituerar en idealtyp av fransman, engelsman,

kines. Det existerar sålunda en nationell mentalitet.

Individerna, delade på en och samma nationalitet,

besitta allmänna psykiska egenskaper speciellt

beträffande deras nationalitet.

Samma resonemang kan användas på existensen

av en professionell mentalitet. I nationen finns det

yrken noga karaktäriserade: militäryrket, polis,

prästerskap. Under inflytande av en ständig utövning

av ett yrke, i hjärnan ärftligt predisponerat,

uppstår produktionen av särskilda mentala yrkesenliga

egenskaper. Hos individerna av ett yrke finns

förberedelse till produktionen av åsikter eller idéer

som äro nödvändiga för utövandet av detta yrke.

Men det finns som sagt »en filosofisk mentalitet»,

ett aggregat av gemensamma psykiska, andliga eller

mentala egenskaper hos individer, bekännande sig

till samma filosofiska doktrin och som sålunda visar

att de äro* disciplar av berörda doktrin. De uttrycka

sig på samma sätt; de betrakta fakta på samma

sätt; de ha samma syn på tingen. Denna

likformighet i idéer, i tingens värdering åstadkommer

gemensamma psykiska dispositioner hos alla dessa

individer; hade de icke samma tendenser, skulle de

icke kunna förstå, se eller värdera tingen på samma

sätt.

Iiamon har till huvudsaklig del grundat denna

filosofiska mentalitet på en enquete som han

verkställt för att få fram denna mentala, psykiska eller

andliga genomsnittstyp. Han tillställde nämligen ett

antal anarkosocialister av olika nationalitet:

engelsmän, irländare, skottar, tyskar, holländare, italienare,

spanjorer, portugiser o. s. v., tillhörande olikastånd, klasser, yrken och åldrar tvänne likalydande

frågor: varför är ni anarkosocialist? Hur har ni

blivit anarkosocialist? samtidigt bedjande dem uppge

ålder, yrke, nationalitet. Med stöd av 170 sålunda

inkomna svar, varibland även från Sverge, sökte

han, såsom han säger, »åstadkomma de speciella

psykiska karaktärerna hos disciplarna av Reclus,

Malatesta, Krapotkin, Parsons, Spies».

Egenskaperna äro som sagt ett aggregat av

gemensamma psykiska egenskaper, utmärkande typen,

men hos de enskilda individerna kunna dessa

egenskaper variera: den ena egenskapen kan vara mer

framträdande eller intensiv än en annan egenskap

— är frihetsbegäret särskilt starkt framträdande,

kallas anarkosocialisten libertär (av franska liberté,

frihet) —, åter andra egenskaper äro mindre

framträdande, »förtunnade», alltså mindre drivande.

Aggregatet av anarkosocialistens mentalitet

sammanfattar Hamon i följande nio egenskaper.

Anarkosocialisten besitter som typ:

1) revolt- eller upprorsanda, 2) kärlek till frihet

och 3) till sitt alter ego, medmänniskorna (altruism),

4) självkärlek (individualism), 5) känslighet, 6)

rätt-färdighetskänsla, 7) sinne för logik, 8)

kunskaps-begär, 9) sinne för proselytmakeri (esprit de

prose-lytisme).

Dock kan envar av dessa egenskaper, tagna

var för sig, även förekomma hos

icke-anarkosocia-lister.

Revolt- och upprorsanda tillhör alla revolutionärer

och man kan vara revolutionär utan att ha

Carpen-ters, Merlinos, Bruno Willes, Jean Graves, Sébas-tien Faures sociala ideal. Denna tendens kan

finnas hos auktoritära socialister, hos imperialister, hos

rojalister i Frankrike, hos liberala i Ryssland, hos

republikanerna i Spanien, hos radikala i England.

Hos några äro tendenserna progressiva, i framåt

gående riktning, hos andra äro de regressiva, i

till-bakagående riktning. Men det är i förekommande

fall av föga vikt, ty det är tillräckligt att veta att

tendensen till revolt existerar hos dessa individer.

— Undersöknings- eller kritikandan, härledande sig

från revoltandan, manifesterar sig hos flertalet

människor som ägna sig åt vetenskap, litteratur, konst.

Nyhetsandan eller begär efter det nya, en annan

härledning från revoltandan, förekommer hos alla

auktoritära socialister, uppfinnare, upptäckare av

alla slag, artister, originella, på sig själva troende

litteratörer.

Frihetskärlek och självkärlek finnas hos alla

artister vilka ofta äro lågande individualister och

som vilja frihet för — sig. Liberalen försäkrar sig

älska friheten men han vill den för sig och några

andra. Den rike, ädlingen, bourgeoisen, den

konservativa mannen har en stark självkärlek.

Altruism förekommer i filantropers, auktoritära

socialisters mentalitet. Kunskapsbegär hos alla

vetenskapsmän, proselytandan kan vara uppriktig och

övertygad hos katoliken, hos auktoritära socialister,

hos adepter av Englands och Skottlands många

religiösa sekter.

Men helheten av dessa mentala karaktärer är

konstitutiv i anarkosocialistens själstillstånd. Det

är det som gör skillnaden så stor mellan honomo-ch de andra här nämnda kategorierna av

ickeanarkister.

Karaktärisera vi så mera i detalj de enskilda

mentala egenskaperna.

Revolt- eller upprorsandan. — Revoltens

anda finns i alla mänskliga hjärnor, ty den är

blott en form av förmågan att reagera som varje

individ äger. Av denna böjelse till revolt

förekommer olika former: benägenheten att undersöka,

kritisera; oppositionsandan, nyhetsbegäret äro

yttringar därav. Genom att undersöka, pröva, kritisera

vägrar individen att godkänna alla färdiga meningar,

företeelserna sådana de läggas fram för honom.

Han uppreser sig mot idéer, allmänt antagna.

Genom att motsäga givna teorier, genom att göra

opposition mot vissa handlingssätt röjer individen

upprorsmannen. Granskning, kritik, motsägelse,

opposition äro identiska, yttringar av revoltandan, ävenså

nyhetsbegäret. Individen som inför nyheter i konst,

i vetenskap, i litteratur äger uppenbarligen en

kritisk mental karaktär. Detta yttringssätt är i

synnerhet märkbart hos alla lärda, litteratörer, artister vilka

äro anarkosocialister. Reclus, Malatesta, Krapotkin,

Parsons, Gumplowicz (Ladislaus), Tolstoj o. s. v.

proklamera individen genom sig själv, följaktligen

lära de revolten, våldsam eller icke, enligt deras

personliga temperament. Samma tendens till revolt

som är klart uttryckt i de anarkosocialistiska lärdes

verk, återfinnes även kraftigt uttryckt i de

anarkosocialistiska litteratörernas romaner och sånger (Paul

Adam, Mirbeau, Lazare, Eekhoud etc.). Revoltandan är alltid tillfinnandes i

anarkosocia-listens hjärna. Den är icke ensam men associerad

med andra tendenser, vilkas aggregat är specifikt

för den filosofiska mentaliteten hos adepterna av

den anarkosocialistiska doktrinen. Den uppnår hos

dem en högre utveckling, än den man finner hos

människor i allmänhet, hos några starkare, hos

andra svagare. Det vill också synas som

manifestationerna av denna anda äro mäktigare, mer häftiga

hos italienare och belgare än hos engelsmän,

skottar, tyskar. Fransmän och irländare synas hålla

en medelväg.

Kärleken till friheten. — Oavsett

nationalitet, ålder eller kön, ådagalägger anarkosocialisten

en djup kärlek till friheten. Han önskar icke den

eller den friheten, pressfrihet eller frihet till

sammanslutning, religiös frihet eller någon annan frihet;

han önskar friheten. Några kräva till och med

den absoluta friheten. Denna frihetsåtrå är ofta

oklar, konfys i individernas uppfattning men den

är verklig. Anarkosocialisterna vilja den verkliga

friheten men många gånger är denna lågande

kärlek till friheten fördunklad av andra tendenser i

deras mentalitet. Den är aldrig ren, ty den är aldrig

ensam. Kombinerad med revoltandan och andra

specifika egenskaper är dess karaktär underkastad

förändring (resp. försämring) mer eller mindre djup

som kunde leda till att förneka dess existens för

en ytlig iakttagare. Passionerna kunna modifiera

och modifiera också mer eller mindre djupt enligt

individuellt temperament, enligt den omgivandemiljön denna libertära tendens, vars förekomst är

obestridlig hos alla anarkosocialister. Anhängarna

av Merlinos, Carpenters, Bakunins, Mosts,

Sébas-tien Faures läror äro individer som i sin mentalitet

äga kärleken till friheten.

Själv- eller egenkärleken

(individua-1 i s m). — Anarkosocialisten vill leva fri utan att

underkastas någon social lag genom en påtvingad

makt, utan annan auktoritet än sin egen. Denna

vilja att leva fri utan lagens och auktoritetens band,

denna revoltens stridshumör mot alla fysiska eller

moraliska bojor innefattar nödvändigt individualism.

Denna mentala egenskap är den rena och enkla

utvecklingen av egoismen eller kärleken till sig

själv, som alla varelser äga mer eller mindre, ty

den är en yttring av självbevarelsen. Libertär bör

anarkosocialisten vara individualist. Vi kunna icke

förstå en libertär som icke är individualist. Dessa

två mentala egenskaper mer än komplettera

varandra. De förväxlas alltid eller nästan alltid.

När en människa vill undertrycka lagarna och

förneka människans makt över människan, är det

tydligt att hon också vill att individen må vara

sin egen herre. Individen är frigjord från alla

fördomar, alla band, alla fjättrar. Han utvecklar sig

fritt, fullkomnar sig fritt. Individen bör, säger

Hamon, som vi här följa ordagrant, utan hinder

utveckla, fullkomna sig. Ju mer människan närmar

sig fullkomningen från anarkistisk synpunkt, desto

större skall möjligheten finnas att realisera anarko-socialistens ideal, ju mer hon är förbättrad, desto

mer kan samhället förbättras.

Altruism och känslighet. —

Individualismen eller kärleken till sig själv träffar man på

hos-en mängd människor som äro allt annat än adepter

till Bakunin, Parsons, Malatesta, Mella och Spies.

Den anarkosocialistiska doktrinen lär i motsats till

dessa individualister, vilka äro" libertärer för sig

eller auktoriteter för andra, folk som har djupt

förakt för massan, tvärtom kärlek till de ringa,

undertryckta, lidande. Altruismen är kärleken till

medmänniskorna, utgör en integrerande del av den

anarkosocialistiska undervisningen, som hävdar i

princip människornas jämlikhet, vilken skillnaden

än må vara i deras intellektuella och moraliska

värde, i deras sociala nyttighet. Den

anarkosocialistiska doktrinen lär kärleken till andra, solidariteten

är cless konsekvens.

Den starkt utvecklade känsligheten är en

konstant egenskap hos anarkosocialisten som sättes

på prov i livet, ett slags kult som stärkes av att

icke låta andra lida.

Rättfärdighetskänslan. — Människan

förstår icke det ofattliga: den absoluta rättvisan; men

hon äger i sin mentalitet en känsla av rättvisa.

Känslan för rättvisa finns hos alla människor men

den är olika utvecklad. Anarkosocialisten är

upprorsmannen, d. v. s. han äger tendenserna till

undersökning och kritik; han är individualist och

al-truist; han har då tendenserna att jämföra sitt ödemed andras; han är sensibel, emedan han lider

av andras lidande, och hans altruism bringar i

dagen hos honom hot mot dem vilka göra andra

lidande. Hos anarkosocialisten förbittras alla dessa

psykiska egenskaper, eggas åtminstone till en större

grad än hos människor i allmänhet. I

anarko-socialistens mentalitet förekommer ofta en

överkänslighet, alltid mycket mer utvecklad än hos

genomsnittsmänniskorna.

Känslan för logik. — Anarkosocialisterna

vilja icke i namn av någon hemlig kraft (entitet)

tvinga människor till att tro; de vilja övertyga och

göra varje individ förmögen att själv se den

sanning de lära. Anarkismens teoretiker bemöda sig

att vara logiska, att appellera till sina läsares logik.

Anarkosocialisterna äro folk som på samma gång

reflektera och resonera, som vilja vara logiska.

Kunskapsbegäret. — För att odla sitt jag,

behöver anarkosocialisten läsa och studera på det att

hans tendens till kritik och undersökning må eggas;

han har behov av att veta. Upprorisk mot de

sociala formlerna vilka han vill ha ändrade, har han

också behov att ständigt öka sitt vetande, mer eller

mindre djupt eller ytligt för att bemöta

invändningar som man gör mot hans kritik av den

auktoritära sociala samhällsordningen, och till

försvar av sin libertära sociala formel. Han har

behov att studera samhällets organ och funktioner

för att ådagalägga sin kritik och sitt ideal; han

har behov att analysera samhället, att uttänka bote-medlen till de missförhållanden som han

konstaterar eller tror sig konstatera, att ge en syntes av

alla dessa botemedel i den ideella framställningen

av ett nytt samhälle.

Proselytandan. — Det är för

anarkosocialisten icke nog att säga sanningen; han måste

övertyga sina åhörare. Idépropagandan är anarkistens

mål. Hans stridslystnad, hans kamp för sin sak

upplöser sig i att göra propaganda, att göra

proselyter, för vilket han äger en lågande iver. Han

propaganderar på varje plats som står honom till

buds: såväl i verkstaden som i salongen, vid

bordet som på tribunen, i fängelse som i frihet. Han

talar i föreningar; han skriver i tidningar; han

kåserar i grupp; han publicerar broschyrer,

pamfletter, plakat, böcker, revyer, ja, han använder alla

sina krafter för att handla genom exempel. Han

är med ett ord den sannskyldiga aposteln för en

doktrin; den må vara ansedd eller icke, ny eller

gammal, god eller dålig. Hans kärlek till andra,

hans rättfärdighetskänsla, hans sinne för logiken,

hans kampmetoder utgöra konstitutiva delar av hans

karaktär. För att propagera idén utstår han fängelse,

arrestering, ja döden, ty allt vad han lider för sin

idé, skänker honom tillfredsställelse. Det kan ibland

slå över till det abnorma, urarta till mani (konstaterat

genom propagandistens psykiska tillstånd genom

våldet). Men å andra sidan utvecklar anarkisten i

propagandan en sinnrikhet, en seghet, en djärvhet som

man icke finner hos de gamla partierna.

På samma gång anarkosocialismen är en filosofiskdoktrin är den även ett politiskt parti, försåvitt dess

mål är statens förintande och därtill ett

föregångs-parti, ett avantgarde.

*

Så som anarkistens filosofiska mentalitet är, så är

även hans karaktär. Egenskaperna äro desamma,

fast namnen äro andra. Eller, säga vi hellre, hans

karaktärsegenskaper äro" grundläggande för hans

mentala, själsliga eller andliga egenskaper. Det är

sålunda fråga om två sidor av samma sak.

Den sanne anarkisten är som typ betraktad en

enhetlig, helgjuten karaktär, ty hos honom finns

en andlig harmoni, icke till följd av likheten i

tendenser men i anseende till de för honom

utmärkande tendensernas inbördes sammanhang; de som

framför andra behärska honom och anvisa

individen den väg som han följer, utmynnande i vad

han kallar sanning och aktar som det rätta, det

goda, det sköna. De utgöra enheten i hans person

och låta knappt andra tendenser bestämma

honom än den nödvändiga verksamheten för

livsuppehället och hälsans bevarande, om nu icke även

de hänföra honom till själslig ruin och kroppslig

död till följd av hans oavhängiga harmoniska andes

sprängning. (Tänk på Sacco och Vanzetti!)

Han är oppositionell, böjd för motsägelse

men han motsäger icke för blotta nöjet att säga emot.

Visserligen är motsägelsen en njutning, men denna

njutning eller tillfredsställelse är icke hans mål. Hans

motsägelse går ytterst ut på att skaffa sig

upplysning, att öka sina kunskaper. Han vill kommatill sanningen och för den undersöker han för och

mot, vidhållande, alltefter den person han samtalar

med, det ena eller det andra. Anarkisten kastas icke

mellan motsatta åsikter. Kommen till en viss grad

av visshet undersöker han företeelserna för att

vederlägga andra eller stärka denna visshet.

Påverkad av sitt logiska sinne kan han icke svänga

mellan två motsatta idéer; en gång kommen till vad

han anser vara sanningen står han fast därvid.

Han är en vidsynt karaktär. Vilken karaktär

kan vara mer vidsynt än den människa som

intresserar sig för allt, som har livliga känslor. Anarkisten

äger en stor grad av känslighet, har hela världen

till fädernesland, betraktar alla människor — av

vilket ursprung som helst — som sina bröder.

Genom sin altruism i förening med sin böjelse för

pro-selytmakeri är anarkisten humanist, en humanitär.

Han är vidare till sin karaktär passionerad. Till

utseendet lugn, kall, stundom indifferent är han

icke dess mindre en eldsjäl (tänk på Proudhon!),

impulsiv, ståndaktig; han har ett ideal och detta

Ideal vill han realisera; han vill ständigt se det

förverkligat; varje hans handling, varje hans tanke

tenderar så att säga till realiserandet av denna hans

dröm (tänk återigen på SaccO" och Vanzetti!). Hans

seghet, hans uthållighet, hans sinne för reflexion

gör honom till en man med vilja. Han är

oböjlig, emedan hans mentalitet karaktäriseras av ett

kritiskt sinne, rättfärdighetssinne, logik, iver a".t göra

proselyter.

Genom sin stora känslighet är anarkisten

mottaglig för intryck, genom sin självkärlek även stolt,hans övertygelse är stark. Hans »högmod» leder till

ärelystnad, i sin bästa form till ambition: han håller

på sin heder. Hans ambition är av ett särskilt slag,

ty de psykiska faktorerna: kärlek till

medmänniskorna och till friheten träda emellan; han vill icke

dominera; han vill blott övertyga, varpå hans

böjelse för att göra proselyter är ett bevis.

Anarkisten är cyniker, om man med cynism menar

likgiltigheten för andras tadel eller bifall, han trotsar

vedertagna föreställningar, obekymrad om »vad som

passar», smädar lagarna. Han hävdar sin idé och

biktar sin tro. Därav hans förakt för traditionella

vanor och bruk, för alla slags regler. Såsom alla

initiativtagare, revolutionärer, folkledare hyser

anarkisten stor kärlek till abstrakta idéer eller principer.

Om alla dessa anarkistens karaktärsdrag gäller

detsamma som sagts om de mentala eller psykiska.

Det är här fråga om en karaktärstyp, en

karaktärens idealtyp, om ett genomsnittsideal,

överensstämmande med alla adepterna av den anarkosocialistiska

åskådningen, tagna kollektivt, icke individuellt. Varje

anarkosocialist har som individ del i denna typ

genom vissa tendenser. Men dessa tendenser äro

allt efter individerna till graden olika utvecklade,

och inverkan av tendenserna sins emellan och på

individen ha till följd mer eller mindre förtunnade,

mer eller mindre markerade förändringar i de

specifika tendenserna i anarkosocialistens karaktär.

Hos den ena är reflexionen försvagad genom hans

iver och hans energi; hos en annan genom känslans

rörlighet; hos en tredje minskas hans fasthet genom

begrundande eller för mycket reflekterande, underdet att hos en fjärde ärelystnaden att influera på

människorna och den sociala passionen förenas

för att liksom förminska (atrofiera) intelligensens och

tankeförmågans smidighet.

Forntidens, medeltidens och den nyare

tidens anarkistiska rörelser.

Samhällsromanerna. — Det gamla Hellas

(Grekland) hade tidigt sin saga eller myt, som

förhärligade det så kallade naturtillståndet, då

människorna levde efter naturens lagar. Naturens lag var

tillika förnuftets lag och sålunda en och densamma

för alla med förnuft begåvade väsen. Av denna saga

— Kronossagan, även benämnd grekernas

paradissaga — togo de under 5:e, 4:e och 3:e

århundradena före vår tidräkning uppkommande många

grekiska kommunistiska såväl statsliga som

statslösa samhällsromanerna mer eller mindre starkt

intryck. Hellas befann sig vid denna tid i en genom

handel och sjöfart gynnad högkapitalistisk period

med dess ty åtföljande konsekvenser: de

egendomslösa arbetande klassernas utsugning av den

egendomsbesittande plutokratin och de därav

framkallade klasstriderna, vilka blevo en direkt anledning

till uppkomsten av nämnda samhällsromaner.Av statsromanerna omtalar och beskriver Pöhlmann (Geschichte des

antiken Kommunismus und Sozialismus) Liparernas kommuniststat den till

Sicilien hörande Lipariska ögruppen koloniserades av hellenen omkring 580

f. Kr.; Platons Atlantis, den av njutningslystnad och laster fördärvade

mammonstaten; historieskrivaren Theopomps ”meropis^a land”; ett underbart land

på andra sidan om det stora, jorden omgivande havet, bebott av ett lyckligt människosläkte med många stora städer, varav de två största äro varandras

kontraster; den ena de frommas och de rättrådigas stad, där människorna

leva i ständig fred och en givmild natur ger dem vad de behöva utan plog

och dragare; den andra är krigarnas stad som lever uteslutande av

vapentillverkning och vars hela liv är inriktat på kamp och erövring. Som bekant

sammanföllo stad och stat i det antika Grekland. Hekatäos ”kimmeriska

stad”, vars förf. gör läsaren bekant med hyperborerernas nordiska idealfolk,

Euhemeros ”heliga krönika”, som skildrar Panchäas önskeland, i Indiens

närmaste granskap; en teokratiskst styrd präststat av brahmanen Jambulos, solstaten,

Heliopolis, är den sista helleniska utopin, om vilken Pöhlmann säger att den

är mer ”modern” än Thomas Mores Utopia. Samtliga romaner äro

tillkomna efter Platon, författade mot slutet av 300-talet. Förf. var politiker

eller statsman, såsom politikerna då vanligen benämndes. Phaleas från

Chalcedon statsideal antas möjligen vara författad före Platons Staten, hans

verk har gått förlorat och det lilla man vet därom har Aristoteles meddelat.

I Kronos rike härskade frid och endräkt, lycka

och harmoni, trots att där icke fanns någon

överhet. Dess invånare levde nöjda och belåtna med

vad naturen genom arbete eller den bördiga jorden

utan arbete frambringade, utan alla konstlade

kulturbehov. Ju enklare människorna inrättade sitt liv,

desto närmare stodo de naturen, desto naturligare

deras levnadssätt.

Denna självförnöjsamhet utan kulturbehov

förfäktades av en särskild filosofskola, cynikerna

(skrives även kynikerna), varifrån författaren till

världslitteraturens första anarkistiska samhällsteori utgått,

nämligen av filosofen Zenon (skrives även Zeno)

från Kition (död 264 f. Kr.), vilken själv blev

stiftare av den därpå följande stoiska filosofskolan,

kallad Stoa efter namnet på den pelargång, varest

hans lärjungar hade sin samlingsplats.

En lärjunge till Sokrates, Aristippos (död

omkring 355 f. Kr.), den hedonistiska njutningslärans

filosof, hade dock redan från sin egoistiska

njutningsläras ståndpunkt uppsagt gemenskapen med

staten. Statslivet undertryckte enligt hans lära om

icke fullständigt så åtminstone delvis den

individuella friheten, och den vise måste därför undandra

sig statslivet.

Framför andra filosofskolor såg Stoa i Kronos

rike sitt ideal. Friheten under Kronos känner inga

yttre rättsliga och statsliga normer och auktoriteter

utan blott en tvångslös sedlig eller moralisk

ordning, en allas frivilliga samverkan genom deras

egen sedliga halt, moralitet och broderskap. I

stället för statens yttre allmakt, förmynderskap och

reglementering skulle lagens allmakt i människans

inre vara den bestämmande faktorn i samlivet

människorna emellan, så snart de äro nog insiktsfulla

att följa sina naturliga drifter, uppfyllda som

människorna då äro av rättvisa och kärlek till sina

medmänniskor och sålunda, såsom i den yttre

naturen, harmoni råda i deras naturliga

sammanlevnad. Allt vad tvång heter är utgallrat; den inre

moraliska driften är den enda normen, även

fullkomligt tillfyllestgörande regulatorn för såväl den

enskilde som för samhället i sin helhet: inga av

staten sanktionerade kyrkor, då Eros, kärleksguden,

är den sammanhållande kraften i världsalltet; inga

domstolar och jurister, då envar frivilligt gör sina

skyldigheter och alla njuta lika rätt till livets

förnödenheter; inga pengar och ingen profitdragande

varuhandel, då all ekonomisk samfärdsel verkställes

genom omedelbart utbyte av produkterna som

önskas. Även äktenskapet som statsinstitution är

obehövligt, då det råder möjligast lika ställning mellan

könen. Kvinnogemenskap är ett genomgående draghos alla antikens samhällsromaner och deras

författare, Platon icke undantagen, vilken dock

begränsar den till överklassens båda stånd: filosoferna

och krigarkasten.

Zenon införde i den politiska samhällsromanen

ett nytt begrepp: världsborgardömet: man var icke

mer endast spartan, atenare eller grek; man var

kosmopolit, världsborgare som hade hela världen

till fädernesland.

Av nutidens anarkister är Krapotkin den som

ägnat den anarkistiska samhällsmoralen den största

uppmärksamheten. Anarkistiskt betonade

samhällsromaner i vår tid äro den engelske konstnären

William Morris’, till svenskan översatta »Nytt från

en ny värld eller en vilans tid», 1892; Quidings

»Platos stat i korrigerad bild»: ett samhälle upprullas

som kontrast mot det samhälle som är, åskådliggjort

genom en vandring genom det nya samhället i

sällskap med en ciceron av det nya samhället samt

August Strindbergs novell »De lycksaligas ö»,

intagen bland »Svenska öden och äventyr» i hans

samlade skrifter: en svensk koloni i tropikerna utan

lagar, utan överhet, utan över- och underklass men

varest den tropiska naturen ger dess invånare allt

vad de behöva till sitt livsuppehälle.

Medeltidens religiösa anarkism. — I

medeltiden ge de religiösa striderna stoffet till en

religiös anarkism. Det är gudsriket som nu skall

erövras. Det uppstod omkring mitten av andra

århundradet e. Kr. en religiös anarkokommunistisk

sekt, karpokratierna under ledning av Karpokratesfrån Alexandria. Han har Icke efterlämnat några

skrifter men hans läror sammanfattades av en son

till honom. Hans religionsfilosofi är enligt G. Adler

(Geschichte des Sozialismus etc.) grundad på en

mystisk-teosofisk bas, utifrån vilken hans socialteori

utarbetades.

Efter Karpokrates’ idéer om allas rätt till allt

uppstod i mitten av noo-talet på olika orter i norra

Italien, Sydfrankrike och vid Rhen en ny sekt,

katarerna (de rena) såsom protest mot den

härskande påvereligionens moraliska uselhet. Den vann stor

utbredning men förföljdes och undertrycktes liksom

karpokratiernas sekt av både kyrka och stat som

slutligen ledde till dess utrotande.

Omkring år 1200 utarbetade Amalrich från Bena

ett nytt religiöst samhällssystem som han föredrog

från en kateder i Paris. Efter hans död 1204 dömde

en synod hans anhängare, bland vilka flertalet var

präster, att brännas på bål. Amalrich

exkommuni-serades och hans ben grävdes upp och kastades ut

på fältet. Men trots kyrkans förbannelse upptogos

Amalrich’s anarkistiska läror av en ny sekt »Bröder

och systrar av den fria anden», vars lärofader var

en i Paris verksam magister i filosofi och teologi,

David från Dinant (stad i Belgien).

En ung präst, Martin Huske, kallad Loquis, den

rättrådige, förkunnar i Böhmen Kristi snara

ankomst, då ett nytt rike skall uppstå utan vare sig

furstar eller prelater, då inga kungar, ingen

överhet, ingen stat, ingen kyrka skall finnas längre.

En annan från Belgien till Böhmen invandrad

belgisk beghard (anhängare av en belgisk botpredi-kant Lambert le Begue, den stammande) ger upphov

till adamiternas sekt, så benämnd emedan bärandet

av kläder syntes dem som ett avsteg från naturens

fria gudomliga liv. De längst gående av dem hade

slagit sig ned på en ö i floden Lugnic men blevo

1421 nedgjorda av de auktoritärt-nationalistiskt

sinnade hussiterna på deras ledare Ziskos befallning.

Som en konsekvens av »den heliga skrifts» läror

uppstod ännu en kristlig anarkistisk rörelse av

kommunistisk riktning 1420 som hade till sin lärare

Peter Chelcicky, sin tids Tolstoj, såsom han blivit

kallad, vilken från byn Chelcic sände ut i världen

sina skrifter. Han förkastade våldet: »Kristi ord

och1 exempel bjuder att älska sina fiender». Den

verkligt kristne tar icke i anspråk den kristna

statens polis, appellerar icke till dess domstolar, han

vill icke härska, icke befalla, ej heller utsuga någon.

Särskilt på grund av sin antimilitaristiska ställning

till kriget fick han många anhängare. En koloni,

förlagd till en böhmisk by, kom också till stånd,

»Böhmiska bröder», men vilka dock så avveko från

mästarens principer att de införde en vittgående

tvångsmakt av präster och överordnade. En

nutids-parallell må här få inflickas.

En ny form av den kristiologiskt religiösa

anarkismen har uppstått i vår tid i och med Leo

Tol-stojs framträdande som religiös anarkist. I Holland

slötO" sig omkring honom 1893 en grupp yngre

teologer, vilka först bildade ett förbund, sedan en

anarkokommunistisk koloni i en by Blaricum, en

timmes järnvägsresa från Amsterdam. Denna

koloni är livfullt beskriven i reseskildringarna »Farligafärder och roliga», 1906, av en kvinnlig svensk

journalist Ida Bäckman, vilken under sina

världs-resor även gjorde kolonin ett besök. Kolonin fick

sitt namn efter byn. Man ville där genomföra den

kristna allkärlekens princip. Det nuvarande

samhällslivet stod i direkt strid med det kristna evangeliet.

Liksom i en familj, vars medlemmar äro förenade

med varandra genom ett starkt kärleks- och

samhö-righetsband, så skulle man nu försöka att genom

en sammanslutning av familjer, eldade av denna

»allkärlek», åstadkomma ett helt samhälle, där denna

kärlek bleve enda lagen. Kärleken utplånade den

sociala ståndsskillnaden. »Allt vad som är mitt, det

är också min broders». Aderton familjer hade

sammanflyttat och levde som en enda familj i en större

kolonibyggnad. Inga lagar och inget överhuvud.

Man hacle blott en regel: alla beslut måste vara

enstämmiga för att kunna genomföras.

Man började med att bedriva jordbruk och för

detta ändamål hade man skaffat sig några kunniga

lantmän från Friesland som ledare av jordbruket.

Men jorden var mager och svårbrukad, jämförd

med Frieslands bördiga jord, så att kolonins

inbyggare, ovana vid kroppsligt arbete, nödgades

arbeta »från gryningen till solnedgången», varigenom

det intellektuella intresset måste tillbakasättas till

stor saknad för de universitetsbildade unga

teologerna, varibland det fanns både doktorer och pro

fessorer, pastorer och teologie studerande.

Ofördragsamhetens anda började till sist också vinna

alltmer insteg. Somliga började även undandra sig

det hårda kroppsarbetet. Barnen, vilka skulle upp-fostras och behandlas fullkomligt lika, älskades av

sina mödrar mer än de andra barnen. Och

mödrarna tålde inte heller tillrättavisningar som gjordes

i hela kolonins namn. Kolonin torde efter all

sannolikhet icke mer existera.

Rabelais’ subjektiva anarkism. —

Inemot mitten av 1500-talet kastade Frankrikes

berömde samhällssatiriker Rabelais ut tre volymer

samhällssatir i romanform, uppkallad efter

romanens tvänne huvudpersoner Gargantua och

Panta-gruel. I dess första del finns inflätat en utopi om

den fria viljans anarkistiska orden: Gör vad du

vill! (Ett kort utdrag, 98 sidor, ingår i den av H.

Schiick redigerade serien Världslitteraturen i urval

o-ch översättning.)

Gargantua avlade 524 år gammal Pantagruel med

sin gemål Badebec, dotter till amauroternas konung

i Utopia. Gargantua skänker »Den fria viljans

orden» ett större jordområde Théleme vid floden

Loire, en av Frankrikes naturskönaste trakter, och

uppdrogs åt en munk att skriva ordensreglerna som

skulle gå i motsatt anda med alla hittillsvarande

klosterregler. »Eftersom i alla nuvarande kloster

allt är ordnat, avdelat och reglerat efter klockslaget,

så beslöts att där icke skulle finnas varken klocka ellei

solvisare utan allt skulle uträttas efter tillfälle och

lägenhet.» Den största tidsspillan Gargantua kände

bestod i att räkna timmarna och den största

narr-aktighet i världen vore att inrätta sig efter

klockringning i stället för att följa sitt omdöme och

sunt förstånd. Ordensmedlemmarnas liv, heter detvidare, var ordnat icke efter lagar, statuter och

regler men efter deras egen vilja och fria skön. De

stego upp när de behagade; de drucko, åto,

arbetade, sovo, när de så önskade. Ingen väckte dem,

ingen tvingade dem vare sig att äta eller dricka

eller göra något som helst annat. Endast en

klosterregel var uppställd: gör vad du vill. Ty fria,

välborna, bildade människor, tillhörande samhällets

bästa kretsar, ha av naturen en instinkt och en

sporre, den de kalla hederskänsla, som alltid driver

dem till dygdiga handlingar och håller dem borta

från lasten. Men om samma människor genom

skändligt" tvång och underkastelse nedtryckas och

kuvas, så vändes denna ädla drift på grund av

vilken de förut öppet strävade mot dygden i ett

brinnande begär att avkasta detta träldomens ok.

Ty vi lockas alltid av det förbjudna och vi åtrå

det som är oss nekat... Så uppstod av denna

frihet mellan dem en ädel tävlan att göra vad de

sågo behagade en enskild. Om en man eller

en kvinna sade: låtom oss dricka, så drucko alla; om

han elller hon önskade spela, så spelade alla; om

han eller hon föreslog en utflykt, så följde alla med

o. s. v.

Här förkunnas en frihet utan gränser och en

glad njutningsfrihet. Men blott de bästa

människorna äro värdiga »de frias liv», telemiternas liv

(telemit = göra frivilligt).

Rabelais förhärligar här ett individualistiskt

fri-hetsideal. Ordens medlemmar bilda ett privilegierat

stånd som påminner om väktarna i Platons

halvkommunistiska idealstat, varest den närande storamassan av befolkningen underhåller och arbetar

för de ledande stånden. Utan en talrik tjänarklass

skulle Rabelais’ klosterbröder näppeligen kunna föra

ett sådant idealt liv, uppfunnes än aldrig så många

automatiska husliga hjälpmedel, om man icke får

tänka sig att samma fria, förnäma människor själva

uträtta de sysslor deras levnadssätt måste ge

upphov till, att de t. ex. bädda sin egen bädd, städa

sitt eget rum o. s. v.

Rabelais’ satir ställer allt på sin spets för att

kontrastverkan måtte bli så mycket effektivare. Det är

icke omöjligt att hans orden även ville vara en

reaktion mot Thomas Mores statskommunistiska

Utopia som såg dagen 1516. Å andra sidan

kunna Rabelais’ ordensmedlemmar betraktas som

föregångare till Nietzsches »övermänniskor» eller

»fria andar», Nietzsche föresvävade nämligen även

ett samfund av fria andar, för vilka även anarkin

är ett privilegium. Även de förbehålla sig en frihet

utan band, vilka alltså göra och handla såsom de

för gott finna, skulle de även stå i strid med den

frihet som skall gälla för alla.

Enligt Nettlau (Der Vorfriihling etc., s. 29)

ligger emellertid Rabelais’ betydelse för anarkismen

i hans förmåga att »i förföriska färger» framställa

friheten; — »ett verkligt fritt och icke ett av överhet

reglerat liv föreställde sig blott få, höllo få för

möjligt och önskvärt, och den som det oaktat gjorde

det bidrog mer eller mindre till frihetens

uppbyggande». Rabelais’ betydelse skulle sålunda ligga

inom ramen av hans egen tid som icke visste eller

förstod vad för ett härligt ting friheten är för densom kunde bruka den. Elisée Reclus har givit

honom hederstiteln av »vår store föregångare».

Nietzsches aristokratiska anarkism,

nutidsparallell till Rabelais’. — Även

Nietzsche drömde som sagt om ett »samfund av fria

andar» men hans »fria andar» äro en elit av

dådkraftiga, energiska övermänniskor ur tänkarnas,

konstnärernas och kraftmänniskornas led.

»Min levnadsregel är», säger sålunda Nietzsche,

»alls icke skapad för massan. Den är skapad för

en elit som ensam representerar mänskligheten, som

ensam är i sanning mänskligheten och vilken bör

leda och styra mänskligheten och djupt förakta

massan, d. v. s. dess temperament, dess sinnelag, dess

seder och dess fördomar. Min teori är väsentligen

och radikalt aristokratisk.»

»Nej», utbrister Emile Faguet (en av franska

akademins »odödlige», som skrivit ett 30-tal böcker i

konst, litteratur, politik och socialism), i sitt arbete

över Nietzsche — och vi undra om Faguet inte här

uttalat en betydelsefull framtidstanke även

anarkistiskt sett — »det är Nietzsches kapitala misstag

att ha ställt frågan på så sätt.»

»Man får icke säga: allt gott och stort som gjorts

mänskligheten har skett genom aristokratierna; man

måste säga: allt gott och stort som gjorts

mänskligheten har utförts av folken, folken och icke av

fraktioner av folken, vilka senare i själva verket voro

i grunden aristokrater... Man får med ett ord

alldeles riktigt icke skapa vare sig aristokrati eller

demokrati... De aristokratiska nationerna äro deland, varest aristokratin är aristokrat och varest

folket är det ännu mycket mera... Det är icke

så som Nietzsche förstått saken.»

Som syntes av aristokrati och demokrati bör

framgå, vill Faguet säga, en sociokrati som

varken är erövrarmakt, hegemoni eller arké (arki).

»Stryk ut orden aristokrati och demokrati. På

andra sidan om aristokrati och demokrati finns

en annan sak som är, om man vill, sociokrati.

Det finns folk, vilka ha en mycket stark social

instinkt. Hos dessa folk är individualismen mycket

svag; den individuella egoismen är mycket böjd

för att uppoffra sig; den är reducerad till ett

minimum; medborgaren älskar att göra stora ting

gemensamt, stora ting genom association. Dessa folk

praktisera sociokrati; de äga associationskänslan,

den sociala känslan med ett ord.

»Om eliten icke har framför allt till mål att tjäna

mängden, att göra den mer intelligent, mer vis, mer

sund och alldeles särskilt mer lycklig, så ser jag»,

förklarar Faguet så till sist, »just icke vad eliten

tjänar till och varifrån den skulle hämta sin rätt.» *)

Nietzsche hade, såsom han för övrigt själv sagt,

»på sitt sätt» sin moral och sin sociologi.

Med Georg Adler, såvitt vi veta den första

borgerliga vetenskapsman som av vetenskapligt intresse

ägnat anarkismen ett ingående sammanhängande

historiskt studium sedan äldsta tider, kunna vi

sammanfattande säga att anarkismen under här berörda

olika tidsskedena uppstått som konsekvens av

filosofisk och religiös spekulation, nämligen som

kon-’) Faguet, En lisant Nietzsche, 1903. s. 201-2,279, 351-53,356-7.sekvens av i) den etiska reformrörelsen i forntiden

(Platons politiska skrifter, Zenons idealistiska

anarkism); 2) de religiösa rörelserna i forntiden

(karpo-kratiernas kommunistiska anarkism); 3)

kristligt-re-formatoriska tendenser (anarkism som ideal av

me-deltidsmystik och mystiken som utgångspunkt för

anarkistiska teorem); 4) renässansens och

humanismens livsideal under 15- och 1600-talen (Rabelais’

idealsamhälle); 5) naturrättsliga ideal, särskilt under

1700-talet (naturrättsliga socialismen i Frankrike,

anarkistiska samhällsromaner). Om punkt 5 närmare

härnedan.

F ö r s ö k s k o 1 © n i e r n a. — I förra hälften av

det 19: e århundradet tror man sig komma

samhällsproblemet praktiskt närmare in på livet genom

anläggandet av försökskolonier. Det uppstod en ny

rörelse som sökte förverkliga de kommunistiska och

anarkistiska lärorna genom att grunda kolonier för

detta ändamål. Cabet hade skildrat »En resa i

Ika-rien», Fourier hade visat vägen till grundandet av

falangstärer. Rörelsen förlädes till Amerikas nya

värld, där tillgången till jord syntes större och

lättare.

De socialistiska och religiösa kolonierna som

sålunda uppkommo i Amerika kunna sammanföras

under fyra grupper.

De religiösa samfunden bilda en grupp. De ha

grundats av personer vilka tillhört någon särskild

sekt. De omfatta ett 20-tal kolonier och till denna

grupp höra några av de äldsta och mest

framgångsrika associationerna. De ha haft den största livs-längden. De sex betydelsefullaste av denna grupp

ha haft en genomsnittlig levnadsålder av 95 år.

Den andra gruppen omfattar de under

inspiration av Robert Owen grundade associationerna.

Med undantag av två av dem voro alla organiserade

under åren 1825—26, då Owen stod på höjden

av sin popularitet. Han hade då haft en

utomordentlig framgång med sina reformer för arbetarna i

hans industrisamhälle i New Lanarck i Skottland.

Men alla blevo av kort varaktighet. Av de till

Owenitgruppen hörande kolonierna var New

Har-mony i Indiana den märkligaste. Den leddes av

Owen personligen och platsen var den mest

fördelaktiga. När de gamla »harmonisterna», ett

religiöst samfund, lämnade Indiana för att slå sig ned

i Pennsylvanien, inköpte Owen deras egendom med

jord, gröda, byggnader och redskap för 140 tusen

pund. Till platsen strömmade genast 900 personer,

representerande alla stater inom den

nordamerikanska unionen och nästan varje land i norra Europa.

Två år efter starten upplöstes kolonin. Orsaken:

oenighet bland medlemmarna.

Den tredje gruppen, den Fourierska, omfattar 27

kolonier. De voro grundade i överensstämmelse

med Charles Fouriers teorier. Denna kolonirörelse

började 1843 och fortgick omkring tio år.

Till den sista eller fjärde gruppen höra de

kolonier, vilka bildats i våra dagar, på 1890-talet och

senare under inflytande av moderna socialistiska och

kooperativa läror. Denna grupp omfattar ett

20-tal kolonier.

Enligt en statistik över ett hundratal av de nord-amerikanska kolonierna har levnadslängden för

mängden av ifrågavarande kolonier varit mycket

kort. För ett par och sextio av dem kan deras

ålder med approximativ säkerhet bestämmas. Av

dessa existerade nitton kortare än ett år, tio levde

från i till 2 år, tio från 2 till 3 år, fem levde

4 år, en 5 år, tre 6 år och en 8 år, åtta från

10 till 25 år och fem över 30 år.

De nyare kolonierna ha bestått något längre än

de äldre icke-religiösa, liksom de ock varit

organiserade med större omsorg.

Kolonierna under Owenit-perioden existerade i

genomsnitt 1 år och 5 månader, de av fourierska

perioden 2 år och 7 månader, de av den

moderna tiden ha upplösts i genomsnitt efter 4 år.

De s. k. oavhängiga kolonierna uppvisa en

genomsnittsålder av 7 år. Högsta medeltalet ha

Ikaria-kolonierna. De upplösta religiösa samfunden ha

existerat i genomsnitt 24 år.*)

Bland de i tablån upptagna kolonierna äro

följande betecknade som anarkistiska:

Utopia i Ohio, grundad 1847, nedlagd 1851;

Modern Times i Newyork, grundad 1851, medlemsantal

100, upplösningsår obekant; Mutual Home

Association i Washington, grundad 1898, medlemsantal

91, upplösningsår obekant. Härtill kan läggas

Giovanni Rossis anarkokommunistiska anläggning

»Cecilia» i staten Parana i Brasilien, grundad 1890,

upplöst fem år senare. Platsen omnämnes som

»absolut obeboelig» och öde, belägen i en av skog

*) Ur F. A. Bushees uppsats Communistic societies in the United States

i Political Science Quarterly, 1905.omgiven, på sluttningen av kullar befintlig prärie.

Rossi hade ett par, tre år förut eller 1887 grundat

en kooperativ anarkistisk jordbruksassociation i

Cre-mona i Italien.

Anledningarna till koloniernas upplösning ha varit

av mycket växlande natur: ledarens död, brist på

harmoni och intelligens, misshälligheter, oenighet

bland medlemmarna eller ledarna, dåligt

människomaterial, dålig hushållning, skuldsättning, bristande

kapital och förberedelser, felslagna skördar, brist

på medlemmar, ogynnsamma lokala förhållanden,

såsom dålig jord, urskog o. s. v.

Vi ha även från våra dagar flera exempel på

dylika experimentellt anlagda kolonier i Europa.

Utom den förut nämnda, av holländska teologer

grundade anarkokommunistiska kolonin Blaricum

några mil från Amsterdam, en av van Eeden, den

bekante holländske kooperatören och diktaren,

anlagd kooperativ koloni Waiden, belägen alldeles

intill Blaricum-kolonin, mellan vilka båda kolonier

en tid rådde samarbete och vilka gemensamt

ut-gåvo en anarkistisk tidning »Vrede». Men slutligen

förklarade van Eeden att deras mål var detsamma

men vägarna till målets uppnående voro icke

desamma. Någon fiendskap har dock aldrig ägt rum

mellan dem. Ej långt från Waiden hade van Eeden

även en annan koloni »Nieuw Harmony». Zoccoli

omnämner en anarkistisk kommun i Montreuil

(Frankrike) samt en frikommunistisk och

kooperativ koloni »Clousden Hill Farm» i närheten av

New-castle (England), vars program speciellt beträffande

jordbrukets organisation överensstämde med Krapotkins idéer. Den kände nationalekonomen och

sociologen Franz Oppenheimer, en av förkämparna

för kooperativa jordbruk och för de av österrikiska

nationalekonomen Theodor Hertzka företrädda

Fri-landteorierna. ett slags, anarkismen mycket

närstående social liberalism, har anlagt ett par

jordbruksföretag, det ena i Eisenach, det andra i Posen

men misslyckats. En trädgårdsby i närheten av

Berlin, Eden, lär även haft honom till upphovsman.

Sverge är heller icke utan exempel. Frågan har

varit mycket på tal bland Sverges ungsocialister och

en av de verksammaste var på sin tid en bror till

den bland syndikalister allmänt kände redaktör

Edwin Lindstam. En norrländsk småbrukare av det

rörligare ingeniet, Jonas Wigner, omlade 1910 en

honom tillhörig gård vid Lottefors station i

Hälsingland till en jordbrukskoloni på andelar, kallad

Union. Vid decenniets slut flyttades Union till en

gård vid Wanneboda station i Västmanland, där

den drogs med ekonomiska svårigheter och därav

föranledda trakasserier, så att organisationen exi

sterar ej mera som sådan än möjligen till namnet.

Vid kolonins organisering synes van Eedens

holländska kolonier ha tjänat till förebild.

Anarkistfilosofen G. Landauer var en ivrig

förespråkare för »socialistiska kolonier», såsom ett

medel att göra sig oberoende av den nuvarande

kapitalistiska rättsordningen.

Kritik av den experimentella

koloniverksamheten. — N är ett lag kommunistiska

anarkister år 1895 voro betänkta på att i norraEngland anlägga en anarkistisk-kommunistisk koloni,

tillfrågades Krapotkin, om han ville bli kolonins

kassör. Krapotkin svarade att man under

nuvarande förhållanden kunde ha föga tilltro till

framgången av dylika företag som syntes honom

ofruktbara och endast ledande till besvikelser. Dock

menade han, att man alltid hade rätt att göra ett

experiment, när de som gjorde försöket, voro beredda till

varje offer att bringa företaget till ett gott resultat.

Honom syntes i alla händelser bättre att slå sig

ned i närheten av de stora städerna för att komma

i åtnjutande av civilisationens alla fördelar än i långt

avlägsna länder fjärran från all vetenskaplig och

artistisk kultur.

Gentemot Krapotkins försiktigt hållna uttalanden

om försökskoloniseringen tar hans vän och

meningsfrände: Elisée Reclus, geografen, i sitt arbete

om evolution och revolution, avgjort avstånd

därifrån, om han också icke vill bestrida att de tätt

på varandra följande försöken visat en

oemotståndlig anspänning av »den sociala viljan». Men dessa

människor som förenat sig för att inträda i något av

dessa på det nya idealet grundade samhällen äro

själva icke frigjorda från alla de gamla

fördomarna och de gamla vanorna. Alltid skola de ha

att kämpa mot de upplösnings- och

klyvningstendenser som äro förborgade i de gamla sederna

och de gamla förhållandena. Han menar även

att »de djupskådande och uppriktiga anarkisterna»

kunna det oaktat hämta mycken lärdom från de

oräkneliga kooperativa företag som överallt

uppstått, varvid det ena anslutit sig till det andra och

sålunda bildat allt större organismer.

Nettlau säger i det stora hela detsamma. »Den

experimentella socialismen som enligt sitt väsen

utgör en huvudbeståndsdel av den fria socialismen

och som för hundra år sedan Fourier, Owen,

Thompson och andra med all energi sökte grunda, har

ännu i dag ingen fast grund under fötterna, emedan

betingelserna för ett riktigt experiment aldrig bli

skapade. I regeln föreligger förutfattade meningar

som då mer eller mindre vederlägger experimentet

utan att härigenom bevisa något väsentligt». Denna

dom utsträcker Nettlau till nutidens experiment, till

den kooperativa produktionsrörelsen (samverkan

mellan fackförbund och kooperation), till

gillesocialismen som strävar att göra fackföreningarna själva

till producerande. Förutsättningarna därför antingen

felas eller försummas eller slår man in på oriktiga

vägar som slå ihjäl den eljes hoppgivande

»experimentalsocialismen». (Anf. arb., s. 97—99.)

Anarkismen och naturrätten.

Anarkismen hade uppstått, sade vi, även som

konsekvens av naturrättsliga idéer, vilka i deras nya

gestalt, på olika sätt tolkade, fingo stor utbredning

och tillämpning i flera av Europas länder under

15-, 16- och 1700-talen.

Etnografin, kunskapen om de olika folkslagen,

enkannerligen naturfolken, fanns ännu icke att

tillgå. Man tvangs därför i antiken att tänka vad

man ville om människans ursprungliga eller första

samliv. När man desslikes i vår tid, i saknad av de

nya vetenskaperna etnografi och sociologi, icke hade

något faktiskt eller materiellt underlag för en

utredning av samhällsföreteelserna, innefattade i stat,

samhälle och rätt, tog man sin tillflykt till

spekulativ filosofi till förklaring av uppkomsten av stat,

samhälle och rätt.

Vår tids socialfilosofer ha tänkt sig, såsom

antikens filosofer och historiker, ett naturtillstånd som

föregick samhällstillståndet och uppställde som

förmedlande länk mellan dessa tillstånd en teori om ett

fingerat fördrag eller avtal som förmenades ha

in-gåtts mellan människorna i naturtillståndet.

Både naturtillståndet och fördraget fingo sina

olika uttolkare. Å ena sidan betraktades

naturtillståndet som ett evigt krigstillstånd av vildaste slag,

ett ständigt allas krig mot alla och avtalet,

kontraktet som en fredsakt, en kompromiss, ett

vapenstillestånd mellan de oeniga och stridande viljorna;

en åsikt som med stor skärpa förfäktades av

stats-despotismens engelske förespråkade, stats- och

rättsfilosofen Hobbes (död 1679). Han bygger sin teori

på människans av naturen rovdjurslika karaktär.

Människan liknas vid ett lössläppt rovdjur som

liksom alla övriga så .dana i begynnelsen sönderslitit

varandra: människan är den andra människans varg

(i enlighet med den latinska sentensen: homo homini

lupus). Rousseau (död 1778) förfäktade å andra sidan

naturtillståndet som ett ständigt fredstillstånd.

Människan är god av naturen, men hon har blivit dålig

och elak genom kulturens fördärvliga inflytande.

Hon framlevde under detta sitt första stadium sitt

liv i största avskildhet. Naturtillståndet utmålades

av honom så idylliskt att Voltaire, när han hade

läst Rousseaus skrift om den av kulturen vållade

olikheten i människornas samhällsställning, fällde

det bekanta yttrandet att man fick nästan lust att

»krypa på alla fyra». Ett exempel: »När jag

betraktar människan sådan hon måste ha framgått ur

naturens händer, så ser jag ett djur, mindre starkt

än somliga, mindre vigt än andra men allt

sammanlagt fördelaktigast utrustad av alla. Jag ser henne

sätta sig under en ek, släcka sin törst ur närmaste,

bäck, finna sin bädd vid foten av samma träd

som lämnat hennes måltid, och därmed äro hennes

behov tillfredsställda».

Båda, Hobbes och Rousseau, överensstämma dock

däri att människan levde utanför varje slags

samhälle var för sig isolerad, ävensom däri att hon var

suverän till sin vilja, d. v. s. absolut bestämmande

över sig själv såsom individ. Människan blev först

social genom hennes inträde i samhället.

En denna uppfattning av naturtillståndet motsatt

riktning utgick från Aristoteles (död 322 f. Kr.)

vilken lärde att människan tvärtom är social till sin

natur eller, såsom Aristoteles uttrycker sig, ett

samhällsdjur: av naturen danad för samhällighet och

umgänget med likar; en lära som högt skattades av

Zenon och hans skola, för vilken »människan ärhelig för människan» (homo res sacra homini).

Även för Zenon existerade självbevarelsen som

naturdrift. Men som korrektiv eller rättelse av dess

ensidiga eller hejdlösa utövande uppställde han en

annan naturdrift: samhällighetsdriften. Dessa båda

grund- eller huvuddrifter hos människan skulle

enligt honom komplettera och korrigera varandra. Den

förstnämnda riktningen kan ävenledes åberopa en

den grekiska antikens filosof Epikur (död 270 f.

Kr.), vilken gjorde gällande både människans

ursprungliga osociala natur och samhällsfördraget som

enda lösningen.

Naturrättens tvänne förgreningar, den statliga

och den frihetliga.

Men urtillståndet har enligt teorin även en

urrätt. Naturen har givit var och en rätt till allt. I

hennes rena tillstånd, innan människorna bundit sig

genom avtal, var det därför var och en tillåtet att

göra vad han ville mot alla andra; bemäktiga sig

vad han förmådde och njuta därav samt om allting

säga: det är mitt. Det blev i längden outhärdligt.

Som »förståndig» varelse fann människan att hon

i det naturliga tillståndet förlorade mer än hon

vann. Man kom då slutligen överens att sluta fred

(vapenstillestånd) och överlåta den rättsövning, som

enligt naturen vilade i envars fysiska makt, i

händerna på en enda absolut härskande styrelse

(korporation eller en enda), i vilken all denna makt

sammanfördes, varigenom den blev nog stark att

betvinga alla viljor. »Jag överlåter», lyder Hobbes

formulär till detta kontrakt, »på denna människa

eller denna församling rätten och makten som jag

(ursprungligen) ägde att regera mig själv, med

villkor att du (I alla) likaledes överlåter enahanda rätt

och makt åt samma människa eller församling».

Staten och dess tvångsmakt var bildad, ävensom

monarkin. Vad vi söka i samlivet, underströk dock

Hobbes, är icke våra likar utan vårt eget intresse.

Det idylliska liv, som Rousseau ansåg

människorna ha levat i naturtillståndet, upphör, då

egent-domen uppstår och kulturen, vetenskaperna och

konsterna gjort dem sedligt fördärvade genom att

deras behov ständigt stegrades, vilka därför aldrig

stillas och fördenskull bringa till stånd en

lystnad som aldrig tillfreclsställes. Med egendomen och

det borgerliga samhället uppstod olikheten. »Den

förste som, efter att ha inhägnat ett jordstycke,

föll på tanken att säga: detta är mitt och fann

människor nog enfaldiga att tro detta, blev det

borgerliga samhällets verkliga stiftare»... »Född fri

är människan överallt slagen i bojor.»

»Huru finna», spörjer Rousseau, »en

förenings-form som med allas förenade kraft försvarar och

beskyddar varje medlems person och egendom och

i vilken envar i trots av sina ingångna förbindelser

med alla icke lyder någon annan än sig själv och

sålunda förblir lika fri som förut?» Dess lösning,

svarar han, ligger i samhällsfördraget. Folket,

benämnt allmänviljan, d. v. s. folksuveräniteten, är

statsmaktens egentliga och enda källa. Staten är

grundad.

Statskontraktet har ingåtts av olika motiv. För

Rousseau utgör grunden för detsamma människansavfall från naturen, för Hobbes vapenstilleståndet.

Den åsikt som inom den naturrättsliga skolan

går ut från människans samhälliga natur —

representerad av den holländske filosofen Grotius och

den engelske samhällsfilosofen Locke — ansluter

sig visserligen till ett före samhället (staten)

förefintligt naturtillstånd, men detsamma ger icke

tillräcklig säkerhet och trygghet för »egendomen»,

varför även de tänka sig ett statsfördrag som måste

upprättas, enär staten, såsom varande i besittning

av den högsta makten, ger den det nödvändiga

skyddet. Den olika fördelningen av svaghet och

ondska hos människorna vållade ifrågavarande

osä-kerhetstillstånd enligt Locke, folkökningen och de

över hövan uppskruvade behoven enligt Grotius.

Diametralt motsatt den statsliga naturrätten är

den naturrätt, som anarkismen av en äldre riktning

hyllar. Stirner undantagen, vilken hävdar ett

»naturtillstånd» som i argumentering liknar mycket

Hobbes’ (eller Spinozas’. Se min broschyr »Makt

och rätt», s. 28—29, 1917. Brands förlag); men i

övrigt vill han den nuvarande statens fullständiga

förintande.

Stirner betraktar staten som »vårt naturtillstånd»

som det gäller att tillintetgöra eller upplösa (Albert

Jensens översättning av Stirners »Den ende och

hans egendom», 1911, s. 385).

»Min frihet blir», säger Stirner, »först då

fullständig när hon är min makt» (s. 215). — »Jag

kan blott ha så stor frihet som jag förskaffar mig

med mitt egenintresse» (s. 215). — »Staten, detta

"mänskliga samhällets väl’, ligger icke mig, egoisten,om hjärtat, jag offrar det ingenting, blott använder

mig av det. Men för att fullständigt kunna

använda detsamma, förvandlar jag det tvärtom till

min egendom och mitt skapande verk, d. v. s. jag

tillintetgör det och bildar i dess ställe en förening

av egoister» (s. 229). — »Tag vad du behöver,

därmed är allas krig mot alla förklarad» (s. 324, jfr

även s. 327). — »De (egoisterna) förhålla sig icke

längre mot varandra som människor utan uppträda

egoistiskt mot varandra som ett jag mot andra,

fientliga jag» (s. 229). — »Du har rätt att vara allt

vad du har makt att göra.» — »Jag skall finna

tillräckligt många som förena sig med mig utan

att svära sig fast vid min fana» (s. 294). — »I

denna gemensamhet ser jag ingenting annat än en

multiplikation av min kraft och jag bibehåller den

blott så länge den är min mångdubblade kraft»

(s. 392)... »överger den plikt- och trolöst när jag

(du) icke längre kan dra någon nytta av den»

(s- 393) • • • den del av friheten som jag därigenom

offrar göres blott för min egen skull, av egennytta ...

offrar blott det som jag icke har i min makt, d. v. s.

jag offrar ingenting alls» (s. 394).

För Stirner existerar i våra »civiliserade» stater

ett likadant allas krig mot alla som filosofen tänker

sig ha varit rådande innan »kontraktsstaten» kom

till och gjorde slut på naturtillståndets inbördes kiig.

Han menar också att endast en allas kamp mot

alla kan föra mänskligheten ur det bestående,

stödjande sig på sin sats att »egendomsfrågan blir blott

löst genom allas krig mot alla». (Se Alb. Jensen,

Max Stirner. Den anarkistiska individualismensdjärvaste apostel, hans liv och åskådning, 1916,

s. 59.)

Bruno Wille, Berlinanarkisten, delar Stirners

uppfattning härutinnan, i det han säger: »icke i

det fria samhället utan i den nuvarande våldsstaten

rasar en allas fruktansvärda strid mot alla;

strömmar av osynligt blod utgjuter den dagligen, bleka

fabriksflickor, hostande barn, förtvinande sjuka,

rusiga "Sachengänger’ (luffare), ruinerade

hantverkare, bankrutterade köpmän, blöda; slutligen blöda

vi alla av många sår som elände, sorg och allt

slags slaveri ge oss. Dock, den förnöjde borgaren

märker ingenting av ett krig, emedan det strides

och lides i former som staten kallar »lagliga»,

»fredliga» och »ordnade».

Något liknande säger även Quiding, när han

anger följderna av att jorden kommit i händerna på

några få: »flertalet har för att stilla sin hunger

måst arbeta i fåtalets intresse, att således fåtalet

använt flertalet som medel för sin enskilda

vinning, att flertalet har sig emellan måst strida om

arbetet för att hålla sig uppe likasom fåtalet sig

emellan stritt om högsta vinsten. Och följden av

allt detta? Ett oavbrutet krig mellan alla enskilda

om jordens goda».*)

Vad Stirners anarkism överhuvudtaget må vara,

socialt betonad är den icke. Den socialt betonade

anarkismen vill allas och envars frihet, icke endast

för den mäktige och mäktigare. Stirners egoist-

’) Även Rousseau betraktade i sin avhandling om olikheten mellan

människor det nuvarande statslivet som »ett nytt naturtillstånd», olikt »det rena

naturtillståndet», av »det rysligaste fördärv».föreningar, vilka han tänker sig spridda överallt

inom de enskilda staternas områden, oavhängiga

av varandra, äro till hela sin karaktär tillfälliga

kamporganisationer utan något speciellt

samhällsbyggande mål, åtminstone icke något synbart eller

utsagt. Frihet och makt till vad pris som helst är

hans grundtanke men vad som skall komma

därur, det bekymrar honom icke alls.

Stirner ställer »sin sak på intet» eller som hans

sats »ich hab’ mein’ Sach’ auf Nichts gestellt» även

översättes: jag har satt min lit till ingenting. Om

detta icke skall betyda till ingenting annat än sig

själv, sitt eget jag, sin egen makt, innebär det

något obestämt och obestämbart, ur vars kaos något

nytt skall uppspira, man (han) vet icke vad.

»Få böcker», säger emellertid Nettlau,

»missförstås eller bedömes så olika som Stirners och många

läsare bli endast stående vid den till sin spets

drivna individualismen eller egoismen. Mig synes

boken som mycket revolutionärt tänkt, varav den

också bär prägeln.» Instämmes, såsom när Stirner

säger: jag måste göra uppror» (som för Stirner är

mycket betydelsefullare än revolutionerna) för att

komma uppåt... Kriget borde förklaras mot själva

det bestående, d. v. s. mot staten (Status), icke emot

en bestämd stat, icke blott mot den existerande

statsformen» (s. 281).

Stirners genialitet är obestridlig och som ingen

annans; han ger samhällslivets alla förgreningar en

stundom drastisk, förlöjligande dager och det med

full rätt. Men människans sociala natur i en

allmännare mening blir av Stirner helt och hållet för-bigången. Dock kan man tänka sig, säger han

visserligen, att »erövrarna» bilda »en societet, vilken

man kan tänka sig så stor att den småningom

omfattar hela samhället». Men kommunismen är honom

lika motbjudande som staten. Han vill endast

»er-övrare», förenade eller icke förenade, vilka i

betänklig grad ha stort släkttycke med vad vi

gemen-ligen kalla rövare. Som en jag-monolog är Stirners

bok något extra utomordentligt och många av hans

genialiskt blixtrande tankar kunna med framgång

åberopas till stöd för den anarkistiska

samhällskritiken. Stirners betydelse för anarkismen består

just i hans ytterligt skarpsinniga kritik av

samhällsinstitutionerna och de gängse föreställningarna

och idéerna, vilka han ger karaktären av »spöken»:

samhälle, folk, stat, sanning, gud, mänsklighet,

frihet, rättvisa m. fl. abstrakta begrepp, vilka skrämma

och göra människorna underdåniga.

I allmänhet anser anarkisten människan vara god

av naturen, Krapotkin i all synnerhet. Proudhon

närmar sig dock Hobbes, så tillvida som han

förnekar att människan är född eller till sitt

grundväsen godartad. Den grad av altruism

(broderlighet) som vi uppnått är enligt Proudhon blott frukten

av en århundraden långvarig uppfostran.

Även anarkismen utgår från ett samhällsfördrag

eller kontrakt (läs artikeln »Från statstvång till fria

kontrakt» i S. A. C:s tidskrift Syndikalismen, årg.

1926) men himmelsvitt olikt statskontraktet.

Liksom Hobbes skrivit ett formulär till statskontrakt,

har Krapotkin formulerat ett sådant i sin bok

»Erövringen "av brödet» (svensk översättning, Brandsförlag 1919, s. 198), varest han beträffande de

ekonomiska associationerna ger det en så lydande

form:

»Vi förbinda oss att garantera er begagnandet

av våra hus, bodar, gator, kommunikationsmedel,

skolor, museer m. m. med villkor att ni från tjugo

till fyrtiofem eller femtio år ägnar fyra eller fem

timmar om dagen åt de arbeten som blivit erkända

nödvändiga för att leva. Välj själv, om ni vill, de

grupper ni vill gå in i eller bilda en ny, förutsatt

att den åtar sig att frambringa det nödvändiga.

Och sammanslut er för återstoden av er tid med

vem ni vill, om vad ni behagar i fråga om nöje,

konst eller vetenskap, alltefter er smak. Tolv —

eller femtonhundra arbetstimmar om året i en grupp,

som frambringar föda, kläder och bostad eller är

sysselsatt med den allmänna sundheten,

kommunikationerna m. m. — det är allt vad vi begära av

er för att garantera er allt vad dessa grupper

frambringa eller ha frambragt».

Nya synpunkter och utgångspunkter.

Naturrätten har haft sin tid. Många olika syften

och intressen har den ock tjänat. För statsfilosofen

har den och dess förutsättning naturtillståndet varit

en fiktion, nödvändig för en samhällsförklaring,

tydligare uttryckt en ideell förklaringsgrund till

statslivet utan motsvarighet i verkligheten, såsom Kant

lär ha sagt, själv anhängare av fördragsteorin i

den form Rousseau givit den.

För den frihetliga ståndpunkt anarkisten intar

har den varit »en frihetlig utopi i permanens»,

såsom Nettlau träffande anmärker, då nutidens

socialvetenskap ännu icke var så utbildad som i dag.

Till sitt ursprung har naturrätten varit, såsom

Nettlau även säger, icke spekulation och fiktion utan

ett resultat av frihetsälskande personers rebelliska

försök och förhoppningar att göra människorna fria

från dem övergånget förtryck och ekonomisk

utsugning av »organiserade minoriteter och de senare

uppkomna staterna». (Anf. arb. s. 16.)

Går man ut, icke från filosofiska utan från

sociologiska synpunkter blir förhållandet ett annat. Då

är det icke det abstrakta tänkandet men det sociala

livet självt i sina utvecklingsrörelser som alstrar

frihetens, rättvisans och rättens, för en anarkist så

dyrbara idéer, då upphöra de att vara sterila ting

men så mycket mer produkt av det levande livet,

m. a. o. produkt av en långvarig kamp som kommer

att fortgå, tills den fulla friheten, den fulla rättvisan

och den fulla rätten uppnåtts eller alltmer närmats.

Endast den som förlorat sin frihet, vet riktigt vad

frihet vill säga; endast den som blivit orättvist

behandlad vet riktigt vad rättvisa vill säga; endast den

som blivit sin rätt och rättighet berövad vet riktigt

vad rätt och rättvisa vill säga; endast den till

medvetandet om sin frihet, rättvisa och rätt väckta

människan gör dessa idéer levande och verkliga.

(Se vidare min utläggning därom i broschyren

»Makt och rätt».)

Idéns makt är obetvinglig, när den av

nödvändighet bryter sig fram, därom finns intet tvivel,

både i utopins och skematiseringens form. Idén

är tvivelsutan en produkt: av tidsomständigheterna,

av förutvarande mestadels dåliga förhållanden och

är då icke av primär utan sekundär natur.

Idealets upprinnelse ligger i de kända och smärtsamt

kända nedtryckande förhållandena såväl för

nutidens som för de framfarna tidernas människa.

Alltid gå fakta, upplevda händelser, före idéerna.

(Se Holmberg, Sociologins allmänna väsen, 1923,

s. 76, 78.) En anarkism, som till väsentlig del är

baserad på naturrättens teorier, blir efter mitt

förmenande mer dogmatisk, stereotyp och abstrakt än

anarkismen är eller behöver vara.

Jag tror därför för min del att anarkismen är

bättre betjänt av rättssociologin, d. v. s. rätten,

betraktad sociologiskt, från socialdynamiska

synpunkter, befriad som den då är från de tröstlöst

enformiga spekulativa tankegångarna eller maximer

å la Kant, vilka aldrig komma till sin rätt utan

mest tjäna retorikens, talkonstens språkfinesser.

Sociologin, den realistiska nämligen, rör sig däremot

med ett ständigt levande, historiskt material. De

allmänna idéerna äro icke en produkt apriori, såsom

metafysikern tänker sig dem utan resultatet av det

sociala livets egen evolution.

Anarkismen har, såsom vi sökt framhålla,

faktiskt haft sin egen kontinuerliga historiska

utveckling, som är en borgen för dess fortbestånd.

Därför skall anarkismen och dess talesman i Sverge,

ungsocialismen, äga sitt fulla berättigande som en

idé- och kulturrörelse. Stammler har fördenskull

rätt i sitt omdöme, när han erkänner, såsom visågo i inledningsorden till denna skrift, att

anarkismen ännu icke vederlagts av socialvetenskapen.

Frågan gäller även för honom: »låter det

allmängiltigt bevisas att rättstvånget är nödvändigt för

organisationen av mänsklig sammanlevnad»?

II. ANARKISMEN I SIN

TEORETISKA UTFORMNING.

Det anarkistiska frihetsbegreppet.

Friheten har sin begränsning hos

människan själv. — Anarkismen förkunnar

icke en absolut frihet — något absolut finns ju

icke — men den största tänkbara och möjliga

frihet i människomas förhållande till varandra i ett

organiserat samhälle.

Inte ens den frihet Stirner förkunnar kan

ernås utan inskränkningar, oövervinneliga eller

tillfälliga.

Där makten, som är hans kriterium på frihet, icke

förslår, måste friheten inskränkas eller avstås eller

på omvägar förvärvas. Jag har så stor frihet som

jag har makt. »Ett berg, som står i vägen för

mig, går jag runt ända till dess jag har krut nog

för att spränga bort det; ett folks lag kringgår jag,

tills jag är stark nog att störta lagen.» — »Jag kan

i verkligheten icke vilja vara fri, emedan jag icke

kan skapa full frihet; jag kan blott önska det och

trakta efter det, ty det förblir ett ideal, ett spöke,

men min egen förblir jag.» — »Det vore dåraktigt

att påstå att det icke finns någon makt över min.»

I samhället måste de frivilligt ingångna

överenskommelserna och förbindelserna hållas —- så länge

de vara. Människorna begränsa sålunda varandras

frihet.

Anarkismens tvänne grundsatser vad beträffar

friheten äro" dessa: Fördrag måste hållas samt var

och en har frihet att göra allt vad han vill,

förutsatt att han inte gör intrång i andras frihet till

detsamma. Denna senare regel är i själva verket

endast en konsekvens av den förra rättsregeln och

finns vanligen därför heller icke uttryckligen

uttalad, den är underförstådd.

Fördrag (kontrakt) som ingås mellan de

samverkande grupperna och individerna överhuvudtaget,

betraktas som en så viktig sak att deras kränkning

blott undantagsvis kan gillas. Underlåtenhet att

uppfylla ett löfte stämplas t. o. m. som bedrägeri mot

löftesmottagaren, som godtycklig kränkning av

hans frihet. Till att tvinga dess uppfyllande kan i

nödfall tillgripas vad medel som helst: våld,

ut-stötning, död, schavottering (offentligt förakt). Men

dylika åtgärder äga icke karaktär av straff i

juridisk mening — anarkisten vet icke av någon

»straff-balk»! -— utan ha de uttryckligen karaktären av

självförsvar mot orättfärdiga ingrepp. (Härom mer

i nästa avdelning.)

Frihet är friheten från ett tvång som påtvingas

mig som samhällsmedlem mot min vilja och utan

mitt samtycke. Där få vi söka det grundväsentliga

i anarkismens frihetslära.

Den frihet i samhälliga förhållanden som

anarkisten eftersträvar och ställer som sitt mål, alltsåanser möjlig att uppnå, är emellertid så stor att

den praktiskt sett synes honom till sina verkningar

absolut, i vart fall icke trycker, pinar eller

hämmar honom som fri varelse, utan råder han över

sig själv som vore han endast sig själv. Det är

den individuella friheten, upphöjd till sin högsta

potens av social frihet i individens gemenskap med

sina likar.

Att kunna och få inrätta sig så som vore han

absolut fri är anarkistens största lycka, ett mål

värt att eftersträva för alla och envar; att bli fri

från bojorna som fjättra honom, de må vara

religiösa, ekonomiska, politiska eller sociala, alltså en

fri människa bland fria människor med vilka han

lever i gemenskap; frihet att tro och tänka vad

han vill, aktning för sig och andra; frihet att handla

såsom honom bäst synes; frihet från nöd och

elände, vållat genom andras lystnad efter rikedom och

makt; frihet att få ge sig de rättigheter som äro

nödvändiga för ens frihet; rättighet till liv och

egendom, samfälld eller enskild; rättighet till

självuppe-hållelse, till sammanslutning, till fritt arbete och

förvärv o. s. v.

De friheter och rättigheter individen kräver för

sig som individ äro även de friheter och

rättigheter som krävas av det samhälle, vari individen

lever och har sin varelse. Samhället har samma

anspråk på aktning för sig, på handlingsfrihet,

frihet att fullfölja egna mål och uppgifter o. s. v.

Fördraget eller kontraktet som avslutas mellan

kontrahenterna, de fördragsslutande parterna, är bju-dande, så länge det varar och alltså icke uppsagts

eller återkallats.

Kärnan i anarkismens frihetslära är dess lära

om herraväldet: tillbakavisandet av människors

makt över, förtryck a v och underkastelse under

andra människor, vad de nu må heta: korporation,

regering, överhet, myndighet o. s. v. Att det

sålunda får existera en »lag» som binder människorna

samman i deras ordnade samliv utan att det får

namn eller karaktär av herravälde och förtryck,

direkt eller indirekt; en sammanbindning alltså

som kan och väl även måste vara eller verka som

tryck men utan förtryck, makt men utan övermakt,

d. v. s. herravälde. Herravälde är något som är

mig påtvingat mot min vilja. Men det finns ett

tvång pålagt av mig själv, av egen fri vilja,

sålunda ett självtvång som jag pålägger mig själv,

varav Proudhon ger en klar bild. Han säger i

fråga om den fria anslutningen till en förening, en

association, en grupp:

»Vill du biträda fördraget som en grupp

människor ingår med varandra? Vill du ta del i deras

samhälle? Säger du nej, så är du en vilde. Du

har avstått från fria människors gemenskap och

är misstänkt. Ingenting ger dig skydd. Vid den

ringaste förolämpning kan första bästa slå ned dig

och man kan på sin höjd göra honom förebråelsen

för onödig grymhet mot ett vilt djur. — Godkänner

du däremot fördraget, så hör du till de fria

människornas gemenskap. Tillika med dig, alla dina

bröder åtaga sig förpliktelser och lova dig trohet,

vänskap, hjälp, tjänstvillighet och umgänge. I hän-delse det förekommer stridiga handlingar, vare

sig på deras eller din sida, vare sig sorglöshet,

lidelser eller ondska, äro vi ansvariga mot varandra

och det såväl för de skador som uppkomma som

även för förargelsen som uppstår och osäkerheten

som alstras. — Den frivilliga sammanslutningen är

berättigad att tvinga sina medlemmar till

uppfyllandet av sina förpliktelser. Huru den enskilde

ställer sig till en fri sammanslutning, om han bör

understödja den, beror endast och allenast på huruvida

han godkänner eller förkastar dess syften, om han

anser den skicklig till deras förverkligande och

hur nyttig eller skadlig den synes honom att däri

ingå, utträda eller hålla sig därifrån.»

Varje inträde i en förening kräver sålunda vissa

offer av individuell självständighet — i synnerhet

av individuellt godtycke — men offret är

frivilligt och återkalleligt samt ges i syfte av ett större

gotts ernående. Friheten som princip och som liv

kränkes därav icke men hennes yttringar och

villkor främjas därvid.

Kontrakt kan ingås av olika motiv antingen med

uteslutande eget väl för ögonen eller för det samlivet

bjuder det: allas eller samhällets väl är tillika

envars fördel.

Staten, »det kallaste av alla kalla

0"djur» (Nietzsche). — Staten har alltifrån sin

första begynnelse varit en organisation,

grundad på våld, makt och list. I såväl förhistorisk

som historisk tid ha stater grundats och avlöst

varandra men alltid har deras grundväsende varit ettfåtals herravälde över massan av människor.

Segerherren, som upphöjde sig själv till härskande klass

— adelsklass — över ett underkuvat folk, var den

förste statsbildaren någon gång i förhistorisk tid.

Denna härskarklass utgör kärnan i den nya

organisation, som ersatte de staten föregående

horderna och stammarna, vilka grundade sin

organisation på blodsfrändskapen som var deras

status eller tillstånd. Staten är alltifrån sin första

början ett organiserat klassherravälde. Är staten en

gång bildad, ordnas de inre angelägenheterna genom

en systematiskt bedriven politik som träder i stället

för den förra våldskampen. Men även politiken

är en kamp; en kamp mellan skilda intressen hos

efter hand uppkommande stånd, yrken och partier.

I stället för det uppenbara våldet användes som

kampmedel politisk beräkning, list och förställning.

Det är humanare men det är icke mänskligare.

En tvångsmakt, rättare våldsmakt har alltså

skapat den historiska staten. Som dess syndaregister,

förbrytelse säga andra, betraktas en seger och en

underkastelse som ordnade människorna »över» och

»under» varandra; krigshot, utplundring och

undanhållande av viktiga produktionsmedel, som

förslavade massorna och skapade en ordning av

härskare och behärskade, av överhet och undersåtar,

regering och regerade, privilegierade och utsugna.

Att de få härska över de många är

statsbegrep-pets nakna kärna. Att några förskaffa sig detta

herravälde över andra, som aldrig och ingenstädes

har kunnat försiggå utan användning av våld, var

statens begynnelse och det första kapitlet i allstatsrätt. »Må», säger en författare, professor i

statsrätt, »statsteoretikerna råka i förskräckelse för

denna tes; må de skygga för tanken att i

begynnelsen härskade icke rätten utan våldet; må de

slutligen misstänkliggöra en sådan teori — historien

bevisar icke dess mindre på varje sitt blad

sanningen av denna sats. Statens idé har till sitt

innehåll detta herravälde. Men till ett herravälde hör

utom de härskande nödvändigtvis även de

avhän-giga och behärskade.» (Jfr artikeln om statens

ursprung och innehåll av tyske sociologen Franz

Op-penheimer i S. A. C:s tidskrift Syndikalismen,

årg. 1927.)

Det är mot detta system som anarkismen i sin

teori riktar sin kritik av staten som en historisk

kategori, som en övergående samhällsform. Lika

nödvändig som staten, historiskt sett, kanske varit,

lika visst skall den, evolutionistiskt sett, förr eller

senare helt försvinna och ersättas av en ny

samhällsform.

Staten är, mena dock en del statsövertygade,

varibland den ovan åberopade statsrättsläraren,

mäktig av en ständig utveckling till en allt friare och

fullkomligare stat och att därför denna sociala form

av människornas samliv aldrig kan dö utan skall

tvärtom evigt bestå. Att bekämpa »den nuvarande

statens självförhärligande, det grova smicker som

dess betalta lovprisare slösa på staten, att

ådagalägga dess skuggsidor och vådor, dess orättvisor

och grymhet, dess oändamålsenlighet och

förvänd-het» är, anser nyss anförda sociolog och

statsrätts-lärare, framlidne prof. Ludwig Gumplowicz, »en upp-gift för män och partier, vilka eftersträva ett bättre

tillstånd i staten».

Gillesocialismen, den »engelska» syndikalismens

banerförare i England, G. D. H. Cole, är även

av den meningen att »den dåliga staten» av i dag

kommer att bli »harmoniskt» omdanad till »det helas

bästa» och icke vara »den centraliserade byråkratiska

mekanismen av i dag» utan »allmänviljans vakna

och smidiga instrument». Nutidens fackförbund,

reorganiserade och samordnade, skola icke kunna

omstörta staten men bli de »instrumenten för

statens reformering och industriprocessens

kontrollanter i framtiden». (Cole, The World of labour, 1919,

s. 421 o. 424.)

De allra modernaste staterna, bolsjevik- och

fa-sciststaterna visa just ingen tendens ännu i den

riktningen.

Genom klassmotsatsernas upphävande och

slutliga försvinnande skall staten »dö bort av sig själv»

är å andra sidan den »ortodoxa» marxismens åsikt,

medan den rena anarkisten och anarkosyndikalisten

anse att »mänskligheten» kan först bli befriad från

sitt beroende av staten genom samhällenas

organisation på bred ekonomisk grund medelst arbetets

kooperativa organisation, vilket ju ock är Proudhons

grundtanke, i ty att han ville ersätta regeringen

över människorna med en »regering över tingen»,

med andra ord en arbetets administration i stället

för en självmyndig auktoritet, vilken dess

»undersåtar» ha att lyda och underkasta sig.

»Det är alla regeringars ändamål att göra

regeringen överflödig», var ett uttryck av Fichte, dentyske filosofen, i anledning varav Max Adler

upphöjer honom till — anarkist. Fichte sade

nämligen även att »staten går liksom alla mänskliga

institut, vilka blott äro medel, ut på sitt eget

förintande (geht auf seine eigene Vernichtung aus).

— Ett liknande uttryck har den svenske rättsläraren

Rikard Kleen fällt. Han säger: »statens ändamål

är att göra sig överflödig genom att sätta enskilda

krafter i stånd att utveckla sig själva och ju längre

odlingen skrider framåt, desto mindre behöver och

bör staten i henne deltaga, desto mera reder hon

sig på egen hand både genom självarbete och genom

självstyrelse». — Proudhon sade desslikes:

»århundradens erfarenhet säger att den bästa regering är

den som bäst förstår att göra sig överflödig.

Behöva vi parasiter för att arbeta...? Lika litet

behöva vi valt folk som regerar oss. Människans

utsugning av människan är, har någon sagt, stöld.

Nåväl! Människans regering av människan är

slaveri».

Rätt — moral — plikt. —- Staten är

uppbyggd på en rättsordning utan vilken den icke

skulle kunna bestå. Enligt språkbruket finns det

tre slags rätt: en människans inre sedliga, moraliska

rätt (»samvetets röst»), en konventionell, på

överenskommelse, även av seder, bruk och vanor skapad

kontraktuell rätt samt den juridiska rätten,

grundad på lag-, respektive maktbud. Det är denna

sistnämnda (politiska) rätt som vanligen går under namn

av »rätten» i »livet i staten». Det är mot dennarätt och alla dess lagar som atwkismen riktar sin

kritik.

Statsfilosoferna, alltifrån Kant fram till senaste

tider, nödgas skilja på den moraliska och den

juridiska rätten, på samma gång de förklara att för

dem existerar en gemensam grund. Den juridiska

rätten tar enligt deras egen tolkning endast hänsyn

till statsborgarnas yttre handlingar utan avseende

på »den inre sinnesförfattningen, av vilken

handlingarna uppkomma och det motiv, varav viljan

bestämmes».

Genom en yttre lagstiftning kan enligt denna

ståndpunkt något stadgas och påbjudas och genom

tvång göras gällande, varemot individens moraliska

rätt är hans egen »oförytterliga» rätt och han för den

skull kan följa sina egna direktiv, emedan för

sedlighetens skull sedelagens fordringar icke kunna

göras gällande med tvång. Det råder, såsom

svenske filosofen Boström säger, inom staten två

rättssfärer: »den ena omfattar vad individen får

göra enligt sin egen moraliska lag» (»sitt eget

samvetes lagstiftning») och den andra »vad han får

göra enligt statens juridiska». »Rättslagarna äro

statens, liksom sedelagarna individens». Den ena,

sedelagen, kan tillåta honom vad den andra,

rättslagen, kan förbjuda honom, i ty att sedelagen kan

finna handlingar eller av staten beviljade

»rättigheter» högst osedliga men som »rättslagen» icke

förty gillar och rättfärdigar. För att komma ur

detta tvivelsutan rätt genanta motsatsförhållande

ha de snälla filosoferna inskjutit något som de kalla

»rättsplikter», en ordkombination av plikt i sedligmening och rätt i politisk-juridisk mening. Det lär

vara så, att nämnda motsatsförhållande icke

utesluter att även rättslagens fordringar böra

iakttagas av sedligt motiv, nämligen av »aktning för

plikt». Men, sägs det, »detta är ett bud av

sedelagen, varmed rättsläran såsom sådan ej har att

göra». Det är, påstå de sakkunniga filosoferna

själva, Kants, deras store mästares, mening.

Gentemot denna rättsuppfattning går anarkismen

in för en konventionell rätt, som ger individen

frihet att ge den vare sig sitt samtycke eller

ogillande, sålunda frihet att frivilligt vare sig

underkasta eller icke underkasta sig den genom den

honom erkända rätten till in- och utträde i och

ur en förening, association eller vad annan

sammanslutning som helst. Den hävdar med andra

ord en solidaritetsrätt, grundad på överenskommelse

och harmoni men icke den nu praktiserade

»lag-rätten», baserad som den är på disharmoni och

stridiga klass- och maktintressen, vilket givetvis

kräver en annan samhällsordning än den nu gällande

statsordningen.

Förut åberopade tyske rättsfilosofen och juristen

R. Stammler anser anarkismens »vetenskapliga»

betydelse ligga i dess »radikala skepticism» gent emot

den gällande rättsordningen och att den uppställt

frågor som man förut icke tänkt på, ställt dem

»under debatt» för att begagna ett av åttiotalisternas

bekanta slagord, att den sålunda lett det sociala

tänkandet in i nya fåror och givit dem en ny

sociologisk riktning. Den kritiska frågan är denhuruvida den rättsliga tvångsordningen är berättigad

och oundgänglig.

Kan rättstvångets befallning i sig och i allmänhet

rättfärdigas? Rättstvånget är icke något som

existerar av naturen utan betyder ett anspråk, som

människor »befallande» ställa gentemot andra

människor. Men är detta (en myndighets, en despots)

anspråk och maktbud allmänberättigat och

oundgängligt? Kan invändningen mot rättsordningen

som ett medel i det mänskliga ändamålets tjänst

göras giltig som nödvändig och allmän? Härigenom

har, säger Stammler, tvivlet fundamentalt väckts

på rättsordningens berättigande i och för sig,

formellt och utan avseende på rättsnormernas

innehåll. Den historiska erfarenheten har endast

ådagalagt det faktum att »befallning» och »lydnad» är

något som »gjorts och göres». Det är alltså alls

icke någon avgjord sak vilkendera rätten, den

poli-tiskt-juridiska med alla dess tusen sinom tusen lagar

eller den konventionella eller avtalsmässiga som kan

komma att bli framtidens rätt.

Man kan också som Max Adler, vilken i sin

bok Die Staatsauffassung etc. anställt en kritisk

undersökning av tvångs- och maktmomentet i en

rättsordning överhuvudtaget, betrakta rättsproblemet

mindre juridiskt men i stället mer sociologiskt än

Stammler, nämligen såsom en ändring eller

ombildning av dess karaktär, från att sålunda vara en

hcrrerätt, uttrycket för ett växlande klassherravälde,

till att exempelvis bli ett kontrakt, ingånget mellan

fria människor.

I sitt systematiska sammanhang visar sociologinatt den första »herrerätten» uppstått genom

underkuvandet av främmande horder, stammar eller folk.

Ur denna herrerätt, varpå rättsordningen ännu i

dag är baserad, har successivt en rad specialrätter

uppkommit, nämligen

den första egendomsrätten, när slaven tvingades

att bruka jorden för sin herre och jordens produkter

tillföllo den senare som jordens ägare;

den första familjerätten, uttryckt i mannens

herravälde över hustru och barn, när kvinnor började att

rövas från främmande horder och stammar;

den första äktenskapsrätten, gällande föreskrifter

angående hustruns trohet mot mannen, när denne

drog ut på sina härnadståg och sålunda tidvis

var borta från »hus och hem»;

den första arvsrätten, när jorden och den

därmed förvärvade maktställningen övergick från far

till son, säkerställd genom en rad föreskrifter om

familjeegendomen till skydd mot de egendomslösa;

den första förmögenhetsrätten, särskilt i dess

yttring av en avtals- och fordringsrätt, uppstod genom

den rikedom som varubytet skapade, förmedlat

genom ett därför utbildat handelsstånd o. s. v.

»Rätten fick», såsom Quiding slående säger, »sin

moders skaplynne», d. v. s. våldets.

Rätten är, säger nu anarkisten, en historisk

inrättning av olycksbringande verkningar. Har man

en gång börjat att stifta lagar, så finns intet slut

därpå. De mänskliga handlingarna ära olika och

olika är även deras nytta och skada. Om nya fall

uppträda, visar sig lagen ständigt åter otillräcklig.

Så måste man beständigt stifta nya lagar (Godwin). Med det oerhörda antalet rättsföreskrifter följer

dess ovisshet. Att rätten skulle vara någon våra

förfäders vishet, är en sällsam villfarelse; den var

lika ofta resultatet av deras lidelser, fruktan, avund,

kortsynthet. Förnuftet är vår enda lagstiftare och

dess föreskrifter äro oföränderligt och överallt

desamma. Icke rätten men väl den, lagstiftande

(politiska) rätten skall försvinna (Godwin). Men icke

förty beror den på »en allmän vilja», dock icke

t. ex. Rousseaus politiska »allmänvilja»

(folksuveränitet) utan i kraft av en »rätt till självständighet

(avtonomi) såväl för den enskilde individen som

för varje kommun, varje provins och varje folk»

(Bakunin). Och det är återigen det frivilligt

ingångna sociala kontraktet som avgör om denna

avtonomi. Medges, säger Bruno Wille, att det

mänskliga samhället behöver vissa regleringar, så

är därmed icke sagt att det behöver statslagarna.

Ty reglering och lag äro två skilda saker, om även

sammanblandningen av dessa begrepp är vanligt.

Lagen vill utan tvivel reglera men tvångsvis genom

herravälde, genom bud och förbud, genom straff,

varmed den ohörsamme hotas. Lagen betyder

alltså, ifall reglering överhuvud ernås, en reglering

med orena medel. Den bättre regleringen beror

icke på tvång utan på överenskommelse,

sammanslutning, frivillighet. Söndagsvilan är t. ex. en

laglig reglering. Arbetets inställande i maj som

hundra-tusenden a"v proletärer underkasta sig för att

demonstrera mot den ekonomiska utsugningen är

däremot en ordning, en regel som icke ernås genomvåld, makt och straff utan genom fri

överenskommelse.

Överhuvudtaget kan sägas att anarkismen

baserar sin frihet på moraliska principer, såsom

»sanning» och »rättfärdighet», icke på den nutida

dubbelmoralen av sedelag och rättslag, vilket icke

nödvändigt innebär ens för Proudhon enbart »en etisk

deklaration» utan lika ofta en »social kritisk

kunskap» om ett samhällsfördrag som t. ex. i stället

för ekonomisk olikhet satt likhet i betydelsen av

envars välstånd. Reglerna som uppställas för

samhällets bestånd äro med andra ord framsprungna

ur samhällets egen natur som sådant och av

vetenskapen grundade (M. Adler).*)

När hos vissa anarkistiska teoretiker de rent

egoistiska grundsatserna betonas som frihetstendenser, så

ligger därbakom icke dess mindre ett underlag av

uttalade eller icke direkt uttalade satser av etisk

eller, säga vi hellre, solidarisk innebörd, såsom t. ex.

den enskildes väl är även det allmännas eller

samhällets väl och tvärtom, icke endast för vissa klasser

och intressen utan för alla, oavsett klass eller

intresse.

Anarkisten bygger eller förlitar sig på

människans moraliska handlingar i det godas tjänst under

goda ekonomiska förhållanden. Men icke på

hennes vilddjursnatur, som skulle göra »staten» enligt

*) Jfr danske förf. Severin Christensens Social etik (på svenska 1913)

det för vårt ämne så upplysande kapitlet ”Naturlig rätt och juridisk rätt”,

s. 147 ff., frånsett forf.:s mening om staten som ”en organisk bildning”.

Vad annars förf. säger om ”rättsstaten” som ett slags motsats till

”vålds-staten’ torde icke godtas av en anarkist, då anarkismen utdömer varje slags

auktoritet (överhet).inångas mening nödvändig i så måtto att dess

ändamål just skulle vara att tygla denna hennes

vargnatur och bestialiska lidelser enligt sentensen:

människan är den andra människans varg, en åsikt

som med större eftertryck hävdas av Schopenhauer,

pessimismens filosof i Tyskland, vilken förklarar

rent ut att den ena människan ä,r den andra

människans djävul. Det är emellertid en av anarkismens

vackraste sidor dess höga tanke om människan och

hennes andliga värde. Det kan väl ibland brista i

psykologisk uppfattning hos en del anarkistiska

författare, även bland de mer tongivande men det är

dock alltid något som kan ändras; det bestående

är den höga andliga uppskattningen av människan

både som förädlad och som förädlande

samhällsvarelse. Att »den mänskliga solidariteten och

för-mänskligandet» ännu icke kunnat komma till sin

fulla rätt beror enligt Bakiinins sköna ord därpå

»att det byggts icke på den mänskliga aktningen

utan på den gudomliga kulten; icke på friheten

utan på auktoriteten; icke på likheten utan på

privilegierna; icke på människans broderskap utan på

den ekonomiska utsugningen; icke på rättfärdigheten

och sanningen utan på lögn och orättfärdighet».

Plikt existerar även för anarkisten och användes

även som term i anarkismens egen litteratur; men

även den (plikten nämligen) äger en annan karaktär

än i den stereotypa, nu allmänt accepterade

pliktläran hos Kant, vilken från kompetentaste

svenska håll blivit karaktäriserad som »den abstrakta

pliktformalismens egentliga apostel» (R. Kleen).

»Det är vår plikt att respektera andras rätt,d. v. s. deras genom allas lika frihet begränsade

maktområde» (Tucker). — »Handla mot andra så

som du vill att andra skola handla mot dig under

likadana förhållanden» (Krapotkin). — »Frihet,

sedlighet och mänsklig värdighet bestå just däri att

göra det goda, icke emedan man befaller

människan till det utan emedan hon erkänner, vill och

älskar det» (Bakunin). — »Det rena medlets

pedagogik appellerar icke till pliktkänslan utan till

förnuftet... Icke auktoritet, beröm och tadel,

predikan, heliggörande och fördömande... utan helt

enkelt upplysning om tingens, människans och

det sociala livets natur; upplysning om alla möjliga

handlingar och sinnesriktningar, deras

konsekvenser för väl och ve, överlåtande sedan förtroendefullt

hennes görande och låtande helt och hållet hennes

fria, av förnuft och vetenskap luttrade

självbestämning» (Bruno Wille).*)

Anarkisten lägger alltså stor vikt vid moralen.

»Ett samhälle kan icke existera utan att det utbildas

i dess sköte vissa regler, beroende på vana av

moraliskt ursprung. Religionen kan försvinna men

moralen blir kvar — moral av vana» (Krapotkin).

Sociologen lär också att en vana, ständigt upprepad,

lätt övergår till en rätt och omvänt en (lagstiftad)

rätt övergår slutligen till att bli en vana, att det

alltså kan inträda mellan »lag och rätt» en

växelverkan. Det är kanske icke så mycket vanan som

skapar rätten som fastmer denna som framkallar

den förra. Ändra rätten och det uppstår nya vanor;

) Wille, Philosophie der Befreiung durch das reine Mittel. Beiträge

zur Pädagogik des Menschengeschlechts, 1894.ändra vanorna och det uppstår en ny rätt, det

ligger något av utveckling i denna tankegång.

För anarkisten finns ingen skillnad mellan

enskild och offentlig rätt (moral); för honom existerar

blott en moral som utvecklas under umgänget fria

människor emellan, och en rätt som är en moralisk

rätt.

En var måste få göra precis vad han vill, så

länge han icke därigenom skadar någon annan

eller andra. Den för anarkismen så viktiga

avtalsprincipen är en likställighetsprincip och som sådan

får den ene icke kränka andras avtalsmässiga rätt.

Fullständig frihet erkännes alltså envar, kollektivitet

som individ, att bestämma över sig själv och sina

handlingar, så länge n. b. icke intrång göres på

samma medgivna rätt hos andra. Var gång

ömsesidighetsprincipen överträdes eller trampas under

fötterna, gör styrkans eller övermaktens

ursprungsprincip sig brutalt gällande, och när den härskar

oinskränkt står den därför också utanför all

överenskommelse enligt den ömsesidiga likställighetens

princip, ömsesidighetskravet utgör utgångspunkten

vid bedömandet av alla handlingar och förhållanden

i livet när helst fråga är om rätt och orätt,

rättfärdighet och orättfärdighet och ligger fördenskull

också till grund för kontraktsformuleringen. Om

formuleringen är sådan att ömsesidigheten icke

tillgodoses, blir den naturliga följden förr eller senare

dess ändring. Och ingen bjudande rättsprincip kan

ställas upp mot rätten till kontraktets brytande i

detta fall. Inses fördelarna av ingångna

förbindelser, och äro dessa förbindelser för övrigt baserade

på likställighet efter ömsesidighetens principer, så

bör den bindande kraften av de principer som

utgöra grunden för avslutandet av ömsesidiga

överenskommelser vara tillfyllest eller garanti nog. En

konsekvens härav är även att kontrahenterna sins

emellan äro besjälade av den moraliska

förpliktelsen som ett ärligt kontrakt innesluter.

Anarkofederalism. — Decentralisation och

centralisation.

Som det finns en teoretisk och praktisk

statsfederalism, så kan man som dess motsats tala om en

teoretisk och praktisk anarkofederalism.

De var för sig suveräna enhetsstaterna ha

uppstått ur smärre grupperingar men vilka staternas

regeringar efter hand som de uppkommo lagt under

sig för att få dem under sin maktsfär i stället för

att, vilket hade varit naturligare, låta dem fritt och

tvångslöst utveckla sig själva och till varandras stöd

ingå med varandra förbund till allt större

organisationer. Sverge har en gång varit ett dylikt förbund

av fria samhällen; en konfederation av land eller

landskap; landskapen förenade till ett rike. Rikena

skulle kunna federeras till en världsunion och av

världsunionerna kunde bli världssamhället, alla den

civiliserade världens förenade samhällsförbund.

Anarkismens grundtanke är fördenskull, såsom

Bakunin i utlandet och Quiding i Sverge uttalat,

att varje krets, varje kommun, varje provins, varje

distrikt (region) varje folk eller nation federativt

sammanslutas på basis av vars och ens rätt till

fullkomlig självständighet (avtonomi) under

förutsättning alltså att »deras inre författning icke hotar

grannområdets självständighet och frihet»

(Bakunin).

Vad som gäller den politiskt organiserade

federationen, gäller lika mycket den .mångfald av

ekonomiska organisationer, vilka anarkisten tänker sig

de olika landområdena en gång skola vara

uppfyllda av, associationer med var sina ändamål,

sinsemellan federativt sammanslutna.

Då de organiserade samhällena stå till varandra

i ett federativt förhållande och sålunda självständiga

gentemot varandra, uppkommer självklart ett

ömsesidighetsförhållande mellan dem som givetvis

äger en rättslig karaktär, en rättslig ömsesidig het,

grundad icke på befallning och lydnad men på

frivillig överenskommelse, i vilket de ömsesidiga

rättigheterna och förpliktelserna jämt avvägas mot

varandra. Ett sådant »socialt kontrakt» kan såsom

samhällsfördrag utsträckas även till mellanfolkliga

förbindelser. Den så kallade statsrätten är då helt

omvandlad till en folkrätt i ordets bästa mening. Det

existerar då icke längre någon statsrätt, då det icke

längre existerar stater.

Det federativa systemet leder till största möjliga

decentralisation och avtonomi vid ordnandet av

ärendena angående administration och samfärdsel

mellan de federativt förbundna, nationella och

internationella grupperna.

Genom decentralisationen äger envar av de till ett

helt federerade samhällena och föreningarna sinegen självständiga avtonomi inom var sin

verksamhetssfär med egna friheter och rättigheter.

Likställighet råder mellan de samordnade stora och

små grupperna och likställighet mellan individerna

inom en och samma samhällsgrupp. Dessa äro

samordnade och likställda men icke underdåniga

en centralmyndighet, såsom förhållandet är mellan

en statsmakt och dess lydorgan, kommunen, i en

centraliserad stat.

Enligt centralisationsprincipen är det en

korporation — ett fåtal eller en enda person — en

suverän myndighet med andra ord som styr och

ordnar det hela på grund av den överledningen

förlänade maktbefogenheten och är alltså den

allbe-tvingande auktoriteten. Den regerar över regerade,

vilka kanske avsky regementet som despotiskt och

orättvist men vilket de tvingas underkasta sig, därför

att organisationssystemet så bjuder.

Inom de federativa sammanslutningarna kunna

överhuvud majoritet och minoritet få fritt spelrum,

naturligtvis inom ramen av de för federationen

gemensamma principerna, bådas rätt upprätthållas.

Majoriteten äger lika litet rätt att påtvinga

minoriteten någonting gott som någonting dåligt. Den som

slagit in på den orätta vägen kommer, säger en

finsk författare, i sinom tid underfund med sitt

misstag och följer sedan i godo den andra. Å

andra, sidan kan minoriteten genom sin motsatta

mening vara en vägvisare för majoriteten att slå in

på andra vägar.

Den fria associeringen är först möjlig genom den

federativa principen, endast genom den kunna olik-heterna i ras, kultur och intressen förenas till ett

organiskt helt under bibehållandet av

självständighet och avtonomi för de mindre enheterna.

»Avskild enhet till förbunden mångfald» är

federalis-mens huvudregel.

Genom Napoleon den förste fick centralisationen

i Frankrike en tillämpning som var nära att spränga

den franska staten, om icke en senare företagen

modifikation hade vidtagits genom att åter fördela

en del av »statsmaskineriets» mångahanda arbeten

och bestyr på departementen och arrondissemangen.

All myndighet, allt statsliv koncentrerades i en enda

punkt, nämligen hos statsmakten, d. v. s. regeringen,

varigenom också uppstod en ändlös stab av

underordnade ämbets och tjänstemän, en den olidligaste

byråkrati, eller som ett ännu modernare uttryck

lyder: funktionarism, det vill på svenska säga

»tjän-stemannaoväsendet». Gentemot detta centralistiska

»oväsen» ha klagomålen gjort sig högljuddast

gällande i Frankrike, statscentralismens föregångsland.

Den norske socialekonomen T. H. Aschehoug anför

i sitt stora verk Socialökonomik, i 3: e upplagans

första band, 1920, kap. 23, paragraf 16 efter en fransk

förf. Nézard att antalet civila statstjänstemän, lågt

uppskattat, utgjorde i nämnda land 1845 188,000,

1873 285,000, 1896 400,000. Avlöningsbeloppet

uppgick förstnämnda år till 245 miljoner francs,

1873 till 400 milj. fr. och 1896 till 616 milj. fr.

»I sin helhet sett började med statens uppkomst»,

såsom det sägs i Tysklands fria arbetarunions

principförklaring av år 1919, »centralisationens era, den

konstlade organiseringen uppifrån nedåt. Kyrka ochstat voro detta systems första företrädare och ha i

alla tider varit dess förnämsta upprätthållare. Och

då det ligger i statens väsen att underordna varje

gren av mänsklig verksamhet under sin auktoritet,

så måste centralisationsmetodens ödesdigra följder

förstoras ju mer staten utökade området för sina

funktioner. Centralisationen är det ytterligt gående

förkroppsligandet av det system som reglerar alla

den enskildes värv och angelägenheter massvis.»

Kunde man däremot utplantera alla de ärenden

som nu äro centraliserade i statens »centrala

ämbetsverk» på kommunerna och provinserna, skulle

staten upplösas av sig själv. Ju mer av ärendena

som överflyttades från centralmakten

(regeringsmakten) till kommunen eller något annat

primärsamhälle, desto mer skulle ärendena icke blott komma

under folkets avgörande utan även kommunen

lösgöras från statens ledning respektive förmynderskap.

Det politiska området skulle inskränkas till att bli

allt mindre vad beträffar förvaltningen och det

kommunala området utvidgas i samma grad till att bli

allt större, tills centralmakten som en styrande

överhet bleve alldeles obehövlig.

Under första arbetarinternationalen och alldeles

särskilt efter 1871 års Pariskommun var

diskussionen om realiserandet av ett kommunalt

författnings-system, kallat än »kommunalism» än, särskilt i

Spanien, »kantonalism» (bildat av ordet »kanton», liksom

det förra av »kommun») mycket livligt.

Kommunen som revolutionärt begrepp har i dag

icke samma betydelse som under den första

inter-nationalens dagar. Arbetarorganisationerna lågo dåi sin linda och med den utveckling dessa numera

fått, ligger hoppet i deras omläggning från

kamporganisationer till produktions- och

förvaltningsorgan, för att kanske även denna ståndpunkt får ge

vika för en ännu modernare ståndpunkt.

Proudhon tänkte sig, när den dagen var möjlig,

att federationer skulle uppstå efter hand i de olika

länderna, därvid inspirerad av sin tids

krigshändelser, såsom mäktiga att omskapa Europas karta. Han

ansåg Europa för stort att med ens omfatta en enda

konfederation, varför det såsom ett första steg till

den stora enhetliga europeiska konfederationen först

skulle bildas smärre konfederationer: en

skandinavisk, en italiensk, en grekisk p. s. v.

Här i Sverge gick Quiding sin egen ensamma

väg, obekymrad om rörelsen i utlandet som var

honom obekant, åtminstone icke mer känd än vad

tidningspressen då meddelade, och gjorde ett utkast

till en »distriktsförfattning» i stället för

statscentra-lisationen, »centralförfattningen», enligt vilken

»kretsen» skulle utgöra den sociala grund, varpå hela

den federativa sociala national- och

världsbyggnaden skulle uppföras. De respektive

distriktsregerin-garna skulle icke äga oinskränkt beslutanderätt.

Mot deras beslut kunde primärsamhällena inlägga

sitt veto och stå dem fritt att antaga eller förkasta

deras beslut till deras egen nytta eller skada; till

nytta, om de hade något bättre att komma med, till

skada, om de icke följde deras direktiv. Deras

regeringar skulle vara mer sakkunniga rådsinstanser

än egentligen maktinstitutioner, nämnd och råd

skulle även vara deras namn, vilka benämningar ioch för sig innebära en reservation mot beslut

som fattas såsom under alla omständigheter de enda

riktiga men vilka dock måste anses såsom de mest

intellektuella, de mest kompetenta att fatta beslut

och bereda de allmänna ärendena såsom de

sakkunnigaste, en sorts vetenskapsakademier som

Proudhon skulle säga, åt vilka den högsta

sakkunskapen enligt honom borde överlåtas.

Anarkismens arbets- respektive egendomsteori.

Om vilken form av egendom som skall vara den

rätta i ett »anarkiskt» organiserat samhälle, råder

bland de anarkistiska teoretikerna rätt många

meningar. Men det oaktat skall man även i denna

punkt finna ett gemensamt grunddrag i de olika

uppfattningarna. Egendomens grund skall vara

arbetet, varför då också egendomsfrågan till

huvudsaklig del är en fråga om arbetsprodukternas

fördelning.

Lika litet som det skall finnas härskare och

behärskade, över- och underordnade, herre och dräng,

politiskt sett, skall det finnas utsugna och utsugare

i det fria samhället. Alla dess medlemmar skola

åtminstone vid starten vara fullkomligt likställda, ha

samma möjligheter till välstånd, samma skolbildning,

samma yrkesutbildning, samma fria val av yrke

o. s. v. samt samma rätt att komma i åtnjutande av

en sorgfri tillvaro. Arbetet är grunden och

förutsättningen för allt välstånd och alla skola därför

äga full och fri tillgång till arbetsmedel och

naturens råmaterial. Inga monopol vare sig på

arbete eller arbetsavkastning. Skrå- och statsmonopol,

penning- och jordmonopol måste för anarkisten Vara

lika fördömligt.

Till följd av den grundväsentligt olika

uppfattning som de anarkistiska teoretikerna äga om

egendomen, ha de olika riktningarna inom anarkismen

uppstått, vilka gå under namn av mutualister

(proudhonister), kollektivister (bakunister), kommunister

(krapotkianer), individualister (proudhonister,

tuckerianer).

Mutualisterna basera sin egendomsprincip på

ömsesidighet — ömsesidighet här taget uteslutande i

ekonomisk mening enligt regeln lika mot lika.

Avskaffa räntan i alla dess former: penningräntan,

jordräntan, arrende, hyror o. s. v. men eljest

enskild egendom. Kollektivisterna åstunda

gemensamhet i arbetsmedel men icke i konsumtions- eller

njutningsmedel. Kommunisterna kräva både

produktions- och konsumtionsmedlens gemensamhet; de

senare i form av fri njutningsrätt.

Individualanarkisterna stå överhuvud på proudhonistisk basis.

I allmänhet taget anse anarkisterna att som de

sociala värdena blott framställas genom arbete, så

är den som njuter av dem utan arbete »en tjuv».

Egendom är stöld, så länge man njuter

arbetsprodukten utan eget arbete. Egendom innebär alltså

med andra ord arbetarnas utsugning som

konsekvens av jordens och övriga arbetsverktygs

övergång från den arbetande folkmassans händer i

händerna på ett fåtal privilegierade, icke-arbetande.

Den privategendom som de anarkister vilka icke

äro kommunister låta kvarstå är en arbetsegendom;

en egendom, skapad av eget personligt arbete i

mot-sats till den enskildes juridiska monopolegendom,

sådan den är i dag. De utdöma de nuvarande

arbetsfria inkomsterna; dessa inkomster vilka

jord-ägaren utan eget arbete uppbär, endast i

egenskap av ägare till jorden, i jordräntans, arrendets,

tomthyrans form; dessa inkomster vilka kapitalisten

utan eget arbete uppbär, endast i egenskap av en

förmögen man, i form av hushyror, låneräntor,

utdelning" å industri- och börspapper. Hela det

härskande jord- och kapitalägarsystemet måste

avskaffas.

Härskade rättvisan, så skulle de med varandra

i utbyte trädande parterna ge och motta lika värden

men vilket icke är fallet. Varifrån skulle annars

rikedom å ena sidan, pauperism eller

fattigdom å den andra, handels- och avsättningskriser

och alla övriga missförhållanden under den

privatkapitalistiska ordningen härröra? Vid ett rättvist

utbyte skulle ingen arbetslös inkomst kunna finnas.

Men att en sådan faktiskt existerar är en

konsekvens av den privatkapitalistiska

egendomsinstitu-tionen. Ty den allena möjliggör för kapital- och

jordägaren att under olika former beskatta den

sociala produktionens avkastning; de rycka till sig

en del av densamma utan att prestera ett motvärde.

Vore de egendomslösa fria, skulle de icke låta sin

naturliga rätt till sitt arbetes fulla avkastning

inskränkas. Så måste de alltså nöja sig med att

konsumera mindre än de producera, under det att omvänt

kapitalisterna konsumera utan att ha producerat.I denna mening är ägaren ej annat än en tjuv eller

parasit och egendom stöld (Proudhon).

»Rättvisan måste utgöra den nya världens

grundval; utan den ingen frihet, inget samliv, ingen

trevnad, ingen frid» (Bakunin). Rättvisan, icke

juristens, icke heller teologens eller metafysikerns, utan

den enkla mänskliga rättvisan bjuder att en och vars

njutning motsvaras av den av honom alstrade

mängden förnödenheter, varför det gäller att finna

ett medel som gör utsugningen av andras arbete

omöjligt men tillstädjer envar andel i njutningen

av samhällets förråd av förnödenheter, vilka blott

äro en produkt av arbetet, i den mån han

omedelbart genom sitt arbete bidragit till frambringandet av

detta produktionsförråd (Bakunin). Ett sådant

medel är för Bakunin kollektivegendom, för Krapotkin

fullständig egendomsgemensamhet, inklusive alltså

konsumtionsmedlen, för Proudhon national- eller

bytesbanken samt i övrigt fri konkurrens.

Quiding har uppställt följande sex arbetets

principer som även torde vara anarkismens, nämligen:

Efter individens befrielse från brödomsorger kan

hans samhällsyrke drivas med ohämmad kraft

och arbetet gestalta sig på vederbörligt sätt;

erfarenheten har visat det arbete vara mest

fulländat som sker icke mot betalning utan allenast

av övertygelse om dess nödvändighet eller av ren

lust därtill;

driften till arbete är nedlagd hos människan, nära

nog att betrakta som en bland passionerna, och

dessutom ett villkor för att hämta njutning av

livet; den samhällsmedlem som skulle vägra att i likhet

med de övriga efter förmåga bidraga med sitt arbete

till det helas bestånd, utsätter sig därigenom för så

allmän indignation att han icke skulle kunna

uthärda den;

envar samhällsmedlem är delägare i all kretsens

egendom som icke utan allas arbete lämnar

avkastning att leva av;

att neka till skyldigt göromål är ett bland den

nya rättens brott som väl icke bestraffas men

behandlas så att brottslingen icke gärna skall därför

utsätta sig.

Utom de anarkistiska teoretikernas gemensamma

uppfattning av arbetet som grund för all egendom,

finns ännu ett för dem gemensamt grunddrag som

fullständigar arbetsteorin, nämligen produktions- och

bytesmedlens socialisering. Men denna socialisering

är olika hos de tre eller fyra riktningar, varom vi här

ovan talat, nämligen en kollektivistisk, en

kommunistisk och en individualistisk socialisering.

Enligt den första ägas produktionsmedlen (jord,

mark, vattenfall,-byggnader etc.) kollektivt men

konsumtionsföremålen eller arbetsprodukten individuellt

enligt fördelningsformeln: envar efter hans arbete,

d. v. s. »åt envar i mån av den möda arbetet

krävt»; denna, d. v. s. mödan »mätt efter antalet

arbetstimmar» (men med ett garanterat minimum för

alla, även för dem som ej äro arbetsföra).

Enligt den andra eller kommunistiska

socialise-ringsformen äro såväl produktions- som

konsumtionsmedlen gemensamma, men konsumtionsmedlen

fördelas enligt formeln: »åt envar efter hans behov,d. v. s. envar »tar ur högen» (förrådet) vad han

anser sig behöva.

Enligt den tredje eller individualistiska

socialise-ringsformeln stå produktionsmedlen till allas

förfogande kostnadsfritt, d. v. s. utan att nödgas

erlägga tribut till enskilda monopolinnehavare av jord

och kapital i form av räntor, arrenden, hyror men

arbetsprodukten tillfaller arbetaren oavkortad enligt

fördelningsformeln: åt envar efter hans (personliga)

förmåga eller kapacitet.

För de tre riktningarna av social egendom kunna

vi i likhet med Hamon definiera egendomen

sålunda: »en form av tillägnandet av ting, då ägaren

är en kollektivitet, association av individer, icke en

individ». Socialisera vill säga göra social.

Socia-lisera egendom vill sålunda säga att ersätta den

individuella med någon form av social egendom, i

likhet alltså med de här angivna tre formerna av

produktionsmedlens socialisering.

Enligt den speciellt kollektiva

egendomsfördelningen kvarstår med avseende på arbetsavkastningen, d.

v. s. arbetsprodukternas fördelning ett lönesystem med

anvisningar på antal arbetstimmar som utförts av

individen inom en association. Metallpengar äro

avskaffade såsom besittande egenskap av vara, varmed

kan drivas geschäft och profit inhöstas på samma

sätt som räntor och arrende av jord och kapital

överhuvud. För Proudhon var därför detta

betalningsmedel lika förhatligt och socialt förkastligt som

hela det nu florerande jord- och kapitalsystemet. I

stället för pengar skulle utbyte äga rum av

likvärdiga produkter, produkt mot produkt i av honomföreslagna »bytesbanker», det är vad gemenligen

förstås med hans mutualism.

Efter det kommunistiska systemet försvinner

däremot all lön. Arbetaren-konsumenten tar de föremål

varav han är i behov utan att betala dem; och

måttstocken för hans konsumtion är hans »behov»,

icke hans arbetsinsats såsom i de kollektivistiska

och individualistiska systemen.

Men alla de tre systemen stå på det fria arbetets

grund, sålunda utan en människornas exploatering

genom människor, i det kunna alla anarkister alltså

vara fullt ense.

Anm. Enligt Hamon utgjorde (1905) individualanarkisterna,

representerade i dag av B. Tucker, Mackay, förf. av det även till svenskan översatta

arbetet ”Anarkisterna”, och Gustav Landauer, ett fåtal i Nordamerika och

England; i Frankrike och Tyskland var deras antal blott några tiotal; i

Italien, Spanien och Sydamerika är deras antal högst ringa. —

Kommunistanarkismen har sina anhängare i Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike och,

tillägga vi, Sverge; mindre talrika i England, Holland, Belgien, Spanien,

Nordamerika. — Kollektivanarkismen är i synnerhet representerad i Spanien

och Sydamerika; ett fåtal finns i Tyskland och Italien. —

Mutualist-anarkismen eger icke mer några representanter vare sig i Europa eller i

Nordamerika. Häremot kan erinras att Souchy uppger i sin biografi över

Landauer honom såsom förespråkare för en “bytesbank”, som för övrigt ingår

som programpunkt i Landauers grundstadgar for “Socialistiska förbund“ (se

anf. arb. s. 110).

III. ANARKIN I SIN ORGA*

NIS AT ORISK A GE*

STALTNING.

Framtidens fråga är den: skall det bli

föreningsliv, kommunalliv eller statsliv ?

Severin Christensen.

Det ekonomiska programmet.

Det bildas överallt inom ett land associationer,

föreningar, grupper eller gillen, för att begagna

ett i dag modernt ord, för var sina ändamål inom

industri och jordbruk, samfärdsel och

bytesproduktion, men icke i en hierarkisk inrangering i

överordnade lands- och nationalgillen såsom i den

engelska gillesocialismen. De bildas, dessa associationer,

spontant, så snart behov därav är för handen och

på basis av avtalsmässiga överenskommelser

inbördes mellan individerna och sammanslutningarna

sinsemellan, till sin natur uppsägbara eller

åter-kalleliga från såväl den enskilda individens sida

som mellan kollektivitetema. In- och utträde i

associationerna stå individerna fritt allt efter

fallenhet, önskningar och smak.

Ehuru sinsemellan federerade zonvis i allt störreoch större utsträckning, så att av associationer bli

kommuner (kantoner), av län riken och av riken

världsförbund, äro de var för sig självständiga,

av-tonoma som termen vanligen lyder, i förvaltningen

och i organiseringen i övrigt av sina

angelägenheter.

Såvitt vi förstå kunna de sålunda bildas var för

sig antingen individuellt å Ia Proudhon,

kollektivis-tiskt å la Bakunin eller kommunistiskt ä la

Krapotkin, i vart fall vore det ju icke oförenligt med

den anarkistiska handlings- och föreningsfriheten.

Ömsesidighet och samverkan äro den ekonomiska

organisationens tvänne stora principer. Produktion,

förbrukning och transport ske genom kooperation.

De industriella associationerna leverera exempelvis

stål och järn till kostnadspris; andra grupper

transportera dem till lands och vatten; andra besörja de

större allmänna arbetena (järnvägsbyggen o>. dyl.);

andra omhänderha magasinen, varifrån livsmedel

och andra varor avhämtas; byggnadsföreningar

uppföra bostäderna o. s. v. (Enligt Proudhon skulle

jordbruket, tänkt endast som bondejordbruk, icke

passa för associering på grund av att inom denna

huvudnäring arbetsfördelningsprincipen icke skulle

kunna användas utan skulle bönderna leva som i

dag på sina självständiga gårdar, under det att

inom industrin industridriften har till förutsättning

en vittgående arbetsdelning.) Noggranna statistiska

rapporter garantera jämvikten mellan produktion

och förbrukning. Det sammanhållande bandet

emellan individerna och gemenskaperna är självintresset;

det kollektiva såväl som det individuella. Varjei associationen sysselsatt person är (enligt Proudhons

system) meddelaktig i associationens egendom."

Vilken funktion som tilldelas den enskilde beror på

medlemmarnas val. Dock skulle såvitt möjligt envar

kunna successivt inneha alla funktioner. Envar står

det fritt att utträda när han vill; å andra sidan kan

associationen (enligt det proudhonska systemet)

uppta som medlem vem den vill. Associationerna

konkurrera enligt samma system sinsemellan

(liksom kretsarna hos Quiding) men denna konkurrens

får icke ställas i samband med prissättningen,

tvärtom skola produkterna lämnas till självkostnadspris.

Varje produkt betalas mot en annan produkt som

kostar lika mycket arbete och efter vad

omkostnaderna gå till. En genomsnittsmänniskas

arbetsdag utgör grundvalen för dess prissättning. Utbytet

av associationernas produkter försiggår fritt och

omedelbart av organisationerna själva utan

mellan-handel och utan profit, resp. kommunerna emellan.

Här är att märka att Proudhon grundar hela sitt

ekonomiska system på cirkulationen, d. v. s. på

arbetsprodukternas omsättning i motsats till andra

socialistiska system. Därför spela betalningssystemet,

krediten och bankförsträckningen till produktionens

bedrivande en så stor roll i hans anarkoekonomiska

system. Annorlunda är det, när det är fråga om

den kommunistiska anarkismen. Där förekommer

t. ex. icke något produktionsutbyte. Ty med

kommunism förstår man, för att tala med Augustin

Souchy i hans, för A. Holmströms förlag författade

biografi över Gustav Landauer, intet behov »attbyta produkterna utan envar skall arbeta efter sin

förmåga och njuta efter sitt behov».

I motsats till Proudhon och hans

individualanar-kism gäller Krapotkin som den kommunistiska

anarkismens främste målsman, till och med som dess

grundläggare. Men anser Landauer, som översatt

Krapotkins arbeten till tyskan, att Krapotkin

»förkunnar en så utpräglad anarkistisk och

federalis-tisk socialism att det av hans verk framgår som en

självklar sak att kommunerna sins emellan skola

byta sina produkter», att det sålunda existerar

såsom hos Proudhon en bytesproduktion, på grund

varav Landauer kallar honom icke kommunist »utan

med en mera exakt beteckning: kommunalist». (Anf.

biografi, s. 100.)

Den publika associationen. — Så som

de ekonomiska affärerna skötas, så skola även de

publika, d. v. s. allmänna angelägenheterna ordnas.

De handhavas desslikes av associationer eller gillen

eller kommuner vare sig det är fråga om det

uppväxande släktets fostran och undervisning eller andra

offentliga ärenden.

Nationen är blott den »avtonoma» föreningen av

landets invånare eller, såsom man även uttryckt

det, var kommun (krets) är en förening av individer

och nationen en fri förening av kommuner. Mellan

kommun och nation kunna finnas andra

federativorganisationer: distriktsorganisationer eller regioner

av diverse benämningar, såsom härad, län, kanton,

arrondissemang, departement. Eller ock kan

begreppet nation i den övliga meningen av ett folk utgå,såsom redan är fallet t. ex. i Schweiz, varest det

finns kantoner, motsvarande våra län, vilka äro de

nationella enheterna men existerar ingen schweisisk

nation i sådan bemärkelse som svensk, tysk, fransk,

engelsk nation.

Någon stad med anspråk på att vara huvudstad

eller ett centrum för en centraliserad överhet med

oinskränkt myndighet är icke tillfinnandes, utan

finns det, såsom Proudhon uttrycker sig,

medelpunkter förlagda överallt. En var av de federerade

territorierna sköta förvaltningen på sitt sätt.

Distrikten nöja sig med att genom frivilliga kontrakt

fastställa deras inbördes förhållanden och ett råd är

insatt för gemensamma angelägenheter. Denna

primärt bildade »nationella federation» växer sedan ut,

tills den »betäcker jorden». Den träder i stället

för »de splittrade, varandra bekämpande och

varandra avundsjukt övervakande makterna»

(Proudhon).

*

I vår tids utbredda föreningsväsen på en

mångfald av områden, de ekonomiska, politiska,

religiösa, sedliga och vetenskapliga områdena ligger

en anarkistisk tendens som i det stora hela visar

vägen till framtidens, av staten oberoende fria

samhälle. Dessa nutidens föreningar ignorera i stort

sett i sina strävanden staten, om också staten

genom sina myndigheter lägger sin järnhand på

dem.

»Är det fråga om tro», yttrar en svensk förf.

R. Kleen, »så begagnar individen sin frihet för att

med andra bilda trossamfund, kyrkor och sekter.Är det fråga om tanke, så begagnar han sin

frihet för att bilda vetenskapliga samfund, lärda

föreningar för forskningar och meddelanden av

upptäckterna och framstegen, fakulteter, universiteter,

skolor. Inom konstens, sedlighetens, ekonomins och

industrins områden är det associeringen som gör

smaken utbredd, välgörenheten fruktbar,

kapita-lerna räntebärande, den materiella förkovran,

näringarna och slöjderna samt slutligen de

naturvetenskapliga uppfinningarna och deras användande i

oändlighet bördiga på alster, utbredda till alla och

ständigt växande i mått och vidd genom krafternas

förening och inbördes understöd.»

Institutionerna.

Kyrka och religion. — Religion är ett

illusoriskt förhållande mellan en människa eller grupp

av människor och en gudomlig makt vare sig denna

är en personlig vilja eller en annan oförklarlig»

makt, respektive kraft. Vad människan icke förstår

eller begriper eller som hon finner oförklarligt

betraktar hon gärna som något övernaturligt, såsom

härledande sig från någon övernaturlig kraft eller

styrande vilja. Lägst stående naturfolk tro på andar

som i osynlig måtto förmenas tagit plats i olika

naturföremål, i en sten, i en träbit eller något

annat dött ting, och av vilkas makt människomas

öde är beroende. De »högst stående» s. k.

kulturfolken tro på ett högsta väsen, en högsta vilja, en

absolut och allsmäktig gud.

Kärnan i religionen skulle sålunda vara män-niskans ställning till det oförklarliga, det okända,

det »mystiska»; tron på gudomliga väsen och onda

makter (demoner). I enlighet därmed ingå som

element i den tidigaste religionen fruktan och hopp,

framför allt fruktan; fruktan för det övernaturliga,

för okända makter som bestämma över hennes liv,

och hopp om att kunna betvinga eller åtminstone

vinna dessa makter för sig.

På ett »högre» stadium blir religionen en »tröst»,

en längtan efter frälsning från jordelivets kval och

ångest. Gripen av världssmärta och socialt

missnöje uppstår hos människan en längtan efter

frigörelse och de förtvivlade blickarna spana

förhoppningsfullt efter en frälsare som alla längta efter och

alla vänta. Judendomen och sedan kristendomen

ha givit dem detta hopp men som ett löfte som kan

infrias först i ett kommande, överjordiskt liv.

Socialismen har varit och är ännu i dag för många

fattiga och förtryckta en sådan religion.

Religionen skulle sålunda upphöra att finnas till, när

människorna icke mer behärskas av ovissheten om sin

tillvaro; när det icke längre finns på jorden kval

och ångest, jämmer och elände, nöd och förtvivlan,

när med andra ord människorna icke längre finna

»tröst» i metafysikens värld utan finner sig fullt till

rätta i denna verklighetens värld som är vår.

Skräck och fruktan ha på människans tidigaste

stadium varit religionens upprinnelse; på hennes

mer utvecklade stadier det invärtes behovet av en

frälsning från livets »nöd och kval».

Så uppstod en kyrklig institution, kyrkan som

den organiserade religionen, vars materiella uttryckär kulten, ceremonierna, riten; en kyrka övervakad

av ett särskilt stånd, prästerna. När den religiösa

känslan får helt herraväldet i ett samhälle, ger den

upphov till en ren präststat (teokrati), såsom bland

orientens äldre folk. Såväl samhällsförfattningen

som den borgerliga lagstiftningen vilade där på

religionen och ha genom regeringsmaktens

omedelbara härledande från gudomligheten i allmänhet

en teokiatisk karaktär.

Kristendomen var från början uteslutande en

hjärtats religion: utan kyrka, utan tempelbyggnader,

utan präster, utan ceremonier. Organiserad som

kyrka har religionens roll varit ofantlig i folkens

och staternas politiska liv. Genom kyrkan blev

religionen en maktorganisation. Varje kyrka, frireligiös

eller statslig, är ett socialt maktcentrum, även om,

såsom Ludvig Gumplowicz sarkastiskt säger, dess

stiftare från början varit en eremit utan några

behov. Varje kyrka utövar en viss makt över sina

troende och använder denna sin makt till materiella

ändamål, även om dess stiftare var en gudfruktig,

helig man som föraktade alla timliga ägodelar. I

enlighet med den växande maktkoncentrationens

sociala lag utvecklas allt som tiden går en högkyrklig,

biskoplig organisation som nått sin högsta

utveckling i katolicismens universalkyrka.

För anarkisten är religionen en likgiltig sak.

Stir-ner och Bakunin ha varit de, vilka, för att

begagna en vanlig pressglosa, med brio behandlat

den religiösa tron som en gyckelbild, Tolstoy och

Quiding från en motsatt sida, nämligen som en

lära som skänker människan tröst och hugsvalelse.Men både Quiding och Bakunin ha uttryckligen

sagt, om någon människa känner behov av religion,

så må hon förena sig med liktänkande och de själva

bekosta sina präster och sin kyrka. Men någon

»officiell» religion vilja ingendera veta av i det fria

samhället. Quiding säger uttryckligen: »hon

(kyrkan) finns icke mer såsom sådan. Det är icke mer

av henne än hennes dotter skolan, varav den

nya tiden väntar frälsning och lycksalighet...

Kyrkan har fullgjort sin bestämmelse... religionen är

var individs ensak, däri ingen annan får oombedd

sjg inblanda».

Skolväsendet. — Det sannaste uttrycket för

vad anarkisten överhuvudtaget tänker om

undervisning och uppfostran torde det program vara som

en »initiativkommitté», bestående av Elisée Reclus,

Louise Michel, Leo Tolstoy, P. Krapotkin, Jean

Grave, A. Girard och sex andra, i Sverge mindre

kända propagandister av de anarkistiska lärorna,

1898 avgav. Avsikten var att ur undervisningen

utgallra den dogmatiska tron på auktoriteten.

Undervisningen måste ha till mål, betonar denna

kommitté, utvecklingen av individens personlighet samt

förekommandet av allt slags förutfattade idéer och

elevens delgivande av sådana fakta som kunna vara

honom till hjälp att bilda sig en egen självständig

uppfattning av tingen. En undervisning som skall

motsvara frihetens allmännaste krav måste enligt

kommitténs program från uppfostringens synpunkt

uppfylla följande tre fordringar: upphävandet av

1) disciplinen som alstrar hyckleriet och lögnerna;2) läroplanerna som förstöra originaliteten, initiativet

och ansvarskänslan samt 3) klassindelningen som ger

upphov till rivalitet, avunden och hatet. Efter

upphävandet av dessa saker kan och måste

undervisningen vara allsidig, rationell samt för båda

könen gemensam och frihetlig:

a) allsidig, i det den strävar till individens, hela

hans väsens harmoniska utveckling och ger en

fullständig, sammanfattande och sammanbindande

helhet på alla områden av intellektuell och fysisk,

manuell och professionell kunskap;

b) rationell, i det den skall baseras på förnuftet

och den moderna vetenskapens principer, icke på

trons; byggas upp på utvecklingen av den

personliga värdigheten och oavhängigheten, icke på

fromhet och lydnad;

c) för båda könen gemensam, i det den

befrämjar könens gemensamma uppfostran i ständigt,

broderligt och familjärt umgänge mellan gossar och

flickor. I stället för att vara en fara, avleder denna

gemensamma uppfostran barnets tankar från

sjuklig nyfikenhet och blir under de förnuftiga

betingelser varunder den bör bedrivas, en garanti för

skydd och hög sedlighet;

d) frihetlig (libertär), i det den skall ådagalägga

det berättigade 1 auktoritetens gradvisa förintning

till fromma för friheten, ty slutmålet för uppfostran

är danandet av fria människor, vilka hysa aktning

och kärlek för andras frihet.

Undervisningen är, tillfogar programmet, ett

mäktigt medel att propagera och inplanta i sinnena

vidhjärtade idéer. Den är mer än något annat värde-fullt hjälpmedel att höja ungdomens moraliska nivå.

Undervisningen kan genom det direkta inflytande

som den utövar på idéernas utveckling och deras

senare riktning bli den allra verksammaste

drivkraften till framsteget. Den kan bli den hävstång

som skall lyfta världen och för alltid göra slut på

villfarelsen, lögnen och orättvisan., Den allra största

tjänst som man faktiskt kan visa mänskligheten är

den att sönderslita den slöja, varmed man

framhärdar att betäcka sina ögon, att visa den vilka

erbarmliga gudar man lär den att vörda och hur

eländiga de argument äro i kraft varav man vill

avtvinga aktning för dem. Förverkligandet av en

sådan, i denna mening uppfattad uppfostran skall

vara icke blott någras utan allas verk; alla deras,

vilkas ande är mottaglig för betydelsefulla reformer

och som eftersträva högsta rättvisa och social

sedlighet.

Anm. Två år efter uppställandet av detta program öppnades i Paris med

ett invigningstal av Jean Grave några "libertära" undervisningskurser och

fick “den libertära skolan" en ivrig förfäktare i Domela Nieuwenhuis i

Holland. En början till förverkligandet av dessa principer beträffande

undervisning och uppfostran utgör även den av Francisco Ferrer 1901 grundade

och ledda “moderna skolan“ i Barcelona i Spanien.

Bakunin ger en vidare inblick i anarkismens

undervisnings- och uppfostringssystem. De

individuella rätterna börja, säger han, med två

grundläggande sociala rätter (resp. rättigheter), nämligen

varje uppväxande bam äger från födelsen till det

blir fullvuxet rätt till underhåll, uppfostran och

undervisning på samhällets bekostnad samt hjälp vid

startandet av sin levnadsbana, desslikes på sam-hällets bekostnad. Bakunin lägger stor vikt vid

människornas av naturen olika begåvning, hur

energiskt han annars betonar den sociala jämlikheten

såsom en naturlig konsekvens av enkel rättvisa och

just på grund därav skall varje människa från sin

födelse tills hon kan stå på egna fötter tillförsäkras

lika medel för underhåll, uppfostran, undervisning

och arbetsutbildning, med ett ord alla barn och all

ungdom beredes precis samma möjligheter intill

starten för deras självvalda levnadsbana just som det

går till på sportens område.

Vid en kapplöpning ställas alla deltagare på

samma startlinje och det tillses noga att ingen framom

de övriga får någon annan fördel än den som

hans personliga förmåga skänker. Undantag utgör

»bandicap», där man emellertid icke önskar utgrunda

vem som är den absolut snabbaste, utan ger ett

visst försprång åt de svagare och sålunda utjämnar

chanserna för de tävlande, så att en var må ha

samma utsikter att vinna som den bästa. Summa

summarum: ingen person, korporation eller klass

får givas några särskilda privilegier eller en

undantagsställning framför andra medtävlare i starten.

Orättvisan i ett motsatt förfarande blir så mycket

större, om fördelar skänkas just dem vilka redan

på grund av det faktum att de äga en genom

generationer kultiverad intelligens, ha ett gott

försprång framför andra olyckligare lottade och

sålunda ännu mindre äro i behov av ytterligare

hjälp.

Rättskipningen. — Den enda rätt som exi-sterar i det fria samhället är kontraktsrätten; d. v. s.

frivilligt ingångna förbindelser och förpliktelser skola

och måste uppfyllas. Uraktlåtes detta kunna

tillfälligtvis, d. v. s. i »nödfall» vissa kraftåtgärder

tillgripas mot »den tredskande». Förslagen härom äro

rätt skiftande hos olika författare. Men ingen

föreslår fasta domstolar med en särskilt utbildad,

oav-sättlig domarkår. Dess straffmetoder äro för det

fria samhället också något okänt. I dess ställe finns

jury och skiljedomare vid föreliggande enskilda

fall.

Quiding och Bruno Wille lägga stor vikt vid

den allmänna opinionens utslag eller mer drastiskt

uttryckt allmänhetens visade förakt för den osociala

individ som godtyckligt eller nesligt bryter tro och

loven eller som med vett och vilja begår omänskliga

handlingar. Så säger Bruno Wille: »bedrägeriets,

stöldens och andra förbrytelsers naturliga

lcarak-täristik består ,i ett fritt samhälle däri att den

solidariska publiken avslöjar förbrytaren, ger

honom den bredaste offentlighet och bemöter honom

överallt varest han söker förvärv och umgänge så

som rådligast synes». Mot den som bryter ett löfte

handlar man riktigast att icke mer bygga på hans

ord. — Nutidens »iskalla, egoistiska lagar reta till

brott», konstaterar Quiding. Och »straff är något

som icke hörer til! det välbeställda samhället». Vida

verksammare än straff synes honom vara

»brottslingens utsättande för den allmänna opinionens

ogillande». — Även Bakunin säger, att ingen

människa, hur mäktig han än må vara, skall kunna äga

styrka att utstå samhällets allmänna förakt utan attkänna sig äga stöd, sympati och aktning, åtminstone av

en"del av detta samhälle; men han tar även livets förlust

som vedergällning i försvar. »Varje sakfälld

behåller», säger sålunda Bakunin, »rätten till utträde ur

det samhälle han tillhör men är då fågelfri inom

dess område: han får dödas men får icke av någon

användas som slav.» — Proudhon anser allt efter

avtalsbrottets beskaffenhet och kontrahentens

återfall uteslutning och i yttersta fall livets förlust vara

berättigat. — För Krapotkin är ävenledes

uteslutning en nödfallsutväg men anser tillika som det bästa

botemedlet mot de få antisociala handlingar som

tilläventyrs kunna förekomma »kärleksfull

behandling, sedlig påverkan och frihet». — Tucker är

hårdare: gentemot överträdandet av rättsnormer,

grundade på »en allmän vilja» tillgripes nödfallsvis

vad medel som helst, även fängelse och livets förlust.

»Vi äro», säger han, »oförsonliga motståndare till

en var persons kränkning; vår huvudsträvan går

ut på att undanröja orsaken till sådana kränkningar

men vi rygga icke för något maktmedel som

förnuft och omständigheter synes bjuda.» Med

personens skydd mot kränkning är dödsstraffet fullt

förenligt, ty det är till sitt väsen icke någon

för-gripelse på personen utan en försvarshandling.

Gentemot angrepp på »den anarkistiska egendomen»,

d. v. s. på arbetsprodukten — Tucker är som vi

minnas individualanarkist — lyder samma ultimatum.

Avtalsbrott leder till liknande konsekvenser. Men

anser han uppfyllandet av fördrag nås säkrast, »om

löftesmannen på förhand vet att det icke tvingas

på honom». Anledningar till forgripelser på människorna och

deras förhållanden äro emellertid sällsynta i ett

samhälle, där orsakerna till det onda äro

undanröjda; vad som i den vägen kan förekomma, får

överhuvudtaget räknas på passionen, överilningen

eller ock på psykisk abnormitet, vartill fängelset

sannerligen icke är den rätta vårdanstalten. I

nutidens rättsväsen är det endast verkningarna av

dessa orsaker som man söker häva. Den meningen

att staten skyddar »egendomen», att den

framgångsrikt ingriper mot stöld, rån och bedrägeri är en

illusion. Trots en stab av domare, polis och

»natt-väktare» fyllas fängelserna alltjämt på nytt med en

naturlags regelbundenhet och även den mest

dra-koniska lagstiftning skulle ingenting kunna uträtta

däremot.

I förbigående må nämnas att i den akademiska

studentvärldens organ för »socialistisk kultur», Clarté,

fanns år 1927 en artikel »Bort med strafflagen»,

som sannerligen var ett ord i rätt tid och så

mycket mer angenämt överraskande som amanuens Ebbe

Lindes ypperligt och omsorgsfullt motiverade artikel

utgått från universitetskretsar, varest sådana

nymodigheter eljest icke förekomma.

»Med den auktoritära makten skall även den

juridiska rätten försvinna», säger Oscar Wilde, den

engelske diktaren, i sin bok »Socialismen och

män-niskoanden» (på svenska 1913). Det blir en stor

vinst, anser han — en vinst av oberäkneligt värde.

»Om man forskar i historien, icke i de renade

upplagor som utgå från folkskolor och gymnasier, utan

i de äkta källorna, så blir man fylld av äckel, ickepå grund av förbrytarnas gärningar utan på grund

av de straff som de goda ha pålagt dem, och ett

samhälle förråas ofantligt mycket mer genom det

vanemässiga hotet med straff än genom den

tillfälliga förekomsten av brott... Ju mindre straff

ju färre brott. När det icke längre ges några

straff, upphöra antingen brotten eller, om de ännu

förekomma, betraktas de som en beklaglig form av

vansinne, som skall läkas med vård och godhet

och behandlas av läkare. Ty dem man i våra dagar

kallar förbrytare äro i själva verket inga förbrytare.

Umbäranden, icke synd, är i vår tid brottens

moder.»

Äktenskapet och familjen. —

Könskärleken har innevarande århundrade fått sin

vetenskapliga förklaring och utredning genom prof.

Sigmund Freud i Wien, nu en 72 års man. Och en

helt ny vetenskapsgren har i anledning därav

uppstått som givits namnet sexologi som kan översättas

med läran om könslivet (även sexualvetenskap); och

dess vetenskapliga idkare benämnes i enlighet

därmed sexologer.

En stor omsvängning i det allmänna tänkesättet

har ävenledes ägt rum i de eljest så försiktigt

och försagt behandlade många olika frågarna som

stå i samband med sexuallivet. Man talar och

skriver i dag offentligt och privat lika fritt och

ogenerat om könsgemenskapen och sexuallivet

överhuvud, så som man talar t. ex. om matsmältningen

och andra kroppens fysiologiska förrättningar utanallt slags tvetydighet, hänsyftningar och smågrin

som förut var så vanligt, så snart det i

sällskapslivet var tal om förhållandet mellan man och kvinna.

Kvinnan vet numera vad hon vill; hon står ej

längre främmande inför könsmysteriet. Hon är i

dag lika medveten på sexuallivets område som de

klassmedvetna kvinnorna på det politiska området.

Tack vare denna könsmedvetenhet har kvinnan

även blivit gentemot mannen mera självständig; hon

lägger även mer vikt på sin egen individuella

värdighet och hon gör sitt eget fria val. Den in i senaste

tider bedrivna öppna eller förtäckta

»äktenskaps-handeln» (i form av hemgift o. dyl.) blir också allt

mer sällsynt. De gamla argumenten angående

kvinnans underordnade ställning i äktenskapet; hennes

underkastelse under mannens privilegierade ställning

i lagen och den allmänna opinionen hålla i stort

sett icke längre streck.

Könsdriften har en tvåfaldig uppgift: släktets

fortplantning och att vara i och för sig en stimulerande,

eggande och stärkande kraft i människans sociala

och andliga verksamhet, lättande sinnet och

återställande sinnesjämvikten. Den är en nervernas

an-spänning och avspänning. Dessa båda uppgifter

måste nödvändigt tillgodoses. För dem vilka inta

denna ståndpunkt är livskraftens förnyelse genom

det sexuella umgänget av lika stor fysiologisk och

psykologisk betydelse som fortplantningen, och de

äro av varandra oberoende, d. v. s. kräva var sin

uppfyllelse.

Gentemot denna ståndpunkt står den

menings-grupp, för vilken den sexuella njutningen är olösligtförbunden med fortplantningen. Den skulle blott så

vida vara sedlig när den står i dess tjänst. Denna

riktning äger, varom för övrigt L. Stein erinrar,

en hög ålder och har tills helt nyligen dominerat

hela den västerländska världen, åtminstone i teorin.

Den har obestritt härskat i två årtusenden. Den

andra motsatta riktningen dominerade i den

förkristna tiden men har åter i dag börjat göra sig

gällande hos hela folkklasser.

Äktenskap har varit den allmänna benämningen

på alla de olika former av äktenskap som hittills

existerat hos såväl natur- som de s. k. civiliserade

folken; hos såväl de asiatiska som de västeuropeiska

raserna med undantag av den primitiva form av

könsförbindelse som benämnes promiskuitet eller

oregelbunden könsbeblandning, motsvarande i dag

prostitutionen. Äktenskapet har definierats som den

varaktiga föreningen av man och kvinna; men

varaktigheten kan hos olika folk och i olika land vara

av mycket växlande längd —■ dagar, veckor,

månader eller år; behöver sålunda icke vara på livstid

för att passa in i denna definition vad beträffar

äktenskapets så kallade naturhistoriska betydelse.

Som en social inrättning har äktenskapet en något

annorlunda betydelse såsom varande en genom sed

eller lag reglerad förbindelse.

Liksom det finns olika slag av kärlek —

naturlig kärlek, romantisk kärlek, moderskärlek — så

har det funnits och finns det många olika former

av äktenskap, utmärkande för olika epoker eller

utvecklingsfaser men varav kvarlevor ännu kunna

finnas och praktiseras vid sidan av det obligatorisktfastställda äktenskapet ocn som detta även

»legaliserat», beroende därpå att äktenskapet vid sidan

av könsdriftens reglering därjämte har en social

uppgift som familjeinstitution och hushållsinrättning.

Erotik är icke detsamma som sexualitet, ehuru

de gå över i varandra. Många människor kunna

sexuellt tillfredsställas utan att erotiken spelar någon

roll. Erotiken, som haft sin motsvarighet i det

medeltida riddarväsendets romantiska kärlek, utgör

ett själsligt inslag i det sexuella umgänget men

som könsdriftens blotta tillfredsställande icke äger.

Erotik är annorlunda sagt den själsliga eggelsen;

sexualitet den rent kroppsliga eller fysiologiska,

beroende på könskörtlarnas avsöndring av

hormoner, det fina stoff som framkallar retningen av

könsnerverna. Kvinnan är »ett erotiskt väsen»,

under det att mannen i första hand är sexuell. Hon

begagnar sig därför av varjehanda försök i

klädsel och koketteri för att behaga mannen och draga

honom till sig till förljuvandet äv varandras

umgänge, medan mannens rent sexuella kärlek är brysk

och brutalt-egoistisk.

Det kan vara ovisst huruvida monogami

(engiftet) kommer att betraktas som den högst utvecklade

form av äktenskaplig sammanlevnad i framtiden.

Den undergår redan nu förvandling genom att lagen

i en del länder tillåter skilsmässa utöver de rent

abnorma fall lagen hittills stipulerat. Förut var den

lagstadgade monogamin på livstid eller

tvångsmo-nogamin, som den på grund därav kallades, den

enda av lagen tillåtna formen av engifte. Men

även under det oupplösliga, beständiga engiftethar polygami (flergiftet) härskat. I Tyskland var

konkubinatet (hållandet av bihustrur) eller,

såsom det kallas i Skandinavien, frilloväsendet, så

rotat i folkets sedvana att det ännu i slutet av

medeltiden var en i alla borgerliga klasser allmänt

förekommande sed. Flergiftet har härskat bland

slaver och germaner, bland judar och franker.

Som följd av den moderna

äktenskapslagstiftnin-gen angående skilsmässa har en ny form av

monogami framträtt, vilken man kallat »successiv

polygami» (uttrycket förekommer redan hos

Sweden-borg, vilken var mycket fördomsfri i fråga om

könsfrågor). Man som kvinna begagna sig av sin

rätt att skiljas och ingå nya äktenskap. Det kan

hända att en och samma kvinna efter ett eller annat

års samliv med en man upplöst förbindelsen och

efter hand ingått två, tre, fyra till fem nya

äktenskap, vilket understundom har ett stort släkttycke

med den bland vissa negerfolk och japaner

praktiserade form av äktenskap som etnografin kallar

»äktenskap på tid» eller »äktenskap på försök», då

äktenskap ingås för några veckor eller månader

eller för ett år till fem år. Motivet är visst icke

alltid av estetisk eller etisk natur eller

individualiserad kärlek utan tvärtom, såsom Miiller-Lyer nog

så sant säger, mången gång »frivol njutningslystnad

och krass egoism» utan tanke på släktets

rashygieniska förädling respektive rasförbättring.

Framtidens fria äktenskap, som tar all nödig

hänsyn till avkommans kvalitet i rashygieniskt

hänseende, är enligt nyss nämnde sociolog först då

möjligt, när kvinnoemancipationen blivit en allmän in-stitution och kvinnan sålunda blivit ekonomiskt fullt

oberoende av mannen, när barnens uppfostran blivit

på offentlig väg betryggat, när det enskilda

familjelivet socialiserats och den nuvarande enskilda

familjens sociala funktioner genom utvecklingens

gång förlorat sin förra betydelse.

Nutidens såväl sociologer som" antropologer,

psykologer som filosofer besvara frågan om formen

för äktenskapet merendels med hänvisning till

människans könskaraktär. Är, frågar t. ex. Klaatsch i

sitt till svenskan översatta verk Människans och

kulturens tillkomst och utveckling (1923), människan

av naturen bestämd för engiftet? Av honom

besvarat med ett energiskt nej.

Det fria äktenskapet är tvivelsutan den

äktenskapsform som bäst motsvarar anarkismens ideal.

Det äktenskap anarkisten önskar se förverkligat

kan aldrig bli oförvållat till endast den ena

kontrahentens fördel, ty allt tvång, alla band utom de

inre moraliska äro avlägsnade; bägge parterna äga

helt och hållet sin fria viljas rätt att själva påtaga

sig följderna av deras frivilligt ingångna förbindelser.

»Frihet i äktenskapet, den fria kärleken, förstår

jag», säger Bruno Wille, den från 1880-talet

bekante ungdomsläraren och ungdomsledaren i en

av honom upprättad ungdomsskola i Berlin och

författare till en större lärobok till tjänst för sina

elever, varest den sexuella upplysningen intar en

framskjuten plats, »frånvaron av ekonomiskt,

stats-ligt, kyrkligt och moraliskt tvång i det

äktenskapliga livet. Fritt äktenskap betyder att den

könsmogna ungdomen på det erotiska området ickehindras av sådant tvång och drives till

avhållsam-het eller onatur, till förföring eller prostitution utan

fastmer att varje par som mötes av böjelse, även

må kunna tillfredsställa sin kärleksdrift. Den som

befarar att denna frihet leder till rå, cynisk

vällust är en dålig psykolog. Icke i frihet utan just

i undertryckandet förråas könsdriften, så att man

ser "Helena i varje kvinna’ utan måtta och stadga.

Står det driften fritt att tillfredsställas, blir den

granntyckt, av skönhetskänsla och fina

sinnesrörelser förädlad, måttfull och beständig. Fritt

äktenskap betyder vidare att makarna icke tvingas att

leva samman utan kunna skiljas efter önskan,

tillfälligtvis eller för alltid». — »Jag kallar», tillägger

han till sist, »en sådan sammanlevnad uttryckligen

ett "äktenskap’ för att antyda att det åtminstone

skall vara lika kärleksfullt och varaktigt som det

goda äktenskapet i dag».

Vår landsmanninna Ellen Key har även sagt att

»kärleken blir alltmer en privatsak; barnen

däremot en samhällets livsfråga».

När Elisée Reclus säger att anarkisterna vilja

upphävandet av äktenskapshandeln och den fria

föreningen i dess ställe, stödd på ömsesidig böjelse

och aktning, och så tillvida äro familjens

motståndare, så har han därmed enligt Zoccoli angivit hela

den anarkistiska teorin om familjeinstitutionen.

Vad barnen beträffar är deras uppfostran

»samhällets uppgift; och deras uppfostran skall vara

allas verk och intresse» (Malatesta). Under det att

familjen synes Malatesta vara och bli »den största

faktorn i mänsklig utveckling», föreslå andra dessradikala upphävande. Hos Quiding (liksom hos

Platon i hans två högre stånd) äro ensamfamiljen

och i konsekvens därmed även det enskilda

hushållet upplösta, grundat som hans nya samhälle är

på kommunalkommunism. Proudhon däremot var

en lidelsefull försvarare av familjen i nutidsmening.

Som synes gå meningarna här i sär när fråga är

om familjen och barnen. Gemensamt för

anarkismen är dock alltid kvinnans valfrihet och dess

underlag av ömsesidig aktning och böjelse vid

knytandet av en äktenskaplig förening.

Realiseringsprojekt: ställning till våld,

diktatur och revolution.

Anarkin som samhällsform är i sin totalitet

betraktad naturligtvis ett ideal. Den i allmänhet höga,

allmänskliga moral, för vilken anarkismen gjort sig

till språkrör, har ännu icke gått människorna i

blodet. Kan även människan jämförelsevis lätt

omdanas och anpassas efter nya miljöer, så kan hon

ock lika lätt, ja betydligt lättare falla tillbaka. i

»gamla vanor», i gamla miljöer, vilka man hade

trott vara för länge sedan »en övervunnen

ståndpunkt».

Men å andra sidan finns det, idéer och

praktiska frågor för dagen, för vilka det i detalj kan

propageras såsom t. ex. för krigets utrotande, för

undervisningens och uppfostrans omvärdering.

Syn-dikalismen ger belägg för anarkofederalismens

grundsatser o. s. v.

Man kan sålunda med fullt fog tala om »anar-kiska» realiseringsprojekt. I den meningen kan man

även tala om partiella revolutioner, blodiga eller

oblodiga. »Blodiga revolutioner äro», sade Bakunin,

»tack vare den mänskliga dumheten många

gånger nödvändiga, dock äro de alltid ett ont, ett

oerhört ont och en stor olycka icke blott i

betraktande av offret utan även med avseende på målets

renhet och fullkomlighet, i vars namn de äga rum».

Det ligger ju i denna Bakunins bekännelse en hög

moralisk anda som icke kan bestridas.

Klasskampen, som är A och O, begynnelsen och

ändan i marxismens taktik och propaganda till

övervinnandet av kapitalismens

orättfärdighetstill-stånd, ser man i allmänhet icke använd som term i

den anarkistiska litteraturen, ehuru det naturligtvis

existerar även för den en klasstrid, en den förorättade

massans kamp för sina mål och strävanden.

Tolstoys moralregel »stå icke det onda emot»

betraktas med rätta som en »slavmoral». Bruno Wille

ägnar denna Tolstoys teori en större

uppmärksamhet i sitt arbete om »det rena medlets filosofi».

Våldet synes Tolstoy som »ett orent medel», då

det blott bekämpar det ondas symptom, icke det

onda självt, ja än ytterligare förvärrar det onda. I

ett visst hänseende synes Tolstoys lära om våldets

negation Wille värdefull. Det är riktigt, säger

han, att man icke träffar det psykiska onda med

fysiska medel. Det är riktigt att våld alstrar

(mot)-våld utan ända. Det är riktigt att fientliga

människor stundom avväpnas och bättras med saktmod.

----- I ett annat hänseende avlägsnar sig Tolstoys

lära från förnuftighet och frihetlighet. Den mot-ståndslösa toleransens etik beror på ett

misskännande av den mänskliga naturen, ja på en falsk

psykologi om slaveriet. Jesus och Tolstoy — båda

betecknade som anarkister av den religiösa

riktningen — mena att människans undertryckande av

människan härrör från att det finns för mycken

egennytta och för litet oegennytta. De vilja

fördenskull omvända härskarna (herrarna) till

ickehärskare. Och de tro att

stå-icke-det-onda-emot-tak-tiken leder till en från de undertryckta utgående

anda av fridsamhet och kärlek. Tvärtom säger

Wille: »I vida högre grad än herrarna göra slavarna,

göra slavarna herrarna; d. v. s. folkmassans

underdånighet (Knechtseligkeit), brist på egennytta

hjälper herren på herraväldets höga häst och utgör

grundvalen för all utsugning». »Låt icke förslava

eder — manar frigörelsens filosofi — res eder mot

eder ringhet och försmå icke våldet, då medlet är

rent, då det nämligen har friheten till mål och då

det kommer an på att bryta fysiskt motstånd.»

För Krapotkin är inbördes-hjälp-principen en helt

annan och långt viktigare faktor både i

existenskampen och i utvecklingen än marxismens

klasskamp.

Våldet är även för anarkisten något som icke

kan undvikas som reaktion och försvarsmedel

gentemot t. ex. statens våld i hans frihetssträvanden men

understryker han ständigt: anarkisten är

motståndare till våldet.

»Den anarkistiska moralen är det fullständiga

förnekandet av våldet... men nödvändigt om det vilar

på rätten till rättmätigt nödvärn» (P. Gori, en ita-liensk anarkist och advokat). — »Våra kampmedel

äro de som omständigheterna påtvinga oss och

göra möjliga. Sannerligen vi skulle vilja kröka ett

hår på någons huvud; vi skulle gärna vilja avtorka

tårarna på alla utan att framkalla tårar. Men å andra

sidan måste vi kämpa i denna värld, sådan den

är, om vi icke vilja -vara dådlösa drömmare. Men

vi tro fast på att den dag skall komma då det

skall vara möjligt att genomföra människornas

välgång utan att göra ont. I dag är det icke möjligt»

(Malatesta). — »Det är fullkomligt orätt att

använda ordet anarki som liktydigt med våld; våld

är en sak, anarki en annan» (Schwab,

Chicago-anarkisten i sitt försvarstal inför rätten 1886). —

»Kapitalistpressen och talrika arbetartidningar

definiera anarkismen som mord, rov, plundring,

mordbrand och våld mot samhället i allmänhet...

anarkismen åstundar icke att plundra, vill ej heller våld,

tvärtom är dess mission att utrota massans

systematiska utplundring av ett relativt fåtal, den

eftersträvar utrotandet av våldet, förövat av de styrande

klasserna» (Fischer, Chicagomartyren vid samma

tillfälle). — »Anarkin kan varken införas eller

upprätthållas genom våld. Våld kan blott rädda oss

från undergång men med oerhörda offer som blott

böra bringas i nödfall, likt en operation som

till-gripes i förtvivlade fall. Våld i stor omfattning —

så otvivelaktig rätten att göra motstånd mot

under-tryckning med våld än är — kan endast praktiskt

rättfärdigas när det fria tänkandet, det fria ordet

och en fri press censureras och alla andra fria kamp-medel äro utsiktslösa» (Nettlau, anarkismens,

historieskrivare).

Den enda diktatur, som gillas av Bakunin, den

store omstörtaren, för vilken »förstörandets lust» var

»en skapande lust», är den som är förbunden med

en hastigt övergående revolution. »Den sociala

revolutionen kan väl vara en blodig och hämnande

revolution under de första dagarna folket utövar

sin egen rättvisa (folkjustis) men den skall icke länge

behålla denna karaktär och aldrig anta en

systematisk och kall terrorism.»

Blodiga revolutioner, såsom den franska och i

dag den ryska revolutionen, i vilka den franska

jakobinismen och blanquismen omsattes i

verkligheten, skola aldrig förfela enligt Bakunin att förr

eller senare framkalla en reaktion som icke kan

undvikas: gillotinen i Frankrike 1793—94 förde

sålunda till diktatur och reaktion.

Quiding anser att, om överklassen, d. v. s. den

styrande klassen, är »alldeles omöjlig» att ta reson

för en från roten gående omdaning av

nutidssam-hällets olidlighetstillstånd, sedan ett acceptabelt

reformförslag framlagts och antagits av folkets och

folkens stora massa, intet annat återstår än »en

massornas diktatur» men som, sedan förslaget

»upphöjts till lag», »snarast möjligt upphör».

»Proletariatets diktatur», vare sig bolsjevismens

»diktatur över klassen» eller en klassens egen

permanenta diktatur, står i fullständig motsägelse till

anarkismens frihetslära. Anarkisten vill ingen

proletariatets diktatur, emedan han är mot »varje form

av herravälde». Revolutionen, som anarkisten dock anser vara

oundviklig, kan enligt Proudhon och hans

anhängare i dag, såsom Tucker, Landauer m. fl., vara

fredlig och reformistisk. Proudhon yttrade 1846 i

en korrespondens med Marx att han förkastade"

användandet av våld, emedan han föredrog »att

bränna egendomen på sakta eld». Enligt Bakunins

system, till vilkens anhängare Krapotkin, vad

beträffar revolutionen, kan räknas, är den däremot

av omstörtande natur.

Revolutionen har enligt Proudhon i vår tid ett

dubbelt mål, nämligen i ekonomiskt hänseende

kapitalets fullständiga underordnande under arbetet

(för vilket ändamål Proudhon föreslår kreditens

»demokratisering», avskaffandet av räntorna samt

arbetsverktygens och produktionens återställande på

lika utbyte). I politiskt hänseende är den fredliga

revolutionens mål statens uppgående i samhället,

det vill säga upphävandet av all auktoritet och

undertryckandet av hela regeringsapparaten genom

avskaffandet av skatterna, administrationens

förenkling m. m. Anarkin skall växa fram ur det

kapitalistiska samhällets mitt genom detsammas

likvidering.

Inbördesförhållandet mellan

majoritet och minoritet. — Till ytterligare

klarläggning av vad förut antytts å sidan 83 om detta

kvistiga spörsmål återge vi i sammandrag vad Morris

därom anfört i Nytt från en ny värld. I frågor

som äro helt och hållet personliga — som icke

röra samhällets välfärd — hur man skall klädasig, vad man skall äta och dricka, vad man skall

skriva och läsa och så vidare — i sådana frågor

kan ingen meningsskiljaktighet finnas, ty var och

en gör som han behagar. Men då frågan är av

allmänt intresse för hela samhället och då den

omständigheten att det eller det göres eller icke

gö-res rör var och en, så måste majoriteten avgöra,

så framt icke minoriteten skulle gripa till vapen

och med våld visa att den utgjorde den verkliga

majoriteten. I ett samhälle av fria och likställda

människor är det föga troligt att sådana händelser

skola inträffa, i synnerhet som medlemmarna av

minoriteten ha frihet och tillfälle att driva fram

sin synpunkt på frågan.

Föreligger olikhet i åsikter om antingen

utförandet av ett företag resp. arbete eller hur

detsamma skall utföras åtspörjes efter slutförd

diskussion minoriteten, därest röstskillnaden är betydlig,

om den vill foga sig i den allmännare meningen.

Vägrar den, debatteras frågan ännu en gång och

om minoriteten då icke märkbart tillväxt, antas den

komma att ge efter. Äro röstskillnaderna

menings-fraktionerna emellan däremot små, gäller som

grundsats att frågan faller tills vidare och

majoriteten, då den är så obetydlig, skulle då antagligen

underkasta sig status quo. Känner en person som

tillhör minoriteten sig kränkt i sina känslor har

han rätt att hålla sig skadeslös genom vägran att

hjälpa till vid arbetet eller företaget i fråga. Men

därav kommer han att ha varken glädje eller nytta,

ty allt arbete som utföres är antingen gagneligt

eller fördärvligt för varje samhällsmedlem. Honomåterstår ej annat än nöjet att säga: »Ja, var det

inte det jag sa», ifall arbetet visar sig vara ett fel

som skadar honom; om företaget blir honom till

gagn, så måste han »lida i tysthet».

Anarkism och socialism.

Anarkisten kallar sig, ekonomiskt, socialist och,

politiskt, anarkist. Han är anarkist som förnekare

av staten och av allt herravälde och socialist som

anhängare av socialistisk socialisering.

Socialdemokratin eftersträvar det ekonomiska

samhällslivets omdaning inom de befintliga

nationalstaterna som sådana utan att sålunda vilja

undanröja deras existens, under det att anarkismens mål

tvärtom är de nuvarande staternas upplösning i

mindre enheter (kretsar, kommuner, provinser,

landskap, regioner, riken) med det ekonomiska

samhällslivets ty åtföljande omläggning, sins emellan

federerade till större och större förbund, nående

slutligen sin höjdpunkt i ett världsförbund.

Socialdemokratin vill, såsom en i diplomatin

initierad norsk förf., Sigurd Ibsen, i Svenska

Dagbladet den 7 okt. 1922 säger, — vi citera ordagrant!

— »nog kullkasta den bestående regimen men

endast inom de historiskt givna nationalstaterna. —

Kollektivismens seger skulle betyda en vinning för

den ekonomiska världsfreden endast om den

inne-bure ett upphävande av staternas gränser. Men

så revolutionär är kollektivismen icke. —• Även för

kollektivismen är staten eller nationen den ^själv-fallna ekonomiska enheten. Och om kollektivismen

förnekar den individuella egendomsrätten, accepterar

den utan vidare den statsligt-nationella, oaktat

länderna ju äro mycket olikställda med hänsyn både

till naturrikedomar och till upparbetad egendom.

I ett kollektivistiskt världssamhälle skulle det alltså

fortfarande existera skillnad: en del nationer skulle

vara relativt välsituerade, andra däremot skulle vara

hänvisade till fattigdom. Det skulle med andra ord

finnas kapitaliststater och proletärstater».*)

Marxisterna ha sökt bestrida rättmätigheten av

anarkismens benämning av socialism. Förhållandet

är emellertid det att anarkismen är ett både —

och: den är bäggedera, socialism och anarkism,

sedd från de här ovan angivna synpunkterna.

Anarkismen är till sin ekonomiska del en lika så

god och berättigad socialism som någonsin

»marxismen». Och det märkliga är att den som

ekonomisk teori är uppbyggd av samma motiv och ar-

*) Artikeln i Sv. D. har sedan upptagits i den samling uppsatser Ibsen

utgivit under titeln «PoIitikens motsaetninger« (Oslo 1925). Liksom

släktsamhället en gång var utbrett över hela världen och dess rester, den romerska

gens och den skotska klanen gingo sin upplösning till mötes och ersattes av

»statens makt», som gjorde dem överflödiga, så kan det tänkas, anser Ibsen,

att «staterna i sin tur komma att avlösas av andra grupperingar, då icke

ter-ritorialprincipen men gemensamma mål, icke stamsläktskapet men

valsläktskapet (föreningsliv?) blir det avgörande ordet». — Redan nu, säger han, peka

de många administrativa anordningarna till gemensamt bästa utöver statens

ram: »de innebära ett erkännande av att staten icke längre är den

självtillräckliga enheten under alla förhållanden . . . Trots all nationalism bli folken

mer lika varandra i seder och skick och staterna mer ense i lagar och

institutioner: har en sådan lag eller institution stått provet i ett land, blir den

gärna efterliknad i ett annat, och sålunda fortgår en fortskridande

utjämning. — Med dessa ting för ögonen kan man tvivla på att de grundformer

som kallas stat och nation skola förbli giltiga för alla tider. Den dag torde

komma då även nationalitets- och raskampen synes lika föråldrad som

religi-onskampen nu.« (Anf. st., s. 125 — 27).gument som marxismen; skulle de även i det ena

eller i det andra avseendet se förhållandena något

olika. Anarkismen förkastar den privata

äganderätten till produktionsmedlen, i vart fall förkunnar

den deras socialisering genom att avskaffa

ränte-systemet och det därmed sammanhängande

profitsystemet. Anarkismen är som vi sett företrädd av

såväl kommunism som kollektivism och ren

anarkism.

Hamon tog i sin bok Socialisme & anarchisme

(1905) för övrigt upp ämnet, som länge varit en

stridsfråga i den tyska och svenska arbetarrörelsen,

och har genom en rad sammanställningar av

marxistiska, socialdemokratiska och andras uttalanden

ådagalagt skevheten i denna marxismens så att säga

partiställning även från ren teoretisk ståndpunkt,

oavsett alltså taktiken som en partiangelägenhet.

Sedermera har Max Adier företagit en te >retisk

undersökning av marxismens och anarkismens

ställning till varandra, på ett 60-tal sidor, i sin bok

Die Staatsauffassung des Marxismus (1922),

därtill säkerligen driven av en österrikisk statsjurist H.

Kelsen, vilken i sitt arbete Socialismus und Staat

gjort marxism och anarkism principiellt likställda

i synnerhet i fråga om deras slutliga mål: statens

förintande. Han har därvid kommit till det

resultat, för att icke säga att han avtvingats

bekännelsen, att båda sträva mot samma mål men skilja sig

från varann i taktiken men under förklaring att

hans undersökning icke haft till ändamål ett

försvar för anarkismen utan dess bekämpande (sic!). Gentemot Kelsen erkänner Adler att hans

anmärkning att Marx’ ekonomiska lära leder till en

sträng kollektivistisk-centralistisk organisation av

hushållningen, under det att hans politiska doktrin

eftersträvar ett anarkistiskt-individualistiskt ideal är

»lika riktig som slutsatsens premisser». Men

uppvisandet av denna motsägelse mellan en

ekonomisk kdllektivism och en politisk anarkism hos

Marx-Engels har varit möjligt, menar Adler, genom att

Kelsen icke haft en klar föreställning om den

»egentliga» motsatsen mellan socialism och anarkism.

»Blott så kunde Kelsen blottställa det marxistiska

frihetsbegreppet som anarkistiskt.»

I en resumé konstaterar emellertid Adler att

gemensamt för dem båda, marxismen och anarkismen,

är för det första statens avskaffande, för det andra

auktoritetens upphävande, för det tredje tvångets

undanröjande som rättstvång eller herravälde samt

för det fjärde individens frihet, men om vilkas

betydelse som begrepp Adler givit en klarläggning

som kanske bör till en viss grad räknas honom

till förtjänst. Adler lämnar ock den »intressanta»

upplysningen att Friedrich Engels’ bekanta

slagord om statens självdöd var endast en taktisk fint

av Engels — »den store vulgarisatorn av Marx’

åskådning och snedvridaren av hela det socialistiska

tänkandet» som Karleby i sitt av »partivännerna»

över all måtta prisade efterlämnade arbete

Socialismen i verkligheten benämner honom — använt

av Engels i sin förföljelse mot »de unga» i Berlin,

vilka på 80—90-talet bekämpade tyska

socialdemokratins övertro på staten. »Det ideella i anarkismens lära om individens

fulla självhävdelse bidrog», säger också den danske

författaren A. Holck i sin avhandling om Sociala

förhållanden under 19: e århundradet i elfte bandet

av sammelverket Det 19: e århundradet, »i sin mån

till att den socialistiska (d. v. s. socialdemokratiska)

kollektivismen så småningom drog en slöja över

den närmare gestaltningen av dess centraliserade

tvångsbundna framtidsstat och förtonade sig i mera

dimmiga konturer, såsom när fransmannen Jaurés

låter fria produktiva sammanslutningar ingå som

led i det nva riket» (s. 72).

I början av 1890-talet utkämpades, berättar Bruno

Wille, en het dispyt mellan prof. Haeckel, den

kände tyske naturvetenskapsmannen och biologen,

och en del ledare av det tyska socialdemokratiska

partiet om darwinismens och socialismens inbördes

förhållande, varvid Haeckel yttrade i en av sina

artiklar att »kommunismen eller den av

socialdemokratin eftersträvade likheten i existensvillkor och

prestationer skulle vara liktydigt med ett återfall

i barbariet, i de råa naturfolkens djuriska

urtillstånd».

Alldeles vad socialdemokratin och den

borgerliga världen i övrigt sagt och ännu säger om

anarkismen och anarkin.

Men tiderna förändras och vi med dem. Och så

kanske det kommer att gå med anarkismen som med

socialdemokratin att man en gång får en riktigare

syn på anarkismen än den Haeckel hade om

socialdemokratin anno 1892 och den folk har i allmän-het om anarkismen. I vilket fall som hälst är, såsom

mottot vi uppställt här ovan anger, framtidens fråga:

»skall det bli föreningsliv, kommunalliv eller

statsliv?» Anarkisten bygger sitt hopp på föreningsliv,

men även på kommunalliv.BILAGA.

LITTERATUR.

Av Peter Krapotkins många till svenskan översatta skrifter bör

framför allt läsas: Inbördes hjälp, 1908, Erövringen av brödet,

191g. En upprorsmans ord, 1915.

Herman Quidings Slutlikvid med Sveriges lag är

svåröverkomlig och kanske även trots det populära framställningssättet

svårläst men finnas hjälpkällor: G. H:son Holmberg: Nils Herman

Quiding i belysning av hans skrifter, 1909; Socialismen i Sverige,

1913 samt Nils Herman Quiding, en svensk författarpersonlighet,

1928 (biografi). — C. J. Björklund: Det fria samhället.

Framställning av Nils Herman Quidings samhällslära, 1924.

Max Stirner, Den ende och hans egendom, 1910. —■ Alb.

len-sen, Max Stirner. Den anarkistiska individualismens djärvaste

apostel, 1916. (I serien Revolutionens förkämpar. Biografier över

andra bemärkta anarkister ingå i samma serie). — Augustin Souchy,

Gustav Landauer (i samma serie), 1920. — Samma förf., Den

ryska arbetare- och bonderevolutionen 1921. (Här finnas många

förträffliga både teoretiska och praktiska synpunkter vad

beträffar den anarkistiska rörelsen i Ryssland och

centraliseringssyste-met därstädes i dess nyaste form).

G. H:son Holmberg, Makt och rätt, 1917 (juristrättens olika

system m. m. ha där sammanställts). — Densamme,

Arbetarklassen & syndikalismen, 1918 (om kommunen som samhällsbildare,

om decentralisation och federalism).

E Vandervelde, Socialismen mot staten, 1919 (en friare

socialdemokratisk uppfattning av staten och om politisk korruption). —

Severin Christensen, Social etik, 1913 (kapitlen rörande naturlig

och juridisk rätt samt rättsstatens principer). — C. N. Starcke,Vetenskapen och kulturutvecklingen under 19. årh., 191g (ingår

även i 8. bandet av Det 19. århundradet).

William Morris, Nytt från en ny värld, 1892.

Tidskriftsuppsatser.

B. Tucker, Den väsentliga skillnaden

och den individualistiska anarkismen i Röda fanor, årg. 1922. —

C. 3. Björklund, Individualism och kommunism samt Anarkistiska

reflexioner i Röda fanor, årg. 1922 o. 1923. — G. H :son Holmberg,

Från statstvång till fria kontrakt samt Det federativa Schweiz

som motbild till den ryska imperialistiska statsfederalismen i

Syn-dikalismen, årg. 1926 o. 1927. — Pierre Besnard, Den

federalis-tiska principen i Syndikalismen, årg. 1927. — Frans Oppenheimer,

Statens ursprung och innehåll i Syndikalismen, årg. 1927 (ett

kongressreferat ur en tysk tidskrift).

*

Vi ha, sedan manuskriptet var färdigt, gjort en titt i några av

de större så kallade konversationslexika för att se vad de i dag säga

0m1 anarkismen.

I senaste upplagan av Meycrs (tyska) konversationslexikon,

1924, betecknas anarkismen som ”den sociala teori som åsyftar

upphävandet av allt slags herravälde av en människa över en

annan människa” samt ”ett tillstånd utan rättsordningar, såvitt i

dessa ingå säkerhetsanstalter genom tvång.” Anarkismen är

enligt samma källa ”den konsekventa fortsättningen av

liberalismen”. Härav förklaras vad Friedländer yttrar om anarkismens

litteratur å sidan 14. ■— I Aschehougs (norska) lexikon, 2 uppl.

1920, karaktäriseras anarkismen som ”en politisk rörelse, riktad

mot varje form av statsstyre och samfundsmyndighet”. Göres

även där gällande att den icke vill principiellt eller teoretiskt

åstadkomma oordning, kaos; ”tvärtom tror den att endast den

skall vara i stånd att bana väg för full social harmoni, fred och

fördragsamhet människorna och samfunden emellan”. — Palgraves

ofta rådfrågade Dictionary of Political Economy, 1925,

vidhåller summariskt det ”anarkisterna vilja medelst våld genomföraförintandet av regering och egendom; om något annat än våld talas

det icke. — I Brockhaus’ och Herders (tyska) lexika betonas

icke enbart den filosofiskt-politiska sidan av anarkismen utan

även dess ekonomiska. Hos Brockhaus (1922) är anarkismen

”en filosofisk och folkekonomisk teori som " strävar efter

individernas oinskränkta självständighet i ett samhällstillstånd utan

stat” samt hos Herder (1902) är anarkismen ”en beteckning för;

det kommunistiskt-socialistiska system som genom

undanröjandet av allt statstvång vill överföra egendomen till

produktionsmedlen, icke, såsom socialdemokratien, på samhället utan på

fria, sig bildande självständiga arbetargrupper eller kommuner

(gemeinde)”.

Enligt La grande Encyclopédie, som innehåller en 6>4 spalter

omfattande artikel om anarki ”skulle det vara orättvist att

bedöma den anarkistiska idén blott efter de bedrifter, vilka begås

av dem som blott se i anarkin ett tillfälle till larmande

demonstrationer eller som en förevändning för kemiska experiment”.

Artikelförfattaren (en professor) ger följande koncentrerade

resumé av anarkismens teori: avskaffandet av auktoriteten i alla

former, politiska, andliga, ekonomiska; upplösning av

regeringarna i naturliga organismer (borde bättre heta organisationer);

det fria kontraktet alltid uppsägbart, ersättande suveräniteten;

arbetet icke underkastat främmande tvång (forces) men

människan organiserande sig, levande i full oavhängighet, producerande

enligt sin förmåga, konsumerande enligt sina behov; alla

samhällsmedlemmar (citoyens) frivilligt ingående kontrakt icke med

regeringen men mellan sig. Artikeln innehåller dessutom en

utförlig historik över rörelsen i respektive länder alltifrån 1872.

— Arkivarie K. V. Hammer i Oslo har skrivit en artikel på

över 7 spalter i 2 uppl. av Salmonsens (danska) lexikon, 1915,

varest bland en del förflugna reflexioner, såsom exempelvis att

”anarkismen är en social modefilosofi för andligt urspårade,

moraliskt abnorma och desperata människor”, det även finns

åtskilligt som kan gillas och godtas. Anarkismen är enligt

honom ”en politisk-social teori som anger anarkin som sitt mål

samt den politik och de handlingar, varigenom detta mål skall

ernås”. — Nordisk Familjebok, 3. uppl. 1923, har en rätt

acceptabel definition på anarkismen men uppges Proudhon som

grund-läggare av den kommunistiska anarkismen.Nyare och nyaste tidens utopiska

litteratur.

Bland mängden av samhällsutopier — Stamhammers stora

Bibliografi över socialismen och kommunismen upptar icke mindre

än ett 90-tal — kan här endast komma, ifråga arbeten av

anarkistiskt innehåll eller av större anarkistiska inslag.

Rabelais’ raffinerade lilla skiss ”Gör vad du vill” är redan i den

föregående texten omnämnd. Så också Quiding och Morris,

vilkas skildringssätt och bedömande av samhällsinstitutionerna äro

så nära besläktade att bådas utopier skulle kunna bära samma titel

som Morris använder på sin utopi ”Nytt från en ny värld”. Så

även Strindbergs ”De lycksaligas ö” (och dess omvandling i en

samhällsförtryckets olycksaliga ö), som Johan Landquist påstår i

sin essay över Rousseau i ”Essayer”, 1913, vara rousseauansk, ehuru

riktigast nog är quidingiansk. Rousseau har av några franska

författare, bl. a. Faguet, karaktäriserats som anarkist på grund

av hans skildring av naturtillståndet som ännu icke hade gjort

människorna fördärvade av vetenskapen och konsten och av dem

väckta vinningslystnaden. Men eljest var Rousseau vän av den

”folksuveräna” staten.

Bland franska skriftställare, kända från den stora franska

revolutionen, betraktas både Diderot och Sylvain Maréchal som

anarkister eller åtminstone som den moderna anarkismens föregångare.

Diderot skrev ett stort antal arbeten, samlade uppta de flera band.

Gärna citeras ett par verser ur en dikt Les Eleuthéromanes,

(av-grekiska eleuthéros som betyder en som tänker, talar och handlar

såsom det anstår en friboren man), av honom publicerad 1796,

nämligen

La nature n’a fait ni serviteur, ni maitre.

(Naturen har skapat varken dräng eller herre.)

samt

Je ne veux ni donner ni recevoir de lois.

(Jag vill varken ge, ej heller motta lagar).

Andra anarkistiskt betonade skrifter av honom äro

”Supplement till Bougainvilles resa”, 1798; en enligt Nettlau av

anarkistiska tankar genomträngd skrift som i utdrag upprepade gångertryckts och översatts av den senare tidens anarkister, samt En

faders samtal med sina barn, 1770.

Sylvain Maréchal, vilken står som författare av Babeufs De

jämlikas manifest, varest bland annat finns en så lydande sats:

”försvinn, upprörande gränser mellan härskande och behärskade”,

blir sedan om icke helt och hållet sin ungdoms ideal otrogen så

dock en man som först ”tjöt med vargarna” och sen drog sig

tillbaka kanske mest för det han var en ropandes röst i en tid av

stats-förhärligande och revolutionsdiktatur, så synes åtminstone Nettlau

vilja betrakta honom.

I sin sång Livre échappé au déluge (En syndafloden undsluppen

bok) 1784, förkunnade Maréchal patriarkalisk eller pastoral

(herde) anarkism. Här besjöng han i likhet med andra den tidens

diktare herdelivets natur- eller paradisliv som motvikt mot tidens vilda

jakt efter pengar. Men som han i denna herdediktning anslog en

anarkistisk ton, så blev han en representant för

”herdeanarkismen”. Han hade två år förut utgivit en samling ”herdesånger av

herden Sylvain”, betitlad Guldåldern (L’age d’or).

Som associationsteoretiker (”associalist”) uppvisar Charles

Fou-rier i sina arbeten starkt framträdande anarkistiska inslag framför

allt genom hans lära om arbetets och sysselsättningarnas

omväxling. Hans och hans skolas valspråk var alltid: fri och frivillig

association av kapital, arbete och talang. Fourier hade även som

bekant uppgjort plan till ett federerat världsförbund, för vilket

Bakunin sedan gjorde sig till språkrör och blev en av dess främsta

förkunnare.

Theodor Hertskas frilandslära — ett av hans arbeten En resa

till Friland finns översatt 1895 •— betecknas vanligen som

”halvanarkistisk” i sin egenskap av ”socialliberalism” som eger i dag i

Franz Oppenheimer sin förnämsta representant.

Av äldre, den nyare tidens samhällsutopier anföras vanligen

som anarkistiska (vi kunna ej återge alla utan endast några av de

mest kända och omtalade) :

Gabriel Foignys anonymt utgivna bok La terre australe connue,

mer bekant under titeln av en senare omarbetning Jacques

Sa-deurs äventyr vid upptäckten av och under resan till Sydlandet

(la Terre australe), d. v. s. Australien, 1676, betecknad av

Nettlau som ”den första utopi som i stället för frihetliga episoderställt hela sitt system på en ostatlig, laglös basis”. Foigny var en

f. d. fransiskanermunk som avled 1692 i ett kloster.

Bland ”frikommunistiska utopier” från ifrågavarande tid finns

en liten frikommunistisk idyll i biskop Fénélons bekanta (enligt

Böök i Sverige mycket lästa) Télémaque 1699 om ”Baetikas

bönder” samt troglodyternas i Arabien frihetliga tillstånd i

Montes-quieus Persiska brev,, 1721 (på svenska 1915).

Som Charles Fouriers föregångare beträffande de naturliga

drifternas rationella värdering till åstadkommandet av ”den sociala

harmonien” nämnes Morelly (skollärare till profession), känd som

författare till ”den mest betydande bland de franska

samhällsro-manerna”, som har till titel: De flytande öarnas undergång eller

den berömde Pilpais Basiliad, 1735. Pilpai är en persisk vis och

sången, som å titelbladet karaktäriseras som ett hjälteepos,

före-gives vara översatt från ”indiska”. Med de flytande öarna förstås

de flacka meningarnas och fördomarnas undergång. Basiliaden är

Uttrycket för en anarkistisk kommunism.

Morelly är även författare till Code de la nature, (naturens

lagbok) ”eller dess lagars sanna anda i alla tider försummade eller

misskända”, 1755.

Slutligen anföra vi Retif de la Bretonne (bondson och typograf),

författare till La Découverte australe par un homme volant

(Syd-iandets upptäckt av en flygande människa) 1780, 4 volymer.

Megapatagonien är detta söderns land som skildras som Jsebott

av det lyckligaste folk, vars moralkodex föreskriver allas lika

behandling, full ömsesidighet och broderligt uppförande mot

varandra : alla skola de vara rättvisa, d. v. s. behandla varandra

såsom envar vill bli behandlad; skola djuren behandlas såsom de

själva önska bli behandlade av högre väsen, skola alla ha med

varandra gemensamt: envar arbetar för alla men därför då också

ha lika anspråk till allt som varje annan; åligger det alla vuxna

med undantag av de gamla vilka överta ledningen av samhället och

affärerna, samma fysiska arbete fyra timmar dagligen; arbetet

och sysselsättningarna växla; och betraktas arbetet som ett

normalt och sunt behov, varigenom arbetet blir icke en plåga utan en

glädje.

Frankrikes mest berömda samhällsreformatorer: Fourier, Louis

Blanc, Lecroix, Proudhon m. fl. skola enligt artikelförf. i LaGrande Encyclopédie, vilken egnar Rétif (skrives även Réstif)

fyra tättryckta spalter, ha öst ”med fulla händer” ur hans skrifter.

Rétif de la Bretonne (taget efter namnet på faderns lantgård

Bretonne) var en ytterst mångsidig och produktiv förf. Antalet

av hans böcker (volymer) uppgår till ett par hundra, mäst romaner

och teaterpjäser.

Inom ifrågavarande grupp av litteratur kan gott räknas även

vår utomordentligt snillrike landsman Thomas Thorilds utkast till

en ”Världens republik”. Thorild förkastar Rousseaus

folksuveränitet, majoritetsväldet och parlamentarismen. Riksdagen är i hans

ögon ”en skockning av människor av föga förstånd och än mindre

ära”. Frihet existerar ej häller i en stat. Att underordna sig ett

samhälls- (stats-) maskineri är att avsäga sig friheten. Ett

segrande parti (majoritet) är oftast ”det som jorden har mest skändligt”.

En enda som röstar nej kan ha bättre förstånd än alla de som rösta

ja. Han anser liksom senare Proudhon ”vetenskapernas akademi”

som den rätta regeringsmakten. Det är vetenskaperna som skola

regera. Och finns hos honom därjämte ett nietzscheanskt drag,

beroende på Thorilds dyrkan av geniet (”det allmänna, stora

förståndet”) och hjälten (”mänsklighetens väpnade makt”). Hans

12-tnans nämnd, grundad på fria val, har starkt släkttycke med

kretsens tolvmannanämnd hos Quiding. Den ersätter både kungar och

ministrar. Till åstadkommande av samhällslugn och förebyggande

av såväl alla brott som alla revolutioner fordras dessutom en

rättvisare egendomsfördelning. Det är rikedom och fattigdom som

vålla alla brott och alla tyranner. Temat behandlas i Thorilds

skrift ”Rätt eller alla samhällens eviga lag” (1794—95).

En apostel för det fria äktenskapet ega vi i C. J. L(ove)

Alm-quist, vars nitiska lärjunge Ellen Key var. Hon gör hans ord till

sina, såsom när hon säger: de som älska varandra äro makar;

kärleken är sedlig även utan lagligt äktenskap, betecknat som

en oskriven lag, men det s. k. lagliga äktenskapet är osedligt utan

kärlek. — Knut Wicksell omsatte i praxis idén om det fria

äktenskapet. Se hans äktenskapskontrakt, intaget i hans skrift Om

äktenskapet. Dess forntid och framtid, 1890. Vill man f. ö. läsa

en den fria kärlekens apologet, bör man läsa Per Hallströms lustspel

Erotikon, 1908, förhärligat eller åtminstone utan ogillande

refererat av Carl Grimberg i Svenska folkets underbara öden, bd IX,

1926, s. 592—94. Det är så ”anarkistiskt” som något. Absolut: något ojämförligt, motsats relativ: i förhållande till.

— Abstrakt: i tankarna avsöndrad, tänkt i och för sig

(abstra-hera: frånskilja). -— Adept: i läran invigd. — Aggregat: samling

av likartade (o. olikartade) ting. — Altruistiskt: oegennyttigt,

människovänligt. — Antropologi: läran om människan som

indi-yid, om hennes andliga o. kroppsliga natur. — Apologet:

försvarare av en lära eller ståndpunkt. — Appellera: åberopa, vädja

till. — Apriori: förnuftsenligt. — Argument: bevisningsgrund,

skäl, inkast. — Arké (arki): motsatt anarké (anarki). —

Association : förening, sammanslutning överhuvudtaget. — Attribut:

kännemärke. — Auktoritet: i speciell mening offentlig myndighet,

som man har att böja sig under.

Blanquism: Blanquis revolutionstaktik. — Brio: med kläm och

övertygelse, eld, livlighet.

Ceremoni: bruk vid högtidliga tillfällen. — Ciceron: ledsagare.

— Cynisk: fräck, ohyvsad

Dialog: samtal. — Diktatur: oinskränkt makt att handla. —

Discipel: lärjunge. — Disposition: anordning, förfogande. —

Doktrin: lärosats. — Dynamisk har avseende på rörelse,

fortskridande. — Diplomati: förhållandet mellan staterna.

Effektiv: starkt verkande. — Elit: ett urval av människor, ”de

bästa”. — Enquete: undersökning genom att utfråga. — Erotik:

finare, förandligat kärleksliv. — Essay: avhandling, uppsats. —

Evolution: utveckling. — Exkoimnunicera: bannlysa.

Fiktion: dikt, något overkligt. — Filantropi: välgörenhet. —

Filosofi: vishetslära, abstrakt kunskapslära. — Fingerat: diktat,låtsat. — Frivol: lättfärdig. — Fysiologiskt: har avseende på

kroppens livsförrättningar.

Gillotin: halshuggningsmaskin.

Hedonist: anhängare av hedonismen, en forngrekisk lära om

sinnlig njutning som det högsta goda. — Hegemoni: övervälde.

— Hierarki: över- och underordning. — Hormon: eggare,

upp-livare, retningsstoff. — Humanism: en bildningsriktning som

förfäktade det humanas rätt mot katolicismens förslavande lära. —

Human: mänsklig, vänlig (motsats: brutal). — Humanitarism:

en lära om människokärlek, människovänlighet

Identisk: överensstämmande, liktydig. — Ignorera: lämna

obeaktat. — Illusoriskt: sken. — Imperialism: envåldsmakt,

oinskränkt härskarmakt. — Imperalist: anhängare av en sådan makt.

— Indignation: förtrytelse, harm. — Influera: inverka, inflytande

på — Ingenium: naturanlag. — Inklusive: inbegripet. — Instans:

domstol. — Integrerande: något till det hela hörande, beståndsdel

av ett helt. — Initierad: invigd.

Jakobinism: franska jakobinklubbens revolutionstaktik.

Kollektivitet: samling av individer, grupp. — Komplettera:

fullständiga. — Konfys: förbryllad, oredig. — Konstitution:

författning, anordning. — Konstitutiv: något som fastställes,

bestämmes, — Kontraktuell: har avseende på kontrakt,

överenskommelse. — Korrigera : rätta. —- Kosmopolitism : världsborgarskap, -anda.

— Kriterium: måttstock. — Kristologisk: Kristusläran

vidkommande. — Kult: gudsdyrkan.

Libertär: frihetlig.

Legitimera: (lagligt) berättigande åt. — Legitim: berättigad.

Manifestation: offentliggörande av en opinion. — Manifestera:

offentliggöra, lägga i dagen. — Manuell: har avseende på

kroppsarbete. — Maxim: (praktisk) grundsats, levnadsregel. —

Mentalitet : själens eller anden beskaffenhet. — Metafysik: över och

utom det verkliga, erfarenheten. — Motiv: bevekelsegrund.

Negation: upphävande, nekande.

Obligatoriskt: tvingat, med förbindande kraft. Pedagogik: uppfostringslära, — konst. — Permanens:

varaktighet, fortfarande. — Potens: i filosofisk mening inneboende

förmåga, kraft, i matematisk mening storhet. — Plutokrati:

penningvälde. — Predisponerad: förutbestämd, benägen för. —

Primär : först i ordningen. — Professionell: yrket vidkommande. —

Progressiv: framkridande, stigande. — Propagera: utbreda (t. ex.

en lära). — Psykiskt: själen vidkommande. — Psykologiskt:

själsläran vidkommande.

Raffinerad: utstuderad. — Rationellt: "förnuftsenligt. —

Re-gressiv: verkande tillbaka. — Renässans: återfödelse. Rit:

reli-gionsbruk. — Rojalist: anhängare av kungadömet. Rojalistisk:

konungsk. — Romantisk: svärmisk.

Sekundär: den andra i viss ordning. — Sensibel: känslig. —

Sexologi: läran om könslivet. —- Sexuell och sexual:

könsdriften vidkommande. — Sociokrati: det sociala som härskande

princip, samhällsmakt. — Sociologiskt: samhällslivet vidkommande. —

Spontant: frivilligt, självverksam. — Status quo: oförändrat läge.

— Stereotyp: stel, orörlig. — Steril: ofruktbar. — Subjektivism:

individuell uppfattning. — Successiv: i följd. — Syntes:

sammansmältning av två motsatta begrepp till ett nytt begrepp.

Teorem: lärosats. — Teosofi: föregiven högre kunskap om

Gud genom gudomlig uppenbarelse meddelad vissa utvalda. —

Totalitet: helhet. — Tribut: gärd eller skatt.

Usurpera: inkräkta, tillskansa sig rättigheter. — Utilism: en

filosofisk och politisk åsikt om det nyttiga som högsta

välfärds-princip.PROGRAM FÖR

SVERGES UNGSOCIALISTISKA FÖRBUND.

UPPGIFT.

Sveriges Ungsocialistiska Förbund har till uppgift att samla

alla anhängare av den antiauktoritära socialismen för gemensam

propaganda, upplysning och organisering av samhällets omdaning

i enlighet med den kommunistiska anarkismens principer.

Då arbetarrörelsen är i behov av en upplyst och kamplysten

ungdom, söker förbundet taga hand om det uppväxande släktet

för att skola de unga till vakna, tänkande och för sin klass an

svarsfullt kännande och kämpande individer.

MÅL.

Förbundets mål är det kapitalistiska samhällssystemets

avskaffande och ersättande med ett kommunistiskt anarkistiskt samhälle.

Förbundet ställer sig härmed på en helt annan plats i den

socialistiska idévärlden än den auktoritära socialismen, som eftersträvar

ett samhällssystem under statens ledning och kontroll.

MEDEL.

Förbundet verkar för arbetarklassens socialistiska upplysning

samt materiella och allmänt kulturella utveckling, som

förutsättning för samhällets omvandling från kapitalism till socialism.

Kampmedel för uppnåendet av detta mål äro: federalistisk

ekonomisk klassorganisation, direkt aktion i dess olika former

(strejkrörelser, demonstrationer, massmöten och övriga

opinionsyttringar), kooperation, generalstrejk samt expropriation av

produktionsmedlen, social revolution.

STATEN.

Staten är herraväldet över och utsugning av människorna och

följaktligen till sin karaktär frihetsfientlig. Förbundet kämpar

därför emot alla former av statligt tryck.

I enlighet med sina anarkistiska principer strävar Förbundet

för att samhället bör organiseras på grundval av solidaritet och

frivillig överenskommelse; de icke slutna autonoma och själv-ständiga grupperna och kommunerna bilda de första enheterna

vilka inbördes samverka.

MILITARISMEN OCH KRIGET

Förbundet arbetar för fullständig avrustning och internationell

fred på socialistisk grundval.

Militarismen är en av kapitalismens starkaste stödjepelare, en

institution som verkar förråande på grund av sitt förakt för

människoliv och därför också kulturfientlig. Dessutom är

militarismen en för samhället ekonomiskt betungande institution,

men likväl enbart förstörande. Kampen mot militarismen bör

föras med alla medel: upplysning och agitation, bojkott och

blockad av vapentillverkning, individuell (därvid gäller att

avgörandet ligger helt i den enskildes hand) och kollektiv

värnpliktsvägran, förbrödringsverksamhet mellan soldater och arbetare,

mobiliseringsstrejk, generalstrejk mot krig o. s. v.

PARLAMENTARISMEN.

Förbundet förkastar parlamentarismen både ur principell och

praktisk synpunkt som ett vapen i arbetarklassens kamp för

att nå fram till socialismen.

Enär den parlamentaristiska taktiken icke leder till befrielse

från löneslaveriet och ej är ett medel för att uppnå ett

kommunistiskt anarkistiskt samhälle, förklarar förbundet: att det

för arbetarklassen i första hand gäller att medelst direkt,

ut-omparlamentarisk aktion erövra den ekonomiska makten i

samhället.

LAGAR OCH FÄNGELSE.

Det borgerliga rättsväsendets lagkomplex är makten och

våldet satta i system. Den kapitalistiska ”rättsordningen” är varken

rätt eller verklig ordning. I ett fritt samhälle regleras

individernas förhållande till varandra såväl som till samhället med

hänsyn till inbördes solidaritet och allas gemensamma intresse och

ej på den ena partens herravälde över den andra.

Då det övervägande antalet brott kunna uppdelas i två

kategorier : de socialt och de patologiskt orsaksbestämda, då

brottslingar, vilkas förbrytelser äro att hänföra till den första

gruppen, äro offer för samhällssystemet, och brottslingar, tillhörande

de patologiska förbrytarnas grupp, icke kunna anses helt

ansvariga för sina handlingar, betraktar förbundet inspärrning i

fängelse som en dubbel förbrytelse mot de förra och

barbariskt mot de senare. Sjuka brottslingar skola icke straffas utan

erhålla vård; individer som visa förbrytaranlag kräva uppfostran

och de socialt härledda brotten komma att upphöra med

samhällets socialistiska omgestaltning. Då den kristna religionen, såväl stats- som frikyrkliga,

representerar en föråldrad världsåskådning, som står i strid med

mänsklighetens intressen;

då den städse varit en oförsonlig fiende till allt

framåtskridande och i konsekvens härmed motståndare till arbetarklassens

andliga och materiella frigörelse;

då dess läror ha till syftemål att genom ett systematiskt

uppammande av auktoritetstron förslöa tanken och kväva alla

upproriska känslor mot den bestående samhällsordningen, kämpar

förbundet mot alla religiösa dogmer.

Förbundet verkar för att skolorna befrias från kyrkans och

statens förkastliga inflytande samt arbetar för resandet av fria

skolor, grundade enligt Fransisco Ferrers principer, samt

bekämpar alla försök att kväva tankefriheten.

Även på andra områden där staten ingriper med sin

centraliserande, ”ordnande” hand, eller där den borgerliga,

konventionella moralen hindrar utvecklingen av människornas fria

vilja, bör detta av alla krafter bekämpas.

Anmärkningsvärt är förhållandet mellan könen, genom den

hycklande dubbelmoralen snedvridet till fullständig karrikatyr;

konsten och litteraturen som de härskande till stor del tagit i

sin tjänst; det moderna pressväsendet och den politiska

partiin-piskningen, verkande till ett medvetet förgiftande av

människornas tänkande; samt alla övriga avarter av den nutida

kapitalistiska kulturen. Förbundet uppmanar sina medlemmar att i

den socialistiska kulturens intresse bekämpa dylika

missförhållanden och i stället beflita sig om att utveckla och befrämja

de tendenser till frihet, ömsesidig hjälp och samförstånd, som

nu, utom statens ram, finnas i samhället.

JORDFRAGAN.

Vid tillfredsställandet av sina behov är människan hänvisad

till icke blott sin arbetsförmåga utan också till naturtillgångarna,

framförallt till jorden, som är en naturens rikedomskälla —•

given åt hela mänskligheten. Ur kommunistisk anarkistisk

synpunkt måste jorden göras till gemensam samhällelig egendom.

Förbundets närmaste praktiska uppgift i denna fråga är att

befrämja samt verka för jordbrukskooperation, byggd på fria,

kommunistiska principer.

NYKTERHETSFRÄGAN.

Då nykterhetsfrågan är av en synnerligen stor vikt för

arbetarklassens frammarsch, uppmanar förbundet sina medlemmar

att vinnlägga sig om och verka för folknykterhet.Sid.

Anarkistiska maximer ........................................................................3

I. Om anarkismen i allmänhet ........................5

Inledning ..................................................................................................5

Anarkismen har även rätt till plats i solen ........................5

Anarkismens språkliga härkomst ............................................8

Rekrytering ................................................................................10

Vem är anarkist ........................................................................16

Anarkosocialistens mentala karaktär ............................................18

Revolt- eller upprorsandan ....................................................22

Kärleken till friheten .........................................23

Själv- eller egenkärleken (individualism) ........................24

Altruism och känslighet ........................................................25

Rättfärdighetskänslan ................................................................25

Känslan för logik ....................................................................26

Kunskapsbegäret ........................................................................26

Proselytandan ............................................................................27

Forntidens, medeltidens och den nyare tidens anarkistiska

rörelser ....................................................................................31

Samhällsromanerna ....................................................................31

Medeltidens religiösa anarkism ............................................34

Rabelais’ subjektiva anarkism ........•...............................38

Nietz-sches aristokratiska anarkism, nutidsparallell till

Rabelais’ ..................................................................................41

Försökskolonierna ....................................................................43

Kritik av den experimentella koloniverksamheten .... 47

Anarkismen och naturrätten ............................................................49

Antikens idé om ett naturtillstånd återupptas, omsatt i

teorin om en naturrätt, en statslig (auktoritär) och

en frihetlig (libertär) ............................................................49

Naturrättens tvenne förgreningar, den statsliga och den

frihetliga ..................................................................................52

Nya synpunkter och utgångspunkter ....................................59

II. Anarkismen i sin teoretiska

utformning ....................................................................................63

Det anarkistiska frihetsbegreppet ....................................................63

Friheten har sin begränsning hos människan själv .... 63Staten, »det kallaste av alla kalla odjur» ........................67

Rätt — moral — plikt ............................................................71

Anarkofederalism. — Decentralisation och centralisa-

tion ............................................................................................81

Anarkismens arbets- respektive egendomsteori ............87

III. Anarkin i sin organisatoriska

gestaltning ............................................................................94

Det ekonomiska programmet ............................................................94

Den publika associationen ........................................................97

Institutionerna ....................................................................................99

Kyrka och religion ....................................................................99

Skolväsendet ............................................................................102

Rättskipningen ............................................................................105

Äktenskapet och familjen ....................................................109

Realiseringsprojekt: ställning till våld, diktatur och

revolution ............................................................................................116

Inbördesförhållandet mellan majoritet och minoritet .. 121

Anarkism och socialism ..........................................123

BILAGA:

Litteratur ................................................................................................129

Tidskriftsuppsatser ..............................................................................130

Nyare och nyaste tidens utopiska litteratur .................132

Ordförklaringar ................................................................................136

Program för Sverges ungsocialistiska förbund ........................139 Katedersocialismen och Eugen Diihring. Angrepp och försvar.

1888. Sluts.

Sanningen skall fram ur processmysterierna mot K. P.

t/Lrnold-son. En liten pinohistoria. 1895. Sluts.

Lantarbetaren. Ett utkast. Socialdemokratiska partiets förlag.

1904.

Kooperationen bland de jordbrukande klasserna. En

framställning av hittills uppnådda resultat i olika land. Björck &

Börjesson. Sthlm 1904. Sluts.

Sverges tjänare och tjänarinnor, deras vara eller icke vara.

Socialdemokratiska arbetarepartiets förlag. 1906. Sluts.

Tjänarinnoma i städerna. En kritik av Elsa Törne och hennes

skrift »Solidar I». Björck & Börjesson, Sthlm. 1907. Sluts.

En svensk »utopist» Nils Herman Quiding (»Nils Nilsson,

Arbetskarl»), I belysning av hans egna skrifter bearbetade och i

sammandrag populärt framställda. Björck & Börjesson, Sthlm.

1909.

Syndikalismen. Dess väsen, teori och taktik. Med jämväl fäst

avseende på svenska förhållanden. Ungsocialistiska partiets förlag.

1910. Sluts.

Trettio år av Stockholms måleriarbetares fackförenings historia.

1914.

Socialismen i Sverige 1770—1886. A. Holmströms förlag. 1913.

Amaltheamännen och strafflagen. A. Holmströms förlag, 1914.

Lag och rätt. Principuttalanden i en del rättsfrågor.

Ungsocialistiska partiets förlag, Sthlm 1916. Sluts.

Fängelsernas och fängelsestraffens förbannelse. 1917.

Makt och rätt. Ungsocialistiska partiets förlag. 1917.

De två världarna: Arbetarklassen och syndikalismen. Deras

egen sak och deras eget värk. Ungsocialistiska partiets förlag.

Sthlm 1918.

Syndikalismen i praktiken. Syndikalistens förlag. 1919.

Sociologins allmänna väsen. Federativs förlag, Sthlm. 1923.

Nils Herman Quiding. En svensk författarpersonlighet. Tidens

förlag. Sthlm. 1928.

Anarkismen. Dess grundtext. Bokförlaget Brand, Sthlm. 1928.