Amerika-boken - hjälpreda för utvandrare
AMERIKA-
BOKEN
Tillhör Selma Christina Lindberg
Stockholm den 29 Augusti 1893
AMERIKA-BOKEN.
HJÄLPREDA FÖR UTVANDRARE.
Riktiga och pålitliga upplysningar om resan till Amerika,
arbets- och naturförhållandena i de olika staterna
m. m.
AF
K. ZILLIACUS
jämte en
Kort vägledning till engelska språkets talande.
Med en karta öfver Förenta Staterna.
STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
STOCKHOLM.
Alb. Bonniers Boktryckeri 1893.
Första kapitlet.
Resan till Amerika — olika ångbåtslinier.
Tusentals emigranter resa numera årligen öfver till
Amerika med s. k. fribiljetter, d. v. s. biljetter, som
blifvit dem tillsända af vänner och fränder i landet
bortom Atlanten. För dem äro efterföljande rader icke
afsedda, ty deras biljetter åtföljas i regeln af anvisningar
i bref om huru de skola bete sig för att taga sig fram.
Men ännu flera tusental resa öfver på eget bevåg, och
för dem alla framställer sig alltid främst frågan: med
hvilken linie skola vi resa för att komma säkrast,
bekvämast och billigast fram. Hvad nu billigheten
beträffar så är den delen af frågan lätt nog besvarad, ty
sedan åratal tillbaka gäller mellan alla de stora
transatlantiska ångbåtsbolagen en öfverenskommelse om att
hålla fullkomligt enahanda pris på biljetter från Europa
till Amerika, hvarför också i regeln den ena agenten
icke kan sälja biljetter till lägre pris än den andra.
Men om detta oaktadt någon agent skulle erbjuda
billigare biljetter, så kan man taga för afgjordt att han
antingen öfverskrider sin befogenhet eller också
representerar ett bolag, som inte är fullkomligt första klass,
utan söker genom otillständig konkurrens locka till
sig kunder, som annars skulle anlita någon annan linie.
Hvad däremot angår den andra delen af frågan,
eller hvilken linie som erbjuder de största fördelarna
beträffande bekvämlighet och säkerhet, så är den
betydligt svårare att besvara. Ty något som en utvandrare
betraktar såsom en stor fördel anser en annan för en
omständighet af ringa vikt och tvärt om. Och därtill
kommer ännu att hvarje linie har såväl fördelar som
motsatsen att uppvisa, hvilket gör det till en fullständig
omöjlighet att utan vidare utpeka den ena framför den
andra.
För utvandrare från Norden blir saken ännu mera
invecklad därigenom att ingen enda af de största
ångbåtslinierna sträcker sig direkt från Skandinavien eller
Finland till New-York, utan måste passagerare först
resa till England eller Tyskland för att anträffa den
ångare, med hvilken färden öfver Atlanten anträdes.
Ett af de hufvudsakligaste ögonmärkena vid resor
i våra dagar, i synnerhet vid sådana till Amerika, är
snabbheten, och därför bedrifves heller icke i något
afseende så mycken humbug som härutinnan. Hvarje
förmögnare bolag eller linie äger en eller flera ångare
af nyaste konstruktion och största möjliga snabbhet,
och hvarje bolag talar i sina annonser endast om dessa
sina snabbaste båtar. Men jämte dem äger hvarje bolag
i regeln en hel del andra, äldre och mindre snabba
ångare, hvilka i själfva verket förmedla allra största
delen af deras trafik — och dem talar ingen om,
åtminstone inte i annonserna. Några bolag äga sådana
äldre ångare af allra eländigaste slag, bedömda efter
nutida anspråk på första klass atlanterbåtar, och
passagerare, som ej själfva hafva reda på de olika ångarnas
förtjänster, löpa risken att få sig biljetter påprackade
för just dessa gamla, långsamma fartyg, hvilka vanligen
också i andra afseenden lämna åtskilligt öfrigt att önska.
Hvarje person, som köper en biljett till Amerika, borde
därför alltid låta agenten förevisa en lista öfver de
olika båtarna, utvisande den tid de vanligen taga i
anspråk för en färd öfver Atlanten, och först sedan
bestämma sig samt se till att den köpta biljetten
verkligen lyder för det fartyg han valt.
Inom några af de stora bolagen finnes icke någon
nämnvärd olikhet mellan de olika fartygen, hvarken
beträffande snabbhet eller annat, utan äro alla deras
fartyg af bästa slag, men för att inte synas göra reklam
hvarken för den ena eller den andra, nämna vi här
intet af dem, inskränkande oss endast till ett upprepande
af rådet att aldrig köpa en biljett utan att först få en
uppgift — den hvarje agent kan lämna — om de
olika fartygs snabbhet, som bolaget äger.
Beträffande säkerheten åter kunna vi lugnt påstå
att alla de nyare oceanångarna äro så säkra som fartyg
öfver hufvud taget kunna vara, så att olyckshändelser
numera i själfva verket blifvit mycket sällsynta
undantag. Den enda anvisning eller antydan, som härvidlag
kan gifvas, är att i regeln de nyaste fartygen också
äro de bäst utrustade och bäst konstruerade för så
vidt säkerhet på sjön är i fråga, och vanligen äro
dessutom de största fartygen minst tillgängliga för
rullning och stampning med åtföljande sjösjuka, hvilken i
våra dagar är oceanresornas värsta buse. Om dessa
omständigheter är äfvenledes hvarje agent i tillfälle att
lämna upplysning åt den som yrkar på sådan, och det
borde, såsom vi visat, en hvar resande göra.
De förnämsta bolag, som för närvarande förmedla
samfärdseln mellan Europa och Amerika äro, för så
vidt de äro af intresse för emigranter från de
skandinaviska länderna och Finland, följande:
Allan-linien. Ett äldre bolag, som fordom fraktade
ett mycket stort antal utvandrare, men som numera
förlorat åtskilligt i täflan med yngre och mera energiska
konkurrenter. Bolaget äger ingen af de nyaste och
snabbaste ångarne. Dess fartyg segla från Liverpool
till Montreal i Kanada, från Liverpool till Baltimore i
Förenta Staterna samt från Glasgow till New-York, till
Filadelfia, till Boston och till Quebec och Montreal.
Denna linie lämpar sig bäst för emigranter till Kanada
och ett fåtal orter i Förenta Staterna nära Kanadas gräns.
Anchor-linien. Bolaget är ett af de mindre, men
äger en stor, snabbgående ångare af modern typ,
kallad »City of Rome»; trafikerar linien Glasgow—New-York.
American-linien är också ett af de förhållandevis
mindre bolagen och äger inga särskildt framstående
ångare. Dess fartyg gå från Liverpool till Filadelfia.
Cunard-linien. Cunardbolaget är ett af de största,
rikaste och äldsta samt pålitligaste af alla de många
bolagen samt äger en hel flotta af i alla afseenden
utmärkta nya fartyg, hvaraf de bästa gå på linien
Liverpool—New-York, medan de andra trafikera leden
Liverpool—Boston. Då emellertid icke heller detta bolags
ångare alla äro fullkomligt lika goda, är det rådligast
att hos agenten taga reda på afgångstiderna för de
snabbaste och största.
Dominion-linien är ett af de mindre bolagen,
så vidt betydelsen för resande från Norden är i fråga.
Bolagets ångare, hvaribland flera nya och väl inredda,
trafikera linien Liverpool—Montreal eller Quebec i
Kanada, hvarför densamma egentligen blott kan komma
i fråga för denna Englands koloni samt för några punkter
i nordligaste delen af Förenta Staterna, dit passagerare
i så fall befordras med Kanadian—Pacificbanan.
Inman-linien. Inmanbolaget är likaledes ett af de
stora bolagen och äger ett par af de allra största och
snabbaste ångfartygen på linien Liverpool—New-York.
Utom dessa bägge ångare, »City of Paris» och »City
of New-York», till hvilka utvandraren bör yrka på att
få biljett, äger bolaget en mängd andra, hvilka stå
långt bakom dem.
Hamburger-linien. Detta bolag är såsom namnet
antyder tyskt och dess ångare gå från Hamburg till
New-York eller till Baltimore. Bolaget äger en mängd
ångare, bland hvilka de synnerligt snabbgående och
väl inredda »Augusta Victoria», »Furst Bismarck»,
»Columbia» och »Normania» stå långt framför alla
de öfriga i alla möjliga afseenden, hvarför också
utvandraren gör orätt om han låter afspisa sig med
biljetter till äldre och sämre båtar.
Baltic-linien. Ett af de mera obetydande bolagen,
hvars båtar gå från Stettin till Baltimore.
Guion-linien. Ett bolag, som befordrat många
tusental emigranter från de skandinaviska länderna och
Finland till Amerika. Är icke ett af de förnämsta
bolagen och äger heller icke numera någon af de
snabbaste ångarne, ehuru ett af bolagets fartyg, »Alaska»,
en tid var den snabbaste af alla atlanterångare. »Alaska»
och dess systerfartyg »Arizona» äro bolagets bästa båtar,
hvarför passagerare borde se till att deras biljetter gälla
för någondera af dessa. Trafikerar linien Liverpool—
New-York.
Cars- eller Union Hamburg-linien, är också ett af
de bolag, som äga jämförelsevis liten betydelse för
emigranter från den europeiska norden.
North German L"loyd eller Bremer-linien är ett
vida kändt bolag, som öfverför massor af nordiska
utvandrare. Bolaget äger en mycket talrik flottilj af
första klass ångare, hvilka, ehuru icke de snabbaste
eller största, till allra största delen höra till de bästa
båtar, som gå mellan Europa och Amerika, i synnerhet
de, som gå på linien Bremen—New-York. Dessutom
trafikerar bolaget leden Bremen—Baltimore.
Thingvalla-linien. Thingvallabolaget är danskt och
dess fartyg gå från Köpenhamn eller annan
skandinavisk hamn direkt till New-York, hvilket gör att bolagets
passagerare, ehuru dess fartyg icke kunna mäta sig i
snabbhet och modern utstyrsel med en del af ofvan
uppräknade bolags ångare, likväl ofta nog kunna göra
resan från svensk, norsk eller dansk hamn till
New-York på kortare tid än om de taga vägen öfver
Tyskland eller England, där uppehåll ofta förekomma.
Fartygens besättningar, officerare, läkare o. s. v. äro
därjämte skandinaver och såsom sådana i tillfälle att
meddela sig med passagerarne utan tolk.
White Star (Hvita Stjärn)-linien är ett af de mest
omtyckta bolagen. Detsamma äger i detta nu i
systerfartygen »Majestic» och »Teutonic» två de allra
snabbaste af de många snabbgående Atlanterångarna,
hvarjämte bolaget disponerar åtskilliga andra i alla afseenden
utmärkta fartyg. Trafikerar linien Liverpool—New-York.
Åtskilliga andra ångbåtsbolag finnas jämte dessa
här uppräknade, men då de i allmänhet aldrig anlitas
af emigranter från Norden, tro vi ofvanstående bör vara
fullt tillräckligt.
Alla de bolag, hvilka befordra passagerare från
engelska hamnar till Amerika, forsla passagerare
gemensamt från Göteborg till England med ångare, tillhörande
Wilsonbolaget, endera direkt till London eller — för
de båtar, hvilka afgå från Liverpool — till Hull. Från
Göteborg afgå Wilson-liniens ångare i regeln en gång
i veckan, hvarför det för utvandrare gäller att taga
reda på afgångsdagen samt passa på sin tid, för att
icke behöfva ligga öfver allt för lång tid i nämnda
stad. För all säkerhets skull är det dock af vikt att
af agenten få klart besked om huruvida det bolag han
representerar sörjer för kost och kvarter i Göteborg
eller icke och på hvad villkor sådant sker. Detta gäller
ännu mera för utvandrare från Finland, och böra dessa
afhandla frågan äfven rörande finsk hamn samt
Stockholm, den första landningsplatsen på svensk jord.
Har utvandraren däremot köpt sig biljett på en
af de stora tyska linierna, bör han skaffa sig noga
besked om afgångsdagen från finsk eller svensk —
eventuell norsk eller dansk — hamn samt öfverenskomma
med agenten om kvarter och kost för möjliga
väntningsdagar såväl i hemlandet som på utländsk botten,
ända tills han går ombord på oceanångaren.
Såsom af ofvanstående framgår har hvilken linie
som helst sina såväl fördelar som nackdelar. Färden
öfver England — Hull — Liverpool — New-York skänker
den utvandrare som valt rätt båt fördelen af den kortaste
oceanresan, men i stället har han de många ombytena
och uppehållen i de engelska hamnstäderna. Vid de
tyska linierna har han färre uppehåll att befara och
har lättare att reda sig på vägen till hamnstaden,
därifrån oceanresan äntrades, men i stället är han så
mycket längre tid ombord på emigrantångaren, och på
den danska linien åter slipper han visserligen så godt
som alla ombyten och uppehåll på främmande botten
samt har därjämte fördelen att kunna samtala och
meddela sig med befäl och besättning, men i gengäld får
han vara så mycket längre tid med ens på sjön. Hvilken
väg han bör taga kan därför ingen annan än utvandraren
själf afgöra. Det beror mera på tycke och smak än
på något annat, men har han en gång bestämt sig för
den ena eller andra vägen, bör han hålla i minnet
ofvanstående råd, hvilka här ytterligare må
sammanfattas på ett ställe:
1. Köp aldrig biljett annat än till de snabbaste och
största båtarna på den linie ni valt och välj hellre
en annan linie, ifall agenten är ovillig att visa en
lista öfver de båtar hans bolag äger, upptagande
den tid de vanligen behöfva för öfverfarten.
2. Se till att biljetten är utskrifven för den båt ni
bestämt er för och låt inte öfvertala er att välja
någon annan, som icke är lika god.
3. Gör klart aftal med agenten om kvarter och kost
på de orter, där ni möjligen kan få ligga öfver.
4. Tag noga reda på afgångsdagarna och timmarna
för båtar och tåg på den linie ni valt och passa
på dessa afgångstider.
Alla de större bolagen hafva numera agenter,
talande såväl skandinaviska språk som finska, på alla
mellanstationer, hvilka agenter uppbära lön enkom för
att stå till utvandrares tjänst med råd och dåd, men
bäst är dock att genom en fråga hos biljettagenten
göra sig försäkrad om att så är fallet. Och bäst är
att redan från hemlandet taga med sig kärl att äta och
dricka ur jämte sked, knif och gaffel, ty sådant bestås
i regeln inte på oceanångarna och är alltid dyrare att
köpa i hamnstäderna. Gäller det att resa under den
årstid då det är kyligt, äro ett par filtar eller täcken
heller icke ur vägen, och hvad verkliga nordbor
beträffar, som äro vana vid salt föda, är det nog slugast
om de medföra en liten matsäck af hållbara matvaror,
ty kosten på ångfartygen, om också riklig och god,
är till en början allt för främmandartad för att förefalla
smaklig för den som är ovan därvid.
Angående själfva oceanresan är inte mycket att
säga för så vidt det angår råd till de resande, ty mot
de två åkommor, som vanligen plåga utvandraren:
hemlängtan och sjösjuka, ges det intet botemedel. Att
förhålla sig lugn och ställa sig båtens ordningsregler
samt befälets tillsägelser till efterrättelse är det
förnuftigaste man kan göra. I synnerhet vid ankomsten
till den amerikanska hamnen gäller det att inte tappa
hufvudet och humöret i otåligheten att slippa i land,
ty då löper man fara att lättare än annars råka i
händerna på de otaliga skojare och svindlare af alla
slag, som lura på den nyanlände och söka frånlocka
honom det lilla han möjligen äger.
*
Andra kapitlet.
Ankomsten till New-York. — Runners. — Bästa
sätt att reda sig.
Ända till för kort tid sedan landsattes alla till
New-York anländande utvandrare vid den s. k. Castle
Garden, men numera landstiga de på Ellis" Island,
liggande i New-Yorkbukten. De första personer
utvandraren i New-York råkar i beröring med äro s. k.
»runnars», d. v. s. ett slags agenter, som värfva kunder
för olika anstalter. Försäljare af järnvägsbiljetter,
värdshus- och krogvärdar, handlande med olika slags
förnödenheter, agenter, som skaffa folk platser och arbete
— alla hafva rutiners ute för att locka till sig kunder
bland nyanlända invandrare. Hederliga personer kunna
väl undantagsvis förekomma bland dessa runners, men
såsom allmän regel gäller att de äro samvetslösa prejare,
dem invandraren så mycket som möjligt bör undvika
att hafva någon beröring med.
New-York är numera en af världens största städer
på samma gång som den ort dit hundra tusental
emigranter årligen anlända, alla — eller nästan alla
— sökande arbete och fullkomligt obekanta med alla
förhållanden i det nya landet. Det är därför helt
naturligt att mycken nöd och elände råda i staden jämsides
med rikedomen och prakten. Men nöd och elände
tvinga dem som äro utsatta därför att tillgripa hvilka
utvägar som helst för att slå sig fram och uppehålla
lifvet, och därför är det åter helt naturligt att en stad
som New-York vimlar af alla slags skojare och
bedragare.
Så snart ett emigrantfartyg landsatt sina
passagerare, omringas dessa af sådana runners, bland hvilka
en hvar är säker om att träffa en eller flera landsmän,
för hvilka förtroendet vanligen är större. Men detta
förtroende är i de allra flesta fall illa placeradt, det
kommer nykomlingen vanligen snart under fund med,
ifall han låter locka sig af runnerns hala ord och följer
med honom. De flesta utvandrare, som komma till
New-York, stanna icke där, utan resa längre bort och
därför äro vanligen runners för agenter, som sälja
järnvägsbiljetter, de första som anfäkta nykomlingen.
En vanlig lögn, som dessa herrar använda för att locka
kunder till sina principaler, är den att de kunna
anskaffa billigare järnvägsbiljetter än andra, men detta är
icke fallet, ty alla järnvägslinier, som befordra
passagerare från New-York väster ut, hålla i regeln enahanda
pris för biljetter. Den enda skillnaden — och den
är i själfva verket högst betydlig — är huruvida
invandraren vill resa vidare pr järnväg eller längs
kanalerna och de stora sjöarna, eller först pr järnväg
och sedan med ångbåt öfver sjöarna. Vattenvägen är
naturligtvis billigare, men också ofantligt mycket mera
tidsödande, hvarför ingen, som har råd att lösa en
järnvägsbiljett, har lust att ligga veckotal på vägen till
den arbetsplats dit han ämnar sig, då han kan komma
dit på några få dagar. Resan dels med järnväg och
dels med ångbåt tar däremot icke så synnerligt mycket
längre tid i anspråk än enbar järnvägsresa samt är
dessutom hela hopen billigare. Ett vanligt knep af
ohederliga biljettagenter är därför det att till personer,
som inte hafva reda på sig, sälja biljetter till en smula
lägre pris än vanliga järnvägsbiljetter, under påstående
att de berättiga till oafbruten järnvägsresa, medan de
i själfva verket gälla för färd med både järnväg och
ångbåt. Och därvid sko sig naturligtvis både runnern
och biljettagenten på invandrarens bekostnad, ty denne
får betala långt mera än hvad en sådan blandad biljett
egentligen kostar.
En annan klass af runners utgöres af dem, som
värfva kunder till värdshus och krogar och bland dessa
träffas de allra farligaste exemplaren. Det har händt
och händer alltjämt så godt som hvarje dag att folk,
som nyss anländt till New-York och äro obekanta med
förhållandena i staden, lockas till de allra värsta
tjuf- och röfvarhålor, som gå under namnet värdshus och
hotell. Och en gång inne på ett sådant ställe är det
endast en mycket lycklig slump, som kan föra offret
helskinnadt därifrån igen, hvaremot den vanliga
utgången är den, att den oförsiktige blir totalt utplundrad
och beröfvad allt hvad han äger. På grund häraf är
det förnuftigaste nykomlingen kan göra att genast
begifva sig från landningsplatsen till den järnväg, som
skall befordra honom vidare, ifall han nämligen redan
förut köpt sig järnvägsbiljett och således vet hvilken
linie han ämnar använda. Har han det icke, och detta
är väl fallet med de flesta, så bör han vända sig till
någon af de firmor, hvilka hafva såsom affär att
tillhandagå invandrare med råd och dåd i alla möjliga fall.
Sådana firmor, på hvilka en lista meddelas längre
fram, finnas flera i New-York, och på hvarje sådan
firmas kontor finnas personer, som tala de språk
invandrarne använda.
Alla slags affärer, som nykomlingen kan hafva att
uträtta omedelbart efter sin ankomst till Amerika, såsom
penningeväxling, köp af järnvägsbiljetter, anskaffande
af kvarter för någon tid, inhämtande af upplysningar
om olika saker och ting — allt sådant kan han få
bättre och pålitligare uträttadt, om han vänder sig till
ett af dessa kontor än om han låter lura sig att anlita
en runner. Man måste hålla i minnet att dessa firmor
hafva till uteslutande affär förmedlandet af allehanda
angelägenheter för emigranter. Det är därpå de lefva,
och därför är det tämligen klart att emigranten hos
dem i regeln kan påräkna hederlighet och
samvetsgrannhet i alla afseenden, ty om motsatsen inträffade
så blefve det snart bekant och hela affären ruinerad.
Runnern däremot lefver blott för dagen — från hand
till mun — och därför kommer det beträffande honom
icke så noga an på ett eller annat bedrägeri mera eller
mindre. Han förtjänar en eller annan dollar därpå,
och sällan eller aldrig händer det att han blir befordrad
till något slags ansvar för det han begått.
Vårt råd till emigranter, som icke förut köpt sig
biljetter för vidare färd, utan måste stanna någon tid
i New-York för denna eller annan orsak, är därför att
utan vidare vända sig till något af de emigrantkontor,
som existera sedan åratal tillbaka. Där kunna de få
alla upplysningar de behöfva och genom dem kunna
de uträtta alla nödiga affärer. Skulle likväl en eller
annan nykomling råka ut för bedragare och skojare,
är hans bästa råd att vända sig till sitt lands konsul,
ehuru vi gärna vilja tillägga att konsuln sällan kan
ställa något af detta slag till rätta, därtill äro bedragarne
i regeln alltför slipade.
Bland firmor, som i ofvan antydda afseenden gå
emigranter tillhanda, känna vi personligen följande,
om hvilkas hederlighet och pålitlighet vi äro
öfvertygade, men vilja därmed icke hafva sagt att inte också
andra kunna finnas, som i lika grad förtjäna förtroende.
Den äldsta bland dessa firmor är American
Emigrant Co., R. E. Jeanson, agent, N:o 30 State st.,
New-York. Förut innehades affären af kapten R. E.
Jeanson och kallas äfven oftast bland sina kunder »kapt.
Jeansons», men numera äges firman af ett bolag.
Såväl svenska som norska och finska talande tjänstemän
finnas alltid på firmans kontor, och många tusental äro
de emigranter, hvilka stått och fortfarande stå i affärer
med The American Emigrant Co. Ty denna firma —
liksom här nedan nämnda — bedrifver utom sin
biljettaffär en betydlig bankrörelse, bestående förnämligast
i förmedling af i Amerika vistande nordbors
penningetransaktioner med hemlandet.
En annan firma, som redan länge arbetat i samma
branch, är Svenska Emigrant Kompaniet, hvilket
innehafves af O. A. Sjöström, N:o 27 State street,
New-York. Såsom namnet anger söker denna firma sina
kunder hufvudsakligast bland svenskar.
Scandinavian and Finlanders Emigrant Company
(G. A. Grönlund), N:o 24 State street, är en tredje
affär af samma slag, hvilken under de par senaste åren
uppsvingat sig till en af de största och därhos
innehar agentur för Bremer-ångbåtslinien. Därjämte
besörja många af de stora ångbåtsliniernas agenter en
del affärer för nyanlända invandrare, hvarhos en mängd
bankirer i olika delar af Förenta Staterna numera
förmedla en betydlig del af den penningeförsändning,
som förut uteslutande gick genom sådana kanaler som
här ofvan omnämnda firmor.
I samma mån som den amerikanska regeringen
tar bättre vård om nyanlända invandrare och utöfvar
bättre kontroll öfver de tjänstemän, med hvilka de
först komma i beröring, i samma mån förlora äfven
de s. k. emigrantkontoren allt mera i betydelse. Vid
den gamla Castle Garden bedrefs betydligt mera svindel
och ofog än vid den nuvarande mottagningsplatsen för
utvandrare. Såsom planen för denna är utarbetad är
det fullkomligt onödigt för alla invandrare, hvilka
ämna sig längre väster ut, att alls begifva sig upp till
själfva staden New-York. Tjänstemän, stående under
sträng tillsyn, tillhandagå resande med allt bistånd de
kunna behöfva. Järnvägsbiljetter säljas af ombud,
befullmäktigade af alla de stora järnvägsbolagen
gemensamt, olika slags nödvändighetsartiklar tillhandahållas
invandrarne, och sofplatser finnas för sådana, som icke
omedelbart kunna fortsätta sin färd. Huru den nya
inrättningen framdeles kommer att tjänstgöra är
naturligtvis omöjligt att förutsäga, men säkert är att det i
de flesta fall är en välsignelse för nykomlingar att
slippa alla besök i staden New-York. Lättast undvikas
sådana besök genom att på samma gång som man
köper en ångbåtsbiljett äfven köpa biljett för vidare
resa pr järnväg. Många af de stora ångbåtsbolagens
agenter i Europa äro försatta i tillfälle att sälja sådana
järnvägsbiljetter, och några bolag, såsom t. ex.
Thingvallabolaget, sörja genom sina agenter för utvandrares
bästa ända tills de kommit fram till den ort i Amerika,
dit de ämna sig.
Det är i sanning förvånande huru väl en sådan
stor emigrantförsändningsaffär i våra dagar är
organiserad och huru ytterst få misstag som begås med de
massor resgods, som tillhöra alla de tusental emigranter,
hvilka årligen komma till Amerika. Den redan här
ofvan nämnda Thingvallalinien kan tjäna såsom ett
godt exempel härpå, ehuru därmed ingalunda är sagdt
att icke andra bolag lika noggrant sköta sin affär.
Passagerare, som hafva klart för sig till hvilken ort i
Amerika de ämna sig, kunna redan på firmans kontor
i Europa betala för sina biljetter ända till
destinationsorten och erhålla då ett kvitto, som uppvisas vid
ankomsten till New-York och där gäller som en order
för en faktisk järnvägsbiljett. En agent — ofta äfven
två — äro natt och dag till hands på landningsplatsen
i New-York, taga emot passagerarne, sörja för deras
resgods och bestyra om utbytet af järnvägsbiljettordern
mot en verklig järnvägsbiljett. Firman står i direkt
affär med alla de stora järnvägsbolag, som besörja
trafiken västerut, och kan därför sända passagerare med
hvilken linie som helst, hvarjämte det ofta händt att
då firman haft ett större antal passagerare på en båt,
extratåg ombesörjts för deras vidare befordran.
Resgodset åter adresseras och polletteras redan i Europa
färdigt till den plats dit den resande ämnar sig, och på
hvarje station har firman särskilda bagagemästare
anställda, hvilkas enda åliggande består uti efterseendet
af firmans passagerares effekter. I hvarje större stad i
Förenta Staterna har firman nu mera egna kontor och
underagenter i tusental spridda öfver allt.
—
*
Tredje kapitlet.
Järnvägsresor i Förenta Staterna. — Olika sätt
att färdas väster ut. — Järnvägsrestaurationer och matförhållanden.
I föregående kapitel talade vi om de agenter, som
sälja järnvägsbiljetter. Detta måste förefalla
egendomligt för den, som kommer från Europa och icke är
van vid annat än att man går ned till järnvägsstationen
och köper sin biljett där. Och lika egendomligt
förefaller det för en europé att höra talas om de olika
banor han kan begagna för att resa från en ort till en
annan. Båda dessa egendomligheter bero på samma
orsak eller den att alla järnvägar i Förenta Staterna
tillhöra enskilda bolag, och dessa ha naturligtvis sökt
att med sina banor beröra så många som möjligt af de
hufvudorter från hvilka den största trafiken varit att
påräkna. Däraf kommer det sig att alla större städer
i Nord-Amerika stå i förbindelse med andra större
städer genom flera olika banor, men däraf följer
ingalunda att alla dessa olika banor skulle vara lika långa.
Tvärt om är tidsskillnaden ofta högst betydlig, ehuru
biljettpriset, till följd af öfverenskommelse mellan de
olika bolagen, vanligen är detsamma hvilken bana man
än väljer. Då detta är fallet och det i regeln inte
betyder så mycket för vanliga resande, i synnerhet
utvandrare, om färden räcker några timmar mera eller
mindre, ha järnvägsbolagen i Amerika antagit metoden
att hålla ett större antal biljettagenter spridda öfverallt
i de trakter, där deras banor gå fram, samt i en hel
del andra trakter, därifrån trafik kan påräknas, därjämte.
Öfverallt vid affärsgatorna i New-York t. ex. finnas
kontor, där biljetter för olika järnvägslinier säljas, och
enhvar agent försäkrar lugnt att hans linie är den
kortaste, billigaste och i alla afseenden bästa. Det är för
några af dessa agenter, som en del runners arbeta —
och dessa böra i regel undvikas. Någonting, som
ytterligare förvirrar nykomlingen till Amerika då han
första gången skall köpa en järnvägsbiljett är den
mångfald af kartor, som finnas öfver de trakter han har att
genomresa. Hvarje bolag ger nämligen ut kartor i
sammanhang med sina tidtabeller, och på kartan är utan
undantag alltid bolagets egen linie framställd såsom den
kortaste, medan andra bolags banor se ut som om de
ginge i stora krokar eller icke alls ledde fram till den
ort dit man ämnar sig. Allt detta är bedrägeri af en art
som i Amerika anses tillåtligt, men annorstädes i världen
alis icke förekommer. Sådana kartor äro så godt som
alltid oriktiga och vilseledande, hvarför ingen tillit kan
skänkas dem. Det enda sättet att få reda på verkliga
förhållandet är att fråga sig före hos pålitliga personer,
och i detta afseende kan man åter påräkna största
pålitlighet hos de ofvannämnda emigrantkontoren, hvilka
sälja biljetter till alla banor och förtjäna lika stor
kommission på hvarje biljett, hvarför det vanligen är dem
fullkomligt likgiltigt hvilken bana man väljer.
Ett annat sätt att komma tillrätta och ett i allo
användbart sådant är det vi redan förut påpekat: att
redan hos ångbåtsagenten, där man köper biljett för
oceanresan, också köpa sådan för vidare järnvägsfärd.
Alla ångbåtsagenter inlåta sig visserligen inte härpå,
medan andra utgifva ett kvitto, hvilket på samma
bolags kontor i New-York utbytes mot en verklig biljett,
ett utbyte, som då vanligen ombesörjes af det ombud
för agenten, som tar hand om passagerarna vid deras
ankomst till New-York. Men om utvandraren köper
eller försäkrar sig om sin järnvägsbiljett på detta sätt,
så måste han komma ihåg att han är helt och hållet
beroende af den agents redlighet, med hvilken han
uppgör affären, ty angående järnvägsbiljetter är det en
mycket lätt sak för en agent i Europa att lura sin
kund på några dollars. Om något sådant företages
med ångbåtsbiljetten, är det jämförelsevis lätt för
passageraren att komma under fund därmed genom
reskamrater, som köpa biljett på samma linie, samt att genom
klagomål hos bolaget få det rättadt, men om han alls
får reda på att han blifvit skinnad på priset för
järnvägsbiljetten, så är det i alla fall först i Amerika och
då alldeles för sent att få någon rättelse. Endast af
personer, om hvilka man med säkerhet vet att de äro
i allo hederliga och pålitliga, bör således en utvandrare
redan i Europa anse sig kunna köpa en biljett för
järnvägsresa i Amerika.
Att märkas är dessutom att numera de stora
järnvägsbolagen alla slutit sig samman i en förening, genom
hvilken emigrantbiljetter för järnvägarna säljas, och
detta sker genom en gemensam agentur på själfva
landstigningsplatsen, hvarför invandraren alls icke behöfver
söka sådana biljetter på annat håll. Endast i fall han
vill resa med andra än de egentliga emigranttågen kan
det vara skäl för honom att uppsöka någon annan
biljettagent, men därvid bör han komma ihåg, att de
s. k. hotell- eller boardinghousevärdar, hvilkas runnare
lofva honom biljetter till lägre pris än det vanligen
gällande, nog veta att taga sin skada igen på annat
sätt, så att en köpare hos dem i regeln får betala mera
för en biljett än om han köpte den hos en agent, som
inte inlåter sig på prutning.
Resan pr emigranttåg är visserligen på långt när
icke så angenäm som med vanliga passageraretåg, men
stort värre än en resa på tredje klass i Europa är
den inte, medan den däremot är betydligt billigare än
färd på andra eller första klass. Och då invandrare
väl sällan anlända med större kapital på fickan, är nog
det slugaste de kunna göra att hålla sig till
emigranttågen och spara sina dollars; de behöfvas nog senare.
För resande väster ut — och annat än väster ut
torde knappast någon utvandrare från de nordiska
länderna till en början begifva sig — gifves det tre sätt
att färdas från New-York, såsom vi redan förut i
förbigående påpekat. Ett af dem, vägen längs kanalerna
till de stora sjöarna och pr ångbåt öfver dem, kan
knappast komma i fråga, ty om också den direkta
resekostnaden blir mindre, så stiga i stället utgifterna
för födoämnen under den långa och långsamma resan
till så mycket att skillnaden blir åtminstone fullt
utjämnad. Vi kunna därför här lugnt förbigå detta sätt
att resa, som också i själfva verket numera mycket litet
användes.
Det andra sättet är att färdas ända fram till orten,
dit man ämnar sig, pr järnväg. Detta är utan
gensägelse det snabbaste, bekvämaste och säkraste sättet
samt naturligtvis det enda, som kan komma i fråga
för orter öster om sjöarna. Men för resande till platser
väster om dessa blir detta sätt att färdas något
kostsammare än en resa först pr järnväg till hamn vid
östra sidan af sjösystemet och sedan pr ångbåt öfver
detta till hamn i Wisconsin eller Minnesota. I
synnerhet för resande till sistnämnda stat, till Dakota eller
orter ända längre väster ut blir skillnaden i kostnad
af en viss betydelse, hvarför en och annan
måhända vore böjd för att föredraga en sådan resa. Men
för deras räkning vilja vi tillägga, att en sådan
insjöresa ingalunda är synnerligt behaglig. Fartygen äro
ofantligt mycket mindre än atlanterångarna, mycket
långsammare och betydligt mindre väl inredda för
passagerare, hvarjämte dessa icke kunna räkna på lika
god kost och lika godt bemötande som ombord på
oceanångarna. Under den vackra och varma årstiden,
då man så godt som oafbrutet kan vistas på däck,
går det väl ända an, men i synnerhet tidigare på våren
samt på hösten är en ångbåtstur öfver de amerikanska
insjöarna allt annat än angenäm. Under dessa årstider
bör därför ingen, som kan undvika det, »låta snålheten
bedraga visheten» tillräckligt för att företaga den turen.
En hel del utvandrare ha likväl alldeles ofrivilligt
fått företaga insjöresan, tack vare ohederliga
biljettagenter i New-York, hvilka sålt dem biljetter under
uppgift att de gällde för oafbruten järnvägsresa, medan
de likväl i själfva verket lydde på färd både med
bantåg och ångbåt. Sådana bedrägerier kan man icke
förutsätta att större firmor göra sig skyldiga till, och
därför upprepa vi här igen rådet att icke låta runnare
under förespeglingar om billigare biljetter locka sig
till några knutagenter, utan hålla sig till de firmor, vi
i det föregående uppgifvit såsom pålitliga, eller andra
af enahanda slag. Om emot all sannolikhet någon
sådan firma skulle låta något ohederligt komma sig till
last, så är det lätt för den förorättade att få upprättelse,
ty en uppgift till någon af de större i Amerika
utkommande tidningarna på nordiskt språk, åtföljd af
nödiga bevis för att uppgiften är sann, skall i regeln
vara tillräcklig för att åstadkomma rättelse.
Den som blott har råd därtill ville vi likväl, på
grund af hvad som ofvan framhållits rörande
olägenheterna vid resor öfver insjöarna, alltid råda att
begagna sig af järnväg ända fram, så vida färden icke
gäller någon ort, t. ex. i staten Michigan eller i allra
ostligaste Minnesota eller Wisconsin, alldeles vid
sjökusten, i hvilket fall järnvägsfärden ställer sig så
mycket kostsammare och går i en sådan omväg, att
olägenheterna vid sjöresan i bredd därmed förlora i
betydelse. Men om resanden längre väster ut besluter sig
för oafbruten järnvägsfärd, bör han, såsom vi ofvan
visat, försäkra sig om att han också får en sådan biljett
som den han betalar för. Det blir honom lätt nog,
om han håller i minnet hvad vi ofvan anfört.
De flesta nykomlingar till Amerika, som öfver
hufvud taget hört någonting om förhållandena i detta
land, ha vanligen också hört om huru utmärkt bekvämt
och komfortabelt man färdas på amerikanska järnvägar,
och mången emigrant har begifvit sig ned till stationen
i den ljufva förhoppningen att Pullmanvagnar med
matsalar, sängkammare och allt möjligt annat fint och
bekvämt utan vidare stå också till hans disposition.
Men ur den villfarelsen blir han snart tagen. De s. k.
emigranttågen, hvilka vanligen föra utvandrare från
New-York väster ut, bestå inte precis af palatsvagnar
utan af vaggoner, som icke äro en smul bättre än
tredje-klass-vagnarna i den europeiska norden.
Sofplatser finnas visserligen i de flesta sådana emigrantvagnar,
men britsarna äro af trä, hvarför den som vill finna
någon sömn och hvila själf måste vara försedd med
sängkläder. Har man sådana med sig, går det godt
för sig att sofva i emigrantvagnarna, och då blir färden
under de oändligt långa timmarna på dagarna heller
icke så tröttsam som i fall man sliter endast hårdt trä.
Men matsalsvagnar finnas inga på emigranttågen,
och i själfva verket skulle de heller icke tjäna till
mycket, då måltidspriserna i dem i alla fall vore för
höga för utvandrares pungar. Nästan detsamma gäller
om de järnvägsrestaurationer, som i mycket ringa antal
förekomma längs banorna. Prisen äro öfver allt
ofantligt mycket högre än hvad utvandraren någonsin förut
hört att man betalar för ett mål mat, och då hans
reskassa vanligen är beräknad efter europeiska
förhållanden, gör han ett betänkligt hål i densamma, ifall
han under resan måste lita på de restaurationer, där
tåget stannar. Det enda förnuftiga är därför att förse
sig med en ordentlig matsäck för järnvägsresan. Då
är man fullt oberoende af restaurationerna vid banan,
kan äta just jämt när man vill och är inte tvungen
att slarfva i sig sin föda på några minuter.
Denna sista omständighet är af så mycket större
vikt för nykomlingen, som tågen på amerikanska banor
vanligen afgå utan några tillräckligt tydliga
afgångssignaler, så att det lätt kan hända den, som inte noga
passar på tiden själf, att han blir efter. Mycket ofta
händer det att tåget sätter sig i gång utan någon
signal alls, och befinner man sig då i närheten, gäller
det att skynda och klänga upp på någon vagn i
förbifarten. Man behöfver inte alls frukta att någon af
tågbetjäningen skall af omsorg för ens lif och lemmar
söka hindra en från att hoppa upp på ett i gång
varande tåg. I Amerika får en och hvar sköta sig själf,
och blir han ihjälslagen eller lemlästad, så är det hans
ensak.
Innan vi afsluta detta kapitel vilja vi ännu för
fullständighetens skull nämna om ett slag af billiga
järnvägsbiljetter, som försäljas i hvarje större
amerikansk stad, ehuru det visst sällan torde inträffa att
någon egentlig emigrant kommer i frestelse att köpa
någon sådan. Det är de s. k. scalpers-tickets vi åsyfta,
d. v. s. biljetter utfärdade för en viss, namngifven
person, hvilken af en eller annan orsak icke fullföljt
sin resa utan sålt sin biljett till en af de personer eller
firmor, hvilka drifva handel med sådana biljetter. Dem
kan man alltid köpa för billigare pris än det vanligen
gällande, men då måste man uppträda under det namn
som finnes upptaget på biljetten och löper därvid
risken att bli ertappad och utkörd vid första station.
Järnvägsbolagen tillåta nämligen under inga villkor att
en biljett, utfärdad för viss person, öfverlåtes åt och
begagnas af någon annan. Det är därför allt skäl att
vara mycket försiktig vid köp af sådana biljetter och
ännu försiktigare under en resa med en sådan. Man
kan nog spara in åtskilliga dollars, i synnerhet under
en längre resa, genom slika biljetter, men risken att
bli upptäckt finnes alltid och därjämte, risken att bli
bedragen af »scalpern», som inte precis alltid är ett
mönster af hederlighet och rättrådighet.
—
Fjärde kapitlet.
Arbetsförhållanden i allmänhet i Amerika. --
Yrkesarbetare och simpla
kroppsarbetare. — Sätt att arbeta i Amerika.
Det är en vanlig tro i Europa, i synnerhet bland
de klasser af folk, från hvilka emigranterna
hufvudsakligast rekryteras, att en hvar, som blott vill arbeta, är
säker om att bli rik så godt som genast då han väl
satt foten på amerikansk jord. Om man nu med rik
menar besittning af ett litet kapital, hopsparadt för att
njuta på äldre dagar eller för att tjäna som reserv i
händelse af sjukdom och andra svårigheter, så är det
visst och sant att amerikanska arbetare i medeltal äro
betydligt rikare än deras bröder i Europa. Och sant
är vidare också att hvem som helst, som i Amerika
vill arbeta, kan förr eller senare finna tillfälle därtill,
och är han duktig behöfver han alis icke befara att
han ej med tiden kan nå den punkt af välstånd vi
ofvan antydt. Men därför må han ej inbilla sig att
stekta sparfvar skola flyga honom i munnen så snart
han öppnar den i New-York. Ja, vi kunna till och
med tryggt försäkra att det finnes få ställen på hela
jordklotet, där det är så svårt att i en hast finna lönande
arbete som just i New-York, och många, kanske de
flesta, af de emigranter, som i Amerika funnit sina
förhoppningar svikna under det de arbetat för en ringa
lön tills deras krafter uttömts och deras mod brutits,
ha upplefvat dessa bittra erfarenheter just i New-York
eller dess närmaste omnejd. Det är ju alldeles klart,
eller borde åtminstone vara det, att på en ort, dit
hundratals tusen arbetssökande människor årligen
anlända, tillgången på arbetare måste vara så stor, att
arbetslönerna sjunka ned till det minsta möjliga. Men
detta oaktadt komma hvarje år tusenden, arbetare öfver
till New-York utan ens så mycket penningar att de
kunna köpa en järnvägsbiljett till någon plats längre
väster ut, där arbete är lättare att få och arbetslönerna
högre. Sådana äro tvungna att antaga hvad arbete som
helst och för hvad lön som helst blott för att inte
svälta ihjäl, och de hafva sedan en hård tid att genomgå
innan de endera kunna spara ihop tillräckligt för att
resa vidare eller också lyckas arbeta sig fram till bättre
inkomster på platsen. Häraf framgår att — om också,
såsom vi ofvan sagt, en hvar som vill kan finna arbete
i Amerika — det ingalunda är lika lätt öfver allt att
få sysselsättning, utan måste arbetaren förstå att
uppsöka den rätta arbetsplatsen. Denna ligger vanligen
på skäligen långt afstånd från östra kusten, där
befolkningen är tätare och behofvet af extra arbetare mindre
än längre väster ut. Värst är det naturligtvis i
New-York, dit alla först anlända, men redan där äro
arbetslönerna betydligt högre än i Europa, om de också
efter amerikanska förhållanden äro låga nog. I någon
mån utjämnas detta däraf att lefnadskostnaderna i de
östra staterna också äro lägre än i de västra, men
utjämningen är inte tillräcklig för att uppväga olikheten
i löneförhållandena, och därför står den regeln fast
att emigranten bör ställa så till, att han genast kan
resa längre åt väster.
I all synnerhet gäller detta, för vanliga simpla
kroppsarbetare, hvilka icke äro kunniga i något särskildt
yrke. Och då dessa därjämte vanligen äro de allra
fattigaste är det klart att i synnerhet tillgången på
denna klass af arbetare skall vara mycket stor i
New-York och dess omnejd. Så länge arbetet på de stora
amerikanska järnvägarna pågick var det gyllne tider
för simpla arbetare. Då kunde en duktig karl med
lätthet förtjäna två dollars, ja, till och med mera pr
dag. Men de tiderna äro nu mera förbi, och ett så
starkt behof af extra arbetskrafter som då kan man
tryggt förutspå att Amerika aldrig kommer att erfara.
Från den tiden är det också hufvudsakligen som alla
berättelser om inom några få år förvärfvadt välstånd
och oberoende hafva sitt upphof. Nu mera går det
icke lika snabbt som då, men det går ännu och går
betydligt snabbare än någonstädes i gamla världen för
en duglig och omtänksam arbetare att förvärfva sig
en säker och oberoende ställning, allt under det han
på samma gång för ett behagligare och lättare lif än
i sitt fädernesland. För den vanliga, icke yrkeskunnige
arbetaren är det dock i och för detta ändamål nödigt
att söka sig till de trakter, där efterfrågan på sådana
arbetare är störst — och de ligga alla längre i väster.
Skillnaden är härvid så betydlig, att en farm- eller
jordbruksarbetare i de östra staterna sällan kan räkna
på mera än tio till tolf dollars i månaden jämte
kvarter och kost, medan författaren häraf i den yttersta
västern träffat landsmän, hvilka för samma slags arbete
i ett betydligt behagligare klimat erhållit ända till
trettio dollars på för öfrigt enahanda villkor. I
allmänhet kan man säga, att en arbetare, som är villig
att slita, icke behöfver arbeta för mindre än en dollars
pr dag om högst tio timmars arbetstid, men kan han
få något betingsarbete, hvilket i Amerika brukas mera
än annorstädes, så kan han lätt förtjäna dubbelt och
mera, i synnerhet om han inte är allt för nogräknad
med antalet timmar han arbetar. Betänker man nu
att en arbetare med iakttagande af nödig ekonomi kan
lefva för femtio å sextio cents om dagen, allting
inberäknadt, så inses nogsamt att en sparsam och
omtänksam man kan spara ihop penningar redan på en
dagslön af en dollar. Längre fram, då vi beskrifva de
olika staterna, skola vi lämna uppgifter om de
hufvudsakliga arbeten, som i en hvar af dem pågå, samt i
sammanhang därmed påpeka, hvilka slags arbetare bäst
kunna räkna på sysselsättning vid dessa arbeten.
Beträffande yrkesarbetare ställa sig
arbetsförhållandena något annorlunda än då det är fråga om vanliga
kroppsarbetare. Män, som äro skickliga snickare,
timmermän, målare, smeder o. s. v., hafva alltid lättare
att få sysselsättning än andra, ehuru också om dem
gäller att konkurrensen i östern är större än väster ut.
Om en emigrant, som tillhör yrkesarbetarnas klass, har
vänner och fränder arbetande på någon ort samt vet
med sig själf att han är skicklig och duglig, så
behöfver han inte fästa sig så synnerligt noga vid hvar
orten, där hans vänner arbeta, ligger. I regeln kunna
de nog alltid skaffa äfven den nyanlände något att
göra, och får han också till en början nöja sig med
något lägre aflöning, så gör det ingenting. Han får
i stället godt tillfälle att sätta sig in i det nya landets
språk och andra förhållanden. Detta är af större vikt
än mången är böjd för att tro, och af ända större vikt
för yrkesarbetaren än för den vanliga kroppsarbetaren.
Den senare arbetar sällan eller aldrig allena, utan oftast
ihop med en mängd andra, vanligen under uppsikt af
en förman, som känner både landets och arbetarnas
språk. Han kan därför lättare reda sig med sitt eget,
utan att erfara allt för stora olägenheter genom sin
brist på insikt. Annorlunda förhåller sig det däremot
med yrkesarbetaren. Han har större ansvar vid det
arbete han förrättar, måste känna en hel del ord och
uttryck rörande sitt speciella yrke, är mera själfständig
med ett ord, så snart han är i stånd att bemästra
svårigheterna i det främmande språket. Endast genom
att lära detta kan han dessutom röra sig fritt omkring
i landet, följa med arbetsförhållandena i olika trakter
och söka sig till de orter, där utsikterna synas
gynnsammast.
Så snart yrkesarbetaren kommit så långt är hans
lycka gjord, så att säga, ty då kan han alltid räkna
på väl aflönadt arbete i hvilken stat som helst i
Unionen samt finner snart att arbetareklassen såsom helhet
i Amerika har en långt bättre lott och åtnjuter långt
större anseende än i något land i gamla världen. Han
skall finna att skillnaden mellan arbetare och andra
medborgare beror så godt som uteslutande på
arbetarens egna, personliga egenskaper, icke på hans yrke,
att arbetet är lättare genom att fritimmarna äro flera
likasom tillfällena till allehanda förströelser, att det är
oändligt mycket lättare för arbetaren att på sina
fritimmar inhämta kunskaper och bildning utan någon,
eller åtminstone utan någon nämnvärd
penningeuppoffring, och framför allt annat är det lättare för honom
än någon annorstädes i världen att sörja för sin familj,
att skaffa sina barn en god uppfostran och goda
tillfällen till allsköns förkofran. Det vore rent omöjligt
att, utan att beskyllas för öfverdrift, uppräkna alla de
fördelar den amerikanske arbetaren åtnjuter framför den
europeiske — det är nog att endast påpeka den
omständigheten att icke en arbetare af tusen, som vistats
i Amerika tillräckligt länge för att lära känna
hithörande förhållanden, ville själfmant försätta sig tillbaka
i dem han lämnade i sitt europeiska fosterland.
I denna, den amerikanske arbetarens gynnsamma
ställning kan den nyanlände emigranten dock icke
hoppas att genast komma. Han måste tvärt om, såsom
vi redan antydt, vara beredd på att i början få slita
duktigt, att anstränga sina krafter till det yttersta och
ofta att till en början gå igenom ända större
svårigheter än hemma. Han måste komma ihåg, att han i
Amerika står mera ensam än han någonsin gjort förut
och har mycket mindre hjälp och uppmuntran att
räkna på, att han med ett ord måste så godt som
uteslutande bryta sin väg med egna krafter och eget
arbete. Men därunder har han den trösten att han
arbetar mot ett mål, som är värdt hans ansträngningar
— icke endast för att från den ena dagen till den
andra hålla kropp och själ tillsammans, såsom flertalet
arbetare i Europa äro tvungna att göra. Där kunde
han nästan aldrig hoppas att, trots det mest ihärdiga
arbete och den strängaste sparsamhet, komma till en
säker och oberoende ställning, hvaremot i Amerika
den nyktre och duglige arbetaren med säkerhet kan
räkna på att nå detta mål — och det gör en högst
betydlig skillnad.
En omständighet, som i Amerika i betydlig mån
underlättar arbetarens bemödanden att bli själfständig
och oberoende, är den, att han så godt som öfver allt
finner tillfälle att inträda i en eller annan förening,
hvars uppgift är att till medlemmar i fall af behof
utbetala sjukhjälp samt att äfven understödja dem med
råd och dåd. Afgiften är alltid så ringa, att arbetaren
med lätthet kan erlägga densamma samt sålunda
försäkra sig om hjälp i händelse af sjukdom och sin
familj om ett litet kapital i händelse af sitt eget
frånfälle, ty de flesta af dessa föreningar äro därjämte
lifförsäkringssällskap. Utom dessa rent praktiska och
ekonomiska ändamål ha sådana föreningar också ett
sällskapligt syfte, hvilket tillgodoses genom konserter,
baler, föredrag och annat sådant. Ofta behandlas vid
deras möten frågor af kommunalt eller annars allmänt
intresse, diskussioner föras, och medlemmarna höjas i
bildning och medborgerlig ansvarighetskänsla betydligt
hastigare och på ett betydligt verksammare sätt än om
de sträfvade åt samma håll en hvar för sig.
Utom dessa finnas andra, egentliga
arbetareföreningar, spridda öfver Förenta Staternas hela område
samt afsedda i främsta rummet att taga vara på
arbetarnas intressen gent emot arbetsgifvare och samhället
i sin helhet. I en sådan yrkesförening gör hvarje
arbetare bäst i att inträda ju förr dess hellre, ty dessa
föreningar äga ett betydligt inflytande, på en del orter
till och med så stort att arbetare, som stå utom dem,
endast med största svårighet kunna finna arbete och
då i regeln ingalunda det bäst aflönade. Det kan
visserligen starkt sättas i fråga huruvida yrkesföreningarna
alltid och under alla omständigheter utöfva det bästa
möjliga inflytande på sina medlemmar, och säkert är
att många strejker, som ledt till arbetslöshet och nöd
bland hundratals familjer, utan att någonting genom
dem uppnåtts, aldrig skulle ställts till utan dessa
föreningars anstiftan. Men säkert är därjämte att
yrkesföreningarna gå i spetsen då det gäller förbättringar i
arbetarnas ställning, att tack vare dem de ledandes i
samhället uppmärksamhet allt mera riktats mot
behöfligheten af sådana förbättringar och att på grund häraf
yrkesföreningarna måste få det vitsord att ha uträttat
betydligt mera godt än motsatsen. Och därför är det
allt skäl för arbetaren att med görligaste första blifva
medlem af någon sådan — han skall alltid i längden
finna sig bäst däraf.
Sedan några år tillbaka pågår en synnerligt liflig
rörelse bland yrkesföreningarna öfver hela den
amerikanska Unionen att få arbetstiden genom lag nedsatt
till åtta timmar pr dag, och så stort har deras
inflytande visat sig vara, att en sådan lag faktiskt redan
blifvit stiftad i en och annan stat, ehuru det visst bör
tilläggas, att seden ännu icke i hvarje enskildt fall följt
lagen i spåren. Men så mycket har i alla fall redan
uträttats, att arbetstiden pr dag i medeltal är kortare i
Förenta Staterna än i något annat land, möjligen med
undantag af Australien, utan att arbetslönen därför
nedsatts i samma mån. Den enda möjliga skillnaden är
att man i Amerika får lof att arbeta fortare, mera
rastlöst, under de timmar arbetet pågår, än hvad fallet är
i gamla världen, men det kan man godt stå ut med
att göra, då hvilotiden är så mycket längre. Och
därjämte är arbetarens i Amerika föda så mycket bättre
och kraftigare, att han redan på grund däraf är i stånd
att uträtta mera arbete. De arbetare höra till
undantagen i Amerika, hvilka inte åtminstone tvenne gånger
om dagen förtära köttmat; hvetebröd i rikliga mängder
är det enda slags bröd man begagnar, och grönsaker
samt frukt höra till matordningen för dagen så godt
som i hvarje hus. Födoämnen af alla slag frambringas
i sådana massor i Amerika, att många tiotal millioner
dollars årligen betalas af utländingar för det, som inte
användes i landet själft utan skickas till andra länder,
och därför är också priset på de hufvudsakligaste
näringsämnena, såsom bröd, kött, fläsk och vanliga
grönsaker, lägre, åtminstone i förhållande till arbetslönerna,
än någon annorstädes. Men inte allenast prisen på
egentliga födoämnen efter europeiska begrepp, utan
också på många saker, hvilka i gamla världen mer
eller mindre betraktas såsom lyxartiklar, äro så låga i
Amerika, att hvar och en kan njuta af dem.
Hufvudsakligen gäller detta frukt, hvilken året rundt
förekommer i så rundlig mängd af olika slag, att äfven den
fattigaste kan använda sådan dagligdags.
Däremot äro beklädnadsartiklar och bohagsting
kostsammare i Amerika än i gamla världen. Man kan
visserligen köpa mångt och mycket till lika lågt pris
som i Europa, men då köper man icke saker af lika
god beskaffenhet. Allt, som blott i någon mån höjer
sig öfver det allra tarfligaste, stiger genast i pris, och
för bästa slags varor är man tvungen att betala
långt mera än i Europa. Tager man i betraktande
att arbetarens inkomster i Amerika äro så mycket
större, utan att prisen för mat och dryck därför äro
högre alls, så måste man likväl erkänna att han lugnt
kan betala mera för en del artiklar utan att, liksom
hans bröder i gamla världen, för de oundgängligaste
lefnadsbehofven behöfva utgifva hvarje fyrk han
förtjänar. Detta gäller också om bostadsförhållandena,
hvilka i Amerika äro betydligt bättre än i Europa, ja,
så mycket bättre att mången bostad, som här anses
god nog för arbetare, i Amerika aldrig skulle bebos
af någon sådan, som helst i minsta mån hölle på sitt
eget människovärde.
Detta om arbetare- och arbets- samt
lefnadsförhållandena i allmänhet. Vid beskrifningen af de olika
staterna i Unionen skola vi söka så fullständigt som
möjligt påpeka allt som i dessa afseenden kan vara af
särskildt intresse för emigranten, men innan vi afsluta
detta kapitel, vilja vi ännu såsom en varning tillägga
några ord om ett knep, som ofta användes gent emot
nykomlingar, i synnerhet i New-York och de andra
östra städerna, men äfven någon gång i västern. Det
är ingenting ovanligt att agenter, som hafva verkliga
kontor i städerna samt värfva arbetare till en eller
annan fabrik, järnväg, landsvägsbyggnad eller annat,
lofva emigranter en viss, ganska vacker dagspenning
och skicka ut dem till någon arbetsplats, där de, efter
att hafva släpat och slitit i ett par veckor, få
ingenting alls eller åtminstone ytterst litet. Runners äro
utan undantag alltid de, som först narra emigranten
till ett sådant kontor, under förespegling om hög
arbetslön och goda villkor för öfrigt. På kontoret
uppträder runnaren sedan vanligen såsom tolk och ljuger
hvad han behagar åt emigranten, som ju inte känner
honom och aldrig efteråt kan få reda på honom.
Kontorsföreståndaren, den egentliga agenten och
hufvudsakliga tjufven, utfärdar ett papper med adress på
arbetsplatsen samt några halft oläsliga siffror åt
emigranten, som får betala en dollar eller så åt agenten
för hans besvär. Så snart ett tillräckligt antal arbetare
blifvit hopsamlade, föras de till järnvägen och resa i
väg till stället, där de skola arbeta. I New-York är
det mycket ofta tegelbruk i stadens omnejd, som på
detta sätt skaffa sig arbetare, och därför kunna vi ju
använda ett sådant såsom exempel. Anlända dit, sättas
nykomlingarna genast i arbete, vanligen under en
förman, som ingenting förstår af deras språk.
Arbetsgifvaren sörjer för deras kost, som är af allt annat än bästa
slag, samt för kvarter, hvilket vanligen är ännu sämre.
När en vecka eller så gått om under oerhördt hårdt
arbete, begär arbetaren vanligen sin likvid, men får då
det svaret, att likvid endast göres efter två veckor,
och i de flesta fall nöjer sig den intet ondt anande
därmed, i förhoppning att då få ut tillräckligt för att
kunna resa från det otrefliga stället. Men då två
veckor gått förbi och likviddagen randas, får han ingenting
annat än ett slags räkning, där hans arbetslön upptages
till hälften eller mindre än det som lofvats honom,
men hans skuld för mat och rum till dubbelt mera
än hvad det annars kostar, medan samtidigt kostnaden
för hans resa till arbetsstället stiger till ett par dollars,
ehuru den i själfva verket endast kostat några cents.
Mycket ofta är slutsumman af likviden den, att
arbetaren står i skuld. för en eller annan dollar till
arbetsgifvaren och därför måste träla i hans tjänst ytterligare
ett par veckor eller till nästa likviddag, och i allra
bästa fall får han icke ut någonting utan får gå sin
väg med tomma fickor. Om han då vänder sig till
sitt lands konsul eller till någon annan för att söka
utfå sin rätt, så finner han att det papper han mottagit
och troget förvarat, i tanke att det kunde tjäna honom
såsom bevis i fall af behof, betyder rakt ingenting,
utan endast innehåller några betydelselösa ord och
siffror.
Vi ha själfva träffat flera tiotal emigranter i
Amerika, hvilka råkat ut för detta slags eller andra liknande
bedrägerier, och vilja därför här åter upprepa vårt
gamla råd till nykomlingar att inte ha något att skaffa
med runners, eller åtminstone inte utan att först hafva
hört sig för hvad slags folk de äro. I New-York är det
lättare än annorstädes att råka ut för sådana skojare,
men där är det också lättare att skaffa sig nödiga
upplysningar. De ofta nämnda emigrantkontoren kunna
vanligen lämna sådana och äro alltid villiga att göra det.
Det sist sagda gäller ända mera för kvinnliga
invandrare än för manliga, ty de äro ännu mycket mera
utsatta för bedrägerier af allehanda slag, ofta betydligt
värre än sådana, som utöfvas mot manliga arbetare.
I New-York blomstrar detta ofog, för hvilket så många
flickor från Norden redan fallit offer, mera än i någon
annan stad i Amerika, men det existerar nog öfver
allt. Under förespeglingar om lätt arbete och hög lön,
många fridagar o. s. v. lockas den nyanlända, med
språk och förhållanden fullständigt obekanta flickan att
antaga en sådan s. k. tjänst; runnaren tar hand om
henne — och från det ögonblicket är hon ofta nog
förlorad för alltid. Den flicka, som vill söka sig
anställning i New-York, Brooklyn eller trakterna där
omkring, kan därför icke vara nog försiktig, och bäst
är, i fall hon ej har någon bekant eller släkting, genom
hvars förmedling hon kan erhålla tjänst, att hon aldrig
låter sig värfvas af någon runner, om hvars
hederlighet och pålitlighet hon inte känner någonting, utan
alltid vänder sig till någon person, anställd hos en
eller annan af de firmor vi tidigare omtalat. I de allra
flesta fall skall denne vara villig samt i stånd att gifva
henne ett godt råd af ett eller annat slag.
Men kan den kvinnliga invandraren undvika det,
så bör hon alls inte stanna i östern, ty mellan hennes
lönevillkor där och dylika längre väster ut råder ännu
större olikhet än beträffande manliga arbetares löner.
En vanlig tjänsteflicka erhåller i östern knappast mera
än två dollars i veckan, ofta äfven mindre, och mera
först sedan hon tillbragt en längre tid i landet samt
lärt sig språket och mycket annat. Redan i Chicago
och trakterna där omkring stiger en tjänarinnas lön
till tre dollars, men oftast mera, i veckan, och allra
längst väster ut är den vanliga lönen fem dollars,
medan kokerskor och andra tjänarinnor, som innehafva
någon särskild yrkesskicklighet, förtjäna ända till tio
dollars i veckan. Lägg härtill att tjänstefolks arbete i
Amerika, tack vare de bekvämt och praktiskt inrättade
husen, är betydligt lättare än i Europa, att en
eftermiddag i veckan, utom söndagseftermiddagen, alltid är
fri o. s. v., så inses lätt huru ofantligt mycket
förmånligare en tjänarinnas ställning är i Amerika än i
Europa. Och lika förmånlig är kvinnans ställning i
flera andra yrken, som i Europa aflönas ytterst dåligt.
En skicklig sömmerska t. ex. kan godt förtjäna sina
två dollars och mera pr dag, en god tvätterska har
fem a sju dollars i veckan o. s. v. Det blefve för
vidlyftigt att ingå i flera detaljer härom och kan vara
nog med en försäkran, att i detta nu utsikterna för
kvinnliga arbeterskor, i synnerhet inom hemmets
område, äro bättre än för några andra invandrare, om de
nämligen äro dugliga, ty oduglingar betalas i Amerika
ändå sämre än annorstädes.
—
Femte kapitlet.
De östra staterna, deras förnämsta industrier
och arbetsplatser,
New-York.
Den i politiskt afseende inflytelserikaste, den folkrikaste och penningerikaste af Unionens stater är den, dit de flesta resande i Amerika först anlända, New-York. Den är en af de tretton stater, hvilka lösryckte sig från England och bildade de ursprungliga så kallade Förenta Staterna, och tack vare dess utomordentliga hamn samt dess i öfrigt synnerligt gynnsamma läge, har staten vetat bibehålla sin ställning såsom den ledande, hvarjämte staden New-York svingat sig upp till den första i Amerika och på samma gång till en af de första på hela jordklotet.
Ehuru jämförelsevis ny enligt europeiska begrepp är New-Yorks historia en af de äldsta i Amerika och sträcker sig tillbaka ända till början af sextonhundratalet, åtminstone dess säkert kända historia. Berättelser finnas visserligen om att européer redan åren 1524 och 1525 skulle seglat in i den hafsvik, vid hvilken New-York ligger, men dessa berättelser äro obestyrkta, hvaremot den resa, som Henry Hudson år 1609 företog till den sedermera Hudson benämnda flodens mynning, är höljd öfver allt tvifvel. Han fann landet i Iroquois-indianernas besittning, den märkligaste och i kultur längst framskridna af alla Nord-Amerikas
indianstammar. Förenade med Iroquois-stammen voro Mohawk-, Onondaga-, Coyuga-, Seneca- och Oneida-stammarna i ett stort och viktigt förbund, hvilket kallades »de fem nationerna», och senare, då de från
North Carolina utdrifna Tuscaroras förenade sig med förbundet, »de sex nationerna». I deras besittning kvarblef landet, med undantag endast af kusttrakterna, ända till den amerikanska frihetsrevolutionen, då äfven indianernas motstånd mot de hvite blef slutligt brutet inom denna del af Unionen.
Därförinnan hade dock staten New-York, som då knappast bestod af större areal än hvad staden New-York i vår tid upptar, genomgått ganska mångskiftande öden. De första, som togo dess jord i besittning, voro holländarna och de kallade staden Nya Amsterdam samt trakten däromkring Nya Nederländerna. År 1664 råkade hela kolonien under engelskt
herravälde, men 1673 återeröfrades densamma af holländarna, hvilka dock redan följande år, vid fredsslutet med England, återlämnade kolonien åt engelsmännen, som allaredan under sin första besittning däraf omdöpt densamma till New-York. Missnöjet med Englands utpressningssystem ledde slutligen till utfärdande af den amerikanska oafhängighetsförklaringen, hvarigenom de tretton stater, hvilka tillsammans bildade de engelska besittningarna i denna del af Amerika, för alltid lösryckte sig från engelskt herravälde.
Från denna tid börjar staten såväl som staden New-Yorks egentliga blomstring. En frisinnad statsförfattning, närmast öfverensstämmande med den engelska konstitutionen, antogs af statskongressen, och de ledande männen riktade genast sin hufvudsakliga uppmärksamhet på utvecklandet af statens naturliga hjälpkällor, dess jordbruk, industri och handel samt i främsta rummet, såsom ett medel härför, på förbättrandet af samfärdsmedlen. Att dessa sträfvanden krönts med största möjliga framgång bevisas bäst af den ställning staten New-York nu intar såsom både åkerbrukande,
industri- och handelsstat, en ställning, hvilken bäst
framgår af följande siffror: värdet af de inom staten
frambragta åkerbruksalstren uppgick för år 1887 till öfver
etthundratjugu millioner dollars, antalet fabriker af alla
slag uppgår till mellan fyratio och femtio tusen, och
värdet af de årligen förfärdigade varorna till öfver ett
tusen millioner dollars, medan värdet af exporterade och importerade varor pr år uppgår till närmare en milliard och värdet af beskattad egendom inom staten till öfver ett tusen sex hundra millioner.
Staten New-York upptar en yta af 49,170 kvadratmil och sträcker sig från Atlantiska hafvets kust ända till de stora sjöarna. I öster begränsas densamma af de näst intill liggande staterna Vermont, Massachusetts och Connecticut, i norr af Ontariosjön och Lawrencefloden, i väster af staten Pennsylvania, Eriesjön och Niagarafloden samt i söder af Atlantiska hafvet och staterna Pennsylvania samt New-Jersey. Dess yta är mera kuperad och omväxlande än någon annan stats, i det att bergsträckor, fruktbara dalsänkor,
vidlyftiga skogar samt talrika sjöar och floder förekomma
litet hvarstädes. Klimatet är snarlikt det, som förekommer längs hela norra delen af östkusten, eller mycket varmt om sommaren och betydligt kallt om vintern samt gynnadt af stark nederbörd. För all slags växtlighet är detta klimat emellertid mycket gynnsamt, om också icke så särdeles behagligt för människor. Jordbruk och fruktkultur samt boskapsskötsel och skogsbruk äro därför också mycket viktiga affärer i staten, ehuru densamma, såsom af de ofvan anförda siffrorna framgår, numera i främsta rummet är en industri- eller fabriksstat. Längs de många järnvägslinier, som genomlöpa staten från öster till väster, likasom längs många af de bibanor, som förbinda dessa hufvudlinier, ligga
hundrade och tusende fabriker för tillverkning af snart
sagdt alla slags varor, som öfver hufvud taget frambringas
i Förenta staterna. Härpå beror det också att befolkningen i staten New-York uppgår till öfver fem millioner människor, af hvilka flertalet hafva sin utkomst af fabrikerna och handeln.
Hufvudstaden i staten är
endast någon timmes väg pr bantåg från dess största stad,
är för närvarande en af jordens väldigaste och rikaste
städer med en befolkning som för den egentliga staden New-York uppgår till något öfver en och en half million, men för alla de städer och förstäder tillsammans, hvilka egentligen endast utgöra mer eller mindre aflägsna delar af New-York, stiger till mera än dubbelt så mycket, hvarjämte den massa folk, som årligen passerar genom New-York på väg åt öster eller väster, kan beräknas i flera hundratusental.
Det är handeln och industrien, som, jämte stadens utmärkta läge, gjort New-York till hvad det är, och på dem beror den snabba utveckling, i hvilken New-York allt fortfarande befinner sig. Allenast staden New-Yorks fabriker tillverka årligen varor för nära fem hundra millioner dollars, och däribland ingå de flesta af de artiklar, från de dyrbaraste till allra billigaste, som öfver hufvud taget någonstädes produceras. Lägg härtill den oerhörda omsättningen af alla slags varor, som hämtas från de öfriga staterna i Unionen för att skickas ut i världen eller från utrikes orter komma till New-York för att transporteras vidare inåt landet, så inses lätt hvilka massor af arbetare staden och staten måste
behöfva för allenast fabriker och handel utan att alls räkna det storartade jordbruket. Klart är därför också att hvarje år en mängd af de invandrare, som anlända från Europa, skola finna arbete i New-York eller dess omnejd. Men besinnar man tillika att antalet af dessa invandrare, som årligen anlända till staden, för de sista fem åren uppgått i medeltal till närmare tre hundra femtio tusen, att större delen af dessa äro fullkomligt obekanta med amerikanska förhållanden och därför böjda att anse för hög en daglön, som blott i någon mån öfverstiger det de varit vana vid i sitt hemland, samt att tusental äro så fattiga och utblottade vid ankomsten, att de med glädje mottaga hvilket anbud som helst, som blott sätter dem i stånd att lefva, så måste man också inse att arbetslönerna i New-York i allmänhet måste vara ytterst låga i jämförelse med
sådana på andra orter. Det är därför icke allenast obetänksamt utan rentaf dåraktigt handladt af utvandrare
att icke tänka på annat än att komma till New-York.
Om de råka komma under en tid af liflig affärsverksamhet och i allmänhet goda utsikter, så kan det nog lyckas dem att få arbete, så att de kunna uppehålla lifvet, men äfven under sådana tider kunna de aldrig räkna på så goda inkomster, som längre väster ut. Och anlända de under en period af allmänt betryck och däraf följande overksamhet, skola de i New-York och dess närmaste omnejd finna hundratal tusen arbetare, som gå och vänta på en förändring till det bättre, lika nödställda och i behof af arbete som invandrarna själfve. På grund häraf vilja vi ännu en gång lägga invandraren på hjärtat att, om det någonsin är honom
möjligt, förse sig med så stor reskassa att han genast
kan begifva sig väster ut.
I all synnerhet gäller detta om vanliga kroppsarbetare, men icke heller den kunnige yrkesarbetaren kan räkna på annat än mycket små inkomster att börja med, om han vill slå sig ned i New-York och är lycklig nog att genast kunna få arbete i sitt yrke. Naturligtvis kan han genom flit och omtanke småningom arbeta sig upp i New-York såväl som
annorstädes, men konkurrensen är större där och därför
går det långsammare framåt. I allmänhet torde man kunna säga att de arbetare af vanligt slag, som i New-York förtjäna en dollar om dagen, höra till mindretalet och bland nyanlände européer helt säkert till undantagen, medan jordbruksarbetare på landsbygden få åtnöja sig med tio till femton dollars i månaden, utom kost och husrum, och kvinnliga tjenstehjon af vanligt slag icke ens kunna räkna på så mycket. Dessa belopp låta höga nog för den, som vant sig vid motsvarande pris i Europa, men jämförda med prisen längre väster ut äro de mycket låga.
En uppgift på de olika slags fabriker, som förekomma på olika orter inom staten blefve allt för vidlyftig att här intagas. Därom kan en och hvar få
upplysning i staden New-York, där de flesta och största i alla fall förekomma. Men därvid gäller det att taga sig i akt för alla de bedragare, hvilka uppträda såsom agenter och värfvare af arbetare. Det är en varning vi icke nog kunna upprepa, och såsom slutomdöme om staten New-York, betraktad från den arbetssökandes synpunkt, vilja vi uttala att det icke är där emigranten bör stanna.
Connecticut.
Denna stat, hvars namn är härledt från det gamla indianska Quonektacat, ligger omedelbart öster om New-York samt gränsar i norr till Massachusetts, i öster till Rhode-Island och i söder till Atlanten. Staten är en af de minsta i Unionen och upptager endast 14,750 kvadratmils areal, hvilken till största delen är ett högland, småningom sluttande mot hafvet. Men, ehuru en af de minsta är Connecticut tillika, i förhållande till sin utsträckning och sin befolkning, en af de produktivaste och rikaste af Amerikas stater. Invånareantalet stiger till 745,861, utbytet af åkerbruket i staten uppskattas till öfver tretton millioner dollars pr år och värdet af de inom Connecticut tillverkade, industrialstren till öfver etthundrafemton millioner. Jämte denna storartade materiella förkofran är Connecticut stolt öfver sitt undervisningsväsende och sin gamla, fria konstitution - den äldsta i Amerika.
Staten koloniserades först af holländare år 1633, men desse sålde snart sitt land och sina rättigheter åt engelsmän, hvilka sedermera rensade Connecticut från indianer och bebyggde hela staten. Numera finnes ett betydligt antal tyskar bland dess invånare, och de, som en gång lyckats få fast fot där, hafva i regeln en mycket förmånlig ställning. Men någon lämplig trakt för nyanlända européer är Connecticut lika litet som de andra i närheten af New-York och östkusten
liggande staterna. Hufvudstaden i staten är
*
Rhode-Island
är den allra minsta af Unionens stater och omfattar endast 1,054 kvadratmil af en jord, som blott i ringa mån lämpar sig för åkerbruk, hvarför också endast omkring tre procent af den till 345,343 personer uppgående befolkningen äro sysselsatta vid jordbruket. Hufvudindustrien i staten för öfrigt är tillverkning af bomullsvaror, hvilken tillverkning i ingen stat nått så stor betydelse som i Rhode-Island. Staten koloniserades på 1630-talet af utvandrare från Massachusetts, hvilken stat omsluter Rhode-Island i norr och öster, medan densamma i väster gränsar till Connecticut och den södra gränsen bildas af Atlanten. Den så kallade Narra-gansettviken bildar en del ypperliga hamnar inom staten, hvars förnämsta stad, Providence, också ligger vid denna hafsbukt. För européer, som komma till
Amerika för att där förvärfva sitt uppehälle och säkerställa sin framtid, erbjuder Rhode-Island i allmänhet
ringa intresse.
*
Massachusetts.
Massachusetts är, efter hvad nyare forskningar gifvit vid handen, troligen den del af hela Amerika, som tidigast varit känd och besökt af européer, ty enligt all sannolikhet var det dit de norska sjöfarande omkring år 1000 e. K. kommo, om hvilkas resor till ett fjärran land långt bortom hafven en och annan dunkel sägen återfunnits i gamla krönikor. Deras upptäckt, om man så vill kalla det, af Amerika ledde dock icke till några vidare följder, utan låg landet öde och
bortglömdt i många hundra år tills en engelsk sjöfarande, John Smith, undersökte detsamma år 1614. Hans skildringar af de trakter i Amerika, hvilka han besökt, gjorde att de på grund af religionsförföljelser i England landsflyktiga puritanerna beslöto sig för att bortom Atlanten uppsöka ett land, där de kunde få dyrka sin Gud såsom de själfva ville. Egentligen hade de tänkt landet längre söder ut, men motiga vindar, ström och storm drefvo dem norr ut hän, och därför
landstego de den 21 december 1620 på kusten af det nuvarande Massachusetts, på en plats, som sedermera benämdes Plymouth.
I början hade de nya kolonisterna oupphörliga strider med den infödda indianbefolkningen, men efterhand kommo allt flera nybyggare till, andra kolonier grundades i närheten och sammansmälte småningom till ett helt, hvilket slutligen blef alltför starkt för att rödskinnen mera skulle våga föra krig mot detsamma. I samma mån som nybyggarnes antal i
Massachusetts ökades, blef kolonien också mera medveten och mån om sina rättigheter gent emot moderlandet, England, och i samma mån ökades äfven motståndet mot den handelspolitik, som den engelska regeringen följde gentemot sina kolonier i Amerika. Denna stats tidigare historia är en berättelse om oafbrutna strider, dels mot fransmännen, som då ägde de angränsande länderna, dels mot de styresmän, som England sände till kolonien. Den första signalen till slutligt
lösryckande från England utgick också från de gamla puritanernas ättlingar i Massachusetts, och det första kanonskottet i befrielsekriget dånade inom dess gränser.
Efter frigörelsen från England, hvars tullpolitik förbjöd uppkomsten af fabriker i nya världen, utvecklade sig Massachusetts med snabba steg till hufvudsakligast en industri- och fabriksstat, hänvisad till denna näring genom kargheten af dess jordmån och sträfheten af dess klimat, hvilka i förening omöjliggjorde en starkare utveckling af dess jordbruk.
Massachusetts, hvars areal upptar 7800 kvadratmil, begränsas i norr af staterna Vermont och New-Hampshire, i väster af Rhode-Island och New-York, i öster af Atlantiska oceanen samt i söder af detta haf och Rhode-Island. Tvenne af de floder, som genomflyta staten, Merrimac och Housatonic, erbjuda en betydlig vattenkraft, hvilken blifvit tillgodogjord i stor skala. Inga högre berg och inga nämnvärda sjöar förekomma inom Massachusetts" område, men ett par olika kedjor af kullar gifva landskapet en viss omväxling.
Järnvägsväsendet inom staten är nära på lika utveckladt och fullständigt som staten New-Yorks, hvilket i sin mån underlättat utvecklingen af Massachusetts" fabriker, af hvilka staten har att uppvisa ett antal af öfver tjugutre tusen, större och mindre inberäknade. Värdet af de varor, som i dessa fabriker årligen tillverkas, uppgår till omkring sjuhundra millioner dollars, och bland dessa varor ingå snart sagdt alla olika slags industrialster.
Staten Massachusetts har i detta nu något öfver två och en kvarts million invånare, hvaraf fyrahundra femtio tusen komma på dess största och viktigaste stad
Att inom Massachusetts med dess tusental fabriker, ett viss antal arbetare årligen behöfvas, är alldeles själf-fallet, hvarför också ett mindretal nykomlingar hvarje år där kunna räkna på anställning. Men klart är tillika att i en så pass gammal stat, arbetareförhållandena måste vara tämligen väl ordnade och utvecklingen icke mera stadd i så raskt framåtskridande, att några betydliga nya krafter skulle behöfvas såsom tillskott. Därtill kommer ännu att Boston själf är en plats, dit rätt betydande skaror emigranter årligen
ankomma, hvarjämte New-York med dess ständiga öfverflöd på arbetare ligger nära intill. På grund häraf gäller om Massachusetts ungefär detsamma som blifvit sagdt om New-York, eller att denna stat ingalunda är en af de lämpligaste för invandrare att resa till. Lika lätt som där kan han finna sin utkomst i eget land - ofta till och med lättare.
*
New-Hampshire.
Norr om Massachusetts ligger staten New-Hampshire, som med sitt sydöstra horn når Atlantiska hafvets kust. I väster gränsar staten till Vermont, i norr till Kanada, i öster till staten Maine och i söder till Massachusetts. New-Hampshire var länge ett så godt som okändt land för européer, ehuru detsamma redan 1614 blifvit delvis undersökt af den ofvan nämnde John Smith, som upprättade en karta öfver dess kust. De första nybyggena grundlades år 1623 i omedelbar närhet af kusten, men det räckte mycket länge, innan det inre af staten blef föremål för någon
uppmärksamhet från européers sida. Detta blef egentligen
fallet först sedan de stora skogar, som täckte största
delen af New-Hampshires område, begynte få värde. Detta inträffade dock så sent, att ännu vid revolutionskrigets utbrott staten icke hade mera än åttio tusen invånare. Delvis bidrog väl till den långsamma utvecklingen af New-Hampshire de ständiga krigen med fransmännen, som då innehade Kanada, samt med indianerna, hvilka än hjälpte den ena sidan, än den andra, men egentligen aldrig voro att lita på.
Efter frigörelsen från England var New-Hampshire en af de tretton första staterna i den amerikanska Unionen, och från denna tid begynte också en något litet raskare utveckling af statens resurser. Men att denna utveckling ingalunda hållit jämna steg med andra amerikanska staters, framgår tillfullo däraf, att
befolkningssiffran ännu icke stigit till mera än trehundrasjuttiofem tusen för hela staten, hvars areal af 9,336 kvadratmil dock är något större än grannstaten
Massachusetts.
Denna areal är till en stor del upptagen af ofruktbara berg, till en fjärdedel af skogsmark och endast till en mindre del af odlad jord, Åkerbruket i New-Hampshire afkastar säd, rotfrukter och hö för inalles ungefär tio millioner dollars om året, och drifkraften - hvaribland sågindustrien intar ett framstående rum - ungefär fem gånger så mycket. Mineralier af olika slag förekomma i många af bergdistrikten, och utmärkt god byggnadssten, hvaribland granit af synnerligt fin beskaffenhet, brytes i stora mängder.
Undervisningsväsendet i staten är mycket högt utveckladt, och många af Amerikas främsta män ha utgått från New-Hampshires läroverk. Dess förnämsta städer äro:
Mycket få nykomlingar till Amerika begifva sig till denna jämförelsevis litet kända stat, och därpå beror det väl till en stor del att arbetslönerna i stenbrotten och skogarna icke sjunkit alltför lagt, hvarjämte lefnadskostnaderna äro tämligen låga. Men därför vilja vi ingalunda tillråda invandrare att i större antal begifva sig dit, ty ett tillskott af några få tusen personer, som måste skaffa sig arbete till hvad pris som helst, vore otvifvelaktigt tillräckligt för att sänka arbetslönen lägre än hvad önskligt är. Och för jordbrukare erbjuder New-Hampshire få frestelser, oaktadt de stora sträckor af ledig jord, som finnas inom dess område.
*
Maine.
Denna stat, som ligger öster och nordost om New-Hampshire och i öster begränsas af Atlantiska hafvet, i norr af de till Kanada hörande provinserna
New-Brunswick och Quebec samt i söder åter af hafvet, är den nordostligaste af alla Unionens stater, på samma gång som en af de tidigast undersökta och bebyggda. Redan år 1497 skedde den första säkra upptäckten af landet, och år 1526 byggde fransmännen en mindre fästning därstädes. År 1603 gaf konung Henrik den fjärde af Frankrike, till hvars kolonier Maine på den tiden räknades, ett föreningsbref på nästan hela den nuvarande statens område åt en af sina
gunstlingar, men två år senare utfärdade konung James den förste af England ett dylikt åt en hop engelska äfventyrare, öfvertygad som han var om sin rätt till landet. Detta gaf naturligtvis anledning till stridigheter, hvilka räckte fullt ett hundra år, men slutade med att England tillerkändes öfverhöghetsrätten och besittningsrätten till denna del af Amerika. Innan Maine sedermera blef en särskild provins, hörde detsamma till Massachusetts. Staten deltog på ett mycket verksamt sätt i frihetskriget mot England och undertecknade jämte de tolf andra oafhängighetsförklaringen. Maines areal är mycket stor eller 33,040 kvadratmil, men dess befolkningssiffra står icke i något förhållande därtill, ty den uppgår knappast till trefjärdedels million. Landets yta är mycket kuperad, mera så ju längre väster ut man kommer, och dess långa kustlinie erbjuder flera ypperliga hamnar, åtskilliga
floder, hvaraf dock ingen är af större betydenhet, erbjuda riklig vattenkraft och goda flottleder för de skogsprodukter, som utgöra en af statens rikedomskällor.
Utom timmer- och sågindustrien samt det på dessa baserade skeppsbyggeriet är fiskeriindustrien af stor betydelse samt likaså statens stenhuggerier, vid hvilka allena sex tusen män äro sysselsatta. Den förnämsta staden i Maine heter
Någon särskildt gynnsam utsikt för invandrande européer erbjuder Maine, jämförd med staterna i väster, icke, tvärt om utvandra åtskilliga tusental af statens egna invånare hvarje år till andra delar af Unionen.
*
New-Jersey.
Söder ut från New-York komma vi längs kusten först till New-Jersey, hvilken stat i norr begränsas af staten New-York, i öster af Atlanten och i väster af den ståtliga Delawarefloden. Med undantag af den nordliga delen af staten, som är genomdragen af ett par höjdsträckningar, är New-Jersey ett slättland, sluttande mot hafvet. Dess areal upptar endast 7,576 kvadratmil, men invånareantalet stiger till nära på en och en half million.
New-Jersey bebyggdes först år 1617 af holländare, hvilka anlade en koloni midt emot staden New-York, och senare var staten skådeplatsen för en hel del stridigheter mellan holländare, engelsmän och svenskar, hvilka också bildat några nybyggen inom dess område. Konung Karl den andre af England eröfrade slutligen landet från holländarna och gaf förläningsbref därå åt tvenne män, hvilka den ene efter den andre sålde sina rättigheter åt bolag af kväkare, de där egentligen först bebyggde och odlade staten i större utsträckning. Under deras kloka och fredliga regering af området, blef detsamma hastigt koloniseradt, allt under det
de fredliga förbindelserna med urinvånarna, de så kallade Leni-Lenape eller Delaware-indianerna bibehöllos. På denna tid var New-Jersey deladt i tvenne provinser, hvilka år 1702 af engelska regeringen förenades till ett helt, hvarefter bättre ordning i de inre förhållandena begynte råda. I frihetskriget mot England tog New-Jersey en mycket verksam del, och det fick äfven lida betydligt, då en stor del af kriget utkämpades på dess område.
Såsom jordbruksstat var det New-Jersey först blef kändt, men omedelbart efter frigörelsen begynte utvecklingen af dess industri, så att staten i detta nu är en af de förnämsta fabriksstaterna i Unionen. Afkastningen af åkerbruket beräknas till närmare nitton millioner dollars pr år, men värdet af de tillverkade fabriksalstren uppgår till långt mera, eller öfver tvåhundra femtiofyra millioner.
Den viktigaste staden i New-Jersey är
hvilken dock nästan med större skäl kunde sägas vara en förstad till New-York, bygd på New-Jerseys område. Därjämte äro städerna
Icke heller New-Jersey är en stat af något synnerligt intresse för invandrande européer, hvilket bäst framgår af den omständigheten, att af dess en och en half million invånare icke mera än omkring en sjundedel består af personer födda utom Förenta Staternas område. I städerna, i synnerhet fabriksstäderna, kan visst en och annan främling lyckas erhålla arbete, men det hör egentligen mera till undantagen, och därför torde också få nykomlingar begifva sig till denna stat. Nästan det enda undantaget bildas af tyskar, som i Hoboken, hvilket är en verklig tysk koloni, samt dess omnejd hafva det lättare att finna sysselsättning.
*
Pennsylvania.
Väster om New-Jersey ligger staten Pennsylvania, hvilken i norr gränsar till New-York, i väster till Ohio och i söder till Delaware, Maryland och West Virginia. Pennsylvania, som upptar en areal af 45,000 kvadratmil, är i många hänseenden en af de
märkligaste staterna i Unionen, icke minst genom sin märkliga historia. Konung Karl II af England beviljade år 1681 kväkaren William Penn rätt att upptaga hela den nuvarande staten och förlänade densamma med full äganderätt åt honom, och Penn, som var en man af helt annan karakter än sina samtida, gaf genast tillkänna, att han på det nya området ämnade inrätta en stat, där hvarje medborgare skulle åtnjuta lika fri- och rättigheter. Härigenom försäkrade han sig om en önskvärd klass af nybyggare, hvilka inom jämförelsevis kort tid befolkade området. Då Penn år 1682 ankom till Pennsylvania fann han västra stranden af Delaware-floden redan upptagen af omkring sex tusen kolonister, bestående af svenskar, holländare och engelsmän. Svenskarna voro de äldsta nybyggarna i landet, dit de kommit redan år 1638, men Penn gjorde alis ingen
skillnad på personer, hvarken för deras nationalitets, deras religions eller någon annan orsaks skull, utan beviljade alla fullt lika rättigheter.
Öfvervägande inflytande i kolonien erhöllo dock inom kort anhängarna af kväkarsekten, hvilka i stora skaror följde sin ledares, William Penns exempel och drogo bort från England, där de förföljdes för sin religions skull, för att i nya världen grunda hem, där de finge dyrka sin Gud såsom de ville. Detta kväkarnas öfvervägande inflytande gjorde också att Pennsylvania långsammare än de andra kolonierna beslöt sig för krigiskt motstånd mot England, men statens
representanter deltogo likväl i undertecknandet af oafhängighetsförklaringen, och dess trupper kämpade med
utmärkelse under hela kriget. Likaså deltog Pennsylvania med största hängifvenhet i inbördes kriget, en af hvars blodigaste drabbningar utkämpades vid Gettysburg på dess område.
Staten består i dess sydöstra del af slättmark, i den mellersta af kuperad terräng, med låga åsar och mycket fruktbara dalar däremellan, samt i den norra af bergland, erbjudande oerhördt rika tillgångar på
hufvudsakligast järn, kol och petroleum. Pennsylvania har längre än någon annan stat ägt en talrik och idog befolkning af stationär natur, ty redan sjuttiofem år efter det Penn infört sina liberala och människovänliga principer i dess styrelse, hade befolkningssiffran stigit till två hundra tusen och sedan dess har den ständigt ökats, så att densamma nu uppgår till öfver fem och en kvarts million. Till en början var åkerbruk hufvudnäringen inom staten, men efterhand begynte dess rika tillgångar af annan natur att alltmera utvecklas, så att Pennsylvania i detta nu intar främsta rummet bland Unionens järn-, kol- och petroleum-producerande stater. Den allra största delen af befolkningen finner också numera sin utkomst vid de industriella inrättningarna samt vid de ofantligt talrika
järnvägar och kanaler, som genomkorsa staten från öster till väster, sins emellan alla förbundna med sidolinier, så att Pennsylvanias samfärdselväsende i själfva verket är ett af de fullständigaste tänkbara. Mer än hälften af järn, som frambringas i Förenta Staterna, brytes i Pennsylvanias grufvor, och mera än hälften af landets järnvägsskenor tillverkas i dess fabriker, utom de oerhörda massorna af maskiner, redskap och andra järnvaror. Lägg härtill den enorma mängd kol och petroleum, som årligen frambringas,
utan att alls nämna andra industrigrenar, så inses lätt,
hvilken armé af fabriksarbetare staten använder. Och då man nu vet att fabriksarbetare i regeln omsättas ganska hastigt, är det klart att ett betydligt tillskott af sådana årligen skall behöfvas. Men här som annorstädes, där massor af arbetare, lefvande för dagen, användas, bestämmas arbetslönerna af tillgången på folk, och då denna, tack vare den starka invandringsströmmen från Östern, vanligen alltid är mycket riklig, är det naturligt att arbetslönerna äro förhållandevis låga. I synnerhet under de sista tio åren ha lönerna i grufdistrikten i allmänhet sjunkit, hufvudsakligast på grund af den starka tillströmningen af italienare, ungrare och andra européer, som äro alltför fattiga för att icke
antaga snart sagdt hvilka lönevillkor som helst och alltför okunniga för att senare kunna rycka sig ur de sämre förhållandena och söka sig något bättre. På grund häraf är icke heller Pennsylvania att anbefalla åt invandrare, ehuru visst ett större antal hvarje år, under vanliga förhållanden, i denna stat kunna finna tillfälligt arbete.
Pennsylvanias undervisningsväsende är utmärkt väl organiseradt, och dess två största städer,
befolkningen sysslar knappast en femtondel med jordbruk,
och all jord af bättre slag är länge sedan under odling,
hvarför också kapitalfattiga invandrare icke hafva några
utsikter alis åt detta håll inom staten Pennsylvania.
*
Vermont.
Staten Vermont gränsar i norr till den kanadensiska provinsen Quebec, i öster till New-Hampshire, i söder till Massachusetts och i väster till New-York samt upptar en yta af 10,212 kvadratmil. Vermont, såsom liggande inne i landet, blef först ganska sent koloniseradt och bebyggdt, ehuru staten ända sedan år 1609, då Champlain undersökte densamma, var känd af européer. Under de därefter följande hundra åren, tjänade emellertid Vermont hufvudsakligen såsom
tummelplats för engelsmän, fransmän och indianer, under de ständiga krigen och oroligheterna, så att ännu år 1760 knappast tre hundra personer verkligen voro bofasta inom staten. Då senare invandringen till Vermont började och området sålunda begynte få ett visst värde, gjorde New-York anspråk därpå och lyckades till en början förhindra att Vermont blef mottagen såsom stat i Unionen. Men dess invånare kände
sig icke böjde för att bli newyorkare, utan bildade en
själfständig republik samt vände sig gång på gång på nytt till kongressen med anhållan om att få sin stat upptagen i Unionen. Detta lyckades först år 1789, sedan New-York uppgifvit sina anspråk, men det oaktadt hade Vermont med mycken utmärkelse deltagit i frihetskriget mot England, likasom staten sedermera frikostigt sände både trupper och penningar till armén, då det gällde att kväsa de affallna sydstaterna.
Under innevarande århundrade har staten sedermera gått lugnt och stadigt framåt, såväl i utveckling af sina naturliga tillgångar som i ökning af sin befolkning. För närvarande äger Vermont något öfver tre hundra tusen invånare, af hvilka flertalet lefver på jordbruk, som är statens förnämsta industri. I den nordliga delen däraf drifves därjämte en del sågverk, och på de sista årtiondena har stenindustrien tagit allt större fart. Vermont äger riklig tillgång på åtskilliga marmorarter af utmärkt beskaffenhet samt dessutom särdeles fin granit, skiffer o. s. v. Staden
Men åkerbruket är dock tillsvidare den allmännaste näringen samt afkastar öfver tjugutvå millioner dollars årligen. Den västra delen af Vermont är den gynnsammaste i detta afseende och främst däraf trakterna kring Champlainsjön, men klart är att all den bästa jorden för länge sedan är upptagen af odlare, hvarför också ringa utsikter finnas för invandrande jordbrukare att göra lycka i Vermont. En fingervisning åt detta håll lämnar bland annat den omständigheten, att af hela befolkningen endast omkring fyratio tusen äro födda utom Amerika, och af detta antal äro de allra flesta sysselsatta vid stenbrotten och i skogarna, där under timmerfällningstiden alltid en mängd lösa arbetare användas.
Vermont likasom de öfriga östra staterna äger ett utmärkt undervisningssystem, hvarför invandrare, hvilka undantagsvis bli bofasta inom dess område, hafva
lätta och goda tillfällen att uppfostra sina barn, men något framtidsland är Vermont icke, lika litet som någon af de andra stater vi i detta kapitel berört. Några tusental arbetare kunna nog hvarje år räkna på sysselsättning i en eller annan af dem, några få undantagsfall kunna förekomma, i hvilka invandrare lyckas bra äfven i dessa stater, men för härdiga, arbetsamma och dugliga invandrare från Norden gäller alltid det råd vi redan förut uttalat, eller att icke annat än i nödfall stanna i de östra staterna af Nord-Amerika, utan ju förr dess hellre draga åt väster, där det ännu finnes utrymme nog och tillfälle för en och hvar, som
vill arbeta, att slå sig fram till oberoende och välstånd.
*
Sjette kapitlet.
De mellersta staterna, deras förnämsta industrier och arbetsplatser.
Dessa stater höra egentligen alla till hvad man i Amerika benämner »Västern», men skilja sig i många afseenden från den grupp af stater vi hänfört till gruppen »de västra», hvarför vi också behandla dem såsom en särskild helhet. Hit höra bland annat de områden, hvilka gifvit upphof åt berättelserna om den fabelaktiga rikedomen af präriernas jord, d. v. s. de nuvarande staterna Ohio, Indiana, Illinois och Iowa, vidare höra hit järn-, koppar- och skogsstaten Michigan, hvetestaten Minnesota, som ännu erbjuder så många tillfällen för den driftige farmaren att arbeta sig upp, samt skogs- och åkerbruksstaten Wisconsin, som heller icke ännu
på långt när är upptagen och odlad till hela sin
utsträckning. Af naturen äro dessa stater, tagna i block,
de rikaste i Amerika, på grund af jordmån, klimat och
hjälpkällor, och därför kan man redan nu säga att
Förenta Staternas hjärta ligger inom detta väldiga
område, liksom man kan vara öfvertygad om att landets
framtida utveckling kommer att bli väldigare och mera
storartad inom detta centrum för amerikansk idoghet
och rikedom än inom någon annan del af republiken.
Utvecklingen går i västlig riktning, och därför kommer
det ej att dröja så alltför många år innan de centrala
staterna bli hufvudhärdar för industrien, för de politiska
och litterära och för handelsintressena liksom de redan
äro det för jordbruket, urkällan till och fortfarande den
viktigaste faktorn i Amerikas rikedom. Den mest åt
öster liggande af dessa stater är
Ohio,
hvilken tydligare än någon annan åskådliggör den
utveckling åt väster vi ofvan antydt.
Staten Ohio gränsar i norr till Michigan och
Erie-sjön, i öster till Pennsylvania, i söder till West Virginia
och Kentucky samt i väster till Indiana. Dess areal
utgör 40,760 kvadratmil och består, till allra största
delen af slättmark, som dock erhåller omväxling genom
de våglika räckor af kullar, som genomlöpa hela staten.
Ohio bildar liksom en öfvergång från de östra
bergstrakterna till den egentliga prärien och är därför väl
försedd med skog samt äger i de delar, hvilka gränsa
till Pennsylvania, rika tillgångar af metaller och kol,
hvarjämte dess jordmån till allra största delen är mycket
fruktbar och klimatet synnerligen lämpligt för alla
grenar af jordbruk. På grund af dessa stora naturliga
förmåner äfvensom på grund af sitt läge näst intill de
tidigt befolkade staterna i Östern, blef Ohio föremål
för utvandring och kolonisation så snart tillströmningen
af arbetskrafter till Östern blef större än det förefintliga
behofvet. Redan under förra hälften af
sjuttonhundratalet begynte koloniseringen af de sydostligaste delarna af staten, men någon egentlig fart tog densamma icke förr än under detta århundrade, efter frigörelsen från England. Ännu år 1840 ägde Ohio icke mera än tre kvarts million invånare, medan antalet trettio år senare steg till något öfver en och en kvarts million.
Därefter började emellertid den hastiga utvecklingen af
staten, så att befolkningen under de följande tjugu åren nära på tredubblades, medan samtidigt det allmänna välståndet steg förvånande hastigt. Staten svingade sig snart upp till en af de ledande på åkerbrukets område, och den odlingsbara jorden blef inom otroligt kort tid upptagen och bragt i kultur. Men i samma mån som befolkningen tillväxte och dess behof af allehanda fabriksvaror ökades, begynte man ägna mera uppmärksamhet åt industriella förvärfskällor, och en gång inne på den vägen dröjde det heller icke synnerligt länge innan ohiofabrikanter begynte tillverka varor utöfver statens eget behof samt för export till andra stater. Denna utveckling pågår allt ännu och har redan hunnit så långt att Ohio i vissa industrigrenar, såsom t. ex. i tillverkningen af krukmakare- och annat lergods samt i tillverkningen af jordbruksredskap och maskiner, hunnit förbi alla medtäflare. På samma gång ha också statens koltillgångar blifvit allt mera bearbetade, så att Ohios kolgrufvor i detta nu frambringa öfver tio millioner tons ypperligt kol hvarje år. Hvilken betydelse
fabriksverksamheten numera äger för staten kan man finna
däraf att värdet af de i fabriker af olika slag årligen
tillverkade varorna stiger till omkring tre hundra femtio
millioner dollars, medan samtidigt värdet af all statens
invånare tillhörig såväl fast som lös egendom icke uppgår till mera än ungefär femdubbelt detta belopp. Samfärdselväsendet i staten är mycket väl utveckladt, så att hvarje distrikt genomlöpes af en eller flera järnvägslinier, och en billig väg för försändning af både
jordbruksalster och annat äger Ohio i sina kanaler, af hvilka den viktigaste och den, som mest bidragit till
jordbrukets utveckling är den, hvilken sammanbinder
Ohio-floden med Erie-sjön. Vid denna sjö ligger en hel räcka af hamnstäder, hvilka alla förmedla en större eller mindre del af statens export till Östern. Under sommaren pågår i dem en liflig verksamhet med lastning och lossning, hvarför också dugliga karlar, som icke äro rädda för tungt arbete, alltid under den årstid sjöfarten pågår i dem kunna räkna på lönande om också icke stadigvarande sysselsättning. En mängd af såväl svenskar som finnar och norrmän arbeta hvarje år i en del af dessa Ohios sjöstäder, och mer än en här i dem genom besparingar lagt grunden till
kommande välstånd, ehuru vi vilja tillägga att dessa utgöra
undantagen. De flesta göra nog ända på sina goda inkomster ungefär lika hastigt som de förtjäna dem. Ohio upptäcktes först af den berömde resanden La Salle, antagligen omkring år 1670, och tillhörde därefter till namnet fransmännen, hvilka år 1671 formelt togo i besittning hela Nordvästern, men något synnerligt inflytande på detta väldiga område utöfvade Frankrike aldrig, lika litet som det gjorde någonting synnerligt för dess utveckling i ett eller annat afseende. Sedermera afträdde Frankrike, genom det s. k.
Pariser-fördraget af år 1763, alla sina besittningar så långt väster ut som till Mississippi. Stort mera än Frankrike gjorde icke heller England för områdets framåtskridande, hvilket egentligen härleder sig från den tidpunkt, då Förenta Staternas kongress tog hand om saken. År 1787 utfärdades den första konstitutionen, om man så
får kalla den, för Ohio, som emellertid då blott var ett s. k. territorium. En bestämmelse i detta dokument var den att inom Ohios område intet slafveri skulle få införas, och denna bestämning blef senare tillagd till Förenta Staternas konstitution samt därigenom gällande för hela landet. Vid denna tid och under flera år därefter hade statens första bebyggare att utkämpa ständiga strider med indianerna, hvilka i betydlig mån förhindrade utvecklingen och framåtskridandet, tills de år 1794 slogos så grundligt att de efteråt kände sig böjda för fred. År 1803 blef Ohio en stat och såsom
den sjuttonde i ordningen upptagen bland Förenta Staternas antal, hvarefter dess utveckling fortgått utan andra störningar än de, som drabbat hela landet.
Såsom naturligt är beträffande en så gammal stat, där jordbruket från begynnelsen utgjort hufvudnäringen, är så godt som all jord i staten länge sedan privat egendom samt all den bästa jorden länge sedan i bruk och odling. Några utsikter till framgång för medellösa nykomlingar till Amerika erbjuder Ohio därför icke i jordbruksafseende, ehuru vi icke betvifla att personer med något kapital där som annorstädes kunna genom jordbruk skaffa sig en anständig bärgning. Vid malm- och kolgrufvorna liksom vid de ständigt ökade fabrikerna behöfvas däremot årliga tillskott af arbetare, men denna utveckling sker numera gradvis och är allt för väl reglerad för att något mycket stort antal nytt folk hvarje år skulle behöfvas. Icke heller Ohio kan därför anses vara synnerligt lämpligt mål för invandrande européer i allmänhet, ehuru de, hvilka äga
vänner och bekanta inom staten, nog torde kunna räkna på arbete där, och för den, som en gång lyckas få fast fot, erbjuder Ohio säkert en mängd goda tillfällen att arbeta sig framåt och uppåt mot det mål, hvilket ju är det förnämsta för en och hvar utvandrare till Amerika - nåendet af en oberoende ställning och tillräckligt välstånd för att kunna uppfostra och bringa ut i världen det uppväxande släktet. Hvad uppfostran beträffar erbjuder Ohio härför lika så goda tillfällen som alla de andra äldre och tätare bebyggda staterna. Dess skolväsende är väl organiseradt och
skolundervisningen fri, såsom vanligt i Amerika.
Största staden i Ohio är
Indiana.
Denna stat ligger närmast väster om Ohio och gränsar i söder till Kentucky, i väster till Illinois samt i norr till Michigan-sjön och staten Michigan. Staten upptar en areal af 33,809 kvadratmil, bestående uteslutande af slättland, hvilket till största delen har verklig
präriekarakter och endast till en mindre del är eller
varit täckt af skog.
Den nuvarande staten Indiana utgjorde ursprungligen en del af den franska kolonien Nya Frankrike och besöktes därför redan år 1672 af jesuiter fäder. Genom denna nejd uppehöllos under det nämnda århundradet de franska förbindelserna mellan Mississippi och de stora sjöarna, längs Maumee-, Wabash- och Ohio-floderna, hvilket, liksom inrättandet af några handelsstationer längs denna förbindelseled, gjorde att landet blef mera bekant än öfriga delar af den stora Västern. Några katolska missionsstationer, upprättade och skötta af jesuiter, gjorde också sitt till för att sprida någon kunskap om landet, men något synnerligt hunno de ej uträtta för dess indianbefolkning innan Frankrike år 1763 afträdde alla sina besittningar i dessa trakter till England. Under frihetskriget mot detta land togs Indiana i besittning af trupper från Virginia, hvilken stat sedermera gjorde anspråk på hela området, men afträdde detsamma till förmån för unionsregeringen. År 1816 upptogs Indiana bland staternas antal.
Ända till denna tid hade bebyggandet och odlingen af Indiana icke tagit synnerlig fart, men under de nya, fria lagarna och samhällsinstitutionerna begynte nybyggare i stora massor strömma in, så att snart nog den unga staten trädde fram i främsta ledet bland Unionens åkerbruksdistrikt. År 1840 hade invånareantalet redan stigit till närmare sju hundra tusen och i detta nu äger Indiana en befolkning af öfver två millioner personer, af hvilka de flesta hafva sitt uppehälle af jordbruket. Detta utgör allt fortfarande hufvudnäringen i staten, hvars jord till allra största delen är mycket fruktbar och lämplig för odling af all slags
spannmål, frukt, grönsaker och olika grässlag, hvarjämte
klimatet är mycket godt och nederbörden tillräcklig.
Utom jordbruket har på det sista årtiondet bearbetningen af de rika kollager man flerstädes inom staten upptäckt blifvit en viktig inkomstkälla för befolkningen. Och såsom vanligt har tillgången på billigt och ymnigt bränsle framkallat en del industrier, hvilka under de sista åren gjort allt hastigare framsteg.
Staten Indianas läge gör att alla de hufvudlinier, hvilka förena de östra och västra delarna af Unionen, måste korsa dess område, och detta har naturligtvis haft till följd en jämn och hastig utveckling af alla delar af staten, hvars allra aflägnaste hörn hafva täta och snabba förbindelser med alla afsättningsorter. Lika väl försedd är staten med skolor, ty i Indiana liksom i de andra västliga staterna tilldelas en del af statens jord åt undervisningsväsendet, och af inkomsterna för försåld skoljord ha bildats fonder, hvilka äro tillräckliga för att för all framtid tillförsäkra befolkningen talrika och goda skolor, i hvilka undervisningen är fullkomligt fri.
En på sätt och vis egendomlig ställning intar Indiana genom den rika tillgången på naturlig gas, hvilken blifvit använd i stor skala både såsom bränsle och som lysgas. Storartade lager af lera, lämpande sig för tillverkning af eldfast tegel, krukmakaregods o. s. v., samt lager af kaolin, kalk och byggnadssten af olika slag lofva godt för framtida utveckling af olika industrier inom staten.
Angående arbetsförhållandena gäller i det närmaste detsamma som om Ohio. Längs den sextio engelska mil långa kust Indiana besitter råder under den tid sjöfarten är öppen en mycket liflig verksamhet, vid hvilken en hel del lösa arbetare finna lönande sysselsättning, och likaså behöfver jordbruket, i synnerhet under skördetiden, en mängd armar utöfver den vanliga styrkan. Under sommarmånaderna kunna dugliga arbetare därför vanligen finna arbete för någon tid i olika delar af Indiana, men stadd i rätt stark naturlig
tillväxt som befolkningen är, kan densamma möta det
stadigvarande behofvet af tillskott i arbetskrafter. På grund häraf kunna invandrande européer icke heller i denna stat såsom allmän regel räkna på tillfällen att grunda sitt framtida oberoende. Äfven beträffande blifvande farmare gäller hvad vi sagt om grannstaten Ohio eller att den bästa jorden länge sedan är under odling och att all jord, utan så godt som några undantag alis, står i rätt högt pris, så att endast den, som äger kapital och som är nöjd med att blott förtjäna en skälig ränta på sina tillgångar, kan tänka på att bli jordbrukare i Indiana.
Den viktigaste och största staden i denna stat är
samt har något öfver ett hundra tusen invånare. Näst Indianapolis komma
*
Illinois.
Den förnämsta, viktigaste, rikaste och folkrikaste af alla de centrala staterna i Unionen är Illinois, hvilken i öster gränsar till Indiana, i sydost till Kentucky, i söder till Missouri, i väster till samma stat samt till Iowa, i norr till Wisconsin och i nordost till Michigansjön. Statens hela areal upptar 56,655 kvadratmil och består af ett enda, blott af floder och låga kullar afbrutet slättland med mycket rik jordmån.
Den första undersökningen af det område, som nu utgör staten Illinois, utfördes på 1670-talet af fransmän, hvilka togo landet i besittning och behöllo detsamma ända till år 1763, då det afträddes till engelsmännen. Illinois var då en fullkomlig vildmark, utom i dess sydvästligaste del, där ett mindre antal nybyggare slagit sig ned, och i samma tillstånd förblef staten under Englands styrelse. Men redan 1778 satte sig amerikanarna i besittning af Illinois, och efter
frihetskrigets slut ingick denna stat jämte grannstaterna i
öster och väster i det s. k. nordvästra territoriet. År
1809 organiserades Illinois såsom själfständigt territorium
och år 1818 blef detta territorium upptaget såsom stat i Unionen.
Ända till 1840-talet var hela norra delen af Illinois så godt som obefolkad och obebyggd, med undantag endast af en del jägare, fångstmän och affärsmän, hvilka förnämligast drefvo byteshandel med indianerna. Men efter denna tid begynte den starka invandringen från öster och därmed den oerhördt snabba utvecklingen af staten i alla afseenden. Dess rika jord och för jordbruk särdeles gynnsamma klimat lockade de första nybyggarna, hvilka snart följdes i spåren af handlande, som hufvudsakligen slogo sig ned i den vid stranden af Michigan-sjön och mynningen af Chicago-floden
belägna staden
stad endast af några få blockhus, grupperade omkring det till skydd mot indianerna uppbyggda Fort Dearborn, men sedan under förloppet af detta år den första stadsplanen för Chicago blifvit fastställd och dess förhållanden bragta i ordning, började staden raskt gå framåt såsom hufvudort för handeln i hela det nordvästra territoriet. I början hade Chicago visst många medtäflare om denna värdighet, men i samma mån som det omkring liggande landet blef allt mera odladt och bebyggdt, gjorde sig stadens gynnsamma läge gällande såsom utförsort för landets åkerbruksprodukter samt
införselort för alla de varor den allt talrikare och förmögnare vordna landtbefolkningen behöfde.
Sedan denna tid har staten Illinois" utveckling fortgått på samma snabba sätt som staden Chicagos, så att så väl staten som staden numera stå endast efter New-York i de flesta afseenden. Såsom jordbruksstat torde Illinois i detta nu stå främst inom Unionen, med ett årligt medelvärde för dess skörd af inemot ett hundra femtio millioner dollars, ett resultat, hvartill den omständigheten i betydlig mån bidragit att inom hela staten knappast alls finnes någon för odling
obrukbar jord, hvarjämte densamma öfver allt är väl bevattnad och nederbörden under vanliga år är fullt tillräcklig. Men den tid är i alla fall redan förbi då
jordbruket var den största inkomstkällan i staten. Dess
läge inom kort afstånd från de rika järn- och koppargrufvorna i Michigan, skogstillgången i denna stat samt i Minnesota och Wisconsin samt de rika koltillgångarna
inom själfva Illinois hafva alla samverkat till en utveckling af industrien, hvilken är minst lika storartad som den af jordbruket. Och denna industriella utveckling af staten har ännu endast börjat. Chicagos obestridda plats såsom hufvudort för all handel i Västern gör att staden framgent ännu mera än hittills kommer att själf tillverka en del af de varor, som densamma fördelar öfver hela det väldiga område, hvars handel den förmedlar.
Denna handel är det som gjort att Chicago - och på samma gång naturligtvis äfven Illinois - är bättre försedt med järnvägsförbindelser än någon annan stat eller stad i Unionen. Icke mindre än tretton tusen mil järnvägslinier förekomma inom Illinois och i anläggning hafva dessa linier kostat öfver tre hundra trettio millioner dollars. Utom dessa samfärdselmedel äger Illinois en billig förbindelseled söder ut längs Mississippifloden, vid hvilken några af dess städer ligga, samt en ännu bekvämare väg norr ut öfver Michigan-sjön, hvilken genom en kanal står i förbindelse med Chicagofloden. Chicagos hamn är därför också lifligare än många hamnar vid hafskusten, och värdet af de varor, som årligen sjöledes hämtas till Chicago eller föras därifrån, uppgår till hundratal millioner.
Det blefve allt för vidlyftigt att här närmare beskrifva staden Chicago och dess exempellöst snabba utveckling från en präriby till en världsstad, ehuru visst en sådan beskrifning på samma gång bättre än något annat skulle gifva en föreställning om staten Illinois" närvarande betydelse samt om dess framtida utsikter. Vi vilja blott nämna att Chicago numera har en befolkning af en och en kvarts million
människor, att dess ofantliga parker upptaga en yta af omkring två tusen acres, att dess affärskvarter är bland
det dyrbaraste och ståtligaste man i den vägen kan få se någonstädes i världen samt att dess banker visat sig höra till de säkraste och rikaste i Amerika. Bland stadens industrier intages ett säreget och framstående rum af slakterierna och köttpackningsindustrien, hvars omfång kan bedömas redan däraf att årligen öfver fyra millioner allenast svin i Chicagos slakthus förvandlas till människoföda, för att nu icke alls tala om andra djur. Tillverkningen af mjöl, af destillerade och maltdrycker, af yllevaror, färdiga kläder o. s. v. sysselsätter flera tusental arbetare, och alla dessa industrier samt många andra därjämte befinna sig allt fortfarande i mycket raskt framåtskridande.
Till följd af denna hastiga utveckling har Chicago naturligtvis dragit till sig arbetskrafter från alla håll
och icke minst från de europeiska invandrarnes led. Det finnes väl knappast någon annan stad på jorden med en så brokigt sammansatt, bofast befolkning som Chicago, och bland denna brokiga samling intages ingalunda det sista rummet af nordborna, hvaraf väl ett hundra tusen svenskar, norrmän och danskar slagit upp sina bopålar i staden vid Michigan-sjön.
Och icke endast i Chicago förekomma nordbor. Öfver hela staten Illinois finnas de spridda, och i synnerhet äro svenskarna starkt företrädda,, så att de på flera orter bilda flertalet af befolkningen. Invandringen af nordbor till Chicago och Illinois öfverhufvud har emellertid på de sista åren något aftagit och kommer väl att aftaga allt mera, då naturligtvis behofvet af nya arbetskrafter småningom måste blifva allt mindre. Likväl torde det få anses som säkert att de nu i Illinois lefvande skandinaverna äfven framdeles komma att förmå landsmän att slå sig ned där, och så vida sådana nykomlingar genom vänner och bekanta kunna få bistånd i sökandet efter arbete, är därom intet att säga. Men annars är det nog rådligast för europeiska invandrare att icke på vinst och förlust komma till
Illinois, ty just dess snabba och storartade framåtskridande har gjort att arbetare från alla håll och kanter strömma till denna stat och främst naturligtvis till
Chicago, där därför också tillgången på arbetare vanligen är snarare större än mindre än behofvet af sådana.
Utom Chicago finnes ingen egentligen stor stad i hela staten, ehuru flera af de smärre städerna äga betydelse såsom hufvudorter för en eller annan industri. De viktigaste af dessa äro följande:
för destilleringen af alkoholhaltiga varor af olika slag,
hvarjämte inom stadens område ett tiotal järnvägslinjer
korsa hvarandra, så att densamma äfven har en viss betydelse såsom handelscentrum.
åtskilliga olika slags fabriker. Tillverkningen af åkdon,
af jordbruksredskap, gjutgods och möbler bildar hufvuddelen af stadens industrier.
Rock-floden, är en fabriksstad af mycket intresse särskildt för svenskar, emedan den svenska nationaliteten är den talrikaste i staden och äger åtskilliga af dess fabriker, hvaribland de för tillverkning af skördemaskiner och andra redskap samt pappersfabrikerna äro de viktigaste.
stort intresse. Det är nämligen här i Rock Island som Augustanasynoden har sitt högkvarter, likasom sina skolor och sitt högre läroverk, från hvilka alla de religionslärare utgått, hvilka nu öfverallt, där
svenskar slagit sig ned inom Förenta .Staternas område, äro
de religiösa församlingarnas föreståndare.
Illinois var länge en af de allra förmånligaste stater, där skandinaviska invandrare kunde slå sig ned, hvilket bäst bevisas af den mängd nordbor, som inom staten förvärfvat välstånd och anseende. Men själfva den kapitalrikedom och folkrikhet, som numera känneteckna denna stat, göra det för hvarje år allt svårare för nykomlingen att få fast fot. Såsom lös arbetare kan han ännu på många håll hafva rätt goda utsikter, och är han en skicklig yrkesarbetare, kan han hysa ända bättre hopp om framgång, men i det stora hela
är fältet redan alltför mycket upparbetadt. Ännu så länge erbjuda de mindre långt hunna staterna de bästa utsikterna för duktigt folk.
*
Missouri.
Väster om den sydligaste delen af Illinois ligger staten Missouri, en af de rikaste bland Nord-Amerikas mellersta stater och betydligt äldre såsom bebyggdt och odladt område än Illinois, ehuru numera grundligt öfverflygladt af denna stat. I söder gränsar Missouri till Arkansas, i väster till Indianterritoriet samt Kansas och i norr till Iowa. Statens område upptar 68,375 kvadratmil och består till största delen af präriland, hvilket i de östra delarna af Missouri är betydligt brutet genom räckor af kullar, men åt väster öfvergår i slättmark. Egentliga berg finnas icke inom Missouri, men i de kuperade distrikten förekomma dock mycket
betydliga metalltillgångar af olika slag. Missouri- och
Mississippifloderna bilda utmärkta samfärdselvägar inom
staten, hvilken till en stor del har att tacka dem för sitt tidiga bebyggande och sin raska utveckling.
Missouri tillhörde först Frankrike och utgjorde en del af den franska kolonien Louisiana ända från år 1682, då landet för den franska konungens räkning
togs i besittning af upptäcktsresanden La Salle, samt ända till år 1803, då området, i likhet med de öfriga franska besittningarna, såldes till den nordamerikanska republiken. Redan under den franska tiden hade den nuvarande staten Missouri blifvit delvis befolkad och odlad af fransmän, hvilka år 1764 anlade staden
De första bebyggarna af Missouris område voro, såsom nämndt, fransmän. Till dem sällade sig sedermera engelsmän, irländare och skottar samt senare tyskar och skandinaver i stort antal, hvarjämte en betydlig invandring ägt rum från de östra och i synnerhet sydöstra staterna i Unionen. Staten har därför också redan hunnit till ett invånareantal af öfver två och en half millioner, ett antal, som fortfarande befinner sig i stark ökning, tack vare de rika resurser staten äger och de många naturliga hjälpkällor, som
sätta dess inbyggare i stånd att jämförelsevis snabbt komma till välstånd. Jordbruket är den äldsta och allt ännu den viktigaste näringsgrenen inom Missouri, hvars i allmänhet bördiga jordmån och gynnsamma klimatförhållanden tillåta odlingen af alla slags sädesväxter och fruktsorter, som öfverhufvud äro föremål för odling inom den tempererade zonen. Hvete är det hufvudsakliga sädesslaget, som odlas för
försäljning, och afkastningen däraf värderas till bortåt tjugu
millioner dollars pr år. Därnäst kommer majs, hvaraf årliga skörden värderas till ett femtiotal millioner dollars, så hafre, råg, rotfrukter, hö, tobak o. s. v. Majs odlas mest för boskapens skull och användes i och för gödning af såväl nötboskap som svin, hvaraf Missouri besitter ett antal af öfver fem millioner. Kreatursuppfödning och gödning äro två grenar af landtbruket, som visat sig särdeles lönande i Missouri och hvilka därför befinna sig i jämn och kraftig utveckling.
Detsamma gäller om tobaksodlingen, hvilken begynt alltmera konkurrera med denna industri i de sydöstra, egentliga tobaksstaterna. Likaså har fruktodlingen nått en betydlig utveckling under det senaste årtiondet, så att de finnas, hvilka påstå att Missouri ännu kommer att göra till och med California äran stridig såsom Förenta Staternas förnämsta fruktdistrikt. Äpplen, päron, plommon, körsbär, drufvor af
allehanda slag, persikor, aprikoser, fikon o. s. v. trifvas
väl och gå ypperligt i Missouri, som till och med besitter sex särskilda varieteter af vilda, amerikanska drufvor. Klimatet, hvilket utmärker sig för mycket stark hetta under sommaren (och stark köld under vintern), är särskildt lämpligt för odling af frukt samt gynnsamt för vinkultur, hvarför äfven dessa industrier hafva utmärkta framtidsutsikter i Missouri. Inalles stiger värdet af de årligen frambragte jordbruksprodukterna till omkring ett hundra millioner dollars, medan värdet af statens farmer uppskattas till ungefär en fjärdedel däraf. Då man besinnar att dessa oerhörda summor frambragts uteslutande genom odling af jorden, kan man få en föreställning om huru lönande denna affär varit och är inom denna stat.
Näst efter jordbruket intages främsta rummet bland staten Missouris näringsgrenar af grufdriften, hvilken omfattar såväl järn som bly och kol, hvarjämte koppar och zink förekomma på många ställen och kobolt samt nickel på några få. Kolfälten i Missouri upptaga en yta af öfver åtta tusen kvadratmil, och tillgången på järnmalmer af ovanligt god beskaffenhet är så godt
som outtömlig. Ingen annanstädes i världen har man funnit sådana massor af nästan rent järn som i Missouri. En del malmer innehålla mera än två tredje» delar rent järn och andra äro mera fria från fosfor och öfriga föroreningar an några andra kända malmsorter. På grund häraf är det alldeles tydligt att järnindustrien i Missouri har en ofantligt stor framtid att vänta. Ännu har bearbetningen af järntillgångarna icke nått någon synnerligt stor utveckling, men i samma mån som Förenta Staternas befolkning tillväxer och förbrukningen af järn ökas, är det klart att äfven Missouri kommer att utveckla sin järnindustri.
Äfven bly finnes i ofantliga mängder inom staten, där många millioner pounds af denna metall blifvit producerade, och allting talar för att stora framsteg ännu komma att göras också inom denna handtering. Koppar- och zinkfynden ha först på de senare åren, egentligen sedan flera järnvägslinier blifvit byggda, begynt bli föremål för mera uppmärksamhet och komma troligen äfven att gifva upphof åt en rätt betydlig industri inom den närmaste framtiden. Lägg härtill stora tillgångar på lera, ägnad för fabrikationen af
eldfasta och andra tegel, samt tillvaron inom staten af
marmor-, kalk- och sandstensbrott, från hvilka massor af byggnadssten årligen försändas till andra orter, så inses noggrant huru många och olikartade tillfällen till förtjänst Missouri erbjuder dugliga arbetare. Med så många i raskt framåtskridande stadda industrier är det klart att ett rätt betydligt tillskott af arbetare behöfves hvarje år, och därtill kommer behofvet af extra arbetskraft för jordbruket under hela den tid af året sådana arbeten pågå. En hel del invandrare kunna därför räkna på arbetsförtjänst inom denna stat, ehuru de visst där ha att utstå en ofta nog så obehaglig täflan med sydstatsnegrer, hvilka i allmänhet åtnöja sig med lägre dagspenning än hvita arbetare.
I allmänhet äro utsikterna för kapital saknande jordbrukare icke synnerligt lockande i Missouri, där jord af god beskaffenhet själffallet icke mera står att
fås gratis eller till mycket billigt pris, men för den,
som vill arbeta ett par år och därunder småningom lägga ihop en grundplåt, erbjuda sig alltid tillfällen att förvärfva jord till sådant pris att hans framtid såsom
landtbrukare är betryggad. Hufvudströmmen af invandringen går icke numera till Missouri, och därför finnes icke heller någon orimlig efterfrågan på jord, så att prisen skulle stå oskäligt högt.
Villebråd af olika slag, både hår- och fjädervildt, förekommer så ymnigt inom staten att t ex. hjortkött en tid på hösten vanligen icke står högre i pris än godt oxkött, och stora massor präriehöns samt vaktlar skeppas årligen till andra stater, hvarjämte harar finnas i sådan myckenhet, att de i en del trakter anses såsom en verklig landsplåga. Äfven fisk af många olika slag förekommer i mängd inom Missouris vattendrag, i sin mån görande det lättare för nybyggaren att slå sig igenom de första åren, som alltid äro de svåraste.
Den förnämsta staden i staten Missouri är
fördelningsplats för varor, afsedda för de sydvästra
unionsstaterna, likasom en uppsamlingsplats för deras
produkter af olika slag. Förut var St. Louis genom sitt
läge, nära sammanflödet af Missouri- och Mississippi-floderna den viktigaste handelsplatsen i hela Västern, men sedan de stora järnvägsbyggnaderna utförts, öfvergick den ledande ställningen till Chicago, hvilken sedan dess öfverflyglat alla andra städer i Västern. Småningom har dock äfven St. Louis kommit i åtnjutande af allt bättre järnvägsförbindelser med andra orter och bör därför nog kunna räkna på en stor utveckling för framtiden, äfven om staden måste lämna alla tankar på täflan med Chicago.
Undervisningsväsendet i Missouri är lika väl ufveckladt och handhafves med samma liberalitet, som
i öfriga västra stater, hvarför i detta hänseende invandrare till staten hafva så godt som intet öfrigt att
önska.
*
Iowa.
Rätt väster om den nordliga delen af Illinois, emellan Mississippi- och Missourifloderna, ligger Iowa, hvars areal af 55,045 kvadratmil utgöres af uteslutande rikt prärieland. I norr gränsar staten till Minnesota, i öster till Wisconsin och Illinois, i söder till Missouri samt i väster till Nebraska och South Dakota.
Iowa tillhörde ursprungligen Sioux, Sac & Fox och Iowa indianstammarna, men togs jämte hela det öfriga nordvästra området i besittning af Frankrike, som sedermera sålde detsamma jämte Louisiana åt Förenta Staterna. Till en början blef Iowa likasom hela det område, som ligger väster om Mississippi och norr om Missouri, sammanslaget med Michigan till ett territorium, men år 1838 blef Iowa förklaradt för ett särskildt territorium, sedan detsamma en tid hört till Wisconsin. År 1846 blef territoriet Iowa en stat.
Huru hastigt denna stat sedan utvecklat sig, framgår bäst däraf att de första hvita nybyggarna bosatte sig vid Mississippifloden inom Iowas område först så sent som år 1833. Redan sju år därefter hade staten emellertid en befolkning af fyratiotre tusen personer, trots det att indianerna ingalunda godvilligt utrymde sitt land åt de hvite, utan tvärt om med stor förbittring kämpade mot dem. Sedan rödskinnen blifvit besegrade och utdrifna ur staten, strömmade kolonister i massor dit, och ända sedan den tiden har Iowa stadigt gått framåt, så att statens befolkning nu
uppgår till nära två millioner människor, hvilka på jämförelsevis få undantag när lefva af jordbruket.
Staten Iowas jord är ofantligt rik öfver hela dess område, men fruktbarheten är dock betydligt större i
den östra delen af staten. Detta beror därpå, att den västligaste delen icke har fullt tillräcklig nederbörd,
hvaremot den östra i detta afseende är betydligt bättre
lottad. Oaktadt detta förhållande är dock jordens afkastning äfven i västra Iowa mycket stor, tack vare
den ypperliga beskaffenheten af själfva jordmånen. Majs är det förnämsta sädesslaget i staten, därnäst kommer hvete, sedan råg, hafre, korn o. s. v. Hela värdet af skörden, uppgår pr år till inemot ett hundra trettio millioner dollars.
Äfven i Iowa förekommer stenkol i stora massor, och då staten i likhet med alla de andra präriestaterna är mycket skogsfattig, så bearbetas stenkolslagren i stor utsträckning, förseende jordbrukarna med billigt och utmärkt bränsle. Af andra industrier bedrifvas inom staten endast grufdrift i större skala och är det så kallad galenamalm, som brytes i kalkstensklipporna längs öfre Mississippi samt vid smältning lämnar bly. Fordom var denna industri af betydligt större vikt, men fortgår allt ännu och lämnar ett rätt vackert byte.
Samfärdselvägar äger Iowa i sina bägge gränsfloder, hvilka båda två äro segelbara, men då båda utfalla i Mexikanska bukten och hufvudafsättningsorterna för alla slags åkerbiuksprodukter ligga åt helt annat håll, användas järnvägslinierna mest för forslande af varor. Inom statens gränser finnas banor af en sammanlagd längd af öfver åtta tusen mil och däribland ett par af de stora linierna, som gå ända ut till Stilla-hafskusten, så att Iowa äfven i detta afseende är mycket väl lottadt.
Så rik jord som Iowas ligger naturligtvis icke obrukad, utan tillhör nog allra största delen, ifall icke till och med allt däraf, enskilda personer och bolag, men under full odling är all Iowas jord ännu icke, och den del, som bebrukas, är ännu i stor utsträckning underkastad ett allt annat än i allo förnuftigt jordbruk. Allt ännu bedrifves nämligen på stora sträckor uteslutande sädesodling, år in och år ut, och hvarje jordbrukare vet, att ingen jord i världen, den må vara huru rik som helst, kan i längden lämna lika goda
skördar af ständigt samma sädesslag. Man måste genom omväxling af de växter man odlar, lämna jorden tillfälle att utveckla sina bästa krafter, det vet numera hvarje bonde i Europa, men i Amerika är insikten därom ännu mycket litet spridd bland jordbrukarna, och därför står deras boskapsskötsel också ännu på en i förhållande till det öfriga jordbruket ganska låg ståndpunkt. Så också i åkerbruksstaten Iowa, där farmarna icke underhålla stort flera kor än hästar och andra dragare, som äro nödvändiga för jordens be-brukning. Att under sådana förhållanden och med den bristfälliga gödsling, som till följd däraf kommer
jorden till del, denna icke kan lämna fullt så rika skördar som med annan slags bebrukning, är klart, och därför är det tämligen troligt att jordbrukare, som äga något kapital så att de kunna köpa jord, kreatur och redskap utan att belasta sig med skulder, kunde skapa sig en god ställning inom nu ifrågavarande stat. Men tilläggas må också genast, att det här anmärkta förhållandet för hvarje år som går blir allt mindre i ögonen fallande, ty lowas jordbrukare ha börjat inse det de måste byta om metod för att få största
möjliga utbyte af sin jord. Numera spridas kreatursskötsel och mejerihandteringen ganska hastigt, och då man vet huru snabbt allting går i Amerika, kan man tryggt förutsäga att redan innan några få år utsikterna för nykomna jordbrukare, om de också äga kapital, skola vara slut i Iowa likasom i de flesta andra af de mera framåtskridna staterna.
Huru som helst äro sådana nykomlingar, som äga medel att köpa jord och allt hvad därtill hör, så fåtaliga undantag att det knappt lönar mödan att tala om dem. Och för vanliga arbetare erbjuder Iowa endast under den hårda arbetstiden på sommaren tillfällen till arbetsförtjänst. Däremot torde handtverkare, som lyckas komma till riktig plats, hafva rätt goda utsikter i denna stat likasom i alla nejder, bebodda af en talrik och välmående landtbefolkning.
Den största staden i Iowa är
Härmed komma vi till en af de nordligare staterna i den mellersta gruppen och en, som är af långt större betydelse för invandrare från norden än de föregående.
*
Michigan.
Ingen af Unionens stater har en så oregelbunden form, som Michigan, hvilken består af tvenne särskilda halföar, så olika till sin natur, sin jordmån och sitt klimat, att de rätteligen böra beskrifvas hvardera för sig. Den sydligare s. k. Nedre halfön begränsas i väster, norr och öster af sjöarna Michigan, Huron, St. Clair och Erie samt af St. Clair- och Detroitfloderna och i söder af staterna Ohio och Indiana. Inalles äger staten Michigan en utsträckning af 58,915 kvadratmil, hvaraf större delen faller på den Nedre
halfön. Denna yta stiger småningom från sjöarnas stränder mot det inre, men utan att någonstädes nå en större höjd än sex hundra fot öfver vattenytan. Ursprungligen var hela den nedre halfön täckt af skog, som endast här och där afbröts af någon mindre prärie eller af de talrika insjöarnas vatten. Numera är hela den sydligare delen af denna halfö - den, som bäst lämpar sig för jordbruk - rödjad från skog och har utvecklat sig till ett af Förenta Staternas bördigaste och rikaste jordbruksdistrikt, där i synnerhet
fruktodlingen under de sista årtiondena visat sig synnerligen lönande. Här inom en af de nordligaste staterna i Unionen trifvas nämligen alla slags fruktträd alldeles ypperligt, och det icke allenast de härdigare fruktsorterna, utan sådana som persikor, aprikoser,
drufvor, ja, till och med fikon. Orsaken till denna egendomlighet i södra Michigans klimat är den, att de stora sjöarna, af hvilka t. ex. Michigansjön aldrig tillfryser, mildra inflytandet af de iskalla vindarna från norr, nordväst och väster, så att temperaturen hela
året rundt håller sig jämförelsevis hög samt framför allt jämn. Rätt väster- och rätt öster-ut från dessa nejder i Michigan inträffa mycket högre både värme-och köldgrader än där, hvarför äfven sådana skördar af olika slags växter som i Michigan i staterna öster och väster därom icke kunna påräknas. Den viktigaste produkten i Michigan är likvisst hvete, så att staten en tid till och med intog allra främsta platsen bland de hveteodlande områdena i Unionen,
åtminstone hvad afkastningen pr acre beträffar Numera är Michigan öfverflygladt af flera bland de nyare hvete-staterna, men allt ännu intar staten ett mycket framstående rum äfven i detta hänseende.
Den nordliga delen också af den nedre halfön äger ännu en massa skog, så att sågindustrien inom staten, betraktad i dess helhet, är den viktigaste inom någon stat i Unionen, den nya staten Washington måhända undantagen. Då Michigan dessutom i sina mycket talrika floder, åar och bäckar äger bekväma flottleder från snart sagdt alla trakter ut till sjöarna samt dessa erbjuda bekväma och lätta tillfällen till
vidare transport af virket, är det tydligt och klart att
skogsafverkningen och sågindustrien i allmänhet måste vara synnerligen gifvande affärer inom denna stat. Icke mindre än två tredjedelar af allt det virke, som säljes i Chicago, New-york och Filadelfia samt Boston, kommer från Michigans skogar, och icke mindre än tjugu tusen män äro sysselsatta inom denna affär i denna enda stat. Bland denna härskara af
arbetare finnes ett mycket stort antal nordbor, mest törhända finnar, men äfven svenskar och norrmän i massor. Och så länge skogarna i Michigan räcka till kunna nordborna vara öfvertygade om att framför alla andra där finna arbete, ty det är hårdt, tungt arbete, sådant som inga andra i längden kunna uthärda lika bra som männen från Norden. Men det är lönande arbete därjämte, och många äro de hem i Amerika, som grundats och uppbyggts med besparingar från Michigans skogar.
Näst skogs- och timmeraffärerna i vikt komma järngrufvorna, hvaraf Michigan äger ett öfverflöd, enkannerligen på Öfre halfön. Det hade länge varit kändt att bergen i denna ogästvänliga, klippiga och kalla trakt innehöllo järn, men icke förrän omkring år i860 blef det kändt att metallen förekom i ofantliga massor samt af allra yppersta beskaffenhet. Då började en snabb utveckling af dessa grufvor, så att redan för tio år sedan utbytet af Michigans
järngrufvor i penningevärde öfversteg Pennsylvanias, och
numera stiger värdet af det järn, som årligen frambringas
i staten Michigan, till bortåt trettio millioner dollars.
Äfven vid grufarbetet, som också är tungt arbete, ha tusentals nordbor vunnit anställning, och vid de många smältverken samt andra förädlings verk för järnmalmen arbeta likaledes svenskar, norrmän och finnar i stort antal. Omsättningen af arbetare i sådana industrier är alltid tämligen stor, och de flesta nykomlingar af andra nationer äro i regeln icke synnerligt böjda för att söka sig till de trakter, där det tyngsta och gröfsta arbetet förrättas, hvarför det är klart att för en lång tid framåt järngrufvorna i Michigan erbjuda goda arbetstillfällen för den som inte är rädd att arbeta duktigt.
Vidare äger Michigan en mycket rik tillgång på koppar i grufvorna på den udde, som norr ut skjuter ut i Superiorsjön från den öfre halfön, hvilken också på tre sidor omgifves af Superior-, Huron- och Michigansjöarna samt i väster gränsar till staten Wisconsin. Det märkligaste med dessa koppargrufvor i- Michigan är att de icke såsom alla andra sådana innehålla kopparmalm, eller koppar blandad med andra ämnen, utan erbjuda så godt som kemiskt ren metall, hvilken endast behöfver skiljas från sitt omhölje af sten, för att vara färdig för handeln. Den största af dessa grufvor ligger i Calumet och denna ensam frambringade för nio a tio år sedan en åttondedel af all koppar i världen. Metallens beskaffenhet är därjämte synnreligt god och utmärker sig för en ovanlig grad af seghet,
hvilket också gör att Lake Superiorkoppar ar mycket eftersökt af alla fabrikanter af gevärspatroner samt betalas med högre pris än annan sådan vara. Allenast den nettobehållning, som för några år sedan utbetalades af koppargruf bolagen i Michigan, steg till nära tre millioner dollars, hvilket i sin mån ger en föreställning om storleken och betydelsen af denna industri.
På de senaste åren ha äfven saltgrufvorna i denna stat utvecklats högst betydligt, så att utbytet af dem också i värde öfverstiger afkastningen af denna affär i hvilken som helst annan amerikansk stat. De saltförande bergen täcka en yta af icke mindre än åtta tusen kvadratmil, hvarför man tryggt kan förutspå att också denna industri har en mycket stor framtid för sig och under de närmaste åren kommer att utvecklas betydligt, sålunda gifvande tillfälle till god
arbetsförtjänst åt tusentals arbetare, som nu äro sysselsatta på annat håll - eller som alls icke ännu anländt till Amerika och Michigan.
Stenbrott, gipslager, kalksten o. s. v. finnas i så godt som outtömliga mängder i olika delar af staten och bearbetningen af dem ökas i utsträckning för hvart år som går, lofvande en ännu mycket större industriel framtid än för närvarande åt den unga staten. Kol däremot har hittills icke upptäckts i Michigan annat än af tämligen tarflig beskaffenhet, hvarför också Pennsylvania- och Ohiokol importeras till smältverken. Af sämre kol finnas däremot ofantliga massor, och omöjligt är det inte att bättre sådant ännu kommer att påträffas, i hvilket fall järnindustrien inom staten komme att undergå en fullständig omhvälfning samt inom kort skulle komma att öfverträffa allt hvad någon trakt i världen hittills i detta afseende åstadkommit.
Silfver- och guldmalmer ha äfven påträffats på olika ställen samt blifvit föremål för brytning, men hittills torde ingen annan förtjänat synnerligt därpå än aktiemånglarna.
Omgifvet af sjöar på alla håll som Michigans område är, är det naturligt att fisket skall vara en
betydande inkomstkälla för befolkningen. Så är också fallet, och värdet af den årligen längs Michigans kuster
fångade fisken uppgår till storartade summor, medan
tusentals människor medelbart eller omedelbart hafva
sin utkomst af denna näring. Högst gynnsamt för fiskerierna likasom för fruktodlingen, grufhandteringen o. s. v. äro lättheten, billigheten och snabbheten hos Michigans samfärdselleder. Längs kusterna ligger en rad af ypperliga hamn- och tilläggsplatser för fartyg, vattendjupet är öfverallt tillräckligt för de största sådana, och från det inre af landet utfalla talrika större och mindre floder i sjöarna, de flesta af dem på ett eller annat sätt benyttjade i handelns och samfärdselns intresse. Dessa billiga vattenkommunikationer hafva naturligtvis också bidragit till en sund och förnuftig utveckling af järnvägarna, hvilka genom konkurrensen tvingas att iakttaga en viss måtta i sina priser, medan möjligheten att pr fartyg transportera såväl kol till grufvorna som färdigt järn däiifrån, allena för sig gjort mera för utvecklingen af järnhandteringen i staten Michigan än troligen alla andra omständigheter tillsammans.
Märkvärdigt nog dröjde det emellertid ganska länge innan denna af naturen så rikt gynnade stat blef föremål för större uppmärksamhet från den öfriga världens sida. De första resenärer, som närmare undersökte staten, voro franska missionärer - jesuiterfäder - och till de franska besittningarna räknades Michigan ända tills föreningen med den nordamerikanska Unionen, men icke ens denna förening var till en början i stånd att åvägabringa en starkare invandring och däraf följande utveckling af områdets naturliga rikedomar. De första undersökningar, som af unionsregeringen föranstaltades, synas ha inskränkt sig endast till den sydöstligaste delen af staten, hvars lågländta och sumpiga natur ingalunda ingaf förhoppningar om något synnerligt mycket bättre längre inåt landet. Under
en följd af år gick strömmen af invandrare förbi Michigan längre väster ut, och först sedan området i
närmare femtio års tid hört till Unionen, begynte de oriktiga föreställningarna om Michigan skingras, och sedan dess har staten gått särdeles raskt framåt.
Sammanfatta vi nu hvad som ofvan blifvit sagdt om denna stat, finna vi att densamma erbjuder nykomna europeiska arbetare flera och mera växlande utsikter än de flesta andra. Skogs- och grufarbetare, fiskare, jordbruksarbetare, bruksarbetare och handtverkare af olika slag behöfvas årligen i stort antal i Michigan. Och till följd däraf, att klimatet i statens nordligaste del ingalunda hör till de allra mildaste, hafva hittills invandrare från Europas sydligare delar, hvilka invandrare egentligen äro de, som bragt arbetslönerna att sjunka i alla trakter, där de nedsatt sig i större antal, i mycket ringa utsträckning dragit sig till Michigan. Den hufvudsakliga delen af de arbetare som strömmat dit ha varit nordbor, och föga troligt är att arbetsgifvare i Michigan, sedan de en gång lärt sig uppskatta den nordiska härdigheten, uthålligheten och kraften, skola befinnas böjda för att i större skala anlita andra arbetare.
Michigan är en lämplig stat för nybegynnare att samla något litet kapital, hvilket med nykterhet, sparsamhet och arbetsamhet icke alis är svårt, och för den, som lyckats häri, erbjuda de uppåtgående näringarna i staten många och goda tillfällen att göra sådana små kapital fruktbringande. Men någon särdeles gynnsam trakt för dem, som ämna slå sig på jordbruk, är Michigan föga nu mera. Den bättre jorden är länge sedan upptagen öfver allt i de sydligare, för åkerbruk
bäst lämpade delarna af staten, och längre norr ut, där stora sträckor jord ännu finnas att få på lätta villkor, äro först och främst hvarken jordmån eller klimat så goda som i flera andra stater, och drabbas dessutom nybyggaren i regeln af ett drygt rödjningsarbete, då största delen af sådan billig jord i tiden varit betäckt med grof skog, hvars stubbar och rötter finnas kvar. I andra delar åter finnes skäligen god, delvis till och med ypperlig jord ännu att få, men endast mot
betalning af pris, hvilka äro noga afpassade efter landets
läge och bördighet. Sådan jord kan nog löna sig att köpa, i fall köparen har medel tillräckligt, men sådana köpare höra nog till undantagen bland nykomlingar. En antydan om att förhållandet är sådant som vi här nämnt, eller rättare sagdt ett bevis därför, lämna alla de personer, hvilka hvarje år, efter att i Michigan ha samlat något, lärt sig något af landets språk samt till en viss grad satt sig in i förhållandena, draga längre väster ut och där slå sig ned såsom jordbrukare. Den tid kommer nog ännu, då också de mindre förmånliga trakterna i Michigan komma att upptagas och odlas, men ännu så länge har den medellöse, eller på
sin höjd blott med ringa medel försedde, bättre utsikter till framgång i andra trakter, för så vidt han besluter sig för att bryta sin väg i Amerika såsom jordbrukare. Och hvad man än kan anmärka mot jordbruket såsom yrke, är det säkert att den, som med allvar ägnar sig däråt, i Amerika kan räkna på att med tiden nå sitt mål - oberoende och välstånd.
*
Wisconsin.
Omedelbart väster om Michigansjön samt norr om Illinois ligger staten Wisconsin, hvilken i väster gränsar till Iowa och Minnesota samt i nordost till Michigan, Wisconsins utveckling har äfven ägt rum under de sista femtio åren, ehuru området redan år 1634 besöktes af den förste hvite mannen. Under de följande åren företogos flera undersöknings- och upp-täcktsexpeditioner till de nejder, som nu upptagas af Wisconsin, men endast pälshandlare begagnade sig för en lång tid framåt af de gjorda upptäckterna.
Wisconsin likasom de öfriga nordvästra staterna lydde först under Frankrike, men kom sedermera under engelskt inflytande samt förenades till namnet med Förenta Staterna år 1783, ehuru England ännu ända
till år 1812 styrde och ställde med staten efter behag. Vid denna tid räknades Wisconsin till territoriet Illinois, sedan detsamma intill år 1809 hört till territoriet
Indiana. År 1818 förenades Wisconsin med Michigan, och aderton år därefter bildades af detta område ett särskildt territorium. Ända till denna tid hade päls- och byteshandeln med indianerna samt bearbetning i liten skala af några blygrufvor i sydvästra delen af staten, en bearbetning som redan börjats af indianerna, utgjort hufvudnäringarna i Wisconsin, som därför ännu då detsamma blef ett särskildt territorium knappast ägde mera än femton tusen invånare. Men redan fyra år senare hade befolkningen stigit till mer än dubbelt denna siffra, och sedan dess har ökningen likasom utvecklingen af statens naturliga rikedomskällor fortgått lika raskt som oafbrutet.
Ett af de kraftigast verkande medlen för att draga invandrare till Wisconsin har den politik utgjort, som
redan tidigt inslogs af dess regering, eller försäljningen
på billiga villkor af jord åt en och hvar, som ville slå sig ned såsom farmare. Europeiska invandrare drogos på detta sätt i stora massor till den nya staten, hvilken år 1848 såsom sådan intogs i Unionen, så att i detta nu i det allra närmaste en tredjedel af Wisconsins, till öfver en och en half million uppgående befolkning, utgöres af personer födda utom Förenta Staternas område. Af dessa äro inemot sjuttio tusen af skandinavisk härstamning, och hafva skandinaverna bildat flera kommuner, i hvilka knappast några invånare af annan nationalitet alis förekomma.
Ursprungligen var hela norra delen af Wisconsin betäckt med skog, medan i den sydligare delen sträckor af öppen präriemark förekommo. Dessa senare äro numera i regeln bragta under odling, och odlingen tränger allt fortfarande fram i timmerhuggarnas spår. Öfver allt inom staten förekomma sjöar i mängd och likaledes en hop floder och smärre vattendrag, längs hvilka en betydande timmerflottning hvarje år äger rum. Ty timmer- och skogsindustrien i allmänhet
intager allt ännu ett af de mest framstående rammen i Wisconsins hushållning, så att i själfva verket endast
staterna Pennsylvania och Michigan i detta afseende stå högre. Jämte denna industri hafva också andra under de senare åren börjat vinna allt större utsträckning inom staten, så att numera många tusentals personer lefva där såsom fabriksarbetare. Tillverkning af järn och järnvaror, af lädervaror, af åkdon, af papper, af ylle- och bomullsvaror o. s. v., samt framför allt af öl, går framåt med mycket snabba steg, så att värdet af dessa varor redan nu öfverstiger trettiosex millioner dollars om året, medan värdet af de årligen tillverkade trävarorna uppgår till öfver tjugusju millioner dollars och värdet af det mjöl, som inom staten förmaks, stiger till närmare fjorton millioner. Den ymniga tillgången på vattenkraft har i mycket hög grad underlättat utvecklandet af fabriksverksamheten, och då sådan ännu i mängd står till buds kan man med säkerhet förutsäga, att Wisconsin äfven i detta hänseende har en stor framtid att förvänta.
Järngrufvor samt grufvor ur hvilka zink och bly vinnas utgöra vidare en af statens tillgångar och voro ännu för endast ett tiotal år sedan af så stor betydelse, att Wisconsin var den sjette i ordningen bland Unionens järnproducerande stater. Senare har utbytet af dessa grufvor något minskats, men har på de allra sista åren, tack vare upptäckten af nya, gifvande malmstreck, å nyo tilltagit i rätt betydlig mån. Stenbrott af olika slag, ur hvilka delvis rätt dyrbar byggnadssten i betydliga mängder brytes, samt gifvande fiskerier vid kusterna af Michigan- och Superiorsjöarna samt i de otaliga vattendragen i det inre af staten utgöra vidare inkomstkällor, som alls icke äro att förakta.
Men den hufvudsakligaste näringen i Wisconsin är dock allt ännu jordbruket och främst inom detta majs- och hveteodlingen, hvarjämte äfven hafre odlas i stora massor likasom rotfrukter och hö, hufvudsakligen för att fylla behofvet i Chicago. Arten af den jord, som Wisconsin har att erbjuda landtbrukare, är
högst olika i olika delar däraf. Längst i sydväst förekommer en kalkhaltig jordmån, hvilken i regeln är särdeles fruktbar, näst denna kommer en trakt af hufvudsakligen lerjord, som också vanligen är af god beskaffenhet, och sist förekommer en hop sandjord, som
däremot ingalunda ger några särdeles ypperliga skördar.
Vidare varierar jordmånen betydligt också i samma trakt, så att densamma i dalsänkorna och längs stränderna af vattendragen kan vara af utmärkt beskaffenhet, medan nära intill förekommer jord, den ingen farmare skulle kunna frestas att belägga med arbete så länge någon annan stode att få. Häraf följer naturligtvis att personer, hvilka ämna slå sig på farming i Wisconsin, måste vara mycket försiktiga vid valet af plats för sitt jordbruk, och sådan försiktighet är alltid svårare att utöfva för den, som icke är väl bekant med trakten och dess förhållanden. Ingen må därför af samvetslösa landagenter, hvaraf en hel mängd operera i Wisconsin-farmjord, låta narra sig att utan vidare
rusa åstad och köpa land på grund af lysande beskrifningar om dess läge, fruktbarhet o. s. v., utan tvärt om alltid själf företaga en undersökning på ort och ställe, så grundlig som möjligt. Det allra förnuftigaste är och förblir dock att först vistas en tid i den trakt, där man af en eller annan anledning beslutat att slå sig ned, ty endast därigenom blir man så förtrogen med olika saker och ting, att man med någon säkerhet kan bedöma det som utbjudes till salu. Tillfällen till sådant vistande i nejden erbjuder Wisconsin i mängd åt den duglige arbetaren, hvilken alltid vid skogshyggena, vid virkesflottningen, vid sågverken, vid grufvorna eller vid fabrikerna kan räkna på sådant arbete att han kan lifnära sig, medan han hör sig för och lär sig känna ett och hvarje, som är af nöden för
honom i hans blifvande verksamhet såsom farmare. Vill han sedan ännu under en sommar söka sig arbete ute på landsbygden för att bli förtrogen med arbetssätt, odlingsmetoder och annat sådant i Amerika, så har han så mycket större utsikter att kunna träffa ett
godt val då han begynner se sig om efter jord att bruka för egen räkning. Under sådana betingelser, men knappast heller under några andra, kan nykomlingen nog slå sig väl ut i Wisconsin, likasom i andra nyare stater - om han därjämte vill arbeta på allvar.
De förnämsta städerna i Wisconsin äro
med öfver två hundra tusen invånare,
något öfver tjugufem tusen,
tusen,
Milwaukee ligger vid en bukt af Michigansjön, i hvilken tre små floder, alla flytande genom staden samt förenande sig inom dess område, utfalla. Staden är byggd på höjder, hvilka i jämn sluttning stiga, den första från sjön, den andra från Milwaukeeilodens dal. Utsikten öfver den vida vattenytan är därför en af de vackrast tänkbara och Milwaukees klimat särdeles hälsosamt, tack vare det höga läget, den naturliga dräneringen genom floderna samt vindarna från Michigansjön, hvilka alla omständigheter i förening bidraga till att göra luften ren och hälsosam. De delar af Milwaukee, i hvilka dess förmögnare medborgare uppslagit sina bopålar, äro bland de vackraste man kan få se
någonstädes i världen, försedda som de äro med breda
gator och vackra planteringar öfver allt framför husen.
Dessa äro till stor del uppförda af ett slags ljusgult,
gräddfärgadt tegel, som tillverkas i omnejden, och däraf
har Milwaukee erhållit binamnet »gräddstaden», hvilket
ofta användes för densamma. Ännu år 1838 hade staden blott sju hundra invånare, år 1850 tjugu tusen och nu, fyrtio år senare, har denna siffra blifvit tiodubblad. Flertalet af inbyggarna i Milwaukee äro tyskar, men äfven skandinaver förekomma rikligt bland dem.
Hufvudindustrien inom staden är tillverkningen af öl, hvaraf icke mindre än omkring en million fat årligen produceras, värda öfver tio millioner dollars, och fordom var staden därjämte en af de viktigaste
handelsplatserna för säd. Nu mera har Milwaukee i detta afseende fullständigt öfverflyglats af Chicago, men ännu skeppar staden en stor massa spannmål öfver sjöarna öster ut. De största utsikterna för en snabb utveckling har, näst Milwaukee, staden
De andra städerna i staten måste vi af brist på utrymme förbigå. Bland dem finnas några med en mycket talrik skandinavisk befolkning.
*
Minnesota.
Denna, den sista af de stater vi hänfört till gruppen »de mellersta», är en af de största i Unionen. Dess yta af 83,365 kvadratmil sträcker sig från Iowa i söder upp till gränsen af Kanada i norr och från Wisconsin samt Superiorsjön i öster till North- och South Dakota i väster. Med undantag af trakten närmast Superiorsjön är hela staten så godt som ett enda väldigt slättland, traktvis - i synnerhet den nordligare delen - bevuxen med skog, genomfluten af flera floder och öfverströdd af en otalig mängd större och mindre sjöar, hvilka naturdrag i förening göra Minnesota mera likt ett landskap i Sverige eller Finland än någon annan trakt af Förenta Staterna.
Äfven Minnesota blef först omnämndt af missionärer. De första notiserna om denna nejd upptecknades af jesuiterfäder, hvilka redan så tidigt som år 1670 i en rapport tala därom och om traktens dåvarande inbyggare Dakota- eller Siouxindianerna. Den första offentliggjorda berättelse om staten härstammar dock först från 1780-talet och författades af en munk, Louis Hennepin, som gjort resor så långt upp som
till de af honom »St. Anthony» benämnda fallen i Mississippi, där Minneapolis nu är beläget. Senare besöktes området af en hop äfventyrare af alla slag, hufvudsakligen i och för bedrifvande af byteshandel med indianerna, men först omkring år 1820 trängde verkliga nybyggare så långt fram som till Red Riverdalen, den nuvarande västligaste delen af Minnesota. Dessa voro schweizare, hvilka emellertid icke kunde stå ut med förhållandena där ute i vildmarken och därför inom kort flyttade tillbaka till trakten af det nuvarande St. Paul, i hvars närhet vid denna tid en mindre fästning, det sedermera så kallade Fort Snelling, blifvit uppfördt. Från denna tid räknar också staden St. Paul sin uppkomst, ehuru den visserligen då endast bestod af några få tarfliga hyddor och blockhus.
Kort därefter började emellertid på allvar invandringen till Minnesota, som år 1849 blef organiseradt såsom ett särskildt territorium, ehuru befolkningssiffran icke steg till mera än 4,057 personer. Men redan nio år senare, då Minnesota blef stat, hade invånareantalet gått upp till ett hundra femtio tusen och sedan dess har detsamma årligen förökats, så att staten nu räknar en befolkning af en och en half million själar, bland hvilka icke mindre än något öfver nittiotvå tusen norrmän, öfver åttio tusen svenskar och ett tiotal tusen finnar samt ungefär lika många danskar.
Det är i främsta rummet jordbruket, som gjort staten Minnesota till hvad den är, och af jordbruk är det åter hveteodlingen, hvilken framför alla andra grenar däraf tagit Minnesotafarmarnes uppmärksamhet i anspråk och inbragt dem kapital. Hela den sydliga, allra största delen af den mellersta och vissa trakter af den nordliga delen af staten äga en ypperlig jordmän, ett klimat, som under de flesta år tillåter alla sädesväxter att mogna samt en regnmängd, hvilken för allt jordbruk är fullt tillräcklig. En del af all denna åkerbruksjord är öppet prärieland, med endast här och där någon dunge af träd, en annan del är
för det mesta bevuxen med löfskog af olika slag samt
försedd med naturliga ängar längs de många vattendragen och kring de små sjöarna. Och längre norr ut vidtaga de stora barrträdsskogarna, hvilka dock öfver allt i närheten af järnvägslinierna äro nedhuggna och mångenstädes lämnat farmarna tillfällen att till billigt pris sätta sig i besittning af ypperlig jord, medan trakterna allra längst i norr, närmast gränsen till Kanada, bestå af sump- och kärrmarker, endast sparsamt bevuxna med skog af dålig beskaffenhet.
Äfven från öster till väster är en tydlig skillnad i jordmån och växtlighet skönjbar. Den östra delen af Minnesota, ända till Mississippifloden, hvilken rinner upp i nordligaste delen af staten, har en lätt, sandig jord, som ursprungligen öfver allt var täckt af skog, medan den väster om Mississippi liggande delen består af rik, svart matmylla på iergrund. Den nämnda östliga delen af staten har till stor utsträckning blifvit röjd från skog, som inbragt tiotal millioner dollars, och de farmare, som börjat odling af den lätta sandmyllan, som förut frambragte skogen, ha funnit densamma ypperligt ägna sig också för jordbruk. Hvad svartmylla på lergrund har för värde behöfva vi icke orda om, det känner en hvar, som blott hört talas om landtbruk.
Skogsafverkningen och sågindustrien voro de näringar, som i början till hufvudsaklig del drogo folk till Minnesota. Allt ännu vinna många tusental arbetare sitt lefvebröd med detta slags arbete, och allting tyder på, att ännu för en mansålder framåt timmer-tillgången skall vara tillräcklig för att all slags trävaruindustri skall intaga ett framstående rum bland statens förvärfskällor. I timmerhuggarnas spår ha jordbrukarna trängt fram, medan samtidigt andra odlat upp den rika präriejorden, som lämpar sig för odling af alla de växter, hvilka öfver hufvud taget i de nordligare delarna af Unionen äro föremål för kultur.
Hvete är såsom redan nämndes den viktigaste säden i Minnesota. Från något öfver två millioner bushels år 1860 har skörden af detta sädesslag småningom
stigit så att det skördade beloppet år 1890 - hvilket icke var något gynnsamt år - uppgick till öfver trettioåtta millioner bushels, värda i penningar öfver trettio millioner dollars.
Majs har på senare år allt mera blifvit föremål för odling i Minnesota, hvars farmare använda denna sädesart hufvudsakligen för utfodring till kreatur och gödning af svin. Skörden år 1890 uppgick till öfver tjuguen millioner bushels, värda i penningar inemot tio millioner dollars.
Hafre odlas i stor utsträckning inom denna stat och lönar sig i allmänhet väl såsom varande ett sädesslag, hvaraf alltid skörd kan påräknas. År 1890 skördades däraf öfver trettioåtta millioner bushels med ett saluvärde af något mera än fjorton millioner dollars.
Lägg härtill korn, råg, bohvete, rotfrukter samt trädgårdsalster och baljväxter, så är det lätt att bilda
sig en föreställning om mångfalden af de alster Minnesotas rika jord frambringar.
På de sista åren hafva kreatursskötsel och mejerihandtering allt mera begynt vinna insteg inom Minnesotas landtbruk, och ehuru man kan säga att dessa grenar däraf ännu jämförelsevis ligga i sin linda, är det höjdt öfver allt tvifvel att statens jordbruk, genom att införa och sorgfälligt handhafva dessa binäringar, kommer att löna sig ofantligt mycket bättre än förut. Ännu för tio år sedan tänkte knappast någon på boskapsuppfödning i Minnesota och ännu mindre på smör- och osttillverkning såsom lönande yrke, medan staten nu äger öfver fyra hundra tusen mjölkkor samt tillverkar inemot trettio millioner pounds smör och
öfver en kvarts million pounds ost - och detta ehuru såsom sagdt ännu blott ett fåtal af statens farmare slagit sig på dessa handteringar.
Alla här meddelade siffror och uppgifter angående Minnesotas jordbruk äro från året 1890, hvilket i alla
afseenden var ett för jordbruk högst ogynnsamt år. Men detta har skett afsiktligt, för att ingen skulle kunna framkasta någon beskyllning om att endast de
mest lysande siffrorna meddelats. För år 1891 skulle sådana ställt sig ofantligt mycket fördelaktigare.
Detta storartade jordbruk upptar inalles mellan sex och sju millioner acres, medan odlingsbar, icke upptagen jord ännu finnes till en utsträckning af från femton till tjugu millioner acres, hvilket med andra ord betyder att staten Minnesota i en framtid kommer att kunna framalstra mer än dubbelt så mycket jordbruksprodukter som det nu gör. Och dessa icke upptagna sträckor af för åkerbruk lämplig jord stå att fås af hvem som helst, delvis på synnerligt förmånliga villkor.
Den billigaste af all jord är regeringsjorden, hvilken i lotter om 160 acres (omkring 128 svenska tunnland) kan upptagas af en hvar, som vill förbinda sig att odla jorden och göra den sålunda upptagna lotten till sitt hem. Kostnaden för jorden stiger endast till några få dollars, som måste betalas för de nödvändiga papperen, men sådan jord finnes naturligtvis icke mera i närheten af städer och järnvägar eller, om den finnes i sådana trakter, är den icke af bästa beskaffenhet. Det är endast på längre afstånd från befintliga samfärdsellinier och afsättningsorter som sådan regeringsjord ännu står att få på ofvanantydda lätta villkor, och i sådana trakter måste nybyggaren vara beredd på att till en början utstå en hel del försakelser och slita
betydligt ondt. I regeln kan han räkna på att i en icke allt för aflägsen framtid civilisationen skall nå fram till den trakt, där han först brutit bygd, och då står han sig godt, men ingen, som icke är säker på sin uthållighet och motståndskraft, bör lättsinnigt kasta sig in i en nejd, där han hvarken har grannar eller någon hjälp att påräkna i fall af behof. Endast den, som redan blifvit något förtrogen med förhållandena i det nya landet och därför vet hvar han skall välja sin jord samt tillika vet hvad det betyder att till en början lefva helt allena i en öde bygd, må tänka på att taga upp sådan aflägset belägen »homestead»-jord, ty han kan reda sig och reda sig väl, medan en annan
skulle gå under. En annan klass af jord är den, som blifvit bestämd att säljas för staten Minnesotas räkning i och för uppehållande af statens skolväsende. Sådan jord finnes i alla delar af staten och densamma försäljes, i mån som medel behöfvas för skolfonden, vanligen på auktion, samt erbjuder ofta spekulanter ypperliga tillfällen att till skäligen billigt pris lägga sig till utmärkt jord. Men för att kunna begagna sig af sådana tillfällen måste den som vill köpa också känna till förhållandena, antingen själf eller genom någon pålitlig person, som är villig att stå till tjänst med råd och dåd. Af sådan s. k. statsjord finnes enligt offentliga uppgifter inalles närmare två millioner acres, men en del däraf torde få antagas vara af mindre önskvärd beskaffenhet.
Största delen af den jord, som ännu är fri och för skäligt pris kan köpas af tillernade farmare, tillhör emellertid de stora järnvägsbolagen, hvilkas banor genomlöpa staten i alla. riktningar. Af järnvägsjord finnes ungefär tre och en half million acres, och sådan säljes i allmänhet billigt och på lång afbetalningstid, därvid priset naturligtvis dock är beroende af så väl jordens beskaffenhet som dess läge. I så godt som alla delar af Minnesota finnes järnvägsjord till salu, och i många trakter på ganska kort afstånd från järnvägsstation. En del sådan jord är öppen och kan utan vidare plöjas upp, en annan del - den allra
största - är betäckt med mer eller mindre grof skog, som i vanliga fall har ett visst saluvärde, äfven om det blott är vedskog. Finnes verklig timmerskog på jorden, så rättar sig priset naturligtvis därefter och betalningsvillkoren likaså, men allenast vedskog, som dock vanligen äfven innehåller husbehofstimmer, gör icke jorden dyrbarare annat än i undantagsfall, på mycket nära afstånd från järnväg. Agenter, som försälja sådan järnvägsjord, finnas i alla större städer inom staten och öfver allt på landsbygden också, men tyvärr äro de långt ifrån alla fullt hederliga och pålitliga män, hvarför det gäller för köparen att se upp och
icke låta lura sig. Det blefve allt för vidlyftigt att här nämna flera detaljer om de olika trakterna af Minnesota och deras skiljaktigheter i jordmån, skogstillgångar o. s. v. Det är saker, som den tillernade nybyggaren lätt kan få reda på af vänner och landsmän, ty den fördelen har nordbon i denna stat, att han alltid kan träffa på landsmän i olika delar däraf. Han behöfver blott fråga sig för, för att få veta hvar folket från hans eget land företrädesvis slagit sig ned.
Skälen, hvarför vi anse Minnesota vara en synnerligen förmånlig trakt för nybyggarna från den europeiska norden, hvilka vilja slå sig på jordbruk och grunda sig ett hem i Amerika, äro i korthet följande: Minnesotas natur och klimat påminna mera om motsvarande förhållanden i hans hemland än någon annan stat i Unionen, undantagandes endast den västligaste delen, där prärien vidtar. Jordmånen är i allmänhet i denna stat af ypperlig beskaffenhet, och
samfärdselväsendet är nu mera så väl utveckladt att alla de
trakter, som förnämligast kunna komma i fråga för nybyggare, hafva lätta och billiga förbindelser med orter där landtmannen kan försälja sina alster. I de flesta trakter kan nybyggaren så välja sin jord, att han får tillräcklig skog för sitt eget behof, ofta äfven så mycket att han till en början kan göra sig en biförtjänst på vedförsäljning och ofta nog kan få andel i någon sjö eller annat vattendrag, därifrån han med ringa möda kan fylla sitt behof af fisk, ty de flesta af Minnesotas sjöar äro väl försedda i detta afseende. Och slutligen kan han alltid ställa så till att han börjar sin bana som farmare i en nejd, där landsmän till honom finnas bosatta förut, och detta är en viktig omständighet i Amerika, där hvarje nationalitet visar en stark benägenhet att i främsta rummet sörja för sig själf och sin egen fördel.
Lägg härtill ännu att Minnesotas skolväsende är väl organiseradt med skolor, i hvilka undervisningen är fullkomligt fri i hvarje kommun, så fås en något så när fullständig föreställning om orsakerna till vår
uppfattning att få, om ens några stater, erbjuda den skandinaviska och finska nybyggaren så många fördelar som Minnesota. Men därför må ingen tro att han bära behöfver komma dit för att genast vara bärgad karl. Nog behöfver Minnesotanybyggaren lika mycken arbetsförmåga, uthållighet och vana vid umbäranden som någon annan för att slå sig igenom, och såsom en allmän regel vilja vi framhålla att icke ens den, som är försedd med nödiga penningmedel, utan vidare bör köpa sig jord och begynna landtbruk. I de allra
flesta fall skall han finna sig mycket bättre af att först
arbeta ett år eller så för andra för att sätta sig in i
traktens förhållanden innan han själf köper jord. Den stora skogsafverkningen under vintrarna och det brådskande arbetet under sommarmånaderna på nejdens farmer erbjuda vanligen den duglige arbetaren rikliga tillfällen att förvärfva tillräcklig erfarenhet för att börja på egen hand. Många hundra om icke tusen äro de farmare som begynt på detta sätt, och vi tro inte att någon af dem ångrat sin förtänksamhet. Själfva ha vi sett vidsträckta, välodlade bygder där uppe, som brutits af män, hvilka börjat med ytterst små tillgångar, men genom ihärdigt arbete för sig själfva och för andra, då kontanter annars icke stått att få, småningom gått framåt och hvilka nu äro skuldfria ägare
till sina vackra farmer och goda hus och därigenom säkerställda för framtiden.
Minnesotas förnämsta städer äro systerstäderna
Paul och
Mississippifloden på kort afstånd från hvarandra. St. Paul, som tillika är staten Minnesotas hufvudstad, räknar sina
första invånare af hvit hudfärg från år 1832, ehuru visst det första huset af stock icke uppfördes förrän sex år senare och den första St. Paul-bon blef född först året därpå, 1839. År 1847 blef platsen för staden utstakad och dess gator utlagda. Fyra år senare blef orten utsedd till statshufvudstad, och elfva år därefter byggdes den första järnvägen, från St, Paul till St. Anthonyfallen, där Minneapolis sedermera uppstått.
I början på 1850-talet hade St, Paul icke fullt ett tusen invånare, tio år senare hade detta antal tiodubblats, och år 1880 hade det stigit till öfver fyrtio tusen, medan staden i detta nu har en befolkning af öfver ett hundra trettio tusen själar.
Utom att St. Paul är hufvudstad i staten åtnjuter staden förmånen att vara centralpunkten för ett viktigt järnvägssystem, med linier åt alla väderstreck, däraf
icke mindre än fyra ända ut till Pacifickusten. Om storleken och betydelsen af denna järnvägstrafik kan man göra sig en föreställning däraf, att under sommarmånaderna, då densamma är lifligast, tre hundra, allenast passageraretåg, dagligen anlända eller afgå från Unionstationen i St. Paul. På samma gång utgör St. Paul slutpunkten för ångbåtskommunikationen på Mississippi, hvilket i sin mån bidragit till att göra handel och trafik lifliga i staden.
Den industri i Minnesotas hufvudstad, som lofvar mest för framtiden, är slakteri- och köttförpacknings-handteringen, hvilken i synnerhet på de senaste åren blifvit af allt större betydelse. Men äfven i annan industri går staden raskt framåt såsom synes däraf, att värdet af inom staden tillverkade fabriksalster under tiden från 1881 till och med 1889 mer än tredubblats, så att detta värde nu uppgår till inemot femtio millioner dollars.
Lägg härtill att St. Paul är ovanligt vackert beläget på båda stränderna af Mississippi samt njuter af ett sällsynt godt och hälsosamt klimat, så inses lätt nog hvarför staden gått raskt framåt och fortfarande har alla utsikter att så göra.
Minneapolis ligger ungefär tio mil högre uppåt Mississippi vid de s. k. St. Anthonyfallen, hvilka nu mera äro helt och hållet kringbyggda af staden. I motsats mot St. Paul, som gynnats af flerahanda omständigheter, har Minneapolis endast sitt gynnsamma läge vid de nämnda fallen, hvilka leverera en storartad vattenkraft för fabriksdrift, att tacka för sin snabba uppblomstring. Ännu år 1880 hade staden icke mera
än fyrtio tusen invånare, men tio år därpå öfver ett hundra sextiofyra tusen. Hufvudsakligen är det försågning af Minnesotas timmer samt förmälning af dess hvete till mjöl, som gjort Minneapolis rikt. Omkring två millioner tunnor mjöl utsändas årligen från stadens kvarnverk, och denna oerhörda mängd är allt fortfarande i stigande, hvarför också Minneapolis vanligen går under benämningen mjölstaden. Äfven handeln med rå spannmål har blifvit en viktig affär i staden, där också en hel del andra industrier uppstått, för hvilka utrymmet nekar oss att närmare redogöra. Ett förslag att sammanslå de båda stora städerna till en enda har länge varit å bane och kommer troligen i framtiden att verkliggöras, till stor båtnad för dem båda.
I så väl St. Paul som Minneapolis är det skandinaviska elementet mycket starkt, likasom i hela staten Minnesota, och detta kommer otvifvelaktigt äfven framgent att draga ännu flera nordbor till dessa båda städer, hvilka i snabb utveckling och lofvande utsikter för framtiden knappast öfverträffas af någon annan ort i Amerika än Chicago.
Andra städer äro
hamn vid Superiorsjön,
*
Sjunde kapitlet.
De västra staterna, deras förnämsta industrier
och arbetsplatser.
De stater vi hänföra till denna grupp höra alla utan undantag till de nyaste i Unionen och äro såsom sådana naturligtvis mindre långt fortskridna i odling och allmän utveckling än de vi förut afhandlat, men just på denna grund också af mycket större intresse för nybörjare i Amerika. Egentligen kunde också dessa områden indelas i ända till tre skarpt särskilda grupper, nämligen de egentliga präriestaterna: Kansas, Nebraska samt South och North Dakota; bergstaterna: Colorado, Utah, Nevada, Wyoming, Idaho och Montana, samt sist staterna vid Stillahafskusten: Oregon, Washington och California, men då dessa alla öfverensstämma i de hufvuddrag, hvilka för våra läsare äro af största vikt, hafva vi föredragit att sammanslå dem till ett enda helt - visserligen tämligen vidlyftigt och i en mängd drag betydligt omväxlande. I sydost träffa vi först inom denna grupp på staten
Kansas.
I norr gränsar Kansas till Nebraska, i öster till Missouri, i söder till indianterritoriet och i väster till Colorado» Statens område utgör 18,318 kvadratmil, och så godt som hela detta område är en enda slätt, afbruten endast af de densamma genomflytande flodernas dalar samt en massa olika räckor kullar. Från sydost till nordväst höjer sig Kansas" mark oafbrutet så att, då den östra delen endast ligger sju hundra femtio fot öfver hafsytan, ligger den västra fulla tre tusen fem hundra fot högt. Från nordväst till sydost
rinna därför äfven alla de många floder, hvilka flyta genom staten, bevattna dess område och gifva densamma omväxling i utseendet. Längs dessa floder, af hvilka många äro segelbara, finnas i östra delen af staten rätt betydliga skogsmarker. I mellersta delen däraf förekomma också ännu skogsdungar längs floderna, i tillräcklig mängd för att förse invånarna med virke af olika slag, men längst väster ut är tillgången på skog ytterst liten. På samma sätt förhåller det sig med nederbörden. I öster är densamma under
vanliga år fullt tillräcklig för jordbrukets behof, men ju längre väster ut man kommer desto knappare blir den årliga regnmängden, så att i västliga delen af Kansas jordbruket i allmänhet är en rätt osäker affär. Äfven jordmånen växlar i betydlig grad. Längs floddalarna utgöres densamma vanligen af bördig, sandblandad mylla; något längre från dalsänkorna är jorden mindre sandblandad, men annars oftast af samma slag, och på den egentliga slätten slutligen uppträder leran i förening med mulljorden, ofta öfvergående till styf lerjord, som icke bär synnerligt rika grödor utan gödsling och omsorgsfull brukning.
I östra delen af staten står jordbruket för närvarande högst och har skridit raskt framåt ända sedan invandringen i större skala begynte i Kansas, medan längre väster ut boskapsskötseln utgör hufvudnäringen. Alla slags sädesväxter gå väl till på Kansas jord, i synnerhet hvete och majs, samt jämte dem all slags frukt, för hvars odling statens klimat ägnar sig nästan lika väl som den östra grannstaten Missouris. Under de sista åren af det senaste årtiondet har emellertid Kansas lidit betydligt af bristande nederbörd, hvarför äfven framåtskridandet af dess jordbruk - enkannerligen i de västliga trakterna - under de sista åren icke utvecklat sig så raskt som man väntat och som troligen annars skulle varit fallet.
Fordomdags var så godt som all den öppna jorden inom staten bevuxen med det s. k. buffelgräset, hvarför staten äfven vimlade af bufflar, hjortar och
annat vildt samt utgjorde ett fullkomligt paradis för de indianstammar, som innehade hela detta område. Men sedan indianerna fördrifvits därifrån, har allt storvildt utrotats af de inträngande hvita nybyggarna, hvilka i stället spridt väldiga hjordar af nötboskap, hästar och får öfver de betesmarker, där bufflarna förut ströfvade omkring. Den ymniga naturliga gräsväxten, de öfverallt förekommande källorna och vattendragen samt det torra klimatet göra Kansas särskildt lämpligt för boskapsskötsel, såsom man kan finna redan däraf att antalet hästar inom staten år 1889 uppgick till sju hundra tusen, antalet mjölkkor till ungefär lika mycket, antalet af annat nötboskap till en och trekvarts million o. s. v. Värdet af slaktdjur, ull, mejeriprodukter, höns, ägg och annat sådant, som sålts eller förbrukats inom staten, uppgick för samma år till omkring fyratio millioner dollars, medan hela värdet af årets skörd steg till något öfver ett hundra millioner.
Af metaller frambringar Kansas egentligen blott bly i sin sydöstra del, där flera grufvor bearbetas i rätt betydlig utsträckning och flera blomstrande små städer sprungit upp på grund af grufindustrien. Byggnadssten af ypperligt slag samt synnerligt lättarbetad förekommer i massor i olika delar af staten, som äfven äger betydliga kollager samt tillgångar på naturligt salt, hvaraf stora mängder årligen komma i handeln.
Af industrier är den viktigaste köttpackningsindustrien, därnäst kvarnindustrien och jämte dem bedrifves tillverkning af diverse järnvaror, jordbruksredskap,
husgerådsartiklar, åkdon o. s. v., men så när som på de två förstnämnda industrierna intar ingen af dem något särdeles viktigt rum.
Samfärdselmedel har Kansas i riklig mängd, både vattenleder längs några af sina floder och talrika järnvägar. Längs de segelbara floderna, som erbjuda den billigaste och bekvämaste frakten, skeppas det ofantliga öfverskottet af säd och boskap öster- och söder ut, medan till grufdistrikten i Colorado försändas pr
järnväg allehanda jordbruks- och mejeriprodukter, frukt,
höns, ägg o. s. v.
Undervisningsväsendet är, likasom öfverallt i Amerikas Förenta stater, mycket väl utveckladt och äger rika fonder, tack vare de frikostiga anslag af jord, som vid grundandet af de nya staterna beviljades för detta ändamål. I Kansas uppgå undervisningsväsendets egna fonder i detta nu till inemot tio millioner dollars, hvaraf dock en stor del tillsvidare är bunden i jord, som endast småningom kan säljas.
Såsom stat blef Kansas upptaget i Unionen år 1861, sedan detsamma år 1854 blifvit fråntaget indianerna samt organiseradt såsom territorium. Ända till det sistnämnda året hade olika indianstammar, af hvilka en del funnos där då Förenta staternas regering kom i besittning af området och de öfriga efteråt förflyttades dit från andra trakter, varit ensamma herrar öfver hela Kansas, där de lefde af jakt, ostörda af hvita inkräktare. En del af Unionen blef staten genom köpet af Louisiana, till hvilket äfven Kansas hörde före år 1803.
Sedan området öppnats för invandring och bebyggande, har detsamma blifvit mycket hastigt befolkadt så att invånareantalet numera uppgår till ungefär en och en half million. En stor del af dessa ha invandrat från Europa, de öfriga från de östra staterna. Skandinaver, hvaribland i synnerhet svenskar, förekomma i stor mängd inom Kansas, men på de par sista åren har invandringen dit icke varit fullt så liflig som förut, Detta har dels berott på skördar, som till följd af torkan utfallit mindre väl, dels därpå att Kansas, dess jord, klimat och öfriga förmåner höjdes ända till skyarna af landspekulanter, hvilka visste ingifva
invandrarna långt större förhoppningar än som motsvarade
verkligheten. Följden häraf blef naturligtvis missnöje
hos många, som kommit dit, och dessa utmålade åter förhållandena i ofta nog värre dager än de förtjänade. Många andra trakter i Nord-Amerika, både städer och landsbygd, ha varit utsatta för precis detsamma och ha
därigenom för någon tid hämmats i sin utveckling, men sedan allt kommit in i sina riktiga gängor igen ha saker och ting begynt skrida framåt på nytt och utvecklingen gått sin gilla gång såsom förut. Så kommer det troligen äfven att gå med Kansas, där skörden under förra året utfallit lika utomordentligt rik som i öfriga jordbrukstrakter.
Hvad nu Kansas" lämplighet såsom mål för utvandrare från den europeiska norden beträffar, så måste man behålla i minnet att endast de östra delarna af staten vanligen äro gynnade af tillräcklig nederbörd för ett jämt och säkert jordbruk. Men dessa delar af staten ha under längsta tid varit bebyggda och odlade, hvaraf åter följer att där all för åkerbruk lämplig jord länge sedan är upptagen och endast står att få mot erläggande af ett skäligen högt pris. Och längre väster ut, där jorden är lättare att erhålla, äro naturförhållandena långt mindre lämpliga för jordbruk, hvartill ännu kommer den omständigheten att i Kansas likasom öfriga präriestater, som hufvudsakligast äro
hänvisade till jordbruk, det ofta är rätt svårt att erhålla
lönande arbete hos andra under de månader då jordbruksarbetet icke pågår. Vill någon slå sig ned i Kansas, vare sig såsom jordbrukare i allmänhet eller såsom boskapsuppfödare, så bör han äga helst ett litet kapital att begynna med och bör därtill följa vårt redan ofta förut upprepade råd att helst en sommar arbeta hos någon annan jordbrukare, så att han får tillfälle att sätta sig in i statens förhållanden.
Nordbor kunna därvid påräkna god hjälp af landsmän, hvaraf en stor mängd äro farmägare i Kansas. De flesta af dem behöfva under våren, sommaren och hösten hjälp för skötandet af sitt jordbruk och äro naturligtvis hellre böjda för att använda landsmän än folk af andra nationer.
De viktigaste städerna inom staten äro:
tjugu tusen;
flesta och största slakterierna och köttpackningsaffärerna
finnas.
på privat väg insamlade medel inrättats ett större svenskt läroverk.
Närmast norr om Kansas ligger en annan af de verkliga, ännu blott delvis odlade präristaterna, nämligen
Nebraska.
Denna stat gränsar i söder till Colorado och Kansas, i öster till Missouri och Iowa, i norr till S. Dakota och i väster till Wyoming samt en del af Colorado samt har en utsträckning af inalles 76,647 kvadratmil.
Nebraska är såsom redan nämndes en af de nyare staterna i Unionen, men är på samma gång en af dem, som allra först besöktes af européer, ty redan i juli månad 1541 framträngde den spanske upptäckaren och anföraren Coronado från New Mexiko till ett område, det han benämnde Quivira och hvilket icke var annat än just en del af den nuvarande staten Nebraska. På den tiden var landet bebodt af mäktiga indianstammar, hvilka alla lydde under en gemensam härskare vid namn Totarax. Några år senare besöktes landet ånyo
af en franciskanermunk, Padilla, hvilken åtföljt Coronado på hans första tåg norr ut, men då indianerna slogo ihjäl munken, förlorade andra resande lusten att fortsätta upptäcktsförsöken, så att ingen europé veterligt visade sig inom Nebraskas område under de närmaste två hundra åren.
Först på 1750-talet besökte missionärer åter detta område, och kort efteråt begynte pälshandlare tränga in dit från olika sidor för att drifva byteshandel med indianerna. Under hela denna tid ansågs Nebraska höra till det franska kolonialområdet Louisiana och såldes jämte detta år 1803 till Förenta staternas
regering. Till en början kunde dock amerikanerna icke draga mera nytta af den nya besittningen än förut fransmännen, ty hela området innehades af krigiska indianstammar, hvilka icke tilläto något intrång på sina jaktmarker. Först år 1857 bosatte sig de första nybyggarna väster om Missouri i närheten af den handelsstation som ett bolag i St. Louis där inrättat, och ungefär samtidigt begynte utvandringen af mormonerna till den fjärran Västern, hvarvid vägen af en del togs genom Nebraska. År 1854 blef Nebraska ett
territorium, till hvilket då alla de i norr, väster och söder liggande staterna, utom Kansas, räknades, men senare
bildades af dem nya territorier, så att Nebraska år 1863
fick sin nuvarande form och utsträckning.
Från denna tid begynte den starkare tillströmningen af invandrare, så att Nebraska redan år 1867 blef upphöjdt till stat, och allt fortsättningsvis pågår ett lifligt tillopp af nybyggare, hvilka hoppas att på Nebraskas vida slätter kunna grunda sitt framtida välstånd.
Ty denna stat är en enda stor slätt, genomkorsad af en mängd större och mindre vattendrag samt endast i sitt nordvästra horn bruten af några låga höjdsträckningar, hvarjämte i statens nordliga del förekommer ett åtta tusen kvadratmil stort, ofruktbart område, kalladt »sandkullarna», på grund af de egendomliga höjder, hvilka flygsanden där bildat. Men oaktadt denna likformighet i utseendet företer Nebraska stora olikheter beträffande klimat och växtlighet. Den östra delen af staten hör ännu till de trakter, där nederbörden är tillräcklig för goda skördar af alla slags växter, hvilka alla utan undantag, men i synnerhet majs, växa förträffligt i den rikt bördiga präriejorden. Men ju längre väster ut man kommer desto mindre blir den årliga regnmängden och desto osäkrare blifva skördarna. I andra afseenden däremot är klimatet bra nog lika öfver hela staten, d. v. s. mycket varmt under sommaren och betydligt kalit under vintermånaderna, men under hela året ovanligt hälsosamt, hvilket dels beror på att Nebraska är beläget på en höjd af i
medeltal öfver två tusen fot öfver hafsytan, dels därpå att de talrika vattendragen i allmänhet hålla marken torr.
De flesta af dessa floder, bland hvilka de största äro Missouri, som på en sträcka af fem hundra mil flyter längs statens östra gräns, och Platte, som genomflyter Nebraska från väster till öster, hafva under tidernas lopp bildat vidsträckta dalsänkor, hvilka äro synnerligt fruktbara. Och då i närheten af floderna tillfälle gifves att med jämförelsevis ringa möda och kostnad anlägga inrättningar för öfvervattning af fälten, äro dessa floddalar äfven i den torrare delen af staten mera begärliga för nybyggare än resten af landet. Där regnfallet är tillräckligt har det emellertid visat sig att också den egentliga högslätten äger ypperlig jordmån, så att man i detta nu i själfva verket icke är på det klara med hvilken jord, som bättre lönar odlarens möda. Tillsvidare är det den östra delen af
staten, som är tätast befolkad och bäst odlad, medan längre väster ut väldiga sträckor ypperlig prärie jord ligga
väntande på armar, som äro villiga att bebruka densamma. På senare år ha flera kapitalstarka bolag uppstått, hvilka anlägga storartade bevattningskanaler och sedan sälja den i närheten af dessa belägna jorden åt nybyggare. Något säkrare jordbruk än det, som bedrifves på sålunda öfvervattnade fält, kan man knappast tänka sig, i synnerhet på så rik jord som ute på prä-rierna, men inköp af sådan jord fordrar naturligtvis ett visst kapital, som icke står en och hvar nykomling till buds.
Det hufvudsakliga sädesslaget, som i Nebraska odlas, är majs, men jämte detta trifvas äfven alla andra i Amerika förekommande sädessorter ypperligt öfverallt, där blott regnmängden är tillräcklig, och på samma sätt allehanda grässlag samt rotfrukter, hvilka i denna stat nå en ovanlig storlek. Uppfödning af nötboskap, hästar, får och svin lönar sig därför utmärkt, och efter hvad de sista årens erfarenhet utvisar, synes den årliga nederbörden i Nebraska småningom ökas. Detta
tillskrifver man den alltmera utbredda odlingen, hvilken
gör att jorden sättes i tillfälle att ur luften insuga en
större mängd fuktighet än då ytan är tillhårdnad och täckt af gräsväxt. Om denna ökning fortfarande kommer att göra sig gällande, så dröjer det väl icke alltför många år innan jordbruk äfven i västra Nebraska blir säkert lönande utan öfvervattning, men ännu så länge är denna metod den säkraste.
Lättare bebrukad jord än i Nebraska har ingen annan stat att uppvisa, och endast de öppna prärierna i öfriga stater kunna i detta afseende jämföras med den nu ifrågavarande. Detta utgjorde naturligtvis en stark lockelse för invandrare, i synnerhet så länge jorden kunde fås för intet eller åtminstone i det allra närmaste så. Folk strömmade till från alla håll och kanter, och den ena kvadratmilen efter den andra af Nebraskas prärier kom under odling. De stora järnvägsbolagen, hvilka ägde mycken jord inom staten,
uppläto denna till försäljning för lagt pris, och sålunda
lockades nya invandrareskaror till staten. I början lyckades äfven jordbruket där alldeles ypperligt, men
sedan kommo några ovanligt torra år och då begynte Nebraskas rykte såsom jordbruksstat gå nedåt. Det sista året, 1891, var dock åter ett gynnsamt sådant, så att farmerna i Nebraska afkastade en utomordentlig rik gröda. Torkåren hade emellertid lärt farmarna längre väster ut, där jordbruket led mest af bristen på regn, att i görligaste mån hjälpa sig själfva genom bevattningsanstalter, hvilka just under de sista åren
utvecklats mycket raskt. I detta nu uppgår Nebraskas
befolkning till öfver en million människor, hvilken
omständighet låter sluta till att någon gratisjord af värde icke mera står att erhållas i staten. Så är äfven förhållandet, men till skäligen billigt pris kan sådan ännu erhållas i flera olika trakter. Alla de nejder, där jorden ännu är billig, höra emellertid till de västra delarna af staten, hvarför vi också ville tillråda en hvar, som ämnar slå sig ned i Nebraska, att endast köpa sådan jord, som kan öfvervattnas. Ett och annat
år behöfves öfvervattning visserligen inte, men andra år ger jorden därförutom knappast någon skörd alls, hvarför också medeltalet af skördarna från icke bevattnad jord i västra Nebraska blir ytterst litet i förhållande till hvad det kunde vara, om öfvervattning blifvit begagnad. I östra delen af staten är förhållandet, såsom redan sagts, ett annat, men äfven här händer det då och då att torkan förstör en stor del af grödan.
Näst egentligt jordbruk är boskapsskötsel den viktigaste näringen i Nebraska. Förut drefs denna i stor skala, på vidsträckta områden, där boskapen fritt ströfvade omkring och hvarje ägare höll reda på sina kreatur genom märken, som brändes in i deras skinn. Ännu finnas sådana stora boskapsstationer med tillhörande ofantligt vidsträckta betesmarker längst ute i västra delen af staten, men annars har boskapsuppfödningen numera öfvergått till en allmän näring, som bedrifves äfven af mindre jordägare och i allmänhet betalar sig ypperligt.
Den förnämsta staden i Nebraska är
För invandrare, hvilka måste tänka på att genom arbete för andra först samla ihop något kapital, är Nebraska icke ett särdeles gynnsamt fält, ty såsom en nästan uteslutande jordbruksstat finnes sysselsättning för extra arbetare egentligen blott under den tid af året, då jordbruksarbeten pågå. För sådana, som äga något medel att börja med, finnas däremot nog tillfällen att få jord till skäligt pris.
*
Dakota.
De två staterna med detta namn hafva först för så kort tid sedan blifvit åtskilda och förete i själfva verket så många likheter i alla afseenden att de i sina allmänna drag lämpligast kunna behandlas tillsammans. Deras väldiga område, som upptar icke mindre än 150,932 kvadratmil, gränsar i norr till Kanada, i öster till Minnesota och en del af Iowa, i söder till Nebraska samt i väster till Wyoming och Montana. Med undantag af den sydvästligaste delen bilda de båda Dakotas en enda ofantlig slätt, genomfluten af en mängd floder, här och där afbruten af jämförelsevis låga kullar och några sjöar, men i hufvudsak en enda väldig prärie. I sydväst öfvergår denna småningom till bergland och här, i de s. k. Black Hills, ligger ett af
Förenta staternas rikaste och mest gifvande grufdistrikt.
Längst i öster äro båda staterna Dakota bebodda och odlade. Där är det årliga regnfallet tillräckligt för att under vanliga förhållanden tillåta den rika prärie-jorden att frambringa ypperliga skördar, och därför hafva invandrare strömmat dit i massor under de senaste åren, numera för hvarje år, ja, snart sagdt för hvarje månad trängande längre väster ut. Denna östra del är en ännu jämnare slätt än den väster om Missourifloden belägna, utan ett träd eller en buske, en klippa eller knappast en sten. Men trots detta är slätten ingalunda en ofruktbar öken såsom man kunde vara frestad att förmoda, utan är öfverallt, där icke plogen brutit den jämna ytan, betäckt med rik gräsväxt. Och
den jord, som framalstrar gräsväxten, har vid såväl vetenskaplig undersökning som vid praktiska odlingsförsök bevisat sig vara en af de fruktbaraste på jordklotet. Det öfversta lagret af matmylla är i allmänhet ett par fot djupt och består i regeln af verklig svart mull. Därunder träffar man vanligen ett flera fot djupt lager af till färgen brun, både ler- och sand-haltig jord, som endast behöfver läggas öppen för luft.
vatten och ljus för att också bilda ypperlig åkerjord, och under detta lager förekomma grus och sand närmast öfver ett sista lager af djup, blå lera, hvilken hindrar vattnet att sjunka djupare ned samt därigenom i någon mån mildrar verkningarna af långvarig torka. Tack vare denna fördelning af jordarterna kan åkern i Dakota i allmänhet komma till rätta samt frambringa skördar med betydligt mindre regn än på de flesta andra trakter. Om blott snöfallet under vintern är tillräckligt och försommaren bjuder på helst ett par ordentliga regn, så reder man sig i allmänhet godt, ty
den porösa ytjorden suger in hvarje vattendroppe. Lerlagret, som nästan öfverallt ligger närmast under den lösare jorden, förhindrar vattnet att bortrinna, och därför suges detsamma så snart torka inträder tillbaka upp i ytan samt kommer sålunda växternas rötter till godo.
I de flesta af Dakotas sjöar och bäckar är vattnet något salthaltigt, i många så starkt att detsamma är odrickbart, hvarjämte det ofta innehåller spår af en hop mineraliska ämnen, som gifva det en allt annat än behaglig smak. Men i de större floderna, hvilka rinna upp utanför Dakotas gränser samt mottaga tillflöden från många håll, finnes tillgång nog på vatten af bättre beskaffenhet. I afseende på floder äro båda staterna rikt lottade. Främst bland dessa står Missouri, hvilken redan vid sitt inträde i North Dakota, i dess nordvästra horn, är segelbar, samt sedan med många krökningar, under en sträcka af mera än tusen mil
flyter genom de båda staternas område. Missouri mottar en mängd tillflöden under sitt lopp genom Dakota-området, -såsom från höger: Lilla Missouri-, Big Knife-, Cannon Ball-, Grande-, Owl-, Stora Cheyenne-floderna o. s. v. samt från vänster bland en massa smärre bifloder den betydliga James- eller Dakota-floden, hvilken i sydlig riktning genomflyter nästan hela området och i sydöstra hörnet däraf förenar sig med Missouri-floden. Alla dessa större vattendrag hafva sedan i sin ordning en massa smärre tillflöden, af
hvilka dock många under sensommaren och förra delen af hösten, en del likaså under vintern, knappast hålla något vatten alls. Men för bevattningsändamål under den tid, då vatten för åkerbruksväxterna är mest af nöden, kunna de flesta af dem användas, och därför komma också de västliga delarna af de båda Dakotas att alltmera odlas, ju mera insikten om de stora fördelarna af jordbruk med konstbevattning blir spridd bland folket.
Det är i synnerhet South Dakotas östliga del, som är jämförelsevis tätt befolkad och väl odlad, och denna odling skulle långt före detta trängt öfver Missourifloden till trakterna väster därom, hvilka delvis erbjuda utmärkta tillfällen för åkerbrukare, ifall icke här skulle mött den stora Sioux-indianreservationen. Dessa indianer, hvilka fordom ägde Minnesota, de båda Dakotas samt Nebraska och en del af Iowa, ha numera så smält ihop i antal att de knappast mera utgöra trettio tusen individer, hvilka alla trängts tillsammans på denna ena reservation. Och då äfven den är betydligt större än hvad rödskinnen noga taget behöfva, har Förenta staternas regering nyligen köpt en del däraf för att upplåta densamma för nybyggare. I detta nu pågå som bäst undersökningar och mätningar inom det köpta området, och så snart de äro afslutade kommer detsamma otvifvelaktigt att öppnas för inflyttning. Hela det köpta territoriet består af elfva millioner acres, men däraf utgöres en betydlig del af jord, som icke har synnerligt stort värde för jordbrukare, hvaremot en annan del uppgifves vara af i allo utmärkt beskaffenhet. Ett storartadt tillfälle att förvärfva jord på billiga villkor kommer i alla händelser här att yppa sig, om man ock kan vara säker om att mången, då rusningen till det nya området börjar, kommer att finna sina förhoppningar svikna.
Väster om den stora indianreservationen vidtar det s. k. Black Hills-området, de båda Dakotas enda bergstrakt. Hittills har detta område egentligen varit kändt endast för sin rikedom på ädla metaller, hvaraf dess
grufvor under tioårsperioden 1877 - 1887 frambragt i det närmaste trettionio millioner dollars. Men sedan järnvägar byggts till detta distrikt har också åkerbruket och i synnerhet boskapsskötseln där begynt tillvinna sig allt större uppmärksamhet så att numera alla de fruktbara dalsänkorna mellan de metallförande bergen torde vara mer eller mindre väl odlade. Jordbruket i denna bergstrakt gynnas af att regnfallet är större än ute på slätterna liksom däraf att de många grufstäderna erbjuda nära belägna och lätt tillgängliga afsättningsorter för landtmannaprodukter af olika slag.
För egentliga jordbrukare erbjuda emellertid de delar af South Dakota, hvilka nu äro tillgängliga för nybyggare, icke alltför stora lockelser, ty i östern, där klimatet är gynnsamt och samfärdselförhållandena utvecklade, är befolkningen redan så talrik att all den bästa jorden är upptagen. Det som finnes kvar står endera rätt högt i pris eller är icke af bästa beskaffenhet. Och långt väster ut - undantagande Black Hillsdistriktet - äro regnförhållandena allt annat än uppmuntrande, hvarjämte äfven samfärdselväsendet ännu icke är tillräckligt utveckladt för att i en snar framtid låta hoppas på goda och billiga förbindelser. Dessa delar af staten lämpa sig vida bättre för boskapsskötsel, och sådan har äfven i allt större skala begynt bedrifvas där under senare tider. För denna jordbrukets bihandtering, parad med åkerbruk i mindre
utsträckning, erbjuda också de aflägsnare delarna af staten
många fördelar, hvarför det torde få anses såsom säkert att den framtida utvecklingen kommer att gå i denna riktning.
Endast den ofvannämnda, nyinköpta delen af Sioux-reservationen (reservation kallas i Amerika ett område, som blifvit undantaget för indianers räkning) kommer att skänka äfven medellösa nybyggare tillfällen att slå sig ned i South Dakota. Men därvid bör man komma ihåg att de jordbitar, som af tillärnade farmare där kunna upptagas, äro högst olika till sin beskaffenhet, att endast den som på förhand gjort sig förtrogen med
förhållandena i nejden kan vara något så när säker om att komma åt god farm jord, då en gång rusningen dit in begynner, samt vidare att sådant upptagande af jord i en nyöppnad trakt, där man löper i kapp med tusentals andra människor, hvilka oftast äro färdiga att använda hvilka medel som helst för att vinna någon fördel, är ett slags hasardspel, i hvilket den hederlige och andras rättigheter respekterande individen har alla utsikter att förlora, men högst få att vinna.
Det var först år 1888 som de båda Dakotas, hvilka dittills utgjort ett gemensamt territorium, blefvo delade i två sådana, och sedan hvartdera visat sig äga en tillräckligt stor befolkning för att bli upptaget såsom stat, blefvo de följande år mottagna bland de öfriga Unionsstaterna. Numera har South Dakota en befolkning af något öfver tre hundra tusen personer, men så snart de elfva millionerna acres af
Sioux-reservationen bli öppnade för nybyggare kommer en lika
snabb som stark folkökning ovillkorligen att äga rum.
Beträffande klimatet likna de båda staterna hvarandra i det allra närmaste och äga stark värme om sommaren och betydlig köld om vintern. Snöfallet är vissa vintrar mycket starkt, under andra åter rätt obetydligt, men begynner i hvardera fallen vanligen först på vårvintern. Under större delen däraf är marken endast sparsamt betäckt med snö, medan kölden, tack vare den särdeles torra och rena luften, endast
sällan kännes besvärlig. Men så kommer någon gång emellan en af de riktiga präriesnöstormarna, de s. k. blizzards, och då först visar sig Dakota-klimatet i all sin stränghet. Vinden sveper med oerhörd styrka öfver de trädlösa slätterna, där ingenting hejdar dess framfart, hvirflande snön framför sig i sådana massor att människor och boskap, som äro ute och ej i hast kunna finna skydd, begrafvas och frysa ihjäl. Vanligen räcka sådana stormar icke synnerligt länge i en fortsättning, men då de upphöra inträder den starkaste köld, som öfver hufvud taget förekommer ute på
prärierna. Då gäller det att hafva tillräckligt bränsleförråd
i hela huset och tillräckligt foder för kreaturen i närmaste närhet, ty någon gång händer det att den starka
kölden fortfar en längre tid, och då är den olycklig, som inte varit förtänksam nog.
Det enda bränslet ute på slätterna är stenkol, som förekommer ymnigt nog inom båda Dakota-staterna, så att mångenstädes farmaren kan gräfva upp sitt kolbehof på sin egen mark. Öfverallt är bränslet billigt, men detsamma kan icke sägas om byggnadsvirke, hvilket måste köpas på ofta rätt långt afstånd. Följden däraf är också att man i allmänhet ute på prärierna är mycket sparsam beträffande uppförandet af byggnader. Många - ja, kanske de flesta - nybyggare ha till början bott åratal i jordkulor, hvilka endast med taket sticka upp öfver marken, och få äro i sanning de, hvilka mäktat uppföra sådana uthusbyggnader som man i norra Europa anser vara oundgängligt nödvändiga för
att härbergera kreatur, dragare och redskap. Men sådana svårigheter äro icke så farliga och omöjliga att uthärda som de förefalla den ovane. Tusental nordbor, som genomgått dem alla, bygga och bo i detta nu ute på Dakotas prärier och äga farmer, hvarom de aldrig skulle vågat ens drömma i sitt hemland.
Det är i synnerhet North Dakota, som under de sista åren begynt tillvinna sig allt större uppmärksamhet från nordiska invandrares sida, och otvifvelaktigt är att de närmaste åren komma att bevittna en utveckling i jordbruk inom denna stat, hvartill maken torde få efterletas långt och länge, ty ingen annan trakt i Nord-Amerika har numera en sådan mängd, dels alldeles fri, dels mycket billig, god och fruktbar jord att erbjuda nybyggare, som North Dakota. Dess befolkning i detta nu stiger icke fullt till två hundra
tusen personer, medan godt tre millioner människor kunde få rum på dess slätter utan att bo lika tätt som t. ex. i Iowa, för att nu icke alls tala om de östra staterna. Och största delen af all den jord, som nu är oupptagen, är af ypperlig beskaffenhet, fullt jämförlig med det mesta af den, som redan är odlad.
Skillnaden ligger endast i regnförhållandena, hvilka i de östra delarna af staten äro ofantligt mycket gynnsammare än i de västra, där öfvervattning af fälten tillsvidare torde vara nödvändig för erhållande af säkra skördar. Visst har man i North Dakota likasom längre söder ut trott sig kunna med säkerhet fastställa att regnmängden år för år blir större och således de västra trakterna bättre och bättre ägnade för jordbruk, men en sådan förändring tar naturligtvis lång tid innan densamma blir af full nytta och tillräckligt genomgående för att förbättra och omskapa förhållandena i ett så vidsträckt område som North Dakota väster om Missourifloden.
Ty äfven i North Dakota bildar denna flod så att säga gränsen mellan de östra, tätare befolkade samt bättre odlade och de västra, mera ödsliga trakterna. Men skillnaden är här icke så i ögonen fallande som i South Dakota. Dels är icke heller den östra delen af den nordligare staten lika väl odlad som motsvarande trakter söder ut, dels har odlingen icke rönt sådant motstånd under sitt framträngande mot väster så att också på andra sidan Missouri spår däraf finnas. Endast Red River-flodens dal, längs gränsen mot Minnesota, är lika fullständigt, måhända äfven till större utsträckning, odlad som östligaste delen af den sydligare staten. Denna dal, som sträcker sig från söder mot norr till en längd af öfver två hundra och en bredd af ungefär fyratio mil, är den del af North Dakota,
som först kommit under fullständig odling. Själfva Red River-floden bildar gränsen mot Minnesota och delar dalen i två hälfter af nästan alldeles lika storlek, och i hela sin utsträckning är denna dal en enda slätt, med flera fot djup matjord samt af särdeles stor fruktbarhet. Det är så godt som uteslutande hvete man här odlar, och tack vare jordmånen samt klimatet ernär hvetet i dessa trakter en del särskilda egenskaper, hvilka göra detsamma till det erkändt bästa i hela världen. Det kallas nr 1 Hard (hårdt) och betalas med högre pris än alla andra hvetesorter, hvarjämte det
går så säkert till i denna floddal att skördarna blott ytterst sällan felslå. Häraf följer naturligtvis att all
jord i Red River-dalen länge sedan är såld, hufvudsakligen till farmare, som redan bragt densamma i odling, men delvis äfven till landspekulanter, hvilka fortfarande hafva jord till salu, ehuru till jämförelsevis höga pris, hvarför knappt någon annan än den, som redan samlat något kapital, numera kan tänka på att slå sig ned såsom farmare i denna trakt. Men för den, som har medel att köpa ett stycke af den rika Red Riverjorden samt förse sig med dragare och redskap utan att åsamka sig en alltför stor skuldbörda, kan och bör jordbruk i denna nejd löna sig ypperligt.
Järnvägs-linier finnas på lämpligt afstånd och längs dem hafva flera städer, af hvilka Fargo är den betydligaste,
uppstått, så att farmaren utan mycket besvär kan både sälja sina alster och köpa sina förnödenheter i närmaste närhet.
Men Red River-dalen är icke den enda trakt där det hårda vårhvetet, kändt såsom nummer ett, trifves och ger skördar. Likasom i hela nordliga Minnesota går detsamma väl till också öfverallt i North Dakota, där öfver hufvud taget hveteodlingen vunnit insteg, och i de öfriga delarna af staten finnes ännu ledig jord i massor, desto mera ju längre väster ut man kommer. Sådan nyupptagen jord kan nybyggaren på flerahanda sätt komma åt, ty i North Dakota gälla ytterst frikostiga lagar angående den icke upptagna jorden.
Den mest kända af dessa är den så kallade Homestead-lagen, enligt hvilken en hvar, man eller kvinna, som är medborgare i Förenta Staterna eller förklarat det vara sin afsikt att bli sådan, äger rätt att af statens jord upptaga ett stycke af 160 acres (128 svenska tunnland) på villkor endast att han eller hon inom högst sex månader börjar odling däraf samt fortsätter sådan odling under minst fem år, under hvilken tid odlaren måste bo och hafva sitt hemvist på sålunda upptagen jord. För att få sådan fordras en skriftlig
ansökan, ingifven till närmaste statens offentliga
landtkontor, samt erläggande af en afgift, som uppgår till
aderton a tjugutvå dollars. Jord, som på detta sätt kan erhållas, finnes ännu i mängd i North Dakota, men det är naturligtvis icke jord, som ligger i omedelbar närhet af järnvägarna eller de större vattendragen. Den, som vill upptaga homestead-jord, måste begifva sig längre inåt landet och gifva sig till tåls tills omnejden blir bebyggd och odlad, då vanligen också samfärdsellinierna utsträckas ända fram till honom. Men också för att börja farmning på sådan jord måste nybyggaren äga något penningar. Annars får han sätta sig i skuld för dragare, redskap, utsäde med mera, och då behöfves endast ett missväxtår för att han skall vara ruinerad, något som händt mer än en af dem,
hvilka trott sig vara säkra så snart de fått själfva jorden.
En annan lag, som benämnes Desert Land Act, gäller ännu, enligt hvilken jord i North Dakota kan fås på goda villkor. Denna stadgar att en hvar, som vill anlägga ett öfvervattningssystem för jord, som icke utan bevattning frambringar några växter, kan utan någon vidare kostnad än den för själfva öfvervattningen samt mot erläggande af en doller pr acre erhålla ända till 640 acres sådan mark. En nybyggare, som icke skyr arbete - eller ännu hellre ett par sådana tillsammans - kunna på grund af denna lag lätt nog
skaffa sig en första klassens farm i de västra delarna af staten. Där finnes i närheten af vattendragen jord i mängd, som faller under denna lag, och stort annat än arbete behöfves icke heller för att åstadkomma de nödiga kanalerna, hvilka i allmänhet där ute på prärien anläggas på ett mycket enkelt sätt. Har han blott medel tillräckligt för att kunna lefva och arbeta ett år eller så utan imkomster, så är han bärgad karl för framtiden, ty så snart han blott kan bevattna några tiotal acres kan han reda sig, och lagen ger honom tre års tid för att göra i ordning öfvervattningen för hela den areal han anmält sig sinnad att sålunda upptaga. Några duktiga karlar, hvilka sparat tillräckligt för att
kunna lifnära sig under den första tiden och i bolag upptaga ett sådant 640 acres-stycke, kunna på en sådan
affär komma sig till välstånd inom kortare tid än med annat jordbruk, ty säkrare sådant gifves öfver hufvud taget icke än det, som bedrifves med bevattning ute på prärierna.
Den största tillgången på oupptagen jord är dock den, som utgöres af det land, hvilket gifvits åt de stora järnvägsbolagen, hvilka allenast i North Dakota äga milliontals acres. Sådan jord säljes till olika pris
beroende på dess beskaffenhet och läge, men i allmänhet äro prisen rätt låga och variera i östliga delen af North Dakota från fyra till sex dollars pr acre för åkerbruksjord och från tre till fyra dollars per acre för betesmark samt i västra delen af staten från tre till tre och en half dollars pr acre. Därvid är ytterligare att märka att köparen tillåtes af betala priset under förloppet af fem på hvarandra följande år, hvarvid en sjettedel måste betalas kontant samt på resten erläggas sju procents ränta. Såsom en hvar kan inse äro såväl pris som betalningsvillkor vid köp af jord af järnvägsstyrelsen mycket lätta, men däraf bör ingen heller låta fresta sig till att lättsinnigt lägga sig till med en farm ute på prärierna. Det är långt bättre att vänta något år tills man har något så när säkra utsikter än att löpa risken att misslyckas och nödgas börja på nytt, ty det tar ännu mycket längre tid. En regel, som ingen torde finna sig illa af att följa i detta fall, är den att icke köpa jord utan att hafva så stora tillgångar att, sedan den första afbetalningen blifvit gjord och hus,
redskap och annat nödigt blifvit inköpt, tillräckligt finnes öfver för att kunna verkställa ett annat års afbetalning, i händelse af missväxt. Så mycket borde nybyggaren i alla fall behålla i reserv, ty annars spelar
han ett allt för högt spel och riskerar att vid den första af de motgångar, som oftast inträffa, genast stå på bar backe.
Det finnes visst många, som börjat sitt jordbruk med ofantligt små, ofta nästan inga medel alls, och
som det oaktadt lyckats arbeta sig fram till välstånd, men det är mera tur än något annat, och undantagsfallen bör man icke taga som exempel, ty - vi upprepa det ännu en gång - oaktadt jordmånens stora bördighet och klimatets lämplighet, lider jordbruket i North Dakota liksom allt annat sådant af stora vanskligheter, i synnerhet för den, som följer den vanliga metoden i dessa nejder att endast odla säd. Torka, hagelfall och någon gång frost äro de värsta vanskligheterna jordbrukaren där ute på prärierna har att bekämpa.
Men jämte sädesodlingen har boskapsskötseln i allmänhet begynt mera omhuldas i North Dakota, i synnerhet under de senaste åren fårskötseln, hvilken synes lofva synnerligt godt för en hel del trakter, som annars skulle få vänta länge på bebyggare. I närheten af städerna lönar sig mejerihandteringen väl och längre borta såväl nötboskaps- som hästuppfödning jämte åkerbruk på jord, som lämpar sig därför. Men dessa industrier tarfva större kapital än de flesta nybyggare äro i tillfälle att nedlägga i sina affärer, och för alla dessa är fårskötseln en ypperlig medelväg. Väster om Missouri-floden finnas oerhörda sträckor af jord, som utmärkt väl lämpar sig för denna gren af landtbruket, och väljer nybyggaren sin farm riktigt kan han alltid längs någon bäck eller flod finna jord, som lätt låter öfvervattna sig och sålunda med jämförelsevis ringa
möda ger honom skördar af allt hvad han behöfver för sig och sin familj i lifsmedelsväg, medan den öfriga, torrare marken lämnar tillräckligt bete för de fårhjordar, hvilkas afkastning skola utgöra hans hufvudsakliga inkomst. För att börja sådan farmning i tillräckligt stor skala för att kunna lifnära sig därmed behöfver nybyggaren ej något mycket stort kapital, och ingen hindrar honom från att ute på den vida prärien bärga allt det vinterfoder han någonsin kan behöfva för sina djur. Och då trakten en gång blir så bebyggd att han icke mera kan slå hö hvar helst han själf vill, bör
han ha hunnit så långt med sin farm att han själf alstrar både säd och hö tillräckligt för alla sina behof.
Något stort kapital behöfver nybyggaren, såsom sagdt, icke för att begynna sådan farmning som här ofvan omnämnts, men arbetsförmåga behöfver han och seg uthållighet för att icke låta sig nedslås af de motgångar han nog i början blir utsatt för, och därtill ett friskt lynne för att icke vantrifvas ute på den oändliga slätten, där han kan hafva en dagsresa till närmaste granne och där intet träd, ingen buske, ingen klippa afbryter den jämna enformigheten, den han alis inte är van vid från sin hembygd. Dessa alla egenskaper besitter knappt något annat folk i lika hög grad som männen från den europeiska norden, och däraf kommer det väl till en stor del att så många af dem dragit dit ut på de vida slätterna och där byggt sina hem samt grundlagt sitt och sina barns välstånd. Både svenskar, norrmän och danskar samt finnar ha bildat hela byalag på Dakotas prärier, och i de flesta fall ha de i längden slagit sig väl ut. De flesta ha fått genomgå stora svårigheter i början, många ha fått lida verklig nöd och några få gått helt och hållet under i kampen för välstånd och oberoende, men de flesta ha nått sitt mål eller äro på god väg att nå det och ha nu länge sedan glömt de svåra åren under njutandet af sitt arbetes frukter. Svårigheter och motgångar har den fattige nybörjaren att bekämpa öfverallt i världen, men ingenstädes har han större utsikter att gå med seger ur kampen än i de trakter af Nord-Amerikas
Förenta Stater, där bördig jord ännu står honom till buds på billiga villkor, och bland sådana trakter intar North Dakota ingalunda det sista rummet.
Gynnsamt för farmarna och andra invånare i de båda Dakota staterna är deras utmärkt hälsosamma klimat, hvilket i själfva verket knappast kunde vara bättre. Hvarken hettan om sommaren eller kölden om vintern kännas på långt när så besvärliga som i de östra staterna, tack vare luftens torrhet och renhet, och detta verkar naturligtvis på invånarnas i dessa
trakter arbetsförmåga. Vidare har Unions-regeringen träffat lika liberala som visa åtgärder för att för all framtid säkerställa ett omfattande och dugligt skolväsende med fri undervisning för alla; och slutligen göra de stora järnvägsbolagen, hvilkas linier genomlöpa dessa stater, allt sitt till för att underlätta samfärdseln, byggande sidobanor till alla distrikt, där en raskare utveckling gör sig märkbar, samt öppnande stationer och inrättande växelpunkter öfverallt där behofvet sådant påkallar. Ingen behöfver därför befara att han för lång framtid kommer att bo i en ödemark, om han också till en början slår sig ned
tämligen långt från de bebodda trakterna. Odlingen skrider numera så raskt framåt också ute på prärierna att den snart nog kommer att hafva bredt ut sig till deras yttersta beboeliga och odlingsbara delar.
En omständighet af vikt för nykomlingar är den att arbete såväl i South som North Dakota i allmänhet är svårt att finna, undantagande endast den bråda tiden vid jordbruket, då sådant lätt står att få. Det är därför svårare i Dakota än till exempel i Minnesota att få arbete på den trakt, där man har för afsikt att slå sig ned såsom farmare och sålunda småningom sätta sig in i förhållandena, innan man börjar på egen hand. Den, som vill göra detta, måste därför infinna sig i god tid på våren, då han jämförelsevis lätt kan få arbete ända till följande vinter, och detta bör i regeln vara tillräckligt för hans ändamål. Under den påföljande vintern har han sedan tillfällen nog att se sig
omkring efter en jordbit för egen räkning, så att han genast på våren kan börja arbetet för sitt framtida välstånd. Förberedd genom en sommars arbete vid sådant jordbruk som han själf kommer att bedrifva ute på prärien, bör det vara honom betydligt lättare att genast komma in i de riktiga gängorna och sålunda att undvika en hel del misstag, hvilka han annars alltid måste begå.
*
Montana.
Montana är den största af de nordliga staterna och öfverträffas i afseende på sin till 143,776 kvadratmil uppgående ytvidd endast af California och Texas. I öster gränsar staten till Dakota, i norr till Kanada, i väster till Idaho och i söder delvis till samma stat samt till Wyoming. Montanas sydligaste gräns ligger ungefär lika långt norr som städerna St. Paul och Minneapolis i Minnesota, men oaktadt det nordliga läget är statens klimat långt mildare än längre mot öster, ty i Montana gör sig redan inflytandet af de varma vindarna från Stilla hafvet märkbart, så att snön under vintern sällan ligger kvar på marken mera än några få dagar åt gången.
Staten Montana är i hufvudsak ett bergland, ehuru dess östra del bildar en stor högslätt i oafbruten fortsättning af Dakotas prärier. Denna högslätt stiger jämt och ganska hastigt - med ungefär åtta fot på milen - mot väster ända till de första utsprången af klippbergen, hvilka upptaga största delen af de mellersta och västra delarna af staten. Denna väldiga högslätt, som genomflytes af flera floder, bland hvilka Missouri- och Yellowstone-floderna äro de största, ligger till hela sin utsträckning inom det stora bälte af land, hvilket regelbundet hvarje sommar hemsökes af den strängaste torka. Allt åkerbruk på själfva slätten är
därför omöjligt, utan användes jorden där uteslutande såsom betesmark. Ty oaktadt torkan växa ett par mycket närande grässlag i stora mängder på Montanas slätter, och dessa gräs besitta dessutom den värdefulla egenskapen att torka till näringsrikt hö på rot, så att någon höbärgning för de stora boskapshjordarna i Montana så godt som aldrig kommer i fråga. Hela vintern igenom gå kreaturen ute och lifnära sig med det ur snön framstickande torra gräset, hvilket är så kraftigt att djuren vanligen på våren äro i lika godt hull som på hösten, då de släpptes ut. Endast under ovanligt
stränga vintrar händer det att boskapen lider af brist på föda och af väderleken och då har det till och med händt att stora massor bokstafligen svält ihjäl. Sådant inträffar dock mycket sällan, och därför är boskapsuppfödning på Montanas slätter i allmänhet en mycket lönande sysselsättning. Sådan jord som den i allmänhet till betesmarker begagnade finnes ännu i stora massor att tillgå och kan vanligen fås för rätt billigt pris, men då i alla händelser för anläggning af en så kallad boskaps-farm ett betydligt kapital fordras - för inköp af afvelsdjur, uppförande af de nödvändigaste byggnaderna, inhägnader och så vidare - torde det i allmänhet knappast kunna komma i fråga för nykomlingar till Amerika att slå sig på denna
industri.
Det är endast fårskötseln, som kan bedrifvas med ett litet begynnelsekapital, och därför har den under senare år börjat sprida sig betydligt äfven i Montana. Det torra klimatet och den kraftiga gräsväxten på prärierna bidraga hvardera till att göra östra delen af staten särskildt lämplig för fårafvel och gäller därför härom detsamma som vi uttalade angående denna industri i North Dakota, eller att den, som rätt väljer sitt land, så att han längs någon flod eller bäck kan inrätta öfvervattning af så mycken åker, som han behöfver för egen räkning, nog kan göra sig räkning på att slå sig väl ut i Montana med fårskötseln såsom egentlig förvärfskälla. Men därvid bör han hafva i
minnet, att Montana är ännu långt ödsligare än North Dakota och att det naturenligt måste räcka mycket längre tid innan odlingen tränger fram till dessa trakter. På grund häraf äro vi också öfvertygade om att det ännu kommer att dröja rätt lång tid innan slätterna i östra Montana kunna bli föremål för lika liflig invandring som de längre öster ut belägna.
Något annat jordbruk än sådant med tillhjälp af öfvervattning förekommer knappast alls i hela staten, och därför har naturligtvis allt jordbruk tvungits att hålla sig till själfva floddalarna och andra lågländta
ställen, dit vatten med lätthet kan ledas. Jordmånen på sådana ställen är vanligen utmärkt bördig, så att sålunda bevattnade fält i allmänhet lämna mycket rika skördar. Men klart är tillika att sådan jord, belägen på drägligt afstånd från städer och järnvägslinier, skall vara upptagen till sista acres, så att den, som numera vill lägga sig till sådant land i Montana, måste vara beredd på att draga ganska långt in i vildmarken. Men vill han göra det, så kan han också vara tämligen säker om, både att få rika skördar och att kunna afsätta alla sina alster utan att behöfva betala långa och dryga järnvägsfrakter för dem, ty ehuru Montana ännu icke har mer än ett hundra fyrtio tusen invånare, frambringar statens eget jordbruk på långt när icke tillräckligt af födoämnen för dem, utan måste sådana
hämtas från andra stater. Det är i synnerhet i västra delen af Montana som sådana jämförelsevis lätt bevattnade dalsänkor talrikt förekomma, och där finnas nog ännu tillfällen för nybyggare att slå sig ned. Men det ser i allmänhet ut som om en hvar nykomling till Montanas bergstrakter inom kort blefve smittad af den allmänna febern att arbeta i grufvorna eller själf begifva sig ut på grufletning.
Ty det är grufdriften och i främsta rummet tillgången på guld som gjort Montana vida kändt. Med undantag af California, det egentliga guldlandet, finnes väl knappast någon trakt på jordklotet, där så oerhörda massor guld inom en kort tid producerats som i staten Montanas bergstrakter, och allt ännu fortfara de rika grufvorna där att årligen gifva millioner och åter millioner af den kostbara metallen. Det var då guldtillgången i Californias bäck- och floddalar började minskas som guldsökarna spredo sig öfverallt kring bergstrakterna, och snart nog funno de att vissa delar af Montana blott föga gåfvo efter guldlandet själft i rikedom. Folk begynte strömma dit i massor, och
guld vaskades öfverallt så att tills dato icke mindre än
ett hundra femtio millioner dollars i guld blifvit erhållna allenast från vaskerierna, för att icke alls tala
om alla de millioner som vunnits ur grufvorna. Numera äro naturligtvis alla de bästa fälten utvaskade, men ännu syssla många hundra personer, som åtnöja sig med en måttlig dagsförtjänst, med vaskning af guld på ställen, som föraktats af dem, hvilka hoppades kunna inom kort tid förvärfva sig storartad rikedom på sådant arbete. De platser, där en man kan förtjäna sitt lifsuppehälle med guldvaskning, äro dock numera blifna så sällsynta, att det vore nära på vansinne för någon att med detta mål för ögonen begifva sig till Montana.
Det mesta af Montanas guld, ja, nära på allt däraf vinnes numera ur grufvor, i hvilka tusentals arbetare sysselsättas. Malmen innehåller i allmänhet både guld,
silfver, koppar och bly, hvarför storartade och ytterst
dyrbara smältverk äro af nöden för att kunna särskilja de olika metallerna från hvarandra, På grund häraf är det omöjligt för en person med endast små medel att idka någon grufdrift, utan är han endera tvungen att sälja den grufva han upptäckt eller också att endast bryta malmen samt sedermera sälja denna till något af de rika bolag, hvilka äga smältverken. Det enda en fattig karl med egna krafter kan företaga sig är att bedrifva malmletning i bergstrakterna, men för att kunna räkna på någon framgång i denna sysselsättning - hvilken alltid är högst osäker - måste han inne-hafva en hel del kunskaper, hvilka i allmänhet endast förvärfvas under långvarigt arbete i grufvorna och bergverken. Icke heller denna handtering är därför lämpad för nykomlingar till Amerika eller öfver hufvud taget för folk, som icke sysslat med dylika saker
förut.
Hvad åter arbete i grufvorna angår, så betalas sådant i allmänhet väl, och i en mängd fall hafva arbetarna tillfälle att arbeta »på styck», hvarvid naturligtvis en duktig arbetare är i tillfälle att förtjäna betydligt mera än vid arbete för dagspenning. Men därvid äro tvenne omständigheter att beakta och ihågkomma, först att i Amerika finnas massor af gamla
grufarbetare, hvilka naturligtvis strömma dit, hvarest
arbetslönerna stå högst och därvid alltid kunna räkna på att erhålla arbete framom sådana, som icke förut sysslat med liknande värf. Och för det andra att efterfrågan på arbetare i Montanas grufvor icke är obegränsad. En och annan ny grufva öppnas visst emellanåt, men numera användas maskiner i stort antal vid deras bearbetande så att antalet arbetare för hand icke behöfver vara lika stort som fordomdags. Och i de äldre grufvorna finnes alltid en stam af gamla arbetare, som under alla vanliga förhållanden stanna kvar samt, då nya arbetare behöfvas, ofta skaffa sina vänner och bekanta från andra trakter anställning.
Vid grufdrift likasom vid all industriel verksamhet omsättas naturligtvis årligen en hel del arbetare, och
därför kunna nog hvarje år åtskilliga äfven nykomlingar räkna på arbete i Montanas grufvor, men någon lämplig trakt för utvandring i större skala är Montanas bergverkdistrikt icke. I allmänhet ville vi till och med meddela det råd, att endast den, som har vänner och bekanta anställda där borta och genom dem kan räkna på arbete, bör tänka på dessa trakter, men därvid anse vi oss dock böra påminna om att en arbetslön, som i andra nejder förefaller mycket hög, icke är det i Montana, där i allmänhet prisen på allehanda
förnödenheter äro mycket högt uppdrifna. Och därtill komma
ännu de otaliga frestelser, för hvilka arbetaren i sådana
trakter är utsatt, frestelser, hvarom den, som icke själf
besökt ett amerikanskt grufdistrikt, knappast kan hafva en föreställning. Städerna i grufdistrikten äro öfverfulla af krogar, spelhus och mera sådant, arbetaren tas emot som en furste öfver allt hvart han kommer, så länge han har pengar på fickan och är villig att strö dem omkring, spelare, svindlare och skojare vimla öfverallt och använda all sin slughet för att plundra de okunniga arbetarna, som efter ofta månadslångt, tungt arbete komma in till en stad för att hafva något nöje af sina hårdt förvärfvade styfrar och så vidare. Det är omöjligt att närmare beskrifva alla de försåt som lura
på den oerfarne i grufdistriktens städer, och det måste
förefalla den, som aldrig sett lifvet på sådana platser,
svårt att tro på tillvaron af sådana faror, men att det
verkligen förhåller sig så kan en hvar intyga, som besökt dylika orter och gjort sig mödan att blicka in i hithörande förhållanden.
De förnämsta städerna i Montana, hvilket först för tre år sedan blef upptaget bland staternas antal, äro
högslätt, omgifven af berg, och upptar en grund, hvilken
fordom var ett af de rikare guldvaskningsfälten i staten, så att i själfva verket så godt som hvarenda kvadratfots yta af den mark, hvarpå staden nu är byggd, i tiden varit uppgräfd och genömvaskad, och många tusental äro de dollars, som blifvit vunna därur. Staden är ännu helt ung och har något stannat i sin utveckling under de sista åren, men torde nog komma att gå framåt igen då lefnads- och arbetsförhållandena i Montana vinna mera stadga. Någon vidare lämplig arbetsplats för nykomlingar är Helena icke för närvarande.
Butte åter är hufvudstaden i grufdistriktet. I själfva
staden finnas öppningarna till några af de rikaste
grufvorna, och nästan hvart och ett af de berg, som omgifva densamma, innehålla en eller flera grufvor. Några stora smältverk finnas äfven i Butte, hvarför orten också vanligen är inhöljd i ett väldigt moln af svafvelhaltig rök, som gör vistelsen där allt annat än behaglig för den vid sådan luft ovane. Alla dessa verk göra emellertid Butte till en mycket liflig stad, där stora massor af penningar omsättas. Den största koppargrufva i världen, den så kallade Anacondagrufvan, ligger äfven i Butte, men i den har nu en längre tid allt arbete varit nedlagdt.
I bergstrakterna försiggår en del timmerarbete, men i rätt liten utsträckning, och på flera ställen bearbetas äfven kolgrufvor, men ingen af dessa industrier tarfvar i allmänhet något stort årligt tillskott af arbetare, hvarför vi anse oss ha allt skäl att upprepa vårt råd till nykomlingar att icke resa till Montana.
*
Washington.
Närmast väster om Montana skjuter en flik af staten Idaho upp mot norr, men då största delen af denna stat ligger långt sydligare, kunna vi så godt behandla densamma senare och nu genast öfvergå till den längst i nordväst liggande staten af Unionen, eller Washington. Denna gränsar i öster till Idaho, i norr till Kanada, i väster till Stilla hafvet och i söder till Oregon samt upptar en areal af inalles 68,000 kvadratmil, hvaraf en mycket stor del utgöres af så godt som oafbruten skogsmark.
Den första upptäckten af det område, som nu omfattar de båda staterna Washington och Oregon, inföll redan år 1579, då en engelsk sjöfarande, Francis Drake, seglade längs en del af detta områdes kust. På två hundra år efter denna Drakes resa nådde ingen hvit man så långt norr ut på Stillahafssidan, men 1774 seglade en spansk sjöfarare längs Oregons kust, och år 1788 skickade några Boston-köpmän tvenne fartyg rundt Cap Horn för att köpa upp pälsverk längs
nordvästkusten, och en af befälhafvarna på dessa fartyg
upptäckte under sin resa bland annat mynningen af den
väldiga Columbia-floden, hvilken numera i väster utgör
gränsen mellan de båda staterna. Efter denna tid sändes af amerikanarna så godt som hvarje år expeditioner ut till dessa aflägsna trakter för att drifva handel med indianerna, hvilka mot allehanda varor bytte sina förråd af mer eller mindre dyrbart pälsverk. Men icke förrän år 1793 lyckades någon resande komma tvärs öfver Amerikas fastland ända ut till Stillahafskusten, hvarefter sedan småningom expeditioner begynte leta sig väg dit ut.
Köpmän och missionärer gjorde sedermera flera resor till nordvästern, både sjöledes, rundt Cap Horn, och tvärs öfver kontinenten, samt begynte anlägga fasta stationer i de nyupptäckta landsdelarna, medan samtidigt engelsmännen från nordost trängde in dit och
satte sig i besittning af hela området, hvilket för dem var af värde på grund af rikedomen på pälsdjur och andra produkter, dem indianerna voro villiga att samla och utbyta mot allehanda kramvaror. Först år 1818 återgafs området åt Förenta Staterna, men dispyterna om den egentliga äganderätten till landet fortforo ända in på 1840-talet, efter hvilken tid England i allo erkänt Förenta Staterna såsom rätter ägare därtill.
År 1853 delades det stora området i tvenne territorier, Oregon och Washington, sedan den sydligare delen däraf, det nuvarande Oregon, redan dragit till sig en massa utvandrare, hvilka lockats dit af den fruktbara jordmånen och det milda klimatet. Washington utvecklades efter skilsmässan från Oregon rätt långsamt, och de första nybyggarna där hade under långa tider många lidanden att utstå genom indianerna, med hvilka flera blodiga och bittra krig utkämpades. Det är först under de sista tjugu à tjugufem åren Washington, som år 1889 upptogs bland staterna, skridit raskare framåt och under den allra sista tiden har detta framåtskridande varit så snabbt att staten nog inom kort kommer att höra till de rikaste i hela
Unionen. För tio år sedan fanns i hela staten knappast mera än en ort, som förtjänade benämningen stad och ägde mera än ett tusen invånare, nu finnes där väl ett dussin så stora städer och däribland tvenne med en befolkning af mellan trettio och fyratio tusen personer, medan invånareantalet i hela staten år 1890 stigit till omkring tre hundra femtio tusen, utom ett tiotal tusen indianer.
Staten Washington består så att säga af tre delar, räknadt från öster åt väster, och alla dessa delar skilja sig beträffande både klimat, jordmån och andra förhållanden rätt betydligt från hvarandra. Den östra delen ligger mellan de så kallade Coeur d"Alène-bergen, på gränsen mot Idaho, samt Columbia-floden i väster. Den mellersta delen, eller Central-Washington, ligger åter mellan Columbia-floden i öster samt Cascade-bergen i väster, medan den västliga delen af staten
omfattar trakten mellan dessa berg och Stilla hafvet. Den östliga delen består af vågigt prärieland, som öfvergår till kullar och berg i öster och söder. Jordmånen utgöres af förvittradt vulkaniskt material, hvilket bildar ett djupt lager af utomordentligt rik matjord, så att denna del af staten i själfva verket är ett af de bästa hveteodlingsdistrikt på jorden. Och matjordslagret är därvid så djupt, att hvete år ut och år in kan odlas på samma fält utan att någon minskning i skördarna kunnat märkas. Tillika är nederbörden vanligen alltid fullt tillräcklig för att tillåta jorden framalstra de rikaste möjliga grödor, och klimatet är mildt nog för odling af all slags frukt, äfven persikor på en del trakter. Skog förekommer i allmänhet sparsamt, så att på själfva slätten sådan finnes att tillgå egentligen blott längs flodstränderna, men i närheten af bergstrakterna kan virke fås billigt och lätt nog från de skogar, hvilka vanligen bekläda de flesta af bergen. En mängd bifloder till Columbia bevattna denna del af staten, hvars bästa hvetemarker ligga i floddalarna, medan prärien i allmänhet lämnar ett ypperligt bete året rundt för den talrika boskap, som inom detta område uppfödes. Under vintern faller nämligen sällan så mycket snö att marken är helt och hållet täckt däraf, och händer sådant dock någon gång, så ligger snön vanligen icke kvar mera än några få dagar, ty i
Washington gör sig den varma Chinook-vinden från Stilla hafvet ännu mera märkbar än i Montana och Dakota. Under sådana förhållanden måste naturligtvis uppfödning af boskap löna sig väl, och därför har också denna industri utvecklat sig mycket snabbt i östra Washington, medan samtidigt fårskötseln tagit fart bland, farmare med mindre tillgångar. Äfven denna gren af landtbruket har visat sig synnerligt lönande, särskildt i trakterna närmast bergen, där fårhjordarna finna det bästa och kraftigaste betet.
Den äldsta och först bebyggda samt nu tätast befolkade delen af östra Washington är den så kallade Walla Walla-trakten, där jorden visat sig
utomordentligt rik. Denna nejd ligger utmed foten af de så kallade Blå bergen och är numera genomkorsad af flera
järnvägslinier, likasom äfven den öster om denna trakt
liggande så kallade Assotin-nejden, hvilken först senare
blifvit koloniserad och därför har betydligt mera oupptagen jord att erbjuda, af likadan beskaffenhet, som Walla Walla-området.
Big Bend-trakten, som ligger i det af Columbia-floden under dess krökning åt väster omflutna området, är den del af staten, som i detta nu ådrager sig måhända allra största uppmärksamhet af nybyggare. Området omfattar ungefär fyra millioner acres, hvaraf väl hälften är ypperlig åkerbruksjord, medan allra största delen af det öfriga utgöres af goda betesmarker. Invandringen och koloniseringen af denna nejd har först nyligen påbörjats, hvarför där också ännu finnas vida sträckor jord lediga. Hveteodling är äfven här hufvudsaken, men alla andra grenar af landtbruket hafva också visat sig lönande i nästan samma grad, då de skötts riktigt. Åtskilliga smärre städer samt en del skäligen goda vägar göra det till en jämförelsevis lätt sak för kolonisten att, sedan han lämnat järnvägen, själf undersöka jordförhållandena samt välja en lämplig plats för sin blifvande farm.
Palouse-trakten ligger norr ut från Walla Walla-området, norr om Snake-floden och sträcker sig ända till gränsen af samt in i norra Idaho. Denna trakt är till största delen betäckt af kullar samt genomflytes af Palouse-floden. Ypperlig åkerjord förekommer öfverallt i floddalarna och dalsänkorna samt längs kullarnas sidor, medan den högst belägna marken i allmänhet erbjuder utmärkt bete. Äfven denna trakt är ännu tämligen ny och äger därför en mängd oupptagen jord af olika slag för kolonister.
Homesteadlagen - beskrifven vid tal om Dakota - gäller äfven i Washington, och det vi förut sagt om upptagandet af ny jord, beträffande nödvändigheten att äga något kapital, gäller också lika mycket om denna del af Washington - ja, på visst sätt till och
med i högre grad, ty resan dit ut är naturligtvis kostsammare än en resa till närmare belägna nejder, och
allt hvad farmaren behöfver af redskap och annat sådant betingar i allmänhet högre pris långt ute i Västern.
Mellersta Washington utgör statens torraste område, hvilket därigenom skarpt skiljer sig från de östra och västra delarna att allt jordbruk där är så godt som omöjligt utan bevattning af fälten. En annan skillnad ligger i det om somrarna betydligt varmare och året rundt mycket torra klimatet, hvilket mera liknar detsamma i vissa delar af California än i angränsande nejder. På grund häraf lämpar sig landet ypperligt för odling af frukt och grönsaker öfverallt där bevattning kan åstadkommas, ty i och för sig är jorden synnerligt bördig. En mängd större och mindre floder, hvilka upprinna i bergstrakterna och därför innehålla vatten under hela sommaren, göra också i allmänhet
bevattningen af lågland mark till en lätt sak. I floddalarna ligga allestädes i närheten af järnvägslinierna
präktiga farmer, där på en jämförelsevis rätt liten areal
stora grödor inhöstas. Sådana grödor som fyratio bushels
hvete pr acre höra alls icke till ovanligheten, och den
storlek rotfrukter samt grönsaker uppnå är så otrolig,
att vi hellre alis icke tala därom, ty den, som ej med
egna ögon sett sådant, kan i alla fall knappast sätta tro
till hvad som om sådana saker uppgifves. Denna jordens
stora alstringskraft, då den får tillräckligt vatten, gör
att farmare i mellersta Washingtons floddalar i allmänhet åtnöja sig med mindre vidsträckta åkerfält än i andra nejder. Fyratio acres till exempel är i dessa trakter en rätt vacker farm, som ger sin ägare fullt upp att göra. Bevattningskanalerna måste hållas i ordning, jorden efterses noggrannare för att den skall utveckla all sin bördighet och så vidare, men belöningen uteblir ej heller. Detta slags farming med konstgjord bevattning är i det hela ännu ny i Amerika, men i samma mån som det begynner bli bättre kändt huru säkert och just därför i längden lönande detta slags
jordbruk är, desto mera begärlig blir äfven jorden i alla trakter, där sådant låter sig med framgång bedrifvas.
I mellersta Washington finnes ännu en del sådan öfvervattningsbar jord att tillgå, blott man begifver sig
litet längre bort från järnvägarna, och därför strömma
invandrarna dit i mängd, trots landets i allmänhet torra och ogästvänliga utseende. I denna del af staten finnes vanligen skog endast längs vattendragen och i bergen. Den gällande Desert Land-lagen, närmare beskrifven uuder Dakota, gäller äfven i denna trakt, där denna lag torde vara den bekvämaste för nybyggaren. De fruktbaraste trakterna i denna del af staten utgöras af Yakima- och Kittitas-flodernas dalar, hvarjämte längre norr ut finnas nejder, hvilka ännu äro så godt som okända, men som lofva godt på grund af jordens beskaffenhet och det allmänna utseendet.
Silfver-, koppar- och andra malmer af mindre betydenhet ha påträffats i delvis stora mängder i mellersta Washington, äfvensom guldsand i en del vattendrag, men ännu har icke någon nämnvärd grufdrift utvecklat sig. Likaså har stenkol här och där upptäckts och äfven bearbetats, ehuru mest endast för husbehof i denna del af staten. Den förnämsta staden i mellersta Washington är
nu omkring två tusen fem hundra invånare, men befinner sig, likasom alla städer i staten, dit invandrare på senare tid begynt strömma i större antal, i mycket raskt uppåtgående. Närmast därefter kommer
Den för närvarande mest uppmärksammade delen af staten Washington är i alla fall den västligaste, hvilken omfattar hela trakten mellan Cascade-bergen och hafvet, inbegripande statens egendomliga kuststräcka, den så ryktbar vorna nejden kring Puget Sound. Hela denna västliga del af Washington kan betecknas såsom ett enda bergs- och skogsland, eller kanske rättast såsom enbart skogsland, ty bergen äro
till en stor del skogbeklädda äfven de. Utom att detta
skogsområde är ett af de vidsträcktaste sammanhängande sådana på jorden, utmärker det sig äfven genom beskaffenheten af den därpå växande skogen. I California har man visst träffat enstaka både högre och tjockare träd, men i sådana massor som i Washington förekomma dessa fast otroligt väldiga skogsjättar ingenstädes. Den s. k. rödtallen blir ända till två hundra femtio fot hög, Douglasgranen är ofta två hundra, den hvita eken når en höjd af sjuttio fot, och cederträd ha afverkats, hvilka varit ett hundra tjugu fot långa och ända till tjuguen fot i genomskärning, medan stammar af sex till åtta fots diameter förekomma talrikt nog. Skogsmarkerna i västra Washington kunde i själfva verket förse alla länder på jorden med virke för en lång tid, hvaraf man kan sluta sig till att dessa skogstillgångar skola förslå för Amerikas behof för många tiotal, om icke hundratal år framåt.
Det är klimatet, hvilket alltid är mildt, tack vare de varma och fuktiga vindarna från Stilla hafvet, där den s. k. japanska hafsströmmen stryker fram nära invid Washingtons kust, som gör att växtligheten på den bördiga jorden är så utomordentligt stark. Ty på samma gång som denna grund bär jordens mest storartade skogsmarker alstrar den också de allra rikaste skördar öfverallt där den blifvit röjd och odlad. Det var jorden i de talrika floddalarna, som först kom under bruk, och då man snart såg huru ofantligt bördig den var, begynte man försöka själfva skogsmarken i närheten, där träden blifvit fällda. Denna bevisade sig snart vara fullt ut lika rik och bördig som den
tidigare odlade jorden och då begynte anläggandet af farmer öfverallt där timmerhuggarna gjort det möjligt att använda jordbruksredskap. Denna odling af all skogsmark, så snart den blir klar från träd, pågår allt ännu, men därjämte pågår numera en liflig invandring af folk, som slå sig ned midt i skogen för att rödja upp en farm, och i hundratal kunna redan nu de farmer räknas, som sålunda brutits upp i vildaste
urskogen samt småningom betalat sig utmärkt. Men vi vilja här också genast tillägga att vanskligare företag kan nybyggaren knappast inlåta sig på än att börja rödja en skogsfarm i Washington. Skogen där är icke lik någonting i den vägen som invandraren från Europa förut sett. Träden äro så oerhördt väldiga, deras stubbar och rötter så svåra att rödja bort och snåren så ogenomträngligt täta öfverallt mellan stammarna, att den som förut icke sett sådan skog knappast kan förstå huru det alls är möjligt att någonsin åstadkomma odlingsbar jord af mark där den växer. Det kräfver en duktig karl för att på ett år rödja och rensa så
mycket som ett tunnland, då han samtidigt skall sköta andra göromål på sitt nybygge, och den, som under sin lefnad där hinner klarera så mycket som ett tjugutal tunnland utan betald hjälp, han hör till de sällsynta undantagen. Visserligen är det sant att man icke behöfver alltför mycket jord i västra Washington för att lefva och lefva godt ännu därtill, men icke förty lönar det knappast mödan att börja sådant rödj-ningsarbete så länge jord kan erhållas på lättare sätt. Ännu finnas i aflägsnare trakter af västra Washington en del floddalar, där ledig jord står att fås mot ganska lagt pris, och jord, som förut burit skog, kan också köpas. Stor areal behöfves, såsom sagdt,
icke, och penningar kan en duktig arbetare alltid förtjäna i skogarna och grufvorna så mycket att han kan lägga af tillräckligt för några få acres, dem han sedermera kan utvidga. Jorden därute ger så goda skördar af allting, som blott icke kräfver alltför stor värme, att redan några få acres föda sin man, och är han då villig att arbeta för andra därjämte, så kan han nog småningom utvidga sitt jordbruk utan att själf gå till det oerhördt tunga och dryga arbetet med skogsrödjning. Enligt Homestead-lagen kan nybyggaren nog upptaga jord i västra Washington, men för att få sådan utan skog eller med mindre dylik måste han
begifva sig mycket långt bort från de nu mest odlade trakterna. I förhållande till jordprisen i flera af de
andra västra staterna äro de i västra Washington gällande betydligt höga, men tar man i betraktande hvad rödjandet af en farm i skogen kostar samt den ofantligt rika afkastningen, så äro prisen snarare under än öfver jordens verkliga värde. Jordbruk i denna del af staten lönar sig utmärkt och är därjämte, tack vare klimatet och jordmånen, säkrare än troligen något annat jordbruk utan konstbevattning, men här gäller det ännu mera än annorstädes att nybyggaren bör besitta något penningemedel, ifall han icke vill underkasta sig att vänta oproportionerligt lång tid för att få se frukterna af sitt arbete. Och därjämte gäller det också för honom, här mera än i allmänhet, att lära sig känna förhållandena samt sätta sig in i sättet för åkerbruket på trakten, ifall han vill vara något så när säker om framgång.
All slags spannmål är föremål för framgångsrik odling i västra Washington, utom majs, som endast alstras i mycket små mängder. Längst norr ut är icke heller hvetet särdeles gifvande under år då regnmängden är ovanligt stor och värmen därför otillräcklig, men annars är hvetet det hufvudsakligaste sädet. Råg, hafre och korn odlas likaledes, men allra mest lönande i västra Washington har humleodling samt därnäst odling af timotej och andra grässlag visat sig vara. I en del af de dalar, hvilka sträcka sig ända ut till hafskusten är humleodlingen den så godt som uteslutande omhuldade grenen af åkerbruket, och många äro de, som allenast därpå gjort sin förmögenhet. På de små farmer, man i allmänhet har i västra Washington,
odlas öfver hufvud taget en större mångfald af jordbruksalster än hvad annars är fallet, och detta gör
naturligtvis jordbruket så mycket mera lönande, ty för alla
sådana finnas goda afsättningsplatser i de många städerna längs kusten, med deras talrika arbetarebefolkning och stora sjöfart. Mejerirörelse bedrifves äfven på en del lägenheter, hufvudsakligen af svenskar, och på andra sådana idkas hufvudsakligen uppfödning af mjölk- och afvelsboskap. Det är många skilda grenar
af jordbruket, som omhuldas af västra Washingtons farmare, och för alla finnas goda tillfällen till försäljning af deras alster, medan samtidigt efterfrågan på jordbruksalster årligen stiger med tilltagandet af
befolkningen i de snabbt framåtgående kuststäderna. Vi
kunde nämna hundrade farmare, både svenskar, norrmän och finnar, hvilka i dessa nejder arbetat sig upp till aktningsvärdt välstånd allenast genom jordbruk, och äro för vår del alldeles öfvertygade om att få trakter äfven i Amerika erbjuda nybyggaren så många fördelar som just denna stat - i synnerhet om han äger något kapital att börja med.
Tillfällen att samla ett sådant litet begynnelsekapital erbjuder Washington lyckligtvis också, hvarigenom nykomlingen ernår den dubbla fördelen att under några års arbete inom staten också lara sig känna allt, som kan vara af nöden för honom då han själf blir jordbrukare. De väldiga skogarna ha vi redan förut omnämnt, och då dessa i allmänhet ligga inom skäligt afstånd från kusten, är det lätt att förstå att skogsindustri af alla slag bedrifves i största skala. Här finnas mångfaldiga tillfällen till arbetsförtjänst, och lättare är det för nordbor än för några andra att komma sig till sådan, ty de äro långt före detta kända såsom de bästa skogsarbetare, som öfver hufvud stå att få.
En annan stor industri, som också är stadd i rask uppblomstring samt årligen kräfver allt flera arbetare, är brytningen af stenkol, hvaraf ofantliga massor af allra yppersta beskaffenhet förekomma i trakten närmast väster om Cascade-bergen. Numera brytes ungefär en million tons kol pr år i dessa nejder och exporteras i massor till San Francisco och andra orter längs Stillahafskusten, hvarjämte man torde kunna antaga att stenkol från Washington inom en icke alltför aflägsen framtid äfven kommer att skeppas till längre bort belägna orter. Äfven i kolgrufvorna arbeta en mängd nordbor, och vid detta arbete likasom vid skogsarbetet
äro arbetslönerna i allmänhet ganska höga.
Järngrufvor finnas likaledes i stor utsträckning i dessa nejder, och en del af dem bearbetas redan nu samt lämna ett utmärkt järn, hvarför man - då tillgången på både sten- och träkol också är riklig - lugnt kan antaga att järnindustrien i en framtid kommer att bli af stor betydelse i staten samt i sin mån bidraga till utvecklingen af det hela.
Och för att liksom sätta kronan på sitt verk beträffande alla de stora fördelar naturen skänkt Washington har hon försett staten med en rad af de ypperligaste hamnar någon sjöfarande kan önska sig. Det s. k. Puget Sound, som egentligen endast är en väldig hafsvik, sträcker sig många hundratal mil inåt landet, bildande en mängd smärre bukter med djupt vatten och sålunda utmärkt väl lämpade såsom hamnar. Detta är en ovärderlig fördel, ty sålunda kunna alla
statens produkter med minsta möjliga besvär och kostnad föras ombord på fartyg i och för vidare transport. Redan nu är sjöfarten på Puget Sound mycket betydlig och den ökas för hvarje år lika hastigt som staten i allmänhet utvecklas, och huru stor den i en framtid kommer att bli, därom kan ingen människa äga en tydlig föreställning. Men om det någonsin blir verklighet af planen att genom en kanal, gräfd genom någon del af Central-Amerika, förena Atlantiska och Stilla hafven, så finnes knappast någon gräns för utvecklingen af staten Washington, hvilken då finge betydligt mer än hälften kortare sjöväg till New-York
och Europa för sin spannmål, sina skogsprodukter, sitt
järn o. s. v. Denna stat är i alla händelser ett lofvande framtidsland, och blir ofvan antydda möjlighet förverkligad, hvilket är troligt nog, så finnes ingen annan
trakt på jordklotet som kunde erbjuda tillnärmelsevis så många fördelar och utsikter som Washington.
De förnämsta städerna i staten äro för närvarande: i östra delen
benämnes,
storartad och billig kraft för allehanda fabriksanläggningar. Staden Spokane befinner sig på grund af
detta gynnsamma läge samt såsom hufvudorten i östra Washingtons vidsträckta och rika hvetedistrikt, i raskt
uppåtgående och kommer utan allt tvifvel att utveckla sig till den troligen viktigaste orten i denna del af Förenta Staterna. En hel del nordbor ha slagit sig ned såväl i själfva staden som i dess omnejd och tyckas i allmänhet stå sig godt.
I mellersta Washington finnas inga städer af synnerlig betydenhet. De viktigaste ha vi tidigare uppräknat, men i västra delen af staten finnas i stället åtskilliga mycket betydande orter, bland hvilka de förnämsta äro städerna
Utom Seattle och Tacoma finnas många smärre städer utmed stränderna af Puget Sound, och alla, utan nästan något undantag, hafva mycket goda utsikter för framtiden. Sågrörelse och i en del af dem fiske utgöra hufvudnäringarna, hvarjämte flera af dem äro belägna i trakter, som lofva mycket för framtiden beträffande utveckling i åkerbruk, boskapsskötsel o. s. v. Fisket längs vissa delar af kusten samt i några af Washingtons floder är visst en af de nyaste näringarna i den nya staten, men på samma gång också en, som företer mycket lofvande framtidsutsikter.
På hvad vi ofvan sagt kunna vi fota vårt omdöme, att staten Washington i detta nu erbjuder flera utsikter för i Amerika vistande nordbor, likasom för nykomlingar från Europa, än någon annan stat, då
man tar alla omständigheter i betraktande. I synnerhet arbetaren, som först måste spara ihop nödiga medel för att begynna en verksamhet för egen räkning, finner i denna stat flera tillfällen än annorstädes att inom själfva den trakt där han ämnar slå sig ned arbeta ihop sitt begynnelsekapital, hvilket är en ovärderlig fördel. Därtill kommer att han litet hvarstädes kan träffa på landsmän, hvilka väl i allmänhet torde vara benägna att åtminstone hjälpa honom med ett godt råd, och slutligen är han icke inskränkt i sitt val af arbete och blifvande verksamhet, utan har tillfälle att ägna sig åt hvilken som helst af många olika sysselsättningar och affärer.
I många fall torde väl resans längd och dyrhet ställa hinder i vägen för nykomlingen att utan vidare begifva sig dit ut till det nyaste framtidslandet i Amerika, men just därför är det heller ingen fara för att rusningen till Washington plötsligt skall bli så stark att arbetslönerna pressas ner och tillfällena för nybyggare att skaffa sig god jord till billigt pris skola bli slut. För många år framåt komma nog utsikterna där borta att vara lika goda som nu, ja, kanske till och med att bli bättre.
*
Oregon.
Staten Oregon, som i norr gränsar till Washington, i öster till Idaho, i söder till California samt i väster till Stilla hafvet, upptar en areal af 94,560 kvadratmil. Det viktigaste af dess historia ha vi i det föregående, på tal om Washington, meddelat, och äfven i många andra afseenden gäller om Oregon nästan detsamma, som sagts om dess nordligaste granne. I folkmängd stå de båda staterna för närvarande rätt nära hvarandra, ehuru Washington redan hunnit förbi Oregon och numera på det hela taget är stadt i raskare utveckling än den äldre systerstaten. Detta har dock
inträffat först på de senaste åren, ty Oregons odling och bebyggande begynte långt tidigare än Washingtons samt gick stadigt framåt, medan längre norr ut endast en och annan nybyggare slog sig ned.
Det första ordnade amerikanska nybygget inom den nuvarande staten Oregon anlades af personer, utsända af Bostonköpmän, vid Columbia-flodens mynning och uppkallades efter en af delägarna i det handelsbolag, som dessa köpmän bildat, med namnet Astoria. Odlingen spred sig sedan längs
Columbia-floden och hufvudsakligast längs den i denna utfallande Willamette-floden, hvars dal redan tidigt blef
uppmärksammad för sin ofantligt bördiga jordmån. Flera andra
floddalar i västra delen af Oregon blefvo sedan så småningom upptagna af nybyggare, och i samma mån som berättelserna om det nya territoriets fruktbarhet och milda klimat nådde de östra staterna, tilltog invandringen till Oregon. Ett afbräck led denna genom rusningen till California efter det guld 1848 blifvit funnet på många ställen i denna stat, och äfven de långvariga samt blodiga indiankrigen gjorde sitt till att för en tid minska antalet af nybyggare, som sökte sig till Oregon. Men indianerna blefvo småningom tvungna att underkasta sig de hvite, och guldfebern lade sig, och då blef det nya territoriet, hvars stora naturliga tillgångar under tiden hunnit bli allt mera kända, åter föremål för en stadig invandring af folk, som icke kom för att genom guldletning i en hast skrapa ihop
rikedom, utan för att genom odling af jorden och tillgodogörande af andra naturens skatter förvärfva sig ett
långsammare men i stället så mycket säkrare välstånd.
Samtidigt med uppblomstringen i de nya trakterna utvecklade sig en annan för Oregon egendomlig näring tills densamma nu öfverträffar hvarje annan sådan på jorden, nämligen laxfisket i Columbia-floden. Hvarje sommar stiger laxen i oerhörda massor upp i denna flod för att begifva sig till sina lekplatser vid dess öfre lopp, och redan den ursprungliga indianbefolkningen förstod att tillgodogöra sig denna rika
tillgång på föda. De hvite icke allenast fiskade för egen
räkning, utan begynte redan tidigt också försälja fisk till andra trakter, och i samma mån som förbindelserna med den öfriga världen blifvit snabbare, billigare och bättre har också fiskerinäringen i Oregon uppblomstrat så att i detta nu tiotusentals personer hafva sin uteslutande bärgning däraf. Bland dessa finnas så många nordbor att t. ex. svenska talande finnar bildat hela samhällen på ett par olika platser längs floden, och de äro ända färre till antalet än svenskarna och norrmännen i Oregon. Det kan därför vara skäl att orda något vidlyftigare om dessa fiskerier.
Förut bedrefs laxfisket hela året om i Columbia-floden och de af dess bifloder, i hvilka laxen stiger, men numera är den lagliga fisketiden inskränkt till tiden från den i april till och med den 31 juli, och äfven under denna tid är intet fiske tillåtet på söndagarna för att sålunda gifva helst en del af fisken tillfälle att uppnå lekplatserna. Det största antalet lax fångas i närheten af flodmynningen af fiskare, som begagna båtar och nät, och dessa fiskare äro så godt som alla endera nordbor eller italienare. Många af dem äga sina båtar, hvilka, jämte uppsättning af nät,
äro värda omkring fyra hundra dollars stycket samt skötas at två män, medan andra begagna båtar tillhöriga de stora konserveringshusen. Dessa göra i så fall ett afdrag af fyrtio procent på priset för fisken, hvilken alltid betalas pr stycke; Inga mindre fiskar än sådana som väga tio pounds emottagas, men dessa äro också så pass sällsynta att medel vikten för de fångade laxarna uppgår till tjugu à trettio pounds, medan några till och med väga dubbelt så mycket.
Längre uppåt floden bedrifves fisket på andra sätt, hvaribland stående nät och notdragning äro de viktigaste.
Inalles fångas ett par millioner laxar eller mera hvarje
år i Columbia och dess bifloder. Största delen. af denna oerhörda massa fisk inlägges i lufttäta bleckburkar och försändes till alla delar af världen, medan en del förpackas i is och skickas till de östra staterna
och ännu en annan del tillvaratages genom rökning, hvarförutom naturligtvis en betydlig mängd användes i färskt tillstånd af befolkningen i Oregon. Utom lax fångas numera äfven stor i betydlig mängd i mynningen af Columbia-floden och därjämte en del hafsfisk af olika slag. Ännu hafva icke dessa andra fiskerier nått någon synnerlig utveckling, men det lider alis intet tvifvel att t. ex. fångsten af sill, hvilken i mängd förekommer längs Oregons och Washingtons kuster, i en framtid kommer att bli en mycket viktig inkomstkälla.
En annan industri, hvilken i synnerhet tidigare i hög grad bidragit till utvecklingen af oregonboarnas välstånd, är timmerindustrien, ty Oregon likasom Washington är till sin västra del framför allt ett skogsland. Cascade-bergen fortsättas söder ut genom Oregon och äga där i allmänhet samma karakter som längre norr ut. Långt innan Washingtons skogstillgångar ännu voro anlitade hade sågindustrien nått stor utveckling i Oregon, och många af staden Portlands millionärer hafva skogarna att tacka för åtminstone grundplåten till sina rikedomar. Och denna industri har ännu på långt när icke sagt sitt sista ord, tvärt om. Enligt all sannolikhet kommer sågindustrien såväl i Oregon som i Washington ännu att bli betydligt mycket större och
mera inkomstbringande än i detta nu.
Äfven metaller äger Oregon i flera af sina berg, ehuru ännu föga annat än guld- och silfvermalmer blifvit föremål för bearbetning i större skala. Guld finnes på flera ställen, och åtskilliga grufvor ha på senare tider blifvit öppnade samt bearbetas med god vinst. Koppar har också upptäckts, men någon koppar-grufdrift att tala om pågår ej, nästan likaså litet som brytning af järnmalm. Endast ett enda
järnmalmdistrikt i staten bearbetas i nämnvärd utsträckning och knappast heller mera än ett stenkolsfält, ehuru brytning i mindre skala äfven på andra platser torde pågå.
Alla dessa industrier lofva emellertid en större utveckling i en snar framtid.
Tillsvidare är det dock jordbruket som utgör hufvudnäringen i Oregon. Utbytet däraf uppgår i värde till inemot dubbelt så mycket som alstren af alla de öfriga industrierna tillsammantagna, och dock har denna näringsgren ännu icke på långt när utvecklats till sin fulla utsträckning. Äfven i Oregon äro de särskilda delarna af staten, från öster till väster räknadt, i högst olika grad lämpliga för åkerbruk. Längs i öster, längs själfva östra gränsen flyter en större flod, Snake River, i hvars dal jordbruk med framgång kan bedrifvas, och likaså i flera af de dalsänkor, genom hvilka Snakeflodens tillflöden rinna; men dessa nejder äro ytterst ödsliga och sakna till största delen lämpliga samfärdsmedel, hvarjämte den rådande torkan är så
stark att jordbruk utan öfver vattning alis icke är tänkbart. För boskapsskötsel lämpa sig däremot vida trakter
i denna del af staten mycket väl, tack vare det öfverallt förekommande, bördiga och särdeles näringsrika »bunch»-gräset.
Närmast denna östra del kommer en vidsträckt nejd, räckande väster ut ända till foten af Cascade-bergskedjan samt bildande till sin sydliga och största del så godt som en fullständig öken. De floder och bäckar, som förekomma inom detta område, flyta icke ut i hafvet utan rinna samman i små sjöar utan något utlopp. Dessa sjöar hafva därför i allmänhet salt- och alkalihaltigt vatten, odugligt såsom dryck för både människor och djur, och jorden, som lider af evig torka, frambringar stort ingenting annat än
»sage»-buskar, hvilkas användbarhet är ungefär lika ringa som det salthaltiga vattnets. Det är en ogästvänlig nejd, där ingen odling och ingen civilisation kunna trifvas.
Först längre mot norr, där denna centrala del af Oregon vattnas af flera bifloder till Columbia-floden, blir densamma lämpligare för odling, åtminstone i närheten
af floderna, där vatten kan erhållas för öfvervattningsändamål, ty den förstörande torkan omöjliggör äfven här allt annat jordbruk. Men där vatten finnes att
tillgå kunna utomordentligt yppiga grödor frambringas,
ty i och för sig själf är jordmånen utomordentligt rik. Hela mellersta Oregon visar tydliga spår af att fordom ha varit utsatt för vulkaniska krafter, och dess jordmån består därför till allra största delen af förvittrade
stenarter, hvilket med andra ord vill säga att densamma
är mycket rik på alla sådana ämnen som växter behöfva för sin näring. Det är endast vatten som fattas för att bringa dessa näringsämnen i sådant tillstånd, att de kunna tillgodogöras af växterna.
Floddalarna i östra Oregon äro i allmänhet skogbevuxna närmast vattendragen, och i bergstrakterna förekommer timmer af olika slag rikligt. I synnerhet gäller detta om Cascade-bergen, hvilka bilda gränsen mellan mellersta och västra Washington. Redan på deras östra sluttningar, där regnfallet ännu är för litet för att gynna utvecklingen af jordbruket annat än i närheten af vattendragen, förekommer skog tämligen ymnigt, och så snart man öfverskridit dess högsta kam vidtar en skogsregion nästan lika storartad som den i västra delen af Washington, ehuru icke betäckande lika
stor jordareal. Alla de fuktiga hafsvindarna tyckas uppfångas af Cascade-bergen, förtätas och förvandlas till
regn, hvilket gör all växtlighet i hela området mellan
dessa berg och kusten så yppig. Denna del af staten är därför den bäst odlade och mest befolkade, och där står jordbruket mycket högt samt afkastar de skördar, hvilka gjort Oregon kändt såsom en för farmare särskildt gynnsam stat.
Floddalarna voro äfven i Oregon de trakter, som först bragtes under odling, och äro ännu de tätast befolkade nejderna i staten. I främsta rummet är det Willamette-flodens dal, som dragit jordbrukare till sig, och ännu i dag bor ungefär tredjedelen af Oregons hela befolkning längs denna flods stränder. En särdeles bördig och lätt arbetad jord, utan svårare skog, men tillräckligt trädbevuxen för alla farmarens behof, tillräcklig nederbörd och ett mildt klimat äro de utmärkande dragen hos denna nejd, där alla jordens alster, som öfver hufvud i ett tempereradt klimat kunna
odlas, frambringas i ymnighet och af sällsynt god beskaffenhet. Hvetet är hufvudsädet, majs odlas egentligen endast för eget behof och därjämte korn, hafre, lin och alla slags rotfrukter samt grönsaker. I synnerhet rotfrukter och grönsaker samt trädfrukter nå i västra Oregon en utveckling som i få andra trakter på jorden, och detta gör att en mycket liten jordareal behöfves för en farm. Fordom var emellertid statens regering särdeles frikostig med jord, så att en hvar nybyggare erhöll 640 acres gratis, och följden däraf är att ännu stora sträckor ouppodlad jord finnas att tillgå, men då denna innehafves af kapitalister, som spekulera på dess stigande i värde, är det icke möjligt för andra än sådana, som hafva rätt god tillgång på kontanter, att numera bli jordägare i Willamette-dalen eller andra trakter af västra Oregon, där de gynnsammaste villkor för jordbrukare äro rådande. Men den, som vill resa till Oregon för att bli farmare och därvid inte skyr arbete, han kan ganska säkert inom ett par, tre år spara ihop tillräckligt för att köpa sig en liten jordbit att börja med, och sedan beror det nog i främsta rummet på honom själf och hans arbetsförmåga om
han kommer till välstånd eller icke, ty under gynnsammare förhållanden kan han knappast någonstädes arbeta. Jorden står visst i skäligen högt pris, jämförd med sådan i flere andra stater, men den afkastning den skänker i västra Oregons fruktbara dalar är också så mycket större än i andra trakter, att man gärna kan betala något mera.
Nästan detsamma som om Willamette-dalen kan sägas om flere andra sådana nejder. Några af dem äga icke fullt lika god jordmån, åtminstone icke öfverallt, andra äro mera skogbevuxna och på grund däraf svårare odlingsbara, men i alla västra Oregons floddalar finnas massor af ypperlig odlingsbar jord och i alla råder ett särdeles gynnsamt klimat, hvarjämte största delen af dem äga goda samfärdselmedel till afsättningsorter för allehanda jordbruksalster. De i början af detta kapitel omnämnda olika industrierna erbjuda många
olikartade tillfällen till god arbetsförtjänst och alla utan
undantag äro stadda i så raskt framåtskridande att man icke i hast behöfver befara något öfverflöd på arbetare, hvarför äfven hvarje duglig sådan kan arbeta ihop sitt begynnelsekapital inom själfva den trakt, där han sedan
ämnar slå sig ned såsom jordbrukare. Hundratals farmer,
ägda af nordbor, finnas i detta nu i staten Oregon, hvilkas innehafvare börjat just på ofvan antydda sätt, och många af dem ha hunnit till en aktningsvärd grad af välstånd, en del till och med till hvad man i Europa skulle benämna rikedom.
Den förnämsta staden i Oregon är
ligger på båda sidor om Willamettefloden, tolf mil söder om dennas utlopp i Columbia. Staden räknar sin första uppkomst från år 1843, men först på femtiotalet, sedan guld lockat stora folkmassor till California, begynte Portland ernå större betydelse såsom utskeppningsort för allehanda lifsmedel, hvaraf California själf då ännu icke producerade stort någonting alls. Sedermera har staden gått jämt framåt, om man undantager ett par svåra affärskriser, och är nu med sina sextio- à sjuttio tusen invånare den mest betydande staden på Stillahafskusten, näst San Francisco. Ända till Portland kunna oceanfartyg komma längs
Columbia-floden, hvarför staden också bibehållit sin plats såsom Oregons förnämsta utskeppnings- och handelsstad.
Under de allra sista åren har dess utveckling varit ofantligt snabb, och troligt är att Portland ännu under åtskilliga år kommer att tillväxa med samma raska fart.
Näst Portland är
staten, endast femtio mil från gränsen mot Idaho, den raskast framåtgående staden i Oregon. Baker City är endast några få år gammal såsom stad, men har nått en aktningsvärd ståndpunkt, både i folkmängd och i rikedom, på grund af den jämförelsevis rika tillgången på ädla metaller i dess omnejd. På samma gång har man i Powderflodens dal, där Baker City ligger, begynt drifva jordbruk i allt större skala, mest likväl
med öfvervattning, och har funnit att sådant betalar sig utmärkt, tack vare den lätta och lönande afsättningen för alla jordbruksalster i grufdistriktet.
Oregon, som numera äger en befolkning af något öfver tre hundra tusen personer samt sedan år 1859 varit en själfständig stat, hämmades under långa tider i sin utveckling genom de ytterligt förbittrade indiankrigen, i hvilka hufvudsakligast Modoc-indianerna utmärkte sig för sin tapperhet och sitt hat mot de hvita. Numera finnes i staten endast några få tusental rödskinn kvar, och dessa vistas på så kallade reservationer, landsträckor som blifvit undantagna från odling och bebyggande för deras räkning. Militärposter vaka inom hvarje reservation öfver ordningens upprätthållande, hvarför ingenting mera är att befara från de fåtaliga indianernas sida.
Flere järnvägsbolag äga ännu stora sträckor jord i Oregon och sälja densamma för rätt billigt pris, däraf en hel del jord i östligaste delen af staten, där jordbruk med öfvervattning, såsom redan nämndes, nu håller på att allt mera sprida sig. I västra Oregon åter finnes billig jord att tillgå egentligen endast i en del flod-dalar längst ute vid kusten. Jordmånen där är visst ypperlig och klimatet mycket gynnsamt, men dessa smärre dalsänkor äro mycket svårtillgängliga, sakna järnvägsförbindelser, hvilka icke heller inom närmaste
framtid torde komma att utsträckas till »dem, samt äga heller icke lämpliga hamnar och tilläggsställen för fartyg, hvarför de icke kunna rekommenderas såsom lämpliga nejder för nybyggare. Hvilka delar af staten vi anse bäst lämpa sig för sådana, torde framgå ur det förut sagda, på grund hvaraf vi också hysa den öfvertygelsen att staten Oregon ännu har en stor framtid att förvänta.
*
Idaho.
Idaho är en af de vildaste, minst befolkade och minst kända af de nordvästra staterna. Sträckande sig från Nevada och Utah i söder mellan staterna Wyoming och Montana i öster samt Oregon och Washington i väster ända till gränsen af brittiska Columbia i norr, omfattar Idaho mellan åttio- och nittio tusen kvadratmil jord, men äger en mycket fåtalig befolkning af i medeltal ungefär en person pr kvadratmil.
Längst i norr äger Idaho en del rätt fruktbar jord och en mycket omväxlande natur, höga berg, klädda med rik skogsvegetation, vackra, fiskrika sjöar och mellan bergen och kullarna dalsänkor med god jordmån och ett mildt klimat, påverkadt af den varma stillahafsvinden. Ända till de par sista åren voro indianerna i ostörd besittning af denna del af staten, men numera pågår en rätt liflig invandring till dessa trakter, där jordbruk synes löna sig bra och alla i nordliga länder brukliga sädesväxter trifvas ypperligt. Om icke några alldeles särskilda motgångar drabba de första nybyggarna, som nu slagit sig ned där borta i ödemarken, är det mycket troligt att denna del af
Idaho inom några få år kommer att bli den kanske tätast befolkade och bäst odlade delen däraf, ty ännu så länge står jord där att fås på de bästa möjliga villkor, och afståndet till järnväg är heller icke alltför stort. Därjämte har grufindustrien just i samma
trakter begynt röna mera uppmärksamhet, så att afsättningsorter för jordbruket uppstå i samma mån som
detta utvecklas.
Grufindustrien är det för öfrigt som gjort Idaho till hvad det är och betingat dess börjande utveckling. Ända till år 1863 utgjorde den nuvarande staten en del af Oregon, men blef då afsöndradt som ett särskildt territorium, och kort därpå begynte man komma under fund med att Idahos berg innehöllo betydliga mängder guld, silfver, koppar och bly, och mera behöfdes icke för att locka folk till de ogästvänliga ödemarkerna. Under de tjugufem åren från och med 1864 till och med 1889 frambragte Idahos grufvor metaller till ett värde af öfver ett hundra femtiosju millioner dollars, och därunder steg dess befolkningssiffra till öfver åttio tusen, så att kongressen fann sig föranlåten att bevilja territoriets anhållan att bli upptaget såsom stat i Unionen, i hvilken Idaho inträdde år 1890.
På senare tider ha till någon del äfven de rika skogstillgångarna i vissa af Idahos bergstrakter begynt
tillgodogöras och samtidigt har boskapsuppfödning i mellersta delarna af staten begynt taga fart. Ungefär
tjugutre tusen kvadratmil af Idahos hela område anses vara tjänliga för boskapsskötsel, medan fyratio tusen kvadratmil utgöras af berg och skogsmarker samt något öfver tjugu tusen kvadratmil af verklig ödemark, där ingenting kan trifvas och lefva utom den så kallade sagebusken, skallerormar och präriehundar. I allra sydligaste delen af Idaho, närmast gränsen till Utah, ha under de senare åren mormoner bosatt sig längs floderna, dem de användt för öfvervattning af jorden, som sålunda tvungits att lämna dem rika skördar. Endast i vissa delar af bergstrakterna, där nederbörden är rikare, och i det redan förut nämnda nordligaste distriktet lönar sig jordbruk utan bevattning, men i öfriga delar af staten är sådan nödvändig för frambringande af skördar.
Af villebråd har den fordom i ofantliga massor förekommande buffeln blifvit totalt utrotad och älgen
likaså, men wapiti- och andra hjortslag, björnar af flere
arter, antiloper i mängd samt fågelvildt af olika slag
förekomma ännu tämligen rikligt, i synnerhet i bergen,
hvarför också Idaho i vissa delar är ett verkligt
paradis för jägaren. Af indianer förekomma ännu omkring
sex tusen inom staten, de flesta af dem bosatta på
bestämda reservationer, men en del ströfvande omkring
i smärre band, som lifnära sig hufvudsakligen med
jakt och fiske.
De förnämsta städerna heta
är statens hufvudstad,
City, men de äro små, obetydliga städer allesamman,
beroende för sin existens på en eller flere grufvor i
närheten. Såsom en egendomlighet för Idaho bör
anmärkas att staten är en af dem, som antagit lagen om
en åtta timmars normalarbetsdag, det önskningsmål,
mot hvilket arbetarna öfverallt i världen i våra dagar
sträfva, men hvilket det troligen kommer,att kosta
dem mycken möda och många strider att få öfverallt
genomfördt.
För invandrare från Europa erbjuder Idaho i
allmänhet icke allt för stora lockelser. Dugliga
grufarbetare kunna finna sin utkomst där, blott icke allt för
många sådana strömma till, ty arbetsfältet för sådana
är själffallet begränsadt, och driftiga jordbrukare samt
skogsarbetare kunna äfven slå sig bra ut. Jord står
på många håll ännu till buds enligt homestead-lagen
eller kan köpas för billigt pris och på lätta villkor af
järnvägsbolagen, som äga milliontals acres inom staten.
Många, ja, de flesta trakter äfven i norra delen af
Idaho äro ännu fullständiga ödemarker, där
nybyggaren måste vara beredd att till en början föra ett
ensligt lif, men långt innan hans arbetstid är förbi, kan
han räkna på att odlingen växer fram till honom och
på nytt bringar honom i beröring med människor.
Och då detta inträffar blir också med en gång det
arbete han lagt ned på sin farm förvandladt till ett
kapital, som hvilken dag som helst kan realiseras, ifall
han icke föredrar att själf i lugn och ro njuta
frukterna däraf och bevittna huru den forna ödemarken
småningom växer upp till en civiliserad bygd.
Äfven längre söder ut inom staten Idaho finnas
massor af oupptagen jord i de distrikt, där
öfvervatt-ning är nödvändig, men äfven där ligger den lättast
åtkomliga och billigaste jorden långt från samfärdseln,
såsom naturligtvis öfverallt är fallet i våra dagar. De
mest önskvärda platserna äro alla besatta, och de sist
anlända få därför lof att söka sig längre bort.
*
Wyoming.
Mellan Utah, Idaho och Montana i väster,
Montana i norr, Dakota och Nebraska i öster samt
Colorado och en del af Utah i söder ligger staten
Wyoming, som i juli 1890 blef införlifvad med Unionen.
Det är ett väldigt område af icke mindre än 97,800
kvadratmil Wyoming upptar, men dess folkmängd är
ännu mindre än den i Idaho och stiger icke till mer
än något öfver sextio tusen personer. Den nya staten
är till hela sin utsträckning ett bergland, hvars lägsta
del ligger icke mycket lägre än fem tusen fot öfver
hafsytan, medan den högsta ligger dubbelt så högt
och en del bergspetsar resa sig ända till tretton tusen
fot öfver hafvet» Mellan de olika bergformationerna
ligga högslätter, hvilka mot öster slutta ned mot de
stora prärierna och norr ut lämna plats för det vildt
brutna berglandet nära Montanas gräns och inom det
område, som blifvit undantaget för den så kallade
Yellowstone-nationalparken.
Redan af denna ofullständiga antydan om
Wyomings natur kan läsaren sluta sig till att denna stat
i allmänhet icke lämpar sig för ordnadt åkerbruk,
något som äfven dess ofantligt torra klimat förbjuder.
Endast i bergstrakterna, där de många vattendragen
erbjuda tillfälle till öfvervattning af jorden, lönar sig
jordbruk, men så torrt är klimatet och så starkt är
till följd däraf vattnets afdunstning, att många af de
floder, hvilka året rundt i sitt öfre lopp genom de
egentliga bergstrakterna föra tillräckligt vatten, så snart
de komma ut på högslätterna torka ut allt mera, tills
de under sommaren icke innehålla något vatten alis.
I hela östra delen af staten är den åt väster sig
höjande marken bevuxen med gräs, men saknar skog.
Längre väster ut vidtar en region, där intet annat i
växtväg trifves än den så kallade sage busken, som är
till ingen nytta för något lefvande väsen, och först i
bergstrakterna begynner skogsvegetationen, hvilken där
på sina ställen till och med är ganska riklig.
I östra delen af staten, liksom i de angränsande
delarna af Nebraska och South Dakota, bedrifves en
rätt storartad boskapsskötsel, hvilken betalat sig alldeles
utmärkt bra och varit grunden till mera än en stor
amerikansk förmögenhet. Den rikliga naturliga
gräsväxten och det torra klimatet, som gör att snöfallet
under vintrarna sällan är tillräckligt starkt för att hindra
boskapen att finna sin föda, ha i alldeles utomordentlig
grad gynnat utvecklingen af boskapsuppfödandet, så att
denna näring i själfva verket i Wyoming blifvit mera
storartad än i någon annan stat, då
folkmängdsförhållandena tagas i betraktande.
Utom boskapsskötseln har grufindustrien i Wyoming
en viss betydelse. Guld- och silfvergrufvor bearbetas i
olika delar af staten, ehuru i allmänhet icke i
synnerligt stor skala, men kolgrufvor finnas på flere orter af
allra bästa slag och af såsom det synes outtömlig
rikedom. Först på de sista åren har en ringa utveckling
af jordbruk med öfver vattning begynt, och då jorden
visat sig särdeles bördig är det tämligen säkert att
inom en icke så alltför aflägsen framtid all jord, som
kan komma i fråga att bevattnas, kommer att bringas
under odling, ty i Wyoming likasom öfverallt där
detta brukningssätt blifvit försökt, har det visat sig vara
det säkraste och därför i längden mest lönande af alla
jordbruksmetoder. I allmänhet känna jordbrukarna
från norden ännu alldeles för litet till detta slags
jordbruk och äro därför böjda för att öfver skatta
svårigheterna därvid samt undvika alla sådana trakter där de
höra att anläggningen af vattenledningar för bevattning
af åkerjorden är af nöden. Men om de såge huru
enkla dessa vattenledningar i själfva verket äro och
visste hvilka skördar jorden är i stånd att af kasta i
de trakter, där öfvervattningen erfordras, så är det
troligt att de snart nog skulle företrädesvis söka erhålla
sådan jord. Vanligen består vattenledningen af endast
ett dike, som gräfves gemensamt af en hel del
jordägare och från hvilket smärre diken eller rännor ledas
in till hvars och ens fält. Då diket kommer till någon
fördjupning i marken, någon liten dalsänka eller dylikt,
föres detsamma däröfver medels en träränna, hvarvid
iakttages att sluttningen blir lika som hos den öfriga
delen af diket och denna sluttning göres aldrig större
än hvad som nödvändigt behöfves för vattnets fall.
Många tiotusental acres jord i olika delar af Förenta
Staterna bevattnas redan nu på detta sätt, och för hvart
år som går eröfras nya ödemarker genom bevattning
åt odlingen. Men därmed vilja vi icke hafva sagt
att Wyoming vore den lämpligaste trakten ens för dem,
som vilja slå sig på detta slags jordbruk. I många
andra stater finnas oerhörda sträckor sådan jord, såsom
vi i det föregående påpekat, och i en del af dem ha
stora bolag tagit bevattningsaffären om händer. Dessa
bolag ha köpt in ofantliga sträckor af den torra,
ofruktbara jorden, ha anlagt hela kanalsystem för att leda
vatten till sina possessioner och sälja sedan ut jorden
i mindre lotter åt farmare, hvilka på samma gång
förvärfva rättigheten att använda bevattningskanalerna
i den utsträckning deras jord fordrar.
Äfven i Wyoming ha under senaste tid åtminstone
ett par sådana affärer satts i gång, så att farmare med
helst något rörelsekapital där kunna erhålla både jord
och vatten till pris, hvilka måste anses låga, då man
tager i betraktande huru rika och säkra skördar sådan
jord afkastar. Men för den, som icke har något
begynnelsekapital, lönar det sig inte att begifva sig till
Wyoming, ty tillfällena till arbetsförtjänst för dem,
som förut måste spara ihop sin grundplåt, äro där
mycket fåtaliga.
*
Colorado.
Colorado är en annan af de egentliga bergsstaterna,
ehuru dess östra och västra delar bestå af väldiga
högslätter, hvilka småningom stiga allt högre tills de
öfvergå i de kullformationer, hvilka ligga närmast
bergen. Fordom betecknades hela det område, där
Colorado och flere af dess grannstater ligga, med ett
gemensamt namn såsom den »stora amerikanska öknen»,
om hvilken man noga taget visste ingenting, men
förmodade att den var obebodd af andra än vilda djur
och ännu vildare indianer. Staten upptar en yta af
103,477 kvadratmil och äger en befolkning af något
öfver fyra hundra tusen personer.
Redan på femtonhundratalet torde ett par olika
spanska expeditioner ha trängt så långt norr ut från
Mexico att de kommit in i den nuvarande staten
Colorado, men först år 1806 undersöktes området något
så när grundligt, ehuru redan tidigare också ett par
franska expeditioner från New Orleans besökt
detsamma. Senare undersökningar gåfvo vid handen att
man kunde komma fram genom de förut såsom
alldeles otillgängliga ansedda Klippbergen, och följden af
dessa upptäckter blef byggandet af Union
Pacific-järnvägen genom Colorado till San Francisco. År 1861
organiserades Colorado såsom territorium, sedan en
massa folk strömmat in dit i anledning af de kort
förut gjorda upptäckterna af guld. Guldvaskning,
därefter ordnad grufdrift i guldförande berg, sedan
upptäckten af stora silfvermalmlager och samtidigt
upptäckten af bly i stora mängder ha gjort Colorado till
en af de viktigaste grufstaterna i den nordamerikanska
Unionen. Till och med utgången af år 1889 hade
nära på fyra hundra millioner dollars i guld, silfver,
koppar och bly frambragts inom Colorados område,
och de förnämsta grufvorna synas kunna leverera
samma mängd metall ännu för en lång följd af år
framåt.
Jämte ädla och andra metaller äger Colorado en
alldeles oerhördt rik tillgång på kol, hvilken tills
vidare endast i mycket ringa grad blifvit tillgodogjord,
men säkert framdeles kommer att bli en af statens
allra viktigaste industrier, i synnerhet som järnmalm
förekommer i öfverflöd i hvarje del af staten.
Mineraliska oljor af olika slag ha dessutom upptäckts på
flera ställen inom Colorado, men ha heller ännu icke
blifvit föremål för några större affärer. Endast skog
af bättre slag saknar staten så godt som totalt, ehuru
i de egentliga bergstrakterna barrskog förekommer i
rätt betydlig mängd, men så svårt åtkomlig att den i
allmänhet icke har stor betydelse för affärsverksamheten
och invånarnas i staten ekonomi.
I jordbruksafseende är Colorado likaledes tämligen
vanlottadt. Väster om Klippbergen är visserligen jorden
öfverallt mycket brukbar, men klimatet är så torrt att
intet jordbruk utan öfvervattning är möjligt, hvarför
också endast trakterna närmast vattendragen äro odlade.
I bergstrakterna förekomma dalgångar af stor
utsträckning med mycket fruktbar jord samt gynnade af fullt
tillräcklig nederbörd, men de ligga i allmänhet så högt
öfver hafsytan att sommaren är för kort för bedrifvande
af ordnadt åkerbruk, hvarför dessa dalar också
användas mest för boskapsskötsel. Endast i södra delen af
staten finnes en sådan trakt, den så kallade San
Luis-parken, hvilken ägnar sig för åkerbruk och som
därför blifvit befolkad och odlad i större utsträckning.
Öster om bergen åter är jordmånen ofruktbar och
torkan så stark, att ingen odling af kulturväxter alis
kan komma i fråga.
Boskapsuppfödning bedrifves i en del trakter af
Colorado i stor skala, men för att börja därmed
fordras kapital och likaså för att skaffa sig jord i närheten
af vattendrag, som kunna användas för fältvattning,
men för den, som har något att börja med, löna sig
dessa näringar i Colorados milda, jämna och friska
klimat utmärkt väl. Och tillfälle att samla ett
rörelsekapital finnes nog inom denna stat för duktiga arbetare,
i synnerhet för dem, som något känna till grufarbete.
Den förnämsta staden i Colorado är
utvecklat sig till en viktig centralpunkt för handel och
industri i de västra bergstrakterna. Flera järnvägslinier
sätta staten i förbindelse med alla delar af Förenta
Staterna och göra att densamma går raskt framåt. En
mängd smärre grufstäder och åtskilliga orter, hvilka
under sommaren besökas af en mängd sjuklingar från
olika delar af Nord-Amerika, ligga spridda öfverallt
bland bergen. Från invandraresynpunkt måste
totalomdömet om Colorado blifva att staten erbjuder
nykomlingar åtskilliga fördelar, men rum för ett särdeles
stort antal finnes tills vidare icke på dess arbetsfält.
*
Utah.
Utah är ett af de få territorier, som ännu icke
blifvit mottagna såsom stater i den nordamerikanska
Unionen och detta endast emedan de religiösa
sekterister, som benämnas mormoner, hittills haft det största
inflytandet på alla offentliga angelägenheter inom
området, hvarför man befarat att dessa skulle införa
månggifte såsom laglig institution ifall Utah såsom stat finge
rättighet att själf sörja för sin lagstiftning. Territoriet
Utah begränsas i norr af Idaho och Wyoming, i öster
af Colorado, i söder af Arizona och i väster af Nevada
samt upptar en yta af 84,070 kvadratmil. Förenta
Staternas regering kom först år 1848 i besittning af
detta område, som förut tillhört Mexico. Året förut
hade en del mormoner under anförande af sin så kallade
profet, Brigham Young, trängt in i Utah ända fram
till stränderna af Stora Saltsjön, där de grundat en
koloni och begynt bruka jorden, förmodande att de
skulle lämnas i fred i dessa vilda ödemarker och
tilllåtas ostördt få ägna sig åt utöfvandet af sin
besynnerliga religion. Under många år uppfylldes äfven deras
förhoppningar i detta afseende, och kolonien ökades
mycket raskt genom fortfarande invandring från Europa,
där mormonmissionärer reste omkring i alla länder och
värfvade anhängare. Profeten Brigham Young visade
sig vara en alldeles utmärkt ledare for en
nybyggarekoloni och förstod att ordna allting på det klokaste
möjliga sätt, anvisande en och hvar hans bestämda
plats och särskilda arbete samt styrande och ledande
det hela på ett sätt, som snart nog gjorde
mormon-kolonien i Utah till ett mönstersamhälle i allt utom
beträffande seder och bruk rörande giftermål.
Först sedan järnvägslinierna byggts ända fram till
Saltsjöstaden begynte anhängare af andra
religionsbekännelser flytta in till Utah, och denna invandring
af »hedningar», såsom olika troende kallas af
mormonerna, har fört till staten så många nya element
att mormonerna snart nog komma att utgöra
mindretalet. År 1890 ägde Utah en befolkning af öfver två
hundra tusen personer, af hvilka de flesta voro
mormoner, och bland dessa funnos öfver tolf tusen
skandinaver, hvaraf mera än hälften danskar, hvilka således
bland de nordiska folken synas mest böjda för
mormonism.
Dessa mormoner voro emellertid de första, som
i stor skala använde öfversättning såsom
hufvudhjälpmedel för sitt jordbruk, ty med undantag af trakten
närmast omkring Saltsjöstaden är klimatet i alla trakter
af Utah, där de slagit sig ned, mycket för torrt för
att tillåta något annat jordbruk. Lyckligtvis finnas
åtskilliga floder, som falla ut i den märkvärdiga Stora
Saltsjön, och deras vatten ha mormonerna i så godt
som hvarje dalgång förstått använda till sin fördel, så
att de trakter, där de bo, se ut som trädgårdar, så
utomordentligt väl odlade och omsorgsfullt skötta äro
de och så rika grödor bär jorden. Jordbruk är också
så godt som den enda näring mormonerna själfva syssla
med, öfverlämnande åt andra att sköta om silfver- och
blygrufvorna, hvilka i Utah utgöra en viktig
industrigren. Handeln ligger också till största delen i
händerna på »hedningarna», och, sedan den Iag stiftades,
som förbjuder väljandet till ämbetsmän af alla
bekännare af mormonismen, ha äfven alla ämbeten tillfallit
de icke troende. Det börjar äfven till följd häraf se
ut som om mormonerna skulle begynna vantrifvas i
sitt förra stamhåll, och synas de numera vara betänkta
på utvandring till någon annan trakt af världen, där
man inte så noga reglerar antalet af hustrur en man
får äga.
Då kan det möjligen också bli skäl för invandrare
att söka sig till Utah, men knappast därförinnan, ty
bland mormonerna trifvas vanligen icke bekännare af
andra religionsformer, och mormonerna ha slagit sig
ned öfverallt, där tillfälle till jordbruk gifvits. Största
delen af territoriet upptas nämligen af ofruktbara, torra
marker, där intet tillfälle till öfvervattning gifves och
där därför allt jordbruk är fullkomligt otänkbart. I de
aflägsnaste delarna af Utah bedrifves i ringa
utsträckning boskapsskötsel och fårafvel, men annars är större
delen af dess område en ogästvänlig öken. Knappast
ens mormonerna ha numera utrymme tillräckligt inom
Utahs gränser utan ha begynt sprida sig till några
floddalar i södra delen af Idaho, där de anlagt
vattenledningar och drifva åkerbruk på samma sätt som
i Utah.
Utah är i anseende till jordformationen ett af de
egendomligaste områden i Förenta Staterna, bestående
af höga bergskedjor, mellan hvilka ligga vidsträckta
högslätter, äfven de till största delen bestående af mer
eller mindre förvittrade bergarter. Floderna, som
upprinna på de högsta bergen, flyta så godt som alla
genom djupa hålvägar med tvärbranta sidor, ofta nog ända
till flera tusental fot under den omgifvande markens yta.
I västra delen af landet rinna alla floder ned i den
väldiga dal, där Stora Saltsjön och flera andra smärre
sjöar af samma slag ligga. Denna saknar alla utlopp,
och därför är dess vatten salt, hvarjämte vattenståndet
växlar i samma mån som tillflödena hämta mera eller
mindre vatten från bergstrakterna. Äfven
är i många afseenden mycket märkvärdig, tack vare
den egendomliga byggnadsstil som infördes af
mormonerna. Den största staden näst denna är Ogden,
där numera flera stora järnvägslinier mötas.
*
Nevada.
Nevada gränsar i väster och söder till California,
i öster till Arizona och Utah samt i norr till Idaho
och Oregon. Dess område är 110,700 kvadratmil stort
och utgöres till allra största delen af jord, som
frambringar ingenting af nytta eller värde för mänskliga
varelser. I de bergskedjor, som i olika riktningar
genom stryka Nevada, har man på olika ställen upptäckt
grufvor af guld, silfver och andra metaller, men äfven
metallrikedomen i staten har blifvit ofantligt mycket
öfverdrifven, och de rikedomar, som förvärfvats af en
del grufägare, ha till största delen uppstått genom
aktiespekulationer, hvilka i de flesta fall kunna likställas
med stöld. Något jordbruk att tala om förekommer
icke i Nevada, hvars klimat är så torrt att växter trifvas
endast i en del dalar, där bevattning kan
försiggå. Det var grufsvindeln, som först lockade folk till
Nevada, och i förhoppning att grufindustrien fortfarande
skulle utveckla sig, blef Nevada gjordt till en
själfständig stat, men sedan dess, år 1864, har staten icke
gått mycket framåt, ja, under årtiondet 1880--1890
har befolkningen till och med aftagit rätt betydligt.
»Det är ett godt land att resa ifrån», säga amerikanarna
själfva, och därför kunna vi lugnt lämna det med ett
råd till nykomlingar att inte begifva sig till Nevada.
*
California.
California är den näst största af Unionens. stater,
omfattande icke mindre än 155,980 kvadratmil jord,
och är på samma gång det på naturprodukter troligen
rikaste kända område i världen. Sträckande sig från
Oregon i norr till den mexikanska provinsen Baja
(Nedre) California i söder, har staten en kustlinie af
icke mindre än 900 mils längd längs Stilla hafvet.
Tvenne särskilda bergskedjor genomlöpa California från
norr till söder, bildande tvenne väldiga dalar, som
sträcka sig genom nästan hela dess område. Den ena
kallas Kustkedjan och löper på jämförelsevis kort
afstånd från själfva kusten, afbruten af San
Franciscoviken och på några andra ställen, medan den andra,
den så kallade Sierra Nevada (de snötäckta bergen),
stryker fram parallelt med den förstnämnda, skild
därifrån genom en väldig dal, som utgör den bördigaste
och fruktbaraste delen af California på samma gång
som en af de bördigaste trakter på jordklotet.
Upptäckten af det så kallade Nedre California skedde
redan år 1533, och kort därpå seglade den berömde
eröfraren af Mexico, Ferdinand Cortez själf med en
expedition in i Californiaviken, men Öfre California
eller det område, som hu bildar staten af samma namn,
undersöktes först år 1598 af den engelske sjöfaranden
Francis Drake. Den första inflyttningen till trakten
och bosättningen där af européer ägde dock icke rum
förrän omkring ett hundra femtio år senare eller år 1769,
då några spanska missionärer, tillhörande
Franciscaner-orden, inrättade en missionsstation vid San Diego.
Sedermera spredo sig missionsstationer längs kusten så
långt norr ut | som till San Francisco, och munkarna
utvidgade småningom sin verksamhet långt utöfver det
egentliga omvändelsearbetet bland indianbefolkningen,
Vid alla sina tjuguen missioner införde de jordbruk,
bedrefvo boskapsuppfödning och odlade frukt af olika
slag i stora mängder. Småningom förvärfvade
missionsstationerna på detta sätt stora rikedomar och nådde
stort inflytande i alla områdets angelägenheter. Men
då Mexico år 1822 lösryckte sig från Spaniens
herravälde och gjorde sig till en oberoende stat, väckte snart
munkarnas nästan oinskränkta makt i California afund,
och kort därefter begynte den mexikanska regeringen
vidtaga olika lagstiftningsåtgärder, afsedda att bryta
denna makt, tills omsider år 1845 alla
missionsstationernas besittningar konfiskerades och deras hus samt
öfriga ägodelar såldes på offentlig auktion för
regeringens räkning.
Redan förrän detta inträffade, eller så tidigt som
år 1825, hade amerikanska äfventyrare begynt strömma
in till California och likaså en del andra européer än
spaniorer. Både England, Frankrike och Nord-Amerikas
Förenta Stater åtrådde California, för dess ypperliga
hamnars och goda läges skull, ehuru ingen då ännu
hade en aning om statens stora naturliga rikedomar
af olika slag. Genom djärfhet och raskt ingripande i
händelserna lyckades John C. Fremont och kommodor
Sloat förvärfva hela området åt Förenta Staterna, hvilka
genom fredsslutet med Mexico år 1848 erkändes såsom
ägare af denna stat, hvilken kort därpå blef känd
utöfver hela världen såsom »guldlandet».
Ty i januari samma år hade den första upptäckten
af guld gjorts i California af ett par män, som funno
guldsand i en sågränna, den de höllo på att bygga.
Inom några fåjår därefter hade ryktet spridt sig öfver
både Amerika och Europa, och följden däraf blef en
otroligt stark tillströmning af folk från alla håll och
kanter. Till en början bedref man ingenting annat än
guldvaskning, men så småningom började tillgången
på guldförande sand och grus aftaga, och då tog man
till ordnad grufdrift. Härvid behöfdes dock på långt
när icke samma antal män som förut vid vaskerierna,
och bland dem, som sålunda blefvo sysslolösa och icke
hade någonting att lefva på, begynte en och annan
att försöka sig på jordbruk, ehuru till en början utan
synnerliga förhoppningar om framgång. Jorden såg
nämligen så ofruktbar ut och regnfallet var så litet att
man knappast väntade rrågra resultat af jordens odling,
ty det jordbruk, som bedrifvits vid missionsstationerna,
kände guldsökarna i de flesta fall alis icke till, och om
de gjorde det, så antogo de att förhållandena nere i
kusttrakterna voro alldeles olika dem i bergen, där
grufarbetet försiggick.
Det behöfdes dock icke lång tid för att öfvertyga
dem, som försökte sig på åkerbruk, om att de funnit
en långt säkrare guldgrufva än någon som öppnats i
bergen, och därmed var Californias verkliga, storartade
utveckling börjad. De invandrare, hvilka icke lyckats
vid letningen efter guld, slogo sig alla på brukande
af jorden, andra kommo till, och inom några få år efter
det guldfebern gått öfver steg jordspekulationen i
California till nästan samma höjd som guldyran förut. I
tusen- och tiotusental strömmade invandrare från alla
håll på nytt till det rika området där långt borta i
väster, och med fabelaktig snabbhet spred sig odlingen
öfver Californias dalar och kullar. Hvete är det
sädesslag, som hufvudsakligen odlas, och utgör allt ännu
hufvuddelen af statens skörd, men odlingen af frukt
af alla slag har visat sig gifva ett mycket bättre utbyte
än spannmålsodling och har därför under de tolf sista
åren blifvit en allt viktigare näringsgren, hvilken hotar
att i en framtid komma att öfverflygla till och med
det egentliga åkerbruket. Bland frukter är det åter
drufvan, som intar det viktigaste rummet, ty tack vare
Californias egendomliga jord och för drufodling särdeles
gynnsamma klimat, har man lyckats framställa viner
af olika slag, hvilka för hvarje år som går med allt
större framgång täfla med europeiska sådana. Denna
kultur befinner sig ännu så att säga blott i sin
begynnelse, men allting talar för tron att California med
tiden blir ett af jordens största vindistrikt.
Någon annan begränsning af det område, inom
hvilket frukt med framgång kan odlas, än den som
betingas af klimatets värme finnes icke i California.
Och tack vare statens läge utmed Stillahafskusten,
därifrån vinden blåser hela året om med en märkvärdig
regelbundenhet, är klimatet i allmänhet så jämnt att
odling af ädlare frukter kan bedrifvas ända upp i
bergstrakterna. Först högre uppåt blir medeltemperaturen
för låg att tillåta fruktens mognad, men höjdgränsen
är också så godt som den enda. Frukten utföres dels
såsom torr dels såsom färsk till de öfriga staterna i
Unionen, och tack vare den småningom allt billigare
vordna frakten till de östra staterna har fruktodlingen
under de senaste åren kunnat utvecklas så raskt, att
ingen annan stat mera kan täfla med California i denna
kulturgren. Under år 1889 t. ex. försändes från
staten femtio millioner pounds färsk och fyrtio millioner
pounds torkad frukt utom en och en kvart millioner
lådor apelsiner, och under samma år pressades omkring
aderton millioner gallons vin samt producerades tre
millioner pounds olika slags russin -- hvilka icke
ingå bland den öfriga torra frukten. Att en odlingsgren,
som gör så raska framsteg, måste löna sig utmärkt
bra, är själfFallet, och någon fara för öfverproduktion
af frukt finnes icke, ty de billiga fraktsatserna och de
förbättrade förpackningsmetoderna göra att förbrukningen
af frukt för hvart år ökas, så att odlaren, trots billigare
pris, dock har lika stor behållning som förut af sin affär.
Det egentliga jordbruket, eller sädesodlingen, var
en tid ofantligt gifvande, tack vare de utomordentligt
låga pris till hvilka jord kunde erhållas. Numera står
jorden dock betydligt högre i värde, hufvudsakligen
emedan densamma, planterad med fruktträd, afkastar
så mycket mera än genom spannmålsodling. Denna har
därför småningom blifvit undanträngd längre från
järn-vägslinierna och andra samfärdsleder på samma gång
som den blifvit spridd till stora områden, som förut
på grund af den härskande torkan ansågos alldeles
omöjliga att odla. Det är öfvervattningen, som gjort
bebrukningen af dessa torra landsträckor möjlig, och
så lönande har jordbruk enligt denna metod visat sig,
att statens lagstiftning numera tagit saken om hand.
De torra trakterna ha indelats i distrikt, hvilka äga en
viss vattenrätt hvart, och storartade kanaler ha blifvit
anlagda. Tjugusex sådana distrikt ha redan blifvit
bildade och ännu flera äro föreslagna, innefattande
tillsammans bortåt tre millioner acres jord, som är af
bördigaste slag, så snart densamma förses med vatten.
I och genom dessa kanalanläggningar ökas Californias
odlingsbara område sålunda hvarje år betydligt, och
därför erbjuder staten allt ännu många ypperliga tillfällen
för farmare att förvärfva sig tillräcklig jord för att
kunna skapa sitt framtida välstånd.
Bland industrier intages främsta rummet af
gruvindustrien och bland metaller, som frambringas i
California, stå guld och silfver främst, därnäst kvicksilfver
samt koppar, zink, bly och järn. De fyra sistnämnda
metallerna äro dock icke för närvarande föremål för
grufdrift, men tenn påstås numera ha funnits på ett
par ställen i California, och är detta sant så komma
tenngrufvorna troligen snart att bli af mycket stor
vikt. Af |pld och silfver har California sedan år 1849
till och med år 1889. frambragt för öfver ett tusen
tre hundra femtio millioner dollars värde, och under
loppet af år 1889 producerades för sexton millioner
dollars, hvaraf ungefär en åttondedel i silfver. Dessa
grufvor ha emellertid vållat mycket elände och många
olyckor genom de ursinnigt vilda spekulationer, som
bedrifvits i grufaktier, och säkert är att all den oerhörda
mängd af ädla metaller desamma frambragt med tiden
kommer att bli en obetydlighet, jämförd med de
rikedomar som numera i årligen allt ymnigare mått
af-vinnas Californias jord. Kvicksilfvergrufvorna, hvilka
en tid af kastade mycket stora massor metall, ha på de
senaste åren gått nedåt rätt betydligt, men gifva ännu
årligen bortåt två och en half millioner pounds af
varan.
Kol af bättre slag förekommer blott ytterst
sparsamt i California, så att allt bränsle för industriella
ändamål måste hämtas från andra trakter. Detta är
orsaken till att egentlig fabriksverksamhet ännu icke
nått någon särdeles framstående ställning i staten.
Undantag härifrån bildar dock tillverkningen af
grufmaskiner, hvilken i California är större än någon
annorstädes, och under senare år har tillverkningen af glas
tagit fart liksom äfven någon fabrikation af yllevaror,
läder o. s. v.
Timmerindustrien i California är allt ännu i vissa
trakter mycket betydande, såsom t. ex. i några af de
bergiga kastdistrikten, där ofantliga skogsmarker ännu
förekomma, i en del bergstrakter inne i landet o. s. v.
Träden i Californias skogar äro världsbekanta för sin
oerhörda storlek, och en art barrträd förekommer på
några ställen inom staten af sådana dimensioner som
inga andra kända träd på jorden. Ända till tre hundra
femtio fot höga stammar med en genomskärning af
icke mindre än fyrtio fot finnas bland dem, men de
äro mycket sällsynta, hvaremot det vanligast
förekommande timmerträdet, som i Amerika kallas redwood,
finnes i myckenhet och ofta blir två hundra fot högt
med en genomskärning af tjugu fot och däröfver. Bland
timmerhuggarna i Californias skogar träffar man en
mängd nordbor, hvaribland t. ex. finnarna i Mendocino
county, nordväst om San Francisco, bildat en hel
koloni, som torde räkna ett par tusen medlemmar.
Boskapsuppfödning, hästafvel och fårskötsel äro
tre näringsgrenar, hvilka i synnerhet förut voro af
mycket stor betydelse inom staten California och äfven
nu sysselsätta hundra och tusentals personer. Och
jämte dessa husdjur ha sedan några år tillbaka andra
sådana af egendomliga slag begynt bli af allt större
vikt i södra delen af staten. Man har nämligen där
anlagt strutsfarmer, där dessa fåglar underhållas i stort
antal för sina fjädrars skull, och industrien har visat sig
så lönande att årligen allt flera nya farmer anläggas.
De första strutsarna importerades från södra Afrika,
men de ha visat sig trifvas förträffligt i sydliga
California och ha fortplantat sig i sådan myckenhet, att
Amerika väl snart kommer att kunna erhålla hela sitt
behof af strutsfjädrar från California.
Att inom ett så väldigt stort område som
Californias, där så många olika näringsgrenar blomstra och
allt fortfarande äro stadda i utveckling, en mängd
arbetare hvarje år skall behöfvas, är alldeles själffallet,
och då härtill kommer att resan dit är så lång samt
ställer sig så kostsam att endast ett fåtal af nykomna
invandrare ha råd att företaga den, så är det också lätt
förklarligt att arbetslönerna i allmänhet måste vara rätt
höga. En tid hotade aflöningarna för arbetarna att
gå nedåt i följd af den starka invandringen af kinesiska
arbetare, som voro tillfreds med en mycket ringa lön,
men sedan kineser numera genom Iag förbjudits att
komma till Förenta Staterna, har denna farliga täflan
för hvita arbetare så godt som försvunnit. I ingen
annan trakt af Förenta Staterna åtnjuter den vanliga
simpla arbetaren så goda inkomster som i California,
och i ingen annan trakt tyckes det vara så lätt för
honom att spara ihop hvad han behöfver för att grunda
ett eget hem. Ända till trettio dollars i månaden
jämte husrum och fri kost veta vi att det betalas åt
vanliga kroppsarbetare ute på landsbygden i California, och
aflöningarna för yrkesarbetare stå naturligtvis i
förhållande därtill. Nästan ännu mera förtjäna kvinnliga
tjänare -- i förhållande till det arbete de uträtta --
ty sådana löner som sex a åtta dollars i veckan och
allting fritt äro alis ej ovanliga för tjänarinnor, medan
kokerskor och andra yrkeskunniga tjänstehjon förtjäna
fyrtio a femtio dollars i månaden på för öfrigt
enahanda villkor.
Ett utmärkt fält för invandrande européer, hvilka
verkligen vilja arbeta, utgör, såsom framgår af allt det
ofvan sagda, California allt fortfarande. Äfven den som
är nog lyckligt ställd att anlända till Amerika med
något eget kapital att begynna med, kan göra
betydligt sämre än om han styr sina fjät till guldstaten vid
Stillahafskusten och slår sig ned som farmare. Men
det bör han komma ihåg, att i California är det ända
nödvändigare än i de flesta andra stater att han först
arbetar en tid hos andra för att grundligt sätta sig in
i både naturförhållandena och i arbetsmetoderna, ty
dessa äro så i alla stycken olika allt hvad nykomlingen
förut i den vägen sett, att han säkert får betala mycket
stora lärpengar om han utan vidare börjar på egen
hand. Odling af frukt, skördande af sådan på rätt tid
och rätt sätt, förpackning och konservering af det
skördade och allt annat som hör till denna den mest
lönande industrien i California kan icke vara annat än
någonting fullständigt nytt för nordbon, och därför
måste han gå igenom en lärokurs, ifall han vill vara
något så när säker om framgång. Många tusental
nordbor bygga och bo i dag som är i California på
lägenheter, dem de förvärfvat helt och hållet genom
eget arbete och egen sparsamhet, och med den stora
framtid denna stat ännu kan räkna på, är det höjdt
öfver allt tvifvel att ytterligare flera tusenden af våra
landsmän under årens lopp komma att slå sig ned där.
Strömningen af folken från öster till väster pågår allt
ännu och kommer säkert ej heller att upphöra innan hela
nejden vid Pacifickusten är lika tätt befolkad och lika
rikt odlad som de gamla idoghetshärdarna längst i öster.
Den största och i alla afseenden viktigaste staden
i California är San Francisco, som egenligen först efter
1849 blef kändt af den öfriga världen, men hvars
historia icke förty sträcker sig så långt tillbaka som
till år 1776, då spaniorerna grundade en militärpost
på en punkt, belägen ett litet stycke norr om den
nuvarande staden. Samtidigt inrättades en
missionsstation under skydd af militärposten och kallades denna
San Francisco de los Dolores, hvaraf den nuvarande
stadens namn. Ända till upptäckten af guld i
California föll det dock ingen in att bosätta sig i trakten,
hvars branta, otillgängliga och kala sandhöjder icke
lofvade någonting. Endast de som hade med militären
eller missionärerna att göra begåfvo sig till platsen,
som knappast var känd af andra ens till namnet. År
1846 togs hela trakten omkring stationen, liksom denna
själf, i besittning för Förenta Staternas räkning af ett
regeringen tillhörigt fartyg, och kort därefter begynte
amerikanare och andra, mera eller mindre äfventyrare
allihop, att slå sig ned där, så att orten år 1849 redan
hade inemot två tusen invånare. Året därpå steg
befolkningen till tjugu tusen, och under de följande åren,
medan guldfebern rasade som värst, mångdubblades
densamma flera gånger om.
Staden var ett af de mest hoprafsade, vilda och
oordentliga samhällen som någonsin existerat på
jordklotet, bebyggd med hus, som till en del bestodo af
bräder, till en del af segelduk och stolpar, men endast
i undantagsfall af verkliga byggnader. Men i samma
mån som affärsoinsättningen med det inre landet steg,
i samma mån ordnades förhållandena, och när sedan
åkerbruket i California begynte uppblomstra, blef San
Francisco inom kort en af Amerikas lifligaste
affärsstäder. Järnvägarna kommo senare till och gjorde att
staden hastigt svingade sig upp till den åttonde i
ordningen af Unionens städer, med ett invånarantal af
300,000. Såsom handelstad intar San Francisco allt
ännu främsta rummet på hela den amerikanska
Stilla-hafskusten och kommer nog för en lång framtid att
bibehålla det, om också andra städer för hvarje dag
vinna alltmera i betydenhet. Befolkningen är
sammansatt af representanter för snart sagdt alla folkslag på
jorden, och staden erbjuder under vanliga förhållanden
ypperliga tilllällen till arbetsförtjänst.
Statens hufvudstad,
invånare,
egentligen endast en förstad till denna,
hufvudorterna för frukthandeln, och
sydligaste delen af staten, med en alldeles utmärkt hamn,
äro de näst San Francisco viktigaste städerna,
hvarjämte ett stort antal smärre sådana finnas öfverallt i
staten.
*
Tillägg till sidan 6: Inmanlinien.
Inman-bolaget har numera öfvergått i amerikanska
händer och dess förnämsta ångare omdöpts till
»New-York» och »Paris», numera anlöpande Southampton i
stället för Liverpool.
Kort vägledning
till
Engelska språkets talande m. m.,
bestående af
samtalsspråket vanligast förekommande ord,
anvisning till upprättande af bref,
annonser m. m,,
med utsatt beteckning för uttalssättet
för svenskar.
*
Uttalslära.
Engelska alfabetets 26 bokstäfver uttalas på
följande sätt:
| Eng. bokst. | Uttal | Eng. bokst. | Uttal | A a | ä, eh | O o | å (mellan å och o, | B b | bi | C c | si | P p | pi | D d | di | Q q | kju | E e | i | R r | ar | F f | eff | S s | ess | G g | dji | T t | ti | H h | äitsch | U u | ju | I i | ai | V v | vi | J j | djäi | W w | dobbl-ju | K k | käi | X x | iks | L l | ell | Y y | oai | M m | em | Z z | sädd | N n | enn |
Vokaler äro a, e, i, o, u, y och w, de bägge
sistnämnda dock blott i slutet af en stafvelse.
Vanliga tveljud äro ai, ay, au, aw -- ea, ee,
ei, eo, eu, ew, ey; —- ie; -- oa, oi, oo, ou,
ow, oy; -- ui, uy.
Uttalet af Vokalerna (Vowels, vau"els), Tveljuden och
Konsonanterna, (Consonants, Konn"sonänts).
A. Vokalerna.
A uttalas som a uti Sv. ordet far uti enstafviga ord,
som ändas på r, lf, lm och rm:
Ex. bar, star, half, calm, arm,
bàhr, stàhr, hàhf, càhm, àhrm
Gravis (`) öfver en vokal betecknar, att vokalen har
tonvikten; acut (´) tillkännager, att nästföljande konsonant
fördubblas.
A uttalas som djupt å framför ld, lk, ll, ls och lt:
Ex. bald, talk, call, also, salt, scald,
båhld, tåhk, kåhl, åhlso, såhlt, skåhld.
Likaså uttalas a mellan w och r samt q och r:
war, warm, quarter. I Shall (skall) ljuder a nästan
som ä.
A uttalas som ä uti Sv. ordet läka framför en
konsonant, som efterföljes af e:
Ex. care, bare, prepare, lake,
khär, bär, prepär, läk.
Samma ljud af ä eller eh har det ensamma a, och
a, när tonvikten hvilar därpå:
Ex. a, saving, sacred.
ä, säving, säcred.
I Father, Master uttalas a som i Sv. ordet far;
uti water nästan som oå.
A uttalas nästan som ä i det Sv. klädd, då det
efterföljes af ett dubbelt konsonantljud:
Ex. glad, and, apparel,
glädd, änd, äppärel,
A uttalas som i uti ändelsen age, t. ex. village, villidj;
passage, pässidj.
E uttalas som e framför en konsonant i samma
stafvelse och när det utan tonvikt slutar en stafvelse
inuti ett flerstafvigt ord:
Ex. bed, met, expect, collect, sedate, behave.
Framför r ljuder e som ö, t. ex, after, äftörr,
later, lätörr.
E uttalas som ih, när det slutar ett ord, i hvilket
ingen annan vokal finnes.
Ex. she, me, be, he, here,
E-finale, eller i slutet af ett ord, är stumt, när en
annan vokal finnes i ordet.
Ex. since, cane, lane,
I uttalas som ai, aj, framför en konsonant med stumt
e efter och merändels framför ld, nd, gh och gn.
Ex. fine, mine, mild, find, sign,
Eljes uttalas i som i uti Sv. ordet vind, t. ex.
pin, pinn, spin, spinn, city, sitti.
I uttalas som ett kort ö framför r, t. ex. sir, sörr,
firm, förrm. I början af ord ljuder dock ir som
uti Sv. ordet irra, t. ex. irritate, irrität.
O uttalas i allmänhet som å uti Sv. ordet både
framför l och framför en konsonant, som efterföljes
af e.
Ex. hold, cold, home, note,
Undantag äro come, komma, done, gjort, dove,
dufva, glove, handske, love, kärlek, none, ingen, some,
någon, shove, skuffa, i hvilka o uttalas med ett
mellan-ljud mellan a och o.
O uttalas som kort å (i det Sv. gång), när det
efterföljes af ett dubbelt konsonantljud:
Ex. not, hot, spot, concord,
O uttalas med ett mellanljud mellan o och u i
ändelsen ove och i åtskilliga ord,
Ex. prove, move, do, who, whose, two,
U uttalas som ju uti slutet af en stafvelse eller före
en konsonant med stumt e.
Ex. duty, during, execute, calculate,
U uttalas som u i Svenskan efter r och vanligen
efter l.
Ex. rule, rude, lute,
U uttalas ungefär som ö (med dragning till a), när
det »efterföljes af ett dubbelt konsonantljud.
Ex. but, up, cut, tub,
Som ett kort Svenskt o uttalas u i bull, tjur, pull,
rycka. Busy, sysselsatt, business, göromål, uttalas bissi,
bissiness; bury, begrafva, uttalas berre; buy, köpa, böj;
build, bygga, bild.
B. Tveljuden.
Ai och ay uttalas som ä (eh); -- au och aw
som ett djupt å; -- ae som i uti Sv. ordet fin.
Ex. bait, rain, day; -- vault, law; -- Cæsar.
I en stafvelse utan tonvikt ljuder ai som ett kort
i; captain, käptin, mountain, mauntin.
Ea och ee uttalas som i uti det Sv. vin; men, när
tonvikten ligger på nästföljande konsonant, uttalas
de som ä uti det Sv. rädd.
Ex. dream, seem; breast, head,
Framför r uttalas ea som ö: hearse, hörs, earl, örl;
ear, öra, uttalas ijör; heart, hjärta, uttalas hart.
Ei uttalas som Sv. ä framför u, r, gh, gn; som Sv,
i uttalas det efter c och s.
Ex. rein, heir, neigh, feign; receive, seize,
rähn, ähr, näh, fähn; risiv, sis.
Eo uttalas som Sv. i uti ordet people, folk. Som ä ljuder det i leopard, jeopardy; George uttalas Djordj.
Eu och Ew uttalas som ju; omedelbart efter r uttalas de som ett Sv. u.
Ex. Europe, new; crew, drew,
jùrop, njù; kru, dru.
Ey uttalas vanligast som det Sv. e, t. ex. valley, välle, barley, bärle, obey, obé (ell. obéi). Key, nyckel, ljuder som khi; eye, öga, som aj.
Ie uttalas som långt Sv. i; vid slutet af ett
enstafvigt ord ljuder det som ai.
Ex. field, fiend, niece; lie, tie,
fihld, fihnd, nihs; lai, tai.
Däremot friend, vän, som frennd; friendship,
vänskap, som frenndsjip.
Io med accenten på i, uttalas som aio.
Ex. lion, violent, laion, vaiolent.
Oa uttalas nästan som Svenskt å, och samma ljud
har i allmänhet oe.
Ex. coat, boat, oak; foe,
kåhr, båht, åhk; få.
Broad, bred, uttalas som bråhd.
Oi och Oy uttalas som oj i Sv. ordet pojke, t. ex. point, pojnt, boy, boj.
Oo ljuder nästan som Svenskt u (med dragning
till o) — ou och ow vanligast som au i
Svenskan. Framför gh låter ou som djupt å.
Orden would, ville, could, kunde, should, skulle, uttalas som wudd, kudd, sjudd.
Ex. Stool, food; about, round; fought, ought;
stúl, fúd; äbaut, raund; fåht, åht; power, pauör.
Ou ljuder stundom som Sv. å, t. ex. mould, måld, och, när tonvikten ligger på följande konsonanten, låter det som Sv. u, t. ex. young, jung. Rough, enough, låta ungefär som röff, enöff; one, en, och once, engång, uttalas som oann, oanns; women, plur. af woman (kvinna), uttalas som wimmen.
Ui uttalas som uh. t. ex. fruit, fruht; — uy som Öi, t. ex. buy, böj.
C. Konsonanterna.
B uttalas som i Svenskan, men är stumt framför t och oftast efter m. Debt och doubt uttalas som dett och daut; lamb som lämm.
C ljuder som s framför e, i, y, — som k låter det framför a, o, u, r, l, t och som sch framför e eller i, åtföljda af en annan vokal. I slutet af ord ljuder c som k.
Ex. cell, city, cyder; — care, copper, cry; —
sèll, sitti, saider; — khär, kopper, krai —
ocean, åschön, gracious, gräschös.
Ch har samma ljud som tj uti det Sv. tjäna, t. ex. chain, tjän, cheese, tjis, child, tjejld; — men uti ord, lånade från franskan, bibehåller det ljudet sch, t. ex. chaise, schés.
I några ord uttalas Ch som hårdt k, t. ex. Christ (kräjst), echo, stomach, school, eller i allmänhet uti ord, hämtade från de gamla språken.
D uttalas som i Svenskan. Ed vid slutet af ett
fler-stafvigt ord låter vanligtvis som enkelt d eller t.
F har samma ljud som i Svenskan. I of uttalas f som v, ov eller åf.
G uttalas som uti Sv. ordet god framför a, o, u, l, r; men framför e, i, y ljuder det som hårdt dj. Framför m eller n i samma stafvelse höres icke g,
Ex. game, go, glory; — rage, ginger, apology; —
gähm, gå, glåri: — rädj, djindjer, apòllodji; —
gnat, nått, phlegm, flehm.
Gh ljuder som hårdt g i början af ett ord; i slutet uttalas det som ff eller är det stumt.
Ex. ghost, enough, laugh, plough, night, light,
gåhst, inöff, laff, plau, nait, lait.
Gu framför en vokal ljuder som hårdt g, ex. guard; i ändelsen guish har det ljudet go, ex. anguish.
H uttalas som i Svenskan, men är stumt i ord, som
härstamma från latinet, t. ex. honour, hour, o. s. v.
J uttalas som hårdt dj t. ex. jail, djäl, joint, djåjnt.
K ljuder som i Sv. ordet kall; framför n i början af en stafvelse är det stumt; t. ex. know, nåh, knight, nait.
L är stumt i ord, som ändas på alf, alk och alm, t. ex. half, hahf, talk, tåhk, calm, kahm.
M och N uttalas som i Svenskan.
P är stumt framför s, n och t i början af ett ord; ph låter som f.
Q, som alltid åtföljes af u, uttalas i förbindelse därmed som ett hastigt ko, t. ex. quiet, koajet, quake, koäk.
R uttalas ungefär som i Svenskan.
S ljuder som i Svenskan, dock något lenare mellan
två vokaler. Framför ure uttalas s som ett lent sj, ex. measure; men i ordet sure, som ett skarpt sch.
Sc uttalas framför e och i som ett lent s, ex. scepter, septer; — framför a, o och u som sk, ex. scandal;
Sh ljuder sj, ex. fish, fisj. Uti isle (ail), island, (ailänd), viscount, o. n. a. är s stumt.
T har samma ljud som i Svenskan; men framför i,
efter hvilket en annan vokal följer, ljuder det som
ett sch eller som sj uti Sv. ordet sjön, t. ex. condition, condisjön, patience, päsjens.
I ändelserna sten, stle, är l stumt; ex. listen, castle.
Th läspas fram från ett s medels tungans stötande mot öfre tandraden. I början och slutet af orden
har th ett skarpare ljud, mellan två vokaler är
det lenare. — Hos pronomina och i orden than, än, artikeln the, thence, därifrån, there, der, thither, dit, though, ehuru, och thus, så, har dock th det lenare ljudet.
V uttalas som i Svenskan.
W låter framför en vokal som ett hastigt uttaladt O eller u.
Ex. well, wand, swarm.
oell (uell), oånd, soåhrm.
Framför r höres icke w, ex. wrong, write, rång, rait. — Wh ljuder som ett kort hv, wherefore, hverfor, whence, hvenns, huenns. — Sword, svärd, uttalas sård.
X låter som lent gs, när det efterföljes af en vokal, t. ex. exemple, egsempl, exist, egsist; när det icke efterföljes af vokal, ljuder det som x i Sv. ordet yxa, t. ex. extennt, extennt, excell, excell.
Y uttalas som ai, när accenten ligger därpå; i början af en stafvelse uttalas det som vårt j, och i slutet af ett flerstafvigt ord ljuder det som kort e i Svenskan, när det icke har accent.
Ex. dry, try; yard, yet; levy, navy.
drai, trai; jahrd, jett; levve, nevve.
Z uttalas som ett mycket lent s; ex. graze, gräs; zeal, sil.
Samling af i samtalsspråket vanligast
förekommande ord.
| Dagarna i veckan. | Svenska | Engelska | Uttal | Söndag | Sunday | Söndeh I afseende på tonvikten gäller som hufvud regel, att tvåstafviga ord hafva tonvikten på första stafvelsen, flerstafviga ord på andra stafvelsen från den sista. | Måndag | Monday | Mondeh | Tisdag | Tuesday | Tjusdeh | Onsdag | Wednesday | Uennsdeh | Torsdag | Thursday | Thörsdeh | Fredag | Friday | Frajdeh | Lördag | Saturday | Sättördeh | En vecka | a week | A uihk | En dag i veckan | a day of the week | ä deh åf dhe uihk | En torgdag | a market-day | ä market deh | En månad | a month | ä month | Januari | January | Djänniuäri | Februari | February | Febbruäri. | Mars | March | Martj | April | April | Ähpril | Maj | May | Meh | Juni | June | Dhjuhn | Juli | July | Dhjulei | Augusti | August | Åhgöst |
| Svenska | Engelska | Uttal | September | September | Septemmber | Oktober | Oktober | Åkhtober | November | November | November | December | December | Disember | Högtidsdagar, fester. | Nyåret | the New-year | Njujihr | Nyårsdagen | the Newyear"sday | dhe Njujihrs-deh | En högtidsdag | a festival | ä festiväl | En helgedag | a holiday | ä hållideh | Trettondedagen | twelfth-day | tuelft deh | Jul | Christmas | chrismas | Fettisdag | Shrovetide | sjrohwtaid | En fastedag | a fasting-day | ä fasting-deh | Fastan | Lent | länt | Askonsdag | Ashwednesday | Asjwenusdeh | Påsk | Easter | ihster | Palmsöndag | Palm-sunday | pahm-söndeh | Skärtorsdag | Holy-thursday | håli thörsdeh | Långfredag | Good-friday | gudd-fraideh | Pingst | Whitsuntide | huitsönntaid | Midsommar | Midsummer | middsömmer | Midsommardagen | Midsummer"s day | middsömmersdeh | Michælidagen | Michaelmas | mickelmas | Adventet | the Advent | dhe äddvent | Helgdagsaftonen | Holydays-eve | hållidehs- ihv | Födelsedagen | birth-day | börrth-deh | Årsdagen | anniversary | ännivörsäri | Tiden och årstiderna. | Tiden | time | taim | Årstiden | the season | sihs"n | Våren | » spring | spring | Sommarn | » summer | sömmer | Hösten | » autumn | åthum | Vintern | » winter | uinter | Sommartiden | the summer-season | sömmer-sihs"n |
| Svenska | Engelska | Uttal | Vintertiden | the winterseason | uinter-sihs"n | Året | » year | jihr | Ett skottår | a leap-year | ä liph-jihr | Ett århundrade | » century | » senntjuri | En vecka | » week | » uihk | En dag | » day | » deh | En timma | an hour | än aur | En halftimma | half an hour | hahf än aur | En kvart | a quarter of an hour | ä kuarter åf än aur | En minut | » minute | ä minnit | Ett ögonblick | » moment | » mohment | Morgonen | the morning | mårning | Middagen | » noon | nuhn | Eftermiddagen | » afternoon | afternuhn | Aftonen | » evening | ihvning | Skymningen | » dusk | dösk | Natten | » night | nait | Midnatten | » midnight | middnait | Dagbräckningen | day-break | dehbräkh | Solnedgången | sun-set | sönnsett | Soluppgången | sun-rise | sönnrais | Början | the beginning | biginning | Midten | » middle | midd"le | Slutet | » end | änd | Världen och dess företeelser. | Luften | the air | ähr | Vattnet | » water | uåhter | Elden | » fire | fair | Jorden | » earth | örth | Världen | » world | uorld | Världsaltet | » univers | djunivers | Himmelen | » sky | skai | Solen | » sun | sönn | Månen | » moon | muhn | En månförmörkelse | an eclipse of the moon | än eklips åf dhe muhn |
| Svenska | Engelska | Uttal | En solförmörkelse | an eclipse of the sun | än eklips åf dhe sönn | Ett norrsken | a northern light | nårthern lait | Månsken | moon-light | muhnlait | Första kvarteret | the first quarter | förrst kuårter | Nymånen | » new moon | nju muhn | Fullmånen | » full moon | full muhn | Solstrålarna | » sun-beams | sönn bihms | En stjärna | a star | stahr | En komet | » comet | kommet | Ljuset | the light | lait | Mörkret | » darkness | dahrkness | Skuggan | » shade | sjädh | En regnbåge | a rain-bow | rehnboh | Hettan | the heat | hith | Värmen | » warmth | uahrmth | Kölden | » cold | kåhld | Ett åskväder | a thunder-storm | thunder-stårm | Blixten | the lightning | laitning | En åskledare | a conductor | kondökter | Åskan | the thunder | thönnder | Molnen | » clouds | klauds | Väderleken | » weather | uedher | Stormen | » storm | storm | Vinden | » wind | uind | Haglet | » hail | hähl | Regnet | » rain | rehn | Ett hällregn | a shower | sjauer | Ett skyfall | » rain spout | rehn spaut | En öfversvämning | an inundation | inöndäsch"n | Snön | the snow | snoh | Frosten | » frost | fråst | Dimman | » fog | fågg | Rimfrosten | » white-frost | hueit-fråst | Isen | » ice | ais | Is-flingor | pieces of ice | pihses åf ais | Tövädret | the thaw | thåh | Daggen | » dew | djuh |
| Svenska | Engelska | Uttal | En orkan | a hurricane | hörrikähn | En jordbäfning | an earthquake | örthkuek | En flod | a river | rivver | En ström | » stream | strihm | En bäck | » brook | bruhk | En damm | » pond | ponnd | En sjö | » lake | lehk | Hafvet | the sea | sih | En storm på hafvet | a tempest | tämpest | Ebb och flod | the tide | taid | Flod | flood-tide | fludd-taid | Ebb | ebb-tide | ebb-taid | En ö | an island | ailänd | Kusten | the shore | sjår | Stranden | » bank | bank | Vågorna | » waves | uäw"s | Klipporna | » rocks | råcks | De fyra väderstrecken | » four quarters | faur kuåhrters | Söder | south | sauth | Väster | west | uest | Norr | north | nårth | Öster | east | ihst | Ett berg | a mountain | mauntin | En kulle | » hill, hillock | hill, hillock | Källan | the spring | spring | Ett träsk | a marsh | marsj | Dalen | the valley | valli | Ängen | » meadow | mäddå | Fältet | » field | fihld | Slätten | » plain | plän | En skog | a wood, forest | uodd, fårrest | Röken | the smoke | småhk | Askan | » ashes | asj"es | En gnista | a spark | sparkh | Vätan | the dampness | dampness | Torkan | » dryness | drainess |
| Svenska | Engelska | Uttal | Stenar, metaller. | En sten | a stone | stohn | En flinta | » flint | flint | Metall | metal | mett"l | Juveler, ädelstenar | jewels | dju"els | Marmor | marble | marb"l | Kalk | lime | laim | Krita | chalk | tjåhk | Sanden | the sand | sand | Gruset | » gravel | grävv"l | Leran | » clay | klä | Magneten | » load-stone | lådhståhn | Guld | gold | gohld | Silfver | silver | silver | Koppar | copper | kåpper | Järn | iron | eiörn | Stål | steel | stihl | Tenn | tin | tinn | Bly | lead | lädd | Mässing | brass | brass | Kvicksilfver | quicksilver | koicksilver | Svafvel | sulphur | sölför | Stenkol | pit-coals | pitt-kohls | Torf | turf | törf | Människan, kroppens delar. | Människan, mannen | the man | mann | Kvinnan | » woman | uommön | Könet | » sex | seks | Bägge könen | both sexes | båth sekses | Barndomen | the childhood | tjaildhudd | Ett barn | a child | tjaild |
| Svenska | Engelska | Uttal | Ett litet barn | a baby | bäbi | Ungdomen | youth | juth | En yngling | a youth | juth | En gosse, pojke | » boy, a lad | båj, lädd | En flicka | » girl, a maid | görrl, mehd | En ungkarl | » bachelor | bätjeler | En ogift man | » single man | singl" man | En gubbe | an old man | ohld mann | En gammal kvinna | » old woman | ohld uommön | Lifvet | life | laif | Döden | death | deth | Kroppen | the body | båddi | Lemmarna | » limbs | lims | Hufvudet | » head | hädd | Bröstet | » breast, chest | brest, tjest | Hjärnan | » brains | brehns | Hufvudskålen | » skull | sköll | Håret | » hair | hähr | Ansiktet | » face | fehs | Pannan | » forehead | fårhedd | Hyn | » complexion | kompleksch"n | Ögonen | » eyes | ais | Ögonbrynen | » eyebrows | aibrous | Örat | » ear | ihr | Näsan | » nose | nohs | Munnen | » mouth | mauth | Läpparna | » lips | lipps | Tänderna | » teeth | tihth | Skägget | » beard | bihrd | Mustascherna | » mustachio | möstäscho | Polisongerna, kindskägget | » whiskers | huiskers | Tungan | » tongue | töng | Hakan | » chin | tjinn | Andedräkten | » breath | breth | Rösten | » voice | vois | Kinderna | » cheek | tjikh |
| Svenska | Engelska | Uttal | Tinningarna | the temples | templ"s | Halsen | » neck | neck | Strupen | » throat | throht | Nacken | » nape | nehp | Skuldrorna | » shoulders | sjoulders | Ryggen | » back | back | Ryggraden | » backbone, spine | backbohn, spein | Armen | » arm | ahrm | Armbågen | » elbow | ellbå | Leden | » joint | djoint | Handen | » hand | hand | Fingret | » finger | fingger | Naglarna | » nails | nähls | Barmen | » bosom | busöm | Buken | » belly | belli | Inälfvorna | » bowels | bau"els | Könsdelarna | » natural parts | nätjuräl pahrts | Refbenen | » ribs | ribbs | Sidan | » side | said | Sätet, bakändan | » breech, posteriors | britj, postiriörs | Låren | » shanks | sjänks | Knäet | » knee | nih | Benet | » leg | legg | Vaden | » calf | kahf | Hälen | » heel | hihl | Foten | » foot | fut | Fotsulan | » sole of the foot | sohl åf dhe fut | Tån | » toe | toh | Huden | » skin | skinn | Benen (i kroppen) | » bones | bohns | Köttet | » flesh | flesch | Blodet | » blood | blödd | Ådern | » vein | vehn | Magen | » stomach | stommäck | Hjärtat | » heart | hart |
| Svenska | Engelska | Uttal | Lefvern | the liver | livver | Lungan | » lungs | löngs | Pulsen | » pulse | pölls | Svetten | » sweat | suett | Utdunstningen | » perspiration | perspirehsch"n | Urinen | » urine | juhrain | Sinnena | » senses | senses | Känseln | » feeling | fihling | Synen | » sight | sait | Hörseln | » hearing | hihring | Lukten | » smell | smell | Smaken | » taste | tehst | Själens förmögenheter. | Själen | the soul | sauhl | Förnuftet | » reason | rihs"n | Sinnet, anden | » mind, spirit | maind, spirrit | Geniet | » genius | djiniös | Kvickheten | » wit | uitt | Minnet | » memory | memmori | Viljan | » will | uill | Förståndet | » understanding | önderständing | Dugligheten | » capacity | käpässiti | Talangen | » talent | tällent | Klokheten | » prudence | pruhdens | Visheten | » wisdom | uisdömm | Fantasien | » fancy | fänssi | Tanken | » thought | thåht | Samvetet | » conscience | konsjens | Idéen | » idea | eidiä | Sunda förståndet | » good sense | gudd sens | Kunskapen, vetandet | » knowledge | nålledsch | Skickligheten | » skill, ability | skill, äbilliti | Erfarenheten | » experience | ekspihriens | Öfningen | » practice | präktiss | Temperamentet | » temper | temper | Karakteren | » character | kärälter |
| Svenska | Engelska | Uttal | Passionen | the passion | pässch"n | Kärleken | » love | löww | Hatet | » hatred | heht"rd | Raseriet | » fury | fjuhri | Fruktan | » fear | fihr | Fegheten | » cowardice | kauerdiss | Räddhågan | » timidity | timidditi | Lifligheten | » vivacity | vivässiti | Djärfheten | » boldness | bohldness | Modet | » spirit, courage | spirrit, körridj | Tapperheten | » bravery | brehveri | Öfvermodet | » rashness | räsjness | Själsnärvaron | » presence of mind | pressens åf maind | Beslutsamheten | » resolution | resoljusch"n | Dårskapen | » folly | fölli | Tålamodet | » patience | pehschens | Otåligheten | » impatience | impehschens | Aktningen | » esteem | estihm | Föraktet | » contempt | kåntemmt | Vreden | » anger, wrath | angörr, rath | Förtviflan | » despair | dispähr | Galenskapen | » madness | mäddness | Sinnesrubbningen | » insanity | insänniti | Svartsjukan | » jealousy | djelössi | Afunden | » envy | ennvi | Medlidandet | » compassion | kompässch"n | » pity | pitti | Förvåningen | » surprise | sörprais | Förundran | » admiration | ädmiräsch"n | Förtroendet | » confidence | kånnfidens | Hoppet | » hope | håhp | Misstanken | » suspicion | söspisch"n | Troheten | » fidelity | fidelliti | Sorgsenheten | » sadness | säddness | Bedröfvelsen | » affliction | äffliksch"n | Tårarna | » tears | tihrs | Svårmodet | » melancholy | mellängkolli |
| Svenska | Engelska | Uttal | Glädjen | the joy | djoj | Nöjet | » pleasure | pleschör | Lycksaligheten | » happiness | happiness | Bekymret | » care | khähr | Tviflet | » doubt | daut | Önskan, önskningen | » desire | disair | Afsikten | » intention | intentsch"n | Uppsåtet | » sentiment | senntiment | Släktskap. | Familjen | the family | fämmili | En familjefader | a father of a family | fadher åf ä fämmili | Äkta mannen | the husband | hössbänd | Hustrun | » wife | ueif | Makan | consort | konsort, ledhi | lady | Bruden | » bride | braid | Brudgummen | » bridegroom | braidgruhm | Ett äkta par | married people | märrid piph"1 | Föräldrarna | the parents | parents | Fadern | » father | fadher | Modern | » mother | modher | En släkting | a relation | rilesch"n | Släktskapen | the kindred | kinndred | En nära släkting | a near relation | nihr rilesch"n | En aflägsen d:o | a distant relation | disstänt » | Vara släkt med | to be related to | tu bi rilehted tu | Sonen | the son | sönn | Dottern | » daughter | dåhter | Brodern | » brother | brodher | Den äldre | » elder | elder | Den yngre | » younger | junger | Den köttsliga brodern | » full brother | full brodher | Styfbrodern | » (half) stepbrother | (haf) steppbrodher |
| Svenska | Engelska | Uttal | Systern | the sister | sisster | Syskon | brother (s) and sisters (s) | and brodhers änd sissters | Svärfadern | the father in law | fadher in låh | Svärmodern | » mother in law | modher in låh | Mågen | » son in law | sönn in låh | Svågern | » brother in law | brodher in låh | Svägerskan | » sister in law | sister in låh | Far-, Morfadern | » grand-father | grand-fadher | Far-, Mormodern | » grand-mother | grand-modher | Sonsonen | » grand-son | grand-sönn | Onkeln | » uncle | öngk"l | Kusinen | » cousin, female cousin | köss"n, fihmehl köss"n | Tanten | » aunt | åhnt | Bror-, Systersonen | » nephew | nevju | Brors-, Systerdottern | » niece | nihs | Gudfadern | » god-father | gådd-fadher | Gudmodern | » god-mother | gådd-modher | Faddrarna | » sponsors | spånnsårs | En älskare | a lover | löwwer | En älskarinna | a misstress | misstress | » lady | ledhi | Partiet | the match | mättj | Giftermålet | marriage | märridj | Bröllopet | the wedding | uedding | En änka | a widow | uiddå | En änkling | » widower | uiddå-er | En gammal ungkarl | an old bachelor | ohld bätj"lör | En gift man | a married man | märrid mann | En arfvinge | an heir | ähr | Ett fader- och moderlöst barn | an orphan | årf"n | En förmyndare | a guardian | gardiän | Vara myndig | to be of age | tu bi åf ädj |
| Vara omyndig | to be under age | tu bi önder ädj | Stå under förmynderskap | to be under care | » » » khär | Födoämnen, lifsmedel. | Föda | food | fud | Lifsmedel | victuals | vitt"ls | Kötträtter | the meats | mihts | En måltid | a meal/repast | mihl, ripahst | Middagsmåltiden | the dinner | dinner | Frukosten | » breakfast | breckfast | Kvällsvarden | » supper | söpper | En gaffelfrukost | a luncheon | lönsch"n | Ett kalas | » banquet | bängket | Matsedeln | bill of fare | bill åf fähr | Ett spiskvarter | an eating house | iting haus | Spisgäster | boarders | bohrders | Bröd | bread | bredd | Rågbröd | brown bread | braun bredd | Hvetebröd | wheaten bread | huith"n bredd | En semla | a roll | rohl | Kaka | cake | khehk | Smörgås | bread and butter | bredd änd bötter | Rostadt bröd | toast | tohst | Konfekt | sweetmeats | svihtmihts | Tårta | tart | tahrt | Dessert | the dessert | dessert | En rätt | a dish | disj | Köttsoppa | broth | bråth | Stek | roast-meat | rohst miht | Köttsaft | gravy | grävi | Kött | meat | miht | Oxkött | beef | bihf | Fläsk | pork | påhrk | Fårkött | mutton | mött"n | Kalf | veal | vihl | Salt kött | salt-meat | såltmiht |
| Villebråd | venison | venns"n | Vildsvin | wild boar | uejld bohr | Hare | hare | hahr | Harstek | roast-hare | rohst hahr | Rådjur | deer | dihr | Rostbiff | roast-beef | rohst bihf | Surstek | roast-beef in vinegar | rohst bihf in vinnigger | Svinstek | roast-pork | rohst pohrk | Stekt gås | roast-goose | rohst guhs | Skinka | ham, bacon | hamm, behk"n | Korf | sausage | såhsidj | Kotletter | cutlets | khöttlets | Höns | fowl | faul | Kycklingar | chickens | tjikk"ns | Kalkon | turkey | törki | And | duck | dock | Dufvor | pigeons | pidjins | Hammelbog | a leg of mutton | legg åf mött"n | Njurstek | roast-loin | rohst lojn | Omelett | an omelet | ommelet | Klimpar | dumplings | dömplings | Mjölmat | meal-meats | mihl mihts | Mjölkmat | milk-meats | milk mihts | Grönsaker | greens | grihns | Spenat | spinage | spinnidj | Persilja | parsley | pärsli | Kål | cabbage | käbbidj | Bönor | beans | bihns | Gröna ärter | green peas | grihn pihs | Sparris | asparagus | äspärägös | Blomkål | cauliflower | kålliflauer | Gurkor | cucumbers | kjukömbers | Selleri | celery | selleri | Ärter | peas | pihs | Linser | lentils | lenntils | Salad | salad | sallad | Kompott | compot | kompot |
| Potates | potatoes | potehtås | Morötter | carots | karröts | Senap | mustard | mösstard | Peppar | pepper | papper | Salt | salt | såhlt | Kryddor | spice | spais | Socker | sugar | sjugger | Olja | oil | åjl | Ägg | eggs | eggs | Mjöl | flour | flaur | Pepparkakor | ginger-bread | djindjer bredd | Smör | butter | bötter | Ost | cheese | tjis | Sylter | comfits preerves td>kommfits priserv"s | Frukt | fruit | fruht | Drycker. | Ett glas vatten | a glass of water | glass åf uåhter | En dryck vatten | » drink of water | drink åf uåhter | En dryck | » beverage | beveridj | Te | tea | tih | En kopp te | a cup of tea | kopp åf tih | Kaffe | coffee | kåffi | Chokolad | chocolate | tjåkåleht | Punsch | punch | pönsj | Glödgadt vin | mulled wine | moiled uain | Rom | rum | römm | Brännvin | brandy | bränndi | Öl | beer | bihr | Likör | liqour | likkor | Mjölk | milk | milk | Grädde | cream | krihm | Limonad | lemonade | limmonedh | Sockervatten | sugar-water | sjugger uåhter | à la Glace | ices | aises |
Kläder och hvad, därtill hörer.
| Svenska | Engelska | Uttal | Klädningen | the dress | dress | En fullständig dräkt | a complete dress | kompliht dress | Kläderna | the clothes | klohs | Ett utanplagg | a coat | koht | En öfverrock | » great-coat | greht koht | En frack | » dress-coat | dress koht | Benkläder. | pantaloons | päntäluhns | Hällor | straps | sträpps | Kragen | the collar | koller | Ärmarna | » sleeves | slihvs | Uppslaget | » facings | fehsings | Fodret | » lining | laining | Fickan | Knapparna | » buttons | bott"ns | Knapphålen | » button-holes | bott"n hohls | En kappa | a cloak | klåhk | Kapuschongen | the cape | keph | Negligé-dräkt | » house-dress | haus-dress | Nattrock, morgonrock | » morninggown | morning-gaun | Kalsonger | drawers | dråörs | Lifstycke | an underwaistcoat | önderuesskott | Sockor | socks | socks | Strumpor | stockings | stockings | Byxhängslorna | the braces | brähses | Västen | » waistcoat | uesskott | Tofflorna | » slippers | slippers | Skor | shoes | sjuhs | Stöflar | boots | buhts | Klacken | the heel | hihl | Sulan | » sole s | ohl | En skjorta | a shirt | sjörrt | Ett lintyg | » shift | sjifft | En halsduk | » cravat | krävät | En bröstnål | » breast-pin | brest-pin |
Svenska Engelska Uttal
Hatten the hat hatt
Hattbrättena » brim brimm
Mössan » cap kapp
Handskarna » gloves glövv"s
Näsduken » handkerchief hängkertjif
En filthatt a felt hat felt hatt
Manschetter ruffles röff"ls
En guldring a golden ring gold"n ring
En snusdosa » snuff-box snöff-bocks
En lorgnett » glass glass
Ett par glasögon » pair of spectacles pähr åf specktäckl"s
Ett fickur » watch uåtj
En urkedja » watch-chain uåtj-tjehn
En käpp » cane, stick kehn, stick
Sporrar spurs spöhrs
Ett paraply an umbrella ömbrellä
Börsen the purse pörss
Ett fodral a case kehs
Borsten the brush brösj
Tandborsten » tooth-brush tuhth-brösj
Hårborsten a hair-brush hähr-brösj
Ett cigarrfodral » cigar-case siggar-kehs
Kammen the comb kohm
En tandpetare a tooth-picker tuhth-picker
En plånbok » pocket-book pocket-buk
Stöfvelknekten the boot-jack buht-djäck
Draga på stöflarna to pull on the boots poll on dhe buhts
Draga af stöflarna » pull off the boots poll off dhe buhts
Kläda sig » dress dress
Tyget the stuff stoff
Kläde cloth kloth
Linne linen linnen
Siden silk silk
Ull wool uohl
Bomull cotton kott"n
Möbler och husgeråd.
Svenska Engelska Uttal
Möbleringen the furniture förnitjur
Ett möbleradt rum a furnished room förnisjd ruhm
Husgeråd utensils jutennsils
Ett tapetseradt rum a papered room peperd ruhm
Tapeter paper-hangings peper-hängings
En matta a carpet, foot-carpet karrpet, fut karpet
Bordet the table tehbl
En chiffonnier a secretary sekkertarri
En byrå » chest of drawers tjest åf dråh-ers
Ett klädskåp » press press
Ett bokskåp » book-case bukk-kehs
En bokhylla » book-stand, shelf bukk-ständ, sjelf
Ett nattbord » night-stand nait-ständ
Stolen the chair tjähr
En länstol an arm-çhair arm-tjähr
Soffan the sofa såfa
Ryggstödet » back back
Gardinerna » curtains khörtins
Jalusierna » shades, blinds sjehds, blainds
En kudde a cushion khosch"n
Spegeln the looking glass luking-gläss
Taflorna » paintings, pictures pehntings, picktjörs
Ramen » frame frehm
En förgylld ram a gilt frame gilt frehm
En kakelugnsskärm » screen skrihn
Sängen the bed bädd
En madrass a mattress mattress
Sängtäcket the coverlet kövverlet
Hufvudkudden » pillow pillå
Bolstret » underbed önderbedd
VANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD.
29
Svens/ca Engelska Uttal
Halmmadrassen the straw-mattress stråh-mattress
Sängstället . » bed-stead beddstedd
Lakanet » sheet sjiht
Sänglinne » bed-linen bedd-linnen
Nattkärlet » chamber-pot tjämber-pott
Ett tvättfat a basin bens"n
Lampan the lamp lamp
Veken » wick uick
En ljusstake a candlestick kanndl"stick
Ett ljus » light, candle lait, kännd"1
En vaxstapel » wax-stand uakksstännd
Elddonet the fire-box fair-bokks
Svafvelstickor matches mätt jes
Ljussaxen the snuffers snöffers
En ljuskrona a chandelier tjändelihr
Ett bibliotek » library laibräri
Ett skrifbord » desk dessk
Vägguret the clock klock
En bordstudsare a table-clock tehb"l klock
En barometer » barometer bärommeter
13oi?d.sei?vis m. in.
Bordskärlen the vessels vess"ls
Ett fat a dish disj
Porslin china tjainä
-En kopp a cup kopp
Ett tefat » saucer såhser
En kaffebricka » coffee-board koffi-bohrd
En bricka » waiter uehter
En kaffekanna » coffee- pot koffi-pott
En kaffekokare » coffee-machine koffi-mätjihn
En sockerdosa » sugar-box sjugger-bocks
En tesked » tea-spoon thi-spuhn
Sockertången the nippers nippers
Knifven » knife naif
Gaffeln » fork fåhrk
Skeden » spoon spuhn
En rätt a dish disj30 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET
Svenska Engelska Uttal
Tallriken the plate pleht
Bordduken » table-cloth tebb"lkloth
Servietten » napkin näppkin
Glaset » glass g^ss
Buteljen » bottle battel
En bägare a cup khöpp
Saltkaret the salt-cellar såhlt-seller
En korkskruf a cork-screw kårk-skruh
Spottlådan the spitting-box spitting-bokks
En korg a basket basket
En koffert » trunk trönk
En ask » box bokks
En kassakista an iron-safe eiörn-sähf
Ett hänglås a padlock päddlock
Saxen the scissors sissörs
Eldtången » tongs tångs
Fasten » bellows bello"s
En skyffel a shovel sjöv"1
En torktrasa » clout klaut
En handduk » towel tau"l
En -kvast » broom bruhm
Ilvisets delar.
En byggnad a building bilding
Huset the house haus
Dörren , » door dåhr
Husporten » street-door striht dåhr
Inkörsporten » gate-way geht-oä
Ringklockan » bell bell
Nyckeln » key kih
Låset » lock lock
Portnyckeln the key of the kih åf dhe haus
house
Hufvudnyckeln » master-key mahster kih
Våningen » story stohri
Första våningen » first floor först flohr
Bottenvåningen » ground-floor graund flohr
Trappan » stairs » stährsVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 3 I
Svenska Engelska Uttal
Trappstegen the steps stepps
Ledstången » ballister bällister
/» room /the rahm, apart-
Rummet ^ apartment ^ ment
Ett boningsrum a sitting-room sitting ruhm
Ett sofrum » bed-room bedd-rahm
Ett logis » lodging lodjing
Salongen, forma- the drawing-room dråing-ruhm
ket
Matsalen dining-room daining-ruhm
Förrummet antechamber antitjemb"r
Förstugan entrance-hall entränns-håhl
En korridor a corridor, a pas- pässidj
sage
Ett kabinett » closet klosset
Ett arbetsrum » study stöddi
A r .., * i the water-closet fuåter-klosset
Aftradet En balkong a balcony bällkoni En altan » platform plattform Fönstret the window uindå Dubbelfönstret double windows döbb"1 uindås Fönsterluckan shutters s jötters Fönstergallret grates grehts Golfvet the floor flohr Taket (plafonden) » ceiling sihling Väggen, muren » wall uåhl Tröskeln » threshold tresjohld " Ugnen » stove stohv Kaminen (skorste- » chimney tjimni nen) Köket » kitchen kitschin Vinden \ Ett vindsrum f Sarret Sarret Taket » roof ruhf Gården » yard jahrd Brunnen » pump, well pomp, uell Källaren » cellar seller32 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET " Svenska Engelska Uttal Vedboden the wood-house uodd-haus Vagnshuset >> coach-house kohtj-haus En lada a shed sjedd Grundvalen the foundation faundehsch"n Uthusen » premises premissis Husnummern » number of the nömber åf dhe house haus Trädgården » garden gahrd"n Hyran » (house) rent rent Hyresmannen » lodger loddjer Att bo utåt gatan to live in front tu livv in front Att bo inåt gården live at the back- tu livv att dhe part bakk pahrt Husvärden the master of the master åf dhe haus house Att flytta to change lodging tjäntj loddjing Hyra en bostad » take a lodging tu "tekh ä loddjing Hyra ut » let » let Säga upp » give warnin » giw uahrning, ell. notice nottis Stadens delar. ~ j (the town *) taun Staden \» city sitti Omgifningen » environs environs En borgare a citizen sittiss"n Egenskapen af citizenship sitti"snsjip borgare Invånarne the inhabitants inhabitants Magistraten » magistrate mädjistreht Polisen » police-office polihs-offiss Rådhuset » town-house taun-haus Posten » post-office pohst-offiss *) Town "éx en stad i allmänhet, city en större, mer betydande stad. City utmärker äfven i London och andra större städer den inre eller gamla staden, till skillnad från de nyare förstäderna.VANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 3 3 Svenska Engelska Uttal Börsen the exchange ekstjäntj Tullhuset » custom house kösstöm haus /» playhouse pleh-haus, thih- Teatern ^ theatre eter Kyrkan » church tjörtj Tornet » steeple, tower stiphl, tau"r Klockorna » bells bells Ett palats a palace päliäss En öppen plats » square skvähr Torget the market-place market-plehs Banken » bank bangk Porten » gate geht Gatan » street striht En gränd a lane lehn En genomgång » passage pässidj Stenläggningen the pavement pehvment Trottoarerna side-walks said-uåkhs Förstaden the suburb söbörb Ett kvarter a quarter kuåhrtör , (» promenades prommenädhs Promenaderna |f w^lks Lyktorna » lamps lamps Gaslysningen » gas-lighting gass-laiting Kyrkogården » cemetery semmitörri Fängelset » prison priss"n Assistansen » pawn-house påhn-haus Tukthuset » house of cor- haus åf korreksj"n rection Järnbanan the railway, rail- rehl-ueh, rehlråhd road Bangården » railway-station rehl-ueh-stehsj"n Fin droska a cab khäbb En brunn, pump » pump pump En rännsten * » kennel khennel Ett värdshus » hotel hotell En restauration » tavern tävvern Ett spisställe an ordinary ohrdnärri Ett kaffehus a coffee-house koffi-haus34 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal En handelsbod a shop SJ°PP Skylten the sign " sain Ett apotek an apothecary"s apothekari"ssjopp shop En boklåda a bookseller"s shop buk-seller"s. sjopp Ett bryggeri » brewery bruh-eri Barnhuset the orphan asylum orf"n asailum Ett hospital an hospital osspitäl En arsenal » arsenal arsnäl Ett nederlag a warehouse uährhaus Ett magasin » storehouse stohrhaus Ett stånd » booth buhth En bro » bridge bridj En flod » river rivver En kvarn » mill mill Ett observatorium an observatory observätori Årsmarknaden the fair fähr Ett dike a ditch ditch En balustrad » balustrade bällöstred Stadsmurarna the city-walls sitti-uåhls En bordell a brothel brodhel Brandvakten the watchman uåttjman En polisbetjänt a policeman polisman Adresskalendern the directory direktori Kontoret office offiss Yrlten, konster o. s, v. Ett yrke, händt- a trade trehd verk En som drifver ett tradesman trehdsmann yrke En konst an art art En konstnär » artist artist "En arbetare a workman uörkmann En handarbetare » labourer lehbörer En mästare master " mahster En lärling an apprentice apprentiss En gesäll a journeyman djörnimannVANLIGAST FÖREKOMMAMDE ORD. 35 Svenska Engelska Uttal Läran the apprentice- apprentiss-sjip ship Lärpenningar » premium primiömm En målare a painter pehnter En urmakare » watch maker uåtj-mehker En optikus an optician optisjän En gravör » engraver ingrehver En fabrikant a manufacturer mänjufäktjurer En fabrik » manufactory mänjufäktori En fabriksarbetare » factory-man fäktorimann En guldsmed » goldsmith gohldsmith En musik, instru- » piano-maker paiäno-mehker mentmakare En boktryckare » printer printer En sättare » compositor kompositör Ett tryckeri » printing-office printing-offiss En tapetserare an upholsterer öpholsterer En frisör a hair-dresser hähr-dresser En snickare » joiner djoiner En konstsnickare » cabinet-maker khäbinet-mehker En timmerman » carpenter karpenter En murare » bricklayer, brikkleh-er, mason mehs"n En låssmed » locksmith låkksmith En skomakare » shoemaker sjuhmehker En skoflikare » cobler kobbler En skräddare » tailor tehlör En fruntimmers- —- for ladies thelör for lehdis skräddare En skräddaregesäll » journeyman djörniman tehlör tailor En hattmakare » hatmaker hattmehker En svarfvare » turner törner En hofslagare » blacksmith * bläcksmith En smedja » forge fordj En såpsjudare » soap-boiler sohp-boiler En slaktare » butcher böttjer En bleckslagare » tinman tinnmannr 36 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal En bokbindare a bookbinder bukbainder En bagare » baker behker En mjölnare » miller miller En repslagare » ropemaker rohpmehker En barberare » barber barrber En rakstuga » barber"s-shop barrbers sjop En gördelmakare » girdier gördler En sadelmakare » saddler säddier En väfvare » weaver uihver En pistolsmed » gun-smith gunnsmith En vagnmakare » cartwright kartreit En krukmakare » potter potter En bryggare » brewer bruh-er En färgare » dyer daier Ett färgeri the dye-house dai-haus En fiskare a fisherman fisjermann En buntmakare » furrier förrier (körsnär) Fin förgyllare » gilder gilder En lackerare » japanner djäpänner En nålmakare » pinmaker pinn-mehker En snörmakare » lace-maker lehs-mehker En klädesväfvare » cloth-maker, klothmehker, clothier klohthier En tunnbindare » cooper kuhper En åkare » cartman kartmann En kusk » coachman kåtjmann En trädgårdsmä- » gardener gård"ner stare En bärare » porter pohrter En brefdragare » postman pohstmann En tidningskol- » newsman njuhsmann portör En springpojke an errand-boy erränd-boj En tolk » interpreter intörpreter En hyrlakej a valet de place vället de plehs En värdshusvärd an innkeeper innkihper En skoputsare a shoeblack sjuhbläkkVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 37 Svenska Engelska Uttal En portvaktare a porter porter t. , fa waiter . .... En kypare |, butfler uehter, bottler En stalldräng a groom grurim A^tt skrifva. Papperet the paper pehper Skriften » writing raiting Brefpapper letter-paper letter-pehper Läskpapper blotting-paper blotting-pehper En bok papper a quire of paper kweir åf pehper Ett ark » sheet sjith En penna » pen penn En stålpenna » steel-pen stihl-penn Pennspetsen the nib nibb En pennknif a penknife penn-naif Skriftyg the inkstand ingkständ Bläcket » ink ingk Strösanden » powder pauder En sanddosa a sand-box sänd-båkks En bläckfläck an ink-blot ink-blott En blyertspenna a lead pencil lädd pennsil En pappersknif » paper-knife pehper-naif Sigillet the seal sihl Lack sealing-wax sihling uakks Munlack wafers uehfers En lineal a ruler rubier Ett bref » letter letter En biljett » note noht Ett kuvert » cover kövver Ett adresskort » card kahrd Försegla to seal up sihl öpp Formera pennan » make the pen tu mehk dhe penn Misskrifva sig » write wrong rait rong Papper, som slår paper which blots pehper ultsch igenom blotts Datum the date deht Adressen » direction, direksch"n, address address38 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal Frankera, betala to pay a letter tu peh ä letter postporto Betalt post-paid pohst pehd Vetenskaper. Vetandet science seiens Kunskapen knowledge nolledj Lärdomen learning lehrning Teologien divinity, theology divinniti, thiolodji Lagfarenheten law, jurisprudence låh, djurisprudens Läkarekonsten medicine meddisin Fysiken physics fisiks Kemien chemistry tjimmistri Naturvetenskapen philosophy filossoffi En lärd a man of letters mann åf letters En magister » master of arts mahster åf arts En juris-doktor » doctor at law dokter at låh En medicine-dok- » » of me- » åf meddissin tor dicine En student » student stjundent En juris-studiosus » » in law » in låh En teologie-studio- » » in divinity » in divinniti sus En teolog » divine divain En jurist, advokat » lawyer låhjer Ett rättegångsbi- attorney at law ättorneh att låh trade En läkare a physician fisisj"n En kirurg » surgeon sorddj"n Universitetet the university juniversiti Föreläsningarna » lectures lektjurs litt gymnasium a grammarschool, grämmär-skuhl, college kollidj Ferierna the vacations vakehsch"ns En lärare a teacher tihtjer En lektion » lesson less"n „ ... . (a learner lerner En lar|unge , a juh [{VANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 39 Svenska Engelska Uttal Språket the language länguidj En språklärare a teacher of lan- tihtjer åf läng- guage guidj Musik music mjuhsik En musiklärare a music-master Dansen the dancing dänsing En dansmästare a dancing-master Fäktkonsten the fencing fennsing Fäktmästaren » fencing-master Fäktskolan » fencing-school > skuhl Gymnastiken gymnastics djimnässtiks Matematiken mathematics mäthemättiks Ritkonsten drawing dråh-ing En ritlektion a drawing-lesson En informator » private tutor preiveht tjuhter En bok » book buk En brochyr » pamphlet pämflet Ett bibliotek » library laibräri En bibliotekarie » librarian librarian En bok i lösa ark » book in sheets buk in sjihts En bok i läder- » book bound in » baundinkahf band calf En bok i omslag » book in boards » in bohrds En häftad bok » book sewed » sjuhd Bandet the binding bainding Snitten » edges cdjes Etiketten » ticket ticket Sidan » page pehdj Titelbladet » title-page tait"l-pehdj ^ 1 -i /» lype taiP Trycket, stilen ^ print print Ett blad a leaf lihf Ett tryckfel » missprint missprihnt Företalet the preface prefehs Innehållsförteck- » index (table indekks, tehb"1 åf ningen of) contents konntents En rad a line lain En afdelning » section seksch"n *40 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal Margen the margin mardjin Ett band a volume volljum Formatet the size sais In kvarto in quarto in kuarto In oktavo » octavo in oktehvo Fickformat » pocket-size pocket sais Duodes » duodecimo duodessimo Sedes » sedecimo sedessimo Upplagan the edition edisch"n Ett eftertryck a counterfeit kaunterfit En bokhandlare » bookseller bukseller En förläggare » publisher pöblisjer Bokhandeln the book-trade dhe buk-trehd En boklåda a bookseller"s buksellers sjopp shop En antikvarisk » second-hand sikkönd-hand bukbokhandlare bookseller seller Fn tidnW "a newsPaPer njuspehper En tidning ^ paper pehpef Ett dagblad a journal djörnäl Tidskrifter periodicals piriodikälls Ett annonsblad an advertiser ädvertaiser -A^tt resa. Resandet travelling trävilling i-, fa travel .... .... . hn resa \» journey travl1" d)orm En sjöresa a voyage vojädj Den resande the traveller träviller Landsvägen » road rohd Järnbanan » railway, rail- rehlueb, rehlrohd road Ångvagnen steam-carriage stihm-kärridj Trängen, tåget train trehn Passagerar-tåget passenger"s train pass"ndjers trehn Godståget luggage train löggidj-trehn Resa på järnväg to go by the tu goh bai dhe railway rehluehVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 41 Svenska Engelska Uttal Resa till — to go to — tu goh tu — Resa, vara på resor » travel trävil Resa bort » take a journey tu tehk ä djörni Vara på väg » be on the road tu bi on dhe rohd En chaussé a turn-pike road törn-paik rohd. En vägvisare » way-mark ueh-mark En omväg » round-about raund äbaut Tullhuset the customhouse kösstöm-haus Förtulla to pay duty tu peh djuti Afresan the departure dipartjur Ankomsten » arrival ärraiwäl Passet » passport passport Visera to sign sain Ett hotell an inn, hotel inn, hotell Värden the landlord landlohrd Värdinnan » landlady landlehdi Kyparen » waiter uehter Räkningen » bill bill Portvakten » porter pohrter En hyrlakej a valet de place vället de plehs En tolk an interpreter interpreter Pigan the house-maid hausmedh Matsedeln » bill of fare bill åf fähr Ringa to ring the bell tu ring dhe bell Ressakerna, båga- the luggage löggidj get En koffert a trunk tröngk En kappsäck » portmanteau pohrtmäntå" En postiljon » postillion pohstilljön En skjutsgosse » post-boy pohst-boy Resa med skjuts to travel post tu trävil pohst (med postvagn) Konduktören the guard gård En station (skjuts- a stage stehdj håll) Diligensen the diligence dillidjens En resvagn a travelling-car- trav"ling kärridj riage42 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal Afresa to set out tu sett aut Afsegla » depart » depahrt Anlända » arrive » ärraiw Landa ?> land » lännd Gå om bord » embark » embahrk Resa med ångbåt » go in the steam- » gåindhestihm- boat boht Taga in » put up pott öpp Stiga ur » to get out gett aut Miått, vigt. Mått measure mesjör En tum an inch intj En engelsk ain a yard jahrd En fot » foot fut Ett tunnland an acre ehk"r (40,4c7 8 ar) En mil a mile mail (-J- Sv. mil) En sjömil » league lähg En tunna » tun tönn Ett fat » barrel, cask bärr"1, kask Ett oxhufvud a hogshead hoggs-hedd (238 liter) En pint » pint paint (en half liter) En gallon » gallon gallon (41 liter) En kvart » quart kwohrt (1,1 liter) Ett skålpund » pound paund (450 gram) En centner >> hundredweight hönnderd-ueht (42 \ kilo) Ett uns an ounce auns (26 gram) Ett lod half an ounce — Ett gran a grain grehn Spel, kroppsöfningar. Ett spel a play pleh Ett parti » game gehm Ett tidsfördrif (a sP°rt. sPolm I» pass-time passteimVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 43 Svenska Engelska Uttal Ett nöje an amusement amjuhsment Fördrifva tiden to pass the time tu pahs dhe taim Spela kort » play at cards pleh at kahrds Gifva korten » deal the cards dihl dhe * Blanda korten » shuffle the sjöff"1 dhe » cards Spela ut ft0 *ea(* ^d , \ » have the hand hävv dhe hannd Taga af to cut the card khött dhe kahrd Sticka » take a card tehk ä kahrd Ett stick a trick trick Spelmarker counters kaunters Spela schack to play at chess pleh at tjess Ett schackbräde a chess-board tjess-bohrd Schackpjeserna the (chess-)men tjess-menn Spela biljard to play at billiards pleh at billiards Biljarden the billiard-table billiärd-tehb"1 Queue"n » cue kjuh Slå käglor play at skettles, pleh at skettl"s, nine-pins nain-pinns Kasta boll to play at tennis pleh at tennis En gunga a swing suing Gunga to swing — Skjuta till måls » shoot at the sjuht at dhe mark mark Gå att båda » go a bathing tu gå ä behthing Gå skridsko » skate tu skeht Gå på jakt » go a hunting tu gå ä hönnting Fäkta » fence fenns Rida » ride raid Rida ut » ride out raid aut Dansa » dance dänns Meta » angle ängl" Landet, alter or nice t. Landet the country könntri Landtlifvet » country-life » kif44 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal Lefva på landet to live in the tu livv in dhe country könntri En landtgård a farm farm En landthushållare » farmer farmer Landthushållnin- the husbandry hössbändri gen En by a village villidj En landtlig bygg- » cottage kottidj nad, hydda Ett landthus » country-seat könntri-siht En krog an alehouse ehl-haus En lada a barn bährn Fältet the field fihld Gödseln » dung döng Plogen » plough plau Plöja to plough plau Marken, jordmå- the ground graund nen Utsädet » seeds sihds Spannmålen » corn kohrn Hvete wheat uiht Råg rye rai Körn barley bärli Hafre oats ohts Raps rape rehp Potates potatoes potehtos Axen the ears ihrs Kornen » grains grehns Skörden » harvest harvest Slotterölet » harvest-home harvest-hohm Skära säden tu cut down the tu khött daun dhe corn kohrn En äng a meadow mädo Höet the hay heh Höbärgningen » hay-making heh-mehking Ett lass a cart-load kahrt-lohd Ett lass hö, säd a cart-load of hay, — — of cornVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 45 Svenska Engelska Uttal En boskapshjord a herd of cattle herd åf kätt"1 En fårhjord » flock of sheep flock åf sjihp Herden the herdsman herdsmann En fårherde a shepherd sjeppörd "Växter, frukt, trädgården. Ett träd a tree trih En växt » plant plant En buske » shrub sjröbb En småskog » bush bösj Bladen the leaves lihvs En gren a branch brantj En kvist » bough bau fjlken the oak ohk Linden » lime-tree laim-trih En poppel a poplar poppler En björk » birch börrtj En fura » fir-tree förr-trih En pil » willow uillo En skog /* 7ood ?odd \» forest förrest En lund /» c,°Pf ^PP8 (» thicket thicket En häck, en häg- a grove grohw nad » hedge hedj En trädgård (an or^hard orjiard \a garden gahrd n Trädgårdsmästa- the gardener gahrd"ner ren Trädgårdskonsten gardening gahrdning En berså /an arbour ahrbör \a bower bauer Ett sommarnöje a summer-house sömmer-haus En gräsplan » grass-plot grass-plott En blomstersäng » bed of flowers bedd åf flauers Ett drifhus a hot-house hott-haus Ett vattenfall » cascade kaskehd4<3 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal En gräsbänk a grass-bench grassbentj Blomman the flower flauer En blomsterkvast a nosegay nohsgeh Frukten the fruit fruht Ett fruktträd a fruit-tree fruht trih Äpplen apples appl"s Päron pears pehrs Plommon plums plömms Körsbär cherries tjerrihs Aprikoser apricots äpprikots Persikor peaches pitjes Drufvor grapes grehps En vindrufva a bunch of grapes ä böntj åf grehps Vinbär currants khörränts Stickelbär goose-berries guhs-berrihs Smultron straw-berries stråh-berrihs Apelsiner oranges orrändjes En citron a lemon lemmön Russin raisins rehs"ns Nötter nuts nötts Fikon figs fi^ggs Mandlar almonds amönds Skalet the shell sjell Kärnan » stone ståhn Saften » juice djuhs Stjälken » stalk ståhk X^iinclei», na^tioiTLer. Ett land a country khönntri Fäderneslandet the native coun- ""frerruv könntri try En stat a state steht Kejsardömet the empire empair Konungariket » kingdom kingdömm En ö an island ailänd En världsdel a part of the world pahrt åf dhe uorld Europa Europe ^ juhrohpVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 4" Svenska Engelska Uttal En europé a European juhrohpiän Amerika America ämmerrikä En amerikan an American ämmerrikän Asien Asia ehsjia Afrika Africa äffrikä Ostindien the East-Indies ihst-indihs Västindien » West-Indies Nord-Amerika North-America north-ämmerrikä Förenta Staterna the United-States junaited stents Syd-Amerika South America sauth-ämmerrikä Brasilien Brazil brässil England England ingland Engelska English inglis] En engelsman an Englishman inglisjmann Stor-Britannien Great-Britain greht brittin Irland Ireland airland En irländare an Irishman airisjmann Skotland Scotland skottland Skotska Scotish skottisj En skotte a Scotchman skottjmann Frankrike France fränns En fransman a Frenchman frensjmann Franska French frensj Tyskland Germany djermeni En tysk a German djermen Tyska German djermen Holland Holland holland En holländare , a Dutchman dötsjmann Holländska Dutch dötsj Österrike Austria åhstria En österrikare an Austrian åhstriän Belgien Belgium beldjiöm En belgier a Belgian beldjiän Preussen Prussia prösjä En preussare a Prussian prösjän Ryssland Russia rösjä En ryss a Russian rösjän Sachsen Saxony säkksoni 4748 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal En sachsare a Saxon sakks"n Baiern Bavaria bävähriä En bairare a Bavarian . bävähriän Schlesien Selesia silisjä Ungern Hungary hönggäri Polen Poland pohland En polack a Pole pohl Sverige Sweden suihd"n En svensk a Swede suid Danmark Denmark dennmark En dansk a Dane dehn Norge Norway norrueh Schweiz Switzerland suitserland En schweizare a Swiss suiss Italien Italy itälli En italienare an Italian ittälliän Neapel Naples nehpl"s Spanien Spain sperm En spanior a Spaniard spänniärd Grekland Greece grihs En grek a Greek grihk Turkiet Turkey törki En turk a Turk tork En jade » Jew dju En perser » Persian persjän VcrTben: äta, cLriolta. Äta to eat iht Förtära » take tehk Frukostera » breakfast breckfast Äta middag » dine dain Gå till bords » go to dinner tu gå tu dinner Äta kvällsvard » /SUP SÖPP- tehk söPPer » \take supper Hafva god -mat- » have a good tu hävv ä gud lust appetite appetitVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 49 Svenska Engelska Uttal Vara hungrig to be hungry tu bi hönggri Ata sig mätt » satisfy one"s » sättisfai uånn- self self Vara mätt » have enough » hävv inöff Vara törstig » be thirsty » bih thörrsti Dricka » drink » dringk Dricka te » take tea tehk tih Smaka » taste tehst Slå i » pour out pohr aut Dricka ur » drink off drink off Lägga för » help to help tu Servera » serve up sörv öpp Skära för » carve kahrv Undfägna » entertain entertehn Taga för sig » help one"s self help uånnself Sätta sig till bords » sit down at sitt daun at tehb"1 table Stå upp från bor- » rise from table rais from tehb"1 det A.tt sofva, stiga, upp, kläda, pax sig. - Gå till sängs to go to bed tu gå tu bedd Vara trott » be tired » bih taired Vara sömnig » be sleepy » bih" slihpi Insomna » fall asleep » fåhl äslihp Sofva » sleep, to be » slihp asleep Sofva middag » take a nap » tehk ä napp Hvila » rest (one"s self) » rest Drömma » dream » drihm Vakna » awake » äuehk Vara vaken > be awake » Uh äuehk Snarka » snore » snohr Väcka (> w*ke » uehk, kahl b> cail Stiga upp » get up » gett öpp Ligga i sängen » be in bed » bih in bedd Engelska språket. ■ 3Sö SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal Kläda på sig to dress one"s self tu dress uånnseli Kläda af sig » undress one"s » öndress self Påtaga » put on » pott on Draga af stöflarna » put on the » » » dhe boots buhts Taga rocken på » put on the coat » pott on dhe koht Sätta på sig hatten » put on the hat » pott on dhe hatt Taga af sig hatten » take off the » tehk off dhe hat hatt Draga af sig stöf- » pull off the » pull off dhe larna boots buhts Knäppa ihop roc- » button the coat » bott"n dhe koht ken Knäppa upp » unbutton » onbott"n Tvätta sig » wash one"s self » uåhsj uånnself Kamma sig » comb » kohm Skölja munnen » wash the » uåshj dhe ma- mouth uth Raka sig » shave the beard » sjehv dhe bihrd Rengöra » clean » klihn Borsta » brush » brösj JLtt gå, komma o. s. v. Gå to go . tu gå Spatsera » walk » uåhk Gå förbi » pass by » pass bai Gå ut » go out » gå aut Anlända » arrive » arraiv Närma sig ; » come near » khömm nihr Gå på » go on » gå on - Springa » run » rönn Marschera » march » martj Resa, passera ige- » pass through » pass thruh nomVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 5 I Svenska Engelska Uttal Uppehålla sig to stop tu stopp Stanna, dröja » stay » sten Återvända » return » ritörn Komma tillbaka » come back > kåmm bäkk Vända » turn » törn Vara återkommen » be back » bih bäkk Gå vidare framåt » advance » advänns Vända sig om » turn round » törn raund Följa » follow » folio Uppnå » reach » ritj Hinna upp » overtake » overtehk Möta » meet » miht Gå till mötes » go to meet » gå tu miht Vända sig åt hö- J* tura t0 the » törn tu dhe ger, vänster } n& . , r rait, left ö " K» turn to the left Tröttna » get tired » gett taird Trötta » tire » tair Hvila » rest one"s self » rest uånnself Sätta sig » sit down » sitt daun Falla (* fal1 L1 » fåhl, tömbl I» tumble Gå upp » go up » gå öpp Gå ned » go down » gå daun Afresa » set out » sett aut Hoppa » leap » lihp Simma » svim » suimm Båda » bathe » behth Dyka » dive » daiv Drunkna » be drowned » bih draun"d Hämta frisk luft » take the air » tehk dhe ähr Göra en promenad » take a walk » » ä uåhk Rida ut » ride out » raid aut Åka ut » go ell. to ride » gå, tu raid in in carriage kärridj52 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal A.tt tala, m. m. Tala to speak tu spihk Säga / » tel1 » tell, seh ° ^ » say Prata, samtala / y> l k » tåhk, konvers \ » converse Uttrycka sig, yttra » express > ekspress Förklara "/» fPlain * eksplehn, di- \ » declare klahr Berätta / * re)1ate » rileth, tell \ » tell " Ropa » cail » kahl Skrika » cry » krai Utropa » cry out » krai aut Skratta / » lauSh » laff, smail l » smile Gråta » weep, cry » uihp, krej Bedja » pray » preh Förbjuda » forbid » forbidd Befalla » order » order Ursäkta » excuse > ekskjuhs Ti äta » quarrel » kuorrel Gräla på » scold » skohld Tvista » dispute » disspjuth Bli oense » disunite » dissjunait Försonas » reconcile » rekonsail Tillstå, bekänna » confess » konfess Neka » deny » dinai Bifalla » consent » konsennt Läsa, studera, förstå o, s. v. Förstå, begripa to understand önderständ Tänka » think thingk Tro » believe bilihw Veta, förstå » know nåh Studera » study stöddiVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 53 Svenska Engelska Uttal Lara sig utantill to learn by heart läm bai hart Skrifva » write rait Läsa » read] rihd Stafva » spell spell Uttala * » pronounce pronauns Genomläsa » read over rihd ohver Fortsätta » go on gå onn Stryka ut » strike out straik aut Korrigera » correct korrekt Genomse » revise rivais Afskrifva » copy koppi Taga en afskrift » take a copy tehk ä koppi Renskrifva » copy fair koppi fähr Underskrifva » sign sain Försegla » seal up sihl öpp Undervisa » teach titj Gifva lektioner » give lessons givv less"ns Lara » learn läm Repetera » repeat ripiht Anställa repetition » make a repeti- mehk ä repitisjön tion Öfversatta » translate tränsleht Förklara » explain eksplehn Begynna » begin biginn Sluta, upphöra » leave off lihv off Misstaga sig » be mistaken bih missteken Begå fel » make mistakes mehk misstehks Göra framsteg » improve impruhv Komma framåt » advance ädvänns Olömma, påminna sig o. s. v. Påminna sig to recollect tu rekollekt Påminna någon » put in mind » pott in mind Glömma » forget » forgett Lofva » promise » promiss Hålla ett löfte » keep a promise » kihp ä prom- miss54 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal Besluta sig (t0 ™s°l?Q tu rJi.S0!Y l » decide » disejd Uppskjuta » put off » pott off Afstå ifrån » give, up » givv öpp Vara rädd » be afraid » bih äfrehd Vänta » expect » ekspekt Afvakta, vänta på » wait for » ueht for Föreslå » propose » propohs Rekommendera » recommend » rikommend Tadla » find fault » faind fåhlt Berömma » commend » kommend Skryta » boast » båhst Underrätta » inform » infårm Meddela » let know » lett nåh Gifva underrättelse » give notice » givv nottiss Erhålla » get » gett Mottaga » receive » risihw Aflämna, tillställa » deliver » dilivver Skicka » send » send Handla, köpa, sälja. Köpa to buy tu böi Uppgöra en han- » make a bargain » mehk ä bargin del Sälja » sell » sell Köpslaga om » bargain for » bargin for Handla med » deal in » dihl in Pruta » haggle » hägg"1 Bjuda » bid » bidd Slå af » abate » äbeht Hugga till för » overcharge » overtjardj mycket Betala » pay » tu peh Räkna » count » kaunt Beräkna » calculate » kälkjuleht Komma öfverens » agree (about the » ägrih (abaut om priset price) dhe prais)VANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 5 5 Svenska Engelska Uttal Borga, taga på to take on credit tu tehk on kred- kredit dit Kreditera » give on credit » givv on kreddit Afsluta räkningar » balance ac- » bälläns äk- counts kaunts Vara skyldig » owe » auh Sälja för kontant » sell for cash » sell for käsj Vara i förråd » be ready » bih reddi Betala på förhand » pay in advance » peh in ädvänns Beställa » order » order Leverera » furnish » förnisj Försända /* forward » foruahrd \» send off » send off Remittera » remit » remitt 5liga (om priset) » rise » rais Faila /> J™ » gfj \» fall » fåhl Mottaga (varor) » receive » risihv Försäkra, assurera » insure » insj uhr Förain(iböckerna)/* book » buk, tu enter v yl» enter Notera » note » noht Föra i räkning » put to account » pott tu äkkaunt Saidera » balance » bälläns Bedraga » cheat » tjiht Packa in » pack up » pack öpp Packa ut j * unPack » önpäck, ophn i» open r r Behålla » keep » kihp Taga tillbaka » take back » tehk bäck Byta » make an ex- » mehk än ek- change stjehndj A.dj eliti ver. Hvit white • huait Svart black bläck Grön green grihn Blå blue bluh5 6 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal Röd red redd Gul yellow jello Brun brown braun Grå grey greh Stor ^ large lardj Liten small småhl Tjock big bigg Smal, mager thin thinn Bred broad bråhd Trång, smal narrow närro Hög high hai Låg low loh Djup deep dihp Fyrkantig square skvähr Rund round raund Vid, bred wide uaid Trång tight tait Skön beautiful bjuhtifull Täck fine fain Nätt nice nais Ful ugly öggli Afskyvärd shocking sjokking Dålig bad bädd God good gud Lätt (till vikt) light lait Lätt (att uträtta) easy ihsi Tung heavy hevvi Svår hard hahrd Kinkig difficult diffikölt Riktig right, correct rait, korrekt Oriktig wrong rong Sann true truh Falsk false fåhls Fast fast fast Lös loose luhs Lång long long Kort (till växten) short sjåhrt Lång (till växten) tall tåhlVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. 57 Svenska Engelska Uttal Rak straight streht Krokig crooked kruhked Aflägsen far far Nära near nihr Söt sweet suiht Bitter, besk bitter bitter Sur sour saur Mogen ripe raip Omogen unripe önnraip Ihålig hollow hållö Skarp sharp sjarp Slö blunt blönnt Spetsig pointed pojnted Flat, slät flat flått Glatt smooth smuth Slipprig slippery slipperi Rå raw råh Grof rough röff I agréable ägriäbl pleasant plässänt delicious delisjöss Oangenäm disagreable dissägriäbl Ärlig honest onnest Oärlig dishonest dissonest Höflig polite polait Ohöflig unpolite önpolait Förbindlig obliging oblajdjing Vänskaplig kind kaind Klok, försiktig prudent pruhdent Oklok imprudent impruhdent Vis wise uais Dum dull doll Enfaldig silly silli Het hot hott Varm warm uårm Kall cold kohld Otymplig awkward åkhuard Löjlig ridiculous ridikjuhlöss58 SAMLING AF I SAMTALSSPRÅKET Svenska Engelska Uttal Dåraktig foolish fuhlisj Förnuftig reasonable rihsnäb"1 Oförnuftig unreasonable önnrihsnäb"1 Förståndig, be- sensible, discreet sensib"l, diskriht tänksam, tystlåten Ond wicked uicked Nedrig base behs Elak malicious mälisjöss Fullkomlig perfect perfekt Lycklig happy häppi Olycklig unhappy önhäppi Glad glad gladd Belåten . satisfied sättisfaid Eländig wretched ret j ed Ung y°ung jöng Gammal old ohld Ny new nju Liflig quick kuick Verksam active aktiv Död dead dedd Lefvande living living Fet fat fatt Mager lean lihn Tjock thick thikk Smal, tunn thin thinn Rädd timid timmid Missnöjd dissatisfied dissättisfaid Gift married märrid Ogift single singg"1 Blygsam (discreet dissJkriht \modest modest Obetänksam, indiscreet indisskriht framfusig Oförskämd impudent impjudent Hetsig passionate pässjönät Grof rude ruhd Tråkig tedious tidiössVANLIGAST FÖREKOMMANDE ORD. Svenska Engelska Uttal Besvärlig troublesome trobbl"somm Likgiltig indifferent indifferent Öfvermodig insolent innsolent Stolt proud praud Högmodig haughty håhti Rädd afraid äfredh Djärf bold bohld Stark strong strong Stadig stout staut Svag weak oihk Afundsjuk jealous djellöss Flitig diligent dillidjent Lat lazy lehsi Sysslolös idle aid"l Efterlåten careless khährless Uppmärksam attentive ättenntiv Klok, slug elever klevver Tacksam grateful grehtfull Otacksam ungrateful öngrehtfull Lydig obedient obihdient Olydig disobedient dissobihdient Nyfiken inquisitive inkoissitiv Hård hard hahrd Mjuk soft soft Mild mild maild Vild wild uaild Tam tame tehm Öm tender tennder Utmärkt eminent emminent Sjuk sick sick Opasslig unwell önnoell Sjuklig sickly sickli Blek pale pehl Frisk healthy .helthi Osund, vid ohälsa unhealthy önnhelthi Rik rich ritj Fattig poor puhr Naken naked nehk"d60 I SAMTALSSPRÅKET FÖREKOMMANDE ORD. 4 I4r. ...... Svenska Engelska ■ Uttal .- Enkel, tydlig, klar plain plehn Enfaldig simple simp"1 Klar clear klihr Bekväm convenient konvihnient Passande fit fitt . Säker safe sehf Full full föll Tom empty emti Ljus light lait Mörk dark dahrk Långsam slow slohBihang.
Svenska Engelska
Att börja ett bref. To begin a letter.
Min Herre! -- Högtärade Sir. -- Respected Sir.
Herre! -- Högädle Herre!
Mina Herrar! Gentlemen.
Min Fru! Madame.
Min Fröken! Madame eller Miss.
Min bästa Herre! My dear Sir.
Bästa Vän! My dear friend.
Min Bästa! -- Min Bäste! My dear.
Att sluta ett bref. To close a letter.
Har äran att med största I have the honour to be,
högaktning förblifva Most respectfully, Sir,
Tit. ödmjukaste Your very obedient
tjänare. humble servant*).
Har äran teckna I beg to subscribe myself,
Eder ödmjuke tjänare. Sir,
Your obedient humble servant.
Förblifver med synnerlig I am, Sir,
högaktning With highest regard
Eder tillgifne tjänare. Your most obedient
servant.
*) De vanliga förkortningarna i detta fall äro: your very
obt hble servt. Your obt hble st; Your most obt servt.
62
BIHANG.
Svenska Engelska
Med trofast vänskap för- Believe me to be, Sir, with
blifver best wishes,
Tit. tillgifne. Yours truly.
Har äran teckna I have the honour to be,
Eder tillgifne tjänare. Sir,
Yours most obedient
servant.
Förblifver med uppriktig Believe me to be, Sir,
högaktning With affectionate regards,
Tit. tillgifne. Yours truly.
Er tillgifne tjänare. Yours truly. — Yours sin-
cerely. Yours faithfully.
I allt till Tit. tjänst. Entirely yours.
Dig tillgifven af allt mitt Heartily yours. — Yours
hjärta. affectionately.
Er trofaste vän. Your devoted friend.
Er vän. Your friend.
Biljetter, Bref, Växlar, Kon- Notes, letters, promissory
trakter, Annonser. notes, contracts, adver-
tisements.
Hr A— anhåller ödmjukast, Mr. A—- presents his
com-att Hr B. ville hafva den pliments to Mr. B— and
godheten spisa middag requests the favour of his
hos honom kl. 4 i mor- company to dinner
to-gon e. m. morrow at four o"clock.
Hr och Fru W. anhålla Mr. and Mrs. W— present
ödmjukast, att Fru och their respectful
compli-Fröknarna A. täcktes hafva ments to Mrs and the
godheten taga sin mid- Misses A— and hope they
dag hos dem nästa öns- will do them the favour
dag, kl. 5. of dining with them on
Wednesday next at five
o"clock.
O. S. A. The favour of an answer
is requested.Svenska Engelska
Många hälsningar från Hr Mr. S.— presents his
re-S. till Hr L. med anhållan, spects to Mr. L— and
att, om ingen bjudning hopes, if he is not better
hindrar, han täcktes för- engaged, that he will
fa-unna honom äran af sitt vour him with his
com-sällskap på en kopp te pany this evening to tea.
i afton.
Hr — anhåller hos sin vän Mr. — sends his compli-
om att på några dagar få ments to his friend and
låna ett band af Shake- requests him to be so
speare. kind as to lend him for
a few days a volume of
Shakespeare"s works.
Vänliga hälsningar till Hr — Mr. — presents his respects
och Fru — från Hr — to Mr. and Mrs. — and
med anhållan om nöjet begs for the pleasure of
att nästa fredag få se dem seeing them on Friday
på hans landtställe, där next week at his country-
några bland deras när- seat (villa), where they
måste och trefligaste be- will meet some of their
kanta skola sammanträffa. most particular and
agreeable friends.
Fröken B. sänder sin hjärt- Miss B. — sends her com-
liga hälsning till Fröken pliments to Miss R. —
R. och anhåller att, efter- and being in town for a
som hon kommer att stån- few days will be happy
na i staden några dagar, in the company of her
få i morgon afton se sin friend to tea to-morrow
väninna på te. På det evening, and for the sake
konversationen måtte räc- of a long chat the urn
ka så mycket längre, skall will be on the table at
téet vara färdigt precis seven precisely,
kl. 7.
Hr S. sänder sin hjärtliga Mr. S. — presents his com-
hälsning till Hr W. och pliments to Mr. W— and
hembär honom sin inner- returns him many thanks
ligaste tacksägelse för hans for his very obliging and
förbindliga och angenäma agreeable present, which BIHANG. Svenska Engelska present, hvilken han he will always carefully städse skall på det om- preserve as a mark of his sorgsfullaste förvara så- friendship and as a resom ett bevis af hans vän- membrance of the happy skåp och ett minne af hours he has passed in de glada stunder, han till- his company, bragt i hans sällskap. Svar. Answers. Många hälsningar från Hr Mr. B— presents his respects * B. till Hr A. På det hög- to Mr. A— and feeling sta hedrad af den vän- much honoured by his skapliga bjudningen, skall kind invitation does accept han hafva det nöjet att it with pleasure, though infinna sig, ehuru han he must beg to be excused måste begära ursäkt där- if, prevented by some för, att han, hindrad ge- pressing business, he can nom ett angeläget ärende, but come an hour later, icke kan infinna sig förr än en timme efter den utsatta tiden. Fru A. tackar på det hjärt- Mrs. A— presents her re- ligaste Hr och Fru W. spects to Mr. and Mrs. och beklagar på det hög- W— and is extremely sta, att en opasslighet, sorry that an indisposition, som redan räckt några which has lasted some dagar, hindrar henne från days already, prevents her att kunna mottaga herr- accepting of Mr. and Mrs. skåpets godhetsfulla bjud- W—"s kind invitation, ning. Att begära ett möte med Asking an interview, en person. Värde Herre! Dear Sir, Nyss anländ till staden, ta- Being just arrived in this ger jag mig friheten att city, I beg leave to repa detta sätt anhålla, det quest you by the presentBIHANG. 65 Svenska Tit. täcktes utsätta dag och timme för ett samtal, alldenstund jag har en sak af högsta vikt att meddela. Biljett, när man icke träffat A någon hemma. n Omkring kl. 4 i går efttr- I middag hade jag enligt Tit. vänskapliga inbjudning infunnit mig på besök hos Tit. Jag beklagar, att jag icke råkade Tit. hemma, och anhåller att få veta, vid hvilken tid jag kan få inställa mig i morgon. Anhållan om ett rekojn- As mendationsbref. Värde Herre I Eftersom jag om några da- As gar kommer att afresa till R., finner jag mig föranlåten att anhålla, det Tit. Engelska % to let me know the day i, and hour I may call on k you, having something of 1. great importance to communicate to you. it A note when a person has not been found at home. "- I yesterday called on you ;t about four in the aftter- l- noon in consequence of > your kind invitation to r, come to see you. I am t. much sorry not to have tt found you at home and d therefore beg to let me i knøw at what time I may call to-morrow. Asking a letter of recommendation. Sir, la- As I intend to set off in a ill few days for R., I am n- induced to beg you to it. give me a letter of rçcom- Svar. Haf godheten att ursäkta, det jag icke var hemma i går, då Tit. sökte mig! I morgon skall Tit. träffa mig hemma hela dagen och kan därför komma vid hvilken tid Tit. själf behagar. Answer. I beg you will kindly excuse my not having been at home yesterday, when you took the trouble to call. To-morrow you will find me at home all day and therefore you may come at any time you please.66 BIHANG. Svenska Engelska täcktes hafva godheten mendation to Mr. W—, gifva mig ett rekommen- a banker in that city, dationsbref till Hr W., which will be very use- bankir i denna stad, hvaraf ful to me. In hopes not jag skulle hafva mycken to be refused I am most nytta. Med hopp om väl- respectfully villigt svar har jag äran yours etc. etc. teckna etc. Till en bankir, hos hvilken To a banker to whom a man är rekommenderad. person is recommended. Högtärade Herre 1 Sir, Jag anhåller, att Tit. beha- I beg you will have the gade utsätta dag och tim- goodness to let me know me, då jag kan få aflägga the day and hour I may ett besök för att öfver- call on you in order to lämna ett rekornmenda- present you a letter of tions- och kreditbref på recommendation and of Tit. hus, som jag erhållit credit which Mr. L. of B. af Hr L. i B. gave me for your house. Har den äran att med I have the honour to be högaktning teckna your most obedient Eder ödmjuke tjänare. servant. Begäran om företräde hos Requesting an audience en högre ämbetsman. with a public functionary. Högtärade Herre! Honourable Sir, I den förhoppning, att Tit. In hopes of being allowed täcktes bevilja mig ett a few minutes audience, par minuters företräde, I beg you will have the anhåller jag, att Tit. måtte kindness to appoint the hafva den godheten att day and hour I may wait bestämma dag och timme, upon you. Awaiting your då jag kan få infinna mig. commands Afvaktande Tit. befall- I am, Sir, ningar förblifver jag your most humble and Eder ödmjukaste tjänare devoted servant. N. N. N. N.BIHANG. Svenska Handelsbref. Commercial letters. Hrr Williams et Comp. uti Messrs. Williams & Co. at Lubeck. Lubeck. Mina Herrar! Gentlemen, Efter uppdrag af Hr L. och By order and for account of för hans räkning hafva Mr L. — we have shipped vi med skeppet —, kap- on board the ship —, ten —, som från vår captain — who is to sail hamn afgår till ofvan- from our port for the nämnda plats, försändt above place, twenty bales tjugu bålar ull, till ett of wool, amounting to — värde af — St. (dollars). pounds (dollars). We send Härhos öfversända vi det you here enclosed the bill af nämnda kapten under- of lading signed by the tecknade connoissementet, said captain, and beg you och anhålla, att Herrarne will cause the insurance besörja assuransen däraf to be taken care of to the till förmån för vår vän i best advantage of our fri-—, med hvilken Herrarne end at — with whom behagade uppgöra sina you will settle your disräkningar för denna affär. bursements in this busi-Inom några veckor komma ness. We have yet a cargo vi att tillsända Herrarne remaining of the same en cargo af samma slag nature to forward to you och anhålla, att Herrarne in a few weeks, and we likaledes behagade åtaga request you in the mean-sig besväret med dess time to take the trouble assurerande på platsen. of having it likewise in- Med all högaktning för- sured in your towrn. blifva We remain with all possible Herrarnes ödmjukaste regard. tjänare. Gentlemen, yours etc. etc. Engelska68 FIHANG. Svenska Engelska Hr Wilkins, Hull. To Mr. Wilkins, Hull. Boston, d. 17 aug. 18... Boston, August 17th 18... Ärade Herre 1 Sir, Riktigt bekommit er skrif- Yours of the 7th inst. lies velse af den 7 dennes now before me together med er trätta på Herrar with your draft on Messrs. — för 300 dollars, hvil- — for dollars 300 which ka blifvit till mig utbe- has been accepted and talade och er tillgodo- the amount duly carried skrifna. Enligt ordres to your account. I will skall jag med skeppet —, consign to you by the kapten —, hafva äran ship —, captain —, thirty öfversända trettio stycken pieces of linen and forty lärft och fyrtio stycken pieces of cloth, agreeably kläde. Skulle ni ytter- to your order. If you ligare behöfva någonting, want any thing further, så anhåller jag att ni måtte I hope you will favour me hedra mig med edra or- with your orders, dres. I am, Sir, Ödmjukast yours most respectfully N. N. N. N. Påminnelse om likvid. Calling for payment. Boston, d. 17 maj 18... Boston, May 17th 18... Högädle Herre! Sir, Eftersom jag helt oförmo- Having an unexpected bill dadt fått en växel (räk- to take up and being at ning) att betala, och jag present short of money I för ögonblicket saknar take the liberty of trou-penningar, måste jag ta- bling you for the small båga mig friheten att falla lance of accounts, which er besvärlig med likvi- is at present between us. den af det lilla saldo, lf it should.be inconve-som står oss emellan. nient for you to let me Skulle det icke falla sig have the whole, a part lägligt för H. H. att lämna in my present perplexity mig alltsammans, så skulle would exceedingly obligeSvenska Engelska uti min närvarande för- me. Waiting for your lägenhet en del däraf answer I remain, komma mig väl till pass. Sir, I afvaktan på ert svar har most respectfully yours jag äran med högaktning L. L. teckna Tit. ödmjuk, tjänare L. L. Svar. Answer. Högädle Herre! Sir, Ienlighet med Tit. önskan Agreeably to your request bifogas härmed för hela I have enclosed for the beloppet af min skuld en full balance, which på sigt ställd anvisning mains due, an order, på Hr -, hvilken mot payable on demand, to Mr. kvitto genast skall inlösa - who will deliver you densamma. the cash on receiving Med högaktning your receipt for the same. N. N. Yours respectfully N. N. En handlande till en kund A tradesman to one of om likvid. his customers calling for payment. Högtärade Herre! Sir, Tit. räkning för diverse under Your bill for various com loppet af nästlidne modities furnished to you år levererade varor är be- last year, you have re- kommen redan för mer ceived upwards of three än tre månader tillbaka, months, and I have waited och jag har infunnit mig on you to call for pay- hos Tit. för att påminna ment, but never was so om likvid, men aldrig lucky as to find you at haft den lyckan att träffa home. I have a large Tit. hemma. Under lop- sum to pay in the course pet af nästkommande of next week, and shall 70 BIHANG. Svenska Engelska vecka har jag en ansen- consider it a particular lig utbetalning, och skulle favour, if you could let anse det som en stor me have the amount of tjänst, om Tit. behagade my bill, likvidera beloppet af min I trust you will excuse räkning. the liberty I take in wri- Med den förhoppning, ting to you on this sub- att Tit. ursäktar den fri- ject, and believe me, Sir, het, jag tagit mig, att your humble servant skriftligen vända mig till etc. Tit., har jag äran teckna Eder ödmjuke tjänare. Begäran om anstånd med A tradesman asking a likvid. delay of payment. Högädle Herre! Sir, Min till Tit. utfärdade för- My note to you will be bindelse förfaller om sex payable in six days, and dagar; det är därför med I am sorry to inform you, ledsnad jag nödgas med- though I have considera- dela, att, ehuru jag har ble outstanding sums in ansenliga summor ute- good hands, yet none of stående på goda händer, them will come in these likväl ingenting flyter in three weeks, which is all före förloppet af tre vec- the time I require. I kor, hvarför jag anhåller am really in distress for om så långt anstånd. Jag your answer, but as a afvaktar med mycken oro mark of my good will I Tit. svar; men som ett have enclosed two notes bevis på min goda vilja from persons well known följa här inneliggande två to yourself, which you papper af personer, dem may keep as security till Tit. själf känner, och due. I beg to let me hvilka Tit. torde behålla have a speedy answer till sin säkerhet. Om wThich will greatly oblige snart och gynnsamt svar your humble servant anhåller en på det högsta etc. förbunden Tjänare etc.BIHANG. 71 \ Svenska Engelska Revers. Promissory note. Till James Carry eller Or- J hereby promise to pay to dres betalar undertecknad James Carry, or order, den 1 nästkommande juni on the first of June next, en summa, stor sexhun- six hundred and fifty dol- drafemtio (650) dollars lars, with lawful interest, med laga ränta. Valuta for value received, bekommen, som rever- P., March 1, 18... seras Charles Roberts. P., den 1 mars 18 ... Charles Roberts. Kvittenser. Receipts. Att jag af Hr Charles An- Received from Charles An derson till fullo bekom- derson the sum of two mit den summa, stor 200 hundred dollars, in full dollars, som han af mig of all demands, which I till låns erhållit, det var- had lent hirn. der härmedelst erkändt. B., June 9, 18 . .. B., den 9 juni 18 . .. R. W. R. W. Att undertecknad af Herr I hereby acknowledge to James Evans uppburit 50 have duly received from dollars, såsom ett kvar- James Evans the sum of tals hyra för af mig åt fifty dollars, being the honom förhyrda lägenhe- amount of one quarter"s ter, det varder härmedelst rent for his lodging by erkändt. me let to him. B. den 1 aug. 18 .. . B. ist of August 18 .. . W. D. W. D. Annonser. Advertisements. Åstundas hyra ett väl möb- Wanted a well furnished leradt rum med alkov room with bedroom, with och vacker utsikt, pas- a fine view, suitable for sande för en ensam her- a single gentleman. App-Svenska Engelska re. Svar torde benäget lication to be made Long- gifvas i huset N:o 9 vid street, N:o 9, ist floor. Longstreet, 1 tr. upp. Utbjudes hyra mot billigt To let at a moderate rent pris två rum med sofka- two rooms with bed- binett, kök, källare, träd- rooms, kitchen, cellar, gård och alla öfriga be- garden, and any other ac- kvämligheter. Rummen commodation. The rooms äro elegant möblerade, are nicely furnished and och allt inrättadt på det fitted up in the most ele- smakfullaste. De äro att gant style. To be viewed bese från kl. 7—9 f. m. from 7—9, in the mor- i huset N:o 12 på Broad- ning. Broadway, N:o 12. way. En guvernant önskar plats Wanted a situation for a hos en aktningsvärd fa- governess in a respec- milj. Hon undervisar i table family. She can Franska, Italienska och give lessons in French, Tyska språken, i musik Italian and German as samt finare fruntimmers- well as in music, and un handarbeten. Svar af- demands needlework pervaktas i förseglad biljett fectly well. Apply by till Hr Smith, — torget, letter to Mr. Smith, N:o 2. -- square, 2. Fyra dollars i hittelön ut- A reward of 4 dollars will lofvas åt den, som i hu- be immediately paid to set N:o 3, —gatan, 2 him that brings back a trappor upp, återlämnar pocket-book, lost on Friday en sistlidne fredag för- last, to his owner —street lorad portfölj. No. 3, 2d floor. * NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER