Agnès och Alfred eller de trenne äpplena

Agnès och Alfred eller de trenne äpplena

Agnes ock Alfred

eller

De trenne Äpplena,

elf Författaren till T roll gr ottan i

Sàn Minlätos Dal5 och till

Ruinerna vid Brahehui,

Svenskt Originil,

Agnès-VV Alfred

eller

De trenne Äpplena

Af Författaren till Trollgrottan i

San Miniatos Dal, och till

Ruiner-na viel Brahehus,

Svenskt Original.

LINKÖPING, 1828;

Axel Petre.En klar och lugn Septemberdag år 18.

sig man på vägen från Carlberg en tropp

Cadetter vandra till hufvudstaden. Det

var Söndag; nyss hade de bevistat sin

Gudstjenst, och skyndade nu i full

uniform så glada till den förtroliga kretsen

af föräldrar eller anhöriga. Med hoppet

att återse dessa vänner förenade sig,

(hvad som vid deras år ej är likgiltigt,)

Väntan på en läckrare middag, än den

som vanligen vankas vid Carlberg, och

glädjen att efter veckans trägna studier

och arbete, äga en hel dags frihet. I

spridda flockar nalkades man staden; hvar

och en af dem kände sig så lycklig, så

fri, som fogeln hvilken nyss sluppit ut ur

buren; hvar och en uppgjorde nya planer

för dagens nöjen, och hvar och en

meddelade dem till den kamrat, som

4

sympathie eller tillgifvenhet gjort till dess

förtroligaste vän. Ibland den glädtiga

skaran utmärkte sig i synnerhet tvänne

Ynglingar, så väl genom sitt fördelaktiga

utseende, som genom sina kunskaper och

det nära vänskapsband, som fästade dem

vid hvarandra. Redan hade de lemnat

barndomens tjusande ålder: med

växande hopp och eldiga hjertan beträdde de

Ynglingens leende bana. De voro nu i

den fjerde Classen och skulle vid den

annalkande hösten, efter slutad Examen,

utgå från Carlberg, för att anställas vid

Svea Artilleri. Alfred Ridderstjerna

var nära 19 år, och man målar honom

fullkomligt om man säger, att det var

Antinoüs"s hufvud på figuren af Mars.

Med ett eldigt snille och en munterhet,

som stundom gränsade till barnslig

obetänksamhet, förenade han likväl en

sällsynt stadga och fasthet i characteren,

samt det bästa hjerta i verlden. I sin

första barndom hade ban förlorat en

älskad Far, som lemnade honom ett

ganska obetydligt arf, och hans Mor

Grefvinnan Ridderstjerna lefde med

trenne döttrar utaf inkomsten af sin lilla

»1

5

Egendom i Södermanland. Der förflöto

hennes dagar i husliga omsorger och

stilla dygder, under det hon, så väl genom

sitt exempel som genom sina föreskrifter,

bildade sina Barns hjertan och förstånd.

Alfred tillbad denna goda Mor, och för

intet pris i verlden hade han velat

tillskynda henne en sorglig minut. Vid

tretton år lemnade han henne, för att

ingå i Kriks-Academien, och på de sex

år, som förflutit sedan den tiden, hade

han ej återsett henne, emedan lion

aldrig aflägsnade sig från den lilla

verkningskrets, der hon var så oumbärlig.

Vid de årliga Jul-férierne, då de

förmögnare Cadetterne vanligen tillbringa

helgen bos sina anhöriga i Provincerne, hade

den goda Modrens tillgångar nekat

henne den glädjen att sända sin Son

respenningar. I brist af dessa hade han således

varit Julhelgen hos en Moster i

Stockholm, och ehuru hon sökt att göra den

så behaglig som möjligt för sin systerson,

sände han likväl mången saknadens suck

till det stilla moderliga hemmet; påminte

sig de fordna Julaftnarne i sin älskade

Mors och Syskons sällskap, och önskade

6

sig der tillbaka. Med hans glada lynne

var denna saknad likväl blott

ögonblicklig; ty den muntra omgifningen af glädtig

ungdom, det skämtande jollret, det

sorlande nöjet, och den lifliga dansen, som

utmärka Julcalaserne, jagade snart hvarje

sorglig känsla på flykten, och inrymde hans

öppna själ åt glädjen. Med förtjusning

tänkte han ofta på det sälla ögonblick,

då han efter sin slutade Academiska kurs

skulle återvända till sin goda Moder. I

sina glada drömmar såg han redan huru

hon med öppna armar tog emot honom,

och förundrade sig att se honom så stor

och lång; huru hans äldsta syster

Henriette otålig väntade på hans helsning,

och huru den lilla Augusta och Mina

med förundran betraktade hans granna

uniform.

Om dessa scener och flere dylika,

som stodo så lifliga för hans inbildning,

talade han just under den förutnämnde

promenaden med sin vän Leonard

Lagerstolpe. Denne hade nyss fyllt 18

Ar. Om, för att skildra hans utseende,

jag äfven får begagna mythologisk bild,

7

liknade han fullkomligt den guldlockige

Appollo, då han på Thessaliens fällt

vaktade sina hjordar. Samma späda,

ungdomliga skönhet, samma menlösa

utseende och samma lysande snillegåfvor.

Hans föräldrar ägde betydliga gods uti

Westmanland och Dalarne, och som

deras enda arfvinge, tycktes en sorgfri

framtid blifva hans lott. Hvad som nu

uppfyllde hans hjerta med liflig fröjd, var

tankan att använda en del af sin

förmögenhet till sin vän Alfreds nytta och

befordran, ehuru denne altid med

grannlaga stolthet vägrade hvarje gåfva, som

den frikostiga vänskapen ville påtvinga

honom. För att aldrig skiljas från

hvarandra, hade de valt samma Regemente,

och lofvat att altid tillbringa deras

tjenst frihet tillsammans, antingen hos

Léonards föräldrar eller hos A1freds

Mor.

Bland de planer, som samfällt

uppgjordes för att ännu mera befästa deras

vänskap, var äfven en förbindelse

emellan Léonard och Alfreds syster

Henriette. Ehuru de sjelfve rätt ofta

8

skrattade åt dessa barnsliga luftslott,

hade Lèonard likväl altid med synbart

interesse läst alla de bref, som hans vän

emottog af sin syster, och varit honom

behjelplig att välja de Julklappar, som

Alfred hemsände till Henriette, i

utbyte mot alla de broderade västar och

näsdukar, hvarmed hon till hvar Jul så

likt försåg honom; och Alfred hade väl

tjugu gånger fått lof att för sin vän

beskrifva Henriettes utseende, som, då

ban skiljdes ifrån henne, lofvade vid

elfva år att blifva en ganska täck blondine.

Under erinran om dessa planer, samt

deltagande i de öfriga Cadetternas lustiga

upptåg, hade våra vandrare framkommit

till staden. Här åtskiljdes alla; Léonard

gick till en Farbror och Alfred till den

förutnämde Mostern, sedan man kommit

öfverens att mötas till återtåg precist kl.

half nio på Gustaf Adolfs torg. — Som

Alfreds Moster var opasslig och helt

ensam tillbragte han middagen tämmeligen

ledsamt, och begagnade sig snart af

Gummans middagslur för att gå ned i

trädgården. Fastän inskränkt, var den ganska

vacker, samt erbjöd alla de frukter hö-

9 . "v

sten skänker. Solstrålarne, som ej mera

ägde sommarens bländande sken, lyste

med mildrad glans på de rika trädens

nedtyngda grenar, och förgyllde de

ljusgula päron, de högröda äpplen, som till—

drogo sig den spatserandes blick. De

voro så mogna, så sköna, att hvem som

helst med begär kunde se dem, och en

Cadett med ännu mera skäl. Alfred,

som af sin moster erhållit tillstånd att

beskatta trädgården, begagnade detta

löfte i rikt mått, och som han ville gömma

ett par äpplen, att dermed undfägna

Lèonard vid deras möte, såg han sig

väl omkring, för att dertill utsöka de

största och vackraste. I ett hörn af

trädgården var ett träd, som bar sällsynt

sköna äpplen, och högst i toppen glänste

ett, hvars storlek och lysande färg

öfverträffade alla de öfriga. Väl var det

något svårt att få det ned, men Alfred

föresatte sig just derföre att. äga det,

kastade af sig hatt och jacka och

klättrade vig och skicklig ända upptill toppen.

Trädet stod helt nära ett angränsande

hus och grenarne gingo tält intill ett

öppet fenster, hvarifrån han hörde några

x

10

accorder af en harpa. Nyfiken vände han

sig åt den sidan. Som han befann sig i

lika höjd med fenstret kunde han

fullkomligt se in uti hela rummet, och

orörlig satt han nu i trädet vid den sköna

anblick, som mötte hans öga. En flicka,

som tycktes vara femton à sexton år, satt

ej långt ifrån fenstret och höll i sin famn

den harpa, hvars toner väckt hans

uppmärksamhet. Hennes mörkbruna hår,

vårdslöst uppfäst med en kam, nedföll

till en del i långa flätor på en hals, som

i hvitheten liknade liljan, och rodnaden

på hennes friska kinder täflade i glans

roed den rosenfärgade klädningen, som

så nätt omgaf det smala lifvet och den

täcka rundningen af hennes barm.

Hennes stora, mörka ögon fastades med

välbehag på en mindre flicka, som stod

brevid henne, och det vackraste småleende

förskönade hennes änglalika ansigte, då

hon sade åt den lilla: "Se nu på, söta

"Lina; så här måste du sätta dina små

"fingrar på harpan. Ack! om jag kunde

"lära dig att spela en liten visa till vår

"goda Pappas födelsedag! hvad han då

11

"skulle bli glad! och hvad han då skulle

"hålla af oss båda två!

Barnet, som tycktes vara omkring åtta

år, svarade: "ja, nog vill jag spela,

bara jag kunde, söta Agnès; jag vill så

"gerna göra dig till viljes och Pappa med."

Nu satt hon med största läraktighet

sina små händer på harpan, så som

systern undervisade henne, och knäppte ett

par toner.

"Rigtigt, ganska rigtigt; nu spelar du

"snällt, lilla Lina!"

Sedan undervisningen varat en stund,

afbröt Lina den, med en bön till sin

syster att sjelf spela.

"Söta Agnes, spela mitt

favorit-stycke, så får jag vallsa!

Agnès sjöng nu med en intagande

röst den glada aria utur Förmenta

Prinsen: jag för Soldater tycke

har, &. &. och accompagnerade sig der-

12

till med mycken färdighet på harpan.

Vid den vackra ritournellen valsade Lina

omkring rummet, om ej med samma

grace, som Fru Lindström i denna röle

på Theatern, åtminstone med ett behag,

som var ovanligt vid hennes år. Den

lilla Grouppe Alfred hade för ögonen

var i delta ögonblick högst intagande,

och blef det ännu mera, då Lina vid

vallsens slut kastade sig i systerns

armar och tackade henne för det hon

spelt.

"Nu måste du åter lära några toner,

bästa Lina," sade Agnès, och

placerade flickans fingrar på Harpan; då den

lilla tycktes mindre hågad, tillade hon:

"Om du nu spelar snällt en stund, skall

"du få ett stort äpple af mig."

"Lofvar du mig ett så grannt och

" vackert, som det sköna äpplet i toppen

"på vår grannes äppleträd, här utanför

"fenstret."

"Ja, om jag möjligtvis kan skaffa mig

"ett dylikt."

13

Dä Alfred hörde delta, föll det

honom in att göra de båda flickorna elt

gladt puts, och ehuru deruti väl låg

något etourderie, kunde han ej emotstå sin

fattade idee. Han var redan ägare af det

vackra äpplet, och van att med säkert

ögonmått träffa målet, beslöt han att

inkasta det uti en liten sykorg, som vid

ändan af rummet stod på ett bord.

Knappt hade de båda Flickorna slutat att

tala, så sväfvade äpplet hastigt öfver

deras hufvuden och nedslungade uti korgen.

Förvånade sågo de på hvarandra, på

äpplet, på det öppna fenstret, och

började en duett af skratt, som snart

förvandlades till en Tiio, då de hörde

Alfred, i glädjen att hafva träffat så

lyckligt, deltaga häruti. Nu fästes

flickornas uppmärksamhet på det vackra

svartlåckiga hufvudet, som sträckte sig

fram öfver trädets qvistar, för att helsa

på dem, och ånyo betrakta dem. Hans

anletsdrag uttryckte så mycken välvilja,

en så oskyldig och barnslig glädje, att

de båda flickorna mot sin vilja ej kunde

förarga sig öfver den nyfikne åskådarens

näsvishet. I första ögonblicket hade de

14

helt tanklöst och af förvåning besvarat

hans helsning, men efter en minuts

eftertänka sade Agnès, att hon häruti ej handlat

aldeles rätt, och för att godtgöra detta

fel, beslöt hon att genast tillsluta det

öppnade fenstret. Det skedde; likväl ej

utan att dervid kasta en förstulen blick

på den sköna Ynglingen. Den lilla Lina

gjorde ett utrop härvid: ""Nå! Agnès!

det var intet beskedligt; "vi borde väl

ha tackat honom för det goda äpplet."

Sprang fram till fenstret och såg huru

Alfred kastade en sorgsen blick åt

fenstret och långsamt steg ned. Trädet var

högt och de sista grenarne långt ifrån

jorden; med ett hopp kastade Alfred

sig ned till marken.

"Ack! nu stötte han sig visst!" sade

Lina, öppnade hastigt fenstret för att se

ned, och Agnès kunde ej heller emotstå

begäret alt se, om han skadat sig; hon

sprang till fenstret och tittade ut, just

då Alfred oskadad reste sig, tog hatt

och jacka och såg upp till flickornas

fenster. Med glädje blef han nu varse

båda deras täcka hufvnden, lutade för att

se efter honom; han helsade ännu en

gång på dem, och gick långsamt Alléen

ned till porten. Rodnande drog Agnès

sig hastigt utur fenstret, och tillstängde

det.

Alfred höll genast en lång examen

med trädgårdsmästaren, för att utforska

hvem som bodde i det nästgränsande

huset, men erfor blott att det tillhörde

en Sidenfabriqueur, som sjelf begagnade

första våningen och uthyrde den andra,

uti hvilken det intressanta fenstret

befanns. Trädgårdsmästaren tillade, att

han först denna sommar hört Harpans

toner, och att således de nuvarande

hyresgästerne troligen ej bott der längre,

an sedan förra hösten.

Att Alfred genast, då han mötte

Lèonard, gaf honom del af detta

äfventyr, faller af sig sjelft; han tänkte blott

på den vackra harp-spelerskan, och den

eldiga målning af hennes skönhet, ban

flere gånger förnyade, gaf Lèonard

slutligen anledning att bry honom för den

sköna okända. Alfred skämtade väl

öfver detta ämne, men då lian blef

ensam och märkte, att den intagande

bilden aldrig lemnade hans minne, började

lian sjelf att eftersinna af hvad halt

denna känsla var; "sade "Ja! Lèonard har

rätt, jag älskar henne;" sade han efter

en stunds tystnad, och, tillade han

suckande, "jag kan aldrig glömma henne! —

"glömma! hvarföre skulle jag vilja det! —

"en så söt, så god flicka bör man aldrig

"förgäta. Hon förtjenar säkert både min

"aktning och min kärlek, och jag kan ej

"misstaga mig om hennes caractere; den

"står fullkomligt tecknad i dessa

förtjusande anletsdrag, i detta okonstlade

uttryck af godhet och glädje, som

strålade utur hennes milda öga. Hon måste

"äga alla förträffliga egenskaper," sade

ban till Leonard; "först och främst är

"hon så skön som en ängel, dito spelar

"hon harpa akleles som en ängel; dessa

""båda fördelar kan man ej bestrida

hen-"ne. Hon är en förträfflig Dotter, ty;

"med hvilken tillfredsställelse talte hon

""ej om att bereda sin älskade far ett

öfverraskande nöje! Hon är en äfven så

god

"7

"god syster, ty lion undervisade ju den.

""Jilla Lina med sà mycken godhet och

"välvilja: den som är en god dotter och

"en god syster, måste nödvändigt bli en

"god hustru. Hustru? tillade han leende,

""derpå har jag; likväl ej tänkt förut.....

"och har som Cadett, i sanning, ännu

"rätt god tid att betänka det valet,

in-"föll Leonard skrattande.

"Nå! du kan ha rätt; men jag vill slå

"vad att hon tillslut blir min hustru.

"Jag vill önska att du en gång tyckte så

"mycket om Henriette.

"Ja, se det är en annan sak," svarade

Leonard, med en allvarsamhet, som.

borde vid hans år synas ej mindre löjlig;

""det är en förbindelse, som jag åldrig

"ryggar, så vida din syster sjelf bifaller

""den."

Dylika samtal uppstodo alla dagar

e-mellan de båda vännerne, och slutades

altid med önskan att veta, hvem den

vackra flickan var, Alfreds nyfikenhet

2i8

och längtan att återse henne hade stigit

till sin höjd, och förorsakade honom en

oro, som, blandad, med lians- vanligt

lustiga lynne, gaf Leonard flere tillfällen

till löje. Han beslöt ganska

vänskaps-fullt, att biträda Alfred i de

efterforskningar, hvartill ban föresatt sig att

använda följande Söndagen. De aflöpte

likväl ganska fruktlöst, och först några

dagar, innan de lemnade Carlberg, vann

Leonard den önskade underrättelsen.

Agnès öéh Lina voro döttrar af en

Grosshandlare, som förledna året gjort

en betydlig Banqueroutt, föranledd af

några Engelska Handelshus" falissement.

Créditorerne hade sålt hans hus och

varor, och ban hyrde nu några rum uti

Sidenfabriqueurens hus, der ban genom

commissioner och skrifning" drög sig fram

med sin lilla familj. Hans hustru hade

xedan flera år varit död, och den äldsta

dottrein delade sin tid emellan omsorger

om deras hushåll och den lilla systrens

uppfostran* Agnès Nordeman

berömdes af alla för sin fägring och sitt

beskedliga uppförande; men syntes sällan, eme-19

dan hennes far blott umgicks i några fà

hus. I ett af dessa var Leonard

lyckligtvis bekant, och skyndade äfven att

der presentera sin vän.

Som den för Cadetterne så

märkvärdiga Slut-Examen snart instundade, ägde

de nästan aldrig tid att lemna Cainberg;

de använde bela dagarne och äfven en

god del af nätterna att studera. Den

stora dagen inföll, och krönte båda

vännernas flit och hopp med en önskad

framgång. De öfverträffades af ingen annan;

Alfred fick första rummet och L_è o n a r d.

d-et andra.

Sedan de kort derpå lemnat Calberg,

gjorde de så mycket flitigare besök lios

Hofrättsrådet Pënnfelt, der de äfven

flere gånger voro bjudna. Hvar gång

dörren öppnades, vände Alfred sig med

klappande hjerta för att se om det var

Agnès; men hans längtande blickar

förmådde ej att framkalla henne, och ban

återvände misslynt och misströstande

flere aftnar derifrån.II

Ändtligen uppfylltes hans hopp; och

man föreställe sig hans glädje, då han

■vid sitt inträde genast blef varse den

täcka flickan, som var fördjupad i ett

samtal med Värdinnan. Sedan han

helsat på den senare, valde han sin plats ej

långt ifrån Agnès. Han betraktade

henne onpphörligt, och då hon slutligen

märkte detta, vände hon sig till sin

granne på andra sidan. Hade hon känt igen

lionom eller ej? se der den fråga, som

Alfred inom en "qvart Väl tjugo gånger

gjorde sig sjelf. Han kunde ej af hennes

uppförande sluta till det minsta, och gick

derföre till Lèonard, hvilken han med

mycken sjelfförnöjelse öfver sin smak,

visade den intagande flickan. Lèonard

medgaf att hon var skön, och syntes lika

god som blygsam. Det blef de båda

Vännerna omöjligt alt nalkas henne, ty

hon var omgifven af flere okända, och de

voro nog blyga att sjelfva börja ett

samtal, som så många obekanta skulle afhöra;

de måste otåligt afbida en lyckligare

stund.

Sedan man druckit The och spelbor-II

den voro i full ordning, blef det frSgan

om musik. Dottren i huset spelade på

det granna Flygelfortepianot en svår

so-nate af Steibelt, som vann alla

kännares bifall och beundran; men som de

flesta i sällskapet hvarken kunde

bedömma eller finna, nöje uti. — Nu bad man.

henne spela på. harpa, men hon svarade,

att hon omöjligt vågade, spela för Mamsell

Nordeman, som var en mästarinna på

detta instrument, och att sällskapet

snarare borde förena sina böner att förmå

denna, senare låta. böra. sia talang.

"Dertill: behöfs visst, icke några böner j

"fröken Julies önskan, är tillräcklig;"

sade Agnès, gick till harpan, utan att

vidare låta bedja sig, och, preluderade

mästerligt. Med den renaste och

behagligaste röst började hon nu den vackra

och svåra Arian utur Sargin.es af Pär:

Ja, jag hör det djupt i mitt

hjerta, &. &. och accompagnerade sig

dertill på harpan fullkomligt väl. Alla

blefvo intagna af beundran öfver den sköna

sången, och Alfreds förtjusning var

o-beskriflig; han kunde ej en minut vändaII

sina ögon från den vackra sångerskan,

som satt der så anspråkslös i en enkel

svart sidenklädning, utan annan prydnad,

än en enda törnros till bröstbouquet;

med nedslagna ögon, lik blygsamhetens

genius, och denna röst af en Seraph, var

bon för honom ett öfverjordiskt väsende,

som ban hade velat knäböjande afhöra.

Sedan man bedt"henne sjunga flere svåra

Arier af en allvarsam genre, anhöll man

om ett par muntra stycken. Hon sjöng

nu Kalas-Reglorne af Valerius; de

vunno ett glädtigt och välförtjent bifall",

och straxt derpå uppstämde hon: "Jag

för Soldater tyck c har", som ej blef

mindre omtyckt. Gjorde bon det blott

af en slump, eller med afsigt? se der en

fråga, som den finaste kännare af

qvinno-lijertat ej en gång skulle våga att

besvara; men vid dessa toner, hvilka

upplifvade minnet af det ögonblick Alfred

■ , v

gjort hennes bekantskap, nalkades lian

småningom och stannade belt nära Lina,

som stod bredvid sin syster och med

glad uppmärksamhet afliörde sitt

favoritstycke. När första versen var slutad

och ritourncllcii börjades, lutade Alfred

sig .till Lina. och frågade henne halfhögt,

om hon ej nu skulle vallsa? Agnès, som

hörde detta, kastade en hastig blick på

den frågande, rodnade starkt och

fortsatte, ej utan. någon förvirring, den . andra

Coupletten. Nöjd att hafva .gifvit sig

tillkänna, drog den lycklige Alfred sig

tillbaka ibland,de öfrige karlarne.

Vid.aftonmåltiden lyckades det Alfred att

erhålla en plats vid Agnès sida, och

Leonard. intog den andra. Ett ganska

gladt samtal börjades emellan dessa

trenne unga personer; Alfred, gjorde Agnès

en ursägt för det dristiga infallet att

.kasta äpplet, och försäkrade att det varit

honom omöjligt emotstå detta försök, då

ban hörde henne önska ., sig den vackra

frukten. Hon, gaf honom tillgift derföre,

men tillade att de blifvit. något. rädda,

och att äpplet lätt kuanat träffa hennes

lilla systers hufvud»" Att aftonmåltiden,

som varade ett par timmar, syntes Alfred

ovanligt kort, gissa säkert mina unga

läsare I äfven som att ban ej lät någon

annan förekomma sig i skyndsamhet att

bjuda den vackra: grannen sin arm, .för att

ledsaga henne ifrån bordet.34

Den unga Grefven återvände med sin

vän litet halftokig af kärlek. Utom sig

af glädje, att ej allenast veta den sköna

sångerskans namn , utan äfven vara känd

af henne, och hafva tillbragt en så

förtjusande afton i hennes sällskap, hade han

i sin fröjd velat taga i famn hvar

menniska, som han mötte på gatan, och

återkommen hem måste Leonard, antingen

han ville eller icke, flere gånger vallsa

omkring rummet med honom, under det

han sjöng ritournellen till den Air, han

nu tvänne gånger hört af den vackra

A g n è s.

Våra unga vänner uppehöllo sig i

Stockholm tills emot Jul, dpls för alt

passera graderne, dels för att équipera

sig. Under denna tiden gjordes ganska

flitiga besök uti Hofrätts-Rådets hus, men

lyckan gynnade dem ej mera; de

sammanträffade aldrig med den de så lifligt

önskade att finna, och, då de skickligt

ledde samtalet på Mamsell Nord e man,

hade hon altid några dagar förut varit hos

Fröken Julie, som ej låtsade veta huru

snart hon åter kunde vänta henne. A1 fr e d25

tillbragte således sin tid ganska ledsamt

med att dagligen vandra ifrån Risbäcks

bod till Skräddaren och Svärdfäjaren, till

dess han uti all sin glans kunde uppträda

i full uniform. Huru gerna hade han ej

velat i denna lysande skrud visa sig för

Agnes! llan var nästan säker, att då

väcka något uppseende hos henne med sin

figur, emedan han hörde sin gamla

moster alla dagar försäkra, att sedan ban nu

fått uniform, var han den vackraste karl

i hela Stockholm, och nästan så

intagande som en yiss Baron Sparfven flygt,

hvilken uti hennes ungdom varit

Stockholms Adonis och en gång duellerat

för hennes skuld.

Emedlertid nalkades dagen till den

unga Grefvens afresa. Han hade öfvertalt

sin vän att följa honom hem till

Hedvigsholm, hans Mors egendom, der de

ärnade tillbringa minst två månader.

Leonard utrustade sig med

myckenomsorg till denna resa, emedan han ville

första gången visa sig för Henriette så

fördelagtigt som möjligt. Söta Pappa

hade försett hans cassa ganska öfverflödigt,36

mecl "önskan att se sin son fullkomligt vüfl.;

utstyrd, och denne sparade nu ej heller,

vid sina utgifter,

Den sista- aftonen i Stockholm hade

våra unga Militairer bevistat Spectaklet.

Vid utgången råkade de uti corridoren

Grosshandlaren Nor derna n, som

tycktes vänta på någon. Vid den för utnämde

Soupèim hos Hofrätts-Rådet lvade de gjovt

lians bekantskap, och verkligen vunnit

den agtningsvärde Mannens välvilja» D"å

han nu återsåg dessa interessanta

Ynglingar, började ban sjelf ett samtal med dem.

Leo n a v d- frågade, om ban ej ville

sou-pera tillsammans med dem på

Castenhof; men den gamle svarade, att ban

väntade på sina döttrar, som med en

Fru af deras slägtingar varit på

spectaklet, och att ban måste ledsaga dem hem.

I det samma ankommo alla tre

fruntimmerna, och då Nordeman bjöd sin

slägtinge armen försummade ej Alfred

att bli Agnès" ledsagare, och Lèonard

den lilla Linas". I det skönaste månsken

gick man nu den breda. Drottninggatan

uppföre ända emot Kungsbacken, lor alt27

återföranden unga IVun, hvarifrån man

sedan återvände samma väg tillbaka, och

begaf sig till Blasieholmen, der

Nordemans bodde. Under denna långa

promenad var samtalet- ganska lifligt; i

början talade Alfred blott om musik med

sin sköna följeslagerska, och som ban sjelf

spelade ganska väl guitarre samt hade

vacker röst, kände han nästan all den

nyare sångmusiken, och kunde

någorlunda dömma derom. Småningom tog hans

tal en mera allvarsam och sorglig

vänd"-jiing; tankan, att han nu ej på mycket

iång tid" skulle få se den intagande

flickan, prässade fram ur hans bröst en och

annan suck, och, ehuru blyg den goda

Ynglingen var i Fruntimmers-sällskap,

lät ban troligen undfalla sig några uttryck,

hvilka underrättade Agnès om de

känslor ban hyste för henne; åtminstone kan

jag icke bestämdt försäkra motsatsen,

och vid deras afsked syntes Agnès

ganska tyst och förbehållsam. I

portgången såg hon sig likväl ännu en gång

tillbaka, men om denna blick var ett

afsked till den unga Grefven eller det

,\aekra månskenet kan jag ej säga, och38

lemnar det ät mina läsares eget goda

omdöme.

Följande morgonen afreste de båda

Oskiljagtige uti en ganska grann Rack,.

som Leonard låtit göra sig, och på

hvillken det friherliga L a ge r s to 1 pi s k a

vapnet ganska prydligt figurerade,

åtföljde af en skrinda, hvaruti kappsäckar,,

schatuller, askar och paqueter voro.

konstigt uppstapplade. Denna körde Herr

Barons Lakej, kostymerad till Jägare,

med ett par förfärliga svarta moustacher,.

verklig parodie på det ljusa fjun, hvilket

började visa sig på hans Herres öfverläpp,

och som kostade den senare så många

omsorgsfulla försök med Lapis in

ferna li s och moustache-vax, utan att

derigenom lyckas att gifva dem mera

anseende.

Ett par dagar före Julafton anlände

den ståtliga Räckens innevånare till en

gästgifvaregård, som var belägen

halfannan mil från Hedvigsholm. Alfred

hade skrifvit till sin Mor, hvilken dag han

skulle"inträffa, och den goda

Grefvinnan, otålig att se sin älskade son, hade

rest honom till mötes hit, uti den gamla29

ljusblå täckslädan, som nu stod på

gården emellan skrindor och drögar, liksom

observatorium stolt upphäfver sitt hufvud

öfver alla de vid Norrtull befintliga kojor.

Med två steg var Alfred i sin Mors

armar; glädjetårar fuktade badas ögon,

och först efter en q vart på minte

Grefven sig, att ban borde presentera

Leonard för sin Mor.

"Goda Mamma! sade lian, detta är

"min bästa, min enda vän, hvilken jag

"näst min Mor och mina systrar mest

"älskar på jorden.

"Det är då Barron Lagerstolpe,

sade Grefvinnan leende. Ni ser, min

Baron, att ni redan är känd af min

"sons familj, som håller er mycken

räk-"niiig för den vänskap ni visat honom."

Återresan skedde nu på det sättet,

att Alfred åkte med sin Mor uti

familjeslädan, och Lèonard ensam i den

granna räcken. Det var redan mörkt då de

kommo fram; den lilla Mina och hennes

yngre sj^ster Augusta, syselsatte att3o

spela en sonate à quatres mains, hade

ej hört bjellrorna, och blefvo så

öfver-raskade, då Alfred sagta smög sig fram

och i ett famntag omfamnade dem båda,

att de på en stund ej kunde komma sig

före igen, utan betraktade halfrüdda och

blyga den långa, stora Officern , som de

knappast kunde tro vara den Bror Alfred

de hört omtalas. Som Mina, då ban,

reste till Krigs-Academien, var endast

fyra år, och Augusta tre, hade de

al-deles glömt bort lians utseende. Alfred

frågade nu efter H e n r i e 11 e, och Modren

svarade att hon gifvit henne det till Jul

på landet så vigtiga bestyret, att låta

baka tårtor och bullar, och att hon innan

kort skulle komma in, emedan hon

säkert var ganska otålig att råka sin

älskade Bror. Den skämtsamme Alfred

påfann då, att nian skulle presentera

honom såsom Baron Lager stolpe, och

denne såsom Henriettes bror,

hvartill Grefvinnan äfven samtyckte. Då

Henriette kort derpå inträdde, gick

Grefvinnan emot henne ocli presenterade

de båda Officerare efter

öfverenskommelse. Den unga Fröken såg en minut tve-■Si

"kände på sin mor ofch"sin bror, derpå

räckte hon honom handen och tillade:

"Nej! min bästa Alfred, jag är ej så

"lätt narrad; jag mins dig för väl, och

"du är för mycket lik vår goda mamma,

"för att jag skulle kunna misstaga mig

oro hvem du är,"" och der på tog hon

honom hjertligen i famn. Alfred

liys-so.de henne i glädjen högt från golfvet,

och tillät henne ej på länge att få göra

e«. blygsam -nigning för den unga Baron.

Alfred hade emellertid ej återfunnit

sin syster, sådan som han föreställt sig

och beskrifvit henne för sin vän. Det

var ej mera den lilla spensliga blondine

han lemnat; hon vaV nu hvarken blonde

eller brunettë. Den långa rika flätan, som

var lindad två hvarf kring hennes

hufvud, hade ungefär samma färg som en

docka Lin af det mörkare slaget;

hennesögon voro mörkblå, men ej stora,

deremot ganska lifliga och uttrycksfulla; hon

hade en något stor och bugtad näsa, men

deremot en mun, omkring hvilken

gra-cerne myste, och ganska vackra tänder.

För öfrigt var hon liten ti"ll växten och32

I

snarare fetlagJ, hade ovanligt små

händer och fötter, den vackraste halls man

kunde tänka sig, samt särdeles fin hy och

friska färger. Att denna figur ej

frapperade vid första anblicken, kan läsaren

finna; men hon behagade ju mera man

såg henne, och det var omöjligt att vara

tillsammans med henne några dagar,

utan att interessera sig för hennes öppna,

glada och okonstlade väsende. När man

då gaf akt på den ömma uppmärksamhet,

hvarmed hon gick sin mor till hunda,

och nästan gissande förekorn alla hennes

önskningar; den välvilja och munterhet,

hvarmed bon deltog i de små systrarnas

lekar, och som det tycktes, med lika nöje

som de sjelfva, klädde deras dockor,

samt den anspråkslösa verksamhet,

hvarmed bon styrde hela hushållningen,

tyckte man att det ej var möjligt se en

mera intagande flicka, än Henriette

Rid-derstjerna. På Leonard hade hon

ej gjort det intryck ban väntat. Med.

ungdomens lifliga fantasi hade ban målat

sig henne såsom en af dessa fina

ètheri-ska figurer man så sällan ser, med guld-

gula33

rgula lackar och klara ljusblå ögon; då han

u fann nästan akleles motsattsen häraf,

;rfor han en plågsam känsla, som ban

-de svårt att qväfva och som på intet

. var till den unga Frökens fördel,

■medlertid gick det med honom lika med

hvar och en, som såg henne: hon vann

med hvarje ögonblick, och innan aftonens

slut hade ban så vida försonat sig med

den runda, trefliga flickans utseende, att

ban altför väl begrep, huru man kunde

finna henne behaglig nog; följande dagen

tyckte han att hon var ganska täck, och

då vid Jullekarne hennes glada lynne

utvecklade sig mera, och lifvade hela

sällskapet, fann han henne obeskrifligt

intagande. När de tvenne månaderne, (som,

med undantag af Jul-Calaserne och några

besök i grannskapet, förflutit ganska stilla

i den lilla husliga kretsen,) småningom

nalkades sitt slut, kände L èo n a r d att han

med verklig saknad skulle skiljas från

Henriette, och hade så vant sig att

lefva i hennes sällshap, att ban ej begrep

huru det skulle bli möjligt att kunna

umbära det. Denna befarade skilsmässa blef

334

likväl genom en siivdeles händelse ännu

några veckor fördröjd. Den förmögnaste

bland Ortens Possessionater

Gomerce-Rå-det Blarèn, firade med mycken pragt

sitt silfverbröllopp. Hans fyra barn hade

kommit öfverens med tracktens glada

ungdom, att vid detta tillfälle gifva ett

So-cietets-Spectakel, hvartill valdes den

gamla utnötta Piecèn Villervallan; och

man hade nästan kunnat kalla dagens feste

och dess orsak med samma namn i ty

Commerce-Rådet och hans hulda husfru

hade lefvat sina tjugofem sammanbragdta

år uti en beständig Villervalla af nöjen,

resor ocli projecter. Fröken Henriette

och hennes Bror måste åtaga sig ett par

roler, och Leonard hade som åskådare

nöjet att beundra det otvungna behag,

hvarmed Henriette uppträdde, och den

fina täckt, hvarmed hon uppfattat hvarje

nuance af sin role. Efter speclaklets slut

dansades elt par quadriller och en valls,

och på bela Balen fanns ingen IliGka, hvars

dans kunde jämnföras med den unga

Frökens. Det var cj dessa konstiga,

arbetade steg, soin förvåna; nej, det såg ut som

hon aldeles icke tänkte på, att hon dan-35

sade; men en Zephir var ej lättare, än

1 »ön ; de smånätta fölterne vidrörde

knappast golfvet, och nöjet strålade utur

hennes mörka skalkagtiga öga. För första

gången medgaf Leonard för sig sjelf,

att han verkligen var kär, och upptäckte

det äfven för sin vän, som länge gissat

dertill.

Klockan tu om natten åtskildes

sällskapet; det var ganska mörkt och vägen

backig, ojämn och smal. Ljusen i

Lanternan släktes genom drängens

oskicklighet, och ehuru man åkte steg för steg,

hade Grefven likväl den olja-kan att köra

omkull och dervid afbryta den ena

armen. Grefvinnans och Fröknarnas

förskräckelse härvid var obeskriflig; med

mycken möda blef Alfred hemförd och

cn Fältskär genast efterskickad. Ehuru

denne var rätt skicklig, fodrades ändå

minst Sex veckor, innan patienten fick

företaga återresan till hufvudstaden, och

att Leonard under denna tiden delade

med Modren och Systrarne omsorgen att

vårda och förströ sin vän, var ganska

naturligt, äfvensom att ban begagnadt- alla42

tillfällen, alt kunna utan någon formlig

förklaring ge Henriette en vink om

livad som föregick i hans hjerta. Då

Alfred en dag under sitt tillfrisknande

var ett par limmar allena med sin Mor,

gaf han henne förtroende af den passion

han altid i sin själ bibehöll för den

vackra Agnès Nor de ni an; och den goda

Grefvinnan, som småleende lnide afhört

början af sin Sons berättelse, tog nu en

allvarsammare uppsyn, varnade honom

för faran af ett förhastadt val, ocli bad

henom besinna, att ett oöfvervinnerligt

hinder tyckt.es skilja honom ifrån föremål

let för hans kärlek, emedan de

ingendera ägde någon förmögenhet; att han

förmodligen ej på tio k tolf år kunde få

Compagnie, och att innan denna tid hade

säkerligen den känsla försvunnit, som

ban nu i sin villfarelse ansåg så

alsmäg-tig och varaktig. Hvad bördens skilnad

angick, var hon förmycket upplyst för att

ej anse det likgiltigt, och blott af en

skyldig omtanka för lians framtida bergning-,

önskade hon ban ville bemöda sig att

besegra den passion, hvars trollkraft nu

förblindade hans oerfarna öga. "Jag hoppas,3 7

tillade hon," att du vid mognare

eftertänka gör afseende på ett råd af din

"första och uppricktigaste vän, och att du

"besparar hennes hjerta den sorgen att

"se sin Alfred, sin enda son olycklig.

"Jag har kunnat härå egna bekymmer och

"mödor; den moderliga ömheten gaf mig

"mod och styrka dertill, ty det var för

"mina barns väl; men jag skulle ej

utbär-"da den smärtan, att se dig med maka

"och barn stadd i nöd. Jag förbjuder dig

"likväl ingenting, och om, genom någon

"oförmodad händelse, ett guldregn skulle

"nedfalla," sade Grefvinnan leende, "skall

"jag med verklig glädje emottaga din

"Agnès som min dotter; intill dess

rå-"der jag den unga Under-Lieutenanten att

"ej så hastigt tänka på giftermål."

I anledniug af detta samtal nämnde

Alfred Leonards tycke för H e n r i et t e,

och lians plan att, gå snart han erhållit

sina föräldrars bifall, genast anhålla om

hennes hand. Alfred föreställde sin

Mor, att den unge Lagerstolpe Yar

arfvinge minst till tolf à femton tunnor guld,

och alt elt sådant parli vore den största44

lycka för hans syster. Grefvinnan kunde

ej neka detta, men skrattade likväl ganska

mycket åt de båda Vännerna, som

uppgjort dessa giftermålsplaner redan soiu

Cadetter, och, innan de voro tjugo år,

ville förlofva sig; hon kom öfverens med

sin son att låta dessa vigtiga förslager

mogna ännu någon tid, samt att ban ej

borde låta Leonard veta, alt hon ägde

minsta kunskap derom. "För öfrigt vill

"jag icke dölja för dig," tillade

Grefvinnan, "alt jag bar belt andra planer för

"Henriette, och jag vågar nästan

tilläg-"ga, alt hennes lycka genom den tyckes

"mig säkrare befästad. Du känner din Sal.

"Fars bästa vän, vår gemensamme

välgörare .....livad! den gamle Baron

""Björn hufvud! skulle väl ban, med

"sina sextio år på nacken, fundera på

"Henriette?

"Ja, min Bästa Alfred, ban har

reddan friat; Lill och med under vissa vi 11—

"kor erhållit både mitt och din systers

samtycke. Som ban tillbringar en del af

"denna vinter uti Berlin har jag ej

kom-"jnit alt tala om saken för dig, så mycket39

"mera som lian önskar denna förbindelse

"hemlig ända till dess lian erhåller H e n

-3"riettes hand, i anseende till det

missnöje lians slägtingar naturligtvis skola

"hysa öfver deras felslagna

Arfförhopp-"ning.

Ehuru Alfrèd hjertligen älskade den

omtalte Baron, och ansåg honom nästan

som sin andra Far, kunde han ej utan

motvilja tänka på Gubbens egennyttiga

handling, att som belöning för de

tjenster ban gjort familjen, vilja tvinga sig

till den unga oerfarna flickans hand.

Gamla Baron Bogislaus

Ferdinand Björnhufvud var ägare till flere

stora gods, och framför alt en ganska

hederlig man. Han var uppfödd

tillsammans med den afledne Grefve

Ridder-stjerna, och i bela deras lefnad hade

de varit de förtroligaste vänner. Baron,

som tilbragt en stor del af sitt lif utrikes,

fann vid återkomsten till fäderneslandet

sin vän gift och bosatt på Hedvigs ho 1 m,

som låg belt nära Baronens prägtiga

stamgods B j eller st aho rg. Några få årY\o

derefter afled Grefven, sedan han på sin

dödssäng inneslutit sin maka och sina barn

uti den rika Vännens välvilja och vård.

Henriette, som då var nio år, hade

al-tid förut varit Baronens lilla favorit, som

också kallade henne sin fästemö, och

fadren yttrade flere gånger den önskan, att

i framtiden se henne som den gode

Baronens maka, hvarvid denne n 1 tid mystu

så förnöjd. Troligen hade han under

Grefvens sista sjukdom yttrat sin önskan

mera bestämdt, ty ifrån den stunden tog

ban denna förening för en aldeles afgjord

sak, då ban talade ensam med

Grefvinnan härom. Han fägnade sig mycket åt,

att Henriette ej tycktes blifva skön,

och försäkrade altid, att bon hade ett sä

lagom vackert utseende, just såsom lian

önskat sin hustru se ut.

Redligt höll lian sitt löfte till den

aflidne vännen genom den skyddande

godhet, hvarmed ban omfattade Enkan och

Barnen. Han försköt henne penningar till

de angelägnaste skuldernas liqviderande,

hvilka summor bon sedan så småningom

återbetalte honom, när hon ville och47

Lunde. Han inrättade hennes hushållning

på det förmånligaste sättet, gaf henne vid

alla tillfällen goda råd, angående Barnens

uppfostran, och var af dem alla ansedd

roed lifligaste erkänsla och tillgifvenhet.

Han besökte flitigt Hedvigsholm, och

redan innan han steg utur vagnen

samlades alla barnen med fröjderop omkring

den, och förde honom i triumf intill

Grefvinnan,- altid säkra att bekomma

någon liten gåfva, som var dem angenäm.

An var det en nyttig bok med vackra

kopparstick, som föreställde valda ämnen

utur historien, än några artiga leksaker,

som tillika öfvade dem i skicklighet,

eftertänka och vighet, såsom att kasta

Yolaut, Joujou, spela räfspel, eller

dylikt; att ej förglömma alla korgar med

rara frukter, som fördes från hans rika

Orangeri er, och som ej hos Barnen

voro de minst välkomna. När Henriette

blef 12 à 14 år, fick hon af honom de

skönaste Blomsterkrukor, som funnos i

lians trädgård, Canarifoglar i en vacker

Bur, en liten hund, och dessutom all den

grannlåt, han hörde henne uti sin

barnslighet önska. På detta sätt ägde hon ejett nöje, elt tidsfördrif, som intet

på-minte henne Baronens godhet; hon höll

också hjert)igen af honom, och sade

honom det lika så okonstladt som till sin

mor. Han bemölte henne som en god

Far, men förenade med denna godhet ett

slags finare artighet och uppmärksamhet,

som ännu mera tillvann honom det

älskvärda barnèts välvilja. Han började

småningom tillställa lustparier, resor och

dylikt, som behagar ungdomen, och hann

verkligen så vida, att, om han af affairer

hindrades att infinna sig på

Hedvigsholm, saknades ban ganska lifligt och

och önskades ifrigt tillbaka.

Men när man nu nämdt Baronens

intagande sida, måste man väl också

nämna den mindre fördelagtiga*. hans

utseende. Man föreställe sig en lång, mager,

figur, något vindögd och med peruk.

Dertill hade ban haft gickt uti ett knä,

som gjorde att han förde ena benet rakt,

och gick med käpp. llan hade som ung

aldrig sett bra ut, och att han vid femtio

nio år ej var förskönad, kan läsaren lätt

inse. Som ban var ganska närsynt bru-43

kade han beständigt glasögon, hvilka till

bevarande af synen, merendels voro

gröna, och gjorde den obehagligaste efFect

emot hans koppärriga, bleka ansigte. För

öfrigt hade ban ett ganska gladt och

angenämt umgängessätt, men att hans

utseende borde afskräcka en ung flicka, var

lätt naturligt. Också visade Henriette

mycken förundran, då han på hennes

femtonde födelsedag gaf henne en dyrbar

ring, och dervid yttrade något om sina

afsigter. Grefvinnan hade allid önskat,

att han ej förut skulle låta henne förstå

något dylikt, men då den halft

förskräckta flickan nu skyndade till sin mor, och

önskade af henne bli försäkrad, att dessa

ord blott varit ett skämt, men i stället

erhöll visshet om Baronens förhoppning,

blef hon ganska beslört och vägrade

al-deles. Genom Modrens föreställningar,

att det varit hennes aflidne faders

lifligaste, önskan, och det enda sättet aLt visa

deras tacksamhet för alla de välgerningar

Baronen bevisat dem, blef Henriette

åtminstone bragt att taga saken uti

öfvervägande, och samtyckte till ock ined efter

någon tids förlopp, men med det uttryck-44

liga villkoret, att fä vara hemma hos sia

Mor ända till dess hon fyllt sitt tjugonde

år, och att man ej före den tiden skulle

nämna något om detta giftermål, emedan

hon behöfde så lång tid för att vänja sig,

som hon sade, vid tankan, att denna

förbindelse verkligen skulle hunna ske.

Baron Bogislaus, Ferdinand

Björn-hufvud gick in på dessa villkor, och

uppförde sig med mycken grannlagenhet

emot sin unga fästmö. Han visade mera

agtning för hennes omdöme än förut,

rådfrågade henne till ock med ofta, och

sökte i allt att göra henne till viljes,. Om

de ej så snart skulle ingå ügtenskap

tillsammans, så hade de åtminstone redau

ingått ett slags bolag genom välgörande.

Henriette uppsökte alla nödlidande och

visade dem till Baronen, som altid lät

henne utdela den önskade hjelpen. Nästan

alla allmosor gingo genom hennes baud,

och det nöje den goda flickan fann uti

211 m ildh et och välgörande, hvartill ban

gaf henne de medel lion sjelf saknade,

var det baud, som ändå säkrast förenade

henne med sin åldrige tillbedjare,

hvilken ganska slugt beräknat detta till sinfördel. Emedlertid hade Grefvinnan

märkt, att när Henriette uti sällskapet"

hade tillfälle att se andra yngre karlar,

fann hon altid Baronens utseende mera

motbjudande, och sade helt sprgligt, med

sin vanliga uppriktighet, till Modren: "Ack!

"Mamma! om vår goda Gubbe ej vore så

"ful!" eller-också: om ban ändå såg ut

som den-, eller den! hvilken hon då nyss

sett; ocli det hände ej sällan att hon

dervid fällde några tårar.

Af bela detta förhållande fick nu

Alfred förtroende, men ingen ting kunde

öfvervinna lians afsky för ett så olika

band. Han föreställde sin Mor, att det

var sjaid begagna den goda Iiinriettes

oerfarna undergifvenhet till vinnande af

dessa afsigter, och att man i framtiden

kunde fä orsak att ångra det; att man ej

borde skämta med ägteiiskapet, och att

bela denna förbindelse föreföll honom som

ett olycksbådande skämt. Han bad och

besvor sin Mor så länge, att hon

slutligen lofvade honom, ej mera öfvertala

Henriette att uppfylla sitt löfte, men

tillade, alt. hon ej heller ville återtaga46

det som hon gifvit (leras Välgörare. Kunde

Alfred deremot förmå honom godvilligt

afstå från detta giftermål, vore hon

ganska nöjd dermed. Förtjust öfver detla

löfte, omfamnade Alfred sin Mor och

fànn, med ungdom mens vanliga lätthet,

alt ingen ting i verlden var mindre svårt,

än att härtill öfvertala Baronen , som sjelf,

uti Alfreds tanka, nog insåg alt delta;

han ville derföre ej gifva sin Vän

Leonard dessa nedslående underrättelser,

utan ansåg honom altid som den, hvilken

ganska säkert en gång skulle blifva hans

tillkommande Svåger.

Först i slutet af April månad

återkommo våra unga Officerere till

Stockholm, sedan de ined liflig saknad lemnat

det trefliga Hedvigsholm. De hade

nu så mycket att bestyra, dels med sin

tjenstgöring, dels med förnyandet af deras

fordna bekantskaper, att saknaden

derigenom något mildrades; men då L c o n a r d

småningom kommit i ordning, kände han

med fördubblad styrka förlusten af den

älskvärda H e n r i e t tes sällskap. Alfred

deremot fröjdade sig, att åter vara nära47

den sköna Agnès; men denna glädje

varade ej länge, ty Mamsell Nordeman

stod ej någonstädes att finna, och ingen

menniska kunde säga honom, hvart hon

tagit vägen. Förgäfves sökte han vinna

upplysning derom på deras fordna

boningsställe, ban fick till svar, att de

flyttat den första April och att man ej viste

hvart. Hofrätts-Rådet med sin familj var

utflyttad på landet, så man kunde ej

heller genom dem vinna någon underrättelse.

— livad var nu att göra? endast med

tålamod kunde han hoppas att af tiden

erhålla den upptäckt, som var så

efterlängtad. Men när bar väl någonsin

kärleken och ungdomen ägt tålamod? man

behöfver blott vid deras önskningar,

långsamt uttala ordet tålamod, för att se

otåligheten fördubblad lysa fram i deras

blick.

Då den vanliga Exercis-tiden var

förbi, öfvertalade L èo n a r d sin Vän Alfred

att följa honom till Dalarne, der han

ämnade tillbringa ett par månader hos

sina föräldrar. Den utsatta tiden försvann

under beständiga nöjen, som erbjödes så48

väl af (let utsökt vackra stället> som af

den rika Baronens yppiga lefnadssätt.

Detta kunde dock ej komma vara unga

viinner att glömma Henriette och

Agnès; och Leonard begagnade

skickligt sina föräldrars ömhet, för att erhålla

- deras samtycke till den förbindelse med

Grefve ß i d d e r s t j e r n a s syster. Fadren

tyckte väl att den var alt för tidig, men

låfvade dock, att till sin son afstå ett af

sina bruk, närmast beläget till

hufvudstaden, der de unga tu skulle finna alt i

ordning till deras bosättning, och

Friherrinnan lemnade sin son ett dyrbart

Juvelsmycke, som han på hennes vägnar skulle

skänka den tillkommande Sonhustrun, så

vida han fick Ja, hvilket hennes

moderliga fåfänga ej tillät henne att betvifla.

Med Alfred träffades nu den

öfverenskommelse», att ban borde laga att Leonard

följande Julen blef bjuden till Hed

vigsholm, då fr i er i t kunde gå för sig. _

I Octobej* månad kommo de unga

herrarne åter till Stockholm.. Det var nu

öfver ett år, sedan Alfred gjort

bekantskap med Nor de mans k a huset, och

ehuru49

eiiüru han på så lång tid ej återsett

Agnès, var hans känsla för henne ej

mindre liflig. Halis första omsorg blef

att ånyo efterspana hennes vistelseort,

men han kom hem lika nedslagen öfver

de fruktlösa försöken. Han hyrde

ett par rum på nedra botten uti ett hus

vid Regeringsgatan, och då han andra

morgonen gick ut, träffade han på gatari

en karl, som bar en ganska dyrbar Harpa.

Alfred igenkände genast detta instrument,

på hvilket Agnès chiffre var anbragdt.

Han frågade karlen hvart lian skulle gå

med Harpan, och fick till svar, att den.

skulle bäras till instrumelitmakaren uti

nästa gränd för att låta laga ett par

skrufvar. Alfreds andra fråga blef

naturligtvis, hvar karlen hade emottagit

hai-pan, och döm om lians glada förvåning

då han hörde, att den blifvit lemnad af

ett fruntimmer j som bodde i samma bus

Söm Alfred sjelf. Han skyndade i

ögonblicket hem* och fick af sin vard deil

underrättelsen, att Herr Nor Jeraari med

sina döttrar hyrde trenne rum, belägna

aldeles vägg om vägg med dem/ som dert

4So

t

unga Grefven bebodde. Ifrån denna

stunden var han så ofta som möjligt hemma

bos sig. Orörlig som en bild satt han

då, lyssnande till hvarje buller bos hans

intressanta grannar, och kunde; då ban

lade örat intill väggen, noga urskilja

Agnès röst, samt uppsnappa ett och

annat ord af deras samtal; ban hörde äfven

alt harpan följande dagen var hemburen»

samt försöktes med några accorder;

likväl spelades då ej mera, ty den goda

fadren läste hela aftonen högt för sina

döttrar. Af värden hade Alfred fått

veta; att den lilla familjen ej emottog

besök af någon menniska, och blott sällan

gick ut; han ville således ej misshaga

gubben Nordeman med en visit, utan

upptänkte ett annat sätt att gifva sig

tillkänna. Hans Guitarre blef framtagen utur

sitt fodral, samt stämdes uti yttre

rummet, och med yttersta ansträngning af

sin poetiska förmåga, lyckades det honom

att i hast författa några versar. Då ban

en morgon sett Nordeman gå ut,

placerade ban sig så nära väggen som

möjligt, och sjöng, under det ban

accompag-nerade sig, följande Romance:Äpplets Beröm.

Jag sjunger ej de länders pris,

Som pommérans och drufvor bära;

En Nordens Son — på enkelt vis

Jag sjünger blott till Äpplets ära.

Likt rosens blad, likt flickans kind

Det lyser ifrån trädets krona,

Smekt af den lena vestans vind,

En älskvärd gåfva af Pomona.

Ilesperiens gyldne Äpple blef

Af Hercules med fara skördadt,

Och fabeln detta värf beskref

Som storverk, hvilket än är vördadt*

Se flickan, som åt denna frugt

Sin sköna hand begärligt sträcker;

O! vackra, lyckliga product!

Du hjertats hela afvund väcker!

När Hippomèn på Argos strand

Som friare förgäfves bockat;

De Äpplen Atalantas hand

På banan nnder loppet plåckat,

Åt älskarn lyckligt segern gaf,

Och Grekland såg för första gången

En Segervinnare, som slaf,

Af den besegrade bli fången.52

Ett Äpple uti fordna dar

Biot första sällheten och fredén j

Och bragte Adam, stackars karl!

Så hufvudstupa utur Edén.

Ett Äpple, dock i motsatt skick,

För mig en orsak blef att vinna>

Uti ett lyckligt ögonblick,

Mitt hopp att lifvets Edén finna.

Utaf historien har jag sport,

Att uti långt förflutna tider

Ett Äpple Tröjas ofàrd gjort,

Och vållat hatets grymma strider.

Ett Äpple vist mig glädjens lott,

Behagens hemvist, ödets mening;

Ej bat det väckt — Beundran blott,

Med vördnaden i öm förening.

Då han slutat att sjunga, lyssnade ban

ganska uppmärksamt, men ej en enda rö-1

relse eller ljud förrådda, att man afhört

honom; ban visste likväl ganska säkert,

att de båda flickorna voro der innanföre,

emedan de talat med hvarandra ett

ögonblick innan ban började sjunga. Hart

eflersinnade nu, om Romancen kunnat

misshaga den .sköna Agnès; men han ha*

i

i53

de ju ej ens nämnt henne deruti, och ej

en gång det förfärliga ordet: kärlek; blott

vördnad, blott beundran, och dessa

ka-n-slor borde han vara van att finna så väl

hos sin granne som hos alla hennes

öfriga bekanta. Alfred smickrade sig med

hoppet, att Harpans toner skulle besvara

Guitarrens, men han bedrog sig; Agnès

spelade ej på tvenne dagar, och aldeles

icke mera: Jag för Soldater tycke

har &. &. Vid nogare eftersinnande

kunde han ej neka, att den goda flickan

häruti handlade försigtigt och klokt, emedan

det minsta tecken tillkännagifvit ett

mindre klanderfritt välbehag, och önskan att

fortsätta detta slags hemliga förstånd

med en ung karl, som hon så föga kände.

Hans aktning fördubblades genom hennes

stränga, ärbara uppförande; han önskade

ej mera på detta sätt genom musiken

kuri-na samtala med henne, ehuru mycket dat

smärtade honom att bo så nära den täcka

flickan, utan att se, utan att tala vid

henne. Då Leonard besökte sin vän, och

ej sällan fann honom lyssnande vid den

olycksaliga skiljeväggen, kunde han ej

af-hålla sig att skratta; men Alfred liknade54

sig sjelf vid Tantalvts, som var ställd

så nära intill de önskade föremålen, utan

möjlighet att ernå dem, och påstod sig

nu lida samma förfinadt grymma straff.

V&- unga Grefve vakade likväl med

hemlig tilfredsställelse öfver hvarje steg hans

grannar togo; på detta sätt blef det

honom möjligt, att ett par gånger möta dem

i förstugan, då de gingo till kyrkan.

Alfred följde naturligtvis med dem, men

fadren gick altid vid Agnès sida, han

aflägsnade sig ej ett ögonblick ifrån

henne och bevakade, så till sägandes, hvarje

blick, som fästades på hans dotter.

Under ögonen af denna stränga Argus

kunde Alfred ej, som ban slutligen föresatt

sig, gifva Agnès del af sina känslor. En

annan gång hoppades han det skulle

lyckas honom bättre, emedan han om

förmiddagen mött Hofrätts-Rådets betjent,

som kom att lemna Nordemans trenne

spectakel-billetter, och dà han såg

numret på Logen, hade ban med mycken

möda skaffat sig en billet i samma Loge.

Det gick likväl aldeles som vid

kyrkopro-menaderne; Nordeman satt på den ena

sidan o ax Agnès och Lina på den an-55

dra i Alfred kunde ej säga lienne ett ord,

som ej af dem båda skulle observeras.

På detta vis försvann bela November

månad; men December blef så mycket

lyckligare. Hofrätts-Rådinnan tillställde

en Bal på sin dotter Fröken Julies

födelsedag, hvartill våra unga Artillerister

blefvo bjudna. Fröken sjelf sade till

Alfred med en skämtande ton, att hon

hoppades Balen skulle bli animerad",

e-medan Mamsellerne Nordeman lofvat

försköna den med sin närvaro. Alfred

räknade timmarne till den högtidliga

dagen, men ehuru bittida han ankom, i sin

tanka, hade klåckorna gått olika., det var

sent och Aguèsredan engagerad att

dansa första quadrillen med en annan.

Otålig att se alla sina uträkningar

misslyckas, föresatte den unga Grefven sig att

vara blott åskådare, ända tills han fick

dansa med Agnès, hvilken lycka lian

först vid den tredje dansen, ernådde.

Men antingen Agnès dansade eller

hvilade, var fadren alltid vid hennes sida,

och deltog ganska gladt och artigt uti de

samtal, man hade med dottren, af hvilka

således ej ett ord gick förloradt för lians62

vaksamhet. Beredd på denna motgång,

hade Alfred i beredskap en liten gan^

ska väl skrifven biljet, hvaruti ban

yppade sitt hjerta j sade henne att ban no^

ga öfverlagt med sig sjelf, och frågade,

om hon trodde sig äga mod att med

honom tillbringa, ett kanske inskränkt och

bekymmerfullt lif, i förtroende till den

kärlek och aktning, han evigt skulle

hysa för henne. Han tillade, att fruktan för

ett afslag hade betagit honom dristigheten

att vända sig till hennes far, och att han

visst öfverlemnade till henne sjelf att gif-?

va honom, del deraf, men han besvor

hennp att betänka sig väl, innan hon fat-^

tade detta beslut, emedan han fruktade

att fadrens kalla förstånd skulle finna en

förbindelse allt för tidig, och förebrå

Alfred att hafva tillbjudit henne sitt

hjerta, innan han dermed kunde förena

sin hand; han var dock säker att i

framtiden kunna förtjena, hvad som fordrades

till deras, bergning, men rädd att någon

lyckligare kunde förekomma honom, hade

ban ej kunnat dröja alt gifva henne del

af den enda önskan, som fästade honom

vid lifvet. Han slutade aldeles som van»ligt, med målningen af den smärta, sin

förtviflan, sin död, om hon försmådde

hans hjerta, samt med försäkringar om

gränslös kärlek, evig trohet & &.

Billetten hade han på velin-papper

skrifvit så liten som möjligt; men på hvad

Sätt skulle han nu våga att tillställa

henne den? han var öfvertjrgad att hon

skulle vägra dess emottagande, och han måste

således spela den i hennes händer, utan

att hon sjelf anade det, och så, att hon ej

ägde tillfälle återlemna den. Detta var

i sanning ej så lätt att påfinna; men Amor

den fintligaste af alla gudar, hade en gång

tagit den unge Grefven under sitt

beskydd, och ingaf honom en lycklig tanka,

Som genast verkställdes. Yid Balens slut

bjöd Alfred sin sköna granne ett ganska

stort och vackert Apple, sedan han nyss

förut gifvit den lilla Lina ett dylikt.

Agnès, som just hade tagit på sig

pelissen för alt gå, gömde Äpplet i sin ridicyl,

och gick hem utan att misstänka det

min-Sia. Men huru bestört blef hon ej

följande morgonen, då hon ville klyfva äpplet,

för att gifva Lina den ena hälften, att

finna det nästan urhålkadt, och fylldt58

med något, som ej kunde af knifven

sönderdelas. Mycket nätt hade Alfred

lösskurit ett litit stycke vid stjelken,

borttagit det mesta af Äpplets inre, och i

stället ditlaggt sin bil let, inlindad uti vaxtaft,

för att bevara den från fugtigheten;

derpå hade ban åter insatt stjelken med det

lössknrna stycket, och medelst en fin

sticka skickligt häftat det fast vid sjelfva

Äpplet. Då Agnès undersökte denna

besynnerliga frukt, uppvecklades billetten,

och sedan den en gång låg oförseglad och

uppvecklad för hennes ögon, hvilken

flicka hade väl kunnat då på en gång

emotstå sin nyfikenhet, och den förledande,

mägtiga frestelsen? Man kan ej undra om

Agnès med liflig rörelse genomläste

Alfreds bref, i synnerhet som det var

i hennes hjerta, utan att hon sjelf visste

deraf, någonting, som lifligt talade till

den vackra och intagande Ynglingens

fördel.

Grefven hade deremot på sin sida ej

bela natten fått en blund i sina ögon; de

stridigaste känslor höllo honom vaken.

Än fröjdade lian sig, alt hafva så behän-59

digt narrat sin vackra granne, och

högmodades nästan att ha utfört sitt värf så

skickligt, att hvarken den försigtiga Agnès,

eller hennes faderliga Argus, kunnat ana

det minsta; och nu kunde han ej afhålla

sig alt skratta. Än fruktade han åter, alt

denna list misshagat Agnès, och

beröfvat honom den välvilja1, som ban någon

gång tyckt sig märka i hennes blick; vid

denna tanka strömmade blodet våldsamt

till hans oroliga hjerta och pulsens slag

fördublades. Än åter var han rädd att

Äpplet genom en händelse kunnat falla

uti Nordemans händer och bereda den

stackars oskyldiga Agnès någon förtret,

någon förebråelse; vid denna föreställning

verkade förskräckelsen, blodet steg upp i

hufvudet, och alla hans tankar förvirrades.

Alfred lemnade sängen ganska tidigt,

och ehuru ban verkligen var bekymrad,

hviskade likväl en himlig aning åt honom,

att denna dagen skulle blifva högst vigtig

för hans kärlek. "På något sätt måste

"väl Agnès gifva tillkänna sitt bifall eller

"vägrande, sade han vid sig sjelf, "ty ett

"stillatigande föragt anser jag mig ej

förena"ßo

1 " " 1

Leonard kom att besöka honom, och

nu föreställde sig de både Vännerne,

reed ungdomens hela liflighet, huru

Agnès läcka band uppvecklat billetten,

huru bon rodnande läst den, och vid sin

lilla systers ankomst, småleende stoppat

den inom chaletten, som blygsamt

beläckte hennes bröst. Vid den sista

föreställningen föll Alfred förtjust sin vän om

halsen. De hade likväl uti sina eldiga

fantasier alt för mycket smickrat sig, som

läsaren snart skall finna. Baron

Lagerstolpe hade knappast gått ut, förrän den

gamle Nor de man, med ett allvarsamt

utseende, inträdde uti Alfreds rum.

Han höll billetlen i sin hand, men då

ban såg Alfreds förvirring gick han

honom till mötes ganska artigt.

"Min Bästa Grefve, denna billet, som

"min dotter nyss lemnat mig, har

verkli-"gen öfverraskad både henne och mig.

"En förklaring, som ni önskar hon ville

"dölja för sin far, sin enda vän, borde

"i sanning synas mig misstänkt; men det

"har ej fallit mig in att göra Er afsigt

"denna orättvisa. Ifrån den första stunden6i

"jag liadö den äran göra er bekantskap,

""har jag fullkomligt bedömt ert goda

hjerna och edra hederliga tänkesätt; Ni

ine-"nar ganska uppricktigt med min Agnès;

""men ni är ännu för ung att kunna lita

"på er sjelf, och ni måste derföre

ursäg-"ta, att en far, som ej äger något mera

"öfligt på jorden, än dessa båda barnen,

"med yttersta försigtighet går till väga

"vid beredandet af deras öde. Min dotter

"har öfverlåtit åt mig ensamt omsorgen

"att bestämma det, och blott af sin fars

"hand vill hon emottaga en maka. Jag

"tillstår att ingen synes mig mera värd,

"än Ni min Grefve, att äga den Ängeln,

""som ni ej kan älska ömmare, men

kanske med litet mera häftighet, än jag; det

"är blott er ungdom som förfärar mig, ty

""jag inser nog att en man, med er stadga

""och edra utsigter till befordran, en gång

"skall kunna ganska fullkomligt förvärfva

"sitt och sin familjs underhäll. Intill

den-"11a tidpunkt vill Ni dröja med er

före-"ning, och önskar blott att förlofva Er med

"min dotter, om jag rigtigt förstår er

me-ning i

Alfred försäkrade nu, alt detta val"02

haas enda Önskan, och att ban ltiranddä

med fullt förtroende åt Herr Kordema 11 s

mogna erfarenhet att bestämma deras

förening i framtiden, samt att bedömma, när

inkomsten af hans tjenst kunde tillåta

deras bosättning. Sedan de en god timma

öfverlaggt omdenna vigtiga sak , blef

beslutet detta: Nor de man tillät Alfred

att i detta ämne sjelf tala vid Agnes,

men blott en enda gång; för öfrigt

lofvade ban att ej bortgifva hennes hand åt

någon annan, och lemnade den unge

Grefven tillstånd att ibland besöka dem, men

en formlig förlofning ville han ej gå in

på, förr än Grefven ägde sin mors

skriftliga samtycke, och Agnès fyllt aderton

år; hon var nu blott på det sjuttonde.

Alfred var förtjust öfver sin lycka;

taiv-kan att få besöka Agnès och att få tala

med henne om sin kärlek, lyftade honom

redan upp till himlen; han tackade den

agtningsvärde gamle, kallade honom sin

far, och svor honom en osviklig vördnad

och lydnad. Gubben tillade nu, och en

tåir darrade i hans Öga; ""Min Grefve kom

"väl ihog, att jag i detta ögonblick

anförtrott er det dyrbaraste jag äger: min63

"dotters lugn ocli sällhet. Måtte jag

aldrig ångra delta ögonblick! sorgen skulle

"då snart lägga mitt grå hufvud i grafven."

Samma eftermiddag fick Grefven

tillstånd attbesökasina grannar. En hög rodnad,

målade Agnès kinder vid hans inträde,

och innan dagens slut erhöll han förtjust

af henne det svaret, att hon med nöje

skulle uppfylla alt, hvad hennes far

lofvade för henne. Med hvilka glada

känslor hörde han henne ej nu spela på

harpa och sjunga! det var ju för honom som.

hon sjöng, och ban kunde fritt få tolka

den beundran hon ingaf honom; och när

hon då på fadrens begäran sjöng den

o-jämförligt vackra Airen : O! kärlek! din

ära skall elda min tunga, &. &. då.

hade Alfred ej velat byta öde med

någon varelse på jorden.

I från denna glade dagen ilade timmar

och veckor fortare, än ban önskat,

emedan han trenne dagar före jul bestämdt

lofvat sin Mor, att afresa till

Hedvigsholm. Förgäfves hade han hos

Nordeman anhållit att få correspondera med

hans dotter; gubben afslog det aldeles,64

men tillät likväl, att han ibland kuiule

skrifva till fadren sjelf, sedan han gjort

sitt afskedsbesök hos No r d e m a n s

(hvarvid de goda llickorna ömsom greto och

skrattade,) afreste han med Sin vän pä

den utsatta dagen.

Att beskrifva resan, ankomsten,

julnöjena i den goda Grefvinnans grannskap,

skulle uppehålla min läsare nog länge;

Men jag kan ej undgå berätta, att Herr

Baron Bogislaus Ferdinand

Björn-hufvud, som nu tillbringade vintren

hemma på sitt Slott, ganska beställsam

linkade med sin käpp omkring den täcka

Henriette, som härvid syntes rätt

förlägen. Gubbea höll af Alfred ganska

uppriktigt, och fägnade sig mycket alt

återse denna Yngling sä utbildad till sin

fördel, deremot tycktes han med mindre

Höje betrakta den vackra Leonard

Lager stolpe, som ej anande en rival i

den åldriga Baronen, öfverlemnade sig

belt och hållet åt behaget af Henriettes

sällskap. När Baronen kom att bjuda

henne sin arm, för all leda henne till

bordet,65

{vordet> eller föra henne i slädan, kom

han merendels allid försent med sitt raka

ben, och den unge Officeren, med sina

båda oskadade ben, hade vanligtvis

förekommit honom. Den stackars Henriette

spelade vid alt detta en ledsam role;

hennes hjerta talade väl ganska tydligt för

Leonard, men hennes gifna löfte,

erkänslan, Modrens önskan och fruktan att oroa

den beskedlige Baronen talade åter till

dennes förmon.

Med en så Öppen och oförställd

cliara-ter, som Henriettes, kunde denna inre

strid ej undfalla Brödrens spända

uppmärksamhet, och då lians spejande blick en

morgon sett systren blekare än vanligt

och med tårfulla ögon gå ur sitt rum,

kom ban hennes lidande hjerta till hjelp.

Han försäkrade henne, att han aldrig

skulle tillåta hennes förening med Baronen,

om den kostade henne ett enda sorgligt

ögonblick, och att, om den ock vore

fullkomligt frivillig, skulle ban ändå ej med

nöja se den, Emedlertid bad ban lienne

Yara lugn och lemna saken i hans bänder.66

Henriette tackade honom gråtande och

försäkrade, att huru utgången än hlef,

skulle hon altid hålla honom räkning för

det ömma deltagande han visade i hennes

öde, och att det i olyckan skulle blifva

hennes tröst att äga en så god Bror.

Grefvinnan hade å sin sida uppmanat

Alfred att snart få denna saken afgjord,

och morgonen derpå, innan

Fruntimmerna ännu voro vakna, kastade ban sig i en

släda och for af i fullt traf till

Bjeller-staborg. Han hade förut ansett sin

bemedling i denna saken ganska lätt; men

på vägen började han inse många

svårigheter dervid, och när han kom fram, var

han så misströstande och nedslagen, att

ban aldeles icke visste huru han skulle

kunna börja ett så ömtoligt ämne, samt

nästan ångrade sitt företag; men en

tanka på Henriettes tårfulla öga återgaf

honom bela sitt mod, och som han lofvat

tillbringa bela dagen hos sin gamla

Beskyddare, beslöt ban alt passa på något

gynnande ögonblick, och att ej för hastigt

komma fram med sitt egentliga ärende.

Emillertid hade Baronen det nöjet, att6?

sedan de frukosterat tillsammans, visa

A i fr e d sitt så kallade K o n s t - C a b i n e 11,

hvilket bestod af ganska föga konstiga eller

märkvärdiga saker, sam Baronen samlat

på sina resor; af alltsammans var

ingenting som interesserade Alfred mera, än

några blad af den lager, som växer vid

Virgilii graf, hvilka gubben sjelf

derstädes plåckat och sedan låtit infatta i glas

och ram. Uppstoppade foglar , en

lefvande Sköldpadda, Spindlar och Ormar i

flaskor, några bitar Lava från Vesu vi us,

radband, taflor, statuer af Gips och

Marmor voro i eit behaglig oordning

sammanförde. Efter detta kom Rustkammaren,

som innehöll alla den urgamla stolta Ätten

Björnhufvuds vapen, alt ifrån dess

stamfader Ragvald Fjolner Björnhufvud, som

åtföljde Konung Erie Wäder b att på

dess tåg till Finland, omkring år 860,

ända Lill nuvarande Baronens Farfader

Bengt Agapetus Björnhufvud, som

fick en stark Contusion vid Catabaliken i

Bender, hvaraf hans rostiga pantsar ännu

bar en ärofull bögla. Ifrån

rustkammaren måste Alfred gå att bese

mynt-ca-binettet och sist Bibliotheket. Alfred74

svettades vid alt hvad han liär måste ss

och höra, och fann att det ej var vardt

anföra sitt åliggande, så länge gubben var

i denna ifver att visa all sin härlighet;

med otålighet uthärdade han alt detta

och täuke det måtte väl snart vara slut,

då kommer min tid. Men ifrån

Biblio-theket förde den outtröttlige Baronen, som

så gerna ville roa sin unga gäst, honom

ned uti stallet, för att se ett spann Hästar

lian nyligen fått ifrån Mecklenburg, och

nu förlorade Alfred aldeles tålamodet.

Han hade säkert ganska oskickligt börjat

det samtal ban önskade, om ej en

särdeles händelse inträffat, som satte både

Baronen och Alfred uti en aldeles ny

verksamhet. Baron hade sin

sängkammare inför Bibliotheket; som ban gerna rökte

tobak, befallte ban in ett ljus för att

tända pipan; detta ljuset hade han i sin

beställsamhet satt i sängkammaren på ett

bord, men helt nära gardinen, och som

ban skyndade uti Bibliotheket, blef han ej

varse att elden snart fattade uti

fenster-gardinerne och säng-omhänget, så att, när

de båda Herrarne nu återvände från

stället, sågo. de genom fenstret

sängkammaren stod i full låga.

Nu måste man veta att vår goda

Baron ägde derinne tvenne skatter, som

lian värderade nästan lika mycket som

Fröken Henriette sjelf, nämligen ett

Schatull, hvaruti han förvarade

dyrbarheter och reverser för nära 100,000: R:dr

och en gammal surögd vindhund, öfver

femton års ålder, som åtföljt honom på

alla hans resor. Denna trogna Vän

orkade numera sällan utur rummet, låg på

en kudde under Baronens skrifbord,

sköttes med den största uppmärksamhet och

åt endast ur sin goda husbondes hand.

När nu gubben såg dessa båda klenoder

uti så stor ögonskenlig fara, utbrast han i

ett högljudt rop af förtviflan: ""Ack! mitt

"schatull! min Amico! fräls hunden!

"fräls schatullet!"5

Men det var söndagen efter Jul, de

fleste af Betjeningen voro i kyrkan, och

de öfrige bodde i så aflägsna rum, att de

hvarken kunde se elsdvådan eller höra

ropet. Troligen hade både hund och70

schatull varit förlorade, om ej Alfred,

som en pil, så hastigt skyndat uppföre

trapporne till sängkammaren, hvilken han

likväl fann tillstängd. Den stackars

gubben glömde i sin förskräckelse, att han

altid bar kammarnyckeln i sin ficka, och

Alfred var således ifrigt sysselsatt att

med våld uppbryta den fasta dörren, då

Baronen helt andtruten kom linkandes och

öppnade densamma. Men, o himmel!

hela rummet syntes i ljusan låga, som

slog våldsamt ut genom dörren, så snart

elden fick luft. Igenom det ohyggliga

sprakandet hördes den arma hundens tjut,

och vid detta ljud blef Baron aldeles

utom sig af förtviflan. Då elden en minut

derefter tycktes hafva mött något annat

föremål, och ej slog så våldsamt genom

dörren, tryckte Alfred hatten djupt

ned i ansigtet, svepade väl om sig

kappan, (hvilken lyckligtvis under

promenaden till stället blifvit våt af den

nedfallande snön,) och rusade in uti

det brinnande rummet. Som ban väl

visste hvar det dyrbara schatullet stod,

blef det honom ej svårt att

bemäktiga sig det, men att frälsa hunden7l

var äfventyrligare. Den stackars Amico

hacle tagit sin til 1 flygt under en byrå,

hvarifrån Alfred måste med våld

framdraga honom, sedan ban först med

mycken möda, genom den tjocka svarta

röken, letat sig fram till det olyckliga

djuret. Med schatullet under ena armen och

hunden under den andra, svedda låckar,

brända händer och kappan i full låga,

kom ban nu springande ur rummet emot

den bestörte Gubben, som vred sin«

händer af ångest, och trodde att aldrig mera

få återse hvarken den raske Ynglingen,

den trogna hunden eller det rika schatullet.

Några af tjenstefolket hade

emillertid ankommit med vatten och började

släckningen, under det att Alfred

kastade ifrån sig kappan och de frälsta

saker-ne. Sedan faran således till det mesta

var förbi, skyndade Baronen att betyga

Alfred sin lifliga tacksamhet, utom sig

af glädje, att ännu äga både hund och

schatull i behåll. Amico fägnade sin

Herre, slickade hans hand och sprang

ömsom till Alfred, ömsom till den gamle,

liksom ban velat förklara dein båda siu

tillgif venk et. "A-clc! clu min trogna följe»

"slagare! min gamla Amico! jag liar dig

"då ännu qvar! Så när liade du blifvit

"innebränd, om ej denna ädla och raska

"gossen vågat sitt lif för mig och dig!

"stackars djnr! stackars Amico!"

Nu vände han sig åter till Alfred

och sade: "Huru skall jag kunna tacka

"dig, min bästa Alfred, för den

ovärderliga tjensten du gjort mig? Tala! säg mig

"huru jag kan vedergälla dig! Begär livad

"du vill af mig, min goda son, min

Al-"fred." Nu omfamnade ban Ynglingen,

och då denne ännu helt tyst besinnade,

hu-xu han skulle ställa sin begäran, tillade

gubben: "Om du också begär hälften af de

"juveler, som ligga i schatullet, skall jag

"med nöje lemna dem." "Ack! min

bä-"sta Onkel," sade nu Alfred, "Ni kan

"skänka mig en stor, en ganska dyrbar

"belöning, efter Ni så vill, utan att

derföre skingra en enda af de juveler

scha-"tullet innehåller: Gif Henriette, min

"stackars sörjande Henriette, sin frihet

"tillbaka!"

Baronen studsade — stötte kryckan73

hårdt i golfvet och sade: "detta hade jag

"i sanning ej väntat. Yngling! du begär

"alltför mycket, ty du fordrar allt, hvad

"som skulle utgöra mitt lifs glädje! —

Sörjande Henriette ! sade du? sörjer hon

"öfver sin förening med mig? säg mig det

"uppriktigt, ty ännu aldrig har jag haft

"anledning att tro det. Bevare mig Gud!

"att den goda flickan skulle gråta öfver

"det, som gör min sällhet! jag vill då

häl-"dre, i Guds namn. bli olycklig hela min

"lefnad — den kan ej bli så lång —■ jag

"känner det;" och nu torkade gubben

oförmärkt bort tårarne, som runnö så stora

utför de bleka kinderne.

Detta uppträde skakade häftigt den

känslofulla Alfreds hjerta; men då ban

en gång nämnt sin systers sorg, kunde

lian ej undvika att besvara dan ädle

Gubbens fråga. Han berättade för honom

Ii enriettes bestörtning vid Barons

frieri; huru hennes Mor, som derigenom

trodde att bereda Dottrens lycka, och att

II enriette, blott af fruktan för denna

förening, utbedt sig de fem åren, för att

kunna vänja sig vid tankan att bli sin

gamla goda Onkels maka. "Som jag var74

"aldeles okunnig om hela denna

saktill-lade Alfred, "förde jag min unge,

intagande vän LeonardLagerstolpe hem

"i huset; jag medger det, just i afsigt att

"se min Syster en gång förenad med

ho-"nom. Ehuru han visst icke kan

öfverträffa min Onkel till Själens egenskaper,

"gjorde ändå likheten i ålder ett djupt

"intryck på Henriettes hjerta, och då

"jag omsider af min Mor blef underrättad

"om min Onkels afsigter, hade Leonard

"redan, med den första kärlekens hela

"häftighet, för altid fästat sig vid hoppet

"att en gång bli min Systers maka. Jag

"sade honom ej den förkrossande

tidnin-"gen, att Henriettes hand redan var

"bortlofvad, emedan jag trodde att min

"goda Onkel möjligtvis sjelf kunde ändra

"beslut, vid nogare betänkande af den

o-"Jikhet i år, som tycktes hota att ej göra

"en dylik förbindelse så aldeles lycklig.

"I denna förmodan kunde jag ej vägra!

"min vän, att äfven i år åtfölja mig till

"Hedvigsholm, hvarom han så

enträget anhöll. Min Mor, som också märkt

"Henriettes hemliga sorg, men som

"hvarken kan eller vill återtaga det löfte75

"hon gifvit, förhåller sig aldeles neutralt

"i hela saken, och blott på långt håll har

"jag låtit Henriette förstå, att jag märkt

"hennes oro och skälet dertill. Det är

"således ensamt jag, min goda Onkel, som

"är orsaken till den böjelse Leonard ogh

"min Syster hysa för hvarandra; det är

"jag, som bör söka att godtgöra hvad min

"oförsigtiga vänskap har förorsakat, och

"det är jag, som bör söka ändring i

hen-"nes öde, hvilket Ni ensamt har i edra

"händer. Jag har sagt min Mor, att jag

"hoppades öfvertala och bönfalla hos min

"Onkel att vid detta tillfälle visa oss elt

"nytt, ett dyrbart vedermäle af sitt

ädel-"mod, och det är just i detta ämne,

"som jag i dag önskade att få tala med

"Er, ehuru tacksamheten och minnet af

"alla Edra välgerningar mäktigt strida i

"min själ emot den broderliga ömheten

"och medlidandet med Henriettes

ty-"sta sorg."

"Alfred," sade Baron, "du har nog

"talat i detta ämne; skona din gamla vän

"—• Jag återger Henriette sin fullkomliga

"frihet och skall ändå hålla af henne så

"länge jag lefver; säg henne det. — Fasfc"nej! jag känner hennes hjerta. ■—Säg

lien-"ne ingen ting! jag vill ej förbittra

lien-"nes sällhet — må hon finna den i sitt

"nya val! — Alfred! Al fr ed! om ej

"din vän Leonard gör Henriette

fullkomligt lycklig, om han ej altid vet att

"värdera henne, skall jag evigt förebrå

*"dig hennes olycka och min saknad!"

Nu lemnade ban rummet. När han

återkom syntes han lugn, talade ej mera

om denna saken, och då Alfred tog

afsked af honom, skänkte ban Ynglingen

en dyrbar sabel, som ban i sin ungdom,

vid en beskickning till

Constantinopel, fått af Turkiska Kejsaren.

När Alfred om aftonen kom hem,

blef hans Mor och Syster ej litet

förundrade öfver hans förstörda utseende,

svedda låckar, brända händer och skadade

kläder. Alfred gjorde dem nu reda för

dagens äfventyr, och när han kom till den

delen af sin berättelse, då han begärt och

erhållit Henriettes frihet, föll den

förvånade och glada Systern sin bror om

halsen och tackade honom lifligt.77

Hennes andra känsla var att fråga,

huru Baronen gaf sig till freds, då

Alfred sade henne att han syntes aldeles

lugn, blef hon först fullkomligt nöjd med

sitt öde.

Jag förbigår Alfreds samtal med

sin vän Leonard, dennes bestörtning då.

ban fick veta, huru nära han varit att

för altid bli skild ifrån Henriette, hans

glädje vid den utgång saken fått, och de

varma tacksägelser, hvarmed ban i

glädjeyran öfverhopade sin tillkommande kära

svåger; och nämner blott, att det samma

afton blef fr i er i och ja, hvarvid

Grefvinnan ganska nöjd och öfverraskad gaf sitt

samtycke. Fröken Henriette

Ridder-stjerna förlofvades Nyårsdagen med

Baron Lagerstolpe, hvarvid det unga

Parets skål af hela Ortens församlade

Herr-skaper dracks med mycken förnöjelse.

Henriettes fästman hade från den

blifvande Svärrnodren lemnat det dyrbara

juvel-smycket, som nu prydde den

unga Frökens täcka hufvud, och väckte

ej ringa afund hos e,n del af de unga

Fruntimmerna. 17S

A 1 freds lynne var den dagen en

underlig blandning af glädje och mjältsjuks.

Vid åsyn nfsin älskade Systers lycka och

sin bästa Väns förtjusning var han utom

sig af fröjd, och njöt af den ljufva

tankan, att han hade skapat deras

lycksalighet"; han upplifvade Sällskapsnöjet med

hundrade muntra infall, lekar och

upptåg; men om, när han var som gladast,

en tanka på sig sjelf, på hans egen

framtid och på Agnès, framstod för lians

inbildnings-kraft, farväl med den yrande

glädLigheten ; nu blef han på en gång

tankfull och tyst, gick till ett fenster och såg

ut, men visste ej sjelf hvad han så noga

betraktade, om någon frågade honom

derom. För sin godt Mor hade han

uppriktigt bekünnt, uti hvad förhållande han

stod till Mamsell Nordeman, och hon

hade välsignande gifvit honom sitt bifall,

likväl ej wtan moderliga varningar, att ej

för hastigt Länka på sin förening med

Agnès. Den goda Modrens hjerta förstod

också nu fullkomligt, hvad som föregick

ut,i hans på den förutnämnde dagen, slöt

honom i sin famn , och borllorkade sagla79

den tår, som oförmärkt rullade ned från

hans öga.

Tusende planer att förvärfva rikedom

genomströmmade beständigt den stackars

Alfreds hufvud. Än ville han sätta in

en stor summa på Lotteriet, och

förtretade sig öfver, att han aldrig drömde

några nummer dem ban sedan kunde taga:

än ville han resa till America för att

handla; nu åter ville ban uppsöka någon

förborgad silfver- eller koppar-grufva; och

dessa åtskilliga förslager blefvo ämnen till

inånga glada och skämtsamma upptåg.

Ofta önsade Alfred att äga samma

egenskap, som Konung Midas, hvilken

förvandlade allt hvad han vidrörde till guld,

men då erinrade Leonard honom

skrattande, att den sköna Agnès sjelf på

detta sätt kunde löpa fara att bli förbytt till

en gyldene bildstod.

I början af April skedde återresan till

Stockholm. Under den unga Grefvens

frånvaro hade märkliga händelser

tilldragit sig der. N ordemans Creditorer,

som; när den utredda Concours-massan

var fördelad, ännu både 2000 R:dr altSo

fordra, beslöto ganska obarmhertig! att

insätta den gamla mannen på Gillstügain

Förtviflad skildes den ömma fadren från

sina döttrar, sedan lian likväl först

öfvertalt en slägtinge att åtaga sig den lilla

Lina, samt förskaffat Agnès plats som

Gouvernante uti en pension på

Ladugårdslandet. Hvilket dunderslag för den

goda Agnès; vara skild från den vördade

Far, som lion vant sig att rådfråga vid

det aldraminsta! Ensam, öfvergifven och

kastad ibland idel främmande varelser,

förökades hennes tysta sorg ännu mera

vid föreställningen af den olyckliga Fa-»

drens lidande, som aldrig skulle kunna

uthärda ensambeten och skilsmässan från

sina älskade barn. Tankan på den

frånvarande Alfred förbittrade äfven hennes

öde. Huru kunde bon och hennes far

i denna hjelplösa belägenhet begära, att

han skulle stå fast vid sitt anbud?

Nedtryckt af sorg och fattigdom, beslöt hon

att ej gifva honom del hvarken af Fadrens

olyckliga tillstånd, eller sin egen

beroende ställning. Kärleken, som, till trots

af allt hennes bemödande, likväl talade

såSi

s& lifligt i djupet af hennes sönderslitna

själ, stridde mägtigt mot detta

ädelmodiga beslut, och den ädla flickan hade

säkert blifvit ett offer för dessa

sammanträffande bekymmer, om ej den barnsliga

tillgifvenheten skänkt henne mod att

segra både öfver sitt öde och sig sjelf. "Min

"goda Far äger numera ingen glädje på

"jorden, om det ej lyckas mig att ge

ho-"nom ett och annat ögonblicks lindring i

"sin olycka. Nu har jag tillfälle att visa

"honom min erkänsla för den outsägliga

"ömhet han visat mig! Måtte jag kunna

"till en del vedergälla hans godhet! Nej!

"nu mera icke någon förtviflan! icke

nå-"gon misströstan! Himlen sjelf inger mig

"den tankan att kunna vara min Far

nyt-"tig. Blott för honom skall jag lefva; blott

"åt honom skall jag egna, ej allenast de

"små tillgångar jag kan förtjena, utan

äf-"ven hvarje ledigt ögonblick. Jag skall

"vaka, arbeta, försaka, och lik en

skydtls-"nnde, omgifva honom så ofta som

möjligt! om ban en gång på gin dödssäng

"lägger sin hand välsignande på mitt

huf-"v d, är jag rikt belönad, och skall utan

6.8a

"saknad snart följa honom i grafven." Nu

iastade hon sig på knä, anropade den

Evige om styrka att följa de goda uppsåt hon

fattat, och med lugnadt hjerta uppstod

den .goda flickan från den innerliga, den

brinnande bönen.

Utmärkt skicklig uti

Fruntimmersarbeten sålde den vaksamma Agnès ett

par broderier, för hvilka hon genast

köpte en god länstol, skrifdon, papper,

pennor och ett par buteljer godt vin; allt

detta lät hon följande dagen fortskaffa till

sin Far, med helsning att om

eftermiddagen, då hon var ledig från

undervisningen, skulle hon göra honom ett besök.

Huru innerligen rördes han ej af den

ömma dottrens omsorger! sjelf medförde hon

några böcker, som hon lånat af sina

bekanta, att derigenom förkorta den goda

Fadrens tid. Ehuru den plats, hon i hast

erhållit, var hvarken förmånlig eller

angenäm, förteg hon detta och låtsade som

hennes belägenhet var ganska god; ifrån

sin syster medförde hon helsningar, och

lofvade att om Söndags morgonen

återkomma med henne, för att tillbringa be-83

- N

la dagen hos deras Far. Insvept i en svart

lappa och med ett tjockt flor för

ansigtet, bar Agnes sjelf en korg, som

innehöll deras middag, hvartill hon utvalt

någon af Fadrens favorit-rätter. Lina

medförde äfven något, som kunde görat

den goda Fadren nöje, och Agnès hade

låtit, väl inpackad, ditbära sin vackra

Harpa. Hvilken glädje för den lilla

familjen att åter finna sig tillsammans,

fastan det var på detta, sorgliga ställe.

Harpans rena toner och dottrens intagande

röst för jagade aldeles Nordemans dystra

lynne; med den ömmaste

tillfredsställelse tryckte han de goda barnen till sitt

hjerta, osh tyckte att ban i sin rikaste

period nästan aldrig känt sig så älskad,

så lycklig.

Hela vintern och våren fortsattes

dessa sammankomster alla Lördagar och

Söndagar, och den strängaste köld, det

starkaste rägn kunde, ej afhålla Agiyès att

vandra från Ladugårdslandet den långa

vägen åt Söder, Göthgatan uppföre, till

Gillstugan. Vid Alfreds återkomst blef

hans första omsorg att besöka sina

grannar, men han fann dörrarne lästa, och84

skyndade till sin "Värd, som gaf honom

den sorgliga underrättelsen om

Nordemans öde. Yäl hade Alfred någon gång

undrat, att han aldrig bekom mera än

det bref, han emottog af den gamle straxt

på nyåret; men det föll honom ej in att

någon olycka dertill kunde vara orsak.

Hvar Agnès och Lina voro, kunde

Värden ej bestämdt uppgifva; ban hade blott

oredigt hört sägas, att den förra var

Gou-vernant någonstädes i staden, och merl

mycken ömhet besökte sin olycklige Far.

Vid dessa underrättelser kan läsaren gissa

till den unga Grefvens sorg: han blef

aldeles tröstlös, och om klockan ej redan

varit nio, hade hade han säkert ännu

samma afton ilat till Gillstugan; nu måste han

uppskjuta dermed till andra morgonen i

god tid. Vid ankomsten dit efterfrågade

han hvilket rum Herr Nor de man

bebodde, och lät anmäla sig som en

gammal bekant. Vaktmästaren återkom med

tacksägelse till den okände för hans besök,

men tillade, att som Herr Nordemans

helsa var ganska klen, kunde ban ej

emottaga någon. Nu lät ban helsa ifrån

Grefve Alfred Ridd erstjerna, och blef85

ändtligen införd. Hvilket sorgligt

återseende! Den gamle berättade honom allt

hvad som tilldragit sig, och med en blick

som strålade af faderlig glädje och

ömhet, omtalade ban allt hvad hans goda

Agnès hade gjort för honom. Tårarne

stodo så klara i Alfreds ögon vid

denna berättelse; hela hans själ lifvades, då

ban hörde den ädelmodiga Dottrens

uppförande och rena dygder beskrifvas. Med.

förnyad ömhet svor ban, att hon evigt

skulle tillhöra honom, och att han

högmodades öfver detta val; om han varit

en Konung, skulle ban i detta ögonblick

med glädje visat henne för hela verlden

som sin Älskarinna. Som det just var en

Söndags morgon, ankommo de båda

Systrarne, jemte middagens provisioner, som

vanligt, och Harpan stod i ett hörn

sedan förra Söndagen, emedan Agnès ej

altid kunde låta transportera henne så

långt fram och tillbaka. Då Agnès blef

varse den unga Grefven, var hennes

första känsla den lifligaste glädje, men den

andra var ej mindre bitter. Hon helsade

likväl som vanligt först på sin Far, och

då den lycklige Gubben slöt henne i sin86

famn, nalkades Alfred, föll pS ett knä

och kysste den sköna flickans hand, med

lika mycken vördnad som förtjusning.

O-lyekan tycktes göra henne ännu mera

dyrbar för hans hjerta, och han bteslöt, då

hans tillgångar ëj unnade honom den

glädjen att förändra sina Vänners öde, att

åtminstone dela deras bekymmer, samt

biträda de älskvärda Systrarne uti

omsorgen om deras olycklige Far. På detta

sätt förflöto ännu ett par månader;

Alfred råkade Agnès blott hos hennes Far,

som tagit det löfte af honom, att, i

anseende Ull bevarandet af hennes goda

rykte, aldrig besöka henne, och

Midsommarsafton åtföljde Alfred sin Vän Leonard

till Vestmanland, hvarest de blott

skulle uppehålla sig ett par dagar.

Agnès måste ibland åtfölja

Pensio-inairerne på deras promenader om

helgdagarne, och denna pligt föreföll henne

särdeles svår, emedan hon då altid

måste försaka den glädjen att tillbringa

dagen hos sin Far. Midsommarsdagen fick

hon af sin Fru tillsägelse att föra de

hemmavarande Pensionairerne till Djurgården

öm eftermiddagen. De fleste af hufvud-87

stadens invånare söka att denna dagen

tillbringa några timmar i dejt gröna * och

den vackra Djurgården hvimlade af

spatserande Sällskaper. Somlige sutto vid de

talrika Sockerstånden, andra på bänkar

vid vägen, och somliga hade valt att

under de skuggrika träden på kullarne betrakta

den brokiga, växlande taflan. Ibland

dessas: antal var den stackars Ag^ès.

Hennes glädtiga sällskap spridde sig på kort

afstånd omkring i det gröna, med

barmdomens lifliga förnöjelse, och Agnès,

som satt sig på en bänk, följde med

sorgliga blickar deras glada lekar. "Ack!

hu-"ru lyckliga de äro!" sade høn vid sig

sjelf; "de känna ej lifvets bitterhet;

le-"ende dansa de fram på dèn

beblomstra-"de banan, utan att ana dess försåt! En

"gåiig skall ödets tunga hand kanske

hvi-"la öfver dem, likasom öfver mig och min

"olyckliga Far!" En smärtsam känsla

framkallade tårar uti hennes ögon.

Småningom lugnades likväl hennes mjältsjuka,

och försänkt i djupa drömmar, för

hvilka hon ej en gång kunde göra sig sjelf

reda, fästades hennes blick mekaniskt på

nu groupp utlänningaj", som intagit främst»88

t

sidan af kullen. Det tycktes vara några

af de främmande Ministrarne med deras

åtfölje. De voro praktfullt klädda, flere

Ordnar prydde deras bröst, och på

fransyska meddelade de hvarandra många

bitande infall och anmärkningar öfver de

förbigående. Ett ganska grannt Equipage

stannade nu på Yägen nedanföre den

kulle der den lysande Samlingen var, och

en ung man, som steg utur vagnen,

nalkades vördsamt till en af de äldre i

sällskapet; denne gick nu något afsides samt

emottog af den unge ett litet rundt

pa-quet, som ban till hälften öppnade, och

sedan med mycken förnöjelse och ett

hemlighetsfullt utseende stoppade hos sig;

derpå återvände de under ett tyst och

förtroligt samtal till de öfrige. Efter en

stunds förlopp ankommo flere vagnar; en

del af Herrarne återvände till fots, de

öfrige begagnade sig af deras lysande

Equi-pager, som tilldrogo sig den gapande

mängdens nyfikna blickar. Den gamle

Ministern, som emottagit papuetet, uppsteg

ensam i sin vagn. Han bar,

(förmodligen för att från det starka dammet

bevaja de rika guldbroderade kläderne,) eu89

lätt öfverråck af siden; men som han var

besvärad af värmen, aftog han

öfverråc-ken och lemnade den vid uppstigandet i

vagnen till en af sin betjening, utan alt

erinra sig, att det just var i en ficka af

denna öfverråck, som han förvarat det

hemlighetsfulla paquetet. Betjänten

kastade den skyndsamt upp i vagnen, och

i detsamma nedföll någon ting, søm deu

vårdslöse ej blef varse; vagnen ilade bort

med vindens hastighet, och det tappade

blef qvarliggande på vägen.

Agnès, som satt helt nära, gick

genast för alt upptaga det, med föresats att

sedan i Dagligt Allehanda anmäla det

såsom upphittadt. Hon igenkände genast

det runda paquetet hon sett Ministern

upptaga; det var inlagdt uti fin vaxduk,

och innehöll ett ganska väl svarfvadt och

poleradt Äpple af Elfenben, hvars färg

var så naturlig, att man var färdig bita

deruti. Tillika med detta paquet hade

en plånbok af rödt saffian med

silfverbe-slag nedfallit, förmodligen utur samma

ficka. Agnès förvarade alltsammans uti

sin redicyl, och kort derpå spatserade hon

med sina unga Disciplar åter till staden.9°

Vid hemkomsten gick hon in till sin lrru

för att visa henne det gjorda fyndet, men

denna var bortgången och skulle först

ganska sent om aftonen hemkomma. Ensani

i sin lilla kammare företog Agnès sig,

med en nyfikenhet, som var ganska

naturlig, att granska de upphittade sakerne.

Plånboken innehöll blott några uppsatser

och ett par fransyska billetter, utan namn,

utan adresse och utan dato eller ställe,

der de voro skrifna, för öfrigt voro de så

försigtigt sammansatta och i diplomatisk

styl, så att den goda Agnès, oagtadt sin

fintlighet att gissa, ej begrep det ringaste

deraf. Uti en lönnficka upptäckte hon

sedan klufven till en ganska konstigt

sammansatt Chiffre. Nu kom ordningen till

det runda paquetet. Äpplet tycktes

henne vara en ganska vacker och artig

leksak, men hon begrep ej huru den kunde

tillhöra en gammal allvarsam Minister,

så vida ban ej ämnat den till någon af

sina barn, då hon åter ej kunde

förklara hans förnöjelse vid dess emottagande,

och det hemlighetsfulla utseende, b

varmed så väl han sjelf, som hans unga

Budbärare behandlade denna sak. Under det

• l.9"

hon noga eftertänkte huru härmed

hängde tillsammans, föll det henne in att

undersöka, om ej det obegripliga Äpplet

stod att öppna, och således innehöll

någon diplomatisk gåta. Hon tryckte nu på

stjelken: hastigt delade sig klotet i

tvenne delar och framtedde två samman vikne

och hårdt ihoprullade pappersark , skrifne

på samma Chilfre, hvartill hon nyss uti

plånboken hade funnit klafven. Ganska

nöjd att hafva gjort denna upptäckt, och

med ett hemligt högmod att äga en

statshemlighet, ryckte hon nyckeln utur sin

dorr, framlade Chiffern och

Documenter-né (hvaraf det ena syntes vara blott ett

bref) tog fram en blyartspenna samt

papper, och började med mycken framgång,

att genom jemförande med Chiffren

afskrifva papperen med vanliga bokstäfver,

för att sedan kunna så mycket lättare

läsa dem; de voro skrifne på fransyska och

innehöllo ganska vigtiga saker. Hofvet uti

a «o » förehade vid denna tiden en

underhandling med det Svenska, för att

ingå en förbindelse mot deras

gemensamme fiende, hvars inkräktande allt mer och

irier närmade sig det förstnämnde Rikets92

gränsor. Denna underhandling varade

ganska länge, och hvar gång man var nära

att afsluta den, uppstodo altid nya

uppskof, nya prententioner från * • ~ ska

sidan. Svenska Cabinettet, hvars öppna

redlighet är så aktningsvärd, förundrade

sig deröfver, likväl utan alt vilja misstro

sin bundsförvandt Men hvem kan ana

politikens dolda irrgångar? Just under det

man sökle vinna lid, och uppehöll

Svenska Regeringen med förmenta

vänskapsförsäkringar, för att derigenom hindra den

att tänka på ett förestående sjelfförsvar,

hade * 9 * * ska Hofvet i aldra djupaste

tysthet förbundit sig med Sveriges

fiender, samt åtagit sig att emot vissa

subsidier lemna dem hjelptroppar.

Emedlertid var man ganska angelägen att

dölja denna Tractat ännu minst ett halft år,

och fortfor altid med samma

demonstrationer och öfverläggningar, angående den

förbindelse man syntes föreslå Sverige.

För sin dervarande Minister hade man

likväl ej dolt det dubbla förhållandet, och

lofvat att skicka honom en afskrift af den

hemliga Tractaten, hvilken nu låg

innesluten i det till utseendet så obetydliga93

Äpplet. Den Conrrier, som 0 * * * ska

Hofvet afsände dermed, var okunnig om de

Depechers vigt lian förde, emedan man

ej ville, utom i största nödfall, sätta

någon onödig person i förtroende af delta

politiska knep; han hade således blott det

uppdraget, att till Legations-Secreteraren

öfverlemna några mindre betydliga bref,

samt det runda paquetet, som man sade

honom innehålla någon present.

Emedlertid hade man valt detta sätt att

inlägga Documentet, derföre att det tildrog sig

den minsta uppmärksamhet, och emedan

ingen kunde ana, att det innehöll

någonting vigtigt. Ministern, redan förut

underrättad, att ban på detta säLt skulle

erhålla det hemliga papperet, hade

tillsagt sin Secreterare, att om ett så

beskaffadt papper ankom, skulle lian genast

lemna det i hans händer, hvilket denne,

soin vi sett, ganska ordentligt iakttog.

E-huru den skicklige Ministern var en

nn-c-ket försigtig man, kunde ban ej emotslå

begäret att då och då dricka ett glas

Champagne förinycket, och som delta just

denna dag inträffat, begick ban sjelf en

oförsigtighet, som var aldeles ovanlig hos94

honom, och som han till ock med hos sia

unge Secreterare skulle ansett oförlåtlig.

Sedan Agnès genomläst Fördraget

och det medföljande brefvet, som

utvecklade hela intriguen, fann hon tydligt att

denna upptäckt skulle vara ganska vigtig

och angenäm för Svenska Regeringen, och

att hon kanske derföre skulle erhålla en

belöning. Ifrån denna tanka leddes hon

på sin Far, och önskan att kunna

förskaffa honom friheten, samt något understöd

inblandade sig nu uti denna sak. Orolig

vandrade hon af och ann i sin kammare,

och uppgjorde hundrade förslager. Om

hon lemnade plånboken och äpplet till

den främmande Ministern , som hon

nu kände till namnet, begrep Agnès rätt

väl, att hon derföre kunde fordra en

san-ska stor summa, och att han aldrig nog

dyrt kunde köpa förtigandet af denna

hemlighet. Med dessa penningar skulle

hon sedan kunna betala sin fars skuld,

försätta honom uti frihet, och lemna

honom ett capital att återköpa sitt hus och

ånyo börja sin fordna handel. Ehuru

förledande denna förhoppning var, kundeK

ep

hon dock ej förmå sig att köpa sin fars

lugn på hekostnaden af sitt samvete och

sina pligter som medborgarinna. Aldrig

ännu kunde en Svensk flicka förråda sitt

fädernesland, och Agnès tvekade ej en

minut om det heslut hon skulle fatta.

Hennes Far var fängslad, Alfred

bortrest, och åt ingen annan vågade hon

förtro en hemlighet, som ett mindre

vältänkande hjerta skulle kunna missbruka; hon

föresatte sig således att den följande

morgonen begära Audiens hos Konungen, och

då lemna honom sitt gjorda fvnd, med

ödmjuk anhållan att ban ville göra något

för hennes Far. Men vid blotta tankan

på Hofvet och samtal med en Kunglig

person , v bäfvade den rädda flickan, ocli

fann sjelf ganska förståndigt, alt då endast

föreställningen deraf gjorde henne så

förvirrad och skrämd, skulle sjelfva

verkligheten bli långt svårare, och hon kunde

möjligtvis så förlora fattningen, alt hon

utan någon väsendtlig nytta för sin

olyckliga far, lemnade de vigtiga

documenler-ne utur sin hand. Förlägen och ängslig

visste hon ej mera, hvad som i denna

kinkiga sak vore det bästa all företaga, och96

fann att man betalar ganska dyrt äran alt

besitta en statshemlighet. Sedan hon

förgäfves sökt att leda sig utur denna

labyrint, påminte hon sig leende Fru

Lenngrens qvicka vers uti Äreporten:

Att sofva på en sak och att betänka den,

Det var för Herr Borgmästaren

Detsamma; & & &

och beslöt nu att gå till sängs. Hennes

sista rediga tanka var en suck till den

Högste alt ge henne vishet och mod, alt

i denna vigtiga sak handla så klokt som

möjligt, både till sin Fars och det

Allmännas bästa. Trött, så väl af sin

promenad som af det myckna grubblandet,

somnade hon snart, och som hon så

lifligt sysselsatt sina tankar med detta

ämne, var det ej underligt att många

orediga fantasier, angående samma sak, i

sömnen framställde sig för hennes rika

inbildningskraft.

Andra morgonen, då hon vaknade,

stod den tankan så klar för hennes själ,

att hon borde vända sig till Ministern lör

Utrikes ärenderne Grefve Z....... och

genast97

genast Ii os honom andraga sitt ärende.

Hon erhöll tillstånd att gå ut på ett par

timmar, och inställde sig klockan tio uti

den gamle Statsmannens förmak. Sedan

siågra andra förut fått företräde, infördes

hon till Ministern. Med mycken

godhet-frågade han den vackra Suplikanten, livad

hon helte och hvaruti lian kuiide vara

henne till tjenst? Den rodnande Agnès

nämnde sitt namn, och att liön hade en

statshemlighet, som hon önskade att få

meddela honom. Vid dessa ord

skrattade den gamle Grefven åt den lilla

vigtiga mine, som Agnès tog sig, och sade:

""Jag inbillar mig > min söta Mamsell

"Nordeman, att en så ung flicka ej kan

"veta någon statshemlighet af särdeles

"vigtig natur; om ni emedlertid vill

anförtro mig den, skall jag söka att

begagna den till statens bästa," tillade lian

leende; förde henne med mycken artighet

till en stol, bad henne sätta sig, och tog

sin plats bredvid henne.

Agnès, som imellertid blifvit nå-

7-98

got nedslagen af det obetydliga anseendé

han tycktes gifva At hennes andr-aganrle»

teg ett ögonblick, brydd på hvad sått hon

skulle börja sitt lilla tal, som hon li k v ii I

på morgonstunden flere gånger uprepat

och läst öfver.

"Nå! huru slår det till med den der

"statshemligheten min söta Mamsell?

frå-"gade Grefven skämtsamt."

""Ack! jag ser nog att Ers Excellens ej

"kan lemna denna sak en uppmärksamhet,

"som den verkligen förtjenar! Det är i

sändning så ovanligt alt se en Ung flicka, som

"jag, blanda sig i dylika saker, och Eders

"Excellens kan ej annat än skratta ät min

för-"mätenhet i detta fall. — Jag har en olycklig

"far, som stränga Creditorer beröfvat sin

"frihet; vore han ännu fri, skulle jag

öfverlemnat åt honom att meddela Ers

"Excellens den vigtiga underrättelse, som

"slumpen låtit falla i mina händer: men

"nu måste jag göra det sjelf om jag

ock-"så ådrager mig Eders Excellens" löje."

"Härvid kommo tårarne henne i ögonen/""

"Nå! nå! min lilla van, jag skall af-99

""höra henné med all den all varsamhet

"licrn önskar, ehürü oväntadt det än må

"förefalla mig, alt förnimma

statsangelägenheter från en så Vacker mun."

""Jag skyndar då till saken, och ber

"Eders Excellens i förhand om ursägtför

"min oförmåga att framställa detta sä kort

"och tydligt, som jag ville. Då jag i går

"promenerade på Djurgården, hade jag

"valt min plats på en böjd vid vägen, dit

"några af de utländska Ministrarne sedan

"församlade sig. En af dem, (Ii vars namn

"jag sedermera fått veta,) .emottog af en

"ankommande ett paquet, som ban afsides

"öppnade och förvarade hos sig; då ban

"sedermera återvände till staden, tappade

"ban ej allenast det nyss mottagna

paque-"tet, utan äfven sin plånbok, och som i 1.1—

"gen befann sig så nära detta ställe som

"jag, upptog jag genast de förlorade

sa-"kerna, i afsigt att uti Dagligt Allehanda

"låta införa dem såsom upphittade. Yid min

"hemkomst granskade jag mitt fynd; uti

""portefueillen låg klafven till en chiffre,

"och i det andra paquetet ett konstigt

"svarfVadl. äpple af elfenben, som genom100

"en resort kunde öppnas ocli innehöll

"tvenne vigtiga papper, skrifne på samma

"chiffre, hvartill jag nyss funnit nyckeln.""

"I sanning ganska besynnerligt! men

"likväl sannolikt; var god fortsätt Er

berättelse, som lofvar att bli interessant."

""Med mycket arbete lyckades det

"mig att kunna läsa så väl det vigtiga

"Documentet, som ett åtföljande bref,

"hvilket noga upplyste hvad som i denna

"sak kunde synas mig mörkt, och jag äger

"således i mitt våld en statshemlighet, som

"är af vigt, så väl för Sverige, som för

"det främmande Hofvet. Med dess

upp-"täckande kan jag bespara Svenska

Regeringen mycket bekymmer, och afvända

"en olycka från mitt fädernesland."" Här

tystnade hon åter.

"Och Ni tyckes likväl tveka, om jag

"icke misstager mig ?"

Nu fäste han en skarp misstroende

blick på den goda Agnès, som, i

medvetandet af sitt goda uppsåt, likväl ej blef

försagd deraf. Med samma öppna och

o-skuldsfulla utseende fortfor hon;

/101

s,"Ers Excellens har rätt, jag

bor-"de ej en minut tveka att upptäcka en

"sak, hvarpå mitt Fosterlands väl till en

"clel beror; men tillåt att jag först fäster

"Eders Exellences uppmärksamhet ett

ögonblick på min egen belägenhet. Min Far

"var en förmögen och redlig Handlande;

"genom några Engelska Handelshus"

fallis-"sement förorsakades hans undergång. Han

"måste afstå sin egendom åt

Borgenärer-"ne, och som den ej var tillräcklig att

"förnöja deras fordringar, insatte de

ho-"nom för ett halft år sedan på

Gillstu-"gan, för en återstående skuld af 2000

"R:dr Banco. En slägtinge, som sjelf ej

"är förmögen, tog i sitt hus min lilla

nioåriga Syster, hvars uppfostran jag, i

föraning med min goda Far, förut hade

"den glädjen att göra, och jag måste sjelf

"antaga plats somGouvernante i cn Pension.

"Min lön är obetydlig, och ehuru jag till

"det mesta användt den att dermed lindra

"min Fars belägenhet, är ban likväl i

sak-"nad af tusende saker, hvarvid ban varit

"van, och som för en gammal man äro

"mycket svåra att umbära, Lägg härtill

"den grymma smärtan att vara skilld från108

"sina barn, som ban sà outsägligt älskar $

"alt ej kunna vaka öfver (leras öde, oclt

"bereda dem en lugnare framtid, så är

"jag viss, att Ers Exeelleus skänker sitt

"medlidande åt den olycklige. Jag bar ej

"nämnt min egen sorg öfver lians hårda

"lått, min saknad att lefva skild från

den-"ne förträfflige Fadren, som jag tillberj

"himlen, som ser i djupet af mitt hjerta,

"vet att jag ej sedan hans arrestering ägt

"ett enda lugnt ögonblick!..." nu

strömmade tårarne ifrån hennes sköna ögon;

den gamle Grefven syntes verkligen rörd i

fattade hennes hand och sade, att ban

skulle se till om man ej kunde göra

något, så väl för den olycklige Fadren i

som för hans goda Dotter. "Ack Ers Excel-»

"lens! när jag besinnar hans smärtande

"belägenhet, tror jag att himlen sjelf blott

"till lians räddning har lemnat de vigtiga

""papperen i mitt våld! — Se! jag kunde

"med dem vända mig till den

främmau-"de Ministern och säga; Gif mig 20,000

"R:drBanco, och jag svär att evigt

"förtiga den hemlighet, för hvars

"upptäckt Ni fruktar. — Jag är säkery

"alt han ej elt ögonblick skulle besinna5o3

»"sig att ge mig denna summa, för

livil-"ken jag då skulle erhålla min Fars fri-:

"het, återköpa hans vackra hus, sora är

"såldt för 15,ooo R:dr och ändå lemna

"honom ett litet Capital alt dermed

bör-"ja sin handel å nyo. Mitt hjerta klappar

"af fröjd vid denna glada föreställning,

"som det berodde af mig att inom en

tirn-"ma realisera; men jag bör, jag kan icke

"förråda mitt Fäderneslands interresse för

"mitt egei och min Fars, och jag hoppas

"att Ers Exellens skall ersätta mig, hvad

"jag härigenom förlorar. Skulle väl

Svenska Regeringen göra mindre för en af

si-"na egna undersåtare, än den utländska

"makten gör för en främling? Vore ej min

"Far fattig, hjelplös och beröfvad sin

frihet, skulle jag gått upp till Konungen

"och utan vilkor lemnat hela upptäckten

"till Hans godtfinnande; men nu! — nu,

"då olyckan hvilar öfver min älskade Fars

"hufvud — måste Ers Exellens förlåta,

"livad jag nästan förebrår mig sjelf

—-"nödvändigheten ger mig ej annat val —

"jag måste sälja min upptäckt till

Svenska Regeringen, och begär derföre den

"summa jag nyss nämnde."rio4

"""Tjugo tusende Riksdaler! denna

sum-"ma kan ni omöjligt begära för en

hemlighet, som kan synas Er af vigt, men

"som kanske i våra ögon ej äger någon."""

"Om det vore någon annan än Ers

"Excellens, hvars rättvisa och ädelmod jag

"allmänt hört omtalas, skulle jag tro atfc

"ban med detta tvifvelsmål ville aflåcka

"mig någon upplysning. Men jag kan ej

"tro att Ers Excellens vill begagna sig af

"min oerfarenhet i detta fall; jag svarar

"således uppriktigt: Sverige är hotadt; dess

"Regering är förd bakom ljuset; jag äger

"skriftliga bevis derpå: äro ej dessa

upptäckter af vigt? faran kan afvändas, så

"snart man vet hvarifrån den botar, och

"ett krig skulle kosta Sverige flere

millioner. Är det då ej bättre att ge den

stackars Agnès hvad hon begär?" tillade

hon med bedjande blick.

""Ni raisonnerar i sanning ganska väl,

"och jag finner hos er rätt mycket anlag

"att bli Statsminister, min vackra Mamsell

"Nordeman,"sade Grefven leende,""men

"jag kan ej på eget bevåg lofva Er livad

"ni begär, jag måste derom rådgöra medio5

"Monarken; kanske han ej finner de

upptäckter ni har att göra, så mycket

vär-"de, och man kan ej förelägga honom,

"att köpa en så till sägandes okänd och

"tvifvelagtig vara.""

"Nå väl! Ers Excellens, om ej

den-"na upptäckt synes Konungen och hans

"Minister så vigtig som jag säger, skall

"jag nöja mig med hälften af den summa

"jag begärt, och kanske äfven med

min-"dre. Jag är ung och känner ej verlden;

"men jag tror att hos Regenten bero alla

"saker mycket af det sätt, hvarpå de

framställas; det är ju en så naturlig tanka;

"om jag nu lemnar DocHmenterne till

E-"ders Exellens, och Ni täckes interessera

"Er för min stackars Far, blir det ej svårt

"för Er att erhålla Konungens samtycke

"till min begäran. Jag bönfaller således

"hos Ers Excellens att göra allt, hvad som

"är möjligt för mig. Att förmå Hans

Majestät att återskänka lugn och sällhet åt

"en beklagansvärd familj, på samma gång

"som han erhåller en nyttig underrättelse

"för sitt land, det kan väl en god Statens

"tjenare aldrig förebrå sig. lluru ofta harjq6

"ej en Konung genorfi välgerningar ökat7

"sitt välde och sin Kronas glans! — O!

"neka ej att hos Konungen kraftigt

understödja mill anhållan!" här föll hon på knä

för den gamle Grefven, och tillade med

sammanknäppta händer; "Jag lemnar

he-"Ja vårt öde uti Edra händer.!. Om ni.kun-.

"de bedraga en olycklig familjs sista hopp,

"skulle Ers Exellens aldrig kunna äga en

"enda dags samvetslugn! Om ni deremot,

"täckes bönhöra mig, skall min Far och

"jag hvar dag öfver Er nedkalla himlens

"rikaste välsignelser!"

""Ni är verkligen en ganska

förledande Suplikant" sade Grefven, torkade

turarne utur sina ögon och fäste dem åter

på den sköna bedjande flickan; ""Er Far

"hade aldrig kunnat välja en mägtigare

"förespråkerska; den som bildat en så

o-"vanlig dotters hjerta och förstånd,

förtjenar att man gör något för hans öde. —

"Jag lofvar att göra allt, hvad som beror

"på mig i denna sak, och så vida

upptäckten är så vigtig, som Ni synes tro,

"tviflar jag ej att Konungen bifaller Er

"begäran, ehuru den verkligen är ganska

"ovanlig.""rc>7

Nu öfverlemnade A gnès lionom

Porl-feuillen, Äpplet, Documenterne, Chiflern

och «den afskrift hon gjort af dem med

yauliga bokstäfver. Grefven beundrade

den noggrannhet, hvarmed hon förrättat

detta arbete, som i sig sjelft var ganska

förvillände och svårt. Med häpnad såg

ban . nu, vid genomläsandet af papperen,"

hvad man i Svenska Cabinettet aldrig

a-nat, och att den långsamhet, som

förundrat honom uti de 6 ® ° 6 ska

underhandlingarne, härrörde från den källa,, som i

cle hemliga papperen uppenbarades.*}

"Nå Ers Excellens!" sade den glada

Agnès med en triumferande blick, "bar

"jag ej sagt fullkomligt sanning?"

""Jag medger det,""

Jjäsaren täcktes påminna sig, att hela dem

na händelse (som förutsattes hafva

tilldragit sig för några och tjugo år tillbaka) är

en digt; och man således ej kan göra

till-lämpning häraf på något visst utländskt Hof,

eller någon viss diplomatisk person, samt

att ingen dylik händeléé uti sjelfva

verkligheten gifvit anledning till upplösningen

af denna lilla Roman.lo8

"Har jag då ej rätt till den önskade

"belöningen, som ***** ska Ministern

al-"drig en minut skulle tveka alt gifva mig,

"om det också vore utur lians enskildt»

"Gassa?"

""Jag tviflar ej att Konungen i detta

"fall uppfyller Er väntan, och oin mitt

"förord kan bidraga dertill, så kan ni

fullkomligt räkna derpå. Imellertid kan

"ni ej i dag erhålla svar; men om ni i

"morgon tillåter, skall min vagn vid

den-"na tiden afhämta er, och jag hoppas då,

"min bästa Mamsell Nor de man, att ni

"skall bli nöjd med mig. Jag behöfver

"ej säga er, att den djupaste tystnad

imellertid är nödvändig, och jag ålägger er

"den på min Konungs vägnar;"" tillade

ban högtidligt. Han bugade sig derpå för

den intagande flickan, förde henne till

dörren och had henne vara tranquille för

sin Fars öde.

Agnès liade velat omfamna honom

för detta ord, och lätt som en fogel

skyndade hon igenom rummen, utföre trappan

och hem till sig. "Jag liar lemnat saken

"uti Guds och goda menniskors händer,"io9

sade hon vid sig sjelf; "jag skall nu vara

"lugn och arbeta som vanligt. Blir

utgången olycklig, så har jag besparat mig

"några timmars oro, blir den åter

lyck-"lig, så har jag så mycket mera haft skäl

"att hoppas det goda."

Oagtadt denna philosophie syntes

dagen henne rätt lång; hon sof oroligt, och

afbidade otåligt den utsatta tiden. På"

slaget klockan elfva stannade Excellensens

granna vagn utanför porten, och en

betjent hade helsning från Grefvinnan Z......

med önskan att Mamsell Nordeman

ville på ett par timmar besöka henne. Frun,

som höll Pensionen, rädd att man ville

tubba ifrån henne den förträffliga

Gouver-nanten, hade gerna velat neka till denna

utfart, men hon vågade ej sätta sig emot

den höga befallningen, och sade ganska

förargad, att hon ej vetat Agnès hade

så förnäma bekantskaper.

Inom en timma ankom hon till

bestämdt ställe, och blef införd till

Excellensen. Redan af hans förnöjda utseende

och det leende, hvarmed ban bad henne1 1Ö

Vara välkommen, anade hon någon ling

godt. Han fattade förtroligt hennes hand

och sade:

- ■ "i , ■-/ ii .. j " • 70 " r

"Gläd Er, min söta Mamsell

Norde-"man; jag har tillfredsställande nipbejter

"att lemna Er. Konungen är ganska nöjd

"med Ert uppförande, och har uppdragit

"mig alt förklara Er silt välbehag. Han

"har emottagit de vigtiga Papperen, och

"ger Er den begärla summan. Som ]Ni

"blott tänkt på Er far, och aldeles intet

"på Er sjelf, tillägger hans Majestät ett

Särskildt vedermäle af sin nåd för Er * då

"han befallt mig lemna Er denna

guldkedja med vidhängande juvelkors."

Döm om den stackars Agnes" känslor

i detta ögonblick. Om glädjen kunde

(löda, hade hon säkert i samma stund

upphört att vara till, ty den aldeles

förkrossade henne. Utom sig, kastade hon sig

ned för den goda Grefvens fötter,

omfattade hans knän, och hade nära bragt

honom utur jämnvigten. "Gud belöne Er!"

sade hon ändtligen, när hon återfick

målet; "det är säkert Er, min

vördnadsvär-,^"dte beskyddare, som jag har att till erii it

"slor del tacka för den outsägliga lycka ,

"som jag nu knappast förmår alt bära!

"Ack! min far! min älskade far! ban är

"då snart fri igen ! ban behöfver ej mera

"sörja för sina återstående dagar, han får

"tillbaka sitt hus, sin handel! Han får

"beständigt vara hos sina barii, och vi få

"den glädjen alt alltid vara hos honom!"

Nu föll hennes blick på den dyrbara

kedjan; "Ack! när min far får Se sin

"Agnès prydd med detta bevis af

Kon-lingens nåd, hvad ban då shall bli glad!

"Ack! hvad ban skall finna sig glad och

"lycklig." Nu gjorde hon ett litet hopp

af fröjd. På detta sätt hänförde hön allt

till sin far och ingenting till sig enskildt.

Excellensen fann den täcka flickan i denna

stund obeskrifligt intagande, och hade

nästan önskat alt vara denna lyckliga far,

som hon visste så väl att älska.

"SoTn Ni sagt mig, att Ni ej äger

nå-"gon bekant eller anhörig, är det min

"pligt att biträda Er, och se till att ej

"egennyttan eller sveket må tillskansa sig,

"hvad Ni genom förstånd och lyeka

fö[rvärfvat åt Er far. Ni inser lätt, atttia

»man måste sammanträtia med lians Ore»

"ditorer, lemna dem sina 2000 R:dr

Ban-"co, och återfå Er fars skuldsedlar. Till

"detta, äfvensom till. handeln al lians

"fordna hus, ser Ni att det fordras någon

"karl, som är van vid affairer; och ehuru

"Ni är en ganska skicklig Politicus, sade

"han leende, torde Ni kanske ej äga lika

"godt hufvud för Finance-Operationer.

"Jag erbjuder mig således att ombestyra

"allt detta åt Er."

""Ers Excellens öfverhopar mig

alde-"les med godhet, och jag vet ej liuru jag

"skall kunna tacka, som jag ville, för

den-"na nya ynnest.""

"Det skall hli ett verkligt nöje för

"mig, att vara Er far, ända tills jag åter

"kan lemna Er åt den som Naturen

gif-"vit Er."

""Ack! tillåt mig då en fråga! skulle

"det vara möjligt att ej allenast erhålla

"min fars frihet, utan äfven äga huset

"köpt, utrymdt och färdigt att emottaga

"honom, om lördag middag? han är van

altk

"att jag då kommer till honom» och jag

"ville så gerna afhämta honom» och då

"föra honom till sin egen honing".""

""Hvad soin lians frihet angår » så

"kan den inom några timmar erhållas»

""emedan summan som dertill fordras»

"ligger i mitt schatull, tillika med de

öfriga 18,000 Ridr, som Konungen behagat

"deponera för Er räkning. Hvad handeln

"beträffar, så tror jag äfven, att den

dess^-"förinnan kan gå för sig. Jag har redan

"i går skaffat mig alla möjliga

Underrättelser om Er och Er far, och jag kan»

"ner att den nya köparen önskar

försälja huset, samt ej begär mera än han

"gifvit. Imellertid, min söta Mamsell

Normerna 11» som vi nu hafva så många

vigtiga angelägenheter att bestyra

tillsam-"mans stadnar Ni qvar hos mig. Jag

"skall föra Er in till min hustru, som

ön-"skar att göra Er bekantskap, och haf

"redan tillsagt att man hemtar Edra

sa-"ker hit. — Vi hafva nu Tisdags morgon}

"jag låfvar Er att om Lördag eftermiddag

i"skall Ni få den glädjen ledsaga Er far

8.4

"till hans nya boning. Till dess tycker

"jag, för min del, att Ni ej bör gifva

ho-"nom kunskap af denna lyckliga vändning

"hans öde tagit.""

Agnes, som gerna ville öfverraska

sin far, var aldeles nöjd med detta

för-slag, gjorde Excellensen de ömmaste

tacksägelser, och åtföljde honom till hans fru,

som med mycken godhet och artighet

emottog henne. Hon tillbringade någon del af

dagen inne hos Grefvinnan, men om

aftonen, då en lysande Sällskapskrets

samlades uti Excellensens hus, var Agnès

för det mesta uti sitt rum, der hon med

rörd tacksamhet eftertänkte försynens

godhet, som gifvit hennes öde en så lycklig

förändring. Hon måste likväl en stund

infinna sig hos Grefvinnan, som kallade

henne sin dotter, emedan hon ej ägde

några barn. Agnès" sällsynta skönhet,

hennes talang vid Harpan och hennes

intagande röst gjorde, att hon skördade ett

allmänt bifall, och allt mera interesserade

sina ädelmodiga beskyddare. Andra

dagen vid middagstiden visade Excellensen

den gleda Agnès alla hennes Fars skuld-ei5

sedlar, som lian låtit inlösa, och om

Thors-■dagen såg hon det nya Köpe-Contractefc

på sin fars fordna hus rid Nygatan.

Grefven erbjöd henne sin vagn, och lät sin

Hofmästare hjelpa henne att uppköpa alla

de erfordeliga meublerne, hvilka hon

valde aldeles lika med dem de förut ägt, och

inrättade rummen på samma sätt som

förut, så att hennes far ej ens skulle

kunna märka, att någon ting hade varit

rubbadt från sin gamla ordning. Sedan

anskaffade hon tjenstefolk och hämtade sin

lilla syster Lina, som var utom sig af

glädje att åter få vara hos sin älskade

syster.

Det var om Thorsdageli Alfred

väntades tillbaka,- och den lyckliga Agnès

hade emedlertid rodnande gifvit

Excellensen och hans Fru del af sin

förbindelse med den unga Grefve Rid der

stjerna, hvartill de af hjertat lyckönskade

henne. Hon utbad sig af Excellensen

tillstånd att få lemna sin Fästman del af

hennes nu varande lyckliga belägenhet och

den händelse, som föranledt dertill, hyil"

ket äfyen beviljades henne.116

Om Fredags morgonen skref hon "så-*

ledes för första gången en billet till den,

som hon så ömt älskade, och som i

hennes olycka visat sig så värd att äga

hennes tillgifvenhet. Ilon had honom endast,

att han samma förmiddag ville hesöka

henne, att hon hade glada nyheter att

meddela honom, och nämnde att hon nu

mera vore hos Excellensen Z...... En

timma sedan billetten var afsänd, kom

Alfred lika nyfiken som glad att träffa

sin Agnès. Han infördes till Excellensen

och Grefvinnan; der satt nu den täcka

flickan och syntes ganska hemmastadd.

Agnès var brydd, rodnade starkt, och

visste ej huru hon borde emottaga sin

unga Yän, emedan den gamle Grefven så

skämtsamt betraktade henne.

Excellensen bröt tystnaden, sade Alfred ganska

förbindligt, att ban fägnade sig få göra

lians bekantskap, gjorde honom en

com-pliment öfver valet af en så förtjusande

fästmö, och började derpå att utan afbrott,

på det mest smickrande sätt för Agnès,

berätta hennes ädla bemödande, den

lycka som krönt hennes företag, och de

åtgärder, som de uti samråd tagit, för altny

bereda den gamle Nordeman en så

lycklig öfverraskning.

Allt var nu nästan i ordning, och

man kom öfverens alt följande dagen, som

var den utsatte Lördagen, skulle Alfred

som vanligt infinna sig hos Nordeman

kl. 3 på eftermiddagen. Litet sednare

skulle Agnès ankomma, och Excellensen,

som önskade att vara vittne till denna

rörande scene, ville nödvändigt sjelf föra

Agnès dit, aflemna befallning till Fadrens

befrielse, och återföra den lyckliga

familjen till sin gamla boning. Grefve

Rid-derstjerna blef bjuden att vara bela

Fredagen hos Excellensen, och

Grefvinnan lät äfven hämta Lina.

"Som det är den sista aftonen jag

"äger min lilla beskedliga dotter qvar,"

sade Grefvinnan, "så vill jag åtminstone,

"att hon skall tillbringa den så gladt som

"möjligt."

Agnès kysste sin beskyddarinnas

band, och utbad sig att någon gång få

uppvakta den, som hon alla dagar af sin

lefnad skulle välsigna. Grefvinnan sade,11$

att hon hoppades ganska ofta få se .sira

Agnès, ocli tillade leende, att hon

säkert innan kort skulle skaffa henne deà

nöjet att fä göra Bekantskap med den

tinga Grefvinnan Ridderstjerna.

Dagen förflöt ganska gladt. Alfred

måste låta hemta sin gitarre, och som

Grefvinnan kände hela den lilla Romanen af

Alfreds och Agnès" bekantskap; måste

han nu sjunga den Romance han hade

författat till Äpplets beröm. Han

måste äfven ställa sig intill en vägg, just

som då han första gängen sjungit den,

emedan den muntra Grefvinnan, som hon

sade, nödvändigt ville se hvad grace

hennes Roman-hjelte haft vid" detta tillfälle;

Detta skämt gaf anledning att skratta rätt

bjertligen, och Sällskapet åtskiljdes först

ganska sent, sedan de tillbringat en rätt

glad afton.

Den lyckliga1 Agnès kunde ej sofva

af glädje och otålighet. Redan klockan

fyra andra morgonen var hon uppe, oeta

räknade hvar Simma, hvar qvart af

denna långa förmiddag. Hon läste högt för

Grefvinnan, hon spelade och sjöng för

Henne, men visaren på den granna bord-stussaren tycktes henne vara fastväxt pä.

samma ställe; ändtligen slog klockan tre.

Grefven kom att afhämta de båda

Systrarna, och sedan de tagit ett rörande

afsked af den älskvärda Grefvinnan,

satte de sig i vagnen. Grefven hade, för

att ej såra den goda dottrens

grannlagenhet, i tysthet låtit gifva kusken befallning

livart han skulle köra, och sade nu blott:

"Kör fort!" Ack! Agnès välsignade

honom i sitt hjerta för dessa orden, och

kunde ej afhålla sig att kyssa hans hand.

Nu flög den granna vagnen förbi

skeppsbron, Slussen, Göthgatan och stannade

hastigt vid den sorgens boning, som

Agnès så ofta till fot besökt, och som nu

snart skulle blifva glädjens hemvist. Då

Agnès gick uppför trapporna darrade lion

så starkt, att Excellensen måste ge

henne sin arm. På detta sätt inträdde de

till den gamle Nordeman, som genast

igenkände den så allmänt högaktade

Ministern, ocli gjorde en vördnadsfull

bugning för honom. Excellensen förde

Agnès fram till sin Far och sade: "Herr

"Nordeman, Ni är en afundsvärdt lyck-i sa

53lig Far; Ni är fri, och har att taeka

den-"na Engel för Er frihet."

Nu kastade Agnès och Lina sig

gråtande i den älskade Fadrens armar.

Guh-hen tryckte dem till sitt bröst, och

upphöjde sina tårfulla ögon med en tacksam

blick till himlen.

Excellensen heraktade med synbar

rörelse detta vackra uppträde, och

Alfred betäckte sitt. ansigte med näsduken»

för att dölja de tårar som han tyckte ej

passade tillammans roed den militairiska

uniformen. Sedan dèn första glädjeyrseln vay

förbi, föreslog Excellensen att man borde

så fort som möjligt lemna detta ängsliga

ställe och afresa.

"Men hvart?" sade Nordeman, som

\isste att ban ej mera ägde något hem.

"Er goda Dotter liar äfven sörjt der*

"före;" sade Excellensen. Agnès gaf nu

Fadren sin kappa, Lina frambar hatt och

käpp, och innan han ännu visste huru

dermed tillgått, s&tt han i vagnen

bredvid den goda Excellensen. Agnès och121

Alfred sutto framföre och Lina i sin

Systers knä.

Nu har det af i fullt traf öfver

söder, slussen och Kornhamn, Nygatan

uppföre och stannade utanför

Nordeman-ska huset. På alla de frågor,

Nordeman under vägen gjorde, erhöll han ej

något tillfredsställande svar, och då man

steg ur vagnen, drog Agnès honom efter

sig med sådan fart, att han knappast

orkade följa henne. De öfrige följde lika

skyndsamt efter. — Nu öppnades en dorr

och Nordeman befann sig i sin

kammare. Der stod hans skrifbord, hans byrå,

hans schatull, samma meubler som förr,

bordet med tobakspiporna, hvaraf

samlingen var förökt ocli mycket vackrare, samt

en bur med hans tama Pappegoja, just

som fordom. Han visste ej om ban

drömde eller var vaken; Agnès tog nu hans

kappa och hatt, och upphängde dem på

de vanliga krokarne. "Min Gud! livad

"betyder detta?" sadé ban ändtligen.

"Att ni är hemma hos er sjelf, min

"älskade Far!" sade Agnès, och kastade

sig om hans hals.122

"Och att Ni är skuldfri oclj äger Ert

"hus just som förr," sade Excellensen

"samt en summa af 3ooo R:dr att å nyo

"hörja Er handel. Se här, min söta

Ag-"nès har ni alla er Fars inlösta

Reverser, Köpe-Contractet i hans namn, och

"Penningarne; gif honom nu alltsammans;

"det tillhör endast den, att framlemna allt

"delta, som gjort en så betydlig skänk."

Agnès gick skrattande till sin far

och gaf honom Documenterne. Han visste

ej om allt detta var en synvilla, och såg

förundrad än på den ena, än på den

andra, än på Documenterne. Excellensen

had honom sätta sig i solfan; alla

placerade sig i en halfcirkel omkring de

gamle; den förstnämde berättade nu, livad

läsaren redan vet, och den rörda fadren

omfamnade med förtjusning sin goda

Dotter, som han nu mera ansåg nästan som

en skyddande gudomlighet. Derpå följde

de alla in i de öfriga rummen. Den

vackra Harpan stod redan der, jämte de

båda systrarnas sybåge, och Agnès

visade den dyrbara kedjan och juvelkorset,

som Konungen låtit tillställa henne.12-3

"Min ädla dotter, du förtjenade detta

"vedermäle af Kungligt välbehag! Den

"som är satt till landets Far kan aldrig

"lemna så mycken dygd obelönt."

Innan Excellensen lemnade den

lyckliga slägten, bad Alfred honom att

vara hans förespråkare, såsom han förut

varit det åt den sköna Agnès, Han

hoppades det skulle bli så mycket lättare,

som det just var bos henne sjelf.

Agnès svarade, att Excellensen ägde

blott att befalla, hon vore alltid färdig

alt lyda, så mj^cket mera som hon var

öfvertygad, att han aldrig vfordrade at*

henne något, som ej vore till hennes bästa.

"Den goda Agnès tyckes ana vår

"begäran," sade Excellensen till Alfred;

"JNåväl! jag ber henne då, att så snart

"som möjligt och hennes far dertill

lemnar sitt bifall, skänka Grefve

Ridder-"stjerna sin hand."

Agnès rodnade.

""Hvad säger Ni derom Herr

Norgierna n?3"124

Denne tog nu sin dotters hand och

lade den uti Alfreds:

""Mina barn!*" sade ban, "jag önskar

"Er förening ju förr dess häldre. — Allt

""hvad jag äger tillhör med rätta den

go-""goda Agnès! jag vill blott förvalta det

"at henne, och som jag tror med

framgång; den blifvande vinsten af min

hantel hoppas jag hon tillåter mig aflägga

"som arf åt hennes lilla syster, sedan jag

""årligen lemnat ränta for det Capital af

"30,000 ß:dr, som Agnès förvärfvat."

"Nej! min goda Far, icke så; efter

"Ni säger jag förvärfvat det, så tillåt mig

"då äfven att få hafva en önskan huru

"det skall användas. Lina hade i mitt

"ställe och vid mina år uppfört sig lika

"som jag; hon bör ej plikta för, att

slum-"pen gynnade mig mera än henne. Så

"länge himlen unnar oss den sällheten alt

"behålla vår goda far, är alltsammans

"hans, och sedan delas det lika emellan

"oss båda. Imellertid önskar jag,"

tillade hon stammande, "att ej äga någon

an-"nan boning än min fars hus, och jag

"hoppas alt Alfred ej nekar mig delta."125

Hon höjde nu en bedjande blick på den

vackra Fästmannen, sora skyndade att ge

henne den försäkran hön önskade.

Excellensen blef bjuden att bevista

brölloppet om Cn månad, lofvade att

dervid föreställa Brudgummens far, och

skilj-des med verklig saknad ifrån denna

säll-hetens boning. Sedan han var borta,

ut-gjöt sig glädjen med mera frihet. Agnès

måste berätta alla de små detaljer, som.

Excellensen förbigått, och afbröt sig blott

då och då, för att som värdinna ge en

och annan befallning om aftonmåltiden.

En butelj Renskt vin, (gubbens mest

älskade dryck), stod framför hans plats vid

bordet; man drack deruti hans goda

Dotters skål, man jollrade, skämtade och

viste ej af hvad aftonen led, förrän

brandvakten med gäll röst ropade: Klockan

ar Elfva slagen &"&. Nu fatlade

Alfred sin hatt, tog afsked och omfamnade

för första gången sin förtjusande fästmö,

sedan ban kommit öfverens at åtfölja dem

följande dagen i Kyrkan, dit Nordeman

ville gå att hembära försynen sin

tacksägelse för den oförmodade sällheten.Alfred skref med följande posten

till sin Mor, berättade i korthet det

föregående, och begärte hennes samtycke,

hvilket ban genast erhöll, samt lirade

snart sittbröllopp med den sköna Agnes.

Hans vän Leonard hade vid detta

glada tillfälle skrifvit en ganska nätt och

rolig brölloppsskrift, hvilken, inlagd i ett

émailleradt guldäpple, tillstäldes den

sköna Bruden vid desserten.

-v.

Grefve Ridderstjerna med sin

unga Fru reste snart derefter till

Hedvigsholm, för att bi vista Henriettes

förening med Baron Lager stolpe, hvarvid

den gamle Baron Björn hufvud ägde

nog själsstyrka att föreställa Brudens Far»

En afton, då man i denna lilla förtroliga

krets talade om de unga parens första

bekantskap, och hvar och en dervid

påminte sig de glada tillfälligheter, som

sammanfört dem, önskade gamla Grefvinnan

att höra Alfreds Römance. Sedan ban

sjungit den, anmärkte hon att han borde

tillägga en vers angående det

Diplomatiska Äpplet, som ej var nämndt deruti.

Hänförd af glädjen och kärleken, iinpro-127

I

viserade nu den lycklige följande

couplet-ter, som, utan allt anspråk på Poetisk

förtjenst, vunno de församlade vännernas

bifall:

Det första Äpplet orsak var,

Att jag fick se min Älskarinna;

Det andra Äpplet innebar

Den önskan som jag sökte vinna.

Det tredje var en hemlighet,

En sndekfull Diplomatisk fälla,

Men blef i dygdens hand en källa

Till hela min lycksalighet.

i

Om förr jng sjöng till Äpplets pris,

Jag nu bör göra det långt mera,

Se"n det förmått på sällsamt vis

Att ödets nyck så väl reglera. .

Af Trenne Äpplen, som ni ser,

Min lycka är fullkomnad vorden:

Ja! lefve Äpplets fröjd allt mer!

Det är den första frugt på jorden!

Henriette och Agnès blefvo ifrån

första stunden de ömmaste Vänner, och128

den gamla Grefvinnan fann sin Sonhustru

ännu mera älskvärd och intagande, än

man beskrifvit henne. De tre lyckliga t"a~

miljerne, som nu mera utgjorde nästan

en enda, voro beständigt tillsammans, än

på Hedvigsholm och än uti Stockholm.

Lugnet och glädjen följde dem öfver allt.Tryckfel;

Sid. t rad io stär Kriki Academien läs; Krigs Academien

— 10 — 13 — hvitheten — hvithet

— It — 7 — satt — satte

---19 — Aria — Arian

— JZ — 22 — fenstret. — fenstret?

— :6 — $ —"Sade"Ja!Lèonard — "Ja! Leonard

— 19 — lf — Calberg — Carlberg

— 4f — i 6 — Hinriette — Henriette

— 47 — 26 — erbjudes — erbjödos

— 4S — 7 — den — er.

— 53 — 4 — han — ho a

— J7 — I 1— den ■— sin

— 58 — $ litit — litet

— $9 — 21 — liimlig — hemlig

— 67 — 23 — Catabaliken — Calabaliketi

— 69 — 2 — stod •— stå

— 70 — 22 — stället — stallet

— Ti — 91 — dan 1— d en

--23—Dottrens lycka, och &c — Dottrens lycka,

hade öfvertalt

henne att samtycka,

och &c.

— 3"2 — 8 — vaksamma — verksamma

— 88 — 24 — papuetet — paquetet

■— 89 — 26 — redicyl — ridicyl

— 113— 4 — Hvad som hans — Hvad bins

— li^— 3 — denna — den

— ti2 — 21 — följde — följdes

— 127— 10 •— smekfull — svekfull

— — — 19 — fröjd — frXjdExemplaret kostar 28 sk" B;co Kiift.