Afgrundsdjuret

AFGRUNDSDJURET

(THE ABYSMAL BRUTE)

AF

JACK LONDON

ÖFVERSÄTTNING AF

ERNST LUNDQUIST

STOCKHOLM • BOHLIN & C:o.

STOCKHOLM

ERNST WESTERBERGS BOKTRYCKERI - A.-B.

1917

I.

Sam Stubener gick vårdslöst och hastigt

igenom sin post. Som impresario för

prisboxare var han van vid alla slags

konstiga bref. Hvarenda projektmakare,

vadhållare, vadhållares vän eller reformator

tycktes ha idéer att meddela honom. Från

hemska hotelser mot hans lif till mildare

hotelser, som t. ex. att vilja pracka på

honom kaninfotfetischer eller lyckobringande

hästskor, från anbud att köpa värdelöst skräp

till kvartmillionsofferter från ovederhäftiga

anonymer, kände han till sin posts hela

ramsa af öfverraskningar. Sedan han en

gång erhållit en rakstrigel gjord af en

lynchad negers hud och ett utmärgladt och

soltorkadt finger skuret af en hvit mans lik

funnet i Döda dalen, var han öfvertygad om,

att postbäraren aldrig mera skulle lämna

honom något, som kunde slå honom med

häpnad. Men i dag öppnade han ett bref,

som han läste två gånger, stoppade i fickan

och tog upp igen för att läsa tredje gången.

Det var afstämpladt på något okändt

postkontor i grefskapet Siskiyou och lydde

sålunda:

»Käre Sam!

Ni känner mig inte annat än par

renommé. Ni kom efter min tid, och jag har

länge varit ur spelet Men ni kan lita på,

att jag inte har sofvit. Jag har följt med

hela spelet, och jag har följt er från den

tiden, då Kol Aufman slog er ur brädet,

till er sista stukning af Nat Belson, och jag

vet, att ni är det styfvaste som finns i

impresariefacket.

Jag har ett förslag att göra er. Jag har

den mest storartade nybörjare, som

någonsin har funnits. Det är inte bluff. Det är

solid vara. Hvad skulle ni säga om en

baddare på tvåhundratjugu skålpunds vikt,

tjugutvå år gammal och som kan utdela en

stöt dubbelt hårdare än mina allra bästa?

Det är min pojke, Pat Glendon junior, under

det namnet kommer han att uppträda. Jag

har planerat alltsammans. Det bästa ni nu

kan göra är att ta första tåg och komma hit.

Jag har uppfostrat honom och tränat

honom. Allt hvad jag någonsin har haft i

mitt hufvud har jag präntat in i hans. Ni

kanske inte tror mig, men han kan ännu

mera. Han är född till boxare. Han är

ett underverk i fråga om tid och afstånd.

Han vet allt precis på sekunden och

tummen, och han behöfver inte alls tänka på

det. Hans sextumsstöt är ett säkrare

sofmedel än de flesta boxpampars styfvaste

swingslag.

Det talas så mycket om den hvita rasens

hopp. Det är han. Kom och se på honom.

Då ni tränade Jeffries, var ni galen i att

jaga. Kom hit, så skall jag bjuda er på

så extra prima jakt och fiske, att allt annat

i den vägen inte blir värdt en pris snus.

Jag skall låta Pat junior följa med er. Jag

orkar inte. Det är därför jag skickar efter

er. Jag ämnade bli hans impresario själf.

Men det går inte. Jag är innesittare och

kan bli utburen när som helst. Så att ge

er af, ni. Jag vill att ni skall ta hand om

honom. Det blir en förmögenhet för er

båda två, men jag vill sätta upp kontraktet.

Högaktningsfullt

Pat Glendon.»

Stubener fick myror i hufvudet. Vid första

påseendet såg det ut som ett skämt — boxare

voro kända som skämtare —, och han

försökte spåra Corbetts lilla fina hand eller

Fitzsimmons stora välvilliga labb i det kludd

han hade framför sig. Men om det var äkta,

så visste han, att det verkligen var värdt

att tänka på. Pat Glendon var före hans

tid, fastän han som liten pys hade sett

honom boxas på beneficeföreställningen för

Jack Dempsey. Redan då kallades han

»gubben» Pat och hade i åratal varit borta

från ringen. Han hade före Sullivan

arbetat efter de gamla Londonboxreglerna,

men hans sista afmattade matcher hade förts

upp under rubriken Markis-Queensbury-reglerna.

Hvilken ringhabitué kände ej till Pat

Glendon? Fastän endast få nu lefvande

hade sett honom på hans glanstid och det

just inte var många flera, som hade sett

honom alls. Men han hade gjort sig ett

namn i boxningens historia, och intet

sportlexikon var fullständigt utan det. Hans

rykte var märkligt på sitt sätt. Ingen var

mera hedrad, men ändå hade han aldrig

hedrats med championskap. Han hade haft

otur och gått under namnet boxaren med otur.

Fyra gånger hade han varit nära att bli

tungviktschampion, och alla gångerna hade

han varit värd att bli det. Som den där

gången ombord på träningsbåten i San

Francisco-bukten, då han bröt sin egen

underarm just som han hade championskapet

som i en liten ask, eller på ön i Themsen,

då han pulsade omkring i sex tums stigande

tidevatten och bröt ett ben i samma

stadium af en match, som han höll på att

vinna; i Texas hade det också varit en

oförgätlig dag, då polisen grep in just som

han med ali säkerhet hade fått sin

motståndare färdig att ge sig. Och till sist

var det matchen i Arbetarinstitutets paviljong

i San Francisco, då han från början

hemligt motarbetades af en förstklassig skojare

till skiljedomare mutad af ett litet syndikat

vadhållare. Pat Glendon hade ej haft några

missöden i den matchen, men då han slagit

ut sin motståndare med en rak stöt mot

käken och ett vänsterslag i maggropen,

diskvalifierade domaren honom helt sonika för

otillåtna slag. Hvarenda ögonvittne och

sportexpert, ja hela sportvärlden visste, att han

inte hade gjort något otillåtet. Men som

alla boxare hade Pat Glendon förbundit sig

att underkasta sig skiljedomarens utlåtande.

Pat underkastade sig och sade bara, att det

var i stil med hans vanliga otur.

Det var Pat Glendon. Hvad som vållade

Stubener hufvudbry var huruvida Pat hade

skrifvit brefvet eller icke. Han tog det med

sig nedåt staden. Hvad hade det blifvit af

Pat Glendon? Den frågan gjorde han alla

sportmänniskor han mötte. Ingen tycktes

veta det. Några trodde, att han måste vara

död, men ingen visste det bestämdt.

Redaktören för sportafdelningen i en

morgontidning slog upp i en matrikel och kunde

upplysa, att han inte var antecknad som död.

Det var Tim Donovan, som gaf honom en

ledtråd.

»Han är alldeles säkert inte död», sade

Donovan. »Hur skulle det kunna vara

möjligt? En karl af hans kaliber, som aldrig

söp eller for illa med sig? Han förtjänade

pengar, och hvad mer är, han sparade dem

och placerade dem fördelaktigt. Hade han

inte tre boxsalonger en tid? Och

förtjänade han inte massor af pengar, då han

sålde dem? När jag nu tänker närmare

på saken, så var det sista gången jag såg

honom — då han sålde dem. Det är tjugu

år sedan eller mer. Hans hustru hade nyss

dött. Jag mötte honom på väg till färjan.

"Hvart skall ni ta vägen?" sa" jag. "Till

skogs", sa" han. "Jag har slutat. Adjö, Tim,

min gosse". Och jag har aldrig sett honom

sedan den dagen. Naturligtvis är han inte

död.»

»När hans hustru dog, säger ni — hade

han några barn?» frågade Stubener.

»Ja, en liten parvel. Han bar honom

just på armen den dagen.»

»Var det en pojke?»

»Hur skall jag kunna veta det?»

Då var det som Sam Stubener fattade

sitt beslut, och samma kväll satt han i en

Pullmannvagn på väg till norra Californiens

vildmarker.

*

II.

Stubener steg af tåget vid Deer Lick

tidigt på morgonen, och han fick gå

och drifva en timme, innan det enda

kaféet öppnade sina dörrar. Nej, kaféägaren

visste ingenting om Pat Glendon, hade aldrig

hört talas om honom, och om han fanns i

denna del af landet, måste han bo

någonstädes i en afkrok. Inte heller hade den

ende gästen någonsin hört talas om Pat

Glendon. På hotellet rådde samma

okunnighet, och inte förr än handelsmannen och

postmästaren öppnade kom Stubener på

spåret. Ja, Pat Glendon bodde långt bort från

all ära och redlighet. Man tar diligensen

till Alpine, som var ett timmerläger fyrtio

mil därifrån. Från Alpine färdas man på

hästryggen uppför Antilopdalen öfver bergen

ner till Bear Creek. Pat Glendon bodde

någonstädes ett stycke längre bort Det

visste nog folket i Alpine. Ja, det fanns

en ung Pat Handelsmannen hade sett

honom. Han hade varit i Deer Lick för två

år sedan. Gubben Pat hade inte synts till

på fem år. Han köpte sina varor i stora

partier och betalade alltid med en check,

och han var en hvithårig och konstig gubbe.

Det var allt hvad handelsmannen visste,

men folket i Alpine kunde nog ge honom

närmare besked.

Det artade sig bra för Stubener. Det

fanns otvifvelaktigt både en Pat Glendon

junior och en dito senior, som bodde där

borta. Den natten tillbragte impresarion i

Alpines timmerläger, och tidigt följande

morgon red han på en indianpony uppför

Antilopdalen. Han red öfver bergen och

utför Bear Creek. Han red hela dagen

genom det vildaste, oländigaste landskap

han någonsin hade sett, och i solnedgången

vek han af in i Pintodalen på en så brant

och smal väg, att han mer än en gång

föredrog att sitta af och gå till fots.

Klockan var elfva, då han steg af hästen

utanför ett blockhus och hälsades af två

stora hjorthundars skall. Sedan öppnade

Pat Glendon dörren, föll honom om halsen

och drog in honom.

»Jag visste att ni skulle komma, Sam,

min gosse», sade Pat, medan han linkade

omkring, gjorde upp eld, kokade kaffe och

stekte en väldig björnbiff. »Pojken är inte

hemma i kväll. Vi höllo på att få ondt om

sofvel, och så gick han ut i solnedgången

för att spåra upp en hjort. Men jag säger

ingenting. Vänta tills ni får se honom.

Han är nog hemma i morgon bittida och

då kan ni probera honom. Där ä" hans

boxhandskar. Men vänta tills ni får se

honom.»

»Hvad mig beträffar, så är jag slut. Åttiett

i januari och det är vackert så för en

f. d. boxare. Men jag har aldrig vanskött

mig, Sam, eller hållit nattvak eller lefvat

rackare. Jag hade en förbannadt bra kropp

och den skötte jag så godt jag kunde, det

syns nog, om ni ser på mig. Och jag har

lärt pojken det samma. Hvad säger ni om

en ung man på tjugutvå år, som aldrig i

sitt lif har druckit ett glas starkt eller

smakat tobak? Sådan är han. Han är en

jätte och har fört ett naturligt lif i alla sina

dar. Vänta tills han tar er med sig ut på

hjortjakt. Ni kommer att bli alldeles

utpankad af att följa efter honom, och då bär

han ändå hela skjutattiraljen och en stor

hjorttjur till på köpet Han är friluftsmänniska,

och aldrig hvarken sommar eller

vinter har han sofvit under tak. Bar

himmel, det är för honom, så har jag lärt

honom. Det enda jag är orolig för är hur

det skall bekomma honom att sofva

inomhus och hur han skall stå ut med

tobaksröken i boxringen. Den är ohygglig, den

där röken, då han boxas riktigt på skarpen

och kippar efter luft Men nu kan det

vara nog om det här, Sam, min gosse. Ni

är trött och borde ha sofvit för längesedan.

Vänta tills ni får se honom, det är nog

af det. Vänta tills ni får se honom.»

Men gubben Pat led af ålderdomens

pratsjuka, och det dröjde länge innan han lät

Stubener få en blund i sina ögon.

»Han kan springa i kapp med en hjort

på sina egna ben, den där pojken», utbrast

han åter. »Jägarlifvet är den allra finaste

träningen för lungorna. Annars vet han

just inte mycket, fast han har läst några

böcker då och då och poesi och tocke där.

Han är bara en äkta oförfalskad

naturmänniska, som ni nog skall märka, så snart

ni får se honom. Han har det gamla

irländska gryet Ibland går han omkring

och ser drömmande ut, så att jag

misstänker starkt, att han tror på älfvor och

så"nt. Han är en naturälskare, om någon

är det, och han är rädd för städer. Han

har läst om dem, men den största han

nånsin har varit i är Deer Lick. Han tyckte

illa om folkträngseln, och han tyckte

människorna kunde behöfva en utgallring. Det

var för två år sedan — första och sista

gången han har sett ett lokomotiv och ett

tåg.

»Ibland tänker jag det kanske är orätt

af mig att låta honom växa upp så här till

naturmänniska. Men det har gifvit honom

goda lungor och uthållighet och styrka som

en vildoxe. Ingen, som har växt upp i staden,

kan mäta sig med honom. Jag kan ju gå

in på, att Jeffries på sin bästa tid kunde

ha generat pojken litet, men bara litet.

Pojken skulle ha knäckt honom som ett

halmstrå. Och ändå ser han inte så ut.

Det är det allra märkvärdigaste. Han är

bara en välväxt yngling, men det är

kvalitén i hans muskler som är olika. Men

vänta tills ni får se honom, jag säger

bara det.

»Pojken är så underligt förtjust i poesi

och små ängar, en liten fura med månen

bakom, blåsiga solnedgångar eller

morgonsolen från toppen af ett högt berg. Och

han längtar efter att få se taflor och

teckningar, och han är galen i att deklamera om

"Lucifer eller nattens ande" ur de där

versböckerna, som han fick af den rödhåriga

skollärarinnan. Men det är bara för att

han är så ung. Han kommer att ägna sig

med lif och själ åt boxningen, bara vi få

honom till att börja, och vara på sin vakt

mot obehag, då han måste bo i en stad.

»Det är en god sak: han är skygg för

fruntimmer. De komma inte att oroa

honom än på många år. Han kan rakt inte

förstå sig på de där varelserna, och

förbannadt få af dem har han sett för resten.

Det var skollärarinnan där borta i Samson"s

Flat, som satte de där poesigrillerna i

hufvudet på honom. Hon var alldeles galen

i pojken, fast det hade han inte en aning

om. Det var en hetlefrad flicka — inte

härifrån bergstrakten, utan nedifrån

slättlandet — och till sist blef hon alldeles från

vettet, och det var skamlöst så hon hängde

efter honom. Och hvad tror ni pojken

gjorde, då han äntligen begrep? Han blef

rädd som en hare. Han tog filtar och

ammunition med sig och gaf sig af in i

storskogarna. Jag såg inte en skymt af

honom på en månad, och sedan smög han

sig in, se"n det var mörkt, och var borta

igen på morgonen. Och han ville inte så

mycket som se åt hennes bref. "Bränn upp

dem", sa" han. Och jag brände upp dem.

Två gånger kom hon ridande hit på en

indianpony hela vägen från Samson"s Flat,

och jag tyckte det var synd om flickstackaren.

Hon rentaf trånade efter pojken, och det

syntes också i hennes ansikte. Men efter

tre månader slutade hon i skolan och reste

tillbaka till sin egen hemtrakt, och sedan

kom pojken hem för att lefva här i

blockhuset igen.

»Kvinnor ha varit mången duktig boxares

fördärf, men det ska de inte bli för honom.

Han rodnar som en flicka, om något

kjoltyg tittar på honom en gång till eller tittar

för länge första gången. Och alla titta de

på honom. Men då han boxas, då han boxas!

Herre Gud, det är den gamla irländska vilda

glöden, som flammar i honom och sätter

fart i hans näfvar. Inte för att han går

för långt. Det skall ni inte tro. På min

bästa tid var jag aldrig så kallblodig som

han. Jag misstänker, att det var min

hetsighet, som vållade mina missöden. Men

han är ett isberg. Han är het och kall på

samma gång, en elektrisk tråd omspunnen

med is.»

Stubener höll på att lura till, då den

gamle mannens mummel väckte honom.

Han hörde sömnigt på.

»Jag har sannerligen gjort en man af

honom! Jag har gjort honom till en man

med två duktiga näfvar och raka ben och

ögon, som se skarpt rätt fram. Och jag

har spelet på mina fem fingrar och har

följt med tiden och de moderna

förändringarna. Dykning? Han känner till alla stilar

och kraftsparande metoder. Han flyttar sig

aldrig två tum, då det räcker med

halfannan. Och när han vill, kan han ta språng

som en känguruhanne. Kamp på nära håll?

Vänta tills ni får se. Bättre än hans kamp

på längre håll, och han skulle alldeles säkert

ha kunnat boxas med Peter Jackson och

besegrat Corbett på hans bästa tid. Jag har

lärt honom allting, säger jag, ända till det

sista tricket, och han har därtill lärt sig

åtskilligt själf. Han är ett riktigt boxargeni.

Och han har haft en hel hop unga

bergsbor att öfva sig på. Jag har lärt honom

finesserna, och de ha öfvat upp hans styrka.

De ä" inte blyga eller petiga. Bölande

tjurar och stora gråbjörnar, det är just hvad

de ä", då det gäller att clincha eller ta sats

och utdela swingslag. Och han leker med

dem. Hör ni hvad jag säger? Han leker

med dem, som ni eller jag skulle leka med

små hundvalpar.»

Stubener vaknade ännu en gång och hörde

gubben mullra:

»Det är just det lustiga i saken, att han

inte tar boxningen på allvar. Den faller

sig så lätt för honom, att han tar den som

en lek. Men vänta tills han råkar ut för

en som är rask i vändningarna. Jag säger

bara det, vänta. Då skall ni få se, hur han

låter sin sparade kraft svälla ut och hur

han klår upp sin motståndare efter alla

vetenskapens regler, och aldrig skall ni ha

sett något så vackert.»

I den gråkalla dagningen öfver bergen

väcktes Stubener af gubben Pat.

»Nu kommer han där ute på vägen»,

hviskade han hest. »Ut med er och ta er

första titt på den störste boxare ringen

någonsin har skådat eller kommer att skåda

på tusen år.»

Impresarion tittade ut genom den öppna

dörren, gned sömnen ur sina tunga ögon

och såg en ung jätte träda in på

gårdsplanen. I ena handen höll han en bössa,

öfver axlarna bar han en tung hjort, men

den bördan tycktes ej bekomma honom det

ringaste. Han var tarfligt klädd i blå

ytterbyxor och ylleskjorta, öppen i halsen. Rock

hade han ingen och på fötterna hade han

mockasiner i stället för vanliga skodon.

Stubener lade märke till, att han gick lätt

och smidigt som en katt trots sina tvåhundra

tjugu skålpunds vikt oberäknadt hvad

hjorten vägde. Impresarion kände sig

imponerad redan vid första ögonkastet. Den unge

mannen såg visserligen fruktansvärd ut, men

Stubener fäste sig mest vid det egendomliga

och ovanliga i hans utseende. Han var en ny

typ, någonting helt olikt de vanliga boxarna.

Han verkade som en vildmarkens son, mera

en nattlig kringströfvande uppenbarelse från

någon gammal fésaga eller folksägen än en

ung man från tjugonde århundradet.

Något som Stubener genast upptäckte var

att unge Pat inte var mycket talför. Efter

faderns presentation tryckte han främlingens

hand, men sade ingenting och grep sig tyst

an med att göra upp eld och laga till

frukosten. På faderns direkta frågor svarade

han enstafvigt, till exempel då han

tillfrågades hvar han hade drifvit upp hjorten.

»South Fork», var allt hvad han sade.

»Elfva mil öfver bergen», förklarade

gubben stolt för Stubener, »och en väg så man

kan tappa andan.»

Frukosten bestod af svart kaffe,

surdegsbröd och en ofantlig kvantitet björnkött

rostadt på glöden. Däraf åt den unge

mannen glupskt, och Stubener gissade, att bägge

Glendons voro vana vid nästan uteslutande

köttdiet. Gamle Pat skötte samtalet ensam,

men det var inte förr än måltiden var slut

som han gaf sig in på det ämne, som låg

honom om hjärtat.

»Pat, min gosse», började han, »du vet

ju hvem den här herrn är?»

Unge Pat nickade och kastade en hastig,

sammanfattande blick på impresarion.

»Nå, han vill ta dig med sig ner till San

Francisco.»

»Jag vill hellre stanna här, far», blef

svaret.

Stubener kände sig litet besviken. När

allt kom omkring, hade han farit åstad i

ogjordt väder. Detta var ingen boxare, som

ifrigt längtade efter att få gripa sig an.

Hans väldiga korpus hade ingenting att

betyda. Det var ingenting nytt. Det var de

stora karlarna, som vanligen blefvo för feta.

Men gubben Pats keltiska vrede

flammade upp, och hans röst fick en barskt

befallande ton.

»Du ger dig i väg ner till städerna och

boxas, pojke. Det är det jag har tränat dig

till, och det kommer du att göra.»

»All right», blef det oväntade svaret, som

kom liknöjdt mullrande ur det breda bröstet.

»Och boxas af bara fan», tillade gubben.

Stubener kände sig åter besviken öfver

frånvaron af eld och glöd i den unge

mannens ögon, då han svarade:

»All right. När ska vi ge oss af?»

»Å, Sam här vill jaga och fiska litet

först och äfven pröfva dig litet med

boxhandskarna.» Han såg på Sam, som nickade.

»Du kan gärna ta af dig och visa honom

hvad du går för.»

En timme därefter hade Sam Stubener

fått sina ögon öppnade. Själf f. d. boxare,

af tungviktsklass till på köpet, var han

ännu styfvare som bedömare af boxare,

och aldrig hade han sett en så förstklassig

kropp.

»Se så mjuk han är», kuttrade gamle

Pat. »Det här är äkta vara. Se på

axellinjen och sådana lungor han har. Rena

fullkomligheten alltsammans, ända till sista

bloddroppen och sista unset kött. Ni ser

framför er en man, Sam, hvars like ingen

någonsin skådat. Inte en muskel hos

honom är ofri. Han är ingen viktlyftare eller

cirkusatlet. Se hur mjukt och lättjefullt

hans muskelormar slingra sig. Vänta tills

ni får se dem ljunga fram som en

skallerorm, då han hugger. I denna stund är han

i stånd att boxas fyrtio omgångar eller hundra.

Börja nu! Tid!»

De grepo sig an med treminutersronder

med en minuts rast, och Sam Stubener

upptäckte genast, att han misstagit sig. Här

fanns ingen öfverflödig fetma, ingen

dåsighet, endast en lugn och godmodig lek med

boxhandskar och trick, med en barsk skärpa

och hårdhet i slagen, som endast brukar

förekomma hos en tränad boxare, som är född

till det yrket.

»Seså, sakta, sakta», varnade gubben Pat.

»Sam är inte som han var förr.»

Detta eggade Sam, som meningen var,

och han gjorde sitt mest berömda trick och

sin favoritstöt — ett skenslag med clinch

och en rak stöt mot maggropen. Men hur

fort det gjordes, såg unge Pat det, och det

träffade visserligen, men hans kropp höll

på att glida undan. Nästa gång gled han

ej undan. Då stöten började, flyttade han

sig framåt och vred höften för att ta emot

den. Det var bara en rörelse på några tum,

men den blockade slaget. Och hur mycket

han än försökte, kom Stubeners handske

sedan aldrig längre än till denna höft.

Stubener hade kämpat med storheter på

sin tid och hade redt sig mycket bra på

offentliga uppvisningar. Men här fanns

ingen möjlighet att reda sig. Unge Pat

lekte med honom och kom honom att under

clinchningen känna sig hjälplös som ett barn,

då han låste fast hans armar och blockade

med fulländadt mästerskap och knappt

tycktes lägga märke till, att han existerade. Halfva

tiden tycktes unge Pat använda till att titta

bort och ut öfver landskapet med drömmande

min. Men just här begick Stubener ännu

ett misstag. Han tog det för ett trick, som

gamle Pat lärt honom, försökte drifva in en

kortarmstöt, men hade ögonblickligen sin

arm fastlåst och fick örfilar på bägge

öronen för besväret.

»Det är instinkt», sade gubben

triumferande. »Det är inte inlärdt, må ni tro. Han

är en trollkarl. Han anar en stöt innan

han ser den, vet när och hur den appliceras,

känner till dess hastighet, räckvidd och

precision. Och det är ingenting, som jag

någonsin har lärt honom. Det är ingifvelse. Han

har det i blodet.»

En gång vid en clinchning dref

boximpresarion till unge Pats mun med sin

handske, och det låg en viss liten ilska i

hans sätt att drifva till. Ett ögonblick

därefter, vid nästa clinchning, fick Sam den

andres handske på sin egen mun. Slaget

var alls icke våldsamt, men det hårdnackadt

lugna trycket sköt hans hufvud bakåt, så

att det knakade i kotorna, och ett ögonblick

trodde han, att han brutit halsen af sig.

Han gjorde sin kropp slapp och lät armarna

hänga till tecken att matchen var öfver, kände

sig genast bättre och återtog balansen.

»Han ... han duger», flämtade han, och

hans blick förrådde den beundran han icke

hade andedräkt till att uttrycka.

Gamle Pats ögon voro klara och fuktiga

af stolthet och triumf.

»Och hvad tror ni kommer att hända, då

någon af ringens fula fiskar försöker sina

otillåtna slag mot honom?»

»Han kommer att slå ihjäl dem

naturligtvis», sade Stubener.

»Nej, därtill är han för kallblodig. Men

nog kommer han att ge dem en

minnesbeta för deras ohederlighet.»

»Låt oss sätta upp kontraktet», sade

impresarion.

»Vänta tills ni känner till hela hans

värde!» svarade gamle Pat. »Det är stränga

villkor jag ämnar föreslå. Gå ut med pojken

i bergen och jaga hjort och gör bekantskap

med hans lungor och hans ben. Sedan ska

vi skrifva så det står härliga till.»

Stubener var borta i två dagar på denna

jakt, och han inhämtade mer än gamle Pat

hade lofvat honom och kom tillbaka mycket

trött och stukad. Den unge mannens

naivitet hade förefallit den af sin erfarenhet

härdade impresarion öfverraskande, men han

hade ej visat sig lätt att lura. Hur

oskyldig han än var, oberörd af allt utom hvad

han sett och erfarit under sitt ensliga lif i

bergstrakten, hade han emellertid visat sig

äga en naturlig klokhet och klarsynthet,

som var allt utom hvardaglig. I ett

afseende var han en gåta för Sam, som ej

kunde förstå hans fruktansvärda lugn.

Ingenting retade eller oroade honom, och hans

tålamod var naivt orubbligt. Han svor

aldrig, ej ens på det mustlösa och omanliga

sätt som mammas gossar bruka.

»Jag skulle nog svära, om jag hade lust»,

förklarade han, då hans följeslagare försökte

egga honom till det. »Men jag förmodar

jag aldrig kommer att behöfva det. Då jag

gör det, skall jag nog svära.»

Gamle Pat, som aldrig lät öfvertala sig,

då han en gång beslutat sig för något, sade

farväl hemma i blockhuset.

»Det kommer inte att dröja länge, Pat,

min gosse, förr än jag får läsa om dig i

tidningarna. Jag skulle nog gärna vilja

följa med dig, men jag är rädd att min

rätta plats är här uppe mellan bergen ända

till min sista stund.»

Sedan tog den gamle mannen

impresarion afsides och for ut mot honom nästan

brutalt:

»Kom ihåg hvad jag har sagt er många

gånger. Gossen är ren och hederlig. Han

har ingen aning om sportens ruttenheter.

Allt sådant där har jag förtegat för honom,

ser ni. Han har ingen aning om hvad

fusk vill säga. Han känner bara till det

hjältemodiga och romantiska och ärofulla i

att boxas, och jag har proppat honom full

med historier om de gamla ringkämparna,

ehuru Gud skall veta att de just inte satte

honom i eld och låga. Kan ni tänka er,

jag klippte ut sportspalterna ur tidningarna

för att han inte skulle få se dem — han

trodde, att jag ville ha dem i mitt

urklippsalbum. Han har aldrig hört talas om, att

en boxare någonsin har afbrutit en match

eller gjort den om intet. Så att dra inte

in honom i något som inte är hederligt.

Låt honom slippa känna äckel. Det var

därför jag satte in den där paragrafen om

kontraktets ogiltighet. Vid första fusk är

kontraktet upphäfdt. Ingen ohederlig

delning af vadpengarna, inga hemliga

öfverenskommelser med filmherrarna om

garanteradt afstånd. Ni komma att förtjäna massor

med pengar, bägge två. Men rent spel,

annars förlorar ni. Har ni förstått?

»Och hvad du gör, så akta dig för

kvinnfolken», var gamle Pats sista förmaning, då

unge Pat redan satt på hästryggen och

pliktskyldigast drog tyglarna åt sig för att höra

på. »Kvinnorna ä’ död och helvete, kom

ihåg det. Men då du träffar på den rätta,

så håll fast vid henne. Hon är mera värd

än ära och pengar. Men öfvertyga dig om

det först, och då du är säker på henne, så

låt henne inte glida bort mellan fingrarna.

Grip tag i henne med bägge händerna och

håll henne fast. Håll fast henne, om så hela

världen ryker i spillror. Pat, min gosse, en

bra kvinna är ... en bra kvinna. Det är

mitt första och mitt sista ord.»

*

III.

Genast då de kommo till San Francisco,

började Sam Stubeners bekymmer.

Inte för att unge Pat hade svårt

lynne eller var bråkig, som hans far hade

fruktat. Tvärtom, han var exempellöst snäll

och blid. Men han hade hemlängtan till

sina älskade berg. Han var också i

hemlighet rädd för staden, ehuru han vandrade

fram på dess larmande gator orubbligt lugn

som en röd indian.

»Jag har kommit hit för att boxas», sade

han vid slutet af den första veckan. »Hvar

är Jim Hanford?»

Stubener hvisslade.

»En stor mästare som kan skulle inte se

åt er», svarade han. »Gå och skaffa er

rykte, skulle han säga.»

»Jag kan klå honom.»

»Men det vet inte allmänheten. Om ni

klådde honom skulle ni bli världsmästare,

och det har ingen boxare blifvit efter sin

första match.»

»Det kan jag.»

»Men det vet inte allmänheten, Pat. Den

skulle inte komma för att se er slåss. Och

det är folkmassorna, som ge pengarna och

de stora prisen. Det är därför Jim

Hanford inte skulle se åt er ett ögonblick. På

er skulle han inte kunna förtjäna något.

Dessutom förtjänar han nu tre tusen i

veckan på en varieté med ett kontrakt på

tjugufyra veckor. Tror ni han skulle kasta

bort det för en match med en karl, som

ingen någonsin har hört talas om? Ni måste

göra något först, sätta ett rekord. Ni måste

börja med små förstadsboxare, som ingen

känner till — sådana gyckar som Chub

Collins, Rough-House Kelly och Flygande

holländaren. Då ni har expedierat dem,

står ni bara på den första stegpinnen. Men

sedan kommer ni att gå upp som en ballong.»

»Jag skall slåss med alla de där tre i

samma ring, den ene efter de andre»,

förklarade Pat i bestämd ton. »Den saken

skall ni arrangera.»

Stubener skrattade.

»Hvad nu då? Tror ni inte jag kan

besegra dem?»

»Det vet jag att ni kan», försäkrade

Stubener. »Men det kan inte ordnas på det

sättet. Ni måste ta en i sänder. Kom för

resten ihåg, att jag förstår mig på den här

sporten, och att jag är er ledare. Det där

förslaget måste arbetas ut, och jag vet hur

det skall gå till. Om vi ha tur, kan ni

komma er upp inom ett par år och bli

champion med en hel massa pengar.»

Pat suckade vid dessa utsikter, men

klarnade sedan upp.

»Och sedan kan jag dra mig tillbaka och

vända om hem till gubben», sade han.

Stubener ämnade svara, men han teg.

Hur besynnerligt detta championämne än

var, litade han på, att då han kommit till

toppen, skulle han bli lik alla de andra,

som hade gjort det samma förut. Dessutom

voro två år en lång tid, och det var mycket

att göra under tiden.

Då Pat började drifva omkring i närheten

af sin bostad och läsa ändlösa diktsamlingar

och romaner hämtade från ett lånbibliotek,

skickade Stubener bort honom och lät

honom slå sig ned på en Contra-Costa-ranch

på andra sidan viken under Spider Walshs

vaksamma uppsikt. Då en vecka gått,

hviskade Spider, att företaget var misslyckadt.

Hans skyddsling var ute och långt bortom

berg och backar från morgon till kväll,

metade foreller i åarna, sköt vaktlar och harar

och höll jakt på den ende listige råbocken,

som var beryktad för att ha öfverlefvat ett

helt decenniums jägare. Det var Spider

som blef lat och slapp, medan hans

skyddsling höll sig i god form.

Som Stubener hade väntat, blef hans

»okände» föremål för åtlöje från

boxklubbens ledare. Voro inte skogarna fulla af

okända storheter, som alltid hade sådana

där anfall af championrabies? En

försöksmatch, låt oss säga på fyra omgångar —

ja, det kunde de gå in på. Men den stora

matchen — aldrig. Stubener hade föresatt

sig, att unge Pat inte skulle debutera på

annat än en stor föreställning, och tack vare

sitt eget ansedda namn lyckades han

slutligen drifva det igenom. Med stora

betänkligheter gick Missionsklubben in på, att

Pat Glendon skulle få göra femton

omgångar med Rough-House Kelly om ett pris

på hundra dollars. Det var brukligt, att

unga boxare antogo gamla ringhjältars namn,

så att ingen misstänkte, att han var son till

den store Pat Glendon, och det höll Stubener

tyst med. Det var en präktig reklam, som

man kunde låta explodera efteråt.

Så kom matchkvällen efter en månads

väntan. Stubener var mycket orolig. Hans

impresariorykte stod på spel, om inte hans

skyddsling gjorde lycka, och han såg till

sin förvåning, att Pat, sedan han bara

suttit i sitt hörn i fem minuter, förlorade sin

friska färg på kinderna och blef sjukligt gul.

»Krya upp er, min gosse», sade Stubener

och slog honom på axeln. »Första gången

i en ring är alltid konstig, och Kelly har

ett sätt att låta sin motståndare vänta på

honom, för att han skall få rampfeber.»

»Det är inte det», svarade Pat. »Det är

tobaksröken. Jag är inte van vid den, och

jag får nästan kväljningar af den.»

Hans impresario kände sig genast

lättare om hjärtat. En man, som blef sjuk

af sinnesrörelse, kunde, äfven om han vore

en Simson, aldrig slå sig fram vid en

prismatch. Hvad tobaksröken beträffade, skulle

pojken nog bli van vid den, det var

alltsammans.

Unge Pats inträde på estraden hade

mottagits med tystnad, men då Rough-House

Kelly klef öfver repen, hälsades han med

stormande bifall. Han gjorde skäl för

namnet. Han var en karl med vildt utseende,

svartmuskig och luden, med väldiga, knutiga

muskler, och vägde drygt två hundra

skålpund. Pat tittade nyfiket på honom och

fick en bister grimas till svar. Sedan båda

presenterats för publiken, tryckte de

hvarandras händer. Och då deras handskar

grepo om hvarandra, skar Kelly tänderna,

förvred ansiktet med ilsken min och

mumlade:

»Nå, hur står det till med nerverna?»

Han slängde brutalt ifrån sig Pats hand

och hväste: »Dig skall jag nog sluka i en

munsbit, din valp!»

Publiken skrattade åt hans beteende och gissade sig muntert till hvad Kelly hade sagt.

Då Pat kom tillbaka till sitt hörn och väntade på gonggongen, vände han sig till Stubener.

»Hvarför är han ond på mig?» frågade han.

»Det är han inte», svarade Stubener. »Det är bara hans sätt, han försöker skrämma er. Det är bara munväder.»

»Inte är det boxning», anmärkte Pat, och Stubener såg med en hastig blick, att hans ögon voro lika mildt blå som vanligt.

»Var på er vakt», varnade impresarion, då gonggongen ljöd till den första ronden och Pat reste sig. »Han kan komma öfver er som en människoätare.»

Och som en människoätare kom Kelly öfver honom, rusande tvärs öfver ringen i vildt raseri. Pat, som på sitt lugna sätt endast hade gått honom ett par steg till

mötes, beräknade den andres fart, tog ett steg

åt sidan och gaf honom med sin styft krökta

högra arm ett hookslag mot käken. Sedan

stod han och såg på med liflig nyfikenhet.

Matchen var slut. Kelly hade störtat

omkull som en oxe för slaktyxan, och där låg

han utan att röra sig, medan domaren böjde

sig öfver honom och ropade ut de tio

sekunderna i hans öra, som ingenting hörde. Då

Kellys sekonder kommo för att lyfta upp

honom, hann Pat före dem. Han tog den

väldiga, orörliga kroppen i sina armar, bar

honom till hans hörn och lade ned honom

på stolen och i hans sekonders armar.

En half minut därefter lyfte Kelly upp

hufvudet och öppnade ögonen. Han såg

sig slött omkring och tittade sedan på en

af sina sekonder.

»Hvad har händt?» frågade han hest.

»Rasade taket ner öfver mig?»

*

IV.

Som ett resultat af kampen med Kelly

— ehuru allmänna åsikten var, att

han hade vunnit genom en slump —

fick Pat mäta sig med Rufe Mason. Detta

tilldrog sig tre veckor därefter, och

Sierra-Club-publiken i Dreamland-ringen såg knappt

hur det gick till. Rufe Mason var en

tungviktsboxare med lokalt rykte för sina sluga

beräkningar. Då gonggongen ljöd till den

första ronden, möttes båda boxarna midt på

estraden. Ingendera rusade. Eller delade

ut ett slag. De trefvade rundt hvarandra

med böjda armar och handskarna så nära

tillsammans, att de nästan vidrörde

hvarandra. Detta räckte kanske i fem sekunder.

Sedan hände det och det så raskt, att inte

en på hundra af publiken såg det. Rufe

Mason gjorde en låtsad stöt med sin högra

hand. Det var tydligen icke ett riktigt

skenslag, utan en trefvare, endast ett

försöksvis hotande eventuellt slag. Det var i

det ögonblicket som Pat dref till. De voro

så nära hvarandra, att slaget utdelades på

knappt åtta tums afstånd. Det var en

kort-arms-vänsterstöt, och den utfördes med ett

utfall med vänstra underarmen och en knyck

med axeln. Den träffade precis på käkens

point, och den förvånade publiken såg Rufe

Masons ben vika sig under honom, då han

sjönk till golfvet. Men domaren hade sett

det, och han grep sig genast an med att

räkna ut honom. Pat bar återigen sin

motståndare till hans hörn, och det dröjde tio

minuter, innan Rufe Mason, stödd på sina

sekonder, med skälfvande knän och rullande,

glasartade ögon kunde gå nedåt stora

gången genom den häpna och misstrogna

publiken på väg till sitt afklädningsrum.

»Det är inte underligt, att Rough-House

Kelly trodde taket hade ramlat öfver honom»,

sade han till en reporter.

Sedan Chub Collins blifvit utslagen i den

tolfte sekunden af en femtonrondmatchs första

rond, ansåg Stubener sig tvungen att tala

med Pat.

»Vet ni hvad de kalla er nu?» frågade

han.

Pat skakade på hufvudet.

»Ett-slags-Glendon.»

Pat smålog förbindligt. Han brydde sig

mycket litet om hvad de kallade honom.

Han hade ett visst arbete sig förelagdt, som

han måste utföra, innan han fick komma

tillbaka till sina berg, och han utförde det

helt flegmatiskt, det var allt.

»Det duger inte», fortfor hans manager

med en olycksbådande skakning på hufvudet.

»Ni kan inte gå på med att slå ut edra

motståndare så där hastigt. Ni måste ge

dem mera tid.»

»Jag är ju här för att boxas, eller hur?»

frågade Pat förvånad.

Stubener skakade åter på hufvudet.

»Så här förhåller det sig, Pat. Ni måste

vara storslagen och ädelmodig i en

boxning. Tyga inte så illa till alla de andra

boxarna. Och det är inte honnett mot

publiken. Den vill ha valuta för sina pengar.

För resten vill ingen slåss med er. De bli

bortskrämda, allesammans. Och man kan

inte dra folk med tio-sekunds-matcher. Döm

själf. Skulle ni vilja betala en dollar eller

fem för att åse en tio-sekunds-match?»

Pat var öfvertygad, och han lofvade att

ge den blifvande publiken erforderlig valuta

för pengarna, men han förklarade, att han

för sin del föredrog att gå ut och fiska

framför att se hundra omgångar boxning.

Faktiskt hade Pat emellertid ej kommit

ur fläcken med sitt arbete. De

sportintresserade skrattade, då hans namn nämndes. Det

påminde om komiska matcher och

Rough-House Kellys yttrande om taket. Ingen kände

till om Pat kunde boxas. De hade aldrig

sett honom göra det. Hvar hade han sina

starka lungor, sin muskelkraft, sin

skicklighet att hålla gamla vana boxare stången

under långa, pröfvande matcher? Han hade

ej visat något annat än att han gjort lyckade

stötar och hade en nedslående benägenhet

för att begagna sig af en gynnsam slump.

Sin fjärde match skulle han nu utkämpa

med Pete Sosso, en portugisisk fäktare från

slaktarestaden, endast känd för de

öfverraskande tricks han använde på estraden.

Pat tränade sig icke till den matchen. I

stället gjorde han en sorglig blixtresa till

bergstrakten för att begrafva sin far. Gamle

Pat hade mycket väl vetat, hur det stod till

med hans hjärta, och det hade stannat

alldeles plötsligt.

Unge Pat kom tillbaka till San Francisco

så i sista stunden, att han direkt bytte ut

reskostymen mot boxdräkten, och ändå hade

publiken fått vänta i tio minuter.

»Kom ihåg att ge honom tid på sig»,

varnade Stubener, då han klef öfver repen.

»Boxas med honom, men gör det

ordentligt. Låt honom gå tio eller tolf omgångar

och gör sedan slag i saken.»

Pat lydde föreskrifterna, och fastän det

skulle ha varit ganska lätt att slå ut Sosso,

var han så full af knep, att han hade fullt

göra med att sköta matchen utan att slå

ut honom. Det var en riktig uppvisning,

och publiken var förtjust. Sossos

hvirfvelvindsangrepp, vilda skenslag, reträtten och

rusningen gjorde, att Pat måste uppbjuda

hela sin konst för att skydda sig, och ändå

kom han ej undan alldeles helskinnad.

Stubener berömde honom under

minutrasterna, och allt skulle ha varit bra, om

inte Sosso under den fjärde ronden hade

användt ett af sina mest effektfulla trick.

I en clinchning hade Pat gifvit Sosso en

hookstöt på käken, då den senare till hans

öfverraskning sänkte armarna och vacklade

baklänges med rullande ögon och sviktande

knän i starkt omtöcknadt tillstånd. Pat kunde

ej förstå det. Det hade ej varit någon

ovanligt kraftig stöt, och ändå var hans

motståndare alldeles färdig att ramla omkull

på mattan. Pat lät sina egna armar sjunka

och stod där och iakttog förvånad sin

raglande fiende. Sosso vacklade ett stycke till,

nära att falla, rätade upp sig litet och

stapplade snedt och blindt framåt igen.

För första och sista gången under sin

boxarebana lät Pat ertappa sig med att inte

stå i grundställning. Han tog nu ett steg

åt sidan för att låta den raglande mannen

komma förbi. Alltjämt raglande gjorde han

plötsligt en högerstöt. Pat fick den på käken

med en kraft, så att hans tänder voro nära

att lossna. Publiken uppgaf ett skrän af

förtjusning. Men det hörde icke Pat. Han

såg endast Sosso framför sig, grinande,

trotsig och inte det minsta omtöcknad. Slaget

hade gjort ondt, men Pat var långt mera

förargad öfver knepet. Hela hans fars

ursinne sjöd upp inom honom. Han skakade

på hufvudet liksom för att rista af sig

slaget och intog gardställning inför

motståndaren. I nästa sekund var allt afgjordt.

Efter ett skenslag, som kom hans

motståndare att glida undan, riktade Pat en

vänsterstöt mot maggropen nästan i samma

ögonblick som han med den högra träffade hans

käk. Ett sista slag fick Sosso på munnen,

innan hans fallande kropp vidrörde golfvet.

Klubbens läkare arbetade i en halftimme

för att få lif i honom. Sedan sydde de ihop

hans mun med elfva styng och skickade i

väg honom i en ambulansvagn.

»Jag är så ledsen», sade Pat till sin

impresario, »jag är rädd, att jag blef arg. Det

där skall jag aldrig göra om under en match.

Far varnade mig alltid för det. Han sade,

att han hade förlorat mer än en batalj på

det sättet Jag visste inte, att jag kunde

förlora själfbehärskningen så där, men nu,

då jag vet det, skall jag hålla mig i styr.»

Och Stubener trodde honom. Han hade

kommit till det stadiet, att han kunde tro

sin unge skyddsling om hvad som helst.

»Ni behöfver inte bli arg», sade han,

»ni är så fullkomligt herre öfver er

motståndare under alla förhållanden.»

»Hvarje tum, hvarje sekund af matchen»,

instämde Pat

»Och ni kan slå ut dem i hvilket

ögonblick som helst.»

»Visst kan jag det. Jag vill inte skryta.

Men jag tror, att jag har de erforderliga

egenskaperna. Mina ögon visa mig det

tillfälle, som min förmåga vet att begagna sig

af, och tid och afstånd äro andra naturen

hos mig. Far kallade det begåfning, men

då trodde jag att han smickrade mig. Nu,

då jag har tagit ett nappatag med de här

karlarna, tror jag att han hade rätt. Han

sade, att förstånd och muskler samverkade

hos mig.»

»Hvarje tum, hvarje sekund af matchen»,

upprepade Stubener eftertänksamt.

Pat nickade, och Stubener, som nu trodde

oinskränkt på honom, drömde om en

gyllene framtid, som borde ha väckt gamle Pat

till att stå upp ifrån de döda.

»Glöm nu bara inte, att ni måste ge

publiken valuta för sina pengar», sade han.

»Vi ska komma öfverens om, hur många

omgångar en match skall räcka. Er nästa

dust blir nu med Flygande holländaren.

Om ni skulle låta det gå i alla de femton

ronderna och slå ut honom i den sista? Då

får ni också ett tillfälle att visa hvad ni kan.»

»Som ni vill, Sam», blef svaret.

»Det blir ett afgörande prof för er»,

påminde Stubener. »Ni kanske inte kan slå

ut honom i sista omgången.»

»Ni får väl se ...» Pat afbröt sig för

att ge eftertryck åt sitt löfte och tog en del

af Longfellow i sin hand. »Om jag inte

lyckas, skall jag aldrig mer läsa poesi ...

och det vill inte säga litet.»

»Nej, det skall Gud veta», instämde hans

impresario triumferande, »fast hvad ni kan

finna för märkvärdigt i den där smörjan,

det går öfver min horisont.»

Pat suckade, men svarade icke. I hela

sitt lif hade han bara träffat på en enda

människa, som hade brytt sig om poesi,

och det var den rödhåriga skollärarinnan,

som hade skrämt honom till skogs.

*

V.

»Hvart skall ni ta vägen?» frågade

Stubener förvånad och såg på sitt ur.

Pat stannade med handen på

låsvredet och vände sig om.

»Till vetenskapsakademien», sade han.

»Det är en professor, som skall föreläsa om

Browning där i kväll, och Browning är en

sådan författare som man behöfver hjälp

med. Ibland tycker jag, att jag borde gå

i aftonskolan.»

»Men herre Gud, människa!» utropade den

förfärade impesarion. »Ni skall ju slåss

med den Flygande holländaren i kväll.»

»Jag vet det. Men jag behöfver inte

komma in i ringen förr än half eller tre

kvart i tio. Föreläsningen är slut nio och

femton. Om ni vill vara säker, kan ni få

komma och hämta mig i er bil.»

Stubener ryckte hjälplöst på axlarna.

»Ni behöfver inte vara orolig», försäkrade

Pat. »Far brukade säga, att den värsta

tiden var timmarna nyss före en match och

att mången match förlorades, därför att

boxaren föll ihop som en trasa just då,

när han inte hade något annat att göra än

att tänka och vara orolig. Mig behöfver

ni aldrig vara ängslig för på det sättet. Ni

borde vara glad åt, att jag kan gå på en

föreläsning.»

Och längre fram på kvällen, medan han

åsåg de femton präktiga omgångarna,

småskrattade Stubener för sig själf mer än en

gång, då han undrade hvad denna publik

af sportmänniskor skulle tänka, om de visste

att hans storartade unge prisboxare hade

kommit till ringen direkt från en

föreläsning öfver Browning.

Flygande holländaren var en ung svensk,

som var ovanligt lifvad för att boxas och

var utrustad med en fenomenal uthållighet.

Han hvilade aldrig, var alltid på offensiven,

rusade och boxades från gonggong till

gonggong. Under kampen på längre distans

hvirflade hans armar som slagor, i

infighting borrade han alltid in hufvudet mot

motståndarens bröst eller brottades halft

med honom och utdelade stötar, så snart

han fick en hand fri. Från start till finish

var han som en flygande vind, däraf namnet.

Hans svaghet var brist på förmåga att

bedöma tid och distans. leke desto mindre

hade han vunnit många matcher genom

att träffa med en på dussinet af de oändliga

massor af stötar han delade ut. Pat, som

oupphörligt tänkte på den förmaning han

fått att inte slå ut sin motståndare, hade

fullt upp att göra. Och fastän han undgick

svårare skador, kunde han ej helt och hållet

freda sig för de alltjämt flygande handskarna.

Men det var en bra träning, och han njöt

nästan på sitt stillsamma sätt af kampen.

»Skulle ni kunna rå på honom nu?»

hviskade Stubener i hans öra under

minutrasten efter den femte omgången.

»Ja visst», svarade Pat.

»Som ni vet, har han ännu aldrig blifvit

utslagen af någon,» påminde Stubener efter

ännu ett par omgångar.

»Då är jag rädd att jag slår sönder mina

knogar», smålog Pat »Jag känner till

stöten, som jag har i beredskap, och då

jag drifver in den, måste någonting stryka

med. Blir det inte han så blir det mina

knogar.»

»Tror ni, att ni kan expediera honom

nu?» frågade Stubener vid slutet af den

trettonde ronden.

»När som helst, har jag sagt.»

»Låt honom då hållas till den femtonde.»

I den fjortonde ronden öfverträffade

Flygande holländaren sig själf. Då

gonggongen signalerade, rusade han tvärtöfver

ringen till motsatta hörnet, där Pat långsamt

var i färd med att resa sig. Publiken hurrade,

ty den såg, att nu var Flygande holländaren

riktigt i farten. Pat tog saken från den

humoristiska sidan och kom på det underliga

infallet att möta det fruktansvärda angreppet

med ett fullständigt passivt försvar och inte

slå ett slag. Han gaf en riktig uppvisning

i konsten att parera, ibland skyddade han

sitt framåtböjda ansikte med den vänstra

armen och underlifvet med den högra; ibland,

omväxlande efter som anfallspunkten växlade,

höll han sig med bägge handskarna för

kinderna eller skyddade sin maggrop med

bägge armbågarna och underarmarna; och

hela tiden var han i rörelse, clinchade klumpigt

eller föll halft fram mot Flygande

holländaren och hindrade hans ansträngningar.

Själf slog han aldrig eller hotade med slag,

fastän han vacklade under tyngden af de

ursinniga stötar, som hamrade ett

infernaliskt tapto, medan han bara parerade.

De, som sutto närmast repen, sågo och

förstodo, men de andra läto narra sig, reste

sig upp och skränade af förtjusning i den

tron, att Pat var hjälplös och höll på att

få ett grundligt kok stryk. Då omgången

var slut, sjönk publiken helt häpen ned på

sina stolar igen, då Pat helt stadigt gick

bort till sitt hörn. Det var obegripligt.

Han borde ju vara krossad till mos, men

ändå hade ingenting händt honom.

»Skall ni nu slå ut honom?» frågade

Stubener oroligt.

»Inom tio sekunder», försäkrade Pat

trovärdigt »Ni skall få se.»

Han begagnade intet trick. Då gonggongen

gick och Pat sprang upp, visade han

otvetydigt, att han för första gången under

kampen ämnade gå anfallsvis tillväga.

Ingen af åskådarna missförstod honom.

Äfven Flygande holländaren förstod

varningen, och för första gången i sitt lif tvekade

han synbart, då de möttes midt på estraden.

Under bråkdelen af en sekund stodo de i

grundställning och fixerade hvarandra.

Sedan föll Flygande holländaren ut mot sin

motståndare, och Pat lade med ett välriktadt

högerkorsslag omkull honom midt i språnget.

Det var efter denna batalj som Pat

Glendons rykte började växa sig allt större.

Sportfolket och sportreferenterna togo sig

an honom. För första gången hade

Flygande holländaren blifvit öfvervunnen. Hans

besegrare hade visat sig som en öfverdängare

i fråga om försvar. Hans föregående segrar

hade alltså ej berott på en slump. Han

hade en stöt i hvardera handen. Han var

en jätte, och han skulle gå långt.

Sportförfattarna försäkrade, att tiden redan var

förbi för honom att spilla sina krafter på

tredje rangens boxare och »huggkubbar».

Hvar voro Ben Menzies, Rege Rede, Bill

Tarwater och Ernest Lawson? Det var

dags för dem att mäta sig med denne unge

nybörjare, som plötsligt hade visat sig vara

en boxare af rang. Hvad tänkte hans

impresario på, som inte utfärdade

utmaningar?

Och så kom ryktbarheten i ett slag, ty

Stubener röjde hemligheten, att denne man

ej var någon annan än sonen till Pat

Glendon, gamle Pat, hjälten från den gamla

tidens ring. »Unge» Pat Glendon blef han

genast döpt till, och sportmän och

idrottsförfattare trängdes omkring honom för att

beundra honom, hålla vad på honom och

skrifva om honom.

Börjande med Ben Menzies och slutande

med Bill Tarwater utmanade han, kämpade

med och besegrade de fyra

andrarangboxarna. För att göra detta måste han resa,

emedan matcherna ägde rum i Goldfield,

Denver, Texas och Newyork. Därtill

åtgingo flera månader, ty de större matcherna

voro ej lätta att anordna, och boxarna själfva

begärde mera tid för att träna sig.

Det andra året använde han till att

expediera det halfva dussin framstående boxare,

som stodo närmast toppen af tungviktsstegen.

På den öfversta stegpinnen stod den »store»

Jim Hanford, den obesegrade världsmästaren.

Här, på de öfversta pinnarna, gick det

långsammare, ehuru Stubener var outtröttlig

i att utfärda utmaningar och söka förmå

allmänna opinionen inom sportvärlden att

tvinga vederbörande till att antaga dem.

Will King var engagerad i England, och

Glendon förföljde Tom Harrison öfver halfva

världen för att besegra honom på boxdagen

i Australien.

Men täflingsprisen blefvo allt större och

större. I stället för de hundra dollars han

hade förtjänat på sina första matcher fick

han nu tjugu à trettio tusen dollars för

hvarje match förutom lika stora summor

från filmbolagen. Stubener tog sin

impresarioprovision af allt detta enligt villkoren

i det kontrakt gamle Pat hade satt upp,

och både han och Glendon höllo på att bli

rika karlar, trots sina stora afbränningar.

Detta berodde mer än något annat på det

enkla lif de förde. De voro inga slösare.

Stubener slog sig på egendomsköp, och

hvad han i den vägen ägde i San Francisco,

byggnadstomter och hyreskasärner, var mer

än Glendon kunde tänka sig. Men det

fanns ett hemligt syndikat af vadhållare,

som kunde ha gjort noggranna beräkningar

af Stubeners tillgångar, på samma gång

som den ena väldiga extra provisionen efter

den andra, som Glendon aldrig visste om,

inbetalades till impresarion af filmbolagen.

Stubeners viktigaste uppgift var att bevara

sin unge gladiators oerfarenhet. Och det

vållade honom inga svårigheter. Glendon,

som ej hade något att göra med affärerna,

var föga intresserad. Hvart han än kom

under sina resor, tillbragte han för öfrigt

sina lediga stunder med att jaga och fiska.

Han blandade sig sällan med

sportmänniskorna, var känd för sin blyghet och smak för

ensamhet och föredrog konstgallerier och

versböcker framför sportprat. Hans tränare

och medboxare fingo också stränga

instruktioner af hans impresario att hålla munnen

och inte fälla den ringaste antydan om

sportvärldens ruttenheter. Stubener ställde

sig på allt sätt mellan Glendon och den

yttre världen. Han blef aldrig ens

intervjuad annat än i Stubeners närvaro.

Endast en gång blef Glendon föremål

för närmanden. Det var strax före hans

kamp med Hinderson, och man gjorde honom

ett anbud på hundra tusen, om han ville

låta motståndaren vinna. Detta hviskades

hastigt till honom i en hotellkorridor, och

det var tur för mannen, att Pat behärskade

sin vrede och trängde sig förbi honom utan

att svara. Han rapporterade detta för

Stubener, som sade:

»Det är bara skoj, Pat. De försökte

drifva med er.» Han såg de blå ögonen

skjuta gnistor. »Och kanske värre än det.

Om de lyckats få er att gå i fällan, kunde

det ha blifvit en stor tidningsskandal, som

skulle ha störtat er. Men det tviflar jag

på. Sådant händer inte nu mera. Det är

en myt, det är just hvad det är, som

härstammar från boxningens äldre tider. Det

har funnits ruttna förhållanden förr, men

ingen boxare eller impresario med något

anseende skulle våga ta sig för något sådant

nu för tiden. Å, kära Pat, boxarna äro

lika ärliga och redbara som de

professionella bäsbollspelarna, och de äro de ärligaste

och redbaraste människor i världen.»

Och hela tiden, medan Stubener sade

detta, visste han, att den blifvande matchen

med Henderson ej skulle bli kortare än

tolf omgångar — detta för filmbolagens

skull — och ej längre än fjorton. Han

visste också, att vaden voro så höga, att

Henderson själf hade förbundit sig att ej

spinna ut matchen längre än till den

fjortonde omgången.

Och Glendon, som aldrig mer blef

föremål för några tubbningsförsök, slog hela

saken ur hågen och gick ut för att tillbringa

eftermiddagen med att ta färgfotografier.

Kameran hade blifvit hans sista vurm.

Som han tyckte om taflor men inte kunde

måla, hade han i ersättning slagit sig på

att fotografera. Bland hans handbagage

fanns en väska fullpackad med böcker i

det ämnet, och han tillbragte långa timmar

i mörkrummet med att sätta sig in i de

olika procedurerna. Aldrig hade det funnits

en boxare, som hållit sig så högt öfver

boxarvärlden som han. Emedan han inte

hade mycket att säga till dem han träffade,

kallades han butter och osällskaplig, och

häraf tog man sig anledning att i

tidningarna skildra honom på ett sätt, som både

var öfverdrifvet och rent af en fullständig

missuppfattning. Man karrikerade honom

som en slö och djurisk idiot med oxmuskler,

och en nykläckt sportskribent döpte honom

till »afgrundsdjuret.» Det namnet fick han

behålla. De öfriga kollegerna hälsade det

med förtjusning, och sedan förekom aldrig

G1endons namn i tryck utan detta bihang.

Som rubrik eller under en fotografi stod

ofta endast »Afgrundsdjuret» med stora

bokstäfver och utan citationstecken. Hela

världen visste hvem detta djur var. Det

gjorde, att han höll sig mera för sig själf

än någonsin och fick en bitter fördom mot

tidningsfolk.

Beträffande själfva boxningen blef hans

förra svaga intresse allt starkare. De män

han nu kämpade med voro allt utom nollor,

och segern kom ej så lätt. De voro

fullflugna karlar, erfarna ringgeneraler, och

hvarje batalj var ett problem. Det var

tillfällen, då han fann det möjligt att

besegra dem i den omgång af matchen, som

han lofvat för. Så till exempel med

Sulzberger, den jättelika tysken; hur han än

ansträngde sig i den adertonde ronden,

lyckades han ej lägga honom, i den nittonde

var det samma historia, och inte förr än i

den tjugonde kunde han få honom att dabba

sig i sitt öfverraskande skickliga försvar och

få omkull honom. Glendons tilltagande

glädje öfver kampen åtföljdes af strängare

och långvarigare träning. Aldrig utsväfvande,

tillbringande mycket af sin tid på

jaktutflykter i bergstrakten, var han faktiskt alltid i

den yppersta form, och aldrig hämmades hans

bana af några missöden, som fallet varit

med fadern. Aldrig bröt han något ben

eller skadade så mycket som en knoge.

En sak, som Stubener lade märke till med

nöje, var att hans unge boxare ej längre

talade om att återvända till sina berg för

alltid, då han hade vunnit mästerskapet från

Jim Hanford.

*

VI.

Han nalkades hastigt höjdpunkten af

sin bana. Den store mästaren hade

till och med offentligt tillkännagifvit

sin beredvillighet att ta hand om Glendon

så snart den senare hade expedierat de tre

fyra andra, hvilka uppträdde som aspiranter

på championskapet. Inom ett halft år

lyckades Pat röja undan Kid Mc Groth och

Philadelphia-Jack Mc Bride, och sedan återstodo

endast Nat Powers och Tom Cannam. Och

allt skulle ha gått bra, om inte en viss ung

societetsdam slagit sig på tidningsskrifveri

och om inte Stubener gått in på att låta Pat

intervjuas af den kvinnliga reportern i

San Francisco »Courier-Journal».

Hvad hon skref offentliggjordes alltid

under namnet Maud Sangster, som i parentes

sagdt var hennes eget. Sangsters voro en

notoriskt rik familj. Stamfadern, gamle

Jacob Sangster, hade gått med ränseln på

ryggen och trälat som jordarbetare i västern.

Han hade upptäckt ett outtömligt

boraxlager i Nevada, och efter att först ha forslat

upp det på mulåsneryggen hade han byggt

en järnväg för transporten. Sedan hade

han användt sin boraxvinst till att köpa

hundra och tusentals kvadratmil skog i

Californien, Oregon och Washington. Ännu

längre fram hade han kombinerat politik och

affärer, köpt statsmän, domare och maskiner

och blifvit eu ledare af en mängd

industrigrenar. Sedan hade han dött tyngd af ära

och människoförakt och lämnat efter sig

ett namn som en smutsfläck för blifvande

historieskrifvare att ytterligare svärta till

jämte en förmögenhet på ett par hundra

millioner åt de fyra sönerna att kifvas om.

De processuella, industriella och politiska

strider, som nu följde, förargade och roade

Californien i ett helt släktled och

kulminerade i dödligt hat och uppsägning af

bekantskapen mellan de fyra sönerna. Den

yngste, Theodore, undergick då han blef

medelålders ett slags sinnesförändring, sålde

sina landtegendomar, boskapshjordar och

kapplöpningsstall och kastade sig in i en

kamp med alla sin födelsestats

demoraliserade makter, däribland de flesta af dess

millionärer, i ett donquixotiskt försök att

rensa den från all den skändlighet, som

gamle Jacob Sangster fört in.

Maud Sangster var Theodores äldsta

dotter. Sangstersläkten alstrade alltid jobbare

på manssidan och skönheter på kvinnosidan.

Maud var intet undantag. Hon måste

också ha ärft något af Sangsterblodets

äfventyrslust, ty innan hon hunnit mogna

till kvinna, hade hon utfört en mängd

saker, som ingen dam i hennes ställning

någonsin skulle ha gjort sig skyldig till.

Fastän hon var ett så lysande parti, hade

hon förblifvit ogift. Hon hade vistats i

Europa utan att komma hem med en adlig

äkta man och hade afvisat en hel massa

friare ur hennes egna kretsar i hemlandet.

Hon hade slagit sig på friluftssport, blifvit

statschampion i tennis, fyllt de mondäna

veckojournalernas spalter med sina

konvenansbrott, fotvandrat från San Mateo till

Santa Cruz på bestämd tid i följd af ett

vad och en gång ställt till uppståndelse

genom att spela polo i ett manligt lag på

en enskild sportbana. En tid hade hon

ägnat sig åt konst och haft ateljé i San

Franciscos studentkvarter.

Allt detta hade haft mycket liten

betydelse, ända tills hennes fars reformsjuka

blef akut. Lidelsefullt själfständig, hade

hon ännu aldrig sett den man, som hon

skulle kunna böja sig för med glädje, och

alltid hyst motvilja för dem, som hoppats

kufva henne, därför tog hon nu illa upp

faderns inblandning i hennes lefnadssätt

och satte kronan på alla sina mondäna

förseelser genom att flytta från hemmet

och börja arbeta i Courier-Journal. Hon

började med tjugu dollars i veckan, men

hennes lön hade hastigt sprungit upp till

femtio. Hennes arbete bestod

hufvudsakligast i musik-, teater- och konstkritik, men

hon ratade ej heller rent journalistiska

göromål, om de lofvade att bli tillräckligt

intressanta. Så till exempel höll hon den

stora intervjun med Pierpont Morgan, då

han blifvit skamligt behandlad af ett dussin

berömda journalister i Newyork, gick i

dykaredräkt ner till bottnen af Golden

Gate och flög med Rood, »fågelmannen»,

då han slog alla rekord beträffande

sträckflykt genom att komma ända till Riverside.

Man får emellertid icke inbilla sig, att

Maud Saugster var en groflemmad

amazon. Tvärtom, hon var en gråögd, spenslig

ung dam på tjugutre à tjugufyra år,

halfstor och med ovanligt små händer och fötter

för att vara friluftskvinna eller hvad slags

kvinna som helst. Och i skarp olikhet

mot de flesta friluftsdamer förstod hon

konsten att vara fint kvinnlig.

Det var på hennes eget förslag hon

mottog redaktörens uppdrag att intervjua

Pat Glendon. Utom att hon en gång

uppfångat en skymt af Bob Fitzsimmons i

societédräkt i Palace-hotels grillrum, hade

hon aldrig i sitt lif sett en prisboxare. Ej

heller var hon nyfiken på att få se en

sådan — åtminstone hade hon ej varit

nyfiken, förr än unge Pat Glendon kom

till San Francisco för att träna sig till sin

match med Nat Powers. Då hade hans

tidningsrykte trängt fram till henne.

Afgrundsdjuret! — det måste sannerligen

vara värdt att ses. Af hvad hon läste om

honom fick hon den uppfattningen, att han

var ett vidunder i människogestalt,

ärkedum och frän och ilsken som ett vilddjur

i djungeln. Hans fotografier sågo

visserligen icke så ut, men nog vittnade de om

den oerhörda muskelstyrka man kunde

vänta sig. Följd af tidningens fotograf

begaf hon sig alltså ut till träningslokalen

i Cliff House på den af Stubener utsatta

tiden.

Tomtjobbaren hade bekymmer. Pat var

uppstudsig. Han satt med det ena väldiga

benet dinglande öfver länstolens armstöd

och med Shakespeares uppslagna sonetter

ridande öfver knät och höll tal mot det

där fruntimmersbesöket.

»Hvad ha de med boxning att göra?»

frågade han. »Det är inte deras plats.

Hvad veta de om den? Redan karlarna

veta bedröfligt litet. Jag är ingen

skyltdocka, som exponeras i ett skräddarfönster.

Den där damen kommer bara hit för att

begapa mig. Jag har aldrig tyckt om att

se kvinnfolk i träningslokalen, och jag frågar

inte efter, om hon är reporter.»

»Men hon är ingen vanlig reporter,»

inföll Stubener. »Ni har väl hört talas

om Sangsters — millionärsläkten?»

Pat nickade.

»Nåja, hon är en af dem. Hon hör till

stora världen och allt tocke där. Hon

kunde röra sig i de finfinaste kretsarna

nu, om hon ville, i stället för att arbeta

för betalning. Hennes far är värd femtio

millioner så visst som en cent.»

»Hvarför skrifver hon då i tidningen

och tar brödstycket från någon fattig fan?»

»Hon och gubben blefvo osams, kommo

i gruff, då han började med att vilja rensa

San Francisco. Hon flyttade hemifrån.

Det är hela saken — lämnade hemmet

och skaffade sig en anställning. Och en

sak vill jag säga er, Pat: hon skrifver en

alldeles öfverdådigt fin engelska. Det finns

ingen pennfäktare här på kusten som kan

mäta sig med henne, då hon kommer i

farten.»

Pat började visa intresse, och Stubener

fortfor ifrigt:

»Hon skrifver vers också — det vanliga

jollret, precis som ni. Men jag antar, att

hennes ä" bättre, för en gång fick hon en

hel bok tryckt, och hon skrifver om teatrarna.

Hon intervjuar hvarenda stor aktör, som

råkar komma hit till staden.»

»Jag har sett hennes namn i tidningarna»,

sade Pat.

»Naturligtvis har ni det. Och det är

en ära för er, Pat, att hon kommer hit

och intervjuar er. Det skall inte kosta er

något besvär. Jag skall vara närvarande

och själf ge henne de flesta upplysningarna.

Det har jag alltid brukat, som ni vet.»

Pat gaf honom en erkännsam blick.

En sak till, Pat: glöm inte, att ni måste

underkasta er den här intervjun. Det hör

till ert arbete. Det är en stor reklam,

och vi få den gratis. Vi kunna inte köpa

den. Det väcker folks intresse, drar publik,

och det är publiken som drifver upp

recetterna.» Han tystnade och lyssnade, såg

sedan på sitt ur. »Jag tänker det är hon

som kommer nu. Jag skall gå och ta emot

henne och föra in henne. Jag skall ge

henne en vink att vara kortfattad. Det

här skall gå i en handvändning.» Han

vände sig om i dörren. »Bär er hyggligt

åt nu, Pat. Bit inte ihop munnen som en

ostra. Tala litet med henne, då hon gör

er frågor.»

Pat lade sonetterna på bordet, tog en

tidning och var synbarligen fördjupad i

den, då de båda kommo in och han reste

sig. Mötet blef en ömsesidig öfverraskning.

Då de blå ögonen mötte de grå, var det

nästan som om mannen och kvinnan ropat

triumferande till hvarandra, som om de

hvar och en på sitt håll oväntadt hade funnit

något som de sökt. Men det var endast

ett ögonblick. Hvar och en hade tänkt

sig den andre så fullständigt annorlunda,

att det glada igenkännandet i nästa

ögonblick öfvergick i förvirring. Som kvinna

var hon naturligtvis den första som återfick

fattningen, och det gjorde hon utan att på

något sätt ha förrådt, att hon någonsin

förlorat den. Hon gick ett långt stycke

öfver golfvet för att möta Glendon. Han

för sin del visste knappt hur presentationen

gått till. Här var en kvinna, en kvinna.

Han hade aldrig vetat, att det kunde finnas

en sådan varelse. De få kvinnor han lagt

märke till hade aldrig påmint om denna.

Han undrade vad gamle Pat skulle ha

fällt för dom om henne, om hon var af

den sorten, som han uppmanat honom att

haka sig fast vid med bägge händerna.

Han upptäckte, att han stod och höll hennes

hand. Han såg på den, nyfiken och förtrollad,

och förvånade sig öfver att den var så bräcklig.

Hon å sin sida hade gripit sig an med

att tysta ned ekot af detta första klingande

kallelserop. Det hade varit en högst

egendomlig känsla, denna plötsliga dragning

till den främmande mannen. Han var ju

prisringens afgrundsdjur, det stora, dumma

åbäket till kreatur, som klantade på sina

kamrater af samma dumma skrå. Hon

smålog åt hans sätt att stå och hålla hennes

hand.

»Jag vill ha igen den, mr Glendon»,

sade hon. »Ser ni, jag... jag behöfver

den verkligen.»

Han såg slött på henne, följde hennes

blick ner till den fängslade handen och

släppte den i ett anfall af blyghet, som

gjorde honom eldröd i ansiktet.

Hon lade märke till rodnaden och gjorde

den reflexionen, att han inte föreföll fullt

så råbarkadt djurisk som hon hade föreställt

sig honom. Hon kunde ej tänka sig, att

ett djur rodnade öfver någonting. Det

slog också an på henne, att han inte hade

nog godtköpsbelefvenhet att be om ursäkt.

Men hans sätt att sluka henne med ögonen

var genant. Han stirrade på henne som i

extas och blef ännu rödare om kinden.

Stubener hade nu satt fram en stol åt henne,

och Glendon sjönk mekaniskt ned i sin.

»Han är i ypperlig form, miss Sangster,

i ypperlig form», sade impresarion. »Inte

sant, Pat? Ni har aldrig i ert lif känt er

bättre disponerad?»

Detta plågade Glendon. Han rynkade

förlägen ögonbrynen och svarade icke.

»Jag har länge velat göra er bekantskap,

mr Glendon», sade miss Sangster. »Jag

har aldrig intervjuat en boxare förr, så att

om jag inte går korrekt till väga, så ursäktar

ni mig nog.»

»Kanske ni hellre skulle börja med att

se honom arbeta?» föreslog impresarion.

»Medan han tar på sig boxdräkten, kan

jag berätta er åtskilligt om honom — äfven

saker, som aldrig ha stått i tidningarna.

Vi ska ropa in Walsh, Pat, och göra ett

par omgångar.»

»Det blir ingenting af», brummade

Glendon barskt, alldeles som man kunde vänta

af ett afgrundsdjur. »Gå på med intervjun.»

Den historien fick ett otillfredsställande

förlopp. Stubener var den som talade mest

och ledde samtalet, hvilket var tillräckligt

för att reta Maud Sangster, medan Pat alls

icke tog något initiativ. Hon studerade

hans vackra ansikte, de klarblå ögonen, som

sutto långt ifrån hvarandra, den väl

modellerade, nästan örnlikt krökta näsan, de fasta,

kyska läpparna, som voro på manligt sätt

gratiöst formade och alis icke hade något

vresigt uttryck. Det var en högst

egendomlig personlighet, tänkte hon, om

tidningarna hade rätt i hvad de sade om honom.

Förgäfves spanade hon efter några tecken

till djuriskhet Och förgäfves sökte hon

komma i direkt samtal med honom. Först

och främst visste hon för litet om ringen

och prisboxarna, och så snart hon gjorde

ett närmande, snappades det genast upp af

Stubener, hvarur upplysningarna forsade.

»Det måste vara högst intressant, detta

boxarlif», sade hon en gång och fortfor med

en suck: »Jag önskar att jag visste mera

om det. Säg mig: hvarför boxas ni? —

å, oafsedt penningmotivet.» (Det senare sade

hon för att slippa bli afbruten af Stubener.)

»Tycker ni det är roligt att boxas? Är det

spännande att så där träda inom skrankorna

mot andra män? Jag vet knappt hur jag

skall uttrycka hvad jag menar, så att ni

måste ha öfverseende med mig.»

Pat och Stubener började talas vid, men

för en gångs skull tog Pat ordet ur

munnen på sin impresario.

»I början frågade jag inte efter det...»

»Ser ni, det var alldeles för lätt för

honom», afbröt Stubener.

»Men sedan», fortfor Pat, »då jag fick

att göra med de bättre boxarna, de verkligt

stora och begåfvade, då jag hade större ...»

»Eggelse?» föreslog hon.

»Ja, mycket rätt; då jag hade större

eggelse, upptäckte jag, att jag tyckte om

det ... ganska mycket till och med. Men

det tar mig ändå inte så helt som det borde.

Ser ni, medan hvarje match är ett slags

problem, som man måste lösa med sitt

förstånd och sina muskler, är utgången

aldrig tvifvelaktig för mig...»

»Han har aldrig behöft låta en match

afgöras af skiljedomaren», förklarade

Stubener. »Han har vunnit hvarje match genom

att slå ut motståndaren.»

»Och det är denna visshet om utgången,

som tar bort hvad jag inbillar mig måste

vara den härligaste spänningen», sade Pat.

»Den kanske ni får känna på, då ni

skall mäta er med Jim Hanford», sade

impresarion.

Pat smålog, men sade ingenting.

»Säg mera», ifrade hon, »mera om hur

ni känner det, då ni boxas.»

Pat slog nu sin impresario, miss Sangster

och sig själf med häpnad genom att

utbrista:

»Jag tycker inte jag vill tala med er om

sådana saker. Det är som om det funnes

viktigare saker för er och mig att tala om.

Jag ...»

Han tystnade tvärt; han visste mycket

väl hvad han stod i begrepp att säga, men

han visste inte hvarför han sade det.

»Ja», utbrast hon ifrigt, »ni har rätt.

Det är just villkoret för en bra intervju —

det verkligt personliga.»

Men Pats tunga var fortfarande bunden,

och Stubener gaf sig in på en statistisk

jämförelse mellan sin boxares vikt, längd

och bredd och dito hos Sandow, den

Förskäckliga turken, Jeffries och andra af

nutidens starka karlar. Det var föga intressant

för Maud Sangster, och hon visade, att det

tråkade ut henne. Hon kom att kasta en

blick på sonetterna. Hon tog upp boken

och såg frågande på Stubener.

»Det är Pats», sade han. »Han sysslar

med så"nt där och färgfotografering och

konstutställningar o. s. v., men för Guds

skull skrif ingenting om det. Det skulle

fördärfva hans rykte.»

Hon såg förebrående på Glendon, som

genast blef förlägen. Det var förtjusande,

tyckte hon. En blyg ung man med en

jättes kropp, som var en af boxarkungarna

och som läste poesi och gick på

konstutställningar och experimenterade med

fotografering i färger! Här fanns sannerligen

intet afgrundsdjur. Hon anade nu, att själfva

hans blyghet berodde på känslighet och

inte på dumhet. Shakespeares sonetter!

Det här var något, som man måste ta

närmare reda på. Men Stubener stal

tillfället ifrån henne och började åter orera

om sin välsignade statistik.

Några minuter därefter råkade hon

alldeles omedvetet komma in på just den rätta

stråten. Hennes första starka dragning till

honom hade börjat göra sig gällande igen,

sedan hon upptäckt sonetterna. Hans

storartade växt, det vackra ansiktet, den

kyska munnen, de klara ögonen, den ädla

pannan, som det korta blonda håret ej dolde,

den atmosfär af fysiskt välbefinnade och

renhet, som tycktes omge honom — allt

detta och ännu mera hennes instinkt drog

henne så som hon aldrig känt sig dragen

till någon man, och ändå kunde hon ej

låta bli att tänka på de fula rykten hon

hört senast i går på Courier-Journals

redaktionsbyrå.

»Ni hade rätt nyss», sade hon. »Det

finns viktigare saker att tala om. Det är

något jag tänker på, som jag vill att ni

skall reda upp för mig. Har ni något

emot det?»

Pat skakade på hufvudet.

»Om jag är uppriktig? Rent afskyvärdt

uppriktig? Jag har ibland hört herrar tala om

besynnerliga matcher och underliga vad,

och jag fäste mig visserligen inte vid det

då, men det tycktes mig vara ett faktum,

att det var ganska mycket knep och bedrägeri

i samband med sporten. Då jag ser på er

till exempel, har jag svårt för att förstå,

hur ni kan vara med om sådant fusk. Jag

kan förstå, att ni tycker om sporten för

dess egen skull och äfven för de pengar

den inbringar er, men jag kan inte förstå ...»

»Det är ingenting att förstå», inföll

Stubener, medan Pat smålog vänligt öfverseende.

»Det är bara barnsagor, det där talet om

fusk, på förhand afgjorda matcher och alla

sådana dumheter. Det finns ingen grund

för det där, miss Sangster, det kan jag

försäkra er. Låt mig nu tala om hur jag

upptäckte mr Glendon. Det var ett bref

jag fick från hans far...»

Men Maud Sangster ville ej låta

narra sig ur spåret och vände sig till

Pat.

»Hör på. Jag minns särskildt ett fall.

Det var en match, som ägde rum för flera

månader sedan — jag har glömt hvilka

boxare det var. En af redaktörerna för

Courier-Journal berättade mig, att han

ämnade göra sig en god vinst Han sade

inte hoppades, han sade ämnade. Han sade,

att han hörde till de invigda och höll vad

om antalet ronder. Han talade om, att

matchen skulle sluta med den nittonde.

Detta var kvällen förut. Och följande dag

påpekade han triumferande det faktum, att

den hade slutat just med den ronden. Jag

tänkte inte vidare på det. Jag var inte

intresserad för boxning då. Men nu är

jag det. Då föreföll det mig alldeles i stil

med de dunkla föreställningar jag hade om

boxning. Så att ni ser, att det inte bara

är barnsagor, eller hur?»

»Jag minns den där matchen», sade

Glendon. »Det var Owen och Murgweather.

Och den slutade med nittonde ronden,

Sam. Och hon säger att hon hörde den

ronden uppges dagen förut. Hur vill ni

förklara det, Sam?»

»Hur förklarar ni, att man råkar välja

ett lotterinummer, som faller ut med vinst?»

sade impresarion undvikande, medan han

samlade sina tankar för att kunna svara.

»Personer, som studera form och kondition

och sekunder och regler och sådant, hitta

ofta på det rätta antalet ronder, alldeles

som det har händt, att man gissat sig till

det rätta skottet vid målskjutningar. Och

glöm inte en sak: för hvar och en som vinner

är det en som förlorar, en som inte har

gissat rätt. Miss Sangster, jag försäkrar

er på min ära, att fusk och bedrägeri i

boxning inte... inte existerar.»

»Hvad är er åsikt, mr Glendon?» frågade

hon.

»Den samma som min», föll Stubener

in. »Han vet, att hvad jag säger är sant,

hvartenda ord. Han har aldrig kämpat

annat än ärlig kamp i sitt lif, inte sant,

Pat?»

»Ja, det är sant», bekräftade Pat, och det

märkvärdiga för Maud Sangster var, att

hon var öfvertygad om att han talade

sanning.

Hon strök sig med handen öfver pannan

liksom för att befria sig från det bryderi,

som omtöcknade hennes hjärna.

»Hör på», sade hon. »I går kväll talade

samme redaktör om för mig, att er blifvande

match var arrangerad så, att den skulle

sluta just med den rond som den kommer

att sluta med.»

Stubener blef alldeles förfärad, men Pats

ord räddade honom från att svara.

»Då ljuger redaktören.» För första gången

fick Pats röst en skarp ton.

»Han ljög inte förut om den andra

matchen», sade hon utmanande.

»Med hvilken omgång sade han att min

match med Nat Powers skall sluta?»

Innan hon hann svara, grep impresarion in.

»Dumheter, Pat!» utbrast han. »Sluta

nu. Det är bara de vanliga boxningsryktena.

Låt oss fortsätta med intervjun.»

Glendon hörde icke på honom; hans ögon,

som mötte hennes, voro ej längre mildt

blå, utan barska och befallande. Hon var

nu säker på, att hon snubblat på något

fruktansvärdt, något som skulle förklara

allt hvad som hade vållat henne bryderi.

På samma gång kände hon sig imponerad

af hans härskareröst och blick. Här var

en manlig man, som skulle brottas med

lifvet och skaka ur det hvad han ville ha.

»Hvilken rond nämnde redaktören?»

frågade Glendon om igen.

»För Guds skull, Pat, sluta med de där

galenskapema», utbrast Stubener.

»Vill ni vara god och låta mig få svara?»

sade Maud Sangster.

»Jag tänker jag kan tala själf med miss

Sangster», tillade Glendon. »Gå er väg,

Sam. Gå ut och sällskapa med fotografen.»

De betraktade hvarandra ett ögonblick i

tyst spänning, sedan gick impresarion

långsamt till dörren, öppnade den och vände

på hufvudet för att lyssna.

»Nå, hvilken rond uppgaf han?»

»Jag hoppas, att jag inte misstar mig»,

sade hon och darrade på rösten, »men jag

är alldeles säker på, att han sade den

sextonde ronden.»

Hon läste öfverraskning och vrede i

Glendons ansikte och vrede och anklagelse i

den blick han kastade på sin impresario,

och hon visste, att stöten hade träffat.

Och han hade skäl till sin vrede. Han

visste, att han hade talat om saken med

Stubener, och de hade kommit öfverens om

att ge publiken god valuta för sina pengar

utan att spinna ut matchen onödigt länge

och att sluta den med den sextonde ronden.

Och här var en dam från en tidningsredaktion,

som nämnde just den ronden.

Stubener stod i dörren och såg slapp och

blek ut, och det var tydligt att han måste

anstränga sig för att bibehålla sin

själfbehärskning.

»Vi träffas sedan», sade Pat till honom.

»Stäng dörren efter er.»

Dörren stängdes, och de två blefvo

ensamma. Glendon sade ingenting. Hans

ansikte uttryckte oförställd oro och

bestörtning.

»Nå?» frågade hon.

Han steg upp och stod där hög och

reslig öfver henne, sedan satte han sig åter

och fuktade sina läppar med tungan.

»Jag skall säga er en sak», sade han

slutligen. »Matchen kommer inte att sluta

med den sextonde ronden.»

Hon sade ingenting, men hennes satiriskt

misstrogna leende sårade honom.

»Vänta och se, miss Sangster, så skall

ni nog komma under fund med, att den

där redaktören har misstagit sig.»

»Ni menar, att programmet kommer att

ändras?» frågade hon dristigt.

Han ryckte till för hennes ords hvassa

udd.

»Jag brukar inte ljuga», sade han stelt,

»inte ens för fruntimmer.»

»Det har ni inte gjort för mig heller,

och ni har ju inte förnekat, att programmet

kommer att bli ändradt. Jag är kanske dum,

mr Glendon, men jag förstår inte hvad det

är af för betydelse, med hvilken rond i

ordningen matchen slutar, så länge det är

bestämdt på förhand och bekant.»

»Jag skall säga er numret på ronden,

och inte en själ mer än ni skall få veta

det.»

Han ryckte på axlarna och smålog.

»Det låter i mina öron mycket likt en

kapplöpningstip. De ges alltid på det sättet,

som ni vet. För resten är jag inte absolut

idiot, och jag vet, att det är något galet

här. Hvarför blef ni ond, då jag uppgaf

rondens nummer? Hvarför blef ni förargad

på er impresario? Hvarför skickade ni ut

honom ur rummet?»

I stället för att svara gick Glendon bort

till fönstret liksom för att se ut, men där

kom han på andra tankar och vände sig

halft om, och hon visste, utan att se det,

att han fixerade henne. Han kom tillbaka

och slog sig ned.

»Ni sade, att jag inte har ljugit för er,

miss Sangster, och det har ni rätt i. Det

har jag inte gjort.» Han tystnade och

famlade bekymradt efter en korrekt

förklaring på situationen. »Tror ni, att ni kan

lita på hvad jag nu ämnar berätta er? Har

en ... prisboxares hedersord något värde

för er?»

Hon nickade med allvarlig min, såg

honom rakt i ansiktet, viss på att hvad han

nu skulle säga henne var sanning.

»Jag har alltid arbetat ärligt och

rättskaffens. Jag har aldrig i mitt lif rört vid

smutsiga pengar eller försökt använda

smutsiga knep. Jag kan gå ut från det. Ni

har skrämt upp mig grundligt genom hvad

ni berättade mig. Jag vet inte hur jag skall

uppfatta det. Jag kan inte bilda mig ett

omdöme om det så här på fläcken. Jag

vet inte ... men det ser illa ut. Det är

det, som oroar mig. För ser ni, Stubener

och jag ha talat om den här matchen, och

vi kommo öfverens om, att den skulle

afslutas med sextonde ronden. Nu kommer

ni med samma uppgift Hur har

redaktören fått veta det? Inte af mig. Stubener

måste ha släppt ut det ... så vida inte ...»

Han tystnade för att granska problemet.

»Så vida inte den där redaktören har tur,

då han gissar. Det kan jag inte få klart

för mig. Jag måste ha ögonen med mig

och vänta och göra iakttagelser. Hvarje

ord jag har sagt er är sant, och här har

ni min hand på det.»

Han reste sig åter från sin stol och stod

högt öfver henne. Hennes lilla hand

omslöts af hans stora, då hon steg upp för att

möta honom, och efter att ha sett hvarandra

öppet och ärligt i ögonen, stodo de bägge

och tittade omedvetet på sina sammanslutna

händer. Aldrig, tyckte hon, hade hon haft

en så tydlig känsla af att vara kvinna. De

båda händerna — den mjuka, bräckliga

kvinnliga och den tunga, muskulösa

manliga — utgjorde en skarp karaktäristik af

könsskillnaden. Glendon var den förste som

talade.

»Ni kunde så lätt ta skada», sade han,

och i det samma kände hon hans fasta

grepp mildras nästan smekande.

Hon kom ihåg den gamle preussiske

kungens vurm för jättar och skrattade åt

denna olämpliga idéassosiation, i det hon

drog till sig handen.

»Jag är glad åt att ni kom hit i dag»,

sade han och skyndade sig sedan tafatt att

afge en förklaring, som motsades af den

varma beundrande glansen i hans ögon.

»Jag menar, emedan ni kanske har öppnat

mina ögon för de oärligheter, som blifvit

begångna.»

»Ni har öfverraskat mig», sade hon med

eftertryck. »Jag antog det vara en så

allmän uppfattning, att prisboxningen ofta går

oärligt till väga, att jag inte kan förstå hur

ni, en af dess förnämsta representanter, kan

vara okunnig därom. Jag tog för gifvet,

att ni kände till alltsammans, och nu har

ni öfvertygat mig om, att ni aldrig haft en

aning om det. Ni måste vara olik andra

boxare.»

Han nickade.

»Det är kanske förklaringen. Och det

blir följden af att hålla sig på afstånd från

de andra boxarna och vadhållarna och

sportfolket Det var lätt att slå puder i ögonen

på mig. Men det återstår att se, om jag

inte skall kunna bli kvitt det där pudret.

Ser ni, nu skall jag arbeta på egen hand.»

»Och ändra detta?» frågade hon nästan

andlöst, öfvertygad om att han kunde göra

allt hvad han föresatte sig.

»Nej, vända det ryggen», svarade han.

»Om det inte är ärligt, vill jag aldrig mer

ha något att göra med det. Och en sak

är säker: den här blifvande matchen med

Nat Powers kommer inte att sluta med den

sextonde ronden. Om det ligger någon

sanning i den där redaktörens tip, ska de

bli lurade allesammans. I stället för att

slå ut honom i den sextonde, skall jag låta

matchen fortgå till den tjugonde. Vänta,

så får ni se.»

»Och jag skall inte tala om detta för

redaktören?»

Hon hade rest sig, färdig att gå.

»Naturligtvis inte. Om han bara gissar,

så låt honom få behålla sina utsikter. Och

om det är något ruttet i saken, är det rätt

åt honom, om han förlorar alla sina vad.

Det här skall bli en liten hemlighet mellan

er och mig. Jag skall säga er hvad jag

ämnar göra. Jag skall säga er numret på

ronden. Jag går inte ända till tjugu. Jag

skall expediera Nat Powers i den adertonde.»

»Och jag skall inte säga en halfdragen

ande om det», bedyrade hon.

»Jag skulle vilja be er om en tjänst»,

sade han dröjande. »Det är kanske en för

stor ynnest.»

Hennes ansikte fick en samtyckande min,

som om hans bön redan vore beviljad, och

han fortfor:

»Jag vet naturligtvis, att ni inte skulle

nämna något om fusket i en intervju. Men

jag vill mer än så. Jag vill, att ni inte

skall skrifva något alls om vårt samtal.»

Hon gaf honom en snabb blick ur sina

forskande grå ögon och svarade sedan till

sin egen öfverraskning:

»Naturligtvis. Det skall inte bli

offentliggjordt. Jag skall inte skrifva en rad

om det.»

»Det visste jag», sade han endast.

Först blef hon besviken öfver frånvaron

af tacksägelser, men i nästa ögonblick var

hon glad öfver, att han inte tackade henne.

Hon förstod, att han under detta korta

samtal med henne hade bytt om utgångspunkt,

och hon blef djärf i sin lust att utforska

honom.

»Hur kunde ni veta det?» frågade hon.

»Det vet jag inte.» Han skakade på

hufvudet. »Jag kan inte förklara det. Jag

visste det som man vet ett faktum. Det

förefaller mig, som om jag visste en hel hop

om er och mig.»

»Men hvarför inte offentliggöra intervjun?

Det är en god reklam, som er impresario

säger.»

»Jag vet det», svarade han lugnt. »Men

jag vill inte känna er på det sättet. Jag

tror det skulle smärta mig, om ni

publicerade det. Jag vill inte tänka, att jag

känner er på grund af ert och mitt yrke. Jag

skulle gärna vilja minnas vårt samtal här

som ett samtal mellan man och kvinna.

Jag vet inte om ni förstår hvad jag menar.

Men det är så jag känner det. Jag vill

komma ihåg detta som någonting mellan

en man och en kvinna.»

Medan han talade, hade hans ögon hela

det uttryck, hvarmed en man ser på en

kvinna. Hon kände sig påverkad af hans

kraft, och hon kände sig sällsamt tafatt och

slagen med tunghäfta inför denne man, som

hade ansetts tafatt och slagen med

tunghäfta. Han kunde sannerligen tala mera

sakligt och öfvertygande än de flesta män,

och hvad som förvånade henne allra mest

var hennes djupa öfvertygelse, att det endast

var naiv och okonstlad rättframhet å hans

sida och alls icke någon listig förställning.

Han följde henne till bilen och hans

afskedsord gjorde åter ett starkt intryck på

henne. Medan de växlade en ny

handtryckning, sade han:

»Vi träffas någon dag. Jag vill återse

er. Jag har en förnimmelse af, att vi inte

ha sagt hvarandra vårt sista ord.»

Och då bilen rullade bort, fick hon samma

förnimmelse. Det var ej sista gången hon

hade sett denne underlige Pat Glendon,

boxarnas kung, afgrundsdjuret.

Då Glendon kom upp till träningslokalen

igen, träffade han där sin förargade

impresario.

»Hvarför körde ni ut mig?» frågade

Stubener. »Nu är det ute med oss. Ni har

ställt till ett förbannadt spektakel. Ni har

aldrig kunnat reda er ensam med en

reporter, och ni skall få se hvad följden blir

af den här intervjun.»

Glendon, som hade fixerat honom med

kall ironi, ämnade vända sig bort och gå

förbi, men ändrade tanke.

»Det kommer inte ut», sade han.

Stubener såg upp skarpt.

»Jag bad henne att inte skrifva något»,

förklarade Glendon.

Då exploderade Stubener.

»Som om hon skulle afstå från en så

inbringande affär!»

Glendon blef iskall, och hans röst var

frän och hvass.

»Intervjun kommer inte att bli tryckt.

Det sade hon själf. Och att tvifla på det

är att kalla henne en lögnerska.»

Den irländska elden flammade i hans

ögon, och tack vare den och hans sätt att

omedvetet och passioneradt knyta händerna,

hvilkas kraft Stubener kände till liksom

han kände till mannen han hade framför

sig, vågade han ej tvifla längre.

*

VII.

Det dröjde ej länge, förr än Stubener

kom under fund med, att Glendon

ämnade sträcka ut matchens

varaktighet, men hur mycket han än ansträngde

sig kunde han ej locka ur honom numret

på ronden. Han lät emellertid ej tiden gå

obegagnad, utan gjorde i hemlighet upp

vissa öfverenskommelser med Nat Powers

och Nat Powers’ impresario. Nat Powers

hade ett troget följe af vadhållare, och man

kunde ju ej låta vadsyndikatet gå miste om

sin skörd.

På matchkvällen gjorde Maud Sangster

sig skyldig till ett ännu djärfvare brott mot

konvenansen än hon någonsin begått, ehuru

icke en half dragen ande kom ut därom, så

att societeten behöfde ta illa vid sig. Under

beskydd af redaktören intog hon en plats

bland publiken. Hennes hår och större

delen af hennes ansikte doldes under en

storbrättad hatt, och hon bar en lång ulster,

som räckte ända ner till fötterna. Hon

blandade sig med folkmassan, och ingen lade

märke till henne, ej heller blef hon

igenkänd af tidningsherrarna på pressbänken

midt framför henne.

Som det nu blifvit allt mer och mer

brukligt, förekommo inga inledande

boxnummer, och hon hade knappast slagit sig ned,

förr än dånande applåder tillkännagåfvo Nat

Powers ankomst. Han kom utför stora

gången tillsammans med sina sekonder, och

hon blef nästan förfärad öfver hans

jättelika gestalt. Han hoppade emellertid öfver

repen lika lätt som en man på halfva hans

vikt och besvarade med ett erkännsamt flin

den larmande hälsning han fick från publiken.

Han var inte vacker. Två svullna öron

förrådde hans yrke och dess brutalitet, och

hans knäckta näsa hade så ofta plattats ut

öfver hans ansikte, att ingen aldrig så

skicklig kirurg nu kunde ge den tillbaka dess

form.

Ett nytt jubel hälsade Glendons ankomst,

och hon betraktade honom ifrigt, medan

han steg öfver repen och gick till sitt hörn.

Men icke förr än utroparnas tråkiga

sysslor med presentationer och utmaningar voro

öfverstökade, kastade de bägge boxarna af

sig sina filtar och stodo inför hvarandra i

ringkostym. Uppifrån koncentrerade sig

många elektriska lampors hvita sken på

dem — för filmkamerornas skull —, och

då hon betraktade de båda så olika

männen, visste hon, att det var Glendon som

för henne var fullblodet och Powers

afgrundsdjuret. Bägge motsvarade sin typ —

Glendon med fint formade lemmar och

anletsdrag, mjukt och massivt vacker, Powers

nästan formlöst klumpig ocli tätt luden.

Medan de intogo sin boxarepose för

kamerorna midtför hvarandra, råkade Glendons

blick glida ut öfver repen och stanna på

hennes ansikte. Ehuru han ej förrådde sig,

förstod hon af sitt hjärtas ökade slag, att

han hade känt igen henne. I nästa

ögonblick hördes gonggongen, utroparen skrek:

»Låt gå!» och matchen började.

Det var en präktig tvekamp. Det var

intet blod, ingen skadegörelse, och bägge

gjorde kloka beräkningar. De använde

halfva den första ronden till att sondera

hvarandra, men Maud Sangster tyckte, att

skenslagen och handskarnas smällar voro

tillräckligt spännande. Under någon af de

våldsammare sammandrabbningarna på

matchens senare stadier måste redaktören röra

vid hennes arm för att påminna henne om

hvem hon var och hvar hon var.

Powers arbetade lätt och korrekt, som

det anstod hjälten från ett femtiotal

ringbataljer, och en beundrande klack

applåderade hvarje hans fint. Men han gjorde

inga öfverflödiga ansträngningar utom vid

ett eller annat häftigare angrepp, som

narrade publiken att resa sig och skräna i den

tron, att han höll på att få öfvertaget öfver

sin motståndare.

Det var i ett sådant ögonblick, då

hennes oerfarna öga ej kunde säga henne, att

Glendon undgått allvarsam skada, som

redaktören lutade sig fram till henne och

sade:

»Unge Pat skall alldeles säkert vinna.

Han är en uppgående stjärna, och de kunna

inte hejda honom. Men han skall vinna i

sextonde ronden, inte förr.»

»Men kanske senare?» frågade hon.

Hon nästan skrattade åt sin följeslagares

tvärsäkra nej. Hon visste det bättre.

Powers var känd för att jäkta sin

motståndare i hvarje ögonblick, rond efter rond,

och Glendon fann sig med nöje i denna

taktik. Hans försvar var beundransvärdt,

och han blandade just lagom upp det med

offensiv för att hålla åskådarna i spänning.

Powers visste, att han var bestämd till att

förlora, men hade för lång boxarerfarenhet

bakom sig för att tveka på att slå ut sin

motståndare, om tillfälle erbjöd sig. Han

hade själf alldeles för ofta varit föremål för

intriger för att tveka att använda den

taktiken mot andra. Om han kom åt, var

han beredd att slå ut sin motståndare och

ge syndikatet tusan. Tack vare skickliga

pressmanövrer hade det blifvit den allmänna

meningen, att unge Glendon ändtligen hade

funnit sin öfverman. Men inom sig visste

Powers, att det var han själf, som funnit

sin öfverman. Mer än en gång under den

hetare kampen på nära håll fick han ta

emot stötar, hvilkas kraft hade dämpats med

afsikt, det förstod han.

Hvad Glendon beträffar var det mer än

ett tillfälle, då en faute eller en felräkning

kunde ha utsatt honom för en af hans

motståndares dråpslag, så att han förlorat

matchen. Men han hade en nästan underbar

förmåga att beräkna tid och distans

noggrant, och hans själfförtroende rubbades ej

genom de tillfällen, då han slapp undan

med knapp nöd. Han hade aldrig förlorat

en match, hade aldrig blifvit omkullslagen,

och han hade alltid haft sin motståndare

så helt och hållet i sin makt, att en sådan

möjlighet var otänkbar.

Vid slutet af den femtonde omgången

voro bägge boxarna i god kondition, ehuru

Powers andades litet tungt och det fanns

personer bland publiken, som höllo vad om,

att han skulle »spricka».

Strax innan gonggongen gick till den

sextonde ronden lutade Stubener sig öfver

Glendon bakifrån i hans hörn och hviskade:

»Slår ni ut honom nu?»

Glendon gjorde ett kast bakåt med

hufvudet, skakade på det och skrattade gäckande

den orolige impresarion midt i ansiktet.

Då gonggongen signalerade till den

sextonde ronden, såg Glendon till sin

öfverraskning Powers rusa upp. Från första

sekunden blef det en riktig hvirfvelstorm

af angrepp, och det var nära att Glendon

ej undgått allvarliga skador. Han blockade,

clinchade, dök, tog sidsprång, trängdes

tillbaka mot repen och möttes med nya

angrepp, då han flyttade sig ut till midten.

Flera gånger gaf Powers honom inbjudande

chancer, men Glendon ville ej släppa lös

den blixtsnabba stöt, som skulle ha lagt

motståndaren. Han sparade denna stöt till

två ronder längre fram. Icke under hela

matchen hade han satt in hela sin styrka

eller slagit med hela den kraft han

förfogade öfver.

I två minuter utan det ringaste uppehåll

ansatte Powers honom med alla sina medel.

I nästa minut skulle ronden vara slut och

vadhållaresyndikatet slaget. Men den

minuten kom icke. De hade just drabbat

samman midt på estraden. Det var precis

en vanlig clinchning utom att Powers gick

på som en besatt. Glendon dref ut sin

vänsterhand till en kraftig men lugn stöt

mot sidan af ansiktet. Det var en likadan

stöt som han redan delat ut i dussintal

under loppet af matchen. Till sin

förvåning kände han Powers bli slapp i sina

armar och börja sjunka till golfvet på

vacklande, skälfvande ben, som vägrade att bära

hans tyngd. Han dunsade i golfvet,

rullade halft öfver på sidan och låg där

orörlig och med slutna ögon. Domaren lutade

sig öfver honom och ropade ut tiden.

Vid ropet »nio!» ryckte Powers till, som

om han gjort en fåfäng ansträngning att

resa sig.

»Tio! — och slut!» ropade domaren.

Han grep Glendons hand och lyfte upp

den mot den larmande publiken till tecken,

att han hade vunnit.

För första gången i ringen blef Glendon

häpen. Det hade icke varit en afgörande

stöt. Det kunde han våga sitt lif på. Den

hade ej varit riktad mot käken, utan mot

kinden, och han visste att den hade träffat

där och icke på någon annan punkt. Ändå

var mannen utslagen, hade blifvit uträknad

och hade utfört sitt knep storartadt. Denna

duns i golfvet hade varit ett mästerdrag.

För publiken var det otvifvelaktigt en

knock-out, och filmen skulle sprida lögnen.

Redaktören hade, när allt kom omkring, uppgifvit

den rätta ronden, fastän ronden var ett fusk.

Glendon kastade genom repen en hastig

blick på Maud Sangsters ansikte. Hon såg

direkt på honom, men hennes ögon voro

kalla och hårda, och det fanns hvarken

igenkännande eller uttryck i dem. Just

som han såg på henne, vände hon sig

likgiltigt bort och sade något till sin granne.

Powers’ sekonder buro honom till hans

hörn, synbarligen som en slankig trasa.

Glendons sekonder kommo fram till honom

för att lyckönska honom och ta af honom

boxhandskarna. Men Stubener hann före

dem. Hans ansikte strålade, då han tog

Glendons högra handske mellan bägge sina

händer och utropade:

»Präktig pojke, Pat. Jag visste, att ni

skulle göra det.»

Glendon ryckte tillbaka sin handske. Och

för första gången på de år de varit

tillsammans hörde hans impresario honom svära.

»Dra åt helvete», sade han, i det han

vände sig om och räckte sina sekonder

händerna för att de skulle dra handskarna af

honom.

*

VIII.

Samma kväll, efter att ha hört

redaktörens bestämda förklaring, att det

inte fanns en enda ärlig boxare,

satt Maud Sangster en stund på sängkanten

och grät tyst, blef sedan ond och gick till

sängs med afsmak för sig själf, prisboxare

och hela världen.

Följande eftermiddag började hon

nedskrifva en intervju med Henry Addison,

som dock var bestämd att aldrig bli färdig.

Det var i det enskilda rum man upplåtit

åt henne på Courier-Journals redaktion. Hon

hade gjort en paus i skrifningen för att kasta

en blick på en rubrik i en aftontidning,

som meddelade, att Glendon skulle utkämpa

en match med Tom Cannam. Då kom en

af springpojkarna in med ett visitkort. Det

var Glendons.

»Säg honom att jag inte tar emot», sade

hon till gossen.

Om en minut kom han tillbaka igen.

»Han säger, att han kommer in ändå,

men han vill helst ha er tillåtelse.»

»Sade ni honom, att jag var upptagen?»

frågade hon.

»Ja, men han sade, att han kommer in

ändå.»

Hon svarade icke, och pojken började

nysta ur sig med ögonen lysande af

beundran för den ovälkomne besökaren:

»Jag känner honom. Han är en väldigt

stor krabat. Om han gaf sig till att lefva

rackare, skulle han slå hela redaktionen i

småbitar. Det är unge Glendon, som vann

matchen i går kväll.»

»Nåja, släpp in honom då. Vi vilja inte

ha redaktionen sönderslagen i småbitar.»

Inga hälsningar utbyttes, då Glendon kom

in. Hon var lika kall och ogästvänlig som

en mulen dag och bjöd honom hvarken

sitta ned eller kände igen honom med

ögonen, där hon satt halft bortvänd från

honom vid sitt skrifbord och väntade på att

han skulle säga sitt ärende. Han visade

ej, hvilket intryck detta öfvermodiga

bemötande gjorde på honom, utan gick rakt

på saken.

»Jag vill tala med er», sade han kort.

»Om den där matchen. Den slutade med

den där omgången.»

Hon ryckte på axlarna.

»Det visste jag, att den skulle.»

»Nej, det visste ni inte», svarade han.

»Ni visste det inte. Jag visste det inte.»

Hon vände sig om och såg på honom

med liknöjd uttråkad min.

»Hvad tjänar det till att tala om detta?»

frågade hon. »Prisboxning är prisboxning,

och vi veta alla hvad det betyder. Matchen

slutade med den rond som jag hade

förutsagt.»

»Det gjorde den», medgaf han. »Men

det visste ni inte. I hela världen fanns det

åtminstone två, ni och jag, som visste, att

Powers inte skulle bli utslagen i den

sextonde ronden.»

Hon teg.

»Ni visste att han inte skulle bli det,

säger jag.» Han talade i bestämd ton, och

då hon ännu ej ville säga något, steg han

närmare. »Svara mig», befallde han.

Hon nickade.

»Men han blef det», envisades hon.

»Han blef det inte. Han blef inte alls

besegrad. Hör ni? Jag skall berätta

alltsammans för er, och ni skall höra på mig.

Jag har inte ljugit för er. Hör ni? Jag

har inte ljugit för er. Jag var en idiot,

och de lurade mig ... och er på samma

gång som mig. Ni tror, att ni har sett

honom bli utslagen. Men min stöt var

inte tillräckligt kraftig. Och inte heller

träffade den honom på den rätta punkten.

Det låtsade han bara. Han agerade

besegrad.»

Han tystnade och såg förväntansfullt på

henne. Och med en jublande känsla

förstod hon nu, att hon trodde på honom, och

hon kände sig genomströmmas af varm

lycka öfver upprättelsen af denne man, som

ej betydde någonting för henne och som

hon endast hade sett två gånger i sitt lif.

»Nå?» frågade han, och hon kände det

åter som eu njutning att låta betvinga sig

af honom.

Hon reste sig och räckte honom sin hand.

»Jag tror er», sade hon. »Och jag är

så glad, så glad ...»

Det blef en långvarigare handtryckning

än hon hade tänkt sig. Han såg på henne

med ögon som brunno, och omedvetet tändes

också en glöd i den blick, hvarmed hon

mötte hans. Aldrig hade det funnits en

sådan man, tänkte hon. Hennes ögon sänkte

sig först, och hans följde efter, så att nu

stodo de bägge och sågo på sina

sammanslutna händer. Hela hans kropp gjorde en

impulsiv och omedveten rörelse emot henne,

som om han velat dra henne till sig, men

han hejdade sig hastigt med tydlig

ansträngning. Hon såg det och kände hur hans

hand började dra henne till sig. Och till

sin öfverraskning erfor hon en önskan att

ge efter, en nästan öfverväldigande längtan

att bli omsluten af dessa starka armar. Om

han tvingat henne, visste hon, att hon ej

skulle ha gjort motstånd. Hon var nästan

yr i hufvudet, då han hejdade sig, kramade

hennes fingrar så att det nästan gjorde ondt

och släppte hennes hand, ja nästan slängde

den ifrån sig.

»Å Gud!» flämtade han. »Ni är skapad

för mig.»

Han vände sig halft bort från henne och

strök med handen öfver sin panna. Hon

visste, att hon skulle hata honom i hela

sitt lif, om han vågade framstamma ett enda

ord till ursäkt eller förklaring. Men han

tycktes ha den förmågan att alltid göra det

rätta gentemot henne. Hon sjönk ned i

sin stol och han i en annan, sedan han

först flyttat den så att han kunde se henne

tvärsöfver bordshörnet.

»Jag har tillbragt natten i ett turkiskt

bad», sade han. »Jag skickade efter en

gammal uttjänad boxare. Han var en vän

till min far i gamla dagar. Jag visste,

att det inte finns något i samband med

ringen som han inte kände till, och jag

förmådde honom att tala. Det lustiga var,

att jag bara med den största svårighet

kunde öfvertyga honom om, att jag inte

visste de saker jag frågade honom om.

Han kallade mig en barnunge från

urskogen. Och han hade nog rätt. Jag är

uppfödd i skogen, och skogen är det enda

jag känner till.

»Ja, i natt fick jag veta en hel hop af

den gamle mannen. Boxarvärlden är mera

rutten än ni har sagt mig. Hvarenda

människa, som har med den att göra, tycks

vara ohederlig. Till och med

myndigheterna, som bevilja matchtillstånd, ta

mutor af tillställarna, och tillställare,

impresarier och boxare muta hvarandra och låta

muta sig af publiken. Det är så godt som

ett genomfördt system, och å andra sidan

äro de alltid — vet ni hvad double cross

är ... hemligt förstånd åt två håll? (Hon

nickade.) Nåja, de tyckas aldrig försumma

ett tillfälle att ta mutor af bägge parterna.

»Jag blef alldeles ifrån mig öfver hvad

gubben berättade mig. Och här har jag

gått midt upp i det i flera år och har inte

vetat af det! Jag var en riktig barnunge

från urskogen. Men jag förstår i alla fall

hur de ha lurat mig. Jag var så skapad,

att ingen kunde få bukt med mig. Jag

måste nödvändigt vinna, och tack vare

Stubener hölls allt ohederligt på afstånd från

mig. I morse ansatte jag Spider Walsh

och tvingade honom att tala. Han var min

första tränare, ser ni, och han följde

Stubeners instruktioner. De höllo mig i

okunnighet. För resten umgicks jag inte med

sportfolk. Jag tillbragte min tid med att

jaga och fiska och roa mig med kameror

och så"nt där. Vet ni hvad Walsh och

Stubener kallade mig sinsemellan? Oskulden.

Det fick jag veta af Walsh i morse, och

det kändes som att få en tand utdragen.

Men de hade rätt Jag var ett oskyldigt

litet lamm.

»Och Stubener använde mig också i sina

oärliga syften, fastän jag inte visste det

Nu kan jag se tillbaka och förstå hur det

gick till. Men ser ni, jag var inte

tillräckligt intresserad för själfva sporten för

att vara misstänksam. Jag är född med en

bra kropp ocli ett kallt hufvud, jag är

uppfostrad i fria luften och har fått

undervisning af min far, som förstod sig bättre på

boxning än någon bland lefvande eller döda.

Det var för lätt. Boxningen lade inte helt

och hållet beslag på mig. Jag hade aldrig

någon oro för utgången. Men nu är det

slut.»

Hon pekade på rubriken, som

annonserade hans match med Tom Cannam.

»Det är Stubeners verk», förklarade han.

»Det var uppgjordt för flera månader sedan.

Men det frågar jag inte efter. Jag far hem

till bergen. Jag har slutat.»

Hon kastade en blick på det ofullbordade

intervjureferatet på skrifbordet och suckade.

»Hvad männen äro allsmäktiga», sade

hon. »Herrar öfver sitt öde. De göra hvad

de vilja.»

»Efter hvad jag har hört», afbröt han,

»har ni också gjort ungefär hvad ni har

velat. Det är en af de saker jag tycker

om hos er. Och hvad som slog mig från

början var, att ni och jag förstodo

hvarandra så bra.»

Han tystnade och betraktade henne med

lågande ögon.

»Nåja, boxarringen har gifvit mig en sak»,

fortfor han. »Den har gjort mig bekant

med er. Och då man träffar på henne,

den enda kvinnan, har man bara en sak

att göra. Haka sig fast vid henne med

bägge händerna och inte släppa henne. Kom,

så följas vi åt till bergen!»

Det kom lika plötsligt som en blixt, men

ändå kände hon, att hon hade väntat det.

Hennes hjärta slog våldsamt och hotade

nästan att kväfva henne, men det kändes

så underligt ljufligt Här hämnade sig

åtminstone den enkla, oförfalskade naturen.

Men det hela föreföll som en dröm.

Sådant kunde inte tilldra sig på en modern

tidningsredaktion. Att förklara sin kärlek

gick inte till på det viset, det förekom bara

på teatern och i romanerna.

Han hade rest sig och räckte henne bägge

sina händer.

»Jag vågar inte», hviskade hon halft för

sig själf. »Jag vågar inte.»

Det förakt, som hastigt ljungade i hans

ögon, kändes som ett styng, men det

förvandlades genast till oförställd misstro.

»Ni skulle våga hvad ni än ville», sade

han. »Det vet jag. Här är inte fråga om,

huruvida ni vågar, utan om ni vill. Vill

ni?»

Hon hade rest sig och stod där nu

vacklande som i en dröm. Det flög igenom

henne en undran, om detta var hypnotism.

Hon ville se sig omkring på de välbekanta

föremålen i rummet för att öfvertyga sig

om, att det var verklighet, men hon kunde

ej ta sina ögon från hans. Ej heller kunde

hon säga något.

Han stod bredvid henne. Hans hand

låg på hennes arm, och hon lutade sig

ofrivilligt emot honom. Alltsammans var en

dröm, och hon behöfde ej längre göra

några frågor. Det var det stora vågspelet.

Han hade rätt. Hon kunde våga hvad hon

ville, och hon ville. Han hjälpte henne

på med koftan. Hon stack hattnålarna

genom håret. Och innan hon visste ordet af,

gick hon med honom genom den öppnade

dörren.

Utanför porten ämnade han vinka till

sig en taxameter, men hon hejdade honom

genom att lägga sin hand på hans arm.

»Hvart ska vi ta vägen?» hviskade

hon.

»Till färjan. Vi hinna just lagom fram

för att ta Sacramentotåget»

»Men jag kan inte ge mig af på det här

sättet», protesterade hon. »Jag ... jag har

inte ens en ren näsduk.»

Han lyfte åter handen, innan han

svarade.

»Ni kan gå i butiker i Sacramento.

Där viga vi oss och ta sedan nattåget

norrut. Jag skall arrangera allt per

telegraf från tåget.»

Då droskan höll vid trottoaren, såg hon

sig hastigt omkring på den välbekanta

gatan och det välbekanta folkmyllret och

sedan såg hon på Glendon i ett plötsligt

anfall af ångest.

»Jag vet ju ingenting om er», sade

lion.

»Vi veta allt om hvarandra», svarade

han.

Hon kände hur hans armar stödde och

drefvo på henne, och hon lyfte upp foten

till vagnssteget. I nästa ögonblick hade

vagnsdörren stängts, han satt bredvid henne,

och droskan rullade utför Market Street.

Han lade armen om henne, drog henne

intill sig och kysste henne. Då hon nästa

gång såg hans ansikte, var hon säker på,

att det var färgadt af en svag rodnad.

»Jag ... jag har hört sägas, att det är

en konst att kyssas», sade han. »Själf

vet jag ingenting om det, men jag skall

lära mig. Ser du, du är den första kvinna

jag har kysst.»

*

IX.

Där en skroflig klippspets reste sig

öfver den oändliga urskogen

halflågo en man och en kvinna.

Nedanför dem vid skogsbrynet voro två hästar

tjudrade. Bakom hvardera sadeln sutto ett

par små sadelpåsar. Träden voro

enformigt höga. De reste sig hundratals fot i

luften och voro åtta à tio eller tolf fot i

diameter. Många voro mycket större. Hela

förmiddagen hade de sträfvat uppför berget

genom denna täta skog, och denna

klippspets var det första ställe, där de kunde

komma ut ur skogen för att kunna se skogen.

Nedanför dem och så långt de kunde se

låg kedja på kedja af dimblå berg. Det

tog intet slut på dessa bergåsar. De reste

sig den ena bakom den andra ända till den

förtonande fjärran horisonten, där de

bleknade bort med ett svagt löfte om ändlösa

vidder där bortom. Det fanns inga gläntor

i skogen; i norr, söder, öster och väster var

den orörd och obruten och betäckte landet

med sin väldiga frodighet.

De lågo och betraktade utsikten, och han

höll hennes hand i sin, ty det var deras

smekmånad, och de befunno sig i

Mendocinos furuskogar. De hade färdats på

hästryggen från Shasta och ner genom

kusttrakternas vildmarker, och de hade ingen

annan plan än att fortsätta, tills de kommo

på någon annan plan. De voro enkelt

klädda, hon i en neddammad khaki, han i

ytterbyxor och ylleskjorta. Den senare

lämnade den solbrända halsen bar, och den

väldiga gestalten tycktes just vara på sin

rätta plats här bland skogsjättarna, medan

hon, där hon satt vid hans sida, var som

en personifikation af lyckan själf.

»Ja, du store man», sade hon och stödde

sig på armbågen för att se på honom, »det

är underbarare än du hade lofvat mig. Och

så att få se det tillsammans!»

»Det är mycket mer af världen som vi

ska se tillsammans», svarade han och

ändrade ställning för att kunna fatta om

hennes hand med bägge sina.

»Men inte förr än vi ha slutat med det

här», ifrade hon. »Jag tror att jag aldrig

kan tröttna på de stora skogarna ... och

på dig.»

Han intog utan ansträngning sittande

ställning och slog armarna om henne.

»Å, du älskare», hviskade hon. »Och jag

hade gifvit upp hoppet att finna en sådan.»

»Och jag hade aldrig hoppats alls. Jag

måste ha vetat hela tiden, att jag skulle

finna dig. Är du glad?»

Hennes svar var en svag tryckning där

hennes hand hvilade mot hans hals, och

en lång stund blickade de drömmande ut

öfver de stora skogarna.

»Kommer du ihåg hvad jag talade om

för dig om hur jag tog till flykten för

den rödhåriga skollärarinnan? Det var

första gången jag såg den här trakten.

Jag gick till fots, men fyrtio femtio mil

om dagen voro en barnlek för mig. Jag

var alldeles som en indian. Då tänkte jag

inte på dig. Det var ganska ondt om

vildt i furuskogarna, men det fanns

präktiga foreller i mängd. Det var då jag

slog läger på den här klippan. Inte anade

jag, att jag en dag skulle komma hit med

dig.»

»Och bli prisboxare till på köpet.»

»Nej, det tänkte jag inte alls på. Far

hade alltid sagt mig, att det skulle jag bli,

och det tog jag för gifvet. Ser du, han var

mycket klok. Han var en stor man.»

»Men han tänkte sig aldrig, att du skulle

sluta med yrket.»

»Jag vet inte. Han var så noga med

att dölja dess intriger för mig, att jag

tänker han var rädd för det. Jag har talat

om för dig kontraktet med Stubener. Far

satte in den där paragrafen om oärligheter.

Det första fuffens min impresario begick

skulle göra kontraktet om intet»

»Och ändå ämnar du ta en dust med

den där Tom Cannam. Tjänar det till

något?»

Han såg hastigt på henne.

»Vill du inte, att jag skall göra det?»

»Min älskade, jag vill att du skall göra

hvad du vill.»

Så sade hon, och medan orden ännu

genljödo i hennes öron, undrade hon i tysthet

öfver att det var hon som uttalat dem, hon

som inte varit den minst hårdnackadt

styfsinta af hela Sangstersläkten. Men hon visste,

att orden voro sanna, och det gladde henne.

»Det skall bli roligt», sade han.

»Men jag förstår inte hvari det roliga

består.»

»Jag har inte tänkt ut enskildheterna än.

Du måste hjälpa mig. Först och främst

ämnar jag lura både Stubener och

vadhållarsyndikatet. Det blir en del af

skämtet. Jag ämnar slå ut Cannam i första

omgången. Jag skall för första gången bli

riktigt ond, då jag boxas. Den stackars

Tom Cannam, som är lika oärlig som de

andra, skall bli det egentliga offret. Ser

du, jag ämnar hålla ett tal från estraden.

Det är något ovanligt, men det kommer att

göra lycka, ty jag ämnar blotta för publiken

alla boxningens afvigsidor. Sporten kan

nog vara bra, men den drifves efter

affärsprinciper, och det är det som fördärfvar

alltsammans. Seså, nu håller jag talet till

dig i stället för till publiken.»

»Jag önskar, att jag kunde vara där och

höra det», sade hon.

Han såg på henne och funderade.

»Jag skulle gärna vilja ha dig där.

Men det blir säkert en obehaglig stund.

Ingen kan säga hvad som kan hända,

då jag börjar utföra hvad jag har tänkt

ut. Men jag söker genast upp dig, så

snart det är öfver. Och det blir unge

Glendons sista uppträdande på banan, på

någon bana.»

»Men, kära Pat, du har ju aldrig i ditt

lif hållit något tal», invände hon. »Du

kanske gör fiasko.»

Han skakade energiskt på hufvudet.

»Jag är irländare», sade han, »och har

det någonsin funnits en irländare som inte

kan tala?» Han tystnade och skrattade

hjärtligt. »Stubener tror att jag är tokig.

Han säger, att man inte kan träna som

äkta man. Hvad vet han om äktenskap

eller om dig och mig eller något annat än

tomtjobb och på förhand bestämda matcher.

Men den kvällen skall jag lära honom,

jag ... och stackars Tom också. Jag tycker

verkligen synd om Tom.»

»Mitt kära afgrundsdjur kommer att bete

sig både afgrundsaktigt och djuriskt, är jag

rädd», sade hon.

Han skrattade.

»Jag ämnar åtminstone göra ett försök.

Afgjordt mitt sista uppträdande, som sagdt.

Och sedan blir det du, du. Men om du

inte vill höra talas om det där sista

uppträdandet, så säg bara ett ord.»

»Naturligtvis vill jag det, du store man.

Jag vill, att min store man skall vara sig

själf, och för att bli det måste han få handla

efter sitt eget hufvud. Om du vill det, så

vill jag det för din skull och för min skull

också. Tänk om jag sade, att jag vill gå

in vid teatern eller fara till Söderhafsöarna

eller till nordpolen?»

Han svarade stilla, nästan högtidligt:

»Då skulle jag säga: gör det. Emedan

du är du och måste vara du själf och göra

hvad du vill. Jag älskar dig, emedan du

är du.»

»Och vi ä’ båda ett enfaldigt älskande

par», sade hon, då hans omfamning blef

mindre hård.

»Är det inte storartadt!» utbrast han.

Han reste sig, tog märke på hur högt

solen stod och sträckte ut handen öfver de

stora skogarna, som klädde den täta raden

af blånande berg.

»Vi måste sofva någonstans där ute. Det

är trettio mil till närmaste läger.»

*

X.

Hvem af alla de närvarande

sportmännen skall någonsin glömma den

minnesvärda kvällen på Golden

Gate-arenan, då unge Glendon bedöfvade Tom

Cannam och en till, som var ännu större

än Tom Cannam, hindrade den stora

publiken i en hel timme att ställa till upplopp,

ställde till den stora bedrägeri-uppgörelsen

med myndigheterna och entreprenörerna och

byggnadskomitén och nästan ref hela

boxarinstitutionen i trasor? Det var en

fullständig öfverraskning. Ej ens Stubener hade

den ringaste aning om hvad som skulle

komma. Det var visserligen sant, att hans

boxare hade visat sig uppstudsig efter Nat

Powers-historien, rymt sin kos och gift sig,

men allt detta var öfver nu. Unge Pat

hade gjort hvad man hade väntat af honom,

sväljt ringens hela bedrägerisystem och

kommit tillbaka igen.

Golden Gate-arenan var ny. Det var dess

första match, och det var den största

byggnad af detta slag som San Francisco

någonsin hade låtit uppföra. Den rymde

tjugufem tusen personer, och hvarenda plats var

besatt. Sportmän hade kommit resande från

hela världen för att vara närvarande, och

de hade betalat femtio dollars för sina

platser närmast estraden. Den billigaste

platsen i hela lokalen hade kostat fem dollars.

Det gamla välbekanta bifallslarmet

började, då Billy Morgan, utropareveteranen,

klättrade öfver repen och blottade sitt gråa

hufvud. Då han öppnade munnen för att

tala, hördes ett väldigt kraschande från en

af de närmaste sektionerna, där flera rader

af låga sittplatser brakade samman.

Publiken brast i skallande skratt och ropade

skämtsamma råd och beklaganden till offren,

af hvilka ingen hade blifvit skadad.

Stolarnas brak och det muntra larmet kom

tjänstgörande poliskommissarien att se på

en af sina konstaplar och höja ögonbrynen

till tecken, att de skulle få mycket att göra

och att det skulle bli en liflig kväll.

En i sänder och välkomnade af dundrande

applåder klättrade sju manhaftiga gamla

ringhjältar öfver repen och föreställdes för

publiken. De voro allesammans f. d.

tungvikts-världsmästare. Billy Morgan lät hvarje

presentation åtföljas af en lämplig fras. En

hälsades som »hederlige John» och en

»gammal pålitlig en», en annan var »den

redligaste tvånäfvade boxare, som ringen

någonsin hade skådat». Och om andra

hette det: »hjälten i hundra duster, som

aldrig afbrutit en i förtid och aldrig blifvit

lagd»; »den styfvaste af gamla gardet»; »den

ende, som alltid kom tillbaka»; »den störste

hjälten af dem alla»; och »den hårdaste

nöten att knäcka».

Allt detta tog tid. Hvar och en af dem

måste säga något, och de mumlade och

muttrade sitt svar med stolt blygsamhet och

ett tafatt stapplande på orden. Det längsta

talet kom från den »gamle pålitlige» och

räckte nästan i en minut. Sedan skulle de

fotograferas. Det vimlade celebriteter på

estraden, championboxare, berömda

sportexperter, f. d. tidtagare och prisdomare.

Lättvikter och medelvikter myllrade. Hvar

och en tycktes utmana hela världen. Nat

Powers var där för att begära en

revanschmatch af unge Glendon, likaså alla de andra

skinande ljusen, som Glendon hade blåst

ut. Och alla morskade sig mot Jim

Hanford, som i sin tur måste säga sitt hjärtas

mening, som bestod i, att han skulle

nedlåta sig till sin nästa match med segraren

i den, som nu skulle äga rum. Publiken

tog sig genast för att namnge segraren,

hälften skrek vildt »Glendon» och den andra

hälften »Cannam». Midt under detta oväsen

brakade en annan stolsrad ned, och det höll

på att uppstå gräl mellan missnöjda

platsinnehafvare och vaktmästare, som försökte

ställa allt till rätta. Poliskommissarien

skickade bud till sitt högkvarter efter

förstärkt manskap.

Publiken var vid godt lynne. Då Cannam

och Glendon gjorde sin entré, liknade

arenan ett politiskt folkmöte. Det hurrades

för hvar och en i drygt fem minuter. Nu

utrymdes estraden. Glendon satt i sitt hörn

omgifven af sina sekonder. Stubener stod

bakom honom som vanligt. Cannam

presenterades först, och sedan han skrapat med

fötterna och böjt på hufvudet, måste han

tillmötesgå ropen på ett tal. Han stammade

och hackade, men lyckades få fram några

meningar.

»Jag är stolt öfver att vara här i kväll»,

sade han, och medan applåderna dånade,

fick han tid att fånga upp en annan idé.

»Jag har arbetat samvetsgrant. Jag har

arbetat samvetsgrant i hela mitt lif. Det

kan ingen förneka. Och jag ämnar göra

mitt bästa i kväll.»

Man hörde höga rop: »Det är rätt, Tom!»

»Det vet vi!» »Präktig pojke, Tom!» »Du

är nog karl till att klara skifvan!»

Sedan blef det Glendons tur. Äfven af

honom begärde man ett tal, fastän det

aldrig förr förekommit i prisringen att

matchens hufvudperson hållit tal. Billy

Morgan lyfte upp handen och äskade

tystnad, och Glendon började med klar och

kraftig röst.

»Alla ha sagt er, att de äro stolta öfver

att vara här i kväll», sade han. »Men det

är inte jag.» Publiken blef öfverraskad, och

han gjorde en paus för att den skulle hinna

svälja detta. »Jag är inte stolt öfver mitt

sällskap. Ni vilja ha ett tal. Jag skall ge

er ett med mening i. Detta är min sista

match. Efter kvällens täfling lämnar jag

ringen på allvar. Hvarför? Det har jag

redan sagt er. Jag tycker inte om mitt

sällskap. Prisringen är kommen så på sned,

att ingen man, som vill stå rak, kan höra

till den. Den är rutten in i märgen, från

de små professionella klubbarna och till den

här historien i kväll.»

Det dämpade sorlet af förvåning, som

börjat mullra, öfvergick här till ett skrän.

Man hörde starka hyssningar och uttryck

af ogillande, och många böljade ropa: »Gå

på med matchen!» »Vi vilja ha matchen!»

»Hvarför boxas ni inte?» Glendon

väntade; han såg, att de förnämsta skränarna

närmast estraden voro entreprenörer och

impresarier och boxare. Han sökte

förgäfves göra sig hörd. Publiken var af delade

åsikter; somliga ropade: »Matchen!» och

andra ropade: »Talet! Talet!»

Det rådde tio minuters hopplös förvirring.

Stubener, skiljedomaren, arenans ägare och

tillställaren af matchen sökte öfvertala

Glendon att öfvergå till täflingskampen. Då

han vägrade, förklarade domaren, att han

skulle fälla förverkningsdom och förklara

Cannam som segrare, om Glendon ej

kämpade.

»Det kan ni inte göra», förklarade den

senare. »Jag kommer att stämma er inför

alla instanser, om ni försöker något sådant,

och jag lofvar inte, att ni kommer lefvande

ifrån nappataget med den här publiken, om

ni lurar den på matchen. För resten

ämnar jag slåss. Men innan dess vill jag

sluta mitt tal.»

»Det är emot reglerna», protesterade

domaren.

»Visst inte. Det står inte ett ord i

reglerna om tal till publiken. Hvarenda mera

framstående boxare här i kväll har hållit

ett tal.»

»Bara några ord», skrek matchtillställaren

i Glendons öra. »Men ni ämnar hålla en

föreläsning.»

»Det står ingenting i reglerna om

föreläsningar», svarade Glendon. »Och packa

er i väg från estraden, annars kastar jag

ut er.»

Eldröd i synen och sprattlande med armar

och ben blef entreprenören tagen i kragen

och lyft öfver repen. Han var en stor karl,

men Glendon hade gjort det så lätt bara

med en hand, att publiken blef vild af

förtjusning. Ropen på ett tal tilltogo i styrka.

Stubener och arenaägaren togo försiktigtvis

till reträtten. Glendon sträckte upp handen

för att göra sig hörd, men de, som ropade

på matchen, fördubblade sina ansträngningar.

Ett par tre bänkrader brakade ner, och en

hop folk, som därigenom förlorat sina

platser, ökade villervallan genom att med

en samfälld chock försöka tränga sig in på

de ännu obesatta platserna, medan de, som

sutto bakom och nu inte kunde se estraden,

skränade och röto åt dem att sitta ner.

Glendon gick bort till repen och talade

med poliskommissarien. Han måste luta

sig fram och skrika i hans öra.

»Om jag inte håller det där talet», sade

han, »stormar publiken arenan. Om de

komma i farten, kan ni inte hejda dem,

det vet ni. Ni måste hjälpa till. Om ni

håller estraden klar, så skall jag nog få

publiken att tiga.»

Han återvände till midten af ringen och

sträckte åter upp händerna.

»Vill ni höra det där talet?» ropade han

med skallande röst.

Hundratals af dem, som sutto närmast

estraden, hörde honom och ropade: »Ja!»

»Då skall hvar och en, som vill höra,

tysta ner sin granne, om han för väsen!»

Rådet åtlyddes, så att då han upprepade

det, trängde hans röst längre bort. Han

ropade det om och om igen, och långsamt,

bänk efter bänk, bredde tystnaden ut sig

från estraden, ackompanjerad af ett

dämpadt ljud af slag och knuffar och

brottning, då bråkmakarna tuktades af sina

grannar. Oväsendet hade nästan lagt sig,

då en stolsrad nära estraden brakade ner.

Detta hälsades med nya skrattsalvor, som

dogo bort af sig själfva, så att man tydligt

hörde en ensam pipig röst långt bort ropa:

»Gå på, Glendon! Vi ska höra på er!»

Glendon hade keltens intuitiva blick för

massans psykologi. Han visste, att hvad

som varit en vildt bångstyrig pöbel för fem

minuter sedan, det var nu en publik, som

han helt och hållet hade i sina händer,

och för att öka effekten dröjde han en

stund med flit. Men dröjsmålet var precis

lagom långt och räckte inte en sekund för

länge. I trettio sekunder rådde fullständig

tystnad; han hade satt sig i respekt. Just

som de första svaga tecknen till oro trängde

till hans öron, började han tala.

»Då jag slutar detta tal», sade han,

Ȋmnar jag gripa mig an med boxmatchen.

Jag lofvar er, att det skall bli en riktig

match, en af de få riktiga matcher ni

någonsin ha sett. Jag ämnar slå ut min

motståndare på kortast möjliga tid. Då Billy

Morgan ropar ut matchen för sista gången,

skall han säga er, att det blir en

fyrtiofem-ronds-match. Men jag säger, att det snarare

kommer att bli en på fyrtiofem sekunder.

»Då jag blef afbruten, höll jag just på

att säga er, att boxsporten är rutten. Det

är den — uppifrån och ner. Den drifves

efter affärsprinciper, och ni veta

allesammans hvad affärsprinciper vill säga. Nog

sagdt. Ni ä" de lurade, ni allesammans

som inte förtjäna något på det. Hvarför

braka stolsraderna ner i kväll? Skoj.

Liksom boxsporten äro de byggda på

affärsprinciper.»

Han hade nu ett fastare tag än

någonsin i sin publik, och det visste han.

»Det sitter tre man hopklämda på två

stolar. Det ser jag öfverallt. Hvad

betyder det? Skoj. Vaktmästarna få ingen

lön. Alan beräknar att de skola skoja sig

till drickspengar. Återigen affärsprinciper.

Ni betala. Naturligtvis betala ni. Hur

erhålles tillstånd till matcherna? Mutor. Och

nu vill jag fråga er: om de som anordna

sittplatserna skoja, om vaktmästarna skoja,

om myndigheterna skoja, hvarför skulle

inte de som stå i spetsen för boxsporten

skoja? Det göra de också. Och ni betala.

»Och nu vill jag säga er, att det inte

är boxarnas fel. De sköta inte det hela.

Det göra entreprenörerna och impresarierna;

de äro affärsmän. Boxarna äro bara boxare.

De börja ganska hederligt, men direktörer

och impresarier tvinga dem att falla till

föga eller också bojkottas. Det har funnits

ärliga boxare. Och det finns några ännu,

men vanligen förtjäna de inte mycket Jag

antar, att det har funnits ärliga impresarier.

Min är nästan den bästa af hela klabbet

Men ni kan ju fråga honom hur mycket

han har lagt ned på tomter och

fastigheter.»

Här började larmet dränka hans röst.

»Hvar och en, som vill höra på, skall

tysta ner sin granne!» ropade Glendon.

Åter uppstod liksom ett hafsbrus af slag,

knuffar och brottning, och det blef tyst.

»Hvarför gör hvarje boxare

öfverlopps-gärningar genom att förfäkta, att han

alltid arbetar ärligt? Hvarför kallas de

Redlige John och Redlige Bill och Redlige

Blacksmith? Har det aldrig fallit er in,

att de tyckas vara rädda för något? Då

en man kommer till er och skränar, att

han är hederlig, blir man misstänksam.

Men när en prisboxare kommer med samma

bluff, svälja ni den.

»Må den bäste vinna! Hur ofta ha ni

inte hört Billy Morgan säga det? Jag vill

tala om för er, att den bäste inte vinner

så ofta, och när han gör det, är det

vanligen arrangeradt på förhand. Och de flesta

revanschmatcher ni någonsin ha sett eller hört

talas om ha också varit arrangerade. Det är

ett system. Alltsammans är ett system. Tro

ni, att direktörer och impresarier äro det för

roskull? Visst inte. De äro affärsmän.

»Tom, Dick och Harry äro tre boxare.

Dick är den bäste. Det har han bevisat i

två matcher. Men hvad händer? Tom slår

Harry. Dick slår Tom. Harry slår Dick.

Ingenting är bevisadt Sedan komma

revanschmatcherna. Harry slår Tom. Tom

slår Dick. Dick slår Harry. Ingenting är

bevisadt. Sedan försöka de igen. Dick

morskar sig. Han säger, att han vill visa

hvad han duger till. Alltså slår Dick Tom

och äfven Harry. Åtta matcher för att bevisa

att Dick är numro ett, då två kunde ha räckt.

Alltsammans arrangeradt. Ett riktigt system.

Och ni betala för det, och då inte edra stolar

braka ner, skoja vaktmästarna dem ifrån er.

»Det är en präktig sport, om den bara

vore ärlig. Boxarna skulle vara ärliga, om

de bara finge. Men skojet är för

allsmäktigt. Då en handfull män kunna korpa åt

sig tre kvarts million dollars på tre matcher.»

Ett vildt oväsen tvingade honom att

tystna. Ur skränet, som fyllde hela huset,

kunde han urskilja ett och annat rop:

»Hvilken million dollars?» » Hvilka tre

matcher?» »Säg ut!» »Fortsätt!» Äfven

hördes hyssningar och fyrop, och man skrek:

»Bakdantare! Bakdantare!»

»Vill ni höra mer?» ropade Glendon.

»Håll er då i styr!»

Ännu en gång framtvingade han en half

minuts tystnad.

»Hvad är det Jim Hanford planerar?

Hvad är det för program hans publik och

min hålla på att genomföra? De veta, att

jag är hans öfverman. Han vet, att jag är

hans öfverman. Jag kan slå ut honom i

en enda match. Men han är världsmästaren.

Om jag inte fogar mig efter programmet,

ge de mig aldrig tillfälle att ta en dust

med honom. Programmet kräfver tre

matcher. Jag skall vinna den första. Den

kommer att försiggå i Nevada, om inte

San Francisco vill vara med om den. Vi

ska göra den till en förstklassig

tillställning. För det ändamålet skall hvar och

en af oss hålla ett vad på tjugu tusen. Det

är riktiga pengar, men det är inte något

riktigt vad. Hvar och en får igen sina

pengar i smyg. På samma sätt med

penningpriset. Vi ska dela det jämnt, fast den

officiella delningen blir trettiofem och

sextiofem. Priset, filmafgifterna, reklamerna och

alla andra sportler bli inte en cent mindre

än två hundra femtio tusen. Dem dela vi

och ta sedan i tu med revanschmatchen.

Den vinner Hanford, och så dela vi igen.

Sedan kommer den tredje matchen; jag

vinner, och därvidlag är jag i min fulla

rätt, och vi ha tagit tre kvarts million ur

boxpublikens fickor. Det är programmet,

men det är smutsiga pengar. Och det är

därför jag träder ut ur ringen i kväll ...»

I detta ögonblick slungade Jim Hanford

en poliskonstapel, som ville haka sig fast

vid honom, tillbaka bland publiken, hans

resliga gestalt kastade sig öfver repen, och

han tjöt:

»Det är lögn!»

Som en ilsken tjur rusade han emot

Glendon, som tog ett språng tillbaka och

sedan dök skickligt undan i stället för att

möta ett angrepp. Ur stånd att hejda sig

tornade den väldige bjässen emot repen.

Slungad tillbaka af deras spännkraft vände

han sig om för att göra ett nytt angrepp,

då Glendon gaf honom en stöt. Kallblodig

och klarsynt inriktade han ett fulländadt

slag mot sin motståndares käk och utdelade

för första gången under hela sin

boxarebana en stöt med sin fulla kraft. Hela

sin styrka, hela sin sparade styrka, inlade

han i denna enda förkrossande

muskel-explosion.

Hanford var ögonblickligen död — så

pass mycket som medvetslöshet påminner

om död. Det var förbi med honom i samma

ögonblick som Glendons näfve vidrörde

honom. Hans fötter släppte sitt fäste på

golfvet, och han flög i luften och föll ner öfver

det öfversta repet. Hans maktlösa kropp

sprattlade, där den hängde öfver

inhägnaden, vek sig på midten och ramlade ner

från estraden i hufvudet på åskådare, som

sutto på pressens platser.

Det blef stor uppståndelse bland

publiken. Den hade redan sett mer än den

hade betalat för att se, ty den store Jim

Hanford, världsmästaren, hade blifvit

utslagen. Det var utom programmet, och det

hade försiggått i ett enda slag. Aldrig hade

man varit med om något sådant i

boxningens annaler. Glendon såg bistert på sina

misshandlade knogar, kastade en blick

genom repen, där Hanford höll på att resa

sig på sina ostadiga ben, och sträckte upp

händerna. Han hade knutit sin högra hand

för att göra sig hörd, och publiken tystnade.

»Då jag började som boxare», sade han,

»kallade de mig "Enstöts-Glendon". Ni såg

den där stöten för ett ögonblick sedan. Den

använde jag alltid. Jag gick rakt på mina

motståndare och tvingade dem att flyga i

luften, fastän jag alltid aktade mig för att

lägga till med hela min kraft. Sedan blef

jag uppfostrad. Min impresario sade mig,

att det inte var honett mot publiken. Han

rådde mig att göra matcherna långa, så

att publiken fick valuta för sina pengar.

Jag var en stolle, en tvärvigg. Jag var en

grönspoling från bergen. Så att jag, Gud

hjälpe mig, höll till godo med det som en

sanning. Min impresario brukade komma

öfverens med mig om, i hvilken rond jag

skulle slå ut min motståndare. Sedan gaf

han vadsyndikatet en vink om det, och

vadsyndikatet inrättade sig därefter.

Naturligtvis fick ni betala. Men en sak är jag glad

åt. Jag rörde aldrig en cent af de

pengarna. De vågade inte erbjuda mig att dela,

ty de visste, att då skulle hela spelet vara

förstördt.

»Ni kommer ihåg min match med Nat

Powers. Jag slog aldrig ut honom. Jag

hade fattat misstankar. Då gjorde ligan

upp det med honom. Det hade jag ingen

aning om. Jag ämnade låta honom hållas

ett par ronder utöfver den sextonde. Min

sista stöt i den sextonde gjorde honom ingen

skada. Men han låtsade sig ändå vara

utslagen och lurade er allesammans.»

»Hur är det i kväll?» ropade en röst

»Är det uppgjordt på förhand?»

»Det är det», lydde Glendons svar. »Hvad

gäller syndikatets vad? Att Cannam skall

hålla stånd till den fjortonde ronden.»

Tjut och hotelser. För sista gången sträckte

Glendon upp handen och påbjöd tystnad.

»Jag har nästan slutat nu. Men jag vill

säga er en sak. Syndikatet förlorar i kväll.

Det här kommer att bli en ärlig match.

Tom Cannam kommer inte att hålla stånd

till den fjortonde ronden. Han kommer att

bli expedierad i den första.»

Cannam sprang upp i sitt hörn och skrek

ursinnigt:

»Det kan ni inte åstadkomma. Den man

är inte skapad än, som kan slå ut mig i

en omgång!»

Glendon hörde ej på honom och fortfor:

»En gång i mitt lif har jag nu lagt till

med hela min styrka. Det såg ni för ett

ögonblick sedan, då jag expedierade

Hanford. För andra gången i kväll skall jag slå

till med hela min kraft — det vill säga, om

inte Cannam hoppar öfver repen just nu

och springer sin väg. Och nu är jag färdig.»

Han gick till sitt hörn och räckte fram

händerna för att få på sig handskarna. I

det motsatta hörnet rasade Cannam, medan

hans sekonder förgäfves sökte lugna honom.

Slutligen lyckades Billy Morgan ropa ut

det sista tillkännagifvandet.

»Det här kommer att bli en fyrtiofem-ronds-match»,

ropade han. »Markis Queensburys

regler! Och må den bäste vinna!

Låt gå!»

Gonggongen ljöd. De bägge boxarna

gingo emot hvarandra. Glendon räckte ut

sin högra hand till den sedvanliga

handtryckningen, men Cannam vägrade att ta

emot den med ett vredgadt kast på

hufvudet. Till allmän förvåning rusade han

icke på. Hur ond han var, boxades han

försiktigt, hans sårade stolthet dref honom

att uppbjuda hela sin förmåga att hålla ut.

Han slog flera gånger, men han slog

varsamt och försummade aldrig sitt försvar.

Glendon jagade honom rundt omkring

ringen och ryckte oupphörligt framåt med

skoningslöst klampande vänsterfot. Men han

gjorde inga stötar, försökte ej ens ett

angrepp. Han sänkte till och med sina händer

och eggade den andre att öfverta ledningen.

Cannam grimaserade trotsigt, men vägrade

att begagna sig af det erbjudna tillfället.

Två minuter gingo, sedan ändrade

Glendon taktik. Med hvarje muskel, hvarje

linje i sitt ansikte tillkännagaf han, att nu

var stunden inne för honom att slå sin

motståndare. Detta var spel och ett

skickligt spel. Han tycktes ha blifvit en varelse

af stål, hård och obarmhärtig som stål. Det

gjorde tydligen intryck på Cannam, som

fördubblade sin vaksamhet. Glendon trängde

honom hastigt in ett hörn och motade och

höll honom kvar där. Men ännu utdelade

han intet slag, försökte det ej ens, och

Cannams spänning blef pinsam. Förgäfves

ansträngde han sig att komma ut ur hörnet,

men han kunde ej besluta sig för att kasta

sig öfver sin motståndare med ett försök

att vinna tid genom en clinchning.

Så kom det — en hastig serie af helt

vanliga skenslag, snabba som blixten.

Cannam var förbryllad. Det var publiken

också. Icke två af åskådarne kunde efteråt

komma öfverens om hvad som hade

försiggått. Cannam dök för ett skenslag och

intog samtidigt gardställning för att parera

ett annat skenslag mot sin käk. Han

försökte också ändra benställning. De åskådare,

som sutto närmast, svuro på, att de sett

Glendon starta stöten från sin högra höft

och störta fram som en tiger för att öka

slagets verkan med sin kroppstyngd. Hur

det nu än var, så träffade stöten Cannam

på hakans rätta punkt i samma ögonblick

som han ändrade ställning. Och liksom

Hanford svimmade han i luften, innan hans

kropp slog ned på repen och hamnade bland

tidningsherrarna.

Spalter i tidningarna kunde ej ordentligt

redogöra för hvad som ytterligare hände den

kvällen i Golden Gate-arenan. Polisen

utrymde ringen, men kunde ej rädda arenan.

Det var icke ett upplopp. Det var en orgie.

Icke en bänk lämnades orörd. Folkmassan

spred sig öfver hela den stora salen, trängdes

och slogs om att med hela sin styrka bära

hand på stolpar och plankor, rycka upp och

slå omkull. Prisboxare sökte skydd hos

polisen, men det fanns ej tillräckligt många

konstaplar att eskortera dem ut, och boxare,

impresarier och entreprenörer fingo stryk

efter noter. Endast Jim Hanford skonades.

Han hade sin ohyggligt svullna käk att

tacka för denna barmhärtighet. Då

folkmassan ändtligen blef utdrifven ur huset,

träffade den på en ny sjutusendollars-bil

tillhörande en välkänd boxningsentreprenör

och förvandlade den till järnskrot och bränsle.

Glendon, som ej kunde klä om sig i de

ödelagda klädlogerna, begaf sig ut till sin

bil, ännu i sin boxardräkt och insvept i en

badkappa, men lyckades ej komma undan.

Den manstarka folkmassan kastade sig öfver

hans bil och höll den fast. Polisen var

alldeles för ifrig att komma honom till

undsättning, och till sist ingick man en

kompromiss, och bilen tilläts bege sig af i spetsen

för en eskort af hurrande galningar.

Det var midnatt, då denna orkan drog

förbi Union Square och ner mot St. Francis.

Man ropade på ett tal, och fastän bilen

stannat vid hotellporten, hindrade man helt

vänskapligt Glendon från att undkomma. Han

gjorde ett försök att kasta sig ut midt ibland

entusiasterna, men hans fötter nådde aldrig

stenläggningen. Fasthållen och upplyft af

hvarje hand, som kunde komma åt att röra

vid honom, bars han på hufvud och axlar

tillbaka till bilen. Sedan höll han sitt tal, och

Maud Glendon, som stod i ett fönster och såg

ner på sin unge Herkules, där han stod så stor

och ståtlig på automobilens säte, visste — som

hon ju alltid gjorde — att det var hans allvar,

då han upprepade, att han hade kämpat sin

sista match och hade dragit sig tillbaka från

ringen för alltid.

*