Ada eller Hvar är ditt fäste?

Ada eller Hvar är ditt fäste?

iD

ADA

eller

HVAR -Ä.ZR, DITT "FÄSTE

SVENSKT ORIGINAL

af

33» Hm

förf. till "varnhems ros", al. fl.

STOCKHOLM ,

albert bonniers förlag.

Pris: 1 K:dr 75 öre K:tnt.Æ 13 A.

eller

HVAR ÄR 3DXTT FÄSTE?

SVENSKT ORIGINAL

af

förf. till "Varnhems eos" m. fl.

STOCKHOLM.

albxcrt bonniers förlag.STOCKHOLM.

MÖRBERGSKA BOKTRYCKERIET, 1863.

I.

— Victoria, min lilla pulla! I dag ser du kry

ut, och alldeles som jag vill ha dig, — sade

lien-Adrian Stjernefäit så snart han satt sig till rätta i

vagnen, som rullade af från gästgifvaregården. — De

der ögonen har jag inte sett på månaders tid och

fruktade nästan att aldrig få se dem mer. Leenden

har du väl bestått mig; men det har varit den

välvilliga själen som lett, för att göra mig ett nöje; icke

den glada, som obemödadt uttryckt sitt eget. Nu

deremot ser det ut som hade solen segrande brutit

igenom de envisa tårdimmorna, och vi få vår igen, midt

under november-mörkret.

— Ja, snälla farbror, den vår som kan komma

an på mig måste vi ha igen; och förlåt, förlåt mig

att vi någonsin förlorat den! Jag har varit

obeskedlig! Hur skall jag bära mig åt för att få mera välde

öfver mig sjelf, och öfver mina dumma ögon

isynnerhet, som sqvallra om allt hvad jag tänker?

Och dessa ögon, dem hon förebrådde

omsqvall-rande af vemodet i det adertonåriga jag, som ej

förmått säga åt smärtan: var välkommen, och åt

förlusten: du rör mig icke, de blickade så älskligt

bönfallande, så naivt frågande, att säkert ingen mer än

Ada sjelf skulle velat förebrå dem deras talande

förmåga.

— Men, — tillade hon, och solljuset lekte åter

oskymdt i deras violblå djup, — hur kan farbror

Adrian tala om november-mörkret i en sådan stund

som denna? Himlen är ju hög och klar, som funnes4

ej något skyarnes dok att hölja sig uti; rimfrosten

har klädt hvartenda träd i silfverskir af den mest

förtrollande glans; lingonriset smyckar tufvorna med

kransar af vårlik grönska, och de små snöplättarne

från i går ligga här och der, som hvita blomsterkullar

mellan de friska, mjuka mosslagren i skogen. Hela

naturen är så vackert ljusklädd, att jag har min lust

deråt. Jag riktigt njuter af att just i dag se henne

så; ty det är ju födelsebygden, som möter mig i sin

fagraste vinterskrud, som välkomnande ler emot mig,

fastän jag varit ovänlig nog att ej vilja återse den.

Ack! jag ångrar det nu, du gamla, glömda, men

ändå trogna vän! Jag ville ta dig i famn med alla

dina kullar, fält och barndomsminnen! Vet du,

farbror, ett helt slägte af rosenkindade alfer sväfvar

omkring mig i strålarna af denna novembersol som

uppgår, säger mig att jag måste älska fäderneprovinsen

lika mycket som Dalarne, och berättar mig sagor så

ljufliga, att jag kunde gråta, så lustiga, att jag

måste le.

— Skönt, min flicka! det är som det bör vara.

Men har inte jag på förhand sökt presentera för dig

det der alfslägtet, jag?

— Jo visst. Men jag förstockade öron och sinne

i min sorg öfver att lemna Bergala. Det var som

hade allting der blifvit mig dubbelt kärt sedan vi

förlorat farmor. Hennes stämma talade till mig ur

hvarje sak som tillhört henne, hennes skugga vinkade

mig från hvarje plats hon älskat; och jag tyckte att

först då jag lemnade Bergala skulle hon riktigt lemna

mig. Enfaldiga barn som jag var! Liksom anden

vore bunden af tid och rum! — I natt har jag drömt

mig till bättre förstånd, farbror. Jag drömde om henne

hela natten, så att jag nu måste hålla af den otäcka

gästgifvaregården, hur otrefligt vi för öfrigt hade der.

Hon sade: Jag följer dig hvart du går, jag är med

dig så länge ditt minne älskar att hysa mig, så länge

din själ har sitt fäste i Honom, som är mitt lif. —

Det var ju en vacker, och måste vara en sann dröm,5

farbror Adrian. Derför ser jag nu blott den ljusa

sidan af att återkomma till pappa, till en hel familj af

syskon och nya vänner, der också du, den gamle

vännen, stannar qvar hos mig. Ty du har ju lofvat

mig det?

— Tills vidare, ja. Tills de många nya vännerna

göra mig öfverflödig.

— Så du talar! Men jag är nöjd med löftet i

alla fall, ty du kan ej ge något säkrare att aldrig

lemna mig.

— Jag lär väl också knappt vilja det, så länge

det får bero på mig. Bergala, en tillräcklig verld

för mig, med min mor och dig, kära barn, skulle bli

bra dystert för mig nu! Tycker jag om trakten och

lifvet härnere, så gör jag väl upp arrendet med

Svensson, som vi talade om, och köper mig ett, litet ställe

bredvid Sjöviksborg när så passar sig. Till en början

får jag väl gå och lulla soln dagdrifvare hos bror min.

Att det inte duger länge är klar sak, men bättre

likväl, än att gå ensam och pusta på Bergala. — Hvad

säger du, Ada, skulle vi kanske så gerna sälja stället

till Svensson? Han ville det helst.

— Sälja Bergala? Söta, lilla farbror, tala aldrig

derom! Tänk så gerna på att sälja mig, eller farmors

Bibel!

— Men när jag känner att jag ej mer skall

trifvas der? Jag vill inte stå qvar som en gammal

mossig stör, från hvilken man flyttat bort den friska

unga stammen, som han stödde.

— Vet- du, farbror, vi göra upp ett ackord med

pappa. Om vintrarne bli vi begge hos honom i

Sjöviksborg, och när våren kommer flyttar jag med dig

hem till Bergala öfver sommaren.

— Jo, det kan du tro han lär gå in på!

— Hvarför inte?

— Han, som funnit vår lilla beskedliga vrå så

ohygglig, så långt ur verlden, att han ej ens kunnat

förmå sig resa dit till sin mors begrafning, eller för

att hemta sin dotter! Har han nu väl fått dig der-6

ifrån, så släpper han dig, ta mig katten, aldrig dit

igen. Du skall nu ut i stora svängen, kan man tänka,

i hej och fläng och sus och dus. Och skall du resa,

så blir det för att beskåda och beskådas, icke för

att gräfva ner dig i en enslig trakt, hur vacker och

kär för dig den än må vara.

— Men på det sättet kan det hända att pappa

och jag inte bli goda vänner! — Ada gaf en liten

trubbmin af missnöje åt sina körsbärsröda läppar. Men

nästa ögonblick förbyttes den till ett leende af glad

säkerhet. — Eller också händer det att vi bli lika

goda vänner som farbror Adrian och jag, så att han

hellre gör hvad jag vill, än hvad han vill sjelf. Tror

du inte att det kan hända, farbror?

— Omöjligt vore det väl inte, — menade herr

Adrian, och kastade en slängkyss åt det lilla ansigte,

som ur en rikedom af ljusbruna lockar tittade fram

under den svarta sammetshufvan. — Men gör dig

emellertid ej för stora tankar! Måttliga korfvar ä"

alltid bäst.

— Hej och fläng, sus och dus är då din målning

af det lif, som väntar mig! Hur skall jag taga mig

ut dermed, jag stackars lilla skogsråtta, som aldrig

varit utom mitt lugna, stilla bo? Det kan just

förtära mig! — Och ändå är jag rätt nyfiken på den

der stora svängen, vet du.

— Jo jo men! Blif bara inte för het på gröten,

hvad det lider!

— Ah, det tror jag inte har någon fara, såvida

jag ej finner den så tråkig och dum, att jag derför

blir het om öronen ibland. Stora verlden tycker jag

mig ha en viss liten bekantskap med, genom farmors

berättelser, och den har just ej förefallit mig för rolig.

Men stora verlden i en halfstor provinsstad måste

vara något helt annat, mycket tråkigare eller mycket

roligare, jag vet ej hvilketdera jag skall tro.

— Du får snart se. Vi kunna vara framme vid

thedags.7

— Ack, jag kommer nu ihåg eldbrasan i salen

vid thedags; hur pappa brukade sitta i sin gungstol

framför elden och jag fick krångla upp i hans knä.

— Må lifvet i Sjöviksborg för öfrigt bli hur som helst,

vid hemmets härd blir det ljust och varmt för mig,

Gud vare lof!

— Ske dig som du tror, — sade herr Adrian

hjertligt. Hans egen tro var i det fallet icke rigtigt

god, men det dolde han sorgfälligt. — Knalla på du,

— ropade han till skjutsbonden. — Jag skall masa

upp dig, om du kör så här i sofvande.

Men hotelsen var alltför godmodig att ha

mycket gehör med sig. Hästarne fortforo att knalla efter

eget behag, och vi hinna mycket väl i förväg att se

hvad skäl herr Stjernefält hade för sin icke fullt

goda tro.

2.

Ryttmästare Stjernefält, Adas far, hade blifvit

enkling innan den enda dottren ännu fyllt sina sex

år; och hans mor, som med sin andra son, Adrian,

flyttat till den vilda, men romantiska ensligheten af

en fjellbyggd i nordvestra hörnet af Dalarne, hade

bedt att få flickan till sig under den tid fadren genom

resor ville söka skingra sin sorg.

Men en sorg som sjelfmant söker skringring är

icke af det oöfvervinnerligaste slag; och ryttmästaren

lyckades så väl öfvervinna sin, att knapt två år

förflutit innan han på nytt knöt hymens band; och detta

påtagligen på Amors anstiftan, ty den sköna enkan,

som blef hans maka, förde med sig i boet föga mer

än sin tjusande person och trenne förhoppningsfulla

ättlingar. Farmodren, som med den varmaste kärlek

fästat sig vid den lilla Ada, önskade nu, mera än

förut, att få behålla henne, och fadren fann sig utan

alltför stor saknad vid att låta så ske. I första ruset

af sin nya lycka, kunde han lätt undvara panten af8

den flydda; och sedan kom vanans forslöande makt

och lade sitt kylande omslag öfver hans faderliga

känslor. Nya telningar växte åter upp uti hans

rosengård, och hur kunde han då begära att hans sköna

Marianne skulle utsträcka sin kärlek och vård äfven

till en styfdotter? Hennes dyrbara tid räckte föga

till för de egna; ty med hvarje år blef sällskapslifvet

mera det fält, hon helst odlade och der hon skar sina

mest värderade skördar; plantskolan i hemmet

deremot ett experi mentalfält, som hon fann besvärligt

nog och gerna öfverlät åt andra. Om vintrarne,

ömsom i Stockholm, ömsom den tongifvande och mest

firade i Sjöviksborg, kunde hon ej hinna befatta sig

mycket med barnen. Om somrarne måste man utrusta

sig och fara till brunnar och bad, mindre för helsans

skull, än för nöjets och modets, så att äfven då ej

många stunder kunde egnas åt "de kära små

englarne"; ty så kallades de dock alltid. Man anser visst

sina barn för englar, fapt man försummar dem; ja,

man afgudar, man tillber dem kanske dess mer, ju

mindre man har tid med dem. Man är den ömmaste

mor, fastän man låter dem uppfostras hur det vill gå,

af en ytlig och tillgjord guvernant, fastän man låter

ett af dem dö redan i vaggan, genom vanvård af en

dålig amma, och ett annat sednare, genom brist på

tillsyn under den ömtåliga convalescenttiden efter en

skarlakansfeber; man är i alla fall en beundransvärd

mor, ty man har aldrig bannat de små älsklingarne,

man har aldrig tålt att se dem annat än näpna och

nätta som dockor, och man har begagnat hvarje

tillfälligt illamående såsom en kär anledning att föra

dem till Marstrand eller Strömstad.

Det hade varit rörligt lif i befordringsväg inom

regementet dessa år, och den fordna ryttmästaren var

nu sedan ett par år öfverste. Det var isynnerhet

efter den upphöjelsen, han ansåg för en moralisk pligt

att ställa hus och umgängeslif på rätt stor och glad

fot; ty en chefs värdighet fordrar dylikt, och

ofäcers-corpsens ungdom måste ha ständig tillgång på ett bil ■9

Äadt och bildande sällskap. Öfverstinnan var nu icke

längre den sköna, unga frun, men så mycket

angelägnare blef det henne att vara den firade och

tongifvande; och detta var hon obestridt alltjemt, fast

under något förändrade förhållanden, såsom mor till

trenne vackra och beundrade döttrar. Societé hemma

eller borta hörde nu mera fullkomligt till ordningen

för dagen, lyxen i klädsel och tillställningar var i

beständigt stigande; och om öfversten någon gång gjorde

en invändning mot det alltför kostsamma lefnadssättet,

tystades han med den föreställningen, att det vore

hennes skyldighet såsom mor, att föra sina giftvuxna

döttrar ut i verlden på ett sätt, som kunde göra dem

observerade. För denna föreställning bugade han sig,

ty för Mariannes planer med sina döttrar ansåg han

sig ej ha rätt att lägga minsta hinder i vägen; och

man skulle aldrig kunna säga att han icke vore en

god stjuffar.

För öfrigt var det blott sällan öfversten vågade

en anmärkning. I början hade han ej haft lust och

sedan ej mod att vara af annan tanke än Marianne.

Han stod. afgjordt under toffeln; men ve den som

låtit honom förstå att så var! Öfverste Stjernefält ansåg

sig för en sjelfständig, kraftig och imponerande man,

en riktig karlakarl; den lättaste antydning att han

vore något annat skulle gjort honom ursinnig, och han

erkände icke ens tyst för sig sjelf att han som

beskedligt barn gick i sin hustrus ledband.

Deremot erkände han ofta för sig sjelf och, som

vi sagt, någon gång äfven for henne, att hans

förmögenhet ej stod i förhållande till det lif som fördes;

men för andra sökte han visligen dölja detta. Några

år ännu borde han kunna lyckas häruti, och som det

ej var hans sed att lägga affärsbekymren tungt på

sinnet, tröstade han sig vanligen med ett: kommer

dag, kommer råd. Innan han ingick i nytt gifte, hade

han samvetsgrannt insatt hvarenda skilling af Adas

mödernearf i ett vinstgifvande bruksbolag, och ingen

förlägenhet för egen.del skulle kunnat förmå hoDom10

att förblanda hennes och sina medel. Således, om

han ej visat sig som den ömmaste far, var han

åtminstone en redlig förmyndare för sin förstfödda.

Men den varmaste faderskärlek skulle också ej

kunnat handlat bättre för henne, än hans ljumma

gjort genom att lemna henne qvar i det undangömda

fridshem, der hon uppvuxit; ty "Guds ord bodde

rike-liga"1 i detta hem och dess ädla säd slog rot i flickans

unga sinne. Men. nu hade döden gästat i det

hemmet och bjudit farmodren gå bort från sin älskling.

Då, hvad var naturligare, än att fadren återkallade

sitt barn. Hunnen till aderton år, skulle hon ej mer

vara en börda för Marianne, utan blott en blomma

mer i den behagens krans, som gjorde deras hus så

eftersökt. Och en flicka med förmögenhet bör väl ej

få blomstra ut och dö, osedd som den vilda

skogsblomman; det var hög tid på att omplantera henne i

en lösare och lättare jordmån. Farbror Adrian kunde

ej göra de anspråk, som farmodrens kärlek, ålderdom

och sjuklighet berättigade henne till; och han måste

nöja sig med, att sjelf föra sin glädje ur det nu så

ödsliga hemmet till detta andra hem, der hennes

ankomst emotsågs med blandade känslor.

— Det skall bli rasande roligt att få se henne,

— sade öfversten, så lugut glädtigt, som om det varit

fråga om ett ungföl eller en hundvalp af race.

— Jag önskar att det blefve roligt, — suckade

öfverstinnan tyst för sig. Och under det hon syntes

ofantligt road, genomgick hon på uytt i tankarne

skälen hvarföre det alldeles icke föreföll henne roligt att

få en styfdotter i huset:

— Af Adas utseende fruktar jag ingenting, ty

The"rèse är till all lycka en verklig skönhet, och

Emerence fortfar att utveckla sig behagligare för hvarje

dag. Ada kan ej fördunkla mina flickor, isynnerhet

som den pojkuppfostran hon fatt af kära svåger,

måste ha gjort henne grof som sulläder. Men den

gyllene fernissan af ett kapital kan göra henne farligare

för dem, än den mest utomordentliga skönhet. Ack!11

om den välsignade gumman velat lefva ett år till, så

att någonting kunnat bli afgjordt, åtminstone för

Thérese! — Man skall få se, att om flickan än är ful

som stryk, så blir det nu henne hela verlden fjeskar

för! Och om hon ej skulle vara ful--och om

jag skulle upplefva att se Thérese förbisedd!--

— Hela mitt hopp står till Eugene.

Och den ömma modren tog sin förstfödde, den

tjugutreårige studenten och magisterkandidaten afsides

och sade: — Hör på, min söta gosse, kom för all del

ihåg hvad jag bedt dig! Visa din styfsyster all

möj-lig uppmärksamhet, artighet och hjertlighet. Tro mig,

min egen älskling, det är bästa sättet att ställa dig

väl hos pappa, och få honom att glömma de der

penningbagatellerna som ligga dig i fatet hos honom.

Och det skulle äfven i annat afseende bli din största

fördel. Ada är rik: ingen kan ännu ha gjort

eröfringen af ett hjerta, som varit så väl gömdt för

verlden; och det blir dig ofantligt lätt att göra den, om

du från början möter henne med en blandning af

broderlig förtrolighet och beundrande hyllning. —

Grimasera inte så der, jag ber dig! Låt vara då

att du ej vill spekulera för egen räkning, så är det

äudå din skyldighet att göra henne din kur för

dina systrars skull. Om du kurtiserar henne, skall

mången annan låta bli; ty man skall nog begripa

att hon ej kan emotstå dig,- och att man

således skulle bränna sina kol förgäfves. Detta skulle

kunna ha sin stora nytta för flickorna, och kan

aldrig skada dig; ty litet flirtation för en arftagerska

är alltid på sin plats, hon må för öfrigt vara hurudan

som helst. Också heter det ju: Vappeiit vient en

mangeant; och tänk om det ginge så med dig! Hvad

heldre skulle pappa och jag kunna önska, än en

förbindelse mellan våra baru? Således, min älskade

Eugene, jag ber dig, försumma intet tillfälle!

— Nådigaste lilla mamma, tackar ödmjukast för

all välmening, — svarade herr Eugene, och snurrade

förtvifladt om don lilla King Charles-hunden, med12

hvilken han lekt under detta moderliga tal. — Eätt

gerna skulle jag knipa fröken styfsysters gulingar, om

jag bara kunde få dem utan henne. Men kurtisera

ett sådant der litet våp, en komplett opresentabel

stackars landtlolla, som hon efter all anledning måste

vara, det undanber jag mig. Ja, om ock det

förskräckliga skulle hända, att systrarne för min

obenägenhet förlorade alla sina kurtisörer, så kan jag ändå

inte ha den äran. Sitta i tableau i afton, det har

jag lofvat, och det får väl gå; men dermed slut också!

Jag är fri menniska, söta mamma, och ingen makt i

verlden skall förmå mig gå och släpa på ett troll till

styfsyster, voro hon än rik som Cræsus.

— Hvad mamma gör affär af den der dalkullan,

— utropade med en höjning på axlarne Thérese, då

hon, halfliggande i en emma hört Emerence beskrifva

hur "ofantligt mycket godt" man skulle få till

qvällen. — Mamma måste tro henne vara en förklädd

prinsessa! Gerna för mig må hon proppa i henne alla

möjliga slags läckerheter: Ada är kanske en sådan

der matmenniska hon som du, som får ett helt

fyrverkeri i ögonen när du bara nämner hummer och

kalkon och glacepudding. — Men huset har ju varit

upp och nedvändt en hel vecka för hennes höga

ankomst! Vi få ej ta emot i afton, ty glädjen skall

vara en famille kantänka! Och om vi få fara till

landshöfdingen i morgon, skall bero på hennes nådiga

behag! Det är något för mycket! — Om det faller

henne in att vara restrött äfven om fredag få vi

kanske ej fara på Reitersvärds soirée heller. Det blir

verkligen roligt det der!

— Ah, blir hon bara litet husvarm, så måtte

väl inte hon få vara den rådande; det tror jag du

kan sätta p för; och vill inte du, så skall nog jag!

För resten, skulle en flicka vara restrött när det blir

fråga om en bal? Då skedde väl tecken i både sol

och måne! — Ack! om Ada bara komme snart! Jag

längtar så efter henne! Jag är så nyfiken på henne!13

— Det lönar visst mödan! Jag tycker just hvad

hon lär vara för ett ljus!

— Jaha du, det tror jag att hon är; det har jag

tyckt på alla hennes bref. Hon är söt, det är jag

säker på. Jag tänker mig henne skön, som du, när

du ej förtretar mig; glad, som jag, när du låter mig

vara i fred, och god, som, ja hvem — — som jag

gerna skulle ville vara, men icke kan. Kort sagdt,

jag är förtjust i Ada, och hon skall bli min vän.

— Aj, så rörande! Uppträd då som Vänskap.

Häng på dig ett himmelsblått skynke och ta emot

henne med varma serveter och öppen famn!

— Jag kunde ha god lust till det; men mamma

vill inta ha så många figurer.

— Ahjo, hon har utvidgat sina idéer. Hon var

nyss här och ville ha mig med; men jag betackade

mig. Det voro alltför stort besvär för två fattiga

åskådare uppifrån fj elistugorna!

— Besvär! Ack, du koketta stycke! Om det

vore en rik herr styfbror som skulle firas, så blefve

du gerna tjugu figurer, om du kunde.

— Emerence!

— Ers majestät! Oh, jag har ju förplumpat mig

nu igen! Lilla, nådigaste Thérese, jag vill gerna låta

udda vara jemnt; jag mente ingenting, alldeles

ingenting förstås.

— Jag bryr mig verkligen inte om din mening,

— försäkrade den äldre systern med imponerande

värdighet.

— Ah! ett tvåmansbolster föll ifrån mitt bröst!

jag andas åter, — ropade den yngre med så komisk

lättnad, att Thérese måste nedlåta sig till ett löje.

Och som löje var någonting hvartill Emerence för sin

del alltid var färdig, så utbröt hon genast i det mest

friska och klingande skratt.

— Hvad skulle du ha föreställt i tableauen, om

du gittat ? frågade hon sedan, i det hon torkade

skratt-tårarne ur sina svarta, tindrande ögon.14

— En genius. Hemmets behag, eller trefnad,

eller något ditåt. Du får ursäkta, jag tog ej närmare

notis. Jag bad bara mamma taga Elmers i stället.

Hans tröga, svartmulna fysionomi kan just vara lagom

välkomma åt. Ada. Och ingen har dessutom bättre

satt sig in i hemtrefnaden här än han; ty trifs han

inte så, att vi aldrig lära slippa honom! Och

hemtam är han till den grad, att ingen i huset kan vara

säker för hans moralkakor till både frukost, middag

och afton!

— Tänk, jag begriper dig icke, Thérese! Allt

i verlden kan nu föra dig till utfall mot

ryttmästarn! Skall han nu till på köpet vara en

snyltgäst, ett påtvunget inventarium? — Hvad

moralkakorna beträffar, kan du väl ha rätt. Sade han inte

i morse, då jag kom ut i min nya hatt, att jag likaså

gerna kunde sätta en af de förgyllda thékopparne på

hufvudet, tv det blefve hvarken grannare eller mindre

ändamålsenligt. — Om inte fröken dör af hjernfeber

innan vintrens slut — tillade han — så skall jag

deruti se det mest talande bevis på att vår Herre är de

dårars förmyndare. — Men Elmers må säga hvad han

vill, jag håller af honom ändå, och dot. göra alla, utom

du. Hela verlden tycker att han är hygglig och

älskvärd — jaha, gör gerna protesterande gester så

stora du vill; jag säger ändå att jag tycker om

honom, och det är jag inte ensam om, så mycket vet jag.

— Ha-ha-ha! har inte nu den tokan gått och

blifvit kär i Elmers!

— Ha-ha-ha! instämde på ögonblicket Emerence.

— Nej, sä tokig har jag ännu inte blifvit, ilen

osvuret är bäst. Och gerna må Elmers moralisera mig

så mycket han vill; det hjelper ändå inte mer än

slå vatten på gåsen. — Nu går jag och blir

"Vänskap, om du vill nedlåta dig att servera théot i mitt

ställe.

— Servera the"et? Det skulle visst behöfvas!

Kära Emerence, vänj dig af med det der

huslighets-vurmeriet! det är lika dumt som simpelt och ingen15

annan än Elmers kan ha satt dig de osmakliga

idéerna i hufvudet. Kan inte betjeningen....

— Men pappa säger att han " aldrig tyckt så

mycket om the som sedan jag lagar till det. " Och

mycket drygare är thébrödet, det har mamsell sagt.

Småflickorna plocka minsann inte till sig ur korgarne

så mycket de vilja, sedan det är jag som står för det.

Marianne gödde ju rigtigt hundarne med sockerbröd,

det var en skandal! Ingen menniska har satt mig

några idéer i hufvudet, det skall jag säga Thérese.

Men jag var väl tvungen att taga mig af

hvarjehanda, när mamsell blef sjuk; jag undrar hur det skulle

gått eljest ! Och när jag finner det både nyttigt och

roligt att göra gagn, så tänker jag hålla uti också.

— Jo-jo, du märker att det ger vind i seglen!

Pappa beundrar din förmåga att slamra med

nycklarne; mamma påstår att du embellerar mod hvarje dag,

och hela huset dansar snart efter din pipa. Mabonne

framställer dig som exempel för småflickorna, fastän

hon tusen gånger sagt att du är ondsint, snål,

herrsk-lysten och oböjlig. Hvad betyda nu alla dessa fel?

Din huslighetsmani kastar en slöja öfver dem och de

försvinna i skenet af denna din älskvärdhet.

— Thérese behöfver inte tala om mina fel.

Thérese är ingen bit bättre sjelf. Är jag ondsint, så är

det derföre att Thérese ständigt retar mig; är jag

herrsklysten, så är det Thérese som lärt mig det. Och

snål är jag inte, nehej! men jag begriper att man

behöfver hålla ordning på det som är. Om mina aktier

skulle stiga en smula, så kan Thérese gerna låta bli

att vara afundsjuk; jag behöfver inte vara

hackkyck-lingen i all min da"r jag heller! Nog vet jag hvem

jag har att tacka för att jag varit det. Och ingen

kan undra på, om jag längtar efter en vän i den nya

systern, då jag ej har en i min egen.

Vid dessa ord blef det mycket vått i Emerences

ögon; och blodet, som rusat upp i hennes kinder långt

mer än som vackert och angenämt var, sjönk efter16

detta känslobad tillbaka lika hastigt som det stigit,

till stor lättnad for det näpna hufvudet.

Men Thérese log ömkande och föraktligt i det

hon sade:

— Se så der ja! Det är det vanliga. Skall du

då aldrig lära dig sjelfbeherrskning? aldrig bli det

ringaste comrne il faut?

Syskongnabbet — här tyvärr intet vänskapsgnabb

— var ingen sällsynt sak i fröknarne Kossows

jungfrubur. Idel solsken för verlden, tilläto de ofta

atmosferen bli tryckande och stormig inom den lilla

verld, som kunnat för dem vara en fridens helgedom.

Vanligen var det Emerence som stormade och Thérese

som vållat lufttryckningen; men den förra blef genast

glad och god igen när hon brusat ut, hvaremot den

sednare sällan orkade vara glad, utom i sällskap, och

ständigt närde ett groll mot sin syster, hvilket hon

sökte dölja under en ton af stolt öfverlägsenhet.

Modrens afgud från sin födelse och sedan äfven

af andra föredragen för sin skönhet, hade Thérese

tidigt böljat anse sig för ett väsen af vida högre

betydelse än systern; och när hon "kom ut" och blef

så observerad som en skön och behagsjuk, ung flicka

kan bli, medan Emérence ännu gick i korta

klädningar och lekte med dockor, steg hon naturligtvis ännu

flera trappsteg öfver henne.

Men hastigt böljade äfven Emérence att stiga

och det med jättesteg. Ett mera verksamt lynne, ett

något bättre hufvud hade redan gifvit henne försteget

i kunskaper och talanger (ty det hette att hon hade

beggedera, ehuru vi tveka att gifva dessa namn åt

den röra af ett och annat som hon inhemtat, och

hvaraf en temligen uppdrifven färdighet på piano var

det enda rediga). Detta försteg hade Thérese föga

aktat. Men då hon såg systerns alltför frodiga

barnhull öfvergå till intagande smidighet, de alltför röda och

runda kinderna få en finare, men lika frisk blomstring,

ögonen bli mildare, hållningen oklanderlig, stämman

mera sångbar, skrattsalvorna mindre högljudda, böljade17

afundens känsla förena sig med högmodets. Emerence

kom också ut, hon var ny, hon blef farlig, retande

aom hon var genom sitt glada lynne och sin

munvighet. Derjemte växte hon derhemma i familjelifvet ut

till en betydenhet som Thérese visst icke

eftersträfvade, men dock missunnade systern. Innan man visste

ordet af blef Emerence redtråden i hela det inre

de-partemangets ej så litet trassliga härfva, och utan att

man ännu gjort sig rätt reda derför litade redan allas

ögon i kinkiga fall till henne, hvars näsa höjde sig

med beundransvärd säkerhet öfver alla omständigheter

och hvars friska mod besegrade hvarje förlägenhet,

så snart blott icke Thérese retade henne; ty detta

var Emerences svaga punkt, der hon ytterst lätt blef

träffad, ehuru ej af djupgående sår. Så snart

knapp-nålsstygnen aflockat henne någon klagan, någon tår,

så var också smärtan öfver, och hon sjelf lika färdig

att sticka sin syster, fastän mera på skämt än med

bitterhet.

— Ack, så tråkigt! Hvad har, den der Ada här

att göra? — suckade den nioåriga Alice till den två

år yngre Marianne. — Jag är så trött att det värker

i både armar och ben af att stå här och sjåpa mig

för en, som jag alldeles inte frågar efter. Tänk bara,

nu få vi en till som käxar på oss!

— Men det blir något nytt och det är roligt, —

svarade den lifliga Marianne.

— Nytt? Då begriper jag inte hvad hon skulle

hitta på. Läsa, skrifva, rita och det odrägliga parlez

franqais är Mabonnes sak. Hur vi sitta, gå, stå och

vända oss bry mamma och Thérese sig så mycket om,

som vore vi af glas och inte tålte röra. Och hur vi

leka, äta och dricka har Emerence så mycket att göra

med, att man kan bli sjuk af bara kält. Ada får

bra svårt att hitta på något nytt.

— Åh, hon kan käxa om hur vi sofva, — sade

Marianne skrattande. — Det ha vi då hittills fått

göra i fred. Jag mente annars att hon sjelf är det

nya som blir roligt. Och lötjnant Wolf har sagt att18

jag är söt som sjelfva kärleksguden i mina rosenröda

draperier, och det är det aldra roligaste!

— Se så, små englar, — ropade modren, som

inträdde. — Ställ er rigtigt upp nu; och just den

minen jag lärt er, ty nu skall tablån pröfvas af.

Högre, lilla Marianne! Öfversta trappsteget! Hvad

pjunkar du efter! — Rädd att falla? Kära du, glädjen

måste stå högt i tak och kan inte falla. — Eller hur,

mabonne? trappan är ju säker som berg. — Bred ut

armarne bättre, Alice, och på tå, sväfvande! Inte får

Syskonkärleken stå som en gås, lilla engel! — Hjelp

henne i attityd, söta mabonne! den stackars ungen

är nu så dum! — Syperbt, Eugene! din ställning är

förträfflig, obeskrifligt talande! — Hvad vill du

Emerence ? — Vänskapen ? Ja, om du kommit förr; nu

kan jag inte ändra. Och vi behöfva ingen Vänskap:

Eugene är vacker som en Adonis sedan han sminkat

sig. — Låt ridån gå upp! — Nå, mina herrar, hvad

sägs om vår tafla?

Öfversten applåderade. Wolf, hans adjutant, och

ett par andra unga officerare, som voro alltför mycket

barn i huset att kunna uteslutas, äfven då man skulle

vara en famille, funno tablån lika förtjusande som

allt hvad öfverstinnans utmärkta smak ordnade. Men

ryttmästaren Elmers vågade ej så få anmärkningar,

och de upptogos ej illa, utan benyttjades; ty

ryttmästarn var en man med konstsinne och bildning och

öfverstinnan var af helt annan tanke om honom, än

hennes äldsta dotter tycktes vara.

Ryttmästarn åter var af helt annan tauke, än

alla de öfriga angående den väntade unga damen,

i thy att han hvarken fägnades, oroades, harmades eller,

med löjtnanterna, förtjustes öfver uppgåendet af denna

nya stjerna på chefshusets himmel, utan motsåg

hennes ankomst med den fullkomligaste likgiltighets lugn.

Deremot gladde han sig åt att få se hennes

följeslagare, hvilken för alla de andra var biol t en biperson.

— Som yngling såg jag några gånger herr

Stjer-nefält i Stockholm, och tyckte serdeles mycket om19

honom, — sade han till öfversten, som efter

tablå-beskådningen drog honom med sig till salen, der han

gerna satt vid eldbrasan om aftnarne och småpratade

med en vän.

— Upprigtigt sagdt, det har jag aldrig gjort, —

svarade öfversten. — Adrian är en toker, som det

väl knappt är värdt att förarga sig på, ty i grunden

är han visst hjertans beskedlig, men som i alla fall

hållit på att reta mig gallfeber på halsen tusen

gånger och tusen till. Jag är honom nu visst mycket,

förbunden och verkligen tacksam, ty min dotter har

funnit sig lycklig i hans hus och han har varit som

en far för henne; men ändå fruktar jag vi bli inte

längo tillsammans utan att gräla, ty hans löjligheter

äro sannerligeA alltför många.

— Löjligheter? Men han måste då ha förändrat

sig mycket!

— Visst icke; han var öfverfull af sådane redan

då, fast en pojke, som du, kanske inte märkte dem.

Han har varit en narr och en enfaldig svärmare i

hela sin lifstid, det och ingenting annat. I sin

ungdom skulle han väl en gång bli student, men när han

kom till Upsala föll det honom in att han omöjligt

kunde aflägga student-eden; han påstod att det ej fauns

en enda student som ej brutit sin ed. — Du mins der

står en hop krimskrams i den der eden. Man skall

vara i säng klockan nio, tror jag, och mera tocket

der. — För Adrian betydde den strunten mer än en

hel framtid. En mened, sade han, vore en alltför

dålig begynnelse af mannens bana och skulle bli

honom ett samvetssår, som ej kunde läkas genom all

verldens lärdom. Man måtte föreställa honom hur

väl som helst att, om föråldrade former, som icke

passa för vår tid, fått qvarstå såsom lagbud, så kan

man något litet eludera dem, utan att bryta mot

lagens anda; han blef topprasande och kallade detta

en gemen advokatyr. Ja, han påstod att i

studentlagen fanns ingen ting som ej skulle lämpa sig för

tiden, om vi blott ville lämpa oss efter lagen. Men20

bad man honom då för sin del göra detta, sade man:

Det är ju ingen som hindrar dig, håll du din ed till

punkt oeh pricka, då stack harhjertat fram med ett:,

.bättre, fly än illa fäkta! Han tordes ej tilltro sig

duga till ett lysande undantag bland tidens män.

— Nå, han blef då aldrig student?

— Nej. Och när vår far ville göra honom till

militär, oh! då blef det yttervärre! Han pallrade

de sublimaste galenskaper om krigarens blodiga yrke,

det okristligaste på jorden. — Härom året, när vi sist

råkades, påminte jag honom om det der och gjorde

honom uppmärksam på hur väl han, tack vare vår

goda, långa fred, skulle kunnat genomgå sin tjenstetid

utan att åsamka sig någon blodskuld. Du kunde nu,

med händer så rena som det späda bftrnets, ha haft

en titel, en stjerna och din goda pension, sade jag

till honom. Men hvad tror du han svarade? Detta

skulle trycka mig ännu värre än en skuld, som ju

egentligen icke vore min, utan statens. Utmärkelser

och belöningar för det jag låtsat bekläda ett

embete, dervid jag ingenting gjort! — Kan någonting

lumpnare finnas, än att vara militär under

långvarig fredstid ? Också skaffar sig ju nu hvarje officer,

som ej är alltför stor stackare, någon annan

verksamhet derjemte. Landtbrukare, landtmätare m. m. gagna

de landet och sig sjelfva, och slippa således skämmas

ögonen ur sig. Det är nu rätt väl det! Men jag

kan berga mig som bara landtbrukare, och det är

bättre. Bergala ger mig min dagliga kaka, hvarken

knappare eller sämre än kronans, isynnerhet då jag

tager med i beräkningen att jag kan äta min alldeles

som jag vill, utan mundering, galonering och

kru-sering.

— Jag tycker herr Adrian har alldeles rätt, —

inföll Elmers. — Jag önskar jag hade gjort som han!

— Hvad tunnor tusan! Och det är Elmers som

säger detta! Du, den dugligaste, bäste och för

tjensten mest intresserade i hela vår corps; du, som af

lust och smak så, ända i dess minsta detaljer, genom-21

trängt alla grader af vår tjenstgöring, att ingen af

oss kan på långt när mäta sig med dig; du om

hvilken Solgranat sade med mycken sanning redan för

fem år sedan: Löjtnant Elmers kunde föra

regementet, är den ende af oss som kunde det.

— Ja, det är jag som säger det, — svarade

ryttmästaren, med ott leende som gjorde hans tankfulla

ansigte obeskrifligt mildt, men icke gladt. — Men det

är min öfverste som lägger alla de smickrande

benämningarne till det enkla subjektet. Om de passa

dit, vet jag ej lika säkert, som att jag önskar att jag

varit så klok som herr Stjernefält.

— Hur tusan kan man handla som en karl och

tänka som en gammal käring? — Ursägta mig,

Elmers men du har ibland yttranden — högst kuriösa

yttranden! Jag skulle nu kunna tro att du ej vore

samme man som jag i många år värderat och älskat!

— Och hvarför icke? — Jag blef militär,

drömmande om egen ära och fosterlandets gagn. Jag

älskade mitt stånd, jag älskar det ännu; och lika

mycket af lust som pligtkänsla har jag gjort mig så

förtrogen dermed, som måttet af min förmåga medgifvit.

Äran har emedlertid allt hitintills låtit vänta på sig;

men detta betyder mindre, helst som år och eftertanke

mycket förändrat den måttstock, hvarefter jag mäter

henne. Mina förmäns välvilja, mina kamraters

aktning och vänskap är mig nu ära nog. Men hvar är

gagnet som min bana bordt bereda modren Svea? Jag

ser mig förgäfves om derefter, skall kanske ännu på

dödsbädden förgäfves göra det. Och detta är så

mycket mera nedslående för min stolthet, som jag måste

erkänna, att hennes bästa gagn är att hon ej behöft

mig. Hennes fördel, hennes sällhet, hennes naturliga

rätt är freden. Måste jag då ej komma till det

resultat, att jag valt en origtig och dålig väg.

— Fan ock! Måste ej mor Svea ha söner

rustade för att värna och bevaka hennes fred? den

blefve förmodligen föga aktad och ärorik eljest.22

— Men detta borde vara alla sönernas frivilliga

kall och skulle vara det, om hon ej lönade en

mång-tusentalig dagdrifvareskara af sina dyrbara och

långtifrån rikliga medel. #

— Bah! Hur rart hon lönar, tror jag vi alla

kommit i temlig erfarenhet af. Yi behöfva ej göra

oss samvete öfver några goddagar på hennes

bekostnad. Dagdrifvareskara! — Jaså, du vill ha

folkbeväpning i stället för stående arme du ? Prosit! smaklig

måltid! En skön skara af försvarare hon skulle få,

stackars gumma, genom ditt auti-militäriska system!

Krokryggiga, hjulbenta oxmicklar! Ha-ha-ha, hvilken

hållning, hvilken disciplin! hvilket infanteri: och

framför allt, hvilket kavalleri!

— Ha-ha-ha! Ja, det blefve kanske bedröfligt.

Men ändå bedröfligare är det att se militärer i våra

dagar yfva sig, som om en stor ära vore förvärfvad

endast genom hållningen och uniformen. — Svagheten

att tycka sig något vara hänger uti från bragdrikare

skiften, nnder det att bragderna och tapperheten

blifvit blott en tradition.

— Besitta och regera! hvad pratar ryttmästarn

för persilja? Tapperheten i kungliga svenska arméen

en tradition!

— Det låter förtvifladt illa, min öfverste! Och

likväl, hur bevisa vi att den är något annat? —

Sannerligen, vi ha intet skäl att yfvas, ty medan de

som egnat sig åt andra yrken utöfva sitt kall och

höja dess anseende, har militären aldrig tillfälle att

pröfva sig i sitt. Väl händer det ändå, att han

emellanåt får, bokstafligen taladt, äta sitt bröd i sitt

anletes svett: men — en gagnlös, en värdelös svett, på

paradfältet, vid lustlägret och siuiuiakern.

— Du är alldeles rasande i qväll, Elmers! —

Och likväl kan jag ej neka, att något af hvad du

sagt, har en tillstymmelse af sanning uti sig. Meu

hvilka äro också de som yfva sig? — Pojkarne, de

nykläckta underlöjtnanterna, som förguda sig för det

de kunnat bli så granna innan de knappt hunnit bli.23

torra bakom öronen. Se lilla Wimmerskantz och

konsorter. — Låt dem yfva sig; hvad betyder det? De

som kommit till verkligt menniskovett göra det icke.

— Fullkomligt sannt; men många komma aldrig

till ett sådant menniskovett.

— Se så, se så, det blir en sak för sig, och den

lemna vi för denna gången. Hufvudsaken är, att vi

ej kunna vara utan militärer, hvilket vi nu till full

evidens bevisat. Militärer äro vi begge till lif och

själ, fastän man just icke i afton skulle kunna tro

det om dig. — Ta mig tusan skulle jag inte ha lust

att ge ryttmästarn några dagars kammararrest för

sina förklenliga yttranden om ståndet! Jag har skämt

bort dig, Elmers; du har blifvit alltför fritalig med mig.

— Mellan fyra ögon ja, och i följd af mångårig

uppmuntran. Det vore nog hårdt att sätta mig i kurran

derför, eller hur? Och skulle jag dit, så tror jag

nästan jag ginge in med lättare sinne, än min chef hade

vid utdelande af ordern.

— Jaja, det tror jag också, och du slipper väl

kurran, min son.

— Men hvar gjorde vi af herr Adrian ? Vi

lemnade honom midtuti militär-föraktet.

— Riktigt ja. Militär blef han icke; men något

skulle han väl bli, och ibland andra förslager min far

gjorde honom, var också det, att få honom in på

hof-banan. Vår mor hade varit hoffröken; vår far var

hofstallmästare; det skulle alldeles icke varit omöjligt

att få honom placerad; men med komisk fasa sköt

han ifrån sig, hvad andra skulle ha gripet fatt, som

den största lycka. Han blef aldrig någonting mer, än

ßin fars son., och drönade bort sin tid, än ute i skog

och mark, än med onyttig läsning, ett mischmasch,

som blott gjorde honom mera tokig. Rätt som det

var blef han kär, förtvifladt kär, och olyckligt

naturligtvis; ty Stockholmsflickorna veta minsann

klokare, än ha hjertan för sådana bönhasar till älskare.

Ku blef stugan och hufvudstaden honom trång, och

det var då han slog sig på landtbruk. Men för att24

vara befängd i detta, som i allt annat, begaf han sig

långt bort ifrån all ära och redlighet, dit upp i

ödemarkerna vid Stäfjan. Just för det han der med knapp

nöd skulle knnna träla sig till en brödbit; aldrig få

se någon menniska, utom kanske utsvultna

barkbröds-ätare att dela sin skörd med; vara säker på den

fröjden, att se hela skörden frysa bort, och njuta

fördelen att, om han producerade ost och smör, ej komma

åt att sälja det, just derför måste han slå sig ner der,

och icke annorstädes. Yår far var nyss död, och

arfvet efter honom räckte till för Adrian att köpa det

der paradiset på hälleberget, der han sedan röj dt, fyllt,

odlat och bråkat som en ny Trätälja och Braut Anund,

så att jordfläcken verkligen nu skall vara vextlig nog,

efter hvad jag hört. Min mor, som var ytterligt

svag för honom, flyttade dit så snart han fått litet i

ordning, och blef, liksom han, så förtjust i ugglenästet

deruppe, att hon aldrig ville lemna det. Jag menar

det är trolleri med i spelet der, ty det har gått

på samma sätt med Ada. Hon är så betagen i

gråstenarne och barrskogarne, att man kan skratta när

man läser hennes bref. Det är som vore hela den

öfriga verlden ett intet emot Dalarne och Bergala. —

Men jag tycker de kunde vara här nu! — Jag är

bra nyfiken på flickungen. Vet du, Elmers, det är

underligt att vänta sin dotter och inte ens veta hur

hon ser ut.

— Hon ser älskvärd ut och är älskvärd, det är

jag säker på, — svarade ryttmästarn, soin nu först

egnade en tanke af intresse åt den unga

flickan. Han sade så, ej af vänskap för den mot

honom så vänskaplige öfversten, ej heller af artighet mot

förmannen och fadren, utan emedan det förekom honom

att hon måste vara så, då hon uppvuxit i ensligheten

af en stor natur och blifvit uppfostrad af

undantags-menniskor; ty såsom sådana ansåg han herr Adrian

Stjernefält och hans mor.

Det särdeles goda förhållande, hvaruti ryttmästare

Elmers stod till sin chef, hade böljat för tio år sedan,du han såsom adjutant kom i den dåvarande majorens

hus. Den aktning och välvilja Stjernefält redan förut

hade hyst för den allvarlige löjtnanten, öfvergick snart

till en vänskap sådan lian aldrig egnat åt någon, en

vänskap, som Elmers aldrig skulle tänkt på att söka,

som han tacksamt emottog, men förebrådde sig att ej

i lika hög grad kunna besvara. Bättre än de flesta

märkte han de svaga sidorna i öfverstens karakter,

och ehuru lian fann de goda öfvervägande, visste att

ingen är fullkomlig och erkände att han sjelf för

ingen del var det, kunde han dock ej hjelpa att det för

honom fordrades något mera, något högre i afseende

på intelligens, något djupare i afseende på känsla, för

att tillfredsställa hans anspråk på en vän. Men som

han redligt gaf hvad han kunde: tillgifvenhet och

tacksamhet, märktes ingen brist af förmannen, som, då

Elmers fick sqvadron och lemnade sin befattning hos

honom, erfor ett sådant behof af hans dagliga

sällskap, att han ej ville släppa honom ur huset. En liten

vindsvåning iordningställdes på det behagligaste och

erbjöds åt ryttmästaren, jemte inackordering hos

öfversten på billiga vilkor, ett förslag som

tacksamt antogs. Och Elmers var så afhållen inom

corp-sen, att hans afgjord a favoritskap hos chefen

hvarken väckte agg eller afund. Men menniskorna

sqvall-rade och förtalade hvarandra i Sjöviksborg, såväl soni

på andra ställen; och då regementet icke fann något

att ogilla i det goda förhållandet mellan öfversten och

ryttmästaren, hittade sqvallertungorna på att der

måste vara så mycket mer att ogilla i förhållandet

mellan den sednare och öfverstinnan. Skuggsidor måste

ju fiunas i allt menskligt, och Elmers, hum han än

berömdes, var väl inte mer än en menniska ändå;

Öfverstinnan var ännu en skönhet, ehuru mognad,

och derjemte en utstuderad kokett. Jo, dor hade

man rigtigt hittat ett korn! Och många kloka

hufvuden skakades, och många ögon hvälfde sig

erbarm-ligen öfver det kornet. — Grundlösare hade

emedlertid aldrig en histoire scandaleu.se kommit i omlopp,

Ada. 22 G

ty öfverstinnan Stjernefält var ej den qvinna, Bom

kunde bli farlig för Elmers, om hon ocskå ej varit

hans vänskapsfulle förmans maka, icke heller var lian

af dem, för hvilka det egentligen roat henne att vafa

farlig. Snart funno också Sjöviksborgsborna

osmält-liglieten af det grofva korn man hittat, sladdret

tystnade fullkomligt af brist på näring, och anfallet störde

på intet sätt de anfallnes lugn. Alltifrån öfverstens

enklingstid hade Elmers varit en af familjen; och

ingen tänkte nu mera på att det kunde vara annorlunda,

utom på sednare tid Thérese.

Alltsedan Elmers för ett år sedan återkom från

den enda långa utflygt ban någonsin gjort, hade

Thérese yttrat en afgjord antipathi mot honom; och

ingen kunde begripa orsaken dertill, ty personer och

förhållanden tycktes i öfrigt oförändrade, fastän tiden

före utüygten varit lång nog att kunna betydligt

förändra.

Ett litet arf efter en aflägsen slägting hade

nämligen satt Elmers i stånd att tillfredsställa en länge

närd önskan att se sig något om i verlden. Han reste

ett par år, njöt, begrundade och lärde, välsignade den

gamla tanten, som gifvit honom tillfälle dertill, och

återkom rik på minnen, hvaribland sådana som

förvandlade den alltid för hans räkning stående

vindslokalen till ott litet museum; men också med

ingenting qvar af arfvet, det enda han någonsin fått. eller

hade utsigt att få. Han hade sträfvat sig fram sjelf

ända från skolåren, hade ej utan ihärdigt arbete och

stränga försakelser kommit ut med att underhålla sig

vid det dyra kavalleri-regementet, dit lians håg dragit

honom, var likväl nu, — hvad kanske få ryttmästare

äro, — skuldfri, och hade dock ej bättre lärt sig

penningens värde än att han så utan betänkande

förslöste sitt arf. Men saken var att han ej ansåg sig

hafva förslöst, utan på det verkligaste och mest

glädjande sätt förvarat detsamma, då det vidgat hans

synkrets och gifvit en ny rigtning åt hans verksamma

sinne, åt lians litterära sträfvanden.Pennan var nämligen ett vapen, som han förde

såväl som sabeln, bläckhornet den källa, hvarur han

hemtat medel till bergning, och papperet det fält,

hvarpå han arbetat, för att ej, som herr Adrian sade,

behöfva skämmas ögonen ur sig. Från skönlitteratur

och uppsatser i lättare ämnen för en af hufvudstadens

tidningar, i hvilken hans signatur alltid var gerna

sedd, hade han med åren inträdt på den praktiska

nyttans område genom att dels öfversatta, dels

omarbeta och till svenska förhållanden lämpa några verk

i landthushållning och landtmannabildning, — ämnen,

med hvilka dock hans egen bekantskap varit endast

theoretisk, till dess han under sin resa förvärfvade

sig praktisk insigt, då han med en utmärkt engelsk

agronom, som i mer än ett år var hans ressällskap,

tillbragte månader här och der vid instituter och

mönsterskolor; och det var först derefter han vågade

för allmänheten framlägga frukterna af sina sednare

års skrifarbete, dem han efter hemkomsten med mera

erfaret öga genomsåg och med säkrare hand

förbättrade.

Men så när glömde vi för ryttmästaren och hans

resa säga, att våra andra resande omkring klockan

7 färdades genom Sjöviksborgs gator fram till

öfverstens festligt upplysta hus, hvarest

välkomsthels-ningar uppstämdes i alla ömma och glada tonarter,

åtminstone så många som stodo öfverstinnans vilja

till buds.

Öfverstinnan hade nämligen föresatt sig att Ada

skulle synas vara den käraste och mest firade gäst

hon någonsin emottagit. Öfversten hade varit den

ömmaste far, — efter de bägge makarnes begrepp om

en sådan, — för hennes barn i törsta giftet, hade

bemött dem fullkomligt såsom sina egna, uppfyllt alla

deras önskningar, Öfversett med deras fel och nycker,

ingenting sparat tor att gifva dem rikt folks

uppfostran och vanor, samt aldrig låtsat om huru han

för den skull måst sätta sig i skuld, förrän nu på

sednaste tiden, då Eugènes långa och dyrbara Upsala-28

kurs afiockat honom någon klagan. Den enklaste

billighet fordrade ju då att hans hustru å sin sida

visade sig öm mot hans dotter, och detta passade också

förträfflligt ihop med hennes egna planer. Ju

fullständigare eröfring hon kunde göra af flickans hjerta,

desto lättare skulle hon hindra henne att bli farlig

för hennes egna flickor och desto bättre befordra

förbindelsen med Eugene, hvarom dennes yttrade

obenägenhet ingalunda bragt henne till att misströsta.

Festlighet och söta ord fingo således vittna allt hvad

de förmådde om hennes moderliga tänkesätt. Och

glädjen stod högt i tak, syskonkärleken bredde ut

armarne, och hvad unge herr Eugene än tänkte inom

sig, nog talade hans ställning, blick och åtbörd om

beundran, ja tillbedjan.

o.

— Hvar är Karin Berg? — hade varit Adas

första fråga, då smek, smicker, utrop och

fröjdyttringar något uttömt sig och lemnat tid för annat än

slägtförtjusningen och hennes eget jag. — Jag vet

att hon icke är här, — tillade hon sorgset. — ilen

på alla mina frågor, från det jag först började klottra

ett bref, har jag aldrig fått annat svar, än att hon

kom på landet. Hvar är hon då?

Flickorna, till hvilka hon först ställde denna

fråga, svarade med en annan: "Hvem är Karin Berg ?"

Så till vida visste dock öfverstiunan bättre

besked. Hon kunde säga "sin dyra lilla engel", att

Karin, den puckelryggiga dottern af fordna

hushållerskan, fanns qvar i huset vid hennes inträde der,

men icke lång tid derefter. Beskedliga enkan Berg

hade varit för gammaldags i sin matlagning och för

envis i sin saknad af den förra matmodern för att

vinna tycke hos den nya.29

— Menniskan kora ifrån oss till ett tarfligare

ställe på landet, — berättade öfverstinnan. — Jag

vet att hon var qvar der i flera år, men hvart hon

sedan tog vägen får du ursäkta att jag ej känner.

Lika litet kände öfversten det. Han hade aldrig

frågat efter Karin Berg, hade, till dess Ada nu

på-minte honom derom, fullkomligt förgätit en

omständighet, som med outplånliga drag ristat sig in i

hennes barnasjäl: den, att hans döende maka anbefallt

åt hans synnerliga omvårdnad den ofärdiga flickan,

som, ehuru nästan barn, varit den mest outtröttliga

och ömma sköterska under hennes långa och svåra

sj ukdom.

— Hur har jag kunnat vara så glömsk? Det

förargar mig verkligen, — sade öfversten. — Men

så der går det när man har mycket om sig!

Emellertid kan du vara fullkomligt lugn, kära Ada, ty det

har visst ingen nöd gått på flickan. Modern fick god

lön, tror jag, och om någonting fattats, hade dc

minsann nog låtit höra af sig. Man kan ge sig fan på

att sådant der folk icke glömmer de anspråk de tro

sig kunna göra. Behöfva de oss, så få vi, min själ,

ingen ro för dem. Kanske jag skulle låtit lysa efter

kräket för att taga mina tjenster på henne? För

öfrigt kan det väl vara bra naturligt att jag glömt

henne, mycket som jag haft att tänka på!

• Ada erfor en smärtsam förvåning, som stegrades

da familjen strax derefter skiljdes åt för natten, utan

gemensam aftonbön, utan föräldrarnes tillönskan af

Guds frid öfver sina barns hvila. Hvad vill detta

säga, tänkte hon med oro. O, min farmor! O, mitt

kära, kära Bergala!

Följande dag och alla dagar fann hon nya

anledningar att sucka så; men hon gjorde det i tysthet

inom sig. Hon talade ej heller mer om Karin Berg

med de sina; men frågan efter denna vän dog dock

icke i hennes hjerta, och genom betjeningen lyckades

hon innan kort få de upplysningar hon önskade. Så

späd hon än varit vid moderns död, påminte hon sig30

väl namnen på alla, som då tjenat i huset. Hon

efterfrågade dem, och fick veta att kammarpigan ännu

fanns qvar i staden. Att denna, lika litet som hon

sjelf, kunde ha glömt Karin, derom var Ada säker, och

af henne fick hon också veta att den stackars Karin

lör nio år sedan blifvit lam i högra armen, fyra år

sednare mistat sin mor, och sedan lamheten ännu

mera tilltagit bodde hos en fattig repslagare-enka ute

pa Näset, egentliga fattigkvarteret i Sjöviksborg.

Så snart Ada fått någon reda på lokalen, var hon

färdig att begifva sig dit; men ännu temligen

främmande i staden, kände hon en viss skygghet för att

gå ensam ut i dess gator och gränder, hvarföre hon

had Emerence följa sig.

Att Thérese skulle vilja göra det, satte hon ej

i fråga; så mycket hade hon redan lärt känna

hennes förnäma smak och vanor. Men med ledsnad hörde

hon äfven Eméi-ence neka.

— Näset? Hvad tänker du på? Bit går jag

visst inte, — sade Emerence med sin aldrabestämdaste

ton. — Der gick koleran i fjor ocli kopporna året

förut. Bevara oss väl! Bättre folk går dessutom aldrig

på Näset, kära du.

— Bättre! Hvem är bättre? Icke är jag det,

således kan jag gå. Och icke blefve du sämre af att

iolja mig. Hur kan du frukta sjuksmitta se"n i fjor?

Kan du vara en sådan liten pultron, du som ser så

djerf och modig ut!

Detta var rigtigt att stöta på patrull, ty fastän

Emérence verkligen hade något särdeles raskt och

modigt i hela sitt väsen, talte hon icke att man sade

henne det.

— Börjar du nu också sjunga ur den tonen, du

som jag trodde vara min vän, — ropade hon pionröd

af harm. — Jag tycker jag har nog af Thérese, som

alltid bråkar om det der, och påstår att jag inte är

fin och qvinnlig. — Kantänka man skall nypa på

munnen så sött och vända på hufvudet så sippt som

hon, för att förtjena det epitetet! Hon har ju ett så31

studeradt sätt att vrida sin hals och kasta hufvud

och blickar, att jag blir sjuk hvar gång jag ser det.

Men för det jag inte har lust att göra mig till, som

hon, så behöfver jag inte tåla att bli omtalad, som

vore jag en dragon ändå, det skall jag låta dig veta.

Och sinnet, lika hett som blodet i Emerences

kinder, höll på att koka öfver i ännu skarpare

uttryck ; men vid den stilla bedröfvelse, som målade sig

på Adas ansigte, sjönk det hastigare än det stigit,

och innan Ada hann säga ut: "Förlåt, om jag sårat dig,"

tillslöt Emerence hennes mun mod kyssar.

— Söta Ada, jag mente ingenting ondt,

åtminstone är jag redan god igen, — försäkrade hon. —

Ja, jag skall tillochmed följa dig ut på Näset, om du

nödvändigt vill. Men, lilla hjertans unge, kan du

inte låta bli den der dumma promenaden?

Nej derpå var ej att tänka. Emerence befriades

dock från vänskapsprofvet att göra sällskap, och Ada

begaf sig af allena. En annan dag hade hon nog

vetat hvem som gerna blifvit hennes följeslagare, men

just i dag hade herr Adrian rest ut på landet för att

se på ett litet ställe, som var till salu; ty redan på

de första fjorton dagarne blef han ledsen vid att gå

som dagdrifvare i Sjöviksborg. Lifvet i broderns hus

behagade honom alltför litet; och efter vi kommit att

nämna hans resa, kunna vi ju fara tiden litet i

förväg och säga hvad följder den fick.

Vid framkomsten till det lilla Alralunda, fann

herr Stjernefält att Elmers ej sagt för mycket, då

han beskrifvit detta ställe såsom särdeles täckt och

väl beläget. Priset tycktes honom ej obilligt, och

be-talningsvilkoren lämpade sig förträffligt för

spekulanten; ty en del af köpeskillingen fick innestå tills

vidare. Egendomen var att tillträda den fjortonde

Mars, och låg så nära Sjöviksborg, att herr Adrian

lätt och ofta kunde se till sitt hjertas barn, jemte

det han finge njuta hemtrefnad och landtlig

verksamhet.32

— Ar det inte som jag säger? Herren ställer så

väl för oss, att vi aldrig borde göra annat än lemna

oss, stilla som knyten, i lians hand, vissa att han sätter

oss på bästa platsen och styr mod oss långt bättre

än vi kunnat utfundera, — sade han, då han åtta

dagar sednare, med köpekontraktet på fickan och

Elmers i sällskap, återkom från lagmannen på

Furuholm, med hvilken han uppgjort köpet. — Hur var

det inte, så snart jag ville ifrån Bergala, en bra karl

till hands att sköta det detta året, och framdeles

arrendera eller köpa det, hvilketdera som passar mig

bäst. Och bums jag kommer hit, så skall lagman

•Tcrnstaafs måg flytta från orten och sälja sin

egendom, bara för det inte jag har roligt hos bror min. —

Hva" fälles? Lyckträff sa" ryttmästarn? Gud Fader

säger jag. Det klingar något bättre det! Och tro mig,

Elmers, att vara ett rätt stilla knyte i hans hand, är

den största lyckträff som kan hända ett

menniskobarn.

Men emellertid lemnade vi farbror Adrians bam

på väg till sin fattiga vän.

Det var en frisk, solig vinterdag, och nyfallen

snö bredde sin glänsande duk öfver land och sjö.

På stadens torg och gator var dock dess hvithet

redan temligen förbi, ty som man just ej kunde tro

på varaktigheten af det tidiga slädföret, begagnades

det mycket ifrigt. Sjön hade lagt sig, men var ännu

på många ställen i det stadium, då det hvarken bär

eller brister, hvarföre man var desto angelägnare att

köra in på släda de förnödenheter, som skulle till

staden ; och den eleganta verldens bjellror klingade i alla

gathörn, som hade den haft dubbelt behof af

promenader och visiter sedan marken klädt sig i hvitt.

Men bortåt Näset minskades lifligheten. Inga

frustande slädtrafvare hittade vägen till småfolkets

boningar, och hvad värre var, de sköna vedlass, som

från alla håll forslades in, tycktes ej heller hitta

vägen dit, der de förmodligen allrabäst behöfdes.

Hvarken jern eller säd, fläsk eller kalfvar tycktes ha33

futtigqvarteret att göra, och Ada fann stillheten

coster på dess backiga gator. En pojke drog sin kälke

med ris och qvistar hem från skogen; ett par

qvinnor kommo med ett bylte under armen, eller en påse

på ryggen för att bära till barnen derhemma hvad

de kunnat skaffa till middag, eller en mjöltapp, som

de hemtat från qvarnen; en gubbe, orklös till arbete,

stod i sin stugudörr och såg med slö blick ut i den

glädjelösa omgifningen; och ett par gulbleka barn,

knappt skylda af sina trasor, lekte utanför den

eländigaste hyddan, hvars sönderlagna och med klutar

stoppade fönster lemnade föga skydd mot storm och snö.

Vid åsynen af denna otretliga, till sitt fall

lutande boning, ryste Ada för möjligheten att finna sin

Karin i en dylik; men huunen till den yttersta

stugan på Näset, der hon visste att hon skulle träffa

henne, fann hon en liten, snygg och inbjudande

bostad, utanför hvars höga tröskel snön var väl

undansopad, och hvars klara fönster ingaf aktning för

Karins värdinna innan hon ännu sett henne. Med godt

mod öppnade hon alltså dörren och inträdde.

Det stora, ljusa rummet, som upptog nästan hela

huset, hade det egna behag, som ordning och

snygghet alltid gifva, och som kanske blir märkbarast då

det, som här, åtföljdes af fattigdomens tydliga spår.

Detta rum var en hel familjs allt i allo; men hvarje

ting hade sin plats, ocli var på sin plats så rent och

väl vårdadt, att det hela fick en karakter af

pryd-ligiiet snarare än trängsel.

Husmodern stod vid sin spis, hvars ständiga

hvithet var hennes fåfänga. Hon höll på att tvätta

potates, som skulle kokas till middagen. Baljan var

liten och de tvättande händerna grofva; men icke en

droppa fick stänka öfver bräddarna, och icke en

potates koin i grytan, utan att, jemte den allmänna, ha

undergått sin särskilda, handgripliga tvagning.

— Ar detta madam Lundgreu ? — frågade Ada,

med stort välbehag för det öppna fryntliga ansigte,

som vände sig emot henne.34

Madamen svarade sitt ja och nickade sitt

välkommen, utan att låta störa sig i sitt arbete genom

det ovanliga besöket af en fin dam.

— Jag ville se Karin Berg, — tillade Ada lågt;

tv hon hade redan sett och ville för ingen del störa

denna uti det hon hade för händer. Hon gick tyst

närmare spiseln och talade sakta med Lundgrenskan,

såsom om hon haft ärende endast till henne.

Denna, som nu fått grytan på elden, flyttade

fram en brunmålad trädstol, torkade väl af den med

sitt förkläde, — en öfverflödig omsorg, ty ej ett

dammkorn fanns derpå — och sade:

— Var god och sitt ner. Det är väl snart slut,

tänker jag.

Hon satte sig sjelf bredvid Ada; började, under

det hon hviskande talte med henne, sy på en

bomullsklädning och sydde med en flit och ifver, som

roade gästen, utan att draga hennes egentliga

uppmärksamhet från det som ännu mer roade henne.

längst fram vid gafvelfönstret satt Karin Berg

i ett slags hvilstol af simpelt furuträ, beräknad på att

ge ett behöfligt stöd åt hennes lama sida; och i en

krets omkring" henne sutto på små pallar fjorton barn,

med böcker i knäet, och läste Bibliska historien.

Med gladt deltagande följde Ada den enfaldiga

lektionen och betraktade sin barndoms älskade

sago-berätterska, sina lekars förståndiga ledarinna, den

genom mycket lidande tidigt utbildade lilla puckelryggen,

som icke anade att det vackra fruntimret, med de

lysande blickarna, var den lilla Ada, hvilken hon,

med sina åtta års längre lifserfarenhet, egnat en nästan

moderlig kärlek. Helt upptagen af sin sysselsättning

skulle Karin kanske alldeles icke ha bemärkt henne,

om ej några af barnen nödgat henne dertill genom

sina blickars vandring till den främmande. Läsningen

måste gå sin ostörda gång, och deras irrande

uppmärksamhet manades vänligt till rätta. Ada hade

således god tid att gifva akt på den lilla

barnalärarin-nan och de förändringar åren låtit henne undergå.35

Ful och vanlottad hade Karin alltid varit; nu

var hon derjemte ytterligt hopkrympt och förvissnad,

och likväl tyckte Ada nästan att hon var vacker; ty

när hennes milda ögon och bleka läppar samtidigt logo,

i det hon uppmuntrande nickade åt någon af sin lilla

flock, kom der ett drag af himmelens englar i hennes

anlete.

De flesta af barnen läste temligen rent, bjödo sig

också bra till att svara på Karins frågor öfver

innehållet af det lästa; och hvad de ej fattat, förklarade

hon enkelt och redigt. Det var berättelsen om Den

barmhertige Samariten som förehades, och med rörande

hjertlighet och allvar sökte hon göra begripligt för

de små hvad Vännen Jesus menade med liknelsen

och med ordet till den lagkloke: "Rätt svarade du.

Gör det, så får du lefva."

En liten pojke, med klotrundt hufvud och ett par

ärliga, glada ögon, nickade trohjertadt åt Karin och

sade:

— Jaha, det deringa ska" jag komma ihog, det

ska Kari få se. Och jag ska" säjat åt Lotta, så fort

hon kommer hem. Du skall frukta och älska din Gud

och Frälsare, ska" ja säja henne, för så står det i

min bok.

-t— Nu fån J lägga bort edra böcker för i dag,

kära barn, — sade Karin, i det hon med sin venstra

hand klappade gossens runda hufvud. — Nu sjunga

vi en liten sång, och sedan fån J gå hem.

Nästa ögonblick lågo böckerna i god ordning på

sin hylla, pallarne ställdes i dubbel rad der under;

och anförda af Karins rena, ehuru svaga röst,

uppstämde de små med friskt mod en vacker barnpsalm.

Under sången skickade Karin en tankfull blick

bort till den främmande åhörarinnan, som gaf sig så

länge ro hos madam Lundgren; men det var tydligt att

hennes själ dock tog full del af sången, att hon kände

sig ett rätt tacksamt, älskande barn, i lofsången till

den himmelske Barnavännen.36

Sedan hon derefter aftackat sin lilla skara,

berömt somliga för god sång, förmanat andra till bättre

bemödanden, påmint alla att iakttaga skick och

fridsamhet under hemvägen, samt varnat en att aldrig

mer komma osnygg, med smutsiga händer, till skolan,

trippade barnen sin väg, med undantag af den

rund-hufvade Calle, gemenligen Truls benämnd, och en liten

Hicka, hvilka voro Lundgrenskans egna. Ada gick

fram till Karin så snart denna skickat bort barnen, och

stod nu nedhukad och såg henne leende in i de

förvånade ögonen, under det hon upprepade sin fråga:

— Känner du inte igen mig, Karin?

— Om det vore möjligt, — sade Karin med ett

svagt och misslyckadt bemödande att resa på sig. —

Jag tycker alldeles som om det skulle vara —--

— Ada Stjernefält? Ja du, det är ganska

möjligt och rigtigt, kära Karin!

—- Herre min Gud! — var allt hvad Karin sade.

Men det var icke det, tyvärr så vanliga, missbruket

af det heliga namnet till ett tomt utrop af förvåning;

det var uttrycket af ett fullt hjertas tacksamhet för

en stor glädje; och klara tårar rullade dervid utför

den lama flickans kinder ned på Adas händer. Hon

måste i sin glada öfverraskning först tala till den

som i allt var hennes förtrogne, och med detsamma

gaf hon Ada de enda perlor fattigdomen kan gifva:

häugifvenhetens.

— Ja Karin, min snälla Karin, det är jag, —

upprepade Ada rörd. Och sedan hon ännu en gång

omfamnat sin barndomsvän, drog hon till sig en af

barnpallarne, för att dymedelst sätta sig i jemnhöjd

med den lilla hopkrympta varelsen.

— Vi måste ha oss en pratstund, Karin; alldeles

som förr i verlden, när jag beständigt pratade dig yr

i hufvudet, såvida du icke tystade munnen på mig

med en saga. Mins du hur lustigt det var på den

tiden? Ack ja, det gör du! Men nu begär jag intet

bättre än att du genast tystar munnen på mig, ty

du har en saga, som jag längtar höra. — Se bara37

inte så häpen ut, som om du trodde jag skulle på

ögonblicket försvinna genom skorstenen.

— Men söta fröken, besinna då; det är ju

alldeles som om fröken fallit ifrån skyarne. Jag visste

inte — — —

— Att jag var i staden? Nej, jag har också

inte varit der länge. Men nu blir jag qvar hos pappa

och hoppas komma till dig som oftast. En annan

gång skall jag välja min tid bättre och inte komma

medan du läser med barnen. Vi skola få god tid att

tala om nytt och gammalt, och således kan dn i allt

lugn berätta mig den der sagan, som jag är mera

angelägen om, än alla de fordna: ditt eget lifs saga.

Af hvad jag redan sett, dömmer jag att den skall

smaka mig bättre än tillochmed konungasagorna.

— Den har åtminstone en bättre grund än kanske

många af dem, — svarade Kariu. — Ty den hvilar,

Gud vare lof, likasom jag sjelf, på den "klippan Kristus.

— Och på den klirøan har äfven jag mitt fäste,

sade Ada med glädje. — Min farmor förde mig tidigt

dit, att jag måtte fatta rot 1 den goda jorden. Du

har ingen mor mera, mitt barn, — sade hon; — och

din far är långt borta; men du har en vän som älskar

dig högre än fader och moder, och som kan göra dig

lyckligare än de. Till honom vilja vi gå. — Hon

sjelf liar nu i dubbel mening gått till honom; hon är

nu på dubbelt sätt hans. Men äfven jag är hans, och

således min kära Karin, kan jag förstå ditt hjertas

saga.

— Ack! den är så ohygglig, så usel, så full af

synd i allt som rörer mig, — suckade Karin. — Men

rik genom hans nåd, som. mig älskat hafver, och gifvit

sig sjelf ut för mig. — Gerna, fröken Ada, vill jag

berätta all min ovärdighet, alla mina förskräckliga

förvillelser; ty det ger mig tillfälle att prisa hans

oändliga kärlek, som ingen af oss kände på den tiden då

jag förr berättade för fröken.

— Nej, nog var jag då ännu en liten hedning,

utom till namnet; och ibland har jag undrat på att38

mamma lät mig vara så. Men hon ansåg mig väl

för späd att ännu fatta något.

— Ett år efter det fröken for härifrån, — be

gynte Karin, som ej ville säga hvad hon förebrådde

sig att ens tänka tyst för sig sjelf: att den af dem

bägge så älskade modern kanske ej sjelf rätt väl sett

ljuset i Guds klarhets kunskap.

— Men hvad tänker du på som kallar mig

fröken? — afbröt Ada, och slog henne lätt nå den

magra kinden. Jag vill heta du och Ada nu,

liksom förr.

— Vi äro du i hjertat, det känner jag, —

svarade Karin med innerlighet. — Men låt mig säga

fröken! Det heter: Var er all mensklig ordning

wi-dergifne for Herrans skull. Och ståndskillnaden är

också en mensklig ordning.

— Som på intet vis rubbas deraf, att vi----

— Tro mig, — afbröt Karin, — det goda

förhållandet mellan oss rubbas ickp heller deraf att jag

säger fröken; och er herr far skulle ej tycka om--

Jag ville säga, att ett år efter det fröken lemnat oss,

lefde min mor och jag ensamma qvar i det tomma,

tysta, af all glädje öfvergifna huset. Under detta långa,

ödsliga och bedröfliga år var jag nästan beständigt sjuk.

— Du hade öfvcransträngt dig med att vaka hos

mamma, din lilla stackare, — sade Ada och tryckte

ömt Karins hårda, beniga hand mellan sina mjuka, fina.

— Snarare var det sorgen efter er och henne,—•

svarade Karin. — Eller rättare, det var Herren, som

väl visste hvad jag behöfde, när han bestämde för

mig sjukdomens pröfning. Hade jag blott lyssnat till

den kallelse han då gaf mig, o, hur mycket lidande

jag skulle ha sparat mig! — Men i stället att höra

hans röst, och se hans kärlek i agan, hörde jag blott

onda ingifvelser, och 6åg orättvisa i hans delning.

Det tycktes mig alldeles obilligt att jag skulle så

mycket lida, jag började afundas mina lyckligare

lottade likar; och från det denna onda begärelse fick

magt med mig, var fältet öppet för alla synder. Jag •39

var icke mer densamma som i barnslig enfald lefvat

fridfulla dagar, förnöjd att kunna roa er och efter

min svaga förmåga hjelpa min mor. Det var som om

ni tagit bort med er allt det lilla goda som funnits

hos mig; men det var icke så: der hade aldrig

funnits något godt, der hade blott lyst ett lånadt ljus,

hvaraf ingenting mer var qvar. Jag hörde en dag

en pojke på gatan ropa, då jag gick förbi: "Hvem

är den der lilla kamelen?"1 Och en annan svarade:

"En häxa, det kan du väl se. Hvad sattyg kan hon

inte bära i baktråget som hon har på ryggen!" Det

var detta som gaf lif åt otyget inom mig. Förut hade

det legat stilla och slumrat. Fåfänga och dårskaper

lemnade mig nu ingen ro hvarken natt eller dag; jag

skämdes öfver att vara så ful, jag sörjde öfver att

vara så vanlottad. — Jag kunde icke behålla för mig

sjelf den sjulens ofrid, hvaruti jag rakat, oeh ville

icke säga hvad som vållat den. Min mor hade

bekymmer nog öfver mitt kroppsliga onda; hon fick ett

svårare öfver mitt retliga lynne, som ofta förledde

mig att bemöta henne på ett högst ovärdigt sätt. —

Ack, fröken Ada! Se inte på mig med de der klara,

goda ögonen! Ni skulle vända er bort. — Och

likväl, — det oändligt mycket klarare ögat deruppe

vände sig ju icke ifrån mig! Just vid den tid, då

jag så fallit ifrån mitt döpolseförbund, var jag vid

den ålder, att jag borde beredas till dess förnyande;

och jag fick undervisning tillsammans med

församlingens nattvardsungdom. Ack! hvad de ha orätt, som,

såsom jag hört en och annan göra, hvälfva på

presterskapet all skulden att mången af ungdomen går

ovärdig till nådabordet! Presten kan vara bra oskyldig

deruti. — Der voro unga flickor på förhören, vackra,

älskvärda, lyckliga flickor; der voro unga gossar, som

sågo vänligt på dem och föraktade att Be på kamelen;

detta var hvad jag mest tänkte på. Jag ville också

förakta; jag föraktade, hatado, afundades och led.

Men hvad kunde själasörjaren veta derom, då jag noga

dolde det för honom? Han ansåg mig snart värdig40

och väl heredd, ty jag hade god kunskap i ordet,

och kora ofta under hans tal i känsloskakningar, som

vittnade om djup rörelse. Sjelf ansåg jag mig också

just derföre vara på allrabästa väg. O, jag arma!

Först långt efteråt har jag fattat huru förfärligt jag

missbrukade salighetens medel! — Fröken kan veta

hur det gick: Sedan jag invaggat mig i säkerheten

af den olyckliga villan, att jag genom Herrans

nattvard likasom köpt mig ett inträdeskort till

himmelriket, blef min syndasömn så mycket djupare och

mera ostörd. — Emedlertid inträffade förändringar i

yttre afseenden för mig och min mor. Herr majoren

gifte om sig kort efter det han kommit från sina

resor. Det var underligt ocli smärtsamt att lemna det

hus der vi så länge lefvat!

— Och hvarföre, — började Ada; men hon

afbröt genast frågan, och sade rodnande: "Fortfar, jag

ber dig." — Hon visste ju att hennes far glömt sitt

löfte; hon kunde ej fråga: hvarför påminte du honom

ej derom? Heldre finge det då se ut som hade också

hon glömt det.

— Hvarför tog jag icke heller denna stöt, denna

pröfning som ett väckelserop af Herran, ville ni

fråga, — sade Karin sorgset. — Hvarför, ja hvarför äro

vi så tröga och" hårdagade?

— Jag menade ej så, min Karin. Tvärtom. Så

som jag minnes dig, och så som jag nu ser dig, skulle

jag ha bra svårt att begripa hur du kan ha så

mycket att anklaga dig för, om jag ej visste att det onda

är starkt inom oss alla. Och när jag vet att det så

är, måste jag ju begripa att det ej lätt ville släppa

sitt tag lios dig heller.

— Ack, fröken! Det har aldrig gjort det; gör

det väl också aldrig rätt här i verlden, fastän nu,

genom Guds nåd, jag hoppas det ej skall öfvervinna

det starkare tag, hvarmed Förlossaren fattat mig. —

Men vi komma nu till den svåraste oclx mest

förödmjukande delen af min bekännelse. — Min mor fick

en god tjenst på landet och löfte att till en början41

taga mig med sig. Jag borde då redan kunnat

förtjena mitt bröd och ej följt med som ett bihang till

henne, ty jag hade haft lätt att lära, och var snäll i

sömnad och hvarjehanda. Sista året hade jag också

varit friskare, och tilltrodde mig derföre att taga tjenst

till följande höst; men först skulle jag få stärka mig

ytterligare genom att vara på landet öfver sommaren.

Mot hösten .blef jag emedlertid sjuk igen, och svårare

sjuk än jag någonsin varit. Först efter flera månader

uppstod jag från plågobädden, men — förlamad!

Armen, som skulle arbeta, handen, som skulle föra

nålen, har alltsedan hängt som en onyttig trasa vid

denna besvärliga sida, nu tung och orörlig som sten.

I början var det likväl blott öfra delen af kroppen

som blifvit lam; fot och ben bibehöll ännu några år

rörelsekraft och känsel. — Köttets menniska dödades

emedlertid icke hos mig, fastän en stor del af mitt

kött blifvit dödt, utan jag lemnade sjuksängen för

att, liksom förut, vandra fiende till Kristi kors. —

Min mors herrskap hade medlidande med mig, och

ville ej mer höra talas om att jag skulle lemna henne.

De voro innerligt goda menniskor och gjorde allt för

att låta mig glömma hvilken öfverflödig medlem af

hushållet jag var. De voro uppfinningsrika på

sysselsättningar som kunde förkorta min tid och gifva

dem anledning att tacka mig, såsom om jag varit till

stor nytta för dem. Jag fick läsa ett par timmar om

dagen med de små barnen, och dessemellan högt för

hennes nåds far, som hade svag syn. Läsning hade

från första barndomen varit mitt aldrakäraste. Också

drog jag god nytta af denna tid och smakade till och

med ett slags lycka på mitt sätt; men---nu

vilja orden ej fram längre, fröken Ada, så svårt är

det att berätta vidare. Men jag skall gifva er full

sanning, både emedan det är mig nyttigt, och emedan

det är det enda jag kan gifva er för den stora glädje

ni gifvit mig i dag. — Kan ni tänka er det — ful,

ömklig, eländig, som jag var, vaknade dock hos mig

den lidelse som väl måste vara den ouudvikligaste,42

den okufligaste i en qvinnas själ, då icke ens den

mångfaldigt lemmalytta kan försvara sig derför. Jag

blef intagen af kärlek till en man, en ung man som

i alla afseenden stod så högt öfver mig, att äfven om

jag varit frisk, skön och god skulle det varit dårskap

af mig att tänka på honom. Nu var det vansinne.

Jag sade mig det i hvarje ögonblick, och likväl tänkte

jag på ingenting annat; likväl hyllade jag denna

kärlek som mitt skötebarn, min afgud, offrade åt den mitt

hjertas suckar och dyrkan, mina nätters vaka och

tårar. Mindre än någonsin kände jag då behofvet af en

Frälsare; Gud var för mig intet, och den likgiltige

mannen allt.. — Tv att han ej skulle vara likgiltig

för mig, var jag dock ej nog galen att inbilla mig;

och kanske kände jag skarpast det omätliga afståndet

mellan oss just i de stunder då hans godhet förmådde

honom att vänligt närma sig mig. Snart erfor jag

också att lian älskade en ung flicka, att han innan

kort skulle hemföra en brud. — Bed mig ej beskrifva

hur jag då blef till mods! En hel afgrund rasade

inom mig, och Gud bevare hvar och en från sådane

qval som jag led! — Herren hade dock ej öfvergifvit

mig, fastän jag så alldeles vändt mig från honom. Han

ville ännu omfatta mig med sin barmhertighets starka

arm, och tillät mig blott sjunka djupt, Tätt djupt först,

på det mitt högmod rigtigt skulle få dödsstöten, och

egenrättfàrdigheten ej mer ha ett enda kryphål att

gömma sig uti. Ty, fröken Ada, det gick så långt

med mig, att — sjelfmord var min enda tanke!--

Och den aftonen kom då jag ville verkställa mitt.

ogudaktiga uppsåt. Det var hans bröllopsafton! —

Min mor hade samma dag sjuknat mycket illa. Det

var som anade hon sin dotters onda afsigt och ville

sörja sig till döds deröfver. Denna föreställning hade

stått för mig hela dagen, och likväl ville jag ej

öfverge mitt fasansfulla beslut. Må vi dö, tänkte jag;

ja, må vi båda dö! Det är lugnt, det är ljuft i

grafven. — Men bortom henne--r Jag hade dock

icke alldeles glömt att det fanns ett bortom. Under43

de sista dagarne af mörka och förtviflade planer hade

jag, mer än på hela år fornt, vändt mina tankar till

honom som väntade oss der. Men det hade varit

oklara, förvirrade tankar, som ej mäktade fördrifva

afgrundshären, ej afböja min vilda föresats. Gud skall

förlåta mig och vara min själ nådig, tänkte jag, ty

han vet, att hela mitt lif varit ett lidande, vet, att

jag nu lider så, att mitt hjerta måste brista. Han

kan ej tillräkna mig såsom synd, att jag afkastar en

börda som jag ej förmår bära, han sluter ej sin

himmel för det trötta, fridsökande barnet; nej, han

kallar mig, han väntar mig, han skall möta mig med

kärlek. — På detta sätt beredd till döden, som jag

ville gå att finna i böljorna, satt jag i skymningen

vid min mors bädd. Hennes fuktiga hand höll mig

qvar, då jag ville smyga mig bort, efter att i mitt

förstenade sinne ha sagt henne ett farväl utan ord,

utan ljud, utan tårar. Modershjertat måste ha

förnummit hvad icke öron hörde och icke läppar yttrade,

ty med en krampaktig tryckning drog hon mig

närmare sig. — Här är mörker, — sade hon; — ett

stort, ett förfärande mörker! Gå ingenstädes, mitt

barn! Tänd ljus — mycket ljus — tag Bibeln och

läs för mig! — Jag vet icke hur det i den stunden

var med mig; jag ville gå, men jag måste lyda henne;

jag tände ljus; jag tog Bibeln. Hur jag kunde läsa

begriper jag icke, hvad jag läste vet jag icke; ett

besynnerligt dunkel hvilar i den punkten öfver mitt

minne, så att jag aldrig sedan kunnat utfinna hvilka

af de heliga orden det var som betraktades af mina

ögon, uttalades af min mun och nådde min förvillade

själ. Jag vet blott att de genomträngde henne, såsom

ott tve-eggadt svärd, och tillika uppmjukade henne,

såsom det milda vårregnet uppmjukar en förtorkad

mark. — Snart låg jag på knä framför min mor och

bekände för henne och för min Skapare mina brott

och synder, bekände dem med all den förkrossning

som ett förloradt och förtappadt väsende kan känna.

Och — var det inte underligt, fröken — i samma44

ögonblick jag vaknade till insigt af mitt djupa

synda-förderf, erhöll jag också nåd att se och omfatta trons

räddningspelare; i samma stund jag ropade: Fader,

jag hafver syndat i himmelen och inför dig, kunde jag

också utbrista: Men jag vet att min Förlossare lef ver!

Den kunskap om Gud och hans ord, som förut legat

ofruktbar i mitt förstånd och varit mig en dödsens

lukt till döden, trängde på en gång med himmelsk

kraft in i hjertat för att blifva en lifsens lukt till

lifvet. Man talar om så många grader af nådaståndet

och indelar vår salighetsordning i så bestämda steg.

Jag genomgick dem alla på en natt. Nar

morgonsolen upprann, var nådens sol i all sin herrlighet

upprunnen för mig, och jag kan säga med glädje att

jag sedan dess, såsom en troende kristen, lefvat i

Honom som kommit i verlden för att frälsa det som

borttappadt var. — Min mor fick också lefva länge

nog för att se att det icke gick med mig så, som med

dem, om hvilka Profeten säger: De blifva så heta i

gudlighet som en bakugn, men svalna snart af igen.

Hon fick se sin dotter lägga ut på djupet och med

fullt allvar styra mot den goda hamnen; och sedan

gick hon sjelf att hvila der. — — Med den nya

menniskan hade hos mig födts nya krafter, nytt

verksamhetsbegär, ny förmåga. Jag kunde sköta min mor

under hennes långa sjukdom, så ätt jag vet hon tyckte

sina sista dagar förljufvade genom mig; och efter

hennes död förunnades det mig att som en trogen

tjenste-ande omgifva dem, för hvars skull jag velat döda mig.

De unga makarne, hvilkas förening fört mig till

förderfvets brant, anade intet af hvad som föregått inom

mig; men de tyckte att hon var en beskedlig och

tillgifven menniska den lilla puckelryggiga, som

släpade sig till deras hus då andra skydde det, emedan

koleran just i det hushållet skördat sitt första offer

i den trakten. Såsom sjuksköterska kunde jag

naturligtvis ej göra dem någon nytta; det vill friska

lemmar och starka armar till för sådant; men den unga

frun hade ändå litet nytta af mig under den bekym-45

mersamma tiden och sedan. Jag var hos dem i mer

än ett år, innan jag blef så ofärdig som nu; och

efter den dagen kom jag bjt, till denna kära vännen,

hos hvilken jag nu länge sysselsatt mig så, som ni i

dag sett, med de fattiga små. O! huru lycklig, om

jag får vara redskapet, hvarigenom någon af dem

föres att tidigt sluta sig till Jesu hjerta, tidigt söka sig

in i den hamn, der trygghet finnes mot alla lifvets

stormar och bränningar! — För egen del känner jag

mig så säll vid detta hjerta, så trygg i denna hamn,

att jag med sanning kan säga: Ingen önskan står mig

åter. Icke ens den att dö; ty jag vet han kallar mig

när don behagliga tiden kommer, och till dess skall

han uppehålla mig här. Han låter mig dagligen

erfara att der synden öfverflödade, der öfverflödar

nåden mycket mer.

— Och hvad gör det hur dyster ungdomssagau

till en tid kunnat vara, när den blott ändas med

denna saliga erfarenhet, — sade Ada rörd. — Tack,

min Karin, tack för ditt förtroende! Och lofvad vare

Gud for det sköna, glada slutet deraf. Men nu vill

jag också veta något om dig i ekonomiskt afseende.

Der blir sagan återigen bedröflig, fruktar jag.

— Åhnej, Gud ske pris, — svarade Karin gladt.

— Mina behöfver äro ej många, och mina små äro väl

fattiga, men ej så fattiga, att ej de flestas föräldrar

komma ut med att ge mig en tolfskilling i veckan

för det jag läser med dem; eller göra do oss andra

små tjenster, som äro lika goda. De vilja heldre ha

barnen här, än skicka dem den långa vägen till

skolan, som är nästan i andra ändan af staden. Det är

blott ett par som ingenting kunna betala, och ändå

tycker jag att det är dem, som jag har mest utaf, ty

de ge mig tillfälle att utöfva en liten välgerning,

äfven jag i min ringhet.

— Och du kan lefva på de der tolfskillingarne ?

— Mycket väl, ty min snälla Eva är ej dyr emot

mig, och hon ställer så väl med allting, att det blir

drygt för oss. Jag kan till och med ibland sätta af46

något litet för hvad man kallar den onda dagen.

I1 ris k är jag också nu på mitt sätt, och Eva ser så

väl om mig! Hon är eji rar menniska, skall

fröken tro.

— Men känner du inte ändå ofta, att någonting

fattas dig hos henne, hur välment hon än är? Din

smak för läsning, som fått så mycket tillfredsställas,

emedan du ej kunnat egna dig åt vanligt

qvinno-arbete, har ställt er på en helt olika bildningsgrad;

er tankegång, edra känslor, åsigter, allt måste vara

olika.

— Ahnej, — svarade Karin och smålog godt

mot Lundgrenskan, som åter sysslade borta vid

spisen. — Blott i början var det så, och äfven då långt

mindre än hon inbillade sig. Hon tror att jag

verkat en stor förändring hos henne, då jag i stället på

sin höjd medverkat till att ge klarare form åt hvad

som långt förut bodde inom henne. Hvad gör det

om i yttre sättet, i språk och dylikt jag fått litet

mera finhet, i följd af annat umgänge och

lefnadssätt? I godhet, i verkligt värde står hon långt

framom mig; och jag kan aldrig vedergälla hvad hon

varit för mig. Men det är icke tungt att vara

menniskors gäldenär i kärlek och för kärleks skull. Sedan

vi lärt oss att löpa utan penningar och for bitet det

som högst är, göra vi gerna så äfven med det lägre,

det menskliga.

— Och du orkar sitta uppe så här hela dagarne?

— Ja, för det mesta. När Eva hjelpt mig hit

om morgnarne, sitter jag ofta qvar hela dagen.

— Men kommer aldrig ut i luften, aldrig i sol

och grönska ute i Guds fria natur?

— Om sommaren har jag fönstret öppet; och

när rutorna icke imma sig och frysa, ser jag

solskenet och Guds sköna verld äfven om vintren. Här är

utsigt långt ut öfver sjön, fast mitt fönster inte nu

vill visa den. Mon så är det andra fönstret så

mycket klarare i dag; och rättnu kommer solen in der.

Dagen förefaller mig sällan lång, vet fröken. När47

barnen ej äro här, läser jag. Gud har skickat mig

en god väu, som lånar mig böcker och sitter ner hos

oss ibland och talar med mig om hvad jag läst,

framför allt om min käraste bok: Boken öfver alla böcker.

Karin lade smekande sin venstra hand på det

nötta skinnbandet af Bibeln, som låg bredvid henne,

och sade sedan:

— Nu, fröken Ada, min goda, snälla fröken, nu

är det ni som skall berätta, och jag som skall bli

idel öra.

— Nej, nu är det du som skall äta middag och

jag som skall gå min väg. — Potatisen ryker på

bordet och fläsket fräser i pannan, lilla flickan har

hemtat färskt bröd åt er. Ni får ett aptitligt mål, och

du skall inte äta det kallt för min skull. Min

historia kan visst vara snart berättad, ty mitt lif har

varit som den lilla klara källans ibland blommor, och

blott helt sällan har ett moln farit deröfver. Men

jag är gerna mångordig när jag börjar tala om

farmor och farbror Adrian, om Bergala och alla mina

kära vänner: skog, sjö, strömmar och fjell. Derför

är det bättre att jag går nu; men jag kommer snart,

rätt snart tillbaka; och då skall du få höra allt hvad

som rör mig. *

— Nej, gå inte, fröken Ada! snälla fröken! Jag

vill inte äta, jag kan iute, det försäkrar jag er.

— Jo, du måste. På annat vilkor kommer jag

ej igen i morgon.

— Lofvar fröken då att göra det ?

— Ja. Och en vacker dag kommer jag hit med

farbror Adrian, som du skall tycka mycket, mycket

om. At nu bara och var snäll!

— Nå, då måste jag väl! Men om fröken visste

hvad det är fullt af glädje och frågor och tankar

härinom, så skulle fröken förstå? —--

— Att det inte är lätt att nöja sig med fläsk

och potatis, stackars min lilla Karin! Det förstår jag

nog. Men just derföre att det är så mycken rörelse

i det der lilla trånga bröstet.--Du är inte stark,48

Karin, det liar riktigt angripit dig, att jag varit liär;

du behöfver lugna dig och skall göra det tills i

morgon. Gud välsigne dig nu! ocli tack, tack för denna

stund!

Ada vände sig med vänliga ord och blickar till

madam Lundgren och barnen, hvaraf det tredje, Lotta,

som var äldst och redan kunde hjelpa mor, kommit

hem med penningar för ett hemlcmnadt arbete; och

medan Ada gjorde bekantskap med henne, hörde hon

Karin säga till sin värdinna:

— Tänk, kära Eva, hvad vi nu få mycket att

tala om tör baron! Och hvad lian shall tycka om

min fröken och bli glad, att Gud skickat oss henne!

— Hvad är det för en baron? — frågade hon

madamen, som följde henne ut.

— En menniskovän för det han är Guds vän, —

svarade lion. — En de fattiges och eländiges vän,

liksom fröken sjelf måtte vara. Han heter annars

Lejonrani, och de skälla honom för Läsare. Ja, det

säger jag, ä" läsarne tockna, så Gud gifve verlden vore

full af dem! Han bor ett par mil härifrån; men den

som har stor egendom och många att sörja för och

mycket att ställa med, så får en allt till sta"11 tidt

och ofta, och då håller lian sig inte för god till att

gå i kojorna med. Så fick han en gång höra talas

om vår kära Karin, och begrep att hon just måtte

vara en töcken menniska som han kan med; och då

töfvade ban inte, utan kom tvärt hit och sprakade

med henne. Sen dess är han väl aldrig i stån, utan

lian tittar in och sitter ner, och har böcker med sig

åt henne, ocli hjelper oss på många vis. Gud

välsigne honom!

— Och Gud välsigne er också, madam Eva, ty

ni är snäll mot Karin. Ni vill ju tildrig öfverge min

Karin, kära madam?

— Öfverge Karin! Kära fröken, så gerna

öfver-gåfve jag mina egna barn! Karin är mitt barn, mitt

hjertebarn! Med henne kom välsignelsen i huset, det

kan jag riktigt säga. ior se, det är så sannt som49

Herren säger, att när en själ vänder sig till honom,

sä varder salighet vederfarandes det huset. Det är

märkeliga ord det, fröken! Han säger inte bara den

själen, utan det huset säger han. Och så är det. Jag

var en verldsträl jag i min fattigdom; hela min

diktan och traktan gick ut på att förtjena en styfver

för mig och de mina, och hade jag förtjent litet, så

tänkte jag med otidigt bekymmer: hvad förslår det

ibland så många! Men se, Karin hade vändt sig till

Herren, och hon bad för mig, att jag måtte få nåd

att göra så med. Så lärde jag efterhand att med

hans välsignelse så förslår det, och att: allt till det

bästa tjenar för dem som frukta Gud. Sen dess

sörjer jag inte mer för kläder och föda, men arbetar så

mycket bättre. Och kommer en dag då jag inte mer

kan arbeta, så vet jag att Han som föder sparfvarne

under himmelen och kläder liljorna på marken, skall

inte öfverge mina fattiga små. Har man bara Jesus

i hjertat, fröken, hur lätt blir inte då det som var

svårt, hur stort det som var smått, och hur godt allt

hvad Herren skickar!

— Ja, ack ja! — sade Ada, med klara tårar

svällande i ögonen. Och tillgifvenhet och aktning

var den känsla hvarmed hon till afsked tryckte den

hederliga enkans hand.

4.

Detta besök i fattigdomens hydda hade som en

välgörande balsam uppfriskat den unga flickans själ.

O, Emérence! — tänkte hon, — nu är jag ändå

säkrare på att du ej skulle blifvit sämre af att följa

mig. Vi behöfva just sådant sällskap, både du och

jag, och jag kunde ej göra dig större tjenst, än föra

dig dit, om du blott ville låta dig föras. — Bristen

Ada. 350

der hemma på kärlek för och glädje uti det goda

Guds ord kostade henne vid denna tanke en suck.

Men med det lätta sinne som tillhör hennes ålder,

och serskildt tillhörde henne sjelf, tröstade hon sig

strax med ett: det blir nog bättre; ja, det måste

snart bli annorlunda. Och nog är jag i alla fall bra

lycklig, ty just det enda som fattas mig hemma: en

qvinlig vän, som, likt farmor, vill tala med mig om

min Frälsare och hvad Guds rike tillhör, det har jag

nu funnit på Näset. — Ada tyckte verkligen att

ingenting eljest fattades der hemma, ty ehuru mycket

det kostat på henne att. skiljas från Bergala, faun

hon sig rikt ersatt genom det nya behaget af

umgänge med jemnåriga och barn, samt af allt det

smek, all den ömhet som slösades på henne. Hon

var ännu för "ny", att i denna ömhet märka huru

mycket falskt mynt gick med i rörelsen. Vid

smicker och artighet af främmande hade hon ögonen

temligen öppna och lät ej så lätt lura sig, men

hos sina närmaste föll det henne visst icke in att

ana en dubbelhet. Det var blott en i hemmet,

som föreföll henne alltför öm och efterhängsen, men

det skulle hon nog vänja honom af med; hon hade

redan begynt, och således, om han för närvarande

gjorde henne ett litet obehag ibland, var det ej vardt

att oroa sig öfver, ty det skulle snart hjelpas.

Hur skall jag på något sätt kunna gagna Karin ?

huru betala pappas och min egen mångåriga skuld

till henne, var den fråga hon genast böljade göra sig;

men svaret blef ej annat, än att der var intet att

göra. Karin egde det bästa, det högsta, och med det

allt. Hvad behöfver den, som med hennes

öfvertygelse kan säga: Ingen önskan står mig åter! Allt

omkring henne föreföll också Ada så bra, just som

det var i sin tarflighet, att hon ej kunde önska

någon förändring. — Någon liten beqvämlighet, litet

mera treflighet ändå, yrkade hennes goda vilja. Men

förståndet invände: hvad vikalla beqvämlighet, skulle

Karin kalla öfverflöd, och det skulle ej glädja henne.51

— Tre små saker skall och måste hon likväl ha: ett

stycke mjuk, tjock matta skall jag i morgon dag lägga

under hennes stol och spänna såsom tapet på väggen

utmed hennes fönstervrå; ett innanfönster skall jag

beställa, så att rutorna ej få imma sig och hindra

henne blicka ut öfver sjön, och en mjuk, varm filt

skall jag köpa och hänga öfver den otäcka stolen,

så att hon sitter bättre. Det der skall icke

skämma bort henne, hon kan ej neka mig det; men

för öfrigt behöfver hon nu ingenting annat af mig,

än vänlighet.

x — Ändtligen, ändtligen, bästa Ada, — ropade

en röst helt nära henne. — Jag fruktade du skulle

aldrig komma, och ämnade uppröra himmel och jord

för att få dig tillbaka. I två timmar har jag gått

här fram och tillbaka och väntat. Hur hade du hjerta

att pina mig en sådan evighet?

— Äh, hade jag vetat det, skulle jag dröjt

dubbelt så länge. Hvem har bedt dig vänta på mig?

hvem har bedt dig pinas? Jag har alldeles inte

begärt ditt sällskap, min herr bror, och begriper ej hur

du fått veta — —

— En aning, en instinkt, — o! att du ville ha

den godheten att gissa hvilken! — förde mig ut.

innan du hunnit längre än till andra sidan af torget.

Naturligtvis kände jag genast igen dig och flög i dina

spår. Men snart stannade jag tveksam och vågade ej,

hvad mitt klappande hjerta fordrade, skynda till din sida.

— Sjelfva godheten, sjelfva älskvärdheten mot alla

andra, är Ada ofta ovänlig och grym mot mig!

— Du misstar dig, Eugène, jag är hvarken god

eller älskvärd; och att jag är mindre vänlig mot dig

än andra, kommer blott deraf att du pratar så der.

Du är en smickrare, och det är mycket illa. Det är

mig ensam du öfverhopar med grannlåter, under det

du är ganska oartig och retsam mot dina egna systrar;

det är ännu sämre. Var sann, enkel och naturlig mot

mig, så begär jag ej bättre än vara som en vän och

syster mot dig tillbaka.52

— Vore vi ej midt på gatan, så folie jag

genast till dina fötter, kysste dina små somaldrasötaste

bottiner, och tiggde mig till en mildare dom, en dom

af nåd utan alla vilkor. Hur kan du vara så

obarmhertig, du, mina drömmars herrskarinna, du sköna

Wala med de rosenläppar! Rår jag för att jag icke

är blind? att jag måste märka den himmelsvida

skillnaden mellan min nya syster och de andra. — Se,

hur du kan göra med mig hvad du vill, Ada! Ett

ord af dig tvingar mig tillbaka inom broderlighetens

gränsor, fastän hela min själ känner — känner med

förtärande häftighet att du är — Nå, jag tiger.

Men, märker du ej .sjelf hur olik du är mina

systrar, Ada?

— Den olikheten är en följ d af olika uppfostran.

Den är inte min förtjenst.

— Så räkna då åtminstone mig till förtjenst att

jag ser mera på ditt välbehag än på mitt eget. Ty i

stället att, när jag fick se dig på torget, skynda fram

och sola mig i dina blickar, höll jag mig försakande

på afstånd, och följde dig blott som en osedd

beskyddare genom kojornas otrefliga labyrint. — Men säg

då, hvad i alla gudars namn hade du i det der

hybb-let att göra?

— Jag helsade på en vän. — Ada påskyndade

sina steg.

— Det måtte vara en högst intressant vän! Jag

utber mig att få göra sällskap vid nästa visit ; det

skulle vara rasande roligt. att bli presenterad i det

huset!

— Det huset är mycket för godt åt dig,

spefo-gel! En gång, när du blir rätt snäll och mycket

förändrad, skall du sjelf inse det, och då får du följa

med mig.

— Oändligt förbunden! — Men, allvarsamt

taladt, hur skall jag kunna bli rätt snäll i ditt tycke ?

Du måste ha förbarmande med mig, Ada, du måste

lara mig det! — Om du visste hvad din lilla mun53

var söt, när du sade det der: rätt suäll! — Tror du

att jag tänkt på något annat under hela min långa

väntan här, än hur jag skall kunna förändra mig

efter ditt behag.

Det behöfde väl ej vara så bokstafligen sannt

allt hvarmed man sökte ställa sig in hos fröken

styf-syster? Det sanna af saken var, att Eugene

fördrifvit väntningstiden ganska beqvämt vid

chocoladekop-pen och cigarren på ett schweizer! i hörnet af

Kungsgatan, derifrån han kunde hålla utkik öfver Näset

och se när Ada skulle komma. Att ställa sig in hos

henne, var honom nu emedlertid så angeläget, som fru

mamma någonsin kunnat önska. Ada hade genast funnit

behag för hans ögon och han var ej sen att förklara

sig för hennes ifrigaste beundrare, isynnerhet som den

friska rosen från Dalarne gjorde det fördelaktigaste

uppseende i hela Sjöviksborg. Eugène beslöt strax

att ej förhala tiden, utan "drifva på sin kurtis" så

att han kunde "ha saken på det klara", innan han

måste återvända till Upsala. Men blandande sliskig

hyllning med den skämtsamma påflugenhet en bror

kan tillåta sig, gjorde han sig så förhatlig för den

han ville behaga, att han väl på allvar kunnat

behöfva betänka hur han skulle bli snäll i hennes tycke.

Som hon nu ej visade minsta håg att häruti

vägleda honom, var det emedlertid bäst att för denna

gång låta det ämnet hvila.

-r- Du har säkert varit hos fattiga sjuka, min

lilla syster, och tömt din börs intill yttersta

skärf-ven, — sade Eugene med gillande och högst

broderlig ton.

— Visst icke. Jag kommer från folk, som äro

rikare än jag och du.

Genast tillfälle till en ömmare vändning:

— Än jag! Det tror jag nog. Armare än jag

nu, kan ingen vara. Och likväl kunde Ada med ett,

enda ord göra mig rikare, än någon konung!

— Det finns bättre rikedom än konungars,

Eugene. Jag önskar att du förstode min väns!54

1

Dessa ord ledde Eugènes tankar på ett ämne,

som verkligen låg honom om hjertat. Och som det

var tydligt att den ömma tonen ännu icke slog an,

så återtog han sin enklaste broderliga och sade:

— Medan vi äro så här mellan fyra ögon, söta

Ada, måste du svara mig ärligt på en fråga. Är du

läserska?

— Ja, om jag det visste, — svarade Ada, glad

att komma in på ett ämne, som borde ha ingenting

med Eugènes känslor att göra. — Jag förstår inte

rätt den der benämningen, som jag nu redan hört

några gånger. Farmor trodde sig ha uppfostrat mig

till en kristen helt enkelt, och jag trodde så med.

Men när jag, nyss hitkommen, frågade dina systrar

om deras mor hvarken morgon eller afton gjorde bön

med de sina, fick jag till svar: Hon är val ingen

läserska! När jag bad henne sjelf göra det, sade hon:

Nej, min lilla engel, jag afskyr läseri! När jag

häromdagen talade med Mabonne om småsystrarnes

religionsundervisning, sade hon: Jag tror Ada är läserska ?

Och du kanske frågar nu så, derföre att jag kan ha

vänner i annat än två och tre våningars hus? Är

det läseri att älska Guds ord och goda menniskor, så

vill jag visst vara läserska. Men ibland låter det

som menades dermed något i hög grad vådligt och

samhällsförstörande. — Hur for inte pappa ut i går!

Jag har aldrig hört något värre! Skrymteri och

falskhet — komplett galenskap — all ordnings

omstörtande — jesuitiska stämplingar — katolsk propaganda,

och jag vet inte hvad allt! På det viset måtte jag

väl ändå inte vara läserska?

— Att älska Guds ord är visst ingenting som

kan falla mig in att ogilla. Och att se en ung

skönhet göra det så, som du, är kanske just hvad jag

mest beundrar hos dig.

Eugène såg ut som allvaret sjelf vid denna

förklaring; men det hjelpte icke. Ada satte på sig sin

afgjordaste trubbmin, och svarade:55

— Jag undrar just hvad du vet derom! Anser

du kanske beundransvärdt, att jag går i kyrkan om

söndagarne? Det vore verkligen det enda, ty aldrig

ha vi talt i sådana ämnen.

— Men vet, att jag häromdagen begick en

öfverträdelse, som du kanske skall taga ganska illa,

sträng som du alltid är emot mig! Och likväl var

det blott en liten frihet, sådan en bror mycket väl

kan tillåta sig. Det var nemligen jag sjelf som satte

in i ditt rum de der törnrosorna, som voro lyckliga

nog att vinna ditt bifall. Jag visste att du var borta,

och begagnade tillfället att orientera mig något i ditt

sanctuarium. På ditt bord fann jag Bibeln, Gerlachs

Bibelförklaring, Luthers predikningar och ett par

andra lika digra luntor. I detta vördnadsvärda

sällskap råkade jag väl ock några historiska arbeten,

med mera, som har mina högsta sympathier; men inte

en enda roman. Jag ransakade hyllorna, jag tänkte:

kanske ha vi der det lättsmältare, det mera Ladylika,

under det vi proppat bordet fullt med skolstudierna,

hvilka farmor måtte ha drifvit med rigtig kraft, ty till

och med verk i populär naturkunnighet fann jag på

ditt bord. På hyllorna fann jag visserligen Tegnér

och Runeberg, Schiller och Oehlenschläger; men på det

hela, hvilket bibliothek för en ung flicka! Paradise

Lost, The Pilgvims Progress, Arndts Wahren

Chri-stenthum, Klopstocks Messias. Jag bugade mig af

vördnad och höll på att gå baklänges ut genom

dörren ; men då blef jag varse fransyska boktitlar, det

lättade upp mig litet, och jag fick mod att bläddra

uti ett opus. Det var: Qui a soif, par

monsieur — — Monode, eller quelque chose comme qa.

Ack! tre rader öfvertygade mig att törsten ej var

det minst vörduadsbjudande! Måste jag då icke

frukta.---

— Om jag brydde mig det minsta om ditt

omdöme, skulle jag önska att du talte med en annan

ton om farmors kära vänner, om mina och farbror

Adrians goda och aktningsvärda böcker! — Men säg56

mig nu heldre, Eugene, hvad menas egentligen med

läseri? Och hvad är det fruktansvärda deruti?

— Du frågar hvad som är det fruktansvärda!

— Ja, jag måste väl. Hemma hörde jag visst

någon gång farbror läsa tidningsartiklar om sådant

der, men jag brydde mig ej stort om att höra på; ty

jag hade alltid då något roligare för händer och

ansåg läseriet för en sak som icke angick mig. Men

skulle jag nu sjelf luta deråt, så bör jag väl skaffa

mig reda på vådorna.

— Nå, för att bara nämna en af dem, förstår

du ej att religionssvärmeriet lätt kan föra till —

dårhuset ?

■— Jaså, är det religionssvärmeri som menas? Jo,

det är farligt, liksom alla öfverdriften Alla

passioner kunna ju föra till dårhusen. Och äfven våra

bästa känslor kunna bli vansinniga lidelser, om icke

Guds nåd får verka i oss och bevara oss. — Men kan

det kallas svärmeri att läsa Guds ord och akta det?

— Men säg mig, söta Ada, hvad skulle det bli

utaf, om alla menniskor sutte med andaktsböcker i

händerna från morgon till qväll?

— Det blefve mycket illa, tror jag. Men göra

då läsarne det?

— De vilja åtminstone komma derhän, såsom

helighetens högsta grad. Och ju mer de göra det,

dess mer upphäfva de sig till domare och fördömare

af dem som ej ha tid och lust att bara sitta och

himla sig.

— Men hur läsa de Guds ord, om de ej veta att

vi skola arbeta?

— Åh, de säga nog att vi måste det, förstås.

Men det enda arbete som duger, .är ändå läsa, hålla

andeliga tal, omvända sig sjelf och andra, kantänka!

Låt den största skurk sätta på sig en gudsuådelig

min och hålla tal, späckade med Skriftens språk —

han blir ett helgon. Låt den hederligaste menniska

på jorden arbeta under en hel lång lefnad på att57

gagna menskligheten — de förakta och fördöma

honom, förblindade som de äro af andeligt högmod.

— Men läsa de rätt, så skulle de ovilkorligen

bli alltmera ödmjuka, alltmera andeligen fattiga.

— Läsa de rätt, ja! Det är just det olyckligaste

med sektväsendet, att det tror sig allena läsa rätt.

Hvarenda sekt menar sig, liksom katolska kyrkan,

vara den enda saliggörande. Mormonerna benämna ju

sig de sista dagarnes helige: Erik-Jansenisterna-----

— Kära Eugene, tala inte om det der eländet!

Pappa berättade ju om Mormoner härom qvällen, så

jag önskar att aldrig få höra talas om dem mer.

Sådan läserska måtte ni väl icke tro mig vara?

— Låt oss då stanna vid de mera stilla och

beskedliga här hos oss. Tro mig, de äro fruktansvärda

nog äfven de! Det har gått så långt ibland dem,

att mödrar mördat sina barn i tanke att göra en

Gud behaglig gerning.

— Hu då! Men om dessa olyckliga läst sin

Bibel, ha de säkert glömt att bedja om Guds Andes

upplysning dervid. Ack, Eugene, det finnes ju intet

godt som ej kan missbrukas; men det upphör ej

derför att vara godt. Och djefvulen är nog glad, när

han kan förvilla stackars sökande själar, så att de ej

måtte finna rätta vägen och varda frälsta.

Ada hade nu glömt all förtret mot sin styfbror,

och talade förtroligt som om hon sutit bredvid Karin

derute på Näset. Ett löje ryckte i Eugènes

mungipor, men han qväfde det, och sade:

— Du har rätt. Allting kan missbrukas, och

ingenting värre än religionen. Historien lär oss ju,

att under fromhetens täckemantel har begåtts de

gröfsta, de mest upprörande brott. — Men, för att blott

tala om de hvardagligaste företeelser, ännu aldrig

fanns en pietist, som ej är en falsk, skenhelig

skrymtare.

— Vet du det så säkert ? Har du pröfvat dem ?

— Tackar ödmjukast! Jag ser helst att jag

slipper komma dem så nära.58

— Pruta då åtminstone af hälften, när du blott

dömmer efter hvad som säges.

— Nå, jag skall göra det, efter det är du som

ber mig. Men då qvarstår såsom ett factum att den

andra hälften åtminstone är en samling erkegäss, ty

de sky som pesten all bildning.

— Då är jag bestämdt icke läserska. O! att

bildningen vore rätt stor, rätt allmän! Ty all

verklig bildning måste ha sitt lif, sin grund i Gud och

hans ord.

— Det der uttrycket skulle de alla slicka sig

om munnen åt och hålla med dig om. Men som

grunden är A och O, begynnelsen och ändan, så måste man

stanna vid den, och all annan lärdom än

andaktsbokens blir syndig.

— Och det vill du inbilla mig att de kunna tro ?

— Jag bedyrar! Vetenskapen är förderflig, ty

den förer sina idkare från den rena enfaldig heten

i Kristo. Konsten är ännu värre, hon förer

ovilkorligen stora, raka stråkvägen till helvete.

— Konsten, som bygger och pryder våra tempel!

Konsten, som förherrligar Guds lof!

— Men besinna då, hon bygger ej endast

kyrkor, hugger ej endast helgonbilder och sjunger ej

endast hymner. Ville hon inskränka sig dertill, så finge

hon kanske passera. Men ve öfver konstnären, han

kan ju företaga sig att bygga en teater! Och ve,

sjufallt ve öfver den olycklige som sedan uppträder

derpå! Nej, den förargelseklippaii, konsten, måste bort

ur verlden!

— Du pratar! Det är väl konstens urartande

de frukta? Sjelfsvåld och osedlighet har mångengång

gömt sig under konstens vingar; och då ...

— Jag försäkrar dig, att jag hört baron

Lejonram berätta om en ung man som blef omvänd, det

vill säga läsare. Han var tonkonstnär, han hade de

mest lysande anlag och solida studier; men i samma

stund han blef pånyttfödd, kastade han med afsky

ifrån sig dessa gåfvor såsom en besmittelsena klädnad,59

skuddade stoftet af sina fötter, och yände

hufvudstaden och sin valda lefnadsbana ryggen. Hoe est, det

är bättre predika i skjul och tjuta som vargar, än

hylla konsten, det är ju tydligt! Jag försäkrar dig

att samme baron ej kan se på en tafla, om icke den

framställer ett heligt ämne; jag vet att till och med

det hjelper inte alltid: Elmors visade honom en gång

en vacker gravyr öfver någonting bibliskt. Han kunde

knapt kasta en blick derpå, ty der stod en qvinna

med hals och skuldror blottade! Han skulle tro sig

begå en dödssynd, om han vände sina ögon mot

Cor-reggios Magdalena.

— Det är andra gången i dag jag hör talas om

baron Lejonram. Umgås han hos pappa?

— Innan han blef apostel gjorde han det nog,

men nu äro vi för obotliga syndare för honom. En

tid hoppades han visst på att omvända Elmers, ty

han gjorde honom flitiga visiter; men nu måtte han

ha: öfvergifvit planen. Ihärdighet hör ej till

läsaredygderna, det har jag märkt. Många tröttna snart

upp vid sjelfva sin fromhet. Nå, detta är på det hela

minst underligt, ty rasande tråkigt måtte de ha. Sjelfva

ordet nöje är dem en fasa; ett litet skämt, ett godt

skratt skulle bränna upp munnen på dem.

— Hur kan du fråga om jag är läserska? Jag,

som skrattar så gerna, som roar mig så dugtigt. Du

sjelf brukar ju påstå att jag skapar mig nöjen till

och med af ingenting.

— Det är också det jag tröstat mig med. Du

dansar ju äfven rätt gerna? Men så länge jag ej

sett dig på bal, kan jag ej vara rätt säker.

— Bal, bal! det hör jag beständigt, liksom skulle

balerna vara nöjenas krona. Vet du, jag kan inte

fatta det. Dansa är visst roligt, och det är mycket

snällt af er att lara mig det; men är det inte likaså

bra att dansa utan bal? Måste det inte gå aldra

lättast och lustigast när man tar sin lilla sväng just

när lusten kommer på, just när man är så glad, att

man vill och måste dansa? — Göra stor toilett, åka60

ut, komma med pretention och sitta uppsträckt eller

stå i flock med andra unga flickor under väntan på

att bli uppbjuden, såsom jag hör att det tillgår —

åh! man kan ju tappa bort all danslust på det viset

innan dansen börjas!

— Ack, du har ännu ingen aning om det der!

Jag finner det visst förtjusande att dansa der hemma,

när nemligen du unnar mig sällheten att föra dig.

Men tyvärr tvingar du mig oftast till pianot, scm en

riktig liten tyrann, och dansar mod flickorna,

företrädesvis de små! — En bal, min lilla Ada, måste

betraktas helt annorlunda likväl.

— Hur vill du då jag skall betrakta den? Som

en produktion af skön konst, kanhända? Tackar

ödmjukast! Får inte sällskapsdansen vara en

framställning af ungdomens sprittande lifslust, en yttring af

ovilkorligt behof att röra på sig, så är ingenting värdt

med den. Fru Lenngren säger så bra om sin unga

flicka:

"Hon är ej glad för det hon dansar;

Hon dansar för det hon är glad".

— Men du gör då dansen till ett slags

friskgymnastik, och kan öfva den lika gerna med Maj änne,

eller hennes lilla Pirrc, sora med löjtnant

"Wimmer-skantz, eller någon annan stordansör!

— Ahnej, jag har nog märkt att med-dansaren

betyder mycket, och skulle ej tveka i valet mellan

Wimmerskantz och Pirre. Men småflickorna äro

förtjusande att dansa med, lätta som elfvor, och så

hjertligt roade sen! Det är just det förnämsta! Ingen

löjtnant kan vara det hälften så mycket.

— Och inte jag heller, kanske?

— Du? Nej visst inte. Du gör dig till och

vill spela en rol ined din dans; men barnet roar sig,

och vill ingenting mer.

— Du är ett barn, en elfva sjelf, Ada! ett

älskligt, men obarmhertigt barn, en förtrollande, men

hjert-lös elfva! Du vet inte hvad det vill säga att — ----61

Adas otåliga ryckning på axlarne varnade Eugene

att ej falla in i det sentimeutala; och han tog vinken

i akt.

— Men fråga Thérèse och Emerence på ära och

tro, — fortfor han, — om de dansa för dansens eller

den inneboende glädjens skull! — Jag svarar dig för

att Thérese aldrig tänkt på annat än dansa sig till

en man. Emerence är väl kanske något i stånd att

njuta af en bal för balens skull; men likväl, om hon

dansade der utan att göra någon eröfring, utan att

väcka någons afund, utan att se, eller tro sig so

beundran i männens ögon och harm i någon god väns,

så skulle hon dö af ledsnad midtunder valsen.

— Nå, om så illa skulle vara, så är det väl

dylika stygga böjelser i menniskosinnet som Pietisterna

ogilla. Men rår dansen för det ? — Hur var det inte

med mig höromdagen, då Thérese gjorde narr af

mig för det jag ville åka skridskor: Jag blef så ond,

att jag borde haft stryk. Men nog var skridskofarten

oskyldig ? Tänk om jag då också hittat på att känna

skadefröjd öfver Emérences misslyckade försök att ge

sig ut på det hala, eller gjort narr af henne när hon

sprang ängslig af och an på stranden, lik en höna

som kläckt ankungar och ser dem simma ifrån sig;

eller om jag blifvit högfärdig öfver de loford du och

ryttmästarn slösade på mig för en färdighet som är

farbrors förtjenst långt mera än min; då hade jag ju

varit alldeles för otäck! Men skulle skridskoåkning

blifvit fördömlig för mina synders skull?

— Den är fördömlig quand mème, min söta

syster! Skulle du träffa baron Lejonram, så akta dig

noga att nämna det du öfvar ett så lättsinnigt

tidsfördrif!

— Tvertom, jag riktigt längtar att få säga

honom det! Träffar jag honom, så skall han genast få veta

att jag ofta åkt skridskor, kastat snöboll med farbror,

ja, till och med försökt mig på skidor; att jag går på

styltor alldeles mästerligt, simmar och rider rätt bra,

och att, sedan jag kommit till staden och just ej kan62

öfva de nöjena, är jag mycket glad att få dansa. Jag

undrar väl hvad han kan ha deremot! Gud har

gifvit oss kropp och själ; han vill att vi vårda bådas

helsa. Rörelse är ett vilkor för kroppens, och när

man ej blifvit uppfödd till sådant arbete som ger

rörelse, så måste man röra sig på annat sätt; det är

ju helt naturligt.

— Jo, det skall du se! Kroppen, det är köttet.

Köttet är förderfvadt och måste späkas: alltså, ju

sämre man far dermed, dess större lön. — Men hvad

tusan bryr jag mig om Lejonrams och hans anhangs

idéer, så snart de icke äro dina! Bravo, bravissimo,

min älskade lilla syster! du är då inte läserska. Och

hvad balerna beträffa, så må det snart bli min

afundsvärda lott att föra dig in i deras trollkrets, min

ljufva rättighet att....

— Att prata dumheter! Den rättigheten tar du

dig alla dagar. Men var säker, jag begagnar då också

min — att gå min väg.

Lätt som en vind, sprang Ada uppför trapporna

och in i sitt rum, lemnande stjufbrodern att efter

behag fundera på andra sätt att göra sig älskvärd än

genom dessa sötsaker, som hon fann så osmakliga.

5.

Det var ej brist på baler i Sjöviksborg, fast

Eugene ännu icke sett Ada på någon sådan. Hon

hade kommit hem få månader efter sin farmors död,

hon bar ännu sorgdrägt efter henne, och sörjde henne

i hjertat vida mer än drägten utvisade, ehuru icke

mer med det nedslagna väsen som i böljan; ty hennes

goda föresatser att ej öfverlemna sig åt en saknad

som bedröfvade farbrodren, understöddes mäktigt af

den uppkryande nya omgifningen. Hon hade bedt

att slippa deltaga i stora sällskaper under första

tiden af ett lefnadssätt, som ändå hade så mycket63

nytt och förströende for henne; och för den svarta

klädningens skull, samt behofvet af

dans-undervisning, som syskonen åtagit sig och dagligen gåfvo

henne, hade hon fått sin vilja fram. Familjen for på

baler och soiréer flera gånger i veckan, men Ada satt

stilla hemma, sedan hon tagit sin lection för flickorna

innan de gingo att kläda sig. Systrarne gycklade

väl med henne ibland för hennes hemmasittande; men

hörde öfverstinnan det, så fingo de kära englarne sin

läxa efteråt.

— Hvad tanken J på som ébruitera hennes små

svagheter, — hette det då. — Visst är det der en

sjuklig sentimentalité, det medger jag; men litet romanesk

öfverspänning är helt naturlig hos den som haft

lands-byggden och månskenet till enda förtrogna! Låt ni

henne sörja gumman i fred så länge hon behagar; ni

må vara glada så länge hon håller sig undan! jag

säger intet mer, jag.

Detta behöfdes också icke. Thérese gjorde en

kastning med hufvudet som tillkännagaf att hon

förstått vinken, och som oöfverträffligt väl uttryckte hur

enfaldigt hon ansåg att frukta en medtäflarinna för

henne. Emerence blef pionröd, mindre för

antydningen att Ada skulle öfverstråla henne, ty hon trodde

sig ej vara en skönhet, men för det mamma tycktes

tro att hon skulle vara behagsjuk, liksom Thérese.

Hon skulle visst bry sig om något sådant hon! Nej,

dertill vore hon litet för klok! Hon kunde väl skämta

öfver sina eröfring:ir, men på allvar lägga två strån

i kors för att göra några, det höll hon sig verkligen

för god till! Oeh derför satte hon sin lilla näsa en

smula högre än vanligt och fick den briljanta färgen.

Öfverstinnan såg nog att vinken ej togs väl, men

upprepade den ändå vid första tillfälle, ty hennes

fruktan för stjufdottren hade betydligt ökats sedan

hon fått henne i liuset, och hon beräknade att

vinkarne skulle verka på flickorna såsom klatschandet

med chambrièren på en ung fåle — ej en sprakfåle64

förstås, som skenar öfver skacklorna, utan en sedig

med kufvad eldighet — hvars skönhet blott blir

lif-fullare, hvars dans stoltare genom det piquanta

ret-medlet. — Men till Ada hette det:

— Min söta lilla engel, det är bra ledsamt för

oss att sakna dig; och nog vet jag en isynnerhet som

så lider deraf, att det verkligen är stor synd om

honom. Mèn du har ett så vackert och talande skäl

att bli hemma, att jag ej kan säga ett ord deremot.

Ja, vore det ej för mina flickors skull, så gjorde jag

alldeles som du. Sällskapslifvet har varit mig en

plåga alltsedan min svärmors död, ty fastän jag aldrig

fick göra hennes personliga bekantskap, kände och

älskade mitt hjerta henne. Men, en mor måste göra

många offer och hålla god mine vid dem alla; det får

du nog sjelf erfara en dag, min lilla ros!

Härvid suckade öfverstinnan såsom ett lefvande

offer; och sedan Ada några gånger hört dylikt tal,

suckade också hon, men tystare. Hon började märka

att hennes stjufmor spelade en rol för henne, ehuru

hon ej kunde begripa hvarföre. Ju sötare orden föllo

sig, dess obehagligare och oklarare blef det henne till

mods. Hon visste ej hvad hon skulle säga, ty just

denna oklarhet tvang henne att tiga med en fråga

som hon eljest gerna velat göra: den, om man ej äfven

för de yngre döttrarnes skull någon gång borde göra

det offret att bli hemma. De hade nu på snart tre

veckor ingen enda afton sett sin mor.

Dessa små hade från början tagit första rummet

i Adas tillgifvenhet; ej så mycket derföre att de voro

hennes verkliga systrar, hennes fars döttrar, som för

det de voro barn, mindre förkonstlade, mera sig sjelfva.

Den inre tomheten i hennes nya omgifning skulle blifvit

förr märkbar och mera plågsam för henne, om ej det

friska nöjet att med småsystrarne återgå till den

barnaålder hon nyss lemnat fiägtat bort mycket qvalm ur

luften, och begäret att blifva dem nyttig gifvit ett

intresse som försonade henne med många obehag. Lätt

och fort hade det gått för henne att vinna deras för-65

troende och uppfatta deras lynnen; och alltefter som

hon fann huru mycket för dem borde vara

annorlunda, växte hennes ömhet för dessa späda telningar,

hvilkas odling försummades. Under den vecka 6om nu

förflutit sedan hennes första besök på Näset, hade hon

kommit till betydligt säkrare insigt af att detta var

förhållandet; och hon tog icke mer så lätt den brist

som hon redan då upptäckte. Gerna ville hon gifva

åt Alice och Marianne ett fastare stöd än den klena

och skefva moralbyggnad, som än uppstöttades, än

nedrefs omkring dem, och bad innerligt om den

glädjen att få se dem bättre vägledda. Hon hade ej dröjt

att göra hvad hon sjelf kunde härtill.

— Hvad sade jag? Gissade jag inte rätt kanske,

att Ada skulle ta ihop med hur vi sofva, eller

åtminstone somna och vakna, — hade lilla Marianne

sagt, då Ada, få aftnar efter sin hemkomst, satt vid

8måsyBtrarnes bäddar, med en barnslig aftonbön på

sina läppar, och uppmanade dem att äfven då ögat

vaknade vända det mot honom, som skänkt dem

hvilan och ljuset. Men der låg intet missnöje i den lillas

anmärkning ens denna första afton, ty Adas bön var

något nytt, alldeles olik den kalla ordramsa som

mabonne lärt dem bärfva upp om morgnarne innan

lectionerna begynte. Och snart hade den nya systern

så vunnit deras hjertan, att den stilla bönestunden,

med Ada sittande mellan de små bäddarne, var en

sak som flickorna längtade efter och på förhand hvarje

dag ackorderade om. De lyssnade gerna till hvad

hon sade om den kärleksfulle Frälsaren, som de aldrig

förr så hört talas om, de frågade, de ville veta mer,

de begärde ej bättre än bli förda till honom.

Också hölls der allvarsamt tal vid lampan i lilla

kabinettet om aftnarne, när de andra farit bort;

ty herr Adrian hade, såväl som Ada, sin lust i Guds

ord, och hjelpte henne gerna att bibringa det åt

barnen, som uppkrupna i hans knä, eller i soffan bredvid

Ada, öppnade villiga sinnen för den näring som bjöds

dem. Ingen är mottagligare för nåden än barnet,66

ingen omfattar lättare trons hemligheter. Ett barn

behöfver ej många ord af hjertats enkla och varma

språk för att göra "det stora språnget"" från

obekantskap till kärlek. Och de små Stjernefältarne voro

barn både i sinnets böjlighet och okunnighet. — Men

farbror Adrian var för klok att gifva dem mycket på

en gång af den sunda, men starka föda, som för dem

var så ny. Han afvexlade det allvarliga ämnet med

andra af lättare art; och sjelfva leken försmåddes icke

af den gamle, som ej glömt att vara barn, fastän han

börjat gråna. Blott en stund läste man i Bibeln; men

genom den vördnad och uppbyggelse, hvarmed han

då afhörde och Ada föreläste, förmanades flickorna

bättre än genom ord, att göra detsamma; och genom

någon enkel anmärkning, något praktiskt exempel visste

han göra det lästa tillämpligt, utan att ingå i

vidlyftiga förklaringar — en sak hvarigenom man lätt af

ren välmening kan förqväfva det andliga lifvets brodd,

rifva ner, der man tänkte uppbygga.

Fattnings-begäret uppmuntrades af honom genom rediga och

och korta svar på hvarje enfaldig fråga; oeh

förklaringarne togo således den lätta formen af samtal, i

den mest barnsliga anda.

Dessa voro lyckliga aftnar för Alice och Marianne,

som förut fått sköta sig ensamna eller med någon af

jungfrurna till sällskap om qvällarne. Också voro de

snällare än vanligt, och enda sorgen var att afbryta

sina trefliga soirèer, när tiden att gå till sängs var

inne. Adas löfte att sitta qvar hos dem tills de

somnat, plägade dock försona dem härmed; och sedan hon

uppfyllt löftet, brukade hon återtaga sitt arbete och

samtalet med farbror ännu en timma, den hon

vemodigt glad kallade sin Bergalatimma.

Men snart skulle dessa stilla fridsaftnar upphöra

för henne, ty öfversten förklarade att på dea stora

Oscarsbalen ville han se sin dotter.

— All sorg bortlägges på en sådan dag, — sade

han; — och med December kan det också vara tid

på att vår inträder i ett lättare skifte. Det är alldeles67

gammalmodigt att Börja så länge; och salig gumman

har, besitta mig, ingen nytta af, att jag pinas med

att se det der odrägliga svarta ylletyget. Låt det nu

bli annat ljud i bjellran, min tös! Låt se att du

skaffar dig en baltoilett. som anstår min dotter, och

att du gör heder åt syskonens dansundervisning.

Kanske var det sista ensamma afton på länge

med farbror och småsystrarne, denna, då Ada nu

tände kabinettslampan och hemtade sin lilla Bibel,

sedan de andra farit sin väg. Balerna, som aldrig

lekt henne särdeles i hågen, blefvo motbjudande vid

tanken derpå.

— Yore -det inte för pappa, så finge man mig

icke snart dit, — sade hon småtrubbigt, — Hvad

skall jag der att göra? Vi ha så trefligt hemma och

det der flackandet gör mig led när jag bara tänker på

Eugene. Men inte dansar jag mycket med honom,

det får han bereda sig på. Han blir odrägligare dag

från dag! Ack, om jag finge bli hemma! — Men de

tro mig ju ej vara riktig menniska förrän de fått

se mig sprattla i en balsal; och det vore orätt att

göra pappa emot. Småflickorna ha i alla fall dig,

farbror, och du dem. Du skall ej finna qvällen lång,

när du vet att du gör dem godt.

— Ah nej, vi ska" nog roa oss. Se bara inte

ut som ett duskväder du, min pulla! Är det orätt

att göra pappa emot, så är det också rätt att se glad

ut åt att göra honom till viljes. Och vet du, det är

ingen dum visa den der af Silfverstolpe:

"Se glad ut, se glad ut, du menniskobarn!"

— Se så, nu ha vi ätit aftonvard, Pirre och

Lady också; dockorna sofva redan, och våra läxor

läste vi upp innan mabonne for, så nu få vi roa oss.

Söta Ada, hvad skall du läsa för oss i qväll?

Vid dessa ord kröp Marianne upp i soffan, slog

armarne om Adas hals och kysste henne, medan Alice

försigtigt satte på bordet en korg med äpplen, ej litet

stolt öfver att ha burit dera ända ifrån salen, utan68

att ett enda ramlat af, ehuru Wessberg spått att hon

skulle släppa hela korgen.

Snart var den lilla kretsen i stilla ordning. Ada

läste Joh. 12 kapitel, och de små lyssnade

uppmärksamt till huru Maria smorde Jesu fötter med kostelig

oförfalskad nar dus och torkade dem med sitt hår,

samt till folkets rop, då det tog palmqvtstar i

händerna och gick ut, helsande honom med: Hosianna!

Välsignad vare han som kommer i Herrans namn!

De fattade väl ej den djupa betydelsen af båda dessa

hyllningsgärder, men togo dock ett helt annat intryck

af hvad de här hörde, än af den andefattiga

läx-undervisnig de fingo af mabonne. Lefvande frön

nedlades i deras späda hjerlan för att gro och spira upp

en dag. Deras ögon blefvo stora sf glad

öfverraskning vid det rösten af himmelen svarade på Jesu bön:

11Fader, förklara ditt namnP och sorgsna vid hans

suck: Nu är min själ bedröfvad! Fader, hjelp mig

utur denna stunden!

Men den lilla bibelbetraktelsen fick denna gång

ej ostörd fortgå. Midtunder läsningen hördes steg i

förmaket, och till allas förundran inträdde Elmers.

— Hvad ser jag, — ropade herr Stjernefält. —

Är ryttmästaren inte på bal?

— Nej, jag hade lofvat min förläggare ett ark i

afton, och blef hindrad att sluta det under dagen.

Nu är det väl afskickadt och jag kunde gå; men det

är sent, jag känner mig trött, och om herrskapet

tillåter, stannar jag heldre här.

Ada tänkte att hon nog visste hvad som vållat

ryttmästarens trötthet och hindrat hans skrifning. En

eldsvåda hade på morgonen utbrutit i en by nära

staden; och lilla Majken, hennes och systrarnes

kammarjungfru, som hade sina föräldrar i den byn, hade

varit hemma för att se till dem, hvarefter hon, i

skymningen återkommen, berättat åtskilligt om branden.

Elmers hade, så snart han fick höra olyckan,

kastat sig på sin häst och skyndat ut till byn, och det

var just han som styrt släckningsarbetet så väl, att69

flera af de tätbyggda gårdame blefvo räddade, fastän

det blåste starkt och elden tagit förfärligt uti innan

hjelp hann komma. Majken kunde ej nog beskrifva

huru det första hon fått se, när hon kom dit, "var

ryttmästarn högst uppe på ett brinnande tak, sotig

som en smed och stark som tio, rycka ner lågande

bjelkar, som hade de varit halmstrån, och ösa

strömmar af vatten i de fräsande flammorna.

— Och hans röst hördes öfver allt oväsendet så

klart som en kyrkoklocka, vet fröken, — fortfor

Majken. — Och ingen tordes mucka emot hvad han sagt,

om de än ville; för se det var säkert, att hvad han

befallte så var det reson med, och värsta görat tog

han alltid för sig sjelf. Nog trodde jag alltid, att

ryttmästarn var en duktig karl, men aldrig har jag

sett det så väl som i dag. Och så god som han är

sen! — När elden var släckt, så ville patron på

Krumlinge ha honom med sig hem; för, sa" patron,

ryttmästarn behöfver få torra kläder och sköta om

sig och dricka ett glas på allt det här. Men

ryttmästarn skrattade och mente att han varit i värma

nog att bli torr, och att en militär dessutom får kunna

stå ut med mer, än rida en halftimmas väg i våta

kläder. Och när patron längesen satt derhemma och

mojade sig med sina fina viner, för se det gjorde han

nog, fast han inte gjort ett gudslån till nytta vid

branden, så gick ryttmästarn ännu omkring i eländet

derute, och såg till de stackars husvilla så ömt och

beskedligt som en Guds engel. Far mins granne,

Lars i Sörgåln, hade fått ena armen förderfvad på

sig, och Niklas Guntesons pojke hade en stor eldflaka

fallit ner på och brännt honom illa i hufvudet, och

dem skötte han om begge två så "rielt" som om han

varit en rigtig doktor. Och när han väl plåstrat om

dem, så var han sta" och tittade till moster min, för

ser fröken, det var hos henne sgm elden bröt ut, och

hon miste allt hvad hon egde, gummestackarn!

Ryttmästarn talte så förbålt väl för henne, och gaf henne

pengar och lofvade tala vid patron för henne, som70

hon visst aldrig sjelf skulle torts sej till, fast han

ska hetas vara husbonden; för se, patren är

minsann af annan ull han, än ryttmästarn! — Ja, jag

säger det, ryttmästarn är så rar, så det finns inte

hans make! Tänk, jag kunde haft lust att gråta när

jag hörde hur den der rösten, som nyss klang som

en klocka, var len som ett barns, när det var

bedröfvade och sjuka han talte med. Men sjelf var han så

glad och hurtig, så man måste bli glad med, när man

såg på honom. Han måtte riktigt vara i sitt esse,

när han kommer ut i tocke der, för aldrig ser han

så hjerteglad ut här hemma. Fröken får inte skratta

åt mig, men jag tyckte det var rent omöjligt att inte

tacka honom för det han var så beskedlig emot

moster och alla, och för att far och mor fick behålla

tak öfver hufvudet — för se. nog hade di stått på

bar backe nu, om inte ryttmästarn varit. Jag var

rent tvungen att gå fram och niga och säga hvad jag

hade på hjertat. Då nickade han och log så godt,

och är du här, kära Majken, sa" han. Tacka inte

mig, barn, sa" han, utan se du upp och tacka Honom,

som ensam är tack värd. Dermed så svängde han

sig opp på den stora svarta hästen och red sin väg;

och vi tyckte allihop att ingen prins kunde se

ståtligare ut än han, det är visst och sannt.

Så föll sig lilla Majkens berättelse, och Ada hade

ej tänkt på att afbryta henne, ehuru hon annars ej

brukade låta henne gifva luft åt sin pratlust. Hon

hade lärt af sin farmor, att med godhet och vänlighet

mot tjenare förena en afsky för pladder och sladder

med dem; men detta var ju för Majken en stor och

vigtig händelse, en hjertats angelägenhet; det skulle

icke varit godt och vänligt att ej fråga hur hon

funnit det hemma hos föräldrarne, och hennes berättelse

om hvad som stod i sammanhang dermed kunde ej

föras till kategorien af pigsqvaller, ehuru den kom

att röra sig omkring en af husets medlemmar. Men

just derigenom blef den så behiglig, att Ada med

ännu större nöje åhörde än Majken talade. Hennes71

hjerta klappade af ljuf rörelse vid den bild hon

målade sig af hjelten i den brinnande byn, och denna

bild skulle, under Kergalatimmau, i behörigt vackra

och lifliga färger framställas för farbror Adrian, på

det också han måtte få sin glädje deraf. Icke att

deuna berättelse innehöll något som de ej båda

väntat af Elmers; de hade tyckt om honom och trott

hotiom om godt från första stund af deras bekantskap;

och detta drag innebar ju ingenting mer än

utöfningen af den enklaste menskliga välvilja. Men sådant

fröjdar ändå alltid den som gerna sjelf vore färdig

att gå och göra sammaledes.

Ada hade aldrig med så glänsande blick helsat

ryttmästaren, som nu vid hans inträde. Hon skulle

gerna velat trycka den hand som tröttat sig för arma

likars bästa; och om hon ej trott honom mest belåten

med att ingen tycktes veta om en handling som varit

för naturlig att behöfva prisas, skulle hon skyndat

att, liksom Majken, tacka honom för hvad han gjort.

Men i stället drog hon nu blott fram gungstolen med

den vadderade schaggbeklädnaden och sade vänligt:

— Man sitter bra här, när man är trött, herr

ryttmästare.

Men fröken läste? — Låt mig för all del ej

afbryta, — sade Elmers i det han med en lätt bugning

tog den anvista platsen.

— Kommer an på, — sade herr Adrian. — Jag

är inte rätt säker hvad ryttmästarn tycker om ämnet.

— Hur så? Är det en barnbok/

— Ja, alla små och stora barns bok, — svarade

Ada och höll upp den emot honom.

— Bibeln! — sade han, med en ton som hastigt

tog bort en del af den vackra glansen ur Adas ögon.

— Nå, hvarför inte! Det blir någonting rätt nytt

för mig. Det är längesedan jag var barn och läste

i Bibeln.

— Vi kunna läsa en annan gång, — sade Ada

med en känsla af obehag, den hon sökte qväfva

genom att taga till sitt arbete.72

— Nej nu, nu söta Ada! Vi hade ju inte långt

qvar, — ropade Alice och Marianne.

— Låt inte mig hindra, — bad Elmers. — Jag

går, om inte fröken vill låta mig höra på.

Ada slog åter upp sitt afbrutna kapitel. Hon

kunde dock ej genast fortsätta läsningen. Det var

som om ett snöslask farit öfver hennes nyss så vackert

färdigmålade hjeltebild och suddat bort dess varma,

friska färger i grund; och hon behöfde några

ögonblick tyst betrakta den heliga boken, inuan hon kunde

finna sig vid denna motgång. Först när farbror med

ett sagta: "Nå, mitt barn," gaf tillkänna, att han

upp-sändt sin suck om andaktens nåd och var beredd att

höra, kom hon ihåg att det var en sådan suck, som

äfven hon bort höja. Hon gjorde det och begynte

läsa: men det kunde ej hjelpas att den nye åhöraren

besvärade henne. Hans ord och blick hade, långt mer

än orden, sagt henne, att han länge varit en"fremling

för bibeln, och hon kunde ej få detta ur sina tankar.

Vid versen 36: Medan J hafven Ljuset, tror på

Ljuset att J mågen blifva Ljusets barn, såg hon

ofrivilligt upp på Elmers, och hennes obehag tilltog vid det

halft likgiltiga, halft tviflande uttryck hon tyckte sig

läsa i de stora, mörka ögonen, som dock så

uppmärksamt betraktade henne.

Ännu en gång måste hon möta den blicken; ty

då hon läste: Han hafver förblindat deras Ögon och

förhärdat deras hjerta, att de icke skola se med

ögonen, och icke förstå med hjertat, och omvända sig, att

jag måtte hela dem, då måste hennes öga, likasom

tanken, fråga om Elmers verkligen vore en af dem

som detta gällde. Det blef henne nu tydlgiare än

förut, att han betraktade henne, men icke ordet; och

sedan såg hon visst icke upp mera, fastän farbror

gjorde ett långt uppehåll, för att tala med

småflickorna. Hennes hjeltebild var försuddad och det dugde

ej att måla om den på nytt. Elmers kunde,

hädanefter som förut, vara i hennes tycke en hygglig karl,

hvars samtal ej minst bidrogo till nöjet i hemmet,73

men idealet som hon i afton drömt sig — nej, det

kunde han ej mera vara.

Med stigande uttryck läste hon de återstående

verserne. Det milda: Icke dömmer jag honom,

uttalade hon djupast ur sitt eget hjerta; ty icke ville hon

heller dömma. Det gjorde henne blott sorg, att den,

ßom vetat hänvisa Majken till att tacka Gud, icke

sjelf ville taga hans ord; och denna sorg darrade i

hennes rost då hon läste: Den som icke tager ordet,

han hafver det honom dömma skall. Men med sucken,

som dervid häfde hennes bröst, gjorde hon sig också

fri från den sorgen, anförtroende den åt honom som

kan allt väl göra och allt bäst vet. Så blef hon glad

och lugn igen, besvarade hjertligt småsystrarnes

tacksägelsekyss, och höll ryttmästaren räkning för hans

goda gerning på förmiddagen, utan vidare funderingar

på honom i något afseende.

— Se så, mina små pullor, hvad ska vi nu

muntra oss med, — sade herr Stjemefält, efter en stilla

paus sedan Ada bortlagt boken. — Jo, vet ni, i

afton be vi ryttmästarn berätta för oss. Mina sagor

hinna vi nog med, när vi bli på egen hand, och

Bven-ska historien springer inte heller ifrån oss, utan det

är bäst vi nu passa på och pumpa honom; för, som

ni vet, är han en bjesse i konsten att berätta, när

han bara vill öppna på språklådan. Klappa honom

du vackert, Majanne, så gör han det nog, tänker jag.

Elmers for upp ur sina tankar vid det

Mariannes lilla hand vidrörde honom. Det var ej blott

Skriftens ord han med hörande öron icke hörde; herr

Adrians hade varit honom ett lika dunkelt tal. Det

hände honom så ibland, att hans själ vandrade

fjerran; men också var han ju författare. Sådane kunna

göra sig skyldiga till några distraktioner, utan att

deras bekanta räkna allt för noga med dem. På sin

höjd tror man att någon idé till ett nytt opus regerar

dem; och herr Stjemefält trodde nu också så om

Elmers. Men författareskapet var likväl helt oskyldigt

Ada. 474

i sinnesfrånvarelsen denna gång. Elmers tänkte på

sin mor, på sin barndom. Bibelordet hade åtminstone

på ett sätt träffat honom, det hade uppväckt en här

af minnen.

— Snälla Elmers, tala om någonting roligt för

oss, — bad Marianne.

Så snart lian förnam hvarom frågan var, körde

Elmers minnena på porten, eller, hyggligare sagdt,

skrinlade dem till lägligare tid; och med ett gladt:

"Nå, det var en gång", alltid den mest förtjusande

begynnelseformel för barnets öra, var han med ens

inne på ett ämne, der lian visste inlägga det lärorika

med i nöjets lätta aurättning, och intressera sina

äldre åhörare, utan att öfverstiga do yngres fattning.

"När det så fortgått en stund, skickade farbror

ut de små att hoppa kråka kring salsgolfvet, eller

springa kapp med Pirre; "ty", sade han, "barn skall

vara barn, och ungarne måste röra på sig. Gud

bevare oss för att göra dem till trädbeläten!" En stund

måste han sjelf ut och svänga om med dem, då

skrattsalvorna ljödo friskt i salen; och när derefter kom

en qvällsvard af pannkakor med björnbärssylt, och

the med färska skorpor, så må man ej undra på att

Alice och Marianne tyckte sig ha haft "en rolig,

rolig qväll."

Det var nu tid för dem att ankra i

fjäderhamnen; men innan de togo god natt, höllo de en

hviskande öfverläggning, hvaraf resultatet blef att Alice

gick fram till Elmers, och fästande på honom sina

stora, allvarsamma ögon, som om hon ämnat se midt

igenom honom, sade hon:

—- Om Elmers får höra någonting som ingen

skall veta, kan Elmers tiga?

— Ja, kan jag så, — försäkrade han. — Hvad

är det~du vill förtro mig?

— Jo se, Ada sjunger med oss ibland; men det

skall vara en hemlighet ända till jul. Pappa och

mamma få inte veta det förrän då. Men om Elmers75

kan tiga, ser du Ada, så kunde vi få sjunga vår

julpsalm innan vi lägga oss. Söta du, låt oss göra det!

Oeh fyra små händer klappade och smekte, och

fyra små annar drogo Ada till fortepianot. Det var

ej värdt att pruta emot och hon försökte det icke

heller.

När de späda rösterna uppstämde:

"Af himlens höjd nu kommit är,

Ett bud som frid till jorden bär," —

kände sig Elmers gripen af ett sällsamt vemod. Han

kände ej endast att det varit en lycklig tid den der

enfaldiga barnatiden, hvars minnen åter trädde upp

och nickade god dag åt honom; men det tycktes

honom som att den lyckan just egentligen bestått i en

sådan sång, och att han gerna skulle gifva sitt lif —

både de skiften som farit och de som kunde återstå —

för att med den glada enkelhet som dessa unga

varelser kunna sjunga:

"Ett barn är födt på denna dag".

Ännu mera underligt blef det honom till mods,

då vid tredje versen Adas sköna, fulla och mjuka

röst föl-enade sig med de små flickornas. Det

förekom honom som hade han aldrig förriin nu vetat hvad

såug var och som sjönge hon in uti hans själ hvar

"all jordens tröst" vore att finna; men tillika som

om den sången alldeles icke vore för honom, som

skulle han blott lära hvar "ljus och hjelp för verlden

all" vore att söka, men aldrig för egen del komma

dertill. En underbar trängtan, ett onämnbart qval

rörde sig inom honom, och likväl erfor han ett

välbehag sådant han blott sällan rönt. Han förstod sig ej

sjelf, tänkte ej ens på att vilja göra det. Han tyckte

sig ha gått ut ifrån sitt eget jag på samma gång som

han lifligare än vanligt kände dess lust och ve. Hans

ödes Nornor sjöngo för honom med denna rena,

smältande qvinnoröst och ban glömde sig sjelf för sången.

Jord och himmel sletos om hans hjerta och ban visste

dock knappt att det angick honom. Ju längre han så76

utan motstånd, utan tvekan, lät vagga sig på

aningarnes vingar öfver tonhafvet af denna allvarliga melodi,

dess mera stodo emedlertid längesedan begrafna

önskningar, längesen förglömda läror, längesen förnekad

tro upp till ett skugglif, som, för att blifva något mer,

blott behöft, hvad han dock icke hade lust att gifva:

ett varmt omfattande. Nej, derpå var han för ingen

del betänkt, fastän hau väl kunde tillåta sig att

liksom i en dröm läppja på denna pokal af smärta och

njutning i underlig blandning. Han lät detta sitt

intryck förblifva en dröm och ingenting annat; och ehuru,

länge efter det sången förklingat, slutorden af den

första versen Ada sjöng ljödo i hans själ, fattade han

likväl blott såsom refrängen af en vacker barnsaga:

"Han är den rätte frälserman,

Säll den på honom trösta kan!"

Men som en militär ej har att göra med

barnsagor, om icke för att, såsom nyss, på en 6tund roa

småherrskap, så var Elmers ej sen att jaga på flykten

denna besynnerliga saga, genom att kasta sig in i ett

samtalsämne, det första bästa han fann till hands.

— Fröken Ada gömmer verkligen alltför

afuud-sjukt bort sina talanger, sade han, i det småflickorna

gingo att söka sina drömmar på de hvita kuddarne.

Vi ha snart varit en hel månad under samma tak,

och jag har aldrig vetat att fröken sjunger.

— Liksom det vore någonting att veta!

Ryttmästarn hör väl att min sångtalang är helt enkelt

bara natur.

— Förlåt mig, inte så alldeles. Fröken har ej

precist genomgått någon sångskola, det tror jag; men

det medfödda musikaliska sinnet har likväl blifvit nog

odladt för att göra natursången ganska förädlad.

— Ja, min farmor, som varit en på sin tid

utmärkt pianist, satte mina fingrar på fortepianot så

snart jag kom till henne, och undervisade mig med

forkärlek i musik, sedan hon fann att jag ej var utan77

anlag. Men hon sjöng icke, och min lilla sång-gåfva

fick sköta sig sjelf.

— Men jag har aldrig hört fröken spela piano

heller. Har man lof att vara så förbehållsam?

— Ja, det har man. Jag är för mycket

skogs-menniska ännu att våga spela för hela verlden här,

såsom Emerence gör. När jag första gången såg femtio

herrar buga och femtio damer niga och tacka för det

ofantliga nöje de haft af hennes musik, blef jag riktigt

rädd att också åstadkomma så mycken uppståndelse,

och tog högtidligt löfte af pappa att jag ej skulle bli

exponerad för att "roa sällskapet,11 förrän jag känner

modet växa.

— Nå, jag hoppas fröken nu börjat känna det?

— Nej, vet ryttmästaren, jag tror aldrig det

kommer dertill. Jag spelar för mig sjelf om morgnarne,

det passar mig bäst. När jag hör Emerence tröska

igenom sina bravurpjeser många gånger å rad, för att

briljera med dem på en souper, tycker jag hon drifver

ett handtverk, som jag ej skulle stå ut med. Och när

det artiga sällskapet utbrister: ""Charmant! gudomligt!"

förefaller det tnig ibland som skulle musikens genius

sätta fingrarne i sina fina öron och Hy undan

disso-nancerna.

— Det vill säga, fröken tror ej mycket på

uppriktigheten af bifallsyttringarne, ty anser man dem

uttrycka ett ärligt tack för nöjet, så innehålla de inga

dissonancer; och ju finare öra, desto mera njutning

för den som orsakat nöjet. Eller hur?

— Ja visst. Men kan man tro på uppriktigheten

af en så framkrystad tacksamhet? — Emerence sjelf

säger, att de flesta tacka för ingenting annat än att

hon vetat sluta, att kanske rätt få förstå om hon

spelat väl eller illa och att det tacklösaete göra man

kan ha, är att roa en pratlysten societé med musik.

— Åh, fröken Emerence sätter inte fingrarne i

öronen för något "charmant och gudomligt!" i hvad

ton det än må ljuda. Hon hör ofantligt gerna det78

der: "min nådigaste fröken, spela litet för oss!"1 och

skulle misstycka om det råkade utebli.

— Nå-ja, hvem är inte slaf af vauan? Och hon

har ju blifvit så invänjd att bruka Thalberg och

Chopin som håfvar att fånga komplimanger med. Hon

säger, att redan vid tio år skulle hon fram och spela

Lieder ohne Worte.

— Och redan då gjorde hon det ofantligt gerna.

Fåfängan uppdrifves vida lättare än talangen.

— Ja-ja men! Ogräs växer nog tillochmed utan

att behöfva drifvas upp.

— Sannt. Men detta slags ogräs göra vi oss

ändå så mycket besvär att odla, som vore det en

riktig praktväxt. Har fröken inte märkt det?

— Åh jo; vi ha tyvärr mycken lust att låta

ogräset på vår egen mark fröa af sig på andras.

— Vif Fröken Ada har visst bra obetydligt af

fåfängans ogräs på sin mark?

— Ack nej! öfvermåttan mycket! Der finns kanske

intet annat än ogräs — ogräs af alla slag!

Ada sade detta med så djupt bekymrad ton, att

Elmers började skratta.

— Skulle man inte kunna tro att fröken Ada

hade ett alldeles förskräckligt syndaregister på sitt

samvete, — sade han, vädjande till herr Adrian.

— Det hade hon väl ock, stackars barn, —

svarade han mildt, — om icke lyckligtvis Han, som

ran-sakar samvetets bok, lofvat öfverkorsa det åt henne,

med det röda tecknet som gäller i evighet.

Ada tryckte en kyss på farbroderns hand för en

påminnelse, som var henne ljuf, och för en vändning

af samtalet, som kunde komma att göra Elmers godt,

om det nu fortsattes, hvilket hon lemnade åt honom.

Sjelf gick hon in till systrarna och satt hos dem

tilldess de somnat, Marianne med ännu hopknäppta

händer och Pirre på sin arm. Men när hon kom tillbaka

till herrarne fann hon att deras samtal sprungit åt

ett helt annat håll än hon tänkte, så att det nu79

handlade om fossilier af en förgången djurverld, och

om petrifikater i berg af öfvergångsperioden.

Sämre språng kunde det nog ändå i Adas tycke

ha tagit, ty naturläran var ett ämne, hvarom hon,

likt alla våra unga flickor, visste alltför litet, men

mer än de flesta var begärlig att veta mer. Också

satte hon sig ej blott ner att lyssna med intresse,

utan förstod att genom frågor och anmärkningar draga

försorg om att samtalet ej mer fick fara hit och dit.

Bergalatimman blef sålunda denna gång en populärt

vetenskaplig och förlängdes vida utöfver den vanliga

tiden, och Adas ansigte blef allt lifligare ju flera

märkvärdiga saker Elmers gaf henne att begrunda.

En ung, vacker flickas uppmärksamhet och nöje

har väl alltid någonting inspirerande, men hade det

nu för Elmers i dubbelt mått. Han hade äfven förut

gerna talat med Ada, men* denna afton drogs han

till heune med ett nytt och oförklarligt band. Det

fina, djufva ansigtet omgifvet af sina lena silkeslockar,

hade alltid behagat honom, men han tyckte dock att

han aldrig rätt skådat det förrän nu, då det med

vetgirigt och lyckligt uttryck vände sig emot honom.

Han hade alltid hört ett välljud i hennes stämma,

men hörde nu en himmelsk musik, sedan sången om

"all jordens tröst" genljöd i hvarje fråga eller utrop,

hvarmed hon deltog i samtalet. Under sådana

förhållanden var ej underligt att han på bästa sätt

använde sitt kunskapsförråd och sin

framställningsförmåga. Han letade med hänförelse naturens spår ända

in i dess doldaste gömmor, aftecknade dem poetiskt,

och prisade, med en fromhet som i vanliga stunder

skulle förvånat honom sjelf, Skaparens under,

uppenbarade i äfven de minsta af skapade ting.

Han har ändå Gud i hjertat och läser om

honom i hans stora lefvande bok, tänkte Ada, då hon

slutligen sent kom iu till sig. Men hur är det då

möjligt att han ej ville se honom i det uppenbarade

ordet också? Och hur kan den, som så ser Guds

under, skratta åt att en menniska, ett kräk, som jag,80

ser sitt eget intet? Men ack! jag vet ju att vi

alla äro förunderliga gåtor; hvad behöfver jag grubbla

på i hvad mån ryttmästarns afviker från min egen?

Jag har allt nog att taga reda på den! Och dermed

öfvergick hon till sin sjelfpröfning för dagen, bad om

förlåtelse för sina fel, tackade Gud för hans många

goda gåfvor, anbefallde sig och de sina, stad och land

och hela den rika sköna verlden i hans englars vård,

och somnade sedan, som ett barn, vaggadt i

modersarmar.

Så fridfullt sjönk äfven herr Stjernefält i sömnens

famn. Men Elmers hade svårt att finna någon hvila.

— Hvad är det här, — frågade han sig med

harm, då han ännu" "långt fram på morgonen sömnlös

kastade sig hit och dit på sin bädd. — Hvad vill

det här säga? — Dumheter! Galenskaper! — Han

försökte slå bort dem af alla krafter och föresatte

sig att helt simpelt sofva och det genast. Men

sömnen behagade ej låta kommendera sig; ryttmästaren

fick ingen frid för dumheterna; och mera förbittrad

på sig sjelf än han visste sig någonsin ha varit, steg

han slutligen upp för att kurera sig genom att skrifva

en afhandling om klöfvervallar.

6.

Den 30:de November gafs en souper hos

öfverstens; icke en af de aldrastörsta, utan blott fö*

den förtroligare, mindre umgängeskretsen. Herrarne

sutto redan vid spelbordet och damerna, uppvaktade

af Eugene och några unga officerare, pratade och sågo

på gravyrer. Somliga hade tillochmed ett broderi i

handen, ty det var ej stäldt på dans denna afton.

Eméreuco skulle just gå till pianot och traktera

med några mazurkor af Chopin, men stannade

förvånad midt på golfvet, ty åtföljd af Elmers inträdde

en person, som man för ingen del väntat få se. Det81

var en svartklädd herre, af lång, mager och något

framåtlutande figur, bleka och sjukligt fina, men

regelbundna drag, och ]just hår, som, benadt midt i

pannan, rakt nedföll åt båda sidorna. Man kunde

knappt se en mera påfallande motsats till detta

utseende än ryttmästarens fasta och välbildade gestalt,

som vittnade om helsa och styrka, hans manligt friska

färg på behagliga, men långtifrån klassiska drag, och

hans svartkrusiga hår, som djerft reste sig och

lemnade den höga, breda pannan fullt fri. Ej mindre

olika var uttrycket hos dessa båda ungefär jemnåriga

män. Ryttmästarens var i allmänhet tankfullt och

allvarsamt, stundom tungt och dystert, samt antog

blott för ett Ögonblick och under samtal en liflighet,

som dock sällan öfvergick till glädje. Friskheten

tillhörde hos honom ej i samma mån själen som

kroppen. Deremot strålade den andres bleka ansigte och

ljusblå ögon vanligtvis af en så högstämd glädje, att

man ville kalla den exaltation. Det tycktes att den

måste med förtärande makt verka på den svaga

kroppen, så mycket mer som denna glädje aldrig gaf sig

luft i skämt och löje. Denna man log sällan,

åtminstone ej åt sådant som brukar komma andra att le;

skratta högt kom aldrig i fråga; och sjelfva hans tal

ljöd dämpadt och återhållet. Också drogo ofta, under

samtal och beröring med andra, tunga moln öfver

hans ausigte, och han suckade då, som om han varit

offer för de mest plågsamma intryck. Det var

tydligt att han hemtade sin fröjd, liksom Elmers sin

dysterhet, ur en osynlig källa, och att umgängeslifvet,

långtifrån att bidraga dertill, just var det som

omtöcknade hans ande med missmod och bekymmer.

Särdeles var detta nu märkbart, ty från det han inträdde

i Stjernefältska salongen, vek glädjen bort från hans

drag för att lemna rum åt ett strängt ogillande, en

djup sorg; och äfven hans hållning, som blef stel och

besvärad, förrådde det obehag han led.

Också tycktes hans närvaro vara ingalunda

behaglig för sällskapet. Först betraktade man honom82

och hvarandra med en förundran, som om man varit

färdig att rita kors på både väggar och tak, och

sedan kom ett besynnerligt tvång öfver många, så att

de slöto sig i små kotterier, der man mera hviskade

än talte högt. Endast tvenne tycktes fägna sig åt

den främmandes ankomst: Ada, som med sin hjertligaste

ton helsade honom välkommen, och Thérese, som med

sitt mest fängslande leende räckte honom sin fina hand.

— Fastän så länge, länge sedan vi sågo baron

Lejonram, — sade hon lågt, — har jag aldrig glömt

att önska herr baron tillbaka, och alltid känt den

tomhet ni efterlemnat.

Det ver ej underligt att Thérese sade detta så

lågt. Hon, den stolta, behagsjuka och beräknande

Thérese, säga någonting sådant åt en karl! något på

en gång så ofantligt simpelt och så direkte

uppmuntrande! Men till en sådan karl som Lejonram kunde

man ej tala så som till andra. Han måste ha något som

smakade af hjerta och derjemte var simpelt och

barnsligt, någonting af Emérence dä hon var som naivast,

eller något af Ada när hon sprang i dälderna deruppe

kring Städjan. Öfvertygad att Lejonram varit dödligt

betagen i henne, hvilket nog också till en tid egde sin

riktighet, trodde Thérese att han nu kom för att ånyo

lägga sig i hennes bojor sedan han börjat ledsna vid

läseriet; och att han skulle ledsna dervid syntes

henne helt naturligt. Baronen hade ett par år varit

andligt svärmande; det kunde vara tid på att gå

tillbaka; minnet af den trollkraft hon en gång utöfvat

på honom torde nu ha återtagit sitt välde, och han

kom kanske att ånyo spänna sig för den triumfvagn

han en gång öfvergifvit. Den återvändaude borde

uppmuntras; men visst vore han väl ännu tör from

att tåla agaceras på vanligt salongsmanér.

Kunde då den bleka läsaren vara en eröfring att

eftersträfva för Thérese? — Hvarför icke? Lejonram

var rik, af gammal och ansedd familj; Thérese var

en alltför förståndig flicka att icke värdera sådant.

Hon visste också att han verkligen älskat henne och

stått färdig att bjuda henne sin hand, då upptätkten&

att ban för henne blott varit föremål för en

behagsjuk lek, förmått honom draga sig tyst tillbaka. Det

vore nu skäl att låta honom tro att han bedragit sig

på hela denna upptäckt. Icke att hon nu mera än

tillförene hade lust att verkligen fästa sig vid honom;

men en épouseur har ändå alltid mera anseende än

många kurtisörer, och det var derföre smickrande att

få baronen tillbaka. Thérese ämnade honom således

en hel hop saker i den enkla, oförbehållsamma

till-gifvenhetston som hon anslagit, och som, till en början

borde vara den rätta, då hon till sin förvåning hörde

honom tilltalas af Ada. Och den värma, hvarmed

baronen fattade och tryckte hennes stj uf systers hand,

tillkännagaf en bekantskap och ett intresse, hvaröfver

Thérese häpnade.

Hon visste icke hon, att tillgifvenhetsbanden

knytas hastigt mellan dem som anse sig barn af samma

anda, och att Lejonram efter få minuters samtal hyste

mera sympathier för Ada, än det nu skulle varit henne

sjelf möjligt att vinna genom den mest utstuderade

konst. Ej heller visste hon, att ett samtal af ej blott

minuter, men timmar, egt rum mellan dem för några

dagar sedan, ty hon hade ej varit inne då Ada, efter

återkomsten från ett besök på Näset, berättat att hon,

4er råkat baron Lejonram, att han talat mycket med

henne och följt henne ända hem, samt att hon tyckte

mycket, mycket om honom.

Thérese lät något spetsigt förstå sin okunnighet

om "herrskapets bekantskap", och fick den i få ord

så nöjaktigt utredd af baronen, att hon med en

axelryckning afstod från all vidare spekulation på en

eröfring som bestreds henne af lama och puckelryggiga.

Och hon gick att beklaga sig för fröknarne Rutersvärd,

att baron Lejonram underhållit henne med en

fattighus-historia, som nära nog smakade snusk.

Ack! hvad fröknarne funno detta roligt, om man

får döma efter det skratt och tissel, som derpå följde.

Och när de sågo Lejonram föra Ada till en emma,

som blifvit rullad bort i en af alla öfvergifven vrå84

vid dörren till spelrummen, när de sågo honom skjuta

fram en stol åt sig framför henne, så att han af sin

rygg bildade en barrière, som utestängde andra från

deras samtal, då skrattade Thérese och Rutersvärdarne

så, att de måste sätta kammarduksnäsdukarne för

munnen för att qväfva en alltför högljudd munterhet.

Men midt under detta skratt drog en gulblek skugga

öfver Thérèses bildsköna drag; hon lade oförmärkt

handen på hjertat, såsom om hon der känt en stor

plåga, och det var nu en mörk blick i stället för ett

gapskratt som hon dolde genom att böja hufvudet ned

i sin näsduk. Så snart hon kunde, flydde hon på ett

ögonblick in i sitt rum och gick der fram och

tillbaka, med ett bittert och i hög grad vanställande

uttryck i sitt ansigte.

— Återigen den der blicken, — mumlade hon,

och hennes lilla fot stampade otåligt på mattan. —

Det var nu fjerde gången i dag! Jag undrar om han

hörde ett ord af hvad landshöfdingskan sade till

honom? Så såg det icke ut; och det skulle ej förvåna

mig om hans enda svar blifvit: Ada, ty bestämdt var

detta hans enda tanke! — Therese lade åter handen

på bröstet och strök och gned derpå, under det hon

djupt hemtade efter andan, och den gulaktiga

skiftningen på hennes kinder blef för en minut ganska

stark. Det var tydligen ett kroppsligt lidande såväl

som sinnesoro hon erfor.

— Men om Ada, om Lejonram, — så fortsatte

hon sin monolog sedan hon druckit ett glas vatten. —

Åh ! det vore ypperligt!

Thérèse drog kristallproppe ur en flaska på

toiletten, inandades något af den lifvande essencen

deruti, ordnade framför spegeln sina lockar och rosebanden

som prydde dem, profvade ett fint, skälmaktigt leende

och återvände till sällskapet.

— Det är ett vänskapsprof jag gifvit er genom

att komma hit, — sade emellertid Lejonram till Ada.

— Jag afskyr sådana här samqväm; och från det jag

satte foten hit in bland Belials barn känner jag ett86

förfärligt lidande. Hade det ej varit omsorgen för er

själ---

— Belials barn!,. Ni begagnar förskräckliga

uttryck, baron Lejonram.

— För det jag nämner saker vid deras rätta

namn? Kanske jag skulle kalla dem Guds barn! Här

finns ju ej en enda väckt, sen mer på nyttfödd!

— Hur kan baron veta det? Yi få ej döma.

— Jo, det få och måste vi, lika visst som vi

kunna veta att vi döma rätt. Af deras frukt skolen

J känna dem., säger Herran; och här är frukt nog,

öfvernog!

— Anser ni oss då begå så mycken synd här, —

frågade Ada bedröfvad.

— Skulle det ej vara synd att väsenden, skapade

efter Guds beläte, förstöra sin tid på detta sätt? —

Lejonram pekade på närmaste spelbord.

— Jag uttryckte mig oegcntligt, — svarade Ada

och qväfde en suck, ty hon såg sin far vid detta

bord. — Jag ville fråga om ni anser oss undfly

synden genom att undvika samqväm. Hinner hon oss ej

lika väl i vår stilla kammare, i djupaste enslighet?

— Jo visserligen; men vi ha då åtminstone ej

med all flit pyntat och tillredt för henne, ej sprungit

henne till mötes och bedt henne för all del ej gå vår

port förbi. — En Guds vän måste fly de fåfängliga

förströelsernas hvirfvel, fröken Stjernefält.

— Vår Mästare deltog likväl i sin tids samqväm,

och gjorde tillochmed underverk för att öka glädjen

dervid. Han sade ej till sina lärjungar: Om J blifven

bjudna på gästabud, så gån icke dit, utan endast: så

sätten er icke i främsta rummet. Och han berättar

ju sjelf att de trodde honom hafva djefvulen, emedan

han ej undflydde sällskaper, utan åt ~ocK~~drack med

syndare.1

— Han kunde göra det, han som sjelf var utan

synd. Likasom solen lyser äfven öfver de onda, kunde

han låta sitt ljus skina öfver mörkö rum. Ja, han

måste det, eftersom han var sänd att frälsa det som87

förtappadt var. Men vi kunn$ det ej, ty vi måste

oupphörligen vaka på att ljuset som i oss är icke

rar-der till mörker. Hur ömt varnar han icke de sina:

Alsker icke verlden, icke heller de ting som i

verlden äro.

— Men då menar han väl---

— Vi få ej göra oss till tydare af hans mening,

fröken Ada. Vi ha ordet; vi måste hålla oss till

ordet. Hade han menat annorlunda, så hade han talat

annorlunda,. Alsker icke verlden, säger han. Och hur

hotande tillägger han icke: Ve verlden för förargelse

skull, ty förargelse måste ju komma. Och då han talat

om dem som verlden tillhöra, säger han: Går utifrån

dem, så skolen J vara mina lärjungar.

— Nå, men då säger han också: Den som

kommer titt mig och icke hatar sin fader och moder,

broder och syster och dertill sitt eget lif, han kan icke

vara min lärjunge. Skall det också tagas alldeles

efter bokstafven?

— Visserligen ja, så snart dessa närmaste eller

det egna lifvet vilja hindra oss att vara hans.

— Så, der tyder baron hans mening alldeles så

som jag. Men skulle vi inte ocksåi i fråga om

verlden få underförstå ett sådant der så snar t ?

— Der kan ingenting underförstås, min fröken,

ty förargelse kommer ovilkorligen alltid af verlden.

— Om jag nu stängde mig inne i mitt rum och

läste Guds ord under det pappa och mamma hade

främmande, då räknade ni ju inte mig till verlden,

eller hur?

— Det gör jag i alla fall inte. Jag skulle ej

ha kommit hit, om jag ej ansåge er för ett Guds

utvalda barn, min syster i Kristo. Men ni kan lätt falla

ifrån, om ni ej låter varna er; och derföre---

— Men ni skulle ej anse mig behöfva varnas,

om jag försigtigt satt inom min riglade dörr, eller

flydde ur huset då här kom främmande? Och likväl

skulle jag då gifva mycken förargelse. Jag menar nu

ej åt sällskapsverlden, ty det vore ju väl gjordt om87

det skall vara henne Erälsaren menar med sitt: Ve

verldene! Men jag skulle förarga mina föräldrar; och

kan detta vara rätt?

— Svara mig blott på en fråga innan jag svarar

er. Kan ni med handen på hjertat säga att edra

föräldrar icke äro af verlden?

Ada teg under intrycket af en plågsam känsla;

och Lejonram lät hennes tystnad gälla som svar.

— Låt verlden taga hvad henne tillhörer, och

gif ni Gudi hvad Gudi tillhörer, bad han med öm och

uppmuntrande ton.

— Ack! ni vet ej hvilket svagt käril jag är, —

suckade den unga flickan. — Jag vill, jag hoppas vara

ett Guds barn; men ibland blir jag så oviss äfven om

det! — — — Om jag retade mina föräldrar, skulle

deras förargelse väcka min egen; starkare i det goda

är jag inte än så. Jag skulle säkert taga mycken skada

af strid och spänning med de mina, och jag behöfver

väl öfva mig i undergif — ■- —

— Tala icke ut en sådan hädelse!

Undergifvenhet under Herrans vilja skall ni öfva, icke under

menniskors. Och tror ni ej han mäktar afvända

skadan ifrån er och åstadkomma ett godt verk af den

förargelse ni lider till hans ära?

— Jo, om jag bara vore säker på att det vore

hans vilja! — I nästan allt annat känner jag tydligt

i mitt samvete hvad han vill att jag skall göra och

icke göra; men i fråga om att deltaga i samqväm

känner jag alldeles ingenting i samvetet. Jag

försäkrar att jag ända pröfvat mig ganska noga, sedan

ni bad mig det häromdagen. Efter att ha varit i ett

sällskap erfar jag stundom en känsla af tomhet och

trötthet, men intet samvetsagg. Deremot är jag viss

att jag skulle plägas af sådana i en ensamhet, som

ådroge mig mina anhörigae missnöje.

— Och denna känsla af tomhet, vittnar den ej

nog om uselheten och syndon af edra samqväm? Det

är ej ett litet elände, fröken Ada, när själen blir tom.

Gud bevare oas af nåd därför! — Jag säger emellertid88

ej att ni kan eller bör hålla er alldeles undan; jag

känner ännu för litet edra förhållanden för att kunna

afgöra det. Omständigheter kunna finnas —--

Hvar och en har offer att göra, för friden med sina

-likar, och om sällskapsnöjena måste vara edra, så

skada de er icke. Det är kanske medvetandet att så

är, som skyddat ert samvete.

— Ack nej! Gör mig för all del icke till en

helig offermö! Jag har helt enkelt varit med för att

det faller sig naturligt så, och jag har alltid farit

bort med en nyfiken förväntan på någonting roligt,

alldeles icke med uppoffring. Ibland har jag också

haft mycket roligt; ty, som jag sade er häromdagen,

jag älskar allt som är lifligt och muntert. Men ibland

äro sällskaperna dumma och tröga, och det är då jag

kommer trött och olustig hem. Äro de roliga, så

känner jag mig der så lätt som fogeln i luften, och

jag önskar blott att de alltid vore sådane.

— Oförsigtiga barn, märker ni inte der ormen

bland blommorna? Ser ni inte der hvarföre Guds

vänner framförallt måste undvika dessa den lede

fiendens snaror?

— Åh, min herre, ni får aldrig i min tro att

Gud förnekar sina vänner njuta glädjen, hvar de

kunna finna den, utan att glömma honom. Det kan visst

hända att den lede fienden ibland har sin hand med

i våra sällskapskretsar. Men tror ni icke att Gud

också har sin hand uti dem? Tror ni icke att han

äfven der kan gifva oss något skönt, något sannt

glädjande? Driften till sällskaplighet måste ni väl

åtminstone erkänna att det är han som gifvit oss.

Och om vår synd oskärat den, så vill han dock icke

att vi döda, men att vi förädla och rena den.

— Min bästa fröken, icke fördömer jag

umgänget med våra likar! Tvärtom ett kristligt

umgängs-lif är en kostelig salfva för hjertat. Men här är ju

nu liksom i Noë tid, då alU kött hade förderfvat sin

väg på jorden. Och dessa tids- och själsmördande" upp-89

finningar af ett förderfvadt samfundslif måste jag och

hvarje kristen ogilla och fördöma.

— Det vore kristligare att förbättra än fördöma,

tycker jag.

— Förbättra en kropp som spetälska angripit

ända in i hjerteröttema! — Man plockar ej fikon af

törne och drufvor af tistlar, min fröken. Ni sade

nyBS att Gud unnar oss all den glädje, hvarvid vi ej

glömma honom; och det är sannt; men hvad slags

glädje är detta? Tror ni det kan vara salongernas

hädiska glädje? Tror ni t. ex. att man kan sitta i

en theater-salong med Jesus i hjertat?

t— Jag hoppas att många gjort det. Det vore

förfärligt eljest!

— Förfärligt, ja! Det är i sanning förfärligt,

arma barn! kära, förvillade, unga syster! förfärligt

att den som fått så pass mycket syn på ljuset, som

ni, är så blind ändå! Nej, man kan det icke, säger

j.ag er; ty Herrans ord stå fast i evighet, och han

säger: Gån ut ifrån verldenl Drag icke i ok med

de otrogne ! Sitt icke der de iespottare sitta.

Hade Lejonram lagt samma ifver i sin röst som

nu brann i hans sinne, så skulle den ha ljudit som

ett uppståndelserop genom salongen. Men han

bibehöll den låga, förtroliga ton han från böljan antagit,

och den stigande värmen förrådde sig blott i en

ytterligare, darrande sänkning deraf.

— Man kan icke tjena två herrar, — forfor han.

— Man kan icke förlika Kristus och Belial. O, Adal

låt varna er! Träd tillbaka från flärdens och villornas

skådeplats innan er fot fastnar i gyttjan, innan er

farkost börjar drifva som, ett redlöst vrak! Ungdomen

gripes så lätt af smittan i denna förgiftade atmosfer,

behöfver så väl förskansa sig mot fienderna, som vilja

belägga den på alla sidor. Glöm icke: Den der icke

är med mig, han är emot mig; och den der icke

församlar med mig, han förskingrar. O! det skulle

smärta mig alltför mycket att en dag se er bland 4e90

beklagansvärde, till hvilka det heter: Efter du är

hvarken varm eller kall, skall jag dig utspy ur min mun.

En rysning flög igenom Adas lemmar.

— Bevare mig Gud, — sade hon stilla, men med

bleknande kind.

— Det gör han, mitt dyra barn, det gör han

visserligen, om ni blott vill låta honom göra det.

Men ni måste då vilja, med icke blott den passiva,

utan den oupphörligt verksamma viljan. Ni får ej

leka med elden, ej kasta er ut för tinnarne af

templet. Kom ihåg att: den som gerna kastar sig i faran,

han förgås deruti! och ett öfverdådigt hjerta går det

på sistone illa. — Det var för att säga er detta, som

jag måste hit i afton. Jag är kommen att rycka er

som en brand ur elden; ty Karin sade mig i

förmiddags att ni ämnar er på bal i morgon.

— Ja, pappa--—

— Tala ej derom! Man måste mer lyda Gud

än menniskor.

— Baron Lejonram, jag är ett barn, som ej

mycket förstår. Jag förstår knappt hur jag kan ha mod

att så här disputera med er. Men ni sade mig sist

att ni tycker om när man fritt säger ut sin tanke;

ni bad mig göra det, och får hålla tillgodo att jag

tar er på orden. — Min katekes har lärt mig att jag

bör lyda min far i allt hvad som icke strider mot Cruds

ord och samvetet, och mitt hjerta lär mig detsamma.

Men jag finner hvarken i Guds ord eller samvetet

att detta är ett fall der jag ej bör lyda honom. De

bibelord ni anfört tala varnande och kraftigt till mig;

men alldeles icke i den mening ni ville att de skulle

tala. Derföre tänker jag att ni också är en fattig

menniska, som kan misstaga sig, och att ni gör det,

då ni lägger så mycken vigt på den punkten. Min

farmor var en varm, en verklig kristen. O, att ni

hade kännt henne! Hon fördömde likväl icke dansen;

och långtifrån att förbjuda mig den, heklagade hon

ibland att vår ensliga bostad nekade mig ett nöje

som tillhör min ålder.91

— Er farmor hade uppvuxit under ett ännu

lättsinnigare tidehvarf än vårt. Hon kunde ej, fastän

Herrans nåd sökt henne, bortkasta alla de villfarelser

hon insupit med modersmjölken. Dessutom såg hon,

då hon uppfostrade er, all denna vederstygglighet

genom det förmildrande floret af ett stort afstånd.

— Men säg mig då, hvarför är det så syndigt

att dansa?

— Kristus lät genomborra sina fötter för våra

synder. Böra vi då bruka våra till dans? — frågade

baronen med stor högtidlighet.

— Ack, ur den synpunkten betraktadt får baron

svårt att vara konseqvent. Herren Kristus törstade

och drack ättika för våra synder; hur kan ni då dricka

mig till i vin, såsom ni nyss gjorde. Och hur ha vi

lof att låta dessa frukter smaka oss så väl?

— Vi veta, att han sjelf icke försmådde vinet,

att han sjelf åt af sitt lands frukter. Men han

dansade icke.

— Nej, det tror jag väl, ty det var ej hans folks

sed. Österlänningarne älska ju ej att dansa ännn-f dag,

fast de lära tycka bra om att se dansas för sig. Men

judarne satte ändå dansen högre än vi: den var hos

dem helig.

— Det var ett annat slags dans, fröken Stjerne-

fält!

— Ja, det förstås. När konung David dansade

af allo makt i sin lifkjortel, var det visst mycket

vördnadsbjudande. Det heter väl att: när Sauls dotter

såg honom springa och dansa, föraktade hon honom i

sitt hjerta; men jag försäkrar er att inte jag gör det.

Jag ville bara hitta på något argument till förmån

för dansen.

— Men ni kan icke ...

— Förlåt mig, ni är bestämdt inkonseqvent,

baron Lejonram. Vår Herre Kristus hade intet der

han kunde luta sitt hufvud till; och man har sagt mig

att ert Odinsborg är en på allt sätt präktig egendom.

Och med ett hedniskt namn för resten!92

— Bästa fröken Ada, det der är lagiskt! Ni

lägger oss ju alldeles under lagen, liksom vi och vårt

och våra gerningar betydd© något! Hvad vill det bli

utaf?

— Ja, det vet jag inte. Men....

— Nej, vi äro icke under lagen, ty vi veta att

Kristus har borttagit lagens förbannelse.

— Ja, väl oss!--Men hör då dansen mindre

till gerningarne än mat och bostad? Och är det

mindre lagiskt att fördömma oss för det vi dansa, än för

gommens njutningar och allt slags vällefnad ?

— Sätta vi vår lust deruti, hänga vi med vårt

begär fast dervid, skiljer det oss sålunda från den

rena tillgifvenheten för Kristo, då fördömmer oss allt

sådant, då ve öfver dessa njutningar! — Men taga

vi dem blott såsom hvarje annan Guds gåfva, som ett

glädjeämne mer bland de många för hvilka vi

tacksamt prisa honom, livad ondt är då deruti? Och vi

kunna taga dem så. Deremot dans, spel och dylikt

äro djefvulens gåfva, ty de uppväcka ovilkorligen onda

begär, reta ovilkorligen till synd.

— Hur kan baron påstå något sådant? — Spel

känner jag väl icke, och skulle således dömma sona

den blinda om färgen, om jag började försvara det.

Låt det vara moder åt så mycket ondt ni behagar,

jag törs ej förneka att så är, ehuru jag hoppas att

det ej ovilkorligen måste så vara. Men dansa

försäkrar jag er att mau kan, utan vidare synd än den

som vidlåder allt jordiskt. Och dansen är säkert en

nödvändig sak för ungdom. Har ni inte sett att

kalvarne dansa på ängen, dansa tillochmed i den

aldra-trångaste lilla kette? Och aldrig kan man se en

gra-cieusare balett än den som alla dag a t; utförs af ett

par små kattungar här nere i köket.

— Sätter ni os6 i bredd med de oskäliga djuren,

då har jag ingenting att säga. Men jag hoppades att

fröken Ada satte Kristi dyrt återlösa något högre

än så.93

— Det gör jag, baron Lejonram! Både i

afseende på sällhet och förbindelser sätter jag oss vida

högre. Men vi få väl ej sätta oss så högt, att vi

förneka vår likhet med djuren i naturlig beskaffenhet?

— Låt då den naturliga menniskan dansa! Hon

Ur ett djur, och sämre än ett sådant. — Men den

pånyttfödda har afklädt kreaturet; hon dansar icke.

— Ack jo, om hon är ung och frisk gör hon

det nog. Så länge vi ej afklädt det kreatur som

kallas kropp, måste det ju röra på sig för att må väl?

För min del har jag mått mycket väl af att få dansa

sedan jag kom hit. Och derhemma hos farmor

dansade jag också när jag blef rigtigt glad, fastän jag

var ensam och aldrig sett någon dans. Det kommer

ofta på mig ett rigtigt behof att dansa och jag

menar inte mera ondt dermed än kalfven och kattungen.

— Möjligtvis; men så har ni icke heller varit

på bal. Ni har dansat oskyldigt hittills; men ...

— Skall jag ej kunna göra det i morgon?

— Nej. Blif hemma, jag ber er!

— Men, pappa.. .

— Den der älskar fader eller moder mer än

mig, han är mig icke värd, säger Herren, Herren!

— Jag tror ej att jag gör det, baron Lejonram!

Jag kan verkligen säga att jag icke gör det. Men jag

är öfvertygad att jag i detta fall kan göra min far till

viljes, utan att falla ifrån Guds kärlek. En bal

förefaller mig som en sådan lapprissak, att jag ej begriper

hur man kan lägga så mycken vigt på, ni att få mig

derifrån, andra att få mig dit. Men jag lofvar er att

om jag finner er ha rätt, skall min första bal också

bli den sista.

— Och om ni redan toge obotlig skada af denna

första? Man kan ej förutse hvarthän man blir dragen

på denna fåfängans marknad. Blif hemma!

— Hvad ondt kan jag då råka utför? Frestelser

till fåfänga, lättsinne behagsjuka? — Ack! de möta

likasåväl annorstädes! Skall jag tala om hvilka

tankar jag öfverraakade mig på för några timmar sedan,94

midtunder ett allvarsamt arbete? Men det behöfs ej,

ty ni vet nog ändå att stygga tankar komma när vi

minst det ana. Jag skulle i det afseendet vara

tröstlös öfver mig sjelf, om jag inte visste att sådant är

alla menniskors erfarenhet. De aldra frommaste ha

ju ofta midtunder bönen stött på frestaren.

— Och ni tror att den fiende, som kan lura till

och med der, icke skall möte er i balsalen?

— Nej, men jag tror att jag kan få styrka .. .

— I bönen och vårt kall styrker Herren oss till

att emotstå frestaren. Då vi kasta oss i onödiga

faror, få vi ej räkna på hans beskärm. Ni tror nu ej

på faran, emedan ni ej ser henne. Barnet ser icke

heller faran af att leka med knifven eller den

laddade bössan, men ett snällt barn låter ändå bli, då det

varnas af en erfarnare vän.

— Ack, ack! Nu börjar baron gå mig alldeles

för nära på lifvet! — Jag vill gerna vara ett snällt

barn, jag försäkrar er att jag vill det. Och jag har

redan mycket förtroende för er; men hur skulle jag

kunna blindt tro allt hvad ni säger! — Låt mig pröfva

sjelf! jag lofvar er att göra det noggrant.

— Jag kan naturligtvis endast varna. — Men,

fröken Stjernefält, kan ni pröfva noggrant? intagen

som ni på förhand ar, för denna förledande styggelse!

— Mindre intagen än ni tror. Jag gör mig inga

lysande föreställningar om nöjet på en bal.

— Nå, öfverraskar jag inte herrskapet på ett ord

som jag ej trodde möjligt att uppsnappa i ett samtal

med baron Lejonram! — sade öfversten, sora nu

slutat sitt whistparti och kom att hel.va pa den objudne

gästen. - Fägnar mig särdeles! Och ännu mer

fägnar det att återse er här, bästa baron! Det har

minsann blåst många väder sedan vi hade den äran!

— Och flera skola blåsa innan jag kommer

härnäst, — tänkte baronen, men för höflighets skull teg

han och,bockade sig. Han hade nu utfört sitt värf;

och förstämd af att se det misslyckas, blef han ännu

mera led på den syndiga omgifning, hvaruti han kom-95

mit. Också tog han afsked det fortaste som möjligt,

och andades lättare först då han satt i sin vagn och

fick vända det sodomitiska samhället ryggen.

Adas motsägelseanda hade dock ej beröfvat

honom allt hopp om henne. Det är alltid bra att

hon säger ärligt ut sin mening, — mumlade ban

under det hästarne trafvade raskt utåt Odinsbergsvägen.

— Och verlden har icke ännu gripit henne fastare,

än att hon kan återföras. Jag vill bedja för dig,

oförsigtiga lamm, som vågar dig så djerft bortåt

utkanterna af vägen, i stället för att hålla dig stilla i

den täta, trogna flocken. Jag vill af alla krafter bedja

för dig!

7.

— Skynda dig nu att öppna kartongen! Jag dör

af nyfilienhet, och vore icke du, så hade jag längesedan

dött.

Med. dessa ord drog Emérence följaude morgon

Ada från kaffebordet.

— Att ha, sin första balklädning i huset öfver

natten och ej ha sett den. Att ej veta hur den

passar och kunna sitta lugn på en stol — du är en

istapp, ja det är du, — försäkrade hon under vägen.

Och mor och döttrar skyndade in i Adas rum att

beskåda baldrägten, som kommit från Stockholm

aftonen förut.

— Charmant! Gudomligt!

— Ett förtjusande mönster!

— Utsökta blonder!

— Och se hvilka aldranäpnaste små skor! Hur

understår du dig att ha så små fötter, Ada? Mindre

än jag, det finge väl passera, men mindre än

sjelfva-ste Thérese, vet du det är näsvist af dig!

— Du blir förtrollande, min lilla engel! du blir

att äta upp. Luftigt, nobelt, du dernier gout.96

Men, hvad är det jag ser? Ha-ha-ha! En

mor-gonklädning — högt lif och ärmar, rigtiga ärmar!

Mon dieu, så löjligt!

— Har menniskan varit tokig? — Klädningen är

ju totalt bortskämd!

— Nej, söta mamma, hon är alldeles som jag

begärt. Åh, min lilla mamsell är alltför snäll för att

skämma bort någonting.

— Olycksbarn, du har begärt det! — Fort på

dermed, så vi få se hur det skall kunna ändras!

Hjelp henne, Emerence! — Skicka efter min

sömmerska genast!

— Det får inte ändras, lilla mamma! Farmor

ville att jag alltid skulle ha höga klädningslif. Sedan

jag var tolf år har jag aldrig haft andra och jag

skulle ej trifvas barhalsad.

— Du vill då göra dig till ett spektakel! Man

har redan undrat på dig, det har jag ju sagt dig.

Friherrinnan Rutersvärd frågade mig häromdagen

om du hade något eldmärke på axeln, och grefve

Ples-sen sade sig ej begripa hur så charmant hy och

sy-perb figur kan stå tillsammans med hals och armar

som behöfva döljas.

— Låt dem tro mig alldeles full af eldmärken!

— När jag hör sådaneder grefliga yttranden, tycker

jag ännu mer att jag skulle blygas, om — —

Ada afbröt sig rodnande vid blotta tanken.

— Det vill säga att du finner oss alldeles utan

blygsamhet, — inföll Thérese spetsigt.

— Jag skulle tycka om att ni klädde er

annorlunda, det har jag många gånger sagt; men för öfrigt

är ju här fråga blott om mig. Ni äro vana vid

ur-ringade kläder och vilja ha dem så; men jag har

andra vanor och vill följa dem.

— Men på en bal, min söta flicka! Det går

verkligen inte an.

— Aldraminst på en bal ville jag vara

annorlunda, ty ---ty — —--97

— Nå? Hvad skulle du ha for skada af att

visa dina vackra axlar, lilla toka?

— Jo, Emerence, blodet skulle stiga mig i

kinderna på ett alltför plågsamt sätt.

— Och du tror kanske att det inte skall göra

det, när hela verlden börjar gapa på dig som på ett

underligt djur?

— Kort och godt, mitt barn, det får inte ske!

— Nå, då gör jag baron Lejonram till viljes och

stannar hemma, lilla mamma. Ty mot farmors

tydligt uttalade önskan bryter jag för intet pris.

The"rèse, som emedlertid besinnat sig, lade

hufvudet litet på sned och såg mönstrande på Ada.

— Yet mamma, — sade hon, — jag tror att

Ada har rätt. Det höga lifvet passar henne bättre.

Ada stod nemligen nu i sin underklädning, och

de mjella drifvor af ungdomligt hull som dervid

uppenbarade sig, väckte Thérèses lätt retade afund. Hals

och armar voro hos henne sjelf det minst vackra;

hon var mager och hennes hy hade sedan någon tid

fått en gulaktig anstrykning, som gjorde henne

förtviflad. Likväl klädde hon sig denna vinter nästan

barare än förr, men det var rätt bra att Ada ville

låta bli.

— Nu vet jag inte hvar du gjort af din smak,

Thérese, — sade öfverstinnan, som mycket väl

förstod sin dotter, men ej ville låtsa derom. — Står hon

här inte alldeles som en gratie, som en charit, min

lilla hvita ros! — Men det egensinniga barnet skall

väl ha sin vilja fram; åtminstone blir det visst aldrig

jag som har mod att tvinga henne. Förtjusande blir

hon i alla fall, och det tunna tyget kan lyckligtvis

icke hölja så, att man ej måste se att hon är utan

vank och lyte.

Öfverstinnan tyckte sig nu ha sauverat

apparen-cerna. Smickrande Adas fåfänga, såväl som hennes

behof att se sig älskad, kunde hon dock följa sin

moderliga beredvillighet att understödja Thérese.

Ada. 598

— Vi ha ju inte sett på blommorna, Ada! —

ropade Emerence. — Ah! det luktar rose när man

öppnar på asken.

— Verkligen, starkt rose, — instämde Thérese. —

Och mina äro oparfymerade!

Hade man frågat Thérèse om hon kunde afundas

något sådant, skulle hon säkert med stolthet och harm

ha svarat: "Visst inte!" Men röst och min förrådde

dock att det var afund som talade ur henne.

Emé-rence deremot sade öfver ljudt:

— Jag blir afundsjuk, Ada! Du är alltför

lycklig. Ah, ni aldragudomligaste törnrosknoppar! Jag

rifver ihjäl dig af afund, jag steker dig lefvande, jag

förgås!

Men tonen var så glad och god, att man kunde

hålla af henne derför.

— Man har bestämt sökt ut åt dig det

vackraste som fanns i Stockholm, — sade öfverstinnan. —

Jag tyckte rätt mycket om Thérèses blommor förut,

men de bli tunga som en olycka bredvid dessa. Och

Emsens guirlande kommer att se rigtigt fattig ut.

Det blir verkligen ett bekymmer!

— Ack, om alla bekymmer voro så lätt hjelpta!

Jag vill inte ha de här blommorna, de äro så

högröda och jag får visst aldrig lust för den färgen mer,

sedan jag blifvit så van vid det svarta och hvita.

Söta Thérèse, tag min guirlande och låt oss af

garneringsbuketterna binda en åt Emérence, det räcka de

säkert till.

— Men, min lilla engel, hvad skall du ha sjelf? —•

frågade modren efter omfamningar och tacksägelser. —

Jo, jag vet, du tar farmors vackra juvelnålar. Det

blir ändå mera distingueradt.

— Jag med juvelnålar! Det skulle ta sig ut.

Hur säger farbror Adrian: "Det passar inte pojkar

att löpa med skägg".

— Men det vore charmant. Du kan ej få något

Vackrare.

— Måste jag då nödvändigt ha något på håret?99

— Hvilken fråga! En stor bal en Oscarsdag!

Garneringen är ju dessutom beräknad på buketter eller

smycken i uppfästningarne.

— Kan ingen af er låna mig några hvita

blommor?

— Det måste vara nytt och friskt naturligtvis.

Du får köpa hos fru Amén, hon har rätt vackra. Jag

skall följa med och hjelpa dig välja.

Ada såg bekymrad ut. Hon tyckte alldeles icke

om att köpa mera blommor, hon hade redan alltför

väl lärt sig känna penningens värde.

Men hur kunde detta stå tillsammans med de

aderton åren och med den uppfostran hon fått. På

Bergala borde hon ej ha behöft eller handhaft

mycket penningar; hennes farmors sträfvan måste mer ha

varit att göra henne till en from qvinna, än till en

som skulle vara färdig att vid tjugufem år väl

förvalta sitt gods; och den knappa månad hon lefvat i

fadershemmet kunde väl ej ha så särdeles djupt

invigt henne i mammons tjenst. — Nej,

Bergala-affä-rerna hade ej varit stora, och farmor hade så mycket

mindre tänkt på att dana sitt barn till en myndig

qvinna, som det stora ropet om qvinnans myndighet

ännu ej börjat ljuda genom landet. Konung Oscar

hade väl gifvit sin första stora gåfva, den lika

arfsrätten, åt Sveriges qvinnor; men 1857 års riksdag

tillhörde ännu okänd framtid och Fredrika Bremers

Herthasjäl slumrade ännu stilla i gråstensberget. Icke

heller hade öfverste Stjernefält gjort något för att

utbilda sin dotter till penningmenniska. Han tyckte

för sin egen del affärerna vara ett besvärligt onus,

och prisade fruntimren lyckliga att ej behöfva bry

sig om dem. Väl hade han för ordningens skull bedt

Ada föra räkning öfver de små summor han skickado

henne till nålpenningar, men frågade aldrig efter om

hon också gjort det. Men farmodren hade lärt henne

andra behöfver än toilettens; dessa åter lärde henne

penningens värde, och isynnerhet sedan hon kom till100

staden hade hon funnit ett vidt fält öppet för sitt

behof att efter förmåga bispringa nödställda likar.

Den förfallna boningen på Näset, utanför hvilken

hon sett de små trasiga barnen leka, hade ej blott

flyktigt ådragit sig hennes uppmärksamhet vid första

besöket hos Karin Berg. Vid det nästa föll den henne

ännu skarpare i ögonen; och då de arma barnen bådo

henne om en slant, nöjde hon sig icke med att gifva

dem en sådan. Hon gjorde dem frågor, som val i

början endast besvarades med ett nästan fånigt

stirrande, men sedan med ord, hvilka, ehuru få, uttryckte

mycket elände. Hon följde med barnen in och såg

att de ej sagt förmycket, såg att husets inre var ännu

bedröfligare än dess yttre, och såg ej för att genast

åter glömma hvad hon sett. Hur hon egentligen

skulle kunna bringa någon verksam hjelp åt den usla

familj hon påträffat, visste hon väl ännu icke; men

penningar hade redan behöfts för mildrande af den

första nöden, penningar skulle än vidare behöfvas;

och vid en blick på den räkning som åtföljde

bal-kostymen och vid tanken på att köpa ännu flera

blommor, stego de små gulbleka barnen fram och

anklagade henne för dödssynd.

Så snart hon blef ensam, flög hon till sin

chiffo-nière, drog ut kassalådan och gjorde en noggrann

revision.

— Nej, det blir inga blommor af, — uttryckte

helt tydligt den beslutsamma fastän lilla"skakning på

hufvudet hvarmed hon sköt in lådan igen. Öfversten

hade väl fördubblat månadspenningen sedan Ada kom

till staden, men det ville i alla fall icke räcka.

Nå, jag har emanciperat mig i fråga om

kläd-ningssnitten, jag kan göra det i detta också, tänkte

hon modigt. Hvarföre skall hela verlden vara stöpt

i en form? — Visst vore det ledsamt om Emerence

finge rätt, att alla komma att gapa på mig som på

ott underligt djur. Hu, det vore förskräckligt! Men

det vore orätt att ej våga utsätta sig derför, när det

ej gäller värre än en enkel och i alla fall ganskalor

smakfull toilett, och jag vill våga det. Hvad kan

hända? På sin höjd att ingen vill bjuda upp mig

och att man skrattar lite åt mig. Jag får tåla det,

ja, jag bör det! — Men kunna flickorna med nöje

bära mina blommor, då de se mig utan. Och skall

inte pappa tro att han måste ge mig mera penningar

om jag ej har råd att kläda mig som andra? Ack,

så dumt! så förargligt! Men det kan, ty värr, ändå

icke hjelpas! —

Åh jo, det kunde hjelpas. Ty en halftimma

sednare kom Ada dansande och med glädjestrålande

ansigte in i salongen och höll i sina armar en stor korg

full med de skönaste friska blommor, inbäddade i fin,

mjuk mossa.

— Se bara, — ropade hon, — hur godt och

saunt farbrors ordspråk är: Gif bort det du har, så

får du sjudubbelt igen! Se och känn! Doftar det

inte som en hel vår? prunkar det inte som en hel

sommar? Ack, jag är så glad, så glad!

— Men hvarifrån, hvarifrån, Ada?— ropade

systrarne efter någon beundrans- och förvåningsyttring.

— Från Odinsborg, kära hjertandes! Baron

Lejonram har skickat mig dera. Snälla, snälla baron

Lejonram! Jag motsade och bedröfvade honom hela

qvällen — ja det gjorde jag verkligen! Och så snart

han kommer hem plundrar han ändå sitt orangeri för

min skull. Det är bra vanligt! Menniskorna äro

bra snälla! — Kan man se en skönare balprydnad

Ön dessa hvita och blekröda Camellior, dessa fiua

Erikor och dessa lätta fjäderlika Ormbunkar,

Tropikernas barn, som från att der vara stora och väldiga,

förvandlat sig i miniatyrexemplar här, för att garnera

min klädning. Och alla dessa välluktande och mera

fargrika blommor skola bli buketter åt både er och

mig. Ack, så roligt, så roligt!

Och åter började hon dansa omkring med sin

korg, med den effekt, att hade någon frågat Elmers

hvad det var han läste i tidningen der borta i soff-102

hörnet, så Bkulle han ha svarat: "Ack, om också jag

hade växthus att plundra!"

Men dansen hade också en annan effekt. En

liten perlemorskifva hoppade upp ur blommorna, och

några ord voro skrifna derpå.

— En kärleksförklaring! — ropade Emerence i

en paroxysm af skratt.

— En kärleksförklaring! — sade Thérèse med

blandade känslor.

En kärleksförklaring, läste ryttmästaren tyst i

sin tidning, med otaliga utrops- och frågetecken.

— Något mycket, mycket bättre, — svarade Ada

och tryckte perlemorskifvan till sitt hjerta. — Der

står: Haf akt uppå dig sjelf! — Ja, ja, det vill jag,

det skall jag.

Och nickande åt blommorna, som ville hon.säga:

Nu ären J mig dubbelt kära, nu förstår jag ännu

bättre eder skönhet, omslöt hon på nytt korgen med

sina armar och bar den bort, icke mera dansande,

men försigtigt, såsom man bär en dyrbar skatt.

8.

— Första dusten har du hållit väl ut, — ser

jag, — sade herr Stjernefält, dä han, efter att ha

gifvit Ada morgonkyssen, höll hennes friska ansigte

mellan sina händer. — Skälmen i ögat är inte dufnad

och rosen på kinden inte bleknad. Det är rätt! Stå

på dig du, och visa folk att man får durablare färger

af att ströfva omkring berg och backar i sin ungdom,

än at det här förvända stadslifvet. Thérèse ser ju

ut som en vattenlagd katta efter hvarenda bal! Och

du, min kära Emsen, är inte för rar du heller. Ni

måtte ha ett rigtigt Marstrands-arbete på balerna,

stackars flickor! Eller är det bara förtjusningen som

lakar ur er så der? — Var det förtjusande, Ada?103

— Ja, det var ofantligt roligt, isynnerhet i

början. De leende ansigtena, de vackra toiletterna, de

artiga herrarne, de blomstrande unga flickorna,

ljus-skimret, fanfarerna och hurraropen vid den kungliga

skålen, och framför allt musiken, de glada, fulla, sköna

strömmar af toner, som än stormande, än smältande

ljödo genom salen — man skulle vara stock och sten

för att ej bli förtjust af allt detta. Vet du, farbror,

jag var så förtjust, att jag så när högt brustit ut i

de täcka kupletterna vi hörde häromdagen.

Och lifligt och tjusande, som sjelfva fru Heiberg,

uppstämde Ada:

"Nej, intet i verlden kan liknas vid en bal!

En flicka som dansar, hon glömmer alla qval."

— Och jag kan försäkra baron Lejonram, —

tillade hon, att just när jag så tyckte och kände,

dansade jag ungefär så menlöst som hans kalfvar och

våra små kissungar.

— Just då, men inte sedan? Skall då den

försmädaren få rätt, att man ej kan vara på en bal utan

att få sig en hop synd på samvetet?

— Jag vet inte, farbror. Men — jag blef så

dum, så underlig och till slut så ledsen---

— Hur så, hjertans pulla?

— Ack, farbror, det lilla sjåpet förebrår sig

bittert att hon gjort alla herrar galna och alla flickor

desperata; mig och Thérese i första rummet, —

förklarade Emérence.

— Begrep hon då inte att detta just är det fina

i kråksången? — Men sitt då ner, flickor och tala

om allt ordentligt för mig! Det var således en

ståtlig bal. Nå, Ada, svägerskan ser väl ut som en

drottning när hon är ute i stora ståten?

— Jo, det kan du lita på. Och Thérese, om du

visste hvad hon var vacker i början! alldeles att

måla af! Men sedan blef hon mycket blek och såg

på en gång matt och feberaktig ut. Hon mådde illa?

stackars Thérese!104

— Del är alltför beskedligt af dig att beklaga

henne! Hon var för otäck emot dig, det är visst och.

sannt.

— Åh, kära du! Om jag blott visste. ..

— Hvad som satte henne i harnesk emot dig?

Jo, det begriper jag så der temligen. Men deremot

förstår jag icke hvarför du skulle vilja måla af henne.

Hennes min af allernådigsta prinsessa är olidlig,

tycker jag.

— Säg mig då, Ada, hur presenterade sig den

här lilla mästrande damen sjelf? —frågade herr Adrian.

— Emsen? Jo, hon var täck och sprittande glad.

Men får jag vara rigtigt upprigtig, Eme"reuce?

— Ack ja! jag vet nog sjelf hvad jag mera

var. Obetänksam och öfvermodig var jag. Det är jag

så ofta när jag har roligt! Skäm dugtigt ut mig,

farbror Adrian! det behöfs nog.

— Åhnej. Snälla barn, som aga sig sjelf, slippa

aga af andra. Men säg mig nu du, hvad figur gjorde

det här Dalbarnet egentligen?

— En sådan, att vi ämna vrida halsen af henne

innan qvällen, Thérèse och jag. Man kallade henne

helt simpelt balens drottning.

— Du gjorde således uppseende, Ada, trots den

fatala höga klädningen?

— Tvertom i följd af den, söta farbror Jag var

ej blott ny, jag var egen, jag föll i ögonen. Man

måste försöka hur det kunde gå att göra sig artig

mot ett sådant stycke curiosa.

— Hur många eröfringar gjorde du då?

— Du vill att jag, som Emérence, skall räkna

dem per styck eller dussin? Men jag är visst för ny

till det. Jag vet inte rätt...

1— Så vet jag, att jag inte gjorde mer än två

fattiga eröfringar, och det var din skull. Så illa har

det aldrig slagit ut för mig, — klagade Emérence. —

Hvem har gifvit dig lof att komma hit med féemakt

och trolla otrohet på alla mina beundrare? — Ty de

gamle öfvergåfvo mig också, farbror! En, två, tre,

\105

fyra — mina tio fingrar förslå ej för alla dem hon

knep ifrån mig. — Trolldomsväsendet i Dalarne —

något sådant har jag bestämdt läst om. Man skall

få se att det går och spökar nu igen och att Ada är

en häxa, som måste å båle brännas. Ty, farbror, det

är inte nog med att hon drar till sig de unga

herrarne, utan hon gör de gamla unga på nytt. Du

skulle bara ha sett...

— Tyst, pratmakerska! — afbröt Ada, med en

purpursky på kinden. — Du hindrar mig ju alldeles

att ge farbror besked efter min uppfattning.

— Ah, begynna du bara, så är jag helt och

hållet öra. Yi ha då pro primo Eugene.

— Ja, den stackars gossen! —utropade Emerence.

— Hänger eller dränker inte han sig endera dagen,

så är det godt för oss.

— Dansade du då inte med honom, Ada?

— Jo, första valsen. Men ...

— Men sedan vände hon på sitt lilla hufvud så

välberäknadt som sjelfva Thérese och ville alldeles

inte höra talas om att den arme pojken tiggde och

bad om en dans till.

— Eugene visste att jag ej ville dansa mera med

honom; han vet också hvarföre. Och du, som såg

och hörde alltsammans, borde minst undra på mig.

Han är så odräglig!

— Hans aktier ha ej stigit, hör jag. Men var

der då ingen af de andra dansörerna du tyckte desto

mera om, mitt barn?

— Jo, kammarjunkare Örnklo, grefve Carlhjelm,

Elmers och Heldenkrantz.

— Bah! det är ju tre för mycket!

— Nej, farbror, jag tycker om dem alla fyra.

— Det var det betänkligaste jag hört! fyra på

en gång och alla lika mycket?

— Åh, litet mer eller mindre; inte har jag märkt

så noga efter.

— Nå, men märk efter nu då för all del! Det

är ju sjelfva hufvudsaken.106

— Jag skall hjelpa dig, Ada. Vi boija med

numro tre.

— Om du inte vill vara hygglig, Emérence!

— Är nu inte det hyggligt att vara hjelpsam,

farbror!

— Men du vet väl, tillbjuden tjenst blir ofta

försmådd! — Hjelp dig då sjelf, otacksamma Ada!

Och i ordning med frågorna. Numro ett — Örnklo.

— Han är så qvick och rolig! Du kan ej tro,

farbror, hvad han sade mycket lustiga saker! Och

ändå är lian ej af dem som göra sig qvicka på andras

bekostnad, haiis väsen är på en gång så godmodigt

och så jovialiskt, så kostligt, så eget! Ja-ja, du får

väl se: han kommer hit i afton.

— Åh, du säger det der alltför lugnt för att

han skulle i något betydande mening vara numro ett.

Yidare således!

— Numro två, Carlhjelm tyckte jag om för det

han talade så godt om sitt hem och sin mor. Yet du,

jag tyckte alldeles att hon måtte vara lik farmor.

— Den unge grefven är då att lyckönska. —

Men vidare, mitt barn!

— Löjtnant Heldenkrantz vet du att jag varit

förtjust uti alltsedan den blinda klarinettistens konsert.

— Nej stopp! det visste jag sannerligen inte.

Blind klarinettist — hvad är det för historier? Det

har jag aldrig hört talas om.

— Ack, det är sannt, du var ju borta! Det var

just den dagen du köpte vårt blifvande sommarnöje.

"Vet du, farbror, jag kan visst inte vänta till

sommaren, jag får lof att se till Almlunda endera dagen.

— Bör nu bara inte ihop allt möjligt! Hvad

necken har Almlunda med dina balförtjusningar att

göra?

— Jo, hör bara! Här kom en blind musiker

från Dresden och hade rekommendationsbref till

ryttmästaren från en bekant derute. Mannen ville ge

konsert-, och i anledning af sin olycka och sin

obekantskap med språket, behöfde han hjelp med hvarje-107

handa. Men det råkade vara just den dagen Elmers

lofvat fara med dig till lagman Jernstaf för att göra

upp köpet, och han ville ej be dig uppskjuta,

eftersom saken låg dig om hjertat. Han gick derföre till

Heldenkrantz och bad honom göra fremlingen den

hjelp han sjelf gerna skulle ha gjort; och aldrig valde

någon en bättre ställföreträdare. Löjtnanten

ombestyrde allt hvad som behöfdes för konserten och gick

sedan hela dagen och värfvade folk till den. Tv det

är så, att Sjöviksborgsborna, som ändå påstås vara

föga musikaliska, gå ej på konserter om de ej gifvas

af personer med europeiskt rykte, eller åtminstone af

sådane som komma från Stockholm. Denne blinde

Sachsare var på vägen till Stockholm och man hade

aldrig hört talas om honom; hans öde var således

gifvet. När man såg af programmet att han var blind,

sade man väl: stackars menniska! men gå på

konserten ämnade ingen. Men, ser du, det är flera än jag

som tycka om löjtnant Heldenkrantz, derföre ändrade

man tanke på hans bön och det blef fullt hus om

aftonen. Mins du icke att jag talte om hur roligt

vi haft? Ty han blåste alldeles utmärkt den stackars

blinde, och sångföreningens körer och

regementsmusikens ouverturer gingo med en viss inspiration, tack

vare löjtnanten, som så vänligt uppmuntrade alla,

ledde konsertgifvaren till sin plats för hvarje

nummer och talte så gladt och snällt med honom, att

hans arma, ljuslösa ansigte blef ljust af tacksamma

leenden. Heldenkrantz är långt ifrån vacker annars,

men han var skön den aftonen.

— Blixt och dunder, det der låter ju rigtigt

farligt! — Och nu på balen blef han skön igen?

— Ja, nästan, Thérese och jag tackade honom

för sist, ty vi hade ej sett honom sedan konserten;

och Thérese sade någonting om det ofantliga besvär

han gjort sig. Han såg så snäll ut när han svarade:

— Det vore ledsamt om det sett ut som besvär, ty

det var något vida bättre. Jag hoppas det skall

alltid bli mig ett nöje att uppfylla en önskan af El-108

mers! — Löjtnanten ej blott uppfyllde, men

öfverträffade, — sade Thérese, med en blick som kunnat

förkollra mången löjtnant. Hon har rigtigt vådliga

blickar när hon vill! Men Heldenkrants svarade

endast: — Det är åtminstone omöjligt att öfverträffa

Elmers i hjelpsamhet och välvilja.

— Och så började du tycka om Elmers för det

berömmet kanske?

— Ja, lite för det också, ty det är vackert.

— Men mest för det han låtit göra sig ung på

nytt, farbror.

— Jag tycker du skulle tröttnat vid det der

gycklet, Emerence.

— Nej, var viss jag tröttnar aldrig så länge dina

färger stiga så vackert.

— Hur var det nu då?

— Jo, det var så, att strax i början — — —

— Blef Elmers skön, han också?

— Var icke förtretlig, farbror! Ryttmästarn ser

i alla fall mycket bra ut, isynnerhet i uniform.

— Jo-jo! Och i början?

— Bjöd han upp oss till hvar sin fransäs. Det

var strax ett som jag tyckte om honom för, att han

gjorde ingen skillnad på damerna i familjen. — Elake

Eugene bjöd ingen enda gång upp mabonne, och då

jag gjorde honom uppmärksam på att hon fick sitta,

sade han: "Hvad gör det? hon har god vana och

passar bäst till ett panelhöns".

—• Men hur kan du säga att Elmers inte gjorde

någon skillnad der? Hvem var det han bjöd upp

till den der märkvärdiga dansen, min nådiga,?

— Jo, sedan, eftersom jag aldrig varit med förut,

så tyckte han att han borde bjuda upp mig till

polonäsen efter maten också.

— Och då hade Ada inte öra mer än på en sida,

farbror! Elmers och Eugene anhöllo nästan alldeles

på en gång om den dansen, men hon hörde inte den

första uppbjudningen, ty hon hade öra bara på

hjertats sida, der Elmers stöd.109

— Du är odräglig!

— Och så bjöd bon upp honom.

— Nej, nu går det för långt! bjöd hon upp

honom, säger du?

— Det var en mazurka, ser farbi-or, och der

förekom en tur då vi skulle välja någon att dansa med.

Jag visste inte att ryttmästaren egentligen lagt bort

att dansa, att sedan han fått sqvadron han räknar

sig till de gamla och blott såsom skyldighetsdans

deltar i någon fransäs eller promenadpolonäs. Jag såg

honom stå helt nära mig, och så valde jag honom.

— Nå, det kunde han väl stå ut med.

— Ja visst. Men som mazurka är min

favorit-dans och som han dansar det alldeles utomordentligt

väl, så såg jag visst alltför road ut, så att han tänkte:

den der danslystna uagen kan ej vara nöjd med en

allvarsam promenad, som den jag bjudit upp henne

till! Och derföre kom hon till mig efter mazurkan

och sade att hon ville utverka en extravals i förening

med polonäsen, om jag tillät det.

— Och om farbror sett den blick och det leende

hvarmed han emottog hennes nådiga tillåtelse! Det

är tyvärr säkert att aldrig mina admiratörer kommit

ut med någonting sådant.

— Men, Emsen, hvad skall jag tänka om dig?

Du synes mig alltför aktgifvande.

— Det faller i ögonen när folk bli unga på nytt,

kantänka. Och jag var också mycket nära; ty Ada

hade bedt mig gå med in i smårummen till Thérèse,

som hade gått dit in så blek, att Ada trodde henne

vara sjuk. Elmers kom till oss der.

— Du kan inte tro hvad det var ynkligt med

Thérèse! Jag blef förskräckt då jag kom in till

henne. Hon var gul som vax, och ett smärtsamt

uttryck, som jag ej kan glömma, darrade kring hennes

läppar. Hon tycktes ha svårt att andas. Jag tog

hennes hand, den var kall som is, jag kysste hennes

panna, den var höljd af kallsvett. Likväl sköt hon

mig ifrån sig och sade kort och afvikande: Jag mår110

bra, mycket bra! Men knappt hade hon yttrat det

förrän hon föll vanmäktig ned på soffan. Jag sprang

in i toilettrummet efter eau de Cologne och vatten,

fuktade min näsduk och lade på hennes hjessa, gned

hennes tinningar och pulsar och förde vattenglaset

till hennes mun. Hon vaknade, såg upp, märkte att

det var jag och sköt glaset ifrån sig, som om det

brännt henne. — Stackars The"rèse, hon behöfde det

dock så väl! Om jag visste hvad jag gjort henne

emot. Det är för underligt med henne!

— Hon stötte glaset så häftigt tillbaka, farbror,

att vattnet sqvalpade öfver Adas klädning! Jag

behöfver ingen barmhertighetssyster, —r sade hon, —

och minst vill jag ha dig, minst af alla i verlden

dig! — Det är ju hyggligt det der? Jag hade stått

qvar i yttre rummet och talt med Elmers, men kom

just då in lagom att bevittna min systers gentila

uppförande.

— Söta Emerence!

— Var det rätt gjordt af henne kanske? Det

såg verkligen ut som om du tyckt det. Ty, —

förlåt mig, — bad Ada så modfälld och ödmjuk som om

det varit hon sjelf som burit sig obeskedligt åt, och

räckte mig glas och flaska, att jag måtte försöka min

lycka. Men jag var för klok. Jag ville inte ha min

klädning öfversköljd, och när folk ha lust att vara

på det der sättet, så är det bäst att inte krusa dem,

tycker jag. Thérese fick sitta der gerna för mig.

Men den ömhjertade Ada frågade med sin aldra

be-vekligaste ton om hon ville tillåta oss be mamma

komma in till henne. — Nej! gå blott, gå! — blef

det häftiga svaret.

Vi behöfde också gå för att hjelpas åt att torka

Adas klädning.

— Först mot slutet af soupern kom Thérese ut.

Hon åt ej en bit, men dansade sedan häftigare än

förut.

— Ja, så häftigt, att det väckte allmänt upp-111

seende. Jag trodde hon var tokig, sä flög hon; hon

som eljest iakttager en sådan hållning!

— Och hon dansade ändå med den obehagligaste

kavaljer på hela balen, ja värre än obehaglig, med

ett par så otäcka ögon, att när jag såg dem tänkte

jag att hufvudskälet till baron Lejonrams afsky for

baler måtte vara detta förtroliga närmande till äfven

sådane personer som man bestämdt bör undvika.

Thérèse skulle ha nekat att dansa med den karlen, i

stället att göra det så förtvifladt.

— Men det var också en vals att bli hänförd

af! Det var den som följde på polonäsen,

extraval-sen, som Elmers skaffade oss. Ah! jag skall tacka

honom derför så länge jag lefver. Längre än någon

som stod på danslistan, och så animerad! Midtunder

valsen galopp och så polka och slutligen vals igen!

— Märk likväl att du ej har att tacka

ryttmästarn för mer än den första lilla valsturen; han var

ej af dem som yrkade på vidare tillökning.

— Nej, han var kanske mycket olycklig öfver

den? För öfrigt vet man ej så noga hvad det var

han hviskade till Wolfen, men nog vet jag att denne

strax derefter ropade dacapo. Och du behöfver inte

se ångerfull ut för det du dansade med lif och själ,

ty det hade varit ovärdigt af dig att inte göra det.

— Var det då extravalsen som gjorde dig

ledsen, kära Ada?

— Nej, nog var den aldraroligast, det kan jag

inte neka, om Emerence än blir aldrig så stygg. Mitt

eget jag var det som gjorde mig ledsen, ty du skall

tro det var ingen lätt sak att ha akt derpå. Fåfänga,

afundsjuka och jag vet icke allt hvad som tog makt

med mig; men inte kan jag säga att det var balens

skull, utan helt och hållet min egen.

— Aj-aj-aj! Ett exempel på din stora

obesked-lighet, mitt barn, om jag får be!

— Nej, söta farbror, det är så ledsamt att tala

om sina dumheter!112

— Ja-ja, men har man sagt A, så får man säga

B. Ett exempel skall jag ha för att förstå dig.

— Man gaf oss en beskrifning på den spanska

nationaldansen. Men jag bör inte säga beskrifning,

ty det var en tafla som rullades upp för oss, det var

en lefvande anblick vi fingo af Andalusiens gröna

fält och det romantiska folklif, som, stolt under sin

förnedring såväl som sin glädje, rör sig i dessa soliga

nejder. Nyss öfverraskade jag mig på åtrån att kunna

dansa så, som Spaniens stolta och eldiga döttrar; jag

afundades dem de svarta ögonen, som fångat

himmelens stjernor i sitt varma djup; jag ville stjäla det

leende hvarmed den unga Castilianskan smälter

hjertan af jern,

— Och hvem hade gifvit denna för ditt sinne

så förledande målning?

— Just det ja! Åh, farbror förstår sig på "det

fina i kråksången", det hör jag. Se nu bara hur

"der tänder, två morgonrodnader i sender!"

— Nå, Ada?

— Örnklo hade under soupern gifvit oss en liten

skizz af en hofbal i Honolu,lu, en fantasiscen tagen

ur hans rika förråd och så befängd som någonting

kunde vara. Och sedan bad Josephine Rutersvärd att

Elmers, för kontrastens skull, ville teckna oss scenen

af en spansk folkdans.

— Och strax skulle du gå och bli afundsjuk?

Trösta mig, tockna stackare vi äro!

— Ja, farbror! men det tänkte jag inte på då,

ty balen var då som aldraroligast. Men sedan blef

jag så trött, så led på mig sjelf, så mätt på

alltsammans, att jag helst skulle satt mig stilla i en vrå och

sett tungsint ut. Men hur skulle det gått an!

Löjtnant Wolf kom att föra mig i kottiljongen, och jag

log och dansade, ty det skulle så vara. Han skulle

nog ändå funnit mig bra tråkig och dum, ovan som

jag är att bära mask, om det inte hade varit en dans

att jägta ihjäl sig uti, så att man just ej hinner ge

akt på den man dansar med. Mer än en timma113

räckte den och knappt en minut fick jag stå stilla.

En gång skulle vi likna oss vid något; jag kunde ej

finna något bättre än en boll, ty så kastades jag ur

hand i hand.

— Det var en förtjusande kottiljong, alldeles

gudomlig! Såg du på mig och lilla Wimmerskantz ?

Jag hoppas du aldrig sett något charmantare? Han

är den af mina eröfringar jag mest glorifierar mig

öfver. Såg du hur han krusidulerade ända i sista

ögonblicket ute i kapprummet ? Man kan ej vara

artigare.

— Kapprummet,—ja der ha vi en ledsam punkt,

farbror! Jag var, då vi ändtligen kommo dit, som om

jag kommit ur ett ryskt imbad eller ur en ugn, oeh

jag tyckte det skulle bli så skönt att komma ut i

luften, få känna en sval flägt och se stjernorna. Men

Wessberg, som stod och höll våra kappor, såg så

olyckligt glåmig och modstulen ut, att han tog bort allt

mitt nöje af hemfärden. Lilla Lundström med

lanternan gjorde ännu bedrölligare figur, och när vi kommo

ner, hörde jag kusken ryta sitt: "kör undan der!"

med en ton af raseri, som tydligen förtäljde huru lång

och kall väntningstiden varit både för honom och

hästarne. Der är bestämdt en syndig sida af vårt

bal-och souperlif, och baron Lejonram får allt rätt, att

det är en fåfängans marknad. Dc, hvilkas tjenster vi

taga om dagen, borde vi unna ro och hvila om

natten; tjenarens ringa beqvämlighet borde ej offras för

våra nöjen, och det der låughängandet i tamburen, i

förstugan, på gatan kan föda många onda tankar, som

skola anklaga oss en dag.

— Du är alldeles odräglig, Ada! — Hvarför ha

de mat och lön, om de ej skola göra hvad vi vilja?

— Men vi skola lia faderlig vård om dem.

— Än sen ? Tåla de inte vid att vaka lite grann,

tror du? De sofva minsann som stockar dessemellan.

Jag önskar jag haft bara hälften så god nattro som

de i natt! Jag hade inte för roligt när vi kommit

Jaem, jag ! Thérese fick ett anfall af kramp i bröstet114

och grät alldeles förskräckligt. Jag visste mte hvad

jag skulle taga mig till med henne. Vi somnade ej

på en hel evighet.

— Kära du! Och hur är det med henne i dag?

— Jo förträffligt. Jag skall väl gå in och se

om hon inte er färdig snart.

Gnolande på en vals hoppade Emérence bort, och

herr Stjernefält sade till Ada:

— Baron Lejonrams idéer spöka i hufvudet på

dig, min flicka; derföre har du vändt saken på alla

sidor för att rätt få syn på synden. Men ännu kan

du inte rigtigt se den genom hans glasögon ändå.

Och jag kan inte rätt se den genom dina en gång,

det säger jag. Balerna äro ett falt för fåfänga och

dumheter — får gå! Men jag undrar hvar vi inte

stöta på sådane fält? Inte komma vi ifrån den här

hemma åtminstone, och att fly våra samqväm i den

akt och mening, vore ungefär detsamma som att göra

sig till munk eller eremit för att bli helig.

Extra-valser och galenskaper kan du låta bli en annan gång;

men hänga ut en skylt, hvarpå man skulle tro sig i

stora bokstäfver läsa det afskydda och afskyvärda

ordet "skenhelighet", vill jag icke att du skall göra,

och du gjorde det i samma stund du förklarade dig

icke kunna fara på en bal för syndens och dina

grundsatsers skull. Du lär ej kunna uppträda som

sedereformator här med någon framgång, det jag kan se.

Folket får vaka och långhänga antingen du är med

eller icke och ingen smula mer för din skull. Du kan

visserligen ha en mission att utföra i hemmet, mitt

barn, du torde småningom genom Guds nåd kunna,

verka godt hos de dina; men då får du icke stöta

dem för hufvudet genom ovisligt nit, ty med sådant

kan man förderfva den bästa sak.

— Allt detta har jag redan sagt mig sjelf,

farbror. Men då har jag tyckt mig höra baronen

hvi-ska, med sin mystiska ton: Den som vill vara Guds

vän måste vara verldens ovän. Månne icke han

förmår göra stora och underliga ting med menniskohjertan?115

och hur måtte det stå till med vår tro, om vi vilja

sätta vårt klena och usla förstånd till domare i hans

sak? Följden af våra handlingar är hans sak och oss

har han endast bjudit att handla rätt.

— Tackar ödmjukast, ja! Och detta göra vi väl

genom att kasta vårt lilla förstånd öfver bord? Ja,

förnuftet med, ty så vill nog det der papistiska eller

baptistiska herrskapet ha det. Men hur de stödja sig

på och förvända det sköna språket: Herren hafver

fördolt det för de visa och förnumstiga, och

uppenbarat det för de fåkunniga, så är det bäst ändå att

spara på smäde-epiteterna mot vårt förstånd, ty det är

allt en god styrpinne som Gud ej utan afsigt låtit oss

behålla, fastän vi i fallet bröto af det kostligaste

stycket af den. Jag vet, din baron skulle invända att

vi ej blott brutit af, utan krossat den i små smulor;

men jag skall säga honom att det då är vårt bästa

råd att taga väl vara på smulorna och nyttja dem med

stor fl.it. — Men låt oss återgå till vårt ämne! Jag

tror att en enda fråga skall af|göra det. Känner du

i dag mindre att du eger en Frälsare, eller mindre

att du behöfver honom?

— Nej, Gud ske lof! Tror du, farbror, att jag

skulle se glad och lugn ut i dag, om jag ej kände att

jag, med alla mina brister, fick sluta mig till hans

hjerta och hvila der?

— Gud ske lof, säger jag också, då är ju allt godt

och ingen nöd med dig, mitt barn! — Men, ännu en

sak innan du slipper ifrån förhöret! Hvarföre de der

klara rosorna vid Emerences lilla skämt om

ryttmästaren? Jag tyckte det alldeles inte förtjent deraf.

—■ Så tycker jag med, men det hjelper icke. När

hon brytt mig för Eugene och andra har jag aldrig

blifvit förlägen och svarslös. Det måste vara för det

ryttmästaren är så allvarsam. Jag tycker det är

nästan näsvist att skämta öfver honom. Och så förebrår

jag mig den der mazurkaturen. Och så---

— Ada, Ada, kom och se på vårt lilla fartyg! —

ropade Marianne och stack in hufvudet genom dörren.116

— Farbror har sträckt kölen, jag timrade masterna och

Alice sydde segel; vi ha så roligt! Kom bara, kom!

— Och så, och si och så, — mumlade herr Adrien,

då Marianne drog Ada med sig ut. —Jo jo, si och så

går det till! Men jag tycker alldeles inte om det

jag. Hygglig karl, hederlig menniska utan all fråga;

men helt och hållet den naturliga menniskan, icke en

flägt af andeligt lif, af kristlig tro. Stackars min

pulla! bättre unnade jag henne. Nå nu, ännu är

väl inte faran så stor, och jag skall försöka stämma

i bäcken innan det kommer i ån. Jag skall göra henne

uppmärksam på den stora, hufvudsakliga bristen hos

honom, som frestarn vill ingifva henne att egna sitt

unga hjertas tillit, och jag hoppas detta skall vara

nog att sätta henne på sin vakt innan den vaknande

böjelsen hunnit bli något allvarsamt och verkligt.

Balen har i alla fall ingen skuld, ty jag begriper nu

att redan häromdagen — Och han sedan! Huj! sådant

der går som tända eld på krut, vi må för öfrigt vara

så allvarsamma som -helst. Men sakta i backarne,

herr ryttmästare! Det går väl an att dansa med

mindre käpp än en såstång; och det är alldeles inte

åt er som jag fört hit min Bergala-lilja.

Den beskedlige farbror Adrien skulle knappt haft

hjerta att så apostrofera Elmers, om han sett hur denne

suttit hela morgonen deruppe vid sitt skrifbord, utan att

skrifva ett ord, i stället att pennan eljest plägade löpa

så vackert öfver papperet denna tid på dagen. Han

ville visst färdas sakta i backarne han, som

oupphörligt på det aldra grundligaste läste lagen för sig öfver

dumheter och galenskaper, som ej ville lemna honom

i fred.

För många år sedan, då ungdomsblodet sjöd som

hetast i hans ådror, hade Elmers blifvit så djupt

träffad af kärlekens förgiftade pil, att hjertat så när

aldrig velat läkas; och när det slutligen läknat hade

han trott det förstenadt och oåtkomligt för

vidare anfall. Skulle han nu, vid en ålder då det

tycktes honom att sjelfva anfallen borde upphöra, erkänna117

sig sårad på nytt! Som yngling hade han älskat en

qvinna, hvilken han trodde i den allvarliga

högskolan af lidande och försakelse utbildad till idealet af

ädelhet och renhet; och nu, såsom mognad man, skulle

han älska ett dansande, leende barn! Han hade måst

se nedstiga från den thron hans vördnadsfulla

hyllning rest åt henne, sjelfva detta ideal af qvinna, då

hon visade sig färdig att förråda heliga pligter för

att störta i en afgrund, ur hvilken slumpen (Elmers

begagnade detta ord) mera än hans själsstyrka

räddat dem båda; ocb han skulle nu på den grusade

thron, hvarunder han begrafvit sitt lifs skönaste

blommor och hetaste suckar, upphöja ett nytt, ett

barnsligt ideal! Detta var ju galenskaper, som förtjente

de stränga bannorna af hans förstånd! Och likväl

öfverröstade dem hjertat med sina påståenden, att

fastän det första idealet varit blott en falsk afgud,

behöfde det andra icke vara så, att detta sköna barn icke

dansade på svekets och förderfvets stig, icke log

lättsinnets och flärdens löje. Sjelfva förnuftet instämde:

"Ja, der bo rena tankar under denna liljepanna, der

bor en allvarlig själ i denna gratiegestalt. Den späda

blomman har ett fäste som du saknar, som du evigt

skall sakna: Trons, den fromma barnatrons fäste. Och

man bygger icke falskt på denna grund. Då

suckade Elmers af hela sin själ: "Ja jag älskar henne!"

— Men genast rättade förståndet detta uttryck till:

"Jag skulle kunna älska henne, högre, eldigare,

innerligare än min första kärlek; men jag skall det icke,

jag vill det icke!" Nej, gnistan skulle qväfvas

innan hon uppflammade till låga, hon skulle släckas i

den klara, kalla vågen af ett klokt beslut; och

derföre började han besinna huru den unga, sköna,

herrliga varelser» omöjligt skulle kunna älska en dubbelt

så gammal, af tidiga sorger fördystrad, på det som för

henne var det högsta och vissaste tviflande man, samt

dessutom huru hans grundsatser förbjödo honom valet

af en rik flicka. Han hade icke varmt och med så

mycket skäl ifrat mot den allmänna jagten efter rika118

och förnäma fästmör för att sjelf sluta med en dylik.

Om han någonsin gifte sig — ett tomt och

meningslöst om, ty grundsatserna förbjödo honom likaså att

gifta sig utan kärlek och han visste fullväl att detta

var hans sista kärlek. — Men, i brist på bättre

uttryck, om han gifte sig, så blefve det med en flicka,

öfrälse, som han, och fattigare än han.

Dermed var nu ämnet fullkomligen uttömdt och

affärdadt, och Elmers trodde sig på allvar fördjupad

i manuskriptet, som låg framför honom. Men,

innan han visste ordet af, dansade tankarne om valsen

och mazurkan från i går, och der var ingen hejd med

dem på något sätt.

Kallelse till kaffebordet kom innan han skrifvit

tio rader af den afhandling han ämnat sluta denna

morgon; och ännu förföljd af tjusande visioner från

balen, steg han upp och kastade förtrytsamt bort

pennan.

— Eör tusan, jag är just den rätte att skrifva om

något slags hushållning, jag — mumlade han, - som så

misshushållar med min tid, så litet håller reda på

förnuft och alla sinnen! Kan jag då aldrig

komma ifrån den dansen? En sådan stund ännu, och

det vore förbi med all motståndskraft! En gång ännu

mitt öga hvilande i dessa blåa himlar, min arm så

flätad kring detta smärta lif, och jag vore för evigt

slaf! Men den stunden får också icke förnyas. Jag

har varit svag, oförklarligt svag, men må denna

förspillda morgon vara min sista gärd åt dårskapen!

9.

— Du blir rödögd, om du studerar förmiddagen efter

en bal, — försäkrade Therese, då hon en stund efter

frukosten öfverraskade Ada med böcker och kartor

framför sig. —• Sådane dagar är bäst att hvila på sina119

lagrar, i ett dolce far niente. Hur kan du också stå

ut med att plugga i dig sådant der, när du inte

längre är tvungen till det ? För min del har jag aldrig

tagit i sådane böcker sedan jag slapp ifrån mabonne."1

— Men jag har aldrig varit tvungen, och derför roar

det mig. Eller också är jag tvungen ännu både af

egen lust och af farmors önskan. Hon sade ofta: låt

mig se att du så länge som möjligt fortfar att läsa

ordentligt, åtminstone ett par timmar om dagen.

— Nå, men då kunde du väl åtminstone välja

något angenämare än verldshistorien. Det är ju en

förskräcklig lunta det der!

— Hur är det möjligt att du icke älskar historien,

Thérèse? Hjertat slår ju med friskare slag, när man

bara tänker på en stor handling. Det är ett så ädelt

nöje att sätta sig in i de ädles lif, tänka deras tankar,

känna deras sorger, dela deras kamp och njuta deras

seger! — Och när historien berättar om det icke ädla,

som nog tyvärr är vida mera, så behöfver och söker

man den trösten att vända tankarne till Honom som

kan göra någonting godt äfven af det onda; och på

det sättet blir också det ett nöje.

—• Tackar ödmjukast för sådane nöjen! Jag är

inte nog poetisk för dem. Men, hör på nu, lilla

fantast! Mamma och jag fara till landshöfdingen. Vill

du fara med?

Thérèse var serdeles blid, nästan öm mot Ada

denna morgon. Mindes hon hur föga vänligt hon

bemött henne på balen och ville godtgöra det? Ada

trodde så och det fägnade henne. Men visiten

undanbad hon sig.

— Som du vill, min söta unge! — svarade Thérèse

så smekande som sjelfva mamma. — Sitt bara inte och

förstör dina ögon, utan bort med böcker och

broderier! Du är tokig, Ada, som håller på med dina

julklappar sjelf. Här fins nog fattiga flickor som för

en spottstyfver gyr färdigt hvad vi begynt. Jag

lemnar alltid bort mina; det är tusen gånger bättre än

förvandla sig till eu myra, det fatalaste djur jag vet.120

Ada kunde så mycket heldre lofva att icke nu

vara alltför narraktig, som hon, redan då Thérese kom

in, beslutat lemna slaget vid Sempach för att gå ut

i staden. Och innan husets öfriga damer hunnit göra

de toilettförändringar som fordrades for

förmiddagsbesöket, var Ada redan på väg till Näset. Men det

var icke till Karin Berg hon nu begaf sig, ehuru hon

väl haft god lust dertill. Det gälde att kasta en blick

på vida sorgligare scener än dem Lundgrenskans stuga

erbjöd.

I det uslaste hybblet på Näset låg liket af den

man som i några år med sin familj bebott denna

ruskiga lokal.

Vid Adas första besök rusig, vid det andra ett

rof för den ohyggliga sjukdom dryckenskapen alstrar,

fann hon honom vid det tredje döende efter detta

sista anfall af delirium, och nu död i sina synder; en

vämjelig qvarlefva af menniskogestalt, utsträckt på ett

läger af halm; medan den oförgängliga delen af hans

väsende gått dit, hvarest det heter: Gör räkenskap

for ditt fögderi! räkenskap för ditt förnedrade

tillstånd, din förstörda kropps- och själshälsa, din

förspillda tid, och efterlemnade varelsers timliga, kanske

eviga ofärd!

I yttre rummet, nästan lika ödsligt som det,

hvaruti det döda stoftet väntade på sina fyra bräder,

satt en qvinna sysslolös bredvid det med trasor

tillstoppade fönstret. Hennes ovårdade drägt, okammade

hår och förfallna utseende kunde ej dölja spåren af

en skönhet som varit stor, men olycksbringande.

Dragen voro ännu fina och regelbundna, och figuren

vacker i trots af sin eländiga utstyrsel; men uttryckets

ädelhet fattades de förra, och behagets gördel den

sednare. Hade hon någonsin egt dessa skatter, som

först göra det sköna rätt skönt? Troligen icke.

it-minstone hade de tidigt, mycket tidigt gått förlorade.

Hon satt längst ned vid fönstret, så långt som

möjligt från den dödes rum, och stirrade tanklöst ut i den

hvitklädda naturen. Vid det lätta bullret af Adas121

inträde flög lion förfärad upp, men lugnade sig snart

och besvarade hennes helsning med ett sötsurt leende.

—- Jo, i natt klockan 12 blef det slut för

honom, — sade hon till svar på Adas fråga efter den

sjuke. Och utan att se ditåt pekade hon på den

orörliga massan på halmbädden, hvarefter hon böljade

ifrigt vrida kring fingrarne en gammal snoddstump,

som legat i fönstret.

—- Således död, — sade Ada med en rysning.

— Död i ditt elände, under det du svingade om i

dansen, anmärkte samvetet inom henne.

— Och huru dog han, den arme mannen? —

frågade hon sorgset.

— Huru? Hå! det är visst värdt att tala om!

Hur skulle det vara? — Det är gräsligt att dö! —

Sedan han skrikit, svurit och bråkat så länge han

orkade, låg han der och roslade så ohyggligt--Hu!

jag tycker jag hör det ännu! — Till slutet blef han

stel som en stock, och gapade, och stirrade så

förvändt med ögonen. — Öm jag lefver i hundra år,

glömmer jag visst aldrig de ögonon!

— Men hans själ, hans sinne? — Kom han

aldrig till nog sans att tänka på Gud och evigheten?

Dog han alldeles utan ånger, utan tro? — Adas ton

var så tröstlös, att qvinnan betraktade henne med

förvåning.

— Ånger, — upprepade hon. — Åh, den fick

han väl smaka tillräckligt på, om inte i döden, så

förut. Det har nog länge stått så pass illa till för

oss, att vi ha hunnit ångra hur dumt vi ställt oss!

Tror fröken att det är något önskligt att ångra? —

Jag ångrar, min själ jag så, att jag ofta hade lust att

slå hufvudet i väggen tills det sprack. Och det vet

jag, att aldrig kan jag önska min värsta ovän

någonting värre än att ångra,

— Det föor jag, ty det ni tycks mena är icke

ånger, utan förtviflan. Men en rätt ånger är

sällhet, ty den leder till tro och förtröstan.

Ada. 6122

t

— Tro och förtröstan — det talade presten

också om i går. Ja, det gjorde han.

Qvinnan skakade det tofviga, men ännu

korp-svarta håret ur pannan, som om det blifvit henne för

hett kring hufvudet sedan hon kommit att tänka på

ångren.

— Presten mente tro på, — fortfor hon, — att

om en bara kunde tro, så blefve allt det gjorda

såsom ogjordt. En skulle bli som ett barn igen, och

börja lefva på nytt igen, och jag vet icke livad allt

han sade. Det blef så galet, så en kunde icke

be-gripat! — Eljest så vore det visst godt, om en kunde

tro att det gjorda vore ogjordt. Men det är just likt

det! Nej, som en har ställt sig, så får en, min själ,

allt ha det! — Hur skulle en tro ? Och hvad skulle

en tro, sen det en gång kommit så långt, som med oss!

— Tala ej så hädiskt, arma olyckliga! Eöfvaren

på korset trodde, och blef frelsad, blef salig genom

sin tro. Mins du inte det?

— Jag vet inte, — svarade qvinnan, som

tycktes leta i sitt minne. — Men jag tror väl att jag

hört det. Det är längesedan, men jag kommer ihåg

det som en dröm. Då tänkte jag: hvad angår det mig ?

Och nu får jag väl lof att tänka så med, fast på

annat sätt. Nu ville jag väl att det anginge mig; men

det står allt värre till med mig än med mången

röfvare: — Jag vet inte hur det är, men sedan i natt

är jag så underlig. Och jag ville gerna----

Men hvad är det värdt att tala om!

— Ack jo, tala! tala, — bad Ada hjertligt. Och

då qvinnan blott med en skakning på hufvudet

besvarade hennes uppmaning, började hon sjelf, så godt

hon förmådde tala till henne eviga sanningens ord.

Men det var tydligt att hon ej blef förstådd.

Åhöra-ri linan ville väl lugnas i sin oro, men stod ej ut med

talet om en helig och rättfärdig Gud, och gaf snart så

otvetydiga tecken af ej blott likgiltighet, men afsmak,

att Ada modfälld afstod från försöket. Van att sjelf

vara den som blef förmanad och uppmuntrad, ansåg123

hon sig ha varit nästan för djerf, då hon företog sig

att vilja förmana och vägleda; och hon suckade öfver

sin oförmåga, lika mycket som öfver den hjertats

hårdhet hon bevittnade.

— Här var således en prest hos er i går, — sade

hon. — Ack om han vore här nu också, tänkte hon.

— Men den stackars sjuke kunde väl ej höra på hvad

han sade ?

— Var det likt! Han blef topp rasande så snart

han fick se honom. Kàmmer den der och vill stjäla

den sista fattiga lifhanken ur mig, skrek han. Och

så svor han! Jag tycker jag borde väl varit

temligen van vid det; men tänk att den gången häpnade

jag riktigt, så svor han. Det var också rätt schenant

för mig att presten kom. Jag begriper inte hvad han

hade här att göra; men någon hade skickat honom,

sa" han. Han hade kännt oss i bättre dagar, och det

är allt bittert.--I natt önskade jag ändå nästan

att jag haft honom här igen. Det var så förfärligt!

Och att vara ensam — — Hu! om jag ändå kunde

låta bli att täuka på det der!

— Ack, att ni tvertom rätt mycket, rätt

allvarligt kunde tänka derpå, — sade Ada innerligt. —

Ack, att jag rätt kraftigt kunde bedja för er derom!

Bed äfven ni, arma qvinna! Låt oss bedja

tillsammans! Vi ha en kärleksfull fader som hörer böner.

Vänd er blott af hela ert hjerta till honom, och lian

vill ingenting heldre än hjelpa er. — Qvinnan

betraktade henne med harm, nästan med vrede.

— Tror ni det der är lika lätt gjordt som sagdt ?

— frågade hon bittert. — Tror ni att hvem som helst

kan bedja? — I natt kände jag ett ögonblick

liksom att jag ville det, men jag kunde icke. Jag har

aldrig bedt, har aldrig kunnat och skall aldrig kunna

det. Ett blekt spöke står emellan mig och himlen!

Ja, och ett helt lif-----kort och godt, det är

omöjligt!

— Ett helt lif af synd, ville ni väl säga, kära

vän, — sade Ada, som ej kunde emotstå att göra ännu124"

ett försök. — Ack! det är just detta vi måste känna

innan vi rätt kunna gå till Herran, och--—

— Det tjenar till alldeles ingenting att hålla

på med mig om det der, — afbröt qvinnan med mera

rå och hård ton än förut. — Jag talte mycket dumt

nyss. Det kunde nästan låta som om jag mente att

vi varit både röfvare och---Bevars väl!

fröken får för all del inte tro---

— Ni har väl inte läst något i boken som jag

lemnade er? — frågade Ada nedslagen.

— Nej, jag har inte kommit mig till det.

Fröken vill kanske ha henne tillbaka? Men hon ligger

derinne, och jag går inte gerna dit. — Hon kastade en

skygg blick åt dödsrummet. Den olyckliga fruktade

liket af den, hvars brottsliga lif hon i många år ej

fruktat att dela.

— Jag har nu med mig det som jag lofvade

barnen, —• sade Ada, och började plocka fram

åtskilliga små grofva, men redbara klädespersedlar ur det

stora paket som betjenten burit och utanför dörren

aflemnat i hennes egna hender. — Men hvart ha de

små tagit vägen?"1

— Jo, de ligga derborta, — svarade modren, och

pekade åt den mörkaste vrån af det stora, mörka,

kalla rummet. Och från hvad lion förut tyckt vara

en hög af lumpor, såg Ada nu de gulbleka, magra

barnansigtena titta upp ur den eländigaste bädd.

Jag har inte låtit dem få sina klädpaltor, —

fortfor modren; — för komma de bara upp, så är det

omöjligt att hålla dem inne. Och jag vill ha dem

inne i dag; här är så ruskigt!

Ada gick bort till barnens usla läger, ehuru det

bjöd mycket emot. Hon hade långt heldre stuckit

sin lilla näsa ut i friska vinterluften igen, och

pinades så, att hon tydligen kände sanningen af, att det

är en annan lag i våra lemmar som strider emot den

lag som i tår håg är. Men hon hade fickan full med

äpplen, hon hade skifvor med bröd och kött i en pap-125"

perspåse, och de stackars ungarne voro nog hungriga;

det måste gå. "*

Och när barnen med glädje och glupsk ifver grepo

till välfägnaden och under allehanda besynnerliga

uttryck af njutning kastade på gudsgåfvorna och på

henne de mest talande blickar deras ögon vore i stånd

af, då glömde Ada vämjelsen för medlidandet, och

erfor ett nöje midtunder sin ömkan.

Snart fick hon ny anledning att ömka de små

barnen, ty då de för att pröfva de nya plaggen —

kanske de första ordentliga de haft på sig — fingo

tillåtelse att stiga upp, måste hon anbefalla en

rentvag-ningsprocess innau de påsattes; och modren betedde

sig så hårdhändt vid detta säkert ganska ovanliga

företag, att en förfärlig jemmerlåt uppstod.

— Går det inte an litet mildare, — frågade Ada

medlidsamt, men utan mod att sjelf öfvertaga bestyret.

— Det tar, min själ, inte med mindre, — blef

svaret. — Tockna der grisar tål, ta mej sr.attingen,

vid att skrubba duktigt på. Men så bli ni fina nu

också, ungar, det vill jag lofva! — Håll truten på

dej, Seraphine, och pip inte, annars så smäller det;

och det rielt ändå, ska du få se. — Efter stor sorg

och olåt var ändtligen besvärligheten öfverstånden:

och Oscar och Seraphine — Ada måste le åt de granna

namnen på dessa trasbylten — sågo sig med förvåning

förvandlade till anständigt klädda fattigmansbarn. I

början tycktes de ej känna igen sig sjelfva, utan stodo

ofantligt skamflata med fingrarne i munnen, men snart

blefvo de helt belåtna, och längtade bara ut för att

se om de nya plaggen gingo så bra an att väta ner

i snödrifvorua, som de gamla. En duktig luggning

af modren qväste för ögonblicket denna deras längtan.

— Den som ränner ut i dag, den slår jag armar

och ben af på eviga momangen, — försäkrade hon

med stort eftertryck. — Håll er inne, ungar, eljest

klär jag af er hvarendaste klut igen. — Och med en

spark, till ännu bättre eftertryck, skickade hon dem

qvickt tillbaka från dörren-126"

De små hvithåriga hufvudena slokade nu

bedröfligt; och Oscar och SerapTune kröpo som hundar

bort i en vrå, der de lyckligtvis funno något qvar af

bröd och äpplen att trösta sig med. Men de nöjde

sig ej med blott denna tröst; ty Ada hörde hur

Se-raphine hviskade till sin bror: "Vi sta nog säla

oss ut ändå, när ho går i ståpe, eller så. Och sen

så bli vi ute änna te qvälla, och ho sta inte få så

lätt te tlå åf oss drannlåtèn."

Ada nändes ej förråda denna odygdiga plan.

Stackars barn! jag begriper nog att de måste vilja

ut härifrån, tänkte hon. Och hvad under att

olydnaden uppenbarar sig här i detta ohyggliga näste, då

den kunde vakna i sjelfva paradiset! — Hon gaf

nu blott modern några vänliga förmaningar i afseende

på barnen, gaf dem så försigtigt hon kunde, for att

ej förbittra der hon ville förbättra, och var glad att

sodan få skynda ut uren atmosfer, som både andligen

och lekamligen plågade henne.

Hon var blek då hon i djupa tankar vandrade

hemåt. Ack! det är ej lappri att, om ock blott för

ett ögonblick, skåda in i nattsidorna af lifvet. Ada

hade ej sett mer än flyktiga drag af denna familjs

närvarande. Hur blek skulle hon ej hafva blifvit

om hela taflan af dess förflutna upprullat sig för

henne!

Skola vi teckna den för våra läsarinnor? — Nej.

Det är ej blott Paris med sina stora systrar, hvars

mysterier fordra en Sue"s penna. Det lilla

Sjöviksborg och dess likar ha också sina ohyggliga mysterier,

hvilkas skildring vår hand ej är vuxen och dem vårt

hjerta ryser vid. Ebba Wildmarks förflutna har intet

gemensamt med vår unga hjeltinna, och vi behöfva

således endast nämna, att det varit en väfnad af last

och vanära i följd af en uppfostran, lika vanvårdad

som Adas blifvit troget och i Herrans fruktan vårdad.

Om lagens arm ej träffat Ebba och den nu döde

mannen, så var det ej af brist på missgerningar, men

bevis. De hade, hvar på sitt sätt, ådragit sig en olyck-1-7

lig ryktbarhet i orten, och deras sammanlefnad

brännmärkte dem nog i den moraliska opinionen, om ock

ingenting annat gjort det. De hade ej alltid lefvat i

kojan; de hade, som Ebba sade, sett bättre dagar, då

de slagit på stort och på sitt sätt spelat en roll i

verlden; och det var först då denna var utspelt och

rucklet på Näset blifvit sista ressursen som mannen

böljat söka sin tröst i flaskan och qvinnan försjunkit

i den förtviflade apathi, som fattigdomen efter ett

lastfullt föregående lätt kan alstra.

Hvad det nu skulle blifva af henne och de begge

barnen, födda under bekymrens dagar på Näset, visste

hon alldeles icke. Yärre än det var kunde det i albi

fall knappast bli, och således var det ej värdt att

fundera på den saken, tyckte hon.

Så mycket mera gjorde Ada det, både under sin

hemväg och sedan. För modern ansåg hon sig knappt

kunna göra något mer, än bedja; men för barnen

tyckte hon sig skyldig att handla, ehuru ännu oviss

på hvad sätt. Att de borde skiljas från sin mor var

tydligt för henne, fastän hon icke visste det ringaste

om dennas fordna lif; och till en början ville hon

helst sätta dem i pension hos madam Lundgren och

Karin; men skulle modern gå in derpå? Ada visste

att vilddjuret kämpar för att få behålla sina ungar,

och kunde ej fatta att menniskan, förnedrad långt

under djuret, kan lättsinnigt och hjertlöst kasta ifrån

sig de sina. Hon visste väl, att en god, isynnerhet en

sannt kristlig, moder är i stånd af hvarje offer för

sitt barns väl, äfven det, att skiljas ifrån det; men

Ebba var ej en sådan. Den djuriska känslan var det

högsta man hos henne kunde vänta; och ehuru hon

väl märkt att icke heller denna fanns hos henne i

sin naturliga styrka och innerlighet, trodde hon dock

ej att den så förfärligt urartat som förhållandet

verkligen var. — Att Karin och hennes värdinna skulle

samtycka att mottaga de stackars barnen, derpå

tvif-lade hon ej; men skulle hon komma ut med att

betala för dem och förse deras små behöfver? Skulle128"

icke Karins klena helsa lida af den förökade

verksamhet hon ämnade henne? Hvar skulle hon sedan

göra af barnen en gång när Karins undervisning måste

upphöra ? Skulle hon komma ut med att på ett eller

annat sätt göra folk af dem? Se der frågor och

funderingar nog för hennes lilla hufvud, helst i den

nedslagna sinnesstämning besöket hos Ebba alstrat. —

Gerna skulle hon talat med farbror Adrian om sina

bekymmer; men dels fruktade hon alt förleda den

välvilliga vännen till någon, äfven den minsta utgift,

då han snart ändå skulle få många sådane for sin

blifvande bosättning, dels kom hon ihåg, att det är

för dylika fall det heter:

"Låt din venstra hand ej veta

Hvad den högra handen gör."

Dagen förut hade hon likväl talt med någon om

den eländiga familjen; men detta var emedan det

syntes henne en pligt, och utan att nämna, att hon

gjort eller ville göra något för densamma. Det var

nemligen lion som föranledt kyrkoherdens besök hos

den sjuke, derigenom att hon sjelf gick till honom

och bad honom uppsöka detta olyckliga får af sin

hjord.

— Min nådiga frökens bön vill jag visst icke

undandraga mig att uppfylla, — hade kyrkoherden

svarat, i det han på det artigaste bugade sig och

tryckte hennes hand. — Men i allmäuhet har jag

tagit för princip att aldrig gå till sjuka, då jag icke

blir ordentligen å embetets vägnar kallad. Aldraminst

ginge jag väl till det der byket, ty de äro

sannerligen det värsta utskum som finns på Guds gröna jord!

De förtjena ej att en hederlig menniska sätter foten

inom deras dörr; och vore jag ej prest, så skulle jag

anse för en skam — — Men den svarta roeken har

det goda med sig, att han kan krypa in i alla hål

utan att smutsa ner sig, ha-ha-ha! Ja-ja, lilla nådiga

fröken, för frökens skull skall jag gå. Jag kunde väl

krypa genom eld och vatten för den vänliga bönen129"

af ett par sådana läppar. Och min stora vördnad

tor herr öfversten--Som sagdt är, jag skall gå

ännu i denna dag, men helt och hållet tör fröken

Stjernefälts skull.

Minnet af detta kyrkoherdens krimskrams kostade

Ada nu under hemvägen en suck, ty om icke det

låtit henne se i honom något helt annat än en enkel

menniskovän, hvilket hon gerna ville föreställa sig i

hvaije prest, så skulle hon nu åter vändt sig till

honom för denna qvinna, som borde uppmjukas; men

nu saknade hon mod och lust dertill.

Så mycket kärare var det henne att hon

oförmodadt mötte Lejonram. Hon trodde honom vara

särskildt utsänd af Gud för att fa Ebbas nöd lagd på

sitt hjerta, och var säker att han skulle tala till

henue rörande och gripande ord, såsom hon sjelf

önskat, men ej förmått göra. Också hade hon knappt

tackat honom för blommorna, innan hon bad honom

gå till kojan på Näset, som hon noga beskref." Och

så kort som möjligt besvarade hon hans frågor om

hennes egen själs tillstånd efter det vådliga balprofvet,

för att så mycket ömmare aubefalla honom den

stackars qvinnan som behöfde hjelp.

— Är hon väckt, — frågade baronen lifligt.

— Hon är olycklig, — svarade Ada och gaf

honom en förundrad blick.

— Ja, det förstås. Men om hon ej lyssnat till

någon väckelse, så är ju olyckan ohjelplige — svarade

han med sin låga, hemlighetsfulla ton.

— Försök då att uppväcka henne, herr baron!

— Har en enda uppsåtlig förvillelse, sådan som

den ni nu gjort er skyldig till, kunnat, så formörka

ert begrepp i afseende på vår salighetsordning? Ni

visste annars väl, att detta icke är menniskoverk. —

Jag befattar mig numera aldrig med ouppväckta

syndare. Jag har nog annat som upptager min tid, ty

— pris vare Herran! fältet börjar alltmera hvitna

till skörd och de trognas hop tillväxer. Äfven i detta

Babel finnas bröder och systrar, som kräfva uppmun-130"

tran och tröst. De äro visst icke många, ty den vä~

gen är smal och den porten är trång som drager till

lifvet. Men mina ögonblick räcka likväl knappast

till för dem.

— Är då inte hvarje lidande en broder eller

syster ?

— I allmänlig mening jo. Men trosbandet är

hårdt tilldragande, och upphäfver fräudskapet efter

köttet. Det heter: Kommer någon till eder, och icke

hafver denna lärdomen med sig, undfår honom icke

uti hus och helser honom icke heller. Ty deri honom

helsar han är delaktig i hans onda gerningar. Låt oss

icke glömma det! — Hur heter qvinnan?

— Ebba Wildmark.

Baronen studsade.

— Ebba Wildmark! Hur har fröken Stjernefalt

kommit i beröring med henne?

— På det enklaste sätt i verlden. Hennes barn

anropade mitt medlidande; och det är ej bra att ge

almosa, utan att se hur det står till hos dem som

begära den. Jag följde barnen in till deras mor.

— Känner ni den menniskans historia?

— Nej. Jag vet blott att den för närvarande

är bedröflig. Hennes man dog denna natt af en

förfärlig sjukdom.

— Hennes man! — Ja-så. Nå, det torde kunna

bidraga till hennes väckelse. Och omvänder hon sig,

så kan hon gå långt på helgelsens väg; ty det heter

ej förgäfves: Den der många synder varda förlåtna,

han älskar mycket. Men ännu är hon död och

sofvande, det är ganska säkert-, ty ingen af våra har

nämnt henne. De ha öppna ögon och öron, de veta

hur det står till med enhvar, och när något

förtappeisens barn står att rädda, går underrättelsen derom

som en löpeld från man till man.

— Men, baron Lejonram, det låter ju nästan

som om de edra öfvade spioneri!

— Det varder glädje i himmelen öfver en

syndare som omvänder, sig och lefver. Skulle då icke131"

Guds barn här nere också glädja sig deröfver, och

vara uppmärksamma på alla tillfällen att få njuta

denna de rättfärdiges glädje! — Menniskan är död,

säger jag er. Befatta er icke med henne! Jag skall

skicka er en liten uppsats på kristeligt sinnadt folk

i staden. Yill ni göra något godt, så vänd er till

dem. De äro alla fattiga, ty det ringa och förakteligt

är för verlden hafver Herren utvalt. Och

välgernin-gen skall återkomma till er med hundradefallt frukt,

ty ni behöfver umgänge med kristna. Ser till att

ljuset, som i eder är, icke varder mörker! — Guds

frid vare med er, fröken Ada!

Det var denna fridshelsning, uttalad med den

hjertligaste värma, som törsta gången hon såg honom

dragit Adas själ till Lejonram och ingifvit henne ett

stort förtroende för honom. Helsningen behagade henne

ännu lika mycket, men förtroendet var ej så

obetydligt rubbadt.

Kallar han detta att handla i Jesu anda?

frågade hon sig i det hon långsammare än vanligt gick

uppför trappan till sin fars hus. Jesus sade väl att

man ej borde taga brödet från barnen och kasta åt

hundarne, men sade de hårda orden blott för att så

mycket kärleksrikare hjelpa. Det trosband han

pålägger kan aldrig hindra oss att räcka hjelpsam hand

åt en syndig like. — Jag märker att det är många

punkter, hvaruti jag ej förstår mig på min bibellärde

herr baron!

Knappt hade hon varit en timma hemma, innan

hon fick märka ännu en sådan punkt; ty i anledning

af deras samtal på gatan, fick hon en biljett från

Lejonram. Hon hade på hans fråga, om hon varit i

stånd till nyttig sysselsättning sedan hon låtit det

syndiga tidsfördrifvet, balen, förströ sitt sinne, svarat

enkelt och sanningsenligt, att hon först läst i Bibeln

med mer än vanlig uppbyggelse, och sedan historien,

hvarjemte hon haft en rätt god öfning i engelska,

emedan det var en engelsk författare hon läste. Detta

svar upptog ej blott baronens tankar sedan de skiljts132"

åt, utan äfven några af hans dyrbara ögonblick,

såsom den med bibelspråk späckade skrifvelsen bevisade.

Först hade han att göra henne uppmärksam på den

särdeles stora nåd Gud bevisat henne, genom att

värdigas komma till henne i ordet. (Detta erkände Ada

gerna och tacksamt). Dernäst ville han låta henne

förstå, att Gud lockade henne med en alldeles utsökt

kärlek; ty många hade blifvit öfvergifna och förskjutna

för mindre öfverdåd än hennes. (Härvid satte den

svaga flickan i tankarna ett stort frågetecken: Lockar

icke Gud oss alla med utsökt kärlek? Skulle hon

sättas upp till ett särskildt skötebarn, såsom om hon

någonting vore? Och hade hon icke dessutom långt

flere och större bevis på Guds oändliga långmodighet

än detta? Han hade sökt henne många gånger, då

hon ej velat möta honom, då hon med flit gått

undan i dag hade hon åtminstone med ödmjuk längtan

möt t hans kallelse.) Sedan måste hon varnas för

historien och engelskan; "ty," skref baronen, "ju mera

mensklig lärdom vi taga ombord, desto mera barlast

att kasta öfver bord innan vi bli beqväma för Guds

rikes visdom." (Vill han då att Guds barn skola

vara idioter? frågade Ada i sitt förvånade sinne). Och

hon hade knappt lust att läsa fortsättningen. Men

det var ju der bevisen för påståendet skulle vara att

finna, och således läste hon. — "Eugene hade

verkligen icke så orätt i hvad han sade om läsarne,"

mumlade hon, i det hon sedan vek ihop brefvet. "De

måste taga alltför mycket efter bokstafven det ordet

att vi skola vara såsom dårar för Kristi skull. —

Kära baron Lejonram jag blir förskräckt för er, ty

bevisar det icke den mest krassa bokstafstro att kunna

säga: Lärdomen är ett djefvulens verk, ty de lärda

förneka att Gud skapat verlden på sex dagar! Vet

ni då icke och tror ni icke att också de lärde kunna

veta att tusende år äro för Herran såsom en dag?

Sannerligen, min baron, jag fruktar ni läser icke er

bibel stort bättre, än de som försumma den."

Ada hade rönt så många sorgliga intryck denna133"

formiddag, att spåren deraf sutto qvar på hennes

ansigte hela middagen, hur hon än måtte bemöda sig

för att jaga bort. den; och hon behöfde väl förströelsen

af den muntre kammarj unkarens besök på aftonen.

I hans glada sällskap vek tyngden bort ur sinnet

ulan att höu märkte hur det tillgick; och ögoneu

begynte stråla så klart, som om de aldrig betraktat

annat än solsidan af lifvet. Hon tycktes då lefva

blott för stunden lika friskt som sjelfva Emerence,

endast meil mera behag, hvilket troligen kom sig deraf,

att under löjet gömde sig ett djupare allvar.

Hvilket förfarande lättsinne! Hon har låtit,

verlden gripa sig med hull och hår, hon är död och

förlorad, skulle Lejonram hafva utropat, om han nu

stigit in och hört Adas silfverklingande skratt och den

fyndighet, hvarmed hon visste gifva näring åt

Örn-klos humoristiska idéer. Han skulle dömt henne for

evigt förlustig systernamnet, hvilket han redan for

balfiirdens skull funnit tillbörligt att icke tillsvidare

gifva henne. Och likväl, hvad var hennes fel? Att

hon fått ett sinne Öppet för skämt såväl som allvar;

ja, om vi få tro Jean Paul, det förra just till följd

af det sednare. Han bevisar ju i sin Vorschule der

Aestetik, som Swift, ßabelais, Sterne, Young m. fl., att

hos individen, liksom han förut visat vara fallet med

nationer, är allvar i sinnet vilkor för ett godt skämt.

Kan man icke vara pietist i ordets vackraste och rätta

mening, utan att missförstå detta?

Lejonram skulle ej förstått det. Om han, såsom

vi nyss sade, nu inträdt i det vackra, välupplysta

förmaket hos öfverstens, i kretsen af de glada, skrattande

menniskorna, skulle han hafva fördömt dem alla, och

på sin höjd undantagit Elmers, som var tungsint och

föga deltog i den allmänna munterheten. Och" han

skulle dömt orätt äfven i undantaget; ty kanske var

ingen af alla dessa själar så upprorisk och full af

ondo, som ryttmästarens i denna stund.

Oaktadt sitt segersälla morgonbeslut, var

nemligen Elmers när aftonen kom i värre ofrid äu förut134"

och visste slutligen ej bättre medel att hålla sina

kloka föresatser vid lif, än att draga en

säkerhets-kordong omkring dem på så sätt, att ej vidare ett

enda ord skulle tillåtas passera mellan högqvarteret,

der de borde befästa sig, och fiendens lockande, soliga

féeland.

10.

Det var en eftermiddag då allt i madam

Lundgrens stuga syntes mera snyggt och putsadt än

vanligt. Spiseln täflade i hvithet med de nystärkta

gardinerna. Golf, bord och bäukar, grytor, fat och

kastruller, allt var nyfejadt och vittnade om matmoderns

osparda möda. En krans af friskt granris lopp

utmed spiselmuren, samt rundtomkring dörrar och

fönster, och lilla Lotta hade klippt papper i granna

sirater att lägga på hyllorna. Sybordet var befriadt

från vanligt tillbehör, ty det var julaftonen som

begynte skymma, och man höll helgfrid i stugan.

Så fina som Lotta förmått göra sig och sina

syskon, stodo de tre barnen kring det till julbord

förvandlade arbetsbordet, på hvilket prunkade en liten

gran med mångfärgade, ännu otända ljus, med

socker-hjertan och guldpappersstjeruor, äpplen, russin och

mandlar som dinglade på långa trådar, en i familjen

aldrig förr skådad herrlighet. Det var ej svårt att

se hvarifrån den kommit, om man följde de lysande

blickar som ifrån granen flögo bort till Ada, der hon

satt på pallen bredvid sin lama vän.

Der funnos ock andra goda saker på bordet, som

gjorde henne förtjent af de mest lysande blickar:

böcker till uppmuntran åt små flitiga barn, varma

schalar åt flickorna, en stickad halsduk åt liten Truls,

samt bullar både bruna och. hvita, bakade af så sköna

händer, att mer än en af stadens eleganter skulle

af-undats tultingarne på Näset, om denna deras lycka135"

varit känd. Men för sin del voro de för menlösa

att uppskatta den, under det de jublade öfver den

mera substantiella i de sköna bullarne sjelfva.

Modern betraktade med ej mindre lysande

blickar sina lyckliga barn, under det hon gick fram och

åter i små bestyr för aftonen. Och Karin, som satt

på sin nu med varma mattor ombonade plats, blickade

än på sin älskade fröken, ån på sina glada

huskamrater, än genom det isfria fönstret ut öfver den stilla

sjön och upp mot den skymmande vinterhimlen, än

på den sköna tafla som Ada medfört och upphängt

på väggen framför henne: eü lithografi af Raphaels

Madonna di San Sixti.

— O! hvad verlden är rik på glädje, — sade

krymplingen, och hennes ögon logo fuktiga mot det

himmelska barnet, och hennes hand tryckte tacksamt

den vänliga gifvarinnans. Hur äro vi nu icke här

alla så lyckliga! Och fröken Ada icke minst, Gud

vare lof! Hela ert lilla ansigte vittnar så vackert

om, att glad är den som glada gör. — När jorden

ger oss så sälla stunder, fröken, hvad skall då icke

Guds himmel göra!

Karin nickade med ett själfullt leende åt sin

goda Eva, åt sina kära barn, åt lackviolen och

törnrosen, som — också en julklapp af Ada —

blommade i hennes fönster. Den lilla puckelryggen var i

dag nästan blekare äu vanligt, ty den snöhvita

halsduken, som hon, högtiden till prydnad, fått på sig,

var lika ofördelaktig för hyn som för hennes

missbildade former. Men själslifvet i hennes ansigte gaf

så mycket mera förklaradt skimmer åt hela den lilla

bräckliga varelsen.

— Ja, jag är glad, mycket glad, — sade Ada,

och lutade sin rosiga kind mot Karins hvita halsduk.

— Och det gör mig så godt att tänka på huru

farmor deruppe smakar den sällhet hon, liksom du, så

gerna föreställde sig. — Ack! jag ville gerna sitta

här rätt länge ännu och språka med dig om henne

och allting kärt och godt. Men det skall ju alltid136"

vara någonting som fattas i vår glädje och derför

6kall jag just nu höra bjellrorna! Slädan är här,

kära vän; och jag har ännu ett besök att göra.

Således farväl, min goda Karin! Men först, ännu en gång

tack för all din möda med — mina barn hade jag så

när sagt! Mina barn, ha-ha-ha, så lustigt! och tillika

,så vackert. Mina barn! tycker du inte att de orden

ha en helt egen, vacker klang?

— Jag tycker de skola isynnerhet få det, då ni

en gång i framtiden---

— Nej, tyst, tyst, — afbröt Ada rodnande,

kanske mera af välbehag öfver en ljuf aning, än öfver

Karins halft uttalade ord. — Framtiden står i Guds

hand, och vi skola låta hvar dag hafva sin omsorg.

Emedlertid, tack för barnen, säger jag ännu en

gång. Jag vet nog de göra dig mycket mera besvär,

än alla de andra, och

— Men det besväreKär kärt för mig, tro mig,

fröken!

— Jag vet nog det. Jag sfrs]le ej haft hjerta

att lasta dem på dig eljest. Tack, tafcfc» snälla

madam Eva också för allt tålamod med de\små

stack-rarne! På nyåret får ni dem hit helt W1 hållet,

som ni vet. Jag hoppas det blir bättre dåVin när

de gå så här från och till; men öfver jul sk^Pe

väl vara hos modren. Och nu farväl, farväl!

välsigne er! Gud välsigne dig, Karin! \

— Farväl du Herrans älskeliga! Nåd och frC^

vare med dig, — sade Karin med innerlig värma \

Den bortvissnade delen af Karins kropp kändesV

nu tyngre än vanligt, och det som fattades i glädjen l

blef henne märkbart nog, ty hon skulle så gerna ha

stigit upp och följt sitt kära främmande till dörren.

Men hon qväfde sin suck, kastade åter en blick på

Kristusbarnet på sin tafla och nickade sedan med

strålande ansigte åt Ada, som ännu stod vid dörren,

omringad af de tre barnen och deras mor. Hon var

redan åter förnöjd med sin lott och fann verlden rik

på glädje.137"

Det var ej så ljust, hvarken bokstafligen eller

bildligen taladt, vid det besök Ada nu hade att göra.

Mörkret föll på så hastigt som det i en snöfylld

Decemberluft kan göra; och då hon inträdde till Ebba

Wildmark, var det blott jemnt ljust nog att låta henne

se allt derinne vara lika ruskigt och vanvårdadt som

vanligt.

Ebba reste sig upp från bädden, der hon till

tidens förkortande tagit sig en tupplur, och barnen

kommo, med fingrarne i munnen, att stirra på sin

unga välgörarinna, hvilken väl genom mat och kläder

gjort sig dyrbar för dem, men hvilken de likväl ännu

betraktade såsom ett förunderligt väsen af annan art.

De voro väl nu temligen hela; men rena — ack!

långt derifrån. Ada kunde ej utan en känsla af stor

otrefnad betrakta sina barn.

Men äfven denna gång ersattes hon för sitt

obehag genom den förnöjelse hon kunde göra de fattiga

ungarne. Också åt dem hade hon bakat bullar och

tänkt på små gåfvor, också åt dem hade hon med

sig ett julträd i miniatyr; och när all denna

herrlighet inbars, blefvo Oscars och Seraphines ögon så stora,

som om de ämnat trilla ur hufvudet i förtjusningen.

Åt modren hade hon med sig något matvaror

och några ljus, hvaraf ett genast tändes för att

upplysa scenen; men detta kallades icke julgåfvor, utan

arbetslön, ty Ada hade omsider kommit derhän med

sin otrefliga skyddling att hon hettes arbeta. Den

unga flickan hade pinats af att hvar gång hon kom,

finna sin olyckliga skyddling sysslolös; och på sina

föreställningar att detta vore illa hade hon fått

sådane svar som:

— Jag har just aldrig förstått mig på sittgöra.

I min ungdom höll jag mig nästan för god till tocket,

och det roade mig inte; sen hade jag mycket annat

för mig som lönade sig bättre; och till slut blef det

bara att ranta omkring och sälja den ena klädpalten

och husgerådet efter det andra, för att få en bit att

sticka i hungriga munnar. Jag vånnar jag inte gjort138"

det heller, utan svultit ihjel for längesen, för det är

ändå det jag nu blir tvungen till.

Ada gjorde många förslager att genom arbete

förekomma detta, men i sin smnesslöhet och

fullkomliga brist på pligtkänsla förkastade Ebba dem alla.

Ett arbete var för tråkigt, ett annat för svårt, ett

tredje vore "hjelphustrugöra", ett fjerde grinade hon

åt utan att uppgifva något skäl. Och "fattigvården

får väl ta mig, fast de pruta emot", blef alltid

slutrefrängen, med underförstådt: således behöfver jag

ingenting göra. —

Men en dag kom Ada med zephirgarn i de mest

lysande färger, och bad Ebba göra sig den tjensten

att sticka en halsduk, emedan hon ej hade tid att

göra det sjelf. Det granna garnet lyste Ebba i

ögonen såsom en återglans från välmågans dagar. Hon

hade förut sagt att om hon kunde få göra det som

vore fint och såge någonting ut, så kunde det så

vara; och detta såg nu visst någonting ut! Hon

kunde ej gerna undandraga sig att försöka, då Ada

tagit stickor med sig och genast ville lära henne

arbetet; och som hon åtminstone en gång i barndomen

lärt sig sticka, slog försöket så väl ut, att om ett par

dagar var halsduken färdig, ojemn och ful visserligen,

men ändå duglig till julklapp åt lilla Truls. Ada

betalte den med ett vedlass som Wassberg hjelpt

henne köpa på torget; och ett par nya halsdukar

beställdes. Ebba tog ej blott emot beställningen, utan

föresatte sig att den skulle bli bättre utförd,

isynnerhet som det smickrade henne att Ada lemnat

färgernas fördelning åt hennes smak. Det var detta

mästerverk som nu skulle betalas, och Ada hade för den

skull besökt både hökare- och bagarebodar, på det

familjen ej skulle behöfva svälta under helgen. Hon

var glad att kusk och betjenter funnos derhemma

som kunde hugnas med produkterna af Ebbas flit,

och beställde nu ytterligare en kofta åt lilla Majken

efter mönster som hon medhade. Det var en fägnad139"

for henne att höra Ebba, med mera lifvadt uttryck

än hon någonsin sett hos henne, svara:

— Det vill jag gerna göra. Tocke der är

riktigt roligt. Dagarne gingo så fort medan jag stickade,

och det var just lite snopet när det tog slut.

Åh, det skall nog gå efter hand att väcka håg

för annat arbete också, tänkte Ada med lifvadt mod.

Och det måste gå snart, ty att mata hennes flit med

zephirgarn blir i längden alldeles för kännbart för

min kassa. Och för koftan skall hon få betalning i

penningar, och efter föga mer än gångbart pris, så

att hon får lära sig begripa arbetslönens odryghet;

det skall kanske sporra henne bättre.

Ada hade ej ringa besvär och omtanka för sina

skyddlingar; men det föll henne ej in att vilja

undandraga sig det, oaktadt Lejonrams råd att hon ej

skulle befatta sig med denna qvinna. Hon trodde

sig uppfylla Guds vilja och sin oeftergifliga pligt

genom att göra hvad hon kunde för dessa medvarelser,

sedan hon en gång kommit att taga kännedom om

deras nöd; ech ehuru fattigvårdens vägran att göra

något för Ebba, jemte kyrkoherdens och Lejonrams

yttranden, och hennes egna iakttagelser låtit henne

förstå att det var ett högst föraktligt föremål hon

valt för sin välvilja, ansåg hon sig ha lika liten rätt

att lemna henne, som de stackars barnen, åt sitt öde.

Ingenting intresserande satte smak på hennes

filantropiska åtagande; Ebba ingaf henne en vedervilja

som hon förebrådde sig; och långt ifrån att finna

nöje uti, skämdes hon för det slags guvernantskap

hon måste föra öfver en femti-års menniska, och

rodnade så som Ebba bordt rodna öfver att nödgas

upprepa påminnelser till en mor om att tvätta och kamma

sina barn och sig sjelf. Obehaget fick dock ej hindra

henne att göra det, då så behöfdes; och med ord så

allvarliga och välbetänkta, som hade hon i många år

varit uppfostrarinna, lade hon henne ånyo på sinnet

både dessa saker och den ännu långt vigtigare och

mera försummade: att söka Gud i hans ord.140"

Det var mera for modrens skull än for barnens,

hon satte sig ned, att så vackert hon kunde tala till

dessa om julens betydelse och den kärleksfulle

Frälsaren; ty med barnen visste hon nog att Karin talade

bättre än hon, och så som det för deras späda begrepp

bäst passade; men det var lättare att vända sig till

dem för att söka verka på modrens hårda sinne. Ebba

syntes väl i dag så döf som någonsin, men Ada

förlorade ändå ej hoppet. I de små barnböcker hon sökt

ut åt Oscar och Seraphine funnos vackra böneord,

och då hon anbefallde dem åt Ebba till

helgdagssysselsättning, var det med en förhoppning att barnabönen

skulle blifva väckelseordet till denna sofvande själ.

Hemfärden genom de redan temligen folktomma

gatorna blef ett nöje för Ada. Ljusen voro tända i

de flesta hus, och der man ännu icke tändt dem,

flammade åtminstone en treflig skymningsbrasa. På

många ställen hade män ej fällt ned gardinerna, ty

en gammal sed i orten ville att man ej undangömde

julståten; och Ada såg barngestalter hoppa och

lyckliga föräldrar le i mången boning, hvars innevånare

hon ej kände. Det var en flyktig, ytterst flyktig blick

hon på detta sätt fick kasta in i Sjöviksborgs

familjelif, men den gaf henne ämne för många fantasier;

och mången ärbar matrona, mången ung arbeterska

lät henne tänka att bottenvåningarne skulle lemna

intressantare stoff för studier än ofta salongerna.

Der hemma stod Eugene färdig att lyfta henne

ur slädan, föra henne uppför trappan och hjelpa

henne af med både kappa och bottiner, om nemligen

hon tillåtit något af allt"detta. Det blef nu flygande

brådtom att kläda af sig till middagen; och toiletten

drog sin tid när man kom ifrån Ebba "Wildmark!

Kammarpigan hade eljest föga besvär af sin nya

fröken ; men vid dessa tillfällen hade Ada en stark

misstro till allt hvad hon burit; det kunde ej nog

vädras, borstas, piskas och tvättas; och det var med en

känsla af njutningsfull friskhet hon snart såg sig

omklädd från topp till tå. Familjens alltid sena mid-141"

dagstimma var i dag ännu ytterligare framskjuten

och således hann hon bli i ordning oaktadt 6in sena

hemkomst.

— Det vore ju knappt jul, om vi ej åte lutfisk

och gröt, — hade öfversten sagt, då han bjöd de i

staden qvarvarande ogifta officerarne till middag; —

men som man måste ha strutsmage för att stå ut

med det till qvälsmål, så brukar jag julaftonen slå

ihop två mål till ett, och gör min middag med all

den välsignade röran.

Den gamla svenska seden att doppa i grytan

brukades naturligtvis icke hos öfversten. Nutidens

Gens comme il faut kunna ej stå kring en gryta och

fiska flott, men i orten och stadens flesta hus hölls

den troget i helgd. Dagen benämndes till och med

efter detta bruk och det var ej sällspordt att barnen

sjöngo i chorus många dagar förut:

"I dag ha vi da"n fore, da"n fore, da"n fore doppare-

da"n!

I dag ha vi da"n före"1 o. s. v., tilldess de i högsta

extas kunde utbrista:

"I dag, i dag, i dag ha vi doppareda"n !"

Man berättar också, att då en prest på landet

skulle tillkännagifva for sina åhörare en

kristendoms-systers dödliga frånfälle, hvilken i lifstiden varit

mycket gästvänlig och haft stora julkalaser, begynte han

sitt tal med dessa ord: "Doppa nu hvar J kunnen,

mina vänner, ty nu är kära mor i Holmestorp död!"

Men som "det unga Sverige" lägger bort de

gamla pläg6ederna, torde hända att någon af våra

läsarinnor lika litet vet hur det tillgår vid en

doppning i allmänhet, som hos mor i Holmestorp i

synnerhet. Yi vilja således nämna, att "arla på

morgonen, långt före dag", måste grytan på elden, eller

grytorna, ty en förslår icke. Man måste ha att välja

på rökt, salt och färskt, om allt skall vara väl;

svin-hufvud och skinka, oxbringa och tunga måste

nödvändigt vankas. När det "böqar lida till de tider",142"

omkring klockan 12 vanligtvis, samlar sig sällskapet

i det väl städade köket, som har nyhackadt enris

strödt på golfvet; fin, hvit duk på bordet, och på

detta uppdukadt allt hvad huset förmår, först och

främst såflet ur grytorna, sedan korf, sylta, pastejer

och buddingar, korgar fulla med vörtbröd, hvetebröd,

limpa, hvarjemte smör, ost och "lilla rispen". Tappert

anfall sker på gudsgåfvorna. Man doppar sina

bröd-skifvor i flottet, som simmar i de på svag glödeld

stående grytorna, gafflar sig ett stycke korf eller

fläsk dertill, och så går det undan för undan, från

bordet till grytan, från grytan till bordet. När alla

äro som bäst i taget, böljar ölstånkan sin rund, eller

det silfverbeslagna hornet, der man så hafva kan.

Hembrygdt skall ölet vara — och skummande; och

hornet måste tömmas i botten af hvarje manlig gäst,

hvarvid de öfriga glada själarne sjunga:

"Skål, min bror! Drick! men drick i botten!

En ärlig Svensk är icke rädd för skotten,

Han vet gå på;"

hvilket sednare upprepas med händerna på hans

bröst, till dess han vänder upp och ned på hornet

och visar att ingen droppa är qvar. Då hurra

kamraterna, och fruntimren mysa så blidt, som om de

sett ett riktigt storverk utföras. Till sist komma

smörtårtor med syltfyllning, eller klenätter och

struf-vor kokta i smör, eller någon annan lika lättsmällt

anrättning.

Tänker man sig nu härtill en aftonmåltid af

lutfisk med skirdt smör, korngröt med grädda, stekt,

refbensspjell af ett fett svin och smörtårta med grädda,

hvilket allt hör till saken, så måste man väl

förundra sig öfver menniskans förmåga att taga till lifs,

isynnerhet som en hel hop småkraffs af frukter och

bakverk kringbjudes mellan målen, förutom käSet och

theet med sitt rikliga tilltugg af saffranskringlor, rån

och pepparkakor.

Om herrskapet icke doppade hos öfverstens, så143"

skulle likväl tjenstfolket ansett sina rättigheter

våldförda, om de ej fått göra det, ooh ungherrskapet

dömde ej under sin värdighet att gå ner och titta på

kalaset. Ada var då som bäst sysselsatt med sina

julträn; men Emerence och Eugene togo henne nolens

volens med sig till köket; och hon, som ej sedan sin

späda barndom sett ett sådant gästabud, måste

storskratta, när hon såg alla de välsmorda munnarne

som ifrigt tuggade och muntert glammade.

— Nu förstår jag, — sade hon, — hvarifrån

farbror fått sin historia om käringen, som undrade

hur kungen lefde om jul, och fick till svar af sin

grarmqvinna: Han äter flott och dricker flott och

ligger i flott, begriper du väl. Det är smörjiga

julseder ni har här. Tacka vill jag hemma på Bergala!

Der brukade vi sätta upp sädeskärfvar på taket åt

fåglarne. — Men se, Emerence, vi kunna få ett nöje

i den vägen här också! Der flyger just en flock

dufvor ned på gården. Låt oss få litet ärter att mata

dem med! Det blir bestämdt smakligare att se på

än det här feta kalaset."

Dufvorna, som glänste, somliga af bländande

hvithet, andra af guldblandad skiftning, trippade fram

och plockade begärligt upp ärterna ända invid

flickornas fötter, bevisande dymedelst hur smakligt de

funno sitt kalas. De skrämdes ej ens tillbaka af den

handklappning hvarmed lilla Marianne uttryckte sin

förtjusning öfver detta splitter nya nöje; och när de

efter god förplägning flögo hem till sin

höganlofts-bur i ett af stadens kyrktorn, måste de ha berättat

för sina respective anförvandter att det fanns

beskedlig ungdom i öfverstegården; ty snart infann sig der

en mycket större flock dufvor. Ada skulle just då

sätta sig i slädan för att fara till Näset; och när

hon såg dem lägga hufvudena på sned, trippa sökande

omkring och sträcka halsarne åt alla håll for att få

syn på julkalaset, bad hon Eugene tillfredsställa deras

matlust. Han lofvade visserligen; men lofva och hålla

äro två olika ting. Dufvorna fingo flyga sin väg med144"

tomma kräfvar och en suckan att ungdomen ej alltid

var beskedlig susade i deras vingar. Så snart Ada

farit, kastade Eugene sig i lilla kappslädan, Lundström

på hundsvotten, och det bar af i så sträckande fart,

att gråa hästen säkert instämde i dufvornas suckan.

Eugene hade ej öfvergifvit spekulati onerna på

fröken styfsyster i följd af hennes

visade"öBenägen-het; tvärtom blef han så mycket enträgnare. Hans

hjerta var nu allvarsamt intresseradt, åtminstone

inbillade han sig det; och den sträckande farten gällde

att för penningar och goda ord skaffa blommor åt

henne från en trädgårdsmästare långt utom staden.

Då Ada kom hem stodo ej blott blommor på

hennes bord, utan Eugene presenterade henne äfven, när

hon inträdde i salongen, en bukett af törnrosor så

sköna och doftande, att hon ovilkorligen måste bestå

ett af sina ljufvaste leenden åt gåfvan och gifvaren.

Men detta ångrade hon genast, ty med mamma till

hjelp gjorde Eugene nu anspråk på att sjelf få fästa

blommorna i hennes hår och skärp. Hvilken idée!

Och för mammas och brorsnamnets skull var det icke

godt att komma ifrån saken; en vägran skulle väcka

alltför förargligt uppseende, ty öfverstinnan hade

redan uppmanat sällskapet att se på hur en herr bror

skulle bete sig såsom kammarjungfru. Det var

således klokast att samtycka och låta gå så lätt som

möjligt; men detta påhitt skulle ha ohjelpligen förstört

Eugènes kredit hos sin styfsyster, om den ej varit

dålig redan förut.

— Du är ett litet sjåp, — hviskade strax efteråt

Emerence, som märkt Adas förlägenhet. — Du hade

ju bara behöft säga att du ej tålte blomlukten,

emedan du hade ondt i hufvudet, så hade du sluppit.

— Och ljuga på de vackra, oskyldiga blommorna,

och på Gud som gifvit mig helsa? Nej, då måtte jag

heldre pinas!

— Också behöfver det alldeles icke pina dig att

få rodna litet grann. Du blir inte pionxöd du, som

jag stackare! Du rodnar bara så, att det klär dig.145"

Jag såg tydligt att alla herrarne tyckte så, och major

Solgranat aldramest.

— Kan du då aldrig låta bli att prata så der,

Emerence? Du är just lika förarglig som majoren

och Eugene! Ni ä" förargliga allesammans.

Ryttmästaren är den ende beskedlige, ty han ställde sig att

se utåt gatan i stället att, som alla ni andra, gapa

på mig.

— Tror du inte han observerar så mycket

no-gare hur toiletten lyckats? Jag undrar bara att inte

de stackars blommorna vissna vid hans eldblickar.

Med en betydelsefull knuff i sidan ville Emerence

få Ada att vända sig om och möta dessa blickar, men

utan annan följd, än att hon med en känsla af

lättnad tog major Solgranats arm, som i detsamma erbjöds

för att föra henne till bordet. Skulle man bry henne

för någon, så helst då för denne, som såg ut som en

farbror och som kallade pappa för du. Men,

besynnerligt nog, fastän hon ej vändt sig om, såg hon ändå

de der blickarne som Emerence talade om. — Åh,

hvad flickorna hade brådtom att smyga sig ut efter

middagen! De skulle ju tända julgranen och ordna

allt i salongen under det ögonblick som de andra

drucko kaffe, ty det var redan ganska sent och

små-systrarne borde ej vänta längre på sin glädje. Denna

brådska var en lätt möda, i hvilken sjelfva Thérese

fann behag; och när dörrarne snart slogos upp och

sällskapet fick inträda, skimrade granens hundrade

ljus nästan mindre klart än fyrverkeriet i ögonen på

de tre systrarne som tändt dem.

Yra af fröjd jagade nu Alice och Marianne ur

famn i famn. Öfversten sjelf uppstämde derefter en

polska och alla måste taga i ring kring granen.

Somliga instämde i sången, andra öfverröstade den med

skratt och jubel.

— Det var sjelfva necken till oväsen, — sade

herr Adrian och runkade på hufvudet; men strax

derpå begynte han ljudligare än någon annan:

Ada. 7146"

rOch kom då, Kersti lill", så vilja vi svänga,

Ser jag rätt på dej, så har du god lust!" etc.

Alla glömde för ett ögonblick att de voro gens

comme il faut, för att endast vara glada barn. Men

innan kort var det nöjet slut.

— Här osar! Det är ett ljus som röker; det

brinner i barret!

Man skyndade att göra slut på den ephemera

.ljusprakten; och rum och menniskor återtogo

samtidigt ett lugnare och mera vanligt utseende.

I salen hade emedlertid blifvit inburna

klädkorgar fulla med paketer, stora askar och allehanda ting

af mystisk och oförklarlig skapnad; och knappt hade

man slagit sig ner omkring det stora divanbordet,

hvarest frukter och konfektyrer voro smakfullt

upplagda i silfverkorgar, förrän Wessberg visade sig i

dörren bugande, med ett paket i handen. Emérence

helsade det med en handklappning.

— Se här, löjtnant Wolf, — sade hon och drog

fram ett litet hörnbord till sig och sin granne. —

Låt oss lägga vårt här för oss sjelfva. Och jag råder

alla att göra som vi, ty jag hoppas vi få mycket mer,

än vi kunna hålla reda på eljest.

Öfversten satte på sig glasögon, läste högt

adressen och litet tokeri dessutom, och lemnade sedan

paketet till den som vederborde. Wessberg stod då

redan bugande med ett annat, och så gick det friskt

undan. Men när han marscherade ut efter tionde

bugningen, kunde herr Adrian ej stå ut längre.

— Skall den här långben spatsera ut och in på

detta viset, så blir jag mjeltsjuk, — sade han. —

Mail talar om att hålla uti åt den som gör intet, och

det måtte nu riktigt kunna tillämpas på Wessberg,

den syndapalten! Och likväl skulle han löpa sig

förderfvad innan vi hunnit igenom hela den massa

af krimskrams som jag såg derute.

— Hvarför skulle han inte gå, — frågade

öfver-»ten. — Han har god tid.lit"

— Ja, isynnerhet god tid att fundera på hur

snöpligt det är att bära fram så många julklappar

och inte få taga någon för egen del.

— Ah, han får nog. Jag har aldrig glömt mitt

folk.

Detta kunde öfversten säga med full sanning, ty

han var en frikostig husbonde och sparade aldrig på

julklapparne.

— Förstås. Men han faT ingenting här ändå.

Och tänk bara hur efterlängtad han skall vara

dernere af Majken och Greta, och hvad de alla heta.

Haf förbarmande, min bror, och låt dem bli fulltaliga

vid sitt julbord! Jag skall bära in åt dig, jag.

— Nej, jag! — ropade Ada, som också fann

be-tjentens promenerande högst otrefligt.

— Och jag, och jag, — skreko Alice och

Marianne, förtjusta åt någonting så nytt.

— Och jag, och jag, — instämde herrarne i

artig korus.

— Ni ä" tokiga, — sade öfversten, som alltid

brukat hålla sin betjent trafvande mellan salen och

salongen vid julklapps-utdelningen. — Men låt gå!

När barnet får sin vilja fram, så gråter det inte,

brukar Adrian säga.

— Wessberg får gå ner; vi hjelpa oss sjelfva.

Wessberg far gå, får gå, — ropade småflickorna och

sprungo att taga emot nästa paket på halfva vägen.

Och det blef ett glam, ett lif, en rörelse som

smakade de flesta långt bättre än det högtidliga

stillasittandet. Alla ville gå, man slets och refs om

pa-keierna, och der uppkommo konfusioner och

kollisioner af besattaste slag, tilldess öfversten tog på sig

sin allvarsamma min och sade:

— Hvad vill det här bli af? Ni har ju samlat

på mig en hel hög inom en handvändning! Det kan

icke tusan sköta mer än en sak i sender. Och knappt

någon menniska hör ju på hvad jag läser! Om alla

måste springa, så skall det ske i ordning, hvar och

en i sin tur. Sitt ner, flickbytingar, och lyd ordres148"

säger jag er; eljest, vid mitt skägg, behåller jag

alltsammans för mig, både vers och innehåll.

Detta tordes man nu inte riskera, och ordningen

återvände.

Snart var det ej nog med simpla paketer. Der

kommo gubbar och käringar, fästmän och fästmör,

grisar och hons, korgar och hjertan, likt och olikt. I

tusen upptåg, i tusen rimliga och orimliga rim hade

skämt och gyckel gifvit sig luft. Men der kommo

ock verser af känslosam natur, nemligen sådane

hvarigenom Eugene sökte lägga an på Adas hjerta. Dessa

voro ej utvändiga, ej ämnade för allas ögon och öron,

och våldförde således julklapps-lagen, som fordrade

högljudd uppläsning, på samma gång som de alldeles

förfelade sitt mål.

Först efter tre timmar var klapputdelningen slut;

och salongen var då förvandlad till ett varumagasin,

dit det var högst af nöden att betjenten inkallades

för att taga hand om den mängd af emballage som

inkräktat hela golfvet. Soffor, stolar och bord voro

höljda af klädningstyger, mäütiller, hattar, broderier

och artiklar af tusen slag. Man skulle trott att hela

familj en~~vari t alldeles utblottad och nu på en gång

skulle klädas upp, och det var svårt för hvar och en

att veta reda på sitt, med undantag af Emérence,

som hade starkt ägodelssinne och med synbar njutning

samlat och fört räkning öfver hvarenda småsak.

Ada, som aldrig förr varit med om någonting

sådant, var nästan brydd öfver den massa grannlåt som

fallit på hennes lott. Men hvad som gjorde henne

den innerligaste glädje var en gåfva som efteråt

lemnades henne enkelt i handen, utan bihang af verser

och atrapper. Herr Adrian hade låtit göra åt henne <

en medaljong med hennes farmors hår, och valde, för

att lemna henne den, ett ögonblick då sällskapet

spridde sig i de mindre rummen. Och väl var detta

för Ada, ty ögonen blefvo så öfverfulla och den rörda

själen trädde så lifligt fram vid åsynen af dessa

älskade gråa lockar, att hon visst behöfde ensamheten149"

med den vän, till hvars hjerta hon snyftande

tryckte sig.

— Var glad, min unge! Farmor har en bättre

julfröjd än vi, — hviskade herr Adrian, i det han

höjde upp hennes nedböjda hufvud, och kysste bort

tårarne, som strömmade öfver hennes kinder,

— Ack jo! jag vet det, och är glad, — svarade

hon, såg honom trohjertadt in i ögonen, och log; men

tåreregnet föll ändå lika varmt och rikligt. Med den

dyra gåfvan, tryckt till sina läppar, sprang hon in

till sig; och först sedan hon der tillbragt en stund i

ännu fullkomligare ensamhet, blef hon i stånd att

återvända till de andra.

— Nu, mitt barn, tror jag du får ge oss the

genast, — sade då öfversten. — Jag har nästan läst

mig hes för det allmänna bästa, och det skall just

smaka riktigt skönt att få sig en kopp.

Ada och Emerence hade nu delat de husliga

små-bestyren, som roade dem båda, de skötte den hvar

sin vecka. Öfversten var serdeles nöjd med detta; han

påstod att huset blifvit dubbelt så trefligt sedan

de unga husrådinnorna börjat sin verksamhet, och

följde med obeskrifligt belåten blick sin vackra dotter

när hon rörde sig i sådane sysselsättningar.

För henne var det nu en verklig lättnad att få

gå ut i salen till théserveringen, ty pratet och

skrattet i salongen förekom henne tomt och underligt

sedan hennes tankar nyss dvalts hos den kära aflidna,

ömsom i miünet af det stilla, allvarliga hem som

varit hennes, och i föreställningen om det högre och

herrligare dit hon g&tt. Att efter någonting sådant

servera thé, kunde väl förefalla något smått äfven

det, men det var dock stillare, och adlades dessutom

genom nöjet att tillfredställa en önskan .af pappa.

Småsystrarne kommo ut till Ada, för att få sin portion

vid sjelfva thébordet, och detta var också godt; ty

ehuru yra och upprasade de denna dag varit, kunde

hon här få en stund att tala med dem om betydelsen

af denna afton, att säga dem hvad hon gerna velat,150"

men ej ansåg tillständigt att ropa äfven till alla de

andra: att de ej för den verldsliga fröjden måtte

glömma lyssna till englarnes fridshelsning.

Yar det andeligt högmod som lät Ada önska att

gifva ett sådant varningsord till hela sin omgifning?

— Nej; men hon tyckte att hvar och en menniska

borde ropa till den andra: Se på barnet i krubban!

tyckte att hon sjelf så väl som någon behöfde ett

sådant tillrop.

Snarare var det ett annat fel: menniskofruktan,

som afhöll henne från att yttra denna sin mening. —

Icke går det an att jag säger något! icke passar det

mig att tala, är en undflykt som låter mycket ödmjuk

och förefaller mycket naturlig, men som ofta ej tål

vid sjelfpröfningens dom; och i den blygsamma

försynthet som bör finnas hos en ung flicka, har

menniskofruktan goda kryphål att gömma sig uti.

Då Ada åter kom in, nämnde hon ej ett ord om

de tankar som sysselsatt henne före och under

thé-serveringen, utan återtog den lätta ton som passade

för omgifningen. Men då de främmande gått och

familjen skulle skiljas, kunde hon ej taga godnatt, utan

att tala till sina närmaste om Ljuset som uppgått i

natten. Hjertat blef så fullt, och hon borde ju kunna

säga det till dem. — Ack! nästa ögonblick önskade

hon att hon ej gjort det.

— Min söta lilla engel, det är ofantligt vackert

det der! Du talar som en hofpredikant, — sade

öfverstinnan och kysste henne.

— Jaha, jaha, det har du rätt i. Det är en

stor högtidsdag i morgon; och om jag finge min post

så tidigt färdig, skulle jag, ta mig tusan, gå i kyrkan,

— blef öfverstens svar.

— Lilla du, det der är för högt för mig så dags

på qvällqvisten. Jag somnar bums här jag står, om

jag inte skyndar mig i säng, — förklarade Emérence.

— Kära Ada, du går rent af och blir läserska!

Jag slår vad att nästa år så års sitter du som fru151"

på Odinsberg och sjunger botpsalmer med

bondgummorna, — sade Thérese.

Och Eugene, som stulit sig till att lyssna på

hvad Ada sade, utropade: *

— Du är sublim, min aldra gudomligaste lilla

syster! Jag lofvar dig att blicka och tro och vandra

så fromt som sjelfva herdarne i Bethlehem, om din

lilla mjuka hand vill leda mig på omvändelsevägen.

Det var en bitter tår Ada sväljde, under stort

bemödande att se lugn ut, då Elmers, som fördröjt sig

med hennes farbror i ett af de inre rummen, kom

för att gå upp till sig. Han måste ha märkt hennes

nedslagenhet i trots af det bemödande hon gjorde för

att dölja den; ty när alla de andra just då gingo åt

hvar sitt håll, sade han i det han, för första gången

sedan den der märkvärdiga valsen, fattade hennes

hand:

— Jag hoppades i afton få höra fröken Ada

sjunga om ljus och tröst for verlden all, och i stället

tycks det--— Men förlåt! det är kanske icke

grannlaga af mig att anmärka--Jag har

emedlertid tänkt på en julpsalm både i dag och många

gånger förut.

Elmers sade detta så hjertligt, att Ada såg upp

förvånad och glad. Att svara kom icke i fråga, ty

det var nu farbror Adrian som ville taga godnatt,

och Elmers hade redan gjort det. Bäst var också att

slippa, ty det är ej alltid lätt att finna svar äfven

på så enkla ord, då de åtföljas af en blick så god,

så varm och djup som den hon sett fästad på sig.

— Han Sr då inte ond på mig! han har aldrig

varit det, — tänkte hon under det hon gick in till

sig. — Det var blott en dum inbillning af mig det

der. Hvarför skulle han också vara det? — Ja,

någon orsak har jag aldrig kunnat utfundera, men nog

har det ändå många gånger sett ut som om han varit

ond på mig. Hela tre veckor som han aldrig talat

till mig ett enda ord, om inte rent af tvungen! Ja,

ban har gått sin väg mer än en gång, bara för att152"

slippa komma mig nära, och det tycks ha besvärat

honom att se mig äfven på långt håll! Nå-nå, jag

har också försökt undvika honom sedan jag märkte

det der. Bevars herr ryttmästare, nog går det an!

Men i alla fall är det mycket tråkigt att se någon

så der underlig och ej kunna hjelpa det, ej ens kunna

få veta hvarföre. Emellertid, hvad det än må vara,

ond på mig har han icke varit; jag har ju redan

förut i afton blifvit alldeles säker derpå.

Bland den mängd af saker som Majken hjelpt

henne föra in till sig, tog hon nu en vacker mosaik

i enkel infattning, och betraktade den med välbehag

vid lampans sken. Näst dig, lilla, dyra skatt, så sade

den kyss hon dervid tryckte på medaljongen med de

gråa hårlockarne, har ingen gåfva fägnat mig så som

denna. Och hon höll dem båda med glänsande

blickar bredvid hvarandra mot ljuset.

Hvad hon är skön den hvita liljan, tänkte hon,

och vände beundrande på mosaiken. Och hur snällt

af honom att ge mig den, i stället för en toilettpièce

af Sèvre-porcelaine, som Thérese och Emerence fingo,

Man är ej ond på den man ger sina vackraste

reseminnen, det alldeles enda i sådan genre. Och nu

sedan blicken — tonen — orden — O! hvad jag är

glad åt de orden, ty bevisa inte de att farbror Adrian

har orätt? Jo, ack jo! han har orätt, Gud- v*re lof!

Och Ada erfor en lust att äfven trycka

mosaik-liljan till sina läppar. Men en starkare känsla, som

slog ut i purpur på kinden, förbjöd henne det.

Mosaiken gömdes i sitt étui igen, och medaljongen

återfick sin plats vid hennes hjerta.

Det hade ej varit svårt för Ada att gissa hvem

som gifvit henne liljan, ty en afton för längesedan,

innan Elmers fattat sitt tappra och först nu brutna

beslut att göra afståndet mellan sig och henne så stort

som det, oaktadt vistelsen under samma tak, verkligen

kan vara, hade han bjudit på thé uppe hos sig, för

att visa henne sitt museum; och bland de många

saker som der intresserade henne, hade hon yttrat ett153"

barnsligt välbehag för den hvita liljan, med hvilken

förknippade sig en liten nätt anekdot som Elmers

vackert berättade. Han hade straxt derefter låtit

infatta den till julklapp åt henne.

11.

— Hvad tunnor tusan vill det här säga, —

ropade öfversten, och kom i nattrock och tofflor ut i

tamburen. — Hvad sjutton skock millioner —--

— Tyst pappa, — sade Ada och lade djerft

handen på hans mun. — Om du låter så der illa, får du

ingen rakkyss af mig hvarken i dag eller någonsin;

jag gömmer dem alla åt farbror.

Ada hade redan förträffligt lärt sig ett smekt

och smickradt barns fria ton i hemmet, och visste väl

hur hon kunde umgås med pappa, Öfversten kysste

den lilla svandunskantade handsken, som lagdt sig på

hans mun, tog sedan dottrens hand mellan sina, och

sade:

— Du har rätt, det är en förbannadt ful vana.

Vänj mig af med den, kära barn! — Men så säg då,

Adrian, hvad är det här för spektakel? Hvarföre i

alla gudars namn släpar du ut flickan på det här

viset midt i natten?

— Är det natt nu, tycker du, — frågade Adrian,

i det han mycket lugnt hängde upp sin hatt och pels.

— Det var väl, när ni skoj tade åstad åtminstone,

fast det nu hunnit ljusna litet.

— Du menar att det var mörkt, pappa ? Ja, det

var det; men julljusen lyste oss. I de flesta hus voro

fönstren upplysta, i många hade man tändt barnens

grenljus och julgranen. Detta är ett vackert bruk,

och jag är blott ledsen att det såg så sömnigt och

ovänligt ut hos oss. Nästa helg får det inte bli så,

ty nu vet jag hur det bör vara. Ack! du skulle ha154"

varit med oss, pappa! Kyrkan tecknade sig så

högtidligt mot den mulna morgonhimlen! strömmar af ljus

flödade ut ur dess göthiska fönster; och just som vi

kommo dit, brusade de företa orgeltonerna oss till

mötes, och man uppstämde:

— Var helsad sköna morgonstund!

— Och det var så nödvändigt att ni skulle löpa

ut i ottan begge?

— Det var en sak det, min bror! Hvar skulle

slefven vara om inte i grytan? Jag har aldrig

försummat en julotta så långt jag kan minnas tillbaka.

— Men hvarför sade ni inte i går att ni ville dit?

— Åh, så kloka voro vi väl. Jag tycker just jag

hör hur du skulle beskärmat dig om vi det gjort!

Och svägerskan sen: Min lilla engel, det går inte an!

Du förkyler dig, du dör, du får ömkylda kindben,

blir röd om näsan! — Nej, vi togo bara lilla Majken

med i förtroendet, och derför kommo vi ut i fred och

tysthet.

— Du borde likväl förtrott dig åt kusk och

betjent åtminstone, din sjutu---Att låta min

dotter gå till fots — jag tycker alldeles inte om det!

— Hjertandes! orkar hon inte gå en sådan bit,

tror du?

— Orkar! hvem talar om det ? Men det är

opassande, begriper du.

— Nej om jag det gör! Hon hade ju sin egen

hyggliga farbror till ledsven.

— Godt och väl. Men ute i mörker och

folkträngsel, som en liten borgarflicka.

— Aha! Hvad skall folk säga om en sådan

sim-plicité menar du. Men var lugn! Folket bryr sig

inte tiondelen 8å mycket om oss, som du tror. Och

skulle någon vara så dum och undra på hur fröken

Stjernefält kan gå i Guds hus, så låt oss vara

klokare och ej bry oss om det.

— Du är alltid qvick du! alltid lik dig! Men

en annan gång säger du mig till innan du drar min

dotter ut med dig, eller skall jag, ta mig hundra--155"

— Pappa, pappa, hvad tänker du på! — Ooh

Adas lilla hand afbröt åter de afskydda ederna, som

vid minsta skymt af förargelse voro så färdiga att

störta från öfverstens läppar. De voro henne alltid

en plåga; men såsom morgonhelsning på juldagen,

fann hon dem dubbelt svåra; och med tungt sinne

tog hon vägen till sitt rum.

Öfversten fattade ej hennes bekymmer

annorlunda än som det misshag hans båda hustrur haft till

en ovana som förrådde brist på rätt fin

salongsfernissa. Han skulle skrattat henne upp i synen, så

framt han icke blifvit desperat öfver en sådan vantro,

som att det skulle betyda något om han åkallade

aldrig så många millioner onda andar och förbannade

sin själ in i djupaste afgrunden. Detta betydde ju

platt ingenting, ty han mente alldeles ingenting

dermed. Han höll sig för så god kristen som någon;

han gick i kyrkan hvarenda böndag, och någougång

dessemellan; ibland föll det honom till och med in att

läsa en predikan hemma för de sina. Han var en

man af heder; jngen kunde förevita honom en låg

handling, han hjelpte gerna en fattig stackare, hans

samvete förebrådde honom ingenting, och han lefde i

fred med Gud och hela verlden. Denna

trosbekännelse var öfversten färdig att aflägga när som helst,

och skulle ha gjort det på stående fot i tamburen,

om han anat sin dotters oro; men han anade den icke,

ehuru en aftonen förut väckt tanke var förnämsta

orsaken till hans missnöje med den tidiga kyrkogången.

öfverstinnan hade flera gånger, lent och i tonen

af den ömmaste kärlek, men desto mera

bekymmersamt, yttrat att Ada vore en svärmerska, och att det

vore väl om det stannade dervid; men nu hade hon

rent ut sagt: "Söta du, jag ser tydligt att flickan är

läserska!" — Öfversten var väl alltför intagen af sin

dotter att vilja tro något så förskräckligt; men

emellertid, Marianne hade sagt det; der måste ligga

någonting under. Hvem skulle ha satt barnet sådana

galenskaper i hufvudet? Hans mor och Adrian na*

türligtvis. — Deras flyttning till ödemarken, deras

afskiljda lif, Adrians många egenheter — der ha vi

ägget, tänkte öfversten under det han sömnlös vred

sig i 6in säng. Jag var väl tokig som inte längesedan

gissat att hans pjåskighet och befängda idéer måste

ha den grunden! Han håller fromma tal, han läser

Guds ord som en annan äter bröd, och flickungen på

samma sätt. Hvilken upptäckt!

Öfverstens förfärligaste hj ern spöke var läseri,

hvilket han dock vanligen benämnde med det söta ordet

"sirap". Och om han fått se den lede fienden sjelf

med hull och hår, kuude han knappt blifvit mera

förskräckt än öfver Mariannes påstående att Ada var

läserska. Det var ju då ej underligt att han svor!

Men såsom en vis man egnar, ville han pröfva något

längre innan han högt förebrådde brodern att hafva

gjort en sirapskruka af hans dotter.

Om Ada ej haft den vanan att, då någon

bedröfvade henne, icke strax säga något, utan gå tyst

undan, så skulle öfversten snart ansett sig hafva pröfvat

nog; ty hade hon sagt der nere i tamburen, hvad

hon inom sig beslöt att säga så snart hon blefve

lugnare: "Du gör synd emot Gud genom dina

svordomar, pappa, så skulle detta enkla yttrande i hans

dåvarande sinnesstämning fått gälla som vittnesbörd

nog; och livad ban en dag förut skulle hafva skrattat

åt, såsom en barnslighet, skulle nu hafva grämt

honom såsom en olycka.

Det var en lång och pröfvande blick han fäste

på sin dotter, när man en stund derefter samlades

kring kaffebordet. Han tycktes vilja se på hennes

panna ett hemligt insegel som skulle stämpla henne

till läserska. Men han såg blott hennes vanliga goda

och glada uppsyn, samt det lätta behag, hvarmed hon

rörde sig i serveringsbestyren. Och när han hörde

det silfverklingande skratt hon uppstämde då Pirre

hoppade upp och helt behändigt tog smörgåsen ur

handen på Emérence, i häpnad hvaröfver Alice satte

sig på golfvet i stället för på stolen, då tänkte öf-167"

verBten: Åhnej, det har ingen faraT Och en skeppnnds

tyngd föll ifrån hans bröst.

Vid denna angenäma känsla blef han så god i

hågen, att han ej blott förlät sin bror och Ada att

de äfven ville gå i högmessan, utan uppmanade så

många som kunde att göra dem sällskap, beklagade

att han ej sjelf hade tid att göra det, och lofvade

att sedan han slutat sin post skulle han läsa Wallin

för de hemmavarande.

— Men icke förrän vi komma hem, ty jag vill

nödvändigt höra pappa, — sade Ada och blinkade åt

småsystrarna, som redan hviskande frågat henne när

de skulle få sjunga psalmen.

Detta fann öfversten alldeles i sin ordning, och

det nästan smickrade honom att hans bror också ville

höra på honom. Det fick tillochmed passera, att

Adrian rådde honom till att heldre läsa Luther. Och

när, efter predikan, Ada slog an ett accord på pianot

och småflickorna uppstämde sin psalm, blef fadern så

behagligt öfverraskad, att det omöjligt kunde falla

honom in att finna något sirapistiskt i den rena och

rörande sången.

Men Ada för sin del blef mycket bedragen på

sångens verkan. Hon hade åsyftat någonting godt för

sina små systrar, och äfven för föräldrarne; och i

stället fick hon nu höra Alice, Marianne och sig sjelf

prisas såsom näktergalar och underverk. Öfversten

drack deras skål vid middagen, sedan han enskildt

för hvar och en af gårdagsgästerna, som åter samlats,

berättat hvilken "rasande angenäm öfverraskning" hans

trenne döttrar beredt honom. De måste låta höra sig

om aftonen för alla herrarne, det var ingen hjelp

derför; och Bom beröm slösades från alla håll, var det

ett helt annat slags nöje än hittills de små flickorna

nu hade af sin sång, till skada isynnerhet för

Marianne, som var fåfäng af naturen och alltför villigt

upptog hvarje eggelse till öfverdrifna tankar om sin

lilla person. Ada fick således den läxan att studera

på huru lätt vi göra illa, då vi tänkt oss mena väl.159"

En läxa, som väl måtte vara nyttig for ost alla att

rigtigt lära, ty bra ofta få kanske de flesta af oss

repetera den.

Ada måste nu också öfvervinna sin motvilja att

spela för främmande, ty öfversten hade kommit i

musikaliskt lynne, och ville att de unga skulle duka upp

allt hvad huset i den vägen förmådde. Sedan Eugene

och Emerence låtit höra sig, skulle Ada nödvändigt

"fram på styfva linan," som han kallade det. I

början darrade hennes lillflngrar af rädsla att spela för

ett halft tjog herrar officerare; dock var hon nog

sannt musikalisk att snart glömma både rädsla och

åhörare för Beethovens herrliga skapelser.

Men ett var som hon icke kunde glömma;

hennes far hade sagt då han bad henne spela:

— Det passar så förträffligt att få en liten

musik-soirée en sådan här evighetsdag; ty, det är visst och

sannt, juldagen är alltid lång som en olycka!

Dessa ord darrade i Adas hjerta långt efter det

rädslan försvunnit ur fingrarne, de ljödo ännu långt

efter det musiken förklingat. Och under det hon

kraftigt och klart accentuerade allegrosatsens vexlande

motiver, frågade hennes själ dock oupphörligt huru

man kunde likna juldagen vid en olycka. Under det

hon smältande återgaf bönen i adagiot, bad hon sjelf

ur sitt väsendes innersta för sin förvillade fader.

Hade öfversten anat detta, hade han förstått den

klagan, som gömde sig i molltonerna af de folkvisor

han sedan njöt af att höra henne så älskligt sjunga,

skulle hans morgonbekymmer fått lif igen; men nu

gick han glad till sängs, med den tanken att hans

dotter var en söt och väl uppfostrad flicka, och visst

ingen sirapskruka.169

42.

Denna julhelg råkade bli den tystaste,

följaktligen den tråkigaste familjen Stjernefalt kunde påminna

sig. Landshöfdingens reste bort, Rutersvärds hade

sjukt i huset, deras mindre intima bekanta voro på

åtskilligt sätt förhindrade från tillställningar, ett starkt

töväder gjorde slut på föret och försvårade umgänget

med landtadeln; baler gåfvos väl i staden, men

endast af och för bourgeoisien, spektakler väntades, men

truppen fördröjde sig på annat ställe. Ingenting hände,

och man var tvungen att lefva som snäckan i sitt skal.

— Det är olidligt! — pustade Emerence.

— En horreur! -— instämde Thérese.

De hade velat ställa till spektakel hemma, men

det ville sig icke heller. Ingenting dugde, ingenting

var roligt. Emerence påstod att detta kom an på

Thérese, som länge varit vid synnerligen ojemnt och

förstämdt lynne. Thérese kallade henne en retbeta,

som väl kunde förstämma hela verlden. En afton var

luften tyngre än vanligt. Systrarne hade grälat rätt

tappert och ännu icke hunnit smälta förtreten.

Ada, som förgäfves sökt stifta fred, hade blifvit

melankolisk på försöket. Öfversten kunde ej få sitt

parti och var dessutom desperat på väderleken.

Eugene, sårad af Ada i sina något för näsvist framställda

ömma känslor, spelade furioso på fortepianot, och drog

emellanåt förtviflade suckar. Det blef ej bättre

fastän ett par af officerarne kommo på visit.

— Löjtnanten behöfver ej göra sig besvär att

skrifva ut rol erna, — sade Emérence ganska snäft

till Wimmerskants. — Pjesen duger inte. Thérese

finner grefvinnans parti otacksamt, och jag skall

aldrig mer lägga två strån i kors för att ställa till

spektakel, det är hvad jag vet. Hvarenda pjes löjtnanten

skaffat oss är bara dum smörja. Usch så tråkigt!

— Hvad tusan hakar skulle Solgranat flacka ut

på landet efter, — frågade öfversten så snäsigt, som160"

om den tillfrågade skjutsat af majoren. — Fjerde man

står nu helt simpelt inte till att fa! Jag hoppas han

fastnar i gyttjan, den saten! Det kan vara lagom

när man ger sig till att rackla ut så i onödan; och

det vore åtminstone en nytta af det här förbannade

vädret. Nu skall man fa se det fryser upp till på

köpet, sen bara hvarenda smula snö och is är borta!

Det blir alldeles klart i afton, och i morgon skall det

väl vara så knaggligt att man bryter sönder vagnar,

hästar och sin egen rygg så snart man sticker näsan

utom staden! Jo det är sköna ställningar! Rent

rasande befångdt tråkigt!

— Tråkigt! — suckade mabonne som ett echo

borta i sin vrå. Hon ville fara på landet i morgon,

och det var ej lätt att ens nämna detta när öfversten

var i sådant humör.

— Tråkigt, — pustade Eugene, och slog af ett

par strängar på instrumentet.

— Men ni och jag, pullorna mina, vi ska aldrig

säga att det är tråkigt vi, — sade herr Adrian och

svängde muntert om med Alice och Marianne. — Pass

på nu, så ska vi roa oss.

Med en näsduk i handen böljade han springa

omkring den ena efter den andra, sjungande:

"Och se, och se, och se dig litet om

Så får du väl se hvar Lasse laskar om."

Och hvar näsduken föll bakom ryggen på någon,

der måste man passa på och springa med, eljest

vankades ett dugtigt slag i ryggen, hvilket snart mer än

en af sjelfva tråkighetsmakarne måste vidkännas.

— Du är en toker, Adrian, — sade öfversten,

och betraktade ömkande sin bror.

— Ja, det är jag visst det, — svarade han

förnöjd, och laskade oförtrutet på, tilldess han fått en

stor del af sällskapet att deltaga i sin besynnerliga

muntration.

— Nu låt oss skära hafra, och hvem skall

håfran binda, — sjöng han då af alla krafter, och nic-161"

kade godmodigt gäckande åt sin "herr bror", som

slutligen sjelf blifvit indragen med i leken, och tog

sitt parti att skratta så godt som någon.

— Jo, hast du mir gesehen du, — ropade Adrian

och klappade i händerna. — Det är inte så tråkigt

att vara en toker ibland!

Snart blef öfversten gående "makalös" midt i

ringen, och Adrian sjöng med högljudd lust:

"Och det var rätt, och det var rätt, och det rätt och

lagom!

Vår öfverste får i dansen gå för ingen vill ha honom."

Wessberg sperrade vidt upp ögonen och log, när

han kom in med fruktkorgarne och fann herrskapet

i detta barnsliga tidsfördrif. Och hans förundran

delades af Elmers, som efter slutadt dagsarbete inträdde

på samma gång. Men den sednare blef genast ryckt

med in i leken af Emerence, som ursinnigt nöp

honom i begge armarne och skrek:

"När hvar tar sin

Så tar jag min,

Så får den siste ingen."

Men som i och med detsamma hvarochen tog sin

och ingen blef utan, så upplöste sig hafreskärningen

i skratt och strid om hvem som skulle vara den

makalöse; och således gjorde Elmers slut på leken, men

lyckligtvis icke på skämtet och munterheten. Alla

hade nu för denna gång gifvit sin tråkighetslåt på

båten; prat och löje ljöd från allas läppar, öfversten

glömde väderleken, öfverstinnan sitt hufvud; mabonne

tordes fram med sitt resprojekt; Eugène tog en rulle

strängar och botade med egen hand den skada hans

dåliga lynne förorsakat pianot; systrarnes groll var

bortblåst, och de inläto sig på nytt i underhandling

med Wimmerskantz om teaterpjeser och rolutskrifning.

Så litet behöfs det ibland för att stämma om ett helt

sällskap! — Men om man nu gjort dessa personer

uppmärksamma härpå, månne någon af dem skulle162"

gått in på att gifva den hederlige Adrian och hans

gamla folklekar äran för sin omstämning? — Yisst

icke! — Yi ha aldrig varit annorlunda, vi ha inga

nycker, inga mulna stunder; och hade vi, så ville

det nog något annat till att förändra dem! Så skulle

hvar och en med öfvertygelse försäkrat om sig. Herr

Adrian gjorde också icke anspråk på någon ära; han

dukade upp gåtor och charader, och var rik på infall

och upptåg, sedan det barnsliga lynnet hos honom en

gång kommit att gifva sig luft; och det var för

honom ära nog, när han slutligen fick bror och

svägerska att luta sina kloka hufvuden ihop med hans och

småflickornas öfver ett skrapnos-spel.

Teaterpersonalen slog sina tillsammans öfver en komedi som borde

genomgås. Sällskapet delade sig således, men i bästa

harmoni, blott till befordrande af allmän otvungenhet.

Eugene stämde och skrufvade; och Ada, som efter

sin långa höstresa kunde tala af erfarenhet, afrådde

mabonne från att styra ut sig i sidenhatt och erbjöd

sin lilla förträffliga reshufva, hvarpå de båda försvunno

for att pröfva den samt öfverlägga om en kappsäck

och andra vigtiga ting.

Elmers ensam undandrog sig all verksamhet och

alla kotterier. Han gick in i det af en liten röd

lampa mildt upplysta kabinettet, och försjönk i tankar:

"Hvad han tänkte vet Freja och skalden det vet.

J som älsken, J veten det J!

Må det tillåtas oss att med dessa ord på

vackraste möjliga sätt uttrycka hur det stod till med

honom, oaktadt hans visa beslut att på intet vilkor

underkasta sig kärlekens ok. Han tycktes nu ha

glömt alla sina föresatser; åtminstone hade efter

julaftonen, då han ej kunnat motstå lusten att tilltala

Ada, och juldagen, då, sedan hon sjungit och spelat,

höfligheten fordrade att han gjorde det ånyo,

samtalen med henne blifvit så flitiga som ville han, då isen

nu en gång var bruten, taga sin skada igen för de

tre veckornas tystnad, danske hade han lagt på163"

minnet ett af herr Adrians ordspråk: Det är inte jul

mer än en gång om året; det vill säga: då kan man

slå sig litet lös. Eller hade han funnit undvikandet

vara blott ett palliativ. Alltnog, han försummade nu

intet tillfälle att tala med Ada; och derföre, då lätta,

välbekanta steg närmade sig kabinettsdörren, spratt

han upp med en liflighet som knappt tillät den unga

flickan inträda innan han var vid hennes sida, tör

att uppehålla henne en stund på vägen till salongen.

Han böljade visserligen med en fråga så

obetydlig som hur hufvan passade mabonne; men derifrån

var lätt att finna en öfvergång till intressantare

ämnen, och innan Ada visste huru det tillgått voro*"3è

djupt inne i flydda dagars minnen, ett för henne

heligt område sedan den kära farmodren också endast

var — ett minne. Elmers var den ende som i detta

afseende tycktes förstå henne, den ende i det nya

hemmet som fattade hvarföre hon älskade sitt

öfvergifna ungdomshem; således var det naturligt att hon

gerna talade med honom derom; och med ett leende

af ljuft och innerligt vemod berättade hon nu om

sista julen på Bergala. Elmers lyssnade med ett

uttryck så olikt det trötta och dystra han ofta bar, att

det skulle varit svårt för den som blott sett honom

i sådane stunder att nu igenkänna honom. Och då

Ada afbröt sig för att kufva en rörelse som ville bli

henne alltför stark, glömde han alldeles sin egenskap

af medtalande och störde ej med ett enda ord den

inträffade pausen, utan betraktade stum den rena

profilen af den unga flickans något nedlutade ansigte. I

detsamma skedde äfven ett afbrott i det muntra

pratet i salongen, och den fullkomliga tystnaden kom Ada

att se upp med ett nytt slag af leende.

— Det går en engel genom rummet, — sade hon

lågt, såsom hade hon knappt nänts störa tystnaden.

— Ligger det inte en vacker tanke i denna sägen?

Den jollrande menniskotungan tystnar vid dpn lätta

flägten af de hvita vingarne?164"

— Tror fröken Ada på englar? — frågade

Elmers.

— Om jag tror! Skulle jag inte tro på Bibeln?

_ Åh! Bibeln är full af besynnerliga bilder och

talesätt! fröken får väl medge att ingen förnuftig

menniska kan tro allt som står der.

— Ack, ni stolta förnuftsmenniskor, som aldrig

hitta på bättre ursäkt för er brist på tro, än ert höga

förnuft, som säkert ändå är ganska oskyldigt i den

saken.

— Bästa fröken Ada, den der tonen! Har

fröken blifvit smittad af Lejonrams ringaktning af

förnuftet ?

— Nej, det tror jag inte, ty jag önskar

åtminstone bli mycket förnuftigare än jag är. Min

förargliga ton gällde helt och hållet ryttmästaren, visst icke

förnuftet.

— Fröken menar kanske, att om jag hade litet

mer af den varan, skulle jag tro på englarne?

— Åtminstone ser min lilla portion af varan

ingenting som hindrar. Men visst tror väl

ryttmästaren också något litet på englarne? Ni sade ju i

går om gamla grefvinnan. Carlhjelm: Hon är en

engel! Den som icke tror på englar borde icke bruka

den benämningen, som jag tycker så illa om.

— Hvarför det ? Jag finner den oändligt vacker.

Ty, ser ni, jag tror på englar i menniskoÖgat, i

menniskosjälen; men på englar som sväfva omkring oss i

skinande hvita kläder kan jag lika litet tro, som på

djefvulens omkringgående såsom ett rytande lejon,

sökande hvem han uppsluka må.

— Det är mycket illa att ni säger så! Englar

har tyvärr längesedan flytt ur menniskosjälen; och

tror ni er se den i ett par ögon, så är det en farlig

villa, kanske just ett" försåt af honom som går

omkring såsom ett rytande lejon. Ty han går omkring

och passar sina tillfallen och sofver icke, ni må tro

det eller ej.

— Det är det onda inom oss sjelfva som passar165"

sina tillfällen och icke sofver. Ty jag vet nog att

det finnes onda englar inom oss så väl som goda. Men

hvarför skylla på en makt utom oss? Det är bara

svepskäl för att ursägta oss; ingenting annat.

Menniskan är sjelf både sin lyckas smed och sina onda

gerningars orsak. Bibeln är en gammal konstig bok,

fröken Ada! Vill man taga den efter bokstafven, så

blir det alltför galet. Det är endast en andelös

tolkning deraf som gifvit oss en djefvul och ett helvete

till trosartikel.

— Ryttmästaren vill kanske icke heller veta af

en bokstaflig tro på Försoningsläran och Korset? —

Adas kinder bleknade vid denna fråga.

Elmers pekade från fönstret, der de stodo, uppåt

stjernorna, som tindrade klart öfver den i tystnad

hvilande staden.

— Jag tror på Honom, som skapat dessa

myriader ljusa verldar, — sade ban med värma. — Och

jag älskar honörn, ty jag känner att den harmoniska

anordningen af allt, från detta stora, strålande bela,

till de minsta ting på jorden, måste ha utgått från

en lika oändlig som allsmäktig kärlek.

Ada sände mot de glänsande himlaljusen en blick

glänsande som de.

— Ja, det är herrligt att skåda Honom i hans

verk, — sade hon med innerlighet. — Men se vi honom

blott i dessa stora under, så ha vi dock ej till

hälften fattat honom.

— Jag har på senare tid ofta kännt att jag

skulle vilja fatta honom fullkomligare, att jag skulle

vilja tro och älska honom så fullt, barnsligt och

obetingadt som ni, — svarade Elmers. — Men jag kan

det icke! och aldraminst kan jag, om det skulle

fordras att upptaga en hop mystiska biidéer, såsom att

tro på härar af englavarelser och dylikt.

— Men säg mig då, skulle denna allmakt och

kärlek, som ni sjelf erkänner, ha ordnat allt, ända

från de minsta ting på jorden, till ett harmoniskt

helt, till en så konstrik kedja, att man knappt kan166"

märka hvar den ena länken tager uti den andra,

skulle den ha slutat med menniskan, ett jemförelsevis

så vanmäktigt och kärlekslöst väsen, och ställt inga

varelser på det omätliga mellanrummet mellan henne

och sig?

— Det har jag icke påstått. Han kan ha

befolkat millioner himlakroppar med ojemförligt högre

utrustade väsenden; och vill ni att vi kalla dem för

englar, så har jag ingenting deremot. Bed mig blott

icke tro, att — som katekesen lärde mig och ert

uttryck om de hvita vingarnes susande här omkring oss

påminte mig om — Englarne äro tjensteandar,

utsända till menniskornas fördel och för att uträtta

Guds befallningar i afseende på oss.

— Och hvarföre vill ni ej tro det?

— Behöfver Gud några tjensteandar, fröken Ada ?

— Nej; men andarne behöfva tjena honom för

att vara lyckliga. Vore Gud, hvad ni dock sjelf

kallar honom, kärleken, om han ej skapat alla varelser

till sällhet? Och kan sällhet tänkas utan verksamhet?

Men redan vi härnere känna, att den skönaste

verksamheten är att tjena Gud; och för dem som stå

öfver oss kan det ej finnas någon annan.

— Det der vill jag gerna antaga. Men fältet

för dessa väsendens verksamhet är ett annat än det

här lilla urverket jorden, som, sedan det väl blifvit

satt i gång af den store mästarens hand, ej behöfver

något vidare för att gå så väl och så länge det kan.

— Ryttmästaren medger således englar i

universum, men ej för oss?

— Jag förnekar icke tillvaron af högre väsenden,

men tror deras uppgift vara en annan än atFvaka

öfver vårt lilla klot. Jag tror att den evighetsgnista

som lefver i oss skall öfvergå till och utbildas uti en

högre verldsordning efter Guds goda behag, utan att

andra sferers innevånare behöfva dragas hit ned till

att tjena oss. Och om vi skola antaga dessa vara

rent andliga väsenden, så låter jag dem vara andar,

lånar dem hvarken form eller färg, vingar eller dräg-i67

ter, tror dem ha långt bättre göra än sväfva omkring

i våra rum, och anser, med er tillåtelse, Bibelns

berättelser om englasyn för lika fria fantasier, som de

drömmar en och annan svärmare ännu har om sådane.

— Begär ni min tillåtelse, så var viss, min herre,

ni får den aldrig. Och jag tillåter ej heller att ni

talar med så förnämt förakt om vårt lilla klot, ty

det är högt aktadt af den store Mästaren; så högt,

att han hitsände sin enfödde Son! Och vi veta--

Ada afbröt sig, tvingad af en obeskrifligt bitter

känsla. Hon hade sagt: vi veta; och den hon talade

med visste dock kanske ingenting om det som hon

velat säga: att Kristus blef gjord till syndofFer för

oss. O, hvad hon önskade att kunna lära honom

känna detta! Men hur skulle det tillgå? Djupare

än någonsin kände hon sin oförmåga att tala som sig

borde; hon fruktade nästan såsom en lek med heliga

ting att blott försöka det; och dock kunde hon

hvarken tala om något annat eller låta samtalet sluta med

detta afbrott och gå sin väg. Ehuru hon ej såg upp,

kände hon att Elmers betraktade henne; men kände

också att det var ingenting förolämpande i denna blick,

kände att hans sinne var fullt af allvarliga tankar,

och att under det han teg, likasom hon, begrundade

han frågor som borde hafva bättre svar än dem hon

förmådde gifva. Hon var tacksam då han slutligen

afbröt denna underliga paus, utan att låtsa om

hvarken den eller sina tankar eller den examen han låtit

hennes ansigte undergå.

— Kan fröken Ada ej gå in på att låta sina

englar vara rent andliga och blott i figurlig mening

låna dem de hvita vingarne? — sade han leende. —

Det skulle då bli lättare för oss att komma öfverens.

— Hvarföre vill inte ryttmästarn likaså gerna

tro att rent andliga väsen kunna vara omkring oss

och äfven uppenbara 6ig på synligt sätt, antaga

vingar och röst, när Gud så finner för godt? Äro vi

inte på alla sidor omgifna af lika stora under? —

Detta lilla fula, luddiga ting, — Ada vidrörde en168"

nyss framkommen knopp på en af blomsterväxterna i

fönstret, — skall om några veckor utveckla en prakt

i färger, en skönhet i form som ingenting nu antydes

för vårt öga. Han, som danar blomman och all

naturens skönhet, kan lika lätt låta en engel sväfva

skyddande omkring oss, och kan äfven låta den visa sig

för oss när han finner det nyttigt

— Men, bästa fröken Ada, knoppen följer

naturlagarne.

— Ja. Och emedan ryttmästaren tycker sig

förstå dessa lagar, så finner ni det helt enkelt. Men

tror ni ej att Gud kan ha stiftat lagar för en högre

natur också? lagar, som öfvergå vårt förstånd, fastän

de för honom äro lika enkla? Då han kallar

blomman fram ur mullen, bjuder verldarne uppstå, tindra

och försvinna, sluter en lefvande själ i en konstrik

byggnad af stoft, kan han icke äfvensåväl ha kraft

att omgifva andeväsendet med en kropp och öppna

våra ögon för att se den, när han så behagar?

— Jag anser att vi böra akta oss för öfvertro

och illusioner.

— Ack! -— sade Ada, och hennes ögon blixtrade

och fuktades på en gång. — Kallar ni öfvertro och

illusioner det som utgått ur den mun, hvars alla ord

äro sanning och lif?

— Huru menar ni?

— Vittnar icke Kristus sjelf om englarnes

synliga uppenbarelse? Säger han icke att vi skola se

honom komma med stor makt och herrlighet, och alla

de heliga englar med honom!

Det var henne så förfärligt svårfattligt att

Elmers icke skulle tro på honom, att hon nu åter

måste förutsätta att hon gjorde det. Men Elmers sade

sorgset:

— Ack! det är just Honom jag ville kunna tro

och älska så som ni; och det är ni som lärt mig

vilja det. Men jag kan det icke. Och likväl var

det en tid då jag gjorde det. Jag mins att det var

en lycklig tid! Men begäret efter kunskap dref mig169"

ur barndomens paradis. Icke nöjd med att enfaldigt

tro, började jag forska, räsonera, grubbla och förkasta.

— Förkastade ni er första kärlek för denna

fattiga förnuftsreligion, som låter er se en Gud i

skapelsen, men ej i Evangelium? Ack, ryttmästare Elmers,

huru lätt kan ni ej förlora äfven tron på Guds

kärlek, sedan ni nu erkänner den, när ni blott ser

honom i de skapade tingen, men icke i Kristus och hans

försoning! Och om ni en gång i menlös tro fått syn

på det sanna ljuset, hur förfärligt måste det ej vara

att ej mera se det!

— Det är först nyligen jag börjat känna såsom

hade det varit ett ljus jag förlorat och att det är

derföre jag icke är lycklig. Förut dömde jag

annorlunda. — Jag var ännu helt ung då jag råkade in

bland tviflets klippor ocli bränningar genom begäret

att skärskåda och pröfva. Detta ångrar jag visst icke,

ehuru det blef otrons första stadium ; ty man bör dock

veta hvad och hvarföre man tror, om man än vid

undersökningen skulle förlora tron. Jag gjorde snart

detta; ju mer jag tänkte öfver ämnet, dess mer tyckte

jag mig finna att jag blifvit missledd och att det var

en motsägelsernas och egoismens lära man uppfostrat

mig uti.

— Kristendomen en egoismens lara!

— Gör den icke menniskan, både såsom individ

och slägte, till det högsta, det enda egentliga

föremålet för Guds kärlek? ja, låter den icke Gud sjelf

förnedra sig till vår tjenare då han i sin son offrar

sig för oss? Vi, vår frälsning, vår salighet skall vara

det aldra angelägnaste för honom såväl som för hvar

och en af oss; vi skola tro, älska, handla blott för vår

skull och för en tillkommande lön; vi ha icke att göra

det rätta för det rättas skull, icke det goda för det

godas, utan allt, allt för vår egen! Detta àkaffer med

fruktan och bäfvan att J mågen saliga varda är en

sådan hufvudpunkt i läran, att den utplånar allt

annat; och just de såkallade frommaste kristna försoffa

Ada. 8170"

sig så i den af detta bud närda sjelfviskheten, att de

med fröjd ocb hänryckning måla sig himmelens

sällhet för sig och några få utvalda, under det de dömma

minst nio tiondedelar af vårt slägte att för evigt pinas

i cn afgrund, den de tyckas fråssa af att utmåla just

rätt förtvifladt ryslig. Dessa fördömdas verop skola

på intet sätt störa de utvaldas sällhet, tvärtom! Jag

har läst ett par mycket kristliga författare, hvaraf

den ene berättar sig hafva haft en syn — och jag

försäkrar er att han med riktig salfvelse beskrifver

denna syn!—Han såg menniskorna falla till helvetet

tjockt som snö från mulen vinterhimmel. Och den

andre — Krummacher — säger, att de osaligas

för-tviflansskrän skall bli en förhöjande stämma med i

jubelkonserten till Guds ära och öka de saligas fröjd,

då den tränger upp till dem. Måtte man ej häpna

öfver att en lära som kallar sig kärlekens kan drifva

sådana satser; och man kan ju säga att hon drifver

dem, då hennes bekännare finna stöd för dem i den

urkund hvarpå hon hvilar? För min del kunde jag

ej längre hylla henne, isynnerhet som Guds

mennisko-blifvande i Sonen och hela denna underliga,

rättsvidriga försoningshandling snart föreföll mig såsom en

meningslös fabel. Och likväl kunde jag ej heller fullt

förkasta henne. Vördnaden för hvad en mor i

barndomen inplantat hos oss är ett märkvärdigt starkt

band! jag kunde, jag vågade ej alldeles afslita det,

ehuru jag tyckte att det skulle varit bättre och mera

konseqvent att alldeles bryta det förbund som jag ej

längre älskade. Jag sträfvade i stället blott att få

ro för de frågor som läto sig så föga nöjaktigt

besvaras, att komma ifrån det ämne som vid djupare

genomträngande smakat mig så illa. Så lyckades jag

småningom uppnå indifferentismens ståndpunkt och

fann mig länge rätt väl på denna punkt. Men nu

ha minnen från min barndomstid stått upp och

livi-skat om att jag var lyckligare då, att jag borde vända

om till den och blifva barn på nytt. Och i andra

stunder ropar hedern till mig: Fege skrymtare, du171"

bär ju ännu namnet af en kristen och du är det icke!

Huru länge vill du kallas det du icke är? Träd

åtminstone ärligt fram och förneka uppenbart, om du

ej vill tro. Förnekandet är dock mindre föraktligt än

likgiltighet och glömska.

— Han, som ni glömde, har ej glömt er, —

sade Ada lågt. — Han, som ni bemött med

likgiltighet och förakt, sträcker ännu mot er sin kärleksfulla

famn. Det är hans milda stämma som ropar till er:

Vänd om! o, vänd om! Denna oro i ert sinne är en

maning af hans nåd, det är Guds Andes kallelse som

väcker strid inom er. Ack! förhärda icke ert hjerta

deremot, och ni skall snart ännu en gång häpna öfver

vår lära, häpna öfver dess oändligt stora herrlighet. —

Märker ni då icke hur inkonseqvent ni varit i edra

omdömen och slutsatser? Låt mig försöka att göra

er uppmärksam blott på en enda punkt. Ni har

föraktat kristendomen derföre att den gör saligheten till

en hufvudsak för sina bekännare; och likväl erkänner

ni väl denna såsom vårt högsta behof, då ni icke ens

vill höra talas om osalighet för dem som icke välja

Guds barns lott. Vore Gud kärleken, om icke

salighet vore ändamålet med hans skapelse och begäret

derefter nedlagdt hos dem som ämnas att vinna henne ?

0

föreningen med honom, så innefattar ju begäret dertill

just allt hvad som är rätt och godt. Kristus är Guds

förbarmande kärlek förkroppsligad och förklarad, så

måste ju" hans lära afse deras behof och ståndpunkt,

åt hvilka han gaf den? För Keruber och Serafer

torde ett Evangelium kunna lyda annorlunda, men för

oss kan ej något tröstefullare gifvas, än att han af

blott nåd friköpt oss, sig till egendomsfolk. Och kan

ni säga att vår uppgift icke är att göra det rätta och

goda för dess egen skull, då det är för hans skull?

Det är ju Godheten, Bättfärdigheten sjelf som lofvas

oss till lön. Och om icke alla få denna herrliga lön,

om det är så illa att flertalet af obs gå misste derom,

icke är det Guds och hans ords fel? Herren öppnar172"

ej blott sin himmel för oss alla, han tager oss äfven

— ibland hårdt nog — vid handen för att draga oss

dit in. Men det onda är starkt inom oss och vi

älska mer mörkret än, ljuset, derföre göra vi så mycket

motstånd, att det. nog lär vara sannt, ehuru förfärligt,

att mången själ går till pinorummet.

— Gud bjuder alla till sin himmel och nödgar

dem äfven att inträda, jag vet att det heter så. Men

hvarför heter det då också på många ställen i

Skriften, att Gud utkorat somliga till salighet och andra

till förtappelse? Ja, tillochmed, att han förhärdar

dessa olyckligas hjertan på det de icke tro skola och

varda frälsta? Hvad säger ni om dessa förfärliga

ord?

— Att ni missförstått dem, liksom så mycket

annat; och att ni bör vända er till någon helt annan

än mig för att få de svar ni behöfver i så vigtiga

frågor.

— Men säg mig ändå hur ni fattat det! Tro

mig, jag frågar ej af lust att disputera. Jag vet väl

att vår bekännelse förkastar nådevalet; men bibeln,

som skall vara vår bekännelses grund, talar dock på

flera ställen om ett sådant. Hur förlikar sig vårt

godtyckliga förbiseende af dessa ställen med

påståendet att vi böra och kunna tro allt i Skriften, och kan

förlika oss med motsägelserna i denna Skrift, som på

en sida erbjuder salighet åt alla och på en annan

förklarar somliga redan af begynnelsen bestämda för

förtappelse ?

— Ack, hur skulle jag kunna undervisa, än

mindre öfvertyga er! Men nog vill jag så godt jag kan

säga huru jag tror. Guds Ande kallar alla menniskor

till nåden i Kristo och ofta, ofta förnyas denna

kallelse. Han tvingar oss ej dertill, emedan han skapat

oss till frihet; men de som icke vilja låta sig vinnas

för himlen, måste aflägsnas alltmera för hvarje gång

kallelsen förnyas, och det som ämnades dem till

upp-mjukelse länder dem då till förhärd else. De blifva

förtappade genom sitt eget fria val; men nåden, Guds173"

fria gåfva, väljes af dem som blifva himmelrikets

arfvingar, och de kallas utvalde emedan de valde henne.

Af sig sjelf allena kan menniskan icke göra detta

saliga val, såtillvida gjorde hon sig genom syndafallet

ofri; men hon kan stå emot Guds Andes ledning till

detsamma; och för hvarje gång hon, drifven af sin

egen onda vilja och af det ondas furste, detta gör,

desto mera förstockad och stark i det onda blir hon.

Således kan Herren säga de förskräckliga orden: Jag

hafver förhärdat deras hjertan i full

öfverensstämmelse med det oändliga förbarmande och långmod,

hvarmed han i det aldrayttersta fortfar att locka

syndaren till sin kärleks delaktighet.

— Nå, om vi nu antaga detta, hur kan likväl

en kristen så hjertlöst nöja sig med att tro dessa

olyckliga fara till helvetet, och dermed slut? Hur

kan han vid tanken på deras qval glädja sig åt

hoppet om sin salighet?

— Vore det då mindre hjertlöst att nöja sig med

osaligheten för alla? Skulle vi skjuta

räddningsankaret ifrån oss för det icke alla vilja omfatta det? Att

tänka på de osaligas öde är rysligt, alltför rysligt!

Men Gud bevare oss att derföre tvifla på hans ord,

ty det är rysligare! — Jag har nog också grubblat

på hur det är möjligt att icke de fördömdas ve skall

störa sällheten i himlen; det var då farmors död hade

fört mig till att mera tänka på tillståndet efter döden.

Här glömma vi deras elände, tänkte jag, emedan vi

äro glömska, lättsinniga, ofta obarmhertiga och icke

ens i stånd att göra oss rätt begrepp om deras qval.

Men der, då vi blifvit förädlade, fullkomnade i

kärleken, hur skulle vi icke lida af att veta----Jag

höll på att förlora all frid för denna tanke. Men

farbror gjorde mig uppmärksam på att detta kunde

vara en farlig frestelse, om jag icke vände det till en

nyttig pröfning för min tro. Jag slöt mig då så

mycket fastare i bönen till Gud och fick åter lugn. Jag

vet ju att han har underliga vägar och outiansakliga

råd! En gång skall han låta mig se klart i allt som174"

ännu öfvergår min fattning. Här skola vi ju se blott

endels, och jag behöfver ej mer än att med hjertats

tillit hålla mig vid honom. Jag vet att han är

visheten, att allt hvad han gör är ganska godt och att

jag skall finna det så då jag en gång får skåda

honom så som han är.

— Jag hade orätt när jag sade, att jag en gång

trodde så som ni, — sade Elmers tankfullt. — Min

tro var, det märker jag nu, blott ett passivt samtycke,

icke den öfvertygelse som ni eger. Jag kände således

icke Försonaren, äfven då jag med min mun bekände

honom!

— Ack, så lär då nu att känna honom! Dröj

icke att gå till honom, ty han väntar, han ropar er.

Förlora ej tiden! Bry er ej om att tala med ett

stackars okunnigt barn som jag. Gå till Herren sjelf

i bönen och i hans ord! O, låt genom vårt

afsigts-lösa tal om englarne en räddningens engel ha talat

till er själ!

Ada räckte honom vid dessa ord sin hand så

fritt och hjertligt som om han varit en broder.

Hennes enda önskan var också att i den renaste mening

få anse honom såsom en broder i Kristo.

Elmers insåg fullkomligt att så var, och med en

känsla af vördnad tryckte han den lilla handen till

sitt bröst Om icke Adas tal öfvertygat honom, så

hade dock hennes varma mening trängt till hans hjerta;

och visst kändes der i denna stuud fiägten af en

engels vinge, ty hvarje jordisk åtrå teg. Då Ada sakta

dragit sin hand ur hans och gått till salongen, dröjde

han qvar för att ännu ett ögonblick betrakta

stjern-himlen; och den suck som dervid häfde hans bröst

var en sådan som höres derofvan såsom ett mäktigt

rop: en suck af ångest öfver skuld och af bön om nåd.

— Jag trodde sannerligen att du stoppat dig

sjelf i kappsäcken åt mabonne, — ropade öfversten

/175"

emot Ada. — Det var sjelfva tusan till profning och

packning! Jag började tro att ni gifvit er af med

ens begge två.

— Och jag, — hviskade Emerence, — trodde

att du studerade in en liten pjes tillsammans med

ryttmästaren. Du ser jag har suttit så, att jagjcunnat

hålla utkik öfver er tète à tete; och jag förlorade

sammanhanget i var läsning för att fundera på om

det var Kärleksförklaringen eller Enleveringen ni höllo

på med. Jag väntade hvart ögonblick att få se er

fara af igenom fönstret, och jag knuffade Thérese

dugtigt i sidan såsom ett gif akt! Men hon var i sitt

stolta, seriösa humör och brydde sig katten om att

skratta åt er. — Hvad talade ni om derinne? Bekänu

bara genast!

— Om något som jag gerna, gerna ville tala med

dig om också, -— hviskade Ada tillbaka. — Vi talade

om Gud och hans englar, Emerence.

13.

Vid midnattstid trädde en hvit skepnad, med ett

ljus i handen, in i Adas rum. Det var Emerence i

nattdrägt, blek och darrande.

— Thérese är så sjuk, så sjuk! hvad skall jag

taga mig till? — sade hon ängsligt. — Inte vill jag

väcka mamma; hon önskade så att få sofva bort sin

hufvudvärk, och det behöfver hon nog, stackars

mamma! Vet du inte någon råd?

Ada, som ännu ej tänkt på att lägga sig, var i

blinken inne hos Thérese. Hon fann henne i ett

anfall af bröstkramp och nervös skakning, våldsammare,

sade Emérence, än dem hon ett par gånger förut sett

henne hafva.

Liggande framstupa öfver ett par stolar och högt

jemrande sig, kunde hon hvarken förmås att resa sig176"

upp eller emottaga något af de lindrande medel, Ada

och Emerence täflade om att påhitta.

— Jag vill dö! Låt mig dö i fred, — var det

enda hon under konvulsiviska snyftningar yttrade.

Det dröjde dock ej serdeles länge innan plågan

gaf sig eller åtminstone sjelfbeherrskningen återkom.

Hon lät då utan motstånd föra sig till sängs,

försäkrade att hennes onda var bara lappri, som ingen

behöfde bry 6ig om, att hon endast vore trött och

önskade hvila, och att man skulle vara ett sådant

stormväder, en sådan vän af bråk, som Emerence, för att

springa och göra väsen af ett lappri. Men knappt

hade hon lagt sig förrän det åter började låta

annorlunda.

— Jag har feber, stark feber, — pustade hon

och kastade sig oroligt af och an.

— Hvad säger du, — ropade Emerence, som

hade en panisk förskräckelse för febrar. — Bevara

mig! det måtte väl inte vara någonting smittsamt?

— Jo, det tror jag helt visst, och det är inte

svårt att veta hvarifrån jag fått smittan.

— Hur i all verlden menar du? Säg, säg!

—• Vi ha ju en soeur de ckarité i huset! Adas

beständiga spring i stugorna på Näset skall väl bära

några frukter! Jag får nu lida derför, jag!

— Söta Thérese, jag försäkrar dig, att ingen

febersjuk funnits der jag varit.

— Åh, smittan ligger qvar och pyrar se"n förr i

verlden, — inföll Emerence. — Det var ju det jag

sade strax: luften der är genompyrd af nervfeber,

kolerà, koppor. — Min Gud, tänk om vi sjukna

allesammans! Jag har bestämdt ondt i halsen och i

magen ! Hvad ska vi taga oss till ? Det blir aldrig väl!

— Ack, bråka nu inte igen, Emérence! Du är

odräglig! Om jag är sjuk behöfver du väl icke

inbilla dig vara det. Det är nog att en får lida för

Adas tillgjorda filantropi!

Och Thérèse vände sig åt väggen med minen af

en martyr.177"

— O, Thérese, tro mig! jag har ej fört smitta

till dig, — sade Ada gråtfärdig. — Och du har ingen

feber, det är mycket säkert. Färg, puls, andedrägt,

allt utvisar att du ej har det. Men du är nog ändå

mycket sjuk. Ack! att jag kunde hjelpa dig! Jag

ville så gerna föra till dig allt möjligt godt; men

intet, intet ondt.

— Jag är så trött ! Om jag finge vara i ro,

—-suckade Thérese. — Gå och lägg er! laga att här blir

tyst! det är allt hvad jag ber er om. — Blir du

aldrig färdig att lägga dig, Emérence?

— Söta du, jag ligger redan, — svarade

Emérence, och ruskade ofantligt med täcke och

hufvudkudde, men smög sig sedan på tåspetsarne ut i yttre

rummet, dit Ada gått förut.

— Du har alldeles rätt; hon har ingen feber, —

hviskade hon. — Det var dumt af mig att tänka

ditåt, men jag blef så rädd! Bry dig inte om hennes

prat, Ada! det är bara konster af henne alltihop. —

Jag vet inte hur jag skall bära mig åt, ty egentligen

borde jag väl hålla mig vaken och se hur det blir

med henne. Men Ole Lucköje. — Du minns väl

Andersens nätta saga?"— Han, den tjufpojken, har blåst

så mycket söt mjölk i ögonen på mig, att jag är viss

jag somnar så snart jag kommer i bädd. Jag ser hur

Ole redan spänner upp sitt vackra paraply, för att

visa mig en hel hop förtjusande saker.

— Sof du, Emsen, och sof tryggt! Låt bara den

här dörren stå litet på glänt. Jag skall sitta här ute.

Om Thérese vill något, skall jag gå mycket tyst in

och väcka dig.

— Du vill vaka här? Nej, det får du inte!

Du behöfver sofva. Du riktigt darrar ju, din lilla

stackare!

— Ahnej. Stå inte längre här och hviska du,

utan i säng med dig! God natt, Emsen!

— Inte förrän du lofvar att också lägga dig.

Och säg, hvarför darrar du? Du måtte väl aldrig

vara så ledsen för det att Thérèse--—178"

— Nej, nej! Men jag är orolig, och kan ej

sofva; jag känner att jag ej kan det. Låt mig

derföre sitta här! Någon bör vara till hands om hon

vill något, och jag skall nog laga att hon ej märker

att det är jag.

— Hon behöfver minsann ingenting. Det är

bara hennes vanliga onda, det är jag nu alldeles viss

på; och hon plär sofva som en stock när åkomman

är öfver. Men säg, hvad är du ledsen för, Ada?

— Låt Ole Lucköje berätta dig det under

paraplyet. Vi få nu ej prata ett ord mera. Godnatt!

— Men---

Ada tillslöt de invändningsrika läpparne med en

kyss, sköt sakta Emerence in genom dörren, och

skrufvade ner lampan, så att blott ett matt skimmer

upplyste rummet.

Emerence föll snart i den friska ungdomens djupa

och lugna sömn; och äfven Thérèse somnade, men i

ett öfverretadt, sinnes oroliga och föga hvilande

slummer. Hon suckade ofta, kastade sig af och an, i det

hon yttrade klagande och afbrutna ljud, spratt flera

gånger häftigt till osh reste sig upp, men sjönk matt

tillbaka och somnade ånyo. Tyst som en ande smög

Ada sig till hennes bädd för att svepa täcket bättre

om henne när någon kastning bringat det i oordning.

Hon betraktade med innerligt medlidande detta bleka,

sköna ansigte, på hvilket spåren af lidande voro

alltför märkbara, och frågade utan ord: Hva"d är det som

stör din helsa och förbittrar din själ? Hvad kan jag

göra för att lindra? och hvad har jag gjort, eftersom

du är så ovänlig emot mig? Utan svar stal hon sig

sedan lika tyst tillbaka, och satt stilla bredvid den

halföppna dörren, tilldess någon ny rörelse af Thérèse

manade henne att återkomma.

Ada hade sagt sannt till Emerence, att hon ändå

ej skulle kunnat sofva denna natt. Hon hade förut,

derinne i sitt rum, börjat en vidräkning med sig sjelf,

som under nattens enslighet måste fortsättas, oeh som

var orsaken till den darrning Emerence anmärkt.179

Tusen oförstådda känslor hade sedan någon tid

lefvat inom henne, utan att hon rätt kommit sig till

att fråga: hvad viljen J och hvadan ären J? förrän

nu, då det alldeles egna, brinnande nit, hvarmed hon

fann sig bedja för Elmers, hans omvändelse, hans

pånyttfödelse, gaf henne klaven till dem alla. Hon

plägade väl om aftnarne bedja för alla menniskor,

och serskildt för de sina, men nu var det som om

dennes andliga behof uppslukat hela den öfriga

verldens och hennes eget; och hon förskräcktes för den

häftighet, hvarmed hon fordrade snarare än bad.

Älskar jag då verkligen denne man, som är så

bortkommen från sin Herre och Gud, frågade hon sig

om och omigen. Är han mig mera än fader och

syskon, denne främling som vandrar fiende till Jesu

kors? Hur har jag haft akt på mig sjelf, då jag

ej märkt denna lidelse uppstå? Och då jag nu märkt

den, hur vågar jag ännu vilja hylla den såsom" en

helig skatt?

Hon bannade sig allvarligt, sade sig att hon var

svag, ond, usel och eländig, utan att ändå komma

stort mera tillrätta med sig; och först då den sena

morgonen grydde hade det upproriska unga sinnet

åter kommit i nog harmoni för att med ödmjukhet

och förtrösten lägga äfven detta bekymmer öfver sig

sjelf i dens händer, som ensam kan göra det onda

godt. Då upplöste sig oron i varma, stilla tårar. Hon

kände sig åter trygg som barnet i modersfamnen, trodde

med visshet att hon både fick bedja för Elmers, och

att hennes bön skulle bli hörd; samt att med hoppet

om bönhörelse hon ej behöfde sörja öfver en känsla,

som ju är af Gud ämnad till ett af våra bästa

glädjeämnen på jorden. Det var blott den älskades otro

som kunde göra henne till pligt att ogilla och

besegra sin kärlek. Men han skulle komma till tro, och

då ansåg hon denna kärlek för den mest hedrande

hon kunnat hysa; hedrande och lycklig på en gång,

ty i samma stund hon lärde förstå sina egna känslor,

började hon äfven temligen riktigt fatta arten af hans.180"

Det ljusnade således i alla afseenden inom henne på

samma gång som i naturen; och med den klara

rodnaden i öster blomstrade rodnaden också på nytt upp

på hennes kinder.

Thérese hade mot morgonen fallit i en lugnare

sömn, och var ännu ej vaken, då Emérence sträckte

upp sina knubbiga armar, och leende och fullsöfd slog

upp de tindrande svarta ögonen. Ada smög då in

till sig för att kläda om sig och sålunda dölja alla

spår af den genomvakade natten.